SOU 1869:2

Underdånigt Betänkande,

afgifVet

af de

för utredning af frågan om Eoterings- och Rustningshesväret

den 8 Oktober 1867 1 nåder förordnade

KLomiterade.

STOCKHOLM,

TRYCKT HOS A. L. NORMAN, 1869.

Stormäktigste, Allernådigste Korning!

Sedan Riksdagen i underdånig skrifvelse den 18 Maj sistlidna år, angående

väckta förslag om ändringar i landtförsvarets organisation, hos Eders Kongl. Maj:t

anhållit, att, då, för ett fullständigt ordnande af Rikets försvarsväsende, en väsendtligt

utsträckt allmän värnepligt utan tvifvel vore af behofvet påkallad, men möjligen

icke kunde genomföras med bibehållande af indelningsverket i dess nuvarande form,

Eders Kongl. Maj:t täcktes låta utreda och vid upgörande af nådigt förslag till

2

arméens organisation taga i öfvervägande, om och på hvad vilkor det nu på roteoch

rusthållare hvilande besvär må kunna lindras eller ock aflösas samt jemväl på

öfriga samhällsklasser fördelas; i anledning hvaraf Eders Kongl. Maj:t under den

14 påföljde Augusti anbefallt vederbörande Regements- och Corps-chefer samt

Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande att inkomma med åtskilliga för den begärda

utredningen erforderliga upgifter; så har Eders Kongl. Maj:t den 8 Oktober

samma år kallat och förordnat undertecknade att den 25 i sistnämnda månad

här i hufvudstaden sammanträda för att med Herr Statsrådet och Chefen för

Landtförsvars-departementet samt under hans ledning rådpläga rörande den af

Riksdagen gjorda framställning om lindring i det nu på rote- och rusthållare hvilande

besvär samt att förslag till sådan lindring upgöra.

Som Herr Statsrådet, efter det Komiterade samlats, likväl funnit sig af

andra trägna embetsgöromål uptagen samt derföre anmodat Komiterade att utse

vice-ordförande, hafva Komiterade dertill valt undertecknad Montgomery-Cederhjelrn,

hvarefter Komiterades arbete fortgått och afslutats utan att Herr Statsrådet

deruti deltagit.

Då Komiterade nu gå att till Eders Kongl. Maj:t underdånigst afgifva sitt

betänkande i förevarande vigtiga ämne, anse Komiterade sig höra erinra, att den

inrättning i vårt fädernesland, som benämnes “indelningsverket,“ ursprungligen är

mera omfattande än mången numera föreställer sig, hvarföre det kan vara angeläget,

att bestämma det rätta begreppet derom. Med indelningsverk förstås i allmänhet

den anordning, hvarigenom dels Kronans egendomar, dels räntor och kronotionde

blifvit anvisade till uppehållande af åtskilliga verk och inrättningar samt

till aflöning för embets- och tjenstemän. Till indelningsverket i denna mening

hörer således äfven den fordom mera allmänna, men numera väsendtligen inskränkta

dispositionen af kronogods samt räntor och kronotionde till aflöning af civila

embets- och tjenstemän. Men vanligen afses dermed nu för tiden den anstalt,

som hos oss är vidtagen för den så kallade indelta krigsmaktens underhållande. I

denna betydelse omfattar det icke blott befälets aflöning med boställen, räntor och

kronotionde utan ock manskapets upsättande och underhåll medelst de på dertill

indelta hemman hvilande roterings- och rustnings-hesvären, af hvilka roteringen,

såsom nedanföre skall utredas, står på annan grund än den öfriga indelningen och

egentligen är en särskilt inrättning. Med indelningsverk förstås slutligen äfven de

förteckningar och handlingar, som visa huru jordegendomar, räntor och kronotionde

för ifrågavarande ändamål blifvit indelta, hvilka förteckningar och handlingar,

när de uteslutande omfatta rotering, kallas roteringsverk eller roteringslängder.

För ett rotehållsregemente^ kunna således finnas både indelningsverk öfver

befälets aflöning med boställen, räntor och kronotionde, samt roteringsverk, utvisande

huru hemmanen i den ort, der regementet står, äro indelta i rotar till manskapets

upsättande och underhåll. Men icke sällan äro indelnings- och roterings

-

B

verk sammanförda i en förteckning under den första benämningen. Föi de legementen

och corpser, inom hvilka manskapet upställes genom lastning, dervid dispositionen

af räntor och kronotionde är af väsendtlig vigt, finnas allenast indelningsverk.

Föremål för Komiterades arbete är, jemlikt Eders Kongl. Maj:ts nådiga föreskrift,

allenast den del af indelningsverket, som afser insättande och underhåll al

det till landtförsvaret indelta manskap; och få Komiterade, innan de längie

fortskrida i det förelagda ämnets behandling, framställa en öfversigt af upkomsten

och utvecklingen af roterings- och rustningsbesväret.

Urkunderna visa, att, enligt den Svenska samhällsförfattningen, skyldigheten Äldsta

till krigstjenst redan under hednatiden ålåg alla vapenföra män och fullgjordes för

dels

till landets värjande emot fiendtliga öfverfall, dels genom att på Konungens

bud följa honom i härnad eller leding, d. v. s. på sjötåg, rigtade än mot detUpl. L. KgB

ena, än mot det andra af kringboende folk, genom hvilkas besegrande rykte ochgU(j £. KgB

byte kunde vinnas. Till landets försvar borde eu hvar vid kallelse inställa sig, Nord^römI

den frie mannen åtföljd äfven af sina trälar, men vid upbåd till leding utgingo " 22-24.

allenast de friborna efter eu viss, redan då gjord indelning, hvarom de gamla 105-108,

landskapslagarne och sagorna lemna uplysningar. Hvarje hundari eller härad

samt, vid sjökusten, hvarje skeppslag, hvilket på åtskilliga orter svarade emot häradet,

men på andra utgjorde en del deraf, borde nemligen utrusta ett eller flera

skepp. För sådant ändamål var häradet indelt i hanmor och skeppslaget i ai eller

åror, af hvilka hvar och en borde till skeppens besättande med krigsfolk ocb roddare

upställa eu fullt väpnad man samt derjemte till manskapets underhåll lemna

sammanskott af matvaror eller såkallad skeppsvist. Konungen bestämde sjelf huru

länge han ville vara ute i leding, men satt lian. hemma, utan att upbåda till tåg,

skulle en viss skatt, ledungslama kallad, i stället till honom utgöras. Lika skatt

erlades ock af dem, som, vid inträffad leding, icke blifvit underkastade upbåd.

Sådan var, i korthet tecknad, den äldsta kända krigsförfattuingen för den

Svenska folkhären, men, utom denna här, hade Konungen till sitt förfogande vid

krigsföretag äfven följemän eller kämpar, hvilka, tillhörande hans hof och underhållna

på hans bekostnad, voro hans enskilde tjenare och utgjorde hans dagliga

vakt.

4

Medeltiden. Efter kristendomens- införande uphörde sjötågen och Sveriges hela medeltid

företer, med undantag af krigen till Finlands eröfring, nästan endast inbördes strider

emellan olika partier samt försvarskrig emot fiender, af hvilka landet oroades.

Hamne-indelningens betydelse minskades mer och mer, ehuru man ännu i Konungarne

Albrekts och Erik XIII:s tider har bevis, att häradet underhöll krigsfartyg

till Rikets tjenst. Detta åliggande synes likväl slutligen hafva förfallit och hamnorna

blifvit bibehållna endast såsom beskattningsgrund vid utgörandet af vissa

utskylder, i hvilken egenskap de på ett och annat ställe fortfara att in på 1600- talet uptagas i räkenskaperna. Men hvarken Konung Magnus Erikssons Landslag

af år 1347 eller Konung Christoffers Landslag af år 1442 innefattar någon föreskrift

om hamne-indelningen eller om skyldigheten att i förhållande dertill underM.

E. L. L. hålla krigsfolk. Dessa lagar stadga blott i allmänhet, att alla, som i Riket byggde

Chr^L1 L. och bodde, skulle vara Konungen till tjenst, särdeles vid landamäret, för att värja

KgB. II. landet, men ej yttermer fara i härfärd utan egen god vilja. En inskränkning af

Konungens förra makt att föra anfallskrig hade sålunda, antagligen genom det rådande

Herremannaväldets inflytelse, blifvit åstadkommen, men under unionstiden

voro likväl de tre förenade rikena pligtiga att vid krigstillfällen bispringa hvarandra

med folk och utrustning.

Personlig krigstjenstskyldighet var således äfven under medeltiden stadgad

i lagen. Den fullgjordes af bondehären till fots och på egen kost så länge sådan

räckte, hvarefter folkets underhåll vanligen besörjdes genom utskrifna gärder i de

orter der hären framgick. Under de inbördes fejderna emellan särskilde tronpretendenter

eller parti-anförare finner man denna här icke sällan upträda å ömse

sidor. Men förenad i befrielsekrigen under Engelbrekt, Sturarne och Gustaf Wasa

har den afvärjt faran af utländskt ok samt uprätthållit landets sjelfständighet,

För öfrig t hade både Konungen och hans länstagare under denna period i sin

tjenst hopar af legdt krigsfolk, som användes till ständiga följen och slottsbesättningar.

Sedan 10:de århundradet hade emedlertid krigskonsten i Europa undergått

en betydlig förändring. Det harnesk-klädda rytteriet hade blifvit kärnan af krigshärarne

och fotfolket betydde föga i strider, der icke marken för detsamma var

synnerligen gynnsam. Granustaten Danmark hade dermed försett sig och äfven

här i Sverige hade man funnit behofvet deraf. Konung Magnus Ladulås fattade

derföre beslutet att hos oss införa detta vapen.

FraningUSt'' 1 sammauhang med ett på herredagen i Alsnö år 1280 (eller 1285) medde

ladt

förordnande, att Konungens och Hertig Bengts män samt dessas gårdsfogdar

N154—löö!1-0Ch lanclbönder äfvensom Ärkebiskopens och Biskoparnes svenner skulle vara fria

M. E. L. L. från all konungslig rätt (= utskylder till Konungen), stadgades sålunda, att samma

Chr^L^L frälse (= frihet) skulle ock alla de män hafva, som tjenade till häst, i hvilkens

KgB. XI. tjenst de än måtte vara. Sedermera gåfvos närmare bestämmelser i detta afse

-

ende genom Stadgarne i Skara år 1335 och i Telje år 1345 samt i 1347 och 1442

arens Landslagar. Dervid gjordes likväl den inskränkning, att endast Konungens

tjenst skulle medföra skattefrihet, hvilken en hvar, riddare, sven eller bonde, som

villo med full rustning göra krigstjenst till häst, för sitt gods förvärfvade.

Denna nya inrättning gaf uphof åt det såkallade allmänna frälset*) och

förändrade väsendtligen adelns ställning i medborgerligt afseende, men är, utur

denna synpunkt, icke föremål för närvarande undersökning. Ändamålet att förse

landet med ett välrustadt rytteri tyckes den i början af sin tillvaro hafva upfyllt.

Men det var endast i allmänhet föreskrifvet, att den, som anmälte sig till frälse,

skulle hafva så mycket gods att han dermed kunde uppehålla rusttjensten, med

hvilken benämning ifrågavarande krigstjenstskyldighet blifvit betecknad. För hvad

han ägde derutöfver hade han icke något bestämdt åliggande att sätta upp manskap.

I anseende till den stora kostnad, som var förenad med rytteriets beväpning,

kunde dock rusttjensten fullgöras endast af förmögne män, och så länge det

i landet ansågs hedrande för sådane att i Konungens tjenst upträda med talrika

svenner, var närmare stadgande icke nödigt. Denna sed aftog likväl och behofvet

att fastställa rusttjenst för viss egendom visade sig mer och mer. Under tiden till

Kalmar-unionens slut finner man dock icke någon författning härom vara gifven.

Då Konung Gustaf Wasa upsteg på Sveriges tron blef derföre frälse-rustningens

ordnande genast föremål för hans omsorg. På mötet i Westerås år 1525 Sijernman

stadgades, att hvar frälseman, som hade gård och gods till 400 markers ränta, 36- borde derför hålla en häst och ett harnesk (— en fullrustad ryttare), och den,

som mer hade, rusta såsom godsen voro värda till. För förläning af 200 marker

af Kronans ränta skulle hållas 3 karlar färdiga till hästar och harnesk. Efter åtskilliga

förändringar under Gustafs tid bestämdes på ett möte i Wadstena år 1559 Abrahams

att adeln skulle hålla utrustad karl och häst för 150 markers ränta af arfvegods son 167- och 100 markers ränta af förläningar.

Under Konungarne Erik XIV:s och Johan III:s regeringar blef likväl adelns

rusttjenstskyldighet betydligen nedsatt. Sätesgårdarne befriades derifrån och beloppet

af rustningsmarkerna höjdes. Men oaktadt dessa och flera lindringar gjorde

adeln sig skyldig till stor försumlighet vid rusttjenstens utgörande, hvarför Konung

Carl IX vid åtskilliga tillfällen gaf den stränga förebråelser. Såsom ersättning

derför, att adeln underkastade sig Lilla Tullen och Accisen sattes rustningsräntan

genom Adeliga privilegierna år 1622 till 500 marker, men genom Rusttjenst-ord- Abrahamsningen

är 1626 tillädes, att, om någon hade gods derutöfver till 20 daler (— 80 8011 167- marker), skulle det räknas in på den rusttjenst, som hölls. Beloppet, hvartill rustningsränta

fick upgå, utan att mera än en häst och karl behöfde hållas, utgjorde

*) Med allmänt frälse förstås de hemman, som genom rusttjensten blefvo fria från

ränta till Kronan, vanliga frälsehemman.

6

Wijkander

196.

Försvarsväsendet

vid

Gustaf Wasas

anträde

till regeringen.

således 580 marker. Vid sammansättning af flera frälsejordsägare var dock räntan

lägre.

Med bibehållande af samma bestämmelser ordnade Korning Carl XI ifrågavarande

skyldighet medelst ny Rusttjenst-ordning för de gamla Svenska provinserna

af den 5 November 1686, hvarjemte särskilt sådan ordning, grundad på

hartkornsberäkning*), den 12 Januari 1687 utfärdades för de från Danmark eröfrade.

Adelsfanan, den trupp, som genom frälserustningen underhölls, deltog sedermera

i Konung Carl XII:s krig. Adeliga privilegierna af år 1723, den sednaste

författningen i detta hänseende, gör ingen ändring i de sistnämnda föreskrifterna

om rustningsräntans belopp, men truppens styrka aftog likväl till följd af andra

omständigheter och när den sista gången år 1743 upsattes utgjorde den endast 395 man.

Sedermera har från år 1747 rusttjensten fått ersättas genom viss bevillningsafgift

för hvar rusttjenstmark, hvilken afgift utgår så länge rustningen icke upsättes.

Stadgandet qvarstår ännu i Bevillningsförordningen den 5 October 1866, men

då aflöningen för befälet, hvilken Kronan bestått, numera är indragen, och truppen

icke funnits till på mera än 100 år, torde kunna antagas, att sådan upsättning

icke vidare kommer att äga rum. Frälserustningen är således att betrakta såsom

en i sjelfva verket försvunnen institution, utan vidare betydelse för den nuvarande

krigsförfattningen, hvarföre det ansetts lämpligt, att fullfölja berättelsen derom till

dess slut.

Af det föregående synes, att vid Konung Gustaf Wasas anträde till regeringen

landets försvarsväsende befann sig i stort lägervall. Den personliga skyldigheten

till krigstjenst för en hvar vapenför man fanns i allmänna ord föreskrifven

i gällande lag, men de urgamla närmare bestämmelserna om dess fullgörande hade

för det af bondehären bildade fotfolket alldeles försvunnit, och den då redan mera

än 200:åriga frälserustningen för rytteriet var i ett tillstånd af uplösning, hvilken,

oaktadt de gjorda försöken, icke kunde hjelpas. Men Konung Gustaf lemnade icke

en så vigtig del af fosterlandets angelägenheter utan upmärksamhet oclAill hans

tid måste man gå tillbaka för att i sin helhet skåda den första upkomsten och vidare

utvecklingen af de egendomliga förhållanden, som vårt försvarsväsende genom

indelningsverket företer.

Det har redan blifvit antydt, att nämnda inrättning, för så vidt den utgör

föremål för Komiterades undersökning, sönderfaller i tvenne delar, roteringen för

infanteriets, och rusthålls-indelningen egentligen för kavalleriets underhållande, ehuru

*) Hartkorn, (= hårdt korn) är, enligt danska förhållanden, måttstock för jordbeskattningen.

Kan anses ungefärligen motsvara hemmantalet i Sverige.

7

genom vidtagna ändringar en del infanteri numera äfven genom rusthållsindelningen

upställes. Emellan dessa tvenne särskilda delar äro dock väsendtliga skiljaktigheter.

Roteringen är en för sig fristående, af landets skattläggningsväsende icke

beroende anstalt, grundad på de synnerligen under Konung Carl XI:s tid med

allmogen i Rikets särskilta landskap ingångna aftal om underhållande af vissa regementen

fotfolk. Rusthålls-indelningen har deremot det närmaste samband med

skattlägguingsväseudet och består deruti, att ett antal hemman blifvit anslagna till

upsättande, utrustning och underhåll af ryttare, samt, till godtgörelse derför, icke

blott fritagna från utgörandet af de räntor, hvilka annars borde af dessa hemman

till Staten erläggas, utan ock, der de befunnits för svaga att bära kostnaden, understödda

med räntor från andra hemman och stundom äfven med kronotionde.

Vi återkomma framdeles till vidare utveckling häraf, men det anförda visar tillräckligen

nödvändigheten att taga dessa inrättningar hvar för sig i betraktande.

Innan indelningsverket uti dessa delar antog sådan gestalt, hade det likväl

redan genomgått en äldre form, visserligen mycket olika, men dock i sig inneslutande

fröet till den sednare. Man kan utur denna synpunkt tala om det äldre och

det yngre indelningsverket, det förra omfattande tiden till dess Konung Carl XI

ordnade inrättningen på ännu bestående grunder, det sednare fortlöpande från

sistnämnda period till nuvarande tid. För att vinna någon hvilopunkt under behandlingen

må det tillåtas att följa en sådan fördelning af ämnet.

A) Det äldre indelningsverket.

l:o Fotfolk.

Under den sednare delen af befrielsekriget mot Danmark, likasom äfven under

den förra hälften af sin regering, begagnade sig Konung Gustaf I mycket af

främmande värfvade trupper, som vanligen antogos för någon kortare tid eller ett

visst krigsföretag och derefter afskedades. Men den stora kostnaden för deras

underhåll, missnöjet i landet med deras ofta tygellösa framfart och den bristande

pålitlighet, de stundom visade, förde Konungen på tanken att ersätta dem med en

inhemsk krigshär. Uti ett bref till menige allmogen i alla landsändar af den 30

December 1542 förberedde han saken genom att visa nyttan deraf, att godt och

tillräckligt krigsfolk funnes, hvarigenom man kunde hindra fiender från den tillgång

till Riket, som de tillförene haft. Derefter trädde han i samråd med Rikets

Ständer och på riksdagen i Westerås år 1544 beslöto dessa, att, om fienderna,

blefvo för mäktiga samt nederlag och afbräck deraf skedde, så att man hasteligen

behöfde förstärka sig med folk, skulle i Småland hvar femte och i de andralands

-

Utländska

värfvade

trupper.

Tegel II.

1GG f.f.

■itjernman 1

187.

8

ändar hvar sjette man vara färdig och vederredo, men i högsta nöd hvar man

beredd att följa till afvärjande af fiendtligt öfvervåld och betryck. Med detta beslut

icke blott erkände Ständerna den gällande kraften af Landslagens föreskrift

om allmän skyldighet att, då nöden fordrade, gå man ur huset till landets försvar,

utan de bestämde ock, huruledes den krigsstyrka, hvilken förutsattes skola

finnas till bruk under vanliga förhållanden, borde vid afgång af manskap, som hastigt

behöfde ersättas, göras fulltalig genom utskrifning. Grunden för införandet

af en stående inhemsk krigshär kan anses härmed hafva blifvit lagd.

Stående in- Till att minska kostnaden för underhållet af en sådan här, hvilken nprät

hemxk

här. tades dels genom värfning och dels genom utskrifning, lät Konungen på många

obebyggda trakter, först i Finland och sedan i andra delar af landet, rödja och

Geijer S. S. uptaga nya gårdar, på hvilka krigsfolket förlädes. Dessa så kallade afvelsgårdar

se''niar|ö6fd'' ansågos sedermera icke lämpliga för ändamålet och blefvo i Konung Johans tid

utstädslade såsom kronohemman. För öfrigt underliöllos knektarne dels i garnisoner

på slotten och i städerna samt dels i borgläger ( inqvartering) på landsbygden.

Mankell. Öf- Mot slutet af Konung Gustafs regering utgjordes fotfolket i Paket af 1 -2.934

VeiHistV 5^r inhemska och 549 tyska knektar.

Utskrifnin- De ständiga krig, som fördes af Konung Erik XIV, föranledde behofvet af

fjor. större utskrifningar. Fotfolkets egentliga styrka bestod, såsom nyss är uplyst,

af inhemska knektar, som, vid inträffad afgång, borde företrädesvis ersättas med

lösa karlar, sjelfskrifna till krigstjenst. Sådant folk kunde likväl icke länge förse

hären med dugligt och tillräckligt manskap, hvarföre Konungen måste derom anRiks-Reg.

lita landets besutna innebyggare. Medelst ett Öppet Bref den 12 November 1561,

(N:° 1). stäldt till afgångne knektar, dem han sökte qvarhålla i tjensten, men tillämpligt

för en hvar besuten bonde, som åtog sig att ingå deruti, utlofvade Konungen således,

att de, som sjelfva drogo ut när de blefvo kallade, skulle, så länge de voro

på tåg, hafva sina hemman fria för alla årliga utskylder och pålagor, samt, om de

sjelfva icke ville gå utan lemnade sina söner eller drängar, förskonas från dagsverken

och skjutsningar, äfvensom frälsebönder, hvilka utskrefvos, borde vara befriade

från dagsverken till både Kronan och sina husbönder. Men denna skattefrihet

minskade Kronans inkomster och Konung Johan III förordnade åter 1571

att till knektar borde antagas så många ogifta och lediga karlar, som kunde erhållas,

och hvilka sjelfva hade lust att tjena för lön och beklädnad.

Emellertid klagade allmogen ofta deröfver, att utskrifningarne, hvilka skulle

förrättas af Konungens dertill förordnade tjensteman med biträde af nämnd, verkställdes

på godtyckligt sätt och utan nämndens hörande, hvaraf inträffade, att hemman,

der tillräckligt arbetsfolk saknades, icke sällan folio i ödesmål. För att afRiks-Reg.

hjelpa sådant, utfärdade Konungen med Rikets Råd den 4 Januari 1577 en Ord(R;°

2). ning, hvarefter krigsfolk skulle utskrifvas och antagas. Den frikallade alla bofasta

bönder,

9

bönder, hvilka icke både någon legohjelp (= legohjon) eller icke sutto flera på

ett hemman, samt lade i allmänhet tjenstskyldigheten, lika som förut, på bondsöner,

legodrängar samt tjenstlöst och kringstrykande folk.

När straxt derpå, i anseende till kriget med Ryssland, en utskrifning efter

dessa grunder blef företagen, besvärade sig likväl ånyo allmogen i Upland och Östergötland,

att föreskrifterna icke följdes, samt anhöll, att i den förra provinsen sexton

och i den sednare tolf besutna bönder skulle, utan åtskilnad af krono, skatte

eller frälse, få uppställa en varaktig och väl utrustad karl. Denna begäran vann

Konungens bifall, i följd hvaraf knektarne i nämnda orter uttogos efter gårdatalet.

Den bana, hvilken sålunda blifvit beträdd, fortsattes; och finner man, i öfverensstämmelse

dermed, huru för den utskrifning, hvilken Konungen i förening

med Hertig Carl och Rikets Råd beslöt den 27 Februari 1591, blef stadgadt, att

inom hela landet 20 gårdar i allmänhet, men uti gränsorterna 30 gårdar, frälse,

skatte och krono, dervid två torpare (— brukare af ''/, och ''/» hemman) räknades

emot en bonde, skulle till Rikets tjenst upställa en varaktig ung karl och förse

honom med kläder och beväring, hvarefter Konungen ville låta honom försörja.

Med Konung Carl lX:s anträde till regeringen erhöll den Svenska krigsförfattningen

en större utveckling. På hans framställning beslöts vid riksdagen i Linköping

år 1600, att ett visst antal hofrnän (— ryttare) och knektar skulle i hvar

landsända på Rikets bekostnad årligen och stadigt blifva hållna, så starka till

mantal (— hufvudtal), som i deröfver uprättad Ordning bestämdes; och borde

krigsfolket, när det icke var upbådadt, hafva lön och uppehälle af Kronans ränta

och upbörd, äfvenledes efter en viss Ordning, men då det upbröt emot fienden,

underhållas af den provins hvarifrån det upfordrades, och hvilken då hade att

utgöra så mycket munförråd, som till en månad, helt eller hälft år behöfdes, medan

folket brukades.

Fotfolket i denna stående krigshär uprätthölls fortfarande genom utskrifning.

Enligt Riksdagsbeslutet i Stockholm den 17 Juni 1602 och en den 27 i samma

månad utfärdad Ordning, borde dervid tillgå sålunda, att, sedan det vapenföra

manskapet i hvar gård, större eller mindre, blifvit uptecknadt, skulle, af 10 gårdar,

från den som hade det mesta folket och derigenom led den minsta afsaknaden,

uttagas en varaktig karl till knekt. Det krigsfolk, hvilket på sådant sätt upkom

i hvar landsända, skulle knektehöfvidsmännen, som derstädes hade sina fänikor,

taga under sitt befäl. Men i de fullmakter, som utfärdades för utskrifningskommissarierna,

tillädes äfven den bestämmelsen, att för nämnda 10 gårdar borde

ytterligare antecknas en karl, hvilken finge blifva hemma och sköta sitt arbete,

men skulle vara redo, när han behöfdes. Afsigten var att bilda en reserv, hvilket

Regenten äfven utvecklade, när i åtskilliga orter klagan upstqd, att hvar femte man

utskrefs. Flan svarade, att icke hvar tionde, mycket mindre hvar femte verkligen

2

Riks-Regd.

5 Jan, o.

19 Febr.

1578.

(Nös 3 & 4

Riks-Reg.

(N:o 5).

Indelni nysverkets

början.

Ctjernman

I. 510.

Stj ernman

f. 537.

Riks-Reg.

(N:o G).

Riks-Reg.

d. 20 Juli

1602.

(N:o 7).

10

Riks-Reg.

d. 10 Sept.

1602.

(N:o 8).

Riks-Reg.

Mandat

d. 6 Jan.

1606.

(N:o 9.)

Stjernman I

636. f.f.

Riks-Reg.

d. 16 Jan.

och 7 Mars

1611.

(Nås 10 & 11)

Det äldre

indelningsverket

fullbordadt.

Riks-Reg.

(N:o 12).

Schmiedeman

1. 192.

Grundtanken

för det

äldre indelningsverket.

uttogs, utan allenast en man af 10 gårdar, hvilket gjorde hvar trettionde och fyrationde,

emedan många gårdar voro, uti hvilka 3, 4 till 5 fullvuxna karlar funnos.

När under kriget med Polen Svenska hären genom slaget vid Kirkholm år

1605 blifvit nästan uprifven, sökte Konungen att medelst erbjudande af ständig

frälsefrihet åt dem, som för sina gårdar ville tjena till fot med full utrustning, anskaffa

förstärkning; men det manskap, hvilket sålunda samlades, de så kallade

sköldknektarne, upgick till endast ett mindre antal, och inrättningen förföll.

Efter 1610 års riksdag, hvarvid allmogen åtog sig en utskrifning af 25,000

man endast för Sverige, att utgå af dem, som ägde minsta hemman, samt Adeln

medgaf att låta uttaga en karl af hvar tionde frälsegård utom frihetsmilen, förordnade

slutligen Konung Carl att alla under landsfänikorna hörande knektar, som ej

hade egna hemman, skulle tilldelas smärre gårdar af 2 tunnor spanmål eller 1

pund smör i ränta, hvilka de skulle hafva fria från årlig skatt och alla utlagor, som

utgingo genom bevillning. Det äldre indelningsverket för fotfolket var härmed i

det närmaste färdigt.

Konung Gustaf II Adolf fortsatte den af hans företrädare började organisationen.

Enligt denna organisation hade, såsom nyss är nämndt, knektarne ansetts

böra vara försedda med antingen egna eller Kronans hemmansbruk, men Gustaf

Adolf ville hafva dem uteslutande bosatta på Kronans jord. I sådant ändamål

stadgade han genom Öppet Bref den 5 Juli 1621 att öfver hela Kiket skulle hvarje

landsknekt tilldelas en daler af årliga räntan utaf någon viss gård, samt dessutom

7s:dels gård fri för alla ovissa pålagor. Förut hade äfven varit brukligt, att knektarne

efter längre eller kortare tider hemförlofvades, stundom sedan det krigsföretag

slutats, för hvilket de blifvit uttagna. I början af sin styrelse hade Konung

Carl sökt bibehålla dem i tjensten genom att lämpa det borgläger, som hestods

dem, efter tiden för deras qvarstannande. Nu föreskref Gustaf Adolf uti sina den

15 Juli nyssnämnda år utfärdade krigsartiklar, att ingen knekt skulle antagas eller

afskedas på annat sätt än vid mönstring af dertill förordnade mönsterherrar, samt

att hvar och en skulle tjena i 20 år, om han icke vore sjuk och förlamad eller

varit med på tio tåg.

Krigshärens fördelning regementsvis hade redan tidigare ägt rum, men den

ordnades bättre under Gustaf Adolf och då sedermera, hvilket dock först efter

Konungens död inträffade (år 1637), den vigtiga åtgärd vidtogs, att de indelta regementena

med deras mindre afclelningar, kompanier och korporalskaper, så vidt

det lät sig göra, förlädes tillsammans inom hvar sina provinser eller län, härader

och socknar, kan man anse det äldre indelningsverket, i hvad på författningar berodde,

dermed vara genomfördt.

Tanken, som låg till grund för denna inrättning, var, om den kunnat i hela

sin vidd utföras, att bereda landet en stamtrupp, sammansatt af bofasta, pålitliga

män, lönade af Kronans räntor och under fred brukare af hennes jord, men ge

-

11

nom lång tjenstetid öfvade för kriget och vid afgång ersatta genom utskrifning efter

gårdatal. Genom denna anordning skulle upstå en duglig här, som med sitt

underhåll så litet som möjligt betungade allmogen, och, när den ej behöfdes till landets

försvar, skulle med sitt arbete bidraga till dess ekonomiska välstånd.

Sommaren år 1630, då Konung Gustaf Adolf drog öfver till Tyskland, upgick

det i Sverige och Finland indelta fotfolk till sammanlagdt 29,400 man, fördelta

på 24''/2 regementen. Sedermera skulle, enligt Regerings-formen den 29 Juli

1634, de Svenska fotregementena vara följande:

1 Uplands,

1 Westgöta i Skaraborgs Län,

1 Södermanlands,

1 Smålands i Kronobergs och Jönköpings Län,

1 Dalregemente,

1 Östgöta,

1 Helsinge,

2 Westgöta i Elfsborgs Län och Dalsland,

1 Westmanlands,

1 Norrlands (= Westerbottens),

1 Smålands i Kalmar Län, samt

1 Nerikes och Wermlands,

hvartill kommo

7 Finska.

Således tillhopa 20 regementen, hvartdera gemenligen hållande 1200 man och

derutöfver.

Planen att bosätta alla knektar å Kronans jord kunde dock icke genomföras.

Dels funnos sannolikt icke öfverallt kronohemman att tillgå eller mötte

svårigheter att afhysa de gamla åboerna, och dels torde räntorna redan varit för

andra ändamål disponerade. Af ännu befintliga handlingar finner man, att kuektarne

i Upland, Helsingland, Westmanland, Södermanland, Nerike, Östergötland,

Jönköpings Län af Småland samt Dalarne icke kunnat få ''/,:dels hemman sig

tilldelta, utan i stället hvar och en erhållit 1 tunna kronotionde-spanmål såsom

ersättning. Genast år 1622 förklarades, att de i Norrland icke skulle hafva hemman,

utan borde åtnöjas med sina hemkall. Deremot ser man dessa tilldelningsliemman

eller så kallade åttingar hafva funnits för knektarne i Wermland, Westergötlaud

samt Kronobergs och Kalmar Län af Småland. Men äfven der hafva knektarne

ej alltid innehaft gårdarne, utan blott räntorna, i hvilket fall de sannolikt

- bott hos åboerna. Att de likväl stundom sjelfva varit åboer å ifrågavarande hemmansdelar,

är af åtskilliga omständigheter bestyrkt.

Utskrifningarne fortforo att ske efter gårdatal till år 1627, men de ihållande

krigen förorsakade stor afgång på folk och behof af härens tillökning, hvarföre

Indelta fotregementen.

Mankell.

Öfvers, af Sv.

Kr. Hist. 86.

Stjernman

II. 907. 908.

Vet äldre

indelningsverkets

brister.

Mil. Jordeboken

1652.

235.

Kam. koll.- Reg. d. 16

Juli 1674.

Gahm. I. 53.

m. m.

TJtskrifningar

efter

hufvudtal,

12

man återgick till det äldre sättet af utskrifning efter hufvudtal, hvarigenom, åtStjernman

minstone i början, mera manskap erhölls. På riksdagen i Stockholm den 15 Ja

I.

788. nuari nämnda år beslöts således, att hvar tionde man, som kunde finnas på krono-,

skatte- och frälse-, inom och utom frihetsmilen, samt på preste-, fogde- och andra

dittills fria gårdar, skulle uttagas till landsknekt.

Riks. Reg. Af instruktioner, som från denna tid finnas för de till sådana utskrifningär

tillsatta kommissarier, är att se, huru vid nämnda förrättningar skulle tillgå. Efter

det förteckningar eller mantals-längder öfver den manliga befolkningen emellan

15 och 60 år inom. hvarje socken blifvit af presterskapet och kronobetjeningen

uprättade, samlades allmogen inom hvarje härad å en utsatt dag vid bestämd

mötesplats, hvarefter, i närvaro af häradshöfdingen, nämnden och krono-betjeningen

i orten, de utskrifningsskyldiga indeltes i rotar af 10 man hvardera, dock så att

folket från adelns frälsegods roterades för sig, från krono- och skatte- för sig, och

från prestegårdar för sig. Dervid intogos likväl icke så kallade försvars- eller inhyses-folk,

gångande embetsman (= kringvandrande handtverkare), löska karlar

m. fl., hvilka saknade fast bostad eller icke tjenade för årslön, emedan de enligt

då gällande författningar voro sjelfskrifna. Fritagna voro adelns gårdstjenare,

minderåriga, gamla och vanföra.

Sedan indelningen till rotar sålunda försiggått, uttogs af hvarje rote en frisk

och stark karl emellan 18 och 30 år, hvarvid vissa ytterligare bestämmelser voro

att iakttaga till besparande af folk, som ansågs icke böra utan i nödfall användas

för krigstjensten. Det utskrifna manskapet, så väl som gamla knektar, mönstrades

derpå af tillförordnade mönsterherrar, hvarefter de utskrifna inträdde i tjensten;

och ålåg det hvar rote att förse sin utskrifne karl med kläder och vapen, eller,

såsom det hette, utstoffering, för hvilket ändamål rotesällarne eller de öfriga i

roten borde till honom sammanskjuta så kallade rotepenningar. Dessa utgjordes

Gahm I. 97. först med 18 daler, nedsattes sedan till hälften, men höjdes på 1680:talet till 36

daler sunt. Det var den utskrifne tillåtet, att för sig lega annan karl, så framt

denne vid mönstringen godkändes.

UtsJcrifnin- Efter 1627 förgick en längre tid, under hvilken utskrifningarne, som, enligt

gar efter bevillning af Ständerna, nästan årligen ägde rum, verkställdes efter hufvudtalet. I

garaatal. . , , „ „ ^

törsta början hade 15,000 man öfver hela Riket erhållits, men detta antal minskades

snart till 7,000 å 8,000 årligen samt nedgick slutligen till 2,000 å 3,000. De

hufvudsakliga anledningarne dertill voro, dels aftagande tillgång på folk och dels

att många beredde sig utvägar till undanflygt. Föranledd af nödvändigheten att

till krigets utförande kunna med säkerhet påräkna någon bestämd styrka, sökte derföre

Regeringen att återföra gårdatalet såsom beräkningsgrund, hvilken förändring

Sjernman Rikets Ständer vid riksdagen 1642 äfven biföllo. Såsom skäl dertill anfördes, att

H. 998. faran för bonden sjelf, hans måg eller son att blifva utskrifven, skulle, förekommas;

att Krönan kunde veta hvad förstärkning, som vore att få, och derefter styra

13

sitt förehafvande; samt att bönderna i rätt tid kunde sammansätta sig om den,

som antingen utur roten beqvämligen kunde skrifvas eller de sjelfva dertill öfvertala;

och skulle under hvärtdera af åren 1642 och 1643 en varaktig karl upställas

af 10 besutna skatte- och kronohemman, hela, halfva, fjerdings eller mindre,

räknade lika höga och utan åtskilnad för hvem, som dem innehade. På lika vilkor

åtog sig adeln, att utgöra en karl för hvar tjugonde frälsegård och presterna en

för hvar tionde prestgård.

Vid de utskrifningar, hvilka sedermera höllos under tiden för Drottning

Christinas, Konung Carl X:s och början af Konung Carl XI:s regeringar, följdes gårdatalet,

med undantag för år 1657, då förrättningen skedde efter hufvudtal. Det

antal gårdar, från hvilket en knekt borde utgå, och hvarom bestämmelserna kunde

omvexla, sammansattes till en rote, bland hvilkens vapenföra manfolk bönderna efter

inbördes aftal utsågo en karl, hvars duglighet pröfvades af utskrifningskommissarierne

och mönstérherrarne. Godkändes han, så skulle rotepenningarne till honom

sammanskjutas; hvarom icke måste en antaglig upställas.

Det lugn, som Riket genom fredssluten efter Konung Carl X:s död, någon Utskrifnintid

åtnjöt, stördes åter 1674 genom krigets förnyade utbrott, hvarefter utskrifnin- 9j*£r

gar höllos än efter den ena, än efter den andra grunden, alltsom krigsfolk behof- tal och

des och ansågs kunna bekommas. Sålunda skedde dessa förrättningar år 1676 gwdatal.

efter hufvudtal, 1677 efter både hufvudtal och gårdatal, samt 1678 och 1679 efter

hufvudtal. Men äfven sedan fred då blifvit sluten, förspordes detta vacklande,

så att 1680 både hufvudtal och gårdatal, 1681 och 1682 hufvudtal, och 1683 både

hufvudtal och gårdatal följdes i de landsorter, hvilka då ännu icke ingått på det

under tiden i flera delar af Riket ordnade ständiga knektehållet. Vid riksdagen

sistnämnda år öfverlemnades slutligen till Konungen att utan Ständernas hörande

framgent besluta efter hvad grund utskrifningarne, der sådana vidare ifrågakommo,

skulle försiggå.

I de från Danmark eröfrade provinserna Skåne och Halland både, för den Förhållansednare

från 1648 och för den förra från 1679, utskrifningspenningar blifvit ut- ^Valland

gjorda i stället för manskap.

Efter hvad ofvanföre blifvit anmärkt hade i allmänhet det indelta fotfolket Det äldre

icke kunnat förses med kronogårdar, utan fått åtnöjas med räntor eller ersättning

i tionde. Äfven de knektar, för hvilka förmånen af sådana boställen kunnat i åt- förfall.

skilliga orter beredas, hade under de oupphörliga krigen icke förmått att vårda

dem. Gårdarne synas icke sällan hafva förfallit i ödesmål eller lemnats åt brukare,

hvilka lyckades att förskaffa sig besittningsrätten dertill. Vid denna periods

slut voro knektarne således endast till en ringa del bofasta män, och syftemålet

att göra dem allmänt till sådana hade förfelats. Grunden för det äldre indelningsverket

var ock mera egnad att bilda en här till försvar än till anfall, och då po

-

14

litiska förhållanden invecklade Riket i långvariga krig på utländsk botten, kunde

inrättningen icke äga bestånd.

Å andra sidan hade de utan uppehåll återkommande stora utskrifningarne

blifvit för allmogen högst tryckande. Det arbetsföra folket utgick och på många

ställen kunde jordbruket icke skötas. Legning af knekt hade, särdeles då utskrifning

skedde efter gårdatal, blifvit vanlig, så att roten sällan uttog eller nämnde

karl ibland sig, utan legde sådan, men emot slutet af denna period upgick legan,

i brist af folk, som frivilligt åtog sig att tjena, till en dittills oerhörd höjd. Dertill

kom den dryga kostnaden för knektens utrustning, och alla dessa för allmogen

svåra omständigheter, i förening med den upkomna oredan i öfrigt, framkallade

den omskapning af indelningsverket för fotfolket, som under Konung Carl XI

försiggick.

Ständigt Redan vid riksdagen i Nyköping år 1612 hade provinsen Dalarne åtagit sig

knektehåll i 4rligen till Konungens tjenst vidmakthålla 900 man dugligt krigsfolk. Men när

ai aet or tcv,

en ny utskrifning sedan skulle ske till fyllnad för afgånget manskap, vägrade allmogen

de utskickade tjenstemännen att verkställa den och utnämnde, såsom Konung

Riks-Reg. Gustaf Adolf i Bref den 23 Mars 1615 säger, en hop vanfört och odugligt folk.

Utskrifningen försiggick dock efter personliga underhandlingar emellan Konungen

och allmogen, men sedermera erbjöd sig Dal-folket att, emot förskoning från utskrifningarne,

för sin landsort hålla 1400 man ständigt krigsfolk, hvilket anbud

Riks-Reg. Konungen år 1621 antog. Det gjorda aftalet förnyades derefter på mellantider,

1621 tdl dess år 1635 det ständiga knektehållet inom Dalarne kan anses vara inrättadt,

ehuru formligt kontrakt först sednare utfärdades. Efter denna föresyn ingick äfven

allmogen i Jemtland 1645 och den i Westerbotten 1649 i aftal om ständigt

knektehåll. I Helsingland gjorde allmogen tvenne gånger, åren 1650 och 1664,

framställningar i lika syftning, men vid bägge tillfällena utan framgång.

Rikets “ordinarie militie“, såsom den indelta krigshären i den tidens allmänna

handlingar benämnes, och af hvilken fotfolket bildade hufvudstyrkan, utgjorde

den stödjepunkt, hvarpå landets försvarsväsende hvilade. Stora och långvariga

krig hade väl föranledt, att massor af värfvade trupper, både utländska och

inhemska, blifvit använda i Rikets tjenst. Men dessa trupper ökades eller minskades

efter som behofvet påkallade och tillfället medgaf. Om man undantager ett

ringa antal, tillhörde de icke heller det egentliga Sverige, utan tjenstgjorde i dess

lydländer på andra sidan Östersjön, hvarest, utom fält-arméen, starka garnisoner i

de talrika gränsfästningarne städse erfordrades. Kostnaden för deras underhållande

lärer väl ock hufvudsakligen drabbat dessa länder. De försvinna till största

delen med dem och kunna i allmänhet icke betraktas såsom en stadigvarande organisation.

Allmän vär- Men en annan del af landets försvarsväsende, huru litet ordnad den än var,

nepligt. bör icke förbigås utan upmärksamhet. Den i lagen stadgade personliga krigs

-

15

tjenstskyldigheten för Rikets vapenföra befolkning innefattade icke blott åliggaudet

att, såsom ofvanföre är framstäldt, efter utskrifning hålla den ständiga

krigshären vid makt med tillräckligt manskap. Dertill hörde ock den urgamla

pligten, att, när det behöfdes, med samlad kraft, man ur huset, afvärja inträngande

fienders anfall. Af de tillgångar, som härigenom stodo till buds, sökte man

att, så vidt omständigheterna medgåfvo, bilda ett med befäl försedt landvärn. Efter

att vid 1024 års riksdag hafva beviljat vanlig utskrifning för året, beslöto stjernman I.

Ständerna, att alla Rikets innebyggare, så många som sutto hemma, skulle låta ''A’3- 7G8.

sig mönstra och skrifva i rotar samt efter tillgång förskaffa sig värjor och bössor;

och anhöllo Ständerna, att Kongl. Maj:t ville uti landskapen och häraderna förordna

öfverstar och förmän, hvilka, när det omträngde, dem upbådade och anförde

dit, som ''Rikets värn kräfde, hvaremot de lofvade hålla sig redo att utgå,

antingen alla eller så många som Kongl. Maj:t utfordrade af hvar landsända i sender.

Vid riksdagen 1625 fattades ett lika beslut. Stjernman 1.

Uti den sedermera af Ständerna antagna och stadfästade Regerings-formen

den 29 Juli 1634 stadgades vidare i nämnda afseende, att öfversten i hvar landsort

eller i hans frånvaro öfverste-löjtnanten eller majoren skulle i Rikets nödställda

tider stå allmogen före och, sedan denna med landshöfdingens och häradsh

öfdingarnes tillhjelp blifvit roteskrifven och fördelt, vara dess förman till landets

försvar, men om dessa officerare voro förhindrade, borde andra förordnas i

deras ställe. Föreskrifterna härom förnyades i Regerings-formen den 9 October 1660.

Vid krigstider ser man äfven Riksdagsbesluten innehålla bestämmelser både

om utskrifningar till den indelta härens uprätthållande och om allmän värnepligt.

Sålunda förklara Ständerna vid 1675 års riksdag, att de hvarken kunnat eller bordt

undandraga sig att gripa Kongl. Maj:t under armarne på det kraftigaste, hvarföre

de icke allenast utlofvacle att med all sin makt och man ur huset ställa sig fienden

till motvärn, i fall nöden skulle det äska, utan ock till förstärkning af landets

krigsmakt beviljade en stark utskrifning för år 1676.

Under de krig, som denna tid pågingo, har den gamla bondehären till större

eller mindre antal ofta varit under vapen.

782.

Stj ernman

11. 909.

Stjernman

II. 1353.

Stjernman

II. 1723.

2: o) Rytteri.

Man har sett huru Konung Gustaf Wasa, när han tillträdde regeringen,

sökte att uplifva de gamla stadgarne om adelns frälserustning för rytteriet och

åt denna inrättning gifva en mera bestämd form. Svårigheterna dervid samt otillräckligheten

af det manskap, hvilket genom detta medel kunde erhållas, visade

sig dock snart, och det utländska värfvade folket önskade Konungen kunna undvara.

Samtidigt med att bilda en ständig trupp af inhemskt fotfolk gick han derföre äfven

i författning att på annan väg bereda landet ett lika beskaffadt rytteri. P^Tjttaré^''

16

Stjernman I. mötet i Arboga 1536 förordnades sålunda, att hvilka goda karlar, som ville sjelfva

13G'' utrusta sig med en häst, tre, fyra eller flera, och dertill förskaffa goda karlar och

harnesk med allt tillbehör, skulle på hvar häst och rustning årligen bekomma 30

mark örtug, 6 alnar engelskt kläde eller ock penningar derför samt dessutom fritt

borgläger ( = inqvartering) och fodring hela året igenom. Upsättningen af dessa

ryttare var således grundad på frivilligt åtagande af tjenstgöring för sold. De

kallades derföre besoldningsryttare och voro dels hofman ( = ryttare), hvilka utrustade

sig sjelfva och dels sventjenare, som af andra höllos med hästar och lön.

De voro förlagda på Kronans slott och gårdar eller i städerna, stundom ock hos

Mankell. prester och allmoge, samt underhöllos med Kronans räntor. Vid Konungens död

s?.'' Ki,S Hi st. funno s, utom adelsfanan, 1379 inhemska och 296 tyska ryttare.

&■ i)e närmast följande regenterna sökte förmå besutna bönder att för sina

Landsryt- hemman, emot afdrag å räntan och åtnjutande af några andra fördelar, göra tjenst

tare'' såsom ryttare, hvarigenom de så kallade landsryttarue bildades. Medelst en OrdRiks-Reo-

ning af" den 14 Juni 1577 stadgades, att hvarje ryttare, som blifvit godkänd vid

(N:o 13)". mönstringen, skulle hafva 10 daler på hästen, hvilka godtgjordes honom sålunda,

att, om han besutte egen skattegård eller innehade kronohemman, nämnda 10

daler efter en särskilt värdering afräknades å hemmanets räntepersedlar, hvarefter

öfverskottet af dessa skulle utgöras till fogden. Upstod deremot brist, borde sådan

fyllas af annan kronans ränta. Åt dem, som icke hade hemman, eller ock

Början till voro åboer å frälsehemman, deraf räntan utgick till den adlige husbonden, skulle

indelnings- kronohemman tilldelas, eller fogden gifva 10 dalers värde af Kionnns arliga ränta.

°rytteriet. Härmed kan början till rusthållsindelningen anses vara gjord, och då sedan genom

Riks-Reg. Kongl. Brefvet den 15 Juli 1583 förordnades, att brist i räntan för dem, som hade

svaga ryttarehemman, skulle'' godtgöras med ränta från andra hemman, hvilken

ryttaren sjelf upbar, visar sig upkomsten af de så kallade augmentshemmanen.

Af Konung Carl IX ordnades verket ytterligare genom ny författning den

Riks-Reg. 24 October 1603, hvartill anledningen upgifves hafva varit det dåliga skick, utihvil(N:o

14). pet Rytteriet då befann sig. Konungen föreskref dervid, att Fanan, förut 300 å 400

man stark, skulle blifva allenast 120 man. Ingen ryttare fick hålla mera än en

häst, på hvilken han sjelf red; och ville Konungen åt hvar ryttare efterlåta en

gård om 4 pund smör i ränta eller 6 tunnor spanmål i afrad. För hästens fodring

på stall året om skulle bestås 6 tunnor foderkorn eller hafra och 12 lass hö årligen.

När tåg skedde, skulle ryttaren till utrustning bekomma visst belopp af

penningar samt kläde, hvarjemte lian hade fri förtäring eller kostpenningar. För

två ryttare bestods en trossklippare samt visst belopp af penningar och kläde åt

en dräng, hvilken ryttame borde anskaffa och beväpna. Ville någon ryttare, då

tåg förestod, sitta hemma, borde han betala 30 daler om året, men dock vara

redo med bäst och utrustning, “i fall något uppå komme". För sistnämnda medel

och

17

och andra för ändamålet anslagna skulle fogdarne utrusta ryttare, hvilka deraf

benämndes fogderyttare.

Genom förnyade Ordningar, hvilka tid efter annan meddeltes, och hvaribland Bet äldre

den, som Konung Gustaf II Adolf den 16 November 1612 utfärdade, är bland de

märkligare, gjordes än närmare bestämmelser för rytteri-indelningen. Lönen för rytterietfullen

ryttare höjdes till 30 daler, som för dem, hvilka hade hemman, afkortades

räntan, så i vissa som i ovissa persedlar, men för körslor, dagsverken, gästning 33/ paimoch

skjutsfärd var ryttaren fri. Ingen fick dock hafva mera än en gård. teck^EpBr

Men verkställigheten af dessa författningar mötte liera svårigheter. Å ena

sidan ville åboerna å de anvista ryttarehemmanen ej lemna dessa, å den andra

slogo ofta ryttarne under sig gårdar utan all rätt. Medelst Biafskedet till Riksdagen

i Stockholm den 7 April 1624 förbjödos de sistnämnda att godtyckligen Stjernman I.

tillegna sig hemman, men tillika förklarades de gamla åboerna skyldiga att, efter

upsägning, i laga tid afflytta från kronohemman, som för ryttarne behöfdes. Derjemte

stadgades ytterligare genom särskilt författning den 27 Augusti samma år, Riks-Reg.

att hvar ryttare skulle hafva en gård, på hvilken han kunde bo, men när den vore 0

honom tilldelt, borde han dermed låta sig nöja. Ryttarne fingo sjelfva utvälja sig

gårdar till viss ränta, hvilken bestämdes i Upland, Westmanland och Södermanland

till 12 tunnor spanmål, i Östergötland till 10 tunnor spanmål, i Nerike till 2 fat

jern samt i andra orter, der smör utgick, till 4 lispund af denna persedel. Detta oaktadt

befunnos likväl åtskilliga ryttarehemman alltför svaga, hvarföre Regeringen

genom beslut den 19 Februari 1639 stadgade, att de ryttare, som icke hade mera Biks-Reg.

än ett hälft hemman, borde erhålla ytterligare ett hälft sådant till understöd.

Samtidigt med det indelta fotfolkets förläggning i vissa landsorter och fördelning

i regementen, hade under Konungarne Carl IX:s och Gustaf Adolfs regeringar

lika beskaffade åtgärder ägt rum för det indelta rytteriet. År 1630 upgick

detta till 8,000 man, men enligt 1634 års Regerings-form borde regementena till Indelta kahäst

vara följande:

1 Uplands, Westmanlands, Nerikes och Wermlands,

1 Westgöta och Dals,

1 Smålands,

1 Östergötlands och Södermanlands, samt

3 Finska;

hållande hvartdera 1,000 man.

Med förenämnda anordningar var det äldre indelningsverket för rytteriet, Grunderna

ungefär vid lika tid, som det för fotfolket, bragt till fullbordan efter de grundsat- ffaj^nings-- ser, som genomgå hela inrättningen. De första Konungarne efter Gustaf Wasa verket för

hade sökt att till ryttare erhålla bofasta män genom att anvisa dem lön af räntorna

utaf de hemman, som de antingen sjelfva ägde eller ock af Kronan innehade

3

vallerireyementen.

18

Indelnings

verkets

förfall.

Livijn 54.

eller kunde få sig tilldelta. Men enligt Carl IX:s och Gustaf Adolfs författningar

borde ryttarne, likasom fotknektarne, allmänt bosättas å Kronans hemman, således

blifva statens med boställen försedda tjenstemän. De större kostnader, som för

ryttarens utrustning med bäst och vapen beböfdes, föranledde naturligen att större

fördelar af hemman och räntor måste honom beredas, men i öfrigt voro i detta

hänseende bestämmelserna för rytteriet och fotfolket icke mycket skiljaktiga. Dock

var fotknektens tjenstgöringsskyldighet grundad på tvång vid utskrifning, hvaremot

ryttarens från början berodde på frivilligt åtagande.

Ehuru det är antagligt att en stor del ryttare verkligen blefvo försedda med

kronohemman till bostäder, var det likväl äfven händelsen, att de icke öfverallt

kunde erhålla sådana utan måste nöjas med ränta af skattehemman. I sådana

fall var den uti indelningsverket afsedda förmånen af eget jordbruk för ryttaren

icke vunnen. Egennytta och sjelfsvåld hade ock tidigt börjat undergräfva inrättningens

grundvalar. Vid en år 1631 hållen undersökning befanns, att många låtit

inskrifva sig för ryttarehemman eller slagit sådana under sig, utan att derför göra

någon tjenst, under det att andra, som uprustat sig för hemman, icke fått njuta

någon ränta deraf. Under ryttarnes frånvaro i krigen hade de nödgats uplåta sina

gårdar till brukare, hvilka undandragit sig betalningen af arrende-afgifterna, o. s. v.

De mått och steg, hvilka togos i afsigt att afhjelpa missbruken, voro likväl icke

nog kraftiga. Tvärtom ökades oordningarne på flerahanda sätt. Gamla hemförlofvade

ryttare, enkor och barn efter aflidna, och, hvad som var mest vanligt, de

antagna hemmansbrukarne förskaffade sig besittningsrätten till gårdarne, hvarifrån

ryttarne sålunda utträngdes. Förhållandet blef derigenom omvändt emot hvad det

från början varit. Brukaren blef rusthållare och förvärfvade ofta skatterätten till

det indelta kronohemmanet, hvaremot ryttaren blef en sventjenare som af hemmansåboen

aflönades.

Men bland de omständigheter, hvilka mest bidrogo till det gamla indelningsverkets

förfall, voro de donationer, förpantningar och försäljningar till frälse, hvilka

under denna period, och synnerligen efter Konung Gustaf Adolfs död, af Förmyndare-styrelsen

för Drottning Christina samt under hennes egen regering vidtogos.

Derigenom bortföllo en mängd både räntor och hemman och förvirringen blef allmän.

Väl förklarades sådant icke skola få äga rum, men man kände icke ens

hvilka hemman, som voro på Militien indelta. För att återbringa ordning uprättades

åren 1652 och 1653 en Militie Jordebok, uptagande sådan egendom, men efter

Konung Carl X:s död växte åter oredan under då tillsatta nya Förmyndare-styrelse

för Carl XI. Indelningsverket för rytteriet måste i grund förändras, för att

kunna upfylla sitt ändamål. Efter krigets slut 1679 företog Konung Carl XI detta

arbete.

B) Det yngre indelningsverket.

l:o Fotfolk.

Föregående berättelse har visat, att de genom det äldre indelningsverket i Återblick.

landsorterna inrättade ständiga regementena vidmakthöllos genom utskrifningar af

manskap när behofvet det påkallade, samt att vid Konung Carl XI:s upstigande

på'' tronen och under tiden för hans minderårighet sådana förrättningar skedde

efter gårdatalet, hvilken bestämning var en af de ursprungliga hufvudgrunderna

för nämnda verk. Genom densamma hade kostnaden för knektens utrustning, hvilken,

när utskrifning skedde efter hufvudtalet — mannatalet eller mantalet, såsom

det den tiden heter — var en personlig utgift och utan åtskilnad lika mycket Galim I- 97.

drabbade en hvar af de öfriga i roten, bemedlad eller icke, blifvit förvandlad till

en utgift af egendom, fördelt på gårdarne. Härigenom hade ock, såsom redan är

sagdt, legning af knekt, som vid utskrifning efter hufvudtal var den utskrifnes ensak,

blifvit mera vanlig, i det att gårdsboerna, heldre än att öfvergifva sitt jordbruk,

valde en sådan utväg till fullgörande af krigstjenstskyldigheten. Men man

har sett, huru denna grund, hvilken redan i sednare delen af Konung Gustaf Adolfs

regering och under Drottning Christinas förmyndare någon tid varit frånträdd,

under ki-iget i början af Konung Carl XI:s egen styrelse ömsevis följdes och öfvergafs.

Den hade likväl, så tillämpad som dittills, för de skattdragande en stor olägenhet

deruti, att gårdatalet i roten kunde omvexla för hvarje utskrifning, så att

än åtta, än tio gårdar af skatte och krono, samt af frälse, än det lika antalet härmed

och än det dubbla o. s. v., deruti ingingo. Allmogen hade derföre funnit

utskrifningarne, så i den ena som i den andra formen, svåra att fördraga samt

mer och mer börjat önska få bördan lättad och närmare bestämd genom införande

af ständigt knektehåll, hvarom provinserna Dalarne, Jemtland och Westerbotten,

efter hvad som är uplyst, ingått aftal. I öfverensstämmelse med sådana önskningar

beslöt nu Konung Carl XI att på denna nya grund allmänt ordna indelningsverket

för fotfolket.

Med allmogen i Gestrikland och Helsingland, hvilken länge åstundat förän- Ständigt

dringen, blef kontrakt i sådant afseende slutet den 9 Augusti 1682 och den 9 på- knektehåll.

följde September af Konungen faststäldt. I enlighet dermed skulle Helsinge rege- Afd.M^Art''

mente bestå af 1,200 man, som allmogen åtog sig att underhålla genom indelning

efter gårdatal, hvaremot den borde vara från utskrifningen befriad. Inom Dalarne

hade rotarne i Wester-bergslagen samt en del af Näsgårds fögderi, utgörande

2 kompanier, sedan längre tid varit lagda under Westmanlands regemente, hvarigenom

Dalregementet nedgått i styrka, men genom en ny förening, stadfästad af

Konungen den 21 October nyssnämnda år, förpligtade allmogen sig att öka knek-GahmI 165

tehållet till ofvanberörda antal. Vidare blef på riksdagen i Stockholm 1682—1683 Gahm I.

173. 189.

20

Forsberg II.

Afd. l:sta,

2:dra, 4:de,

12:te och

15:de Art.

Forsberg II,

Afd. 3:dje,

5:te, öde,

9:de; 10:de,

14:de, 16:de

Art.

Boteringen

verkställd.

Forsberg II.

Afd. 7:de,

8:de, 13:de

Art.

Gahm I.

203. 205. 212.

580. 581.

Grunderna

för voteringen.

Gahm I.

659.

.med fullmäktige för allmogen i provinserna Upland, Östergötland, Södermanland,

Westmanland och Nerike öfverenskommet, att regementena i dessa orter, jemväl

till en styrka af 1,200 man på hvarje, alltid skulle efter indelning på gårdarne

hållas vid makt emot befrielse för allmogen, dess barn och folk, från de dittills

öfliga utskrifningarne, hvarom kontrakt af Konungen fastställdes den 5 December

1682. I början undandrog sig adeln att för frälsegodset taga del häruti, men fogade

sig sedan dertill; och blefvo slutligen kontrakt med adel och allmoge up.

rättade om ständigt knektehåll för Kronobergs och Jönköpings Län den 15 Augusti

1684, för Kalmar Län den 15 October samma år, för Skaraborgs Län den 16

Mars 1685, för Elfsborgs Län och Dalsland den 10 December samma år, ytterligare

för Nerike den 5 Augusti 1686 samt för Wermland den 18 November 1688.

Härmed hade det ständiga knektehållet för fotfolket eller den så kallade

roteringen införts i alla de gamla Svenska provinserna, men för de flesta af dem

blefvo, efter vidare förhandlingar med innebyggarne, närmare bestämmelser om

rotehållarnes och soldaternas åligganden gifna medelst särskilta Kongl. Förordningar

och Reglementen, utfärdade på 1680 och 1690:talen, men för Upland och Dalarne

icke förr än 1725 och 1728. Med undantag af åtskilliga lindringar för rotehållarne

innefatta dock dessa författningar hufvudsakligen detsamma som de äldre

kontrakten, hvilka de för öfrigt endast bättre utveckla. Der de innehålla förändringar

äro de såsom gällande att anse.

Roteringen verkställdes i landsorterna genom tillförordnade kommissarier i

öfverensstämmelse med dem gifna instruktioner. Enligt kontraktet den 5 December

1682 borde två hela gårdar sammansättas om en knekt, hvarvid dock en half

gård, två fjerdingar och två åttingar skulle svara emot en hel. Men i nyssnämnda

instruktioner utvidgades betydligen kommissariernas rätt att jemnka efter omständigheterna.

“De borde sig icke så stricte vid ordformen af kontrakten binda,“

utan låta två tredingar, fyra åttingar o. s. v. gälla emot ett helt hemman. Särdeles

hade de att iakttaga sådant vid rotar, der svaga hemman funnos; och tilläts

dem att underhjelpa sådana med något litet hemman, såsom de funno nödigt.

Roteringen skulle ske med sådan försigtighet att hvarken soldat eller allmoge finge

skälig orsak till klagan, utan rotarne, så mycket görligt vore, blefve lika och

jemngoda.

Man finner af dessa bestämmelser att roteringen verkställdes efter den upskattning,

som kommissarierna, i betraktande af hemmanens godhet, ansågo rättvis

och billig. I Östergötland förekomma sålunda rotar om 1^ jordeboksmantal, under

det att andra innehålla 3 sådana, i livilket sednare fall hemmanen befunnits endast

hälften så goda som i det förra. I Westmanland skedde roteringen efter öretal,

hvaremot man i Westergötland antog en taxation af 25 daler för hel rote och derefter

påförde hvarje gård sin andel. I småländska länen är hvarje rote upförd

till U mantal, men af roteringsverket befinnes detta vara rotemantal, upkommet

21

derigenom att hemmantalet stundom blifvit höjdt öfver, men oftast nedsatt under

hvad jordehoken innehöll, hvaraf följer, att roten derstädes i sjelfva verket ofta 286^™ fl

är sammansatt af mera än 11 jordeboksmantal. Jord af krono-, kronoskatte 0C^F|era Knek

allmän frälsenatur roterades lika, och hemmanens räntor blefvo vid denna förrättning te-kontrakt,

icke tagna i betraktande eller disponerade.

Koteringen eller'' det ständiga knektehållet är följaktligen en skyldighet, som

åligger jorden, eller hvad man i kameral mening benämner ett realt besvär. I besvär.

denna egenskap bidrager roteringen, likasom väghållning, skjutsningsskyldighet

m. m. att upfylla ett visst statsbehof och kan derföre anses ingå i vårt lands allmänna

beskattnings-system; men som detta besvär är inrättadt efter sina egna

grunder står detsamma, på sätt förut är sagdt, icke i förening med det på särskilta

författningar hvilande skattläggningsväsendet. Under åren från och med

1683 till början af 1690:talet fullbordades verket i de gamla Svenska provinserna,

ehuru enskilta jemnkningar derefter föreföllo, hufvudsakligen föranledda deraf, att

indelningsverket för aflöningen af arméens befäl och för rusthållsinrättningen samtidigt

pågick och gjorde smärre ändringar behöfliga. Att roteringskommissionerna

i allmänhet lyckades att, åtminstone inom hvar ort för sig, med någorlunda jemnhet

fördela bördan, torde kunna slutas deraf, att någon större missbelåtenhet icke

förspordes, utan tvärtom inrättningens befästande blef en af de första omsorger, som

Rikets Ständer i landets olyckliga ställning efter Carl XILs död och under ett

återvunnet konstitutionelt styrelsesätt ådagalade.

Enligt knektekontrakten ålåg det roten att till Rikets tjenst hålla mönstergill

karl samt bestå honom vissa löneförmåner, hvilka i kontrakten upptagas under nehåll.

följande titlar:

l:o. Lega och i några få orter särskilt städsel. Det var i början Konungens

afsigt att afskaffa legan och ersätta den med större årslön, hvarföre någon

bestämmelse derom icke ingick i de första kontrakten af år 1682. Snart befanns

dock, att rekryter derförutan endast med svårighet kunde anskaffas, och den bestämdes

då i de sednare aftalen till visst belopp, utöfver hvilket ingen hvarken

skulle få taga eller gifva sådan. Der städsel utgick, var äfven den till beloppet

fastställd.

2:o. Årslön. Uti 1682 års kontrakt utsättes denna till 35 å 40 daler, men

efter legans återinförande bestämdes den till 20 å 25 daler kopparmynt.

3:o. Torp eller hemkall. I allmänhet var roten skyldig att förse soldaten

med stuga och behöfliga uthus, kåltäppa, 1 tunnland åker samt äng till 2 sommarlass

hö, men der sådant icke kunde åstadkommas borde i stället gifvas husrum

eller godtgörelse derför samt hemkall, merändels utsatt till 2 tunnor spanmål, 2

lass hö och 1 tjog (— 20 kärfvar) halm. Mulbete, vedbrand och gärdsel omförmälas

endast i kontraktet för Östergötland den 7 November 1685, men i allmänhet

torde dessa förmåner hafva lemnats, när tillgång dertill fanns. Rotens skyldighet

22

att underhålla torpen med nybyggnad och större reparationer nämnes endast i

kontrakten för de småländska länen, men af allmogens vid 1693 års riksdag framställda

begäran att, sedan torp blifvit byggda, icke besväras med deras underhållande,

så vida icke någon ansenlig förbättring derpå skulle göras, utan att soldaterna

måtte tillhållas att för öfrigt vårda husen, hvilken begäran Konungen biföll

Gahm III. genom Resolution den 18 November samma år, kan man sluta dertill, att nybyggnad

och större reparationer städse ansetts åligga rotehållarne. Det hemman, på

hvars ägor soldatens torp blef upsatt, och hvilket gemenligen i storlek eller godhet

öfverträffade de andra i roten, benämndes stamrote, och åboen derå var i de

flesta orter berättigad att af de öfriga rotedelägarne undfå ersättning medelst så

kallade planpenningar.

Den allmänna skjldigheten att med torp förse soldaten var likväl icke föreskrifven

i kontrakten med rotehållarne i Dalarne, Gestrikland och Helsingland samt

Skinnskattebergs och Norbergs Tingslager i Westmanlands Län, inom hvilka orter

soldatens årslön i stället blifvit bestämd till högre belopp. Men genom en af

Forsberg II Kongl. Maj:t medelst Nåd. Bref den 4 October 1813 fastställd förening emellan

A eid1^'' rotehållarne i Westmanland har för den orten numera blifvit allmänt stadgadt, att

soldaten vid hvarje rote skall hafva bostad på stamrotens ägor med vanlig åbyggnad,

dock utan lada och loge, samt dertill undfå kåltäppa, visst årligt hemkall, mul^Atd^Art*^''bete

och vedbrand; och lärer inom Gestrikland och Helsingland, med få undantag,

blifvit allmän sed, att lemna soldaten bostad med jord på det sätt, att, vid ny soldats

antagande, honom tillätes att på rotens mark upbruka visst område, till

hvars bebyggande han af roten erhåller biträde, och hvilket han sedermera, emot

vilkor af bestämd tjenstetid, får behålla i sin lifstid samt hans enka efter honom.

Af de gamla Svenska provinserna är sålunda Dalarne den enda ort, inom hvilken

bostad eller torp för soldaten i allmänhet icke af roten bestås, hvartill lokala förhållanden

lära vara orsaken. Dock förekomma äfven der exempel att jordlotter

äro soldaterna på lön tilldelta.

4:o. Beklädnad. Uti de första knektekontrakten stadgades i allmänhet att

roten skulle förse soldaten med beklädnad, men i de sedermera uppgjorda mildrades

detta åliggande i så måtto, att i de flesta fall Kronan öfvertog kostnaden för

lifmunderingen, och roten bestod allenast den så kallade släpklädnaden, hvilken

lemnades soldaten stundom in natura och stundom med visst värde i penningar.

I en del orter skulle roten i stället hafva rätt att företrädesvis begagna soldatens

arbete, dock emot godtgörelse med föda och dagspenning. Att förvara soldatens

lifmundering tillhörde i de flesta fall rotehållarne, för hvilket ändamål en del kontrakt

bestämma, att de böra vara försedda med så kallade rotekistor.

Från tåg-, skjuts-, täre- och gästningspenningar, matsäck m. m., som tillförene

utgått till soldaterna, blefvo rotehållarne i allmänhet befriade; dock skedde härvid

undantag för Dal- och Helsinge regementen, äfvensom under en sednare tid rote

-

23

hållarne i Westerbotten, genom särskilt förening, åtogo sig att till sina soldater

lemna möteskost.

Om de förmåner, hvilka rotarne sålunda borde gifva soldaterna, förekomma

dock särskilta bestämmelser i nästan hvarje ort, hvarom bifogade tabeller Litt. A.

Nås 1, 2, 3, meddela vidare uplysningar.

Inom de gamla Svenska provinserna blefvo från roteringen fritagna:

l:o. Frälse-säterier och ladugårdar samt Rå- och Rörshemman,

2:o. Kungs- och Kungsladugårdar samt andra lägenheter under Kronans

omedelbara disposition,

3:o. Bergsfrälse- och Bergsmanshemman,

4:o. Militieboställen,

5:o. Rusthåll, men icke dem tilldelta Augmentshemman,

6:o. Prestegårdar, Prebendehemman. Kapellans- och Klockarebol,

7:o. Länsmans- och Fjerdingsmansboställen,

8:o Gästgifvare gårdar, Posthemman och Lotshemman under vissa förhållanden,

9:o. Axbergs, Kihls och Hofsta socknar såsom arbets skyldiga under Bylta

svafvelbruk, m. fl.

De fotregementen, hvilka genom roteringen sålunda blefvo indelta inom de

gamla Svenska provinserna, voro följande:

1 Uplands regemente 1,200 man.

1 Skaraborgs “ 1,200 “

1 Södermanlands “ .... ......... 1,200 “

1 Kronobergs “ ... .........1,100 “

1 Jönköpings “ 1,100 “

1 Dal “ 1,200 “

1 Östgöta “ 1,200 “

1 Helsinge “ 1,200 “

1 Elfsborgs “ 1,200 “

1 Westgöta Dals “ 1,200 “

1 Westmanlands “ 1,200 “

1 Westerbottens “ 1,056 “

1 Kalmar “ 1,100 “

1 Nerikes och Wermlands “ . . ........... 1,674 “

tillhopa 16,830 man.

Medelst Konung Gustaf II Adolfs memorial för Stads-Rådet i Göteborg den

23 Februari 1624 hade knektarne inom det staden donerade Säfvedals härad, 48

man, blifvit öfverlåtna åt staden för att derstädes hålla vakt, så att borgerskapet

dermed icke måtte besväras. Sedan nu, jemlikt Konung Carl XI:s Bref den 23

Forsberg II.

Afd. 13:de

Art. sid 18

not. 3.

Frihet från

rotering.

Botehållsre

gementen.

*

Säfvedals

knektar.

Riks-Reg,

Gahm II.

471.477. 479.

SkiljaJctiyheter

emellan

det äldre

och det

yngre indelningsverket

-

Mars samt den 3 och den 13 April 1691, detta manskap blifvit infördt i Elfsborgs

regementes rullor, utskrifningen i häradet afskaffad samt hemmanen indelta till 44

rotar, förklarades ytterligare de derigenom uppsatta soldater skola förblifva staden

Göteborg till vakt och allmänna byggnaders företagande, men böra sortera under

Elfsborgs regemente, bära dess uniform och deltaga i regementets möten och mönstringar.

I staden skulle de stå under kommendantens befäl och af honom exerceras.

De borde af rotarne få torp och lön i likhet med andra knektar under

nämnda regemente, men beklädas af staden.

Denna indelta stadsvakt för Göteborg finnes ännu, men dess förening med

Elfsborgs regemente lärer hafva uphört. Den bär ej längre regementets uniform,

står under Justitie-borgmästarens befäl och skall efter tur bestrida någon vakthållning

i staden.

På Gottland och uti de från Danmark eröfrade provinserna voro under denna

tid endast båtsmanshållet och rusthållsinrättningen föremål för indelningsverket;

hvadan rotering för fotfolk derstädes ännu icke förekom. Förhållandena i

Finland och öfriga Sverige numera frångångna länder på andra sidan Östersjön

lära icke behöfva att här vidare komma i betraktande.

Det af Konung Carl XI ordnade yngre indelningsverket för fotfolket skiljde

sig väsendtligen från det äldre i afseende på rotens sammansättning, soldatens anskaffande

samt dennes aflöning och underhåll, hvilka omständigheter, hvar för sig,

''höra upmärksammas.

l:o. Rotens sammansättning. I stället för att, efter grunden för det äldre

indelningsverket, roten bildades af det antal gårdar, som för tillfället föreskrefs,

hvilken grund dock ej var fastare, än att den ofta frånträddes genom utskrifning

efter hufvudtal, sammansattes nu roten en gång för alla af vissa gårdar efter upskattning

af deras inbördes godhet, hvarigenom roteringsbördan, åtminstone inom

den ort, hvilken roterades till samma regemente, skulle, så vidt görligt vore, blifva

lika fördelad. Till följd af de ännu den tiden på långt när icke utplånade gamla

skiljaktigheterna emellan landskapen, synes man svårligen hafva kunnat åstadkomma

något bättre.

2:o. Soldatens anskaffande. Under det gamla indelningsverket uttogs soldat

från roten genom tvång vid utskrifning, hvaremot legning för utskrifven

karl, om än tillåten och under den sednare tiden vanlig, var ett itndantagsförhållande.

Nu tvärtom. Genom den ständiga roteringens införande och de

derom gjorda kontrakt blef legningen författningsenligt sätt för roten att anskaffa

soldat, och krigstjensten vid de indelta regementena följaktligen frivillig.

Väl gåfvos bestämmelser, hvarigenom roten erhöll rätt att gripa och utan

lega i nummer insätta duglig karl, som, enligt den tidens stränga författningar emot

lösdrifveri, saknade så kalladt laga försvar och var förfallen till krigstjenst, men

sådant

sådant tvång var undantag, och det ligger i sakens natur, att en hvar, som det

kunde, skulle söka att derifrån värja sig.

3:o. Soldatens aflöning och underhåll. Man har sett, huru i det äldre indelningsverket

soldaten lönades af Kronan och efter regeln äfven hade bordt förses

med boställe å Kronans jord, ehuru det sistnämnda syftemålet aldrig kunde fullständigt

vinnas. I stället öfvertogs nu soldatens aflöning och underhåll af roten

genom förbindelsen att lemna honom vissa förmåner, hvaribland bostad med jord

var den hufvudsakligaste och för det yngre indelningsverket mest betecknande.

Grundsatsen att förse soldaten med stadigt hem och gifva honom tillfälle att bereda

sig familjelifvets fördelar, genomfördes här på ett både lämpligt och lätt verkställbart

sätt. De i sedligt afseende goda verkningar, som denna anordning borde

utöfva på manskapet, hafva icke heller uteblifvit. Under inflytelsen deraf har den

indelte soldaten utvecklat sig till, hvad han allmänt erkännes vara, en på sin ståndpunkt

i allo god och aktningsvärd medlem af samhället. Att han dervid icke förlorat

i krigisk duglighet, derom vittnar vårt lands historia tillräckligen, visande,

huru de Svenska vapnen, äfven i motgångens stunder, blifvit förda.

I det att skyldigheten till upställande af manskap vid de indelta fotregementena

genom den ständiga roteringen öfvergick till ett realt besvär för jorden,

kunde man finna anledning att tro, det landets jordbrukande befolkning fått en

större börda sig pålagd. Så tyckes likväl samtiden icke hafva ansett. Nämnda

befolkning, hvilken den tiden, i högre grad än nu, då andra näringar tillvuxit och

tagit en mängd arbetskrafter i anspråk, utgjorde det stora flertalet af landets innebyggare,

hade under de äldre förhållandena varit tungt belastad. Den fann uppenbarligen

en lättnad i att undgå personlig krigstjenst genom att få anskaffa legokarl,

aflönad hufvudsakligen med jord eller jordprodukter. Väl hade allmogen i

ett par landskap, synnerligen Westergötland och Småland, haft betänklighet att antaga

den nya inrättningen, men denna betänklighet häfdes snart, sedan Konungen

försäkrat, att soldattorpen icke, såsom då för nyodlingar i allmänhet var stadgadt,

skulle särskilt skattläggas, hvarom förbehåll i en del knektekontrakt ock. infördes.

Då likväl, å ena sidan, skyldigheten att upställa soldat var för roten ovilkorlig

och bindande, men, å den andra, anskaffandet af sådan berodde på fritt

aftal, följde häraf naturligen, att vilkoren för legningen icke städse kunde förblifva

vid de bestämmelser, som knektekontrakten i detta hänseende angifva, helst när,

under samhällets framskridande utveckling, näringstillfällena ökades och arbetet blef

friare samt mera lönande. Koten måste då erbjuda soldaten sådana fördelar,

som förändrade tider gjorde nödvändiga. Sålunda kunde bördan under vissa förhållanden

stiga och möjligen under krigstider, om legofolk stod mindre till buds,

blifva svår att uthärda. Men Svenska folkets anlag för krigets yrke, detta yrkes

vidmakthållna anseende, den säkerhet om bergning, hvilken soldaten kunde

påräkna, och slutligen vidtagna författningar hafva motverkat en sådan utgång,

4

26

och ännu, efter snart 200 år, står verket fast nog för att icke behöfva, icke böra

nedrifvas.

Indelnings- Hållbarheten deraf skulle snart pröfvas under de krig, uti hvilka Konung

verket under . A 07 °

Carl XII. Carl XII icke långt efter sitt anträde till regeringen fann sig invecklad med nästan

alla grannstater. Den indelta hären visade sig otillräcklig och de utvägar,

som den enväldige monarken valde att afhjelpa bristen, hafva blifvit föremål för

strängt klander såsom kränkningar af de ingångna knektekontrakten. Kort innan

<^0IV- ^an em°t Danmark utfärdade han från Carlskrona den 26 April 1700 ett cirkulär

till Landshöfdingarne angående “milities upprättande hemma i landet till dess

defension i den ordinarie militiens frånvaro". Deruti påböd han, att, utöfver det

vanliga knektehållet, 3 rotar skulle upsätta och bekläda en soldat, och sålunda

Trne-'' Fyr- uppstodo de så kallade Tremännings-regementena till fots. Yäl må det erkännas,

och Ji emmän- x x . ^ ^

nings-rege- aR rotehållarne icke af kontrakten voro härtill förbundna, men i samma författning

menten. kräfde Konungen af andra samhällsmedlemmar motsvarande offer. Adel och ståndspersoner,

prester, bergsmän och städernas invånare måste äfven upsätta krigsfolk,

så kallade ståndsdragoner, prestedragoner, bergsregementet, båtsmän, o. s. v.

Det var således icke blott allmogen, som betungades öfver vanligheten. Af åberopade

cirkulär framgår äfven, att Konungen med detta upbåd åsyftade att anlita

den allmänna skyldigheten för landets innebyggare att afvärja fienden, och fann

det vara mindre tryckande för allmogen att härvid fullgöra dess åliggande efter

det ständiga rotetalet, än efter annan grund. Ett bättre sätt att göra den allmänna

värnepligten gällande och jemnare fördela bördan deraf hade visserligen

kunnat användas, men så vidrig emot rotehållarnes rätt, betraktad enskilt för sig,

var åtgärden i sjelfva verket icke, som den förefaller, då en sednare tids helt olika

åsigter och förhållanden uteslutande tagas till måttstock för omdömet. Om de

öfverdrifter, hvilka sedermera följde, icke inträffat, torde klandret till icke ringa

del kunnat jäfvas.

Men kriget förlängdes och de på nyssnämnda sätt uppställda regementen

fördes utur landet och förgingos; andra sådana, fyrmänningar och femmänningar

upsattes och fingo de förras öde; socknarne ålades anskaffa knektar, och slutligen

anställdes för tåget emot Norge 1718 stora allmänna utskrifningar och tvångsvärfningar

till komplettering af så väl de ständiga regementena som tre- ochfemmänningstrupperna.

Oreda i styrelsen, myntförsämring, nöd och brist förde landet till

branten af dess undergång. Huru efter Konungens död statsskicket förändrades

och fred vanns med störa uppoffringar, är bekant.

Om indelningsverket varit grundadt endast på utfärdade författningar och

icke haft sin rot i folkets gamla seder, åsigter och förhållanden, så hade det under

sådana hvälfningar tvifvelsutan blifvit tillintetgjordt. Men så skedde icke.

Regerings-formen af den 21 Februari 1719 och af den 2 Maj 1720, såväl som Riksdagsbesluten

för dessa år, stadfästade inrättningens framtida bestånd. De stän

-

27

diga regementena förblefvo desamma, som förut, men tre- och femmänningstrupperna

uplöstes eller förvandlades till värfvade regementen.

Uti några af de med allmogen ingångna aftal om ständigt knektehåll hade

redan i Konung Carl XI:s tid rotehållarne hlifvit berättigade att i hvarje socken

från värfning fritaga ett visst antal ungt manskap för att dermed ersätta afgångna

knektar. Sålunda upkom bruket för rotarne att förse sig med vargeringskarlar.

Detta manskap erhöll lega, men var för öfrigt fritt till dess att det inkallades i

tjenstgöring. Under Konung Carl XII:s tid blef bruket deraf mera allmänt och genom

Förordning den 7 Juni 1718 förklarade han att sådana vargeringskarlar icke

fingo rotarne fråntagas, men att de borde införas i rullorna och inställas vid mönstringar.

De blefvo sedermera enligt Kongl. Resolutionen på allmogens besvär

den 3 Juni 1719 frigifna och utur rullorna uteslutna.

Då vid början af kriget emot Ryssland 1741 behofvet af reserv för krigshären

ånyo inställde sig, stadgades genom Riksdagsbeslutet den 22 Augusti samma

år att för hela indelningen och roteringen till lands vargeringskarlar skulle

anskaffas, hvarigenom krigsmakten fördubblades. Föreskriften derom förnyades

åren 1749 och 1752; och befinnes vargering äfven hafva varit upsatt under Pommerska

kriget åren 1757—1762.

Genom Kongl. Brefvet den 10 Januari 1790, kungjordt medelst Krigs-collegii

cirkulär den 25 i samma månad, blefvo, under dåvarande krig med Ryssland, vidare

stadganden rörande detta manskap gifna. I enlighet dermed skulle vargeringen

upsättas endast till regementenas halfva styrka så att två rotar upställde

en karl, hvilken, då knekten för någondera afgick, borde i den ledigblifna nummern

insättas, men derjemte skulle detta manskap vara färdigt att, om Rikets

gränser angrepos af fienden, inställa sig efter upbåd, då Kronan ville bestå beväring

och beklädnad. När slutligen sednaste kriget med nyssnämnda makt utbröt

1808 upställdes vargeringen för sista gången, men inkallades då till en del i verklig

tjenstgöring lika med stammen. I öfverensstämmelse med Rikets Ständers-begäran

vid 1809—1810 årens riksdag blef denna inrättning slutligen uphäfd medelst

Kongl. Kungörelsen den 23 April 1811, då det så kallade förstärkningsmanskapet

skulle upsättas.

Då genom förlusten af Finland Rikets försvarsmedel lidit stor minskning ansågo

Ständerna vid sistnämnda riksdag att, såsom det första medel till ökande

deraf, all inom Riket varande dittills oroterad jord af hvad namn och beskaffenhet

som helst, de boställen allenast undantagna, som innehades af i tjenst varande

militära personer, borde, då Riket med krig hotades eller oroades, genast upsätta

och med beklädnad förse det emot samma jord svarande manskap; i anledning

hvaraf Kongl. Maj:t den 5 Februari 1811 utfärdade påbud om så kallad extra rotering

af ifrågavarande jord, hvilken förrättning omedelbarligen derpå blef af utnämnda

komiterade företagen. Den härvid gjorda upskattningen lände väl till

Vargering.

Gahm IV.

1633.

Stjernman

III. 2252.

Extra rotering.

28

Rotejemnk

ningar.

Förhållandet

i särskilta

provinser.

Bran ting I.

606.

Gahm II.

313.

Gahm I.

548.

Forsberg II.

Afd. 17 Art.

efterrättelse under påföljande krig i Tyskland och Norge, men befanns i åtskilligt

origtig och vann aldrig fastställelse. Frågan förekom sedan vid åtskilliga riksdagar

och uppå Ständernas framställning beslöt Kongl. Maj:t den 20 December

1825, dels att ordinarie rotering skulle påföras all dertill skyldig jord, hvilken dittills

icke fått sådan rotering sig ålagd, och dels att privilegierad jord skulle extra

roteras, i öfverensstämmelse hvarmed den förra extra '' roteringen borde jemnkas

och rättas. Efter det äfven dessa nya roteringsåtgärder, försiggått och, jemlikt

Nåd. Bref den 2 November 1833, underkastats ytterligare jemnkningar, blef derpå

så väl ny ordinarie rotering som äfven extra rotering till soldathåll af förenämnda

slags jord under loppet af åren 1839—1851 för de flesta af Rikets Län, der sådan

rotering förekom, behörigen fastställd. Men för följande Län äro särskilta omständigheter

att bemärka.

l:o. Norrbottens och Westerbottens Län. För bägge dessa Län är ordinarie

roteringen, enligt Kongl. Brefvet den 25 Augusti 1846, endast provisionelt

fastställd, men extra roteringen definitivt för Norrbottens Län genom Kongl. Brefvet

den 13 Juni 1854 och för Westerbottens genom Kongl. Brefvet den 24

October 1855.

2:o. Jemtlands Län. För den till detta Län hörande provinsen Herjeådalen,

hvilken sedan den tillföll Sverige njutit frihet från soldathåll emot erläggande

af en kontant afgift, har någon rotering icke ägt rum. Provinsen Jemtland hade,

såsom förut är omtaladt, redan 1645 ingått på ständigt knektehåll. Den blef sedan,

jemlikt ett den 15 November 1689 af Konung Carl XI faststäldt kontrakt,

indelt till rusthåll för dragoner, 1,048 man, hvilka dock aldrig blefvo beridna.

Derjemte hade år 1685 ett kavalleri-kompani af 100 beridna nummer blifvit derstädes

indelt. Efter åtskilliga förändringar har rusthållsindelningen numera förvandlats

till rotering och jemnkning i denna skyldighet ägt rum samt slutligt kontrakt

derom blifvit af Kongl. Maj:t stadfästadt den 8 October 1851. I enlighet dermed

skola 400 rotar upsätta 200 man hästjägare på 2 sqvadroner, samt de öfriga

i provinsen befintliga 525 rotar formera en bataljon fältjägare, hvarigenom de nuvarande

Jemtlands Häst- och Fältjägare-corpser blifvit organiserade. Samtidigt

med nämnda kontrakt blefvo längder öfver så väl ordinarie som extra roteringen

inom provinsen fastställda.

3:o. Kopparbergs Län. Jemlikt Kongl. Brefvet den 21 September 1826 är

så väl ordinarie roteringen som extra roterings-jemnkningen i detta Län upskjuten

i afbidan på afslutandet af ägodelningsförrättningarne derstädes, men i händelse

af krig skall den förra extra roteringen vara gällande.

4:o. Göteborgs och Bohus Län. Under Konung Carl XI:s krig med Danmark

upsattes en trupp kavalleri under namn af Gröna Dragonerna, hvilken efter krigets

slut indeltes på rusthåll i norra delen af Bohus Län. Vid samma tid hade äfven

ett Kavalleri-regemente, sedan kalladt Enke-drottningens Lifregemente, blifvit or

-

29

ganiseradt, af hvilket fyra kompanier år 1689 indeltes i Halland och fyra inom so- II.

dra delen af Bohus Län, likaledes på rusthåll. Men de i Halland stående kompanierna

af sistnämnda regemente indrogos år 1720 och båtsmansindelning blef

derstädes i stället införd. De fyra återstående kompanierna inom Bohus Län, tillhopa

400 man, förenades, enligt Kongl. Brefvet den 21 September samma år, med

de Gröna Dragonerna till en styrka af 904 nummer beridet manskap under namn

af Bohus Läns Dragoner, fördelta på två bataljoner eller då så kallade sqvadroner,

den Norra och den Södra. För den Norra bataljonen blef, sedan den afsuttit

till infanteri, rusthållsindelningen förändrad till rotering genom kontrakt, stadfästadt

af Kongl. Maj:t den 20 September 1783, men den Södra fortfor att vara Forsberg II.

beriden till år 1788, då 200 man afsutto, hvarefter kontrakt den 5 Maj 1791 slöts Aid'' 11 Art''

om hela denna bataljons afsittning och rusthållarne åtogo sig att under 50 år till

Statsverket erlägga 5 tunnor spanmål årligen för hvarje nummer emot befrielse

under tiden från skyldigheten att underhålla hästar och sadelmunderingar. Efter

denna tids förlopp blef rusthållsindelningen jemväl för Södra bataljonen förvandlad

till rotering och kontraktet derom af Kongl. Maj:t faststäldt den 18 September

1862. Genom dessa förändringar bildades nuvarande Bohus Läns Infanteri-regemente

med en styrka af 904 man.

5:o. Christianstads och Malmöhus Län. I provinsen Skåne var intill år 1811

ingen rotering införd, utan i stället uttogs manskap genom utskrifning eller betaltes

utskrifningspenningar. Men nämnda år blef orten påförd extra rotering,

hvilket besvär derefter, enligt aftal med rotehållarne, förbyttes till ständig rotering,

som år 1815 verkställdes af dertill utsedde komiterade, och hvarom kontrakt ]rorsperg. jj

den 21 October 1817 af Kongl. Maj:t stadfästades. Genom denna förrättning, der- Afd. 18 Art.

vid så väl privilegierad som icke privilegierad jord ingick i rotarne, upsattes

tvenne fotregementen, det Norra och det Södra Skånska Infanteri-regementet, omfattande,

det förra 984 och det sednare 1002 rotar, af hvilka 183 vid det Norra

och 202 vid det Södra regementet, tillhopa 385 rotar, skulle under en tid af 50

år stå vakanta emot stadgad afgift. Uti aftalet om den ständiga roteringen hade

dock 103 extra rotar icke deltagit, hvilka nu höjdes till 126 nummer. Vid sedermera

företagen roteringsjemnkning inom provinsen, har dock antalet af så väl ordinarie

som extra rotar undergått några förändringar, som genom Kongl. Brefvet

den 2 Juni 1837, den 1 Augusti 1838, den 15 Februari 1840 och den 7 Juli 1841

blifvit fastställda. Förenämnda vakanta rotar hafva enligt Kongl. Brefvet den 24

Maj 1864 från och med år 1866 varit uppsatta.

De kontrakt om ständig soldat.-rotering, hvilka provinserna Jemtland, Bohus

Län och Skåne sålunda under en sednare tid ingått, innefatta hufvudsakligen enahanda

bestämmelser, som, efter hvad förut är anfördt, ligga till grund för knektekontrakten

med de gamla Svenska landskapen.

30

Förändringar

vid rotehållsregementena.

Allm än v är

nepligt.

Gahm I.

164—165.

Gahm II.

192.

Gahm II.

212.

Sedan Hellestads och Wånga bergslag i Östergötlands Län samt Gunnarskogs

bergslag i Wermlands Län, efter bergslags-friheternas nphörande, öfvergått

till landslag, hafva dessa orter blifvit underkastade ny ordinarie rotering; och förestår

enahanda åtgärd med Axbergs, Kihls och Hofsta socknar i Örebro Län, sedan

besluten aflösning af deras tjenstbarheter till Dylta svafvelbruk gått i verkställighet.

I afseende på ännu privilegierade jernbergslager inom Örebro, Wermlands

och Jönköpings Län är fråga väckt, att de, emot uphörande af tackjernstionden,

skulle påföras vanliga räntor och ordinarie rotering, men detta ärende

bar ännu ej blifvit afgjordt.

I afseende på extra roteringen må slutligen tilläggas, att, efter träffade aftal,

en del extra rotehållare tillförbundit sig att vid infallande krig, i stället för

karlar, anskaffa hästar för krigsmaktens behof.

Bland förändringar i organisationen af de indelta rotehållsregementena, som

under sednare tider inträffat, bör nämnas, att Nerikes och Wermlands regemente,

enligt Kongl. Brefvet den 22 Mars 1814 delats i tvenne, Nerikes regemente med

766 och Wermlands med 908 rotenummer, samt att Westerbottens regemente, som

vid 1809 års fredsslut med Ryssland förlorade 113 rotar, så att allenast 943 återstodo,

till följd af Kongl. Brefvet den 22 Februari 1841 blifvit fördeladt i Norrbottens

och Westerbottens Fältjägare-corpser, den förra om 483 och den sednare

om 460 rotenummer. Af Norrbottens Fältjägare-corps äro likväl 99 rotar sedan

1847 ställda på vakans för 50 år samt ett batteri värfvadt artilleri, förlagdt i

Hernösand, för vakansmedlen upsatt.

Den särskilta, från urminnes tider bestående, personliga skyldigheten för alla

vapenföra män att, när det kräfdes, deltaga i landets försvar emot fiendtliga angrepp

hade under Konung Carl XI:s regering icke blifvit utvecklad till den mera

fasta organisation, hvartill så väl 1634 som 1660 års Regerings-form visade

början. Väl förekommer, att Konungen, i sammanhang med det förnyade aftal,

hvilket han år 1682 upgjorde med allmogen i Dalarne om det ständiga knektehållet,

biföll allmogens begäran att icke belastas med något “utskott''1 (= särskilt

upbåd) vidare än till Dalegränsens försvar, och lofvade att förse dem med officerare,

äfvensom att han, kort efter att hafva med allmogen i Wermland afslutit

kontrakt om knektehållet derstädes, den 16 Januari 1689 utfärdade reglemente för

de officerare, af hvilka denna allmoge vid lämpliga tider borde exerceras för att

kunna motstå fiendtliga infall från Norska sidan. Men härvid synas hans åtgärder

hafva stadnat. De afsågo ock allenast ett ortförsvar, ehuru ifrågavarande krigstjenstskyldighet

efter lag och häfd sträckte sig till hela landets värnande, såsom

man af Riksdagsbesluten, synnerligen de för åren 1624 och 1625, kan finna.

Efter slaget vid Pultava och under Konung Carl XILs vistelse i Turkiet

nödgades den hemmavarande Regeringen genom fiendens påträngande, att mera

anlita det försvarsmedel, som den allmänna värnepligten erbjöd. Åren 1710 och

31

1711 var allmogen i gränsorterna upkallad och den 19 Mars 1714 utfärdade Prin- Gahm IV.

sessan Ulrika Eleonora samt Rådet, efter Ständernas beslut, en förordning omall- i1470- mänt upbåd. Af allmogen skulle bildas en talrik landtmilis; men huruvida detta

blef allmänt utfördt, är icke bekant. I Rikets kustorter var det dock fallet. Äfven

under de nästföljande åren och intill dess fred slöts, befinnes allmogen ofta

hafva varit sålunda upbådad.

Uti författningarne har, jemväl efter det yngre indelningsverkets införande,

den allmänna värnepligten fortfarande varit erkänd. Att beståndet af nämnda verk

till den ständiga härens vidmakthållande för framtiden tryggades genom Regerings-formen

åren 1719 och 1720, har redan blifvit anfördt; men på samma gång

stadgade dessa författningar ock, huru, vid tillfälliga behof, utskrifningar i Riket

lagligen kunde ske, hvarjemte Riksdagsbesluten för omförmälta år innefattade för- Stjernman

pligtelser för folket att vaga det yttersta och, när sa omträngde, gå man ur hu- 24?>G

set till Rikets värn och försvar. De adeliga privilegierna, med Rikets Ständers

enhälliga samtycke utfärdade den IG October 1723, gifva likaledes bestämmelser i

detta ämne. Tionde punkten deraf lyder nemligen sålunda: “Och när Riksens

taif och lägenheter förefalla, som uti lagen förmälta äro, att någon kontribution

och hjelp måste utgöras, då skall icke något påläggas Adelns landbönder och utsockne

frälsehemman utan menige Ridderskapets och Adelns, som sjelfva några

landtgods äga, goda ja och samtycke; och skola alltid i sådana hjelper blifva räknade

två hela besuttne frälsehemman emot ett helt besuttet kronoskatte, frälseskatte

och kronohemman; item två halfva emot ett hälft och två fjerdedels hemman

emot ett fjerdedels. Således skall ock hållas, om någon utskrifning hos allmogen

till Riksens värn och försvar samtyckt och beviljad blifver; eljest skall

Adeln uti ofredliga tider icke försvara mera manshjelp, än som hvart hemman till

dess nödtorftiga bruk kan erfordra och legohjonsstadgan tillåter; men om höga

nödtorften så tränga kunde, att man utur huse utgå måste, då skola alla dertill

vederredo finnas". Denna föreskrift, till en del rigtad emot adelns gamla missbruk

att från krigstjenst undanhålla en hop tjenare och underhafvande, vidgår lagligheten

af utskrifningar både hos allmogen och andra samt skyldigheten af allmän

värnepligt.

Med bibehållande af samma stadganden som förut, att indelningsverket

skulle förblifva orubbadt, innehåller Regerings-formen den 21 Augusti 1772 den

föreskrift, att Konungen icke finge pålägga undersåtarne några krigshjelper, nya

gärder, utskrifningar och andra afgifter, utan Rikets Ständers samtycke, med undantag

föi den händelse, att Riket med härsmakt blefve angripet, då Konungen

skulle äga rätt att taga de matt och steg, som med Rikets säkerhet och uudersåtarnes

fromma vore öfverensstämmande, men så snart kriget uphörde, borde Ständerna

sammankomma och de nya gärder, som för krigets skull blifvit pålagda,

genast uphöra. I det att Förenings- och Säkerhetsakten den 21 Februari och den

32

3 April 1789 gaf Konungen en makt, som gränsade till envälde, utsträckte den väl

äfven hans rätt i förenämnda hänseende, men bestämmelserna äro sväfvande.

Enligt nuvarande Regerings-form den 6 Juni 1809, §§ 73 och 80, skall indelningsverket

äga bestånd intill dess Statsmakterna kunna finna nödigt att deruti

samfäld t besluta ändring, men utväg är tillika beredd att genom utskrifning af

manskap göra den allmänna värnepligten gällande.

Efter det friare statsskickets införande 1719 förgick likväl en längre tid utan

att man synnerligen upmärksammade detta kraftiga, i landets lagar stadgade och

genom gammal folksed godkända medel till försvar. I stället ökade man i krigstider

den stående hären genom att upsätta vargeringen. Denna inrättning skulle,

utvecklad i den rigtning, som man på sednare tiden tycktes vilja gifva deråt, hafva

ledt till verkligt intrång i rotehållarnes rätt, om den icke, såsom förut är anmärkt

blifvit uphäfd snart efter det, att sådan våda börjat visa sig.

Landvärn. Men då Sverige om vintern 1808 öfverraskades af Rysslands anfall sökte

Konung Gustaf IV Adolf äfven i allmänna värnepligten den förstärkning för krigshären,

som han trodde behöflig. Den 14 Mars nämnda år utfärdade han sin bekanta

Kungörelse om inrättandet af ett landvärn. Enligt detta påbud bordo

hvarje ung man emellan 18 och 25 år, hvilken icke var soldat, båtsman, fördubblings-

eller reserv-karl (— vargering) låta inskrifva sig och hålla sig redo till

krigstjenst. En styrka af 30,000 man uttogs, som, efter hvad kändt är, till största

delen under påföljande vinter omkom genom brist på föda och kläder samt af allmän

vanvård. Denna olyckliga utgång spridde kring landet ett bittert missnöje,

och då Ständerna icke blifvit hörda, har man velat bestrida åtgärdens laglighet,

men det bör medgifvas, att, Säkerhets-akten oafsedd, Konungen efter 1772 års Regerings-form

icke var förpligtad att förr än efter krigets slut sammankalla Riksda

-

gen.

Nationalbeväring.

Ridd. o. Ad.

Prot. Del. 7,

sid. 98.

Ridd. o. Ad.

Prot. Del. 7,

sid. 124.

Innan sådant inträffade hade statshvälfningen år 1809 ägt rum.

Vid riksdagen 1809—1810 aflät Konung Carl XIII till Ständerna den 31

October förstnämnda år proposition om vidtagande af särskilta kraftiga anstalter

till Rikets försvar och framtida säkerhet, till hvars betryggande krigsmakten, glest

spridd kring landet, befanns otillräcklig. Kongl. Maj:t föreslog, att en nationalbeväring

måtte upsättas, uti hvilken alla krigsduglige män emellan 20 och 30 år,

utan åtskilnad af stånd och börd skulle ingå. De borde efter åldern fördelas i 4

klasser, utur hvilka genom lottning skulle uttagas det för hvarje tillfälle behöfliga

manskap. Beklädnad och beväpning borde Staten bestå och beväringen exerceras

om söndagarne socknevis eller häradsvis. Under krig skulle rust- och rotehållares

skyldighet till rekrytering uphöra, äfvensom skyldigheten att upsätta vargering.

Denna Kongl. Maj:ts Proposition väckte på Riksdagen stor oro. I strid med nyss

antagna grundlag blef den af Bonde-ståndet, utan remiss till utskott, afslagen redan

den 4 November. Uppå föreställning till Talmannen om det felaktiga häruti,

anhöll

r

33

anhöll Ståndet den 23 i samma månad genom enskilt deputation hos Konungen Ridd. o. Ad.

om förslagets återtagande. Man begärde att förskonas från utskrifningar eller ^ 9’

rustningar utöfver vanligheten, emedan sådant skulle öfverstiga allmogens krafter

och förmåga. Propositionen blef till följd häraf återtagen.

Sedan likväl Rikets Ständer den 30 Mars 1810 till Kongl. Maj:t ingått med

den underdåniga anhållan om vargeringens afskaffande, hvilken efteråt föranledde

uphörandet af denna inrättning, aflat Kongl. Maj:t dagen derpå till Ständerna en Ridd. o. Ad.

skrifvelse, slutande med den fråga, “huru Riket skulle försvaras, och om den när-jg17,

varande krigsmakten ansåges tillräcklig," hvarvid Kongl. Maj:t förklarade sig tro,

att samma lagstiftande makt, som föreslog inskränkning i försvarsmedlen icke

kunde vidtaga detta steg, utan att derjemte vara betänkt på någon allmännare jp^rstärh

eller mera rättvist fördelad ersättning. I anledning häraf beslöto Ständerna att, ningsmanmed

förbehåll om den oroterade jordens extra rotering, såsom redan är omtaladt, . sJcap''

ett så kalladt förstärkningsmanskap skulle upsättas. Hufvudgrunderna derför p^ot. Del. 17

voro: att Kongl. Maj:t skulle äga att, efter behofvet för hvarje krig, bestämma hurusid 326. Del.

stort antal, som borde upställas, dock icke öfver 50,000 man; att det erforderliga ’

manskapet skulle bestå af stridbara män emellan 20 och 45 år samt utgå i förhållande

till folkmängden; att hvarje stad eller socken borde anskaffa sitt manskap

såsom den funne lämpligast, genom överenskommelser och lösdrifvares värfning,

samt kostnaderna dertill sammanskjutas af alla invånare'' efter samma grund,

som bevillningen af dem utgjordes; att, om det behöfliga manskapet icke kunde

erhållas till fullo genom frivilliga aftal, återstoden skulle uttagas genom lottning,

hvarifrån dock en mängd fritogos, såsom tjensteman, studerande, bruksägare, fabrikanter,

borgare, alla jordägare eller jordbrukare, som besutto och bebodde

större eller mindre roterade hemmansdelar, m. fl., men den utlottade hade rätt

att sätta tjenstbar karl i sitt ställe; att rekryteringsskyldigheten i krig skulle uphöra

för rust- och rotehållare äfvensom för extra roterade, sedan de en gång upsatt

karl; samt att i fredstid förstärkningsmanskapet icke finge upbådas till exercis.

Med anledning af krigstillståndet emot England lät Kongl. Maj:t genom

Kungörelse den 23 April 1811 af detta manskap uttaga en styrka af 15,000 man,

som dock tills vidare fingo förblifva i hemorten.

Huru föga den anordning för Rikets försvar, hvilken Ständerna på nyssnämnda

sätt vidtagit, öfverensstämde med en klar och rigtig upfattning af frågan,

som förevar, faller genast i ögonen Den för hvarje god medborgare i ett fritt

land kära pligten att värna sina fäders jord och de institutioner han lärt att älska,

förvandlades till en gärd i penningar, hvarmed så mycket löst och för tillfället

legdt folk, som möjligt, skulle anskaffas, och der sådant icke kunde fås, hvälfdes

krigstjenstens faror och mödor uteslutande på de fattigaste folk-klasserna. Missnöjet

härmed spridde sig i landsorterna och ökades genom minnet af landvärnets

5

34

Bih. till Rikets

Ständers

Prot.

Del. I. Sid.

176.

Allmän Beväring.

Särskilta

Bevärings

corpser.

öde; beklagansvärda oroligheter föreföllo på flera ställen; omkostnaderna blefvo

ojemn a. och tryckande; dertill kommo svårigheter vid verkställigheten af de reglementariska

föreskrifterna; och när Kongl. Maj:t c en 30 April 1812 till Rikets då

vid urtima riksdagen i Örebro församlade Ständer, genom proposition, “angående

förändring i utskrifningssättet af det fastställda förstärkningsmanskapet", framställde

ett i sjelfva verket nytt förslag om en beväringsinrättning, grundad på allmän personlig

krigstjenstskyldighet, blef detsamma, efter obetydliga ändringar, med stor

enhällighet af Ständerna antaget. Under den 27 October sistberörda år utfärdades

derefter Kongl. Kungörelsen om utskrifningssättet och inrättningen af allmänna

beväringsmanskapet.

I enlighet med denna författning skulle hvar Svensk man vara skyldig att

ingå i nämnda beväring vid fyllda 20 år och deruti qvarstå till fyllda 25 år. Manskapet

indelades efter åldern i fem årsklasser, hvilka till större eller mindre delar,

klass efter klass, de yngre först och de äldre derefter, kunde till tjenstgöring eller

vapenöfning upbådas. Sedan, vid utbrottet af krig, indelta arméen blifvit kompletterad,

uphörde rust- och rotehållares rekryteringsskyldighet under den tid kriget

påstod. Från beväringsskyldighet blefvo allenast de fritagna, som genom statens

tjenst, kroppsfel, sjuklighet, m. m. d. hade förfall. Jemlikt den af Rikets Ständer

uttryckta åsigt skulle beväringsskyldig äga rätt att i sitt ställe lega annan duglig

karl, hvilken dock icke fick tagas inom de för beväringen bestämda åldrar och

icke heller vara öfver 40 år gammal. Då beväringsmanskapet till verklig tjenstgöring

upbådades skulle detsamma af staten erhålla beklädnad, beväring och annan

utrustning, samt så väl under sådan tjenstgöring, som då det till öfning blefve

sammandraget, dess underhåll besörjas, i likhet med hvad den öfriga arméen bestodes.

Efter några i omförmälta författning tid efter annan gjorda tillägg och ändringar,

blef slutligen, sedan frågan hos Rikets Ständer undergått behörig handläggning,

en ny Kongl. Kungörelse den 13 November 1860 i detta ämne utfärdad.

Den stödjer sig på samma hufvudgrunder, som den föregående, men innehåller förtydligade

samt i åtskilliga delar äfven ändrade och tillagda reglementariska föreskrifter.

Under krig eller när eljest Rikets försvar det fordrar, äger Kongl. Maj:t

rätt, att till vapentjenst kalla antingen alla beväringsklasserna eller ock större eller

mindre del af den eller de klasser, Kongl. Maj:t finner nödigt, vare sig från hela

Riket eller endast från vissa landsorter; men till öfning i fredstid få endast de två

yngsta klasserna årligen upbådas. Beväringen kan användas till förstärkande af

arméens och flottans trupper eller ock bilda särskilta corpser under särskilt befäl,

allt efter som Kongl. Maj:t derom förordnar.

Bevärings-corpser med eget befäl utgöra Hallands Infanteri-bataljon ochWester-Norrlands

Bevärings-bataljon. Under någon tid bildade ock beväringsmanskapet

i Stockholms stad och Län ett regemente med särskilt befäl under namn af

35

Kongl. Lifbevärings-regementet, men sedan år 1858 anställas dervid icke nya officerare

och beväringen exerceras vid gardesregementena.

På Gottland har beväringen blifvit annorlunda organiserad än i det öfriga

Sverige. Jemlikt ingången militärkonvention samt Kongl. Brefven den 15 Januari

och den 5 Februari år 1811 är öns hela manliga befolkning emellan 18 och 60 år

förbunden att deltaga i dess försvar. Denna truppstyrka bär namn af Gottlands

National-beväring och har särskilt befäl, men får hvarken i krig eller fred kommenderas

utom öns gränser.

2: o Rytteri.

Den förvirring, uti hvilken det äldre indelningsverket för rytteriet befann Återblick.

sig vid Honung Parl XI:s anträde till regeringen, har i det föregående blifvit beskrifven

och några ai dess förnämsta orsaker angifna. Man erinrar sig, huru ryttarehemmanen

till stor del frångått sin bestämmelse och kommit i händerna på

åboer, som företagit sig att fullgöra rustningsskyldigheten genom att hålla sventjenare.

Men för samma ändamål brukades äfven att, såsom af gammalt, gifva

hemmansräntau till ryttaren, hvilken då höll sig sjelf med häst och mundering

eller, såsom det hette, var egen karl. Detta sätt, hvilket jemväl ägde rum när

skattehemman, i brist af kronohemman, blifvit anslagna till ryttares underhållande,

innebar dock ingen säkerhet,'' att rustningsskyldigheten städse skulle blifva ordentligen

upfylld. I öfverensstämmelse med det äldre indelningsverkets syftemål, att

förse ryttaren med stadigt hem, men utan att vilja binda honom vid omsorgen om

ett egentligt jordbruk, sökte Konungen derföre nu, med begagnande af den rigtuing,

omständigheterna till en del angåfvo, att förmå hemmansåboerna till att all- Hemmansmänt

öfvertaga rustningsskyldigheten, i det att de sjelfva tillgodogjorde sig hemmansräntan

och utrustade dugliga sventjenare, hviika dock skulle förses med bestämda

löneförmåner och deribland torp eller åtminstone bostad. I afseende på

Kronans hemman förklarades härvid, att åbo, som ej ville åtaga sig rustningen på

sätt Konungen fordrade, skulle från hemmanet upsägas och annan deruti inrymmas, Gahm I. 71.

en åtgärd, hvilken den tiden, då stadgad åbo- och besittningsrätt till kronohemman Gahm II. 7.

ännu saknades, icke innefattade någon ovanlighet. Ägare af skattehemman sökte

Konungen deremot förmå till frivilligt åtagande. Man har upgifvit, att han dervid

gått till väga med maktspråk, och möjligt är, att sådant stundom äfven inträffat, Gahm 1.119.

men ofta finner man ock hans ord och uttryck missförstådda eller mera stränga i

form än i tillämpning. Sin afsigt i förenämnda hänseende genomförde emellertid

Konungen så småningom, egnande tillika den största omsorg deråt, att rusthållarne

skulle förses med tillräcklig styrka för att under alla omständigheter kunna draga

de utgifter, som för rytteriets vidmakthållande erfordrades.

36

Husthålls- Den. Yid ri^sdagen år 1680 beslutna stora reduktionen gaf honom dertill

inrätt- medel i händerna, i det att, såsom man känner, ett högst betydligt antal hemman,

mngen. synnerligen från adeln, men äfven från andra korporationer, indrogos till Kronan!

Dessa hemman hafva till största delen blifvit använda till att ordna dels rusthållsinrättningen

och dels armébefälets aflöning. Arbetet dermed updrogs åt indelGahrn

I. nhigskommissarier, hvilka, sedan hemmanen blifvit undersökta, samt, när det ansågs

12. 37. 147 behöfligt, refvade, skattlagda och förmedlade till de mantal och räntor, som de

Gahnf ll ^efunnos kunna draga, verkställde indelningen särskilt för hvarje regemente. I

165. 303.307. afseende på rusthållsinrättningen gällde härvid såsom regel, att, så vidt möjligt

vore, hvarje rusthåll eller så kallad rustningsstam, derför en ryttare skulle underhållas,

borde bestå af ett godt helt hemman, så behållet, att det kunde svara för

rustningen, hvaremot alla svaga och otjenliga hemman, som tillförene varit dertill

anslagna, skulle borttagas, äfven om de utgjorde hela mantal. Rusthållshemmanen

borde derföre ock i främsta rummet utväljas, samt löningshemmanen åt befälet

först dereftei indelas. Om stamhemmanets förmaner icke ansågos fullt betryggande

Gahm II. ^ör rusthållets bestånd, skulle detta ytterligare stärkas genom tilldelning af så stor

304. 309. ränta af något annat hemman, som för ändamålet kunde finnas behöflig, hvilken

ränta, kallad tilldelnings- eller augmentsränta, rusthållaren merändels sjelf fick upbära.

Men det tilldelnings- eller augmentshemman, från hvilket sådan ränta skulle utbetalas,

deltog för öfrigt icke i kostnaden för rustningen, derest icke tillfälligt aftal med

rusthållaren derom skedde, och ägde icke någon al de förmåner, som voro rustningsstammen

beviljade. Det gaf under vanliga förhållanden endast räntan till

rusthållaren i stället för till Kronan, och följaktligen kunde samma hemman stundom

anvisas till augment för särskilta rusthåll, äfvensom, derest hela dess ränta

icke behöfdes, öfverskottet blef Kronan besparadt. Der räntor af hemman icke

funnos att tillgå, användes sadana af lägenheter, ([varuar, m. m. Uti åtskilliga orGahm

I. 470. anslogs kronotionde för samma ändamål. Efter slutad indelning hördes en

Gahm II. hvar rusthållare, huruvida han för sin del hade något dervid att påminna, i hvil429.

505.518. ket fall rättelse borde ske, hvarpå rustningsbref för honom utfärdades. Men seGahm

I. dan rusthållaren sålunda bliivit antagen, fick han ej upsäga eller undandraga sig

412. 416.651. rustningsskyldigheten, hvilket för skattehemman skulle i rustningsbrefven intagas;

och förklarades besittningsrätten till rusthåll af krononatur samt skatterätten, d.

Gahm II. y- s- äganderätten till skatterusthåll stå i borgen för rustningens utgörande. För

435. ff. hvaije kavalleii-regemente uprättades förteckning -— så kalladt indelningsverk —

innehållande uppgift, huru befälet fatt sina boställen och aflöningar bestämda, hvilka

hemman, som voro indelta till rustningsstammar, och hvilka till augment, deras

särskilta räntor o. s. v. Dessa indelningsverk borde granskas och af Kongl.

Maj:t fastställas.

rusthållare- De rusthållsregementen, hvilkas indelning på detta sätt ordnades inom de

gementen. nuvarande Svenska landskapen voro:

37

Lifregementet till häst, förlagdt i provinserna Upland, Södermanland,

Nerike och Westergötland, 12 kompanier........

Ostgöta Kavalleri-regemente, 8 kompanier...........

Westgöta d:o d:o ...........

Smålands d:o d:o ...........

Norra Skånska Kavalleri-regementet, 8 kompanier........

Södra Skånska d:o d:o ........

Enke-Drottningens Lifregemente till häst, förlagdt i södra delen af

Bohus Län och norra delen af Halland, 8 kompanier . . . .

Gröna Dragon-regementet, förlagdt i norra delen af Bohus Län, 4 kompanier

.....................

Jemtlands Dragon-regemente, oberidet, 8 kompanier.......

Jemtlands Kavalleri-kompani ... -............

1,505 man,

1,000 „

1,000 „

1,000 „

1,000 „

1,000 „

800

75

. 504

1,048

tillhopa 8,957 man.

I allmänhet kan rusthåll sindelningen anses hafva blifvit afslutad till år 1695;

men äfven efter den tiden föreföllo åtskilliga ändringar och jemnkningar i en del

regementens indelningsverk. Sålunda fastställdes Östgöta Kavalleri-regementes först

år 1717 och de Skånska regementenas åren 1728 och 1730.

Rusthållarens skyldigheter innefattas till det hufvudsakliga i Kongl. Reglementet

den 5 Januari 1684 samt Kongl. Förklaringen den 7 April 1685 och, särskilt

för de Skånska regementena, i Kongl. Reglementet den 7 November 1695,

men för öfrigt äro i detta hänseende en stor mängd föreskrifter gifna medelst tid

efter annan utfärdade Kongl-. Resolutioner, Bref och Förordningar. Allt hvad som

erfordrades för att ryttaren, i krig som i fred, städse skulle vara fullt utrustad till

Rikets tjenst, borde rusthållaren anskaffa, bekosta och underhålla. Deraf upkommo

för denne följande åligganden:

l:o. att upställa mönstergill karl, — i rusthållsinrättningen benämnd sventjenare,

— och förse honom med aflöning. Den kontanta lönen bestämdes af

Konung Carl XI till olika belopp i olika orter, men i allmänhet till 30 å 40 daler

kopparmynt, stundom äfven derunder. Och skulle sventjenaren, lönen oberäknad,

till hemvist och boställe på rusthållets ägor städse hafva stuga och kammare; men

om lägenhet funnes, borde torp bestås honom med åker af 5 tunnlands utsä deoch

äng till Ij ä 2 lass hö, hvilken jord dock efter skälig upskattning finge afkortas

på lönen. Undantag blefvo likväl medgifna.

2:o. att hålla beklädnad samt bevärings-, remtygs-och utredningspersedlar för

sventjenaren, med undantag af några mindre slag, som denne borde sjelf bekosta.

3:o. att anskaffa och underhålla mönstergill häst med fullständig sadélmundering

och allt tillbehör.

Busthållarens

skyldigheter.

Gahm I.

328. 517.

Gahm IV.

768.

Gahm III.

444.

Gahm I. 335.

Gahm III.

444.

Gahm II.

434.

Gahm III.

314. 315.377.

Gahm IV.

777.

Gahm III.

444.

38

Gahm II,

174.

Galim IV.

1158.

Busthållarens

förmåner.

Gahm I.

328 fl.

517 fl.

Gahm I. 330.

Gahm I. 523.

Gahm 1.

333. 335.

Skiljdktiylieter

emellan

det äldre och

det yngre

indelningsverket

för

rytteriet.

Gahm I.

58. 59. m. fl.

Gahm II.

306. 310.

4:o. att i rustkammare förvara karl- och hästmunderingen under de tider,

som den icke skulle begagnas.

5:o. att bekosta utredning och tross för så väl tältlagen som fortskaffningen;

samt

6:o. att vid mönstringar och möten underhålla sventjenaren, bekosta hans

sjukvård då han vistades hemma på rusthållet o. s. v.

Förmåner, som rusthållaren deremot fick tillgodonjuta, voro förnämligast:

l:o. Jordeboks- och mantalsräntan af sjelfva rusthållshemmanet, med undantag

allenast af boskapspenningarne, hvilka, utom i några orter, bibehöllos åt Kronan.

Der sådant fanns behöfligt, tillkom vidare, såsom förut är sagdt,

2:o. Augment af ränta, stundom ock af kronotionde. Då vid indelninge nafseende

egentligen skulle fästas på rusthåilshemmanets beskaffenhet och förmåga

att bära rustningen, samt hemmanets ränta kom jemförelsevis mindre i betraktande,

lärer beloppet af augmentsräntan äfvensom af tionden, der understöd med sådan

lemnats, mest hafva blifvit bestämdt utur den förra synpunkten, bvilket förhållande

kan tjena till förklaring öfver olikheten af de augment, som man finner hafva blifvit

särskilta rusthåll tilldelta. Med betydliga augment blefvo rusthållen inom de

gamla Svenska provinserna merändels försedda; och utmärker rusthåilshemmanets

egen ränta, sammanlagd med augmentet, den årliga utgift, som Staten för rusthållsinrättningen

korn att vidkännas. Hvad kostnad för Staten, som upkom genom

beviljade förmedlingar, torde numera icke utan stor svårighet kunna utredas.

3:o. Frihet från rotering. Vid det ständiga knektehållets införande blefvo

rusthållshemmanen, hvilka, genom sin natur af krono eller skatte, voro underkastade

rotering, fritagna från detta besvär. I det att mönstergill karl under rytteriet

upsattes och underhölls, betraktades nemligen roteringsskyldigheten för jord en

såsom upfylld.

För öfrigt blef rusthållaren tillförsäkradt, att han, så länge rustningen af

honom behörigen fullgjordes, icke skulle rubbas i besittningen af rusthållshemmanet,

hvilken försäkran äfven gällde för hans barn och efterkommande; torp, som

på ägorna till sådant hemman anlades åt sventjenare, skulle befrias från skattläggning;

m. m. d.

Under perioden för det äldre indelningsverket tillkom egenskapen och benämningen

af rusthållare den, som åtnjöt en till kavalleri-rustning anslagen hemmansränta

och derför utgjorde rustningen, vare sig att han, såsom innehafvare af

ryttarehemmanet, sjelf red för detsamma eller höll sventjenare, eller ock att han

allenast upbar räntan och dermed utrustade sig till ryttare — var egen karl. Det

är tydligt, att i sistnämnda fall hemmanet, sedan räntan var utbetald, icke hade

vidare ansvarighet för rustningen. Men genom den af Konung Carl XI ordnade

rusthållsinrättningen, i enlighet hvarmed det till rusthåll indelta hemmanets åbo

eller ägare skulle såsom rusthållare upbära den anslagna hemmansräntan och till

39

krigstjensten utrusta en sventjenare, fastades rustningsskyldigheten fullständigt och ^ustl}incjsuteslutande

vid jorden såsom ett densamma åliggande besvär. Derigenom nemli- *¥''^alT

gen, att rusthållshemmanets åbo eller ägare, hvilken, såsom nyss är nämndt, me- he*värdeist

upsättning och underhållande af mönstergill karl fullgjorde roteringsskyldigheten

för jorden, fick beräkna sig hemmansräntan till godo för den större kostnaden

af en ryttares beväpning, mundering och utrustning med häst samt allt tillbehör,

inträdde rustningsskyldigheten äfven i stället för åliggandet att betala räntan.

Och då jorden städse ansvarat för räntans utgörande, blef häraf en tydligföljd,

att den likaså måste ansvara för rustningens. När det derföre blef förklaradt,

att besittningsrätten till krono- och äganderätten till skatterusthåll stod i

borgen för rustningsskyldighetens fullgörande, så var detta icke något nytt påbud,

utan allenast ett tydliggörande af förhållandet, hvilket de i ämnet meddelta

författningar äfven nogsamt visa.

Vid åtnjutandet af den ersättning för rustningen, som med räntorna lemna- ''dermed''

des, blef rusthållaren genom immission betryggad; men så väl rusthållshemmanets TUStnimJ^

egen ränta, som augmentsräntan, blef honom endast anordnad, icke Staten afhänd, alhm 11*429

i hvilket sednare fall rusthållen skulle förvandlats till frälsehemman och rustningsräntorna

till frälseräntor. Följaktligen äro ifrågavarande räntor underkastade indragning

till Statsverket, om eller när Statsmakterna, med den rätt, som i grundlagarne

allt sedan år 1719 är dem förbehållen, skulle vilja uphäfva eller ändra

rusthållsinrättningen; och komme i sådan händelse rusthållshemmanen att såsom

vanliga krono- och skatte-hemman återfalla under roteringen. Dock måste dervid

särskilt upmärksamhet fästas vid förhållandet med de i Skåne indelta rusthållshemmanen,

hvilkas i kontanta penningar bestämda räntor numera nedgått till ett

obetydligt värde, som på långt när icke motsvarar hvarken det värde, som dessa

räntor ägde vid indelningstiden, eller den nuvarande rustningsskyldigheten.

Af det anförda inser man, att rusthålls-inrättningens beskaffenhet, hvartill

hörer, att särskilta bestämmelser om räntornas belopp äro gifna för hvarje särskilt

rusthåll, icke gjorde denna inrättning, såsom fallet var med roteringen, till

föremål för allmänna kontrakt med orterna, hvarföre icke heller sådana kontrakt

derom finnas. För Jemtland gafs väl år 1689 ett sådant kontrakt om indelningen

till dragon-rusthåll, men särskilta omständigheter förekommo dervid, och genom

förändringen af nämnda indelning har detsamma förfallit. Man finner ock, att

rusthålls-inrättningen, efter hvad förut blifvit anmärkt, står i det närmaste samband

med och beroende af landets skattläggnings-väsende, så att förändring i detta icke

kan äga rum, utan att vara af inflytelse på omförmälta inrättning.

Det olika förhållande, hvaruti ryttaren befann sig under de tvänne stora Förliållanskiften,

hvilka indelningsverket efter dess första upkomst genomgått, har redan<let taren''^''

blifvit angifvet. Manskapets inträde i krigstjenst under rytteriet hade dock städse

ankommit på fritt aftal, och detta undergick icke någon ändring genom rusthålls

-

40

inrättningen. Eyttarens anskaffande förblef således uteslutande beroende på legning;

i hvilket afseende rusthållaren, som hade till ovilkorlig pligt att ständigt

hålla sventjenare, kunde möta lika svårigheter, som vi anmärkt möjligen vara för

rotehållare att befara vid soldats upsättande. Men vid rustningsskyldighetens

fullgörande tillkom derjemte utgiften för häst och mundering, hvilken under ogynnsamma

tider, synnerligen vid inträffande krig, kunde blifva så betydande att rusthållets

bestånd äfventyrades. För att afböja denna fara och i tanke, att rusthållarne

blifvit försedda med nog frikostiga anslag för att under vanliga förhållanGahmII.

441. den kunna göra besparingar, stadgade derföre Konung Carl XI år 1690 att för

hvarje rusthåll borde årligen betalas 6 Daler silfvermynt till bildande af en allmän

Reserv- kassa till rusthållarnes understöd i krigstid. De härigenom under namn af reservkapitalet.

samia(je medel, som förvaltades af Statskontoret och vid Konungens död

Fryxell Del.utgjorde ett icke obetydligt belopp, blefvo under Konung Carl XII:s krig använda,

18. si . . kassan sedermera i dess förra skick ombildades. I stället anbefallde sist

bemälte

Konung inrättandet af så kallade sammanskotts-kassor vid regementena,

men äfven dessa, likasom åtskilliga andra anstalter i denna syftning, upphörde

slutligen, och åt rusthållarne sjelfva blef lemnadt, att vara betänkta på medel till

afvärjande af möjligt betryck.

Indelnings- De åtgärder, hvilka Konung Carl XII vidtog för att under kriget öka ar

°e<3arl

XI1 méens styrka, träffade rusthållarne i lika mån som rotehållarne. Tvemännings-,

Fyrmännings- och Femmännings-regementen till häst måste af tre, fyra och fem

förenade rusthåll upsättas, men blefvo, likasom de efter samma grunder af rotehållet

då anskaffade särskilta fotregementen, efter återvunnen fred uplösta. När

Vargering, sedermera år 1741 vargeringen blef införd, anbefalldes denna inrättning, såsom

nämndt är, lika för rusthållen som för rotehållen; och uphörde den sedermera för

de förra på samma gång, som för de sednare, år 1811.

Förändrin- För de ombildningar, hvarigenom Enke-drottningens Lifregemente till häst,

rusthålls- Gröna Dragon-regementet samt Jemtlands Dragon-regemente och Kavalleri-kompani

regementena, blifvit förändrade till nuvarande Bohus Läns Infanteri-regemente samt Jemtlands

Häst- och Fältjägare-corpser, är i det föregående redogjordt; och böra i afseende

på de öfriga rusthålls-regementena följande förändringar här bemärkas.

l:o. Lifregementet till häst. Jemlikt Kongl. Brefven den 24 Mars 1791 smat

den 5 November 1804, hafva fyra kompanier, tillhopa 500 rusthållsnummer, afsuttit

till infanteri för tiden till och med år 1841, hvilken tid genom Kongl. Brefvet den

17 Augusti 1838 förlängts på ytterligare 30 år till 1871 års slut, emot årlig hästvakans-afgift

af 77, tunnor (= 47 kubikfot 2,5 kannor) spanmål, hälften råg och

hälften korn, för hvarje nummer. I följd af åberopade Kongl. Bref och andra

gifna föreskrifter är sålunda nämnda regemente nu fördelt i

Lifregementets

41

Lifregementets

Dragon-corps

Grenadier d:o

Husar d:o

505 man.

500

600

V.

tillhopa 1,505 man.

2:o. Östgöta Kavalleri-regemente har, enligt förstberörda Kongl. Bref den

24 Mars 1791 och ytterligare Kongl. Bref den 25 Oetober 18B9 samt den 8 Augusti

1844, till hela sin styrka afsuttit till 1870 års slut, emot årlig hästvakans-afgift af

förenämnda belopp. Af detta regemente bildas för närvarande

Andra Lifgrenadier-regementet............... 1,000 man.

3:o. Westgöta Kavalleri-regemente. Jemväl detta regemente har emot lika

hästvakans-afgift, som för de tvenne föregående regementena är uppgifven, i enlighet

med Kongl. Brefven den 19 Mars 1811, den 25 Oetober 1839 och den 8

Augusti 1844, till hela sin styrka afsuttit till 1870 års slut samt utgör nu

Westgöta Infanteri-regemente............... 1,000 man.

4:o. Smålands Kavalleri-regemente. Deraf har, enligt Kongl. Brefven den

22 April 1812 samt den 17 Augusti 1838, den halfva styrkan afsuttit för tiden till

1871 års utgång emot årlig hästvakans-afgift för hvarje nummer af 7 tunnor (— 44

kubikfotjl kanna) spanmål, hälften råg och hälften korn; och är regementet deladt i

Smålands

Husar-regemente......... 500 man.

Grenadier-bataljon . . . 500 „

tillhopa 1,000 man.

5:o. Norra Skånska Kavalleri-regementet utgör nu

Skånska Husar-regementet ................ 1,000 man;

samt

6:o. Södra Skånska Kavalleri-regementet

Skånska Dragon-regementet................ 1,000 man.

Slutligen må erinras, att genom förut upgifna författningar om så väl förstärkningsmanskapets

upsättning som inrättandet af allmänna beväringen rustliållarne

blifvit från rekryterings-skyldigheten under krig befriade.

6

Rekrytering

i krig genom

beväringen.

Slutord.

42

Efter att hafva sökt härmed framlägga en på styrkta förhållanden grundad

utredning af roterings- och rustnings-besvärets upkomst och utveckling samt dess

ställning till den allmänna värnepligten, anhålla Komiterade att få i minnet återkalla

några hufvudpunkter deraf.

Det har blifvit anmärkt, huru skyldigheten till krigstjenst i de äldsta tiderna

var personlig samt omfattade tvänne åligganden, det ena att följa Konungen på

härfärd, det andra att värna landet emot fienders öfverfall, äfvensom huru det förra

af dessa åligganden fullgjordes efter en viss indelning, under det att det sednare

sträckte sig till alla vapenföra män, till och med de ofria. Under medeltidens

inre oroligheter försvann likväl den organisation för en krigshär, hvilken sålunda,

om än föga utvecklad, hade funnits, och endast åliggandet till allmän värnepligt

qvarstod i lagarne.

När Konung Gustaf Wasa återförde ordningen i landet blef detta åliggande

den grund, hvarpå försvarsväsendet ånyo byggdes. I den nybildade stående hären

försågs fotfolket med manskap genom utskrifningarne. Så länge dessa skedde

efter hufvudtalet, var skyldigheten att utgöra krigstjenst äfvensom den utskrifne

karlens utrustning ett rent personligt åliggande; men i och med det, att gårdatalet

användes till grund för sagda förrättningar, blef upsättningen och utrustningen

af det ständiga fotfolket ett blandadt åliggande för person och egendom.

Medelst det yngre indelningsverket öfvergick knektehållet till en ren beskattning,

blef ett realt besvär för jorden. Vid kavalleriet hade tjensten från början varit

frivillig, men detsamma» underhållande blef ett realt besvär genom rusthållsinrättuingen.

Men i jemnbredd med detta sålunda på jorden öfvergångna besvär af den

stående krigshärens uprätthållande fortfor ständigt, ofta i verkligheten anlitad,

aldrig i lagar och författningar bortglömd, den allmänna personliga skyldigheten

att i fall af behof värna landet, och denna skyldighet qvarstår ännu i gällande

grundlag, såsom en följd af och betecknad genom Statsmakternas rätt att, oberoende

af förhållandet med indelningsverket och utan inskränkning till vissa orter

eller personer, medelst utskrifning upkalla allt vapenfört manskap till krigstjenst

för landets försvar, när behofvet det kräfver. I sakens natur ligger, att upbåd till

krigstjenst man ur huset icke lärer efter bokstafven någonsin gå i verkställighet,

men rätten dertill är gifven och denna rätt utöfvas genom utskrifning, vare sig i

förhållande till folknummern eller, såsom i vår allmänna beväringslag, genom upbåd

af vissa åldersklasser.

Genom den om det ena och andra af dessa förhållanden i föregående utredning

framställda bevisning, är ock grundlösheten af sådana meningar, som den,

att roteringen tillkommit i stället för allmän värnepligt, tillräckligen adagalagd.

Utskrifningarne under det äldre indelningsverkets tid afsågo uprätthållandet af

de stående regementena och i stället för dessa utskrifniugar tillkom roteringen,

4o

såsom det är af knektekontrakten att inhemta. För öfrigt torde icke kunna nekas,

att, derest aftal om den allmänna värnepligtens utbytande emot rotering vore

tänkbart och möjligt, så hade denna vigtiga angelägenhet måst uppgöras med folkets

representanter gemensamt för hela riket, men icke, såsom med knektekontrakten

skulle skett, särskilt för särskilta orter och fritt för hvarje ort att derpå

ingå eller icke.

Utskrifningame borttogo icke blott det manskap, som för tillfället kunde

behöfvas till fyllande af upkomna luckor i regementena, utan allt krigsdugligt

folk, som efter utskrifningsgrunden kunde inom orten öfverkommas, hvarföre ock

regementena efter sådana förrättningar ofta voro öfverkompletta till dess att krigen

medtagit dem och ny fyllnad behöfdes. Manskapet hade förts hemifrån till

långt aflägsna länder och der förgåtts. Kostnaderna för dess upsättning och utrustning,

återkommande nästan årligen, hade varit i hög grad kännbara. Af allt

detta kan man finna skäl nog för allmogen att önska genom knektekontrakten begränsa

dess åligganden i afseende på de ständiga regementenas underhållande

och bör icke i nämnda kontrakt inlägga en mening, som der icke finnes.

Till utredningen af den fråga, som blifvit Komiterade förelagd, har vidare

hört att undersöka och angifva hvad årlig kostnad, som genom besväret af roteringen

och rusthållsindelningen upkommit för den skattdragande jorden samt fortfarande

densamma åligger. Genom de af Komiterade för detta ändamål gjorda

beräkningar, hvilka varit förenade med flera svårigheter, hafva väl icke ofelbara

upgifter kunnat ernås, men Komiterade våga föreställa sig att dermed hafva kommit

det sanna och verkliga förhållandet så nära som möjligt; och få Komiterade

nu i underdånighet redogöra för de slutsatser, hvartill denna behandling af ämnet

föranledt, dervid, likasom förut, det synes lämpligast att taga nyssnämnda särskilta

delar af indelningsverket, hvar för sig, i betraktande.

A) Roteringen.

För bedömandet af den årliga^kostnad, som, i öfverensstämmelse med de

ingångna knektekontrakten, upkom för den roterade jorden, hafva Komiterade låtit

uprätta och noggrannt pröfvat de beräkningar, hvilka uti bilagda lab. Litt, B.

u

N:is 1—20 med dertill hörande Underrättelser finnas innefattade. De grunder, som

härvid blifvit följda, äro med den omständlighet upgifna, att deras beskaffenhet

utan svårighet kan undersökas; och enär åtskilliga förmåner för soldaten, hvilka

ansetts icke kunna upföras till något visst pris, blifvit uteslutna, samt en del andra

sådana förmåner utförts till endast ringa värden, tro sig Komiterade kunna antaga,

att ifrågavarande kostnad, sådan den af nämnda beräkningar framstår, icke blifvit

för högt uptagen.

Med stöd af omförmälda beräkningar hafva Komiterade alltså funnit den

årliga roteringskostnaden enligt knektekontrakten utgöra för hvarje rote vid

Första Lifgrenadier-regementet. .........

... 138 R:dr

62

öre.

Uplands

51 .........

... 121

55

42

55

Skaraborgs

55 .........

... 107

55

92

55

Södermanlands

55 .........

... 112

55

73

55

Kronobergs

55 .........

... 109

55

62

55

Jönköpings

55 .........

... 118

55

67

55

Dal

55 * ......

... 163

55

17

55

Helsinge

55 .........

... 112

55

4

55

Elfsborgs

55 .........

... 123

55

71

55

Westgöta-Dals

55 .........

... 119

55

76

55

Bohus Läns

55 .........

... 127

55

12

55

Westmanlands

55 ••••«''•*•

. . . 129

55

18

55

Norrbottens Fältjägare-corps..........

... 91

55

17

55

Westerbottens d:o

... 94

55

27

55

Kalmar regemente .

... 111

55

63

55

Nerikes „

... 111

55

87

55

Wermlands „

... 78

55

86

n

Jemtlands Fältjägare-corps...........

... 85

55

80

55

Norra Skånska Infanteri-regementet........

... 115

55

97

55

Södra eko

d:o ........

119

55

73

55

I förhållande härtill och beräknad efter regementenas samt corpsernas roteantal,

upgår således den medelkostnad för roteringen, som enligt knektekontrakten

belöper, för hvarje rote till..............117 R:dr 62 öre.

Då likväl, efter hvad redan blifvit erinradt, det ovilkorligen åligger rotehållaren

att, utan afseende på kostnaden, till Rikets tjenst upsätta soldat, har denna

omständighet å ena sidan och, å den andra, det förhållande, att inträde i krigstjenst

vid den indelta arméen är frivilligt och beroende på lego-aftal emellan rotehållaren

och mönstergill karl, ledt till den påföljd, att knektekontraktens bestämmelser

om beloppen af soldatens lega och lön småningom kommit ur bruk, äfvensom

att mera eller mindre torpjord, i stället för lön, ofta blifvit soldaten anvist,

när derom kunnat öfverenskommas, hvarförutan inträffat, att åtskilliga fördelar för

soldaten, som kuektekontrakten dels icke afveta, dels verkligen förbjuda, såsom

skjutsningar, qvarnresor, drickspenningar m. m. i somliga orter blifvit sedvana.

Det har således icke varit tillräckligt att, såsom nyss skett, endast beräkna roteringskostnaden,

sådan den efter knektekontrakten visar sig, utan Komiterade hafva

till föremål för sina undersökningar äfven haft att utreda hvad kostnad, som nu

för tiden verkligen kan anses i ett som annat vidlåda roteringen.

Till uplysning och ledning härvid hafva Komiterade från Landtförsvars-departementet

fått sig meddelta de upgifter, som af Eders Kongl. Maj:t blifvit från

vederbörande Regements- och Corps-chefer samt Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

infordrade, af hvilka upgifter de, som inkommit från regementena och

corpserna rört soldatens löneförmåner och rotehållarens åtaganden, sådana de nu

skulle befinnas, afgifter för vakanta rotar, m. m. samt de, hvilka Eders Kongl.

Maj:ts Befallningshafvande lemnat, angått rotarnes taxeringsvärden.

Vid tagen kännedom af dessa upgifter erforo Komiterade likväl snart, huru

de från regementen och corpser inkomna sig emellan företedde större skiljaktigheter,

än som af olika ortförhållanden kunde förklaras-, och hvilka tycktes föranledda,

dels af de olika synpunkter, från hvilka man vid deras afgifvande utgått,

dels ock af verkligt missförstånd och felaktig upskattning. Såsom bevis anse sig

Komiterade böra bifoga utdrag Tab. Litt. C från berörda upgifter öfver högsta

och lägsta roteringskostnaden för nummer vid hvarje regemente och corps af roterade

infanteriet, hvaraf inhemtas, att rotehållets kostnad för mulbete, vedbrand,

gärdselfång m. m. vid flera nummer beräknats högre än hela roteringskostnaden

vid andra, och att rotehållarens brukningskostnad för torpjorden upskattats ända

till 72 R:dr samt torpjordens behållna afkastning till 76 R:dr för tunnland åker;

och då likartade, anmärkningar till öfverflöd förekommo, återstod för Komiterade

endast att efter noga granskning söka rätta felen och öfverdrifterna. För utförandet

häraf antogo Komiterade följande grunder.

Städja, lega och lön skulle beräknas lika med upgifterna; äfvenså

Hemkall, spanmål m. m., sedan hö och halm, der dessa persedlar äro upgifna,

blifvit reglerade efter 1866 års markegång.

Mulbete, vedbrand, gärdselfång m. m. skulle värderas med ledning af gällande markegång

för vakant soldatrote.

Skjuts och qvarnresor lika med upgifterna.

Torpets brukning. Rotehållarens kostnad derför skulle bestämmas efter visst pris

för hvarje qvadratref åker.

Underhåll af byggnader m. m., som åligger rotehållaren, borde värderas med ledning

af markegången för vakansafgifterna.

Torpets behållna afkastning. I afseende på beräkningsgrunden derför gjorde tvenne

olika meningar sig gällande. Den ena, att torpets areal i åkerjord, jemte antal

vinterfödda kreatur skulle uptagas till visst värde i behållen afkastning, sedan

46

värdet af soldatens hemkall i hö och halm blifvit afdraget; den andra att, utan

sådant afdrag, torpets areal i åker, äng och hagmark skulle med ledning af

hypoteksföreningarnes värderingstab eller åsättas visst kapitalvärde, hvaraf 5

procent borde uptagas såsom behållen afkastning; och stadnade man dervid, att,

sedan efter bägge dessa grunder särskilta uträkningar blifvit verkställda, antaga

medelbeloppet af desamma såsom den upskattning, hvilken sannolikt mest

närmade sig det verkliga förhållandet.

Till vidare redovisning för de af Komiteradc vid roteringskostnadens beräkning

följda prisbestämmelser få Komiterade bilägga Tab. Litt. D.

Efter dessa upgifna grunder skulle medelbeloppet af nuvarande roteringskostnad,

såsom närlagda Tab. Litt. E. innehåller, utgöra för hvarje rote vid

Första Lifgrenadier-regementet.............149 R:dr 84 öre.

Uplands „

Skaraborgs „

Södermanlands „

Kronobergs

Jönköpings ,,

Dal „

Helsinge „

Elfsborgs „

Westgöta-Dals „

Bohus Läns „

Westmanlands

Norrbottens Fältjägare-corps

Westerbottens d:o

Kalmar regemente . . . .

Nerikes ,, . . . .

Wermlands „ . . . .

153

136

110

135

122

133

115

108

162

116

141

63

94

132

123

140

46

4

76

62

14

46

38

94

57

81

9

39

86

61

71

11

85

80

49

Jemtlands Fältjägare-corps..............85

Norra Skånska Infanteri-regementet...........108

Södra d:o d:o 105

Beräknadt efter regementenas och corpsernas rote-antal upgår medelbeloppet

af nuvarande roteringskostnad för hvarje nummer af det roterade infanteriet

således till....................126 B:dr 34 öre.

Då såsom Komiterade uplyst, rusthållsinrättningen i provinsen Jemtland förvandlats

till rotering samt den i nämnda provins stående Hästjägare-corps är efter

sistnämnda grund organiserad sålunda, att tvenne rotar tillsammans upsätta karl

och häst, bör kostnaden för denna inrättning här tagas i betraktande; och få Komiterade

deröfver bifoga särskilt Tab. Litt F. med anmärkning att Kronan dels

enligt knektekontraktet består bevärings- och remtygspersedlarna samt till hälften

47

med rotehållame bidrager till anskaffning och underhållande af sadelmunderingen,

dels ock, jemlikt Kongl. Kungörelsen den 23 Mars 1858 öfvertagit hela utgiften för

karlens beklädnad. Enligt nämnda Tab. Litt. F. utgör alltså kostnaden för hvarje

dubbelrote vid Jemtlands Hästjägare-corps........ 257 R:dr 17 öre.

Att medelroteringskostnaden, vid jemförelse af särskilta regementen och corpser,

företer väsendtliga skiljaktigheter, härleder sig väl till en del derifrån, att

soldaten i den ena orten betingat sig högre vilkor än i den andra, men har dock

äfven sin förklaringsgrund dels i de olika varuvärdena inom särskilta orter och

dels i den större eller mindre jordrymd, som åt soldaten blifvit uplåten; och visar

sig gemenligen kostnaden högre vid de regementen och corpser, der soldaterna

hafva torp, ehuru prestationen deraf i sjelfva verket måste för rotehållame kännas

mindre betungande, än att såsom t. ex. i Dalarne nästan uteslutande betala soldaten

kontant lön.

På det att nu utgående roteringskostnad likväl måtte utur flera synpunkter

kunna bedömas hafva Komiterade deröfver verkställt åtskilliga andra medelberäkningar

och lemnat upgifter, såsom nyss åberopade tvenne Tabeller närmare innehålla;

och äro Komiterade af den mening, att högsta vakansafgiften vid regemente

eller corps samt medelbeloppet af den högsta vid hvarje kompani uttrycka de tal,

som närmast angifva den nuvarande verkliga kostnaden. Om detta antagande finge

anses rigtigt, skulle Komiterades beräkningar i det närmaste hafva träffat rätta

förhållandet.

Som Komiterades updrag endast omfattat frågan om lindring i roteringsoch

rustningsbesvären och således icke gått ut på åtgärder, som med indelningsverkets

fortfarande bestånd icke voro förenliga, hafva Komiterade åt tanken på aflösning

af dessa besvär icke kunnat egna sin upmärksamhet; men det torde likväl

tillåtas dem anmärka att summan af roteringskostnaden, sådan den af Komite

-

rade blifvit beräknad, utgör,

enligt Tab. Litt. E......, .... ; ...... . 2,548,651: 10.

„ Tab. Litt, F...........*....... 51,435: 68.

R:mt R:dr 2,600,086: 78.

eller, uptagen till jemnt,................ 2,600,000: —

efter 5 proc. motsvarar ett kapital af........... 52,000,000: —

hvilka summor dock böra minskas i förhållande till de särskilta understöd, som,

på sätt nedanföre skall närmare omförmälas, tillgodokomma de flesta roterade regementen

och corpser, och hvilka, åtminstone till eu del, ingått i beräkningen af

ifrågavarande kostnad.

Såsom i sednare tider medgifna, böra följande allmänna lindringar i rotehållarnes

besvär anmärkas.

48

l:o. Genom Kongl. Kungörelsen den 27 October 1812 om utskrifningssättet

och inrättningen af allmänna beväringsmanskapet befriades rotehållarne, såsom redan

är omtaladt, från rekryteringsskyldigheten under krig.

2:o. Enligt Kongl. Kungörelsen den 24 Maj 1841 uphörde den så kallade

Mötespassevolansafgiften, som vid 1812 års riksdag blifvit införd och sednast utgick

med 7 R:dr Banko pr nummer, samt

3:o. Jemlikt Kongl. Kungörelsen den 23 Mars 1858 uphörde det från rotehållarne

och soldaterna vid indelta roterade infanteriet äfvensom det från rotehållarne

vid Jemtlands Hästjägare-corps utgående bidrag till soldatbeklädnadens anskaffande

och underhåll.

Dessutom äro, såsom ofvanföre blifvit anmärkt, dels genom statsbidrag och

dels på annat sätt särskilta understöd i besväret för rotehållarne vid de flesta roterade

regementen och corpser beredda, för hvilka förhållanden Komiterade få

härmed i underdånighet redogöra.

l:o. Uplands regemente. Enligt 5:te punkten af knektekontrakt den 4

November 1725 äro rotehållarne förbundna att årligen sammanskjuta ett öre silfvermynt

af hvart öresland till fattiga och utblottade rotars hjelp och understöd.

Härigenom hafva numera särskilta så kallade Enöreskassor bildats för Stockholms

och TJpsala Län med reglementen af den 17 Mars 1863 för det förra länet och af

den 2 Augusti 1856 med deruti genom Kongl. Brefvet den 28 Februari 1860 gjorda

förändringar för det sednare; och höra från nämnda kassor utbetalas dels legooch

hosättningshjelp åt soldaten inom Stockholms Län med minst 40 B:dr och

inom Upsala Län med minst 65 R:dr för de rotar, som under vissa förhållanden blifva

vakanta, dels ock gratifikationer till afskedade soldater, äfvensom til aflidna soldaters

efterlemnade enkor och oförsörjda barn. Jemlikt hvad regements-chefen, vid

insändandet af upgifterna om roteringskostnaden, anmält, äro omförmälta bidrag

innefattade i de belopp, som för de särskilta rotarne finnas i nämnda upgifter utförda

såsom städja och lega, samt hafva sålunda äfven ingått i den af Komiterade

beräknade kostnaden. Den nuvarande ställningen af dessa kassor, hvilka tillhöra

rotehållarne enskilt, och hvaröfver staten icke har annan rätt än den, som

kan härflyta deraf, att kassornas bildning och tillvaro är genom knektekontrakt

föreskrifven, hafva Komiterade sig för öfrigt icke bekant.

2:o. Skaraborgs regemente. På grund af Konung Carl XI:s Bref den 21

December 1694 hafva åtskilliga rotar i Skaraborgs Län för deras svaghet blifvit

tilldelta rotehjelp; och utgår sådan rotehjelp fortfarande af kronotionde!! i Wartofta

och Frökinds Häraders fögderi med 114 kubikfot, 2,65 kannor (= 18 tunnor, 4,4 kappar),

>/3 råg och V,, korn, efter medelmarkegångspris.

3:o. Södermanlands regemente. Medelst Konung Carl XI:s Bref den 23

Januari 1683 anslogs åt hvar knekt vid detta regemente en tunna spanmål till hans

underhåll,

49

underhåll, hvilken skulle afkortas på knektens årslön af roten; och förnyades detta

anslag i 1686 års knektekontrakt. Ifrågavarande spanmål utgår fortfarande af

kronotionden till belopp af 1,200 så kallade knektetunnor med half råge; .och redovisas

i Södermanlands regementes räkenskaper för år 1866 ett belopp af 1,133

tunnor 10 Va kappar eller 7,140 kubikfot till värde af 14,708 R:dr 40 öre, forsellön

oberäknad. Ingår ej i ofvanberörda för regementet uptagna roteringskostnad.

4:o. Kronobergs och Kalmar regementen. Efter föreskrifter, gifna medelst

Konung Carl XI:s Bref den 14 Maj 1693 och den 13 Februari 1696 har till understöd

för svaga rotar inom Kronobergs och Kalmar Län blifvit lemnadt ett kontant

årligt anslag, hvilket i sednare tid förvandlats i spanmål och jemlikt Kongl. Brefven

den 15 Augusti 1829 och den 19 Augusti 1862 utgår för Kronobergs Län med

123 tunnor, 24 s/9 kappar eller 779 kubikfot 8 kannor, och för Kalmar Län med

13 tunnor, 23''/, kappar eller 86 kubikfot 4 kannor, hälften råg och hälften korn,

efter medelmarkegångspris.

5:o. Helsinge regemente. För rotarne vid detta regemente finnas inrättade

så kallade Uddemantalskassor, en i hvarje socken. De grunda sin upkomst på 7:de

punkten af knektekontraktet den 9 September 1682 och hafva till föremål att åt

de rotar, som pröfvas deraf vara i behof, lemna understöd vid rekrytering, äfvensom

vid öfriga roteringsskyldigheters utgörande af i allmänhet svaga eller tillfälligtvis

genom olyckor försvagade rotar. Dessa kassors tillgångar bestå i utlånta

kapitaler, kontanta behållningar och årliga så kallade udderöks- eller dem motsvarande

afgifter samt räntemedel. Jemlikt eu af Kongl. Maj:t den 7 Augusti 1855 utfärdad

instruktion förvaltas de af utsedda föreståndare och stå under tillsyn af Länsstyrelsen.

Beloppen af de särskilta sockenkassorna äro för Komiterade icke bekanta.

6:o. Bohus Läns regemente. Medelst kontrakten den 20 September 1783

och den 18 September 1862, hvarigenom detta regemente förvandlades från rusthåll-

till rotehålls-regemente, medgafs att af de till rusthållen förut anslagna hemmansräntor,

hvilka i Bohus Län utgå i kontant, hvarje rotenummer skulle få behålla

och sig till godo använda 15 daler sunt eller 7 R:dr 50 öre R:mt, hvilket

understöd rotehållarne alltså bekomma genom afdrag å hemmansräntorna, när

dessa för Kronans räkning debiteras och upbäras.

7:o. Westmanlands regemente. Med undantag af rotarne vid Folkare kompani

150 nummer och 118 rotar vid Bergskompaniet, tillhopa 268 nummer, hafva

detta regementes öfriga 932 rotar, jemlikt de särskilta knektekontrakten och andra

af Konung Carl XI gifna författningar, fått sig tillagda hvardera 1 tunna kronotionde

till understöd i kuektehållet, dock att i brist af Kronan behållen tionde,

detta understöd, kalladt knektetunna, skulle tills vidare utgå med 3 daler sant

för hvarje tunna. Till följd häraf hafva berörda 932 rotar sedan indelningstideu

åtnjutit ett anslag af 2,796 daler sunt, som, förvandlade efter 6 daler på riksdalern,

belöpa sig till 466 R:dr Banko eller numera 699 R:dr Runt.

7

50

Genom dessa medel liar Vestmanlands knektelegomedelskassa, utur hvilken

endast nämnda 932 rotar hafva rätt till understöd, hufvudsakligen bildats; och är

reglemente för kassans förvaltning af Kongl. Maj:t utfärdadt den 18 Maj 1833.

Enligt den öfver kassan afgifna räkning för år 1866 upgick kassans vid samma års

slut fruktbärande kapital till en summa af 356,870 R:dr 76 öre Runt. De uti kassan

deltagande rotar erhålla, jemlikt Kongl. Brefvet den 13 Februari 1836, legohjelp

med 75 R:dr Runt, som efter 3 § i gällande knektekontrakt utgå under 4 år

med ''/,:del om året. Såsom från början tillkommen genom donation af statsmedel

är kassan ställd under Arméförvaltningens öfverinseende.

Utom det understöd, hvilket härigenom bekommits, hafva 585 rotar, nemligen

165 i Kungsörs fögderi, 163 i Salbergs fögderi, 160 i Strömsholms fögderi, 42 i

Wester-Femebo socken af Bergslags fögderi, alla i Westerås Län, samt 55 i Fellingsbro,

Näsby och Ervalla socknar af Öster-Nerikes Fögderi i Örebro Län, genom

knektekontrakt och särskilta stadgar äfven undfått 1 tunna kronotionde spanmål

hvardera, rotehållarne i Kungsörs och Strömsholms fögderier för de dagsverken,

som de årligen utgjort till kungsgårdarne derstädes, och hvarföre de tillförene varit

befriade från utskrifningar, de i Salbergs fögderi för grufveved och dagsverken

till Sala grufva, hvilka prestationer likaledes förr medfört befrielse från utskrifning,

de i Wester-Fernebo socken för det, att de vid indelningstiden atogo sig underhållande

af fördubblad! antal soldater, samt rotehållarne i Fellingsbro härad för den

stora skjutsning de måste vidkännas och för dagsverken till Kungsörs kungsgård.

Af dessa 585 tunnor spanmål, som till åtskilnad från knektetunnorna kallats

dagsverkstunnor, har, enligt Kongl. Resolutionen på allmogens besvär den 17 Augusti

1762 § 82, ett belopp af 458 tunnor tilldelats rotarne in natura eller i penningar

efter markegång, men för bristen hafva rotehållarne endast erhållit enahanda

ersättning, som för knekte-tunnorna, nemligen 3 daler sunt eller 7:> öre Runt

för hvarje tunna, så att för något mera än */« tunna hvarje rote fått ersättning

efter värdet, men för återstoden, nära 8 kappar, blott med sistnämnda penningebelopp.

I följd af gjorda förändringar hafva dock dags v erkstunnoma numera blifvit

indragna från 380 rotenummer i Kungsörs, Strömsholms och Öster-Nerikes fögderier,

men inom Salbergs fögderi och Wester-Fernebo socken af Bergslags fögderi

utgå ännu dagsverkstunnorna på sätt ofvan är sagdt, nemligen till 163 nummer i

det föiTa fögderiet med 120 tunnor 17V, kappar och till 42 nummer i det sednare

med 31 tunnor 26 7, kappar jemte ersättning i det, som för hvar rote brister, med

75 öre för tunnan.

8:o. Norr och Westerbottens Fältjägare-corpser. Såsom ofvanföre blifvit uplyst

är ordinarie roteringen för Norr- och Westerbottens Län endast provisionel! fastställd

genom Kongl. Brefvet den 25 Augusti 1846; och åtnjuta emellertid tills vidare

svaga rotar derstädes understöd af rotefrihetsmedlen efter derför bestämda grunder.

9:o. Nerikes och Wermlands regementen. Vid upgörandet af kontraktet

med adeln och allmogen i Wermland den 18 November 1688, angående ständigt

51

underhåll i provinsen af 1,200 man, anslogs årliga räntan af de regementet förut

tilldelta åttingar, för att dermed aflöna soldaten, hvilket anslag ännu utgår för de

292 man vid Nerikes regemente, livilka upsättas efter nyss berörda kontrakt, och

för Vermlands regementes 908 man. Enligt regementenas räkenskaper för år 1866

utgjorde detta anslag, forlönen icke beräknad, för

Nerikes regemente................4,084 R:dr 66 öre.

W er ml an ds “ ................13,262 “ 66 “

livilka statsbidrag icke äro afsedda vid beräkningen af de för ifrågavarande regementen

ofvanföre upgifna roteriugskostnader, som derförutan skulle vara desto större.

Dessutom hafva rotehållarne vid förenämnda nummer af Nerikes regemente,

livilka ligga inom Wisnums, Ölme och Wäse härader, jemlikt Kongl. Instruktionen

den 31 Maj 1689, vunnit befrielse från boskaps- och skjutsfärdspenningarnes utgörande,

livilka derföre blifvit från hemmansräntorna uteslutna.

10:o. Jemtlands Fält- och Hästjägare-corpser. I sammanhang med den reglering

af soldathållet i Jemt]and, som skedde medelst knektekontraktet den 8

October 1851, anvisades till understöd för roteringen följande statsbidrag:

a) Såsom vederlag för de till rotelöner åt Jemtlands f. d. Fält

jägare-regemente,

äfvensom åt den äldre I läs tj ä g a r e - s q v a d r o n e n anslagna

hemmansräntor och afradspenningar, ett bestämdt anslag . ■ 11,850: --

b) I stället för de till förra rusthållen vid nämnda sqvadron

anvisade augmentsräntor i Medelpad, samt de till Jemtlands regementes''

reservmedels-kassa förut ingående hemmansräntor, ett förslagsanslag

af 2,850 R:dr, livilka i följd af markegångsvärdena under de sed

naste

fem åren utgått i medeltal med............ 4,540: 74.

Af dessa anslag, i förening med reservmedelskassans tillgångar, bildades Jemtjauds

ltoteringskassa, för hvilken reglemente sednast den 30 December 1864 al

Kong]. Maj:t utfärdades; och bör för närvarande från denna kassa såsom roteringsunderstöd

årligen utbetalas till hvarje enkelt nummer vid Fältjägare-corpsen 20

R:dr och till hvarje kavallerinummer eller dubbelrote samma belopp och derjemte

såsom särskilt remonteringsbidrag 250 R:dr, då anskaffning af ny häst skall ske.

Enligt 1866 års räkning för kassan utgjorde dess räntebärande tillgångar

118,610 R:dr 53 öre.

ll:o. Norra och Södra Skånska Infanteri-regementena. Till följd ai de

omständigheter, som vid den ordinarie voteringens införande i provinsen Skåne

förekommo, har så kallad rotejemnkningsersättning af Statsverket blifvit rotehållarne

tillerkänd, hvilken ersättning, beräknad till markegångsvärdet af 468 tunnor,

eller 2,948 kubikfot 4 kannor spannmål, hälften råg och hälften korn, nu utgår dels

till svaga rotar vid nämnda regementen med värdet af 344 tunnor, 19 kappar^eller

2,170 kubikfot 9 kannor 40 kubiktum, och dels till särskilta pensionskassor för gemenskapen

vid de begge regementena med värdet af 123 tunnor 13 kappar eller

777 kubikfot 4 kannor 59 kubiktum.

52

B) Rusthållsinr ältning en.

Komiterade hafva ofvanföre visat, att vid indelningen af rustliållshenmianen

afseende egentligen blef fästadt på hemmanens godhet och förmåga att härå rustningen,

hvarföre deras egna räntor kommo mindre i betraktande och de tilldelta

äugmentenas belopp blef lämpadt efter det behof af understöd, som utur den förstnämnda

synpunkten befanns vara för handen. Sammanlagda angifva likväl rusthållshemmanens

räntor och de anslagna augmenten, såsom äfven förut är sagdt,

den kostnad, som Staten åtog sig för åvägabringandet af inrättningen; och få Komiterade

till kännedom om beskaffenheten vid indelningstiden af rusthållsinrättningen

för de regementen och corpser, hvilka ännu tillhöra nämnda inrättning,

aflemna bifogade utdrag af indelningsverken Tab. Kitt. G. n:is 1—6, utvisande

mantal och natur af de indelta hemmanen samt värdet af de bidrag staten åtog

sig. De upplysningar, som berörda handlingar innehålla, kunna hufvudsakligen

sammanfattas på följande sätt:

Num-

;

m er- tal.

Mantal

af indelta rustb alls stam- mar och augmentshem- man.

Värdet

af anslagna räntor och

kronotionde.

Medelbelopp

pr nummer af

räntor o. kro- notionde.

Skatte.

Krono.

Summa.

Silfvermynt.

Silfvermynt.

Daler,

| öre.

pgr.

Daler.

öre.

Pgr*

l:o. Lifregementet till

häst......

2:o. Ostgöta Kavalle-

1505

1856^

lllöfÄ

2972''

107,312

27

i 7254-3

1 < SBUiJ

71

9

17

ri-regemente . .

3:o. Westgöta Kavat-

1000

380|

1348|

1729g

72,346

4

19

T2Ö

72

11

2

leri-regemente .

4:o. Smålands Kaval-

1000

75? 4g

1084f?

18414

57,153

28

57

4

22

leri-regemente .

5:o. Norra Skånska

1000

1195 fj

996 A

21922?

61,992

21

163

2 TÖ

61

31

18

Kavalleri-rege-

mentet

■

: { :

j

— Husarrege-

mentet ....

1000

370

786 UGTT

1156?fS

63,473

14

—

63

15

—

6:o. Södra Skånska

Kavalleri-rege-

mentet

— Dragon-rege- mentet ....

1000

214 f|

85041*

10644g

62,643

20

_

62

20

14

53

Man finner, att rusthållarne vill Östgöta Kavalleri undfått de högsta och de

vid Westgöta de lägsta statsbidragen; och hör för öfrigt erinras, att det största

antalet af de upgifna kronohemmanen numera äro köpta till skatte.

Hvad kostnad, som rustningsskyldigheten vid tiden för indelningen medförde,

kan icke med någon tillförlitlighet bedömas, då någon sådan ledning derför, som

den, hvilken knektekontrakten lemna för beräkningen af roteringskostnaden icke

finnes att tillgå. Men handlingar från den tiden innefatta likväl upgifter, hvaraf

ungefärliga förhållandet kan synas. Sålunda förekommer, att eldigt ett af Generalguvernören

Rutger von Ascheberg den 4 October 1680 utfärdadt reglemente, ryttare

vid de Skånska Kavalleri-regementena, som utrustade och uppehöllo sig sjelfva,

skulle af bonden få 36 daler sant jemte 6 sommarlass hö till hästens utfodring och

dessutom bostad. Ett sommarlass hö gällde A daler och bostaden, efter de vid

roteringskostnadens uträkning följda grunder, 1 \ daler. Den sammanlagda rustningskostnaden

skulle i öfverensstämmelse härmed blifva 40 A daler sant. Antager

man derföre, att ifrågavarande kostnad årligen upgick till 50 daler sant eller något

derutöfver, torde sådant icke vara för ringa, och man finner då, att, äfven

utan afseende på den förnämsta grunden för rustningens uprätthållande, rusthållshemmanens

godhet och förmåner, de anvista statsbidragen, i och för sig sjelfva,

voro i allmänhet tillräckliga och på vissa orter lemnade betydliga öfverskott.

Beträffande de nuvarande kostnaderna för rustningsbesväret samt taxeringsvärdet

af rusthåll en hafva Komiterade fått emottaga lika beskaffade, från rusthållsregementen

och corpser samt Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande till Landtförsvars-departementet

aflemnade upgifter, som förut vid frågan om loteiingen

blifvit omförmälda, hvarvid de af Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande aflemnade

varit åtföljda af uplysningar om värdet af den ersättning, som rusthållarne af

staten bekomma, Men samma anmärkningar, som blifvit anförda i afseende på

upgifterna om roteringen, vidlåda äfven dem om rustningen, hvilket närlagda Tabell

lutt. H. öfver den högsta och den lägsta rustningskostnaden vid både kavalleriet

och de afsuttna rusthålls-regementena angifva; och hafva Komiterade häraf föranlåtits

att, med iakttagande af de vid beräkningen af roteringskostnaden följda grunder,

men med tillägg för de ytterligare prestationer, som åtfölja rustningen, och

hvarom Tab. lutt, D. uplyser, äfven för rusthållsregementen och corpser upgöra

nya beräkningar, intagna uti bifogade lab. I.

Deraf att vid dessa beräkningar visst pris af 130 R:dr antagits för hästens

underhåll både inom mellersta ocli södra Sverige, hvilket pris öfverstigit hvad

från Skåne blifvit upgifvet, tiar den påföljd upstått, att rustningskostnaden, hvilken

härigenom blifvit nedsatt för Lifregementets Dragon- och Husar-corpser samt

Smålands Husar-regemente, deremot ökats för de Skånska Kavallerierna utöfver

hvad de inkomna upgifterna innehålla.

54

ore.

De slutsatser, hvartill Komiterade sålunda kommit i afseende på rustningskostnaden,

anhålla Komiterade att få här framställa.

l:o. BustMUsregementen och corpser till häst.

Efter förenämnda, al Komiterade gjorda beräkningar skulle hela nuvarande

rustningskostnaden i medeltal utgöra för hvarje rustliållsnummer vid

Lifregementets Dragon-corps......... ... . 377

Lifregementets Husar-corps..............356

Smålands Husar-regemente........... 341

Skånska Husar-regementet.......... 319

Skånska Dragon-regementet.......,.....317

De anslag till rustningen, hvilka Staten består af räntor och

upgå deremot, efter de af Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande insända upgifter,

likaledes i medeltal för hvarje rustliållsnummer vid

Lifregementets Dragon-corps........ ... . till

Lifregementets Husar-corps

R:dr 85

U (J U

“ 94

“ 30 “

“ 43 “

kronotionde

421

274

241

40

Smålands Husar-regemente

Skånska Husar-regementet .

Skånska Dragon-regementet

Och utgör enligt samma upgifter taxeringsvärdet i medeltal å

håll vid

Lifregementets Dragon-corps

Lifregementets Husar-corps

Smålands Husar-regemente .

Skånska Husar-regementet .

Skånska Dragon-regementet

R:dr 97 öre.

“ 60 “

“ 55 “

“ 88 “

“ 48 “

hvarje rust

-

26,025

26,601

28,155

52,697

56,786

R:dr.

Under den långa tiderymd, som förflutit sedan indelningstiden, hafva egendomarnes

värden till följd af gjorda upodlingar, förbättradt brukningssätt samt

hvarjehanda andra omständigheter öfverallt betydligen stigit, men jemnförda sig

emellan äfven betydligen förändrats; dock torde, när summorna af egendomsvärdena

i allmänhet betraktas, kunna skönjas huru i mån af högre egendomsvärden

de anvista augmenten varit lägre och tvärtom, hvarigenom bevis gifves derom, att

rustningen från början mest grundades på rusthållets egna förmåner och att augmentet

lämpades derefter. Sålunda stå, såsom Tab. Ditt. I. utvisar, rusthållen vid

Lifregementets Dragon-corps i lägre taxeringsvärde men med högre augment än

de vid Lifregementets Husar-corps. Vid Smålands Husar-regemente äro rusthållen

af högre taxeringsvärde än vid de bägge nyssnämnda corpserna, men hafva

lägre augment, och slutligen hafva rusthållen vid de i Skåne indelta kavalleri

-

regementena de högsta taxeringsvärdena, men augment utan någon betydenhet.

1 afseende på rustningsbesväret i sistnämnda provins förete sig särskilta omständigheter,

hvilka böra upmärksammas,

r

Enligt indelningsverken för de bägge Skånska Kavalleri-regementena blefvo,

på sätt åberopade utdrag af nämnda handlingar visa, anslagna till

a) Norra regementet eller det nuvarande Husar-regementet:

rusthållsstammar:

skatte...............

krono .... - ..........

augmentsliemman:

skatte...............

krono.............. •

mantal

356 {"i.

U

757

1,113

4 17

TBu*

mantal

13M-

U

28 J.

42

23

48-

tilhopa mantal 1,156 HJ.

b) Södra regementet eller det nuvarande Dragonregementet:

rusthållsstammar:

skatte..........., . . . mantal 210 %

krono

augmentshemman:

skatte . .

krono . .

“ 825 iW 1.035

mantal 3f.

“ 25 -Ä’tf. no I :iJ8

______k ''i o

tillhopa mantal 1,064

Vidare blefvo rusthållarne tilldelta vid

a) Norra regementet:

räntor af rusthållsstammar...........

“ af augmentshemman...........

“ af lägenheter, jemte terminskatt, m. fl. räntor i kontant 2,773

“ af kronotionde å 2: 8 .......... 33

Daler Sunt 59,270: 22.

1,396

o.

13.

6.

4,202: 24.

Summa Daler Sunt 63,473: 14.

b) Södra regementet:

räntor af rusthållsstammar.............Daler Snut 60,039: 28.

“ af augmentshemman............. 937: 21.

“ af lägenheter, jemte terminskatt m. fl. räntor i kontant 1,603: 24.

af kronotionde å 2: 8

62: 11.

2,603: 24.

Summa Daler Sunt 62,643: 20.

Af dessa förhållanden finner man, att rustningsbesväret i Skåne nästan uteslutande

är grundadt på rusthållsstammarnes egen godhet och förmåga att bära

rustningen, äfvensom att, vid jemförelse med andra orter i landet, räntorna af endast

rusthållsstammarne i Skåne, efter dessa räntors primitiva belopp i daler silfvermynt,

öfverstiga hvad i Westergötland. och ej långt ifrån upgå till hvad i Små

-

56

land blifvit både i rusthållsräntor och i räntor af augmentshemman m. m. rusthållarne

tilldelt. Dertill komma i Skåne anslagen af kronotionde och augmentsräntorna,

hvilka sistnämnda vid tiden för indelningen, och på sätt indelningsverket utvisar,

ägde ett värde motsvarande spanmål å 2 Daler 8 öre tunnan, ehuru dessa

i kontant utgående räntor i anseende till myntvärdets fall, numera utgöra endast

ett obetydligt belopp.

Det är tydligt, att, hvad angår rusthållsstammarnes egna räntor, hvilka aldrig

utgått utan stadnat i rusthållarens händer och således i sjelfva verket endast utgöra

en nominel beräkningsgrund, förhållandet icke försämrats under den sedan

indelningen framflutna tid, äfvensom att, hvad beträffar den anslagna kronotionden,

spanmålsvärdet jemväl följt tiden åt. I hvad dessa tvenne omständigheter angår

är följaktligen rusthållarens ställning för det närvarande lika god, som vid den första

indelningen. Men de kontant tilldelta augmentsräntorna hafva, såsom nyss är

sagdt, nedgått i värde. Härvid bör dock erinras, att i detta hänseende samma fall

inträffat för rusthållarne i andra delar af landet derigenom att i de åt dem anslagna

augmentsräntor äfven kontanta penningar, t. ex. skjutsfärdspenningarne, 3

daler sant på hvarje helt mantal, ingått och numera hafva ett vida mindre värde

än de vid indelningstiden ägde. Genom särskilt undersökning af detta förhållande

skulle sannolikt visa sig, att rusthållarne i de gamla Svenska provinserna, der augmentsräntorna

äro betydligt större än i Skåne, i den delen fått vidkännas den

större förlusten. Tager man derjemte i betraktande huru egendomsvärdet stigit i

sistnämnda provins, der taxeringsvärdet för hvarje rusthåll i medeltal utgör vid

Husar-regementet 52,697 R:dr och vid Dragon-regementet 56,786 R:dr, under det

att samma värde å rusthållen vid de öfriga nuvarande Kavalleri-regementena upgår

till högst 28,155 R:dr, torde man böra erkänna att rustningsbesväret iSkåne,jemnfördt

med samma besvär i andra orter, icke har den mera tryckande egenskap,

som man kan föranledas tro genom att fästa sig endast vid tanken på den försämring

i värde, som de i sig sjelfva mindre betydande augmentsräntorna undergått.

Likaså framgår häraf, att det i Tab. I. utförda låga beloppet af rUstningsersättningen

i Skåne icke utvisar, att rusthållsinrättningen i denna ort är sämre

lottad än annorstädes i Riket.

2:o. Afsuitna Rusthållsregementen och cörpser.

Den af Komiterade förut åberopade Tab. I. visar, att, efter Komiterades beräkning,

hela den nuvarande rustningskostnaden, hästvalcansafgiften inbegripen,

skulle i medeltal för hvarje rusthållsnummer upgå vid

Lifregementets Grenadier-corps . . .........till 271 R:dr 99 öre.

Andra Lifgrenadier-regementet . . . ,.......“ 260 “ 54 “

Westgöta Infanteri-regemente ...........“ 283 “ 5 “

Smålands Grenadier-bataljon............■ 263 “ 95 “

Anslagen

57

Anslagen till rustningen vid dessa regementen och corps er utgöra deremot vid

Lifregementets Grenadier-corps....... 323 R:dr 99 öre.

Andra Lifgrenadier-regementet............ 339 “ 60 “

Westgöta Infanteri-regemente............ . 208 “ 9 “

Smålands Grenadier-bataljon.............241 “ 48 “

Och visar sig taxeringsvärdet i medeltal å hvarje rusthåll vara vid

Lifregementets Grenadier-corps . ............. 23,454 R:di\

Andra Lifgrenadier-regementet ............. . 30,357 “

Westgöta Infanteri-regemente............... 25,050 “

Smålands Grenadier-bataljon............... 23,047 “

I fråga om värdet och tillräckligheten af den ersättning, hvaraf rusthållaren

så väl vid rusthållsregementen och corpser till häst, som vid dem, hvilka afsuttit

till infanteri, är i åtnjutande för rustningst)esvärets fullgörande, bör slutligen ihågkoinmas,

att, efter hvad Komiterade redan utredt, roteringsskyldigheten är inbegripen

i rustningen och bör utan ersättning fullgöras för den händelse, att rustningen

skulle uphöra. Det belopp, hvartill roteringsskyldigheten kan upskattas,

bör sålunda rätteligen afgå från nu beräknade rustningskostnad; med iakttagande

hvaraf det befinnes, att den ersättning, som Staten lemnar för rustningen i och

för sig, är ganska betydande, synnerligen vid de afsuttna rusthållsregementena,

hvilkas rusthållare, oaktadt den vakansafgift för hästen, som de nu till Kronan betala,

då finnas hafva betydligt öfverskott i räntor m. m. utöfver hvad de för prestationens

fullgörande utgifva.

För de ena och andra af dessa rusthållare hafva, sådant oansedt, lindringar

och lättnader i besväret af flera slag blifvit medgifna, hvilka Komiterade gå att

härmed upgifva.

l:o. Enligt Kongl. Kungörelsen den 27 October 1812 om utskrifningssättet

och inrättningen af allmänna beväringsmanskapet, hafva rusthållarne, i likhet med

rotehållarne, blifvit befriade från rekryteringsskyldigheten under krig.

2:o. Medelst Kongl. Brefvet den 31 Juli 1830 har förklarats, att kostnaden

för exercis-ammunition skall bestridas vid Lifregementets trenne corpser af trosspassevolans-fonden,

samt vid Skånska Husar- och Dragon-regementena, Smålands

Husar-regemente och Grenadier-bataljon samt Westgöta regemente från mötespassevolansfonden

(numera anslaget för indelta arméens vapenöfmngar). Vid Andra

Lifgrenadier-regementet utgöres denna kostnad af rusthållaren. Enligt Kongl.

Maj:ts förnyade Nådiga Förordning den 11 Maj 1795 bestod den exercis-ammunition,

som af rusthållarne vid alla regements- eller bataljonsmöten skulle bekostas,

af 3 skålpund krut på man, 3 karbin- eller musköt- samt G pistolkulor och 3 flintor

till hvart gevär.

8

58

3:o. Efter Krigs-collegii Cirkulär den 2 Augusti 1836 hafva alla till hingsthållning

indragna nummer blifvit frikända från skyldigheten att underhålla beväringspersedlar.

4:o. Genom Kongl. Brefvet den 15 Januari 1839 äro rusthållarne vid de indelta

kavalleri-regementena befriade från kulformars underhållande.

5:o. Jenilikt Kongl. Brefvet den 7 December 1840 hafva rusthållarne blifvit

befriade från trosskuskars underhållande så i fred som i krig.

6:o. Enligt Kongl. Kungörelsen den 24 Maj 1841 har mötespassevolansafgiften,

7 R:dr Banko årligen för hvarje nummer, uphört för rusthållarne lika som för rotehållarne.

7:o. Medelst Kongl. Brefvet den 28 December 1844 hafva rusthållarne vid de

afsuttna rusthållsregementena berättigats till slitningsersättning, då deras soldater

kommenderas till fångbevakning.

8:o. Efter Kongl. Brefvet den 9 Mars 1858 hafva de s. k. kyrkovalis- och

tilldelningsmötena blifvit afskaffade.

9:o. Genom Kongl. Kungörelsen den 7 Juli 1858 hafva rusthållarne vid det

indelta kavalleriet befriats från åliggandet att med penningar eller fourage-artiklar

bekosta rustningshästarnes utfodring vid möten och mönstringar samt andra tjenstgöringstillfällen.

Denna prestation utgick årligen in natura med 25 lispund hö, 1

tunna hafra och 5 lispund råghalm. Medelvärdet under de 20 åren 1834—1853

varierade i de olika Länen emellan 13 R:dr 58 öre och 17 R:dr 93 öre Riksmynt.

Sedan de förberedande undersökningarne huru roteringen och rusthållsindelningen

upkommit, hvad olikhet, som råder emellan dessa inrättningar, och huru

de, hvar för sig, äro beskaffade, samt hvad kostnad, som deraf upstått och fortfarande

äger rum för den del af jordegendomen i Riket, hvilken nämnda besvär

åligga, härmed blifvit afslutade, få Komiterade nu öfvergå till hufvudfrågan om befogenheten

af lindring i samma besvär och huru förslag till sådan lindring skulle

kunna upgöras. Efter den ämnets fördelning, hvilken hittills blifvit följd, skola

Komiterade först behandla denna fråga i hvad angår

A) Boteringen.

Uti sin berättelse om upkomsten af detta besvär hafva Komiterade redan

anmärkt, huru införandet af det ständiga knektehållet i stället för utskrifningarne

59

till fotregementenas uprätthållande föranleddes af allmogens egna önskningar, vid

hvilket förhållande det måste antagas, både att allmogen betraktade denna åtgärd

såsom en lättnad i bördorna och att den äfven verkligen utgjorde en sådan. När

verket begynnt ingingo landskap efter landskap på aftal derom och Konung Carl

XI var icke motvillig att jemka besväret efter olika orters behof. I Södermanland,

Westmanland och Wermland m. fl. provinser erhöllo rotehållarne statsbidrag;

i Småland nedsattes regementenas styrka från 1200 till 1100 man; roteringskommissarierna

fingo uprepade föreskrifter att till rotehållares och soldaters ömsesidiga

belåtenhet ordna inrättningen. Med dessa omständigheter för ögonen torde

rigtigheten af Komiterades nyssnämnda antagande böra erkännas.

Nu föreligger frågan, huruvida anledning till lindring af det sålunda tillkomna

roteringsbesväret är för handen; men denna fråga kan icke bedömas utan att

först i allmänhet taga de härvid sig företeende omständigheter i skärskådan.

Komiterade finna, hvad icke heller någon lärer bestrida, att de ingångna

knektekontrakten äro utur rättslig synpunkt bindande. Genom dessa kontrakt har

rotehållaren blifvit ställd i rättsförhållande å ena sidan till staten och å den andra

till soldaten. I hvad staten angår är rotehållaren förbunden att anskaffa soldat

och att förse denne med löneförmåner, hvartill i de flesta fall hörer bostad vid

roten, men förbindelsen till soldaten beror i de närmare bestämmelserna på det

aftal, som vid soldatens antagande träffas emellan honom och rotehållaren. Det

må derföre tillses, huruvida nämnda förbindelser i den ena eller andra rigtningen

under tidernas lopp fått en större utsträckning, än som med knektekontrakten är

förenlig och åsyftad.

I detta afseende kan, hvad beträffar rotehållarens förbindelse till Staten,

möjligen anmärkas, att Konung Carl XII:s åtgärd att ålägga rotehållarne upställandet

af tre-, fyr- och fem-männingsregementen är att betrakta såsom stridande

emot knektekontrakten, ehuru Komiterade för sin del icke vilja förbise det redan

förut upgifna förhållandet, att alla samhällsklasser samtidigt i lika måtto betungades,

hvarigenom nämnda åtgärd erhåller en förändrad betydelse. Men när genom

1741 års riksdagsbeslut och sedermera under Konungarne Gustaf III och Gustaf

IV Adolf vargeringens upsättande gjordes till en skyldighet och påräknades

för arméens tillökning, i stället för att vara beroende på rotehållarnes enskilta omtanke

att förse sig. med manskap till rekrytering, så bl ef derigenom onekligen en

börda pålagd rotehållarne utöfver knektekontraktens bestämmelser. Likaså när

rotehållarne vid de regementen, der de efter sagda kontrakt icke voro förpligtade

att lemna soldaten möteskost, ålades att betala mötespassevolansafgift. Men sedan

alla dessa förhållanden numera uphört, är rotehållaren i sin ställning till staten

icke ålagd några skyldigheter, som icke antingen blifvit i knektekontrakten uttryckligen

bestämda eller upkommit af deruti gifna stadganden, såsom åliggandet att

hålla trossbod eller dertill lemna materialier, och att, när soldat sjuknar på roten,

60

låta hemta läkare och bestå medikåmenter. Det förra af dessa åligganden, från

livilket rotehållarne vid de Skånska infanteri-regementena äro befriade, finnes dock

särskilt nämndt i ett par knektekontrakt, och det sednare står i samband med

rotehållarens skyldighet att hålla tjenstbar soldat.

Kotehållarens förbindelser till soldaten ordnas, såsom anmärkt är, i afseende

på de närmare bestämmelserna efter fritt aftal, hvarigenom en mängd olika åligganden

för rotehållaren småningom upstått och öfvergått till häfdvunnet bruk.

Såsom mest anmärkningsvärd! härvid förekommer, att, ehuru knektekontrakten

endast ålägga rotehållaren att lemna soldaten antingen torpjord eller hemkall,

bägge dessa förmåner vid de flesta regementen numera bestås, äfvensom att, efter

hvad de från regementen och corpser inkomna upgifterna visa, torpjordarnes områden

i allmänhet äro vida större än hvad i knektekontrakten blifvit utsatt. Merändels

hafva likväl dessa större områden bildats genom upodlingar, verkställda af

soldaterna sjelfva, och hvartill rotehållarne lemnat mark i stället för att gifva soldaten

andra förmåner; men då i lego-aftalen vanligen bestämmes, att rotehållaren

skall biträda soldaten med torpjordens brukning, har värdet af detta biträde vuxit

i samma mån, som jordområdet vidgats, hvarigenom en nu ofta öfverklagad kostnad

för rotehållaren blifvit föranledd. Skjutsningar, qvarnresor, körslor af bränsle,

m. m. d. äro jemväl åligganden, hvilka rotehållarne åtagit sig, men mer och mer

finna betungande, då under stigande jordbruk en hvar idkare deraf lärer sig inse

behofvet och angelägenheten ätt för egen räkning derpå använda all arbetskraft,

som för honom är att tillgå. Vidare hafva, utöfver hvad de flesta knektekontrakten

omförmäla, tillkommit mulbetesrätt, vedbrand och gärdselfång samt i några

orter julkost, drickspenningar, m. m. För så vidt dessa rotehållarens särskilta förpligtelse!’

ingå i lego-aftal med soldaten, hafva de likväl deruti en rättslig grund.

Det kan således icke sägas, att rotehållaren, på det sätt roteringen nu fullgöres,

har några åligganden, som icke, i förhållandet till staten, antingen äro i

knektekontrakten bestämda eller deraf härflyta, eller ock, i förhållandet till soldaten,

äro beroende af rotehållarnes egna medgifvanden vid lego-aftalens upgörande.

Men det bör erkännas, att mångfalden af nuvarande prestationer till soldaten, hvaribland

flera sakna nödig begränsning, lätt alstrar missbelåtenhet och tvister, hvilka,

i den ställning rotehållaren och soldaten hafva till hvarandra, lända till bägges

skada samt i allmänhet leda till förbiseende af de fördelar, hvilka indelningsverket

utur andra synpunkter erbjuder; och anse derföre Komiterade, att alla de ovissa

besvär för rotehållaren, hvilka med soldatens aflönande nu äro förenade och, olika

för olika regementen samt stundom äfven olika inom dessa, tillkommit efter det knektekontrakten

ingingos, borde uphöra samt rotehållarnes skyldigheter enkelt och klart

bestämmas. Huruledes i denna rigtning en förändring af det närvarande förhållandet,

behöflig äfven om ingen lindring i roteringsbesväret vore i fråga, skulle

kunna åvägabringas, vilja Komiterade söka att närmare framställa.

61

Att den indelte soldaten skall hafva stadigt hem hos rotehållaren, kunna

egna sig åt nyttigt arbete när hans tjenstgöring icke påkallas samt äga tillfälle att

bereda sig familjelifvets fördelar, hvarigenom han med sina förnämsta intressen

fästas vid den jord, han åtagit sig att försvara, äro de grundvalar, hvarpå indelningsverket

hvilar, och som åt detsamma gifva så stor betydelse i socialt hänseende.

För detta ändamål måste bostad på rotens mark vara soldaten tillförsäkrad

samt undantag från bestämmelsen derom endast äga rum för de orter, der i följd

af särskilta förhållanden och redan gifna stadganden, rotehållaren är fritagen från

åliggandet att lemna sådan förmån åt soldaten, hvilken då sjelf förser sig dermed

och i högre lön njuter godtgörelse. Men den närmare beskaffenheten af denna

bostad torde böra få bero på de aftal och föreskrifter, som för hvarje ort kunna

finnas lämpliga; äfvensom Komiterade, i betraktande deraf, att fall kunna inträffa,

då soldaten, såsom ogift, försedd med egen lägenhet eller i anställning hos enskilt

man, icke behöfver bostaden, tro det böra lemnas rotehållaren och soldaten

fritt att öfverenskomma om någon särskilt årlig ersättning, hvilken i dylik händelse

bör i stället för bostad tilldelas soldaten, dock att den sistnämnde förbehålles

rättigheten att erhålla bostad när han fordrar att deraf komma i åtnjutande. Att

medgifva en sådan ömsesidig frihet, hvilken redan nu icke sällan begagnas, hafva

Komiterade ansett desto mindre kunna medföra olägenhet, som, å ena sidan, genom

tjenstgöringsreglemente kan stadgas, att, då soldat antages, vederbörande befäl

bör tillse, att nyssnämnda rättighet varder åt honom bibehållen, och, å den andra,

rotehållaren har sig öppet att, om han anser det nödigt, upgöra om någon

viss tid för upsägning af den träffade öfverenskommelsen.

Af rotehållarens skyldighet att hålla soldaten med bostad, följer egentligen,

att rotehållaren bör vidkännas all kostnad icke blott för nybyggnad utan äfven för

underhållet af det eller de hus, som till bostaden erfordras, men genom särskilta.

både äldre och yngre författningar är för närvarande i allmänhet stadgadt, att endast

nybyggnad och större reparationer böra af rotehållaren bestås, hvaremot

mindre förbättringar skola verkställas af soldaten. Utan tvifvel kunna sådana föreskrifter

äga skäl för sig, men då noggranna bestämmelser, hvilka reparationer,

som skola anses för större och tillhöra rotehållaren, eller mindre och tillhöra soldaten,

äro svåra att åstadkomma, samt stridigheter derom blott genom rättegång

kunna slitas, hafva Komiterade för sin del ansett sådana tvister kunna förekommas,

om det stadgades, att all nybyggnad eller reparation af hus, som åt soldaten blifvit

uplåtna, skulle bekostas af rotehållaren, men soldaten vara skyldig att dervid

biträda med arbete utan betalning. Ytterligare anledning till ett så beskaffadt

stadgande kan hemtas deraf, att soldaten ofta icke utan kännbar upoffring torde

kunna anskaffa de materialier, såsom virke m. m., hvilka äfven till mindre reparationer

behöfvas, hvarföre han ock i flera orter är derifrån befriad.

62

De öfriga löneförmåner, hvilka, utom bostaden, rotehållaren nu lemnar åt

soldaten, vare sig att de i knektekontrakten omförmälas, såsom städsel, lega, årslön,

kåltäppa, torpjord eller, i stället för sådan jord, hemkall af spanmål, hö och

halm, eller ock att de, såsom anmärkt är, småningom upkommit genom fritt aftal,

borde, enligt Komiterades tanke, sammanföras till en enda prestation under benämning

af lön och bestämd i spanmål, såsom en persedel, hvilken öfverallt är behöflig

och lätt kan i andra varor och förnödenheter omsättas. Derigenom skulle rotehållaren

blifva befriad från de många skyldigheter, såsom brukningskostnader,

skjutsningar, qvarnresor m. m., af hvilka han för soldatens aflönande besväras; och

sedan den rätt att emot betalning företrädesvis begagna soldatens arbete, hvilken

enligt knektekontrakten tillkom rotehållaren för utgörandet af släpklädnaden, uphört

till följd af rotehållarens befrielse från beklädnads-skyldigheten, är soldaten,

när han icke uptages af tjenstgöring, att betrakta såsom en fri arbetare, i hvilken

ställning han, försedd med bostad och den betingade lönen, synes kunna genom

egen omtanke och flit väl försörja sig och de sina.

I anseende till de olikheter, som förefinnas emellan särskilta orter, eller

hvilka kunna tänkas upkomma under olika förhållanden, anse Komiterade likväl att

på rotehållarens och soldatens inbördes aftal borde få bero, huru den öfverenskomna

spanmålslönen skulle till soldaten utgå, antingen in natura eller efter visst

lösningspris eller ock, om sådant funnes lämpligt, förvandlad i andra persedlar

eller i torpjord, då anskaffande af fähus, lada och loge äfven kunde ifrågakomma.

Det åsyftade ändamålet af förenkling och närmare bestämning af rotehållarens

åligganden i afseende på soldatens aflönande behöfde derigenom, lika litet som

soldatens skäliga rätt, komma i äfventyr, enär rotehållaren väl icke lärer åtaga sig

spanmålslönens utbytande emot några för honom mindre beqväma skyldigheter,

och soldaten vid lego-aftalets upgörande har att påräkna biträde af sitt befäl.

Medelst dessa bestämmelser om sättet för soldatens aflönande skulle ingenting

väsendtligt af indelningsverket förändras; tvärtom komme genom möjlig inskränkning

af de på många ställen alltför stora torpjordar, hvarmed soldater nu

understundom äro försedda, då soldat-torp finnas med öppen åker af 50 ‘/no»

6757ioo och ända till 91 ’°/,00 qvadratrefvar (= 8 t:ld 30 k:pld, 12 t:ld och 16 t:ld 9

k:pld), indelningsverkets mening, som är att soldaten skall vara en arbetare, men

icke att han genom egentligt jordbruk skall dragas från sitt rätta yrke, att bättre

motsvaras; och anhålla Komiterade att få sammanfatta ifrågavarande bestämmelser

sålunda:

Rotehållaren shall bestå soldaten

&) bostad på rotens mark; dock att rotehållaren må äga med

soldaten öfverenskomma om särskilt årlig ersättning derför under

förbehåll att rotehållaren, när det fordras, skall lemna soldaten

sådan bostad, i hvithet fall den öfverenskomna ersättnin

-

63

gen uphörer. Nybyggnad eller reparation af hus, som åt soldaten

blifvit uplåtna, bör rotehållaren behosta, hvarvid det likväl

åligger soldaten att med arbete utan betalning biträda.

Dessa bestämmelser skola likväl icke gälla der, som rotehållaren

är befriad från skyldigheten att åt soldaten anskaffa bostad.

h) lön, hvarunder skall inbegripas alla öfriga förmåner, utom

bostad, hvilka soldaten äger att af rotehållaren bekomma; och

bär sådan lön utsättas till visst belopp i spanmål, bestående

af hälften råg och hälften korn eller ock af de sädesslag, som

inom särskilta orter efter förvandling deremot svara, att utgå

in natura eller på hvilket annat sätt, som emellan rotehållaren

och soldaten aftalas.

Ehuru någon eftergift i roteringsbesväret härmed icke är afsedd, framgår

dock, att soldat-aflöningen genom ett sådant ordnande skulle blifva lämpad efter

hvad som ''verkligen på hvarje ort erfordrades för att till tjensten erhålla krigsduglig

karl och såmedelst en lättnad i roteringsbesväret upkomma der kostnaden

för detsamma genom hvarjehanda sedvanor nu kan vara högre än nödigt är. Att

bereda denna lättnad, anse Komiterade vara en angelägenhet af stor vigt, enär

derigenom skälen för befogadt missnöje med sagda besvär skulle blifva undanröjda,

men den af Komiterade föreslagna åtgärd utgör ock, efter Komiterades tanke,

den enda väg, på hvilken man kan framgå i det fall, att, i sammanhang med och

beroende af frågan om utsträckt allmän värnepligt, någon verklig eftergift eller

lindring i rotehållarnes skyldigheter borde äga rum, hvilken fråga Komiterade nu

få till behandling företaga.

Skiljaktiga åsigter hafva i detta hänseende blifvit försporda. Å ena sidan

har man velat påstå såsom en bestämd rättighet för rotehållarne, att de icke borde

betungas med det större besvär, som den allmänna värnepligtens utvidgande skulle

för dem medföra, utan att i stället erhålla en motsvarande nedsättning af roteringsbesväret;

å den andra har man varit af den tanke, att denna begäran saknade

allt fog.

Den föreställning om rotehållarnes bestämda rätt i omförmälda måtto, hvilken

man sökt göra gällande, grundar sig hufvudsakligen på de försäkringar, hvilka

Konung Carl XI ansetts hafva gifvit vid knektekontraktens afslutande. Att den i

landets allmänna lag stadgade skyldighet till personlig värnepligt icke kunde, för

så vidt den afsåg åliggandet att man ur huset försvara landet då så behöfdes,

blifva föremål för upgörelser landskapsvis, hvarigenom hela folk-klasser skulle

derifrån fritagas emot förbindelse att genom legning anskaffa ett begränsadt antal

krigare, hafva Komiterade redan anmärkt, men förhållandet med åberopade försäkringar

måste närmare uplysas.

64

Genom de kontrakt, som Konung Carl XI den 9 September 1682 med allmogen

i nuvarande Gefleborgs Län samt den 5 December samma åi med den i

Upland, Östergötland, Södermanland, Westmanland och Nerike afslöt, bestämdes,

att de till dessa orter börande regementen skulle genom indelning efter gårdatal

ständigt underhållas till en styrka, hvartdera af 1,200 man, hvaremot allmogen

försäkrades att densamma, dess barn och folk, hvilka till gårdarnes kultur och

bruk samt till ersättande af manskapets afgång nödvändigt kunde behöfvas, skulle

för utskrifningar och alla dervid hängande besvär, hvad namn de helst hafva kunde,

samt fördubblingar och våldsamma värfningar för alltid blilva befriade; och biel

aftalet med allmogen i de fem sistnämnda provinserna, för densammas räkning,

intaget uti riksdagsbeslutet den 3 Januari 1683.

Efter hvad så väl dessa kontrakt som nyssnämnda riksdagsbeslut ordagrannt

förmäla, åsyftade ifrågavarande aftal, att rotehållarne i upgifna orter, deras barn

och folk skulle befrias från de vanliga utskrifningarne “till regementenas upfyllande“,

men någon befrielse för dem från den allmänna pligten att, i tall af behof,

värna ''landet emot fiendtliga öfverfall finnes der icke. stadgad. Deremot afslutas

1683 års riksdagsbeslut med bedyrande af Ständerna, icke blott från de orter, som

då ännu bibehöllo utskrifningarne till regementenas komplettering, utan ock från

dem som ingått på knektekontrakt, att de voro sa redobogne och villiga som pligtiga

och skyldiga både lif och blod samt allt hvad uti deras förmögenhet var för

Kongl. Maj:t och Fäderneslandets försvar gerna att våga; hvilket icke synes antyda

någon tanke hos de sistnämnde, att de, genom omförmälda kontrakt, lör framtiden

befriat sig från allmän värnepligt.

Vid genomgående af de öfriga sedermera ingångna knektekontrakten erfar

man, att det sednare kontraktet med rotehållarne i Upland af den 4 November

1725 innehåller samma vilkor och försäkran, som ofvanberörda äldre kontrakt, under

det att Regerings-formen den 2 Maj 1720 i §§ 5 och 6 stadgar ovilkorlig lätt

för statsmakterna att i fall af behof genom utskrifningar bland rikets undersåter,

således genom anlitande af den allmänna värnepligten, uptaga manskap till landets

försvar. Om berörda vilkor och försäkran afsåge befrielse för rotehållarne

från värnepligten och icke endast från utskrifning till det stående regementet,

skulle 1725 års omförmälda kontrakt stå i strid med Regerings-formen, hvilket ej

får antagas.

Likaså förhåller det sig med kontraktet för Dalregementet af den .l''~ Januari

1728, som jemväl innefattar enahanda vilkor och försäkran; men dervid förekommer

tillika, att detta kontrakt väl stadfäster 1 § af Kongl. Resolutionen den 21

October 1682, hvilken § angår regementets tillökning och uprätthållande till en

styrka af 1,200 man, men icke vidrör 4 § i samma Resolution, enligt hvilken Dalallmogen

åt sig utverkade “friheten11 att icke sträcka sin allmänna värnepligt

längre än till försvaret af Dalegränsen, en frihet, som stod i strid med landslagen.

It öv

65

i

För rotehållare vid Westerbottens regemente, af hvilket Norr- ochWesterbottens

Fältjägare-corpser nu äro bildade, innehåller Drottning Christinas Bref

den 16 April 1649 att allmogen, emot att till rikets tjenst upställa 1,056 soldater

samt gifva frihemman till 96 öfver- och underofficerare, skulle vara befriad från

utskrifning, och Kongl. Förordningen om knektehållet i Westerbotten den 31 Mars

1696, hvilken nu betraktas såsom ortens knektekontrakt, innefattar den försäkran

att vid afgång icke mera manskap till regementet, än nyssnämnda antal, skulle

fordras eller uttagas; men att rotehållarne dermed fritogos från deras personliga

pligt att försvara landet synes icke.

Uti de under Konung Carl XI:s tid afslutna kontrakten om ständigt knektehåll

inom Skaraborgs, Elfsborgs, Kronobergs, Jönköpings, Kalmar och Wermlands

Län förekomma icke några försäkringar af ofvanberörda innehåll, och lika litet

ingå dylika i de under sednare tider samt till största delen efter det att den allmänna

värnepligten genom beväringslagen erhållit nuvarande form upgjorda kontrakten

om upsättandet af rotehålls-regementen och corpser i provinserna Skåne,

Bohuslän och Jemtland.

Ifrågavarande af Konung Carl XI gifna försäkringar om rotehållares befrielse

för all framtid från utskrifning, hvilka man velat anse innefatta befrielse äfven

från allmän värnepligt, finnas således icke vara meddelta för alla orter; och torde

det, på grund af hvad Komiterade i deras föregående berättelse utredt, vara tydligt,

att dessa försäkringar endast åsyftade, att rotehållaren, hans barn och folk

blefvo befriade från det tvång, de förut varit underkastade, att uttagas till regementenas

rekrytering och från de betydande kostnader för manskapets utrustning

m. m., som åtföljt utskrifningarne. Sådant kunde utan tvifvel med skäl införas i

knektekontrakten, såsom ock delvis skett; men ovilkorligen nödvändigt var det icke,

enär så beskaffad befrielse just utgjorde föremål för kontrakten och klart framträder

af bestämmelserna i desamma om soldats anskaffande och aflöning samt afgånget

manskaps ersättande. Den upfattning, att jemväl den allmänna värnepligten

eller den personliga skyldigheten att, när det behöfdes, man ur huset värna

landet, skulle varit afse dd, hvilar således på ett missförstånd. För att erhålla

exempel, kan man betrakta förhållandet med adeln. Detta stånd hade äfven ingått

på knektekontrakten och stod i alldeles samma ställning som allmogen eller

oadeliga jordägare. Adeln eller åtminstone de adeliga jordägarne borde alltså

hafva lika rätt till befrielse från allmän värnepligt, som allmogen och de oadeliga;

men den af Komiterade åberopade J0:de punkten af 17:13 års adeliga piivilegiei

stadgar uttryckligen, att alla, det vill på nämnda ställe säga alla adeliga husbönder,

deras barn och folk, skola, om nödtorften det kräfver, vara beredda att man

ur huset utgå till landets försvar. Ett sådant stadgande om allmän värnepligt för

adeln hade i privilegierna ej kunnat inflyta, om detsamma icke för alla .Rikets un

66

dersåter varit gällande lag, och att den allmänna värnepligten, när den behöfde

anlitas, borde sättas i verkställighet medelst utskrifning, befinnes af samma punkt

i nämnda privilegier, hvarest utskrifning hos allmogen för berörda fall särskilt om

förmäles.

Roteringsbesväret är förenadt med ägande- och besittningsrätten till den

jordegendom, som dertill blifvit indelt. En hvar, som åtkommit jord med sådant

besvär, är alltså pligtig att detsamma vidkännas, och det kan icke förnekas att

värdet af jordegendom vid allt laga fång rättas efter de större eller mindre förmåner,

skatter och besvär, som vidlåda sådan egendom. Ägare af roterad jord

kan följaktligen icke anses genom roteringsbesvärets utgörande lida någon minskning

i det egendomsvärde, som honom med rätta tillkommer. Med egendomen

mottager han besväret; när han afyttrar den förra, gör han sig fri från det sednare

och har egendomens värde sig till godo.

Den allmänna värnepligten utgör deremot, såsom sagdt är, en rent personlig

skyldighet och åligger lika alla medborgare utan afseende på hvad egendom

de hafva eller om de hafva ingen. Huru mycket denna pligt än må utvidgas, så

medför alltså icke fullgörandet deraf, d. v. s. den föreskrifna krigstjensten, något

intrång i egendomsrätten, hvarföre ägare af roterad jord icke deraf lider särskilt

skada eller får sig pålagd särskilt tunga, som icke alla medborgare till fullo med

honom dela. Snarare skulle, om man ville taga i betraktande den omständighet,

att krigstjensten uptager den värnepligtiges tid samt icke tillåter honom arbeta i

det yrke, hvaraf han har sitt lifsuppehälle, det kunna anses, att uppoffringen i

det hänseendet vore mindre kännbar för jordägaren än för många andra medlemmar

af samhället. Han kan möjligen genom biträden få sin jord skött och deraf

draga inkomst, men den mindre handlanden, handtverkaren och daglönaren m. fl,,

livilka för att drifva sina särskilta yrken oundgängligen måste sjelfva göra arbetet,

blifva under värnepligtens fullgörande urståndsätta att förvärfva något åt sig och

de sina.

Det bör jemväl erinras, att rotehållarne redan erhållit lindringar i sitt ifrågavarande

besvär samt deribland den synnerligen betydande att befrias från rekryteringsskyldigheten

i krig.

Med hänsyn till dessa förhållanden hafva Komiterade, beträffande rotehållares

rätt gent emot öfriga samhällsklasser, hvilkas bördor tilltaga i samma mån

som rotehållarnes blifva minskade, för sin del icke kunnat finna, att, i sammanhang

med och beroende af frågan om ökad v är nesligt, någon lindring af roteringsbesväret

är af rättvisa, i detta begrepps egentliga mening, påkallad.

Man finner likväl, att frågan i sjelfva verket blott afser ordnandet af den

högre beskattning, som genom värnepligtens utsträckning kan blifva behöflig. Endast

för detta ändamål är utredningen af vigt; och då Komiterade, efter noggranna

undersökningar, kommit till nyäsnämnda slutsats, har det äfven varit deras pligt

67

att den uttala, lemnande gerna motbevisningen öppen för en hvar, som med stöd

af lagar och författningar kan sådan åstadkomma.

Men ämnet kan äfven betraktas utur en annan synpunkt än den stränga

rättvisans. En icke ringa del af den jordegendom, som är belagd med rotering,

tryckes af räntor, kronotionde m. fl. utlagor alltför hardt, och jordbruksnäringen,

hvars fortkomst för vårt land är af största vigt, behöfver lättnader för att till allmänt

gagn kunna vinna bättre och hastigare förkofran. Desto heldre bör den i

möjlig mån besparas tillökning i bördorna; och enär den utvidgning af allmänna

värnepligten, som för vårt försvarsväsende är nödvändig, icke kan äga rum utan

kostnader, af hvilka berörda näring äfven måste drabbas, hemställa Komiterade

af sådan anledning och såsom öfverensstämmande både med Statens bästa och billighet

emot de roteringsshyldiga att, i sammanhang med värnepligtens utsträckning,

den lindring i rotering sbesvär et, som möjligen kan beredas utan andra samhällsmedlemmars

oskäliga betungande, måtte blifva medgifven.

Då Komiterade sålunda äro af den åsigt att, om värnepligten ökas, lindring

i roteringsbesväret bör äga rum, tillhör det ock, enligt Eders Kongl. Maj:ts nådiga

updrag, Komiterade att upgöra förslag till sådan lindring. En förberedelse dertill

ligger redan uti den åtgärd till förenkling af rotehållarens förbindelser till soldaten,

hvilken Komiterade tillstyrkt och hvarpå Komiterade anse ett förslag af

ifrågavarande beskaffenhet lämpligast kunna grundas. I enlighet dermed borde

rotehållarens nämnda förbindelser blifva att bestå soldaten

l:o. bostad på rotens mark, der icke rotehållaren vore derifrån särskilt befriad,

och

2:o. lön.

Den förstnämnda af dessa förmåner, hvilken endast undantagsvis icke linnesvara

föreskrifven, är för indelningsverkets ändamål och bestånd af den väsendtliga

vigt, att någon eftergift i den delen icke bör ifrågakomma. Lindringen skulle således

bestå i minskning af lönen. Men någon sådan minskning låter icke förena

sig med bibehållandet af rotehållarens nuvarande skyldighet att ovilkorligen anskaffa

soldat, hvilken skyldighet förutsätter, att rotehållaren måste vara förbunden

att gifva den lön, som i hvarje särskilt ort möjligen kan behöfvas för att till tjensten

erhålla krigsduglig karl. En förändring i detta hänseende är således nödvändig

i så måtto, att, der rotehållaren icke förmår att emot en sålunda minskad

lön anskaffa soldat, staten mellankommer med sitt biträde. Men under förutsättning

af ett sådant biträde vore det möjligt att fastställa en bestämd lön, hvilken

rotehållaren borde lemna soldaten, och hvarvid den lindring i rotehållarens kostnader,

som ansåges böra medgifvas, kunde äga rum. Frågan blefve då på hvad

sätt denna lön tjenligast skulle bestämmas. Att bevilja en lika eftergift för alla

orter, eller att söka åstadkomma jemkning efter hvad man kunde anse vara olika

orters behof, skulle bibehålla ojenmheteu i roteringskostnaden emellan rikets sär

-

68

skilta delar och sannolikt icke leda till belåtenhet, utom att giltiga grunder för

jemkning af nyssnämnda art skulle vara nästan omöjliga att finna. Men från den

utgångspunkt, att alla rotehållare i riket hafva lika skyldighet att till krigstjenst

upställa och hålla duglig karl, kommer man, såsom det vill synas Komiterade, till

det rigtiga slut, att rotehållarnes i alla orter utgift för fullgörandet af denna skyldighet

äfven borde bringas till så stor likhet, som möjligen kunde åstadkommas.

Detta syftemål skulle vinnas om soldatlönen fastställdes till ett lika belopp för hela

riket, hvilket belopp jemte bostad der sådan bör bestås, men med godtgörelse af

dess värde i de orter, der rotehållaren icke är förpligtad att lemna sådan förmån

utan i stället nu gifver högre lön, skulle komma att innefatta allt hvad som rotehållaren

behöfde till soldaten utgöra; och torde sådan lön helst böra utsättas i

spanmål med de vidare bestämmelser, som Komiterades ofvanstående förslag till

förenkling af rotehållarens förbindelser till soldaten visar. Der- soldat på dessa

vilkor icke kunde erhållas, borde Statsverket tillskjuta den kostnad, som kunde

dertill ytterligare behöfvas.

Den olägenhet, hvilken hittills åtföljt roteringen, att detta besvär i många

delar varit af oviss natur, så att kostnaden och upoffringen derför icke kunnat

med säkerhet beräknas, skulle genom nu föreslagna åtgärd hufvudsakligen försvinna,

och rotehållaren finna en bestämd gräns satt för den beskattning, som ligger i

nämnda besvär; och torde Komiterade, i ändamål att denna fördel bättre måtte

upnås, få tillstyrka, att rotehållarens nuvarande skyldigheter att bidraga till trossbodars

byggnad och underhåll, samt att bekosta soldatens sjukvård vid roten,

hvilka skyldigheter Komiterade ansett böra hänföras till rotehållarens förbindelser

till staten, måtte på samma gång uphöra. I afseende på trossbodars anskaffande

torde måhända förändring i allt fall blifva behöflig om arméen ökas genom värnepligtens

utsträckning, och kostnaden för soldatens sjukvård vid roten kunde tagas

i betraktande vid lönebestämmelsen samt soldaten sjelf vidkännas utgiften derför,

så framt annan utväg icke kunde beredas.

Redan derigenom att den lön till soldaten, hvilken rotehållaren borde vidkännas,

blefve fastställd till ett lika belopp för hela riket, och då det faller sig

tydligt, att sådan lön icke kunde sättas till högsta belopp af den roteringskostnad,

man nu finner utgå, utan måste rättas efter medelkostnaden, komme en gifven

lindring att upstå för de orter, der utgiften nu stiger högre, och om, såsom Komiterade

''''"tillstyrka, denna lön sattes under medelbeloppet, så kunde på detta sätt

största delen af de roteringsskyldige undfå all billig lättnad i deras besvär. I de

orter, der roteringskostnaden för det närvarande möjligen icke skulle upgå till

det utsatta lönebeloppet, kunde rotehållarne lemnas öppet att qvarstå vid deras

nuvarande skyldighet att utan biträde af staten anskaffa och löna soldat så länge

de ej ville ingå på att åtaga sig den bestämda lönen; men i den mån arbetspriserna

stiga och deraf följande högre kostnader för soldats legande och aflöning

69

upkomma, blefve det äfven dessa rotehållares fördel att antaga det fasta aflöningssättet

och statens biträde, när sådant i det fallet behöfdes. Ifrågaställda åtgärd

syftar alltså till allmän lindring för rotehållarne, om än minskning i kostnaden icke

genast skulle inträda för dem, som för det närvarande ej kunna anses synnerligen

betungade. Komiterades tanke har således varit, att med rotehållarne för hvart

regemente eller hvar corps, eller såsom knektekontrakten i säl skilta oitei äio gällande,

upgörelse borde ske om skyldigheten att till soldaten gifva bestämd lön,

men om dervid enskilta rotehållare skulle föredraga att vidblifva sin förra ställning,

tyckes äfven sådant kunna medgifvas.

För öfrigt kunna väl betänkligheter upställas om den kostnad, som genom

Statsverkets deltagande med rotehållarne i soldat-aflöningen skulle ådragas andra

samhällsmedlemmar, men man bör hysa förhoppning att genom ömsesidigt tillmötesgående

svårigheterna härvid, i betraktande af fäderneslandets behof af ett bättre

ordnadt försvarsväsende, skola blifva undanröjda.

Med stöd af hvad nu blifvit anfördt, få alltså Komiterade, derest utsträckning

af allmänna värnepligten ifrågakommer, i underdånighet föreslå:

att den lön, som rotehållaren skall bestå soldaten, mätte föi

hela riket fastställas till ett lika belopp under förut upgifna bestämmelser;

(dt

denna lön icke må sättas högre än att någon allmännas c

lindring af rotering sbesvär et derigenom upkommer;

att i de orter, der rotehållaren är befriad från skyldighet att

åt soldaten anskaffa bostad, värdet deraf bör, till beredande af

Michel med rotehållares förbindelser i öfriga delar af landet,

soldaten godtgöras; och

att, der soldat på dessa vilkor icke kan erhållas, Statsverket må

tillskjuta den kostnad, som dertill ytterligare behöfves.

Till ledning vid fastställandet af omförmälta bestämda lön för soldaten,

torde de beräkningar kunna tjena, hvilka Komiterade företett ej mindie öfver 10- teringskostnaden, sådan den efter knektekontrakten befinnes, än äfven öfver hvad

i sådan kostnad, enligt erhållna, granskade och berigtigade upgifter nu kan anses

belöpa. Men då Komiterade icke äro i tillfälle att på sin ståndpunkt med behöflig

noggrannhet undersöka och bedöma alla de omständigheter, som härvid böra inverka,

hafva Komiterade icke tilltrott sig att upgifva det belopp, hvartill lönen kunde anses

höra utsättas, utan få Komiterade till Eders Kongl, Maj:ts nådiga pröfning hänskjuta

denna vigtiga angelägenhet.

Såsom Komiterade förut anmält, halva rotehållarne vid åtskilliga regementen

och corpser särskilta understöd af Staten dels såsom rotehjelp och dels till

soldatens aflöning, å hvithet, förhållande Eders Kongl. Maj:t vid förevarande frågas

70

behandling täcktes fästa nådig upmärksamhet för den händelse, att särskilta bestämmelser

med anledning deraf skulle anses erforderliga.

Uppå gifven anledning och derest allmän lindring i roteringsbesväret icke

skulle komma att äga rum, hafva Komiterade slutligen ansett sig böra hemställa,

att Eders Kongl. Maj:t behagade taga i särskilt betraktande, huruvida icke, då voteringen

i provinsen Dalarne synes vara särdeles tryckande, rotehållarne i denna

landsort kunde vara i behof af lättnad i nämnda besvär.

För Komiterade, hvilka härmed afgifvit det yttrande och förslag, som förhållandet

med roteringen föranledt, återstår att företaga frågan om

B) Busthållsinrättningen.

Dervid förekommer, att särskilta omständigheter äro att. bemärka i afseende

på de rusthållsregementen och corpser, hvilka qvarstå såsom rytteri, och dem,

som afsuttit till infanteri; med hänsyn hvartill Komiterade anhålla att om dem i

skilj da afdelningar få utlåta sig.

l:o. Rusthållsregementen och corpser till häst.

Af de uplysningar, som Komiterade varit i tillfälle att meddela såväl vid den

historiska som vid den ekonomiska behandlingen af .frågan om rusthållsinrättningen

har man funnit den synnerliga olikhet, som äger rum emellan densamma och roteringen.

De grunder, hvilka genom knektekontrakten äro gifna för be döman- ~

det af rotehällarens skyldigheter, äro icke ätt tillgå i fråga om rusthållarens,

hvarföre ock ordnandet af den sistnämndes . åligganden visar större svårigheter.

Likasom rotehållaren befinner sig i rättsförhållande både till staten och soldaten,

så står äfven rusthållaren i förbindelser å ena sidan till staten och å den andra

till ryttaren. De förra af dessa förbindelser äro dock af vida större omfång än

rotehållarens, i det att rusthållaren åligger icke blott att såsom rotehållaren upställa

och aflöna krigsduglig karl, utan ock att förse denne med häst och full utrustning

såsom beväpnad ryttare. Men derför är rusthållaren af Staten godtgjord

medelst särskilta förmåner, hvilka icke äro rotehållaren tillagda.

71

De allmänna bestämmelserna om rusthåll arens förbindelser till staten, gifna

vid indelningsverkets ordnande af Konung Carl XI och sedermera lemnade oförändrade

samt endast vid tillämpningen mera utvecklade genom tillkomna författningar,

visa sig dock under nu inträdda tider och åsigter, då noga begränsningar

af rättigheter och skyldigheter blifvit allas fordran, lätt kunna leda till olägenheter

både för staten och för rusthållaren. Staten har nemligen rätt att af rusthållaren

kräfva allt hvad som behöfves för att ryttaren städse skall vara i fullt

krigsdugligt skick, väl beväpnad och utrustad; rusthållaren deremot finner sig med

svårighet i de upoffringar, som för detta ändamål kunna ifrågakomma, och glömmer

icke sällan, att de godtgörelser, hvilka Staten består, icke äro hans egendom.

För att i det hufvudsakliga undvika förvecklingar, som härigenom kunna upstå,

har fråga ofta varit å bane att anskaffning och underhåll af hvad som hörer till

karlens beklädnads-, bevärings-, remtygs- och utredningspersedlar samt till hästens

mundering kunde af Staten öfveidagas, emot att rusthållaren i stället erlade någon

viss årlig afgift. Men städse har man hittills funnit svårigheter mota genomförandet

af denna tanke. Komiterade föreställa sig likväl, att dessa svårigheter icke

skulle vara oöfvervinnerliga, och anse för sin del en uppgörelse emellan staten

och rusthållaren i nämnda syftning vara synnerligen önskvärd.

Hvad åter beträffar rusthållarens förbindelser till ryttaren, så hafva desamma,

ehuru beroende på fritt aftal, likasom rotehållarens till soldaten, under tidens lopp

kommit att omfatta ett stort antal ovissa prestationer, hvilkas förenklande vore äf

stor vigt för att inrättningen icke skall med obenägenhet anses.

Komiterade hemställa således i underdånighet

dels om beredande af den ''öfverenskommelse emellan Kronan

och rusthållarne, att Kronan öfvertag er anskaffning och underhåll

af beklädnads-, bevärings-, remtyg- och utredningspersedlar

för karlen samt hästens mundering emot viss årlig ersättning

af rusthållarne,

dels ock att de af Komiterade föreslagm bestämmelser till förenkling

af rotehållarnes förbindelser till soldaten äfven måtte i

tillämpliga delar komma rusthållaren till godo„

Dessa åtgärder afse likväl blott en, efter Komiterades mening, i allmänhet

lämplig reglering af rusthållarnes besvär, hvarföre Komiterade hafva att undersöka,

huruvida i sammanhang med och beroende af frågan om utsträckt allmän

värnepligt någon särskilt lindring i samma besvär må äga rum.

Likasom roteringen utgör rustningsskyldigheten, genom de af Konung Carl XI

vidtagna anordningar, ett realt besvär för jorden, hvilket med ägande och besittningsrätten

af dertill mdelt egendom är förenadt., Hvad Komiterade vid behandlingen

af frågan om roteringen yttrat om pligten för en hvar, som åtkommit jord med

sådant besvär, att detsamma vidkännas; huru den allmänna värnepligten deremot

72

är eu personlig skyldighet, som, utan allt afseende på egendomsförhållandet, lika

åligger alla medborgare; och slutligen huru, vid jemförelse ai den upoffring af tid

och arbete, som allmänna värnepligtens fullgörande kräfvér, ägare af jord kan

anses mindre betungad än många andra medlemmar af samhället; detta allt äger

tillämplighet äfven på rustningsskyldigheten, uti hvilken lindringar, såsom förut är

sagdt, dessutom blifvit beviljade. Dertill kommer att, efter den utredning, som

Komiterade verkställt, rusthållaren åtnjuter sådan ersättning för ryttarens utrustning

att kostnaden under vanliga förhållanden bör anses mera än godtgjord; och

skulle något enskilt rusthåll befinnas så svagt, att rustningen icke med dess bestånd

kan förenas, bör sådant blifva föremål för särskilt undersökning och hjelp.

Under så beskaffade omständigheter hafva Komiterade för sin del icke kunnat finno,,

att rusthållarne utur rättvisans synpunkt hafva anspråk på lindring i rustningshesväret

såsom en följd af värnepligtens utsträckning, men med hänsyn dertill, att

kostnaden för rustningsskyldigheten under krigstider kunde blifva svår att bära,

om större missöden skulle inträffa, anse Komiterade billigt att, derest utgifter föi

ökad värnepligt tillkomma, rustningskostnaden i krig blefve satt inom vissa gränser;

och få Komiterade för sådant ändamål hemställa:

att Eders Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, huruvida

icke under fälttjenstgöring i krig ersättning borde gifvas åt

rusthållaren för den rustningskostnad, som öfver stiger de förmåner,

hvilka han för rustningens utgörande må anses åtnjuta.

2:o. Afsuttna Rusthållsregenienten och corpser.

I afseende på dessa regementen och corpser torde en likartad förenkling

af rusthållarens skyldigheter, som Komiterade ofvanföre tillstyrkt för rusthållsregementena

och corpserna till häst, böra åvägabringas; men som rusthållarne vid

de afsuttna regementena och corpserna hafva fördelen att vara befriade från anskaffning

och underhåll af häst och hästmundering emot en vakansafgift, som icke

på långt när motsvarar en så stor lättnad, hvarföre de ock på aftalen om regementenas

och corpsernas afsittning göra betydlig årlig vinst och statsmakterna

fästat upmärksamhet på detta missförhållande med syftemål att deruti göra rättelse;

få Komiterade underdånigst uttrycka den åsigt

att, äfven om ökad värnepligt inträder, någon lindring i dessa

rusthållares besvär, så länge omförmälta förhånande äger rum,

icke är af behofvet påkallad.

Fastän

!?3

Fastän åt Komiterade någon befattning med båtsmansroteringen och båtsmansrustningen

icke blifvit updragen, anse likväl Komiterade sig icke kunna underlåta

att fästa Eders Kongl. Maj:ts nådiga upmärksamhet derpå, att, om lindring,

såsom en följd af ökad värnepligt, kommer att heredas rotehållare och rusthållare

vid det indelta infanteriet och kavalleriet, billigheten synes fordra, att motsvarande

lindring äfven tillfaller båtsmanshåll.

,T> i

Afgifna reservationer bifogas underdånigst; och framhärda med djupaste

vördnad, nit och trohet,

Störmäktigste Allernådigste Konung!

Eders Kongl. Maj:ts

i j-.rumiiUm innturA r>;k>i mbifhomiJ mmskäimMrj\ v; H h taibii! : j-h (bo

underdånigste, tropligtigste

tjenare och undersåter

Rob. Montgoinery-Cederhielin. Ludvig af Ugglas. Carl von Otter.

E. Key. Sven Nilsson. Kgi Sven Ersson.

Reinhold Charpentier. J. A. Himnxelman. Gust. Lagerhjelm.

Stockholm den 27 Maj 1808.

10

74

Reservationer.

Af Friherre C. von Otter: I det betänkande, som Komiterade för utredning

af frågan om det på rote- och rusthållare hvilande besvär afgifvit, förekommer

följande underdåniga hemställan:

“att Eders Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, huruvida

“icke under fälttjenstgöring i krig, ersättning borde gifvas åt

“rusthållaren för den rustningskostnad, som öfverstiger de för“måner,

hvilka han för rustningens utgörande må anses åt“njuta“,

och då jag i likhet med Herr Ryttmästaren Lagerhjelm icke kunnat instämma i

detta förslag, enär det,

a) rubbar den grund, på hvilken rustningsskyldigheten hvilar och förändrar rusthållarens

ställning till Kronan;

b) af Konung Carl XI:s Bref den 10 December 1690 synes, att ersättning af för''

bister under krig blifvit godtgjord redan vid indelningen, på så sätt, att rust

hållen

blifvit tilldelta högre räntor, än som motsvaras af kostnaden för rust

-

ningens uprätthållande under fredstid;

c) i sin tillämpning, på ett högst orättvist sätt fördelar rustningsskyldigheten, då

ersättningen, på sätt Komiterade föreslagit, i de flesta fall komme de bästa

rusthållen till godo; och

d) blir omöjligt att samvetsgrannt bestämma verkliga värdet, af de “förmåner"

rusthållare åtnjuta eller .flen för hvarje nummer, under krig, utgående rustningskostnad,

får jag förena mig i den reservation emot denna hemställan, bemälte Herr Ryttmästare

i underdånighet afgifvit.

.mm

liiiuri

nii

Carl

von Otter.

75

Af Herr E. Key: Då Kongl. Maj:t, med anledning af Riksdagens underdåniga

skrifvelse af den 18 Maj 1867; hvaruti anhålles: “att, då för ett fullständigt ordnande af

rikets försvarsväsende en väsentligt utsträckt allmän vämepligt utan tvifvel vore, af

behofvet påkallad, men möjligen icke kunde genomföras med bibehållande af indelningsverket

i dess nuvarande, form, Kongl. Majct täcktes låta utreda och, vid upgörande

af nådigt förslag till arméens organisation, taga i öfvervägande om och på hvad

vilkor det;nu på rote- och rusthållare hvilande besvär må kunna lindras eller ock

aflösa! samt jemväl på öfriga samhällsklasser fördelas/1 i nåder''kallat och förordnat

undertecknad jemte öfrige utsedde Komiterade att med chefen ,för Landtförsvars-departementet

och under hans ledning “rådpläga rörande af Riksdagen gjorda

framställning, om lindring i det nu på rote- och rusthållare hvilande besvär,; samt

att förslag till sådan lindring upgöra,“ men dä en sålunda åsyftad lindring, i sammanhang''med

en. väsentligt utsträckt allmän värnepligt, icke torde blifva verkställbar

med mindre en billig fördelning af bördan äfven på öfrige samhällsklasser eger

rum, i mån af dessesantal och, inkomster, så hade efter undertecknads förmening,

på grund såväl af Kongl. Majits skrifvelse,: ,sorn äfven af Riksdagens derom gjorda

hemställan, Komiterade åt denna vigtiga del af frågan bort egna en större upmärksamhet

än det jemförelsevis flygtiga omnämnande deraf som skett.

Det torde nemligen vara. skäl att erinra sig, det Rikets Ständer, i skrifvelse

den 28 April 1810, med åberopande af Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets,

Betänkande den 11 April samma år, vid erbjudandet till Kong!. Maj:t att, när landets''

säkerhet det fordrade, uttaga 50,000 man förstärkningsmanskap, fästade det

uttryckliga vilkor, att all öroterad jord af hvad namn och beskaffenhet den vara

må, de boställen endast undantagne. som af i tjenst varande militärer innehafves,

skulle kännas skyldig att i krig upsätta manskap lika med den öfriga jorden. Vidare

är bevillning efter 3:dje Artikeln för frälse egendom allt för ringa att kunna

anses utgöra vederlag för den fordna rusttjensten, mot hvars upfyllande desse

egendomar erhöllo sin frälserätt- Den erlägges dessutom icke för säterier i de

s. k. conqueterade provinserna, oaktadt säterierna derstädes, .äro skyldiga till effektif

rusttjenst, likaväl som frälsehemmanen i Sverges gamla provinser, hvilkas rusttjenstskyldighet

de jure aldrig uphört. Bevillning för frälseegendom bestämdes

1747, att utgå med lOf öre s:mt för hvarje rusttjenstmark, icke enligt Komiterades

förmeöing såsom eu ersättning för rusttjensten, hvilket antagande är aldeles origtigt,

utan såsom en grundskatt, antingen rusttjensten upsattes eller icke. Detta

ådagalägges; fullständigt genom Bevillnings-förordningen af den 14 December 1747

§'' 2, som innehåller: “Ridderskapet. och Adeln samt alle andre, som besitta frälseegendom,

betala, efter ingifne och riktig befunne rusttjenstlängd och Jordebok i

thet län, ther samme Egendom är belägen uti Sverige och Finland, Tijo och två

tredjedels öre silfvermynt för hvar Rus.tningsmark och thet utan åtskilnad af hvem

Frälsehemman innehafves samt om therför rustas eller icke.11 Sedermera har denna

76

rusttjenst^evillning, eller, såsom den rättare bör heta, bevillning för fräiseégendomar,

till sitt belopp undergått åtskilliga förändringar fram och tillbaka. Den utgör

enligt nu gällande Bevillnings-förördning 30 öre Runt för hvarje rusttjenstmark, och

minskas till hälften, då rustning upsättes. Såväl härutaf, som då under tiden inträffat

att Ridderskapet och Adeln afsagt sig rättighet att ensamme besitta säterier,

och dessa egendomars frihet grundade sig på den tjenst desammas egare

voro skyldiga att utgöra, samt beviljades såsom ett särskildt privilegium åt adeln,

synes med allt skäl kunna ifrågasättas: huruvida fortfarandet af denna frihet är

fullt rättvis, och huruvida icke äfven dylik privilegierad jord, om icke till lika belopp

med annan fastighet, åtminstone i någon större proportion än hittills, bör deltaga

i kosthaderna för vårt försvarsväsen, särdeles som hvarje Svensk man efter

1810 är berättigad att förvärfva Och besitta fast egendom af hvad natur som helst,

och adeln dessutom numera helt och hållet uphört att framför ändra samhällsklasser

anses skyldig till krigstjenst.

När fördenskull Komiterade, efter att hafva redogjort för upkomsten och

utvecklingen af adliga rusttjensten, i den historiska utredningen affärdar ofvan omförmälda

förhållande med följande yttrande: “sedermera har från år 1747 rusttjensten

fått ersättas genom viss bevillningsafgift för hvarje rusttjenstmark, hvilken

afgift utgår så länge rustningen icke upsättes. Stadgandet qvarstår ännu i Bevillnings-förordningen

den 5 October 1866, men då äfiöningen för befälet, hvilken Kronan

bestått, numera är indragen och truppen icke funnits till på mer än 100 år,

torde kunna antagas att sådan upsättning icke vidare kommer att ega ruin. Frälserustningen

är således att betrakta såsom en i sjelfva verket försvunnen institution

utan vidare betydelse för den nuvarande krigsförfattningen," så nödgas jag,

på grund af hvad ofvan blifvit anfördt, såväl mot detta summariska, förfaringssätt,

som äfven mot de slutsatser derur kunna ledas, först och främst nedlägga min

reservation.

Äfven Bergslagerna synas böra, mot afskaffande af tackjernstiondet, roteras,

eller på annat sätt bidraga till försvarsväsendet i likhet med öfrig Svensk jord.

Städernas bidrag till indelningsverkets underhåll kunna icke heller anses stå

i något 1’igtigt förhållande till det ofri gä landets.

Enligt Grill (Statistiskt sammandrag af Svenska indelningsverket) består det

indelta eller berustade båtsmanshållet sedan omkring år 1684 af 2,301 rusthållsnummer,

och det roterade båtsmanshållet af 3,351 rotar, förlagda de förre i Blekinge

län och Södra Möre härad af Kalmar län, och de sednare i Sveriges nästan samtliga

kustprovinser jemte öarne Gottland och Öland. Båtsmännens antal utgjorde

för städerna och Visingsö vid slutet af 1600-talet 1769, men hvaraf 892'' i fred och

877 man fördubbling i krig. Städerna befriades från skyldighet att hålla båtsmän

i fred redan 1748 mot erläggande af vakans-afgifter. Dessa, nu 885 stycken, äro

(enligt samme författare) sedan 1839, fördelade på samtliga städer och köpingar i

riket, efter beräkning i medeltal för åren 1827-—1831 af sammanlagda bevillningen

för borgerlig näring, oroterad stadsjord, som icke är uplåten åt stadens civile embetsman

eller åt: presterskapet m. .fl. samt för hus och tomter. För den öfriga

eller privilegierade jorden skola städerna i krig utgöra extra rotering. När städerna

sålunda erlägga vakans-afgift för allenast 885 båtsmän, under det landet är

berustadt och roterad t med tillhopa 5,652 båtsmän, samt derutöfver onereradtmed

3,505 nummer för berustadt, 200 d:o för roteradt, samt 3,000 d:o för afsuttet kavalleri,

och 20,176 nummer för roteradt infanteri, summa 32,533 nummer, så synes

detta icke innebära någon billig proportion.

Såsom särskilta missförhållanden torde böra anföras, att Blekinge län, med

en folkmängd utgörande omkring § af Stockholms stads, har 1,500 båtsmän när

Stockholm har 437. Södra Möre härad, med icke fullt samma folkmängd som Göteborg

har 801 båtsmän, när Göteborg har 80 f, hvarvid derjemte bör märkas, såsom

Komiterade jemväl omförmält, att samma stad fortfarande, och alltsedan Gustaf II

Adolfs tid, haft sig tilldelade 44 man indelta i Säfvedahls härad att bestrida stadsvakten

derstädes.

Vid fråga om lindringar i rust- och rotehållares besvär synes fördenskull

båtsmans- rust- och rotering en icke hafva bort förbigås på sätt som skett i Komiterades

utlåtande. Då jag emellertid härutinnan icke varit af samma mening som

Komitéens majoritet, men min åsigt synes hafva stöd af sednaste Riksdags begäran

om en utredning äfven af båtsmans- rust- och rotehållet, antagligen uttalad till

följe af under hand erhållen kunskap Om Komitéens undanskjutande af denna fråga,

så får jag, mot förbigåendet af en så väsentligen i indelningsverket integrerande del,

■som den här ifrågavarande, äfvensom i (ifrigt mot Komitéens uraktlåtenhet att till

behandling uptaga hela den del af dess uppdrag, rörande lindring af rust- och rotehållares

besvär i sammanhang med enntsträckt värncpligt, som innehålles i frågan

om en fördelning af indelningsverkets bördor äfven på öfriga samhällsklåsser,

reservera mig.

■ Sedan jag nu anfört de delar, rörande sj elfva omfattningen af Komitéens arbete,

om hvilkas uteslutning jag icke kunnat förena mig med majoriteten, öfvergår

jag till granskning af Komité-betänkandet, och möter då genast en af grundvalarne

för detsamma, hvarigenom, då denna efter mitt förmenande är origtig, den

derå uppförda byggnaden blifvit skef. Komiterade säga nemligen att de “för sin

deli icke kunnat finna att, i sammanhang med och beroende af frågan om ökad värdi

pligt. någon lindring af rotering sbesvär et är af rättvisa i detta begrepps egentliga

mening påkallcuV. Visserligen hemställa Komiterade straxt derefter: “såsom öfverensstämmande

både med skitens bästa och billighet mot de roteringsskyldige att, i

sammanhang med värnepligtens utsträckning, den lindring i rotering sbesvär et, som

möjligen kan beredas utan andra samhällsmedlemmars oskäliga betungande, måtte

blifva inedgifvenu, men dervid kan först och främst frågas: hvad oskäligt betungande

vill säga, och hvad detta medgifvande rörande andra samhällsklassers bi

-

78

drag innebär,jemfördt med Komitéens annorstädes i betänkandet härom uttalade

åsigt?: Dernäst bör anmärkas, att den af Komitéen uppdragna här ofvan anförda

distinktion mellan rättvisa och billighet i dessa begrepps “egentliga mening1''är alltför

hårdragen,: då hvad som till sin grund är billigt äfven måste vara rättvist.

De motiveringar, som föregå ofvannämnda slutsatser, hafva derjemte en viss otur

att motsäga och uphäfva hvarandra, sålunda att, om endera af dem är rigtig, måste

den. andra vara falsk.

Till stöd för sin åsigt, att någon lindring af roteringsbesväret icke. skulle

vara af rättvisa påkallad, förmena Komiterade att öfriga samhällsklassers “bördor

tilltaga i samma man som rotehållarnes blifva minskade?, men såsom Mllighetsskäl

till, lindring i roteringsbesväret erkänna Komiterade, att “en icke'' ringa del af

den jordegendom; som är belagd med rotering, tryckes af räntor, kronotionde med

flera utlagor alltför hårdt“.

Så vidt jag kan fatta, äro dessa yttranden hvarandra motsägande, icke blott

deri att rotehållares besvär skulle blifva “minskade“ i sammanhang med en utsträckt

allmän värnepligt, utan äfven deri att en lindring i deras bördor “icke antages

vara af någon rättvisa påkallad", på samma gång “en icke ringa del“ af

iiotehållarne erkännes■ vara “alltför hardt tryckt", så att billigheten krafvel’ en lindring

vid frågan om ytterligare utsträckt värnepligt. Visserligen söka Komiterade

att, så godt sig gorå. låter, sammanknyta dessa oförenliga satser, då de antyda attväMentliga

lindringar under tidernas lopp kommit roteringsskyldige till godo, och

deribland serskilt betonat befrielsen från rekryteringsskyldighet i krig, Till den

vigtiga frågan om denna och öfriga förut medgifna s. k. lindringar återkommer jag

här längre fram utförligare, och inskränker mig nu allenast till att bemöta ett annat

af Komiterades försök att bortdedueera den mera ohandterliga rättvisan,

hvilket bevisningsförsök, om det skulle finnas ega bindande kraft, otvifvelaktigt

medförde såsom resultat, att äfven den medgifna billigheten skulle stryka med, och

i grunden förvandla hvarje lindring i indelningsverkets skattegärder till en åtgärd

icke :af rättvisa, icke ens af billighet, utan af nåd mot dessa rust- och rotehållare,

hvilka sålunda blefve lagligen reducerade till att tacka och taga emot äfven det

ringaste, som erbjödes dem i utbyte mot det större man af dem fordrade, förutsatt

att de dermed låta sig nöja.

Efter att hafva anfört, hurusom den allmänna värnepligten utgör en rent

personlig skyldighet, som åligger lika alla medborgare, utan afseende på hvad

egendom de hafva eller om de hafva ingen, och att sålunda ägare af roterad jord

icke deraf lider,serskilt skada eller får sig pålagd serskilt tunga, som icke alla

medborgare till fullo med honom dela, säga Komiterade nemligen: “Snarare skulle,

om man vill taga i betraktande den omständigheten att krigstjensten uptager den

Värnepligtiges tid samt icke tillåter honom arbeta i det yrke, hvaraf han har sitt

lifsuppehälle, det kunna anses, att uppoffringen i det hänseendet vore mindre känn

-

79

bar för jordägaren än för många andra medlemmar af samhället. Han kan möjligen

genom biträde få sin jord skött och deraf draga inkomst, men den mindre

handlanden, handtverkaren och daglönaren med flere, hvilka för att drifva sina

serskilta yrken oundgängligen måste sj elfva göra arbetet, blifva under värnepbgtens:

fullgörande urståndsatte att förvärfva något åt sig och de sina“.

Kan det vara Komiteradés verkliga mening att desse roteringsskyldige snarare

äro godsegare än arbetare, så utvisar den i sanning en oförklarlig obekantskap

om förhållandet. Månne ej det vida öfvervägande antalet äf rotehållare lefva,

lika väl som den mindre handlanden, handtverkaren- och daglönaren, i egentlig

mening af sina händers arbete; och skulle icke äfven desse tusentals smärre jordbrukare,

lika mycket som öfriga samhällsmedlemmar, genom frånvaron urståndsättas

att förvärfva något åt sig och de sina? Vidare gendrifvande af detta märkliga

yttrande torde icke behöfvas. En vederläggning åstädkommes, synes mig,, endast

genom att, såsom här skett, framhålla det till opartiskt skärskådande.

Fast öfvertygad som jag är att både rättvisa och billighet kräfva en lindring

uti indelningsverkets på jorden hvilande bördor, så framt en utsträckt allmän värnepligt

skall tillämpas — och att den bör det, derom torde icke mer än en tanke

råda hos hvarje vän af fosterlandets frihet och sjelfbestånd — vill jag i min mån

söka ådagalägga rättvisan af en dylik fordran på lindring, och hoppas att kunna

fullgöra detta med stöd af lagar och författningar, samt genom en granskning af

vårt försvarsväsendes historiska utveckling; ehuru jag icke anser nödigt att för sådant

ändamål återgå ända till hedenhös. Mera och tillräckligt talande fakta ligga

vår tid närmare.

Afgörande för hvilkendera åsigten, majoritetens eller min, är den rigtiga

skulle utan tvifvel blifva, om det kunde lyckas att från min ståndpunkt belysa dels

frågan om de s. k. utskrifningarne, deras omfattning och tillämpning, dels de förhållanden

under och genom hvilka Carl XI:s indelningsverk kom till stånd, med de

ömsesidiga förpligtelser statsmakterna emellan som af detsamma blef en följd;

I utskrifningarne från och med Gustaf I, i Carl XI:s indelningsverk, och i

beväringsinrättningen 1812, ligger tvistens såväl legala som historiska kärna. Hvad

som föregått dessa utskrifningar äger egentligen blott ett kulturhistoriskt intresse,

utom beträffande rusttjensten, hvad som utöfver indelningsverket egt rum utgör

frivilliga åtaganden af folket eller maktmissbruk af Regeringäime,

Under tider af utomordentliga behof, såsom Carl XII:s, hafva också utomordentliga

åtgärder måst vidtagas. Detta är tydligt, äfvensom att, när man genomgår

riksdagars och mötens beslut i förflutna århundraden, många åtaganden kunna

upletas, som utvisa att i nödens stund gjorts vida mer än man lagligen varit förbunden

till; men att af dylika medgifvanden söka härleda stadigvarande förpligtelser

och lagliga prejudikat torde vara något vågadt. “Inter arma silent legesl<: säger

ordspråket, och antyder dermed äfven att “nöden har ingen lag“; en erfarenhet

BO

som förflutna tiders händelser alltför ofta bekräftat, och derföre aldrig borde kunna

förgätas.

Hvad nu först och främst beträffar utskrifningarne, förmena Komiterade att

dessa, egde rum egentligen vid sidan af den allmänna värnepligten och landstormen,

samt till bibehållande af stående regementen och det ordinarie krigsfolket.

Att dessa utskrifningar, vare sig de utgingo efter hufvudtalet eller gärdatalet, voro

uttryck för och en tillämpning af den allmänna värnepligten, är emellertid otvifvelaktigt.

I)et. var farans storlek, under Wasaättens alla yttre och inre strider, som

bestämde behofvet. af folk, och gjorde utskrifningarne till en större eller mindre delegation

af den allmänna värnepligten. Några bestämda och framför allt konseqventa lagar

för dessa utskrifningar hafva icke ens Komiterade med all omsorg lyckats att.upleta.

Deremot finnes det godt om motsägande, till sitt innehåll hvarandra uphäfvande beslut.

Herrsklystna och krigiska konungar, en sjelfsvåldig och mäktig adel, ett oroligt och

utåt riktadt folk, tidernas seder och vildhet, föranledde oupphörliga krig. Ömsom

lyckliga, ömsom olyckliga, medförde de alltid behof af mera manskap. Föreställningar

småningom stegrade till befallningar, och befallningar åter nedstämda till

föreställningar omvexla härunder. I den mån behofven ökades, måste man begära

mera. När dessa bördor blefvo för tunga eller för ofta återkommande, utbyttes

och minskades det förut beviljade mot nya åtaganden, och försäkringar afgåfvos

om framtida ersättningar, eller att inga godtyckligheter hädanefter vidare skulle

äga rum; allt genom aftal och överenskommelser mellan Konung och folk, ibland

på allmänna riksdagar, stundom på provinsmöten, hvilka sednare ännu på 1650:talet

ofta förekomma, — men inga aftal hvai’ken under Wasaätten eller det Pfaltziska

huset antogo, utom Carl Xis indelningsverk, så att säga grundlags natur. De tätt,

ofta årligen återkommande riksdagarne, hvartill ända intill våra dagar icke något

motstycke kan upletas, visa äfvenledes mer än väl behofvet för styrelsen att begära,

och rättigheten för folket, äfvensom bruket, att serskilt och blott för tillfället

bevilja.

Allt detta är sanningar, som icke på långt när till deras fulla kraft och betydelse

framgå ur Ivomiterades historiska utredning, hvilken, med dess förtjenstfulla

utförlighet, antyder en nog ensidigt utsträckt omsorg att tillhopaleta såväl bestämda

och beständiga,, som ovissa och tillfälliga åtaganden, för att ur dem härleda

skyldigheter, utan att å andra sidan de rättigheter och förbehåll,, uttryckliga

eller underförstådda, hvaremot dessa skyldigheter åtogos, blifvit lika bjert framh

ållna.

Således finner man i Gustaf II Adolfs Konungaförsäkran (Stjernman: “Alla

Riksdagars och Mötens Besluth“ Del. I, pag. 655) uttryckligen: “Wij wele icke

heller läte någre På- eller Förbudh uthgå eller Ordningar göra, som menige Rijket

angår, det ware sigh anten medh Krijgzhjelper, Gärder, Tuller eller Wäxler

eller andre Pålagor sampt och Uthskriffningar til rijkzens värn och försvar uthan

rijkzens

81

rijkzeQs Råd?, wetskap och Rådh och theras samtycke som wederbör". Deremot

fiuiier man att envåldskonungen Carl XI i Kongl. Brefvet den 9 April 1692 (enligt

Wijkander: “Öfversigt af Svenska Krigsförfattningeus historiska utveckling", -pag.

,222) erinrar allmogen i Österbotten, att han kan låta utskrifning verkställa: “så

ofta och så. snart vi det till vår tjenst nödigt finna och oss behagar", uppenbarligen

dermed icke afseende allenast “regementenas kompletterande."

Komiterade anföra riksdagsbeslutet i Westerås 1544 såsom bevis att Ständerna,

genom den då för första, gången beslutade utskrifningen, icke blott erkändeL"den

gällande kraften af Landslagens föreskrift om allmän skyldighet, ätt, då nöden fordrade,

gå man ur huset till landets försvär, utan de bestämde ock huruledes deb

krigsstyrka, hvilken förutsattes skola finnas till bruk under vanliga förhållanden,

borde vid afgång af manskap som hastigt behöfde ersättas, göras fulltalig genom

utskrifning.- iGrunden för införandet af en stående inhemsk krigshär kan anses härmed

hafva blifvit lagd.1-

Jag för min del kan icke inse, att af sagde riksdagsbeslut; som återfinnes

hos Stjernman I Del. pag. 1.87 kan dragas alla de slutsatser Komiterade derur härleda.

Hvad förordnandet angående derstädes omnämnde “krijgzfolk" beträffar,

som man beslöt att “inregistrera", så afses sannolikast härmed de värfvade trupperna,

då riksdagsbeslutet derom ordagrannt innehåller: “Sammaledes vardt ock

för gott anseedt åt Hans Kon. Maj it skulle låta inregistrera alt thet, Krijgzfolck,

som i then förledne tijdh, uthi .Hans Kon. Majrtzs tiänst antäget war, på thet Hans

Kon. Maj:t mötte :veta nödtorffteligen och i tijdh (liwar nöden kraffde) förstärckia

och.ytterligare bemanna samma antal folck".

Vidare heter det: “Thet bleff ock så beslutedt, åt liwar så skedde, thet

fienderna bleffwe. alt. för mächtige, och ther uthaffi ett nederlagh eller affbreck skedde,

thet. man tå hasteligen åter föpvviste åt förstärckia sigh medh folck igen, Skulle

liwar fempte man aff Småland, och aff tlie andra Landzendar liwar siette man,

vvara färdigh wederreeda, men i högsta nödh skulle hvar man vara beredd til åt

fölia, förhjelpandes att affwäria alt. fiendteligit öfwerwåld och betryck."

Jag har uppehållit mig vid detta riksdagsbeslut utförligare, och citerat de

ställen Komiterade, oaktadt den vigt de vid dem synas fästa, blott berättelsevis

anfört, emedan den förevarande tvistefrågan och Komiterades sätt, att draga slutsatser

häraf i viss mån belyses. Att här icke var i fråga, såsom Komiterade förebära,

. om ett högtidligt erkännande af “Landslagens föreskrift rörande allmän skyldighet

att då nöden fordrade gå man ur huset" blir tydligt, då man genomläser

sagde riksdagsbeslut. Landslagen omnämnes icke på något enda ställe derstädes,

utan det är helt enkelt en Sjelfbe,varelsens lag som är i fråga, samt dessutom

icke tillämpad för allmänna och normala tidsförhållanden, utan beräknad på

stridigheterna särskilt med Danmark. Detta framgår påtagligt deraf, att Småland,

82

gränsprovinsen, den i första hand och mest hotade, skulle upställa hvar femte man

till försvar och de öfriga landsändarne blott hvar sjette. Så olika kan man läsa

historien!

1602 års utskrifning, enligt beslutet vid riksdagen i Björneborg (Stjernman

Del- I, pag. 514), omfattade “hvarje tijo mans person ifrån 15 ok til50åhr“. 1627

års riksdagsbeslut innehåller: “weelom en allmänna skrifning respective tillstädia

och undergå" af likaledes hvar tionde man (Stjernman Del. I, pag. 788). Isamma

riksdags biafskedh (Stjernman Del. I, pag. 797) “hafwa Rijkzens Ständer sigh rnedh

then menige Allmoghen så förenat, åt the wele för thenne gången (således ett tillfälligt

medgifvande) een allmen uthskrifning respective tilstädia och undergå, uthi

hwilken hwar tijonde man som hittes, så på Chrone som Skatt, så på Frälse som

Ofrälse, hoos Andelighe och Werdzlige, Borgare så väl som Bönder til Krijgzman

uthnämbnes må“; föga Sannolikt blott till regementenas “uppfyllande", men deremot,

såsom af hela skriften otvetydigt framgår, vilkorligt beviljadt, dä sagde biafsked

uptager ej mindre än sex punkter rörande af allmogen framställda besvär, hvaruti

öfverklagade förhållanden blifva rättade och afhjelpte. Detta är öfverhufvud händelsen

vid de tillfällen, då Regeringen var satt i nödvändighet att begära, och allmogen

i nödvändighet att bevilja. I sammanhang med dylika åtaganden finner

man som oftast rättelser i förutvarande missbruk af allmogen påyrkade, och i sammanhang

med nya utskrifningar och gärder beslutade.

Uti Upsala riksdagsbeslut år 1675 (Stjernman Del. II, pag. 1,723) förklara

Ständerna att de, på grund af den berättelse, som Kongl. Maj:t täckts göra låta,

bevilja en utskrifning för det följande året 1676, •— äfvensom att “ändock wij på

alle sijdor, så af the förflutne hårde åhren som andre näringzmedels förminskande,

känne oss noghsampt besvärade; hafwe wij iijkväl sådant för thenne gången icke

welat ansee, uthan till närvarande krijgz uthförande och medh wilkor åt sådant

till intet annat bruuk användes må;“ — hvarefter följer upräknande af de åtaganden,

som göras till krigsfolkets underhåll och krigets fortsättande. Såväl detta som det

af Komiterade anförda riksdagsbeslutet af 1683 innehåller, att Rikets Ständer både

“Lijf och Blodh och all wår förmögenhet wele och skole hafwa osparde," vid hvilket

uttryck Komiterade lägga vigt, förmenande det vara ett bevis att åtagandet af

indelningsverket icke ansågs vara liktydigt med och innebära ett lagligt fullgörande

af den allmänna värnepligten. Denna försäkran, endast ett uttryckssätt för ett

allmänt begrepp, betyder dock i dessa riksdagsbeslut, ur rättslig synpunkt, föga

mer än det äfven i våra dagar så ofta hörda uttrycket, att “offra lif och blod för

Sveriges ära“. Ur fosterlandskärlekens har det visserligen varit och skall alltjemt

förblifva — låtorn oss hoppas det — allvarligt gällande; emellertid är, det här

icke fråga om sinnelag utan om faktisk lag.

Utskrifningar beviljades och skedde enligt Stjernman åren 1624, 25, 27, 29,

31, 32, 34, 38, 40 efter mantalet, åren 1642, 43, 44, 47, 49, 50, 52, 55, 57, 60, 64,

83

1668, 72, 75, 78,80,83, dels efter mantalet (folkmängd) dels efter gårdatalet.*) Mantalet

har i sednare tider fått en annan betydelse än den gamla öfverallt i riksdagsbesluten

inlagda, men Wijkander erinrar huru orden "mantalspenningar“, “mantalsskrifning11

m. fl. ännu i dag påminna om dess äldre betydelse al “mannatal".

Detta låg alltid till grund för utskrifningen då mera folk behöfdes.

Frosterus yttrar härom: (“Inledning till Svenska Krigslagfarenheten“, Del. I,

pag. 61) “Dels efter hufvudtalet, dels ock efter hemmantalen hafva utskrifningar

blifvit anstälte. Det förra sättet, såsom mest ödande, bruktes i synnerhet vid stor

afgång; det sednare, som mindre tryckande, var vanligast. I begge händelserna

var likväl den skilnaden, att af Skatte och Krono utgjordes dubbelt antal emot

Frälset, utom det, att alle de, som lågo inom fredsmil®!!, voro undantagne. Denna

skilnad var dock ej beständig, utan efter Adelns eget begifvande ändring underkastad,

så'' att, då en Knekt al hvar tionde på Krono- och Skattehemman utskrefä,

skedde det stundom af hvar femtonde på Frälset". Samme författare tillägger

pag. 68: “Hvilka som bort undergå utskrifning har på olika tider varit mycket

olika, emedan det på Ständernas behag ankommit, att efter omständigheterna derom

förordna, hvarefter utskrifningen sedermera verkställdes. Häraf har händt, att

Adelns rå- och rörs-hemman stundom varit undantagne, stundom icke. Ibland

hafva Lands-Presterna för sina Hemman haft frihet, men icke så vid andra tillfällen,

hälst vi finne, att de som haft öfver tre legodrängar, måst låtit dem roteras,

då Härads-Prosten tillkommit att pröfva, hvilken af dem bort uttagas. Under

tiden hafva de hållit häst och karl för Prestegäldet, då de större Pastorater, utom

det, hvad de sjelfve bort utgöra, äfven varit förbundne att understödja de mindre.

Kunde Presten ej skaffa dugelig karl, har han i stället fått erlägga penningar. På

samma sätt hafva Städerna varit utskrifning underkastade, så att ej allenast öfverflödige

Borgaredrängar, utan ock Lands-Köpmän och Vederlags-svenner, varit till

utkrifning förfallne; hvilket sedermera ändrades, då Städerna påtogo sig att i stället

anskaffa Båtsmän.1.*

Har det lyckats mig att i det ofvan anförda ådagalägga, att dessa utskrifningar

varit i rättsligt hänseende frivilliga och tillfälliga fullgöranden af den allmänna

värnepligten, om än i praktiken ständigt återkommande och nödtvungna,

återstår att öfvergå till Carl XI:s indelningsverk, eller som det kallas: “det vissa

och ständiga knektehållets11 uprättande; innebärande i sjelfva ordalagen en bekräftelse

af den åsigt jag om de s. k. utskrifningarnes natur vågat hysa.

Småningom hade med krigskonstens utveckling under trettioåriga kriget,

revolutionen i England och Ludvig XIV:s stora krig, fördelen af icke värfvade .

*) Men för sistnämnde år, då indelningsverket redan var inrättadt, omfattade utskrifningame

endast de län, med hvilka icke några kontrakt voro ingångne. Detta synes tydligt

af 22:dra punkten i 1683 års riksdagsbeslut. (Stjernman Del. III. pag. 1931.)

84

stående arméer alltmer blifvit en trosartikel. Envåldskonungen Carl XI insåg nogsamt

den ökade styrka Regenten deraf kunde hemta, under det att Svenska folket

genom de ständiga föregående krigen mer och mer kände behofvet af försvarsväsendets

öfverflyttande från godtycket till lagarnes område, så att dess personliga

börda blef till sin omfattning bestämdt begränsad. Detta gaf uphof åt

indelningsverket.

De s. k. knektekontrakten blefvo frivilliga öfverenskommelser, up rättademellan

Kronan å ena sidan och hvarje provins särskilt å den andra. Icke ens

den myndige Carl XI ifrågasatte något annat, hvadan de provinser, som icke derpå

ingingo, endast småningom, dels med godo och dels genom fortfarande fordringar

på utskrifningar, förmåddes att ingå kontrakt, Han afgaf, vid upgörelse om

dessa, de kraftigaste försäkringar att den sålunda roterade och berustade jorden

skrdle befrias från annan tunga med försvaret. Uti kontrakten om Första Lifgrenadier-,

Skaraborgs-, Dal-, Elfsborgs, m. fl. regementen stadgas frihet för

utskrifning, värfning, våldgästning m. m. I kontraktet med Södermanland heter

det t. ex.: “allt förthy gifves dem deremot, uppå Kongl. Majrts vägnar, härmed

den fullkomliga försäkring, ätt, så länge på deras sida intet fel förspörjes, det som

utlofvädt är att efterkomma, de, deras barn och folk, hvilka till gårdarnes kultur

och bruk, samt till ersättande af manskapets afgång nödvändigt kunde behöfvas,’

för ulskrifningår, och alla dervid hängande besvär, hvad namn de helst hafva hunna,

samt fördubblingar och våldsamma värfningar, nu och i tillkommande tider, vara

alldeles qvitto och befriade; dock att . inga underslef, androm till förfång,..härvid

föröfvaS med en hop onödigt folks understickande och antagande på gårdarne.“

Detta synes vara fullt tydligt.

På en tid då mycket sades och gjordes med få ord, uppfattades det såsom

en fullständig och bestämd befrielse från vidare utskrifningar och personliga åligganden

mot åtagandet af en bestämd skyldighet, om än kommande tiders utomordentliga

behof under Carl XII:s krig, redan innan indelningsverket hunnit fullständigt

genomföras, föranledde ett kontraktsbrott med åtföljande obegränsade

anspråk å regeringens sida.

Den vanliga ordalydelsen af Carl XI:s förklaringar vid kontraktens underskrifvande

var: “Försäkrandes derbredvid Wåre trogne undersåtare Ridderskapet

och Adeln samt menige Allmogen (der i Elfsborgs Län och på Dahl) att de vid

denna afhandlingen, nu och i tillkommande tider, i allo måtto skola obrottsligen

handhafde och beskyddade blifva.''4 (Ur Contract med Ridderskapet och Adeln

, samt gemene Allmogen uti Elfsborgs Län och på Dahl, om det. ständiga Knecktehållets

inrättande, af Kongl. Maj:t allernådigst stadfästadt i Stockholm den 10 December

1685. Forsbergs; “Stadganden rörande Rotehållaren och Soldaten vid Indelta

Infanteri-Regementerne. “)

‘-1, '' ; - ''ri 111 -10''1 '' ,i, ,v. ,IJ UOJäuatl'' snklÅ - ; /

85

Såsom bevis på huru Carl XI tillvägagick, och på den blandning al lampor

och maktspråk, som dervid eg de rum, torde böra anföras följande transsumt af

Kong!. Maj:ts Resolution af den 16 I)ec. 1680 (Gahm Persson “Ivongl. Stadgar,

Förordningar, Bref och Resolutioner angående Svea Rikes Landt-Milice“ Del. I,

pag. 71): Kongl. Maj:t förklarar rörande skyldigheten för bonden “att upbygga åt

ryttaren på sina egor ett litet torp till att bo uti, såsom ock den bonde, som rustar

för hemmanet och håller sventjenare, försörje sin sventjenare med nödtorftig

husrum hos sig i gården''- att man kan “skattebonden med skäl därtil icke tvinga,

utan måste vederbörande med godo honom därtil disponera och beqväma.“ Vidare

iinner man enligt samme författare (Del. I, pag. 151) i Kongl. Maj:ts Resolutioner

rörande hemmansindelningen och kavalleriet i Skåne den 2 Maj 1682: “Den Skattebonde,

som tager på sig rusthåll, måste väl påminnas om sin pligt och ställa kaution

för sig, om så ske kan, eller ock reversera sig, om han intet presterar rustningen,

att vara förlustig sin skatterättighet: mm dermed tiges stilla till dess all

indelningen är slcedd.11 Såsom motstycke härtill af annat slag nämner Wijkander

(pag. 200) med anförande af källorna, hurusom landshöfdingarne få befallning att

“öfvertala" skattehemmanen eller, såsom det ock betecknande nog heter, att “jaga

skräck" i bönderna, så att de sjelfve rusta. Om det derföre å ena sidan innebar

ett tydligt våld att lägga rustning på skattebonde, som förut haft skatterätt utan

skyldighet att rusta, så finner man af det anförda att det fanns gränser för fordringarne,

hvilka icke ens Carl XI tilltrodde sig att öfverstiga. Detta var förbehållet

efterträdaren.

När nu Komiterade förmena att de ingångna kontrakten icke skulle innebära

någon laglig befrielse från den allmänna värnepligten, och för sådant ändamål

åberopa såsom i deras tanke afgörande bevis:

dels kontrakten om ständiga knektehåll inom Skaraborgs, Elfsborgs, Kronobergs,

Jönköpings, Kalmar och Wermlands Län, hvaruti några försäkringar om befrielse

från utskrifningar sägas icke förekomma;

dels att, ehuru kontraktet med Upland af den 4 Nov. 1725 erkännes innehålla

enahanda vilkor och försäkringar som ofvanberörda äldre kontrakt, hvaruti

frihet från utskrifningar tillförsäkras, men Regerings-formen af den 2 Maj 1720

§§ 8, 5 och 6 säges stadga ovilkorlig rätt för statsmakterna att i falk af behof

verkställa utskrifningar, och således anlita den allmänna värnepligten, så skulle

detta enligt Komiteradts tanke innebära bevis, då nämnda kontrakt förmenas ej

kunna stå i strid med Regerings-formen, att kontraktet med Upland, i hvad det

rörer försäkran om frihet för utskrifning, icke afsåg äfven frihet från värnepligten;

dels förhållandet med Adeln. “Detta stånd", säga Komiterade, “hade äfven

ingått på knektekontrakten och stod i alldeles: samma ställning som allmoge eller

oadlige jordegare. Adeln eller åtminstone de adelige jordegarne borde alltså

hafva lika rätt till befrielse från allmän värnepligt, som allmogen och de oadeliga,

86

men den af Komiterade åberopade 10:de punkten af 1723 års privilegier stadgar

uttryckligen, att alla, det vill på nämnda ställe säga alla adeliga husbönder, deras

barn och folk, skola, om nödtorften det krafver, vara beredda att man ur huset

utgå till landets försvar. Ett sådant stadgande om allmän värnepligt för adeln

hade i privilegierna ej kunnat inflyta, om detsamma icke för alla Rikets undersåter

varit gällande lag, och att den allmänna värnepligten, när den behöfde anlitas,

borde sättas i verkställighet medelst utskrifning, befinnes af samma punkt i

nämnda privilegier, hvarest utskrifning hos allmogen för berörda fall särskilt

omförmäles;“

så nödgas jag först och främst förklara att Komiterades upgift rörande

omförmälda kontrakt, — hvad man dock borde haft skäl förvänta —, icke är,

strängt taget, med verkliga förhållandet öfverensstämmande.

Visserligen omförmäles icke uttryckligen i sjelfva kontrakten, att de af Komiterade

upräknade länen mot ingående på indelningsverket äro befriade från

utskrifningar, fördubblingar etc., men man finner i stället hvad som är dermed

alldeles liktydigt, nemligen i kontraktet om Skaraborgs, regemente punkten 13:

“Eftersom utskrifning ar ne och dess besvär nu upJiöra, så torde inhyses Folck, Lösdrifvare

och Förs var skarlar,; som under Privilegierne intet förstås, märkeligen ökas;

fördenskull blifver härmed förbetingat, att alla duglige inhyses-kariar, Lösdrifvare

och utom Privilegiernes rätta förstånd antagne försvarskarlar, måge tagas’ och

komma Rotarne till lisa och understöd etc.“ 14:de punkten af kontraktet om Elfsborgs

regemente innehåller: “Såsom utskrifningen och dess besvär nu nphöra, så

torde inhyses Folk, Lösdrifvare och Försvarskarlar, som under privilegierne intet

förstås, märkeligen förökas, fördenskull blifver härmed förordnat, att alle duglige

Inhyseskarlar, Lösdrifvare och utom privilegiernes rätta förstånd antagne Försvarskarlar,

måge tagas och komma Roten till lisa och understöd, enär någon afgång

skör, dem de som sådane veta angifva, med Landshöfdingens tillhjelp straxt må

insätta för Roten, så framt saken är klar och utan jäf; men har han något invända,

då hör han först föras till Landshöfdingen, som kan dess skäl afhöra och

sedan derutinnan förordna hvad han finner billigt och rättvist. Dock bedjom vi

af Allmogen underdånigst, att härvid icke måtte förstås våre vanlige SockneEmbetsmän,

som äro Skräddare och Skomakare.“

Häraf framgår otvetydigt, att fråga.'' om befrielse för utskrifningar rörande

dessa regementen måste varit betraktad såsom en afgjord sak, hvilken föll af

sig sjelf.

Uti kontraktet om Wermlands regemente finnes icke uttryckligen stadgadt

om befrielse från utskrifning, men uti Forsberg anföres en skrifvelse till Landshöfdingen

Didric Wrangel dat. Stockholm den 21 Dec.x 1686 hvari Carl XI yttrar:

“Emedan Allmogen uti Wermland har icke allenast vid vårt sednaste varande der

j orten, utan ock sedermera, genom deras Fullmäktige här på Riksdagen, mycket

87

trägit anhållit att de må slippa utskrifningén, och i dess ställe med ett visst knektehåll

benådas; ty hafre Wi, på deras trägne och underdånige anhållande, så vida

dertill samtyckt, som de vele sig påtaga 1,200 man korporaler och gemene allt

framgent vid hvarjehanda afgång att underhålla och komplettera, jemväl dem . derjemte

med hemkall förse; men hvad årslönen anbelangar, viljom vi den sjelfve bestå,

och till den ändan lemna dem deras hemman eller åttingar, som de en långan

tid åtnjutit". Första punkten af kontraktet innehåller derjemte: “Påtage vi

oss uti denna provincen Wermeland, alt stadigt att underhålla Tolf hundrade man;

uti de Härader, som för detta utskrifningarne varit underkastade", — huru detta

kan öfverensstämma med Komiterades föregifvande att Wermland icke erhållit befrielse

från utskrifning, återstår för Komiterade att förklara.

Deremot exsisterar egentligen icke något dyljkt stadgande för Smålandsregementena,

men då orsaken till att de Småländska länen i början icke. ingingo på

indelningsverket just var den, att de hellre och i stället “höllo sig vid" de gamla

utskrifningarne, och då de sedermera afslöto dylika kontrakt, så ligger äfven här

i sakens natur att de icke kunnat påtaga sig, först och främst utskrifningén såsom

förut, och derutöfver indelningsverket. Att denna åsigt delas: af Frosterus synes af

följande yttrande. Del. II, pag. 379 om Kronobergs läns infanteriregemente: “Af

det Contractet, som med vissa af Allmogen 1682 uprättades om det ständiga Knecktehållet,

ses åt de Infanterie Regementer, som sedermera blifvit i Småland indelte,

icke varit i berörde Contract inbegrepne. Allmogen här å orten höll sig

ännu vid utskrifningarne, men fant sig kort tid derefter föranlåten att äfven ingå

uti merberörde Knecktehåll. Indelnings-Commissarierne hade vid denna förirättningen

till rättelse den Instruction, som vid knecktehållets införande uti Upland blifvit

författad, med befallning, åt på lika sätt som Commissarierne i Wästergfjthland,

efter ortens lägenhet och beskaffenhet, förrättningen i görligaste måtton verkställa".

Derjemte synes “billighet" om icke rättvisa hafva fordrat, att Komiterade

omförmält det något kontrakt i egentlig mening icke finnes rörande Kalmar regemente.

Forsberg anför derom följande: “Den enda uplysning om det emellan

Konung Carl XI:s‘ ombud å ena samt Ridderskapet och Adeln tillika med Allmogen

i Kalmare län å den andra sidan, den 15 Oktober 1684 afslutade kontrakt om

det ständiga Knecktehållet, som kunnat erhållas, innefattas i en icke vidimerad afskrift

af samma kontrakt, förvarad vid det i Kongl. Krigs-collegii vård befintliga

indelningsverk för Kalmar regemente af den 24 November samma år; men enär

denna afskrift icke lemnar uplysning derom att kontraktet vunnit Konungens Nådiga

fastställelse, samt då härtill kommer att berörda kontrakt måste anses vara,

om icke alldeles upphäfvet, åtminstone till sin gällande kraft ifrågasatt, genom följande

förklaring i högstbemälte Konungs den 24 Januari 1686 utfärdade nådiga

instruktion för Indelnings-kommissarierna, General-löjtnanten Lichton, Öfverstarne

Cronhjort och Mörner samt Kammar-rådet Eldstjerna, uti l:sta punkten så lydande:

88

“Emedan det år 1684 ingångna kontrakt med allmogen i Småland om det

“vissa Knecktehållet är sedermera till allmogens lisa, uti många stycken ändradt

“vordet, ty har Kongl. Maj:t godt och nödigt funnit, att sjelfva kontraktet skall

“nu, efter dess (Konungens)''sedermera approberade reglemente allmogen och sol“daterne

emellan, inrättas och underskrifvas, på sätt och vis som förr är ske dt, dä

“dem (allmogen) deremot det förra kontraktet tillbaka gifvas bör“;;har man icke

ansett ofta berörda kontrakt böra här intagas“.

“Något annat kneckte-kontrakt, efter den 24 Januari 1686 afslutadt, har icke

blifvit anträffadt och linnes ej heller någonstädés åberopadt, hvadan sannolikt är,

att Konungens under sistnämnda dag meddelade befallning icke kommit till verkställighet".

Vidare finner man i eu skrifvelse från Carl XI till Landshöfdingen Friherre

Hans Clerck om “åt proponera Adelén och Allmogen uti Calmare Län om ett

visst Knecktehåld. Stockholm den 25 Januari Anno 1684“, (“Gahm Persson Del.

I, pag. 360): “Och är fördenskul härmed till Eder Wår nådige Wilje och Befallning,

att I göre Allmogen såväl som Bidderskapet och Adelen i Edert Höfdingedöme

den Propositionen, om de icke äfven som deras grannar i Jönköpings och

Kronobergs Län, samt andre Wåre Provincier, skulle hafva lust, åt heller antaga

det visse Knecktehållet, än altid och årligen de månge besvär och omkostnader

underkastade vara, som utskrifningarne medbringa, så ofta som på regementet något

manskap brister“.

För öfrigt och intilldess visas kan att de antydda ordalagens uteslutande i

kontrakten med de Småländska länen medfört några derutaf härledda utskrifningar,

så måste Småland anses vara fullt likställigt med det öfriga Sverige hvad indelningsverket

beträffar, och Komiterades anförande häremot såsom ett försök, jag

vågar saga till advokatyr, utan någon vare sig juridisk, historisk eller praktisk

grund.

Hvad vidare beträffar frågan om kontraktet med Upland, så. innehåller detsamma:

“Alldenstund det i Uplands och Stockholms Län indelte regementet, efter

Indelningsverket och 1682 års Contract, bör vara 1,200 Man Corporaler och Gemene,

så förbinde vi oss hädanefter,, som för detta skett, samma antal, till dess

falla''styrka att utgöra och vid makt hålla; hvaremot vi i underdånighet anhålla,

att Hans Kongl. Maj:t de förra Kongl. Förordningar i så, måtto nådigst stadfästa

täcktes, att så länge å vår sida ingen brist uti fulla Knecktehållet förspörjes, vi och

våre barn och tjenstefolk, hvilka till Hemmanens bruk, samt till ersättning af den

afgång, som antingen genom befordran, dödsfall eller afskedande tima kan, nödvändig.

st behöfves, måge för utskrifningar och alla dervid hängande, besvärj hvad

namn de hälst hafva kunna, samt fördubblingar och våldsamma värfningar, nu och

i tillkommande tider, vara befriade“. I slutet af sagde kontrakt försäkrar Iredrik I

den

89

den 4 Nov. 1725: “ty varda härmed alla Wåre trogne Undersåtare, som härunder

förstås och begripas, på det kraftigaste försäkrade, att de vid denna afhandlingen,

och det af Oss här förunte sättet om Släpekläderne, nu och i tillkommande

tider skole i allo måtto säkert och ofelbart handhafde och beskyddade blifva,

och ingen, som deruti interesserar, lida dervid något mehn eller förfång".

Äfven detta torde vara tydligt.

Dessutom tillstår jag mig icke kunna ur de ofvannämnda, af Komiterade åberopade

§§ af Regerings-formen den 2 Maj 1720, draga den slutsats, att i dem skulle

stadgas: “ovilkorlig rätt för statsmakterna att i fäll af behof genom utskrifning ar

bland rikets undersåter, således genom anlitande af den allmänna värnepligten, uptaga

manskap till landets försvar11-. Dessa paragrafer lyda (enligt Stjernman Del.

III, pag. 2316.) Vill, Y, Yl sålunda: “Riksens Ständer skola med trogen ömhet

lämna allan Konungsligan rätt och välde, som Sveriges Lag och denna RegeringsForm

besltrifver, uti des fulla mackt och myndighet, aldeles oförkränckt, och hvad

på det sättet den Kongl. Högheten och myndigheten tillhörer, med nijt, försorg

och omvårdnad handhafva, försvara och styrckia".

“Kongl. Maj:t äger freda och frälsa sit Rike, särdeles emot utrikes våld och

fienders inträngande mackt, men må ej dertil emot Lag, Konungaeden och försäkringar

påläggia Undersåtarne någre Krigshielper, Gärder, Tullar, Utskrifningar

och andre afgifter, utan Riksens Ständers vetskap, fria vilja och samtycke, vidare

än nästföljande punct medgifver, ej heller sträckia dem ytterligare och til längre

tijd, än som de komma efter sjelfva hevilningens tydelige innehåld åt utgjöras;

deremot skole wi, som trogne och rättsinte Undersåtare ägnar och bör, gripa

Kongl. Maj:t med yttersta förmågo och krafter under armarne, och vår ringa ägendom

icke spara, utan til Rikets värn och försvar, Fiendernas motstånd, ock en oförwitelig

freds ärhållande, gjärna och willigt anwända“.

“Så kan ej heller Kongl. Maj:t utan Riksens Ständers föregångne öfvervägande

och samtycke begynna Krig, och angripa dess i frijd sittiande Naboer med

Wapnskifte eller Örlig; men skulle någon ostyrig, vrångvis, inländsk eller hädskefull

utrikes Fiende med Härs mackt och uppenbara våld oroa Riket och öfverfalla des

Gräntzor, så får sådant ondt sinne och upsåt med Riksens Råds Råde, utan åt

först afvänta Ständernes sammankomst och betänckiande, genast bemötas, Riket

försvaras, fredas och frelsas, samt nödvändig och oumgängelig Gärd der til utskrifvas,

til des Riksens Ständer kunna sammankomma".

Jag hemställer om dessa paragrafer, hvilka innehålla förbud mot utskrifningar

och fråntager Konungen makt att börja krig m. m. utan Rikets Ständers bifall,

icke i stället äro försigtighetsmått vidtagne med anledning af enväldets nyss

förut begångne maktmissbruk, så mycket mera som äfven IV § stadgaratt: “Ingen

ny Lag må stiftas och Ständerne påträngas emot deras ja, samtycke och vederta

12

-

90

gande, ej heller någon gammal Lag, den med goda vilja thera fångnan är, förvandlas,

ändras eller afskaffas. Men skulle Kongl. Maj:t till Rikets oumgängelige

välfärd behöfva emellan Riksdagarne några Stadgar, Reglementer och Förordningar

med Riksens Råds Råde åt gjöra, så höra de straxt vid Ständernes nästa sammankomst

öfverses och ordenteligen antagas, der de af någon allmän och ständig

Lag skola äga krafft och werckan". Jag hemställer, huruvida Komiterade kunna

här anses varit lycklige i val af citater, eller huruvida de åberopade paragraferna

verkligen stå i strid med anförda uttryckliga försäkringar i det med Upland ingångne

knektekontrakt? — Jag vågar tro, att Komiterade för en sådan åsigt icke

skola förvärfva många anhängare.

Slutligen hvad angår det åberopade förhållandet med adeln är att märka,

att adelns ställning icke, såsom Komiterade finna, var lika med allmoges och oadlige

jordegare. Adeln förbehöll sig nemligen, mot ingående på och antagande af

knektekontrakten, rättigheten att ensamme besitta säterier samt rå- och rörshemman

i Sveriges gamla provinser utan rusttjenst-skyldighet, men i de nya, de s.

k. conqueterade, mot en sådan. Desse frälsehemman blefvo dock på grund af rusttjensten

mindre roterade än öfriga hemman. Och härmed torde den bevisning,

som Komiterade velat åvägabringa rörande förhållandet mellan utskrifning och allmän

värnepligt, finnas vederlagd.

Resultatet af indelningsverket, huru man än må vända saken, blir, för att

tala med Wijkander pag. 234, hvilken till stöd för sin åsigt äfven åberopar Mankell:

“Uppgifter rörande Svenska Krigsmaktens styrka" etc.: “att det nya indelningsverket

för fotfolket, det s. k. rotehållet, i sin grund är värnepligtens förvandlande från

personligt besvär till realshatt, att den allmänna värnepligten tills vidare de facto

afslcaffas. Då emedlertid värfvade arméen fortfarande vid denna tid var den egentliga

aktiva krigshären, uppgående under fredstid, ännu sedan indelningsverket redan

var genomfördt, till 26 å 30,000 man och indelta arméen sålunda, i likhet med

de gamla “landsregementena" och den tyska landtmilisen, ursprungligen var en

inhemsk krigsreserv, så blir utbytet af utskrifning, d. v. s. allmänna värnepligten,

emot rotehållet, d. v. s. realskatten, icke ens från statens synpunkt öfverraskande,

helst om vi ihogkomma, att det skedde under en enväldig konung, som naturligtvis

icke med någon synnerlig förkärlek omfattade hvad som berodde på bevillning

af folkombuden".

Jag öfvergår nu till förhållandet efter Carl XI, och till de utpressade medgifvanden

som under Carl XII egde rum. Huru sjelfve den enväldige, annars hänsynslöse

Carl XII betraktade indelningsverkets rättsliga ställning till de fordna utskrifningarne

framgår alldeles klart af följande bref till Kongl. Rådet Grefve Magnus

Stenbock, angående Knekte-Legan och Arméens conservation, Bender den 4 December

1711. (Gahm Persson Del. IV, pag. 1436) hvilket är så märkligt och bevisande,

att jag tillåter mig anföra detsamma in extenso. “Wi hafve erhållit Eder under

-

91

dånige skrifvelse dat. den 24 Junii sistledne, tillika med Förslaget på Arméen i

Skåne, och läte Oss i nåder väl behaga den omsorg I drage för des conservation,

lärandes Wår nådige Förordning af den 30 Maji sistledne rödja alla hinder utur

vägen, som Eder härtils dervid kunde hafva mött. I lika måtto uptage Wi med

särdeles nådigt nöje det bekymmer J wise åt lisa Rotarne uti den stora Legan,

hvarmed stort missbruk, tvertemot de derom gjorde Förordningar, skal förelöpa,

förmenandes I, åt sådant bäst kunde ske genom en allmän utskrifning öfver hela

Riket, och det utskrifne manskapet sedan fördelas på alla Regementer som någon

ersättning behöfva; Men som Allmogen uti de med dem uprättade Kneckte-Contraeter

äro tvordne försäkrade, åt de emot det vissa Knecktehället nu och i tillkommande

tider skola vara frie för all utskrifning; Så kunne eller wele Wi ingalunda rubba

det, som dem i så måtto är wordet utfäst, eller gifwa anledning til något, som på

et eller annat sätt kan göra den ringaste ändring uti Roteringswerket, hwilket bör

stå fast och orubbadt; Dessutan skulle det intet förorsaka en ringa irring, om det

på sådant sätt öfver hela Riket utskrifne manskapet, utan åtskilnad, skulle fördelas

på alla Regementer, hvarigenom allehanda folk komme åt blandas tillsammans,

och skulle på det sättet aldrig någon vara säker om sin Ryttare eller Kneckt, utan

är godt, att man på andra utvägar är betänkt, huruledes och på hvad sätt Allmogen

må lisas uti Knecktebesväret, och Iinecktarne på lättaste wis anskaffas; Medlertid

hafwe Wi för någon tid sedan allaredan låtit afgå Wår nådige befallning till

Defensions-Commission, att den samma alfwarligen skulle förbjuda den höga Legan,

i anledning af förr derom utgångne förordningar. Hvilket länder Eder til nådigt

svar etc.“

Månne detta Carl XII:s erkännande att “allmogen uti de med dem uprättade

Kneckte-Contracter äro wordne försäkrade åt de emot det wissa Knecktehållet

nu och i tillkommande tider skola wara frie för all utskrifning1* kan vara fullständigare

?

Att under tider af sådan olycka och nöd, som slutligen blef en följd af Carl

XII:s krig, då uti Ulrika Eleonoras Bref angående en allmän riksdag och dat. den

15 Dec. 1718, erkännes: att riket war “så utmattat och förfallit åt til dess frälsande

ifrån den yttersta nöd och fara det endaste hoppet är oss lemnat uti den

store Gudens barmhertighet," slutligen rena våldsåtgärder måste vidtagas och ingångna

öfverenskommelser brytas, det var en gifven följd. Till en hufvudsaklig

del härledd från Carl XII:s egensinne, låg orsaken derjemte, såsom Wijkander i

sitt förtjenstfulla arbete framhåller (pag. 213) i: “det fel, som förefanns iCarlXLs

indelningsverk; bristen på reserv, oförmågan af elasticitet, så framt de med allmogen

afslutade öfverenskommelser samt gifna löften skulle hållas i helgd, framträder

sålunda genast vid det första prof, som den redan helgjutna organisationen får

uthärda." Snart blefvo dock utomordentliga åtgärder tvingande. “Förlägenheten

och bristen på folk blefvo dock naturligtvis efter 1709 års olyckor ännu större,

92

i

kräfvande ännu mera utomordentliga ansträngningar af folket, ännu mera kraftåtgärder

af regeringen. Tillståndet i landet och inom arméen under denna tid tillhör

allmänna historien. Yår tid kan sannolikt icke fatta de bördor, som Carl

XII:s krig lade på folket, särdeles rust- och rotehållare. Såsom redan vid rytteriet

är anfördt, måste nemligen desse sednare nu ånyo upsätta, först de ständiga

regementena och sedan tre-, fyr- och fem-männingarne. Enligt knektekontrakten voro

de derjemte skyldige, att ständigt komplettera de förstnämnde, hvilka knappt upsatte,

under Stenbocks skånska fälttåg ånyo decimeras och under hans olyckliga

tyska tåg fullkomligt förstöras. Tremänningarne egde deremot icke någon rekryterings-tillgång.

För att bereda en sådan var det, som Konungen begärde de s. k.

so eken-knektarne. Hvarje socken skulle först, antingen den var stor eller liten,

utgöra en man, dock med frihet för de större kommunerna, att frivilligt lemna, mera

manskap. Landshöfdingarne skulle, genom de beskedligaste i hvarje socken, söka

utverka de öfriges bifall.“ (pag. 244) “Sålunda var visserligen befallningen om

tremänningarne och socken-knektar ne ett brytande af knekte-kontrakten, men Konungen

försöker äfven först, att på öfvertalningens väg genomföra dessa åtgärder,

hvilka han slutligen genom fortsatt motvillighet nödgas att anbefalla1'' (pag. 246);

t. ex. “att enär en stor del af det i Skåne uttagna11 nya roterings-manskapet

finnes vara odugligt, skall general-gouverneuren på insockne hemman, så väl

som på andra ställen, låta uttaga så många dugelige karlar, som dock ej äro

bönder, att de vid regementerne varande oduglige med dem kunna utbytas, börande

utur hvart härad så många dugelige nu uttagas, som det tillförene gifvit

odugelige, och de vid regementena befintlige, till krigstjenst odugelige roteringskarlar

sättas på samma gårdar, som de dugelige nu tagas ifrån.11 Onekligen skulle

vår tid anse åtminstone den sistnämnda åtgärden bättre lämpa sig för hästar, än

för menniskor, men — inför fienden måste mer än en betänklighet tystna.“ (pag. 247).

Jag har anfört dessa yttranden af en aktad militärisk skriftställare såsom

motsats till Komiterades upfattning af dessa förhållanden, då, ehuru Carl XII:s åtgärder

icke af dem försvaras, ändock ett, om än lamt, bemödande att ur rättslig

synpunkt gilla åtgärden med tre-, fyra- och fem-männingarne, verkligen försökes.

Att emellertid Regeringen sjelf alltför väl insåg, huru med den sakens laglighet

stod till, framgår af dess egna förordningar i berörda hänseende. Uti Modée

finner man nemligen (Del I, från 1718 till 1730, pag. 97): Kongl. Maj:ts nådiga Resolution

af den 3 Junii på Riksens menige Allmoges i Sverige och Finland allmänna

besvär vid 1719 års riksdag § 19: “angående den begjärte ersättning för

det sista Tremänningsmanskapet, hvaraf en del skal hafva något fådt, men en del

als intes; så hade Kongl. Maj:t gjärna sedt, åt en jämnlikhet häri hade blifvit i

ackt tagen. Men som det ej skjedt, så skal därom en noga undersökning i landsorterna

anställas, då Kongl. Maj:t sedermera wil wara betänckt, huru allmogen vid

nuvarande svåra tider häri efter handen kan förnöjas.1'' Å pag. 173: Kongl. Maj:ts

93

Resolution den 25 Maj 1720. “Den vid sidste Riksdag beviljade undersökningen

skal straxt gå för sig angående den ersättningen, som en del af Allmogen fådt,

men en stor del als ingen, för det sidsta Tremännings-manskapets upsättande, på

det åtminstone däraf må ses, huru desse medel blifvit använde.“

Slutligen erkännes den 17 September 1723 att: “Den begjärte betalningen

för upsatte tre-, fyr- och femmänningsregementer måste lämnas till Rikets bättre

tilstånd."

Det återstår mig nu att beröra frågan om beväringens uprättande 1812.

Förbigående Gustaf IV Adolfs påbud 1808 om landtvärnets uprättande, för

hvilken kungörelse envåldskonungens maktspråk låg till grund, öfvergår jag till

Kongl. Propositionen af den 31 Oktober 1809, hvari föreslås en allmän nationalbeväring,

deri alla personer ifrån 20 till 30 år skulle deltaga, och indelas efter

ålder i 4 klasser. Af dessa skulle efter lottning utgå så stor del Kongl. Maj:t

fann nödvändigt, den yngsta klassen först och så klass efter klass. Detta beväringsmanskap

skulle förstärka regementena under lika förbindelse med den ordinarie

soldaten, och hemförlofvas vid inträffad fred. I anledning häraf skulle alla

rekryteringsförbindelser uphöra under krigstid för rust- och rotehållare, äfvensom

skyldighet att upsätta vargering. Denna national-beväring skulle icke vara skyldig

under fred till annan militärisk tjenstgöring eller handräckning än exercis söndagen,

sockne- eller vidsträcktast häradsvis, eller annan tid efter öfverenskommelse

mellan Konungens ombud och innebyggarne i hvarje socken eller stad.

På Bonde-ståndets derom hos Kongl. Maj:t den 23 November samma år

genom en deputation särskilt gjorda hemställan togs denna Kongl. Proposition

tillbaka.

Den 30 Mars 1810 anhöllo Rikets Ständer: “att i stöd af de emellan Kongl.

Maj:t och Kronan samt rust- och rotehållare för längre tider tillbaka uprättade

Contract få hos Eders Kongl. Maj:t härmed i underdånighet anhålla att, sedan kriget

numera blifvit slutadt, var geringen måtte i nåder uplösas, samt Kongl. Brefvet

af den 10 Januari 1790 och Kongl. Stadfästelsen af den 11 Januari samma år

tillika med Kongl. Brefvet af den 3 Mars 1808, som påbjuda denna inrättning, uphäfvas;

äfvensom att de i ofvanförmälte måtto med rust- och rotehållarne slutne

contract inäga, enligt 80 § i Regerings-formen, äga sin fulla kraft och verkan."

Redan dagen derefter svarar Carl XIII på denna framställning bland annat:

“att Kongl. Maj'':t, utan att ingå i någon pröfning af de anledningar, som i Rikets

närvarande ställning, beklagligen icke af någon okänd, kunnat förmå Riksens Ständer

att väcka fråga om vargeringens indragande, nu anser Sig heligt påkallad,

till fredande af Dess samvete, i alla möjligen inträffande händelser, att fästa Riksens

Ständers uppmärksamhet på faran af en ytterligare minskning uti ett redan

otillräckligt försvarsverk;" och tillägger: “Det är i afseende på detta enda fall,

nemligen då Rikets gränser skulle ofredas, eller hotas af en anfallande fiende, som

94

Kongl. Maj:t tror Sig böra till Riksens Ständers medborgerliga och eniga bedömande

framställa den enkla fråga: Huru Riket skall försvaras och om den närvarande

Krigsmagten dertill anses tillräcklig? Kongl. Maj:t bör tro, att den samma

Lagstiftande Magt, som föreslår inskränkning af försvarsmedlen, ej kunnat vidtaga

detta steg, utan att derjemte vara betänkt på någon annan allmännare och mera

rättvist fördelad ersättning. “

Härpå svara Rikets Ständer den 28 April med Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets

derom den 11 gjorda förslag, hvilket innehåller (pag. 327): “Med

patriotismens hela värma erkänner Utskottet vigten af de sanningar Kongl. Maj:t i

dess ofvannämnda nådiga svar framställt och med rättvist afseende på Rikets närvarande

försvagade ställning, på dess genom ett olyckligt krig förändrade gränser,

anser Utskottet beredandet af tillräckliga försvarsanstalter, färdiga att användas

mot en anfallande fiende och endast brukbare, då rikets gränser hotas eller ofredas,

vara och blifva den säkraste borgen för bibehållandet af Sveriges aktning hos

främmande magter och för aflägsnandet af ett anfall, som rikets försvarslösa tillstånd

möjligen skulle kunna påkalla etc.....“

Rikets Ständer beslöto derför: (Ridd. och Adelns protokoll 1810 pag. 328,

329, 330).

“l:o. Såsom det första medel till Rikets ökade försvar bör all nu inom dess

gränser varande oroterad jord, af hvad namn och beskaffenhet den vara må, de

boställen endast undantagna, som af i tjenst varande militära personer innehafvas,

så snart Riket med krig hotas eller oroas, genast uppsätta och med beklädning

förse det emot samma jord svarande försvarsmanskap, hvilket Kongl. Maj:t äger

att på en gång med ordinära arméen låta uppbåda och utkommendera; dock bör

denna extra rotering vid krigets slut alldeles upphöra, och aldrig oftare, än då

Riket hotas med anfall, kunna uppsättas etc. . . .“

“2:o. Under förbehåll att ofvannämnde extra rotering af den hittills oroterade

jorden vid påkommande krig ofelbart blifver verkställd, samtycka Rikets Ständer,

att, när Rikets gränser af fiendtligt anfall hotas eller oroas, förstärkningsmanskap

må uppsättas, med följande villkor och efter nedanskrifne grunder.

a) Kongl. Maj:t bestämmer i nåder, efter behofvet, för hvart krig antalet afdetta

förstärkningsmanskap, hvilket dock aldrig får öfverstiga 50,000 man.

b) Det antal sålunda nödigt pröfvas, utgöres af manbara personer mellan

fyllda 20 och 45 år, och utgår från hvar stad, socken eller pastorat, så många som

svara emot stadens eller socknens folkmängd af denna ålder, i proportion till hela

Rikets folknummer inom densamma, sedan hela den stående arméens antal derifrån

blifvit afräknadt; äfvensom antalet af roteradt eller värfvadt krigsfolk inom

hvarje stad eller socken från dess folknummer vid beräkningen afdrages etc. . . .“

men tillägga (4:de punkten pag. 333).

95

“4:o. Genom denna anstalt försvinner under krig, och så länge det fortfar,

för rust- och rotehållare, samt Båtsmanshåll så väl af gamla som nya roteringen,

all skyldighet att rekrytera, sedan de en gång, vid krigets början, aflemnat tjenstbar

nummerkarl, äfvensom all vargering och fördubbling, utom på de orter, der

den. efter särskilta nu gällande författningar eller överenskommelser, som en stående

corps anses etc. . . .“ samt hemställa slutligen: (pag. 335) “att Kongl. Maj:t

i nåder täcktes genom Dess Befallningshafvande i Länen, höra rust- och rotehållarne

i Riket, öfver de ändringar och förbättringar som vid det redan varande indelningsverket

kunna finnas nödiga, samt att deröfver i nåder låta uprätta en sådan

plan, som till Rikets Höglofl. Ständer vid nästa Riksdag öfverlemnas, för att

dermed enligt 80 § Regerings-formen fortfara etc. . . .“ •

Emellertid och då sagde förslag innehar, såsom Komiterade också framhållit,

flerfaldiga orättvisor och undantag, kom detsamma icke till annat utförande än

ett, den 23 April 1811 verkställ dt upbud af 15,000 man.

I stället aflät Konungen den 30 April 1812 till riksdagen i Örebro en proposition

“om en förändring i utskrifningssättet af det fastställda förstärkningsmanskapet“,

hvilket förslag af Riksdagen antogs, och utgör den allmänt kända grunden

för den närvarande Beväringsinrättningen.

Uti ingressen yttras: “Kongl. Maj:t, som, å ena sidan, hör önska att göra

statens bördor så allmänna och jemnt fördelade som möjligt för dess trogna undersåtare,

har, å den andra, med afseende på de olika meningar som häröfver

uppstått, velat öfverlemna denna frågas besvarande åt Rikets Ständer, utan att

dervid yttra någon annan önskan än den, att deras beslut må blifva uttrycket af

Svenska folkets tänkesätt och fordringar.

För öfrigt anser Kongl. Maj:t:

l:o. Att skyldigheten till deltagande i beväringsmanskapets utgörande må

börja med fyllda 20 och ovilkorligen upphöra med fyllda 25 år.

2:o. Att Kongl. Maj:t i mån af behof till Rikets försvar, äger att detta manskap,

klass efter klass, upbåda och till krigstjenst inöfva.

3:o. Att beväringsmanskapet antingen skall förstärka den indelta arméen

eller båtsmanshållet, eller ock utgöra serskildta korpser under serskildt befäl.

4:o. Att under den tid tjenstgöringen varar, beväringsmanskapet är befriadt

från alla arbetskommenderingar, undantagande sådane, som under tjenstgöring i

fält förefalla, äfven som från erläggande af årliga mantalspenningar.

5:o. Att beväringsmanskapet under tjenstgöringstiden äger, på lika sätt

som i afseende på soldater redan förordnadt är, eller framdeles stadgas kan, öfva

det handtverk det lärt, äfvensom lika rätt till pension och underhåll, som ordinarie

soldater och sjömän i lika belägenhet.

6:o. Att inga andra undantag från skyldighet att i beväringsmanskapet deltaga,

må äga rum, än för dem som redan äro i krigstjenst; dem som genom sjuk

-

96

lighet eller lyten äro till krigstjenst oförmögne; dem som redan tjent vid förra

landtvärnet och ej frivilligt vilja åter ingå i tjenst. Lotsar, Lotsdrängar, Postförare

och Postiljoner, jemte arbetare i Kronans förråd och verkstäder, samt sluteligen

Kronans, städers och af Kongl. Maj:t erkände allmänna inrättningars nuvarande

ordinarie embets- och tjensteman.

7:o Att från och med nästkommande års början ingen till något statens ordinarie

embete eller tjenst befordras, eller erhåller burskap eller borgarerätt eller

i något handtverkeri till mästare antages, utan att vara, intill fyllda 25 års ålder,

inskrifven i de under nationalbeväringen hörande klasser och underkastade alla

dermed förenade skyldigheter1''.

Hvad särskilt rust- och rotehållare beträffar bestämdes: (11 :te punkten).

“ll:o. Att den indelta arméen vid utbrottet af ett krig, bör, enligt för densamma

nu gällande författningar, kompletteras; hvarefter rust- och rotehållares rekryteringsskyldighet

försvinner, endast under så lång tid kriget varar, och vidtager,

efter återstäld fred, tre månader sedan trupperna återkommit till hemorten."

Denna nya utveckling af vårt försvarsväsen var, som det anförda ådagalägger,

en helt och hållet frivilligt åtagen gärd till fosterlandets värn, föranledd af

Finlands nyss förut timade förlust, af förkänslan om stundande stora krigshändelser

i vår verldsdel, och af insigt härunder om behofvet af ett starkare försvarsväsen

än det indelningsverket kunde åstadkomma. Den var ett offer af samtlige

medborgare, störst af dem som redan förut drogo tyngsta lasset.

Skyldigheten då, och skyldigheten nu och alltid att värna sitt land, består

i förpligtelsen för hvarje krigsduglig medborgare att deltaga med sin person i det

allmänna nationalförsvaret, och i förpligtelsen för hvarje medborgare att efter sin

förmögenhet deltaga i de gemensamma kostnaderna för samma försvar.

I äldsta tider innebar folhupbåd den allmänna värnepligtens tillämpning på

person, men beskattning efter förmögenhet måste då uteslutande drabba jorden,

enär ingen annan förmögenhet, såsom kapitaler, fabriker och öfrige industriela

anläggningar m. m. egentligen fanns till. Att den i vara tider fortfar att proportionsvis

draga en större börda, härleder sig från det förflutna, och derifrån att ju

äldre och orörligare en förmögenhet är, desto mera är den känd, och ju yngre och

rörligare en förmögenhet är, desto lättare kan den hålla sig undan.

Denna värneskyldighet, i bägge dess facer, är emellertid en oeftergiflig moralisk

pligt för hvarje medborgare. Hvilka aftal, som derför än må hafva blifvit

ingångna, denna pligt inträder i hela sin kraft, och med anspråk på hvarje tänkbar

uppoffring, när behofvet påkallar den för fäderneslandets frihet och sjelfbestånd.

Men den är icke lika obegränsad för någon viss samhällsklass i motsats

till de öfriges, icke heller när det, under vanliga förhållanden, är fråga om att

ordna och ingjuta detta åliggande i en stadigvarande form och på ett för det hela

ändamålsenligt sätt. Då måste ovilkorligt tagas med i betraktande, dels de bördors

-

97

flors tyngd, som beräknas att blifva ständiga, dels om och i hvad mån någon viss

samhällsklass under tidernas lopp varit mera än de öfrige i och för landets försvarsverk

betungad; och det må icke förutsättas såsom ur rättslig synpunkt afgjordt,

att just den samhällsklass, som hittills gjort mera än hvad den tillförbundit

sig, skall, obetingadt och oafsedt hvad öfrige medborgare vilja ikläda sig för

framtiden, vara skyldig att åtaga sig ännu mera.

J ag har nu genomgått frågan om utskrifning ar ne, om Carl XI:s indelningsverk,

om Carl XILs våldförande derå, och slutligen om beväring sinrättning en 1812. Det

tillhör icke mig att bedöma, huruvida det lyckats att i någon man, inom den af

en reservation betingade trånga ramen, sammanföra de rikhaltiga materialier som

förefunnits, samt vägleda frågan om rust- och rotehållares rättigheter genom labyrinthen

af överenskommelser och påbud, af öfvertalanden och maktspråk. Att

allt detta skall kunna ses ur tvenne olika synpunkter är tydligt, antingen det ömsom

visat sig att Kronans rätt varit all och folkets ingen, eller att allt skett genom

åtaganden af folket, för hvilka styrelsen varit verkställare.

Sammanfattadt synes mig dock det anförda otvetydigt ådagalägga:

att utskrifningarne icke egt rum vid sidan om den allmänna värnepligten,

utan tvärtom varit ett sätt att fullgöra denna;

att Carl XI:s indelningsverk var en öfverenskommelse om denna värnepligts

bestämmande och begränsning uti rustningen och roteringen, så att dessa, likaväl

som utskrifningarne, blefvo en form för den allmänna värnepligtens fullgörande;

att hvarje sednare, derutöfver åtagen, skyldighet varit ett frivilligt medgifvande,

i rättsligt hänseende, af den ena parten, icke ett kontraktmessigt tillämpadt

åliggande;

att beväringsinrättningen 1812 var en öfverenskommelse helt och hållet hvilande

på moralisk och frivillig grund;

och får jag, med stöd af den bevisning jag i det föregående sökt frambringa

om rust- och rotehållares otvetydiga rätt till lindring i sammanhang med och beroende

af en vidare utsträckt allmän värnepligt, mot Komiterades härom stridande

upfattning, nedlägga min allvarliga reservation.

Men deremot bör å andra sidan tillses, att hvad som är rättvist icke, genom

att fullföljas till den yttersta skärfven, i sin tur blifver obilligt. Der juridiska rättigheter

och skyldigheter sluta, der återstå ännu moraliska, hvilka ieke något folk,

icke någon samhällsklass, ostraffadt kan. lemna å sido. Hitintills har detta icke

skett. Förlusten af våra provinser på andra sidan Östersjön och af Finland var

ett verk af våra Regenters envåldsstyrelse, icke af folkets brist på motståndskraft.

Sveriges jordbrukande befolkning, som alltid stått hårdt på sin rätt i fråga

om bidrag till försvaret, och den har varit tvungen dertill emot ensidiga och öfverdrifna

anspråk, har alltid stått på rätta stället i striden. Men så måste det

13

98

vara; ty endast den som vet att bestå på sin rätt när det gäller densamma, vet

också att falla för sin rätt, för sin frihet, sitt fädernesland när det tarfvas. Att

tala om småsinne och brist på fosterlandskänsla derför att åsigterna om en rättvis

fördelning af bördorna äro skiljaktiga, är icke på sin plats med ett folk, som

i farans stunder aldrig mätt vidden af sina uppoffringar hvarken med jordbrukarens

famnstake eller med köpmansalnen. Den stora frågan om vårt försvarsväsens

ordnande och om en rättvis fördelning af bördorna för detsamma är af en alltför

samhällsgenomgripande natur, och har hittills varit alltför invecklad och outredd,

att kunna ur någon förutfattad menings synpunkt afgöras. Dess lösning måste

framgå ur en allas kompromiss med alla, med eftergifter öfverallt, utom i fosterlandskärlek.

Om de af Komitéen föreslagna lindringar kan jag fatta mig jemförelsevis

ganska kort. Då den nya arméorganisationen och de ökade fordringar, som dervid

komma att upställas, icke varit bekanta, utgöra de ifrågavarande lindringarne

en på fri hand updragen periferi, utan någon medelpunkt, ett kredit utan sitt motsvarande

debet.

Innan jag går att vidröra dem, nödgas jag emellertid, i vissa här omnämnda

fall, reservera mig mot Komiterades beräkningar af rotehållares årliga kostnad i

Carl XI:s tid enligt de uprättade knektekonlrakten, hvilka beräkningar åsyfta att

utvisa, det vid flera regementen kostnaden då var lika stor som nu, ja, vid ett och

annat, till och med öfversteg den närvarande, hvilket är uppenbart orimligt. Såsom

orsak till ett dylikt resultat, äfven detta ett sätt att förminska såväl rättvisan som

billigheten af ifrågasatta lindringar, är först att märka: det utgiften för städja eller

lega ställer sig annorlunda, antingen beloppet härför divideras med en medeltjenstetid

för soldaten, såsom Komiterade antagit af femton år, eller om denna beräknas

till tjugo. Vid betraktande af Carl XII:s krig och afgången då på manskap,

var jag under Komitéens öfverläggningar af den förra meningen, men har sedermera

ändrat åsigt. Oafsedt de täta vexlingarne under Carl XII:te, hvilka svårligen

kunna upväga den längre tjenstgöringen under den öfvervägande långa tid indelningsverket

sedermera varat, skall man finna att under Carl XI:te var tjenstetiden

vida längre än femton år. Wijkander säger nemligen pag. 240: “I afseende på

tjenstetiden, varnar konungen ständigt, för att afskeda sådant manskap,“ som ännu

någon tid kan “göra tjenst, så väl derföre, att icke regementet, genom mycket

afdankande af de gamle, må blifva med en hop unge och oförfarne knektar upfyldt,

utan ock rotarne med så många nya knektars anskaffande, som aldrig utan bekostnad

afiöper, ej heller må utmattade blifva.11 Afsked får, såsom hittills, endast

beviljas på general-mönstring, men i slutet af Carl XI:s regering införes interimsafsked,

ehuru aldrig utan rust- och rotehållares vetskap och innan soldaten befunnits

för ålderdom o. d. oduglig. I Elfsborgs län ifrågasatte allmogen, att knekten

skulle ingå på vissa år, utan lega, på sätt redan är omnämndt och i Norge bru

-

99

kades. Konungen finner förslaget icke alldeles förkastligt,, men yttrar bland annat,

“att, om de åstunda någon befrielse förr, än de hafva tjent 16 eller 20 år, så lärer

“det väl icke kunna gå an, alldenstund eljest genom alltför korta omvexlingar,

“krigsöfningen och disciplinen bos allt föreniges (?) nytt och ungt folk så småningom

“skulle förfalla, och vi intet blifva så väl betjente,-som då när den gamle och väl“öfvade

: soldaten blir qvar i tjensten, och det särdeles vid något tillstundande

“krig, då slikt ombyte lätteligen kunde förorsaka confusion och skada.“ Allmogen

betänkte sig derefter och fann bäst, att det blef “vid gamla vanligheten att knekten

tjenar, så länge han formår,“

Med kännedom vidare om förhållandet under den 60-åriga fred vi sednast

åtnjutit och att soldaten i allmänhet antages före 25 års ålder samt vanligen tjenar

till öfver 50 stundom till 60 år, torde 20 år få antagas såsom en medeltjenstetid,

allt ifrån indelningsverkets början tills nu, samt beräkningen för kostnaden i

Carl XI:tes tid, hvad den betydliga punkten städja och lega vidkommer, således

böra nedsättas med minst 25 procent. Mot beräkningarne kan vidare anmärkas:

att, der torp finnes, halm icke bör uptagas i värde för att öka torpafkastningen,

enär i motsatt fall afdrag äfven bör göras för den behöfliga gödseln;

att, särskilt hvad Dalregementet beträffar, lifmunderingen är uptagen till

en kostnad af 12 daler kpmt/men enligt lagligt aftal för sagde regemente skulle

rotehållare,n bidraga till lifmunderingen med 9 och soldaten med 8 daler kpmt;

att uniformskostnaden, för lifmundering, släpkläder och skodon enligt Komiterade

upgår i Carl XI:s tid, ehuru olika för olika regementen, ända till nära 30

R:dr R:mt, under det att, enligt Landtförsvars-Komitéens beräkning (Del. I, pag.

73), den närvarande utgiften pr nummer upgår för nämnda persedlar allenast till

16 R:dr 4 öre R:mt, oaktadt soldaten utan tvifvel är bättre beklädd nu än under

Carl XI: s tid.

En- omständighet torde derjemte böra bemärkas, hvilken i icke så ringa

mån, ehuru den ej kan till siffran upgifvas, minskade kostnaden för rust- och rotering

under Carl XI, nemligen att städja och lega alls icke utbetaltes till s. k. sjelfskrifne

personer (löst folk), hvilka, hvarest de “hittades," med den tidens föga utvecklade

frihetsbegrepp, icke ens rådde om sig sjelfve, utan, såsom ofvanför är

omnämndt vid åberopande af 14:de punkten i kontraktet om Elfsborgs regemente,

fingo “tagas och komma roten till lisa och understöd." Att ett dylikt våld, hvarvid

personer icke behandlades såsom menniskor utan såsom villebråd, icke kan

försvaras är ju tydligt, äfvensom att ett dylikt tvång ovilkorligen måste uphöra,

men icke mindre, klart är att, när kontrakten ingingos, detta var en rättighet som

förutsattes, och att detta tvångs borttagande, utan ersättning från Kronans sida,

kan i pekuniärt hänseende anses upväga en god del af under tiden meddelade

s. k. lindringar.

100

Bland dylika upräknade allmänna lindringar uptaga Komiterade först och

främst: befrielse från rekryterings skyldighet i krig. Att uphörandet af detta åliggande

icke var en befrielse, utan ett utbyte af ett mindre åtagande mot ett större,

är ofvanför visadt vid omnämnande af beväringsinrättningen 1812. De öfrigabåda:

befrielse från mötespassevolans-afgiften, äfvensom från rotehållarnes bidrag till

soldatbeklädnåden, erkännas deremot vara för åtskilliga orter en verklig lindring.

Deremot när Komitéens majoritet, bland summa 11 stycken, — rotehållarne vid serskilta

regementen meddelade lindringar, — gåf ända derhän att anföra den s. k. Enöreskassan

vid Uplands regemente till mindre bemedlade rotars hjelp och understöd,

så kunde den med lika mycket skäl bland dessa lindringar hafva räknat brandstodsersättningarne

ur länets brandstodsinrättningar, ty Enöreskassan är likaväl

som dessa tillkommen genom enskildas sammanskott, och är således en lindring

som rotehållarne beredt sig sjelfve och icke af det allmänna erhållit. Samma förhållande

och samma ändamål är äfven i det närmaste med de vid Helsinge regemente

anförda “UddemantalskaSsorna.“ Komiterade säga att dessa grunda sin

upkomst på 7:de punkten af Knektekontraktet den 9 September 1682. Denna innehåller:

enligt Forsberg pag. 14: “Skulle ock till det sjunde så hända, att en

eller annan Rote, framför de andra, vore så olyckelig, att deras Knektar ofta afginge,

så lemnas hvar socken för sig fritt att göra en förening sig emellan, till

att understödja hvarandra, och vid alla slika fall skaffa dugeliget manskap, allenast

Kongl. Maj:t alltid blifver säker om Knekten och det utfäste talet; hvarhos ock

detta bör iakttagas, att hvar Rote, utom denna hjelpen, som de således göra hvarannan

inbördes till att skaffa Knekten, sjelf försörjer sin karl både med lön, vanlig

föda och kläder.“ Erkännas bör dock att till sagde kassor ingingo bidrag från

vissa s. k. Uddemantalshemman, som i stället för rotering erlädd 50 daler kpmt.

På sednare tider har enligt Forsberg den förändring i rekryteringssättet inträffat:

“att vissa Socknar, hvar inom sig, ingått föreningar, i följd hvaraf legningen ombesörjes

genom dertill valda Ombud (Legoföreståndare), och kostnaden dertill bestrides

ur en, genom bidrag efter skatt, bildad kassa, hvars grundfond, i några

Socknar, utgöres af behållningen i den förra Uddemantals-kassan, som var afsedd

till svaga Rotars understöd.“

Vidare då Komiterade, rörande Norra och Södra Skånska Infanteri-regementena,

säga: “Till följd af de omständigheter, som vid den ordinarie roteringens

införande i provinsen Skåne förekommo, har s. k. rotejemkningsersättning af Statsverket

blifvit rotehållarne tillerkänd, hvilken ersättning, beräknad till markegångsvärdet

af 468 tunnor eller 2,948 kub.-föt 4 k:r spanmål, hälften råg och hälften

korn, nu utgår dels till svaga rotar vid nämnda regementen med värdet af 344

tunnor 19 kappar, eller 2,170 kub.-föt 9 kannor 40 kub.-tum, och dels till särskilta

pensionskassor för gemenskapen vid de begge regementena med värdet af 123

tunnor 13 kappar, eller 777 kub.-fot 4 kannor 59 kub.-tumså måste antagas, att

101

Komitéen haft kännedom om dessa förhållanden, samt derför både kunnat och

bort i stället säga: Provinsen Skåne, hvarest skulle bildas 2,000 rotar, men der i

stället har upkommit extra 126 och ordinarie 1,985 eller tillhopa 2,111 rotar, har

blifvit öfverroteradt med dessa 111, hvilka genom förminskning med en femtedel,

antagen till jemnt 25, nedsattes till 86 och derefter vidare till 78. För dessa s. k.

“öfverlopp sr otar “ skulle det ordinarie knektehållet af Statsverket erhålla understöd.

Då hade hvar och en, äfven den, som ej var med dessa förhållanden på förhand

bekant, i stället att såsom nu af Komitéens upgift vilseledas, fått reda på att det

roteunderstöd som lemnas till sagde provins, och hvilket till en del af rotehållarne

blifvit anslaget till pensionskassa för gemenskapen, icke är någon gåfva af Statsverket,

utan vederlag för öfverrotering. (Enligt 3:dje och 4:de punkterna af Underställning

angående rotejemkningsersättningen vid Norra och Södra Skånska Infanteri-regementena

till Kong!. Maj:t af Arméförvaltningen och Kammar-collegium

gemensamt den 8 April 1867, hvilken blifvit af Kongl. Maj:t den 19 November

samma år fastställd).

Skulle, hvad jag icke haft tillfälle att kontrollera, öfriga anförda lindringar

verkligen befinnas ensamt af det allmänna vara beredda åt dessa rotehållare, torde

det förut anförda nogsamt hafva ådagalagt att rotehållarnes kredit af åtaganden

ändock öfverstiga deras debet, och att någon qvittning icke rimligtvis kan ifrågakomma

med dessa lindringar vid fråga om ökad värnepligt.

Mot de af Ivomiterade föreslagna lindringai/har jag ganska få anmärkningar

att göra. Eu motsägelse tillåter jag mig dock att påpeka. Ivomiterade säga nemligen:

“Roteringsbesväret är förenadt med ägande och besittningsrätten till den

jordegendom, som dertill blifvit indelt. En hvar, som åtkommit jord med sådant

besvär, är alltså pligtig att detsamma vidkännas, och det kan icke förnekas, att

värdet af jordegendom vid allt laga fång rättas efter de större eller mindre förmåner,

skatter och besvär, som vidlåda sådan egendom. Ägare af roterad jord

kan följaktligen icke anses genom roteringsbesvärets utgörande lida någon minskning

i det■■ egendomsvärde, som honom med rättä'' tillkommer. Aled egendomen

möttager han besväret; när han afyttrar den förra, gör han sig'' fri från det sednare

och har egendomens värde sig till godo.“

Komiterade vilja härmed ådagalägga att rust- och roteringen är en realskatt

på jorden. Så vidt jag kan fatta står emellertid detta uppfattningssätt i en uppenbar

strid med följande yttrande af samma majoritet: “Alen från den utgångspunkt,

att alla rotehållare i riket hafva lika skyldighet att till krigstjenst upställa och

hålla duglig karl, kommer man, såsom det vill synas Komiterade, till det rigtiga

slut, att rotehållarnes i alla orter utgift för fullgörandet af denna skyldighet äfven

borde bringas till så stor likhet, som möjligen kunde åstadkommasäfvensom

med Komiterades deraf härledda förslag: “att den lön, som rotehållaren skallbestå

t

102

soldaten måtte för hela riket fastställas till ett lika belopp under förut upgifna bestämmelser.

“ En dylik enhet för hela riket skulle otvifvelaktigt, le da till en stor

förenkling i kameralt och administrativt hänseende, och sålunda vara särdeles

Önskvärd, men huru denna, med bibehållande af principen om realskatt och utan

svåra förvecklingar, skall kunna utföras, förekommer ofattligt vid jemförelse af

högsta och lägsta taxeringsvärdet å rust- och rotehållshemman, varierande från

483,900 R:dr till 5,000 R:dr pr rotehåll och från 173,100 R:dr till 2,300 R:dr pr rusthåll,

samt af högsta och lägsta kostnaden pr nummer vid samma regementen, varierande

vid Westgöta afsuttna Kavalleri-regemente från 480 R:dr 54 öre för rusthållet

N:o 50 vid Lifkompaniet till 84 R:dr 66 öre för rusthållet N:o 50 vid Wartofta

kompani, eller vid Jönköpings regemente, der kostnaden för rotehållet N:o

94 vid Norra Wedbo kompani är 513 R:dr 0,4 öre, men kostnaden för rotehållet

N:o 29 vid samma kompani är 6.5 R:dr 97 öre o. s. v.; hvarom allt de komitébetänkandet

bifogade tabeller lemna fullständig vägledning, och till hvilka jag för

detta ändamål tillåter mig att hänvisa. I öfrigt skulle äfven vidare anmärkningar

kunna göras, rörande de föreslagna lindringarne, men det anförda torde vara nog.

Att på förhand upgöra någon graderad skala för lindringar, först och främst

mellan rotehållarne inbördes, dernäst för rusthållarne sins: emellan och slutligen

mellan rote- och rusthållare, hvilka sednare, på grund af dem tilldelade lustningsoch

augmentsräntor, icke kunna ansesr i samma mån som rotehållarne berättigade

till lindringar, under det att arten eller omfattningen af den nya arméorganisationen

icke varit bekantgjord eller ens till sina hufvuddrag för Komiterade antydd,

torde icke rimligtvis kunna begäras. Vill man härvid anmärka, att jag sålunda

icke concluderar till några positiva förslag utöfver de :af Komitéen gjorda, så får

jag härtill svara: att denna anmärkning billigtvis icke kan drabba mig. Komitéen

blef tillsatt att upgöra förslag till lindringar, enligt Riksdagens antydan i sammanhang

med och beroende af frågan om en utsträckt värnepligt, men detta oaktadt

har, såsom näihndt är, det icke medgifvits dem att få kännedom om vidden eller

beskaffenheten af denna utsträckning. Det har sålunda icke varit Komitéens fel

att dess arbete, hvad förslaget till lindringar beträffar, blifvit alltför sväfvande.

Emellertid torde den icke hafva verkat förgäfves, då- den åstadkommit förarbeten

till en kommande allvarlig lösning af frågan, och för sådant ändamål frambragt

utredningar fullständigare än någonsin förut. På grund af dessa kan, när de väntade

fordringarne en gång slutligen blifva kända, en hvar sedermera bilda sig en

egen sjelfständig åsigt, antingen om nyttan af att bibehålla vårt indelningsverk,

med större eller mindre förändringar, såsom en fast och allt framgent bestående

institution, eller om lämpligheten att ordna detsamma provisionel! såsom en öfvergångsformation,

i ändamål att slutligen aflösas och upgå i den allmänna värnepligten.

Detta sistnämnda vore ett erkännande al uphofvet till våra största historiska

103

minnen, till Gustaf II Adolfs och Carl X:s storverk, och eu återgång till den urgamla

pligten att en hvar utan åtskilnad skall försvara fosterlandet.

Stockholm den 24 Augusti 1868.

Emil Kry.

Af Herrar Sv. Nilsson och II. Sv. Ersson: Med Komitéens pluralitet har jag

icke kunnat instämma, hvarken i upfattning af omfånget af det updrag, som blifvit

anbefaldt, eller af förhållandena, som samma pluralitet tagit till grund för sitt

utlåtande i vissa delar, och ej heller i allo uti detta utlåtande. Det är således min

pligt att i möjligaste korthet framlägga min särskilta mening.

Enligt Kongl. Maj:ts Nådiga Bref den 8 October 1867 updrogs åt Komiterade,

att rådpläga rörande den af Riksdagen till Kongl. Maj:t gjorda underdåniga

framställning, att då, för ett fullständigt ordnande af rikets försvarsväsendö, en

väsentligt utsträckt allmän värnepligt utan tvifvel vore påkallad, men möjligen icke

kunde genomföras med bibehållande af indelningsverket i dess nuvarande form,

utan det på rotehållare och rusthållare hvilande besvär derföre borde lindras eller

atlösas, samt att förslag till sådan lindring upgöra. Då frågan, som förelegat

Komitéen till behandling, således berört ett fullständigt ordnande af rikets försvarsväsende,

och icke ensamt landtförsvaret, då detta ordnande icke ansetts

kunna ske med indelningsverkets bibehållande i sitt nuvarande skick, dåhelabåtsmänshållet

är indelt till rikets försvar, och då i detta båtsmanshåll finnes indelning

af både rotehålls- och rusthållsnatur, så vill synas mig som Komiterade icke

bort, såsom .skett, förbigå en så betydande del af vår försvarsorganisation, som

indelningen till hela båtsmanshållet, utan sökt att äfven derom framlägga något

slags utredning. Det är utan tvifvel att, derest rote- och rusthållare vid landtarméen

underkastas en väsentligt utsträckt värnepligt, så kommer samma onus att

drabba äfven dem vid båtsmanshållet; och då desse utgöra en så betydande andel

af landets jordbrukande befolkning, att de, efter de uppgifter jag kunnat förskaffa

mig, innehafva omkring 12,700 hela hemman, således nära en >/5 af landets

hemmantal, är detta en faktor af den betydenhet att den, efter mitt förmenande,

icke hade bort förbigås. Då i den åberopade nådiga Skrifvelsen den 8 October

1867 nämnes indelningsverket i sin helhet samt rote- och rusthållare utan undantag

för båtsmanshållet, har jag icke kunnat uppfatta skrifvelsen såsom afseende

endast rote- och rusthållare vid landtarméen; men trott att “befattning med båts

-

104

mansroteringen och båtsmansrustningen blifvit Komiterade uppdragen1'', och att

detta updrag bort fullgöras.

Pluraliteten, som haft en annan upfattning om vidden af sitt updrag, har

börjat sin redogörelse med framställning af en öfversigt af upkomsten och utvecklingen

af roterings- och rustningsbesväret. Genom denna framställning och

vid denna öfversigt är det påstående gjordt, att en del af landets innevånare

skulle hafva skyldighet att underhålla den stående krigshären och derjemte i lika

grad, som den öfriga delen, personligen deltaga i fäderneslandets försvar. Denna

skyldighet, att underhålla den stående krigsmakten, har framhållits såsom ett realt besvär,

som åligger jorden; men, att detta besvär åtagits mot befrielse från ett personligt

besvär och följakteligen i grunden är eller motsvarar ett sådant, derom innehåller Komitéens

utredning intet. Man har till och med kommit ända till det påstående: “att, då

krigstjensten upptager den värnepligtiges tid samt icke tillåter honom arbeta i det

yrke, hvaraf han har sitt lifs uppehälle, det skulle kunna anses, att uppoffringen vore

mindre kännbar för jordegaren" (som nu underhåller den stående arméen) “än för

många andra medlemmar af samhället. Han kan möjligen1'' (så heter det) “genom

biträden få sin jord skött och deraf draga inkomst, men den mindre handlanden,

handtverkaren och daglönaren m. fl., hvilka, för att drifva sina särskilta yrken,

oundgängligen måste sjelfva göra arbetet, blifva under värnepligtens fullgörande

urståndsätta att förvärfva något åt sig och de sina.''1 Då det lärer vara öfverflödigt

att nämna något om nödvändigheten för bonden att arbeta, så vida han

skall få något icke endast till sitt lifsuppehälle utan så mycket derutöfver, att äfven

handlanden och handtverkaren med fleres lif kunna uppehållas, emedan denna

nödvändighet icke kan annat än vara insedd af den ofantliga öfvervägande pluraliteten

i landet (fastän pluraliteten i Komitéen ej kunnat fatta den), så vill jag ej

uptaga tid med att vederlägga Komitépluraliteten i denna del. Men då denna

pluralitet, såsom stöd för den upfattning hvarpå dess arbete vill stödja sig, åberopar,

att den, efter noggranna undersökningar, kommit till en sådan slutsats,

att lindring i roterings- och rustningsbesväret ej är af rättvisa påkallad och ansett

såsom sin pligt att den uttala, samt upmanat “en hvar till motbevisning, som

med stöd af lagar och författningar kan sådan åstadkomma", så, och då jag icke

kunnat dela pluralitetens upfattning eller instämma i dess deraf dragna slutsatser,

anser jag det såsom min pligt att söka åvägabringa den fordrade motbevisningen,

likasom jag hoppas kunna göra det, hvarvid icke erfordras att i lagar och författningar

“inlägges en mening, som der icke finnes".

Som hufvudfrågan är om genomförande af en väsentligt utsträckt allmän

värnepligt, så är angeläget att hafva klart för sig hvad ordet värnepligt innebär.

I sig sjelf är det så uttrycksfullt och tydligt, att det vill synas som någon tvekan

icke bör upstå om dess rätta mening. Man finner få ord i vårt språk, som mera

kort

105

kort och bestämdt uttrycka en mening, och det till och med på ett nästan oförtydhart

sätt. Ordet värnepligt kan ej beteckna annat än detsamma som pligt att

värna, och då denna pligt är allmän, så uttryckes dermed allas pligt att värna.

Ar det fäderneslandet, som skall värnas, så måste ordet beteckna: allas pligt att

värna fäderneslandet, som tillhör alla.

Att en sådan pligt förefunnits hos oss i samhällets äldsta tid framhåller

Komitéen i början, då den säger: “Till landets försvar borde en hvar vid kallelse

inställa sig, den frie mannen äfven åtföljd af sina trälar“, men häri är ett misstag,

ty denna den främsta af medborgares rättigheter och skyldigheter hade lagarne

och plägsederna förbehållit den friborne ensamt, och icke lemnat till trälarne

(Calonius: om forna trälarnes rätt i Sverige, pag. 121 och följande). Rättigheten

såväl som pligten har blifvit kvarstående intill vår tid, samt fullgöres med

indelta arméen och beväringen, den har aldrig blifvit förnekad eller kan förnekas

af män, som vilja räknas bland Svenska medborgare.

Då det, såsom Komitéen säger, likväl “ligger i sakens natur, ätt upbåd till

krigstjenst man ur huset icke lärer efter bokstafven någonsin gå i verkställighet",

så hafva under tidernas lopp mångfaldiga och mycket olika lagar Varit antagna

för fullgörande af den allmänna värnepligten. När tidsförhållandena kräfde en

ordnad krigsmakt och sådan icke kunde åstadkommas, genom tillfälliga upbåd i

massa (folkupbåd), låg icke något sätt närmare till hands än att uttaga en viss

del af den m^nbara befolkningen till krigstjenst, eller kanske rättare detta var

det enda användbara sättet. Så upkommo utskrifningarne, hvilka, enligt sakens

natur, i början skedde efter hufvudtalet, mantalet (manspersonernas antal) och utgjorde

den tidens sätt för fullgörande af den i lagarne och sederna antagna skyldigheten

att värna landet. Den utskrifne, som alltid borde vara duglig till krigstjenst,

egde lega annan i sitt ställe, och, om han så gjorde, fullgöra sin allmänna

värnepligt dermed att han uppoffrade af sin egendom så mycket som erfordrades,

för att få sin personliga pligt upfylld. Under tiden blefvo detta slags utskrifningar

anledning till mycken orättvisa och mannamån, så att tankarne vändes

åt andra utvägar för att fullgöra den personliga skyldigheten mot fäderneslandet,

och så upkommo utskrifningarne efter gårdatalet, hvilka hufvudsakligen afsågo en

lättnad, deri att flere skulle anskaffa karl till krigstjenst i stället för det att, vid

utskrifningen efter mantalet, legningen ålåg, i regeln, endast den som blifvit utskrifven.

Dessa båda grunder för utskrifningarne (mantalet och gårdatalet) tillämpades

alternativt under tiden närmast före inrättandet af det ständiga knektehållet,

hvilket i sj elfva verket är en fortgående utskrifning efter gårdatalet, åtagen

mot uttryckligt löfte att vara befriad från all annan sådan med alla dervid

hängande besvär. Jag skall söka visa, att det framgår af lagar och författningar,

så vida man ej inlägger origtiga meningar i dem, att indelningsverkets nuvarande

form på detta sätt upkommit.

14

106

Så vidt mig är bekant och som Komitéen äfven i sin utredning nämner, beslutades

den första utskrifning i Westerås den 19 och 20 Januari 1544 och skulle

gå efter mantalet, så att hvar femte man i Småland och i öfriga landskap hvar

sjette fick uttagas, men i högsta nöd skulle hvar man vara beredd att utgå till

afvärjande af fiendtligt anfall. På riksdagen i Linköping år 1600 (Stjernman I.

pag. 510) beslutades, på det öfverheten skulle veta hvad krigsfolk i hvar landsända

till häst och fot förefinnes, “så menige man vore fri och förskonad och icke så

ofta betungad och besvärad med utskrifning som förut", att ett visst antal hofman

och knektar skulle i hvar landsända på riksens bekostnad underhållas. Utgifterna

till detta underhåll skulle,< då manskapet var hemma, bestridas af Kronans

ränta och upbörd; men på tåg emot rikets fiender af den landsända, hvarifrån

de utfordrats, likväl efter en sådan ordning att icke mera belöpte sig på en

bonde i den ena landsändan än i den andra. Således redan vid det äldre indelningsverkets

början förbehåll, om det framdeles alltid betingade vilkoret, af

frihet för utskrifning. Vid riksdagen i Björneborg den 9-Februari 1602 beviljades

utskrifning efter mantalet, men i Juni samma år i Stockholm efter gårdatalet, och

vid 1610 års riksdag åtog sig icke endast allmogen i Sverige en utskrifning af

25,000 man af dem som egde minsta hemman, samt adeln att låta utgå en karl

af hvart tionde minsta hemman, utan hvar prestman, som gäll hade, utlofvade en karl

antingen till knekt eller båtsman, äfvensom borgerskapet af hvar stad för sig, att

hvar tio borgare skulle skaffa en duglig karl till båtsman. Detta är icke något

enstaka exempel, att andra samhällsklasser än jordbrukare underkastat sig utskrifning,

utan flera sådana kunna anföras, fastän dessa samhällsklasser under sednare

tider lyckats undandraga sig en skyldighet som varit och bör vara lika för alla.

Vid riksdagarne åren 1624, 1625, 1627, 1629, 1631, 1632, 1633, 1634, 1638,

1640 och 1648 beviljades utskrifningar efter mantalet till olika storlek, men vanligast

hvar tionde eller hvar femtonde man. Dessa utskrifningar gingo merändels

öfver alla samhällsklasser både adel, prester, borgare och menige man. Efter

“öfverläggning om icke något sätt kunde finnas förmedelst utskrifningen i sjelfva

verket kunde något när så högt understödja Kronan med mindre Ständernas besvär

och förhatliga ransakningar, såsom ock med mindre anledning till underslef",

antogs på riksdagen år 1642 nytt utskrifningssätt efter gårdatalet och beviljades

två utskrifningar. Derefter, till och med riksdagen år 1683, beviljades utskrifningar

oftast efter gårdatalet, men ibland äfven efter mantalet, till och med stundom

på samma gång efter båda grunderna. Sålunda tillämpades gårdatalet vid

riksdagarne åren 1643, 1644, 1647, 1649, 1650, 1652 och 1655, men vid 1657 års

riksdag beviljades tre utskrifningar, hvaraf den ena efter mantalet, men de två

efter gårdatalet. Åren 1660, 1664, 1668 och 1672 lades gårdatalet till grund för

utskrifningarne, hvaremot vid riksdagarne 1675, 1678 och 1680 både gårdatalet

och mantalet tillämpades, samt vid 1683 års riksdag den förändring gjordes att

mantalet togs till grund för en utskrifning, som förut beslutats skola hållas efter

gårdatalet. Vid sistnämnde riksdag öfverlemnades åt den redan enväldige konungen,

såsom ett regale, att, efter riksens tarfvar och eget behag påbjuda utskrifningar,

antingen efter manskapet eller gårdatalet, utan att vid riksdagar eller allmänna

möten derom med Ständerna afhandla. En stor del af landets provinser hade

då ingått på det ständiga knektehållet, med vilkor om befrielse för utskrifningar

och alla dermed hängande besvär, så att endast en mindre del af dem vore

underkastade utskrifning till krigstjenst. Så hafva utskrifningar till fullgörande af

den allmänna värnepligten upkommit och efter dessa grunder hafva de blifvit verkställda

tills de efterträddes af det ständiga knektehållet.

Denna framställning om grunderna för utskrifningssättet till det så kallade

äldre indelningsverket är grundad på riksdagarnes och mötens beslut derom, och

bör väl derföre anses tillförlitlig. Den öfverensstämmer jemväl, med få undantag,

uti de upgifter Komitéen i sin utredning derom gjort. Men jag kan ej deraf draga

samma slutsats som Komitéens pluralitet, eller, att utskrifning “efter gårdatalet

var en af de ursprungliga hufvudgrunderna för det äldre indelningsverket", och

icke heller deri, att “grunden för det äldre indelningsverket var mera égnad att

bilda en här till försvar än till anfall". Då utskrifningarne till detta indelningsverk

började ske efter hufvudtalet, då de en lång tid derunder skedde endast efter denna

grund, då, ehuru under en tid gårdatalet följdes, de likväl vid slutet skedde alternativt

efter hufvudtal och gårdatal, och allrasist, det vill säga straxt före öfverlemnandet

åt Konungen, att bestämma hvilken af grunderna han ville, efter hufvudtal;

så var väl denna grund både den ursprungliga och hufvudgrunden. Att

grunden för det äldre indelningsverket varit lämpligare till försvar än till anfall

motsäges af historien; ty; nästan under hela vårt deltagande i trettioåriga kriget

tillämpades ensamt utskrifning efter mantalet, hvaremot, efter antagande af den

grund hvarpå det yngre indelningsverket hvilar, Sveriges anfall mot sina grannar

slutat med en alltför stor inskränkning af de gränser, som förvärfvades under tider

då alla mera jemnt deltogo i fullgörande af den allmänna värnepligten.

Af det anförda synes att jag icke kan dela Komitéens, visserligen ej klart

uttryckta, men tydligen underförstådda mening, att utskrifningarne upkommit af

någon annan grund än den som låg i hvarje vapenför persons pligt att deltaga i

fäderneslandets försvar. Komitéen har ej upgifvit någon annan grund för utskrifningarne,

men då ständig skilnad göres mellan värnepligt och utskrifning eller indelningsverk,

så är tydligt att Komitéen ej ansett utskrifningarne eller indelningsverket

grunda sig på värnepligt. Det är likväl klart, att, då utskrifningarne efterträdde

folkupbådet, som var det äldsta sättet för värnepligtens fullgörande, så

voro de endast ett ordnande eller en reglering af detta, likasom knektehållet är

en ordnad och reglerad utskrifning, som är ständig för innehafvarne af vissa hemman

och lägenheter emot uttryckliga vilkor att vara fria för annan, sådan med alla

108

dervid hängande besvär. Slutföljden häraf är, att knektehållet upkommit i stället

för pligten att personligen deltaga i fäderneslandets försvar och således är ett sätt

hvarpå denna pligt fullgöres. Någon annan grund för upkomsten deraf harKomitéen

ej heller upgifvit. Den talar dock om “en annan del af landets försvarsväsende“

(än indelningsverket), hvilken andra del skall vara “den urgamla pligten,

att, när det behöfdes, med samlad kraft man ur huset afvärja inträngande fienders

anfall". Af det ofvan anförda torde den som opartiskt bedömer frågan finna, att indelningsverket

icke är en annan del af vårt försvarsväsende än den urgamla pligten,

att, när det behöfves, afvärja fienders anfall, utan just den ursprungliga delen

af försvarsväsendet, hvarigenom denna pligt fullgöres, fastän formen för fullgörandet

blifvit reglerad, och fastän denna form måst stundom uttänjas och stundom öfverträdas.

Såsom stöd för sin åsigt om skilnad i grunden, åberopar Komitéen, att stadganden

stundom samtidigt gifvits om både utskrifning och upbåd i massa och fäster

särskild vigt vid 1624 och 1625 årens beslut derom, samt citerar åtskilliga, under

sednare tider antagna Regerings-former. Genomläses nyssnämnda riksdagsbeslut

med någon upmärksamhet så inhemtas, att de utomordentliga bevillningar af

skatter så väl som folk, som Ständerna då underkastade sig, afsågo utrustning för

kriget mot Polen, som understöddes af katolikerna, och mera utgjorde en förberedelse

till detta krig än så kailadt landtvärn. Det är ock svårt att finna mot hvilken

fiende ett landtvärn skulle behöfvas just då när landet hade fred med dess

grannar, Danmark sedan 1612 och Ryssland sedan 1817, med hvilket sistnämnda

land gränsregleringen blifvit äfslutad 1621. Deremot ville man sätta Konungen i

tillfälle att med kraft föra kriget i Polen och möjligen äfven i Tyskland. Att under

så vidt utseende omständigheter utomordentliga åtgärder behöfde vidtagas till

förberedelse för alla händelser, och att Rikets Ständer, som städse underkastade

sig de uppoffringar Konung Gustaf II Adolf fordrade, lofvade, i följe med andra

utomordentliga gärder, att alla rikets inbyggare skulle, efter tillgång, beväpna

sig och när det omträngde låta anföra sig dit söm Rikets värn kräfde, visar icke

att. utskrifningen och landtvärnet (för att använda detta ord) hvilade på olika grund

eller afsåge annat än fullgörandet af den i lagen stadgade personliga krigstjenstskyl.

digheten. Annorlunda kunde förhållandet ej betraktas då och annorlunda bör

det ej betraktas nu, än såsom ett fullgörande af denna skyldighet; ty den, som

blifvit utskrifven och fullgjorde skyldigheten på det sättet, kunde icke fullgöra den

i landtvärnet. Sådana försäkringar äro hvarken ovanliga, eller innebära mera bevis

om olika grunder för personligt deltagande i fäderneslandets försvar än då,

såsom ofta skedde, bestämda utskrifningar beviljades och dertill ytterligare eu “om

fäderneslandets högsta tarf det skulle fordra11 (år 1668) eller “så vida nödvändigheten

det fordrade" (år 1680). Detta landtvärn och dessa utskrifningar, som samtidigt

beviljades, att utgå både efter mantal (= manspersonernas antal) och går

-

109

datal, ansågos icke vara eller voro annat än olika sätt för fullgörande af den personliga

krigstjenstskyldigheten (- allmänna värnepligten)

Hvad Regerings-former, riksdagsbeslut och särskilda Stånds privilegier innehålla

af löften, att “i rikets nödställda tider", “i fall nöden skulle det aska" eller

“om höga nödtorften så tränga kunde" gripa Kongl. Maj:t under armarne på det

kraftigaste, och försvara landet och dess gränser, afsåg, såsom af ordalagen uttryckligen

synes, endast sådana utomordentliga tillfällen då fäderneslandet var i

fara. De innebära alldeles icke någon förbindelse för den, som på ett eller annat

sätt redan deltog i dess försvar, att göra det i dubbelt mått, men väl förpligtelse

för hvar och en, att icke undandraga sig denna främsta pligt, då högsta nöden

fordrade, att alla skulle vara redo dertill. Lika ord användas ock ofta då det är

fråga om penningebevillningar och dylikt. Sålunda innehåller XIX punkten i 1683

års riksdagsbeslut: “Sedan ock, till att så mycket mera betyga vår underdåniga

benägenhet, att gripa Kongl. Maj:t efter vår yttersta förmåga under armarne, och

hjelpa befrämja det allmänna bästa, så hafva vi afsides sättande all olägenheten,

i underdånighet lofvat och beviljat etc."

Man lärer väl icke, för det en sådan fras blifvit begagnad, vilja påstå att

dylika utgifter till det allmänna eller eftergifter af fordringar hos det allmänna

allt framgent skola qvarstå. Vid utomordentliga tillfällen fordras utomordentliga

åtgärder och uppoffringar. Det är likväl icke för något sådant tillfälle Komitéen

erhållit det nådiga updraget, utan för att, under landets mest lugna tider, rådpläga

om ett fullständigt ordnande af rikets försvarsväsende; icke om en eller

annan del deraf, eller för ett eller annat tillfälligt undantagsförhållande.

Regerings-former och riksdagsbeslut af åren 1719 och 1720 hafva blifvit åberopade

såsom innehållande, jemte bestämmelser om beståendet af indelningsverket,

att på samma gång “stadgade dessa författningar huru, vid tillfälliga behof, utskrifning

ar i riket lagligen kunde ske". Nyssnämnda Regerings-former voro nya grundlagar,

i det närmaste, så väl i detta som öfriga stadganden, lika hvarandra. De

böra således läsas med tanken fästad på hvad som förut var gällande i de fall

hvarom de åberopas, om de skola erhålla en rigtig tydning. Gör man det, så befinnes

(för att icke ännu tala om hvad knektekontrakten innehålla om utskrifning)

riksdagsbeslutet af år 1683, i punkten XXII, som gällde då 1719 års Regerings-form

antogs, innehålla oinskränkt rätt för Konungen, att, i de orter, som utskrifningen

ännu underkastade voro, hålla utskrifning “allt framgent söm tidernas beskaffenhet

och Riksens tarfvar antingen efter manskapet eller gårdatalet fordra kunna,

och Kongl. Maj:t efter eget nådigt- behag, förmedelst sina öppna Nådiga Bref i

landsorterna bjuda och förkunna låter" — “och vid riksdagar eller allmänna möten

intet särdeles derom afhandla låta". Regerings-formen åt år 1719 innehåller

deremot i punkten 5: “Kongl. Maj:t äger freda ocb frälsa sitt rike, särdeles mot

utrikes våld, men ej dertill pålägga undersåtare, utan Ständernas vetskap och fria

110

samtycke, några krigshjelper, utskrifningar eller andra utgifter, ej heller sträcka

dem till längre tid än bevillningarne innehålla. Viljande deremot Riksens Ständer

icke spara förmåga, krafter eller egendom till rikets värn, försvar och en oförvitlig

freds erhållande". Motsvarande punkt i 1720 års Regerings-form är af hufvudsakligen

lika innehåll. Uti 1683 års riksdagsbeslut förklara Ständerna sig vara

“så redobogne och villige, som skyldige och pligtige, både lif och blod, samt allt

hvad uti vår förmögenhet är för Kongl. Maj:t och Fäderneslandets försvar gerna

att våga". Uti 1719 års riksdagsbeslut lofva Ständerna “vedervåga det yttersta,

och när så omtränger, att gå man ur huset till Rikets försvar och fiendernas motstånd".

Och 1720 lofva de, ‘att vara Kongl. Maj:t biständige med lif och blod,

när till Rikets värn och försvar samt fiendens motstånd så omtränga kan“. Alla

dessa Ständernas löften, att offra förmåga, krafter, egendom, lif och blod, samt

allt hvad i deras förmögenhet är, att vedervåga det yttersta och gå man ur buse

till Fäderneslandets försvar och fiendernas motstånd, äro nästan lika. Det är visserligen

löften men inga bestämda lagbud, sådana att derefter kunde upptagas

hvarken skatter eller manskap. Af helt annan art är det, som innehålles i de serskilda

Regerings-formerna om utskrifning. Då Ständerna lemna Carl XI fritt, att

huru ofta och efter hvilken grund han vill, antingen mantal eller gårdatal, anställa

utskrifning, utan att derom på riksdagar eller möten afhandla, så förbjuda de

Ulrika Eleonora och Fredrik I att, utan Ständernas hörande, pålägga undersåtarne

några utskrifningar. De säga alldeles icke, att utskrifningar skola ske eller ens

beviljas, ännu mindre huru de skola ske. För mig har det icke varit möjligt att,

i dessa författningar, finna något stadgande huru vid tillfälliga behof utskrifningar

i riket kunde ske. Men jag har funnit, att de, i detta som i de flesta andra fall,

högst betydligt inskränka konungamakten.

Regerings-formen af år 1772 gaf Konungen något större makt, ithy att han,

om riket blef med härsmakt angripet, egde taga de mått och steg, som med rikets

säkerhet och undersåtarnes fromma öfverensstämmande voro, men då kriget uphörde

skulle Ständerna sammankomma och gärderna upphöra. Som här icke nämnes,

huruvida utskrifningarne äfven skulle uphöra, kan man väl säga, att bestämmelserna

i denna Regerings-form äro sväfvande, huruvida Konungen under krig egde

pålägga utskrifningar; emedan om han det egde så skulle ej de, inen väl gärderna,

uphöra. Då man ej gerna kan antaga en sådan mening, erbjuder sig ingen

annan än den, att Konungen egde pålägga gärder under krig men icke utskrifningar.

Det torde numera vara af mindre vigt än Komitéens pluralitet föreställt sig,

hvilken tydning som gifves åt denna grundlags-paragraf, hvilken i sjelfva verket är ganska

otydlig. Men då Komitéen säger, att, då 1789 års Förenings- och Säkerhetsakt

“gaf Konungen en makt, som gränsade till envälde, utsträckte den väl äfven hans

rätt i förenämnda hänseende (att påbjuda utskrifningar), men bestämmelserna äro

sväfvande", kan jag icke lemna utan anmärkning en sådan uppgift om sväfvande

111

bestämmelser, der alldeles inga bestämmelser finnas. Uti denna lag namnes intet

ord hvarken om utskrifning eller som kan syfta på sådana. Deremot innehåller

den, att “Regerings-formeu af den 21 Augusti 1772 blifver oförryckt beståndande uti

allt hvad som ej genom denna akt blifvit ändradt“. Således tillkommo år 1789

icke några sväfvande bestämmelser om Konungens rätt i detta fall, utan tvärtom

mycket bestämda deri, att 1772 års sväfvande bestämmelser skulle oförryckt blifva

beståndande.

Med anledning af innehållet i 73 § af nu gällande Regerings-form, hvilken

lyder: “Inga nya pålagor, utskrifningar af manskap, eller af penningar och varor

må hädanefter, utan Riksdagens fria vilja och samtycke, i den ordning, förut nämndt

är, påbjudas, upbäras eller fordras", säger Komitéen, att utväg der är beredd

“att genom utskrifning af manskap göra den allmänna värnepligten gällande". Detta

är icke så nära samma ord som användas vid tolkningen af 1719 års Regeringsform,

som ordalagen i båda grundlagarne öfverensstämma; tv om den sistnämnda hette

det att “der stadgades huru utskrifningar i riket lagligen kunde ske", men nu är

endast utväg beredd till utskrifning. Lika litet på det ena som på det andra af

dessa ställen äro föreskrifter gifna om utskrifning, men det förtjenar anmärkas, att

Komitéen så anser och uppger de, som skola innehållas i den äldre lagen, såsom

mera bestämda än de man trott sig finna i den yngre. Huruvida detta härleder

sig derifrån, att man möjligen trott 1719 års Regerings-form vara mindre allmänt

känd än den d.u gällande, derom vågar jag ej göra någon slutsats.

Då 1719 års Regerings-form säger, att Konungen ej må pålägga undersåtarne,

utan Ständernas samtycke, några utskrifningar och den nu gällande, att ingå

utskrifningar af manskap må hädanefter utan Riksdagens samtycke påbjudas, så

innehålla båda lika bestämda förbud i detta fall. Båda innehålla, såsom förut är

nämndt, inskränkningar, den förra i den makt Carl XI tydligen egde i en del af

riket, och den nu gällande i den makt som föregående regent anses hafva haft,

genom sväfvande grundlagsbestämmelser. Konungen och Riksdagen hade varit och

äro lika oförhindrade att organisera vårt försvarsväsende på utskrifnings- eller

hvilken annan grund som helst, om dessa ord funnits i grundlagen eller icke, som

de ega fri makt att gemensamt vidtaga hvilka lagförändringar som helst, då de

finna sådana lända fäderneslandet till gagn, äfven om de aldrig varit nämnda i någon

grundlag eller varit af någon påtänkta vid antagande af grundlagen.

Om icke en sådan tolkning, som den föregående, framginge af blotta ordalydelsen,

så måste den påtvinga sig vid läsningen af 80 §:n af nu gällande Regerings-form,

hvilken § jemväl blifvit åberopad af Komitéen. Den lyder: “Krigsmakten

till häst och fot så väl som båtsmanshållet af rotering och indelning förblifver

vid de med landet och städerna upprättade kontrakt och indelningsverk, hvilka

till deras hufvudgrunder skola orubbade vara, intill dess Konungen och Riksdagen

finna nödigt någon ändring deruti samfäldt att göra; kunnande ingen ny eller till

-

112

ökad rotering utan genom Konungs och Riksdagens sammanstämmande beslut tillkomma“.

Häraf är ju klart att, då rotering efter en eller annan grund alltid föregått

utskrifning, hvarken det ena eller andra är tillåtet utan med Riksdagens samtycke.

Vill man påstå, att, för det ny och förökad rotering kan ske genom Konungens

och Riksdagens sammanstämmande beslut, dermed är tillfälle beredt till utskrifning,

så bör man icke förbise, att åtgärden är uti grundlagen sammanställd med

förändring i de med landet och städerna upprättade kontrakt och indelningsverk.

Det måste antagas, att denna sammanställning ej endast i samma § utan i samma

mening tillkommit, emedan grundlagsstiftarne ansett att^ så länge dessa kontrakts

och indelningsverks innehåll står fast, bör hvarken ny eller tillökad rotering ega

rum för dem, som redan dertill äro indelta. Följaktligen ej vidare utsträckt värnepligt

än den, som fullgöres med kontrakten, utan mot rubbning i dessas hufvudgrunder.

Komitéens pluralitet, som anser hvarken utskrifning eller indelningsverk härleda

sig från den personliga skyldigheten att deltaga i fäderneslandets försvar, har

upfattat det af rotehållarne gjorda förbehållet och af Kronan gifna löftet om frihet

från utskrifning, såsom skulle denna befrielse gälla endast de “vanliga utskrifningarne

till regementenas upfyllande", och, såsom stöd för denna upfattning, att

de skulle kunna underkastas, utskrifning utöfver hvad som fordras till nämnda

upfyllande, åberopat 1683 års riksdagsbeslut. Den förvända tolkning af vigtiga

urkunder, som Komité-pluraliteten här gjort, nödvändiggör en närmare belysning.

För att lätta upfattningen af den vigtiga frågan om rotehållares utskrifningsfrihet,

hade utan tvifvel varit nödigt, att Komitéen under titeln “Knektekontraktens

innehåll" i sin utredning intagit den anmärkningsvärda punkten, som innehåller

bestämmelserna om denna frihet. Vanlig opartiskhet hade fordrat detta,

emedan det är denna punkt, som innehåller bestämmelserna till den ena partens

(rotehållarnes) fördel, då nästan allt det öfriga i kontrakten utgöres af förbindelser

de åtagit sig. Komitépluraliteten har ansett nog att framhålla dessa förbindelser

och utur 1683 års riksdagsbeslut äro, icke i utredningen men i sjelfva

betänkandet om roteringen, citerade endast de tre utur sitt sammanhang lösryckta

orden: “till regementenas upfyllande". Något fullständigare torde dessa bestämmelser

böra framhållas.

I afseende på de orter, som då ingått på det vissa knektehållet, innehåller

berörda riksdagsbeslut: “hafva vi af allmogen i Upland, Östergötland, Södermanland,

Westmanland och Nerike, som intill detta knekteutskrifning hafva varit underkastade,

efter vår underdåniga pligt samt i anledning af Kongl. Maj:ts egen nådiga

proposition hos oss välbetänkt och derutinnan stannat hafve, ett visst knektehåll

att undergå, äfvensom andra provinser i riket nemligen Öster- och VesterDalarne

— — — — — redan för oss gjort hafva, det vi ock vele till Kongl. Maj:ts

Infanteri-regementers i provinserna beständige vidmakthållande, hvart regemente af

det

i

113

det antal, som vi uti vårt till Kongl. Maj:t i underdånighet inlevererade svar utnämt

hafva, nu efter gårdetalet mottaga, så att två hela gårdar af krono- och

skatte utan åtskillnad en knekt förskaffa, underhålla och på all oförmodelig händelse

städse i beredskap hafva skole, alldeles efter det af de härtill förordnade

höge herrar, Kongl. Maj:ts högst betrodde män och råd, nyligen med oss slutne

kontrakt, varandes deremot, så länge det utlofvade af oss försvarligen presteras,

vi, våra barn och folk, som till gårdarnes cultur och bruk, samt ersättande af manskapets

afgång nödvändigt kunna behöfvas, för utskrifning och alla dervid hängande

besvär, ehvad namn de helst hafva kunna, såsom ock fördubblingar och

våldsamma värfningar nu och i tillkommande tider alldeles qvitte och befriade".

Alldeles enahanda försäkringar med dessa af allmogen gjorda förbehåll har Kongl.

Maj:t å sin sida gifvit uti kontraktet den 5 December 1682 m. fl.

Då allmogen sålunda förbehöll sig, och Konungen lofvade frihet, icke blott

för det folk som till gårdarnes bruk och kultur behöfves, utan jemväl för så mycket

som derjemte erfordras till ersättande af manskapets afgång, så kan jag deri icke

finna annan mening än att detta folk skulle, icke befrias från, utan användas “till

regementenas upfyllande". Någon frihet för detta, som rotehållarne åtogo sig

försvarligen prestera, förbehöllo de sig icke. Denna prestation åtogo de sig att

fullgöra sjelfve eller med deras barn och folk, och på det de skulle kunna göra det

samt bruka sina gårdar, förbehöllo de sig utskrifningsfrihet. Denna kunde således

icke, såsom Komitépluraliteten säger, vara frihet från de “vanliga utskrifningarne

till regementenas upfyllande", emedan just detta upfyllande blef deras åliggande.

Från hvilken utskrifningsskyldighet med dervid hängande besvär förbehöllo de sig

då och blefvo lofvade frihet? Skall denna fråga besvaras, så lärer svaret komma

att lyda: Från den som förut ålegat alla och äfven sedermera ålåg öfrige medborgare,

hvilka ej åtagit sig att hålla något visst antal krigsfolk eller komplettera

några, till visst antal bestämda, regementen.

Om ett sådant svar icke framginge af ofvannämnda förbehåll och löften, så

måste det påtvinga sig vid genomläsningen af nästföljande punkt i samma riksdagsbeslut.

Den innehåller: “Vi af allmogen, som utskrifningarne ännu underkastade

äro, nemligen Westergötland, Småland, Österbotten och Storförstendömet

Finland (undantagandes Viborgs län, som nyligen visst knektehåll också antagit

häfver) besinne äfven väl huru nödigt det till Riksens säkerhet och värn är, ett

starkt manskap att på detta sättet anförskaffa. Hvarföre vi ock såvida förändra

den utskrifningen, som nästförledne riksdag år 1680, med vilkor efter hvar tionde

gård, för innevarande år 1683 beviljades, att densamma ske må efter hvar tionde

af manskapet, öfver dem allena, som utskrifningen angår, och intet de, som rustnings-,

båtsmans- eller ett visst knektehåll nu undergifne äro; — — — — — —

Och så framt Kongl. Maj:ts regementer härmed till sitt vissa tal ändå icke blefve

15

114

kompletterade, bevilje vi äfven lika utskrifning af hvar tionde efter manskapet för

år 1684 och sedan allt framgent som tidernas beskaffenhet och Riksens tarfver,

antingen efter manskapet eller gårdatalet, fordra kunna, och Kongl. Maj:t efter

eget nådigt behag förmedelst sine nådige bref i landsorterna bjuda och förkunna

låter, särdeles enär krigstid hårdast påtränger". Här äro i tvenne på hvarandra

följande punkter, så tydligt som möjligt, intagna bestämmelser, att de, som ingått

på det ständiga knektehållet, skulle vara fria för utskrifningar och alla dermed hängande

besvär, men de, som icke hade derpå ingått, beviljade utskrifning, icke endast

då för tillfället utan allt framgent efter manskapet eller gårdatalet efter Kongl.

Maj:ts bohag och öppne bref. De stodo således i olika rättsförhållanden i afseende

på utskrifnings- och värnepligts-skyldighet. Men Komitéens pluralitet har anfört,

såsom stöd för sin framhållna mening, att ifrågavarande aftal afsåg endast

befrielse från utskrifning till regementenas upfyllande och lemnade den personliga

skyldigheten till allmänna värnepligtens upfyllande ovidrörd, att 1683 års

riksdagsbeslut afslutades med “bedyrande af Ständerna, icke blott från de orter,

som då ännu bibehöllo utskrifningarne till regementenas komplettering, utan ock

från dem som ingått på knektekontrakt, att de voro så redobogne och villige som

pligtige och skyldige både lif och blod samt allt hvad uti deras förmögenhet var

för Kongl. Maj:t och fäderneslandets försvar gerna att våga, hvilket (anser pluraliteten)

icke synes antyda någon tanke hos de sistnämnde, att de, genom omförmälda

kontrakt befriat sig från allmän värnepligt." Det hade varit väl om denna

citerade försäkran blifvit framhållen i sitt rätta sammanhang till hela riksdagsbeslutet,

men så har ej skett. Derföre måste jag anmärka, att, efter det allmogens

ombud förut aftalat om det vissa knektehållet, förändrat föregående beslut om utskrifning

och beviljat nya obegränsade utskrifningar för framtiden samt i XXIII

och sista §:n af riksdagsbeslutet beviljat, utom den innestående kröningshjelpen,

en krigsgärd och, om krig skulle infalla, att densamma förnya, hvilket allt de på

det kraftigaste försäkra; så förekomma i samma § de ord, hvarpå komitépluraliteten

fäster så stor vigt. Men omedelbart före dem står: “Kongl. Maj:t bedja vi

underdånigst, denna bevillningen till infanteri-regementernas förstärkande med

starka utskrifningar uti förbenämnda orter, samt ock uti de andre ofvansagde provinser

efter våra kontrakters lydelse vid deras vissa tal och förbenämnde krigshjelps

vid aftalte och föreskrifne terminer riktiga erläggande med nåde täcktes

uptaga; varande vi så. redobogne och villige, som skyldige och pligtige både lif

och blod, samt allt hvad uti vår förmögenhet är, för Kongl. Maj:t och fäderneslandets

försvar gerna att våga. Att vi nu detta, som föreskrifva står, hafve samt

och synnerligen på våre egne och våre medbröders vägnar etc.“ Dessa efter tidens

bruk uttalade löften och försäkringar förekomma efter anmälan af de beslut

som blifvit fattade och föregå underskrifterna af riksdagsbeslutet, hvars innehåll

allmogen beder Kongl. Maj:t med nåde uptaga. Man skall sannerligen vara i stort

115

behof af bevisning för att vilja framhålla dessa i den tiden vanliga försäkringar

såsom något annat än hvad de verkligen voro: underdånighetsbetygelser, och påstå

att ordalagen i dem på minsta sätt böra förringa verkan af de som finnas i

det för försäkringarne åberopade riksdagsbeslutet.

Det är alldeles uppenbart att sjelfva beslutet, och icke fraserna hvarmed det

frambars, är grunden hvarifrån rättsförhållandena böra bedömas. Utgår man från

denna säkra grund så finner man, att, såsom nyss nämndes, de, som ingått på allmänna

knektehållet, icke stode i samma rättsförhållande vid fullgörande af den

allmänna värnepligten, som de hvilka ännu voro utskrifningarne underkastade.

Dessa sednare kunde svårligen affordras mera till allmän värnepligt än de åtagit

sig, då de lemnat Kongl. Maj:t rätt att utskrifva när han ville och efter

hvilken grund han ville. Skulle de, som ingått på knektehållet emot frihet föi utskrifning,

varit i lika ställning, så hade ju hela förbehållet varit utan värde och

verkan. Då det icke är tänkbart, att Kongl. Maj:t, Rikets Ständer och flera provinsers

innevånare skulle, utan någon mening, i statshandling^'' införa så bestämda

löften och förbehåll, som de hvilka på många ställen förekomma om utskrifningsfriheten,

så måste deraf följa att de, som blifvit tillförsäkrade denna frihet mot

fullgörande af åtagne förpligtelser, skulle hafva minskning i skyldigheter, som ålågo

andra medborgare, vid landets försvar. Härmed vare lika litet sagdt som det lärer

vara af någon tänkt, att icke, vid utomordentliga fall, hvarje Svensk man är

pligtig offra både lif och blod samt allt hvad i hans förmögenhet står för Kongl.

Makt och fäderneslandet. Denna pligt, för forntiden, för nutiden och för framtiden,

kan och bör erkännas lika väl nu som år lf>83; men detta erkännande bör

icke berättiga dertill, att man, vid organisationen af försvarsväsendet, icke erkänner

både hvar den tyngsta bördan deraf hvilar och att rättvisan kräfver det man

fördelar de nya bördorna efter de gamlas befintlighet.

Komitéens pluralitet har velat finna stöd för sin framställning om vämepligten

äfven deri, att förbehållet uti knektekontraktet af år 1725 för Upland ar gjordt

sedan 1720 års Regerings-form antogs. Jag tror mig hafva ofvan visat att denna

Regerings-form innehöll en inskränkning i Konungens makt, som icke kunde innebära

eller föranleda till ökade förpligtelser för medborgarne, och vill nu endast

anföra, att utskrifningar kunde af Konung och Ständer lagligen beslutas efter antagandet

af 1720 års Regerings-form, till och med långt efter år 1725. Det bor

icke vara obekant, att flere provinser den tiden voro underkastade utskrifning, derföre

att de icke, genom antagande af det vissa knektehållet, förvärfvat sig frihet

derifrån. Bland dessa må nämnas det då till Sverige hörande Österbotten, hvais

knektekontrakt uprättades först år 1733 och Skåne, hvars rotehållsindelning fastställdes

först år 1817. Lika förhållande som med Upland skall det, efter Konntepluralitetens

upfattning, vara med Dalarne, likvisst med den skilnaden, att 4 § i

1682 års Kongl. Resolution, hvarigenom Dalallmogen förbehållit sig, ‘‘att intet blifva

116

belastade med något utskott, vidare än till Dalegränsens försvar11, icke blifvit genom

1728 ai s knektekontrakt för Dalarne uphäfd. Da denna allmogens frihet för

utskott i sjelfva verket innebar en förbindelse att, utom de 1,200 man knektar som

skulle upsättas, försvara Dalegränsen och da denna förbindelse måste anses uphäfd

genom den större frihet som lemnades genom 1728 års kontrakt, så kan

med mera skäl, på grund af detta kontrakt och efter vanlig lagtolkning, påstås

att den gamla förbindelsen till Dalegränsens försvar blifvit uphäfd. Det torde likväl

vara likgiltigt, huru man vill tolka eller jemnföra dessa båda lagar af 1682 och

1728 med hvarandra; ty ingen lärer betvifla att, om Dalegränsen behöfver försvar,

Dalallmogen i våra dagar är lika villig som fordom att åstadkomma det, äfven om

föreskrifter derom skulle fela.

Komitépluralitetens påstående, att den “särskilta, från urminnes tider bestående,

personliga skyldigheten för alla vapenföra män, att, när det kräfdes, deltaga

i landets försvar emot fiendtliga angrepp, hade under Konung Carl XI:s regering

icke blifvit utvecklad till den mera fasta organisation, hvartill såväl 1634 som

1640 års Regerings-form visade början1'', torde förefalla mången oväntadt. Det har

ej kunnat härleda sig från annat än samma pluralitets städse framhållna upfattning,

att med utskrifning och indelningsverk icke afsågs personligt deltagande i landets

försvar; en upfattning, som säkerligen är af ganska få delad, och som åtminstone

icke förefanns den tid utskrifningarne skedde, eller vid indelningsverkets inrättande.

Att denna inrättning vid 1683 års riksdag ansågs såsom en försvarsorganisation

visar Ständernas yttrande i riksdagsbeslutet, då de (punkt. XIV) erkänna att “Kongl.

Maj:t utaf den berömlige sorgfällighet, som Kongl. Maj:t drager för Riksens värn

och säkerhet, derpå oinbetänkt varit häfver, huruledes Riksens Milicie, så till häst

som till fot, således måtte blifva inrättad, att den kunde vara i tillstånd att med

eftertryck mottaga fiendtligt anfall11. Komitépluralitetens nyssnämnda påstående

öfverensstämmer icke heller rätt väl med dess yttrande om indelningsverket, att

det “ännu efter snart 200 år, står fast nog för att icke behöfva, icke böra nedrifvas“.

Huru denna inrättning, efter sin ursprungliga grund, upfyllt sin bestämmelse

eller huru den, mer än andra organisationer, kunnat vara eller förblifva fri från

fel och svagheter, som vidlada alla menskliga inrättningar, blefve för vidlyftigt att

här undersöka, och lärer en sådan undersökning ej heller vara nödig för utredning

af den fråga som föreligger. Det påstående torde dock kunna vågas, att endast

Komitéens tillvaro bevisar, hurusom den ganska allmänt anses otillräcklig för det

ändamål hvartill den uprättades, det vill säga till fäderneslandets försvar. Att

Konung Carl XI ansåg den tillräcklig för sin tid, och att de, som ingått på det

allmänna knektehållet, icke skulle hafva några ytterligare förpligtelser till fäderneslandets

försvar, visa icke allenast hans löften i alla af honom slutna knektekontiakt

om deras befrielse för utskrifning med alla dervid hängande besvär af

117

hvad namn de vara månde, utan äfven det, att han samvetsgrann! upfylde dessa löften

och icke någon gång sträckte fordiungar derutöfver.

Till och med Konung Carl XII, som vid början af sina krig fann den indelta

arméen otillräcklig, och måste öfverskrida kontraktens innehåll medelst befallning

till rote- och rusthållare att, i följe med andra samhällsklasser, upsätta tre-,

fyra- och femmännings-regementen, visade vid flera tillfällen, då han fordrade uppoffringar

af andra klasser, att han kände och erkände dessa rote- och rusthållares

lagliga rätt till frihet. Sålunda, då nödvändigheten slutligen tvingade honom till

utskrifning efter “mantal11, och iandshöfdingarne befalldes uprättande af rullor på

alla, som kunde komma i fråga till utskrifning, undantogos de “som lodcle på så- ^jk. p. 245.

dana hemman som bidrogo till indelta härens underhåll.“ Under sista året af hans

regering, då han nödsakades befalla tvångsvärfningar, och, om ej tillräckligt antal

kunde värfvas, lottning, samt ingen annan samhällsklass befriades, skulle likväl 4^del.

rusthållare, rotebönder och inskrifna vargeringskarlar vara fria. Dessa undantag 1636, 1638.

af den enväldige krigarekonungen äro af stor vigt för bedömande af huru rättsförhållandena

mellan rote- och rusthållare samt Kronan betraktades under den tiden.

Att de sågos ur likadan synpunkt äfven efter enväldets afskaffande och det

nya statsskickets införande kan på flera ställen inhemtas. Här må nämnas Kongl.

Resolutionen på allmogens besvär den 3 Juni 1719, hvaraf synes, att somliga fått

ersättning för tremänningsmanskap och andra blifvit lofvade; Kongl. Resolutionen

den 25 Maj 1720, deri lofvas undersökning angående ersättning för tremänningsmanskapet,

emedan en del af allmogen fått allsingen ersättning; och Kongl. Resolutionen

den 17 Februari 1723, då “den begärda ersättningen för tre-, fyr- och

femmännings-regementena måste lemnas till Rikets bättre tillstånd.“ Om icke den

tiden ansett att upsättandet af dessa regementen skett utöfver hvad allmogen lagligen

var skyldig göra, så hade säkerligen ersättning för dem hvarken blifvit gifven,

eller lofvad, och ej heller beslutats undersökning om hvilka som fått.

Utom eller utöfver hvad knektekontrakten innehålla hafva rote- och rusthållare

stundom upsatt så kallad vargering eller reserv. Komitéens pluralitet framhåller

detta, såsom hade det i viss mån varit en skyldighet, och upgifver bland

annat, att den stadgades genom riksdagsbeslut den 22 Augusti 1741 och föreskrifter

derom förnyades åren 1749 och 1752, Det är sannt att Rikets Ständer år 1741

öfverenskommo, således beviljade vargering; men det är så långt ifrån att föreskrifter

derom meddelades år 1752, att Kongl. Brefvet den 15 September samma år

tvertom innehåller: “Kongl. Maj:t lemnar till hvar och en rust- och rotehållares

egen frihet och beqvämlighet att anskaffa vargeringskarlar“. Att det berodde på rustoch

rotehållares egen frihet och beqvämlighet och följaktligen icke var någon skyldighet,

att förse sig med sådana reservkarlar, synes af flere Kongl. Resolutioner och Bref, deribland

må anföras Kongl. Brefvet angående besigtnings- och kassations-mönstringar

den 22 December 1761, hvari stadgades, att vakanta nummer skulle tillsättas med manbare

vargeringskarlar, om rust- och rotehållare dermed försedde voro, Som dessa

*

118

vargeringskarlar och stundom äfven deras hustrur voro befriade från åtskilliga utskylder

till Kronan, och karlarne förbundne till arbete företrädesvis hos de rustoch

rotehållare för hvilkas nummer de blifvit inskrifna, och då det hufvudsakligen

berodde på desse sistnämnde att förse sig med vargeringskarlar, torde man icke

af denna numera försvunna organisation, som väl sällan var synnerligen betungande,

böra söka draga bevis för större skyldighet till fäderneslandets försvar än

knektekontrakten föreskrifva, eller att de friheter, som der lofvas, på något sätt

förlorat i kraft genom vargeringsinrättningen.

Äfven den enväldige Gustaf III erkände utskrifningsfriheten för rotehållare.

Denne Konungs Bref den 15 Augusti 1777, angående norra sqvadronens af Bohus

läns Dragon-regementes förändring till infanteri, innehåller: “Wi erinre oss nogsamt,

att allt det öfriga infanteriet anskaffas och lönas af landets innevånare på

ofvanuämnde sätt, endast för att vara fria för utskrifning till landets försvar, utan

eftergift af någon penning i de ordinarie hemmansräntor eller'' andra kronoutskylder.

"

I sednare tid är den ännu bestående beväringsinrättningen gjord. Utaf

såväl Kongl. Propositionen den 30 April 1812, hvarigenom den föreslogs, som den

nu gällande beväringsförfattningen, synes att detta är en utskrifning. Då den gäller

äfven för dem, som underhålla indelta arméen, är den således, strängt taget,

stridande mot knektekontraktens innehåll. Härvid bör likväl bemärkas, att rustoch

rotehållare, emot beväringens åtagande, befriades från rekryteringsskyldigheten

i krig, så att någon lindring då erhölls för detta nya åtagande. Vid riksdagen

år 1857—-1858 ökades tiden för beväringens vapenöfningar betydligt, utan någon

motsvarande lindring för dem, som äro betungade med indelta härens underhåll,

och nu hlefvo ytterligare betungade för landets försvar. Men härvid bör icke förbises,

att detta underhåll hufvudsakligen bestrides af allmogen, och, att beslutet

om den ökade beväringsexercisen fattades mot dåvarande bondestånds vägran och

trots dess lifliga protest. Man begagnade styrkans rätt för att uppenbarligen

kränka de dyrbaraste rättigheter i samhällsfördragen; rättigheter som innefattas

uti de mellan Kronan och undersåtarne slutne och aldrig upphäfde kontrakt och

försäkringar, hvilkas förbindelser den ena parten alltid troget upfyllt. Att sådant

skett en gång berättigar ingalunda till att göra det om. Det bör snarare'' utgöra

en anledning till rättelse; ty historien visar, att der makten lemnat rättvisan å

sido, har den försvagat sig sjelf och följderna deraf ej blifvit goda.

Ehuru Komitéens pluralitet icke medgifver, att de försäkringar om frihet

för utskrifning m. m., som gifvits rotehållare för åtagande af det ständiga knektehållet,

hafva något värde, kan man dock finna att den inom sig känt dem vara

af mera vigt än som velat erkännas. Pluraliteten hade annars icke behöft bemöda

sig med anmärkningar, att dessa försäkringar skola saknas för flera provinser, såsom

Skaraborgs, Elfsborgs, Kronobergs, Jönköpings, Kalmar och Wermlands län samt

119

Skåne, Bohus län och Jemtland. Men icke heller häri har pluraliteten lyckats

träffa sanningen eller citera troget.

Sålunda befinues väl uti Kongl. Maj:ts förordning rörande Skaraborgs län

den 1 Februari 1695, hvarefter rotehönder och soldater hafva sig att rätta, ingenting

nämndt om allmogens utskrifningsfrihet. Det hade ock varit på orätt plats

der, emedan denna frihet icke inverkar på allmogens rättsförhållanden till soldaterna,

men deremot utgör hufvudpunkten i allmogens rättsförhållanden till staten,

hvilka ingalunda, så som Komité-pluraliteten uppfattar dem, innefatta endast skyldigheter

å rotehållarnes sida. Komité-pluraliteten, som så noga uppdragit skilnaden

i rotehållarnes rättsförhållande till soldaten och till staten, hade, uti kontraktet

angående det stadiga knektehållet med Ridderskapet och Adeln samt allmogen

af krono- och skatte i Skaraborgs län, slutat och upprättadt år 1684 och stadfästadt

den 16 Mars 1685, i 13:de punkten kunnat läsa följande: “Eftersom utskrifningarne

och dess besvär nu upphöra, och deraf finna, att utskrifningsfriheten gäller

äfven för Skaraborgs län.

Uti 14:de punkten af det den 10 December 1685 stadfästade knektekontraktet

mellan Kongl. Maj:t och Rotehållarne i Elfsborgs län förekommer nyssnämnda bestämmelse

om utskrifningarnes upphörande, hvadan utskrifningsfriheten är förbehållen

detta så väl som Skaraborgs län.

Rörande Wermland förekommer i lista punkten af knektekontraktet, uprättadt

den 25 Juni och stadfästadt den 18 November 1688; för detta län: “Påtage

vi oss uti denna provincen att underhålla 1200 man uti de härader, som för detta

utskrifningarne varit underkastade1'' och vidare i 13:de punkten: “i fall vi i längden

detta knektehållet intet skola kunna hålla, så äro vi förpligtade att underkasta

oss utskrifning, som för detta vanligt varit, hvilket etc.,“ — hvilket visar att äfven

der kom det ständiga knektehållet i stället för utskrifningarne.

Beträffande Kronobergs, Jönköpings och Kalmar län, har Komité-pluraliteten

funnit, att, uti förordningarne den 13 Maj 1685 och 26 Februari 1686 mellan

allmogen och soldaterna i dessa län, talas om ingen utskrifningsfrihet. Dessa förordningar

röra lika litet, som förordningen mellan allmogen och soldaterna i Skaraborgs

län, rotehållarnes rättsförhållande till staten. Men deruti åberopas, i detta

afseende, de mellan Kronan och allmogen slutna kontrakt. Desse äro af den 15

Augusti och 15 October 1684. Ehuru jag ej är i tillfälle citera ordalagen i dessa

kontrakt torde med visshet kunna antagas, att förbehåll och löfte om utskrifningsfrihet

lika litet blifvit glömda vid uprättandet af dessa, som af alla öfriga

knektekontrakt från den tiden.

Att utskrifningsfriheten utgjort vilkoret för åtagande af det ständiga knektehållet

äfven i dessa provinser, framgår dessutom tydligen af Kongl. Maj:ts Bref

till Landshöfdingen Friherre Hans Clerck den 25 Januari 1684, att proponera

adeln och allmogen i Calmar län om ett visst knektehåll. Med anförande att

120

Ridderskapet ock Adeln samt allmogen i Jönköpings ock Kronobergs län sig numera

förklarat kåfve, till att antaga det vissa knektehållet, befaller Konungen, att

göra allmogen såväl som Ridderskapet och Adeln i Calmar län den propositionen,

“om de icke äfven som de andre deras grannar i Jönköpings och Kronobergs län,

samt andra provinser, skulle hafva lust, att keller antaga det vissa knektehållet,

än alltid och årligen de många besvär och omkostningar underkastade vara, som

utskrifningarne medbringa".

Bohus läns regemente har ursprungligen varit rytteri och Jemtland upsatte

från början dragoner, så att de indelta regementena i dessa provinser icke tillkommit

på samma sätt som de ursprungligen roterade. Nedan skall jag visa, att

rusthållarne blifvit lika väl försäkrade om utskrifmngsfrihet, som rotehållarne, och

vill nu endast åberopa att, genom kontraktet den 7 September 1688, blefvo dragonhållarne

i Jemtland “försäkrade de vilkor och förmåner som rusthållarne annorstädes

uti riket äro förundte". Utskrifningsfriheten i dessa provinser kan icke

hafva förminskats, derigenom att värnepligtstjensten blifvit förändrad från kavalleri

till infanteri.

Återstår nu endast upgiften angående Skåne. Med denna provins eger det

egendomliga förhållande rum, att roteringen verkställdes der först omkring 100 år

efter det den var afslutad i nästan alla öfriga Svenska provinser, och att utskrifningar

der merändels skett i penningar, så att manskap ej vanligen utskrifvits.

Då utskrifningarne, när roteringen skedde i Skåne, i regeln upphört i hela landet

och då i Skåne endast sällan utskrifvits manskap, så är deraf lätt förklarligt, huru

det gamla förbehållet, om utskrifmngsfrihet emot ständigt knektehåll, kunnat uteblifva

der. Det linnes således mig veterligen icke för Skåne. Och jag får derföre

medgifva att bland nio af Komitépluraliteten upgifna provinser, för hvilka icke

förekomma några speciela försäkringar om frihet för utskrifning emot åtagande af

det ständiga knektehållet, hade den rätt angående en. Denna, som väntar att blifva

behandlad såsom öfriga Svenska provinser, får således stödja sin rätt och skyldighet,

såvida lag derför skall åberopas, vid det allmänna stadgandet i 80 §:n Regerings-formen,

der ny eller tillökad rotering är ställd i samband med uprättade kontrakt

och indelningsverk, så att om det ena förändras, såsom nödvändig följd

deraf, förändring måste ske äfven i det andra.

Jag tror mig nu hafva fullkomligen och så vidlyftigt som nödigt är bevisat,

att samtlige rotehållarne, för sitt åtagande att underhålla det indelta infanteriet,

blifvit befriade från utskrifning ar och dermed följande besvär, och vill nu i största

korthet anföra åtskilliga författningar, genom hvilka äfven rusthållare äro tillförsäkrade

enahanda frihet.

Genom Kongl. Resolutionerna den 19 och den 24 November 1688, den förre

till Öfverste Stålhammar och den sednare till allmogen i Sverige och Finland, förklaras,

att rusthållaren, ryttaren eller sventjenaren och dessutom en dräng och en

pojke

121

pojke för rotering och utskrifning skola vara befriade. Uti Riksdagsbeslutet den

3 Januari 1683 § XXII är, utom det i näst föregående § gjorda förbehåll om utskrifningsfrihet

mot åtagande af det ständiga knektehållet, från den utskrifning,

som lofvades af dertill då skyldige provinser, undantaget “de som rustnings-, båtsmans-

eller ett visst knektehåll undergifne äro“. Genom resolution samma dag på

allmogens i Sverige och Finland besvär förklarar Kongl. Maj:t, att han “kaningen

förändring göra med den friheten, som rustningshållare för detta hafva haft vid utskrifningarne“.

Åf 5 § i Kongl. Reglementet den 5 Januari 1684 synes att rusthåll

voro fria för utskrifning och knektehåll. Reglementet för Skåne den 7 November

1695 § 11 förklarar rusthållarne der frie för utskrifning, hvilket ytterligare försäkras

genom Kongl. Resolutionen på allmogens i Sverige och Finland allmänna besvär

den 12 December 1734 § 38. Och genom Kongl. Resolutionen den 11 Februari

1748 § 14, på krigsbefälets besvär, lemhas rusthållarne, som taga del i rustningen,

frihet från utskrifning. Dessa författningar torde tillfyllest ådagalägga att

rusthållare äfven höra vara fria för utskrifning och sålunda, i afseende på skyldigheten

att underkastas en ökad värnepligt, i samma ställning som rotehållarne.

Till rustningens uprättande har Kronan anslagit räntor och stundom tionde, som

på olika ställen mer eller mindre motsvarar rustningskostnaden; men till ryttarens

eller sventjenarens lega och underhåll har Kronan icke lemnat något bidrag. Ryttaren

fullgör samma skyldighet för rusthållaren som soldaten fullgör för rotehålla- ^ijk.

ren. Derföre äro ock endast de, som deltaga i rustningen, men icke augmentshemman

eller andra, hvilka med viss ränta blifvit anslagna till kavalleriets underhåll,

frie för rotering och utskrifning.

Genom hvad jag här anfört anser jag mig hafva ådagalagt, att med ordet allmän

värnepligt uttryckes allas lika skyldighet till deltagande i fäderneslandets försvar;

att, sedan denna pligt, till följd af Samhällsförhållandenas utveckling, icke längre

kunde fullgöras genom folkupbåd, fullgjordes den genom utskrifningar; att dessa

först skedde efter mantalet (= manspersonernas antal) och, efter det dels mantalet

dels gårdatalet under en lång tid utgjort grund för dem, den sista, som beviljades

på riksdag vid indelningsverkets inrättande, skedde efter mantalet; att det

så kallade ständiga knektehållet inrättades emot frihet för utskrifningarne; att de

löften af Kong]. Maj:t och förbehåll af rotehållare, som gjordes om denna frihet,

blifvit erkända af framfarna Konungar och aldrig återtagna eller uphäfda; att dessa

löften och förbehåll gälla för alla provinser i riket; att rusthållarne, genom många

författningar, blifvit försäkrade om enahanda utskrifningsfrihet; att, till följd af

dessa förhållanden, en del af den allmänna värnepligteu fullgöres genom den indelta

arméens underhåll; och att jag härmed framlagt giltiga skäl för min skiljaktighet

från Komitépluralitetens framställning af historien om och lagarne för

den vigtiga del af vårt försvarsväsende, som vi kalla indelningsverket.

. 159.

16

122

Det är på dessa skäl jag stöder min mening, att, i sammanhang med och

beroende af en ökad allmän värnepligt, lindring i det på rote- och rusthållare hvilande

besvär är af historisk, moralisk och juridisk rättvisa påkallad. Beloppet och

beskaffenheten af samt sättet för denna bevillning bör blifva beroende af den utsträckning

af allmänna värnepligten, som kommer att föreslås och beslutas, samt

i alla händelser icke understiga de fördelar, som beredas det allmänna, och de

uppoffringar, som drabba rote- och rusthållare med deras folk genom denna utsträckning.

Ehuru jag icke kunnat instämma i åtskilliga af de beslut Komitéen fattat,

ser jag mig dock urståndsatt att afgifva reservation emot speciela delar af dess

förslag, af anledning att, såsom de blifvit uptagna i det afgifna betänkandet, de

icke äro fullt öfverensstämmande med Komitéens beslut. Om jag antager såsom

Komitéens förslag endast det som, efter vanligt bruk i sådana fall, äruptagetmed

kortare rader eller så kallad indragen text, så fattas mycket af hvad som beslutats;

men der finnes dock en del, hvarom beslut icke blifvit fattadt; ty beslut fattades

icke om något tillskott af statsverket till soldaternas lön. Skall jag deremot

upsöka Komitéens förslag i hela betänkandet, så lära de väl någorlunda fullständigt

finnas der; men jag finner äfven då förslag, hvarom beslut icke blifvit

fattade. Sålunda förekommer der: “Komiterade — — få tillstyrka, att rotehållarnes

nuvarande skyldigheter att bidraga till trossbodars byggnad och underhåll,

samt att bekosta soldatens sjukvård vid roten, hvilka skyldigheter Komiterade ansett

böra hänföras till rotehållarnes förbindelser till staten, måtte på samma gång

uphöra“, ehuru frågan om dessa skyldigheter aldrig diskitterades i Komitéen, än

mindre något beslut derom fattades. Komitéens definitiva beslut angående lindringar

för rote- och rusthållare fattades den 10, 11, 13 och 14 Januari innevarande

år; men då det skulle leda till en ändamålslös vidlyftighet att ur dessa

protokoll uptaga dem här, får jag inskränka mig till nedläggande af min reservation

mot det sätt hvarpå redaktion och upställning af betänkandet skett, samt tillkännagifva,

att detta kunnat tillkomma endast derigenom att tvenne af Komitéens

herrar ledamöter icke deltagit deri, och att de fyra, som derefter utgjorde pluralitet,

ej ansågo sig förbundne fästa något afseende vid de anmärkningar häri,

hvilka den af tre ledamöter bestående minoriteten gjorde.

Det är lätt insedt att alla de upgifter, som blifvit lemnade från vederbörande

Konungens Befallningshafvande och Corps-chefer, om rote- och rusthållares

årliga kostnader, hemmantal, taxeringsvärden, rustningsräntor och tionde, uptagande

i rusthålls-tabellerna 40 kolumner, icke i allo kunnat blifva fullt tillförlitliga,

äfven om vederbörande fått sig tilldelad tillräcklig tid för deras noggranna

insamlande. Ehuru man haft någon anledning vänta fullt tillförlitliga upgifter från

Konungens Befallningshafvande, emedan dessa utgöras af utdrag och sammandrag

utur officiela handlingar, så har dock äfven i dessa funnits fel. Om uti de från

123

regementena lemnade upgifter, som på den korta tiden af mindre än två månader

äro samlade och sammanförda för hvart enda nummer i indelta arméen, och

nödvändigt måste grundas på undersökning i orterna, icke kunde annat än förefinnas

“större skiljaktigheter än som af olika ortförhållanden kunde förklaras11,

så, då man icke har anledning förmoda annat än att dessa upgifter, åtminstone i

allmänhet, äro samvetsgrannt gjorda och samlade, samt de fel som deri förefinnas

omöjligen kunna vara så allmänna att icke upgifternas innehåll, så troget som

möjligt varit, åskådliggöra nuvarande förhållanden i afseende på roterings- och

rustningskostnad, anser jag att en sammanfattning af dessa upgifter, sådana de

äro, bort framläggas. En sådan sammanfattning hade i alla hänseenden haft

minst lika mycket anspråk på tillförlitlighet, som de beräkningar Komitéen gjort

efter upgifterna; ty der dessa varit origtiga från källan, har det blifvit omöjligt

för Komitéen att, med bästa vilja och användande af hvad beräkningssätt som

helst, göra dem rigtigare. I alla händelser hade det varit af stort intresse att

kunna göra jemnförelser, och är det, för att i någon mån bereda tillfälle dertill

jag här intager ett sammandrag af regements-chefernas upgifter och Komiterades

derpå grundade beräkningar öfver årliga kostnaden för de roterade infanteriregementena,

utaf hvilket synes att upgifterna innehålla nära V2 million högre

kostnad än beräkningarne.

Sammandrag.

Utvisande skilnaden i roteringskostnaden, regementsvis, efter från regementena

erhållna upgifter och efter de af Komiterade gjorda beräkningar:

M

4

8

9

10

11

12

13

14

15

16

l:sta Lif-Grenadier-Regementet

Uplands Regemente

Skaraborgs

Södermanlands ,,

Kronobergs „

Jönköpings „

Dal

Helsinge „

Elfsborgs

Westgöta Dals „

Enligt

Regements-

upgifterna.

Eldigt

Komitéens

beräkningar.

R:dr

öre.

R:dr

öre.

240,241

:—

186,396

73

211,735

79

184,156

9

219,277

—

163,251

60

162,817

—

132,906

75

168,492

—

149,182

24

168,744

—

134,351

38

159,756

52

160,151

8

124,727

—

138,455

81

165,026

—

130,485

28

j 242,198

—

195,087

96

124

Enligt

Enligt

Regements-

Komitéens

M

upgifterna.

beräkningar.

R:dr

öre.

R:dr

öre.

17

Bohus Läns Regemente.......

144,326

—

105,594

65

18

Westmanlands „ .......

196,540

—

169,310

29

19

Norrbottens Fältjägare-Corps.....

32,306

—

30,620

14

XIX

Westerbottens d:o .....

73,962

—

43,637

80

20

Kalmar Regemente.......

182,820

—

145,870

26

21

Nerikes „ .........

123,467

—

94,760

31

22

W ermlands „ .........

153,232

—

127,224

93

23

Jemtlands Fältjägare-Corps......

45,075

—

45,073

56

24

Norra Skånska Infanteri-Regementet . .

104,375

—

107,058

50

25

Södra Skånska ,, „ . .

107,369

—

105,075

74

Summa

3,026,486

31

2,548,651

10

Ehuru mångfaldiga anmärkningar kunde och borde göras mot grunderna,

som antagits för Komiterades beräkningar, emedan dessa derigenom blifvit vilseledande,

är det hvarken möjligt eller lämpligt att, inom omfånget af en reservation,

åstadkomma en så fullständig kritik öfver dem, som de föranleda till. Likväl

har jag icke ansett mig kunna underlåta alla anmärkningar. — “Angående

rotehållarens årliga kostnad enligt knektekontrakten, beräknad efter nuvarande

myntvärde11, förekommer, att, under rubriken hemkall, vid de allra flesta regementen

såsom sådant beräknats 2 tunnor spanmål, ehuru hemkallet skall utgöras,

bland annat, af torpjord och på de flesta ställen bestå af ett spannland, samt soldaten

ingenstädes, med undantag af Helsingland, eger fordra spanmål då han får jord.

Ersättning för torpjorden, innan torpet hunnit upsättas och odlas, bör allmänt utgöras

med husrum och föda till soldaten, stundom mot arbetsskyldighet; och, der åker ej

anskaffas, vid några regementen af 2 tunnor spannmål, vid några med föda mot arbete

; vid flera regementen saknas föreskrifter om vederlag för torpjord. Under sådana

förhållanden hade rotehållarnes årliga kostnad bort beräknas efter den prestation,

som det är hans skyldighet fullgöra, nemligen jord. Den afvikelse Komitéen gjort

från knektekontraktens och förordningarnes bestämmelser, inverkar högst betydligt

vid jemnförelse af den kostnad rotehållaren lagligen borclc vidkännas efter

kontrakten och den han måste vidkännas genom sin skyldighet att skaffa soldat till

hvad pris som helst. Genom att i stället för jord, som rotehållaren skall lemna,

beräkna 2 tunnor spanmål, som han ingenstädes är ovilkorligt pligtig lemna, har

Komitéen fått kostnaden hög, och högst vid Jönköpings regemente, till 29 Riksda

-

125

ler 48 öre, samt lägst vid Södermanlands, till 24 Riksdaler Riksmynt. Vid beräkning

af rotehållarnes nu utgående kostnad har för en qvadratref åker antagits i

afkastning högst 2 Riksdaler 25 öre och i brukningskostnad 1 Riksdaler, tillsamman

3 Riksdaler 25 öre Riksmynt. Om en rätt jemnförelse skall kunna göras, mellan

hvad kostnaden hör vara efter kontrakten och hvad den är, så är nödvändigt

att följa lika beräkningsgrunder. Gör man det, upkommer för ett spannland

(= 2,8 qvadrat-ref), efter ofvannämnda brukningskostnad och behållna afkastning per

ref, 9 Riksdaler 10 öre Riksmynt, som för torpjord bör vara rotehållarens kostnad.

Derigenom att Komitéen användt dessa olika beräkningsgrunder har sådan

skiljaktighet upstått, att rotehållarens kostnad efter kontraktens innehåll vid ett

regemente blifvit uptagen 20 Riksdaler 38 öre högre än den bort och vid det

regemente der skilnaden är minst ändock till 14 Riksdaler 90 öre Riksmynt för

högt. Afkastningen af hö och halm är, vid beräkning af de kostnader rotehållaren

bör hafva, i allmänhet uptagen ungefär lika med, men på ett par ställen betydligt

högre än hvad en ko och ett får ansetts lemna i behållen afkastning, så

att denna beräkning icke förringar giltigheten af min ofvannämnda anmärkning.

Äfven i afseende på höjden af spanmålspriset, som tagits till norm vid valveringen

af de uti daler kopparmynt beräknade utgifterna, kan skäligen göras anmärkning;

ty utaf de i “underrättelser om grunderna för beräkningarne", härför

åberopade författningar inhemtas, att detta pris af 3 daler silfvermynt för tunnan

var kronovärdering, hvarefter spanmålen fick lösas utan afseende på om “markegång

en“ var högre. Detta lösningspris gällde, enligt Kongl. Förordningen den 5

Januari 1684 och Kongl. Förklaringen den 7 April 1685 endast för kronobönder;

och, såsom skäl för beviljandet deraf, åberopas dessa bönders sämre vilkor, drygare

onera, som gjorde att de ofta för sin dryga afrads skull hade brist på bröd.

Att det icke svarade mot varans verkliga värde, såsom nuvarande markegångspris

är afse dt att göra, synes dessutom af Kongl. Resolutionen den 28 Juli 1691, deri

Kongl. Maj:t afslår officerarnes begäran att lösa deras kronotionde efter 3 daler

silfvermynt för tunnan. De upgifter om spannmålspris, som bifogas betänkandet,

aro möjligen tagna öfver sådan spanmål, som blifvit löst eller skolat lösas, och utvisa

således icke rätta markegången. Att andra upgifter finnas eller funnits synes

deraf att, uti “Bidrag till kännedom af fäderneslandet af Grefve Fr. Bogisl. von

Schwerin, Upsala 1817“, hvarest mångfaldiga på särskilda läns markegång grundade

spanmalspris upgifvas, medelpriset på spanmål för åren 1674—1680 är uptaget

till 11 daler 30 öre och för åren 1681-1709 till 13 daler 24 öre kopparmynt,

hvilket är betydligt högre än de 9 daler samma mynt Komitéen tagit till

grund för sina beräkningar. Genom spanmålsprisens låga beräkning visar sig kostnaden

för rotehållare!! högre efter kontrakten, ty för de daler kopparmynt, som

uptagas i räkning, fås större qvantum spanmål efter lågt pris att förvandla i nuvarande

pris. -

%

126

Särdeles märkbart framträder detta förhållande vid Dalregementet, för hvithet

nu gällande kontrakt fastställdes den 12 Januari 1728. Enligt Konungens Befallningshafvandes

derstädes upgift, intagen i Protokoll å Landskontoret i Falun

den 8 Maj 1819, vid sammanträde med Westmanlands och Dalregementets rotehållare

om beklädningen, utgjorde priset för en tunna råg år 1686 12 daler och

år 1728 2673 daler kopparmynt. Derigenom att Komitéen beräknat de för rotehållarne

år 1728 bestämda högre afgifter efter ett spanmålspris, som är högst betydligt

lägre än det dåvarande, har summan på årliga kostnaden lör en rote i

Dalarne, efter kontraktet, kunnat beräknas till 163 Riksdaler 17 öre, då den näst

derintill högsta, i Östergötland, upgår till endast 138 Riksdaler 62 öre samt den

lägsta, i Wermland, till blott 78 Riksdaler 86 öre Riksmynt.

Städjans och legans fördelning på 15 år vid beräkning af rotehållarnes kostnad

enligt kontrakten, i stället för på 20 år, hvarefter den blifvit fördelad vid

beräkning af deras nu utgående kostnad, ökar den förra kostnadssumman allestädes

med 25 procent. Det skäl härför som framdragits, att med hänsigt till de

krigsoroligheter, hvilka följde strcixt efter kontraktens uträttande, toide 15 år befinnas

hafva varit den längsta tjenstetid, som skäligen kan anses hafva egt rum ,

lärer för en ganska lätt vidröring gifva vika. Lika litet som vi nu veta hurudana

krigsoroligheter vänta oss, lika litet kunde under Carl XI:s regering, vid tiden då

kontrakten uprättades, någon förutse att, genom Carl XII:s krig, kanske ej ens 15- årig tjenstetid kan hafva varit den allmänna. Indelningsverket ordnades under

fredliga förhållanden, för att bereda sig till försvar, och under alldeles lika förhållanden

samt i lika afsigt arbetade Komitéen. Det har derföre vant inkonseqvent

och missledande, att i dessa beräkningar uptaga olika lång tjenstetid.

Legan har derjemte alltid beräknats efter så högt belopp som kontrakten

medgifva, oaktadt de innehålla och det då var allmänt, att så kallade sjelfskiifne

finge tagas till knektar utan lega. Den tidens samhällsförhållanden voro sådana,

att den personliga friheten respekterades föga och deraf följde, att mången föi

ganska små orsaker måste gå i ledet. Då jag icke är i tillfälle upgifva huru stor

procent af soldaterna, som rotehållarne möjligen erhöllo utan lega, kan jag icke

göra någon beräkning på det belopp de, genom denna sig tillförsäkrade ratt,

kunde undvika utgifva. Men jag har ingen anledning antaga att lagarne mot

lösa personer voro mildare vid Carl XI:s tid än de voro ett hälft sekel sednare.

Voro de ej det, så kan man utaf “Kongl. Förordningen den 11 Februari

1743, angående öfverloppsmanskap, som kommer att användas till vakansernas

skyndsamma iståndsättande till lands och sjös1'', hemta någon ledning föi omdömet

i detta fall. Denna förordning utfärdades väl endast för då tillstundande fälttåg,

så att man vill hoppas att så drakoniska lagar, som denna, icke i allmänhet

varit gällande i vårt fädernesland; men den visar dock att, då behofvet fordrade,

kunde en så otroligt stor mängd personer, utan lega, insättas i arméen, så att,

*

127

om tvånget för dessa alltid varit lika, legas utgifvande nästan aldrig kunnat komma

i fråga. Uti Förordningen upräknas 11 särskilda klasser i städerna, med många

underafdelningar i hvarje klass, och 18 klasser på landet, äfven der med en

mängd underafdelningar i klassen, som kunde insättas i nummer utan lega. Till

och med borgare, som, efter städernas storlek, betalte endast 3, 5 eller 6 daler

silfvermynt kontribution till Kronan, voro sjelfskrifna. På landet fingo saltpetersjudare

tagas mot skälig lega, men dessa skulle återgå till sjuderistaten efter krigets

slut. Man kan och bör lyckönska vårt fädernesland, att den personliga friheten

och den fria försörjningsrätten hlifvit erkända, och icke föreställa sig att ett

annat mindre fritt förhållande någonsin skall kunna upstå; men man kan svårligen

derföre neka att, genom dessa så rättvisa och lyckliga förändringar, hafva rotehallaines

kostnader för anskaffande och lönande af soldat, äfven under det vi

njuta lyckan af deri djupaste fred, hlifvit ökade, och måste blifva det i än högre

grad om krig infaller.

Släpeklädning till soldaten har af Komiterade beräknats såsom en rotehållarnes

skyldighet att utgifva, ehuru denna skyldighet icke förefinnes vid flera regementen,

utan emot arbete af soldaten såsom vederlag. Äfven dessa beräkningar

visa rotehallarnes kostnader, efter kontrakten, på många ställen högre än de

verkligen äro.

Dessa här antydda och flera andra omständigheter, som inverkat vid de

gjoida beräkningarne, göra det för mig ovedersägligt att rotehållarnes kostnader

nu, jemnförda med hvad de, rätt beräknade, borde vara efter knektekontrakt och

förordningar från tiden för dessas uprättande, äro så betydligt förökade, att alla

de lindringar, som hlifvit upgifna såsom lemnade, ingalunda motsvara denna tillökning;

och följakteligen icke böra tagas det ringaste i beräkning vid lindringar, som

framdeles kunna ifrågakomma.

Öfver de kostnader, som ursprungligen ålågo rusthållarne vid rustningens

fullgörande, hafva inga beräkningar, så som för rotehållarne, blifvit gjorda. Sådana

hafva knappast hvarken kunnat eller bort göras, dels emedan bestämda föreskrifter

om dessa kostnader svårligen stå att erhålla, dels ock emedan rustningens

öfvertagande emot räntan icke hade den frivilliga egenskap, som på flera

ställen låg till grund för knektekontraktens uprättande. Man kan likväl ganska

lätt finna, att rustningskostnaden hlifvit betydligt mera betungande nu, än den var

vid indelningens början. Ehuru utrustningen äfven den tiden utan tvifvel var ganska

kostbar, var den dock af beskaffenhet att den egde bestånd betydligt längre

tid än nutidens mera prydliga, och säkerligen kommo icke heller uniformsförändringar

i fråga så ofta då som nu.

Vid granskning af de mångfaldiga Kongl. Resolutioner, som ligga till grund

för och utfärdats i anledning af rusthållsinrättningen, inhemtas lätt att rusthållarens

utgifter till ryttaren äfven hafva ökats, och detta uttalas bestämdt uti Krigs

-

128

och Kommers-collegii samt Statskontorets Kungörelse den 7 Februari 1781, hvari

säges, att “större förmåner nu för tiden äro ryttare och dragoner beviljade, än

vid indelningsverket var att tillgå1''. Dessa förmåner, som ingen annan än rusthållaren

lemnar, hafva säkerligen icke minskats sedan år 1781.

Om man än icke i dessa afseenden kan framlägga någon på lagarne grundad

bevisning, att rustningskostnaden är högre nu än vid indelningens början, så

gifves dock tillfälle dertill i afseende på rustningshästarnes beskaffenhet då emot

nu och deraf följande olikhet i pris. Genom Resolutionen på allmogens i Sverige

och Finland besvär den 20 November 1080 befaller “Kongl. Maj:t mönstrings-kommissarier

och Öfverstar låta de rustningshästar gillas, som äro väl undersättsige

och brede i korset, så att hvad på höjden fattas, ersättes åt tjockleken och starkheten11,

utan att någon föreskrift meddelas huru höga hästarne skulle vara. Uti

Bref till Öfverste Fritz Wachtmeister den 5 Maj 1090, säger Kongl. Maj:t, det honom

väl behagar, att Öfversten tillhåller rusthållarne anskaffa rustningshästar, som

äro 9 qvarter 2 tum höga straxt bakom sadeln, men om en eller annan häst skulle

befinnas 1 eller 2 tum lägre, och likvisst hafva styrkan, ville han den för god erkänna,

men mindre än högst 9 qvarter fick hästen ej vara så framt han skulle föi

giltig godkännas. Till General-Major von der Pahlen svarar Kongl. Maj.t den 14

November 1092, att, då hästarne äro platta och dugliga, de “måge approberas och

gillas, enär de hålla 9 qvarter 2 tvärfinger på kreutsel1''. Öfversten Johan Eib bin g

får i reskript den 8 Mars 1094 besked, att “Kongl. Maj:t vid sista riksdag förklarat

rustningsliästarne för rustningsgille när de hålla 9 qvarter bakom sadeln och

9 qvarter 2 tvärfinger på kroppen11. På allmogens i Borgo län besvär resolverar

Kongl. Maj:t den 23 December 1697, att, när rustningshästar anskaffas af den storlek,

att de fylla 9 qvarter bakom sadeln och 9 qvarter och 2 finger på länden,

och de derhos äro utan fel väl platte och undersätse, skola officerarne vara förbundne

dem att godkänna och icke besvära dem med större hästars anskaffande.

Till Öfverste Patkull skrifver Kongl. Maj:t den 14 Februari 1702, att han ma antaga

rustningshästar, som “hafva allenast 9 qvarters höjd på kreutsel, dock så att

de dervid äro goda, platta och undersätsige11, och skulle rusthållarne intet tvingas

att skaffa hästar af större höjd. Alla dessa författningar, gifna under tiden då nuvarande

rusthållsindelning uprättades, föreskrefvo endast 9 qvarters höjd bakom

sadeln och 9 qvarter 2 tum på korset för ryttarhästar som voro mönstergille. Den

första författning, om ökad höjd på ryttarehästar, jag funnit, är Kongl. Förordningen

af år 1728 om ryttares och dragoners beklädnad och utredning, hvari stadgas,

att en god och stark ryttarehäst skall vara 9 qvarter 2 tum hög bakom sadeln,

eller, der en tum brister i höjden, bör hästen det upfylla med styrkan. Men en

dragonhäst bör hålla 9 qvarter 2 tum bak på länden. Genom en förnyad Förordning

om ryttares och dragoners beklädnad och utredning, utfärdad ar 1756, stadgas

-

129

gas bestämdt, att en god och stark ryttarchäst skall vara 9 qvarter 2 tum bakom

sadeln, utan afseende på beskaffenheten i öfrigt. I afseende på rustningshästames

färg egde mera frihet för rusthållarne rum förr än nu, hvarom äfven åtskilliga författningar

kunna åberopas.

Sålunda hafva rusthållare nu blifvit anvisade viss färg på rustningshästar och

ålagda att anskaffa sådana, som äro två tum högre än vid tiden för indelningsverkets

upkomst var föreskrifvet. Två tum är visserligen ett litet tal, men hvar

man vet att, om dessa två tum fattas i höjden på en häst, så är dennes värde

minskadt icke i tumtal utan i hundra riksdalers tal. Den må i öfrigt vara aldrig

så god, så anses den endast såsom arbetshäst och betalas endast såsom sådan.

Att dessa två tum äfven fordom haft ett högt värde kan inhemtas af Kongl. Resolutionen

den 17 December 1717, deri Kongl. Maj:t har, “till att hindra det priset på

ordinarie ryttare- och dragonhästar icke må för högt komma att stegras, i nåder

funnit godt att sätta en viss taxa på dem, skolande hädanefter en häst, som håller

målet på korset, ej få betalas högre än emellan 100 och 120 daler silfvermynt

men väl lägre och en häst, som håller målet bakom sadeln, får ej betalas högre

än emellan 100 och 120 daler silfvermynt men väl lägre. Af förut åberopade författningar

synes att skilnaden i målet på korset och bakom sadeln utgjorde

två tum, och af denna att dessa två tum gjorde i taxan en prisskilnad af en tredjedel

utaf värdet. Antager man samma prisskilnad nu och priset till 400 Riksdaler

per häst, så skulle, om endast 9 qvarter höga hästar voro mönstergilla, på nu beridna

3,300 nummer indelt rytteri besparas i kapital lika många gånger 133 Riksdaler

33 1 öre, tillsamman 440,000 Riksdaler, motsvarande i årlig ränta å 6 procent

en utgift af 26,400 Riksdaler. Lägges härtill kostnaden för remontering med iVdel

af det förhöjda remontpriset, upgående till 44,000 Riksdaler, så upstår en årlig

högre kostnad för rusthållarne vid det beridna kavalleriet af 70,400 Riksdaler, upkommen

endast derigenom att större rustningshästar måste anskaffas nu än vid indelningsverkets

början.

Härmed torde vara påvisadt att äfven rusthållarnes kostnader nu, jemförde

med deras ursprungliga; blifvit så betydligt förökade, att de lindringar, som för

dem blifvit upgifna, ingalunda svara deremot och följaktligen ej heller böra inverka

det ringaste vid frågan om framtida lindringar.

Med hvad ofvan blifvit anfördt, anser jag skäl vara framlagda för min från

Komitépluraliteten skiljaktiga mening deruti:

att Komitéen icke hade bort alldeles lemna hela båtsmansindelningen utan

undersökning eller utredning;

att den af Komitéen framlagda historiska “öfversigt af upkomsten och utvecklingen

af roterings- och rustningsbesväret11 är felaktig och missledande;

att utaf en oväldig granskning af det historiska ursprunget, samt de kon

17

-

] 30

trakt och lagar, som äro grund för nyssnämnda del af indelningsverket, framgår,

att, i sammanhang- med och beroende af en ökad allmän värnepligt, rote- och

rusthållare hafva historisk, moralisk och juridisk rätt att fordra lindring i det på

dem hvilande besvär;

att upställning och redaktion af Komitéens betänkande icke är öfverensstämmande

med de beslut som fattats och icke rätt innehåller eller framhåller på

besluten grundade förslag;

att de grunder Komitéen följt, vid beräkning af de kostnader rotehållarne

lagligen borde vidkännas, äro felaktiga, så att de angifva origtiga och för höga

belopp;

att rotehållares och rusthållares kostnader ökats, utöfver hvad de vid indelningsverkets

början voro och de efter grunderna för denna inrättning böra vara,

mer än som motsvarar de i sednare tider lemnade lindringar; och

att följakteligen dessa lindringar icke böra tagas i beräkning vid frågan om

utsträckning af den allmänna värnepligten, utan, i lika mån, som vidare utsträckning

deraf kan komma att föreslås och beslutas, hör sådana lindringar beredas

rote- och rusthållare, att de gifva fullt vederlag för den ökade tunga de och deras

folk få vidkännas samt den fördel staten erhåller genom den rubbning uti hufvudgrunden

för indelningsverket, som orsakas af denna utsträckning.

Stockholm den 25 Augusti 1868.

Sven Nilsson.

Häruti instämmer:

Sven Ersson.

Af Hr G. B. Lagerhjelm: Under fullkomligt erkännande att den öfversigt

af indelningsverkets upkomst och utveckling, samt deraf beroende utredning af det

ständiga lmektehållets eller roteringens och den allmänna värnepligtens inbördes

förhållande till hvarandra inom den Svenska krigsorganisationen, hvilken Komiterade

låtit föregå sitt till Kongl. Maj:t i underdånighet afgifna betänkande, är tillfyllestgörande

för att visa, det Komiterades uttalande, “att, i sammanhang med och

beroende af frågan om ökad värnepligt, någon lindring af rustnings- eller roteringsbesväret

icke är af rättvisa, i detta begrepps egentliga mening, påkallad“, är fullt

berättigadt; af hvilken utredning dessutom framgår, huru den personliga krigstjonstskylciigheten

samt sådan skyldighet för eganderätt till jord, ledande sitt ursprung

131

ur Sveriges gamla landskapslagar, under århundraden följt hvarandra såsom en

aldrig svigtande grund för Svenska försvarsväsendet, är jag likväl af den tanke,

att en sådan öfversigt, som uteslutande tillhör historiens område, icke kan anses

vara fullständig om den icke framhåller indelningsverkets militära och sociala elementer

sådana de framgå ur Svenska historien, emedan de ensamt gifva denna

urgamla krigsorganisation sin rätta karakter och utgöra dess inre lif och väsende.

Jag finner mig så mycket mera befogad till ett sådant uttalande, som den

indelta soldatens ställning i samhällslifvet, hans egenskap af medborgare och utbildad

krigsman (en förening, som före 1789 års revolution var främmande för alla

andra länders så kallade ständiga krigsorganisationer) gör indelningsverket till en

\ för Sverige alldeles egendomlig inrättning, förklarar dess upkomst, belyser dess

utveckling och måhända försäkrar dess fortfarande tillvaro. Denna den indelta

soldatens sociala betydelse eger sin rot i urgamla samhällsförhållanden och är af

ålder betingad genom hans aflöning med jord, liksom hans militära brukbarhet,

redan från urminnes tider, blef försäkrad genom den långa tjenstetiden, eller krigstjenstens

utöfvande som ett lefnadsyrke. Under Sveriges medeltid voro dessa urgamla

bestämmelser fallne i glömska, men blefvo åter upplifvade af Wasakonungarne,

i förening med Sveriges allmoge, vid den tidpunkt i historien, då Svenska

folket började att lägga sitt svärd i Europas vågskål, och inom sin gamla folkbeväpning

inrättade en ständig krigsmakt.

En fullständigare utredning häraf synes mig så mycket mera hafva bort

vara föremål för Komiterades arbete, som Riksdagen uti sin underdåniga skrifvelse

till Kongl. Maj:t icke allenast begärt en undersökning, ‘''om och på hvad vilkor det

nu på rote- och rusthållare hvilande besvär må kunna lindras11, utan äfven ifrågasatt

huruvida en väsendtligt utsträckt allmän värnepligt kunde genomföras med

bibehållande af indelningsverket i dess nuvarande form, och då i följd häraf den

fosterländska frågans omkrets ej hör inskränka sig blott till utrönande af indelningsverkets

berättigande i rättsligt afseende, utan äfven måste beröra dess praktiska

bestämmelse såsom en militärisk institution, sådan densamma utgått ur den

medborgerliga värnepligten, samt sedermera utvecklat sig i och genom densamma,

så torde en kortfattad öfversigt, såväl häraf, som af den allmänna värnepligtens

eller folkb e väpningens historiska förhållande till stående armé organisationer i andra

länder under civilisationens utveckling, för ämnets noggranna pröfning vara

nödvändig.

132

Heeren.

Historische

Werke.

Miscellen.

Heeren.

Krigsförfattningen, eller den lag hvarefter en stats försvarskrafter ordnas,

underhållas och utvecklas, har under verldshistoriens lopp visat sig vara det sannaste

uttryck af statens, under olika tidsperioder, inneboende moraliska krafter, i

förening med fortgången af dess kultur och styrkan af dess fosterlandskärlek. Redan

från äldsta tider hafva de olika systemerna för försvarsväsendet, — legosoldater

eller stående härar, och den medborgerliga värnepligten eller folkbeväpningen,

— vexlat med hvarandra, allt efter som staternas inre samhällsförhållanden

varit gynsamma för civilisationens fortgående utveckling. De stående arméernas

anor gå tillbaka till de äldsta folkslag historien känner, Indienne och Egyptierne,

der kastväsendet skapade den fullkomligaste afsöndring medborgare emellan;

China, der stående härar uppstodo till förstärkning af den stora muren, hvilken ej

ensam kunde skydda riket mot tartarer och mongoler; Carthago som endast räknade

på sina legosoldater och hade i sin sold två verldsdelars folk; det Macedoniska

riket med sina krigvanda härar, och slutligen det Romerska kejsaredömet,

som under Augustus gaf mognad åt detta system för krigsväsendet; visa tydligen,

att de stående liärarne icke äro uppfunna i det nyare Europa, utan hafva framgått

ur de äldsta tiders civilisation. Alla tiders erfarenhet visar likväl att ett lands

försvarsväsende, uteslutande grundadt på en sådan afsöndring medborgare emellan,

hvarigenom en särskild samhällsklass gör vapnens bruk till sin enda näring samt

bildas och upfostras för krigsyrket, under det de öfriga samhällsklasserna, alldeles

främmande för krigstjensten, blott egna sig åt sina fredliga yrken — om också

en sådan organisation för öfrigt tillegnat sig sin tids hela erfarenhet, såväl rörande

dess egen inre sammansättning som om krigskonsten, eller eger till sitt förfogande

egna eller främmande legosoldater — endast för en viss tidhar lyckats uppfylla

sitt ändamål, men deremot inom sig sjelf burit fröet till sin egen uplösning,

som slutligen beredd samhällets politiska undergång; hufvudsakligen af det skäl,

att en sådan fullkomlig afsöndring af krigareyrket inom samhället är onaturlig,

emedan den sanna krigiska andan endast kan fostras i det medborgerliga lifvets

sköte och ega sin näring af de moraliska krafter, hvilka binda, ej allenast samhället,

utan äfven menskligheten.

Så dukade slutligen Carthago under med sina legosoldater i gamla historien,

och det Macedoniska riket, som framgick ur Alexanders sönderfallna monarki, störtades,

med sina stående härar och krigvanda trupper, af den Romerska republikens

legioner; den Persiska monarkiens öfvermakt bröt sig mot borgarebeväpningen

i Athen, en stat, som under sina mest glänsande dagar, i likhet med Rom, ej

kände några andra krigare än sina egna medborgare, och bibehöll sin under Themistocles

och Pericles förvärfvade politiska storhet, så länge fosterlandskärleken

förde hvarje statens medlem under vapen; men förlorade densamma, då kriget blef

ett handtverk och skaror af menniskor upstodo, hvilka erbjödo sin tjenst åt den

mestbjudande.

V

133

Under medeltiden försvarade sig de italienska städerna mot sju talrika härar,

som Fredrik Barbarossa efter hvarandra förde från Tyskland till Italien; och

sedan han jeinnat det hjeltemodiga Mailand med jorden, men dess innevånare åter

uprest stadens murar, krossade de hans makt vid Lignano 1176, hvarefter kejsaren

måste i Venedig afsluta en förlikning, då städernes fria författning och alla rättigheter

blefvo erkända. När sedermera samfundsandan inom dessa fria städer föll

och legosoldater, under så kallade condottieri, i stället för den medborgerliga värnepligten,

blefvo den förnämsta grunden för deras försvarsväsende, så förlorade de

slutligen sin politiska frihet och folio offer för främmande öfvervälde. Det lysande

exempel, som den nyväckta frihetsandan inom de små italienska republikerna under

loppet af 12:te århundradet härigenom gaf på den sanningen, att alla äro af

försynen utrustade med krafter och medel att försvara sin tillvaro, sin frihet och

sin egendom, och att förmågan dertill endast är beroende af de moraliska krafter,

hvilka finnas hos individen och samhället, fick vid början af nyare historien en

lika storartad efterföljd i de förenade Nederländernas strid med Philip II i

Spanien.

I nära 44 år hade de sju provinserna att kämpa mot Europas mest härdade

och krigvanda trupper med sina, under krigen i Tyskland och Italien, grånade anförare:

men bibehöllo segern och gjorde sig slutligen oafhängiga genom inre enighet,

kraft och ihärdighet, sedan den medborgerliga värnepligten fört hvarje stridbar

man under vapen.

Om således historien med den mest oförtydbara klarhet bryter stafven öfver

de så kallade “stående arméernes" förmåga att, utan stöd af den allmänna värnepligten,

i längden kunna värna sitt lands sjelfständighet eller uprätthålla dess politiska

betydenhet, i följd af dessa arméorganisationers inre onaturliga beskaffenhet,

så bjuder hon äfven på den anmärkningsvärda sanningen, att en armé, hvars

sammansättning är grundad på personlig krigstjenstskyldighet, med uteslutande af

alla sådana elementer inom densamma, som på ett eller annat sätt gör krigstjensten

till ett frivilligt lefnadsyrke, der de särskilda vapnen ega tillfälle att utbilda

sjg i jemnbredd med krigskonstens fortgående utveckling, och hvarigenom en ständig

vexelverkan i militäriskt afseende upstar, som ingjuter den krigiska andan till

samhällets alla, olika intressen, icke heller i längden kan uppfylla sin bestämmelse.

Krigskonsten eger nemligen sina bestämda reglor, hvilka oj utan fara kunna förbises,

ty i kriget är taktiken ofta mera afgörande än det personliga modet, så nödvändigt

detta än i sig sjelft är. Derföre visar äfven krigshistorien att striden

mellan för tillfället organiserade trupper och regelbundna härar merändels i början

aflöper olyckligt för de förra, innan öfning i krigareyrket och vana vid lydnad

och ordning gifver tapperheten och den fosterländska hänförelsen sin rätta tillämpning.

Rom är ett verldshistorisk! bevis, huru en arméorganisation, grundad på

hvarje medborgares förpligtelse till krigstjenst, med skyldighet att vid behoflemna

(teijer.

Republikanism

och

Feodalism.

Heeren.

Heeren.

134

sina åkerfält och sitt handtverk samt efter krigets slut åter uplösas, har kunnat

eröfra och beherrska verlden. Ingen stat har likväl med mera omsorg genom upfostran

danat ynglingen för krigareyrket, och innan han ansågs lämplig att ingå i

Romerska ledet, undergick han en lång och noggrann öfning. Hvarje medborgare från sjutton

aaf1Adtam?r till fyratiosex års ålder var skyldig att träda i krigstjenst, när fäderneslandets kraf

det påkallade, och ingen kunde bekläda något offentligt embete, innan han hade

gjort tio fälttåg. Hvarje soldat till fot var skyldig att tjena tjugu, och hvarje

ryttare tio fälttåg. När krig upstod uti Italien iklädde sig hvarje medborgare den

krigiska manteln (sagum), och i de mera omfattande krigen, såsom mot Gallien och

andra länder, fanns ej något laga förfall för krigstjensten. Uti en sådan, på militärisk

grund, ordnad stat, hvilken under republikens hela tid nästan ständigt var

invecklad i krig, först mpd särskilta italienska stater i nära 500 år, och sedan i

omkring 200 år sysselsatt med eröfringskrig utom Italiens gränser, borde “frivilligheten

“inom krigareyrket vara utan värde, då hvarje Romare måste vara soldat,

och i sjelfva kriget tick sin daning. Men så var ej förhållandet. Veteraner eller

soldater, som tjenat ut sin tid, förmåddes att ånyo gå i tjenst, och voro då befriade

från en del tjenstgöring, som annars tillkom soldaten. De kallades Triarii, och

utgjorde i striden den tredje linien, så upställde, att de kunde i luckorna mellan

sina manipler uptaga de båda främsta linierna när de svigtade, och, slutande sina

leder till en kompakt massa, åter börja striden. Blefvo Triarii slagne så var slagtuingen

förlorad och man blåste till återtåg. Den långa tjenstetiden och krigstjenstens

utöfvande som ett frivilligt lefnadsyrke var således uti den, på militärisk

grund, mest utbildade folkbeväpning i verlden, ej ett hinder för den sanna krigsdugligheteu,

utan betraktades som ett nödvändigt element inom sjelfva organisationen

och en heder i fäderneslandets tjenst, hvilken särskild!, belönades; och de veteraner,

hvilka under Sulla eröfrade mindre xisien, togo Athen med storm, besegrade

Mithridates eller följde Csesar till Gallien, laudstego i Brittanien och eröfrade

Spanien, samt efter öfvergången af Rubicon (hvarom Livius säger, "att det var en

ringa hop, som anföll hela verlden") lade Italien på sextio dagar för Caesars fotter,

voro af dessa störa fältherrar utbildade trupper, hvilka visat hvad en arméorganisation

kan uträtta, som, direkt utgången ur folket, eger inom sig stöd al

gamla, erfarna krigare, hvilka grånat under fanorna. Sedan eröfringarne allt mera

utvidgade sig och gränserna måste försvaras mot barbarernas infall på det romerska

området, blefvo de romerska soldaterne förlagde i stående läger, hvilka småningom

förberedde krigshärens öfvergång till stående armé, och, sedan den medborgerliga

andan under kejsardömet försvann, urartade krigshären till en tygellös soldatesk,

hvilken beredde hela rikets uplösning.

Flera århundraden efter romerska rikets undergång, och sedan krigsförfattningen

inom de flesta Europas stater, efter feodalsystemets fall och städernas tillvexande

makt, allt mer tagit form af stående arméorganisation, förnämligast åt le

-

gosoldater, samt clen medborgerliga värnepligten eller folkbeväpningen, i följd af

samhällenas inre tillstånd vid nyare historiens början, blott undantagsvis framstod

vid ett och annat tillfälle, visar helt plötsligt den nya verlden, huru landtfolk och

borgare ila till vapen för att göra sig oafhängiga af ett främmande förtryck. Efter

sju års oafbrutna strider lyckades det den nordamerikanska fristaten att emot

Europas öfvade trupper eröfra sin sjelfständighet. Den nya krigsorganisationen

inom de Förenta staterna, hvilken efter detta befrielsekrig inrättades, förblef trogen

den grundsats, att den medborgerliga värnepligten är statens sanna styrka, hvarvid

likväl en jemnförelsevis ringa del af stående trupper organiserades som stam, såsom

oumbärlig i behofvets stund för de till sina fredliga yrken återgående medborgarne.

Att ett sådant skådespel i den nya verlden skulle återverka på Europa,

som snart började en kamp på lif och död med sina medeltida, gamla statsformer,

var naturligt, i synnerhet som man dittills tryggat sig vid ofelbarheten af Fredrik

II:s bekanta yttrande: ‘''att på en stående här hvilar staten lika säkert, som verlden

på Atlas’ skuldror". Franska revolutionen, hvilken snart derefter utbröt, förändrade

genast den gamla krigsorganisationen genom nationalgardets inrättande; och nationalkonventets

dekret af den 28 Juli 1791, som befästade denna inrättning, samt

dekretet af den 26 Februari 1793, som förordnade, "att ingen skilnad skulle finnas

mellan linietrupper och nationalgarden", har fört de gamla, stående arméerna ur

deras afsöndring från öfriga samhällsklasser och införlifvat dem med massan af

folket. Slutligen har konskriptionslagen af den 5 September 1798 utbildat den allmänna

värnepligten, hvarefter all arméorganisation i Europa blef småningom grundad

på folkbeväpning eller den personliga krigstjenstskyldigheten. Uti de derpå

följande stora kontinentala krigen, under hvilka Europas mäktigaste nationer, nära

trenne årtionden, stodo i massa mot hvarandra, är svårt, att, i militäriskt hänseende,

urskilja verkningarne af denna stora förändring inom krigsväsendet, då folkbeväpning,

ej allenast som grundsats, utan ännu mera i sin tillämpning måste tillgripas,

för att kunna underhålla på krigsfot den erforderliga styrkan af soldater, — men

krigsförfattningen förblef omskapad, och Europas stora stater hafva sedermera utbildat

den medborgerliga värnepligten på fullt militära grunder.

Konskriptionslagen af år 1798 föreskref, “att hvarje fransman var skyldig till

krigstjenst ifrån 20 till 25 år“. De ynglingar, hvilka upnått denna ålder, delades i

5 klasser, år efter år, och kunde inkallas allt efter behof, då första klassen, som

uttogs af de tjuguåriga, först utgick. Sedan kunde de öfriga klasserna efter hvarandra

inkallas, och voro de konskriberade skyldige, att under fredstid tjenstgöra

till dess de voro fyllda tjugufem år. Soldatens tjenstetid berodde således på förhanden

varande förhållanden och varierade från ett till fem år, eller från fyllda

tjugu till fyllda tjugufem år“. Under krigstid var tjenstgöringen obegränsad, och

tillkom styrelsen att afskeda soldaterna, då det kunde ske utan olägenhet. Någon

befrielse ifrån krigstjenst fanns ej efter denna lag, annat än för dem, som trädde i

Heereix.

Heeren.

Thiers.

Ilistoire de

la revolution

frangaise.

Törne II.

pag. 515.

130

gifte före densammas stiftande, eller som under föregående krig fullgjort sin tjenstskyldighet.

Då landet förklarades i fara kunde styrelsen förfoga öfver hela befolkningen,

som då i massa skulle uppbådas.

Den aktiva tjenstgöringen under fredstid synes således efter denna lag hafva

varit för de konskriberade beräknad till ett år, ehuru samtliga klasserne kunde

vid behof inkallas; äfvensom all deras krigstjenstskyldighet uphörde efter de bestämda

fem årens förlopp, då hvar och en egde laglig rätt att helt och hållet

återgå till sina fredliga förrättningar. Vid tiden för denna lags stiftande stod

Frankrike vid randen af stora krig, hvilka allt mera utvidgade sig och togo nationens

alla krafter i anspråk. Då tjenstgöringen under krigstid var obegränsad, och

de nybildade arméerna genast blefvo införlifvade med gamla öfvade trupper, hvilka

i ett stort antal då funnos att tillgå inom Frankrike, och dessutom tillfälle till tillräcklig

öfning i krigstjensten erhölls under sjelfva fälttågen och på slagfälten, kan

med skäl sägas, att det system för ett lands försvarsväsende, som 1798 års konskriptionslag

grundade i Frankrike, blott under sådana tidsförhållanden kunde vara

för ett land ändamålsenligt och i militäriskt afseende användbart. Under långvariga,

brinnande krig, med tillgång till en gammal, bepröfvad stam, kan en armé,

grundad på allmän värnepligt, lätt göras krigsduglig, hvilket fransyska revolutionskrigens

historia väl visar. Den införlifvas med stammen och vänjer sig på sådant sätt

snart vid disciplin, ordning och punktlighet i krigstjenstens utöfning; men då ett

försvarsväsende skall under fredstid organiseras, för att vara färdigt i händelse af

ett blifvande krig, måste ej allenast en förutgången noggrann öfning i krigstjensten

vara beräknad, utan en sådan organisation bör ega inom sig en, under längre

tid bildad och utvecklad, sann militärisk anda. Den utveckling, som konskriptionssystemet

sedermera erhållit, såväl inom Frankrike, som inom andra länder i Europa,

och de stora ansträngningar i finansielt hänseende, hvilka de respektive staterna

fortfarande göra, för att inom sjelfva folkheväpningen eller konskriptionen

bilda sig en pålitlig och alltid krigsduglig stam såsom stöd för de ständigt nya och

omvexlande elementer, hvilka årligen ingå uti arméens leder, ådagalägger sanningen

häraf. I likhet med den mest krigiska nation i gamla verlden, den romerska,

har den i närvarande tid i militäriskt hänseende mest utbildade nation, den fransyska,

för att erhålla en sådan, pålitlig och alltid krigsduglig stam, inom sitt konskriptionssystem

bildat andra organisationer, hvilka grunda sig på frivilligt inträde

i krigstjensten samt frivilligt förlängd tjenstetid. Antalet af sådane, hvilka inom

Om fransyska fransyska arméen tjenat ut sin tid, men af fri vilja fortsätta krigstjensten, (reengaGustafKleen.

gement) mot den derföre bestämda afgiften, (år 1863 = 8,300 francs) uppgår till

Md 11fi en tred-iedel arm®ens hela, effektiva styrka. Då dertill kommer, att pensionerna

Tankar om till manskapet utgå i förhållande till deras längre tjenstetid, hvilka för 30 års tjenst

folkbeväp- minst utgöra 365 francs, så framgår tydligen hvad alla tiders erfarenhet gifvit vid

ningen D

pag. 15. handen,

137

handen, att, ehuru den medborgerliga värnepligten är den enda, starka grunden

för ett lands försvarsväsende, så kan den arméorganisation, som derpå skall bildas,

likväl icke undvara, såsom ett fast element inom sig, hvarken frivilligheten till

krigstjenst, ej heller den långa tjenstetiden.

Under det att verldshistorien således visar, huru krigsförfattningen är ett

sannt uttryck af en stats inre samhällsförhållanden, och att de väsendtligt olika

systemerna för krigsväsendet, stående härar och medborgerlig värnepligt, vexlat

under tidernas lopp i jemnbredd med styrelseformerna, beroende på den grad

af jemnvigt och allmän anda, hvari de olika staterna vid särskilda tidpunkter befunnit

sig; samt, att den fransyska revolutionen äfven inom krigsväsendet utgör

en vändpunkt, efter hvilken de gamla förhållandena i nästan alla Europas stater

blefvo omskapade; och slutligen, att, sedan det militära kastväsendet försvunnit

och den gamla stående armé organisationen utgått ur sin afsöndring samt blandat

sig med öfriga samhällsklasser, den allmänna värnepligten eller konskriptionen inom

sig måst uptaga frivilligheten till krigstjenst och den långa tjenstetiden såsom

ett nödvändigt element i militäriskt hänseende; så har Sverige troget bibehållit

sin under århundraden gällande krigsförfattning, hvilken, i förening med statsförfattningen,

bevarat dess sjelfständighet och inre, politiska frihet, samt beredt

nationen ett hedrande rum inom det europeiska statssystemet. Detta anmärkningsvärda

förhållande visar, att ett lands krigsförfattning ej bör ensamt ses ur sin egen

synpunkt, utan framträder först i sitt sanna ljus, då den betraktas i förhållande till

samhällets hela tillstånd. Den Svenska konungamaktens af ålder nära förening med

den urgamla folkfriheten, och deras gemensamma, kraftfulla bemödanden att alltid

kunna värna landet från främmande förtryck, är den historiska orsaken till den

för Svenska samhället egendomliga företeelsen, att den medborgerliga värnepligten,

sådan den utgick enligt de gamla landskapslagarne, såsom en fast grund bibehållit

sig i den Svenska krigsorganisationen, under det att, på denna grund, genom

konungarnes och folkets förenade krafter, en ständig krigsmakt småningom bildades,

hvilken, i motsats till de vid den tiden i Europa inrättade stående arméorganisationerna,

ej grundlädes genom afsöndring af krigsståndet från öfriga samhällsklasser,

utan gjorde medborgaren till en disciplinerad soldat.

Redan i den äldsta svenska samhällsförfattningen voro alla fria vapenföra

män pligtige att på utsatt tid och ort infinna sig med kost och fulla vapen då strinnholm.

fiende hotade landet, eller eljest då Konungen ledung (krigsfärd) påbjöd; ty K°-^®gn^of^"

nungen rådde för kriget, så att det af honom berodde, antingen lian ville sitta pag. 576.

18

138

qvar (hålla fred) eller här utsända. Han kunde upbåda så stor del af det ledungspligtiga

folket och så många af de vanliga skeppen honom godt syntes; han

egde äfven sjelf råda huru länge han ville ute vara, och på härfärder visade honom

alla en ovilkorlig lydnad. Som i de aldra äldsta tiderna de flesta krigstågskedde

till sjös, så hafva, särskildt med afseende derpå, häraderna varit i skeppslag

indelade, och de gårdar, som lydde under samma skeppslag, voro pligtiga att

för krigsfärden tillhandahålla ett skepp med alla dess tillhörigheter, samt detsamma

utrusta med skeppsmanskap och kost. Hvarje mansperson, som fyllt tjugu år,

var skyldig att deltaga i ledungen, hvilken förpligtelse varade till dess ålderdomen

Sandbergs gjorde honom oskicklig till mannavärf. Till stöd och styrare för denna folkbeväpsamlingar.

ning hildades en kärntrupp af de mest vapenkunnige, i härnader öfvade och bepröfvade

män, hvilka dels omgåfvo konungens person eller, såsom bemanning på

hans eget skepp, brukades till mindre utfärder och krigsförrättningar, dels egde

skyldighet att bevaka kusterna, under det hären eller folket var sysselsatt med

sina fredliga värf.

I Bohus län och öfrige till Norge hörande orter var så förordnadt, att

hvarje skeppsrede eller härad äfvenledes skulle utgöra ett visst antal långskepp

med full beväring; och i Danmark var ledungen lämpad efter jordens taxering.

Då konungen icke påbjöd härfärd, men satt hemma i fred, upbar han till ersättning

för det byte han under härnaden kunnat förvärfva, för hvarje snäcka eller

långskepp en viss gärd af penningar eller varor, som af skeppslaget erlades i stället

för den omkostnad, som det med iitredandet af matkost och hela den öfriga

skeppsutrustningen måst vidkännas. Denna gärd, (ledungsskatt,) kallades på forntidens

språk ledungslama deraf att den endast'' erlades då härfärden förlamades,

d. v. s. då intet sjötåg påbjöds. Sednare blef ledungsutrustningen en stående

skatt äfven i fredstid. Den lagliga grunden för krigstjenstens utöfvande i Sverige

har således redan från äldsta tider varit dels personlig krigstjenstskyldighet eller

“att gå man ur huset,“ dels skyldighet för jorden att efter gårdatal utrusta och

underhålla hären, hvilken från början utgjordes af sjöfolk. På det att hvar och

en jordegare skulle, i ostörd ro, få sitta hemma och bruka sin jord samt ej blifva

öfverrumplad, funnos särskildt underhållne krigsmän, hvilka under härnaden utgjorde

en stam för sjelfva krigshären, men under freden bevakade kusterna. Tjenstetiden

var för alla beräknad så länge krafterna tilläto att utöfva krigstj ensten, som, i

sådant fall, blef ett lefnadsyrke. Det slags beskattning, som nu drabbar jorden

genom indelningen till knektehållet, och hvilken i Norden härleder sig från den

hos de germaniska folken vid jorden fastade krigstjenstskyldigheten, är således i

Sverige urgammal, och har tillika med de inom den indelta krigsorganisationen

ännu gällande grundbestämmelser, med undantag af frivilligheten i valet af krigareyrket,

framgått ur våra gamla landskapslagar. De häftiga skakningar, under hvilka

Sverige utgick ur sin medeltid, åstadkommo ett barbari i allt hvad lagliga former

139

hette, hvarigenom dessa gamla grunder för krigsorganisationen småningom gingo

förlorade, eller folio i glömska; men grundsatsen låg qvar i folkmedvetandet och

framträdde under mera utvecklade former då nationalkänslan, långt senare, åter

vaknade, och nationens krafter, efter inre söndringar, förenade sig till gemensamma

mål. Den gamla bondehären, hvilken uteslutande under medeltiden utgjorde

Sveriges stridskrafter, och som saknade alla andra organisativa former än den

personliga krigstjenstskyldigheten, hvilken vid fiendens ankomst trädde i verkställighet

genom allmänt uppbåd, för att vid krigets slut fullkomligt upplösas, har,

under Engelbreckt, Sturarne och Gustaf Wasa, befriat landet från utländskt förtryck

och inlagt en odödlig ära. Gustaf I förklarade likväl öppet inför nationen,

uti sitt cirkulär till Sveriges allmoge af den 30 December 1542, nödvändigheten Tegel. Gu“att

ett väldigt, godt krigsfolk finnes, som kan, riket till stor styrkelse, skydda ^

hvar och en i sina fredliga värf,“ och vid den derpå följande riksdagen i Westerås len p. 167.

1544, då nationens ombud beslöto en utskrifning af hvarje femte man i Småland

och hvarje sjette i de andra landsändarne samt dessutom allmän uppfordring, i

händelse af behof, till rikets försvar, var början gjord, ej allenast till en förändring

af krigsväsendet, utan äfven till återupptagandet af urgamla bestämmelser inom

krigsförfattningen.

Den personliga krigstjenstskyldigheten blef fortfarande sjelfva grunden för

rikets försvar; men inom densamma organiserades den egentliga krigshären till fot

genom utskrifningar, hvilka beslutades på allmän riksdag, och utgingo, till en början,

efter beräkning af folkmängden inom hvarje landskap, äfvensom underhållet,

efter Rikets Ständers beslut, utgick under form af bevillning. Till bildande åter af

en inhemsk, ständig krigsmakt inrättade Gustaf I dels så kallade afvelsgårdar,

utaf jord som låg öde, der det vexande fodret anslogs åt rytteriets hästar, och all

den boskap, som der kunde underhållas, samt all spanmål användes till i orten

förlagde manskaps förplägning, sedan den kostgärden, som landet skulle utgöra, Frosterus.

var förtärd; dels inqvarterades, såväl fotfolk som ryttare, på de Kongl. slotten, 1:sta delen

mot

årslön eller sold, jemte underhåll efter en viss ordning, hvartill omkringliggande

härader skulle bidraga. Dessa organisationsplaner gingo snart förlorade

under de inre politiska hvälfningarne, hvilka, efter Gustaf I:s död, förde Sverige

till branten af sin undergång; och de under hans söner ständigt vexlande utskrifningsformerna,

i förening med de omisskänliga spår till framtida organisativa former,

hvilka under denna tid trädde fram i dagen, kunna gifva ett begrepp om

huru krigsförfattningen i Sverige, för att begagna en skriftställares ord: “utvecklat

sig organiskt från en inre nödvändighet och upvext småningom i nödvändighetens

stränga skola. “

Krigstjensten, hvilken såväl i våra gamla landskapslagar som i den republikanska

och feodala krigsförfattningen utöfvades som en personlig skyldighet, hvilken

ingen fri man kunde undandraga sig, öfvergick, under medeltidens sista period,

140

inom de europeiska staterna till ett lego- eller soldsystem, hvarigenom lösdrifvaren,

som ansågs stå utom samhället, blef framför andra förfallen till krigareståndet.

Denna stora förändring i krigsväsendet, som föranleddes af penningens vexande

inflytande och städernas rikedom samt feodalsystemets fall, har visserligen

äfven i den Svenska krigsförfattningen vid denna tid vunnit något insteg, då, enligt

Wijkander. Gustaf I:s artiklar af år 1555, “hvarje lös person, som löper omkring landet husbonkrfgsförfatt-

delös’ var sjelfskrifven till krigstjenst; och skulle fogdame nämna de dugligaste

ningens bi- ut;“ men den har aldrig varit af något inflytande på krigsorganisationen, emedan

SvecklingUt'' konungamakten i Sverige alltid har vädjat till nationens ädlaste krafter. “Dock

hwilke godhe karlar, edle och oedle, sigh sjelffwe uprusta wille medh een häst,

tree, fyre eller fleera och ther till förskaffa godhe karlar och harnesk med allt

Stjerneman. tillbehör,“ säger konungen, på mötet i Arboga 1536, “the samma skulle årligen

1:pagd137?’ bekomma på hvar häst och rustningh, Trettio marek ortiger och sex alnar Engelskt

kläde, eller penningar therföre, när kläde icke stodhe till att bekomma, thessligkest

haffwa fritt borgläge och fodring heela åhret egenom, effter som sedwahna

plägade wara här i landhet. “

Ett sådant uprop till landets innebyggare, hvilket egentligen afsåg bildandet

af ett inhemskt rytteri, mot sold och underhåll af Kronan, antagligen för att förläggas

på de under organisation varande så kallade afvelsgårdarne, var visserligen

blott en förändrad form af den gamla rusttjensten, sådan denna, på grund af

Alsnöstadgan, plägade utgöras, hvilken stadga, som vederlag för frivillig vapentjenst

till häst, utlofvade frälsefrihet så länge tjensten fullgjordes; men i nationell hänseende

är nämnda Arboga mötes beslut märkligt, emedan af detsamma framgår,

huru den nya konungamakten i Sverige, i motsats med förhållandet inom det öfriga

Europa vid den tiden, vänder sig till sjelfva nationen och tager dess bästa krafter

i anspråk för att göra krigsmakten fulltalig; och då Eric XIV, uti sitt Öppna Bref

al den 12 November 1561, utlofvar, “att alla tjenare och landsknektar öfver hela

Riksregistra-riket, hvilka innehade och besutto skatte, krono, kyrke och klostei''s, biskops-eller

tur- prebendehemman, skulle, då de sjelfve drogo ut i konungens och rikets tjenst,

halva, i sin frånvaro, deras hemman frie från alla årliga utskylder och pålagor,

att njute, bruke och behålla, så ofta som de kunna vara utaf Oss ifrån deras hus

och bohag förskrefne;“ äfvensom han gaf förskoning från dagsverken och skjutsresor

åt dem, “hvilka sände sina egne söner eller andre med på tåget,“ genom

hvilken förordning grundskatten af jorden, jemväl af krono- och skattehemman,

kom i beröring med krigstjenst, och då denna författning snart derefter tillämpades

äfven för rytteriet, kan det nuvarande indelningsverket, såväl med afseende på

denna organisations förhållande till statsverket i kameralt hänseende, som ur militärisk

och social synpunkt, genom denne konungs till nationen gjorda framställning,

anses vara inledt. Liksom konung Magnus Ladulås, genom Alsnö stadga 1285,

hvilken hade tvenne särskilda bestämmelser: 1) att de, som konungen följa, befrias

141

från utgörandet af alla utskylder till konungen; och 2) att alla de män, som till

häst tjena, åtnjuta samma frihet (frälse), hvem helst de tjena; — sökte, att mot

frälsefrihet å innehafvande hemman, så länge vapentjenst till häst fullgjordes, skapa

ett dugligt, inhemskt rytteri; så har Eric XIV, genom sin ofvannämndaförordning,

sökt att med skattefrihet för innehafvaren af såväl egen som Kronans jord, så

länge krigstjensten utöfvades, bilda ett dugligt inhemskt fotfolk. Åtgärden var

föranledd dels af militäriska skäl, för att på sådant sätt erhålla pålitliga krigsmän

till det Lifländska kriget; hvilket synes deraf, att fullkomlig skattefrihet utlofvades

åt de hemmansegare, som sjelfva gingo ut i kriget, under det att frihet från dagsverken

och skjutsresor endast tillkom dem, som sände sina söner och drängar;

dels af sociala skäl, för att hustrur och barn i mannens frånvaro skulle kunna, ,

under åtnjutande af sådana förmåner, hålla hemmanet vid makt; men synes ej

hafva omexlelbårligen ledt till det åsyftade ändamålet, emedan den besutne bonden

sjelf derigenom rycktes från sin gård till aflägsna krigsskådeplatser, och Kronan

förlorade, genom en sådan eftergift, allt för mycket af sina inkomster. Sjelfva

grundtanken, nemligen skattefrihet för krigstjenst, eller rättare, aflöning med jord,

utvecklade sig likväl i en ganska snar framtid, och blef grunden för den blifvande

indelta krigsorganisationen.

Den egentliga styrkan af det inländska fotfolket bestod, under Eric XIV:s

regering, af landsknektarne, hvilka genom utskrifningar uttogos efter folkmängden

inom hvarje landskap. I sitt Öppna Bref af den 7 December 1564, säger Konungen

till knektehöfvidsmännen: “På det man måtte hafva godt, dugligt folk, de der drista

sig till att se en vred karl under ögonen, när så behof göres, så wele Wij, attJRiksregistraicke

utan åtskillnad i Wår tjenst antages allehanda sällskap, som tillförene ske tur''

plägar" — — —

Allmogens ständiga klagomål öfver dessa utskrifningar, hvilka, i följd af deras

beräkning efter folkmängden, ofta heröfvade de mindre gårdsbruken sin enda manshjelp,

hvarigenom gårdarne hlefvo öde, och Kronans förlust genom den utlofvade

skattefriheten föranlät Johan III, att söka skapa en krigsmakt medelst inhemsk

värfning af allahanda löst folk, hvilket ville tjena för sold och beklädnad, i likhet

med det vid denna tid i Europa upstående legosystem eller värfvade trupper; och Adler1577

års utskrifningsmandat, hvilken är den första författning i detta hänseende, sPa™- Afsom

röjer en bestämd plan för utskrifningarne, gällande för hela riket, föreskref, Svenska

att företrädesvis inhysesmän, som icke gjorde skatt för hemmansbruk, kringstrykåre

och sådane som ej togo årstjenst, skulle uttagas till knektar. Detta system stånd. Wittillfredsställde

hvarken konungen, som derigenom fick odugliga soldater, ej heller terhets, ffifolket,

— och strandade genast vid sin första tillämpning. Kriget i Lifland fort- Antiqvitetsfor

och ryssarnes infall i Finland gjorde en utskrifning efter detta mandat nöd- akademiens

vändig. Allmogen i Upland och Östergötland ingick då till Konungen med begå- 3:aje delen.

142

Riksregistra

tur.

.rån, att i den förra provinsen hvarje sexton, och uti den sednare hvarje tolf, besutne

hölider skulle utgöra och väl utrusta en varaktig karl, hvilken skulle antecknas

och utfordras efter mantalet, utan åtskilnad på krono, skatte eller frälse.

Denna begäran blef ej allenast för tillfället beviljad, utan en sådan grund för utskrifningarne

hlef sedermera antagen år 1591, och gällande för hela riket. Orden

“varaktig karl,11 må här ega betydelsen af en vapenför eller fullmyndig man, såsom

det ofta förekommer i den tidens talesätt, eller vara liktydigt med “ständig knekt,“

uti hvilken bemärkelse dessa ord framdeles användas i Konung Gustaf Adolfs Bref

till Dalallmogen år 1621, hvilket af alla fornforskare anses vara början till den

ständiga roteringen i Sverige, så synes det, som denna allmogens framställning,

att för hemmanet eller besutenheten få utrusta en knekt i stället för utskrifningen,

ur såväl historisk som social synpunkt, är ett märkligt stadium i den nuvarande,

indelta krigsorganisationens utveckling. Tanken var ingalunda ny. Under

Sveriges vikingaålder, då härnadstågen sträckte sig till andra sidan hafveu, för

sköfling och härjande af främmande kuster, egde den sin tillämpning genom den

gamla ledungspligten, och fick åter nytt lif, då nationen, efter flera århundraden,

började kasta sin blick på andra sidan Östersjön. Kulturförhållandena hade likväl

mycket förändrat sig. En sådan, personlig krigstjenstskyldighet för innehafvande

hemman, hvilken redan i den äldsta krigsförfattningen fanns föreskrifven, kunde

ej, af sociala skäl, i längden utgöras; den måste utbytas mot en annans öfvertagande

af krigstjensten, under det hemmanet fullgör underhållet och utrustningen.

Denna, i sig sjelf enkla förhandling, som förbereddes uprepade gånger af allmogen,

men hindrades af ständiga krig, fick slutligen sin fulla utveckling af Gustaf

II Adolf och Carl XI, samt är grunden till den indelta soldatens sociala och militära

betydelse, sådan den ännu i dag framstår inom samhällslifvet.

Med Carl IX:s anträde till regeringen började den svenska krigsmakten, som

under Eric XIV och Johan III allt mera aftagit i brukbarhet, att framträda i bestämda,

organisativa former. De inre, politiska söndringar, Indika under denna tid

hotade Sverige med fullkomlig undergång, hade hämmat utvecklingen af Gustaf I:s

plan för inrättning af en ständig krigsmakt. Rusttjensten försummades; utskrifningarne,

till ersättning af afgången bland fotfolket, vexlade i ständigt nya former,

men blefvo, genom embetsmännens underslef och styrelsens svaghet, utan nytta,

emedan arméen rekryterades med odugligt krigsfolk. Kronans rytteri vågade ej

på slagfältet möta det polska kavalleriet, och den gamla Svenska krigsäran kunde

blott för ett ögonblick upprätthållas af Pontus De la Gardies och Henric Claeson

Horns lysande segrar i Finland och Lifland. Med ett orubbligt mod och en vexande

kraft har Carl IX gått fäderneslandets, så inre, som yttre fiender på lifvet, och

under det han bekämpade dem lade han grunden till en inhemsk, ständig krigsorganisation,

aflönad med jord; samt har ej gått ett steg fram till detta mål, utan

143

i samråd med Rikets Ständer; liksom lian, för att få dugligt krigsfolk, utan skonsamhet

tog i anspråk nationens bästa krafter, hvarhelst de funnos.

Genom beslutet på riksdagen i Linköping den 19 Mars 1600 stadgades: “att stjernman.

ett visst antal liofmän och knektar skulle i hvarje landsände, på rikets bekostnad, 1:sta delen,

årligen och stadigt liållne blifva, så starke till mantal, som uti en deröfver upprät- pag'' 51°''

tad ordning bestämdes, hvarförutan krigsfolket borde, när det icke var uppbådadt,

njuta sin lön och uppehälle af Kronans uppbörd och ränta, på sätt framdeles förordnas

skulle; men då det uppbröt mot fienden, underhållas af den provins, hvarifrån

det uppfordrades, och hvilken då utgjorde så mycken fetalie som till en månad,

helt eller hälft år behöfdes, medan folket, på rikets tåg och resa, brukade blefvo.“

Denna ordinarie krigsmakt, hvilken skulle ersättas genom utskrifningar, blef,

på grund af Rikets Ständers beslut vid Norrköpings riksdag 1604, förstärkt med lbidem

niotusende man till häst och fot, både främmande och inländska af: “hvad folk fag. 551.

man kan komma tillwäge, och lust hafwe till att tjena, att på tre år, räknandes

från 1 Maj, extraordinarie hållas i marken mot the Poler eller Invad andre fiender, ''

som sig på Riket nödge kunne."

Såsom Hertig af Södermanland var Carl närvarande i rikets råd, då vid 1591

års utskrifning beslutet fattades: “att öfver hela riket en varaktig karl skulle utrustas

och underhållas efter hemmantalet, lika för krono, skatte och frälse.“ Grundsatsen,

som utgick från allmogen i Upland och Östergötland år 1578, gick ej i

full verkställighet; men till allmogens lindring införde Carl utskrifningarnes beräkning

efter gårdatal (en karl för hvarje 10 gårdar), hvarvid de mindre hemmansdelarne

blefvo räknade som hela hemman och hushållet eller matlaget således utgjorde

sjelfva beräkningsgrunden. Härigenom blef, enligt Hertigens egna ord, den

10 September 1602, till Helsinge allmoge, “blott hvar 30 eller 40 man uttagen till

krigstjenst i stället för hvar 10, som förut öfligt var.“ Så snart det likväl blef

allmogen tillåtet att sjelf utaf ett visst antal gårdar utgöra karlar till landsknektar,

uttogos merändels sådane personer, som för lejd ville ingå i krigstjensten.

Pröfningen af dessas frejd och duglighet tillkom knektehöfvidsmännerne, hvilka ej

sällan genom mutor läto förleda sig att antaga odugligt folk. Carl beslöt derföre,

gemensamt med rikets råd, att till knektar uttaga dugligt och varaktigt folk, antingen

det var bonde, bondes son eller dräng, gifte eller ogifte, hvilka till krigstjenst

befunnos duglige. Detta vigtiga beslut sattes genast i verkställighet, hvarigenom,

under Carls återstående regering, till krigstjenst skulle medelst utskrifningar

uttagas:

l:o alla gifte manspersoner, som hade egna hushåll eller, efter den tidens .

talesätt, “som vore dess egne män," men icke besutto egna hemman eller upp- P

togo ödeshemman;

2:o alla inhyseskarlar samt alla arbetare, som ej hade årstjenst, utan,

som

144

Konungen uttryckte sig: “brukade löpa omkring i häradet,“ men voro duglige till

krigstjenst; samt slutligen

3:o. alla bönder, hvilka förut varit utskrifne till krigstjenst, och derigenom

befriade sina hemman från ordentliga kronoräntan, men icke från bevillningar.

Dessa voro dessutom skyldige att tjena så länge för sina hemman, som de dertill

ansågos duglige. Slutligen beviljades på Örebro riksdag 1610, att alla bönder, som

voro duglige till krigstjenst, men hade små hemman, skulle, utom skattefrihet på

hemmanen, få förskoning för alla slags utgifter och bevillningar. De, som inga

hemman hade, fingo sold; men snart tilldelades dem kronohemman.

Så försökte Carl att inom den allmänna värnepligten framkalla företrädesvis

duglighet och pålitlighet; men han stadnade ej härvid. Nödvändigheten af en

ständig stamtrupp, grundad på frivillig krigstjenst och lång tjenstetid, trängde sig

allt mera fram uti detta, af djupa politiska skakningar uprörda, land; och Carl,

som i Lifland, Polen och Ryssland kämpade om sin krona samt med blicken fästad

* på de vidt utseende krig, hvilka snart skulle utbryta i Europa, väl anande de kraf

ter,

hvilka nationen dervid skulle lägga i vågskålen, — med djup erfarenhet, att en

folkbeväpning, utan fast stöd af en säker, bepröfvad stam, ej kan upfylla sitt ändamål,

— har i samråd med nationens ombud sökt bilda en sådan, grundad på frivillig

tjenst mot erhållande af frälsefrihet för egen eller Kronans jord, så länge

vapentjenst till häst eller fot utöfvades.

Utländskt, värfvadt krigsfolk, som vid denna tid kringströfvade Europa, och

lånade sin tjenst åt den mestbjudande, hade visserligen, såväl af Gustaf I, som af

hans söner understundom blifvit använde, men alltid med nationens motvilja. Uti

Riksregi- skrifvelse af den 27 Februari 1591 yttrar, bland annat, Johan III —--. “Förthy

stratur. låta förskrifva främmande folk, therutinnan hafva Wij stort betänkiande för

mångahanda orsakers skull, förmode ock, att thet icke skall behöfvas, efter thet

Wij hafve trogne och välvillige Undersåther, som theres hjelp Oss och Riket icke

Gei''er vägre“; och Rikets Ständer yttra senare, uti 1627 års riksdagsbeslut: “att främSvenska

fol- mande folk icke lätteligen skall vara tillfångs, är ock icke så tjenligt Rijket med

kets historia. fgrsvara) som infödde Svenske Krigsmän". — Under oafbrutna krig kunde likväl

utländsk värfning icke undvaras, och främmande krigsfolk utgjorde i följd deraf,

under vissa tider, en stor andel af den Svenska krigshären.

Då Svenska krigsmakten både till häst och fot, blifvit alldeles uprifven i

slaget vid Kirkholm 1605, och rikets säkerhet fordrade dess ofördröjliga iståndsätRiksregi-

tande, utfärdade Carl IX den 6 Januari 1606 sitt frälsemandat, hvaruti han utlofsr

ur'' var åt alla dem, som antingen till häst eller fot godvilligt låta bruka sig uti Liffland

och Polen mot fienden, evärdelig frälsefrihet på de gårdar, som de antingen sjelfve

egde, eller ock kunde förvärfva sig af Kronan, så länge de kunde eller ville frälset

uppehålla, samt tillika gemensamt sköldemärke för dem sjelfva och deras efterkommande,

145

kommande, äfvensom högre sold, i likhet med det främmande fotfolkets. De ryttare

och knektar, som antogo de i detta mandat utlofvade förmåner, samt godkändes

jemte full beväring på mönstringarne, undfingo tryckta stadfästelsebref med

Konungens underskrift på hvad dem således utlofvadt blifvit. De som tjenade till

fot kallades sköldeknektar och ställdes under befäl af en särskild höfvitsman; och Hallenberg.

utgjorde dessa i början af år 1611 tvenne fänikor. 1:8ta delen

Konungens

tanke, att genom uplifvandet af urgamla bestämmelser rörande

vapentjensten till häst, sådana de uttalas i Konunga-balkens 11 kap., utsträckt äfven

för tjensten till fot, bilda en frivillig stamtrupp till stöd för den öfriga hären,

eller, såsom orden lyda i ofvanberörda mandat: “att ett antal tappert Svenskt

folk, det sig välvilliga dertill vele finna och bruka läte, uti marken komma kunde

gick blott till en ringa del i omedelbar verkställighet; men till förstärkande af

dessa, så kallade sköldeknektar, skulle, enligt Kongl. Författningen af den 16

Februari 1611, de till fotknektar utskrifne bönder, som hade så stora hemman, att

de räntade till fyra tunnor spanmål och derutöfver, ställa sig under höfvidsmännen

för sköldeknektarne och tjena för sina gårdar utan vidare lön. De fingo ett tryckt

bref, i hvilket deras och gårdens namn inskrefvos, och erhöllo dymedelst evärdelig

frälsefrihet på sina hemman, så länge krigstjensten för dem uppehölls, samt rättighet

att föra det gemensamma sköldemärket. Åt alla, till landsfänikorna hörande

knektar, som sjelfva inga hemman hade, skulle tilldelas smärre gårdar om två

tunnor spanmåls eller ett pund smörs ränta, hvilka hemman skulle vara skattefria

äfven för alla slags bevillningar. Då någon stupade emot fienden, hade gemenli- Hallenberj?

gen hans enka hemmanet skattefritt under ett år såsom nådår.

Till rytteriet, hvarom i det följande skall vidare anföras, hade redan förut

befallning blifvit utfärdad att tilldelas gårdar; och den 1 April 1609 utkom en

ordning, hvari stadgades att hvarje ryttare, mot förpligtelse att hålla häst och sadelmundering

jemte goda vapen, skulle erhålla en gård om 12 dalers ränta, fri

från alla utlagor, så vissa som ovissa persedlar, samt att ryttarne skulle hafva sina

hästar på Kronans slott och gårdar, att der underhållas, äfvensom ryttarens vapen

der skulle förvaras. Om gården räntade mindre så skulle ryttaren hafva fylhiaden

i penningar, men om den åter räntade mera än 12 daler, borde öfverskottet

afräknas på ryttarens klädelön eller månadsbesoldning.

Befälets aflöning utgick, enligt 1611 års förordning, dels i spanmål, dels uti

besittning af en gård, fri från alla onera och besvär. Om ej en sådan gård fanns

att tillgå, erhölls en mot räntan eller afkastningen svarande ersättning, hvilken

äfven beräknades i spanmål.

Vid Carl IX:s död låg således den indelta krigsorganisationen till sina grunddrag

färdig. Krigsmakten till fot bildades genom utskrifningar, hvilka uttogos, dels

efter hufvudtalet, dels efter gårdatalet, beroende på den större eller mindre styr

19

-

146

Hallenberg.

Greijer.

Svenska folkets

historia.

I delen p. 7.

ka, hvilken för tillfället skulle tagas i anspråk. Knektarne utgjordes till större delen

af bönder eller jordegare, hvilka tjenade för frälse- eller skattefrihet å sina

hemman, eller för besittningsrätten af smärre kronohemman, som de antingen bebodde

och brukade, eller af hvilka de upburo afkastningen. Ryttarne innehade

större hemman än fotfolket, och bebodde dem. Deras hästar sköttes och utfodrades

på de Kong!, slotten och kungsgårdarne mellan fälttågen. Tjenstetiden för

såväl ryttare som knekt var förbunden med besittningsrätten till jorden, eller för

dem som hade egna hemman, så länge som de önskade att hafva dessa fria från

skatter och utsk3''lder. De under krigen stupade krigsmännens enkor egde rätt,

att under ett års tid, som nådår, upbära de under lifstiden mannen tillkommande

förmåner af jorden. Den Svenska krigsmakten egde sålunda inom sig, till en stor

del, ett urval af den till krigstjensten uttagna, manbara befolkningen, hemmansegare

och jordbrukare, som efter ett krigs- eller fälttågs slut skötte sina hemmansbruk,

till dess de åter upbådades. Desse utgjorde sedermera, under Gustaf II Adolf,

kärnan af den krigshär, som förvärfvade Sverige en verldshistorisk betydelse, “visserligen1^

säger den store häfdatecknaren, “för ett ögonblick, — men nog för ett

odödligt minne!11

De elementer inom den nuvarande indelta krigsorganisationen, hvilka i socialt

och militäriskt hänseende gifva soldaten sin medborgerliga betydelse, och

sjelfva institutionen sin från alla andra iänders krigsförfattningar skiljaktiga karakter,

äro det indelta aflöningssättet och soldatens långa tjenstetid, eller krigstjensten

som ett lefnadsyrke, hvilka, ledande sin härkomst från den personliga krigstjenstskyldighetens

urgamla samband med eganderätt till jord, under Gustaf II Adolfs

tidehvarf fingo sin organisativa utveckling; samt det “frivilliga inträdet i krigstjensten“,

hvilket egentligen härleder sig från rusttjenstens upkomst, och alltid tillhört

rytteriets organisation, men som först med den ständiga roteringens införande, och

densammas vidare utveckling genom Carl XI:s inrättning af det vissa och ständiga

knektehållet, äfven ingick som en grundbestämmelse i organisationen af det indelta

fotfolket.

Uti ett land, med så ringa folkmängd i förhållande till sin vidd, som Sverige;

med en härd natur, långsamt utvecklade näringar, och i följd häraf ett jemförelsevis

litet rörelsekapital, hvarest de ingående skatterna, under förflutna tider svårligen

kunnat utgöras i klingande mynt, utan måste utgå i persedlar; har det indelta

aflöningssättet, som egentligen är eu anvisning för löntagaren, att sjelf direkte

upbära Kronans inkomster, mot förpligtelse till krigstjenst, alltid varit landets

enda medel, att kunna utrusta och underhålla en ständig krigsmakt. Den af Erik

147

XIV och Johan III såsom löneförmåner för ryttare och knektar dels förunnade

frihet från utskylder och besvär af deras hemman, dels anvisning af vissa räntor

att upbära, var, såsom ofvanföre är sagdt, ett återuplifvande af urgamla bestämmelser

inom krigsväsendet i Sverige. På denna grund, hafva Carl IX och Gustaf II

Adolf upgjort fullständiga stater för rytteriets och fotfolkets aflöning, hvilka, sedermera

af tidsförhållandena och ett helt .århundrades krig rubbade, likväl genom

Carl XI:s inrättning af rust- och rothållet till sin natur hlefvo bevarade och derigenom

fortfarande skyddat den indelta soldatens och ryttarens medborgerliga

ställning.

Enligt 1614 års afiöningsordning för fotfolket tilldeltes befälet i årlig lön

spanmål, penningar och kläder, samt besittningsrätt af en gård, hvarå räntan afräknades

från lönen,'' för både vissa och ovissa persedlar, hvaremot frihet erhölls

från körslor och skjutsning.

Hvarje landsknekt erhöll årligen 1 tunna spanmål, 2 daler i penningar och

5 daler till kläder. I fält undfick såväl befäl som knektar månadssold, och en gemen

landsknekt erhöll 3 daler i månaden.

Den indelning på krono- och skattehemman, som Carl IX grundläde medelst

tilldelande åt knektar af en gård, fri från utskylder och pålagor, blef af Gustaf II

Adolf vidare utvecklad. Att dessa gårdar varit temligen stora visas af Konungens

skrifvelse från Wadstena den 7 October 1619 till Herman Wrangel och Sven Månsson,

der det förekommer: “att oaktadt knektarne i Kalmare län härtill hafva hvar

haft ett fjerdedels hemman och derutaf dem varit tilldelt hvar ett pund smör, så Sandbergs

äro Wi dock särdeles nu förorsakade det att förändra således, att hvarje åtta man E87ri^nK*r''

ett hemman vara skola, och uti visst derutaf hafva fritt ett hälft pund smör med

en mark foder — — — — eller fodringspenningar; hvad sedan alle andre ovissa

persedlar, eller hvad de ock för namn hafva och påläggas kunne, vidkommer, för

dem skole de befriade vara, så vidt en åtting vidkommer". — — — —

Den 5 Juli 1621 utfärdade Konungen följande skrifvelse: “Wi Gustaf Adolf

etc. etc. Gör*e vetterligt, huruledes Wi af gunst och nåde för Wåre trogne Undersåters

och gemene Landsknektars välstånds och förkofrings skuld, utöfver hela riket

hafve låtit göre en viss Anordning i så måtto, att, efter som de uti Landsorterna

äro boendes och besutne, alltså skall hvar Ståthållare och Befallningsman

vara förpligtad denne Wår gjorde Anordning dem till godo åtnjuta och ovägerligen

bekomme låta, så att hvar gammal Landsknekt skall uti någon särdeles gård Ibidem.

vara invist till en daler af det som årligen faller, och dernäst skall han hafva en

åttondels gård fri för alle ovisse pålagor ehvad namn de hafva kunne; — Befalle

fördenskull11 — — — — —

1 hvilken utsträckning ofvannämnda åttondels hemman verkligen innehades

af knektarne som boställe torde vara svårt att upgifva, i synnerhet som redan

1622 befallning utgafs för de norrländska regementena, att åt de gemene knek

-

148

tarne inga hemman skulle inrymmas, utan allenast åt befälet; men i Östergöthland,

Frosterus. Småland, Westergöthland och Wermland, samt en del af Nerike och Södermanland

hafva knektarne innehaft sådana hemman, då i Finland, Norrland, Upland, Westmanland

och några socknar i Nerike, eftergift beviljades å mantalspenningarne för

soldaten och hans hustru, samt på boskapspenningarne för 1 ko och 2 får; äfvensom

ryttare och knektar frikallades för gärd å deras egen boskap. Afgången

ersattes fortfarande genom utskrifningar, hvilka under Gustaf Adolfs regering företrädesvis

förrättades efter hufvudtalet; och skulle efter konungens krigsfolksordning

i främsta rummet uttagas unga bondesöner, och, såsom han der uttrycker sig,

“lösdrifvande embetsfolk, (handtverkare), som förmåga hafva1''. Ingen skulle, efter

denna ordning, i tjensten tagas, som var yngre än 17 år, och ej äldre än 50 år;

men alla skulle förpligtas att tjena i 20 år, med rätt till afsked då de voro fyllda

50 år.

Redan från längre tid tillbaka hade den knekten som blef utskrifven rättighet

att upbära rotepenningar af kamraterna i roten, och var skyldig att för dessa

köpa sig undervärja och kläder, emedan honom ej bestods kläder af Konungen

förr än han tjent året omkring. Från år 1629 blef omsorgen om dessa persedlars

anskaffande pålagd rotarne, hvilka tillika blefvo förbundne att lemna knekten nålandiTrege-

got af rotepenningarne. År 1640 ändrades detta stadgande så, att 9 marker silfmente^

d vermyn^ afräknades, för hvilka dels knekten skulle kläda sig, men återstoden öfdeien.

verlenmas till öfversten eller kaptenen för inköp af värjan; och öfverläts slutligen

dessa penningar åt krigsrätten eller dess fullmäktige för att anskaffa vapen.

Rytteriets framstående vigt inom den tidens krigskonst, då detta vapen utgjorde

sjelfva hufvudvapnet, dess dyrbara materiel och kostsamma underhåll, togo

naturligen i anspråk Wasakonungarnes trägna omsorger för dess vidmakthållande;

och de hafva icke heller sparat Kronans jord för att erhålla ett talrikt och godt

kavalleri. Denna omvårdnad visar sig i de stora ansträngningar, som gjordes för

att skapa ett Kronans rytteri, då den adeliga rusttjeusten, som ständigt försummades,

förblef alldeles otillräcklig för behofvet. Detta rytteri bildades på enahanda

grund som rusttjensten, och har, i likhet med denna, utgått från Alsnö stadga 1285,

genom hvilken det blef hvar och en jordegare, som deraf ville begagna sig, tillåtet,

att mot vapentjenst till häst frälsa sitt hemman från skatt, så länge denna

tjenst utöfvades. Det indelta rytteriet eller rustningen hvilar således redan från

sin första början på frivillighetens grund. Dess organisation är långt äldre än det

indelta fotfolkets, hvarigenom den indelta ryttaren, såsom en öfvad krigsman och

besuten jordinnehafvare, eger djupare anor; men den historiska utvecklingen af

149

clen indelta ryttarens och soldatens sociala och militära ställning, är, med undantag

af ryttarens frivilliga inträde i krigstjensten, fullkomligt lika. Gemensamt hafva

de, mot erhållande af skattefrihet för sin jord, gått från hus och hem till långt aflägsna

krigsskådeplatser, och båda hafva, om de ej varit jordegare, erhållit Kronans

jord i aflöning för sin tjenst, hvaruti likväl så till vida röjer sig någon olikhet,

då ryttarens indelning och vilkor före Carl XI:s tid, synes hafva varit något

större än som bestods den indelta knekten.

Under Gustaf I:s tid funnos tvenne olika organisationer af Kronans rytteri.

Besoldningsryttare, hvilka tjenade för årslön och borgläger (inqvartering), vanligen

på de kongliga slotten och kungsgårdarne, stundom ock hos allmogen, emot afräkning

i dess utlagor; samt Landsryttare eller Landsfanor, hvilka endast tjenade Adlersparre.

för årslön, och utgjordes till större delen genom rusttjenst för hemman, mot afräkning

af skatten för så stor del, som vanligen bestods en ryttare i årslön. När

dessa behöfde göras fulltaliga, kunde hvilken som helst uti samma landsort, utan

afseende på stånd, tillsätta karl och häst, samt sålunda frälsa sitt hemman från

skatter och onera, då de anmälde sig till ryttmästaren. Dessa sinsemellan väsendtligt

olika institutioner sammanfalla efter Gustaf I:s död uti en enda. Ryttarne

voro dels hofmän eller sine egne män, dels sventjenare, hvilka mot årslön

redo andras hästar. Deras aflöning utgick således i början dels i penningar, dels

i hemmansräntor, men förvandlades snart till grundräntor i jord. Sedermera öfverläts

denna jord under besittningsrätt åt ryttaren, för så vidt han ej sjelf var

jordegare; och slutligen kom, genom Carl XI:s organisation af rusthållet, denna

jord i andras händer, under förbindelse för egaren eller åboen att underhålla en Krigsvetenryttare

emot innehållning af grundskatten och ett tillskott af andra hemmansrän- skapsakadetor,

när de af sjelfva rustningsstammen utgående ej stego till ett visst belopp. lingar för

De många löningsordningar för rytteriet, hvilka under tiden från Gustaf I:s år 1835.

död och till Gustaf II Adolfs anträde till regeringen utkommo, alla med syftemål

att, genom erbjudna fördelar i skatteväg, förmå landets jordegare att uprusta sig

hvar och en med så många hästar och vapen, som han kunde åstadkomma, ega

alla samma skaplynne, och skilja sig föga i sina bestämmelser. I allmänhet erbjöds

ryttaren 10 daler på hvarje häst, då de voro hemma, men i fält vanlig besoldning.

Denna penningeersättning skulle för de ryttare, som besutto egna skattegårdar

eller innehade kronohemman, afräknas från hemmanets årliga räntepersedlar

efter åsatt värdering. Om hemmanets räntor stego högre än årslönen, skulle

fogden upbära öfverskottet, men om samma ränta var mindre, skulle bristen i årslönen

fyllas genom kronoupborden. Carl IX:s skaparehand ingriper likväl snart

äfven här, och enligt hans “ordning huru med rytteriet härefter i Sverige förhållas

skall", daterad Kalmar den 24 Oktober 1603, stadgades:

att ingen ryttare fick hafva mer än en häst, på hvilken han sjelf skulle sitta;

\

150

att hästen skulle hela året hållas på stall, hvarföre till loder för densamma

beviljades tolf lass hö och sex tunnor hafre;

att hvarje ryttare skulle såsom lön för sig, få en gård om fyra pund smörs

ränta, eller, om det vore ett afradshemman, om sex tunnor spanmål.

I fält skulle ryttaren erhålla för hvarje månad fyra daler på hästen, och

förut på handen ett qvartal eller 12 daler, hvaremot det då tillhörde honom att

sjelf försörja sig med kost och andra nödtorfter, samt att förskaffa sig harnesk och

värjor, och slutligen, att de ryttare, som icke hade lust att utdraga mot fienden,

skulle få lösa sig med 30 daler om året, samt njuta sina hemman fria från alla

utlagor, och hålla sig färdiga med full beväring.

Så väl af dessa löningspenningar, som medelst räntan af öfrige ryttarehemman,

hvilka innehades af obrukbara och ålderstegne ryttare, skulle utgöras en så

kallad fogderusttjenst- eller ryttare med hästar och vapen, hvilka skulle af fogdarne

anskaffas. I afseende åter på rytteriets ändamålsenliga vård mellan fälttågen

stadgade Carl IX den 1 April 1609;

att hvarje ryttare skulle tilldelas en gård om 12 dalers ränta, för hvilken

han var skyldig underhålla sig med fulla vapen och sadeltyg; men att hans häst

skulle stå på kronans slott och gård, der äfven vapnen och sadelmunderingen skulle

förvaras;

att hästen derstädes skulle erhålla sitt foder, äfvensom att på hvarje sex

hästar bestods en di''äng för att ryckta och sköta dem, samt att denna dräng fick

fri utspisning på slottet.

Om någon ryttare funnes, som ej innehade gård, egde han bekomma fri förtäring

på det slott eller den gård, der hästen underhölls. I fält skulle hvarje ryttare

erhålla, utom kläde, 5 daler i månaden och dertill proviant.

En gång i månaden skulle ryttmästaren beordra ryttarne tillsammans vid de

slott, der hästarne stodo, för att göra behöriga visitationer samt hafva dem ut på

marken för att öfva dem.

Genom Konung Gustaf Adolfs förordning af den 16 November 1612 blef rytteriets

aflöning till sina grunder regleradt på ett sätt, som ännu är gällande för

rusthållsindelningen och rustningsskyldigheten. Genom denna förordning tilldeltes

hvarje gemen ryttare 30 daler om året på hästen. För dem af ryttarne, som hade

hemman i förläning, skulle den deraf utgående räntan afkortas för såväl vissa som

ovissa persedlar, efter en särskildt upgjord värdering; men för körslor, dagsverken,

gästning och skjutsfärd skulle de vara alldeles frie. Ingen ryttare fick hafva mer

än en gård på hvarje häst, ej heller flera hemman honom tilldelas, såsom dittills

skett. Räntade detta hemman mer än 30 daler, skulle öfverskottet erläggas till

ryttmästaren, hvilken borde dermed besolda de hofman, som inga hemman hade.

Sedan således, under en tid af 60 år, konungarnes bemödanden varit att

genom en mängd olika förordningar inrymma ryttarne på Kronans hemman, egde

151

Sverige, efter från den tiden förvarade mönsterrullors föranledande, redan 1622

ett indelt kavalleri. Detta indelningsverk var ganska enkelt. Ryttarens sold, utgående

i hemmansräutor, utgjorde 30 daler, för hvilka lian borde underhålla sig

sjelf med häst, beklädnad och vapen. Utgingo dessa 30 daler af ett kronohemman,

så tillkom ryttaren jemväl besittningsrätten af detsamma, och var hemmanet Livijn

då att betrakta som hans boställe. Upbar han dem åter af ett skattehemman, så

red han egentligen för räntan. Ryttaren var då löningstagare och bonden räntegifvare.

Red skattebonden sjelf, så förenades hos honom både egenskaperna af

jordegare och räntetagare ; men det sednare var han derföre, att han var Kronans

tjensteman.

Att en sådan aflöningsstat, beräknad att med 30 daler silfvermynt utgöra

underhåll och utrustning af eu fullt beväpnad ryttare med häst, i sig sjelf skulle

vara alldeles otillräcklig, om den icke varit förenad med egande eller besittningsrätt

af jord, måste falla klart i ögonen. Dels i följd af det låga värde, som jorden

egde under denna tid, då en stor del äfven af den uppodlade jorden låg alldeles

öde; dels i följd af en mindre utvecklad, administrativ lagstiftning är att

antaga det dessa hemman, hvilka krigsfolket, men i synnerhet ryttarne innehade,

iemförelsevis voro större än som var efter lag beräknadt. Redan under Carl IX:s

första regeringsår blefvo tilldelningshemman anslagne sådane ryttare, hvilka anmälde

sig vilja uprusta tvenne hästar; ett stadgande, som sedermera förnyades.

Dessutom togo ryttarne sjelfrådigt i besittning sådane hemman, då Kronans och

den enskildes eganderätt var så obestämd, ett förhållande, som förorsakade den

största oreda i de inre samhällsförhållandena. Bristen på någon upgjord plan,

hvarefter indelningen borde verkställas, vållade att hemmanen, både till areal och

godhet, blefvo särdeles olika. Derföre tilläts genom lista punkten i regeringens till ''

landshöfdingarne den 19 Februari 1639 aflåtna memorial, “att de ryttare, som icke

hade mera än ett hälft hemman att rusta för, borde erhålla ännu en half gård till,

hvilka landshöfdingarne dem tilldela skulle. Sådana indelningshemman (augmen- Livijn

ter) anvisades sedermera allmänt åt rusthållen af Konung Carl XI.

Dén långa tjensteliden. eller krigstjenstens utöfvande som ett lefnadsyrke,

hvilket fortfarande är ett grundelement uti den indelta krigsorganisationen, härleder

sig från den personliga krigstjenstskyldigheten, sådan den utgick i aldra

äldsta tider. Liksom i den gamla romerska krigsförfattningen värnepligten var bestämd

till 29 år, (17—46 år), så var uti den gamla Svenska hamne-eller skepplagslagstiftningen

krigstjensten stadgad att fortfara “till dess ålderdomen gjorde oskicklig

till mannavärf". Sedan den personliga krigstjenstskyldigheten, sådan den under

152

medeltiden utgjordes genom bondehären, med Gustaf Wasas upstigande på thronen

började att gestalta sig i mera organisativa former, har den långa tjenstetiden,

ur militärisk synpunkt, blifvit ett oeftergifligt vilkor för tjenstbarheten, liksom

denna bestämmelse, i följd af aflöningssättet med jord, snart blef ett socialt be-- hof för krigsmannen.

Genom Örebro riksdagsbeslut 1610, som föreskref, att de bönder, hvilka

förut varit utskrifne till knektar, vore skyldiga att tjena så länge de ansågos dugliga

och derigenom frikallade sina hemman från ordentliga kronoräntan, men icke

från bevillningen, blef tjenstetiden satt i beröring med skattefrihet å innehafvande

hemman, såsom förut inom rytteriet varit brukligt; och uti Gustaf Adolfs krigsfolksordning

förpligtades den utskrifne knekten, att tjena i 20 år, med rättighet till

afsked vid fyllda 50 år.

Att dugligheten till krigstjenstens utöfvande, och icke en viss föreskrifven

ålder, är bestämmande för tjenstetiden inom indelta arméen, en grundsats, som

bibehöll sig fortfarande såsom ett lifselement inom Carl XLs organisation af indelningsverket

och ännu är gällande, visar mera än något aunat huru djupt den

indelta soldatens sociala och militära stamträd med sina rötter går i Svenska historien,

och är dessutom oskiljaktigt förenad med aflöningssättet i jord, samt i

ekonomiskt hänseende förmånligt för statsverket, emedan till en stor del brist på

tillräcklig öfning derigenom kan ersättas. De hjeltenaturer Carl IX, Gustaf II

Adolf och Carl XI, hvilka under oafbrutna krig skapade en ständig krigsmakt i

Sverige, och på sjelfva krigsskådeplatserna inhemtade de grunder, som krigskonsten

fordrar för ett väl ordnadt krigsväsende, insågo, i likhet med alla tiders erfarenhet,

att jordens skötande under fredlig tid, i förening med ett fortsatt, längre

utöfvande af sådan verksamhet, som till krigstj ensten hörer, så mycket mindre kan

vara ett hinder för krigs dugligheten, som plogen och svärdet äro gamla Svenska

instrumenter, och sysselsättningen med den förra bildar sinnet för det allvar och

den möda, hvilka äro oskiljaktiga från kriget, som sjelf är den allvarligaste handling

i menniskolifvet. För en sådan arméorganisation, som är afsedd till ledning

och stöd för en folkbeväpning, bör medelåldern inträffa under mannens fulla utvecklingsperiod,

så att han eger en fullt utvecklad, kroppslig styrka, på samma

gång som lian innehar den stadga och moraliska kraft, som ensam kan skapa en

sann militärisk anda.

Det är förut nämndt, att genom riksdagsbeslutet i Linköping 1600 stadgades,

“att ett visst antal hofman och knektar skulle i hvarje landsända, på rikets bekostnad,

153

kostnad, årligen och stadigt hållne blifva," och att denna stående krigsmakt, i

fredstid skulle underhållas af Kronans upbörd och ränta, men i krigstid af den provins,

i hvilken truppen var förlagd. Genom utskrifningar ersattes afgången inom

denna organisation. Under hela Gustaf Adolfs regering, uttogos dessa utskrifningar

efter hufvudtalet, hvarvid ett visst antal krono- och skattehemman sattes tillhopa

i rotar, och af dem uttogs hvarje 10:de man; men af frälset utgick blottHallenberg.

hvarje 20:de. Under perioden från 1627''—1633, blef likväl hvarje 10:de man öfver

hufvud lika af både krono, skatte och frälse, så inom som utom rå och rör, utskrifven.

Före år 1628 tilläts för den utskrifne, att lega karl i sitt ställe, men efter

detta år, tilläts af Konungen ingen sådan befrielse från krigstjensten, utan måste

den utskrifne sjelf gå ut i kriget.

Gustaf Adolf emottog Svenska kronan med en öfvermäktig fiende i hjertat

af sitt land. Kriget i Finland och Ostersjöprovinserne hade dessutom, genom de

täta utskrifningarne, tagit i anspråk en stor del af landets manbara befolkning, och

krigen fordrade likväl ständigt nya uppoffringar. Flera provinser, särdeles de nordliga,

blefvo så folktomma, att hemmanen blefvo öde eller måste skötas af qvinnor Helsinge reoch

gubbar, och i en del provinser stod uproret för dörren i följd af utskrifningarne. ^toria^af *"

Då ingick, för andra gången under Wasaättens regering, Svenska allmogens Ström,

begäran till Konungen, att i stället för utskrifningen, få hålla ständig knekt, hvilken

begäran, nu utgången från Dalarne, sedermera vann en snar efterföljd inom

de. nordligare landskaper, som af utskrifningarne voro hårdast tryckta.

Redan på riksdagen i Nyköping 1612, hade Dalarne beviljat, att årligen underhålla

niohundra man “dugeligt krigsfolk", som äfven af provinsen upsattes; men

år 1621 framställde Dalallmogen ofvannämnda begäran, “att mot vilkor om förskoning

från utskrifning, hålla af deras landsända 1400 man ständigt krigsfolk förutom

befälet", hvilket anbud af Konungen beviljades den 22 Februari 1621. Tvenne år

sednare ingick samma begäran från Grengje, Nora och Söderberkes socknar äfvensom

gamla Norebergs och Wåla socknar med Fernebo bergsfjerding, som äfven

af Konungen beviljades, mot tillåtelse af förskoning från utskrifning, men med skyldighet

att hålla en duglig knekt, hvartill ej fick tagas “af något löst parti och

landslöpare till samme knektar, utan af deras eget medell", och dem, som i landet

födde äro. Knekten skulle hållas efter mantalet, sex om en knekt, och skulle

dessa sex underhålla knekten med kost och andre nödtorfter, då han hemma är,

samt försörja honom med nödtorftig vägekost, när han på tåg eller annorstädes upfordrad

varder. Under brinnande krig kunde denna, nu åter från äldsta tider upkomna

skyldigheten för hemmanet eller roten, att underhålla en ständig knekt, ej

få någon stadga; och först uti Kongl. Brefvet till Vester-Fernebo socken den 27

Februari 1634, bestämdes, att rekryteringen eller ersättningen af den afgångne

knekten,, skulle ske af de sex bönderna uti roten. Uti bergslagerna fortfor socken

20

Afhandling

om krigsmakten

och

krigskonstens

tillstånd;

af

Henning Hamilton.

efter socken att ingå till kronati med begäran om förskoning för utskrifning, till

dess Jemtlands lagmansrätt afslöt formligt kontrakt om ständigt knektehåll, dateradt

-Frösö kungsgård den 10 November 1645, “att hålla Hennes Kongl. Maj:t och

Sveriges Crono Tryhundrade wahrachtige Soldater continuerligen, och thet effter

sätt och wijs, som högsthemäldte Hennes Kongl. Maj:t medh sine undersåtare i

Siliumssdalarne stadgat och förordnat hafwer“.

Dessa kontrakt synas icke, under de ständiga krigen, hafva varit bindande,

ty eu allmän utskrifning skedde år 1628 i Westerbergslagen; och då allmogen derstädes,

följande året begärde att få förblifva vid det kontrakt, Kongl. Maj:t med

dem upgjort den 14 Februari 1623, och slippa utskrifningen, svarade Konungen, att

han derom ingenting kunde besluta, emedan han icke visste huru många knektar,

som i fiendeland kunde vara vid lif. Uti Kongl. Brefvet den 14 Februari 1630, förklarade

konungen likväl sig vilja försörja deras knektar med kläder och täring,

emot det att länets innevånare utgjorde rotepenningar, såsom annorstädes i riket

brukligt vore ; och vidare bestämdes 1635, att knekten skulle hafva medan han

hemma vore 15 daler hvitt mynt (silfvermynt), samt att, om lian åtnjöt kost och

uppehälle af bonden, skulle den antingen afkortas af lönen, eller uttjenas med arbete.

I fält, skulle roten försörja knekten med kläder och skjutsning, men vid arbetskommendering,

skulle knekten sjelf bestå sig vägekost för sin lön. Så har den

ständiga voteringen, som genom Carl XI:s organisation af rotehållet, fick sin egentliga

utveckling, uprunnit ur Svenska allmogens eget sköte, från Sveriges, af naturen.

mest vanlottade landskaper; och ansågs, från sin första början, af dessa provinser

som en lindring i den krigstjenstskyldighet, hvarunder hela Sverige på den

tiden dignade.

Det indelningsverk, som af Carl IX grundlädes, och af Gustaf Adolf vidare

utvecklades, hvilade på den grundsats, som af båda statsmakterna bestämdes på

riksdagen i Linköping 1600. nemligen, “att den ständiga krigsmakten skulle under

fredstid underhållas af Kronans upbörd och ränta", hvilken åt ryttaren och knekten

utgick, dels in natura i jord och bostad, dels i penningar, genom upbärandet

af särskildt. anslagne heinmansräntor. Detta aflöningssätt gjorde den indelte krigsmannen

till kronans tjensteman och löntagare; och då största deleu af Kronans

jord härtill var anslagen, samt en god del af skattejorden äfven användes till detta

ändamål, så var Svenska jorden, med undantag af frälset, indelad på fullkomligt

militärisk grund. Då ryttaren och knekten härigenom endast var Kronan ansvarig

för sin utredning, för hvilken han på mönstringarne skulle redovisa; och i alla

sina, såväl militäriska, som ekonomiska förhållanden, allenast berodde af sitt be

-

155

fäl; så hade detta indelningsverk fördelar, hvilka det nuvarande, genom sin i många

hänseenden invecklade beskaffenhet, icke eger. Men Gustaf Adolfs indelningsverk

uplöste sig sjelf i följd af, under de långvariga krigen, upkomna inre, sociala missförhållanden,

i förening med en fullkomlig oreda i förvaltningen. Då krigsmannen

ständigt var frånvarande i fält, måste vården af hans boställe anförtros åt andra.

Den starka afgången föranledde täta ombyten af indelningshafvare. Stridigheter

om eganderätt eller besittningsrätt till hemman, såväl mellan Kronan och den enskilde,

som mellan soldaten och skattebonden och, slutligen, den massa af förläningar

af Kronans jord, som bortlemnades isynnerhet under förmyndareregeringen,

efter Gustaf Adolfs död, bidrogo gemensamt att genast sätta hela denna inrättning

i det mest sväfvande tillstånd.

Redan på 1624 års riksdag klagade allmogen: “att krigsfolket för sig sjelfva, Stiernman.

och utan ståthållarnes tillstånd, togo sig tilldelningshemman och dem, det ena ef- 2:dra d*len

ter det andra, förderfvade“. “Derföre", säga ständerna, “skall härmed strängeligen

och allvarligen vara förbudit, att icke någon ryttare eller knekt sig fördrista

skulle af eget godtycke sig något hemman tillegna, utan hemmanen skola dem,

när häradsting eller mönstring hålles, tilldelas af ståthållaren, hvilken skall låta

hålla husesyn på de hemman krigsfolket innehar etc.“ Denna oordning fortfor likafullt.

under de ständiga krigen, och kunde ej afhjelpas oaktadt Gustaf Adolfs up~

repade förordningar, att ryttaren skulle tilldelas en gård, som han kunde bo uppå,

samt att ryttarne i Upländ, Södermanland och Westmanland fingo utvälja sig gårdar

om 12 tunnor spanmålsränta å hvardera, och de i Östergöthland och Nerike,

om 10 tunnor spanmål eller 2 fat jern. Genom Kongl. Memorialet af den 19 Februari

1639, fingo gamle och orkeslöse eller förlamade ryttare, som erhållit afsked,

tillstånd att behålla hemmanet, emot det att de läto en son, måg eller dräng rida

för detsamma; och, då sedermera ryttareenkor fingo samma tillåtelse, (hvarigenom

hemmanet af dem bibehölls), samt brukare eller arrendatorer af ryttarehemman

började, att under ryttarens långa frånvaro småningom anse sig som egare af desamma;

ett förhållande, som småningom utvecklade sig ända derhän, att de af sig

sjelfve anskaffade sventjenare, som redo för deras nummer; då derjemte i 3:dje

punkten af ofvannämnda memorial stadgas, “att bönder och andre, som besutto

ryttarehemman och derföre höllo sventjenare, borde åtnjuta den frihet ryttarne

förut innehaft, men utgöra salpeters- och byggningshjelp, så ock skjuts och gästning,

hvarifrån tilldelningsryttarne, som endast gjorde tjenst för räntan, fortfarande skulle

vara befriade; och då slutligen, genom Krigs-kollegii bref af den 21 Februari 1653,

som stadgade, att de som fått förläning af något på militien anslaget hemman,

tillätos att behålla detsamma, emot skyldighet att derföre rusta; hvilken rättighet

sedermera utsträcktes till sådane personer, som innehade hemman under lifstidsfrihet

och rätt, men då tillstaddes att försäkra sig och sina arfvingar om en evärdelig

eganderätt till samma hemman, emot att de insatte hästar och rustning un

-

156

der militien; så var grundsatsen för Gustaf Adolfs indelningsverk snart rubbad, och

Carl XI:s organisation af rust- och rotehållet till sina grunder förberedd inom det

inre, sociala lifvet, långt innan den blef föremål för statsmakternas behandling.

Carl XI:s inrättning af rust- och rotehållet var, i statsekonomiskt hänseende,

en genomgripande förändring af den indelta krigsorganisationen, hvilken föregicks

och möjliggjordes genom reduktionen, och på samma gång blef en reglering af

Sveriges skatteväsende. Den har likväl icke rubbat den indelta soldatens medborgerliga

ställning, sådan den under samhällsutvecklingen af ålder varit; och genom

den långa tjenstetiden, som fortfarande förbi ef ett grundelement inom det

indelta krigsväsendet, var soldatens militära duglighet bevarad, hvarom Sveriges

krigshistoria utan gensägelse kan vittna. Vid granskningen af grunderna för

Gustaf Adolfs indelningsverk, och den nya organisation deraf, som blef Carl XI:s

storverk, finner man med hvilken omsorg den store rikshushållare!! sökt införlifva

de urgamla bestämmelserna i Svenska krigsväsendet med nya kulturförhållanden

och deraf beroende förändringar i nationens sociala lif. Rustningsskyldigheten blef

fortfarande grundad på besittningsrätt af Kronans hemman, med rättighet för rusthållaren,

att till rustningens fullgörande få använda de af hemmanet utgående ordinarie

räntorna, samt om dessa icke äro till ändamålet tillräckliga, erhålla särskildt

anslagne räntor af tilldelningshemman, på sätt under långliga tider förut

varit brukligt.

Rusttjensten för skattehemman, som fick enahanda förmåner, blef, såsom det

synes af de gamla indelningsverken, i följd af den med rustningsskyldigheten förenade

befrielsen från rotering, ganska begärlig; men beviljades af Konung Carl

XI endast åt sådana, hvilka egde goda hemman. Roteringsskyldigheten blef indelad

på skattejorden, (ehuru äfven dertill användes en stor del afkronohemmanen),

utan afdrag af Itronans räntor, men mot befrielse från utskrifningar; hvarigenom,

då hemmanet hade skyldighet att anskaffa duglig knekt, af denna befrielse blef en följd,

att tvungen krigstjenst uphörde, och frivilligheten i valet till krigareyrket blef en

gällande grundsats äfven för fotfolket; med undantag för de fall, då allmäntupbåd

fordrades, och den urgamla personliga krigstjenstskyldigheten trädde i verkställighet,

hvilket fortfarande egde gällande kraft.

Den indelta ryttaren och knekten blef, genom denna ekonomiska förändring

af indelningsverket, hemmanets tjensteman; och krigstjenstskyldigheten för egandeeller

besittningsrätt af jord, fullgjordes genom fritt aftal mellan jordinnehafvaren

och en, till sådan tjenst duglig person, som åtog sig densamma med skyldighet,

att i likhet med stadgandet i Sveriges gamla landskapslagar, tjena för hemmanet så

157

länge, “till dess ålderdomen gjorde honom oskicklig till maiinavärf;" hvilket förhållande

konungen sjelf, genom sin dertill förordnade mönsterherre, skulle på

mönstringen pröfva.

Den grundbestämmelse i denna nya organisation, hvilken åt den indelta

soldaten bevarade hans urgamla, medborgerliga ställning, var hemmanets skyldighet,

att åt ryttaren och knekten alltid uplåta bostad på hemmanets grund; jemte

dertill hörande kåltäppa samt fähus, lada och loge, äfvensom hemkall, gemenligen

bestående af 2 tunnor spanmål, 2 lass hö samt 1 tjog halm; hvilken sednare bestämmelse

snart förbyttes i motsvarande jord, som soldaten, till dels ett spannland,

dels 2 skäppors lands utsäde, jemte ängsmark till 2 stackar hö, fick rättighet att

sjelf upbryta på hemmanets utmark, med särskildt stadgande, att sådan jord icke

fick uttagas af hemmanets odaljord. Härigenom upkom organisationen af torpet;

ett aflöningssätt, som från början icke var af obligatorisk natur, men snart blefen

frivillig förpligtelse, sedan försäkring afgifvits, att dessa soldaternas små hemvister Frosterus,

med åtföljande jord, aldrig skulle uti jordeboken såsom militiehemman anses, eller

på något sätt från hemmanet afsöndras.

Carl XI:s organisation af torpet, eller soldatens fortfarande aflöning med''

jord, som i socialt och militäriskt hänseende bibehåller den historiska grunden

för den Svenska krigsorganisationen, i hvad densamma rörer indelta arméen, är i

statsekonomiskt hänseende af lika stor vigt för Sverige, som den tillika är för

rust- och rotehållaren, på grund af rent naturliga förhållanden, det förmånligaste

sätt att fullgöra den med jorden förenade krigstjenstskyldigheten.

Vid 1642 års riksdag yttrade Rikets Ständer: “Så ändock landsens torftige

bebyggande och annan förbättring väl behöfde förskoning för utskrifning, i anseende

till dess vidd och store Land, som väl vore att vändas till nytta" o. s. v. —

Utskrifningarnes upphörande och indelningsverkets ordnande i deras ställe, har

således, genom torpets organisation, tillfredsställt ett stort, nationelt behof, på ett Se medfölsätt,

som för Sverige är lika förmånligt som det är egendomligt. På samma’ande tabe!1- gång, som landet underhåller en ständig krigsmakt, har en stor massa afjord blifvit

uppodlad, hvilken nu till fäderneslandets gagn framföder tusentals familjer och

skänker landet de bästa arbetskrafter, under det att soldaten genom sitt eget arbete

undfår sitt underhäll af jorden, och således är en idog arbetare lika mycket

som en disciplinerad krigsman; ty vilkoret för hans uppehälle ligger i hans egen

idoghet. För rust- och rotehållaren, är det en ekonomisk fördel, att kunna utbetala

lönen för soldatens tjenst i den form af bytesmedel hvaraf han eger den största

tillgången; hvarigenom han är i tillfälle att fullgöra sin förbindelse, uti en vara,

som under andra omständigheter och i de flesta fall, skulle för honom vara utan

verkligt värde och måhända, — utan någon nytta; då i betraktande tages, att

krigstjenstskyldigheten tillhör hemmanet, och att torpet med sin jord, endast är

158

feo medföljande

tabell

den form, under hvilken sådan skyldighet utgöres. Sanningen häraf visar sig af

den stora lätthet, hvarmed allmogen sjelf, vid indelningens början, iklädde sig

torpjordens upplåtande åt soldaten; ty vid alla rust- och rotehållsregementen, der

hostad ingick uti soldatens löneförmåner, anskaffades ganska snart torp med jord,