SOU 1873:6

SKOGSSTYRELSENS

UXDE R DÄ XIG A U T L Å T A X1) E

angående

Norrländska Skogskomiténs

Betänkande och Förslag rörande Skogsväsendet

i de norra länen.

STOCKHOLM

IVAR ELEGGSTRÖMS BOKTRYCKERI

Stormägtigste Allernådigste Konung!

Genom nådig remiss den 31 Juli sistlidet år har Eders Kongl. Maj:t

täckts infordra Skogsstyrelsens underdåniga utlåtande, i fråga om det

»Betänkande och Förslag angående skogsförhållandena i Norrland och åtgärder

för åstadkommande af en förbättrad skogshushållning derstädes»,

l

4

som deri 21 December 1870 i underdånighet afgifvits af den dertill i

nåder förordnade Komité; och får Styrelsen med anledning deraf i underdånighet

anföra följande.

Enligt Eders Kongl. Maj:ts nådiga Bref den 18 Juni 1868 erhöll

Komitén i uppdrag:

att inkomma med fullständigt utlåtande om de norrländska skogsförhållandena

i allmänhet samt om dem, hvilka anginge Kronans och allmanna

skogar i synnerhet, äfvensom rörande ej mindre alla de omständigheter,

rätts- och lokalförhållanden m. in., som på skogshushållningen

och deraf beroende industriel verksamhet i Norrland kunde hafva inflytande,

än äfven beträffande med förenämnde angelägenheter i omedelbart

sammanhang stående frågor;

att upprätta förslag såväl till lämpliga lagbestämmelser, som till behöfliga

författningsstadganden, för åstadkommande af en förbättrad och

efter tidsförhållandena samt på vetenskapliga grunder ordnad skogshushållning

i de norrländska provinserna, hufvudsakligast i fråga om de

under allmän vård stående, men ock i lämpliga fall vidkommande de

enskildes dervarande skogar; samt

att meddela särskildt- utlåtande om sättet att åt Kronan bereda all

den inkomst, som af dess skogar i Norrland skäligen kunde förväntas.

Till motsvarande af de särdeles vidtomfattande uppgifter, hvilka sålunda

blifvit Komitén förelagda, har den uti sitt här förevarande betänkande

och förslag lemnat:

l:o) beskrifning öfver Norrland samt yttrande angående de förhållanden,

hvarpå »den norrländska skogsförödelsen» ansetts bero, hvilka delar

af betänkandet föregås utaf en öfversigt af svensk, företrädesvis norrländsk,

skogslagstiftning och åtföljas af statistiska bilagor jemte karta

öfver Norrland;

2:o) förslag till skogsordning för Norrland med motiver jemte framställning

om reorganisation af skogsstaten derstädes; samt

5

3:o) åtskilliga särskilda förslag, sammanhängande med skogsväsendet

i nämnde landsdel;

hvartill komma af Ordföranden och Komiténs ledamöter, mot pluralitetens

åsigt i vissa delar af betänkandet och förslaget, anförda reservationer.

Hvad nu först angår förenämnda beskrifning, så synes denna, tillsammans

med de från länsstyrelserna, såsom svar å åtskilliga af Komitén

framställda frågor, meddelade och i bilaga upptagna uppgifter, utgöra en

af all uppmärksamhet förtjent skildring af de norrländska skogarne,

hvarjemte den beskrifningen åtföljande kartan otvifvelaktigt bör komma

att blifva af ganska mycket gagn.

Deremot torde de tabellariska bilagorna och de från dem hemtade

zifferuppgifter ej kunna tillmätas nog vitsord, för'' att på dem grunda

ett omdöme om ‘skogarnes vare sig ytvidd eller afkastningsförinåga —

ett förhållande, som dock ingalunda kan tillskrifvas sättet för uppgifternas

insamlande, utan som är beroende derpå att, ens i någon mån, nöjaktiga

upplysningar i berörde hänseenden, för närvarande och så vidt

man vill undgå att missledas, torde vara i det närmaste omöjliga.

Redan vid anskaffandet af tillförlitliga uppgifter om skogsförhållandena

i förenämnda afseende angående de södra delarne af landet, der

dock det mesta blifvit uppmätt och kartlagdt samt talrika skogsindelningar

med noggrann skogsuppskattning egt rum, skulle man mötas af nästan

oöfverstigliga svårigheter; huru mycket mer då i en landsdel, der, såsom

i Norrland, de tvenne vidsträcktaste länen, Wester- och Norrbottens, till

största delen äro oafvittrade och således endast ofullkomligt kända; der

vid afvittringen i det med afseende å vidden närmast i ordningen stående

tredje länet, Jemtland, den bästa skogsmarken och vackraste skogen

ofta blifvit, såsom ej tjenlig för mulbete, hänförd till impediment eller

oduglig mark; der, med få undantag, jemväl i de begge öfriga länen,

Wester-Norrlands och Gefleborgs, samma för här ifrågavarande ändamål

6

vilseledande klassifikation af marken egt rum; der således kännedom

saknas ej allenast om skogsarealen, utan äfven om proportionen mellan

impedimenter och skogsmark; och der slutligen, i förhållande till vidden,

endast få skogsindelningar och uppskattningar ännu hunnit verkställas.

De slutsatser, till hvilka Komitén på grund af de i tabellerna sammanförda

uppgifter emedlertid bland annat kommit äro:

att den skogbärande marken i hela Norrland utgör 110,441,979

qvadratref (19,721,782 tunnland), men impedimenterna deremot öfver

171,000,000 qvadratref; således ej fullt 40 procent skogsmark och mer

än 60 procent impedimenter;

att nuvarande grundmassan (den växande skogens kubikmassa) uppgår

till 51,398,348,328 kubikfot eller 513,983,483 famnar å 100 kubikfot;

således öfver 26 famnar på tunnlandet skogbärande mark;

att årliga afkästningen, med en medelomloppstid af 140 år för

Norrbottens, 130 för Westerbottens, 120 för Jemtlands och WesterNorrlands

samt 110 år för Gefieborgs län, stiger till 3,274,000 mogna

eller dugligliga träd, motsvarande .......... 98,220,000 kubikfot

och annat virke ............................................................... 316,578,874 »

Summa 414,798,874 kubikfot;

således, oansedt annat vii’ke, 0,03 timmerträd på qvadratrefvet eller 0,166

på tunnlandet, hvilket gör ej fullt 1 timmerträd för 6 tunnland;

att årliga skogsbehofvet för Norrland belöper sig till 767,729 mogna

eller dugliga träd, motsvarande.................................. 23,031,870 kubikfot

och annat virke .............................................................. 123,578,060 »

Summa 146,609,930 kubikfot;

att årliga öfverskottet utöfver husbehof således utgör: af mogna

eller dugliga träd, 2,506,271 st., motsvarande........ 75,188,130 kubikfot

och af annat virke, hvaraf dock största delen

till följd af sjelfgallring och trädens förmultnande,

skogseld m. m. ej kommer industrien till godo, ... 193,000,814 »

Summa 268,188,944 kubikfot;

7

att å de allmänna skogarne — hvilka under åren 1866, 1867 och

1868 endast gifvit en nettoinkomst af 380 Rdr i medeltal årligen, men

som enligt Komiténs förslag borde lemna en årlig behållning af 172,701

Rdr — sistnämnde år skulle hafva kunnat afverkas nära 290,000 träd

mer än som skett;

att, med iakttagande af den besparing, som uppstått derigenom att

sistnämnda träd ej uttagits, öfverafverkningen inom hela Norrland af

sågtimmer, bjelkar och sparrar år 1868 dock utgjort 2,760,000 träd; och

att årliga afkastningen, med ofvannämnda omloppstider, framdeles

skulle kunna uppbringas till 6,581,548 mogna eller dugliga träd, motsvarande

............................................................................... 197,446,440 kubikfot

och annat virke ........................................................... 407,375,948

t ---———-

Summa 604,822,388 kubikfot.

Som emedlertid någon tillförlitlig grund för beräknande af virkesåtgången

till husbehof, enligt Skogsstyrelsens förmenande, ej förefinnes,

då Komiténs i beskrifningen meddelade uppgift att i medeltal för hvarje

person inom Norr- och Westerbottens län skulle erfordras 300 samt för

en hvar af innevånarne i de öfriga norrländska länen 280 kubikfot virke,

icke lärer få betraktas annorledes än såsom ett antagande, så torde, likasom

förut är nämndt angående uppgifterna om areal, grundmassa och

afkastning, hvad som i beskrifningen meddelats rörande virkesåtgång,

öfverskott utöfver husbehof samt öfverafverkning ej heller kunna anses

såsom någon egentlig ledning i sistberörda hänseenden.

Inom Komitén sjelf synes äfven åsigterna om värdet af de statistiska

uppgifterna hafva varit delade, enär visserligen ordföranden och två

ledamöter lemnat dem utan anmärkning, men de tre öfriga ledamöterna

deremot, i fråga om de tabellariska uppgifterna, anmält mer eller mindre

omfattande reservationer, dervid en ledamot förkastat uppgifterna af

orsak, att de skulle framställa skogsförhållandena i alltför ofördelaktig

dager och två ledamöter åter af alldeles motsatt skäl.

Ej med anspråk att de skola utvisa något medeltal för proportionen

8

mellan skogsmark och impedimenter eller för skogarnes afkastningsförmåga,

utan endast såsom en jemförelsepunkt med hänsyn till vissa af

Komiténs uppgifter, anhåller Skogsstyrelsen i underdånighet att här få

i korthet framlägga resultaten af samtliga de skogsindelningar å kronoparker,

boställsskogar och stockfångstområden i Norrland, för hvilka,

efter fullständig uppmätning och uppskattning, hushållningsplaner af

Styrelsen blifvit fastställda, äfvensom af de skogsuppskattningar, som

skett i och för upprättande af interims hushållningsplaner för vissa

kronoparker.

Dessa skogar, till ett antal af 152, äro belägna i samtliga de norrländska

länen;

arealen utgör 2,129,998 qvadratref, hvaraf^ 1,519,847 qvadratref

skogsmark och 610,151 qvadratref impedimenter, således 71 procent

skogsmark och 29 procent impedimenter; och den

årliga timmerafkastningen under närmast följande 20 år eller den

tid, för hvilken hushållningsplanerna äro afsedda, har beräknats till

91,981 timmerträd, således 0,061 träd på qvadratrefvet skogsmark eller

0,339 på tunnlandet, hvilket gör 1 timmerträd för ej fullt 3 tunnland.

Innan Styrelsen öfvergår från den af Komitén afgifna beskrifning

öfver Norrlands skogsförhållanden, torde det tillåtas Styrelsen att, med

afseende å de från nämnde beskrifning här ofvan intagna uppgifter rörande

kronoskogarne, underdånigst anföra, hvad angår afverkningen för

år 1868, att då, med upphörande af de förut brukliga stubbörena för

Kronans virke, utsyningsförordningen började tillämpas, sådana undersökningar,

som nämnde förordning förutsätter för upprättande af utsvningsförslag,

endast i ringa mån hunnit verkställas, hvarför utsyningsförslagen

ej heller omfattade alla de kronotrakter, hvarå afverkning

kunde ske, hvilket förhållande äfven rättfärdigades af det låga prife, som

då var gällande för skogsalster och som ingalunda manade att uppdrifva

afverkningen. Detta jemte den omständighet att betydliga sträckor af

dessa skogar befunnos oåtkomliga, likasom ännu med en stor del af dem

är händelsen, utgjorde orsaken hvarför afverkningen vid den af Komitén

anförda tid ej uppgick till hvad skogarne kunde lemna; och ehuru afverkningen

sedan dess väsendtligen ökats, i den mån virkesprisen stigit

och kronotrakternas ungefärliga afkastningsförmåga hunnit af skogstjensteinännen

undersökas, så kommer dock bristen på upprensade flottningsleder

säkerligen att ännu under ganska lång tid hindra tillgodogörandet

af skogsalstren å en ansenlig del af kronotrakterna.

Beträffande åter den i beskrifningen förekommande uppgiften om

nettoinkomsterna af kronoskogarne i Norrland under 1866, 1867 och 1868

har Skogsstyrelsen, som hvarken uppbär eller redovisar inkomsterna af

skogarne, visserligen ei varit i tillfälle att i allo kontrollera densamma,

men i de delar, der jemförelse med tillgängliga redogörelser kunnat ske, har

Styrelsen ej kommit till ett med nämnde uppgift öfverensstämmande-resultat;

och redan för närvarande lemna dessa skogar en behållning, ej

obetydligt öfverstigande de 172,701 Rdr, som Komitén, med vilkor att

dess förslag genomföres, ansett dessa skogar böra komma att afkasta.

Rörande derefter hvad Komitén anfört i fråga om »den norrländska

skogsförödelsens» orsaker, bland hvilka de af Komitén omförmälda: misshushållning

med husbehofsvirke, svedjande, bruks- och bergverksrörelsen,

laga skiften och i viss mån äfven skogsköp, äro gemensamma för hela

landet, så torde, då tjärbränning och pottaskeberedning, enligt hvad

Komitén äfven angifvit, ej kunnat hafva något betydande inflytande, likasom

ej heller betningen i en landsdel, der ordnad skogshushållning intill

sednaste åren varit okänd, lärer kunna anses hafva utöfvat någon synnerligen

menlig inverkan, det tillstånd, hvaruti de norrländska skogarne

nu befinna sig, företrädesvis böra tillskrifvas de vidsträckta skogseldarne,

från hvilka knappast någon trakt varit fullkomligt befriad, och i ordning

derefter — med understöd af trävarurörelsen — missbruket af nybyggesväsendet

jemte skogsåverkan och, under sednare tiden, användandet i industrien

af omoget virke. Emedlertid synas de lagstiftningsåtgärder och

författningar, som, i en tid då skogarne hade föga värde, sökte att i

10

fyrfaldiga rigtningar med tillhjelp af skogens alster framkalla en industri,

hvars välgörande verkningar ej lära kunna förnekas, i och för sig

icke förtjena klander, om än dels bristande tillsyn, såsom fallet varit

med nybyggesväsendet, infört författningarnes tillämpning på en origtig

bana, dels ett förr ej anadt värde å skogsprodukterna numera upphöjdt

skogen från en underordnad till en af de mest framstående platser, der

den ej vidare kan betraktas blott såsom ett bihang till de öfriga näringarne,

utan tvertom fordrar en lagstiftning, för hvilken dessa sednare i

viss mån måste böja sig.

Men ehuru den afverkning, som egt rum å ny byggesområden, utan

att der hafva befordrat odling och bebyggande, likasom äfven det anlitande

af hemmansskogar, som vare sig af innehafvaren eller i följd af

skogsköp verkställts utan hänsyn till skogens bestånd eller till behofvet

af hjelp vid framdeles felslående skördar, obestridligen, der, såsom ofta

varit händelsen, de influtna medlen ej nyttigt använts, verkat högst menligt

ej allenast å skogarne utan på åboernes och hemmansinnehafvarnes

ställning och i föjd deraf på hela orten, hvarför ock förekommandet, så

vidt möjligt, af dessa missförhållanden och framför allt af de, oafsedt

förlusten för Kronan, demoraliserande skogsåverkningarne måste vara en

maktpåliggande angelägenhet, så kan dock, medan afverkningen hållit

sig till den mogna skogen, skogssköfling ej egentligen sägas hafva varit

för handen, utan är det först sedan jemväl yngre skog börjat tillgripas

för trävarurörelsen och der detta skett till öfverdrift, som afverkningen

kan hänföras till skogsförödelse.

Den sämsta skogshållning af alla lärer väl dock vara att mogna träd

af ålder taga skada, förlora sitt värde samt förmultna; och den myckenhet

af öfvermogna, mer eller mindre skadade samt till och med odugliga träd,

som vid afverkningarne erhålles å trakter, der ordnad hushållning blifvit införd,

gifver tillkänna att, så länge dylika rester förefinnas från äldre skogseldar

och timmerhyggen eller från den tid dessa trakter voro oåtkomliga,

afverkningen, på det de öfvermogna och skadade träden ej må helt och

ii

hållet gå förlorade, måste sträcka sig till ett större trädantal, än som för

den närmaste framtiden kan påräknas — en oundviklig öfverafverkning,

som likväl framdeles ersättes genom virkets då i allmänhet bättre beskaffenhet.

J fråga vidare om Komiténs lagförslag så synes det sammanförande

i skogsförfattningen, som der egt rum, af stadgande!) hörande till förordningen

om jordafsöndring, strafflagen, instruktionen för Skogsstaten

och nybyggesförfattningarne m. m., ej vara fullt lämpligt, likasom, enligt

Styrelsens förmenande, hvad Komitén föreslagit ej synes vara af den vigt,

att det kan föranleda, upphäfvande af de endast för sex år sedan för

Norrland utfärdade förordningarne om utsyning och kronoparkers bildande,

helst det väsentligaste af hvad nämnde förordningar stadga äfven

i förslaget till den nya författningen finnes bibehållet, hvaraf synes framgå

att ändamålet skulle hafva vunnits genom tillägg eller ändringar i de

redan befintliga lagrum och författningar, der erfarenheten hunnit visa

att sådant varit nödigt.

Efter att till en början hafva uttryckt ofvanstående åsigter angående

lagförslaget, torde Styrelsen nu få öfvergå till dess särskilda stadgande!!.

Kap. 1.

Om kronoskogar i allmänhet.

§ 1.

Denna § angifver hvilka skogar, som äro att hit hänföra och att de

stå dels under tillsyn dels under förvaltning af Skogsstaten.

Bland dessa skogar äro ej upptagna renbetesland, hvilka, enligt hvad

af den föregående beskrifningen inhemtas, deremot ansetts vara af skatte

-

\

12

natur, men då, såsom af Kong]. Brefvet den 11 Juni 1869 framgår, å

renbeteslanden växande mogen skog kan i föreskrifven ordning komma att

för Kronans räkning försäljas, så, ehuru ifrågavarande marker äro upplåtna

till lappallmogen för renbete samt husbehofsvirke, torde emedlertid

kunna ifrågasättas huruvida de ej böra i viss mån betraktas såsom

kronomark, hvilket äfven synes vara förhållandet med tilläfventyrs ännu

förefintliga s. k. afradsland.

I öfrigt är vid denna § ej annat att erinra, än att kronoparker, boställsskogar

samt skogar till kronohemman och för statsverket utarrenderade

egendomar i Norrland, enligt förslaget, komma att benämnas

»kronoskogar», då de deremot, enligt 1866^ års för öfriga delar af landet

gällande skogsordning, derstädes fortfarande skulle benämnas »allmänna

skogar.»

Kap. 2.

Om kronoparker.

§§ 2 och 3

föreskrifva att kronoparker skola bibehållas oförminskade samt behandlas

enligt hushållningsplan; och är hvad här finnes intaget redan stadgadt

uti §§ 1 och 2 af 1866 års skogsförordning, med undantag endast

för det som i förslaget blifvit tillagdt angående utbyte eller inköp af

mark, till åstadkommande af lämpligare gränser för eller utvidgning af

kronoparker.

Som det ej torde erfordra förklaring att dylikt, i och för gränsreglering,

på grund af skiftesstadgan företaget utbyte af mark icke innebär

någon minskning af kronopark, enär hvad som erhålles i utbyte efter

gradering motsvarar hvad som lemnas, så synes, för de undantagsfall då

nämnde åtgärd utan allt för störa kostnader och skogsödande skogsliqvider

kan ega rum, tillägget ej vara behöfligt, helst Kronan måste anses hafva

13

samma rätt till rågångsreglering och utbyte af mark, som enligt Kap.

VII Skiftesstadgan tillerkännes enskilda jordegare, samt då inköp af mark

icke heller lärer vara Kronan förment. Det torde under sådant förhållande

kunna ifrågasättas huruvida tillägget, på sätt Komitén föreslagit,

endast såsom en påminnelse för skogstjenstemännen kan förtjena upptagas.

Kap. 3.

Om kronoöfverloppsmarker och o af vittrad kronomark.

§ 4.

Emellan denna § och stadgandet i § 1 af 1865 års förordning om

kronoparkers bildande finnes ingen annan skillnad än någon redaktionsförändring,

bestående deruti att, då nämnde förordning föreskrifver det

Kronans öfverloppsmarker, redan befintliga såväl som framdeles uppkommande,

skola, der sådant befinnes lämpligt, såsom kronoparker bibehållas

och vårdas, förslaget sökt att närmare bestämma öfverloppsmarker

genom tillägg af ordet »odisponerade» och föreskrift t att ett dylikt

användande af dertill lämpliga öfverloppsmarker »företrädesvis» borde

ega rum.

Att 1865 års förordning ej afsett disponerade öfverloppsmarker,

hvilka genom disponerandet iklädt sig en annan natur än Kronans öfverloppsmark,

torde emedlertid ej för någon vara tvifvelaktigt och för så

vidt afsigten varit, att genom tillägg af ordet »företrädesvis» hindra

lämpliga öfverloppsmarkers användandé till annat än kronoparker, så

synes detta tillägg snarare motverka än befordra ändamålet.

Mom. 1 — om undersökning af öfverloppsmarker till utrönande af

huruvida de kunna vara till kronoparker lämpliga är, oafsedt, någon

14

redaktionsförändring, lika med sistnämnda förordnings § 2, hvarifrån

dock blifvit usesluten sednare delen, hvilken föreskrifver särskild afvittring

af hemman eller nybygge, som efter allmän afvittring uppstått

å öfverloppsmark; och torde, på de skäl Komitén för en sådan förändring

anfört, dervid intet vara att erinra, ehuru den ifrågavarande föreskriften

ej synes medföra någon olägenhet.

Mom. 2 meddelar bestämmelser angående dispositionen af sådan

öfverloppsmark, som ej är tjenlig till kronopark, i afseende hvarå föreslås

att dylik mark i första rummet bör utbytas mot annat område, som

kan finnas lämpligt till ny eller utvidgning af förutvarandne kronopark

samt att, der sådant möter hinder och öfverloppsmarken ej heller kan

användas till nybygge, densamma, på sätt förut är stadgadt, bör till enskilda

försäljas eller på annat sätt upplåtas.

Ehuru tillfälle att tillämpa den i mom. upptagna föreskrift angående

utbyte af mark endast undantagsvis lärer komma att erbjuda sig, torde

densamma dock, för så vidt icke äfven härå kan tillämpas stadgandet i

Kap 7 §§ 58 Skiftesstadgan, förtjena afseende, såsom en utväg att tillöka

kronoparkernas ytvidd.

Beträffande åter här gifna bestämmelser om försäljning eller annat

upplåtande af till kronoparker otjenliga öfverloppsmarker, synes hvad

som i detta hänseende redan finnes stadgadt i Nådigt Bref till Kammarkollegium

den 29 Juni 1866 lemna noggrannare föreskrifter i ämnet.

§ b.

Denna §, som föreskrifver att, der sä ske kan, kronoparker vid afvittring

skola afsättas, öfverensstäinmer i hufvudsakliga delar med § 3

af förberörde Förordning och afviker derifrån endast i det afseende att,

då förordningen stadgar det vid afvittring upprättadt förslag till afsättande

af kronopark skall delgifvas Skogsstyrelsen, innan afvittringsärendet

hos Länsstyrelsen pröfvas, Komitén deremot ansett att, i den händelse

vederbörande skogstjensteman funnit sig hafva skäl anföra besvär öfver

Länsstyrelsens i kronoparksfrågan meddelade utslag, Skogsstyrelsen, i och

för den åtgärd, som från dess sida kunde finnas nödig, skulle erhålla

del af besvärshandlingarne, men att i öfrigt bevakandet af Kronans fördel

rörande afsättande af kronopark vid afvittring skulle tillhöra skogstjenstemannen.

Mot denna förändring, såsom undanröjande anledning till hinder vid

afvittringsarbetets fortgång, torde intet vara att invända, då Kronans

rätt och bästa, genom den föreslagna ordningen för behandling af här

ifrågavarande ärenden, ej synes kunna äfventyras.

§ 7.

Motsvarar i förordningen om kronoparkers bildande § 4, hvars stadgande

om kronoparks afsättande utaf oafvittrad mark genom särskild

afvittring före den allmänna afvittringen, i förslaget blifvit utbytt mot

fritagande från nybyggesanläggningar af sådan oafvittrad mark, som

funnits för Kronans räkning kunna och böra bibehållas, hvaremot, enligt

hvad som anföres i de § tillhörande motiver, med markens afsättande

till kronopark skulle anstå till dess den allmänna afvittringen hunne

sträcka sig till orten.

Denna fråga stål'' i nära samband med § 19 af utsyningsförordningen,

i öfverensstämmelse hvarmed försäljning af flerårig afverkningsrätt

endast kan ega rum å kronopark der hushållningsplan blifvit upprättad,

uti hvilken bestämmelse Komitén i sin motsvarande § 72 ei föreslagit

annan ändring än angående tiden för afverkningsrätt å kronopark. Och

beror sammanhanget mellan stadgandet rörande flerårig afverkningsrätt

å ena sidan och hvad som å andra sidan i förevarande § af förslaget bestämmes

derom, att kronopark ej vidare må före den allmänna afvittringen

utbrytas, på den omständighet att de trakter af oafvittrad mark, som

kunna komma i fråga att för Kronans räkning bibehållas, vanligen äro

så belägna att upprensade flottningsleder till dem saknas, i följd hvaraf

16

de arbeten, som en köpare af virke å dylik trakt måste nedlägga, ofta

åro förenade med stora kostnader, hvilkas godtgörande fordrar att köparen

må kunna tillförsäkras en längre tids afverkningsrätt till ett större

parti virke. Men om ej trakten är afsatt till kronopark, medgifva icke

nuvarande författningar upplåtande af sådan afverkningsrätt, och ej heller

har i Ivoiniténs förslag blifvit inrymdt något stadgande, som kan bereda

köpare, i förhållande till nedlagde strömrensnings- och andra kostnader,

förlängd afverkningstid och ökadt. afverkningsbelopp, enär hvad som längre

fram under § 60 föreslagits, angående försäljning på en gång af afverkningen

för tre år, endast undantagsvis kan blifva tillfyllest, för att godtgöra

dessa kostnader. Virket på de från ny byggesan läggningar fritagne,

men ej till kronoparker afsätta markerna skulle således i många fall ej

kunna tillgodogöras, och är det till förekommande af ett sådant förhållande,

derest nu gällande eller af Komitén föreslagna bestämmelser

rörande flerårig afverkningsrätt komma att fortfara, som, enligt Styrelsens

förmenande, särskild afvittring måste ske för utbrytning af till

kronopark tjenlig mark å trakt, dit allmänna afvittringen ännu ej

sträckt sig.

Skulle deremot, på sätt blifvit framställt uti ett till Finans-departementet

den 8 September 1869 af Skogsstyrelsen ingifvit protokoll (Bil.

A) med förslag till åtskilliga förändringar i Utsyningsförordningen, § 19

af nämnde författning erhålla den utsträckning, att flerårig afverkningsrätt

äfven å oafvittrade kronomärke]'' kunde upplåtas, så blefve särskild

afvittring för kronoparks afsättande af dylik mark ej vidare behöflig,

helst sedan numera, enligt nådiga Kungörelsen den 19 sistlidne April,

nybyggesanläggningar tillsvidare alls icke får ske i Lappmarkerna, hvilka

just utgöra de delar af Norrland, som - jemte Pajala socken der kronopark

dock redan finnes afsatt — ännu ej blifvit afvittrade.

Kap. 4.

Om krono sko g ar anslagne till sågverk i och för stockfångst.

17

§ 8.

Det förbud, som här blifvit intaget, mot upplåtande af privilegiistoekfångst

åt sågverk, återfinnes i Kongl. Brefvet den 29 Maj 1852.

§ 9.

Denna § innehåller väl en bekräftelse på sågverksegares rätt att åtnjuta

sin genom privilegierna tillerkända stockfångst, men på samma gång

en inskränkning i berörda rätt, hvilken sednare göres beroende af stockfångsttraktens

förmåga att med framtida bestånd afgifva fulla trädantalet,

i brist hvaraf sågverksegaren skulle åtnöjas med nedsättning i

stubbören, svarande mot hvad som fattas i stockantalet.

Det torde dock kunna ifrågasättas huruvida ej en dylik inskränkning,

hvilken visserligen kan vara rättvis i de fall då privilegierna gifva

stöd för densamma eller då privilegii-innehafvaren genom oloflig afverkning

åstadkommit bristen, deremot, då traktens oförmåga att till fullo

afgifva stockfångsten härflyter vare sig från af vederbörande myndighet

derinom beviljade nybyggesanläggningar, utan att förbehåll om sådant i

privilegii-brefvet blifvit gjordt, eller från tjenstemäns nog höga uppskattning

af skogstillgången, skulle stå allt för mycket i strid med sågverksegarnes

genom privilegier tillförsäkrade rätt till stockfångst, som

alls icke uppväges af blott frikännande från betalningsskyldighet för en

vara, som de ej erhålla.

I följd af ofvannämnde och likartade omständigheter torde det vara

vanskligt, att meddela ett allmänt stadgande uti en sak, der hvarje förekommande

fall synes påkalla särskild pröfning.

9

«J

18

§ 10.

Den föreskrift, som uti nådiga Brefvet den 21 December 1865 angående

hushållningen med Kronans skogar i Rikets norra län blifvit

gifven, med afseende å fortskyndande af utbrytning af stockfångstområden

åt privilegierade sågverk, skulle upphäfvas genom denna §,

uti hvilken, såsom motiverna angifva, till undvikande af utbrytningskostnaderna

föreslås, att med tilldelning af stockfångstområden måtte

anstå, till tiden för den allmänna afvittringen, derest ej särskild hänsyn

till skogshushållningen föranleder tidigare utbrytning eller sågverksegaren

sjelf vidkännes kostnaderna härför.

Komitén har uti ett af de skogsordningen bifogade särskilda förslag

framhållit vigten af att skogarne befrias från tjenstbarheter och, då detta

ej lärer vara mindre angeläget för Kronans än för enskildas skogar, torde

mot här ifrågavarande stadgande kunna anmärkas, att om Kronan, genom

införande af ordnad hushållning och genom försäljning af flerårig afverkningsrätt

skall kunna fördelaktigast tillgodogöra timmertillgången å kronoskogarne

särdeles i Lappmarken, der den för vissa sågverk, med särskildt

område ej ännu ersatta privilegiistockfångst hufvudsakligen blifvit anvisad,

det ock är nödvändigt att dessa skogar ej äro belastade med

stockfångst-servitut, hvilket skulle i hög grad försvåra, om ej omöjliggöra

aftal om dylik afverkningsrätt, helst sågverksegarne för sin afverkning,

enligt § 14 Utsyningsförordningen, redan äro och billigtvis, äfven

enligt Komiténs förslag § 64, fortfarande böra vara berättigade, att inom

det i privilegiihandlingen angifna område välja den trakt, der de för

året önska utsyning.

Vid sådant förhållande och under förutsättning att den, enligt Styrelsens

förmenande, maktpåliggande ändring i § 19 af Utsyningsförordningen,

hvarom i förberörda till Finans-departementet ingifna protokoll

blifvit hemställt, kommer till stånd, måste Styrelsen, för sin del, såsom

menligt för skogshushållningen anse ett frångående af hvad i 1865 års

19

ofvannämnde nådiga Bref på der angifna skäl stadgas, rörande fortskyndande

af stockfångstområdenas utbrytning.

§ 11,

som föreskrifver huru och när privilegiistockfångst skall genom tilldelning

af visst skogsområde ersättas, upptager från Kongl. Brefven den

23 November 1857 och 31 Maj 1861 bestämmelse derom, att skogstjensternan

skall biträda vid uppskattning af sådant område. I öfrigt motsvarar

denna § punkt. 2 i Kongl. Brefvet den 29 Maj 1852, hvarifrån den,

till följd af hvad Komitén i § 14 föreslaget, uteslutit stadgandet att

stockfångstersättning äfven kan utgå i till hemman indelad mark, med

afseende hvarå torde få åberopas, det som här nedan vid sistnämnde §

i underdånighet anföres.

§ 12

motsvarar punkt 9 i sistberörde Kongl. Bref och lemnas i denna § närmare

föreskrifter huru uppskattning af stockfångstområden bör försiggå.

Redan uti sina år 1862 afgifna underdåniga förslag har Skogsstyrelsen

framhållit oförenligheten mellan föreskrifterna i punkt. 9 och 10

samt 6 i Kongl. Brefvet den 29 Maj 1852, af hvilka punkter de förra

föreskrifva att stockfängstområde skall rättas efter markens bördighet

och skogens växtlighet, men den sednare att områdets vidd skall vara

sådan, att sågverket alltid derifrån må erhålla sin stockfångst, och har

Styrelsen vid förenämnde tillfälle jemväl i underdånighet föreslagit

hufvudsakligen enahanda bestämmelser, som nu innehållas i förevarande §.

Mot hvad der blifvit föreslaget i afseende å sättet för fyllande af

den brist i stockfångst, som vid områdets uppskattande efter bördighet

merendels uppstår, och hvilken brist enligt förslaget under alla förhållanden

skulle ersättas genom timmerutsyning åt sågverket å annan kronoskog,

måste dock anmärkas, att genom ett sådant förfarande ändamålet

med utbrytningen af området, nemligen kronoskogarnes befriande från

20

stockfångstservitut och deraf följande band på skogsförvaltningen, i många

fall och så snart bristen vore så betydlig, att den ej kunde ersättas

medelst utsyning på en gång eller under några få år, skulle förfelas.

Till undvikande häraf hade Skogsstyrelsen uti sina ofvan omförrnälda

underdåniga förslag, såsom en annan utväg att ersätta stockfångstbrist,

jemväl upptagit: ytterligare anslag af mark till sågverket, hvilken mark

dä skulle i värde motsvara det bristande timmerantalet. Sedan numera:

enligt nådigt Bref den 21 December 1865, för den timmerafkastning,

som ett utbrutet område kan komma att lemna utöfver privilegierna,

förhöjd afgift till Kronan af sågverket skall erläggas, hvilket förut, på

grund af 10:de punkten i Kongl. Brefvet den 29 Maj 1852, ej varit händelsen,

kan det visserligen anses såsom en förefintlig stockfångstbrist ej

vidare skulle blifva ersatt genom att området erhåller en utvidgning, för

hvars framtida afkastning afgift skall erläggas; men enär en väsendtlig

förmån för sågverksegaren förefinnes redan deruti, att han tillförsäkras

uteslutande rätt att, om ock mot afgift, åtnjuta den i följd af utvidgadt

område framdeles ökade stockfångsten, helst berörde afgift, såsom af

1865 års ofvan åberopade nådiga Bref synes framgå, ej lärer komma att

bestämmas till trädens fulla värde, så torde, oaktadt de förändrade förhållanden,

som genom sistnämnde Kongl. Bref uppstått, såsom ett sätt

att godtgöra stockfångstbrist äfven kunna antagas: utvidgning af område,

hvilket enligt Styrelsens förmenande borde kunna ske, vare sig genom

anvisande af mark mot skogsränta eller genom tilldelande af hemman,

enligt 2:dra punkten af 1852 års nådiga Bref.

Då emedlertid, derest här ofvan i underdånigt uttalade åsigter, rörande

sätten för godtgörande af stockfångstbrist, skulle vinna nådigt

godkännande, det måste blifva beroende af förhandenvarande förhållanden

och särskild pröfning, i hvilken ordning dylik brist kan komma att

ersättas, torde, likasom för likartade fall vid § 9 blifvit anfördt, något

allmänt stadgande uti här förevarande hänseende ej vara lämpligt.

21

§ 13

lemnar föreskrift om den ordning, i hvilken sågverksegare må vinna

rättighet att mot afgift, såsom äfven Kongl. Brefvet den 21 December

1865 bestämmer, tillgodogöra möjligen förefintligt öfverskott af sågtimmerträd

å stockfångstområde.

Med afseende härå och då frågan ej gäller den ökade afkastning,

hvilken framdeles uppstår genom sådan utvidgning af område, som här

ofvan omförmäles, vill det synas såsom förevarande förmån, hvars åtnjutande,

i öfverensstämmelse med hvad Koinitén föreslagit, lämpligast

torde inskränkas till högst tio år i sender, ej borde beviljas, med mindre

wenom på sågverksegarens bekostnad behörigen upprättad och af Skogsstyrelsen

till efterrättelse fastställd hushållningsplan blifvit styrkt, att

öfverskott för viss tid eller allt framgent uppkommer.

Mot den sednare delen af §, som stadgar att timmeröfverskott, hvaraf

sågverksegaren ej vill sig begagna, skall för Kronans räkning försäljas,

torde ej något vara att erinra.

§ 14.

Enligt denna § skulle privilegiistockfångst hädanefter alltid godtgöra»

förmedelst område mot skogsränta och ej vidare, på sätt 2:dra

punkten af 1852 års nådiga Bref bestämmer, kunna ersättas genom öfverlemnande

till privilegii-innehafvaren af till hemman indelad mark, på det,

såsom i motiverna anföres, sågverksegaren, der enligt punkten 3:e i

samma nådiga Bref ökadt skogsanslag för hemmanet erhållits, ej måtte

vid dess omförande till skatte vinna bättre rätt till hemmanets sålunda,

utöfver hvad afvittringsstadgan bestämmer, med hänsyn till dess upplåtande

åt sågverk, tillökade skog, än som står tillsammans med skyldigheten

att till Kronan återställa stockfångstområde i händelse sågverket

nedlägges.

Som emedlertid odlingen i Norrland ej torde kunna anses så långt

22

framskriden, att man der skäligen kan lemna å sido förefintliga utvägar

att verka för densamma, och då, derest sågverksegare vid tilldelning af

område mot skogsränta jemväl derinom erhölle odlingsmark, denna sednare

antagligen för längre tid om ej för alltid vore undandragen odling,

samt enär dessutom den i punkt. 3 af 1852 års nådiga Bref medgifna

tillökning i skogsanslaget, för såvidt stadgandet derom ej helt och hållet

upphäfves, dock endast undantagsvis, såsom äfven ordalydelsen der angifver,

kan komma att ega rum, så torde ej vara skäl att, ensidigt från

skogsintressets synpunkt, men utan verklig fördel för skogarne, uppställa

ett sådant hinder för odlingen, som här blifvit ifrågasatt, derigenom att

till hemman indelt mark icke vidare skulle få lemnas såsom ersättning

för privilegiistockfångst.

§ 15.

Mom. 1 öfverensstämmer med hvad som i punkterna 11 och 12 af

1852 års nådiga Bref sägs derom, att stockfångstomräde skall åtfölja sågverket

och återfalla till Kronan i händelse verket nedlägges;

Mom, 2 innehåller föreskrift att kostnaderna för utbrytning af stockfångstområden,

på sätt ursprungligen varit förhållandet och sedermera

genom nådigt Bref den 9 December 1870 blifvit bestämdt, skola utgå af

afvittringsmedlen i stället för från den numera till Riksdagen öfverlem

C

Ö

nade skogsplanteringskassan;

och torde mot dessa stadganden ej något vara att invända, hvaremot

bestämmelsen i sednare delen af 2:dra momentet, om sågverksegares

skyldighet att i vissa fall bekosta utbrytningen, ej skulle erfordras,

derest hvad Styrelsen vid § 10 i underdånighet anfört, rörande fortskyndande

af utbrytningsförrättningarne, vinner nådigt afseende.

§ lh.

Uti hvad Komitén här föreslagit, angående sågverkens privilegiivirke,

förekommer ej annan skillnad från hvad genom Utsyningsförord

-

23

ningen § 2 punkt 4:o och sednare delen af § 10 finnes stadgadt, än att,

enligt förevarande §, träd som 16 fot från roten hålla 8,3 decimaltum i

diameter, jemväl å icke utbrutna områden må kunna åt sågverken utsynas;

— en bestämmelse hvilken, såsom utgörande ett fullständigande

af hvad i Utsyningsförordningens § 10 stadgas, lärer få anses vara af

behof påkallad.

§ 17

motsvarar hvad i punkten 10 af 1852 års nådiga Bref sägs angående fem

års resthygge, och synes den af Komitén med afseende härå föreslagna

ordning kunna antagas. Dock torde, enär resthygge, innan alla stockfångstprivilegier

blifvit utbrutna, jemväl kan förekomma å sådan kronotrakt,

för hvilken vederbörande jägmästare, enligt nu gällande stadganden,

före den 1 April (§ 8 Utsyningsförordningen) och, enligt Komiténs

förslag, före den 1 Mars (§ 60 af förslaget) skall afgifva utsyningsförslag,

sågverksegarens anmälan om resthygge, så vidt sistnämnda tidsbestämmelse

skall blifva gällande, böra insändas före den 1 Februari till jägmästaren,

på det denne efter berörde anmälan må kunna lämpa utsyningsförslaget

för trakten.

Det ovilkorlig^ förbud mot förskottsutsyning, som § innehåller, synes

deremot ej vara lämpligt, enär skogsförhållandena å stockfångstområden

ej mindre än å andra skogar understundom kunna fordra, att

afverkningen påskyndas, för att skogen ej må taga skada. Sådan utsyning

torde dock under intet förhållande böra få ega rum utan Skogsstyrelsens

medgifvande.

§ 18.

De stadganden, som denna § innehåller i fråga om sådana fall då

sågverksegare, utan annan förmån än åtnjutande af gallringsvirke, skulle

vilja bekosta skogsindelning å stockfångstområde, torde visserligen för

närvarande och under en säkerligen ganska lång framtid blifva utan

n o o

24

synnerligt inflytande; men då föreskriften om sådan indelning dock innebar

ett syfte att ä stockfångstområden införa en båttre skogshushållning,

så torde ifrågavarande bestämmelser, hvilka i viss mån öfverensstämma

med hvad Skogsstyrelsen uti sina år 1862 afgifna underdåniga förslag

framställt, förtjena afseende, så vidt ej sågverksegare skulle kunna tillförbindas

att under alla förhållanden bekosta skogsindelning å utbrutna

stockfångstområden och att iakttaga dervid upprättade hushållningsplaner,

i hvilket fall också den vid § 13 här ofvan föreslagna föreskrift, angående

indelning af stockfångstområde såsom vilkor för åtnjutande af

vissa särskilda förmåner, skulle blifva öfverflödig.

§ 19 (samt analoga bestämmelser i §§ 26 och 27).

Derest hvad i denna § föreslås, angående afdrag å stockfångst för

af annan än sågverksegaren inom stockfångstområdet föröfvad åverkan,

kunde från rättslig synpunkt försvaras, så vore stadgandet otvifvelaktigt

gagneligt, likasom hvad §§ 26 och 27 i öfverensstämmelse härmed bestämma

rörande dylik åverkan å kronohemmans- ocli ny byggesområden.

Att i de fall, då åverkan föröfvas af skogsinnehafvaren sjelf, minska

nästföljande års utsyning med ett åverkningen motsvarande belopp, hvilket

såväl i denna § som i § 26 angående kronohemmansskogar föreslås,

synes vara fullt berättigadt och äfven böra tillämpas å nybyggesskogar,

hvarom § 27 handlar, men i hvilken sednare § annan ansvarsbestämmelse

med afseende å af nybyggaren begången åverkan blifvit föreslagen.

Kap. 5.

Om kronohemmans och krononybyggens skogar.

§ 20.

Mom. 1, om kronohemmans- och nybygges-Aboers rätt med afseende

å husbehofsvirke, öfverensstämmer, dock med den inskränkning hvarom

25

§ 21 stadgar, i hufvudsak med § 6 af utsyningsförordningeu. — Hvad

ano-år Mom. 2. rörande tilldelning af skogsområde åt hemman och nybyggen,

som ej vid afvittring eller eljest erhållit sådant åt sig anvisadt,

öfverensstämmer visserligen hvad här framställes med Skogsstyrelsens år

1862 afgifna underdåniga förslag, men dä den deruti med afseende a

ifrågavarande angelägenhet uttryckta- åsigt, nemligen att områden åt

dylika hemman och nybyggen skulle, i enlighet med gällande afvittringsstadga,

af jägmästaren anvisas, ej vann nådigt godkännande - såsom Styrelsen förmodar af den anledning att bemälde tjensteman ej

kunde förutsättas ega nödig kännedom i afvittringsstadgans tillämpning —

hvaremot genom § 2 punkt. 6 af utsyningsförordningeu bestämdes att

utsyningsområdc, der e) lokala omständigheter föranledde till undantag,

skulle sträcka sig till vissi afstånd rundt om bolstaden, så torde,

enär samma betänklighet fortfarande kan hysas beträffande öfverlemnande

till skogstjensteman af en, om ock endast interimistisk, afvittrinosåtoärd,

hvad som rörande anvisande af utsyningsområdc redan blifvit

stadgadt och hvilket har fördelen af att utan svårighet kunna tillämpas,

Ö

fortfarande böra bibehållas, dock med de jemnkningar, som blifvit föreslagna

vid . norrländska skogstjenstemännens möte i September månad

sistlidet år, hvilka jemnkningar, afseende att åstadkomma en jemnare fördelning

af utsyningsområden, finnas upptagna i bifogade utdrag (Bil. B)

af mö tes förhand lingar ne.

Skulle deremot för något fall erfordras att område enligt afvittringsstadgan

provisionel anvisas, synes sådant ej kunna ske utan med biträde

af landtmätare.

§ 21.

Första, delen af denna §, angående användande af vindfällen och

skadade träd samt skatar och dylika mindre värdefulla skogsalster till

husbehof, innan frisk skog dertill fälles, har sin motsvarighet, hvad skatteskogar

beträffar, i Byggninga-Balkens 10 Kap. 8 §, utan att föreskriften

4

26

der haft någon verkan, oaktadt fastställda böter och änskönt nämnde

lagstadgande endast afser vedbrand, under det Komiténs förslag omfattar

husbehofsvirke i allmänhet.

Sednare delen af §, om åboers skyldighet att taga sitt husbehof al

friskt virke A af jägmästaren anvisad plats, hvilket, om anvisningen skall

ega något värde, förutsätter en sorts provisionel indelning af skogen,

innehåller en föreskrift, som visserligen, derest den kunde tillämpas,

skulle ställa hushållningen å ifrågavarande skogar inom Norrland långt

öfver dess ståndpunkt i öfriga delar af landet, der, i afseende a med

dessa jemnförliga skogar, åboerne eller hemmansinnehafvarne ej förr än

hushållningsplan blifvit upprättad och fastställd åläggas att taga sitt husbehof

å bestämd plats. Men det torde kunna befaras att, i likhet med

det föregående stadgandet, ej Indier denna sednare bestämmelse — hvaraf

frukten dessutom antagligen kotnine att gå förlorad så snart hemmanet

omförts till skatte — skulle kunna iakttagas eller till efterföljden kontrolleras

utan en långt talrikare skogspersonal, hvilket jemväl i sin man

synes vara fallet med det i

§ 22

meddelade, med Byggninga-Balkens Kap. 10 § 2 jemnförliga, ehuru der

endast oskiftad mark åsyftande, förbud mot topphuggning af löfskog i

or h för löftägt.

Deremot torde det härstädes gjorda medgifvande, att utan utsyning

taga stubbar och rötter till tjärubränning samt skadad löfskog till pottaskeberedning,

hafva göda skäl för sig uti ifrågavarande med dylika skogsalster

uppfyllda trakter.

Mom. I. Lika med ■§§ 1 och 2 af utsyningsförordningen stadgar

förevarande mom., att hvad som å kronohemman*- eller ny byggesskog

med dess framtida bestånd utöfver husbehof kan afverka*, efter utsyning

tillfaller åboen, hvartill blifvit fogad föreskrift om afgift för utsynadt

27

virke, med afseende å hvilken sednare fråga Styrelsen här nedan får tillfälle

yttra sig.

Mom. 2. I öfverensstämmelse med de principer, hvilka uttalats i

§ 20, som jemväl innehåller att de nybyggen, hvilka ej redan blifvit

provisionel skattlagda, skola beräknas till 1 s mantal, har Komiten i detta

mom. uppställt hemmanstalet såsom grund för andelen i utsyning å för

flera hemman eller nybyggen gemensamt skogsområde.

Utsyningsförordningen saknar bestämmelse i afseende å grunden för

utsyningens fördelning mellan åboer i by, som enligt § 2 mom. 3 af

nämnde förordning erhållit ett för hela byn gemensamt skogsområde,

men stadgar i de fall då hemman eller nybyggen, hvilka utan att ligga

i byalag, äro sä nära hvarandra belägna att de cirkelformiga områden,

hvarå enligt berörde författning åboerne hafva uteslutande utsyningsrätt,

till större eller mindre del måste blifva gemensamma, att hemmanen eller

nybyggena å ett sålunda uppkommet gemensamt område skola hafva sinsemellan

lika rätt till utsyning. — Enligt Komiténs method för skogstilldelning

skulle detta sednare slag af gemensamt område deremot ej uppstå.

Skogsstyrelsen har emedlertid uppå vid § 20 anförda skäl för sin

del ansett att, med erforderliga jemnkningar, utsyningsförordnirigcns

method för bestämmande af skogsområde borde bibehållas, och under

sådant förhållande lämpar sig ej mantalet till måttstock för fördelning

af utsyning å gemensamt område, utan synes då den af nämnde förordning

angifna fördelningsgrund vara den rigtiga, vare sig det gemensamma

området blifvit tilldeladt by med flera grannar eller uppkommit

i följd af byarnes eller gårdarnes närbelägenhct till hvarandra. Om

gardarne äro sä belägna att hvar och cn af dem kan anvisas ett område

för sig, h vilket då, oberoende af mantal, blir lika stort för alla,

har nemligen hvarje gård uteslutande utsyningsrätt inom sitt område och

i analogi dermed torde äfven åboerne böra hafva sinsemellan lika rätt

till utsyning å gemensamt område.

28

§ 2i.

Mot hvad här stadgas rörande kronohemnnius- och nybyggesåboers

skyldighet att, iuberäkimde uti det timmerantal, som skogen utöfver

husbehof funnits kunna afkasta, vid utsyning emottaga jemväl vindfällda

eller skadade, men till timmer dugliga träd, lärer ej något vara att erinra.

Dock anser sig Styrelsen här likasom vid § 17 böra påpeka att

förhållanden understundom kunna vara för handen, hvilka påfordra förskotts

utsy ning af den skadade skogen.

§ 25

stadgar ansvar för öfverflödigt användande af frisk, duglig skog till husbehof

samt för missvård af skogen i öfrigt och har sin motsvarighet i

§ (1 Kap. 27 Byggninga-Balken.

Beifrandet af de öfverträdelser, som i denna § omförtnälas skulle

enligt förslaget tillhöra skogstjenstemännen, hvilkas antal dock i följd af

ett sådant åliggande måste betydligt tillökas.

Med afseende å den ansvarspåföljd § innehåller och som skulle

bestå i högst två år uteblifven utsyning, torde höra erinras, att denna

påföljd i sjelfva verket endast är en besparing, hvilken efter de två årens

förlopp efter hand kommer åboen till godo; ty hvad som under de tvä

åren insparas ökar naturligen tillgången och gör att afverkningen derefter

med bibehållande af skogens framtida bestånd kan och, för att

hindra de äldre träden att taga skada, till och med bör i en viss grad

ökas; men enligs § 23 är åboen och ingen annan berättigad att efter utsyning

erhålla allt det virke som skogen, utöfver husbehof samt ringare

virke, kan med framtida bestånd lemna och således jemväl den af besparingen

uppkomna afverknmgstillökningen.

§ 2(h

Rörande denna § är yttrande afgifvet i sammanhang med § 19.

29

§ 27.

Mom. 1. Beskaffenheten af den ansvarspåföljd. sum här blifvit föreslagen

med afseende å af nybyggare föröfvad skogsåverkan, nemligen

tre ars förlust af utsyning, har nyss blifvit omförmäld; och hvad angår

åverkansbeloppet motsvarande afdrag å följande års utsyning tår Styrelsen

åberopa hvad derom under § 19 blifvit anfördt. Att, pa sätt hår

föreslagits, belägga af nybyggare föröfvad åverkan å »närliggande» kronopark

med högre ansvarspåföljd än den åverkan, som af honom kan begås

å skatte- eller annan enskild skog, torde ej vara förenligt med nu mera

gällande rättsprinciper. Äfven synes det som benämningen »närli r~ ■ ande

skulle vara allt för obestämd.

Mom. 2. Mot hvad här stadgas rörande förlust af besittningsrätt

till nybygge, såsom påföljd för af åbo andra gången föröfvad skogsåverkan

derstädes, torde intet vara att invända.

Mom. o. med föreskrift att rcvierförvaltarens och Skogsstyrelsens

yttrande skall inhemtas huruvida åboledigt nybygge är lämpligt till

kronopark eller eljest för skogsvården behöfligt, torde, såsom främmande

för §:s ansvarsbestämmelser, hafva bort bilda en § för sig. 1 öfrig!

synes sistnämnde föreskrift ändamålsenlig och böra utsträckas jemväl

till åboledigt kronohemman.

§ 28.

Liksom § 5 i Kong!. Förordningen den 29 duni 1866, angående

disposition öfver skogen å vissa skattehemman, angifver den ordning i

hvilken jordegarne kan erhålla rätt till utsyning af skog, som växer a

trakt, der han önskar företaga odling, sa. uppställer ock förevarande ^

de förbehåll, under hvilka kronohemmans- och nybyggesaboer må i och

för odling efter utsyning fälla skog utöfver husbehof. Och skulle vilkor

en för erhållande af utsyning å odlingstrakt vara: att dennes lämplighet

för odling styrkes antingen genom instrument vid sist hållen laga

30

syn eller besigtning vid nybygget eller ock genom bevis af två trovärdiga

män, livilket instrument ooli bevis borde omfatta en noggrann

beskrifning öfver traktens läge, storlek och beskaffenhet.; dock skulle

utsyning i intet fall medgifvas utöfver det virkesbelopp, hvartill åboon

i män af skogens beskaffenhet i dess helhet funnits berättigad.

Med iakttagande af sistnämnde vilkor, som synes böra förebygga

det odling föregilVes i ändamål att förmå utsyningsförrättaren lemna

ökad utsyning, torde de omvägar, li vilka eldigt § skulle erfordras för

att få fälla skogen a odlingstrakt och hvilka otvifvelaktigt motverka det

med nybyggesväsei i det al sedd a syfte, nemligen landets uppodling, i de

flesta fäll kunna undvaras, och. endast behöfva bibehållas i fråga om

större odlingsföretag, som fordra utverkning af mera skog än hvartill

åboen eljest kan vara berättigad, i hvilken händelse åter, då förskotfsutsyning

således vore behöflig, den ordning som ofvannämndc författning

bestämmer torde vara den mest t.jonliga.

§ 29.

Genom nådig resolution den 9 December 1871 har Kongl. Maj:t

ogillat af kronotorpare anförda besvär öfver vägrad utsyning samt dervid

förklarat, att gjord framställning om stadgande att kronotorpen

skulle ega samma utsyningsrätt som nybyggen och kronoltemman ej

förtjenade afseende; och anser sig Skogsstyrelsen, som i nyssnämnde

mal afgifvit. underdånigt utlåtande, böra fortfarande afstyrka att, kronotorpen

pa kronoskogarnes bekostnad tillerkännas en förmån, hvartill de

ej hafva någon laglig rätt, åtminstone ej innan lägenheterna vid afvittring

ansetts kunna asättas mantal.

31

Kap. 6.

Om boställsskogar samt kungsladugårds- och andra kronan omedelbart

förbehållna hemmans och lägenheters skogar.

§§ 30, 31, 32, 33 och 34.

r detta kapitel hav Komitén föreslagit stadganden, hvilka i väsendtlig

mån afvika från nu gällande bestämmelser rörande ofvannämnde skogar.

T §§ 15 och 22 af 1866 års skogsförordning föreskrifves nemligen

att ii dylika skogar ordnad hushållning skall införas, sa vidt ej i följd

af samfällighet med enskild egendom eller eljest hinder möter. — Enligt

Komiténs förslag skulle deremot sådan hushållning endast ifrågakomma,

def skogsafkastningon öfvers ti ger husbehotvet,

1 §§ 17 samt 23 och 24 af nämnde förordning stadgas att de af

här förevarande skogar, h vilkas afkastning ej betydligt öfverskjutor husbehofvet,

skola under skogsstatens tillsyn och kontroll bibehållas under

arrendatorns eller boställsinnehafvarens vård och förvaltning enligt hushål

lningsplan. Den förre skall i sammanhang med jordarrendet erlägga

skogsarrende för virkesöfverskottet, hvilket sednare af honom då efter

godtfinnande får disponeras. Boställsinneliafvaren åtnjuter deremot såsom

ersättning för sitt besvär och omtankan vid skogsskötseln viss andel,

till högst hälften, af behållna köpeskillingen för berörda öfverskott.

Den återstående delen af köpeskillingen tillfaller vid militie-, ecklesiastik-

och land silf) fdinge-boställen särskilda löningsfonder och endast å

civile boställen statsverkets skogsmedel. — Komitén anser åter att skogsförvaltningen

alltid bör handhafvas af skogstjenstemännen, undantagandes

dock a de skogar, h vilkas afkastning ej öfverstiger husbehofvet,

der förslaget synes lemna skogshushållningen helt och hållet å sido.

Skogsarrende skulle ej ifrågakomma å för statsverkets räkning utarrenderade

egendomars skogar, h vilkas afkastning utöfver husbehof deremot

32

omedelbart skulle tillfalla Kronan, likasom äfven dylik afkastning från

boställsskogar, undantagandes dock dels sådane, hvars afkastning redan

blifvit genom äldre resolutioner på annat sätt disponerad, dels skogar

till de ecklesiastika boställen, som tillhöra församlingarue. Beträffande

boställsskogarne utgår nemligen Komitén från den åsigt, att hvarken

boställsinnehafvare!! eller den corps eller stat, hvartill boställe blifvit

anslaget, har rätt till annan skogsafkastning än den som erfordras för

husbehof, hvarvid Komitén dock vill tillerkänna boställsinnehafvare!! Vio

af behållna årsafkastningen, om han antingen styrker att åverkan å

skogen ej blifvit begången eller uppger å verk aren. Någon dylik uppmuntran

synes deremot ej vara afsedd för arrendator.

I §§ 16 och 28 af förordningen stadgas att, efter förslag af Skogsstyrelsen,

på nådig pröfning beror huruvida skog, tillhörande för

statsverket utarrenderad egendom, skall afsätta» till kronopark och

huruvida boställsskog skall afskilja» för att behandlas såsom kronopark

er. —• Enligt Komiténs förslag skulle fråga härom afgöra» af Skogsstyrelsen

och endast i händelse af besvär öfver Styrelsens beslut komma

under nådig pröfning.

Mulbete och höslätter göres i § 88 af 1866 års förordning beroende

af hvad i hushållningsplan derom stadgas eller hvad Skogsstyrelsen för

särskilda fall bestämmer. — Komitén har deremot föreslagit att arrendator

eller innehafvare, utan afseende å hushållningsplan, eger begagna

bete; dock att afstångande af högst '',211 af skogsarealen för skogsodling

ej må af honom hindras.

De förslag Komitén rörande här ifrågavarande skogar framställt

äro af beskaffenhet att, derest de antagas för Norrland, det äfven torde

vara nödigt att göra dem gällande för öfriga delar af riket, enär olika

rättsgrunder ej lämpligen lära böra i de särskilda landsdelarna vara

rådande.

Styrelsen anser sig med anledning häraf från sådan synpunkt böra

betrakta de föreslagna bestämmelserna, af hvilka den först omförmälda,

33

som framgår af § 31 och som utesluter ordnad skogshushållnings införande

och egentlig skogsför vältning från skogar, hvilka ej lemna afkastning

utöfver husbehof, icke synes egnad att befrämja en förbättrad

skogsvård. Visserligen gifva dessa skogar ingen behållning, men ju

knappare skogstillgången är desto nödvändigare lärer det vara att genom

ett klokt ordnande af hushållningen föröka afkastningen, hvilken eljest

underkastas en fortgående förminskning, hvaraf hela egendomens värde

skulle lida. Vid åtskilliga isynnerhet af de för statsverket utarrenderade

större egendomarne är skogen dessutom, om ock ej mer än tillräcklig för

husbehofvet vid gården med underlydande hemman och torp, likväl

af ganska betydlig vidd och väl förtjent att tagas under omsorgsfull vard.

Den åsigt, som Komitén vid denna § i öfrigt äfvensom i §§ 30, 32

mom. 1 samt 34 uttalat, nemligen att skogarne till här ifrågavarande

egendomar borde öfvertagas af Kronan och förvaltas af skogstjenstemännen,

synes deremot, då en ordnad skogshushållning derigenom säkrast

och skyndsammast skulle åstadkommas, påkalla synnerlig uppmärksamhet,

helst erfarenhet gifvit vid handen att den uppsigt, som för närvarande

af bemälde tjensteman skall utöfvas å arrendatorers och boställsinnehafvares

åtgärder med afseende å skogsskötsel^ för så vidt det

åsyftade ändamålet i någon män skall vinnas, ganska ofta upptager lika

mycket af skogstjenstemännens tid, som om sjelfva förvaltningen vore

dem uppdragen.

Redan enligt nu gällande stadganden kan förvaltningen af de betydligare

hithörande skogarne öfverlemnas åt skogs staten och förvaltningskostnaden

å boställsskogarne skall, vare sig de skötas af skogstjenstemän

eller af innehafva™e, bestridas af behållna skogsafkastningeu,

der sådan förefinnes. Steget härifrån till uppdragandet åt skogsstaten

af förvaltningen å samtliga dessa skogar är således ej synnerligen stort;

och då meddelst nuvarande bestämmelser ej synes kunna åvägabringas

en sådan vård och förvaltning, som skäligen kan fordras å publika

skogar, hvarförutan anspråken på en bättre hushållning med de enskildes

skogar dessutom torde vara mindre berättigadé, skulle Skogsstyrelsen ej

tveka att, oaktadt den ansenliga tillökning, företrädesvis i bevakningspersonalen,

som erfordrades, tillstyrka det förvaltning och vård af här

förevarande skogar, åtminstone efter hand som hushållningsplaner för

dem hinna att upprättas, öfvertoges af staten, derest, hvarom Skogsstyrelsen

dock ej tilltror sig afgifva yttrande, det befinnes att den behållna

skogsafkastningen i sin helhet, jemväl hvad militie- och ecklesiastika

boställen angår, kan inflyta till statsverket och de större skogarne

således ersätta den ökade förvaltnings- och aflöningskostnad, som föranledes

af de mindre skogar, Indika ej lemna afkastning öfver husbehof.

Hvad särskildt vidkommer donerade eller af församlingarne anskaffade

prestboställen, så, om ock deras Överskjutande skogsafkastning

ej lärer kunna eller böra disponeras i annan ordning än som framgår

af § i), mom. 1 i Kong]. Förordningen den 11 .Juli 1862 angående

reglering af presterskapets aflöning, synes dock med afseende å sjelfva

skogsförvaltningen vid dylika boställen ej höra förhållas på annat sätt

än vid öfriga boställsskogar, helst öfverlemnandet af denna angelägenhet

åt församlingarne ej torde öfverensstämma med statens pligt, att

öfvervaka jemväl de inköpta eller donerade boställshemrnanons ändamålsenl

i ga använd ande.

Komiténs förslag i § 31, mom. 1, att ärenden rörande afsättande af

kronopark utaf de skogar, som här afhandlas, ensamt skulle bero på

Skogsstyrelsen, öfverensstämmer ej med den ordning, som för kronoparkers

afsättande utaf ofverloppsmarker af Kornitén förordats och som

äfven nu är gällande, nemligen att fråga härom skall underställas nådig

pröfning, hvarför och då skäl ej synas förefinnas att härvid förtära olika

i det ena och andra fallet, anledning torde saknas att frångå, hvad som

i detta afseende nu tinnes stadgadt.

Likaså torde de bestämmelser rörande mulbete och höslätter, som

förslaget i § 32, mom. 2 innehåller, ej kunna anses lämpliga, enär

dessa föreskrifter, enligt livilka högst ''h,, af skogen samtidigt skulle få

afstängas från bete, ej allenast lomme att lägga ett väsendtligt hinder

för skogsodling, efter hvilken de uppväxande plantorna understundom

erfordra'' långvarigt skydd, utan äfven medföra betydligt ökad omkostnad

för hägnader, hvilka med de af Komitén föreslagna stadganden

skulle efter korta mellantider behöfva Hyttas, och vid livilkas uppförande

man då endast undantagsvis vore i tillfälle att, såsom nu vanligen

sker, begagna sig af anknytande till möjligen förut befintlig

stängsel.

Den i § 32, mom. o meddelade föreskrift, angående ordningen för

vinnande af tillstånd till odling å skogsmark vid här ifrågavarande

egendomar, öfverensstämmer med den i 1866 års skogsförordning, jemväl

skogar till allmänna inrättningars hemman omfattande § 39, likasom

äfven förslagets § 38, rörande socknemäns utsyning»rätt å prestbol»

skog till kyrko- och prestgårdsbyggnad, är affattad i enlighet med §

26 af nämnde förordning, endast med den skillnad att förordningen gör

utsyning beroende ej ensamt af skogstillgången utan äfven af att hushållningsplan

blifvit upprättad, men förslaget deremot blott uppställer

erforderlig skogstillgång såsom vilkor för utsyning, h vilket sednare,

dock med förbehåll att hushållningsplan, der sådan finnes, genom utsyningen

ej må rubbas, torde vara lämpligare, enär eljest, äfven om riklig

skogstillgång förefinnes, soeknemännen ej kunna erhålla utsyning, om

upprättande af hushållningsplan icke medhunnit».

Beträffande den godtgörelse för biträde vid skogs bevakning, som

enligt § 34 skulle med y10 af behållna skogsafkastningen utgå till

boställsinnehafvare, hvilken kan styrka att åverkan å skogen under året

ej egt rum, eller som, i annat fall, uppgifver åverkaren, torde kunna

anmärkas, att berörde godtgörelse alltid lomme att åtnjutas å orter,

der skogsåverkningar ej äro brukliga, och der bevakningen således ej

kostade någon möda, äfvensom att, enligt hvad äfven förut är anfördt,

någon motsvarande förman icke blifvit upptagen för arrendatorer af

statsverkets egendomar.

36

L öfrigt, torde ej heller den vigtiga frågan om ordnande af bevakning

å här förevararände skogar kunna lösas så lätt, som endast genom

att afstå 7i0 af behållna skogsafkastningen.

Visserligen synes det som skogsinnehafvarne, redan i och för

förmånen att åtnjuta husbehofsvirke, borde vara förpligtade att egna

skogen erforderlig tillsyn, till förekommande eller upptäckande af åverkan

derstädes. Men om äfven denna tillsyn i sådant afseende skulle

vara tillräcklig, hvilket erfarenheten likväl visat alls icke vara förhållandet,

enär boställsskogarne tvertom flerestädes hållas för allmänningar,

der en hvar tagel- sitt virkesbehof, så tillhörer dock bevakningspersonalen

andra åtgärder, såsom uppsigten vid afverkning och afforsling af

virke, öfvervakandet af skogsodling och dithörande arbeten, skötseln af

plantskolor m. m., hvilka ingalunda synas vara af beskaffenhet att kunna

åläggas boställsinnehafvare!! mot endast %„ af behållna skogsafkastningen,

eller att lämpligen böra föreskrifvas för arrendator, om denne ej

har någon annan fördel af skogen än husbehofsvirke.

Med anledning af ofvannämnde förhållanden torde det vara oundvikligt

att, derest förvaltning och vård af dessa skogar öfvertagas af

staten, hvilket deras tillstånd och beskaffenhet oafvisligen synes bjuda,

eu särskild beva-kningspersonal, motsvarande de i Skogsstyrelsens år

1862 afgifne underdåniga organisationsförslag upptagne landtjägare, anställes,

i den män skogarne hinna indelas till ordnad hushållning och

deras afkastning kan uppdrifvas derhän, att förvaltnings- och bevakningskostnaderna

af inkomsterna kunna gäldas.

§ 3 u ■

Genom denna § vill Komitén upplifva militieboställsordningens stadgande

om rätt för skoglöst militieboställe, att erhålla utsyning från inom

inom tre mil derifrån beläget skogrik t dylikt boställe, hvilket stadgande

nu måste anses upphäfdt, enär § 24 af 1866 års skogsförfattning bestämmer

annan ordning för disposition af virkesöfverskott vid boställen

i allmänhet, och ingressen till samma författning stadgar att alla sådana

boställsskogar rörande bestämmelser, som strida mot författningens föreskrifter,

skola anses upphäfda,

Enligt Skogsstyrelsens åsigt linnes intet skäl, som talar för den

afvikelse från förhållandet med boställen i allmänhet, hvilken Komitén

här föreslagit till förmån för skogfattiga militieboställen, och den servitut,

hvarmed vissa skogar enligt förslaget, men i strid med Komiténs

i öfrigt uttalade mening om tjenstbarheter, sålunda skulle komma att

belastas, kunde säkerligen ej ega rum, utan att i många fall menligt

inverka på skogshushållningen.

För att dock skogstillgången ä de boställen, der den befinnes otillräcklig,

vare sig militie eller ecklesiastika, måtte upphjelpa» och så

vidt möjligt, bringas till öfverensstämmelse med virkesbeholvet, synes

det, äfven om den behållna skogsafkastningen å skogrika boställen ej

skulle, på sätt Komitén föreslagit, kunna tillerkännas staten, utan anses

böra tillfalla löningsfonder, såsom borde, i följd deraf, medel från dessa

fonder få användas till skogsodling u skoglösa boställen, hörande till

den corps eller stat för hvilken fonden är afsedd, likasom, derest den

behållna afkastningen af boställsskogarne inflyter till statsverkets skogsmedel,

erforderligt anslag till skogsskötsel.!) äfven ä de skogfattiga boställena

ej lärer förvägras.

§ 36

motsvarar stadgande)!, som finnas meddelade i § 17 af 1866 års skogsförordning,

rörande arrendatorers rättigheter och skyldigheter med afseende

ä skogen, hvarvid endast sådana förändringar blifvit. gjorda,

som betingats af Komiténs från nämnda förordning skiljaktiga mening,

beträffande arrendatorernas ställning till skogsförvaltningen.

Kap. 7.

Om skogar d allmänna inrättningars hemman,

§§ 37, 38 och 39.

Med undantag'' af stadgandet i § 37, nemligen att dylika skogar ej

utan medgifvande af den myndighet, hvarunder hemmanet lyder, må

nyttjas annat än till husbehof, hvilken föreskrift torde vara väl behöflig,

återfinnes här gifna bestämmelser i Kap. IV och VI samt i $ 39 af

1866 års skogsförordning, uti hvilket sednare kapitel de af här ifrågavarande

hemman, som innehafvas med stadgad äborätt, blifvit jemte

dylika kronohemman särskild! afhandlade. Och torde mot de här föreslagna

stadganden ej vara något att erinra, så vidt ej. af enahanda skäl

som vid föregående kapitel blifvit anförda, jemväl skogar till allmänna

inrättningars hemman kunna och böra, der hemmanen ej innehafvas

med stadgad åborätt, ställas under vård och förvaltning af skogsstaten.

Kap. 8,

Om enskildes skogar utom Norrbottens och Westr.rbottms lappmarker.

8 40.

\ id denna §, angående den rätt till skogens begagnande, som nieclgifves

frälse- och skattehemman, hvars områden ej blifvit afvittrade,

och hvilken § motsvarar § 2, mom. 2 samt delvis inom. 3 i utsyningsförordningen,

torde fa åberopas hvad som blifvit anfördt under Kap. ö,

hvartill förevarande § hänvisar.

förlänar frälse och skattehemman med afvittrade områden rätt till fritt

nyttjande af tillhörande skog, under iakttagande likväl af de väsendtliga

inskränkningar, som de fyra följande §§ innehålla.

§ 42.

Komitén har här föreslagit förbud mot försågning och utskeppning

från orten af smärre virke, under vissa uppgifna dimensioner.

Mot detta i den enskildas dispositionsrätt djupt ingripande förslag,

som billigtvis ej kan blifva gällande för Norrland, utan att äfven utsträckas

till ofri ga delar af riket, och hvartill Komitén funnit anledning

i de dystra resultat, som den härledt från sina statistiska uppgifter rörande*

skogstillgången i de norra provinserna, vore måhända, i betraktande

af Komitén» utgångspunkt, ej så mycket att erinra, derest lagstadganden

ensamt vore tillräckliga, för att vinna det åsyftade ändamålet,

utan att vid dessa belmfde tagas hänsyn, vare sig till huruvida

befolkningen, der lagen skall tillämpas, gillar och kan vara villig understödja

lagbestämmelserna eller till möjligheten att, i motsatt fall, genom

en talrik tjenstepersonal dock så till vida upprätthålla lagens anseende,

att den småningom kunde verka för att införa åsigterna i den afsedda

rigtningen och dymedelst tjena såsom ett slags uppfostringsmedel. Men

då tv ortom vid utfärdandet af en lag det lärer få anses vara af synnerlig

vigt, så framt den ej skall blifva endast en död bokstaf, att försäkra

sig om åtminstone ettdera af om förmälda stöd för dess stadganden, och

da ofvan nämn da förbud, ehuru välmenande, dock torde vara af beskaffenhet

att hvarken kunna, såsom Komitén i § 98, mom, Ö förutsatt, påräkna

något tillmötesgående al befolkningen eller att, under sådant förhållande,

kunna af skogspersonalen upprätthållas, med mindre antalet

revierförvaltare mångdubblas och uppsyningsman anställas icke blott

vid hvarje sågverk, utan ock vid hvarje by, ty enligt §:s ordalydelse

40

skulle träd under 8,3 decimal 16 fot från storändan ej ens få införas på

sågbacke, för att medelst handkraft till husbehof försågas, så anser sig

Skogsstyrelsen, under åberopande af de åsigter rörande lagstiftningen

för enskild skog, hvilka uttalats i dess den 4 Juli sistlidet år afgifna

underdåniga utlåtande i detta ämne (Bil. C), ej kunna instämma uti

hvad Komitén här föreslagit.

För den händelse dock vid nådig pröfning och med afseende å den

öfverklagade afverkningen af omoget virke, de af Komitén förordade

åtgärder, nemligen försågnings- och utskeppningsförbud, i mer eller

mindre mån skulle finnas antagliga, får Styrelsen underdånigst anföra

att, ehuru ett allmänt utskeppningsförbud för mindre virke otvifvelaktigt

skulle åtföljas af ej ringa olägenhet, ett sådant förbud likväl, om det

blott omfattade sparrar, telegrafstolpar och pitprops samt annat oförsågadt

smärre virke af de dimensioner, som i mom. 1 och 3 af förevarande

§ finnas omförmälda, torde mindre menligt ingripa uti den enskildes

hushållning än försågningsförbudet, och ej heller vara förenad!

med så svår kontroll som detta sednare.

§ 43.

Behöfligheten af de föreskrifter, som i denna § meddelas, är beroende

af huruvida föregående § godkännes, men äfven om det af Komitén

der föreslagna försågnings- och utskeppningsförbud inskränkes till endast

det sednare, äro dock stadganden i enlighet med dem, som förefinnas

i mom. 1 och 3 af förevarande §, erforderliga, för att, då en ordnad

hushållning eller eljest skogens beskaffenhet påkallar afverkning af yngre

skog till större belopp än som åtgår till husbehof eller som kan med

fördel inom landet afyttras, angifva de mått och steg, hvilka böra vidtagas,

på det virket må kunna utskeppas, och torde härvid blott böra

anmärkas, att det för närvarande ej lärer kunna beräknas, hvilken tillökning

i skogspersonalen, som de för sådant ändamål nödiga skogsbesigtningar

och virkesutstämplingar skulle komma att medföra.

41

§§ 44 och 45.

S

Statens rätt att lagstifta för enskildes skogar, så vidt som erfordras

för betryggande af deras bestånd och för det allmänna bästa, torde numera

ej hafva synnerligen många vedersakare och Styrelsen har uti sitt

här ofvan åberopade underdåniga memorial den 4 Juli sistlidet år haft

tillfälle framlägga sina åsigter rörande denna angelägenhet. Men äfven

för den mest enkla och som det vill synas allmängiltiga bestämmelse i

detta afseende, nemligen: att jordegare bör vara pligtig bereda återväxt

å skogsmark, som ej afverkas för införande af högre kulturgrad, hvilken

bestämmelse utgör det hufvudsakliga såväl i förevarande §§, som i det

ärende hvarutaf ofvannämnde underdåniga memorial föranleddes, erfordras

att jordegarne skola inse gagnet af en sådan föreskrift och att

de i följd deraf sjelfva vilja åtaga sig den hufvudsakliga tillsynen öfver

efterlefnaden af stadgandet, hvarförutan med skäl kunde befaras, att

detta endast skulle åstadkomma en oafbruten och fruktlös strid mellan

jordegarne och de tjensteman, hvilka få sig kontrollen ålagd.

Som emedlertid, då ofvannämnda grundsats om jordegares skyldighet

att bereda skogsåterväxt nyligen varit förelagd rikets samtliga

landsting, bland dessa ej något af de norrländska funnit sig böra förorda

grundsatsens antagande till lag, så har Skogsstyrelsen uti sitt förbemälda

memorial, hvilket Styrelsen ock nu underdånigst får åberopa, ej ansett

sig för det då närvarande, hvad de här ifrågavarande landsdelarne beträffade,

kunna tillstyrka utfärdande af ett stadgande, som derstädes påtagligen

saknade erforderligt stöd i den allmänna meningen.

För den händelse dock det skulle kunna antagas, att den allt mer

stegrade virkesspekulationen under de tre år som förflutit, sedan landstingen

yttrat sig rörande detta ärende, medfört den förändring i förhållandena,

att åsigterna om nödvändigheten att uppdraga skog efter

afverkning vunnit framgång äfven i Norrland, så får Styrelsen under

-

r.

42

dånigst tillstyrka antagandet af lagbestämmelser i enlighet med det

förslag förberörde underdåniga memorial innehåller.

Kap. 9.

Om

afsöndring af mark för skogsbruk och skogshushållningen å sådan mark.

§§ 46, 47 och 48.

De stadganden, hvarigenom Komiténs förslag i viss mån afviker

från 1864 års förordning om jordafsöndring, förefinnas hufvudsakligen i

§§ 47 och 48. Och bestå skiljaktigheterna deruti att förslaget, i fråga

om afsöndring af mark till skogsbruk, stadgar det sådan afsöndring, så

vidt den skall sträcka sig till mer än Vm eller, för vissa slag af hemmen,

till mera än 7-, af egovidden, ej må ega rum annorledes än under

eganderätt samt att jordafsöndring ej får ske till så stor rådd att hemmanet

kommer i brist på husbehofsvirke, hvartill i § 48 blifvit fogad en,

jordafsöndring egentligen ej tillhörande, föreskrift derom, att upplåtelse

af afvcrkningsrätt icke må omfatta längre tid än tio år och alls icke

ske, om jord från hemmanet förut blifvit afskiljd, så att det endast har

husbeliofsskog.

Enligt hvad redan förut blifvit anfördt, vill det synas såsom föreskrifter

rörande jordafsöndring ej skulle hafva sin plats uti skogsordning^,

utan lämpligare böra fogas till den författning, som särskildt afhandlar

detta ämne.

I fråga åter om lämpligheten af de föreslagna bestämmelserna, så

torde, hvad den först omförmälda angår, denna få anses gagnelig såsom

befordrande hvarandra närbelägna hemmansskogars sammanbringande,

under full eganderätt, till större skogsegendomar, å hvilka hushållningen

antagligen kornrne att blifva mer omsorgsfull än å hemmansskogarne;

men för att stadgandet ej måtte kunna kringgås, så att i förhållande

43

till hemmanens storlek betydliga vidder afsöndras på besittningstid under

förebärande af annat ändamål med afsöndringen än skogsbruk, synes

det kunna ifrågasättas huruvida ej såsom regel borde antagas, att inom

norra provinserna all sådan jordafsöndring, som § 8 af 18(34 års förordning

och § 47 af Komiténs förslag alser, skall ske under eganderätt.

Beträffande stadgandet att jordafsöndring ej må medgifvas ända

derhän att stamhemmanet råkar i skogsbrist lärer icke något vara att

erinra, ehuruväl redan nyssnämnda § 8 af 1864 ars förordning, genom

den pröfning af hithörande ärenden, hvilken deruti uppdrages länsstyrelsen,

borde kunna anses betryggande mot en öfverdrifven jordafsöndring.

Hvad angår skogs köp med flerårig afverkuingsrätt, hvarom i § 48

föreslås bestämmelser, lärer ej böra förbises att dylika köp äro nödvändiga,

lor tillgodogörande af de skogstillgångar, som i och för utdrifning,

strömrensning och flottning fördra sa betydliga kostnader, att

en hemmansinnehafvare ej mägtar anskaffa dertill nödiga medel, och

hvilka skogstillgångar utan dessa köp mången gång skulle gagnlöst lörspillas.

Dock kan å andra sidan ej heller bestridas att skogsköpen, då

afverkningskontrakten ej innefatta lämplig föreskrift om minimidimension

för afverkningsbart virke, ofta medföra en skogsskäfling, hvilken är • så

mycket mer att beklaga som a fv orks rätten merendels upplåtits pa den

betydliga tiden af femtio är, under hvilken tid efterkommande således

äro hindrade att disponera öfver skogen och att dermed iakttaga en

sparsammare hushållning.-

I anledning häraf instämmer Skogsstyrelsen med Komitén rörande

behöfligheten att inskränka den tid hvarunder afverkuingsrätt må

upplåtas, men da de ofvan o mförmäld a kostnaderna understundom äro sä

betydliga att köparen, för att jemte skålig vinst erhålla godtgörelse för

dessa, kan behöfva lika lång afverkningstid som den, under hvilken kronoparker

för närvarande enligt § l‘.l utsyningsförordningen få upplåtas,

nemligen tjugo år, så torde samma tid äfven böra bestämmas såsom

maximum för afverkningsrätt å här ifrågavarande skogar, å hvilka dock,

på sätt Komitén föreslagit, skogsköp med flerårig afverkningstid alls

icke lärer böra få ske, då jordafsöndring intill liusbehofsskog förut egt

rum, i öfverensstämmelse hvarmed, för att trygga, hemmanens bestånd,

det ock torde böra stadgas att hemmanet, för såvidt ej särskild husbehofsskog

vid upplåtandet af afverkningsrätt blifvit undantagen, skall

hafva rätt till husbehofsvirke, ehvad förbehåll derom vid upplåtelsen

skett eller icke.

§ 49

åberopar, i afseende å alsöndrade lägenheters skogar, de stadganden,

som i Kap. 8 och 10 föreslås, i fråga om enskildes skogar dels utom,

dels i lappmarkerna; och får Styrelsen således hänföra sig till hvad

som rörande bestämmelserna i dessa kapitel anförts.

§ 50

berättigar egare till afsöndrad skogsegendom af betydligare vidd, att

få deröfver upprättad hushållningsplan pröfvad och faställd af Skogsstyrelsen,

med vilkor att planen sedermera vid afverkningen ej öfverträdes.

Som antagligen under nämnde vilkor ingen skogsegare lärer vilja

begagna sig af en sådan rättighet, torde detta stadgande ej medföra

något gagn.

§ 51

innebär, i fråga om skogsafverkning å afsöndrade lägenheter, en skärpning

al de i § 42 meddelade stadganden, som icke synes lämplig om

jorden blifvit afsöndrad under eganderätt, i hvilket fall dispositionsrätten

ock lärer böra vara densamma som å stamhemmanet. I öfrigt

torde här få åberopas, hvad som vid § 42 blifvit i underdånigt anfördt.

4o

§ ''''»2.

— om skyldighet, under vissa förhållanden, till skogsodling å afsöndrade

lägenheter —- sammanhänger med § 45, i följd hvaraf det som

dervid yttrats äfven här torde få gälla.

§ 5.3

innehåller stadgande om minimidimension å virke, hvartill flerårig afverkningsrätt

blifvit upplåten, hvilket stadgande torde vara behöfligt

derest ej utskeppningsförbud för sparrar och smärre virke.'' skulle komma

till stånd.

§ 54

hänvisar, i hvad som rörer jordafsöndring och ej i detta Kap. blifvit

omförmäldt, till gällande författningar i ämnet, vdcl hvilken anvisning ej

annat synes vara att erinra än att den tilläfventyrs kan anses öfverflödig.

Kap 10.

Om enskildas skogar i Norrbottens och Westerbottens lappmarker.

§§ 55 och 56.

Utgående från den åsigt, att hemmansegare i lappmarken hvarken

i. följd af äldre eller nyare författningar egde annan rätt till skogen än

kronohemmansåboer, har Komitén, i ändamål att trygga lappmarksskogarnes

fortfarande bestånd och att bevara dem såsom en stormkappa för

det nedre landet, i dessa §§, angående dispositionen öfver ifrågavarande

skogar, inlagt bestämmelser som, skiljaktiga från de stadganden hvilka

föreslagits rörande hemmansskogar i öfrigt, ställa alla nu befintliga

lappmarkshemman och nybyggen på samma linie, som Kongl. Förord

-

46

ningen den 29 Juni 1866 afeer i fråga om nybyggen, hvilka efter utfärdandet

af sistnämnde förordning uppstå.

På samma gång Komiténs förslag genom § 41 upphäfver förbemälda

förordning, i hvad den rörer Norrland utom lappmarkerna, skulle således

de enskilda skogarne i Lappland fortfarande, äfven sedan hemmanen

öfverförts till skatte, ej få till afsalu begagnas annat än efter utsyning

af skogstjensteman, hvarigenom Komitén ock åsyftar att underlätta

bevakningen å kronoskogarne och upptäckandet af derstädes begångna

åverkningar, h vilka sednare, då timmer, som afverkades till afsalu

å de enskilda skogarne, likasom virket å kronoskogarne skulle

stämplas, ej kunde föröfvas utan att det åverkade virket, ehvad det

anträffades på enskild eller kronans mark, toges i beslag.

Utan gensägelse lärer med afseende å de nybyggen, som hädanefter

i lappmarken uppstå och i sinom tid öfverföras till skatte, sådane

bestämmelser kunna meddelas, som Unnas behöfliga i klimatiskt hänseende

och för skogarnes bestånd, äfven om dervid den fria dispositionsrätten

skulle lida någon inskränkning; men hvad angår redan befintliga

lappmarkshemman och nybyggen, anser sig Skogsstyrelsen, i öfverensstämmelse

med dess till Kongl. Maj:t sedermera underdånigst insända

utlåtande till Kammarkollegium den 28 Augusti 1869, angående

ny afvittringsstadga för lappmarken, böra, oaktadt de väsendtligt fördelar

äfven för kronoskogarne, som skulle vinnas genom Komiténs förslag

och den likställighet i dispositionsrätten öfver enskild skog, som

detsamma komme att medföra, dock böra fästa uppmärksamhet uppå, att

innehafvare af nuvarande hemman och nybyggen, som uppkommit före

utfärdandet af förordningen den 29 Juni 1866, och der byggnads- och

odlingsskyldigheter ej blifvit eftersatta, på grund af 1824 års för VesterNorrlands,

Vesterbottens och Norrbottens län, således äfven för lappmarkerna,

gällande afvittringsstadga, synes kunna ega giltiga anspråk

att erhålla. enahanda dispositionsrätt öfver den skog, hvilken vid afvittring

kan komma att dem tilldelas, som hemmansegare utom lapp

-

marken, hvarförutom det, rörande den föreslagna inskränkta dispositionsrätten

i allmänhet, ej heller torde böra förbises att, om än verkställandet

af utsyningarne å hemmansskogarne i Lappland för närvarande icke

påkallar någon särskild tillökning af skogsstaten, samma förhållande ej

kan fortvara sedan hemmanen undergått skifte och klyfning samt derigenom

blifvit mångfaldigade, då utsyningarne deremot komma att medtaga

betydligt längre tid, i följd hvaraf ock skogspersonalen i förhållande

dertill måste ökas.

För den händelse emellertid det skulle bofinnas, att hvad bär ofvan

blifvit anfördt rörande nuvarande nybyggare och hemmansinnehafvare

icke utgör något hinder för tillämpning i dess helhet af den i förevarande

$ uttalade åsigt om inskränkt dispositionsrätt till skogen, torde,

med afseende å möjligheten att utan väsendtlig tillökning af skogspersolen

verkställa utsyningarne, kunna ifrågasättas huruvida ej, såsom inom

åtskilliga socknar i Kopparbergs län skeft, viss del al den pa hemmanen

belöpande skogsmark kunde sammanslås till bildande al allmänningar,

der utsyning och utverkning egdo rum för socknens gemensamma

räkning.

Kap. 11.

Om utsyning och försäljninc) af shoc/sahter från Kronan* skogar.

§ 57

motsvarar §§ 2, 4 och 5 i Utsyningsförordningen, hvarifrån förevarande

§ skiljer sig hufvudsakligast genom föreskrift: att utsyningsansökning

skall till jägmästaren insändas inom den 1 April i stället för, såsom

förut, inom den 1 Mars; att utsyningsförrättningen ej må hindras genom

uteblifvande af sökanden eller hans ombud; samt att de utsyningsinstrument,

som i följd af sökandens frånvaro ej kunna vid utsyningstillfället

honom tillställas, må, för att tillhandahållas denne, öfverlemnas

till pålitlig person vid sockenkyrkan.

48

Hvad ofvannämnde tidsbestämmelse angår, torde den, om ock antaglig

beträffande de i mom. 1 uppräknade skogar, likväl, af skäl som

under § 17 blifvit anförda, ej vara lämplig för de stockfångstskogar,

hvarom mom. 5 handlar.

Vid föreskriften att utsyningsförrättning ej må hindras genom sökandens

uteblifvande finnes väl intet att erinra, men deraf synes dock

ej böra föranledas någon särskild anordning med afseende å syneinstrumentets

delgifvande, hvilket utan allt för stor svårighet torde

kunna ske genom förrättningsmannen, som dervid, enligt den vid nästföljande

§ underdånigst, uttalade, från Komiténs förslag skiljaktiga mening,

sjelf bör uppbära förrättningsarvodet.

Deremot torde det, i likhet med § 5 af utsyningsförordningen meddelade

stadgande, att utsyningsförrättningarne ovilkorligen före den 1

Oktober skola verkställas, ej vara fullt tjenligt. Detta stadgande är till

följd af de svårigheter, som mött vid dess tillämpning, redan genom §

36 af gällande instruktion ändradt derhän att, på sätt jemväl § 17 af

nämnde förordning angående krön oparker m. fl. skogar bestämmer, utsyningarne

»så vidt möjligt» till nämnde tid skola alklutas; och längre

synes ej heller föreskrift i detta hänseende böra gå, enär de oberäkneliga

hinder, som genom svåra kommunikationer och dylikt uppstå, ofta

förorsaka dröjsmål, hvilka af förrättningsmannen ej äro beroende.

Någon väsendtlig olägenhet lärer väl ej heller häraf föranledas, dådet

endast undantagsvis inträffar, att kärr och myror äro tillräckligt

tillfrusna för skogsarbeten och skogskörslor förr än mot slutet af November,

och det vanliga är till och med att afverkningen tager sin

början först i Januari månad. Att, såsom Komitén i motiv orna yttrat

och längre fram i § 74, mom. 2 föreslagit, Skogsstyrelsen skulle, uppå

anmälan af jägmästare, som ej ansåge sig till 1 Oktober medhinna alla

utsyningsförrättningarne, förordna annan skogstjensieman till verkställande

af större eller mindre del utaf dessa, torde derför få anses obehöflig!,

likasom dylika förordnanden säkerligen komme att förorsaka

betydliga resekostnader, enär skogstjenstemän, som till ifrågavarande

förrättningar kunde finnas lediga, ofta finge uppsökas uti från orten aflägsna

revier.

§ 58.

Sedan uti 1865 års utsyningsförordning den åsigt gjort sig gällande,

att staten ej borde beräkna sig någon inkomst genom stubbören för de

skogseffekter, som enligt § 2 af förordningen (§ 57, mom. 1 af Komiténs

förslag) utsynades å områden, hvilka vid blifvande afvittring antagligen

skulle komma att tillfalla enskildes lägenheter, samt att, under sådant

förhållande, det allmänna ej heller för d}Tlik utsyning borde drabbas af

någon kostnad, hvilken deremot skulle af utsyningssökanden bestridas,

återstod att bestämma på hvad sätt berörde kostnad borde utgå. Härvid

erbjödo sig tvenne olika beräkningsgrunder, nemligen: viss ersättning

för hvarje utsynadt träd eller godtgörelse efter dagberäkning.

Men hvilkendera af dessa grunder än kunde komma att föreskrifvas,

syntes liqviden böra blifva en sak mellan utsyningssökanden och förrättningsmannen,

enär frågan här gällde: icke träd, som från Kronan

inköptes, utan skogseffekter, hvartill sökanden ensam egde rätt, i följd

hvaraf förrättningen kunde anses vara af en mera enskild natur, der,

lika litet som vid landtmäteriförrättning, staten borde mellankomma såsom

förskottsgifvare och sedermera uppbördsman.

Af de begge beräkningsgrunderna hade hvardera sina olägenheter

och fördelar, på sätt Skogsstyrelsen i underdånigt utlåtande den 31 Mars

1866 anfört.

Genom afgift eller stubbören för hvarje utsynadt träd skulle kostnaden

visserligen blifva proportionerlig med hvad som erhölls i utsyning,

men derest förrättningsmannen, såsom sig borde, dervid rättade

sig efter skogens afverkningsförmåga, kunde ofta inträffa att ersättningen

blefve alltför otillräcklig. Visserligen vore det antagligt att, då ej

hvarje förrättning betraktades ensam för sig, de särskilda afgiftsbeloppen,

7

50

om stubbörena icke sattes för lågt, sammantagna för hvarje års utsyning,

skulle betacka rese- och förrättningskostnaderna, men om än härvid

ej toges i beräkning frestelsen för förrättningsmannen, att under

förrättningarnas fortgång genom eu större utsyning göra sig försäkrad

mot egen förlust å utsyningsresan, hvars resultat i berörde hänseende

först vid resans slut, kunde visa sig, så låg dock uti detta anordningssätt

för utsyningsersättningens fördelning intet som hämmade, utan fastmer

uppmuntrade till utsyningssökande, äfven a sådana hemman och

nybyggen, der utsyningen i anseende till skogens beskaffenhet blefve

högst obetydlig och stundom möjligen alls icke kunde utgå, då risken

för sökanden att förgäfves få erlägga betalning i senare fallet vore

ingen, och i det förra inskränktes till några få ören — ett förhållande,

som i detta hänseende blefve enahanda om, enligt, Komiténs förslag,

stubbörena erlades till Kronan, med skyldighet för densamma att efter

gällande resereglemente bestrida utsyningskostnaderne, som till beloppet

icke ens approximativt skulle kunna beräknas, men Indika, i proportion

till Kronans inkomster af stubbören, skulle blifva större i den män

lägenheternas antal genom öfverföring till skatte förminskades, enär

detta sednare i de flesta fall icke skulle hafva till följd att resornas omfång

inskränktes.

Det är på denna grund samt i öfverensstämmelse med de åsigter

Styrelsen uttalat uti ofvan åberopade underdåniga utlåtande, och hvilka

Eders Kongl. Maj:s genom nådig skrifvelse den 11 Maj 180li gillat, som

Styrelsen fortfarande anser utsyningsersättningen böra utgå i likhet med

arvode för landtmäteriförrättningar särskildt för hvarje förrättning, dock

utan godtgörelse lör resekostnaderna, hvilka beräknas kunna i väsentlig

mån betäckas genom de fasta, i stat upptagna resepenningarna, enär

ifrågavarande utsyningsresor i. de flesta fall böra kunna ställas i förening

med resor å Kronans skogar. Och anser Styrelsen något stöd

för förändringen icke heller förefinnas uti den åberopade svårigheten

att debitera kostnaderna i de fall då ej kan förutses huruvida en eller

51

flera förrättningar komma att medhinnas på en dag, vid livilka förhållande,

som dock endast kan blifva undantag, förrättningsmannen, i öfverensstämmelse

med hvad som sagts vid nästföregående §, angående uppbörden

af utsyningsersättning då förrättningen sker i sökandens frånvaro,

synes böra ega att betjena sig af den vid sådana tillfällen fullt

befogade utväg, att efteråt aflemna syneinstrumeutet.

Af dessa skäl kan Styrelsen för sin del ej instämma i Ivomitens i

förevarande § framstälda förslag om ändrad beräkningsgrund för ersättning

af utsyningskostnaderna och dessas förskjutande af allmänna

medel; men hemställer i underdånighet att ersättningen efter dagberäkning

för ifrågavarande förrättningar måtte, i enlighet med nu gällande

taxa å arvode vid landtmäteriförrättningar, i ett för allt för hel dag beräknas

till 8 Rdr och i förhållande dertill när två eller flera förrättningar

medhinnas på en dag.

§ 59

öfverensstämmer med § 7 af utsy ni ngslorordningen

års skogsförordning.

§ 60.

och § 36 af 1866

Vid inom. /, som, i öfrigt hufvudsakligen lika med § 8 mom. 1 af

utsyningsforordilingon, bestämmer tiden för ingifvande af utsyningsförslag

till 1 Mars i stället för 1 April, torde kunna erinras att, om ock

en dylik framflyttning utan olägenhet kan ske, det af Komiten dermed

åsyftade ändamål, nemligen att de på utsyningsförslagen grundade

virkesauktionerna må kunna förrättas vid lämpligaste tid, likväl ej alltid

vinnes, enär t, ex. inom lappmarken auktionerna egentligen borde

ega rum vid de merendels i början af året infallande marknaderna, da

tillräcklig konkurrens kan förväntas. I följd häraf, äfvensom af hvad

här nedan vid § 63, rörande tiden för virkesutstämplingens förrättande

anföres, voro det ensidigt om tillfälle bereddes Skogsstyrelsen att, da

52

förhållandena sä fordrade, meddela särskild föreskrift angående tiden för

utsyningsförslagens ingifvande.

Genom inom, 2, som loreskrifver utsyningsförslagens upprättande

för tre år, kommc en annan ordning att, införas än den nu gällande,

enligt hvilken utövnings förslaget skall omfatta endast ett års utverkning.

Ehuru de två seduaste årens erfarenhet gifvit vid handen, att

Kronans i smärre poster försålda virke, flerstädes betalts med så

höga pris, att i sådant hänseende knappast något återstått att önska,

lider det dock ej tvifvel att i flera andra fall försäljningen skulle hafva

utfallit gynnsammare, om, såsom Komitén föreslagit, större virkesbelopp

pa en gång utbjudits, enär alverknings- och utdrifningskostnaderna för

hvarje träd minskas på samma gång trädantalet ökas. Men för ernående

af här afsedda fördelar, oberoende af det föreslagna stadgandet, ej blott

kunna åtgärder vidtagas, utan hafva sådane i följd af Skogsstyrelsens

föreskrift redan vidtagits, i det Styrelsen, på grund al befogenhet enligt

§ 9 utsyningsförordningen, förordnat om större utsyning der sådan med

hänsyn till lifligare efterfrågan eller af skogens beskaffenhet påkallats,

hvilken utsyning sedermera bli (Vit ersatt antingen genom besparingar a

samma skog under påföljande år eller inställd utverkning a andra ställen.

1 anledning häraf och då dessutom genom § 19 af utsyningsförordningen,

på sätt den blifvit tillämpad, och isynnerhet om denna § erhåller

den utsträckning, hvarom Skogsstyrelsen ofvan vid § 7 och jemväl förut

hemställt, tillfälle förefinnes att, der förhållandena så fordra och utan

olägenhet kan ske, upplåta flerårig afverkningsrätt, anser sig Styrelsen

ej böra tillstyrka antagande af Komiténs förslag såsom regel, utan endast

såsom ett på Styrelsens pröfning beroende undantag.

Mom. •!/, i fråga om utsyning a viss trakt efter derom af enskild

person gjord anmälan, skiljer sig så tillvida från utsyningsförordningens

§ 8, mom. 2, att sådan anmälan skulle till jägmästaren ingifvas före 1

Juni, året innan utsyning äskas, i stället för, såsom nu är stadgadt,

inom 1 Mars det år utsy ningen begäres, samt att, derest särskild under

-

53

sökning å trakten för ändamålet erfordras, kostnaden derför, enligt

Komiténs förslag i denna § jemförd med § 109 inom. 1, skulle drabba

staten, men enligt utsyningsförordningen sökanden, af livilka begge

ändringsförslag det förra, angående tiden för ingifvande af ifrågavarande

anmälan, synes gagneligt, hvaremot det sednare ej torde vara lämpligt,

enär i följd af ett sådant stadgande icke blott ansenliga omkostnader

säkerligen skulle komma att uppstå, utan äfven skogstjenstcmännens

tid alltför mycket upptages, då dessa på en lös förmodan af enskilda

vore pligtiga att, i de sednarcs intresse, fastän rliåhända mången gång

förgäfves, förfoga sig till för tjenstgöringen i öfrig! aflägsna platser.

§ 61.

Mom. 1 och 2 innehålla, med obetydliga förändringar, enahanda föreskrifter

angående förfarandet vid utsyningar, som förefinn as i § 9 af

utsyningsförordningen.

Mom. 3. I öfverensstämmelse med § 60, mom. 2, har här blifvit

föreslagit att utsyningen skulle ske förskottsvis för tre år på en gång

å alla de skogar, hvarå enskilda hafva uteslutande utsyningsrätt, undantagandes

dock stockfångt tskogar; men då det i nu gällande författningar

afscdda ändamål, att bereda nybyggaren en årlig inkomst af skogen,

härigenom skulle förfelas, torde, med vetskap huru de af skogarne influtne

större inkomstposterna hittills af nybyggarne använts, detta förslag

ej böra antagas annat än för de fall, då skogens beskaffenhet betingar

dess skyndsammare tillgodogörande eller dä strömrensningar och

andra kostsamma anstalter för virkesutdrifningen fordra en större afverkning

för utgifternas betäckande. Sådan förskottsutsyning torde dock

ej böra få ske med mindre Skogsstyrelsen dertill gifvet tillstånd.

§ 62

— angående klassificering af och dimensioner å utsyningsvirke — motsvarar

§§ 10 och 11 i Utsyningsförordningen, från hvilka hvad här

54

blifvit föreslagit skiljer sig så tillvida: att benämningen masteträd blifvit.

utesluten och dimensioner angifna för storverksträd; att mindre sågtimmer

träd blifvit särskild! upptagna såsom föremål för utsyning i allmänhet,

då förordningen deremot inbegriper dylika träd bland sådana kortväxta,

som ej kunna uppnå storleken af större sågtimmer, och endast

hvad stockfångstområden angår medgifver att i tillväxt varande mindre

sågtiminerträd utsynas; att utsyning af byggnadstimmer enligt afverkningsplan

tillåtes; samt att utsyning af skogsalster till kolning och

tjärn- eller pottaskeberedning gjorts beroende af afverkningsplan.

Då benämningen storverksträd med de minimidimensioner, som i

förslaget blifvit angifna, jemväl kan innefatta masteträd, torde mot den

förstnämnde förändringen ej vara något att erinra, men hvad deremot

angår mindre sågtimmerträd, hvilka just äro de som framdeles utväxa

först till större sågtimmer och sedermera till bjelkar, så synas de inskränkningar

med afseende å utsyning af dylika mindre träd, som utsyningsförordningen

uppställer, vara fullt befogade, likasom, då förhållandet

är enahanda med byggnadstimmer, det ej lärer kunna antagas

att någon afverkningsplan kan komma att föreskrifva utgallring af dylika

träd, helst sådant i sjelfva verket vore detsamma som sparrhygge,

hvilket icke är förenligt med ordnad hushållning å kronoskogar i

Norrland.

Ej heller torde det vara lämpligt att till skogar, för hvilka afverkningsplan

blifvit upprättad, inskränka tillgodogörandet af till tjärubränning

och pottaskeberedning tjenliga skogsalster, som tvcrtom böra tillvaratagas,

ehvar de förefinnas.

Med afseende å de i denna § i öfverensstämmelse med utsyningsförordilingen

upptagna dimensioner å bjelkar och större sågtimmer,

torde här ej böra lemnas oanmärkt, att större sågtimmerträd af 12 till

14 tum vanligen af virkesköparne apteras till bjelkar.

55

§ 63.

Uti denna § har till de bestämmelser, Indika förefinnas i motsvarande

§ 12 i utsyningsfbrordningen, blifvit fogade föreskrifter angående sådana

för virkesförsäljningen erforderliga uppgifter, som jemte utsyningsförslaget

af jägmästaren böra meddelas, och torde mot dessa föreskrifter,

bland b vilka den om prisuppgifters aflemnande till Konungens Befallningshafvande

från vederbörande revierförvaltare redan blifvit af Skogsstyrelsen

uti cirkulär af den 17 Oktober 1870 meddelad, ej något vara

att erinra. Men § innehåller äfven stadgande derom att de träd, som

i utsyningsförslaget upptagas, skola betecknas med tjenliga märken till

ledning för bugade köpare. Dä stämpling sedermera, efter försäljningen,

i vederbörlig ordning skall ega rum, så förutsätter sistberörde stadgande

mer än dubbelt så mycket arbete och tidsspillan mot hvad nu tages i

anspråk för upprättande af utsyningsförslaget och utstämplingen; ty

märkningen af träden motsvarar i det närmaste den nuvarande utsyningsåtgärden,

och att vid stämplingen sedermera uppsöka de träd, som förut

blifvit märkta, så ati, till undvikande af brist uti det af utsyningsförslaget

uppgillra antalet träd, ej något af dessa må förbigås, skulle fordra

långt mer tid och möda än stämpling vanligen påkallar.

En dylik tvåfaldig utsyning skulle i följd häraf ej kunna medhinnas

utan en betydlig inskränkning af revierens vidd och motsvarande tillökning

i skogstjenstemännens antal, hvarför kostnaderna ingalunda komme

att betäckas af den högre köpeskilling, hvilken, enligt Komiténs

förmodan, skulle erhållas genom trädens utmärkande före försäljningen.

Med anledning häraf, torde föreskrift om trädens betecknande vid

utsyningsförslagets upprättande och således före försäljningen ej böra

meddelas. Men då i den man indelning af kronoskogarne medhinnes

och noggrann kännedom om dem sålunda vinnes, det allt oftare inträffar

att utstämpling af träden kan, såsom i södra delarno af landet, ske före

försäljningen, och enär fall till och med förekomma, der det skulle vara

56

fördelaktigast att försälja virket upphugget och framfördt till vattendrag,

sä synes det som, å andra sidan, författningen ej heller borde, såsom

med utsyningsförordningen nu är förhållandet, genom föreskrift (§ 16)

att stämplingen ovilkorligen skall ske efter försäljningen, lägga hinder

för utsyningsåtgärdernas och försäljningens ordnande på lämpligaste

sätt, utan torde i stället stadgandena böra så affattas, att Skogsstyrelsen

må kunna taga de mått och steg, som af förhållandena påkallas, i hvilket

fall det ock vore nödigt att Styrelsen, på sätt vid § 60, mom. 1 är anfördt,

egde befogenhet att föreskrifva jemkning i fråga om tiden för

utsyningsförs 1 ags ingifvande.

§ 64,

angående hvad som bör iakttagas med utsyningsförslag å kronotrakt,

hvarinom sågverk har stockfångs tprivi 1 ogier, motsvarar utsyningsförordningens

§ 14, framför hvilken den föreslagna § ej torde eg a något

företräde, då det ej ens lärer kunna ifrågasättas, att sågverksegare vid

utsyning å dylik kronotrakt skulle kunna hafva befogenhet att yrka på

utbekommande af annat virkesslag än jägmästaren åt honom i enlighet

med privilegierna utsynar, hvarför ock hvad förslaget innehåller till

förekommande af sådant anspråk synes obehöfligt.

§ 65.

Mom. 1 meddelar, i hufvudsaklig öfverensstämmelse med § 18 utsyningsförordningen,

stadganden rörande virkesauktioner, hvarvid dock

föreskriften att minimipris ep skulle få utsättas, blifvit utesluten och

närmare bestämmelser intagna angående auktionernas kungörande samt

i fråga om kostnaderna för handräckning vid stämplingen af det försålda

virket; och torde med afseende härå icke vara annat att erinra

än att berörde kostnader ej synas böra drabba köparen, utan bestridas

af Kronan, som genom stämplingsåtgärden öfverlemnar virket åt

köparen.

O V

Mom. 2 innehåller föreskrift om ställande af säkerhet för auktionsinrop

och om förbehåll för Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande att pröfva

auktiorisanbuden, hvarom i utsyningsförordningen nu ej stadgas. Mot

denna sednare bestämmelse, hvilken redan varit tillämpad på grund deraf

att pröfningsrätt såsom auktions vilkor upptagits i auktionskungörelsen,

lärer intet vara att påminna, hvaremot det ej torde höra lemnas oanmärkt,

att föreskrift om ställande af borgen för inropen vid virkesauktionerna

säkerligen skulle komma att utöfva ett högst menligt inflytande på

konkurrensen, i följd deraf att hvarje spekulant då måste på förhand

förse sig med borgen till obestämdt, belopp. Enär likväl, änskönt auktionsprovision

icke vidare uppbäres, hvarken auktionsförrättaren eller Eders

Kongl. Maj:ts Befallningshafvande fri tagits från skyldighet att tillse Kronans

säkerhet med afseende å auktionsbeloppens behöriga liqviderande, till

hvilken förpligtelse dock å andra sidan torde höra rättighet att till egen

säkerhet af okänd eller icke vederhäftig köpare fordra kontant liqvid

eller handpenning, eller att helt och hållet förkasta anbudet, så synes

som ett o vilkorligt åliggande för köparen att ställa borgen icke skulle

vara behöflig!.

Föreskriften i mom. -1 angående förnyad auktion öfverensstämmer

med hvad som uti Kongl. Brefvet af den 22 September 1860 finnes

stadgadt.

Vid inom. 4 torde kunna ifrågasättas huruvida icke, da oaktadt förnyad

auktion nöjaktigt anbud ej erhållits, vidare försök med försäljning

af virket för året borde inställas.

§ 66.

Det som i denna § föreskrifves rörande virkesanktioner, motsvarar

i hufvudsakliga delar stadganden i Kongl. Skrifvelsen deri 23 Sptember

1870 och § 38 i gällande instruktion, hvilken sednare dock medgifver

att i stället för jägmästaren må vid auktionen närvara antingen extra

8

58

jägmästare eller kronojägare, för att lemna erforderliga upplysningar,

hvaremot den föreslagna § föreskrifver att jägmästaren, derest ej laga

hinder möter, skall bevista auktionen icke blott för meddelande af upplysningar,

utan ock för att attestera auktionsprotokollets rigtighet.

I anseende dertill att hinder ganska ofta kan inträffa för jägmästaren,

hvilkens öfriga tjenstgöring ingalunda tages i betraktande

vid bestämmande af auktionsdagarne, som deremot afpassas efter auktionsförrättarens

läglighet, så synes, på det ej erforderliga upplysningar

vid auktionerna helt och hållet må saknas, instruktionens föreskrifter i

detta hänseende vara att föredraga, intilldess äfven auktionernas förrättande

kan komma att uppdragas åt skogstjenstemännen, hvilket otvifvelaktigt

vore det fördelaktigaste, enär det visat sig att vid de auktioner,

som af dem förrättas, betydligt högre priser blifvit en frukt af dessa

tjenstemäns nit och intresse af att kunna framlägga gynsamma resultat

af skogsförvaltningen.

§ 67

handlar om virkets fördelning i försälj ni ngsposter, och motsvarar sednare

delen af § 13 i utsyningsförordningen, hvarjemte bestämmelser här

blifvit meddelade sammanhängande med Komiténs förslag rörande treårs

utsyning, i afseende hvarå Styrelsen får åberopa hvad som vid § CO

monn 2 blifvit anfördt.

§ 68 .

motsvarar med någon redaktionsförändring § 15 af utsyningsförordningen,

från hvilken den dock afviker i det hänseende att tiden, hvarinom

utsyningslängd skulle komma jägmästaren tillhanda, blifvit framflyttad

från 1 till 15 Juni, vid hvilken förändring ej något synes vara

att erinra.

59

§ 69,

rörande utståmpliiig af virke, med afseende hvarå den i § 34 inom. 2 af

1869 års instruktion meddelade föreskrift, om den öfre stämpelns anbringande

vid manshöjd, i Komiténs förslag blifvit förändrad så till

vida att stämpeln skulle asättas minst sex fot från roten; och synes

vid denna mindre vigtiga förändring kunna bero.

De i inom. 2 föreslagna stadganden angående stämplingen af de

virkesbclopp, livilka tillhöra t.reårsutsyningar, torde blifva öfverflödiga

derest dylik utsyning, på sätt vid § 60 blifvit an förd t, blott undantagsvis

och dä efter särskilda föreskrifter lomme att ega rum.

.§ 70,

som fastställer tiden då utsynade skogsalster skola vara ur skogen bortförde

och i öfrig! meddelar bestämmelser till iakttagande vid virkesutdrifningen,

skiljer sig från motsvarande § 18 af utsyningsförordningen

deruti: att berörda tid blifvit framskjuten till 1 Juli i stället för 1 Juni;

att köpare, efter hos jägmästaren inom först nämnde dag gjord anmälan,

eger begagna ett års resthyggestid, då utsyningsförordningen

deremot medgifver att, efter af länsstyrelsen erhållet tillstånd, ända tdl

fem ars restliyggc må begagnas; samt att stadgande blifvit tillagdt dels

om skyldighet att bortföra toppstock, som vid 14 fot håller 7,5 decimaltum

och deröfver, dels om rättighet för virkesköpare och utsyningstagare

att påkalla kontrollstämpling ä dylika stockar.

Hvad nu bestämmelserna om utdrifnings- och resthyggestid en angår

sä, ehuru någon afforsling af virke från skogen till vattendrag ej lärer

kunna ega rum under Juni, torde dock denna månad vara för köparen

erforderlig, för att öfverräkna hvad som tilläfventyrs ej hunnit utdrifvas

och att då göra anmälan om resthygge ä det återstående beloppet, hvarför

och enär ett års resthygge bör vara tillräckligt för de virkesbclopp,

60

som å de årliga anktionerne försäljas, Komiténs förslag i mom. 1 torde

böra godkännas, dock med tillägg, att restbvggestid i auktionsvilkoren

må kunna bestämmas till högst fem år i de fall då, eldigt livad vid § 60

anförts, flera års afverkning på en gång försäljes.

Beträffande det till förhindrande af skogs varors tillspillogifvande

meddelade förbud att qvarlemna toppstockar, hvilket äfven enligt Komiténs

förmenande skulle förekomma hopande af sådana skogsaIster, som

tjena till näring för skogseld, så torde, ehuru en dylik föreskrift i fråga om

kronoskogar i det södra landet förefinnes i § 4 af 1805 års skogsordning,

hvad de norra skogarne angår dock kunna i öfverensstämmelse med

Kong!. Brefvet den 13 Januari 1860 anmärkas, att det ej lärer böra förutsättas

att köpare eller utsvningstagare underlåta att uttaga sådant

virke, som de med någon fördel kunna använda, hvaremot det ej kan

vara ändamålsenligt att tvinga dem nedlägga kostnader på sådana delar

af träden, som sedermera ej skulle ersätta dessa kostnader, hvilket

ganska ofta blefve fallet med toppstockar af de små dimensioner, som

i mom. 2 afses; och hvad beträffar skogseld, så har den uti de i alla

händelser qvarlomnade grenrika skatarue vida mer näring, än af sådana

stockar, som här äro i fråga.

Derest stadgandet om toppstockar bortfaller skulle ej heller den i

mom. 2 och 3 med afseende å dylika stocka]'' omförmälda kontrollstämpling

erfordras.

§ 71.

Mot den ordning, som i mom. 1 föreslås för indrifvande af auktionsmedlen,

synes ej något vara att erinra och förhud mot beräkning af

auktions- samt uppbördsprovision är redan meddeladt uti Kongl. Cirkuläret

den 23 September 1870. Bestämmelserna i mom 2, rörande

köpeskillingens indrifvande tran utom länet boende köpare, torde deremot

kunna anses öfverfl(bliga.

§ 72

motsvarar § 19 i utsyningsförordningen.

Under åberopande af livad som uti Styrelsens förut omförmälda,

den 8 September 1869 till Finans Departementet ingifna protokoll blifvit

yttradt, rörande utsträckning jemväl till kronomarker af stadgandet om

upplåtande af flerårig afverkningsrätt, får Styrelsen anföra, beträffande

den inskränkning till högst tio år, som Komitén för dylik afverkningsrätt

föreslagit, att erfarenheten redan visat att i anseende till dryga

strömrensnings- och utdrifningskostnader längre afverkningstid understundom

erfordras, för att köparen med skälig vinst må få sina utgifter

ersatta, hvarför den nuvarande tidsbestämmelsen synes böra bibehållas,

helst dermed ingen våda lärer vara förenad, då ju de kontrakt, som

upprättas angående flerårig afverkningsrätt, underställas nådig pröfning.

Med afseende å den svårighet, som i vissa fall yppat sig, att genom

auktionsförsäljning erhålla nöjaktigt pris för virket, i följd hvaraf ock

Styrelsen enligt nådigt bref den 13 Oktober 1870 erhållit bemyndigande

att under vissa der angifne förhållanden afyttra afverkningsrätt under

hand, hvarvid hittills alltid betydligt högre pris betingats, torde denna

§ böra innehålla stadgande, som bibehåller denna utväg för skogseffekternas

fördelaktigare tillgodogörande.

§ 73

har till syfte att genom medgifvande af utsyning till erforderligt by SS

nadsvirke befordra strömbyggnader samt andra dylika arbeten, som

kunna göra förut oåtkomliga skogar tillgängliga; och synes mot här

meddelade stadgande ej vara något att erinra.

§ 74

Denna § motsvarar § 17 och delvis äfven § 5 i utsyningsföror dningen

samt afhandlar huru utsyningsförrättningarnes början och slut

skola kungöras äfvensom i viss mån ordningen för förrättningame.

Mot de stadganden som i inom. 1 föreslås angående sättet för kun

-

62

görande af utsyning såväl åt köpare som eljest utsyningsberättigade,

för livilka sednare utsyningskungörelse i utsyningsförordningen nu ej

är föreskrifven, finnes intet att invända, enär sådan kungörelse är behöflig

äfven hvad de utsyningsberättigade angår; men då, enligt Styrelsens

åsigt, Kronan ej bör bestrida kostnaden för utsyningarne å nybyggens

och dermed likställda skogar, är det för henne likgiltigt om

utsyningarne åt de enskilda, på sätt här föreskrifvcs, ske i ett sammanhang

med utsyningarne för Kronans räkning.

Beträffande föreskriften i mura. 2 i fråga om utsyningames afgjutande

till den 1 Oktober, torde få åberopas det som vid § 57 blifvit anförd!

rörande svårigheten att tillämpa detta stadgande.

Hvad i mom. ■''/ bestämmes om kungörande af utsyningsförrättningarnes

slut har, liksom § 17 af utsyningsförordningen, endast till

ändamål att erhålla en viss dag hvarifrån besvärstid skall räknas, men

då vid do utsyningar, som ske åt utsyningsberättigade, förrättningsmannen,

enligt den vid § 57 uttryckta mening, alltid bör delgifva utsy

nings tagar eu särskild! utsyningsinstrument och besvärstiden således

räknas från delgifningsdagen, så skulle ej erfordras att dylika utsyningar

upptagas i kungörelsen om utsyningens nfslutniule. I öfrig! synes hvad

Komitön i detta mom. föreslagit vara mera lämpadt efter förhållandena i

orten än de i utsyniiigsförordniugens § 17 meddelade föreskrifter angående

tiden för sistnämnde kungörande, hvarvid dock torde böra anmärkas,

att mom. ej innehåller bestämmelse om uppskof med afverkning

tills den tid al femton dagar hunnit förflyta, som i berörde § blifvit

utsatt för besvärs anförande hos Länsstyrelsen.

innehåller föreskrifter och anvisningar huru Skogsstyrelsen bör gå tillväga

vid pröfning af de besvär, som rörande utsyning ingifvas, hvilka

föreskrifter och anvisningar dock torde kunna uteslutas, likasom de ej

63

blifvit vidrörda i afseende å de besvär Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

enligt nästföregående § har att upptaga. Af rättighet att anföra

besvär hos Skogsstyrelsen lärer ock följa skyldighet för denna att i

vederbörlig ordning pröfva besvären, på sätt redan stadgas uti § 14

af gällande instruktion.

§§ 76 och 77.

Vid dessa §§ — den förra, om utsyningstagares och köpares skyldighet

att med afseende å afverkning och afforsling af virke foga sig

efter jägmästarens föreskrifter, motsvarande § 40 i gällande instruktion

och den sednare, om åliggande för kronojägare att vid stämpling och

utdrifning närvara — synes ej något vara att påminna.

Kap. 12.

Om mulbete och höslätter ä kronoskog.

§ 78

motsvarar §§ 33 och 34 af 1866 års skogsförordning samt § 37 mom. 3

af gällande instruktion; och synes vid förevarande § böra anmärkas att

da enligt dess föreskrift bete och höslåtter skulle försäljas samtidigt

med virke — hvilket åter enligt § 65 skulle afyttras omedelbart sedan

utsy ni ngsförslagen inom Februari månads utgång (§ 60) från jägmästarn e

inkommit, således i Mars månad — betes- och slåtterauktionerna komme

att ega rum vid en för sådan försäljning mindre tjenlig tid. Lämpligast

torde vara att ej någon viss tid för dessa auktioner fastställes, utan

att bestämmandet häraf öfverlemnas till Skogsstyrelsen, för att afpassa

den efter olika ortförhållanden tjenligaste tiden.

Föreskrifter mot slcoq&f ti födelse.

§ 79.

Ä flera trakter, der tjärubränning öfvas, måste i brist på den till

löpe i tjärdahirne tjenligare granbarken användas den vid saftiden afskalade

tunnare barken a tallar, likasom oek efter missväxtår det inre

af sådan bark begagnas till föda åt kreatur och någon gång äfven till

nödbröd. Då det: ej torde kunna hindras att för sådant ändamål falla

tallträden, lärer det, å trakter der skogarne ännu äro och antagligen

under lång tid förblifva oåtkomliga, ej heller rättvisligen kunna förbjudas

att några år före trädens afverkning delvis barskala dem, för att

göra virket tjenligt till tjärubränning. Den, hvad tjärubränning angår,

ännu gällande 1805 års Skogsordning gin- också i § 50, med afseende

ä de aflägsna skogarne, undantag från de i dess föregående § 49 meddelade

föreskrifter rörande beskaffenheten af det virke, som må till

tjärubränning användas.

Visserligen är tjäruindustrien, dä den drifves såsom i Norrland

brukas, medelst bränning i tjärdalar, föga vinstgifvande, men den utgör

dock på flera ställen det enda sätt att hemta någon inkomst af skogen,

hvarför ock den method att barkskala träden, som Komitén vill förbjuda

och bestraffa, för några tiotal år sedan utlärdes till befolkningen

genom på allmän bekostnad kringresande undervisare.

Då härtill lägges att de försök till likartade bestämmelser, hvarpå

äldre tiders skogslagsstiftning ej saknar exempel, aldrig ledt till det

åsyftade ändamålet och att, derest sådan barkning, som här är i fråga,

sker ä Kronans eller andra än egna skogar, den måste betraktas såsom

åverkan och i sådan egenskap redan är förbjuden, så torde ej Komiténs

här framställda förslag böra bifallas, helst i den mån skogarne blifva

tillgängliga för virkesutdrifning deras användande i tjäruindustrien allt

mer inskränkes.

§ 80.

För den händelse det i denna § föreslagna förbud mot svedning

skulle tillämpas i Norrland, der dock de vilkor, som i allmänhet anses

göra svedning berättigad, förefinnas, så lärer väl förbudet jemväl böra

gälla öfriga delar af landet, hvarest jordbrukets framsteg borde hafva

gjort svedningen mera umbärlig än i förstnämnda landsdel.

Hvad sjelfva saken angår, kan väl ej bestridas att svedning, då

den, såsom mångenstädes är fallet, med korta mellantider af 20 a 30

är å samma ställe upprepas, omsider förtär myllan och åstadkommer

sterila hedar, men “der svedning endast en gång öfvergår marken, hvilket

om ej alltid, dock ganska ofta är den method, som följes i Norrland,

torde ej heller kunna förnekas att den lemnar efter sig skogsbestånd

så täta och växtliga, att motstycken förgäfves eftersökas i trakter der

svedning ej egt rum.

Genom nådigt Bref den 18 Februari 1870 har Eders Kongl. Maj:t

ock med anledning af den lättnad vid skogskultur, som bränning i förening

med sädes- och jordfruktodling medför, såväl hvad arbete som

kostnad beträffar, medgifvit att sådan bränning under vissa vilkor å

kronopark må ega rum.

1 följd häraf och då odlingen i Norrland ej torde kunna anses vara

sä långt framskriden, att man derstädes helt och hållet kan undvara

det egentliga jordbrukets föregångare — svedningen, men ett inskränkande

deraf till hvad som utan skada kan ske, dock vore gagnelig, så

synes som ett sådant ändamål skulle kunna vinnas genom att jemväl

till enskildes egor utsträcka det i § 55 af 1805 års skogsordning gifna

stadgande om förutgående syn på stället och ansökning hos Länsstyrelsen.

I fråga om ljungbränning får Skogsstyrelsen, åberopande hvad

derom i underdånigt memorial den 4 Juli 1871 blifvit anför dt, instämma

uti Komiténs förslag.

9

66

§ 81.

Derest de här i viss mån med 15 kapitlet 3 § Byggninga-Balken

öfverensstämmande föreskrifter, angående försigtighetsmått vid uppgörande

af eld i skogen, kunde till efterlefnaden öfvervakas, så att öfverträdelse!''

ej alltför ofta komma att strafflöst ega ruin, vore stadgandena

säkerligen ändamålsenliga, dock kunde deras tillämpning utan fara inskränkas

till Juni September.

§ 82.

Enligt § 54 af gällande instruktion, har skogspersonalen att taga

befattning endast om sådan eld, som uppkommer å allmän skog. Förenämde

§ stadgar deremot, att jägmästare och kronojägare skola infinna

sig vid skogseld utan afseende å huruvida den yppats å allmänna eller

enskilda egor, hvilken föreskrift visserligen närmare än den förstnämnda

-öfverensstämmcr med allmänna lagens stadganden rörande skogseld,

men likväl i många fall torde blifva för skogspersonalen i do vidsträckta

norrländska revieren, hvilken vid den tid då skogseldar förekomma är

sysselsatt med utstämpling, ytterst svår och understundom omöjlig att

iakttaga, utan åsidosättande af öfriga ordinarie tjensteförrättningar.

Enligt Skogsstyrelsens förmenande skulle denna angelägenhet, hvad

de enskilda skogarno beträffar, lämpligast ordnas genom bland socknemännen

a kommunalstämma utsedda brandfogdar, som i första hand och

till dess kronobetjent hunne ankomma, ledde släckningsarbetet.

1 öfrigt är mot §, såsom i hufvndsakliga delar formulerad efter 15

kapitlet Byggninga-Balken intet att erinra.

§ 83.

Likasom i § 61 af 1805 års skogsordning, utföstes här belöning för

den, som upptäcker upphofsmannen till skogseld, hvilken belöning dock

i förevarande § ej, såsom i skogsord ningen, göres beroende af den

67

skyldiges tillgång. Vedergällning tillerkännes äfven den eller dem, som

utmärkt sig vid släckningen. Och torde vid hvad här blifvit föreslaget

ej vara annat att anmärka, än att sistberörda vedergällning, som upptages

till högst 25 Rdr för hvarje tillfälle, synes nog knapp, åtminstone

i de fall, då den komme att delas mellan flera personer.

Kap. 14.

Om ansvar för skogsåverkan m. in.

Redan här ofvan har Skogsstyrelsen anfört hurusom, enligt dess

förmenande, det ej synes lämpligt att i skogsordningen införa stadganden,

som tillhöra den allmänna Strafflagen, hvilka, der de med denna

till alla delar öfverensstämma, kunna angifvas genom åberopande af

nämnde lag och, der de från Strafflagen afvika, genom tilläfventyrs erforderlig

ändring i denna kunna åstadkommas, hvilket äfven synes vara

lämpligare med afseende derå, att samma brott ej lärer böra beläggas

med annat straff i Norrland än i öfriga delar af landet.

Men ehuru Styrelsen således för sin del ej kan instämma deruti att

Strafflagens bestämmelser i skogsordningen införas, torde Styrelsen dock

böra yttra sig angående de stadganden förevarande Kap. innehålla.

§ 84

öfverensstämmer med Strafflagens kap. 24, §§ 3 och 4.

§ 85.

[■■i Enligt denna § skulle köpare af honom veterligen åverkadt virke,

äfvensom uppsåtlig främjare af skogsåverkan straffas såsom gerningsmannen,

mot hvilka stadganden, såvida delaktighet uti här ifrågavarande

förbrytelser kunna hänföras under kap. 3 Strafflagen, Skogsstyrelsen ej

68

har någon vidare erinran, än att i sådant fall ansvaret för köp af åverkadt

virke eller för åtgärder till döljande af skedd skogsåverkan, borde

förblifva vid det, som om delaktighet stadgas uti § 9 af sagde kapitel.

§ 86

är till sin förra del i hufvudsak öfverensstämmande med kap. 24, § 7

Strafflagen och § 40 af 1866 års skogsordning.

Med afseende å hvad sednare delen af § innehåller, har yttrande

här ofvan afgifvits vid §§ 19, 25, 26 och 27.

§ 87

bestämmer böterna för försäljning från eller missbruk af samfällig skog

till högst 500 Rdr, hvilket redan är stadgadt enligt kap. 24, § 6, jemfördt

med kap. 2, § 8 af Strafflagen.

§ 88

stadgar böter af 5 till 100 Rdr för öfverträdelse af de föreskrifter, som

jägmästare enligt förslagets § 76 samt enligt § 40 af gällande instruktion

gifvit, med afseende å afverkning och afforsling af virke; och torde

denna ansvarsbestämmelse, hvilken för närvarande ej förefinnes, vara

erforderlig, för att gifva kraft åt berörde föreskrifter.

§§ 89, 90 och 91.

Som Skogsstyrelsen ej ansett sig kunna instämma i de stadganden,

för öfverträdelser af hvilka böter i förevarande §§ föreslås, är förhållandet

enahanda hvad bötesbestämmelserna angå)-, hvarvid dock torde

få åberopas hvad som i fråga om förbud mot utskeppning af omoget

virke här ofvan blifvit anfördt.

§ 92.

I denna § föreskrifves böter från 5 till 100 Rdr för öfverträdelser

69

af föreslagna stadganden angående begagnande dels al skogar, som

blifvit upplåtne på viss tids alverkningsrätt, dels af hemmansskogar i

lappmarkerna; och torde med afseende å bötesbestämmelserna ej vara

något att erinra, derest sjelfva stadgandena vinna godkännande.

§§ 93, 94

öfverensstämma

af Strafflagen.

hithörande delar med kap. 19, §§ 1, 3, 6, 21 och 22

§ 95.

Med åberopande af hvad vid §§ 79 och 80 i fråga om barkning al

träd samt svedning blifvit anfördt, har Styrelsen rörande de föreslagna

böterna för olofligt svedjande och ljungbränning intet att invända; likasom

ej heller mot de i

§ 96

gifna bötesbestämmelser för uraktlåtenhet af försigtighetsmått vid ute å

marken uppgjord eld, med iakttagande likväl af hvad härom vid § 81

blifvit anfördt.

§ 97.

Åberopande hvad som vid § 82 yttrats rörande skogspersonalens

inställelse vid skogseld, ''har Styrelsen i öfrigt vid de ansvarsbestämmelser,

som förevarande § innehåller, ej annan erinran än att böter för

nedläggande af budkafle, som i fråga om eldsfara onekligen har långt

menligare följder än att försumma personlig inställelse, ej borde kunna

nedgå till det minimum af 5 Rdr, som för sistnämnde uraktlåtenhet

föreslagits.

§ 98.

Mom. 1, som stadgar att endast mål segare må åtala förnärmelse

mot enskild persons rätt, öfverensstämmer med kap. 24, § 15 Strafflagen.

70

Mom. 2, som handlar om skyldighet för skogspersonalen och allmänna

åklagare att åtala förbrytelse mot skogsordningen, innehåller

visserligen en inskränkning i kronojägares hittills åtnjutna rätt att, utan

anmälan hos jägmästaren, sjelfva anhängiggöra och utföra åtal mot åverkan,

men då förslaget synes befordra bättre ordning och betryggande

af såväl enskildes som det allmännas rätt, så lärer ej något vara att

härvid erinra och torde äfven stadgandet om tulltjenstemäns skyldighet

i berörde afseende vara erforderlig, derest utskeppningsförbud för smärre

virke kommer till stånd.

Stadgandon öfverensstämmande med de i mom. 3 gifna — angående

befogenhet för af landsting utsedd person, ledamöter af kommunalstyrelse

samt egare eller innehafvare af hemman, hvarifrån jordafsöndring

skett, att åtala vissa öfverträdelse!'' af förordningen — skulle deremot, för

såvidt hvad vid § 42 blifvit anfördt rörande användande af smärre

virke vinner godkännande, ej erfordras i annat fall än att bestämmelser

i den rigtning, som i §§ 44, 45 och 53 föreslås, anses kunna utfärdas.

§ 99

handlar om rättighet att i beslag taga äverkadt virke.

Hvad angår virkes beslagtagande af tulltjenstemän, beror sådant,

likasom dennes skyldighet att anställa atal, på huruvida utskeppningsförbud

anses lämpligt, och i fråga om den i §:s sednare del intagna

föreskrift rörande anmälan för beslags verkställande ä enskildes skogar,

skulle, i öfverensstämmelse med ofvan uttalade åsigter, denna föreskrift

ej hafva tillämpning, derest ej minimidimension i afseende a skogsköp

med viss tids afverkningsrätt finnes böra bestämmas.

I öfrigt torde mot § intet vara att invända.

§ 100.

En af de vigtigaste angelägenheter för ordnandet af den norrländska

skogsvården är otvifvelaktigt frågan om sättet för försäljningen af och

förfarandet med åverkadt virke, enär på de bestämmelser, som derom

komma att utfärdas, i väsendtlig mån beror huruvida de olofliga skogsafverkningarne

skola kunna stäfjas, för hvilket ändamål det är af högsta

vigt att försäljningen med så liten omgång som möjligt må kunna ega

rum, och åverkaren dymedelst betagas tillfälle att undanskaffa virket.

Det är ock i sådant syfte, som den af Komitén framstälda ordning

för försäljningen blifvit föreslagen, och synes denna ordning jemväl

vara förtjent att godkännas, dock med tillägg dels att, derest vid

auktion virket ej kan till nöjaktigt pris afyttras, i följd hvaraf försäljning

under hand skulle ega rum, dervid gjordt anbud ej skulle få antagas,

såframt det understiger ett med afseende å beslagsvirke af

Skogsstyrelsen årligen uppå jägmästares förslag förut bestämdt, efter

rtottni ngsl ed o rua i de särskilda vattendragen inom revieret afpassadt

minimipris, enär, i händelse virket skulle försäljas till allt för lågt pris,

åverkningarne, oaktadt virkets beslagtagande och försäljning för Kronans

räkning, dock skulle blifva förenade med fördel för åverkaren, vid hvilket

förhållande öfriga åtgärder ej komrne att medföra åsyftad verkan; dels

att jägmästare, derest ej köpare med erbjudande af sådant minimipris

anmäla sig, måtte berättigas att omedelbart, utan den tidsutdrägt, som

är förenad med sakens hänskjutande till Skogsstyrelsen och hvarunder

virket hinner af åverkaren undansnillas, onyttiggöra de beslagtagne

skogseffekterne, för den händelse dessa ej utan för stor kostnad kunna

bevakas, i afvaktan på tillfälle till gvnsammare försäljning.

Sistnämnde förfarande synes visserligen våldsamt, i det virket ej

blott för lagbrytarne, utan äfven för det allmänna och industrien går

förloradt, men enligt hvad erfarenheten hittills. gifvit vid handen, skulle

åtgärden endast undantagsvis komma att erfordras, ty i de fall då

Skogsstyrelsen, efter anmälan att beslagsvirke icke kunnat å auktion

försäljas, hunnit att, innan detsamma blifvit af åverkaren bortfördt, meddela,

på nådiga Brefvet den 22 November 18G7 grundad, föreskrift om

virkets onyttiggörande, derest köpare oj heller under hand med erbju

-

72

dande af nöjaktigt pris anmälde sig, så bär, när jägmästare med företeende

af en sådan föreskrift, utbjudit beslagsvirket till salu, köpare merendels

infunnit sig af fruktan att virket omsider skulle gå honom ur

händer.

Om de lagöfverträdelser, som här äro i fråga, verka i hög grad

demoraliserande på befolkningen redan derigenom att de, änskönt det

åverkade virket tages i beslag, dock i anseende till svårigheten att

öfvertyga gerningsmannen ofta strafflöst begås, så ökas deras inflytande

i berörde afseende än ytterligare, om ej tillräckligt kraftiga åtgärder

vidtagas, till förekommande af att lagbrotten, oaktadt virkets beslagtagande,

må tillskynda åverkarne vinst; och då det ej är möjligt aflöna

en tillräckligt talrik skogsbetjening, för att helt och hållet hindra åverkningarne

eller bevaka de spridda seqvestrerade virkespartierna, så torde

den af Skogsstyrelsen här föreslagna åtgärd, hvarigenom det onda angripes

i sin rot, och säkerligen inom kort skulle undertryckas, kunna

anses fullt berättigad.

§ 101.

Ehuru de i denna § föreslagna kontrollanter för upptäckande af

åverkadt virke vid sågverk och flottleder, derest de vid föregående §

uttalade åsigter strängt tillämpas, antagligen endast sällan skulle komma

att erfordras, torde dock hvad som här föreslagits och hvarom nyss

åberopade nådiga bref äfven handlar, kunna anses gagneligt.

§ 102

handlar om huru viten och bötesmedel skola disponeras.

Vid vurm. 1 torde böra anmärkas, att bland de der omförmälda

böter, hvilka odelade tillfalla Kronan, äfven finnas uppräknade sådana,

som skulle ådömas enligt § 93, der dock endast urbota brott finnas

upptagne, samt att enligt hvad förut blifvit anfördt, böter enligt § 89

ej skulle förekomma, hvarjemte synes kunna ifrågasättas huruvida ej

böter, ådömda enligt §§ 88, 96 och 97, Indika endast afse hushållningsoch

ordningsangeiägenheter, böra räknas till dem, hvarom i mom. 2

stadgas.

Hvad bestämmelserna i utom. 2 angår, synes det som angifvare,

äfven om lian ej tillhör dem, Indika hafva till åliggande att öfvervaka

skogsvården, borde komma i åtnjutande utaf hälften af åklagareandelen

af de böter, som här och i de tre sistnämnda §§ äro i fråga, hvilken

bötesfördelning med afseende å skogsmål torde vara mera behöflig än

i åtskilliga andra mål, der densamma redan finnes stadgad.

Att på sätt i sednare delen af mom. blifvit föreslaget, länsvis afsätta

Kronans andel i sakören till särskilda fonder i och för åtskilliga

med skogsförvaltningen förenade utgifter, torde ej vara lämpligt, utan

lära dessa utgifter, derest de ifrågakomma, böra såsom öfriga kostnader

för skogsväsendet, bestridas med medel, som dertill kunna anvisas.

§ 103.

Enligt hvad ofvan blifvit anfördt skulle — oberäknadt hvad som

stadgas i nådiga Förordningen den 29 Juni 1866 angående dispositionen

öfver skogen å hemman, som uppkomma af derefter beviljade nybyggen

— beslag å enskilda tillhörigt virke endast kunna eg a rum i fall af

öfverträdelse utaf utskeppningsförbud, derest sådant tinnes böra stadgas,

eller vid utverkning nedom den minimidimension, som vid skogsköp

med viss tids afverkningsrätt kan finnas nödig att fastställa, om ej utskeppningsfö)rbud

utfärdas.

§ 104.

Enligt nu gällande stadganden i nådiga Brefvet den 22 November

1867, äro skogstjenstemännen i Norrland berättigade att såsom ersättning

för kostnaden och besväret vid åverkadt virkes bevakande och

åtals utförande åtnjuta, då åverkaren blifvit till ansvar fälld, provision

10

V

n

till 20 procent af försäljningssumman för det i beslag tagna virket,

men till 6 procent, då åverkaren ej varder upptäckt eller sakfälld.

Uti särskilda till Komitén nådigst remitterade underdåniga skrifvelse

r, äfvensom uti ofvan åberopade skogsmötesförliandlingar (Bil. D), balett

betydligt antal af de norrländska skogstjenstemännen, under anförande

att den högre provisionen, äfven om åverkaren sakfäldes, dock sällan kunde

utbekommas, att den inkomst, hvilken genom provisionen erhölles vore

högst ringa, samt att tjenstemännen i följd af denna provision vore utsatta

för den kränkande misstanka att de, för att höja sina inkomster, på

ett eller annat sätt befordrade åverkningarne, hemställt att provisionen

måtte helt och hållet borttagas, helst den origtiga föreställning .att den

af beslagspro vision e 11 härflytande inkomst skulle vara af någon betydenhet,

utgjorde ett hinder för den löneförbättring, som de dryga lefnadskostnaderna

i Norrland, och den ansträngande tjenstgöringen derstädes

påkallade.

Till följe af hvad skogstjenstemännen anfört, har Komitén väl ansett

sådan förändring böra vidtagas, som undanröjde ofvanberörde misstanke,

men att provision dock såsom en sporre till nit vid åverkningars

och åverkares upptäckande borde qvarstå, i ändamål hvaraf

Komitén i förevarande § föreslagit, att provisionen skulle nedsättas till

hälften eller den högre till 10 och den lägre till 3 procent af försäljningssumman

samt att, dä beslag eller angifvelse af åverkare skett på

föranledning af kronojägare, denne sednare, om gerningsmannen blir

sakfälld, skulle ega att. uppbära halfva provisionen.

Med afseende ä detta ämne får Skogsstyrelsen anföra att, derest oj

kostnaderna för tillvaratagande af seqvesteradt virke i vidsträcktare

mån än hvad redan genom Ivongl. Brefvet den 22 November 1867 är

stadgadt skall drabba Kronan — hvarigenom otvifvelaktigt ganska

betydliga och svårt beräkneliga utgifter skulle härflyta — så måste kostnaden

för den vakthållning, som beslagaren ombesörjer, ersättas genom

honom tillerkänd provision af försal jniugsmedl en; och då beslagaren ej

lärer kunna eller böra tillförbindas, att under Indika förhållanden som

helst väcka atal för a verkningar utan sådant deremot torde få lenmas

beroende af hans eget bepröfvande, huruvida tillräcklig bevisning kan

åstadkommas, samt enär Kronan, derest målet skulle gå åklagaren emot,

ej heller lärer böra ersätta de kostnader, som kunna åklagaren ådömas

eller eljest tillskyndas honom, sa synes också en högre provision böra

vara bestämd, dels för att mana till upptäckande och åklagande af

åverkaren, dels äfven för att den erhållna provisionen vid lyckligt utförda

åtal må ersätta kostnaderna i de mål, der den tilltalade ej kunnat

öfvertygas om förbrytelsen.

1 följd af förenämnda skäl, äfvensom för att utgöra en motvigt till

det under § 100 vidrörda bemyndigande, att i vissa fall onyttiggöra

beslagsvirke, men ingalunda såsom någon lör välbehöflig löneförbättring

hinderlig sportel, i hvilket hänseende provisionsinkomsten är alltför

obetydlig och oviss, anser Styrelsen i likhet med Komitén att beslagsprovision

bör qvarstå, ehuru Styrelsen lör sm del och med hänsyn till

det ringa belopp, hvartill provisionen, enligt lörberörde mötesförhandlingar,

under de sednare, åren nedgått, förmenar att, om den skall i någon

män godtgöra de omkostnader och besvär, som oivan omlörmälas,

provisionen alls icke kan nedsättas, h vilket ej heller synes nödigt såsom

eftergift för att undanröja en oberättigad och säkerligen blott

undantagsvis förefintlig misstanke.

Hvad som deremot enligt Skogsstyrelsens åsigt erfordras är, att

utbekommandet af den högre provisionen, då rättighet dertill blifvit

ådagalagd, underlättas eller rättare möjliggöres, h vilket, ock torde framgå

af följande relation, angående nuvarande förloppet vid försök att utfå

berörde provision.

Vanligen försäljas på en gäng ett större antal beslagtagna sågtimmer

och hjul kar m. m., för hvilka, allt efter virkets olika dimensioner,

erhållas ofta betydligt skiljaktiga priser.

Nu har beslagaren kännedom om hvilken eller hvilka personer, som

76

åverka! ett eller flera af virkespartierna, hvarför han emot dessa personer

väcker åtal. Emellertid och ehuru i orter, hvarest endast ett tina''

om året hålles, dylika åverkansmål törst efter tre å fyra års förlopp afgöra»,

har redovisning för forsäljningsmedlen med afdrag allenast af sex

procent beslagsprovision blitvit afgilven kort efter försäljningen, enär

de öfriga fjorton procenten först efter laga dom kunna utfås. Vid afgörande!

af de instämda målen händer oftast att, i brist på fullständig bevisning,

åverka ren blifvit sakfälld endast för cn ringare del af de partier, som

blifvit pa en gång till olika priser törsålda, och då det antal timmer

eder bjelkar, om averkan hvaraf den tilltalade blifvit öfvertvgad. jernföras

med auktionsprotokollet, betinnos således ganska ofta, att någon

med nämnde trädantal öfverensstämmande post ej förefinnes uti protokollet.

hvartill kommer att frågan än ytterligare invecklas, om någon

del af beslagsvirket blifvit före auktionen undansnillad!.

Gör nu åklagaren hos vederbörande länsstyrelse anspråk på utbekommande

från landtränteriet — dit auktionsmedlen, såsom nyss är

nämndt, vanligen redan flera år förut blifvit remitterade — af honom ytterligare

tillkommande fjorton procent-, sa erfordras för att erhålla anordning

derå: utdrag af domboken, utdrag'' af redovisning öfver auktionsmedlen

med dithörande protokoll, intyg att just de träd, för liv lika provision

äskas, verkligen försålts och ej höra till dem, som blifvit bortsnillade,

samt bevis om Indika af de åverkade träd, som i auktionsprotokollet

antecknats, är o desamma som de, för Indika- den tilltalade blifvit sakfälid

— eller ett så omständligt förfarande att konst-naderna derför uppväga

den förhöjda provision, beslagaren slutligen kunde komma att

erhålla, med risk likväl att misslyckas i sina bemödanden, i följd af

svårigheten att efter så lång tids förlopp åstadkomma en fullständig utredning

af de grunder, hvarpå lian velat stödja sitt anspråk.

Med anledning af alla dessa svårigheter och osäkerheten huruvida

anspråken slutligen skulle komma att godkännas, har det ganska ofta

inträffat att jägmästarne mast afstå i rån den högre provisionen, och är

det af sådant skäl som föreskrift torde böra meddelas, att berörde högre

beslagsprovision, sedan dom i åverkansmålet fallit, må utgå efter medelpriset

å de vid auktionen eller under hand försålde åvcrkade bjelkar

och sågtimmer.

Beträffande förslaget att kronojägare under vissa förhållanden skulle

erhålla hälften af provisionen likasom att denna, då beslag verkställes

och åtal utföres af krono jägaren ensam, bör tillfalla honom odelad, lärer

ej något vara att erinra.

Med afseende å mom. 2, angående disposition af försäljningsmedel

för virke, som utom kronoskog blifvit taget i beslag, får Styrelsen

åberopa hvad som yttrats under §§ 102 mom. 2 och 103.

§§ 105, 106 och 107

handla om delaktighet i brott, förvandling af böter och viten samt

skadesersättning, och har Styrelsen, utom hvad som blifvit yttradt under

§ 85, vid förevarande §§, hvilka hänvisa till eller öfverensstämma med

allmän lag, ej något att erinra, då jemväl den i § 107 mom. 2 meddelade

föreskrift, angående ersättning af allmänna medel under vissa tall till

vittnen i åverkansmål, stöder sig på Kongl. Brelvet den 22 November 1867.

Kap. 15.

Särskilda bestämmelser angående sko g sper sonalen i dS or Hand.

§ 108.

Ehuru mot denna §, som uppmanar jägmästare att tillhandagå

enskilda med råd och upplysningar i skogshushållning, ej kan vara

något att anmärka, torde dock kunna ifrågasättas huruvida den ej lämpligare

må hänföras till instruktionen, der någon motsvarande föreskrift

nu oj tinnes inrymd, antagligen af skäl dels att de svagt aflönade jäg

-

78

mäst-arne, icke ansetts böra a läggas alt åt enskilda lemna biträde utan

ersättning, hvilken sednare deremot påräknats såsom något tillskott till

jägmästarnes inkomster, dels att särskild föreskrift för tjenstemännen

att bereda sig sådan för dem välbehöflig inkomst synts öfverflödig.

§§ 109 och 110.

1 stället för den fasta reseersättning, som hittills utgått med 400

Rdr årligen till jägmästare i de norra länen och i hvilken vid sed näste

Riksdag beviljats förhöjning till 600 Rdr för jägmästarna- i Norr- och

\ osterbotten samt till 500 Rdr för dem i de ofriga norrländska länen,

har Komitén föreslagit ersättning enligt röse reglementet till belopp af

högst 1,500 för jägmästare i Norr- och Vesterbotten samt högst 1,200

Rdr för jägmästare i de ofriga norrländska länen, hvarigenom, tillika

med den jemväl efter samma grund föreslagna förhöjningen i resepenningarne

för skogsinspektörer, det nu för skogstjenstemännen till

omkring 19,000 Rdr uppgående anslaget för reseersättningar skulle,

under det säkerligen rigtiga antagandet att de högst medgifna beloppen

komme att utgå, höjas till mer än 45,000 Rdr.

Erkännande den al Komitén framhållna och äfven af Skogsstyrelsen

vid åtskilliga tillfällen, sednast i underdånigt memorial den 30 November

1871, vitsordade otillräckligheten al de norrländska skogstjenstemännens

inkomster, anser sig Styrelsen dock, då förhöjning med 25 å 50 procent

i den fasta reseersättningen nyligen egt rum och då tjenstemännens

ställning, enligt Styrelsens förmenande, snarare borde genom löneförbättring

upphjelpas, ej lör närvarande- kunna tillstyrka hvad Komitén

här föreslagit.

§ 111.

Sednaste Riksdag beviljade en förhöjning af 10 procent i kronojägarnes

aflöning, hvarigenom denna nu uppgår till 550 Rdr. Enligt

Komiténs förslag skulle aflöningen deremot utgöras af 250 Rclrs lön

50 Rclrs hyresersättning och arvode af 1 Rdr 25 öre för hvarje dag,

79

gom till tjenstgöring användes, till belopp af högst 325 Rdr, hvarigenom

aflöningen högst skulle komma att utgöra 625 Rdr. Men dä bevakningen

under sommarmanaderna ej behof ver vara sa trägen, som under

den öfriga delen af året, i följd hvaraf dagarvodet under denna tid

komme alt uppgå till ett obetydligt belopp och dä förslaget således

innebär eu förminskning i de nuvarande löneinkomsterna, torde detsamma

ej böra antagas, helst förberörde dagärfvode står i alltför starkt

missförhållande till den dagspenning, som betalas åt skogsarbetare och

flottningsmanskap i de norra orterna.

Förevarande § likasom de tvänno nästföregående synes dessutom ej

tillhöra skogsordning^!! utan fastheldre reglering af aflöningsstaten.

§ H2

motsvarar § 56 i instruktion för Skogsstaten, hvilken § ålägger skogspersonalen

att, der ej Skogsstyrelsen medgifvit undantag, bo inom

vederbörande tjenstgöringsområde; och torde med hänsyn till svårigheten

att i de nordliga revieren erhällan passande bostad, denna föreskrift

ej skäligen kunna skärpas, pa sätt Komitén föreslagit.

Mot stadgandet i mom. 2, att reseersättning för dem, som efter

erhållet tillstånd bo utom tjenstgöringsområde, ej må beräknas för längre

väg än från gränsen af nämnde område, är ej något att erinra, helst

sådan ordning äfven hittills iakttagits.

1 sammanhang med motiverna till sitt lagförslag och under uttryckande

af den mening, att den af Eders Kong]. Maj:t år 1869 utfärdade

nådiga instruktion för Skogsstyrelsen och Skogstaten snart skall i

åtskilliga delar visa sig mindre lämplig, liar Komitén, hvad särskild!

vidkommer skogsinspektörernas embetsställning i förhållande till jägmästarne,

och på det vid en, såsom behöflig ansedd, omarbetning af

instruktionen, uppmärksamheten härå må rigtas, anfört hurusom skogsiuspektörerne,

enligt nu gällande grunder, ej vore i tillfälle att utöfva

80

det chefskap för den öfriga skogspersonalen, som borde dem tillkomma,

hvarför, enligt Komiténs förmenande, förändring voré af behofvet påkallad

i den rigta ing, att alla jägmästarnes arbets- och kostnads- m. fl.

förslag genom skogsinspektören och åtföljd af hans utlåtande befordrades

till vederbörande myndigheter samt att alla Skogsstyrelsens meddelanden

till jägmästarne äfven genom skogsinpesktören skulle dem delgifvas,

så att inspektörerne 1 allo bleke en mellanlänk mellan Skogsstyrelsen

och deri öfriga skogspersonalen.

Med anledning häraf och ehuru någon omedelbar förändring i berörde

afseende nu ej blifvit ifrågasatt torde Skogsstyrelsen dock, då

såsom skäl för Komiténs omdöme rörande den nyligen utfärdade instruktionen,

ofvan omlörmälda men ej någon annan anmärkning föreburits,

få i fråga om skogsinspektörernas tjenstgöring anföra: att den erfarenhet,

som vunnits af skogsstatens förra organisation, då distrikts förvalta

re såsom chefer i hvarje län voro anställda, med i det närmaste samma

tjenstgöring, som Komitén nu föreslagit att ånyo införas, ingalunda manade

till att i den nya instruktionen låta det förra förhållande fortfara,

enär det visat sig att de dåvarande distriktförvaltaretjensterna i verkligheten

nedgått till endast oxpeditionsbefattningar; att detta i ännu

hö gre grad skulle bliiva fallet med de vida flera jägmästarerevier omiattande

nuvarande inspektionsdistrikten, der den ganskå vidlyftiga tjensteexpeditionen

skulle erfordra ett särskildt kansli för hvarje inspektör;

att ändamålet med skogsinspektörernas anställande, nemligen deras oaflåtliga

kontrollerande verksamhet således skulle förfelas och i utbyte deremot

vinnas utlåtanden, hvilkas värde voro temmeligen tvifvelaktigt, dä

de ej kunde, såsom jägmästarnes yttranden, grunda sig på speciel kännedom

om förhållandena å stället, till hvars inliemtande tid för inspektörerna

saknades; att om skogsinspektören äfven skulle få tid att verkställa

nödiga inspektionsresor, det oundgängligen erfordrades att någon

i hans ställe förordnades, för att förestå expeditionen, hvilken, utgörande

enligt förslaget föreningslänken emellan Skogsstyrelsen och skogsperso

-

81

nålen, under tiden omöjligen kunde lemnas åsido, i följd hvaraf de särskilda

skogsinspektionerna med sin inspektör, adjoints och en eller

flera skrifvare, komme att blifva lika många filialer af Skogsstyrelsen;

samt att den nu gällande instruktionen, långt ifrån att såsom Komitén

förmenat verka centraliserande, deremot söker bereda revierförvaltaren

eller jägmästaren, såsom den der har närmaste ansvaret för skogsförvaltningen,

en så vidt med erforderlig enhet i förvaltningen kan stå tillsammans

sjelfständig verksamhet, endast bunden af instruktionen och

öfriga författningar samt fastställda hushållningsplaner och arbetsförslag,

men oberoende af andra speciela föreskrifter än sådana, som vid inspektioner

kunna meddelas, då fel eller försummelse förmärkes af inspektören,

hvars åliggande det är att för nämnde ändamål, enligt af Skogsstyrelsen

för hvarje år fastställd reseplan, besöka vissa revier inom

distriktet och till Styrelsen inberätta hvad han dervid iakttagit, men som

derjemte är pligtig att, då Skogsstyrelsen dessutom finner sådant behof!

igt, ej allenast afgifna utlåtanden utan äfven att på stället undersöka

de förhållanden, livilka Styrelsen anser sådant påkalla.

Beträffande omsider de af Komitén med afseende a skogshushållningen

i sammanhang med skogsordningen framställda särskilda förslag

får Skogsstyrelsen anföra, hvad först angår förslaget »om utsträckt rätt

till utbrytning af skogsservituter», att Styrelsen så mycket hellre deruti

förenar sig, som förslaget i hufvudsakliga delar öfverensstämmer med

§ 54 af Styrelsens år 1862 ingifne underdåniga förslag till skogsordning.

Rörande förslaget om stadgande i ändamål att bereda flottningsrätt

för Kronans virke har Kongl. Maj:t på Skogsstyrelsens underdåniga

framställning genom nådigt Bref den 24 Mars 1871 redan meddelad!

föreskrift huru Kronans rätt och bästa vid fastställande af

flottningstaxor skall bevaras, men vid utfärdande af förordning om flottningsrätten

torde stadgande der lämpligen kunna inrymmas såväl om

11

82

Kronans här ifrågavarande rätt som om flottningsafgifter, likasom föreskrift

rörande begagnande af erforderliga upplagsplatser och utfartsvägar

för dylikt virke torde, på sätt Komitén föreslagit, böra fogas till

blifvande afvittringsstadga för lappmarkerna.

T fråga om bildande, enligt hvad Komitén hemställt, af ett nytt revier,

så har sednaste Riksdag beviljat anslag ej allenast till aflöning åt skogspersonal

uti det ai Komitén föreslagna Tärendä revier, utan dessutom

lemnat fyllnadsanslag till skogspersonalen i ytterligare ett revier, äfvensom

till en ny skogsinspektörsbelättning. Men för genomförande af

Komiténs förslag med de mångfaldiga göromål, som enligt detsamma

skulle åligga jägmästare, är den här ifrågavarande personaltillökningen

utan all betydelse, enär dertill skulle erfordras att hvarje revier delades

mellan två och stundom flera jägmästare.

Vidare har Komitén hemställt att anslag till arvoden åt extra kronojägare

måtte beviljas, med afseende hvarå torde få anföras att, uppå

Skogsstyrelsens underdåniga framställning uti generalförslag a kostnaderna

för skogsväsendet, Kongl. Maj:t., till bestridande af utgifterna

för extra bevakning, under de sednare tre åren anvisat erforderligt

belopp af det till Skogsstyrelsens disposition ställda reservationsanslag,

i följd hvaraf, derest på enahanda sätt fortfarande kommer att ske intill

dess dylik bevakning framdeles kan undvaras, något särskild! anslag

härför nu ej erfordras.

Beträffande Komiténs förslag, i fråga om anslag af två tusen riksdaler

årligen till anskaffande af bostäder åt kronojägare, kan behöfligheten

af dylika bostäder ej annat än erkännas och da — genom att kronohemman

blifvit åbolediga eller olaga intägter ii krön opark er af Kronan

åt ertagits tillfällen erbjudit sig, att utan alltför stor kostnad bereda bostäder

åt bevakningspersonalen, hafva sådana tillfällen för berörde ändamål

ock begagnats, hvarvid erfoderliga medel till reparationer m. m. blifvit

anvisade å förberörde reservationsanslag. Bom denna angelägenhet

synes äfven framgent böra på enahanda sätt fortgå, torde särskild! an

-

slag ej erfordras, hvaremot eu föreskrift, pa satt här ofvan vid § 27 i

lagförslaget blifvit antydt, att abo å åboledigt kronohemman eller nybygge

i Norrland ej ma antagas, förr än Skogsstyrelsen fatt tillfälle

yttra sig huruvida hemmanet för skogsväsendet vore behöflig!, otvifvelaktigt

skulle vara gagnelig; och liar Kammarkollegium för sin del vid

åtskilliga tillfällen redan iakttagit berörde förfarande vid handläggning

af dylika frågor.

Vidkommande förslaget att genom spridande af folkskrifter i skogsskötsel

söka att bibringa Norrlands allmoge någon kännedom i berörde

husliållningsgren, sä torde denna åtgärd, hvilken dock ej heller hittills

kan sägas vara oförsökt, såsom i sin män bidragande till en bättre

skogsvård i nämnde landsdel vara förtjent af uppmärksamhet och således

ej böra åsidosättas, helst densamma, äfven om talrika exemplar

skulle kostnadsfritt utdelas, ej komme att blifva förenad med någon

betydligare utgift,

Slutligen har Komitén hemställt att de stadganden, som kunde

komma att utfärdas rörande skogarne i Norrland jemväl matte blifva

gällande för Kopparbergs län, hvaruti Skogsstyrelsen för sin del på

de af Komitén anförde skäl äfven får instämma, under iakttagande likväl

af de undantag, som genom nådigt Bref den 11 April 1861 stadgas,

rörande vissa socknar i sistnämnda län.

Da Skogsstyrelsen nu skärskådat Komiteus betänkande och förslag

samt dervid, af de skäl, som här ofvan hvar pa sin plats blifvit anförde,

i mänga fall ej ansett sig kunna biträda dess åsigter, torde det vara i

sin ordning att Styrelsen slutligen framlägger sin mening rörande don

norrländska skogs]agstiftningen och skogshushållningen, hvarvid Styrelsen

till en början underdånigst får fästa uppmärksamhet derpå, att

älclre författningar angående de norrländska skogarne endast undantagsvis

haft skogsbesparing och eu bättre skogsvård till ändamål, utan

84

i stället åsyfta! att gynna odling, bergsbruk och andra näringar på de

såsom outtömliga ansedde och dessutom dä föga värdeegando skogarnes

bekostnad, hvaremot skogslagstiftning och i allmänhet åtgärder för norrlandsskogarnes

egen skull är en helt ny sak, som knappast kan sägas

hafva tagit sin början förrän år 1855, då en fåtaglig skogspersonal

anställdes.

Denna skogspersonal, hvilken nämnde är utgjorde 3 tjenstemän samt

6 bevakare och som under påföljande 17 år intill innevarande tidpunkt

efter hand förstärkts, så att skogsstaten i Norrland nu utgöres af 30

tjenstemän och 82 kronojägare, har emellertid, oaktadt äfven nuvarande

personal i förhållande till ifrågavarande vidsträckta landsdel, måste anses

högst ringa, dock genom oförtröttad! nit vid efterspanande af olagliga

afvorkningar, hvilka inom Norrland redan hade urgammal häfd, oj

allenast uppdagat och beifra! ett betydligt antal dylika lagöfverträdelser,

utan äfven åstadkommit en sådan inskränkning uti åverkningarne att

dessa inom de tre södra norrlandslänen nu kunna anses hafva i det

närmaste upphört och att inom flera af de revier jemväl i Vesterbottens

län, der averkningar ännu för korf tid sedan bedrefvos i stor skala,

desamma numera nedgått till eu obetydlighet, hvarförutom, äfven i

orter, der åverkningarna ehuru allestädes minskade likväl bibehållit

ansenliga dimensioner, det utan öfverdrift torde kunna sägas att endast

la och jemförelsevis smärre averkade virkespartier undgå beslagtagande.

Det vill synas som dessa förhållanden bort gifva anledning till förhoppning,

att de norrländska skogsåverkningarne inom ej synnerligen

lång tid skulle blifva utrotade, och då i betraktande tagos: att inkomsterna

åt de allmänna skogarne i Norrland, till följd af de anordningar

som i utsyniiigsförordningen finnes anbefallda, från omkring 120,000 Rdr,

hvartill stubbörena och virkesförsäljningen vid början af 1860-talet uppgingo,

på mindre än tio är ökats till omkring 265,000 Rdr; att på grund

af gällande förordning om kronoparkers bildande öfver 7,600,000 qvadratrefvar

skog blifvit, oberäknadt Kopparbergs län, sedan 1865 till krono

-

parker afsätta och ställde under Skogsstatens vård och förvaltning; samt

att sedan nyssnämnde år mer eller mindre omfattande hushållningsplaner

blifvit upprättade för mer än 2,000,000 qvadratrefvar allmänna skogar,

så tyckes det som anledningar ej saknas att erkänna, det skogsadministrationen

i Norrland inslagit en bana, som förtjenar att fortsättas.

Men den omständighet att genom skogspersonalens spaningar

oerhörda skogs åverkningar kommit i dagen och blifvit beifrade, livilket

naturligen måste vara det första steget till åverkningarnes förebyggande,

har, i stället för att så anses, framkallat misströstan om de i sådant afseende

vidtagna åtgärderna; och öfverdrifvet mörka skildringar om norrlandsskogarnes

tillstånd tillika med en ensidig uppfattning af uppgifterna

om virkesexporten hafva hos en del uppjagat sinnesstämningen sa att

den, utan aktgifvande på de resultat, som genom administrationen vunnits,

och alltför otålig att afvakta en erfarenhet, som genom tillämpning af

gällande stadganden erhålles, påkallat mått och steg, som förmenats

kunna omedelbart åstadkomma förändring i missbruk och olagligheter,

Indika nästan opåtalt varit rådande under århundraden och i vanor, som

redan blifvit landssed.

Att ganska betänkliga missförhållanden med afseende a det norrländska

skogsväsendet förefinnas kan dock sä mycket mindre vara Skogsstyrelsens

afsigt att förneka, som ingen närmare än hon lärer af dem

komma i erfarenhet, men enligt Styrelsens förmenande, äro dessa af

den beskaffenhet, att de ingalunda kunna aflrjelpas genom utfärdande

endast af några nya för befolkningens rättsmedvetande främmande lagbud,

hvilka ej ens genom uppoffring af all behållning af kronoskogarnc

skulle kunna upprätthållas, utan erfordras det tvertom, der dylika missförhållanden

hunnit inrota sig, att lagstiftningen med varsamhet handhafves

och att dervid ej andra stadganden meddelas än som med allvar

kunna förskaffas åtlydnad, på det ej föreskrifter, omöjliga att hålla i

helgd, må omintetgöra hvad som redan vunnits, med hänsyn till respekt

för lagarne och en bättre skogsvård.

86

I öf verenss tärnmo]se härmed och enligt hvad ofvan blifvit yttra dt

synes det som de blott några få ar tillämpade förfättningarne rörande

skogsväsendet i Norrland, hvilkas goda frukter ej lära kunna misskännas,

icke nu borde upphäfvas innan de hunnit rikta erfarenheten, hvaremot

den norrländska skogslagsstiftningen på dessa författningar till grund

och stomme torde böra utveckla sig, i män som befolkningen i orten

kan bibringas insigt om beliofvet af strängare stadganden samt sådane

kunna med erforderlig kraft upprätthållas.

Hvad som härvid enligt Skogsstyrelsens tanke borde tjena till ögonmärke

och som till en del äfven af Komitén framhållits, likasom det ej

heller hittills, såvidt på Styrelsen berott, lemuats ur sigte är:

att sa mycken skog som möjligt och utan skada för landets bebyggande

kan ske, vid afvittring och storskifte afsättes till kronoparker,

enligt hvad ock 1865 års förordning om kronoparkers bildande föreskrifver,

samt att äfven, då kronohemman och nybyggen blifva äbolediga

eller räka i ödesmål, dessa undantagas för skogsväsendet» räkning, såvidt

de dertill finnas lämplige, hvarigenom de Kronan omedelbart tillhöriga

skogarne, der ordnad hushållning kan blifva fullt tryggad, erhålla behöflig

utvidgning;

att vid beviljande ai nybyggesanläggning noggrann uppsigt och

kontroll må ega rum till förekommande af att till odling olämpliga

trakter, som kunna tjena till kronoparkers bildande, upptagas i afsigt

endast att. åtkomma den der befintliga skogen, i hvilket syfte ock nådiga

Kungörelsen af den 19 April detta år redan meddelat föreskrift;

att vid afvittring iakttages det ej skogsmark, på sätt hittills alltför

allmänt skett, må räknas såsom impediment under förebärande att den

icke lemnar bete, hvarigenom, da impedimenterna tillfalla hemman och

nybyggen utan att ingå i beräkningen af skogsmarken, högst betydliga

vidder gå för Kronan förlorade;

att utbrytning af stockiängstomräden till ersättning för ännu återstående

stockfångstprivilegier fortskynda», sä att Kronan, ostörd af

87

denna servitut, må kunna ordna hushållningen å den öfverblifvande

kronomarken;

att boställsskogar och de skogar, som tillhöra egendomar, hvilka

äro för Kronans räkning utarrenderade, ställas under omedelbar förvaltning

och vård af skogsstaten, hvartill, om det skulle befinnas att behållna

skogsafkastningen från en del boställsskogar ej kan tillfalla

staten, medel, såväl till förvaltningsåtgärder som aflöning åt skogspersonal,

dock synes böra kunna hemtas hvad ecklesiastikboställena

beträffar från prestlöneregleringsfonden, och hvad militieboställen angår

från regementenas löningsfonder, h vilka uppbära andel af behållna inkomsten

från skogarue; varande denna åtgärd af så mycket större vigt,

som lagstiftning för enskildes skogar, då sådan finnes oundgänglig, ej

utan skäl kan anses mindre berättigad, så länge staten icke kan tillförsäkra

de ifrågavarande allmänna skogarne erforderlig skötsel och

vård, h vilket rättmätiga anspråk ingalunda motsvaras under nuvarande

förhållanden, då bestyret med skogsskötsel^ om ock under jägmästares

tillsyn, är öfverlemnadt åt i skogshushållning okunniga boställsinnehafvare

och arrendatorer;

att af nyssnämnda skäl jemväl skogar till allmänna inrättningars

hemman, då dessa sednare ej innehafvas under stadgad åborätt, ställas

under förvaltning och vård af skogsstaten;

att öfverloppsmarker och oafvittrade kronomarker må, likasom om

kronoparker. nu är stadgadt, kunna upplåtas på flerårig afverkningsrätt,

hvarförutan det fullmogna virke, som förefinnes å de af dessa marker,

der upprensade flottningsleder saknas, ej kan tillgodogöras, enär virkesspekulanter,

utan att vara försäkrade om någon längre tids afverkningsrätt,

icke vedervåga att på flottningsledernas upparbetande nedlägga

sådana betydliga kostnader, som dervid ofta äro erforderliga; och skulle

det för dylika upplåtelser vara af synnerligt gagn, till ledning vid bestämmande

af det pris skogseffekterna böra betinga, att strömrensnings

-

88

kostnaderna förut vore genom undersökning af sakkunnig person kända,

på sätt redan är ifrågasatt beträffande Norrbottens län;

att den legaliserade skogssköfling, som nu genom skogsliqvid vid

laga skifte eger rum, måtte förebyggas genom stadgande att, då den

växande skogen ej kan jemnt fördelas mellan skiftesdelegarne, öfverskott

deraf å ena sidan må utjemnas medelst afstående af i värde motsvarande

mark till den andra;

att de skadliga följderna af skogsköp på vissa år må undanröjas

ej allenast genom inskränkning till 20 år af den tid, för hvilken köpeafhandling

må upprättas, utan äfven, för så vidt ej förbud mot utskeppning

af smärre virke utfärdas, genom stadgande af viss minimidimension

för det virke, som må afverkas;

att stadgande om skyldighet för jordegaro att åstadkomma skogsåterväxt

efter afverkning, utfärdas då detsamma kan påräkna erforderligt

stöd hos befolkningen;

att. inom hvarje socken en eller om sä behöfves liera brandfogdar

af kommunen anställas, med åliggande: att i första hand vidtaga erforderliga

åtgärder för hämmande af utbruten skogseld; att sända bud till

närmaste kronobetjent och, om eld yppats å eller i närheten af kronoskog,

till vederbörande jägmästare och kronojägare; att då eldfaran sä

kräfver, genast utfärda budkafle; samt att i öfrig! söka verka för aktsamhet

med eld ute på marken, för hvilka bestyr brandfogden borde

af kommunen åtnjuta något visst årligt arvode samt lämpligt traktamente

för de dagar han vid skogseld vore sysselsatt;

att till minskande af åverkningar och till uppmuntran att efterspana

och beifra sådane: försäljningen af beslagsvirke befrias från den förlamande

omgång hvarmed den nu är förenad; jägmästare bemyndigas att

onyttiggöra dylikt virke, som ej till af Skogsstyrelsen faststäldt pris

finner köpare; samt den högre beslagareprovisionen, dä åverkare upptäckes

och sakfälles, göres till en verklighet genom bestämmelse på

sätt här ofvan vid § 104 blifvit anfördt;

89

i

att skogspersonalen i mån af tillgång och der förhållandena så

krafvel- förstärkes samt erhåller väl behöflig förbättring i sina inom de

lägre lönegraderna nu allt för knappa aflöning; samt

att Skogsstyrelsen må utbildas i den rigtning, att hon äfven kan

handhafva den åt Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande nu uppdragna

ekonomien vid skogsförvaltningen, hvarigenom, utom det att länsstyrelserna

befriades från göromål, som måste vara dem främmande, skulle

vinnas att Skogsstyrelsen, helst om den ej hindras genom alltför detaljerade

föreskrifter, blefve i tillfälle att vidtaga sådana efter ortförhållanden

och konjunkturer lämpade åtgärder med afseende å försäljning af

virke och andra skogsalster Samt aptering af skogseffekter m. m., som

väsendtligt kunde öka behållningen af de allmänna skogarne, på samma

gång skogsväsendet, då det odeladt anförtroddes åt ett förvaltande verk,

kunde erhålla den enhet och reda, som torde fä anses nödiga vid denna

vigtiga förvaltningsgren.

Med djupaste vördnad, trohet och nit framhärdar

Stormägtigste, Allernådigste Konung!

Eders Kongl. Maj:ts

underdånigste, tropligtigste

tjenare och undersåte

A. E. ROS.

Stockholm den 11 November 1872.

C. A. 7\ Björkman.

12

BILAGOR

93

Bil. A.

Utdrag af Protokollet, hållet inför Kongl.

Skogsstyrelsen vid sammanträden med en del

skogstjenstemän, tillkallade för öfverläggning

rörande åtskilliga, organisationen af skogsstaten

tillhörande frågor, den 18 och följande

söknedagar i Juni månad 1869.

Den 22 Juni. Fortsattes föredragning af 1865 års utsyningsförordning.

§ 19.

Upplåtandet af skogstrakter till timmerafverkning under flera år

och med rättighet för köparen eller ärren dat orn, att verkställa alverkningen

pa en gång eller med flera eller färre ars mellantid alltefter beqvämlighet,

ansågs såsom det försäljningssätt, hvarigenom Kronan

säkrast skulle tillskyndas skälig fördel af de norra skogarne, enär

virkesafnämarne först dd kunde blifva hugade att erbjuda fullt nöjaktig

köpeskilling och att vidkännas kostnaden för upprensning af vattendrag

och strömbyggnader, när de försäkrades om ett. betydligare virkesparti

under en följd af år och att kunna lämpa afverkningen häraf efter sin

beqvämlighet samt efter konjunkturerna.

Med anledning häraf, ansågs berörde upplåtande af afverkningsrätt

böra så vidt möjligt underlättas och utsträckas till samtlige de skogar,

som omförmäldes i § 7 af utsyningsförordningen, oberoende af om de

voro indelade till ordnad hushållning eller ej. Hvad de oafvittrade skogarne

anginge, vore nemligen vid afverkningsrättens upplåtande tillfälle

att göra sådana förbehåll, som ålade köparen att underkasta sig den

minskning i afverkning, som kunde blifva en följd af afvittringen eller

af sedermera beviljade nybyggen; och i fråga om behöfligheten af skogens

indelande i och för afverkningsrättens upplåtande, så mötte alls

ingen svårighet att. å kronoparker och öfverloppsmarker, utan formlig

indelning, approximativt bestämma afverkningsbeloppet, likasom ej heller

att. a oafvittrad och således till yttre gränserna obestämd mark utröna,

hvad som å en viss, genom vattendrag eller andra naturföremål angifven,

trakt deraf kunde utan fara för skogens framtida bestånd uttagas.

94

Denna § ansågs således, med uteslutande af föreskriften om årlig

utsyning-, böra erhålla följande lydelse:

Derest Vår Skogsstyrelse /inner, att skog, hvarom i § 7 sägs, kan under

en längre följd af är med säkerhet afkasta ett större antal till bjelkar och

sågtimmer tjenliga träd, må rättigheten att efter utsyning afverka visst antal

träd etc.

In fidem

C. A. T. Björkman.

95

Transsumt. Bil. B.

Referat öfver förhandlingarne vid sammanträde,

hållet mellan af norrländske skogstjenstemännen

utsedde ombud i Sundsvall den

25, 26, 27 och 28 September 1871.

Vidkommande den områdestilldelning, som i öfverensstämmelse med

föreskrifterne uti § 20, mom. 2 bör verkställas åt åboer inom oafvittrade

socknar, hvilken tjenstemännen i sammanhang med utsyning derstädes

skola företaga, ansågo ombuden ett dylikt stadgande opraktiskt och förorsakande

tjenstemännen de största obehag samt dessutom mötande

oöfverstigligå svårigheter. Komitén hade gjort förevarande förslag derför

att, såsom det i motiverna angifves, det vid tillämpning af motsvarande

stadganden i 1865 års utsyningsförordning förekommit fall, då

en åbo erhållit i utsyning 200 träd, en annan 10 träd. Dessa fall äro

dock undantag samt lära, äfven om Komiténs förslag blefve stadfästadt,

dylika icke kunna förekommas. Ty icke kan afseende, vid hvilken

områdestilldelning det än vara må, fästas derå, att åboen inom området

erhåller en viss årlig stockfångst, för hvilken händelse samma förfaringssätt

vore af nöden, som vid tilldelning af trakt åt sågverk i ersättning

för viss, från Kronans marker förut åtnjuten stockfångst. Det är

skogens beskaffenhet inom området, som bestämmer utsyningens storlek.

Till följd häraf anse vi, att hvad Komitén bemödat sig åstadkomma

bättre uppnås, om nu gällande stadganden bibehållas med behöriga

modifikationer. Då genom Komiténs förslag tjenstemännens tid inom

de flesta revier, der oafvittrade skogar förekomma samt trakterna följaktligen

icke äro uppmätta, under åratal skulle vara uteslutande med

områdestilldelningar upptagen, samt dessa alltid skulle föranleda klagomål

och ledsamheter, så anse ombuden detsamma outförbart och för

tjenstemännen i högsta måtto obehagligt. Dessutom äro dessa områdestilldelningar

icke så lätt verkställbara, som Komitén antagit; utan är

det väl nödvändigt, att temligen noggrannt hafva reda på areal duglig

mark samt densammas belägenhet m. in., hvarjemte ombuden ville fästa

uppmärksamheten derå, att dylika områdestilldelningar äfven kunde förekomma

å hemman, der utsyning ej egde rum, hvarför icke obetydliga

96

särskilda förrättningar skulle uppstå, äfvensom att förslaget icke angifver

af hvem och på hvad sätt den handtlangning, som vid sådana förrättningar

erfordras, skulle utgöras.

Ett mera lämpligt och praktiskt förslag med afseende å denna fråga

ansågo ombuden innehållas i det beslut, som vid 1868 års skogsmöte

fattades, nemligen att, der lokala omständigheter ej föranleda till undantag,

områden för hemman och nybyggen skulle sålunda bestämmas:

för enstaka lägenhet samt by med två grannar — till ett afstånd

från bolstaden åt hvarje håll af */s mil, utgörande i areal 1,135 tunnland;

för by med tre till och med åtta grannar — till ett afstånd af V4

mil eller 4,542 tunnland;

för by med nio till och med sexton grannar — till ett afstånd af

mil eller 8,074 tunnland; samt

för by med flera än sexton grannar — till ett afstånd af >/2 mil

eller 18,167 tunnland; hvarigenom skulle i medeltal på hvarje åbo belöpa

sig omkring 500 tunnland — räknadt efter högsta antalet grannar

i hvarje kategori.

Rätteligen transsumeradt, betygar

ex officio

C. A. T. Björkman.

97

Bil. C.

Underdåniffste Memorial.

Sedan inom Landtbrnks-Akademien fråga blifvit vackt om hvad som

kunde vidtagas till vinnande af eu ändamålsenligare skötsel af de enskildes

skogar inom landet, och Akademien, el ter att med anledning

häraf hafva hört Hushållningssällskapen i Riket, till Eders Kongl. Maj:t.

inkommit med underdånig anmälan om hvad nämnde sällskap i sådant

afseende yttrat, hvarvid Akademien särskild! framhållit, i öfverensstämmelse

med flertalet af Hushållningssällskapen,

att en ändamålsenlig skötsel af enskildas skogar ej ensamt på ölVertygelsens

väg står att vinna, utan att lagstiftningen i sådant syfte måste

mellankomma;

samt att, beträffande de bestämmelser, som genom en dylik lagstiftning

syntes böra meddelas, Akademien ansåg:

att skogsegare borde åläggas efter afverkning bereda skogsuferväxt;

att kontrollen öfver iakttagandet af de

seende kunde meddelas, borde åläggas någon myndighet inom kommunen;

samt

att premier borde utsättas för skogsodling å nu skoglös mark, och

skoglös ödemark för Statens räkning inlösas till skogsodling;

så har Eders Kongl. Maj:t dels i nåder låtit infordra de särskilda

Landstingens utlåtanden, om och i hvad mån, för inom de olika länen

JjailUbtl IlgtJliö uiicuianuou^ e/vil 1 UYMU —v * ------ —- —

varande enskildes skogar, stadganden öfverensstämmande med dem, som

genom Eders Kongl. Mapts nådiga Förordning till förekommande af

" 1 Iso å Gotland''den 10 September 18G9 meddelats eller med

Landtbruks-Akademien föreslagit kunde anses erforderliga

kogsförödelse

s

dem

och

, som

ändamålsenliga,

ock, sedan underdåniga yttranden från samt .

den 14 sistliden Februari

ig remiss clen

angående detta

<~> I > o

Iige landsting inkommit, genom nådig

täckts infordra Skogsstyrelsens underdåniga utlåtande .....\ -.....

ärende, med anledning hvaraf Styrelsen underdanigst lar afgifva följande

redogörelse för de hit nådigst remitterade handlingarne.

Af dessa inhemtas, att samtliga Landstingen i riket numera synas

erkänna Statens befogenhet att genom lagstiftning mellankomma till

förhindrande af sköfling utaf de enskildes skogar; en åsigt som,

ehuru enligt Skogsstyrelsens förmenande fullt berättigad, lör endast fa

•,11 1 • -1" 1 ''■ —°.....~ i .•••..........- Likväl har största.

ar

tillbaka ej räknade

synnerligen många anhängare

13

98

delen af Landsting-en förklarat, att livad det särskilda landstingsområdet

beträffade, sådan mellankomst för närvarande vore obehöflig, stundom

med hänsyn till befintlig öfverflödig skogstillgång, stundom af orsak att

en bättre skogsvård redan inträ dt, och stundom af skäl att på öfvertyglesens

väg ej obetydligt ännu vore att vinna, hvarförutom åtskilliga

Landsting ej ansett de ifrågasatta lagbestämmelserna för orten nöjaktiga.

Med afseende å de serskilda punkter, om hvilka Landstingen egde

att yttra sig, hafva lagbestämmelser i enlighet med den mot skogsförödelse

å Gotland utfärdade nådiga Förordning den 10 September

1869 af Landstinget i Jönköpings län förklarats vara för de enskildas

skogar inom länet erforderliga och ändamålsenliga.

Göteborgs och Bohus läns Landsting, som i hufvudsak instämmer

uti de af Landtbruks-Akademien framställda åsigter, har i enlighet dermed,

och med underdånig anhållan derjemte om skärpta stadga liden

mot svedning ä skogs- och ljungmark upprättat underdånigt förslag till

författning för länet, hvilket förslag, med bibehållande af samma uppställning

och till ej obetydlig del samma lydelse som Got!ands-författningen,

afviker derifrån så till vida, att förslaget (uti §§ 2 och 4, mom.

3) innehåller ett berättigande för Staten och kommunen att inlösa och

derjemte en förpligtelse för jordinnehafvaren att afstå skoglös ödemark,

sa vida han ej inom förelagd tid derå företager skogsodling eller visar

att marken är för honom eljest behöflig; att Gotlands-författ.ningens

stadgande, om sköflad skogs ställande under förbud för annat begagnande

än till husbehof, intill dess erforderliga åtgärder för återväxt vidtagits,

blifvit utbytt mot föreläggande af viss tid, hvarinom skogsåterväxt

skulle åstadkommas (§ 3); att kronobetjeningen och skogsstaten jemte

al kommunalstämma valda tillsyningsmän -— och således ej, på sätt

Gotlands-iörfattningen bestämmer, ensamt kommunalnämnden — skulle

utöfva kontrollen öfver författningens efterlefnad (§ 4, mom. 1); samt

att gode män, h vilka jemte skogst jensteman egde att undersöka, huruvida

befordrande af skogsåterväxt försummades, skulle utses, ej af Landstinget,

såsom Gotlands-iörfattningen bestämmer, utan inför häradsrätt likasom

ledamöter i egodelnings rätt; och har förslaget, i följd af nämnde afvikelse!''

från Gotlands-forfattningen, jemväl i redaktionen för öfrigt åtskilliga

mindre förändringar, som skilja detsamma från ifrågavarande

författning.

För förslaget, »att skogsegare skulle åläggas efter utverkning bereda

återväxt», hafva, utom de tvenne föronämnda, nio Landsting uttalat

sig, nemligen: Södermanlands, Kronobergs, Kalmar läns norra, Blekinge,

Hallands, Elfsborgs, Skaraborgs, Vermlands och Vestmanlands,

hvarvid dock: Hallands Landsting uttryckt den åsigt, att föreskrift i

berörda syftning vore för länet ändamålslös, om ej den derstädes öfliga

ljungbränningen förekommes; och Vermlands landsting framhållit, att

stadgande om skyldighet att befordra skogsåterväxt rättvisligen fordrade

ändring i gällande stängselförordning till fredande af skogsplantorna.

Uti åsigten fatt kontrollen öfver iakttagandet af de bestämmelser,

som i afseende å beredande af återväxt efter afverkning kunde meddelas,

borde tillhöra någon myndighet inom kommunen», hafva jemte do

förut omförmälda landstingen i Jönköpings samt Göteborgs och Bohus

län, sju landsting instämt, nemligen Kalmar läns norra, Blekinge, Hallands,

Elfsborgs, Skaraborgs, Vermlands och Vestmanlands, af h vil ka

dock Hallands landsting, i hufvudsaklig'' öfverensstämmelse med landstinget

i Göteborgs och Bohus län, ansett att skogstjenstemäimen ined

biträde af kommunalnämnden borde vaka i or stadgandets efterlefnad;

och Vestmanlands landsting, som omfattat begge de af LandtbruksAkademien

framställda punkterna om beredande al återväxt och kontroller

deröfver, framhållit att eganderätten ej genom den förra måtte

inskränkas och att, genom don sednare, kostnader för kommunen ej måtte

förorsakas, utan bestyret med kontrollen fastmer bero af öfverenskommelse

inom de särskilda socknarna, hvilken sednare åsigt jemväl hyllas

af Vermlands landsting, som dock synes förmena, att härför erforderlig

öfvertygelse om stadgan dernas behöflighet ej ännu i orten förefinnes,

hvarför kontrollen för närvarande borde tillhöra skogsstaten.

Södermanlands landsting har ansett, att kontrollen uteslutande borde

utöfvas af kronobetjeningen samt skogsstaten; och Kronobergs landsting,

som biträdt det föreslagna stadgandet om skyldighet att bereda återväxt,

men ej ansett förslaget om kontrollens handhafvande af kommunalmyndighet

lämpligt, har icke yttrat sig i fråga om huru sistnämnda

angelägenhet borde ordnas.

Rörande huruvida »premier borde utsättas för skogsodling a nu

skoglös mark och skoglös ödemark för Statens räkning inlösas till

skogsodling», hafva femton landsting uttalat sig för premier, nemligen:

Stockholms, Upsala, Södermanlands, Jönköpings, Kronobergs, Kalmar

läns norra och södra, Blekinge, Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Elfsborgs,

Skaraborgs, Vermlands och. Norrbottens; samt för inlösande af

skoglös ödemark tretton landsting, nemligen: Stockholms, Södermanlands,

Jönköpings, Kalmar läns södra, Blekinge, Kristianstads, Malmöhus,

Hallands, Göteborgs och Bohus, Skaraborgs, Vermlands, Örebro

och Vestmanlands.

Landstinget i Upsala län har anmält, _ att medel till premier för

skogsodling inom länet af tinget redan blitvit anslagna.

Göteborgs och Bohus läns landsting anser, enligt hvad förut är

100

omförmäldt, att den som försummar skogsodling å ogande skoglös ödemark,

skall vara skyldig att mot lösen afstå densamma, och att såväl

staten som kommunen dervid bör vara berättigad till inlösande af

dylik mark.

Södermanlands landsting, som förklarat sig för skoglös ödemarks

inlösande af Staten, tillkännagifver dock, att en sådan åtgärd hvad länet

sjelf beträffar ej är behöflig.

På grund af hvad sålunda förekommit, och då den, enligt hvad allmänt

känt är, med undantag endast för några jemförelsevis fä orter,

rastlöst pågående sköflingen af de enskildes skogar synes gifva fullt

skäl att fortgå på den genom förevarande ärende ytterligare utvidgade

bana, som genom låders Kongl. Maj:ts nådiga Förordning den 10

September 1869 angående åtgärder till förekommande af skogsförödelse

å Gotland blifvit öppnad, för införande af lämpliga stadganden i berörde

riktning inom do orter, der sådana stadganden företrädesvis äro boliöfliga

samt kunna påräkna erforderligt, stöd af den allmänna meningen inom

orten, så anser sig Skogsstyrelsen

hvad först angår Jönköpings län, hvars landsting anslutit sig till

förenämnda nådiga förordning oförändrad, böra underdånigst tillstyrka,

att densamma i enahanda ordning som Gotlands-författ.ningen, i nåder

förklaras gälla jemväl för Jönköpings län.

Rörande derefter det af Göteborgs och Bohus läns landsting afgifna

underdåniga förslag till författning för sistnämnde län, får Skogsstyrelsen

i fråga om de delar, hvaruti detta förslag afviker från Gotlandsförfattningen,

underdånigst anföra,

att det i förslagets § 2 inrymda stadgande, som innebär ett förpligtigande

för jordägare att mot lösen afstå skogsmark, hvarå befordrande

af skogsuf er växt blifvit försummadt, och i följd hvaraf ett slags

expropriation i så fall skulle eg a rum, synes alltför våldsamt och ingripande

i eganderätten, helst den omständighet, att skogsodling å en

trakt blifvit uraktlåten, ej torde kunna anses framkalla förhållanden

jemförbara med dem, under hvilka afstående af mark för allmänt behof

nu är föreskrifvet, och då härtill kommer svårigheten att uti ifrågavarande

fall afgöra, huru stor del af skogsmarken må inlösas, för att å

ena sidan ej alltför små och spridda skogsskiften måtte uppstå, hvilkas

bevakning och vård skulle blifva förenade med största svårighet, och

att å andra sidan det hemman, hvartill den skoglösa marken hörer, ej

måtte boröfvas mö ligheten att framdeles bereda sig erforderlig husbehofsskog,

sa. tvekarj Skogsstyrelsen ej att i underdånighet afstyrka det

här ifrågavarande s adgandet; förmenande Styrelsen, att inlösandet af

skoglös mark till stkogsodling vare sig för Statens eller kommunens

101

räkning bör vara

beroende af fri öfverenskommelse mellan köpare och

att Skogsstyrelsen, som uti underdånigt utlåtande den 16 Januari

1869, angående det till Styrelsen nådigst remitterade förslaget till

Gotlands-författningen, framhållit den enligt Styrelsens förmenande nog

hastiga öfverg:ingen tran den radande oinskränkta friheten betiäflande

dispositionen af skogen, till ett sådant förbud för skogens begagnande

utöfver husbehof, som i vissa fall af förordningen stadgas, nu, da Göteborgs

och Bohus läns landsting uti § 3 af sitt underdåniga författningsforslag

utbytt berörde stadgande om dylikt förbud mot föreläggande, i enlighet

med Skogsstyrelsens ofvan åberopade underdåniga utlåtande, af viss

tid, inom hvilken nöjaktiga åtgärder för skogsaterväxt skulle vara vidtagna,

underdånigst, och ehuru Skogsstyrelsen med afseende ä det län, som sådant

begärt, förordat Gotlands-författningen oförändrad, här får tillstyrka föronämnda

afvikelse från bemälda författning, på det att jordägare, som af eu

eller annan anledning ödelagt större eller mindre del af sin skog, ej måtte,.

då honom ålägges att sörja för återväxten derstädes, blifva i följd af

förbud att anlita skogen till afsalu, urständsatt att, derest andi a tillgån

gar tryta, genom försäljning af ytterligare något virke, förskaffa sig

medel till skogsodling så väl a den först ödelagda trakten, som a den,

der utverkning för nyssnämnda ändamål skett, livilket ju är hvad som

för det allmänna åsyftas; men som författningsfattningsfÖrslaget ej angifver

någon påföljd i den händelse skogsodling inom föielagd tid,

oaktadt åiagdt vite. försummas, och då ej heller, enligt hvad förut är

anfördt, förpligtelse att i så fall afstå marken, torde höra stadgas, hemställer

Styrelsen underdånigst, i öfverensstämmelse jemväl med ofvan

åberopade underdåniga utlåtande, huruvida ej, med afseende a sådant

förhållande, förevarande § borde innehålla föreskrift derom, att da vite

blifvit försutet, ny tid för skogsodlingens verkställande böi föieläggus,

med äfventyr, i händelse af uraktlåtenhet, att erforderliga atgäidei till

beredande af återväxt vidtagas på den försumliges, af landstingets medel

förskjutande, bekostnad; .

att förslagets bestämmelse i § 4 mom. 1, i afseende ä

och skogspersonalens deltagande jemte särskilda till syningsmän uti

kontrollen öfver efterlefvande! af föreskriften i § 3, torde vara mindre

lämplig, sa väl med hänsyn till skogspersonalens fåtalighet som ock

i betraktande deraf, att öfvervakandet af berörde föreskrift, for att ej

densamma må emottagas med missnöje, enligt Skogsstyrelsens löimenande

helt och hållet måste vara en kommunens angelägenhet utan

inblandning af annan myndighet, förr än sakkunskap erfordras och löi

summelse blifvit ådagalagd, i anledning hvaraf Styrelsen, som ej nu

102

något att invända emot kontrollens utöfvande äi“ särskildt af kommunalstämma

utsedda tillsyningsman i stället för af kommunalnämnden,

anser sig- icke böra tillstyrka kronobetjening-ens och skogspersonalens

deltagande i berörda kontroll; samt

att den i förslagets § 5 mom. 1 angifna ordning för val af gode

män till förrättande, jemte skogstjensteman, af undersökning der'' försummelse

af befordrande af skogsåterväxt blifvit anmäld, och hvilka

gode män skulle utses såsom ledamöter i egodelningsrätt är stadgad,

torde kunna antagas i stället för den af Gotlandsförfattningeu föreskrifna

ordning, enligt hvilken dessa gode män skulle utses af landstinget;

och skulle i öfverensstämmelse med hvad här ofvan underdånigst

anförts följande lydelse gifvas åt ifrågavarande författningsförslag.

§ I

>’l)en

af naturen till skogsbörd ögnade mark skall dertill

bibehållas, der den ej odlas till åker eller äng eller afröjes

till trädgård eller bygnadstomt eller för annat likartadt ändamål.

§ ä.

Varder, efter skodd al verkning af skog, äterväxten ej befordrad

och skyddad af jordens egare eller innehafvare, och

är han ej af laga skifte eller annan laglig orsak derifrån förhindrad,

ege Wår Befallningshafvande vid verkande vite ålägga

honom, att inom viss lämplig tid hafva om skogens återväxt

dragit försorg, vid äfventyr derjemte att, efter förloppet af

ytterligare utaf Wår Befallningshafvande förelagd förnyad sådan

tid, erforderliga åtgärder för skogsåterväxtens befordrande enligt

nämnde myndighets förordnande af vederbörande skogstjensteman

vidtagas på den försumliges, af landstingets medel förskjutande,

bekostnad.

§ 3.

Särskilda tillsyningsmän, livilka af kommunalstämma utses,

hålla uppsigt a befordrandet af och. vården om äterväxten å enskildes

skogar och göra anmälan hos Wår Befallningshafvande

när försummelse i sådant afseende eger rum.

Sker sådan anmälan eller förekommer eljest anledning till

vidtagande af åtgärd, som här föreskrifven är, skall Wår

103

Befallningshafvande, sedan egaren eller innehafvare!! af marken

hörd blifvit, förordna huruvida genom vederbörande skogstjensteman

och två gode män förhållandet på stället bör undersökas;

och meddele derefter sitt beslut.

Kostnaden för sådan undersökning skall, då den till någon

Wår Befallningshafvande® åtgärd mot skogsegaren eller innehafvaren

föranleder, af honom godtgöras, men eljest, äfvensom

då tillgång hos denna saknas, af landstingsmedel utgå.

§ 4.

De gode män, hvilka hafva att jemte vederbörande skogstjensteman

verkställa den i § 3 föreskrifria undersökning, utses

inför häradsrätt i samma ordning, som ledamöter i egodelningsrätt,

två för hvarje länsmansdistrikt.

Dessa gode män väljas för två år, och böra vid undersökning

två ojäfviga gode män tillstädes vara; helst de, som

blifvit utsedda för det distrikt, der undersökning skall ske.

Under förrättning samt resan dit och derifrån njuta gode

männen ersättning för underhåll och skjuts, såsom för gode

män vid landtmäteriförrättning är stadgadt.

§ 5.

Den som icke åtnöjes med beslut i de mål, hvarom här

ofvan sägs, ege att fora klagan i den ordning, som för fullföljd

af talan i ekonomimål i allmänhet är stadgadt; .dock

lände beslutet till efterrättelse, så framt ej verkan af klagan

derigenom omintetgöres, intill dess att högre myndighet annorlunda

förordnat.r

Beträffande vidare stadgande i förenämnde syftning för de län och

orter, h vilkas landsting, utan att dervid framställa några erinringar, uttalat

sig för de af Landtbruksakademien anmälda punkterna, angående

skyldighet att befordra skogsåterväxt efter afverkning samt kommunens

åliggande att vaka här öfver, nemligen norra delen af Kalmar län samt

Blekinge, Elfsborgs och Skaraborgs län, så och då ofvanstående författningsförslag

är grundadt just på bemälde punkter, hemställer SkogsStyrelsen

underdånigst huruvida ej detsamma, i den ordning, som med

afseende å Gotlandsförfattningen iakttagits, må kunna antagas ej. mindre

för Göteborgs- och Bohus län än äfven för nyssnämnde landstingsom

-

104

råden likasom ock för Hallands län, derest Eders Kongl. Maj:t i nåder

finner skäligt meddela sådana föreskrifter angående ljungbränning, som

landstinget derstädes ansett nödiga, för att en dylik författning inom

Halland skulle kunna efterlefvas; hvaremot angående de län, livilkas

landsting omfattat endast den förra af här förevarande punkter men,

i fråga om handhafvande af uppsigten dels, såsom Kronobergs läns landsting,

ansett kommunalmyndighet härtill olämplig, dels antingen, såsom

Vermlands och Vestmanlands landsting yrkat, att öfvervakandet borde

bero på frivillig öfverenskommelse inom kommunen, hvilket enligt Skogsstyrelsens

förmenande skulle lemna alltför mycket insteg för slapphet

vid författningens tillämpning, eller ock, såsom Södermanlands läns landsting,

att kontrollen skulle åläggas kronobetjeningen och skogsstaten,

hvilket, eldigt hvad här ofvan blifvit antydt, torde vara för ändamålet

mindre tjenlig!., sa anser, vid sådant förhållande, Skogsstyrelsen för sin

del underdånigst, att med utfärdande af författning rörande de enskildas

skogar i sistnämnde fyra län skäligen bör anstå, likasom äfven i de

län och orter, livilkas landsting ansett lagstiftning uti förevarande riktning

ej behöflig eller de angifna bestämmelserna ej lämpliga.

I fråga sedermera om det af Landtbruksakademien framstälda förslag

angående utfästande af premier för åstadkommande af återväxt på

nn skoglös mark, så, ehuru detta medel förut blifvit vidtaget utan att

då synnerligen anmärkningsvärd påföljd deraf vunnits, torde anledning

dock ej saknas att, i följd af det åtminstone inom vissa orter sedan dess

stegrade intresset för skogsodling, numera förvänta ett fördelaktigare

resultat af en dylik åtgärd, hvadan Skogsstyrelsen underdånigst hemställer,

för den händelse ej omsorgen i afseende å denna angelägenhet

synes böra tillkomma landstingen, att Eders Kongl. Maj:t täcktes af

Riksdagen äska ett anslag af 10,000 Rclr att användas till premier ät

egare eller innehafvare al smärre gärdar för derstädes åstadkommen

skogsaterväxt, i hvilket hänseende Styrelsen, som anser att premium

bör beräknas till belopp af 2 Kdr Rmt pr qvadratref och uppbäras hos

vederbörande Länsstyrelse samt utgå vare sig återväxten åvägabragts

genom skogsodling eller vårdad sjelfsådd, såsom vilkor för premies

erhållande underdånigst får föreslå,

att endast egare eller innehafvare af enskild egendom till högst

ett mantal må komma i åtnjutande af premium;

att den återväxt, för hvilken premium erhålles, skall utgöras affall,

gran, lärkträd, ek eller bok i rena eller blandade bestånd, vara tillräckligt

tät och i ("ifrigt af god beskaffenhet samt minst 8 och högst 15 år;

samt att för vinnande af premium på besigtning å stället grundad!,

intyg al behörig skogstjensteman samt två oj älv i ga, trovärdiga män

105

skall jemte ansökning insändas till Skogsstyrelsen, som pröfvar denna

och utan lösen meddelar beslut;

Vidkommande omsider förslaget, att nu skoglös ödemark måtte för

statens räkning till skogsodling inlösas, så har dylik åtgärd, som hvad

skogfattiga orter beträffar måste anses blifva af nytta för framtiden, redan,

ehuru i mindre skala blifvit vidtagen genom inköp af områden å de

s. k. Svältorna i Elfsborgs län; men som det torde kunna befaras att,

derest särskilda medel för här ifrågavarande ändamål blek e anslagna,

egarne till sådan mark, som här åsyftas, oskäligt stegrade sina anspråk

pa lösepenning, synes dylik inlösen af mark med minsta uppoffring af

medel kunna ega rum, derest Skogsstyrelsen erhåller nådigt bemyndigande

att, då lämpligt belägen skoglös mark för ej öfverdrifvet pris

kan få inköpas, derom för hvarje särskilda fall göra underdånig anmälan

i och för den åtgärd, som Eders Kongl. Maj:t derefter i nåder

pröfvar skäligt anbefalla.

Slutligen och för den händelse Eders Kongl. Maj:t mod afseende

å ’ hvad Göteborgs och Bohus samt Hallands läns landsting hemställt

rörande gällande stadganden i fråga om ljungbränning, skulle i nåder

finna skäligt att dessa stadganden må undergå förändring i del syfte,

landstingen angifvit, får Skogsstyrelsen, med hänsyn till de olägenheter,

som af dylik bränning härflyta, underdånigst hemställa, huruvida

ej, på sätt 1856 års Skogskomité föreslagit, ljungbränning borde helt

och hållet förbjudas.

De nådigst remitterade handlingarne återställas underdånigst.

Stockholm den 4 Juli 1871.

A. E. KOS.

C. A. T. Björkman.

ii

Transsumt.

Bil. D.

Referat öfver förhandlingarne vid sammanträde,

liållet mellan af norrländske skons

''

O

tjenstemännen utsedde ombud i SundsvalLden

25, 26, 27 och 2S September 1871.

Enligt föreskriften i § 104 liar Komitén föreslagit, att beslagare

må i provision åtnjuta tio procent i det fall att åverkaren upptäckes

och sakfa lies, samt tre procent, da lian förblifver oupptäckt, eller i brist

af bevis ej kan till ansvar fällas.

I konseqvens med de af skogst jenstemäunen i Norr- och Yesterbottens

län till Kongl. Maj:t inlemnade underdåniga skrifvelser och på

de deruti förebragta skäl öfverenskommo ombuden, att såsom sina åsigt er

uttala, att beslågsprovisionen bör bortfalla.

Vid 1868 års skogsmöto uttrycktes den åsigt, att skogstjenstemännens

ordinarie aflöning borde, i och för den i Norrland gällande högre lefnadskostnaden,

vara större derstädes till deras vederlikars i öfriga delar

af riket. Detta vitsordade och Skogsstyrelsen äfvensom Kongl. Maj:t,

hvilken i dess nådiga proposition till riksdagen den 19 Februari 1869

sid. 15 yttrar att. ehuru Kongl. Maj:t erkänner behofvet för skogstjenstemännon

i Norrland att förses med högre löneinkomster än samma

tjensteman i öfriga delar af riket, sä och då de norrländska skogstj

enstemännen i fråga om inkomster, genom ofta förekommande stora

beslag å äverl £c idt virke och åtnjutande af stadgad provision vid detta

virkes försäljning, halva en fördel framför rikets öfriga tjensteman,

hvilken torde kunna anses någorlunda uppväga den i de norra länen

något högre lefnadskostnaden, liar Kongl. Maj:t icke funnit skäl att vid

de af berörde skogsmöte uttalade åsigter fästa afseende. Ehuru skogsinspektörerna

äfven åtnjuta bes lagsrätt, hafva dock de norrländska skogsinspektörerna

en ända till 1,000 Rdr uppgående liögre aflöning i och

för dyrare lefnadskostmad än deras vederlikar i öfriga delar af riket.

En inkonseqvens till förmån för den högre aflöna de tjenstemännen förefinnes

alltsti,. hvilken träder i ännu tydligare dager, då man vet, att

bes lagsprovisionen nedgått till sådana obetydligheter som exempelvis:

107

inom Umeå revier under åren 1868, 1869 och 1870

............. 44 Rdr 43 öre*;

till ..... 265 Rdr 24 öre;

år till 319 Rdr 32 öre;

sammanlagdt till

inom Degerfors revier under samma år

inom Lycksele norra revier under samma

hvilka belopp icke ens varit tillräckliga att betäcka de kostnader, som

revier förvaltarn e fatt vidkännas för instämda måls utförande, rörande de

äverkansförbrytolser, hvarför berörde provision åtnjutits.

För jemförelses skull anföras de genom åtal härför utdömde bötesoch

skadeersättningsbelopp, h vilka för nyss omlörmälda aren 1868, 1869

och 1870 utgöra:

för Umeå revier sammanlagdt............................... o,085 Rdr 40 o re;

för Deger fors revier sammanlagdt .................... 3,687 Rdr ;

för Lycksele norra revier sammanlagdt............... 2,540 Rdr ;

och hvarigenom anses kunna ådagaläggas sannolikheten af. påståendet,

att de kostnader, som åklagarne fått vidkännas i de många tjenstemälen,

icke kunnat vara så obetydliga.

Dessutom bör nämnas, att ofvan anförde provisionsbelopp utfallit

efter endast 6 procent, oaktadi så höga- botes- och ersättningsbelopp

blifvit utdömda. Det möter nemligen de största svårigheter att utbekomma

de återstående 14 procenten; ty målen afdömas vanligen långt

efter det redovisningar äro utgrina, hvarför särskild utan ordning tran

ränterierna erfordras, och det, för att styrka krut ve t s behörighet, skulle

tarfvas utdrag af domböckerna, utdrag al redovisningar med dithörande

auktionsprotokoll, intyg att de å-verkade träd, Indika i auktions pro tokollen

antecknats, just äro de, för h vilka dom afkunnats m. m., eller

ett så omständligt förfarande och sa mycket bråk, att kostnaderna derför

skulle till fullo uppväga den förhöjda provision, beslagaren kanske

till slut skulle lyckas åtkomma, men också möjligen icke bevisligen

kunna ådagalägga sig vara berättigad till. Derför finnes . icke heller

annat än undantagsvis exempel, att beslagsarvodet åtnjutits med 20

procent. I Vesterbottens län är icke mer än ett fall kändt, der 20 procent

utbekommits, nemligen för år 1870 i Åsele revier med 1 Rdr 15 öre

riksmynt, af orsak att dom händelsevis föll i målet omedelbar! eltei

beslagets verkställande och innan redovisning algifvits.

Då Komitén derföre bibehåller de genom Kongl. Maj:ts nådiga Bref

den 22 November 1867 uppkomma tvenne slag af beslagsprovisioner, sa

tyckes derigenom det förhållande velat konstateras, att den högre provisionen

ofta nog synes tillskynda tjenstemannen fördelar i ekonomiskt

afseende, h vilka icke i verkligheten förefinnas, alldenstund de nästan

una och, da det någon gång sker, i de obetydligaste, beåste

följa af sättet, hvartill rättigheten dertill måste bevisas.

aldrig förekomna

lopp, hvilket nu

108

Just de revier, der tillförene de största »verkningar bedrifvits,

hafva bär såsom exempel åberopats; inom öfriga norrländska revier äro

beslagsprovisionerna för närvarande ännu obetydligare — i de flesta

revier inga, Ocb dock kafva inkomsterna deraf ansetts utgöra skäl.

hvarför en såsom högst behöflig af Kongl, Maj:t, Skogsstyrelse och

Skogsmöte insedd och vitsordad löneförbättring vägrats!

På det dylika villfarelser icke vidare må göra sig gällande, om

förbättring af norrländska skogstjenstemännens ställning ifrågakommer,

då inkomsterna af beslag ännu mera komma att förminskas, ja helt

ocb hållet försvinna, då den obetydliga fördel, som möjligen en ocb

annan härigenom kan tillskyndas, endast kommer några få till godo,

och då denna fördel utfaller sa olika samt pa förr anförde grunder, anse

sig derför ombuden böra enhälligt ocb på det kraftigaste tillstyrka, att

all beslagsprovision borttages.

Rätteligen transsumeradt, betygar

ex officin

C. Ä. T. Björkman.