SOU 1871:4

BETÄNKANDE

ANGÅENDE

SVERIGES

ÖFVERGÅNG TILL ETT NYTT

MYNTSYSTEM

MED GULD SÅSOM VÄRDEMÄTARE

AFGIFVET

AF

DERTILL I NÅDER FÖRORDNADE KOM

m/g

TTERADE

DEN 13 AUGUSTI 1870.

STOCKHOLM, 1870.

P. A. NORSTEDT & SONER

KONGL. BOKTRYCKARE.

Innehåll.

1- 41.

A. Betänkande:

Redogörelse för den internationell Myntfrågans utveckling

och dess behandling i Österrike, Spanien, England,

Frankrike med konventionsstaterna Förenta Staterna, Tyskland,

Ryssland, Finland, Danmark, Holland, Norge och

Sverige .......................................................................

Framställning af de olägenheter af Sveriges nuvarande

myntväsen, som, oberoende af frågan om ett internationell

guldmyntsystem, kunna anses påkalla en reform. Framställning

af de skäl som tala för ett internationelt myntsystem.

Skäl för att detta internationela myntsystem måste

grundas på guld, hemtade dels från de särskilda fysiska egenskaper

som göra guldet till ett ändamålsenligare bytesmedel

än silfret, dels af den erfarenhet, som 1:0 visar att

guldet hittills varit fastare i värde än silfret 2:o gör

sannolikt att guldet äfven för framtiden kommer att ega

detta företräde. Vederläggning af de betänkligheter, som

kunna resas mot Sveriges antagande af guld såsom värdemätande

bytesmedel. Framställning af de fördelar Sverige

af en sådan reform skulle vinna. Slutsatsen häraf ett bestämdt

tillstyrkande, att Sverige så fort som möjligt

måtte utbyta silfver mot guld såsom värdemätare......

Framställning af den dubbla värdemätarens uppkomst,

dess grundfel, dess följder och dess betydelse, såsom förmedlingslänk

vid öfvergång från ett myntsystem till ett annat ss. 103 113.

Redogörelse för de olika förslag, som blifvit framlagda

till vinnande af en internationel mynt-enhet: Det franska

guldfrancsystemet, det metriska myntsystemet med Kelleys,

Elliots och Augspurgs förslag; Bagehots förslag, särskildt

med afseende å utsigterna för bildandet af ett teutoniskt

myntförbund gentemot det romaniska. Afgörandet måste

bero derpå, af hvilket förslag det internationela myntsystemets

praktiska genomförande mest underlättas. Kommitterade

förorda, att Sverige måtte ansluta sig till det af

1867 års konferens förordade guldfrancsystem...........

ss. 41-102.

ss. 113—129.

Detaljerad redogörelse för de stadganden och bestäm-- melser rörande verkligt mynt och skiljemynt,somKominitterade

sammanställt i sitt förslag till Lag angående

Rikets Mynt.................................................................ss. 129 -147.

Framställning af de hinder mot Myntreformen som förefinnas

i våra nu gällande lagar, särskild! i 72 § R. F.

Kommitterades förslag till detta hinders urvägenrödjande

genom en ny lag angående Riksbanken...........................ss. 148-160.

Redogörelse för de olika rättsgrundsatser som vid öfvergång

till ett nytt myntsystem kunna göras gällande i

fråga om konvertering af förbindelser lydande å det

äldre myntet. Kommitterades förslag till fastställande af

en obligatorisk konverteringskurs för alla förbindelser.

Utveckling af de skäl, som förmått Kommitterades flertal

att, för en framtida solution af dylika konverterade förbindelser

af privaträttslig natur, förorda en efter de årliga

vexlingarne i silfverpriset lämpad beräkning af uppeller

afgäld. Exempel för tillämpning af konvertering

med upp- eller afgäld....................................................ss. 160 -204.

Om åtgärder för öfvergången till ett nytt myntsystem.

Betydelsen af Bankernas verksamhet för öfvergången. Den

inre motsägelsen hos sjelfva öfvergångsperioden, som endast

kan förekommas genom antagandet af provisorisk dubbel

värdemätare, d. v. s. derigenom att silfvermyntet under en

viss tid efter den nya myntlagens antagande får bibehålla

sin karakter af lagligt betalningsmedel efter en viss tarif

mot guldmyntet. Om tariferingskursen och dess förhållande

till konverteringskursen. Om myntreformens och konverteringens

inverkan på offentl. rättsliga förhållanden. Om

myntreformens inverkan på det dagliga utbytet. Regler

för omsättning af de gamla myntsorterna riksdaler och

öre i frank och cent. Om de enskilda bankernas ställning

til! myntreformen ................................................. ....... ss. 204 - 224.

Om de förberedande åtgärder, som redan före de nya

lagarnes antagande kunna vidtagas. — Tillägg, rörande de

nyaste underrättelserna från Amerika och Frankrike.......ss. 225—233.

B. Särskilda yttranden l:o af Frih. C. Skogman ang. konvertering ss. 235 - 247.

2:o af Hr A. Bergström d:o d:o ss. 248—251.

C. Bilagor. Se särskild Innehållsförteckning.

Stormäktigste, Allernådigste Konung.

Med anledning af ett vid 1869 års Riksdag väckt förslag

om införande i riket af ett nytt myntsystem, grundad!

på guld, har Riksdagen uti underdånig skrifvelse

af den 7 Maj samma år hos Eders Kongl. Maj:t anfört:

Myntkommitténs Bet. 1

4

RIKSDAGENS SKRIFVELSE I MYNTFRAGAN.

att, i anseende till den vidsträckta och i ett lands

ekonomiska förhållanden djupt ingripande betydelse myntväsendet

egde, beslut om förändringar deruti fordrade

mycken betänksamhet, men blefve med nödvändighet påkallade

i de fall, då det bestående myntväsendet innebure

olägenheter och förluster, eller antagandet af ett annat

myntsystem skulle för landets industri och handel medföra

öfvervägande fördelar;

att Riksdagen i sådant hänseende tagit i betraktande,

ej mindre att vårt nuvarande myntsystem, genom det

Svenska myntets förhållande till grannländernas, förorsakade

landet en ständig kostnad genom myntets utförande

och nedsmältning samt den deraf uppkommande nödvändigheten

att åter införa och mynta silfver, än äfven att

genom detta myntsystems olikhet med alla andra länders

de stora fördelar ginge förlorade, livilka gemensamhet i

myntväsende medförde;

att på grund häraf, och då guldet redan vore af de

flesta och mest betydande länder antaget såsom värdemätare,

samt utsigten att genom en myntförändring vinna

det vigtiga syftemålet af öfverensstämmelse med andra

länders mynt syntes vara att ernå endast genom ett på

guld grundadt myntsystem, det förekommit Riksdagen, som

om förändringen borde sträcka sig äfven till silfrets utbytande

mot guld såsom grund för myntsystemet; samt

att, då för ett definitivt afgörande af dessa frågor äfvensom

för bestämmande af såväl hufvudgrunderna som

detaljerna i ett nytt myntsystem erfordrades en vidsträckt

och noggrann pröfning af alla hithörande omständigheter

och inhemtande af upplysningar om åtgärder, livilka i

RIKSDAGENS SKRIFVELSE. KOMMITTÉNS TILLSÄTTNING.

5

andra länder kunde vara afsedda för lösning af frågan om

ett gemensamt myntväsende, Riksdagen funnit lämpligast

att för beredande af detta vigtiga ämne söka medverkan

af Kongl. Maj:t;

och har i följd häraf Riksdagen i underdånighet anhållit,

att, enär en förändring i landets nuvarande myntsystem

från silfver till guld syntes vara önskvärd, Kongl.

Maj:t måtte täckas i nåder taga denna fråga i öfvervägande

och, i fall en sådan förändring af Kongl. Maj:t

pröfvades ändamålsenlig, då till Riksdagen afgifva nådigt

förslag till såväl ny myntordning, som öfrige af Kongl.

Maj:ts och Riksdagens gemensamma beslut beroende stadganden,

hvilka kunde finnas behöfliga.

I anledning häraf har Eders Kongl. Maj:t genom nådigt

bref af den 7 September 1869 behagat åt oss undertecknade

uppdraga att rörande ofvanberörda maktpåliggande

fråga, efter behörig utredning af alla på densammas

lösning inverkande omständigheter, till Eders Kongl.

Maj:t afgifva underdånigt betänkande med förslag till de

nya eller förändrade stadganden, som må finnas i ämnet

tj enliga och för öfvergången till ett nytt myntsystem erforderliga.

Kommitterade, som här sammanträdde den 30 September

1869 och oafbrutet fortsatte sina öfverläggningar i

ämnet till och med den 6 December samma år, samt derefter

den 16 sistlidne Maj åter sammankommo, för att

upptaga sina under Riksdagen afbrutna gemensamma arbeten,

få härmed till Eders Kongl. Maj:t öfverlemna

underdånigt betänkande angående de dem till utredning

förelagda frågor, jemte förslag till nya eller förändrade

() DEN INTERNATIONELA MYNTFRÅGANS ALLMÄNNA BETYDELSE.

lagstadganden, hvilka i sammanhang med denna utredning

blifvit, enligt det nådiga uppdraget, af Kommitterade utarbetade.

Frågan om ett för alla civiliserade folk gemensamt

myntsystem har väl ej varit fullkomligt främmande för

fordna tiders theoretici inom den ekonomiska vetenskapen1),

men som en praktisk fråga tillhör hon vårt århundrade,

och egentlig betydelse har hon ernått först i det nu förflutna

årtiondet. Hon var omöjlig före den genomgripande

ombildning af de ekonomiska åsigterna, som i detta århundrade

förändrat nationernas handelspolitik; hon har

blifvit helt naturlig efter den fullständiga omskapning

af kommunikationerna, som i detta århundrade förändrat

arten af menniskornas samfärdsel. Det internationela

utbytet erkänner numera knappast några gränser för sin

vidare utveckling; det har blifvit ett lifsvilkor för folken,

och såsom sådant kan det icke upphöra att kräfva ökad

lättnad för de ömsesidiga förbindelserna. Och det synes

vara obestridligt, att för utbytets lätthet måste ett för do

handlande nationerna gemensamt mått-, mål-, vigt- och

myntsystem vara ett af de första vilkoren. Till ernående

af en sådan gemensamhet syftar onekligen utvecklingens

*) Redan omkring 1580 har Italienaren Scaruffi uttalat idéen om ett universel

mynt. Tysken Hegemsch har på 1780-talet med utmärkt klarhet uppfattat

betydelsen af denna fråga, och i afseende å en sådan förändring anfört i det

närmaste samma skäl, som nu med kraft göras gällande för densamma. Mirabeau

har äfven under den konstituerande församlingens första öfverläggningar

rörande myntväsendet framkastat den djerfva tanken om en allmänt för hela

verlden gällande myntenhet.

DEN INTERNATIONELLA MYNTFRÅGANS UTVECKLING.

7

gång, och mynt-enhetens genomförande synes nn vara

den första länken att inpassa i den kedja, som skall förbinda

folken till fredlig samverkan.

Den stora industri-expositionen i London år 1851 gaf

första anledningen till den vigtiga frågans allvarliga begrundande.

Man fick vid jemforandet af de da utställda

artiklarnes värden påtagligen förnimma olägenheten af den

rådande olikheten i de sär skil dta ländernas mått-, mål-,

vigt- och myntsystem. Förbistringen härutinnan stod i

en skärande motsats till den gemensamhet i intressen,

hvilken i det stora företaget hade fått synlig gestalt. Förslag

väcktes om en sådan alltomfattande förändring både

vid detta tillfälle och sedermera år 1855 vid expositionen

i Paris.

Den senaste Pariserexpositionen år 1867 hade äfven

sin särskilda kommitté för behandlande af detta ärende;

och der diskuterades med mycken värme frågan om ett

gemensamt system för både mått, mål, vigt och mynt,

på samma gång som den särskilda, mera officiela, myntkonferensen

höll sina sammanträden.

De internationela statistiska kongresserna hafva äfvenledes

åt ämnet egnat eu särskild uppmärksamhet. Ett

vetenskapligt intresse har här gifvit sig uttryck och lagt

sin tyngd i vågskålen för en snar förening om de grunder,

efter hvilka varors värden skola mätas. Frågan har

på de statistiska kongresserna varit ett stående öfverläggningsämne

och för hvarje gång väckt allt större uppmärksamhet.

Statistikens målsmän hafva naturligtvis mer än

andra varit i tillfälle att känna olägenheten af den nu rådande

olikheten mellan ländernas varu- och värdemått,

MYNTKONVENTIONEN AF ÅR 186 5.

med deraf följande oundgängliga reduktioner, hvilka medföra

ett besvärligt och tidsödande arbete, lätt föranleda

fel och misstag, försena spridningen af samlade uppgifter

och sålunda mycket hämma denna vetenskaps utveckling.

Uppgiften är dock alltför invecklad och af praktiska

svårigheter beroende, för att kunna lösas såsom en rent

vetenskaplig fråga eller på de vägar, som bäst leda till

ett för vetenskapen allenast fullt tillfredsställande slut.

Första uppslaget måste gifvas af något folk, som var nära

till att känna det rent praktiska behofvet af en sammanslutning

i detta hänseende, och som dessutom genom sin

betydenhet inom handelsverlden mäktade att göra sin röst

hörd bland dem, hvilka af frågan berördes; och så skedde,

när fyra af Europas stater på Frankrikes uppmaning år

1865 den 23 December förbundo sig till antagande af ett

gemensamt myntsystem.

Denna mellan Frankrike, Belgien, Italien och Schweitz

ingångna konvention innehåller hufvudsakligen följande

bestämmelser (se Bil. Litt. Q):

De fyra staterna erkänna såsom verkligt mynt: af

guld endast myntstycken på 100, 50, 20, 10 och 5 francs

af 0.900 finhet, och till vigt af 100 fr. — 32.25806 gram samt

öfriga myntstycken i förhållande derefter; af silfver åter

endast myntstycken på 5 francs till O.900 finhet och till

vigt af 25 gram. Alla dessa myntsorter skola de i sina

offentliga kassor, utan åtskilnad till myntningsorten, mottaga

till obegränsadt belopp, såvida ej prägeln genom nötning

försvunnit eller vigten förminskats, å guldmyntet ^ %,

och å silfvermyntet 1 % under det lagliga vigtremediet.

Lagligt remedium är: i halt O.002 för både guld- och

MYNTKONVENTIONEN AE ÅE 18 65.

9

silfvermynt; i vigt O.003 för 5-francsstycket så väll silfver

som i guld; O.002 för 10- och 20-fr.-stycken, och O.001

för 50- och 100-fr.-stycken.

De fyra staterna ega att till skiljemynt af silfver utprägla

endast myntstycken å 2 fr., 1 fr., 50 centimes och

20 centimes till 0.835 finhet och till vigt af 2 fr. = 10

gram samt de öfriga mynten i förhållande derefter. Remedium

i halt är för alla dessa skiljemynt O.003; remedium

i vigt är O.oos för 2-fr.- och 1-fr.-styckena, O.007 för

50-centim-stycket och O.010 för 20-centim-stycket.

Angående dessa skiljemynt af silfver är vidare stadgadt:

att de i den stat, der de äro präglade, skola enskilde

emellan vara lagligt betalningsmedel intill belopp

af 50 fr.; att de af offentliga kassor i alla fyra staterna

skola mottagas till belopp icke öfverstigande 100 fr. i

hvarje betalningspost; att de af den stat, som satt dem i

omlopp, skola från egna undersåtar mottagas till hvilket

belopp som helst, och från de andra staternas undersåtar

eller offentliga kassor invexlas, när beloppet ej understiger

100 fr.; att de skola af de stater, som utgifvit dem,

nedsmältas, när deras vigt genom nötning nedgått med

5 % under remediet, eller när prägeln är försvunnen; och

att de af hvarje stat få utgifvas allenast till ett visst i

konventionen faststäldt belopp, hvarvid man utgått från

den grundsatsen, att hvarje stat eger utgifva högst 6 fr.

i skiljemynt af silfver för hvarje innevånare.

Den 12 § af denna konvention medgifver tillträde

till myntförbundet åt hvarje stat, som åtager sig de dermed

förknippade förpligtelserna och, i hvad som rörer

myntstyckena af guld eller silfver, antager konventionens

10

FÖRSÖK TILL UTVIDGNING AF MYNTFÖRBUNDET.

myntsystem. Med anledning häraf utfärdade ock den

Kejserliga Franska regeringen till de Europeiska staterna

inbjudning att biträda det mellan de ofvannämnda fyra

staterna ingångna förbundet, uttryckte dervid tillika sin

önskan, att, om en dylik närmare förbindelse ej genast

kunde komma till stånd, de särskilda regeringarna dock

måtte vidtaga sådana åtgärder, som kunde leda till en

successiv minskning af skilnaderna mellan de olika mynttyperna,

samt anhöll att få del af de anmärkningar, som

mot konventionens system kunde vara att framställa.

Slutligen yttrade sig ock den Kejserliga regeringen om

önskvärdheten af en internationel Konferens, hvarest staternas

ombud kunde öfverlägga om de lämpligaste medlen

till uppnående af det stora målet — en internationel myntenhet.

Den vigtiga frågan hade härmed ryckt ett mycket

stort steg framåt; hon hade erhållit understöd af den

Franska regeringen, och vägen för hennes praktiska lösning

var angifven dermed, att redan fyra stater med en

befolkning af öfver 70 millioner anslutit sig till ett gemensamt

myntsystem.

Myntförbundets utvidgning mötte emellertid åtskilliga

hinder, dels i flere staters obenägenhet att inlåta sig i

dylika förhandlingar, för hvilka tänkesätten ännu icke voro

tillräckligt förberedda, dels i tillfälliga politiska förvecklingar,

dels ock i några af konventionens egna bestämmelser,

hvilka redan vid myntförbundets afslutande hade

väckt betänklighet, och hvilkas olämplighet nu flere af de

inbjudna staterna uttryckligen framhöllo. Konventionen

NYA STATER ANTAGA KONVENTIONENS SYSTEM.

11

af den 23 December både nämligen antagit det franska

myntsystemets dubbla värdemätare, i det den stadgat ett

fast värdeförhållande mellan guld och silfver; och de stater,

som redan egde blott eu värdemätare, kunde icke gerna

förmå sig att utbyta densamma mot något, som de måste

anse både onaturligt och farligt.

De fortsatta underhandlingame ledde emellertid till

det resultat, att Konventionens system blifvit antaget: af

Kyrkostaten genom ediktet af den 16 Juni 1866, dock

med förbehåll af rätt att prägla mynt äfven å 2 i fr. och

å 25 centimes1); af Rumänien genom lag af den 14 April

1867, dock med förkastande af dubbla värdemätaren och

silfverfemfrankstyeket; af Grekland efter årslånga förberedelser

slutligen den 8 Oktober 1868. Mellan Österrike

och Frankrike afslöts den 31 Juli 1867 en preliminär

konvention, enligt hvilken det förra, under åtskilliga vilkor,

skulle ansluta sig till de fyra staternas myntförbund.

Äfven Österrike gjorde förbehåll emot den dubbla värdemätaren,

som det endast för den närmaste öfvergångstiden

ville godkänna. För öfrigt utfästade det sig att grunda

sitt myntsystem på guld med antagande af en florin (gulden)

= 2i fr. såsom enhet, och att icke låta prägla andra

myntstycken än de i konventionen omnämda, samt 10

gulden = 25 fr. Det var ämnadt, att denna konvention

skulle träda i verket den 1 Januari 1870, men den har * i

'') Se: VUnification Monétaire Internationale par Feer-Herzog pag. 28. Geneve

1869.

Kyrkostaten har i sjelfva verket aldrig tillträdt förbundet; men genom en

i le Monitew införd vilseledande uppgift i detta hänseende har den dock

kommit i tillfälle att öfversvämma de öfriga staterna med sitt skiljemynt,

hvaraf det präglat 27 millioner fr., eller 34 fr. i stället för 6 fr. på hvarje

innevånare.

12

PARISERKONFERENSEN ÅR 1867.

sedel mera icke blifvit ratificerad, och. i sjelfva verket kan

den väl, så länge Österrike grundar sitt myntsystem på

tvångskredit och pappersvaluta, ej hafva någon annan betydelse

än såsom uttryck af dess regerings bestämda afsigt,

att under gynnsammare omständigheter med större

kraft befordra reformenL).

Den vigtigaste följden af Frankrikes ofvannämnda

underhandlingar var likväl den internationela Konferens,

som under sommaren 1867 kom till stånd, och till hvilken

Eders Maj:t, efter inbjudning från Kejserliga Franska

regeringen, afsände tvänne ombud, för Sverige Bankdirektören

A. O. Wallenberg, för Norge dåvarande Professorn

vid Universitetet i Christiania O. J. Broche Äfven de

stater, såsom England, Preussen, Nederländerna, hvilkas

diplomatiska noter i denna fråga uttryckt motvilja mot en

omedelbar öfvergång till det nu ifrågasatta internationela

myntsystemet, hade dock i likhet med den Franska regeringen

ansett ärendet vara af stor betydelse för framtiden,

och derföre villigt lyssnat till förslaget om en gemensam

öfverläggning. I Paris sammanträffade sålunda den 17

Juni 1867 ombud från Nord-Amerikas Förenta Stater och

från 19 af Europas stater, nämligen utom Frankrike, Belgien,

Schweitz och Italien, hvilka afslutat 1865 års myntkonvention,

äfven från Ryssland, Österrike, Preussen med

Nordtyska Förbundet, Baijern, Baden, Wiirtemberg, Sverige,

Norge, Danmark, Nederländerna, Grekland, StorBritannien,

Spanien, Portugal och Turkiet.

'') Genom Förordn. af den 9 Mars 1870 har i Österrike prägling af 4-guldenstycken

= 10 fr. och 8 - gulden- sty öken = 20 fr. blifvit påbjuden.

16 PARISERKONFEDENSBKS BETYDELSE.

WKRllftVQIWiffir

ej att besluta åtgärder, utan att öfverlägga om de grunder,

hvarpå gemensamma beslut i en framtid kunde fattas.

Några staters representanter ansågo till och med nödigt

att göra särskild! förbehåll mot hvarje sådan uppfattning

af deras yttranden, som om deras regeringar derigenom

voro bundna till verkställighet af de genom dem godkända

förslag, och de afhöllo sig derför en och annan

gång från votering öfver sådana frågor, som syntes dem

alltför nära beröra deras lands sjelfbestämningsrätt. Emellertid

har konferensens beslut icke blott tjenat till att

väcka allmänhetens uppmärksamhet på frågan och förbereda

tänkesätten till förmån för en blifvande förändring:;

det har äfven utöfvat synbar inverkan på de särskilda

staternas styrelser och framför allt åt den Franska regeringen

gifvit ett kraftigt stöd för de åtgärder, som densamma

för det stora ändamålets vinnande kan komma att

vidtaga.

Förutom de i det föregående nämda åtgärderna från

Greklands, Kyrkostatens, Rumäniens och Österrikes sida,

hvilka åtgärder redan före konferensens sammanträde voro

åtminstone förberedda, hafva efter och i följd af dess beslut

inom de öfrige staterna åtskilliga mått och steg vidtagits,

hvilka utvisa ett stigande intresse för den väckta

frågan och äfven i sin män bidragit till hennes framtida

lösning.

I England nedsattes genom Kongl. bref af den 18

Februari 1868 en Kongl. Kommission för att granska

Konferensens yttrande och förslag, pröfva deras tillämplighet

på det förenade Konungarikets bestående förhållanden,

samt afgifva utlåtande, huruvida någon förändring

YTTRANDE AD INDUSTRIEXPOSITIONENS KOMMITTÉ.

15

des monnaies” sysselsatt med frågan om ett internationelt

myntsystem och kom dervid till resultat, hvilka i de flesta

hänseenden voro helt och hållet öfverensstämmande med

Konferensens1).

De till Konferensen afsända ombud hade icke varit

försedda med fullmakter att afsluta några för de respektive

staterna bindande överenskommelser; deras uppdrag

var ej att underhandla, utan att förbereda underhandlingar,

'') De beslut i afseende på Myntfrågan, som denna Kommitté fattade, voro följande:

l:o)

Det första vilkoret är, att de i denna fråga intresserade makterna antaga

en och samma enhet för sina guldmynt (dans 1’émission de leurs

monnaies d’or).

2:o) Det är önskvärdt, att dessa mynt öfverallt präglas till O.900 finhet.

3:o) Det är önskvärdt, att hvarje styrelse bland sina guldmynt inrymmer

(introduise) åtminstone ett myntstycke i värde lika med det, som är i bruk

hos de andra intresserade makterna, på det att mellan alla myntsystem må

finnas en gemensam beröringspunkt; med denna till utgångspunkt skulle hvarje

nation arbeta på att steg för steg bringa sitt myntsystem i öfverensstämmelse

med det, som kunde komma att väljas till gemensam grundval för alla.

4:o) Det system af guldmynt, som för närvarande gäller i Frankrike och

redan blifvit antaget af en stor del af Europas befolkning, erbjuder sig såsom

företrädesvis lämpligt till grundval för det eftersökta gemensamma myntsystemet.

6:o) I betraktande deraf, att i följd af en lycklig tillfällighet de mest

betydande nu gängse myntenheter kunna genom föga märkbara förändringar

bringas att passa väl tillsammans med det Franska ö-fr.-stycket af guld, skulle

detta myntstycke vara det mest lämpliga att lägga till grund för myntsystemet,

och de efter denna grund präglade mynten skulle, så snart öfverenskommelser

nationerna emellan det medgåfve, vara multiplar af denna enhet.

6:o) Det är önskvärdt, att regeringarna i de särskilda länderna må besluta,

att de af hvarje nation i öfverensstämmelse med det föreslagna och antagna

gemensamma myntsystemet präglade mynten skola gälla såsom lagligt betalningsmedel

i alla dessa länder.

7:o) Det är högeligen önskvärdt, att systemet af dubbel värdemätare, hvarhelst

det ännu finnes, måtte afskaffas.

8:o) Det är högligen önskvärdt, att det decimala räknesystemet måtte allmänt

antagas, och att alla nationers mynt måtte hafva samma finhet och

form.

9:o) Det är önskvärdt, att regeringarna öfverenskomma om gemensamma

kontrollbestämmelser, i ändamål att betrygga myntstyckenas rätta halt och

vigt (1’intégrité), såväl vid förfärdigandet som under deras omlopp.

14

FARISERKÖNEERESSEN ÅR 186 7.

dock icke nödvändigt i hvarje stat behöfde präglas, allenast

att de lagligt internationela myntstyckena innehölle

denna myntenhet ett helt antal gånger. Enstämmigt antogs

25 fr. såsom ett internationelt mynt.

Rörande de åtgärder, som vore att vidtaga i och för

beredande af öfvergång från silfver till guld såsom ensam

värdemätare, rådde mellan ombuden någon meningsskiljaktighet,

i det några ansågo, att det internationela guldmyntet,

till beredande af dess snabbare införande, borde

erhålla en för alla länder gällande tarifering i silfver, hvarvid

man dock genast blef oense om sj elfva grunden för

tariferingen; andra åter förmenade, att denna angelägenhet

omöjligen kunde genom bindande internationela bestämmelser

afgöras, utan borde öfverlemnas åt hvarje lands

eget godtfinnande. Konferensens ledamöter förenade sig

dock till sist nästan enhälligt om den grundsatsen, att i

de länder, der silfvermyntsystem eller dubbel värdemätare

gäller, borde guldets värde i förhållande till silfrets icke

bestämmas så lågt, att guldmyntsystemets införande derigenom

försvårades.

Konferensen, hvars ledamöter enstämmigt förklarat,

att det internationela myntsystemets genomförande förutsatte

de internationela myntens erkännande såsom lagligt

betalningsmedel, uttryckte slutligen den önskan, att de

särskilda staterna ej blott hvar för sig beslutade att antaga

dessa mynt, utan äfven om deras införande och ömsesidiga

erkännande samt om kontrollen vid deras förfärdigande

afstöta bindande överenskommelser.

Såsom redan är nämndt var vid samma tid äfven

industri expositionens ”Comité des poids, des mesures et

PARISKRKONFERENSEN ÅR 1 86 7.

13

Efter åtta sammanträden lyckades det denna konferens

att förena alla de närvarande ombudens mening- om

vissa af frågans hufvudpunkter, ocli det resultat, som derigenom

vanns, måste derför onekligen betraktas som

grundval för en kommande utveckling.

Konferensens alla ledamöter skänkte sitt fulla erkännande

åt den föreliggande frågans stora betjföelse ocli de

fördelar, som deraf vore att vinna.

Konferensen afvisade enhälligt alla förslag om införande

af ett helt och hållet nytt, på rent vetenskapliga

grunder fotadt, myntsystem; och förklarades det i 1865

års konvention uppställda system vara bland alla nu gällande

det företrädesvis antagliga, dock med förbehåll mot

en eller annan af dess bestämmelser.

Konferensen förkastade enhälligt — med undantag af

en röst (Nederländernas), hvilken i följd af den framställda

propositionens form afvek, icke i sj elfva hufvudfrågan

rörande den dubbla värdemätarens olämplighet,

utan blott till förmån för de särskilda staternas rätt att

bestämma öfver tiden för dess vidhållande, — ej mindre

den dubbla värdemätaren, än silfret såsom ensam värdemätare,

och uttalade sig lika enhälligt för det internationela

myntsystemets grundande på guld; dock med frihet

för de enskilda staterna att under öfvergångstiden behålla

äfven silfver såsom värdemätare.

Konferensen förklarade enhälligt, att O.goo finhet vore

den lämpligaste legering för det internationela guldmyntet,

samt att för de internationela myntstyckenas prägelvärde

måste finnas en gemensam ”nämnare”, som flertalet af konferensens

ledamöter ville finna i femfrancsstycket, hvilken

ENGELSKA KOMMISSIONENS YTTRANDE I MYNTFRÅGAN.

17

af Storbritanniens myntsystem vore önskvärd, och i sådant

fall hvilka åtgärder bäst kunde leda till den öfverensstämmelse

med öfriga stater, som åsyftades med förslaget

om ett internationelt mynt. Efter eu ytterst noggrann

undersökning af alla till ämnet hörande frågor, samt

inhemtande af en mängd yttranden från sakkunnige och

för ärendet intresserade personer, afgaf denna kommission

den 25 Juli 1868 ett betänkande, rikt på de vigtigaste

upplysningar och fullt af de kraftigaste förord för det föreslagna

internationela myntsystemet, men hvars slutsats

dock blef ett bestämdt afstyrkande af den åtgärd, hvilken

skulle vara sjelfva häfstången för det praktiska genomförandet

af förändringen, sådant det tänktes af konferensens

fleste ledamöter.

På grund af meddelade upplysningar framhåller kommissionen

ganska bestämdt de fördelar, hvilka England

med sin vidt utsträckta handel, kanske mer än de flesta

andra länder, skulle åtnjuta af ett internationelt myntsystem,

och den vigt detsamma måste ega för utvecklingen af de

kommerciela förbindelserna; men den tillfogar äfven den

anmärkningen, att den åsyftade vinsten icke vore fullständig,

förrän denna gemensamhet utsträcktes från några enskilda

mynttyper till hela mynträkningen, samt till mått-,

mål- och vigtsystemet; och den synes på grund af detta

sitt begär efter fullständig gemensamhet icke vara särdeles

benägen för en förändring, som blott vore ett första steg

till gemensamhet.

Kommissionen uttalar vidare sin öfvertygelse, att det

föreslagna myntsystemet, om det verkligen skall komma

till stånd, måste grundas på guld såsom värdemätare; att

Myntkommittéens Bet. 2

18 ENGELSKA KOMMISSIONENS YTTRANDE I MYNTFRAGAN.

det förutsätter de efter den internationela myntfoten präglade

myntstyckenas fullkomliga likhet i storlek och finhet,

för hvilken senare de, i öfverensstämmelse med konferensen,

förorda O.ooo guldhalt, i stället för den nu i England

öfliga af fl; att överenskommelser måste träffas mellan

de särskilda regeringarna ej mindre om kontroll öfver

förfärdigandet af de internationela mynten, än om hvarje

stats förbindelse att inlösa och nedsmälta sådana mynt,

som genom nötning blifvit förslita, samt att det i omlopp

varande internationela myntet måste erkännas såsom

lagligt betalningsmedel inom de särskilda staterna.

Kommissionen förklarar äfven, att den för eu dylik

myntförändring nödiga indragning och omsmältning af det

nu omlöpande myntet åtminstone icke från Englands sida

borde möta något hinder, enär en sådan åtgärd icke gerna

kunde erfordra längre tid än 4 år och ej större omkostnader

än vid pass 150,000 £ sterling, en uppoffring, hvilken

vore af så mycket mindre betydenhet, som England

i alla händelser måste vara betänkt på en snar ommyntning

af sina nuvarande, i allmänhet mycket förslitna myntstycken

af guld. En vigtig betänklighet synes härmed

vara häfd i fråga om den förändring af det Engelska myntet,

hvartill konferensen på sätt och vis uppfordrade genom

sin förklaring, att 2 5-fr.-stycket borde i främsta rummet

komma i fråga som ett internationell, mynt, hvarmed naturligtvis

var sagdt, att den Engelska sovereignen, till

ernående af likhet med 25 fr., borde bortkasta de 2.126

pence = 22 centimer, hvarmed den för närvarande efter

sitt metallvärde öfverskjuter 25 fr.

ENGELSKA KOMMISSIONENS YTTRANDE I MYNTFRÅGAN. 19

Kommissionen tager slutligen i öfvervägande, hvilken

inverkan eu förändring af den Engelska sovereignen skulle

utöfva på bestående penningeförbindelser och löpande

affärsuppgörelser. Den finner, att en reduktion af sovereignen

från 113.001 grän fint guld till 112.008 grän, eller

med 0.88 %, skulle icke blott vålla svårigheter för beräkning

af äldre i det förra myntet kontraherade förbindelser,

utan äfven, åtminstone under öfvergångstiden, vid det dagliga

mindre utbytet förorsaka mångfaldiga olägenheter, så

mycket besvärligare, som eu skilnad af omkring 0.9% vid

så små belopp som shillings och pence endast med svårighet

läte sig iakttaga. Alla obligationer, inteckningar,

aktier och öfriga värdepapper i det gamla myntet skulle

omskrifvas; alla räkenskaper, såväl bankens och statens

som enskilda köpmäns, skulle med mycket besvär och

många omkostnader förändras; alla löner, taxor och utgifter

skulle lämpas efter systemets nya räkneenhet; och

det vore dessutom långt ifrån säkert, att allmänheten skulle

kunna snart bibringas insigten om förändringens vigt. I - alla händelser måste densamma möta ett starkt motstånd

hos hela den del af folket, som, utan aning om dess betydelse

för den stora handeln, endast finge känning af de

genom densamma vållade obeqvämligheter och förluster.

Åt betänkligheter af denna art har kommissionen inrymt

en ganska stor vigt, men den slutar dock med anförande

af exempel, huru i andra länder, såsom Frankrike, Preussen,

Holland och Grekland, dylika svårigheter verkligen

blifvit besegrade, samt uttalar sin öfvertygelse, att de icke

kunna blifva ett oöfvervinnerligt hinder för en förändring,

20 ENGELSKA KOMMISSIONENS YTTRANDE I MYNTFRÅGAN.

”så vida denna af allmängiltiga grunder måste anses vara

af stor nytta för samhället”.

Sådana grunder kan dock kommissionen icke upptäcka

för förslaget om sovereignens förändring och 25-fr.- styekets upphöjande till internationel myntenhet. Den

finner detta förslag helt naturligt från en konferens, der

det Franska systemet varit representeradt af fyra stater,

men den anser det vara ännu naturligare, att England

påyrkar den oförändrade sovereignens antagande som det

egentliga verldsmyntet; ett förslag, som dock å 1867 års

konferens aldrig sattes i fråga, hvarken af Englands ombud,

eller af något från de öfriga femton makterna, hvilka

med afseende å valet af myntsystem måste anses fullt

opartiska.

För kommissionen synes emellertid den Engelska

sovereignens höga rang såsom vidt omlöpande och öfverallt

erkändt handelsmynt, dess vördnadsvärda ålder och

dess orubbade anseende vara afgörande skäl för dess bibehållande

vid oförändradt värde, och den föreslår derföre

det Franska myntsystemets förändring till sådan öfverensstämmelse

med det Engelska, att sovereignen kan bibehållas

och blifva internationel myntenliet.

Ehuru kommissionen sålunda bestämdt afstyrker

sovereignens förändring till likhet med ett Franskt 25-fr.- stycke, afslutar den dock sitt betänkande med upprepande

af den förklaringen, att ett för alla nationer likformigt

myntsystem med gemensam värdemätare och gemensam

räkneenhet samt med öfverensstämmelse i systemets såväl

större som mindre underafdelningar skulle, lika väl som

ett gemensamt vigt- och måttsystem, medföra de vigtigaste

ENGLANDS OCH FRANKRIKES ÖMSESIDIGA STÄLLN. I MYNTFRÅGAN. 21

fördelar; ocli den tillägger, att frågan om ett gemensamt

mynt icke behöfver uppskjutas till dess ett internationell;

mått- och vigtsystem på samma gång kan åvägabringas,

samt att lösningen af alla med denna fråga förknippade

svårigheter lämpligast kan vinnas genom en ny konferens

af alla dervid intresserade makters befullmäktigade ombud.

Af åtskilliga tecken att döma, saknas icke skäl för

den förmodan, att en stor del af Engelska nationen

delar de af kommissionen uttalade åsigter och att isynnerhet

premisserna till den slutsats, som af böj er den Engelska

sovereignens förminskning till öfverensstämmelse

med 25-fr.-stycket, väckt anklang hos en nationalkänsla,

hvilken ogerna ser England i något hänseende vika för

Frankrike.

Onekligen kan en sådan känsla, äfven i en fråga af

denna art, vara ett hinder af ganska allvarsam beskaffenhet,

och den skall åtminstone verka derhän, att England kommer

att intaga en i det längsta overksam och afvaktande

hållning. Men om den är tillräcklig för att afhålla England

från en förändring, hvartill det skulle lockas endast

af nya fördelar, skall den näppeligen mäkta förhindra

samma förändring, om nationen dertill finner sig manad

af känbara kommerciela olägenheter. Och det är obestridligt,

att Frankrike i denna tvist om företrädet eger

vapen i sin hand, hvilka äro kraftigare än något theoretiskt

argument, enär. det har makt att framkalla en för

England ganska känbar financiel eller kommerciel olägenhet.

Redan nu anföres af Engelsmän såsom en betänklig

omständighet, huru den Engelska sovereignen på

fastlandet lider vid beröringen med det Franska myntet.

22 ENGLANDS OCH FRANKRIKES ÖMSESIDIGA STÄLLN. I MYNTFRÅGAN.

enär den ej blott i det mindre utbytet vid vexlingar, köp,

liqvider å jern vägar och ångbåtar utan äfven ofta vid den

större handelns prisnoteringar1) utgifves och mottages till

ett värde af 25 fr., under det dess värde egentligen skulle

vara 25.22 fr. Om detta inträffat, innan ännu något Franskt

guldmynt af denna valör funnits till, huru mycket lättare

skall det ej ske, i händelse ett 2 5-fr.-stycke, till form och

storlek alldeles liknande sovereignen, utsläppes i verldsmarknaden.

Ett sådant mynt, som för beqvämlighets skull

öfverallt komme att gälla lika med en sovereign, skulle,

efter den välbekanta lagen om det sämre myntets makt

att uttränga det bättre, utan allt tvifvel komma att ideligen

jaga Englands förråd af sovereigns i vexlarnes kassor

och guldsmedernas deglar, och England skulle kanske

inom mindre tid, än det behöfde för att omsmälta sina

sovereigns, se dem utträngda af Franska 25-fr.-stycken,

eller också vara tvunget att med ständig förlust prägla

nya sovereigns till förmån ensamt för spekulationen i

denna vara.

Det är troligen ock irisigten härom, som föranledt

den nuvarande Engelska regeringen att med större ifver

taga frågan om hand. Finansministern Lowe har i sitt

bekanta tal i underhuset den 6 Februari 1869 på ett

mycket bestämdt sätt uttalat sig till förmån för ett förslag,

hvilket redan inför 1868 års kommission framställdes

af några ganska betydande män, och som afsåg att genom

'') Se härom: Report from the Royal Commission on international

coinage, pag. 38 (JE. K. Muspratt, ledamot af handeLskammaren i Liverpool,

hvilken, enligt sitt eget tillkännagifvande, uttryckte denna kammares

opinion) och pag. 135 (Louis Mallet) m. fl.

FINANSMINISTER LOWES FÖRSLAG.

23

en konstmässig åtgärd åvägabringa sovereignens reduktion

till 25 fr., utan att dermed såra den Engelska nationalkänslan.

'' Sovereignen bör icke — menade inför kommissionen

Mess. Hendriks, Brown och Smith samt senast inför

underhuset finansministern Lowe — nu förändra sitt nominela

värde; den skall inom England och för Engelsmännen

behålla detsamma, sådant det är och under lång

tid varit, och dess underafdelningar shillings och pence

skola förblifva alldeles orubbade. Men da det nu är fråga

om att anskaffa ett internationelt. mynt af samma vigt och

halt som det Franska 2 5-fr.-stycket, kan detta ske genom

införandet af en nyhet i den Engelska myntpolitiken, nämligen

en slagskatt af jemt 2.m pence eller 22 centimer,

att uttagas af hvaije sovereignstycke. Den på sådant sätt

till metallvärdet minskade sovereignen skall naturligtvis

på verldsmarknaden mottagas och utgifvas för hvad den

verkligen innehåller i guld och sålunda, utan att vara

blottställd för nedsmältning, hålla sig i omlopp tillsammans

med det nya 25-fr.-stycket. Inom landet åter skall

den på grund af sin prägel fortfarande betraktas som en

sovereign af det äldre slaget, d. v. s. ett guldstycke innehållande

113.001 grän guld, ehuru hvar man vet, att staten

derutaf i myntskatt borttagit O.oos grän guld.

Den Engelska nationen skulle sålunda för sin egen

stats mynthöghet icke tveka att göra en eftergift i sin

eganderätt, men deremot för den stora internationela angelägenheten

icke vilja uppoffra något af sin värdighet;

den skulle föredraga att inom landet ”billonera” sin sovereign

framför att der erkänna dess likhet med ett Franskt

myntstycke.

24

OPINIONEN I ENGLAND BÖKANDE MYNTFRÅGAN.

Det är Kommitterade obekant, hvilka utsigter detta

förslag kan ega till framgång inom det Engelska Parlamentet.

Det bär inom Englands press blifvit varmt förordadt

af några bland dem, som af 1868 års kommission

rådfrågades; det har å andra sidan blifvit motsagdt af

framstående statsmän. Professor Jevons har i en uti Journal

of Statistical Society, Dec. 1868, intagen uppsats:

”On the condition of the metallic currency of the

United Kingdom with reference to the question of

international coinage”, uttalat sig i samma riktning

som Finansministern Lowe, och dervid lemnat den vigtiga,

på noggranna beräkningar grundade, upplysningen, att

det nu omlöpande Engelska guldmyntet redan är så förslitet,

att det i sj elfva verket ej innehåller mera fint guld

än 25-fr.-stycket. Hvad beträffar Englands köpmän och

industriidkare, synes deras intresse för frågan alltsedan

1867 års konferens hafva varit ganska lifligt. Liverpools

handelskammare afsände ombud till 1867 års exposition

enkom för deltagande i öfverläggningen rörande ett internationelt

mått-, vigt- och myntsystem, och i sitt eget utlåtande

angående myntfrågan uttalar sig handelskammaren

afgjordt för anslutning till det Franska systemet.

Framför allt är det anmärkningsvärd t, att af de 23

vittnen, hvilka 1868 års Engelska kommission förhörde,

hafva endast 4 yttrat sig bestämdt emot en dylik anslutning,

och af de öfriga hafva de flesta till och med förordat

sovereignens reduktion till likhet med 25 fr. En

sådan enstämmighet bland Englands köpmän, fabrikanter

och ekonomister kan endast förklaras af eu för den ifråga

-

ÅTGÄRDER I FRANKRIKE I AFSEENDE Å MYNTFRÅGAN.

25

sätta myntförändringen benägen opinion inom de samhällsklasser,

hvilkas intressen deraf närmast beröras.

Då, såsom redan är antydt, det af konferensen föreslagna

myntsystemets genomförande i väsendtlig män

beror af Frankrikes åtgärder och hela frågan dessutom i

detta lands regering haft sin varmaste förespråkare, är det

med största intresse man motsett de mått och steg, som

der kunde komma att vidtagas i anledning af konferensens

beslut. Frankrike och öfriga stater, som antagit

myntkonventionen af år 1865, komma onekligen i den

fördelaktigaste ställningen vid en sådan förändring som

konferensen åsyftade; man fordrar af dem icke någon

annan uppoffring, om den ens så kan kallas, än öfvergifvandet

af den dubbla värdemätaren och af skiljemyntets

internationela erkännande. Imellertid hafva äfven här rest

sig vissa betänkligheter och motstånd, som måhända i

någon mån försvårat ett kraftigare ingripande till frågans

praktiska lösning. Man har med mycken ifver motsatt

sig förslaget om 25-fr.-styckets prägling och, i stället för

det af konferensen förordade myntsystem, yrkat antagandet

af en ur rent vetenskaplig synpunkt rationelare

myntenhet: 1 gram guld till O.900 finhet; hvaijemte man

envist förfäktat bibehållandet af den dubbla värdemätaren,

till hvars försvar mäktiga börsintressen förskaffat sig stöd

i vissa vetenskapsmäns betänkligheter.

Regeringen hade redan i Mars 1867 nedsatt en kommission

för utredande af frågan om värdemätaren, och

denna kommission aflemnade den 24 Maj samma år ett

betänkande, hvari förordades bibehållandet af det nuvarande

systemet med dess dubbla värdemätare. Med an

-

26

ÅTGÄRDER I FRANKRIKE RÖRANDE MYNTFRÅGAN.

ledning af den derefter sammanträdande konferensens motsatta

yttrande i ämnet företog regeringen detsamma ånyo

till behandling, och föreläde först frågan till pröfning för

Frankrikes Bank samt alla handelskamrar och generaluppbördsmän

i riket. Samtliga dessa myndigheters yttranden,

af hvilka det vida öfvervägande flertalet voro för

införandet af guld såsom ensam värdemätare1), öfverlemnades

derefter till en ny, den 22 Juli 1868 nedsatt, Commission

monétaire, hvilken den 5 Mars 1869 afgaf sitt

yttrande af innehåll, att ”1’étalon unique d’or” vore

vida mer än den dubbla värdemätaren gynsam för en internationel

myntenhet, fördelaktig för Frankrikes handel och

nödig för befastandet af dess eget myntsystem; hvarjemte

kommissionen för införandet i Frankrike af guld såsom

ensam värdemätare förordade följande åtgärder:

l:o) att i samråd med de stater, som afslutat 1865

års myntkonvention, i viss mån förändra densamma, samt

i Frankrike framlägga en lag, bekräftande denna förändring,

som för framtiden förbjöde eller starkt begränsade

'') Enligt beräkning af kommissionens sekreterare voro af de 66 Handelskamrarne

44

bestämdt för guldet såsom ensam värdemätare,

20 bestämdt emot,

2 obestämda;

af de 87 General-Uppbördsmännen

64 bestämdt för,

14 bestämdt emot,

9 obestämda.

Härvid bör dock anmärkas att de vid kommissionens procés-verbaux vidfogade

utdrag innehålla yttranden af inalles 88 General-Uppbördsmän; att af

dessa

63 yttrat sig bestämdt för 1’étalon unique d’or,''

och 8 bestämdt emot; samt att

af de 17 återstående 15 uttalat sig mer eller mindre för guldet såsom ensam

värdemätare, men tillika framhållit vissa praktiska betänkligheter.

ÅTGÄRDER I FRANKRIKE RÖRANDE MYNTFRÅGAN.

27

präglandet af 5-fr.-stycket i silfver, samt inom belopp af

100 fr. inskränkte de nu befintliga silfver-5-fr.-styckenas

egenskap af lagligt betalningsmedel;

2ro) att likaledes förändra 1865 års konvention i syftning

att berättiga Frankrike till präglandet af 2 5-fr. - stycken.

Med anledning häraf blefvo ''ock de genom myntkonventionen

förenade staternas ombud kallade till konferens

den 10 Aug. 1869, men'' sammanträdet blef, på begäran

af Schweitz och Italien, uppskjutet, och lär tiden

derför ännu icke vara bestämd. Dåvarande Finansministern

Magne har ock, måhända dertill närmast föranledd af Spaniens

beslut i myntfrågan, i skrifvelsen den 10 November

samma år hos Kejsaren hemställt, bland annat, om snar

prägling af 2 5-fr.-stycken. Men de politiska förhållandena

under årets sista månader, hvilka helt naturligt tilldrogo

sig all uppmärksamhet, synas hafva vållat uppskof med

ärendets vidare handläggning, och M:r Magnes skrifvelse

har, enligt hvad Kommitterade från Eders Kongl. Maj:ts

beskickning i Paris inhemtat, endast föranledt hela myntfrågans

hänskjutande till ”Conseil supérieur du Commerce,

de 1’agriculture et de 1’industrie”, hvilken för

detta ärendes behandling har förstärkt sig med åtskilliga

sakkunniga personer.

Enligt oss delgifven note af den 11 l)ec. 1869 från

dåvarande Kejserlige Franske Utrikesministern ansågs då

frågan om 2 5-fr.-styckets prägling ej kunna företagas af

regeringen utan i samband med hela den öfriga internationela

myntfrågan. Men det torde knappt vara antagligt,

att den nya regeringen kommer att vidhålla denna

28

SPANIENS ANTAGANDE AF NYTT MYNTSYSTEM.

åsigt, isynnerhet om det internationell! myntsystemets ifrigaste

förkämpe, M:r E. de Parieu, hvars yrkanden just

utgått på öfvergifvandet af den dubbla värdemätaren och

präglandet af 2 5-fr.-stycket, fortfarande kommer att bibehålla

sin nu innehafvande plats i ministerrådet.

Under det Frankrike sålunda hittills låtit övertygelserna

mogna och liksom afvakta! ett gynnsamt ögonblick

för mera afgörande åtgärder, har Spanien midt under de

häftiga brytningarna af en stor revolution med ens förändrat

sitt myntsystem till likhet med de fyra förbundsstaternas.

Det här genom dekretet af den 19 Oktober

1868 som myntenhet antagit pezeta — 1 fr. och skall

enligt samma förordning prägla guldmynt, silfvermynt och

skiljemynt i full öfverensstämmelse med grunderna för

1865 års konvention. Det har dock ännu icke ingått i

förbundet, och ehuru, i full öfverensstämmelse med stadgandet

i 1865 års konvention, ett maximum af 6 fr. per

innevånare är genom dess nya myntordning faststäldt för

präglingen af silfverskiljemynt, har det icke med de angränsande

staterna ingått någon öfverenskommelse rörande

skiljemyntets ömsesidiga erkännande såsom lagligt betalningsmedel.

1 Nord-Amerikas Förenta Stater synes intresset förfrågan

om ett allmänt verldsmynt för icke längesedan

hafva varit särdeles lifligt. Man hade med anledning af

de olägenheter, hvilka den dubbla värdemätaren der, såsom

öfverallt, förorsakat, varit nödgad att redan 1853 göra

en betydande rubbning i den då blott 16 år gamla myntordningen,

och man tycktes några år derefter icke obenägen

att medverka till en ännu vidsträcktare reform, hvilken kunde

MYNTFRÅGANS BEHANDLING I FÖRENTA STATERNA.

29

bereda myntväsendet större ocli varaktigare säkerhet. En

kommitté, nedsatt för undersökning rörande mått, vigt

och mynt, hade redan den 17 Maj 1866 i sitt betänkande

inför Kongressen uttalat den öfvertygelsen, att vid nästa

myntreform i de Förenta Staterna uppgiften vore att utfinna

ett myntsystem lämpligt för alla civiliserade nationer.

Till den året derpå sammanträdande Pariserkonferensen

afsändes ock som Unionens ombud en af det internationela

myntsystemets varmaste förfäktare, M:r Ruggles, hvilken

vid konferensen med största ifver påyrkade antagandet af

francsystemet som grundval för ett internationelt myntväsen,

och isynnerhet framhöll vigten af hastiga och kraftiga

åtgärder till genomförandet af en sådan förändring,

hvilken, enligt hans mening, af hvarje uppskof blott skulle

ytterligare försvåras. Såväl i sitt yttrande till konferensens

protokoll den 28 Juni 1867, som i sin berättelse rörande

konferensens förhandlingar, till Statssekreteraren Seward

afgifven den 7 November 1867, uttalade sig M:r Ruggles

på det bestämdaste för Unionens anslutning till det af

konferensen förordade myntsystem genom en reduktion

af den Amerikanska gulddollarn till likhet med Frankrikes

5 francs i guld, d. v. s. från l.otis till 1.6129 gram af O.900

finhet eller en förminskning af ungefär 3i %. Han fann

en sådan uppoffring från Amerikas sida vara påkallad af

den utomordentliga vigt ett internationelt myntsystem måste

ega för de kommerciela förbindelsernas utveckling.

Inom Kongressen fann denna mening en lika afgjord

anhängare i en af Amerikas mest framstående statsmän,

senatorn Sherman, hvilken i Senaten den 6 Januari och

sedermera med en högst ringa modifikation den 9 Juni

30 MYNTFRÅGANS BEHANDLING I FÖRENTA STATERNA.

1868 framlade en bill rörande detta ämne. Af bref, vexlade

mellan M:r Sherman och M:r Ruggles, samt af åtskilliga

deras yttranden finner man, att de vant öfvertygade

om möjligheten att stämma allmänna meningen i

Amerika för en anslutning till konferensens system, att

köpmän och kommerciela korporationer inom Unionen

redan begynt hysa intresse för frågan, och att Kongressen,

enligt deras mening, vore så benägen för genomförandet

af ett internationelt myntsystem, att den gerna skulle lyssna

till hvarje praktiskt förslag i denna riktning. M:r Shermans

bill förordade 5-dollars-styckets prägling till likhet

med 25 fr. såväl i halt som i vigt och storlek, samt de

öfriga myntens lämpande derefter; och skulle detta mynt

vara lagligt betalningsmedel, utom för Förenta Staternas

redan befintliga i guld betalbara obligationer. Derjemte

föreslogs, att med borttagandet af 1 dollar-, 5 cent- och

3 cent-styckena, de öfriga silfvermynten hädanefter skulle

präglas till O.ooo finhet, men så att t. ex. halfdollar-stycket

blott skulle innehålla 11.t; gram silfver till O.900 finhet,

hvilket i sj elfva verket vill säga, att finsilfverqvantiteten

i dessa mynt komme att reduceras till likhet med qvantiteten

fint silfver i de motsvarande Franska skiljemynten.

Äfven gränsen, hvartill det nya Amerikanska skiljemyntet

skulle erkännas såsom lagligt betalningsmedel, föreslogs

här till densamma som gränsen för det Franska skiljemyntet

eller till 10 dollars = 50 fr. För detta förslag

vann M:r Sherman bifall af majoriteten inom Senatens

Finanskommitté, hvilken som skäl för Förenta Staternas

anslutning till ett likformigt internationelt myntsystem

hufvudsakligen anförde, att Förenta Staterna, såsom ett

MYNTFRÅGANS BEHANDLING I FÖRENTA STATERNA.

31

guldprodu cerandc land, egde det största intresse i undanrödjandet

af alla hinder för guldets fria användning, att

Förenta Staterna, såsom en ung och derföre ännu lånesökande

nation, egde det största intresse i att bringa sitt

mynt i öfverensstämmelse med de långifvande folkens,

och derigenom befria sig från de omkostnader för myntets

omvexling eller ommyntning, som för närvarande vålla

gäldenären förluster vid skulders betalning till utlandet;

att Förenta Staterna slutligen egde största fördel af att

just i detta ögonblick åvägabringa en förändring i sitt

myntväsen, enär den myntade guldqvantiteten nu vore

nedbragt till ett minimum, och kostnaden för en ommyntning

således skulle vara mindre, än den någonsin

kunde blifva. Betänkandet åtföljdes dock till representanthuset

af en reservation från Kommitténs minoritet, hvilken,

under uttryck, som i allmänhet förrådde stor obenägenhet

mot hvarje dylik förändring, ifrigt afstyrkte det

framlagda förslaget.

M:r Shermans bill af den 26 Jan. återkom till Kongressen

i början af Juni, men frågan blef denna gång icke

afgjord. Kort derefter, den 21 Juli 1868, framlade en af de

inflytelserikare ledamöterna i Kongressen, M:r Kelley, en bill

rörande antagandet af ett mynt, som bättre än något annat

skulle motsvara alla folks behof af ett internationell, bytesmedel.

Utgående från den af 1867 års konferens enhälligt

förkastade åsigten, att ett sådant lättast kunde vinnas

genom antagande af ett helt och hållet nytt myntsystem,

förklarade han, att det internationela myntet borde bringas

i närmaste öfverensstämmelse med det metriska vigtsystemet,

och föreslog, att Förenta Staternas nya guldmynt, för

32

MYNTFRÅGANS BEHANDLING I FÖRENTA STATERNA.

hvarje dollars nominalvärde, skulle väga 1| gram guld af

O.900 finhet d. v. s. innehålla li gram fint guld; att detta

guldmynt skulle från och med 1 Januari 1869 (70) gälla

som lagligt betalningsmedel inom Unionens stater, efter

beräkning, att 1000 dollars af det gamla myntet skulle

vara - 1003 dollars af det nya; att silfvennynt å en half

dollar och derunder skulle präglas till O.yoo finhet och till

vigt af 25 gram för hvarje dollars nominalvärde, men

endast inom belopp af 10 dollars gälla såsom lagligt betalningsmedel;

samt slutligen att både å guld- och silfvermynten

skulle utsättas såväl deras finhet som deras vigt

i gram.

Icke heller detta förslag lyckades denna gång tillvinna

sig Kongressens bifall, och måhända har den politiska

konflikten mellan dåvarande presidenten och Kongressen

bidragit till ärendets uppskjutande tillsvidare. Den

nye finansministern Boutwells åsigter i frågan äro ännu

ej uttalade, men enligt underrättelser från Eders Kongl.

Maj:ts beskickning i Washington, anses han vara höjd för

M:r Kelleys förslag, hvilket blifvit med vissa förändringar

förordadt i en nyligen utgifven skrift af M:r Elliot, byråchef

i Boutwells departement1).

Kelleys bill har äfvenledes erhållit understöd af the

American Association for Advancement of Science

vid dess sammanträde i Augusti 1869, och de i densamma

uttalade grundsatser voro förut framställda af the American

Statistical Association, hvilken redan i Februari

1868 påyrkade Förenta Staternas skyndsamma antagande

’) Suggestions for the establishmcnt of an International Coinage

on a decimal and metric basis in Germany by E. B. Elliot,

MYNTFBÅGANS behandling I FOBENTA STATEBNA; i tyskland. 33

af det metriska mått- och vigt-systemet samt af ett mynt

som på ett enkelt sätt anslöte sig till det metriska systemet.

Petitionen härom hade till Kongressen inlemnats

från the Stat. Association flere månader, innan M:r Kelley

framlade sitt förslag, och frambära den till Senaten af M:r

Surnner, till Representanthuset af M:r S. Ho oper.

Kelleys förslag blef äfven år 1869 framlagdt vid Kongressens

sammanträde och torde väl, efter hvad senaste

underrättelser gifva vid handen, äfven år 1870 komma

under öfverläggning. Men kämparne för francsystemet och

Pariserkonferensens förslag hafva under sistförflutna år erhållit

en betydande förstärkning i Senatorn M:r Surnner,

densamme som, enligt hvad nyss är omnämdt, året förut

inlemnat Statistiska sällskapets petition om ett metriskt

myntsystem. Den 2 April 1869 framlade denne i Senaten

en bill, hvari han, såsom förut M:r Sherman, påyrkade

5-dollar-styckets reduktion till öfverensstämmelse med 25 fr.,

och vill det sålunda synas, som om en strid inom Kongressen

och kanske inom hela landet förestode mellan

anhängare al'' det metriska och af det Franska myntsystemet.

I Tyskland, der myntföreningen af 1857 var ämnad

att afhjelpa de känbaraste olägenheterna af den rådande

förbi stringen i myntväsendet, bär dock uppmärksamheten

fortfarande varit riktad på behofvet af en större reform.

Frågan har ur theoretisk synpunkt allt för stort intresse,

för att, icke den Tyska vetenskapen skulle göra henne till

föremål för sina grundliga undersökningar, och den Tyska

handelns intressen äro allt för nära berörda af de stora sjömakternas

kommerciela utveckling, för att icke frågans

3

Myntkommitténs Bet.

M

MYNTFBÅGANS BEHANDLING I TYSKLAND.

rent praktiska sida här skulle komma i betraktande. Så

t. ex. framställdes af Österrike redan vid de underhandlingar,

som föregingo 1857 års konvention, ett förslag, som

särskild! afsåg behofvet af ett verldsmynt, och just i sådant

intresse skulle förbereda Tysklands antagande af guld

såsom ensam värdemätare. De ännu ej besegrade farhågorna

för guldets värdeminskning bestämde dock de

underhandlande makterna för antagandet af silfver såsom

värdemätare, men för att tillmötesgå det erkända behofvet

af ett ”handelsmynt” fattade man beslutet om präglingen

af den Tyska Guldkronan’), ett mynt, som, emedan

det aldrig blef erkändt såsom lagligt betalningsmedel,

visserligen icke kunnat vålla någon egentlig förvirring,

men som också i följd af sin brist på öfverensstämmelse

med något annat kändt handelsmynt, icke varit till någon

nytta och numera nästan är en sällsynthet i verldsmarknaden.

Frågan om en ny myntreform har under den följande

tiden farit ett stående öfverläggningsämne å Tysklands

handelsdagar och nationalekonomiska möten, och har diskussionen

der, utom frågan om ett enda Tyskt myntsystem

(i stället för de nuvarande sju), äfven rört sig om

behofvet äf ett mera begärligt handelsmynt. Dervid har

man dock helt naturligt inlåtit sig på frågan om ”Goldwährung”

eller ”Silberwährung”, och har den förra blifvit

förordad såväl vid den ekonomiska kongressen i Stuttgart

1861, som i Heilbronns Handelskammares utlåtande 1861

*) Den Österrikiska guldkronan bestämdes att innehålla 10 gram fint guld, men

enär det myntguld, hvaraf den skulle präglas, var af O.900 finhet, blef dess

verkliga vigt 11J gram.

MYNTFHÅGANS BEHANDLING I TYSKLAND.

35

och 1863. T allmänhet hafva dock de Tyska handelsdagarna

och nationalekonomiska mötena intill år 1867 uttalat

sig för bibehållandet af silfver såsom värdemätare,

men deremot ofta och ifrigt påyrkat guldkronans öfvergifvande

såsom handelsmynt och utbytande mot ett föreningsmynt

till guldvärde af 20 fr. eller 25 fr., hvilket dock

naturligtvis, med silfver såsom värdemätare, endast skulle

ega sitt handelsvärde eller på sin höjd eu fast kurs för

liqvid i offentliga kassor.

Pariserkonferensen gaf emellertid väckelse till ny och

ifrigare undersökning af frågan, och har i Tyskland mera

än annorstädes bevisat sin makt att förena åsigterna och

förbereda det allmänna tänkesättet på den förändring, som

det sedermera blir regeringarnas sak att åvägabringa,

Konferensens beslut har först och främst ögonskenligen

verkat derhän, att den hittills i Tyskland med största ifver

afhandlade frågan om en särskild Tysk myntenhet på

grundvalen af 1857 års förening numera blifvit helt och

hållet skjuten åt sidan. Man har fått syn på ett vida högre

stäldt mål, och man begynner inse, att om man skall underkasta

sig de uppoffringar och olägenheter, hvarje myntförändring

oundvikligen medför, så måste det vara för ernående

af just detta högre mål.

Redan 1867 års nationalekonomiska kongress i Hamburg

uttalade sig för antagande af ”Goldwährung”, och den

i September 1868 i Berlin församlade Tyska Handelsdagen

har formulerat sitt beslut i myntfrågan sålunda: ”Det är

tidsenligt och i högsta måtto önsk-värdt, att de oregelmässigheter,

som ännu förhindra Tysklands enhet i myntväsendet,

så fort som möjligt undanrödjas, och att man på

36

MYNTFRÅGANS BEHANDLING I TYSKLAND.

samma gång antager guld såsom värdemätare med lämplig

anslutning till myntkonventionen af den 23 December 1805,

och till de af 1867 års myntkonferens förordade grunder”.

För antagandet af guld såsom värdemätare uttalade

sig härvid 75 röster mot 37. Intresset för den internationela

angelägenheten förråder sig ock omisskänneligt i den

Nordtyska Riksdagens beslut af den 13 Juni 1868, enligt

hvithet Förbundsrådets president skall uppfordras ”att

skyndsammast för Riksdagen framlägga förslag till ett nytt

strängt decimalt myntsystem”.

Enligt underrättelser ingångna från Eders Kong!,. Maj ds

beskickning i Berlin, lär emellertid den Preussiska regeringen

icke ännu tagit något steg för beredandet af en

sådan förändring, men Förbundsregeringen lär vara betänkt

att, när omständigheterna sådant medgifva, taga frågan i

skärskådande.

Åmnet har också med det lifligaste intresse inom

pressen och af enskilde nationalekonomer och mynttechnici

blifvit afhandladt; de fyra sista åren hafva redan haft att

framvisa eu myntliteratur, der man finner flera af Tysklands

mest sakkunnige män hafva med ifver deltagit i

meningsutbjdet. Det fort]enar särskilt att anmärkas, huruledes

tvistepunkterna redan fått en vigtig begränsning

derigenom att frågan om ”Gfoldwährung” eller ”Silberwährung”,

der den icke anses såsom redan fullt afgjord,

af alla dessa skriftställare obetingadt besvaras till den förras

fördel; och att önskvärdheten af ett internationell myntsystem

likaledes af alla är erkänd.

Handelsdagen i Berlin, som 1868 utfäste ett pris för

myntfrågans behandling, ansåg sig till och med kunna

MYNTFKAGANS BEHANDLING I TYSKLAND.

37

lemna dessa bägge spörsmål åsido, såsom redan fullständigt

belysta, och begärde i stället ett sval) på frågan,

genom hvilka medel man lättast kunde öfvervinna de Opraktiska

svårigheter, som måste åtfölja en öfvergång från"silfver

till guld såsom värdemätare. Meningarna hafva naturligtvis

varit ganska delade rörande den lämpligaste utgångspunkten

för ett internationelt myntsystem, och förslag hafva

ej felats såväl till att låta clet internationela bytesmedlet

utgöras af hela gramvigter fint guld "), som till antagande

af ett nytt Tyskt mynt med namnet kronthaler2); men

de flesta och mest betydande rösterna hafva dock uttalat

sig för en anslutning till guldfrank sy s tern et3), och

har man dervid ansett den nya Tyska myntenheten böra

sökas antingen genom den Österrikiska 10-florinens reduktion

till likhet med 25 fr., eller uti den Tyska ”Drittelthaler

in Gold”, hvaraf 20 = 25 tf.

'') Så isynnerhet E. Nothomb i en uppsats ”Die Weltmiinze” i Avig. hft. af

Preussische Jahrbiicher 1869.

z) Augspurg: Zur deutschen Miinzfrage. I—IV Bremen 1868—69.

*) Så de fem af Tyska Handelsdagen prisbelönta skrifterna i myntfrågan af II.

Grote, G. Millaver, II. Weibezdh/n, It. Back och J. G. Killerman, tillsammans

utgrina af Handelsdagens Utskott under titel: Der Uebergang zur Goldwährung.

Berlin 1868.

Såsom Bericht-erstatter rom bleibenden Ausschuss des deutschen

Handelstages har den berömde D:r A. Soetbeer i Hamburg offentliggjort

eu Denkschrift betreffend deutsche Miinzeinigung, hvari frågan

erhållit eu. klar och fullständig belysning, och der dess vigt för Tyskland är

med styrka framhållen.

Äfven F. Xeller, Miinzdirektor in Stuttgart, har utgifvit en särdeles sakrik

skrift: Die Frage der internationalen Miinzeinigung und der Reform

des deutschen Miinzwesens. Stuttgart 1869.

Vidare må nämnas: C. Schufa, Die deutsche Miinzreform und der

Ansohluss an das Frankensystem. Berlin 1869. — J. Prinee Smith: Währung

und Miinze. Berlin 1869. — Gschmendner: Zur allgemeinen Miinzeinheit;

die internationationale Mvinzkonferenz zu Paris im Jahre

1867. Erlangen 1869.

Bremer Handelsblatt och Hamburg Börsenhalle hafva i Tyskland

varit de egentliga organen för frågans behandling inom pressen.

38 MYNTFRÅGANS BEHANDLING I RYSSLAND, FINLAND.

I Ryssland har, enligt meddelanden från Kejserliga

Ryska Finansministeriet till Eders Kong! Maj:ts beskickning

i S:t Petersburg, ännu icke varit fråga om införande

af någon ny myntenhet, eller om förändring af landets

myntsystem till öfverensstämmelse med det af 1867 års

konferens föreslagna; ej heller har genom enskilde eller

korporationer något förslag i sådant syfte blifvit väckt. I

Rysslands myntsystem har den dubbla värdemätaren faktiskt

gjort sig gällande, i det att utom silfverrubeln, som

skulle vara landets lagliga bytesmedel, äfven half-imperialer

utpräglas af guld till ett genom kejserlig ukas lagbestämdt

värde af 15.15 silfverrubel, d. v. s. efter ett värdeförhållande

mellan silfver och guld som 1 : 15.45. Då silfret i följd af

denna prisbestämmelse på 1850-talet begynte utströmma,

sökte man förhindra exporten genom stränga förbud; men

detta oaktadt blef dock silfvermyntet ganska mycket utträngdt

af guldmynt. För närvarande utgöres omsättningsmedlet

uteslutande af pappersmynt, som den Ryska regeringen

under dessa sista årtionden utsläppt i rörelsen.

I Finland, som eger sitt särskilda väl ordnade myntväsen,

har genom kejserlig ukas af den 11 Nov. 1865

myntsystemet blifvit grundadt på ”markka” “), ett mynt,

som i det allra närmaste öfverensstämmer med silfverfranken;

och är här sålunda öfvergången till ett internationelt

frankmyntsystem redan betydligt underlättad.

1 Danmark likasom i Holland, der, såsom bekant,

silfver är ensam värdemätare, har, såvidt kändt är, ingen

'') Enligt K. Reglementet för myntverket i Finland af d. 1 Mars 1865 väger markstycket

116.er doli myntsilfver af 0.868 finhet, och innehåller således 4,4987 5

gram finsilfver, d. v. s. endast 0.00125 gr. eller lj milligram f. s. mindre än

det Franska franc-stycket.

MYNTFRÅGANS BEHANDLING I DANMARK, HOLLAND, NORGE, SVERIGE. 39

åtgärd för myntreformens befordrande blifvit vidtagen. De

bägge ländernas ombud vid konferensen i Paris både dock

mot de der fattade beslut ingen väsendtlig anmärkning

att framställa. Holland är ett bland de länder, der 20- fr.-stycket är väl kändt och i allmänhet mottages till sitt

verkliga värde.

I Norge bär regeringen efter mottagandet af den utmärkta

redogörelse, som dess ombud, nuvarande Statsrådet

O. J. Brocli, afgaf rörande konferensens förhandlingar och

de grundsatser, hvarpå en förändring af Norges myntsystem

borde byggas, för Stortinget framlagt proposition

om tillåtelse för Norges bank att hafva en del af sin metalliska

kassa i guld. En sådan lag har af Stortinget

blifvit antagen, och enligt senaste underrättelser har styrelsen

för Norges bank beslutit att uti nämda kassa låta

guld ingå till ett belopp motsvarande 600,000 speciel-.

Af de länder, som redan åtnjuta förmånen af ett stadgadt

myntväsen, torde Sverige kunna räknas till dem, som

redan genom förberedande åtgärder antydt sin benägenhet

för anslutning till ett internationelt myntsystem. Den Svenska

Riksdagen har redan tvänne gånger mottagit förslag

åsyftande en förändring i denna riktning. År 1868 aflat

Kongl. Maj:t nådig proposition af den 17 Mars, hvari hemställdes

om upphörande af dukatmyntningen, och att i dess

ställe måtte företagas utprägling genast af lO-fr.-stycken

i guld såsom handelsmynt, samt af 25-fr.-stycken, när omständigheterna

kunde sådant föranleda; och vid samma

riksdag föreslog Herr A. O. Wallenberg genom motion i

Första Kammaren antagande af guld såsom värdemätare,

myntsystemets grundande på franken såsom ”myntenhet”

40

JVIYNTFBAGANS BEHANDLING I SYEBIGE.

samt präglande af såväl dukat å 10 fr. som Carolin å 25 fr. i

guld. Sedermera, år 1869, föreslog Herr Wallenberg ånyo

genom motion i Första Kammaren; att det nya guldmyntet

Carolin = 10 fr. måtte blifva Sveriges mylitenhet, hvaraf

tiondedelen under benämningen Mark skulle blifva systemets

räkneenhet och indelas 100 öre; att jemte Carolinen

ett mynt måtte präglas af guld till 24 Carolin eller 25 fr.;

att utom dessa guldmynt måtte såsom skiljemynt präglas

2-mark-, 1-mark-, 50-öre- och 20-öre-stycken af silfver till

0,835 finhet samt 5-öre-, 2-öre- och 1-öre-stycken af koppar,

hvilka skiljemynt skulle gälla såsom lagligt betalningsmedel,

de af silfver endast inom belopp af 1 Carolin och

de af koppar endast inom belopp afl mark; att slutligen

myntstycken å 1 riksdaler och \ riksdaler specie tills vidare

finge i enlighet med Kongl. Förordningen af den 3 Febr.

1855 vid Kongl. Myntet förfärdigas.

I enlighet med sammansatta Banko- och Lag-Utskottets

tillstyrkande biföll Riksdagen 1868 Kongl. Maj:ts Proposition

om präglandet af 10-fr.-stycken i guld och äfven af

2 5-fr.-stycken, så snart Frankrike beslutat sig för att utgifva

ett dylikt mynt, hvarvid remedium såväl i halt som i vigt

å hvarje sådant 10-fr.- eller 25-fr.-stycke bestämdes till 0,002

öfver såväl som under rätta halten eller vigten.

I enlighet med Kongl. Förordningen af den 31 Juli

1868 har sedermera 10-fr.-stycket eller Carolinen blifVit

präglad i Sverige, och är dermed onekligen en anknytningspunkt

gifven för Sveriges öfvergång till ett internationelt

myntsystem på de af myntkonferensen antagna grunder.

Sammansatta Banko- och Lag-Utskottet vid 1869 års

Riksdag uttalade sig i anledning af Herr Wallenbergs

MYNTFBÅGTÅKS BT5SMDLING I CTiBBrÖK.41

motion ännu bestämdare för Sveriges deltagande i det pågående

arbetet för den internationela myntreformens genomförande.

Utskottets majoritet fann till och med i bestående

grundlagsbud intet hinder mot antagande af guld

som värdemätare eller af guldmynt som rikets lagliga betalningsmedel;

men denna åsigt, hvilken af minoriteten

inom Utskottet bestriddes, vann icke Riksdagens bifall,

utan inskränkte sig denna till att aflåta till Eders Kongl.

Maj:t den underdåniga skrifvelse, som föranledt nedsättandet

af denna Kommitté.

På grund såväl af denna skrifvelses innehåll, som af

Eders Kongl. Maj:ts nådiga bref rörande Kommitténs arbeten,

hafva Kommitterade ansett sig förpligtade att egna

sin uppmärksamhet åt alla de frågor, som kunna ega sammanhang

med den föreslagna förändringen. Och då Riksdagens

skrifvelse bland de skäl, som kunna tala för Sveriges

öfvergång till ett internationelt myntsystem, i främsta

rummet omnämner den förlust, som vållas af det Svenska

myntets förhållande till grannländernas liknande och lika

benämda myntsorter, torde det vara lämpligt att först i

korthet beröra den i senare tid mycket afhandlade frågan

om bristerna i Sveriges nuvarande myntsystem.

Första upphofvet till de i senare tider ingångna föreningar

rörande myntväsendet har i allmänhet varit någon

känbar olägenhet af de bestående myntförhållandena; det

har fordrats påtryckning af oafvisliga praktiska behof, för

att iitrymme skulle kunna beredas för den stora och vidt

-

42 BRISTER I MYNTVÄSENDET SÅSOM ANLEDNING TILL REFORM.

omfattande förändring, hvilken nu begynner sättas i fråga.

Det var sålunda hufvudsakligen i följd af förvecklingar

och svårigheter vid utvexlingen af Schweitziskt och Franskt

skiljemynt, som 1865 års myntkonvention, med dess antagligen

ytterst följ drika bestämmelser, bragtes åväga. Det

var likaså det allmänna och oafvisliga missnöjet med förvirringen

inom det söndersplittrade Tysklands myntväsen,

som slutligen framtvingade 1857 års konvention. Och det

torde knappast kunna förnekas, att, trots den tillfredsställelse

med nu bestående myntförhållanden, man isynnerhet

från den Preussiska regeringens sida hört uttalas, Tyskland

dock inom sig sjelf lider af ganska betänkliga olägenheter

i detta hänseende. De sju olika myntsystem *),

hvilka ännu i detta land jemte Österrike förefinnas, kunna

ej rätt väl stå tillsamman med handelsförbindelsernas växande

behof af reda och enkelhet. I ett land, der i daglig

handel och vandel så obeqväma reduktioner måste ske som

’) Dessa 7 olika myntsystem äro:

Do det Preussiska 30-Thaler-systemet med

1 Thaler = 30 Silbergroschen = 360 Pfennige;

2:o det Sachsiska 30-Thaler-systemet med

1 Thaler = 30 Neugroschen = 300 Pfennige;

3.-0 det Meklenburgska 30-Thaler-systemet med

1 Thaler = 48 Schillinge = 576 Pfenninge;

4:o det Hamburg-Lybeckska 30-Thaler-systemet med

1 Thaler — 24 Mark Kurant = 40 Schillinge = 480 Pfenninge;

För den större handeln gäller den s. k. Hamburger Bankvaluta: 1 Reichsthaler

= 3 Mark Banko, som dock endast är ett ideelt mynt;

ö:o det Bremenska Guldthaler-systemet med

1 Louisd’or=5 Thaler = 360 Grot = 1800 Schwaren;

6:o det Sydtyska 52pGulden-systemet med

1 Gulden = 60 Kreutzer;

7:o det Österrikiska 45-Gulden-systemet med

1 Gulden (Florin) = 100 Neukreutzer.

Se; Die Frage der internat. Miinzeinigung v. F. Xeller, pag. 151.

Stuttgart 1869.

BRISTEK I SVERIGES MYNTVÄSEN.

43

mellan den Preussiska, den Sachsiska och den Meklenburgska

skilj emyntsräkningen, eller från Nordtysklands

30-thalerfot till Sydtysklands 52 A-guldenfot; der i de stora

emporierna Hamburg, Bremen och Ltibeck helt olika myntsystem

gälla för den stora handeln och för den lilla; och

der slutligen icke ens decimalräkningen hvarken för mått,

mål, vigt eller mynt ännu hunnit göra sig gällande —

det är knappast möjligt, att icke med de ekonomiska förbindelsernas

stora utveckling bebofvet af genomgripande

förenkling der skall göra sig gällande, och att icke Tyskland

således i sin rent inre myntpolitik skall finna en anledning

att lyssna till de förändringsförslag, som afse att

göra myntpolitiken i allmänhet till en verldsangelägenhet.

Äfven Sveriges nuvarande myntförhållanden äro behäftade

med åtskilliga brister, hvilka icke sakna sin betydelse

för frågan om vår anslutning till ett nytt myntsystem,

och hvilka, utan afseende å en dylik mera vidtomfattande

förändring, varit vigtiga nog att blifva föremål

för lifliga meningsutbyten och till och med gifvit anledningtill

ändringsförslag och öfverläggningar vid Riksdagarna.

Redan vid 1862—1863 årens Riksdag väcktes i Borgarståndet

af Herr A. W. Björck en motion åsyftande ändring

af vår myntfot till öfverensstämmelse med den i Tyskland

tern ligen allmänt gällande 30-thalerfoten, hvarjemte tillika

framställdes önskvärdheten af vår samverkan i detta hänseende

med de bägge andra Skandinaviska länderna. Förslaget

lyckades denna gång icke vinna något afseende,

men det blef år 1868, med anförande af hufvudsakligen

samma grunder, af Herr Björck ånyo framstäldt inom Riksdagens

Andra Kammare och gjordes då till föremål för en

44

TIDIGARE YRKANDEN 1 REFORM AF VART MYNTVÄSEN.

öfverläggning, hvarvid åsigter framställdes och meningar

utbyttes, hvilka synas Kommitterade väl förtjenta af närmare

granskning.

Den grundtanke, som ledt motionären vid bägge dessa

tillfallen, har i få ord så blifvit uttryckt, att ”det Svenska

myntet är för godt”. Såsom af den allmänna diskussionen

rörande dessa ämnen tydligen framgår, delas denna

mening af många, och utgör för dem en anledning till allvarliga

bekymmer. Det Svenska myntets egenskap att

vara endast något litet högre i värde än de myntx), hvarmed

det på nästgränsande större handelsplatser kan komma

i jemförelse, skall enligt denna uppfattning medföra betänkliga

förluster för Sverige. Ej nog dermed, att i den

mindre handel, som i gränsorterna och af resande bedrifves,

den Svenska specien förvexlas med den Norska speciel!

och äfven antages vara lika med två Danska Rigsdaler,

eller att grannländernas skiljemynt mottages till ett

värde, som för det mindre utbytet är beqvämligt, men som

ögonskenligen är för högt. Härtill kommer äfven en annan

mycket svårare omständighet. Den ringa, lätt förbisedda

skilnaden mellan de nämda mynten måste ju äfven, menar

man, utöfva en för Sverige ofördelaktig inverkan på det

större utbytet länderna emellan. Det är den, som egentligen

gifvit det utländska myntet en allt för hög kurs i

förhållande till det Svenska; det är den, som i främsta

rummet vållat svårigheten att vid kursbestämmelser hålla

den Svenska specien högre än 3 mk. H. B. eller 96 Danska

eller 120 Norska skilling. Och följden har blifvit, att

0 Häri inbegripet äfven Riksdaler! Hamb. Banko, ehuru den endast är ett ideelt

mynt, och icke finnes verkligen präglad.

TIDIGARE YRKANDEN Å REFORM AF YART MYNTYÄSEN.

45

hvar och en, som förstått att utsända silfverspecier i stället

för vexlar, köpta efter gällande hög kurs, icke blott kunnat

dermed betäcka sina utförselkostnader, utan äfven derutöfver

göra en vinst; följden åter häraf, att det Svenska

silfvermyntets export blifvit föremål för den enskilda vinningslystnadens

spekulationer. Då härtill kommer, att i

det Svenska myntet ingår en alltför stor myckenhet koppar,

hvilken naturligtvis icke inräknas i dess värde, får

exporten af Svenska specier, i mångas tanke, härigenom

ännu större retelse och öfvergår rent af till en spekulation

på kopparen och dess tillgodogörande.

Kommitterade, som härmed hafva velat gifva en framställning

af de betänkligheter och farhågor man i senare

tider uttalat rörande det nuvarande Svenska myntsystemet,

kunna ej undertrycka sin mening, att den allmänna och

ofta åberopade satsen ”vårt mynt är för godt” i ifrågavarande

fall fått eu alltför vidsträckt och derigenom något

obefogad tillämpning; och de göra det så mycket hellre,

som de efter en sådan förklaring anse sig utan fara för

missförstånd kunna framhålla den olägenhet, som verkligen

är en följd af det nuvarande Svenska myntets egenskaper.

Uttrycket ”myntet är för godt” hänvisar tydligen på

en jemförelse; myntet kan, absolut taladt, icke vara för

godt, utan endast i förhållande till något annat mynt. Den

jemförelse, som i detta fall kan ifrågakomma, gäller Svenskt

speciemynt och skiljemynt å ena sidan, och Danskt, Norskt,

Preussiskt och Hamburgermynt å den andra. Dervid

visar sig:

46 SVENSKA MYNTETS FÖRHÅLLANDE TILL NORGES OCH DANMARKS.

att Svenska Specien1)

eller ”fyrariksdalern” inne-

håller 25.505 gram finsilfver

, och de öfriga silfvermynten

i förhållande derefter:

2-Riksdalern....................

............ 12.752 gm.

f. s.,

1-Riksdalern.....................

........... 6.370 ))

» i

50-öre-stycket................

............ 3.188 »

» 7

25-öre-stycket...............

...... 1.594 »

» 7

10-öre-stycket.................

........... 0.638 »

» ;

att Norska Speciel!2)

innehåller 25.297

gram fin-

silfver, och i förhållande derefter:

\ Specie = 60 skill. ....

......... 12.648 gm.

f. s.,

i Specie — 24 skill. ....

........... 5.059 »

» 7

TV Specie — 12 skill. ....

.......... 2.530 ))

» 7

Tly Specie = 8 skill.....

......... 1.686 »

» ;

att Danska Specien8) =

2 Rigsdaler innehåller 25.282

gram finsilfver, och i förhållande derefter:

1 Rigsdaler = 6 Mark — 96 skill. 12.641 gm. f. s.,

i Rigsdaler = 3 Mark = 48 skill..... 6.320 » » ;

1) Ett skålpund (=425.0758 gram) myntsilfver af 0.750 finhet utmyntas till 12|

Edr Sv. Specie.

2) En Köln. Mark (efter Norsk beräkning = 233.8 955 gram) finsilfver, med eu

legering af 1 del koppar mot 7 delar silfver (0.87 5 finhet), utmyntas till 9^

N. Speciel''. Det bör dock anmärkas, att 24-skill.-stycket och 8-skill.-stycket,

som äro präglade enligt lagen af 1816, hade en annan legering, nämligen:

24-skill.-stycket 5 delar koppar mot 11 delar silfver (0.6875 finhet),

8-skill.-stycket 1 del koppar mot 1 del silfver (O.500).

Efter år 1845 präglas icke myntstycken å 8 skill.

3) En Köln. Mark (233.8549 gram) finsilfver, med en legering afl del koppar

mot 7 delar silfver (0.875 finhet), utmyntas till 9} D. Specier=18£ Rigsdaler.

Då den i Danmark gällande Köln. Marken är identisk med Hamb.

Banks Köln. . Mark, måste Danska Specien innehålla lika stor vigt finsilfver

som

1 E. thaler = 3 Mark Ifamburger Banko.

I Preussen och Nordtyskland är Köln. Marken = 233.8555 gram.

SY. MYNTETS FÖRH. TILL MK. HB. B:CO, MK. KUR. OCH PR. THALERN. 47

•

att Marken Hamb. Kurant1) innehåller 6.6876 gram

finsilfver, och således

3f Mark Kurant, hvarmed Sv. Specien vanligen jemföres,

25.056 gram finsilfver;

att Preussiska Thalern* 2) innehåller 16f gram finsilfver,

och således

1 i Preussisk Thaler, hvarmed Sv. Specien vanligen

jemföres, 25 gram finsilfver;

att sålunda

den Svenska Specien är = 1.0082 Norsk Specie,

[Dansk Specie,

[R. thaler Hamb. B:ko,

— 1.0179 gånger 3f Mark Hamb.

Kurant,

— 1.0202 gånger 1^ Pr. Thaler,

d. v. s. att

den Sv. Spec. är 0.8 % bättrejän den Norska Specien,

0.9 » » » den Danska Specien,

O.o» » » R. thalern Hamb. B:ko,

1.8» » » 3f Mark Hamb. Kurant,

2.o » » » H Preuss. Thaler.

Hvad det ”billonerade” skiljemyntet beträffar, visar

sig, (Se Bil. kitt. F.)

att i Sverige, der till och med 10-öre-stycket skall

innehålla en vigt finsilfver motsvarande prägelvärdet, sådant

skiljemynt icke finnes;

’) En Köln. Mark ( 233.854 9 gram) finsilfver, med en legering af 1 del koppar

mot 7 delar silfver (0.875 finhet), utmyntas till 35 Mark Hamb. Kurant.

2) Ett Tyskt ”Zollpfund” (= 500 gram) finsilfver, med en legering af 1 del koppar

mot 9 delar silfver (O.900 finhet), utmyntas till 30 Preuss. Thaler.

48 BETYDELSEN AF BTTKYCKET ”VART MYNT ÅK FÖR GODT”.

att i Norge1) innehåller

4-skill.-stycket 0.7496 gm. f. s.,

3-skill.-stycket 0.5624 » » ,

2-skill.-stycket 0.3748 » » ;

att i Danmark2) innehåller

1 Mark — 16-skill.-stycket 1.9488 gm. f. s.,

4-skill.-stycket 0.4640 » » .

Den allmänna ekonomiska lagen, att ett ”bättre” mynt

nödvändigt nttränges af ett ”sämre”, har sin egentliga

tillämpning endast på sådana fall, då lagstiftningen mellan

olika myntsorter bestämt ett annat värdeförhållande än det

verkliga; men om dylikt kan här tydligen icke vara fråga.

Det Svenska myntet är i verkligheten så godt det lagenligt

skall vara, likaså det Norska, det Danska, det Preussiska;

och det finnes intet stadgande som bestämmer, att

eu Svensk specie skall gälla lika med en Norsk eller en

Dansk specie, icke heller med It Preussisk Thaler.

Den öfverklagade olägenheten af det Svenska myntets

nuvarande beskaffenhet beror icke heller på något sådant.

Men hvad lagstadgandet icke gör, kan vanan och beqvämligheten

göra, och då tvänne snarlika mynt stöta tillsamman

på marknaden, hvaraf det ena är af högre värde än

’) En Köln. Mark (=233.9955 gram) finsilfver, med en legering af 3 delar koppar

mot 1 del silfver (0.250 finhet), utmyntas till 10$ N. Speciel’ i 4-skill.- och 2-skill.-stycken, samt enligt lagen af den 25 Jan. 1866 äfven i

3-skill.-styeken.

2) En Köln. Mark (233.8549 gram) finsilfver utmyntas:

a) med en legering af 1 del koppar mot 1 del silfver (0.500 finhet) till

20 Kigsdaler i l-Mark-(=16-skill.-)stycken, och

b) med en legering af 3 delar koppar mot 1 del silfver (0.250 finhet) till

21 Rigsdaler i 4-skill.-stycken.

BETYDELSEN AF ETTRYCKET ''VÅRT MYNT ÅR FÖR GODT”.

49

det andra, men endast så obetydligt, att sj elfva uträkningen

af mellangiften sktdle kosta mera tid och besvär, än

hela denna mellangift för den enskilde är värd, händer det

naturligt nog, att det bättre myntet förlorar i värde och

blir räknadt lika med det, som ej är af samma värde. Då

den enskilde sålunda för sin beqvämlighets skull antager

de bägge olika myntsorterna för lika goda, erhåller naturligtvis

det till värdet mindre myntet en premie, hvilken

tillgodonjutes af dem, som taga vara på den fördel, allmänheten

bortskänker, och som i sin vexlingsrörelse derpå

göra en god affär. Det sämre myntet uttränger småningom

det bättre, och de många små mellangifterna, Indika de

enskilde efterskänka utan att märka sin förlust, utgöra

dock sammanlagda för det land, som eger det bättre myntet,

en förlust som är ganska känbar.

Sådant har förhållandet onekligen länge nog varit med

det Svenska myntet i dess beröring med det Danska, det

Norska och det Tyska. Den Danska rigsdalern, som ej

är värd mer än 1 R:dr 98 f öre, har kommit på den skånska

spanmåls- och den småländska boskapsmarknaden med

anspråk på att gälla för en half Svensk specie, och der

också mottagits till detta värde. Den Svenska specien

har åter i Köpenhamn utgifvits för två Danska rigsdaler,

utan att dess högre värde kommit den betalande till godo.

Värdenas förvexling har till och med gått så långt, att det

Danska mjmtet betingat uppgäld i Sverige och det Svenska

fått vidkännas afgäld i Danmark; och om äfven ett

något rimligare beräkningssätt nu begynt göra sig gällande,

så att åtminstone Svenska offentliga kassor vidtagit

åtgärder för undvikande af förluster på det Danska myn

Myntlwmmitténs

Bet. 4

50 BETYDELSEN AF UTTRYCKET ”yÅRT MYNT ÅR FÖR GODT”.

tet, synes dock den inrotade vanan och detaljhandelns

behof af lätt och beqväm vexling lägga nästan oöfvervinneliga

hinder i vägen för en fullt riktig beräkning af

myntens värde. En följd häraf har blifvit, att våra sydliga

provinser fått en myntstock af Danska rigsdaler,

marker och skillingar, och dessa jemförelsevis sämre mynt

visa en tydlig benägenhet att derifrån sprida sig uppåt

mot det inre af landet. De möta der i sin väg ett annat

strömdrag af Norskt eller Danskt mynt, som öfver Norska

gränsen banar sig väg till Wermland, vare sig i liqvid för

provinsens export af trävaror eller i vexling vid dess uppköp

af Norska viktualier, derefter utgår som dagspenningar

eller löner, och under den dagliga rörelsen obemärkt

drager sig ned åt Dalsland och Westergötland, der det,

liksom i Småland och Skåne, erkännes som fullgodt Svenskt

betalningsmedel. Här visar sig sålunda, att den redan

nämda ekonomiska lagen om det sämre myntets makt att

såsom bytesmedel uttränga det bättre gäller ej blott när

tvänne i verkligheten till värdet olika mynt göras

lagenligt lika, utan äfven när tvänne lagenligt olika

mynt i verkligheten äro nära lika i värde.

Men tydligen beror nu den ifrågavarande lagens verkan

i senare fallet på det behof af beqvämlighet vid det

mindre varubytet, hvithet åt mynt med nära lika värde

förlänar en falsk värdelikhet. Så ofta olägenheten af en

noggrannare uträkning förefaller större än förlusten af den

obetydliga mellangiften, blir denna mellangift efterskänkt.

Antager deremot sjelfva utbytet större dimensioner, är det

klart, att denna grund måste bortfalla. Mellangiften af

ett öre på en Riksdaler gör en mellangift af 100 R:dr på

BETYDELSEN AF UTTRYCKET ”yABT MYNT ÅR FÖR GODT''”.

Öl

10,000 och af 1,000 R:dr på 100,000. Vid större affärer

inträder således ett helt annat förhållande. Det är en naturlig

sak att skänka minuthandlaren ett öre för att spara

sig besvär; men det är alldeles onaturligt att skänka en

stor handelsfirma 1,000 R:dr för att undvika besväret med

beräkning af de olika myntsorternas verkliga värde. Då

orsaken till det bättre myntets underskattande helt och

hållet måste ligga deri, att besväret med dess uppehållande

i värde vid de små uppgörelserna icke lönar sig, så försvinner

denna orsak alldeles vid de större affärerna, der

besväret måste löna sig utmärkt väl, och ofta kanske gifver

lika stor vinst som hela affären i öfrig! Det förefaller

derföre osannolikt, att det Svenska myntets ”godhet”

skulle hafva något väsendtligt inflytande på vexelkursen

och den större affärsverldens betalningsvilkor; en sådan

föreställning skulle åtminstone innebära en hård anklagelse

mot vår köpmannakår för okunnighet om myntens värde

och förbiseende af egen fördel.

Konnnitterade vänta sig bär eu ganska vigtig anmärkning,

som i första ögonblicket synes svår att besvara.

Det är ju, kan man säga, en egendomlig omständighet,

att ehuru det Svenska myntets värde är sådant, att parikursen

på Hamburg är 132.16784 (d. v. s. i det närmaste

132.17 R:dr Svenskt — 100 Mk. Hamb. Banko) och ehuru

sålunda kursen på vexlar å vista borde hålla sig sväfvande

omkring denna punkt, densamma likväl under flera tiotal

af år stått vida högre, att den gått upp ända till 134. so,

sällan understigit 133.15 och i allmänhet hållit sig sväfA^ande

kring en helt annan punkt, nämligen 133^, eller

just den parikurs, som gjort sig gällande i den mindre

52 BETYDELSEN AF UTTRYCKET ”VART MYNT ÅR FÖR GODT”.

handeln och der finner sitt uttryck i den Svenska speciens

antagna värdelikhet med den Norska eller den Danska.

Visar icke denna omständighet, att den större handeln står

under inflytande af samma allmänna och felaktigt föreställningssätt,

som bereder oss dagliga förluster i det mindre

utbytet å gränsorterna och vållar vårt mynts utträngande

af det Danska och Norska; att således vårt mynts

egenskap af att ligga grannländernas mynt för nära i värde

äfven på vexelkursen och börsaffärerna har ett skadligt

inflytande? Eller skulle man väl, utan antagande af ett

sådant felaktigt föreställningssätt och dess inverkan, kunna

förklara, huru vexelkursen under en lång tid kunnat hålla

sig stadigt 1 till 1 \ procent öfver pari, och att den i svåra

konjunkturer kunnat höja sig öfver pari ända till 11 å 1|

procent? De kostnader för transport, ommyntning, ränta,

provision o. s. v., som bilda de naturliga gränserna för

kursens vexlingar, äro dock för Stockholms affärsmän aldrig

högre än f å l %, och så snart kursen öfverstiger

133.25, d. v. s. med mer än f % står öfver pari, måste det

derföre för affärsmännen vara fördelaktigt, att i stället för

vexlar sända silfver till sina utländska skulders betäckande.

Huru vore det väl då möjligt, att en sådan kurs som 133}

skulle kunna bibehålla sig såsom normal, och vexlar säljas

till detta och än- högre pris, såvida icke någon okunnighet

vore rådande om rätta förhållandet och om den förlust,

som den Svenske köparen härigenom lider?

Det har utan tvifvel varit skäl af denna art, som förmått

mången att i det Svenska myntets egen beskaffenhet

söka orsaken till svårigheten att vid vexelkursens bestämmande

uppehålla myntets värde. Denna förklaring synes

BETYDELSEN AP UTTRYCKET ”VART MYNT ÅR FÖR GODT”.

53

vid första påseende antaglig nog, men torde böra ersättas

af eu annan för våra affärsmän mindre ofördelaktig. Först

och främst bör tagas i betraktande, huru ännu för 10 å 12

år sedan vexelkursen i väsendtlig mån berodde af de särdeles

svåra kommunikationer med främmande handelsplatser,

hvilka åtminstone under vissa månader högt uppdrefvo

priset på vexlar, äfvensom att under det sista årtiondet,

då kommunikationshindren upphört, en för landet

ogynnsam affärsställning med betydligt öfver skjutande import

har fört vexelkursen långt utöfver dess naturliga gränser.

Och hvad af dessa omständigheter ensamma ej kan

förklaras torde hafva haft sin orsak i ett härstädes från

äldre tider allmänt rådande egendomligt föreställningssätt

om ett lands kommerciela fördelar. Det system, som ville

befordra inhemsk industri genom den premie, som låg i

höga tullsatser, måste ock fostra den tanken, att hela landets

välförstådda intresse fordrade en hög vexelkurs till

uppmuntran för dess export, och ett sådant tänkesätt har

synbarligen icke varit utan verkningar långt ned i senare

tider. Då härtill kommer, att ett lika gammalt föreställningssätt

älskat att åt bankens silfverförråd förläna karakteren

af en oangriplig nationalhelgedom, hafva affärsmännen

derigenom låtit beröfva sig det enda medlet att

lämpa kursen efter myntets verkliga värde. Man har, äfven

vid de tillfällen då vexelkursens höjd måst bereda

den Svenska köparen afgjorda förluster, ej vågat påyrka

sin ovedersägliga rätt att mot Riksbankens sedlar erhålla

klingande valuta, utan ryggat tillbaka inför den allmänna

opinionen, hvilken starkt ogillat utförsel af silfver till betäckande

af utländska skulder. På sista tiden har dock

54 BETYDELSEN AE UTTRYCKET ”vÅRT MYNT ÅR FÖR GODT''”.

tydligen en riktigare uppfattning af dessa förhållanden begynt

göra sig gällande, och dermed synes ock vexelkursen

vilja inträda inom de naturliga gränser, som bestämmas af

tillgång och efterfrågan på vexlar i förening med omkostnaderna

för utförsel af klingande valuta. Bortfalla sålunda

de hinder, som hittills försvårat det Svenska silfvermyntets

fria användning för skulders betalande å utländsk ort, skall

detta mynt icke inom den större handeln kunna falla under

det värde, som det verkligen eger och derföre också med

rätta bör betinga,

Ännu mindre skäl finnes för det påståendet, att det

Svenska speciemyntets nuvarande legering skulle till förlust

för landet föranleda någon särskild spekulation å den

deri innehållna koppar. Kommitterade hafva sökt inhemta

underrättelser från utländsk ort om det utförda Svenska

speciemyntets användning derstädes och framgår deraf

såväl som af en inom Kommittéen verkställd beräkning1),

att export af Svenskt silfvermynt endast i och för kopparens

utskedning omöjligen kan blifva en vinstgifvande

affär. Utgifterna ensamt för transport och kommissionsarvoden

jemte ränteförluster betäckas icke med kopparens

värde, älven om den utan ringaste kostnad kunde tagas

ur myntet “j; och det kan derföre under normala förhållanden

icke löna sig att exportera silfvermynt till Tyska

affineringsverk. Också har det, efter de upplysningar Kommitterade

varit i tillfälle att inhemta, vid de senare större

silfveruttagningarna ur Riksbanken endast sällan kommit

'') Se Bil. Litt. N och 0.

2) Kopparens värde utgör nu omkring { % af Specien, och utgjorde icke fullt ^ %

när kopparpriset år 1857 stod allra högst, eller 86 R:dr per centner.

KOMM:S OMDÖME OM BRISTEN I VART NUVARANDE MYNTSYSTEM. 55

i fråga, att exportören uttryckligen begärt Svenskt silfvermynt;

en omständighet, som gifver ytterligare stöd för den

åsigten, att det i allmänhet icke är det Svenska silfvermyntets

egendomliga beskaffenhet, som föranledt exporten

af klingande valuta.

Kommitterade, som sålunda icke kunna medgifva, att

det Svenska myntets beskaffenhet varit hufvudsakliga orsaken

till, vare sig vexelkursens höjd eller silfrets export,

finna deremot en ganska befogad anledning till bekymmer

i den ofvanpåpekade omständigheten, att vårt mynt vid

det mindre utbytet med grannländerna icke förmår upprätthålla

sitt verkliga värde, och äfven inom eget land så

småningom uttränges af ett till värdet sämre mynt. De

förluster, som härigenom drabba den enskilde, kunna för

honom vara obetydliga, ja omärkliga, men ett antal af

många millioner byten årligen måste på längden bereda

landet en betydande och märkbar förlust. Och just derför,

att denna förlust ytterst beror på ett verkligt behof af beqvämlighet

vid smärre betalningar, torde det vara fåfängt

att hoppas på en förbättring. Det är omöjligt att vänta,

det beräkningssättet här skall rätta sig efter myntets verkliga

värde, och derföre finnes, med bibehållande af silfver

såsom värdemätare, ingen annan utväg än att lämpa myntet

efter beräkningssättet.

Utan tvifvel torde alltså Sverige förr eller senare finna

sig föranlåtet att öfvergifva sitt nuvarande myntsystem,

hvaraf ofvannämda förlust är en oundviklig följd. Men

hvarje förändring af myntet medför olägenheter och besvär,

hvilka ett folk endast med största varsamhet bör ålägga

sig. Det bör åtminstone vara förvissadt derom, att de nya

56 INGEN KEFOBM AF TAKT MYNTVÄSEN UTAN FÖRANDE. AF VÄRDEMÄTARE.

olägenheter, som man underkastar sig-, icke blifva större

än de gamla, som man velat undanrödja, och framför allt

tillse, att den förändring, som trots alla sina besvärligheter

genomföres, blir ett för en längre tid undangjordt verk.

Men det kan numera icke fördöljas, att utsigterna för

silfvermyntsystemens bestånd för hvarje dag blifva allt

mindre. Guldets företräde såsom värdemätare är så allmänt

erkändt, att det svårligen kan sättas i fråga, det

silfret skall kunna bibehålla sig såsom sådan. Och just

derföre måste också alla förslag till en förändring af myntfot,

med bibehållande af silfver såsom värdemätare, träda

i bakgrunden för de vida mer genomgripande ändringsförslag,

hvilka för närvarande taga Europas uppmärksamhet

i anspråk. I och med denna stora, för hela den civiliserade

verlden gemensamma fråga har spörsmålet om det

Svenska myntsystemets förändring inträdt i ett nytt skede;

och då de anmärkta olägenheterna af vårt mynts beskaffenhet

äro tillräckligt stora, för att en reform i myntväsendet

endast för deras skull kunde ifrågasättas, utgöra de för

Sverige en stark maning att lyssna till de förslag, soja,

utgångna från ännu högre och mäktigare behof, synas

bereda en ny utväg för dessa olägenheters afhjelpande och

sålunda för vårt land vara förtjent® af en särskild och

synnerlig uppmärksamhet.

Såsom redan är antydt, måste förslaget om ett internationell

myntsystem betraktas såsom en naturlig och nödvändig

yttring af vår tids sträfvan att utvidga och underlätta

förbindelserna mellan folken. Det internationela myntets

betydelse kan af vetenskapen härledas, så att säga, ur

DET INTEKNAT. MYNTET EN KONSEQVENS AF DEN FÖBEG. DTVECKL. 57

sjelfva begreppen ”utbyte” och ”bytesmedel”, och den

praktiska erfarenheten synes ej på något sätt jäfva vetenskapens

resultat. För bytet gäller, likasom för allt annat

arbete, att dess vilkor väsendtligen bero af verktygens

fullkomlighet. Utbytets säkerhet och snabbhet bestämmes

af bytesverktygets godhet, och i omkostnaderna för det

förra ingå som en faktor omkostnaderna för det senare.

Sin ena uppgift, att öfverflytta värden från en hand till

en annan, fyller myntet i samma mån som det med säkerhet

bibehåller sitt eget värde oförändradt; sin andra uppgift,

att angifva värden, fyller myntet i samma mån det

för köpare och säljare snabbt och noggrant åskådliggör

varornas pris.

Också hafva folken oupphörligen sträfvat att betrygga

och underlätta bytet genom förbättring af bytesverktyget.

För att tillfredsställa sitt behof af pålitliga bytesmedel

hafva de öfvergått från värdören till metallmynt, från de

sämre och i värde vexlande metallerna till de ädlare och

mindre föränderliga, och det är nu med ifver påyrkadt, att

alla nationer måtte förena sig om en enda värdemätare,

guldet, såsom den af alla metaller antagligen minst föränderliga.

För att bespara sig tidsförlust hafva folken för

längesedan utbytt methoden att väga metallstycken mot

methoden att räkna på förhand till vigten bestämda myntstycken

J); för att bespara sig besväret med olika mynt- * 1

'') Äfven i China, hvars folk, såsom kändt är, torde vara det för förändringar

mest otillgängliga bland alla, och der ännu vid liqvider brukas att väga metallstycken,

lärer Kejsaren redan för omkring 3 å i år sedan, enligt en till Kongressen

i Washington ingången officiel underrättelse, allvarligen umgåtts med

tanken att låta prägla 20-fr.-stycken af guld. Se: Die Grenzboten. 27 Jahrg.

1 Semester, 1 Band. Leipzig 1868.

58 DET INTERNAT. MYNTET FRAMKALLAS AF DE INTEKNAT. FÖRBINDELSERNA.

enheters jemförelse och reduktion hafva grannstater sedermera

gång efter annan förenat sig om eu gemensam sådan

enhet. Det närmaste steget i samma riktning är nn att

alla civiliserade folk sinsemellan göra en liknande öfverenskommelse,

så att de många återstående olika myntenheterna

uppgå i en enda.

Såsom alla förändringar af bytesverktyget utgått från

bytets behof, så har äfven nu frågan om ett internationelt

myntsystem erhållit sin stora betydelse i följd af en förändring

i sj elfva bytets skaplynne. Det var ej längesedan

handeln för de flesta länder hufvudsakligen var en inrikes

handel, och den stora verldshandel ett monopol för de få

sjömakter, hvilka förstodo att derigenom, såsom man då

sade, ”beskatta” de öfriga. Under sådana förhållanden var

det alldeles nog att lämpa myntet efter den inrikes handelns

behof; åtminstone kunde ej de djerfvaste föreningsförslag

gerna syfta högre än till undanrödjande af den

förbistring i mynt-, mått- och vigtsystemen, som äfven

inom hvarje särskildt rike var till finnandes. Som den stora

verldsmarknaden beherrskades af ett eller två folk, kunde

dess behof jemförelsevis lätt nog tillfredsställas derigenom,

att de herrskande folkens gångbara mynt erhöllo karakteren

af ett internationelt bytesmedel; och de olägenheter,

som dervid möjligen kunde uppstå, berörde alltför litet de

öfriga nationerna, för att ens tanken på någon allmän förändring

skulle kunna väckas.

Den ombildning af de kommerciela förhållandena, som

under de senaste årtiondena inträdt, har i detta hänseende

åvägabragt en fullständig förändring. Det kan visserligen

icke bestridas, att ännu den inrikes handeln i de allra

DET INTERNAT. MYNTET FRAMKALLAS AF DE INTERNAT. FÖRBINDELSERNA. 59

flesta länder sysselsätter det öfvervägande flertalet af köpare

och säljare, ja säkerligen äfven omsätter det vida

öfvervägande flertalet millioner; och då, såsom längre fram

torde blifva tillfälle att närmare utveckla, den inre handeln

i afseende på myntväsendet uppställer andra anspråk än

verldshandel och stundom alldeles motsatta, så är det

visserligen att förutse, att det internationela myntsystemet

icke utan gensägelse och svårigheter skall vinna erkännande.

Men den förändring, som med handeln och de

handlande nationerna försiggått, kan ej ensamt mätas efter

omsättningarnas antal. Det mest betydande dervid är, att,

sedan hindren för nationernas samfärdsel, det ena efter

det andra, fallit undan, har den internationela handeln blifva

en för alla folk erkändt vigtig angelägenhet; sedan

dessa, det ena efter det andra, genom sin egen inre utveckling

förts till deltagande i det allmänna fria utbytet,

har täflan eggat till ansträngningar, hvilka blott ytterligare

stärkt banden och förenat intressena; och sedan sålunda

de handlande folkens antal på verldsmarknaden förökats,

har ock helt naturligt den rådande förvirringen i myntförhållandena

gjort sig mera känbar, och behofvet af reda

och enkelhet i denna förbistring blifvit större. Så har

man slutligen kommit till insigt af den enkla sanningen,

att det bästa myntet måste vara det, som utan alla

jemförelse!'' och beräkningar mottages till samma värde

i Stockholm, Hamburg och London, i Newyork, Petersburg

och Calcutta. Vetenskapen, som icke viker tillbaka

för tillfälliga svårigheter och betänkligheter, har redan för

längesedan gifvit denna sats sitt fulla erkännande; den

praktiska afiarsverlden begynner numera också att mot

60 DET INTERNAT. MYNTET OCH DEN INTERNAT. DETALJHANDELN.

betänkligheterna och svårigheterna lägga den ena fördelen

efter den andra i vågskålen till förmån för en förändring.

Ett skäl af jemförelsevis mindre vigt är härvid behofvet

af lättnad för resor i främmande land eller för den

internationelä detaljhandeln. Det är åtminstone icke af

sådan art, att det ensamt skalle kunna framkalla en förändring.

Men detta behof kan dock icke lemnas alldeles

ur sigte, isynnerhet som det visar, att frågan icke så uteslutande

är en fråga för börsmännen och de stora handelsfolken.

Det har dessutom under de senaste årtiondena, i

och med kommunikationernas starka utveckling, blifvit vida

mäktigare, än man från äldre tider tillbaka varit van att

föreställa sig detsamma. De 8 å 10,000 Sv. mil jernvägar

Europa för närvarande eger, hafva åt person- och godstrafiken

till lands gifvit oändligt mycket större vigt och

med detsamma långt mera berättigade anspråk, än den

fordom egde. De resande äro numera ej blott de förmögne,

hvilka, hafva lätt att bära förluster på myntslagens olikhet,

eller de afiarsvane, hvilka ega förmåga att förekomma dem;

möjligheten och dermed äfven beliofvet af en direkt och

personlig förbindelse med aflägsna orter har nu sträckt

sig äfven till den medelklass, som har verklig olägenhet

af dylika förluster och verklig svårighet att undvika dem.

Likaledes har den stora varutransporten mellan fastlandets

folk numera i jern vägarna funnit ett forslingsmedel, ofta

lika billigt som förbindelsen sjöledes och vida snabbare;

och den har dermed kommit i stundelig beröring med

olägenheter och förvecklingar liknande dem, som träffa

persontrafiken. Det är ej längre blott vid forslingen mellan

gränsorterna, som man vid förekommande liqvider får

DET INTEENAT. MYNTET I FÖEH. T. STATISTIKEN; T. TEELDSHANDELN. 61

vidkännas besvär och förluster; alla de handelshus, som på

mellersta Europas jernvägar sända varor från Paris till

Berlin, från Bordeaux till Moskva, från Hamburg till Triest,

hafva grundade anledningar att klaga öfver trasslet med

olika mynträkningar och öfver den förhöjning i trafikomkostnaderna,

som deraf vållas.

På samma sätt har ock de statistiska vetenskapernas

behof af lättnad för sina undersökningar numera erhållit

förökad vigt, sedan staterna gjort deras intresse till sitt

eget, och erkänt deras betydelse för lagstiftning och administration.

Och ehuru helt visst intet folk skulle vara

liugadt att för dessa vetenskapers beqvämlighet påtaga sig

bördan af en myntreform, är det dock anmärkningsvärd^

att de statistiska kongresserna varit liksom en skola för

flere af de män, Indika framburit förslaget om ett internationelt

myntsystem och för detsamma vunnit uppmärksamhet

hos det upplysta tänkesättet inom alla länder.

Den allmänna myntreformens genomgripande betydelse

kan emellertid först till fullo framträda, när man tager hänsyn

till den stora verldsmarknadens bytesmekanism, till

omsättningen på börserna genom vexelhandeln, hvars belopp

hufvudsakligast beror af varuutbytet de olika länderna

emellan. Vexelkursen, som utvisar det pris, till hvilket

betalning af skulder, dem den ena orten har till den andra,

kan verkställas, har naturligtvis under normala förhållanden

gränsen för sina vexlingar bestämd genom kostnaderna

för anskaffandet af den erforderliga metalliska valutan och

dess försändande till fordringsegaren. I den mån dessa

kostnader nedsättas, inskränkas äfven gränserna för kursens

vexlingar. Under nu rådande förhållanden måste

<i2 DET INTEHNATIONELA MYNTET OCH VEXELKUBSERNA.

man härvid afse icke blott utgiften för myntets och plantsäng

transport med ränteförlust under transporttiden,

provisioner och öfrige likartade kostnader; äfven emellan

länder med samma värdemätare kommer härtill kostnaden

för det afsända myntets eller plantsarnas förvandling till det

å betalningsorten gällande myntslag, med ytterligare ränteförlust

under den härtill erforderliga tid, uppgående dessa

två utgiftsposter i olika länder till ganska olika belopp, i

Frankrike t. ex. till f å 1 procent, i England endast till

f å l procent. Denna sistnämnda kostnad skulle naturligtvis

försvinna och gränserna för kursens vexlingar med motsvarande

belopp inskränkas, om dessa länder hade samma

mynt, såsom de redan hafva samma värdemätare.

Ännu större blefve dock inverkan af ett för hela den

civiliserade verlden gemensamt mynt på vexelkursen mellan

länder, hvilka hafva olika värdemätare, och der således

till de redan omförmälda orsakerna till kursens skiftningar

itu ytterligare kommer den, som beror af vexlingarna i de

värdemätande metallernas inbördes värdeförhållande.

Det internationela myntets betydelse för vexelkursen

är härmed i korthet angifven. Oföränderlig kan denna

kurs naturligtvis aldrig blifva, så länge det finnes någon

skilnad mellan kostnaden för försändningen af vexlar och

kostnaden för försändningen af klingande valuta; men den

kan dock, såsom ofvan är visadt, vinna större fasthet

derigenom, att gränserna för dess vexlingar inskränkas;

och redan detta är för affärsverlden och dess spekulationer

en fördel af stor bet}föelse. Det är just ett af den

kommerciela utvecklingens mest utmärkande drag, att tillfälligheten

allt mera förlorar sin makt öfver den menskliga

DET INTERNATIONELA MYNTET BEDÖMDT AF AFFÄRSMÄNNEN. 63

företagsamheten, och att området för det oberäkneliga oupphörligt

förminskas.

Men äfven i ett annat hänseende visar sig den åsyftade

reformen befordra utvecklingen och omgestaltningen

af de kommerciela förhållandena. Den skall icke blott gifva

stadga åt handelns gång och förminska dess omkostnader,

utan äfven otvifvelaktigt föröka dess liflighet; den åsyftar

att förenkla varu- och penningeomsättningens mekanism,

och den skall derigenom på samma gång förhöja arbetsvinsten

och öppna tillträdet för ett större antal arbetare.

Den praktiske köpmannen upptäcker genast denna sida af

reformens betydelse; och densamma framhålles också på

ett ganska åskådligt sätt i flera bland de yttranden, hvilka

år 1868 inför den Engelska myntkommissionen afgåfvos af

Englands förnämste köpmän och industriidkare.

Så t. ex. yttrar M:r Belirens, köpman i Bradford och

Manchester: ”Eu af de stora fördelar vi vänta oss af förändringen

skulle naturligtvis vara den utomordentligt ökade

lättnad, som derigenom skulle beredas vid internationela

affärer, särdeles i England. Jag vill taga som exempel en

köpman i Rio, hvilken önskar sända en last kafle till Europa.

Förutsatt, att Rio hade ingått i konventionen, men

vi icke, skulle Rioköpmannen å en prisnotering från London

kanhända finna kaffet noteradt till så och så många

pund per ton; han hade då en ganska invecklad uträkning

att verkställa samt måste taga alla kursriskerna med i beräkning.

A andra sidan, om han funne, att i Antwerpen

eller Hamburg (förutsatt att dessa platser biträdt konventionen)

kaffepriset vore noteradt i samma mynt som hans

eget, eller i någon multipel deraf och efter samma vigt

64 DE ENGELSKE KÖPMÄNNENS YTTEANDEN.

och mått, blefve hans beräkning- ganska enkel; han skulle

säga: trakten är så och så många centimer per « eller så

och så många frank per kilogram, provisionen så och så

mycket, och alla omkostnader derutöfver uppgå till så och

så många procent. Han kunde genast se hela beloppet

häraf och skulle då säga: jag medger en eller två procent

för kursrisken och kan på ögonblicket se, hvart jag bör

sända mitt kaffe. Och högst sannolikt skulle han hellre

sända det till kontinenten än till England”.

M:r Behrens vidrör här en sida af frågan, som nästan

alla de inför kommissionen hörda köpmännen ansett vara

af största betydelse. Englands både import och export,

mena de, skulle lida ganska betydligt, om England hölle

sig utanför en myntförening, som åt öfriga nationer gåfve

ett gemensamt mynt och sålunda underlättade deras ömsesidiga

handelsförbindelser. Englands afnämare skulle vända

sig till en annan marknad, der uppgörelserna voro lättare

verkställda, och de, som nu till England afyttra sina varor,

skulle sända dem till andra orter, der prisen voro mindre

besvärliga att lära känna. En sådan skenbarligen obet}rdlig

omständighet, som prisnoteringarnas och mynträkningens

skiljaktighet från andra länders, skulle enligt deras

mening vara ett särdeles betänkligt hinder för England

att kunna uthärda den allmänna konkurrensen. Ett gemensamt

myntsystem, hvari England ej toge del, skulle skaffa

de nationer, som antagit detsamma, en betydande öfvervigt

på alla marknader, der detta mynt vore gällande. I

dessa de Engelska köpmännens farhågor för den Brittiska

handelns framtid, i händelse detta rike ensamt skulle afhålla

sig från den tillämnade myntföreningen, är utan tvif

-

ENGELSKA KÖPMÅNS YTTEANDE.

65

vel ett vittnesbörd afgifvet om det internationela myntsystemets

betydelse för handelsförbindelsernas utveckling’.

Men det internationela myntsystemet skulle just genom

sin makt att underlätta de kommerciela förbindelserna medföra

en verkan af ännu mera anmärkningsvärd beskaffenhet.

Ett af de inför den Engelska kommissionen hörda

vittnena, M:r Candy, stor köpman i London, yttrar bland

annat, att ett internationelt myntsystem skulle för honom

vara till stor förlust. För andra skulle det medföra fördelar,

men hans hus’ intresse skulle lida deraf. Han sjelf

och hans bokhållare förstode mycket väl att verkställa alla

möjliga prisberäkningar, i hvilka myntsorter de än måtte

förekomma. Men skulle nu ett internationelt myntsystem

göra dylik kännedom om utländska myntförhållanden öfverflödig,

så vore naturligtvis denna öfverlägsenhet af intet

värde. Konkurrensen blefve derigenom friare, och ”konkurrensen

jemnar mycket, den slutar med att utomordentligt

minska ens vinst”. M:r Candy medgifver dock, att

hvad den enskilde store köpmannen sålunda skulle förlora

måste hela landet vinna, derigenom att arbetsfältet öppnades

för flera krafter, och varupriserna nedtrycktes till

följd af den ökade konkurrensen. Samma öfvertygelse är

ock af flere bland dessa sakkunnige uttalad. De förutse

med visshet, att de större exportörernas öfverlägsenhet

öfver de mindre genom den ifrågasatta förändringen till en

stor del skulle försvinna. För de förre är olikheten i de

särskilda ländernas mynträkning intet hinder för handelsuppgörelser

och beräkningar, enär de förmå att använda

biträden, hvilka i dylika beräkningar äro väl förfarne. De

små handelshusen deremot kunna svårligen bestå sig sådan

Mynt komma ttén s Bet.

O

66 DEN INTEKNATIONELA MYNTFllÅGAN EN VIGTIG KULTUBFBÅGA.

hjelp, och de våga ej exportera till länder med olika myntväsen,

emedan de hafva svårt att förstå deras prisnoteringar

och derföre ej med säkerhet kunna beräkna, huru

många pounds, shillings och pence deras varor der kunna

betinga. Den internationela handeln, t. o. m. den mellan

nära grannländer, är sålunda under närvarande förhållanden

fastad vid de större handelshusen, och fabriksidkare!!

är tvungen att anlita dessa mellanhänder för sina varors

afyttring. Ett undanrödjande af de hinder, som nu försvåra

den internationela samfärdsel n och gifva de större

handelshusen en betydande öfvervigt, skulle utan tvifvel

öppna denna handel äfven för de mindre köpmännen och

fabriksidkarne, och förändringen skulle sålunda onekligen

gå i den riktning, som är gemensam för alla vår tids

sträfvanden.

Sedt ur sådana synpunkter framställer sig förslaget

om ett internationelt myntsystem som en kulturfråga af

största betydenhet. Öfvergifven i dag skall hon nästa dag

uppträda med förnyad styrka; afvisad för praktiska svårigheter

och hinder, skall hon ånyo tränga sig fram med hot

om ännu betänkligare olägenheter och förvecklingar; och

likasom hon för några år sedan benämndes eu utopi, men

nu undersökes med det allvar, som egnas de mest angelägna

reformer, så skall hon utan tvifvel inom ännu ett

tio- eller tjugotal af år hafva framkallat en ny verklighet,

som inga betänkligheter kunna afvärja.

Bland dem, som åt ämnet egnat någon närmare uppmärksamhet,

synes ock numera full enstämmighet råda

derom, att det internationela myntsystemet är ett önskemål

för den närmaste framtiden; skiljaktigheterna framträda

DET INTERNATIONELA MYNTSYSTEMET MASTE GRUNDAS PÅ GULD. 67

endast i fråga om lämpligaste sättet att förverkliga detsamma.

Men i eu punkt stämma alla öfverens: detta myntsystem

kan icke grundas på annat än guld. I de länder,

hvilka ännu ega silfver till värdemätare, framkallar derföre

förslaget om ett internationelt myntsystem äfven undersökning

om guldets företräde framför silfret såsom värdemätande

bytesmedel.

De synpunkter, hvarunder de båda metallerna i afseende

å deras användbarhet till mynt kunna jemföras, äro

hufvudsakligen tvänne, hemta de af myntets uppgift att på

en gång mäta värden och förmedla byten. Af dessa

synpunkter är den förra så tillvida vigtig, som eganderättsförhållandena

i många hänseenden bero på den värdemätande

metallens egen fasthet i värde. Betydelsen af

myntets större eller mindre förmåga att bibehålla sitt värde

oförändradt, framträder i öppen dag för hvar och en, som

har att fordra penningar, emedan hvarje fall i den lagliga

värdemätarens värde förminskar hans fordran, och för hvar

och en som är skyldig penningar, emedan hvarje stegring

af värdemätarens värde förökar hans skuld.

Man snille emellertid fordra det omöjliga, om man af

bytesmedlet fordrade en fullkomlig fasthet i värde. Det

finnes obestridligt en motsägelse mellan myntets egenskap

af värdemått och dess egenskap af vara, och denna

motsägelse skall aldrig kunna upphäfvas. Myntets uppgift

är att utgöra den fasta punkt, till hvilken alla värden skola

hänföras; men dess uppgift är ock att vara det säkra

medel, hvarigenom alla värden skola öfverflyttas eller utbytas.

Då nu det värdelösa aldrig kan bära något värde,

måste myntet, för att kunna öfverflytta värden, nödvändigt

GULD OCH SILFVER JEMFORDA SÅSOM BYTESMEDEL.

68

sjelft ega ett värde. Men till följd häraf skall det alltid

sjelf! vara nnderkastadt lagen för värdens förändring; det

värdemätande bytesmedlet skall alltid, på samma sätt som

alla andra varor och värden, hänföra sig till måttet af tillgång

och efterfrågan. Man skall med ett ord aldrig kunna

finna ett i värde oföränderligt bytesmedel; det kan icke

vara fråga om annat än att välja det i värde mest oföränderliga.

Men icke ens detta får härvid vara det hufvudsakligen

bestämmande. Bytesmedlets värdefasthet är visserligen

såsom vilkor för egendomens bevarande af vigt; men bytesmedlets

lättrörlighet är såsom vilkor för sj elfva bytets

åvägabringande af ännu större betydelse. Äfven om spanmål,

jern eller dagsverken vore af alla värden de mest

oföränderliga, skulle man naturligtvis nödgas förklara dem

alldeles odugliga att tjenstgöra såsom bytesmedel. Det är

också ingalunda någon undersökning rörande de olika varornas

fasthet i värde, utan helt enkelt det växande behofvet

af allt större beqvämlighet vid bytets verkställande,

som förmått folken att tillerkänna de ädla metallerna ett

afgiordt företräde såsom bytesmedel. Och likasom till följd

af utbytets oeftergifliga behof redan för längesedan silfret

utträngt kopparen såsom myntmetall, så hafva ock de länder,

hvilka antagit guld till värdemätare, dermed endast

tillmötesgått den vidgade handelsrörelsens kraf på lättnad

för omsättningen. Af myntets ofvananförda tvänne uppgifter

är det derföre utan tvifvel just den att med lätthet

verkställa byten, som blir den förnämsta synpunkten

för afgörandet af frågan om guld eller silfver såsom bytesmedel.

GULD OCH SILFVER JEMFÖRDA SÅSOM BYTESMEDEL.

69

Sammanfattar man de egenskaper, hvilka göra ett

ämne lämpligt till bytesmedel, så äro dessa:

l:o att ett sådant ämne, i förhållande till sin tyngd

och sin volym, eger ett högt värde, så att dess förflyttande

från ort till annan kan ske lätt och beqvämt;

2:o att det icke är utsatt för inre förändringar, så att

det lätt kan förvaras utan att taga skada;

3:o att det är likartadt till sina delar, så att det vid

undersökning lätt kan skiljas från andra ämnen;

4:o att det lätt kan fördelas, så att det kan motsvara

äfven mindre värden, och åter lätt förenas i större massa;

5:o att, förutom sin redan'' omförmälda likartade beskaffenhet,

det besitter någon egenskap, som gör att det

på blotta utseendet lätt särskiljes från andra ämnen, samt

att åt detsamma lätt kan gifvas den form och den prägel,

hvilka erfordras för ett lämpligt mynt.

Till dessa fysiska egenskaper måste läggas en annan

af ekonomisk natur, som dock i viss mån sammanhänger

med och beror af de förenämda, nämligen:

6:o att detta ämne, i jemförelse med öfriga bytesvaror,

så litet som möjligt är underkastadt förändringar i

värde, och framför allt icke är blottstäldt för sådana hastiga

vexlingar, som drabba t. ex. jordbruksalster till följd af

ymnig eller knapp skörd.

Bland alla befintliga ämnen äro de ädla metallerna,

guld och silfver, de enda, hvilka kunna för ändamålet

komma i fråga; men vid jemförelse dem emellan skall man

finna:

l:o att guldet, såsom i förhållande till sin tyngd och

ännu mera i förhållande till sin volym betydligt värde

-

70

GULD OCH SILFVER JEMFÖRDA SÅSOM BYTESMEDEL.

fullare än silfret, är ett både beqvämare och billigare redskap

för bytet. Ett skålpund guld har blott omkring fs så

stor volym som lika vigt silfver, men är 15 till 16 gånger

så mycket värdt, eller om man vänder om frågan: etthundra

riksdalers värde i guld väger endast fr till fr af

samma summa i silfver, och intager ett rum endast fr till

fr så stort som denna senare.

2:o att guldet redan tillfölje af sina kemiska egenskaper

är ännu mera oföränderligt än silfret, och nästan

okänsligt för alla förstörande ämnen. Rörande guldmyntets

förmåga att motstå yttre åverkan, har man funnit att

t. ex. i England under samma omloppstid silfvermyntet

öfverhufvud taget förlorat 4 gånger så mycket i vigt som

guldmynt af ungefär samma storlek x), d. v. s. att på samma

tid som silfvermyntet förlorar 1 % af sitt värde, förlorar

guldmyntet endast omkring \ % af sitt. Och om också

denna giddmyntets ringare nötning till hufvudsaklig del

beror på samma förhållande, som gör att 25-öre-stycket

nötes ''mer än 50-öre-stycket, detta mer än riksdalern,

o. s. v.; om den således i väsendtlig mån eger sin förklaring

i den omständigheten, att guldmyntet begagnas vid

ett färre antal byten, att det vanligen beröres af mjukare

händer och förvaras i mindre nötande gömmor, att det för

sin större dyrbarhet aktas med större omsorg och derigenom

skyddas för den starka slitning, som inom några

få år beröfvar silfvermyntet eu så stor del af dess verkliga

värde, så måste dock alltid denna guldmyntets större varaktighet

tillskrifvas vissa egenskaper hos guldet, hvilka

'') Se Beitrag zur Technik des Miinzwesens von K. Karmwrsch. Hannover

1856, pag. 65.

GULD OCH SILFVER JEMFÖRDA SÅSOM BYTESMEDEL.

71

just vid dess användning såsom bytesmedel framträda och

få betydelse. Ty äfven deruti visar sig fördelen af guldet

såsom värdemätare, att det lämpligen endast kan utprägla»

i sådana myntstycken, som mindre äro utsatta för nötning,

och att derigenom sj elfva myntsystemets grundval lättare

bevaras för svårare rubbningar.

3:o att guldet äfven i det hänseendet är lämpligare

såsom myntmetall, att det förorsakar vida större svårighet

för myntens förfalskning. Dess stora egentliga vigt tillåter

icke någon för förfalskaren vinstgifvande tillsats af främmande

ämnen, utan att sveket förrådes genom minskningen

i vigt eller ökningen i storlek ; dess dyrbarhet skärper

dessutom allmänhetens uppmärksamhet till snart upptäckande

af dylika försök.

4:o att guldet drager vida mindre myntningskostnad

än silffet; en naturlig följd af guldets högre värde, då

myntningskostnaden hufvudsakligen bestämmes af de förfärdigade

myntstyckenas antal. Enligt verkställda beräkningar

uppgår hos oss kostnaden för präglingen af

10,000 R:dr:

i en-riksdalers-stycken....................... till 115 R:dr.

i fyra-riksdalers-stycken..................... » 75 »

i dulcater å 8 R:dr 40 öre............... )> 30 » '').

Under antagande, att, såsom erfarenheten i Preussen* 2)

gifver vid handen, myntningskostnaden för guldet öfverhufvud

utgör endast en fjerdedel af myntningskostnaden

för silfret, skulle ett gifvet belopp i guldmynt kunna för

'') Carolin-stycken äro här slagna i så ringa antal, att deras myntningskostnad

svårligen ännu låter sig beräkna.

2) Se Die Greldlehre v. H. Grote. Leipzig 1865, pag. 5i noten.

72

GULD OCH SILFVER JEMFÖRDA SÅSOM BYTESMEDEL.

samma kostnad ompräglas fyra gånger så ofta som ett

lika belopp i silfvermynt; hvaraf följer, att de länder, som

hafva guld till värdemätare, både lättare och billigare kunna

upprätthålla myntstyckenas verkliga värde.

Det är utan tvifvel dessa guldets rent materiela egenskaper,

som i och med handelsförbindelsernas utveckling

gifvit detsamma allt större betydelse på verldsmarknaden;

det är också de som skola göra, att guldet förr eller

senare uttränger silfret såsom bytesmedel. Men med dessa

nyss nämda vigtiga företräden står äfven i närmaste samband

att

5:o guldet dessutom i afseende å sitt värde hittills,

så vida man afser längre tidsperioder, visat sig mindre

föränderligt än silfret, och att det, för så vidt med mensklig

beräkning kan förutses, äfven för framtiden torde vara

mera skyddadt för rubbning i detta hänseende.

Den värdefasthet, som i jemförelse med andra varor

utmärker bägge de ädla metallerna, betingas bland annat

af deras varaktighet, som gör, att det genom den årliga

produktionen uppkomna tillskottet utgör endast en ringa

del af det redan befintliga, hopade förrådet; och af deras

lättrörlighet, som gör, att deras värde på olika ställen

icke kan vara betydligt olika. Såsom redan är visadt,

eger guldet dessa båda egenskaper i vida högre grad

än silfret; och att i öfrigt de omständigheter, som betinga

ett mera jemt och stadigt förhållande mellan tillgång

och efterfrågan, varit fördelaktigare för guldet, framgår

af de bägge metallernas historia under de senaste århundradena.

PRODUKTIONEN Al" UULD OCH SILFYER FÖRE ÅR 15 00.

73

De ädla metallernas historia kan med afseende å produktionen

lämpligen indelas i tre stora perioder, af hvilka

den första omfattar tiden före Amerikas upptäckt,

den andra från denna verldshändelse fortgår till

1848, då

den tredje begynner med de Californiska guldlagrens

upptäckt.

Om metallproduktionen under den första perioden

veta vi i sj elfva verket föga mer, än hvad man i allmänhet

kan sluta af kännedomen om denna tids industriela

och kommerciela förhållanden och af uppgifterna rörande

varuprisens vexlingar. Deraf synes framgå, att denna produktion

under de sista århundradena före Amerikas upptäckt

varit starkt i aftagande, att verldsmarknaden vid denna

tid varit nog knappt försedd med klingande valuta, och

att sålunda den starka metallproduktion, som i och med

sextonde seklet begynner, måste hafva varit högst betydlig

i förhållande ej blott till den förra årliga produktionen,

utan äfven till hela det å den vesterländska marknaden

befintliga förrådet af ädla metaller. De lärda och skarpsinniga

undersökningar och beräkningar, som blifvit utförda

rörande metallproduktionens och metallförrådets styrka

under denna period, hafva naturligtvis icke kunnat leda till

något egentligt resultat, då de saknat grundvalen af tillförlitliga

primäruppgifter; och det är också endast som en

ungefärlig gissning man kan anföra den siffra af 800 till

1000 millioner francs ''), hvilka enligt Jacob, Landrin, Che

’)

Häraf antages likaledes gissningsvis, att guldet utgjort 300 null. tres.

silfret » 700 B B

Se: ”Om Myntet” af Mioliel Chevalier. Öfversättning. Stockholm 1868,

pag. 365.

74

PRODUKTIONEN AF GULD OCH SILFVER 1500—18 48.

valier m. fl. skulle hafva utgjort värdet af den vid sextonde

seklets ingång i Europa befintliga massan af ädla

metaller.

Den andra perioden inledes af Amerikas upptäckt

och de Spanska eröfringarna inom detta land. Efter de

första plundringstågens byten och de underkufvade folkens

tributer, hufvudsakligen i guld, följer upptäckten af de rika

Mexikanska och Peruanska malmfyndigheterna, och från

året 1545 begynna Potosis mäktiga si Ifver! ägor att lemna

verlden en så riklig tillgång af silfver, att det förråd af

ädla metaller, som, enligt nyss anförda beräkningar, vid

begynnelsen af århundradet skulle hafva funnits i Europa,

torde hafva varit tre- till fyradubbladt vid det 16:de seklets

slut*).

Den Amerikanska metallproduktionen fortgår under de

följande två århundradena med ständigt stigande styrka;

de äldre grufvornas afkastning lider väl någon minskning,

men nya ådror öppnas ideligen i Mexiko, Peru, Pasco,

Glualgayoc och framför allt från 18:de århundradets begynnelse

i Brasilien. Europa mottager derifrån ett ständigt

växande tillflöde af ädla metaller, och metallförrådet förökas

äfven genom en alltifrån sistnämda tidpunkt stigande afkastning

af bergverken i Ural, Siberien och det östliga

Europa. Sin höjdpunkt har produktionen nått vid det 18:de

århundradets slut, då den plötsligen betydligt förminskas;

begynner dock från 1830-talet ånyo tilltaga, till dess att

1848 års upptäckter gifva densamma en ny karakter.

'') Se: Die Frage der intern. Miinzeinigung von F. Xeller. Stuttgart 1869,

pag. 23, och Zur deutschen Munzfrage III von O. D. Augspwg. Bremen

1869, pag. 61.

UPPGIFTER OM GULD- O. SILFYERPRODUKT:S BELOPP 1492-1803. 75

Rörande produktionens belopp under denna andra period

bar man anställt åtskilliga beräkningar, hvilka lyckligtvis

till stor del äro stödda på officiela primäruppgifter,

och hvilka derför här i korthet må sammanställas.

Humboldt 1)1 hvilken i denna fråga utan tvifvel är den

förnämsta auktoriteten, uppgifver den Amerikanska produktionen

af ädla metaller från 1492—1803 sålunda:

Guld. Silfver. Summa.

Millioner. Millioner. Millioner.

Spanska Piaster. Spanska Piaster. Spanska Piaster.

de Spanska kolonierna...... 493 4,358.2 4,851.2

Portugisiska dito......... 855.5 -- 855.5

Summa 1,348.5 4,358.2 5,706.7.

Auqspurg * 2), som för öfrigt helt och hållet stöder sig

på Humboldts beräkningar, kommer till ett något olika

resultat, dels derigenom, att han, på grund af en noggrannare

jemförelse med Humboldts uppgifter öfver de

enskilda bergverken, finner den af honom beräknade produktionen

i de Spanska kolonierna böra på ett annat sätt

fördelas mellan guld och silfver, dels derigenom, att han

på angifna skäl anser Humboldts uppskattning af guldproduktionen

från de Portugisiska kolonierna böra till beloppet

något nedsättas. Det resultat, hvartill Augspurg

kommer för nämda tid 1492—1803, är följande3):

'') Essai polit. sur le royaume de la Nouvelle Espagne. Paris 1811. 4:0. Tom. II.

pag. 645 (2:dra Tabellen).

2) Zur Deutschen Miinzfrage III, Gold- und Silberwährung, von G. D. Augspurg.

Bremen 1869, pag. 30 tf.

3) Efter afdrag af de 25 millioner piaster (hufvudsakligen i guld), som vid

Mexicos eröfring togos från Indianerna och, enligt Humboldts riktiga anmärkning,

icke kunna anses tillhöra den här ifrågavarande produktionen af adla

metaller.

76 UPPGIFTEK OM GULD- 0. SILFVEKPKODUKT:S BELOPP 1492''—1848.

Guld. Silfver. Summa.

Millioner. Millioner. Millioner.

Spanska Piaster. Spanska Piaster. Spanska Piaster.

de Spanska kolonierna...... 519.9 4,331.3 4,851.2

Portugisiska dito......... 708 -—— 708

Summa 1,227.9 4,331.3 5,559.2

Danson x), hvilken likaledes stöder sig på Humboldts

uppgifter, men underkastar åtskilliga detaljer af hans beräkningar

en mera genomgående kritik, kommer för tiden

1492—1803 till följande, från båda de här ofvan angilha

något afvikande, resultat:

Guld. Silfver. Summa.

Millioner. Millioner. Millioner.

Spanska Piaster. Spanska Piaster. Spanska Piaster.

de Spanska kolonierna...... 493 4,152.65 4,645.65

Portugisiska dito......... 922.544 - 922.544

Summa 1,4 1 5.544 4,152.65 5,568.194.

För återstående tiden 1804—1848 af denna period

hafva, i afseende på den Amerikanska produktionen, olika

beräkningar ledt till betydligt olika resultat. Så t. ex.

uppskattas denna produktion

Guld. Silfver. Summa.

Millioner. Millioner. Millioner.

Spanska Piaster. Spanska Piaster. Spanska Piaster.

af Danson 1 2) till................ 710.9 1,244.4 1,955.3

men deremot

af Augspurg 3) till endast 313.54 1,088.2 1,401.74.

1) Of the Quantity of Gold and Silver etc. by J. F. Danson i Journal of the Statistieal

Society of London. Vol. XIV. London 1851, pag. 20.

2) Journal of the Statist. Soeiety. Vol. XIV, pag. 43.

3) Zur Deutschen Miinzfrage III, pag. 41.

UPPGIFTER OM GULD- 0. SILFVERPRODUKT:S BELOPP 1492—1848. 77

Michel Chevalier x) uppgifver produktionen af Amerikas

guld- och silfvergrufvor för hela tiden 1492—1848

Guld. Silfver. Summa.

Millioner frcs. Millioner frcs. Millioner tres.

till.................................................

hvilket i afseende på totalbeloppet

i det närmaste öfverensstämmer

med det af Augspurg

funna resultat, och endast

skiljer sig derifrån i afseende

på fördelningen mellan

guld och silfver.

Om nu härtill läggas de.....

hvartill Europas, Norra Asiens

och Afrikas produktion under

samma period (1492—1848)

uppgår, enligt en år 1848

framlagd beräkning, som den

Fransyske Nationalekonomen

i sitt berömda arbete ”Om

Myntet” anför* 2), och hvilken

ganska nära öfverensstämmer

med den af Newmarch gjorda

uppskattningen 3)

så utvisar

10,026 27,122 37,148

4,100 2,330 6,430

Summan 14,126 29,452 43,578

’) Om Myntet af Michel Chevalier. Öfvers. Stockholm 1868, pag. 268. M. Chevalier

anmärker, att de 3 milliarder francs, hvarmed Dansons beräkning öfverstiger

hans egen, höra förnämligast till tiden efter 1830.

2) Om Myntet af M. Chevalier, pag. 365.

3) History of prices 1848—1856 by Th. Tooke and W. Newmarch (utgörande

V och VI vol. af History of prices from 1792). Tom. VI, pag. 142. Mot den

på föregående sida 141 förekommande tabell öfver Amerikanska produktionen

78 GULD- OCH SILFYERFÖRRÅDET I EUROPA OCH AMERIKA ÅR 1 848.

eller omkring 431 milliarder francs, den sannolika

totalproduktionen af ädla metaller i så väl gamla

som nya verlden under 2:dra perioden 1492—1848.

Huru mycket af denna produktion kommit den vesterländska

civilisationen till godo, uppgifves olika af olika

författare; men hvad man med säkerhet vet är, att en betydlig

del af det förråd, som blifvit infördt till Europa,

efterhand åter utförts derifrån, och en annan del deraf gått

förlorad. Enligt en beräkning af Newmarch, som Michel

Chevalier*) anför, skulle vid slutet af 1848 funnits qvar i

Europa och Amerika

tusen kilogr. million francs.

guld............

.............. 4,089

14,084

silfver..........

.............. 90,540

20,120

eller tillsammans

34,204 mill. fr.

från 1492 anmärker Chevalier (Myntet, pag. 365), att, oaktadt Newmarch

uttryckligen tillkännagifver sig hafva antagit Bansons beräkning öfver nämda

produktion, hans uppgift om densammas totalbelopp för tiden 1492—1848 understiger

det af Danson uppgifna beloppet med icke mindre än 78 millioner Pd

Sterling, utan att någon förklaring deröfver lemnas. Enahanda anmärkning

anse Kommitterade äfven kunna göras beträffande Amerikanska produktionen

för tiden 1492—1803, hvilken Newmarch i samma tabell uppgifver till sammanräknadt

1,122 millioner Pd Sterling, eller precist samma siffra som (i hela

milliontal) Danson uppgifver för endast den del af denna produktion, som kom.

mit Europa till godo. (Se Dansons förut citerade afhandl. pag. 22.)

'') Se Chevalier: Om Myntet. Öfvers. Sthm 1868 och Cours d’Economie Politique:

Troisiéme volume: La Monnaie. Paris 1866.

Då Kommitterade under sitt arbete flera gånger haft anledning att åberopa

af Chevalier anförda uppgifter, men stundom måst i någon mån beriktiga

desamma, hafva de här velat i korthet angifva de vigtigaste af dessa rättelser.

1:0 Sid. 366 r. 29 Sv. uppi. (orig. s. 569 r. 24) uppgifves genom tryckfel

beloppet af metallförrådet i Europa och Amerika till 13,600 mill. £ Sterl.:

rätta siffran är 1,360 mill. £ Sterl., såsom synes straxt efteråt på raderna 31

och 32 (orig. r. 25 och 26).

2:o Sid. 365 r. 34 Sv. uppi. (orig. s. 569 r. 28) hafva 14,084 millioner

francs ansetts motsvara 4,203,600 kilogr. guld, ehuru desamma, efter 3,444^ fr.

per kilogram, rätteligen göra i det allra närmaste 4,089,000 kilogr. fint guld.

FÖRHÅLL. MELLAN GULD- 0. SILFVEBPRODUKTIONEN 1492—1848. 79

Silfret hade under hela denna period haft en ganska

betydlig öfvervigt inom produktionen. Dess värde, jemfördt

med hela metallproduktionens värde, utgör i medeltal

3:o Sid. 365 r. 37 (orig. s. 570 r. 2) hafva 18,460 millioner fr. i guld ansetts

motsvara 5,363,000 kilogr. guld, ehuru desamma rätteligen (efter 3,444^ fr.

per kilogr.) utgöra i hela tusental 5,359,000 kilogr. fint guld.

4:o Sid. 367 r. 13 (orig. s. 572 r. 4 och 5) säges sammanlagda beloppet

af exporten och det som gått förloradt af ädla metaller utgöra 15,825,000

kilogr. silfver och 295,000 kilogr. guld, då rätta summorna af Chevaliers egna

siffror blifva 15,905,000 kilogr. silfver och 297,405 kilogr. guld.

5:o Sid. 367 r. 17 och 18 (orig. s. 572 r. 9 och 10) uppgifves för det

förråd ädla metaller, hvaraf den västerländska civilisationen d. 1 Jan. 1865

skulle hafva varit i besittning, följande siffror:

för silfver ................................ 74,636,000 kilogr.

B guld.................................... 6,783,000 » ,

hvilka belopp icke kunna vara riktiga.

Hvad först silfret beträffar antager Chevalier, att det af Newmarch för

år 1848 uppgifna beloppet............................................. 90,540,000 kilogr.

ända intill början af året 1857 bibehållit sig oförändradt.

Dertill lägger han produktionen för åren 1857—1864 från

Amerika, Europa, Asiatiska Ryssland samt hälften af Afrikas

produktion tillsammans........................................... 9,667,000 »

under förklaring, att de öfriga ländernas produktion icke

bör tagas med i räkningen.

Om ifrån summan häraf.......................................... 100,207,000 kilogr.

enligt Chevalier afdrages hvad som till Levanten och Ostasien

exporterats samt hvad som genom nötning gått förloradt,

och beloppet af dessa poster upptages såsom det här

ofvan blifvit rättadt ....... ........................................... 15,905,000 »

så utvisar återstoden................................................... 84,302,000 kilogr.

det belopp, hvartill man kommer genom en, på Chevaliers egna förutsättningar

grundad, riktig uträkning.

I afseende å guldet är oriktigheten ganska obetydlig, då den hos Chevalier

upptagna siffran: 6,783,000 kilogr. guld måste i följd af de här i 3:0 och

4:0 gjorda rättelser ändras till 6,786,595 kilogr. guld.

Till följd af dessa rättelser höra de å sidan 368 r. 33 och 34 (orig. s. 574

r. 10 och 11) upptagna siffror, utvisande, efter åtskilliga afdrag, hvad vid

början af 1865 skulle hafva utgjort den vesterländska civilisationens förråd af

ädla metaller, ändras på följande sätt:

I stället för:

Silfver: 73,376,000 kilogr. eller 16,305,000,000 fröa.

Guld: 6,759,000 » » 23,278,000,000 »

Summa 39,583,000,000 frcs.

80 FÖRHÅLL. MELLAN GULD- O. SILFYERPRODUKTIONEN 1492—1849.

för de två första århundradena1) 1492 —1700

omkring.............................. 87 %

och, oaktadt den storartade afkastning af guld, som under

åren 1701—1777 erhölls från de Brasilianska grufvorna,

för tiden 1492—1803 omkring....... 77 %i'')

samt, sedan silfVerproduktionen från och med nittonde århundradet

varit i aftagande, guldets deremot från 1830- talet förökats, så att den under åren 1845, 46 och 47 öfverstigit

produktionen af silfver,

för hela perioden 1492 —1848 omkring 68 %.

Och ehuru silfret naturligtvis mera än guldet varit utsatt

för förminskning genom nötning samt dessutom i högst

betydande qvantiteter från Europa blifvit utfördt till Asien,

utgjorde det dock ännu

vid slutet af 1848 omkring............... 59 %

af det för den vesterländska civilisationen behållna hela

metallförrådet.

Häri inträder nu en fullkomlig förändring under det

nya tidskifte, som begynner med de Californiska guldlagrens

upptäckt och bearbetning 1848. Denna tredje

period af de ädla metallernas historia utmärker sig —

sedan äfven de Australiska grufvorna år 1851 tillkommit

— genom eu så öfvervägande produktion af guld, att

förhållandet mellan de båda metallförrådernas värden under

bör

sättas:

Silfver: 83,024,600 kilogr. eller 18,450,000,000 tres.

Guld: 6,762,600 » » 23,293,000,000 »

Summa 41,743,000,000 fres.,

hvilket öfverskjuter med mer än 2 milliarder francs det af Chevalier uppgiga

beloppet.

'') Se: Augspwg: Zur deutschen Miinzfrage. III. Bremen 1869, pag. 45.

2) Enligt Humboldt 76.4 %, och enligt Augspurg omkring 78 %.

FORM■ MELLAN GULD- OCH SILF VERPRODI/KTIONEN 1849—6 7. 81

går en väsendtlig förändring. Soetbeer 1) beräknar på grund

af särskilda undersökningar, hvilkas noggranhet lian vid

förnyad ompröfning funnit fullt tillfredsställande, hela produktionen

af ädla metaller under tiden 1849—1867

tusen tusen millioner

Zolkpfd. kilogram. francs.

guld............... 7,573.8 = 3,786.9 13,043.8

silfver............. 45,490 = 22,745 5,054.4

Summa null. fr. 18,098.2

eller omkring 18 milliarder francs.

Kommitterade hafva, med tillhjelp af Soetbeers*) uppgifter

rörande produktionen för hvarje år särskildt under

ifrågavarande tid, uppgjort den tabell, som Bil. kitt. I innehåller,

och som torde för de slutsatser, hvilka derur kunna

dragas, icke sakna intresse. Den visar nämligen:

A) Beträffande produktionen af de ädla metallerna:

l:o

under tiden 1849 —186 7 har

guldproduktionens värde uppgått till.......... 72 %,

silfverproduktionens dito endast till......... 28 %

af hela metallproduktionens värde;

2:o detta har haft till följd, att silfret, hvilket, såsom

förut är nämdt,

under tiden 1492 —1848 utgjorde........ 68%

af hela metallproduktionens värde, numera

för hela tiden 1492 —1867 utgör endast 56 %.

'') Se: Denkschrift betreffend deutschen Miinzeinigung etc. Hamburg

1869, pag. 68.

2) Se: Denkschrift betreffend etc. pag. 68—71.

Myntkommitténs Bet.

6

82 FÖRH. MELLAN FÖRRÅDEN AP GULD 0. AF SILFVER 18 48 0. 186 7.

B) Beträffande det inom den vesterlänska civilisationen

behållna metallförrådet:

l:o vid 1867 års sint utgjorde detta förråd

tusen kilogr. millioner francs.

guld............................ 7,123.i 24,535

silfver........................ 83,021.9 18,450

Summa 42,985 null. fr.

eller i det närmaste samma belopp, som hela produktionen

1492—1848;

2:o vid 1867 års slut var ifrågavarande förråd af

ädla metaller nära 9 milliarder francs större än vid

slutet af 1848;

3:o denna tillökning af 9 milliarder har uppkommit

sålunda, att

guldförrådets värde ökats med omkring 10i milliarder

francs, under det

silfverförrådets minskats med omkring 1 4 milliard

francs;

4:o detta bär haft till följd att (af värdet på hela

metallförrådet inom den vesterländska civilisationen)

vid 1867 års slut silfret utgör endast 43 %,

guldet » » 57

då deremot, såsom förut är visadt,

vid 1848 års slut silfret utgjorde 59 %,

guldet endast 41 %.

En sådan förändring på den korta tiden af endast 19 år

öfvergår allt, hvad i det hänseendet de ädla metallernas

historia hittills haft att uppvisa.

TEXLINGABNA I GULDETS OCH SILLSETS INBÖKDES VÄRDE. 83

Vid sidan af dessa beräkningar ställer sig nu en annan

serie af uppgifter, Indika för den förelig’gande frågan

äro af ännu större betydelse.

Vi veta först och främst med visshet, att de ädla

metallerna alltifrån de Amerikanska grufvornas upptäckt

ständigt sjunkit i värde i förhållande till andra varor; man

har som värdemätare vid dylika beräkningar valt än spanmålen

och andra lefnadsförnödenheter, än arbetslönerna,

och man har i bägge fallen kunnat spåra ett fortgående

sjunkande i metallernas värde och en deremot svarande

förhöjning i varornas pris. Denna förändring inträder visserligen

i Europa först i senare hälften af 16:de århundradet,

men fortgår sedan mycket hastigt ända till inidten

af 17:de århundradet, då varuprisens stegring synes afstanna,

och spanmålen till och med en längre tid sjunker

i pris, hvilket särskilda förhållande af olika författare på

olika sätt förklaras. Från midten åt 18:de århundradet begynner

dock ånyo metallernas värdeförminskning, och varuprisen

stiga sedan ända in i vårt århundrade.

Det är vidare säkert, att guldet, som i begynnelsen

af sextonde århundradet varit värdt omkring 10 gånger

mera än silfret, sedermera under denna andra period oupphörligen

stigit i värde i förhållande till denna metall.

Värdeförhållandet mellan silfver och guld är uppgifvet

för Spanien1) ........................... år 1500 som 1 : IO.75,

» 1640 )> 1 : 14.oo;

för Frankrike och Holland1) år 1640 » 1 : 13.so,

'') Se: Zur deutschen Mnnzfrage von G. D. Augspmg. III. Bremen 1869,

pag. 21.

84 GULDET VISAR STÖRRE VÅRDEFASTHET UNDER ÅREN 1 5 92—1 8 48.

för Frankrike och Holland... år 1740 som 1 : 14.50,

» 1800 » 1 : lö.oo,

och för Tyskland1)........................... år 1500 som 1 : IO.50,

» 1600 » 1 : 11.60,

» 1650 » 1 : 13.oo,

» 1700 » 1 : 14.90,

» 1750 )> 1 : 14.93,

» 1800 » 1 : 15.4?,

» 1830 » 1 : 15.80,

» 1848 » 1 : 15.85.

Häraf framgår tydligt, att guldet under loppet af nära

tre och ett hälft århundrade långsamt stigit i värde i förhållande

till silfret; och då under nämda tid båda de ädla

metallerna i förhållande till andra varor fallit i värde, men

silfret dessutom fallit i förhållande till guldet, är man fullt

berättigad till det påståendet, att silfrets värde, jemfördt med

andra varors, sjunkit mera än guldets, och att sålunda

guldet intill slutet af denna period visat sig ega

större värdefasthet än silfret.

Då silfverproduktionen under hela den andra perioden

var så betvdligt större än guldproduktionen, kunde man

i denna omständighet söka en naturlig förklaring af detta

silfrets sjunkande i värde. Det var derföre också lika naturligt,

att man, vid den förändring som med året 1848

och de nyupptäckta guldgrufvorna inträdde i sjelfva produktionsförhållandena,

skulle ledas till farhågor för eu deremot

svarande förändring äfven i värdeförhållandet mellan

• de bägge metallerna. Silfverproduktionen var i nedgående,

'') Se: Denkschrift betreffend die deutsche Miinzeinignng von A. Soetbeer.

Hamb. 1869, pag. 16 och 73.

CALIFORN. GULDGRUFVORNAS UPPTÄCKT. SILFVEREXPORTEN T. ORIENTEN. 85

och guldproduktionen blef med ens tvådubblad, tredubblad

och slutligen fyrdubblad mot hvad den var näst före år

1848. Utom de Californiska guldminorna tillkommo straxt

derefter (från 1851) äfven de Australiska lagren af liknande

rikedom, och man visste snart icke, hvar denna tillväxt

i guldqvantiteten slutligen skulle stanna. Guldfebern

angrep icke blott dem, som skyndade bort för att gräfva

efter skatter och rikedom, utan äfven dem, som i hemmet

hade rikedomar att bevara, och man hegynte redan förespå,

att om förrådet fortfarande skulle visa sig lika gifvande,

guldets värde skulle sjunka till hälften, tredjedelen, kanske

fjerdedelen af hvad det nyss förut varit.

Kom så härtill äfven en annan omständighet, som

ögonskenligen var egnacl att ännu mera påskynda en förändring

i guldets värdeförhållande till silfret. Under det

anbudet af guld på den vesterländska marknaden oupphörligen

ökades, och anbudet af silfver deremot märkbart

förminskades, begynte efterfrågan å silfver å samma marknad

hastigt att stiga. Denna metall hade länge haft ett

onaturligt högt värde i Orienten och var till följd deraf

det för Européerna fördelaktigaste betalningsmedel till betäckande

af skulder i Levanten, Ostindien och China. Men

just under 1850-talet råkade den Europeiska affarsverldens

skulder till Orienten att helt plötsligt och med högst betydliga

belopp förstoras, och den gifna följden häraf var

en export af silfver till dessa länder, hvilken från och med

år 1857 årligen bortförde betydligt mera silfver, än som

af den årliga produktionen kunde ersättas. Enligt en på

Engelska underhusets befallning verkställd beräkning visar

sig, att endast i de tre Indiska provinserna Madras, Bom

-

86

GULDVÄRDETS FALL EFTER 1848.

bay och Bengalen bar den årliga importen af ädla metaller,

som under perioden 1801—51 öfversteg exporten med

endast 54 null. fras., under åren 1852—63 stigit ända till

258 null. tres. utöfver exporten ''). Den af Kommitterade

uppgjorda, förut åberopade tabell, Bil. Ditt. I, visar, huru

utförseln af silfver till Orienten, efter afdrag för hvad derifrån

åter blifvit infördt till Europa, uppgått

i ärligt medeltal.

under åren 1849—56 till 671,100 kilogr.

» » 1857—61 » 1,374,900 »

» » 1862—65 » 1,565,100 »

Då sålunda på en och samma gång det betydligt

ökade anbudet af guld syntes böra nedtrycka dess hittills

varande värde, och den ökade efterfrågan å silfver, utan

motsvarande ökning i dess produktion, måste verka till

höjande af värdet å denna metall, torde man med skäl

kunna påstå, att denna kris var en af de mest profvande,

som någon af de i värde någorlunda fasja varor å verldsmarknaden

haft att utstå. De stora farhågorna för guldets

värdefall syntes derföre vara särdeles grundade; och likväl

blefvo de endast till en ringa del och för mycket kort tid

besannade.

Visserligen visade guldvärdet under de första 12 åren

efter den Californiska upptäckten benägenhet att sjunka.

Silfret, som å Londons börs år 1848 noterades i medeltal till

59^ pence pr. ”ounce standard silver” (oz. st. s.), begynte

från denna tid att stiga, var 1849: 59 pence, 1850: 60

pence och i medeltal för

'') Se Chevalier: Om Myntet, pag. 268.

GULDVÄRDET STIGER ÅNYO FRÅN 186 0.

87

åren 1851—53: 61 pence,

» 1854—56: 61-i » ,

» 1857—59: 61# » .

Under sistnämda treårsperiod uppgick till och med

för ett år (1859) medelpriset till 62 pence. Värdeförhållandet

mellan silfver och guld var alltså under denna tid något

förändradt, så att, då det år 1848 var som 1 : 15.85, var

det t. ex. 1849 som 1 : 15.80, 1850 som 1 : 15.7? och i årligt

medeltal för

åren 1851—53 som 1 : 15.46

» 1854—56 » 1 : 15.33

» 1857—59 :» 1 : 15.27

samt för år 1859, då priset å silfver stod högst noteradt,

som 1 : 15.21.

Men från och med året 1860 upphör guldet att falla

i värde; det stiger åter småningom men säkert, och värdeförhållandet

mellan de bägge metallerna förändras ånyo, så

att det i medeltal var för

åren 1857—59 som 1 : 15.27,

» 1860—62 » 1 : 15.38,

» 1863—65 » 1 : 15.40,

» 1866—68 » 1 : 15.53,

och håller sig för närvarande omkring 1 : 15.60. Man

torde derför, äfven med inberäkning af tiden efter de

Californiska grufvornas upptäckt 1848, vara berättigad till

det påståendet, att guldet på det hela fortfarit att stiga i

värde i förhållande till silfret, (eller med andra ord mindre

fallit i värde i förhållande till öfriga varor,) och sålunda

allt hittills visat större värdefasthet än silfret.

Detta senare har, oaktadt den stora förändring, som in

-

88 OKSAKEN TILL GULDVÄRDETS FORTFARANDE FASTHET I VÄRDE.

trädde i dess ställning på verldsmarknaden, likväl endast

för en kort tid kunnat undgå en fortsatt värdeförminskning.

Den egendomliga omständigheten, att guldet sålunda,

trots den stora tillökningen så väl i förrådet af denna

metall, som i efterfrågan å silfver, likväl kunnat bibehålla

sitt värde i förhållande till detta senare, torde hufvudsakligen

finna sin förklaring deri, att den ökade tillgången

på guld i sjelfva verket varit motsvarad af en lika mycket

ökad efterfrågan derå, och att sålunda här ingen förändring

inträdt i detta förhållande mellan tillgång och efterfrågan,

som i allmänhet är bestämmande för varors värde. Derom

vittna framför allt de officiella uppgifter rörande mynttillverkningen

hos de förnämsta civiliserade nationer, hvilka

Kommitterade sammanställt i bifogade tabell Bil. Litt. K.

Af dessa uppgifter framgår, att i Frankrike, England

och Amerika utmyntats

guld ... under åren 1825—49 till värde af 3,090,098,151 fr.

» » 1850—68 » » » 12,946,561,564 »

silfver under åren 1825—49 till värde af 3,244,155,662 fr.

» » 1850—68 » » » 1,053,709,443 »

så att i dessa länder utmyntningen utgjorde

under perioden 1825—49

guld.................................... 48.8 %,

silfver................................. 51.2%;

under perioden 1850—68

guld................................... 92.5%,

silfver................................ 7.5 %.

För de Tyska staterna och Österrike, hvilka numera

torde lemna den största delen af det å den Europeiska

marknaden utgående silfvermyntet, hafva Kommitterade

UTM YNTN IN GEN AF GULD OCH SILFVEK.

89

icke kunnat erhålla underrättelser om utmyntningen under

samma tidsperioder; men de sammandrag af nyligen samlade

uppgifter, som Soetbeer meddelat, visa att i de Nordoch

Syd-Tyska staterna samt Österrike blifvit utmyntadt

Francs i tusental.

Guld. Silfver.

under de 11 åren 1857—67......... 227,600 1,255,407.

Lägges nu härtill hvad som under

samma tid blifvit utmyntadt i

Frankrike, England och Amerika 7,261,036 422,966.

Summa 7,488,636 1,678,373,

synes, att i de länder, hvarifrån den vosterländska civilisationen

numera hufvudsakligast erhåller sitt bytesmedel,

under de 11 åren 1857—67

guldet utgjorde 81.7 %,

silfret » 18.b %

af hela den der verkställda utmyntningens värde.

Utan tvifvel har materialet vid dessa myntverkstäder

till ganska betydlig del utgjorts af äldre nedsmälta guldpjeser

eller mynt, som redan förut genomgått degeln, så

att man af den utomordentligt höga siffran för guldmyntningen

under perioden 1850—68 visserligen icke får draga

den slutsatsen, att alla dessa mynt tillverkats af det nya

metallförrådet. Men tydligen utvisa dock dessa siffror, att

användningen af guld för omsättningens och bytets behof

under denna period högst betydligt förökats, under det

silfrets användning för samma ändamål ansenligt aftagit.

Dessa siffror bekräfta sålunda de slutsatser, som hvaije

uppmärksam iakttagare af de ekonomiska företeelserna under

denna tid nästan på förhand kunnat göra. Den rika

90

FRÅGAN OM DE BADA METALLERNAS FRAMTIDA VÅKDE

-

guldtillgången kom likasom kallad att fylla ett för bytesmarknaden

väsentligt behof, då den, i det åt Orienten

bortströmmande silfrets ställe, erbjöd densamma ett ändamålsenligarc

bytesmedel, dermed äfven bidrog att underlätta

och befordra affärsrörelsens kraftiga utveckling och

sålunda sä att saga- sjelf! förskaffade sig eu allt större användning.

Just deruti, att detta behof af ett lättrörlig!,

bytesmedel är ett ibland dem, som måste stiga i och med

handelsförbindelsernas ökade liflighet, ligger en omständighet,

som man icke får förbise i fråga om de bägge metallernas

framtida fasthet i värde.

Det är tydligt, att i den frågan är fältet öppet för de

djerfvaste gissningar och de mest stridiga åsigter; ty i

sjelfva verket eger man härvid ingen tillförlitlig grund för

sitt omdöme, ingen säker ledning för sina beräkningar.

Hittills har erfarenheten visat, att silfret, under den tid då

det producerades i större qvantiteter än guldet, och medan

det tillfölje deraf hade öfver vigten inom förrådet af ädla

metaller, också sjönk i värde mera än guldet, samt att

guldet, äfven sedan dess produktion begynt vida öfverstiga

silfverproduktionen, till och med sedan det i den vesterländska

civilisationens metallförråd erhållit öfvervigten, ändock

mäktat bibehålla sitt värde i förhållande till silfret.

Oaktadt denna erfarenhet ega vi dock ingen visshet

om hvad som i eu mer eller mindre aflägsen framtid möjligen

kan komma att inträffa, ty i ett hänseende äro våra

beräkningar utsatta för att gäckas af tillfälliga och oberäkneliga

förändringar. Vi känna, huru produktionen af de

ädla metallerna intill dessa dagar fortskridit; men vi veta

tillika, att stora och plötsliga omkastningar deruti kunnat

-FÖRHÅLLANDE KAN ICKE MED VISSHET AFGÖKAS.

91

inträda; och då icke ens jordens öfverstå delar ännu äro

genomforskade, ännu mindre dessas närmaste underlag,

kan omöjligen på förhand bestämmas, hvilka rikedomar

af silfver eller guld derur äro att hemta. Å ena sidan

kan anföras, att Amerikas inre bergländer med säkerhet

innesluta silfver!ägor, så utomordentligt mäktiga och rika,

att dessa trakter, när de eu gång öppnas för civilisationen

och genom ett lagbundet samhällsskick blifva mottagliga

för den nyare tidens materiela hjelpmedel, utan tvifvel

komma att erbjuda verlden en mångdubblad tillgång å

denna metall; å andra sidan visa oss de nyare, af vetenskapligt

intresse och af förvärfsbegäret ledda, undersökningarne,

att de guldförande alluviallagren äro vida mer,

än man förut anat, utbredda öfver jordytan, och vi hafva

naturligtvis ingen säkerhet för att icke någon gång ett

sådant lager af oerhörd rikedom plötsligt utsänder nya

strömmar af guld i marknaden. Å ena sidan kan man

hänvisa på den stora afsättning, som silfret hittills haft

till Orienten, och deri söka en borgen för dess framtida

fasthet i värde; men å andra sidan kan då anföras, att

äfven Orienten numera synes börja blifva mättad af denna

metall, och att den åtminstone för närvarande visar benägenhet

för att mera än förut emottaga guld af sina

Europeiska gäldenärer.

Så kan man nästan huru länge som helst ställa skäl

mot skäl och sannolikhet mot sannolikhet, utan att ändock

komma till den visshet, som synes så önskvärd i en fråga

af denna natur. Man är tydligen utan säker ledtråd med

afseende å, utsigterna för det framtida anbudet af de

bägge metallerna; man saknar all kännedom om den ena

92 UTSIGTERNA DOCK STÖRRE FÖR GULDETS FRAMTIDA VÄRDEFASTHET.

af de faktorer, hvilka skola bestämma deras inbördes

värde.

Deremot ega vi för den andra faktorns bestämmande

en temligen pålitlig utgångspunkt icke blott i de siffror,

som här ofvan äro anförda, utan äfven i kännedomen om den

kommerciela utvecklingens nuvarande och framtida riktning.

Det är alldeles oneklig!, att handelsförbindelserna

för hvarje dag få allt större behof af ett lätt och billigt

bytesverktyg, och guldet, som redan erhållit en bestämd

öfvervigt såsom omsättningsmedel, skall derför utan allt

tvifvel i denna egenskap mer och mer uttränga silfret.

Häraf framgår tydligen en icke ringa sannolikhet för en

större fasthet i efterfrågan å guld, än i efterfrågan å

silfver; och då bytesmarknadens behof af rörelsemedel är

i oupphörlig tillväxt, samt detta behof hädanefter företrädesvis

kommer att framkalla efterfrågan å guld, skall

åtminstone derigenom guldet komma att ega en större

kraft än silfret att motstå den påtryckning, som en stark

produktion kan utöfva å dess värde.

Då vi sålunda i afseende på utsigterna för produktionen

eller anbudet veta ungefär lika litet om den ena

metallen, som om den andra, men i afseende på efterfrågan

ega åtminstone större sannolikhet för guldets begärlighet,

torde vi deraf vara berättigade till den slutsatsen,

att, för så vidt någon beräkning här är möjlig,

guldet äfven för framtiden torde komma att eg a

större värdefasthet än silfret.

Om det sålunda knappast kan förnekas, att guldet i

alla dessa hänseenden eger företräde framför silfret såsom

FARHÅGOR FÖR GULDMYNTSYSTEMET.

93

bytesmedel och värdemätare, har man dock mot dess användning

såsom sådant ofta plägat anföra, b urn dessa

företräden hafva sin betydelse endast för den stora eller

internationela handeln, och att de uppvägas af fullt motsvarande

olägenheter för det dagliga mindre utbytet inom

hvarje land. Isynnerhet sägas dessa olägenheter skola

komma att framträda i ett land sådant som Sverige, der

de små kapitaltillgångarna och de jemförelsevis låga priserna

i allmänhet måste göra bruket af så stora myntstycken

som de på 7, 14, 18 eller 36 Riksdaler ganska

sällsynt, och der det således icke kan finnas något starkt

och allmänt känbart behof af detta beqvämare och angenämare

bytesmedel, åtminstone icke så starkt, att det får

komma oss att förbise alla de mångfaldiga svårigheter,

som med antagandet af ny värdemätare och ny myntfot

måste vara förenade.

Från denna sida är ock anfördt såsom en betänklighet,

att under det vi genom ett guldmyntsystem för den

större handeln finge ett fullvigtig! och fullhaltigt lagligt

betalningsmedel i det nya guldmyntet, skulle det allra

största antalet af våra byten och den allra största delen

af vårt folk få nöja sig med det mindre fullgoda skiljemynt,

som det nya systemet troligen komme att gifva oss

i det nuvarande silfvermyntets ställe.

Man har med den senare invändningen berört en

sida af denna fråga, som Kommitterade icke kunnat lemna

ur sigte, enär den utan tvifvel är af största betydelse.

Det är, såsom Kommitterade här nedan få tillfälle att

närmare utveckla, fullkomligt riktigt, att antagandet af

p''u 1 d såsom värdemätare måste medföra förlusten af det

O

94

FARHÅGOR FÖR GULDMYNT,SYSTEMET.

full vigtiga och fullhaltiga silfvermynt, som för närvarande

gör tjenst såsom skiljemynt ända ned till beloppet af tio

öre, och att denna förändring hufvudsakligen skulle träffa

den mindre handeln eller det dagliga utbytet. 1 dessa

silfvermynts ställe skulle genom det nya på guld fotade

myntsystemet komma att införas ett skiljemynt, som till

sitt metallvärde med några procent understege prägelvärdet.

Dessa till värdet icke alldeles fullgoda skiljemynt

komme att göra tjenst såsom betalningsmedel åtminstone

för belopp understigande det lägsta guldmyntets valör,

och finge sålunda inom landet användning vid det största

antalet byten. Men deri ''torde dock föga anledning finnas

till farhågor, vare sig för landets eller för den enskildes

trygghet. Dels måste dessa skiljemynt nödvändigt

uppehållas vid ett silfvervärde, som temligen nära motsvarar

prägelvärdet, på det icke deras eftergörande för

enskilde matte blifva en alltför lockande affär; dels komma

de ock att utgöra en till värdet ganska obetydlig del af

landets rörelsemedel, då ju hvarje myntstyckes låga valör

gör, att det hastigt omlöper ur hand i hand, och alltså

en jemförelsevis ringa mängd deraf fyller beliofvet för ett

stort antal byten.

Men deremot kommer antagandet af ett guldmyntsystem

att i afseende å bytesmedlens beskaffenhet medföra

en annan förändring af icke ringa betydenhet för

landet så val som för den enskilde. Det är en knappt

nämnvärd fördel af de på silfver grundade myntsystem,

att de kunna förse landet med ett fullgodt skiljemynt;

ty för de små betalningar som med dessa mynt verkställas,

är det af föga vigt, om prägelvärdet med några

SILFVEBMYNTSYSTEMET OCH SEDELSTOCKEN.

95

procent öfver skjuter metallvärdet; men det är en högst

väsendtlig olägenhet, att dessa myntsystem omöjligen kunna

lemna något mynt, som lämpar sig för större eller medelstora

betalningar; ty följden blir, att för alla sådana betalningsposter

måste rörelsen använda sedlar, eller ett

bytesmedel, som i sig sjelf! icke eger något värde alls.

Det är helt naturligt, att. i ett land med silfvermyntsystem

omsättningsmedlet skall utgöras, såsom t. ex. hos oss,

l:o af en högst liten myntstock (3 å 4 millioner Rdr),

bestående af 10-, 25- och 50-ören samt 1-riksdalrar, och

2:o af en mycket stark sedelstock uppgående till öfver

40 å 50 millioner och bestående af 100-, 50-, 10-, men

äfVen af 5- och 1-riksdalerssedlar. Det är nämligen i hög

grad obeqvämt att medföra silfvermynt till verkställande

af betalningar utöfver 10 å 12 Riksdaler, och banksedeln

har derför hos oss blifvit det naturliga bytesmedlet, vid

hvilket vi så vänjt oss, att den kommit till allmän användning

äfven för mindre betalningsbelopp, der silfvermyntet

utan särdeles svårighet skulle kunna begagnas.

Kommitterade anse sig icke behöfva vidlyftigt orda

om vådorna och olägenheterna af ett sådant system, ty

dessa hafva redan förut vid flera tillfällen blifvit tillräckligt

framhållna, och man har isynnerhet vid talet om

bankernas sedelutgifning mer än nog gifvit tillkänna, att

landet icke anser sig fullt tryggadt vid detta omsättningsmedel.

Det torde också knappt kunna förnekas, att

bristen på klingande valuta i den dagliga rörelsen är ett

ondt, som knappast uppväges af den inbesparing landet

gör på sitt nuvarande billigare bytesmedel. Denna brist

låter sig redan under lugna tider förmärka genom pen

-

96 GULDMYNTSYSTEMET OCH SEDELSTOCKEN.

ningemarknadens öfverdrifna känslighet för rubbningarne

i Riksbankens metalliska kassa, och under oroliga tider

skulle den utan tvifvel kunna komma öfver oss med stora

faror. Ett land, sådant som Sverige, som vid sidan af

mäktiga grannar alltid måste hålla sig beredt för oförmodade

tillfälligheter, torde icke utan stor våda kunna

underlåta att skaffa sig, jemte Riksbankens hvalf, äfven

ett annat förvar för sin klingande valuta, underlaget för

den allmänna rörelsens kredit.

Men för dessa olägenheter gifves det föga hjelp, så

länge myntsystemet är grundadt på eu metall, hvars ringa

värde gör, att densamma icke kan utpräglas till mynt af

högre valör. Sedelstockens storlek bestämmes för närvarande

helt naturligt af rörelsens behof, och det vore

visserligen en högst olycksbringande åtgärd att vilja inskränka

densamma, utan att på samma gång fylla marknadens

behof medelst erbjudande af ett annat beqvämt

bytesmedel. Men sådant är icke möjligt utan att öfvergå

till ett guldmyntsystem. Våra banksedlar af smärre valörer,

livilka nu spela eu så betydande röle vid all daglig

handel och vandel, kunna omöjligen ersättas af den

tunga och obeqväma silfverspecien; men de blefve nästan

öfverflödiga genom Carolinen och 25 tf.-stycket, hvilka

utan tvifvel skulle komma att användas vid medelstora

betalningar och derigenom bereda oss ett tillräckligt underlag

af verkligt mynt för vår marknads behof.

Hvad åter beträffar förhållandet mellan den fördel,

som anslutningen till ett internationelt guldmyntsystem

skulle medföra för vår större handel, och de olägenheter,

som den deraf vållade rubbningen i myntväsendet skulle

OLÄGENHETER AF MYNTREFORMEN.

97

bereda det dagliga mindre utbytet, visar detta sig något

olika allt efter den synpunkt, hvarifrån det betraktas. För

den talrika klass af medborgare, hvilka af penningemarknadens

behof icke hafva någon annan erfarenhet, än den

som förvärfvas i den mindre handeln i saluboden och på

torget, skall förändringen otvifvelaktigt förete otaliga svårigheter,

men hardt nära omärkliga fördelar. Och man

får alldeles icke fördölja, att dessa olägenheter i sjelfva

verket måste blifva rätt besvärliga. De skola under flera

år komma att ofta framträda vid många slags affärsuppgörelser.

Köpare eller säljare skola i begynnelsen förlora

på de ej sällan oberäkneliga skilnaderna mellan de gamla

varupriserna och de motsvarande prissättningarna i det

nya myntet; borgenärer eller gäldenärer skola känna sig

i osäkerhet vid öfvergången från den ena värdemätaren

till den andra; räkenskapsförare och kassaförvaltare skola

känna sig besvärade af dubbla räkningar eller af tilläggsprocenter

och kursbestämmelser mellan silfver och guld.

Alla skola de mycket snart förglömma och förbise förändringens

fördelar, vid hvilka man vänjer sig utan svårighet,

men länge och ofta påminnas om dess olägenheter,

med hvilka man aldrig känner sig belåten.

Lagstiftaren får dock icke väga reformerna efter sådan

vigt; för honom gäller en synpunkt, som omfattar

hela samhällets intressen, och från hvilken ögonblickets

förlägenheter jemföras med framtidens fördelar. Såsom

Kommitterade redan sökt visa, är det utan tvifvel en

vigtig kulturfråga, som framträder i förslaget om ett

iuternationelt myntsystem, och just derför tränger det sig

ock fram med sådan styrka, att det, enligt deras för

7

-

Myntkommitténs Bet.

98

VIDARE INVÄNDNINGAR MOT EN SVENSK MYNTREFORM.

menande, icke ens i vårt land låter sig afvisa på grund

af några mer eller mindre giltiga betänkligheter.

Man torde måhända vilja framställa den invändningen,

att då hvarje större framtidstanke behöfver stödet af ett

känbart praktiskt behof, och då fördelarne af ett internationelt

myntsystem naturligtvis äro mest i ögonen fallande

för de folk, som ega de största internationela handelsförbindelserna,

så måste det i första rummet tillhöra

dessa folk att förverkliga en sådan tanke, sedan de kommit

till insigten af ett sådant behof. Sverige är ju vida

mindre än Frankrike, England och Nord-Amerika i behof

af denna förändring, och det särskildta intresse, som skulle

påkalla densamma, har här eu ojemförligt mycket mindre

vigt än det intresse, som framför allt begär, att utbytet i

ro måtte få skötas efter vedertagen sed. Vi skulle väl

derför åtminstone kunna begära att få afvakta andra länders

erfarenhet af förändringens verkningar, innan vi besluta

oss för att i silfrets ställe antaga guld till värdemätare

och att i riksdalerns ställe antaga en ny och för

oss främmande myntenhet, innan vi underkasta oss en

mängd allt för säkra olägenheter för att vinna några för

oss temhgen obetydliga fördelar.

Vid denna invändning må dock först och främst anmärkas,

att fördelarne af den föreslagna förändringen icke

ens för oss äro så alldeles obetydliga, som mången velat

påstå, eller så helt och hållet inskränkta till den klass

inom samhället, som står i direkt förbindelse- med utlandets

affärsverld. Det internationela myntsystemets fördelar

inskränka sig för oss icke ensamt dertill, att det för

vår, i jemförelse med andra länder, mindre betydliga inter

-

SVERIGES KOMMERCIELA FÖRDEL ÅR AF MYNTREFORMEN. 99

nationela handel skulle undanrödja de hinder, som olika

mynträkningar för närvarande vålla vid förbindelserna

med främmande länder. Dertill kommer äfven, att ett

sådant myntsystem skulle befria vårt land från de här

förut omnämda förluster, hvilka vi just i det mindre utbytet

lida till följd af vårt nuvarande mynts förvexling

med det danska, det norska och det preussiska. Och

emedan det intemationela myntsystemet måste vara grundadt

på guld såsom värdemätare, skulle vi dessutom genom

dess antagande vinna en fördel, hvilken ögonskenligen

vore hela landets, och som vi knappast nog snart

kunna skynda att tillegna oss. Det är obestridligt, att

våra handelsförbindelser under de senaste årtiondena undergått

en betydande förändring. Sverige hör ej längre

”till den grupp af stater, der mark banco utgör den kommerciela

räkneenheten”; det har brutit de skrankor, som

under århundraden bundit dess handel vid de nordtyska

staterna, och dess vexelslutv) uppgöras derför allt mer

och mer i andra valutor än de tyska. Det är med England

och Frankrike som vårt land numera eger sina största

kommerciela förbindelser2), och det är icke i silfver

utan i guld, icke i thaler eller mark banko, utan i pund

sterling eller francs, som de af dessa förbindelser framkallade

liqvider verkställas. Men härtill kommer såsom

något ännu vigtigare, att frågan egentligen icke är, huruvida

Sverige bör åtaga sig en uppoffring och underkasta

sig olägenheter, för att vinna en större eller mindre fördel

i sin beröring med utlandet; utan frågan är, huruvida

’) Se Bil. Litt. M, tab. öfver vexelsluten.

2) Se Bil. Litt. L, tab. öfver exporten och importen.

100

ROMMITTEKADES SLUTSATSER AP DET OFVAN FRAMSTÅDDA

vi, genom att ingenting göra och ingenting förändra, kunna

undandraga oss uppoffringen och gå fria från olägenheterna.

Kommitterade hafva redan visat,

att i England, Frankrike och Amerika utmyntningen

utgjorde

under åren 1825—49: guld............ 48.8 %,

silfver ...... 51.2 %,

men under åren 1850—68: guld............ 92.5 %,

silfver...... 7.5 %,

att äfven om de Tyska staterna — der silfver

ännu är värdemätare — och Österrike tagas med i räkningen,

utmyntningen i de länder, som åt den vesterländska

civilisationen lemnat den största delen af dess rörelsemedel,

utgjorde

under åren 1857—67: guld............. 81.7%,

men silfver endast 18.:! %,

och att sålunda guldet under de två sista årtiondena

arbetat sig fram såsom den vesterländska civilisationens

hufvudsakligaste bytesmedel.

De hafva derjemte sökt visa, hnruledes denna guldets

makt att framfor silfret göra sig gällande såsom bytesmedel

alldeles icke berott på några konstlade förhållanden,

utan just på de egenskaper, som göra det för sådant

ändamål företrädesvis lämpligt.

Då det således icke kan vara att befara, att detta

bättre bytesverktyg, sedan det en gång blifvit kändt och

erkändt, åter skall af det sämre utträngas, likasom helt

visst icke trästocken skall återkomma i plogens ställe,

eller handslagan i tröskmaskinens; då det häraf är en

MED AFSEENDE Å SVERIGES ÖFVERGÅNG TILL GULDMYNTSYSTEM. 101

naturlig följd, att detta allt allmännare antagna bytesmedel

äfvenledes måste blifva den enda värdemätaren;

och då det förr eller senare skall visa sig vara omöjligt

för ett land sådant som Sverige, att ensamt behålla silfver

såsom värdemätare och bytesmedel,

så är det tydligt, att frågan för oss egentligen är en

tidsfråga, huruvida vi nu eller längre fram skola verkställa

öfvergången till ett på guld grundadt myntsystem.

Då det vidare ligger i sakens natur, att just en förändring

af denna beskaffenhet omöjligen kan i framtiden

verkställas med större lätthet eller större fördel än för

närvaraade;

då den tvärtom för hvarje år af vår utveckling måste

blifva allt svårare att verkställa, i samma män som

de band, hvilka fästa oss vid det närvarande myntsystemet,

blifva flera och starkare;

då, särskilt med afseende å den direkta kostnaden

för sjelfva öfvergången, vårt land löper fara att göra

ganska betydliga förluster, så vida det icke skyndar sig

att komma före de länder, Tyskland, Ryssland, Holland,

som genom sin öfvergång från silfver- till guldmyntsystem

helt visst skola nedtrycka silfrets och höja guldets

pris på verldsmarknaden, till förlust för de mindre stater,

som efter dem skulle vilja verkställa ett liknande utbyte;

då slutligen just det lifliga intresse, hvarmed den

internationela myntfrågan nu öfverallt är omfattad, tydligen

gifver tillkänna, att den tidpunkt är inne, då guldet när

som helst kan blifva antaget som bytesverktyg äfven i

de större stater, der myntsystemen hittills varit grundade

på silfver;

102 SVERIGE BÖR JU FÖRR DESS HELLER ANTAGA GULD SAS. VÄRDEMÄTARE.

så anse sig Konnnitterade deraf kunna draga den

slutsatsen:

att vi, genom att nu ingenting göra och ingenting

förändra, visst icke kunna undandraga oss uppoffringar

och gå fria från olägenheter;

att vi tvärtom derigenom endast skola bereda, antagligen

oss sj elfva, och med säkerhet våra närmaste efterkommande,

betydligt mycket större olägenheter och vida

känbarare uppoffringar, än dem vi nu för förändringens

genomförande skulle hafva att underkasta oss;

att vi derför, till undvikande af onödiga uppoffringar

och för att icke låta sådane för myntreformen gynnsamma

förhållanden gå oss ur händerna, då t. ex. prisnoteringarna

på verld smarknaden å de ädla metallerna visa en större

stadga, och våra egna handelskonjunkturer ställa sig fördelaktigt,

böra icke dröja med att begynna denna reform,

hvilken, såvida icke dess verkningar skola blifva allt för

känbara, måste fordra tid för sitt fullständiga genomförande

;

och att alltså statsmakterna ju förr desto hellre böra

förena sig om ett beslut, att i silfrets ställe antaga

guld såsom värdemätare.

Då Kommitterade sålunda velat förorda Sveriges öfvergång

till ett på guld grundadt myntsystem, hafva de

dervid afsett, att, såsom förut silfret, skulle hädanefter

guldet antagas till ensam värdemätare. Våra häfdvunna

rättsförhållanden gifva ingen anledning till att införa dubbel

DEN DUBBLA VÄRDEMÄTARENS UPPKOMST.

103

värdemätare; men då sj elfva öfvergången kommer att

kräfva vissa afvikelse!- från denna grundsats, och enär

det är vigtigt ått icke gifva anledning till en felaktig

uppfattning af de transitoriska bestämmelser, som här

nedan komma att föreslås, hafva Kommitterade ansett

nödigt att i korthet beröra frågan om den dubbla värdemätaren

— eller det i Frankrike s. k. ”systörne du

double étalon”.

Den dubbla värdemätaren (le double étalon; Doppelwährung;

double standard), som tid efter annan förekommit

i de Europeiska staterna, var ursprungligen en

helt naturlig följd af de behof, som uppväxte med handelsrörelsens

utveckling, och af de föreställningar om myntet,

som för icke längesedan voro allmänt rådande. Då den

utvidgade bytesmarknaden begynte kräfva mynt af olika

metall för olika slag af byten, trodde sig regeringarne

bäst tillgodose köpares och säljares beqvämlighet och bäst

befordra dessa olika myntsorters samtidiga omlopp, genom

att bestämma ett visst värdeförhållande mellan mynten af

guld och mynten af silfver. De bägge metallernas, af

lagstiftningen oberoende, värdeförändringar kommo dervid

så mycket mindre i betraktande, som man vid denna tid

i allmänhet trodde, att myntets värde hufvudsakligen bestämdes

af den åsätta prägeln. Vanligen hade värdemätaren

i dessa länder ursprungligen varit silfver, och

öfvergången till dubbel värdemätare skedde då derigenom,

att man åt de guldmynt, som utpräglades, gaf ett visst

värde i det förut gängse silfvermyntet. Man föreskref

sålunda t. ex. i England år 1717, att då 62 shillings

myntades af ett troypound silfver af ^ finhet, skulle af

104

DEN DUBBLA VÄRDEMÄTARENS GRUNDFEL.

ett troypound guld af H finhet präglas 44l guinéer, hvar

till 21 shillings, eller tillsammans 9341 shillings, d. v. s.

att 5.5685 gm. fint silfver skulle betala lika mycket som

0.366! gm. fint guld eller eu shillings värde. I Frankrike

infördes år 1803 i samma lag, som fastställde, att 5

gr. silfver af 0.9 finhet skulle utgöra eu frank, äfven

den bestämmelsen, att guldmynt med åsatt värde i frank

skulle utpräglas: 1 kilogram guld af 0.9 finhet till

3100 francs. Härigenom var stadgadt att 0.2903 gm.

fint guld skulle betala lika mycket som 4.5 gram fint

silfver eller en franks värde. Man hade alltså, vid dessa

tillfällen, bestämt värdeförhållandet mellan silfver och guld

i England som 1 : 15.21 och i Frankrike som 1 : 15.no.

Det är imellertid ögonskenlig!, att ett sådant system

först och främst strider mot tankens ovilkorliga fordran,

att värdemätaren, så vida den skall vara den enhet, till

hvilken alla värden skola hänföras, nödvändigt måste vara

en; och tillika har äfven erfarenheten visat, att lagen alltid

varit vanmäktig, då den försökt att göra guld och

silfver på samma gång till värdemätare.

Guldets och silfrets värde är nämligen lika litet som

andra varors värde oföränderligt, och lagstiftningen skall

derför fåfängt försöka att dem emellan bestämma ett oföränderligt

värdeförhållande. Detta förhållande har under

en period af tre och ett hälft århundrade från 1 : 10 småningom

förändrats ända till 1 : 16; under de sista 25 åren

i Europa vexlat mellan 1 : 15.87 och 1 : 15.21; visar för

närvarande visserligen en hög grad af fasthet, men kan

naturligtvis aldrig vara fullt skyddadt för hastiga omkastningar.

När nu lagen om den dubbla värdemätaren,

FÖLJDERNA AF DEN DUBBLA VÄRDEMÄTAREN.

105

sådan den i Frankrike gäller, egentligen innebär, att

hvarje gäldenär eger att betala sin skuld af t. ex. 3100

francs antingen med 1 kilogram guld af 0.9 finhet, eller

med 15t kilogram silfver af samma finhet, båda i myntad

form, är deraf en gifven följd, att gäldenären, så snart

han å marknaden kan förskaffa sig 1 kilogram guld för

t. ex. 151 kilogram silfver, betalar skulden icke med I5t

kilogr. silfver utan med 1 kilogr. guld; så snart han åter

för 1 kilogr. guld skulle få betala 15| kilogr. silfver,

infriar han skulden icke med 1 kilogr. guld, utan med 15i

kilc%r. silfver. I de länder, der den dubbla värdemätaren

är gällande, kommer derför alltid den metall till användning

såsom bytesmedel, hvilken för ögonblicket å marknaden

står i verkligt värde lägre än det lagbestämda värdet ’).

Just härigenom har ock detta system, öfverallt der

det tillämpats, framkallat följder, hvilka, efter en under

århundraden dyrt köpt erfarenhet, nu ändtligen synas

hafva väckt allmän misstro till detsamma. Dess olägenheter

hafva nämligen icke blott framträdt deruti, att rättsförhållandet

mellan fordringsegare och gäldenärer blifvit

förvridet, utan de hafva äfven för staterna visat sig ganska

känbara, derigenom att samma bestämmelser vållat

oupphörliga rubbningar i deras myntväsen.

Då det nämligen är en oafvislig ekonomisk lag, att

hvarje vara söker sig den fördelaktigaste marknaden, och

'') Åtskilliga författare hafva föreslagit att i stället för ordet ”dubbel värdemätare”

använda någon annan benämning, som bättre skulle uttrycka dess

nyssnämda egenskaper, t. ex. blandad eller alternativ värdemätare (Mischwährung,

alternativ-Währung). Kommitterade hafva dock ansett lämpligast

att bibehålla en term, som redan hunnit blifva teknisk,'' är allmänt rätt förstådd

och icke egentligen innebär någon oriktighet.

106 FÖLJDERNA AF DEN DUBDLA VÄRDEMÄTAREN.

då guld och silfver ju icke äro annat än varor, hvilkas

värden vexla på olika orter och under olika tider, måste

försöken att i ett visst land gifva dessa varor ett oföränderligt

värde nödvändigt leda till än den ena, än den

andra metallens utströmmande ur landet. Så snart endera

metallen å utländsk marknad uppgår till ett värde, tillräckligt

öfverstigande det pris, hvartill den erhålles i ett

land med dubbel värdemätare, blifver den naturligtvis, så

vida ej särskilda förhållanden lägga hinder i vägen, föremål

för en spekulation, som drager vinst af denna genom

lagstiftningen skapade prisskillnad.

Sådant har förhållandet varit i hvarje land, som under

upprätthållandet af handelsförbindelser med den o Pri g a

verlden velat bestämma ett dylikt värdeförhållande mellan

mynt af olika metall. De hafva vid hvarje märkbarare

höjning i endera metallens allmänt gällande pris sett sina

af denna metall präglade mynt dragas ur den inhemska

rörelsen och utföras till den marknad, der deras metallvärde

stått högst. Under den tid, då de statsekonomiska

grundsatserna sådant medgåfvo, sökte man genom exportförbud

hämma detta i sig sjelft lofligt och naturliga tillgodogörande

af myntets verkliga värde, och ville sålunda

genom ännu ett konstladt medel bota de olägenheter, som

lagstiftningen sjelf framkallat; men förbuden visade sig i

detta fall mer än någonsin overksamma. Ett annat sätt

att söka afhjelpa svårigheterna af de värdeförändringar,

som man icke kunde genom lagbestämmelser förhindra,

var att tid efter annan vidtaga sådana förändringar i det

lagbestämda värdeförhållandet mellan de olika mynten,

att detta i någon mån öfverensstämde med det å mark

-

FÖLJDERNA AF DEN DUBBLA VÄRDEMÄTAREN.

107

nåden gällande. Så har t. ex. England allt sedan 1300- talet sökt reglera silfver myn tets och guldmyntets inbördes

värde, men icke kunnat det annorledes än genom att oupphörligen

rubba sina myntordningar efter guld- och silfvervärdets

förändringar, och ändock alltid funnit sina bemödanden

att tillfredsställa den inrikes marknadens behof

af bytesmedel gäckade genom den allmänna verldsmarknadens

makt att draga till sig det mynt, som der tillfälligtvis

varit bättre betaldt. England hade ursprungligen ett

silfvermyntsystem; förskaffade sig derefter guldmynt, som

präglades till visst värde i silfver; öfvergick sedan i begynnelsen

af förra århundradet till fullständigt laglig ”double

standard”; befann sig derpå inom kort hafva guld till

hufvudmynt och måste slutligen, till undvikande af ytterligare

förvecklingar, år 1816 upphäfva silfver myntets egenskap

af ovilkorligen lagligt betalningsmedel. Under denna

tid hade förhållandet mellan de bägge metallernas värde

ständigt förändrats, i det silfret nästan oupphörligt fallit i

förhållande till guldet, och Englands myntsystem hade

troget följt med alla dessa förändringar, från förhållandet

1 : 9.3 till förhållandet 1 : 15.57 och sist 1:15.21; men huru

regeringen än förändrade och jemkade, lyckades den aldrig

att träffa ett sådant värdeförhållande mellan de olika mynten,

att de samtidigt kunde hållas i omlopp. Det hjelpte

icke att dem emellan fastställa samma värdeförhållande,

som för tillfället rådde på marknaden mellan silfver och

guld; ty så snart guldvärdet efter hvarje sådan jemkning

ytterligare stigit, gick guldmyntet nu som förut öfver till

Holland och Frankrike, och England fick behålla allenast

sitt silfver. Det hjelpte icke heller, att till förekommande

108 FÖLJDEBNA AF DEN DUBBLA VÄRDEMÄTAREN.

af dessa spekulationer sätta guinéernas värde högre, än

guldvärdet på marknaden, ty då uppköptes för dem allt

fullvigtig! silfvermynt för utlandets räkning, och England

förlorade sitt silfver, ända tills fullkomlig brist uppstod äfven

på skiljemynt.

I öfriga stater, der den dubbla värdemätaren varit införd,

hafva liknande företeelser öfverallt framträdt. Närmast

vår tid ligger den bekanta inverkan, som den dubbla värdemätaren

utöfvat på Frankrikes myntsystem. Man såg detta

land, som 50 år förut hade fastställt det lagliga värdeförhållandet

mellan silfver och guld såsom 1 : 15.5, i följd

af silfverprisets stigande med 2 till 3 procent under loppet

af 1850-talet förlora hela sitt förråd af silfvermynt; och det

är till följd af denna hastiga omkastning i metallernas

värde, som det nu för närvarande i verkligheten eger ett

guldmyntsystem, hvilket man likväl förr eller senare skall

mista, såvida en omkastning ånyo inträder i förhållandet

mellan de ädla metallernas värde.

Trots dessa erfarenheter har man likväl just i Frankrike

med största envishet påyrkat bibehållandet af ett en

gång för alla lagbestämdt värdeförhållande mellan guldoch

silfvermynten, och till stöd för denna åsigt hafva åtskilliga

mer eller mindre hållbara skäl blifvit uppgifna.

Det vigtigaste, som i detta hänseende blifvit anfördt, är

den af Wolowski uppställda tlieori, enligt hvilken den dubbla

värdemätaren skulle inom myntväsendet, såsom skydd mot

olycksfall och rubbningar, göra samma nytta som fallskärmen

och kompensationspendeln, der de komma till

användning.

wolowskis ”fallskåems”-thboei.

109

Den dubbla värdemätaren skall, efter Wolowskis förmenande,

vara det enda medlet att förekomma dessa rubbningar

i bytesmedlets värde, som för alla rättsförhållanden

äro så betänkliga, och hvilka med antagande af ett internationelt

bytesmedel skulle blifva än mera fruktansvärda.

Det land, som endast åt en metall tillerkänner egenskapen

af laglig värdemätare, är ohjelpligen utsatt för alla vexlingar

i denna metalls värde. Om man deremot har mynt

af tvänne olika metaller, mellan hvilka lagen bestämmer

ett visst värdeförhållande, blir deraf eu följd att, om endera

genom ett förökadt anbud faller under det genom lagen

fastställda pari, skola alla gäldenärer välja mynt af denna

metall till att dermed betala sina skulder; den skall då på

marknaden blifva i samma mån starkt efterfrågad, och

denna af lagen framkallade efterfrågan skall bilda likasom

en fallskärm, som hindrar dess vidare värdeförminskning.

Enligt Wolowskis åsigt är det derför hvarken för Frankrike

skäl att upphäfva de tryggande lagbestämmelser det

för närvarande eger, ej heller för de öfriga nationerna

redligt, att, vid öfvergången till ett internationelt myntsystem,

grunda detta allenast på den ena af de ädla metallerna.

Det som vid denna mera snillrika än hållbara theori

först faller i ögonen är, att enligt densamma skulle den

dubbla värdemätaren icke, såsom man fordom menade,

vara till för att hålla guld- och silfvermynt samtidigt i

rörelsen, utan endast för att förekomma det den ena eller

den andra af dessa mynt måtte allt för mycket eller allt

för hastigt sjunka i värde. För detta ändamål synes den

också vara ett verksamt medel; hvad den kan åstad

-

Ilo WOLOWSKIS FÖRSVAR FÖR DEN DUBBLA VÄRDEMÄTAREN.

komma visade sig ju t. ex. senast deruti, att Frankrikes

double étalon onekligen bidragit att hejda guldets värdefall

efter år 1848. Kanhända skall den ock för en längre tid

kunna förhindra det värdefall, som för närvarande synes

förestå silffet. Så länge i Frankrike, Schweitz, Belgien

och Italien silfret betalas till ett pris af 00 hi pence per

oz. st. silver, så länge skall denna metall svårligen kunna

betydligt falla under detta pris. Om det, till följd af ökadt

anbud och minskad efterfrågan, på den allmänna verldsmarknaden

begynner att sjunka i värde, skall det i Frankrike,

Schweitz, Belgien och Italien ovilkorligen finna efterfrågan,

•emedan det der måste mottagas till pris af 60jf

pence per oz. st. s., och denna efterfrågan skall fortfara så

länge, som dessa länder ega något guld att gifva i utbyte.

Först när de fullständigt tömt sitt guldförråd och i stället

fyllt sin allmänna rörelse med silfver, först då skall denna

metall kunna undergå en betydligare värdeförminskning;

och de nämda fyra länderna skola alltså utan tvifvel kunna

berömma sig af, att i det längsta hafva uppehållit silfrets

värde. Skedde sedan en omkastning i produktionsförhållandena,

så att guldet i sin tur begynte att falla å marknaden,

skulle de fyra länderna ånyo ställa sig såsom en

fallskärm för denna metall, och ända till yttersta skärfvel!

utbetala sitt dyrköpta silfver för att dyrt återköpa sitt guld.

Det är nu dessa uppoffringar för de bägge metallernas

uppehållande i värde, som Europas öfriga länder skulle

åtaga sig att dela med Frankrike och de tre konventionsstaterna.

Härvid framställer sig dock ovilkorligen en fråga, som

är afgörande med afseende å de slutsatser Wolowski af

ANMÄRKNINGAR VID DENNA THEORB 111

denna, i sig sjelf riktiga, uträkning dragit till förmån för

den dubbla värdemätaren. Hvad är det egentligen som

gör, att ett land med dubbel värdemätare sålunda till eu

viss grad kan reglera de ädla metallernas pris? Hvem är

det som i ett sådant land betalar kostnaden för en sådan

efterfrågan, hvilken öfverbjuder den öfriga ver Iden och

derigenom uppehåller ett sjunkande metallvärde? Naturligtvis

alla de, som i detta land äro genom lagens bestämmelser

tvungna att mottaga metallen till ett värde, öfverstigande

det gällande priset. Men när man talar om nödvändigheten

att uppehålla metallernas värde och faran af

att utsätta sig för vexlingarna i detta värde, hvem är det

väl man vill skydda för dessa faror? Naturligtvis dem,

som hafva att mottaga betalningar i dessa metaller, och

som genom deras värdefall skulle göra förluster. Då nu

det medel man vill använda för att uppehålla metallvärdet,

d. v. s. skydda dem, hvilkas eganderätt i viss mån beror

af denna silfrets eller guldets värdefasthet, just består uti

att legalisera något, som i sjelfva verket kränker eganderätten,

så ligger ju deri den skarpaste kritik af hela systemet

; det åstadkommer i verkligheten motsatsen af hvad

det skulle afse; det förstör hvad det enligt den s. k.

skärmstheorien egentligen skulle beskydda.

Den dubbla värdemätarens betydelse ligger sålunda

hvarken deruti, att den underlättar det samtidiga omloppet

af tvänne olika myntsorter, ej heller deruti, att den bidrager

till att skydda för värdemätarens egna värdeförändringar;

erfarenheten har visat, att den tvärtom i de

länder, der den varit införd, skiftesvis bortdrifvit än den

ena än den andra metallen, och att den för hvarje för

-

112 DEN DUBBLA VÄRDEMÄTARENS VERKLIGA BETYDELSE.

ändring i metallvärdet låtit följderna gå ut just öfver dem,

som verkligen behöfde ett skydd mot dessa förändringar.

Den kan derför svårligen komma i fråga att på något ställe

införas; den har redan mött enhälligt motstånd i alla de

länder, med hvilka Frankrike nyligen fört underhandlingar

om ett internationelt myntsystem; den förkastades af 1867

års Konferens och nu senast af 1869 års Commission monétaire,

och det är knappast antagligt, att Frankrike skall

våga att bibehålla densamma, om utsigterna förökas för

ett vidare fall i silfrets värde, ty en sådan händelse skulle

då ofelbarligen åter beröfva Frankrike det guldmynt, som

1850-talets konjunkturer påtvingade landet.

Deremot eger den dubbla värdemätaren onekligen den

ganska vigtiga betydelsen, att den hittills varit ett medel

för öfvergång från eu värdemätare till en annan, vanligen

från silfver till guld, och såsom ett sådant medel torde

den äfven för någon tid vara nödvändig för de stater,

hvilka vilja öfvergå till eu ny värdemätare. I hvad mån

lagstiftningen äfven i vårt land kan vara föranlåten att

vidtaga dylika bestämmelser, torde Kommitterade få tillfälle

att framställa vid frågan om sj elfva öfvergången till

det nya myntsystemet och de dermed förknippade åtgärder.

Med hvad här ofvan är anfördt rörande olämpligheten

af en dubbel värdemätare och om nödvändigheten att till

ensam värdemätare antaga guldet, vilja Kommitterade

dock ingalunda hafva förnekat, att silfret äfven för framtiden

måste komma till användning för utbytets behof.

Guldet är ögonskenligen brukbart allenast vid större eller

medelstora liqvider, och den dagliga handeln behöfver nödvändigt

mynt af låg valör för verkställande af smärre

SKILJEMYNTETS STALLNING INOM GULDMYNTSYSTEMET. 113

betalningar. Ett myntsystem grundad!; på guld måste behålla

silfret för liqvider af sådane belopp, som falla under

det lägsta guldmyntets värde, och till och med koppar för

de allra lägsta betalningsbeloppen. Men ett hufvudsakligt

vilkor härvid är, att de skiljemynt, som präglas för nyssnämda

ändamål, icke erhålla samma karakter af verkligt

mynt, som man tillerkänner de af guld präglade myntstyckena.

De få icke af lagen erkännas såsom betalningsmedel

till obegränsadt belopp, ty med detsamma vore

mellan dem och det verkliga myntet faststäldt ett lagligt

värdeförhållande, och sålunda den dubbla värdemätaren införd.

Skiljemynten äro också icke afsedda att vara bytesmedel

för större affärsuppgörelser, utan att göra tjenst vid

det mindre utbytet; de hafva sitt eget naturliga område, och

deras betalningskraft behöfver icke derutöfver utsträckas.

Genom iakttagande af den omständigheten, att bytesmarknaden

helt naturligt är delad i tvänne hufvudafdelningar,

den lilla och den störa handeln, hvar med sina särskilda

anspråk på bytesmedlets egenskaper, kommer man

sålunda till den slutsatsen, att ett myntsystem, som skall

tillfredsställa bägge dessa fordringar, måste vara grundad!

allenast på en metall, guldet, såsom värdemätare, men

att det tillika måste upptaga silfret och kopparen såsom

myntmetaller för det mindre utbytets behof och såsom lagligt

betalningsmedel endast inom ett begränsadt belopp,

hvars bestämmande beror af hvarje lands särskilda förhållanden.

Sedan den internationela myntfrågans stora betydelse

blifvit nästan enhälligt erkänd, och åsigterna likaledes för

8

-

Myntkommitténs Bet.

114 MENINGSSKILJAKTIGHETER VID VALET AF INTEBNAT. MYNTSYSTEM.

enat sig om guldets afgjord a företräde såsom ensam värdemätare,

liar den åsyftade reformens egentliga tvistepunkt

blifvit frågan om den för det gemensamma systemet lämpligaste

myntfot. Meningsskiljaktigheterna hafva härvid

berott ej allenast på olika åsigter om det ena eller det andra

systemets användbarhet för internationela behof, utan äfven

på rent nationela fördomar och antipathier. Obenägenheten

att underkasta sig de rubbningar, som medfölja hval jo mera

genomgripande förändring af myntsystemet, har vållat att

hvart och ett af de större kulturfolken åt sitt eget myntsystem

velat tillerkänna de egenskaper, som skulle göra det företrä.

desvis tj enligt för internationela behof, och tvisten torde derför

svårligen kunna annorledes slitas än derigenom, att något

af de rivaliserande systemen erhåller en sådan faktisk öfvervigt,

som tvingar de öfriga länderna att antaga detsamma.

I första rummet ställer sig naturligtvis det af 1865 års

konvention antagna och af 1867 års konferens förordade

Franska guldfranc systemet. Dess förhållande till öfriga

länders mest betj^dande guldmynt torde lättast inhemtas

af följande tabell:

Vigt,

gram.

Finhet.

Fint guld.

gram.

Värde i

Guldfranc.

1 frankrike

och Konvent, staterna:

j

5 francs.....................

I.6129

O.9OO

1.4516

5.

20 francs.....................

6.4516

O.9OO

5.8065

20.

25 francs...................

8.0645

O.9OO

7.2581

25.

Amerika:

\

■

1 Dollar.......................

1.6718

O.9OO

I.5046

5.l826

■ 5 Dollar (half-Eagle)..

8.3590

O.9OO

7.5232

25.9131

1 Ryssland:

Halfimperial......;........

6.5441

O.9167

5.9988

20.6624

| England:

Sovefeign .. .................

7.9880

O.9167

7.3223

25.221 3

1 Spanien:

Dublon .....................;

8.3870

O.9OO

7.54S3

25.9996

IN VÄNDNING ÅR MOT FRANSKA GULDFRANCSYSTEMET.

115

De som förordat guldfrancsystemets antagande hafva

alla varit ense derom, att dess framgång hufvudsakligen

beror på möjligheten att förskaffa internationelt erkännande

åt 2 5-fr.-stycket, genom hvilket det Franska systemet står

i närmaste beröring med de båda myntsystem, som jemte

detsamma inom liandelsverlden ega största betydenhet, det

Engelska och det Amerikanska. Såsom af jemförelsetabellen

synes, innehåller det förras sovereign 0.0643 och

det senares half-eagle 0.2651 gram fint guld mer än 25-fr.- stycket, och eu reduktion af dessa länders guldmynt vore

sålunda erforderlig. Men just i denna punkt hafva, såsom

redan blifvit omnämdt, meningarne både i England och

i Amerika varit delade, och under det man väntat på afgörandet

af denna tvistefråga, hafva åtskilliga andra förslag

till ett internationelt myntsystem blifvit framlagda.

Mot den Franska guldfranc’n, såsom grundval för ett

internationelt myntsystem, har isynnerhet en invändning

tillvunnit sig stor uppmärksamhet, och då denna invändning

blifvit framställd af män med högt anseende och vill

stödja sig på mera vetenskapliga grunder, synes den förtjent

af närmare uppmärksamhet.

Ett för alla nationer gemensamt myntsystem, menar

man, måste väl i främsta rummet motsvara vetenskapens

fordringar. Tanken är för storartad, förändringen allt för

genomgripande, för att man vid dess utförande skulle åtnöja

sig med halfva och provisoriska åtgärder. Nu om

någonsin vore väl tiden inne att eu gång för alla aflägsna

de felaktigheter och villfarelser, som genom en falsk myntpolitik

insmugit sig i de olika ländernas myntsystem- att

återvända till de sunda och naturliga grundsatser, hvarifrån

STTÄT, för antagande af ett metriskt myntsystem.

116

man utgick, då folken, i stället för att vid hvarje betalning

utväga metallstycken, begynte räkna på förhand utvägda

myntstycken. Ursprungligen hafva mynt- och vigtenheterna

varit desamma, och till sitt väsen är ju myntet icke

annat än ett visst, genom statens försorg till vigten bestyrkt,

metallstycke; men allmänheten skall aldrig kunna

lära sig att oupplösligt förbinda begreppen vara och mynt,

förr än detta senare för ögat och föreställningen åskådligt

företer sig såsom en bestämd metallvigt. För nödig enkelhet

och lättnad vid alla bytesuppgörelser fordras tillika,

att dessa till mynt garanterade metallvigter skola tillhöra

ett decimalt vigtsystem. Och då det metriska gramvigtsystemet

är det enda på vetenskapliga grunder fotade

decimala vigtsystem, som numera kan tillvinna sig allmänt

erkännande, vore det nödvändigt att göra någon decimal

gram vigt ädel metall till myntenhet för det internationela

myntsystemet. ''

Men ur denna synpunkt eger guldfranc’n icke något

företräde framför hvarje annat lands mynt. Femfranestyqket

i guld väger 1.6129.... gram och håller 1.4516

gram fint guld; tjugufemfrancstycket skulle väga 8.0645

gram och innehålla 7.2581 .... gram fint guld. Dessa i

oändliga decimalbråk uttryckta vigtbestämningar äro icke

ens för tanken fullt fattliga och bära vittne om de Franska

guldmyntens lösliga-samband med det metriska vigtsystemet.

Deras relation till gramvigten beror också blott på

den tilllälliga omständigheten, att värdeförhållandet mellan

silfver och guld fastställdes som 1 : 15.5, då Frankrike år

1803 inpassade guldmynten i sitt på gram vigter grundade

silfvermyntsystem. Tydligen hafva alltså Engelsmännen

117

SKÄL FÖR DET METRISKA MYNTSYSTEMET.

fullt lika stort skäl att som internationell mynt föreslå sin

sovereign, Spaniorerna sin dublon, Amerikaname sin gulddollar

eller sin half-eagle och Ryssarne sin half-imperial;

och någon allmän myntförening står under sådana förhållanden

icke till att ernå. Det metriska systemet deremot

synes vara egnadt att blifva eu verklig föreningslänk

mellan de rivaliserande folken, just derför att det icke af

det ena fordrar större uppoffringar än af det andra, icke

gynnar det ena mer än det andra.

Så lyda i största korthet sammanfattade de skäl, som

blifvit anförda för det metriska myntsystemets företräde

framför det Franska guldfranc systemet, och det kan icke

förnekas, att det förra eger vid första påseendet något

ganska tilltalande, isynnerhet för dem, som älska att i det

praktiska lifvet se det theoretiskt riktiga forverkligadt.

Det har också med den vetenskapliga öfvertygelsens hela

värma och fasthet blifvit försvaradt af Michel Chevalier,

hvilken var den förste, som föreslog att till grund för det

internationela myntsystemet lägga det metriska gram vigtsystemet,

I Frankrike har detta förslag varit föremål för

liflig behandling i tidskrifter, ströskrifter och vid vetenskapliga

sammanträden, men synes dock derstädes icke

vara omfattadt med något allmänt intresse. Å 1867 års

konferens '' förordades det af Belgiens ombud M:r Stas, som

i likhet med M. Chevalier ville hafva den internationela

myntenheten fastställd till 5 eller 10 gram guld af O.ooo

finhet. Ofverläggningen i frågan utvisade dock, att de

öfriga ledamöterna samtligen voro af en annan åsigt, och

utgick man dervid i allmänhet från den synpunkt, som i

eu fråga af denna art torde vara den egentligen afgörande.

118

ANMÄRKNINGAR MOT DET METRISKA MYNTSYSTEMET.

Det metriska myntsystemet må vara nr theoretisk synpunkt

hur förträffligt som helst, för statsmannen blir det

dock alltid svagt och otillfredsställande, så länge det vill

stödja sig på denna förträfflighet allena. De nu bestående

guldmyntsystemen äro alla mer eller mindre oförenliga

med den myntenhet, som det strängt metriska systemet

uppställer; de afvika från vigtsystemen i de länder, der de

äro gällande, lika mycket som guldfranc systemet afviker

från det metriska gramvigtsystemet, och ingen olägenhet

har dock deraf uppstått, ingen klagan öfver dessa afvikelser

försports under sekler. Det metriska myntsystemets egenskap

af att vara nästan lika främmande för alla folk gör

endast, att hvarje förslag om ett dylikt system icke omfattas

af någons intresse, men mötes af allas'' likgiltighet.

Det är ock derför, det af de flesta skriftställare blifvit

afvisadt såsom opraktiskt. Det var derför, som 1867 års

konferens enhälligt uttryckte den åsigten, att det vore

”svårare att åstadkomma ett alldeles nytt, af alla nu bestående

förhållanden oberoende, myntsystem”, än att ”bringa

de nuvarande myntsystemen i inbördes öfverensstämmelse,

med afseende fästadt så väl å de vetenskapliga fördelarna

af vissa typer, som å sammanlagda folkmängden i de

länder, hvilka redan antagit desamma”1). Erfarenheten

har redan mer än tillräckligt lärt, att vid alla dylika allmänna

förändringar utsigten till framgång hufvudsakligen

beror på möjligheten att bereda en naturlig och lätt öfvergång

från det gamla full det nya. Och vid eu förändring,

så stor och vidtomfattande som den nu föreslagna, vid

*) Se: Report from the Royal Commission on international coinage.

London 1868. App. III (Conférence monétaire 1867), p. 167.

DET METE. MYNTSYST. SOM BAS FÖR ETT NYTT MYNTFÖRBUND. 119

hvilken motståndskrafterna äro så särdeles starka, måste

det otvifvelaktigt vara af den yttersta vigt att någorstädes

i det redan bestående finna en fast utgångspunkt och ett

kraftigt understöd.

Också har det metriska myntsystemet först derigenom

kunnat erhålla någon praktisk betydelse, att dess grundtankar

af några framstående Amerikanske statsmän blifvit

begagnade i och för uppgörandet af förslag till ett nytt

myntförbund, hvari Amerika och Tyskland skulle vara

de första kontrahenterna, och i hvilket man trott sig kunna

indraga äfven England och Ryssland.

Det första utkastet härtill framställdes, såsom förut är

nämclt, den 21 Juli 1868 af Kelley i den Amerikanska

Kongressen; förslaget har af åtskilliga Tyska skriftställare

blifvit ifrigt förordadt, och är, sedan det kommit under

Kongressens behandling, vidare utveckladt genom Elliot,

tjensteman under den nuvarande Amerikanske Finansministern.

Kelley hade föreslagit, att den Amerikanska gulddollarn,

som för närvarande väger 1.6718 gram guld af 0.9

finhet och innehåller 1.5046 gram fint guld, hädanefter

skulle utmyntas till vigt af 1§ gram af O.o finhet, så att

den komme att innehålla 1.5 gram fint guld, genom hvilken

reduktion af allenast 0.0046 gram densamma skulle

kunna läggas till grund för ett metriskt guldmyntsystem.

Elliot, som sökt efter en beröringspunkt mellan öfriga

länders myntsystem och detta, på den så kallade metriska

dollarn grundade, system, har funnit eu sådan först och

främst deruti, att

120

KELLEYS, ELLIOTS OCH AUGSPUBGS FÖBSLAG.

30 gm. fint guld = 20 metriska dollars,

= 3 Tyska Guldkronor,

hvilken enkla relation skulle göra, att Amerika och Tyskland

utan svårighet kunde förena sig om ett gemensamt

myntsystem, som vore grundadt på gramvigten och sålunda

ur theoretisk synpunkt öfverlägset det Franska.

Äfven de öfriga ländernas myntsystem kunde bringas till

öfverensstämmelse med detta metriska system, om deras

nuvarande myntenheter underkastades en ringa förändring.

Förhållandet åskådliggöres deraf, att1):

3 Tyska Guldkronor]

och > innehålla 30.oooo gm. f. g.

20 metriska Dollars J

100 Francs.................. » 29.032258 )> »

4 Sovereigns............... » 29.2895 » )>

Ofvergången till det Tysk-Amerikanska så kallade metriska

myntsystemet skulle således medföra för Frankrike en

förhöjning af dess 100-fr.-stycke med 0.967742 gm. f. g. eller

3 J %, och för England en förhöjning af dess nuvarande

sovereign med 0.1776 gm. f. g. eller 2.4 %.

Augspurg, som likaledes åsyftar att mellan de ickeromanska

folken åvägabringa ett särskild! myntförbund,

har i närmare öfverensstämmelse med Kelleys förslag sökt

systemets enhet i sjelfva den metriska dollarn. Detta mynts

förhållande till de förnämsta staternas guldmynt är sådant,

att då 1 metrisk Dollar

1 Goldthaler

skulle hålla l.sooo gm. f. g.,

'') Ofvanstående siffror äro tagna ur Memorandum Metrical system of International

coinage, pag. 4.

DEN EGENTLIGA BETYDELSEN AE KELLEYS FÖRSLAG.

121

innehåller den nuvarande Amer. Dollarn............ 1.5046 gm. £ g.

» » )> £ Imperialen (Ryska) 1.4997 » »

» » » \ Sovereignen........... 1.4645 )) »

» det » 5-fr.-stycket.............. 1.4516 » »

Tyskland skulle sålunda öfvergifva sitt år 1857 beslutade

handelsmynt, Guldkronan, och i dess ställe prägla

myntstycken till 1 \, 71 och 15 gm. f. g. eller 1, 5, 10

Goldthaler; Ryssland behöfde icke göra någon''förändring

i sitt nuvarande guldmynt; Amerika finge endast med 0.9 %

förminska sin gulddollar; men England, och Frankrike finge

äfven efter detta förslag vidtaga nyssnämda icke ringa förhöjning

i deras nuvarande mynts vigt.

Af denna framställning visar sig, att alla dessa förslag

i icke ringa mån afvika från den vetenskapliga grundtanken

i M. Chevaliers decimala metriska myntsystem.

Hvad först och främst beträffar Kelleys förslag, vill det

synas, som om det egentligen vore den omständigheten,

att den metriska dollarns antagande skulle fordra en så

högst obetydlig förändring i den nuvarande gulddollarns

vigt, som beredt det dess utsigt till framgång inom unionen.

Ty då gulddollarns reduktion till likhet med ett femfrankstycke

skulle kräfva dess minskning med mer än 3 i %,

och dess förändring till en metrisk dollar deremot icke

förutsätter större minskning än 0.3 %, en skilnad så ringa,

att den nästan faller inom remediet och sålunda icke nödvändigt

medför någon omsmältning af de nuvarande myntstyckena,

så ligger häri onekligen något, som har utseendet

af ett praktiskt skäl för ett praktiskt folk.

De öfriga bearbetningarna af detta förslag äro också

alla af den beskaffenhet, att deras hufvudsakliga syftemål

122

FÖRSÖK TILL ETT TEUTONISKT MYNTFÖRBUND.

ögonskenligen är att åt det förändrade dollars-systemet

bereda en sådan makt, hvarigenom det skulle kunna motväga

det Franska guldfranc systemet. De hafva mindre

betydelse såsom yrkanden å ett nytt fullkomligt metriskt

myntsystem, än såsom försök att på en ny väg åstadkomma

den förening af nu bestående myntsystem, hvilken

af 1867 års'' konferens anvisades såsom den riktiga lösningen

af den internationela myntfrågan. De hafva derför

ock mesta frändskap med de förslag, som, utan afseende

på vetenskaplig eller theoretisk fullkomlighet, helt enkelt

på grund af nationel obenägenhet mot franc’ns erkännande

såsom ett allmänt verldsmynt, åsyfta en förening

mellan de öfriga folken till det Franska myntsystemets

utträngande.

Ett sådant förslag är af M:r Bagehot, redaktör af Economist,

framstäldt i en nyligen utgifven skrift*) och går

ut på att bilda ett stort Anglo-Saxiskt myntsystem, om

hvilket England och Amerika skulle förena sig, och som

i denna fråga skulle gifva den Teutoniska racen öfvervigt

öfver de Latinska folken.

Bagehots förslag* 2), huru mycket det än i detaljerna

skiljer sig från Elliots, går dock i samma riktning, som i

dennes skrift finnes antydd, nämligen att förena Englands

och Amerikas myntsystem. Det vill bibehålla den nu

/

'')

A practical plan för assimilating the English and'' American money

by W. Bagehot. London 1869-

2) Detta förslag skiljer sig deruti från det af Lord Wrottesley år 1824 i Underhuset

föreslagna myntsystem, enligt hvilket äfven Pound Sterling skulle

vara = 1000 farthings, att, då enligt Wrottesley Pound Sterling skulle

bibehållas oförändradt, men farthing något minskas, Bagelwt föreslår att

farthing skall bibehållas oförändrad, men Pound Sterling ökas till 1000

farthings ifrån 960.

BAGEHOTS FÖRSLAG TILL FÖRÄNDRING AF ENGLANDS MYNTSYSTEM. 1 ''2/1

varande lägsta Engelska räkneenheten ”farthing” af det

skäl, att den största svårigheten vid hvarje myntförändring

möter vid de mindre mynten. Det är denna svårighet,

menar Bagehot, som allt hitintills har förhindrat decimaliseringen

af Englands på pundet grundade myntsystem.

Man har gjort försök dertill genom utmyntningen af floriner

(fn af sovereignen), men detta försök har misslyckats.

Pennyn har stått qvar såsom en 240:de-del af pundet, eu

12:te-del af shillingen, och England har sålunda icke kunnat

erhålla ett decimalt myntsystem. Pennyns värde vore

det, efter Bagehots mening, högst olämpligt att förändra,

då deraf allt för stora olägenheter skulle uppstå för den

största delen af Englands befolkning; men pennyn kan

utan svårighet inpassas i ett decimalt myntsystem, om

nämligen hvarje pund förökas med 10 pence, så att det

kommer att innehålla 250 pence (i st. f. 240) eller 1000

farthings (i st. f. 960). Ett sådant pund kunde utan svårighet

erhålla en fullkomligt decimal indelning i 10—100

och 1000 delar; men pennyn = 4 farthings borde dock

alltid fortfara att finnas bland de präglade myntstyckena,

alldeles som 1 sou = 5 centimer förekommer bland de

Franska mynten. På detta sätt skulle England vinna den

stora fördelen af en lätt och beqväm mynträkning i stället

för den föråldrade och obeqväma indelningen af pundet i

20 delar (shillings) och af shillingen i 12 (pence).

Dessutom skulle, efter Bagehots åsigt, en sådan förändring

just bereda den förening med Amerika, som för

de Anglo-Saxiska folken är nödvändig till skydd mot det

Latinska myntförbundets öfvermakt. Ty eftersom den Amerikanska

dollarn enligt lagen är lika med 4 sh. 2 pence

124 BAGEHOTS FÖRSLAG TILL ETT ENGELSKT-AMERIKANSKT MYNTSYSTEM.

Engelskt mynt, bör half-eaglen eller 5-dollars-stycket vara

lika med 20 sb. 10 pence (d. v. s. 250 pence eller 1000

farthings), ocli den nya sovereign, som England borde förskaffa

sig, skulle alltså komma att utan vidare stämma

öfverens med ett mynt, som Amerika redan eger, ocli

hvilket sålunda utan svårighet å dess sida kunde blifva

den för bägge länderna gemensamma myntenbeten.

Vid detta förslag kan dock anmärkas, att det i verkligbeten

icke kan genomföras, utan att äfven Amerika underkastar

sig någon förändring af sitt nuvarande mynt. Ty den

Amerikanska dollarn bestämdes väl ursprungligen att motsvara

4 sb. 2 pence i Engelskt mynt; men denna dollar

präglades af silfver, och det mynt, med hvilket den Engelska

sovereignen nu skulle göras lika, är naturligtvis

gulddollarn, hvilken, till följd af det Amerikanska guldmyntets

höga tarifering, i verkligheten icke motsvarar

silfverdollarn eller 4 sb. 2 pence, utan endast omkring 4

sb. 1 \ pence. Ett myntsystem, fotadt på en enbet af 250

Engelska pence eller 1000 farthings, skulle sålunda äfven

af Amerika kräfva en förhöjning af dess half-eagle med

O.i042 gm. f. g., d. v. s. omkring 1.4 %.

Emellertid ligger i detta förslag, likasom i de nyssnämda,

från Amerika och Tyskland utgångna, en tanke af

verkligt praktisk betydelse, och Kommitterade hafva ansett

sig böra framhålla dem, derför att de på ett åskådligt sätt

visa frågans närvarande ståndpunkt. Af nuvarande myntsystem

äro Frankrikes, ''Englands och Amerikas'' de enda,

som kunna komma i fråga till sammanjemkning; de öfriga

äro antingen glit för litet betydande, eller ock stå de på

sätt och vis utom denna strid, emedan de äro grundade

SVERIGES STÄLLNING VID VALET AF GULDMYNTSYSTEM.

125

på en annan värdemätare än gnidet. Frågan är egentligen

den, hvilketdera af dessa tre myntsystem kan lemna den

lämpligaste gemensamma myntenheten, d. v. s. hvilketdera

bör anses ega företrädet såsom utgångspunkt för att

bereda den för alla tre länderna lättaste öfvergången

till ett internationelt myntsystem. Tyskland, Ryssland,

Holland och Skandinavien äro i denna fråga så till vida

temligen opartiska, att öfvergången för dem kommer att

erbjuda samma svårigheter, vare sig det Engelska, .det

Amerikanska, det Franska eller något med endera snarlikt

system kommer att vinna internationel giltighet. Och om

också Tyskland dervid icke alldeles skulle kunna frigöra

sig från nationela sympathier eller antipathier, torde åtminstone

Sverige i det hänseendet vara tillräckligt obesväradt

af fördomar, för att kunna väga de verkliga skälen

för och emot hvart och ett af de ifrågasatta myntsystemen.

Det är naturligtvis omöjligt att härvid med säkerhet

förutsäga, huru de större nationernas val kommer att utfalla,

och det är visserligen ingen omöjlighet, att den internationela

myntfrågan i första hand kommer att föranleda

eu sammanslutning af de olika staterna i två eller tre

större grupper, hvar med sin särskilda myntenhet, innan

någon allmän förening kan komma till stånd. Sverige, för

hvilket det i första rummet är nödigt att under ännu gynsamma

förhållanden utbyta silfver mot guld såsom värdemätare,

kan dock icke overksamt afbida denna utgång, ty

det utsätter sig då för att blifva förekommet af de både

större och mindre stater, som hafva att verkställa ett likadant

utbyte. Antagandet af guld såsom värdemätare förutsätter

likväl antagandet af något visst guldmyntsystem,

126 JEMFÖRELSE MELLAN FRANKRIKES, ENGLANDS OCH AMERIKAS

och det tillhör oss derföre att, så godt sig göra låter, beräkna,

hvilket af de möjliga myntsystemen kan hafva största

utsigt att kring sig förena de bestå civiliserade folk.

Bortser man sålunda från alla de politiska förhållanden,

som mer eller mindre tillfälligt kunna utöfva inverkan

på frågans behandling, och faster man sig allenast vid de

rent praktiska skal, som kunna tala för framgången af det

ena eller andra af dessa system, så är det vigtigt att först

och främst erinra sig förhållandet mellan de mynttyper,

genom hvilka de tre systemen stå i närmaste beröring

med hvarandra, och hvilka derför också varit det egentliga

föremålet för de olika ändringsförslagen:

Frankrikes 25-fr. innehåller 7.2581 gm. f. g.

Englands sovereign » 7.3223 )) »

Amerikas 5-dollar y> 7.5232 » ».

Frankrikes 25-fr.-stycke blefve således det minsta af dessa

mynt, Amerikas o-dollar det största; och enligt Kommitterades

förmenande ligger häri måhända det Franska systemets

största öfverlägsenhet. Det är nämligen uppenbart,

att vid hvaije sådan förändring af ett bestående myntsystem,

som fordrar ommyntning af landets rörelsemedel,

måste det vara en vida svårare och kostsammare åtgärd

att utbyta de äldre mynten mot myntstycken af något

litet högre värde, än att under indragningen ersätta dem

med myntstycken af något lägre valör. Fn sådan ringa

förhöjning i myntstyckenas värde måste alltid för staten

medföra samma förlust, som inträffar vid hvarje mera omfattande

försök att ersätta ett sämre mynt med ett likartadt

bättre af samma prägelvärde; de nya mynten skola

icke gerna kunna utbytas mot de äldre annorledes än

STÄLLNING TID UPPGÖRELSEN OM EN INTERNATIONEL MYNTENHET. 127

genom efterskänkning från statens sida af mellangiften,

och man skall ändock alltid möta stor svårighet att bringa

dessa nya och något bättre mynt i omlopp, då de naturligtvis,

vid beröringen med de äldre, snarlika men något

sämre mynten, oupphörligen skola drifvas ut ur rörelsen

och försvinna i smältdegeln.

Just i denna punkt kan nu Frankrike, så att säga,

öfverbjuda de bägge andra länderna; det bereder dem

bägge en jemförelsevis lätt öfvergång, emedan såväl sovereignen

som dollarn blefve större än 2 5-fr. -stycket och

sålunda skulle något sänkas i värde för att reduceras till

likhet med detta mynt; England kan endast åt Amerika

bjuda'' samma fördel, ifall det ville föreslå sin sovereign

såsom gemensamt mynt, men måste af Frankrike kräfva

en rätt betydlig förhöjning af dess guldmynt med thy åtföljande

kostnader; Amerika slutligen skulle kunna görq,

sin 5-dollar till ett internationelt mynt endast på det vilkoret,

att England med nära 2.7 % och Frankrike med nära

3.7 % förhöjde sina myntstycken. Genom antagande af

Bagehots förslag skulle ej ens Amerika undgå denna uppoffring,

och hans 1000-farthings-system, som skulle nödga

Unionen till en förhöjning å 5-dollars-stycket af 0.1042 gm.

f. g. eller l.i %, och England sjelft till en förhöjning å

sovereignen af O.aosi gm. f. g. eller 4.2 %, måste af Frankrike,

om detta skulle inträda i förbundet, fördra en förhöjning

å det föreslagna 25-fr.-stycket af 0.3695 gm. och å

5-fr.-stycket af 0.0739 gm. f. g. eller ända till fulla 5 %.

Hvad Elliot och Augspurg slutligen angår, hvilka till internationel

myntenhet föreslå 1 { gram fint guld, äro deras

förslag, såsom nyss är visadt, visserligen i tillfälle att

128 FRANKRIKES MYNTSYSTEM ERB.TUDEK DEN FÖR ALLA STÖRSTA FÖRDELEN.

erbjuda Amerika en ringa nedsättning af dess nuvarande

mynt, men England och Frankrike skulle nödgas att med

2.4 % och 3.3 % höja sina myntstyckens värde, för att inpassa

dem i detta s. k. metriska system.

Detsamma måste blifva fallet med hvilket annat förslag

som helst, som vill utgå från antingen Amerikas eller

Englands myntsystem; de skola bereda antingen både

England och Frankrike eller åtminstone Frankrike en ganska

stor svårighet för ''verkställandet af öfvergången till

det gemensamma systemet. Frankrikes myntsystem är

sålunda i sj elfva verket det enda, som, enligt Kommitterades

mening, möjliggör en allmän öfverenskommelse, utan

att för någon medföra olägenheten af en höjning i myntvärdet,

För detta förslag talar vidare den vigtiga omständigheten,

att detsamma numera icke blott är gällande

i Frankrike och de tre konventionsstaterna Schweitz, Italien

och Belgien, utan äfven blifvit antaget i Spanien,

Grekland, Kyrkostaten och Rumänien, samt helt nyligen

i Österrike, så att det kan sägas vara godkändt för minst

125 millioner menniskor. Intet af öfriga nu bestående

myntsystem eger en i detta hänseende ens jemförlig styrka,

och om det ock är en sanning, att England till följd af

vidsträckta handelsförbindelser och af gamla traditioner åt

sitt mynt förskaffat ett allmänt erkännande på den stora

verldsmarknaden, torde dock snart äfven i den utom-europeiska

handeln det Franska myntsystemet kunna tillvinna

sig samma betydelse, som det redan eger å den Europeiska

kontinenten.

Kommitterade anse sig derför böra tillstyrka, att

Sverige- vid antagandet af guld såsom värdemätare, utan

ANTAGANDET AF FRANSKA GTIX.DFRANCSYSTEMET FÖRORDAS. 129

afseende å Öfriga inom andra länder väckta förslag till vinnande

af en internationel myntenhet, endast fortgående på

den väg, som redan är beträdd genom utmyntande af 10- frank-stycken i guld, måtte ansluta sig till det af 186 7

års konferens förordade guldfrank-system.

Kommitterade äro visserligen för sin del fullt öfvertygade

derom, att det internationela myntsystemet icke på

lång tid kan bringas till sådan fullkomlighet, att olikheterna''

mellan de civiliserade nationernas mynt helt och

hållet försvinna. De särskilda folkens olika vanor och

behof, i någon mån äfven deras nationela fördomar, kräfva

nödvändigt rätt stor frihet för hvarje nation att välja de

för dess utbyten beqvämaste myntstycken; och det torde

ej heller vara möjligt att genast förena alla om vissa gemensamma

benämningar å mynten. Men Kommitterade äro

likväl af den åsigt, att hvarje land, som vill komma i åtnjutande

af de fördelar, hvilka gemensamhet i myntväsendet

har att erbjuda, bör eftersträfva att, så långt möjligt

är, bringa sitt eget myntsystem i öfverensstämmelse

med det, som man anser hafva bästa utsigten att kunna

förskaffa sig internationelt erkännande. Hvad särskildt

Sverige beträffar, måste det, vid det förestående utbytet af

silfver- mot guldmyntsystem, i alla händelser underkasta

sig en så fullständig omskapning af sitt nu bestående

myntväsen, att det icke af någon hänsyn till detta bör

anse sig förhindradt från att, i allt hvad som rörer internationela

förhållanden, äfven i detaljerna så nära som möjligt

Myntkommitténs Bet. 9

130

L E GERIN GSFÖRHÅLL ANDE T I GULDMYNTEN.

ansluta sig till det här ofvan förordade Franska guldfrancsystemet.

Då det sålunda måste anses vara af yttersta vigt, att,

såsom vid 1867 års konferens enhälligt antogs, de olika

ländernas guldmynt alla utpräglas till samma finhet — enär

öfverensstämmelse i detta hänseende är ett nödvändigt

vilkor för att de mynt, som skola vara till värdet lika,

äfven få samma vigt och storlek, hvithet åter är en väsentlig

förutsättning för deras obehindrade omlopp utan

anseende till präglingsorten — och då det dessutom icke

finnes något skäl hvarför Sverige vid antagandet af ett

guldmyntsystem skulle göra någon afvikelse från det icke

blott af Frankrike, utan äfven af de flesta öfriga Europeiska

länder, antagna legeringsförhållandet, anse sig Kommitterade

hafva fullt skäl att tillstyrka, det de nya guldmynten

må präglas af en blandning af 900 delar fint guld

och 100 delar koppar'').

’) Kommitterade hafva icke förbisett de anmärkningar, som Sojfma/m uti ”Die

Lehre vom Gelde” och mycket skarpare Grote i flera skrifter framställt mot

användandet af med koppar legeradt så väl guld som silfver för mynttillverkning.

Dessa författare hafva nämligen ansett myntstyckenas nötning under

deras omlopp förorsakas hufvudsakligen deraf, att kopparen genom kemiskt

inflytande af menniskans utdunstning och svett angripes och som erg bortfaller,

hvarefter den i ytan porösa ädla metallen äfvenledes afnötes; och de

yrka derföre, att endast möjligast rent guld och silfver borde till mynt begagnas.

Men då en tillsats af koppar betydligt ökar de ädla metallernas hårdhet,

och de af så väl Hatchett och CamenäAsh som isynnerhet Karmarsch för

utrönandet af nötningsförhållandena anställda försök visat, att ett myntstyckes

nötning minskas i samma mån, som myntmetallen genom ökad koppartillsats

tilltager i hårdhet, och då i de länder, der under århundraden guldmynten egt

ungefär samma koppartillsats som de nuvarande Franska, ingen klagan försports

öfver legeringen med koppar, och då slutligen försök, som af en bland

Kommitténs ledamöter nyligen anställts (se Bil. Ditt. P.), efter Kommitterades

förmenande fullkomligt ådagalagt grundlösheten af Grotes påståenden, hafva

de icke kunnat fästa något afseende vid nämda anmärkningar. — Se äfven

härom Zur Deutschen Miinzfrage von G. D. Augspurg. IV. Hamburg 1869,

pag. 24 25.

TALET AP MYNTTYPER.

131

1 afseende å valet af mynttyper måste de olika länderna

naturligtvis hafva en viss frihet att bestämma sig

hvart efter sitt eget behof; det enda man å 1867 års konferens

ansåg sig i detta hänseende nödgad att fordra var,

att de af hvarje land valda mynttyperna skulle hafva femfrankstycket

till ”dé no mi nate ur”, eller deraf utgöra någon

multipel.

Visserligen yttrades den åsigten, att det internationela

myntsystemet icke borde upptaga mer än tvänne mynttyper:

10- och 25-fr.-stycket; men både 5-, 15- och 20- fr.-styckena funno bland de särskilda ländernas ombud

så många försvarare, att det tydligen var omöjligt att i

detta hänseende komma till någon fullständig enighet.

Hvad 5-fr.-stycket beträffar, hafva Kommitterade ansett,

att det skulle blifva ett genom sin litenhet alltför

obeqvämt mynt, och att man isynnerhet vid sj elfva det

första införandet af guldmyntsystemet måste akta sig för

sådana myntstycken, som den stora allmänheten af ett eller

annat skäl skulle finna olämpliga. De föreslå derför, att

det minsta guldmyntet här måtte blifva 10-frank-stycket

eller Carolinen, hvilken sålunda skulle utgöra vårt guldmyntsystems

myntenhet. De öfriga mynttyperna böra

enligt Kommitterades mening blifva 25-, 50- och 100-fr.- stycken. Såväl 15- som 20-fr.-stycket äro för våra behof

öfverflödiga och dessutom olämpliga såsom alltför lätt förvexlade

med de närmast lika mynten å 10 frank och 25

frank.

I enlighet med hvad Kommitterade ofvan anfört, anse

de vidare, att dessa guldmynt böra utpräglas till den fullkomligaste

öfverensstämmelse med motsvarande Franska

132

KOMMITTÉ BADES FÖBSLAG BÖKANDE MYNTSTYCKENA.

mynt såväl till vigt, som till diameter och tjocklek, äfvensom

att de i afseende å afvikelser från full vigt och halt böra

vara underkastade sådana bestämmelser, som i Frankrikes

myntordning äro stadgade. Kommitterade få derföre föreslå:

att af guld må präglas myntstycken å

Eu Carolin, Fem Carolin,

Två och eu half Carolin, Tio Carolin;

att dessa myntstycken skola innehålla 900 delar

fint guld och 100 delar koppar; hvilken

blandning kallas myntguld;

att af Sexhundra Åttatio tre ort eller 6 skålpund

och 83 ort myntguld skola utmyntas

Niohundra Carolin, så att, med beräkning

af 1 Sv. skålpund — 425.0758 gram,

En Carolin väger 3.226 gm. och innehåller

2.903 gm. f. g.,

Två och en half Carolin väger 8.065 gm. och

innehåller 7.258 gm. f. g.,

Fem Carolin väger 16.129 gm. och innehåller

14.516 gm. f. g.,

Tio Carolin väger 32.258 gm. och innehåller

29.0 32 gm. f. g.;

att remediet för dessa guldmynt skall vara

i halt: Två Ett-tusendelar öfver eller under

rätta halten,

i vigt: å En och Två och en half Carolin Två

Ett-tusendelar,

å Fem och Tio Carolin Eu Ett-tusendel

öfver eller under rätta vigten;

OM GULDMYNTENS NÖTNING.

133

hvarigenom myntstyckena om En-, Fem- och Ti o-Carolin

blifva ej mindre till vigt, såväl å myntguld som å fint

guld, än äfven i afseende på remedium i halt och vigt,

fullkomligt motsvarande de Franska 10-, 50- och 100-fr.- styckena, och Två och en half Carolinen kommer att

i nämde hänseenden motsvara det föreslagna 2 5-fr.-stycket,

sådant detta måste blifva för att passa in i det Franska

myntsystemet, och sådant det också är till halt,. vigt och

remedium bestämdt i 3 Art. af den mellan Franska och

Österrikiska regeringarna den 31 Juli 1867 afslutade myntkonvention.

I och med detsamma Sverige öfvergår till ett myntsystem

gruridadt på guld, framträder behofvet af vissa nya

lagbestämmelser, hvilka under silfvermyntsystemets tid varit

mindre nödvändiga. Så länge nämligen det metalliska

bytesmedlet, af skäl som redan äro antydda, hufvudsakligen

bestått af smärre vexelmynt, och det egentliga omsättningsmedlet

utgjorts'' af banksedlar, har myntsystemet

varit mindre utsatt för den skadliga och undergräfvande

inverkan, som myntens nötning eller afskafning så ofta

visat sig kunna utöfva. Då det omlöpande bytesmedlets

egentliga underlag i bankens hvalf varit skyddadt för

åverkan, och det i rörelsen verkligen befintliga silfvermyntet

utgjort en så ringa qvantitet, att den successiva

minskningen af hvarje sådant myntstyckes vigt icke kunnat

bereda någon känbar förlust, har lagen hittills icke

behöft fastställa någon grund för fördelningen af förlusten

eller för uppehållandet af myntens metallvärde.

134

STADGANDEN RÖRANDE NÖTTA MYNTS INVEXLING.

Helt annat blir förhållandet, då gnidmynt blir landets

verkliga bytesmedel. Den oundvikliga nötningen af de

omlöpande myntstyckena och den säkerligen ej heller uteblifvande

afsigtliga åverkan å desamma skola då alltid

hota samhället med en ständigt fortgående försämring af

myntstocken, hvaraf åter följa rubbningar i alla bytesuppgörelser

och icke obetydliga förluster för dem, som

hafva att mottaga betalningar i det till sitt metallvärde

mer eller mindre nedsatta lagliga betalningsmedlet.

En sådan myntförsämring är så mycket farligare, som

den alltid har en viss benägenhet att fortgå med ideligen

förökad hastighet, och som den i mån af sin fortgångmåste

blifva allt svårare att hejda. De försämrade mynten

hafva alltid visat sig ega förmåga att genast drifva alla

nypräglade och fdlvigtiga mynt ur rörelsen; den afsigtliga

åverkan blir i och med myntens allmänna försämring mer

lätt och vinstgifvande; och erfarenheten har visat, att, när

myntsystemet slutligen blifvit alltför mycket undergräfdt,

staterna endast med yttersta svårighet kunnat afhjelpa de

deraf uppkomna olägenheter. Vid sådana tillfällen har det

visat sig ändamålslöst att bestämma myntens invexlingspris

efter vigten och sålunda lägga förlusten på den enskilde,

ty de försämrade mynten hafva då icke blifvit till

invexling inlemnade, utan stannat i rörelsen. Man har

haft att välja mellan myntens aflysning, myntfotens nedsättning

till öfverensstämmelse med de försämrade mynten,

eller de senares invexling till prägelvärdet. De båda förra

åtgärderna äro ej förenliga med en samvetsgrann myntpolitik,

den senare är åtföljd af högst betydliga kostnader.

Hvaije samhälle, hvars hufvudsakliga bytesmedel utgöres

STADGANDEN KOKANDE NÖTTA MYNTS INVEXLING. 135

af verkligt omlöpande mynt, måste derför vara betänkt på

utvägar att förekomma en fortgående myntförsämring och

att efter vissa allmänna grunder bestämma, hvilken skall

vidkännas den förlust, som icke kan undvikas. Uppgiften

är att i tid förekomma de större förluster, som eljest skulle

uppstå så väl för den enskilde af hans skyldighet att mottaga

myntet som lagligt betalningsmedel, som för staten

af dess skyldighet att genom myntens invexling uppehålla

myntvärdet. Såsom nötningsgräns måste fastställas en

minsta vigt, under hvilken mynten upphöra att vara lagligt

betalningsmedel efter prägelvärdet; men bestämmelser

måste ock vidtagas, i följd af hvilka nötningen i allmänhet

icke uppnår denna gräns, utan mynten inkomma till ommyntning,

innan de upphört att gälla såsom betalningsmedel

efter prägelvärdet. Det vore icke ändamålsenligt att

ålägga staten skyldigheten att ovilkorligen inlösa alla nötta

mynt till deras fulla värde; ty oafsedt den förlust sådant

ständigt komme att bereda statskassan, skulle en dylik

garanti för de nötta myntens värde befordra just deras

vidare omlopp och icke deras invexling till ommyntning.

Det vore icke heller hvarken ändamålsenligt eller rättvist,

att helt och hållet befria staten från skyldigheten att till

prägelvärdet invexla försämrade mynt, emedan i sådant fall

den enskildes intresse af att undvika förlust på invexlingen

skulle i det längsta hålla dessa mynt i omlopp ''), till

dess slutligen, då ingen längre ville emottaga dem, den

siste innehafvaren finge oförvålladt vidkännas hela för

-

'') Se om förhållandet i England och Skottland Prof. Jevons uppsats: On the

condition of the metallic currency of the United Kingdom. Journal of Statist.

Society. Dec. 1868.

136

STADGANDEN RÖKANDE NÖTTA MINTS INVEXLING.

lusten. Men genom en kombination af tvänne bestämmelser

rörande myntets giltigbet som betalningsmedel torde

man kunna uppnå det dubbla syftemålet, att bereda den

enskilde utväg att kunna skydda sig mot förlust, och att

indrifva mynten i statens kassor, innan de blifvit alltför

mycket försämrade.

För detta ändamål hafva Kommitterade velat föreslå,

att två olika nötningsgränser bestämmas. Den under myntstyckets

omlopp först uppnådda, trängre gränsen skulle

endast gälla såsom inskränkning vid utlemnande! af mynt

från staten till enskilde; den andra, något vidare, afser deremot

myntets giltighet såsom lagligt betalningsmedel, såväl

enskilde emellan, som från dem till staten; hvarjemte sådana

myntstycken, som i nötning redan hunnit förbi den

förstnämda gränslinien, men ännu ej uppnått den senare,

skulle af staten emot fullvigtiga mynt invexlas. Hvad

nötningens storlek beträffar, anse Kommitterade den trängre

gränsen lämpligen kunna sättas vid under mynt

styckets

rätta vigt, den vidare vid nfM under den enligt

remediet tillåtna minsta vigten för nytt mynt, så att

exempelvis för Carolinen, hvars rätta vigt är 3.2258 gm.

med remedium af TÖ?M, de olika nötningsgränserna inträffade

vid vigterna 3.2097 gm. och 3.2032 gm. Så länge

nötningen ännu icke minskat dess vigt under den förra

siffran, är Carolinen i alla afseenden fullgiltig! mynt och

fullt användbart vid alla liqvider, vare sig från eller till

staten eller emellan enskilde. När vigten sjunkit under den

förra siffran, utan att dock ännu hafva hunnit ned till den

senare, utlemnas det visserligen ej vidare af staten till enskilde,

men gäller fortfarande såsom lagligt betalnings

-

NÖTTA MYNTS INVEXLING; MYNTSKATT. 137

medel ej mindre desse sistnämde emellan, än äfven från

dem till staten, hvilken det dessutom åligger att, när så

påfordras, emot fullvigtigt mynt invexla hvaije myntstycke,

som befinner sig i detta stadium af nötning. Sedan dess

vigt sjunkit nedanom den senare siffran, har Carolinen

deremot förlorat sin gällande kraft såsom lagligt betalningsmedel,

vare sig till staten eller enskild man, och anses

numera endast såsom ett stycke myntmetall, hvilket ej

vidare af staten invexlas, utan inköpes endast efter vigt.

Genom sådana bestämmelser vinnes den vigtiga fördelen,

att den enskilde göres delaktig uti intresset och ansvaret

för myntvärdets upprätthållande, på samma gång som utväg

beredes honom att skydda sig emot oförvållad förlust.

Af hvad Kommitterade redan anfört rörande vilkoren

för ett ordnadt myntväsen framgår ögonskenligt, att de

icke kunnat förorda upptagandet af någon myntskatt,

sådan denna ofta framträdt i form af en- viss procents förminskning

af hvarje myntstyckes metallvärde. En sådan

åtgärd skulle strida mot den grundsatsen, att det verkliga

myntet endast är ett af staten till sin vigt så noggrant

som möjligt bestyrkt metallstycke, och den skulle endast

hafva till följd, att mynten finge ett bytesvärde understigande

det åsätta prägelvärdet. Kommitterade få längre

fram tillfälle att närmare granska de åsigter rörande myntet,

som gifvit upphof till finansoperationer af denna natur;

de hafva här så mycket mindre skäl att beröra dessa åsigter,

som vår nuvarande lagstiftning icke egentligen gifver

stöd för införandet af sådana bestämmelser. Den föreskrift,

som för närvarande finnes i 7 § af Förordningen om

138 MYNTSKATT OCH MYNTARELÖN.

Rikets mynt af den 3 Februari 1855, omnämner visserligen

myntskatt; men dermed menas en ersättning för tillverkningskostnaden,

som uttages icke af hvaije myntstycke,

utan af kela den till förmyntning lemnade metallqvantiteten,

och som således icke minskar myntens vigt eller halt, utan

endast utgår som ett afdrag för den, som inlemnar silfver till

myntning. Fn dylik utväg att betacka staten för kostnaderna

vid myntverket är visserligen ej så tadelvärd som den

egentliga myntskatten eller s. k. seigneurage, då den åtminstone

icke åstadkommer någon rubbning i sjelfva myntväsendet.

Dock kunna utan tvifvel grundade anmärkningar

mot densamma framställas. Då myntet onekligen är

ett verktyg, som kommer hela landet och alla dess innevånare

till nytta, så kan det ifrågasättas, huruvida det är

med billighet och rättvisa fullt öfverensstämmande, att af

den, som lemnar metall till förmyntning, fordra en afgift,

hvilken denne i sin tur omöjligen kan få tillbaka af dem,

som sedermera begagna de af hans metall slagna mynten.

Det är knappast mer än tillbörligt, att hvad som kommer

till allas gemensamma gagn äfven verkställes på allas

gemensamma bekostnad, och det är så mycket mera skäl,

att statskassan af sina medel bestrider utgifterna för det

verkliga myntets tillverkning, som hon på präglingen af

skiljemynt gör en icke obetydlig vinst.

Kommitterade äro för sin del öfvertygade om riktigheten

af denna grundsats, och de anse densamma endast

i det fallet böra lida någon inskränkning, att staten derigenom

kunde utsättas för alltför stora och otillbörliga utgifter.

Sådant skulle möjligen kunna inträffa, om ett internationelt

myntsystem blefve allmänt antaget och en eller

KOMMITTERADES FÖRSLAG RÖRANDE MYNTARELÖN.

139

annan stat funne med sin fördel och värdighet förenligt

att låta närmaste grannstat bära kostnaden för det gemensamma

guldmyntets tillverkning, hvarmed då äfven för den

senare staten skulle följa förbindelsen att efter stadgade

regler bära förlusten af dessa mynts invexling och ommyntning.

Då Kommitterade derför föreslagit ett uttryckligt förbud

mot upptagande af någon myntskatt å sjelfva myntet,

och äfven, till undvikande af allt missförstånd i afseende

å rätta naturen af ersättningskostnader för myntens

tillverkning, velat i lagen införa det stadgandet, ”att å

guld, som till förmyntning inlemnas, må ej afdrag, under

namn af myntskatt, ega rum”, hafva de likväl, för att lemna

Kongl. Maj d fria händer att, när behofvet sådant påkallar,

förekomma otillbörliga förluster för statskassan, ansett sig

böra tillstyrka:

att på Kongl. Maj:t må ankomma att,

der sådant pröfvas nödigt, för betäckande

af myntningskostnaden, bestämma en afgift,

kallad myntarelön, att erläggas af

den, som guld till förmyntning inlemnar.

Då Kommitterade ansett sig böra föreslå bibehållandet

af namnet Carolin för guldmyntsystemets mynt-enhet,

måste de dock erkänna, att denna är alldeles för stor för

att antagas till räkne-enliet. Denna sistnämda enhet

måste nämligen gälla icke blott i den större rörelsen, utan

äfven i den dagliga mindre handeln, hvilken hittills varit

van vid enheten riksdaler med dess underafdelningar,

och svårligen skulle finna sig vid att röra sig med bråk

-

140 EÅKNEENHETEN OCH DESS UNDEKAFDELNINGAR FRANK OCH CENT.

delar af Carolinen. Det gäller nu att finna ett lämpligt

namn för denna nya räkneenhet. Men huru önskvärdt det

än må anses att hitta ett sådant, som vore på samma gång

fosterländskt och i sak betecknande, skall man dock snart

inse, att detta icke är någon lätt sak, utan att mot alla

de hittills föreslagna namnen välhefogade anmärkningar

kunna göras. Benämningarna mark, daler, m. fl. medföra

den olägenheten, att de ännu i flera landsorter äro

gängse såsom uttryck för helt andra myntvalörer, än dem

de nu skulle beteckna, hvadan de lätteligen skulle föranleda

förvexling och oreda; detsamma torde komma att

blifva förhållandet med hvarje annat inhemskt namn, man

kan vara sinnad föreslå. Då härtill kommer, att Sverige

visst icke behöfver frukta något för sin sjelfständighet,

eller kan känna sin nationalkänsla sårad af att antaga den

benämning, som lättast leder till ändamålet för ett internationelt

myntsystem och bäst bidrager till att göra vårt

mynt kändt och erkändt inom andra länder; så våga Kommitterade,

i öfverensstämmelse med grunderna för ett decimalt

myntsystem, föreslå:

att tionde delen af Carolinen blifver räkneenhet

under benämningen Frank, och att

för det lägsta vexelmyntet, hundrade delen

af Franken, antages benämningen Cent.

De här föreslagna bestämmelser rörande guldmyntsystemet

och myntbestämningarne äro, såsom redan är

sagdt, affattade med hänsyn till uppgiften att bringa vårt

verkliga mynt i närmaste öfverensstämmelse med det myntsystem,

som, enligt Kommitterades öfvertygelse, eger största

utsigten att förskaffa sig internationelt erkännande.

INTERNATIONELA BESTÄMMELSER. BÖRA EJ AFSE SKILJEMYNT. 141

Till vinnandet af ett verkligt internationelt myntsystem

erfordras visserligen ännu något mer, nämligen en formlig

öfverenskommelse mellan de särskilda staterna om de efter

dessa gemensamma grunder utpräglade guldmyntens ömsesidiga

erkännande såsom lagligt betalningsmedel, samt

internationela fördrag rörande de grunder, efter Indika

dessa mynt skola af alla stater utan afseende å präglingsorten

invexlas. Det är ock intet tvifvel underkastådt, att

sådana överenskommelser framdeles skola ingås mellan de

stater, som först lyckats ernå nödig samstämmighet i sjelfva

myntsystemet; men rörande sättet för vinnandet af detta

mål och de derför nödiga diplomatiska underhandlingar,

anse Kommitterade det icke tillhöra sig att afgifva något

yttrande. Deremot vilja Kommitterade uttala den åsigten,

att dessa internationela överenskommelser icke höra utsträckas

längre än till sjelfva guldmyntsystemet. De äro

möjliga och lämpliga i afseende å utprägling och invexling

af de verkliga mynten samt å dessas giltighet såsom

betalningsmedel, derför att dessa mynt icke skola gälla för

något annat eller mer, än som svarar mot den myckenhet

ädel metall de innehålla, och emedan de af det skälet både

kunna och böra öfverallt finna användning. Men de äro

hvarken lämpliga eller behöfliga med afseende å de mynt,

som i hvarje guldmyntsystem måste användas såsom fyllnadsmynt

och som bytesmedel för den mindre handeln,

och hvilka icke kunna erhålla karakteren af verkligt mynt,

samt för ett land sådant som Sverige icke behöVa afpassas

för andra än landets egna behof.

Såsom ofvan är antydt, blir det en naturlig följd af

guldets höga värde och dess oanvändbarhet till sådana

142 SKILJEMYNTET LÄSLIGT BETALNINGSMEDEL BLOTT INTILL 5 0 FR.

smärre mynt, som det mindre utbytet behöfver, att man

till framställandet af dessa mindre värdemått måste välja

andra metaller, silfret och kopparen. Då emellertid dessa

smärre värdemått skola tillhöra guldmyntsystemet och således

stå i bestämd relation till värdemåtten i guld, måste

särskild försigtighet iakttagas, för att icke vid användningen

af tvänne myntmetaller råka ut för stora olägenheter

Dertill hörer, att skiljemyntet icke erkännes såsom

lagligt betalningsmedel till obegränsadt belopp. Hvad särskilt

beträffar skiljemyntet af silfver, är den gräns, utöfver

hvilken detsamma ej må gälla såsom lagligt betalningsmedel,

i olika stater olika bestämd, i Amerika till 5

dollars, i England till 40 shillings, i Frankrike till 50 francs;

och då denna sistnämda bestämmelse rätt väl synes öfverensstämma

med våra förhållanden, hafva Kommitterade så

mycket mindre funnit skäl att frångå densamma, som den

tillhör det myntsystem, till hvilket de i öfrig! tillstyrkt en

närmare anslutning.

Ett annat vilkor för användningen af olika myntmetaller

i ett på guld grnndadt myntsystem är, att det af

silfver eller koppar förfärdigade skiljemyntet präglas efter

andra grunder än det verkliga myntet, eller till ett prägel

1)

I Belgien och Förenta Staterna i N. Amerika slår man mindre skiljemynt af

nickelbrons, d. v. s. legeringar af koppar och nickel, och i Schweitz började

man år 1850 att till sådant mynt använda dylik metallblandning, hvaruti likväl

litet silfver och zink äfven ingick, men fortsatte denna mynttillverkning

icke längre än till 1860. Dylika mynt hafva, likasom s. k. nysilfver, som äfven

är en legering af koppar'', nickel och zink, en efter legeringens olika

sammansättning mer eller mindre hvit och silfverlik färg och kunna temligen

lätt förvexlas med silfvermynt. Då nickel har ännu mera föränderligt handelsvärde

än koppar, och denna metall, sådan den i handeln förekommer, ofta

gifver svårhandterliga och mindre smidiga legeringar, hvarigenom mynttillverkningen

försvåras och göres dyrare, hafva Kommitterade icke ansett skiljemynt

af nickelbrons vara att förorda.

SKILJEMYNTENS BILLONERING.

143

värde något högre än metallvärdet. Sj elfva rörligheten af

silfrets värdeförhållande till guldet gör det omöjligt, att för

någon längre tid fastställa skiljemyntets verkliga silfvervärde;

och ville staten försöka att efter det värde, som

silfret vid ett visst tillfälle eger, bestämma skiljemyntets

prägel värde, så skulle följden deraf blifva, att, vid första

stegring af silfverpriset, det till för lågt värde präglade

skiljemyntet nedsmältes och utfördes till en ort, der det

högre betaltes, så att landet inom kort funne sig beröfvadt

det för dess inre rörelse oundgängligaste bytesmedlet.

Det var en sådan erfarenhet som förmådde Frankrike,

Schweitz, Belgien och Italien]) att ”billonera” sitt förut

fullgoda silfvermynt. Man nedsatte dessa mynts metallvärde

till 7.2 % under deras prägelvärde genom att, med

bibehållande af den förutvarande vigten, förändra myntmetallens

legering ifrån O.ssoo till 0.835 finhet; och man vann

härigenom, att landet kunde vara förvissadt om att få behålla

sitt förråd af skiljemynt. För hvarje land, som vill

grunda sitt myntsystem på guld såsom ensam värdemätare,

är det också nödvändigt att med afseende å det till skiljemynt

utpräglade silfver- och kopparmyntet tillämpa denna

grundsats. Den deri innehållna metallen måste vara tariferad

så högt i förhållande till guldet, att den åtminstone

'') Schweitz nedsatte i början af 1860 sina silfvermynt å 2 fr. och derunder till

en halt af 0.800 finhet; Italien nedsatte i Augusti 1862 sina silfvermynt å 2

fr. och derunder, samt Frankrike 1861 sina BO- och 20-centim-stycken till 0.835

finhet; hvarefter slutligen nyssnämde 3 länder tillika med Belgien genom konventionen

af år 1865 bestämde sina silfvermynt å 2 fr. och derunder till gemensam

halt af 0.835, med bibehållande af myntens förra vigt oförändrad,

sådan den var, när halten ännu var 0.900. hvarigenom dessa myntstyckens

metallvärde minskades med 7.22 procent under deras prägelvärde.

144 '' KOMMITTERADES FÖRSLAG RÖRANDE SKILJEMYNTEN.

icke till följd af någon tillfällig rubbning af metallpriserna

kan blifva föremål för enskild spekulation.

Men då dessa mynt sålunda skola i rörelsen mottagas

till ett värde öfverstigande värdet af den i dem innehållna

metallen, är det klart, att detta deras i viss mån fingerade

värde i främsta rummet måste uppehållas genom

deras ovilkorliga inlösning till fulla prägelvärdet af den,

som eger rättighet att dem utprägla, hvilken rättighet bör

vara Kongl. Maj:t och Kronan ensam förbehållen.

Detta statens monopol måste emellertid i samma mån

blifva svårt att upprätthålla, som vinsten på en sådan utprägling

blefve lockande; och det är derför nödvändigt,

åtminstone hvad skiljemynt af silfver beträffar, att skilnaden

mellan prägel värde och metallvärde icke göres alltför stor,''

på det den ej måtte framkalla frestelse till ett otillåtligt

eftergörande af dessa mynt.

Kommitterade hafva alltså med afseende å skiljemynten

velat föreslå:

att de vid betalningar enskilde emellan

icke till obegränsadt belopp skola gälla

som betalningsmedel, utan silfvermjmtet

allenast inom belopp af 50 francs, kopparmyntet

inom belopp af 2 francs, men att

de deremot skola i alla statens kassor till

obegränsadt belopp i liqvid mottagas och

äfvenledes af staten till huru stort belopp

som helst invexlas, skiljemynt af,silfver,

så snart beloppet ej understiger 50 fr., och

skiljemynt af koppar, så snart beloppet ej

understiger 2 fr.; hvarvid bör iakttagas,

KOMMITTERADES FÖRSLAG RÖRANDE SKILJEMYNTEN. 145

att kopparmyntet till så stor del af beloppet,

som icke kan mot gnid utbytas, bör

med silfvermynt invexlas.

Hvad silfver skiljemyntens halt beträffar, hafva Kommitterade

ansett vår hittills använda legering af 750 delar

fint silfver och 250 delar koppar vara tjenligare legering

än den för samma ändamål af Frankrike med flera länder

begagnade af 835 delar fint silfver och 165 delar koppar,

emedan den förra myntmetallen, såsom betydligt hårdare,

bättre kan motstå nötning och således gör mynten varaktigare

och förlänger deras omloppstid. Het medför för

våra förhållanden äfven den fördelen, att det redan präglade

silfvermyntet å riksdaler och öre kan ommyntas till

frank- och cent-mynt, utan att behöfva upplegeras med fint

silfver. För att af 100 <tt silfver af O.750 finhet erhålla

sådant af 0.835 finhet, erfordras eu tillsats af 52.5 tt vanligt

finsilfver af 0.997 finhet, således en icke obetydlig qvantitet.

De minsta myntstyckena blifva också något större och

handterligare, om de slås af O.750 finhet. I kopparskiljemyntens

legering hafva Kommitterade icke heller funnit

någon anledning att föreslå förändring, då dessa mynts

legering visat sig vara fullt tillfredsställande. På nu anförda

skäl få Kommitterade föreslå:

att äfven hädanefter silf ver skiljemyntet

måtte utpräglas af 7 50 delar silfver och

250 delar koppar, och kopparmyntet af 950

delar koppar, 40 delar tenn och 10 delar

zink.

Myntkommitténs Bet.

10

146

FÖBSLAG BÖKANDE SKILJEMYNT.

Såsom de för Sveriges behof lämpligaste skiljemynt

få Kommitterade föreslå:

Af silfver: Två-frank-stycken,

En-f rank-stycken,

Femtio-cent-stycken,

T ju g ufem-cent-stycken,

hvilka alla skola myntas till 80 franks

prägelvärde af ett skålpund myntsilfver;

Af koppar: Tio-cent-stycken,

Fem-cent-stycken,

Tre-cent-stycken,

En-cent-stycken,

hvilka skola myntas,

tio- och fem-cent-styckena till 4 franks

prägelvärde,

tre- och en-cent-styckena till 3 franks

prägelvärde

af ett skålpund myntkoppar.

Genom en sådan utmyntning af ett skålpund myntsilfver

af O.750 finhet till 80 franks värde, erhålla silfvermynten

en tarifering motsvarande ett värdeförhållande mellan silfver

och guld som 1 : 13.73.

I afseende å remediet för skiljemynten vilja Kommitterade

föreslå:

a) beträffande skiljemynten af silfver, att remediet

i vigt, som enligt nu gällande myntförordning

skall beräknas ”å hvarje skålpund

viktualievigt myntsilfver”, hädanefter

skall beräknas å hvarje myntstycke,

och utgöra

''

FÖRSLAG RÖKANDE SKILJEMYNT.

147

för myntstycke å 2 och 1 frank......

.» » :»> 50 cent..................T07M,

» y> »25 cent..................TJg,j,

öfver eller under rätta vigten;

remediet i halt skall utgöra öfver eller

under rätta halten;

b) beträffande kopparmynten, att ingen annan

förändring än till ordalagen måtte göras i

nu gällande bestämmelse^ och att således

remediet för kopparmynt får utgöra å kopparen

en procent, och å hvardera af tennet

och zinken en half procent af myntstyckets

vigt öfver eller under rätta vigten af hvarje

metall, som myntstycket skall innehålla.

Slutligen hafva Kommitterade äfven för silfverskiljemyntet

velat fastställa liknande dubbla nötning sgränser

som för guldmyntet, så att

silfvermynt, hvars vigt är minskad med

iäStt (5 °/o) under remediet, ej längre skall erkännas

såsom laggildt mynt och således

icke gälla såsom lagligt betalningsmedel,

men laggildt silfvermynt, hvars vigt minskats

med hron (5 %) under rätta normalvigten,

skall, när så påfordras, af staten

invexlas och icke åter i rörelsen utlemnas.

148

HINDER MOT MYNTREFORMEN.

Då Kommitterade nu gå att, i enlighet med det af

Eders Kongl. Maj:t gifna uppdrag, yttra sig rörande de

för öfvergången till ett nytt myntsystem nödiga åtgärder,

finna de det vara lämpligast att dervid

först uppvisa, hvilka hinder mot reformen finnas i nu

gällande lagstiftning, och huru dessa hinder böra undanrödjas;

sedan

undersöka, hvilket inflytande reformen kan utöfva

på bestående rättsförhållanden, och hvilka rättsgrundsatser

dervid måste göras gällande, och

slutligen genom hvilka åtgärder reformen må kunna

lämpligen förberedas och på ett för våra förhållanden passande

sätt genomföras.

Hvad först och främst beträffar möjligheten att utan

förändring af nu gällande grundlag genomföra den åsyftade

reformen af vårt myntväsen, har man visserligen

anfört, att, då. intet grundlagsbud uttryckligen fastställt

Sveriges nu gällande myntsystem, och då Regeringsformens

79 § endast så tillvida inskränker Konungens rätt att slå

mynt, att ingen förändring i myntets skrot och korn må

ske, ”utan Riksdagens bifall”, så vore tidpunkten för införande

af ny värdemätare och nytt myntsystem endast

beroende af Konungens och Riksdagens. gemensamma beslut

och icke af de särskilda bestämmelser, som gälla för

förändringen af de i grundlagen fastställda förhållanden.

Kommitterade kunna dock för sin del icke annat finna, än

att ett hinder verkligen i sjelfVa grundlagen förefinnes, icke

för de åtgärder, som] afse att befordra öfVergången från

vårt nuvarande myntsystem till ett annat, men väl för det

MYNTKEFOKMENS STÄLLNING TILL 7 2 § E. F.

149

definitiva antagandet af guld såsom ensam värdemätare;

och då härtill kommer, att i grundlagen för närvarande

äfven finnes något, som måste anses hinderligt för betryggandet

och ordnandet af det nya myntsystemet, hafva

Kommitterade måst anse dess antagande beroende af möjligheten

att i grundlagens nuvarande lydelse åvägabringa

förändring.

Då det nämligen i 72 § Regeringsformen är stadgadt,

att ”Riksdagen allena eger rätt att genom Riksbanken

utgifva sedlar, som för mynt i riket må erkännas”, och

derefter tillägges: ”Dessa sedlar skola, vid anfordran efter

deras lydelse, af Banken med silfver inlösas”, så är dermed

visserligen icke sagdt, att endast sådane sedlar,

som inlösas med silfver, få af banken utgifvas, ej heller

att silfvermynt är det enda mynt, som i riket kan erkännas;

men deraf följer, l:o att inga andra sedlar, än de

som lyda å silfver, må för mynt i riket erkännas, och

2:o att då sedlar, som med silfver inlösas, nödvändigt

måste erkännas såsom mynt, silfret, så länge detta lagstadgande

finnes qvar, är värdemätare och icke kan i denna

egenskap undanskjutas. Det är derför visserligen intet

som hindrar att, med bibehållande af denna lagparagraf,

Ro utgifva sedlar, lydande på guld och omlöpande utan

egenskap af lagligt betalningsmedel eller mynt; 2:o i rörelsen

utsända guldmynt, gångbara till det pris de i

marknaden kunna betinga med eller utan regeringens garanti

för deras invexling och mottagande i statens kassor;

eller ens att 3:o åt dessa guldmynt gifva ett lagbestämdt

värde i förhållande till silfvermynt eller sedlar lydande på

silfver, eller med andra ord att här införa dubbel värde

-

150

MYNTEEFOBMENS STÄLLNING TILL 7 2 § E. F.

mätare. Men hvad paragrafen afgjordt förhindrar är införande

af guld som ensam värdemätare, enär den stadfäster

representativ för silfver och dermed silfret sjelft

såsom lagligt betalningsmedel eller mynt. Och då, enligt

Kommitterades öfvertygelse, hufvudpunkten i den nu föreliggande

frågan är just öfvergången till ett myntsystem

grundadt på guld såsom ensam värdemätare, så måste

man, innan detta ändamål kan vinnas, nödvändigt hafva

förändrat det grundlagsstadgande, enligt hvilket Riksbankens

såsom mynt gällande sedlar skola med silfver

inlösas.

En sådan förändring skulle visserligen kunna ske helt

enkelt derigenom, att

antingen l:o hela punkten: ”dessa sedlar skola, vid anfordran

efter deras lydelse, med silfver af Banken

inlösas” utgår;

2:o de der förekommande orden ”med silfver”

utgå;

3:o nämda ord ”med silfver” utbytas mot orden

”med guld”;

4:o efter orden ”med silfver” insättas orden ”eller

med guld”.

Hvad det första af dessa alternativ beträffar, är det

tydligt, att, om stadgandet att Riksbankens sedlar ”skola,

vid anfordran efter deras lydelse, med silfver af Banken

inlösas” stode i 72 § ensamt, utan att vara- föregånget af

stadgandet om dessa sedlars egenskap af mynt, skulle

ingen svårighet'' kunna möta att borttaga detsamma; stadgandet

vore då nämligen så helt och hållet utan betydelse,

att lagstiftaren endast och allenast af omtanka för grund

-

eller

eller

eller

. MYNTKEFOBMENS STÄLLNING TILL 72 § E. F. 151

lagens värdighet skulle skynda sig att borttaga eu i fonnelt

hänseende så missprydande bestämmelse. Riksbanken vore

i sådant fall i samma ställning som hvar och en annan,

som utfärdat löpande förskrifningar, och dessa för skri fn in - gars värde berodde helt och hållet af utställarens förmåga

att infria desamma. En i grundlagen intagen bestämmelse

om Riksbankens skyldighet att inlösa sina utgifna förbindelser

vore då icke blott öfverflödig, enär en sådan

bestämmelse redan finnes i allmän lag och hålles vid kraft

af rättvisans skipare; den vore till och med mindre passande,

emedan den såge ut som ett försök att grunda

bankens kredit på grundlagens helgd, då denna kredit i

sj elfva verket beror på bankens solida affärsställning och

kloka förvaltning.

Såsom 72 § i Regeringsformen nu lyder, är förhållandet

likväl icke så enkelt. Stadgandet är icke så lätt att

borttaga, emedan det i sitt nuvarande sammanhang innebär

något annat och något mera än ett högtidligare upprepande

af den allmänna lagens bestämmelser. Det är

intaget omedelbart efter en lagtext, som ögonskenligen

ställer Riksbanken och dess sedlar utom den allmänna

rättens område, och det har derför också kommit i ett inre

samband med dessa näst föregående ord, som förklara,

att Riksbankens sedlar må för mynt i riket erkännas.

Historien om detta stadgandes tillkomst visar först och

främst, att det måtte hafva varit ämnadt att med de föregående

orden stå i mycket nära förbindelse. Budet att

Riksbankens sedlar skola erkännas såsom lagligt betalningsmedel

eller mynt har icke, såsom mången numera synes

antaga, först i våra dagar begynt väcka oro eller fram

-

152

MYNTREFORMENS .STÄLLNING TILL 7 2 § R. F.

kallat yrkanden å förändring'' af nyssnämda grundlagsparagraf.

Redan under åren 1830—50 försökte man upprepade

gånger att åstadkomma en sådan förändring. Vid

1834—35 års riksdag kade fråga väckts om ett sådant

tillägg till 72 § R. £, att Riksbankens sedlar skulle såsom

mynt i riket erkännas, så länge de efter deras lydelse af

Banken med silfver inlöstes; men beslutet härom, hvilket

ständerna grundlagsenlig! påföljande (1840) riksdag fattade,

blef af Konungen icke stadfästadt. Man hade således denna

gång velat sätta stadgandet om Bankens inlösningsskyldighet

i ett sådant förhållande till stadgandet om sedlames

egenskap af mynt, att den förra skulle vara oundgängligt

vilkor för den senare. När man sedan vid 1847—48

årens riksdag ånyo företog ämnet till behandling, var det

ögonskenligen samma omsorg om icke blott sedelinnebafvarnes

utan äfven eganderättens trygghet, som föranledde

Konstitutions-Utskottet att framlägga sitt förslag till ny

redaktion af närnda paragraf; och det tillägg, man nu föreslog

att der införas, hade utan tvifvel samma syftemål som

det tillägg, hvilket förut (1840) hade blifvit af ständerna

beslutadt, men af Konungen icke godkändt. Det föreslagna

tillägget antogs af ständerna vid 1850—51 års riksdag

och erhöll äfven Kongl. Maj:ts sanktion; dess ordalag

voro, såsom de ofvan anförda orden ännu lyda: ”Dessa

sedlar skola, vid anfordran efter deras lydelse, af Banken

med silfver inlösas”.

För den, som betraktar denna lagstiftningens utveckling,

förefaller det tydligt, att det, på grund af nämde

(1850—51) riksdags beslut, i grundlagen intagna tillägget

till 72 § R. f. borde ega samma kraft och betydelse, som

MYNTREFORM ENS STÄLLNING TILL 72 § R. F. 153

den år 1840 af ständerna beslutade, men af Konungen

icke godkända grundlagsförändringen. Det var ämnadt

att bereda trygghet mot åtminstone de svåraste följderna

af det nästföregående stadgandet i samma paragraf; men

det kan uppenbarligen icke gifva någon sådan trygghet,

om det icke betyder, att sedlarnes inlösning är ett vilkor

för deras erkännande såsom mynt. Betyder det icke

detta, så är det ju insatt allenast för att i grundlagen

högtidligare bekräfta hvad den allmänna lagen redan innehåller.

Huru önskvärdt det än vore, att en sådan tolkningkunde

göras gällande, och huru naturlig den än är i betraktande

af lagens uppkomst och afsigten med dess stiftande,

kunna Kommitterade för sin del dock icke finna,

att densamma kan bestå inför regeln, att grundlagarna

skola efter deras ordalydelse tolkas. Den ordställning

lagstiftaren valt hänvisar icke på någon sådan förbindelse

mellan dessa satser, som man der gerna skulle vilja finna,

och som efter all anledning varit ursprungligen tillämnad.

Paragrafen förklarar blott helt enkelt, att Riksbankens

sedlar må för mynt i riket erkännas; den ålägger .derefter

Riksbanken skyldigheten att inlösa dessa sedlar,

efter deras lydelse, med silfver. Men den säger icke,

hvad följden blifver, om dessa som mynt erkända sedlar

icke inlösas; den säger åtminstone icke, att dessa

sedlar då skola upphöra att erkännas såsom mynt, och den

enskildes eganderätt torde derför, om den en gång genom

Riksbankens oförmåga att inlösa sina sedlar skulle vara

hotad, icke finna något verksamt skydd i detta tillägg. Det

gör icke den nytta, som dermed ursprungligen var afsedd.

154

MYNTHEFOJRMENS STÄLLNING TILL 7 2 § K. F.

Om man detta oaktadt måste hysa någon betänklighet

mot att helt enkelt nr grundlagen borttaga detta stadgande,

som, efter hvad förut är visadt, i sin nuvarande

lydelse kommer att lägga hinder i vägen för en fullständig

reform af vårt myntväsen, så beror detta åter derpå,

att dessa tillagda ord likväl bereda en annan utväg, än

den af lagstiftaren afsedda, att förekomma vådorna af riksbankssedlarnes

tvångskurs. Ty då 72 § Regeringsformen

efter orden: ”Riksdagen allena eger rätt att genom Banken

utgifva sedlar, som för mynt i riket må erkännas”

tillägger: ”dessa sedlar skola, vid anfordran, efter deras

lydelse, af Banken med silfver inlösas”, är dermed sagd t,

att de sedlar, hvilka skola som mynt i riket erkännas,

äro sådana som lyda på silfver, och som med silfver skola

inlösas. Alltså kunna icke sedlar, som lyda å guld och

med guld skola inlösas, hänföras till de Riksbankens sedlar,

som ovilkorligen för mynt i riket måste erkännas;

och det finnes i grundlagen ingen bestämmelse, som hin

\

drar

Riksbanken att utgifva sådana sedlar. Men blefve

det nämda tillägget utan vidare borttaget, så finge nämda

stadgande en långt vidsträcktare tillämpning, än nu är

fallet, enär det komme att omfatta alla af Riksbanken utgifna

sedlar.

Liknande följder skulle uppstå äfven af de tre öffiga

ofvan nämda sätten att förändra denna paragraf. Genom

uteslutande af orden ”med silfver” skulle samma förhållande

uppkomma som af hela tilläggets borttagande, eller

att alla slag af Riksbankssedlar erhölle egenskapen af lagligt

betalningsmedel.

NÖDVÄNDIGHETEN ATT FÖRÄNDRA 7 2 § É. F. 155

Genom utbytande af orden ”med silfver” mot orden

”med guld”, skulle denna egenskap från sedlar lydande å

silfver öfverflyttas på sedlar lydande å guld.

Genom tillägg af orden ”eller med guld” skulle så

väl sedlar lydande å silfver som sedlar lydande å guld

blifva erkända såsom mynt.

Kommitterade, som ansett sig hafva i uppdrag att

framlägga ett förslag till ombildning af Sveriges myntväsen

på den säkraste och mest betryggande grundval,

måste för sin del på det bestämdaste afråda från hvarje

sålunda beskaffad förändring. De anse sig icke behöfva

ingå i någon vidlyftigare kritik af de grundlagsbestämmelser,

hvilka åt Riksbankens sedlar tillerkänna ovilkorlig

giltighet såsom lagligt betalningsmedel. Deras oförenlighet

med rättsmedvetandets enklaste fordringar är å alla

sidor erkänd, och deras vådlighet för allmän säkerhet synes

icke heller kunna på allvar bestridas. Enligt Kommitterades

uppfattning äro de tillika så oförenliga med

fordringarne på ett ordnadt myntväsen, att de ensamma

vore nog att göra den nu åsyftade reformen med alla de

uppoffringar, som derå nedläggas, förfelad. En förändring,

sådan som någon af dem, hvilka här ofvan varit föremål

för Kommitterades granskning, skulle icke medföra någon

förbättring af det närvarande tillståndet, utan endast på

de nya förhållandena öfverflytta de gamla vådorna; man

skulle derigenom efter införandet af det nya guldmyntet

fortfarande vara utsatt för tvånget att mottaga Riksbankens

sedlar till deras fulla nominalvärde, äfven om Banken

upphört att dem inlösa. Kommitterade våga derför icke

tillstyrka Eders Maj:t att för Riksdagen framlägga förslag

156 '' UTSIGTERNA FÖR EN FÖRÄNDRING AF 72 § E. F.

till förändring af Sveriges nuvarande myntsystem, utan

att tillika framhålla nödvändigheten af att i o vilkorligt

sammanhang dermed föreslå upplifvande! af den grundlagsbestämmelse,

som förklarar Riksbankens sedlar vara

lagligt betalningsmedel.

Utan tvifvel skulle det vara med rättsmedvetandets

fordringar mest öfverensstämmande, om man vid eu sådan

grundlagens förändring helt och hållet kunde upphäfva''

de lagstadganden, som åt Riksbankens sedlar förläna-en

annan rättslig karakter, än den de efter sinnatur

böra ega; och Kommitterade skulle så mycket hellre hafva

velat föreslå en sådan åtgärd, som derigenom sj elfva införandet

af det nya myntsystemet torde hafva blifvit ganska

mycket underlättadt, och åtskilliga lagbestämmelser

af mera invecklad beskaffenhet kunnat undvaras. För sin

del våga de ock, med åberopande af de skäl, som under

öfverläggningarne i denna fråga redan äro många gånger

framställda, uttala den öfvertygelsen, att icke någon våda

skulle för den allmänna rörelsen kunna uppstå deraf, att

Riksbankens sedlar, så väl som alla andra skuldförbindelser,

förklarades ega allenast det värde, som dem af det

allmänna förtroendet tillerkändes. Men då de senaste riksdagarnes

öfverläggningar synas gifva vid handen, att man

ännu icke öfverallt kommit till insigt om behofvet af en

sådan fullständig öfverensstämmelse mellan allmänna rättsgrundsatser

och positiv lag, och att deremot farhågorna

för vissa outredda följder af en dylik förändring ännu

oförminskade qvarstå, hafva Kommitterade, som framför

allt hafva till ögonmärke att ur Sveriges grundlag få

förvisadt det stadgande, som för närvarande omöjliggör

UTSIÖTERNA FÖR EN FÖRÄNDRING AF 72 § R. F.

157

myntsystemets ombildning på en säker grundval, i sitt

förslag sökt utfinna en sådan medelväg, som bäst kunde

motsvara de å bägge sidor framställda anspråk på trygghet

för penningeväsendet.

Eu sådan utväg synes äfven vara tydligt angifven

just af dem, som ifrigast bekämpat förslagen om förändring

af 72 § Regeringsformen. Med högst få undantag hafva

motstånd arne dertill erkänt den ”principiela” felaktigheten

hos en lag, som förklarar banksedlar vara lika med mynt;

och ingen lärer väl finnas, som på allvar anser, att en sådan

lag bör behållas såsom ett medel att vid lägligt tillfälle

åt gäldenärerne i landet förskaffa lindring vid deras

skulders betalning. Icke heller kan det fasta förtroendet

till Riksbankens förmåga att uppfylla sina förbindelser

åberopas såsom skäl mot lagens förändring, ty huru stort

och berättigadt detta förtroende än må vara, utesluter det

dock icke möjligheten, att denna institution i en framtid

kan blifva bragt i förlägenhet; och det är just för en sådan

möjlighet, öfver hvilken den nuvarande generationen

icke kan råda, som lagen måste förändras. De enda invändningar,

som synas förtjena något afseende, äro först

och främst, att man anser detta stadgande vara ett nödvändigt

vilkor för dessa sedlars omlopp och giltighet såsom

betalningsmedel, äfven under den tid då deras värde

af Riksbanken genom inlösen uppehälles; för det andra,

att man ansett en förändring af 72 § Regeringsformen

icke kunna ske utan i samband med vissa förändringar i

lagstiftningen för privatbankerna, förändringar, hvilka man

visserligen i de flesta fall icke närmare angifvit, men som

väl egentligen skulle bestå deri, att dessa institutioner

158 KOMMITTERADES FÖRSLAG TILL FÖRÄNDRING AF 72 § R. F.

tillförbundes att infria sina sedlar och öfriga förbindelser

med verkligt mynt. Och då man vid de senaste öfverläggningarne

i frågan icke otydligt låtit förstå, att förändringen

af 72 § Regeringsformen borde företagas i samband

med den ombildning af landets penningeväsen, som

en öfvergång till guldmyntsystem måste medföra, hafva

Kommitterade föreställt sig, att motståndet mot den åsyftade

förändringen af 72 § Regeringsformen icke längre

skulle kunna fortfara, såvida blott i allmän civillag infördes

sådana bestämmelser, som, med erkännande af det fria

aftalets rätt, åt Riksbankens sedlar, så länge de efter lydelsen

inlöstes, medgåfve förmånen att få gälla såsom lagligt

betalningsmedel, men tillika gjorde denna förmån så

beroende af sedlarnes inlösen, att, när Banken i vilkoret

l

bruste, sj elfva förmånen också upphörde. Sådana bestämmelser

skulle lika väl som det närvarande grundlagsbudet

bidraga att, såsom man förmenar, göra riksbankssedlarne

i rörelsen begärliga, utan att vålla samma vådor för

eganderätten och hota med samma förvirring i rättsförhållandena.

För att vinna detta dubbla syftemål erfordras, såsom

redan är antydt, först och främst, att den lag, som åt

Riksbankens sedlar medgifver egenskapen af mynt, uttryckligen

erkänner den enskildes rätt att genom förord

och särskilda vilkor förebygga alla följder af sedlarnes

möjliga värdefall; för det andra, att riksbanksedlarnes erkännande

såsom mynt uttryckligen göres beroende af deras

inlösning efter lydelsen vid uppvisandet; och slutligen,

att formerna för konstaterandet af Bankens vägran

KOMMITTERA!®;? FÖRSLAG TILL NT LAG ANG. RIKSBANKEN. 159

att dem inlösa måtte förenklas till vinnande af största

möjliga säkerhet för sedelemottagaren.

Det forsta af dessa vilkor torde väl redan derigenom

blifva uppfyldt, att dessa stadganden förflyttas från grundlagen

till en banklag af civillags natur, enär någon tvekan

svårligen torde kunna uppstå derom, att en sådan

lags bestämmelser af förord kunna brytas. Men då det i

frågor af denna art är af vigt, -att icke lemna något utrymme

för ovisshet eller tvätydighet, hafva Kommitterade

ansett, att derom ett särskildt stadgande bör i lagen intagas,

och velat uttrycka detsamma sålunda:

”Der ej uttryckligt förbehåll om undfående

af klingande valuta är gjordt, får

hvarje betalning fullgöras med Riksbankens

sedlar”, — — — — — — — —

Den andra erforderliga bestämmelsen är densamma,

som redan år 1835 föreslogs och år 1840 af ständerna

beslutades som tillägg till 72 § Regeringsformen, och som

för närvarande finnes intagen från 1833 i Englands och

från 1857 i Norges banklagstiftning. Kommitterade hafva

i närmaste öfverensstämmelse härmed för densamma föreslagit

följande lydelse:

”Der ej — — — — — — — —

— — — — — — — fullgöras med

Riksbankens sedlar, så länge Riksbanken

fortfar att vid anfordran inlösa dem efter

ordalydelsen med rikets verkliga mynt”.

Hvad slutligen beträffar konstaterandet af bankens

vägran att inlösa sina sedlar, hafva Kommitterade föreslagit

åtskilliga förändringar i §§ 2 och 3 af ännu gäl

-

160 KOMMITTERADES FÖRSLAG TILL NY LAG ANG. RIKSBANKEN.

lande Lag för Rikets Ständers Bank af den 1 Mars 1830,

i syfte att förkorta tiden för den rättsliga pröfningen af

en sådan vägran ocli för promulgerandet af domstolens

beslut i detta hänseende. Härom, såväl som om de närmare

stadgandena rörande de Riksbanken under sådana förhållanden

tillkommande rättigheter och skyldigheter, få

Kommitterade hänvisa å bifogade särskilda förslag till Lag

angående Riksbanken med dertill hörande motiv1).

I denna af Konungens och Riksdagens gemensamma

beslut beroende Lag angående Riksbanken, hafva Kommitterade

ansett, att samtliga ofvannämda bestämmelser

rörande riksbankssedlarnes egenskap af lagligt betalningsmedel

hädanefter böra inrymmas. De skulle härigenom

erhålla otvätydig karakter af civilrättsliga stadganden, och

den hittills förda tvisten om rätta betydelsen af 4 § Myntbestämnings]

agen af 1 Mars 1830 komme på detta sätt

att helt och hållet förfalla, så mycket mer, som hela sistnämda

lag, efter antagandet af Lagen angående Riksbanken

och af Lagen angående rikets mynt, sådana

båda dessa af Kommitterade blifvit föreslagna, i sj elfva

verket måste anses alldeles öfverflödig, med undantag för

hvad den rörer det numera obetydliga belopp, som ännu

är utelöpande af Bankens före 1830 utställda förbindelser.

Då myntreformen, sedan ofvannämda lagar blifvit beslutade,

kan anses hafva tagit sin begynnelse, har dermed

'') I sammanhang med Lagen angående Riksbanken hafva Kommitterade, för att

fylla en lucka i lagstiftningen rörande vårt penningeväsen, äfven utarbetat förslag

till Lag angående hvad med betalningsmedel i särskilda fall

fqrstås, hvithet förslag jemte motiv finnes i Bil. Litt. T.

164 ASIGTER I KONVERTERINGSFRÅGAN UTTALADE AF H. GROTE,

deles öfverflödig, enär någon tvångskonvertering icke bör

ifrågakomma. De privaträttsliga förhållandena böra icke

ändras utan ömsesidigt -frivillig öfverenskommelse; den

grundsatsen bör i allmänhet fasthållas, att hvarje förbindelse

måste infrias i det myntslag, hvari aftala! skett. Det afskaffade

myntet skall fortfarande med lätthet kunna anskaffas,

Så länge rörelsen behöfver det, och så länge det

för fullgörandet af privaträttsliga förbindelser är erforderligt

Det skall alltså fortfarande bli en eftersökt vara,

för hvilken detsamma gäller som för andra varor, nämligen

att ny produktion ersätter bristen, som möjligen uppkommer

i det gamla förrådet. Snille penni ngeförliållandena

så förändra sig, att det gamla betalningsmedlets bibehållande

blefve till skada för den ene eller båda intresserade,

så skall tillfälle icke saknas att''öfverenskomma

om konvertering, som utan tvifvel i de flesta fall på ett

eller annat sätt skall komma att ske. Erfarenheten lärer

ju, att man rätt ofta i afseende på ouppsägbara räntor

kommit öfverens om konvertering; ja, det finnes sådane,

hvarom första aftalct skedde redan för arhundraden tillbaka,

och som sedan dess flera gånger blifvit konverterade.

Om emellertid, i enskilda fall, någon gång i framtiden

svårigheter skulle möta, att på öfverenskommelsens

väg få konverteringen verkställd, då, men endast då,

må lagstiftningen gripa in på bästa och lämpligaste sätt.

Till denna åsigt ansluter sig nära Hr A. O. IVcdlenberg

i de af honom väckta motioner N:o 73 vid 1868 och

N:o 30 vid 1869 års riksdag. I den förra yttras: ”Svårigheterna

vid sj elfva öfvergången äro alltid några, men

de öfvervinnas lättast genom att på förhand förklara, att

OLIKA isiGTEfi I AFSEENDE i ICONVEETEIilNGEN. 163

och sålunda alltjemt infrias med det mynt, hvarå de äro

utställda, eller om det nya myntet skall för dem vara lagligt

betalningsmedel, och i detta fall efter hvilken grund

det gamla myntbeloppet skall i det nya myntet konverteras.

Att på denna fråga kunna gifva ett för alla tillfredsställande

svar, torde knappast vara att hoppas; hon berör

så många både allmänna och enskilda intressen, att hennes

uppfattning icke blir densamma hos alla; och då härtill

kommer, att vid hennes besvarande afseende måste

fästas ej mindre på rättvisans kraf än på verklighetens

behof af reda och enkelhet, så torde det finnas helt naturligt,

om man endast med en viss tvekan, som blir

större i samma mån man kommer till insigt af svårigheterna,

företager denna fråga till behandling.

Innan Kommitterade gå att närmare utveckla sina

egna tankar i ämnet, tillåta de sig att först lemna en kortfattad

redogörelse för några bland de vigtigaste åsigter,

som på senaste »tiden rörande konverteringsfrågan blifvit

uttalade.

H. Grote anser — i den här ofvan redan omnämda

prisskriften: Der Uebergang von der Silberwährung

zur Dold währ ung att införandet af guld som värdemätare

är en rent financiel och national-ekonomisk åtgärd,

som icke i sig sjelf är förbunden med några juridiska

eller privaträttsliga påföljder. Man behöfver icke,

menar han, bestämma någon viss värderelation mellan

silfver och guld för konvertering af qvarstående skuldförbindelser.

Hvarje sådan bestämning vore rättsvidrig'' och

grundad på legislatift godtycke: Den vore dessutom all

-

162

BET SAMLA MYNTETS KONVERTERING I DET NYA.

längdmått och vigt, äro hvad de i sig sj elfva äro och

ingenting annat, nämligen eu viss längd och en viss vigt,

hvarmed alla andra längder och vigter skola jemföras och

uppmätas: de äro hvad lagen bestämmer dem. till, utan

jemförelse med något annat. Men det allmänna föreställningssättet,

som vänj t sig vid ett visst mått för vare sig

längder eller vigter eller värden, kan i förstone icke uppfatta,

hvad ett nytt mått är, utan genom dess jemförande

med det gamla. Det förhåller sig härmed ungefärligen

som med ett främmande språks ord, hvilka man i förstone

icke kan finna och använda utan genom öfversättning från

ord tagna ur det egna språket, till dess slutligen ett fortsatt

begagnande af det främmande språket gifver förmågan

att utan någon sådan omväg begagna dess ord

till omedelbara uttryck för tankar och föreställningar. På

samma sätt behöfver ett folk nödvändigt en mer eller

mindre lång tid för att vänja sig vid värdenas uttryckande

i ett nytt värdemått, och under denna tid kunna

värdena svårligen mätas utan förmedelst omvägen af det

gamla myntets konvertering till det nya.

Men äfven sedan det nya myntet vunnit en sådan

häfd, att det af allmänheten utan vidare begagnas såsom

mått för värden, kunna ändock förhållanden ega rum, vid

hvilka cn sådan konvertering ifrågakommer, så vida nämligen

som aftal eller förbindelser, utfästade i det äldre

myntet, ännu efter myntreformens fullständiga afslutande

qvarstå i sin första ursprungliga lydelse. I afseende å

infriande af förbindelser lydande å det äldre myntet, uppstår

nämligen alltid vid införandet af ny värdemätare den

frågan, huruvida de skola gälla strängt efter ordalydelsen

ÖFTER6ANGEN TILL DET #TA MYNTSYSTEMET. 161

visserligen den väsendtliga förändringen inträdt i vårt

myntväsen, att nya värdemått blifvit i riket antagna, men

deraf följer icke, att de nya mynten ännu kommit till användning,

ännu mindre att de blifvit det i landet allmänt

gängse betalningsmedlet. Först när detta senare inträffar,

är myntreformen afslutad och det nya myntsystemet såväl

faktiskt som rättsligt gällande. Huru lång tid kan

komma att åtgå från do nämde lagarnes antagande, tills

reformen sålunda blifvit fullständigt genomförd, beror väsendtligen

af omständigheter, som nu ej kunna förutses;

och Kommitterade vilja längre fram söka att närmare utveckla,

hvilka särskilda bestämmelser och åtgärder under

denna mellantid kunna anses vara af behofvet påkallade.

Hvad som i främsta rummet torde böra tagas i betraktande,

är den första och omedelbara följden af sjelfva den

lag, som gör guldmynt till rikets mynt och i öfverensstämmelse

dermed fastställer nya värdemått.

Fn omedelbar följd af denna lag blir frågan om den

nya räkneenhetens förhållande till den gamla. Under öfvergången

från riksdaler till frank såsom rikets mynt

skall det vid köp och försäljning visa sig omöjligt att i

frank uttrycka de värden, man förut uttryckt i riksdaler,

utan att köpare och säljare först äro elisé om frankens

värde i riksdaler, på samma sätt som, vid öfvergången

från tunna till kubikfot, det för ingen lät sig göra att i

kubikfot uppskatta en viss qvantitet spanmål, som han

varit van att uppmäta i tunnetal, utan att först känna

kubikfotens förhållande till tunnan. Visserligen är det

sant, att t. ex. foten och skålpundet, såsom enheter för

Myntkommitténs Bet. 11

AF. A. O. W ALLENA EKG; AF G. MILLAUEK;

165

hvarje förbindelse skall ovilkorligen infria^ enligt

dess lydelse”; och i sitt till Kongl. Maj:t i sammanhang

med berättelsen om förhandlingarne vid den internationela

Myntkonferensen i Paris 1867 afgifna underdåniga

betänkande uttalar Hr Wcillenberg samma åsigt. I deri

senare ''motionen läses: ”Såsom oeftergiflig! vilkor måste

iakttagas, att vid liqvider af äldre förbindelser ingen hvarken

förlorar eller vinner på förändringen i myntväsendet.

Det måste derför vara möjligt, att efter lydelsen kunna

infria förbindelser å silfvermynt, äfven om dessa ej förr

än efter en längre tid skulle förfalla. Af Kongl. Maj ds

förordning om rikets mynt den 3 Februari 1855 böra de

bestämmelse1 fortfarande bibehållas, som gälla utmyntning

af hel riksdaler silfver och af pdels riksdaler silfver

eller den nuvarande räkneenheten riksdaler riksmynt.

Genom dessa bestämmelsers bibehållande kunna framtida

liqvider, utfästade uti såväl riksdaler specie som riksdaler

riksmynt, efter förbindelsens lydelse fullgöras”.

Fn alldeles motsatt åsigt hyser G. Millauer, författaren

till den i ordningen andra prisskriften: die Einfuhrung

der Goldwährung in Deutschland. Han

anser, att införandet af ett nytt lagligt betalningsmedel,

t. ex. guldmynt i stället för silfvermynt, ovilkorligen fordrar

en uttrycklig bestämmelse derom, huru förbindelser

utfästade i silfver skola med det nya guldmyntet infrias.

Ätt välja hvilken grund som helst för sådana beräkningar

kan icke tillåtas; denna grund måste rättsligen fastställas,

och bör i sjelfva verket hafva en förmedlande karakter.

Må man tänka sig det fall, att en gäldenär vill med silfver

betala en skuld, sedan guldmynt blifvit lagligt betal

-

166 ASIGTER I KONYERTEBINGSFRAGAN UTTALADE AF G. MILLAUER;

ningsmedel. Borgenären kan omöjligen vara dermed belåten.

Enär gäldenären vid den tid, då försträckningen

skedde, erhöll icke varan silfver, utan silfvermynt, hvilket

då var allmänneligen erkändt betalningsmedel, så kan

borgenären icke godtgöras med betalning i silfver, utan

endast med betalning i guld, sedan detta såsom allmänneligen

erkändt betalningsmedel trädt i silfrets ställe. Honom

måste, enligt en så väl ekonomiskt som rättsligen

vigtig grundsats, hans fordran godtgöras med så mycket

guld, som, vid tiden då aftalet skedde, hade kunnat erhållas

å försträckningsorten för det belopp i silfver, som

försträcktes. Millauer anmärker vidare, att i enskilda fall

det visserligen icke skulle blifva svårt att noggrannt finna

den värderelation mellan silfver och guld, som för en sådan

uppskattning vore behöflig; men i allmänhet blefve

det dock förenadt med stora svårigheter. För prestationer

till staten kunde nämda grundsats icke tillämpas.

Man måste derför bestämma sig för ett visst värdeförhållande

mellan silfver och guld, hvilket, derest icke särskilda

förbehåll eller rättsliga stadganden lade hinder i

vägen, kunde lika tillämpas på alla slags förbindelser,

utan att billigheten träddes för nära. Såsom ett sådant

värdeförhållande föreslår Millauer förhållandet 1 : 15.5 för

alla under innevarande århundraden i silfver ingångna

förbindelser. För äldre sådane borde man söka att få reda

på det värdeförhållande, som å försträckningsorten gällde

vid den tid, då aftalet skedde.

Författaren till den tredje prisskriften: zur deutschen

Munzreform, H. Weibezahn, anser staten vara

fullt berättigad att genom lag fastställa, att alla å silfver

AF h. weibezahn; af g. hartmann.

167

lydande förbindelser skola infrias med en bestämd qvantitet

guld. Icke blott ur formell rättssynpunkt, utan äfven

ur moralisk synpunkt är lagstiftaren berättigad att

införa förändringar, äfven om de ingripa i den enskildes

rättssfer, dock under förutsättning att det allmännas intresse

fordrar förändringen, och att staten icke undandrager

sig bördan att hålla den enskilde skadeslös. Svaret

på frågan, hvilket värdeförhållande mellan silfver och

guld bör läggas till grund för konvertering af äldre å

silfvermynt lydande förbindelser, är i och för sig ganska

enkelt, enär ett sådant värdeförhållande icke kan vara

annat än ett medeltal mellan värdeförhållandena under

någon viss tid. Svårigheten begynner först med besvarandet

af den frågan, hvilket medeltal af värdeförhållanden

är för vår tid det mest lämpliga. För första hälften

af innevarande århundrade finner Weibe:alm detta medelförhållande

vara som 1 : 15.04, och för tiden 1851—1867

som 1 : 15.32. Detta senare anser han vara det riktigaste.

Då emellertid, äfven med antagande af detta värdeförhållande

såsom grund för konverteringen, förluster

kunna uppkomma för de betalningsskyldige, i händelse

vid öfvergången guldet skulle stå i högre värde, och då

det obestridligen vore eu rättskränkning att låta dessa få

vidkännas sådane förluster, anser Weibezahn, att det bör

åligga staten att hålla den enskilde tillhanda guldmynt

mot silfvermynt efter samma kurs, som blifvit fastställd

för konverteringen.

Professor G. Hartmann i Basel (i sin skrift: Ueber

den rechtlichen Begriff des Geldes und den Inhalt

von Geldschulden. Braunschweig 1868) faster

168 åsigter i konverteringsfrågan uttalade af hartmann.

uppmärksamheten på den särskilda svårighet, som tillhör

hvarje myntreform, hvilken äfven innefattar öfvergång

från en värdemätare till en annan. Man måste nämligen

då taga i betraktande värdeförhållandet mellan silfver och

guld, sådant det ställer sig på verldsmarknaden. Det

gar emellertid icke an, att till grund för konverteringen

antaga det ännu icke kända värdeförhållande, som kommer

att ega rum, när skuldförbindelsen infrias; ty en i bestämd

summa utfästad skuld får icke hela långa tiden

lemnas till beloppet obestämd. Dessutom skulle genom

ett sådant förfarande fordringsegaren lätteligen kunna

drabbas af en helt och hållet oförvållad förlust. Om nämligen

en stor stat, till följd af beslutet att öfvergå från

silfver till guld såsom värdemätare, plötsligen och på en

gång kastar hela sitt förråd af silfver på marknaden, så

kan det icke fela, att för den närmaste tiden ett betydligt

fall i silfrets värde derigenom uppkommer. Hartmann

anser, att det ännu mindre går an att i hvarje särskildt

fall lägga till grund för konverteringen det värdeförhållande

mellan silfver och guld, som egde rum då avtalet

skedde; ty jemte det att sådant svårligen läte sig verkställa,

skulle det strida mot alla rättsgrunder. Man måste

derföre bestämma konverteringen efter ett medeltal

af värdeförhållandena under tiden omedelbart före reformen;

och det blir lagstiftningens sak att för öfvergången

välja en sådan tidpunkt, då nämda värdeförhållande håller

sig jemförelsevis fast och oförändradt, och att då tilllika

på ett lämpligt sätt bestämma den tidrymd, inom

hvilken ifrågavarande medeltal skall beräknas.

AF GOLDSCHMIDT; AF SOETBEEK.

169

Med Hartmann instämma i sjelfva hufvudsaken så val

Professor Goldschmidt [) som i sin sakrika ”Denkschrift

betreffend deutsche Munzeinigung I):r A. Soetbeer i

Hamburg. Den förre anser, att, om silfver upphörde att

vara lagligt betalningsmedel till obegränsad! belopp, måste

alla i •silfver gjorda aftal med guld infrias, ty en betalning

med silfver vore icke vidare en betalning med lagligt betalningsmedel.

I förbigående antyder Goldschmidt visserligen,

att det egentligen vore kursen mellan silfver och

guld vid den tid, då skulden hade uppstått, som vid konverteringen

borde vara det bestämmande; men han tillägger

omedelbart derefter, att då denna kurs kunde vara

ganska olika, så skulle ofta inträffa, att blotta tidpunkten,

då aftalet skedde, blefve afgörande äfven för skuldbeloppet,

och att sålunda fordringar, som alltid ansetts lika stora,

skulle komma att med olika belopp gäldas. För att undvika

häraf uppstående oredor, måste man förfara på ett

mera ingripande sätt, och göra antingen kursen vid en

viss tidpunkt eller medelkursen för en viss längre eller

kortare tid till bestämmande vid konverteringen. D:r Soetbeer

anmärker särskild! det opraktiska i Weibezahns förslag,

att statskassan, för att hålla den enskilde skadeslös

för förluster, uppkomna genom den fastställda.konverteringskursen,

skulle efter samma kurs hålla honom guldmynt

tillhanda mot silfvermynt. Antag t. ex., att konverteringskursen

bestämde thalern till 3 fr. 75 centim i guld, men

att dess verkliga värde endast vore 3 fr. 70 centim; då

skulle en gäldenär, som vore skyldig 80 thaler, få i statskassan

omvexla dessa 80 thaler i silfver mot 15 tjugu-fr.-

’) Handbuch des Handelsrechts. 1 Bd. 2 Abtheil. Erlangen 1868.

170

O. J. BROCHS YTTRANDE I KONVERTERINGSFRAGAN.

stycken i guld. Han kade visserligen då ingen olägenhet

af att konverteringskursen vore fastställd till fördel för

borgenären. Men nu kommor dilemmat: Antingen släpper

statskassan åter ut i rörelsen det en gång invexlade

silfvermyntet, och gifver dermed de betalningsskyldige,

hvarje gång de hafva att liqvidera en å silfver tydande

förbindelse, tillfälle att åter hos statskassan omvexla samma

silfvermynt i guld, — hvarigenom skulle ådragas henne

oberäkneliga förluster; — eller släpper statskassan icke det

en gång invexlade silfvermyntet åter ut i rörelsen, i hvilket

fall, sedan der icke vidare funnes något sådant utöfver

hvad till skiljemynt vore alldeles oundgängligt, gäldenären

skulle faktiskt bli ur stånd att skaffa silfvermynt till omvexling;

men då han alltid måste liqvidera fordringsegaren

efter den fastställda konverteringskursen, skulle rättigheten

att efter samma kurs i statskassan för silfver erhålla guld

ej- blifva för honom af något värde.

Statsrådet 0. J. Brodi yttrar i sitt till Norska Finansdepartementet

den 24 Oktober 1867 afgifna utlåtande om

”Övergång fra Splvmynt- til Guldmyntfod” bland annat

följande:

”Fn Gjseld i Species udtrykker en bestemt Msengde

flint Solv, som skal tilbagebetales. En Gjseld af 9\ Species

udtrykker saaledes een Mark köllask eller 2 3 3.9935

Grammer flint Solv. I hvilket Forhold V gerd ien af dette

Solv staaer til Vserdien af andre Varer paa den Tid, Gjseldon

stiftedes, o g i hvilket Forhold den staaer til samme

paa den Tid, den tilbagebetales, er Gj selden uvedkommende.

Ligesom den Mand, der laaner et Redskab paa en vis bestemt

Tid, frigjpr sig for sin Förpligtelse i denne Anled

-

0. J. BKOCHS YTTRANDE I KONYERTEBINGSEBAGAN.

171

ning, naar han til den bestemte Tid tilbagelevererer Redskabet

i uforandret Tilstand, saaledes vil ogsaa den Mand,

der laaner een Mark flint Sdlv, bave frigjort sig for sin

Förpligtelse i denne Anledning, naar han bar tilbagelevereret

een Mark flint S0lv. Forskjellen er kun, åt medens

to Redskaber af samme Art ssedvanligvis ikke ere

aldeles lige i enhver Henseende o g altsaa ikke kunne substitueres

for hinanden, ere to Maerker flint S0lv aldeles

lige i enhver Henseende og kunne substitueres for hinanden.

Mynterne, hvori Laanet gj0res, ere blot stemplede

Metalstykker, og Myntstemplets Hensigt er kun paa en

bekvem Maade att give tilkjende den Vgegt, Metalstykket

indeholder af flint Splv. Staten bar til Bekvemmelighed

for Handelsomsfetningen paataget sig åt foretage denne

Unders0gelse og paassette dette Stempel. Idet Staten erklserer

Mynten for lovligt Betalingsmiddel, erklserer den

kun, åt Mynterne liden ny Unders0gelse skulle antages åt

indebolde den bestemte Vtegt af flint Sdlv, og den indestaaer

da selvfplgelig ogsaa derför.

Ӂt denne Bestemmelse og denne Garanti kun bar

en vis begramdset N0iagtighed, kan ber ligesaalidt komme

i Betragtning, som lignende Bestemmelser ved alle andre

menneskelige Gjerninger, livis Npiagtighed ogsaa stedse er

begramdset. Grsendserne for U npiagtigheden ere ogsaa överalt

lovlig bestemte og saaledes anvendte, åt der er lige

stor Sandsynlighed for, åt Afvigelserne for den enkelte

Mynts Vedkommende Under Sted i den ene som i den

anden Retning.

”Naar Staten opli0rer åt lade xnynte S0lv, det er:

ophprer åt give sin Garanti for Solvstykkers Fiinhed og

0. J. BROCHE YTTRANDE I KON YERTEIiTNG-SFRAGXN.

172

Vsegt, da b0r dette ikke udpve nogen Indflydelse paa

Förpligtelse!! mellem Kreditor og Debitor. Det er kun

Bekvemmeligheden ved Bestemmelsen af den i Gjseldsforpligtelsen

bestemte S0lvmsengde, som lierved er forsvunden.

Splvet kan ikke ltengere tselles i Myntstykker af

kjendt Vsegt og Fiinbed, men maa veies og dets Fiinbed

smidig bestemmes.

”Ligesom det imidlertid i alle eiviliserede Stater til

Bekvemmelighed for Handelsomseetningen er bestemt, åt

Gjseldsforpligtelser, der lyde paa en udenlandslc Myntsort,

kan afgjpres ved indenlandske Mynter efter den paa Betalingsdagen

gjseldende Kurs paa de fprstnmvnte, saaledes

f. Ex. åt et Gjseldsbrev, lydende paa engelske Sovereigns,

det er: en vis Msengde Guld, der forfalder til Betaling i

Christiania, lovligen kan indfries med norske Splvmynter

efter den paa Betalingsdagen i Christiania gjseldende Kurs

eller Pris paa engelske Sovereigns, saaledes maa Staten,

naar den har ophprt åt lade Splvet mynte og er gaaet

over til åt hide mynte Guld, ogsaa med Rette kunne bestemme,

åt Debitor kan afgjpre sin i Species, det er: i

Splv bestemte Förpligtelse ved Betaling med Landets nye

Guldmynter efter den paa Betalingsdagen gjseldende Kurs

på Splv.

”Er f. Ex. denne Kurs eller dette Vmrdiforhold saaledes,

åt 151 Skaalpund flint Splv kan kjpbes for 1 Skaalpund

flint Guld, saa b0r en Gjaeldforpligtelse, der lyder paa

151 x 91 eller 1431 Species, hvilke indeholder 15i k0llnsk

Mark flint Solv, kunne indfries med nye Guldmynter, der

indeholde 1 kollnsk Mark eller 2 3 3.9935 Grammer flint Guld.

O. J. BKOCHS YTTBANDE I KONVEKTERINGSKRAGAN.

173

”Og ligesom ved det anf0rte Exempel, åt eu i engelske

Guldmynter udtrykt Gjseldsforpligtelse, der skal indfries

i Christiania, det er den paa Betalingsdagen, ikke

paa Gjaddsbrevets Udstedelsesdag, eller Acceptens Dag,

eller overhovedet nogen anden Dag, stedfindende Kurs i

Christiania paa engelske Sovereigns, der bestemmer Belpbet

i norske S0lvspecies, hvormed Forpligtelsen kan indfries,

saaledes er det ogsaa i det forudsatte Ti Häri de af en

Myntforandring fra Solv till Guld det paa Gjaddsbrevets

Betalingsdag, ikke det paa Myntforandringens Tid stedfindende

Kursforhold på S0lv eller \ mrdiforhold mellem

S0lv og Guld, der bestemmer Belobet af de nye Guldmynter,

hvormed Gjaddsbrevet b0r ,kunne indfries.

”Med Hensyn til den Form, hvorunder dette Forholdstal

kan fremsasttes og anvendes, da vil det for saavel

Kreditor som Debitor värre bekvemmere åt vmlge den, der

angiver sammes procentvise Afvigelse fra det ved Myntforandringens

Indfprelse fastsatte Konversionsforhold, frernfor

den umiddelbare Angivelse af Forlioldstallet eller af den

rnldre Species’ Vserdi til enhver Tid i den nye Mynt. Er

saaledes det ved Myntforandringen ved tagne Konversionsforhold

eller det ved samme Tid giasldende Ymrdiforhold

mellem Guld og Solv: 1 Species lig 5 Francs 60 Centimer,

eller 100 Species lig 560 Francs, hvilket svarer til

Forholdstallet 15.so, og det senere bestemmes, åt Betaling

af reldre i Species oprindelig udtrykt og til Francs konverteret

Gjmld skal udfbres med et Tilkeg af 1 p. Ct., saa

vil dette sige, åt det i 100 Species tidligere indeholdte

S0lv har 1 p. Ct. Ii0jere Värdi end det i 560 Francs indeholdte

Guld, altsaa åt Yserdiforholdet nu er 15.40. Be

-

174

0. J. BHOCHS YTTRANDE I KONVERTEBINGSFEiGAN.

stemmes det paa den anden Side, åt Betaling af seldre

Gjseld skal udf0res med et Afslag af 1 pCt., saa vil dette

sige, åt det i 100 Species indeholdte Splv da er 1 pCt.

mindre vserd end det i 560 Francs indeholdte Guld, eller

åt Vserdiforholdet mellem Guld og Splv da er 15.71. Og

omvendt, synker Vserdiforholdet til 15.40, saa tilsiger Retfserdighed,

åt der ved Betaling af den seldre Gjseld, der

er konverteret efter Forholdet 15.ms eller 100 Species lig

560 Francs, gives et Tillseg af 1 pCt.; stiger Vserdiforholdet

til 15.71, tilsiger Retfserdigheden, åt der gives et

Afslag af 1 pCt.

Denne Fremgangsmaade, strax efter et bestemt Forhold

åt omssette al Gjseld fra Species til Francs, med Forbehold

senere, f. Ex. aarligen, åt bestemme den Tillsegsprocent

eller det Afslag, som ved Betaling af Gjselden skal

gives, er ubetinget åt foretrsekke fremfor den anden, som

nsermest frembyder sig for Tanken, nemlig åt Gjselden

vedblivende f0rtes i Species og åt der aarligen bestemtes,

efter hvilket Forhold den ved Betalingstiden skulde omsattes

i Francs, f. Ex. åt i det ovenfor f0rst nsevnte Tilfselde,

1 Procents Tillseg, skulde 1 Species regnes for 5

Francs 65.0 Centimer, i det andet Tilfaelde, 1 Procents Afslag,

for 5 Francs 54.4 Centimer. Vedblivende åt f0re

Regnskab over al seldre Gjseld i Species, hvilket da vilde

blive npdvendigt, vilde saavel for det Offentlige som for

den Private medfpre det overordentlige Bryderi ved to

samtidig f0rte Regnskaber, bvis Sammenlsegning ikke

kunde Ande Sted uden efter hver Gång sserskilt forudgaaet

Beregning og Konversion. De mindre bemidlede og mindre

oplyste Klasser, som hos os desvserre endnu alt for

0. J. BHOCHS YTTEANDE I KONVERTEBINGSFRÅGAN.''

175

lidet have en npiagtig Oversigt over sin pekunimre Skilling

og altför sj elden före noget Regnskab derover, vilde da

ganske tabe denne Oversigt, og endnu mindre end >hidtil

befatte sig med et for dem mere besvserliggjort Regnskabsveesen.

”Deri ovenfor foreslaaede Fremgangsmaade vil lettes,

naar Speciesgodtgjprelsen eller Speciesafslaget, som man

kunde kalde det, blot blev bestemt i hele Procenter, en

N0iagtighed, som formentlig vilde vsere tilstrsekkelig, i

det Tillfegget eller Afslaget da for hver Procent blev ligesaa

mange Centimer, som Béregningssummen indeholdt

171 /

! rancs. — — — — — — — — — — —

Deri här lemnade kortfattade redogörelsen för de olika

åsigter, som i afseende på konverteringsfrågan sökt att

göra sig gällande, visar tillräckligt, med huru stora svårigheter

denna frågas rätta lösning är förknippad. Deraf

framgår tillika, hurusom lagstiftningens befattning med

densamma är i väsentlig mån beroende dels på vissa

rättsgrundsatser, hvarom meningarne kunna vara delade,

dels på hänsynen till det allmännas intresse, huru vidt

detta kan ega fordra någon inskränkning i de enskildes

rättsanspråk. I

I vår lag är den allmänna rättsgrundsatsen i afseende

å infriande af förbindelser eller återgäldande af försträckt

gods uttryckt sålunda, att ”det, som försträckt är, skall i

samma slag, jemngodt och till fullo återgäldas”, hvartill

kommer såsom en ytterligare bestämmelse, att, om den,

176 ALLM. RÄTTSGRUNDSATSER M. ÅFS. Å BETALNING AF FÖRSTRÄCKT GODS.

”som gälda bör, ej kan skaffa samma mynt eller varor,

som utläntes, stånde till honom som försträckte, livad han

hellre'' vänta vill eller taga fyllnad i annat slag efter thy

som det utlänta vid förfallodagen högst gäller”. Den

Romerska lagen, som ock stadgar, att skuld infrias genom

betalning af det man skyldig är (solutione ejus quod

debetur), tillägger likaledes, att betalning genom vara af

annat slag än den försträckta (alind pro allo) icke kan

ske utan med försträckningsgifvarens samtycke.

Den fordringsrätt, som på grund af dessa och dylika

stadganden tillkommer försträckningsgifvaren, kan naturligtvis

icke afse något annat än den försträckta varans

qvantitet och qvalitet. Dess af andra omständigheter beroende

förändring i värde kommer lagen alldeles icke vid;

lagen tillförsäkrar fordringsegaren att återfå det försträckta

i samma slag, jemngodt och tillfullo, men den tillförsäkrar

honom icke, att denna jemngoda och tillfullo återgifna vara

skall ega samma värde i förhållande till andra varor, som

den försträckta varan egde, när hon gafs i försträckning.

Tillämpas nämda grundsats på förbindelser lydande

å t. ex. en viss qvantitet silfver, så måste den enkla slutföljden

deraf blifva, att en sådan förbindelse skall inlösas

med silfver, och med hvarken mer eller mindre, hvarken

finare eller gröfre silfver, än som utfästadt var. Dess infriande

med t. ex. guld, eller med hvilken annan vara som

helst än den utlastade, kan icke ske utan med begifvande''

af honom, som gaf försträckningen. Och då denne medgifver

silfrets omsättning i ”vara af annat slag”, eger han

fordra, det omsättningen sker efter thy som silfret å förfallodagen

högst gäller.

DERAS TILLÄMPNING VID KONVERTERING AF FÖRBINDELSER 1 MYNT. 177

Huruvida åter samma grundsats äfven skall gälla i

afseende å förbindelser utställda å mynt, livilka förfalla

under en tidpunkt, då detta mynt upphört att vara lagligt

betalningsmedel, det beror naturligtvis på uppfattningen

af begreppet mynt.

Den skulle obetingadt gälla, om myntet icke vore

något annat än guld- eller silfverstycken i allmänhet. Hade

1000 R:dr specie icke sitt värde af något annat än af de

deri innehållna 80 <s, tolflödig! silfver, så egde de detta

samma värde äfven efter den förändring, som upphäfde

species egenskap af mynt; en förbindelse, utställd å 1,000

speciel'', måste då, äfven om den förfölle i en tid, då guldmynt

i speciens ställe blifvit rikets lagliga mynt, fortfarande

infrias efter sin lydelse med 1,000 specieriksdairar

eller, om fordringsegaren sådant medgåfve, med annan

vara, t. ex. guld, efter thy som 80 <s tolflödig! silfver vid

förfallodagen högst gällde. För dylika förbindelsers infriande

behöfde lagen då icke gifva någon annan bestämmelse,

än den som gäller försträckningar i allmänhet.

År åter myntet något annat eller något mera än

stycken af guld eller silfver, måste den nyss anförda rättsgrundsatsen,

vid infriandet af de å mynt utställda förbindelser,

vara underkastad vissa större eller mindre modifikationer.

Det är först och främst tydligt att, om myntet vore

värdemätande bytesmedel alldeles oberoende af sitt metallvärde,

så kunde en skuldförbindelse utställd å mynt icke

rättvisligen infrias med omyntad metall, motsvarande den

i det utlofvade myntet innehållna metallens vigt eller värde.

Då t. ex. 1,000 daler s. in. år 1718 föreställdes af ett eller

12

Myntkommitténs Bet.

178 OM KONVERTERING AF FÖRBINDELSER LYDANDE i MYNT.

annat tusen mynttecken af koppar, livilkas metallvärde

kanske icke uppgick till hundradedelen af denna summa,

så hade det helt visst varit orättvist att efter dessa myntteckens

aflysning låta en, under den tid de voro gällande,

utställd skuldförbindelse å nämda belopp infrias med så

mycket koppar, som i dessa mynttecken var innehållet,

eller med så mycket silfver, som i värde motsvarade denna

metallqvantitet, hvilken ju alls icke bestämde värdet af

dessa mynttecken.

Att myntet icke kan vara värdemätande bytesmedel

oberoende af sitt metallvärde, har erfarenheten emellertid

mer än tillräckligt ådagalagt. Lagen kan väl genom maktspråk

åt värdelösa ting förläna kraften att infria förbindelser

lydande å verkliga värden, men lagen skall alltid visa

sig vanmäktig-, om den t. ex. söker tvinga säljare att utbyta

värden mot hvad de anse hafva mindre värde. Sjelfva

kraften att infria skuldförbindelser är också utom det område,

der myntet gäller såsom lagligt betalningsmedel,

helt och hållet begränsad till myntets metallvärde. Och

som ett land alltid har utbyte att göra med andra länder

och aldrig kan frigöra sig ifrån infriandet af deraf uppkommande

förbindelser, måste alltså i ett rätt ordnadt

myntväsen det verkliga myntets betydelse såsom värdemått

bestämmas af hvad som hos detsamma öfverallt och under

alla förhållanden eger värde, d. v. s. af vigten å den deri

innehållna värdemätande metallen.

Men om också det verkliga myntets betydelse såsom

värdemått är bestämd af den deri innehållna värdemätande

metallens vigt, så utesluter detta dock icke, att myntet,

der det är mynt, är något annat än samma metallvigt i

OM KONVERTERING AF FÖRBINDELSER LYDANDE i MYNT. 179

allmänhet. Myntet är icke silfver eller guld af hvad form

och beskaffenhet som helst; det är icke ens blott ett silfvereller

guldstycke af en viss vigt och finhet; utan det filett

stycke värdemätande metall i sådan lagbestämd form,

att genom sjelfva formen äfven vigten och finheten bestyrkas.

Det verkliga myntet eger alltså sin kraft såsom

lagligt bytesmedel på en gång af den deri innehållna

värdemätande metallens vigt och finhet, och tillika deraf,

att denna vigt och finhet blifvit genom prägeln bestyrkta,

så att bytet kan på ett både beqvämt och fullt betryggande

sätt verkställas.

Huru väsentlig denna senare bestämning är för det

verkliga myntet, visar sig bäst vid exemplet af en skuldförbindelses

infriande efter aflysningen af det mynt, hvari

denna förbindelse är utställd. Om man antager, att 1,000

R:dr specie, som blifvit försträckta år 1870, medan riksdalern

ännu var lagligt betalningsmedel, derefter till betalning

förfölle under en tid, då riksdaler!! upphört afvara

lagligt gällande mynt, och t. ex. Carolinen trädt i

dess ställe, så faller det lätt i ögonen, huru orättvist det

vore att, enligt Grotes åsigt, verkställa denna betalning med

1,000 specieriksdalrar, hvilka då icke vore något annat

än 80 « tolflödigt silfver. Det är fullkomligt sant, att

1,000 R:dr sp. år 1870 innehöllo jemt så mycket som 80 it

tolflödigt silfver, och att de icke kunde minskas under

denna silfvervigt, utan att förlora i bytesvärde, icke heller

kunde ökas derutöfver, utan att gifva anledning till en

spekulation, som skulle draga vinst af detta öfverskott;

men de 1,000 R:dr, som år 1870 gåfvos i försträckning,

voro 80 tolflödigt silfver i eu sådan form, som gjorde

180 OM KON VEKTERING AE FÖRBINDELSER LYDANDE 1 MYNT.

dem till _ lagligt betalningsmedel och bytesverktyg. Det

som då försträcktes kan icke anses vara återgäldadt tillfullo

och jemngodt med 1,000 specieriksdalrar, hvilka icke

längre gälla såsom mynt; ty ehuru de, likasom de försträckta

1,000 specierna, innehålla 80 « tolflödig! silfver,

ehuru de hafva alldeles samma finhet, vigt och form, så

är dock denna deras form icke längre af beskaffenhet att

gorå dem till lagligt betalningsmedel och bytesverktyg.

Fordringsegaren skulle genom en sådan liqvid gorå förlust,

hvilket tydligen framgår deraf, att han, för att förvandla

dessa 1,000 speciel- till lagligt betalningsmedel,

måste underkasta sig både besvär, tidspillan och kostnad.

Att myntet, om än dess allmänna och egentliga bytesvärde

bestämmes af den deri ingående qvantiteten värdemätande

metall, dock tillika röner en inflytelse och erhåller

så att säga ett värdetillskott af annat slag genom

de lagbestämmelser, enligt hvilka närnda metallqvantitet,

för att gälla såsom lagligt betalningsmedel, skall vara förarbetad

och uppträda i en viss form, — är hvad man

strängt måste fasthålla vid besvarandet af den frågan, huru

förbindelser, aftalade i ett gammalt mynt, må kunna med

ett nytt mynt infrias, så att beloppet, som erlägges, i värde

rättsligen motsvarar hvad som var utfästadt. Man måste

således dervid noga iakttaga, på en gång att det belopp

nytt mynt, hvarmed liqviden verkställes, eger samma

metallvärde, som det belopp gammalt mynt, hvilket var i

aftalet utfästadt, och tillika att det nya myntet eger

samma egenskap af lagligt betalningsmedel, som det gamla

myntet eger eller för sin tid egde. Häraf framgår också

hvad som för konvertering af belopp utfästade i ett mynt

-

OM KONTERTEKITO AP FÖRBINDELSER LYDANDE Å MYNT. 181

slag till belopp uttryckta i ett annat, äfvensom för tarifering

af en myntsort i en annan myntsort, är af särdeles

vigt och betydelse, nämligen att, när den lagbestämda

form, som gör myntet inom ett visst område till ovilkorlig!

gällande betalningsmedel och bytesverktyg, återfinnes äfven

hos det mynt, hvartill konverteringen eller tariferingen

skall ske, behöfver man vid fastställande af värdeförhållandet

mellan de båda myntslagen endast

fästa afseende på deras metallvärden.

- En jemförelse i detta hänseende är med ingen svårighet

förknippad, så ofta den förändring, hvarigenom ett

mynt upphör att vara lagligt betalningsmedel, endast är

en förändring af myntfot; ty den enda åtgärd, som då är

nödig för konvertering af förbindelser å det gamla myntet,

eller för dettas tarifering i det nya, är en jemförelse mellan

den1 i hvardera myntet innehållna myckenheten eller

vigten värdemätande metall, och en sådan låter sig alltid

med ledning af de särskilda myntordningarnes bestämmelser

noggrant verkställa,

Ett annat förhållande inträder, när förändringen i

myntväsendet äfven innebär öfvergång till ny värdemätare,

d. v. s. då de metallqvantiteter, som skola jemföra^, äro

af olika slag, och till följd deraf deras värden icke kunna

omedelbart jemföras. Då framställer sig genast den betänkliga

svårigheten, att de båda metallernas, silfrets och guldets,

inbördes värde är stadt i ständig vexling, att det ej blott förändras

från den ena börsdagen till den andra, utan äfven kan

vara vid samma tid på olika orter temligen olika. Något fast

förhållande mellan dessa metallers värden, kan alltså icke

bestämmas; och man skulle fordra det rent af omöjliga,

182 NÖDVÄNDIGHETEN AP KONVEHT. VID ÖFVEKG. TILL NTTT MYNTSYSTEM.

om man gjorde anspråk på en sådan konvertering eller

tarifering, att värdeförhållandet mellan silfvermynt och guldmynt

på eu gång vore oföränderligt faststäldt och tillika

noga motsvarade värdeförhållandet mellan silfver och guld

på olika tider och olika orter.

Det är emellertid, såsom redan blifvit antydt, omöjligt

att verkställa öfvergången från ett myntsystem till ett

annat, utan en ständig jemförelse mellan det gamla och det

nya myntets värde. För att de till guldfranksystemet hörande

mynt skola kunna komma i omlopp såsom bytesmedel,

fordras ovilkorligen, att de sättas i något visst

förhållande till det äldre riksdalersmyntet; allmänheten

skall aldrig kunna beräkna värden i frank och Carolin,

utan att först veta, huru många öre utgöra en frank, huru

många riksdaler utgöra en Carolin. Köp och försäljningar

skulle omöjligen kunna försiggå under oupphörligt uträknande

af frankens värde efter dagens kurs å guld; räkenskaper

och kassaböcker skulle vålla ett odrägligt arbete,

om hvarje inkomst- eller utgiftspost skulle föras i två kolumner

med iakttagande af ständigt vexlande kurs emellan

riksdaler och frank. Såvida den stora allmänheten skall

kunna arbeta sig ut ur eu invänjd mynträkning och tillegna

sig den nya, måste hon dervid vara understödd åtminstone

så mycket, att hon alltid vet, hvad värdeförhållandet

är mellan de enheter, som ligga till grund för hvartdera

af de bägge systemen. Man måste derför söka utfinna

någon fast punkt i den vexling och rörlighet, som

värdeförhållandet mellan silfver och guld är underkastadt;

man måste bestämma sig för ett visst värdeförhållande

dem emellan, som, om det ock ej till fullo motsvarar ett

OM KONVERTERINGSKURSEN.

183

strängt rättsvetenskapligt anspråk på noggranhet, dock är

tillräckligt för att tillfredsställa det dagliga lifvets behof,

och som, på sätt Kommitterade längre fram skola anvisa,

lämpligen kan läggas till grund för den konvertering och

tarifering, som i och med myntreformens beslutande måste

ifrågakomma.

För att ett sådant värdeförhållande mellan de båda

metallerna skall kunna utfinnas, föreställa sig Kommitterade,

dervid fullt anslutande sig till den Hartmann-Soetbeerska

åsigten, att lagstiftaren, så vidt möjligt är, bör

för reformen välja en sådan tidpunkt, då priset å de ädla

metallerna visat sig jemförelsevis oföränderligt, och att ett

medeltal af värdeförhållandena under den då närmast

föregående tiden lägges till grund för konverteringskursen.

En sådan tidpunkt synes just nu vara för handen.

Silfverpriset i London, det tvifvelsutan fullständigaste uttrycket

af förhållandet mellan silfrets och guldets värde

på verldsmarknaden, har under de senast förflutna tre åren

hållit sig synnerligt stadigt; medelpriset för året visar sig

under denna tidrymd nästan oförändradt omkring 60 ^

pence för oz. st. s., motsvarande ett värdeförhållande af

1 : 1 5.59 x). Om för någon enda gång prisnoteringen visat

en betydligare omkastning från högt till lågt silfverpris

eller tvärtom, så har förändringen nästan alltid varit al

'' kort varaktighet, och prisnoteringarne ganska snart återgått

till den förra normala vanligheten. Detta oaktadt

våga dock Kommitterade icke nu uppgifva någon bestämd

siffra för en sådan konverterings- och tariferingskurs af

J) Se de vidfogade tabellerna. Bil. Litt. D.

184 KOMMITTERADES FÖRSLAG RÖRANDE KONVERTERINGSKURSEN.

det skal, att de anse af största vigt, att denna kurs så

noggrant som möjligt motsvarar de faktiska förhållandena,

sådana de vid reformens beslutande förefinnas, och dessa

faktiska förhållanden kunna efter 3 års förlopp — den tid,

som måste tilländagå innan den nya lagen angående rikets

mynt kan antagas — vara andra än de nuvarande. Kommitterade

få derföre endast tillstyrka:

att Kong!. Maj:t, efter Fullmäktiges i

Banken och Riksgäldskontoret hörande och

den utredning angående de närmast föregående

årens prisnoteringar å de ädla metallerna

i London och Hamburg, som på

detta eller annat sätt kan åvägabringas,

måtte till samma riksdag, då lagen angående

rikets mynt blifvit antagen, aflåta

nådig proposition om den kurs, hvarefter

ej mindre äldre förbindelser å riksdaler

skola konverteras i frank, än de gamla

myntsorterna i de nya skola tills vidare

tariferas.

Hvad nu först beträffar konvertering af äldre å riksdaler

lydande förbindelser, så kan ingen tvekan uppstå,

att den sålunda af Konung och Riksdag fastställda kursen

bör bli ensamt och ovilkorligen bestämmande vid omsättningen

i det nya myntet af alla offentlig-rättsliga förbindelser,

såsom bevillningar af hvad slag som helst, löner,

pensioner, taxor, böter m. m., äfvensom att den vid allmänna

verk och inrättningar, såsom universiteten, fromma

stiftelser, pensionsinrättningar med statsunderstöd och öfriga

KONVERTERINGSKURSENS TILLÄMPNING.

185

af samma natur, bör ovilkorligen tillämpas, der icke rent

privaträttsliga förhållanden beröras. Kommitterade skola

återkomma till denna del af konverteringsfrågan, eller så

vidt den rörer förbindelser af offentlig-rättslig beskaffenhet,

och vilja här endast anmärka i afseende på de nuvarande

ernbets- och tjenstemännens anspråk på bibehållande af de

dem tillförsäkrade lönebelopp, eller taxetagäres anspråk på

dem en gång medgifna förmåner, att konverteringskursens

tillämpning aldrig kan afse någon nedsättning i de förut

fastställda beloppen, utan allenast en omföring af desamma

i det nya mynt, som skall träda i det gamlas ställe såsom

lagligt betalningsmedel.

Beträffande deremot konvertering af rent privaträttsliga

förbindelser utställda å det äldre myntet, är det icke

lätt att förlika det allmännas intresse och den enskildes.

Fäster man sig blott vid sådana privaträttsliga förbindelser,

som äro utställda å vista eller å kort förfallo- eller

uppsägningstid, såsom banksedlar, vanliga vexlar och reverser,

lån på 3 till 6 månader o. d., så synes svårigheten

icke vara af någon betydenhet. Under förutsättning, att

för reformens genomförande väljes en tidpunkt, sådan

som den närvarande, då priset på de ädla metallerna visat

en hög grad af fasthet, så att t. ex. medelpriset i London

på oz. st. s. för år 1869 endast med penny öfversteg

samma medelpris för år 1868, hvilket svarar mot en förändring

i frankens värde af endast ungefär O.02 öre eller

omkring 2 R:dr på 10,000 fr., skulle äfven på dylika kortare

affärsförbindelser, utan något afsevärdt intrång på den

enskildes rätt, den ofvannämda konverteringskursen kunna

ovilkorligen tillämpas. Med fästadt afseende på den rör

-

186 BETÄNKLIGHET®!! VID KONVERTERINGSKURSENS OVILKORLIGÅ

lighet och vexling-, som öfverallt utmärker det verkliga

lifvets förhållanden, och att der, äfven vid de vanligaste

uppgörelser och utbyten, en absolut noggranhet aldrig står

att vinna, skulle man knappast kunna säga, att genom en ''

sådan tillämpning någon förlust tillskyndades den enskilde,

åtminstone vore denna förlust icke att jemföra med den

ofantliga vinst af reda och enkelhet, som bereddes det

allmänna af en en gång för alla ovilkorligen fastställd konverteringskurs.

Det finnes emellertid andra privafi-ättsliga förbindelser,

der genom en sådan tillämpning af konverteringskursen,

att intet afseende fästades på tillkommande förändringar i

silfrets och guldets inbördes värde, en verklig förlust för

den enskilde skulle kunna uppkomma, och der, vid frågan

om konvertering, hänsynen till det allmännas intresse af

reda och enkelhet får stå något tillbaka för den enskildes

anspråk''på trygghet och skydd. Sådana förbindelser äro

t. ex. ouppsägbara köpeskillingsreverser, penningefideikommisser,

frälseräntor i penningar, lifräntor, lifförsäkringar,

-amorterings- eller andra lån på längre tid o. s. v.,

med ett ord alla slags förbindelser, der solution antingen

alldeles icke är medgifven eller är framskjuten till en sådan

mer eller mindre aflägsen tidpunkt, för hvilken nu omöjligen

kan förutsägas, huru de ädla metallernas värdeförhållande

då kommer att ställa sig. Om staten äfven för

dessa förbindelser föreskrifver, att de betalningar, som å

förfallodagen äro" att erlägga, skola verkställas ensamt efter

den en gång för alla fastställda konverteringskursen, synes

den hafva påtagit sig ett ansvar, som den svårligen kan

bära. Äfven om förlusterna i verkligheten icke skulle

TILLÄMPNING ISYNNERHET VID PRIVATRÄTTSLIGA FÖRHÅLLANDEN. 187

blifva så särdeles känbara, skall dock sjelfva omöjligbeten

att nu förutse deras belopp göra de enskildes föreställningssätt

i hög grad känsliga för den orättvisa behandling, de

anse sig få lida; och den vigtiga reform, som nu är i

fråga, skall härigenom utsättas för ett motstånd, som man

kanske genom ett större tillmötesgående hade kunnat i

någon mån förmildra.

I afseende på dylika förbindelser måste det medgifvas,

att den enskilde icke saknar skäl för sitt yrkande,

att de privaträttsliga förhållandena må, så vidt möjligt är,

af staten lemnas oberörda att utveckla sig efter sin egen

naturliga lag. Det är också särskilt med hänsyn till förbindelser

af denna natur, som tre bland Kommitténs ledamöter,

under fullt erkännande af den vigt en allmän tilllämpning

af den fastställda konverteringskursen måste hafva

för myntreformens genomförande, likväl icke kunnat tillstyrka,

att denna konverteringskurs skall göras ovilkorligen

ensamt gällande för alla privaträttsliga förbindelser. De

hafva för sin del velat bevara ej mindre åt den enskilde

gäldenären hans rätt, att i en framtid å förfallodagen få

infria sin förbindelse efter det då gällande värdeförhållandet

mellan silfver och guld, än åt den enskilde borgenären

hans rätt, att få sin fordran efter samma grund återgäldad.

Men då det tillika vant dem angeläget, att så mycket som

möjligt bibehålla de ofvan påpekade fördelarne af den en

gång för alla fastställda konverteringskursen, hafva dessa tre

Kommitterade sökt att finna utväg för, att den fastställda

konverteringskursen må kunna få en allmän tillämpning,

utan att intrång sker i gäldenär eller borgenärs billiga

rättsanspråk.

188 KONVERTERINGSKURSENS TILLÄMPNING MED TILLÄGG ELLER AFDRAG.

För att finna en sådan utväg hafva de tre Kommitterade

haft g’od anvisning i det ofvan anförda yttrandet af

Statsrådet Broek rörande konverteringsfrågan, och'' de gå

nu att mera detalj eradt redogöra för, huru de tänkt sig, att

man borde tillvägagå.

Den fastställda konverteringskursen bör på alla privaträttsliga,

å riksdaler lydande, förbindelser så tillvida tilllämpas,

att, så snart reformen blifvit beslutad, det i riksdaler

uttryckta beloppet bör efter denna kurs i frank bestämmas.

Det sålunda i frank bestämda beloppet, hvilket

nämde tre Kommitterade för korthetens skull vilja kalla

hufvudstol, kommer alltid att ej mindre i gäldenärens

och borgenärens föreställningssätt utgöra gäldens hufvudbelopp,

än äfven såsom sådant i räkenskaperna bokföras.

Det bör äfven, der sådant låter sig göra, å fordrings„beviset

antecknas, ehuru naturligtvis detta fordringsbevis,

der beloppet är i riksdaler uttryckt, alltid måste finnas

qvar, så länge något af gälden, på grund af detta fordringsbevis,

qvarstår.

Då nu liqvid å förfallodagen skall verkställas, bör vid

hufvudstolens erläggande ett tillägg eller afdrag göras,

motsvarande skilnaden mellan

det värde å fint guld i förhållande till fint silfver,

hvilket lagts till grund för konverteringskursen, och

det värde å fint guld i förhållande till fint silfver,

hvilket vid förfallodagen bör vara för liqviden bestämmande.

Huru stort detta tillägg eller afdrag skall vara för hvarje

100 riksdaler af det enligt fordringsbeviset förfallna beloppet,

EXEMPEL EÖK SÅDAN KONVERTERING.

189

finnes omedelbart med tillhjelp af en tabell, som med det

guldvärde till utgångspunkt, hvilket för den verkliga

konverteringskursen varit bestämmande, uträknas och i

formelt hänseende anordnas i likhet med bifogade tabell

(Bil. Lätt. B), hvilken Kommitterade exempelvis uträknat

under förutsättning, att detta guldvärde vore 15.5, d. v. s.

att till grund för konverteringskursen vore lagdt ett värdeförhållande

mellan silfver och guld som 1 : 15.5.

För att ännu mer förtydliga, huru Kommitterade tänka

sig sjelfva sättet att gå till väga, tillåta de sig anföra

några exempel, hvilka de hoppas skola vara i detta hänseende

tillräckligt upplysande, och hvarvid det knappast

torde behöfva anmärkas, att antagandet af konverteringskursen

till

100 R:dr = 141 fr. 69 cent,

hvilket motsvarar ett guldvärde af 15.5, endast skett för

att kunna använda den af Kommitterade uträknade bifogade

tabellen.

Ex. 1. En köpeskillingsrevers å 3,500 R:dr är förfallen

till betalning 5 år sedan myntreformen blifvit beslutad.

Silfverpriset är då t. ex. GO^ pence pr. oz. st. s.

Gäldens hufvudstol enligt konverteringskursen

är ........................ 4,959 fr. 15 cent;

Afdrag motsvarande . silfverpriset

60t75 pence, efter 93 cent för 100

R:dr enligt tabellen,........................ 32 » 55 »

Summan 4,930 fr. 70 cent

utvisar beloppet, som skall erläggas.

190 EXEMPEL FÖR KONVERTERING MED TILLÄGG ELLER AFDRAG.

Ex. 2. En lifränta eller frälseränta i pengar utgår

årligen till belopp af 250 R:dr:

Dess hufvudstol enligt konverteringskursen

är således..................... 354 fr. 22 cent;

Om det å förfallodagen gällande silfverpriset

vore 61 pence, skulle ett

tillägg motsvarande detta silfverpris,

efter 38 cent för 100 R:dr

enligt tabellen, göras med............... — » 95 »

Summan 355 fr. 17 cent

utvisar beloppet, som skall erläggas.

Ex. 3. Å ett ouppsägbart penningefideikommiss till

kapitalbelopp 10,000 R:dr skall ränta årligen efter 5 % utgå

med 500 R:dr. Om vid en ränteliqvid silfverpriset är

61fs pence, sker liqviden sålunda:

Räntans hufvudstol är enligt konverteringskursen

................................. 708 fr. 45 cent;

Tillägg motsvarande silfverpriset,

efter 1 fr. 40 cent på 100 R:dr

''enligt tabellen,.................................... 7 :» — »

Summan 715 fr. 45 cent

utvisar beloppet, som skall erläggas.

Ex. 4. Ett lån är upptaget mot obligationer, hvarje

lydande å 1,000 R:dr med 5 % årlig ränta. Några år efter

myntreformens beslutande, då silfverpriset är t. ex. 60 A

pence, öfverenskomma låntagaren och obligationsinnehafvare,

ätt, vid då skeende ränteliqvid, de gamla å riksdaler

lydande obligationerna må utbytas mot andra lydande å

frank. Affären uppgöres på följande sätt:

EXEMPEL FOU KONYEBTEBING MED TILLÄGG ELLEE AFDBAG. 191

Hufvudstolen af obligationsbeloppet

jemte förfallen ränta enligt

konverteringskursen är .................. 1,487 fr. 75 cent;

Afdrag motsvarande silfverpriset

60A pence, efter 1 fr. 22 cent

pr. 100 R:dr enligt tabellen,......... 12 » 81 )>

Återstår 1,474 fr. 94 cent.

Om då för hvarje obligation utbetalas

kontant............................................................ 74 fr. 94 cent,

kan den gamla obligationen å 1,000 R:dr

utbytas mot en ny obligation å.............. 1,400 fr.

löpande med samma ränta 5 %\ eller ock kan obligationshafvaren,

emot tillskott af 25 fr. 6 cent, erhålla en ny

obligation å 1,000 fr. och en å 500 fr. Detta sätt att,

vid skeende konvertering, der det icke så mycket gäller

liqvid, som den gamla förbindelsens novation, erlägga ett

visst mindre belopp kontant och derigenom få den nya förbindelsen

att lyda å en mera afrundad summa i frank, kommer

troligtvis, särdeles vid inteckningars konvertering i det nya

myntet, att allt mer och mer begagnas, i samma mån allmänheten

får insigt om dess fördelar och dess lätta verkställande.

Af dessa exempel torde utan svårighet inses, huru

man i hvarje förekommande fall bör tillvägagå, nämligen:

l:o så snart konverteringskursen blifvit fastställd, bestämmes

efter denna kurs gäldens hufvudstol i frank, och

2:o då liqviden å förfallodagen verkställes, göres å

liufvudstolen ett tillägg eller afdrag efter hvad för den

tiden gäller.

Rörande de närmare bestämmelser, som i afseende å

detta tillägg eller afdrag äro af nöden, vilja Kommitterade

192 FÖRDELEN AF KONVERTERING MED UPP- ELLER AFGÄLD.

på annat ställe i detta betänkande yttra sig; här har meningen

endast varit att i mera allmänna drag beskrifva och

åskådliggöra en sådan konvertering med tillägg eller afdrag,

eller, såsom den torde böra kallas, konvertering

med upp- eller afgäld, hvilken de tre Kommitterade ansett

vara för privaträttsliga förbindelser den mest lämpliga.

Det här ofvan anvisade sätt att gå tillväga vid konvertering

af äldre, å riksdaler lydande privaträttsliga förbindelser,

nämligen att, sedan konverteringskursen blifvit

fastställd, genast efter densamma beräkna hufvudstolens

belopp i frank, och efteråt vid skeende liqvid bestämma

det tillägg eller afdrag, som derå då bör göras, är onekligen,

såsom Statsrådet Broch ganska riktigt anmärker,

att långt föredraga framför det sätt, som närmast för tanken

framställer sig, eller att icke företaga konverteringen

förr, än då solution ifrågakommer, men då på en gång

verkställa densamma efter då gällande värdeförhållande

mellan silfver och guld. Man skulle i senare fallet vara

nödsakad att fortfarande i riksdaler bokföra alla äldre

skulder och fordringar; räkenskaperna skulle sålunda

komma att upptaga så väl belopp i riksdaler som belopp

i frank; och dessa i olika myntslag förda belopp, hvilka

sinsemellan icke kunde omedelbart tillhopaläggas, skulle

på mer än ett sätt vålla oreda och olägenhet. Enligt

de tre Kommitterades förslag deremot kunna och böra,

så snart konverteringskursen blifvit fastställd och till allmänhetens

efterrättelse kungjord, äfven äldre å riksdaler

lydande skulder och fordringar bokföras till hufvud stolen

i det nya myntet, och alla tillägg eller afdrag, som fallit

på sådane förbindelser, å hvilka under året solution egt

BETYDELSEN AF KONVERTERING MED UPP- ELLER AFGÄLD. 193

rum, samlas i »ett särskild! upp- eller afgälds-konto, hvarifrån

beloppet antingen direkte ingår i vinst- och förlustkonto,

eller, om man så önskar, på vissa andra konton

fördelas.

Såsom redan blifvit antydt, har det hufvudsakligen

varit med hänsyn till sådane å silfvermynt lydande privaträttsliga

förbindelser, å hvilka solution först efter en längre

tids förlopp kan ifrågakomma, som de tre Kommitterade

ansett sig böra föreslå konvertering med upp- eller

afgäld. Derigenom blir i sjelfva konverteringen i viss

mån införd den rörlighet i värdeförhållande, som silfver

och guld, likasom andra varor, kunna blifva underkastade.

Det torde dessutom förtjena anmärkas, att de båda hufvudskål,

som af Hartmann och Soetbeer blifvit framhållna för

fastställandet af en oföränderlig kurs, efter hvilken alla

slags förbindelser oberoende af deras förfallotid på en gångskulle

lika konverteras, icke egentligen kunna vändas emot

det här ofvan framställda förslaget till en mera försigtigt

lagstiftning i detta hänseende.

Då Hartmann framhåller, att skuldsumman icke kan

lemnas obestämd under hela den mer eller mindre långa

tid, som förflyter från myntreformens beslutande intill

skuldens förfallodag, så gäller från de tre Kommitterades

sida som svar härå, att skuldsumman icke kan anses

vara obestämd, då den till sitt hufvudsakliga belopp eller

hufvudstolen är genom konverteringskursen fastställd,

ehuru vid liqvidens verkställande ett tillägg eller afdrag

under benämning upp- eller afgäld derå bör iakttagas

för att bringa betalningsbeloppet i närmare öfverensstämmelse

med det värdeförhållande mellan silfver och guld,

Myntkommitténs Bet. 13

194 BETYDELSEN AF KONVERTERING MED UPP- ELLER AFGÄLD.

som då gäller. Deri obestämdhet, som härigenom vållas i

afseende å det belopp, som vid betalningstillfallet skall

erläggas, är ojemförligt mindre än den obestämdhet i

samma hänseende, hvilken uppkommer af förfallen ränta,

som ofta då äfven skall betalas. Denna räntas belopp beror

af tiden, då liqviden sker, hvilket äfven, ehuru på annat

sätt, är förhållandet med upp- eller afgälden; och likasom

räntan utan någon tidsbestämning är till beloppet obestämd,

men kan vid hvilket tillfälle som helst, då sådant

behöfves, till beloppet bestämmas, så kan äfven vid hvilket

tillfälle som helst, då uppgörelse ifrågakommer, uppehör

afgälden med samma noggrannhet och lika mycket i

enlighet med lagliga bestämmelser uträknas och liqvideras.

Det andra hufvudskälet, som anföres — och af Soetbeer

särskilt betonas — för en en gång för alla fastställd

och orörlig konverteringskurs, utan afseende på tillkommande

förändringar i silfrets och guldets inbördes värde,

innebär att, då staten beslutar en myntreform, som tillika

medför en förändring från silfver till guld såsom värdemätare,

så är fara värdt, att just detta beslut skall förorsaka

ett fall i silfrets och en höjning i guldets värde, hvilket

utan den nämda reformen icke skulle hafva egt rum. Det

är då också statens skyldighet att skydda fordringsegaren

mot den förlust, som kan drabba denne till följd af sådane,

icke genom förhållandenas naturliga utveckling uppkomna,

utan genom en statens egen åtgärd framkallade värdeförändringar.

Detta skäl, lika mycket som det kan vara

befogadt och eg a betydelse för ett land sådant som Tyskland,

lika litet anse de tre Kommitterade det träffa våra

förhållanden. Det kan visserligen icke förnekas, att Tysk

-

BETYDELSEN AF KONVERTERING MED UPP- ELLER AFGÅLD. 195

lands öfvergång från silfver till guld såsom värdemätande

metall kommer att kafva de följder, som man der befarar,

enär detta land bar den ojemförligt största mängden silfvermynt

och silfver att utbyta mot guld, och således genom

sin myntreform måste utöfva ett väsentligt inflytande på

silfrets och guldets inbördes värde. Men det anspråk på

statens mellankomst till fordringsegarens skydd, som af

denna orsak i Tyskland kan vara fullt berättigad!, saknar

allt stöd i vårt land, der någon rubbning i silfrets och

guldets inbördes värde icke kan föranledas af hvad vi för

myntreformen åtgöra. Sverige kommer att för sina egna

behof af skiljemynt använda största delen af sin nu innehafvande

silfvervaluta; och om också en eller annan million

specier skulle behöfva omsättas i guld, så är beloppet

dock alldeles för litet, för att förmå nedtrycka silfverpriset

på verldsmarknaden. För det prisfall å denna metall och

den rubbning i eganderättsförbållandena, som kan bbfva

eu följd af den allmänna öfvergången till ett guldmyntsystem,

torde Sverige lika litet kunna ansvara, som om

detta prisfall och denna rubbning härledde sig från några

nya silfvergrufvors bearbetning; och hela den grund, på

hvilken Soetbeer bygt sitt försvar för den af honom förordade

konverteringen, mister sålunda för oss sin betydelse,

huru mycken vigt den än må ega för det Nordtyska förbundets

rättsförhållanden.

Då de tre Kommitterade sålunda, hufvudsakligen med

hänsyn till privaträttsliga å riksdaler lydande förbindelser,

på grund af hvilka i eu mer aflägsen framtid liqvid skall

erläggas, ansett sig böra förorda en konverteringskurs

med upp- eller afgäld, blir den nästa frågan helt naturligt:

196 TILLÄMPNINGEN ÅE KONVERTERING MED UPP- ELLER AFGÄLD.

hvilka ävo de privaträttsliga förbindelser, å bvilka eu sådan

konverteringskurs skall tillämpas? skall den gälla för alla

å riksdaler lydande förbindelser af privaträttslig natur, eller

skall den gälla blott för de längre förbindelser å det gamla

myntet, hvilka hafva väckt hos nämde Kommitterade de

ofvan framhållna betänkligheter?

Svaret härå sammanhänger på det närmaste med svaret

på den frågan, för huru lång tid i sender upp- eller afgäldens

belopp skall bestämmas.

Det låter sig naturligtvis ganska väl göra att, om man

så vill, till och med för hvarje vecka fastställa upp- eller

afgälden. Dertill behöfves endast att känna det för den

förflutna veckan å Londons börs noterade priset på oz. st. s.

och i den uträknade tabellen efterse det deremot svarande

beloppet af upp- eller afgälden för hvarje 100 riksdaler,

samt t. ex. genom Finans-Departementet låta i allmänna

tidningarna kungöra detsamma, för att under nästkommande

vecka varda gällande.

Men att så ofta och endast för så kort tid i sender

bestämma beloppet af en upp- eller afgäld, som skall gälla

till allmänhetens efterrättelse, deremot hysa Kommitterade

stora och grundade betänkligheter. Man får icke förbise,

att straxt i början, sedan reformen blifvit beslutad, en

stor mängd korta, å riksdaler lydande, förbindelser förekomma

att på olika tider infrias, såsom banksedlar, vexlar,

invisningar på kreditiv, accepterade räkningar, vanliga reverser

o. s. v. Alla dessa skulle vid tillämpningen af en

upp- eller afgäld, hvars belopp hvarje vecka komme att

undergå förändring, förorsaka mycket onödigt besvär och

mången gång i landsorten för personer, mera ovana vid

TILLÄMPNINGEN AF KONVERTERING MED IJPP- ELLER AFGÄLD. 197

affärsuppgörelser, vålla verklig oreda. Det blefve derföre

nästan oundvikligt att, om upp- eller afgäldens belopp

hvarje vecka skulle förändras, från tillämpningen af konvertering

med upp- eller afgäld undantaga nämda korta

förbindelser; och man hade då med detsamma förts in på

den svåra uppgiften att bestämma en gräns mellan de förbindelser,

der upp- eller afgäld borde iakttagas, och dem,

der detta icke borde ske.

För denna svårighet finge man naturligtvis icke skygga

tillbaka, om den berodde på något, som icke kunde undvikas;

men de tre Kommitterade anse, att detta icke är

förhållandet. Om upp- eller afgälden bestämdes att gälla

för någon längre tid, t. ex. .ett år i sender, så skulle alla

dessa under böljan af öfvergångstiden i mängd förekommande

privaträttsliga förbindelser å det gamla myntet redan

hunnit att infrias efter den fastställda konverteringskursen,

innan någon upp- eller afgäld komme i fråga att

tillämpas.

Emot ett sådant förslag skulle någon möjligen kunna

anmärka, att man, genom att endast en gång om året

fastställa beloppet af upp- eller afgälden, blefve föga trogen

just den grundssts, som man i och med sjelfva konverteringen

med upp- eller afgäld redan erkänt, nämligen att

vid skeende liqvider af privaträttsliga, å riksdaler lydande,

förbindelser afseende borde fästas å det vid förfallodagen

gällande inbördes värdet å silfver och guld. De tre Kommitterade

tillåta sig härpå svara, att deras mening så

mycket mindre kunnat vara, att i dess yttersta stränghet

tillämpa nämda grundsats, som det då blefve nödvändigt,

att upp- eller afgälden bestämdes efter det värdeförhållande

198 TILLÄMPNINGEN AE ICONVERTEBING MED UPP- ELLER AFGÄLD.

mellan de ädla metallerna, som egde rum icke blott å

förfallodagen, utan äfven å betalningsorten. Men i

vårt land finnes ingen marknad för dessa metaller, och

några prisnoteringar derå kunna icke bär åstadkommas

annorlunda än på konstladt sätt, och sådana för tillfället

uppgjorda prisnoteringar kunna aldrig för den enskildes

rättsförhållanden vara fullt betryggande. Man måste ju i

detta hänseende taga sin tillflykt till någon utländsk ort,

t. ex. London, der den ojemförligt största omsättningen af

silfver och guld försiggår, och hvarifrån verldsprisen å

dessa metaller bestämmas.

Dessutom har det aldrig varit Kommitterades afsigt

med de förslag de våga framlägga, att vilja genomföra

någon hvilken som helst grundsats i dess rent abstrakta

stränghet, trots svårigheterna vid tillämpningen och ntan

afseende å det allmännas intresse af reda och enkelhet.

De hafva städse syftat åt ett praktiskt mål, och det har

redan här ofvan blifvit uttryckligen förklarad^ att de tre

Kommitterade, som framställt förslaget om konvertering

med upp- eller afgäld, endast dermed afsett att finna

en utväg att kunna tillgodose nämda allmänna intresse,

utan att träda för nära den enskildes billiga rättsanspråk.

Att det allmännas intresse af reda och enkelhet icke

blefve tillgodosedt genom en upp- eller afgäld, hvars belopp

bestämdes för endast en vecka i sender, måste erkännas

af hvar och en, som närmare sätter sig in i de

förhållanden, som deraf skulle uppkomma; men äfven hvad

den enskildes billiga rättsanspråk beträffar, kan med skäl

ifrågasättas, huruvida någon verklig fördel vore att vinna

TILLÄMPNINGEN AF KONVERTERING MED UPP- ELLER AFGÄLD. 199

af ett så ofta vexlande upp- eller afgäldsbelopp. Man får

nämligen icke förbise, att äfven i London kan för dagen

eller veckan en tillfällig böjning eller sänkning i silfverpriset

ega rum, hvaraf verkningarna icke hinna kännas

på andra mera aflägsna orter, innan redan i den stora

verldsstaden silfverpriset återgått till den vanliga normala

noteringen. Sådana snart öfvergående och af för oss helt

och hållet främmande anledningar framkallade vexlingar

böra naturligtvis icke få utöfva någon störande inverkan

på våra rättsförhållanden; men detta skulle mer än en

gång komma att inträffa, om upp- eller afgälden bestämdes

för endast en vecka i sender, i hvilket fall hvarje sådan

tillfällig höjning eller sänkning i silfverpriset skulle t. ex.

2 veckor efteråt här blifva bestämmande för uppgörelsen

af sådana privaträttsliga förbindelser, som då till betalning

förfölle. Den åf de tre Kommitterade föreslagna konvertering

med upp- eller afgäld har i främsta rummet af sett

att bevara ej mindre gäldenärens rätt att, vid framtida

solutioner af förbindelser, icke vara bunden uteslutande

vid eu en gång för alla fastställd konverteringskurs, hvilken

bestämdes efter ett för många år sedan gällande värdeförhållande

mellan de ädla metallerna, än äfven borgenärens

rätt att i afseende på sin fordran ega samma skydd.

Men det har aldrig kunnat vara meningen, att i konverteringen

inkasta något för oss främmande, rent aleatoriskt

moment, som, långt ifrån att medverka till det afsedda

ändamålet, endast skulle gifva anledning till spekulation,

och genom sina följder skapa oreda och missnöje.

De tre Kommitterade hafva föreställt sig, att detta

icke skulle komma att inträffa, men att deremot det af dem

200 TILLÄMPNINGEN AP KONYEBTERING MED DPP- ELLER AFGÄLD.

åsyftade ändamålet skulle tillräckligt vinnas, om upp- eller

afgälden bestämdes för någon längre tid, t. ex. ett år i

sender, efter medelpriset å oz. st. s. för de närmast förflutna

12 månaderna på Londons börs. Den för dagen

eller veckan tillfälliga och öfvergående höjningen eller sänkningen

i silfverpriset å nämda marknad skulle då icke

kunna på våra förhållanden utöfva någon störande inverkan.

De enstaka förekommande, ifrån vanligheten mera

afvikande prisnoteringarne derstädes skulle icke fristående

blifva bestämmande för någon enda hos oss skeende liqvid;

de skulle endast ingå vid beräkningen af medelpriset för

året, och dervid af öfrige prisnoteringar väsentligen utjemnas.

Vexlingarne i medelprisen, då dessa vore årliga,

skulle icke blifva hvarken talrika eller på en gång särdeles

betydande; och upp- eller afgäldens successiva förändringar

från det ena året till det andra skulle i sj elfva

verket blifva ett mera troget uttryck af de i metallernas

inbördes värdeförhållande under tidernas lopp inträdande

förändringar af mera regelmässig och bestående natur.

Det skulle dessutom väcka föga uppmärksamhet, om vid

liqvid af nominelt lika förbindelser beloppet under olika

år komme att utgå något olika; ty detta vore ju ej annat

än hvad redan nu årligen inträffar t. ex. med i spanmål

bestämda frälseräntor, hvilka efter årets markegång lösas

med penningar. Sådana olikheter skulle då i naturliga

orsaker finna sin förklaring och helt visst icke åstadkomma

hvarken oreda eller missnöje.

Det kan emellertid icke nekas, att tillämpningen af

upp- eller afgäld vid liqvider af förbindelser lydande å

riksdaler skulle mycket förenklas, om dess för året gällande

TILLÄMPNINGEN AF KONVERTERING MED UPP- ELLER AFGÄLD. 201

belopp endast bestämdes i hela cent för hvarje riksdaler.

I sådant fall blefve, för hvarje så bestämd cent, hela

tilläggs- eller afdragsbeloppet lika många cent, som beloppet

att liqvidera utgjorde riksdaler. Om t. ex. förbindelsen

lydde å 1,000 R:dr med 4 månaders förfallen ränta

å 6 % eller tillsammans 1,020 R:dr, och vid betalningstiden

gällde en upp- eller afgäld af 2 cent på riksdalern, så

skulle det vara genast i ögonen fallande, att det belopp,

som vid liqviden borde tilläggas eller afdragas å hufvudstolen,

utgjorde 2,040 cent, eller 20 fr. 40 cent. En sådan

bestämning af upp- eller afgälden i vissa hela cent på

hvarje riksdaler skulle visserligen äfven i afseende på noggrannheten

vara att föredraga framför den af Brodi föreslagna,

nämligen af vissa hela cent på franken ''); och den

skulle äfven för ett stort antal förbindelser, hvarå den

komme att tillämpas, vara tillräckligt noggrann. Men de

tre Kommitterade hafva dock så mycket hellre ansett sig

böra föreslå bestämningen deraf på sätt som skett, eller i

vissa hela cent på hvarje 100 R:dr, som derigenom för

alla möjliga fall en fullt tillräcklig noggranhet kan vinnas,

utan att någon annan räkning dervid ifrågakommer än

vanlig multiplikation med hela tal och decimaler. Det

torde här äfven vara på sitt ställe omnämna, hvarför de

tre Kommitterade hellre velat, att upp- eller afgäldsbeloppet

sattes i vissa hela cent för hvarje 100 R:dr, än

i vissa hela cent för hvarje 100 frank, hvilket varit i närmare

öfverensstämmelse med hvad statsrådet Brodi före

-

'') Den skulle i det närmaste gifva samma noggranhet, som om Broch föreslagit,

att tillägget eller afdraget skulle bestämmas, icke, såsom skett, i vissa multiplar

af hvarje hel cent på franken, utan i vissa multiplar af hvarje 0.7 cent.

202 TILLÄMPNINGEN AF KONVERTERING MED UPP- ELLER AFGÄLD.

slagit. Det Imfvudsaldiga skälet härtill har varit, att man

i allmänhet torde kunna förutsätta, att den summa i riksdaler,

hvarå fordringsbeviset lyder, är mera enkel och afrundad

än det belopp i frank, som utgör dess, enligt konverteringskursen

beräknade, hufvudstol'').

Då de tre Kommitterade, på redan uppgifna skäl,

hafva ansett att man, utan att träda den enskildes billiga

rättsanspråk för nära, kunde så tillvida fästa afseende på

det allmännas intresse af reda och enkelhet, att upp- eller

afgäldsbeloppet bestämmes för ett år i sender, för att under

denna tid oförändradt gälla till allmänhetens efterrättelse,

så faller det af sig sjelft att, enär det måste förutsättas,

att konverteringskursen, hvilken samtidigt med

myntreformen kommer att beslutas, blifvit till beloppet

fastställd så noggrant som möjligt, efter då förhanden varande

förhållanden, någon upp- eller afgäld icke kan

ifrågakomma förr än efter förloppet af ett år; och att således

på alla å riksdaler lydande förbindelser, hvilka dessförinnan

infrias, konverteringskursen kommer att ensamt

tillämpas. Det är emellertid att förutse, att, innan de

flera särskilda af myntreformen föranledda lagarne hinna

att till allmänhetens efterrättelse offentliggöras, redan större

delen förlupit af det år, då reformen beslutas. Under sådana

förhållanden, och då det i flera hänseenden bättre

'') Kommitterade hafva emellertid, för fullständighetens skull, och ehuru icke för

tillfället någon användning deraf ifrågakommer, uträknat och i Bil. Lätt. C

meddelat en tabell, utvisande det belopp i frank och cent, som vid olika silfverpris

bör fråndragas eller tilläggas hufvudstolen för hvarje 100 frank af

densamma; äfvensom de låtit i kolumnerna 6 och 7 af Tab. Litt. B upptaga,

hvad vid olika silfverpris 100 frank utgöra i riksdaler och öre, samt skilnaden

mellan detta värde och värdet å 100 frank, motsvarande värdeförhållandet

1: 15.5 mellan silfver och guld.

KOMMITTERADES FÖRSLAG OM KONVERT. MED UPP- ELLER AFGÄLD. 203

lämpar sig för våra vanor att, såsom nu med de hvarje

år satta markegångspriserna eger rum, låta den tidrymd

af ett år, under hvilken upp- eller afgäldsbeloppet skall

oförändradt vara gällande, sammanfalla med kalenderåret,

så anse Kommitterade ingen större olägenhet skola uppkomma,

men väl en verklig fördel vinnas, om tidpunkten

för det första upp- eller afgäldsbeloppets bestämmande

framskjutes några månader, eller till December månad af

det år, som närmast följer efter myntreformens beslutande.

Genom att någon längre tid i första böljan få vara ostördt

af förändringar, skall det nya myntets förhållande till det

gamla lättare fästa sig i allmänhetens föreställningssätt,

och denna komma i tillfälle att bättre göra sig förtrogen

med den nya mynträkningen.

På grund af hvad här ofvan blifvit anfördt, få de tre

Kommitterade i underdånighet föreslå :

l:o att den vid reformens beslutande

fastställda konverteringskursen skall utan

upp- eller afgäld tillämpas

a) på alla förbindelser af offentlig-rättslig

natur, äfvensom af allmänna verk och

inrättningar på förbindelser af icke rent

privaträtt stig beskaffenhet,

b) på alla privaträttsliga förbindelser,

hvilka till infriande förfalla före utgången

af det kalenderår, som närmast följer på

det, då reformen blifvit beslutad;

2:o att på alla öfriga privaträttsliga

förbindelser konverteringskursen skall

tillämpas med upp- eller afgäld, hvars be

-

204 KOMMITTERADES FÖRSLAG OM KONYERT. MED UPP- ELLER AFGÄLD.

lopp i hela cent för hvarje 100 R:dr bestämmes

under loppet af December månad,

första gången det år, som närmast

följer efter myntreformens beslutande,

och sedermera årligen efter medelpriset

pr ”ounce standard silver” å Londons börs

under närmast föregående 12 månader;

hvilket upp- eller afgäldsbelopp bör i vederbörlig

ordning före utgången af December

månad kungöras, att under loppet

af nästföljande kalenderår varda gällande.

Något förslag till den förordning, som för reglerandet.

af privaträttsliga förbindelsers konvertering blir erforderlig,

hafva Kommitterade icke ansett nödigt att framlägga,

alldenstund de få bestämmelser, som densamma

kommer att innehålla, låta utan svårighet formulera sig,

sedan konverteringskursen blifvit till siffran fastställd, och

afgjordt blifvit, huruvida densamma med eller utan uppeller

afgäld skall på privaträttsliga förbindelser tillämpas.

Det faller naturligtvis af sig sjelft, att den konvertering,

som beslutas, äfven bör på sådane aftal och förbindelser

tillämpas, hvilka under öfvergångstiden, innan allmänheten

hunnit blifva mer förtrogen med den nya mynträkningen,

komma fortfarande att ingås i det gamla myntet.

Sedan Kommitterade sålunda yttrat sig om det i deras

tanka lämpligaste sättet att till frank konvertera äldre

å riksdaler lydande förbindelser, och innan de öfvergå till

den dermed nära sammanhängande frågan om det äldre

OM ÅTGÄRDER FÖR ÖFVERGÅNGEN TILL GTTLDMYNTSYSTEM. 205

myntets tarifering i det nya, måste de taga i öfvervägande,

hvilka åtgärder blifva af bebofvet påkallade, för

att, på ett för våra förhållanden passande och naturligt

sätt, låta öfvergångén ske från vårt nuvarande myntsystem

med silfver såsom värdemätare till det nya guldfranksystemet.

I detta hänseende tillåta sig Kommitterade i främsta

rummet anmärka, att alla de konstlade medel från statens

sida, genom hvilka guldets inströmmande i landet i silfrets

ställe skulle befordras, och på hvilka flera utländska

författare, som behandlat denna fråga, lägga så stor vigt,

synas för oss ega en temligen underordnad betydelse.

Till följd af våra egendomliga förhållanden är sjelfva öfvergången

till det nya myntsystemet här långt mindre

än annorstädes beroende af ett, för den allmänna rörelsens

behof genast skeende, utbyte af åilfvermyntet mot

guldmynt. Det är visserligen sant, att en af guldmyntsystemets

fördelar består deruti, att det möjliggör och

äfven småningom verkligen åstadkommer spridandet af

klingande valuta till större värdebelopp i den allmänna

rörelsen; men sj elfva öfvergången från det gamla myntsystemet

till det nya erfordrar icke hos oss, att ett betydligare

belopp mynta dt guld genast och på en gång

utsläppes i rörelsen. Vårt folk har under en längre tid

gjort sig förtroligt med bruket af banksedlar, och det är

föga antagligt, att det genast under det nya myntsystemets

första tid skall ändra böjelse och vana i detta hänseende.

Utan tvifvel kommer derför öfvergången att i

förstone ske genom utbytande af de å silfver lydande sedlar

mot sedlar lydande å guld. Och som sedlarnes ut

-

206 BETYDELSEN AF BANKEKNAS VERKSAMHET FÖR ÖFVERGANGEN.

släppning hufvudsakligen sker genom forsträckningar af

olika slag från bankerna, kommer forsta utbytet af det

gamla rörelsemedlet mot det nya att nästan uteslutande

bero på dessa inrättningar, framförallt på Riksbanken,

som genom sin stora låne- och kreditivrörelse snart sagdt

eger i sin band att förlänga eller förkorta perioden för

reformens genomförande.

För att visa, hvilken stor makt Riksbanken eger att

omsätta det gamla bytesmedlet i det nya, vilja Kommitterade

ur de Berättelser, som Revisorer och Fullmäktige

rörande Riksbankens förvaltning afgifvit, meddela följande:

Riksdaler Riksmynt

i milliontal.

1865.

1866.

1867.

1868.

1869.

De till Riksbanken och dess låne-

Mill.

Mill.

Mill.

Mill.

Mill.

kontor i landsorten verkställda

inbetalningar hafva utgjort:

Insättningar å upp- och afskrif- nings- samt depositionsräk-

ningar ..............................

52.992

61.080

63.494

65.905

56.012

Dito å kreditiv .....................

61.!55

59.386

54.944

56.762

56.150

Inbetalningar å förfallna vexla!-

17.130

14.635

13.707

I2.768

n.704

Dito å handelslån......

22.609

22.783

24.805

23.ooo

19.801

Dito å omsättningslån.

5.950

5.795

6.007

5.869

5.948

Summa

159.836

163.679

162-957

164.3 04

149.615

Hela beloppet af insättningar i

Riksbankens kassor har utgjort

319.292

313.021

318.868

310.684

301.724

Af förslitna sedlar ingingo.........

23.920

24.346

23.561

24.574

23.291

Utelöpande sedlar utgjorde den I

Januari................................

28.792

28.772

25.328

24.373

23.958 1

Utaf dessa siffror framgår tydligen att, om Riksbanken

gjorde sig till regel att i de inkasserade sedlarnes

ställe icke utlemna några sådana å riksdaler, utan endast

sedlar å frank, skulle bytesmedlets omsättning från det

gamla myntslaget till det nya — så tillvida som Riks

-

DEN INSE MOTSÄGELSEN HOS SJELPVÅ ÖFYEKGÅNGSPEHIODEN. 207

banken dermed förser den allmänna rörelsen — kunna

anses vara till största delen verkställd inom några månader.

Men om man äfven fäster vederbörligt afseende derpå,

att ett allt för strängt vidhållande af denna regel skulle,

åtminstone i första böljan af öfvergångstiden, måhända

vålla allmänheten åtskilliga olägenheter; om man dessutom

tager med i räkningen, att en så hastig omsättning af de

gamla silfversedlarne till guldsedlar hvarken bör eller kan

ifrågakomma, äfven af det skäl, att sjelfva präglingen af

det för bankens sedelinlösen nödvändiga förråd af guldmynt

fordrar sin tid; och om man slutligen också inrymmer

tillbörligt afseende åt den omständigheten, att, sedan

guldsedlar kommit mera i omlopp, en icke obetydlig del

af de belopp, som i banken inflyta, kommer att utgöras

af sådana sedlar’, så torde man dock i här ofvan anförda

siffror hafva fullt tillräckliga skäl för det påståendet, att

redan efter ett års förlopp Riksbankens sedlar å silfvermynt,

med undantag möjligtvis af dem på en och fem

riksdaler, skola blifva ganska sällsynta,

Men tiden för öfvergången från det gamla myntsystemet

till det nya må blifva längre eller kortare, så skall

den dock alltid bära spår af en viss inre motsägelse, om

icke lagstiftaren genom vidtagande af ändamålsenliga åtgärder

söker förekomma verkningarne af densamma. Denna

öfvergångstid inledes genom stiftandet af en lag, som förklarar

guldmynt vara rikets verkliga mynt och lagligt betalningsmedel

till obegränsadt belopp. Men i samma ögonblick,

som denna lag träder i kraft, finnas antagligen i

rörelsen högst litet guldmynt och inga å guldmynt lydande

riksbanksedlar. Det vore onekligen eu motsägelse mellan

208 SATTET ATT FÖREKOMMA YERKNINGARNE AF DENNA MOTSÄGELSE.

lagen och verkligheten, om lagen förklarade, att guldmynt

allena vore rikets lagliga betalningsmedel, och i verkligheten

inga guldmynt eller å guld lydande sedlar funnes

tillgängliga; det vore orimligt att ålägga gäldenären att

betala med ett mynt, som icke stode till att bekomma.

Verkningarne af denna motsägelse kunde icke heller

derigenom förekommas, att man i förstone helt och hållet

försatte ur kraft den lagparagraf, som stadgar guldmynt

såsom verkligt mynt, och tillsvidare bibehölle silfvérmyntet

såsom allena lagligt betalningsmedel. Ty huru skall under

sådana förhållanden guldmyntet tränga sig fram i rörelsen?

Huru skall bankernas medverkan till reformens genomförande

kunna tagas i anspråk? Huru skola de kunna

utlemna sina försträckningar till allmänheten i guldsedlar,

om allmänheten icke kan i sina liqvider använda dessa

sedlar såsom lagligt betalningsmedel? Utan tvifvel finge

man på detta sätt länge vänta på den tidpunkt, då silfvermyntet

borde upphöra att vara lagligt betalningsmedel och

guldmyntet träda i dess ställe såsom verkligt mynt.

För att myntreformen skall kunna utan allt för känbara

olägenheter genomföras, och de faktiska förhållandena

på ett naturligt sätt föras fram mot detta mål, är det derför,

i Kommitterades tanke, alldeles nödvändigt, att det

nya gnldm)rntet genast från begynnelsen erkännes såsom

lagligt betalningsmedel, men å andra sidan lika nödvändigt,

att silfvermyntet, icke upphör att vara det, förrän guldmyntet

eller de derå lydande riksbanksedlarne blifvit för

rörelsen i tillräcklig mängd tillgängliga. Det kan icke

undvikas att under någon tid låta silfvermyntet bredvid

och jemte guldmyntet gälla såsom betalningsmedel efter

BEHOFYET AF EN PKOVISOEISK DUBBEL YÅKDEMÅTABE. 209

lagbestämcl tarifering, och Kommitterade, som redan förut

sökt visa, huru den dubbla värdemätaren, der den ifrågasättes

att införas såsom bestående grund för myntväsendet,

är både principvidrig och till sina följder icke utan fara,

tveka dock icke att, der fråga endast är om att förmedla

öfvergången från eu värdemätare till en annan, förorda ett

provisoriskt användande af dubbel värdemätare x), såsom

den enda för det afsedda ändamålet fullt lämpliga utvägen.

Den härigenom gäldenären tillkommande rättighet, att betala

med hvilketdera myntslaget som helst, kan icke anses

vara till något verkligt men för borgenären, då denne alltid

sjelf, med samma mynt som han emottagit, skall kunna

verkställa sina betalningar.

Den bestämmelse, som Kommitterade härmed velat

förorda, och som i Sverige för någon tid skulle provisoriskt

införa dubbel värdemätare, kommer naturligtvis att gälla

jemt så länge, som öfvergångstidens egendomliga förhållanden

påkalla densamma. Under öfvergångstidens första

skede, är den nödvändig, för att gäldenär, som icke

kunnat skaffa sig det nya myntet, måtte få gälda sin skuld

'') Kommitterade fästa härvid särskildt uppmärksamheten derå, att begreppet

dubbel värdemätare icke får oupplösligt förbindas med föreställningen om

ett en gång för alla, eller för mycket lång tid, faststäldt värdeförhållande mellan

de olika mynten. I Frankrike har visserligen det i lagen af 1803 fastställda

värdeförhållandet bibehållits oförändradt under snart 70 år, men i England,

medan detta land egde dubbel värdemätare, vexlade det lagbestämda värdeförhållandet

mellan guldmynt och silfvermynt flere gånger under århundradet,

och det finnes intet hinder att, om man så önskar, låta detsamma ännu oftare

förändras, utan att den dubbla värdemätaren derigenom upphäfves. Det för den

(fubbla värdemätaren väsentliga är den bestämmelsen, att ingen må vägra att

i betalning emottaga vare sig det ena eller andra myntslaget, efter en i lagen

fastställd grund för deras inbördes värde. Om denna beräkningsgrund förändras

hvart femtionde, hvart tionde eller hvarje år, är för den dubbla värdemätaren

något helt och hållet oväsentligt.

Myntkommitténs Bet.

14

210 DEN PROVISORISKA DUBBLA VÄRDEMÄTARENS UPPHÖRANDE.

med det gamla, men tillika på det att, när gäldenären

vore i tillfälle att verkställa liqviden med det nya myntet,

borgenären icke, af obenägenhet mot detsamma, måtte

kunna vägra dess emottagande, och derigenom hindra dess

spridning i den allmänna rörelsen; under öfvergångstidens

vidare utveckling blir den provisoriskt införda dubbla värdemätaren

så småningom allt mer och mer öfverflödig, i

samma mån som det nya myntet och dess representativ

ur rörelsen uttränga det äldre; och det kommer slutligen

en tidpunkt, då det äldre silfvermyntet och de derå lydande

riksbanksedlarne blifva så sällsynta, att de såsom

omsättningsmedel förlorat all betydelse, och då utan svårighet

kan utsättas den dag, efter hvilken de ej längre

skola erkännas såsom allmänt lagligt betalningsmedel, utan

endast i Kronans kassor — eller hvad sedlarne beträffar

af Riksbanken — tills vidare emottagas. Dermed upphör

också helt naturligt den dubbla värdemätaren: guldmyntet

är från den dagen rikets enda verkliga mynt, och myntreformen

är genomförd och afslutad.

Enligt hvad här ofvan blifvit visadt, kommer, till följd

af våra egendomliga förhållanden, det första utbytet af det

gamla rörelsemedlet mot det nya att nästan uteslutande

ske genom bankernas, framför allt genom Riksbankens,

verksamhet, och samma verksamhet torde äfven blifva i

väsentlig mån bestämmande i afseende å den längre eller

kortare fortvaron af öfvergångsperioden, d. v. s. den tid,

under hvilken silfvermyntet bredvid och jemte det

förhållandenas ordnande under öfvergångsperioden. 211

nya guldmyntet skall vara'' lagligt betalningsmedel.

Sin karakter af öfvergångsperiod erhåller densamma

derigenom, att å ena sidan den nya myntlagen

träder i kraft, men å andra sidan äfven åt de faktiska

myntförhållandena tills vidare tillerkännes en rättslig betydelse.

Den nya myntlagen träder i kraft med sina bestämmelser,

att guldmynt är rikets verkliga mynt,

och att franken är räkneenhet; åt de faktiska myntförhållandena

göres det nödvändiga medgifvande^ att silfvermyntet

och de derå lydande riksbanksedlar tills vidare

behålla sin rättskraft att infria förbindelser eller utgöra

lagligt betalningsmedel. Det nya myntsystemet träder''äfven

så till vida i kraft, att så snart konverteringskursen

blifvit till efterrättelse fastställd, äro alla i det äldre myntet

utlastade förbindelser rätteligen att anse såsom till beloppet

bestämda i frank; hvad de faktiska myntförhållandena

betinga är allenast, att dessa i frank bestämda

belopp ännu tills vidare kunna, i sin helhet eller till huru

stor del som helst, med riksdalersmynt lika väl som med

frankmynt liqvideras. Visserligen kan med säkerhet

förutses, att i det dagliga utbytet vid köp och försäljning,

äfvensom vid mångfaldiga andra uppgörelser, isynnerhet å

landsbygden, den gamla mynträkningen i riksdaler och

öre ganska länge skall bibehålla sig; men sådana naturliga

förhållanden behöfva icke väcka några bekymmer eller farhågor,

då de helt visst skola reda sig sj elfva. För de fall,

då tvist i anledning häraf uppstår, eller i allmänhet der

någon offentlig myndighetsåtgärd kan vara af nöden, finnes

alltid utväg att, om aftalet lyder å det gamla myntet,

lagligen kunna bestämma beloppet i frank.

212

BEHOFVET AF EN TABIEEIUNG AF SILFVEBMYNTET

Då nu detta är det för övergångstidens rättsförhållanden

egentligen utmärkande, att nämligen i och med myntreformens

beslutande och konverteringskursens fastställande

alla aftal och förbindelser äro rättsligen att anse såsom bestämda

i frank, men tillika att dessa i frank bestämda

belopp kunna, der så önskas, äfven med riksdalersmynt

lagenligt liqvideras, så framgår häraf tydligt, huruledes

i och för sådana liqvider en tarifering måste fastställas,

som utvisar, till hvilket belopp i frank och cent dessa

riksdalersmynt eller sedlar skola vid liqvid gälla oclnemottagas.

Det är vidare naturligt, att en sådan tarifering måste

ställas i full öfverensstämmelse med den konvertering, som

omsätter skuldbelopp i riksdaler till skuldbelopp i frank.

Om konverteringen bestämmes att ega rum utan uppeller

afgäld, och således den fastställda konverteringskursen

kommer ensamt och ovilkorligen att tillämpas, måste äfven

den tarifering, hvilken på samma gång som konverteringskursen

bestämmes, bibehållas oföränderligt densamma under

hela öfvergångstiden; men om deremot konvertering

beslutas med upp- eller afgäld, måste för hvarje gång,

som under nämda tid upp- eller afgäldsbeloppet förändras,

äfven tariferingen upptaga motsvarande förändringar

i de förut gällande frankbelopp, hvartill de gamla

mynten eller riksbanksedlarne äro tariferade.

Om så icke skedde, skulle ganska anmärkningsvärda

missförhållanden kunna uppstå. Antag t. ex. att 10,000

R:dr vore förskrifna, och konverteringskursen hade varit

100 R:dr = 141 fr. 69 cent;

OCH ÅT DESS ÖFVEBENSSTÄMMELSE MED KONVERTERINGSKURSEN. 213

Om nu å förfallodagen vore gällande en afgäld af 29

cent på hvarje 100 R:dr, så komme

förskrifningens hufvudstol att utgöra............. 14,169 fr.,

hvarifrån afgälden å 29 cent per 100 R:dr skulle

afdragas med............................................................ 19 »

Återstoden 14,140 fr.

utgjorde då det belopp, som skulle liqvideras; och detta vore

naturligtvis icke något annat än förskrifningens efter uppeller

afgäldskursen: -1)

100 R:dr = 141 fr. 40 cent

konverterade belopp. Om nu gäldenären ville verkställa

liqviden med riksbanksedlar, hvartill han under öfvergångstiden

måste vara oförhindrad, och för dessa sedlar

gällde en t ar i fe ring, beräknad icke efter upp- eller afgäldskursen

100

R:dr 141 fr. 40 cent,

utan efter någon annan kurs t. ex.

100 R:dr - 140 fr.,

så skulle, för liqviden ''af de (sedan afgäldsbeloppet blifvit

frändraget) till 14,140 fr. omsatta 10,000 R:dr, gäldenären

vara skyldig att lemna 10,100 R:dr. Genom tariferingskursens

olikhet med upp- eller afgäldskursen skulle

således det anmärkningsvärda missförhållande uppkomma,

’) Med upp- eller afgäldskurs förstås det, efter medelpriset under de föregående

12 månaderna å oz. st. s. på Londons börs, i december månad hvarje

år beräknade värdet af 100 riksdaler i frank och cent, förmedelst hvilket uppeller

afgälden blifvit bestämd. År detta värde större än värdet å 100 R:dr

enligt konverteringskursen, blir uppgäld, hvars belopp är lika med skilnaden:

är deremot nämda värde mindre än värdet å 100 R:dr enligt konverteringskursen,

blir afgäld, hvars belopp är lika med skilnaden. Således är

upp- eller afgäldskursen alltid lika med konverteringskursen med tillägg

af uppgälden eller med afdrag af afgälden,

214

BEHOFVET AF EN TABIFERING AF SILFTEBMTNTEN

att för liqviden af en gäld å 10,000 R:dr, som man med

riksmjntsedlar ville verkställa, skulle erfordras icke detta

belopp, titan 10,100 R:dr, eller i allmänhet, att liqviden

af en förbindelse å riksdaler, sota man med riksmyntsedlar

ville verkställa, skulle, om den finge ske omedelbart,

utan föregående konvertering, blifva till beloppet

olika med hvad som måste erläggas, ifall konvertering

med upp- eller afgäld förutgått, och derefter hufvudstolen

''jemte upp- eller afgäldsbeloppet med riksmyntsedlar liqviderades.

Att kunna göra konverteringen, vare sig med eller

utan upp- eller afgäld, obligatorisk för alla förbindelser,

och dermed vinna den stora fördelen att, så snart myntreformen

blifvit, beslutad och konverteringskursen till efterrättelse

fastställd, alla å riksdaler lydande förbindelser äro

rättsligen att anse såsom bestämda i Frank, är något som

alla Kommitterade enhälligt eftersträfvat. Ty vore konverteringen

icke för alla förbindelser obligatorisk, för

hvilka skulle den vara det, och för hvilka icke? Skulle

lagstiftningen låta detta helt och hållet bero af frivillig

öfverenskommelse, så är fara värdt att eu mångfald af

förhållanden skulle uppstå, hvilkas rättsliga ordnande blefve

ganska inveckladt. Det blefve icke lätt att undvika, att

vissa för ett sådant fall nödvändiga Stadganden komme

att stå mindre väl tillsammans med andra lika nödvändiga.

Så t. ex. för att gäldenären vid liqviden af en å

riksdaler lydande förbindelse, om hvars konvertering man

icke kunnat åsämjas, skulle kunna äfven begagna det nya

guldmyntet, hvartill han måste vara oförhindrad, komme

äfven en tarifering af detta i riksdaler att blifva behöflig.

OCH AF DESS ÖFVEKENSSTÅMMELSE MED KONVEETEEINGSKTJESEN. 215

Men att tarifera guldmyntet, som blifVit beslutadt att vara

rikets verkliga mynt ock ju förr dess hellre skall blifva

det enda lagliga betalningsmedlet, i silfvermyntet, som

endast provisoriskt, för att förmedla öfvergången, någon

tid skall i liqvid emottaga^, är något helt annat än att

tarifera detta senare i det förra. Tv en tarifering af silfvermynt

i guldmynt står ganska väl tillsammans med

den bestämmelse i lagen angående rikets mynt, som förklarar

guld såsom ensam värdemätare, alldenstund en sådan

tarifering just, uttrycker silfvermyntets värde i guldmynt.

Deremot skulle en tarifering af guldmynt i silfvermynt

icke kunna anses i formelt hänseende lika väl

stå tillsammans med nämda bestämmelse, enär en sådan

tarifering hänförde guldmyntet till silfver såsom den egentliga

värdemätaren, hvithet det dock upphört att vara, så

snart lagen angående rikets mynt blifvit beslutad och

trädt i kraft.

Skall emellertid konverteringen kunna göras obligatorisk

för alla å riksdaler lydande förbindelser, och öfvergångstiden

få den för sig utmärkande karakter, såsom

Kommitterade tänkt sig densamma, måste också, såvida

ej missförhållanden, sådana som de ofvan påpekade, skola

uppkomma, tariferingen ställas i noggrann öfverensstämmelse

med konverteringen. Det är detta tariferingens

nödvändiga samband med konverteringen, som för de tre

Kommitterade, hvilka föreslagit konverteringskursens tillämpning

med upp- eller afgäld, varit ett kraftigt skäl

att fastställa denna senares belopp för ett helt år i Benåder,

äfvensom att några månader framskjuta det första

bestämmandet af detta upp- eller afgäldsbelopp. Det må

216

KOMMITTERADES FÖRSLAG MED AFSEENDE

visserligen vara sant, att så väl konvertering som taxering

egentligen endast afse rättsliga förhållanden, och att

frivilliga överenskommelser, vare sig vid köp och försäljning

eller vid uppgörelser af hvad slag som helst, icke

behöfva vara bundna vid ett noggrant iakttagande af

rättsliga bestämmelser; men det kan dock icke nekas,

att en särdeles stor fördel vore vunnen, om dessa rättsliga

bestämmelser så affattades, att de kunde tjena allmänheten

till god ledning, då den under det dagliga utbytet

skall lära sig begagna de nya mynten och så småningom

vänja sig vid att i den nya mynträkningen uppskatta,

hvad den förut varit van att uttrycka i de gamla

mynten. I båda dessa hänseenden skulle tvifvelsutan tätare

förändringar i tariferingen, särdeles i första början,

åstadkomma oreda och förvirring.

På grund af hvad här ofvan blifvit anfördt, få Kommitterade

i underdånighet tillstyrka:

a) att Eders Kongl, Maj:t måtte i full

öfverensstämmelse med den kurs, som

lägges till grund för konverteringen, fastställa,

till hvad belopp i frank och närmaste

hela cent ej mindre

silfvermynt å 4-, 2- och 1-R:dr samt

å 50-, 25- och 10-öre,

än äfven

riksbanksedlar å 1000-, 500-, 100-, 50-,

10-, 5- och 1-R:dr,

skola tillsvidare vid betalning gälla, samt

låta härom allmän kungörelse samtidigt

med konverteringsförordningen utgå;

Å TABIFERDWSKURSENS FASTSTÄLLANDE.

217

b) att denna tarifering skall, om konvertering

utan upp- eller afgäld blifvit

beslutad, vara gällande för hela öfvergångstiden,

eller så länge silfvermynt och

derå lydande riksbanksedlar skola bredvid

och jemte guldmyntet och derå lydande

riksbanksedlar vara lagligt betalningsmedel.

Om åter konverteringskursen

kommer att å privaträttsliga förbindelser

med upp- eller afgäld tillämpas,

skall ifrågavarande tarifering endast gälla

till utgången af det år, som närmast följer

efter det, då myntreformen beslutas;

c) att, i detta senare fall, för hvarje år

inom utgången af december månad, på

samma gång som det för nästföljande år

bestämda upp- eller afgäld sbelopp till allmän

efterrättelse kungöres, äfven utfärdas

kungörelse om den nya tarifering å nämda

mynt och sedlar, som för nästföljande år

skall varda gällande; hvilken tarifering då

skall för hvarje mynt- och sedelsort bestämmas

i Frank och närmaste hela cent,

i noggran öfverensstämmelse med det samtidigt

bestämda upp- eller afgäldsbeloppet.

För Kommitterade har det naturligtvis icke låtit sig

göra att på förhand fullständigt upptaga och genomtänka

alla de möi liga fall, vid hvilka den föreslagna myntreformen

kan blifva med större eller mindre svårigheter

218

KONVERTERINGENS TILLÄMPNING

förknippad, eller att i alla detaljer förutse, huru de af Kommitterade

föreslagna rättsbestämmelser skola på bästa och

enklaste sätt i verkligheten vinna tillämpning. För att

emellertid i någon mån åskådliggöra, huru de tänkt sig

denna tillämpning, tillåta de sig att här i största korthet

antyda några af de första och väsentligaste momenten af

reformens utveckling.

I främsta rummet ställa sig de förändringar i offentligrättsliga

förhållanden, som af den nya myntlagens beslutande

blifva en omedelbar följd. Sedan statsmakterna antagit

det nya myntsystemet, och frank-räkningen derigenom

blifvit lagligt gällande, tillhör det i första hand

staten att ej mindre i sina ekonomiska transaktioner, än

i sitt räkenskapsväsen, låta densamma komma till användning.

Dertill hör, att hela systemet af officiela värdeberäkningar

genast utföres i det nya frankmyntet. T frank

uppgöres den derefter först inträffande markegångssättningen;

i frank bestämmas alla ersättnings- eller

bötes-belopp; i frank sker den taxering, vare sig af fast

egendom, eller för inkomst af kapital eller arbete, som

kommer att ligga till grund för det följande årets allmänna

bevillning. Dertill hör också, att till den nästföljande riksdagen

hela statsregleringen uppgöres i frank, hvarvid ingen

svårighet bör kunna möta i afseende på beräkningen

vare sig af inkomster eller utgifter.

Hvad statsinkomsternas debitering beträffar, så är

atf märka:

Do att sådana statsmedel, som bero på lösen efter

markegång eller på försäljning af effekter in natura, t. ex.

arrendemedel, kopparränta!!, tiondetackjernet, kavalleri

-

Å OFFENTLIG-RÅTTSLIGA FÖKHALLANDEN.

219

regementenas häst v ak an srn edel, försälj ni ngsbelopp för skogsprodukter

in. m., kunna alltid i frank utdebiteras, så snart

markegångsprisen blifvit satta eller försäljningen skett i

detta myntslag. Äfven der så ej är fallet, kan utdebiteringen

lika väl ske i frank, genom att i detta myntslag

efter konverteringskursen omsätta beloppet;

2:o att inkomstmedel, som i penningar äro bestämda,

t. ex. åtskilliga vakapsafgifter, mantalspenningar m. m.,

böra efter konverteringskursen omsättas i frank;

3 ro att hvad böter beträffar, beliöfver hvad derom

är stadgadt icke nödvändigt förändras, utan likasom bötesbelopp,

medan sådana ännu i vår lag qvarstodo bestämda

i daler silfvermynt, vid lagens tillämpning utsattes i riksdaler,

så bör äfven nu i hvarje särskildt fall bötesbeloppet,

med ledning af konverteringskursen och med den afrundning

till siffran, som latitudsystemet tillåter, kunna i frank

bestämmas;

4:o att hvad angår tullmedel, postmedel, stämpelpappersmedel,

bränvinstillverknings- och försäljningsmedel

jemte andra af samma slag, böra alla dessa afgifter redan

första riksdagen efter myntreformens beslutande bestämmas

i frank; och torde äfvenså Eders Kongl. Maj:t låta

andra taxe- och afgiftsbelopp, såsom jern vägstaxorna, fyroch

båkafgifterna o. s. v., undergå enahanda förändring;

5:o att allmänna bevillningen, äfven den efter 2:dra

Artikeln, förutsatt att de taxeringar, vare sig af fast egendom

eller för inkomst af kapital eller arbete, som ligga till

grund för densamma, blifvit i frank bestämda, bör i detta

myntslag utdebiteras;

220 KONVENT:S TILLÄMPNING Å OFFENTLIG-RÄ.TTSL. FÖRHÅLLANDEN.

6:o att alla restantier från förfluten tid af utgifter till

staten af livad slag som helst böra enligt konverteringskursen

till belopp i frank omsättas.

Hvad vidare beträffar uppbörden af såväl dessa som

öfriga till statens kassor ingående utgifter, bör, så länge

öfvergångstiden varar, den betalningsskyldig^ efter sin

beqvämlighet fa vid liqvid använda äfven silfvermynt eller

riksbankssedlar å detta mynt efter den för dem gällande

tariferingen.

I afseende på utgifterna i statsregleringen, vare sig

den ordinarie eller extra ordinarie, så, enär de allesammans

bestå i antingen vissa bestämda penningebelopp eller ock

spanmål, indelad eller oindelad, möter intet hinder, förutsatt

att markegångsprisen redan blifvit. satta i frank, att i

detta mynt utföra alla utgiftsposter. Härvid torde böra

anmärkas, att alla de belopp, hvilka äro ämnade att från

förra statsregleringen bibehållas oförändrade, böra efter konverteringskursen

omsättas i frank, och endast, der så lämpligen

ske kan, till siffran afrundas.

Beträffande slutligen sådana anslag, som vid föregående

riksdagar blifvit beviljade, men ännu icke äro utbetalda, böra

vid första riksdagen efter myntreformens beslutande beloppen

enligt den fastställda konverteringskursen omsättas i frank.

(

Hvad de privaträttsliga förhållandena angår, vill det

synas Kommitterade, som om de utan svårighet läte ordna

sig genom tillämpningen af här föreslagna bestämmelser.

Sedan konverteringskursen blifvit till efterrättelse fastställd

— vare sig med eller utan upp- eller afgäld — äro

alla aftal och förbindelser rättsligen att anse såsom be

-

DE ENSKILDA BANKEBNAS STÄLLNING TILL BEFOBMEN. 221

stämda i frank; och den gällande tariferingen — den må

bestämmas för endast ett år i sender, eller under hela

öfvergångstiden vara oförändrad — utvisar alltid, till hvad

belopp i frank och cent det äldre riksdalersmyntet skall

tillsvidare i liqvid mottagas. Beträffande särskildt inteckningar,

beviljade för skuldbelopp å riksdaler, böra de

förnyas till den i frank konverterade hufvudstolen med