SOU 1869:3

Underdånigt Betänkande

afgifvet

i

af

de för utredande af frågan om Grundskatternas inlösen

den 30 December 1864 i nåder förordnade

KLomiterad©.

STOCKHOLM,

TRYCKT HOS A. L. NORMAN, 1867.

Innehåll.

Inledning................................................................................................................

Grundskatt, hemmantal, taxeringsvärde .................................................................

Skattejemkningsförslag ............................................................................................

Skatteförenkling.............................................................................................................

Grundskatterna i Stor-Britannien, Preussen, Danmark och Norge.....................

Grundskatters fördelar.................................................................................................

Grundskatternas borttagande genom efterskänkning eller aflösning .................

Förhållandet emellan grundskatterna och egendomsvärdet .................................

Partiel aflösning ........................................................................................................

Statsinkomst af ränta och kronotionde .................................................................

Kavalleri-rusthålls-’’ och augmentsräntor ............................................................

Båtsmans-rusthålls- och augmentsräntor ______''.........................................................

Räntor af hemman, indelta till annat besvär........................................................

Kronotiondens bibehållande........................................................................................

Grundskatternas minskning genom aflösning af hvad som öfverskjuter en

procent af egendoms taxeringsvärde ............................................................

Räntans förvandling i penningar och grunden för sådan åtgärd ....................

Kronotiondens beräkning............................................................................................

Egendomsvärdets bestämmande ...............................................................................

Vilkor för ränte-aflösning och iakttagelser dervid ............................................

Ny skattläggningsmethod ............................................................................................

Ränte-aflösningens verkställighet oberoende af ny jordebok..................... .......

Sammanfattning af Komiterades förslag ................................................................

Siri.

1.

2.

3.

5.

6.

17.

19.

21.

23.

24.

25.

26.

27.

27.

27.

28.

31.

31.

31.

34.

35.

36.

Stormäktigste, AHernådigste Konung!

Sedan Rikets Ständer, i anledning af väckta särskilda förslag om borttagande

af den å skattskyldig jord hvilande grundskatt medelst jordegarne lemnad rätt att

derför erlägga lösen till Staten med visst motsvarande kapital, uti underdånig skrifvelse

den 18 December 1857, enär för detta ärendes afgörande vore nödigt, att

fullständigt förslag till allmänna grunder för en sådan inlösen och hvad som för

Grundskatts-komitéens betänkande. , 1

verkställigheten deraf erfordrades blefve uppgjordt, hos Eders Kongl. Maj:t i underdånighet

anhållit om vidtagande af de åtgärder, som för denna angelägenhets

fullständiga utredning kunde finnas lämpliga; men Eders Kongl. Maj:t, efter inhemtande

af Kammar-kollegii yttrande i ämnet, genom nådigt beslut den 6 November

1860, ansett omförmälda underdåniga framställning icke påkalla vidare åtgärd;

hafva Rikets Ständer i ytterligare underdånig skrifvelse den 7 Oktober 1863

förmält, hurusom nya förslag i detta ämne förekommit så väl vid då påstående

som vid 1859—-1860 årens Riksdag, hvarföre och då Kammar-kollegium funnit uppgörande

af förslag i det syfte, Rikets Ständer med förstberörda underdåniga skrifvelse

afsett, skola föra utom den verkningskrets inom administrationen, som vore

Kollegium anvisad, men, enligt Rikets Ständers åsigt, det vore af vigt, att förevarande

fråga, som vid hvarje Riksdag återkomma och af en stor del utaf Rikets

jordegare omfattades med lifligt intresse, erhölle all den utredning, som deråt kunde

beredas, Rikets Ständer hemställt, att, för utredande icke allenast af sjelfva grundsatsen,

huruvida jordens frigörande från grundskatt genom kapitalisering eller på

annat sätt kunde vara för Staten och den enskilde fördelaktigare än nuvarande

sätt att utgöra denna skatt, utan äfven om, och under förutsättning att så vore,

utförandet deraf kunde anses vara förknippadt med så olösliga svårigheter eller på

ett så oroväckande sätt ingripa i nu bestående förhållanden, att endast derför tanken

på jordens befriande från grundskatt borde öfvergifvas, Eders Kongl. Maj:t

täcktes i nåder förordna en Komité af sakkunnige personer att taga frågan i öfvervägande

och till Rikets Ständer låta öfverlemna en så beskaffad undersökning

jemte förslag till de beslut, som deraf kunde föranledas.

Med bifall till denna Rikets Ständers sednare underdåniga framställning

bar Eders Kongl. Maj:t, enligt nådigt bref den 30 December 1864, funnit godt

tillsätta en Komité för utredande af frågan om grundskatternas inlösen och i nåder

förordnat undertecknade att af densamma vara ledamöter.

Efter att hafva fullbordat de arbeten, som ämnets vigt och omfattning gjort

nödvändiga, få Komiterade nåden härmed för Eders Kongl. Maj:t i underdånighet

redogöra för utgången af sina undersökningar, dervid Komiterade likväl tro sig desto

heldre böra undvika vidlyftigheten af en särskild berättelse om uppkomsten af

de jordegendomen i vårt land nu vidlådande grundskatter, som tillfyllestgörande

utredning deraf igenfinnes i det underdåniga betänkande, angående förenklande af

beskattningsväsendet samt uppbörds- och redogörelseverket, hvilket särskildt utsedde

Komiterade den 30 April 1847 i underdånighet afgifvit, äfvensom upplysningar

härom äro meddelade i ett den 4 Juni 1855 af C. N. Rathsman, efter nådigt förordnande,

utarbetadt underdånigt betänkande angående uppgjord jemförelse emellan

Svenska Folkets skatter samt Stats- och Riksgälds-verkens utgifter vid början af 1809

och 1810 årens riksdag samt enahanda skatter och utgifter vid 1850 års slut.

Men Komiterade, hvilka om nuvarande hemmantal och lägenheter i landet samt

3

värdet derå, fördeladt å olika jordeboksnaturer, förskaffat sig de uppgifter, som

finnas intagna i bifogade tabeller N:ris 1 och 2, utbedja sig att derutur få anföra:

l:o att jemlikt sednast upprättade jordeboks-sammandrag i Riket finnas

följande:

Hemmantal:

Krono....... 6,063,52.

Kronoskatte.....38,512,18.

Frälse....... 21,595,70.

Summa mantal 66,171,13.

Lägenheter m. m.:

Krono.....antal 13,756,66.

Kronoskatte ... ,, 17,088,67.

Frälse..... ,, 9,422,67.

Summa 40,268,00.

2:o att taxeringsvärdet år 1862, då nu gällande grunder för bevillnings

utgörande första gången tillämpades, uppgick

å krono- och kronoskatte . . . till 1,203,872,945.

å allmänt frälse......,, 374,496,774.

å ypperligt frälse.....,, 212,274,828.

samt å egendom af blandad natur, som, i rä

kenskaperna

sammanförd, icke kunnat åtskiljas 12,520,782.

Summa R:dr R:mt 1,803,165,329.

Den olikhet i jordeboksnatur och skattebelopp, som jordegendomen i vårt

land företer, och hvilken, uppkommen under en lång tidsföljd, numera är på det

närmaste sätt införlifvad med eganderätten till jorden, har längesedan gifvit upphof

till åtskilliga förslag att åvägabringa en jemkning, hvarigenom man trott sig

kunna ernå ett bättre förhållande. För några af dessa, hvilka, till vinnande af

en fullständig kännedom af förevarande frågas utveckling, böra tagas i betraktande,

skola Komiterade i underdånighet afgifva en kort redogörelse.

Uti en år 1832 utgifven skrift med titel: ”Om beskattningens grunder i

Sverige", framställde Grefve M. Björnstjerna den tanke, att, sedan de för samtliga

jordbruksfastigheter, under benämning af jordeboks- och hemmantalsränta, afradsspanmål,

tiondespanmål samt lagmans- och häradshöfdingeränta, utgående grundskatter

äfvensom fastigheternas taxeringsvärden blifvit uträknade efter tio års medelbelopp,

och sålunda utrönt hvad grundränta, som efter medelberäkning komme

att falla på ett visst jordvärde, de egendomar, som i förhållande härtill befunnos

hafva för hög skatt, borde frigöras från, och de, som hade för ringa, belastas med

skilnaden; för åstadkommande af hvilken jemkning Staten borde till egarne af de

sistnämnda egendomarne genom Riksgälds-kontoret utgifva räntebärande, å innehaf

-

4

varnes sida ouppsägbara obligationer, men de jordegare, som bekomme lindring i

sina skattei, deremot lemna Riksgälds-kontoret ersättning medelst inteckning i egendomen,

löpande med fem procent ränta och två procent amortering af den erhållna

minskningen, att årligen lika med Kronans uppbörd betalas, genom hvilken åtgärd

skulden efter 27 år vore godtgjord; och skulle, sedan denna jemkning försiggått,

grundskatterna upphäfvas och Staten för derigenom förlorad inkomst ersättas genom

indirekt beskattning synnerligen tullafgifter, accis å bränvinstillverkning och

stämpelafgifter.

Genom motion i Bondeståndet vid Riksdagen 1844—1845 väckte Riksdagsfullmäktig

m P. Sahlström det förslag, att all jord inom Riket, utan afseende på

dess jordeboksnatur, skulle lika beskattas genom fördelning, efter medium af tio

års taxeringsvärde, pa hemman och skattlagda lägenheter af allmänna utskylder,

onera och prestationer, samt åliggande för den högre beskattade jorden att för

den minskning i utlagor, hvaraf den komme i åtnjutande, gifva ersättning till de

privilegierade hemman och lägenheter, hvilka i stället finge sig skatt pålagd; till

beredande hvaraf Staten borde under tio år anslå ett visst belopp, af hvilket nämnda

ersättning skulle förskjutas, men hvarje privilegieradt hemman, genast efter ersättningens

mottagande erlägga de nya skattebidragen, som under de tio första åren

skulle användas till fortsättning af ifrågaställda åtgärd, hvaremot den högre beskattade

jorden, som först efter tjugu år finge åtnjuta minskningen, skulle under

denna tid fortfarande utgöra sina gamla skatter, hvilka under de tio sista åren

komme att användas till Statsverkets ersättning.

Vidare framställde Grefve G. F. Liljencrantz, genom motion hos Ridderskapet

och Adeln vid 1850—1851 årens riksdag, ett ytterligare förslag i afseende på

skattejemkningens verkställande, som hufvudsakligen öfverensstämde med Grefve Björnstjernas,

men icke åsyftade grundskatternas upphäfvande; och slutligen väckte Presidenten

A. von Hcirtmansdorff motion hos sistbemäkla Stånd vid riksdagen 1853_

1854, att alla hemman af bättre natur skulle nedsättas till kronoskatte, d. v. s.

åtaga sig alla de skatter, som ålåge den i afseende härå minst lyckligt lottade

jordnaturen, emot ersättning af räntebärande, å innehafvarnes sida ouppsägbara

statsobligationer, hvarå räntan skulle godtgöras genom de ökade skatterna, men

amortering ske med särskilda anslag.

Dessa förslag, af hvilka det sistnämnda hade till syftemål att bereda en

betydlig tillökning af grundskatternas totalbelopp och icke vann något understöd

inom Representationen, befunnos likväl alla stridande mot enskild rätt samt äfven

i andra hänseenden ovei’kställbara och ledde icke till någon påföljd. Jemkning af

grundskatt, hvarigenom hårdare beskattad jord skulle befrias från en del utskylder,

under det att lindrigare beskattad erhölle motsvarande tillökning, vore ock en

åtgärd, som icke kunde i sin rätta mening genomföras utan att företrädas af en

fullständig uppmätning och uppskattning af all jordegendom i landet, ett arbete af

5

den utsträckning, att tid och kostnad för dess verkställighet icke ens förslagsvis

kan uppgifvas. Derpå skulle följa liqvidationer, hvilka, i följd af de mångfaldiga

olikheterna af vår jordbeskattning icke blott emellan särskilda jordeboksnaturer utan

ock emellan särskilda egendomar af lika natur, komme att blifva af den mest invecklade

och vidlyftiga art. Och vore ändtligen företaget bragt till slut, kunde man likväl

icke hoppas på varaktighet af det nya förhållandet, då samverkan af en mängd

olika krafter snart måste åstadkomma ojemnheter. Dessa åsigter hafva äfven

Rikets Ständer i deras ofvanberörda underdåniga skrifvelse till Eders Kongl. Maj:t

den 18 December 1857 så fullständigt omfattat, att frågan om grundskatternas

jemkning emellan särskilda jordegendomar bör få anses såsom förfallen.

Emellertid hade den för mera än ett århundrade sedan uppkomna och

sedermera vid särskilda tider ofta afhandlade frågan om förenkling af beskattningsväsendet

tillvunnit sig ny uppmärksamhet af Statsmakterna. Efter att hafva behandlats

af den utaf Eders Kongl. Maj:t tillsatta särskilda Komité, hvars år 1847

afgifna betänkande ofvanföre blifvit omnämndt, förekom detta ämne vid riksdagarne

1850-—1851 samt 1853—1854 och afslöts genom Eders Kongl. Maj:ts tvänne

nådiga kungörelser den 11 Maj 1855, angående, den ena, de i ordinarie räntan

ingående persedlars omsättning och förenkling, samt, den andra, sättet för grundräntors

och kronotiondes utgörande. Genom den förra af dessa författningar stadgades

hufvudsakligen, att de grundräntor, hvilka, under flerfaldiga benämningar,

dittills ålegat hemman och lägenheter, skulle bringas till ett efter förhållandena

inom hvarje ort afpassadt inskränktare antal, dervid de lämpligaste skulle bibehållas

såsom hufvudräntor, samt de öfriga till sådana förvandlas, dock utan att räntornas

sammanlagda belopp finge undergå ändring, och att af hufvudräntorna en

del skulle blifva persedelräntor och en del penningeränta; att vid beräkningarne

för räntepersedlarnes förvandling skulle läggas till grund markegångsprisen i orten

för Kronans behållna ränta under de 20 åren 1834—1853, och medeltalet af dessa

20 årens pris för hvarje persedel utgöra det värde, hvartill persedelslaget borde

beräknas vid allt utbyte och förvandling; att det efter nämnda grund uträknade

värdet af de persedlar, hvilka till penningar förvandlades, skulle, jemte förut åsatt

penningeskatt samt de efter ständiga pris eller utan förhöjning i penningar utgående

räntor och med tillägg af det penningebelopp, som, enligt särskild bestämmelse

angående undvikande af bråktal i persedlarne, kunde tillkomma, blifva en

bestämd hemmanet eller lägenheten åtföljande, uti jordeboken upptecknad penningeränta,

som framgent skulle utgå enligt gällande myntbestämningslag och den jemväl

år 1855 utgifna författning angående Rikets mynt; att det efter samma grund

uträknade beloppet af de persedlar, hvartill andra persedlar blifvit utbytta eller

förvandlade, skulle, jemte de oförändradt bibehållna persedlarne, uti jordeboken

för hemmanet eller lägenheten, såsom en dermed följande persedelränta, likaledes

antecknas, med utsättande af hvarje persedelslag till qvantitet och beräknadt värde;

6

att dittills i jordeböcker och redogörelser särskildt uppförda titlarne “jordeboksoch

hemrnantalsräutor“ samt i vissa orter jemväl ”termins- och saltpeterskatt“,

“landtågsgärd“, “vinterkörsel", “boskapspenningar" m. m., skulle upphöra att användas

och deremot all sådan grundskatt föras under den enda hufvudsakliga

titeln “ränta", men kronotionden deremot, såsom tillförene, upptagas särskildt; att

nya jordeböcker skulle upprättas; samt att de gifna bestämmelserna skulle tillämpas

jemväl å de bland ordinarie räntan upptagna presterskapets utlagor, men icke

i någon mån inverka på frälseräntornas beskaffenhet eller utgörande, med mindre

vederbörande kunde derom förenas. Den sednare af de nämnda författningarne,

hvilken rörde sättet för utgörande af grundräntorna och kronotionden, innehöll

åter, att Kronans behållna räntor, såväl som de på lön indelta eller annorledes

anslagna, dädanefter skulle af räntegifvarne få lösas med penningar efter det

hvarje år, enligt särskildt gifna föreskrifter, för de nästförflutna tio åren bestämda

medelpris, utan rättighet för räntetagarne att de anslagna räntorna till leverering

in natura uppsäga, hvarvid likväl föreskrefs, dels att i afseende på dåvarande

erobets- och tjenstemän, som vore i åtnjutande af indelta löner men icke genom

särskildt förbehåll i fullmakter eller konstitutorialer underkastats förändringen, denna

icke, utan deras begifvande, skulle träda i verket före deras afgång, dels ock att

räntetagarne, för upphörande af uppsägningsrätten äfvensom af rättigheten till

forsellön, då lösen af indelt spanmål egt rum, borde af Statsverket undfå ersättning

med enahanda belopp, som forsellönen den tiden utgjorde.

Men redan innan dessa vigtiga och för jordbruksnäringen tvifvelsutan i

många afseenden gynnsamma förändringar gått i verkställighet, hade sträfvandet

att åstadkomma lindring af skattebördorna för denna näring sökt en annan väg

för målets uppnående än den, som de förra jemkningsförslagen afsågo. Genom

att medgifva den skattskyldige rättigheten att friköpa sin jord från skatten ville

man bereda den lättnad, som ansågs af behofvet påkallad. I denna syftning gjordes

förslag vid riksdagen 1844-—1845, utan att likväl föranleda någon åtgärd;

men frågan afstannade icke, utan har, såsom Rikets Ständer förmäla, vid riks-v

dagarne efter år 1856 ånyo framträdt under antydan numera af önskningar om fullständig

eftergift.

Att utjemna eller aflyfta de på jordegendom hvilande grundskatter, som i

alla Stater inom Europa sedan äldre tider varit införda, är icke någon ny tanke.

Åtgärder för det ena eller andra af dessa ändamål hafva flerstädes blifvit vidtagna,

och Komiterade tro, att för den utredning af frågan, som blifvit, dem uppdragen,

det företrädesvis kan vara af nytta, att här sammanfatta de upplysningar Komiterade

inhemtat om förfaringssättet i berörda afseenden inom Stor-Britannien, Preussen,

Danmark och Norge.

I Stor-Britannien (England och Skottland) hade så kallad Landtax, införd

j England år 1689 och i Skottland år 1707, ursprungligen varit pålagd både personligt

förvärf och jordafkastning, men sedan år 1833 endast jordafkastningen, samt utgått

med föränderliga belopp, till dess att år 1798 den i afseende på jordegendomen

fastställdes för beständigt till 4 shillings för 1 pund sterlings inkomst samt gjordes

aflösnings- och säljbar. Lösningsrätten blef till en början de skattskyldige sjelfve

förbehållen, så att de genom viss kapital-inbetalning till Staten kunde frilösa

sig från skatten, men från år 1803 lemnades rättigheten att på detta sätt förvärfva

jordränta öppen för hvem som helst. Dock antogos endast anbud, hvilka uppgingo

till samma belopp, som den skattskyldige sjelf, på sätt nedanföre skall anföras,

hade att för aflösning af skatten betala, och hvarje sådant anbud skulle under

14 dagar vara underkastadt öfverbjudares fria täflan. Den mestbjudande förvärfvade

genom inbetalning af sitt anbud en ränta, “free farm rent", lika med grundräntans

belopp, fri från alla afdrag, med säkerhet i den egendom, på hvilken

skatten hvilade, företrädesrätt framför inteckningar och förmåner i öfrigt enligt

exsekutionslagarne.

Oaktadt sådana fördelar och den valrätt, som egaren af dylik ränta med

densamma erhöll, begagnade främmande lösningsrätten ganska litet och intill år

1855, då denna rättighet för andra än de skattskyldige åter upphäfdes, endast i

2,073 fall.

Grundskattens aflösnings- eller salupris var, under den första lagstiftningen

derom, bestämdt till det belopp i 3 procent konsoliderade eller reducerade bänkannuiteter,

hvars ränta med en tiondedel öfversteg den ifrågakomna grundräntan.

Sedan tilläts äfven, för eu bestämd tid, hvilken efter hand utsträcktes till den 24

Juni 1818, att grundränta af mindre egendomar, högst 1 acre, fick inlösas genom

inbetalning på en gång af ett penningebelopp 18 gånger så stort som räntan, eller

genom erläggande af dubbel grundskatt i 18 år, eller till dess betalningen utöfver den

årliga skatten, erlagd i 3-procents-obligationer, lemnade en ränta, som med en

tiondedel öfversteg grundskatten. Aflösningsbeloppets storlek reducerades något, när

rättigheten till aflösningar och köp inskränktes till delegare i den ifrågakomna egendomen,

men ehuru sedermera ännu billigare vilkor bestämdes, har sådant likväl

icke medfört snabbare aflösning.

Från år 1798 till år 1856 utgjorde aflösningar eller köpeafhandlingar om grundräntor

ett antal af 135,946, och beloppet af inlösta grundskatter uppgick till

767,594 pund sterling, hvaraf 435,888 pund sterling belöpa på åren 1798

och 1799 samt ungefär en fjerdedel på tiden derefter intill år 1804, under det

att de sista årtiondena summan ofta icke uppgått till 1,000 pund sterling om året.

Det är otvifvelaktigt, att under åren 1798 och 1799 låg kurs — 50 å 51 procent

— på treprocents statspapper verkade, att aflösningen ansågs förmånlig, men den

härigenom uppkomna efterfrågan i förening med andra omständigheter, som vid

nämnda tid gjorde sig gällande, höjde dock snart kursen på dessa papper, och

om den än sedermera nedgick, synes likväl tidens betryck icke hafva lemnat de

8

skattdragande medel att deraf hemta fördel, eller innehafvare af statspapper häg

att förvandla dem i jordräntor. Kursens stigande efter slutadt krig gjorde aflösning

eller köp af grundräntor ännu mindre fördelaktigt, och numera kan. antagas,

att endast särskilda omständigheter här och der kunna föranleda aflösningar. Den

tiondedel, som utöfver grundskattsbeloppen skall godtgöras, ursprungligen afsedd

till omkostnaders bestridande, är sannolikt en orsak till tvekan, då det i följd

deraf är fördelaktigare att behålla statsräntor än att använda dem till aflösning.

Beloppet af Landtax utgjorde

i England. i Skottland.

år 1785: £ St. 1,989,673. 49,954.

„ 1855: „ 1,123,877. 37,324.

I Preussen synes skatteväsendet från ålder hafva varit ordnadt, hvad de

jorden åliggande skyldigheter angår, på ett sätt, som erbjuder mycken likhet med

våra egna förhållanden under medeltiden.

Hvad vi kalla grundskatt utgick under flera. olika benämningar och synes

hufvudsakligen varit afsedd att af Fursten (Landherren) användas till landets försvar,

hvarföre ock frihet från sådan skatt tillkom Ridderskapet, som i stället åt

Landherren utgjorde “riddartjenst“ (rusttjenst). Denna grundskatt hade, likasom

här i Sverige, dels uppkommit under tider och förhållanden, hvarom man nu ingenting

med säkerhet vet, dels tillkommit under en sednare period och från mer

eller mindre tillfälliga bevillningar småningom öfvergått till ständig skatt. I de

olika delarne af nuvarande Preussiska monarkien voro förhållandena i detta hänseende

väsendtligen olika, ej minst derigenom, att Kurfurstarne och sedan Konungarne,

hvilka småningom kommit i besittning af absolut makt, begagnat sig deraf

för att, särdeles i de eröfrade delarne af landet, införa genomgripande förändringar

i beskattningen, h vilka gemenligen afsett att afskaffa befintliga friheter, hvaremot

sådana fått mera oförändradt qvarstå i de äldre provinserna. Vid början

af detta sekel var såledet förhållandet:

att gods, tillhöriga kyrkor och undervisningsverk m. m., enligt regeln voro

fria från grundskatt;

att äfven de så kallade riddargodsen och möjligen annan dermed jemförlig

fastighet voro fria i åtskilliga delar af landet, så att den gamla riddartjensten

synes upphört eller åtminstone ansetts fullgjord genom tjenstbarheter, mindre betungande

än grundskatten;

att i andra delar grundskatt var ålagd riddargodsen, men efter lägre beräkningsgrund

än för annan jord, t. ex. 25 procent af behållna afkastningen i

stället för 33 3 procent;

att all annan jord var belagd med grundskatt efter mycket olika beräkningsgrunder

och utgörande i de till Preussen nu hörande länder öfver hundra särskilda

slag;

att denna grundskatt, ehuru flera gånger reglerad, ansågs vara för alltid

bestämd; samt

att äfven städerna från uråldrig tid haft skyldigheter sig ålagda, motsvarande

grundskatten

Ehuru olikheter i skyldigheten att utgöra denna skatt således förefunnos,

och grunder för, så väl som beloppet af densamma var högst olika i de särskilda

provinserna, kände man dock icke i Preussen något liknande våra olika jordnaturer.

Enligt regeln utgick skatten i penningar och ej i persedlar, hvarföre någon

ojemnhet i följd af olika bestämmelser om persedlars förvandling i penningar ej

kunde uppstå. Någonting liknande våra indelningar genom räntans disposition

för särskilda ändamål synes icke heller hafva egt rum.

Efter det olyckliga kriget 1806—1807 utlofvade Konung Fredrik Wilhelm

III i finans-ediktet den 27 Oktober 1810, att alla skatter i hela monarkien skulle

lika fördelas samt alla befintliga friheter från grundskatt således upphöra och

sådan skatt åläggas den förut befriade jorden enligt'' en ny kataster, hvilken för

sådant ändamål borde upprättas. Detta löfte, hvilket efter freden år 1815 ansågs

böra tillgodokomma äfven de återvunna eller nyförvärfvade provinserna, mötte dock

i verkställigheten betydliga svårigheter, jemväl i den för planens utförande nödiga

afmätning och värdering af all jord, så att de äldre förhållandena fortforo, utom

i de vestliga provinserna, hvilka längre eller kortare tid lydt under Fransyskt öfvervälde,

och der man, med tillämpning af de nyare Fransyska grundsatserna, redan

upphäft all skattefrihet och infört en ny grundskatt till beloppet bestämd i en

gifven summa för större eller mindre distrikter och fördelad med beräkning af

jordens afkastning, i sammanhang hvarmed upprättande af kataster i dessa provinser

var påbörjadt och redan år 1815 temligen långt framskridet.

Frågan var dock ej förfallen, och tvister angående genomförandet af den

utlofvade jemna beskattningen fortgingo dels under förhandlingar med Provincialständerna

och efter 1848 med Riksförsamlingen, samt dels genom en mängd tryckta

skrifter i ämnet, dervid man å ena sidan framhöll den gamla läran, att grundskatten

egentligen vore att anse såsom en ränta, d. v. s. afgäld eller arrende

för större eller mindre Staten med egendomsrätt tillhörig andel i egendomen, hvarföre

ändringar häruti bestredos på enahanda grunder, som äfven här i Sverige

ofta blifvit framställda, hvaremot man å den andra sidan sökte ådagalägga, att,

enligt nyare finansiela åsigter, grundskatten från början varit endast en skatt,

d. v. s. ett landets jordegande invånare under olika tider och olika vilkor för

beskattningen ålagdt eller af dem frivilligt åtaget bidrag till statsbehofvens fyllande,

och att således förändringar och jemkningar häri ej kunde anses annorlunda än

andra förekommande ändringar i beskattningsväsendet.

I enlighet med de år 1810 uttalade åsigter hade Preussiska Regeringen

omfattat den sednare läran, hvilken, åtminstone i den der i landet ifrågasatta rigtGrundskatts-komitéens

betänkande. 2

10

ningen att göra all jord till skatte men ej till frälse, mest öfverensstämde med

Regeringens önskan och hehof af högre; inkomster genom grundskatten än förut:

men man hade dock ej visat sig ovillig att antaga det, bland andra, väckta förslaget,

att, såsom det skett i Sachsen och andra Tyska länder, medgifva den fria

jordens egare ersättning för de nya bördor, de skulle åtaga sig.

Efter många försök att bringa denna vigtiga fråga till lösning har sådant

omsider skett genom tre särskilda författningar af den 21 Maj 1861, enligt

hvilka för närvarande grundskatt af all fastighet i Preussen utgår, med undantag

allenast af sådan som tillhör kyrkor, stats- och ståndsherrliga domäner m. in.,

under tvänne olika titlar, nemligen Grundsteuer eller egentlig grundskatt och

Gebäudesteuer eller hus-skatt.

Den egentliga grundskatten är för hela monarkien bestämd till ett belopp af

tio millioner thaler, fördelade emellan de olika provinserna och inom dessa åter

fördelade enligt uppskattning af jordens värde, räknadt efter afkomsten. För åtagandet

af denna beskattning hafva egarne af den förut mer eller mindre fria jorden

fått sig tillagd ersättning efter dels 20 gånger, dels 13 ^ gånger skattens värde,

hvilken ersättning lemnats af Staten. >

'' Hus-skatten åter utgår med en viss procent af hvarje byggnads årliga såkallade

“Niitzungswerth“ (nyttjovärde) och bestämmes på ett sätt, som liknar våra

bevillningstaxeringar. Det sker under Kretsregeringens ledning genom kommissarier

inom skattedistrikten under ordförande af särskilde kommissarier för verkställigheten.

Kommissarierne väljas af Krets-ständerförsamlingen eller, för sådana

städer som bilda egna skattedistrikt, af stadsfullmäktige.

Uti nämnda författningar hafva för öfrigt meddelats vidlyftiga föreskrifter

angående de grunder, enligt hvilka jordens afkastning skall "beräknas för bestämmandet

af den andel hvarje egendom bör vidkännas i grundskatt, och något löfte

är ingalunda gifvet, att dess belopp aldrig skall höjas eller den af byggnadsvärdet

utgående procenten icke ökas, utan tvärtom har framhållits, att störa inkomster

för Staten under dessa båda titlar böra, i händelse af behof, kunna erhållas.

Grundskatten beräknas till något öfver 8 procent af ren inkomst utaf all

jord, hus-skatten till 4 procent af inkomsten för boningshus och till 2 procent

af den för byggnader till industriela ändamål, men ladugårdar, lador med flera

byggnader för laridtbrukets behof äro fria.

De nya skatterna skulle taga sin början den 1 Januari 1865.

I Danmark hafva före envåldsmaktens införande år 1660 ständiga skatter

af jordegendom icke funnits, utan statsutgifterna hufvudsakligen blifvit bestridda

genom afkastningen af Kronans betydliga domäner, inkomsterna af Sundska tullen

samt utskrifning af särskilda gärder, när sådana erfordrades. Landets jord var

till största delen i händerna på adeln och presterskapet, som beviljade skatterna.

Bönderna, ursprungligen sjelfegande, hade under tidernas lopp förlorat denna egen

-

.

11

skap och kommit under de stora jordegarne. Utom på Fyen och i Jutland, hvarest

större frihet var rådande, hade detta beroende öfvergått till en slags lifegenskap, kallad

“Vornedskab" och bestående deruti, att bonden ej fick lemna det gods, der han var född,

och nödgades bruka den gård eller förrätta den tjenst, som anvisades honom. Väl

upphäfdes vornedskaben år 1702, men likartade bestämmelser återinfördes på 1730-talet

under namn af ”Stavnsband" och utsträcktes då till hela landet. Först genom författning

den 20 Juni 1788 återfick Danska bonden personlig frihet. Adeln åtnjöt,

likasom hos oss, skattefrihet för sina sätesgårdar, men utgjorde derför rusttjenst.

Då envåldsmakten infördes, upphörde likväl denna skattefrihet för någon

tid och Regeringen pålade jordegendomen skatter, hvilka fastställdes såsom ständiga.

Till deras fördelning uppgjordes eu matrikel år 1664, men som den befanns

ofullständig, företogs ett nytt matrikel-arbete, hvarigenom all åker och äng

äfvensom skog och qvarnar uppskattades till vissa tunnor hartkorn, med hvilken

benämning man i Danmark afser den norm, hvarefter skatter och afgifter af landtegeudomar

utgå. Den i öfverensstämmelse härmed år 1688 utfärdade matrikeln

har sedermera till år 1844 utgjort hufvudgrunden för jordbeskattningen.

De pålagor, hvilka Regeringen sålunda på 1660-talet införde för jordegem»

domen i landet, och hvilka i början lika drabbade både herregårdsjord och bondjord,

bestodo af så kallad matrikelskatt till underhåll af en stående krigshär i

stället för adelns upphörda rusttjenst, samt kornskatt, ox- och fläskskatt. Ar 1670

återfick likväl adeln skattefriheten för sina hufvudgårdar emot rusttjenstskyldighet,

hvarefter tid efter annan flera skatter pålades den oprivilegierade jorden, men ett

par afgifter äfven deii privilegierade. Dessa olika skattebelopp sammanfördes år

1813 till en enda afgift i spanmål, att utgöras i penningar efter ett af Regeringen

årligen bestämdt medelpris. Vid denna förändring gjordes likväl icke någon

rubbning i skilnaden emellan privilegieradt och oprivilegieradt hartkorn.

Men Regeringen hade emellertid redan år 1802 vid utskrifning af en ny

pålaga för “besittning, nytta och bruk af fasta egendomar", frångått systemet af

sådan olika beskattning och låtit denna afgift fördelas lika emellan begge slagen

af jord. Sistnämnda skatt och den spanmålsafgift, som år 1813 uppkommit

genom de förutnämnda utskyldernas sammanslående, förenades omsider år

1818 till en enda under namn af landskatt, hvilken bestämdes i silfver att utgå

med 6 riksbankdaler för en tunna privilegieradt och med 8 riksbankdaler 32 skillingar

för en tunna oprivilegieradt hartkorn, men i dessa belopp måste likväl en

eftergift snart göras med 72 skillingar för det förra och 1 riksbankdaler 4 skillingar

för det sednare slaget af jordegendom. Härförutan hvilade å den oprivilegierade

jorden så kallade fourage-och marche-penningar med flera mindre skattebidrag,

hvaremot den privilegierade hade att anskaffa och underhålla ryttarehästar, en för

hvar 50:de tunna hartkorn, dock ej öfver 3 för hvarje hufvudgård. Äfven funnos

några andra utskylder, som för begge jordslagen voro gemensamma.

12

I sammanhang med påbudet af 1802 års beskattning hade Regeringen förordnat

om upprättande af en ny jordmatrikel för de egentliga Danska provinserna.

Detta arbete, begynnt år 1806 men förenadt med stora svårigheter och i början afbrutet

genom krigshändelser, nådde icke sin fullbordan förr än år 1844, vid hvars

ingång den nya matrikeln trädde i kraft. Efter 1688 års matrikel skulle konungariket

innefatta 372,216, men enligt den nu gällande nya innehåller det 377,860

tunnor hartkorn. Tillökningen utgör således 5,644 tunnor liartkorn, eller något

mera om man frånräknar Bornholm, hvarest skiljaktiga beräkningsgrunder blifvit

följda. Men syftemålet med den nya matrikuleringen var icke att åstadkomma en

förhöjning af skatterna, utan att bereda en med verkliga förhållandet bättre öfverensstämmande

fördelning af desamma, än den gamla matrikeln kunde erbjuda,

hvarföre dennas hufvudsumma borde i det närmaste bibehållas. Kostnaden för

omförmälda arbete uppgifves till 550,000 riksdaler specie danskt mynt eller 2,200,000

riksdaler riksmynt.

För den förhöjning i skattläggningsnormen, som genom den nya matrikelns

införande drabbade åtskilliga jordegendomar, erhölls ingen ersättning hvarken af

Staten eller af de jordegare, som fått minskning i skattläggningen, men den redan

i sig sjelf ringa tillökningen af tunnor hartkorn, blef genom fördelningen på många

egendomar ännu mindre betydande.

Genom kongl. förordningen den 24 Juni 1840, medelst hvilken den nya

matrikelns tillämpning från 1844 års början hade påbjudits, stadgades tillika, att

| af dittills varande landskatt skulle utgå efter den gamla matrikelns hartkornsberäkning

för hvarje egendom och utgöra en fast årlig afgift under namn af gammelskatt,

hvaremot återstående 5, med bibehållande af benämningen landskatt, borde,

likasom alla andra dåvarande eller blifvande utskylder af landtegendom, beräknas

efter den nya matrikelns hartkorn.

Ännu qvarstod dock skilnaden emellan privilegieradt och oprivilegieradt

liartkorn, men genom en lag af den 20 Juni 1850 blef denna skilnad upphäfd

och den förut privilegierade jorden påförd lika skatter med den oprivilegierade.

För den tillökning i utskylder, af hvilken den förra drabbades, lemnade statskassan

vederlag på det sätt, att egare af privilegieradt hartkorn, i mån af de vilkor,

hvarunder skattefriheten åtnjutits, erhöll 15 eller 20 gånger beloppet af hvad han

för ett år komme att betala i förhöjd landskatt och gammelskatt, hvilket vederlag

gafs dels i kontant, dels i statsobligationer, löpande med 4 procent ränta.

Det sammanlagda beloppet af denna åt de privilegierade jordegarne gifna ersättning

uppgick till 1 2 million riksbankdaler eller 3 millioner riksdaler riksmynt.

Samtidigt med denna åtgärd upphäfdes de under namn af fourage- och

marche-penningar m. m. dittills utgjorde äldre pålagor och infördes en ny skatt,

kallad “ligningsskatt" (af ligne = fördela), hvilken fastställdes såsom ständig utskyld

af jorden.

lo

Enligt stats-räkenskapen för finansåret 1863—1864 uppgick

Gammelskatten till.........2,173,706: 18.

Landskatten och ligningsskatten af hartkornet

till............ 794,052: 71.

Tillhopa Rb:dr 2,967,758: 89.

Men utom dessa, hvilka utgöra de egentliga grundskatterna, ingår äfven till statskassan

dels “vägskatt“ af hela landets hartkorn och åtskilliga städer till underhåll

af hufvudlandsvägarne, samt dels “byggningsafgift" för byggningar så väl på

landet som i städerna, hvilken påföres i mån af taxeringsvärde.

Tionde af vissa brukliga sädesslag har af ålder blifvit erlagd af bondjorden

och var på 1400-talet delad i tre lika delar, biskopens, kyrkans och prestens.

Vid reformationen indrogs biskopstionden till Kronan och blef, under namn af

kungstionde, dels anslagen ad pios usus, dels försåld till enskilde och stundom

till sockneboarne sjelfve. Kyrkornas andel är bestämd till dessas underhåll och

eges ofta, likasom sjelfva kyrkorna, af enskilde, som uppbära afgiften och bestrida

dermed förenade åligganden. Prestens lott ingår, som vanligt, i hans löneförmåner.

Med undantag af en del utaf kungstionden, som varit anvisad till biskopslöner,

men numera indragits till statskassan emot ersättning af visst årligt anslag,

hänföres tionden icke till Statens inkomster. Den drabbar förnämligast den jord,

som före lagen af den 20 Juni 1850 var oprivilegierad och utgör en ganska betydlig

börda. Genom författningen af den 8 Januari 1810 och den 14 April

1852 äro föreskrifter gifna om denna afgifts fastställande till oföränderligt årligt

belopp för hvarje egendom.

I Norge, likasom i Sverige, hade Kronan tidigt kommit i besittning af

jordegendom till betydligt belopp, hvaraf större delen innehades och brukades

af åboar (leilsendingar), som omsider ansågos ega hvad man kan kalla stadgad

åborätt.

Äfven geistligheten (kyrkan, presterskapet och under kyrkan hörande stiftelser)

egde mycken jord och ehuru vid reformationstiden en del deraf — efter

hvad man anser omkring en fjerdedel — indrogs till Staten, så utgjorde dock

detta så kallade beneficierade gods i Norge en vida större andel af landets jord

än förhållandet efter Gustaf I:s tid varit i Sverige. Såväl i början af förra seklet

som under åren 1791—1813 egde indragningar eller försäljningar af kyrkor

gods rum, men ändock skall det beneficierade godset år 1821 utgjort en tiondedel

af hela landets skattetal.

Geistlighetens gods, såvidt det ej användes till boställen eller eljest stod

under omedelbar disposition, brukades, likasom kronojorden, af leilsendingar. De.n

jord, som af enskilde med egande rätt innehades, — dels af adel, dels af bönder

— utgjorde vida mindre än leilsendingsgodset. Allmänt frälse fanns ej, men väl

sätesgårdar, hvilkas friheter dock synas varit af mindre betydenhet än i Sverige,

14

med undantag af de få i Norge varande gref- och friherreskapen, hvilkas innehafvare

väl hade åtskilliga skatter sig pålagda, men deremot ända till år 1821 voro

i besittning af en del rättigheter af feodalt ursprung.

Från urminnes tid hade man i Norge, likasom i Sverige, kännt och användt

hemmantalet, eller som dét kallades “full gård“, såsom kameral beräkningsgrund,

och hade hvarje sådan full gård en viss skatt sig åsatt, hvilken sedan

användes såsom måttstock för gårdens öfriga utlagor och sålunda biel dess “skatteskyld.

" Den vanligaste beräkningsgrunden var skeppund tunga (säd eller spanmål),

hvaraf 2 skeppund belöpte på hvarje full gård. Beloppet ål denna skatteskyld utgjorde

för hela Riket något öfver 40,000 skeppund tunga, motsvarande 20,000 lulla

gårdar, af hvilka adelns gods, Bohuslän inbegripet, år 1625 beräknades till 5,960

skeppund tunga, eller 2,980 gårdar. Förmodligen voro dock en del al dessa säterier.

Beräkningen af hemman eller gårdar upphörde dock tidigt att användas

för bestämmande af de jorden åliggande skyldigheter, helst det snart visade sig,

att gårdarne voro sins emellan af mycket olika godhet, och den åsigt älven gjort

sig gällande, att skatten för hvarje distrikt eller län mera hvilade på hela. distriktet

än på hvarje särskild jordlott, hvarför hos de förmögnare utkräfdes hvad som

brast hos de fattigare. För att afhjelpa de olägenheter, som skatternas ojemna

fördelning medförde, utfärdades den 23 Januari 1665 — således vid nästan samma

tid som i Danmark — ett kongl. reskript angående ny matrikulering, d. v. s.

ny skattläggning, och i sammanhang dermed upprättandet al nya jordeböcker.

Enligt detta skulle alla fastigheter, hvem de än tillhörde, och äfven om de förut

ej voro skyldsatta, sättas för “landskyld" (= afrad) och leding (gammal grundskatt),

så att lika gårdar kommo att skatta lika, och hvad som minskades för en

gård pålades andra i samma prestgäll. Denna matrikulering var dock ofullständig,

ty den afsåg endast att jemka skatten, som var pålagd ett visst distrikt,

emellan gårdarne derstädes, hvadan förhållandet emellan olika distrikter förbiet

detsamma som förut. Dessutom blef ej all jord på löreskrifvet sätt skyldsatt-, och

en del friheter för viss jord egde fortfarande rum. Med åtskilliga jemkningar lände

dock den upprättade matrikeln till efterrättelse under hela Danska tiden.

Efter föreningen med Sverige föreskrefs genom lag den 17 Augusti 1818

utarbetandet af en ny matrikel. Denna förrättning, som omfattade all jord i Riket

utom Finnmarken, verkställdes dels af distriktskommissioner, hvilka genom jemförelse

sins emellan af de olika egendomarne i hvart tingslag bestämde deras inbördes

förhållande i värde med ett bestämdt proportionstal, såsom 1, 2, 3 etc., dels af

hufvudmatrikulerings-kommissioneu, som var gemensam för hela Riket och i hvarje

tingslag besigtigade en af de taxerade egendomarne samt bestämde dess värde till

visst belopp, hvarefter, med ledning af de åsätta proportionstale värdet af all

egendom i distriktet uträknades.

Såsom skattetal (skatteskyld) begagnades beräkningen af skyld-daler på det

15

*

sätt, att för 400 speciedaler af hvarje egendoms taxeringsvärde åsattes en skyld-daler

samt mer eller mindre i förhållande till det olika värdet. All jord i Riket blef

på sådant sätt skyldsatt, dervid hela summan uppgick till något öfver 240,000

skyld-daler, motsvarande ett taxeringsvärde af 96 millioner speciedaler eller omkring

372 millioner riksdaler riksmynt.

Hvad grundskatterna beträffade, hade dessa både till uppkomst och beskaffenhet

i äldre tider mycken likhet med de i Sverige brukliga. Den vigtigaste var

ledingen, jemförlig med den i våra gamla lagar omtalade ledungslama, men jorden

var belagd jemväl med åtskilliga andra afgifter, och alla deSsa inbegrepos under

gemensamt namn af jordeboksrättigheter (= jordeboksränta). Äfven ledingen

skulle, enligt 1665 års reskript, jemkas efter gårdarnes storjek och godhet,

men sedermera lär någon förändring ej egt rum, hvarför jordeboksrättigheterna

började allmänt betraktas såsom en stående börda å egendomarne. De blefvo

stundom af Konungen jemte sjelfva egendomen försålda eller förpaktade och flere

jordegare lära redan i äldre tider friköpt sig från jordeboksrättigheterna.

Angående beloppet af dessa Kronan frånbända afgifter har någon upplysning

ej kunnat vinnas. Troligen var det ej stort och äfven den Kronan behållna

delen var ej af betydenhet. År 1820 upptagas jordeboksrättigheterna i riksstaten till

26,239 speciedaler i sedlar efter kurs af 146 1- procent, År 1836, då de finnas sammanräknade

med kronotionden, synes beloppet hafva utgjort omkring 20,000 speciedaler

efter kurs af 112 procent. Genom en förordning den 17 December sistnämnda år

tilläts hvem som ville att friköpa sig från dessa afgifter, för så vidt de tillkommo

Staten, genom att på en gång inbetala deras 16-dubbla belopp. Emellertid synes

denna tillåtelse hafva blifvit föga begagnad, ty jordeboksrättigheterna, som år 1839 upptagas

till 19,755 speciedaler efter kurs af 112 procent och år 1841 till 19,971 speciedaler

al pari, finnas ännu i sednaste riksstat uppförda till 19,600 speciedaler.

De vigtigaste af de i Norge brukliga grundskatter, hvilka kunna anses

svara mot våra mantalsräntor, voro - de så kallade leilmndings-, odels- och rostjenesteskatterna.

Den förstnämnda eller leilsendingsskatten, som först påbjöds i

Christian IY:s tid, skulle utgöras af den, som brukade jorden, ehvad han var

egare eller leilsending. Den var i början påbjuden till belopp af 8 riksdaler för full *

gård ( 4 riksdaler för 1 skeppund tunga), men bestämdes sedan olika, eftersom denna

skatteskyld var beräknad i råg, korn, hafre o. s. v. Odelsskatten, uppkommen i

början,af 1600-talet, var förut pålagd till rytteriets underhåll, men blef med tiden

förändrad till en viss årlig afgift, som skulle erläggas af jordegaren, såvida han

icke sjelf brukade gården, i hvilket fall denna skatt ej utgick. Rostjenesteskatten,

som påbjöds år 1682 i stället för den förra “rostjeneste- och rytterhold11 in natura,

var egentligen ett supplement- till odelsskatten.

Dessutom funnos andra afgifter, som äfven ålågo jorden, och alla dessa,

jemte de tre nyss uppräknade, inbegrepos under benämningen landkontribution

16

eller ordinarie kontribution. Sedan dessa skatter, hvilka under förra seklet undergått

flera förändringar och dervid vanligen förhöjts, omsider genom förordningen

den 1 Oktober 1802 blifvit närmare reglerade, så att endast leilsendings-, odelsoch

rostjeneste-skatterna återstodo, blefvo, efter några mindre förändringar åren

1810 och 1813, jemväl nyssnämnda tre skatter, jemte åtskilliga pålagor i städerna

af grundskattsnatur, upphäfda genom lagen den 1 Juli 1816, hvaremot i stället

infördes en allmän landt- och köpstads-skatt, hvilken bestämdes att utgå från

landsbygden med 480,000 speciedaler och från städerna med 120,000 speciedaler.

Det förra af dessa belopp fördelades emellan fögderierna till ena hälften

efter som den gamla ledings-skatten, enligt 1746 års förordning, varit pålagd matrikelskylden,

och till andra hälften efter jordens taxeringsvärde, sådant detta bestämdes

genom förordningen den 1 Oktober 1802, men emellan de särskilda egendomarne

i hvarje fögderi endast efter sistnämnda taxeringsvärde. Åtskilliga förändringar

i föreskrifterna om denna fördelning skedde sedan i sammanhang med

den år 1818 beslutna nya matrikuleringen, men vid hvarje statsreglering hade

emellertid beloppet af landt- och köpstads-skatten blifvit nedsatt, så att den för

år 1836 utgjorde endast respektive 72,866 och 17,500 speciedaler, hvarefter vid samma

års Storting beslöts, att den, såsom då ej behöflig, tills vidare ej skulle utgå. Sedan

dess har denna skatt ej varit påbjuden, och när genom lag den 17 December

jemväl samma år bestämdes, att den nya matrikulen ensam skulle gälla såsom

regel för jordens skatteskyld i landet, kom detta stadgande ej att användas

på några grundskatter, hvilka då alla voro upphäfda, utan endast på kommunalafgifter.

Jordeboksrättigheterna räknades nemligen icke såsom skatt och icke heller

tionden.

Likasom i alla katolska länder infördes tionden äfven i Norge under medeltiden.

Den delades der i tre lika delar, af hvilka en tillföll biskopen, en kyrkan

och en presterskapet. Af dessa äro de tvänne sistnämnda andelarne ännu

bibehållna för sina omförmälda ändamål, men vid reformationen indrogs biskopstionden

till Staten och kallades derefter kungstionde. Jemlikt kongl. förordningen

den 31 Juli 1801 har tionden blifvit fastställd till visst och oföränderligt belopp

för hvarje egendom och i enlighet dermed sedermera utgjord. Kungstionden,

hvilken år 1816 beräknades till 15,699 speciedaler och 1839 till 22,519 speciedaler,

upptages i sednaste riksstat till 15,000 speciedaler.

Af ofvanstående framställning om förhållandena i andra länder synes, att

så väl i Preussen som i Danmark grundskatter utgå med ansenliga belopp, och

att de åtgärder, som, för deras reglerande, derstädes egt rum, långt ifrån att för

Staten minska denna inkomst-titel, ledt till förökande deraf genom att, med bibehållande

af skattskyldig jord i dess förra ställning, med grundskatt belägga äfven

den, som i mer eller mindre mån förut varit derifrån befriad. I Stor-Britan

nien,

17

nien, der fullständig aflösning af grundskatterna blifvit medgifven, anlitades denna

åtgärd, åtminstone vid dess uppkomst, såsom ett medel att förskaffa Staten tillgångar,

utan att man dervid afsåg lindring i jordens skattebörda, och i Norge,

hvarest grundskatterna blifvit dels vilkorligen afskaffade och dels ställda på aflösning,

har sådant stått i förbindelse med införande af ett nytt skattesystem, grundande

Statens inkomster hufvudsakligen på tullintrader samt bränvins-, malt- och

stämpelafgifter.

Huruvida det för Staten kan vara af vigt och för den skattdragande en

fördel att grundskatt tinnes, är nu den första fråga, som Komiterade, i följd af

h.ders Kongl. Maj:ts nådiga uppdrag, hafva att till besvarande upptaga.

Med grundskatt förstås egentligen en särskild, bestämd och stadigvarande

afgift af jordegendom till statsbehofvens fyllande. En följd af dess nämnda egenskaper

är, att den hvarken rättar sig efter vexlande årlig idkomst af den beskattade

egendomen eller efter Statens större eller mindre utgifter. Mången förkastar

derföre ett beskattniugssystem, hvaruti en sådan ständig afgift ingår, och anser,

att en hvar medlem af samhället — egare af jord så väl som af hvarje annat kapital

bör bidraga till Statens utgifter endast i mån af sin inkomst och statsbehofvens

kraf. Om man, utan afseende på bestående förhållanden, hade att skapa

ett nytt skattesystem för en Stat, är ock sannolikt att man ej komme att beskatta

ett slag af kapital — jordkapitalet — mera eller mindre än ett annat och

följaktligen icke lade fast skatt på jordegendomen. Men då man har att i betraktande

taga alla de omständigheter, som i ett gammalt samhälle förekomma, och

under århundraden utvecklat sig, ställer sig frågan annorlunda. Då nuvarande skatter

här i landet åsattes, utgjorde de onekligen skatter i egentlig mening, hvilka

efter behof höjdes eller minskades, men sedan de under långa tider blifvit oförändrade

och slutligen medelst gifna författningar vunnit egenskap af orubblighet,

hafva de förlorat rätta naturen af skatter och antagit den af vissa, jordkapitalet

belastande räntor, hvilka med sina bestämda belopp fästat sig vid kapitalet och

åvägabringa en minskning i dess värde, som afses vid hvarje öfverlåtelse af detsamma

från en till annan egare. Det är då icke längre egaren af jorden, som

diabbas al skatten, utan det är jorden sjelf, som vidkännes den genom minskadt

värde. Den som förvärfva!’ jorden skyddar sig genom det pris han derför betingar.

När ett sådant förhållande utbildat sig, kan någon orättvisa icke anses

tillfogad jordegaren genom åliggandet att betala grundskatt; och för Staten, hvilken

till sina utgifter behöfver så vidt som möjligt bestämda tillgångar, bör det

utan tvifvel betraktas såsom en betydande förmån att i nämnda skatt ega en till

beloppet oföränderlig och lätt beräknelig ständig inkomst, utgående af det mest

säkra kapital inom national-förmögenheten.

Gnmdskatts-komitéens betänkande. a

18

Men äfven för jordbruksnäringen och dess idkare erbjuder en sålunda fixerad

grundskatt, förutsatt att den icke är alltför hög, vissa fördelar, bvilka svårligen stå

att vinna genom någon annan form af direkt beskattning. Vinsten af arbetet i denna

näring skördas långsamt, under ansträngd möda och ofta pröfvadt tålamod. Företagsamhet

och flit att uppdrifva jorden till högre afkastning behöfva, under sådana

omständigheter, den uppmuntran att odeladt få njuta frukterna till godo.

Men denna uppmuntran uteblifver, om skatten icke är bestämd, utan ökad inkomst

städse medför ökad beskattning, under det att vanvård och tröghet, genom att

leda till minskad afkastning af jorden, vinna fördelen af lättare skattebörda. Med

bestämd skatt kan jordbrukaren äfven säkrare beräkna sina företag och vara förvissad

att, ju mera han förmår skörda af sin jord, desto mindre kännes skatten

tung och desto mera förmår han att öka sitt kapital. Häruti ligger en verksam

anmaning till förbättringar, gagneliga icke blott för den enskilde utan för hela

samhället, hvarföre bland vilkoren för jordbruksnäringens utveckling torde kunna

räknas, att dess mera betydande utskylder till Staten äro en gång för alla bestämda

och icke beroende af vexlande förhållanden.

Grundskatten inbringar i vårt land, efter afdrag af boställsräntor med mera dylikt,

omkring 6 millioner riksdaler riksmynt. Skulle, med borttagande af denna skatt,

nämnda belopp uteslutande ersättas med allmän bevillning, måste densamma flerdubbelt

höjas öfver hvad den för det närvarande utgör; men huru lämplig sistberörde

skatteform än må vara vid upptagande af någon mindre fyllnadsskatt, torde likväl

böra medgifvas, att svårigheten att träffa all inkomst lika och öfver hela Riket

åstadkomma en jemn taxering är så stor, att det ökade bevillningsbeloppet snart

skulle framkalla klagomål öfver ojemn beskattning i förening med deras missnöje,

som funno sina utlagor till Staten härigenom hafva blifvit betydligen förhöjda.

Väl skulle ock, med grundskattens borttagande, ersättning kunna sökas uti

indirekta skatter, men tanken härpå synes, med hänsigt till den mindre säkerhet,

som denna slags beskattning lemnar, att Staten under alla omständigheter må blifva

försedd med erforderliga tillgångar, hos oss hafva vunnit föga insteg, och en

förändring i syftning deråt kunde dessutom svårligen genomföras, utan att lämpa

tullsystemet efter det ökade behofvet af inkomst. Men detta system, hvilket djupt

ingriper i landets ekonomiska förhållanden, kunde då icke längre ordnas med hufvudsakligt

afseende på dessa, utan måste nästan uteslutande inrättas efter finansiela

grunder, ett ombyte som Komiterade icke kunna föreställa sig skulle för det

allmänna välbefinnandet vara godt och nyttigt.

Grundskattens bibehållande i vårt beskattningsväsende medför således fördelar,

hvilka i flera hänseenden äro af stor vigt, men i anledning af de frågor,

som blifvit väckta om dess aflyftande genom kapitalisering eller på annat sätt, tillhörer

det Komiterade att vidare undersöka både lämpligheten af sådana utvägar och

de behof, af hvilka nämnda frågor kunnat blifva framkallade.

19

Mera än två sätt att befria jorden från grundskatt torde egentligen icke

gifvas, det ena att efterskänka densamma, vare sig på en gång eller småningom

medelst skattebeloppets successiva minskning, och det andra att medgifva den

skattskyldige rättigheten att friköpa sig från skattens erläggande med en efter vissa

grunder beräknad löseskilling, hvilket sednare sätt benämnts kapitalisering, med afseende

derå att Staten i stället för den årliga inkomsten, betraktad såsom ränta,

mottager och den skattdragande afhänder sig ett deremot svarande kapital.

Af hvad Komiterade ofvanföre anfört dels om rätta egenskapen af nuvarande

grundskatt å jordegendomen i vårt land samt dels om verkan af denna

skatts fullständiga borttagande och ersättande på annan väg, torde finnas, att efterskänkning

deraf icke kan anses vara påkallad af något rättvisans kraf, utan

fastmera skulle åt de samhällsmedlemmar, som derigenom drabbades af ökade

skattebidrag, gifva skäl till befogad klagan. Följande beräkning af procent-förhållandet

emellan bevillning och inkomst, i händelse den förra skulle höjas till så

stort belopp, att grundskatten dermed kunde ersättas, synes härom lemna bevisning.

Jemlikt det af Rikets Ständers Riksgälds-kontor upprättade general-sam

-

mandrag öfver 1865 års bevillning utgjorde uppskattade värdet

å jordbruksfastighet............... 1,775,438,256.

å annan fastighet............... 472,486,814.

Summa R:dr 2,247,925,070.

hvilket kapital skulle i behållen årlig inkomst efter 5 procent lemna 112,396,253.

Om dertill lägges antagen beskattningsbar inkomst af kapital, rörelse,

näring eller yrke samt allmän och enskild tjenstebefattning

eller pension................ 122,811,807.

så utgör summa inkomst R:dr 235,208,060.

Nuvarande grundskatter uppgå i jemnt tal, boställsräntor m. m. d.

afräknade, till omkring ............ 6,000,000.

Bevillning efter andra artikeln ........... 1,996,557.

Summa R:dr 7,996,557.

Om detta skattebelopp, räknadt i jeinnt tal till 8,000,000 riksdaler skulle genom

bevillning uttagas af förenämnda inkomst-summa, 235,208,060 riksdaler, komme

bevillningeri att utgöra öfver 3,4 procent af inkomsten eller i det närmaste 3^ gånger

mera än för det närvarande, med hvilken tillökning i skattebidrag andra samhällsmedlemmar

än egare af skattskyldig jord skulle betungas. Ansåge man, att, såsom

behållen inkomst af jordbruk, endast borde räknas 4 procent, och befrielse

från afgift för inkomst under visst belopp, i enlighet med 8 § af gällande bevillningsstadga,

gifvas äfven för inkomst af jordegendom, höjdes sagda skattebidrag

till 4 eller 5 gånger deras nuvarande belopp.

När å andra sidan tages i betraktande, att genom efterskänkning af grundskatten,

det måtte ske på en gång eller successivt, värdet af den från skatt be

-

20

friade jorden skulle till förmån för dess egare betydligen höjas, vill det synas tyd

ligt, att berörda åtgärd, med bibehållande af allas lika rätt, icke låter sig

verkställas.

Det återstår då att undersöka den andra utvägen för jordens frigörande

från grundskatt genom kapitalisering deraf och lemnad rätt för den skattskyldige

att medelst kapitalets utgifvande till Staten lösa sig från skyldigheten att utgöra

densamma. Denna utväg, likasom den förra, möter hinder i följd af svårigheten att

på tillfredsställande sätt förskaffa Staten annan inkomst. Väl borde den skattskyldige

till Staten utgifva ett kapital, genom hvars afkastning den sistnämnde

skulle godtgöra sig för den aflösta grundskatten, och kunde man antaga, att den

summa, hvilken Staten sålunda erhöll, bibehölls oförminskad och städse lemnade

samma afkomst, så skulle Staten äfven häruti ega ett vederlag, förutsatt att sådant

i sjelfva verket kunde beredas genom besittningen af ett kapital i stället för

viss årlig inkomst af grundskatt. Men erfarenheten visar, att ett sådant kapital

svårligen undgår att, vid förefallande behof, anlitas för ändamål, som tilläfventyrs

icke med dess bestämmelse har något gemensamt, och det kan till och med ifrågasättas,

huruvida med god hushållning instämmer, att Staten innehar och med

sannolikt icke ringa kostnad förvaltar dylika medel för att med afkomsten deraf

bestrida sina utgifter. Om man strängt skulle fasthålla syftemålet af Statens godtgörande,

såsom otvifvelaktigt måste ske, om en så betydlig statsinkomst som

grundskatterna hos oss utgöra, skulle i sin helhet upphöra att utgå, blefve dessutom

omöjligt att bestämma ersättningsbeloppet efter sådana beräkningsgrunder, att

jordegaren kunde finna aflösningen för sig fördelaktig, enär samma kapital-belopp i

den enskildes hand alltid kan antagas lemna högre afkastning än i Statens. Den

gifna följden häraf skulle blifva, att aflösningen icke vunne någon framgång, hvarpå

förhållandena i Stor-Britannien och Norge tyckas tjena till bevis, då ränte-aflösningen

derstädes, oaktadt åtskilligt tillmötesgående från Statens sida, under många

år icke i någon synnerlig mån framskridit.

Men åtgärden att göra grundskattens hela belopp aflösningsbart medför

en särskild olägenhet, som bör uppmärksammas. Då aflösningen icke kan åläggas

någon såsom skyldighet, utan måste bero af de skattskyldiges fria vilja och förmåga,

kan det antagas, att de, som hafva mindre räntor och följaktligen behöfva

anskaffa endast ringare lösningskapital, komma att frigöra sig, från grundskatten,

under det att flertalet af dem, som hafva drygare, måhända icke finna sig i stånd

dertill i anseende till lösnings-kapitalets storlek. Sådant skulle leda dertill, att

den jord, som, för att med framgång kunna brukas, mest behöfde lindring, deraf

ej komme i åtnjutande.

I öfverensstämmelse med nu framställda åsigter, anse Komiterade, att jordegendoms

fullständiga befriande från grundskatt, det må vara på ena eller andra

sättet, är förknippadt med svårigheter af den art, att de icke kunna lösas utan

21

på bekostnad icke blott af Statens, utan äfven af jordbruksnäringens egna fördelar

och icke heller utan att väcka oro, om dertill skulle fordras våldsamma förändringar

uti hittills gällande beskattniugs-grunder. Men ehuru Komiterade icke kunnat

biträda förenämnda förslag, hafva Komiterade likväl funnit sig förpligtade att

undersöka befogenheten af de förda klagomålen öfver tyngderna å jordbruket och

tillse i hvad mån ställningen kunde förbättras, för hvilket ändamål Komiterade i

främsta rummet aktat nödigt att förskaffa sig kännedom, i hvad förhållande grundskatterna

i allmänhet befinna sig till de beskattade egendomarnes värden.

Det må härvid anmärkas, att Komiterade under benämning af grundskatt

förstå Kronans ränta och tionde, emedan blott dessa utskylder af jordegendom

hafva egenskapen af sådan skatt i egentlig bemärkelse, samt hvarken Eders

Kongl. Maj:ts nådiga bref om Komiterades förordnande eller Rikets Ständers underdåniga

skrifvelse i ämnet innefattar, att frågan om aflösningen skall sträcka

sig till de skyldigheter, som, under gemensamt namn af allmänna besvär, åligga

jordegendom, såsom väghållning, skjuts, rotering m. m., men hvilka på helt annat

sätt måste betraktas; och hafva Komiterade tillika förutsatt, att det åt dem

gifna uppdrag icke kunde röra frälseränta eller den grundskatt af hemman och

lägenheter, hvilken enskild man eller verk och inrättningar med eganderätt innehafva.

För vinnande af den kännedom om förhållandet emellan grundskatt och

egendomsvärde, hvilken Komiterade, efter hvad nyss är sagdt, ansett nödig att erhålla,

hafva Komiterade, med undantag för Norrbottens, Westerbottens, Jemtlands

och Wester-Norrlands län, der grundskatternas mindre höga och mera normala belopp

tillåtit att inskränka undersökningarne, samt för Stora Kopparbergs och Gefleborgs

län, hvarifrån upplysningar i den rigtning Komiterade åstundat, till följd af

egendomligheter i beskattnings väsendet, antingen icke eller endast ofullständigt kunnat

bekommas, från samtliga öfriga län i Riket inhemtat och i bilagda tabell N:o

3 samlat uppgifter tör hvarje fögderi å fem hemman af krono- eller kronoskattenatur

med högsta och fem hemman af samma natur med lägsta ränta inom fögderiet.

äfvensom å dessa hemmans kronotionde och taxeringsvärde, dervid räntans

och tiondens värde i penningar upptagits efter 1862 års medelmarkegång samt

taxeringsvärdet, sadant det jemväl för samma år blifvit åsatt; utvisande nämnda

tabell i särskilda kolumner dels hvad procent, ränta och kronotionde i förening

utgöra af hemmanets behallna afkastning, beräknad till 5 procent af taxeringsvärdet,

med tillägg af räntans och kronotiondens belopp, eller, hvad som är detsamma,

till 5 procent af det fastighetsvärde, som erhålles genom att öka taxeringsvärdet

med ett kapital efter 5 procent motsvarande räntan och kronotionden,

dels ock procent-förhållandet emellan räntan ensam och behållna afkastningen, uträknadt

efter lika grunder, dem Komiterade hemtat af föreskrifterna i gällande

bevillningsstadga. För vinnande af den lättnad vid öfverblicken. som kan erhållas

genom antagande af någon viss enhet, har äfven uti tabellen, jemte de uppgifna

22

hemmanens verkliga mantal och grundskatter, genom särskilda kolumner augifvits

hvad belopp ränta och tionde skulle utgöra för hvarje hemman, om det antoges

vara ett helt mantal; vid begagnandet af hvilka underrättelser man likväl alltid

måste erinra sig, att mantalsberäkningen icke utgör någon säker måttstock för be->

dömande af jordegendom, äfvensom att hvarken ränta eller kronotionde stå i ovilkorligt

förhållande till mantalet. Det är klart, att någon bestämd visshet härigenom

icke erhålles om ett särskildt hemmans verkliga värde och afkastning, men

den mängd af uppgifter å beloppen af hemmansskatter och deras ställning till

egendomsvärdena, som här blifvit sammanförd, kan icke fela att framställa medelförhållandena

tillräckligen pålitligt, för att derå kunna bygga slutsatser i de hänseenden,

hvarom Komiterade sökt och velat meddela upplysning.

Medelst nedanstående sammandrag få Komiterade derföre i underdånighet

framlägga en öfversigt af antalet utaf de i åberopade tabell upptagna hemman,

för hvilka, inom hvarje af de 18 län tabellen omfattar, räntan tillhopa med kronotionden,

i förhållande till deri behållna afkastningen, beräknad efter förenämnda

grunder, utgör:

.

Mindre än

t %

och till

10 %

Fr. o. med

10 %

till

20 %

1

Fr. o. med Fr. o. med Fr. o. med

•20 % \ 30 % | 40 %

till | till | till

30 % ; -io % j 50 %

i

1

Fr. o. med!

50 % \

till

60 % j

Sum ma

hemman.

Upsala . . .

13

26

|

14

2

1

0

60

j Stockholms .

• • r>

4

24

12

13 i

7

—

60

[ Nyköpings . .

* *

6

18

12

2

2

~~ 1

40

Linköpings .

* *

28

34

14

3

l

80

j Gottlands . .

• * n

8

12

—

_

—

_- ;

20

j Calmar . . .

• • »

30

33

4

3

—

_

70

Jönköpings .

• * »

12

40

8

—

—

—

60

1 Kronobergs .

• • j?

13

33

4

—

—

.

50

Blekinge . .

• • »

20

—

—

—

—

—

20

: Christianstads

• • v

39

1

—

—

—

—

40 ''

Malmöhus . .

• • V

50

, -

—

—

--

—

50

Hallands . .

• • n

20

17

.3

—

—

—

40

1 Göteborgs och

Bohus „

44

(i

—

—

—

50

j Elfsborgs . .

* * »

38

16

4

1

1

60

j Skaraborgs .

• ‘ M

27

25

8

—

—

—

60

Örebro . . .

• * V

22

13

5

—

—

—

40

1 Carlstads . .

• • n

37

12

1

; —

—

—

50

} "W esterås . ,

• • »

13

11

24

10

2

60

1

Summa

411

308

125

Y 46

i5

5

910

23

Inom Gefleborgs och Wester-Norrlands län, synnerligen inom det förstnämnda,

är antalet betydande af de hemman, för hvilka grundskatternas belopp öfverstiger

10 procent af hemmanens behållna afkastning, men inom Wester- och Norrbottens

län deremot ganska ringa. Inom Jemtlands län uppgå grundskatterna icke

till detta procent-förhållande, och enahanda fall kan, på grund af särskilda beräkningar,

i allmänhet antagas ega rum för Stora Kopparbergs län. Å hemmanen

inom Upsala, Stockholms, Westerås och Södermanlands län synas de största skattebördorna

hvila.

Af förestående utredning framgår obestridligen, efter Komiterades tanke,

att grundskatterna trycka en icke obetydlig del af jordegendomen i vårt land särdeles

hårdt genom att medtaga så stor anpart af behållningen deraf, att sjelfva

egendomen, äfven om den i och för sig sjelf lemnar en god afkastning i förhållande

till sin storlek, likväl genom grundskatterna qvarhålles vid ett lågt kapitalvärde

och låg behållen afkastning. Det förtjenar derföre att tagas i öfvervägande,

om icke sådant är ett missförhållande, som, utan afvikelse från de vigtiga grundsatser

Komiterade ofvanföre framhållit, och utan alltför kännbar förlust för Staten,

skulle kunna afhjelpas. Det är nemligen gifvet, att dylik jordegendom ofta förvärfvas

af dem, som icke ega mera än nätt och jemnt den i och för de höga

skatterna nedtryckta köpeskillingen och icke hafva större inkomst än den afkastning

egendomen gifver samt följaktligen, då denna afkastning är ringa, förblifva i

fattigdom, ett förhållande som försvåras, om en köpare icke ens eger hela köpeskillingen

och vid köpet icke tager i noggrannt betraktande, att han, utöfver ränta

på köpeskillingen, jemväl bör hafva ersättning af egendomen för det arbete han

personligen derå nedlägger. Har jordegaren åter ett kapital utöfver köpeskillingen

eller fövärfvar han ett sådant, så är detta en tillfällighet, som vid första öfvergång

af egendomen i annan hand upphör, och den nye egarens ställning är

åter lika ofördelaktig. Om tillfälle bereddes att höja jordegendomens värde genom

friköpande från så stor del af grundskatten, som, i förhållande till nämnda

värde befinnes allt för hög, skulle en tillfällig kapital-tillgång uti en egares hand

otvifvelaktigt ofta blifva använd att genom en dylik friköpning höja värdet, och

detta högre värde skulle följa egendomen vid hvarje öfvergång till eu ny egare.

hvilken således, om han för inköpet af egendomen behöfde ett större kapital, också

funne sig i besittning af en valuta, som bättre förmådde återgälda hans arbete.

Jordegendom i allmänhet skulle derigenom vinna ett större kapitalvärde och

lemna en större behållning, hvilka omständigheter för jordbruket och den jordbruksidkande

klassen skulle vara af stor vigt, enär det är behållningen af sjelfva

jordbruket och icke främmande kapital, som är den för näringen och dess idkare

säkrast påräkneliga tillgång och det, af hvars belopp näringens förkofran och dess

idkares ställning bero. Vore det likgiltigt hvad behållning som qvarstannade hos

jordbrukaren, allenast denna behållning visade ett fördelaktigt förhållande till in

-

24

köpspriset för jorden, så skulle det för näringen vara likgiltigt, om idkaren afstode

till främmande ändamål hvilken andel som helst deraf eller hela behållningen,

allenast sådant vid köpet vore afsedt och ersättning för eget arbete samt ränta

å inventarier och rörelsekapital vunnes, ett förhållande som dock uppenbarligen

skulle i hög grad nedtrycka jordbruksnäringen.

De olägenheter, som en sådan partiel aflösning af grundskatten skulle medföra

för Staten, bero naturligtvis på åtgärdens omfattning, men om icke allt för

stor del af grundskatternas hela belopp blefve aflösningsbar, skulle minskningen i

statsinkomst föga kännas och lätt kunna ersättas, under det att det kapital, som

genom aflösningen komme att inflyta, beredde tillgång till statsnyttiga utgifter. Då

åtgärden blefve mindre omfattande, kunde äfven vilkoren för aflösningen blifva lindrigare,

emedan Statsverkets förlust blefve mindre betydande; och om man vid

total aflösning af grundskatterna måste i första rummet tillse, att Staten betryggades

för förlust, skulle man vid en partiel aflösning i främsta rummet kunna fästa

afseende på, att vilkoren blefve sådana, att aflösningen, utan att blifva en

skänk, likväl erbjöde utsigt till äfven en direkt fördel för jordegaren.

Vid bestämmandet af den andel utaf grundskatten, som i enlighet med

denna åsigt skulle göras aflösningsbar, torde man böra fasta afseende derpå, att,

å ena sidan, hvad som återstår icke längre må kunna anses såsom en betungande

skatt, och, å den andra, Statsverkets årliga inkomst af grundskatten ej må i allt

för hög grad minskas; och anse Komiterade, att, som taxeringsvärdet, ehuru icke

någon osviklig mätare af jordegendomens värde, likväl mera lämpar sig dertill

än någon annan tillgänglig, t. ex. hemmantalet, ett visst förhållande emellan detta

värde och den qvarstående grundskatten bäst kan tjena till grund för beräkningen.

I öfverensstämmelse härmed och då jordegendom, belånad till endast en

tiondedel af sitt taxeringsvärde, icke kan anses deraf vara för mycket betungad,

antaga Komiterade. att en grundskatt, som uppgår till en half procent af nämnda

värde, motsvarande ränta efter fem procent å en tiondedel af detsamma, uppfyller

det första af de ofvanföre uppställda vilkoren. Det återstår då att undersöka

hvad minskning, som i Statsverkets årliga inkomst skulle komma att uppstå,

om den del af grundskatten, som öfverstiger en half procent af taxeringsvärdet,

göres aflösningsbar.

Enligt kronoräkenskaperna för år 1862 utgjorde, på sätt närlagda tabeller

N:ris 4, 4 A, 4 B, 4 C, 4 D och 5 närmare utvisa, Statens inkomst af grundskatt

följande belopp:

25

A). Ränta........R:dr 5

från hvilket belopp dock böra afdragas:

l:o. Ränta af mjöl- och såg- qvarnar, hvilken, jemlikt

kongl. kungörelsen den

30 December 1863, nu-

,110,502: 20.

mera upphört .... 187,258: 39

2:o. Presternes utlagor, hvilka

skattebidrag, ehuru i rä- kenskaperna hänförda till

räntan, icke utgöra skatt

af jorden..... 21,863: 17.

209,121: 56.

hvarefter återstå..........

4,901,380

64.

B). Kronotionde........

1,775,921

65.

Af förenämnda ränta belöpte på:

Summa R:dr

6,677,302

29.

krono- och kronoskatte-egendomar .

4,854,210

12.

frälse-egendomar........

47,170

52. i

Och var deraf:

Summa R:dr

4,901,380

64.

anordnadt under särskilda hufvudtitlar

2,820,473

10.

Kronan behållet......''■

2,080,907

54.

samt af kronotionden:

Summa R:dr

4,901,380

64.

anordnadt under särskilda hufvudtitlar

1,440,530

1 3.

Kronan behållet........

335,391

62-

Summa R:dr

| 1,775,921

65.

Af dessa grundskatter äro likväl, efter Komiterades mening, en del af

beskaffenhet att böra undantagas från aflösning, hvadan någon minskning deruti

icke skulle ifrågakomma. Härtill höra i första rummet de, såsom anordnade,

upptagna rusthållsräntor under indelta kavalleri-regementena, 856,805 riksdaler 51 öre,

hvarmed förstås de räntor, till hvilka hemman, anslagna till rusthåll, äro skattlagda,

men som för rustningsskyldighetens utgörande i kronoräkenskaperna afföras.

Rusthållsindelningen för kavalleriet, hvartill spår förekomma redan under de första

Konungarne af Wasa-ätten, grundlädes i sin nuvarande form af Konung Gustaf

II Adolf samt ordnades af Konung Carl XI. Medelst denna inrättning utGrundskatts-komitéens

betänkande, 4

36

rustas och underhållas ännu hufvudsakligen det indelta kavalleriet äfvensom de regementen

och corpser, hvilka, tillförene kavalleri, i följd af vidtagna förändringar,

afsutit till infanteri; och då rustningsskyldigheten för den dermed belagda jordegendom

således icke kan upphöra utan i sammanhang med omskapning af vigtiga

delar utaf Rikets försvarsväsende, anse Komiterade någon rätt till aflösning

deraf icke kunna medgifvas, så länge indelningsverket qvarstår. Denna skyldighet,

ehuru i räkenskaperna betecknad med rusthållsräntorna, är icke heller någon

egentlig grundskatt utan ett ovisst besvär, till utgörande hvaraf hemmanen

vid indelningen uppfördes efter uppskattad godhet, såsom det kan finnas af de olika

räntebelopp, som för särskilda rustkållsnummer äro beräknade De hafva i

allmänhet beskattats lågt och blifvit försedda med icke obetydliga understöd genom

anslag af räntor från andra hemman eller så kallade augmenter, hvarföre de

icke torde kunna anses öfver höfvan betungade, och om, genom långvarigt krig,

bördan skulle för mycket ökas, lära särskilda hjelpmedel sannolikt behöfva anlitas.

Emot aflösning af omförmälda augmentsräntor, utgörande ett belopp af

571,460 riksdaler 60 öre, förekommer deremot icke något hinder i de fall, då aflösning

af hemmansräntor i allmänhet kan få ega rum, men för den andel af augmentsränta,

som aflöses, är egaren eller innehafvaren af rustbållshemmanet, till

hvilken räntan utgått, berättigad till godtgörelse af Staten.

Under titeln anordnad ränta förekomma vidare rusthållsräntor under båtsmansindelningen,

72,472 riksdaler 43 öre, samt augmentsräntor till densamma, 11,656

riksdaler 52 öre. Denna indelning finnes blott inom Blekinge och Södra Möre härad

äf Calmar län. Men de nämnda augmentsräntorna äro af olika beskaffenhet

med dem, som tillhöra kavalleri-indelningen. De utgå nemligen icke af särskilda

augmentshemman, utan der ett rusthållshemmans ränta funnits öfverskjuta hvad

som vid hemmanets uppskattning till indelningen beräknats för rustningen, har

detta öfverskott blifvit användt till understöd för annat rusthållshemman, som ansetts

vara för svagt. Deras egentliga benämning är också öfverskottsräntor inom

Blekinge län och tillgiftsräntor inom Calmar län, ehuru Komiterade i sina tabeller

begagnat namnet af augmentsräntor, hvaraf bemärkelsen är mera känd. Uti

sistnämnda län har beloppet deraf likväl icke kunnat af kronoräkenskaperna med

bestämdhet inhemtas, enär de finnas sammanförda med rusthållsräntorna, utan de

hafva beräknats efter ett af Länsstyrelsen uppgifvet visst förhållande till de sednare.

I öfverensstämmelse med hvad förut blifvit yttradt i fråga om kavallerirusthållsindelningen,

anse Komiterade, att äfven båtsmansrustnings-skyldigheten, som

likaledes egentligen utgör ett ovisst besvär och för upprätthållandet af Rikets försvarsverk

är nödvändig, icke kan få aflösas, så länge de för sagda ändamål behöfvas.

Men i afseende på augments- eller öfverskotts- och tillgiftsräntorna borde

hinder derför icke finnas mera än för kavalleri-augmentsräntorna. Härvid företer

sig likväl den omständighet, att om, vid beräkningen af procentförhållandet

27

emellan grundskatt och taxeringsvärde å rusthållshemman, som utgör öfverskottseller

tillgiftsränta, den verkliga rustningskostnaden, såsom rättast skulle vara, upptages

såsom grundskatt, beloppet deraf vore mindre lätt att utröna och oftare

kunde blifva, tvist underkastadt, hvaremot, om endast den på rustningen anordnade

nominela räntan i sådant hänseende antoges, skattebördan å hemmanet komme

att synas mindre än den är och måhända, hvad åtminstone blefve fallet i Blekinge

län, der räntan är satt i penningar, icke uppnå det för aflösningsrätt bestämda

procentförhållandet. I betraktande häraf och då båtsmansutrustningen,

som icke är någon obetydlig tunga i dessa orter, väl torde kunna antagas i och

för sig sjelf motsvara nämnda procentförhållande, tro Komiterade att lämpligast

skulle vara, att medgifva rättighet till öfverskotts- och tillgiftsräntornas aflösning

utan procentberäkning.

I afseende på den anordnade räntan förekommer slutligen i allmänhet,

att för hemman eller särskildt skattlagd lägenhet, hvarå något visst besvär är lagdt,

för hvars utgörande räntan till större eller mindre del är hemmansegaren till godtgörelse

anslagen, t. ex. gästgifveri-hemman med indelt egen ränta, sådan ränta

icke kan få till större eller mindre del aflösas, så länge besväret åligger hemmanet

eller lägenheten.

Kronotionden anse Komiterade böra orubbad bibehållas och den aflösning,

som tillätes, endast träffa räntan, ehuru, efter hvad redan är antydt, hela grundskattsbeloppet

af både ränta och kronotionde bör i och för aflösningens bestämmande

tagas i beräkning. Skäl härtill finna Komiterade dels i det förhållande,

att kronotionden, såsom Komiterade under sina arbeten haft tillfälle erfara, i allmänhet

är mera jemnt fördelad och står i bättre förhållande till egendomarnes

godhet och afkastning än räntan, dels ock deruti, att aflösningsåtgärden derigenom

kan i väsendtlig mån förenklas samt derigenom äfven vinna mera framgång. Dertill

kommer, att kronotionden utgår icke blott af skatte- utan äfven af frälsejord,

som i allmänhet icke har aflösningsbar ränta och således genom tiondens bibehållande

vinner mera likställighet med skattejorden. Efter denna mening skulle sålunda,

t. ex. om ett hemman med taxeringsvärde af 20,000 riksdaler drager 170 riksdaler ränta

och 44 riksdaler kronotionde i penningevärde, livilka begge skattesatser|tillhopalagda

med 114 riksdaler öfverstiga 4- procent af taxeringsvärdet, sistnämnda belopp få aflösas

å räntan, hvilken derefter komme att utgå med 56 riksdaler, men kronotionden förblifva

orubbad. Väl hafva Komiterade funnit, att, i mera sällsynta fall, det efter

sådana grunder uträknade beloppet af aflösningsbar skatt kan komma att något

öfverstiga räntan, dervid hela aflösningsrätten således icke kunde få tillgodonjutas,

men dessa undantag äro icke af den vigt, att regeln om kronotiondens bibehållande

derför behöfver öfvergifvas.

För att med dessa iakttagelser kunna förslagsvis uppgifva hvad minskning

grundskatten skulle lida genom ifrågaställda aflösningsåtgärd, hafva Komiterade, med

28

ledning af jordeböckerna och de för skatteförenklingen uppgjorda förvandlingsuträkningar

för alla Rikets län, med-.undantag af de fögderier inom Stora Kopparbergs

län, hvarför sådana uträkningar icke äro upprättade, beräknat räntor

och kronotionde af alla skattehemman, hvilkas räntor icke finnas disponerade för

sådana ändamål, att grundskattens aflösning derigenom skulle hindras; hvarvid

Komiterade upptagit räntan i jemna tal efter 1834—1853 årens vid skatteförenklingen

begagnade medelvärde samt kronotionden till antaget pris af 2 riksdaler för

kubikfoten. Med det sålunda erhållna värdet af grundskatten å hvarje hemman

hafva Komiterade derefter jemfört hemmanens taxeringsvärden för år 1862 och

medelst denna uträkning, derifrån frälsehemman ansetts kunna uteslutas med afseende

på obetydligheten af deraf till Kronan utgående räntor, kunnat finna, att,

om aflösning af grundskatten skulle medgifvas för hvad som deraf öfverstiger

v procent af taxeringsvärdet, komme det afiösningsbara beloppet att utgöra, på

sätt bifogade tabell Nio 6 utvisar:

af anordnad ränta under särskilda hufvudtitlar . . . 398,498.

„ Kronans behållning...........410,621.

Summa R:dr 809,119.

I Komiterades tanke blefve således det räntebelopp, som skulle få aflösas,

äfven om ett något högre värde å persedlarne beräknades, icke så ansenligt, att

ändamålet med grundskatters bibehållande derigenom i någon väsendtlig mån förfelades,

och för sannolikt torde kunna antagas, att, innan aflösningen i betydligare

mån kunnat fortskrida, ersättning för Statsverket vunnits genom andra inkomster,

utan att ökad beskattning behöft anlitas. Den angifna grunden för

ränte-aflösning tro Komiterade derföre skulle vara fullt lämplig att följa.

För den händelse likväl, att grundskattens aflösande i denna mån skulle

möta större betänkligheter, hafva Komiterade äfven uträknat hvad aflösning som

uppkomme, derest en procent af taxeringsvärdet ansågs böra såsom grundskatt

qvarstå, hvarvid befunnits att, enligt närlagda tabell N:o 7, afiösningsbara beloppet

skulle blifva

å anordnad ränta under särskilda hufvudtitlar . . . 132,456.

„ Kronans behållning........... 125,260.

Summa R:dr 257,716.

men endast i några få län komme i detta fall ränte-aflösning af betydenhet

att ega rum.

Då Komiterade sålunda ifrågaställt att, med bibehållande af grundskatt

såsom en ändamålsenlig form för jordbrukets bidrag till Statens utgifter, tillåta

aflösning af den andel deraf, som genom alltför stor tyngd kan anses motverka

näringens förkofran, hafva Komiterade icke förbisett den svårighet, som för verkställigheten

af Komiterades förslag skulle uppkomma genom att nödgas medelst

29

särskild uträkning för hvarje hemman och lägenhet samt för hvarje i räntan deraf

ingående persedel, huru mycket antalet af dessa än genom skatteförenklingen blifvit

förminskadt, bestämma huru stor del af densamma borde qvarstå och hvad

som kunde få aflösas, hvilket måste ske i mån af förhållandet emellan grundskattens

värde och det belopp, hvarifrån jordegendomen medelst aflösningen skulle

frigöras. Denna åtgärd skulle i sjelfva verket medföra så mycken omgång vid

utförandet, så mycken olägenhet, om icke omöjlighet, vid åvägabringandet af nödig

kontroll och — om förutsättas får, att ränte-aflösningen komme att af de skattskyldige

med någon håg omfattas — ett så ökadt behof af tjenstemannabiträde,

att efter all sannolikhet företaget skulle öfvergifvas såsom overkställbar!. Inseende

hela vigten af dessa omständigheter, men ock genom noggranna undersökningar

öfvertygade om nödvändigheten att, i den mån utan allmän skada kan ske, lätta

bördan för jordbruket och främja dess bättre uppkomst, tveka Eomiterade derföre

icke att, för möjliggörande af deras ofvanberörda aflösningsförslag, tillstyrka den

redan för mera än ett sekel sedan påtänkta och derefter, då fråga varit om förbättringar

i beskattningsväsendet, ofta ifrågakomna utvägen att till bestämd ränta

i penningar förvandla den del af räntan, som för det närvarande är satt i persedlar

att lösas med penningar efter tio-årigt medelmarkegångspris.

De invändningar, som blifvit framställda emot en sådan förändring, äro

allmänt bekanta; men sedan man i sednare författningar hufvudsakligen frångått

åsigten, att räntans erläggande i persedlar vore en lättnad för den skattskyldige,

återstår egentligen endast den, att genom penningens benägenhet att sjunka i

värde Statens inkomster småningom komma att minskas och till s ut stanna vid

en obetydlighet, hvarpå det gamla kronovärdiet å persedlar, en gång leras verkliga

värde men numera långt derunder, skulle utgöra gällande bevis. Det kan likväl

utredas och har af Skatteförenklings-komitéen blifvit vitsordadt, att försämringen

af nämnda kronovärdi till väsendtlig del varit en följd af vidtagna myntförändringar;

men om än det får medgifvas, att penningevärdet sannolikt sjunker, under

det att arbetskraften och det industriela lifvet allt högre utvecklas i alla rigtningar,

kan dock tillförlitligen antagas, att med bättre kunskap än fordom om vilkoren

för ett stadigt myntväsende, detta förhållande måste så minskas, att det

först efter längre tids förlopp kan blifva märkbart och säkerligen icke medför

något äfventyr för Staten, hvars behof fyllas genom andra tillflöden. Man finner

ock, att i andra länder, t. ex. Preussen, der grundskatten utgör en betydlig inkomstkälla,

denna skatt utgår i penningar men icke i persedlar, hvilka hos oss

finnas qvar såsom en återstod af fordna tiders ofullkomlighet i beskattningsväsendet.

Genom att föreslå kronotiondens bibehållande i orubbadt skick hafva Komiterade

likväl i viss mån gått deras önskningar till mötes, som anse persedelskatt

för Staten vara af vigt.

30

De fördelar, som af räntans bestämmande i penningar skulle vinnas genom

lättnad vid debitering, uppbörd och redovisning äro obestridliga, och för utförandet

af Komiterades förslag till ränte-aflösning är denna åtgärd en nödvändighet; men

den skulle ock medföra en väsendtlig förmån deruti, att denna del af grundskatten

blefve fixerad till ett för alltid gifvet belopp i stället för att, såsom nu, vexla i

värde efter olika pris å persedlarne och såmedelst visa en brist i de egenskaper,

hvilka denna slags skatt egentligen bör ega.

I ändamål att kunna föreslå någon lämplig grund för beräkningen af värdet

å de i räntan ingående persedlar, om dessa, efter Komiterades mening, skulle förvandlas

till ständig ränta i penningar, hafva Komiterade uträknat värdet å nuvarande

räntor under särskilda tider, hvarvid detsamma befunnits utgöra:

år

1830 . .

. . . R:dr

R:mt

4,141,472:

5.

1840 . .

• • * »

4,284,565:

21.

n

1850 . .

• • • V

}>

4,457,685:

52.

1860 . .

• • • JJ

4,934,079:

66.

jj

1862 . .

• • * V

»

5,110,502:

20.

Häraf synes att räntans penningevärde ökats

åren 1831—1840 med R:dr 143,093: 16 eller 3,45 procent.

„ 1841—1850 „ „ 173,120: 31 „ 4,17

„ 1851—1860 „ „ 476,394: 14 „ 10,68

samt i ännu högre grad från år 1860 till år 1862, hvilket sistnämnda år räntans

persedelvärde stått högst.

Denna märkbara värdestillökning på sednaste tider har väl förnämligast

varit en följd af höjda varupris, men äfven till en icke oväsendtlig del af de persedel-utbyten,

som vid skatteförenklingen blifvit bestämda, och isynnerhet hafva

de hemmansräntor, uti hvilka ladugårdsprodukter i någon större mån ingått i

stället för andra persedlar, blifvit stegrade. Således befinnes, vid jemförelse af

medelvärdet för åren 1834—1853 med de för åren 1862 och 186o gällande särskilda

medelmarkegångspris, att prisen å persedlarne smör och kött, det förra

ganska betydligt, varit i fortsatt stigande, under det att värdena å persedlarne

råg, korn, hafra och hö, hvilka intill år 1862 gått uppåt, sedermera nästan allmänt

sjunkit, ehuru de ännu stå högre än de vid skatteförenklingen begagnade

medelvärden. Att vid persedelräntornas bestämmande till oföränderliga belopp i

penningar lägga till grund nuvarande medelmarkegångspris å persedlarne skulle

derföre, under sådana omständigheter, väl blifva förmånligt för Staten, men kunde

anses för mycket betungande för räntegifvarne, hvilka icke sakna fog att äfven

för närvarande tid begära någon lindring.

Det bör derföre tillses, att till grund för persedlarnes utbyte i penningar

lägges ett pris, som, gynnsamt för räntegifvarne, icke på den närmaste tiden med

-

31

för alltför kännbar uppoffring för Statsverket; och då 1834—1853 årens vid

skatteförenkligen begagnade medelpris, om det något mera närmade sig till nuvarande

varuvärden, otvifvelaktigt vore äfven för ifrågavarande åtgärd det lämpligaste,

synes medeltalet af detta pris och det medelmarkegångsvärde, som gällde år 1862,

utgöra det pris, som vid persedlarnes förvandling kunde och borde följas. Härigenom

skulle, å ena sidan, räntegifvarne betryggas, att persedelprisens möjliga sänkning

ett eller annat år icke skulle föranleda, att den nya penningeräntan blefve

drygare än den nuvarande räntan, och, å den andra, Statens förlust i förhållande

till 1862 års räntevärde, så vidt densamma af Komiterade kunnat förslagsvis beräknas,

icke uppgå till mera än omkring 300,000 riksdaler, hvaraf 120,000 riksdaler

komme att belöpa på anordnade och 180,000 riksdaler på Kronans behållna räntor.

I afseende på kronotionden förekommer, att den för många jordegendomar

ännu icke är för alltid fastställd, men som den likväl merendels utgöres på

oförändradt sätt, torde kunna föreskrifvas, att den, vid uträkning af beloppet

för skatte-aflösningen, bör upptagas till det mått och i de sädesslag, hvarmed

den sednast utgått; och ehuru denna andel af grundskatten skulle, såsom

hittills, äfven framgent erläggas efter årligt medelmarkegångspris, borde den likväl,

för beredande af lika vilkor åt all till skatte-aflösning berättigad jordegendom,

åsättas ett bestämdt värde att vid nämnda uträkning tjena till efterrättelse, hvilket

värde synes jemväl böra blifva ofvanberörda medeltal af 1834—1853 årens medelpris

och den för år 1862 gällande medelmarkegång.

Jemte det att visst värde sålunda stadgas å ränta och kronotionde, är

nödigt att, för bestämmande af ränte-aflösningens belopp, fastställa huru egendomsvärdet

skall beräknas. I det ofvanstående är redan antydt, att taxeringsvärdet

härvid synes böra användas; och då, å ena sidan, må anses för gifvet, att detsamma

bör vara åsatt i enlighet med de vid 1860 års riksdag antagna grunder

för bevillnings utgörande, och, å den andra, att det måste vara kändt, så att

minskningen af räntan må kunna uträknas, samt anledning icke gifvas till afiösningsbeloppets

höjande genom egendomsvärdets nedsättning, hemställa Komiterade,

att 1862 års taxeringsvärde, hvilket af dem blifvit följdt, och hvarifrån sednare

åsätta värden i allmänhet icke torde visa stor skiljaktighet, måtte vid ifrågavarande

beräkning få anses såsom faststäldt egendomsvärde.

Beträffande frågan om den ersättning jordegare skulle lemna Staten för

att vinna befrielse från den del af grundskatten å hemman eller lägenhet, som

befinnes vara aflösningsbar, äro Komiterade, såsom förut blifvit angifvet, af den

åsigt, att, då aflösningen icke skulle omfatta hela grundskatten, nämnda ersättning

kunde så bestämmas, att aflösningen för jordegaren medförde någon förmån och

blefve ett fördelaktigt sätt att använda kapital, hvarförutan utlösningsrätten icke

skulle komma att begagnas. Härtill erfordras, att lösnings-summan beräknas efter

den räntefot, som för närvarande och närmast följande tid kan påräknas vid

82

utlåning mot fullgod säkerhet, samt att den icke behöfver utgifvas pa en gång

utan småningom under någon viss tidrymd, hvilken dock icke bor utsträckas längre

än att en jordegare, som vid kraftfull ålder börjar aflösningen, kan hafva förhoppning

att i sin tid frigöra sin egendom från den aflösnmgsbara ranteskulden, Komiterade

tillstyrka derföre, att den del af räntan, som får aflösas, må kapitahseras

efter 6 procent, d. v. s. beräknas till ett kapital 16 f gånger sitt belopp och jordegare,

hvilken icke föredrager, att på en gång erlägga hela summan, ti latas afbörda

sig densamma genom årlig afbetalning under 12 på hvarandra följande ar

af två gånger beloppet af den ränta, som får aflösas. Denna amortering medför

väl, under antagande att 6 procent ränta under hvarje år raknas för oguldna atlösningskapitalet

och återstoden utgör afbetalning derå, att jordegaren för det tolfte

eller sista året måste erlägga ett belopp, något Överskjutande sin qvarstaende skuld,

men detta öfverskott, uppgående till endast omkring en tiondedel af årsbeta ningen,

synes han böra vidkännas med afseende å den betydliga lättnad amorteringen

för honom innebär och till någon godtgörelse af Statsverkets derigenom okade

kostnader. För årsbetalningens fullgörande bör Staten ega lika säkerhet som för

grundskattens utbekommande, hvarom föreskrift med så mycket mindre betänklighet

kan meddelas, som värdet af jordegendom, hvars utskylder med något visst

belopp minskas, uti samma mån ökas, hvadan äldre pantinnehafvares ratt icke genom

en sådan föreskrift förnärmas. Det ligger i sakens natur att lösningsrätt

icke kan tillkomma annan än egare af jord och följaktligen icke den, som allenas

med åbo- och besittnings- eller nyttjanderätt deraf är innehafvare.

Uti jordeboken upptagas hemman och lägenheter under särskilda nummei

eller böra åtminstone vid ny jordeboks upprättande dermed förses, men oftast inträffar,

att synnerligen hemmanen äro i flera brukningsdelar, som icke angifvas

i jordeboken, fördelade emellan särskilde egare; och torde i anledning häraf, under

förutsättning att räntan förvandlas i penningar, den föreskrift kunna lemnas, att,

om i jordeboken upptaget särskildt hemman eller skattlagd lagenhet hvara atlosningsbar

ränta finnes, eges af flere, en hvar delegare är berättigad att for sin

brukningsdel aflösa derå belöpande aflösningsbara rante-andel medelst losnmgssummans

inbetalning på en gång, men att, för bibehållande af ordning och reda uti

jordeböcker och räkenskaper, aflösning genom amortering icke kan tillatas, med mindre

än att samtlige delegare i den jord eller i förut icke fnlöst andel deraf,

hvars ränta till aflösning ifrågakommer, derom sig förena.

Vid genomgåendet af 1862 års taxeringsläugder hafva Komiterade erfarit,

att på flera ställen hemmansdelar, icke blott af olika jordeboksnummer utan äfven

af olika natur, då de haft samma egare, icke blifvit, såsom bevillningsforordningen

stadgar, hvar för sig värderade, utan påförts gemensamt taxeringsvärde till utrönande

af hvarje särskild sådan hemmansdels värde gifves, i detta fall, ingen

annan lämplig utväg, än att på de sammanförda hemmansdelarne fördela det ge

-

33

mensamma taxeringsvärdet i förhållande till hvarderas mantal; hvaremot, då hemmansdel

och skattlagd lägenhet eller särskilda skattlagda lägenheter hafva gemensamt

taxeringsvärde, hvilket äfven inträffar, detsamma torde böra i förhållande

till hvarderas ränta fördelas.

Enär hemman, från hvilket afsöndring af jord, vare sig för vissa år eller

för alltid, egt rum, utan att afsöndrade lägenheten i sistnämnda fall fått sig

andel af stamhemmanets mantal och ränta påförd, är ansvarigt för grundskattens

utgörande till Kronan, emot att afgäld till stamhemmanet af lägenheten erlägges,

synes dylikt hemmans taxeringsvärde, vid ifrågakommen ränte-aflösning, böra upptagas

till sammanlagda beloppet af hemmanets och derifrån under nyssberörda

vilkor afsöndrad lägenhets taxeringsvärde; och skulle lägenhet i kameralt afseende

lyda under flera hemman eller hemmansdelar, härledande sig merendels deraf, att

afsöndringen skett från oskiftad mark, synes dess taxeringsvärde böra fördelas dem

emellan efter mantalet.

I afseende på aflösningens verkställande hafva Komiterade föreställt sig,

att jordegare, hvars egendom är belastad med aflösningsbar ränta, derom en hvar

lätt kan sjelf förvissa sig, särdeles om någon lättfattlig undervisning om grunderna

för ränte-aflösning och sättet derför i tryck gjordes allmänt tillgänglig, har att,

om han vill begagna lösningsrätten, derom göra ansökning hos Eders Kongl. Maj:ts

Befallningshafvande samt dervid foga erforderliga handlingar till bestyrkande af

sin eganderätt till egendomen och intyg af vederbörande uppbördsförvaltning om

och hvilka lägenheter år 1862 varit derifrån afsöndrade och deras taxeringsvärden;

börande, om lösningssumman på en gång inbetalas, bevis af länets Ränteri om

medlens nedsättning derstädes samtidigt till Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

af jordegaren aflemnas, vid äfventyr att ansökningen, i annat fall, icke upptages

till pröfning, men, om ansökningen åsyftar aflösning genom lösningssummans

inbetalning amorteringsvis, sådan ansökning betraktas såsom bindande för en hvar,

som efter ingifvandet deraf kan blifva egare af jordegendomen till större eller

mindre del samt lösningssumman blifva en gravation å egendomen, lika utmätningsgild

som räntan. Huruvida beslut af Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

i fråga om ränte-aflösning bör underställas Kammar-kollegium kan vara

föremål för skiljaktiga meningar, men för sin del anse Komiterade sådan underställning

vara mindre behöflig, utan att Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande,

i likhet med hvad för skatteköp är stadgadt, kunde ega att om tillåten ränteaflösnings

antecknande i jordeboken förordna med åliggande att derom göra anmälan

hos Kollegium; och böra inflytande aflösningskapital samt årsbetalningar uti

Kronans räkenskaper under särskild titel uppföras och redovisas.

För att bestämma hvad inflytelse gjord ansökning om ränte-aflösning må

utöfva på derefter skeende debitering af räntan, tro Komiterade det vara angeläget,

att någon viss tid utsättes, inom hvilken den jordegare, som åstundar att

Grundskatts-komitéens betänkande. 5

34

från och med det löpande året beräkna aflösningen och följaktligen, i händelse

af full inbetalning, njuta afkortning å räntan, och, i fall af amortering, erlägga

dubbelt räntebelopp och derför debiteras, bör hafva med ansökning i ämnet till

Länsstyrelsen inkommit; och synes denna tid, för undvikande af oreda i räkenskaperna

och behof af restitution eller efterdebitering, böra utsättas sålunda, att häradsskrifvaren

må kunna vara om Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes beslut

förständigad, innan arbetet med räntans debitering i allmänhet börjar.

Bland svårigheter, soin möta utförandet af Komiterades ifrågavarande förslag

till ränte-aflösning, framställer sig en ganska betydande i den för vårt land egendomliga

inrättningen af räntornas och kronotiondens indelning eller anvisning till

vissa särskilda ändamål. Tid efter annan hafva väl frågor förevarit om dessa

grundskatters indragning till Statsverket och ersättning med kontanta anslag, utan

att likväl leda till någon fullständig förändring; men det torde kunna föreses, att

en sådan åtgärd, i hvad fall som helst, icke synnerligen länge kan uteblifva,

hvarföre Komiterade, öfvertygade om nyttan och tidsenligheten deraf, i underdånighet

tillstyrka, att indelta räntor och kronotionde-anslag, med undantag af dem

som åligga hemman och lägenheter, af hvilka något besvär i stället utgöres, måtte

till Statsverket indragas, samt embets- och tjenstemän, verk och inrättningar samt

kyrkor och fromma stiftelser, hvilka för närvarande åtnjuta sådana indelningar,

deremot tilläggas ersättning genom statsanslag, som, intill dess annorlunda kan

blifva ordnadt, torde böra motsvara indelningarnes värden efter årligt medelmarkegångspris.

Men för den händelse, att sådan indragning anses icke kunna ega

rum, i hvilket fäll räntetagare eger rätt till ersättning, beräknad jemväl efter medelmarkegång,

för liden minskning så väl genom räntans förvandling till penningar,

som genom aflösning, synes böra föreskrifvas, dels att aflöst räntebelopp i

första rummet skall afgå på Kronans behållning, der sådan finnes, och hvad derefter

återstår afkortas på indelt ränta, dels ock att, om ränta är indelt till flera

föremål, den eller de indelningar, som kunna helt och hållet eller till större delen

försvinna, främst räknas för aflösta, allt med iakttagande af jemn öresberäkning.

Af de grundsatser Komiterade framställt om nödvändigheten för jordbruksnäringen

af ett väl afvägdt förhållande emellan grundskatternas belopp och jordegendomens

afkastning följer, att Komiterade anse, att äfven vid nya skattläggningar

ett sådant förhållande icke får öfverskridas. Men af nuvarande i allmänhet

föråldrade skattläggningsmethoder kan man finna, att större anpart af jordens

afkastning är i dem afsedd för Kronans räkning, än rimligen bör uttagas, och att

detta missförhållande endast afhjelpes genom att jorden vid skattläggning synnerligen

lågt uppskattas. Om dessa methoder fortfarande skulle begagnas efter antagande

af Komiterades förslag, borde, efter åsättande af mantal med jordeboksoch

mantalsränta samt dessa räntors förvandling i ny persedelränta, den sistnämnda

åter omsättas i penningar och slutligen jemkas efter egendomsvärdet, ett till

-

35

vägagående som med skäl kan anses alltför vidlyftigt och inveckladt. Komiterade

föreställa sig derföre, att, om ränte-aflösningen medgifves, det måste blifva nödvändigt

att, med upphäfvande af nu gällande methoder, föreskrifva en ny sådan,

hvilken för hela Riket kunde lända till efterföljd. Såsom allmänna grunder derför

skulle kunna föreslås, att uppskattning af jordvärdet i penningar borde ske af

en skattläggnings-nämnd, bestående af landtmätare, kronofogde och häradsskrifvare

samt en eller två i landtbruk erfarne män, hvilka, efter bestämmande af

nämnda värde, utsatte grundskatten äfven i penningar till en half'' procent af detsamma;

att detta grundskattsbelopp fördelades i ränta och kronotionde sålunda,

att antingen en viss andel aftoges och efter gifvet värde förvandlades i spanmål

till kronotionde, eller ock att denna, såsom nu, bestämdes i förhållande till åkerjordens

rymd och afkastning samt medelvärdet deraf i jeinnt tal fråndroges grundskattsbeloppet,

hvarefter den i ena eller andra fallet qvarblifna delen af samma

belopp skulle blifva fast ränta i penningar; samt att för mantalets bestämmande

antingen kunde användas en medelberäkning af hvad taxeringsvärdet å ett helt mantal

inom socknen utgjorde eller ock visst belopp af grundskatt, t. ex. 100 eller 150

riksdaler fastställas såsom måttstock, hvarjemte något minimum af jordvärde eller grundskatt

borde stadgas, under hvilket mantal icke skulle jordlägenhet åsättas.

Fråga kunde slutligen uppstå, huruvida ränte-aflösning, såsom Komiterade

föreslagit, kan åvägabringas, innan den under arbete varande nya jordebok för Riket

blifvit färdig och granskad; men då vidlyftigheten af detta arbete icke tillåter

att förese någon bestämd tid för dess afslutande, anse sig Komiterade ej kunna

tillstyrka afbidandet deraf, helst icke kan antagas att aflösningen genast vid

sin början vinner så stor utsträckning, att de gamla jordeböckerna icke dervid

skulle kunna begagnas, till dess att den nya blifver att tillgå. Den svåraste våda,

som häraf vore att befara, skulle bestå deruti, att misstag kunde ske om jordeboksnaturen

af ett hemman eller lägenhet; men skulle sådant fel, oaktadt den

pröfning, som i hvarje förekommande fall bör af vederbörande embetsmyndighet

anställas, möjligen inträffa, synes återgång i laga väg kunna stå att vinna, derest

rättelse ej på annat sätt kan erhållas.

Vid den utredning af frågan om grundskatternas inlösen, som härmed blifvit

afslutad, hafva Komiterade icke ansett sig tillhöra att uppgöra förslag till de

författningar i ämnet, som komma att behöfvas, i händelse de af Komiterade ifrågaställa

åtgärder skulle finnas ändamålsenliga. Dertill hade fordrats mera arbete

och tid, än som, innan hufvudbestämmelserna äro fastställda, bort användas, och

Komiterade hafva derföre inskränkt sig till att endast angifva grunderna för de

föreslagna förändringarne jemte några iakttagelser i afseende på verkställigheten,

som kunna tjena till upplysning och ledning vid ett blifvande författningsarbete,

utan att göra anspråk på den fullständighet, som blott genom inträngande i äm

-

36

nets alla delar kan vinnas. Omförmälda grunder anhålla Komiterade i underdånighet

att, för lättare öfversigt, här få sammanfatta sålunda:

räntan sättes i penningar efter beräkning af medelvärdet emellan

1834—1853 årens medelpris samt 1862 års medelmarkegångspris;

egare

af hemman eller skattlagd lägenhet, med undantag

för de på kayalleriet och båtsmanshållet indelta rusthåll äfvensom

för hemman och lägenheter, indelta till annat besvär,

så länge sådant besvär fortfar, skall vara berättigad att,

under iakttaganden, som nedanföre sägas, af hemmanets eller

lägenhetens ränta aflösa det belopp, hvarmed räntan, i förening

med kronotionden, den sistnämnda beräknad till samma

medelvärde, som för räntans förvandling till penningar är bestämdt,

öfverstiger en half procent af det hemmanet eller lägenheten

för år 1862 åsätta taxeringsvärde; dock att, om räntan

icke uppgår till det belopp, som får aflösas, endast densamma,

men icke kronotionden, hvilken skall förblifva orubbad,

såsom aflösningsbar anses;

ränte-aflösning må ske antingen medelst inbetalning på en

gång af en lösningssumma, motsvarande sexton och tvåtredjedels

gånger det aflösningsbara räntebeloppet, hvilken inbetalning

skall verkställas före debiteringen af räntan för löpande

året, så vida afkortning af densamma för det året vill tillgodonjutas,

eller ock medelst erläggande samtidigt med kronouppbörden

under tolf på hvarandra följande år af den aflösningsbara

räntans dubbla belopp;

derest i jordeboken upptaget särskildt hemman eller skattlagd

lägenhet, hvarå aflösningsbar ränta finnes, eges af flera,

skall en hvar delegare vara berättigad att för sin brukningsdel

aflösa derå belöpande aflösningsbara ränte-andel medelst

lösningssummans inbetalning på en gång, såsom förut är sagdt,

men aflösning medelst amortering må icke ske med mindre,

än att samtlige delegare i den jord eller i förut icke frilöst

andel deraf, hvars ränta till aflösning ifrågakommer, derom

sig förena;

indelta räntor och tionde-anslkg, med undantag af dem,

som äro påförda hemman och lägenheter, af hvilka något besvär

i stället utgöres, indragas till Statsverket emot ersättning

till räntetagare medelst statsanslag, hvilka, intilldess annorlunda

kan blifva ordnadt, böra motsvara indelningarnes värden

37

efter årligt medelmarkegångspris. Kommer sådan indragning

icke att ega rum, bör räntetagare vara berättigad till ersättning,

beräknad jemväl efter medelmarkegång, för liden minskning

så väl genom räntans förvandling till penningar som genom

aflösning; och bör, i detta fall, aflöst räntebelopp i första

rummet afgå på Kronans behållning, der sådan finnes, och

hvad derefter återstår afkortas på indelt ränta, samt, om ränta

är indelt till flera föremål, den eller de indelningar, som kunna

helt och hållet eller till större delen försvinna, främst räknas

för aflösta;

inflytande aflösningskapital samt årsbetalningar böra uti

Kronans räkenskaper under särskild titel uppföras och redovisas

;

ny skattläggningsmetbod för Riket, stödd på ofvannämnda

förhållanden emellan grundskatt och jordvärde, bör, med upphäfvande

af nu gällande^ särskilda methoder, fastställas.

Protokollsutdrag, utvisande en del Komiterades härifrån skiljaktiga meningar,

varder i underdånighet bifogadt; och framhärda Komiterade med djupaste

vördnad, trohet och nit,

Stormäktigste Allernådigste Konung

Eders Kongl. Maj:ts

underdånigste, tropligtigste

tjenare och undersatar

C. J. Oscar Ålströmer.

G. Leijonliiifwnd. Reinhold Cliarpcntier. Peln* Ehrenheim.

Robert De la Gardie. Eric Ersson.

Stockholm den 18 Juni 1866.

J. G. Broomé.

38

Utdrag af protokollet, hållet inför Komiterade för utredande

af frågan om grundskatternas inlösen den 18 Januari

1867. ''

S. D. Vid nu företagen slutlig justering af Komiterades underdåniga betänkande

i målet anmäldes reservationer af följande ledamöter, nemligen:

''Grefve De la Gardic, som yttrade:

Frågan om orättvisan och den ojemna fördelningen af våra grundskatter

är icke ny: den står sedan lång tid tillbaka på dagordningen vid yåra riksdagar:

och — ehuru alltid tillbakavisad med det ur en synpunkt fullt sanna och logiska

beviset för att någon orättvisa emot den enskilde icke eger ruin, enär hvar

och en förvärfvat sin jord med kännedom om de densamma åliggande bördor,

samt att sålunda priset alltid varit beroende af dessas större eller mindre belopp

— återkommer den dock ständigt, än under en form, än under en annan; än är

det fråga om grundskatternas efterskänkande i större eller mindre mån, än om

deras aflösning genom kapitalisering, än åter om deras jemkning, dels de olika

jordnaturerna emellan, dels med afseende å olikhet emellan-särskilda hemman, oberoende

af jordnaturen. — Denna seghet eller lifskraft hos nämnda fråga, hvilken

sednast uppenbarat sig i Rikets Ständers underdåniga skrifvelser till Kongl. Maj:t

af den 7 Oktober 1863, tyckes dock antyda, att någon berättigad grund måtte

finnas för anspråkeh och klagomålen, och det torde vara skäl att tillse, om icke

bakom den skenbara — och visserligen endast skenbara — orättvisan emot de

nuvarande egarne af särskilda hemman ligger en verklig orättvisa af mera omfattande

art.

Den ledande grundtanken i hvarje beskattnings-system måste enligt min

tanke vara den: att de bördor, som till fyllande af Statens behof erfordras, så

vidt möjligt är, fördelas på hvar och en samhällsmedlem i förhållande till hans

förmåga att dem bära, på hvarje näring i förhållande till den inkomst densamma

lemnar; om nu detta mål är svårt nog att vid en gifven tidpunkt och med kända,

bestående förhållanden uppnå, så måste det vara så mycket svårare att uppfinna

ett beskattningssystem, som — om än godt när det infördes — kan under

en längre tidsföljd fortfara att så förblifva; fastmera tyckes det vara klart, att,

j samma mån §om Statens industriela lif utvecklar sig i flera rigtningar, äfven

39

beskattnings-systemet måste följa med och lämpa sig efter de nya förhållandena;

sker detta ej småningom och i tid, uppstå snart abnorma förhållanden, som verka

tryckande och förlamande på någon del af samhällskroppen, ocli som, då de i

följd häraf maste rättas, ofta erfordra åtgärder, lxvilka häftigt och rubbande samt

derföre äfven skadligt inverka på Stitens finansiela förhållanden.

Ehvad jag betraktar våra grundskatter ur theoretisk eller historisk synpunkt,

synas de mig vara en petrificerad bit af ett dylikt föråldradt beskattningssystem,

som öfverlefvat sig sjelf och derföre ej står tillsammans med nu- bestående

förhallanden. Om man ej alltför strängt nagelfar med den oväld, noggrannhet

och rättvisa, som vid systemets införande gjorde sig gällande, kan man vara

berättigad antaga, att — då snart sagdt intet annat beskattningsföremål än jordfastigliet

vid den tiden förefanns, och då en del af denna jordfastighet genom åtagande

af andra servituter friköpt sig — dessa grundskatter ursprungligen voro

någorlunda rättvist och jemnt fördelade; men sedan under tidernas lopp odlingens

och uppodlingens ande gått Iram och verkat sitt verk inom jordbruksnäringens

område samt utom och bredvid densamma öppnat nya, mäktiga källor till förvärf

i handel och näringar af alla slag, framvisa de till sitt primitiva belopp orubbadt

qvarstående grundskatterna de största ojemnheter och orättvisor, såväl särskilda

jordfastigheter emellan, som da jordbruksnäringen med andra näringar jemföres.

Exempel på ojemnheten af beskattning särskilda hemman emellan ligga öfverallt

till hands, och Komiteens betänkande och tabeller lemna härvid den klaraste öfverblick.

För att visa ojemnheten af beskattningen emellan jordbruksnäringen, å

ena, samt öfriga näringar och förvärf, å andra sidan, torde det vara tillfyllest att

göra ett det aldra generelaste öfverslag öfver de hufvudsakligaste skattebördorna

å ömse sidor.

Med ledning af 1864 års riks-stat samt samma års general-sammandrag

öfver bevillningen finner man, att från jordbruksnäringen utgå följande skattetitlar:

Ordinarie ränta............R:dr 4,666,400.

Tiondespanmål och lösen.........1,606,000

Hästvakans-spanmål...........

Ständiga rotevakanser..........

Vakansafgift för nyroterad jord.........

Rotevakansafgift af utsocknefrälsehemman i Halland

Tross-passevolans-afgift..........

Bevillning efter tredje artikeln:

för frälse-egendo mar.........

„ post- och lotshemman ........

Transport R:dr 6,750,698.

280,350.

29.000.

56.000.

17.000.

26,500.

68,825.

623- 6,750,698.

40

Transport R:dr 6,750,698.

Enligt beräkningar, som ej torde kunna beskyllas för

öfverdrift, utgör den på jorden hvilande kostna

-

den för roteringen öfver hela Riket *) —

för infanteriet...........R:dr 1,800,000. ,,

,, flottan.............. 285,000. „ 2,085,000.

samt för rusthållen utöfver afqvitterade räntor **) —

,, kavalleriet............,, 150,000. ,,

„ flottan............,, 135,000. 285,000.

„ 9,120,698.

Härtill kommer bevillning efter andra artikeln...... . ,, 544,833.

Summa R:dr 9,665,531.

Jordbruksfastigheten är samma år uppskattad till ett

värde af...........R:dr 1,817,434,637.

men då alla ofvanstående onera, med undantag

af bevillning efter andra artikeln, dervid böra hafva

tagits i betraktande, måste värdet ökas med

dessas kapitalvärde, utgörande, efter 5 procent, d.

v. s. 20 gånger beloppet, .....R:dr 182,413,960.

Hela jordvärdet sålunda.........R:dr 1,999,848,597,

hvilket visar en beskattning på jordbruksnäringen af 4 riksdaler 83 3 öre per 1000

riksdalers kapitalvärde.

Att beräkna det kapital, som användes och fruktbargöres i andra näringsgrenar,

är icke lätt, men general-sammandraget öfver bevillningen ger dock några

siffror, som kunna tjena till ledning för en approximativ kalkyl. Med förbigående

af inkomst genom allmän eller enskild tjenstebefattning, hvilken, såsom representerande

uteslutande ideelt kapital, här icke torde böra tagas med i räkningen,

iinner man der en inkomst af “rörelse, näring eller yrke“ uppgående till 90,868,074

riksdaler. Det är tydligt att, enär dylik inkomst är af mera oviss och fluktuerande

beskaffenhet, ingen lärer använda sitt kapital dertill, med mindre det lemnar hög

ränta; men om man antager sålunda användt kapital öfver hufvud lemna en ränta

af 16 j %, och sålunda omvändt en inkomst genom rörelse, näring eller yrke,

af 16 | riksdaler i allmänhet representera ett i rörelsen nedlagdt kapital af 100 riksdaler,

så torde man icke kunna beskyllas för öfverdrift. Ofvannämnda inkomst 90,868,074

riksdaler utvisar efter dessa grunder, ett i “rörelse, näring eller yrke“ användt ka

-

*) C. Grill. — Statistiskt sammandrag af Svenska indelningsverket. — Stockholm 1855.

pag. 36.

**) L. c. pag. IB och 14.

41

pital af.................R:dr 545,208,084.

Man finner vidare en upptagen inkomst “af kapital''1: 17,790,427,

som efter 5 % motsvarar ett kapital, stort .... ,, 355,808,540.

samt “annan fastighet11 (än jordbruks-) till värde af . ,, 456,509,170.

edler tillsammans användt på andra näringar......,, 1,357,525,794.

Efterser man nu livilka skattetitlar, som uteslutande drabba dessa näringar,

så befinnas de vara:

Silfvertionde, myntarelön och slagskatt..........R:dr 15,000.

Koppar-ränta.................,, 73,700.

Tionde-tackjern ................ 34,000.

Svafvelbruks-tionde............... 4,000.

Båtsmans-vakans-afgift...........65,000.

Kort- och stämpel-medel.............. 22,000.

Båk- och lots-medel............... 350,000.

Bevillning efter tredje artikeln:

för skogsfång åt allmänningar.........

,, kolningsfrihet.............

,, Dylta bruks tillverkningar.........

,, sedelutgifvande banker..........

Bevillning efter andra artikeln:

för “annan fastighet11 ...........

,, ofvan upptagna inkomst nf “kapital- samt af “rörelse,

näring eller yrke11 borde å 1 % utgöra 1,086,584, men

då det författningsenliga afdraget torde träffa samtliga inkomsttitlarne

pro rata eller med omkring minskas

beloppet i samma förhållande och utföres med . . . .

5,767.

1.

551.

71,074.

228,167.

869,267.

eller tillsammans

R:dr 1,738,527,

utvisande en beskattning af 1 riksdaler 28 öre per mille riksdalers kapitalvärde,

användt på andra näringar.

Likasom man, i fråga om jordbruksnäringen i och för sig, ser att ett hemman

med rika odlingslägenheter, som under tidernas lopp biifvit begagnade, qvar*tår

med ringa eller inga skatter, under det ett annat, vid hvilket redan vid tiden

för skattläggningen all verkställbar odling var utförd, drager mångdubbelt hö

gre, så finner man sålunda äfven vid det aldra generelaste öfverslag, att de många

olika näringar, som under tidernas lopp uppvuxit vid sidan af jordbruket, ingalunda

bidraga i förhållande till sin förmåga i bärandet af Statens bördor, utan

låta dessa i nog dryg mån fortvarande hvila på jordbruksnäringen, så att ett kaGrundukatts-komitéeii.

» betänkande. 6

pital, användt i denna, belastas med nära nog fyra gånger högre skatt, än om

det användes i andra näringar. Det är i min tanke en allmän känsla af denna

orättvisa och ojemna fördelning •— af detta brott emot första regeln vid all beskattning

— som mer eller mindre medveten ligger på bottnen af de ständiga anfallen

emot och klagomålen öfver grundskatterna; de skola derföre — såsom väl

berättigade — säkerligen icke hvila eller upphöra förr, än frågan funnit sin lösning,

och ju förr den det får, ju fullständigare denna lösning blir, desto bättre.

För Staten som för den enskilde måste det alltid vara fördelaktigt, att en dylik

stadigvarande källa till oro bortskaffas, och att, genom en så vidt möjligt jemn

fördelning af skatterna, dessas utgörande sker villigt och lätt.

Grundskatternas utjemnande de särskilda jordfastigheterna emellan skulle

derföre härtill ej göra tillfyllest, äfven om det vore verkställbart. Men det är

rent af omöjligt. Eu noggrann katastrering, nog rättvis att kunna läggas till

grund för så dryga skatter, kan möjligen utföras i länder med väsendtligen ensartade

förhållanden i jordmån, kultur, klimat, kommunikationstillfällen m. m., men

i vårt land med så grundväsendtligt olika förhållanden i dessa afseenden är den

alldeles overkställbar eller åtminstone förenad med nära nog oöfverstigliga svårigheter

och kostnader; och om det äfven vore möjligt att åstadkomma en sådan,

skulle efter föga lång tids förlopp så betydande ojemnheter ånyo hafva uppstått,

att en ny skattläggning åter skulle blifva nödvändig med upprepande af samma

svårigheter och samma kostnader.

Grundskatternas afskaffande är derföre det mål, hvartill man bör sträfva;

men vid sökandet efter utvägar att vinna detsamma måste man noga taga i betraktande

det bestående och se till, att ingen våldsam rubbning uppstår hvarken

för Staten eller den enskilde. Det är klart att Statens behof måste fyllas och att

grundskatternas belopp icke kan i ett nu kastas öfver på andra samhällsmedlemmar

genom en direkt efterskänkning till de personer, som för närvarande bära

dem och som visserligen vid förvärfvandet af sin jord måste hafva tagit dem i

beräkning", men det synes mig å andra sidan äfven klart att Staten — det hela

-- som är skuld till det abnorma tillståndets tillvaro, också är skyldig bidraga

till dess undanrödjande genom en efterskänk i en eller annan form, så att denna

dels för öfrige skattdragande blefve så litet betungande som möjligt, dels icke egentligen

kommer någon viss person till godo utan så småningom och omärkligt tillfölle

sjelfva jordbruksnäringen. Men skall en sådan uppoffring å det allmännas

sida göras, så måste äfven något stort och helt dermed vinnas, så bör man

vara säker om att med roten upprycka det onda; och detta kan ej ske, med mindre

räntegifvarne förpligtas att begagna sig af de fördelar, som af det allmänna

erbjudas.

Den enda möjliga utväg, som sålunda gifves, är i min tanke grundskatternas

totala och obligatoriska aflösning genom amortering under en längre tids

-

43

följd till så billiga vilkor, att de i sig innebära en partiel cfterskänk, samt Statens

tillskjutande af hvad som utöfver den årliga amorteringen erfordras för att

genom accumulering under samma tidsrum bilda ett kapital, hvilket alltid borde

oförryckt bibehållas och hvars — emot grundskatternas belopp svärande — ränta

då utgjorde Statens stadigvarande ordinarie inkomst.

Om man — för att ingå i ett föreställningssätt, hvars vigtighet jag ej

vill erkänna, men som möjligen kan göra saken tydligare •— antager grundskatterna

utgöra ränta ä 5 % å eu Statens i jorden egande fordran, och det bestämdes,

att Staten hädanefter åtnöjde sig med 4 4 % ränta å samma kapital emot det

att af räntegifvarne årligen derutöfver erlades en procent (d. v. s. i allt 5 4 %, d. v. s.

grundskatternas belopp + TV, deraf) i amortering, tills genom accumulering efter

samma räntefot, d. v. s. efter 39 år (38 år 263 dagar), kapitalet vore bildadt,

så vore detta visserligen en efterskänk, men som — då jorden under denna tidrymd

antagligen gått genom många händer — ej egentligen kunde sägas hafva

tillfallit den ene eller andre egaren, af hvilka dock alla hvar i sin mån bidragit

till amorteringen samt, jemte alla andra samhällsmedlemmar, dragit sin del

till fyllandet af det, genom den dubbla operationen orsakade, årliga deficit. Med

bibehållande af Statens nuvarande inkomster under gruudskattetitel biefve nemligen

ej mer än -}0 af dessas belopp, d. v. s. ^ % äf'' kapitalet,^;öfrig till accumuleringen;

men för att under 39 år efter en räntefot af 5 % (hvilken Staten tydligen

bör kunna bereda sig) bilda ett visst kapital, fordras att årligen afsätta t9ö % af

samma kapital; skilnaden jn % (eller nfo af grundskatternas‘belopp) biefve sålunda

hvad som årligen borde genom bevillning eller på annat sätt fyllas, för att

Staten vid grundskatternas upphörande skulle ega ett kapital, lemnande en mot

dem svarande ränta. — Det torde medgifvas, att genom en så beskaffad aflösning

den finansiela rubbningen för Staten, liksom uppoffringen för öfriga samhällsmedlemmar,

biefve af en försvinnande litenhet emot|det mål, som derigenom

vunnes, under det å andra sidan den effektiva betydliga efterskänk, som, om än

småningom och omärkligt, ökade jordens värde, och det så lindriga sättet för

amorteringens verkställande vore tillräckliga skäl, för att fullt berättiga till att

göra aflösningen obligatorisk, hvilket i min tanke är af högsta vigt, emedan en

fakultativ sådan, hvilken knappt kan tänkas skola blifva generelt genomförd, skulle

snart sagdt öka de anledningar till oro och klagan, som systemet i sin helhet nu

medför, samt. dessutom än ytterligare intrassla vårt redan förut invecklade kameralväsende,

ur hvars labyrint en total aflösning vore en den ginaste och säkraste

utväg.

Emot bildandet af kassor för Statens räkning har man — och i allmänhet

med full rätt — många betänkligheter, hvaraf de hufvudsakliga torde vara

kostnaden för och risken vid deras förvaltning samt svårigheten att för all framtid

bibehålla dem oförryckta till deras afsedda ändamål. Men då det måste ligga

44

lika mycket i Regeringens intresse att halva dylika eu gång för alla gitua inkomster

att påräkna, som i de aflösandes att medlen, dem de hufvudsakligen tillskjutit,

ej för annat ändamål användas, samt Konungs och Riksdags gemensamma beslut

naturligtvis för en sådan åtgärd skulle erfordras, tyckes någon tara i den vägen

ej här böra kunna uppstå; och om vidare bestämdes, att Stats- (eller Riksgälds-)

kontoret skulle årligen ombesörja inköp al ouppsägbara hypotheks-banksobligationer

(möjligen till en gång för alla bestämd kurs och räntefot) lör såväl

amorterings-beloppet som upplöpande räntorna, så skulle förvaltningen inskränka

sig hufvudsakligen till obligationers förvarande och räntekuponers afklippande,

hvarigenom enkelhet och säkerhet i den vägen vunnes, pa samma gång som aflösningen

indirekt gjordes lättare verkställbar, enär medel, de der dragits fiån jordbruksnäringen,

på annat håll åter komme denna till godo.

I fråga om hvilka hemman och lägenheter, som sålunda kunde friköpas,

samt hvad grundskatt, som på antydda sättet finge aflösas, är jag åt väsendtligen

samma åsigt, som uttalas i Kongl. Kammar-kollegii utlåtande den 20 Januaii

1860 *); någon aflösning kan nemligen ej ifrågakomma af grundskatt, hvilken med

eganderätt innehafves af enskild person eller verk och inrättningar, således ej al

frälseränta, utan endast af dem, som utgöras till Staten, men denna i hvad form

den än utgår; ej heller för dem, som med blott besittningsrätt innehafva jorden

och ej äro egare af densamma: jord al krononatur. hvartill* [åborätt eger rum, finge

således icke lösas från grundskatt, innan skatterätt dertill förvärfvats aflösningeu

borde sålunda omfatta ‘‘all den ränta och kronotionde utaf skatte- och frälsejord**),

som är Kronan behållen, äfvensom den som Kronan anslagit till vissa ända“mål,

såsom aflöning till militärer, civile och ecklesiastike em bets- och tjensteman,

“underhåll af verk och inrättningar, augment till rusthåll m. m.: och då skyldigheten

att prestera rustning för de på kavalleriet samt båtsmanshållet och äfven

“i vissa orter på knektehållet indelta hemman endast är ett dessa hemman ålagdt

“sätt alt utgöra deras grundskatter, hvilka annars skulle ingå till Kronan, måste

“också denna prestation räknas till sådana skatter, samt, för iakttagande af jemnlikhet,

egare af berustad skattejord medgifvas rättighet* att derifrån lösa sig medelst

erläggande" — dock icke “af ett kapital svarande emot dess grundskatt, d.

“v. s. den ränta och, i vissa orter, den tionde, som under rustningen inbegripes ,

utan — (efter enahanda amorteringsgrund som fö öfrig grundskatt) af en summa,

svarande emot den effektiva kostnad, hvartill utgörandet åt rustningen, efter afdrag

af möjligen anslaget augment, uppgår eller vid de afsutna regementena skulle, i

händelse af uppsittning, uppgå. — I följd af förhållanden, för hvilka Komitéens

betänkande utförligt redogör, har nemligen under tidernas lopp den största olikhet

*) Se'' Stats-utskottets betänkande N:o 121 vid 1862—63 årens riksdag pag. 8.

**)_'' Presternes utlagor dock undantagna.

45

uppstått i rusthållanies ställning å skilda orter inom landet. Under det att i

somliga provinser augmenten nära nog helt ocli hållet betacka kostnaden för rustningens

utgörande, så att den ränta, hvilken är åsatt sjelfva stamhem manet, endast

i ringa mån behöfver dertill anlitas, äro på andra orter augmenten en ren

obetydlighet, och äfven räntan på sjelfva stamhemmanet belöper sig ofta ej till

mer än en tiondedel af kostnaden för rustningens utgörande. Det vore tydligen

lika hårdt för rusthållaren i den förra kathegorien att aflösa hela räntan för att

slippa ett vida mindre onus, som det vore för stor skänk emot dem i den sednare

att medelst aflösning af en obetydlig ränta erhålla befrielse från ett mångdubbelt

större onus. Enär emellertid den nuvarande kavalleristyrkan ej lärer tåla

någon minskning utan snarare fordra tillökning, samt dylik trupps underhåll på

annat sätt visat sig vara förenad med allt för dryga kostnader för Staten, borde

dock aflösningens utsträckande till rusthållen göras vilkorlig i så måtto, att den

endast finge ega rum, der rusthållarne förbundo sig att fortfarande allt framgent

utgöra rustningen emot åtnjutande — sedan aflösningen blifvit fullgjord — al full

ersättning, af Staten; denna ersättning skulle eu gång för alla bestämmastillsamma

belopp, hvartill den i och för aflösningen beräknade totalkostnaden uppginge,

men förvandlas i säd att betalas efter hvarje års medelmarkegångspris. Då denna

— måhända för hvarje län särskildt ■— beräknade kostnad sålunda skulle tjena

till norm ej blott för aflösningen utan äfven för den framtida ersättningen, borde

häruti ligga den bästa garanti för att den bestämdes på ett sätt, som vore öfverensstämmande

med billighet å ena samt Statens rätt å andra sidan. Inom aflösningen

borde slutligen äfven inbegripas rusttjensten af'' frälset, hvilken — ehuru

utgående under namn af bevillning — är af fullkomlig grundskattenatur; tvekan

kan visserligen uppstå, huruvida till grund för aflösningens beräknande borde läggas

rusttjenst-bevillningens nuvarande belopp eller den naturaprestation — beriden

trupps uppsättande — för hvilken den utgör en ersättning, men då svårigheten

att beräkna kostnaden af sjelfva natura-prestationen (truppen skulle nemligen

endast i krig uppsättas och fick ej kommenderas utom landets gränser) är

nära nog oöfvervinnerlig, och då - - ehuru visserligen Kronan aldrig definitivt afsagt

sig rättigheten att fordra denna prestations utgörande in natura —• gammal

häfd dock kan sägas förefinnas för befrielse derifrån, enär den alltsedan år 1720

aldrig ifrågakommit och befälsboställena indragits, så torde rättast vara att till

grund för aflösningen lägga detta onus, sådant som det för närvarande befinnes

och utgår.

Angående tiden då aflösningen kunde företagas, anser jag på de grunder

Komitéen i fråga härom anfört, att något hinder för dess företagande när som

helst icke bör finnas i den pågående granskningen af jordeboken, så mycket mindre

som möjligen upptäckta fel vid förvandlingen ej lära kunna få någon retroaktiv

verkan, och jag

— Rörande sjelfva sättet för aflösningens verkställande — har tänkt mig, att de

under aflösningen inbegripna skatter och onera skulle under hela aflösningstiden

orubbadt utgå på sätt hittills skett (eller med de rättelser, hvartill granskningen

af jordeboken möjligen kan föranleda) och vid debiteringen endast en tiondedel

af beloppet tilläggas. Sjelfva aflösnings-operationen blefve på detta sätt i högsta

grad enkel att verkställa och lätt att kontrollera, såväl från Statens som den enskildes

sida; vid all Kronan behållen ränta och tionde behöfdes ingen särskild uträkning

i och för aflösningen, utan sedan det för vanliga debiteringen erforderliga,

för året uträknade beloppet blifvit funnet, uppfördes endast å debetsedlarne eu

tiondedel deraf såsom amorteringsproceut; vid rusttjenst- och rustnings-aflösningen

erfordrades endast en enkel debiteringsåtgärd af en gång för alla fasta belopp,

endast vid de indelta räntorna och tionden blefve en särskild uträkning årligen

af nöden.

I likhet med hvad Komitéen föreslagit, borde Staten erhålla samma förmånsrätt

till aflösningsprocenten. som den eger i afseende på sjelfva räntan och

tionden, samt denna sednare, der den ej ännu är till visst belopp fastställd, intilldess

sådant sker, beräknas till det belopp, hvarmed den sednast utgått.

Storleken af de penningebelopp, som en aflösning efter dessa grunder skulle

omfatta, blefve naturligtvis beroende af huru många åboar å kronohemman, genom

verkställda skatteköp, gjorde sig aflösningsrätten till godo, och kan derföre ej på

förhand bestämmas; maximum blefve enligt de Komitéeus betänkande vidiogade

tabeller:

Ordinarie ränta med afdrag af presternes utlagor

samt justitie-. inilitie- och landtstats-bo

ställs-räntorna.

......R:dr 4,679,994: 73.

Kronotionde..........,, 1,775,921: 65. 6,455,916: 38,

hvartill kommer:

Rusthållen utöfver afqvittade räntor . . „ 285,000: —

Rusttjenst-bevillningen ...... „ 68,825: 98. 353,825: 98.

Summa R:dr 6,809,742: 36.

eller i rundt tal 6,800,000 riksdaler, erfordrande till amorteringens och accumuleringens

fullständiga genomförande ett årligt tillskott under 39 år af:

Räntegifvarne (utöfver ränta och tionde).......R:dr 680,000: —

Staten................ ,, 544,000: —

Med afseende på den stora vigt det ligger uppå aflösningens totala genomförande,

kunde det väl sättas i fråga, om ej skäl vore att, med upphäfvande af

nu gällande förordningar angående skatteköp, ställa dessa i samband med aflösningen,

så att äfven skatteköpandet blefve obligatoriskt och finge verkställas genom

amortering under enahanda tidsrymd.

47

Med dessa åsigter angående grundskatterna och sättet för deras aflösning

är det klart, att jag icke kan förena mig med Romitéen i det af densamma framställda

aflösningsförslag; mina anmärkningar emot detta förslag framgå sjelfmant

af hvad jag här ofvan anfört, och äro hufvudsakligen följande

A.

Aflösningen skulle endast blifva partiel: med afseende å beloppet af

den grundskatt, som finge aflösas.

Om man icke anser fix skatt på jorden — just genom sin natur af oföränderlighet

— skadlig och obillig, utan, i likhet med Romitéen, nödig och nyttig

för Staten såväl som för den enskilde, så har man i och med detsamma ingen rätt

att tala om ojemnheter; den utgör då en ränta — en servitut och den ena.

högre räntan är lika berättigad som den andra, lägre; först då kunde blifva

fråga om någon berättigad klagan eller fordran på nedsättning, när räntan öfverstiger

brutto-afkastningen, det är när jorden blefve skattevrak; man skulle till

och med kunna bevisa, att ju större skatten är, desto fördelaktigare för innehafvaren,

som derigenom får så mycket större del af sitt kapital disponibelt till

egendomens skötsel och verkställande af förbättringar och odlingar; med ett ord

att sätta ett streck och säga: de eller de hemmanen hafva obilligt höga grundskatter,

är — om man betraktar grundskatten som en ränta _ rent af omöjligt,

hvarje försök dertill blir ett godtycke, och en aflösning, som i mer eller mindre

mån är gynnsam, blir då en skänk till några få, utan att det allmänna vinner

någon fördel deraf; nedanföre strecket, ehvar detta än komme att sättas, skulle

alltid — i förhållandet emellan taxeringsvärde och grundskatt — stora ojemnheter

qvarstå samt under tidernas lopp ytterligare uppstå genom verkställda odlingar,

nya kommunikationsleder med flera andra förhållanden.

De svårigheter och invecklade förhållanden samt den kostnad, som _

framför allt der räntan är indelt — skulle uppstå, så länge grundskatterna utgöras

i sin nuvarande form, äro äfven af den betydenhet, att de skulle göra utförandet

af en partiel aflösning hardt nära omöjligt. Romiterade, fullt inseende detta,

hafva också deraf sett sig föranledde att, såsom medel till vinnande af det mindre

ändamålet med sitt aflösningsförslag, upptaga och förorda den större, sedan mera

än ett sekel afhandlade frågan om persedelräntornas förvandling till fix penningeränta,

om hvilken fråga jag här nedan särskildt torde få yttra mig.

B. Aflösningen skulle vidare blifva endast partiel: med afseende på det

slag af grundskatt, som finge aflösas.

Rronotionde, äfven om den någorstädes skulle visa sig stiga öfver strecket,

skulle sålunda ej vara aflösbar; men är den icke, sedan den nu blifvit fixerad_

och förut var den en än värre art af skatt — fullkomligt af grundskatte natur?

Romitéen utesluter vidare rusthåll från rättighet till aflösning; men är

det icke ursprungligen enahanda räntor, som nu utgöras medelst andra prestationer:

och är det mindre obilligt, att t. ex. ett hemman rusthåll i Skåne eller Blekinge

»

48

drager 300 rikdalers börda, under det dess jemngoda granne, ett hemman som endast

är besväradt med rotering, drager 75, än att af tvänne skattehemman i någon

annan provins det ena liar 400 riksdalers grundskatt, det andra 100? Hvarföre skall

då i vissa fall en rättighet förvägras, söm i andra alldeles analoga medgifves?

C. Aflösningen skulle blifva fakultativ.

Om man än gjorde aflösningsvilkoren aldrig så billiga, skulle knappast

något generelt begagnande deraf kunna påräknas, då det vore beroende af hvars

och ens godtycke; man tanke sig t. ex. endast svårigheterna att vid hemman,

som ldifvit klufna i mindre delar, erhålla alla egarues sammanstämmande beslut.

Ojemnheterna skulle sålunda komma att qvarstå lika hjerta som hittills, och snålt

sagdt ännu bjertare, i mån som de skriande exemplen blefvo färre; då äfven

tiden för aflösningeus begagnande berodde på godtycke, sa att den ene började år 1870,

den andre år 1873, den fjerde ett annat år o. s. v., blefve det i sanning ingen lätt

sak att hålla reda på, hvilka hemman, som vore under aflösning, hvilka redan

hade den afslutad, hvad belopp till följd häraf kunde inflyta, och hvad som till

indelningshafvare borde anordnas; hvarjemte man snart sagdt finge en ny jordnatur

till våra många olika sådana, redan existerande.

D. Aflösningsvilkoren äro på en gång för dryga och för biiliga

De äro för dryga, emedan aflösningsbeloppet skulle utgifvas antingen genast

på en gång, eller under den jemförelsevis korta tiden af 12 år. 1 ör att t. ex.

aflösa grundskatt af 100 riksdaler, skulle man sålunda antingen genast utbetala

1,666 riksdaler 67 öre, eller ock årligen i 12 år erlägga dess dubbla belopp, 200

riksdaler. Särdeles många blefve sannolikt ej de, som ville eller kunde göra en

sådan aflösning, och vida mindre betungande skulle det troligen för en hvar kännas

att — enligt mitt förslag — för aflösandet af enahanda ränta årligen i 39

år erlägga utöfver grundskatten 10 riksdaler.

Men vilkoren äro äfven för billiga, emedan den uppoffring, som Staten

finge vidkännas för ett visst belopp aflasta grundskatter, blefve för stor, eller

då detta begrepp alltid är relativt — större än hvad den vid annat sätt för aflösningen.

t. ex. det af mig antydda, skulle blifva för samma belopp.

För 1,000,000 riksdaler grundräntor, iidösta med 16§ gånger dess belopp,

erhåller Staten en summa af 16,666,666 riksdaler 67 öre. som, fruktbargjorda

r\ rt nno. OO

efter en räntefot af 5 %, årligen afkasta

eller

R:dr 833,333: 33.

„ 166,666: 67.

mindre än den inlösta grundräntan........fhdr 1,000,000:

Om åter samma belopp grundskatter aflösas genom inbetalning i 39 år åt

grundskattens belopp.........K:dr 1,000,000

+ i amortering........... » 100,000

49

så behöfde Staten af dessa............R:dr 1,100,000

årligen afsätta (Tnn % å 20,000,000).......... „ 180,000

för att medelst kapitalisering b, b % under 39 år bilda ett kapital,

hvars ränta svarar emot aflösta grundskatten.

Återstoden.......... „ 920,000

kommer då att med endast............ „ 80,000

understiga grundskattens belopp...........R:dr 1,000,000

För hvarje 1,000,000 riksdaler aflösta grundräntor förlorar Staten sålunda:

i förra fallet årligen för alla tider.......... 166,666: 67,

i sednare fallet årligen under amorteringstiden....... 80,000: —

en skilnad, som säkerligen är värd att taga i betraktande.

I följd af alla dessa förhållanden sammanlagda anser jag:

att den föreslagna aflösningsrätten endast i högst få fall skulle komma att begagnas;

att,

der den komme att begagnas, sådant skulle medföra en jemförelsevis alltför

dryg uppoffring å Statens sida; samt

att, äfven om den komme att i hela sin utsträckning begagnas, föga eller intet

dermed vore vunnet, emedan nära nog samma ojemnheter och samma

skäl till klagan skulle förefinnas och uppstå.

Hvad beträffar Komitéens förslag om persedelräntornas förvandling till fix

penningeränta, så är det i sanning förvånande, att man, med de af Komitéen uttalade

åsigter om grundskatternas natur af ränta (icke skatt), kan komma till ett

förslag, som väl innebär en den mest direkta skänk till de nuvarande innehafvarne

afjorden. Ehuru anförandet, såsom exempel, af vårt gamla kronovärdi å persedlar icke

är exakt, såsom visserligen i väsendtligaste mån beroende af tid efter annan inträffade

myntförändringar, så låter det sig dock ej förneka — hvad Komitéen ej heller förnekar

— att ständigt förefunnits och förefinnes en tendens till penningevärdets fallande i

förhållande till andra värden''. Komitéen förklarar visserligen att detta i regeln

verkar endast omärkligt och så småningom, men dess omedelbart derpå följande

sifferuppgifter och beräkningar visa dock, att ensamt under den korta tidrymden

af föga mera än 30 år, eller från 1830 till 1862, våra grundräntors penningevärde

stigit med ej mindre än omkring 25 procent; och i sjelfva verket innebär det pris

å persedlarne, hvartill Komitéen vid persedelräntornas förvandling till fix penningeränta

ansett sig med fog högst kunna gå, en efterskänk af 300,000 riksdaler, eller

5,87 procent af grundskatternas lösningspris år 1862. Enär persedlarnes lösningspris

är beroende af årliga markegångssättningar, kan man ej med skäl påstå, att

dettas höjande innebär något skattebördans ökande, ty jordens afkastning har ju

i samma mån stigit; och någon efterskänk på denna grund är derföre ej påkallad;

Grundskatts-komitéens betänkande. 7

50

den kan endast blifva det ur synpunkten af skattebördornas ojemna fördelning de

olika yrkena emellan, men — utom det att lindringen då i en eller annan form

borde tillgodokomma äfven de räntegifvare, som utgöra sina räntor i form af

natura-prestationer — är detta sätt för skatternas utjemnande i min tanke vida

sämre än en aflösning, emedan den dels innebär en vida mera direkt efter skänk

till vissa personer och ökad börda för andra, dels ock verkai ingenting lör utjemnandet

af räntans olika fördelning emellan hemman af samma kamerala jordnatur.

Först i den händelse en total aflösning skulle vara alldeles omöjlig att

utföra, hvilket den i min tanke ingalunda är, anser jag det derföre kunna komma

i fråga att tillgripa utvägen af persedelräntornas förvandling till fix penningeränta,

i h vilket fall dock skattelindringen ovilkorligen borde under en eller annan form

utsträckas äfven till de räntegifvare, hvilkas räntor utgöras medelst natura-prestationer.

Ser man slutligen på den rent finansiela sidan af Komitéens kombinerade

förslag, så visar det sig, att Statens inkomster skulle för all framtid lida en årlig

minskning af:

genom förvandlingen af persedelräntorna till fix pennigeränta . . K:dr 300,000

genom den partiela aflösningen, sa vida den fullständigt begagnades „ ^ 133,333 3

eller tillsammans R:dr 433,333 3

hvilken summa endast med omkring 110,000 riksdaler understiger det belopp, genom

hvars årliga tillskjutande från Statens sida under allenast 39 år en fullständig

aflösning skulle kunna åvägabringas.

Emot Komitéens förslag, såväl angående en partiel aflösning af grundskatterna

som angående persedelräntornas förvandling till fix penningeränta, får jag

derföre nedlägga min reservation.

Kammarrådet Charpentier, som utlät sig:

Uti det underdåniga utlåtande, hvilket Kammar-kollegium den 20 Januari

1860 afgifvit i anledning af Rikets Ständers underdåniga skrifvelse till Kongl. Maj:t

den 18 December 1857 i fråga om kapitalisering af grundskatterna och rätt för

den skattskyldiga jordens egare att dem inlösa, har Kollegium, med afstyrkande af

sådan åtgärd, framställt den åsigt, att ölikheten af grundskatternas belopp å särskilda

jordegendomar numera icke, utur rättvisans synpunkt, utgör någon skälig

orsak till missbelåtenhet med detta beskattningssätt, samt att en allmänt medgifven

aflösningsrätt icke skulle leda till det ändamål af lindring i jordens bördor,

som man trott sig dermed kunna vinna. Såsom ledamot af Kollegium har jag

deltagit i detta utlåtande och vidhåller fortfarande nämnda åsigt, hvilken flertalet

af Komiterade äfven hufvudsakligen biträdt, men jag bör erkänna, att den fullständigare

utredning af ämnet, hvilken Komiterade, utan att stängas af gränser,

som Kollegium haft att iakttaga, sett sig i tillfälle att verkställa, har öfvertygat

mig derom, att grundskatterna, såsom Komiterade visat, i deras närvarande skick

51

onekligen trycka en icke obetydlig del af jordegendomen alltför hardt genom att

medtaga så stor anpart af dess behållna afkastning, att egendomen qvarhålles vid

lågt kapitalvärde och jordbruksnäringen i sin helhet hindras från den förkofran

den annars kunde vinna. Lika med öfrige Komiterade anser jag derföre, att rättelse

af ett sådant missförhållande, der det förefinnes, är synnerligen behöflig.

Man kunde föreställa sig, att förmedling till mantal och ränta af öfverbeskattad

jordegendom, på sätt författningarne redan medgifva, skulle göra tillfyllest

för vinnande af denna rättelse; men äfven om det numera knappt tillämpliga

vilkoret, af eganderättens förlust, som är förenadt med nämnda åtgärd, skulle borttagas,

återstår dock, såsom ett väsendtligt hinder, att de gamla skattläggningsmethoderna,

som vid förmedlingen skulle tillämpas, vid anställd beräkning finnas leda

till högre beskattning af jorden än billigeu kan fordras, i det att de flesta af dem

påföra räntan till omkring 25 procent och derutöfver af jordens brutto-afkastning,

hvarefter kronotionde och öfriga onera tillkomma. Det måste således medgifvas,

att, i följd af detta förhållande, ifrågavarande åtgärd icke kan anses för ändamålsenlig.

I likhet med flertalet af Komiterade antager jag väl, att då grundskatterna

å en jordegendom öfverskjuta en half procent af egendomens värde eller med andra

ord uppgå till mera än 10 procent af den behållna afkastningen, det Överskjutande

beloppet utgör en skattebörda, hvilken, om möjligt, böraflyftas; men jag

betviflar, att detta mål kan vinnas genom den af Komiterade föreslagna åtgärd,

att medgifva partiel aflösning af räntan. Det är nemligen föga sannolikt, att en

jordbrukare, om han har skuld på sin egendom, kan anse fördelaktigt eller ens

vara i tillfälle att afhända sig det kapital, som erfordras för ränteaflösningen, eller,

om han har egendomen skuldfri, icke föredrager att använda sina tillgångar på

jordens förbättring. Att eftergifva det för höga skattebeloppet är, så vidt jag kan

finna, det enda medel, hvarigenom den åsyftade lättnaden kan beredas.

Lemnad på en gång skulle likväl en sådan eftergift alltförmycket gynna

dåvarande egare af öfverbeskattafi jord och oförheredt öka bördorna för andra samhällsmedlemmar,

hvaremot, om den inträdde under en följd af år, verkningarne deraf

blefve mindre kännbara för de sistnämnde samt i allmänhet mera fördelaktiga

genom att icke gifva anledning till häftig pris-stegring. Och som den minskning,

hvilken genom omförmälda eftergift skulle uppstå i räntans belopp, sannolikt icke

komme att öfverstiga 1,000,000 riksdaler torde 20 år lämpligen kunna bestämmas för

dess åvägabringande, då man hade att beräkna en progressiv afskrifning af 50,000

riksdaler för det första året, 100,000 riksdaler för det andra o. s. v.

För denna åtgärd likasom för den af Komiterade föreslagna partiela ränteaflösning,

är persedelräntans omsättning till penningar nödvändig; men med hänsigt,

å ena sidan, till de förmåner som genom ifrågaställda förändring skulle tillskyndas

jordbruket, och, å den andra, till den obestridliga sanning att penninge

-

52

värdet småningom, om ock långsammare än förr, sjunker, hvarigenom Statens inkomst

af grundskatterna minskas i tillräcklighet, tror jag det icke vara obilligt att

persedelräntan förvandlas efter ett pris, som, högre än det Komiterade förordat,

närmast motsvarar nu gällande varuvärden, hvadan jag, för mm del, föreslår, att

1865 års medelmarkegångspris måtte vid ränte-omsättningen tagas till grund, och,

för öfverensstämmelse dermed, äfven samma års taxeringsvärde antagas såsom egendomsvärde

vid den beräkning, som skulle ske för bestämmande af hvad räntebelopp

som komme att qvarstå, och hvad som borde eftergifvas.

Men hvarken den ränte-aflösning, som Komiterade föreslagit, eller den eftergift,

hvilken jag trott blifva nödvändig, kan, så vidt jag förmår bedöma förhållandet,

ändamålsenligen gå i verkställighet, utan att förberedas genom indragning

till Statsverket, emot behörig ersättning, af de till tjenstemäns aflöning och andra

föremål indelta räntor och tionde-anslag. Denna åtgärd, hvilken redan år

1828 blifvit af Kongl. Maj:t i nådig proposition till Rikets Ständer föreslagen och

sedermera ofta utgjort ämne för Regeringens och Ständernas behandling, är ock af

den beskaffenhet, att derförutan hvarken en behöflig reglering af lönerna vid militie-staten

synes kunna genomföras eller uppbörds- och redogörelseverket med önskvärd

enkelhet ordnas. Upplysningar och förslag i frågan hafva redan Komiterade

» för skatteförenklingsväsendet afgifvit, hvarföre jag får dertill hänvisa.

Efter hvad jag nu anfört har jag i några delar af förevarande ärende icke

kunnat instämma i den mening, som flertalet af Komiterade omfattat, utan far i

underdånighet tillstyrka: . , A , ,

l:o att ,''räntor och tionde-anslag, med undantag åt dem

som äro påförda hemman och lägenheter, af hvilka något besvär

i stället utgöres, må till Statsverket indragas emot ersättning

till indelningshafvarne medelst statsanslag;

2:o att räntan må sättas i penningar efter 1865 års medelmarkegångspris

å nuvarande räntepersedlar; samt

3:o att hvad som af den till Kronan derefter utgående

ränta i förening med kronotionde, den sistnämnda beräknad

efter nyssberörda pris, öfverstiger en half procent af hemmans

eller lägenhets för år 1865 bestämda taxeringsvärde, må eftergifvas

genom det Överskjutande räntebeloppets afskrifning under

20 år med en tjugondedel om året.

och Friherre Leijonhufwud, som anmälde sig jemväl vara så till vida från

Komitéens förslag skiljaktig, att han instämde i hvad Kammarrådet Charpentier i

dessa hänseenden yttrat.

Stockholm som ofvan.

In fidem

J. G. Broomé

Bilagor.

Förteckning å bilagorna.

Tab. N:o 1.

N:o 2

N:o

N:o 4.

N:o 4 A.

N:o 4 B.

N:o 4 C.

N:o 4 D.

N:o

N:o

5

N:o 7.

Sid.

Uppgift å hemmantal och antal lägenheter i riket.................... 1.

Taxeringsvärdet å jordegendom............................................ ........ 6.

Jemförelse af förhållandet emellan grundskatterna och taxeringsvärdet

å hemman i riket ................................................................ 7.

Sammandrag öfver Kronans anordnade och behållna ränta år

Sammandrag öfver räntan af mjöl- och sågqvarnar ............... 125.

Sammandrag öfver presternes utlagor............................................ 175.

Sammandrag öfver Kronans anordnade och behållna ränta år

1862, efter afdrag af räntorna af mjöl- och sågqvarnar samt

presternes utlagor .............................................................j............ 209.

Sammandrag af räntan, särskildt å krono- och kronoskatte

samt

särskildt å frälse-hemman och lägenheter ........................ 293.

Sammandrag öfver anordnad och Kronan behållen kronotionde

år 1862 ............................................................................................... 299.

Räntans minskning genom aflösning af hvad som öfverstiger en

half procent af hemmans och skattlagda lägenheters taxeringsvärde

.................................................................................................. 305.

Räntans minskning genom aflösning af hvad som öfverstiger en

procent af hemmans och skattlagda lägenheters taxeringsvärde 309.

Tab. N:o 1.

Uppgift å hemmantal och antal lägenheter i Riket

år 1862.

Bilagor till Chundskatts-komitéens betänkande.

1

A) Hemman.

Län.

Upsala.......................................

Stockholms...............................

Nyköpings ................................

Linköpings...............................

Gottlands.................................

Calmar ...................................

Jönköpings...............................

Kronobergs..............................

Blekinge ................................

Christianstads .......................

Malmöhus ...............................

Hallands..................................

Göteborgs ................................

Elfsborgs ...............................

Skaraborgs...............................

Örebro.......................................

Carlstads ................................

Westerås....................................

Kopparbergs ............................

Gefleborgs ................................

Wester-Norrlands ....................

Jemtlands ...............................

Westerbottens .......................

Norrbottens ...........................

Summa

Krono.

Under allmän disposition.

to ö a

3Lf ?

g of

r* cLo

sr o

V S3-

M antal.

334,32

p:

c-»-

a>

2.

Mantal.

18,121

46,12;

63,62j

38,63|

9,26|

17.50

8,50j

33,75

21,95;

15,75j

1-

14-

41,25

4,88

31.62

15.63

5.50

13.75

2,- 10,88

1.50

14.75

11,12

9,

6,—

31,

10- 3-

2,20

167,95

118,68

86,89

35,94

29,96

0,07

4,63

6,85

1,87

2,33

11,85

177,59

21,04

6,50

25,13

75,72

12,79

4,37

29,19

0,31

651,71

a

O

Mantal.

240,80

135,14

168.40

339,54

55,18

215,24

299.40

219,67

20,39

197,58

244,70

91,94

201,

256,38

386.41

126,31

83,22

183,64

27,21

51,51

45,17

75,75

12,83

11,50

3,688,91

Under

enskild disposition.

w

-

8,

4,

1,87

0,25

3,

2.37

2,12

7,25

0,50

34,36

«

ct>

s

68,59

48,58

12,40

46,32

1,05

57,80

34,53

5,

3,66

39.08

47,47

134,69

28.24

27,97

55,72

89,13

0,25

108,63

33.08

26,90

33,78

29,57

206,38

47,18

1,186,-

3

s

katte.

F

r ä 1 s e.

Summa mantal.

Boställen.

Säterier.

Hemman.

Boställen.

Säterier och

ladugårdar.

Rå- och rörs-

hemman.

Insockne

hemman.

Allmänna

och utsockne

hemman.

Mantal.

Mantal.

Mantal.

Mantal.

Mantal.

Mantal.

Mantal.

Mantal.

2,75

114,81

1,401,65

1,50

284,81

44,54

—

1

1,224,60

3,560,47

1,87

97,42

1,362,96

3,50

563,83

62,50

1,623,63

4,052,07

0,96

36,25

1,198,66

7-

369,69

166,02

1,237,49

3,303,80

0,50

144,50

2,738,49

2,75

367,46

53,25

1,691,04

5,471,19

—

1,032,45

1,098,-

2,34

29,50

2,116,64

1,63

173,37

44,75

699,83

3,365,48

5,15

46,12

1,990,85

3,75

402,59

35,88

1,046,71

3,894,21

17,50

1,763,52

163,32

48,50

586,17

2,807,05

1__

3,75

940,09

—

15,58

8-

89,20

1,083,-

0,50

16,29

1,377,72

13,87

177,85

506,99

603,63

2,996,23

26,75

1,577,83

5,21

310,15

870,53

774,98

4,068,28

__

l(l47,87

—

78,96

314.10

1,111,46

2,915,81

2,75

i

3,-

2,146,74

36,50

2-

119,29

319,56

2,875,58

0,52

8,12

2,456,16

0,67

229,69

57,25

1,126,69

4,194,58

0,50

55,94

2,287,31

2,75

385,39

114,94

——

1,304,81

4,716,61

7,03

46,75

1,767,42

1,50

105,25

9,-

705,71

2,888,14

2,13

1,-

1,205,16

0,69

94,96

14,92

326,80

1,736,50

3,42

37,50

1,926,42

0,50

97,62

20,17

---

401,22

2,850,06

2,34

1,621,53

4,39

0,50

—

146,75

1,840,99

__

2,024,64

0,62

57,82

2,161,49

_.

__

1,551,8C

—

5,89

—

11,51

1,648,15

1,39

—

964,03

0,87

——

1,071,61

1,74

707,52

—

—

—

2,20

932,87

483,63

8,13

88,52

638,96

35,89

685,2o|37,791,09j 49,71

3,873,03

673,72

'' 1,818,91

15,180,33

66,171,13

4

B) Lägenheter, Fiskerier, Verk och Inrättningar.

Krono.

Under allmän disposition.

Län,

Under

enskild disposition.

r/q Cd

a O

fl “

O

— *1

£ &

Antal,

|<5

£

fl

<fq o

O

fl* **

5- -

3 3§‘

<t>

3

*3

Antal.

Antal.

Antal.

<1

£

£: -i

3 ^

fl'' o

aq o

fl5 fl

-

Antal.

IJpsala ...................................

Stockholms ............................

Nyköpings................................

i Linköpings ..........................

| Gottlands................................

j Calmar ...................................

| Jönköpings ...........................

Kronobergs ..........................

Blekinge...................................

Christianstads

Malmöhus..............................

Hallands ...............................

Göteborgs...............................

| Elfsborgs ...............................

Skaraborgs ...........................

Örebro ...................................

Carlstads ...............................

Westerås ...............................

Kopparbergs...........................

Gefleborgs...............................

; Wester-Norrlands...................

| Jemtlands...............................

| Westerbottens ......................

i Norrbottens ...........................

Summa

110,50

81,-

13,-

502,75

36,-

30,—

77,—

91,—

Si-

135,—

ll 5,50

2-

10,—

19,50

19,—

49,—

27,—

24,-

4,-

30,—

15,—

91,-

317,—

9,50

128,-

4-

291,—

18-

942,50

14,50

206,38

55,—

369,-

45,-

37,-

1-

233,67

35,—

719,—

1-

10-

4-

52,—

12-

69,-

1-

60,—

3-

156,—

5-

74,-

82,33

35,—

106,50

21-

85,-

789,—

1-

11-

4,-

93,—

16-

55,—

41,

43,-

18-

1-

38,50

18,-

2-

1-

38,-

146,—

1-

7,-

1-

55,-

1,“

1-

12-

—

8-

2-

59,-

23,-

19,-

6-

20-

20,50

3- 34,-

4-

1,~

16C

•4-1 I

683,13

15,—

66,—

3,-

124,—

7-

404,—

14-

1,197,-

8,—

274,50

2-

67,40

1,-

30 —

128,—

96,-

297,—

20,-

157,—

29,—

1,224,-

140-,

436,—

213,—

33,—

8,-

12-

349,-

137,50

63,50

2-

22,—

3,—

77,—

1-

11,035,501,829,50! 86,-

302,50(8,517,33

764,8311,221,-

A 11 m :

Att antalet lägenheter stundom uttrycka» i bråkdelar härflyter deraf, att många bland

5

Skatte.

Frälse.

co

CO

O

p:

K

B

B*

n>

3 ^

=‘°

=■

95

3 -•

• B

Antal,

Antal.

Antal.

Antal.

Antal.

Antal.

Antal.

Antal.

2r

2-

9“

1-

2,-1

3-

1,-

287,75

249,-

436.50

1,189,

19- 317,62

267,

107,- 112,33

314,—

772,87

65,—

336.50

186,

943,

497.50

199,

270,60

84,

69,

1,625,

142,- 10,

16,-

1-

18,—

7, -

14,~

11-

4, -

5, - 7,67

141,50

6, -

19,

8, - 8,- 7,- 17,~

2,-

3,

50,—

109,-

25-

40-

33,-

101,- 278,- 102,- 311,

221,- 555,50

254 —

998.- 230,- 481,33

292,- 58,- 191,

515,—

301,—

321,

1,374,

294,

233,

194,

391,—

50,

100,

72,

2,-

7,50

303,—

552,-

624.50

664.50

165,

197,

— I 31,-

--! 56,—

4,-1 645,

2,—!l,566,

77,

2r

2r

1-

50,50

54,—

296,—

284,50

63,- 97,- 1,"

2,-

lr

12,-

9,"

32r

5r

3r

lr

25,-

2r

lr

13,-

3r

4r

v

lr

162,

314.50

207,- 319,

199.50

289 —

376,

13,—

267,67

219,—

101,—

37,—

329,- 312,—

109.50

214,—

70,

7,~

4r

23,-

8,515,67

533,17

7,917,83|

20,50

5,730,—| 117,—13,555,17

S

dem innefatta delar af olika jordebokenatur.

6

å jordegendom år 1862.

Tab. N:o 2.

1

''

• !

Å

krono och

kronoskatte.

Å

allmänt frälse.

Å -

ypperligt frälse.

Summa.

Upsala

län

K:dr

26,707,597

17,483,324

8,398,367

52,589,288

Stockholms

31,156,126

34,015,910

18,468,401

83,640,437

Nyköpings

»

33,046,462

25,691,378

16,408,341

75,146,181

Linköpings

V

93,762,411

47,009,706

14,721,124

155,493,241

Gottlands

n

25,648,055

25,648,055

Calmar

67,303,880

21,969,275

7,746,100

97,019,255

Jönköpings *)

49,484,748

22,082,197

10,926,100

82,493,045

Kronobergs

v

43,381,000

12,186,300

4,861,500

60,428,800

Blekinge

36,643,330

3,246,353

738,600

40,628,283

Christianstads

68,227,385

24,014,657

25,255,204

117,497,246

Malmöhus

122,420,000

37,054,900

51,648,000

211,122,900

Hallands

25,099,824

19,232,154

8,628,318

52,960,296

Göteborgs

n

59,428,470

9,131,400

3,053,400

71,613,270

Elfsborgs

v

68,100,750

22,326,100

10,629,800

101,056,650

Skaraborgs

5?

80,463,835

33,927,383

17,369,600

131,760,818

Örebro **)

60,460,103

17,807,243

4,065,130

83,219,376

Carlstads

82,184,145

15,360,847

6,619,045

104,164,037

Westerås ***)

34,038,691

5,068,351

2,173,117

52,914,041

Kopparbergs

41,573,933

3,947,081

175,494

45,696,508

Gefieborgs

42,764,297

1,496,057

29,687

44,290,041

Wester-Norrlands

51,222,137

480,308

212,300

51,914,745

Jemtlands

22,025,100

26,000

18,100

22,069,200

Westerbottens

20,938,686

87,550

—

21,026,236

Norrbottens

v

17,791,980

852,300

129,100

18,773,380

1

S:a

S:um

1,203,872,945

374,496,774

212,274,828 1,803,165,329

4 n m.: a) Uppgiften från ett af fögderierna omfattar äfven jord, som tillhör Staten.

**) Till de för länet upptagna belopp böra äfven läggas 886,900 riksdaler, som utgör värdet

för hemman af blandad natur; hvilket är iakttaget vid summeringen.

-***) Inom ett fögderi, der icke vid bevillnings-taxeringen iakttagits att, när frälse- och skattejord

finnes förenad i en egares hand, utsätta särskildt värde å hvardera, uppgår taxeringsvärdet

å all jorden till sammanlagdt 10,229,682 riksdaler. I två socknar af ett annat fögderi,

der förhållandet varit enahanda, uppgår sammanlagda värdet af sålunda gemensamt taxerad

jord af olika natur till 1,404,200, och äro följaktligen vid summeringen för länet dessa

belopp tillagda de öfriga.

Tabell

för

jemförelse af förhållandet emellan grundskatterna och

taxeringsvärdet å hemman i Riket med undantag

af de sex nordliga länen.

Oförmedlade mantalet.

8

Tab. N:o 3.

TOjlbGlly upptagande fögderivis de fem

draga högsta, och de fem

samt jemförelse af grundskatternas förhållande till

1

1

1

1

1

A

1

2

1

1

1

1

2!

a

5.

50

*»:

P

-w

■ö 3

H

p

M

*

P

P

£

o

<

P

»Ö ^

» p

P

P

3

3

3

H-» 2

0»

p

CL

oi

®

Q-

a

2

01}

ET

3

09

er»

<

Hemmanens namn

p

-T- ^

C»

P

®

“ >-j

S*: ^

CL 00

® 07»

Ö»S

p

p

CL

“i

P

%

B

3

>•

1

CL

®

P»

(och nummer, der sådan

finnes åsatt).

O

M “

B

£ SL

g. g

® 2

e»

B Z

p 2

5T

P**2

*2 ®

«> a

i

S 00

S os

•1°

00

05

ro

r* q

®

SL SL

p

CL

®

R:dr.

420

ö.

R:dr

ö.

R:dr.

Upsala län.

l:sta fögderlet.

R:dr.

ö.

R:dr. |

''

l

07

59

20

8,000

Asker N:o 1 ........

420

07

59 1

1

*

95

12

22

48

2,000

Saltlösa N:o 1 ............

380

48

89

l

306

99

47

10

20,000

Nyckelby N:o 1 .......

306

99

47

1

253

38

44

08

13,500

Brunsta N:o 2

253

38

44!

l

229

89

38

73

12,000

Hackstaby N:o 1........

229

89

38

2tdra fögderlet.

l

249

01

25

02

11,000

Dräggsta, N:o 2 .......

249

01

25

i

245

58

39

73

16,000

Österst.a N:o 2 ...........

245

58

39

l

210

—

41

49

18,000

Äby N:o 1 ...............

210

41

l

206

70

27

66

7,500

12,000

Wreta N:o 1 ...........

206

179

70

67

27

50

l

179

67

50

13

Hummelsta N:o 1 ....

3:dje fögderiet.

f

124

42

15

98

3,500

Rickomberga N:o 3 ...

331

78

42

3

B

Bo

74

15

55

5,500

Österby N:o 8........

228

64

24

1

110

02

19

44

7,000

Tibble N:o 1 ...............

220

04

38

i

109

71

27

06

8,000

Hagbyby N:o 2 ........

219

42

55

5

5

128

51

24

20

8,000

Österby N:o 7 ............

205

61

38

4:de fögderiet.

1

433

73

—

—

12,000

Willinge N:o 1..........

433

73

_

1

V6

26

98

1

73

2,000

Bångsnåret N:o 1........

431

68

Jl

l

426

68

35

11

14,000

Slafsta N:o 2 ............

426

6t

35

2

798

10

61

58

14,400

Hubby N:o 1 ...........

399

(

JO

1

351

59

41

06

12,300

Forkarby N:o 11.......

351

9

41

5:te fögderiet.

1

290

91

76

17

28,000

Uggelsta N:o 1...........

290

91

76

Östa N:o 1 ..........

1

287

89

41

36

49

18,000

17,200

287

279

41

36

1

279

57

22

Gränby N:o 1 .........

57

1

S

30

67

6

80

2,000

Hegersdal N:o t ......

245

36

54

1

238

79

49

17

16,000

Thuna N:o l.............

238

79

49

6:te fögderiet.

1

229

83

31

11

10,000

Bennarby N:o 1 ........

229

83

31

1

164

41

18

15

7,000

Bossarby N:o 1 .......

164

41

18

1

156

85

15

13

8,000

12,500

10,490

Svista N:o 1...............

156

151

147

85

98

58

15

22

21

1

151

98

22

47

Elsarby N:o 1 ...........

1

147

58

21

61

Göksby N:o 1 ........—

;r H

£ P

O. *

* §.

—t?

33

^ p:

Q,

St p»

P

C cn;

£ to

cm 2''

10

5, P''09

S: *1 P C *-

I g. „ B 3 5

p o, * 2 v*

Q* ® P P- 2 P«

85 ** S 2- **

M 3 *p

S

-

s;» =

I »•! 11

09 (B I I

R:dr.

8,000:

8,000

20.000 i

13,5001

12.000

11,000

16,000

18,000

7,500

12,000

9,333

14,666

14.000

16.000

12,800

12,000

32.000

14.000

7,200

12,300

28.000

18,000

17,200

16,000

16,000

10,000

7.000

8.000

12,500

10,490

Procent.

51,09

48.76

23.48

27,29

27,70

31.16

23.49

18.91

35,53

23,04

41.55

23.76

23.91

21.52

24,31

41.95

21,24

37,86

52,57

36,37

17,20

24,23

24.53

23,47

22,98

31.49

31.96

28.16

19.56

21,95

r*

CO

;• a h

i 5.3 i

^3,

p <*} j

Q, Cfi 0

2 "Ö

2 -1 p

P o

S» o £

'' o» 2 T3

p ~ >T3

® H rt i

Procent.

54,51

54,04

26,14

30,58

30,92

33,25

26,29

21,84

38,46

27,69

45,79

26,91

27,00

25,56

27,64

22,35

39,74

54,42

38,96

20,77

26,79

26,85

27,25

26,46

34,29

34,27

30,06

21,82

24,38

Oförmedlade mantalet.

9

hemman, af krono- eller kronoskatte-natur, som

hemman, som draga 1 «EL g* S "t SL ränta,

mantalet och till hemmanens taxeringsvärden.

- 5C

p: _ S

0-00 ^

3 IO h.

- f»5

V o

Hemmanens namn

(och nummer, der sådan

finnes åsatt).

g t

P sr

1

1

1

lj

1

i

1

1

1

1

1

1

1

1

1

51 Ki

K K !

2. c

-c S

B

2: Q. cd" 0 m q

0*8

q^>e

« ^ w D O

Cb £3 T3 _ £ CTq

« 3 g- 2 P

2 ** rt

3

tt 3 5 (« 2

j»: p»

*? rt-''

er? p»

P 3

3 ° 2 C*

3 B g a :

? o c. g- 5= *

-2 3 T *3 g

— 2 3 O P E

a: a» O -

I ^ e § § S

I: ® ®

!&S

■ er? rf

i- m Oq

» = S

”* “ 3 O

ce 3- a. o

^ J: 3

p: *i 3* 3

3 O •- B

3-

1

1

1

lj

1

1

1

1

lj

1

ro

Q.

cd

EL P?

1 1

3 9? (fl E

P CE CD rf 3

‘“•s I C/J • •

® CD* CD S»

5» " B r •

R:dr.

ö.

R:dr.

5.

R:dr.

Upsala län.

l:sta fögderiet.

R:dr.

ö.

R:dr.

Ö.

R:dr.

Procent.

Procent.

142

46

25

92

11,000

Hedsta N:o 3 ...........

142

46

25

92

11,000

20,57

23,43

143

86

32

07

13,500

Annesta N:o 1.........

143

86

32

07

13,500

17,56

20,67

145

13

31

45

13,500

D:o N:o 3 ...........

145

13

31

45

13,500

17,69

20,73

153

46

42

58

20,000

Ahlsta N:o 1 ..........

153 46

42

58

20,000

13,34

16,39

156

22

31

98

10,000

Gransby N:o 1...........

2:dra fögderiet.

156

22

31

98

10,000

23,80

27,34

136

94

29

38

12,000

Walla N:o 2 ..........

136 94

29

38

12,000

18,49

21,70

143

79

17

26

6,000

Heckebergsby N:o 2....

143

79

17

26

6,000

32,40

34,94

143

07

23

33

9,000

Hesslinge N:o 1 .......

143

07

23

33

9,000

24,12

26,99

146

31

22

04

8,000

Hånnigby N:o 2 ........

146

31

22

04

8,000

26,78

29,62

150

52

24

76

8,000

Dersilla N:o 2 ...........

3:dje fögderiet.

150 52

24

76

8,000

27,60

30,72

(426

93

52

72

8,000

Nyby N:o 2..........

126

93

52

72

8,000

24,09

30,99

128

74

30

85

2,700

Hosta N:o 1 .. .......

128

74

30

85

2,700

48,81

54,17

136

25

57

04

9,000

Gran N:o 2 .............

136

25

57

04

9,000

23,24

30,04

137

20

60

50

10,500

Jädra N:o 1................

137

20

60

50

10,500

20,71

27,35

151

27

17

28

8,000

Holmbro N:o 1............

4:de fögderiet.

151

27

17

28

8,000

.

27,44

29,64

22

38

5

19

2,900

Ragvi sbolil N:o 1 ...

89 52

20

76

11,600

13,36

15,97

12

01

3

02

200

Norrmyjv N:o 1 ........

96 08

24

16

1,600

54,56

60,04

12

16

3

45

600

Bandar A N:o i .......

97 28

27

60

4,800

28,84

34,22

25

41

10

27

3,000

Hemmt, /d)ohl N:o 1

101

64

41

08

12,000

14,48

19,21

! 13

19

4

32

1,500

Sämtegen 7:o 1 ........

5:te fögderiet.

105

52

34

56

12,000

14,95

18,91

57 32

6

58

8,000

Westanån N:o 1 ........

57

32

6

58

8,000

12,53

13,77

60

52

3

95

10,000

Westerboda N:o 2 ....

60

52

3

95

10,000

10,79

11,42

60

52

3

51

7,000

Marma N:o 4 ......

60 52

3

51

7,000

14,74

15,46

60

56

7

02

6,000

D:o N:o 1 ..........

60

56

7

02

6,000

16,79

18,38

61

55

7

02

7,500

Berget N:o 1 ...........

fide fögderiet.

61

55

7

02

7,500

14,09

15,45

\ • ■ Ä

100

98

13

83

20,000

Saringe N:o 2 ...........

100

98

13

83

20,000

9,17

10,29

102

36

14

26

8,000

Ofvanby N:o 6.........

102

36

14

26

8,000

20,37

22,57

112

—

19

88

13,000

Ermundbo N:o 1.......

112

—

19

88

13,000

14,69

16,86

117

47

21

61

16,000

Skierplinge N:o 4 .....

117

47

21

61

16,000

12,80

14,81

117

Bitag

64

or

20 74

till Gr

12,000 | Sablberga N:o 1 .......

undskatts-komitéens betänkande.

117

64

20

74

12,000

16,39

18,74

2 a

Nuvsr&nde mantalet.

10

"IPStlDOll y upptagande fögderi vis de fem

draga li C> g1 JS» "t SL y och de fem

samt jemförelse af grundskatternas förhållande till

fö

D p:

5’ 2.

•ö? 5

5 £5-

cn _ _

ro ® «-*

Qj ST

cd ce

t»:

0.00

ce C~j

3 tO -

3 2

0<? 3

P Oj

pr .

3 c

Hemmanens namn j gr

(och nummer, der sådan | 3

'' . I 03

finnes åsatt). j 3

3

9» O:

2. 3 2. co fö

3 Tq 5’ pT«

-7<3 o: OTt? ^ 2

_ < » 3 o. s;

3 p: _r ce -

— — ce o »o 3

3 -e g q ^ *ö

3 ^ 3 3 3 -o

P^ 3 *2 3j -e

s- “■ 2 3 Z a

— ^ 3 P P *—

r. --»3 •—

1 p: S»«

Tt? e*

on? »»

ST ** £

3 .2.

p: o

g (IP o:

3* a 3

3 11 <r*- i—,

3* t»* s §3

§ S.-å S

- a to 3

03 fl o

3l^s

ce

o »• W

3 ^ rt- o

3; 3

> 1 o

3 (Jq p e» p

| K:dr.

5.

K:dr.

ö.

v R:dr.

Stockholms län.

R:dr.

ö.

R:dr.

Ö.

Ujdr.

Procent.

Procent.

Sollentuna fögderi.

1

11 472

22

52

20

16,000

Mörby N:o T ..........

472

22

52

2Ö

16,000

37,03

39,59

1

1 437

37

53

18

20,000

Wäsby N:o 1 ........

437

37

53

18

20,000

30,42

32,91

1

11 393

50

53

18

49,000

Odenslunda N:o 1

393

50

5-3

18

49,000

13,83

15,42

1

1:369

54

53

18

16,600

Grefvelsta N:o 1 .....

i 369

54

53

18

16,600

30,80

33,74

1

1 362

01

51

71

16,000

Eknäs N:o 1............

(362

01

51

71

16,000

31,15

34,09

Åkers fögderi.

1

A 41

27

1 (85

2,000

Åkerö N:o 8 ............

330

16

14

80

16,000

29,21

30,12

1

A 1149

92

3 (69

4,000

Sollenkroka N:o 1 ...

299

84

7

38

8,000

42,84

43,44

1

i! 67

81

3 :69

10,000 Stortorp N:o 1 ..........

271

24

14

76

40,000

11,94

12,51

2

11 232

73

2 ;77

10,000 Tjockö N:o 1 .........

| 232

73

2

77

10,000

31,76

32,0 i

1

1 225

03

—

—

9,000

Eknö N:o 1 ...............

225

03

—

—

—

33,33

—

Sotholms fögderi.

i 1

It 390

13

9

23

40,000

Trollsta N:o 1 .........

390

13

9

23

40,000

16,32

16,64

1

11346

27

14

77

8,000

Åbrunna N:o 1........

346

27

14

77

8,000

46,40

47,44

1

1 j 337

04

18

47

24,000

Berga N:o 1 ..........

337

04

18

47

24,000

21,92

22,85

1

1! 334

87

18

47

24,000

Staf N:o 1 ...............

334

87

18

47

24,000

21,81

22,74

1

11327

61

33

94

38,710

Yttergåla N:o 1 ......

327

01

33

94

38,710

14,52

15,73

j

Frösåkers fögderi.

A

A 225

67

7

57

9,500

Wäsby N:o 3 ............

451

34

15

14

19,000

32,20

32,93

1

g

s 43

84

4

25

1,000

Myrby N:o 1 ...........

350

72

34

—

8,000

46,71

49,01

A

i 166

27

10

55

7,000

Kamsta N:o 1 ...........

332

54

21

10

14,000

32,20

33,56

1, 11298

63

13

30

13,000

Edeby N:o l...........

298

63

13

30

13,000

31,48

32,42

1

1298

63

13

30

13,000

D:o N:o 2 ..............

298

63

13

30

13,000

31,48

32,42

Lyiiundra fögderi.

1

A 152

02

7

38

7,500

Buska N:o 1 ..........

: 304

04

14

76

15,000

28,84

29,82

1

'' A|152

02

7

38

7,500 Hofgården N:o 1......

! 304

04

14

76

15,000

28,84

29,82

1

A 149

36

7

38

9,000

Norrby N:o 5 ...........

298

72

14

76

18,000

24,91

25,83

1

Ai 130

60

13

85

7,000

Hof N:o 2 .............

261

20

27

70

14,000

27,17

29,19

1

1 220

60

16

62

18,600

Brölunda N:o 1 ....

220

60

16

62

18,600

19,17

20,32

e Låughundra fögderi.

1

i A1368

22

24

12

10,000

Åckelsta N:o 2..........

736

44

48

24

20,000

42,41

43,96

1

A 368

22

22

97

10,000

D:o N:o 1.......

736

44

45

9*

20,000

42,41

43,89

2

i 1571

95

41

78

13,000

Tarf N:o 1 ................

571

95

41

78

13,000

46,80

48,80

1

11568

64

37

51

20,000

Helgesta N:o 4.........

568

64

37

51

20,000

36,25

37,73

i 1

1 1 460

49

40

16

15,000

Fransåker N:o 1 .....

460

49

40116

15,000

38,04

40,03

hemman, af krono- eller kronoskatte-natur, som

hemman, som draga 1 SL gf JS "fc SL ränta,

mantalet och till hemmanens taxeringsvärden.

I

11

O

•-*»

O:

B

CD

Qj

pT

Cl.

CD

B

SO

1

i li

l|

1

i 1

1

1

\

1

T

1

2

3

1

l|

¥

1

| l

¥

l

I 3

1

*

1

l

1

1

¥ 1 * * * S

1

T

T.

1

B

I

S

l

¥

Nuvarande mantalet.

Räntan, uträknad i pen-

ningar efter 1862 års

persedelvärden.

Kronotionden år 1862,

i penningar nträknad

H

SB

H

x

JQ

■si

<

t»:

X

053

QO

Oi

to

Hemmanens namn

(och nummer,'' der sådan

finnes åsatt).

Räntan i förhållande till

1 helt mantal.

O

o’

— S- 2L 5

5 -x

Os O:

E§

* t»

a.

X

— H

BO

S H

Oj X

CD "2

3

C1JTQ

—1 </j

. <1

X

3 H.

S» O:

3 5.

05 po

•“* 1

Räntan uppgår till nedan- stående procent af afkast- ningen, om denna antages

utgöra fem procent å taxe- ringsvärdet med tillägg af

nämnda ränta.

Räntan och kronotionden

tillhopa uppgå till nedan- stående procent af afkast- ningen, om denna antages

utgöra fem procent å taxe- ringsvärdet med tillägg af

nämnda ränta och tionde.

R:dr.

5.

R:dr.

ö.

R:dr.

Stockholms län.

R:dr.

ö.

R:iir.

Ö.

R:dr.

Procent.

Procent.

Sollentuna fögderi.

''

•

1

86

19

19

05

20,000

■Skälby N:o 4 ......—

86

19

19

05

20,000

7,93

9,52

1

90

62

30

53

32,000

Tima N:o 1 ............ .

90

62

30

53

32,000

5,36

7,00

1

167

48

22

16

21,000

Sundby N:o 1 .......

167

48

22

16

21,000

13,75

15,29

1

171

35

22

65

33,300

Skogberga N:o L

171

35

22

65

33,300

9,32

10,43

1

172

72

18

—

20,000

Wester-Arninge N:o 1

172

72

18

—

20,000

14,72

16,01

Åkers fögderi.

1

115

63

14

77

14,000

Wad N:o 1 ............

115

63

14

77

14,000

14,17

15,70

1

124 85

7

85

18,000

Westerlisa N:o 1

124

85

7

85

18,000

12,18

12,84

63

79

3

69

5,000

Aspnäs N:o 1 ..

127

58

7

38

10,000

20,32

21,25

1

Tf

64 65

5

54

6,000

Nynarp N:o 1 ............

129

30

11

08

12,000

17,72

18,96

33 05

5

54

5,000

Bodahl N:o 1

132

20

22

20

20,000

11,67

13,37

Sotholms fögderi.

1

83

93

—

—

39,000

Fittja N:o 3 ............

83

93

—

—

39,000

4,12

—

2

88 41

—

—

15,000

Solberga .................

132

61

—

—

22,500

10,54

—

1

136

64

12

93

13,000

Berga N:o 3.............

136

64

12

93

13,000

17,37

18,70

A

86 41

6

46

5,000

Väfsla N:o 2

172

82

12

92

10,000

25,68

27,08

i

96 12

—

—

5,000

Dägernäs ............

192

24

10,000

27,78

—

frösakers fögderi.

i

4~

24

31

2

95

4,000

Vreta N:o I.................

97

24

11

80

16,000

10,83

11,99

i

109 78

13

30

16,000

Hammarby N:o 1 ......

109

78

13

30

16,000

10,96

13,33

i

¥

29 40

—

28

3,000

Klockarboda N:o 1

117

60

1

12

12,000

16,38

16,51

1

B

16 31

—

74

2,000

Gjällsbo N:o 1 .....

130

48

5

92

16,000

14,02

14,56

l

138 63

8

62

12,000

Raggarön N:o 1 ....

138

63

8

62

12,000

18,76

19,88

Lyhundra fögderi.

1

54152

5

91

8,000

Boda N:o 1 ................

109

04

11

82

16,000

11,99

13,12

1

56

26

2

21

4,000

Bleckunge N:o 1 ....

112

52

4

42

8,000

21,95

22,62

1

0

58

60

5

54

2,500

Simmersby N:o 2

117

20

11

08

5,000

31,91

33,91

1

119

79

10

34

10,400

Tomta N:o 3 ..... . .

119

79

10

34

10,400

18,72

20,01

l

¥

30

04

3

23

3,000

Borudan N:o 1 ........

120

16

12

92

12,000

16,68

18,15

Langliuudra fögderi.

''

1

51

18

10

04

6,000

Rosland N:o 1 ..........

102

36

20

08

12,000

14,57

16,94

!

52

28

8

60

7,000

Söderhall N:o 1 .......

102

56

17

20

14,000

12,77

14,81

i

14

35

3

05

2,000 Tagsta N:o 3 ........

114

80

24

40

16,000

12,54

14,82

i

B

14

35

3

05

2,000

D:o N:o 4 .......

114

80

24

40

16,000

12,54

14,82

1

31

97

9

92

9,000

Storboble N:o 1

127

88

39

68

36,000

6,63

7,07

'' S

/

IS

a 1 y upptagande fögderivis de fem

draga ll C> gf S. "t y och de fem

samt jemförelse af grundskatternas förhållande till

|, Oförmedlade mantalet.

! Nuvarande mantalet.

_

5’

&

<* ®

Cb 3?

CD CD

<

£2= 1—A

a- oo

CD (75

a ro

£»<*

-1

to

I Räntan, uträknad i pen-

Kronotionden år 1862,

i penningar uträknad.

Taxeringsvärdet år 1862.

9

Hemmanens namn

(och nummer, der sådan

finnes åsatt).

Kantan i lornailanae till

1 helt mantal.

Kronotionden i förhållande

till 1 helt mantal.

Taxeringsvärdet i förhål- lande till 1 helt mantal.

Räntan uppgår till nedan-

stående procent af afkast- ningan, om denna antages

utgöra fem procent å

taxeringsvärdet med tillägg

af nämnda ränta.

Räntan och kronotionden

tillhopa uppgå till nedanstå- ende procent afafkastningen,

om denna antages utgöra fem

procent å taxeringsvärdet

med tillägg af nämnda ränta

och tionde.

R:dr.

ö.

R:dr.

Ö.

R:dr.

Södermanlands

R:dr.

Ö.

B:dr.

ö.

1

R:dr.

Procent.

Procent.

län.

l.sta fögderiet. (Jöuå-

kers, Rönö och llölebo

:

härad.)

i

i

379

93

91

97

40,250

Akelsta ..................

379

93

91

97

40,250

15,88

18,95

i

i

''358

07

85

56

10,000

Gällersta ..........

358

07

85

56

10,000

41,72

47,01

i

l

85

65

18

03

8,000

Ölsta N:o 1 .........

342

60

72

12

32,000

17,63 ,

20,58

i

161

52

28

86

25,000

Björkö ......

323

04

57

72

50,000

11,44

13,21

I

i

319

27

43

28

16,000

Bärsta N:o 2 ..........

319

27

43

28

16,000

28,52

31,18

i

2:dra fögderiet. (Oppnn-

da och Willåttinge härad.)

i

1

£

47

68

8

11

1,500

Björkeberg N:o 1........

286

08

48

66

9,000

38,86

42,65

i

i

257

52

57

71

30,000

Simora N:o 1 ........

257

42

57

71

30,000

14,64

17,36

i

i

252

67

72

14

30,000

Ramsta N:o 2 ......

252

67

72

14

30,000

14,41

17,79

i

i

234

41

43

18

27,400

Brogsätter N:o 1......

234

41

43

18

27,400

14,61

16,84

i

i

224

11

50

49

18,000

Staf N:o 1 ...............

224

11

50

49

18,000

19,93

23,37

3:dje fögderiet. (Öster-o.

Vester-Rekarne härad.)

i 3

3

275

51

40

57

23,000

Berga N:o 1 ........

379 34

54

09

30,666

19,30

21,83

l i

1

n

186

06

25

25

14,000

Husby N:o 1........

372

12

50

50

28,000

20,99

23,18

i

1

186

06

25

25

14,000

D:o N:o 2 ..........

372

12

50

50

28,000

20,99

23,18

1 i

T

186

06

25

25

16,115

D:o N:o 3 .........

372

12

i 50

50

32,330

18,75

20,77

i i

l

362

80

64

92

25,200

Tiggeby N:o l .........

362

86

64

92

25,200

22,35

k 25,34

i

4:de fögderiet. (Åkers,

Baga och Selebo härad.)

!

i

1

406

18

50

49

28,000

Hallebro N:o 1 ........

406

18

50

49

28,000

22,48

24,59 |

i

l

396

09

50

49

30,000

Kolke N:o 1...............

396

09

50

49

30,000

20,88

22,94

1

l

381

84

39

67

22,875

Wåhla N:o 1

381

84

39

67

22,875

25,02''

27,27

i

i

184

11

36

07

10,000

Solberga N:o 1........

368

22

72

14

20,000

26,91

30,57

i

l

363

11

34

25

22,400

Berga N:o 1............

363

11

34

25

22,400

24,48

26,18

Östergötlands

län.

Kinda och Ydre fögderi.

4

1

115

73

14

28

16,000

Måla .................

231

46

28

56

32,000

12,63

13,97

i

i

199

03

19

04

28,000

Skillberga N:o 1 ......

199

03

19

04

28,000

12,44

13,47

i

i

. 85

37

10

—

10,000

Wäsby N:o 1 .......

170

74

20

—

20,000

14,58

16,01

i

i

154

69

17

14

19,000

Wäsby N:o 2 .......

154

69

17

14

19,000

14,00

15,31

i

1

127

64

15

71

44,000

Nedra Drättinge N:o 1

127

64

15

71

44,000

5,48

6,07

Oförmedlade mantalet.

13

hemman, af krono

eller kronoskatte-natur, som

hemman, som draga J_ <OL £3 "fc SL ränta,

mantalet och till hemmanens taxeringsvärden.

s ?!

K

! i:

l

8

Räntan, uträknad i pen-

ningar efter 1862 års

persedelvärden.

Krouotionden år 1862.

i penningar uträknad.

Taxeringsvärdet år 1862.

Hemmanens namn

(och nummer der sådan

finnes åsatt).

Räntan i förhållande till

1 helt mantal.

Krouotionden i förhållande

till 1 helt mantal.

Taxeringsvärdet i förhål-

lande till 1 helt mantal.

Räntan uppgår till nedan- stående procent af afkast- ningen, om denna antages

utgöra fem procent å taxe-

ringsvärdet med tillägg af

nämnda ränta.

tillhopa uppgå till nedanstå- endeprocent af afkastningen,

om denna antagas utgöra fem

procent å taxeringsvärdet

med tillägg af nämnda ränta

och tionde.

R:dr.

Ö.

R:dr.

Ö.

R:dr.

S(Hlernianlan<ls

R:dr.

ö.

ltrdr.

B.

R:dr.

Procent.

Procent.

län.

l:sta fögderiet. (Jönå-

kers, Rödö och iiölebo

härad.)

17

42

9

92

7,000

Glashyttan ................

67

68

28

84

28,000

4,94

7,24

34

32

14

42

6,000

Aå ........................

68

64

28

84

12,000

10,26

13,97

8

03

91

10,000

Pompetorp...................

69

04

7

28

80,000

1,69

1,87

17

42

9

92

7,000

Winterhyttan ............

69

68

39

68

28,000

4,74

7,24

75

11

25

24

15,000

Räfshyttan .............

75

11

25

24

15,000

9,10

11,80

2:dra fögderiet. (Upptill-

da och Willåttinge härad.)

8

09

1 |80

2,000

Sund X:o i .............

64

72

14 140

16,000

7,36

9,99

44

10

18 ,03

10,800

Sundtorp N:o 1 .......

88

20

36

06

21,600

7,55

10,31

125

13

25

24

13,000

Sibro N:o 1 ...............

125

13

25

24

13,000

16,14

18,78

126

79

21 ,04

14,000

Gatan N:o 1 .......

126

79

21

64

14,000

15,33

17,49

126

79

19 83

9,000

St:a Tholtorp N:o 1....

126

79

19

83

9,000

21,96

24,52

ihdje fögderi et. (Öster och

Vester Rekarue härad.)

9

57

2

71

1,600

Egelsätter N:o 1 ........

76

56

21

68

12,800

10,68

13,30

9

57

2

71

1,500

Stafhäll N:o 1.........

76

50

21

68

12,000

11,16

14,06

9

57

3

15

1,500

Askarhäll N:o 1 ........

76

58

25

20

12,000

11,16

14,50

9

57

4

51

4,400

Lötlien N:o 1 ............

76

56

36

08

35,200

4,11

6,01

11

00

1

80

2,500

Grythen........................

88

48

14

40

20,000

8,12

9,32

4:de fögderiet. (Åkers

Daga och Selebo härad.)

9

80

—

89

1,500

Nybygget N:o 1 ........

78

40

7

12

12,000

11,55

12,47

19

82

3

00

3,000

Morlöth N:o 1 ............

79

28

14

40

12,000

11,67

13,50

20

97

5

39

4,000

Svinsjön N:o 1...........

83

88

21

56

16,000

9,48

11,64

10

80

—

89

1,200

Nystugan N:o L — .

86

40

7

12

9,600

15,25

16,30

10

87

1

78

1,500

Jacobsdahl N:o 1........

86

96

14

24

12,000

12,65

14,43

Östergötlands

län.

binda och Ydre fögderi.

11

27

4

70

7,000

Tufveborg ....................

90

16

38

08

56,000

3,11

4,37

11

27

7

14

6,000

Holmarp ....................

90

10

57

12

48,000

3,62

5,74

! 22

90

10

71

14,000

Räfvartorp ................

91

84

42

84

56,000

3,17

4,58

; 46

38

14

28

12,000

Arteflod N:o 1...........

92

76

28

56

24,000

7,17

9,18

i 12

35

8

93

10,000

Loberg ........................

98

80

71

44

80,000

2,41

4,08

Bilagor

till

Grund''skatts-komitéens betänkande.

2b

Oförmedlade mantalet.

u

w

21

3 p:

B “

-3

P

wtr? ci

P 3

® 1— v#

*1

3

® ® ö

Cu

Cb £J?

©

5''1’ £■''

B

P

£: 3

Dj 00

® 05

3 Ww.

p

a

03“ hd

ce g

"_L“£Xl30il j upptagande fögderivis de fem

draga tl. C3 £££ "ti «B1j ^ och de fem

samt jemförelse af grundskatternas förhållande till

- «

3 2

Orq 3

05 Oj

g g

få

H

03

M

Hemmanens namn

(och nummer, der sådan

finnes åsatt).

05 p

3

P O:

3 2.

i* *

3 X

ö Ort? O

crg o: er?

p a> ce o

“ J33

»3^5-

u 1 O

S: O, O

rs 3

M 3

O TJ

o on?

; »

3

P

er? rj oa

H oi?

05 ® Cfc

i co

o= 3

£ &

»= p''(n?

B o

B h

Q, p

» S: -»

Oj ®

• B ^

?c ö

Cb o

I-|IE

fn? ® =r p

CB P o rf

3 D-hp P

« ® p 3

2 3 3 ©

ö oS 2.

o, ® tn?

a> o

i; jaa ^

o o<? —.

3 0i? p

Cb X

9 6> ffl

O3 p 3 3’

3 H, ffl 2

o- ivaP

0* P p Oj

er? k 2 u

a> | 3

1 I

T

1

?

1

5

1

*

R:dr.

Ö

1 R:dr.

Ö

R:dr.

Giillbergs, Bobergs och

Walkebo fögderi.

R:dr.

1 ö

1 R:dr.

C

i R:dr.

Procent

Procent

108

70

21

42

10,000

Lilla Berga N:o 4 ....

434

80

85

68

! 40,000

17,81

20,65

205

54

18

62

9,000

Bjälösa Nio 8 ............

411 ;os

37

24

18,000

1 31,35

33,25

328

28

45

77

30,000

llögby N:o l................

328 28

45

77

i 30,000

17,95

19,42

258

26

49

98

75,000

Sålla N:o 1 ................

258

26

49

98

75,000

6,44

7,59

242

57

85

68

42,000

Esplunda N:o 1 ....

Åkerbo, Bankekinds och

llauekinds fögderi.

242

57

85

68

42,000

10,35

13,51

119

41

21

41

12,000

Milltorp N:o 1 ............

477

64

85

64

48,000

16,58

19,00

216

74

19

63

13,200

Herrbeta N:o 3 ......

433

48

39

26

! 26,400

24,72

26,36

52

92

3

57

5,000

Halshöga N:o 2 ........

423

36

28

56

40,000

17,16

18,43

105

09

6

25

5,000

Lilla Gåhlstad N:o 2....

420

36

25

—

20,000

29,59

30,81

100

93

8

03

7,000

Landeryd N:o 4 ........

ilammsirkinds och Skär- kinds fögderi.

403

72

32

12

28,000

22,38

23,74

181

32

19

64

17,500

Åby .......................

362

64

39

28

35,000

17,16

18,67

89

61

10

71

8,200

LillaWennerstorpN:o2

358

44

42

84

32,800

17,93

19,65

89

35

6

25

4,500

Hestad N:o 3 ............

357

40

25

—

18,000

28,42

29,82

42

11

4

76

7,000

Ona ..........................

336

88

38

08

56,000

10,73

11,80

78

54

12

051

6,500

•Längelid ..............

Finspånga läns samt Bråbo

och Hemmings fögderi.

314

16

48

20

26,000

19,46

21,79

62

63

11

49

11,000

Beckersmo N:o 1.......

501

04

91

92

88,000

10,22

11,87

87

35

29

—

9,600

Ingelstad N:o 1 .......

349

40

116

38,400

15,39

19,51

255

21

49

09''

38,400

Ingelstad N:o 2 .......

255

21

49

09

38,400

11,73

13,68

237

72

46

41

29,000

Grimstad N:o 1 ........

237

72

46

41

29,000

14,08

16,38

234

62

42

84

1

i

27,000

Trönäs N:o 3 ........

Lösings, Björkekindsoch

Östkinds (eller Wikbo- iands) fögderi.

234

62

42

84

27,000

14,80

17,04

140

29

7

75

5,000

Berga N:o 3..........

561

16

31

_

20,000

35,94

37,75

347

59

44

13

20,000

Hestad N:o 2 .......

347

59

44

13

20,000

25,79

28,14

332

67

44

13

18,000

Blackstad N:o 3 ........

332

67

44

13

18,000

26,98

29,51

286

07

58

84

80,000

Stensvad N:o 1 ........

286

07

58

84

80,000

6,67

7,93

282

61

56

77

18,000

Oklunda N:o 1............

Göstrings och Wifolka

fögderi.

282

1

611

56

77

18,000

23,89

27,33

97

18

26 j

78j

18,000

Mellan-Sperring N:o 5

388 |

72

107

12

72,000

9,74

12,10

385

18

571

12!

70,0001

Walla N:o 1.............

385!

18!

57 |

1.2

70,000

9,91

11,21

15

hemman, af krono- eller kronoskatte-natur, som

hemman, som draga X ä £5 "t ränta,

mantalet och till hemmanens taxeringsvärden.

O

•-*»

$3

3 p:

= 5

-w

-ö 3

1

.j 1

p"

X

CD

50

P;

O

— 3

— O

1

B

CD

Q»

p"

<

So

►1

03

Cu

•e? g

cd s r

•-!

O ® g.

d» r? M

g I

1 §

i

<*}

-d

p:

Hemmanens namn

3

zr

CD

zi

DT CD

® ■->

!

CLj

CD

B

P

3

B

03

P

^ ® p.

Q» CO

CD CD

3 lO

-t 2

Ct- 030

p: ^

O»

P»

(och nummer, der sådan

finnes åsatt).

B =r

p p.

3 —

ct- p

SL -

• O-

B Z

SO O

= 3-

p P1-

CD

CD

''i ct

C

i

£ CD

GO

CD

ro

E

'' p"

O»

CD

i

|

K:dr. i

ö.

R:dr.

B.

R:dr.

Gullbergs, Bobergs och

Rulr.!

Ö.

R:dr.

ö.

Walkebo fögderi.

|

4

50 20

23

21

8,000

Skedevid N:o 3

100

(0

46

42

i

i

102

54

22

95

20,000 i

Norra Lund N:o 3 ..

102 {

64

22

95

\\

1

26 24

1

13

5,0001

Jordeberg ...................

104

16

4

52

\ i

l

109 18

32

13

22,0001

Stycke N:o 2 ..........

109

18

32

13

i

1

129 42

28

56

21,000

Snaliunda JN :o I .......

129!

42

28

36

Åkerbo, Baukekinds och

!

Hanekiuds fögderi.

1

¥

4

21

31

7

90

4,000

Sjövalla N:o 1 .........

851

24

31

60

1

23 87

1

78

4,000

Sållare bo N:o 1 ........

95 1

48

7

12

| i

1

23

87

3

57

6,000

Ölsbo N:o 1 .........

95

48

14

28

1

4

23 87

3

57

7,200

Erstorp N:o 1 ..........

95

48

14

28

l 1

¥

23

87

r.

46

8/''00

Alarp N:o 1 ................

Ilaniniarkinds och Skär-

95

48

17

84

1

kinds fögderi.

l

1

2

44 82

7

14

17,000

Salfvedal ...................

89

64

14

28

1

5

56

50

10

71

10,600

Boda .......................

90

40

17

13

1

g

11

95

3

57

2,000

Johanstorp ...............

95

60

28

56

I

l

24

34

5

35

5,000

Häggstorp ..................

97

36

21

40

i

*

1

¥

26

75

16

21

50,000

Tappemåla..................

Finspänga läns samt Bråho

och llcmmings fögderi.

107

64

84

l

J

13

55

3

57

5,000

Knarkebo .............

54

20

14

28

1

l

59

01

12

50

30,000

Skönnarbo N:o 1........

59

01

12

50:

i

35

53

7

14

15,000

Å N:o 1 ...............

71

06

14

28

i

l

93

42

14

28

30,000

Lyrsbo N:o 1 ...........

93

42

14

28

1

l

94

45

30

35

63,000

Gettorp N:o 1 ...........

i Lösiags, Björkekinds och

i Östkinds (eller Wikbo-

94

45

30

35

lands) fögderi.

1

1

i

21

77

3

68

4,000

Moängen N:o 1............

87

! 08

14

72

l

l

89

84

11

03

7,000

Skjötsätter N:o 1.......

89

8/

11

03

1

l

107

35

44

i:

1(5,000

Wittinge N:o 1 .......

107

35

44

13

l

1

115

20

- 34,000

Qvarsebo N:o 1 ......

115

|2(

—

—

l

l

116

75

| 11

03 11,000

Ahltorp N:o 1 ............

116

75

11

03

Göstrings och Pifolka

fögderi.

t

! 1

19

42

! -

- 6,500

| Kyrkosäter ............

i 77

61

—

—

i

i l

11

7<

2

)68 12,000

> Dahla N:o 3...............

j 94

3.

21

44

— H

g.ö

3: er;

— v.

3 ^

p O:

X er

P 03«

R:rir.

16,000

20,000

20,000

22,000

21,000

16,000

16,000

24.000

28.000

02,000

34.000

16,960

16.000

20,000

200,000

20,000

30,000

30,000

30.000

63.000

16,000

7,000

16,000

34.000

11.000

26,000

96,000

Räntan uppgår till nedan- stående procent af afkast- ningen, om denna antages

utgöra fem procent å taxe- ringsvärdet med tillägg af

tillhopa uppgå till nedan- stående procent af afkast- ningen, om denna antages

utgöra fem procent å taxe- ringsvärdet med tillägg af

nämnda ränta och tionde.

Procent.

Procent.

11,15

15,50

9,30

11,15

9,49

9,86

9,02

11,38

10,96

13,08

9,62

11,65

10,66

11,36

7,37

8,38

6,21

7,08

5,63

6,61

5,00

5,76

9,63

11,25

10,67

13,43

8,87

10,61

1,05

1,68

5,14

3,78

4,52

5,86

2,91

9,81

20,42 i

11,83 S

6,34

17,51

ti, 40

4,55

5,38

6,69

3,80

11,28

22,37

15,92

18,8»

5,64 --j

1,92 I 2,35

>ch kr<

Oförmedlade mantalet.

16

Tabell, upptagande fögderivis de fem

draga högsta, och de fem

samt jemförelse af grund skatternas förhållande till

hrt ckj t»

® * a

►*>-*.-

0.00 o,

® 05

a wm.

-w

H

Oi

w

Hemmanens namn

(och nummer, der sådan

finnes åsatt).

B

ps O:

p H

~ ps

g-H

i?

g. B g. tO

H 5'' g‘

2 c g

_ cn?

pa: “ S" O

B * B

a p, a

O. ft> B O.

p «-t- ° a

3

S''|3 -

£ O- o r..

O. 3

®

►Ö £

-i ^

O T3

o cr$

Ct> PSO

O -i

Q- o

Oj ® 5

2 *ö t»

11» £ £

J B 3*

P <*?

p . CO

a £“

P- CO

0T5 ~

O: 3.

: -i —

L 21 <3 i

1

R:dr.

185

ö.

90

K:dr.

19

Ö.

64

i R:dr.

] 10,100

Carleby N:o 2 .......

It: dr.

371

Ö

8C

i R:dr.

39

ö

28

R:dr.

20,200

Procent.

26,90

os ö J- T

Procent.

28,93

21,06

23,44

i

87

13

19

64

! 8,000

Mellan-Sperring N:o 3

348

52

78

5(

32,000

17,88

167

03

16

07

12,000

Blackstad N:o 2 ....

Lysiugs, Dahls och Aska

fögderi.

335

26

32

14

24,000

21,83

*

102

87

16

06

i 10,000

Jernstad N:o 5..........

411

48

64

24

40,000

17,06

19,21

21.72

22,37

19,77

11.72

j

86

44

10

71

7,000

Baggelycke N:o 1........

345

76

42

84

28,000

19,80

1

328

19

32

12

25,000

Broby N:o 1 .....

328

19 32

12

25,000

20,79

i

150

15

28

55

, 14,500

Nyckelby N:o 1 ........

300

30

57

10

29,000

17(l5

145

18

14

28

1 24,000

Wreta N:o 1................

£«oHhmds län.

Norra befallningen.

290

30

28

56

48,000

10,79

i ''

ii

211

19

69

26

42,000

N or bys N:o 16............

120

68, 39!57

24,000

9,13

11,79 j

9,83

12,66 j

14,43 !

13,75 |

2

226

81

112

27

62,200

Kinned N:o 5 ..........

113

40

56

13

31,100

6,07

2\

280

32

100

23

52,500

Kyrkebinge N:o 2 ...

112

12

40

09

21,000

9,64

^5

236

10

95

50

39,300

Gandarfve N:o 2........

11:1

10

44

96

18,494

10,72

2

210

33

124

75

42,000

Norbys N:o 6 ............

Södra befallningen.

105

16

62

37

21,000

9,10

198

04

99

37

41,200

Bander N:o 2 ............

121

87

61

15

25,353

8,77

!

12,62 i

11,23

12,82

9,27

13,93

2?

278

65

100

66

60,000

St. Mafrids ................

117

32

42

38

8,49

2

229

24

123

89

48,000

Isums N:o 10 ............

174

62

61

94

24,000

8,71

242

90

85

17

64,200

Walla JN:o 9...............

114

33

40

08

30,211

7,03

2

207

78

81

30

35,700

Fyrvalls N:o 11 ........

Calmar län.

Tjust fögderi.

103

89

40

65

17,850

10,42

1

164

58

33

39

48,000

Kihlmare N:o 1 ........

164

58

33

39

48,000

6,42