SOU 1873:5

UNDERDÅNIGT

BETÄNKANDE OCH FÖRSLAG

angående

Skogsförhållandena i Norrland

och åtgärder för åstadkommande af en förbättrad skogshushållning

derstädes,

afgifvet den 21 December 1870

af

dertill i nåder förordnad Komité.

STOCKHOLM

HVAR HÅEGGSTRÖMS BOKTRYCKERI

1871.

INNEHALL.

Betänkande.

Inledning.........................................

Arbetsredogörelse .................................... .....................................

Skogslagstiftning ....................................... .......................................................

svensk, företrädesvis norrländsk.............................................................

utländsk .............................................

Beskrifning öfver Norrland

i allmänhet...............................................

Norrbottens län ......... ................................

Westerbottens län .............................................................................

Wester-Norrlands län ..........................................

Jemtlands län..............................................

Gefleborgs län...........................................

Sammandrag för hela Norrland......................’’ ’’’ LLLLLL..........................

Utredning af förhållanden, från hvilka den norrländska skogsförödelsen är att härleda så ock

om densammas verkningar; hvarvid följande ämnen kommit under betraktande, nemligen

Misshushållning

med husbehofsvirke...........................

Svedjande....................................................

Skogseld .................................................

Tjärubränning........................................

Pottaskeberedning.....................................

Bruks- och bergverksrörelsen..............................................................

Nybyggesväsendet .....................................

Afvittringsverket ..........................................

Laga skiften ........................................

Trävarurörelsen .............................................

Skogsåverkan .......................................

Skogsköp ......................................................

Användande för industrien af omoget virke

Skogsservituter .........................................

Motiver för förslag till Skogsordning för Norriand..........................

samt framställning rörande ifrågasatt reorganisation af skogsstaten

Föislag till Skogsordning för Norrland.

Kap.

Kap.

Kap.

Kap.

Kap.

Kap.

Kap.

Kap.

Kap. 9.

Kap. 10.

Kap. 11.

Kap. 12.

Kap. 13.

Kap. 14.

Kap. 15.

Om kronoskogar i allmänhet

Om kronoparker.............................................

Om krono-öfverloppsmark och oafvittrad kronomark

Om kronoskogar, som blifvit åt privilegierade sågverk för stockfångst anslagne

...........................

Om kronohemman® och krononybyggens skogar...................

Om boställsskogar samt kungsladugårdars och andra kronan omedelbart

förbehållna hemmans och lägenheters skogar...........................

Om skogar a allmänna inrättningars hemman ........................

Om enskilde tillhöriga hemmans skogar, belägne utom Norrbottens och Westerbottens

lappmarker.........................................

Om afsöndring af mark för skogsbruk, så ock om hushållningen med skogen

a dylik mark .....................................................

Om enskilde tillhöriga hemmans skogar inom Norrbottens och Westerbottens

lappmarker ...............................................

Om utsyning och försäljning af skogsalster från kronans skogar...............

Om mulbete och höslatter a kronoskog .............................

Allmänna föreskrifter^ till förekommande af skogsförödelse.............

Om ansvar för skogsåverkan och andra förbrytelser rörande skogarne

Särskilda bestämmelser rörande de till skogsstaten hörande tjensteman och

betjente inom de norrländska länen .

Sidd.

1—4

5-8

8-41

8—32

32—41

42—46

46—58

58—68

68—77

77-85

85—93

93-110

101

103—105

106

106-109

109— 110

110— 111

111

111—113

113

114- 115

115— 124

124—129

129—133

133—135

135-136

137—228

228—231

232

233

233—235

236.....241

141—244

244—249

249—250

251—256

256-259

260-261

261—274

274— 275

275— 277

277—287

287—291

Särskilda förslag angående:

a) Utsträckt rätt till utbrytning af skogsservitut.......................................................

b) Tillägg till Afvittringsstadgan............................................................................

c) Bildande af ett nytt revier ..............................................................................

d) Arvoden till extra Kronojägare .......................••••...........................................

ej Anskaffande af tjenliga bostäder åt

fj Kostnadsfri utdelning af läroböcker i skogshushållning m. m. samt premium foi foi

Slutord,

tillika, innefattande framställning angående Stora Kopparbergs lan .......................

Sidd.

292

293— 294

294— 295

295— 297

297—298

298-

300-

-300

-302

Reservation

Lätt. A.

» B a.

» B b.

B C.

» B d.

» Be.

» B f.

» C a.

» C b.

» Ce.

» C d.

» 6''e.

» Cf.

» D a.

* Db.

» 77 c.

» 77 d.

» 77 e.

» Df.

» 7J «.

» K b.

» K c.

■<: E d.

» E e.

» 7.’ /■.

» 7d

» ty n.

» t? i.

» 77 cf.

> 77 7.

7 a.

Ib.

K.

L.

M.

N.

305—316

316-330

330-338

339-353

353-368

369—371

372—392

Bilagor.

af Landshöfding Almqvist ................................................................

» Förste Landtmätaren Nyström ...........................................................

» Bruksegaren Häggström ....................................................................

» Skogsinspektören Österdahl.............................................................

» Skogsinspektören Kjellerstedt ..........................................................

» v. Häradshöfdingen Astrand ...............................—............................

Yissa från Länsstyrelserna i Norrland infordrade uppgifter................••........

Sammandrag öfver hemman, lägenheter och arealer inom Norrbottens lan.

>} ° >} » Westerbottens lan.

j „ » » Wester-Norrlands län.

» ... Jemtlands län.

» :i Gefleborgs län.

Generalsammandrag öfver hemman lägenheter och arealer inom_ Norrland.

Aproximativ beräkning öfver grundmassan a och arliga atkastningen

„ » » » Westerbottens län.

x ;> » » Wester-Norrlands län.

:> » Jemtlands län.

» » » Gefleborgs län.

Sammandrag öfver grundmassan å och af kastningen af samtliga skogar inom Norrland.

Aproximativ beräkning öfver grundmassan a och arliga af kastningen al vissa IcronosJcogar inom

F ~ Norrbottens lan.

;> s » » Westerbottens län.

» » » Wester-Norrlands län.

;> » » » Jemtlands län.

» Gefleborgs län.

Sammandrag öfver grundmassan å och årliga atkastningen af vissa kronoskogar inom Norrland.

Am-oximativ beräkning öfver grundmassan a och årliga afkastningen af bostäUsshogarne inom

" 1 Norrbottens län.

3 >, ;> » » Westerbottens län.

'' ■ » » Wester-Norrlands län.

» » Jemtlands län.

I » » » » Gefleborgs län.

Sammandrag öfver grundmassan å och årliga afkastningen af boställsskogarne inom Norrland.

Aproximativ beräkning öfver afverkning och industriel förbrukning af virke inom de Norrländska

länen aren 1863—1868. a , , ,

Uppgift öfver afverkningen a kronans skogar inom de Norrländska lanen och statsverket ctei

för

beredd inkomst åren 1863—1868.

Sammandrag öfver d:o J"°. ,. . , •

Sammandrag öfver inkomsterna från och utgifterna for förvaltningen af kronans skogai i

Norrland under åren 1866, 1867 och 1868. ...

Aproximativ beräkning öfver inkomsterna från och utgifterna för förvaltningen af kronans

skogar i Norrland, uppgjord med afseende ä närmaste framtiden och pa grund af de torsiag

till skogshushållningens ordnande, Komitén afgifvit. 0 .... ,o , ,

Summarisk uppgift a skogsprodukter, afskeppade från Norrland aren 18b4—68 (upprattad aisvis).

j>;0 d:o d:o ( » länsvis;.

Summarisk uppgift å sågverk inom Norrland. .OTu1

Tablå öfver privilegierade sågverk och dem beviljad stockfångst från kronans skogar i JNoirlanci.

Tabell, utvisande antalet af de inom Norrländska länen i Härads-Rätternas Intecknmgs-Urotokoller

under de tio sista åren eller till och med år 1868 intagne afhandlingar om upplåten ratt

till skogsafverkning och vilkoren derför. ,

Tabell, utvisande antalet af de inom Norrländska länen vid Harads-Ratterna afdomde skogsåverkansmål

samt af deruti sakfällda eller frikända personer under aren 18b3—18b8.

Stormägtigste Allernådigste Konung!

Med anledning af Riksdagens i underdånig skrifvelse den 13 Maj

1868 derom framställda begäran har Eders Kongl. Maj:t den 18 Juni

samma år i nåpler funnit godt att åt en särskild Komité, dertill undertecknade

jemte numera aflidne Förste Landtmätaren J. W. Pilo nådigst

2

INLEDNING.

blifvit förordnade, uppdraga att, efter inhemtad noggrann kännedom om

de Norrländska skogsförhållandeng i allmänhet samt om dem, hvilka

anginge Eders Kongl. Maj:ts och Kronans äfvensom öfrige under allmän

vård och uppsigt i de norra provinserna varande skogar i synnerhet, och

efter nogsamt öfvervägande af alla de omständigheter, rätts- och lokalförhållanden

m. m., som på skogshushållningen och deraf beroende industriel

verksamhet i dessa provinser kunde hafva inflytande, upprätta

och, om möjligt, före nästpåföljande lagtima Riksdag till Eders Kongl.

Maj:t afgifva ej mindre fullständigt utlåtande öfver omförmälda och

dermed i omedelbart sammanhang stående frågor än ock förslag såväl

till lämpliga lagbestämmelser som till behöfliga författningsstadga-nden

för åstadkommande af en förbättrad och efter tidsförhållandena samt

på vetenskapliga grunder ordnad skogshushållning i de Norrländska provinserna,

hufvudsakligast beträffande de under allmän vård stående, men

ock i lämpliga fall vidkommande de enskildas dervarande skogar; hvarförutom

särskildt utlåtande borde af Komitén meddelas, på hvad sätt,

enligt Komiténs åsigt, Eders Kongl. Maj:t och Kronan kunde beredas all

den inkomst, som af dess ifrågavarande skogar skäligen kunde förväntas.

Vidare har Eders Kongl. Maj:t dels före Komiténs första sammanträde,

hvilket egde rum den 18 Juli 1868, dels ock sederrtiera, genom

nådiga remisser under nedannämnde dagar, behagat låta följande handlingar

till Komitén öfverlemnas för att i sammanhang med öfriga, på

Komiténs utredning beroende frågor komma under behandling, nemligen:

l:o)

den 4 Juli 1868.

a) Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes i Norrbottens län underdåniga

skrifvelse den 30 April 1868 med en af skogstjenstemännen i

länet gjord underdånig framställning, att den, enligt Eders Kongl. Majrts

nådiga Bref den 22 November 1867, skogs- och jägeri tjensteman tillkommande

rättighet till åtnjutande af provision för af dem i beslag

INLEDNING.

3

tagna åverkade skogseffekter måtte upphöra och visst årligt arvode i

stället anvisas;

b) Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes i Westerbottens län underdåniga

skrifvelse den 18 April 1868 med enahanda ansökning af

skogstjenstemännen derstädes;

c) Eders Kongl. Maj:ts sistbemälde Befallningshafvandes underdåniga

skrifvelse jemväl af den 18 April 1868 med skogstjenstemännens i Westerbottens

län underdåniga ansökning den 29 nästförutgångne Februari

om förändrade bestämmelser i fråga om kostnaderna för virkesutsyningar,

enligt 2 § i Eders Kongl. Maj:ts nådiga Förordning den 21 December

1865;

2:o) den 11 December 1868:

Ett af Skogsstyrelsen med underdånigt memorial den 3 December

1868 till Eders Kongl. Maj:t aflemnadt transsumt af det vid Andra

Skogsmötets sammanträde här i Stockholm den 8 Augusti samma århållna

protokoll, innefattande mötets beslut jemte diskussion ej mindre

i anledning af den mötet förelagda frågan, hvilka åtgärder kunde och

borde vidtagas för en konseqvent tillämpning af 1865 års utsyningsförordning

för de norra länen, än ock rörande ofvanförmäldä underdåniga

framställningar om indragande af beslagareprovisionen och förändring af

bestämmelserna om kostnaderna för virkesutsyningar;

3:o) den 5 November 1869:

a) Eders Kongl. Maj:ts och Rikets Kammarkollegii underdåniga skrifvelse

den 30 December 1864 med flera dithörande handlingar, angående

förslag till fullständigt ordnande af ny byggesväsendet; och

b) Kammarkollegii underdåniga skrifvelse den 20 December 18.64,

angående undersökning af de rörande kronans jord och skogar inom

Norrbottens län utfärdade privilegier, tillika med särskilda skrivelser af

Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Westerbottens, Wester-Norrlands

och Jemtlands län, innefattande redogörelse för innehållet och be

-

4

INLEDNING.

skaffenheten af de privilegier å stockfångst från kronoskogar, som blifvit

inom sistnämnde trenne län meddelade;

4:o) den 9 Februari 1870:

Skogsstyrelsens underdåniga skrifvelse den 31 nästförutgångne Januari

med underdånig ansökning af skogstjenstemännen inom Norrbottens

län om förändrade bestämmelser angående kostnaderna för virkesutsyningar;

samt

5: o) den 30 Juli 1870:

Kammarkollegii under samma dag aflåtna underdåniga skrifvelse i

fråga om stockfångstprivilegierna för sågverk inom Westerbottens län.

Härjemte får Komitén i underdånighet anmäla, hurusom Skogsstyrelsen

med skrifvelse den 30 Juni 1868 till Komitén öfversändt dels en

af handelshuset James Uickson & C:o hos Styrelsen skriftligen gjord

hemställan om meddelande af föreskrifter till hämmande af skogsåverkan

i Norrland och betryggande af handel om virke, som å Kronans

skogar derstädes blifvit lofligen afverkadt, jemte deröfver af undertecknade,

Österdahl och Kjellerstedt, i egenskap af Skogsinspektörer, efter

anmodan af Skogsstyrelsen, afgifna förklaringar samt af Dickson & C:o

emot desamma aflåtna påminnelser, dels ock skriftlig framställning af

Ofverjägiiren i Norrbottens län C. Degerman med förslag till påbud om

stämpling af all äfven med laglig rätt afverkad skog, som vore ämnad

att föras från bole; hvilka handlingar Skogsstyrelsen, under förklarande,

att Styrelsen i betraktande af det uppdrag, Komitén erhållit, förmenade

sig icke böra för närvarande med omförmälda ärenden taga befattning,

lemnat Komitén till det afseende, Komitén dervid kunde fästa.

AKBETSKEDOGÖKEESE. 5

Till fullgörande af ifrågavarande nådiga uppdrag har Komitén, för Arbetsredoatt

vinna närmare kännedom om de Norrländska sk o g-sfö r h åll an de na feöielse''

och dermed i sammanhang stående frågor, från vederbörande embetsverk

och myndigheter infordrat vissa statistiska uppgifter, såsom här nedan

vidare förmäles, äfvensom till besvarande af Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

inom Norrland framställt särskilda, jemväl bör nedan upptagna

frågor, genom hvilka Komitén hufvudsakligen åsyftat att erhålla

bidrag till upplysning ej mindre om skogarnes nuvarande tillstånd, än

ock om det inflytande, skogshushållningen, sådan den hitintills varit

handhafd, utöfvat å de Norrländska provinsernas- utveckling i allmänhet

samt å jordbruksnäringen och allmogens ställning så i ekonomiskt som

moraliskt hänseende. Men då det icke kunnat vara att förvänta, det

Komitén endast på de uppgifter och meddelanden, Komitén sålunda erhållit,

skulle kunna bilda sig tillräckligen omfattande och fullt tillförlitligt

omdöme i alla de frågor, som utgjort föremål för Komiténs arbete,

har Komitén ock låtit sig angeläget vara att genom omedelbar undersökning

i den mån, tid och omständigheter medgifvit, söka förskaffa sig

den närmare kännedom om förhållandena, som af det nådiga uppdragets

beskaffenhet betingats, samt för sådant ändamål under 1868 års

sommar och höst samt vintren och sommaren 1869 företagit planmessigt

ordnade resor inom hvart af de Norrländska länen, dervid företrädesvis

de egentliga skogsdistrikten jemte de större floddalarna och flottlederna

med deromkring belägna skogsområden gjorts till föremål för uppmärksamhet,

''äfvensom Komitén i enahanda syfte besökt de större sågverksanläggningarna

och de betydligare afskeppningsorterna; hvarförutom

Komitén ej mindre till erforderlig ledning vid de undersökningar angående

skogsförhållandena, Komitén företagit, än ock för belysande af

den framställning i ämnet, Komitén har att afgifva, låtit upprätta en

härhos bifogad karta öfver Norrland, hvilken utvisar vidden och omfånget

af den afvittrade och oafvittrade marken, fjelltrakterna, kronoparker,

kronoöfverloppsmärker och åt sågverk utbrutne privilegiiskogar,

6

AEBETSREDOGOKELSE.

gränsen emellan öfre och nedre lappmarken, äfvensom läns-, provins-,

härads- och sockengränsor, samt vidare upptager Norrländska flodsystemet

jemte sågverk, grufvor, jernbruk och masugnar in. m.

De statistiska uppgifter, Komitén infordrat, äro hufvudsakligen följande,

nemligen från:

Landtmäterikontor en: å arealinnehållet för hvarje socken af derstädes

belägne sockenallmänningar, säteri-, frälse-, skatte- och kronohemman

samt boställen, oskattlagde torp och nybyggen, Kronan förbehållen öf

verloppsmark,

kronoparker, privilegierade stockfångstskogar, rekogni

\

tionsskogar

och oafvittrade skogar, äfvensom huru stor del af hela arealen

vore att hänföra till inrösningsjord, till impedimenter och till skogbärande

mark;

Länsstyrelserna: väsentligen enahanda uppgifter, aproximativt beräknade

för oafvittrade socknar, samt vidare särskilda uppgifter dels k .sågverk

och summariskt å hemman och lägenheter i hvarje socken, der

skogsprodukter till afsalu förarbetas, så ock å de virkesbelopp, som dertill

årligen förbrukats, tillika med afskrift af alla för bruk och sågverk

utfärdade privilegier på stockfångst från kronans skogar, dels å afverkningen

af skogseffekter å kronoskogar och statsverket derför beredd inkomst

under åren 1863—68, dels å utgifterna för förvaltningen af kronans

skogar under åren 1866—68, auktions- och beslagsprovision deri

inberäknad, dels ock å de från städer och landthamnar till inrikes orter

under samma tid afskeppade trävaror;

Generaltullstyrelsen: ej mindre å beloppet af de olika slags trävaror,

som under förenämnda sex år från Tullkamrarna i Norrland blifvit till

utrikes ort exporterade, än äfven å värdet deraf; och från Tullkamrarna

uppgift å de under år 1869 afskeppade trävaror;

Jägmästareexpeditionerna: å kostnaderna för utsyning af virke åren

1863—68;

Skogsstyrelsen: å beloppet af det virke, som, med tillämpning af

Kongl. Förordningen den 21 December 1865, årligen blifvit, på grund af

ARBETSREDOGÖRELSE.

7

2 § i berörde Förordning, åt kronohemmans- och nybyggesåboer utsynadt;

samt från

Domhafvanderne: uppgift dels å de under loppet af de sista tio åren

vid Härads-rätterna intecknade kontrakter om aftorkning'' af skog å hemman

och lägenheter tillika med de vilkor, hvarunder upplåtelsen skett,

och dels å antalet åverkansmål, som under åren 1863—68 vid Härads-rätterna

varit af såväl allmän åklagare som enskild part anhängiggjorda,

så ock å antalet af de i dessa mål fällde och frikände personer.

Öfver en del af omförmälde uppgifter har Komitén upprättat sammandrag

och torde få tillfälle att, allt efter som planen för framställningen

det fordrar, ''längre fram i betänkandet dem meddela.

De till besvarande af Länsstyrelserna framställda, här ofvan berörda

frågorna äro:

l:o) Finnas socknar, der skogen är för husbehof otillräcklig, och

hvilka äro dessa socknar?

2:o) Gifves det socknar, der skogen är endast för husbehof tillräcklig,

och hvilka äro dessa?

3:o) Kan befolkningen i dessa socknar hafva att genom körslor och

dagsverken vid på, annat håll bedrifven skogsafverkning påräkna någon

inkomst?

4:o) Har den behållna inkomst, som genom skogsafverkning tillfallit

allmogen, i allmänhet kommit jordbruket till godo?

5:o) Kan jordbruket i de trakter, der skog icke finnes till afsalu,

anses hafva vunnit någon större utveckling?

6:o) Ar allmogens ekonomiska ställning i allmänhet bättre, der jordbruket

är, om icke den enda, dock den hufvudsakligaste inkomstkällan?

7:o)

Anses den säljbara skogens tillgodogörande på möjligen kortaste

tid vara önskligare än en för all framtid beräknad, jemnt fortgående

skogsafverkning?

8

ARBETSREDOGORELSE.

8:o) Kan anläggningen af nybyggen anses hafva motsvarat sin hufvudsakligaste

uppgift, jordbrukets utbredning till aflägsnare trakter? och

9:o) Har det visat sig, huruvida pybyggen blifvit inom länet eller

vissa delar deraf anlagde mera för skogens tillgodogörande än för jordens^^upparbetande

?

Då den skiljaktighet i omdömen, åsigter och uppfattning, som vid

besvarandet af dessa frågor gjort sig gällande, lagt hinder i vägen för

fullständigt återgifvande i lämpligt sammandrag af de meddelade yttrandena,

har Komitén funnit sig böra låta samma yttranden, såsom bilagor

under Litt. A., i oförändradt skick åtfölja detta underdåniga betänkande.

Svensk, före- Innan Komitén öfvergår till redogörelse för de iakttagelser, Komitén

Norrländsk ifrågavarande hänseenden gjort, har Komitén ansett sig böra lemna

skogslag- en kort framställning Om den Norrländska skogshushållningens successiva

stiftning. ö '' 8 '' ®

utveckling från äldre tider och de hufvudsakligaste åtgärder, som från

lagstiftningens sida med afseende derå blifvit vidtagne; i sammanhang

hvarmed Komitén, som jemväl sökt vinna kännedom om främmande länders

skogslagstiftning, för att deraf hemta ledning för omdömet vid afgifvandet

af förslag till de åtgärder, våra skogsförhållanden kunna kräfva,

äfven trott sig böra meddela, hvad Komitén dervid funnit förtjena uppmärksamhet.

Vid tiden för kulturens början i vårt fädernesland utgjorde skogarne

likasom jorden ett föremål, hvilket, såsom de äldsta urkunder gifva vid

handen, ansågs vara utan viss egare. Det stod då en hvar öppet att

genom odling intaga samt sålunda bereda sig eganderätt till huru mycken

mark som helst; och ännu länge efter det ett mera ordnadt samhällsskick

kommit till stånd, erkändes occupationsrätten såsom laga fång,

SVENSK SKOGSLAGSTIFTNING.

9

ehuru den, i man som odlingen framskred, underkastades inskränkning.

Sålunda kommo först från den allmänna odlingar ätten att undantagas

sådane emellan uppodlade egor belägna skogssträckor, som för odlarne

au sågos behöfliga dels för att bereda dem erforderlig tillgång på skogsprodukter

och dels för att lemna dem tillfälle att utvidga sina odlingar.

Dylika skogssträckor benämnas i våra gamla Landskapslagar Allmänningar,

en benämning, som dock äfven omfattade skog, som ännu ej blifvit inkräktad

och följaktligen ansågs icke tillhöra någon. För den rätt, Kronan

i sednare tider tinnes hafva till de betydliga skogar, öfver hvilka

den förfogat, gifva våra gamla lagar icke något bestämdt stöd; men af

andra äldre handlingar kan skönjas, hurusom under Medeltiden Regenterna

oaflåtligt sträfvade att tillvinna Kronan magt öfver de skogar,

som ännu ej voro enskild person underlagde; och hvad särskildt beträffar

Norrland, togs under Konung Gustaf I:s regering steget i antydda

riktningen fullt ut, i det denne Konung genom plakatet och påbudet

den 20 April 1542 fann för godt förklara, »att sådane egor, som ligga

obygda, höra Gud, Konungen och Sveriges Krona till.» Långt ifrån

likväl att odlingen å de norra skogarne, till hvilka äfven ödeskogarne i

Dalarne och Wermland räknades, genom denna, sedermera bekräftade

regeringsåtgärd hämmades, gick tvertom den tiden lagstiftningen i afseende

å nämnda skogar hufvudsakligen ut på att befrämja desammas

uppodling och bebyggande; och äfven efter det, genom de följande

Wasakonungarnes nit för upphjelpande af näringar, handel och sjöfart,

skogarne i riket börjat få ett mera allmänt erkändt värde, samt till

följd häraf uppmärksamheten blifvit riktad på nödvändigheten att förebygga

de missbruk af nyttjanderätten till Kronans skogar i allmänhet,

som då lärer yttrat sig genom anläggande af nybyggen och sågqvarnar,

åverkan samt isynnerhet omåttligt och vårdslöst svedjande, ansågs odlingsoch

nyttjanderätten å skogarne i de norra orterna icke böra inskränkas.

Uti de författningar (Skogs-Ordningarne af den 22 Mars 1647 och den 29

Augusti 1664), som vid denna tid till skydd för Kronans öfrige skogar

10

SVENSK SKOGSLAGSTIFTNINGk*

utfärdades, blefvo nemligen de norrländska skogarne undantagne från

de genom samma författningar, särdeles mot svedjande, meddelade sti änga

förbud, äfvensom det tilläts, att de Finnar, som a dessa skogar nedsatt

sig och antingen rödjat åker och äng eller ock utfäste sig dertill eller

att betjena bergverken, fingo behålla hvad de rödjat och rättighet att

rödja ännu mera. Mot dessa åsigter, hvilka i främsta rummet gingo ut

på att befordra odlingen af ifrågavarande marker, inträdde någon tid

derefter en reaktion, i det genom Kongl. Förordningen om skogarne i

Norrland, Dalarne och Wermland jemte Finland den 19 December 1683

påbjöds, att, sedam genom undersökning blifvit utrönt, hvad af nämnde

skogar borde bygdelagen tillkomma, all annan mark skulle derifrån såsom

Kronans tillhörighet afvittras och de Kronan sålunda tillkommande skogar

ställas under Bergskollegii uppsigt för att, bergverken till nytta,

mellan bruken fördelas. Sålunda blefvo inom vissa trakter icke oansenliga

skogssträckor, emot årlig afgäld eller s. k. rekognition, upplåtna

till bruks- och bergverk, som sedermera till dessa skogar, Rekognitionsskogar

benämnda, förvärfvat sig skattemannarätt, så att numera endast

några få af dem, i följd af tillfälliga omständigheter, återstå såsom ännu

tillhörande Kronan. — Äfven Skogsordningen den 12 December 1734

afsåg hufvudsakligen bergverksintresset, till följd hvaraf den k innarne

medgifna tillåtelsen att rödja å skogarne inskränktes till de Finnar, som

kunde utfästa sig att betjena bergverken.

Men kort derefter fästades ånyo uppmärksamheten på vigten af

skogarnes uppodling; och enligt Kongl. Förklaringen den 5 April 1739

fingo Landshöfdingarne till åliggande att draga försorg om ödeskogarnes

bebyggande och uppödlande, hvarjemte odling af ödesjord blef, genom

odlarne af sådan mark förunnad frälsefrihet å deras nybyggen, särskildt

uppmuntrad. Enahanda åsigter gjorde sig äfven gällande såväl i den

Skogsordning, som utkom den 19 December 1793, som ock i Skogsordningen

af den 1 Augusti 1805, hvarigenom föreskrefs, att sedan, i

öfverensstämmelse med derom utfärdade särskilda författningar, afvit

-

SVENSK SKOGSLAGSTIFTNING.

ii

tring blifvit å de stora skogarne verkställd, Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

skulle låta afmäta, beskrifva och på karta lägga öfverloppsmarkerna

samt i mån af de tillfällen till nyttig odling, som inom desamma

sig företedde, i underdånighet föreslå hvad antal nybyggen,

hvartdera med ett område af ungefär Vs mantals egovidd, derstädes

kunde anläggas, hvarefter Kongl. Maj:t ville sig utlåta, huru och under

hvad vilkor sådane nybyggen till hugade odlare finge upplåtas, hvilket

sedermera äfven skett genom de tid efter annan utfärdade afvittringsförfattningarne,

äfvensom Landshöfdingarne anbefalldes att inkomma med

berättelser, huru vidt och på hvad sätt till Kronans förmån försäljning

af skogsalster från kronomärkerne redan skett samt än vidare kunde

tillåtas och befordras eller inskränkas.

Det antagna systemet af kronomarkernas föryttrande vann utbildning

genom de följande tidernas nationalekonomiska åsigter, och de

tvifvelsmål, som derpå grundade sig om fördelarne af egendom i statens

hand, vunno stöd af det dåliga tillstånd, hvari samtlige kronoskogarne

i riket vid början af innevarande århundrade befunno sig. På 1809—

1810 årens riksdag väcktes derföre fråga om de publika skogarnes afyttrande

till enskilde, och i underdånig skrifvelse den 26 April 1810

anhöllo Rikets Ständer, att Kongl. Maj:t, efter nödiga upplysningars inhemtande,

måtte bestämma, hvilka och huru stora Kronans parker och

skogar borde för allmänt behof qvarblifva, samt låta försälja de öfrige

genom auktion till den mestbjudande, som då skulle åtnjuta full eganderätt

mot erläggande af grundränta. Sedan detta ämne ånyo förekommit

vid 1818 års riksdag, och Ständerna gjort underdånig framställning om

grunderna för den föreslagna åtgärdens verkställighet, aflat Kongl. Maj:t

vid 1823 års riksdag nådig proposition, som med några få ändringar

och tillägg af Rikets Ständer antogs; och de sålunda genom Kongl.

Mapts och Rikets Ständers sammanstämmande beslut fastställda grunder

kungjordes genom Ivammarkollegii Cirkulärbref den 14 April 1824, i

enlighet hvarmed sedermera högst betydliga skogssträckor i mellersta

12

SVENSK SK0GSLAGST1FTNING.

och södra delen af riket efterhand blefvo Kronan mot ringa ersättning

afhände. Beträffande åter de vid afvittring öfverblifna kronomarkerna

i de norrländska länen förklarades i samma Cirkulärbref: »att de i anseende

till folkbrist och felande kommunikationer i deras ^närvarande

skick voro af föga värde och icke kunde med större nytta för det allmänna

användas än till nya hemmans anläggning för att befordra landets

uppodling och befolkning, hvarföre dessa skogar vid den reglering, som

komme att företagas, icke vidare kunde komma i fråga, utan skulle med

dem förhållas efter de författningar, som i förenämnda ändamål redan

vore gifna eller vidare kunde af Kongl. Maj:t i nåder meddelas.»

Att genomföra de åsigter om grunderna för hushållningen med

Kronans skogar i de norrländska länen, som sålunda gjort sig gällande,

var afvittring sverkets ursprungliga uppgift. Redan genom 1683 års

skogsordning anbefalld fortgick afvittringen dock i början endast ytterst

långsamt. Väl blef den 23 November 1742 en instruktion för afvittringsverket

i Ångermanland utfärdad; och för Jemtland förordnades den 2

December 1754 två Afvittrings-landtmätare och en särskild AfvittringsRätt;

men i båda provinserna afstannade göromålen snart samt återtogos

sedan först år 1821, dä början gjordes med Jemtland, för hvilken provins

ny Afvittringsstadga utfärdades den 8 December 1820. Enligt denna

stadga skulle afvittringen hafva till föremål, icke allenast att skilja

Kronans marker från enskildes egor, utan ock att af Kronans marker

tillägga svaga hemman fyllnad i deras behof, urskilja hvad hemman,

utöfver deras mantal och ränta, i egor innehade, inom samfällighet^1

dela egorne hemmanen emellan, när sådant, till förekommande af egoblandningar

mellan Kronan och enskilde, kunde pröfvas nödigt, samt

att genom dessa anstalter bereda för heminansåboarne full visshet och

säkerhet om deras egorymd och för idoge arbetare tillfälle till nya hemmans

anläggning på kronoallmänningar och öfverloppsmarker samt således

befrämja landets uppodlande och bebyggande. Hvarje helt hemman

skulle, när utrymmet så medgåfve, tilldelas från 500 till 3000 tunnland,

SVENSK SKOGSLAGSTIFTNING.

13

impedirnenter deri icke inberäknade. De öfverblifvande markerna borde

från samfälligheten utbrytas och till nya hemman indelas, dock icke under

l/8 och icke öfver ett helt mantal, eller ock, der den öfverblifvande

egorymden vore mindre, än att den kunde för % mantal svara, densamma

såsom kronotorp upplåtas till odling mot ränta. Och i hufvudsaklig

öfverensstämmelse med omförmälde författning, hvilken, enligt

Kongl. Brefvet den 9 Mars 18*25, i väsentliga delar äfven borde för

Herjeådalen gälla till efterföljd, utfärdades under den 10 Februari 18*24

särskild stadga för afvittringen i Wester-Norrlands, Westerbottens och

Norrbottens län. Enligt denna stadga, hvilken, jemlikt Kongl. Brefvet

den 12 Maj 1832, borde tillämpas jemväl för då återstående afvittring i

Gefleborgs län, utgör den egovidd af duglig mark, som bör helt hemman

tilldelas, 700 till 2,500 tunnland.

För öfrigt har en mängd författningar efterhand utkommit för påskyndande

och närmare reglerande af afvittringsverket, som nu så fortskridit,

att, förutom Norrbottens och Westerbottens lappmarker, endast

mindre delar af de två nordligaste länen tillika med en i sednare tider

från Stora Kopparbergs län till Gefleborgs län förlagd del af Orsa socken

återstå oafvittrade. Hvad nämnde lappmarker angår, hafva de egendomliga

förhållanden och i flera afseenden väsentliga skiljaktigheter, som de vid

jemförelse med kustlandet förete, ansetts påhålla särskilda föreskrifter.

Sålunda blef för afvittring och skattläggning i Luleå lappmark den 13

December 1850 utfärdad särskild stadga, enligt hvilken afvittringen der

jemväl skulle hafva till föremål att urskilja och bestämma de delar af

lappmarken, der tillsvidare och intilldess Kongl. Maj:t annorlunda förordnade,

anläggning af nybyggen icke må ega rum, utan lappallmogen

hafva oinskränkt rätt till bete för sina renar. Afvittringsarbetet i nämnda

lappmark hann dock icke längre än till vidtagande af åtgärder för uppgående

af sockengränsorna, då under år 1860 dåvarande Landshöfdingen

i Norrbottens län till Eders Kongl. Maj:t inkom med den underdåniga

hemställan, att ifrågavarande afvittringsstadga måtte förklaras icke skola

14

SVENSK SKOGSLAGSTIFTNING.

till efterlefnad gälla, innan mera tillförlitliga underrättelser om lappmarkstrakternas

verkliga värde hunnit inhemtas genom det ekonomiska

kartearbete, som inom länet var under utförande, samt Eders Kongl.

Maj:t, med ledning deraf, blifvit, satt i tillfälle att närmare bedöma, huru

skogarne i lappmarken må kunna till det allmännas gagn på förmånligaste

sätt användas — en framställning, som föranledde Eders Kongl.

Maj:t att medelst nådigt Bref den 28 December 1861 anbefalla Dess

Befallningshafvande i länet att, så snart omständigheterna det medgåfve

och i god tid, innan de allmänna afvittringsarbetena ansåges böra till

Luleå lappmark utsträckas, inkomma med underdånigt förslag till ny

stadga för afvittring och skattläggning i samma lappmark, hvarvid jemväl,

efter samråd med.Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Westerbottens

län, borde tagas under öfvervägande, huruvida icke för alla lappmarkerna

inom berörde två län gemensamma grunder för dervarande hemmans

och lägenheters afvittring och skattläggning lämpligen må kunna

bestämmas; och lär det förslag till afvittringsstadga för lappmarkerna,

som i anledning häraf blifvit utarbetadt, för närvarande vara på Eders

Kongl. Maj:ts nådiga pröfning beroende.

För främjande af det ändamål, dispositionen af de norrländska kronoskogarne,

på sätt nämndt är, afsåg att befordra, nemligen landets uppodling

och bebyggande, beviljades nybyggarne åtskilliga förmåner. Sålunda

tillförsäkrades dem frihet under viss tid från erläggande af skatt

och ränta till kronan. Äfven mera direkta bidrag till afhjelpande af de

svårigheter, som mötte nybyggarne i fråga om bestridandet af de första

kostnader, som till anläggande af nybyggen erfordras, koinmo dem till

del genom rättigheten, som medelst särskilda författningar dem förunnades,

att under vissa vilkor af kronan erhålla till beloppet bestämdt

understöd i spanmål och, inom en del af Norrland, jemväl i penningar.

Och med afseende å framtiden tillerkändes nybyggarne rättighet att utan

erläggande af skattelösen få deras nybyggeshemman omförde från kronotill

skattenatur. I sådant afseende är först genom Kongl. Brefvet den

SVENSK SKOGSLAGSTIFTNING.

15

6 Maj 1817 för nybyggare i Norrbottens och Westerbottens län stadgadt,

att nybyggen derstädes från den tid de, efter fullbordade odlingsskyldigheter,

begynna erlägga skatt och ränta till Kongl. Maj:t och Kronan, må

utan skattelösens erläggande genast anses och i jordeböckerna upptagas

såsom skattehemman; hvilken rättighet sedermera genom Kongl. Brefvet

den 10 Februari 1824 utsträcktes jemväl till »hädanefter blifvande nybyggare

i rikets öfriga norra provinser, Gefleborgs län derunder äfven

inbegripet». Och genom Kongl. Brefvet den 17 Februari 1847 fingo

innehafvarne af dylika nybyggeshemman, de der således äro att skilja

från sådane äldre nybyggeshemman, som, redan innan förstomförmälda

författningar utfärdades, inträdt i skattskyldighet och hvilka äro underkastade

de för skattemannarätts förvärfvande i allmänhet fastställda grunder,

sig tillagd rättighet till skatteomföring af deras hemman, så snart

odlingsskyldigheterna, enligt vederbörlig syn, ''blifvit fullgjorde, äfven om

de för dem beviljade frihetsår då ej tilländagått.

Enligt äldre författningar egde kronoåbo i allmänhet att endast till

husbehof använda hemmanets skog; men kronoåboerna i de Norrländska

länen blefvo genom särskilda författningar efterhand tillerkände vidsträcktare

rättigheter till skogens begagnande. Dessa författningar gå

dock icke synnerligen långt tillbaka och hade från början till angifvet

syftemål allenast att bereda den fattiga befolkningen någon hjelp och

understöd medelst öppnade tillfällen till tjärubränning, pottaskeberedning

och dylika binäringar. Först tilläts genom Kongl. Brefvet den 11

Januari 1814, att stubbar å kronoallmänningar, parker och gehäg fingo

till tjärubränning i mån af tillgångarne, efter af Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

meddelade resolutioner, utsynas, äfhemtas och begagnas.

Sedan derefter medelst Kongl. Brefvet den 21 Februari 1826 för så

beskaffad utsyning af stubbar, jemte torra träd och vindfällen, från skogarne

i Westerbottens län en viss stubböresafgift blifvit bestämd, äfvensom

tillstånd meddelats, att för tillverkning af pottaska utsyning från

berörda skogar fick ske af stubbar, rötter och vindfällen af löfträd, samt

SVKNSK 8KOG8L, AGSTIFTNTNG.

1 6

afgifter derför blifvit bestämde, stadgades genom Kongl. Brefvet den 6

Maj 1830, icke allenast att åboerna å de kronohemman och nybyggen

inom de Norrländska länen, hvilkas områden voro genom afvittring eller

eljest behörigen bestämda och afrösade, skulle ega rättighet att, utan

föregången ansökning och syn samt utan afgift, till tjärubrärming afhemta

dertill tjenliga stubbar, rötter och vindfällen å sina egna områren,

utan ock att, der hemmanens och nybyggenas områden på förenärnnda

sätt ännu icke voro stadgade, enahanda rättighet tillsvidare finge

kronohemmans- och nybyggesåboer äfvensom skattehemmansegare å de

till deras hemman och lägenheter närmast gränsande kronomärke]’ tillkomma.

Genom Kongl. Brefvet den 3 Mars 1837 förklarades derefter,

att hvad 1830 års nyssberörda Kongl. Bref innehöll rörande tillåtelse att

till tjärubränning afhemta stubbar, rötter och vindfällen, skulle för de i

samma Kongl. Bref omförmälde hemman och nybyggen samt områden

och kronomärke]'' få i alla delar och under deri stadgade vilkor samt

sålunda äfven utan afgifts erläggande tillämpas i afseende å afhemtning

af stubbar, rötter och vindfällen, tjenliga till pottaskctillverkning; men

att med afhemtning af slike skogseffekter från kronans öfriga skogsområden,

för beredande af pottaska, skulle i öfverensstämmelse med Kongl.

Brefvet den 21 Februari, 1826 förhållas.

Något sednare antogo deremot författningarne om kronoåboers rättighet

till skogen en helt annan karaktär, i det de öppnade kronans skogar

i de norra länen för en vidsträckt afverkning, som snart blef en af dessa

orters vigtigaste näringar. Sålunda förordnades genom Kongl. Brefvet

den 16 Februari 1842 i afseende å de kronoåboer inom Gefleborgs län,

som för sina hemman eller nybyggen fått afvittrade områden sig tillagde,

att Kongl. Majrts Befallningshafvande skulle ega att från sådane

områden, på anmälan och efter syn i stadgad ordning, tillåta »en lämplig

och med skogens framtida bestånd förenlig försäljning af skogseffekter,

utan att någon stubböresafgift, härför må erläggas». Och hvad beträffar

kronoåboer inom de öfriga Norrländska länen, blefvo deras rättig

-

SVENSK SICOGSL ANSTIFTNING.

17

heter till skogen närmare bestämde medelst Kongl. Brefven den 5 April

1889, den 11 April 1844 och den 24 November 1857. Enligt dessa författningar

skulle kronoåboerna ega att utan ansökning och syn samt

utan afgift, men under kontroll af kronobetjeningen, till afsalu och kolning

begagna torra träd och vindfällen inom åboernas egna områden

eller, der de icke genom afvittring eller eljest fått vissa områden för

sina hemman bestämda, inom närmast angränsande kronomark. Äfven

fick kolning af växande skog ega rum, men icke annorledes än efter ansökning

och syn samt med skyldighet för den åbo, som icke fått visst

område för sitt hemman faststäldt, att för kolningen erlägga en afgift

till kronan af en skilling banko för hvarje tretton-qvarters kubikstafrum

ved. Och kronoåboer i Norrbottens och Westerbottens län förunnades

tillika rättighet att från deras genom afvittring eller eljest bestämda

områden till sågverken afyttra sågtimmer af minst tio tums diameter i

lilländan, dock under enahanda vilkor, som i afseende å kolning å växande

skog voro föreskrifna; hvarjemte förklarades, att, i likhet med hvad tillförene

varit vanligt, Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i sistnämnda båda

län, på ansökning af såväl krono- som skattehemmansåboer derstädes

om tillåtelse att från kronans skogar afhemta fullmogna, till timmer,

plankor och bräder tjenliga träd för afsalu, tillsvidare egde att, efter det

syn å trakten blifvJt af kronobetjent med biträde af två Nämndemän

verkställd, pröfva och bestämma, om och i hvad mån den sökta afverkningen

finge, efter utsyning och mot vanlig afgift, ega ruin, med iakttagande

dervid, att den skogstrakt, der utsyningen skulle ske, icke hårdare

anlitades, än att den för framtiden kunde lemna enahanda årlig

tillgång- af sådane träd, som till timmer eller bräder voro användbara.

Dessutom är genom särskilda författningar tillstånd lemnadt äfven till

användande, under vissa vilkor, af brandskadad skog för afsalu.

Medgifvandet att anlägga nybyggen och upplåtelse af vissa skogstrakter

till bruk och bergverk utgöra emellertid, icke de enda sätt,

hvarpå Kronans skogar i Norrland blifvit disponerade. Äfven genom

18

SVENSK SKOGSLAGSTIFTNING.

ett annat förfogande har grund blifvit lagd för en stor del af de oafvittrade

skogarnes afhändande från Kronan, nemligen derigenom att tid

efter annan tillstånd till viss årlig stockfångst från berörde skogar meddelats

åtskilliga sågverk inom de fyra nordligaste länen. Uti äldre tider,

äfven sedan i öfrige delar af riket skogens produkter börjat tillvinna sig

mera allmänt erkändt värde, så att åtgärder mot skogsförödelse funnos

erforderliga, var afverkningen för sågverksrörelsen i Norrland fullkomligt

fri. Betraktad såsom medel för befordrande af landets befolkande ansågs

den böra befrämjas. Ur sådan synpunkt blefvo ock i 1647 års

skogsordning, hvarigenom det förbjöds att å Kronans skogar hugga sågtimmer,

från detta förbud uttryckligen undantagna Norrland, Dalarne och

Wermland, »som med sko»'' öfverflöda och hvarest det saklöst kunde göras»,

ett medgifvande, som jemväl i 1664 års skogsordning tick rum. Men

sedan, i den mån bruks- och bergverksrörelsen tilltagit, behofvet af

skogstillgång för denna näringsgren ökats, började den, på sätt nyss

nämndt är, lemnade tillåtelsen till oinskränkt utverkning, derför någon

afgift till Kronan ditintills synes icke hafva utgått eller varit stadgad,

ådraga sig uppmärksamhet från statens sida. I underdånig skrifvelse

den 11 Oktober 1738 förklarade nemligen Rikets Ständer, att, enär det

försports, hurusom skogarne på åtskilliga ställen genom öfverflödigt sågande

alltför mycket medtogos och utöddes, det vore angeläget, att de

tillåtne och utan särskilde privilegier inrättade sågverk och qvarnar efter

landets behof och skogarnes tillstånd blefvo af Landshöfdingarne under

vederbörande Kollegiers inseende inskränkte till något visst qvantum

årligen äfvensom till skälig afgift till Kronan taxerade. Långt ifrån

likväl att Rikets Ständer med denna skrifvelse afsågo att hämma trävarurörelsens

utbildande, innehöll den fasthellre tillika åtskilliga framställningar,

de der gingo bestämdt ut på att uppmuntra och vidare utbilda

samma näringsgren. Och blef hvad Rikets Ständer hemställt af

Kongl. Maj:t gilladt och genom nådigt Bref den 23 Februari 1739 Kammar-

och Kommerse-Kollegierna samt vederbörande Landshöfdingar till

SVENSK S K O G S L A G S TIF T NIN G.

19

efterrättelse och behörigt iakttagande anbefaldt. Från detta Kongl. Bref

härleder sig grunden för de åt sågverken i Norrland utfärdade privilegier

på stockfångst från Kronans skogar. Uti dessa privilegier, meddelade i

början af Kammar- och Kommerse-Kollegierna gemensamt och sedermera

ensamt af Kammar-Kollegium, hafva sågverken, efter syn på stället och

pröfning af kronoskogarnes tillstånd, fått såsom årlig stockfångst derifrån

sig anslaget visst antal sågtimmer, vanligen emot bestämd afgäld

till Kronan under namn af'' stubböresafgift samt med förbehåll i allmänhet

å Kronans sida, att växande timmerskog icke finge i närheten af

byar och gårdar uthuggas eller nybyggesanläggningar å de upplätne

skogstrakterna förhindras, der tillfälle dertill funnes. Stubböresafgifterna,

afsedda att beräknas efter skogens beskaffenhet och den större eller

mindre svårighet, som med framforslingen var förenad, äro följaktligen

icke för alla sågverk lika, utan utgå, enligt somliga privilegier, med

endast en eller två skillingar, enligt andra åter med ända till sex skillingar

banko för hvarje träd. Äfven finnas privilegier på stockfångst

meddelade, utan att hvarken vid privilegiernas beviljande eller sedermera

stubböresafgift blifvit fastställd.

Vid 1818 års riksdag hade emellertid Rikets Ständer, i sammanhang

med ofvanomförmälcla underdåniga framställning om kronoskogarnes

försäljande, fästat uppmärksamhet å nödvändigheten af en bättre hushållning

med Kronans skogar; och efter det med anledning häraf fråga

blifvit hos Kammar-Kollegium väckt, huruvida det hädanefter som tillförene

finge lenmas tillstånd till nya sågverksanläggningar med rättighet

till viss årlig stockfångst för alltid från uppgifne kronoskogstrakter, har

Eders Kongl. Maj:t, genom Nådigt Bref den 3 Juni 1820 förordnat, att, intilldess

Eders Kongl. Maj:t fattat nådigt beslut angående kronoskogarnes

framtida användande, något tillstånd till stockfångst från desamma icke

finge meddelas; hvilket förbud medelst Kongl. Brefvet den 2 Maj 1826

förklarades skola fortfara, intilldess afvittringen i länen blifvit afslutad

och till följd deraf annorlunda i ämnet kunde varda föreskrifvet; dock

20

SVENSK SKOGSLAGSTIFTNING.

att, der ansökningar om upplåtelse till stockfångst från Kronans skogar

blifvit ingifne och undersökningar försiggått före den 30 Juni 1820, så

beskaffade mål fingo efter dåvarande föreskrifter i ämnet granskas och

afgöras. Men då det ansågs både i allmänt och enskildt afseende vara

af vigt, att, likasom förut för Jemtland skett, förordnande meddelades,

huru vid afvittringen i Westernorrlands, Westerbottens och Norrbottens

län borde med de åt sågverk derstädes upplåtne skogstrakter förhållas,

så att dessa sågverks framtida bestånd försäkrades genom orubblig be>

sittning af nödig skogsmark för verkens drift och för sågverksegarne

uppkomme ett dittills

och derå införa en för skogens bestånd ändamålsenlig hushållning, blef

tillika genom förberörda Kongl. Bref af den 2 Maj 1826 stadgadt, att

ifrågavarande sågverk skulle af- de till dem upplåtne skogstrakter, och

om dessa genom derå tid efter annan upplåtne nybyggen blifvit eller

genom anslag af mark till fyllnad för dessa eller oafvittrade äldre hemman

vid afvittringen kunde blilva förminskade, af annan befintlig odisponerad

kronans mark till ersättning derför undfå så stort område till

hemman under vanlig besittningsrätt indeldt och skattlagdt, att, med

skogens framtida bestånd, sågverken alltid måtte derifrån kunna erhålla

det antal träd, som, efter sågverkens privilegier, till afverkning beviljade

blifvit; och bestämdes genom Kongl. Brefvet den 18 Juli 1827 de grunder,

efter hvilka de sålunda i stället för stockfångsträttigheter sågverken

tilldelade skogar borde till hemman indelas och skattläggas. — Sedermera

har Eders Kongl. Maj:t, i anledning af gjorda underdåniga framställningar

och då ändamålet med de sedan längre tid fortgående åt^ärderna

för de norra orternas bättre bebyggande ansåges ej kunna vinnas,

med mindre vilkoren för de ifrågavarande skogsmarkernas öfverlemnande

åt enskilda under besittningsrätt jemkades till närmare öfverensstämmelse

med dervarande naturförhållanden, i nådigt Bref till Kammar-Kollegium

den 29 Maj 1852 funnit skäligt att, med upphäfvande af Kongl. Brefven

den 2 Maj 1826 och den 18 Juli 1827, till iakttagande uti Wester-Norr

-

SVENSK SKOGSLÅGSTIFTNING.

21

lancls, Westerbottens och Norrbottens län förordna hufvudsakligen följande:

att det genom Kongl. Brefvet den 3 Juni 1820 stadgade förbudet

mot tillstånds meddelande, såsom förut skett, till viss årlig stockfångst

från kronans skogar för sågverk uti nämnda län skulle fortfara

och sådana upplåtelser af kronans skogar följaktligen tillsvidare icke beviljas;

att sågverken i berörda län skulle af dem för stockfångst redan

upplåtna skogstrakter undfå så stort område antingen till hemman under

vanlig besittningsrätt indeldt och skattlagdt eller mot skogsränta

sig öfverlåtet, att, med skogens framtida bestånd, sågverket kunde derifrån

erhålla det antal träd, som, efter sågverkets privilegier, beviljade

blifvit; att, ehuruväl afvittringsstadgan i allmänhet skulle tjena till efterrättelse

vid hemmansindelningen äfven på de skogstrakter, Indika varit

sågverksegare till stockfångst upplåtne, finge likväl, der marken vore

af särdeles dålig beskaffenhet, skogsväxten mer än vanligt trög och ringa

tillfällen till verkställande af odlingar derå, tunnlandtalet för hemmanen

ökas till och med till 3,000 tunnland på helt mantal och inom Luleå

lappmark till och med till 4,000 tunnland, samt frihetsår, dock icke

öfver femton, dessa hemman tilldelas; att, då vid afvittringen någon del

af den till stockfångst upplåtne mark till nya hemman eller kronotorp

indelades, sågverksegaren skulle af den återstående öfverloppsmarken

undfå så stor del, som befunnes erforderlig för att betrygga sågverket

vid tillgodonjutandet af den detsamma tillförsäkrade årliga stockfångst;

att den åt sågverken sålunda upplåtna skogsmark icke skulle till hemman

indelas eller till hemmantal skattläggas, utan borde i öfverensstämmelse

med Kongl. Brefvet den 29 November 1796, efter afräkning af

impedimenter, beläggas med skogsränta, på sätt Kongl. Förordningen

den 28 Juni 1775 och Kongl. Brefvet den 5 December 1780 för skattläggningars

verkställande i Savolax och Karelen föreskrefvo; att, om de

dittills åt sågverken upplåtne skogstrakter, genom derå tid efter annan

anlagda nybyggen eller genom anslag af mark till fyllnad för dessa eller

oafvittrade äldre hemman, vid afvittringen blifvit eller kunde blifva för

-

SVENSK SKOGSLAGSTIFTNING.

22

minskade, sågverksegare då skulle af annan befintlig odisponerad kronans

mark, såvidt tillgång funnes, derför undfå ersättning, vare sig uti

till hemman indeldt och skattlagdt eller uti mot skogsränta öfverlåtet

område till så stor rymd, som erfordrades för att sågverket, med skogens

framtida bestånd, alltid kunde finna tillgång på det antal träd,

som, efter sågverkets privilegier, till afverkning beviljade blifvit; att, i

händelse det under sågverket upplåtna skogsområdet, sedan derå befintliga

odlingsmarker, äfvensom den skogsmark, hvilken för deruppå

blifvande hemmans och lägenheters bebyggande samt dessas husbehof

af skog kunde erfordras, blifvit afräknade, icke skulle lemna tillgång

för afhemtande af det antal träd, som sågverket till afverkning

beviljade blifvit, sågverket från kronans närmast belägna odisponerade

mark, såvidt tillgång dertill funnes, skulle erhålla nödigt fyllnadsanslag

af skog emot skogsräntas utgörande; att, om deremot skogen inom det

åt sågverk upplåtna område befunnes så betydlig, att derifrån, med skogens

bestånd, kunde erhållas större antal träd årligen, än hvartill sågverket

vore berättigadt, sågverksegare icke finge behålla mer skogsmark,

vare sig af den dess hemman åtföljande eller af den med skogsränta

belagda, än som motsvarade sågverkets, enligt privilegierna, tillerkända

stockfångst; att vid all beräkning af skogsmark, som ansloges

till sågverken under hvad namn som helst, noggrann undersökning af

markens beskaffenhet och skogens växtlighet skulle verkställas till utrönande

af den afverkning, hvilken, med skogens fortfarande bestånd, framgent

årligen kunde derå ega rum; att sågverksegare, hvilken från åt

sågverket emot skogsränta anslaget skogsområde egde att årligen hugga

och afhemta det, enligt nästföregående punkt, beräknade antal till sågtimmer

tjenliga träd af minst tio tum i lilländan, icke finge något derutöfver

afverka, såvida ej i framtiden utröntes, att genom omsorgsfull

vård och ordnad hushållning skogen så förökats, att den, med sitt fulla

bestånd, medgåfve årlig fällning af ett större antal träd, och tillstånd

till högre afverkning erhållits; att vederbörande embetsmyndigheter egde

SVENSK SKOGSLAGSTIFTNING.

23

öfver skogshushållningen på de åt sågverken emot skogsränta upplåtne

marker utöfva den tillsyn, som funnes nödig för erhållande af visshet

derom, att denna hushållning öfverensstämde med hvad i sådant hänseende

vore eller framdeles kunde blifva stadgadt; att den emot skogsränta

öfverlåtna mark, som i stället för förut egande stockfångst undtinges

till ett sågverk, skulle allt framgent oskiljaktigt åtfölja samma

sågverk, hvilket borde ansvara för skogsräntans behöriga utgörande;

samt att, derest i framtiden sågverk skulle nedläggas, den sågverksegaren

mot skogsränta tilldelade marken borde till kronans disposition återfalla.

— Dessa stadganden äro ännu gällande med undantag likväl af föreskriften,

det Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, i den händelse

stockfångstområde funnes kunna lemna tillgång till fällande af ett större

antal träd, än som vid områdets utbrytning beräknats, skulle ega meddela

tillstånd till högre afverkning, hvilken föreskrift är, genom Eders Kongl.

Maj:ts nådiga skrifvelse till Kammar-Kollegium den 21 December 1865

förändrad derhän, att det numera beror af Eders Kongl. Maj:ts egen

pröfning, att, sedan Skogsstyrelsen yttrat sig öfver skogens förmåga att

tåla en högre afverkning, bestämma, på hvilka vilkor en sådan förökad

.stockfångst må kunna medgifvas, äfvensom att fastställa en deremot svarande

förhöjning i afgifterna till kronan; hvarjemte och då åtgärder ansåges

böra vidtagas för en skyndsammare verkställighet af- den utbrytning,

som genom Kongl. Brefvet den 29 Maj 1852 blifvit föreskrifven,

men tillämpningen af samma brefs föreskrifter försenats hufvudsakligen

derigenom, att inga medel funnits anslagna för bekostande af utbrytningsförrättningarne,

hvilka derföre måst anstå, tilldess att antingen sågverksegarne

låtit verkställa dem på egen bekostnad eller trakten blifvit

föremål för allmän afvittring, i sammanhang hvarmed utbrytningen kunnat

på allmän bekostnad försiggå, Eders Kongl. Maj:t anbefallt Dess Befallningshafvande

i Westerbottens och Norrbottens län att föranstalta om

en skyndsam tillämpning af nämnda brefs föreskrifter å de inom dessa

län belägna privilegierade sågverk, såvjdt sådant utan förnärmande af

24

SVENSK SKOGSLAGSTIETNING.

annans rätt kunde ske, samt tillika förordnat, att deraf föranledda kostnader

skulle, der utbrytningen skedde utan sammanhang med allmänna

afvittringen, af skogsplanteringskassan gäldas.

Likasom, på sätt nu är anfördt, sågverkens rätt till stockfångst från

Kronans skogar blef närmare reglerad och anspråket på vidare upplåtelser

af sådan beskaffenhet genom förbud inskränkt, började ock något

sednare det ditintills i afseende å nybyggesväsendet följda systemet att

ådraga sig en uppmärksamhet, som hade väsentliga ändringar i detta

system till följd. Den grundsats, som i lagstiftningen rörande användandet

af Kronans genom afvittring bestämda öfverloppsinarker ditintills

gjort sig gällande, nemligen att dessa marker, såsom det heter i Kammar-Kollegii

Cirkulär den 14 April 1824, vore, i anseende till folkbrist

och felande kommunikationer, af föga värde och »icke kunde med större

nytta för det allmänna användas än till nya hemmans anläggning för

att befordra landets uppodling och befolkning», befarades kunna i sin

fortsatta tillämpning, sedan skogen vunnit ett förut icke anadt värde,

leda derhän, att personer, under förevändning af nybyggens och hemmans

anläggning, finge tillegna sig betydliga områden af de skogbärande

öfverloppsmarkerna, men sedermera inskränkte sina odlingsföretag till

det minsta, som möjligen läte sig med jordens bibehållna besittning

förena, och riktade sina hufvudsakliga sträfvanden på ett skogshygge,

beräknadt för största möjliga vinst under de närmaste åren, men utan

omtanka ens för skogens framtida bestånd och ännu mindre för landets

varaktiga uppodling. En så beskaffad företagsamhet befanns ock hafva

på flera ställen inom de norra länen redan uppenbarat sig 09b visat

sina förderfliga verkningar i afröjda skogar utan något i stället uppkommet

jordbruk af betydenhet. Dessa missbruk af nybyggesrätten ledde

tanken på angelägenheten att för Kronan bibehålla och sålunda äfven

åt framtiden bevara de skogsmarker, som vid afvittringarne blefvo öfriga

samt till följd af sitt läge och sin beskaffenhet kunde såsom sammanhängande

kronoskogar med fördel ställas under allmän förvaltning till

SVENSK SKOGS LAGSTIFTNING.

25

eu regelbunden skogshushållning. Och såsom en förberedande åtgärd i

omförmälda hänseende täcktes Eders Kongl. Maj:t, genom nådig Skrifvelse

till Kammarkollegium den 25 Maj 1860 förordna hufvudsakligen,

att Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i de norrländska länen borde,

hvar för sig, genom vederbörande Landtmätare och Jägeribetjening låta

å Kronans genom afvittring bestämda öfverloppsmarker verkställa undersökning

för att utröna, hvilka delar af dessa marker hade det sammanhängande

läge och voro af -den beskaffenhet, att de skäligen borde såsom

kronoskogar bibehållas och användas, samt hvilka delar af öfverloppsmarkerna

deremot hade den spridda belägenhet eller voro af den

natur, att de icke med nytta och förmån kunde af Kronan bibehållas,

utan lämpligen borde åt enskilda öfverlåtas, samt att Länsstyrelserna

derefter borde inkomma med underdåniga förslag rörande förmånligaste

sättet för nämnde skogars användande; hvarjemte den föreskrift meddelades,

att under tiden, intill dess omförmälda undersökning och reglering

af öfverloppsmarkerna försiggått, inga nya anläggningar af nybyggen på

afvittrade öfverloppsmarker iinge ega rum. — Sedan derefter äfven

Rikets Ständer yttrat den åsigt, att säkerhet om skogarnes bestånd

syntes kunna vinnas derigenom, att staten i vidsträcktare mån, än ditintills

skett, sjelf uppträdde såsom skogsegare, och i sammanhang dermed

gjort underdånig hemställan om de-åtgärder, Rikets Ständer ansågo

böra till skogarnes bevarande för det allmänna vidtagas, utfärdades Kong].

Förordningen den 21 December 1865, enligt hvilken sådane öfverloppsmarker

och delar deraf, som i anseende till deras sammanhängande läge,

skogsmarkens äfvensom sjelfva skogens allmänna beskaffenhet, lägenhet

till flottning, tillfälle för afsättning, virkesbehofvet i orten samt andra

dylika omständigheter äro till kronoparker lämpliga, skola dertill användas;

i sammanhang hvarmed föreskrefs, dels att vid afvittringar och

storskiften skall, efter särskildt angifna grunder, viss mark till kronopark

afsättas, dels ock huru förfaras bör, då undantagsvis anledning förekommer,

att äfven från oafvittrad skog och utan sammanhang med den

i

26

SVENSK SK0GSLA0STIFTNIN6.

allmänna afvittringen kronomark lämpligen kan och bör afsättas. Härförutom

och jemte det Eders Kongl. Maj:t i nådig proposition till

Rikets Ständer framställde de grunder, Eders Kongl. Maj:t för öfrigt

ansåg böra vid dispositionen af kronomarkerne iakttagas, fann Eders

Kongl. Maj:t godt att, i afvaktan på Rikets Ständers beslut i ämnet,

genom nådig Kungörelse af samma dag, tillsvidare förbjuda all anläggning

af nybyggen, vare sig å afvittrad eller oafvittrad mark.

Redan följande året, efter det Rikets Ständer- anmält sitt bifall till

hvad Eders Kongl. Maj:t uti omförmälde proposition föreslagit, blef berörda

förbud genom Kongl. Kungörelsen den 29 Juni 1866 upphäfdt

samt tillstånd lemnadt att å såväl afvittrad mark, som äfven å sådane

öfverloppsmarker, som vid föreskrifven undersökning befunnits till kronoparkers

bildande otjenliga, anlägga nybyggen, om dertill lämpliga lägenheter

funnos. Hvad deremot angår kronoparkerna, stadgades genom

allmänna skogsordningen af samma dag;, att de skola bibehållas oförminskade

och stå under skogsstatens omedelbara vård och förvaltning

samt behandlas efter sådane på vetenskapliga reglor grundade, för

särskilda ortförhållanden lämpade hushållningsplaner, som afse skogens

framtida bestånd och högsta afkastning. Och då det vidare ansågs af

vigt, att Kronan jemväl för all framtid förbehöll sig rättighet att deltaga

i vården om den växande skogen å blifvande nybyggen, och enahanda

förbehåll syntes kunna göras äfven i fråga om vissa äldre nybyggen,

öfver hvilka Kronans fria dispositionsrätt kunde anses återställd,

utfärdades, i öfverensstämmelse härmed, jemväl under den 29 Juni 1866,

en Kongl. Förordning, hvari stadgas hufvudsakligen: att å skattehemman,

som uppkommer af nybygge, hvilket »hädanefter» från kronan upplåtes,

skattemannen ej eger annan rätt öfver hemmanets skog, än att han derifrån

må, dels, utan utsyning, till husbehof hemta nödigt virke och

bränsle och dels, efter utsyning och stämpling af vederbörande skogs

tjensteman, fritt taga och försälja hvad derutöfver kan, med bevarande

för framtiden af skogens bestånd, årligen afverkas; att för uppodling af

SVENSK SKOGS LAGSTIFTNING.

27

åker och äng skog å hemmanet ej heller må fällas annorledes, än nu

sagdt är, med mindre skattemannen dertill erhållit tillstånd af Kongl.

Maj:ts Befallningshafvande, på sätt särskiklt är i författningen föreskrifvct;

samt att hvad sålunda är stadgadt för skattehemman, uppkommet

af nybygge, som hädanefter från kronan upplåtes, äfven gäller för skattehemman,

som uppkommer af redan upplåtet nybygge, för hvilket föreskrifna

byggnads- och odlingsskyldigheter icke blifvit inom behörig tid

fullgjorda.

1 det systeni för dispositionen af Kronans öfverloppsmarker, som

sålunda antagits, återstod dock ännu en lucka att fylla. A dessa marker

förekomma nemligen trakter, de der till följd af sitt läge i oregelbundna

figurer inom och emellan byars och utbrutna hemmans områden eller

annars genom sin särskilda beskaffenhet äro mindre tjenliga att såsom

kronoparker bibehållas och i anseende till ringa odlingslägenheter ej

heller lämpligen kunna-till anläggande af nya hemman användas. 1 afseende

å dylika trakter förordnades, genom Eders Kongl. Maj:ts nådiga

Skrifvelse till Kammar-Kollegium den 29 Juni 1860, att, med undantag

af s. k. renbetesland, desamme skola, efter Eders Kongl. Maj:ts bepröfvande

i hvarje särskildt fall, antingen, der vissa hemman eller byalag a

marken begagna mulbete mot smörränta, med dessa hemman förenas

utan skatteköpeskilling, men med tillökning i hemmanens mantal och

ränta, på sätt afvittringsförfattningarne föreskrifva, eller ock beläggas

med skogsränta, i enlighet med hvad Kongl. Förordningen den 28 Juni

1775 och Kongl. Brefvet den 5 December 1780 för skattläggningarnes

verkställande i Savolax ock Karelen föreskrifva, samt åt den högstbjudande

under eganderätt försäljas med förpligtelse för köparen, om marken

är mot smörränta upplåten fäbodelägenhet, att lemna innehafvande

deraf ostörde i deras rätt till bete och nödigt bränsle, äfvensom till

virkesfångst för hus och hägnader, som för betesrättens begagnande äro

behöfliga; dock att i begge dessa fall blifvande enskilde egare af marken

skola i fråga om nyttjanderätten till derå växande skog vara under

-

28

SVENSK SKOGSLAGSTIFTNIHG.

kastade enahanda bestämmelser, som i afseende på skog å skattehemman,

uppkommet af nybygge, hvilket hädanefter från Kronan upplåtes, gälla

för sådant hemmans egare, enligt ofvannämnde derom utfärdade nådiga

Förordning.

Jemte det genom nu omförmälda, ännu gällande fönfattningar bestämmelser

meddelades om sättet för disponerandet af den Kronan tillhöriga

mark, som i de norra länen icke af odlingen upptages, utan bör

för skogsväxt besparas, vidtogos ock de åtgärder, som ansågos erforderliga

för bevarande eller användande af den växande skogen; hvilka

förhållanden reglerades genom Kongl. Förordningen den 21 December

1865 angående utsyning och försäljning af skogsalster. Denna författning

hvilar å den grundsats, att all afverkning af skogsalster å Kronans

skogar skall ske efter utsyning af vederbörande skogstjensteman, med

undantag allenast för den afverkning till husbehof, som ansetts böra

tillkomma kronoåboer samt de frälse- och skattehemmansegare, som

ännu ej fått vissa områden för sina hemman bestämda, samt att all den

skogsmark, öfver hvilken Kronan eger att disponera, i allmänhet bör

hållas öppen till utsyning, icke, såsom förut i viss mån varit fallet, för

den jordbrukande befolkningen allenast, utan för allmän täflan om skogens

produkter. Da således den jordbrukande befolkningens företrädesrätt

till erhållande -af utsyning å kronomarkerna upphäfdes, fingo i stället

de egare och innehafvare af hemman och nybyggen, som icke under

skattemannarätt innehafva bestämda skogsområden, sig tillagd uteslutande

rätt, till utsyning inom de områden, som närmast angränsa deras odlade

egor, i enlighet med vissa uti ifrågavarande förordning stadgade grunder;

och för det virke, som sålunda utsynas, skola, enligt samma författning,

ej stubbören eller deremot svarande afgifter till Kronan erlä<rs’as,

men den, som utsyningen påkallat, vara skyldig att sjelf gälda eller,

såsom sedermera genom Kongl. Skrifvelsen till Skogsstyrelsen den 11

Maj 1866 blef bestämdt, deltaga i gäldandet af synekostnaden efter vissa

i nyssnämnda liådiga Skrifvelse jemte Kongl. Skrifvelsen den 16 Juni

SVENSK SKOGSLAGSTIFTNING.

•2!)

1867 fastställde grunder. Enahanda rätt till uteslutande utsyning tillädes

äfven egare af sågverk med afseende å de områden, som blifvit åt dem

i ersättning för privilegierad stockfångst upplåtne, ehvad dessa äro till

hemman indelade och skattlagde eller med skogsränta belagde. I fråga

åter om kronoparker, öfverloppsmarker samt de delar af oafvittrade

skogar, för hvilka uteslutande rätt till utsyning ej eger rum, skall, i den

mån tillgång finnes, virke efter utsyningsförslag, som vederbörande skogstjensteman

har att uppgöra, genom Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes

försorg åt den mestbjudande försäljas, hvarefter, i enlighet med utsyningslängd,

upprättad på grund af auktionsprotokollet, utstämpling af det

försålda virket skall företagas. De rent forstliga grunder, efter hvilka

utsyningarne böra ske, äro i författningen angifna dels genom den allmänna

bestämmelsen, att skogstrakt ej må hårdare anlitas, än med skogens

bestånd i framtiden är förenligt och att utsyningen helst bör så

inskränkas, att hvarje skogstrakt för framtiden må lemna enahanda årlig

tillgång på sådana träd, som till sågtimmer eller bräder äro användbara,

under iakttagande likväl dervid, att skog ej så länge må sparas, att den

af ålder tager skada, om hvilket allt Skogsstyrelsen har att meddela

skogstjenstemännen nödiga föreskrifter, dels ock medelst bestämmelser

angående de särskilda slag af virke, som må utsynas, hvarvid något

undantag icke gjorts i afsende å de, enligt äldre författningar, Kronan

förbehållne maste- och storverksträd, utan dessa blifvit till utsyningsbart

virke hänförda, men deremot meddelats bestämmelse, hvarigenom i allmänhet

den fullt växtliga skogen skulle skyddas mot afverkning, till dess

trädet uppnått sådan utveckling, att det vid 24 fots höjd från roten håller

minst 9 decimaltum i genomskärning. Undantagsvis må dock åt privilegierade

sågverk med utbrutna områden utsynas till sågtimmer tjenliga

träd, som i lilländan hålla minst 81 tum. För öfrigt upptager den till

sitt hufvudsakliga innehåll nu angifna författningen särskilda föreskrifter,

huru förfaras bör: då enskilda personer, bolag eller kommuner önska,

att tillfälle till utsyning inom viss trakt må beredas; då utsyningsförslag

30

SVENSK SKOGSL AGSTIFTNING

omfattar trakt, der sågverk har rätt till stockfångst; och då kronopark,

för hvilken indelnings- och hushållningsplan blifvit uppgjord, tinnes

kunna under en längre följd af år med säkerhet afkasta ett större antal

till bjelkar och sågtimmer tjenliga träd; äfvensom huru i allmänhet virket

bör vid auktionen utbjudas samt inom hvad tid detsamma skall

vara afverkadt och ur kronans skogar bortfördt, med dera stadganden,

de der ansetts för tillämpningen af författningen nödige.

Hvad slutligen beträffar enskilde tillhörige skogar, var dispositionsrätten

öfver dem i den äldre lagstiftningen inskränkt genom förbud mot

fällande af maste- och storverksträd äfvensom s. k. bärande träd eller

ek, bok, apel och oxel. Redan före utfärdandet af 1647 års Skogsordning

skulle en hvar — frälseman eller bonde — som högg bärande

träd, för hvarje sådant plantera och från boskap freda två nya af samma

slag. Från denna återplanteringsskyldighet befriades egare äf frälsejord

genom 1734 års lagstiftning, hvaremot den bibehölls för skatteoch

kronojord; och i afseende å masteträd på skattejord stadgades, att

de icke fingo huggas eller säljas utan hembud till kronan; hvarefter i

1739 års Förklaring öfver 1734 års Skogsordning bestämdes, att de

masteträd och spiror, som ej funnos för kronan behöfiiga, skulle, sex

månader efter det de blifvit Amiralitets-Kollegium hembjudne, genom

Landshöfdingarnes föranstaltande fällas och till den mestbjudande försäljas

samt skattebonden erhålla hela den influtna köpeskillingen och

kronobonde!! halfva beloppet deraf. I dessa stadganden skedde sedermera

en väsentlig förändring genom Kongl. Förordningen den 21 Februari

1789, som tillförsäkrade skattemännen en lika fri dispositionsrätt

som frälsemännen öfver deras hemman, allenast med undantag af de för

Kronans behof tjenliga ek- och masteträden och utan inskränkning i

frälse-ränte-egares rätt till vissa bärande träd å frälseskattejord; och

från skyldigheten att till Kronan hembjuda ek- samt maste- och storverksträd

kan numera, enligt Kongl. Förordningen den 28 Oktober

1831, egare af kronoskattehemman friköpa sitt hemman genom erläg

-

SVENSK SKOGSLAGSTIFTNING.

31

gande af lösen till Kronan, beräknad efter 24 skillingar banko för helt

mantal.

Stadgande?), som vidare inskränka nyttjanderätten till enskild skog,

innefattas i de föreskrifter om nyttjande af bys oskiftade egor i skog

och mark, hvilka innehållas i 10 Kap. Byggninga-Balken. Äfvenså är

uti Skiftesstadgan delegare i skifteslag, vid vite och skadans ersättande,

förbjudet att, derest skog å egorna finnes, densamma till afsalu eller

svedjande nyttja, innan skiftet blifvit afslutadt och tillträde af lotterna

skett; hvarförutom såväl den äldre lagstiftningen rörande fiskerierna i

riket som den nu gällande Fisker istadgan af den 20 Juni 1852 upptager

förbud för egare till skogsbackar eller lundar, hvilka äro belägna invid

fiskevatten, der fiskerirättigheten honom ej uteslutande tillhörer, att dem

afrödja, så framt veterligt är, att de gjort fisket nytta. Men derjemte

har af ålder, ända sedan lagstiftningen först började att åt skogarnes

bevarande egna sin omtanka, den särskilda inskränkning i nyttjanderätten

förefunnits, att svedjande äfven å skiftade skatteegor af viss beskaffenhet

varit förbjuden. Stadgandena härom förefinnas i 14 Kap.

Byggninga-Balken, men hafva under tidernas lopp genom särskilda författningar

undergått betydliga förändringar, hvarigenom förbudet ansenligt

förlorat i omfattning. Genom 1805 års Skogsordning är endast å

sandmo samt bergaktig och stenbunden mark, belägen utom åker, äng

och rätter beteshage, svedjande allmänneligen förbjudet, utom i de orter,

der Kongl. Maj:t för särskilda omständigheter annorlunda förordnat.

Det sålunda lemhade tillfället att erhålla undantag från det allmänna

förbudet liar föranledt särskilda provinser att tid efter annan åt sig utverka

sådana. Genom ett Kongl. Bref, af samma dag som nämnda Skogsordning,

stadgades, att allmogen i Norra Ångermanland och Medelpad

skulle få svedja äfven å mark, der sådant eljest ej var tillåtet, äfvensom

att i öfriga delar af Wester-Norrlands och Gefleborgs län utsyning dertill

kunde erhållas för flera år på en gång; hvarförutom åtskilliga medgifvanden,

hvilka äro äldre än Skogsordningen, ansetts fortfarande hafva

32

SVENSK SK0GSLAG8TIFTNING.

tillämplighet, t. ex. Kongl. Brefvet den 11 Februari 1796, enligt hvilket

allmogen i Helsingland och vissa socknar af Ångermanland tick svedja

äfven å sandjord, bergaktig och stenbunden mark, när den funnes tjenlig

till bete, skog eller uppodling och Kongl. Maj:ts Befallningshafvande lemnade

sitt samtycke, samt Kongl. Brefvet den 16 September 1799, som

förunnade vissa socknar i Medelpad samma frihet. Dock har sistberörda

medgifvande sedermera blifvit återkalladt genom Kongl. Brefvet den 1

Augusti 1845; och genom Kongl. Kungörelsen den 2 Mars 1849 förordnades,

att den hemmansegare, som antingen sjelf åstundadé eller ville

tillåta antagen åbo att svedja å dertill förbuden mark, egde att i orter,

der ej särskildt kunde varda annorlunda förordnadt, anmäla sig hos

Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, som skulle låta två erfarne män besigtiga

stället och sedan pröfva, om ansökningen borde bifallas, inskränkas

eller afslås.

Utom de mera speciela stadganden, som, på sätt nämndt är, inskränkt

skattemans rätt att disponera öfver sin skog, förefinnas äfven

andra, mera generela föreskrifter, som i afseende å skogsvården ställt

skattebonden under kronans uppsigt. Sålunda blef genom 1734 års lagstiftning

honom ålagdt, vid vite, att nyttja sin skog sparsamt, så att den

ej utöddes och hemmanet förderfvades, samt att först taga vindfällen,

torra träd, q vistar och stubbar till vedbrand, innan friska träd dertill

finge fällas. Detta stadgande upphäfdes genom ofvanomförmälda Kongl.

Förordning den 21 Februari 1789, men blef i viss mån återupplifvadt

genom den ännu ej ändrade bestämmelsen i 1805 års''Skogsordning, att,

om skatte- eller frälsebonde missbrukar sin rätt till skogen, så att fara

för hemmanets bestånd och oförmåga att skatten utgöra kan uppkomma,

ränteegareu är berättigad laga rättelse derå söka.

UTLÄNDSK SKOGSLAGSTIFTNING. 33

Vida mer genomgripande än i Sverige har åtskilliga främmande

länders lagstiftning sökt ''ordna den enskilda skogshushållningen på det

sätt, som ansetts motsvara skogarnes ändamål. Mera tätt befolkade

hafva flera af dessa länder tidigare fått kännbar erfarenhet af behofvet,

först att spara ännu befintlig skog och sedermera att återuppdraga skog

-i stället för den, som blifvit förödd. Vid betraktande af de föreskrifter,

utländska lagar i dessa hänseenden innehålla, och den utbildning de efterhand

vunnit, skall ett af de föremål, som tager uppmärksamheten i anspråk,

befinnas vara, huru de mer eller mindre fullständigt lyckats öfvervinna

det för allmännare åstadkommande af en rationel skotrshushållning

väsentliga hinder, som ofta möter uti den enskilda eganderättens

obenägenhet att underkasta sig inskränkningar, huru angelägna för det

allmännas väl de än måtte vara. Likasom tidpunkten för en verklig

skogslagstiftnings införande i de främmande europeiska länder, som nu

deraf äro i åtnjutande, varit olika, visa sig ock de medel, hvaraf staten

för vinnande af det åsyftade ändamålet begagnat sig, hafva varierat efter

omständigheterna, hvilka åter berott ej mindre af det i somliga länder

tidigare erfarna behofvet af skogshushållningens reglerande, än ock af

skiljaktighet i samhällsformerna, de der på ena stället gjort en genomgripande

lagstiftning lättare verkställbar än på ett annat. Merendels

har den magt, staten utöfvat i fråga om den enskilda skogshushållningen,

yttrat sig dels i förbud mot öfverflödig och omåttlig utverkning

och dels i föreskrifter om återuppdragande af skog, der den funnes

förödd.

Det förra eller magten att hindra den enskilde att anlita sin skog

till öfverdrift, har uttalat sig på hvarjehanda sätt. I Tyskland: visar sig

tidigt en regeringarnes omvårdnad om enskildes skogar, först i form endast

af förmaningar i allmänna ordalag till sparsamhet samt hotelse, att

misshushållaren ej egde få utsyning på kronans skogar, men slutligen i

form af bestämda lagbud och reglementen. Kommuners, korporationers

och stiftelsers skogar hafva i de flesta tyska stater blifvit ställda under

Utländsk

skogslag

stiftning.

UTLÄNDSK SKOGSLAGSTIFTNING.

34

i

(len allmänna Forst-styrelsen, dock vanligen på det sätt, att egarne eller

de korporationer, undef hvilka skogarne lyddfe, fingo sjelfva utse sina

skogsförvaltare, de der likväl skulle vara lika qvalificerade som statens,

och om sådant tillsättande af skogsförvaltare försummas, verkställes det

genom de offentliga myndigheternas försorg. I Bayerska skogslagen, utfärdad

1852, tillägges härjemte, att äfven privatskogarne äro underka-,

stade vissa polisföreskrifter. Skifte af samfällig privatskog beviljas icke,

såvida ej den hvarje egendom tillfallande lott är stor nog för särskild

t

forstmessig skötsel. Och om någon vill använda sin skogsmark till trädgård,

vingård, åker eller äng, skall han anmäla sin afsigt hos ForstAmtet,

som undersöker förhållandet och remitterar målet till Forstpolisen,

hvilken åter förelägger viss tid, inom hvilken den afröjda marken

skall vara använd till den odling, för hvars utförande skogens borttagande

medgifvits.

En i Tyskland, i synnerhet i de stater, som hafva mera bergiga

trakter, allmänt vedertagen inskränkning i den enskildes rätt att afverka

sin skog är, att denna ej må förstöras på bergåsar och höjder, branta,

bergväggar och sluttningar, der bergras, jordskred, laviner eller dylikt

kan befaras. Der skogen icke med afseende härå är nödvändig såsom

s. k. skyddsskoq och marken tjenlig till odling, kan barhuggning få ske,

dock icke utan anmälan och särskildt tillstånd, som meddelas efter af

Forst-myndigheterna verkställd besigtning och yttrande om den tid,

hvarinom odlingen skall vara verkställd. Dessutom är äfven den enskilde

egaren i afseende på vården af sin skog underkastad samma allmänna

inskränkningar, som gälla för kronans och korporationers skogar,

såsom förbud mot betande nattetid eller utan vallhjon, mot elds uppgörande

inom visst afstånd från skogen, skyldighet att efterkomma skogspolisens

föreskrifter om insekters utödande, med flera dylika föreskrifter.

Äfven utsätter skogsegaren sig för böter, om han föröfvar olofligt hygge

å sin egen skog, såframt denna är skyddsskog.

1 Österrikes nya Skogslag af den 3 December 1852 äro dessa in

-

UTLÄNDSK SKOGSLAGSTIUTNING. 35

skrankande föreskrifter ännu strängare. För skog, söm är af tillräcklig

vidd att kunna forstmessigt behandlas, måste egaren antaga sakkunnig

förvaltare, hvilken skall af Forststyrelsen godkännas och i sin förvaltning

är oberoende af egaren. Ingen skogsmark får utan tillstånd användas

till annat än skogsbruk, vid äfventyr af icke obetydliga böter och

skyldighet att, der det skett, åter uppdraga skog inom af sakkunnige

män bestämd tid; och är det icke inom utsatt tid verkstäldt, förnyas

bestraffningen. Vid enahanda äfventyr åligger det egaren att uppdraga

skog på förut bara trakter inom skogsmark, likasom ock pa ställen, der

skog är med vederbörligt tillstånd fälld. Skulle genom egenmägtig afverkning

skogen utödas å trakt, der densammas återställande är omöjligt,

ådrager sig egaren förhöjdt bötesansvar. Afverkning får icke ske

så, att grannes skog utsättes för skada af storm; är sådan att befara,

måste en stormkappa, åtminstone 20 famnar bred, qvarlemnas vid gränsen;

och endast blädningshygge får ske, till dess grannskogen är, enligt

vetenskapliga grunder, afverkad.

På sådan mark, der sand kan flyga, ifall breda tegar på en gång

uthuggas, äfvensom å mycket höga och oländiga ställen får skog fällas

endast i smala rimsor, som böra genast åter besås; och högskogar vid

skogsvegetationens öfverstå gräns få endast afverkas genom blädningshygge.

Vid stränder och på bergsluttningar, der jordras kunna befaras,

får icke skog fällas eller stubbar uppbrytas, med mindre man på förhand

genom vidtagande af lämpliga åtgärder betryggat sig mot faran. Betande

är förbjudet uti de till återväxt bestämda skogstrakterna; och i

skog af hvad beskaffenhet den än vara må få ej flera kreatur släppas,

än som der hafva tillräckligt bete. De för betande fredade trakterna

(sparskogar) skola i högskog utgöra minst Ve och i lågskog minst Vä af

hela skogsvidden. Betesdjuren skola genom vallning eller annorledes

hållas från sparskogen, beta i hjordar, så vidt möjligt är, och på omvägar

drifvas till betet, så att de icke komma åt sparskogen. Äfven är

det med noggrannhet föreskrifvet, huru skogs-strö (ett i alla tyska skogs

-

36

UTLÄNDSK SKOG SLAG STIFTNING.

lagstiftningar omsorgsfullt behandladt ämne), ris, buskar, mossa in. in. få

lieintas, huru högt träd få qvistas o. d.

Frågan om betryggande mot jordras, laviner eller andra faror, som

kunna uppkomma genom skogs utrotande, löses i Österrikiska Skogslagen

genom den föreskrift, att så belägna skogar sättas under »bann» d. v. s.

fredlysning och allmän vård. De, Som skola förvalta bannskogar, äro

edsvurne och ansvarige. Fråga om en skogs sättande under bann kan

väckas af kommuner eller enskilde, dem saken rörer, eller ock af någon

statens embetsman; och en kommission af sakkunnige yttrar sig, innan

beslut fattas.

Den schweitziska kantonen Freiburg fick år 1850 en skogslag, som,

ungefär i likhet med de tyska lagarne i allmänhet, föreskrifver, att skog

icke får utrotas på mark, der ingen annan odling är möjlig att åstadkomma

(eller, såsom det i de tyska lagarne heter, å »absolut» skogsmark)

eller der utrotandet kan blifva vådligt för sjelfva skogsgrunden eller för

grannars egor medelst jordras, laviner, storm eller dylikt. Brytes häremot,

måste egaren inom högst ett år åter på stället uppdraga skog

och ersätta den skada, någon granne kan af utrotandet hafva lidit; och

försummad återplantering verkställes af vederbörande myndighet på den

försumliges bekostnad. Enahanda föreskrift, som österrikiska lagen innehåller

om »stormkappa», finnes äfven i den freiburgska. Der flera högskogar

stöta tillhopa, måste, då i den ene kalhuggning är tillämnad, ett

förberedande bygge verkställas minst tre år före den slutliga afverkningen.

Allt timmer, som skall användas till sågnings-, byggnads- eller

annat virke, skall stämplas och får icke ostämpladt mottagas vid sågverk

— en föreskrift, som återfinnes äfven i den sachsiska och andra

tyska lagar. Endast från den 1 Oktober till den 1 Juni får, vid äfventyr

af icke obetydliga böter, skog fällas och uppbilas; hvilket stadgande,

med någon variation i afseende å tiden, är upptaget i flera lagar. Föreskrifterna

om åtgärder till skogens fredande mot insekter, om skyldighet

att, mot ersättning, lemna myndigheterna virke till hastigt påkommande

UTLÄNDSK S K 0 G S L A G S TIF T NING.

87

vattenbyggnader, om byggnaders anläggande och elds uppgörande endast

på visst afstånd från skogen gälla för den enskildes likaväl som för de

under allmän vård ställda skogar. — Den freiburgska lagen är för öfrigt

anmärkningsvärd särskildt i så måtto, som de i den enskildes dispositions-

och förvaltningsrätt icke obetydligt ingripande stadgandena kommit

till stånd under en af de friaste statsförfattningar, något land eger,

och således endast på grund af erfarenhet och allmän öfvertygelse om

nödvändigheten af så beskaffade föreskrifter.

I Frankrike utkom år 1669 en Skogsordning, som närmare bestämde

tillämpningen af grundsatser, de der egentligen redan i början af 1500- talet varit antagna. Denna lag stadgade uttryckligen, att alla skogar i

riket skulle vara underkastade den offentliga skogsregimen. Bestämda

föreskrifter meddelades om den ålder, högskog (futaie) och slagskog (tailli)

skulle ega, innan utverkning fick ega rum, om qvarlemnande af fröträd på

den afverkade trakten m. m. För öfvervakande af dessa föreskrifter indelades

riket i vissa forstdistrikt; och alla till forstregimen hörande mål

dömdes af ^särskilda fora privilegiata. Omförmälda lag gällde till mot

slutet af 1700-talet, då revolutionen löste alla dessa band; och de stadgandcn

i afseende å enskildes rätt att begagna sin skog, som den år

1827 utfärdade franska skogslagen innehåller, äro mindre stränga. Dt;

inskränka sig till förbud mot utödande af skog å branta bergsluttningar

samt föreskrift om skyldighet för egare af skog, som vill uthugga densamma

föl- verkställande af odling, att derom göra anmälan och afvakta

regeringens tillstånd, hvarförutan det ej får ske.

I Danmark antogos äfven tidigt stränga föreskrifter om skogens

vård och skonande. De afsågo dock till en början blott kronans egendomar

och skogar, tillhörande »selveiere» (närmast motsvarande skattebönder

här i Sverige); men redan 1681 blefvo jemväl »proprietarier»

och »jord-drotter». (hvilka torde kunna anses motsvara vårt lands säterioch

frälseegåre) underkastade temligen inskränkande stadganden. Att

emot ett genom amtmannen meddeladt förbud fortfara med sin skogs

UTLÄNDSK SKOGSLANSTIFTNING.

38

uthuggande, till försäljning, kunde till och med hafva den påföljd, att

gård och grund, der skogen stått, förverkades till kronan. Några år

derefter utfärdades ett påbud, enligt hvilket selveiere fingo på sin skog

hugga endast ett eller annat träd till nödtorft; och detta stadgande utsträcktes

äfven till proprietariers skog, så framt de ej egde någon sätesgård

inom församlingen, eller i fall sätesgården ej hade 200 tunnor

»hartkorn» samladt gods. I detta fall fick blott huggas till eget och

bönders behof vid 500 riksdalers bot. Straffet för enahanda öfverträdelse

af andra slags hemmansegare voro ytterst stränga: »fri gårds»

egare förlorade gårdens frihet och skulle skatta såsom selveiere; selveieren

skulle skatta som en »vaarned» (kronobonde), och vaarneden förlorade

sin »fleste» eller besittningsrätt o. s. v. Förordningen af den 27

September 1805, som i hufvudsakliga delar ännu är gällande, upptog

dessa inskränkande bestämmelser nästan oförändrade. Att föröda skog

förblef förbjudet, utom då det var nödigt för verkställande af något

skifte af samfällig skog eller då räntekammaren gaf någon jorddrott

tillstånd dertill, hvilket dock icke finge beviljas, om han ej.styrkte, att

han i det hela förbättrat sina skogar. Utbyte af en skogsdel mot annan

jord till bete kunde han äfven få verkställa, om han sjelf vore innehafvare

af skogsbetesrätten och forbonde sig att freda den öfriga skogen. Öfverträdelse

straffas med böter efter tunnlandtalet. Från detta stadgande

undantagas likväl de trakter, som användas till djurgårdar, äfvensom

spridda, mindre skogslundar; dock få icke heller de helt och hållet

nedhuggas.

Såsom korrektiv mot de förstörande verkningarne af egendomsköp,

som ske under beräkning att genom afverkning af skogen skaffa medel

till betäckande af köpesumman, föreskrifter sistomförmälda författning,

att ingen, som köper skog, ehvad han eger fullständig sätesgård (af mer

än 200 tunnor hartkorn) eller icke, får under de första tio åren efter

köpet å skogen hugga annat än till egen och godsets nödtorft, såvida

han ej inför räntekammaren styrker, att hygget ej är för skogen menligt.

UTLÄNDSK SKOGSLAGSTIFTNING.

39

Öfverträdes detta förbud, anses det olofligen huggna vara förverkadt.

Finnes det ej qvar in natura, bör värdet deraf gäldas efter inätismanna

ordom.

Den nya Finska skogslagen af den 9 September 1851, hvilken jemte

föreskrifter angående afvittringsverkets fortskyndande innefattar bestämmelse

om införande af rationel skogshushållning å kungsgårdars, kronohemmans,

boställens och andra under Kronans disposition stående skolår,

är mera återhållsam i fråga om inskränkning af den enskildes rätt

att disponera öfver sin skog. 1 det nämnda lag uttryckligen förklarar,

att såväl frälse- som skatteman må nyttja sin enskilda lagligen afrösade

och afvittrade skog och mark med den fulla egande- och förfogningsrätt,

som Förordningen af den 21 Februari 1789 honom tillägger, innehåller,

den dock tillika det äfven i den äldre svenska lagstiftningen förekommande

stadgandet, att, om skattebonde så missbrukar denna frihet,

att fara för hemmanets bestånd och förmåga att skatten utgöra kunde

uppkomma, den, som eger räntan af hemmanet, må laga rättelse derå

söka; är det Kronan, skall Guvernören i länet deröfver hafva inseende.

Och i ändamål, såsom det synes, att befordra den med detta lagbud

åsyftade verkan, föreskrifves tillika, ej mindre att det åligger vederbörande

skogs- och kronobetjente att, när de sådane missbruk förnimma,

derom vid ansvar genast inberätta till Guvernören, som förordnar aktor

att åtal vid domstol lagligen utföra, än äfven att Guvernören, intilldess

domstol slutligen förordnat, om och i hvad mån den öfverklagade skogsafverkningen

får fortsättas, eger att efter omständigheterna förbjuda allt

begagnande af skogen till andra behof än dem, som för lägenhetens

häfd och underhåll nödvändige äro. Förtjent af uppmärksamhet synes

dessutom äfven det stadgandet i omförmälda lag, att, om någon köpt

eller annorledes ernottagit det han visste vara olofligen afverkadt, han

skall bota såsom för åverkan.

Enligt äldre norska lagar var rättigheten till skogsafverkning begränsad

derigenom, att den, under olika former, gjordes beroende på

40

UTLÄNDSK SKOGSLAG,STIFTNING.

tillstånd än af en, än. af en annan myndighet. Dessa i allmänhet ganska

stränga lagar blefvo, den ena efter den andra, upphäfda, så att endast

föga deraf återstod såsom gällande mot slutet af 1840-talet, då en

kommission nedsattes för att »inhemta upplysningar om de nuvarande

skogarnes tillstånd och öfverse lagstiftningen om skogs-, sågverks- och

flottningsväsendet». Denna kommission, som anställde vidlyftiga och

noggranna forskningar, äfven angående orsakerna till skogarnes starka

medtagande i sednare tider, och fann anledningen härtill i väsentlig

mån vara att söka i de allmänt förekommande öfverlåtelserna af skogsmark

för afverkning på viss tid, afgaf ett sakrikt betänkande, som föranledde

en Kongl. proposition till Storthinget år 1854 hufvudsakligen af

den syftning, att dylika öfverlåtels.-r måtte förbjudas. Denna proposition

blef dock icke af Storthinget antagen. Men sedermera den 22 Juni

1863 utkom en ny skogslag, som, jemte det den reglerar vården och

förvaltningen af allmänningsskogane, egnar synnerlig uppmärksamhet åt

afhjelpandet af de svårigheter för genomförande af en rationel hushållning

med de enskilda skogarne, som möta, då annan än egaren af skogen

har rättighet att begagna densamma för vissa ändamål, såsom till

bete, kolning, svedjande, bark- och löftägt m. m. Från dylika servituter

får, enligt nämnda lag, egaren af skogen, om han så åstundar, befria

sig antingen genom lösen i penningar eller, om servituten finnes vara af

öfvervägande vigt för det ändamål, den afser att uppfylla, genom utbrytning

efter syn och uppskattning; hvarförutom, till förebyggande af

skogsservituters uppkomst, föreskrifter äro meddelade, som dels helt

och hållet förbjuda, att sådane i framtiden vidhäftas skogen, och dels

inskränka och begränsa dem till viss tid.

Skyldighet för den enskilde att medelst skogssådcl eller plantering

uppdraga skog, vann tidigt insteg i Danmark. Redan 1670 förordnades,

att alla uthuggna ställen i skogar skulle med ek, bok och ask besås

eller planteras, och de dertill anvisade platserna inhägnas, plantorna

fredas från betesdjur samt de unga träden skäras och ansas. Flera sed

-

UTLÄNDSK SKOGSLAGSTIFTNING.

41

nare författningar der i landet gå i samma riktning. Genom 1805 års

Skogsordning ålades skogsegaren att antingen vidtaga åtgärder för skogskultur

öfver hela skogen i ett sammanhang, eller ock, om skogen var

till regelbundna hyggen indelad, uppdraga ungskog på de trakter, som

sålunda forstmessigt behandlades. Tillsynen öfver författningens efterlefnad

uppdrogs åt amtmännen och räntekammaren. Om någon skogsegare

befunnes icke vederbörligen freda den skog, han borde för ungskogs

uppdragande freda, eller han anlitade skogen så, att ungskog icke

kunde genom sjelfsådd uppkomma, skulle han bota för hvarje tunnland

- o

sålunda vanvårdad skogsmark. A den vanvårdade trakten skulle sedei’- mera, på egarens bekostnad, hållas syn hvarje år, intill dess marken befanns

bringad till full återväxt; och om vid tredje syneförrättningen

skogen icke var vederbörligen planterad, skulle densamma, jemväl på

egarens bekostnad, tagas under forstnärlig behandling.

Den nyare franska skogslagstiftningen (af år 1860) innehåller detaljerade

föreskrifter, huru förfaras bör, då skogskultur tinnes erforderlig;

och äfven uti flertalet af de tyska skogslagarne är skyldigheten att återuppdraga

skog antagen. Tillsynen öfver verkställigheten hvilar på den

offentliga forststyrelsen.

Freiburgska lagen särskildt innehåller det stadgande, att, om skog

afrödjes å mark, som icke är för annan odling tjenlig eller der allmänna

säkerheten fordrar fortfarande skogsväxt, egaren är pligtig att inom

högst ett år åter uppdraga skog, enligt föreskrift, som skogsförvaltnino''en

har att meddela; och i händelse af försummelse verkställes den er

Ö

7

forderliga kulturen på egarens bekostnad.

Beskrifning

öfver Norrland.

T tanka, att. en kort skildring af de Norrländska provinsernas naturbildning,

klimat, jordmån och kultur i allmänhet skall underlätta bedömandet

af de Norrländska skogsförhållandena, har Kornitén trott sig

böra här lemna en sådan allmän öfversigt, rörande hela

1 \

Norrland.

Donna betydliga landsdel, som i söder börjar med Gestrikland, nära

vid Dalelfvens utlopp i Bottniska viken, och norrut sträcker sig till

Torneå och Muonio elfvar, hvilka utgöra riksgränsen mot Ryssland, är

belägen vid pass emellan 60° 11 och 69" 5'' nordlig bredd samt 30° och

41" 46 östlig längd från Ferro. Med geografisk längd af omkring 80

mil och bredd från Bottniska viken till norska fjell ryggen af ungefär

30 mil omfattar Norrland en areal, som icke obetydligt öfverst!ger vidden

af hela det öfriga Sverige.

I äldre tider utgjorde Norrland ett enda höfdingedöme, som, under

något skiljaktiga benämningar, innefattade provinserna Helsingland, Medelpad,

Jemtland, Herjeådalen, Ångermanland och Westerbotten, derunder

äfven nuvarande Norrbotten inbegreps. Först på 1600-talet indelades

landet i tvenne höfdingedömen, af hvilka det ena, Wester-Norrlands

län, utgjordes af de fem förstnämnde provinserna jemte Gestrikland, som

ditintills lydt under Upland, samt det andra, Westerbottens län, bestod

af det öfriga Norrland.

Denna indelning blef år 1762 förändrad så, att från Wester-Norrlands

län afsöndrades provinserna Gestrikland, Helsingland och Herjeådalen

till särskildt län under benämning Gefleborgs län; hvarefter år

43

BESKRIFNING ÖFVER NORRLAND I ALLMÄNHET

1810 af Jemtland och Herjeådalen bildades Jemtlands län samt Westerbottens

län sönderdelades till två, Westerbottens och Norrbottens län.

Från Kölen, som utgör större delen af Norrlands gräns åt vester och

der på somliga ställen landet böjer sig uppöfver snölinien, sänker detsamma

sig småningom såväl i öster mot Bottniska viken, som i söder

mot Gestrikland, hvilken provins bildar en naturlig öfvergång från Uplands

slättland till det ursprungliga och egentliga Norrland, som till öfvervägande

del utgöres af berg, skogar och vattendrag. Mellan höjderna,

som bestå dels af fjell och dels af mer eller’ mindre höga, stundom

enskildt förekommande, men oftast längre sammanhängande, än kala

och än skogbeväxta bergmassor, visa sig bördiga dalar, sjöar, träsk, kärr

och myror samt mägtiga sträckningar af skogsmark. Vattnets afledande besörjes

af talrika bäckar och åar samt större elfvar, som från fjellryggen i

djupa och breda inskärningar mellan bergen bana sig en väg till hafvet.

Med afseende å formationen och kulturens ståndpunkt samt landets

emottaglighet för odling kunna de nordligare provinserna anses sönderfalla

i tre hufvuddelar, nemligen: kustlandet, skogslandet och fjellandet.

af hvilka det förstnämnda på en sträcka af tre, fyra till fem mil

och derutöfver från kusten är nästan fullkomligt slättland, der odlingen,

gynnad af ett genom hafvets grannskap mildradt klimat, gjort ansenliga

inkräktningar å skogen, som, i tilltagande från kusten, når sin största

omfattning inom den angränsande regionen eller skogslandet, hvarest,

synnerligast inom den del deraf åt fjellen till, som faller under benämningen

lappmark, äfven sjöar, myror och träsk antaga väldiga proportioner;

hvarefter, i den mån afståndet till fjellryggen minskas, växtligheten

aftager, sä att den slutligen icke mägtar frambringa annat än

dvergartade träd och buskar jemte obetydligare fjellväxter.

I sin sträckning åt söder antager landet, från mellersta delarne af

Norrland räknadt, en något förändrad karaktär, i det bergshöjderna, fö

o

reträdesvis

inom Ångermanland, men äfven i Medelpad och Helsingland,

gå längre ned mot kusten, hvaremot den odlade bygden delvis och syn

-

44

BESKRIFNING ÖFVER NORRLAND I ALLMÄNHET

nerligen i ådalarne sträcker sig längre inåt landet, så att öfvergången

från kustlandet till skogslandet mångenstädes är mera svår att urskilja;

ocli inom Gestrikland bortfaller denna skillnad slutligen nästan alldeles.

Jemtland åter, som från norra sidan mot fjellgränsen utgör fortsättning

af Westerbottens län och icke å någon sida stöter till hafvet, har

för öfrigt sin egendomlighet ej endast i yttre naturbildning genom de

höga fjell, hvilka på en utsträckning af omkring 40 mil nästan i form

af en hästsko skiljer den delen från det öfriga Norrland, utan ock i de

inre jordlagrens från öfriga delar af Norrland mer eller mindre skiljaktiga

beskaffenhet.

De bergarter, hvaraf höjdsträckningarne i Norrland bestå, förete i

olika provinser mer eller mindre väsentliga skiljaktigheter. En sådan

af framstående betydenhet är den rika, nära nog outtömliga tillgång på

malm, i synnerhet jernmalm, som en del af bergen’ inom Norrbotten

innehåller. För öfrigt är inom hela Norrland den fasta marken i allmänhet

af beskaffenhet, att den förenar alla de vilkor, som erfordras för

uppdragande med fördel af de trädslag, temperaturförhållandena medgifva.

De ojemförligt allmännast förekommande trädslagen bestå af tall

och gran, än hvar för sig och än i blandade bestånd. Af löfträd, hvarpå

äfven någon tillgång finnes och hvilka förekomma än så, att de för

sig bilda mindre lundar eller skogsdungar, och än i blandning med barrskogen,

visa sig björk, al och asp vara de vanligaste. De ädlare trädslagen

ek och bok saknas deremot alldeles, med undantag dock för sydligaste

delen af Gestrikland, der ek till någon inskränkt, ej nämnvärd

myckenhet påträffas.

Äfven för bedrifvande af jordbruk är, der läge och andra dylika

omständigheter sådant medgifva, jordmånen i allmänhet ganska lämplig, i

synnerhet om denna näringsgren icke uppställer sädesproduktion såsom sitt

enda eller förnämsta mål, utan hufvudsakligen afser ladugårdsskötsel, dertill

de rikliga tillgångarne på utmärkta ängeslägenheter och vidsträckta betesmarker

synas mana. Odlingstillfällena, i allmänhet till icke ringa grad

45

BESKRIFNING ÖFVER NORRLAND I ALLMÄNHET

redan begagnade inom kustlandet, aftaga i den mån landet liöjer sig åt

fjellryggen, med de undantag likväl, söm bildas af de större floddalarne

jemte området omkring de tillstötande bivattnen, der vidsträckta odlingsiägenheter

så i fast som vattendränkt mark förefinnas. Och likasom

det är att antaga, att utom Jemtland, som blifvit koloniseradt genom

inflyttningar från Norge, Norrlands bebyggande fortskridit i riktningdels

från söder och dels från öster, visa sig ock kulturens framsteg med

hänsyn till odlingen i viss mån hafva följt samma riktning, så att, då

den odlade delen af Gefleborgs län utgör 9 procent af länets hela

areal, den i jemnt aftagande belöper sig inom Norrbottens län till endast

1?/18 procent. Härvid bör dock äfven tagas i betraktande, att de

så kallade impedimenterna eller områden, de der till följd af sin naturliga

beskaffenhet äro för odling, af hvad slag den vara må, alldeles

otjenliga, såsom sjöar, fjell, vissa mossar och myror m. in., upptaga

inom Norrbotten jemförelsevis långt större vidd än inom Gefleborgs län.

De uppgå nemligen inom detta sistnämnda län endast till 16 procent,

men, under jemnt tilltagande mot norr, inom Norrbottens län till icke

mindre än 76" is procent. Enahanda förhållande, som med inrösningsjorden,

eger ock rum med den till skogsbörd dugliga marken, som inom

Gefleborgs län utgör 75 procent samt inom Norrbottens län allenast

25 procent af arealen.

Jemte jordbruket, som i förening med boskapsskötsel antagligen af

ålder utgjort Norrlands modernäring, utbildade sig ock efterhand andra

näringar, såsom bruks- och bergverkshandteringen samt skogsskötseln.

Och sedan under inflytelsen häraf folkmängden tillväxt samt behofvet

af mera ordnade utvägar för varuutbyte börjat göra sig kännbart, blefvo

småningom på åtskilliga derför lämpliga orter inom landet städer anlagde,

hvilket förhållande emellertid inträdde så sent, att norr om Gefle

icke någon köpstad förefanns förrän vid slutet af 1500-talet. Vid sidan

af omförmälde näringar bestå för öfrigt de vigtigåre binäringarne inom

Norrland af kolning och körslor, tjärutillverkning, pottaske- och salpeter

-

46

BESKRIFNING ÖFVER NORRLAND l ALLMÄNHET.

beredning, väfnad samt jagt och fiske. Dessa näringar äro dock ej öfver

hela landet af lika betydenhet, utan intager, allt efter omständigheterna

och de skilda trakternas naturliga beskaffenhet, i vissa provinser den

ena och i andra deremot en annan näring främsta rummet, än i förening

med och än på bekostnad af andra näringar. Särskildt har i

vissa sednare bebyggda, ännu ej mera betydligt odlade trakter skogsskötsel

visat sig lemna så väsentliga bidrag till befolkningens underhåll,

att derigenom den egentliga modernäringen blifvit mer eller mindre

tillbakasatt.

Efter denna allmänna öfversigt af de Norrländska förhållandena

har Komitén nu att särskildt för hvarje län redogöra för de omständigheter,

Komitén med hänsyn till ändamålet för dess'' verksamhet funnit

förtjenta af närmare uppmärksamhet och utredning; hvarvid Komitén, i

ordning efter länens läge från norr, börjar med

Norrbottens län.

Enligt bifogade tabell, Litt. B a, upprättad hufvudsakligen på grund

af uppgifter från Landtmäteri-kontoret och andra af Komitén infordrade

upplysningar, beräknas detta län innehålla 130,698 mantal säteri- och

frälsehemman, 545,009 mantal skattehemman, 1 1,227 mantal boställen och

290,603 mantal kronohemman eller tillhopa 977,537 mantal samt 412

oskattlagde torp och nybyggen. För öfrigt utgöres länet af Kronan

förbehållen öfverloppsmark, kronoparker, till sågverk i ersättning för

privilegierad stockfångst anslagne skogar och af oafvittrad mark samt

antages omfatta i vidd 123,315,806 qvadratref, motsvarande 951 Va qvadratmil

eller omkring lU af hela riket. Af denna areal, som utgör

mer än % af hela Norrland, belöpa sig på säteri- och frälsehemman

3,483,188 qvadratref, skattehemman 10,470,947 qvadratref, boställen

BESKRIFNING ÖFVER NORRBOTTENS LÄN.

47

146,853 qvadratref, kronohemman 10,104,845 qvadratref, oskattlagde torp

och nybyggen 2,862,050 qvadratref, beräknad öfverloppsmark 92,819,800

qvadratref, kronoparker 2,195,129 qvadratref, privilegierade stockfångstskogar

1,232,994 qvadratref samt oafvittrad mark 99,841,227 qvadratref.

Med afseende å markens naturliga beskaffenhet hänföras af hela

arealen 1,702,029 qvadratref till inrösningsjord, 91,287,922 qvadratref

till impedimenter, bestående af vidsträckta fjelltrakter, sjöar, berg, mossar

och myror samt andra för skogsbörd otjenliga marker, och återstoden

30,325,855 qvadratref, motsvarande nära 5,415,332 tunnland, till skog■

bärande mark, hvilken sednare således utgör omkring l/\ af länets vidd.

Såsom redan förut blifvit antydt, äro skogarne inom de tre hufvuddelarne

af länet, — kustlandet, skogslandet och fjellandet — märkligt

olika. Visserligen intaga äfven inom kustlandet skogarne ännu största

delen af vidden derstädes; men, utom det att odlingen i den delen af

länet gjort jemförelsevis betydliga framsteg, äro skogarna der i allmänhet

alltför hardt anlitade för afverkning, så att trakter finnas, hvarest skogen

ej är ens för husbehof tillräcklig; och torde orsaken härtill vara att

söka mindre deruti, att, i mån som odlingen framskridit och befolkningen

tillväxt, åtgången af virke till husbehof ökats, än i den omständighet,

att de naturliga fördelar, grannskapet af flottbara vattendrag erbjuda

vid arbetet för framforsling af virket, och de af ortens läge i öfrigt befordrade

tillfällen till lätt afsättlighet af skogsprodukter förenat sig att

i dessa trakter göra skogsafverkningen mera lönande. Af sådan anledning

har flerstädes icke allenast nästan all gröfre skog blifvit afverkad

dels till sågtimmer och bjelkar och dels för andra ändamål, hvarvid

tillika, ehuru i endast ringa grad, barkning för tjärutillverkning förekommit,

utan hygget har derjemte sträckt sig till den yngre skogen,

deraf stor mängd afverkats till sparrar af endast sex tum i fyrkant och

derunder ända'' till allenast tre tum. Till det ofördelaktiga tillstånd,

hvari skogarna uti kustlandet befinna sig, hafva dessutom jemväl skogseldar

icke oväsentligt bidragit. — Äfven inom skogslandet är på icke

48

BESKRIFNING ÖFVER NORRBOTTENS LÄN.

oansenliga sträckningar utmed de större vattendragen skogen betydligt

medtagen, men längre inåt landet och synnerligast i trakter, der virkets

afforsling icke varit af ordnade flottleder underlättad, förekomma vidsträckta

skogar med goda tillgångar och försvarliga bestånd. Icke få

skogar finnas, som antagligen ännu ej varit för afverkning berörda-; men

långtifrån alla af dem äro af den goda beskaffenhet, som af ett sådant

förhållande kunde synas vara att förvänta. A de flesta trakter der i

orten hafva nemligen skogseldar, hvilka under såväl sednare som mer

aflägsna tider starkt härjat skogen, lemnat i ögonen fallande spår efter

sin förstörande framfart; hvarförutom å vissa trakter förekomma öfvermogna,

skadade träd, de der genom att förqväfva eller i växten hindra

de yngre träden, äfven i sin mån utöfva menligt inflytande i fråga om

skogens utveckling och slutenhet. — Starkt, aftagande i växtlighet inom

fjellbygden gifva de skogar, som der hufvudsakligast. vid vattendragen

förekomma, föga mera i tillgång, än ortens eget behof kräfver.

För åstadkommande af närmare utredning om skogarnes inom hela

länet nuvarande tillstånd och beskaffenhet samt bedömande af frågan,

om och i hvad mån skogshushållningen derstädes kan anses motsvara

sitt ändamål, att, med skogens fortfarande bestånd, bereda den möjligen

högsta afkastning, har Komitén, på grund af inkomna uppgifter och de

undersökningar, Komitén sjelf anställt, uppgjort aproximativ beräkning

ej mindre öfver skogbärande markens nuvarande grundmassa och årliga

afkastning under närmaste tiden än ock öfver dess framgena tillgång

och afkastning, under antagande af sådan behandling och vård, att densamma

småningom höjes, äfvensom öfver länets årliga skogsbehof. Härvid

har Komitén ansett sig böra taga hvarje kommun för sig till föremål

för betraktelse, helst skogsförhållandena inom skilda delar af länet,

såsom ofvan är anfördt och den af Komitén öfver dess beräkningar i

omförmälda hänseenden upprättade, under Litt. Ca bifogade tabell närmare

utvisar, äro väsentligen olika, så att, då inom några kommuner

grundmassan befunnits uppgå till 450 kubikfot på hvarje qvadratref eller

BESKKIFNING ÖFVER NORRBOTTENS LÄN.

49

omkring 25 famnar, efter 100 kubikfot fast mått per famn, på hvart

tunnland, den deremot inom andra belöper sig till vida mindre och inom

tvenne kommuner till endast 250 kubikfot på qvadratrefven eller 14

famnar på tunnlandet, likasom, i fråga om årliga afkastningen, den visat

sig i olika trakter variera, i allmänhet emellan 0,035 träd på qvadratrefven,

motsvarande omkring 1 träd på fem tunnland, och 0,012 träd på

qvadratrefven eller ungefär ett träd på 15 tunnland, men ock vidare

ända derhän, att inom en kommun afkastningen icke kunnat antagas till

mera än efter 0,003 träd på qvadratrefven eller vid pass 1 träd på 60

tunnland. Enligt de beräkningsgrunder, Komitén följt, utgör samtliga

skogarnes inom länet nuvarande grundmassa tillhopa 11,251,364,300

kubikfot.

För att finna hvad denna grundmassa, med skogens fortfarande bestånd,

kan under närmaste framtiden årligen afkasta såväl i mogna eller

dugliga träd, om minst 8,3 tum i diameter på ett afstånd af sexton fot

från roten, som i annat för industrien mindre värdefullt, men för ortens

behof användbart virke, har Komitén icke allenast tagit i beräkning

huru mycket af nuvarande grundmassan inom hvarje kommun utgöres

af det ena eller andra slaget virke, utan äfven med sorgfällighet sökt

utröna, huru lång tid i allmänhet erfordras för att i de trakter, hvarom

nu är fråga, bringa träden till full mognad, samt härvid kommit till det

antagande, att dertill åtgår en tidrymd af 230 år. Då det likväl icke

kan vara med grunderna för en ändamålsenlig skogshushållning öfverensstämmande,

att alla träden lemnas på sådan tillväxt, utan en del träd

måste, för gallring inom alltför täta bestånd eller eljest för tillfälliga

behof, afverkas, innan de hunnit till mognad, men dylik afverkning icke

torde kunna beräknas komma att släcka sig till träd, som icke uppnått

åtminstone 50 år, hvilken tidrymd följaktligen af Komitén antagits såsom

lägsta omdrefstiden för det omogna virket, skulle medelomdrefstiden

utgöra 140 år, samt sålunda, med beräkning af 30 kubikfot å hvarje

fullmoget träd af ofvanberörde dimensioner, hela grundmassan, fördelad

50

BESKRIFNING ÖFVER NORRBOTTENS LÄN.

efter omdrefstiden, lemna årlig afkastning under närmaste framtiden

till belopp:

i mogna eller dugliga träd af 648,627 stycken eller 19,458,810 kubikfot

och i annat virke af.......................................................... 60,908,078 »

eller tillhopa ......................................................................... 80,366,888 kubikfot.

Beträffande ortens ärliga skogsbehof har Komitén trött det kunna

antagas, att för hvarje person erfordras i mogna träd 45 kubikfot eller

lV2 träd och i annat virke 255 kubikfot, efter hvilken beräkningsgrund

och då folkmängden i länet, enligt Statistiska Central-Byråns uppgift för

år 1868, uppgått till 75,781 personer, för hela länet årligen behöfvas:

i mogna eller dugliga träd 113,672 stycken eller...... 3,410,160 kubikfot

och i annat virke................................................. 19,324,155 »

eller tillhopa ........................................................................... 22,734,315 kubikfot.

I öfverensstämmelse härmed och ehuru, såsom tabellen utvisar, årliga

behofvet inom 8 af länets 20 kommuner öfverstiger den för de förra

beräknade afkastningen, så att brist antages der uppstå till belopp af

8,802 stycken eller 264,060 kubikfot mogna eller dugliga träd och

1,969,793 kubikfot i annat virke, deraf omkring % belöpa på de inom

länet belägna städerna, skulle skogarne inom länet i dess helhet lemna

öfverskott i afkastningen för närmaste tiden till belopp:

i mogna eller dugliga träd af 534,955 stycken eller 16,048,650 kubikfot

och i annat virke af.......................................................... 41,583,923 »

eller tillhopa......................................................................... 57,632,573 kubikfot.

Detta öfverskott motsvarar dock, efter Koiniténs åsigt, ingalunda de

anspråk, som den naturliga beskaffenheten af marken medgifver, under

förutsättning, att den bringas i fullständigt skogbeväxt skick och egnas

ändamålsenlig skötsel och vård. Vid den beräkning, som i sådant hänseende

blifvit af Komitén anställd, har Komitén, med iakttagande af

enahanda förfaringssätt, som för utredningen om skogarnes nuvarande

tillstånd blifvit följdt, att göra hvarje kommun för sig till föremål för

bedömande, funnit, att inom samtliga kommunerna icke obetydligen för

-

BESKRIFNING ÖFVER NORRBOTTENS LÅN

51

höjd afkastning både i mogna eller dugliga träd och i annat virke borde

kunna vara att påräkna. Enligt samma beräkningar skulle nemligen,

såsom af tabellen kan vidare inhemtas, grundmassan och den årliga afkastningen

i framtiden kunna uppbringas:

grundmassan till 16,188,067,700 kubikfot

samt af kastningen:

i mogna eller dugliga träd till 1,344,965 stycken eller 40,348,950 kubikfot

och i annat virke till........................................................ 75,280,105 »

eller tillhopa.................................................................... 115,629,0.>5 kubikfot.

I öfverensstämmelse med det nådiga uppdrag, Komitén erhållit,

skulle det nu åligga Komitén att lemna redogörelse för de under allmän

uppsigt stående skogarne; och till detta slag af skogar äro otvifvelaktigt

äfven kronohemmans och krononybyggens skogar att hänföra; men i

betraktande de^af, att dessa sistnämnde skogar icke kunna antagas komma

att fortfarande bibehålla sin nuvarande egenskap, utan efterhand, genom

skatteomföring, till största delen öfvergå i enskild ego, och Kronan dessutom

icke af dem har någon inkomst, har Komitén trott sig böra undvika

att inblanda dem i den särskilda redogörelse, Komitén har för afsigt

att afgifva angående de öfrige allmänna skogarne i länet, hvilka

bestå af kronop''arker, öfverloppsmarker och till sågverk i ersättning för

privilegierad stockfångst anslagen mark samt boställen tillhörige skogar.

I afseende å desse allmänna skogar deremot har Komitén, i ändamål att

åskådliggöra de förhållanden, Komitén om dem inhemtat, upprättat

tvenne tabeller, Litt. Da och Ea, af hvilka den förre innefattar sammandrag

öfver kronoparkerne, öfverloppsinarkerne och de privilegierade

stockfångstskogarne jemte aproximativ beräkning öfver dessa skogars

nuvarande grundmassa och årliga afkastning under närmaste tiden, äfvensom

öfver den tillgång och afkastning de, med hänsyn till markens bördighet

och under antagande af skogens ändamålsenliga skötsel och vård,

svnas kunna komma att i framtiden lemna, samt den sednare, jemväl på

%/

aproximativa beräkningar grundade tabellen afser boställsskogarne.

52

BESKRIFNING ÖFVER NORRBOTTENS LAN.

Enligt dessa båda tabeller, vid hvilkas upprättande Komitén följt enahanda

beräkningsgrunder och förfaringssätt i öfrigt, som för redogörelsen

angående samtliga skogarna inom länet blifvit iakttagne, skulle ifrågavarande

skogar tillsammans innehålla:

i skogbärande mark 17,998,869 qvadratref eller 3,214,084 tunnland och

i grundmassa 6,626,849,600 kubikfot;

samt nu lemna årlig afkastning till belopp:

i mogna eller dugliga träd af 388,041 stycken

eller.........................................................................

och i annat virke af ...............................................

eller tillhopa ................................................................

11,641,230 kubikfot

35,693,411

........................................................... 47,334,641 kubikfot.

Kronoparker och öfverlopp smarker tillsammans antagas innehålla:

i skogbärande mark 17,078,060 qvadratref eller 3,049,654 tunnland och

i grundmassa 6,268,953,150 kubikfot;

samt nu lemna årlig afkastning till belopp:

i mogna eller dugliga träd af 356,267 stycken

eller ....................................................................

och i annat virke af ...............................................

eller tillhopa ..............................................................

10,688,010 kubikfot

34,090,228 »

.......................................................... 44,778,238 kubikfot,

„ \

Desse två sistnämnde slag af skogar skulle, efter Komiténs beräk

-

ning, om de bringas i fullständigt skogbeväxt skick samt egnas ändamålsenlig

skötsel och vård, i framtiden kunna afkasta:

i mogna eller dugliga träd 751,435 stycken eller .. 22,543,050 kubikfot

och i annat virke................................................................ 42,597,550 »

eller tillhopa ........................................................................ 65,140,600 kubikfot.

Hvad särskildt angår kronoparkerna, till hvilket slag af allmänna

skogar Komitén räknat ej mindre sådane, som redan äro dertill bestämde,

än äfven de skogsområden, som äro ifrågasatta att till kronoparker

användas, men ännu ej hunnit att dertill genom nådigt beslut

bestämmas, antagas de innehålla:

53

BESKRIFNING ÖFVER NORRBOTTENS LÄN.

i skogbärande mark 1,278,000 qvadratref eller 228,214 tunnland och

i grundmassa 473,500,000 kubikfot;

samt nu lemna årlig afkastning till belopp:

i mogna eller dugliga träd af 25,482 stycken eller 764,460 kubikfot

och i annat virke af ........................................................ 2,617,684 »

eller tillhopa ................................................................... 3,382,144 kubikfot.

Of v erl opp sm arkern a, till hvilka Komitén hänfört jemväl den mark,

som efter slutad afvittring antagligen kommer att såsom kronans tillhörighet

öfverblifva, beräknas innehålla:

i skogbärande mark 15,800,060 qvadratref eller 2,821,439 tunnland och

i grundmassa 5,795,453,150 kubikfot;

samt nu lemna årlig afkastning till belopp:

i mogna eller dugliga träd af 330,785 stycken eller 9,923,550 kubikfot

och i annat virke af ................................................. 31,472,544 »

eller tillhopa ............................................................... 41,396,094 kubikfot.

De privilegierade stock/dngstskogarne, beräknade att omfatta äfven

skogsområden, som väl ännu ej genom laga kraft egande beslut äro i ersättning

för sågverk beviljad stockfån^st anslagne, men, på sätt anmärkningarne

i tabellen vidare utvisa, synas komma att dertill erfordras, antagas

innehålla:

i skogbärande mark 810,680 qvadratref eller 144,764 tunnland och

i grundmassa 319,666,200 kubikfot;

samt nu lemna årlig afkastning till belopp:

i mogna eller dugliga träd af 29,765 stycken eller 89 2,950 kubikfot

och i annat virke af ...................................................... 1,390,380 »

eller tillhopa .............................................................. 2,283,330 kubikfot.

Men i fullt skogbeväxt skick och ändamålsenligen okötte och vårdade

skulle desse sednare skogar i framtiden kunna afkasta:

i mogna eller dugliga träd 35,670 stycken eller......... 1,070,100 kubikfot

och i annat virke.............................................................. 2,022,065 »

eller tillhopa.................................................................. 3,092,165 kubikfot.

54

BESKRIFNING ÖFVER NORRBOTTENS LÄN.

Boställsskogarna beräknas innehålla:

i skogbärande mark 109,129 qvadratref eller 19,487 tunnland och

i grundmassa 38,230,250 kubikfot;

samt nu afkasta:

i mogna eller dugliga träd 2,009 stycken eller......... 60,270 kubikfot

och i annat virke............................................................ 212,803 »

eller tillhopa......................................................................... 273,073 kubikfot.

Då från denna afkastning afräknas boställenas årliga skogsbehof,

hvilket under antagande, att hvarje helt mantal har att förse ett antal

af 50 personer med dess förnödenheter af skogseffekter, efter förut uppgifven

grund, utgör 75 mogna eller dugliga träd och 12,750 kubikfot

annat virke på mantalet, skulle, derest boställena inom lappmarken, som

ännu ej undergått afvittring, åsättas, såsom Komitén aproximativt beräknat,

tillhopa 2,250 mantal, och sålunda alla boställena inom länet

komma att utgöra tillsammans 13,476 mantal, årliga afkastningen, hvilken

i fråga om några af dem ej räcker till betäckande af årliga skogsbehofvet,

dock, för boställena inom hela länet räknadt, nu lemna öfverskott

utöfver skogsbehofvet till belopp:

i mogna eller dugliga träd af 999 stycken eller ........... 29,970 kubikfot

och i annat virke af............................................................... 40,988 »

eller tillhopa............................................................................ 70,958 kubikfot.

Om åter boställsskogarne bringas i fullt skogbeväxt skick, skulle,

under antagande tillika, att de varda jemväl i öfrigt ändamålsenligen

skötte och vårdade, desamma i framtiden kunna afkasta:

i mogna eller dugliga träd 4,802 stycken eller ........... 144,060 kubikfot

och i annat virke....................................................................... 272,189 . »

eller tillhopa............................................................................ 416,249 kubikfot.

Vid jemförelse af förhållandena emellan samtlige skogarne inom

länet, å ena sidan, och ofvanomförmälda särskildt upptagne allmänna

skogar, å den andra, befinnes, att nuvarande grundmassan å de förra öfverstiger

grundmassan å de sednare med 4,624,514,700 kubikfot, äfven

-

55

BESKRIFNING ÖFVER NORRBOTTENS BÄN.

som att den årliga afkastning, samtlige skogarne beräknats under närmaste

tiden lemna, öfverskjuter afkastningen af de allmänna skogarne

med 33,032,247 kubikfot, deraf 260,586 stycken eller 7,817,580 kubikfot

mogna eller dugliga träd och 25,214,667 kubikfot i annat virke; och då

detta öfverskott å afkastningen minskas med skilnaden emellan hela länets

och boställenas årliga skogsbehof, hvilken skilnad belöper sig till

112,662 Stycken eller 3,379,860 kubikfot mogna eller dugliga träd och

19,152,340 kubikfot i annat virke, skulle återstoden utgöra hvad af enskilde

tillhöriga eller eljest under enskild vård stående skogar, i länet kan,

utan att skogens framgena bestånd äfventyras, anses årligen under närmaste

tiden vara för industriela ändamål påräkneligt; belöpande sig samma

återstod:

i mogna eller dugliga träd till 147,924 stycken eller 4,437,720 kubikfot

och i annat virke till ...................................................... 6,062,327 »

eller tillhopa.................................................................... 10,500,047 kubikfot.

Om deremot skogsmarken försättes i fullständigt skogbeväxt skick

samt ändamålsenlig skötsel och vård lemnas skogen, skulle, under antagande

tillika, att det af Komitén beräknade årliga skogsbehofvet ej ökas,

det belopp af de enskilde tillhörige eller under enskild vård stående

skogarnes afkastning, som i framtiden kunde vara för industrien årligen

att påräkna, uppgå:

i mogna eller dugliga träd till 440,396 stycken

eller................................................................................ 13,211,880 kubikfot

och i annat virke till ................................................. 11,235,961 »

eller tillhopa ...................................................................... 24,447,841 kubikfot.

I ändamål att åstadkomma en mera åskådlig framställning rörande

skogshushållningen och i sammanhang dermed få ådagalagdt, om och i

hvad mån de Norrländska skogarne sednare tiden varit underkastade

större utverkning, än de med hänsyn till deras framgena bestånd

kitnnat tåla, har Komitén, dels med ledning af de uppgifter, Komitén

erhållit såväl från General-Tullstyrelsen om afskeppningen af skogseffek

-

56 BESKRIFNING ÖFVER NORRBOTTENS LÅN.

ter från hamnarne i Norrland under åren 1864—1868, som ock, genom

Länsstyrelserna, från Jägeri- och Kronobetjeningen å beloppet af skogsprodukter,

som under samma tid jemte år 1863 blifvit inom de Norrländska

länen afverkade och förarbetade, dels ock på grund af de upplysningar,

Ivomitén eljest varit i tillfälle att förskaffa sig, uppgjort tabellen

Litt. F, innefattande aproxiinativ beräkning öfver det antal sågtimmer,

bjelkar och sparrar samt andra för industrien mindre värdefulla

träd, såsom pitprops, årämnen och dylikt virke, som under nämnda

sex år blifvit afverkade och vid sågverk eller annorledes för industriela

ändamål förbrukade. Af denna tabell är, i fråga särskildt om Norrbottens

län, att inhemta, hurusom afverkningen af sågtimmer, bjelkar och

sparrar från år 1863, då den uppgick till sammanlagdt 490,536 träd,

sedermera., med undantag af år 1866, då den var något, fastän obetydligt,

lägre, årligen ökats, så att den 1867 uppgick till 771,498 träd. Följande

året, då afverkningen belöpte sig till endast 734,911 träd, utvisar

således väl icke ytterligare förhöjning, utan tvertom någon minskning i

afverkningen, men anledningen härtill torde icke vara att söka i annat

än den tillfälliga omständighet, att det största bolaget inom orten nödgats

till sina borgenärers förnöjande afstå sin egendom, i följd hvaraf

verksamheten vig bolaget tillhöriga sågverk i länet någon tid varit icke

oansenligen inskränkt. — Till den förhöjda afverkning, som, på sätt nämndt

är, under tiden från år 1863 egt rum, hafva de olika slagen af virke

icke i lika mån bidragit, utan förete sig dervid väsentliga skiljaktigheter.

Sålunda befinnes, att, under det afverkningen af sågtimmer, uppgående

1863 till 393,736 och de följande åren till högst 574,982 och

minst 497,813 träd, som beräknats vara afverkade 1868, vunnit en icke

obetydlig tillökning, afverkningen af bjelkar deremot, uppgående för år

1863 till 15,835 och de tre följande åren till vida mindre samt 1867 till

14,186 och 1868 till allenast 4,725, icke tillväxt, då åter sparrhygget

under ifrågavarande tid ökats till den grad, att det från.år 1863, då

det uppgick till 80,965 och följande året, då det utgjorde 66,215 träd,

57

BESKRIFNING ÖFVER NORRBOTTENS LÄN.

sedermera, under jemnt stigande, belöpte sig för år 1868 till icke mindre

än 232,373 träd eller nära Va af årets hela afverkning. I fråga om

pitprops, årämnen och dylikt virke har afverkningen, som var högst

1863, då den utgjorde 8,600 träd och minst 1864, då den uppgick till

endast 2,300 träd, under de följande fyra åren något ökats. — Om nu

den jemförelse, Komitén har att anställa, grundas å det belopp af 734,911

träd, bestående af sågtimmer, bjelkar och sparrar, som antagits vara år

1868 afverkade och med undantag af omkring 200,000 träd, hvilka i

följd af lokala förhållanden blifvit förarbetade inom Westerbottens län,

förbrukats inom Norrbottens län, skulle, sedan från detta belopp afräknats

det antal träd, 263,792 stycken, som, på sätt vidare kan inhemtas af

de tabeller, Litt. Ga och Gb, Komitén uppgjort öfver afverkningen af

skogseffekter å Kronans skogar och Statsverket derför beredd inkomst

under åren 1863—1868, blifvit 1868 afverkade å ofvanomförmälde allmänna

skogar utom boställsskogarne, hvilka, såsom Komitén funnit sig

• kunna antaga, icke under den tid, hvarom fråga är, varit i någon afsevärd

grad anlitade för annat än husbehof, återstoden,. 471,119 träd, vara

att betrakta såsom afverkade å enskilde tillhörige eller under enskild vård

stående skogar; men det belopp, som antagits under närmaste tiden vara

af dessa skogar för industrien årligen att påräkna i moget eller dugligt

virke, utgör allenast 147,924 träd; hvadan öfver af verkning å samma skogar

år 1868 skulle hafva egt rum till belopp af omkring 300,000 träd,

deraf vid pass 2A utgjort sparrar. Med anledning af den betydliga andel,

sparrhygget sålunda befinnes hafva i öfverafverkningen, kan väl erinras,

att, såsom Komitén har sig bekant, deruti äfven ingått träd, som

« hållit 6 ä 7 tum i fyrkant och således varit föga mindre än vanliga sågtimmerträd;

men å den andra sidan må ej heller förbises, att, enligt

hvad uppgifterna från General-Tullstyrelsen å exporteradt virke för året

gifver vid handen, sparrarne i medeltal innehållit allenast emellan 5 och

6 kubikfot, då deremot sågtimmerträden beräknats hålla emellan 11 och

12 kubikfot eller den storlek, att hvarje träd kunnat lemna 1 xli vanligt

8

58

BESKRIFNING ÖFVER NORRBOTTENS LÄN.

sågblock. För öfrigt och likasom, efter de af Komitén tillämpade beräkningsgrunder,

öfverafverkningen för år 1867 varit ännu större, torde

det icke heller böra här lemnas oanmärkt, att, såsom Komiten trott sig

finna af infordrade uppgifter för 1869, dem Komitén likväl, enär de

icke omfattat hela året, ej kunnat''omedelbarligen taga i beräkning, afverkningen

å sednaste tiden visat sig vara betydligt i tilltagande, så att

ställningen i omförmälda hänseende för det året synes blifva ändå mera

ofördelaktig.

Hvad åter angår de allmänna skogar inom länet, hvarom här ofvan

förmäles, synes någon öfverafverkning å dem den sednare tiden icke

hafva egt rum. Den årliga afkastning, de beräknats nu kunna lemna,

minskad med boställenas årliga skogsbehof, belöper sig nemligen till

387,031 träd, hvaremot det belopp, som å dessa skogar blifvit år 1868

afverkadt, utgör endast 263,792 träd; och skulle de således nyssnämnda

år kunnat tåla en afverkning af mer än 100,000 träd utöfver hvad å

dem blifvit afverkadt.

I öfverensstämmelse med hvad nu är anfördt, skulle, för hela länet

räknad t, öfver afverkning en år 1868 hafva uppgått till omkring 200,000 träd.

Westerbottens län

är, i öfverensstämmelse med Landtmäterikontorets jemte andra Komitén

tillhandakomna, uti tabellen Kitt, Bb sammanförde uppgifter, beräknadt

att innehålla 1,827 mantal säteri- och frälsehemman, 802,927 mantal

skattehemman, .15,814 mantal boställen och 232,298 mantal kronohemman,

eller tillhopa 1,052,866 mantal, samt 319 oskattlagde torp och nybyggen.

Dessutom består länet af kronan förbehållen öfverloppsmark, kronoparker,

till sågverken i ersättning för privilegierad stockfångst anslagna

skogar, en rekognitionsskog och oafvittrad mark.

Länets vidd antages utgöra 67,470,233 qvadratref, motsvarande 520

Va qvadratmil, deraf belöpa sig på säteri- och frälsehemman 39,780 qvadratref,

skattehemman 14,928,241 qvadratref eller, med inberäkning af

BESKRIFNING ÖFVER WESTERBOTTENS LÄN.

59

rekognitionsskogen, hvilken antagligen snart kommer att öfvergå till

skatte, 14,967,307 qvadratref, boställen 108,698 qvadratref, kronohemman

10,358,888 qvadratref, oskattlagde torp och nybyggen 1,840,000 qvadratref,

beräknad öfverloppsmark 37,793,574 qvadratref, kronoparker 1,353,931

qvadratref, privilegierade stockfångstskogar 1,00^,055 qvadratref samt

oafvittrad mark 51,230,333 qvadratref.

Af hela arealen äro 1,926,107 qvadratref att hänföra till inrösningsjord,

41,499,864 qvadratref till impedimenter, bestående af ansenliga

fjelltrakter, sjöar, berg, odugliga mossar och myror jemte andra för skogsbörd

otjenliga marker, samt återstoden, 24,044,262 qvadratref, motsvarande

4,293,618 tunnland, till skogbärande mark, den der följaktligen i

vidd omfattar omkring 3/s af länet.

Likasom detta län till sin naturbilning är väsentligen lika det angränsande

Norrbottens län, företer sig ock i fråga om skogarnes naturliga

tillstånd och beskaffenhet föga annan skiljaktighet de båda länen

emellan, än som betingas af det förevarande länets mindre nordliga läge

och en för tallskog något tjenligare jordmån. Äfven i afseende å hushållningen

med skogarne och orsakerna i öfrigt till desammas nuvarande

skick äro nämnda län med hvarandra fullt jemförliga. Sålunda befinnes

jemväl inom Westerbottens län såväl kustlandet, med de tillfällen till

lätt afsättlighet af skogsprodukter, det erbjuder, som den del af mellersta

bältet eller det egentliga skogslandet, der upparbetade floltleder äro

att tillgå, för afverkning vida hårdare anlitadt, än som med nödig omtanka

för skogens framtida bestånd kan vara förenligt, så att, inom kustlandet

åtminstone, exempel icke saknas på trakter, der skogsbrist redan

är för handen. Hvad särskildt beträffar sjelfva sättet för skogsalsterns

tillgodogörande, har det vid beskrifningen af förhållandena inom Norrbottens

län anmärkta sparrhygget också inom det nu ifrågavarande länet,

synnerligast under sednare tider, visat sig utgöra en ej obetydlig

del af afverkningen, men hitintills icke bedrifvits allmänneligen öfver

hela länet utan hufvudsakligen inom de nordligast belägna socknarna

60

BESKRIFNING ÖFVER WESTERBOTT15NS LAN.

och företrädesvis inom Skellefteå socken, der det sträckt sig flera mil

inåt landet; hvaremot det inom Westerbottens län icke sällan använda,

äfven mycket skogsödande förfaringssättet att medelst barkning af unga

träd bereda virke för tjärubränning förekommer mera allmänt spridt

öfver flera delar af länet. För öfrigt synes hvad i afseende å skogarna

i Norrbottens län blifvit anfördt om den förstörelse, skogseldar såväl

inom kustsocknarne som i det inre af landet utöfvat, äfvensom om det

menliga inflytande, som i aflägsnare trakter, dit afverkningen i brist på

upparbetade flottleder ännu ej hunnit sträcka sig, ungskogen röner af

öfvermogna, mer eller mindre skadade träd, som der få qvarstå, hafva

tillämplighet jemväl å Westerbottens län; dock att de trakter, der skogen

lidit genom öfvermogna träds qvarlemnande inom ifrågavarande län,

äro jemförelsevis obetydliga. Och i afseende å skogarne inom fjellbygg

den

är ej heller något af vigt att tillägga vid hvad i den delen blifvit

omförmäldt vid framställning af förhållandena inom föregående län.

För den närmare redogörelse, Komitén bör lemna i afseende å skogarnes

inom Westerbottens län tillstånd och beskaffenhet, har Komitén

följt den plan, Komitén vid beskrifningen af Norrbottens län för sig utstakat,

och går således nu först att redogöra för samtliga skogarne inom

länet, dervid Komitén anser sig jemväl böra förutskicka den erinran,

att, hvad såväl dessa som de särskilda slagen af skogar beträffar, Komitén

för de beräkningar, Komitén anställt, iakttagit enahanda förfaringssätt,

som för framställningen om tillståndet inom Norrbottens län vunnit

tillämpning. Af den tabell, Litt. Cb, Komitén med aproximativ beräkning

upprättat ej mindre öfver skogbärande markens inom Westerbottens

län nuvarande grundmassa och årliga afkastning under närmaste tiden

än ock öfver dess framgena tillgång och ‘afkastning, under antagande af

sådan skötsel och vård, att ökad afkastning småningom vinnes, äfvensom

öfver ortens årliga skogsbehof, kan sålunda inhemtas, hurusom högsta

tillgången i grundmassa inom särskilda kommuner utgöres af 550 kubikfot

på qvadratrefven eller omkring 31 famnar, efter 100 kubikfot fast

BESKRIFNING ÖFVER WESTERBOTTENS LAN.

61

matt per famn, på hvarje tunnland, då den deremot inom andra belöper

sig till ansenligt mindre, såsom 450 och 325 kubikfot på hvar qvadratref,

och inom tvenne kommuner till allenast 175 kubikfot på qvadratrefven

eller nära 10 famnar på tunnlandet; och skulle, efter sådan beräkning,

nuvarande grundmassan för hela länet uppå till 9,947,310,600

kubikfot.

Med antagande af omdrefstiden inom > förevarande län för mogna

träd, om minst 8,3 tum i diameter på ett afstånd af 16 fot från roten,

till 210 år och i fråga om annat, för industrien mindre värdefullt, men

för ortens behof användbart virke till 50 år och således en medeloindrefstid

af 130 år, skulle den årliga afkastning,'' omförmälda grundmassa

beräknas nu lemna och hvilken inom skilda delar af länet i allmänhet

varierar emellan 0,040 träd på qvadratrefven, motsvarande omkring ett

träd på 4V2 tunnland, och 0,012 träd på qvadratrefven eller vid pass ett

träd på 15 tunnland, men inom en kommun befunnits uppgå till endast

0,003 träd på qvadratrefven eller omkring ett träd på 60 tunnland, belöpa

sig, efter beräkning af 30 kubikfot på hvarje träd:

i mogna eller dugliga träd till 521,647 stycken eller 15,649,410 kubikfot

och i annat virke till ................................................... 60,868,363 »

eller tillhopa ..................................................................... 76,517,773 kubikfot.

o

Arliga skogsbeliofvet för orten, här likasom i fråga om Norrbottens

län beräknadt att för hvarje person uppgå i mogna eller dugliga träd

till 45 kubikfot eller I1/., träd och i annat virke till 255 kubikfot, skulle,

då folkmängden i hela länet, enligt Statistiska Central-Byråns uppgift för

år 1868, utgör 89,237 personer, således belöpa sig:

i mogna eller dugliga träd till 133,855 stycken eller 4,015,650 kubikfot

och i annat virke till ....................................................... 22,755,435 »

eller tillhopa ................................................................ 26,771,085 kubikfot.

Efter dessa grunder och sedan den brist i afkastning, som, enligt

Komiténs beräkningar, skulle uppstå för 7 af länets 22 kommuner och

deraf nära hälften belöper sig å de två stadskommunerna, blifvit fylld,

62

BESKRIFNING ÖFVER WESTERBOTTENS LÄN.

skulle samtliga skogarue inom länet under närmaste tiden lemna årligt

öfverskott i afkastningen till belopp:

i mogna eller dugliga träd af 387,71)2 stycken eller 11,633,760 kubikfot

och i annat virke af ................................................ 38,112,928 »

eller tillhopa ..................................................................... 49,746,688 kubikfot.

I framtiden åter skulle, om marken försättes i så fullständigt skogbeväxt

skick, som dess naturliga beskaffenhet medgifver, och skogen

egnas ändamålsenlig skötsel och vård, såväl grundmassan som årliga

afkastningen, på sätt tabellen innehåller, kunna uppbringas:

grundmassan till 14,387,900,500 kubikfot

samt afkastningen:

i mogna eller dugliga träd till 1,197,529 stycken eller 35,925,870 kubikfot

och i annat virke till .............................,.................... 74,750,288 »

eller tillhopa ................................................................... 110,676,158 kubikfot.

De allmänna skogar inom länet, Komitén på enahanda grunder, som

i fråga om Norrbottens län äro angifna, funnit sig böra göra till föremål

för särskild framställning, bestå af kronoparker, öfverloppsmarker, till

sågverk i ersättning för privilegierad stockfångst anslagen mark och

boställen tillhörige skogar. Dessa skogars tillstånd och beskaffenhet

har Komitén sökt åskådliggöra uti tabellerna Litt. Db och Eb, af hvilka

den förra innefattar sammandrag öfver kronoparkérne, öfverloppsmarkerna

och de privilegierade stockfångstskogarne tillika med aproximativ beräkning

ej mindre öfver nuvarande grundmassan och årliga afkastningen

under närmaste tiden, än äfven öfver den tillgång och afkastning, de, med

hänsyn till markens bördighet och under antagande af skogens ändamålsenliga

skötsel och vård, anses böra kunna i framtiden lemna, samt den

sednare tabellen upptager enahanda förhållanden rörande boställsskogarne

jemte boställenas årliga skogsbehof; och befinnes vid sammanställning

af de båda tabellerna, att omförmälde allmänna skogar med en areal af

tillhopa 10,077,029 qvadratref eller 1,799,469 tunnland skogbä-rande

mark för närvarande innehålla:

BESKRIFNING ÖFVER WESTERBOTTENS LÅN.

63

i grundmassa 4,427,415,000 kubikfot;

samt lemna årlig afkastning till belopp:

i mogna eller dugliga träd af 235,890 eller

och i annat, virke af........................................

eller tillhopa........................................................

34,057,037 kubikfot,

7,076,700 kubikfot

26,980,337 ».

af hvilka belopp kronoparker och öfverloppsmarker tillsammans, beräknade

att innehålla 8,803,690 qvadratref eller 1,572,087 tunnland skogbärande

mark, upptaga:

i grundmassa 3,809,496,300 kubikfot

samt årlig afkastning:

i mogna eller dugliga träd af 195,019 eller.............. 5,850,570 kubikfot

och i annat virke af............................................... 23,453,247 »

eller tillhopa ................................................................ 29,303,817 kubikfot;

men uppbringade i enlighet med ofvanomförmälda antaganden, skulle

nyssnämnda tvänne slag af skogar kunna i framtiden lemna årlig afkastning

till belopp:

i mogna eller dugliga träd af 440,185 stycken eller 13,205,550 kubikfot

och i annat virke af....................................................... 27,291,502 »

eller tillhopa ........................................................................ 40,497,052 kubikfot,

Kronoparkerne, af Komitén beräknade att omfatta jemväl sådan

mark, som ännu endast är ifrågasatt att dertill användas, antagas innehålla

:

i skogbärande mark 911,035 qvadratref eller 162,685 tunnland

och i grundmassa 451,954,950 kubikfot;

samt nu lemna årlig afkastning till belopp:

i mogna eller dugliga träd af 26,710 stycken eller 801,301 kubikfot

och i annat virke af......................................................... 2,675,276 »

eller tillhopa......................................................................... 3,476,576 kubikfot,

Ofverloppsmarkerne, derunder af Komitén inbegripits äfven de skogsområden,

- som efter afvittringens slut antagligen komma att såsom Kronans

tillhörighet öfverblifva, beräknas innehålla:

64

BESKRIFNING ÖFVER WESTERBOTTENS LÄN.

i skogbärande mark 7,892,655 qvadratref eller 1,409,403 tunnland och

i grundmassa 3,357,541,350 kubikfot;

samt nu lemna årlig afkastning till belopp:

i mogna eller dugliga träd af 168,309 stycken eller 5,049,270 kubikfot

och i annat virke af.............s........................................ 20,777,971 »

eller tillhopa......................................................................... 25,827,241 kubikfot.

De privilegierade stockfängstskogarne, beräknade att omfatta icke

allenast den mark, som genom laga kraft egande beslut redan blifvit

till sågverk i ersättning för beviljad stockfångst anslagen, utan ock

skogsområden, som synas vara för sådant ändamål ytterligare erforderlige,

antagas innehålla:

i skogbärande mark 1,160,691 qvadratref eller 207,266 tunnland och

i grundmassa 572,877,000 kubikfot;

samt nu lemna årlig afkastning till belopp:

i mogna eller dugliga träd af 38,571 stycken eller 1,157,130 kubikfot

och i annat virke af...................................................... 3,249,616 ”

eller tillhopa............................................. 4,406,746 kubikfot.

Dessa sednare skogar skulle deremot, om de blefvo försatte i fullt

bevuxet skick samt egnade ändamålsenlig skötsel och vård, i framtiden

kunna lemna årlig afkastning till belopp:

i mogna eller dugliga träd af 58,035 stycken eller 1,741,050 kubikfot

och i annat virke af.............................................................. 3,598,128

eller tillhopa....................................................

Bo ställsskog arne beräknas innehålla:

i skogbärande mark 112,648 qvadratref eller 20,116 tunnland och

i grundmassa 45,041,700 kubikfot;

samt nu lemna årlig afkastning till belopp:

5,339,178 kubikfot.

i mogna eller dugliga träd af 2,300 stycken, eller

och i annat virke af..........................................................

eller tillhopa

69,000 kubikfot

277,474 »

.......................................................................... 346,474 kubikfot.

Under antagande, ej mindre, att från hvarje helt mantal 50 personer

65

BESKRIFNING ÖFVER WESTERBOTTENS LÄN.

hafva att bekomma hvad de i skogseffekter behöfva och att således,

efter förut uppgifven grund, årliga skogsbehofvet för hvart mantal utgör

75 mogna eller dugliga träd och 12,750 kubikfot annat virke, än

äfven att boställena inom lappmarken, der afvittring ännu ej försiggått,

motsvara tillhopa 3,500 mantal'' och följaktligen alla boställena inom länet

innehålla tillsammans 19,314 mantal, skulle årliga skogsbehofvet för samtlige

boställena belöpa sig till 1,448,5 stycken eller 43,455 kubikfot

mogna eller dugliga träd och 246,255 kubikfot annat virke; och då den

årliga afkastningen minskas med det årliga skogsbehofvet, skulle, sedan

de boställen, för hvilka, på sätt tabellen utvisar, afkastningen med sammanlagdt

462,5 stycken eller 13,875 kubikfot mogna träd och 87,248

kubikfot annat virke understiger skogsbehofvet, jemväl beräknats få

denna brist fylld, återstoden utgöra det belopp, hvarmed, för hela länet

räknadt, boställsskogarnes afkastning öfverskjuter skogsbehofvet; belöpande

sig, efter dessa beräkningar, samma öfverskott:

i mogna eller dugliga träd till 851,5 stycken, eller ...... 25,545 kubikfot

och i annat virke till ................................................................ 31,219 »

eller tillhopa .............................................................................. 56,764 kubikfot.

Med hänsyn åter till markens bördighet och under antagande af

skogens ändamålsenliga skötsel och vård skulle i framtiden boställssko

-

garnes årliga afkastning kunna uppgå:

i mogna eller dugliga träd till 5,632 stycken eller..... 168,960 kubikfot.

och i annat virke till ............................................................. 349,220 »

eller tillhopa ........................................................................... 518,180 kubikfot,

Ur nu omförmälda förhållanden, med hvarandra jemförde, framgår, att

nuvarande grundmassan å samtlige skogar inom länet öfverstiger grundmassan

å de ofvannämnde allmänna skogarne med 5,519,895,600 kubikfot,

äfvensom att den årliga afkastning, samtlige skogarne beräknats

under närmaste tiden lemna, öfverskjuter afkastningen af de allmänna

skogarne med 285,757 stycken eller 8,572,710 kubikfot mogna eller

dugliga träd och 33,888,026 kubikfot annat virke; hvadan, sedan detta

66

BESKRIFNING ÖFVER WESTERBOTTENS LÄN.

öfverskott å afkastningen minskats med skilnaden emellan hela ortens

och boställenas årliga skogsbehof, hvilken skilnad belöper sig till 132,406,5

stycken eller 3,972,195 kubikfot mogna eller dugliga träd och 22,509,180

kubikfot annat virke, återstoden skulle utgöra hvad af enskilde tillhörige

eller eljest under enskild värd stående skogar i länet kan, utan att skogens

framgena bestånd äfventyras, anses årligen under närmaste tiden vara

för industriel ändamål p&räkneligt; och uppgår denna återstod:

i mogna eller dugliga träd till 153,350,5 stycken eller 4,600,515 kubikfot

och i annat virke till......................................................... 11,378,846 »

eller tillhopa ...................................................................... 15,979,361 kubikfot.

Betraktad från synpunkten af det antagande, att skogbärande marken

bringas i fullt bevuxet skick och ändamålsenlig skötsel och vård

kommer skogen till del, skulle, under förutsättning derjemte, att årliga

skogsbehofvet icke förändras, den afkastning af enskilde tillhörige eller

under enskild vård stående skogar, som i framtiden kunde för industrien

årligen påräknas, belöpa sig:

i mogna eller dugliga träd till 561,270,5 stycken eller 16,838,115 kubikfot

och i annat virke till ................................................... 21,002,258 »

eller tillhopa ......................................................................... 37,840,373 kubikfot.

I afseende å frågan om hushållningen sednare tiden med skogarne

inom länet är närmare redogörelse att finna uti den af Komitén upprättade,

vid beskrifningen öfver Norrbottens län omförmälda tabellen

öfver afverkning och industriel förbrukning under åren 1863—1868.

Såsom denna tabell, Litt. F., utvisar, har afverkningen inom förevarande

län under nämnde tid, med undantag af år 1866, då den befunnits något

mindre än föregående året, varit i stigande, så att den från år 1863,

då den belöpte sig till 658,873 träd, år 1868 uppgick till 995,509 träd,

bestående af sågtimmer, bjelkar och spärrar. Bland dessa särskilda slag

af virke befinnes afverkningen af bjelkar hafva vunnit den minsta tillökningen.

År 1863 belöpte den sig till 32,284 och 1868 till 36,524

träd samt under mellantiden än till något mera än till mindre. 1 fråga

BESKRIFNING ÖFVER WESTERBOTTENS LÄN.

(i 7

om sågtimmer visar sig tillökningen ansenligt större. Från 506,570 träd,

som beräknats afverkade 1863, har nemligen afverkningen år 1868 uppgått

till 633,599 träd. Men isynnerhet har sparrhygget tilltagit. År

1863 utgjorde afverkningen af sådane träd 120,019 och följande året

något mindre, då den deremot år 1865 steg till 205,336 och 1868 till

325,386 träd, så att den då belöpte sig till inemot 1/,i af hela. afverkningen

för det året. Angående pitprops, årämnen och dylikt för industrien

mindre värdefullt virke är här ej annat att förmäla, än att afverkningen

under den tid, hvarom fråga är, varierat emellan 1000 och

2,900 träd, hvilket sednare antal beräknats vara hugget är 1868. — Dä

nu, såsom de öfver afverkningen af skogscffekter å Kronans skogar upprättade

tabeller, Litt. Ga och Gb, vidare utvisar, det antal träd, som

beräknats vara under år 1868 afverkade å ofvanomförmälda allmänna

skogar inom länet med undantag likväl af boställsskogarne, dem Komitén

af enahanda skäl, som vid framställningen af skogsförhållandena

inom Norrbottens län uppgifvits, ansett sig kunna från beräkningen i

berörda hänseende utesluta, uppgår till 142,966 stycken, skulle, om detta

belopp afräknas från det antal, 995,509 stycken träd, bestående af sågtimmer,

bjelkar och sparrar, som antagits vara samma år inom hela

länet för industriela ändamål afverkade, återstående 852,543 träd utföra

hvad för sådant ändamål blifvit under det året afverkade å enskilde tillhöriga

eller under enskild vård stående skogar inom länet. — Af dessa

sistnämnda skogar kan dock, såsom Komitén vid dess beräkningar funnit,

icke under närvarande förhållanden vara för industrien årligen att påräkna

i moget eller dugligt virke mera än 153,350,5 stycken träd; och

skulle följaktligen dessa skogar under år 1868 hafva varit utsatta för

öfver af verkning till belopp af något mer än 699,000 träd, — ett förhållande,

som i fråga om den betydande andel, det hufvudsakligen inom

nordligaste delen af länet bedrifna sparrhygget har i afverkningan, påkallar

enahanda erinran, som vid motsvarande del af framställningen

rörande Norrbottens län ansetts erforderlig; hvarförutom äfven här må

BESKRIFNING ÖFVER WESTERBOTTENS LAN.

68

nämnas, hurusom Komitén, långt ifrån att ega skäl till den förhoppning,

att beräkningarne, om de utsträcktes till ar 1869, skulle visa sig i

fördelaktigare dager, fasthellre i de uppgifter, som för en del af aiet

inkommit, trott sig finna grundad anledning att befara, det öfverafverkningen

dä uppgår till icke obetydligt högre belopp än året

förut.

De här ofvan nämnde allmänna skogarne inom W esterbottens län

skulle deremot, om a dem tillämpas enahanda beräkningsgrunder, som

för det andra slaget af skogar blifvit följde och i öfrigt finnas vid beskrifningen

af Norrbottens län närmare angifnc, icke undei sednare tiden

hafva varit utsatte för öfverafverkning, utan tvertom under år 1868

kunnat tåla en afverkning af omkring 90,000 träd utöfver det belopp,

hvartill den antagits uppgå.

På grund af nu framställde förhållanden skulle, för hela länet räknadt,

öfver afverkning en för år 1868 hafva belöpt sig till mer än 600,000

träd.

Wester-Norrlands län.

1 enlighet med Landtmäterikontorets uppgifter, sammanförda i tabellen

Ditt. B c och efter der förekommande bråktals förvandling till

närmast motsvarande decimalbråk, antages detta län innehålla 17,401

mantal säteri- och frälsehemman, 1,619,673 mantal skattehemman, 45,508

mantal boställen och 150,309 mantal kronohemman, eller tillhopa 1,832,891,

mantal, samt består för öfrigt af två sockenallmänningar, Kronan förbehållen

öfverloppsmark, kronoparker och till sågverken i ersättning för

privilegierad stockfångst anslagen mark.

Vidden af hela länet anses utgöra 27,960,036 qvadratref eller 215 ''*4

qvadratmil, deraf belöpa sig på säteri- och frälsehemman 220,676 qvadratref,

skattehemman 21,719,731 eller, om äfven de två sockenallmänningarne

räknas hit, 21,804,947 qvadratref, boställen 305,974 qvadratref,

kronohemman 3,899,410 qvadratref, Kronan förbehållen öfverloppsmark

BKSKK1FNING ÖFVER WESTER-NORRLANDS LÄN. b.)

640,483 qvadratref, kronoparker 703,481 qvadratref och privilegierade

stockfångstskogar 385,065 qvadratref.

Af hela arealen hänföras 1,870,543 qvadratref till inrösningsjord,

6,563,248 qvadratref till irapedimenter, bestående af sjöar, berg, mossar

och myror jemte andra för skogsbörd otjenliga marker, och återstoden,

19,526,245 qvadratref, motsvarande 3,486,829 tunnland, till skogbärande

mark, hvilken således utgör omkring 7a af länets vidd.

Genom sin yttre daning flerstädes bruten af mer eller mindre betydliga

berg och höjdsträckningar, livilka i riktning från nordvest mångenstädes

gå ända ned till kusten och emellan sig bilda nästan paralelt

fortlöpande dalgångar, genomskurna af vattendrag, visar sig skogsmarken

till sin naturliga beskaffenhet i allmänhet lika öfver hela länet.

Jemförd med skogsmarken inom de två nordligaste länen, röjer den

större bördighet, i följd hvaraf skogen utbildas hastigare och företer

mera slutna bestånd. Hufvudsakligast utgöres den af tall och gran,

livilka trädslag, stundom hvar för sig i mer eller mindre reguliera bälten,

men vanligen i blandade bestånd, intaga ungefär lika del af skogsvidden,

hvarförutom, synnerligast i dalgångarne och å bergsluttningar,

som varit brukade för svedjande, förekommer ej så ringa löfskog, såsom

björk, asp och al. Skogarnes nuvarande tillstånd är deremot icke lika

Öfver hela länet, utan förete sig i det afseendet väsentliga skiljaktigheter

'' emellan olika delar af detsamma. Inom kustsocknarne, särdeles i Medelpad

och äfven inåt landet uti floddalarne eller öfverhufvud der upparbetade

flottleder finnas, har afverkningen, ä skatteskogarne åtminstone,

fatt den utsträckning, att, der flottleder längre tid varit begagnade, nära

på all gröfre skog är uthuggen, så att skogsbrist, som inom någon,

fastän mindre, del af nyssnämnde provins kan anses redan vara förhanden,

ä andra trakter visar sig hotande. I de delar af länet åter, der

skogarne, vare sig genom deras från flottbart vattendrag mera aflägsna

läge eller det hägn, som egenskapen af allmän skog dem beredt, varit

skyddade för öfverdrifven afverkning, påträffas skogssträckningar med

70

BESKRIFNING ÖFVER WESTER-NOERLANDS LÄN.

göda, temligeu jemna bestånd. Utom den gröfre skogen, som företrädesvis

gjorts till föremål för afverkning, har hygget den sednare tiden

börjat sträcka sig jemväl till virke af smärre dimensioner, hvilket omdöme

dock är mindre tillämpligt i fråga om sparrar än beträffande an-„

dra virkessorter, såsom pitprops, årämnen och dylikt virke, deraf inom

förevarande län afverkats mera än inom de två nordligaste länen tillsammans.

Här likasom uti de begge sistnämnda länen hafva ock skogseldar,

under den sednare tiden likväl i något mindre grad, anställt betydande

härjningar; och har dessutom, i trakten söder om Angermannaelfven

och särdeles inom Medelpad, svedjande förekommit mera allmänt,

ån att det må lemnas utan uppmärksamhet vid angifvandet till sina

grunddrag af orsakerna till det mindre goda skick, hvari skogarne inom

Wester-Norrlands län sig befinna, dervid dock bör tilläggas, att detta

sätt att minska skogstillgången sedan någon tid tillbaka varit och fortfarande

synes vara i aftagande.

Enligt den för närmare redogörelse angående samtliga skogarne inom

lånet upprättade tabell, Litt. Ce, hvilken, grundad å aproximativa beräkningar,

afser såväl skogarnes nuvarande tillstånd och afkastningen

under närmaste tiden som ock de tillgångar, hvilka, på sätt här nedan

vidare angifves, i framtiden synas kunna vara att påräkna, utgöres den

högsta tillgång i grundmassa, som inom länet förekommer, af 633 kubikfot

på qvadratrefven eller omkring 35 famnar, efter 100 kubikfot fast

mått per famn, på hvarje tunnland samt den lägsta af 250 kubikfot på

qvadratrefven eller 14 famnar på tunnlandet, men belöper sig inom flertalet

af kommunerna till 500 kubikfot på qvadratrefven eller 28 famnar

på tunnlandet; och uppgår nuvarande grundmassan för hela länet till

10,711,854,842 kubikfot.

o

Arliga afkastningen är af Ivomitén beräknad efter 0,044 träd på qvadratrefven,

motsvarande omkring ett träd på 4 tunnland, för de skogrikaste

kommunerna och efter 0,015 träd på qvadratrefven eller omkring

ett träd på 12 tunnland för de kommuner, som äro på skog mest ut

-

BESKRIFNING ÖFVER WESTER-NORRLANDS LÄN.

71

blottade, men efter 0,029 träd på qvadratrefven eller omkring ett träd

på 6 tunnland för de flesta kommunerna. Omdrefstiden har Komitén

här ansett kunna antagas, till 190 år för mogna träd, om 8,3 tum i diameter

på ett afstånd af 16 fot från roten, och 50 år i fråga om annat,

för industrien mindre värdefullt, men för ortens behof användbart virke,

hvadan medelomdrefstiden beräknas till 120 år; och skulle, efter dessa

grunder och med beräkning af 30 kubikfot på hvarje träd, samtliga skogarna

under närmaste tiden lemna årlig afkastning till belopp:

i mogna eller dugliga träd af 697,649 stycken eller 20,929,470 kubikfot

och i annat virke af......................................................... 68,335,987 »

eller tillhopa .................................................................... 89,265,457 kubikfot.

Ortens årliga skogsbehof harKomitén funnit kunna antagas utgöra i

mogna träd 45 kubikfot eller 1 Va träd och i annat virke 235 kubikfot

för hvarje person; och då, enligt Statistiska Central-Byråns uppgift för

1868, folkmängden i länet uppgår till 131,019 personer, skulle följaktligen,

för fyllande af hela länets behof af skogsförnödenheter, årligen erfordras

:

i mogna eller dugliga träd 196,529'' stycken eller ... 5,895,870 kubikfot

och i annat virke............................................................... 30,789,465 »

eller tillhopa ....................................................................... 36,685,335 kubikfot.

T följd häraf och med iakttagande, att de fyra kommuner, deribland

länets begge städer, för hvilka, såsom tabellen närmare utvisar, årliga

skogsbehofvet beräknats öfverstiga årliga afkastningen med tillhopa

22,588 stycken eller 677,640 kubikfot mogna träd och 5,772,014 kubikfot

i annat virke, få den sålunda bristande afkastningen fylld från andra

kommuner i orten, skulle, för hela länet räknadt, samtliga skogarne under

närmaste tiden lemna årligt öfverskott i afkastningen till belopp:

i mogna eller dugliga träd af 501,120 stycken eller 15,033,600 kubikfot

och i annat virke af......................................................... 37,546,522 »

eller tillhopa ..................................................................... 52,580,122 kubikfot.

Om deremot beräkningen grundas mera uteslutande å markens na

-

72

BESKRIFNING ÖFVER WESTER-NORRLANDS LÄN.

turliga beskaffenhet eller bördighet samt dervid tillika antages, att marken

bringas i så fullständigt skogbeväxt skick, som möjligt, äfvensom

att skogen lemnas den skötsel och vård, som af vilkoren för en ändamålsenlig

skogshushållning betingas, skulle grundmassan och årliga afkastningen

af de skogar, hvarom nu är fråga, i framtiden uppgå:

grundmassan till 15,699,100,980 kubikfot

samt af kastningen: -

i mogna eller dugliga träd till 1,386,362 stycktn

eller.......................................................................... 41,590,860 kubikfot

och i annat virke till................................................. 89,234,981 »

eller tillhopa ................................................................. 130,825,841 kubikfot.

Den närmare redogörelse för de allmänna skogar inom länet, Komitén

nu har att lemna, innefattas i tabellerna Ditt. De och Ec, af hvilka

den förra afser kronoparker, vid afvittringen öfverblifna kronomarker

och till sågverk i ersättning för privilegierad stockfängst anslagen mark,

samt den sednare tabellen har länets boställsskogar till föremål; och antagas

omförmälda allmänna skogar tillhopa innehålla:

i skogbärande mark 1,477,823 qvadratref, motsvarande 263,897 tunnl. och

i grundmassa 887,247,975 kubikfot;

samt nu lemna årlig afkastning till belopp:

i mogna eller dugliga träd af 47,978 stycken eller 1,439,340 kubikfot

och i annat virke af.............................................. 5,954,392 »

eller tillhopa......................................................................... 7,393,732 kubikfot.

Häraf belöpa sig å kronoparker och öfverloppsmarker tillsammans:

i skogbärande mark 697,028 qvadratref eller 124,469 tunnland och

i grundmassa 425,147,809 kubikfot

\

samt årlig afkastning:

i mogna eller dugliga träd af 28,906 stycken eller 867,180 kubikfot

och i annat virke af................................................ 2,675,717_»

eller tillhopa........................................................................... 3,542,897 kubikfot.

Men i framtiden skulle, under enahanda antaganden som i fråga om

BESKRIFNING ÖFVER WESTER-NORRLANDS LÄN.

samtliga skogarne här ofvan äro lagde till grund för beräkning, kronoparkerna

och öfverloppsmarkerna tillhopa kunna lemna årlig afkastning

till belopp:

i mogna eller dugliga träd af 49,489 stycken eller 1,484,670 kubikfot

och i annat virke af.......................................................... 3,185,417 »

eller tillhopa......................................................................... 4,670,087 kubikfot.

Kronoparkerna ensamt antagas innehålla:

i skogbärande mark 465,868 qvadratref eller 83,191 tunnland och

i grundmassa 279,933,274 kubikfot;

samt nu lemna årlig afkastning till belopp:

i mogna eller dugliga träd af 18,811 stycken eller 564,330 kubikfot

och i annat virke af.......................................................... 1,768,447 »

eller tillhopa .......................................................................... 2,332,777 kubikfot!

Öfverloppsmarkerna. beräknas innehålla:

i skogbärande mark 231,160 qvadratref eller 41,279 tunnland och

i grundmassa 145,214,535 kubikfot;

samt nu lemna årlig afkastning till belopp:

i mogna eller dugliga träd af 10,095 stycken eller 302,850 kubikfot

och i annat virke af............................................................. 907,270 »

eller tillhopa...............................................................7....... 1,210,120 kubikfot.

De privilegierade stockfångstskogarne, hvarunder Komitén inbegripit

äfven sådan kronomark, som väl ännu ej genom laga kraft egande beslut

blifvit till sågverk i ersättning för beviljad stockfångst anslagen, men

synes kunna komma att dertill användas, äro af Komitén antagna att

innehålla:

i skogbärande mark 553,863 qvadratref eller 98,904 tunnland och

i grundmassa 344,346,008 kubikfot;

samt nu lemna årlig afkastning till belopp:

i mogna eller dugliga träd af 11,634 stycken eller 349,020 kubikfot

och i annat virke af.............................................................. 2,520,530 »

eller tillhopa........................................................................... 2,869,550 kubikfot,

10

74

BESKRIFNING ÖFVER WESTER-NORRLANDS LÄN.

Försatte i fullständigt skogbeväxt skick samt egnade ändamålsenlig

skötsel och vård, skulle deremot sistnämnde skogar i framtiden kunna

uppbringas till årlig afkastning:

i mogna eller dugliga träd af 39,324 stycken eller 1,179,720 kubikfot

och i annat virke af............................................... 2,531,162 »

eller tillhopa.......................................................................... 3,710,882 kubikfot.

Boställsskogarna äro beräknade att innehålla:

i skogbärande mark 226,932 qvadratref eller 40,523 tunnland och

i grundmassa 117,754,158 kubikfot;

samt nu lemna årlig afkastning till belopp:

i mogna eller dugliga träd af 7,438 stycken eller.

och i annat virke af.....................................................

eller tillhopa.................................................................

223,140 kubikfot

758,145 »

981,285 kubikfot.

Under antagande, att hvarje helt mantal har att förse ett antal af

femtio personer med hvad de i skogsförnödenheter behöfva, belöper sig,

efter förut uppgifven beräkningsgrund, årliga skogsbehofvet för hvarje

mantal till 75 mogna träd och 11,750 kubikfot i annat virke eller

för alla boställena till 3,448 träd eller 103,440 kubikfot i mogna eller

dugliga träd samt 540,171 kubikfot i annat virke; och då dessa belopp

afräknas från årliga afkastningen, skulle, fastän för en del boställen årliga

skogsbehofvet öfverstiger afkastningen, boställsskogarne, öfverhufvud

taget, lemna årligt öfverskott till belopp:

i mogna eller dugliga träd af 3,990 stycken eller....... 119,700 kubikfot

och i annat virke af............................................. 211,974 »

eller tillhopa.............................................................................. 331,674 kubikfot.

Uppbringade i möjligen bästa skick, skulle boställsskogarne i fram.

tiden kunna lemna årlig afkastning till belopp:

i mogna eller dugliga träd af 16,112 stycken eller

och i annat virke af...........................................................

eller tillhopa........................................................................

483,360 kubikfot

1,037,084 »

.................................................................... 1,520,444 kubikfot.

Sinsemellan jemförde, gifva nu omförmälda förhållanden vid handen,

BESKRIFNING ÖFVER WESTER-NORRLANDS LAN.

75

dels att samtliga skogarne hafva 9,824,606,867 kubikfot mera i grundmassa

än de ofvannämnde allmänna skogarne, dels oek att den afkast

-

ning,

samtliga skogarne antagits under närmaste tiden lemna, öfverskjuter

afkastningen af de allmänna skogarne med 649,671 stycken eller

19,490,130 kubikfot mogna eller dugliga träd och 62,381,595 kubikfot

annat virke. I öfverensstämmelse härmed och då från detta öfverskott

afräknas det belopp af 193,081 stycken eller 5,792,430 kubikfot mogna

eller dugliga träd och 30,249,294 kubikfot annat virke, hvarmed hela

länets årliga skogsbehof öfverstiger hvad i sådant hänseende blifvit för

boställena beräknadt, skulle de enskilde tillhörige eller eljest under enskild

värd stående skogarne, utan fara för skogens framgena bestånd, årligen

under närmaste tiden kunna för industriela ändamål lemna:

i mogna eller dugliga träd 456,590 stycken eller ... 13,697,700 kubikfot

och i annat virke............................................................... 32,132,301 »

eller tillhopa ........................................................................ 45,830,001 kubikfot.

Med enahanda tillämpning af de förhållanden, som grundats å förutsättningen,

att skogsmarken bringas i så godt skick, som möjligen kan

åstadkommas, äfvensom att skogen ändamålsenligen skötes och vårdas,

skulle, derest tillika antages, att årliga skogsbehofvet förblifver oförändradt,

det belopp, som af enskilda tillhörige eller under enskild vård stående

skogar i framtiden kunde vara för industrien årligen att påräkna,

uppgå:

i mogna eller dugliga träd till 1,088,356 stycken

0]ler................................................................................ 32,650,680 kubikfot

och i annat virke till ......................................................... 52,232,024 »

eller tillhopa .................................................................... 84,882,704 kubikfot.

Såsom vidare kan inhemtas af den tabell, Litt. F., Komitén för belysande

af frågan, huru under sednare tiden hushållats med skogarne i

Norrland, upprättat öfver afverkning och industriel förbrukning åren

1863—1868, har afverkningen inom förevarande län af sågtimmer, bjelkar

och sparrar, då dessa slag af virke icke räknas hvart för sig utan

76

BESKRIFNING ÖFVER WESTER-NORRLANDS LÄN.

tillsammans, under nämnda sex år än stigit och än fallit. Den utgjorde

1863 1,262,272 träd, följande året något mera och derpå under två år

något mindre, hvarefter den under två år åter jemförelsevis betydligt

tilltog, så att den 1868 uppgick till 1,386,719 träd. Hvad de nyssberörda

slagen af virke särskildt beträffar, har afverkningen af bjelkar

under den tid, jemförelsen afser, visat sig högst 1863, då den beräknats

till 193,104 stycken, och minst 1866, då den antagits till 121,511 stycken,

hvarpå den åter något stigit och 1868 belöpt sig till 129,748 träd. Sparrhygget,

som år 1863 omfattat 37,947 träd och de fyra följande åren

något mindre belopp samt 1868 uppgått till 42,649 träd, har således

icke i någon väsentligare mån bidragit till den förhöjning i afverkningen

öfverhufvud, som inträffat mot slutet af den period, hvarom fråga är,

utan är den förnämligast att härleda från sågtimmerträden, deraf år

1863 afverkats 1,031,221 stycken samt de fyra följande åren än mera

och än mindre, men 1868 ett antal af 1,214,322 stycken träd. Hvad

särskildt angår pitprops, årämnen och dylikt mindre värdefullt virke, har

afverkningen, som 1863 uppgått till 19,000 och följande året till 13,800

träd, derefter årligen tilltagit och 1868 hunnit till 50,700 träd. — Det

antal träd, som, på sätt de af Koinitén uppgjorda, under Ditt. Ga och

Gb bifogade tabeller öfver afverkningen af skogseffekter å Kronans skogar

vidare upplysa, beräknats vara under år 1868 afverkadt å ofvanomförmälda

allmänna skogar utom boställsskogarna, belöper sig till 34,274

stycken; och om detta belopp afräknas från det antal, 1,386,719 stycken,

träd, bestående af sågtimmer, bjelkar och sparrar, som antagits vara

samma år inom hela länet för industriela ändamål afverkade, skulle

återstoden, 1,352,445 stycken tråd, utgöra hvad för sådant ändamål blifvit

1868 afverkadt å enskilda tillhöriga eller under enskild vård stående

skogar. Men dessa skogar kunna, såsom Komitén härofvan ''sökt. ådagalägga,

icke under närvarande förhållanden utan öfverafverkning för

industrien lemna mera än 456,590 stycken träd om året; och torde

således kunna antagas, att nyssnämnde skogar år 1868 varit under

-

BESKRIFNING ÖFVER WESTER-NORRLANDS LÄN. 77

kastade öfver af verkning till belopp af omkring 890,000 träd. Att ställningen

i berörda hänseende för år 1869 ingalunda kommer att visa si<>''

gynnsammare utan tvertom vida ofördelaktigare, har Komitén trott sig

kunna sluta af de för en del af samma år till Komitén insända uppgifterna.

Vidkommande åter de ofvan nämnda allmänna skogarne inom länet, sä

synes icke allenast icke någon öfverafverkning å dem hafva den sednare

tiden egt rum, utan leder beräkningen i fråga om dessa skogar till det

antagande, att å dem kunnat år 1868 afverkas omkring 10,000 stycken

träd utöfver det belopp, hvartill afverkningen beräknats då hafva uppgått.

hör hela länet räknadt, skulle, i följd af hvad nu är vordet anfördt,

öfver af verkningen år 1868 hafva belöpt sig till omkring 880,000 träd.

Jemtlands län

beräknas, enligt Landtmäterikontorets uppgifter — tabellen Litt. Bd —

innehålla 1,250 mantal säteri- och frälsehemman, 1000,811 mantal skattehemman,

76,969 mantal boställen och 22,771 mantal kronohemman eller

tillhopa 1101,801 mantal samt utgöres dessutom af kronoparker och

krono-öfverloppsmark.

Länets vidd antages uppgå till 57,550,571 qvadratref eller 444 qvadratmil,

deraf belöpa sig å säteri- och frälsehemman 112,682 qvadratref,

skattehemman 51,778,224 qvadratref, deruti inbegripne 6,885,834 qvadratref

renbetesfjell, boställen 2,332,781 qvadratref, kronohemman 2,030,628

qvadratref samt å kronoparker och öfverloppsmark tillhopa 1,296,256

qvadratref.

Af hela arealen skulle, enligt ofvan omförmälda uppgifter, 1,685,566

qradratref vara inrösningsjord, 28,294,600 qvadratref impedimenter och

återstoden, 27,570,405 qvadratref, skogbärande mark. Detta öfverensstämmer

dock, hvad impedimenterna och den skogbärande marken beträffar,

icke med de af Komitén vid dess undersökningar gjorda iakttagelser,

enligt livilka mera mark, nemligen renbetesfjellen, synes vara

78

BESKRIFNING ÖFVER JEMTLANDS LÄN.

till impedimenter att hänföra. Med den jemkning således i samma uppgifter,

hvartill Komitén funnit sina undersökningar föranleda, skulle

impedimenterna, bestående af fjell, sjöar, berg, mossar, myror och andra

för skogsbörd otjenliga marker, uppgå till 35,180,434 qvadratref och

den skogbärande marken till 20,684,571 qvadratref, motsvarande 3,693,673

tunnland, eller något mer än Va af länets vidd.

I vester begränsadt af norska fjellryggen, som genom åtskilliga

förgreningar sträcker sig äfven inåt länet, utgör detsamma till icke

ringa del ett fjelland, der å höjder och sluttningarna, till följd af den

grundare jordmånen och bristande skydd emot vindarne, tallskogen aftager

så i utbildning som slutenhet, men granen ännu befinnes frodig

till dess, i mån som afståndet mot fjellryggen minskas, äfven den under

intrycket af fjellnaturen visar sig allt mer och mer aftynande samt slutligen

nästan alldeles upphör. — Den ena delen af länet, Herjeådalen,

är derjemte en af berg uppfylld provins, som väl i allmänhet är vida

mindre bördig än provinsen Jemtland, men dock mångenstädes, i synnerhet

åt gränsen mot Stora Kopparbergs och Gefleborgs län, företer goda

tillgångar på så väl tall- som granskog. Oberäknadt de jemförelsevis

icke särdeles betydliga trakter, som utgöras af fjellarmar från vestra

riksgränsen, kan det inre af provinsen Jemtland anses bilda en vidsträckt

högslätt, bruten af mer eller mindre ansenliga, vanligen skogbeklädda

åsar eller höjder, som i flera riktningar, men merendels från

nordvest till sydost, genomstryka landet. Till jordarten bestående väsentligen

af silurisk kalk, företer denna del af provinsen hög grad af

bördighet. Skogarne härstädes, än tall och än gran, ofta i blandade bestånd,

äro ock flerstädes af god beskaffenhet. Trakter finnas likväl, der,

till följd af de framsteg, odlingen gjort, skogstillgången ej är för mera

än husbehof tillräcklig; likasom i de många och ansenliga floddalar inom

såväl Jemtland som Herjeådalen, der ordnade flottleder kommit till stånd,

afverkningen sedan någon tid tillbaka fortgått med rastlös ifver och, allt

efter som tillgång på duglig skog minskats, sträckt sig jemväl till mera

BESKRIFNING ÖFVER JEMTLÅNDS LÄN.

79

aflägsna områden. Den har dock till ojemförligt största delen omfattat

endast träd af gröfre dimensioner, hvarföre ock nästan allestädes, der

markens beskaffenhet sådant medgifver och skogseld icke dragit fram,

tillväxtskogen är i godt skick; men inom skilda delar af hela länet förekomma

ofta ansenliga sträckningar, der skogen äfvensom sjelfva marken

befinnes synnerligen svårt härjad icke allenast af skogseldar, i den bemärkelse

detta ord gemenligen tillägges, utan ock, fastän till mindre

grad och i allmänhet under en något aflägsen tid, genom svedjande.

Såsom den tabell, Ditt. Cd, Komitén uppgjort öfver samtliga skogarne

i länet, vidare utvisar, är den högsta tillgång, någon kommun inom

länet i medeltal har att framte, beräknad utgöra 625 kubikfot på qvadratrefven,

motsvarande omkring 35 famnar, efter 100 kubikfot fast.

mått per famn, på hvarje tunnland, samt den lägsta 70 kubikfot på qvadratrefven

eller vid pass 4 famnar på tunnlandet. Af dessa båda beräkningsgrunder

är den sednare dock icke tillämpad'' å mera än en af

länets 52 kommuner, nemligen Ovikens socken, som till stor del består

af ansenliga fjell, hvilka väl äro något, men endast ytterst svagt, beklädda

med skog. Den förra beräkningsgrunden åter är följd i afseende

å 18 kommuner. Af de öfriga kommunerna hafva några få antagits

innehålla 250, andra 350 eller 450, men flertalet 550 kubikfot på qvadratrefven;

och belöper sig, efter sådan beräkning, nuvarande grundmassan

för hela länet till 11,237,463,755 kubikfot.

Ärliga afkastning en har Komitén ansett kunna antagas, för de skogrikaste

kommunerna till 0,045 träd på qvadratrefven, motsvarande omkring

ett träd på 4 tunnland, samt för en kommun till allenast 0,003

träd på qvadratrefven eller omkring ett träd på 60 tunnland, men för

flertalet af de öfriga kommunerna varierande emellan 0,035 träd på qvadratrefven

eller omkring ett träd på 5 tunnland och 0,018 träd på qvadratrefven

eller vid pass ett träd på 10 tunnland. I öfverensstämmelse

härmed och derest tillika antages, att omdrefstiden för mogna träd, om

minst 8,3 tum i diameter på ett afstånd af 16 fot från roten, utgör 190

80

BESKRIFNING ÖFVER JEMTLANDS LÄN*

år och i afseende å annat för industrien mindre värdefullt, men för ortens

behof användbart virke 50 år samt medelomdrefstiden således 120

år, skulle, med beräkning derjemte att hvarje träd innehåller 30 kubikfot,

årliga afkastningen af samtliga skogarne under närmaste tiden

uppgå:

i mogna eller dugliga träd till 765,371 stycken

eller................................................................................ 22,961,130 kubikfot

och i annat virke till ...................................................... 70,684,400 »

eller tillhopa .................................................................... 93,645,530 kubikfot.

Då, enligt Statistiska Central-Byråns uppgift för 1868, folkmängden

i länet utgör 70,082 personer, skulle, om hvarje person beräknas för sin

nödtorft årligen behöfva i mogna träd 45 kubikfot eller 1 Va träd och i

annat virke 235 kubikfot, ärliga .skogsbehofvet för hela länet belöpa sig:

i mogna eller dugliga träd till 105,123 stycken eller 3,153,690 kubikfot

och i annat virke* till .................................................. 16,469,270 »

eller tillhopa ................................................................... 19,622,960 kubikfot

Efter dessa grunder och sedan från det sammanlagda belopp, hvarmed,

enligt tabellen, årliga afkastningen inom de flesta kommunerna öfversegel’

det årliga skogsbehofvet, afräknats det belopp af tillhopa 2,856

stycken eller 85,680 kubikfot i mogna eller dugliga träd och 972,799

kubikfot i annat virke, hvarmed i fråga om tre kommuner, deribland

länets stadskommun, skogsbehofvet antagits öfverskjuta afkastningen, visar

sig för hela länet årligt öfverskott:

i mogna eller dugliga träd af 660,248 stycken eller 19,807,440 kubikfot

och i annat virke af..................................................... 54,215,130 »

eller tillhopa ...................................................................... 74,022,570 kubikfot.

Med hänsyn deremot till markens naturliga beskaffenhet och så

framt den bringas i fullständigt skogbeväxt skick, samt ändamålsenlig

skötsel och vård egnas skogen, skulle, efter Komiténs beräkningar, grundmassan

och årliga afkastningen af samtliga skogarne inom länet i framtiden

uppgå:

BESKRIFNING ÖFVER JEMTLANDS LÄN.

81

grundmassan till 14,479,199,700 kubikfot

samt af kastningen:

i mogna eller dugliga träd till 1,241,074 stycken

eller.......................

och i annat virke till

eller tillhopa ...............

120,659,998 kubikfot.

37,232,220 kubikfot

83,427,778 »

De allmänna skogar inom länet, Komitén har att upptaga till särskild

redogörelse, bestå af kronoparker, kronoöfverloppsmark och boställen

tillhörige skogar, af hvilka de två förstnämnda slagen af skogar

af handlas i tabellen Ditt. Dd och boställsskogarne i tabellen Ditt. Ed;

och antagas samtliga allmänna skogarne innehålla:

i skogbärande mark 1,464,600 qvadratref eller 261,536 tunnland och

i grundmassa 768,188,600 kubikfot;

samt nu lemna årlig afkastning till belopp:

i mogna eller dugliga träd af 52,448 stycken eller 1,573,440 kubikfot

och i annat virke af..................................................... 4,828,131 »

eller tillhopa ....................................................................... 6,401,571 kubikfot.

Deraf belöpa sig å kronoparker och kronoöfverloppsmark tillsammans

:

i skogbärande mark 425,200 qvadratref eller 75,929 tunnland och

i grundmassa 193,081,100 kubikfot;

samt årlig afkastning:

i mogna eller dugliga träd af 12,955 stycken eller .. 388,650 kubikfot

och i annat virke af....................................................... 1,220,359 »

eller tillhopa

1,609,009 kubikfot.

Om deremot kronoparkerna och kronoöfverloppsmarken försättas

i så fullständigt skogbeväxt skick, som markens naturliga bördighet

O Ö

medgifver, samt ändamålsenlig skötsel och vård egnas skogen, skulle,

efter Komiténs beräkningar, dessa skogar i framtiden kunna lemna årlig

afkastning till belopp:

n

82

BESKRIFNING ÖFVER JEMTLANDS LÄN.

i mogna eller dugliga träd af 25,512 stycken eller .. 765,360 kubikfot

och i annat virke af...................''.................................. 1,714,974 »

eller tillhopa...........................................................................

2,480,334 kubikfot.

Kronoparkerna ensamt antagas innehålla:

i skogbärande mark 18,200 qvadratref eller 3,250 tunnland och

i grundmassa 11,375,000 kubikfot;

samt nu lemna årlig afkastning till belopp:

i mogna eller dugliga träd af 819 stycken eller ......

..... 24,570 kubikfot

och i annat virke af............................................................

..... 70,222 »

eller tillhopa..............,.........................................................

..... 94,792 kubikfot.

Kronoöfverloppsmarken beräknas innehålla:

i skogbärande mark 407,000 qvadratref eller 72,679

tunnland och

i grundmassa 181,706,100 kubikfot;

samt nu lemna årlig afkastning till belopp:

i mogna eller dugliga träd af 12,136 stycken eller ..

364,080 kubikfot

och i annat virke af...........................................................

1,150,137 »

eller tillhopa...........................................................................

1,514,217 kubikfot.

Boställsskogarne äro beräknåde att innehålla:

i skogbärande mark, 1,039,400 qvadratref eller 185,607 tunnland och

i grundmassa 575,107,500 kubikfot;

samt nu lemna årlig afkastning till belopp:

i mogna eller dugliga träd af 39,493 stycken eller

1,184,790 kubikfot

och i annat virke af.............................................................

3,607,772 »

eller tillhopa....................................................................... 4,792,562 kubikfot.

Under antagande, att bland boställena hvarje helt mantal har att

förse 50 personer med hvad de af skogsprodukter behöfva och att följaktligen,

efter förut uppgifven grund, årliga skogsbehofvet för hvart

mantal utgör 75 mogna eller dugliga träd och 11,750 kubikfot i annat

virke, skulle årliga skogsbehofvet för samtliga boställena belöpa sig till

5,773 stycken eller 173,190 kubikfot mogna eller dugliga träd samt

981,354 kubikfot i annat virke; och om nu från årliga afkastningen från

-

BESKRIFNING ÖFVER JEMTLANDS LÄN.

83

räknas årliga skogsbehofvet, skulle, fastän för några boställen, såsom tabellen

utvisar, afkastningen icke fullt betäcker skogsbehofvet, boställsskogarne

i sin helhet lemna öfverskott i årliga afkastningen till belopp:

i mogna eller dugliga träd af 38,720 stycken eller .. 1,011,600 kubikfot

och i annat virke af............................................................. 2,626,418 »

eller tillhopa ....................................................................... 3,638,018 kubikfot.

Med hänsyn åter till markens naturliga bördighet och under antagande

af skogens ändamålsenliga skötsel och vård, skulle i framtiden

årliga afkastningen af boställsskogarne kunna uppbringas:

i mogna eller dugliga träd till 62,364 stycken eller 1,870,920 kubikfot

och i annat virke till ......................................................... 4,192,247 »

eller tillhopa.......................................................................... 6,063,167 kubikfot.

Såsom följd af hvad nu angående såväl samtlige skogarne i länet

som om ofvanomförmälda allmänna skogar är vordet anfördt, framställer

sig det förhållande, att nuvarande grundmassan å de förra öfverstiger

grundmassan å de sednare med 10,469,275,155 kubikfot, äfvensom att

den afkastning, samtliga skogarne beräknats under närmaste tiden lemna,

öfverskjuter afkastningen af de allmänna skogarne med 712,923 stycken

eller 21,387,690 kubikfot mogna eller dugliga träd ocli 65,856,269 kubikfot

i annat virke; och då detta öfverskott i afkastningen minskas

med skilnaden emellan hela länets och boställenas årliga skogsbehof,

hvilken skilnad belöper sig till 99,350 stycken eller 2,980,500 kubikfot

i mogna eller dugliga träd och 15,487,916 kubikfot i annat virke, utgör

återstoden hvad af enskilde tillhörige eller eljest under enskild vard stående

skogar i länet kan, utan att skogens framgena bestånd äfventyras, anses

årligen'' under närmaste tiden vara för industriela ändamål påräkneligt;

uppgående denna återstod:

i mogna eller dugliga träd till 613,573 stycken eller 18,407,190 kubikfot

och i annat virke till .................................................. 50,368,353 »

eller tillhopa....................................................................... 68,775,543 kubikfot.

Enahanda jemförelse, grundad å förhållandena, sådana de beräknats

84

BESKRIFNING ÖFVER JEMTLANDS LÄN.

kunna framställa sig, i händelse skogsmarken bringas i fullt bevuxet

skick samt skogarne varda ändamålsenligt skötte och vårdade, leder åter

till den slutföljd, att, så framt nemligen årliga skogsbehofvet ej undergår

förändring, af de enskilde tillhörige- eller under enskild vård stående

skogarne i framtiden skulle för industrien årligen vara att påräkna:

i mogna eller dugliga träd 1,053,848 stycken eller 31,615,440 kubikfot.

och i annat virke............................................................. 62,032,641 »

eller tillhopa..................................................................... 93,648,081 kubikfot.

Enligt den af Komitén öfver afverkning och industriel förbrukning

upprättade tabellen Litt. F., har afverkningen inom Jemtlands län under

den period, åren 1863—1868, tabellen afser, ständigt varit i tilltagande.

Den utgjorde under det förstnämnda året 780,815 träd, men

uppgick 1868 till 1,262,363 träd, bestående af sågtimmer, bjelkar och

sparrar. Denna betydliga tillväxt i afverkningen är för hvarje år till

ojemförligt största delen att härleda från sågtimmerträden, af hvilket

slag 1863 afverkats 630,399 och 1868 omkring dubbelt så mycket eller

1,200,359 träd. Afverkningen af bjelkar, beräknad för 1863 till 147,456

träd, har under de två följande åren något stigit, men derefter aftagit,

så att den 1868 nedgått till 60,160 träd. Sparrhygget, som 1863 omfattat

2,960 träd och det sista året af perioden endast 1,844 träd, har

icke under något af de år, hvarom fråga är, hunnit öfver 3,180 träd,

som antagits vara afverkade 1867. Hvad pitprops och dylikt virke beträffar,

har afverkningen inom förevarande län varit så obetydlig, att

Komitén ansett någon beräkning deraf icke lämpligen kunna ifrågakomma.

— Om nu det belopp af 1,262,363 träd, som antagits vara år 1868

inom hela länet för industriela ändamål afverkade, minskas med det

antal träd, 13,847 stycken, som, på sätt vidare kan inhemtas af de öfver

afverkningen af skogseffekter från Kronans skogar in. in. upprättade

tabeller, Litt. Ga och Gb, antagits vara samma år afverkade å ofvanomförmälda

allmänna skogar, med undantag likväl af boställsskogarne,

skulle återstoden, 1,248,516 stycken träd, vara att anse såsom afverkade

85

BESKRIFNING ÖFVER JEMTLANDS LÄN.

å enskilde tillhörige eller under enskild vård stående skogar. Men af dessa

skogar kan, såsom Komitén förut sökt ådagalägga, icke under nuvarande

förhållanden vara för industrien årligen att påräkna mera i moget eller

dugligt virke än 613,573 träd; och torde såsom slutföljd häraf framgå,

att under år 1868 öfver af verkning å samma skogar egt rum till belopp

af omkring 630,000 träd; hvarvid ock bör tilläggas, att äfven inom

ifrågavarande län afverkuingen under förra delen af år 1869 visat sådan

benägenhet för ytterligare tillväxt, att förbättrad ställning i berörda

hänseende för det året ingalunda är att emotse.

Enahanda beräkning i afseende å de ofvanomförmälda allmänna

skogarne inom länet utfaller så, att de ej kunna anses hafva under sednare

tiden varit anlitadé mera, än de med hänsyn till skogens framtida

bestånd medgifvit, utan skulle de år 1868 kunnat tåla en afverkning

af omkring 30,000 träd utöfver det belopp, hvartill den antagits då hafva

uppgått.

Efter nu anförda grunder skulle, för hela länet räknaclt, öfverafverkningen

1868 belöpt sig till omkring 600,000 träd.

Gefleborgs län.

Enligt Landtmäterikontorets uppgifter — tabellen Litt. Be —- jemte

andra upplysningar, som Komitén förskaffat sig, innehåller detta län

59,300 mantal säteri- och frälsehemman, 2,017,900 mantal skattehemman,

58,500 mantal boställen och 38,700 mantal kronohemman eller tillhopa

2,174,400 mantal, deruti dock icke inbegripen den i åberopade tabellen

icke upptagna del af Orsa socken i Stora Kopparbergs län, som genom

Kongl. Brefvet den 13 November 1863 blifvit förlagd till Loos socken

af ifrågavarande län och ännu ej undergått storskifte eller afvittring;

och utgöres länet för öfrigt af kronoöfverloppsmark, deraf en del numera

öfvergått till kronoparker, samt en rekognitionsskog och en

sockenallmänning.

86

BESKRIFNING ÖFVER GEFLEBORGS LÄN.

Vidden af hela länet, äfven omfattande förenämnda särskildt tillagda

del, beräknas till 21,926,534 qvadratref eller omkring 169 qvadratmil,

deraf belöpa sig på säteri- och frälsehemman 1,049,712 qvadratref, skattehemman

17,714,818 eller, med tillägg af rekognitionsskogen och sockenallmänningen,

18,236,886 qvadratref, boställen 469,205 qvadratref, kronohemman

803,918 qvadratref, krono-öfverloppsmark 308,413 qvadratref

samt oafvittrad mark, bestående af omförmålda del af Orsa socken,

1,058,400 qvadratref; och hänföras af hela arealen 1,938,217 qvadratref

till inrösningsjord, 4,127,271 qvadratref till impedimenter, bestående af

sjöar, berg, mossar, myror och andra för skogsbörd otjenliga marker,

samt återstoden, 15,861,046 qvadratref, motsvarande 2,832,330 tunnland,

till skogbärande mark, hvilken följaktligen utgör omkring % af länet.

Af de tvenne provinser, förevarande län omfattar, framställer sig

den ena, Helsingland, till hufvudsaklig del såsom ett starkt kuperadt

skogsland, der likväl i de ansenliga floddalarne odlingen gjort jemförelsevis

högst betydande framsteg, likasom nedåt kusten, hvarest landet på

en sträckning af omkring en å två mil från hafvet visar sig mera såsom

slättland. Utmed kusten företer skogsmarken mindre grad af växtlighet,

äfvensom skogarne der i allmänhet äro alltför hårclt anlitade, så att

skogsbrist i en och annan socken redan inträdt och i åtskilliga andra

synes snart nog vara att befara. Inåt landet deremot tilltaga skogarne

i växtlighet och hinna, särdeles i de nordligare delarne af provinsen,

en utveckling, som, både hvad de enskilda träden och skogens slutenhet

beträffar, ställer Helsingland främst bland de norrländska provinserna.

Af de trädslag, nästan uteslutande tall och gran, som, i blandning om

hvarandra, här förekomma, är det förra öfvervägande. Hvarken till sin

naturbildning eller i afseende å skogarnes beskaffenhet skilja sig de nordliga

delarne af Gestrikland i någon väsentligare mån från södra Helsingland;

men från och med mellersta delen af Gestrikland öfvergår denna

provins småningom till fullkomligt slättland med någorlunda gotl tillgång

på skog i de inåt landet belägna socknarne, men ringa i kust

-

BESKRIFNING ÖFVER GEFLEBORGS LÄN.

87

socknarne. Bruks- och bergverksrörelsen, som inom Gestrikland af ålder

haft en omfattande utsträckning, tager betydligt af provinsens skogstillgångar

i anspråk för kolning. Flerstädes bedrifves emellertid äfven

afverkning för expoid; och utmed floddalarne inom hela länet och öfverhufvud

i de trakter, der skogen utan svårighet kunnat åtkommas, har

någon tid afverkningen fortgått i en omfattning, som icke synes hafva

varit af omtankan för skogens framgena bestånd förestafvad, helst under

sednaste tiden hygget sträckt sig jemväl till träd af mindre dimensioner.

Bland de sätt, hvarigenom skogarne inom Gefleborgs län blifvit medtagne,

må för öfrigt här, likasom vid beskrifningen af de öfriga norrländska

länen, nämnas skogseldar, ehuru något mindre framstående,

hvarförutom svedjande förekommit mera allmänt, än att det här kan

med tystnad förbigås, hvarvid likväl bör tilläggas, att det å sednare

tiden ej obetydligt aftagit.

Såsom vidare kan inhemtas af den för närmare redogörelse angående

samtlige skogarne inom länet af Komitén upprättade tabell Lått. Ce, antages

den högsta tillgång i grundmassa, som inom någon kommun i

medeltal förekommer, utgöra 700 kubikfot på qvadratrefven, motsvarande

omkring 39'' famnar, efter 100 kubikfot fast mått per famn, på hvarje

tunnland och den lägsta 285 kubikfot på qvadratrefven eller vid pass

16 famnar på tunnlandet. Den förra beräkningsgrunden är af Komitén

följd i afseende å 4 af länets kommuner. Men för flertalet af de öfriga

kommunerna är tillgången beräknad efter 429 kubikfot på qvadratrefven

eller omkring 24 famnar på tunnlandet. I öfverensstämmelse härmed

belöper sig nuvarande grundmassan för hela länet till 8,250,354,831

kubikfot.

o

Årliga af ka st/p,ing en har Komitén funnit böra beräknas efter 0,060

träd på qvadratrefven eller omkring ett träd på 3 tunnland inom de

skogrikaste kommunerna och 0,018 träd på qvadratrefven eller omkring

ett träd på 10 tunnland inom de kommuner, som hafva minsta tillgång

på skog, samt efter 0,030 träd på qvadratrefven eller omkring ett träd

-

88

BESKRIFNING ÖFVER GEFLEBORGS LÄN.

på 6 tunnland inom de flesta återstående kommunerna. Medelomdrefstiden,

beräknad efter en tid af 170 år för mogna träd om minst 8,3 tum

i diameter på ett afstånd af 16 fot från roten och 50 år i fråga om

annat för industrien mindre värdefullt, men för ortens behof användbart

virke, antages sålunda utgöra 110 år. Efter dessa grunder och

med beräkning af 30 kubikfot på hvarje träd skulle samtliga skogarne

i länet under närmaste tiden lemna årlig afkastning till belopp:

i mogna eller dugliga träd af 640,706 stycken eller 19,221,180 kubikfot

och i annat virke af........................................................ 55,782,046 »

eller tillhopa .................................................................... 75,003,226 kubikfot.

Om det antages, att hvarje person inom länet till sin nödtorft årligen

behöfver i mogna träd 45 kubikfot eller lVa träd och i annat

virke 235 kubikfot, skulle, derest länets folkmängd beräknas, såsom den

af Statistiska Central-Byrån för år 1868 uppgifvits, till 145,701 personer,

hela länets årliga skogsbehof belöpa sig:

i mogna eller dugliga träd till 218,550 stycken eller 6,556,500 kubikfot

och i annat virke till .................................................... 34,239,735 »

eller tillhopa ''................................................................. 40,796,235 kubikfot.

I enlighet härmed och sedan de kommuner, deribland länets

städer, för hvilka, efter Komiténs beräkningar, årliga afkastningen ej är

för husbehof tillräcklig, fått bristen från andra kommuner fylld, skulle

samtlige skogarne inom länet lemna årligt öfverskott i afkastningen till

belopp:

i mogna eller dugliga träd af 422,156 stycken eller 12,664,680 kubikfot

och i annat virke af ...................................................... 21,542,311 »

ell r tillhopa ........................................................................ 34,206,991 kubikfot.

För den händelse åter marken komme att bringas i så fullständigt

skogbeväxt skick, som dess naturliga beskaffenhet medgifver, samt ändamålsenlig

skötsel och vård egnas skogen, har Komitén, såsom tabellen

närmare utvisar, ansett grundmassan och den årliga afkastningen af

• samtliga skogarne i framtiden kunna uppbringas:

BESKRIFNING ÖFVER GEFLEBORGS LÅN.

89

grundmassan till 13,973,446, 940 kubikfot

och afkastningen:

i mogna eller dugliga träd till 1,411,618 stycken eller 42,348,540 kubikfot

och i annat virke till............................................ 84,682,796 »

eller tillhopa.................................................................... 127,031,336 kubikfot.

De allmänna skogar inom länet, för hvilka Komitén har att afgifva

särskild utredning, utgöras af kronoparker, öfverloppsmark och skogar,

som höra till boställen. Samtliga dessa skogar, af hvilka de två förstnämnde

slagen äro för närmare redogörelse upptagne i tabellen Litt.

De och boställsskogarne i tabellen Litt. Ee, antagas tillhopa innehålla:

i skogbärande mark 915,242 qvadratfot eller 163,436 tunnland och

i grundmassa 472,222,791 kubikfot;

samt nu lemna årlig afkastning till belopp:

i mogna eller dugliga träd af 38,152 stycken eller 1,144,560 kubikfot

och i annat virke af........................................................... 3,148,374 »

eller tillhopa.......................................................................... 4,292,934 kubikfot.

Häraf belöpa sig å kronoparker och öfverloppsmark tillsammans:

i skogbärande mark 586,542 qvadratref eller 104,740 tunnland ocli

i grundmassa 302,774,291 kubikfot;

samt årlig afkastning till belopp:

i mogna eller dugliga träd af 25,118 stycken eller... 753,540 kubikfot

och i annat virke af............................................................ 1,998,954 »

eller tillhopa....................................................................... 2,752,494 kubikfot.

I framtiden åter skulle, under enahanda antaganden, som i fråga

om samtliga skogarne inom länet, på sätt ofvan förmäles, äro lagde till

grund för beräkning, kronoparkerna och öfverloppsmarken tillhopa kunna

lemna årlig afkastning till belopp:

i mogna eller dugliga träd af 52,202 stycken eller 1,566,060 kubikfot

och i annat virke af...........................................................v 3,131,608 »

eller tillhopa ........................................................................ 4,697,668 kubikfot.

12

90

BESKRIFNING ÖFVER GEFLEBORGS LÄN.

Kronoparkerna ensamt antagas innehålla:''

i skogbärande mark 197,342 qvadratref eller 35,240 tunnland och

i grundmassa 131,526,291 kubikfot;

samt nu lemna årlig afkastning till belopp:

i mogna eller dugliga träd af 11,107 stycken eller 3o3,210 knbikfot

och i annat virke af............................................................. 862,484 »

eller tillhopa........................................................................... 1,195,694 kubikfot.

Öfverloppsmarken beräknas innehålla:

i skogbärande mark 389,200 qvadratref eller 69,500 tunnland och

i grundmassa 171,248,000 kubikfot;

samt nu lemna årlig afkastning till belopp:

i mogna eller dugliga träd af 14,011 stycken eller 420,330 kubikfot

och i annat virke af.......................................................... 1,136,470 »

eller tillhopa......................................................................... 1,556,800 kubikfot.

Boställsskogarne äro beräknade att innehålla:

i skogbärande mark 328,700 qvadratref eller 58,696 tunnland och

i grundmassa 169,448,500 kubikfot;

samt nu lemna årlig afkastning till belopp:

i mogna eller dugliga träd af 13,034 stycken eller 391,020 kubikfot

och i annat virke af.............................................................. 1,149,420 »

eller tillhopa.......................................................................... 1,540,440 kubikfot.

Under antagande, att hvarje helt mantal har att förse ett antal af

50 personer med hvad de i skogsförnödenheter behöfva, belöper sig

efter förut uppgifven beräkningsgrund årliga skogsbehofvet för hvarje

mantal till 75 mogna eller dugliga träd och 11,750 kubikfot i annat

virke eller för alla boställena till 4,387 stycken eller 131,610 kubikfot

mogna eller dugliga träd och 687,375 kubikfot i annat virke; och då

dessa belopp afräknas från årliga afkastningen, skulle, fastän för en del

boställen årliga skogsbehofvet öfverstiger afkastningen, boställsskogarne,

för hela länet iäknadt, lemna årligt öfverskott till belopp:

BESKRIFNING ÖFVER GEFLEBORGS LÅN.

91

i mogna eller dugliga träd af 8,647 stycken eller 259,410 kubikfot

och i annat virke af............................................................... 462,045 »

eller tillhopa............................................................................. 721,455 kubikfot.

Om deremot boställsskogarne uppbringas i så godt skick, som markens

naturliga bördighet medgifver, samt egnas ändamålsenlig skötsel

och vård, skulle de i framtiden kunna lemna årlig afkastning till belopp:

i mogna eller dugliga träd af 29,583 stycken eller 887,490 kubikfot

och i annat virke af........................................................... 1,748,032 »

eller tillhopa............................................................................ 2,635,522 kubikfot.

Vid jemförelse i åsyftad riktning af nu anförde förhållanden gifva

dessa vid handen, dels att samtliga skogarne hafva 7,778,132,040 kubikfot

mera i grundmassa än de ofvannämnde allmänna skogarne, dels ock

att den afkastning, samtlige skogarne antagits under den närmaste tiden

lemna, öfverskjuter afkastningen af de allmänna skogarne med 602,554

stycken eller 18,076,620 kubikfot mogna eller dugliga träd och 52,633,672

kubikfot annat virke; och då från detta öfverskott afräknas det. belopp

af 214,163 stycken eller 6,424,890 kubikfot mogna eller dugliga träd

och 33,552,360 kubikfot annat virke, hvarmed hela länets årliga skogsbehof

öfverstiger hvad i sådant hänseende blifvit för boställena beräknadt,

skulle de enskilde tillhörige eller eljest under enskild vard stående

skogarne, utan fara för skogens framgena bestånd, årligen under närmaste

tiden kunna för industriela ändamål lemna:

i mogna eller dugliga träd 388,391 stycken eller 11,651,730 kubikfot

och i annat virke............................................................... 19,081,312 »

eller tillhopa .......................................................................... 30,733,042 kubikfot.

Härvid har Komitén trott sig böra göra den erinran, att, fastän

Komitén icke förbisett, hurusom en betydlig del af den afkastning, skogarne

i Gestrikland utöfver det personliga behofvet lemna, stannar inom

provinsen, ity att den användes till kolning för bruks- och bergsrörelsen,

som der intager ett framstående rum, Komitén dock, i betraktande

deraf, att samma afkastning likväl medelbarligen kommer industrien

92

BESKRIFNING ÖFVER GEFLEBORGS LÄN.

tillgodo, funnit anmärkta förhållandet icke höra föranleda till annan afvikelse

från de grunder, Komitén vid beräkningen af skogstillgångarne

i allmänhet följt, än att, då skog, som är afsedd för kolning vanligen

ställes på kortare omdrefstid, afkastningen af högskogen inom Gestrikland

beräknats något lägre, än eljest skulle hafva skett.

Under antagande, att skogsmarken bringas i så godt skick, som

möjligen kan åstadkommas, äfvensom att skogen ändamålsenligen skötes

och vårdas, skulle, derest tillika förutsättes, att årliga skogsbehofvet

förblifver oförändradt, det belopp, som af enskilde tillhörige eller under

enskild vård stående skogar i framtiden kan vara för industrien årligen

att påräkna, uppgå:

i mogna eller dugliga träd till -1,115,670 stycken eller 33,470,100 kubikfot

och i annat virke till........................................................ 46,250,796 »

eller tillhopa ................................................................. 79,720,896 kubikfot.

Af den öfver afverkning och industriel förbrukning upprättade tabellen,

Litt. F., framgår, i fråga om hushållningen sednare tiden med

skogarne inom förevarande län, att afverkningen, då den beräknas efter

antalet sågtimmer, bjelkar och sparrar sammanlagdt, under den period

af sex år, tabellen omfattar, årligen stigit, så att den från 1863, då

688,035 träd afverkats, år 1868 uppgått till 903,460 träd. Äfvenså har

afverkningen af sågtimmerträd, beräknad för år 1863 till 634,949 och

för år 1868 till 878,664 träd, med hvarje år tilltagit; hvaremot afverkningen

af bjelkar, som 1863 belöpte sig till 51,396 träd och under de

tva följande åren något tilltog, derefter årligen minskats, så att den

1868 utgjorde endast 17,205 stycken. Sparrhygget, varierande emellan

1,690 träd, som beräknats afverkade 1863, och 7,591 träd, hvartill afverkningen

för 1868 antagits uppgå, har således något ökats. Hvad

pitprops, årämnen och dylikt mindre värdefullt virke beträffar, har afverkningen,

som 1863 belöpte sig till 3,500 träd och under de två följande

åren visade sig i aftagande, derefter åter stigit, under åren 1866

och 1867 obetydligt men 1868 ända till 75,700 träd, deraf 71,791 stycken

''BESKRIFNING ÖFVER GEFLEBORGS LÄN. 9§

antagits utgöra pitprops. — På sätt de öfver afverkningen af skoo-seffekter

å Kronans skogar uppgjorda tabeller, Litt. Ga ocli G b, närmare

utvisa, är af Komitén antaget, att å ofvannämnde allmänna skogar, med

undantag likväl af boställsskogarna, under år 1868 afverkats tillhopa

17,655 träd; och om nu detta belopp afräknas från det antal, 903,460

stycken träd, bestående af sågtimmer, bjelkar och sparrar, som antagits

vara inom hela länet för industriela ändamål samma år afverkade, skulle

återstående 885,805 träd vara att anse såsom afverkade å enskilde tillhörige

eller under enskild värd stående skogar; men det belopp, som, efter

Komiténs beräkningar, under närvarande förhållanden kan af dessa skogar

för industrien årligen påräknas i moget eller dugligt virke, uppgår

icke till mera än 388,391 träd, af hvilka förhållanden synes vara att

sluta, det öfverafverkning å samma skogar under år 1868 egt ruin till

belopp af nära 500,000 träd; och torde, att döma efter de uppgifter

för en del af 1869, som Komitén fått emottaga, öfverafverkningen för

det året komma att visa sig vida större.

De ofvanomförmälda allmänna skogarne inom länet synas deremot

icke under sednare tiden hafva varit utsatte för öfverafverkning, utan

skulle, efter de grunder, Komitén tillämpat, desamma under år 1868

kunnat tåla en afverknifig af omkring 16,000 träd utöfver det belopp,

som befunnits då hafva blifvit der afverkadt.

För hela länet räknadt uppgår, i öfverensstämmelse med hvad nu är

anfördt, öfverafverkningen för 1868 till omkring 480,000 träd.

hör beredande af lättnad vid öfversigten af skogsfö r h ål lande na rö-Sammamh

rande hela Norrland och befordrande af tillfälle till anställande af jern- öfver hel

förelse emellan de särskilda länen har Komitén i tabellerna Litt. Bf,

Cf, Df och Ef sammanfört arealuppgifterna och resultatet, för hvarje

län, af de aproximativa beräkningar, Komitén, såsom ofvan är anfördt,

94

SAMMANDRAG ÖFVER HELA NORRLAND.

i afseende å de norrländska skogarnes grundmassa och afkastning

anställt.

Under iakttagande i fråga om den förstnämnde af dessa tabeller ej

mindre deraf, att den icke omfattar den del af Orsa socken, som under

sednare tiden blifvit från Stora Kopparbergs län förlagd till Gefleborgs

län, än äfven af de grunder, Komitén, såsom förut är anfördt, ansett sig

böra följa vid beräkningen af impedimenter inom Jemtlands län, skulle

den skogbärande marken inom Norrland omfatta en vidd af 110,441,979

qvadratref, motsvarande 19,721,782 tunnland.

Nuvarande grundmassan å denna skogsmark är beräknad till

51,398,348,328 qvadratref samt ärliga af kastningen:

i mogna eller dugliga träd 3,274,000 stycken eller 98,220,000 kubikfot

och i annat virke till ..................................................... 316,578,874 »_

eller tillhopa ..................................................................... 414,798,874 kubikfot.

Årliga skogsbehofvet för hela Norrland antages utgöra:

i mogna eller dugliga träd 767,729 stycken eller 23,031,870 kubikfot

samt i annat virke ................................................ 123,578,060 »_

eller tillhopa........................................................................ 246,609,930 kubikfot.

Och sedan från afkastningen afräknats hvad för ortens behof af

skogsprodukter erfordras, belöper sig arliga öfver skottet:

i mogna eller dugliga träd till 2,506,271 stycken eller 75,188,130 kubikfot

samt i annat virke till........................................... 193,000,814 ”

eller tillhopa........................................................................ 268,188,944 kubikfot.

Detta betydliga öfverskott i afkastningen, så vidt den icke omfattar

de såsom mogna eller dugliga upptagna träden, utan afser annat viike,

påkallar den erinran eller förklaring, att icke på långt när allt detta

virke kan antagas komma industrien till godo. Till någon del häiflytande

från den medelomdrefstid, som för en ordnad skogshushållning al

Komitén beräknats, har samma öfverskott sin egentliga grund i den

naturens sjelfgallring, som uti hvarje skog oafbrutet fortgår, dervid

• yttrande sig dels genom öfvermogna eller förtorkade träd, som af sig

SAMMANDRAG ÖFVER HELA NORRLAND.

95

sjelfva kullstörta och förmultna, samt dels i mera tillfälliga former,

såsom då snötryck, storm, skogseld med mera sådant verkar att minska

ståndskogens grundmassa; hvarförutom här ej må förbises, att en icke

ringa del af det virke, som kunde och borde medelst hjelpgallring uttagas

eller vid timmerafverkning öfverblifver, till följd af de svårigheter,

som mångenstädes i mera aflägsna bygder äro med framforslingen förenade,

icke med fördel kan användas, utan af denna orsak måste i skogen

qvarlemnas; och af det öfriga åtgår antagligen en stor del för kolning,

tjärubränning, tillverkning af de kärl, som dervid ifrågakomma,

och andra dylika behof, så att hvad derefter må för industrien återstå

till export torde vara af jemförelsevis mindre betydenhet.

I framtiden skulle, om marken bringas i fullt bevuxet skick samt

ändamålsenlig skötsel och vård egnas skogen, grundmassan och årliga

afkastningen af samtliga skogarne, enligt Komiténs beräkningar, uppgå:

grundmassan till 74,727,715,820 kubikfot;

samt afkastningen:

i mogna eller dugliga träd till 6,581,548 stycken eller 197,446,440 kubikfot

och i annat virke till ..................................................... 407,375,948 »

eller tillhopa ........................................................................... 604,822,388 kubikfot.

De allmänna skogar inom Norrland, för hvilka Komitén afgifvit särskild

redogörelse, äro sammanförde i tabellerna Litt. Df och Ef, af

hvilka den sednare afser boställsskogarne samt den förre kronoparker,

öfverloppsmark och privilegierade stockfångstskogar.

Samtliga dessa skogar antagas omfatta en areal af tillhopa 31,732,563

qvadratref, motsvarande 5,666,529 tunnland, i. skogbärande mark samt

nu innehålla en grundmassa af 13,181,921,966 kubikfot och lemna ärlig

afkastning till belopp:

i mogna eller dugliga träd af 762,509 stycken eller 22,875,270 kubikfot

och i annat virke af........................................................... 76,604,645 »

eller tillhopa ........................................................................... 99,479,915 kubikfot.

Häraf belöpa sig å kronoparker och öfverloppsmark tillsammans:

96

SAMMANDRAG ÖFVER HELA NORRLAND.

i skogbärande mark 27,590,520 qvadratref eller 4,926,878 tunnland;

i grundmassa 10,999,450,650 kubikfot

samt årlig afkastning till belopp:

i mogna eller dugliga träd af 618,265 stycken eller 18,547,950 kubikfot

och i annat virke af........................................................... 63,438,505 »

eller tillhopa ......................................................................... 81,986,455 kubikfot.

Men uppbringade i enlighet med ofvanomförmälda antaganden, skulle

dessa sistnämnda tvenne slag af skogar i framtiden kunna lemna årlig

afkastning till belopp:

i mogna eller dugliga träd af 1,318,823 stycken eller 39,564,690 kubikfot

och i annat virke af ........................................................ 77,921,051 »

eller tillhopa .................................................................... 117,485,741 kubikfot.

Kronoparkerna ensamt, beräknade att omfatta jemväl sådan mark,

som ännu endast är ifrågasatt att dertill användas, antagas innehålla:

i skogbärande mark 2,870,445 qvadratref eller 512,579 tunnland och

i grundmassa 1,348,287,515 qvadratref;

samt för närvarande lemna årlig afkastning till belopp:

i mogna eller dugliga träd af 89,929 stycken eller 2,487,870 kubikfot

och i annat virke af......................................................... 7,994,113 »

eller tillhopa ..................................................................... 10,481,983 kubikfot,

0fverloppsniarkerna, derunder inbegripits äfven de skogsområden,

som efter afvittringens slut antagligen komma att såsom Kronans tillhörighet

öfverblifva, beräknas innehålla:

i skogbärande mark 24,720,075 qvadratref eller 4,414,299 tunnland och

i grundmassa 9,651,163,135 kubikfot;

samt nu lemna årlig afkastning till belopp:

i mogna eller dugliga träd af 535,336 stycken eller 16,060,080 kubikfot

och i annat virke af.......................................................... 55,444,392 »

eller tillhopa........................................................................... 71,504,472 kubikfot,

De privilegierade stockfängstskocjarne, beräknade att omfatta icke allenast

den mark, som genom laga kraft egande beslut redan blifvit till

SAMMANDRAG ÖFVER HELA NORRLAND.

97

sågverk i ersättning för beviljad stockfångst anslagen, utan ock skogsområden,

som synas vara för sådant ändamål ytterligare erforderlige,

antagas innehålla:

i ^kogbärande mark 2,525,234 qvadratref eller 450,934 tunnland och

i grundmassa 1,236,889,208 kubikfot;

samt.nu lemna årlig afkastning till belopp:

i mogna eller dugliga träd af 79,970 stycken eller 2,399,100 kubikfot

och i annat virke af.............................................................. 7,160,526 »

eller tillhopa......................................................................... 9,559,626 kubikfot.

Af de 44 sågverk, till hvilka dessa 79,970 träd utgå, äro 16 belägna

i Norrbottens län, 23 i Westerbottens samt återstående 5 i WesterNor

rlands län; och utgör den afgift, som för samma stockfångst i stubbören

eller skogsränta till statsverket erlägges, tillhopa 7,833 rdr 74 öre

eller i medeltal omkring 9,8 öre för hvarje träd, allt på sätt närmare

kan inhemtas af den inom Komitén, på grund af inkomna uppgifter

upprättade, under Litt. L. bifogade tablå, der omförmälda jemte andra

förhållanden rörande hvarje sågverk för sig finnas fullständigt upptagne.

1 framtiden skulle, efter Komiténs beräkning, de privilegierade stockfångstskogarne,

om de blefvo försatte i fullt bevuxet skick samt egnade

ändamålsenlig skötsel och vård, kunna lemna årlig afkastning till belopp:

i mogna eller dugliga träd af 133,029 stycken eller 3,990,870 kubikfot

och i annat virke af............................................................ 8,151,355 »

eller tillhopa ......................................................................... 12,142,225 kubikfot.

Boställsskogarne beräknas innehålla:

i skogbärande mark 1,816,809 qvadratref eller 324,430 tunnland och

i grundmassa 945,582,108 kubikfot;

samt nu lemna årlig afkastning till belopp:

i mogna eller dugliga träd af 64,274 stycken eller 1,928,220 kubikfot

och i annat virke af............................................................ 6,005,614 »

eller tillhopa.............................................................................. 7,933,834 kubikfot.

Boställenas drligä skogsbehof antages utgöra:

13

»8

SAMMANDRAG ÖFVER HELA NORRLAND.

i mogna eller dugliga träd 16,067 stycken eller......... 482,010 kubikfot

och i annat virke............................. 2,626,970 »

eller tillhopa........................................................................... 3,108,980 kubikfot.

Det öfverskott i årliga afkastningen, hoställsskogarne för närvarande

lemna, belöper sig sålunda:

i mogna eller dugliga träd till 48,207 stycken eller 1,446,210 kubikfot.

och i annat virke till .............................................. 3,378,644 »

eller tillhopa.......................,................................................... 4,824,854 kubikfot.

Fullt skogbeväxta samt egnade ändamålsenlig skötsel och vård, skulle

deremot hoställsskogarne i framtiden kunna afkasta:

i mogna eller dugliga träd 118,493 stycken eller 3,554,790 kubikfot

och i annat virke................................................... 7,598,772 »

eller tillhopa........................................................................ 11,153,562 kubikfot.

Vid jemförelse af nu omförmälda förhållanden emellan samtlige

skogar inom Norrland, å ena sidan, och ofvanberörde allmänna skogar,

å den andra, befinnes, att nuvarande grundmassan å de förra öfverstiger

grundmassan å de sednare med 38,216,426,362 kubikfot, äfvensom att

den årliga afkastning, samtliga skogarne beräknats under närmaste tiden

lemna, öfverskjuter afkastningen af de allmänna skogarne med 2,511,500

stycken eller 75,344,730 kubikfot mogna eller dugliga träd och 239,974,229

kubikfot i annat virke; och då detta öfverskott i afkastningen minskas

med skilnaden emellan hela Norrlands och boställenas årliga skogsbehof,

hvilken skilnad belöper sig till 751,662 stycken eller 22,549,860 kubikfot,

i mogna eller dugliga träd och 120,951,090 kubikfot annat virke,

skulle återstoden utgöra hvad af enskilde tillhörige eller under enskild

vård stående skogar i de norrländska länen kan, utan att skogens fratngena

bestånd äfventyras, anses årligen under den närmaste tiden vara

för industriela ändamål påräkneligt; belöpande sig samma återstod:

i mogna eller dugliga träd till 1,759'',838 stycken eller 52,794,870 kubikfot

och i annat virke till...................................................... 119,023,139 »

eller tillhopa

171,818,009 kubikfot.

SAMMANDRAG ÖFVER HELA NORRLAND.

99

Om åter skogsmarken försättes i fullständigt skogbeväxt skick samt

ändamålsenlig skötsel och vård kommer skogen till del, skulle, under

antagande tillika, att det beräknade årliga skogsbeliofvet förblifver oförändradt,

det belopp af de enskilde tillhörige eller under enskild vård

stående skogarnes afkastning, som i framtiden kunde vara för industrien

årligen att påräkna, uppgå

i mogna eller dugliga träd till 4,259,541 stycken eller 127,786,230 kubikfot

och i annat virke till ........................................................ 192,753,680 »

eller tillhopa .................................................................... 320,539,910 kubikfot.

Såsom tabellen Litt. F. närmare utvisar, är den industriela förbrukningen

af sågtimmer, bjelkar och sparrar inom hela Norrland för år

1863 beräknad till 3,880,531 träd. Den befinnes derefter hafva år från

år, med undantag af 1866, då den något obetydligt minskades, varit i

tilltagande, så att den 1868 uppgick till 5,282,962 träd; och då från

detta belopp afräknas det antal träd, 472,534 stycken, som, enligt de

öfver afverkningen å kronoskogarne upprättade tabellerna Litt. Ga och

G b, beräknats nyssnämnda år vara afverkade å ofvanomförmälda allmänna

skogar, boställsskogarne dock undantagne, skulle återstoden,

4,810,428 träd, vara att anse såsom afverkad å enskilde tillhörige eller

under enskild vård stående skogar. Det belopp, som antagits under närmaste

tiden vara af dessa skogar för industrien årligen att påräkna i

mogna eller dugliga träd, uppgår likväl icke till mer än 1,759,838 träd;

hvadan öfver af verkning å samma skogar år 1868 skulle hafva egt rum

till belopp af något mer än 3,050,000 träd.

Förberörde allmänna skogar hafva deremot, enligt Komiténs beräkningar,

1868 kunnat tåla en afverkning af nära 290,000. träd utöfver

hvad å dem blifvit afverkadt.

Den behållning, sistberörda skogar under sednare tiden lemnat, har

varit ganska oansenlig. På sätt närmare kan inhemtas af det under

Litt Ha bilagda, på grund af inkomna uppgifter upprättade sammandrag

öfver inkomsterna från och utgifterna för förvaltningen af Kronans

100

SAMMANDRAG ÖFVER HELA NORRLAND.

skogar i Norrland under åren 1866, 1867 och 1868, belöpte sig nemligen

behållningen för det förstnämnda året till allenast 2,550 rdr 98

öre samt 1868 till 12,642 rdr 43 öre, och för år 1867 öfverstego utgifterna

inkomsterna med 14,039 rdr 54 öre, så att följaktligen behållningen

för de tre åren i medeltal icke uppgått till mera än omkring

380 riksdaler.

Så framt åter de förslag godkännas, hvilka af Komitén i sednare

afdelningar af detta underdåniga betänkande blifvit framställde till ordnande

af hushållningen med Kronans skogar, skulle, efter de af Komitén

på grund af dessa förslag uppgjorda, i tabellen Litt. Hb utförligt upptagna

beräkningar öfver inkomster och utgifter, samma skogar redan

under den närmaste tiden och oaktadt bland utgifterna, till hufvudsakligaste

delen utgörande den aflöning, som, enligt Komiténs förslag, skulle

tillkomma skogsstatens tjensteman och betjente, derutöfver upptagits

kostnader för skogskultur och andra ändamål till belopp af mer

än 30,000 rdr årligen, som icke vid uppgörandet af ofvanberörda

sammandrag, Litt. Ha, tagits i beräkning, lemna årlig behållning af

172,701 rdr.

1 öfverensstämmelse med hvad ofvan nämndt är om den öfverafverkning,

för hvilken de enskilda skogarne varit utsatte, och det öfverskott

i afkastning, de allmänna skogarne antagits lemna, skulle, för hela

Norrland räknadt, öfver af verkning en 1868 hafva uppgått till omkring

2,760,000 träd, deraf belöpa: å Norrbottens län 200,000, å Westerbottens

län 600,000, å Wester-Norrlands län 880,000, å Jemtlands län 600,000

och å Gefleborgs län 480,000 träd.

101

NORRLÄNDSKA SKOGSFÖRÖDELSEN.

Genom deri skildring, Komitén nu lernnat rörande de norrländska Om den

skogarne, förmenar Komitén sig hafva ådagalagt, hurusom dessa skogar

ingalunda äro i det skick, att de kunna allt framgent tåla den år från ödelsen.

år ökade afverkning, som sednare tiden egt rum. .Lika uppenbart är

ock, att den misshushållning, för hvilken skogarne varit utsatte, måste,

om den får fortgå, förr eller sednare medföra allmän skogsbrist. De

bekymmer för framtiden, detta tillstånd är egnadt att ingifva, mana till

de kraftigaste ansträngningar att, medan tid ännu är, söka förebygga

den hotande faran. För en hvar, som vill taga i allvarligt betraktande

den betydelse, skogarne ega, framställa sig sjelfmant de vådor, det rådande

slöseriet med skogstillgången kan medföra, icke allenast för sjelfva

den landsända, hvarom egentligen nu endast är fråga, utan för hela

fäderneslandet, hvaraf Norrland utgör en så betydlig del och, med afseende

å de resurser, det onekligen inom sig eger att, der dessa

varda rätt vårdade och tillgodogjorda, befordra och höja nationalrikedomen,

bildar en så vigtig beståndsdel. Äfven i de af naturen mest

gynnade länder äro skogsprodukter oumbärliga för tillfredsställande af

de fysiska behofven, och för Norrland med dess hårda klimat utgör tillräcklig

mängd af denna vara till bränsle och bygnadsämnen nästan första

vilkoret för landets beboelighet. Dessutom erfordi’as för våra hufvudsakliga

näringar, såsom landtbruket, bergshandteringen, skeppsfarten och

isynnerhet sågverksrörelsen, tillgång på skog, hvaraf jemväl åtskilliga

andra industrigrenar i mer eller mindre mån äro beroende; och bland

de effekter, som hitintills kunnat från Sverige föras till täflan på verldsmax-knaden,

intaga skogsalster från Norrland ett af de mest framstående

102

NORRLÄNDSKA SKOGSFÖRÖDELSEN.

rummen. Men jemväl med hänsyn uteslutande till de yttre vilkor, af

hvilka landets egen förmåga att uppehålla och utveckla den kultur,

hvaraf det är mägtigt, omedelbarligen beror, har skogen en vigtig betydelse,

såsom ett nödvändigt skyddsmedel för vegetationen. De på

sakkunskap grundade omdömen, som af utmärkte vetenskapsmän afgifvits

om det fördelaktiga inflytande, skogarne utöfva i fråga om reglerandet

af nederbörden och vattentillgången samt öfverhufvud i fråga om motverkande

af temperaturens ytterligheter, synas alltför ofta hafva vunnit

bekräftelse af erfarenheten, att någon ovisshet derom ännu skulle kunna

ega rum. Särskildt hvad Norrland beträffar, vittna derom de trakter,

som utan skydd af skog ligga blottade för de skarpa fjellvindarne, hvilka,

der de få fritt tillträde, nästan omintetgöra hvarje försök till odling —

något, som skulle inträffa, äfven om jordmånen i sig sjelf vore af tjenligaste

art. Att vidare här framhålla och utveckla den bestämmelse,

skogen fått af naturen sig anvisad, samt ådagalägga nödvändigheten af

att söka förebygga de olyckor, misshushållning med skogen har till följd,

torde icke vara af nöden. Ingen öfverdrift, men, efter Komiténs åsigt,

ett lika sannt som nedslående uttryck af den verkliga ställningen i Norrland,

sådan den ter sig för en hvar, som, oförvillad af enskilda intressen,

vill se längre än till den skenbara eller i alla händelser flyktiga fördel,

en öfverdrifven afverkning kan medföra, synes ligga i det enskildt och

offentligt ofta upprepade påståendet, att skogsförödelsen, om den lemnas

ohejdad, skall förr eller sednare förvandla Norrland till föga annat än

en fullkomlig ödemark, i all framtid omöjlig för all kultur. Att tiden

är inne för vidtagande af alla de åtgärder till förekommande af vidare

skogsförödelse, som kunna stå till buds, har för öfrigt äfven allmänna

meningen, sådan den vid flera tillfällen uppenbarat sig, otvetydigt gifvit

tillkänna, i det den för sådant ändamål påkallat lagstiftningens mellankomst.

Då likväl de förslag, Komitén har att framställa till befordrande

af en ändamålsenligare hushållning med skogstillgångarne, måste vara

beroende af de orsaker, från hvilka skogarnes nuvarande tillstånd för

-

NORRLÄNDSKA SKOGSFÖRÖDELSEN: HUSBEHOFSVIRKE.

103

nämligast äro att härleda, har Komitén, som i det föregående endast

lemnat en antydan eller ett mindre fullständigt omdöme angående samma

orsaker, af hvilka somliga äro gemensamma för hela Norrland och åtskilliga

stå till hvarandra i det förhållande, att de lämpligen böra i ett

sammanhang skärskådas, ansett af vigt att, innan Komitén öfvergår till

framställning af de åtgärder, som från lagstiftande eller verkställande

magtens sida må vara att vidtaga, här lemna en sammanfattad redogörelse

för de omständigheter, som vare sig omedelbart eller i förenad

samverkan bidragit att minska skogstillgången; dervid Komitén äfven

torde få tillfälle att, i den mån sådant finnes erforderligt, vttra sig om

det inflytande, skogarnes behandling utöfvat å kulturen i allmänhet och

således jemväl, bland .annat, å befolkningens ställning så i moraliskt som

ekonomiskt hänseende.

Likasom det kan antagas, att de, så vidt kändt är, äldste innebyg-Misshuskållgarne

i Norrland — Lappfolket — i fordna tider, äfven innan de blifvit Inil,1s“®.''1

af den sednare inflyttade jordbrukande befolkningen undanträngde åt virke,

fjelltrakterne, hufvudsakligen egnat sig åt enahanda nomadlif, som de

ännu fora, torde ock häraf följa, att deras behof att för nödtorft anlita

skogen varit alltför ringa att här kunna komma under betraktande.

Men i den mån odlingen vunnit insteg, har ett annat förhållande inträdt.

Redan för att erhålla nödigt utrymme till boningsplats måste nybyggarens

omtanka riktas på att undanrödja skogen, hvaraf, såsom flera urkunder

gifva vid handen, Norrland fordom haft så rikt öfverflöd. Hvad

sålunda eller eljest blifvit af skogen i äldre tider användt för husbehof,

då detta ord tages i den inskränkta bemärkelse, att det omfattar allenast

virke för husbygnader, vedbrand och dylika förnödenheter, kan väl

icke i och för sig hafva varit af någon särdeles betydenhet; men den

från början till en viss grad berättigade eller åtminstone förklarliga

föreställningen om skogstillgångarnes outtömlighet och ringa värde för

industrien alstrade vanan att vid skogens anlitande för husbehof utan

urskiljning företrädesvis rikta uppmärksamheten å det virke, som med

104

NORRLÄNDSKA SKOGSFÖRÖDELSEN: HUSBEHOFSVIRKE.

användbarhet förenade största lättheten att åtkommas; och i en sednare

tid, dit denna vana fortplantat sig, har den, utan att dock kunna hemta

något stöd från berörda föreställning, hvilken för längesedan upphört

att ega giltig grund, utöfvat ett ganska" förderfligt inflytande på skogshushållningen.

Sålunda är den händelse att hänföra till undantagsfall,

då för vedbrand och dylika behof användes annat än frisk, växande

skog. Vindfällen eller eljest skadade träd, toppändar, grepar och annat

sådant virke, som med fördel skulle kunna begagnas för hvarjehanda

nyttiga ändamål, lemnas merendels qvar i skogen, der det endast tjenar

till att gifva näring åt uppkommande skogseldar, förqväfva eller i växten

hämma uppspirande trädplantor och jemväl på annat sätt vara för en

ändamålsenlig skogshushållning till hinder; och gäller detta äfven om

trakter, der afverkningen för afsalu vunnit ansenlig utsträckning och

hvarest följaktligen lemningarne efter fällda träd är högst betydlig.

Den skadliga inverkan, sådan misshushållning utöfvat å skogarnes tillstånd,

särdeles i de sedan längre tid tillbaka bebyggda, mera rikt befolkade

orterna, vinner i betydenhet, då, såsom ofta är fallet, icke allenast

mogen, för industrien duglig skog anlitas för behof, dertill blott

sämre virke lämpligen borde begagnas, utan för sådant ändamål tillgripes

omogen skog samt unga, resliga träd, som, der de lemnats på

tillväxt, lofvat att utbilda sig till värdefullt timmer. En annan mindre

allmän, men dock anmärkningsvärd afart af skogshushållningen är oseden

att medelst afskalande af barken från unga, på rot stående träd bereda

dem till ved, hvartill, äfvensom till tjäruvirke, de anses företrädesvis

tjenliga dels i följd af den torrhet, som sålunda bibringas dem, och dels

genom den större samling af kåda, de efter någon tid befinnas innehålla.

De menliga följder, misshushållning med skog, om den får hejdlöst

fortgå, oundvikligen måste medföra, hafva ock, såsom förut är omnämndt,

mångenstädes i Norrland redan inställt sig, i det på flera trakter,

isynnerhet utåt kusten, befolkningen måste utom egna områden på

ett afstånd ofta af flera mil hemta sina förnödenheter af byggnadsvirke

NORRLÄNDSKA SKOGSFÖRÖDELSEN: HUSBEHOFSVIRKE.

105

och i åtskilliga orter äfven af vedbrand. Den omständighet, att brist

på skog för husbehof sålunda inom vissa kommuner redan är för handen,

under det att andra i afseende å läge och kultur jemförliga samhällen

ännu ej kommit på långt när derhän, berättigar dock icke i allmänhet

till den slutsats, som skulle inom dessa sednare kommuner iakttagits

bättre hushållning med skogarne än inom de förra. Ett sådant

omdöme torde endast mera sällan vinna bekräftelse af erfarenheten,

som deremot gifver vid handen, att den misshushållning med skog,

Komitén nu skildrat, till sina grunddrag visat sig af enahanda beskaffenhet

nästan öfver hela Norrland. Rätta anledningen till den antydda

skiljaktigheten torde oftast vara att söka deruti, att vid tillämpning af

äldre författningar rörande afvittringsverket vissa byar fått åt sig anslagne

jemförelsevis vida mindre skogsområden än andra; hvarförutom

här må erinras, att verklig skogsbrist i den mening, som skulle skogen

redan nu vara så medtagen, att den, äfven om hela grundmassan på en

gång eller i mån af behof efterhand anlitades, icke för närvarande vore

för ändamålet tillräcklig, ingalunda ännu inträffat inom alla kommuner,

der, enligt de af Komitén uppgjorda tabellariska beräkningarne öfver

skogstillgångarne, Komitén antagit brist vara för handen. Tillgångarne

inom flera af dessa kommuner äro utan tvifvel af den betydenhet, att

så beskaffad skogsbrist, som nyss nämndes, icke på lång tid ännu är att

emotse. Men om förhållandet betraktas ur den synpunkt, från hvilken,

såsom framställningen i tabellerna vid närmare granskning ock lärer utvisa,

Komitén utgått, att nemligen till förekommande af skogskapitalets

minskning och den totala skogsbrist, som, der minskningen fortgår, förr

eller sednare oundvikligen måste deraf följa, grundmassan icke må anlitas

utöfver hvad den efter omdrefstiden kan årligen lemna i afkastning,

torde påståendet, att skogsbrist redan är för handen inom alla de kommuner,

der efter sådan grund årliga afkastningen ej förmår betäcka

årliga skogsbehofvet, icke kunna jäfvas.

14

Svedjande.

Skogseld.

106 NORRLÄNDSKA SKOGSFÖRÖDELSEN: SVEDJANDE.

Med nödvändigheten för Norrlands förste nybyggare att anlita skogen

för husbyggnader, vedbrand och dylika behof förenade sig naturligtvis

omtankan att, för erhållande af de förnödenheter, som icke kunde

vara att hemta af de ursprungliga näringsmedlen, jagt och fiske, söka

bereda jorden för odling. Uteslutande hänvisade till egna krafter, hafva

de dervid, för undanrödjande af öfverflödig skog, antagligen begagnat

sig af elden såsom hjelpmedel. Från dessa kulturens äldsta tider leder

sålunda svedjande sitt ursprung. Huruvida detta redan från början varit

användt på enahanda sätt, som under en sednare tid blifvit det vanligaste,

att nemligen omedelbart efter förbränningen utan annan vidare

åtgärd än besädandet hemta skördar ur askan, låter sig icke med någon

grad af visshet bestämmas. Af flera omständigheter synes likväl sannolikt,

att fordom, i de två nordligaste länen åtminstone, brännandet

merendels företagits allenast i afsigt att få den fällda skogen undanröjd,

så att hinder för markens uppodlande deraf icke skulle möta, eller,

såsom äfven kan antagas, för att såmedelst söka förhjelpa sig till bättre

betesmark. Äfven under sednare tider har svedjande för omedelbart

besädande blott sällan förekommit inom nämnde två län; hvaremot inom

Ångermanland, Jemtland och Helsingland ansenliga områden bära vittne

om det förderfliga inflytande, detta sätt att tillgodogöra sig växtkraften

utöfvat på skogarnes tillstånd. Då likväl, såsom redan i de särskilda

länsbeskrifningarne är vordet antydt, svedjandet under sednare tiden

allmänneligen visat sig vara i aftagande, torde det icke utan skäl vara

att hoppas, att den tid icke skall vara synnerligen aflägsen, då svedjandet

helt och hållet förlorat det förtroende, som utgjort grunden för dess

användande.

Men om det än således kunde antagas, att svedjandet småningom

skall af sig sjelf upphöra, måste dock deråt egnas allvarlig uppmärksamhet

i så måtto, som det helt visst ofta utgjort upphofvet till det slag

af vådeld, som innefattas under benämningen skogseld. Den förödelse,

sådan eld anställt å de norrländska skogarne, är så ansenlig, att, der

NORRLÄNDSKA SKOGSFÖRÖDELSEN: SKOGSELD.

107

tillfälle till jemförelse kunde beredas, den sannolikt skulle befinnas hafva

medtagit vida mera skog, än som fallit för yxan. Verkningarne af denna

förstörelse äro desto mera genomgripande, som de flerstädes sträckt sig

jemväl till sjelfva marken, hvars växtkraft för lång tid, om icke för alltid,

blifvit förtärd. Lika sällsynt det i allmänhet är äfven i aflägsna

trakter att påträffa några jemna bestånd af urgammal skog eller träd,

som uppnått någon högre ålder, såsom 4 k 500 år eller derutöfver, lika

ofta framställa sig tydliga lemningar efter skogseldarnes framfart; ocli

äfven af andra otvetydiga tecken framgår det med hög. grad af sannolikhet,

att nästan all mark i Norrland, som icke haft skydd af sin naturliga

beskaffenhet, varit af eld härjad. Undantag härifrån bilda i viss

mån de trakter, der lappbefolkningen har sitt stamhåll. Mindre allmänt

visa sig nemligen der spår efter förbränning, hvilket förhållande synes

kunna förklaras deraf, att samma befolkning antagligen noga afhållit sig

från uppsåtligt anläggande af skogseld, hvarigenom den för lappfolkets

näringslif så vigtiga renmossan skulle blifvit förstörd. — Orsakerna till

uppkomsten af skogseldar äro flerehanda. Att vårdslöshet vid svedjande

deri har framstående del, är redan nämndt; och torde detta särdeles i

äldre tider hafva varit förhållandet; men äfven sedermera och ännu inpå

sista tiden har förbiseende af eller likgiltighet för de i lag påbjudna

försigtighetsmått att genom kringhuggning af den för svedjande utsedda

platsen och jordens uppgräfvande deromkring m. m. söka förebygga

eldens spridande, ofta gifvit upphof till vådeld. I sammanhang härmed

kan jemväl nämnas jordbränning för myrodling eller så kalladt kyttande

såsom en af orsakerna till skogseld; och har för öfrigt, enligt hvad erfarenheten

visat, sådan icke sällan uppkommit i följd af mera tillfällig

ovarsamhet, såsom genom vallhjon, de der pläga upptända eld för att

medelst röken skydda sig och hjorden från insekter; genom vägfarande,

arbetare vid timmerflottning och fiskare, hvilka till skydd mot kölden

eller eljest upptändt eld, utan att den släcka; genom arbetare vid höoch

sädesbergning, då eld uppgöres för matlagning, med flera dylika

108

NORRLÄNDSKA SKOGSFÖRÖDELSEN: SKOGSELD.

fall, samt någon gång genom ren olyckshändelse, såsom åskslag. Till

dessa de vanligaste fallen, då den verkan, elden i sin utsträckning åstadkommit,

icke varit förutsedd eller åtminstone icke åsyftad, komma vidare

de mera sällsynta fall, der uppsåtlig anläggning af skogseld egt

ruin, såsom då skog antändts i beräkning att förbättra betesmarken eller,

fastän ännu mera sällan, i afsigt att medelst förstörande af renmossan

hindra lappfolket att närma sig nybyggesområden, der renarne befaras

öfva skada å utestående höstackar. Alldeles oanmärkt synes dessutom

icke böra lemnas, att då genom åtskillige författningar, som gällde innan

allmänna Utsyningsförordningen den 21 December 1865 utkom, utsyning

af brandskadad skog särskildt me''dgifvits, fall kunde förekomma, der

skogseld å kronomark tillskyndade enskilde personer fördelar i så måtto,

att den beredde ökade tillfällen till loflig afverkning mot en rirnra afgift;

hvadan ock emot samma författningar, innan de upphäfdes, såväl

hos Rikets Ständer som i enskilda underdåniga framställningar hos

Kongl. Maj:t erinrats, att dylika stadganden verkade såsom ett premium

för anläggande af skogseldar. Den likgiltighet för hämmandet af uppkommen

skogseld, som fordom kunde finna någon ursäkt i det förhållandet,

att skogen då ännu ej lyckats i de nordliga bygderna tillvinna

sig mera allmänt erkändt värde, har emellertid, äfven der så beskaffade

egennyttiga afsigter, som nyss blifvit antydda, icke kunnat finnas, fortfarande

bibehållit sig, om icke oförminskad, dock utan att undergå någon

synnerligen stor förändring. Visserligen kan det icke förnekas, att

befolkningens fåtalighet och deraf följande brist på erforderlig arbetsstyrka

mången gång skulle, jemväl om krono- och jägeribetjeningen

iakttagit hvad dem lagligen ålegat och försök till släckning i god tid

blifvit anställde, hafva gjort dessa fruktlösa; men utan fara för misstag

torde, å andra sidan, ock kunna med säkerhet påstås, att antalet af de

fall är vida öfvervägande, då skogseldarne ieke skulle fått på långt-när

den betydliga utsträckning,, de erhållit, om befolkningen med nit fullgjort

hvad lag i thy fall bjuder. Huruvida eljest de straffbestämmelser,

NORRLÄNDSKA SKOGSFÖRÖDELSEN: TJÄRUBRÄNNING. 109

som åsyfta att gifva kraft åt lagens stadganden i detta hänseende, äro

af beskaffenhet, att af dem under sednare tider kunnat vara att förvänta,

det de skulle uppfylla sitt ändamål, får Komitén tillfälle att

framdeles under den afdelning, som innefattar Koiniténå förslag till

skogsordning, taga i betraktande. För öfrigt har Komitén, beträffande

frågan om skogseldar, här ej annat att tillägga, än att, om de ock

kunna anses hafva under sednare tider något aftagit, de likväl ännu

förekomma nog ofta för att med allt fog påkalla högsta grad af uppmärksamhet.

Sedan kulturen i de norra orterna hunnit den utveckling, att befolkningen

kunde börja rikta sin omtanka på skogens användande för

industrien, blef tjärubränning ett af de första föremål, som tog näringsfliten

i anspråk. Detta sätt att förädla skogens alster hann dock aldrig

till någon större betydenhet i andra än de två nordligaste länen, der

ännu under adertonde århundradet tjäran intager främsta rummet bland

exporterade skogsprodukter. Af de utaf Komitén upprättade under Litt.

Ia och Ib bilagde tabeller öfver skogsprodukter, som under åren 1864

■—1868 blifvit från de norrländska hamnarne till utrikes ort afskeppade,

visar sig också, att tjära fortfarande utgör en icke oväsentlig del af exporten.

Det inflytande, tjärubränningen utöfvat till minskande af skogskapitalet,

är emellertid icke betydligt, enär dervid merendels icke användes

annat virke än förtorkade skogseffekter, stubbar och rötter; och

om detta alltid vore fallet, skulle tjärutillverkningen genom den upprensning

af skogarne, hvartill den gåfve anledning, icke kunna hafva

annat än fördelaktig inverkan i fråga om skogshushållningen; men ett

motsatt förhållande inträffar, då, såsom icke sällan är händelsen, tjäruvirket

tages af vacker, växande ung tallskog. Så bedrifven, förtjenar

nämnda näringsgren ingalunda uppmuntran utan fasthellre att kraftigt

motverkas; ty utom den misshushållning, som ligger redan deruti, att

värdefull skog användes, der sämre virke kunde med fördel begagnas,

måste härvid äfven tagas i betraktande, att tillverkning af tjära, hvartill,

Tjärubrän

ning.

Pottaskeberedning.

110 NORRLÄNDSKA SKOGSFÖRÖDELSEN: POTTASKEBEEEDNING.

enligt beräkning i Ivongl. Brefvet den 11 Januari 1814, antagits för en

tunna åtgå sex å sju lass virke, i och för sig är särdeles skogsödande,

utan ock att priset å denna vara är så ringa, att det knappast kan anses

återgäldar det arbete, som derå nedlägges, än mindre sträcka sig till

någon godtgörelse för sjelfva virket. Ensidigt betraktadt skulle detta

förhållande kunna synas leda till den slutföljd, att i alla händelser tjärubränning

är ett föremål, deråt arbetskraften icke borde egnas, hvilket

omdöme utan tvifvel också eger giltig grund i den händelse, då, såsom

stundom inträffar, jordbruket får stå tillbaka för tjärutillverkningen, eller

öfverhufvud då tillfälle till förmånligare användande af arbetskraften

förefinnes; men ofta är i de nordligaste trakterna detta icke fallet. Låns:

tid af året lemnar jordbruket der öfrig för andra sysselsättningar, och

den arbetsförtjenst, ortens binäringar erbjuda, är ofta otillräcklig eller

af alltför tillfällig beskaffenhet, att kunna med tillförsigt påräknas. Derföre

må, efter Komiténs åsigt, tjärubränningen, såsom en väl behöflig

utväg för den mindre bemedlade befolkningen att förskaffa sig erforderligt

bidrag för sin utkomst, icke obetingadt anses såsom en förkastlig

näringsgren. Rätt tillämpad och understödd af sednare tidens på en

förbättrad tillverkningsmethod riktade uppfinningar, skulle fasthellre

tjärubränningen, utsträckt äfven till de sydliga delarne af Norrland, der

den nu är nästan alldeles förbisedd, icke osannolikt kunna komma till

den utbildning, att den medförde icke ringa gagn så för den enskilde

som för det allmänna.

Något sednare än tjärubränningen började beredningen af pottaska.

Icke ens förr, då den likväl sannolikt var mera anlitad än nu, har pottasketillverkningen

kunnat öfva något afsevärdt omedelbart inflytande på

skogarnes tillstånd; ty, ehuru den drager jemförelsevis mera virke än

tjäran, har den aldrig hunnit den utbredning, att skogarne deraf lidit

egentligt men, helst dertill merendels användes endast föråldrad eller

skadad löfskog. Såsom binäring betraktad ingalunda bättre utan snarare

sämre än tjärubränning är för öfrigt tillverkningen af pottaska numera

NORRLÄNDSKA SKOGSFÖRÖDELSEN: BRUKS- OCH BERGVERKSRÖRELSEN. 111

alltför inskränkt att förtjena vidare uppmärksamhet, om icke i så måtto,

att den är att räkna bland de orsaker, från hvilka skogseld rätt ofta

härledt sig.

Den särskilda vårdnad från statens sida, som förr under en följd af

år kommit bruks- och bergverksrörelsen till del, har yttrat sig på flerehanda

sätt. En af dessa yttringar och icke den minst inflytelserika har

varit omsorgen att medelst privilegier söka tillförsäkra bruken den Elfgång

på skog för kolning, hvarförutan rörelsen ansetts icke kunna med

framffånsr bedrifvas. Af den mängd bruk, som med eller utan sådane

privilegier uppstått i Norrland, äro väl flera tid efter annan åter nedlagde,

men det antal, som ännu återstår, är tillräckligt för att i vissa

trakter utöfva väsentligt inflytande å skogshushållningen. Isynnerhet är

detta förhållandet i Gestrikland, der nämnda rörelse af ålder varit och

fortfarande är af framstående betydenhet. Nödvändigheten att jemnt

underhålla det erforderliga förrådet af kol betingar der ofta skogens

anlitande innan den ännu hunnit full utveckling. Att detta företrädesvis

inträffar vid de bruk, som äro grundade på beräkning af kolfångst

jemväl från andra än brukens egna skogar, är en följd deraf, att den

del af jordbrukande befolkningen, som har skog utöfver eget behof, numera

ofta finner det fördelaktigare-att afverka skogen för export än att,

såsom förr, använda den till kolning. Den inverkan, skogarne inom de

öfriga norrländska provinserna röna af bruks- och bergverkshandteringen,

är, såsom redan blifvit antydt, i förhållande till den afverkning, som förandra

ändamål eger rum, numera jemförelsevis ringa, hvartill äfven den

omständigheten i sin mån bidrager, att vid åtskilliga bruk alfallet från

sågarne tillgodogöres såsom kolningsvirke, ett förfarande, som tvifvelsutan

är förtjent att allmänneligen efterföljas.

Med det ämne, Komitén har under behandling, sammanhänger frågan

om nybyggesväsendet. Utan att dock nu söka ingå i någon fullständigare

utredning af berörda fråga, den Komitén, på grund af Eders, Kongl.

Maj:ts nådiga remiss i ämnet, har för afsigt att taga under särskildt öf

-

Bruks- och

kergverksrörelsen.

Nyhygges

väsendet.

112

NORRLÄNDSKA SKOGSFÖRÖDELSEN: NYBYGGESVÄSENDET.

vervägande, kan Komitén likväl icke underlåta att här göra densamma

till föremål för betraktande, i den mån skogarnes nuvarande tillstånd

kan anses vara från nybyggesväsendet att härleda. Och om det än icke

kan bestridas, att i många fall det ändamål vunnits, som utgjort yttersta

grunden för såväl äldre som sednare'' tiders lagstiftningsåtgärder i

ämnet, att nemligen genom odlingens utbredande till aflägsnare trakter

befordra landets befolkande och framåtskridande, lärer, å den andra sidan,

icke heller kunna förnekas, att i flera oter, särdeles inom Norroch

Westerbottens samt Wester-Norrlands län, nybyggesanläggningarne

haft till följd, att skogarne derstädes blifvit anlitade vida hårdare, än

med det allmännas fördel öfverensstämmer. Att nybyggaren under vissa

vilkor må från skogen hemta bidrag för sin utkomst, är icke stridande

mot nybyggesväsendets ändamål, äfvensom det torde få medgifvas, att

de svårigheter, med hvilka nybyggaren har att kämpa under missväxtår

och då tillfällen till biförtjenst saknas, stundom nå den höjd, att de

missbruk af medgifven rättighet till skogens begagnande, hvartill han

gjort sig skyldig, kräfva det skonsammaste bedömande. Dessa missbruk

torde dessutom i äldre tider varit af temligen ringa inflytande å skogarnes

tillstånd; men icke så i en sednare tid, då den högt uppdrifna

trävarurörelsen flerstädes erbjudit nybyggaren förut saknade tillfällen att

med fördel afyttra skogens produkter. Ingalunda sällsynta äro derföre

numera de fall, då nybyggaren befinnes hafva gifvit vika för frestelsen

att öfverträda sin rättighet till skogens begagnande, och verkningarne

häraf äro så mycket kännbarare, som antalet nybyggen under sednare

tiden vunnit högst betydlig tillväxt. Men utan att någon lagöfverträdelse,

från nybyggarens sida åtminstone, kan anses ega rum, har, såsom

erfarenheten visat, nybyggesväsendet, sådant det nu är ordnadt, icke

sällan gifvit anledning till öfverdrifven skogsafverkning. Ej få äro nemligen

de fall, då, efter endast ofullständigt fullgörande af de odlingsoch

byggnadsskyldigheter, som utgöra vilkor för rättigheten att få nybygge

omfördt till skatte-lägenhet, skogen å densamma hastigt afverkats,

113

NORRLÄNDSKA SKOGSFÖRÖDELSEN: AFVITTRINGSVERKET.

utan att derefter odlingen blifvit fullföljd eller hållen vid magt. Om

den missriktning, nybyggesväsendet sålunda tagit, med hvad mera som

hörer till detta ämne, får dock, på sätt ofvan är antydt, Komitén tillfälle

att vidare yttra sig i sammanhang med bedömandet af frågan i

dess helhet.

Då ett af grundvilkoren för införande af regelbunden skogshushåll- Afvittrings

verket.

ning måste vara, att skogen är till sina gränsor bestämd, samt det för

öfrigt icke kunnat förväntas, att den enskilde hemmansegaren skulle

egna skogen tillbörlig omsorg och vård, innan han fått sin lott deri afskild,

måste den långsamhet, hvarmed afvittring sverket bedrifvits, hafva

inverkat ganska menligt å skogarnes tillstånd. Härvid bör dock tilläggas,

att å sednare tiden afvittringen fortgått med den raskhet, omständigheterna

synas hafva medgifvit, så att numera, utom Norr- och Westerbottens

lappmarker, föga återstår oafvittradt. Men den förhoppning om

en förbättrad skogshushållning, hvartill ur nämnda synpunkt afvittringens

fullbordande i nedra landet berättigat, har icke alltid blifvit uppfylld,

ity att ei‘farenheten ej sällan visat, hurusom den friare dispositionsrätt

öfver skogen, afvittringen tillfört de enskilde, icke yttrat sig i

ökad omtanka för skogens förkofrande eller bibehållande, utan fasthellre

i sträfvandet att för den tillfälliga fördel, en hastig, till ytterlighet drifven

afverkning kan erbjuda, tillgodogöra sig skogen; och der så skett,

har den i och för sig välgörande afvittringen kommit att blifva en medelbart

bidragande orsak till skogsförödelse. I öfrigt må här jemväl

lemnas rum åt den anmärkning, att vid tillämpning af afvittringsförfattningarne

kronans rätt stundom blifvit på ett betänkligt sätt förbisedd i

så måtto, att till följd af bristande noggranhet vid graderingen åtskilliga

hemman, isynnerhet i Jemtland, men äfven i Helsingland, såsom impedimenter

fått sig tillagd duglig skogsmark till den betydliga vidd, att

den på vissa ställen uppgår ända till 20,000 tunnland och deröfver, för

helt mantal räknadt, och således till mångdubbelt mera, än dem rätteligen

bort tillkomma.

15

114

NORRLÄNDSKA SICOGSFÖRÖDELSEN: LAGA SKIFTEN.

»• Att de grunder, hvarå föreskrifterna för verkställighet af laga skiften

hvila, icke till alla delar låta förena sig med de vilkor, som betingas af

en mera uteslutande på omsorgen för skogarnes bevarande riktad omtanka,

torde icke kunna bestridas, om än härvid tillika må medgifvas, att denna

bristande öfverensstämmelse är, till en viss grad åtminstone, påkallad af

det ändamål, skiftesverket har till uppgift att befordra. Den stridighet

i antydda afseendet, som förefinnes emellan två så vigtiga grenar af nationalekonomien

som skiftesverket och skogshushållningen, har icke kunnat

hafva någon fördelaktig inverkan å skogarnes behandling. Ett af

de sätt, hvarpå skiftesverkets menliga inflytande å skogarne visat sig, är

att söka deruti, att, då vid laga skifte delegare mistat jord, derå han

haft skog fredad, och fått i stället annan jord, derå ingen eller sämre

skog funnits, eller då vid delning af samfäld skog icke lika god ståndskog

varit å alla lotterna att tillgå, den, som i stället för sparda skogslotter

bekommit afbrukad mark eller eljest i ståndskog blifvit lidande,

erhållit godtgörelse genom honom lemnad rättighet att medelst skogens

af brukande inom viss kortare tid göra sig skadeslös. Att den afverkning,

som pa grund häraf egt rum, i de flesta fall icke varit inskränkt

inom de gränsor, en ändamålsenligt ordnad plan för skogshushållningen

har att utstaka, utan sträckt sig till afbrukning både af mera och annat

virke, än den kunnat medgifva, lider intet tvifvel. Då likväl, såsom erfarenheheten

gifver vid handen, de fall, der större skogsliqvider inom

de norrländska provinserna förekommit, äro att räkna till undantagen,

torde omförmälda liqvidationssätt, betraktadt såsom orsak till skogarnes

nuvarande tillstånd, icke kunna tillmätas någon synnerlig betydenhet.

Men, likasom förut är nämndt om afvittringsverket, har ock skiftesverket

genom den möjlighet detsamma beredt hemmansegaren att, sedan

han fått sin lott i skogen afskiljd, på en gång tillgodogöra sig hela eller

större delen af skogskapitalet, i sin mån gifvit anledning till skogens förstörande,

vare sig genom öfverdrifven afverkning för egarens egen räkning

NORRLÄNDSKA SKOGSFÖRÖDELSEN: TRÄVARURÖRELSEN.

115

eller, såsom merendels varit händelsen, genom öfverlåtande af skogen

till annan för afbrukning under viss tid.

Om den misshållning med skogen, som dylika öfverlåtelser nästan

alltid medföra, torde Komitén få tillfälle att längre fram vidare yttra

sig, och ville derföre här endast hafva erinrat, att, hvad särskildt beträffar

Jemtland, Herjeådalen och Helsingland, i hvilka provinser särdeles

vidsträkta egovidder vid afvittringen tillfallit åtskilliga byalag,

hvarigenom kostnaderna för verkställighet af laga skifte der uppgått till

jemförelsevis betydande belopp, hemmansegarne ej sällan funnit sig för

betäckande af dessa kostnader nödsakade att, på sätt nyss är nämndt,

afhända sig skogen.

Bland de orsaker, som mera omedelbart verkat till minskande af

skogskapitalet, intager sågverksrörelsen i förening med skogshandteringen

i öfrigt måhända det främsta rummet. Vid hvilken tid de norrländska

skogarne först började göras till föremål för industriel beräkning och

allmännare företagsamhet lärer numera icke kunna med bestämdhet afgöras,

men en forskning i sådan riktning leder med jcke ringa grad af

sannolikhet till det antagande, att man redan för mer än 200 år sedan

börjat uppfatta skogshandteringens betydelse för dessa orter. Utan att

således vara en alldeles förbisedd näringsgren, hann dock sågverksrörelsen

icke förr än i långt sednare tider den utveckling, som nu ådrager

den så allmän uppmärksamhet. Visserligen funno Rikets Ständer redan

vid 1738 års riksdag anledning till den klagan, att skogarne då alltför

mycket inedtogos och utöddes »genom öfverflödigt sågande». Några närmare

uppgifter härom meddelades likväl icke; men af åtskilliga förhållanden,

som Landshöfdingarne i sina embetsberättelser på 1700-talet upptogo

till betraktelse, synes kunna slutas, huru jemförelsevis obetydlig

trävarurörelsen då ännu var. I jemnbredd med den stigande kulturen

i allmänhet mångfaldigade sig emellertid behofven af förädlade skogsprodukter,

hvilka i samma mån fingo ökadt värde, och detta i förening

med den ymniga tillgång på skog, Norrland egde, och den vigtiga hjelp,

Trävarurö

relsen.

116

NORRLÄNDSKA SKOGSFÖRÖDELSEN: TRÄVARURÖRELSEN.

landets vidt utgrenade flodsystem erbjöd såsom naturliga kommunikationsmed

rl, fi ammanade efterhand allt fler och fler anläggningar för

skogspi odukternas föiadlande till plankor och bräder. Företrädesvis

lämpliga för dylika anläggningar befunnos de större elfvarne i anseende

till den lätthet, hvarmed virket i floddalarne kunde åtkommas. Men

ofta anlitades äfven bifloder, der anläggningen kunde med mindre kostnad

verkställas. Efter sålunda småningom vunnen utbildning hade trävarurörelsen

på 1840-talet nått en höjd, som ånyo framkallade varnande

rop mot öfverdrifven skogsafverkning. 1 alldeles motsatt riktning drogs

dock spekulationen af den förbättring i konjunkturerna för skogshandteringen,

som till följd af ökad samfärdsel med utlandet jemte andra

omständigheter då inträdde. Af stort inflytande i sådant hänseende var

åtgärden att medelst betydligt minskande af tullsatserna å virke, som

fördes till England, öppna hamnarne der för en friare täflan; och de tillfällen

till stegrad kommersiel verksamhet, som sålunda yppade'' sig, lemnades

icke obegagnade. Närmaste följden af den ifver, hvarmed spekulationen

nu kastade sig å skogshandteringen, var anläggandet af åtskilliga

nya sågverk, äfvensom en mängd äldre verk ombyggdes och förändiades,

så att försågningen å dem kunde så mycket som möjligt ökas;

hvarförutom något längre fram äfven ånga började användas till drifkraft,

hvarigenom det åsyftade målet — ett hastigt tillgodogörande af

skogen — i hög grad befordrades. Oberäknadt en mängd mindre vattensågar,

som luifvudsakligast användas till sågning för husbehof, uppgår,

såsom hosföljande, af Komitén upprättade, under Litt K. bifogade

tabell närmare utvisar, antalet sågverk inom hela Norrland för närvarande

till icke mindre än 508 stycken, deraf 48 äro inrättade för ångkraft,

de öfriga för vattendrift; och är den största delen af dessa försedd

med flera, många med ett betydligt antal dels enkla och dels dubbla

ramar. Af hela antalet sågverk belöpa sig de flesta på Wester-Norrlands

lan, som, förutom mer än 150 husbehofssågar, räknar tillhopa 225 sågverk,

deraf 30 ångsågar. Inom Jemtlands län deremot finnas endast 13

117

NORRLÄNDSKA-SKOGSEÖRÖDELSEN: TRÄVARURÖRELSEN.

sågverk, deraf 12 äro att hänföra till husbehofssågar. Den ojemförligt

största delen af virke, som der i länet fälles för afsalu, förarbetas nemligen

dels inom Wester-Norrlands och dels inom Gefieborgs län. I ordningen

näst efter Wester-Norrlands län kommer, hvad antalet salusågar

beträffar, Gefieborgs län med 161, derefter Westerbottens län med 65

och Norrbottens län med 44 sågverk. Dessutom må, i fråga särskildt

om de två nordligaste länen, icke lemnas oanmärkt den derstädes nog

allmänt utbredda seden att tillverka bräder medelst handsåsniner. Beloppet

af det virke, som sålunda förbrukas, är väl, i jemförelse med förbrukningen

vid vatten- och ångsågarne, onekligen ringa; men till sin

art visar sig bandsågningen förderflig, dels i så måtto, att den produkt,

som åstadkommes, i förhållande till arbetet, som derå nedlägges, är högst

obetydlig och dertill i allmänhet af sämre beskaffenhet, så att den i användbarhet

icke kan på långt när mäta sig med den produkt, sågverken

gemenligen lemna, och dels derigenom att för handsågning ofta användas

omogna träd, de der lemna allenast en planka af hvarje block;

hvarförutom bandsågningen visat sig utöfva menligt inflytande å de dermed

sysselsatte arbetarnes fysiska utveckling. Antagligen skall dock, i

den mån priset å virke i allmänhet höjer sig, så att skilnaden emellan

den förädlade och oförädlade varans värde minskas och afnämaren följaktligen

kan finna det med sin fördel mera förenligt att till sågverksegarc

afyttra varan i oförädladt skick, bandsågningen allt mer och mer

aftaga, hvarpå vissa socknar inom Norrbottens län under sednare tiden

ock lemnat exempel.

Redan i det föregående har Komitén visat, till hvad belopp den

industriela förbrukningen af de mera värdefulla skogsprodukterna under

de sednare åren uppgått. För att emellertid åt det vigtiga ämne, som

nu föreligger Komitén, söka gifva all den utredning och belysning, som

stått Komitén till buds, har Komitén, på grund af uppgifter från GeneralTullstyrelsen,

upprättat tabellerna Litt. Ha och Hb, utvisande, för hvarje

län, beloppet af de särskilda slag af skogsprodukter, som under åren

118

NORRLÄNDSKA SKOGSFÖRÖDELSEN: TRÄVARURÖRELSEN.

1864—1868 blifvit från de norrländska hamnarne till utrikes ort afskeppade,

äfvensom summariskt det värde, som vid tullbehandlingen

blifvit samma produkter åsatt. Den förra af dessa tabeller upptager

exporten för hvarje län särskildt, år efter år. Den sednare, afsedd att

underlätta jemförelsen af förhållandena länen emellan, är uppgjord i så

till vida omvänd ordning, att den utvisar årliga exporten län efter län.

I sammanhang härmed bör ock erinras, hvad Gefleborgs län vidkommer,

att en stor del af det virke, som exporterats från Gefie tullkammardistrikt,

icke blifvit afverkadt inom något af de norrländska länen utan

inom Kopparbergs län, derifrån det afförts dels på Gefie—Dala jernväg

och dels medelst flottning utåt Dalelfven; och då det icke kunnat utredas

eller med tillförlitlighet beräknas, till hvad belopp detta virke

uppgått, har för Komitén endast återstått att söka göra uppgifterna om

exporten från Gefleborgs län så litet vilseledande som möjligt, för hvilket

ändamål exporten från nämnda tullkammardistrikt blifvit i tabellerna

särskildt för sig utförd.

Vid betraktandet af dessa tabeller visar sig Wester-Norrland vara

det län, från hvilket största afskeppningen af skogsprodukter egt rum.

Den belöper sig nemligen för 1868 i tullvärde till närmare 16 millioner

riksdaler. 1 ordningen derefter följer Gefleborgs län, för hvilket, efter

afdrag af virke, som afskeppats från Gefie tullkammardistrikt, den samma

år uppgått till omkring 8 millioner, derefter Westerbottens län med

något mer än 6V2 millioner och sist Norrbottens län med omkring 3

millioner. För alla dessa län tillika med Jemtland, hvars skogsprodukter

under ifrågavarande tid kunna antagas vara exporterade dels från

\fy ester-Norrlands och dels från Gefleborgs län, skulle således inkomsten

af exporterade skogsprodukter 1868 hafva utgjort tillhopa närmare 33V2

millioner riksdaler eller, om exporten från Gefie tullkammardistrikt

äfven inräknas, något mer än 39 millioner; och är all anledning att

antaga, det exporten för 1869 vida öfverstigit detta belopp, hvarom

Komitén ock haft för afsigt att förebringa närmare upplysning; men de

NORRLÄNDSKA SKOGSFÖRÖDELSEN: TRÄVARURÖRELSEN.

119

i sådant hänseende gjorda bemödanden hafva strandat mot svårigheten

att erhålla så fullständiga upplysningar, som för ändamålet varit erforderliga.

Dessutom hafva skogsprodukter blifvit från'' de norrländska hamnarne

afskeppade till orter inom riket. De af Komitén infordrade uppgifter

härom äro emellertid icke af beskaffenhet, att någon säker utredning

eller beräkning af beloppet och värdet kan å dem grundas.

Dels hafva nemligen dessa uppgifter befunnits mindre fullständiga och

dels kan det med visshet antagas, att den betydligaste delen af de trävaror,

som fraktats från en till annan hamn inom Norrland, derefter

blifvit från den sednare hamnen till utrikes ort afskeppad och således

ingått uti den redogörelse, Komitén angående den utrikes exporten afgifvit.

I alla händelser torde ock de redan anförda siffrorna vara tillräckliga

att ådagalägga, till hvilken betydande omfattning trävarurörelsen

eller skogshandteringen under sednare tiden blifvit uppdrifven; och om

än meningarne kunna vara delade derom, huruvida detta är mera till

båtnad biler till skada, helst då i betraktande tages, att en stor, måhända

största delen af den vinst, rörelsen afkastat, icke stannat inom

Norrland eller ens inom riket, enär, såsom kändt är, en mängd af de

betydligare sågverken hafva till egare eller förlagsgifvare personer, som

äro bosatte dels utom Norrland och dels-utom riket, lärer dock ingen

bestrida, att en näringsgren, som visat sig ega förmåga af en utveckling,

hvartill motstycke inom fäderneslandet torde saknas, i alla händelsei

åi förtjent af den största uppmärksamhet. Onekligt är ock, att

ordnandet af kommunikationsleder icke allenast å vattendragen utan

äfven flerstädes å fasta landet innefattar en varaktig förbättring, till

hvilken trävarurörelsen i väsentligaste man bidragit, äfvensom att den

framkallat en liflighet i den koinmersiela och industriela verksamheten

i allmänhet, som den förutan icke skulle hafva uppstått. Men sin förnämsta

betydelse får skogshandteringen såsom en för befolkningen vigtig

120 NORRLÄNDSKA SKOGSFÖRÖDELSEN: TRÄVARURÖRELSEN.

binäring, vid hvilken den kan vinna arbetsförtjenst största delen af den

tid på året, då jordbruket till följd af klimatiska förhållanden ej kan

taga krafterna synnerligen i anspråk. De uti dessa nordliga trakter ofta

återkommande missväxtåren, som icke medgifva landtmannen att med

trygghet påräkna sin fulla utkomst uteslutande af jordbruket, göra det

deremot till en angelägenhet af högsta vigt att söka åt honom för framtiden

bevara utvägen att, oberoende af mer eller mindre ogynnsamma

väderleksförhållanden, bereda sig en biinkomst af skogsafverkningen och

det arbete, en rationel skogsvård och trävaruförädling allt fortfarande

bör lemna, jemte det den erbjuder underlättade tillfällen till afsättning

af landtbrukets produkter. Så ordnad vore skogshandteringen det kraftigaste

medel i den allmänna kulturens hand att förse dessa bygder med

en oberoende, välmående och stadigvarande befolkning, som, med blicken

fast riktad på hufvudändamålet — jordens odling och behöriga

skötsel — skulle, på samma gång den betryggade sin egen framtid,

säkert, om än långsamt, besegra de hinder, mot hvilka Norrland i kampen

för sin utveckling har att strida. Men jordbruket och skogshandteringen

hafva icke, såsom dessa näringar bort, gått hand i hand. Den

sednare, som bort vara allenast ett stöd för den förra, har i vissa trakter

skjutit denna i bakgrunden och, långt ifrån att inskränka sig till att

vara blott medel för ett vigtigare ändamål, gjort sig sjelf till mål;

hvarigenom det har inträffat-, som, efter hvad erfarenheten lärt, oftast

blir följden, då en binäring utbildar sig på modernäringens bekostnad

och sålunda åstadkommer ett onaturligt, konstladt tillstånd, att nemligen

de fördelar, som å ena sidan må hafva vunnits, uppvägas af de olägenheter,

som å andra sidan uppstått, och följaktligen landets framåtskridande

i det hela icke främjats.

Då Komitén nu går att framställa de förhållanden, hvarur detta

tillstånd utvecklat sig, ville Komitén först korteligen erinra om den

grundsats, hvarå lagstiftningen för användandet af de norrländska kronoskogarnes

afkastning under de sednare decennierna, innan samma skogar

NORRLÄNDSKA SKOGSFÖRÖDELSEN: TRÄVARURÖRELSEN.

121

genom nu gällande Utsyningsförordning af den 21 December 1865 öppnades

föi allmän täflan, hufvudsakligen var bygd. I det genom Kongl.

Brefvet den 11 April 1844 och sednare författningar tillfälle till en vidsträcktare

afverkning lemnades kronohemmans- och nybyggesåboer samt

innehafvare af skattehemman, åsyftades utan tvifvel att genom monopoliserande

i landtmannens hand af så stor del utaf kronoskogarnes afkastning,

som icke redan genom privilegier var disponerad, understödja

och skydda jordbruksintresset. Då råvaran eller det växande trädet

sålunda, mot en ringa afgift, lemnades i första hand åt jordbrukaren,

att af honom afyttras för förädling eller export, skedde det antagligen

i tanka, att den vinst af trävarurörelsen, som förmodades komma att

stadna hos allmogen, skulle användas för landets uppodling och jordbrukets

upphjelpande. Men dessa, till sin syftning så välmenande åtgärder

ledde icke till landtmannanäringens förkofran; ty så snart allmogen

fann, att trävarurörelsen, med de tillfällen till utveckling Sorn

den hade, lemnade högre afkastning för stunden, än af jordbruket

kunde vinnas, började detta sednare försummas. I alla de trakter, der

skogsafverkning i större skala bedrifvits, uppjagades småningom dagsverksprisen

till en sådan höjd, att det knappast mer var för jordbruket

möjligt att med trävarurörelsen täfla om arbetskrafterna; och den sednare

tiden med dess till ytterlighet uppdrifna afverkning har ingalunda

reglerat förhållandet i berörda hänseende. Behofvet af betydligt antal

dragare för timmerforslingen har flerstädes gifvit landtmannanäring-en

den ensidiga riktning, att den numera nästan uteslutande sträfvar att

producera foder, deraf vinsten för jordbruket eller ladugården är

ingen eller högst obetydlig, då dragarne större delen af året sysselsättas

med skogskörslor fjerran från hemmanen, hvarigenom jorden beröfvas

dess nödiga gödning. Ej få hemman, som för något mer eller mindre

än ett tiotal af år sedan voro i försvarligt skick, visa sig derföre ock

nu med sina hardt medtagna skogar och utmagrade, vanskötta inegor,

de der knappt mägta producera spaninål ens för hemmanets eget behof,

16

122 NORRLÄNDSKA SKOGSFÖRÖDELSEN: TRÄVARURÖRELSEN.

i ett tillstånd, som alltför tydligt bekräftar sanningen af det påståendet,

att jordbruket i de trakter, der en mera omfattande trävarurörelse bedrifvits,

under den sednare tiden, långt ifrån att hafva vunnit utveckling,

tvärtom, somligstädes åtminstone, gått tillbaka. Och vill man till

föremål för betraktelse särskildt taga den ej obetydliga del af nybyggesanläggningar,

till hvilka trävarurörelsens utbildande gifvit anledning,

leder undersökningen derhän, att nybyggesväsendets ändamål — jordens

uppodling — icke kan anses hafva annat än ofullständigt vunnits; ty

jemte det att, såsom förut är anmärkt, många anläggningsresolutioner

utverkats hufvudsakligen i ändamål att åtkomma skogen, hafva flerstädes

de utan grundlighet verkställda odlingarne blifvit. nästan alldeles öfvergifna,

sedan de genom skatteoinföring blifvit från kontroll fria. Och

den naturliga följden häraf har varit, att åtskilliga sådana nyhemman,

sedan skogen blifvit uthuggen, ej längre förmått draga den dem åsätta

skatt, utan råkat i ödesmål — något, som ej heller är exempellöst i

fråga om gamla skattehemman, som icke haft betydligare jordbruk, utan

varit mera beroende af de jemna näringsbidrag, skogen kunnat lemna,

innan den blifvit alltför starkt anlitad.

Den ansenliga arbetsstyrka, trävarurörelsen dragit från landtbruket,

har dock icke varit tillräcklig för den rastlöst fortgående afverkningen,

hvilket haft till följd, att, synnerligast inom de tre sydligare, men äfven,

ehuru i mindre grad, inom de två nordligaste länen, främmande arbetare,

till större delen från Wermland, Norge, Dalarne och Finland, i mängd

strömmat till, för att med Norrlands egen befolkning dela arbetsförtjensten.

Att dessa invandringar af löst folk icke befordrat sedligheten

i de bygder, som det för sin verksamhet utvalt, derom vittna de till en

del förut nästan okända oordningar och lagöfverträdelser af hvarjehanda

slag, som numera der ingalunda äro sällsynta; och i materielt hänseende

lärer något egentligt gagn för kommunerna icke kunna förväntas af

personer, de der gemenligen, utan tanka på framtiden, vid första lägliga

tillfälle lättsinnigt förslösa sin arbetsförtjenst samt följaktligen vid in

-

NORRLÄNDSKA SKOGSFÖRÖDELSEN: TRÄVARURÖRELSEN.

123

träffande minskning i arbetsförmågan eller tillfällig rubbning eller inskränkning

i den rörelse, hvaråt de egnat sig, genast råka i armod,

stundom åtföljdt af brott och elände — något, som för öfrigt äfven

är händelsen med Norrlands egen, genom trävarurörelsen tillskapade,

till antalet högst betydliga lösa befolkning. Härifrån torde ock i sin

mån kunna härledas orsakerna till den tryckande fattigförsörjning, hvaraf

kommunerna mångenstädes äro betungade. Men äfven på landets fasta

befolkning har den alltför högt uppdrifna trävarurörelsen haft ett ofördelaktigt

inflytande både i ekonomiskt och moraliskt hänseende; ty, då

den förtjenst, trävarurörelsen lemnat, från början betraktats endast såsom

en mera tillfällig inkomst, lämplig att fylla de behof, hvartill

modernäringen icke förslog, men denna inkomst, i mån som rörelsen

utbildat sig, blifvit alltmer och mer riklig, har omtankan för sparsamhet,

som förr var en, om ock i flera fall af nödvändigheten förestafvad,

dock så vanlig dygd i de norra orterna, lemnat rum för benägenhet att

på öfverflöd förspilla de jemförelsevis lätt förtjenta penningarne. Vanan

vid ett mera kostsamt och oregelbundet lefnadssätt, som fått insteg

under det ofta långvariga vistandet utom hemmet och den lifligare samfärdsel

i allmänhet, trävarurörelsen medför, har ock efterhand från hemmet

aflägsnat den enkelhet i lefnadsordning, som förr var ett utmärkande

drag för den norrländska allmogen. Icke såsom en tillfällighet,

men såsom en nödvändig återverkan af lefnadssättet visar sig derföre,

att i de trakter, der trävarurörelsen företrädesvis utbildat sig, befolkningen,

trots de betydande tillgångar, hvaraf den kommit i åtnjutande,

i allmänhet ingalunda är mera ekonomiskt oberoende än allmogen i de

bygder, der skogshandteringen ännu ej hunnit blifva hufvudsak och

landtbruksnäringen varit den väsentligaste inkomstkällan, utan synes

fasthellre uti de förra trakterna ställningen i det hela vida sämre.

Lemnande derhän, i hvad mån detta tilläfventyrs kan hafva sin grund

jemväl i den omständigheten, att i flera fall större delen af den vinst

på trävarurörelsen, som lagstiftningen genom den allmogen tillagda, dock

124

NORRLÄNDSKA SKOGSFÖRÖDELSEN: SKOGSÅVERKAN.

numera upphäfda, företrädesrätt till kronoskogarnes afkastning beräknat

skola tillfalla den jordbrukande befolkningen, i stället kommit sågverksegarne

till godo, kan Komitén likväl icke underlåta att i berörda hänseende

fästa uppmärksamhet å det allmänt kända förhållandet, att trävaruhandlare,

efter aftal med personer af allmogen, begagnat sig af

dessas namn, för att utverka utsyningsresolutioner åt sig sjelfva. Uppenbart

är väl åtminstone, att den på sådant sätt uppkomna vexelverkan

emellan jordbrukare och trävaruhandlare icke varit egnad att befästa

aktningen för stadgad ordning.

Skogsåver- Men intet bär måhända tillförlitligare vittnesbörd om den bristande

ai1'' aktning för lagarne, som nu är rådande i Norrland, än det gränslösa

sjelfsvåld, hvarmed en stor del af befolkningen inom åtskilliga orter

hänger sig åt bedrifvandet af skogsåverkan. Att vilja leda dessa förbrytelsers

ursprung uteslutande från sednare tiders demoralisation, skulle

dock vara förhastadt. De hafva länge varit rotfasta i de norra orterna,

fastän det varit den sednare tiden förbehållet att gifva dem en omfattning,

som icke kan annat än väcka den lifligaste oro. Att i äldre tider,

då skogen först genom det arbete, som derå nedlades, fick något egentligt

värde och, ehuru den tillhörde kronan, lemnades nästan utan vård

och tillsyn samt betraktades föga annorlunda än såsom ett föremål,

hvilket en hvar saklöst egde söka göra sig till godo, det allmänna rättsmedvetandet

icke kunde med stränghet bedöma de ingrepp, som genom oloflig

afverkning gjordes, ligger i sakens natur. Den sålunda uppkomna vanan

att fritt förfoga öfver skogen hade dessutom, om icke ett berättigadt

stöd, åtminstone en till viss grad antaglig ursäkt i fordna tiders bristande

eller ofullständiga bestämmelser i afseende å den enskildes rätt

till skogens begagnande; och i en sednare tid, efter det förhållandena

derutinnan blifvit reglerade, så att misstag om vidden af rättigheterna

icke längre kunde förebäras såsom ursäkt för desammas öfverskridande,

saknades ännu länge erforderliga krafter för utöfvande af den kontroll,

hvarförutan det så mycket mindre kunnat förväntas, att de gifna före

-

♦

NORRLÄNDSKA SKOGSFÖRÖDELSEN: SKOGSÅVERKAN.

125

skrifterna skulle efterlefvas, som med det vaknande intresset för sågverksrörelsen,

hvilken förnämligast gifvit skogarne erkändt värde, frestelsen

att anlita dem väsentligen ökades. Otvifvelaktigt är det sålunda,

att, ehuru de rättigheter till årlig stockfångst från kronoskog, som blifvit

äldre sågverk medgifne, ingalunda voro obegränsade, utan inskränkte

till visst antal timmer och till viss för afverkningen insynad trakt, dessa

rättigheter å flera ställen blifvit högst betydligt öfverskridna. Icke oansenliga

vidder af kronans skogar hafva på detta sätt varit utsatte för

obehörigt intrång; och då de tillgångar, som sålunda bereddes, emellertid

icke voro på långt när tillräckliga att fylla de behof af virke, som

med sågverksrörelsens utvidgande uppstod, fick i samma mån befolkningen

i allmänhet förut saknadt tillfälle att med vinst föryttra de skogseffekter,

den kunde anskaffa, hvarvid den mindre samvetsgranna delen

af folket lät sig ledas mera af utsigten till vinning än af den rättskänsla,

de ännu dunkla och orediga begreppen om skyldigheten att icke träda

kronans rätt för nära förmådde ingifva. I sådan riktning har sträfvandet

att tillgodogöra skogens alster mångenstädes fortgått, jemväl efter

det rättsbegreppen blifvit mera utvecklade och äfven sedan den fåtaliga,

af hvarjehanda tjenstgöromål upptagna kronobetjeningen, på hvilken det

länge ensamt hvilade att genom laga beifran af olofligt intrång å kronans

skogar söka upprätthålla ordningen derstädes, uti skogsstaten fått

en betydlig och väl behöflig förstärkning i berörda hänseende.

Att dessa förhållanden icke framträda i enahanda gestalt öfver hela

Norrland, utan förete sig vida märkligare inom somliga län än inom andra,

är en naturlig följd af de särskilda omständigheter, som inom en del län varit

mera gynnsamma än inom de öfriga för utbildande af åverkanssystemet.

Inom de två nordligaste länen, som sednare än de öfrige blifvit föremål

för allmän afvittring och der följaktligen vanan att betrakta den ditintills

i allmänhet icke genom några bestämda gränser skiljda skogen nästan

såsom en för alla gemensam tillhörighet hunnit slå fastare rötter,

samt dessutom lokala förhållanden erbjudit större trygghet mot upptäckt

126

NOKRLÄNDSKA SKOGSFÖRÖDELSEN: SKOGSÅVERKAN.

vid den olollma handteringens utöfvande och det kommersiela intresset

städse varit villigt att bereda utväg för de åverkade produkternas fördelaktiga

realiserande, förekomma nemligen åverkningar i vida större

mängd än inom de tre sydligare länen. Af den tabell, Litt. N, Komitén

till upplysning i förevarande ämne, på grund af uppgifter från vederbörande

domhafvande, upprättat, öfver åverkansmål, som under åren 1863

—1868 blifvit vid Härads-rätterna i Norrland afdömda, visar sig sålunda,

exempelvis för 1868, att, under det inom Westerbottens län, b vilket, i

fråga om åverkansbrottens allmännelighet och omfattning, sorgligt utmärker

sig framför de öfriga länen, antalet mål utgjorde 168 och deri

fällde personernas antal 167, inom Jemtlands län icke afdömts mera än

5 åverkansmål, deri endast 3 personer blifvit åt saken fällde. Med Westerbotten

täflar, såsom nyss är antydt, Norrbottens län. Hvad Gefleborgs

län beträffar, skulle väl omförmälde uppgifter från Domliafvanderne

kunna synas gifva vid handen, att skogarne der mera än inom

Norrbotten varit utsatta för åverkan, ity att antalet af de inom det

förra länet afdömde mål och deri sakfällde personer under nämnda 6

år med allenast ett undantag är högre än inom Norrbottens län. En

o

sådan föreställning vore dock utan tvifvel oriktig. Åtminstone har

Komitén för sin uppfattning trott sig finna giltigt stöd i den omständigheten,

att beloppet af det virke, som inom Norrbottens län blifvit taget

i beslag och försåldt för kronans räkning, så högst betydligt öfverstiger

beloppet af dylikt virke inom Gefleborgs län. Exempelvis må endast

anföras, hurusom detta virke, enligt uppgifter från vederbörande skogstjenstemän,

för år 1865 belöpte sig inom Norrbotten till icke mindre än

40,296 stycken timmer och bjelkträd samt 13,432 sparrar, men inom

Gefleborgs län till endast 15 stycken timmer och bjelkträd; hvilket förhållande

synes antyda, att åverkningarne inom sistnämnda län varit riktade

mera mot enskildes skogar, der, af lätt begripliga skäl, de svårligen

kunna vinna den utsträckning, hvartill kronoskogar, deraf Norrbottens

län har ansenligt mera än Gefleborgs län, lemna tillfälle. • En

NORRLÄNDSKA SKOGSFÖRÖDELSEN: SKOGSÅVERKAN.

127

jemförelse de båda länen emellan för de öfriga ifrågavarande åren

skulle väl icke utfalla med alldeles enahanda resultat, men torde i alla

händelser lemna utom allt tvifvel, att ju den olofliga afverkningen åtminstone

å kronans skogar varit vida mer •omfattande i Norrbotten än

inom Gfefleborgs län; hvilket för öfrigt kan närmare inhemtas af de tabeller,

Litt. Ga och Gb, "Komitén uppgjort öfver all den afverkning,

som under förenämnda 6 år egt rum å de norrländska kronoskogarne.

Dessa tabeller utvisa dessutom, hurusom åverkningarne å samma skogar,

långt ifrån att vara i aftagande, tvärtom synas under de sednare åren

hafva icke obetydligt tilltagit. Från år 1865, då de i beslag tagne timmer-

och bjelkträden för hela Norrland uppgingo till något mer än

28,000 stycken, har antalet årligen ökats, så att det 1867 belöpte sig

till mer än 125,000 och följande året till nästan lika mycket. Inom

Westerbottens län ensamt utgjorde beslagsvirket för 1866 öfver 100,000

träd, förutom sparrar och andra mindre värdefulla skogsalster.

Nu anförda förhållanden, med hvad mera de åberopade tabellerna utvisa,

gifva dock ingalunda en fullständig föreställning om det verkliga tillståndet.

Det bör äfven bemärkas, att en ej ringa del af hvad som blifvit å

kronoskogarne åverkadt icke för kronan kommit till rätta och att intrånget

således varit vida betydligare, än af tabellerna kan synas. Att det icke

varit för den bevakande tjenstepersonalen möjligt att mot dylikt intrång

skydda skogarne, inses lätt af en hvar, som vill taga i betraktande, å

ena sidan, vidsträcktheten af bevakningsområdena, uppgående på sina

ställen ända till 10 å 11 mil i längd, och de bevakandes antal, inskränkt

till 2 å 3 personer, samt å andra sidan, att dessa områden dock skola

skyddas mot en befolkning, af hvilken en stor del i de trakter, der betydligare

kronoskogar finnas, icke drager i betänkande att, så snart den

tror sig kunna undgå rättvisans arm, öfverlemna sig åt bedrifvandet af

oloflig afverkning. Härtill komma äfven de svårigheter, som ofta möta

för skogsbetjeningen att, äfven der den finner åverkan nyss vara be

o

gången,

tillvarataga det åverkade. Åtgärden, att genom virkets träns

-

128

NORRLÄNDSKA SKOGSFÖRÖDELSEN: SKOGSÅVERKAN.

porterande in på angränsande skatteområde och der sammanblanda det

med lofligen afverkadt timmer, har i flera fall varit tillräcklig att gäcka

alla bemödanden i omförmälda hänseende. Till fredande af det åverkade

från konfiskation begagnas dessutom jemväl andra utvägar, såsom

att virket, efter att hafva blifvit åsatt märke, så att det sedermera må

kunna igenkännas, nedstörtas i öppna otillgängliga forsar eller undangömmes

i upphuggna vakar under isen för att med vårfloden föras till

sin bestämmelse. På sådant sätt hafva icke sällan åverkade skogseffekter,

äfven sedan de blifvit tagna i beslag och försedda med kronomärke,

undansnillats kronan. — Hvilket inflytande åverkningarne, isynnerhet

inom Westerbottens län, haft till minskande af skogstillgången,

kan slutas deraf, att, såsom de här ofvan åberopade tabellerna utvisa,

under åren 1867 och 1868 de i beslag tagne försålde skogseffekterna

utgjort omkring dubbelt så mycket, som det till försäljning utsynade

virket; och året förut företer ett ännu ofördelaktigare resultat, ty då

belöpte sig inom nyssnämnda län det virke, som till försäljning utsynades,

icke till V12 af det virke, som tagits i beslag; hvarvid dock bör erinras,

att i följd af särskilda tillfälliga omständigheter utsyningsvirket

det året uppgick till vida mindre belopp än de följande åren. Och må

dessutom vid bedömandet af de förhållanden, tabellerna utvisa, i allmänhet

icke förbises, att det såsom åvei’kadt upptagna virket jemväl

omfattar de i beslag tagnä skogsprodukter, som blifvit oloflligen afverkade

inom sådana oafvittrade områden, som sedermera vid afvittringen

tillfallit eller antagligen komma att tillfalla enskilda tillhöriga hemman.

Om det belopp, hvartill detta virke uppgått, är dock Komitén icke i

tillfälle att lemna närmare upplysning.

Uti beslagsvirket ingå visserligen äfven sparrar och dylikt mindre

värdefullt virke. I allmänhet åverkas dock sådant endast närmare kusten,

der föga annat finnes att tillgripa, och inom Westerbottens län till

jemförelsevis högst ringa belopp. I det inre landet deremot väljer åverkaren

naturligtvis i främsta rummet de värdefullaste träden; och då

NORRLÄNDSKA SKOGSFÖRÖDELSEN: SKOGSROP.

129

ordnad skogshushållning förutsätter noggrann beräkning af skogens grundmassa

och jemn fördelning af afverkningen, är det uppenbart, att, i anseende

till de rubbningar i denna beräkning och fördelning, åverkningarne

uti de två nordligaste länen åstadkomma, om de fortgå såsom

hitintills, genomförandet af en på vetenskapliga reglor grundad hushållning

med kronans skogar i dessa bygder knappt är tänkbart. Beklagligare

än detta torde emellertid vara den missriktning i moraliskt hänseende,

hvari befolkningen genom vanan vid åverkningar föres. Att

söka fullständigt utreda, hvarthän den sålunda beträdda vägen slutligen

kan leda, ligger dock utom gränsen för Komiténs förmåga af förutseende.

Men uthållande redlighet mot enskilda lär väl icke kunna vara

att förvänta hos den, som icke lemnar något tillfälle obegagnadt att

afhända kronan dess egendom, och beklagansvärd är i sanning den befolkning,

der eganderättens helgd icke har säkrare stöd, än den borgerliga

lagen mägtar förläna.

Om sågverksrörelsen, för hvilken den ojemförligt största delen af Skogsköp.

det å kronans skogar genom åverkan tillgripna virket blifvit använd, således

direkt eller indirekt utöfvat ett mägtigt inflytande i fråga om det

tillstånd, hvari dessa skogar uti vissa trakter sig befinna, så har den

det obestridligen i ännu högre grad beträffande de enskilda skogarne,

genom de s. k. skogsköpen. Otillräckligheten af det virke, som kunde

vara från kronans skogar för sågverken att påräkna, riktade egarnes omtanka

åt sträfvandet att genom aftal med enskilda söka tillförsäkra verken

den tillgång på skog, som för uppnående af anläggningarnes ändamål

ansetts erforderlig. I sådan syftning började för omkring 20 å 30

år tillbaka kontrakter uppgöras, hvarigenom enskilda hemmansegare eller

byalag till sågverksegare för afverkning upplåtit sina skogar i dess helhet

eller med vissa undantag. Vilkoren vid dessa upplåtelser äro vexlande.

Tiden för desammas bestånd, alltid begränsad genom de af lagen

för aftal om nyttjanderätt till fast egendom i allmänhet högst medgifva

50 år, som ock torde vara den för dylika kontrakter vanligaste tiden, är

17

130

NORRLÄNDSKA SKOGSFÖRÖDELSEN: SKOGSKÖP.

emellertid ofta inskränkt till ett eller annat tiotal af år eller mindre.

Afverknintrsrätten, i många fall fullkomligt oinskränkt, är i andra regierad

genom bestämmelse om de dimensioner, stundom något mer och

stundom något mindre än 8 tum i genomskärning på en längd af 14

fot, träden måste hafva för att vara afverkningsgilda, och med den i

ett för allt utfästa kontanta köpesumman, som utgör den hufvudsakligaste

och i de flesta fall den enda godtgörelsen, är i en del kontrakter

förenad rättighet för hemmansegaren till uppbärande af viss årlig afgäld

i penningar, spanmål eller annan räntepersedel. I mån som den utvidgade

sågverksrörelsen kräft ökad skogstillgång, hafva dessa upplåtelser

vunnit utbredning, så att numera i somliga orter sågverksegarne och

andra trävaruspekulanter underlagt sig dispositionsrätten till väsentlig

del af de enskilda skogarnc. Isynnerhet Jemtlands län, men äfven Gefleborgs

och Wester-Norrlands län, hafva utgjort föremål för spekulation i

berörda hänseende. Från 425 mantal af 1,101, hvartill, med afräkning

af bråkdelar, hela skattetalet inom förstnämnda län uppgår, eller från

mer än Vs af länets hemmantal, är genom afhandlingar af ifrågavarande

beskaffenhet under de sista tio åren, räknade till och med 1868, afvt-rkningsrätten

upplåten. Under samma tid har sådan upplåtelse skett, inom

Gefleborgs län från närmare Vä, inom Wester-Norrland från nära Vr, och

mom Westerbottens län från något mer än Vis, men inom Norrbottens

län, der dylika ufonl ännu åro sällsynta, från allenast omkring /s25 af

hela hemmantalet; hvilka beräkningar grunda sig hufvudsakligen å vederbörande

domhafvandes uppgifter om de under nämnda decennium

vid Härads-rätterna intecknade afhandlingar; och äro närmare statistiska

uppgifter i omförmälda hänseenden att inhemta af den tabell, Litt. M,

Komitén för utredning af förevarande fråga upprättat.

De orsaker, som göra dessa skogsköp förtjenta af synnerlig uppmärksamhet,

äro fierehanda. Ej lär det kunna förväntas, att den, hvars enskilda intresse

icke är på annat sätt förbundet med det tillstånd, hvari den åt honom

för afbrukning upplåtna skogen vid kontraktstidens slut må sig befinna, än

NORRLÄNDSKA SKOGSFÖRÖDELSEN: SKOGSKÖP.

131

att beräkningen bjuder honom tillse, att han då kan hafva hunnit tillgodogöra

sig skogen i så vidsträkt mån, som kontraktet medgifvit, skall,

i strid med denna beräkning, särdeles beflita sig om skogens vård; men

i sjelfva aftalets natur och ändamål ligger deremot en uppenbar fara

för skogens anlitande utöfver hvad den med framtida bestånd kan låta,

isynnerhet der, såsom ofta är händelsen, afverkningsrätten är oinskränkt,

så att den kan sträcka sig äfven till omoget virke. Icke allenast under

kontraktstiden utan ock under den sekellånga tid, skogen behöfver för

åtei’växt, är hemmansegaren beröfvad den i missväxtår så nödvändiga utvägen

att genom skogens anlitande söka hålla nöden på afstånd. Ehuru

af den mängd kontrakter om skogsköp, som blifvit upprättade, måhända

största delen ännu är gällande, har erfarenheten af de fall, der kontraktstiden

redan gått till ända, lemnat alltför många bidrag till bevis

för rigtigheten af omdömet om skogsköpens ofördelaktiga inflytande å

skogarnes tillstånd. På icke få ställen äro af denna anledning skogarne

så medtagna, att de icke räcka till för mer än husbehof, på andra så

att de knappt förslå ens dertill. Och äfven der afbrukningsrätten icke

varit oinskränkt har ungskogen ofta lidit högst betydligt genom den

vårdslöshet eller ovarsamhet, hvarmed det af främmande, för hemmansegarens

rätt och bästa föga intresserade personer handhafda afverkningsoch

utdrifningsarbetet utöfvats. Väl kan det i allmänhet invändas, att, då

hemmansegaren måste anses genom den vid afbrukningsrättens öfverlåtande

betingade köpesumman hafva erhållit full godtgörelse för den

minskning i värde, hemmanet genom skogens afverkande tillskyndas, och

han haft sig öppet lemnadt att genom det erhållna kapitalets användande

för jordens uppodling och heramansbrukets förkofrande bereda

sig och efterkommande en lika trygg och oberoende ställning å hemmanet,

som om den öfverflödiga skogen derå bibehållits, någon skada

eller förlust genom densammas öfverlåtande icke inträffat, vare sig för

hemmansegaren eller för det allmänna; och under antagande, att köpesumman

verkligen motsvarar skogens värde i och för sig betraktadt —■

132

NORRLÄNDSKA SKOGSFÖRÖDELSEN: SKOGSKÖP.

något, som i flera, om icke de flesta, fall torde kunna betviflas — må

det icke förnekas, att, oafsedt den vigtiga omständigheten, att skogens

bevarande vid jemn uthållighet för framtiden är ett af hufvudvilkoren

för den norrländska kulturens vidmagthållande och befordrande, invändningen

för öfrigt kan synas ega en viss grad af giltighet. Men den

vinner icke stöd af erfarenheten, som, på sätt i det föregående är antydt,

tvärtom ådagalagt, att de genom skogsköpen allmogen tillförda,

onekligen rätt betydliga kapitalen i allmänhet ingalunda blifvit använda

för upphjelpande af jordbruksnäringen, utan merendels blott tjenat till

att väcka förut slumrande begär efter ett öfverflödigt lefnadssätt. På

sådant sätt hafva de oftast blifvit förslösade, dessa i mångens tanka så

lätt och likasom tillfälligtvis förvärfvade kapital, som den ditintills vid

lika inskränkta tillgångar som enkelt lefnadssätt vande landtmannen från

början betraktat nästan såsom outtömliga och hvilkas vansklighet och

förgänglighet han icke lärt inse förr, än de försvunnit, dervid efterlemnande

endast de stegrade behofven och den missbelåtenhet, de alstra,

då de icke vidare kunna tillfredsställas; och om man härvid tillika tänker

sig, att, sedan köpesumman för skogen blifvit förspilld och hemmansbruket

råkat i lägervall, köparen med begagnande af sin obestridliga rätt

att för afverkningen använda det arbetsbiträde, honom godt synes, för

arbetslegans nedtryckande dertill anlitar endast främmande arbetare, så

att hemmansegaren måste antingen afstå från det tillfälle till arbetsförtjenst,

som hans egen skog erbjuder, eller ock obetingadt underkasta

sig de vilkor, köparen ensidigt bestämmer, är detta en föreställning,

som icke saknar full motsvarighet i verkligheten.

Om af hvad nu är anfördt får antagas, att skogsköpen icke befordrat

jordbrukets framåtskridande och ej heller eljest bidragit att höja välståndet

inom allmogeklassen, återstår att tillse, huruvida de kunna anses hafva varit

sjelfva den rörelse till båtnad, med afseende å hvilken de egt rum. Äfven

detta torde kunna ifrågasättas; ty då, såsom förut är antydt, en icke

ringa del af sågverksanläggningarne grundats dels på utländska, dels

NORRLÄNDSKA SKOGSFÖRÖDELSEN: ANVÄNDANDE AF OMOGET VIRKE. 138

på inom riket försträckta kapital, hvilka med dryg ränta skola förlagsgifvarne

återgäldas, hafva många sågverksegare funnit sig nödsakade att,

för anskaffande af medel till den ofta högst betydliga anläggningskostnadens

amorterande och bildande af rörelsekapital, till ytterlighet forcera

afverkningen äfven i tider, då konjunkturerna genom exportprisens

låghet gjort sådant till gifven misshushållning i dubbelt mått — ett förfarande,

som, der det fortgår, har till naturlig följd, utom annat, att

den för landet i flera afseenden så vigtiga näringen förr eller sednare

måste upphöra eller alltför betydligt inskränkas.

Länge ännu kan dock utan tvifvel sågverksrörelsen fortgå, om den,Användande

o n c ^ ju(|j|

med förbiseende af angelägenheten att för tillväxt spara ungskogen, strjen at

sträcker

sin verksamhet äfven till omoget virke, hvarmed början ock re- omo»et

virke.

dan är gjord i vissa orter. Att sådant endast undantagsvis kan ifrågakomma

i trakter, der moget timmer, hvilket lemnar vida högre behållning

än det omogna, ännu finnes i tillräcklig myckenhet, ligger i sakens

natur. Derföre visar sig också, att i de tre sydligare länen af Norrland

omoget virke mindre ofta användes till försågning. I de två nordligaste

länen åter, der sågverksrörelsen länge bedrifvits i betydlig omfattning

och der den åtkomliga skogstillgången är jemförelsevis mindre,

finnes en mängd sågverk, som redan nu för sin rörelse begagna alla

träd, hvilka möjligen kunna bära afverknings- och utdrifningskostnaden.

Äfven handsågningen medtager i dessa orter ej obetydligt af omogen

skog. Ringa är likväl beloppet af det. omogna virke, som försågas, i

jemförelse med de oerhörda qvantiteter deraf, som genom sparrhygget

inom Norrbottens län och de nordligast belägna socknarne af Westerbottens

län förbrukats. Redan förut, vid framställningen af skogsförhållandena

inom hvarje län för sig, har Komitén varit i tillfälle att visa,

hurusom denna gren af skogshandteringen, sträckande sig till träd af

allenast några tums diameter och företrädesvis riktad mot den mest lofvande

ungskogen, under jemn tillväxt inom de båda sistnämnda länen nått den

höjd, att den under ett af de sednare åren omfattat nära Vs af hela afverk

-

134 NORRLÄNDSKA SKOGSFÖRÖDELSEN: ANVÄNDANDE AF OMOGET VIRKE.

ningen derstädes, och under den sednaste tiden har detta sätt att tillgodogöra

skogen på sina ställen anlitats med en ifver, gränsande nästan

till fullkomlig besinningslöshet. De med transporten af sparrar från de

inre delarne af landet förenade svårigheter hafva hitintills någorlunda

skyddat ungskogen der från förödelse af ifrågavarande beskaffenhet. Det

lyckosamma häruti förringas likväl, då i betraktande tages, att en jemnare

fördelning af sparrhygget skulle hafva gjort verkningarne deraf

mindre kännbara i de orter, som nu företrädesvis varit derför utsatta,

nemligen kustsocknarne på en strecka från hafvet af fem till sex mil

och någon gång derutöfver. I dessa orter är emellertid nu sparrhyggets

ofördelaktiga inflytande, uppenbarande sig, på somliga ställen i redan

inträdd betänklig skogsbrist och på andra i ett tillstånd, som icke särdeles

långt skiljer sig derifrån, så mycket mera kännbart, som följderna drabba

den bördigaste, mest uppodlade och folkrikaste bygden, den der naturligtvis

i högre grad än de mindre befolkade trakterna kräfver tillgång

på skog för husbehof; och länge lärer det — att döma efter förhållandena,

sådane de hitintills visat sig — ej dröja, innan sparrhygget, om

det lemnas ohejdadt, med sin förstörelse hemsökt de flesta möjligen åtkomliga

trakter af såväl Norrbottens som Westerbottens län. Men ej

endast såsom särdeles skogsödande är sparrhygget ovilkorligen fördömligt;

betraktadt såsom näringsgren, är det ock alldeles förkastligt i anseende

till den ringa behållning, det lemnar, föga öfverstigande kostnanaden

för huggningen och utdrifningen. I alla hänseenden innefattar

således afverkningen af sparrar den största misshushållning med skogstillgången,

så mycket vådligare för de norra orterna, som der inom vidsträckta

trakter nästan helt och hållet saknas materialier, tjenliga att ersätta

bristen på byggnadsvirke. -— Ehuru, såsom ofvan är antydt, de

tre sydligare länen, i fråga om beloppet af det omogna virke, som derstädes

för industriela ändamål afverkats, icke kan komma i jemförelse

med de nordligare orterna, är dock, på sätt vid beskrifningen af de

särskilda länen är utförligare framstäldt och af den öfver årliga förbruk

-

NORRLÄNDSKA SKOGSFÖRÖDELSEN: SKOGSSERVITUTER.

135

ningen upprättade tabell, Litt. F, fullständigt kan inhemtas, sådan afverkning

ingalunda för dem främmande. Isynnerhet har inom Gefleborgs

län afverkningen af pitprops, till sin beskaffenhet lika förderflig som

sparrhygget, visat betänklig tillväxt. Dessa båda sätt att bruka skogen,

likasom i allmänhet den benägenhet, som flerstädes uppenbarat sig, att,

der den mogna skogen ej längre är tillräcklig för tillfredsställande af

den öfverdrifna spekulationens och vinningslystnadens anspråk, gripa till

omoget virke, som, lemnadt att utveckla sig till mognad, skulle förläna

såväl industrien som kulturen det säkraste stöd, torde, om de icke genom

lagstiftningens mellankomst återföras inom de gränsor, som nödig

omtanka för skogens bevarande undan oförståndets eller egennyttans ingrepp

utstakar, utan lemnas tillfälle att fortfarande såsom hitintills fritt

utbreda sig, måhända inom kort hafva vunnit en utsträckning, som på

det allvarsammaste hotar Norrlands framtid.

Bland de orsaker, ,som haft ofördelaktigt inflytande på den norrländska

skogshushållningen, har Komitén slutligen att fästa uppmärksamhet

äfven å de servituter af mulbetes- eller andra dylika rättigheter,

hvarmed åtskilliga skogar äro belastade. Isynnerhet inom Gefleborgs

län förekomma vidsträckta trakter, der rättigheten till mulbete öfver hela

skogen är för flera hemman eller byalag gemensam, fastän dessa i öfrigt

äro genom laga skifte skiljde. Utan att nu söka utreda frågan, huruvida

det icke i alla händelser varit stridande mot skiftesförfattningarnes både

anda och bokstaf, att sådane, oftast på urminnes häfd grundade rättigheter

vid skiftet bibehållits såsom samfällighet, torde Komitén lämpligen

kunna inskränka sig till anförande af de hufvudsaldigaste olägenheter

med afseende å skogsvården, utöfvandet af dessa rättigheter medföra.

Då en rationel skogshushållning betingar såsom ett oeftergiflig^ vilkor,

att egaren af skogen skall vara i tillfälle att vidtaga alla de åtgärder,

som af reglorna för skogens ordentliga skötsel och vård påkallas, men

egaren af en skog, hvarå annan har oinskränkt rätt till mulbete, är

deraf förhindrad att, om så skulle behöfvas, för skogssådd eller plante

-

Skogsservi

tnter.

136

NORRLÄNDSKA SKOGSFÖRÖDELSEN: SKOGSSERVITUTER.

ring eller hvad annat ändamål som helst afstånga ens den obetydligaste,

del af marken, är det uppenbart, att den obegränsade mulbetesrätten

icke kan stå tillsammans med grunderna för en rationel skogsvård; och

äfven der särskilda åtgärder för skogskultur icke ifrågakomma, utan det

öfverlemnas åt naturen att ensam sörja för skogens återväxt, kan den

del af ungskogen, som ej hunnit växa undan kreaturens bett, icke undgå

att röna menligt inflytande af de betande kreaturen, särdeles'' om

dessa utgöras af getter, hvilket för sin benägenhet att vid betande anlita

och förderfva skogsplantor och telningar företrädesvis kända djurslag

till stor myckenhet underhålles inom Gefleborgs län. Ingen lärer

således förneka, att det i skogsvårdens intresse vore önskvärdt, att anmärkte

förhållandena, de der svårligen torde kunna genom överenskommelser

på enskild väg regleras, blefve ett af de föremål, å hvilka

lagstiftningen riktade sin omtanka.

Ur de iakttagelser, Komitén, såsom nu är omförmäldt, gjort angående

de norrländska skogsförhållandena, har Komitén hemtat stöd för

det förslag till Skogsordning för Norrland, som finnes här nedan infördt. I

tanke, att en sammanfattning af det hufvudsakligaste af alla de stadganden

rörande skogarne, som icke till följd af ämnets beskaffenhet måste i särskilda

författningar inrymmas, skulle medföra större lätthet, isynnerhet

för allmänheten, att vid förefallande behof förskaffa sig kännedom om den

föreskrift, hvars tillämpning kunde vara i fråga, än om samma stadganden,

såsom hitintills, förekomme spridda i flera författningar, har Komitén

i nämnda förslag sökt sammanföra det väsentligaste af hvad som rörer

hushållningen med och vården om såväl kronans som enskilda tillhöriga

skogar. Af sådan anledning återfinnas i förslaget stadganden,

som hvarken till innehåll eller form förete egentlig skiljaktighet från

hvad i motsvarande fall redan nu länder till efterrättelse; men då förslaget

i åtskilliga andra delar deremot är från nu gällande lagbestämmelser

mer eller mindre afvikande och i några fall innefattar föreskrifter

i ämnen, som hitintills ansetts kunna åt den enskilda omtankan fritt

öfverlemnas, får Komitén nu i korthet redogöra för de principiela grunder,

på hvilka förslaget hvilar.

Utgående från den åsigt, att alla kronans skogar fortfarande, såsom

hitintills, skola stå under skogsstatens tillsyn och kontroll samt vissa af

dem, såsom kronoparker med flera, derjemte af nämnda stat omedelbart

vårdas och förvaltas, hvarom förslaget i 1 Kap. innehåller föreskrift, har

Komitén ansett andra allmänna föreskrifter om hushållningen med dessa

skogar icke påkallas. De särskilda bestämmelser, som för hvarje slag

af samma skogar funnits erforderliga, komma här nedan att omförmälas.

18

Motiver för

förslag till

Skogsordning

för

Norrland.

Kap. 1. § 1.

138

MOTIVER TILL SKOGSORDNING. KAP. 2. §§ 2—3.

Kap. 2.

§§ 2-3

Hvad särskildt beträffar kronoparker, har Komitén väl såsom allmän

regel upptagit det i 1 Kap. 1 § af Kongl. Förordningen den 29

Juni 1866 angående hushållningen med de allmänna skogarne i riket

förekommande stadgande, att de böra bibehållas oförminskade; men då

det icke saknas exempel derpå, att kronoparker blifvit bildade af områden,

de der sedermera i anseende till oformlighet och otjenligt läge

emellan enskildes egor eller eljest befunnits mindre lämpliga för införande

af ordnad skogshushållning, såsom 2 § i nämnda Kap. bjuder och

Komitén äfven för sin del föreslagit, har Komitén trott det vara af vigt,

att den reglering af området, som omständigheterna kunde medgifva,

icke genom ett ovilkorligt stadgande om kronoparkernes bibehållande

oförminskade blefve omöjliggjordt. Fall kunna nemligen gifvas, der det

skulle lända både det allmänna och den enskilde till fördel, om någon

del af en kronopark, som icke kunde till nytta för kronan skötas, blefve

i utbyte mot annan angränsande mark öfverlåten. Isynnerhet framställer

sig detta såsom önskvärdt i afseende å kronoparker, som hafva det

läge och den form, att de till vissa större eller mindre delar skjuta in

emellan enskilda tillhöriga skogar. Lättheten för åverkare att, genom

det å sådan kronopark olofligen huggna virkets transporterande in på

det angränsande skatteområdet, nästan omintetgöra verkan af spaningarna

efter det åverkade, kan nemligen icke annat än i hög grad försvåra

bevakningen. Af dessa skäl har Komitén i 2 § föreslagit, att, der

för främjande af skogsvården viss del af kronopark finnes lämpligen

kunna mot angränsande mark utbytas, slikt byte må ega rum. Något

hinder att för enahanda ändamål genom inköp af mark tillöka kronopark

lärer icke finnas i nu gällande lag. Särskild föreskrift i sådant

hänseende kunde derföre synas öfverflödig; men, under antagande, att

uttryckligt stadgande derom skulle innefatta en påminnelse för den förvaltande

personalen om uppmärksamhet i sålunda antydd riktning, har

äfven ett dylikt stadgande blifvit i § inrymdt.

MOTIVER TILL SKOGSORDNING L KAP. 3. §§ 4—7.

139

I 3 Kap. af förslaget framställas de allmänna föreskrifter om odisponerad

kronoöfverloppsmark och oafvittrad kronomark, som Komitén

funnit erforderliga. Då meningarne numera icke torde vara delade derom,

att, för bevarande af kronans skogar undan vanvård och förstörelse,

endast så mycket deraf bör åt enskilda öfverlemnas, som, med tillbörligt

afseende å angelägenheten att icke lägga hinder i vägen för odlingens

framåtskridande, ej med fördel kan af staten vårdas och förvaltas, har

Komitén icke kunnat tveka att, i enlighet med redan nu gällande, i

Kongl. Förordningen den 21 December 1865 antagna grundsats, föreslå,

att den odisponerade öfverloppsmarken, efter undersökning på sätt nu

är föreskrifvet, företrädesvis bör användas till bildande af kronoparker.

Hvad af sådan mark linnes icke vara dertill tjenlig anser Komitén i

främsta rummet böra mot annan till bildande af ny eller tillökande af

redan bestämd kronopark lämplig mark utbytas, om tillfälle dertill erbjuder

sig. Beträffande grunderna för dispositionen af öfverloppsmark

i öfrigt, fullständigt upptagne i Kongl. Skrifvelse]) till Kammarkollegium

den 29 Juni 1866 och Kongl. Kungörelsen af samma dag, har Komitén

trött andra föreskrifter derom icke böra i Skogsordningen meddelas, än

att den skall till enskilde försäljas eller på annat sätt upplåtas, efter förslag,

som Kongl. Maj:ts Befallningshafvande hade att upprätta och, der

fråga vore om upplåtelse för annat än till anläggande af nybygge, Kongl.

Maj:ts pröfning underställa.

I afseende å de i 3 § af ofvannämnde Kongl. Förordning den 21

December 1865 gifna föreskrifter, huru vid afvittring skall förfaras, på

det att statens intresse i fråga om marks afsättande till bildande af

kronoparker må varda behörigen iakttaget, äro Komiténs äsigter något

afvikande från de bestämmelser, .samma § innehåller. Bland dessa bestämmelser

förekommer det stadgande, att, om den skogstjensteman, som

vid afvittringen har att bevaka kronans rätt i berörda hänseende, väcker

fråga om kronoparks afsättande, afvittringslandtmätaren skall, efter fullbordad

mätning och kartläggning, men innan det slutliga afvittringsför

-

Kap. 3.

§§ 4—7.

140

MOTIVER TILL SKOGSORDNING. KAP. 3. §§ 4—1.

slaget uppgöres och skiftesläggningen sker, i samråd med skogstjenstemannen

uppgöra provisoriskt förslag till områden för en eller flera kronoparker

och underställa detsamma Skogsstyrelsens bedömande; hvarefter

och sedan bemälda Styrelse deremot framställt de anmärkningar, hvartill

skäl kunde förefinnas, frågan skulle af Kong]. Maj:ts Befallningshafvande

i sammanhang med landtmäteriförrättningen i dess helhet pröfvas.

Detta stadgande anser Komitén lemna rum för den erinran, att, om berörda

provisionela förslag skall motsvara sitt ändamål, att, till ledning

för en myndighet, som antagligen saknar omedelbar kännedom om de

lokala förhållandena, utgöra en åskådlig framställning af de omständigheter,

som på frågan kunna hafva inverkan, förslaget måste vara upprättadt

med en noggrannhet och fullständighet, som icke utan betydlig

uppoffring af tid och möda låter sig verkställas; och då nu härtill kommer,

att den granskning af förslaget, som hos Skogsstyrelsen skulle ega

ruin, väl svårligen kan ändamålsenligen företagas, utan att Styrelsen

tillika erhåller del af nästan alla till den ifrågavarande afvittringsförrättningen

i dess helhet hörande handlingar, torde det kunna med skål

ifrågasättas, huruvida icke den olägenhet, samma stadgande medför i

så måtto, att det ovilkorligen inverkar menligt i afseende å fortgången

af afvittringen, hvilken i afvaktan på Skogsstyrelsens yttrande i

ämnet måste under längre eller kortare tid hvila, är större, än att

den kan uppvägas af den fördel, som med någon grad af sannolikhet

kan vara af stadgandet att påräkna, helst förslaget skulle upprättas, innan

slutliga afvittringsförslaget uppgöres och skiftesläggningen sker samt

således innan ännu det är afgjordt, hvilka rubbningar det ifrågavarande

förslaget i följd af enskilda liemmansegares anmärkningar och yrkanden

under öfverläggningarne för sjelfva skiftesplanens uppgörande kan komma

att undergå. Deremot föreställer sig Komitén, att det allmänna intresset

ingalunda skulle löpa fara att vid afvittringen äfventyras, om det

blefve endast åt den skogstjensteman, som då förer kronans talan, öfverlemnadt

att tillse, det öfverloppsmarken beredes sådant läge, att den

MOTIVER TILL SKOGSORDNING. KAP. 3. §§ 4-7.

141

må kunna till kronopark användas; och har derföre Komitén i 6 § föreslagit

ett stadgande i sådan syftning, med tillägg, att, om skogstjenstemannen,

efter det Kongl. Maj:ts Befallningshafvande meddelat utslag angående

afvittringen, funne kronans rätt och bästa vara förbisedd, han

skulle ega att mot utslaget i laga ordning anföra besvär.

Stadgandet i 4 § af förberörde Kongl. Förordning, enligt hvilket

viss mark från oafvittrad skog skulle jemväl före den allmänna afvittringen

och således utan sammanhang dermed kunna medelst särskild afvittring

afsättas till kronopark, finner Komitén icke heller böra oförändradt

bibehållas. Det med samma stadgande åsyftade hufvudsakliga ändamålet,

som väl torde få anses vara att förekomma, det icke marken,

i afvaktan på den allmänna afvittringen, blefve på ett för det allmänna

mindre fördelaktigt sätt disponerad, synes nemligen kunna vinnas genom

vida mindre uppoffring, än som med en särskild, i alla händelser ganska

kostsam afvittring är förenad. Ett förordnande af Kongl. Maj:ts Befallningshafvande,

hvarigenom det till bildande af kronopark ifrågaställda

området blefve mot nybyggesanläggningar och andra för ändamålet

främmande dispositioner fridlyst, torde hafva väsentligen enahanda verkan,

som genom afvittringen skulle åstadkommas. Skilnaden inskränker

sig dertill, att med områdets förklarande för kronopark komme att anstå,

till dess allmän afvittring öfvergått trakten, en omständighet, som icke

lärer förtjena synnerligt afseende, då i betraktande tages, att skogsstatens

personal ej är större, än att den torde hafva full sysselsättning med

att, jemte öfriga tjensteåligganden, vederbörligen sköta de kronoparker,

som redan finnas, samt att dessutom skogen äfven å de oafvittrade marker,

i afseende å hvilka uteslutande rätt till utsyning ej eger rum, står

under skogsstatens vård och förvaltning. Då det emellertid icke kan

förutsättas, att Kongl. Maj:ts Befallningshafvande utan föregående undersökning

eger den kännedom om skogarnes beskaffenhet, hvarå förordnandet

om fridlysning skulle grundas, har Komitén trott det lämpligen

kunna föreskrifvas, att, der vederbörande revierförvaltare finner nå

-

142

MOTIVER TILL SKOGSORDNING. KAP. 4. §§ 8—19.

got område i oafvittrad trakt tjenligt för bildande af kronopark, och

Skogsstyrelsen, efter anmälan derom, anser närmare undersökning böra

verkställas, sådan skall ega rum; hvarefter på Kong]. Maj:ts Befallningshafvande

skulle ankomma att meddela det förordnande i ofvan antydd

riktning, hvartill undersökningen kunde föranleda. I öfverensstämmelse

med dessa åsigter är § 7 i Komiténs förslag affattad.

Hvad sistberörda Kongl. Förordning i öfrigt innehåller angående

vissa iakttagelser vid afvittring, synes Komitén innefatta bestämmelser i

frågor, som lämpligen kunna och böra i sammanhang med allmänna afvittringen

efter omständigheterna afgöras i öfverensstämmelse med de

föreskrifter, som för densamma i allmänhet lända till efterrättelse. Äfvenså

torde skäl ej saknas för det antagande, att inom Norrland numera

icke finnes någon trakt, å hvilken kan tillämpas stadgandet i 2 § af meranämnde

Kongl. Förordning, att, om å öfverloppsmark, som finnes vara

till kronopark tjenlig, hemman eller nybygge efter deri föregångna afvittringen

uppkommit, detsamma skall genom ny afvittring från kronoparken

utbrytas; och då det icke lärer kunna eller åtminstone, såsom

det Komitén synes, icke böra förutsättas, att dylik trakt hädanefter varder

annat än undantagsvis till hemman eller nybygge upplåten, har icke

heller omförmälda stadgande, som, der det förnyades, möjligen kunde

blifva endast missledande, af Komitén i dess förslag upptagits.

I fråga om rättighet för sågverk till viss årlig stockfångst från kronans

skogar har Komitén uti 4 Kap. föreslagit några ändringar i nu gällande

föreskrifter. Delande den genom Kongl. Brefvet den 29 Maj 1852

fastställda grundsats, att nytt tillstånd till sådan stockfångst icke vidare

må meddelas, har Komitén trott, att någon jemkning i grunderna och

vilkoren för utbrytning af dylika rättigheter, der de redan existera, kan

erfordras.

Att det i skogsvårdens allmänna intresse ej är utan vigt, att de

sågverk, hvilka icke redan erhållit vissa områden sig tilldelade i ersättning

för den stockfångst, som genom privilegier blifvit dem förunnad,

143

MOTIVER TILL SKOGSORDNING. KAP. 4. §§ 8—19.

få utbrytningen verkställd, sä snart lämpligen ske kan, är otvifvelaktigt,

men lika ovedersägligt är ock, att utbrytningen, om den företages särskild^

är förenad med vida betydligare kostnader, än om den eger rum

i sammanhang med allmänna afvittringen. Äfvenså torde det kunna antagas,

att i flera fall olägenheten deraf, att med utbrytningen får anstå till

dess den vid allmänna afvittringen kan försiggå, ej är af synnerlig betydenhet,

helst alla de trakter, der särskild utbrytning numera skulle

kunna ifrågakomma, äro belägna inom lappmarkerna, dit ordnad skogshushållning

i allmänhet ännu ej hunnit sträcka sig, samt sågverksegaren

icke har annan rättighet till den för stockfångst insynade trakten, än att

han eger att derifrån, efter utsyning, erhålla det antal träd, som, enligt

privilegierna, honom tillkommer, hvilken rättighet numera ej kan lägga

hinder i vägen för försäljning för kronans räkning af det virke, samma

trakt finnes derutöfver kunna lemna i afkastning. Af dessa skäl hufvudsakligen

har Komitén föreställt sig, att särskild utbrytning af sågskog

icke, såsom nu är förhållandet, bör vara regel, utan fasthellre endast

undantagsvis tillåtas, på sätt i 10 § är af Komitén föreslaget.

Mark, som i ersättning för beviljad stockfångst tilldelas sågverk,

skall, enligt nu gällande föreskrifter i ofvannämnda Ivongl. Bref, antingen

till hemman under vanlig besittningsrätt indelas och skattläggas

eller ock med skogsränta beläggas. Dessa föreskrifter har Komitén, för

sin del, funnit böra förändras derhän, att marken alltid belägges med

skogsränta och således icke vidare varder till hemman indelad. Förslaget

härom, framstäldt i 14 §, grundar sig ytterst derå, att sågverksegare

icke bör kunna anses hafva giltigt anspråk att genom utbrytningen vinna

annan förmån än trygghet i sin rätt att erhålla det antal träd, som,

efter privilegierna, blifvit till afverkning beviljade. Genom områdets indelande

till hemman kommer dock vidsträcktare förmån honom till del;

ty, utom det att han dervid jemväl erhåller odlingsmark, som eljest

skulle för allmän täflan hållas öppen, beredes honom tillika tillfälle att

i den ordning, som för kronohemman i allmänhet är eller varder stad

-

144

MÖTIVER TILL SKOGSORDNING. KAP. 4. §§ 8-19.

gad, förvärfva sig friare dispositionsrätt öfver skogen, än honom skulle

tillkomma, derest området belädes med skogsränta. Den erinran, som

härvid kan göras, att, då denna friare dispositionsrätt icke vinnes, med

mindre alla de vilkor uppfyllas, som i afseende å hemmanets uppodlande

och bebyggande äro föreskrifne, det allmänna intresset derigenom är behörigen

tillgodosedt, kan utan tvifvel i vissa fall hafva full giltighet,

men eger icke tillämplighet i det fall, att sågverksegare, som vid hemmansindelningen

kommit i åtnjutande af den rätt till erhållande af större

tunnlandtal, som genom 3 mom. af nämnda Kongl. Bref är honom tillagd,

nedlägger sågverket. Om i sådant fall sågverksegaren dock iakttagit

hvad honom i afseende å odlings- och byggnadsskyldigheten ålegat, skulle

han komma att behålla hemmanet och det med den tillökning i mark,

som lemnats endast i syftning att betrygga verkets bestånd, samt honom

sålunda tillskyndas en fördel på det allmännas bekostnad, hvilket numera

torde kunna undvikas, enär inom lappmarkerna i allmänhet icke

lärer saknas tillfälle att för de sågverk, som ännu ej fått visst område

sig tilldeladt, utstaka detta å trakt, som ej är till odling tjenlig.

Hvad angår sjelfva det sätt eller förfarande, som bör för områdestilldelninaren

iakttagas, har Komiten trött bestämmelserna derom böra

byggas å den grundsats, att sågverksegaren i intet fall må tillerkännas

större område, än att derifrån må kunna erhållas det antal till sågtimmer

dugliga träd, som, enligt sågverkets privilegier, äro till afverkning

beviljade. Endast markens naturliga bördighet och deraf beroende förmåga

att framalstra skog till belopp, motsvarande privilegierna, synes således

böra läggas till grund för bestämmandet af den egovidd, som skall

sågverket tillerkännas. Skulle bestämmandet af områdets omfång grundas

jemväl å den tillfälliga omständigheten, huruvida den befintliga

ståndskogen vid utbrytningsförrättningen vore i bättre eller sämre skick,

skulle det endast ytterst sällan kunna undvikas att tillägga sågverket

större område, än som ur ofvannämnde synpunkt bör detsamma tillkomma.

Antagligen äro nemligen de fall högst få, då beräkningen af

MOTIVEK TILL SKOGSORDNING. KAP. 4. §§ 8—19. 145

den befintliga ståndskogen fullt öfverensstämmer med uppskattningen af

markens produktionsförmåga. Isynnerhet måste det, såsom erfarenheten

äfven visat, ofta inträffa, att område, som är afsedt att i ersättning för

privilegierad stockfångst tilldelas sågverk, befinnes af beskaffenhet, att

det väl i allmänhet kan lemna tillgång på det antal träd, som, enligt

privilegierna, tillkommer sågverket, men att dock, i följd af ojemnhet i

skogens utveckling, brist under någon tid uppstår, så att, med skogens

fortfarande bestånd, fulla trädantalet ej då kan utgå; och den utväg,

som för detta, af nu gällande lagstiftning icke förutsatta fall hitintills

någon gång anlitats, att för bristen tillerkänna sågverksegaren visst område

mot skogsränta, kan icke vara med det allmännas intresse förenlig,

enär sådant förfarande uppenbarligen innefattar en utsträckning af redan

beviljade privilegier och följaktligen står i strid med åsigten, att nytt

tillstånd för sågverken till årlig stockfångst från kronoskog icke vidare

bör meddelas. Ej heller lärer förhållandet kunna på ett tillfredsställande

sätt regleras genom en bestämmelse af den syftning, att, om sågverksegaren

under någon tid icke kunde från det honom tilldelade området

erhålla hela det antal träd, hvartill han, enligt privilegierna, vore berättigad,

han skulle ega att framdeles, i mån af skogens tillväxt, bekomma

fyllnad. Utom andra olägenheter, såsom i fråga om kontrollen och dylikt,

skidle ett sådant förfarande naturligtvis ofta kunna medföra det för

sågverksegaren menliga och mot billighet stridande förhållande, att han

för längre tid lemnades i saknad af det virke, privilegierna honom tillförsäkrat.

Deremot synes det Komitén, som skulle sågverksegarens fördel

blifva nöjaktigt tillgodosedd, utan att det allmännas intresse förnärmades,

om, såsom ock hitintills stundom inträffat, sågverksegaren tillerkändes

rätt att under den del af första omdrefstiden, då han icke af

det utbrutna området kan erhålla fulla trädantalet, bekomma återstoden

från annan kronomark, utan att dock någon rätt till sjelfva marken blefve

sågverksegaren tillagd; och för detta ändamål eller för att få utrönt,

huruvida sådant fall är för handen, att rättighet till erhållande under

146 MOTIVER TILL SKOGSORDNING. KAP. 4. §§ 8—19.

viss tid af det bristande trädantalet bör sågverksegaren tillerkännas, är

det af vigt, att vid den förrättning, då visst område för sågverksegaren

utbrytes, förrättningsmännen äfven verkställa den undersökning och beräkning

af den befintliga ståndskogen, som erfordras. I nu anförda åsigter

har Komitén hemtat stöd för de af Komitén ill och 12 §§ föreslagne

stadganden.

Den händelse åter, att för privilegierad stockfångst insynad trakt

under tiden, innan utbrytning ifrågakommer, ej kan med framtida bestånd

lemna fulla trädantalet, i hvilket afseende nu gällande lagstiftning

ej heller innehåller någon föreskrift, har Komitén ansett vara af beskaffenhet,

att den icke kan föranleda till annat, än att, såsom Komitén i

9 § föreslagit, sågverksegaren må njuta till godo mot bristen svarande

nedsättning i den för stockfångsten bestämda stubböresafgiften, intilldess

utbrytning kommer att ega rum.

Då, så framt Komiténs förslag i 11 och 12 §§ vinna bifall, kronan

skulle blifva förbunden att, der det för privilegierad stockfångst utbrutna

området för något år icke medgifver fällning af hela det antal träd, privilegierna

afse, lemna sågverksegaren det bristande trädantalet från annan

kronomark, lärer sågverksegaren icke ur rättslig synpunkt kunna

göra anspråk på det öfverskott i afkastning utöfver den privilegierade

stockfångsten, som samma område under annan tid kan lemna. Detta

öfverskott kan icke vara att betrakta annorlunda än såsom en kronans

tillhörighet. Men enär, i betraktande deraf, att skogen dock icke står

under kronans utan under sågverksegarens vård och förvaltning, billigheten

torde fordra, att sågverksegaren tillerkännes företrädesrätt till erhållande

af det virke, skogen utöfver privilegierna kan gifva i afkastning,

samt den utsigt, som sålunda öppnas för sågverksegaren att. genom

en ändamålsenlig skogsvård bereda sig sjelf omedelbar fördel, utan

tvifvel skall i sin mån bidraga att framkalla bemödanden till höjande af

skogens afkastning, har Komitén i 13 § framställt ett förslag, som går

derpå ut, att, om sågverksegaren ville komma i åtnjutande af öfverskot

-

JIOTIVEK TILL SKOGSORDNING. KAP. 4. §§ 8—19.

147

tet, han skulle ega att derom göra underdånig ansökning hos Eders

Kongl. Maj:t; och endast i den händelse, att sågverksegaren icke ville

af omförmälda rättighet sig begagna och det öfverskjutande virket ansåges

böra för främjande af skogsvården afverkas, skulle, enligt Komiténs

förslag, dermed förfaras i enlighet med föreskrifterna om försäljning

af annat kronan tillhörigt virke.

För öfrigt har Komitén trott, att förenämnde rättighet icke borde

beviljas för mer än högst tio år hvarje gång. I allmänhet torde det

nemligen icke kunna med någon grad af säkerhet beräknas, att skogen

under längre tid tål den högre afverkningen, likasom ock förändrade

konjunkturer kunna påkalla en förändring i afseende å den afgift, som

för den förökade stockfångsten bör erläggas; och hvad särskild t beträffar

beloppet af denna afgift, hvars bestämmande, efter Koiniténs förslag

och i likhet med den föreskrift, som redan finnes i Eders Kongl. Maj:ts

Nådiga Bref den 21 December 1865 meddelad för den händelse, att

stockfångstområde lemnar öfverskott i afkastningen, skulle bero af Eders

Kongl. Maj:t, har det synts Komitén lämpligt att, till befordrande af en

ändamålsenlig skogshushållning, uttryckligen blefve stadgadt, att afseende

skulle fästas derå, huruvida tillökningen i afkastning tillkommit i följd

af särskilda åtgärder från sågverksegarens sida, såsom genom skogens

behandling efter fastställd hushållningsplan eller eljest genom derå för

vård eller skogsodling nedlagde kostnader.

Till det nyss behandlade ämnet om användandet af det öfverskott

af mogna träd, sågverk tilldelad skog kan lemna, sluter sig frågan, huru

förfaras skall med omoget virke, som finnes böra för gallring fällas eller

eljest utan skada för skogen kunna tagas. 1 nu gällande författningar

är ej någon föreskrift derom meddelad; och medgifvas måste, att skogarne

inom de län, der sågverksegare fått stockfångst sig beviljad, i allmänhet

ej äro af beskaffenhet, att gallring erfordras. Exempel på motsatsen

saknas dock icke redan nu; och om, såsom det väl kan vara att

hoppas, ordnad hushållning varder å de större sågverksskogarne införd,

148

MOTIVER TILL SKOGSORDNING. KAP. 4. §§ 8—19.

skola antagligen ock tillfällena till verkställande af gallring ökas. Dessutom

förekomma flerstädes träd, som nått all den utveckling, de kunna

hinna, utan att likväl vara till sågtimmer dugliga, och hvilka följaktligen

böra fällas. Frånvaron af all föreskrift i ämnet synes således bilda

en lucka, dén Komitén, med skogshushållningens befordrande till hufvudsakligt

mål, sökt fylla genom 18 § af sitt förslag, hvaruti hemställes,

att virke af ifrågavarande beskaffenhet skall, under vissa vilkor och

kontroller, tillfalla sågverksegaren; och då gallringsåtgärdens egentliga

ändamål måste vara att befordra utvecklingen af den öfriga skogen, för

hvars tillgodogörande i stadgad ordning kronan njuter ersättning af sågverksegaren,

samt gallringsvirket dessutom, särdeles i aflägsna trakter,

icke i allmänhet torde kunna lemna annat än ganska ringa behållning,

har Komitén ansett rättigheten till erhållande af gallringsvirket icke

böra med särskild afgift till Kronan beläggas.

Det sätt, hvarpå sågverksegaren i allmänhet må begagna sig af den

rätt till stockfångst, honom tillkommer, innefattar, i Komiténs tanka, ett

ämne af ej obetydlig vigt såväl för sågverksegaren som för det allmänna.

Ått frångå idéen om rättighetens regelbindande genom föreskrifter

i afseende å den kontroll, hvarunder den må utöfvas, skulle

vara betänkligt. Det nu gällande stadgande, att afverkningen ej får ske

annorledes än efter utsyning, har Komitén alltså ansett böra bibehållas, och

äfvenså den bestämmelse, att sågverksegaren må åtnjuta stockfångsten årligen.

Beträffande åter den händelse, att han icke vill begagna den årligen,

utan åstundar att genom besparing för någon tid bereda sig en

större samlad afverkning, skiljer sig Komiténs förslag något från nu gällande

föreskrifter. Enligt 10 punkten af Kongl. Brefvet den 29 Maj

1852 eger den sågverksegare, som något år hugger mindre antal träd,

än det bestämda, att under de nästpåföljande fem åren fälla och afföra

det besparda antalet; hvarförutom genom allmänna Utsyningsförordningen

den 21 December 1865, hvilken, jemlik! Kongl. Maj:ts nådiga Skrifvelse

till Kammarkollegium samma dag, skall tillämpas jemväl å de

MOTIVER TILL SKOGSORDNING. KAP. 4. §§ 8-19.

149

privilegierade sågverksskogarne, är stadgadt, ej mindre att utsynadt

virke skall i allmänhet vara afverkadt och ur kronans skogar bortfördt

innan den 1 Juni året näst efter det, då utsyningen skedde, än äfven

att Kongl. Maj:ts Befallningshafvande likväl eger i detta afseende medgifva

längre tid, dock högst fem år från utsyningen. Till hvilka förvecklingar

och svårigheter vid utöfvandet af den erforderliga tillsynen

och kontrollen vid afverkningen dessa bestämmelsnr kunna leda och,

efter hvad erfarenheten ådagalagt, mången gång ledt, är alltför uppenbart,

att Komitén skulle behöfva genom anförande af exempel belysa

detta förhållande. Lika uppenbart är ock, hvad jemväl erfarenheten bekräftat,

att de antydda olägenheterna, jemte det de taga jägeribetjenin-,

gens tid alltför starkt i anspråk, erbjuda mindre samvetsgranna sågverksegare

tillfälle att, i förlitande på den oreda, som genom sammanblandande

af flera års afverkning och trädens afhemtande i oregelbunden

ordning åstadkommes, strafflöst öfverskrida sina rättigheter. Om Komitén,

med stöd af dessa omständigheter, får antaga, att nu gällande stadganden

ej kunna anses fullt lämpliga, återstår att tillse, huruledes, i det

allmännas intresse, större enkelhet och reda kan vinnas, utan att enskilds

rätt eller befogade anspråk trädas för nära. Dervid har Komitén ej

förbisett angelägenheten deraf, att sågverksegaren icke genom skärpta

föreskrifter tvingas att å tider, då det kan vara för honom olämpligt,

uttaga sin stockfångst. Flera omständigheter — såsom att tillgång på

det antal timmer, som för rörelsens bedrifvande under året kan erfordras,

tillfälligtvis yppat sig å annat håll, att den privilegierade stockfångsten

för somliga sågverk är af den ringa betydenhet eller skogens

belägenhet sådan, att sågverksegaren, i anseende till utdrifningskostnaderna,

icke med fördel kan begagna sig af sin rätt till virket, om han

skulle nödgas uttaga detsamma årligen, med mera dylikt — göra det

önskvärdt, att honom lemnas tillfälle att, i den mån förhållandena det

medgifva, samla afverkningen. Men å andra sidan synes ock, ur det allmänna

intressets synpunkt, billigtvis kunna på sågverksegaren ställas det

150

MOTIVEK TILL SKOGSORDNING. KAP. 4. §§ 8—19.

anspråk, att lian inrättar sin hushållning så, att den tillsyn och kontroll,

han med afseende å den privilegierade stockfångsten är underkastad,

icke varder för staten mera betungande, än nödvändigheten kräfver.

Hufvudsakligen på grund af hvad nu är anfördt, har Komitén i 17 §

föreslagit, att, om sågverksegare vill komma i åtnjutande af den beviljade

stockfångsten för mera än ett år på en gång, och han anmäler det

hos vederbörande revierförvaltare före den 1 April det år utsyning åstundas,

han eger erhålla utsyning för en tid af högst fem år på en gång,

dock icke förskottsvis. Utsyning för längre tid anser Komitén äfven

höra kunna sågverksegaren beviljas, men Komitén har funnit det betänk.

ligt att låta sådant bero endast på anmälan eller ens på revierförvaltarens

pröfning, utan har Komitén trott, att rättighet till slik utsyning

borde hos Skogsstyrelsen sökas. Tiden, inom hvilken det utsynade virket

bör vara afverkadt och ur skogen affördt, synes Komitén lämpligen

kunna bestämmas till den 1 Juli året näst efter det, då utsyningen

skett, med rätt likväl för sågverksegaren att, om han önskar längre tid

och anmäler det hos revierförvaltaren, dermed dröja ytterligare ett år,

då virket ovilkorligen skall vara affördt. Denna sednare bestämmelse,

såsom gemensam för dera slag af skogar, är införd i 70 § under det

Kap., der utsyning och försäljning af skogsalster från kronoskog afhandlas.

I 19 § har Komitén föreslagit, att, om oloflig utverkning sker inom

område, som blifvit sågverksegare i ersättning för beviljad stockfångst

tilldeladt, beloppet af den utsyning, som eljest bort honom tillkomma,

skall, ehvad afverkningen föröfvats af sågverksegaren sjelf eller af annan

person, minskas med det antal träd, som blifvit olofligen afverkadt, och

gerningsmannen dessutom straffas såsom för åverkan. Då sågverksegarens

intresse sålunda göres omedelbart beroende deraf, att den till hans

vård och nyttjande öfverlemnade egendomen fredas, torde det kunna

förväntas, att sågverksskogarne mindre än hitintills varda utsatta för

olofligt hygge; hvarförutom Komitén genom omförmälde bestämmelse

MOTIVER TILL SKOGSORDNING. KAP. 5.

§§ 20—29.

151

åsyftat att i möjligaste måtto förhindra, att skogens framtida bestånd

nndergräfves genom densammas anlitande på obehörigt sätt, hvilket

kunde befaras, derest det olofligen huggna virket icke vid utsyningen

toges i beräkning.

Då i ordningen nu följer det Kap. uti Komiténs förslag, som afser Kap. 5. §§

kronohemmans och krononybyggens skogar, möter dervid först frågan 20—29‘

om bestämmande af de områden, inom hvilka åboerna skola ega att utöfva

de rättigheter med afseende å skogen, som må dem tillkomma.

Rörande de hemman eller nybyggen, som genom afvittring eller eljest

redan fått vissa områden sig tilldelade, kan någon tvekan eller villrådighet

i berörda hänseende icke uppstå. Om deremot hemmanet eller

nybygget icke utgjort föremål för afvittring och ej heller eljest fått bestämdt

område sig tillerkändt, skall, enligt Utsyningsförordningen den

21 December 1865, detsamma, i allmänhet eller der ej lokala omständigheter

föranleda till undantag, beräknas för enstaka hemman eller nybygge

till ett afstånd, från bolstaden åt hvarje håll af V8 mil, för mindre

by af högst tre grannar till ett afstånd af ''V* mil och för större by till ett

afstånd af Vs mil; hvarvid tillika skall iakttagas, att, om hemman eller

nybyggen, som ej tillsammans utgöra byalag, äro så nära intill hvarandra

belägna, att visst område skulle, enligt nämnda grunder, blifva för

dem gemensamt, de skola ega sinsemellan lika rätt till utsyning inom

detsamma. Det torde få antagas, att med detta stadgande åsyftats, ej

mindre att, på samma gång kronans marker öppnades för allmän täflan

om den afkastning, de i skogsalster kunde lemna, söka tillförsäkra de

åboer, hvilka ej fått vissa områden sig tilldelade, enahanda skydd mot

intrång genom utsyning af virke för kronans räkning inpå deras blifvande

områden, som kommit de åboer till del, hvilka redan fått bestämda

områden sig tillerkända, än äfven att, i den mån skogens och

jordmånens beskaffenhet medgifva, bereda ifrågavarande åboer lika rätt

sinsemellan. Detta mål har dock icke genom berörda stadgande kunnat

vinnas, emedan de förhållanden, hvarå detsamma skolat tillämpas, varit

152 MOTIVER TILL SKOGSORDNING. KAP.1 5. §§ 20—-29.

alltför olikartade att, under iakttagande af åsyftad lika rätt för alla,

kunna derunder inpassas. Genom områdets beräknande efter en viss

radie har nemligen inträffat, att äfven i trakter, som, livad skogens och

jordmånens beskaffenhet angår, äro med hvarandra fullt jemförliga, högst

betydlig ojemnhet i virkestilldelningen uppstått till följd deraf, att åboernas

antal i de skilda trakterna icke varit lika. Sålunda hafva på icke

få ställen, der antalet åboer inom byn uppgår till 30 å 40 och derutöfver,

dessa fått åtnöja sig med enahanda skogsanslag, som på andra ställen

endast 4 åboer haft att sig emellan fördela; och saknas icke

exempel på fall, der ojeinnheten sträckt sig vida längre, så att, under

det en åbo bekommit på sin lott 200 träd, en annan icke undfått mera

än 10. Den föreställning om obillighet, som dylika förhållanden måste

ingifva, mildras ingalunda derigenom, att, till följd af de bestämmelser,

efter hvilka utsyningskostnaden skall gäldas, en åbo, som erhåller endast

10 träd åt sig utsynade, kan, hvad ock erfarenheten mera än en gång

ådagalagt, komma att vidkännas större kostnader.för detta ringa antal,

än som drabba en annan åbo, den der i utsyning bekommit 200 träd

och derutöfver. Att ett system, hvarunder så beskaffade missförhållanden

få tillfälle att framträda, ej kan annat än medföra beklagliga följder,

är uppenbart. Bland dessa må här särskildt nämnas endast den verkan,

att, då åboer, som gå miste om fördelar, på hvilka de icke utan skäl

anse sig kunna hafva lika grundade anspråk som andra, hvilka komma

deraf i åtnjutande, af den orättvisa, för hvilken de sålunda finna sig

vara föremål, taga sig anledning att genom olofligt hygge å kronomark

söka hålla sig skadeslösa, det kan befaras, att sådant skall i sin mån bidraga

att undanskjuta den tidpunkt, då befolkningen i allmänhet hunnit

komma till full insigt om vidden och beskaffenheten af den brotslighet,

skogsåverkan innebär, äfven då enskilds rätt derigenom icke förnärmas.

Under antagande, att hvad nu är anfördt knappast lemnar rum för tvekan,

huruvida grunderna för områdestilldelningen böra ändras eller jemkas

till närmare öfverensstämmelse med rättvisans och billighetens fordrin

-

MOTIVER TILL SKOGSORDNING. KAP. 5. §§ 20-29.

153

gar, torde Koinitén i afseende å hvad för öfrigt må vara mot omförmälda

stadgande att anmärka endast behöfva antydningsvis erinra om

de svårigheter, som vid tillämpningen af bestämmelsen, att området skall

beräknas till visst afstånd från bolstaden, ofta måste uppstå i så måtto,

att, da till bolstaden rätteligen lära böra räknas alla de inegor, som

tillhöra den egendom, hvarom fråga är, men dessa vanligen eller åtminstone

icke sällan äro vidt spridda, betänkliga förvecklingar måste uppkomma,

särdeles der hemman eller nybyggen, som icke höra till samma

byalag, eller der särskilda bvalag äro så nära intill hvarandra belägna

att cirklarne, som skulle utmärka de områden, hvilka i regeln borde

hvartdera hemmanet eller byalaget tillkomma, skära hvarandra.

Att dessa svårigheter skulle undvikas och på samma gång rättvisa

och billighet vid områdets beräknande befordras, om hvarje åbo, i afvaktan

på afvittring eller provisionel skattläggning, kunde i öfverensstämmelse

med de grunder, som för marks tilldelande vid allmänna afvittringen

äro gällande, tillerkännas visst område, lärer icke kunna bestridas.

Väl må ock, å den andra sidan, medgifvas, att, då de åtgärder,

som för dylik tilldelning erfordras, förutsätta insigter, som företrädesvis

äro hos landtmätare att påräkna, det skulle medföra alltför stora kostnader,

om sådan tjensteman skulle för ändamålet anlitas; men i betraktande

deraf, att det icke kan vara erforderligt, att beräkningen verkställes

med den noggrannhet, som en för all framtid eller för längre tid

gällande tilldelning påkallar, utan det hufvudsakligaste ändamålet vore

vunnet, endast området komme att ungefärligen motsvara hvad som vid

afvittring eller provisionel skattläggning kunde hemmanet eller nybygget,

efter skattetal, tillkomma, har Komitén så mycket hellre trott det kunna

utan våda öfverlemnas åt vederbörande skogstjensteinan att i sammanhang

med utsyningen anvisa området på sätt nyss nämndt är, som det

torde kunna med säkerhet antagas, att skogstjenstemännen i allmänhet

ingalunda äro i saknad af de insigter, som för ändamålet kunna erfordras.

20

154

MOTIVER TILL SKOGSORDNING. KAP. 5. §§ 20 29.

Den svårighet, som för genomförandet af omförmälda grundsats

kunde möta deri, att nybyggen finnas, som ej ännu åro visst mantal

åsätta, skulle, efter Komiténs mening, kunna undanrödjas genom en bestämmelse,

att dylikt nybygge alltid beräknas till Vs mantal, som är det

hemmantal, hvilket allmännast förekommer. Och i trakter, för hvilka

fastställd afvittringsstadga ej finnes att tillämpa, skulle området lämpligen

kunna beräknas enligt den grund, att helt mantal tillerkännes 3,000

tunnland duglig mark.

Med det ämne, som nyss utgjort föremål för Komiténs framställning,

sammanhänger frågan om de vilkor, hvarunder kronohemman och kiono

nybyggen må åtnjuta den afkastning, skogen utöfver husbehofvet kan

lemna. Då likväl denna fråga äfven hörer till ett ämne, som är för

flera slag af skogar gemensamt, och Komitén af sådan anledning kommer

att å annat ställe längre fram i detta betänkande deråt egna uppmärksamhet,

har Komitén trött sig lämpligen kunna här inskränka sig

till det yttrande, att Komitén — som tagit i öfvervägande, huruvida det

kunde vara ändamålsenligt, att åtgärder vidtoges för införande af ordnad

hushållning å ifrågavarande slag af skogar, men ansett sådant icke

höra ske, särskildt i anseende dertill, att, om åboerna bibehöllos vid

rättigheten att, sedan åboskyldigheterna blifvit fullgjorda, få hemmanet

omfördt till skatte och sålunda förvärfva sig friare dispositionsrätt öfver

skogen kostnaderna för densammas indelande sannolikt i de flesta fall

skulle befinnas vara gagnlöst använde ■ för öfrigt funnit det med billighet

och rättvisa öfverensstämmande, att, då kronan icke har någon inkomst

af kronohemmans och nybyggens skogar, åboerna för det virke,

som de utöfver husbehofvet erhålla, i allmänhet få vidkännas en afgift,

motsvarande de kostnader, som för tillsyn och kontroll å skogen drabba

kronan.

Den misshushållning, kronohemmans- och nybyggesåboer ofta låtit

komma sig till last vid utöfvandet af deras rätt till skogens användande

för husbehof, har föranledt de i 21 § föreslagna föreskrifter, gående

MOTIVER TILL SKOGSORDNING. KAP. 5. §§ 20—29.

155

derpå ut, att den mindre dugliga skogen företrädesvis bör till husbehof

användas; och i tanka, att det på en gång verksammaste och lämpligaste

medlet att förmå åboerna till iakttagande af samma föreskrifter

är att göra deras rätt till skogens afkastning i öfrigt direkt beroende

af det sätt, hvarpå de utöfva sin omförmälda rättighet eller eljest behandla

skogen, har Komitén i 25 § föreslagit, att åbo, som medelst öfverflödigt

användande för husbehof af frisk, duglig skog eller annorledes

vissvårdar skogen, må af Kongl. Maj:ts Befallningshafvande kunna förklaras

för en tid af högst tre år förlustig rättigheten att der erhålla utsyning.

Föröfvas eljest oloflig afverkning inom kronohemmans område, skulle,

enligt Komiténs förslag i 26 §, af enahanda skäl som i fråga om sågverksskogarne

äro anförda, åbon sådant vidkännas genom minskning till

motsvarande belopp i utsyningen. Dylik påföljd är ock i 27 § föreslagen

för nybyggare, men endast i den händelse annan än han sjelf föröfvat

afverkningen eller gerningsmannen ej upptäckes. Beträdes nybyggaren

sjelf med oloflig afverkning, skulle han, efter Komiténs förslag,

utom Averkansansvar, för en tid af tre år förlora rätt till utsyning och,

om det sker andra gången, dömas sin åborätt förlustig; och har Komitén

ansett dessa påföljder böra drabba nybyggaren, äfven då han begår

åverkan å närliggande kronoskog. Den större stränghet, som sålunda

hos Komitén gjort sig gällande i fråga om den olofliga afverkning, nybyggare

föröfvar, har Komitén trott finna berättigande deri, att, då nybyggaren,

hvilken icke har den stadgade åborätt till nybygget, som

åboen å kronohemman har till detta, utan nybyggaren, innan han ännu

inträdt i skattskyldighet, snarare synes vara i sitt förhållande till kronan

att betrakta såsom brukare af privategendom i förhållande till egaren,

den förnärmelse af kronans rätt, han kan tillåta sig genom att olofligen

vända dess egendom sig till godo, torde kräfva svårare straff,

än om enahanda förbrytelse blifvit under andra omständigheter begången.

156

MOTIVER TILL SKOGSORDNING. KAP. 5. §§ 20—29.

Då det icke torde vara med nödig omtanka för skogarnes skyddande

mot skogseld förenligt att låta enskilda af dylikt olycksfall vänta

sig fördelar, som icke eljest kunnat komma dem till godo, hvilket skulle

kunna inträffa, derest kronohemmans- och nybyggesåboer egde fritt använda

alla skadade träd inom deras områden, har Komitén funnit sig

böra i 24 § föreslå, att, der genom brand eller annorledes skadade, men

dock dugliga träd finnas till större myckenhet, än för husbehof erfordras,

skall hvad åboen deraf, efter utsyning, tillerkännes tagas i beräkning

vid bestämmande af det belopp, honom för öfrigt kan i utsyning

tillkomma; hvarförutom i 11 Kap., angående grunderna och vilkoren för

utsyning i allmänhet, är föreslaget, att dylika träd alltid böra först

utsynas.

På det att de allmänna bestämmelser, som hafva skogens bevarande

vid jemn uthållighet till syftemål, ej må verka hinderligt för markens

uppodlande, är i 29 § framstäldt förslag derom, att åbo, som i sådan

afsigt vill fälla skog utöfver husbehof å någon viss trakt, skall ega att

bekomma utsyning derstädes. Men för att, å andra sidan, jemväl förebygga,

att en förevändning om afsigt att odla begagnas såsom täckmantel

för den verkliga afsigten att endast åtkomma skogen, har Komitén

tillika föreslagit, att dylik utsyning ej må beviljas i annan händelse, än

att åboen medelst syneinstrument eller intyg af trovärdiga män gitter

styrka, att den ifrågaställda trakten är för odling tjenlig.

Under antagande för öfrigt, att det icke kan vara med det allmänna

intresset öfverensstämmande, att åboerna med afseende å användandet

af skogens produkter underkastas strängare uppsigt, än vilkoren för

densammas framgena bestånd betinga, samt då dessa vilkor icke äro beroende

af sättet, huru stubbar och rötter tillgodogöras, men det i trakter,

der tjärbränning idkas, är af vigt för åboerna, att dem beredes tillfälle

att utan omgång eller afgift komma i besittning af virke, som dertill

erfordras, har Komitén i 22 § framställt förslag derom, helst sådan

frihet för åboerna kunde i sin mån verka derhän, att den friska, dugliga

MOTIVER TILL SKOGSORDNING. KAP. 6. §§ 30 — 36.

157

skogen blefve för nyttigare ändamål sparad. Äfven har Komitén trott

det utan fara kunna åt åboerna öfverleinnas att fritt taga skadad löfskog

för pottaskeberedning, så ock att till en i vissa trakter väl behöflig

lättnad i omsorgen för kreaturens utfodring använda löfskogen för

löftägt, dock under iakttagande, att det ej sker medelst topphuggning,

hvarigenom skogen i sin växt skadas.

Innan de grunder för hushållningen med boställsskogarne blefvo an- Kap. (i. §§

tagna, på hvilka nuvarande lagstiftning i detta ämne är bygd, gällde

såsom regel, att boställsinnehafvare ej egde att nyttja boställets skog

annorledes än till husbehof. Denna i 23 § af Kongl. Förordningen om

skogarne i riket den 1 Augusti 1805 fastställda regel inskränktes endast

af det i samma § stadgade undantag för det fall, att boställe hade ansenlig

skog, deraf kolning till afsalu förut skett, i hvilket fall sådan

fortfarande skulle få ega rum till belopp, som Kongl. Maj:ts Befallningshafvande,

efter undersökning af skogstjensteman eller kronobetjent, hade

att bestämma. Sedermera och jemte det genom Militieboställsordningen

den 23 Januari 1836 meddelades föreskrifter, hvilka kunna anses innefatta

början till försök att få ordnad hushållning å boställsskogarne införd,

blef berörda undantag något utsträckt, i det genom nämnda boställsordning

— hvilken, ehuru egentligen gällande allenast för militieboställen,

dock i brist af närmare föreskrifter rörande öfriga boställen tjenat

till ledning vid bestämmande af de vilkor, hvarunder vederbörande myndigheter,

med tillämpning af omförmälda § i 1805 års skogsordning, äfven

för civil- och ecklesiastikboställen medgifvit boställshafvarne att i

vidsträcktare mån än till husbehof åtnjuta afkastningen — tillika stadgades,

att, der skogstillgången vore större, än som erfordrades till husbehof

för det närvarande och framgent äfvensom för att understödja närliggande

boställen, som saknade tillgång på byggnadsvirke å egen skog eller

från kronopark eller allmänning, det skulle ankomma på Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes

och Regementschefens gemensamma förordnande och bifall,

huruledes och i hvad mån boställsinnehafvare kunde få genom afsalu

158

MOTIVER TILL SKOGSORDNING. KAP. 6. §§ 30—36.

sig till nytta använda den öfverfiödiga skogstillgången i effekter af timmer,

tjära, bräder, ved eller kol. Omförmälda stadganden och föreskrifter

hafva emellertid icke befunnits lämpliga eller, vare sig med afseende

å det allmänna eller enskilda intresset, tillfyllestgörande; och

efter det Rikets Ständer vid särskilda riksmöten uttalat sina åsigter i

ämnet, blef, i öfverensstämmelse med det af Rikets Ständer vid 1862—

63 års riksdag framställda underdåniga förslag till reglerande af hushållningen

med ifrågavarande skogar, genom Kongl. Förordningen den

29 Juni 1866, i afseende å boställsskogarne stadgadt hufvudsakligen: att

a samtlige åt civil-, militie- och ecklesiastikstaterne anslagne boställen

regelbunden skogshushållning skulle införas och, der Skogsstyrelsen, med

afseende å skogens omfattning och beskaffenhet, pröfvade sådant tjenligt,

indelning till trakthuggning ega rum; att, der sådane skogar icke redan

blifvit till trakthuggning indelade, undersöknig, i den mån dertill anslagne

medel lemnade tillgång eller ock boställshafvare eller boställsdirektioner

ville kostnaden derför sjelfva utgifva, skulle ske om det hushållningssätt,

som för skogen lämpligen kunde användas, och Skogsstyrelsen

ega förordna behörig skogstjensteman att, mot särskild ersättning

enligt taxa, sådan undersökning förrätta samt att uppgöra och till fastställelse

af Skogsstyrelsen ingifva förslag till hushållningsplan; att vid

uppgörande af sådan plan'' afseende skulle fästas derpå, att boställshafvarens

årliga behof af skogsfång och bete, såvidt möjligt vore, tillfredsställdes,

äfven om skogens uppbringande till dess största möjliga afkastning

skulle derigenom fördröjas; att, om boställes skog i betydligare

mån öfverstege dess behof af skogsfång, Kongl. Maj:t, uppå Skogsstyrelsens

hemställan, ville förordna, att skogen i sin helhet eller lämpligdel

deraf skulle ställas under skogsstatens omedelbara vård och förvaltning,

såsom om kronoparker vore stadgadt, men att det eljest ålåge boställshafvaren

att bevaka och sköta skogen med iakttagande af den hushållningsplan,

Skogsstyrelsen fastställt; att, intilldess ordnad hushållning

blifvit å skogen införd, boställshafvaren finge endast till husbehof an

-

MOTIVER TILL SKOGSORDNING. KAP. 6. §§ 30-36.

159

vända densamma, der ej vidsträcktare rätt redan blifvit visse boställshafvare

för deras tjenstetid tillerkänd, men att boställshafvaren sedermera,

jemte det han alltid egde åtnjuta hvad af skogens afkastning honom

med afseende på dittills åtnjuten rätt och boställets behof af skogsfång

skäligen borde tillkomma, derutöfver kunde, om skogen stode under

hans egen vård, erhålla viss andel i afkastningen, hvilken andel efter

den större eller mindre kostnad, som vore med skogens skötsel förenad,

kunde bestämmas ända till halfva behållna afkastningen utöfver husbehofvet;

att i fråga om hvad af boställsskogs afkastning finge, efter införande

af ordnad hushållning derstädes, boställshafvaren tilläggas, Skogsstyrelsen

skulle, innan hushållningsplan för bostället fastställdes, hos

Kongl. Maj:t göra underdånig framställning, hvarpå Kongl. Maj:t ville,

efter vederbörandes hörande, i hvarje särskildt fall förordna; att af boställsskogs

afkastning borde gäldas i främsta rummet kostnaden för dess

skötsel, men förskjuten indelningskostnad endast i den mån boställshafvaren

ändock kunde bekomma sitt fulla husbehof; samt att den behållna

afkastning af boställes skog, som ej tillfälle boställshafvaren, skulle vid

militieboställen disponeras af vederbörande Boställsdirektion, vid de ecklesiastika

boställena användas, i öfverenssämmelse med Kongl. Förordningen

den 11 Juli 1862, till bidrag vid reglerande af presterskapets inkomster,

och för landshöfdingeboställen ingå till landshöfdingelöneregleringsfonden,

men i öfriga fall tillfalla skogsplanteringskassan.

Att denna lagstiftning innefattar ett vigtigt framsteg i så måtto,

som den berättigar till antagande, att boställsskogarne, då ordnad hushållning

hunnit å dem införas, varda ändamålsenligare vårdade, än hitintills

i allmänhet egt rum, och sålunda uppbringas till högre afkastning, kan

icke förnekas; och det sträfvande, samma lagstiftning derjemte röjer, att

söka bereda kronan någon inkomst af nämnda skogar, påkallar väl äfven

erkännande; men i detta sednare hänseende är dock, efter Komiténs förmenande,

åtskilligt lemnadt öfrigt att önska. Det synes nemligen Komitén

antagligt, att de inkomster af boställsskogarne, som återstå efter

160

MOTIVER TILL SKOGSORDNING. KAP. 6. §§ 30--36.

afdrag af kostnaderna för desammas indelning och skötsel samt af hvad

boställshafvare, boställsdirektioner och löningsfonder skulle erhålla, icke

på långt när förslå att betacka de utgifter, statsverket får vidkännas för

vård och förvaltning samt tillsyn å dessa skogar. Att förhållandena gestalta

sig så i fråga om boställena uti de norrländska länen, torde åtminstone

vara ovedersägligt; och då sådant icke lärer låta förena sig

med de grunder, som böra följas vid förvaltningen af kronans egendomar

och hvilka grunder hafva till mål att bereda staten all den inkomst,

som utan förbiseende af vigtigare intreSsen och utan förnärmande af enskild

rätt kan vinnas, har Kornitén tagit i öfvervägande, huruvida icke

hushållningen med de norrländska boställsskogarne kunna regleras till

närmare öfverensstämmelse med dessa grunder. Utgående härvid från

det ostridiga förhållande, att boställena i allmänhet tillhöra kronan, fäster

sig Komitén derjemte vid den omständighet, att, ehuru de blifvit

vissa embets- och tjensteman till bruk och nyttjande för deras tjenstetid

upplåtna, och kronans dispositionsrätt sålunda är inskränkt, detta

dock icke ursprungligen gällt om den till boställe hörande skogen i vidsträcktare

mån, än att boställshafvaren tillförsäkrats rätt att deraf taga

hvad till husbehof kunde erfordras. Det öfriga af skogens afkastning

var kronans tillhörighet, på hvilken boställshafvaren icke kunde hafva

något i lag eller sakens natur grundadt anspråk att framställa; och de

undantagsstadganden, i kraft af hvilka boställshafvare genom särskilda

resolutioner, der skogstillgången varit ymnigare, fått sig tillagd rätt att

under vissa vilkor använda skogen äfven till afsalu, åsyftade egentligen

endast att uppmuntra boställshafvaren till iakttagande af en omsorgsfullare

skogsvård och lära för öfrigt icke kunna anses hafva tillkommit annorledes

än i följd deraf, att under en tid, då kronan ännu ej hade tillfälle

att genom skogsstaten omedelbarligen taga hand om kronoskogaines

afkastning, utväg saknades att på lämpligare sätt tillgodogöra den

öfverflödiga skogstillgången. Så är emellertid numera icke förhållandet.

Och då det oaktadt, enligt nu gällande lagstiftning, icke någon del af

MOTIVER TILL SKOGSORDNING. KAP. 6. §§ 30—36. 161

den behållna afkastning utöfver husbehofvet, militie-, ecklesiastik- och

landshöfdingeboställena lemna, skulle ingå till statsverket, utan, jemväl

der kronan ensam bekostar vården och förvaltningen, tillfalla boställsdirektioner

och löningsfonder, af hvilka dock, såvidt Komitén kunnat

finna, ingendera har bättre grundad rätt dertill än boställshafvarne, synes

det Komitén, som statens tillgångar härigenom blifvit disponerade

på ett för ändamålet främmande sätt. För anskaffande af de medel,

som för ifrågavarande löneregleringar eller förstärkning af boställskassor

må vara erforderliga och skäligen kunna af staten begäras, torde, såsom

Komitén föreställt sig, andra lämpligare utvägar kunna beredas; och lärer

det numera i allmänhet icke vara af nöden och ej heller ur någon

synpunkt för det allmänna gagneligt, att boställsskog af den omfattning

och beskaffenhet, att den öfverstiger boställets behof af skogsfång, står

under vård oeh förvaltning af någon annan än skogsstaten, hos hvilken

de egenskaper och insigter företrädesvis måste finnas, som utgöra en

garanti för skogens ordentliga skötsel. Äfven med den sorgfälligaste

pröfning af de omständigheter, efter hvilka boställshafvarens rätt till andel

i afkastningen utöfver husbehof af sådan till ordnad hushållning indelad

skog, som står under hans vård, skulle komma att i hvarje särskildt

fall bedömas, torde det svårligen kunna undvikas, att en boställshafvare

varder tillerkänd jemförelsevis större fördelar, än som tillkomma en

annan lika berättigad; och då, såsom ofvan nämndt är, boställsskogarne

ursprungligen ej varit afsedda för annat än husbehofvet, skulle genom

en föreskrift, att hela afkastningen derutöfver borde tillfalla kronan, inkomsterna

för ernbets- och tjensteman inom samma tjenstegrad bringas

till närmare likhet, än nu är förhållandet, då de i icke oväsentlig mån

kunna bero af den tillfälliga omständigheten, huruvida skogen å bostället

är af beskaffenhet att medgifva afverkning för afsalu. I det Komitén

således, hufvudsakligen af skäl, som nu äro anförda, ansett, att

staten borde öfvertaga vården och förvaltningen af alla de boställsskogar

i de norrländska länen, som hade öfverflödig skogstillgång och voro

162 MOTIVER TILL SKOGSORDNING. KAP. 6. §§ 30—36.

lämpliga för införande af ordnad hushållning, men ock, å andra sidan,

i regeln ensam tillgodonjuta afkastningen, allt likväl endast i den mån

sådant kunde ske, utan att nuvarande boställshafvare rubbas i den rätt,

som för hans tjenste- eller besittningstid kan honom lagligen tillkomma

på grund af särskilda resolutioner eller åtgärder, dem han i kraft af

hitintills gällande författning må hafva i afseende å skogen vidtagit, har

Komitén dock tillika trott det icke vara utan vigt för det allmänna, att,

ehuru sjelfva skötseln af skogen icke vidare skulle komma att hvila på

boställshafvaren, han emellertid bibehölles uti sådan ställning i förhållande

till skogen, att hans biträde kunde vara att påräkna i fråga om

densammas skyddande mot intrång genom oloflig afverkning. Af denna

anledning och enär ett dylikt biträde väl icke billigtvis torde kunna boställshafvaren

åläggas, utan att honom derjemte tillförsäkras någon förmån,

som synes helst böra väljas så, att den på samma gång utgör ersättning

för hans besvär och i möjligaste måtto innefattar borgen för

att det påräknade biträdet skall hafva åsyftad verkan, har Komitén funnit,

att boställshafvare, som egnar skogen nöjaktig uppsigt, bör erhålla

viss andel i den behålla afkastningen, hvilken andel Komitén antagit

kunna bestämmas till Vio, och i tanka, att denna boställshafvarens rätt

icke borde göras beroende af någon vidlyftigare undersökning eller bevisning,

utan pröfningen, huruvida sådant fall vore för handen, att boställshafvaren

kunde anses hafva fullgjort hvad på honom ankomme, inskränkas

till möjligen största enkelhet, föreslår Komitén, att berörda andel

må tillkomma en hvar boställshafvare, som medelst intyg af vederbörande

revierförvaltare förmår styrka, att åverkan å skogen under året

ej egt rum eller, om så skett, af hvem den är begången.

De skiljaktigheter i afseende å omfång och beskaffenhet, som olika

boställsskogar förete, utesluta möjligheten att för dem alla införa lika

brukningssätt. På somliga torde den öfverflödiga skogen med fördel

kunna till kronopark indelas. På andra boställen deremot synes det

vara tjenligast, att hela skogen göres till föremål för behandling i ett

MOTIVEK TILL SKOGSORDNING. KAP. 6. §§ 30—36. 163

sammanhang, under det på en del åter skogen ej kan lemna mera virke

i afkastning, än till husbehof tarfvas. Närmare undersökning af hvarje

särskild boställsskog är således af nöden för att få tillförlitligen utrönt,

om och huruvida skogens afkastning öfverstiger husbehofvet, äfvensom

för att derefter bestämma behandlings- eller brukningssättet. Och med

afseende å angelägenheten deraf, att genomförandet af den föreslagna

regleringen icke af förekommande omständigheter undanskjutes till en

mera eller mindre aflägsen framtid, utan bringas å bane sednast i sammanhang

med nuvarande boställshafvares afgång, har Komitén framställt

det förslag, att, der erforderlig undersökning icke redan egt rum, vederbörande

revierförvaltare skulle vid först inträffande laga syn eller

ekonomisk besigtning, efter förut inhemtad kännedom om skogens beskaffenhet,

yttra sig rörande de omständigheter, på hvilka frågan om

skogens indelning till ordnad hushållning kunde bero. Genom förslaget,

att äfven Synerätten eller förrättningsmännen hade att meddela utlåtande

i ämnet, har Komitén egentligen åsyftat att bereda boställshafvaren

säkerhet för den rätt till åtnjutande af skogsfång för husbehof och

de förmåner i öfrigt, som lagligen kunna honom tillkomma. Då det

emellertid icke skulle vara lämpligt eller ens verkställbart, att den undersökning,

hvarefter förhållandena vid synen eller den ekonomiska besigtningen

komma att bedömas, gåfves den omfattning, att allenast derå

kunde grundas definitivt beslut om den hushållning med skogen, som

för framtiden vore att iakttaga, skulle dock genom samma undersökning

alltid vinnas den vigtiga fördelen, att Skogsstyrelsen, hvilken det, enligt

Komiténs förslag, skulle tillhöra att meddela definitivt beslut i ämnet,

aldrig vore i saknad af säker ledning för sitt omdöme vid bestämmandet

af de åtgärder, som för närmare undersöknings verkställande ytterligare

borde vidtagas; och om, såsom Komitén tillika föreslagit, den föreskrift

meddelas, att såväl beslut, hvarigenom boställsskog ställes under

skogsstatens omedelbara vård och förvaltning, som den hushållningsplan,

hvilken varder för skogen fastställd, alltid skall delgifvas den myndig

-

164

MOTIVEK TILL SKOGSORDNING. KAP. 6. §§ 30—36.

het, under hvars inseende bostället lyder och hvilken skulle ega att

deremot i vanlig ordning anföra underdåniga besvär, har Komitén föreställt

sig, att, der fr.ågan icke i besvärsväg blefve dragen under Kong],

Maj:ts pröfning, det icke kunde vara med något äfventyr förenadt att i

slikt fall låta vid Skogsstyrelsens beslut bero och följaktligen detta, sedan

det sålunda vunnit laga kraft, lända till efterrättelse, utan att behöfva

Kongl. Maj:ts pröfning underställas.

I den redan nu stadgade rättigheten för socknemän att från prestebords

skog, efter utsyning, erhålla virke till kyrko- och prestgårdsbyggnad,

har Komitén så mycket mindre ansett sig böra föreslå någon

ändring, som denna rättighet icke strider emot, utan snarare betingas

af det ändamål, de ecklesiastika boställena hafva till uppgift att befordra.

Sedan Komitén nu framställt de hufvudsakliga grunder, efter hvilka,

enligt Komiténs åsigt, skogshushållningen å de norrländska boställena i

allmänhet bör regleras, men Komitén funnit sig böra från denna reglering

undantaga de ecklesiastika boställen, som tillkommit genom enskild

donation eller eljest genom köp eller annat laga fång äro af församlingarne

sjelfva förvärfvade, återstår för Komitén att förklara anledningen

till samma undantag; och är denna att finna deruti, att, såsom Komitén

förmenar, dylika boställen ej äro att betrakta annorlunda än såsom församlingarnes

enskilda egendom, i hvars förvaltning eller disposition staten

icke rättsenligt lärer kunna ingripa vidare, än att den eger öfvervaka

och tillse, att densamma icke användes på ett sätt, som strider

mot det allmänna bästa och det särskilda ändamål, för hvilket de blifvit

anslagna.

Hushållningen med skogarne å kungsladugårdar, till statsverket indragna

boställen samt andra hemman och lägenheter, hvilka förvaltas

eller äro utarrenderade för kronans räkning, har Komitén ansett lämpligen

kunna, i den mån redan upprättade arrendekontrakt det medgifva,

regleras efter hufvudsakligen enahanda grunder, som för boställssko

-

MOTIVER TILL SKOGSORDNING. KAP. 7. §§ 37—39. 165

garne i allmänhet äro föreslagne och hvilka grunder icke i någon väsentligare

grad strida mot nu gällande, i 1866 års Skogsordning upptagne

föreskrifter i afseende å förstnämnda slag af skogar.

Hvad i 4 Kap. af 1866 års Skogsordning är föreskrifvet i fråga om Kap. 7.

1 CD CD CD ^

hushållningen med skogarne å allmänna inrättningars hemman, som icke s

med stadgad åborätt innehafvas, skiljer sig deruti från de i 6 Kap. af

samma Skogsordning meddelade föreskrifter i afseende å dylika inrättningars

hemman, till hvilka åboerna hafva stadgad åborätt, att, under

det för de förra gäller såsom allmän regel, att ordnad hushållning skall

å dem införas, denna regel i fråga om de sednare är inskränkt till det

fall, att åboen, som i allmänhet icke skulle ega att använda skogen annorledes

än till husbehof, på ansökning vunnit tillstånd att begagna den

äfven till afsalu, i hvilken händelse han hade att anmäla sig hos Skogsstyrelsen

för erhållande af hushållningsplan. Då det likväl, efter Komiténs

åsigt, är af lika vigt, att dessa sistnämnde skogar, som de förra,

göras till föremål för en rationel behandling, och sådant icke torde böra,

såsom nu synes vara förhållandet, få i första hand bero på åboens godtfinnande,

har Komitén ansett omförmälda skiljaktighet böra undanrödjas,

så att berörda regel må komma att tillämpas jemväl å hemman, som

med stadgad åborätt innehafvas. I öfrigt har Komitén i sitt förslag bibehållit

nu gällande stadganden rörande begge slagen af hemman, allenast

med de jemkningar, som påkallats deraf, att samma stadganden, såsom

i grunden lika, blifvit af Komitén i dess förslag under ett gemensamt

Kap. — det 7:de — sammanförda.

I föregående afdelningar af detta betänkande har Komitén ådaga- Kap. 8.

_ §§ 40_45

lågt, hurusom de enskilda skogarne under en följd af år och särdeles

under den sednaste tiden varit anlitade’ vida hårdare, än som med vilkoren

för desammas framtida bestånd öfverensstämmer. Följderna deraf

hafva ock visat sig i mångenstädes redan inträdd skogsbrist eller i ett tillstånd,

som mer eller mindre närmar sig till brist. Jordbruket i de trakter,

der trävarurörelsen i någon betydligare omfattning bedrifvits, har

166 MOTIVER TILL SKOGSORDNING. KAP. 8. §§ 40—45.

i allmänhet ingalunda skridit framåt utan fasthellre, somligstädes åtminstone,

gått tillbaka, likasom befolkningens ställning så i ekonomiskt som

moraliskt hänseende flerstädes försämrats. Om och i hvad mån orsakerna

till den allt oftare återkommande missväxten, hvilken, utom det

lidande den tillskyndat dem, som varit derför utsatte, förorsakat staten

ansenliga utgifter, varit att härleda från skogsförödelsen, kan väl icke

med någon grad af bestämdhet utredas, men i betraktande af det inflytande,

skogarne utöfva på klimat och temperatur, synes det icke osannolikt,

att den förstörelse, för hvilken skogarne i norra orterna varit utsatte,

dertill bidragit. Dessa och flera andra omständigheter, alla förut

närmare utvecklade, göra det till en lifsfråga för Norrland, att dess återstående

skogstillgångar och framför allt den uppväxande ungskogen varda

bevarade undan ett oförnuftigt användande och att en ändamålsenligare

skogshushållning i allmänhet införes. Att detta ändamål skulle kunna

vinnas allenast genom främjad upplysning om skogarnes vigt och betydelse

så i naturens som i den enskildes ekonomi eller genom föredömliga

exempel är mera att önska än att hoppas. Alla tiders och alla civiliserade

länders erfarenhet och framförallt det nuvarande tillståndet i Norrland,

sådant det för den uppmärksamme betraktaren visar sig, torde bekräfta

riktigheten af den satsen, att, då skogskapitalet lemnar vida högre afkastning,

när det under icke alltför ogynnsamma konjunkturer hastigt

förvandlas i penningar, än om egaren, med tanka på sin pligt att lemna

detta kapital oförminskadt i arf åt efterkommande, låter sig nöjas med

den afkomst det sålunda allenast genom naturenligt begagnande kan gifva,

den i skogskapitalets egen natur och beskaffenhet grundade frestelsen

för den enskilde, att genom snar realisation betrygga sitt eget välstånd,

i allmänhet lätt besegrar hans genom egennyttan vilseledda känsla af

skyldighet att icke tillintetgöra en tillgång, som för efterkommandes

bergning och det allmänna bästa är oumbärlig.

Om det således får antagas, att den enskilda omtankan i afseende

å skogshushållningen icke annorledes än genom lagstiftningens mellan

-

MOTIVER TILL SKOGSORDNING. KAP. 8. §§ 40—45. 167

komst kan ledas i riktning, att den icke träder statens allmänna väl för

nära, möter frågan, huruvida staten ur rättslig synpunkt är befogad att

genom lagbud ordna hushållningen med de enskilde skogarne samt huru

långt den dervid kan och bör gå. Denna fråga är af den vigt, att Komitén

ansett det icke olämpligt att här korteligen erinra om de åsigter, som gjort

sig gällande vid ett och annat af de tillfällen, då den tillförene varit föremål

för behandling af den lagstiftande magten eller eljest för allmänt bedömande.

Vid 1853—1854 årens riksdag yttrade Rikets Ständer i underdånig

skrifvelse af den 5 December 1854, bland annat: att, med fästadt

afseende å de alltmer bekymrande resultater, som af skogshushållningen i

riket lemnades, Rikets Ständer ansågo lagstiftningens mellankomst vara af

behofvet högt påkallad för att afvärja vådorna af den vanvård, hvaraf skogarne

lidit, och af den ringa omsorg, som, oansedt den stora afverkningen,

egnades åt deras återväxt, samt att statens befogenhet att meddela

sådana inskränkningar i den enskildes dispositionsrätt öfver skogen, hvarigenom

dess bestånd iakttoges, ock obetingadt egde sin grund i detta naturalsters

oumbärlighet. — Och den, ej mindre i anledning af hvad sålunda

än ock vid det år 1853 hållna sjette allmänna Svenska Landtbruksmötet

förekommit i fråga om möjligheten att förekomma ödeläggelse af enskild

skogsegendoin, af Eders Kongl. Maj:t år 1855 i nåder förordnade Komité,

hvilken fick sig uppdraget att afgifva underdånigt utlåtande och förslag,

om och hvilka åtgärder från lagstiftande eller verkställande magtens

sida kunde vara att vidtaga i ändamål att förekomma den öfverklagade,

till framtida skogsbrist och menliga klimatiska verkningar ledande förödelsen

af skogarne i landet samt att i allmänhet befordra en förbättrad

skogshushållning, har i sitt den 28 Juni 1856 aflåtna underdåniga betänkande

— jemte antagande såsom ådagalagdt, att med landets skogar i

hög grad misshushållades samt att skogsbrist, som redan i åtskilliga delar

af landet vore för hand, äfven i andra snart kunde befaras och i allmänhet

för hela riket skulle, om ock först efter någon längre tids förlopp,

inträda, så framt skogarne ej blefve bättre vårdade än ditintills —

168 MOTIVER TILL SKOGSORDNING. KAP. 8. §§ 40—45.

tillika förmält, bland annat: att till en klok statsekonomis fordringar

hörde, att alla ett lands hjelpkällor togos i anspråk för befordrande och

ökande af nationalrikedomen, hvilket borde ske på det sätt, som bäst

öfverensstämde med hvar]e tillgängs särskilda natur och beskaffenhet, att

då dessa reglor borde vinna tillämpning äfven i afseende å beredande

och ökande af de produkter, som skogen kunde lemna, deraf blefve en

följd, att all sådan mark, som icke med fördel ansågs kunna odlas till

frambringande af nya skördar för jorbrukaren, men deremot med få undantag

vore eller kuude blifva tjenlig till skogsproduktion, borde dertill

användas; hvartill komme, att misshushållning med skog innebure för

hvarje land en stor våda och särskildt för vårt kunde medföra de största,

måhända oersättliga olyckor; hvaruppå nämnda Komité, efter utvecklande

af den till stöd för sistberörda omdöme åberopade betydelse, skoo-arne

för ett land egde såsom vilkor för dess beboelighet och odling

samt dess innevånares uppehälle och välbefinnande, äfvensom tillkännagifvande

af de olika meningar, som gjort sig gällande rörande de sätt

och de medel, staten för befrämjande af skogarnes vård borde använda,

vidare anfört: att Komitén, erkännande det rätta uti och fördelarne af

den största möjliga frihet i näringarne, ansåge det likväl icke kunna

vara något tvifvel underkastadt, att, om det sätt, hvarpå denna frihet

utöfvades, skulle befinnas vådligt för samhällets bestånd eller allas väl,

staten hade både rätt och pligt att förekomma frihetens missbruk och

bestämma dess utöfvande så, att den ej hotade samhällets tillvaro eller

förnärmade andras rätt; att ett dylikt statens tillgörande, långt ifrån att

innefatta en inskränkning af den enskildes förnuftiga frihet, deremot utgjorde

enda vilkoret för möjligheten af en sådan frihets begagnande; att

den enskilde endast under skydd af det ordnade rättstillstånd, staten beredde,

kunde utöfva sin rätt till egendom och njuta frukterna deraf;

samt att genom de gränser derför, som staten — ur omsorgen för allas

väl — bestämde, följaktligen icke skedde något ingrepp i den enskildes

förnuftsenliga rätt i afseende å förfogandet öfver sin egendom; på grund

MOTIVER TILL SKOGSORDNING. KAP. 8. §§ 40-45. 169

af hvilka med flera anförda omständigheter bemälde Komité ansett, att

skogshushållningen, till följd af sin beskaffenhet, mindre än någon annan

näring kunde af staten, såsom vårdaren af allas väl och* målsman för

efterkommande generationer, öfverlemnas åt den enskildes oinskränkta

godtycke; i sammanhang hvarmed Ivomitén, som följaktligen varit af den

åsigt, att staten rättsenligt hade åliggande och befogenhet att vaka öfver

begagnandet och behandlingen af de skogar, som tillhörde enskilde personer,

uttryckt den mening, att staten dervid dock borde söka att med

det nödiga afseendet å samhällets väl förena friheten i den enskildes

dispositionsrätt, så att statens ingripande icke komme att sträcka sig

längre, än samhällets bestånd och omsorgen för allas väl ovilkorligen

kräfde, och den enskildes frihet så litet som möjligt inskränktes.

Vid behandling hos Eders Kongl. Maj:t af de underdåniga förslagtill

lagstadganden angående skogarne i riket, som af ofvannämnde Komité

afgifvits, har äfven Eders Kongl. Maj:t, på sätt i nådig skrifvelse

till Rikets Ständer af den 30 Maj 1857 tillkännagifvits, beträffande det

af Ivomitén föreslagna stadgande om enskilde jordegares förpligtande att

i vissa fall draga försorg om återväxt af skog å afröjd skogsmark, förklarat

sig erkänna riktigheten af åsigten, att staten måste anses ega befogenhet

att, såvidt sådant vore erforderligt till afvärjande af vådorna

af en allmännare skogsbrist i särskilda trakter af riket, bestämma sådana

inskränkningar i de enskildes dispositionsrätt öfver skogen, hvarigenom

dess framtida bestånd kunde betryggas.

Rättigheten till viss öfveruppsigt i afseende å den enskilda skogshushållningen

är dessutom genom såväl äldre som nyare stadganden i

vår lagstiftning erkänd och bekräftad. Sålunda innehåller 10 Kap. 8 §

Byggningabalken: »Skattebonde må nyttja sin enskilda skog till hustarf

och salu; dock det så sparsamt, att skogen ej utödes och hemmanetförderfvas.

Vare ock skyldig att först taga vindfällen, torra träd, qvistar

och stubbar till vedbrand, innan friska träd dertill fällas. Finnes skattebonde

sin frihet missbruka; böte tio daler.» Detta stadgande är väl se

''

o

22

170 MOTIVER TILL SKOGSORDNING. KAP. 8. §§ 40—45.

dermera genom Kongl. Förordningen den 21 Februari 1789 ändradt, så

att skatteman skulle ega fri dispositionsrätt öfver sitt hemman och dess

genom laga refning och rågång fastställda byamål, med undantag allenast

i fråga om de för kronans behof tjenlige eke- och masteträd, dem

han dock, enligt en sednare författning, skulle få lösa; men i 18 § af Kongl.

Förordningen den 1 Augusti 1805 om skogarne i riket qvarstår emellertid

ännu den bestämmelsen, att, om skatte- eller frälsebonde missbrukar

sin rätt till skogen, så att fara för hemmanets bestånd och förmåga att

skatten utgöra kan uppkomma, ränteegaren är berättigad laga rättelse

derå söka och Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i det fall, att kronan

har räntan, pligtig att, när sådana missbruk förnimmas, förordna aktor

att målet vid domstol åtala. Mera likväl än denna föreskrift, hvilken

icke lärer annat än ytterst sällan, om ens någonsin, vunnit tillämpning,

torde den till förekommande af skogsförödelse på Gotland den 10 September

1869 utfärdade Kongl. Förordning vittna till bekräftelse af påståendet,

att statens rätt och befogenhet att, der så erfordras, ingripa i

den enskildes skogshushållning, redan gjort sig i vår lagstiftning gällande.

Berörda författning, hvarigenom föreskrifves i allmänhet, att den till

skogsbörd egnade mark skall dertill bibehållas, der den ej odlas till åker

eller äng eller afrödjes till trädgård eller byggnadstomt eller för annat

likartadt ändamål, innehåller nemligen tillika, att, om så beskaffad mark

varder för annat ändamål sköflad eller förödd, så att skogens, naturliga

återväxt omöjliggöres eller äfventyras, och det icke sker till följd af

föreläggande vid laga skifte eller annat laga tvång, Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

eger vid verkande vite förbjuda, att skogen å ifrågavarande

hemmans eller egendoms till skog eller beteshage häfdade mark tillsvidare

anlitas för annat än husbehof. Och om det än, med afseende å det

kända förhållandet, att såväl Gotlands läns landsting som Hushållningssällskapet

och Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande derstädes enhälligt

uttryckt önskan om utfärdande af en sådan lag, härvid kan erinras, att

densammas tillkomst sålunda egentligen icke är att betrakta annorlunda än

urAmTT/im rnrx r CJTr AA Q AT>n\TT\Trf TT- A T> Q XX A f\ A 1 71

MUliViiiJtC j. lJUij bivv^\jrowxvi_»i.>xaMx. ivAi . <_>. rrv/ i v. jl « x

såsom ett erkännande af provinsiel sjelfstyrelserätt, torde dock med säkerhet

äfven få antagas, att denna önskan ej skulle hafva lyckats hos de

lagstiftande myndigheterna göra sig hörd, om den afsett ett princidvidrigt

ingrepp i den enskildes fria dispositionsrätt öfver sin egendom.

Icke för att vidare söka några bevis för åsigten, att staten eger både

rätt och pligt att genom lagbud så ordna den enskilda skogshushållningen,

att den ej strider emot det allmänna bästa, hvilken åsigt Komitén, i öfverensstämmelse

med hvad ofvan nämndt är, för sin del finner icke kunna

på någon giltig grund bestridas, men i tanka, att det icke skulle vara en

för det förevarande ämnet främmande eller likgiltig utredning att känna,

hvilken ståndpunkt den del af befolkningen intar i förhållande till frågan

om inskränkning i den enskildes rätt att fritt disponera öfver skogen,

hvars intressen måhända närmast deraf beröras, nemligen den jordbrukande

klassen, har Komitén förskaffat sig del af Landtbruks-Akademiens

handlingar angående en* derstädes väckt motion, att samtliga Hushållningssällskapen

i riket skulle uppmanas att vid deras allmänna sammankomster

till öfverläggning upptaga den vid 12:te allmänna landtbruksmötet

framställda frågan, huruvida en ändamålsenlig skogsskötsel kunde åstadkommas

endast på öfvertygelsens väg, utan att lagstiftningen bestämde

något om den enskilda skogshushållningen; och har Komitén af dessa

handlingar inhemtat, att bland de 25 af rikets samtliga Hushållningssällskap,

utgörande tillsammans 26, hos hvilka berörda fråga kommit till

slutlig behandling, 19 och deribland 4 af de nordliga länens Hushållningssällskap

uttryckt den mening, att en ändamålsenlig skogshushållning

å enskilde skogar ej ensamt på öfvertygelsens väg stode att vinna, utan

vore det nödigt, att lagstiftningen i sådant syfte på ett eller annat sätt

mellankomme; hvaremot de öfriga 6 och deribland Gefleborgs läns Hushållningssällskap

ansett, att lagstiftningen ej borde i den enskilda skogshushållningen

ingripa. I sammanhang härmed torde ock kunna nämnas,

att vid de sammanträden med sågverksegare och andra för skogshushållningen

intresserade personer, som särskildt inom Norrland distriktvis

172 MOTIVEK TILL SKOGSORDNING. KAP. 8. §§ 40—45.

föranstaltats i anledning af ett utaf sågverksegare i Helsingland hos Komitén

framstäldt förslag till skogshushållningens ordnande, åtskilliga yttrat

sig i enahanda syftning som flertalet af Hushållningssällskapen, men

andra för den motsatta åsigten.

Frågan om de åtgärder, som från statens sida kunna och böra vidtagas

i ändamål att bevara de enskilda skogarne i Norrland undan vidare

förstörelse och befordra desammas bibehållande i framtiden vid en

grundmassa, som må anses för landets behof betryggande, innefattar en

af de vigtigaste och tillika svåraste uppgifter, Komitén haft sig förelagde

att lösa. Emot de af förra Skogskomitén i sådan syftning föreslagne

stadganden — dock icke inskränkte till de norrländska länen, utan omfattande

hela riket och gående hufvudsakligen derpå ut, att, om skogen

å till skogsbörd egnad mark, utan ändamål af odling, sköflades och föröddes,

så att hvarken fröträd, ungskog eller växande plantor funnos

qvar å marken till den mängd och beskaffenhet, som sakkunnige män

pröfvade erfordras för fullgod återväxt, Kongl. Maj:ts Befallningshafvande,

efter undersökning, skulle ega, vid vite, tillsvidare förbjuda skogens

anlitande till annat än husbehof, äfvensom, der förbudet icke hörsammades,

ställa skogen för viss kortare tid, på egarens bekostnad, under

uppsigt för att sålunda bringa förbudet till åtlydnad — förekommo

hos Eders Kongl. Maj:t, såsom nådiga skrifvelsen till Rikets Ständer af

den 30 Maj 1857 utvisar, sådana betänkligheter, att Eders Kongl. Maj:t

ansåg sig då förnärvarande icke böra till Rikets Ständer framställa något

förslag i omförmälda syftning. Berörda förslag, hvilket i så måtto

innefattade föreskrift om skogsodling, att det, utom hvad nämndt är,

tillika innehöll den föreskrift, att, när jordegare, mot hvilken omförmälda

förbud blifvit tillärnpadt, visade, att han vidtagit ändamålsenliga

åtgärder för den afbrukade skogens bringande till återväxt, förbudet

skulle återkallas och upphäfvas, kom likväl sedermera i något förändrad

form, genom enskild motion, under pröfning vid 1868 års riksdag

och vann tillstyrkande af dåvarande Lagutskott utan annan väsent

-

MOTIVER TILL SKOGSORDNING. KAP. 8. §§ 40—45. 173

ligare förändring, än att påföljden för den, som sköflade eller förödde

sin skog, inskränktes till förbud att begagna den annorledes än för husbehof;

men vid behandlingen i kamrarne lyckades förslaget icke tillvinna

sig riksdagens bifall. Vid följande riksdag, då det af föregående riksdagens

Lagutskott framställda förslag, genom enskild motion, som dock afsåg

allenast Gotlands län, ånyo drogs under pröfning, blef detsamma emellertid

för nyssnämnda län antaget och återfinnes nu i ofvanberörda, till

förekommande af skogsförödelse på Gotland utfärdade Kongl. Förordning.

De stadganden, denna författning innehåller, tilläfventyrs lämpliga

och tillräckliga för den landsort, de afse, skulle dock, efter Komiténs

förmenande, icke för Norrland vara tillfyllestgörande. Lokala och

territoriela förhållanden äfvensom ortens behof i allmänhet synas göra

andra föreskrifter för de norrländska länen företrädesvis erforderliga.

Det torde kunna befaras, att den i samma författning mot skogsförödelse

stadgade påföljd — förbud att begagna skogen annorledes än till husbehof

— i de flesta fall, då den kunde vinna tillämpning, skulle komma

försent för att skydda ungskogen. Och med hufvudsakligt afseende å

nödvändigheten att under alla förhållanden bevara den undan förstörelse,

så att i Norrland alltid måtte komma att finnas en skogsmassa, som vore

mot allmännare skogsbrist för framtiden betryggande, har Komitén trott

det säkraste medlet för detta ändamåls ernående vara att söka i föreskrifter

af beskaffenhet, att derigenom skogsegaren betoges all utsigt

att medelst ungskogens anlitande bereda sig någon fördel och frestelsen

dertill således förlorade sin förledande magt. Att i sådan syftning,

vid påföljd af konfiskation och bötesansvar, förbjuda all afverkning af

träd under vissa dimensioner, skulle dock utan tvifvel vara ett alltför

betänkligt ingrepp i den enskildes dispositionsrätt. Svårligen lärer det

kunna honom betagas att för eget husbehof använda skog af hvilka dimensioner

som helst. Äfvenså och då virke af mindre dimensioner äro

för hvarjehanda ändamål inom orten i allmänhet behöfliga, torde billigheten

fordra, att all afyttring af virke inom orten lemnas fri, desto hellre

174 MOTIVER TILL SKOGSORDNING. KAP. 8. §§ 40—45.

som, der afverkningen icke öfverskrider ortens eget behof af skogsprodukter,

någon synnerlig våda deraf för framtiden icke i allmänhet lärer kunna

uppstå. Deremot synes all föryttrirg utom orten af virke under vissa

dimensioner böra genom bestämda lagbud på det kraftigaste motverkas.

Och då ifrågavarande ändamål icke torde kunna vinnas, med mindre den

gräns, hvarunder afverkningen för export sålunda icke skulle få sträcka

sig, bestämmes så, att icke något träd blefve dertill användt, som ej

uppnått mognad, hvilket i allmänhet torde kunna antagas inträffa, då

trädet vid 16 fot från roten håller 8,3 decimaltum i genomskärning, har

Komitén i 42 § föreslagit såsom allmän regel, att, om träd afverkas, innan

det uppnått dessa dimensioner, det icke må från orten afskeppas.

Utöfvandet af erforderlig kontroll å efterlefnaden af denna föreskrift

torde, hvad beträffar rundvirke och äfven bilade virkespjeser, icke möta

någon svårighet, om vederbörande tullbetjening, på hvilken föreskriftens

öfvervakande i sista hand skulle bero, deråt egnar erforderlig uppmärksamhet.

Vore deremot trädet försågadt till bräder eller plank, när det

förekomme till afskeppning, skulle det i de flesta fall blifva särdeles

svårt, om icke omöjligt, att med full säkerhet urskilja, huruvida den

förädlade varan tillkommit af undermåligt virke. Visserligen kunna i

många fall växtringarne och äfven andra märken lemna ledning i berörda

hänseende, men fullt tillförlitligt omdöme i hvarje särskildt förekommande

fall lärer icke med någon grad af säkerhet kunna på dessa

kännetecken grundas. I betraktande häraf och då det likväl måste vara

af synnerlig vigt, att kontrollen mot undermåligt virkes användande till

försågning för export göres så lätt verkställbar och tillförlitlig, som

möjligt, men, så vidt Komitén kunnat finna, detta icke står att vinna

annorledes än genom absolut förbud mot all försågning af dylikt virke,

har Komitén ansett sig böra framställa förslag derom. Den olägenhet,

som af detta förbud skulle för den enskilde uppstå genom det tvång,

han blefve underkastad med afseende å sjelfva sättet för tillredandet af

det undermåliga virke, han kunde vilja för egen del begagna, torde icke

MOTIVEK TILL SKOGSORDNING. KAP. 8. §§ 40—45. 175

såsom ett vara af någon betydenhet i jemförelse med det ändamål, som derigenom

befordras, och lärer i alla händelser finna fullkomligt rättfärdigande

deri, att den är af omständigheternas kraf med nödvändighet betingad.

Påföljden för öfverträdelse af de i omförmälda hänseende föreslagne

förbud har Komitén ansett lämpligen kunna bestämmas till varans förlust

jemte böter, 5 rdr eller mera till och med 500 rdr, såsom i 90 §

af förslaget närmare upptages. Och då beskaffenheten af denna påföljd

gör det angeläget ej mindre för skogsegaren än för dem, på hvilka kontrollens

handhafvande skulle hvila, att, till undvikande af förvecklingar

och misstag, det moment, då undermåligt virke skulle vara beslag underkastadt

och hvilket naturligtvis borde anses vara för handen, när af

omständigheterna kunde slutas, att virket vore afsedt att på otillåtet

sätt användas, varder så noga bestämdt, att någon tveksamhet om gränsen

för ömsesidiga rättigheter och skyldigheter icke må uppstå, har

Komitén häruti hemtat stöd för den af Komitén föreslagna föreskrift,

att undermåligt virke ej må intagas inom område, som vid såginrättning

begagnas till sågplats, sågbacke eller sågränna.

Likasom i de nu omförmälda förslagen har Komitén jemväl för ofritt

vid bemödandet att ordna den enskilda skogshushållningen så, att

allmännare skogsbrist- förekommes, haft till ögonmärke att söka undvika

andra inskränkningar i den fria dispositionsrätten, än som af behofvet

oundgängligen påkallas. 1 sådan riktning och då grunderna för en förnuftig

hushållning fordra, att ett afverkadt träd varder till dess möjligen

största del fördelaktigt användt, har Komitén i 2 mom. af 42 § inrymt

föreskrift, åsyftande att undanrödja alla hinder, som af öfrige föreslagna

stadganden eljest kunde möta för fritt användande af den öfre

delen af ett fullmåligt träd eller toppstocken.

Äfvenså och enär det ej heller vore hvarken med klokhet eller billighet

öfverensstämmande, att, om någon skog funnes af beskaffenhet,

att för dess ordentliga skötsel och vård, såsom för gallring inom alltför

täta bestånd eller eljest, erfordrades, att virke af mindre dimensioner

176 MOTIVER TILL SKOGSORDNING. KAP. 8. §§ 40—45.

afverkades, skogsegaren skulle vara förhindrad använda dylikt virke, på

sätt han kunde finna för sig förmånligast, har Komitén i 43 § sökt åt

skogsegaren bevara denna rättighet, hvars utöfvande likväl skulle bero

på undersökning i hvarje särskildt fall af vederbörande revierförvaltare.

Af flera skäl har det synts Komitén önskligt, att krono- och skogsbetjeningens

inblandning i den enskildes hushållning kunde undvikas och

kommunerna sjelfva, såsom närmast intresserade i saken, hålla hand deröfver,

att skogarne icke missvårdas. Men vid närmare öfvervägande har

Komitén trott det kunna befaras, att, om tillsynen blefve beroende allenast

af kommunerne, de åsyftade verkningarne af de föreslagne förbuden

mångenstädes skulle i väsentlig mån förfelas; hvarföre Komitén så

till vida gått en medelväg, som Komitén stannat i den åsigten, att öfvervakandet

af hushållningen med de enskilda skogarne borde utöfvas af kronooch

skogsbetjening, äfvensom tulltjensteman inom hamn- eller lastageplats,

samt kommunerna jemte landstingen samfäldt, så att, utom statens

bemälde tjensteman och betjente, jemväl ledamot af kommunal- eller

sockennämnd, stadsfullmägtig samt den eller de, som af landsting och

af kommunalstyrelse kunde varda dertill särskildt utsedde, skulle, på

sätt i 98 § är föreslaget, ega att öfverträdelser i omförmälda hänseenden

genom åtal i laga ordning beifra; och då det torde kunna antagas,

att nitet vid tillsynens utöfvande lifvas, i mån som det varder med utsigt

till vinnande af enskild fördel förenadt, samt dessutom billigheten

fordrar, att de enskilde personer, som varda besvärade med uppdrag af

ifrågavarande beskaffenhet, beredes skälig ersättning derför, efter som

omständigheterna medgifva, har Komitén föreslagit, att böter för öfverträdelser

af förbuden rörande de enskilda skogarne, äfvensom behållningen

af undermåligt virke, som dö mes förbrutet, skulle fördelas så, att

% deraf tillfalla åklagaren, på sätt 102 och 104 §§ närmare utvisa, samt

endast återstående Vs tillkommer kronan.. Den afvikelse, detta förslag

innefattar från den i allmänna Strafflagen antagna grundsats, enligt hvilken

alla böter, som der äro stadgade, skola tillfalla kronan ensam, har

177

MOTIVER TILL SKOGSORDNING. KAP. 8. §§ 40—45.

synts Komitén desto mindre förtjena uppmärksamhet, som, utom det att

samma afvikelse är grundad i sakens särskilda natur, den har sin motsvarighet

i åtskilliga under sednare tider utkomna författningar af öfvervägande

ekonomisk beskaffenhet.

Det af Komitén i 98 § tillika framställda förslag, att, der egare

eller innehafvare af för alltid afsöndrad lägenhet öfverträder den rätt

till skogens begagnande, honom tillkommer, äfven egaren af det hemman,

hvarifrån lägenheten är afsöndrad, må slik öfverträdelse åtala,

grundar sig derå, att, då hemmansegarens intresse i så måtto är beroende

af det sätt, hvarpå hushållningen med lägenhetens skog handhafves,

att hans rättighet till utbekommande af den årliga afgäld, som är

lägenheten åsatt, kunde äfventyras, derest skogen föröddes, det synts

böra lemnas hemmansegaren öppet att, på sätt nämndt är, öfvervaka

hushållningen med skogen.

Af hvad Komitén här ofvan anfört derom, att de till förekommande

af skogsförödelse på Gotland gifne stadganden icke vore för Norrland

tillfyllestgörande, följer dock ingalunda, att Komitén anser dylika stadganden

vara för de norrländska länen öfverflödiga. Tvärtom finner Komitén

det vara af stor vigt, att, om den till skogsbörd egnade marken

der afrödjes annorledes än för odling eller annat likartadt gagneligt ändamål,

kraftiga åtgärder vidtagas för densammas återbringande i skogbeväxt

skick. Huruvida åter inom de orter, hvarom nu är fråga, någon

verksam påföljd i sådant hänseende skulle kunna vara att förvänta allenast

deraf, att den genom afverkning eller afrödjning missvårdade skogen

ställdes under förbud mot anlitande för annat än husbehof, synes

emellertid Komitén mer än tvifvelaktigt. Det torde nemligen kunna befaras,

att ett sådant förbud mångenstädes icke skulle hafva annan verkan,

än att hemmansegaren, nöjd med den vinst han redan af den afmejade

skogen skördat, sorglöst öfverlemnade åt sina efterkommande

att, om de funno det med sin fördel öfverensstämmande, vidtaga åtgärder

för skogens återväxt, och sålunda det vigtiga. ändamålet äfventyras.

23

178

MOTIVER TILL SKOGSORDNING. KAP. 9. §§ 46—54.

Nödvändigheten att betrygga det allmänna mot följderna af ett dylikt

äfventyrande, som skulle kunna lända de norra orterna till ohjelplig

skada, påkallar, efter Komiténs förmenande, bestämda föreskrifter om

skyldighet för den enskilde att i fall, som ofvan äro antydda, inom viss

tid befordra skogen till återväxt. Förslag till dylika föreskrifter, i hvilka

Komitén med sorgfällighet sökt betrygga så väl den enskilde mot de

olägenheter, som för honom skulle uppstå, om det beslut, hvarefter han

hade att rätta sig, komme att grundas på mindre noggrann undersökning

af skogens tillstånd och beskaffenhet, som ock det allmänna mot

äfventyret att se statens sträfvanden för dess sjelfbestånd och förkofran

genom bristande aktning för gifna föreskrifter omintetgjorda, upptagas i

45 §, till hvilken Komitén alltså får hänvisa, endast här tilläggande, att

den på en gång lämpligaste, verksammaste och naturligaste påföljden för

underlåtenhet att ställa sig föreskrifterna om skogsodling till efterrättelse

i allmänhet synts Komitén vara att söka, icke uti förbud mot skogens

anlitande annnorledes än för husbehof, utan dels i viten, dels ock

företrädesvis i stadgandet, att hvad af den enskilde eftersattes skall på

hans bekostnad genom det allmännas försorg verkställas.

Kap. 9. Om de af Komitén sålunda till förebyggande af ungskogens förstö

^

4‘ rande och åstadkommande af erforderlig återväxt å förödd skogsmark

föreslagne stadganden vinna bifall, skall utan tvifvel den största faran, ,

som i detta hänseende hotar Norrlands framtid, vara förebygd. För en

fullt ändamålsenlig skogsskötsel är det dock icke nog, att skogsegaren

inskränker sig till att icke anlita annat än den mogna skogen och verkställer

skogskultur, i mån det är behöfligt. Dertill fordras äfven, att

afverkningen fördelas efter grundmassans beräknade förmåga af uthållighet,

så att skogen årligen må lemna någorlunda lika afkastning. En sådan

på vetenskapliga reglor grundad skogsvård torde dock, om den

skall medföra något väsentligare gagn, betinga större skogsareal, än som

i allmänhet kommit på enskilda hemmans lott, och förutsätter naturligtvis

äfven ett intresse att bibehålla grundmassan oförminskad, som

MOTIVER TILL SKOGSORDNING. KAP. 9. §§ 46—54.

179

icke kan antagas hos den, hvilken endast under viss tid eger nyttja skogen.

Ett vigtigt moment i sträfvandet att befordra en rationel skogs

o

o O c?

hushållning innefattas derföre i främjandet af skogsarealernas bibehållande

eller återbringande, under eganderätt, i sarnladt skick. Detta är

ock så till vida erkändt af sednare tiders lagstiftning, som den alltmer

och mer undanröjt de hinder, en förut på jordens odling och dermed i

omedelbart sammanhang stående frågor nog ensidigt riktad omtanka

uppställt mot bildandet af större sammanhängande skogsegendomar. Det

steg i sådan riktning, som genom utfärdandet af Kongl. Förordningen

den 6 Augusti 1864 och Kongl. Kungörelsen den 8 September 1868

togs, torde icke lemna ruin för någon önskan om vidare utsträckning af

rättigheten att afsöndra mark för skogsbruk. Genom denna sednare

författning stadgas nemligen, att, om innehafvare af hemman åstundar

att större afsöndring än Vio eller, då frågan rörer säteri-, rå- och rörssamt

insockne frälsehemman, Vä deraf verkställa, han må sådant anmäla

hos Konungens Befallningshafvande, som har att, beträffande såväl tillstånd

dertill som bestämmande af afgäld å jorden, meddela utslag och

dervid så förordna, att, å ena sidan, säkerheten för hemmansräntans och

öfriga skyldigheters framtida utgörande förvaras och, å den andra, jordens

odling eller ändamålsenlig skogshushållning, när sådan genom skogsmarks

upplåtande under full eganderätt afses, varder befordrad. Tvärtom

synes lagstiftningen härvid hafva gått längre i antydda riktningen,

än med tillbörligt afseende å skogarnes förnämsta ändamål torde vara

förenligt; ty ingenstädes är det likgiltigt, huruvida hemmansegaren å

sitt hemman har skog, som fyller hans behof af skogseffekter, men i de

norra orterna, der behofvet af skogsprodukter såväl för byggnadsmaterialier

som bränsle är större och, i anseende till landets vidsträckthet,

svårigheterna att, der skogsbrist i en trakt är rådande, från annat håll

anskaffa hvad som felas mera kännbara, är det af högsta vigt, att hemmansegaren

icke inom sitt eget område saknar denna nödvändighetsvara,

intet i nämnda författning hindrar likväl, att vid dess tillämpning en

180

MOTIVER TILL SKOGSORDNING. KAP. 8. §§ 46---54.

hemmansegare, som icke åsj^ftar annat än att af sin skogstillgång draga

möjligen största vinst för tillfället, kan tillåtas att. från sitt hemman afsöndra

all dess skogsmark, endast säkerheten för hemmansräntans och

öfriga utskylders framtida utgörande derigenom icke äfventyras. Dylika,

mindre antagliga ytterligheter behöfva dock icke förutsättas för att

finna de vådor i omförinälda hänseende, hvartill författningen kan föranleda.

Den korta tid, författningen varit tillämpad, har väl icke varit

tillräcklig för att de af Komitén yttrade farhågor ännu skulle hunnit af

c

erfarenheten bekräftas. Åtminstone vet Komitén icke något exempel ur

verkligheten att åberopa; men i den erfarenhet, Komitén vunnit om riktningen

af befolkningens sträfvanden i allmänhet att, der så erbjuder sig,

för tillfällig vinning utan tanka på framtiden hastigt realisera sin skogstillgång,

anser Komitén sig hafva fullgiltig^ stöd för sina omförmälda

åsigter och på samma gång skäl för det förslag, Komitén i 47 § framställt

derom, att i intet fall må från hemman afsöndras mera mark för

skogsbruk, än att återstoden, under förutsättning af ändamålsenlig skötsel

och vård, finnes tillräcklig att i all framtid fylla hemmanets behof

af skogsalster. Den undersökning, som, Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

till ledning, således alltid borde föregå hvarje upplåtelse för

skogsbruk, då afsöndringen afsåge mera än Vin eller, i fråga om hemman

af ypperligare jordnatur, mera än Vä af hemmanets hela egovidd,

skulle, eftör Komiténs förslag, för att vinna all den tillförlitlighet, omständigheterna

kunde medgifva, verkställas af landtmätare med biträde

af gode män och i närvaro af skogstjensteman. Frågan om beloppet af

den årliga afgäld, som skulle den afsöndrade lägenheten åsättas, torde

ock lämpligen böra i sammanhang med undersökningen i öfrigt göras

till föremål för utredning; och har Komitén, som trott, att, förrättningsmännen

till ledning för den beräkning i afseende å afgäldens belopp, de

vid jemförelse af egornas storlek och beskaffenhet skulle verkställa, någon

viss allmän grund för uträkningen borde bestämmas, i sådant hän

-

MOTIVER TILL SKOGSORDNING. KAP. 9. <§§ 46-54.

181

seende antagit, att ett tunnland inegor motsvarar minst 5 och högst 20

tunnland skogsmark.

De förslag, hvarom nu förmäldt är, afse endast de fall, då skogsmark

af större vidd varder under eganderätt afsöndrad. Ledd af önskvärdheten,

att de skogslotter, som icke vore för hemmanens egna behof

erforderliga, allmänneligen koinme att sammanföras till skogsegendomar

af den storlek och beskaffenhet, att egaren kunde finna med sin fördel

förenligt att der införa ordnad, på vetenskapliga regler grundad hushållning,

har Komitén sökt finna medel för främjandet af detta ändamål.

I fall af beskaffenhet som detta lär dock lagstiftningen, äfven om den

träder gränsan för sin befogenhet så nära som möjligt, föga förmå, der

den icke af de enskildes egna sträfvanden understödjes. Genom lagbud

kan ingen tvingas att förskaffa sig och ej heller att aflåta egendom af

viss beskaffenhet. Men lagstiftningen kan i så måtto underlätta tillfället

till bildande af större sjelfständiga skogsegendomar, att den motverkar

skogarnes disponerande på- ett mot detta ändamål stridande sätt.

Nödvändigheten för sågverksegarne att, till betryggande af den rörelse,

de oftast med dryga kostnader förberedt, rikta sin omtanka på förvärfvandet

af enskildes skogar skulle, om dessa icke finge upplåtas annorledes

än under eganderätt, sannolikt bringa det derhän, att skogstillgångarne

blefve mera samlade. Att nu på en gång taga ett sådant steg

fullt ut, skulle dock i flera hänseenden vara betänkligt, ity att det kunde

förqväfva eller alltför mycket hämma den för Norrlands framtid så vigtiga

sågverksörelsen. Men en inskränkning i rättigheten att för viss tid

upplåta mark för skogsbruk anser Komitén icke allenast vara af tillståndet

inom Norrland, sådant Komitén förut framställt detsamma, rättfärdigad,

utan med tvingande magt påkallad. Isynnerhet är detta förhållandet

beträffande det hitintills så ofta anlitade sättet att upplåta afverkningsrätt

till skog, utan att jorden tillika afsöndras. Det menliga

inflytande dessa upplåtelser, på sätt Komitén i föregående afdelning af

detta betänkande anfört, redan utöfvat och utan tvifvel än vidare kom

-

182

MOTIVER TILL SKOGSORDNING. KAP. 9. §§ 46''-54.

ma att utöfva så väl å skogarnes tillstånd, som i flera andra afseenden,

göra det till en angelägenhet af framstående vigt, att tiden för dylika

upplåtelser begränsas, så att åtminstone en efterkommande hemmansegare,

som önskar sjelf öfvertaga hushållningen med sin skog, icke må

genom föregående aftal derifrån alltför länge hindras. I öfverensstämmelse

med dessa åsigter har Komitén föreslagit, dels att för skogsbruk

ej må annorledes än under eganderätt afsöndras mera än Vio eller, då

frågan rörer hemman af ypperligare jordnatur, mera än 7-> af hemmanets

hela egovidd, dels att upplåtelse af afverkningsrätt till skog på viss

tid, utan att jorden tillika afsöndras, ej får ske för längre tid än högst

tio år, dels och att sådan upplåtelse ej må ega ruin i den "händelse, att

från hemmanet förut är för skogsbruk afsöndrad så stor del af egovidden,

att den skog, som återstår, icke öfverstiger hvad för hemmanets

eget behof af skogsalster tarfvas.

Något förpligtande för egare af skogsegendom att der införa ordnad

hushållning har Komitén ansett icke kunna ifrågakomma. Men till en

uppmuntran i sådan riktning har Komitén föreslagit, att den, som låter

upprätta särskild, på vetenskapliga reglor grundad hushållningsplan för

skogens behandling, eger att få densamma af Skogsstyrelsen pröfvad.

Denna rättighet, hvilken likväl torde böra inskränkas till skogsegendomar

af en viss omfattning, af Komitén föreslagen till en vidd af minst 1000

tunnland, skulle, för att medföra åsyftad verkan, motsvaras af ovilkorlig

skyldighet för skogsegaren att vid afverkningen ställa sig den godkända

hushållningsplanen till efterrättelse. Påföljden för densammas öfverskridande,

deröfver revierförvaltaren i främsta rummet hade att vaka, synes

lämpligen kunna, i öfverensstämmelse med hvad för öfverträdelse af föreskrifterne

rörande de enskilda skogarne i allmänhet är föreslaget, bestämmas

till varans förlust jemte böter.

Hvad för öfrigt.beträffar hushållningen med skogen å afsöndrad mark,

har Komitén trott de reglor och bestämmelser, som skulle gälla för enskilda

hemmans skogar, kunna antagas, endast med de ändringar eller

MOTIVER TILL SKOGSORDNING. KAP. 10. §§ 55—56.

183

tillägg, som betingas deraf, att faran för misshushållning med skogen å

en särskildt för densammas tillgodogörande afsöndrad eller upplåten

skogstrakt i allmänhet torde vara större, än om skogen stode uteslutande

under hemmansegarens vård. Af denna anledning har Komitén framställt

ett förslag, som går derpå ut, att egare af afsöndrad skogsmark

icke, såsom hemmansegaren, skulle vara berättigad att både för husbehof

och afsalu inom orten afverka träd af livilka dimensioner som helst,

utan denna rättighet för egaren af afsöndrad lägenhet inskränkas så, att

han icke utan vederbörande revierförvaltares, efter förutgången undersökning,

meddelade tillstånd skulle ega att annorledes än för husbehof

sträcka afverkningen till träd, som icke uppnått den storlek, som för exportabelt

virke i allmänhet är föreslagen.

Af enahanda skäl, som nyss äro anförda, har Komitén ock antagit

det vara af nöden, att, då skogen å afsöndrad mark finnes missvårdad,

så att åtgärder för skogskultur behöfva vidtagas, skogsegaren, utom de

påföljder, som äro för hemmansskogar stadgade, underkastas det äfventyr,

att, der för skogens skyddande och bevarande Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

pröfvar så skäligt, egaren vid vite för viss tid förbjudes

begagna densamma annorledes än för husbehof.

De förslag till stadganden rörande enskilde tillhöriga hemmans sko- Kap. 10.

gar, som hitintills utgjort föremål för behandling, afse icke Norrbottens ^

och Westerbottens lappmarker. För dessa trakter synas andra föreskrifter

vara erforderliga. Angelägenheten att icke genom efterlåtenhet äfventyra

förlusten af det skydd skogarne i lappmarken, såsom en naturlig

stormkappa, nu lemna mot de för kulturen så menliga fjellvindarne,

gör det deremot till en nödvändighet att, så långt omständigheterna medgifva,

söka bevara dessa skogar från förstörelse. En gång uthuggna,

skulle de till följd af klimatiska förhållanden sannolikt aldrig kunna bringas

till ordentlig återväxt, och på samma gårig måhända en stor del af

det nedra landets kultur vara till spillo gifven. Mot en dylik fara äro

de af Komitén i afseende å enskilda skogarne i allmänhet föreslagna

184

MOTIVER TILL SKOGSORDNING. KAP. 10. §§ 55—56.

stadganden icke betryggande; och något hinder för meddelandet af strängare

föreskrifter rörande hushållningen med skogarne i lappmarken lärer

icke möta af den rätt, hemmansegarne der ega till skogen. Hvarken genom

äldre eller nyare författningar hafva de fått sig försäkrad annan

rätt till skogen, än som tillkommer kronohemmansåbor. Alla skogar der

äro således ännu statens tillhörighet. Allmänna afvittringen skulle i viss

mån kunna rubba detta förhållande; men först i sednare tider börjad,

är den ännu ingenstädes inom nämnda lappmarker slutad. Det tillfälle,

som följaktligen ännu finnes att utan ringaste kränkning af eller ingrepp

i enskild eganderätt förbinda den rättighet till skogens begagnande, som

anses böra tillkomma hemmansegaren i. den ort, hvarom fråga är, med

sådana föreskrifter, att skogarnes förstörelse i möjligaste måtto förebygges,

utan att utvägarne till nödtorftig bergning varda innevånarne betagna,

torde sålunda icke böra leinnas obegagnad. Utgående från dessa åsigter,

har Komitén trott det vara lämpligt, att enskilde hemmansegare i

de båda oafvittrade lappmarkarne allt framgent och således äfven efter

det afvittring egt rum, bibehållas i väsentligen enahanda ställning i förhållande

till skogen, som de nu innehafva, så att de i regeln icke skulle

ega använda den annorledes än dels för husbehof och dels i öfrigt efter

utsyning af vederbörande skogstjenstman. Genom de af Komitén i sådan

syftning föreslagna stadganden skulle ock för det allmänna vinnas

den högst väsentliga fördelen, att derigenom kunde förekommas de betydande

olägenheter och svårigheter i afseende å bevakandet af kronans

egna skogar, som helt säkert skulle uppstå, derest egarne af frälse- och

skattehemman i lappmarken, efter afvittringen, icke underkastades andra

•»

inskränkningar i afseende å skogens begagnande, än hemmansegarne i det

nedra landet. Redan genom åtgärden att föra det å kronoskog åverkade

virket in på enskild person tillhörigt hemmans skogsområde skulle i de

flesta fall all verkan af skogsbetjeningens spaningar efter virket omintetgöras;

men isynnerhet skulle svårigheterna visa sig framstående i de fall,

då uti vattendragen, som leda från de vidsträckta lappmarkerna, ostämp

-

MOTIVER TILL SKOGSORDNING. KAP. 10. §§ 55-56.

185

ladt virke anträffades. I ovissheten, huruvida detta virke dock vore

lofligen afverkadt, skulle nemligen skogspersonalen icke utan förutgångna,

till följd af lokala och territoriela förhållanden sannolikt oftast fruktlösa,

forskningar kunna tilltro sig att taga dylikt virke i beslag — en villrådighet,

som deremot, om Komiténs förslag godkännas, desto mindre torde

kunna uppkomma, som det vore att antaga, att icke något lofligen afverkadt

moget virke koinme att från lappmarkstrakterne nedflottas åt

kusten, utan att vara med kronomärke försedt.

Då emellertid hemman inom lappmarken finnas, som sakna skog för

eget behof, ocli tillfället för egarne af sådane hemman, att inom orten

förskaffa sig hvad som brister, torde böra underlättas, skulle, efter Komiténs

förslag, äfven utan utsyning utverkning för afsalu inom lappmarkerna

få ega rum, dock icke af större träd, hvilka med fördel kunde

fraktas nedåt kustlandet, utan endast af mindre, till dimensionen bestämdt

virke.

Den uppoffring, staten måste vidkännas för handhafvande! af den

tillsyn och kontroll, hvarunder lappmarksskogarne, enligt Komiténs förslag,

skulle hållas, kan väl icke blifva så stor, att till följd deraf hinder

kan möta för genomförandet af förslaget; men kostnaderna i detta hänseende

blifva dock utan tvifvel alltid af den betydenhet, att det icke

skäligen kan begäras, att det virke, hemmansegarne utöfver eget behof

bekomma, lemnas dem utan all ersättning. Ett sådant anspråk å den

enskildes sida skulle, efter Komiténs förmenande, vara så mycket mera

obefogadt, som hemmansegarne i lappmarken, måhända just med afseende

derå, att de icke egentligen fått sig tillförsäkrad rätt till annat än hemmanets

inegor, äro, i jemförelse med hemmansegarne inom det öfriga

Norrland, synnerligen lågt beskattade. Hemmansränta!! inom lappmarken

är nemligen en gång för alla bestämd till allenast Tio rdr rmt för helt

mantal. Ur såväl rättvisans som billighetens synpunkt har följaktligen

Komitén föreslagit, att för hvarje träd, som utsynas, viss afgift till ena

-

186

MOTIVER TILL SKOGSORDNING. KAP. 11. §§ 57—77.

handa belopp, som för utsyning af virke å kronohemmans och nybyggens

skogar är föreslaget, skall erläggas.

Kap. 11. Uti 11 Kap., angående utsyning och försäljning af skogsalster från

t§ 57—77. kronans gkogar, har Komitén, ledd af den grundsatsen, att, med iakttagande

af alla vilkor för skogens framtida bestånd, egaren må af densamma

njuta möjligen största afkastning, väl bibehållit det väsentligaste

af nu gällande stadganden, inrymde i Kong]. Förordningen den 21

December 1865, men tillika funnit åtskilliga ändringar och tillägg erforderliga,

åsyftande att bereda kronan ökad inkomst af dess egendom samt

de enskilde förmånen af tryggad säkerhet för åtnjutande af de rättigheter,

som dem tillkomma, i förening med en jemnare fördelning inom rättvisans

gränsor af de motsvarande skyldigheterna.

Hvad först angår de skogar, å hvilka enskilde hafva uteslutande rätt

till utsyning, har Komitén, i fråga om tiden, inom hvilken anmälan om

utsyning sist borde göras, ansett denna böra förändras från den 1 Mars

till den 1 April. Derigenom komme icke utsyningens verkställande att

i minsta mån fördröjas, enär skogsstatens tjensteman under nämnda båda

månader äro fullt upptagne af kontrollresor och således icke hafva tillfälle

att förr än längre fram under året företaga utsyning, dertill i allt

fall sommaren är lämpligare än våren; men för de enskilde kan det i

vissa fall, såsom då ombyte af åbo å hemman egt rum, hvilket i regeln

skall ske den 14 Mars, vara af vigt, att nye åbon för sin anmälan har

tid på sig till den 1 April.

Tiden, inom hvilken äskad utsyning skall verkställas, är nu bestämd

till den 1 Oktober. Men för den händelse hinder möter för utsyningens

verkställande inom den tiden, saknas föreskrift, huru i slikt fall skall

förfaras. Hitintills har det tillgått så, att de utsyningsförrättningar, som

icke inom den utsatta tiden medhunnits, företagits i mån det sedermera

kunnat ske, hvarvid stundom inträffat, att utsyningen icke kommit att

försiggå förr än mot slutet af året, derigenom den enskilde tillskyndats

den svåra olägenheten, att den för afverkning och utdrifning fördelakti

-

MOTIVER TILL SKOGSORDNING. KAP. 11. §§ 57—77. 187

»•aste tiden — Oktober och November månader -— för honom gått för

C

lorad.

Denna olägenhet har synts Komitén böra undanrödjas genom den

föreskrift, att, om laga hinder möter för afslutande af utsyningsförrättnino-

före den 1 Oktober, vederbörande revierförvaltare hade att derom

ofördröjligen göra anmälan hos Skogsstyrelsen, som då skulle ega förordna

annan skogstjensteinan att verkställa den eller de förrättningar,

revierförvaltaren tinnes icke kunna inom nämnda tid sjelf medhinna; och

då det ej är af mindre vigt för dem, som icke hafva uteslutande rätt

till utsyning inom visst område, men af kronan tillhandlat sig virke, som

skall utstämplas, att ovilkorligen få stämpligen verkstäld före den 1 Oktober,

har Komiten trott berörda föreskrift böra gälla äfven i afseende

å förrättningar af denna sednare beskaffenhet.

Beträffande för öfrigt de syneförrättningar, som hafva till ändamål

att närmare bestämma den afverkning, som tillkommer dem, hvilka ega

uteslutande rätt till utsyning inom vissa områden, framställer sig den

såväl för det allmänna som för de enskilda vigtiga frågan, huru kostnaderna

för dessa syneförrättningar böra gäldas. Genom ofvannämnde

Kongl. Förordning är i 4 § föreskrifvet, att för virke, som sålunda utsynas,

stubbören eller deremot svarande afgifter till kronan ej skola erläggas,

men att den, som utsyning påkallat, är skyldig att sjelf gälda

synekostnaden, enligt grunder, som Eders Kongl. Maj:t förbehöll sig att

bestämma; hvarefter genom nådig skrifvelse till Skogsstyrelsen den 11

Maj 1866 förordnades, att utsyningssökande icke skulle gälda kostnaden

för utsyningsresorna, utan endast för den tid, förrättningen å stället upptagit,

till skogstjenstemännen såsom godtgörelse erlägga ett arvode af

Fem rdr om dagen samt förse dem med kost och husrum eller gifva

ersättning derför på det sedermera, genom nådig skrifvelse af den 13

Juni 1867, närmare bestämda sätt, att, om förrättningsmannen sjelf förskaffade

sig kost och husrum, godtgörelsen skulle beräknas, för kost till

En rdr 50 öre och för husrum till 50 öre om dagen.

188

MOTIVEK TILL SKOGSORDNING. KAP. 11. §§ 57—77.

Uti de i inledningen till detta betänkande omförmälda underdåniga

ansökningarne af skogstjensteinännen i ISiorrbottens och Westerbottens

län om ändring i berörda bestämmelser angående kostnaderna för virkesutsyningar

hafva bemälde tjensteman hufvudsakligen anfört: att kostnaderna

drabbade utsyningssökanderna mycket olika och ojemnt; att svårighet

oftast uppstode för skogstjensteinännen att, såsom dem ålåge, för

den händelse mer än en förrättning å dagen verkställdes, repartisera

kostnaderna; samt att den ersättning, som för dylika förrättningar tiilkomme

skogstjensteinännen, vore alltför ringa; för utveckling af hvilka

skäl skogstjensteinännen inom Westerbottens län andragit, hurusom, hvad

anginge debiteringens ojemnhet, det vore klart, att, då en nybyggare

måste betala lika mycket som en större by, när blott en förrättning handlades

om dagen, den förre blefve för sin utsyning oskäligt mera betungad

än åboerne i den större byn. Åt nybyggaren med ej fullt sjundedelen

så stort område som den större byn kunde naturligtvis blott i

proportion derefter utstämpling beviljas, till följd hvaraf utsyningskostnaden

per träd blefve för nybyggaren mångdubbelt större än för åboerna

i den större byn; hvarförutom ofta inträffade, att för utsyning åt en aflägse

boende nybyggare åtginge lika lång tid som för flera, ej långt

fi ån hval andia boende, så att äfven till följd häraf en jemförelsevis betydlig

ojemnhet i debiteringen uppstode; för närmare belysande af hvilka

förhållanden fanns vid ansökningen fogad en å utsyningslängderna inom

Westerbottens län för år 1867 grundad tablå, utvisande, att, under det

för somliga åboer utsyningskostnaden för hvarje träd uppgick ända till

35 öre, den för andra icke belöpte sig ens till 7, öre trädet, — Den

anmärkta repartiseringsskyldigheten vore, såsom sökanderne vidare andragit,

oftast så svår att fullgöra, att antingen tjenstemännen sjelfva eller

utsyningssökanderna derå vid flera tillfällen blcfvo lidande. Mer än en

gång hade det händt, att förrättningsmannen, i tanka att han skulle medhinna

ytterligare en förrättning på dagen, tagit betaldt endast för en half

dag å det ställe, der första ussyningen för dagen egt rum, samt deref

-

MOTIVER TILL SKOGSORDNING. KAP. il. §§ 57''—''11.

189

ter begifvit sig å väg till nästa nybygge. Men, då vägar icke funnes,

utan man gående eller roende måste fortskaffa sig, vore den tid, som

åtginge för att komma från ett ställe till ett annat, icke lätt att beräkna.

Ofta nog måste man vandra rundt omkring en större sjö, enär båt

icke funnes att tillgå på den sida, derifrån man komme; hvilket förorsakade

tidsutdrägt, så att någon ytterligare förrättning den dagen icke

medhunnes; och förrättningsmannen hade sålunda gått miste om hälften

af sitt dagsarvode. Äfven om skogstjenstemannen i beräknad tid frainkomme

till nybygget, fördröjdes förrättningen ofta deraf, att nybyggaren

vore långt hemifrån sysselsatt med inbergning af hö, hvilka göromål i

de nordliga orterna fortgingo från medlet af Juli, till dess snö folie. Sällan

ginge någon dag förbi, utan att oförutsedda omständigheter sålunda

fördröjde förrättningen; men skyldigheten att repartisera kostnaderna och

utsätta desamma i syneprotokollet, hvilket skulle aflemnas, innan förrättningsmannen

sig från stället begåfve, vore det oaktadt alltid densamma.

Jemväl kunde å andra sidan inträffa, att förrättningsmännen, troende sig

icke medhinna mer än en förrättning, toge full betalning för den första

förrättningen å dagen, änskönt, såsom sedermera befunnits, ytterligare

en förrättning å dagen kunnat medhinnas; hvarigenom förrättningsmännen

vid det förhållande, att de icke egde att för den dagen debitera

mera än de redan uppburit, dömdes till lättja och overksamhet, derpå

såväl de sjelfva som utsyningssökanderna blefvo lidande. — Och hvad

beträffade sjelfva beloppet af den ersättning, som vore bestämd att för

ifrågavarande förrättningar utgå, är af skogstjenstemännen i Westerbottens

län anmärkt, att den icke stode i öfverensstämmelse med de höga

matpriser, som der''i länet vore gällande, och de dryga fortskaffningskostnaderna.

A flera orter funnes icke gagnelig föda att tillgå, hvarföre

förrättningsmännen voro nödsakade att fortskaffa sådan genom särskilda

bärare; och under sommarvärmen blefve den ofta förstörd, hvilket ytterligare

förhöjde lefnadskostnaden. Men äfven å ställen, der föda kunde

erhållas, utgjorde Två rdr om dagen icke tillräckligt traktamente. Väl kunde

190

MOTIVER TILL SKOGSORDNING. KAP. 11. §§ 57—77.

de fordra ersättning in natura, men det missnöje, som då uppstodeå

ställen, som de oupphörligen under tjensteresorna måste besöka, nödgade

dem att hellre med egen uppoffring ersätta skilnaden. Det, som synnerligast

bidroge till resornas fördyrande, vore dock bristen på vägar. Genom

bärare måste sakerna fortskaffas, och förrättningsmännen sjelfve tingo

gå. Ofta nog måste tvenne bärare anlitas, när färden vore lång samt

mat- och klädesförråden derföre måste vara större. Uppför de strida

elfvarne kunde ej mindre än tvenne roddare begagnas; och minst En

rdr per mil för hvarje roddare måste betalas, men mången gång, när

bördorna voro tunga, forssarne svåra eller vägen lång, ännu mera. Då

nu härtill komme att förrättningsmännen på många ställen icke utfinge

sitt arvode, att derå resedagar, hvarunder förrättning icke verkställdes,

alltid under hvarje resa inträffade, samt att för derunder infallande

sön- och helgdagar, på hvilka något arbete icke kunde ega

rum, traktamente icke bestodes, vore uppenbart, att behållningen oftast

blefve ingen, men att deremot förlust mången gång uppstode. Den resekostnadsersättning

af 400 rdr årligen, som skulle till skogstjenstestemännen

utgå för alla resor i kronans ärenden, föranledda af utsyningsförordningen

och författningen om kronoparkers bildande, behöfdes till fullo

för det afsedda ändamålet, hvadan någon beräkning å dessa medel såsom

resekostnad i och för utsyningarne åt enskilde icke kunde göras. Dessutom

hade i anseende dertill, att någon ersättning åt den revierförvaltaren

såsom biträde vid dessa förrättningar åtföljande skogsuppsyningsmannen

icke vore beviljad, den förre måst vidkännas utgifter för den sednares

lefnadskostnad och husrum. Oundvikligt nödvändigt vore det nemligen,

att skogsuppsyningsmännen, hvar inom sitt bevaknfngsområde, medföljde

revierförvaltaren, förnämligast af det skäl, att en noggrann kännedom om

stället för utstämplingen erfordrades för handhafvande af kontrollen öfver

afverkningen men äfven derföre, att förrättningsmännen ovilkorligen

måste medhafva ett pålitligt och säkert vittne, som kunde intyga, huru

det tillginge vid förrättningarne, öfver hvilka begär att klandra och lust

MOTIVER TILL SKOGSORDNING. KAP. 11. §§ 57-77.

191

till klagan så ofta förspordes. — På dessa, jemväl af skogstjenstemännen

inom Norrbottens län i de väsentligaste delarne åberopade skäl hafva

sökanderne, jemte hemställan, det Eders Kongl. Maj:t täcktes i nåder

stadga, att skogsuppsyningsman skulle vara skyldig att såsom biträde vid

utsyningsförrättningar inom sitt bevakningsområde, på revierförvaltarens

kallelse, närvara, tillika i underdånighet anhållit, att Eders Kongl. Maj:t

måtte i nåder förordna: att utsyningssökande för de förrättningar, som

i 2 § af utsyningsförordningen omförmäldes, skulle, förutom utgifvande

af ett arvode till revierförvaltaren af Fem rdr för hvarje förrättning,

erlägga i ersättning för kost och husrum, till revierförvaltaren hyra

rdr och till den biträdande skogsuppsyningsmannen Två rdr för hvarje

dag, som i och för förrättningen åtgår; att revierförvaltaren, så snart

utsyningarne inom revieret för året voro afslutade, skulle till Kongl.

Maj:ts Befallningshafvande i länet ingifva längd öfver de verkställde

utsyningarne jemte räkning å kostnaderne, beräknade efter ofvan ano-ifne

grunder; att kostnaderne skulle derstädes utanordnas från skogsplanteringskassans

medel; samt att, sedan så beskaffade längder jemte

räkningar från alla revierförvaltare i länet inkommit, fördelning å hvarje

sökande af kostnaderne efter det utstämplade trädantalet inom hela länet

skulle, under iakttagande, hvad lassvirke beträffade, att 4 lass ansågos

motsvara ett träd, af Kongl. Maj:ts Befallningshafvande verkställas, hvarefter

längderna borde öfverlemnas till vederbörande kronouppbördsman,

för att samtidigt med kronoutskylderna indrifvas och derefter skogsplanteringskassan

godtgöras.

De olägenheter, nu gällande bestämmelser angående gäldandet af

kostnaderna för virkesutsyningar åt dem, som hafva uteslutande rätt till

utsyning inom visst område, vid tillämpningen i flera hänseenden medföra,

synas onekligen vara af beskaffenhet att påkalla ändring i samma

bestämmelser. Den måhända väsentligaste af dessa olägenheter — den mot

all rättvisa och billighet stridande olikhet i förmåner utan motsvarande

uppoffringar, som berörda bestämmelser för utsyningstagarne medföra i fall,

192

MOTIVEK TILL SKOGSORDNING. KAP. 11. §§ 57-77.

der anspråken å ena sidan dock icke hafva giltigare grund än å den andra

— skulle väl minskas, om det af Komitén framställda förslag till reglerande

af frågan om bestämmande af visst område för kronohemman och

inbyggen vinner bifall; men sådan verkan af denna reglering kan ej förväntas,

att icke de olägenheter, som återstå, göra en ändring i föreskrifterna

för omförmälda kostnaders gäldande högeligen önskvärd. En undersökning

af grunderna för de enskildes rättighet, att från kronans skogar

erhålla virke utöfver husbehof, ställer det utom allt tvifvel, att staten

ur rättslig synpunkt är oförhindrad att för åtnjutandet af samma

rättighet uppställa sådana vilkor, som erfordras, på det att kronan må

varda godtgjord för den uppoffring, den i och för tillsyn och kontroll

å skogen får vidkännas; och äfven från billighetens synpunkt torde någon

afsevärd anmärkning mot denna åsigt icke vara att framställa. Utgående

således från den meningen, att för allt virke, som från kronans

skogar tillfaller enskilde med fri dispositionsrätt, borde i allmänhet utgifvas

godtgörelse till belopp, som motsvarade de utgifter kronan i och

för tillsyn och kontroll å samma skogar underkastades, har Komitén — i

betraktande jemväl deraf, att det skulle vara svårt, om icke alldeles

omöjligt, att, särdeles i fall, der utsyningen företoges i sammanhang med

de förrättningar, skogstjenstemännen hafva att företaga i och för utsyning

och utstämpling af virke, som är afsedt att från de under skogsstatens

omedelbara vård och förvaltning stående skogarne försäljas, verkställa

en jemn och rättvis fördelning mellan kronan och de enskilde samt

emellan dessa sednare inbördes af de kostnader, samtliga förrättningarne

i sin helhet medfört — trott det vara lämpligt, att de, som äro till utsyning

af ifrågavarande beskaffenhet berättigade, i stället för dem nu åliggande

skyldighet att ersätta förrättningsmannen, tillförbindas att för

hvarje, träd af en viss storlek, som utsynas, erlägga viss afgift till kronan.

Hvad särskildt angår beloppet af denna afgift, har Komitén, med

ledning af tillgängliga uppgifter från vederbörande revierförvaltare, anställt

beräkning i afseende å de kostnader, utsyningstagare, enligt nu

MOTIVER TILL SKOGSORDNING. KAP. 11. §§ 57—77.

193

gällande föreskrifter, få vidkännas för utsyningen, och dervid kommit till

det resultat, att dessa kostnader under sednare tiden i medeltal belöpt

sig till 4,3 öre för hvarje träd. Att detta belopp icke förslår att betacka

alla de utgifter, som för utsyningens verkställande och utöfvandet

af den erforderliga kontrollen för öfrigt drabba staten, derest utsyningstagarne

varda från ersättningsskyldighet befriade, är uppenbart; men om

berörda belopp ökas med omkring 50 procent, så att utsyningstagare

komme att för hvarje träd af sågtiinmers storlek erlägga till kronan en

afgift af 6 öre och i förhållande derefter för mindre virke, lassvis beräknadt,

föreställer sig Komitén, att det allmännas intresse skulle blifva

nöjaktigt tillgodosedt-, utan att den enskildes billiga anspråk träddes för

nära; och har derföre Komitén föreslagit afgiftens bestämmande till ö

öre per träd, på sätt närmare kan inhemtas af 58 §, som äfven innehåller

föreskrift, huru samma afgift bör inbetalas.

Hvad skogstjenstemännen i ofvanberörde underdåniga ansökningar

anmärkt om det dröjsmål vid syneförrättning, som vållas deraf, att sökanden

ofta är frånvarande, när förrättningsmannen till stället anländer,

torde kunna och böra afhjelpas genom stadgande, att sökandens frånvaro

icke hindrar förrättningens fortgång och att syneinstrument, som

icke varder, innan förrättningsmannen från stället afreser, till sökanden

eller hans ombud aflemnadt, skall tillställas någon pålitlig, i närheten af

sockenkyrkan boende person, för att vid anmälan vederbörande tillhandahållas.

Den jemnkning i grunderna för skogstjenstemännens aflöning, som

blir en följd af förslaget om erläggande till kronan af viss stämplingsafgift,

får Komitén tillfälle att framställa i sammanhang med frågan om

reglerande af bemälde tjenstemäns aflöning i allmänhet.

Vidkommande de kronoskogar, som stå under skogsstatens omedelbara

vård och förvaltning, har Komitén trott det skola lända såväl det

allmänna som de enskilde till gagn, om ntsyningsförslagen, hvilka ligga

till grund för afkastningens försäljning å auktion, icke, på sätt nu eger

25

194

MOTIVER TILL SKOGSORDNING. KAP. 11. §§ 57—77.

ruin, inskränktes till allenast ett års afverkning, utan blefve utsträckta,

så att de hvarje gång omfattade årliga afkastningen under något längre

tid, såsom tre år. Utom den minskning i förvaltningsbesväret, en sådan

anordning skulle medföra, vunnes derjemte den vigtiga fördelen, att, då

tillfälle blefve allmänheten beredt att på en gång försäkra sig om en

större virkestillgång, detta skulle framkalla lifligare täflan vid auktionerna

och följaktligen verka till förhöjning af kronans inkomster. Då

likväl genomförandet af en dylik anordning förutsätter noggrannare

kännedom om skogarnes beskaffenhet, än skogstjenstemännen nu i allmänhet

kunna anses ega, skulle det icke vara välbetänkt att genom ett

ovilkorligt påbud redan nu binda den förvaltande personalen vid iakttagandet

af omförmälda förfarande, utan borde, efter Komiténs förmenande,

anordningens genomförande till en början lämpas efter förhållandena

i hvarje särskildt fall och först efter det så lång tid förflutit, att

skogstjenstemännen kunna anses hafva hunnit förskaffa sig erforderlig

kännedom om skogarne, och hvilken tid Komitén trott kunna antagas

till fem år, påbjudas såsom allmän regel.

Äfvenså och då, hvad beträffar dem, som hafva uteslutande rätt

till utsyning inom vissa områden, det uppenbarligen skulle lända såväl

dem som det allmänna till fördel, om jemväl denna utsyning, som nu

lemnas årligen, komine att hvarje gång omfatta tre års afkastning, har

Komitén i 61 § föreslagit ett härmed öfverensstämmande stadgande, hvilket

dock icke afser sågverksegares privilegiistockfångst, i afseende hvarå

ett annat förhållande eger rum.

Uti nyssnämnda §, som innefattar de forstnärliga grunder, hvilka

vid utsyning och utstämpling böra följas, har Komitén jemväl, utom

hvad nu gällande författning derom innehåller, i 2 mom. inrymt en föreskrift,

som har till syftemål att förhindra, det sjelfva utstämplingen af

det antal träd, som är afsedt att afverkas, sprides öfver större del af

skogen, än nödvändigheten kräfver, utan koncentreras, så att afverkningsbeloppet

må vara inom möjligen minsta område att tillgå.

MOTIVER TILL SKOGSORDNING. KAP. 11. §§ 57—77.

195

Vid upprättande af utsyningsförslag skall, enligt 12 § i nu gällande

utsyningsförordning, förrättningsmannen, efter trakternas belägenhet och

skogens olika beskaffenhet, indela utsyningsområdena i vissa afverkningsblock.

Till denna bestämmelse har Komitén i dess förslag fogat den

föreskrift, att förrättningsmannen derjemte bör, till ledning för hugade

köpare, med tjenliga märken beteckna de träd, som äro afsedda att försäljas.

Det torde nemligen vara uppenbart, att, om köparne sålunda

beredes tillfälle att på förhand försäkra sig om beskaffenheten af det

virke, de vilja göra till föremål för anbud, virket skall betinga vida

högre pris, än om, såsom nu är förhållandet, de först efter auktionen

vid utstämplingen af virket derom erhålla kännedom.

1 sammanhang härmed har Komitén föreslagit, att förrättningsmannen

skall lemna uppgift å de priser, han, med afseende å såväl virkets

beskaffenhet som afverkningsställets belägenhet, utdrifningskostnaden och

andra dylika omständigheter, anser virket betinga. Denna bestämmelse

anser Komitén vara af en viss vigt i så måtto, att Kongl. Maj:ts Befallningshafvande,

på hvars pröfning auktionsanbudens antagande, efter Komiténs

förslag, skulle bero, icke vid denna pröfning må sakna den ledning

för sitt omdöme, som kan vara erforderlig.

Tiden, inom hvilken utsyningsförslagen skola till Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

ingifvas, nu bestämd till den 1 April, har Komitén, i

betraktande af angelägenheten deraf, att auktionernas förrättande icke

må varda onödigtvis fördröjd, ansett böra förändras till den 1 Mars, då

förslagen otvifvelaktigt kunna hinna vara upprättade.

För den händelse enskilda personer, bolag eller kommuner önska,

att tillfälle till utsyning inom viss trakt må beredas, skola de, enligt

2 mom. i 8 § af utsyningsförordningen, före den 1 Mars det år utsyningen

åstundas göra, skriftlig anmälan derom hos vederbörande revierförvaltare,

hvilken då är pligtig att, om giltiga hinder ej möta, i främsta

rummet uppgöra utsyningsförslag för sålunda anvisade trakter. Detta

stadgande har Komitén trott böra jemkas derhän, att de enskildes ön

-

196

MOTIVEK TILL SKOGSORDNING. KAP. 11. §§ 57—77.

skan i omförmälda hänseende icke måtte komma att inverka alltför mycket

störande å den jemna gången af skogstjenstemannens öfriga åligganden;

i hvilken syftning Komitén föreslagit, att anmälan för slik utsynings

verkställande bör ske inom den 1 Juni året näst före det, då utsyningen

åstundas. Och enär skogstjenstemannen sålunda får tillfälle

att i sammanhang med andra tjenstegöromål skaffa sig erforderlig kännedom

om den anvisade trakten, der den ej förut är honom tillräckligt

bekant, har det äfven synts Komitén, som den särskilda undersökning,

hvilken för ändamålet kan erfordras, icke, på sätt förenämnda § tillika

föreskrifver, bör af sökanden bekostas, utan han vara från all kostnad i

det afseendet fri.

Sedan utsyningsförslagen till Kongl. Maj:ts Befallningshafvande inkommit,

skola, enligt 13 § i utsyningsförordningen, bemälda myndigheter

föranstalta om det till utsyning bestämda virkets försäljning på

offentlig auktion inom orten samt med ledning af skogstjenstemännens

förslag stadga auktionsvilkoren, dock utan att bestämma något minimipris,

äfvensom Kongl. Maj:ts Befallningshafvande åligger tillse, att någon lämplig

del af virket varder utbjudet i mindre poster om 50 bjelkar och 100

sågtimmer eller lass. Det resultat, dessa bestämmelser vid tillämpningen

lemnat, har icke varit tillfredsställande. Mången gång har virket

blifvit försåldt till priser, som icke ens betäckt förvaltningskostnaden,

och i allmänhet långt under verkliga värdet, såsom närmare kan inhemtas

af de utaf Komitén öfver afverkningen å de norrländska kronoskogarne

och statsverket derför beredd inkomst under åren 1863—1868

upprättade tabellerna, Ditt. Ga och G b, till hvilka Komitén alltså får

hänvisa och här endast exempelvis åberopa förhållandet inom Norrbottens

län för år 1867, då försäljningssumman för 273,805 träd jemte

11,508 lass annat virke icke uppgick till mera än 34,017 rdr 16 öre.

Anledningen till dessa för staten högst ogynnsamma förhållanden är ingalunda

att söka i verklig brist på konkurrens, utan hufvudsakligen i

den omständigheten, att de spekulanter, som för bedrifvandet af sin in

-

MOTIVER TILL SKOGSORDNING. KAP. 11. §§ 57—77.

197

dustriela rörelse företrädesvis behöfva större virkespartier, under enig

samverkan för befordrande af egen fördel, efter öfverenskommelse afhållit

sig från att utöfver en viss gräns med hvarandra täfla om den utbjudna

varan. Att helt och hållet omintetgöra verkan af dylika överenskommelser,

utan att det allmännas fördel tillika förspilldes, torde

icke vara möjligt. Men ett fördelaktigt inflytande i omförmälda hänseende

skulle, efter Ivomiténs förmenande, vara att förvänta, om, jemte

det Kongl. Maj:ts Befallningshafvande alltid förbehölles rättighet att, efter

pröfning, antaga eller förkasta de anbud, som göras, åt Kongl. Maj:ts

Befallningshafvande jemväl inrymdes rättighet att, då antagligt anbud

icke sker, utlysa ny auktion, att förrättas såväl å det ställe inom orten,

der första auktionen egt rum, som inför Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

samtidigt, hvarigenom spekulanterna på ena stället komme att

hållas i okunnighet om de anbud, som å andra stället göras, äfvensom

att söka under hand åstadkomma försäljningen. I öfverensstämmelse

med dessa åsigter äro ock Komiténs förslag i ämnet affattade.

Då, särdeles vid större virkesauktioner, anbuden kunna bero af det

sätt, hvarpå utropen ske, har Komitén trott det icke böra helt och hållet

öfverlemnas åt auktionsförrättaren att bestämma, huru virket skall

utropas. De allmänna grunder i sådant hänseende, Komitén ansett böra

stadgas och hvilka åsyfta ej mindre att bereda ortens befolkning i allmänhet

tillfälle att fylla sitt behof af skogsprodukter än äfven att, der

utsyningsförslag omfattar mera än ett års afverkning, få utrönt det förmånligaste

pris en utbjuden virkespost betingar, då den på särskilda

sätt utropas, innefattas i 67 § af förslaget.

Det hitintills tillämpade stadgandet i den numera upphäfda instruktionen

för skogs- och jägeristaten i riket den 16 Mars 1838, att auktionen

skall förrättas af dertill utaf Kongl. Maj:ts Befallningshafvande förordnad

kronobetjent, har Komitén ansett böra bibehållas; hvaremot den

i samma instruktion tillika meddelade föreskrift, att auktionsförrättaren

skall erhålla två procents provision å försäljningssumman icke är af Ko

-

198

MOTIVER TILL SKOGSORDNING. KAP. 11. §§ 57—77.

mitén i dess förslag upptagen. Det har nemligen synts Komitén, som

skulle en sådan ersättning vara alltför hög i förhållande till besväret —

ett missförhållande, som i framtiden torde ansenligen ökas, om, såsom

åsyftadt är, hvarje auktion kommer att omfatta tre års afverkning. Dessutom

har Komitén icke kunnat finna, att den åtgärd till försäljning af

kronan tillhörigt gods, för hvilken kronobetjent genom förordnandet att

förrätta auktionen skulle anlitas, är af väsentligen annan beskaffenhet än

andra förrättningar i kronans ärender, för hvilka särskild godtgörelse je

eger rum. Skulle åter provisionen vara afsedd, mindre att utgöra ersättning

för besväret, än att betäcka förluster, för hvilka auktionsförrättaren

kan utsätta sig genom att utan anmärkning antaga insolventa spekulanters

anbud, förlorar äfven denna grund sin giltighet, om föreskrift

lemnas, att för auktionsanbud skall ställas godkänd borgen eller säkerhet,

derom Komitén ock framställt förslag. Af dessa skäl och då det

likväl, efter Komiténs åsigt, icke torde vara med billighet öfverensstämmande

att fordra, det auktionsförrättaren skall sjelf vidkännas kostnaden

för sin inställelse och uppehälle vid förrättningen, har Komitén funnit

sig föranlåten att, i stället för bestämmelsen om viss provision till den,

som förrättar auktionen, föreslå, att han eger af allmänna medel njuta

ersättning för resa efter en häst till och från förrättningsstället samt

dagtraktamente i enlighet med gällande resereglemente.

Äfven i fråga om auktionsmedlens indrifvande har Komitén ansett

den hitintills följda ordningen, grundad å stadgandet i förberörda instruktion,

att auktionsprotokollet skulle insändas till Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

för utfärdande af behöriga uppbördsordres derå till

Kronofogden, som, i den mån medlen hunnit indrifvas och hvilket sist

inom nästpåföljande April månads utgång till fullo borde vara verkstäldt,

ålåge att desamma i Landtränteriet leverera, böra förändras, så att uppbörden

kunde verkställas med mindre omgång och besvär, än nu ofta

varit förhållandet. Detta mål skulle, i Komiténs tanka, vinnas genom

föreskrift, att auktionsmedlen böra debiteras och indrifvas på sätt och i

MOTIVER TILL SKOGSORDNING. KAP. 11. §§ 57—77.

199

den ordning, som för allmänna utskylders gäldande är stadgadt, samt

betalningen följaktligen erläggas vid allmänna uppbördsstämman i orten

året näst efter det, då utstämplingen verkställes.

Den minskning i besväret med uppbörden, som af omförmälda anordning

skulle blifva en följd, medför ock den fördelen, att uppbördsmannens

provision, som, på grund af 1838 års instruktion för skogsoch

jägeristaten, utgått med två procent af försäljningssumman, desto

hellre torde kunna indragas, som kronans uppbördsman icke i allmänhet

ega att för indrifning af kronans medel tillgodoberäkna sig särskild

ersättning.

Med afseende derå, att i de flesta fall, särdeles då förnyad auktion

erfordras, hinder sannolikt skulle möta för Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

att, på sätt nu är såsom allmän regel föreskrifvet, låta utsyningslängderna

för året komma skogstjenstemännen till handa före den 1

Juni, har Komitén i sitt förslag utsträckt tiden till den 15 i samma

månad.

Att handhafvandet af den kontroll, skogsbetjeningen åligger att utöfva

för öfyervakande, att vid afverkningen och utdrifningen af försåldt

virke stadgad ordning iakttages och lagliga rättigheter icke öfverskridas,

måste blifva mera betungande, ju större frihet köparen har att välja tiden

för afverkningen och afhemtningen, är uppenbart; och äfven i andra

afseenden är det för befordrande af ordning och lättnad i skogsförvaltningen

af vigt, att denna tid icke utsträckes utöfver hvad omständigheterna

kunna påfordra. Dervid må dock å andra sidan ej heller

förbises angelägenheten deraf, att köparen icke genom bestämmandet af

för kort tidrymd bringas i förlägenhet; och synes i alla händelser utsättandet

af en viss tid, som icke i något fall finge öfverskridas, vara

att föredraga framför en föreskrift, som gjorde tidens bestämmande beroende

på den ovissa utgången af en ansökning eller eljest på särskild

pröfning. Stödd på dessa åsigter, har Komitén vid betraktandet af nu

gällande stadgande, att utsynadt virke skall i allmänhet vara afverkadt

200 MOTIVER TILL SKOGSORDNING. KAP. 11. §§ 57—77.

och ur kronans skogar bortfördt före den 1 Juni året näst efter det, då

utsyningen skedde, med rätt likväl för Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

att antingen vid auktionsvilkorens bestämmande eller uppå särskild ansökning

samt efter vederbörande skogstjenstemans hörande i detta afseende

medgifva längre tid, dock högst fem år från utsyningen, funnit

samma stadgande lämpligen kunna och böra förändras derhän, att tiden,

inom hvilken afverkningen och afhemtningen skulle ske, bestämdes till

den 1 Juli året näst efter det, då utstämplingen blifvit verkställd, med

rätt likväl för köpare, som önskade dermed dröja, att, om han inom

nämnde tid anmälde det hos vederbörande revierförvaltare, erhålla tid

att fullgöra hvad honom ålåge till den 1 Juli nästpåföljande år, då virket

ovilkorligen borde vara affördt, vid äfventyr, som redan nu är stadgadt,

att köparen skulle vara sin rätt till virket förlustig.

Plägseden, att i skogen qvarlemna toppstockar, är i flera hänseenden

förderflig. Redan den omständigheten, att en mängd virke sålunda gifves

till spillo, som med fördel kunde äfven för industriela ändamål användas,

torde vara tillräcklig att påkalla åtgärder för främjandet af

bättre hushållning. Härtill kommer dessutom, att de hopade samlingar

af mer eller mindre dugliga skogsalster, som efter hvarje större afverkning

uppstå, i hög grad försvåra sjelfva skogsvården, icke minst genom

den näring de gifva skogseldar. Önskvärdt vore derföre, om köpare af

virke från kronans skogar kunde förmås att icke i skogen qvarlemna

mera af träden än det affall, såsom ris och qvistar, hvilket, till en viss

mängd lemnadt att ruttna, tjenar att gifva näring åt växtkraften. En

föreskrift derom skulle dock vara svår, om icke omöjlig, samt i alla

händelser mer än skäligt betungande att iakttaga. Men genom ett stadgande,

som icke åsyftar annat, än att så mycket af ett träd, som synes

kunna utan svårighet afforslas och med fördel användas, ovilkorligen

varder ur skogen affördt, torde det enskilda intresset icke trädas för

nära. Komitén föreslår alltså, att toppstock, som vid 14 fots längd från

storändan håller 7,5 decimaltum eller mera i genomskärning, skall vid

201

MOTIVEK TILL SKOGSORDNING. KAP. 11. §§ 57 — 77.

den tid, då sjelfva trädet sednast bort vara affördt, från skogen vara

afhemtad; och da, hvad påföljden för underlåtenhet härutinnan angår,

någon verkan icke kan väntas af det för försummadt afheintande af träd

i allmänhet stadgade äfventyr af varans förlust, har Komitén såsom ansvarspåföljd

i förevarande fall föreslagit böter till belopp af Fem rdr

för hvarje stock.

Stadgandet om ovilkorlig skyldighet för köpare att från skogen

bortföra toppstock af en viss storlek påkallar ock sådan föreskrift om

kontrollstämpling, att köparen betryggas i sin rättighet att använda stocken

till försågning eller för export; och har Komitén ansett, att rättighet

till erhållande af kontrollstämpling äfven borde tillkomma dem, som

hafva uteslutande rätt till utsyning inom vissa områden. De närmare

föreskrifterna i dessa ämnen innefattas i 70 §.

Det i 19 § af utsyningsförordningen förekommande stadgandet, att,

derest Skogsstyrelsen finner kronopark, för hvilken indelnings- och hushållningsplan

blifvit uppgjord, kunna under en längre följd af år med

säkerhet afkasta ett större antal till bjelkar och sågtimmer tjenliga träd,

rättigheten att, efter årlig utsyning, afverka visst antal träd må kunna

för en tid af högst tjugo år utbjudas, har Komitén ansett böra bibehållas

utan annan väsentligare förändring, än aft, då under en så långtid

priserna å virke till följd af omständigheter, som icke med någon

grad af visshet eller ens sannolikhet låta sig på förhand beräknas, kunna

ansenligen förändras, tiden för upplåtelsen torde böra till tio år inskränkas.

Enär det otvifvelaktigt är af icke ringa vigt, att upparbetandet af

flottleder i trakter, der sådana saknas, i möjligaste måtto främjas, har

Komitén häruti funnit skäl för framställande af det förslag, att, om någon

för verkställande af dylikt eller annat arbete af allmänt gagn önskar

att från kronans skogar komma i åtnjutande af virke från andra

trakter eller af andra dimensioner, än som med antagen ordning för

försäljning af skogsalster från kronans skogar i allmänhet öfverensstäm

-

26

202

MOTIYER TILL SKOGSORDNING. KAP. 11. §§ 57—77.

iner, Skogsstyrelsen skulle ega att bestämma, om och på hvad vilkor det

kunde beviljas, utan att auktion egde rum.

Genom det af Komitén i 74 § framställda förslag, att förrättningar,

som afse utsyning och utstämpling af försåldt virke, skola, i den mån

lämpligen ske kan, verkställas i ett sammanhang med de utsyningsförrättningar,

hvilka hafva till föremål att bestämma afverkningsbeloppet

för dem, som hafva uteslutande rätt till utsyning inom vissa områden,

har Komitén åsyftat att bringa sådan ordning i utsyningsarbetena, att

de må varda för det allmänna så litet betungande som möjligt; och då

erfarenheten nogsamt ådagalagt, hvilka svårigheter möta för skogstjenstemännen

att, när de skola företaga flera på hvarandra följande förrättningar,

på förhand bestämma tiden, då de kunna vara till hvarje särskild

trakt att förvänta, synes det lämpligast, att det kungörande, som

bör föregå, inskränkes till utsättande af tiden och stället för den förrättning

inom hvarje socken, som under året först förekommer, samt

angifvande för öfrigt allenast i hvilken ordning öfrige förrättningar inom

socknen, hvar efter annan, komma att ega rum.

De af Komitén i 3 mom. af 74 § föreslagne, till en del nya och till

en del från nu gällande föreskrifter något afvikande bestämmelser om

hvad som skall iakttagas i afseende å kungörandet af förrättningarnes

afslutande, meddelandet af besvärshänvisning och fullföljd af klagan äro

alla af beskaffenhet, att någon särskild framställning af grunderna, hvarå

de sig stödja, .icke lärer vara erforderlig.

Under enahanda antagande i afseende å de föreskrifter, Komitén uti

75 § föreslagit, torde Komitén i fråga om dem kunna inskränka sig till

förklarandet, att desamma innefatta hitintills saknade bestämmelser,

huru förfaras skall, då besvär i utsyningsfrågor till Skogsstyrelsen inkomma.

De allmänna föreskrifter, Komitén ansett nödiga för upprätthållande

af ordning vid afverkning och utdrifning af utsynadt virke samt öfvervakande,

att afverkningsrätten icke öfverskrides, innefattas i 76 och 77

MOTIVEK TILL SKOGSORDNING. KAP. 12. § 78.

203

§§, af hvilka den sistnämnde äfven upptager det stadgandet, att kronojägare

skall, såframt hinder af angelägnare tjenstegöromål ej möter och

revierförvaltaren anser det erforderligt, vid utstämpling af virke vara

tillstädes och revierförvaltaren tillhandagå. En dylik bestämmelse synes

behöflig särskildt i betraktande deraf, att, om kronojägaren icke deltoge

i ut.stämplingen, han svårligen skulle kunna vinna den närmare kännedom

om förhållandena i hvarje särskildt fall, som erfordras för utöfvande

af kontroll och tillsyn vid afverknings- och utdrifningsarbetet.

I 12 Kap. af förslaget, angående mulbete och höslåtter å kronoskog, Kap.^12.

har Komitén från Kongl. Förordningen den 29 Juni 1866 upptagit nu

gällande stadganden i ämnet utan andra väsentligare förändringar eller

tillägg, än som funnits erforderliga för att bringa samma stadganden i

öfverensstämmelse med de föreskrifter, Komiten föreslagit i afseende a

försäljning af virke, så att denna försäljning och upplåtelsen af mulbete

och höslåtter kunde komma att ega rum i ett sammanhang.

Till förekommande af skogsförödelse har Komitén i 13 Kap. före-Kap. l.f^„

slagit de allmänna föreskrifter, som, utöfver hvad redan i sådant hänseende

är framstäldt, ansetts vara behöfliga.

Då den på sina ställen inom de nordligare orterna gängse, för ungskogens

naturliga tillväxt och utveckling förderfliga oseden att, föi beredande

af tjäruvirke eller annat dylikt ändamål, från växande träd afskilja

barken, icke torde upphöra, med mindre den genom bestämdt förbud

varder stäfjad, har Komitén icke tvekat att derom framställa förslag.

Som likväl barkning endast mera sällan förekommer annorledes

än för tjärubränning, dertill gemenligen icke användes annat än virke

af tallträd, har Komitén trott förbudet böra till detta trädslag inskränkas.

Och synes påföljden för öfverträdelse af förbudet lämpligast kunna

bestämmas till böter, af Komitén i 95 § föreslagne till 5 rdr eller mera

till och med 100 rdr.

Att svedjande, isynnerhet om det sker å sandmo eller bergaktig och

stenbunden mark, är högst skadligt, derom torde meningarne numera

204

MOTIVER TILL SKOGSORDNING. KAP. 13. §§ 79—83.

icke vara delade. Den tillfälliga vinst, detsamma kan medföra, inskränker

sig i allmänhet till ett års gröda och några få års bete; men den

skada, som derigenom åstadkommes, är nästan oberäknelig. Utom den

ganska betydliga mängd virke, som vid större svedjefall förspilles, varder

merendels, genom matjordens förbränning, växtligheten förstörd, stundom

måhända för alltid, oftast för mansåldrar, eller till dess annan mylla