SOU 1873:8

UNDERDÅNIGT

BETÄNKANDE OCH FÖRSLAG

AFGTFNA DEN 23 JULI 1872

AF DEN FÖR REVISION AF GÄLLANDE LÅROVERKSSTADGA OCH DE SÄRSKILDA, TID

EFTER ANNAN MEDDELADE FÖRESKRIFTER RÖRANDE DENNA STADGAS TILLÄMPNING

I NÅDER FÖRORDNADE KOMITÉ.

STOCKHOLM

IVAR HAäGOSTRÖMS BOKTRYCKERI

1 872.

Stormäktigste Allernådigste Konung!

Sedan Eders Kongl. Maj:t, uppå Riksdagens underdåniga framställning,

beslutat att åt en komité uppdraga att verkställa en revision af

nu gällande Stadga för rikets allmänna elementarläroverk och de särskilda,

tid efter annan meddelade föreskrifter rörande denna Stadgas

tillämpning, täcktes Eders Kongl. Maj:t under den 21 Oktober 1870 till

2

INLEDNING.

ledamöter i denna komité i nåder förordna undertecknade jemte Bruksegaren

m. m. Hj. Petré, som likväl den 14 Februari 1871, uppå derom

gjord underdånig ansökning, från detta förordnande entledigades. I enlighet

med Eders Kongl. Maj:ts nådiga befallning sammanträdde Komitén

första gången i lmfvudstaden den 15 November först nämnda år och

bär sedan fortsatt sina arbeten endast med de afbrott, som varit af

andra offentliga uppdrag med nödvändighet påkallade.

Vid sitt första sammanträde fick Komitén genom Eders Kongl. Maj:ts

Ecklesiastik-departement mottaga Riksdagens underdåniga skrifvelse af

den 13 Maj 1870, angående revision af nu gällande Läroverksstadga, i

hvilken skrifvelse Riksdagen framhållit, hurusom, oaktadt de förslag till

en förändrad anordning af undervisningen vid rikets elementarläroverk,

hvilka, alltsedan dessa år 1856 erhöllo den organisation, de ännu hufvudsakligen

bibehålla, gång efter annan blifvit hos Riksdagen framställda, haft

till följd flera jemkningar i läroverkens inrättning och undervisningsordning,

en i alla samhällsklasser rådande oro beträffande ändamålsenligheten

af den plan, efter hvilken elementarläroverken äro inrättade, icke kunnat

bringas till lugn. Såsom stöd för sitt antagande, att denna oro icke

torde sakna all befogenhet, anförer Riksdagen de anmärkningar, som i

omförmälda hänseende förekommit, nemligen:

att de efter år 1856 timade förändringar och omkastningar i undervisningsplanen

bidragit till att rubba tron på riktigheten af de grundsatser,

på hvilka skollagen stöder sig, eller åtminstone på deras fulla

ändamålsenlighet för vårt folk och våra förhållanden;

att språkundervisningen i de nedre klasserna af skolan utvidgats till

att på ett betänkligt sätt upptaga barnens tid och anstränga deras

föga utbildade krafter;

att så väl härigenom, som genom mängden af ämnen, hvilka i skolan

samtidigt läsas, och framför allt genom deras föredragande af särskilde

lärare lärjungarne ytterligare och på ett stundom för deras

helsa betänkligt sätt blifvit öfver ansträngda;

INLEDNING.

3

att från flera orter klagomål förspörjas deröfver, att lärokurserna äro

så ordnade, att i verkligheten någon afslutad undervisning icke erhålles

förr än efter genomgåendet af skolans alla klasser, under det

att det stora flertalet af lärjungarne, hvilket icke har tillfälle att

fullständigt genomgå skolan, tvingas att vid den tid, då de för sin

framtida utkomst måste se sig om efter arbete, lemna densamma

med, i vissa ämnen åtminstone, ganska ofullständiga kunskaper;

att slutligen sammanförandet i samma läroverk såväl af skola och gymnasium,

som ock af båda bildningslinierna, den klassiska och den

reala, vållat, att åtskilliga läroverk blifvit så öfverfyllda, att disciplinen

icke alltid torde kunna nöjaktigt öfvervakas, hvarjemte denna

förening på de flesta ställen ansetts menlig för undervisningen, särskildt

å den reala linien. Riksdagen antager, att sist nämnda förhållanden

torde hafva gifvit upphof till den tanken, att det vore

önskligt att skolan så kunde ordnas, att undervisningen i de nedre

klasserna blefve i möjligaste måtto för alla gemensam, men deremot

i de öfre, motsvarande de fordna gymnasierna, kunde fullständigt

särskiljas ända derhän, att, om möjligt, dessa klasser frånskildes

den öfriga skolan och upptoges i fristående, sjelfständiga läroverk,

afsedda särskildt för bibringande af den klassiska bildningen och

särskildt för undervisning å den reala linien.

Riksdagen, som icke ansett sig kunna afgöra, huruvida dessa anmärkningar

verkligen hafva den betydelse för ynglingarnes uppfostran,

som man allmänt synes vara böjd att tillmäta dem, har likväl funnit

något äfven från Riksdagens sida böra göras för deras afhjelpande eller,

i fall de efter närmare pröfning skulle visa sig mindre befogade, för

allmänhetens upplysande derom, att de fel, som man nu anmärker, i

sjelfva verket icke förefinnas, och att anmärkningarne således haft sin

grund i missuppfattning af förhållandena. Det läge nemligen, enligt

Riksdagens förmenande, makt uppå, att folket är förvissadt derom, att

den undervisning, som meddelas dess söner i landets offentliga läro

-

4

INLEDNING.

anstalter, icke allenast är den fullständigaste, som, med afseende å landets

tillgångar och behof, kan åstadkommas, utan äfven att denna meddelas

på ett sätt och under vilkor, som icke tvinga ynglingen att vid

skolan tillbringa alltför lång tid af sin ungdom, och som ej heller

öfver liöfvan anstränga hans krafter. Riksdagen, som ansett en undersökning,

verkställd i syfte att vinna klarhet i dessa frågor och omfattande

tillika en pröfning af vårt skolväsende, i hvad det rörer elementarläroverken,

vara af omständigheterna påkallad och böra föregå alla

beslut om mer eller mindre genomgripande förändringar i den hittills

följda planen för dessa läroverks ordnande, har, på grund af hvad sålunda

blifvit anfördt, i underdånighet anhållit, det täcktes Eders Kongl.

Maj:t genom sakkunnige män låta företaga en revision af nu gällande

Stadga för rikets allmänna elementarläroverk och de särskilda, tid efter

annan meddelade föreskrifter rörande dess tillämpning.

Genom Eders Kongl. Maj:ts Ecklesiastik-departement har Komitén

jemväl fått mottaga en till Eders Kongl. Maj:t ingifven, med talrika

underskrifter försedd underdånig ansökning, åsyftande, på anförda skäl

och i öfverensstämmelse med Riksdagens omförmälda underdåniga skrifvelse,

utarbetandet af förslag till genomgripande förändringar i afseende

å undervisningens ordnande vid rikets elementarläroverk, hvilka vore

af behof högt påkallade.

Vid fullgörandet af det åt Komitén i nåder gifna uppdrag hafva

Komiterade visserligen icke funnit detta inskränkt allenast till en granskning

af enskilda bestämmelser i nu gällande Läroverksstadga och de

rörande dess tillämpning meddelade föreskrifter, utan i sjelfva verket

omfatta en undersökning och pröfning af den allmänna elementarundervisningen

i dess helhet. Till en sådan pröfning hafva Komiterade ock

utan tvifvel i ofvan omförmälda af Eders Kongl. Maj:t till deras kännedom

öfverlemnade handlingar haft en kraftig uppmaning. Komiterade

hafva emellertid icke kunnat förbise, att en fullständig omdaning af de

allmänna läroverken, — äfven om en sådan i ett eller annat afseende

INLEDNING.

O

'' skulle befinnas önskvärd, — likväl dels i hela sin uppfattning icke

skulle kunna vara lämplig, dels ock måste medföra sådana svårigheter

och för de ynglingar, hvilka redan åtnjuta undervisning i dessa läroverk,

så stora, möjligen på hela deras framtid menligt inverkande olägenheter,

att Komiterade icke tvekat att lägga elementarläroverkens nu

varande inrättning till grund för sitt förslag, hvilket således åsyftar att

utan en våldsam och med betydliga kostnader förenad rubbning af det

bestående undanrödja åtminstone dess väsentliga brister samt åstadkomma

en organisation, som på en gång kan motsvara statens behof

och tillfredsställa föräldrars eller målsmäns berättigade anspråk.

Frågan om läroverkens organisation är företrädesvis en praktisk

fråga, vid hvars lösning hvarje steg måste grundas på en vunnen erfarenhet,

hvarförutan man löper fara, att landets ungdom göres till ett

experimentalfält, af hvilket man enligt sakens natur har att vänta endast

osäkra skördar. För att rätt kunna bedöma ej mindre ändamålsenligheten

för vårt folk och våra förhållanden af den omdaning af de

svenska elementarläroverken, som Kongl. Cirkuläret den 6 Juli 1849

medfört och 1856 års Läroverksstadga var afsedd att närmare bestämma,

än de uti Riksdagens ofvan omförmälda skrifvelse antydda förändringar

i gällande undervisningsplan, hafva Komiterade derföre ansett nödigt

att taga i betraktande äfven den organisation, våra läroverk hade före

först nämnda tidepunkt, och hvilken hufvudsakligen egt bestånd, allt

sedan de svenska läroverken genom 1649 års skolstadga för första gången

erhöllo ett ordnadt skick. Till utgångspunkt härvid hafva Komiterade

tagit 1820 års Skolordning och skola endast i en kort öfversigt

framställa de vigtigaste förändringar, hvilka efter den tiden vidtagits

beträffande våra elementarläroverks allmänna'' inrättning och isynnerhet

den för dem fastställda undervisningsplan.

6

SVENSKA SKOLLAGSTIFTNINGENS UTVECKLING.

Öfversigt af svenska skollagstiftningens utveckling från år 1820.

Enligt 1820 års Skolordning voro Sveriges elementarläroverk delade

i två hufvudslag: apologistskolor och lärdomsskolor. De förras ändamål

var att »bereda till allmän medborgerlig bildning», de senares att

»derutöfver bereda till den högre vetenskap so dlingen samt till den bildning,

hvilken såsom vilkor för antagande och befordran till vissa statens

embeten erfordras och genom offentliga prof vid rikets högsta

läroverk skall styrkas».

Apologistskolorna voro af två slag, nemligen: lägre med rektor och en

kollega samt högre med rektor och två kolleger. Dessa skolor stodo,

om de voro belägna på samma ställe som en lärdomsskola, under dennas

rektor, men skulle likväl icke såsom följd deraf lida någon minskning

i det stadgade lärareantalet.

Lärdomsskolorna voro af tre slag: lägre med rektor och två kolleger,

högre med rektor, konrektor och tre kolleger samt högsta, eller

gymnasier, med minst sex lektorer och en adjunkt, samt omfattande

minst två afdelningar.

T de olika slagen af läroverk voro lärjungarne fördelade på följande

sätt: i de lägre apologistskolorna på två klasser, i de högre på tre, i

de lägre lärdomsskolorna på tre, i de högre på tre och en rektorsklass,

i gymnasium på minst två afdelningar. Huruvida dessa skolornas och

gymnasiernas afdelningar skulle vara ett- eller tvååriga, var icke i

Skolordningen stadgadt, men i praktiken blefvo de gemenligen tvååriga.

Apologistskolornas läroämnen voro: kristendom, välskrifning, sven

-

SVENSKA SKOLLAGSTIFTNINGENS UTVECKLING.

7

ska språkets rättskrifning, matematik, historia och geografi med elementär

kännedom om naturens alster och allmänna fenomen samt hufvudbegreppen

af fäderneslandets lag- och statskunskap, franska och tyska

språken. Från dessa språks läsande kunde dock, på ansökning af lärjunges

målsman, befrielse lemnas af skolkollegiet.

Den lägre lärdomsskolans läroämnen voro: kristendom, välskrifning,

svenska språkets rättskrifning, latinska och grekiska språken, matematik,

historia och geografi jemte naturens elementära kännedom. För

den högre lärdomsskola» tillkommo såsom nya läroämnen teologi och

hebreiska språket; för gymnasierna franska och tyska språken, filosofi,

elementär fysik och naturalhistoria. Från intet af lärdomsskolornas läroämnen

kunde befrielse ega rum. Tillfälle till enskild undervisning i

teckning och engelska språket borde, der omständigheterna sådant

medgåfve, beredas lärjungar, som det åstundade. Undervisning i koralsång

skulle meddelas alla elementarläroverkens lärjungar, som icke voro

af naturen för sådan öfning alldeles oskicklige. °

Kunskap sfor dringarne för intagning i elementarläroverks nedersta

afdelning'' voro: att kunna utantill Luthers lilla katekes, att kunna ledigt

och rätt läsa innantill svenska, tryckt med latinsk eller svensk stil, och

tydligt skrifven latinsk handstil, att kunna skrifva latinsk stil någorlunda

läsligt, samt att skrifva och utnämna tal till tusen.

De kunskapsmätt, som i ofvan angifna läroämnen borde vara meddelade

lärjungar, hvilka efter afslutad lärokurs afgingo från de särskilda

slagen af läroverk, voro på följande sätt bestämda:

Vid lägre apologistskola fordrades: 1) att kunna utantill och väl förstå

stora katekesen med tillhörande bibelspråk; 2) att känna hela bibliska

historien efter läroboken; 3) att kunna på svenska språket rätt

sammansätta enkla meningar och läsa tydligt skrifven svensk handstil;

* Om gymnastiköfningar lemnar Skolordningen ingen ovilkorlig föreskrift, då

ännu de flesta läroverk saknade nödiga inrättningar för sådana öfningar.

8

SVENSKA SKOLLAGSTIFTNINGENS UTVECKLING.

4) att kunna ur gifna krestomatier öfversätta fransk och tysk prosa;

5) första boken af Euklides, bråkräkning äfven med decimaler samt enkel

regula de tri jemte den del af proportionsläran, hvarpå dessa räkneslag

grundas; 6) att kunna göra reda för kartorna öfver alla verldsdelarne,

Europas politiska indelning jemte de första och enklaste begreppen

i allmänna statskunskapen; 7) den äldre historiens hufvudepoker

och den svenska historien i kronologiskt sammanhang.

Vid högre apologistskola fordrades: 1) hela katekesen jemte ett

sammandrag af religionshistorien; 2) att kunna sammansätta svenska

af handlingar och känna åtskilliga formulär för sådana; 3) geometriens

element och deras användning, upplösning af algebraiska eqvationer

samt den aritmetiska kursen fullständigt; 4) att skrifva franska och tyska

språken samt med erforderlig färdighet öfversätta från desamma;

5) de enskilda staternas geografi, jordglobens bruk, naturens kännedom

i större omfattning än vid de lägre apologistskolorna; 6) medeltidens

och nyare tidens hufvudepoker samt fullständig kurs i svenska historien

jemte hufvudbegreppen af Sveriges lag- och statskunskap. — Med enskilde

lärjungar, som visade hog och fallenhet, medgafs läraren att

drifva undervisningen i ett eller annat ämne längre än till de här angifna

kunskapsmåtten, blott sådant kunde ske utan förfång för klassen

i dess helhet.

Vid lägre lärdomsskola utgjorde fordringarne: 1) hela katekesen; 2)

bibliska historien med tillhörande karta; 3) latinska grammatiken med

syntax och det enklaste af prosodien, halfva Cornelius Nepos, fullständig

färdighet i resolution samt att kunna någorlunda skrifva efter de

enkla syntaktiska reglorna; 4) de regelbundna grekiska paradigmen och

de enklaste syntaktiska reglorna samt att kunna på svenska öfversätta

och göra reda för konstruktioner af de lästa styckena i läroboken; 5)

geometrisk åskådningslära, såsom inledning till Euklides, qvattuor species

i hela tal, sorter och bråk, äfven med decimaler; 6) att kunna redogöra

för kartorna öfver alla verldsdelarne efter deras naturliga »be

-

SVENSKA SKOLLAGSTIFTNINGENS UTVECKLING.

9

skrifning och indelning i länder» samt särskildt kartan öfver Palestina

och dess omgifning; 7) den första kännedomen af historiens allmänna

perioder i kronologisk ordning och svenska historien efter minnesbok.

Slutfordringarne i högre lärdomsskola, hvilka tillika utgjorde fordringarne

för inträde på gymnasium, voro: 1) det i rektorsklassen nyttjade

korta utdraget af den för gymnasium antagna latinska teologien;

2) att med tillhjelp af lexikon öfversätta de i skolan lästa latinska författarnes

skrifter, färdighet i hela grammatiken, ådagalagd genom felfri

skrifning efter de enkla syntaktiska reglorna samt kännedom om hela

prosodiens allmänna grunder; 3) att kunna med tillhjelp af lexikon

öfversätta ur den antagna grekiska läroboken samt att fullständigt känna

alla paradigmen; 4) att läsa hebreiska språket innantill och känna konjugationsparadigmen;

5) fullständig kännedom af Euklides’ första bok,

färdighet att använda de fyra räknesätten i hela tal, sorter och bråk

jemte enkel regula de tri samt den del af proportionsläran, hvarpå den

grundas; 6) att efter specialkartorna känna Europas allmänna indelning

i stater, dessas liufvudstäder och andra märkliga orter, hvarvid Skandinaviens

karta borde vara noggrannare studerad; dertill de enklaste

begreppen i statskunskapen och grunddragen af gamla geografien; 7)

hela svenska historien, den allmänna till Åugustus samt grunddragen

af den grekiska mytologien efter läroboken.

För afgång från gymnasium till universitet med rättighet att undergå

fullständig studentexamen fordrades: 1) i teologien och kyrkohistorien:

de antagna läroböckerna; 2) i latinska språket: att kunna säkert

öfversätta de på gymnasium lästa författarne, skrifva språket någorlunda

felfritt, ega öfning att begripligt yttra sig på latin, vä] känna

prosodien och de allmännaste begreppen af retoriken samt hafva kännedom

om grekiska och romerska mytologien och fornhäfderna; 3) i

grekiska språket: att kunna öfversätta både på svenska och latin ur

novum testamentum och profanförfattare de på gymnasium lästa styckena

med enkel grammatikalisk redogörelse; 4) i hebreiska språket:

2

10

SVENSKA SKOLL AGSTIFTNINGENS UTVECKLING.

minst de 9 första kapitlen af genesis; 5) i matematiken: Euklides’ 1, 5,

6 och 11 böcker, 1 och 2 gradens eqvationer med en obekant samt

hela aritmetiken efter läroboken; 6) i filosofien: logiken jemte allmän

språklära samt för öfrigt de filosofiska läroämnen, som blifvit på gymnasium

föredragna; 7) i historien: noggrann kännedom af svenska historien

efter läroboken och af den gamla till folkvandringarne samt allmän

öfversigt af medeltidens och nyare tidens hufvudepoker; 8) i geografien:

läran om jordgloben, de europeiska staternas specialkartor, de

öfriga verldsdelarnes statsfördelning samt en i historiskt afseende tillräcklig

kännedom om gamla verldens geografi; 9) i fysiken och naturalhistorien:

de stycken, som i dessa ämnen blifvit föredragna under

lärjungens vistande vid läroverket; 10) i moderna språk: att kunna rent

uttala och med tillhjelp af lexikon öfversätta franska och tyska språken.

Den allmänna lärotiden, fördelad i två terminer, om hvilkas början

och slut för särskilda orter särskilda stadganden voro gällande, utgjorde

minst 32 veckor, under hvilka dock lemnades två veckors ledighet vid

påskhelgen.

Läsetimmarne, deruti inbegripna 4 talöfningstimmar för gymnasierna,

utgjorde 32 i veckan, så fördelade, att alla förmiddagar lästes 4 timmar,

med 1 timmes uppehåll efter de två första, samt 4 eftermiddagar 2

timmar.

Om läsetimmarnes fördelning på de särskilda läroämnena innehöll

sjelfva Skolordningen ingen bestämmelse, hvarföre denna fördelning,

som af eforerna fastställdes, torde hafva företett betydliga skiljaktigheter

mellan de olika läroverken; men både af de föreskrifna lärokurserna

och det latinska språkets erkända vigt framför de öfriga läroämnena

följde, att detta språk vid lärdomsskolorna erhöll ett öfvervägande antal

timmar. I den läsordning, som är vidfogad de Skolordningen åtföljande

anvisningar och råd till lärare, befinnes också i lärdomsskolan

latinska språket tillgodosedt med 10 till 12 timmar i veckan. Näst

detta språk är matematiken i samma läsordning genom 8 timmars un

-

SVENSKA SKOLLAGSTIFTNINGENS UTVECKLING.

11

dervisning i veckan alla klasserna igenom betecknad såsom ett hufvudämne

inom lärdomsskolan.

I apologist- och lärdoms skolans särskilda afdelningar skulle tillsvidare

undervisningen bestridas af klasslärare, hvilka undervisade alla

afdelningens lärotimmar, utom i rektorsklassen, der undervisningen var

delad mellan rektor och konrektor. Dock medgafs eforerna att med lärarnes

samtycke införa den s. k. ambulatoriska läsordningen, enligt

hvilken de särskilda ämnena skulle, så vidt möjligt vore, föredragas af

samma lärare genom alla klasser. Denna läsordning var på gymnasium

fullständigt genomförd. De flesta ämnena sköttes der af lektorer, hvilka

det ålåg att, hvar i sitt ämne, lemna 4 timmars undervisning i hvarje

afdelning. Gymnasii-adjunkten undervisade hvarje afdelning 2 timmar

i franska och tyska språken. Härtill kom vid en del gymnasier en

med särskild instruktion försedd lärare i naturalhistorien. Der sådan

icke funnes, föreskref Skolordningen, att en bland gymnasii-lärarne, om

någon af dem dertill vore villig och tjenlig, eller i annat fall någon

person utom läroverket skulle vidtalas att mot det af staten anslagna

arfvode meddela undervisning i naturalhistorien 2 timmar i hvarje afdelning

af gymnasium. — Genom den för gymnasii-lärarne fastställda

undervisningsskyldighet voro sålunda äfven de särskilda gymnasialämnenas

lärotimmar bestämda. Medan i lärdomsskolan en stark koncentration

af undervisningen på vissa hufvudämnen egde rum, voro gymnasiernas

läroämnen likställda, med undantag af moderna språken och

naturalhistorien, hvilka ämnen både genom det inskränktare timantal,

de erhållit, och genom de i dem undervisande lärarnes ställning betraktades

såsom underordnade.

Rektor sbefattning ar ne vid apologist- och lärdomsskolorna voro ständiga,

eller innehades på lifstid; vid gymnasierna beklädde lektorerna

turvis, hvar sitt år, rektorsembetet.

Enligt 1820 års Skolordning skulle hvart tredje år en revision öfver

elementarläroverken sammanträda, bestående af statssekreteraren eller

12

SVENSKA SKOLLAGSTIFTNINGENS UTVECKLING.

föredraganden vid Ecklesiastik-expeditionen såsom ordförande, en af

Kongl. Maj:t utnämnd ständig sekreterare och 5 genom val utsedde ledamöter,

nemligen en universitetsprofessor och 4 gymnasii- eller skollärare.

Såsom extraordinarie ledamöter egde biskoparne rättighet att

i revisionen inträda. Revisionens åliggande var dels att afgifva en allmän

berättelse om elementarläroverkens tillstånd, dels att föreslå åtgärder

till deras förbättring. Derjemte hade Revisionen att afgifva utlåtanden

öfver frågor, om hvilka Kongl. Maj:t kunde finna för godt att

inhämta dess tankar.

Dessa voro hufvudbestämmelserna af 1820 års Skolordning i de

delar, som här komma i betraktande. Med afseende å läroverkens

organisation var det egentligen anstalterna för meddelande af den allmänna

medborgerliga bildningen, eller apologistskolorna, som genom

denna skollag erhöll en bestämdare form. Den provisoriska Skolordningen

af 1807 hade hufvudsakligen genom tre bestämmelser sökt höja

dessa läroanstalter till en mot tidens fordringar svarande ståndpunkt,

då deruti stadgades, dels att de lägre lärdomsskolorna med rektor och

en eller två kolleger skulle förändras till uteslutande apologistskolor,

dels att trivialskolornas första afdelning skulle bilda en förberedande

klass för båda dessa skolor och de med dem förenade apologistskolorna,

hvilka senare härigenom borde blifva i stånd att utvidga sin undervisningskurs,

dels slutligen att apologistskolornas mera försigkomna lärjungar

skulle i vissa ämnen, såsom moderna språk och naturvetenskap,

erhålla undervisning tillsammans med lärjungarne i lärdomsskolornas

högre klasser och på gymnasium. Att i synnerhet det sista stadgandet

föga befordrade det afsedda ändamålet, hade den följande erfarenheten

tillräckligt visat. 1820 års Skolordning åter inskränkte apologistskolornas

antal, borttog den gemensamma förberedande klassen och skilde

helt och hållet de begge slagen af läroverk. Deremot ville man genom

höjande af apologistskolornas lärareantal till 2 eller 3 tillförsäkra dem

möjligheten att kunna motsvara billiga anspråk på en lägre medborger

-

SVENSKA SKOLLAGSTIFTNINGENS UTVECKLING.

13

lig bildning. För den, som önskade ett högre mått af sådan bildning,

skulle lärdomsskolan fortfarande tjena, ej mindre än för dem, som ämnade

blifva vetenskapsidkare eller embetsman.

Emellertid var det just dessa anordningar, som hos många genast

framkallade missnöje med 1820 års Skolordning. Man klandrade dels

apologistskolorna, såsom otillräckliga att kunna motsvara tidens fordringar

på allmän medborgerlig bildning, dels lärdomsskolorna, såsom allt

för ensidigt riktade på de klassiska språken, dels ock det skarpa skiljandet

mellan båda, såsom stridande mot en god medborgerlighets anda.

Redan vid 1823 års riksdag framställdes åtskilliga anmärkningar mot

den nyss utfärdade Skolordningen, ehuru Rikets Ständer i sin skrifvelse

till Kongl. Maj:t inskränkte sig till att anhålla om upphäfvande af den

paragraf i Skolordningen, som föreskref såsom vilkor för intagning, att

sökande skulle styrka sig genom egna tillgångar eller andras understöd

ega medel att uppehålla sig vid läroverket, samt om befrielse för

medellösa lärjungar från vissa i Skolordningen stadgade afgifter.

Den första skolrevisionen sammanträdde år 1824. Af dess allmänna

berättelse om läroverkens tillstånd jemte åtföljande bilagor inhämtas, att

antalet lärjungar vid de olika slagen af landets elementarläroverk under

vårterminen 1824 varit, följande: vid de 12 gymnasierna 673, vid 41

lärdomsskolor (25 högre och 16 lägre) 2,923, vid 33 apologistskolor (3

högre, 19 lägre och 11 apologistklasser) 1,324. Under de tre läsår,

som förflutit, sedan den nya Skolordningen med höstterminen 1821 erhållit

gällande kraft, hade de inskrifnes antal utgjort vid gymnasierna

684, vid lärdomsskolorna 2,118 och vid apologistskolorna 1,331, eller

tillsammans 4,133; de afgångnes från gymnasierna 533, från lärdomsskolorna

1,677 och från apologistskolorna 1,191, eller tillsammans 3,401.

Så ofullständiga än dessa uppgifter äro, och huru vanskligt det än må

vara att af dem draga några slutsatser, då de omfatta endast de tre

första åren efter förändringen af apologistskolornas organisation, synas

de dock berättiga till ett icke ofördelaktigt omdöme om dessa läroverk.

Revisionen

1824.

14

SVENSKA SKOLLAGSTIFTNINGENS UTVECKLING.

Besinnar man, att apologistskolorna voro nybildade, och att de ännu icke

blifvit fullständigt utrustade med det föreskrifna lärareantalet, samt tager

i betraktande de högre lärdomsskolornas större klassantal; måste

de anförda siffrorna erkännas bevisa, att de först nämnda läroverken

jemförelsevis varit ganska starkt befolkade. Revisionens berättelse

ådagalade ock stora olikheter mellan de särskilda stiften och läroverken

i afseende å Skolordningens tillämpning, samt huru ofullständigt dess

föreskrifter bragtes till verkställighet, äfven der inga svårare hinder

stodo i vägen. Oftast hacle den ofullständiga tillämpningen sin grund

i de till läroverken anslagna medlens otillräcklighet. Endast vid ett

läroverk egde en ordnad undervisning i teckning och gymnastik rum,

och endast vid ett gymnasium meddelades undervisningen på tre skilda

afdelningar.

De af Revisionen framställda förslag till läroverkens förbättringrörde

dels en mängd enskilda bestämmelser i Skolordningen, hvilka Revisionen

ansåg böra förtydligas eller förändras, dels vidtagande af åtgärder,

som icke utgjorde föremål för Skolordningens föreskrifter. I

sammanhang med denna sin framställning upptog Revisionen till pröfning

både de vid näst förflutna årets riksdag och de från åtskilliga andra

håll uttalade yrkanden om förändringar af elementarläroverken.

Öfver hufvud ansåg Revisionen dessa läroverks inrättning god och bepröfvad.

Derföre fann Revisionen hvarje stor och genomgripande rubbning

af deras hufvudgrunder och form högst betänklig, innan ännu en

tillförlitlig erfarenhet ådagalagt nödvändigheten af en sådan förändring;

hvaremot Revisionen ansåg läroverkets fullkomnande säkrast vinnas genom

smärre och småningom vidtagna förbättringar.

Bland de förslag till ändring af Skolordningen, hvilka af Revisionen

framställdes, var dock ett af den beskaffenhet, att det måste anses på

ett betydelsefullt sätt ingripa i den bestående skolorganisationen. Det

innebar ett återupptagande af den i 1807 års Skolordning förekommande

föreskriften om en för lärdoms- och apologistskola!! förberedande klass,

SVENSKA SKOLLAGSTIFTNINGENS UTVECKLING.

15

i det Revisionen föreslog att göra elementarläroverkens första klass för

de begge skolorna gemensam. I denna klass skulle endast de läroämnen

förekomma, som voro för båda läroverken gemensamma, och

språkundervisningen begynna med modersmålet, »emedan dess grammatikaliska

lärande vore det naturligaste och lättaste för den åttaårige

gossen».

Såsom ett önskningsmål betecknade Revisionen, att de lägre lärdomsskolorna

måtte antingen förändras till högre eller indragas, och att

apologistskolor måtte finnas endast förenade med högre lärdomsskolor.

Då förnämsta vilkoret för en god undervisning vid läroverken

måste vara, att de egde duglige och skicklige lärare, ansåg Revisionen

den vigtigaste åtgärden för undervisningsväsendets höjande vara förbättring

af lärarnes otillräckliga löner och anslående af medel till uttjente

lärares pensionering. Under förutsättning af dessa åtgärders vidtagande

borde och kunde äfven lärarestatens dubbla tjenstårsberäkning

afskaffas. I fråga om lärometoden ansåg Revisionen vexelundervisningen,

hvilken vore vid många elementarläroverk använd i de lägsta klasserna,

kunna för vissa läroämnen med fördel begagnas af skicklige

lärare, i synnerhet i nämnda klasser och då lärjungeantalet vore stort;

men metodens lätt iråkade missbruk finge icke förbises. Mot den ambulatoriska

läsordningen, hvilken enligt Skolordningens medgifvande

varit vid en del elementarläroverk införd, under det dock vid flertalet

af dem det gamla klassläraresystemet bibehållits, hyste Revisionen stora

betänkligheter. Ännu mindre finner den sig kunna understödja förslaget

om hastigare partiel flyttning afdelningarne emellan, eller den s. k. fria

flyttningen. Slutligen hemställde Revisionen, det både för elementarläroverken

och universiteten sådana föreskrifter måtte stadgas, att genom

dem kunde förebyggas det redan nu öfverklagade för tidiga utlöpandet

till universiteten af skolynglingar, som antingen icke fullständigt genomgått

läroverket eller eljest lemnat det utan betyg om tillräckliga insigter

i de särskilda läroämnena med afseende å afgång till universitet.

16

SVENSKA SKOLLAGSTIFTNINGENS UTVECKLING.

cirk. a. is Maj En del af de förändringar och tillägg i Skolordningen, som af

Revisionen blifvit föreslagna, erhöll Kongl. Maj:ts stadfästelse genom

Cirkulärbrefvet den 18 Maj 1825, hvaruti, jemte medgifvande att biskop

och konsistorium finge på grund af lokala omständigheter föreslå förändringar

i det uti Skolordningen för de olika slagen af läroverk fastställda

lärareantalet, hvilket icke vore ovilkorligen föreskrifvet, stadgades,

bland annat: att de lärjungar i apologistskola, som blifvit befriade

från franska och tyska språkens läsande, skulle under de åt dessa ämnen

anslagna lärotimmar sysselsättas i skolan med andra för dem tjenliga

öfningar; att lektorn i filosofi skulle undervisa i elementen af empirisk

psykologi, logik, allmän språklära och sedolära; att exercitia stili

icke skulle, såsom Skolordningen stadgade, ovilkorligen försiggå i skolan,

utan äfven finge utarbetas i hemmen; att stadgandet om lärjunges

skyldighet, såsom vilkor för intagning, att styrka, det han kunde

sig vid läroverket uppehålla, skulle upphöra; att eforus och konsistorium

egde att en gång för alla, i öfverensstämmelse med gällande föreskrifter,

fastställa de kunskapsmått, som borde utgöra vilkor för flyttning

mellan gymnasiets afdelningar; samt att lärjunge, som ville från

gymnasium till universitet afgå, ovilkorligen skulle undergå särskild afgångsexamen.

Komitén 1825. Med anledning af de anmärkningar, som vid 1823 års riksdag blifvit

framställda både mot elementarläroverken och andra grenar af det offentliga

undervisningsväsendet, nedsatte Kongl. Maj:t den 21 December 1825

en komité under H. K. H. Kronprinsens ledning, med uppdrag att i ett

sammanhang granska tillståndet af rikets allmänna uppfostringsverk

och att i underdånighet föreslå de förändringar, som kunde anses behöfliga.

Ehuru denna komités betänkande icke omedelbart föranledde

några genomgripande förändringar af elementarläroverken, kunna dock

de af dess pluralitet0 framställda förslag sägas hafva utgjort program

-

* Den utgjordes af B. F. Sparre, A. C. af Kullberg, C. E. von Weigel, E. Tegnér,

SVENSKA SKOLLAGSTIFTNINGENS UTVECKLING.

17

met för de yrkanden om en grundlig reform af skolväsendet, som under

de följande åren blefvo allt mera högljudda.

Inom Komitén, som, utom Kronprinsen, bestod af 23 medlemmar,

befunnos snart åsigterna så stridiga, att en förening mellan dem var

omöjlig. Under det minoriteten, bestående af 10 ledamöter, ansåg, att

hvarken Komiténs uppdrag eller det offentliga uppfostringsväsendets

tillstånd berättigade till mera genomgripande omgestaltningsförslag, önskade

deremot majoriteten en fullkomlig omstöpning af de svenska

undervisningsverken, i synnerhet elementarläroverken. Dessa borde

nemligen vara fördelade på två bredvid hvarandra fortlöpande linier,

hvilka begge skulle hafva till uppgift att meddela högre allmänt medborgerlig

bildning, men skilja sig deruti, att den ena linien utom de

för begge gemensamma läroämnena äfven skulle upptaga de klassiska

språken. I afseende å undervisningssättet yrkades, att icke blott den

ambulatoriska läsordningen skulle fullständigt genomföras, utan tillika

ämnesläsning för lärjungarne jemte fri flyttning stadgas; hvarmed såsom

konseqvens skulle förenas vexelundervisningen. På Komiténs förslag

påbjöd Kongl. Maj:t den 20 Juni 1827 inrättandet af ett nytt läroverk,

der den nya organisationen och det nya undervisningssättet skulle

genom erfarenheten pröfvas, — den s. k. Nya Elementarskolan i Stockholm,

hvilken med höstterminen 1828 började sin verksamhet.

Komiténs betänkande afgafs den 20 December 1828. Det omfattade,

i enlighet med den Komitén förelagda uppgift, alla slag af offentliga

undervisningsverk: folkskolorna, elementarläroverken, universiteten

och tillämpningsskolorna. Efter att hafva i korthet framställt sin uppfattning

af elementarläroverkens ändamål och den inrättning af dem,

som deraf borde vara en följd, utvecklade Komitén sina förslag med

de jemkningar, dess åsigter måst undergå för att kunna lämpas till

dessa läroverks då varande skick.

J. P. Lefrén, P. von Afzelius, N. M. af Tannström, A. von Hartmansdorff, J. Berzelius,

C. Agardh, S. P. Ågren, A. Fryxell och L. M. Enberg.

Betänkandet

år 1828.

3

18

SVENSKA SKOLLAGSTIFTNINGENS UTVECKLING.

Att apologistskolorna föga uppfyllde sitt ändamål att meddela allmän

medborgerlig bildning, ansåg Komitén vara faktiskt ådagalagdt,

genom de statistiska uppgifter, 1824 års Skolrevision meddelat. Dessa

visade nemligen, dels att apologistskolornas lärjungeantal utgjorde endast

hälften af lärdomsskolornas; dels att af de senares och gymnasiernas

sammanlagda lärjungeantal endast en tredjedel afgått till universiteten.

Komitén trodde sig häraf berättigad till den slutsats, att de

återstående två tredjedelarne af de sist nämnde skulle, om apologistskolorna

haft en tillfredsställande inrättning, vid dem sökt sin bildning.

Men enligt Komiténs förmenande ledo dessa läroverk af det grundfelet

att vara ett mellanting mellan folkskolor och vetenskapliga läroverk,

utan bestämdt syftemål och dermed utan förmåga att väcka allmänhetens

förtroende. Derföre borde apologistskolan sammanslås med lärdomsskolan

till ett läroverk med två bildningslinier, hvilka begge skulle

fortlöpa genom gymnasium och hafva sin slutpunkt vid universitetet

och begge ega till uppgift att grundlägga vetenskaplig bildning, den

ena med, den andra utan klassiska språk. »Sakkunskaperna» och de

moderna språken, äfven det engelska inbegripet, skulle för begge vara

gemensamma och ingen befrielse från något af dessa ämnen kunna

meddelas. Äfven teckning och gymnastik skulle vara för begge obligatoriska

läroämnen.

De fullständiga skolorna, af hvilka åtminstone en borde finnas i

hvarje stift, skulle omfatta en förberedande klass, tre mellanklasser

och rektorsklass. De ofullständiga skolorna borde, der de vore umbärliga,

indragas, men, der de bibehölles, ega minst tre klasser, inrättade

i öfverensstämmelse med motsvarande klasser af de fullständiga. Endast

i några rikets större städer borde fullständiga apologistskola* med tre

klasser bibehållas, i anseende till den för dessa städers ungdom särskildt

behöfliga bildning. Gymnasierna borde i allmänhet vara fördelade

på tre klasser och lektorernas undervisningsskyldighet höjas till

12 timmar, hvaremot de, om möjligt, borde befrias från de konsistoriela

SVENSKA SKOLLAGSTIFTNINGENS UTVECKLING.

19

göromålen. Katedralskolorna, hvilka såsom särskilda slag af skolor i

den gällande Skolordningen lemnats utan afseende, borde så utvidgas

och inrättas, att deras undervisningskurs motsvarade de fullständiga

skolornas och gymnasiernas sammanlagda lärokurs.

Bland de läroämnen, i hvilka enligt Komiténs förslag undervisningborde

lemnas i skola och gymnasium, var endast ett nytt, nemligen

kemien, hvarjemte två ämnen, engelska språket och teckning, skulle

öfvergå från tillfälliga till bestämda läroämnen. Deremot voro förändringarne

i läroämnenas följd och i de för hvart och ett af dem fastställda

kunskapsmåtten ganska betydliga. I den förberedande klassen skulle

språkundervisningen begynna med det enklaste af grammatiken och

svenska språkläran. Öfriga läroämnen skulle vara: biblisk historia och

kristendomskunskap, välskrifning, början till naturkännedom, aritmetik

och matematisk åskådningslära, geografi och svensk historia. På latinlinien

skulle latinska språket börja i den första, det grekiska i den andra

och franska i rektorsklassen, men det hebreiska språket och den

vetenskapliga teologien uppskjutas till gymnasium, der äfven de tyska

och engelska språken skulle inträda. För de lärjungar, som icke läste

klassiska språk, skulle det franska språket börja i första, det tyska i

andra och det engelska i tredje klassen. I alla ämnen utom språk

skulle undervisningen vara gemensam. På latinlinien skulle befrielse

kunna meddelas från grekiska och hebreiska språkens läsning, på reallinien

från ett af de moderna, men i de särskilda apologistskolorna

borde icke befrielse från franska och tyska språkens läsning medgifvas.

De kunskapsmätt, som i de särskilda läroämnena borde fordras för

lärjunges afgång till universitet med rättighet att undergå fullständig

studentexamen, vore, enligt Komiténs förmenande, i den gällande Skolordningen

dels för obestämda dels för inskränkta. Sålunda vore icke

bestämdt, hvilka latinska och grekiska författare eller huru mycket af

dem borde läsas. Komitén gaf i dessa afseenden noggrannt bestämda

föreskrifter. I matematik fordrade den: Euklides’ 6 första böcker, plani

-

20

SVENSKA SKOLLAGSTIFTNINGENS UTVECKLING.

metri, första och andra gradens eqvationer samt hela läroboken i aritmetik;

i naturvetenskap: elementen af fysik, kemi och naturalhistoria

efter läroböckerna; i moderna språk: att kunna fullt tyda franska, tyska

och engelska språken; i filosofi: elementen af antropologi och sedolära

samt logiken i sammanhang med allmän språklära och lärdomshistoria.

I fråga om lärosätt ansåg Komitén den ambulatoriska läsordningen

och ämnesläsning med fri flyttning och vexelundervisning hafva ett afgjordt

företräde; men då ämnesläsningen ännu hos oss vore föga känd

och än mindre försökt, samt då den förutsatte vexelundervisningen i

stort, hvilken icke kunde med fördel verkställas, förrän monitorer hunnit

bildas, kurser utarbetas och lärorummen utvidgas, ville Komitén icke

afgifva något bestämdt omdöme om metodens tillämpning i hela dess

vidd, utan endast föreslå, att den ambulatoriska läsemetoden måtte vid

alla läroverken införas, utom i den förberedande klassen, hvilken borde

skötas af en lärare, och att flyttningar skulle tillåtas vid hvarje termins

slut, äfvensom att partiel flyttning i ett eller flera ämnen måtte, så vidt

den med läroverkets läsordning läte sig förenas, vid samma tider få

ega rum, dock icke högre än till afdelningen närmast öfver den, hvilken

lärjungen tillhörde. Men oafsedt hvilket lärosätt vid de särskilda

läroverken användes, vore ett vigtigt medel till undervisningens befrämjande,

att lärokurser utarbetades så afpassade, att hvar och en till omfånget

utgjorde ett helt, men till innehållet småningom utvidgades för

hvarje afdelning; hvarföre ock Komitén förordade, att Kongl. Maj:t

täcktes, genom en förlagsfond för läroböckers utgifvande af trycket, befordra

denna vigtiga angelägenhet.

Emot den majoritet, hvars förslag till det svenska elementarläroverkets

omskapning här ofvan blifvit till sina grunddrag antydt, stod

likväl, såsom redan är nämndt, en minoritet, utgörande inemot hälften

af samtlige komitéledamöternas antal. Denna minoritet förnekade icke

tillvaron af åtskilliga brister i elementarundervisningsväsendet; men den

ansåg dessa brister både kunna och böra undanrödjas utan rubbning

SVENSKA SKOLLAGSTIFTNINGENS UTVECKLING.

21

af läroverkens bestående organisation, hvilken hvilade på förnuftiga

grunder och vore genom flera sekels erfarenhet bevisad såsom ändamålsenlig.

°

Ehuru Komiténs betänkande icke hann afgifvas före början af 1828 riksdagen

1828

års riksdag, lemnades dock i Kongl. Maj:ts proposition till samma riksdag

behörigt afseende åt en af de punkter, om hvilka Komiténs samtlige

medlemmar varit ense, nemligen den, som rörde förbättring af

elementarlärarnes löner och ökade anslag för besättande af de nödiga

lärareplatserna, — en angelägenhet, som redan af den första Skolrevi-^

sionen med eftertryck framhållits. Hvad deremot Komiténs öfriga förslag

anginge, förklarade sig Kongl. Maj:t vilja fastställa en viss tid,

inom hvilken anmärkningar vid dessa förslag finge till Ecklesiastikexpeditionen

ingifvas, innan frågan företoges till slutligt afgörande.

Äfven Rikets Ständer funno, i sitt underdåniga svar härå, det vara af

vigt, att allmänna tänkesättet finge tid att stadga sig, innan förändringar

i en så vigtig sak företoges. Genom Kongl. Cirkulärbrefvet den 11

Februari 1832 bestämdes den tidepunkt, inom hvilken anmärkningar mot

komité-förslaget borde vara inlemnade, till den 1 påföljande September.

Den andra revisionen öfver rikets elementarläroverk, hvilken på Andra Revihösten

samma år sammanträdde, hade, utom sin i skollagen föreskrifna S1°Iie"’

uppgift, genom nyss nämnda cirkulär fått sig ålagdt att till pröfning

upptaga komité-betänkandet af år 1828 jemte de mot detsamma dels

i tryck kungjorda, dels till Ecklesiastik-expeditionen ingifna anmärkningar.

Revisionens berättelse upplyste, att under de sju läsåren 1825—

1832 de inskryfne lärjungarnes antal utgjort vid rikets 12 gymnasier

* Minoritetens åsigter funno ett uttryck i den af S. Grubbe författade reservationen,

hvilken åtföljde Komiténs betänkande, och i hvilken sju ledamöter, Claes

Plemming, C. von Rosenstein. C. F. af Wingård, Joh. Olof Wallin, C. P. Hagberg,

A. O. Lindforss och Josef Wallin instämde. Två af minoritetens ledamöter, H. Järta

och E. G. Geijer, utvecklade i särskilda från trycket utgifna skrifter sina från majoritetens

afvikande åsigter.

22 SVENSKA SKOLLAGSTIFTNINGENS UTVECKLING.

1,754, vid 43 lärdomsskolor (21 högre, 22 lägre) 5,742, vid 32 apologistskolor

(3 högre, 18 lägre iAr'' och 11 apologistklasser) 3,699; de afgångnes

antal under samma tid hade utgjort, från gymnasierna 1,467,

från lärdomsskolorna 5,014 och från apologistskolorna 3,083. De under

vårterminen 1832 närvarande lärjungarnes antal hade utgjort vid gymnasierna

694, vid lärdomsskolorna 2,934 och vid apologistskolorna 1,443.

Då under läsåren 1822—1824 inskrifvits vid gymnasierna 684, vid lärdomsskolorna

2,118 och vid apologistskolorna 1,268, hade under läsåren

1830—1832 vid samma läroverk inskrifvits resp. 751, 2,438 och 1,585.

Alla dessa siffror ådagalägga synbarligen en jemförelsevis betydligt

starkare tillväxt af lärjungeantalet i apologistskolorna än i de båda öfriga

slagen af läroverk.

De afvikelser från skollagen, som Revisionen funnit ega rum vid

läroverken, voro icke få, men hade fortfarande till det mesta sin grund

i bristande tillgångar. Undervisningen i naturvetenskap, i teckning och

gymnastik hade ännu icke allestädes kunnat åstadkommas. Blott 5

skolor hade gymnastikinrättningar med särskild lärare. Fyra gymnasier

saknade lärare i naturvetenskap. Endast vid 2 läroverk funnos

lärare i teckning. Vid två gymnasier voro nu lärjungarne fördelade på

tre klasser. Den ambulatoriska läsordningen hade på flera ställen blifvit

införd; på ännu flera hade vexelundervisningen mer eller mindre blifvit

använd, dock vanligen blott i vissa ämnen och i de lägsta klasserna.

I fråga om åtgärder för läroverkens förbättring ansåg denna Revision

lika litet som den förra någon omskapning af läroverken vara behöflig

eller nyttig. I motsats mot 1828 års Komité ansåg Revisionen

sålunda lärdoms- och apologistskolorna böra bibehållas såsom särskilda

* Till det senare slaget räknades här skolorna i Nyköping, Lund, Frösö, Piteå,

hvilka af första Revisionen förts till de högre, hvarjemte den i Skeninge här var

upptagen bland de lägre.

** Borås och Lidköping, såsom icke hörande under Revisionen, upptogos icke,

men Malmö tillkom.

SVENSKA SKOLLAGSTIFTNINGENS UTVECKLING.

23

läroverk, emedan en bestämd skilnad funnes dem emellan icke endast

i läroämnen, utan derjemte och ännu mera i undervisningens syfte och

mått samt den tid, inom hvilken lärokurserna borde vara afslutade.

Revisionen afstyrkte all befrielse från något af de för hvartdera slaget

af läroverk föreskrifna läroämnen, förkastade ämnesläsningen och den

fria flyttningen, fann den ambulatoriska läsordningens införande i skolans

lägre klasser betänkligt samt ansåg vexelundervisningen såsom en

nödfallshjelp, hvilken blott i de lägre klasserna och vid bibringandet

af vissa mekaniska färdigheter borde anlitas. Men ehuru Revisionen i

hufvudfrågorna intagit en motsatt ståndpunkt mot Komitén, fann Revisionen

sig likväl böra instämma i åtskilliga af Komiténs förbättringsförslag,

om ock med större eller mindre modifikationer. Sålunda ansåg

Revisionen, att inga offentliga skolor med mindre än tre klasser borde

finnas, och att de ofullständiga läroverkens antal borde, så vidt möjligt,

inskränkas. Men då de lägre lärdomsskolorna i allmänhet föga uppfyllde

sitt ändamål, ansåg Revisionen de treklassiga läroverken, der

sådana ensamma funnes på stället, alltid böra följa apologistskolans

läsordning, dock med latinundervisning i öfverstå klassen för lärjungar,

som sådant åstundade. Tyska språket borde i apologistskolorna alltid

läsas, men det franska eller engelska enligt det val, som eforus med

afseende å lokala omständigheter, efter lärarnes hörande, kunde träffa,

dock med rättighet för lärjunge, som det åstundade, att äfven i det

andra språket erhålla undervisning. Vid apologistskolorna borde jemväl

undervisning i teckning, gymnastik och koralsång lemnas. I afseende

å de fullständiga lärdomsskolornas klassindelning instämde Revisionen

med Komitén, anseende lärokurserna böra så bestämmas, att alla

klasserna blefve ettåriga, med undantag af rektorsklassen. Gymnasierna

borde alltid fördelas på tre afdelningar och katedralskolorna så inrättas,

att deras nedre klasser både till antal och kurser motsvarade lärdomsskolornas,

de öfre gymnasiernas klasser. I alla skolor och gymnasier

borde, i enlighet med Komiténs förslag, vid hvarje termins början

24

SVENSKA SKOLLAGSTIFTNINGENS UTVECKLING.

och slut flyttning medgifvas lärjunge, som egde de derför nödiga

insigterna.

Beträffande de kunskapsmått, som för afgång till universitet med

rättighet att undergå fullständig studentexamen borde fordras, anslöt

sig Revisionen, dock med åtskilliga modifikationer, till Komiténs förslag

äfven deruti, att Revisionen fordrade kunskap i engelska språket,

hvilket läroämne enligt dess läseplan skulle inträda i gymnasiets öfverstå

klass. Då Revisionen icke medgaf frikallelse från något läroämne och

bibehöll hebreiska språket på gymnasium, blef således antalet af språk,

som hvarje lärjunge vid sin afgång till universitet måste hafva till större

eller mindre mått inhämtat, icke mindre än sex utom modersmålet.

Komitén hade ansett, att det största antalet lärjungar, som skulle

af en lärare undervisas, borde utgöra 30, högst 40, och att, om detta

betydligt ökades, duplikanter borde anställas. Revisionen instämde med

Komitén beträffande detta antal, utom i afseende å förberedande klassen,

der antalet kunde vara högst 50, men ansåg klasserna böra vara slutna;

hvarföre, då det fastställda lärjungeantalet icke medgåfve upptagandet

af alla dem, som aflagt godkänd inträdesexamen i förberedande klassen,

de äldste borde hafva företräde, men i de öfre klasserna de, som redan

tillhörde läroverket och befunnits fullt skicklige till uppflyttning i den

i fråga varande klassen, de nykomne deremot efter åldern.

Komitén hade föreslagit, att lärarne vid skolorna borde vara pligtige

att hvar och en undervisa alla de i Skollagen föreskrifna 32 läsetimmarne

i veckan, och lektorerna hvar och en 12 timmar. Revisionen

fann denna unervisningsskyldighet obillig och ansåg, äfven, med afseende

å lärjungarnes öfverläsning i hemmen, en minskning i läsetimmarnes

antal önsklig. Revisionen föreslog derföre, att i de 32 veckotimmarne

äfven öfningstimmarne måtte inbegripas och läsetimmarne utgöra i lärdomsskolan:

för förberedande klassen 19, för första klassen 23, för andra

23, för tredje och rektorsklassen 26 hvardera; i apologistskolan: för

första klassen 24, för andra 26; i hvar och en af gymnasiets tre afdel

-

SVENSKA SKOLLAGSTIETNINGENS UTVECKLING.

25

ningar likaledes 26. Enligt Revisionens timfördelning skulle vid lärdoms

skolorna rektor undervisa 12 timmar, konrektor 14, de öfrige lärarne

28 timmar eller något mindre; på gymnasierna lektor 10 timmar, gymnasii-adjunkt

6, lärare i naturkunnighet 3, lärare i moderna språk 9

timmar.

Revisionens öfriga förslag, till en stor del öfverensstämmande med

Komiténs, förbigås här, såsom af mera underordnad vigt i afseende å

läroverkens organisation och undervisningsplan.

Större delen af 1830-talet förflöt utan några vigtigare åtgärder på

skollagstiftningens område. Men i början af samma årtionde infördes

vid Upsala universitet och något senare vid Lunds en förändring, som

blef af stor betydelse för skolorna. Dittills hade studentinskrifning vid

universitet kunnat ske antingen utan inträdesexamen på någon af akademiska

styrelsen godkänd persons borgen, eller ock efter ett inför

filosofiska fakultetens dekanus undergånget förhör. Endast den, som i

detta förhör blifvit godkänd, egde rätt att vid universitetet aflägga

examina. Men inträdesexamen kunde vara antingen fullständig, då

godkända insigter ådagalagts i elementarläroverkets alla läroämnen,

eller ofullständig, då den inträdessökande befunnits i något eller några

ämnen icke ega nöjaktiga insigter, i hvilket fall han borde ega rätt

till afläggande af endast sådana universitetsexamina, för hvilka dessa

ämnen icke fordrades. Denna anordning medförde stora olägenheter

både för universiteten och elementarläroverken. Vid de förra klagade

man, att en stor del af studenterna icke egde den för akademiska

studier nödiga underbyggnaden; vid elementarläroverken åter, att en

mängd ynglingar från dem afginge till universiteten, utan att hafva

fullständigt genomgått skolkursen, eller åtminstone utan att hafva erhållit

betyg derom, att de med afseende å afgång till universitet egde

tillräckliga insigter i de föreskrifna läroämnena. En förändring af

studentexamen hade derföre länge varit påyrkad. Den Uppfostringskomité,

från hvilken förslaget till 1820 års Skolordning utgått, hade,

4

Student

examen.

26

SVENSKA SKOLLAGSTIFTNINGENS UTVECKLING.

uppå erhållen nådig befallning, år 1822 ingifvit underdånigt betänkande

rörande en förändrad studentexamen, och 1824 års Skolrevision hade

äfven uttalat sig om nödvändigheten af en sådan förändring. Komitébetänkandet

af år 1828 innehöll ett nytt förslag till förändrade bestämmelser

rörande studentexamen. Sedan Akademiska Konsistoriet i Upsala

hos universitetets Kansler anhållit om införande af en studentexamen i

enlighet med sist nämnda förslag och efter erhållet bifall till denna sin

begäran inkommit med förslag till närmare reglementariska föreskrifter

för den nya examen, stadgade Kanslern den 18 Augusti 1831, att från

och med följande hösttermins början studentexamen skulle få anställas

på sätt Konsistorium föreslagit. Något senare infördes vid Lunds universitet

en motsvarande examen. Att den nya studentexamen, i synnerhet

i början, utöfvade en väckande inflytelse på elementarläroverken,

är obestridligt, äfvensom att den genom upprätthållande af någorlunda

bestämda kunskapsfordringar i de särskilda läroämnena bidrog till

åstadkommande af en önskvärd öfverensstämmelse i de kunskapsmått,

som borde vara uppnådda af elementarläroverkens till universiteten

dimitterade lärjungar. Det dröjde likväl icke länge, innan från läroverkens

sida missnöjet med den nya studentexamen blef ännu större,

än det varit med den gamla. Det förut öfverklagade förhållandet, att

ynglingar infunne sig vid universitetet, utan att från läroverket medföra

betyg om tillräckliga insigter med afseende å afgång till universitet,

fortfor oförändradt, och olägenheterna häraf hade till och med

blifvit förstorade genom studentexamens skärpande; ty härigenom hade

afgångsexamen vid läroverken sjunkit i betydelse och de sista årens

undervisning vid desamma allt mera förlorat intresse för lärjungarne,

hvilka trodde sig vinna en både hastigare och säkrare förberedelse för

studentexamen, om de i universitetsstaden anlitade de der erbjudna tillfällena

till en efter gällande examensfordringar noggrannt afpassad undervisning.

De smärre förändringar, som studentexamen gång efter annan

SVENSKA SKOLLA GSTIFTNINGENS UTVECKLING.

27

undergick, kunde icke afhjelpa dessa olägenheter, hvilka tvärtom allt

skarpare framträdde.

Den andra Skolrevisionens betänkande hade af Kongl. Maj:t blifvittirk''18d39* Nov''

meddeladt samtliga konsistorier jemte Direktionen öfver Stockholms

stads undervisningsverk, att deröfver afgifva utlåtanden. Sedan dessa

inkommit, blefvo genom Kongl. Cirkuläret den 1 November 1839 åtskilliga

förändringar i den bestående läroverksorganisationen stadgade.

Dessa förändringar, hvilka afsågo att, i mon af för handen varande tillgångar

och utan rubbning i den genom 1820 års Skolordning fastställda

grundplanen för elementarläroverken, åstadkomma förbättringar i undervisningsväsendet,

i synnerhet till befrämjande af den högre borgerliga

eller moderna bildningen, voro hufvudsakligen följande:

1) Vid gymnasierna, med vissa uppgifna undantag, skulle lärare

på stat, så vida sådane icke redan funnes, så väl i franska och tyska

språken som i naturvetenskap anställas, börande den förre undervisa

minst 4 timmar, den senare minst 2 timmar i hvar och en af gymnasii

afdelningar.

2) För hvarje gymnasium jemte den på samma ställe förlagda

skolan skulle äfven på stat anställas en gymnastiklärare.

3) De större och mera besökta gymnasierna, med 6 lektorer, adjunkt

och ofvan uppräknade lärare, borde, så vidt läroverkets utrymme det

medgåfve, fördelas på tre afdelningar med fullkomligt skild undervisning.

4) Fem högre eller fullständiga ap ologi stskolor * med en rektor, 3

apologister samt lärare i teckning, gymnastik och sang skulle inrättas.

För de två af dessa läroverk, som icke voro förlagda på samma ställe

som lärdomsskolor, ville Kongl. Maj:t, på efori förslag, förordna en

direktion, som jemte inspektor skulle ega att under efori öfverinseende

utöfva den närmaste tillsynen öfver läroverket. De fullständiga apolo

*

Om till dessa lägges det genom Förordningen den 16 November samma år

organiserade Ateneum i Gefle, skulle således landet komma att ega 6 fullständiga

apologistskolor, eller högre realskolor.

28

SVENSKA SKOLLAGSTIFTNINGENS UTVECKLING.

Tredje Revisionen.

gistskolorna skulle lemna undervisning, utom i modersmålet, i tyska,

franska och engelska språken, så väl läsning som skrifning, samt för

öfrigt till nödigt omfång i alla de ämnen, som till studentexamen erfordrades.

Utom dessa fem skulle, såsom Cirkuläret antydde, ännu

andra fullständiga apologistskolor genom utvidgning af redan befintliga

framdeles bildas i mon af behof och tillgängliga medel.

5) Några nya apologistskolor skulle inrättas, till en del genom förvandling

af äldre lärdomsskolor, och några gamla utvidgas till treklass

iga.

6) Vid några till apologistier förvandlade lärdomsskolor skulle tillfälle

till inhämtande af latinska språkets första element beredas lärjungar,

som sådant önskade.

7) Vid tre med apologistskolor förenade lärdomsskolor skulle inrättas

en för begge gemensam förberedande klass.

8) Der bredvid lärdomsskola funnes 2 apologistklasser, borde i

dessa, så fort ske kunde, ambulatorisk läsordning införas.

Såsom sjelfva Cirkuläret angaf, voro de här föreskrifna anordningarne

endast provisoriska. Den högre apologistskolan i Westervik betecknades

uttryckligen såsom tillika ämnad att blifva ett normalläroverk

för anställande af fullständiga försök i afseende å den -så kallade

moderna bildningen; och införandet af en förberedande klass vid tre

läroverk var synbarligen en åtgärd, beräknad att genom erfarenhetsrön

pröfva en så väl af 1825 års Komité som af två skolrevisioner föreslagen

ändring i 1820 års skolorganisation. Antydningarne om en framtida

utvidgning af åtskilliga apologistskolor synas dock tillkännagifva

Kong!. Maj:ts afsigt att ännu en längre tid bygga vidare på den

genom 1820 års Skolordning fastställda grundvalen för de svenska

undervisningsverken.

Den tredje och sista Revisionen af rikets elementarläroverk sammanträdde

hösten 1843. Enligt dess berättelse hade under läsåren

1832 1843 de inskrifne lärjungarnes antal utgjort vid de tolf gymna

-

SVENSKA ,SKOJ,LAGSTIFTNINGENS UTVECKLING.

29

sierna 2,320, vid 43 lärdomsskolor ö 8,275, vid 41 apologistskola* 6,188;

de afgångnes från gymnasierna 2,224, från lärdomsskolorna 6,617, från

apologistskolorna 5,108. De under nästförflutna läsetermin närvarande

lärjungarnes antal hade utgjort vid gymnasierna 599, vid lärdomsskolorna

3,161, vid apologistskolorna 2,057. Jemföras dessa uppgifter med dem,

som ofvan meddelats ur 1832 års revisionsberättelse, visar sig en icke

obetydlig minskning i gymnasiernas lärjungeantal. Orsaken till denna

minskning söker Revisionen dels i det för tidiga utlöpandet af lärjungar,

som ville vinna hastigare och beqvämare inträde vid universiteten,

dels deruti, att de fullständiga apologistskolorna eller andra läroanstalter

för realbildning eller ock de industriela yrkenas framsteg afvände ynglingarne

från gymnasierna. Deremot är synbart, att vid så väl lärdomssom

apologistskola- lärjungeantalet vunnit en ansenlig tillväxt. Medan

uppgifterna om inskrifne och afgångne lärjungar synas tyda på starkare

tillväxt å lärdomsskolornas sida, tyckas deremot uppgifterna om de vid

hvartdera slaget af läroverk under vårterminerna åren 1832 och 1843

närvarande lärjungar visa en starkare tillväxt hos apologistskolorna, i

synnerhet som den vid åtskilliga lärdomsskolor kort förut inrättade förberedande

klassens lärjungar synas blifvit räknade till dessa skolor,

under det dock en betydlig del af dem säkert skulle tillhört apologistskola^

om icke nyss nämnda klass funnits. Denna starkare tillväxt hos

apologistskolorna synes ock vara en naturlig följd af den utvidgning

och den tillökning i antal, som de erhållit under den sist förflutna

tiderymden.

De afvikelse!- från skollagen, hvilka Revisionen anmärkte hafva egt

rum vid läroverken, röjde å ena sidan en stor frihet i tillämpningen af

lagens föreskrifter, men också å andra sidan ett aktningsvärdt bemödande

att tillfredsställa orternas kraf på läroverken. Medan somliga

apologistskola- för detta ändamål frikallade från föreskrifna ämnen,

* Bland dem äro inberäknade de två katedralskolorna, men med afdrag för

Upsala katedralskolas apologistklass, hvilken hänfördes till apologistskolorna.

30

SVENSKA SKOLLAGSTIFTNINGENS UTVECKLING.

drefvo andra undervisningen i dessa ämnen vida öfver det i lagen anbefallda

mått och upptogo ämnen, hvilka icke voro föreskrifna, såsom

t. ex. engelska språket. En del lägre lärdomsskolor, i synnerhet der

brist på högre läroverk rådde inom stiftet, hade utsträckt sin undervisning

till den högre lärdomsskolans ämnen och kurser, medan högre

lärdomsskolor stundom icke lemnat undervisning i ämnen, som dem

ålegat. I många lärdomsskolor, lägre och högre, hade undervisningmeddelats

vanligast både i franska och tyska, i andra blott i ettdera

språket.

Den ambulatoriska läsordningen hade blifvit afskaffad vid några

af de läroverk, der den vid tiden för föregående revision funnits, men

införts vid ett vida större antal, som då icke haft den. Deremot hade

vexelundervisningen blifvit använd vid ett långt mindre antal läroverk

än under förra revisionsperioden, och vanligtvis blott då ett stort lärjungeantal

gjort den nödig.

Vid ett stifts läroverk hade lärdoms- och apologistskola blifvit

sammanslagna till ett enda läroverk med två skilda bildningslinier för

lärjungar, som läst, och dem, som icke läst klassiska språk, samt med

gemensam undervisning, så vidt möjligt, i de begge liniernas gemensamma

ämnen. Äfven lärjungar, som icke läst klassiska språk, kunde

vinna inträde i gymnasium, der de förblefvo befriade från läsningen af

dessa språk.

I fråga om åtgärder för läroverkens förbättring uttalade sig denna

Revision, likasom den föregående, men med mera utförlig motivering,

mot alla våldsamt ingripande förändringar i läroverkens inrättning och

undervisningssätt. Under erkännande af Nya Elementarskolans i Stockholm

förtjenster, ansåg Revisionen dock dess inrättning och lärosätt

vara allt för litet af erfarenheten pröfvade och från teoretisk synpunkt

erbjuda allt för stora betänkligheter för att kunna förordas till

allmänt antagande. Revisionen yrkade således gymnasiernas, lärdomsocli

apologistskolornas bibehållande såsom särskilda slag af läro

-

SVENSKA SKOLLAGSTIFTNINGENS UTVECKLING.

31

verk v och instämde hufvudsakligen med 1832 års Revision beträffande

den fria flyttningen, ämnesläsningen för lärjungar, vexelundervisningen

och den ambulatoriska läsordningen. 90 Revisionen ville dock icke, att

lärdoms- och apologistskolorna skulle vara från början åtskilda, enär

denna anordning för en lärjunge, hvars anlag och böjelser ännu icke

hunnit framträda, ofta måste föranleda till tvekan och misstag vid valet

mellan de båda skolorna. Såsom ofvan blifvit nämndt, hade den första

Revisionen velat göra lärdomsskolans första klass för begge skolorna

gemensam, den andra hade framför begge velat sätta en förberedande

klass; den tredje Revisionen föreslog nu att göra lärdomsskolans två

lägsta klasser gemensamma äfven för apologistskola!!. I dessa klasser,

begge ettåriga, skulle språkundervisningen begynna med latinska språket

i den första, hvarefter det tyska skulle inträda i den andra. T den härefter

vidtagande första klassen af apologistskolan skulle franska språket

begynna, på samma gång det latinska upphörde. Äfven för lärjungar,

som efter två år lemnade skolan, ansåg Revisionen detta latinstudium

vara vida nyttigare, än om samma tid egnades åt modersmålets eller

de moderna språkens läsning. Jemväl i fristående lärdomsskolor och

apologistskolor borde de båda nedersta klasserna följa en sådan läsordning.

Dock ville Revisionen icke bestämdt tillstyrka ett ovilkorlig^

upptagande af latinska språket för andra apologistskolor än dem, som

vore med lärdomsskolor förenade, icke heller att insigt i detta språk

skulle af dem, som sökte inträde i apologistskolans högre afdelningar,

* Oaktadt dessa sina åsigter ville dock Revisionen tillstyrka, att det måtte vara

eforus, med lärarnes samtycke, obetaget att om lärdoms- och apologistskolas förening,

med deraf möjligen följande valfrihet af läroämnen m. m., till Kongl. Maj:t ingifva

underdånig ansökning, åtföljd af fullständig läsordning. Härigenom skulle med

minsta fara för läroverken en tillförlitlig erfarenhet om den nya läroverksinrättningens

och lärometodens användbarhet kunna vinnas.

** Ehuru Revisionen önskade klassläraresystemet genomfördt i de lägre klasserna,

ansåg den dock afvikelse!'' kunna och böra medgifvas i följd af tillfälliga omständigheter

eller vissa läroämnens natur, såsom matematikens, hvilket ämne Revisionen

trodde, så vidt möjligt, böra skötas af samma lärare genom hela skolan.

32

SVENSKA SKOLLAGSTIFTNINGENS UTVECKLING.

nödvändigt fordras, blott de uppfyllde öfriga kunskapsfordringar, men

väl att vid alla apologistskolor utan undantag, tillfälle till undervisning

i latinska språket skulle stå öppet för lärjungar, som ville begagna sig

deraf. Bland Revisionens öfriga förslag torde böra anföras: om allmänna

lärotidens utsträckande till 36 veckor på året (inberäknad en

veckas ledighet vid påskhelgen); om inskränkning af gymnasiernas läsoch

talöfningstimmar till 30 i veckan; om höjande af fordringarne för

intagning i läroverks nedersta klass; om närmare bestämmande af

gymnasiernas kunskapsfordringar för dimission till universitet; om afskaffande

af specialbetyg öfver kunskaper inom skolan och deras ersättande

af ett totalbetyg, hvaremot betyget öfver examen för afgång till

universitet borde omfatta ej mindre specialbetyg i de särskilda ämnena

än ett derpå grundad! totalbetyg: mogen eller omogen; om åtgärder

vid universiteten till förekommande af omogne lärjungars för tidiga utlöpande

från läroverken; om upphörande af infödingsrätten vid ansökningar

till läraresysslor så inom skolan som särskildt vid gymnasium

och katedralskolas rektorsklass; om förbättring af elementarlärarries

löner; om förändrade bestämmelser rörande elementarlärares fackbildning.

I sist nämnda hänseende föreslog Revisionen, att dessa lärares

bildningskurs borde blifva en teoretisk vid universitetet, hvilken antingen

kunde ingå i studierna för filosofie kandidat-examen, om denna

examens i fråga satta omgestaltning gjorde sådant tjenligt, eller bilda

en särskild studii-kurs, som dock öfver hufvud icke borde blifva mer än

tvåårig. För högre lärareplatser skulle dock fordras större insigter i

de kunskapsgrenar, som dem tillhörde; särskildt skulle'' för lektorsbefattning

i teologi fordras teologie kandidat-examen och för sådan befattning

i klassiska språk eller matematik en tvåårig kurs i ett filologiskt

eller matematiskt seminarium vid universitetet. Skollärarnes praktiska

bildningskurs skulle vara ettårig och genomgås vid pedagogiska

seminarier, som borde inrättas vid universitetsstädernas katedralskolor.

För ordinarie anställning vid elementarläroverk ville Revisionen föreslå,

SVENSKA SKOL LAGSTIFTNINGENS UTVECKLING.

33

att, intill dess anstalter för skollärares bildning kommit till stånd, såsom

vilkor måtte fordras en tids tjenstgöring vid allmänt läroverk under

vederbörande lärares tillsyn.

Sedan Revisionens betänkande blifvit tryckt, utdelades det till alla

elementarläroverk, hvarjemte konsistorierna och Direktionen öfver Stockholms

stads undervisningsverk anbefalldes att under loppet af år 1845

inkomma med utlåtanden öfver Revisionens förslag och hemställanden.

Dessa utlåtanden inkommo ock under samma år.

Under tiden hade den nu med stor ifver från alla håll omfattade ix-u års rits

dag.

läroverksfrågan erhållit en vändning, hvarigenom den utveckling af de

svenska elementarläroverken, som Revisionen vid sina förslag haft i

sigte, blef fullständigt afbruten. Af Rikets Ständer framställdes nemligen

den 15 Februari 1845 hos Kongl. Maj:t önskan, dels att Kongl.

Maj:t vid den utlofvade definitiva organisationen af rikets undervisningsanstalter

täcktes förordna om en sådan förändring af elementarläroverken,

att då varande apologist- och lärdomsskola samt gymnasium

måtte komma att utgöra en enda fullständigt sammanhängande skola

med två bildningslinier, dels att ambulatorisk läsordning, eller ämnesläsning,

hvad lärarne anginge, hvilken redan på gymnasium egde rum,

måtte vid de förenade undervisningsverken införas; börande det dock

få bero på närmare pröfning, huruvida detta lärosätt äfven i den första

eller förberedande klassen skulle tillämpas; och anhöllo Rikets Ständer

derjemte, att, då eforus och lärarne voro derom ense, ämnesläsning

jemväl för lärjungarne måtte vid de allmänna läroverken i nåder tillåtas.

I detta beslut förenade sig dock icke Presteståndet, hvilket den 23

Maj samma år till Kongl. Maj:t ingaf en särskild skrift, i hvilken Ståndet

upptog till vederläggning de uti Rikets Ständers skrifvelse anförda skäl

mot den bestående läroverksorganisationen och för den nya samt uttalade

såsom sin åsigt, att, om den sista Skolrevisionens förslag till en

partiel förening af lärdoms- och apologistskola antoges och utväg tillika

bereddes att dels inrätta nya fristående apologistskolor dels utvidga de

5

34

SVENSKA SKOLLAGSTIFTNINGENS UTVECKLING.

Cirkuläret (len

« Juli 1849.

med lärdomsskolor på de flesta ställen redan förenade, sådant vore en

förbättring af undervisningsväsendet, hvilken Ståndet ansåge ändamålsenligast

motsvara tidsfordringarne och samhällsbehofvet. Ståndet anhöll

derföre, att Rikets Ständers förslag om elementarläroverkens ombildning

måtte underkastas den noggrannaste undersökning och omdöme af dessa

läroverks erfarne målsmän, innan några försök i denna syftning blefve

anbefallda. Det högsta, som Ståndet ville tillstyrka i afseende å den

af de öfriga Stånden begärda omskapning, vore, att, på sätt Revisionen

föreslagit, der eforus och lärare vore derom enige, försök, efter inhämtadt

tillstånd af Kongl. Maj:t, måtte få anställas.

Sedan Kongl. Maj:t den 9 November 1847 fastställt hufvudgrunderna

för den omgestaltning af läroverken, som skulle komma att vidtagas,

och Rikets Ständer vid 1847 års riksdag anslagit betydliga medel

till löneförbättringar åt elementarlärarne under vissa angifna vilkor, utfärdades

Kungliga Cirkuläret den 6 Juli 1849, hvarigenom den organisation,

de svenska elementarläroverken dittills egt, upphäfdes och grundvalen

lades till den nu varande. Cirkulärets hufvudpunkter, så vidt de

här behöfva anföras, voro följande:

1) Vid rikets elementarläroverk skulle befrielse från latinska, grekiska

och hebreiska språkens läsning medgifvas ynglingar, som med

föräldrars eller målsmäns bifall det önskade.

2) Åmnesläsning för lärare, eller s. k. ambulatorisk läsordning, skulle

vid alla elementarläroverk införas med vårterminen 1850; dock vore

eforus obetaget att med lärarnes samtycke bibehålla klassläsningen i

skolor med två eller tre lärare äfvensom i större läroverks två nedersta

klasser.

3) Åmnesläsning för lärjungar efter den vid Nya Elementarskolan

i Stockholm använda metod finge vid läroverken införas, om eforus eller

vederbörande lärare det önskade och hinder för sakens ändamålsenliga

verkställighet icke förefunnes.

4) Lärdoms- och apologistskola borde förenas till ett läroverk,

SVENSKA SKOLLAGSTIFTNINGENS UTVECKLING.

35

hvarest, i alla dessa skolor tillhörande ämnen och med ofvan medgifna

valfrihet, skulle meddelas så fullständig undervisning, som läroverkets

omfång medgåfve.

5) Gymnasium skulle med lärdoms- och apologistskola förenas till

ett sammanhängande läroverk, hvarest skulle, under samma valfrihet i

läroämnen, meddelas de för undergående af studentexamen erforderliga

kunskaper.

Det Kongl. Cirkuläret hade endast angifvit de allmänna grunddragen

af läroverkens nya form samt åt eforer, konsistorier och lärarekollegier

öfverlemnat det närmare utförandet. Genom den sålunda medgifna

friheten mildrades visserligen i någon mon de svårigheter, som

från en så genomgripande förändring måste vara oskiljaktiga. Men vid

försöket att verkställa Cirkulärets föreskrifter stötte man snart på andra

svårigheter, än dem, som voro en följd af brytningen mellan den gamla

och nya formen: man fann, att dessa föreskrifter i sjelfva verket inneburo

uppgifter, som med de tillgängliga lärarekrafterna icke kunde lösas.

Genom lärjungarnes frikallelse från läsning af alla de gamla språken

eller af ett eller två bland dem, bildades nemligen flera linier efter

det olika antalet af läroämnen, i hvilka lärjungarne skulle undervisas.

De dispenserade lärjungarne kunde icke af lärarne undervisas under

de timmar, då läroämnen förehades, från hvilka de voro befriade; och

der sådant lät sig göra, blef följden, att desse lärjungar hunno längre,

än deras kamrater, i de gemensamma ämnena, i hvilka de således icke

heller kunde med fördel undervisas tillsammans med dem. För att

minska olägenheterna af valfriheten, uteslöt man latinska språket från

de två, stundom från de tre nedersta klasserna;* men detta medel be

*

Öfver detta uppskjutande af det latinska språkets läsning klagades vid 1850 års

riksdag med den påföljd, att Ständerna hos Kongl. Maj:t, — under erkännande deraf,

att det vore lika obilligt, som med nyare tidens åsigter rörande offentlig undervisning

och uppfostran oförenligt, att åt de föräldrar, som vore öfvertygade om nödvändigheten

af klassisk grund för bildningen, förneka en rätt, som vore medgifven den motsatta

36

SVENSKA SKOLLAGSTIFTNINGEtfS UTVECKLING.

fanns otillräckligt. På många ställen försökte man derföre tillika att

hjelpa sig med Nya Elementarskolans ämnesläsning, hvars införande

Cirkuläret medgaf. Men denna metod befanns snart otjenlig, i synnerhet

vid de mera besökta läroverken, och den blef inom kort öfvergifven,

utom vid några få läroverk. Förvirringen var således allmän, och man

afvaktade med otålighet den nya skolordningen för vinnande af stadga

och fasthet i läroverkens organisation. Vid riksdagen 1853 ingåfvo

Ständerna till Kongl. Maj:t en skrifvelse, deruti de, — under åberopande

af de stora olikheter, som rådde mellan läroverken i tillämpningen af

af 1849 års Cirkulär, och af behofvet att åstadkomma enhet i undervisningen,

— anhöllo, att en ny skolstadga måtte utfärdas i enlighet

med de af Kongl. Maj:t och Rikets Ständer gemensamt gillade grunder,

samt att undervisningen måtte så ordnas, att den reala bildningen kunde

utvecklas till all den fullständighet, som läroverkets omfång medgåfve,

utan att den humanistiska förlorade i grundlighet, då den senare icke

mindre än den förra borde af staten omsorgsfullt vårdas. I samma

skrifvelse anhöllo Ständerna äfven, att vid den definitiva regleringen af

läroverken måtte tagas i öfvervägande, huruvida pedagogierna kunde

sättas i närmare förhållande till rikets öfriga läroverk.

i85B *rs stadga. Sedan sju år förflutit, under hvilka erfarenheten hunnit gifva anvisningar

för ett närmare utförande af den genom 1849 års Cirkulär

påbjudna omskapningen af elementarläroverken, utfärdades Läroverks

meningen,

att studium af språk såsom undervisningsämne innebure den säkraste grund

för själsgåfvornas utveckling, att således, då för lärjungen afsåges klassisk bildning,

studium af ett klassiskt språk och företrädesvis det latinska vore den själsöfning, som

för denna dess grundbildande bestämmelses skull borde så tidigt som möjligt begynnas,

samt att hindren för ett sådant begynnande redan i skolans första stadium alldeles

häfdes, om, såsom önskligt vore, särskilda läroverk för de två s. k. linierna

funnes, och dernäst i betydlig mon undanröjdes, äfven om dessa linier funnes inom

samma läroverk, — i underdånighet anhöllo, att genom den utlofvade nya skolstadgan

tillfälle måtte beredas .för dem, som det önskade, att i latinska språket så tidigt njuta

undervisning, att denna verkligen kunde utöfva sin åsyftade, för hela bildningen

grundläggande betydelse.

SVENSKA SKOLLAGSTIFTNINGENS UTVECKLING.

37

stadgan den 14 Augusti 1856, hvars hufvudbestämmelser rörande läroverkens

inrättning och arbetsplan voro följande:

Elementarläroverken, som alla skulle vara af samma slag, delades

med afseende å det kunskapsmått, som de hade att meddela, i högre,

eller fullständiga, och lägre, som motsvarade ett visst antal, högst fem,

af de förras nedre klasser. De lägre elementarläroverkens klassantal

bestämdes för hvarje särskildt läroverk efter antalet af de vid hvart

och ett anställde lärare. De högre omfattade 8 klasser, af hvilka den

högsta tvåårig.

Läroämnena i första klassen voro: kristendom och biblisk historia,

svenska språket, aritmetik, naturkunnighet, historia och geografi. I öfriga

klasser tillkommo latinska, grekiska, hebreiska, franska, tyska och

engelska språken, filosofi, matematik, naturvetenskap. Vid elementarläroverken

lemnades ock undervisning i musik, teckning och gymnastik

af på stat anställde lärare i dessa ämnen.

I första och andra klassen, i hvilken senare franska språket inträdde

såsom nytt läroämne och grundläggande det egentliga språkstudiet, var

undervisningen gemensam för alla lärjungar. I de öfriga klasserna

kunde befrielse lemnas från alla språk i en mängd olika kombinationer.

Den, som icke läste klassiska språk, måste läsa det franska, men hade

valfrihet mellan tyska och engelska språken. Den, som läste latinska

språket, kunde befrias från det grekiska och hade bland de moderna

språken valfrihet mellan det franska och tyska.. Den, som läste de

klassiska språken, kunde om han det önskade, under de två sista åren

af skoltiden erhålla undervisning i hebreiska och engelska språken,

dock utom läroplanen. De läroämnen, som icke förekommo i de två

första klasserna, inträdde i följande ordning:

i tredje klassen latinska och tyska språken samt geometri;

i fjerde för dem, som läste latinska språket, det grekiska samt för

de öfrige engelska språket och algebra;

i femte klassen för de förre algebra, för de senare fysik och kemi;

38

SVENSKA SKOLLAGSTIFTNINGENS UTVECKLING.

i sjette klassen för de förre fysik och för alla lärjungar filosofi;

hvarefter antalet af ämnen förblef oförändradt under den återstående

delen af skoltiden.

T de ämnen, från hvilka befrielse icke medgafs, undervisades alla

klassens lärjungar tillsammans, såvidt sådant lämpligen lät sig göra och

icke olika lärokurser borde inom klassen medhinnas af dem, som läste,

och dem, som icke läste klassiska språk. Mötte svårigheter för den

gemensamma undervisningen, borde, i mon af tillgång på lärarekrafter

vid läroverket, särskild undervisning i större eller mindre del af dessa

läroämnen meddelas hvardera liniens lärjungar.

I hvar och en af elementarläroverkets båda nedersta klasser undervisade

en lärare i alla eller de flesta ämnen. I de öfriga klasserna bestreds

undervisningen, åtminstone vid de högre läroverken, af ämneslärare.

Införande af ämnesläsning för lärjungar enligt Nya Elementarskolans

metod var tillåtet i samma fall, som 1849 års Cirkulär stadgat

och äfven nu gällande Läroverksstadga medgifver.

Inträdesfordringarne fastställdes något högre, än de enligt förra

Skolordningen varit, och inträdesåldern bestämdes till minst 9 år.

De kunskapsmått, som under det fullständiga elementarläroverkets

nioåriga kurs i de särskilda läroämnena borde medhinnas, voro i latinska

språket, matematik och naturvetenskap betydligt utvidgade, icke blott

utöfver det i 1820 års Skolordning föreskrifna utan äfven utöfver det,

som i 1828 års komitébetänkande, och det, som af sista Skolrevisionen

hade blifvit föreslaget. Sålunda skulle i latinska språket, utom Cornelius

Nepos, Ovidius och Caesar, hvilka tillhörde det tidigare stadiet,

under sjunde och åttonde klassens tre år läsas: Curtius 2 böcker, Ciceros

Catilinariska tal eller bref, tal pro Milone, de officiis eller en del

deraf jemte första boken af Qvaestiones Tusculanae eller tionde boken

af Qvintilianus, Livius 5 böcker, Virgilii Aeneid 6 böcker och Horatii

oder 2 böcker eller första boken jemte de. arte poetica. I matematik

stadgades för latinlinien: aritmetik, Euklides’ 6 första samt elfte och

SVENSKA SKOLLAGSTIFTNINGENS UTVECKLING.

39

tolfte böcker, plan trigonometri, algebra till och med eqvationer af andra

graden med flera obekanta, serier och logaritmer; för reallinien

dessutom elementen af analytisk och deskriptiv geometri. I naturvetenskap

bestämdes för latinlinien botanik och zoologi samt fysik under de

tre sista åren; för reallinien fysik och oorganisk kemi under de fem sista

åren af skolkursen.

Den allmänna lärotiden ökades nu, enligt sista Skolrevisionens förslag,

till 36 veckor, deruti dock icke inberäknad en veckas ledighet

under påskhelgen. Läs- och talöfningstimmarnes antal utgjorde under

veckan för första klassen 30 timmar, för andra till och med sjunde 32

samt för åttonde klassen 28 timmar.

Då 1820 års Skolordning icke medgifvit, att flera än två läsetimmar

finge omedelbart följa på hvarandra, och dessutom förlagt en del af

dessa timmar på eftermiddagen, medgaf 1856 års Läroverksstadga, att

tre läsetimmar finge omedelbart följa på hvarandra, och anbefallde icke

eftermiddagsläsning.

Rektorerna vid de lägre läroverken skulle vara ständige, men vid

de högre förordnas på fem år.

Redan i följd af 1849 års Cirkulär hade man börjat klaga öfver

lärjungarnes öfveransträngning vid elementarläroverken. Långt ifrån

att afhjelpa denna öfveransträngning, syntes den nya Stadgan nödvändigt

komma att förvärra detta tillstånd genom utvidgningen af lärokurserna

i förening med minskning af läroårens antal, genom läroämnenas, särskildt

språkens, ordningsföljd och i synnerhet deras hopande i de lägre

klasserna samt slutligen genom de ytterligare ökade dispenserna, som

gjorde det ännu omöjligare för lärariie att leda och underlätta lärjungarnes

arbete. Ehuru Läroverksstadgan genom sin bestämda undervisningsplan

syntes böra bereda en hjelp ur den vid läroverken rådande

allmänna förvirringen och osäkerheten, visade det sig dock sålunda, att

försöket att vinna denna fördel åstadkom större olägenheter, än dem,

af hvilka man förut led, hvartill kom, att Stadgans efterlefnad genom

40

SVENSKA SKOLL AGSTIFTN IN GENS UTVECKLING.

det utsträckta dispensväsendet visade sig vara alldeles omöjlig. Det

befanns derföre snart nödvändigt att medgifva större eller mindre undantag

från Stadgans föreskrifter. *

* Sålunda meddelades genom Kongl. Cirkuläret den 23 Maj 1857 följande föreskrifter:

1) att vid läroverk, der främmande språk dittills icke utgjort undervisningsämne

för lägsta läsekursens lärjungar, skulle från och med derpå följande hösttermin

den nja Stadgan tillämpas i första och andra klassen; hade läroämne, som enligt

Stadgan borde förekomma i första klassen, dittills antingen icke ingått i undervisningen

för lägsta läsekursens lärjungar eller ock blifvit meddeladt till inskränktare

omfång, än Stadgan föreskrefve, borde lärjunges uppflyttning följande höstterminen

till andra klassen derigenom icke hindras, men undervisningen inom denna klass

under läsåret 1857—1858 i möjligaste måtto så ordnas, att lärjunge, som vid slutet

af vårterminen eller början af höstterminen 1858 derifrån uppflyttades till tredje

klassen, kunde der fortgå i studier enligt Stadgans föreskrift; 2) att vid läroverk,

der annat främmande språk än det franska dittills utgjort undervisningsämne för

lägsta läsekursens lärjungar, eller hvarest i allmänhet något läroämne blifvit meddeladt

tidigare, än detsamma enligt Stadgan borde i läsordningen upptagas, skulle fortfarande

åt detta ämne egnas så mycken lärotid, som erfordrades för underhållande

af hvad lärjungarne derutinnan redan inhämtat, intill dess samma ämne komme att i

sin af Stadgan föreskrifna ordning inträda i undervisningen; dock skulle af rektor

och läroverkskollegium pröfvas samt efori afgörande underställas, huruvida sådant

läroämne, i anseende till förekomna omständigheter, kunde med större fördel tillsvidare

helt och hållet bortläggas, än på ofvan nämnda sätt fortsättas; 3) att till tredje

eller någon af följande högre klasser borde vid följande läsårs början lärjunge, som

fullständigt inhämtat de enligt dittills gällande läsordning för läroverket bestämda

pensa i de ämnen, hvilka utgjort föremål för undervisning inom den klass, hvari han

varit intagen, kunna uppflyttas utan hinder deraf, att något af de uti Stadgan för

behörighet till sådan uppflyttning föreskrifna kunskapsämnen icke i undervisningen

ingått, eller att det genomgångna pensum icke fullt motsvarade Stadgans fordringar;

på enahanda sätt borde förfaras, vid början af läsåret 1858—1859, i afseende å do

under föregående läsår i tredje eller någon följande högre klass intagne lärjungars

uppflyttning till fjerde eller följande klasser o. s. v. år efter annat, intill dess Stadgans

tillämpning hunnit fullständigt genomföras; den inskränkning i pensa, som kunde

blifva en följd af denna småningom skeende tillämpning utaf Stadgans föreskrifter,

borde tagas i betraktande vid lärjunges afgång från läroverket efter fullbordad lärokurs

och icke utgöra hinder för honom att vid behörig afgångsexamen godkännas;

af yngling, som under öfvergångstiden anmälde sig till intagning i läroverk, borde

icke fordras annan eller vidsträcktare kunskap, än af de vid läroverket förut inskrifne

lärjungar, hvilka från lägre klass uppflyttades till den, hvari den nykomne sökte eller

SVENSKA SKOLLAGSTIFTNINGENS UTVECKLING.

41

Läroverksstadgan i öfrig! skulle med höstterminen 1857 erhålla gällande

kraft, men torde endast vid få läroverk blifvit fullt tillämpad. Rikets

Ständer vid 1856—1858 års riksdag anhöllo i underdånig skrifvelse den

27 Januari 1858, på grund af de mot nämnda Stadga hos Ständerna

framställda anmärkningar, att, innan den läsordning, som i denna Stadga

innehölles, till fullo tillämpades, Stadgan måtte, sedan den undergått

behöflig granskning af en komité, sammansatt af erfarne vetenskapsoch

skolmän, så förändras, att dels de s. k. bildningsliniernas antal behörigen

inskränktes, dels läroämnena inom hvarje klass icke blefve flera

eller lärokurserna större, än att de kunde af lärjungarne utan skada för

deras fysiska och intellektuela utveckling medhinnas. ° Till följd af

denna anhållan förordnades den 17 påföljande Juli en komité att företaga

den granskning af Läroverksstadgan, hvarom Rikets Ständer gjort

framställning. Redan den 17 December samma år afgaf Komitén sitt

betänkande, hvarefter dess förslag till förändrad läroverksstadga, sedan

det underkastats åtskilliga jemkningar, erhöll Kongl. Maj:ts stadfästelse.

De allmänna grundsatser, som Komitén angaf sig vid verkställandet

af sitt uppdrag hafva följt, voro:

1) att läroämnenas antal vid elementarläroverken, hvilket genom

1856 års Stadga icke undergått någon väsentlig förändring, icke borde * *

kunde vinna inträde; 4) att undervisningen vid lägre läroverk borde så ordnas, att

öfvergång till ett högre läroverk, hvarest de från det lägre afgående lärjungar vanligen

fortsatte sina studier, i möjligaste måtto underlättades; 5) att hvad Stadgan (i

§. 13) föreskrefve angående valfrihet för lärjungar att läsa ett eller flera lefvande

språk icke skulle under det med derpå följande hösttermin ingående läsår tillämpas.

(Genom Kongl. Cirkuläret den 17 Juli 1858 blef sist nämnda föreskrift för det derpå

följande läsåret förnyad.)

* Tillika erinrade Rikets Ständer om sin i underdånig skrifvelse den 20 Oktober

1848 framställda anhållan om ett ändamålsenligare ordnande af styrelsen öfver elementarläroverken

(hvarigenom sakkunnige personer äfven utom ecklesiastikståndet

kunde deruti få inträde), — en erinran, hvartill Ständerna förmälde sig hafva hämtat

anledning derutaf, att genom den nya Läroverksstadgan revisionen öfver rikets elementarläroverk

blifvit upphäfd.

(3

1856 års riksdag.

1858 års

komité.

42

SVENSKA SKOLLAGSTIFTNINGENS UTVECKLING.

förminskas, då så väl inre grunder som andra länders erfarenhet syntes

bekräfta, att dessa läroämnen just utgjorde den krets af vetande, som

säkrast egnade sig att bibringa det unga sinnet den bildning, skolans

undervisning åsyftade;

2) att icke heller de i dessa ämnen stadgade lärokursernas omfång

kunde i väsentlig mon nedsättas under den måttstock, som Läroverks-’

Stadgan fastställt, då denna vore ungefär lika med andra bildade länders

och dessutom en nedsättning häruti hvarken skulle åstadkomma

en mera ändamålsenlig undervisning eller en besparing i tid och kostnader

vare sig för staten eller den enskilde, hvilken senare finge vid

universitetet inhämta kunskaper, som lämpligen kunnat i skolan förvärfvas;

3)

att en utsträckning af den i Läroverksstadgan föreskrifna lärotiden

förordades både af vår egen erfarenhet och af andra länders

exempel, och att, då en sådan utsträckning icke syntes böra vinnas

genom feriernas förkortning, skoltiden borde förlängas;

4) att genom en ändamålsenligare ordningsföljd mellan ämnena och

genom kursernas lämpligare fördelning på de särskilda klasserna en betydlig

lättnad i lärjungarnes arbete kunde åstadkommas;

5) att genom undervisningens koncentration på vissa hufvudämnen

och genom enhet i behandlingen af läroämnena så väl lärjungarnes

arbete kunde lättas som deras insigter vinna i stadga och sammanhang;

och att af detta skäl flera ämnens förening hos en lärare vore att föredraga

framför ämnesläsning, i synnerhet i skolans lägre klasser;

6) att lärjungarnes valfrihet i afseende å skolans läroämnen vore

lika förderflig för dem sjelfva som stridande mot en god skolorganisation,

— en sats, som äfven af skollagstiftningens historia i andra länder blifvit

bekräftad. Skolan, sådan hon af staten vore organiserad, kunde omöjligen

anses ega en så vexlande gestalt, att den böjde och förändrade

sig efter fordringarne hos hvarje enskild lärjunge; hon måste, sedan

hon gjort sig reda för det inre sammanhanget mellan de kunskaper,

SVENSKA SKOLLAGSTIFTNINGENS UTVECKLING.

43

hennes undervisningsplan borde omfatta, med fasthet utveckla denna i

en för lärjungarne bestämd ordning. Afveke skolan från denna ordning,

så hämnade sig ett sådant förfarande genom en oreda i undervisningen

och en brist på sammanhållning i disciplinen, som medförde

olägenheter, större än de förmenta fördelarne. Liniernas antal borde

derföre i möjligaste måtto inskränkas och ingen annan befrielse från

bestämd undervisningstid medgifvas, än den, som vore en ovilkorlig

följd af de båda bildningsliniernas verksamhet och arbetssätt;

7) att, hvad än genom lag stadgades rörande skolornas verksamhet,

beskaffenheten och resultatet af denna verksamhet dock förnämligast

berodde af lärarnes sinnesart, skicklighet och nit, Hvad staten i detta

afseende borde och kunde göra, vore att på bästa möjliga sätt sörja

för lärarebildningen;®

8) att de menliga verkningar, som den då varande studentexamen

utöfvade på elementarläroverken, läge i sjelfva naturen af all utom

skolan förlagd examen med bestämmelse att utgöra kontroll å hennes

verksamhet; hvarföre de endast genom examens förläggande till läroverken

kunde fullt afhjelpas;®* **

9) att slutligen gymnastiska öfningar borde af elementarläroverkens

lärjungar företagas hvarje dag och, så vidt sådant kunde med undervisningens

fordringar stå tillsammans, helst på förmiddagen.

Dessa voro de ledande grundsatserna vid Komiténs revision af

* I följd af Rikets Ständers underdåniga skrifvelse den 25 Februari 1858 angående

bildningsanstalter för lärare vid elementarläroverken hade Kongl. Maj:t anbefallt

Komitén att inkomma med utlåtande och förslag. Sedan detta den 21 December

samma år afgifvits, infordrade Kongl. Maj:t deröfver utlåtanden af de akademiska

myndigheterna och läroverksstyrelserna äfvensom af samtliga läroverkskollegierna.

Med anledning af dessa utlåtanden tog Komitén ärendet under förnyad pröfning och

afgaf derefter den 18 November 1859 underdånigt utlåtande i frågan om upprättande

af bildningsanstalter för blifvande elomentarlärare.

** Med Komiténs betänkande följde ock dess särskilda yttrande i denna fråga

jemte förslag till stadga för afgångsexamen från elementarläroverken.

44

SVENSKA SKOLLAGSTIFTNINGENS UTVECKLING.

Läroverksstadgan, hvilken härigenom undergick följande väsentliga förändringar

i afseende å läroverkens allmänna organisation och undervisningsplan.

De högre läroverken skulle vara dels sådana, som på begge linierna

vore fullständiga, dels sådana, som endast i de realbildningen tillhörande

ämnen meddelade fullständig undervisning. ° Vid de högre läroverken

skulle lärjungarne vara fördelade i 7 klasser, af hvilka de tre högsta

skulle vara tvååriga och de två sista, der lärarekrafterna det medgåfve,

fördelade på två ettåriga afdelningar med skild undervisning. Den fullständiga

lärokursen vid dessa skolor skulle således normalt omfatta 10

år. De lägre elementarläroverken skulle vara fem-, tre- eller tvåklassiga,

motsvarande de högres lägre klasser.

I första klassen skulle språkundervisningen grundläggas med tyska

språket. Historia skulle icke i denna klass läsas, utan endast geografi.

Först i andra klassen, der läroämnena för öfrigt skulle vara desamma,

som i den första, skulle historien begynna, hvarvid början borde ske

med fäderneslandets. Med tredje klassen skulle de båda linierna dela

sig. På latinlinien skulle här latinska språket inträda, derefter det

grekiska i fjerde, det franska med femte, fysik (tillsammans med matematik)

med sjette klassen samt slutligen i öfre afdelningen af sjunde

klassen filosofisk propedevtik. På reallinien skulle engelska språket inträda

i tredje klassen, det franska i fjerde, fysik vid sidan af naturalhistoria

i femte, kemi med sjette (jemte mineralogi med sjunde) samt

filosofisk propedevtik i nedre afdelningen af sjunde klassen, hvarjemte

på denna linie teckning, hvilken enligt den gällande Läroverksstadgan

upphörde med andra klassen, skulle fortgå genom alla klasser. Deremot

skulle på begge linierna tyska språket och naturalhistorien upp- * **

* Det senare slaget af högre läroverk hade tillkommit i följd af Rikets Ständers

vid näst förflutna riksdag fattade beslut och Förordningen den 29 Mars 1858.

** I 1859 års förnyade Läroveksstadga framsköts dock tyska språket till andra

klassen.

SVENSKA SKOLL AGSTIFTN1NGENS UTVECKLING.

45

höra med sjette klassen, på det trängseln af ämnen i sjunde klassen

måtte undvikas samt mera tid och arbete der kunna egnas åt de återstående

ämnena.

I de kunskapsmått, som vid afgång från högre elementarläroverk

efter fulländad lärokurs borde vara förvärfvade, föreslog Komitén endast

några mindre nedsättningar. Deremot voro de förändringar, den föreslog

i de särskilda klassernas lärokurser till åstadkommande af lindring

och jemnare fördelning af lärjungarnes arbete, icke obetydliga. För

den tvååriga femte klassen, beräknad att utgöra en hvilotid i midten

af skolkursen, voro pensa bestämda endast något högre, än de för en

ettårig klass kunnat vara.

Äfvenledes var genom timfördelningen mellan läroämnena större

möjlighet beredd för undervisningens koncentration kring vissa hufvudämnen

och en jemnare fortgång i de särskilda ämnena utstakad. Det

öfvervägande timantal, som Läroverksstadgan tilldelade svenska språket

i de två nedersta klasserna, nedsatte Komitén betydligt, emedan den

ville hafva språkstudierna grundlagda med tyska språket och för modersmålet

fordrade en helt annan behandling, än den, som utgjort förutsättningen

för Stadgans bestämmelse i detta afseende. °

Valfrihet medgafs endast i afseende å de begge bildningslinierna,

hvaremot de för hvar och en af dessa föreskrifna ämnen och kurser

skulle vara obligatoriska. Endast engelska och hebreiska språken på

latinlinien gjorde härifrån undantag, men dessa ämnen voro förlagda

utom läroplanen.

I afseende å lärarnes undervisningstid föreslogs en nedsättning för

adjunkt eller kollega från 28—30 till 26—28 timmar, för lektor, som

icke vore domkapitelsledamot, från 22 till 20—22, för domkapitelsledamot

från 20 till 16—18, för rektor vid högre elementarläroverk från 16 till

12—16 timmar.

* Den förnyade Läroverksstadgan, hvilken uppsköt, tyska språket till andra

klassen, afvek äfven häruti från Komiténs förslag.

46

SVENSKA SKOLLAGSTIFTNINGENS UTVECKLING.

Inom hvar och en af elementarläroverkens begge nedersta klasser

skulle undervisningen bestridas helst af en enda lärare. Beträffande

fordringarne för intagning i elementarläroverks första klass föreslogs

ytterligare en förhöjning utöfver hvad Läroverksstadgan fastställt: i

stället för en ren och flytande innanläsning skulle fordras att läsa väl

och flytande; i stället för att skrifva läslig latinsk handstil att skrifva

en jemn och ledig latinsk stil; i stället för additions- och subtraktionsräkning

jemte multiplikationstabellen att räkna quattuor species i hela tal.

Rörande lärareplatsers tillsättning föreslogos åtskilliga nya bestämmelser,

föranledda af läroveitkens förändrade organisation. Sålunda skulle

icke lärareplatserna vara fästade vid vissa ämnen, utan skulle vid tillsättande

af läraresyssla, till hvilken biskop och konsistorium egde utnämningsrätt,

dess läroämnen för hvarje gång bestämmas och vid ledighetens

kungörande tillkännagifvas. För lektorstjenster skulle två läroämnen

på detta sätt fastställas, jemte hvilka den sökande borde aflägga

prof i ännu ett tredje efter eget val; för adjunkts- eller kollegabefattning

tre ämnen, utom hvilka den sökande, om han så önskade, finge

aflägga prof i ännu ett eller flera. Sökande till sist nämnda befattning

borde hafva aflagt godkänd filosofie kandidatexamen, hvilket Läroverksstadgan

icke fordrade. Derjemte skulle hvarje sökande till läraresyssla

vid statens elementarläroverk förete betyg derom, att han vid behörigen

genomgånget profår vid högre elementarläroverk, under rektors och

vederbörande lärares ledning, följt undervisningens gång och deruti

sjelf såsom lärare deltagit. 0

Vid de högre elementarläroverken skulle finnas ständige rektorer,

utnämnde af Kongl. Maj:t. 00 Kompetensvilkor för dessa befattningar

* Detta förslag om profår vann icke afseende i 1859 års Läroverksstadga.

** Redan den 20 Mars samma år hade Kongl. Maj:t, med bifall till Rikets Ständers

yttrande i ämnet, förordnat, att rektorerna vid de högre elementarläroverken

skulle vara ständige.

SVENSKA SKGLLAOSTIFTNINGENS UTVECKLING.

47

skulle vara, utom omfattande lärdom ock bepröfvad erfarenhet, att hafva

aflagt latinskt disputationsprof och lektorsprof.

Till förebyggande af lärjungarnes öfveransträngning skulle stadgas,

att rektor och klassföreståndare borde tillse, det icke i något ämne

hemlexor ålades lärjunge till ett mått, som kunde betaga honom nödig

tid till hvila och förströelse eller hindra förberedelse i andra läroämnen.

Äfvenledes borde rektor med vederbörande lärares biträde utöfva tillsyn

öfver lärjunges enskilda studier, särdeles då för deras idkande ledighet

från den offentliga undervisningen blifvit medgifven.

I stället för den genom 1856 års Stadga afskaffade skolrevisionen

föreslog Ivomitén inrättande af en lärarekonferens med ungefär samma

uppgift. Denna konferens, bestående af en ordförande och fem ledamöter,

hvilka alla skulle af Kongl. Maj:t utses, borde en gång hvarje

år sammanträda i hufvudstaden. 0

Genom Kongl. Maj:ts förnyade Nådiga Stadga för rikets allmännatsroverksstadelementarläroverk

den 29 Januari 1859 erhöllo dessa läroverk en fast

organisation på den grundval, som genom 1849 års Cirkulär blifvit

fastställd.00 De förändringar, som efter denna tid vidtagits rörande

läroverkens organisation och undervisningsplan, innebära, med undantag

af några på Riksdagens yrkande anbefallda, öfver hufvud en närmare * **

* Icke heller detta förslag upptogs i den förnyade Läroverksstadgan.

** I närmaste sammanhang med Läroverksstadgan stod frågan om afskaffandet

af studentexamen, hvilken allt från dess omskapning i början af 1830-talet varit

föremål för ett ständigt växande missnöje, och dess ersättande genom en afgångsexamen

vid läroverken. Såsom redan blifvit nämndt, hade Komitén ingifvit ett förslag

till stadga för denna examen, och § 42 i Läroverksstadgan hänvisar på en sådan

stadga; men till följd af anmärkningar, som mot detta förslag blifvit uti infordrade

utlåtanden framställda, undergick det en omarbetning af samma Komité, öfver hvilken

omarbetning vederbörande blefvo å nyo hörde. Utfärdandet af stadgan om afgångsexamen

blef af denna anledning fördröjd och skedde först den 11 April 1862. Med

början af år 1864 erhöll denna Stadga gällande kraft och har hittills icke varit underkastad

någon förändring.

48

och trognare tillämpning af de i den senaste Skolkomiténs betänkande

framställda grundsatser och förslag.

1859 års riks- Den 25 Augusti 1860 ingingo Rikets Ständer till Kongl. Maj:t med

en skrifvelse, deruti de, — på grund af de skäl, som blifvit anförda

mot rektorsbefattningarnes uppförande på stat, och den fruktan för

följderna häraf, som delades af många, samt i betraktande deraf, att

hvad som kunde vara ändamålsenligt, sedan en ny reglering vunnit

stadga, icke alltid kunde vara lämpligt under en öfvergångstid, och att

vådan af misstag vid rektorers tillsättning på stat vid de högre läroverken

vore särdeles stor och långvarigt verkande, — anhöllo, att vid

högre elementarläroverk rektor tillsvidare måtte tillsättas endast på förordnande.

Med bifall till denna anhållan stadgade Kongl. Maj:t genom

Kungörelsen den 12 Juli 1861, att rektorsbefattning vid högre elementarläroverk

skulle utan föregången ansökning, efter det eforus med förslag

inkommit, af Kongl. Maj:t besättas genom förordnande för viss tid.

De närmast följande ändringarne i Läroverksstadgan ° föranleddes

af den underdåniga skrifvelse, som Rikets Ständer den 17 November

1863 afläto, och i hvilken de anhöllo, att Kongl. Maj:t täcktes

dels utfärda en förordning, hvarigenom föreskrefves:

a) att lärjunge, som begagnade sig af undervisningen i latinska

språket, finge på målsmans anhållan frikallas från grekiska språkets

läsning och i stället under de lärotimmar, då sådan befrielse egde rum,

på sätt rektor och lärare med billigt afseende på målsmans uttryckta

önskan funne för honom lämpligt, undervisas inom den afdelning, der

latinska språket icke lästes, eller ock utom skolan njuta sådan undervisning,

som af rektor godkändes; 00

* Genom Kongl. Brefvet den 23 Januari 1863 erliöllo de två- och treklassiga

läroverken frihet att, der sådant kunde med redan anställd lärarepersonal utan olägenhet

ske, utsträcka undervisningen utöfver de i Läroverksstadgan för deras klasser

fastställda kunskapsmått.

''** Såsom skäl för denna begäran anfördes, att, då enligt Läroverksstadgan under

-

SVENSKA SKOLLAGSTIFTNINGENS UTVECKLING.

49

b) att den förändring af läsordningen och den inskränkning af

deruti anvisade pensa skulle vidtagas, som till förekommande af lärjungarnes

öfveransträngning syntes af behofvet påkallas;0

c) att ingen borde till ordinarie lärare antagas, som icke under

minst ett läsår tjenstgjort vid högre elementarläroverk samt under

rektors och vederbörande lärares ledning följt undervisningens gång

och sjelf i densamma deltagit eller ock medelst tillförlitligt vittnesbörd

styrkt sig ega annorledes genom öfning förvärfvad, mot nyss nämnda

prof svarande undervisningsskicklighet; 00

dels ock taga i öfvervägande lämpligaste sättet att för elementarläroverken

åstadkomma en närmare gemensam tillsyn och vård samt

i detta ämne till Rikets näst sammanträdande Ständer aflåta nådigt

förslag.

Med anledning af denna Rikets Ständers skrifvelse utfärdade Kongl.

Maj:t, efter det läroverks styreis erna och lärarekollegierna blifvit hörda,

Nådiga Kungörelsen den 12 Maj 1865 angående åtskilliga ändringar

i Läroverksstadgan. Dessa voro hufvudsakligen följande:

1) Tyska språket skulle inträda i första klassen.

2) Grekiska språket skulle inträda i nedre och det franska i öfre

afdelningen af femte klassen på latinlinien.

3) Lärjunge på latinlinien, som icke vore utan svårighet i stånd * * * * * **

visning vid elementarläroverken meddelades i andra icke obligatoriska ämnen, konseqvensen

syntes fordra, att icke någon ålades grekiska, derföre att han läste latin,

och att, då för inträde i åtskilliga statens tjenster fordrades kunskap i latinska, men

icke i grekiska språket, tillfälle äfven borde lemnas att inhämta undervisning i det

förra språket utan att belastas med det senare.

* Rikets Ständer anförde såsom sannolika orsaker till den i detta hänseende

ofta icke utan skäl förda klagan dels ett ovist nit hos lärare, dels sättet, på hvilket

undervisningen meddelades, dels ock de i Läroverksstadgan för särskilda klasser före

skrifna

kursernas allt för stora vidlyftighet.

** Denna anhållan öfverensstämde med det förslag, som 1858 års Komité i detta

hänseende framställt.

Kung. (len 12

Maj 1865.

7

50

SVENSKA SKOLLAGSTlFTNINGENS UTVECKLING.

att följa undervisningen, kunde på målsmans ansökning, och efter det

läroverkskollegiet yttrande afgifvit, af eforus befrias från grekiska språkets

läsning och skulle, i händelse af sådan befrielse, på de åt detta

språk anslagna lärotimmarne under lärares tillsyn sysselsättas med

skriftliga arbeten på lärorummet.

4) I hvar och en af elementarläroverkens två nedersta klasser

skulle undervisningen bestridas af en enda lärare, der icke särskilda

omständigheter föranledde undantag; i hvar och en af de två följande,

efter för handen varande förhållanden, af två eller flere, dock högst

fyra; och om för verkställigheten af dessa föreskrifter sådant pröfvades

nödigt, skulle adjunkt eller kollega vara pligtig att undervisa äfven i

andra ämnen, än dem, i hvilka han aflagt prof.

5) Den allmänna lärotiden af 36 veckor på året förkortades derigenom,

att en veckas ferier vid påskhelgen inberäknades i densamma.

6) Efter två timmars fortsatt arbete på lärorummet borde minst en

timmes uppehåll i undervisningen göras; dock skulle tre lärotimmar

kunna följa på hvarandra, om både före deras början och efter deras

slut minst två timmars ledighet lemnades lärjungarne.

7) Sökande till lärareplats skulle förete betyg om behörigen genomgånget

profår eller styrka sig ega annorledes genom öfning förvärfvad,

deremot svarande undervisningsskicklighet; hvarföre rektor ålades att

med sin ledning tillhandagå de lärarekandidater, som blifvit till hans

läroverk hänvisade för genomgående af profår. °

8) I instruktionen för lärare infördes, utom åtskilliga nya metodiska

föreskrifter, °° det stadgande, att i första klassen hemlexor icke finge

* Genom Kongl. Kungörelsen den 27 November 1868 förklarades, att LäroverksStadgans

föreskrift i § 67, att fullmakt å läraresyssla icke finge genast utfärdas, om

icke den utnämnde minst ett år tjenstgjort vid universitet eller elementarläroverk,

icke egde tillämpning på den, som behörigen genomgått profår.

** I Cirkuläret den 5 December 1867 utvecklades dessa föreskrifter närmare i

sammanhang med erinran om angelägenheten deraf, att lexor och öfver hufvud hem

-

SVENSKA SKOLLAGSTIFTNINGENS UTVECKLING.

51

gifvas och i näst följande klasser endast sparsamt begagnas, samt att

lärare i beslägtade ämnen borde tid efter annan samråda med hvarandra

om en likformig behandling af sina läroämnen.

Vid 1865—1866 års riksdag gjorde icke Rikets Ständer några vigtigare

hemställanden rörande elementarläroverken. I skrifvelsen den

14 April 1866 anhöllo de om sådan ändring i Stadgan angående afgångsexamen,

att lärjunge vid öfversättningsprofven finge använda

äfven grammatikaliska hjelpredor och vid det matematiska profvet

äfven egen samling af formler. Denna anhållan föranledde icke till

någon ändring i Stadgan för afgångsexamen; men i följd af öfriga i

samma skrifvelse gjorda framställningar äfvensom af dem, hvilka af

1867 års Riksdag0 gjordes, utfärdades Kongl. Kungörelsen den 27

November 1868, genom hvilken §§ 31, 37 och 67 af Läroverksstadgan

erhöllo sin nu gällande lydelse. Ändringen af § 37 afsåg att bereda

lättnad vid lärjunges öfvergång från ett läroverk till ett annat och

dervid äfven i någon mon förekomma det allt för starka tillströmmandet

af lärjungar i de högre elementarläroverkens lägre klasser.

Vid 1868 års riksdag framställdes åtskilliga förslag till genomgripande

förändringar i läroverkens organisation och undervisningsplan;00

men Kamrarne blefvo ense endast i två punkter, hvilka framställdes

i Riksdagens skrifvelser den 29 April och den 15 Maj. Den

förra innehöll ett förnyande af Rikets Ständers vid 1862 års riksdag

framställda anhållan om lärjunges rätt att på målsmans begäran varda

arbeten, som föresattes lärjungarne, gjordes till föremål lör en tillräcklig förberedande

behandling.

* I underdåniga skrifvelser den 24 April och den 8 Maj.

** Såsom om borttagande af elementarläroverkens två nedersta klasser, om de

en- och tvåklassiga läroverkens ombildande till folkskolor, om latinska och grekiska

språkens uppskjutande ett par klasser längre, än Läroverksstadgan föreskref,

m. m. Äfven ett förslag om inrättande af bildningsanstalter för blifvande elementarlärare

framställdes vid samma riksdag.

52

SVENSKA SKOLLAGSTIFTNINGENS UTVECKLING.

Kung. den 10

Mars 18S9.

befriad från grekiska språkets läsning; ° hvilken rättighet ansågs icke

hafva blifvit fullt medgifven genom Kongl. Kungörelsen den 12 Maj

1865. Riksdagens senare skrifvelse innefattade en anhållan, att Kongl.

Maj:t täcktes taga i öfvervägande, dels huruvida icke efter hand då

varande första klassen i rikets elementarläroverk kunde indragas och

undervisningen i tyska språket begynna i då varande andra, hvilken i

sådant fall blefve läroverkets första klass, med inträdesfordringar i öfrigt

hufvudsakligen motsvarande dem, som då gällde för inträde i den

andra; dels ock huruvida efter omständigheterna de mindre elementarläroverken

borde bibehållas, med tillökning uppåt af en klass för den

indragna nedersta, eller ock till annan ort förflyttas.

Sedan med anledning af dessa skrivelser läroverks styreis erna och

läroverkskollegierna blifvit hörda, utfärdades Kongl. Kungörelsen den

10 Mars 1869, i hvilken Kongl. Maj:t, med bifall till de två först anförda

punkterna af Riksdagens framställning, föreskref åtskilliga förändringar

i den gällande Läroverksstadgans bestämmelser, nemligen:

1) Elementarläroverkens nedersta klass borttogs derigenom, att den

förut varande andra klassen gjordes till den första o. s. v. Klassernas

antal förblef orubbadt derigenom, att den förut tvååriga femte klassen

gjordes ettårig; men lärokursen förkortades vid de högre och de femklassiga

läroverken med ett år. De tre- och tvåklassiga läroverken behöllo

sina klasser orubbade, ehuru med förändrade läropensa.

2) Endast i första klassen skulle undervisningen vara gemensam

för alla lärjungar (med undantag för barn af främmande trosbekännelse

* De skäl, Riksdagen denna gång åberopade för sin anhållan, voro, dels att

elementarläroverken i första rummet hade till sin uppgift att meddela allmän medborgerlig

bildning, och att dessa läroverk, som på offentlig bekostnad och genom

alla samhällsklassers skattebidrag mot ringa afgift hölles öppna för alla, borde lämpas

efter de fleste lärjungars behof af uppfostran, dels att undervisningen i grekiska

språket genom dess inskränkning till sådane lärjungar, som frivilligt sökte den, skulle

vinna betydligt i omfång och grundlighet samt lärarnes nit och skicklighet utöfva

ett icke ringa inflytande på tilloppet af dem, som önskade att undervisas i detta språk.

\

SVENSKA SKOLLAGSTIFTNINGENS UTVECKLING.

53

i afseende å religionsundervisning); i andra klassen skulle lärjungarnes

fördelning på latin- ock reallinie inträda.

3) Från läsning af grekiska språket, k vilket skulle inträda i fjerde

klassen, medgafs befrielse åt lärjurfge, som med målsmans bifall sådant

önskade; och skulle sådan lärjunge vara pligtig att under de lärotimmar,

då denna befrielse egde rum, begagna den undervisning, som

1 stället för läsningen af nämnda språk bestämdes. °

4) Föreskriften om undervisningens bestridande genom en enda

lärare inskränktes nu till första klassen,, och de bestämmelser om ett

mindre lärareantal, som förut gällt tredje och fjerde klasserna, fastställdes

nu för andra och tredje, likasom förbudet mot liemlexor i första

klassen ersattes af samma föreskrift om sparsamma hemlexor, som förut

gällt de närmast följande.

5) Rektors befogenhet att åt öfverstå klassens lärjungar bevilja

hel dags ledighet utsträcktes så, att denna ledighet kunde medgifvas

2 eller 3 gånger i månaden.

6) Intagningsåldern höjdes från 9 till 10 år.

7) Kunskapsfordringarne för inträde i elementarläroverks första

klass blefvo förhöjda med afseende på förut gällande fordringar för

inträde i den andra.

8) Lärjunge, som med målsmans bifall önskade vinna befrielse

från latinska och grekiska språkens eller blott det senares läsning,

skulle derom göra anmälan vid läseterminens början, likasom ock lärjunge,

som ville från klassiska linien öfvergå till reallinien.

Detta är den sista förändring, Läroverksstadgan till denna dag

undergått. De till en del högst genomgripande förslag till förändringar

i elementarundervisningsväsendet, °° som vid riksdagarne 1869 och 1870

* Genom ett Cirkulär af samma dag gåfvos närmare föreskrifter angående

denna undervisning.

** Andra Kammaren hade vid riksdagarne 1867 och 1868 fattat beslut om en

skrifvelse till Kongl. Maj:t med anhållan om det tyska och de klassiska språkens

54

SVENSKA SKOLLAGSTIFTNINGENS UTVECKLING.

framställdes, ledde icke till någon annan åtgärcj från Riksdagens sida,

än den underdåniga skrifvelse af 1870 års Riksdag, hvaruti anhålles

om den revision af Läroverksstadgan, som Komitén fått sig uppdragen.

Den nu lemnade öfversigt af vår skollagstiftnings utveckling från

år 1820 jemte de förhållanden, som derpå inverkat, har ådagalagt, huru

allt sedan reformen 1849 förändringarne följt hvarandra med en hastighet,

som icke kunnat annat än menligt inverka på läroverken och på

allmänhetens tillit till ändamålsenligheten af deras inrättning. Under

de närmaste åren efter den nya organisationens införande egde dessa

förändringar sin naturliga förklaring i behofvet att i mon af vunnen

erfarenhet närmare utföra en plan, som, till en början mindre klart

fattad, måste i praktiken leda till icke få misstag. Likaså måste erkännas,

att många af de förändringar, som följt efter år 1859, endast

utgöra en följdriktig utveckling af de grundsatser, som för sist nämnda

års reviderade Läroverksstadga legat till grund. Men de mer eller

mindre genomgripande reformförslag, som under de sist förflutna åren

både inom och utom Riksdagen så ofta framkommit, och det samtidigt

allt mera högljudt uttalade missnöjet med det bestående elementarundervisningsväsendet

synas, äfven om de till en del kunna skrifvas

på räkningen af individers oberättigade anspråk att få statens allmänna

uppfostringsverk lämpade efter sina enskilda tycken eller intressen,

likväl berättiga till det tvifvelsmål, som i 1870 års Riksdags underdåniga

skrifvelse framställes: huruvida den gällande Skollagen stöder

sig på riktiga grundsatser, eller åtminstone huruvida dessa grundsatser

äro. fullt ändamålsenliga för vårt folk och våra förhållanden.

Komitén öfvergår nu till en närmare pröfning af de anmärkningar,

framskjutande vid elementarläroverken. En motion i samma syftning vid 1869 års

riksdag föranledde icke till förnyande af dessa beslut; deremot antog Kammaren vid

denna riksdag ett väckt förslag angående en skrifvelse med anhållan om en sådan

ändring af undervisningsplanen, att med femte klassen afslutade kurser i matematik

och naturalhistoria kunde uppnås.

OM ÖFVERANSTRÄNGNING OCH MÅNGLÅSER1.

55

som i Riksdagens skrifvelse framställas såsom sannolikt angifvande

grunderna till den allmänna oron beträffande ändamålsenligheten af

den plan, efter hvilken elementarläroverken äro inrättade.

Om öfyeransträngning och mångläseri.

Riksdagen har i sin underdåniga skrifvelse erinrat om tillvaron af

en temligen allmänt utbredd åsigt derom, att »språkundervisningen i

de nedre klasserna af skolan utvidgats till att på ett betänkligt sätt

upptaga barnens tid och anstränga deras föga utbildade krafter», samt

att »såväl härigenom som genom mängden af ämnen, hvilka i skolan

samtidigt läsas, och framför allt genom deras föredragande af särskilde

lärare lärjungarne ytterligare och på ett stundom för deras helsa betänkligt

sätt blifvit öfveransträngda», och i den ofvan nämnda underdåniga

ansökningen har åsigten om öfveransträngningens befintlighet

funnit ett bestämdt uttryck.

Då Komiterade nu skola yttra sig om den sålunda omordade öfveransträngningen,

blifver det nödigt att först söka utreda, hvilket begrepp

bör fästas vid detta ord, allrahelst som den allmänna meningen om

öfveransträngningens verklighet synes i någon mon äfven bero derpå,

att man i uttrycket inlagt många och olikartade föreställningar. Tager

man ordet »öfveransträngning» i och för sig, kan det uppenbarligen icke

betyda annat än ett ansträngande af lärjungarnes krafter i högre grad,

än de tåla. Men för att kunna inse, om och när ansträngningen öfverskrider

det rätta måttet, måste man noga gifva akt på de i det yttre

framträdande följderna af arbetet vid läroverket. Dessa kunna vara af

56

OM ÖFVERANSTRÄNGNING OCH MÅNGLÅSERI.

rent fysisk art, d. v. s. visa sig i försvagadt helsotillstånd, eller ock

gifva sig tillkänna i och genom förslappning af den andliga lifsverksamheten.

Hvad de förra angår, finna Komiterade det icke möjligt att

under nu varande förhållanden afgifva ett ur erfarenheten hämtadt bestämdt

yttrande. Ty för att erhålla visshet om lärjungarnes helsotillstånd,

fordras en under flera år fortsatt följd af planmässigt gjorda

iakttagelser vid alla eller åtminstone större delen af elementarläroverken,

— ett förarbete, hvartill ännu blott en svag begynnelse kan sägas hafva

skett vid ett eller annat läroverk. Och om äfven fullt tillförlitliga och

fullständiga uppgifter i det i fråga varande hänseendet funnes att tillgå,

kunde dock orsakerna till ett möjligen yppadt svaghetstillstånd icke med

säkerhet utrönas, förr än kännedom vunnits om hels oförhållandena hos

den med elementarläroverkens lärjungar jemnåriga ungdomen. Först

genom sammanställande af de på det ena och andra området iakttagna

förhållandena kunde möjlighet vinnas att uppdaga, om och till hvilken

grad skolarbetet kan anses ■ skadligt inverka på ynglingarnes fysiska

helsa.

Men om det ock, i saknad af nödiga förarbeten, befinnes omöjligt

att vare sig bekräfta eller förneka tillvaron i allmänhet af fysisk öfveransträngning,

eller med andra ord en nu mer än förr anmärkningsvärd

kroppskrafternas svaghet hos elementarläroverkens lärjungar, så kan

det dock i betraktande af de närmast förgångna årens erfarenhet icke

bestridas, att under tillämpningen af den år 1856 utfärdade och af nu

gällande Läroverksstadga fall af öfveransträngning, tagen i här ofvan

angifna betydelse, icke sällan förekommit och ännu, om ock mindre ofta,

förekomma. I hvad mon emellertid skolarbetet bidragit att framkalla

sådana fall, finna sig Komiterade icke kunna afgöra, enär härvid afseende

måste fästas på flera omständigheter, som icke kunna vara utan

inflytande på helsotillståndet. Sådana äro osunda bostäder, otillräcklig

eller otjenlig föda, olämplig beklädnad, nödvändigheten att vid sidan

af det arbete, skolan ålägger, genom meddelande af enskild undervis

-

OM ÖFVERANSTRÄNGNING OCH MÅNGLÅSERI.

57

ning eller på annat sätt söka bereda sig uppehälle, mycket annat att

förtiga. Uppenbart är, att de först nämnda bland dessa omständigheter,

hvilka äro ganska vanliga och vida oftare förekomma, än man i

allmänhet föreställer sig, redan i och för sig måste utöfva en högst

menlig inverkan på de uppväxande barnens eller ynglingarnes helsa,

likasom ock, att, när till dem kommer ett allvarligt och alltid i viss

mon ansträngande tankearbete, denna inverkan härigenom måste stegras

och förökas, äfven om af det sist nämnda under andra gynnsammare förhållanden

föga eller intet men behöfde befaras.

Att emellertid de tecken till fysisk svaghet, som hos den vid

elementarläroverken studerande ungdomen stundom visa sig, kunna hafva

andra förklaringsgrunder än de redan angifna, är tydligt deraf, att

yttringar af ett visst svaghetstillstånd äfven förekomma inom områden,

der förhållandena äro helt andra än de vid läroverken rådande. Man

har till och med under försöken att utforska anledningarne till det ej

sällan mindre goda helsotillståndet hos det uppväxande slägtet gått

längre tillbaka och hänvisat på förhållanden inom den äldre generationen,

hvilka skulle hafva kunnat bidraga till eller alstra sjuklighet eller

svaghet hos dess afkomlingar. Utan att vilja eller kunna närmare yttra

sig i detta ämne anse sig Komiterade dock böra fästa uppmärksamheten

derpå, att denna synpunkt icke bör helt och hållet förbigås, när det

gäller att söka upptäcka orsakerna till det onda, hvaröfver man klagar.

Ännu mera förtjenar det att tagas i öfvervägande, i hvilken grad

hemmen kunna anses bära skulden för de hos ungdomen förekommande

fallen af sjuklighet. Det kan icke undgå den uppmärksamme betraktaren,

att andan inom hemmen mer än förr gynnar en förklemande uppfostran,

som naturligtvis i ganska väsentlig mon måste bidraga till förslappning

af krafterna, hvilka tydligen i sådant fall ännu mindre än

eljest kunna vara i stånd att motstå den tryckning, som det under längre

tid fortsatta oundgängliga själsarbetet vid läroverken med nödvändighet

på dem utöfvar.

8

58

OM ÖF VERAN STRÅN GrNIN G OCH MÅNGLÅSERI.

År det sist nämnda ogynnsamma förhållandet af märkbar inflytelse

i fråga om ungdomens fysiska befinnande, så visar det måhända ännu

tydligare sin inverkan i andligt afseende. I det föregående har blifvit

angifvet, att man under öfveransträngning har att inbegripa förslappning

af den andliga lifsverksamheten. Att hos elementarläroverkens

lärjungar en sådan förekommer, yttrande sig i brist på uthållighet vid

arbetet samt i saknad af kraft till sjelfverksamhet och af ungdomlig

lefnadsfriskliet, anse Komiterade icke utan fog kunna påstås. Och om

detta kan till en stor del förklaras genom de af skolan icke beroende

omständigheter, som förut blifvit anförda, särskildt den sist angifna,

i förening med en allt mer öfverhand tagande njutningslystnad, hvilken

dödar de unges andliga intresse och förlamar deras psykiska kraft,

torde dock läroverket icke kunna helt och hållet fritagas från beskyllningen

att i viss mon medverka till det onda, åtminstone genom att

icke göra tillräckligt afseende på och söka motverka en redan för handen

varande svaghet hos det slägte, som det har att bilda. En sådan

beskyllning måste ock redan i det fall anses berättigad, om uppnåendet

af det med undervisningen åsyftade resultatet kräfver större ansträngning,

än det vid en fullt ändamålsenlig anordning af arbetet skulle

fordra. Så mycket angelägnare bör det anses att söka göra sig reda

för de förhållanden i skolans organisation, af hvilka ett skadligt inflytande

i förevarande hänseende kan befaras, som den psykiska öfveransträngningen

är vida svårare att upptäcka än den fysiska och ofta

icke uppenbarar sig förr än efter förloppet af flera år, under hvilka den

kan hafva fortgått obemärkt och just derigenom ohämmad. Men emot

ett ondt, hvars tillvaro och orsaker endast med stor svårighet låta upptäcka

sig, fordras de största försigtighetsmått. Ett sådant, som framför

alla kan och bör användas, och hvilket för öfrigt påkallas af den i det

föregående omtalade allmänna och i vissa fall af erfarenheten bekräftade

åsigten om lärjungarnes otillfredsställande helsotillstånd, är att, såsom

ofvan blifvit antydt, söka utforska, hvilka anledningar till farhågor före

-

OM ÖFVERANSTRÄNGNING OCH MÅNGLÅSERI.

59

finnas i elementarläroverkets inrättning samt i det sätt, hvarpå gällande

föreskrifter i allmänhet blifvit i verkligheten tillämpade. Komiterade

hafva, i betraktande häraf och med fästadt afseende å hvad Riksdagen

i sin underdåniga skrifvelse anfört, ansett sig böra företaga en undersökning

angående följande förhållanden vid elementarläroverken, såsom

kunnande hvart och ett i sin mon föranleda eller befordra öfveransträngning,

vare sig fysisk eller psykisk, nemligen a) läroämnenas antal;

b) språkundervisningens omfång i de nedre klasserna; c) läroämnenas

ordningsföljd och gruppering; d) kursernas mått och anordning; e) lärotidens

längd och fördelning; f) måttet och beskaffenheten af lärjungarnes

hemarbeten; g) de särskilda läroämnenas metodiska behandling i undervisningen;

h) ämnesläraresystemets utsträckning; samt i) de båda

bildningsliniernas förhållande till hvarandra och dermed sammanhängande

omständigheter.

a) Läroämnenas antal. För ett riktigt bedömande af de förhållanden, Läroämnena*

antal.

som röra läroämnenas antal, blifver det nödigt att anställa en jemförelse

mellan äldre och nyare skolordningar.

I Skolordningen af den 7 Augusti 1649 föreskrifvas såsom läroämnen

a) i skolan: kristendom, latinska språket med logik och retorik,

grekiska språket, aritmetik, välskrifning och sång; b) i gymnasium: teologi,

latinska, grekiska och hebreiska språken, matematik, logik, naturlära

med botanik och läran om menniskokroppens delar, historia med

samhälls- och rättslära, sång.

Enligt Förordningen angående Gymnasier och Scholar i riket af

den 31 Januari 1693 upphörde i gymnasium läran om menniskokroppens

delar jemte samhälls- och rättslära att vara undervisningsämne.

Deremot tillkommo kyrkohistoria, metafysik i förening med logik, etik

och politik i förening med historia samt geografi och astronomi i förening

med matematik.

Gymnasii- och Scholae-ordningen den 4 Februari 1724 utesluter i

gymnasium botanik och astronomi.

60

OM ÖFVERANSTRÄNGNING OCH MÅNGLÅSERI.

Scholae-ordningen af den 7 December 1807 föreskrifver samma läroämnen

i skolan, men bestämmer särskildt i kristendom katekes och

biblisk historia, äfvensom i matematik geometri samt hufvud- och sifferräkning.

I gymnasium infördes enligt samma skolordning tyska (eller

franska) och (mot särskild vedergällning) engelska språket; till filosofi

räknades sedolära, naturrätt, psykologi, logik och kosmologi; till matematik

aritmetik, geometri, kosmografi, fysik och astronomi samt till

historia och geografi statskunskap, hvarjemte ånyo upptogos botanik och

naturalhistoria. Till skrifundervisningen räknas brefkoncepter, berättelser,

beskrifningar o. s. v.

I Skolordningen af den 16 December 1820 räknas såsom nytt läroämne

i skolan hebreiska språket. I gymnasium upptagas samma läroämnen

som i föregående skolordning, men utan särskilda discipliner

under filosofi och matematik, med undantag af elementär fysik. Tyska

och franska språken förekomma begge, icke alternativt. Utom de i

skolordningen föreskrifna ämnen lästes vid ett och annat läroverk svensk

grammatik.

I Läroverksstadgan af den 14 Augusti 1856 föreskrifves såsom nytt

läroämne i elementarläroverket svenska språket samt för reallinien kemi

och engelska språket.

I nu gällande Läroverksstadga af den 29 Januari 1859 äfvensom

i Kongl. Kungörelserna den 12 Maj 1865 och den 10 Mars 1869 föreskrifvas

samma läroämnen, som i föregående Stadga, utom att filosofisk

propedevtik upptages i stället för filosofi.

I båda de sist nämnda stadgarne är med undervisningen i modersmålet

förenad undervisning i Norges och Danmarks språk och literatur,

hvaremot hebreiska språket icke är upptaget bland de ovilkorligt föreskrifna

ämnena.

Af denna jemförelse visar det sig, att på den senaste tiden egentligen

blott ett nytt ämne tillkommit, nemligen kemi, samt engelska

språket så till vida, som det blifvit ovilkorligen föreskrifvet för lärjun

-

OM ÖFVERANSTRÄNGNING OCH MÅNGLÄSERI.

61

garne å den reala linien, hvaremot hebreiska språket blifvit satt utom

läroplanen. Också synes det knappast rådligt att af de nu bestämda

ämnena utesluta något, enär de alla i större eller mindre mon antingen

ingå i den bildning, som för en blifvande statens, kyrkans eller vetenskapens

tjenare är nödig, eller tillhöra området af de kunskaper, som

i tillämpningsskolorna eller i det praktiska lifvets olika yrken äro oumbärliga.

Undersöker man förhållandet i andra länder, bvilkas bildningsanstalter

kunna jemföras med de svenska, befinnes det, att läroämnenas

antal i de flesta sådana är ungefär detsamma som i Sverige, dock med

den skilnad, som betingas deraf, att hos de större kulturfolken i flertalet

af läroverken språkens antal är mindre, i det att ett af de främmande

lefvande språk, som i de svenska skolorna läsas, hos dem är

modersmål, hvaremot i Finland, utom de två modersmålen, ännu ett

språk, det ryska, tillkommer. På ett och annat ställe, t. ex. i Norge,

har man ansett sig kunna utesluta naturvetenskapen från den klassiska

liniens högre klasser, och flerestädes, såsom i Preussen och Bayern,

läses i dessa klasser icke naturalhistoria. Men ehuru ett uteslutande af

naturvetenskapen från läroverkets högre afdelning å den klassiska linien

otvifvelaktigt skulle befordra läroämnenas koncentration, anse sig Komiterade

likväl icke böra föreslå något sådant för Sverige i annan mon,

än att fysiken må utgå från antalet af nämnda linies undervisningsämnen,

utom för dem, som äro frikallade från det grekiska språkets läsning.

Detta ämne synes nemligen med så mycket större skäl kunna borttagas,

som det med hänsigt till den tid, hvilken blifvit för dess studium å

klassiska linien tillmätt, svårligen kan behandlas på ett i någon mon

vetenskapligen grundläggande sätt. De allmänna fysikaliska begreppen

kunna deremot bättre inhämtas i och genom en populär framställning

eller genom en så kallad naturlära, hvarom Komiterade å annat ställe

yttra sig.

Hvad åter naturalhistorien beträffar, är detta ämne, rätt behandladt,

af så stor betydelse, att dess borttagande från den klassiska liniens öfre

62

OM ÖFVERANSTRÄNGNING OCH MÅNGLÅSERI.

klasser skulle vara betänkligt icke blott för de enskilde lärjungarne,

hvilkas uppmärksamhet genom undervisningen i detta ämne ledes till

iakttagande af naturens sig sjelfmant erbjudande företeelser, utan måhända

ännu mera för hela den nationela bildningen. Härigenom skulle

nemligen naturalhistoriens studium vid universiteten komma att lida

betydligt afbräck och detta ämne, livilket i vårt land funnit så många

och så utmärkta bearbetare, blifva, om ej alldeles åsidosatt, dock föga

odladt af dem, som genom sin bildning för öfrigt vore i stånd att med

verkligt gagn för vetenskapen bedrifva dess studium. För öfrigt anse

Komiterade, att af de valfria ämnena för den klassiska linien hebreiska

språket kan med fullt skäl uteslutas, emedan elementarundervisningen i

detta språk numera blott har betydelse såsom förberedelse för ett specialstudium.

Om sålunda ämnenas antal icke kan sägas vara större än förr, så

röjer sig dock en icke ovigtig skilnad emellan den nu varande och de

äldre skolordningarne derutinnan, att dessa ämnen nu äro på helt annat

sätt inom skolans klasser fördelade. Komiterade få i detta afseende

hänvisa till bilagda tabell (A. 1, 2), angifvande antalet undervisningsämnen

inom läroverkets särskilda årsafdelningar på olika tider. Af

denna tabell framgår, att det enligt 1820 års Skolordning var i läroverkets

högre afdelning, som många ämnen samtidigt förekommo, under

det att på det lägre stadiet, som då omfattade flera årsafdelningar än

nu, undervisningen var koncentrerad på några få ämnen, hvaremot för

närvarande antalet kunskapsgrenar redan i de lägre klasserna är rätt

stort. Det är måhända just detta förhållande, som gifvit upphof åt den

klagan öfver mångläserij hvilken så ofta förspörjes. Väl synes denna

klagan i många fall utgå från en oriktig uppfattning af läroverkets uppgift,

i det man antingen icke fattar eller icke vill erkänna nödvändigheten

att göra de unge någorlunda förtrogne med elementen af tidens

bildning. Deremot torde den kunna erkännas såsom berättigad i det

afseende, att väl många ämnen måste studeras på en gång under de

OM ÖFVERANSTRÄNGNING OCH MÅNGLÅSFRI.

63

år, då själskrafterna äro allt för litet utvecklade att kunna mottaga och

smälta en mångfald af olikartade kunskaper. Det är klart, att härigenom

lätt kan vållas en öfveransträngning, hvilken, utan att medföra försämrad

kroppshelsa, deremot allt mera försvagar förmågan och förminskar

högen att uppfatta och tillgodogöra sig den meddelade undervisningen,

och detta just vid en tid, då denna förmåga skulle småningom utvidgas

och befästas. En blick på den redan åberopade tabellen gifver vid handen,

att i detta afseende mot Läroverksstadgan af år 1856 grundade

anmärkningar kunna göras. En bestämd förbättring inträdde visserligen

i och genom 1859 års skolorganisation, men äfven denna, likasom de

1865 och 1869 genomförda förändringarne, synes icke hafva undanröjt

alla olägenheter och faror af mångläseri i de lägre klasserna. Komiterade

hafva derföre ansett antalet af ämnen i dessa klasser böra och

kunna inskränkas och, såsom på annat ställe skall närmare angifvas,

ämnena så anordnas, att ynglingarne inom det lägre stadiet af läroverket

måtte kunna vinna den stadga i kunskaper och den själsmognad, som

för det svårare arbetet i den högre afdelningen äro oundgängliga, om

själskraften skall kunna bibehålla sin spänstighet och det ungdomliga

sinnet sin friskhet. Att deremot för de lägre klasserna helt och hållet

återgå till det antal ämnen, som Skolordningen af 1820 upptog, låter

sig nu icke göra, och Ivomiterade vilja särskildt hafva erinrat, att det

ökade antalet äfven beror derpå, att modersmålet, ehuru det naturligtvis

jemväl förr ingick i undervisningen, då icke var upptaget såsom särskildt

läroämne, hvilket deremot nu är förhållandet i alla klasserna.

b) Språkundervisning ens omfång i de nedre klasserna. För en riktig Språkundervts

J

^ ./c/ . ningens om

uppfattning

af de förhållanden, som angå språkundervisningens utsträck- fång i de nedre

ning uti de i fråga varande klasserna, torde det vara af behofvet påkalladt

att lemna en kortfattad framställning af den allmänna betydelse,

som språkundervisningen på skolans lägre stadium eger.

Elementarläroverket, såsom grundläggande högre bildning, måste

för uppnåendet af sitt mål i främsta rummet befrämja förståndsodlingen,

64

OM ÖFVER AN STRÅN G-NIN G OCH MÅNGLÅSERI.

emedan förståndet är organet för vinnande af den begrepp smässig a insigten

i de särskilda ämnen, som höra till den högre bildningen. Nu

innebär all stu dii-verksamhet ett öfvande af förståndet; men i hvilken

grad den bidrager till förståndets uppodlande, beror af verksamhetens

egen beskaffenhet och af dess förhållande till den lärandes ståndpunkt

i intellektuel utbildning. För det späda barnets tankeverksamhet är

utvecklingen af dess språkförmåga, yttrande sig i möjligheten att af

andra blifva förstådd och sjelf förstå, ett nödvändigt vilkor, ty tanken

har sitt uttryck i och genom språket. Enahanda är förhållandet med

den bildningssökande ynglingen i läroverket. Skall han kunna uppfatta

det, som meddelas, och i sitt inre ombilda detta så, att han kan visa

sig hafva med förståndet tillegnat sig detsamma, så måste han ega

herravälde öfver det språk, som bildar uttrycket för den andliga verksamheten

hos det folk, han tillhör; och detta herravälde måste blifva

allt större och större, ju mindre lättfattliga de ämnen äro, som han

skall genomtränga med sin tanke, och åt hvilkas medvetna uppfattning

han skall gifva uttryck i muntlig och skriftlig framställning. Han måste

således hafva klar insigt i sitt modersmåls lagar och former, väl känna

dess ord och uttryckssätt i deras olika användning samt tillika ega förmåga

att sjelfständigt göra bruk af allt detta. En sådan insigt och

förmåga kan naturligtvis blott vinnas genom ett under en eller annan

form fortsatt studium i förening med öfning; men det är ingalunda likgiltigt,

huru grunden till studiet lägges. Bedrifves den egentliga språkundervisningen

från början eller under de tidigare skolåren på samma

sätt, som den skulle kunna bedrifvas med mognare ynglingar, blifver

följden häraf, att det resultat, man vill vinna, fördröjes; hvarjemte det

lätt kan inträffa, att genom den oriktiga behandlingen af lärjungen denne

icke blifver mäktig af den utveckling, han under andra förhållanden

skulle hafva uppnått. Yäl kunna de utomordentliga anlagen stundom

bryta sig fram genom en olämplig metods hinder, men om äfven de

härigenom icke på något sätt hämmas eller skadas i sin utveckling,

OM ÖFVERANSTRÄNGNING OCH MÅNGLÅSERI.

65

hvilket torde vara högst sällsynt, så måste det med afseende på ynglingar

med vanliga anlag, för hvilka undervisningen skall beräknas, vara

af högsta vigt att välja den väg, som lättast och säkrast leder till målet.

På språkundervisningens område är denna väg studiet af främmande språk

jemte modersmålet, hvaremot det senare i och för sig icke gör till fyllest

i fråga om utvecklande af tankekraften hos de ynglingar, elementarläroverket

på sitt lägsta stadium har att utbilda. Ty dess ord och uttryck

hafva betydelse för lärjungarne omedelbart eller i och genom sitt innehåll,

hvarföre desse hafva svårt att göra formen till föremål för sin reflexion.

Det är likväl just genom studiet af den formela sidan af språket, d. v. s.

detta betraktadt såsom form eller uttryck för tanken, som den medvetna

insigten i språkets företeelse skall åstadkommas, på samma gång som

den uppfattning af begrepp vinnes, i hvilken förståndsodlingen egentligen''

består. Modermålets språkmaterial fattas af lärjungen utan uppsökande

och begripande af det logiska eller formela elementet, hvilket deremot

vid undervisningen i främmande språk måste i större eller mindre mon

komma till användning. De ordformer, som i ett sådant språk förekomma,

framstå nemligen för lärjungen, i olikhet med modersmålets,

der ordens betydelse tager uppmärksamheten så i anspråk, att formen

fördunklas, såsom något yttre eller såsom åskådningar, ur hvilka språkbegreppen

framgå och fattas med desto större lätthet och säkerhet, ju

större klarhet, fullständighet och bestämdhet åskådningarne ega, och ju

mera sjelfva dessa former antaga karakteren af igenkänningstecken för

gifna begrepp. Vidare är uppenbart, att mångfalden af de förbindelser,

som kunna ega rum emellan begreppen och alla de skiftningar, som

dessa i följd häraf kunna förete, fattas och förstås blott i samma mon,

som de i den yttre språkformen funnit bestämda och lätt igenkännliga

uttryck. Men sådana fördelar för undervisningen erbjuder icke modersmålet;

de stå endast att vinna genom studium af ett främmande språk,

hvars åskådligt framträdande och derigenom klart uppfattade uttrycksformer

gifva ljus och ledning åt verksamheten hos den, som söker bringa

9

66

OM ÖFVERANSTRÄNGNING OCH MÅNGLÅSERI.

till reda och klarhet för sig de medel och sätt, genom hvilka modersmålet

är i stånd att gifva uttryck åt det menskliga tänkandet.

Hvad nu blifvit anfördt torde vara tillräckligt för att visa, hurusom

språkundervisningen, på samma gång den bildar förutsättningen för

allt fortgående i kunskap, måste blifva ett det kraftigaste medel att

uppodla förståndet. J detta afseende bör det icke lemnas utan uppmärksamhet,

att språkstudiet utbildar förståndet allsidigt, då det sysselsätter

sig med begrepp och begreppsförbindelser af alla slag, under

det att t. ex. matematiken, hvilken äfven är ett för förståndsutbildningen

högst vigtigt ämne, dock berör blott en sida deraf, i det den endast

sysselsätter sig med storhetsbegreppen.

Språkundervisningen har emellertid äfven en annan uppgift, nemligen

den att väcka och utveckla inbillningskraften, hvars verksamhet

vid språkets bildande varit så djupt ingripande, att hvarje allvarligt

studium af språkets väsende måste för den enskilde leda till det utbildande

af inbillningskraften, förutan hvilket en verklig förståndsodling

knappast kan vinnas, och som är oundgängligen nödvändigt för själsförmögenheternas

harmoniska daning.

Lägges härtill, att språken måste studeras i och för sitt bildningsinnehåll

eller såsom källor för kännedomen om folkens literatur, statsförfattningar,

seder, bruk och öfriga förhållanden, så kan det icke anses

tvifvelaktigt, att åt språkundervisningen måste tillerkännas en högst

betydande ställning äfven i skolans lägre klasser, inom hvilken den

redan i sin egenskap af formelt bildningsmedel, såsom ofvan blifvit

ådagalagdt, är oumbärligt.

Men med allt erkännande af språkundervisningens stora vigt och

betydelse i de nämnda klasserna, får dock icke bestridas, att en öfverdrift

här är möjlig och icke varit utan exempel i undervisningsväsendets

historia. Språkens studium kan nemligen bedrifvas till en sådan

utsträckning, att det inkräktar på den tid, som kunde och borde egnas

åt andra ämnen, hvilka genom sitt bildningsinnehåll med nödvändighet

OM ÖFVERANSTRÄNGNING OCX! MÅNGLÅSERI.

67

fordra en plats i undervisningen, allrahelst om många språk samtidigt

förekomma såsom läroämnen för ännu föga utvecklade lärjungar. Vid

jemförelse af de undervisningsplaner, som från 1820 blifvit uppgjorda

för dem, som läsa klassiska språk, visar sig följande förhållande för

språk och för öfriga undervisningsämnen.

Enligt 1820 års Skolordning bestämdes af samtliga undervisningstimmar

i veckan 48,3 procent för språk mot 51,7 procent för de öfriga

ämnena; enligt 1856 års Stadga: 58,8 mot 41,2; enligt Stadgan af år

1859: 55,9 mot 44,1; enligt Kongl. Kungörelsen den 12 Maj 1865: 56,6

mot 43,4 samt enligt Kongl. Kungörelsen den 10 Mars 1869: 59,3 procent

för språk mot 40,7 för öfriga ämnen (enligt Komiterades förslag

53 mot 47). För de fem nedre klasserna användes efter 1820 af undervisningstiden

52,2 procent för språk mot 47,8 för öfriga ämnen; efter

1856: 56,6 mot 43,4; år 1859: 48,6 mot 51,4; år 1865: 50 mot 50 (undervisningstiden

lika fördelad), år 1869: 56,3 mot 43,7 (efter Komiterades

förslag 44,67 mot 55,33).

Häraf synes, att antalet undervisningstimmar, som i de högre klasserna

på den senare tiden användts för språkstudier, icke är synnerligen

olika med det, som förr var åt dessa studier anvisadt, utan, om

man fäster afseende på den längre tid, lärjungarne förr tillbragte å det

lägre stadiet, till och med mindre än förr. Men då nu mera de öfriga

ämnena framträda med större anspråk, som icke kunna afvisas, måste man

befara, att, om ej ökad tid beredes åt dem i undervisningsplanen, häraf

skall föranledas lärjungarnes betungande med hemarbeten, som blifva

nödvändiga, om undervisningen skall kunna fylla sin uppgift. Det torde

följaktligen vara välbetänkt, om vid arbetet inom sjelfva läroverket dessa

ämnen erhålla en något ökad tid.

Äfven en annan omständighet förtjenar härvid att tagas i betraktande.

Enligt 1820 års Skolordning var undervisningen så anordnad,

att lärjungen under de första 7 å 8 åren blott sysselsattes med två

främmande språk — om nemligen det hebreiska icke tages i beräk

-

68

OM ÖFVERANSTRÄNGNING OCH MÅNGLÅSERI.

ning, — hvaremot för närvarande dessas antal utgör på den klassiska

linien 4, på reallinien 3. Klart är, att häraf kunna »vållas svårigheter

och fara för öfveransträngning, allrahelst om språken inträda efter så

korta mellantider, att lärjungarnes språkuppfattning derigenom förvillas,

samt om de behandlas efter skiljaktiga metoder eller så, att de, i stället

för att stödja hvarandra såsom likartade och samverkande undervisningsämnen,

uppträda såsom alldeles skilda och mot hvarandra kämpande,

hvilket måste föranleda oreda och begreppsförvirring hos lärjungarne.

Det bör härutinnan icke förbises, att faran af språkens hopande i de

nedre klasserna blifvit större, sedan, på Riksdagens begäran, den första

klassen blifvit borttagen. Härigenom har nemligen tiden för studiet

af de främmande språk, som i dessa klasser läsas, förkortats med ett

år, hvarjemte latinska språket kommit att inträda redan under det andra

skolåret, och således innan lärjungarne hunnit blifva fullt hemmastadde

i begynnelsespråket, det tyska. För undvikande af de nu angifna

olägenheterna torde tvänne åtgärder kunna vidtagas, hvilka med hvarandra

stå i det närmaste samband, nemligen att antalet af främmande

språk i de nedre klasserna minskas till 3, samt att dessa få följa hvarandra

på sådant sätt, att mellan de särskilda språk, som i undervisningen

inträda, en tid af 2 år beräknas. Det är nemligen antagligt,

att under dessa två år lärjungarnes insigter i det språk, som sist

börjat att studeras, kunna erhålla tillräcklig säkerhet och stadga, så att

de icke af det nya språkets inträdande lida något men.

Läroämnenas c) Läroämnenas ordningsföljd och gruppering. I afseende på den

ordningsföljd . . ,

och gruppé- ordning, hvari de olika undervisningsämnena inträda, kunna nu varande

ring.

förhållanden icke anses i allo tillfredsställande, särdeles hvad naturvetenskapen

angår. Erfarenheten kan nemligen anses hafva ådagalagt,

att detta ämne i den form, hvari det nu studeras, d. v. s. såsom speciel

botanik och zoologi, icke egnar sig för undervisningen i skolans

lägre klasser. Lärjungarne äro här . icke så utvecklade, att de äro mäktige

af ett vetenskapligt naturstudium, hvilket förutsätter en mera upp

-

OM ÖFVERANSTRÄNGNING OCH MÅNGLÄSERI.

69

öfvad förmåga af iakttagelse och kombination i fråga om det enskilda

i dess förhållande till de allmänna lagar och former, som ur det förra

skola fattas, än man på detta stadium i allmänhet kan vänta, och hvilket,

äfven om denna förmåga i och genom detta studium sjelft kunde vid

en tidigare ålder vinnas, skulle föranleda till försummande af andra

ännu vigtigare ämnen. Härtill kommer, att detta studium, för att kunna

idkas med sannt intresse och deraf beroende framgång, till en ej obetydlig

del måste ske i den lefvande naturen, hvartill föga tillfälle gifves

under läsåret. Denna sista olägenhet förefinnes naturligtvis äfven i de

högre klasserna, men den motverkas derstädes af den omständigheten,

att lärjungarne hafva vida lättare att på egen hand under dertill lämplig

tid af året egna sig åt studiet af naturen sjelf, hvaremot hos de mindre

försigkomne förmågan af sjelfverksamhet härutinnan icke svarar mot

behofvet. Vidare förutsättes för ett rätt fruktbringande studium af hvar

och en bland naturvetenskapens olika delar åtminstone någon kännedom

om dennas samband med de öfriga, en kännedom, som för närvarande

i de lägre klasserna saknas.

De svårigheter, som, enligt hvad nu blifvit visadt, åtfölja naturvetenskapens

studium på det lägre stadiet af undervisningen, och som

äro af beskaffenhet att i ganska väsentlig mon bidraga till lärjungarnes

betungande, derigenom att desse tvingas att inhämta en mängd minneskunskaper,

som, långt ifrån att befordra deras själsutveckling, snarare

hämma densamma, kunna lätt undanrödjas, om detta studium från specielt

förvandlas till allmänt eller kommer att omfatta naturlära, tänkt

såsom en sammanfattning af de skilda naturvetenskapernas grundbegrepp.

Genom en sådan anordning vinnes äfven den fördel, att de lärjungar,

som lemna läroverket före inträdet i sjette klassen, erhålla en till

den allmänna bildningen numera nödvändigt hörande, nödtorftig kännedom

om den naturvetenskapliga forskningens allmännaste resultat, hvilken

de nu icke kunna sägas besitta. Deremot torde studiet af fysiken på

reallinien lämpligen kunna uppskjutas till det högre stadiet af läroverket.

70

OM ÖFVERANSTRÄNGNING OCH MÅNGLÅSERI.

Upphörandet af ett läroämne, som eu gång ingått i undervisningen,

har både hos oss och i andra länder framkallat anmärkningar mot läroverksinrättningen

i detta hänseende. Man bör dock härvid skilja mellan

det fall, då ämnet.helt och hållet försvinner, och det, då detsamma, om

ock ej längre behandladt såsom sjelfständigt och specielt undervisningsämne,

fortfarande studeras, ehuru under annan form. Så är det tydligt,

att i och med algebrans inträde i undervisningen aritmetiken kan upphöra

att vara särskildt läroämne af det naturliga skäl, att den är helt

och hållet inbegripen i algebran. Likaledes skulle det latinska språket

kunna på den reala linien under några år användas i och för språkstudiernas

grundläggande samt derefter lemna plats åt de främmande

lefvande språken, hvilkas studium, rätt bedrifvet, i visst hänseende är

att betrakta såsom en fortsättning af det först nämndas.

Olika är deremot förhållandet med de ämnen, som efter tillryggaläggande!

af ett visst stadium icke vidare äro föremål för undervisning,

såsom för närvarande är fallet med tyska språket och naturalhistorien,

hvilka upphöra efter sjette klassen, utan att på något'' sätt vidare i

skolan förekomma. Detta upphörande medför den kännbara olägenheten,

att de i fråga varande ämnena i den klass, der deras studium

afslutas, nödvändigtvis komma att få en betydelse, som föranleder ett

visst tillbakasättande af andra samtidigt förekommande kunskapsgrenar

och bidrager att mer, än skäligt är, upptaga ynglingarnes tid och anstränga

deras krafter på ett utvecklingsskede, der läroverket för öfrigt

på sina lärjungar ställer ganska stränga fordringar. Erfarenheten vid

de svenska läroverken har lemnat ovedersägliga bevis derpå, att förhållandet

verkligen är sådant, på samma gång som den visat, att resultatet

af dessa ämnens, åtminstone naturalhistoriens, studium ändock

blifvit mindre tillfredsställande. Olägenheterna i det sist nämnda hänseendet

skulle visserligen kunna förekommas eller motverkas, om man

vidtoge en anordning, hvarigenom tyska språket, sedan det upphört

att vara särskildt läroämne, blefve organ för undervisningens meddelande

OM ÖFVERANSTRÄNGNING OCH MÅNGLÅSERI.

71

samt naturalhistorien återkomme såsom repetitionskurs i geologisk undervisning;

men en sådan anordning medgifves icke af förhållandena för

öfrigt. Det blifver följaktligen nödigt att låta undervisningen i de

ämnen, om hvilka nu är fråga, naturligtvis med iakttagande af passande

kursafdelningar dessförinnan, fortgå till och med den högsta årsafdelningen.

En sådan anordning skall äfven befinnas nödig, om man besinnar

vigten deraf, att de insigter, som en lärjunge vid läroverket bör

hafva förvärfvat, vid hela lärokursens slut bilda ett verkligt helt, såsom

samtidigt resultat af undervisningen.

Den ordning, i hvilken ämnena skola följa hvarandra, bestämmes

tydligtvis icke af yttre förhållanden, utan af deras inre samband med

hvarandra och deras större eller mindre lämplighet för de olika utvecklingsskedena.

Man kan i detta afseende icke undgå att finna den stora

olägenhet, som för latinlinien är förenad med det tyska språkets inträdande

före det latinska. Då nemligen för denna linie det sist nämnda

är hufvudspråk för kursen i dess helhet, borde häraf vara en gifven

följd, att det äfven skulle användas såsom begynnelsespråk och på sådant

sätt bilda sjelfva grunden för språkundervisningen. Efter nu

varande anordning blifver det deremot företeelserna i tyska språket,

som först inläras, och det är således den vunna insigten i uppfattningen

af dessa, på hvilka de följande språkstudierna skulle stödja sig. Men

då latinska språket redan efter ett års förlopp inträder, ändras med

nödvändighet detta förhållande, ty det latinska språkets lagar och former

framträda för uppfattningen på ett vida klarare sätt och tilltvinga sig

derigenom herraväldet hos ynglingen framför det tyska språkets, livilket

sålunda förlorar sitt intresse och skjutes åt sidan, så att resultatet af

det föregående årets undervisning till en del går förloradt. Att emellertid

detta icke kan ske utan vissa, isynnerhet i början förekommande,

svårigheter och olägenheter, är redan på annat ställe antydt och ligger

för öfrigt i sakens natur. Åtskilligt, som redan blifvit inlärdt och

fästadt i medvetandet, måste nu läras om och ses från nya, förut främ

-

72

OM ÖFVERANSTRÄNGNING OCH MÅNO RASERI.

mande synpunkter. Men all olägenhet härutinnan skulle vara förebyggd,

om en motsatt ordning mellan de nämnda språken iakttoges.

I sådant fall skulle nemligen lärjungen gå till studiet af det senare inträdande

språket fullt förberedd och stärkt i och genom den utbildning,

hans språkuppfattning och språkförmåga vunnit medelst det härför så

väl egnade latinska språkets studium, och lian skulle finna tyska språket

lätt att lära, hvarjemte ingen förvirring behöfde befaras genom de

båda språkens kamp med hvarandra.

Ännu vigtigare än ordningsföljden emellan läroämnena är måhända

deras gruppering såsom hufvud- och biämnen. Om nemligen alla ämnen

framträda med lika anspråk på lärjungen, kan lätt deraf blifva följden,

att dennes själskraft, splittrad åt olika håll, förlamas och förslappas i

stället för att stärkas och öfvas. Helt olika blifver deremot förhållandet,

om på hvarje stadium af läroverket ett eller två ämnen finnas,

som bilda kärnan i undervisningen, och omkring hvilka de öfriga

kunna sluta sig tillsammans. En sådan koncentration af ämnena är

så mycket angelägnare, ju flera dessa äro. För närvarande finnas dock

i detta afseende kännbara brister, hvilkas menliga inflytande förökas

genom en oriktig metodisk behandling, härrörande af otillräcklig lärarebildning.

På den klassiska linien framstår visserligen latinska språket

såsom egentligen bestämmande för undervisningens karakter; men utom

den olägenhet, som, enligt hvad redan blifvit framstäldt, ligger deri,

att latinska språket icke är begynnelsespråk, måste lärjungarne röna

stor svårighet genom de särskilda språkens behandling i undervisningen,

i hvilken icke tages tillbörlig hänsyn till latinska språkets egenskap

att vara hufvudspråk. Ännu större blifva olägenheterna af den

bristande likformigheten i språkundervisning på reallinien, der intet

hufvudspråk finnes; ty såsom sådant lär tyska språket knappast kunna

betraktas, enär det icke fått en för detta ändamål tillräcklig tid åt sig

anslagen. För undanrödjande af denna brist på reallinien torde det befinnas

mest ändamålsenligt att åt denna linie bereda samma fördel, som

OM ÖFVERANSTRÄNGNING OCH MÅNGLÅSERI.

73

tillkommer den klassiska, nemligen att på den förra låta latinska språket

inträda såsom grundläggande och sålunda bygga språkundervisningen

på ett i de fyra lägre klasserna fortgående studium af detta språk,

ett studium, som sedan får sin naturliga fortsättning i och genom de

lefvande språken. Härigenom ernås för skolans lägre stadium verklig

koncentration, i det att latinska språket och matematik blifva hufvudämnen.

För latinlinien kan och bör den förändring göras, att åt matematiken

gifvas flera timmar i de nedre klasserna, hvarigenom icke blott

möjlighet åstadkommes att låta undervisningen blifva gemensam för de

båda linierna, utan äfven för latinlinien den förståndsbildande kraft, som

matematiken eger, gör sig fullt gällande på en tid, då denna kraft har

så mycket att betyda. På skolans högre stadium blifva för reallinien

de matematiska och naturvetenskapliga kunskapsgrenarne hufvudämnen,

under det att på latinlinien undervisningen helt naturligt kommer att

sluta sig omkring de båda klassiska språken.

d) Kursernas mått och anordning. Det följer nu att tillse, i hvadKnrsemas matt

mon lärokursernas mått och anordning kunna anses betungande för S

lärjungarne. Hvad först måttet beträffar, är det svårt att anställa en

fullt noggrann jemförelse mellan den nu gällande Stadgan och 1820

års Skolordning, emedan i den senare i vissa fall intet bestämdt mått

är angifvet. Afser man emellertid kursernas omfång i det hela för den

klassiska linien, d. v. s. fordringarne i de särskilda ämnena för mogenhetspröfningen,

så torde icke någon väsentlig tillökning befinnas hafva

skett. Väl har i de klassiska språken en eller annan författare tillkommit,

men å andra sidan bör det ihogkommas att fordringarne i dessa

språk i vissa afseenden, t. ex. i fråga om latinska språkets talande,

äfvensom hvad angår de grekiska skriföfningarne, blifvit inskränkta,

hvarjemte kursen i hebreiska språket för de fleste lärjungar försvunnit.

1 de främmande lefvande språken hafva något större anspråk gjort sig

gällande, likasom ock i afseende på modersmålet; men på samma gång

10

74

OM ÖFVERANSTRÄNGNING OCH MÅNGLÅSERI.

hafva lärometoderna förbättrats och hjelpmedlen för undervisningen

blifvit rikhaltigare och mera ändamålsenliga än förr.

Deremot bör det icke bestridas, att i 1856 års Stadga kursernas

omfång hade blifvit mycket förstoradt; men det mått, som i denna var

bestämdt, inskränktes betydligt 1859 och minskades ytterligare genom

de 1865 och 1869 vidtagna förändringarne. Dessutom bör härvid icke

lemnas utan afseende .den omständigheten, att kurserna icke äro till

hela sin vidd i nu gällande Läroverksstadga uttryckligen föreskrifna,

enär det heter, att kurser skola bestämmas »med hufvudsaklig ledning»

af de upprättade undervisningsplanerna; hvarföre ock kurserna i verkligheten

mångenstädes icke haft det i dessa planer angifna omfånget.

Och om äfven i detta omfång med afseende å ett eller annat ämne,

särskildt inom de klassiska språken, ännu någon mindre betydande

nedsättning, med stöd af den erfarenhet, som under de senare åren

vunnits, skäligen kan göras, hufvudsakligen i ändamål att möjliggöra

ett säkrare inlärande af det, som fordras, eller att borttaga en eller

annan speciel del af läroämnet, så är deremot en förändring af afgångsfordringarnes

allmänna karakter ingalunda rådlig. År nemligen för

den klassiska linien undervisningens slutmål det, att den utgående lärjungen

må hafva tillräckligt kunskapsförråd och tillräcklig mogenhet

för att idka studier vid universitet, så kan detta mål svårligen anses

uppnådt, utan att lärjungen befinner sig ungefärligen på den ståndpunkt

af utveckling och insigter, som för närvarande bör vara uppnådd af

dem, som skola för mogne förklaras. Inskränkning i fordringarne härför

skulle otvifvelaktigt hafva den följd, att tiden för universitetsstudierna

förlängdes, i det att förmågan af sjelfständigt arbete vid universitetet

förminskades, — utan att räkna de öfriga olägenheter, som äro

oundvikliga, då man vid universitetet får mottaga omogne lärjungar.

En bekräftelse på riktigheten af den här uttalade åsigten vinnes

genom aktgifvande på hvad andra länders skollagstiftning i detta afseende

innehåller. I de flesta af Europas kulturstater, såsom i norra

OM ÖFVERANSTRÄNGNING OCH MÅNGLÅSERI.

75

och södra Tyskland, Schweiz, Österrike och Belgien, äro fordringarne

för afgång från läroverkets högsta klass efter vederbörlig pröfning icke

obetydligt högre än hos oss, särskildt i klassiska språk, och i Norge

är, till och med efter den sista förändringen i skollagstiftningen, det

knnskapsmått, som af abiturienterna fordras, i det hela motsvarande

det hos oss stadgade. Vid sådant förhållande måste det vara högst

betänkligt att i Sverige nedsätta fordringarne så, att de, som idka studier

vid våra universitet, komma att stå långt efter utlandets studerande,

hvilket, såsom lätt inses, skulle sträcka sina verkningar till hela vår

nations bildning och kunde komma att utöfva ett ogynnsamt inflytande

på Sveriges ställning såsom kulturstat.

Beträffande rcallinien är det icke möjligt att anställa någon jemförelse

mellan de nu varande förhållandena och dem, som tiden mellan

1820 och 1856 företedde, emedan realbildningen i elementarläroverken

egentligen fick sitt upphof genom 1849 års Cirkulär och man af de få

år, som efter dettas utfärdande förflöto, till dess den nya Skolordningen

utkom, icke kan bilda sig en klar föreställning om dess beskaffenhet och

omfång. Efter år 1856 har icke någon förändring af verklig betydelse

gjorts i afseende på realkurserna, utan äro dessa nu ungefär lika stora

som vid den nämnda tiden. Också törcle icke heller nu någon inskränkning

behöfva komma i fråga, helst som äfven, hvad denna linie angår,

kunskapsfordringarne ingalunda kunna anses alltför höga, om man ställer

dem vid sidan af de i utlandet gällande.

I afseende på kursernas anordning och fördelning förekomma, hvad

beträffar den klassiska linien, icke några andra anledningar till anmärkningar

än de, som redan blifvit i fråga om båda linierna framhållna

rörande undervisningen i naturvetenskap samt i språk inom de lägre

klasserna. Deremot förefinnes på reallinien ett förhållande, som är ganska

betänkligt, nemligen den alltför stora vidden af den matematiska

kurs, som är bestämd för skolans fem lägre klasser. I dessa skall

nemligen genomgås ett pensum, som blott helt obetydligt skiljer sig

76

OM ÖFVERANSTRÄNGNING OCH MÅNGLÅSERI.

Lärotidens

längd ocli fördelning.

från den för latinliniens sju klasser föreskrifna kursen. Härigenom

faller den för reallinien så vigtiga matematiska undervisningens största

tyngd på de år, under hvilka ynglingen mindre är i stånd att uthärda

den härmed förenade ansträngningen. Eättelse härutinnan är så mycket

mera af behofvet påkallad, som erfarenheten ådagalagt, att lagens fordran

icke kunnat uppfyllas, och en sådan rättelse kan utan svårighet

vinnas äfven i och genom sammanhållandet af de båda liniernas fem

lägre klasser vid den matematiska undervisningen.

e) Lärotidens längd och fördelning. Frågan om kursernas större eller

mindre omfång står uppenbarligen i närmaste sammanhang med den

om lärotidens längd och fördelning. Efter 1820 års Skolordning var

hela lärotiden för skola och gymnasium beräknad till 11 å 12 år. Denna

tid förkortades 1856 till 9 år, oaktadt, såsom redan är anmärkt, kursernas

mått, ej obetydligt förökades; men 1859 tillädes ett år, livilket

dock åter borttogs 1869, så att för närvarande 9 år äro bestämda. Tydligt

är, att denna förkortning af lärotiden, när kurserna äro oförminskade,

till och med i någon mon ökade, och derjemte anspråken på insigternas

beskaffenhet blifvit stegrade, måste hafva till följd ett starkare ansträngande

af skolungdomens krafter. Härtill kommer, att arbetet inom läroverket

nu blifvit mera betungande, då årsafdelningarne, åtminstone å

den klassiska linien, i allmänhet äro skilda, under det att förr de båda

afdelningarne inom hvarje klass af skolan undervisades af samma lärare

och i samma rum vanligen på sådant sätt, att de olika afdelningarnes

uppmärksamhet skiftesvis togs i större anspråk. Att dock den nu varande

anordningen måste hafva medfört lättnad i ett annat afseende är

tydligt deraf, att den satt lärjungarne i tillfälle att fullt tillgodogöra

sig lärarnes biträde och ledning i undervisningen. Men öfverläsningen

af lexorna har härigenom nästan helt och hållet blifvit förlagd till hemmet,

i följd hvaraf arbetet inom detta torde hafva förökats. Dessa

ogynnsamma förhållanden motverkas dock af andra omständigheter,

OM ÖFVERANSTRÄNGNING OCH MÅNGLÅSERI.

77

nemligen läsårets förlängning med 4 å 5 veckor, livilket för en tid af

9 å 10 år gör ungefär ett helt läsår, samt den förut omtalade rikare tillgången

på hjelpmedel för undervisningen och den i vissa ämnen förbättrade

lärometoden.

Det kan emellertid icke förnekas, att lärotiden nu mera är ganska

kort i förhållande till det, som skall medhinnas. Den nioåriga kurs,

som hos oss är bestämd, motsvarar ingalunda en dylik i främmande

länder. Läseveckorna äro i dessa vanligen 42 å 43 eller ännu flera, d.

v. s., om påskveckan frånräknas, 7 å 8 flera än i Sverige, hvilket för

9 skolår gör 63 å 72 veckor, eller i det närmaste 2 svenska läsår. Det

skulle vid sådant förhållande kunna sättas i fråga att föröka läseveckornas

antal så mycket, att derigenom en arbetstid nära motsvarande ett

helt läsår kunde vinnas. Men om ock andra länders, särskildt Norges

och Danmarks, exempel talar härför, så får det dock tagas i betraktande,

att förhållandena i Sverige äro i många afseenden ganska olika dem,

som äro rådande i de flesta bland dessa länder, och att en sådan förändring

ur familjelifvets synpunkt skulle vara föga önskvärd, emedan

derigenom hemmets vigtiga inflytande på uppfostran skulle försvagas.

Den minskning i lärjungarnes dagliga ansträngning, som härigenom

kunde åstadkommas, skulle dock motsvaras af en minskning i hvilotid.

Det har förut blifvit anmärkt, att de förhållanden, under hvilka ynglingarne,

särskildt de på landsbygden boende, lefva vid läroverken, icke

kunna anses tillfredsställande. Finnes redan nu anledning att häraf

befara ett menligt inflytande på ungdomens helsotillstånd, så bör man

väl taga sig till vara för att inskränka den tid, då lärjungarne under

vistelse i hemmet genom frihet från strängt reglementeradt arbete och

tillfälle att på ändamålsenligt sätt befrämja sin kroppsutveckling kunna

hämta nya krafter till verksamheten under terminerna. För öfrigt torde

mellanterminerna, rätt använda, kunna blifva till nytta med afseende på

utbildandet af ynglingarnes sinne för det praktiska och öppna deras

blick för det lif, som rör sig utom skolan, hvarjemte de synnerligen

78

OM ÖFVERANSTRÄNGNING OCH MÅNGLÅSERI.

lämpa sig för de liemstudier, som böra åtfölja skolarbetet, om sann

bildning skall kunna vinnas.

Men om sålunda någon betydligare förlängning af läsåret icke bör

komma i fråga, så kan dock något vinnas genom en lämpligare anordning

af arbetstiden. För närvarande är på många, om icke de flesta,

ställen läsårets första vecka till större delen upptagen genom pröfning

af inträdes- ock flyttningssökande, i följd hvaraf den går förlorad för

den egentliga undervisningen, och der så icke sker, blifver naturligtvis

denna pröfning, på hvilken synnerlig vigt ligger, ofullständig. Om nu

en vecka tillägges läsåret, egentligen afsedd för den nyss nämnda pröfningen,

kommer undervisningen, deri dock inberäknade examina vid terminernas

slut, att omfatta fulla 35 veckor i stället för 34, utan att dock

lärjungarne i allmänhet skulle komma att vistas vid lärosätet längre tid

än nu, emedan under pröfningsveckan blott de skulle behöfva vara närvarande,

som vore underkastade examen. Derjemte skulle påsklofvet,

såsom enligt Skolordningen af 1820 var fallet, kunna omfatta två veckor,

men i stället en vecka tilläggas vid vårterminens slut. Härigenom vinnes

den fördel, att omkring midten af den långa och ansträngande vårterminen

en verklig hvilotid beredes åt lärjungarne, under hvilken tid

åtminstone de allra fleste bland dem, som ej äro boende i läroverksstaden,

kunna besöka sina hem, hvilket nu, då påskferierna vara blott

en vecka, för många lärjungar icke låter sig göra.

Vill man undersöka, om och i hvad mon antalet af de veckotimmar,

under hvilka ynglingarne sysselsättas med arbete inom läroverket, på

senare tider tillväxt, så tyckes vid första påseendet förhållandet vara

i det närmaste enahanda som enligt 1820 års Skolordning (jfr bilagorna

B. 1—4). Men i verkligheten eger en bestämd skilnad rum. Ty

af de många öfningstimmar, som äro upptagna i den till nyss åberopade

Skolordning hörande undervisningsplan, torde det i allmänhet blott

hafva varit en del, hvarunder lärjungarne voro upptagne med öfningar,

medan de nu äro faktiskt sysselsatte under all den tid, som finnes åt

OM ÖFVERANSTRÄNGNING OCH MÅNGLÅSERI.

79

öfningarne anvisad. Vidare är, såsom å annat ställe blifvit visadt, arbetet

inom läroverket nu vida mer ansträngande och tröttande än förr.

Lägger man härtill sysselsättningen med lexor i hemmen, och besinnar

man derjemte, att arbetet i skolan icke medgifver någon samlad ledighet,

utan endast korta stunder mellan arbetstimmarne, så inses lätt, att

ynglingarnes krafter nu måste vara i vida högre grad anlitade än fordom.

Med afseende härpå torde någon minskning i de stadgade arbetstimmarnes

antal kunna med skäl sättas i fråga; och om äfven en sådan

ingalunda får anses oundgängligen nödvändig för lärjungarnes helsa, så

kan den dock betraktas såsom ett medel att undanrödja några anledningar

till farhågor och klagomål, för hvilka läroverket icke kan vara likgiltigt.

Den förlust af tid, som härigenom uppkommer, torde rikligen blifva ersatt

genom det vunna tillfället att bättre ordna arbetstimmarne och den

deraf betingade möjligheten för lärjungarne, hvilka härigenom erhålla

något större ledighet och komma att känna sig friare i afseende på tidens

användande, att på lämpligt sätt inrätta och med full kraft bedrifva

hemarbetet. Den i fråga varande minskningen kan beredas genom nedsättning

af lärotimmarnes antal från 32 till 30 i veckan för klasserna

II—VI; samt från 30 till 28 för klassen VII, äfvensom genom gymnastiktimmarnes

minskning till 2 i veckan, fördelade på 4 dagar. Hvad

det sist nämnda angår, kan invändas, att derigenom går förlorad den

fördel, som ligger i en regelbundet hvarje dag återkommande, för helsan

gagnelig kroppsöfning; men besinnar man å andra sidan, huru angeläget

det är att icke pålägga ynglingarne allt för mycket efter bestämda föreskrifter

ordnadt arbete, skall man nödgas erkänna, att äfven för gymnastiken,

likasom för undervisningsämnena, någon inskränkning i tiden

kan och bör ske. En jemförelse mellan de här bilagda arbetsordningar

(C. i, 2 och I).), hvilka äro uppgjorda med beräknande af 6 gymnastikstunder

i veckan, och dem, som upptaga blott 4 sådana, visar också, att för

arbetets anordnande denna förändring i gymnastiktimmarnes antal är

nyttig, eller till och med nödvändig. Härigenom beredes ock för yng

-

80

OM ÖPVEEANSTEÅNGrNING OCH MÅNGLÅSERI.

lingarne tillfälle till fritt företagna rörelser och öfningar i fria luften,

hvilka för kroppens utveckling äro särdeles vigtiga och kunna utgöra

full ersättning för de tvänne halftimmar, som gå förlorade för den gymnastiska

undervisningen.

Endast för reallinien i sjette klassen har någon minskning i timantalet

icke ansetts behöflig. Flertalet af lärjungar i denna klass torde

komma att lemna läroverket utan att genomgå sjunde klassen, i följd

hvaraf de vida lättare än kamraterna på den klassiska linien, hvilka

hafva en kurs af flera år att genomgå, kunna bära en något större ansträngning,

i afseende på hvars beskaffenhet det dessutom icke bör förgätas,

att i de 32 veckotimmarne ingå 2 timmar obligatorisk teckning,

hvilka på latinlinien motsvaras af frivillig sådan.

Den större lätthet att anordna arbetet, som vinnes genom timantalets

minskning, är i sjelfva verket af behofvet högligen påkallad. Uppgörandet

af läsordning, hvilket fordom var ganska lätt, är nemligen nu

i följd af flera samverkande omständigheter, hvilka på särkilda ställen

i detta betänkande skola närmare angifvas, förenadt med så stora svårigheter,

att det icke sällan är rent af omöjligt att upprätta en med

afseende på lärjungarnes behof fullt ändamålsenlig sådan. Och då förr

i allmänhet tvänne sammanhängande timmar voro åt ett och samma ämne

anslagna, måste nu rätt ofta s. k. enkeltimmar användas, hvaraf följer,

att ofta dubbla hemlexor måste gifvas, och att större ansträngning kräfves

äfven inom läroverket. Vidare kunna dessa enkeltimmar ej alltid

så inpassas, att den ansträngning, de förorsaka, blifver motvägd genom

lindring i annat afseende. De olägenheter, som sålunda vållas af nödvändigheten

att anordna enkeltimmar, kunna naturligtvis icke helt och

hållet försvinna; men till eu stor del kunna de dock undanrödjas samt

deras menliga inverkan försvagas, om de inskränkas till dem, som äro

alldeles oundgängliga, om genom en förändrad organisation af bildningslinier

och afdelningar läsordningen förenklas, om tillräckliga lärarekrafter

beredas och lättnad för lärjungarne i andra afseenden åstadkommes.

OM ÖFVERANSTRÄNGNING OCH MÅNGLÅSERI.

81

I senare tider har And många läroverk Andtagits en anordning af

läsetimmarne, om hvars nytta starka tvifvelsmål kunna hysas. Man

har nemligen förlagt undervisningstimmarne nästan uteslutande till förmiddagarne,

i den öfvertygelse, att genom beredande af ledighet på eftermiddagarne

lärjungarnes hemarbete skulle i väsentlig mon lättas. Härvid

bör dock icke förbises, att ledigheten på eftermiddagarne ej är fullständig,

i det att dels tvänne läsetimmar, dels vissa öfningstimmar måste

förekomma på eftermiddagarne, hvartill kommer svårigheten för lärjungarne,

i synnerhet de yngre, att i en följd inlära och sammanhålla det

ofta icke ringa antal lexor, som de för den följande dagen hafva att

genomgå. Redan dessa omständigheter göra värdet af anordningen

något mindre, men ännu vigtigare är en annan omständighet. Sammanträngandet

af skolarbetet på förmiddagarne kan nemligen lätt medföra

alltför stor ansträngning för lärjungarne, åtminstone i de lägre klasserna.

Ett under tre timmar utan större uppehåll fortgående intellektuelt arbete

måste blifva ganska tröttande för ynglingar med ännu föga öfvad själskraft,

hvilket bäst kan inses deraf, att äfven för lärarne ett dylikt arbete,

enligt hvad erfarenheten visat, kännes ansträngande. Också torde

det icke kunna förnekas, att under den tredje förmiddagstimmen lärjungarne

ej arbeta med samma ifver och fördel som under de föregående.

Dessutom kan genom den s. k. förmiddagsläsningen lätt inträffa,

att lärjungarne komma att intaga sin föda med brådska, på olämpliga

tider eller i otillräckligt mått. Olägenheterna af middagsmålets

försenande kunna visserligen i någon mon förekommas genom intagande

af starkare föda under frukostlofvet, men erfarenheten torde hafva visat,

att man i allmänhet icke kan med säkerhet påräkna, att detta blifver fallet.

Frukostfödan måste af många lärjungar intagas i läroverkshuset eller i dess

närhet, ofta till följd häraf i en föga lämplig form, och blifver för öfrigt

icke sällan alldeles otillräcklig med afseende på den långa förmiddagen.

Följden är, att många af lärjungarne, åtminstone under de sista timmarne

på förmiddagen, måste känna sig hungrige, hvilket naturligtvis försvårar

11

82

OM ÖFVERANSTRÄNGNING OCH MÅNGLÅSERI.

det intellektuela arbetet och allt för mycket anlitar kroppskrafterna till

skada för helsan. Huruvida förmiddagsläsningen i någon högre grad

bidragit att framkalla öfveransträngning, är svårt att säkert afgöra, då

de omständigheter, som härvid böra tagas i betraktande, icke äro med

visshet kända. En inskränkning i förmiddagsläsningen måste dock, till

följd af hvad här ofvan blifvit anfördt, anses nödig, och såsom regel

synes den s. k. eftermiddagsläsningen åter kunna utan svårighet införas.

Deremot torde det knappt vara rådligt att helt och hållet borttaga rättigheten

till att förlägga läsetimmarne på förmiddagen, emedan på ett och

annat ställe lefnadsvanorna hos befolkningen synas lägga hinder i vägen

för eftermiddagsläsning. Men i sammanhang med den här behandlade

fråga står en åtgärd, som i följd af minskningen i timantalet öfver allt

kan vidtagas, nemligen att två eftermiddagar i veckan lemnas fria från

säväl undervisning som obligatoriska öfningar, hvilket förr varit vanligt.

Fördelarne häraf äro naturligtvis, att ynglingarne åtminstone tvänne

gånger i veckan få känna sig visserligen icke lediga, ty detta medgifves

icke af hemlexorna och är för öfrigt icke nödigt, men fria från tvånget

af föreskrifna lektioner och i tillfälle att någorlunda efter eget val förfoga

öfver sin tid.

Hemarbetenas f) Hemarbetenas mått och beskaffenhet. Att hemarbetena äro betydligt

skaffeniiet. utvidgade och mera ansträngande än förr, har redan i det föregående

blifvit visadt. I synnerhet är detta fallet i de högre klasserna, för

hvilkas lärjungar 4 å 5 timmars dagligt arbete i hemmet icke sällan

förekommer. Tyngden af detta ökas ock derigenom, att lexorna vanligen

måste blifva ojemnt fördelade på de särskilda dagarne i följd af

de svårigheter, som upprättandet af en ändamålsenlig arbetsordning

möter. Någon nämnvärd minskning i hemarbetet kan dock icke med

säkerhet påräknas utan väsentliga förbättringar i undervisningsmetoderna

och i sammanhang dermed af läroböckernas beskaffenhet, förbättringar,

som naturligtvis betingas af lärarebildningens tillgodoseende.

Dock bör det erkännas, att den förberedande behandlingen af hem

-

OM ÖFVERANSTRÄNGNING OCH MÅNGLÅSERI.

83

lexorna, som i Nådiga Cirkuläret den 5 December 1867 blifvit anbefalld,

innebär, då den rätt iakttages, ett steg i den riktning, som nu är

antydd, och att ynglingarnes arbete i hemmet härigenom icke litet

underlättas. För öfrigt skola utan tvifvel de åtgärder till undervisningens

koncentration och arbetsordningens förenklande, som här ofvan blifvit

framställda, verka till att göra hemarbetet på en gång lättare och mera

fruktbringande. Att deremot, utöfver hvad Komiterade föreslagit, söka

inskränka detta skulle icke vara nyttigt, emedan det kunde försvaga ynglingarnes

sjelfverksamhet, hvilken är af högsta vigt för deras utbildning.

En högst väsentlig del af hemarbetet utgöres af de skrifningar,

som försiggå utom lärorummet. Af hosföljande tabell (bil. E.) synes,

huru många de skriftliga arbetena på olika tider varit. Att dessa, rätt

skötta, för närvarande kunna föranleda väl stark ansträngning, torde

med fog kunna påstås. Genom lindring i detta afseende, särskildt borttagande

af hemskrifning i franska språket, skulle helt säkert rätt mycket

vinnas, och lärjungarne erhålla ökad hog samt ökade krafter till uppfyllande

af de fordringar, som fortfarande anses böra på dem ställas.

Dessutom synes det vara lämpligt att medgifva lärarne rättighet att

stundom, såsom jemväl nu flerestädes sker, låta lärjungarne under fristunderna

verkställa skriftliga arbeten på lärorummet, hvilket icke blott

bereder möjlighet till väl behöflig kontrolls åstadkommande, utan äfven

kan och bör medföra någon lättnad i arbetet, emedan anspråken på detta

måste blifva något mindre, i den mon kortare tid för dess verkställande

medgifves.

g) De särskilda läroämnenas metodiska behandling i undervisningen. De särskilda

. . . * . . . läroämnenas

De stora och vigtiga framsteg, som x senare tider blifvit gjorda i af- metodiska be

.

. , „ handling i an

seende

på sättet att meddela undervisning, förtjena otvifvelaktigt allt dervisningen.

erkännande. Men ännu finnas många ofullkomligheter och brister att

afhjelpa. Lärarnes verksamhet försvåras i många ämnen genom saknaden

af fullt ändamålsenliga läroböcker, och i trots af de aktningsvärda

bemödanden och den skicklighet, enskilde lärare på många ställen

84

OM ÖFVERANSTRÄNGNING OCH MÅNGLÅSERI.

lägga i dagen, kan det dock svårligen förnekas, att en någorlunda likformig

praxis, byggd på sanna och klart fattade pedagogiska grundsatser

samt på erfarenhet, ännu icke blifvit vid de svenska läroverken

utbildad. Undersöker man de särskilda ämnenas metodik, sådan denna i

allmänhet visar sig, förekommer åtskilligt att anmärka. Ett vanligt fel,

som, ehuru nu aftagande, dock är märkhart, är, att alltför stor vigt

lägges på lexläsningen i förhållande till undervisningen i det hela,

hvarigenom minnet betungas med ett kunskapsförråd, som lärjungen

icke förmår ombilda och sammansluta till ett helt, och hvars inhämtande

således icke gifver nödigt stöd åt det, som vidare inläres.

I afseende på kristendomsundervisningen bör det icke lemnas oanmärkt,

att utanläsningen, om den ock redan är något inskränkt och bedrifves

utan de beklagliga missbruk, som förr åtföljde densamma, dock ännu

eger rum i större omfattning, än som kan vara nödigt eller för lärjungarne

nyttigt. I den matematiska undervisningen har icke tillräckligt

stor vigt blifvit lagd på användandet af åskådningslära såsom förberedelse

för geometriens studium, och äfven i fråga om aritmetiken kan

stor lättnad vinnas genom förenklad behandling af dess element. Om

naturvetenskapen har å annat ställe blifvit taladt; här torde endast böra

tilläggas, att måhända i intet annat ämne undervisningen lidit så mycket

afbräck och ynglingarne blifvit i så hög grad ansträngde genom nödvändigheten

att sammanhopa en mångfald af notiser, hvilkas sammanhang

icke blifvit klart fattadt. Hvad beträffar undervisningen i historia;

och geografi tillåta sig Komiterade att hänvisa till hvad Kommisionen för

behandling af de undervisningen i detta ämne rörande frågor i sitt

underdåniga betänkande anfört angående de olägenheter, som varit förenade

med ensidigt bruk af den s. k. förhörsmetoden, hvilket haft till

följd ett slafviskt och andelöst inpreglande af den begagnade lärobokens

innehåll. Inom språkundervisningens område, der onekligen särdeles

mycket blifvit på den sista tiden uträttadt både till minskande af lärjungarnes

ansträngning och till befordrande af deras andliga utveckling,

OM ÖFVEKANSTKÅNGNING OCH MÅNGLÅSEKI.

85

qvarstår ännu det betänkliga förhållande, hvarom Komiterade på andra

ställen haft tillfälle att yttra sig, nemligen att språken behandlas hvart

för sig och utan det samband, som de kunde och borde hafva i och

för undervisningen.

Att allt detta i förening haft till följd att göra lärjungarnes arbete

tyngre och undervisningens resultat mindre godt, än det bort blifva,

är lätt insedt, likasom ock att det enda botemedlet häremot är en fullständig

och grundlig lärarebildning, på hvars behöflighet äfven i andra

afseenden uppmärksamheten redan i det föregående blifvit fästad, och

till hvars åstadkommande Komiterade ansett sig böra föreslå de åtgärder,

som å annat ställe skola angifvas.

h) Ämnes- och klassläraresystemens förhållande till hvarandra. Den

grundsats, som före 1849 nästan uteslutande följdes för de lägre klasserna,

var, att en lärare undervisade i alla ämnen inom klassen. Denna

anordning hade stora fördelar dels derutinnan, att ämnena kunde behandlas

i sammanhang med hvarandra, så att undervisningen blef ett

helt, dels ock deri, att läraren kunde vinna säker kännedom om sina

lärjungars anlag, karakter och förhållanden i öfrigt samt hade tillfälle

att under den ständiga beröringen genom sin personlighet på dem utöfva

ett vigtigt inflytande. Men då ämnena började fördelas mellan

särskilde lärare, uppkom härigenom splittring i undervisningen. Hvarje

lärare behandlade nu sitt ämne utan afseende på de öfriga, och i följd

af ett lätt förklarligt sträfvande att så mycket som möjligt se sitt ämne,

vare sig detta var hufvud- eller biämne, till godo, tog han lärjungarnes

tid och krafter i anspråk för hvad han ansåg sig böra fordra, utan att

undersöka, hvilket dessutom icke var lätt, om fordringarne för öfrigt

medgåfvo att pålägga lärjungarne det arbete, hans ämne sålunda kräfde.

Då nu ett dylikt sträfvande gjorde sig gällande hos alla lärarne i en

klass, måste naturligtvis följden blifva, att lärjungarnes arbetskraft spändes

till det yttersta, på samma gång som deras utveckling till tankestyrka

och förmåga att arbeta sig in i de särskilda ämnena hämmades

Ämnes- oeh

klassläraresystemens

förhållande

till

hvarandra.

86

OM ÖFVERANSTRÄNGNING OCH MÅNGLÅSERI.

och högen förströddes genom de många olika undervisningssätten och

inflytelserna från skilda håll. En förändring till det bättre har visserligen

i detta afseende redan inträdt derigenom, att lärareantalet i de

lägre klasserna inskränkts i vanliga fall till en för den första och högst

4 för de två följande; men detta kan ej anses tillfyllestgörande. Då

de särskilda ämnena för att rätt behandlas nu i allmänhet kräfva speciela

insigter och särskild metodisk förberedelse, kan icke med fog

sättas i fråga, att åter införa det gamla systemet, men deremot kan och

bör den grundsats tillämpas, att, med bibehållande af nu varande anordning

för den första klassen, i en hvar af de 3 följande klasserna en

lärare erhåller ett öfvervägande antal timmar och härigenom sättes i

stånd icke blott att upprätthålla nödigt samband mellan ämnen, som

ligga hvarandra nära, utan äfven att för sin klass blifva klassföreståndare

i detta ords fulla mening. Att åter föreskrifva ett bestämdt antal

af t. ex. högst två lärare i en eller annan klass skulle icke vara rådligt,

emedan tillämpningen af en sådan föreskrift kunde möta stora och ofta

oöfvervinneliga svårigheter. För att rätt kunna fatta, hvilka dessa äro,

måste man ega en fullständig öfversigt af lärarnes tjenstgöringsskyldighet

i dess fördelning, och till detta ändamål hafva Komiterade upprättat

flera olika förslag till en sådan fördelning, hvilka finnas bilagda under

F. 1—6. Dessa få dock ingalunda betraktas såsom framställda i den

mening, att de skidle ovilkorligen iakttagas eller utgöra mönster; de

angifva endast några sätt för verkställandet af de föreskrifter, som ansetts

kunna och böra meddelas. Komiterade hafva vid de nämnda förslagens

uppgörande utgått från det antagande, att i vissa ämnen, såsom

kristendom och matematik jemte naturvetenskap (naturlära), ämneslärares

anställande är önskvärdt, åtminstone från och med den andra klassen,

— ett antagande, som torde kunna anses riktigt i allmänhet, ehuru

naturligtvis härutinnan, likasom i andra fall, undantag gifvas. Af detta

antagande följer, att möjlighet måste finnas att i hvarje klass anställa

flere lärare äfven af det skäl, att hufvudläraren i en klass icke inom

SVENSKA SKOLLAGSTIFTNINGENS UTVECKLING.

87

denna blifver upptagen under bela den honom åliggande undervisningstiden,

utan måste erhålla fyllnadstimmar i en annan, hvarjemte behörigt

afseende måste göras på möjligheten att rätt sköta de större skriflagen.

Men äfven med erkännande af de svårigheter, som nu angifvits, kan

mycket göras för att inom klasserna koncentrera undervisningen, särskildt

i språken, hvilka så länge som möjligt böra vara förenade hos

en och samma lärare. På det att de här uttalade grundsatserna må

kunna, till verkligt gagn för undervisningen genomföras, är det dock

nödvändigt, att lärarne i de lägre klasserna, i stället för att hafva fackbildning,

ega nöjaktiga insigter i de flesta ämnen, som förekomma vid

undervisningen, hvilket bör kunna motses i och genom den nyss inrättade

filosofie kandidatexamen, samt dertill erhålla tillfredsställande

pedagogisk förberedelse för sitt kall. Uppfyllas dessa vilkor, bör genom

en klokt åvägabragt förening af klass- och ämnesläraresystemet, hvilken

äfven i de lägre klasserna låter tillämpa sig, en af de för närvarande

kanske mest verkande orsakerna till lärjungarnes ansträngande kunna

undanrödjas.

i) Bildningsliniernas förhållande till hvarandra har hittills utgjort ett Biidningsiuiistort

hinder för undervisningens framgång. Uppenbart är, att det tidiga laude,

åtskiljandet af den klassiska och den reala linien icke skulle vara till

något men i detta afseende, om det vore genomfördt antingen fullständigt

eller åtminstone till så stor del, som förhållandena nödvändigt fordra,

så att afdelningarne kunde särskildt undervisas. Men detta har i

allmänhet varit omöjligt i följd af bristen på lärarekrafter. Dessa hafva

i allmänhet icke beräknats med hänseende till antalet afdelningar, som

bort särskildt undervisas, utan med afseende å lärjungeantalet i dess

helhet, hvilket icke är någon tillförlitlig beräkningsgrund härför. Följden

har varit, att de båda bildningsliniernas lärjungar ganska ofta måste

undervisas gemensamt i ämnen, som kräft helt olika behandlingssätt för

den ena och den andra, och att lärjungar sammanförts, hvilka befunnit

sig på mycket olika grader af insigt eller utveckling, samt att upp

-

88

OM ÖFVEKANSTKÅNGNING OCH MANGLA SKET.

görandet af läsordningen ytterligare försvårats. Härtill kommer, att

genom det alltför starka tillströmmandet till den klassiska linien, det

ofta blifvit nödigt att jemte en afdelning, bestående af lärjungar från

båda linierna, eller jemte två skilda real- och latinafdelningar upprätta

ännu en vanligen s. k. parallelafdelning. Behofvet af sådana har dock

ingalunda varit lika för hvarje år, utan än har den ena, än den andra

årsklassen måst delas i dylika jemnlöpande afdelningar, hvilket vållat

täta rubbningar och omkastningar i lärarnes tjenstgöring, hvilken sålunda

fått bero af mer eller mindre tillfälliga omständigheter, ofta framträdande

först i sista ögonblicket. Huru mycket undervisningen häraf

lidit, är måhända svårt att inse för den utom läroverket stående, men

det är deremot till fullo insedt och allmänt erkändt af dem, som tagit

noggrann kännedom om skolundervisningens tillstånd och beskaffenhet.

Botemedel mot de nu uppgifna olägenheterna hafva Komiterade sökt

i fullständigt sammanhållande af de båda bildningslinierna i de fyra

lägsta klasserna samt deras åtskiljande från och med den femte klassen

i alla ämnen, som bestämdt påkalla särskild undervisning, anordnande

af klasser och årsafdelsningar med ett antal lärjungar, som icke får

öfverskridas, samt beräkning af lärarekrafterna efter de timmar, under

hvilka undervisning skall meddelas.

Sedan Komiterade sålunda genomgått de förhållanden i fråga om

läroverkens nu varande organisation, hvilka i ett eller annat afseende

ansetts kunna vara vållande till de farhågor, man hört uttalas beträffande

den ansträngning, som skolans lärjungar äro underkastade, anhålla

Komiterade, hvilka i det följande komma att föreslå en och annan

åtgärd i samma syfte, att på detta ställe få i en kort öfversigt framställa

de redan framlagda förslag till förändringar, som de funnit vara

af behofvet påkallade. Dessa äro:

a) inskränkning i läroämnenas antal genom borttagande från klassiska

linien af fysiken äfvensom af hebreiska språket, hvilket för närvarande

är upptaget såsom valfritt ämne;

OM ÖFVERANSTRÄNGNING OCH MÅNGLÅSERI.

89

b) inskränkning af antalet främmande språk i de fem lägre klasserna

till tre för hvardera linien, med iakttagande af 2 års mellantid

för hvarje språk, som i undervisningen inträder;

c) införande af naturlära såsom läroämne i de lägre klasserna i

stället för speciel botanik och zoologi samt fysik; lärjungarnes befrielse

från den särskilda slutpröfning i naturalhistoria och tyska språket,

som för närvarande eger rum vid sjette klassens slut; upptagande af

det latinska språket såsom begynnelsespråk i stället för det tyska, undervisningens

koncentrering derigenom, att i de lägre klasserna latinska

språket och matematik blifva hufvudämnen samt å skolans högre stadium

för klassiska linien de gamla språken, för reallinien matematik och

naturvetenskap;

d) minskning i kursernas mått i ett och annat ämne, särskildt

latinska och grekiska språken; nedsättning i den matematiska kursen

för de fem lägre klasserna å reallinien;

e) minskning af undervisningstimmarnes antal i klasserna I—VI

(med undantag för sjette klassen) å reallinien till 30 från 32 och i klassen

VII till 28 från 30 samt af gymnastikstundernas antal till 4 i

veckan i stället för 6; härigenom vunnen möjlighet att förenkla och förbättra

arbetsordningen samt särskildt att bereda lärjungarne minst två

från obligatoriska lektioner fria eftermiddagar i veckan; läsårets förlängning

med en vecka, beräknad för pröfningarne vid höstterminens början;

beredande af tillräcklig hvilotid under vårterminens lopp genom påsklofvets

förlängning med en vecka, som ersättes genom tilläggande af en

vecka vid samma termins slut; inskränkning af förmiddagsläsningen;

f) lättnad i de skriftliga hemarbetena genom borttagande af hemskrifningar

i ett språk m. m.;

. g) möjlighet till bättre metodisk behandling af läroämnena genom

lärarebildningens tillgodoseende.

h) inskränkning i ämnesläraresystemets användning inom de fyra

lägre klasserna genom anställande af en hufvudlärare för hvarje klass.

12

90

SKOLANS GRUNDLÄGGANDE AF MEDBORGERLIG BILDNING M. M.

i) bilclningsliniernas sammanhållande till och med den fjerde klassen,

äfvensom åtskiljande från och med den femte i alla de ämnen, der

sådant måste anses nödvändigt; inrättande af klasser och årsafdelningar

med fast maximi-antal af lärjungar samt i sammanhang härmed lärarekrafternas

beräkning efter antalet undervisningstimmar.

De åtgärder, som här blifvit angifna, äro, såsom en hvar lätt inser,

hvarken få eller oväsentliga. Också är det Komiterades öfvertygelse, att,

om de genomföras, deras kraftiga samverkan icke skall förfela att underlätta

lärjungarnes arbete och inom kort undanrödja allmänhetens bekymmer

och farhågor i afseende på elementarundervisningen, så att de

svenska läroverken, befriade från misstroende och trygga för störande

rubbningar, få med kraft och framgång arbeta för sitt mål och sålunda

på ett för landet fruktbringande sätt befrämja ungdomens utveckling.

Skolans uppgift att grundlägga medborgerlig bildning samt förbereda

för akademiska och tekniska studier.

Uti Riksdagens ofvan nämnda underdåniga skrifvelse är vidare anfördt,

att »från flera orter klagomål förspörjas deröfver, att lärokurserna

äro så ordnade, att i verkligheten någon afslutad undervisning icke erhålles

förr än efter genomgåendet af skolans alla klasser, under det att

det stora flertalet af lärjungarne, hvilket icke har tillfälle att fullständigt

genomgå skolan, tvingas att vid den tid, då de för sin framtida utkomst

måste se sig om efter arbete, lemna densamma med, i vissa ämnen åtminstone,

ganska ofullständiga kunskaper.»

Miiand/tiii De klagomål, som af Riksdagen omförmälas, äro icke för Komitedeii™a

rade främmande. De hafva tvärtom ofta blifvit upprepade; och då de

SKOLANS GRUNDLÄGGANDE AF MEDBORGERLIG BILDNING M. M.

91

utan tvifvel icke sakna allt fog, anse sig Komiterade med anledning af

dem böra här uttala sin åsigt om möjligheten af deras undanrödjande

eller, hvad som i sjelfva verket är detsamma, om skolans förhållande

till det medborgerliga lifvet.

Då skolan har till uppgift att bilda för lifvet, kan hon icke, utan

att förfela sitt ändamål och förlora sin betydelse, hålla sig oberörd af

den utveckling, som föregår utom henne. Olika tider hafva fordrat och

skola framgent komma att fordra en både till innehåll och omfattning

olika bildning. Skolbildningens innehåll är likväl å andra sidan icke

mindre bestämdt af de psykologiska förutsättningar, som hafva sin grund

i lärjungarnes ålder och utvecklingsgrad, likasom dess mått bestämmes

af den tid, inom hvilken skolan har att bibringa dem den bildning, hon

kan meddela. Derföre äro icke alla de grenar af menskligt vetande,

som i samtidens bildning intaga en framstående plats, redan derigenom

berättigade att ingå bland skolans ämnen. Äfven de, som kunna och

böra i större eller mindre mått upptagas i en skolkurs af längre utsträckning,

egna sig icke alltid för de lägre läroverken. Man kan således

såsom allmän regel endast säga, att innehållet af den bildning,

skolan har att meddela, utgöres utaf grunddragen af samtidens bildning

i den form och uppfattning, som af lärjungarnes ålder och utveckling

samt af lärotidens längd bestämmes. Detta innehåll är dock icke skolbildningens

hufvudsyfte, utan fastmer ett medel för uppnåendet af detta.

Skolans hufvudsakligaste ändamål är nemligen att bereda lärjungens

psykiska och fysiska krafter en utbildning, som sätter honom i stånd

att uppfylla sin bestämmelse i lifvet. Att gifva lärjungens vilja en

stadig riktning åt det goda, att lifva och rena hans sinne för det sköna

samt att leda honom till en klar och sjelfständig uppfattning af det

sanna, detta är all offentlig uppfostrans väsentligaste mål, till hvilket

hvarje allmänt läroverk har att efter sitt mått sträfva. Icke vidden och

mångfalden af kunskaper, som meddelas, utan sättet, hvarpå de meddelas,

bestämmer huru skolan uppfyllt sitt ändamål att bilda för lifvet;

92 SKOLANS GRUNDLÄGGANDE AF MEDBORGERLIG BILDNING M. M.

ty endast de kunskaper, som lärjungen med klar ocli lefvande insigt

tillegnat sig, utgöra hans verkliga, för lifvet fruktbärande egendom; och

endast om han så tillegnat sig dem, har han i och med detta tillegnande

vunnit den allmänna utbildning, som gör honom i bästa mening

praktiskt duglig inom det område, der han i lifvet får sin verksamhet.

I sammanhang härmed torde äfven böra vidröras det ej sällan framställda

anspråket, att skolan skall bibringa endast sådana kunskaper,

som finna en omedelbar användning vid lärjungens utträdande i det

praktiska lifvet. Komiterade kunna ej undgå att häri se ett väsentligt

misstag. Att skolan icke kan afse de rent individuela förhållanden, i

hvilka lärjungen, när han lemnar skolan, skall inträda, är uppenbart;

men äfven något allmännare fattad, blir uppgiften olöslig. De verksamhetsarter,

som möta lärjungen i lifvet, äro så mångfaldiga, att icke säga

oräkneliga, att, om skolan ville, jemte sitt egentliga, här ofvan antydda

ändamål att lemna en allmän förberedelse för lifvet, tillika eftersträfva

att gifva en speciel förberedelse för hvarje särskild art af offentlig eller

enskild verksamhet, den oundvikliga följden deraf utan tvifvel skulle

blifva, att hon förfelade sitt hufvudsyfte utan att vinna biändamålen.

Erfarenheten har redan längesedan ådagalagt fruktlösheten af försök i

denna riktning, och man har derföre vid sidan af de allmänna läroverken

satt specialskolor, som hafva till uppgift att meddela en särskild

förberedelse för vissa hufvudarter af verksamhet, eller de s. k. tillämpningsskolorna.

Äfven mellan dessa och den yrkesverksamhet, de äro

afsedda att förbereda, måste likväl alltid förblifva en klyfta, som individen

sjelf har att fylla; och ännu mer måste förhållandet vara sådant

mellan de allmänna läroverken och det praktiska lifvet.

Om ock sålunda elementarläroverkets ändamål är mindre att meddela

kunskaper, som finna sin omedelbara användning vid lärjungens

utträdande ur skolan än att åstadkomma en allsidig och harmonisk utveckling

af hans själskrafter, så är dock tydligt, dels att sist nämnda

SKOLANS GRUNDLÄGGANDE AF MEDBORGERLIG BILDNING M. M. 93

ändamål endast kan vinnas i och genom inhämtande af vissa kunskaper,

dels att denna själskrafternas utbildning i intellektuelt hänseende, eller

hvad man plägar kalla lärjungens formela utveckling, måste framträda

med mer eller mindre anspråk i mon af lärotidens längd och vidden af

det kunskapsmått, som skolan vill bibringa. Folkskolan, hvilken icke

hos sina lärjungar får förutsätta någon förberedande undervisning, hvilken

under deras lärotid blott med betydliga inskränkningar får taga

deras arbete i anspråk, och hvilken slutligen i vanliga fall ej har till

sitt förfogande mot lärjungeantalet svarande lärarekrafter, blifver genom

alla dessa förhållanden hänvisad till det ringare mått af kunskaper och

färdigheter, som af lärjungens framtida lefnadsställning oundgängligen

kräfves. På hans formela utveckling kan hon icke fästa samma afseende

som elementarläroverket, hvarföre ock hennes bildningskurs hvarken kan

eller får betraktas såsom förberedande för det senares, utan utgör ett i

sig afslutadt helt, som har sitt ändamål i sig sjelft och är beräknadt

att utgöra det minimum af kunskapsmått, som hvarje medborgare måste

föra med sig ut i lifvet.

Gäller detta om folkskolan i förhållande till elementarläroverket,

synes äfven detsamma böra gälla om lägre elementarbildningsanstalter

i förhållande till högre, så vida de förra skola afse det stora flertalet

af sina lärjungar, som icke vid de senare fullföljer sin skolbildning.

Visserligen kunna, såsom hos oss, dessa läroanstålter fordra samma

kunskapsmått hos de lärjungar, som der söka inträde, och utgångspunkten

således vara för dem alla densamma; men olikheten i den tidslängd,

under hvilken de högre och de lägre elementarbildningsanstalterna

förfoga öfver sina lärjungar och den derigenom gifna olikheten i

det mål, till hvilket de hafva ati föra dem, synes med nödvändighet

fordra en alldeles olika undervisningsplan för hvartdera slaget af läroverk.

Det högre läroverket behåller genom en lång följd af år sina

lärjungar, hvilka härunder tillryggalägga menniskolifvets kraftigaste och

rikaste utvecklingsperiod; och det har till uppgift att under denna tid

94 SKOLANS GRUNDLÄGGANDE AF MEDBORGERLIG BILDNING M. M.

bibringa den grundläggande vetenskapliga bildning, som utgör förutsättningen

för fortsatta studier vid universitet och högre tillämpningsskola,

eller öfver hufvud för ett sjelfständigt tillegnande af samtidens

högre medborgerliga bildning. Det måste derföre redan från lärokursens

början med hänsyn härtill fastställa sin undervisningsplan, bestämmande

läroämnenas antal och omfång, deras inbördes förhållande, ordningsföljd

och behandlingssätt. Det måste härvid alltid, och företrädesvis under

den tidigare delen af skolkursen, hafva till ögonmärke lärjungens formela

utveckling, emedan denna dels lämpligast eger rum. under denna

ålder till följd af den menskliga andens utvecklingslagar, dels utgör

vilkor för en vetenskaplig insigt i de^lärostycken, som under den senare

delen af skolkursen meddelas.

Helt annorlunda synes förhållandet böra blifva vid uppgörandet af

undervisningsplanen för en bildningsanstalt, som efter en två- till treårig

lärokurs utsänder sina lärjungar, innan de ännu hunnit begynnelsen

af den egentliga ynglingaåldern. Väl kan och bör slutmålet för en sådan

kurs vara betydligt högre än folkskolans, emedan lärjungarne redan

vid inträdet i läroverket måste vara i besittning af ett kunskapsmått,

hvars inhämtande fordrar en icke ringa tid, och emedan de under lärokursen

kunna egna sin tid mera uteslutande åt skolarbetet och dervid

kraftigare understödjas af sina lärares hjelp. Äfven dessa läroverk

måste dock åt skolbildningens innehåll inrymma en öfvervägande betydelse

och hufvudsakligen inskränka sig att åt sina lärjungar meddela de

kunskapsmått, som vid desses snart förestående utgång i lifvet allmännast

tagas i anspråk inom de samhällsklasser, hvilkas bildning de i

dess allmänna grunddrag velat inhämta; ty en starkare riktning på

lärjungens formela utveckling förbjudes ej mindre af den korta lärotiden,

hvilken i första hand fordrar bibringandet af de för lärjungen oundgängligaste

kunskaper och färdigheter, än ock af den grund, att en sådan

formel utveckling ej här förutsättes för vetenskapliga insigter, som under

en senare del af skolkursen skola föryärfvas. Men det är icke blott

SKOLANS GRUNDLÄGGANDE AF MEDBORGERLIG BILDNING M. M.

95

undervisningens allmänna karakter och syfte, som fordra en helt annan

undervisningsplan för de lägre elementarläroverken än för de högre,

utan de förras inskränkning i läroämnenas antal och omfattning måste

redan i och för sig medföra en grundskiljaktighet i de gemensamma

ämnenas behandlingssätt och inbördes förhållande vid det ena och det

andra läroverket. Sanningen häraf skulle lätt kunna ådagaläggas genom

en granskning af alla dessa läroämnen med hänsyn till den olikhet i

behandling, som vid hvart och ett af dem måste ega rum, under förutsättning

af å ena sidan en två- till tre-årig, å den andra en sju- eller

nio-årig lärotid; men då saken i sig sjelf synes temligen uppenbar,

torde redan några korta antydningar göra till fyllest. Vid våra elementarläroverk

inträder tyska språket redan i första klassen. Betraktas detta

språk såsom grundläggande språkbildningen inom en sju- eller nioårig

lärokurs, måste undervisningen häri under största delen af de

tre första åren af lärotiden hafva till öfvervägande syftning att främja

lärjungens förståndsutveckling och formela bildning samt sålunda mindre

afse bibringandet af ord- och uttrycksförråd eller öfver hufvud den

språkkännedom, som bäst motsvarar det praktiska lifvets fordringar.

Deremot måste sist nämnda syfte inom en blott tre-årig lärokurs blifva

öfvervägande. Modersmålet såsom läroämne bör under de tre första

åren af den längre lärokursen så behandlas, att undervisningen icke

blott omfattar öfning i modersmålets läsning, talande och skrifvande,

hvilken öfning inom den blott tre-åriga lärokursen måste förblifva nästan

uteslutande hufvudsak, utan ock lärjungens successiva förberedande för

den begreppsmässiga insigten af modersmålets språkliga art och grammatiska

byggnad.

Den matematiska undervisningen bör under den tre-åriga lärokursen

stadigt riktas på de i det praktiska lifvet vanligaste användningarne af

denna vetenskap. Kortligen: vid hvarje läroämne framträder redan vid

den flyktigaste betraktelse nödvändigheten af ett olika behandlingssätt

under förutsättningarne af den längre eller af den kortare lärokursen.

96 SKOLANS GRUNDLÄGGANDE AF MEDBORGERLIG BILDNING M. M.

Eger en sådan grundåtskilnad rum mellan de begge slagen af läroverk,

synes äfven omöjligheten vara gifven att åstadkomma en tillfredsställande,

för begge gemensam undervisningsplan.

Den ställning, som de två- och treklassiga elementarläroverken

enligt nu gällande Läroverksstadga hos oss intaga, måste Komiterade

på nu anförda grunder anse såsom olämplig. Dessa läroverk äro nemligen

i sjelfva verket ingenting annat än parallelafdelningar till de högre

elementarläroverkens lägsta klasser. De äro visserligen berättigade*)

att sträcka sin undervisning utöfver de för motsvarande klasser af de

högre läroverken fastställda kunskapsmåtten; men denna frihet medför

icke någon sådan väsentlig förändring i undervisningsplan en, som skulle

rubba deras ställning till de högre. De äro således egentligen och

hufvudsakligen att betrakta såsom lägre klasser af sist nämnda läroverk

och deras undervisning beräknad på en omedelbar fortsättning vid dessa.

Men denna sin hufvuduppgift kunna de i allmänhet icke lösa på ett lika tillfredsställande

sätt som de motsvarande klasserna af det högre elementarläroverket,

hvilka vida lättare kunna lämpa sin undervisning efter de

följande klassernas behof och, såsom ingående i det högre läroverkets

organism, härigenom röna en lifvande och stärkande inflytelse, som de

afskilda smärre läroverken måste sakna. Härtill kommer, att sist nämnda

läroverk, i följd af sin beroende ställning och saknaden af ett sjelfständigt

bildningsmål, icke kunna ega den känsla af ansvar, som endast

under en fri verksamhet kan finnas, och som utgör den kraftigaste driffjedern

till ett fruktbringande arbete. I följd af dessa ogynnsamma förhållanden

hafva de två- och treklassiga läroverkens undervisningsresultat

icke kunnat undgå att blifva otillfredsställande. Man har ofta klagat,

att deras nytta icke motsvarade den kostnad, de medförde för staten,

och ej sällan hafva yrkanden blifvit framställda om deras indragning.

Beiiofvet af Det synes emellertid obestridligt, att dessa läroverk blifvit fram

liigre

real- J

skolor, kallade af ett verkligt behof, äfven om de med sin närvarande inrätt

-

*) Genom Kongl. Brefvet den 13 Januari 1863.

SKOLANS GRUNDLÄGGANDE AF MEDBORGERLIG BILDNING M. M.

97

ning icke förmå att uppfylla detsamma. Ahd de högre elementarläroverken

utgöra de fyra första klassernas lärjungar betydligt mer än hälften

af hela lärjungeantalet; vid de femklassiga läroverken har redan med

tredje klassen öfver halfva lärjungeantalet afgått; och betraktar man

förhållandet öfver hufvud vid samtliga elementarläroverken, befinnes

antalet af de tre lägsta klassernas lärjungar betydligt öfverstiga hälften

af lärjungarnes totalsumma. För att tillgodose detta flertals bildningsbehof,

har man påyrkat en afslutning med tredje klassens lärokurs, så

att de tre lägsta klasserna skulle meddela ett mindre, men, så vidt

möjligt, i sig afslutadt bildningsmått, hvilket i de följande klasserna skulle

fullföljas och utvidgas för de lärjungar, som qvarstadnade vid läroverket.

Äfven för femte klassen, ehuru de med denna afgående lärjungarnes

antal mindre synes påkalla en sådan anordning, har man fordrat en

dylik afslutning. Den nu gällande undervisningsplanen för elementarläroverken

utvisar ock ett bemödande att på båda dessa ställen åstadkomma

relativa afslutningspunkter; och Komiterade hafva i sitt förslag

icke heller lemnat detta yrkande utan afseende. Att likväl sådana kursafrundningar

ingalunda kunna ersätta mindre läroverk, beräknade att

under ett motsvarande antal år meddela de derefter utgående lärjungarne

den ändamålsenligaste förberedelsen för lifvet, torde af det ofvan

anförda vara klart. I den mon undervisningsplanen för högre läroverks

nedersta klasser bestämmes af syftemålet att ersätta lägre läroverk, i

samma mon måste detta medföra en rubbning i de först nämnda läroverkens

undervisningsplan i det hela, då denna från början till slut

måste vara bestämd af det mål, de hafva sig föresatt; och ju mindre

dessas plan rubbas, desto mindre kunna afslutningarne motsvara det

med dem afsedda ändamålet. Men häraf synes följa, att om man vill

tillfredsställa det ganska allmänna och kännbara behofvet af en lägre

elementarbildningskurs, utan att för detta ändamål uppoffra den högre

skolbildningens intressen, borde man, i stället för att upphäfva de tvåoch

treklassiga läroverken, tvärtom inrätta nya sådana vid sidan af de

13

98

SKOLANS GRUNDLÄGGANDE AF MEDBORGERLIG BILDNING M. M.

Lägre realskolor

i främmande

länder.

högre. Man hänvisas sålunda på en skolorganisation, som i detta hänseende

skulle likna den, som genom 1849 års skolreform uppliäfdes.

Att de fordna apologistskolorna icke illa uppfyllde sitt ändamål att

.sörja för en lägre elementarbildnings kraf, torde med fog kunna slutas

af de i den föregående historiska öfversigten meddelade statistiska uppgifterna.

Vill man förneka det berättigade i en sådan slutsats, måste

man erkänna deras, i jemförelse med latinskolornas och gymnasiernas,

stora lärjungeantal innebära ett så mycket starkare bevis för beliofvet

af läroanstalter för meddelande af en sådan bildning. Man klagade

visserligen mycket öfver dessa skolors otillfredsställande skick; men

deras vedersakare synas icke tillräckligt hafva besinnat, att en del af

dessa klagomål med samma skäl kunde riktas mot latinskolorna, och

att samma åtgärder, som kraftigt bidrogo att höja sist nämnda läroverk,

såsom förökande af läuarnes löner, förbättring af undervisningsmetoder,

noggrannare tillsyn m. m., kunnat medföra samma välgörande inflytelse

på apologistskolorna. Förnämsta felet hos dessa skolor och det, hvarifrån

deras dåliga skick hufvudsakligen härrörde, antog man vara deras

alltför korta och knapphändiga bildningskurs. Derföre fordrade man

deras upptagande i en reallinie med en vidsträckt och mångårig lärokurs,

förmenande sig så kunna tillfredsställa både den lägre och högre

allmänt medborgerliga bildningens fordringar. Man förbisåg, att genom

en sådan anordning den lägre elementarbildningen, hvaraf dock behofvet

var vida allmännare, skulle i väsentlig mon uppoffras för en af ett

jemförelsevis ringa fåtal eftersträfvad högre realbildning, då anstalterna

för den förra förvandlades till högre klasser af anstalterna för den

senare. Om ej Komiterade alltför mycket misstaga sig, har den erfarenhet,

som efter reformens genomförande vunnits, tillräckligt ådagalagt

olämpligheten af en förändring, genom hvilken landet beröfvades sina

sjelfständiga läroanstalter för den högre realbildningens meddelande.

Behofvet af sådana anstalter vitsordas äfven af andra länders skolväsende.

Bland Europas kulturstater torde få finnas, som icke genom

SKOLANS GRUNDLÄGGANDE AF MEDBORGERLIG BILDNING M. M. 99

ett särskildt slag af läroverk sörja för meddelandet af en elementarbildning,

vidsträcktare än folkskolans, men mindre omfattande än den,

som lemnas af de högre anstalterna för bibringande af klassisk eller

real skolbildning. Detta slags läroanstalter, gemenligen kallade borgareskolor

eller (lägre) realskolor, äro, om man bortser från de betydliga

bidrag, som ingå genom skolafgifterna, och dem, som härflyta ur enskildes

stiftelser, än helt och hållet bekostade af kommunerna, i hvilket

fall deras inrättning och undervisningsplan ofta uteslutande bestämmas

af de senare; än bekostas de till en del af kommunen, till en del af

staten, då den sist nämnda vanligen öfvervakar och ofta till de allmänna

grunddragen bestämmer läroverkets inrättning och undervisning, men

likväl så, att den tillika medgifver kommunen ett ej obetydligt inflytande

derpå. En följd af denna läroverkens ställning till kommunerna är, att

den bildning, de meddela, företer stora olikheter mellan läroverken med

hänsyn till sitt omfång och beskaffenhet. I allmänhet skilja sig dessa

läroverk från folkskolan derigenom, att de upptagit ett eller flera främmande

lefvande språk bland sina läroämnen; men under det somliga i

öfrigt föga höja sig öfver folkskolans bildningsmått, gifves det deremot

andra, som i läroämnenas antal och lärokursernas omfattning närma sig

till det mått, som för de högre statsskolorna är föreskrifvet.

De nu anförda allmänna bestämningarne eg a närmast sin tillämpning

på våra skandinaviska grannländers borgareskolor. I Norge®)

tillhöra dessa skolor kommunerna, men äro i allmänhet af dem ställda

under stifts direktionens tillsyn. I Danmark00) ega de flesta städer jemte

och ofta i förbindelse med sina folkskolor äfven borgareskolor, hvilka

vanligen också hafva samma eller likartad tillsyn med de förra. I begge

*) Folkmängden i riket år 1870 utgjorde 1,738,000. De högre elementarläroverken

(fullständiga och ofullständiga) uppgå till 16.

**) De högre elementarläroverken (fullständiga med undantag af ett) utgöra 14.

Rikets folkmängd år 1870 utgjorde 1,784,741.

100 SKOLANS GRUNDLÄGGANDE AF MEDBORGERLIG BILDNING M. M.

dessa länder meddelas så väl den lägre som den högre elementarbildningen

till en stor del genom privata läroverk.

Närmare äro i fråga varande skolors inrättning och läroplan bestämda

i åtskilliga andra länder, bland livilka Komiterade inskränka sig

till dem, som synas närmast jemförliga med vårt fädernesland.

I Belgien''5 äro de staten tillhörande skolorna af detta slag (écoles

moyennes) till antalet 50. De omfatta i allmänhet 3 ettåriga klasser.

Inträdesåldern är 10 år. Kunskapsfordringarne för inträde i dessa skolor

äro desamma som för inträde i de högre elementarläroverken (ateneerna),

nemligen: att kunna läsa innantill, skrifva efter diktering ortografisk!

felfritt, räkna quattuor species i hela tal samt känna franska grammatiken

till konjugationerna. Läroämnena äro: 1) religion, 2) franska språket

(jemte flamländska och tyska språken i de landsdelar, der dessa

talas), 3) aritmetik, elementen af algebra och geometri, teckning (förnämligast

linearteckning), fältmätning och öfriga användningar af den

praktiska geometrien, 4) skrifning, bokhålleri, begrepp ur handelsrätten,

5) begrepp ur naturvetenskaperna, tillämpliga i det praktiska lifvet, 6)

elementen af historien och geografien, i synnerhet Belgiens, samt 7)

vokalmusik och gymnastik. Läroplanen utvisar sålunda en stark riktning

på det praktiska lifvets behof. Dessa läroverks närmaste styrelse

(le bureau administratif) är sammansatt af ortens magistrat (borgmästare

och råd) jemte vissa af Konungen nämnde ledamöter. Den har sig

ålagdt att öfvervaka undervisningen samt att hvarje år till kultusministern

afgifva berättelse om skolans verksamhet. Utom dessa läroverk

finnas »établissements communaux d’instruction moyenne», understödda

af staten, dels högre, 17 till antalet och motsvarande till större eller

mindre del ateneerna, dels lägre, till antalet 12 och motsvarande statens

écoles moyennes. Vidare finnas »établissements d’instruction moyenne

* Landets folkmängd (år 1866) 4,827,833. Den högre elementarundervisningen

meddelas vid 10 ateneer med 2 alldeles skilda linier för den humanistiska och reala

bildningen.

SKOLANS GRUNDLÄGGANDE AF MEDBORGERLIG BILDNING M. M.

101

exclusivement communaux», endast lägre och till antalet 3, samt slutligen

»établissements d’instruction moyenne patronnés», af kommunerna understödda

privatskolor, 10 högre och 7 lägre.°

I Nederländerna00 äro borgareskolorna dels lägre (borgaredagsoch

aftonskolor eller borgareaftonskolor), dels högre. De förra, hufvudsakligen

att betrakta såsom handtverksskolor, äro till antalet 40 och

hafva enligt lagen000 en tvåårig kurs, hvilken dock ofta utvidgas till

treårig, stundom till fyra- eller femårig. Omfånget af lärokurserna vexlar

vid de olika läroverken efter lärotidens längd. På några ställen undervisas

i franska språket, på några i botanik och zoologi, i bokhålleri

m. fl. ämnen, som eljest icke ingå i den allmänna läroplanen. De högre

borgareskolorna, hvilka hafva till uppgift att meddela en allmän realbildning,

äro till antalet 45. Af dessa äro 17 statens, de öfriga 28 tillhöra

kommuner, men åtnjuta, med undantag af 3, alla understöd från

staten. Lärokursen är vanligast femårig, stundom fyra-, ofta treårig.

Läroämnena äro vid läroverk med treårig kurs: matematik, de första

grunderna af naturkunnighet och kemi, grunderna af botanik och zoologi,

af hushållningslära och bokhålleri, geografi och historia, nederländska,

franska, engelska och tyska språken, skönskrifning, frihands- och linearteckning

samt gymnastik; vid läroverken med femårig kurs: matematik,

grunderna af teoretisk och använd mekanik, verktygskännedom och

teknologi, naturkunnighet och kemi med deras vigtigaste användningar,

grunderna af mineralogi, geologi, botanik och zoologi, geografi och

statistik, isynnerhet Nederländernas och deras koloniers, historia, grunderna

af statshushållningsläran, nederländska, franska, engelska och

* De rent privata läroverken äfvensom de af andliga bekostade och skötta

äro i denna öfversigt lemnade å sido.

** Folkmängden (år 1859) 3,293,577. För den högre skolbildningen finnas,

utom 33 latinskolor, 23 definitiva och 7 provisoriska gymnasier, hvartill komma de

4 ateneerna, som utgöra ett mellanting mellan universitet och gymnasium.

*** Genom denna lag, utfärdad den 2 Maj 1863, erhöllo borgareskolorna, så väl

de högre som de lägre, sin nu varande organisation.

102

SKOLANS GRUNDLÄGGANDE AP MEDBORGERLIG BILDNING M. M.

tyska språken, grunderna af handelsvetenskap erna, inbegripande varukännedom

och bokhålleri, skönskrifning, frihands- och linearteckning samt

gymnastik. Inträdesfordringarne, ej i lag bestämda, äro i allmänhet:

modersmålet, fäderneslandets historia, Europas geografi, isynnerhet

fäderneslandets, räkning, skrifning och de första grunderna af franska

språket. Styrelsen öfver dessa begge slag af lägre och högre borgareskolor

tillhör, när de helt och hållet eller till en del bekostas af kommunerna,

närmast kommunalråden, hvilka, genom en af dem tillsatt kommission,

utöfva tillsynen öfver kommunens skolor, och, såsom närmast

öfverordnad myndighet, provincialråden, hvilka i sin ordning lyda under

inrikesministeriet. Vid de af kommunen underhållna skolorna eger

kommunalrådet inom vissa gränser att bestämma öfver skolans läroämnen.

De af staten bekostade borgareskolorna lyda direkt under ministeriet,

som genom inspektörer utöfvar tillsyn öfver samtliga borgareskolorna.

Bayerns realskoleväsen erhöll sin närvarande organisation genom

den år 1864 utfärdade »Schulordnung fur die technischen Lehranstalten.»

De lägre realskolorna, med hvilka efter lokala förhållanden förenas

afdelningar för handel, landtbruk o. s. v., omfatta en treårig kurs på 3

klasser och mottaga ynglingar af 12—14 års ålder. Inträdesfordringarne

äro: tillräcklig religionskunskap, färdighet i läsning och i skrifning efter

diktering samt nödig färdighet i de 4 räknesätten med obenämnda och

benämnda tal. Utom de fasta lärjungarne få äfven andra tillträde till

undervisningen i enskilda ämnen. Med dessa skolor finnas äfven förenade

söndags- och aftonskolor. — I konungariket Sachsen omfatta

borgareskolorna en sexårig kurs och äro dels lägre (»Mittelschule») med

treklassig lärokurs, beräknad för barn från 7—8 till 10—11 års ålder;

dels högre, de egentliga borgareskolorna, hvilka bilda fortsättningen af

de förra och likaledes omfatta en treklassig kurs, beräknad för barn

från 10—11 till 14—15 års ålder. — I begge dessa stater, likasom öfver

hufvud i de tyska staterna, utgöres styrelsen öfver de i fråga varande

SKOLANS GRUNDLÄGGANDE AF MEDBORGERLIG BILDNING M. M.

103

läroverken af under- och öfverordnade kollegiala (lokal-, krets-) styrelser,

såsom mellanlänkar mellan läroverket och kultusministeriet.

Denna hastiga sidoblick på borgareskolornas, eller de lägre realskolornas,

inrättning i några främmande länder, torde lemna en tillräcklig

bekräftelse på det, som ofvan blifvit yttradt om våra två- och

treklassiga elementarläroverk, äfvensom en hänvisning på de förändringar,

dessa synas böra undergå för att kunna rätt motsvara sitt ändamål.

Den ådagalägger, att dessa läroverk utgöra en vigtig länk i vårt undervisningsväsende,

enär de afse tillfredsställandet af ett bildningsbehof,

som för en stor del af samhällets medlemmar måste vara gemensamt,

men också att de för att kunna göra detta måste helt och hållet inrättas

med afseende på denna sin uppgift. Olämpligheten af två- och treklassiga

latinskolor har, såsom den historiska öfversigten visat, ofta hos

oss varit framhållen, och att Komiterade dela denna åsigt, är en gifven

följd af det här ofvan anförda. Befrias dessa elementarläroverk från

latinundervisningen, hvilken för deras fleste lärjungar måste anses ändamålsvidrig,

då den endast såsom förberedande för en högre elementarbildningskurs

försvarar sin plats i skolans lägsta klasser, så skola dessa

läroverk härigenom blifva i tillfälle att odeladt egna sitt arbete åt

meddelande af sitt inskränktare bildningsmått och resultatet af detta

arbete utan tvifvel blifva långt mera tillfredsställande, än det hittills

befunnits.

Men då denna bildnings kraf torde gestalta sig något olika inom Pedagogiernas

° o o o inrättning och

olika delar af riket, synes åt de nämnda lägre elementarläroverken böra ,ills-™''“8fver

medgifvas en viss frihet att inom fastställda gränser sjelfva bestämma sin

läroplan. Sålunda hafva Komiterade, i öfverensstämmelse med den andra

Skolrevisionens förslag i detta hänseende, föreställt sig, att medan föreskriften

om undervisnings meddelande i främmande lefvande språk

skulle vara för alla dessa läroverk bindande, både kunde och borde

valet af det eller de språk, som skulle upptagas, lemnas fritt, att bestämmas

efter orternas behof och önskningar. Äfvenledes synes läro

-

104

SKOLANS GRUNDLÄGGANDE AF MEDBORGERLIG BILDNING M. M.

kursernas större eller mindre utsträckning i de obligatoriska läroämnena

kunna, under iakttagande af ett visst minimum, utan skada lämpas efter

lokala förhållanden, likasom man äfven, under förutsättning af ett lifligare

deltagande för dessa läroverk från kommunernas sida, torde kunna

hoppas, att undervisningen blefve genom lärare, på kommunens bekostnad

anställde, utvidgad till ännu andra ämnen, hvilka orten funne

vara af hög vigt för den vid läroverket meddelade bildningen, såsom bokhålleri

m. m. Det är med afseende på en sådan rörlighet i läroplanen,

som Komiterade för dessa läroverk föreslagit en benämning, som sedan

länge är hos oss häfdvunnen för ett i detta hänseende likartadt slag af

läroverk. På det att läroplanens lämpande efter orternas behof och

önskningar må kunna behörigen iakttagas, synes det vara nödvändigt

att åt kommunerna, inom hvilka dessa lägre elementarläroverk äro belägna,

tillerkännes rättigheten att deltaga i bestämmandet öfver beskaffenheten

af den bildning, som af läroverket borde meddelas, och i öfvervakandet

af de träffade bestämmelsernas efterlefnad. På dessa grunder

hafva Komiterade föreslagit, att den närmaste tillsynen öfver pedagogierna

må tillhöra en kollegialstyrelse, till en del tillsatt genom kommunernas

val och egande den] befogenhet, §§ 7 och 74 af förslaget till

Läroverksstadga angifva.

Genom sitt nu framställda förslag om lägre realskolor äfvensom

''nsningspian'' genom de i elementarläroverkens undervisningsplan vid tredje och femte

klassens slut anbragta kursafrundningarne anse sig Komiterade hafva

knm^afsfut-anvisa,t de enda tillförlitliga medlen för undanrödjande af de i Riksnillg-

dagens skrifvelse omförmälda klagomålen rörande lärjungarnes utgående

ur skolan med ofullständiga kunskaper. Att, äfven om; Koiniterades

förslag skulle vinna afseende, en mängd ynglingar kommer att lemna

elementarläroverket utan en afslutad, större eller mindre bildningskurs,

är otvifvelaktigt; men detta hör till olägenheter, som inga förändringar

af läroverkens inrättning och inga afslutningspunkter inom läroplanerna

kunna förebygga.

Omöjligheten

att inrätta läro

-

SKOLANS GRUNDLÄGGANDE AF MEDBORGERLIG BILDNING M. M.

105

Lika omöjligt som det är, att läroverket skulle rätta sin undervisnings

innehåll efter hvarje lärjunges individuela behof med afseende

på de förhållanden, i livilka han vid utträdande ur skolan skall försättas,

lika litet kan läroverket rätta sina lärokursers mått efter den tidepunkt,

som hvarje lärjunge väljer för sin afgång från läroverket; ty de kunskaper,

som skolan bibringar, utgöra icke ett aggregat, hvars tillökning

kan efter godtycke utan skada afbrytas när som helst, utan hennes

undervisningsämnen äro, både hvart för sig och i sin sammanfattning,

organiska, bildande ett helt, hvars delar ömsesidigt bestämma och förutsätta

hvarandra.

De i bilagan G. l, 2 upptagna medeltalsberäkningar af elementarläroverkens

freqvens under åren 1869—71 visa, att för hvarje årsafdelning

från och med den tredje klassen lärjunge antalet allt mer och mer

nedsjunkit från sitt i andra klassen uppnådda maximi-antal. Så var å

den klassiska linien lärjunge antalet i tredje klassen nedgånget till 96

procent af den andras, i fjerde till 85,9 % af den tredjes, i kl. V till

86,8 % af den fjerdes, i VI: l till ''84,1 % af den femtes, i VI: 2 till 83,5 %

af den näst föregående afdelningens, i VII: l till 85,9 % af det i VI: 2

och i VII: 2 till 75,7 % af det VII: l. Å reallinien var lärjungeantalets

procentförhållande i hvarje följande årsafdelning, jemfördt med hvarje

föregående årsafdelnings från och med den andra klassen, följande:

kl. II 100; III 63,9; IV 59,5; V 54,8; VI: l 63,8; VI: 2 61,5; VII: l

83,0; VII: 2 79,5.

Många af de ynglingar, som sålunda ur de särskilda årsafdelningarne

utgått, hafva utan tvifvel lemnat skolan under pågående termin, många

vid höstterminens slut. Ville man än inskränka anspråken på en afslutad

undervisningskurs till dem, som med läsårets slut afgått, lär det

dock för hvar och en, som icke är alldeles okunnig om vilkoren för

möjligheten af en förnuftig undervisningsplan för ett läroverk, vara tydligt,

att sådana anspråk omöjligen låta sig tillfredsställa. De ofvan anförda

uppgifterna om antalet af lärjungar, som före skolkursens slut af

14

-

106 SKOLANS GRUNDLÄGGANDE AF MEDBORGERLIG BILDNING M. M.

gått, synas nemligen innebära fordran på en afslutning med hvarje

klasskurs, om också behofvet af en sådan vid somliga klasser framträder

något starkare än vid andra. Men ett sådant sönderstyckande af

undervisningsplanen skulle nödvändigt medföra dess upphäfvande såsom

ett inom sig sammanhängande helt. Komiterade hysa den öfvertygelse,

att de kursafrundringar, som i elementarläroverkens nu gällande läroplan

äro anbragta vid tredje och femte klassernas slut, och som i Komiterades

förslag blifvit i så hög grad genomförda, som hänsynen till

denna plan såsom ett helt kunnat medgifva, äro de enda, som inom

densamma rimligen kunna åstadkommas. Om en yngling, som någon

tid begagnat det allmänna läroverkets undervisning, afgår derifrån utan

att uppnå någon af de i undervisningsplanen förekommande afslutningspunkterna,

och om han i följd deraf finner sig, vid öfvergången till någon

det medborgerliga lifvet tillhörande sysselsättning, ega i ett eller

annat afsende ofullständiga insigter, kan läroverket ej åtaga sig skulden

derför eller af sådant skäl vara färdigt att ändra sin undervisningsplan.

Ofta kan skälet till en sådan för tidig afgång vara det, att lärjungen

saknar förmåga eller hog att uppfylla de anspråk, läroverket måste ställa

på hans flit och framsteg; och i denna händelse måste ofullständigheten

i den afgångnes kunskaper skrifvas på hans egen räkning. De fall

åter, då lärjungen afgår, antingen emedan lian finner skolans undervisning

icke gå i riktningen af hans tilltänkta lefnadsbana, eller emedan

han — en händelse, som i Riksdagens skrifvelse antydes — måste för

sin framtida utkomst se sig om efter arbete, — dessa fall kunna endast

då påkalla en ändring i de allmänna läroverkens inrättning och undervisningsplan,

om de så ofta förekomma och äro så likartade, att de nu

måste anses häntyda på tillvaron af ett visst allmännare gängse bildningsbehof.

Endast så till vida hafva ock Komiterade ansett sig kunna och

böra vid sitt förslags uppgörande afse klagomålen öfver lärjunges afgång

från läroverket med ofullständiga kunskaper.

Riksdagen anför dernäst, bland omständigheter, som kunna vara

SKOLANS GRUNDLÄGGANDE AF MEDBORGERLIG BILDNING M. M.

107

vållande till den gängse misstron mot elementarläroverken, att »sammanförandet

i samma läroverk så väl af skola ock gymnasium som ock af

båda bildningslinierna, den klassiska och den reala, vållat, att åskilliga

läroverk blifvit så öfverfyllda, att disciplinen icke alltid torde kunna nöjaktigt

öfvervakas, hvarjemte denna förening på de flesta ställen ansetts

menlig för undervisningen, särdeles å den reala linien». Härefter tilllägges:

»Sistnämnda förhållande torde äfven hafva gifvit upphof till den

tanken, som synes alltmera hafva vunnit insteg, att det vore önskligt,

att skolan så kunde ordnas, att undervisningen i de nedre klasserna

blefve i möjligaste måtto för alla gemensam, men deremot i de öfre,

motsvarande de fordna gymnasierna, kunde fullständigt särskiljas ända

derhän, att, om möjligt, dessa klasser frånskildes den öfriga skolan och

upptoges i fristående, sjelfständiga läroverk, afsedda särskildt för bibringande

af den klassiska bildningen, och särskildt för undervisningen

å den reala linien.»

Om den första af de här anmärkta olägenheterna, det allt för stora

lärjungeantalet vid en del högre elementarläroverk, skola Komiterade

längre fram i detta betänkande underdånigst yttra sig och i sammanhang

dermed föreslå åtgärder till afhjelpande af densamma. Här utbedja

sig Komiterade att få i korthet framställa sina tankar rörande de

begge bildningsliniernas inbördes förhållande och möjligheten af deras

förening.

Komiterade hafva såsom en oriktig förutsättning, från hvilken man

vid omorganisationen af elementarläroverken utgick, betecknat den, att

anstalterna för den lägre realbildningens meddelande skulle utan men

för uppfyllandet af detta sitt ändamål kunna göras till en lägsta, grundläggande

afdelning af högre realbildningsanstalter. Icke mindre oriktiga

förutsättningar för samma omorganisation voro, enligt Komiterades åsigt,

dels den, att den högre realbildningen antogs lämpligen kunna fortsättas

på denna grundval utan väsentlig omdaning af densamma, dels den, att

den högre realbildningen antogs vara från grunden så olika den s. k.

De begge bildningsliniernas

förhållande till

hvarandra och

möjligheten af

deras förening.

108 SKOLANS GRUNDLÄGGANDE AF MEDBORGERLIG BILDNING M. M.

klassiska, att, då tillgången på lärarekrafter icke medgaf en från början

skild undervisning för de begge bildningslinierna, den första delen af

skolkursen borde lämpas endast efter realbildningens fordringar och

den klassiska bildningslinien, såsom mindre lidande af en sådan förening,

först på ett senare stadium af skolkursen framträda såsom särskild. Det

oriktiga i den förra af dessa förutsättningar torde kunna anses vara i

det föregående tillräckligt, belyst genom framställningen af de lägre

realbildningsanstalternas ändamål och den derigenom bestämda beskaffenheten

af deras undervisning i motsats mot de högres. Hvad deremot

beträffar olikheten mellan den klassiska och den högre reala elementarbildningen

och den deraf beroende skilnaden mellan de läroverk, som

hafva till uppgift att meddela den ena eller den andra af dessa bildningsarter,

torde det vara obestridligt, att, såvida dessa arter verkligen äro

väsentligen skilda, äfven de för deras meddelande bestämda läroverken

helst borde vara fullständigt skilda och följa hvartdera en från början

till slut mer eller mindre olika undervisningsplan. Men för vårt vidsträckta

och glest befolkade land skulle det medföra allt för stora kostnader

att åstadkomma dessa begge slag af läroverk i så stort antal,

att icke blott de kunde mottaga alla lärjungar, som vid dem sökte inträde,

utan också dessa lärjungar kunde vid dem undfå sin bildning

utan att behöfva vidkännas allt för stora kostnader och allt för långt

allägsnas från sina hem. Samma skäl gäller äfven, om ock i något

mindre grad, mot den i Riksdagens skrifvelse antydda utvägen att förlägga

den senare delen af begge bildningskurserna till särskilda läroanstalter,

motsvarande de fordna gymnasierna, hvartill komma åtskilliga

andra skäl, hvilka göra en återgång till den gamla gymnasialinrättningen

betänklig, och om hvilka Komiterade å annat ställe i detta betänkande

uttalat sin åsigt. Då sålunda de begge bildningsliniernas förening torde,

åtminstone tillsvidare, få betraktas såsom en ekonomisk nödvändighet,

vilja Komiterade här icke inlåta sig på framställningen af de läroplaner,

de anse bäst motsvara den klassiska och den reala bildningsliniens

SKOLANS GRUNDLÄGGANDE AF MEDBORGERLIG BILDNING M. M.

109

ändamål, tänkta såsom sjelfständiga och från hvarandra skilda läroverk,

utan i stället söka först besvara frågorna, om och till hvilken utsträckning

en förening af de begge linierna utan större olägenhet för någondera

låter sig genomföras för att derpå grunda sitt förslag till liniernas

ändamålsenligaste anordning.

Möiliffheten af en sådan förening mellan anstalterna för klassisk De beggelinie»-

•’ ö ° nas bildnings

ocli

för högre real bildning måste bero på öfverensstämmelsen mellan mai.

de mål, som de begge slagen af läroverk hafva sig föresatt att eftersträfva.

Att denna öfverensstämmelse är ganska betydlig, torde lätt

inses. Till en början äro dessa anstalter deruti hvarandra lika, att de,

i motsats mot de lägre läroverken, vilja bibringa en högre elementarbildning

eller meddela vetenskaplig insigt i den krets af läroämnen, de

omfatta, och att de under en längre följd af år behålla sina lärjungar.

Af denna likhet följer ock en annan, att de begge, i synnerhet under

den tidigare delen af sin bildningskurs, måste hafva till hufvudsyfte

sina lärjungars formela utveckling, i följd hvaraf också de läroämnen,

som kraftigast bidraga till befordran af denna utveckling, böra blifva

för begge gemensamma. Vidare äro läroämnena, i hvilka begge hafva

att meddela en grundläggande vetenskaplig insigt, till det mesta der

samma, hvilket är en naturlig följd deraf, att begge åsyfta att bibringa

sina lärjungar elementen af samtidens bildning. Visserligen är det just

rikedomen af denna bildning och omöjligheten lör elementarläroverket

att meddela en vetenskaplig och derigenom verkligt fruktbärande insigt

i dess mångskiftande innehåll, som på senare tider gjort nödvändig en

arbetsfördelning mellan två särskilda slag af högre elementarläroverk.

Det ena slaget har sålunda till föremål den vetenskapliga grundläggning,

som gemenligen vid universitet fortsättes såsom en förberedelse

till inträde i statens, kyrkans eller vetenskapens tjenst; och det betraktar

samtidens bildning i dess historiska sammanhang med de s. k. klassiska

folkens kultur såsom den förras grund och förutsättning. Det

andra slaget, de högre reala bildningsanstalterna, meddelar den veten

-

110

SKOLANS GRUNDLÄGGANDE AF MEDBORGERLIG BILDNING M. M.

skapliga förberedelsen dels för de studier, som vid högre tillämpningsskolor

idkas, dels för ett direkt utträdande i det industriela lifvets högre

verksamhetsområden. Äfven dessa läroverk åsyfta ett tillegnande af

samtidens bildning, men mindre med hänsyn till dess historiska förutsättningar

än till dess närvarande form och.till dess väsentligaste yttringar

inom de vetenskapsgrenar, som för den högre närings- och yrkesverksamheten

företrädesvis äro af vigt. Men oaktadt denna olikhet mellan

den klassiska och den reala bildningen utgöra de dock begge väsentligen

samma bildning, endast med relativ öfvervigt åt den ena eller

den andra sidan; och ehuru olikheten i slutmålet otvifvelaktigt måste

för den senare delen af studii-banan fordra en skild undervisning och

en olika behandling af läroämnena inom de begge slagen af bildningsanstalter,

äro dock å andra sidan de nyss påpekade likheterna så stora,

att en förening af dessa anstalter i deras lägre klasser måste vara möjlig,

utan att någondera derigenom behöfver lida svårare intrång af den andra.

Möjligheten af Denna förenings möjlighet bekräftas ytterligare vid en närmare

samfäld under- .

visning för de pröfning af de läroämnen, som bereda grundläggningen för hvardera

begge linierna

öfriga ämnen bildnmgskursen. Bland den reala bildningsliniens hufvudämnen är ma

utom

språk.

tematiken äfven för den klassiska af största vigt. Om sålunda sist

nämnda linie skulle till fördel för den förra nödgas, vid en förening af

•båda, upptaga ett något större timantal för detta ämne, än den, såsom

sig bestående läroverk, skulle velat egna åt detsamma, så kan häri

icke ligga någon större olägenhet för denna linie, då äfven för henne

nämnda vetenskap utgör ett hufvudämne. Icke heller kan med afseende

på detta läroämnes behandlingssätt de begge liniernas förening medföra

för någondera någon uppoffring af det för henne ändamålsenliga; ty det

är först under den senare delen af skolkursen som detta ämne, medan

det på latinlinien träder något tillbaka, på reallinien fastmera tilltager i

vigt och erhåller en skiljaktig behandling. Naturvetenskapen är deremot

ett för reallinien särskildt hufvudämne; men den kan icke såsom sådant

framträda inom den tidigare skolkursen, emedan lärjungen der saknar

SKOLANS GRUNDLÄGGANDE AF MEDBORGERLIG BILDNING M. M.

111

tillräcklig mognad för ett vetenskapligt naturstudium och derföre detta

ämnes formelt bildande inflytelse här blifver jemförelsevis ringa. Hvarken

i timantal eller undervisningssätt behöfver sålunda med afseende på

detta ämne någon olikhet ega rum mellan de begge liniernas lägre

klasser. Ännu mindre kan detta vara fallet med afseende på historia

och geografi, kristendom eller modersmålet.

Deremot synas de egentliga språkämnena erbjuda så mycket större Möjligheten af

svårigheter vid en förening af de begge bildningslinierna. De utvägar, ernås samfälda

. . „ . . undervisning i

som hos oss hittills försökts, hafva vant antingen att ur de lägsta Idas- språk,

serna utskjuta alla främmande språk och inskränka sig till modersmålet

eller att låta ett af de främmande lefvande språken blifva grundläggande

för begge liniernas språkbildning; men hvarken den ena eller den andra

utvägen har befunnits fullt tillfredsställande.

Komiterade hafva på ett föregående ställe i detta betänkande haft Modersmålets

tillfälle att erinra om språkundervisningens stora betydelse, särskildt mande lefvande

inom de första klasserna af det högre elementarläroverket, likasom äfveniighetattgrnmi

.

lägga språlc

Om

den nu mera allmänt erkända sanningen, att all egentlig språk- Midningen in

.

o e . om

undervisning här måste utgå från ett främmande språk. Endast i följd eiementarmro

.

. . . i verket.

af en förvänd metod vid undervisningen i modersmålet kunde under en

tid den föreställningen göra sig gällande, att denna undervisning borde

utgöra grundvalen för språkbildningen inom elementarläroverket; med

en riktigare behandling af modersmålet såsom undervisningsämne har

äfven följt insigten om dess olämplighet för nämnda ändamål. Enligt

1856 års Läroverkstadga skulle franska språket, inträdande med andra

klassen, blifva det grundläggande språket. Försöket blef kort, men

torde hafva varit tillräckligt för att ådagalägga vanskligheterna vid detta

språks användning för det i fråga varande ändamålet. 1859 års förnyade

Läroverksstadga införde i dess ställe tyska språket, hvilket genom

förändringen af 1865 nedflyttades i första klassen. Den erfarenhet,

som vid våra läroverk vunnits rörande tyska språkets användning såsom

grundval för språkbildningen, har emellertid icke kunnat undgå att väcka

112

SKOLANS GRUNDLÄGGANDE AF MEDBORGERLIG BILDNING M. M.

tvifvelsmål om dess lämplighet för detta ändamål. Visserligen synes

det otillfredsställande resultat, som tyska språkundervisningen i detta

hänseende hittills haft att hos oss uppvisa, i någon mon böra tillskrifvas

de brister i undervisningsmetoden, som helt naturligt måste åtfölja behandlingen

af ett med afseende på dess nu föresätta ändamål så godt

som nytt och oförsökt ämne. Men svårigheterna vid att använda tyska

språket såsom grundläggande inom våra högre elementarläroverk måste

dock alltid förblifva stora i följd af detta språks egen natur och dess

förhållande till vårt modersmål. Ty om också tyska språket med hänsyn

till förrådet af böjningsformer eger ett afgjordt företräde framför

det engelska och äfven i vissa delar öfverträffar det franska, är det

dock, likasom dessa och vårt modersmål, ett jemförelsevis ungt språk

och delar derföre dessas allmänna karakterer. Medan de äldre grenarne

af vår språkstam — till exempel de klassiska språken — genom sin

rikedom på böjningsformer ega en stor förmåga att gifva ett åskådligt

uttryck åt de relationer, som genom ordens förbindning i språket uppkomma,

är denna förmåga ojemförligt mindre hos de moderna språken,

hvilka till stor del aflagt böjningsformerna och ersätta bristen på sådana

genom särskilda ord, genom ordställning och andra medel eller alldeles

icke lemna någon ersättning. Man må gerna medgifva, att denna utvecklingsprocess

icke medfört någon skada för språket med afseende på

dess egentliga uppgift att vara meddelelsemedel menniskor emellan;

men obestridligt är, att de moderna språken, jemförda med de klassiska,

äro vida underlägsna i sinlig uttrycksfullhet, hvaraf synes följa, att de

mindre egna sig att grundlägga språkstudiet, då åskådligheten hos

kunskapsobjektet ju alltid måste erkännas såsom en väsentlig fördel.

De moderna språken äro vidare hvarandra lika deruti, att de tillhöra

folk, som befinna sig på samma skede af mensklighetens utveckling.

Den europeiska kulturen bryter sig i olika skiftningar efter de särskilda

folkens individualitet; men den är i grunden densamma, och

gemensamheten i föreställningssätt måste nödvändigt framkalla en mot

-

SKOLANS GRUNDLÄGGANDE AF MEDBORGERLIG BILDNING M. M.

113

svarande öfverensstämmelse i det språkliga uttrycket, språken må för

öfrigt synas huru skilda som helst till ord, ordböjning och ordfogning.

Dertill äro de moderna språken lefvande och, såsom allt lefvande, stadda

i utveckling. Denna utveckling är visserligen bunden af lagar; men

dels brytas dessa lagar ofta, åtminstone skenbart, af godtycket, dels

kunna de till stor del icke uppdagas förr än utvecklingsserien är genomlupen

och språket dödt. Det är tydligt, att begge de sist nämnda

egenskaperna hos de moderna språken äfven bidraga att göra dem

mindre tjenliga för ett begynnande språkstudium. Ty språkkunskapen,

likasom all annan kunskap, vinnes genom motsättning och jemförelse

af föremål, tillhörande samma slag. Ju bestämdare de jemförda föremålen

skilja sig från hvarandra, och ju skarpare differenspunkterna framträda,

desto fullständigare blifver föremålens ömsesidiga belysning, desto rikare

skörden af begrepp rörande det högre slag, till hvilket de begge höra.

Således: ju bestämdare skiljaktigheten från modersmålet är hos det

språk, som med detta jemföres, och ju fastare dess grammatiska byggnad,

— naturligtvis dock under den af lärjungens utvecklingsgrad betingade

förutsättning, att det tillhör samma hufvudstam af språk, — desto större

blifver lärjungens insigt så väl i dessa begge språk som i språkets allmänna

natur och väsen. Bland de moderna språk, som rimligtvis kunna

sättas i fråga såsom begynnelsespråk vid våra elementarläroverk, synes

det tyska, ur synpunkten af dess likhet med vårt modersmål, vara

det minst tjenliga. Denna likhet har icke sällan blifvit åberopad såsom

ett skäl för tyska språkets användande i nämnda egenskap, i det man

ansett, att detta språk i följd af sin likhet med det svenska skulle för

oss erbjuda större lätthet än något af de öfriga, som i våra skolor läsas.

Men den lätthet, tyska språket erbjuder, är endast en skenbar fördel;

ty genom den likhet, som förefinnes mellan de begge språken, förledes

lärjungen att vara mindre uppmärksam det främmande språkets

former och ordbetydelser; lian lockas att med tillhjelp af modersmålet

gissa sig fram och sålunda sätta oklara föreställningar i stället för säker

114

SKOLANS GRUNDLÄGGANDE AF MEDBORGERLIG BILDNING M. M.

Latinska

språket såsom

grundläggande

språk för de

begge bildningslinierna.

och bestämd kunskap. Då det just är en sådan kunskap, som afses vid

skolans språkstudium, synnerligast af det begynnande språket, hvilket

tillika har att förmedla kännedomen af modersmålet, så visar sig den

åberopade lättheten hos tyska språket i sjelfva verket vara en väsentlig

olägenhet.

Latinska språkets företräde framför öfriga språk i det afseende, som

nu är i fråga, grundar sig icke blott på flera århundradens häfd och

en under långvarig öfning utbildad och fullkomnad undervisningsmetod,

utan det är än mera grundadt i detta språks egen beskaffenhet och i

dess förhållande till vårt. De egenskaper, livilkas saknad göra de

moderna språken öfver hufvud och särskildt det tyska otjenliga att

grundlägga språkbildningen inom våra högre elementarläroverk, finnas

nemligen, såsom allmänt erkännes, hos latinska språket i en lycklig förening.

Derjemte eger detta språk framför de nyss nämnda ett företräde,

som kanske icke så ofta åberopas, men som • dock synes alltför vigtigt

att förbigås. Dessa språk erbjuda nemligen alla genom sina för vårt

modersmål främmande ljud stora svårigheter i uttalet, hvilka isynnerhet

vid ett begynnande språkstudium lätt kunna verka förvirrande på den

inom detta område ännu outvecklade lärjungen. Det latinska språket

medför deremot inga sådana svårigheter, och lärjungen kan derföre, då

språkstudierna begynna med detta, odelad egna sin uppmärksamhet åt

inhämtandet af det främmande språkets grammatiska former och lagar

samt åt dess jemförelse med hans modersmåls. Latinska språkets öfriga

företräden synes Komiterade obeliöfligt att här utveckla, då detta ämne

så ofta och fullständigt blifvit utredt, att det måste förutsättas såsom

bekant. Också torde väl nu mera knappt någon meningsskiljaktighet

finnas angående latinska språkets lämplighet framför andra språk att

grundlägga den klassiska bildningsliniens språkstudium. Men då denna

grundläggning ansetts kunna på ett någorlunda nöjaktigt sätt vinnas

äfven genom ett främmande språk, som för begge linierna vore gemensamt,

och deremot ett latinstudium för realliniens lärjungar synts rent

SKOLANS GRUNDLÄGGANDE AF MEDBORGERLIG BILDNING M. M. 115

af ändamålsvidrigt, har man funnit sig böra hellre välja en mindre

olägenhet för den klassiska linien än en större för den reala. Likväl

är denna latinstudiets ändamålsvidrighet för sist nämnda linie ingalunda

någon så afgjord sak, som man förr vanligen antog och ännu ofta antager.

Så vida reallinien, lika väl som den klassiska, har att meddela

en grundlig och vetenskaplig språkundervisning, och såvida det, som

förut blifvit af Komiterade anfördt dels rörande de båda liniernas uppgift

att företrädesvis på sitt lägre stadium afse lärjungarnes formela

utveckling, dels rörande språkundervisningens betydelse för denna utveckling,

eger sin riktighet, vill det snarare synas, som skulle latinska

språket, på grund af sina nyss antydda egenskaper, ega framför öfriga

språk ett lika afgjordt företräde inom den reala liniens nedersta klasser,

som inom den klassiska liniens. För begge är dess uppgift här densamma;

och om den förra liniens undervisningsmål anses fordra latinska

språkets bortlemnande under senare delen af lärokursen, skall likväl

detta studium, så framt det inom de lägre klasserna fått intaga den

framstående plats, det i följd af sin stora vigt bör ega, under denna

tid hafva åstadkommit en nytta, vida öfvervägande de skenbara olägenheter,

som den förmenta omvägen förorsakat. Genom den själskrafternas

allmänna utbildning, som detta studium medfört, skall nemligen

lärjungen ega en betydligt större förmåga att grundligt och snabbt

tillegna sig de vetenskapsgrenar, som hans bildningskurs omfattar, och

särskildt skola hans framsteg i de främmande lefvande språken, efter

den förut vunna allmänna språkbildningen, blifva ojemförligt mera säkra

och hastiga, än de utan en sådan förberedelse skulle varit; och han

skall på vida kortare tid vinna en, om icke mera omfattande, dock till

hälften bättre insigt, än om hans språkstudier varit från början inskränkta

till dessa.

Utom den nu åberopade hufvudsakliga fördelen af latinska språkets

införande på reallinien, utbedja sig Komiterade att få anföra ännu några

andra. Med den nämnda sammanhänger närmast en fördel, som, ehuru

116 SKOLANS GRUNDLÄGGANDE AF MEDBORGERLIG BILDNING M. M.

af mindre vigt, dock icke bör lemnas å sido, den nemligen, som ett,

om också blott elementärt, latinstudium måste medföra vid inhämtande

af de icke språkliga vetenskaperna derigenom, att de alla mer eller

mindre röra sig med namn och begrepp, hämtade ur latinska språket.

Af största vigt är deremot en annan synpunkt, hvilken redan på ett föregående

ställe i detta betänkande blifvit. framhållen, att genom latinska

språkets upptagande på reallinien en koncentration af denna linies

språkliga studier skulle vinnas, hvilken för närvarande saknas och utgör

en af de svåraste bristerna i dess undervisningsplan. Vidare blifver

genom den i fråga varande anordningen liniernas sammanhållande möjligt

till större utsträckning än med något annat förslag, som ej alltför mycket

vill åsidosätta endera liniens intressen; ty efter en grundläggande språkbildning

genom latinska språket läras de främmande lefvande språken

hastigt och lätt till den omfattning, som af elementarläroverket rimligen

kan begäras; hvaremot, om språkbildningen begynt med ett af de sist

nämnda språken, detta lemnar en långt ringare hjelp för latinska språkets

lärande. Den besparing af lärarekrafter, som skulle ATinnas genom att

göra undervisningen gemensam för alla lärjungar i de 4 första klasserna

enligt Komiterades förslag, inskränker sig icke till dessa klasser. Möjligheten

att bereda de härefter vidtagande begge linierna en fullkomligt

skild undervisning skulle visserligen genom denna anordning betydligt

underlättas; men en sådan fullständig skilsmessa skulle ändock mångenstädes

medföra, i förhållande till lärjungarnes antal, väl dryga kostnader

och vore icke heller nödvändig. Der de förenade liniernas lärjungeantal

icke blefve för stort att af en lärare skötas, kunde deras undervisning

i en del ämnen fortfarande blifva gemensam, så länge ej en

större olikhet mellan linierna i det åt ämnet anslagna timantalet eller i

vidden och beskaffenheten af det föreskrifna kunskapsmåttet inom hvarje

klass gjorde ett skiljande nödvändigt. Sålunda skulle icke blott i kristendomen

och naturalhistorien, utan äfven i modersmålet och franska språket

enligt Komiterades förslag undervisningen kunna utan synnerligt men

SKOLANS GRUNDLÄGGANDE AF MEDBORGERLIG BILDNING M. M.

117

för någondera linien förblifva gemensam under den senare delen af lärokursen.

En ytterligare fördel af latinska språkets gemensamhet för de

begge linierna torde böra påpekas, om den också måste blifva af mera

underordnad betydelse, i händelse att Komiterades förslag om realliniens

förkortande med två år skulle vinna afseende. Komiterade hafva nemligen

vid en i mon af tillgängliga källor möjligast noggrann undersökning

(se bil. G. 3) funnit, att bland de ynglingar, som efter den fordna

studentexamens afskaffande undergått mogenhetspröfning på reallinien,

en stor del (41,5 procent) fortsatt sina studier vid universitet, och att

bland de vid universiteten inskrifne, från reallinien utgångne studenterna

åtminstone 56,2 procent, eller mer än hälften, här börjat läsa latin för att

kunna aflägga universitetsexamina. De hafva sålunda nödgats att egna

liera år af ett ansträngande arbete på ett elementarstudium, som är för

universitetet främmande. Skulle deremot en yngling, som under de fyra

första åren af sin skolkurs hunnit säkert tillegna sig latinska språkets

element, vilja vid universitetet återtaga studiet af detta språk, skulle

det arbete och den tid, han åt detsamma behöfde egna för uppnående

af det åsyftade ändamålet, naturligtvis blifva betydligt mindre. Slutligen

må det tillåtas att erinra derom, huruledes äfven utom de vetenskapliga

Studiernas område i det praktiska lifvets vanligaste förhållanden

en under den första skolkursen vunnen bekantskap med latinska språket

skall fylla mången eljest rätt ofta kännbar lucka i den högre medborgerliga

bildningen.

Till bekräftelse på de nu framställda grunderna för latinska språkets

införande på reallinien anse sig Komiterade böra anföra några bevis,

hämtade ur realskoleväsendets utveckling i främmande länder.

I Preussen, der anstalterna för den reala elementarbildningens meddelande

obestridligen stå högre än i något annat land, räkna dessa

anstalter också de äldsta anorna 0. Redan vid medlet af förra århundradet

inrättades i detta land en realskola, hvars utvecklingshistoria afspegla]-

* Här är tydligtvis endast fråga om offentliga läroverk af detta slag.

118 SKOLANS GRUNDLÄGGANDE AF MEDBORGERLIG BILDNING M. M.

de vexlande teorier, som under olika tider varit rådande i fråga om

den lämpligaste organisationen af en sådan skola. Efter att under den

första perioden af sin tillvaro hafva eftersträfvat att vara en tillämpningsskola

för de särskilda slag af närings- och yrkesverksamhet, som

hennes lärjungar i framtiden kunde önska, men utan att lyckas i detta

bemödande, oaktadt lärares nit och statens rikliga understöd, råkade

hon i allt djupare förfall och kunde, i saknad af ett bestämdt bildningsmål,

under en lång tid icke lyfta sig derur. Först i tredje decenniet

af detta århundrade, sedan begreppet om en realskolas ändamål hunnit

bringas till klarhet, och sedan läroverket erhållit en föreståndare, som

visste att med insigt och kraft fullfölja detta mål, började det lyfta sig

till ståndpunkten af en realskola efter nutidens fordringar. Till en början

ingick ej latinska språket i det reorganiserade läroverkets undervisningsplan;

men det dröjde icke länge, innan man fann sig icke kunna eller

böra undvara det. I följd af det allt starkare framträdande behofvet af

högre realbildning inrättades under den följande tiden i Preussen en

stor mängd realskolor, dels förenade med gymnasierna, dels och vanligast

såsom fristående läroverk. Vid en stor del af dessa blef latinska språket

upptaget såsom undervisningsämne antingen obligatoriskt eller valfritt,

medan andra uteslöto det, och en häftig strid, hvilken ännu icke synes fullt

afstannad, fördes om latinska språkets plats vid realläroverken. År

1859 fastställdes de preussiska realskolornas och högre borgareskolornas

nu gällande organisation och läroplan. Realskolorna äro af två slag:

af första och andra ordningen. De förra hafva, likasom gymnasierna,

en nioårig lärokurs. Latinska språket ingår här såsom obligatoriskt

ämne, under första året med 8 timmar i veckan, under andra och tredje

med 6, under fjerde och femte med 5, under sjette och sjunde med 4,

under åttonde och nionde med 3. De senares lärokurs omfattar i allmänhet

blott 5 år; latinska språket är här valfritt ämne. Med realskolorna

af andra ordningen öfverensstämma till det mesta de högre borgareskolorna

så väl i läroplanen öfver hufvud som särskildt i afseende på

SKOLANS GRUNDLÄGGANDE AF MEDBORGERLIG BILDNING M. M.

1 19

latinska språkets ställning. Ehuru enligt lagen blott valfritt, torde dock

latinska språket vara upptaget såsom läroämne vid flertalet af de till

de begge sist nämnda slagen börande läroverken.

Hvad nu anförts om de preussiska gäller i allmänhet de nordtyska

realskolorna. Vid de österrikiska deremot, äfvensom vid en del andra

sydtyska realskolor, är latinska språket icke upptaget. I Bayern meddelas,

enligt den år 1864 vidtagna omorganisationen af denna stats realskoleväsende,

den högre realbildningen vid så kallade realgymnasier,

hvilka omfatta 4 ettåriga klasser och mottaga ynglingar, som genomgått

latinskolan, hvilken bildar det gemensamma underlaget för både latinoch

realgymnasierna. Ehuru sålunda latinska språket icke är upptaget

bland de sist nämnda läroverkens undervisningsämnen, utgör det dock

en beståndsdel i den högre realbildningskursen.

I Danmark blef genom Förordningen den 2 September 1855 vid

statens lärda skolor inrättad en reallinie, nära liknande vår, men med

kortare lärokurs. De två första klasserna skulle vara gemensamma för

begge linierna och med tredje året fördelningen inträda. Latinliniens

återstående kurs skulle vara sexårig, fördelad på 5 klasser, den sista

tvåårig; realliniens endast fyraårig, fördelad på 3 klasser, den sista

likaledes tvåårig. De begge liniernas undervisning skulle vara skild i

alla de ämnen, der sådant vore nödvändigt. Denna inrättning tillfredsställde

emellertid icke den allmänna meningen. Genom en af Riksdagen

antagen lag, hvilken den 1 April sistlidna år erhållit kunglig stadfästelse,

komma Danmarks lärda skolor att undergå en genomgripande

förändring. Medelst do två lägsta klassernas borttagande förkortas lärokursen

från 8 till 6 år, hvarjemte intagningsåldern höjes från 10 till 12

år. Undervisningen fördelas under de två sista åren af lärokursen på två

afdelningar, en öfvervägande språklig-historisk och en öfvervägande

matematisk-naturvetenskaplig. Under de fyra första åren är undervisningen

gemensam, blott med det undantag, att för lärjungar, som bestämma

sig för den senare af nämnda afdelningar, grekiska språket bort

-

120

SKOLANS GRUNDLÄGGANDE AF MEDBORGERLIG BILDNING M. M.

faller, för lärjungar, som bestämma sig för den förra, geometrisk teckning

och naturlära. Derjemte eger undervisningsministern att göra ett af de

lefvande språken till valfritt ämne, der han så finner tjenlig! T de två

öfverstå klasserna blifva inom den ena afdelningen latinska och grekiska

språken samt naturlära, i den andra de matematiska disciplinerna med

geometrisk teckning och naturlära samt, der omständigheterna det

medgifva, en gren af naturalhistorien särskilda ämnen, hvaremot modersmålet,

inbegripande fornnordiska språket (och det svenska), franska

språket och historien förblifva gemensamma ämnen. I dessa klasser

eger valfrihet rum mellan engelska och tyska språken.

I Norge voro intill år 1869 de högre elementarläroverken dels sådana,

som uteslutande meddelade så kallad lärd bildning med klassiska

språk, dels sådana, som uppkommit genom en förening af statens skolor

med de merendels af kommunerna bekostade real- eller s. k. handelsklasserna.

Dessa kombinerade lärda och realskolor hade undervisningen

gemensam i de två nedersta klasserna; i de tre följande fördelades lärjungarne

på en klassisk och en reallinio med dels skild, dels gemensam

undervisning. Med femte klassen upphörde den reala linien, hvarefter

latinliniens undervisning ensam fortgick i ytterligare 2 år. Genom lagen

rom offentlige Skoler for den höiere Ahnendannelse» af den 17 Juni

1869 blefvo dessa läroverk fördelade i två hufvudafdelningar: en lägre

och en högre. Den förra, mellanskolorna, dels förbereder för den senare,

dels har den till uppgift att meddela en afslutad bildningskurs åt de

lärjungar, som härifrån utgå i det praktiska lifvet. För desses behof

kan äfven med mellanskolan vara förenad eu så kallad praktisk klass,

hvars lärokurs kan omfatta ett eller två år, men i senare fallet bör vara

så inrättad, att det första årets kurs tillika bildar ett helt för sig. Mellanskolornas

kurs är sexårig, men kan förkortas ända till 3 år, om på

samma ställe, der mellanskolan är förlagd, finnes en lägre skola, så

inrättad, att hon motsvarar den förras lägre klasser. Inträdesåldern är

bestämd till minst 9, högst 16 år. Mellanskolans läroämnen äro: religion,

SKOLANS GRUNDLÄGGANDE AF MEDBORGERLIG BILDNING M. M.

121

modersmålet, historia och geografi, aritmetik, skrifning, tyska språket,

naturvetenskap, geometri, teckning, franska samt latinska eller engelska

språken. De begge sist nämnda språken begynna med fjerde året och

äro alternativa, så att här en fördelning inträder, efter lärjungarnes val,

på en latinsk och en engelsk linie. I de öfriga ämnena är undervisningen

gemensam för alla lärjungar och obligatorisk. Dock kunna frikallelser

från en del läroämnen i vissa fall eg a rum. Då endera af de

nyss nämnda linierna är föga anlitad, kan den efter regeringens bestämmande

upphäfvas. Den högre hufvudafdelningen (af elementarläroverket)

utgöres af 2 slags läroverk, latin- och realgymnasier, begge med treårig

lärokurs, hvilka kunna bestå såsom skilda läroverk eller vara förenade

med hvarandra och med mellanskolor till ett läroverk. Latingymnasiernas

läroämnen äro: religion, norska språket (inbegripande det fornnorska),

latinska och grekiska språken, historia, matematik samt franska och

engelska språken, af hvilka lärjungen måste lära åtminstone det ena,

efter eget val. Öfriga ämnen äro obligatoriska, Realgymnasiernas läroämnen

äro: religion, norska (inbegripande det fornnorska), tyska (hvari

undervisningen upphör med andra året), franska och engelska språken,

historia, geografi, naturvetenskap, matematik, teckning.

Af denna öfversigt visar sig sålunda, att latinska språkets upptagande

i en högre realkurs, sådan som våra elementarläroverks, alldeles

icke är något oförsökt eller ovanligt, utan tvärtom inom de främmande

länder, der realskoleväsendet nått en högre utveckling, hör till den vanliga

anordningen.

Grenom den nu gjorda framställningen af skälen för latinska språkets Latinstudiets

användande såsom begynnelsespråk inom de högre elementarläroverkens på reallinien.

nedre, för de begge bildningslinierna gemensamma klasser är äfven

antydt svaret på den frågan, till hvilken utsträckning en fullständig gemensamhet

i de begge liniernas undervisning kan utan större olägenhet

för någondera eg a rum, då det måste vara inom språkstudiets område,

som olikheten i de begge liniernas bildningsmål först gör behofvet af

16

122 SKOLANS GRUNDLÄGGANDE AF MEDBORGERLIG BILDNING M. M.

en skilsmessa kännbart. Realliniens latinstudium synes icke böra fortsättas

längre än till den*tid, då lärjungen kan anses hafva förvärfvat

säker insigt i språkets formlära och allmänna syntaktiska reglor jemte

nödig öfning i deras användande samt hunnit fast tillegna sig ett ordförråd,

omfattande språkets vanligare ord. Men då latinstudiet från en

öfvervägande riktning på språkets allmänna lagar börjar mera vända sig

till latinska literaturen såsom uttryck för det romerska folkets kulturlif,

på samma gång det afser ett djupare inträngande i språkets anda och

karakter, egnar det sig icke längre såsom en förberedelse för realliniens

återstående bildningskurs, och dermed inträder äfven nödvändigheten

af en skilsmessa mellan linierna. Väl skulle latinstudiets fortsättande

med ett mindre timantal, såsom vid de preussiska realskolorna sker,

under andra förhållanden kunna hafva goda skäl för sig; men då, enligt

Komiterados förslag, efter de båda liniernas skiljande den återstående

realkursen i vanliga fall endast skall komma att omfatta 3 år, medgifver

icke den korta tiden, att några undervisningstimmar dragas från

realliniens egentliga läroämnen, och latinska språket måste derföre, sedan

det uppfyllt sitt ändamål såsom grundläggande språk, bortfalla, der

nämnda linie framträder med sin särskilda undervisningsplan.

Det förslag till undervisningens anordnande inom elementarläroverkens

lägre klasser, som i det föregående blifvit till sina grunddrag antydt,

innebär icke den enda möjliga utvägen för lösning af den uppgift, som

i sist anförda punkt af Riksdagens underdåniga skrifvelse är angifven.

Utom den af Komiterade valda finnas i hufvudsaken ännu två utvägar,

hvilka begge varit föremål för Komiterades omsorgsfulla pröfning. Denna

pröfning har icke inskränkt sig till de allmänna grunderna för de i fråga

varande båda lösningssätten, utan Komiterade hafva efter bästa insigt

utarbetat fullständiga förslag till undervisningsplaner, sådana dessa syntes

böra ändamålsenligast gestalta sig under den ena eller don andra förutsättningen.

Genom en sådan utredning hafva Komiterade afsett icke

blott att göra sin egen pröfning så noggrann och omfattande som

SKOLANS GRUNDLÄGGANDE AF MEDBORGERLIG BILDNING M. M.

123

möjligt, utan ock att bereda andra tillfälle att vid fråga om valet mellan

de gifna möjligheterna bilda sig ett sjelfständigt omdöme.

Berörda två förslag, hvilka af Komiterades pluralitet blifvit förkastade,

öfverensstämma deruti, att de, med bibehållande af de lägre

elementarläroverkens närvarande ställning i förhållande till de högre,

uppställa en undervisningsplan, som för alla elementarläroverken blefve

gemensam; men de skilja sig derigenom, att enligt det ena undervisningens

gemensamhet i de nedersta klasserna blefve fullständig, då den

enligt det andra endast blefve partiel. Det sist nämnda förslaget, om

hvilket Komiterade torde få yttra sig först, igenfinnes under bil. N. 1,2,

innehållande timfördelning och lärokurser för de särskilda undervisningsämnena.

Det hufvudsakligen utmärkande för detta förslag är, att, medan Kritik af un

.

.. .. o oi , t derasningspla

olnga

ämnen aro för alla larjungar gemensamma, pa språkstudiernas nen med latinområde

ett särskiljande inträder redan med första klassen, i det latinska språken såsom

och tyska språken här införas såsom begynnelsespråk, det förra för dem, raiieit löpande,

som välja den klassiska linien, det senare för dem, som välja den reala.

Franska språket inkommer med tredje klassen; med den femte det

grekiska (dock såsom valfritt ämne) för dem, som läsa latin, det engelska

för dem som läsa tyska. Först med sjette klassen, der tyska språket

inträder för latinlinien, blifver de begge liniernas undervisning skild i

de flesta ämnen.

Utgående från den förutsättning, att de båda bildningslinierna kunna

i de lägre klasserna förenas till gemensam undervisning i alla ämnen,

med undantag af de grundläggande språken, har detta förslag otvifvelaktigt

afgjorda företräden framför den nu varande organisationen, enligt

hvilken liniernas sammanhållande eller åtskiljande till en stor del beror

af tillfälliga omständigheter. Det bevarar åt reallinien rätt till sjelfständig

och ändamålsenligt anordnad undervisning i de ämnen, som

egentligen grundlägga dess skillnad från den klassiska, utan att denna

senare behöfver lida något intrång i afseende å den undervisning, som

124 SKOLANS GRUNDLÄGGANDE AF MEDBORGERLIG BILDNING M. M.

af dess ändamål betingas. Den gemensamhet, som i undervisningen

eger rum, besparar lärarekrafter och gör det härigenom möjligt att utan

allt för stora uppoffringar i de högre klasserna bereda de båda linierna

skild undervisning i de flesta ämnen, hvilket här, der olikheten i deras

uppgift tydligen framträder, är nödvändigt för båda, om de skola motsvara

sin bestämmelse. Dessutom bör de båda liniernas öfvervägande

gemensamhet kunna förekomma den enas tillbakasättande för den andra

i ett eller annat afseende och bidraga att genom kamratskapets band

med hvarandra förena de olika slagen af lärjungar, hvilket bör utöfva

en god och helsosam inverkan på det medborgerliga samfundslifvet,

der de fordna kamraterna återfinna hvarandra i olika lefnadsförhållanden.

Äfven bör genom den gemensamma undervisningen vinnas den fördel,

att öfvergången mellan linierna på läroverkets lägre stadium blifver

lättare, — en omständighet af högsta vigt, då valet mellan dem måste

göras redan vid inträdet i läroverket.

Dessa fördelar, som sålunda synas åtfölja det i fråga varande förslaget,

visa sig dock, vid en närmare granskning af detta, såsom mera

skenbara än verkliga. Förslaget hvilar nemligen på den förutsättning,

att olikheten i språkundervisning i läroverkets lägre klasser icke lägger

något hinder i vägen för gemensamhet i öfrig undervisning. Men denna

förutsättning kan icke antagas såsom riktig, så vida som det latinska

språket i pedagogiskt hänseende för nybegynnaren är af vida större

gagn, än det tyska eller något annat språk, som kunnat väljas. Då

Komiterade på annat ställe i detta betänkande sökt framlägga bevis

härför, torde någon vidare utveckling af frågan icke här vara behöflig.

Deremot torde här böra erinras, att, om så förhåller sig, som Komiterade

antagit, den reala liniens lärjungar i förmåga att uppfatta och göra sig

till godo den gemensamma undervisningen nödvändigt skola befinnas

underlägsna den klassiska liniens, hvaraf följden måste blifva, att antingen

på de förre lägges en börda, som öfverstiger deras krafter och

leder till öfveransträngning, eller ock de senare hämmas och tillbaka

-

SKOLANS GRUNDLÄGGANDE AF MEDBORGERLIG BILDNING M. M.

125

hållas i sin utveckling. Tydligast uppenbarar sig detta missförhållande

vid undervisningen i modersmålet, der läraren för den ena liniens lärjungar

måste vädja till deras kunskap i latinska språket, men för den andras

anlita insigten i det tyska. Och hvad beträffar lärarehandledningen,

uppstår den olägenheten, att endera liniens lärjungar — så vida icke

klassen tänkes delad i två parallela afdelningar — redan från början

måste undervisas af olika lärare i det främmande begynnelsespråket och

modersmålet. Läraren i detta senare kan nemligen icke på samma gång

vara lärare i både de tyska och latinska språken, emedan i dessa måste

undervisas samtidigt på skilda rum.

När . det tredje språket, det franska, tillkommer, blifver det nästan

omöjligt att till samfäld undervisning förena lärjungar, som i två år

läst latin, med sådana, som under samma tid läst tyska. Såsom moderspråk

till det franska, erbjuder nemligen latinska språket betydlig lättnad

vid studiet af det senare. Denna lättnad sakna naturligtvis realliniens

lärjungar, hvilka till följd häraf icke äro i stånd att hålla jemna

steg med sina kamrater på den klassiska linien.

Men det torde icke blott blifva språkämnena, i hvilka den klassiska

liniens lärjungar komma att visa sig öfverlägsna; den tankeöfvande kraft,

som studiet af det latinska språket eger, skall nemligen helt visst, om

ock i något mindre grad, göra sig gällande äfven vid undervisningen i

andra ämnen.

Om nu vid sådant förhållande realliniens lärjungar komma att befinnas

och sjelfve känna sig underlägsne den klassiska liniens vid den

samfälda undervisningen, så måste detta verka tryckande på den förra

linien icke blott under de år, om hvilka nu är fråga, utan allt framgent, i

det att känslan af och förtroendet till den egna kraften försvagas. Sannolikt

är ock, att vid den gemensamma undervisningen de i afseende å

uppfattningsförmåga öfverlägsne lärjungarne komma att af lärarne företrädesvis

afses, i hvilket fall resultatet af denna undervisning för realliniens

lärjungar kommer att blifva vida mindre tillfredsställande, än det

126 SKOLANS GRUNDLÄGGANDE AF MEDBORGERLIG BILDNING M. M.

skulle hafva blifvit, om de varit fullständigt skilda från den klassiska.

Detta förhållande, vare sig endast förutsatt eller af erfarenheten bekräftadt,

kan icke undgå att inverka på valet af linie. För närvarande

finnes, såsom bekant är, hos föräldrar och målsmän en stark benägenhet

att låta sina barn och myndlingar ingå på den klassiska linien. Denna

benägenhet skulle för visso icke minskas, om den reala liniens lärjungar

antoges komma att af undervisningen hämta mindre fördel, än deras

kamrater på den klassiska, eller befunnes i afseende å sina kunskaper

icke kunna uthärda jemförelse med dessa. Realliniens ställning skulle

således icke förbättras vare sig i afseende å bildningsresultatet för dess

lärjungar eller i afseende å allmänhetens intresse för och anlitande af

densamma.

Genom det i fråga varande förslaget skulle vidare tidepunkten för

bestämmande af lefnadsbana förflyttas till en ännu tidigare ålder än den,

vid hvilken sådant bestämmande nu måste ske. Före den förändring i

läroverkens organisation, som genomfördes år 1869, voro två år af skoltiden

för de båda linierim gemensamma, hvilket medförde den fördel,

att valet af linie icke behöfde ske förr, än ynglingens anlag och förmåga

blifvit i någon mon pröfvade under en visserligen kort, men i

detta afseende icke helt och hållet betydelselös skolgång. För närvarande

omfattar pröfvotiden blott ett år, men detta förhållande har

också gifvit anledning till klagomål från föräldrars eller målsmäns sida

deröfver, att de nödgas alltför tidigt, och innan anlagen hunnit gifva

sig tillkänna, bestämma öfver barnens framtid. Om detta bestämmande

måste försiggå redan vid inträdet i läroverket, skulle naturligtvis klagomålen

blifva ännu mera berättigade, emedan från lärarnes sida ingen

upplysning skulle kunna vinnas i afseende å det lika svåra som vigtiga

valet af linie.

Yäl kan det synas, såsom i det föregående är angifvet, att olägenheterna

af det tidiga valet skulle i någon mon motvägas af den större

lätthet till öfvergång från den ena till den andra linien, som skulle

SKOLANS GRUND LÄGGANDE AF MEDBORGERLIG BILDNING M. M.

127

blifva en följd deraf, att undervisningen till största delen vore gemensam.

Men denna lätthet skulle i sjelfva verket finnas endast för den

klassiska liniens lärjungar, för hvilka svårigheterna vid att ombyta linie

skulle blifva högst obetydliga, under det att lärjungarne å den reala

linien, åtminstone sedan några år af skoltiden gått till ända, blott med

stor möda skulle inlära så mycket latin, som erfordrades för deras mottagande

i motsvarande klass å den klassiska linien, och i de flesta fall

skulle för detta ändamål nödgas uppoffra en eller annan termin eller

möjligen ett och annat år. Följden häraf är lätt att förutse. Då den

klassiska linien erbjöde bestämda fördelar såväl i andra afseenden som

särskildt genom den större lättheten till öfvergång på den reala, om

så funnes lämpligt, skulle de flesta föräldrar och målsmän föredraga

denna linie; och långt ifrån att befrämja ett allmännare omfattande af

realstudierna eller åstadkomma önsklig likställighet mellan linierna,

skulle förslaget tvärtom bidraga till bibehållande eller snarare ökande

af den öfvervigt, som den klassiska linien för närvarande eger, om man

tager i betraktande antalet af lärjungar å ena och andra sidan.

Att ej heller den fördel, som man trott sig kunna i medborgerligt

hänseende vinna af detta förslag, skulle blifva verklig, bör vara tydligt

deraf, att, såsom visadt är, reallinien i allmänna tänkesättet icke skulle

räknas jemngod med den klassiska.

På grund af hvad nu är anfördt, och med särskildt afseende å realliniens

ställning, anse sig Komiterade icke kunna till antagande förorda

här omförmälda förslag.

Det andra förslaget, som Komiterade likaledes haft under ompröf-Kritik af linning,

men ansett sig böra förkasta, återfinnes under bil. O. i, 2. Dess mestnTnTedlyska

utmärkande drag i jemförelse med Komiterades förslag och det nyssiäggåndfspräk.

granskade äro följande. Undervisningen i de tre nedersta klasserna är

fullständigt gemensam för alla lärjungar. Det enda främmande språket

är här det tyska, hvars studium begynner redan med första klassen.

Med fjerde klassen inträder skilsmessa!! mellan linierna, i det latinska

128 SKOLANS GRUNDLÄGGANDE AF MEDBORGERLIG BILDNING M. M.

och franska språken införas såsom alternativa ämnen. På latinlinien

upptagas vidare i sjette klassens nedre afdelning grekiska språket (såsom

valfritt ämne), i den öfre afdelningen af samma klass det franska; på

latinlinien engelska språket i sjette klassens nedre afdelning. Från och

med nämnda klass är de begge liniernas undervisning till det mesta

skild, likasom enligt det förra förslaget.

Det är obestridligt, att det föreliggande förslaget, jemfördt med

den bestående anordningen af vårt elementarläroverks undervisning, erbjuder

betydliga fördelar, likasom ock att det eger vissa företräden icke

blott framför det förra förslaget, utan ock framför det af Komiterade

antagna; men å andra sidan äro också dess olägenheter högst väsentliga.

Till en början medför det, i likhet med Komiterades förslag, fördelen

af fullständigt gemensam undervisning genom elementarläroverkets

nedersta klasser. Den besparing af lärarekrafter, som härigenom åstadkommes,

blir ännu större än den, som genom det förra förslaget kan

vinnas, och bereder således i ännu högre grad än detta möjlighet att

förskaffa de begge linierna skild undervisning i de öfre klasserna. I detta

hänseende torde det äfven framför Komiterades förslag kunna åberopa

något företräde.

En annan fördel hos förslaget är, att det endast innebär en sådan

modifikation af läroplanen, som utan väsentlig rubbning af elementarläroverkets

närvarande organisation låter sig genomföras. Då likväl

Komiterade, såsom den föregående framställningen visat, måste anse

den plan, efter hvilken vårt elementarläroverk för närvarande är ordnadt,

lida af så väsentliga brister, att de kräfva en i vissa delar genomgripande

förändring af densamma, kunna Komiterade icke heller å det

i fråga varande företrädet tillmäta någon större betydelse.

Såsom en förtjenst hos den närvarande organisationen af elementarläroverket

har både vid dennas införande och ofta sedermera blifvit

åberopad den välgörande inverkan, en sådan organisation måste utöfva

på samfundsandan derigenom, att ynglingar, som önska tillegna sig ett

SKOLANS GRUNDLÄGGANDE AF MEDBORGERLIG BILDNING M. M. 129

bildningsmått öfverstigande folkskolans, alla erhålla en likartad bildning

vid samma slags läroverk. Samma förtjenst synes ock tillkomma det

förevarande förslaget, och i ännu högre grad, emedan bildningsliniernas

skilsmessa inträffar senare än enligt den gällande undervisningsplanen.

Utan att vilja helt och hållet förneka vårt elementarläroverk en sådan

förtjenst, måste dock Ivomiterade anse den vara af mycket underordnad

betydelse. Den sociala reform, genom hvilken skilnaden mellan de olika

samhällsklasserna allt mer utplånas, har fortgått både före och efter

år 1849, lika oberoende af de fördomar, latinskolans lärjungar hyste

mot apologistiernas, som af dem, hvilka möjligen funnits eller finnas

mellan latin- och realliniens alumner. Den i fråga varande förtjensten

synes så mycket mindre böra vinna något synnerligt afseende, som

skilnaden mellan elementarläroverk och folkskola, vida större än den

mellan olika slag af elementarläroverk, bestått och väl fortfarande måste

bestå. I ett land, der elementarläroverken kostnadsfritt stå öppna för

höga och låga, fattiga och rika, der den högre klassiska bildningen,

hvilken företrädesvis betraktas såsom förnäm, ingalunda minst sökes af

fattigas och allmogens barn, der i elementarläroverkens olika afdelningar,

vare sig lärda och apologistskolor eller latin- och reallinier, barn af

skilda samhällsklasser mötts och mötas; der kan i läroverkens inrättning

intet hinder ligga för utjemningen af skilnaden mellan dessa klasser,

helst om lärarne fullgöra sin pligt att troget vårda, den ena afdelningen

af läroverket lika väl som den andra och att icke genom styfmoderlig

behandling af någondera nedsätta dess anseende hos lärjungar eller

allmänhet.

Af vida större betydelse är en annan fördel, som detta förslag

synes ega, i synnerhet framför det af Komiterade omfattade. Den består

deruti, att det bereder möjlighet för den lärjunge, som sådant önskar,

att efter genomgående af elementarläroverkets tre första klasser kunna

utgå i lifvet med en någorlunda afslutad bildningskurs, och detta utan

att hans tid blifvit upptagen med något för honom jemförelsevis ej

17

130 SKOLANS GRUNDLÄGGANDE AF MEDBORGERLIG BILDNING M. M.

oundgängligt ämne. Att denna fördel finnes, kan icke bestridas; men

dels är den i verkligheten mindre, än den vid första påseende visar

sig, dels måste den vinnas genom uppoffringar, som göra den alltför

dyrköpt. Såsom bekant är, förefinnes redan nu en sådan relativ afsilning

af lärokursen med tredje klassen. Att på reallinien engelska

språket är upptaget i denna kurs, kan svårligen anses göra den mindre

ändamålsenlig såsom en förberedelse för det praktiska lifvet; snarare

torde väl de fleste vilja betrakta detta såsom en förtjenst framför det i

fråga varande förslaget. Men granskar man de senare årens uppgifter

om lärjungeantalet i de första klasserna af de högre och femklassiga

läroverkens reallinie, skall man finna, att antalet af de lärjungar, som

med tredje klassen afgå, alldeles icke tyder på tillvaron af en sådan

kursafslutning med denna klass, utan är proportionsvis lika med antalen

af dem, som afgå med den näst föregående och den näst efterföljande

klassen. Detta synes ådagalägga, att den afslutning, som nu förefinnes,

ingalunda uppfyller det afsedda ändamålet. Och det kan icke vara

annorlunda. Lärjungen i dessa läroverks nedersta klasser kan icke

undgå att märka, huruledes hans eget och hans lärares arbete är riktadt

på fortsättningen genom de öfre klasserna; och allmänheten har en

naturlig känsla af att läroverket måste utgöra ett helt, inom sig ordnadt

efter en sammanhängande plan från början till slut, och att derföre, då

lärjungen af ett eller annat skäl icke får hinna detta slut, hans skolbildningskurs

måste blifva oafslutad, hans afgång må ske i den ena

klassen eller den andra. Komiterade hafva på ett föregående ställe i

sitt betänkande sökt ådagalägga oförenligheten af de begge uppgifter,

som den gällande Läroverksstadgan förelägger elementarläroverkets tre

nedersta klasser, nemligen att på en gång ersätta sjelfständiga lägre

realskolor och tillika utgöra en ändamålsenlig grundläggning af de

föregående högre klassernas lärokurs. Den bevisning, som der lemnades,

gäller äfven mot det förevarande förslaget, och det i än högre grad

med afseende på den senare af de nämnda uppgifterna, på grund af

SKOLANS GRUNDLÄGGANDE AP MEDBORGERLIG BILDNING M. M.

131

tyska språkets otjenlighet såsom grundläggande språk i en högre

elementarbildningskurs, — en sak, hvarom Komiterade likaledes haft

tillfälle att i det föregående uttala sin åsigt. Förslagets svaghet i dessa

delar torde således icke vidare behöfva påpekas. Granskar man nu de

timantal, som åt de särskilda språken blifvit anslagna, skall man finna

ytterligare anledningar till misstro mot den språkbildning, förslaget

erbjuder, vare sig det jemföres med den gällande Läroverksstadgan eller

med Komiterades förslag. På den klassiska linien är det åt franska

språket tilldelade antalet af veckotimmar från 19, som det enligt nu

gällande undervisningsplan utgör, nedsatt till 10, under det att de franska

språkets inträde föregående klassernas latinstudium, livilket eljest kunde

medföra en stor skilnad i lättheten att inhämta franska språket, icke

blifvit förstärkt, så vidt man får döma af latinska språkets timantal i

dessa klasser, hvilket enligt förslaget är blott 28, eller lika med det nu

varande. På reallinien är franska språkets timantal nedsatt från 30 till

18, eller med mer än en tredjedel. Enligt Komiterades förslag erhåller

detta språk visserligen icke mer än 10 timmar på hvardera linien; men

när det inträder, i sjette klassens första afdelning, hafva de begge

liniernas lärjungar genom det föregångna latinstudiet, hvilket på den

klassiska linien upptager 37, på den reala 30 timmar, erhållit en språkbildning,

genom hvilken de vida hastigare och säkrare kunna tillegna

sig det mått af kunskap i franska språket, som nu uppnås. Ännu större

är nedsättningen i timantal för engelska språket enligt det förevarande

förslaget, ty detta språk upptager för närvarande 22 veckotimmar, men

erhåller enligt förslaget endast 10. Enligt Komiterades undervisningsplan

deremot skulle nedsättningen endast utgöra 6 timmar, hvilka otvifvelaktigt

mer än ersättas genom den fördel, latinstudiet medför äfven för

inhämtande af engelska språket. Betänkligast är dock nedsättningen i

de klassiska språkens timantal. Latinska språket börjar först med fjerde

klassen, men har ändock icke för denna och de följande klasserna tillsammans

erhållit flera timmar, än det för närvarande inom samma rymd

132 SKOLANS GRUNDLÄGGANDE AF MEDBORGERLIG BILDNING M. M.

upptager, ehuru nu de föregångna andra och tredje klasserna hafva

hvardera för detta språk anslagna 10 timmar. Besinnar man, att det

kunskapsmått, som för närvarande fordras i latinska språket såsom vilkor

för afgång till universitet, icke tål någon väsentlig minskning, om man

icke vill kasta en del af elementarläroverkets börda på universitetet,

och att detta mått nu ej utan möda kan uppnås med de anslagna 66

veckotimmarne — ett antal, som redan står betydligt under det, som i

de flesta andra länder är åt detta språk anvisadt —, så måste förslagets

nedsättning af latintimmarnes antal till 46, eller med nära en tredjedel,

innebära ett yrkande på latinstudiets sänkande djupt under den ståndpunkt,

som det för närvarande intager både hos oss och hos öfriga

bildade folk, och som af elementarläroverkets och universitetets ömsesidiga

förhållande är föreskrifven. Grekiska språket, hvilket nu är inskränkt

till det mycket låga timantalet 33, erhåller enligt förslaget 26. All den

ersättning, som förslaget inom språkbildningens område erbjuder för de

nu uppräknade förlusterna, utgöres af den förhöjda skicklighet i tyska

språket, som genom timantalets höjande från 22 till 34 på den klassiska

linien och från 26 till 40 på den reala möjligen kan åstadkommas.

Ännu en fördel innebär det i fråga varande förslaget, en fördel

som väl torde i allmänhet blifva betraktad såsom dess största, då den

lättast gör sig kännbar för den enskilde inom dennes erfarenhetskrets.

Det är den, att genom den föreslagna anordningen af läroverkens undervisningsplan

valet mellan de olika slagen af elementarbildning, den högre

och den lägre, den klassiska och den reala, blir uppskjutet till en tid,

då under några års skolgång ynglingens anlag och förmåga hunnit

pröfvas; hvaremot enligt förslaget N valet mellan den klassiska och den

reala bildningen, enligt det af Komiterade antagna förslaget valet mellan

den högre och den lägre, måste träffas redan vid lärjungens intagande

i elementarläroverket.

Villigt erkännande det behjertansvärda i nu anförda skäl för det

förslag, som är i fråga, måste Komiterade likväl deremot framställa

SKOLANS GRUNDLÄGGANDE AF MEDBORGERLIG BILDNING M. M.

133

några erinringar, hvilkas betydelse icke heller torde kunna jäfvas. Hvad

först angår valet mellan de begge linierna, faller detta, enligt Ivomiterades

förslag, ännu ett år senare än efter det föreliggande; och det torde

tillika få erkännas, att, när valets tidepunkt är inne, lärjungen enligt

det förra förslaget bör vara bättre förberedd för sin återstående bildningskurs,

hvilkendera riktningen han än må välja. Men den största svårigheten

i valet vid den af Komiterade föreslagna anordningen af läroverken

infaller vid lärjungens första inträde i läroverket. Denna svårighet är

dock icke så stor, som vid förslaget N, hvilket ålägger honom vid

samma inträde valet mellan de begge fullständiga bildningslinierna, —

ett val, för hvilket nästan ingen ledning står att hämta ur ynglingens

föregående utveckling. Det val åter, som enligt Komiterades förslag

honom föreligger, är ett val mellan högre och lägre elementarbildning;

och med afseende på detta böra de studier, som ynglingen måst göra

för uppfyllande af de icke så små inträdesfordringarne, kunna lemna en

i de flesta fall någorlunda tillförlitlig anvisning. Dertill kommer, att

det, enligt hvad erfarenheten lärer, ofta, kanske oftast, är föräldrars och

målsmäns egen lefnadsställning, förmögenhetsvilkor, åsigter om den ena

eller andra bildningsarten m. m., som utgöra de bestämmande grunderna

för valet, så länge icke barnets anlag alltför uppenbart gå i en annan

riktning. Man klagar ofta deröfver, att ett alltför stort antal af elementarläroverkens

lärjungar, icke sällan i strid med naturliga anlag, äflas att

fullständigt genomgå elementarläroverket och derefter vid universitetet

aflägga examina för att slutligen trängas på embetsmannabanan. Om

detta, såsom Komiterade anse, till en stor del har sin grund i läroverkens

närvarande inrättning, i det att de äro af samma slag och alla

ega sitt bildningsmål vid det högre elementarläroverkets slutpunkt, så

träffar denna anmärkning, enligt hvad ofvan blifvit visadt, äfven det förevarande

förslaget. Beträffande möjliga misstag vid valet mellan de olika

slagen af elementarbildning, bör icke heller förglömmas, dels att sådana

misstag äfven vid ett uppskof af valet icke sällan skola förekomma,

134

SKOLANS GRUNDLÄGGANDE AE MEDBORGERLIG BILDNING M. M.

dels att, om ett sådant vid inträdet i läroverket begås, det ingalunda

är ohjelpligt och svårligen kan medföra särdeles stor skada, om blott

de olika läroverken väl uppfylla sin bestämmelse. Vid den af Komite■

rade föreslagna läroverksorganisationen skulle lärjunges öfvergång från

elementarläroverk till pedagogi icke medföra synnerliga svårigheter,

och den motsatta öfvergången, hvilken visserligen blefve svårare, skulle

i vanliga fall icke företagas af andra än dem, som egde synnerliga anlag

och hog för studier, och för hvilka derigenom öfvergången skulle

betydligt underlättas. Slutligen synes det Komiterade vara uppenbart,

att, om den i fråga varande fördelen icke kan vinnas annorlunda än

genom en undervisningsplan, som bevisligen icke tillfredsställer någon

bildningsarts fordringar, denna fördel bör försakas. Om staten med

afseende på vissa bildningsarters behof, hvilka den från sin synpunkt

erkänner såsom väsentliga, på ändamålsanligaste sätt inrättat sina

elementarläroverk, så har den härigenom äfven bäst sett den enskildes

sanna intressen till godo och kan med skäl tillbakavisa vidare anspråk

såsom oberättigade.

“r I nära sammanhang med de i det föregående behandlade frågorna

halandeVinstår den punkt i Riksdagens underdåniga skrifvelse, hvaruti antydes

V]"gten deraf, att undervisningen vid de offentliga läroverken meddelas

framskriden P:i ett sätt och under vilkor, som icke tvinga ynglingen att vid skolan

alder'' tillbringa allt för lång tid af sin ungdom. Komiterade utbedja sig

derföre att'' nu få öfvergå till en framställning af sina åsigter dels om

befogenheten af den anmärkning, som i de anförda orden riktas mot

elementarläroverkets närvarande skick, dels om de åtgärder, som till

afhjelpande af den anmärkta olägenheten synas böra vidtagas.

För att, så mycket tillgängliga materialier det medgifva, utreda den

frågan, om och i hvad mon elementarläroverken kunna anses skyldiga

till den anklagelsen att qvarhålla lärjungen under en allt för lång tid

af hans ungdom, hafva Komiterade upprättat bifogade tabeller (bil.

H 1—4 och I 1—4), hvilka redogöra för förhållandena vid samtliga

SKOLANS GRUNDLÄGGANDE AF MEDBORGERLIG BILDNING M. M. 135

elementarläroverken vårterminen 1870, samt bil. K, hvilken utvisar de

från läroverken afgående lärjungarnes medelålder från och med vårterminen

1864, då afgångsexamen vid läroverken tog sin början, till och

med vårterminen 1870.

Enligt nu gällande Läroverksstadga bör en lärjunge för att vid höstterminens

början vinna inträde i första klassen vara 10 år gammal eller

hafva hunnit så nära denna åldersgräns, att den skulle under näst

följande termin af honom uppnås. Kunskapsfordringarne för inträdet

kunna ingalunda anses vara för höga med hänsyn till denna ålder, utan

böra tvärtom beqvämligen medhinnas, så vida icke den förberedande

undervisningen antingen blifvit oskäligt länge uppskjuten eller blifvit

meddelad under sådana förhållanden, att dertill åtgått betydligt längre

tid, än med hänsyn till kunskapsfordringarne sjelfva erfordras. På

grund häraf bör en ålder af 10 år kunna anses vara normalålder för en

lärjunge, som vid läsårets början inträder i första klassen. Då vidare

Läroverksstadgan beräknat kursernas längd på sådant sätt, att hvarje

afdelning bör af lärjunge med medelmåttiga anlag kunna genomgås på

ett år, blir således vid läsårets slut normalåldern i första klassen 11 år,

i andra 12, i tredje 13 o. s. v. samt i öfre sjunde 19 år.

Af bil. I synes, att lärjungarnes ålder i medeltal öfverskjuter normalåldern

med 1,54 år, samt att särskildt i öfverstå afdelningen medelåldern

öfverskjuter normalåldern med 1,92 år. Anledningen till denna öfverårighet

är dock icke att söka endast eller ens till hufvudsaklig del i

skolans organisation, utan snarare i den omständigheten, att lärjungarnes

ålder redan vid inträdet i första klassen är för hög. Medelåldern är

nemligen derstädes 1,34 år högre än normalåldern, hvilket, då kunskapsfordringarne

för inträde vid 10 års ålder ingalunda kunna anses för

höga, måste bero på orsaker, som ligga utom det offentliga läroverket®.

* Den omständigheten, att under det läsår, som tabellen omfattar, lärjungarne i

första klassen dels utgjordes af nyinskrifne, dels af sådana, som tillhört förut varande

första klassen, är ej af någon väsentlig vigt, alldenstund inträdesåldern förut utgjorde 9 år.

136 SKOLANS GRUNDLÄGGANDE AF MEDBORGERLIG BILDNING M. M.

Om man endast tager i betraktande de tal, som utmärka öfverårigheten

i lägsta afdelningen (1,34) och i den öfverstå (1,92), så skulle man, då

skilnaden dem emellan är 0,58 år, kunna föranledas till den slutsatsen,

att orsaken till öfverårigheten i den öfverstå afdelningen ligger till fulla

två tredjedelar utom läroverken och till endast en knapp tredjedel inom

desamma. Det är likväl (oafsedt svårigheten att i detta hänseende

draga någon säker slutsats af förhållandena under ett enda läsår) otvifvelaktigt,

att äfven detta sist nämnda tal vore för högt beräknadt, ty man

har härvid icke fästat afseende vid det inflytande, som kunnat utöfvas

af öfverårigheten hos de lärjungar, som inträdt på mellanstadierna.

Naturligt är dock, att någon del af öfverårigheten beror på förhållanden

inom läroverket, i det att åtskilliga lärjungar måste stadna mer än ett

år i en årsafdelning, emedan lärokurserna icke kunna bestämmas med

hänsyn dertill, att äfven den svagast utrustade lärjunge måtte medhinna

dem på den för de medelmåttiga förmågorna beräknade tiden.

Af bil. H ser man, att förhållandena med öfverårigheten äro ganska

olika vid olika läroverk. Om man t. ex. sammanslår samtliga de 10

läroverken inom Westergötland, finner man 1,697 lärjungar med en öfverårighet

i medeltal af 2,09 år. Deremot fås till medeltal endast 0,98 år

på de 1,204 lärjungarne i Stockholms 8 elementarläroverk. Då dessa

läroverks organisation är alldeles densamma, synes äfven af denna olikhet

framgå, att orsaken till öfverårigheten icke är att väsentligen söka inom

läroverken, och att de utom läroverken befintliga orsakerna dertill förefinnas

i olika hög grad inom olika orter.

Resultatet af den anställda undersökningen synes sålunda vara, att

öfverårigheten hos elementarläroverkets lärjungar så väl i öfriga klasser

som särskildt i den sista hufvudsakligen beror på förhållanden, som ligga

utom läroverket. Att fordringarne för intagning i första klassen skulle

vara för högt ställda, lär svårligen kunna sättas i fråga. Icke heller

torde med fog kunna påstås, att läroverkets genomgående på den

beräknade tiden af 9 år innebär för en med vanliga gåfvor utrustad

SKOLANS GRUNDLÄGGANDE AF MEDBORGERLIG BILDNING M. M.

137

yngling någon svår eller ansträngande uppgift. Om skilnaden mellan

normalåldern och den faktiska medelåldern hos lärjungarne i läroverkets

högsta afdelning, jemförd med samma skilnad hos den första klassens

lärjungar, kunde synas i någon mon häntyda derpå, att fordringarne för

läroverkets genomgående på den antagna normaltiden vore något höga,

så bör å andra sidan tagas i betraktande det lika allmänt kända som

öfverklagade förhållande, att under större delen af den tid, som förflutit

efter den nya afgångsexamens införande, en ovanligt stor mängd af svagt

utrustade och till studier otjenliga ynglingar sammanströmmat till de högre

elementarläroverken och der äflats att genomgå fullständig lärokurs. Detta

förhållande synes dock på de sista åren hafva i någon mon förbättrats,

och dermed skall sannolikt äfven den i fråga varande skilnaden i medelålderns

öfvervigt öfver normalåldern inom det högre elementarläroverkets

lägsta och högsta årsafdelningar reduceras till det mått, som alltid måste

förblifva en följd af en eller annan ynglings qvarsittande öfver ett år i

samma klass.

Frågan torde således blifva denna: är den i nu gällande Läroverksstadga

beräknade normalåldern för ynglings utträdande ur det högre

elementarläroverket efter genomgången fullständig skolkurs så hög, att

läroverket kan med skäl sägas behålla ynglingen under för lång tid af

hans ungdom? Komiterade anse svaret på denna fråga ställa sig väsentligen

olika med hänsyn till den ena och den andra bildningslinien.

Den klassiska linien är visserligen icke uteslutande afsedd att för- Den klassiska

. ,, Iiniens kurs b8r

bereda för universitetsstudierna; men dess bildningskurs måste dock nä-icke förkortas,

stan helt och hållet bestämmas af denna dess egenskap, och erfarenheten

visar, att det stora flertalet af ynglingar, som genomgått mogenhetspröfningen

på denna linie, vid universitetet fortsätta sina studier. Komiterade

hafva redan på ett annat ställe i detta betänkande uttalat sin

åsigt, att det kunskapsmått, som för närvarande fordras af yngling, som

fullständigt genomgått denna linie, icke kan i någon betydlig mon inskränkas,

så vida ynglingen med fördel skall kunna idka universitets

\

-

18

138

SKOLANS GRUNDLÄGGANDE AF MEDBORGERLIG BILDNING M. M.

studier, äfvensom att detta mått af grundläggande bildning icke synes

kunna lämpligen uppnås på kortare lärotid än nio år. Komiterade kunna

icke heller anse, att den ålder af 19 år, hvilken den gällande Läroverksstadgan

förutsätter såsom normalåldern för ynglingens inträde vid universitet,

är för hög, så vida ynglingen vid detta sitt inträde verkligen

eger den studiernas och karakterens mognad, som universitetet tager i

anspråk hos sina lärjungar. Denna ålder är också den i Preussen och

flerestädes, antagna normalåldern för ynglings öfvergång från skola till

universitet. Men då den faktiska medelåldern väl fortfarande kommer

att utfalla icke obetydligt högre än normalåldern, och då den nioåriga

lärokursen vid vårt elementarläroverk synes utan något strängt anlitande

af ynglingens krafter kunna begynna ett år tidigare, än nu medgifves,

hafva Komiterade ansett sig böra, med någon nedsättning i inträdesfordringarne,

återupptaga den bestämmelse om en lägsta intagningsålder

af nio år, som före 1869 var gällande. Härigenom blifver, enligt

Komiterades förslag, normalåldern för lärjunges utträdande ur skolan,

efter afslutad fullständig lärokurs på den klassiska linien, sänkt till 18

år och således lika med den, som våra skandinaviska grannländers senast

antagna skollagar föreskrifva.

ReaMnienskurs Den fördel, som den klassiska linien eger, att vid inrättningen af

sin undervisningsplan nästan uteslutande hafva att afse en enda högre

läroanstalt, vid hvilken dess fleste lärjungar kunna antagas komma att

fortsätta sina studier, tinnes icke för reallinien. Då denna linie vid

elementarläroverkets omorganisation erhöll sin närvarande inrättning,

lät man sig angeläget vara, att den i intet afseende skulle stå tillbaka

för den klassiska linien: dess lärokurs bestämdes sålunda lika lång som

den senares och erhöll likasom denna sin slutpunkt vid universitetet.

Erfarenheten har emellertid ådagalagt, att få af realliniens lärjungar efter

genomgången mogenhetspröfning vid universitet fortsätta sina reala

studier, enär, såsom förut blifvit anfördt, största delen af de vid universitetet

inskrifne fordne lärjungarne af reallinien här begynna att

SKOLANS GRUNDLÄGGANDE AF MEDBORGERLIG BILDNING M. M.

139

studera latin för afläggande af universitetsexamina. Det synes således

uppenbart, att realliniens inrättning endast i mindre mon bör bestämmas

med hänsyn till en fortsättning af lärjungarnes studier vid universitet.

Mera befogadt synes att lämpa denna inrättning efter vissa högre

tillämpningsskolor, vid hvilka en betydligare del af realliniens lärjungar

med skäl kunna antagas skola söka inträde, företrädesvis i Teknologiska

Institutet och Krigsskolan. Härmed skulle, beträffande större delen af

läroämnena, följa en nedsättning i fordringarne på det kunskapsmått,

som med realliniens genomgång skulle vara uppnådt. En sådan nedsättning

synes äfven tillrådlig med afseende på realliniens ändamål att

meddela en grundläggande bildning för dem, som vilja direkt utträda

i det praktiska lifvet. En så lång och omfattande realbildningskurs,

som den hos oss för närvarande föreskrifna, synes, så vidt den af ett

betydligare lärjungeantal skall blifva anlitad, förutsätta ett rikare och

mera befolkadt land än vårt. Endast få ynglingar äro hos oss i den

lyckliga ställning, att de utan men för sin framtida utkomst kunna egna

nio år af sin ungdom åt en allmän realbildningskurs.

I de anförda omständigheterna ligger en tillräcklig förklaring af

lärjungeantalets ringhet i realliniens öfverstå årsafdelningar, äfvensom

en antydan om beskaffenheten af den förändring, som synes af behofvet

påkallad. Realliniens förkortande torde också vara den förändring i

elementarläroverkets närvarande inrättning, om hvars behöflighet allmänhetens

åsigter äro mest öfverensstämmande. Man har länge klagat, att

realliniens lärjungar så länge qvarhållas vid ett nästan uteslutande intellektuelt

arbete och vid hufvudsakligen åt det teoretiska riktade allmänna

förstudier, att de derunder förlora icke blott den bildbarhet och

det handlag, som merendels tagas i anspråk vid de förberedande öfningarne

för inträde i det industriela lifvets särskilda yrkesgrenar, utan

ock högen att underkasta sig dessa förberedelser, hvilka dock äro oundgängliga

vilkor för uppnående af en rätt duglighet såsom yrkesidkare.

Komiterade hafva ansett realliniens kurs böra i vanliga fall för

-

140 SKOLANS GRUNDLÄGGANDE AF MEDBORGERLIG BILDNING M. M.

kortas med två år. Härigenom skulle normalåldern för en yngling, som

efter afslutad realbildningskurs öfvergår till tillämpningsskola eller utträder

i det praktiska lifvet, blifva fyllda 16 år. Ofta torde denna ålder

i verkligheten komma att något öfverskridas; men äfven en vid 17 års

ålder afslutad högre realbildningskurs torde svårligen kunna anses hafva

medtagit för stor del af lärjungens ungdom eller kommit honom att

förlora den nödvändiga bildbarheten för sitt framtida lefnadsyrke.

Denna betydliga förkortning af reallinien skall, enligt Komiterades

förslag och under förutsättning att reallinien förses med fullt tillräckliga

lärarekrafter, kunna verkställas, utan att det kunskapsmått, som vid

kursens slut bör vara uppnådt, behöfver sättas mycket under det nu

föreskrifna. Komiterade hafva derföre ansett sig kunna föreslå, att godkänd

afgångsexamen, aflagd vid sjette klassens slut, måtte, med undantag

af rättigheten att inskrifvas vid universitet, medföra samma kompetens,

som nu åtföljer godkänd afgångsexamen på reallinien. °

Ehuru för de fleste af realliniens lärjungar den sjuåriga lärokursen

utan tvifvel skall befinnas fullt tillräcklig, torde likväl möjligheten att

erhålla en ännu fullständigare realbildning och dermed äfven att från

denna linie vinna tillträde till universitetet icke böra helt och hållet afskäras.

Antalet af lärjungar, som under senare åren aflagt afgångsexamen

på reallinien, är visserligen ringa i jemförelse med hela summan

af denna linies lärjungar, men det synes dock vara tillräckligt stort för

att förtjena afseende vid en i fråga satt omorganisation af reallinien;

hvartill kommer det betänkliga i att alldeles upphäfva en inrättning,

som eger det beståendes rätt utan att hafva visat sig till sin grundplan

förkastlig. Af dessa skäl hafva Komiterade trott sig böra föreslå bibehållande

vid några läroverk af en sjunde klass å reallinien, med rättighet

att dimittera ynglingar till universitet.

* En närmare utredning af det förhållande, i hvilket enligt Komiterades åsigt

elementarläroverket och tillämpningsskolorna böra ställas till hvarandra, skola Komiterade

längre fram i detta betänkande underdånigst lemna.

GRUNDERNA FÖR KOMITERADES FÖRSLAG TILL ORGANISATION.

141

Då flertalet af lärjungar torde komma att afgå från sjette realklassen

ocli besökande af läroverk med sjunde realklass få anses såsom undantagsförhållande,

bar det synts Komiterade tillräckligt, om fyra läroverk

med fyraårig reallinie finnas. Dessa fyra läroverk skulle förläggas i

Stockholm, Göteborg, Örebro och Malmö. Å de tre först nämnda ställena

har reallinien redan utvecklat sig till en viss styrka. Om än detta

icke är förhållandet i Malmö, så fordrar dock afseende å södra Sveriges

behof, att i denna del af riket förlägges ett läroverk med fyraårig reallinie;

och uppenbarligen lämpar sig härtill ingen stad bättre än Malmö,

hvilket har en stor folkmängd och betydande industri.

Närmare utveckling af grunderna för Komiterades förslag till

de allmänna läroverkens organisation.

Riksdagen anför i sin underdåniga skrifvelse, att »sammanförandet

i samma läroverk såväl af skola och gymnasium som af båda bildningslinierna,

den klassiska och den reala, vållat, att åtskilliga läroverk blifvit

så öfverfyllda, att disciplinen icke alltid torde kunna nöjaktigt öfvervakas,

hvarjemte denna förening på de flesta ställen ansetts menlig för

undervisningen, särdeles å den reala linien».

Senare tider hafva i vårt land företett det utan tvifvel anmärkningsvärda

förhållande med afseende å de offentliga läroverken, att nästan i

samma mon, som missnöje låtit sig förnimmas med de tid efter annan

vidtagna åtgärderna för det offentliga undervisningsväsendets ordnande,

anstalterna för denna undervisnings meddelande tagits i ständigt ökadt

anspråk genom ett år efter år stigande tillopp af lärjungar. Följden

häraf har varit den, att från åtskilliga håll försports olägenhet af den

Läroverkens

stat och gruppering

samt

lärjungarnes

antal.

142 GRUNDERNA FÖR KOMITERADES FÖRSLAG TILL ORGANISATION.

sålunda uppkomna öfverbefolkningen i läroverken. Ehuru derföre det

vid flera läroverk i oförmodad grad ökade lärjungeantalet gifvit anledning

till mångfaldiga klagomål, må likväl bland föremålen för dessa

klagomål naturligen icke räknas den omständigheten, att den bildningssökande

ungdomens antal allt mer och mer tillvuxit. Den upplysta

meningen i landet synes nemligen vara fullt ense derom, att bildning

är ett godt, som, ju ymnigare det vinnes och ju vidsträcktare det sprides,

desto mera måste befordra folkets framsteg i odling samt landets

fortgång till allt större utveckling och välstånd. Hvad som härvid blifvit

föremål för mycken både enskildt och offentligen uttalad missbelåtenhet,

är deremot den benägenhet, man trott sig finna hos flertalet af föräldrar och

målsmän att för sina barn eller myndlingar välja en sådan bildningsväg,

som företrädesvis synts vara egnad att leda in på embetsmannabanan,

medan det jemförelsevis mindre antalet valt den bildningsväg, som anses

förbereda för andra medborgerliga värf än embetsmannens. Så vidt

som den förra bildningsvägen inom elementarläroverket sammanfaller

med den klassiska bildningslinien och den senare med den reala, har

också hittills visat sig en afgjord benägenhet att företrädesvis söka den

förra, om h vil ket förhållande de af Komiterade upprättade tabellariska

öfversigterna öfver lärjungeantalet vid läroverken inom de särskilda

stiften lemna närmare upplysning.

Af hvad Komiterade nu i underdånighet anfört framgår, att de orsaker,

som genom öfverbefolkning kunna för elementarläroverket försvåra

eller hindra den behöriga gången af dess verksamhet, äro att finna

dels i den omständigheten, att läroverken besökas af ett flerestädes större

antal lärjungar, än de utan olägenhet kunna undervisa, dels deri, att

den ena bildningslinien blifver så öfvervägande anlitad, att lärjungeantalets

öfvermått på denna linie vållar kännbara, om ej oöfvervinneliga

svårigheter såväl vid undervisningsplanens uppgörande som vid undervisningens

meddelande. Skulle en ändring i de nu omnämnda förhållandena,

såvidt de härröra vare sig från allmän åstundan af högre

GRUNDERNA FÖR KOMITERADES FÖRSLAG TILL ORGANISATION.

143

bildning eller från öfverdrifven åtrå efter embetsmannabildning, befinnas

vara önsklig eller af behofvet påkallad, synes den emellertid icke böra

åvägabringas genom vidtagande af direkta åtgärder å skollagstiftningens

sida. Ty kan det icke med rätta anses vara önskvärdt, att någon svensk

yngling hindras från begagnande af det tillfälle, han möjligen kan ega

eller förskaffa sig, att i större eller mindre mon komma i åtnjutande af

den bildning, elementarläroverket har att meddela, så synas icke heller

andra gränser för lärjungetilloppet i läroverken böra sättas än de, som

bestämmas å ena sidan af folkets förtroende till läroverken, ådagalagdt

genom deras anlitande, och å andra sidan af utsigten för hvarje läroverk

att kunna vederbörligen uppfylla sin bestämmelse. Blifver åter

antalet af ämnessvenner för embetsmannavärfvens uppgift större än behofvet

kräfver, kan det verksamma motarbetandet af ett sådant missförhållandes

uppkomst, fortvaro eller tillväxt icke vara att vänta från

undervisningslagstiftningen, utan från folkets vunna erfarenhet och öfvertygelse

om den här i fråga varande bildningens förmåga att motsvara

de förhoppningar, den i ett eller annat afseende ingifver. I detta fall

kunna tillgång och efterfrågan endast genom att obehindradt få bestämma

hvarandra komma i det förhållande inbördes, som är det på en

gång naturliga och önskvärda.

På föranledande af Riksdagens underdåniga skrifvelse den 15 Maj

1868 blef genom Eders Kongl. Maj:ts Nådiga Kungörelse den 10 Mars

1869, bland annat, den ändring i stadgarne för den offentliga undervisningen

införd, att den hittills varande första klassen af elementarläroverket

indrogs. Om betydelsen af denna ändring i andra hänseenden

hafva Komiterade haft tillfälle att på annat ställe i detta betänkande

underdånigst yttra sin mening; men så vidt derför i någon mon legat

till grund afsigten att minska elemetarläroverkens stora lärjungeantal,

synes ändamålsenligheten af en sådan åtgärd hvarken vara i sig sjelf

påtaglig eller hafva blifvit i sina följder ådagalagd. Hvarken har lärjungeantalet-

blifvit minskadt så, att läroverken derigenom öfvervunnit de

144 GRUNDERNA FÖR KOMITERADES FÖRSLAG TILL ORGANISATION.

olägenheter, öfver hvilka man klagat, ej heller har tilloppet på den

klassiska bildningslinien blifvit i någon mera betydande mon minskadt.

Ett närmare aktgifvande på beskaffenheten af nu i fråga varande

olägenheter torde emellertid bäst leda till utrönande af de hjelpmedel,

genom hvilka de lämpligen kunna undanrödjas. Beträffande de allmänna

läroverkens närvarande inrättning är, såsom redan förut blifvit antydt,

egentligen icke afseende gjordt på deras förmåga att meddela undervisning

åt ett i någon mon närmare bestämdt lärjungeantal. Så angifves,

enligt den af Rikets Ständer i deras underdåniga skrifvelse den 23

Februari 1858 uttalade åsigt, förhållandet mellan lärjungeantal och

lärarekrafter på det sätt, att, då vid de högre elementarläroverken »antalet

lärjungar stiger till 200, ett normalantal af 16 lärare torde böra

antagas», samt att, »då det nu uppgifna antalet lärjungar tillökas med

30 eller 40, en lärare utöfver detta antal torde böra påräknas». Denna

Riksdagens åsigt i frågan vann ock sådant afseende, att de föreskrifter

härutinnan, som i Kongl. Maj:ts Nådiga Cirkulär den 20 Mars 1858 för

läroverken utfärdades, helt och hållet grundade sig derpå.

Att denna grund för upprättande af läroverkens stat fullkomligen

lemnar å sido de oafvisliga fordringar, som afseendet på ett ändamålsenligt

ordnande af sjelfva undervisningen måste ställa derpå, torde tillräckligt

komma att visa sig af den framställning, som här nedan skall

följa; och att den derpå hvilande regleringsföreskriften icke kunnat fullt

tillämpas, har blifvit af erfarenheten ådagalagdt, hvarom några få

exempelvis anförda fall kunna aflägga vittnesbörd. Vårterminen 1871

funnos vid ett högre elementarläroverk 364 lärjungar och 17 ordinarie

lärare. Enligt den gällande grundsatsen för lärarekrafternas beräkning

skulle här hafva behöfts tre eller till och med fyra extra lärare: läroverket

hade två. Detta gifver grundad anledning till den förmodan, att

det stora lärjungeantalet för tillfället var så fördeladt på klasser, afdelningar

och linier, att icke mer än ungefär hälften af det annars påräkneliga

antalet extra lärare behöfde tagas i anspråk. Motsatt var på

GRUNDERNA FÖR KOMITERADES FÖRSLAG TILL ORGANISATION. 145

samma tid förhållandet vid två andra högre elementarläroverk. Vid det

ena af dessa fnnnos 402 lärjungar och 23 ordinarie lärare. Enligt

gällande beräkningsgrund skulle det befintliga lärareantalet vara fullt

tillräckligt, och likväl hade en extra lärare visat sig vara behöflig, ty

läroverket hade en sådan. Vid det andra funnos 428 lärjungar och 23

ordinarie lärare. Gällande beräkningsgrund likmätigt skulle således

läroverket för undervisning af detta antal lärjungar möjligen vara

befogadt att erhålla en extra lärare: det hade fyra. Liknande förhållanden

hafva åtskilliga bland landets högre elementarläroverk nästan

för hvarje år att uppvisa. Denna i fråga varande beräkningsgrund synes

sålunda redan hafva ådagalagt sin outförbarhet. I öfverensstämmelse

dermed talas emellertid äfven i Ivongl. Maj:ts Nådiga Cirkulär den 29

December 1860 mom. 3., beträffande de lägre elementarläroverken,

endast om dessa läroverks lärjungeantal i det hela såsom uteslutande

norm för beräkning af behöfliga lärarekrafter utan hänsigt till lärjungarnes

fördelning på klasser och bildningslinier; och först i en

cirkulär-not den 26 Januari 1870 till eforalstyrelserna öfver rikets

elementarläroverk omnämnas dessa sist berörda omständigheter såsom

behöriga att härvid afses. Det har också inträffat, att månget läroverk,

när det vid ett läsårs eller en termins början blifvit i tillfälle att beräkna

antalet af då inexaminerade lärjungar, funnit sig vara ur stånd

att med de tillgängliga ordinarie lärarekrafterna vederbörligen bestrida

undervisningen. Genom mängden af de i läroverket nyintagne kan

nemligen antalet af lärjungar i en och annan klass hafva blifvit så stort,

att de måst fördelas i parallelafdelningar. Skall undervisning af de

sålunda tillkomna afdelningarne behörigen kunna ega rum, blifver det

då nödigt att för tillfället anställa extra lärare. Det är naturligt, att

tillfälligtvis anlitade lärarekrafter, huru dugliga eller till och med utmärkta

de i sig sjelfva må kunna vara, i och genom sin egenskap af

tillfälliga komma i ett annat förhållande till läroverket än de ordinarie,

ett förhållande, som icke alltid kan påräknas vara till förmon för den

19

146

GRUNDERNA FÖR KOMITERADES FÖRSLAG TILL ORGANISATION.

jemna gången af läroverkets verksamhet. Kommer så härtill, att det

lärjungeantal, som i en lägre klass nödvändigt kräfde lärjungarnes fördelning

på två parallelafdelningar, plötsligt i en följande högre sjunker

ned till en siffra, som gör fortfarandet af en sådan fördelning obehöfligt;

då blifva under en enda lärares handledning lärjungar sammanförde,

som förut varit i samma ämnen inom samma läroverk af olika, lärare

undervisade; och äfven denna omständighet måste i någon mon utöfva

sitt inflytande på undervisningens och ledningens jemnhet inom läroverket.

Den tid efter annan olika utsträckningen af lärjungarnes s. k.

dispens från läsningen af ett eller annat läroämne verkar äfven störande

på undervisningens planmässigt ordnade arbete.

Af liknande beskaffenhet är ock den vid många läroverk i följd af

otillräckliga lärarekrafter inträdande nödvändigheten att åtminstone tidtals

i vissa läroämnen antingen helt och hållet eller delvis sammanföra

undervisningen af båda bildningsliniernas lärjungar, oafsedt huruvida de

å båda sidor befinna sig på samma ståndpunkt af utveckling och insigt,

ja huruvida de ens i det förevarande ämnet hafva samma kurser sig

förelagda, Af en eller flera bland nu nämnda omständigheter blifver

också ej sällan följden, att lärarne måste allt efter de inbrytande tillfälligheternas

kraf dela sitt arbete än pa ett, än på ett annat håll,

hvarigenom det kan inträffa, att samma lärjungar allt för ofta i samma

ämne komma att undervisas af olika lärare. Erfarenheten har emellertid

ådagalagt, att sådana omkastningar eller rubbningar, som förorsaka

tillfälliga eller i allmänhet oförutsedda och plötsliga ändringar i ett

läroverks arbetsplan, inverka menligt på det hela; läroverket lider härigenom

afbräck i sitt bemödande att med den uppfostrande makt, som

ligger i regelbunden ordning, understödja såväl disciplin som undervisning.

Grundar sig för öfrigt afvägningen af förhållandet mellan lärjungeantal

och lärarekrafter blott på lärjungeantalets allmänna summa, så

GRUNDERNA FÖR KOMITERADES FÖRSLAG TILL ORGANISATION.

147

blifver naturligen följden, att deri bildningslinie, som företer det minsta

antalet lärjungar, blifver, i fråga om de nämnda åtgärderna för lärarekrafternas

användande vid undervisningen, den först i andra rummet

tillgodosedda ö.

Med undantag för vissa klasser, eger det förhållande i allmänhet,

dock mest vid de högre elementarläroverken, rum, att antalet af dem,

som söka sin bildning på den klassiska linien, är betydligt öfvervägande.

Att sålunda genom trängseln å den ena linien och fåtaligheten å den

andra otvifvelaktigt kan uppstå svårighet att särdeles å den förra vederbörligen

uppehålla disciplinen och att till full båtnad för båda liniernas

lärjungar ordna och meddela undervisningen, ligger nära till hands att

förmoda. Hvad angår den andel i denna olägenhet, som särskildt kan

falla på realliniens lott, är möjligheten dertill gifven redan af nu gällande

Läroverksstadgas föreskrifter. Denna har nemligen, hvad reallinien i

dess helhet angår, af det i 1856 års Stadga genomförda dispenssystemet

bibehållit det, att den principielt icke erkänner reallinien såsom en

särskild och för sig bestående samt med den andra linien likställd

bildningslinie inom läroverket, utan såsom en undantagsvis medgifven

bildningsväg, som kan beträdas af dem, för hvilka, såsom det heter i

nu gällande Nådiga Stadga för rikets elementarläroverk (§ 12), )>medgifves

befrielse från klassiska språkens läsning.»

Till undanrödjande af de olägenheter, för hvilka elementarläroverken

i nu omnämnda hänseenden äro utsatta, angifver Riksdagen i sin underdåniga

skrifvelse två åtgärder, nemligen dels sammanhållande af undervisningen

så länge som möjligt i läroverkets nedre klasser, dels sär

*

Så till exempel var höstterminen 1871 vid sex högre elementarläroverk lärjungeantalet

i andra klassen å reallinien större än det i motsvarande klass af den

andra linien befintliga, och vid ett var förhållandet mellan linierna detsamma äfven

i tredje klassen. Vid två tredjedelar (14) af de femklassiga elementarläroverken,

funnos i någon eller några realklasser flere lärjungar än i motsvarande klasser af den

klassiska linien. Vid tio af de sexton befintliga treklassiga elementarläroverken var

ingen klass å reallinien mera besökt än motsvarande klass å den andra linien.

148 GRUNDERNA FÖR KOMITERADES FÖRSLAG TILL ORGANISATION.

skiljande af de öfre klassernas begge limer och deras förläggande till

olika och af hvarandra oberoende läroverk. Om möjligheten och ändamålsenligheten

af så väl den ena som den andra af dessa åtgärder hafva

Komiterade redan i det föregående talat och vilja derföre, med

åberopande af hvad sålunda blifvit framstäldt, inskränka sig till att

anföra följande.

De vigtiga skäl, som tala för den offentliga undervisningens ordnande

på det sätt, att den i läroverkets nedre klasser blifver för alla

lärjungar gemensam, och som förmått Komiterade att om ett sådant

ordnande göra underdånig framställning, äro på annat ställe i detta

underdåniga betänkande omnämnda. Men deraf, att undervisningen

inom de nedre klasserna ordnas på en enda samfäld bildningslinie,

torde läroverket hvarken kunna vänta fullständigt skydd mot vådan af

öfverbefolkning eller betrygga utsigten till disciplinens ovilkorliga upprätthållande.

Icke heller torde utväg till dessa olägenheters undanrödjande

vara helt och hållet beredd dermed, att läroverkets öfre klasser utbrytas

och förvandlas till två skilda slag af fristående läroverk, klassiska och

reala. Ty i den mon det klassiska gymnasial-läroverket blefve en

motsvarighet till den nu varande klassiska bildningslinien, i samma mon

komme det utan tvifvel att besväras af en motsvarande öfverbefolkning.

Det reala gymnasial-läroverket skulle efter all sannolikhet komma att

arbeta under ytterst gynnsamma förhållanden i så måtto, som dess lärjungars

fåtal måste medföra möjligheten af undervisningens fullt ändamålsenliga

ordnande och meddelande. Men de stora kostnader, dessa undervisningsanstalters

organiserande till fristående läroverk skulle, enligt

hvad förut är visadt, medföra så väl för staten genom behörig lärareuppsättning,

som för de städer, i hvilka de komme att förläggas, genom

anskaffande af nödiga läroverkshus, torde uppställa öfvervinneliga hinder

för hvarje försök att gifva verkställighet åt tanken härpå.

Om sålunda de rubbningar, af hvilka läroverkets arbete hotas genom

tillfälliga och plötsliga förändringar i lärjunge antalet samt genom bild

-

GRUNDERNA FÖR KOMITERADES FÖRSLAG TILL ORGANISATION. 149

ningsliniernas obestämda ställning till hvarandra i fråga om undervisningens

ordnande, icke kunna förekommas vare sig genom att göra

summan af lärjungarnes antal till måttstock för lärarekrafternas beräkiring

eller genom att utsöndra vissa öfre klasser af det nu varande elementarläroverket

och göra dem till skilda läroverk, är dermed likväl icke all

möjlighet utesluten att så inrätta läroverket, att det genom beskaffenheten

af sin inrättning blifver satt i stånd att skydda sig mot tillfälliga

och oberäkneliga omkastningar i sin utstakade arbetsplan. Tvärtom är

detta det enda sätt, hvarpå skollagstiftningen kan göra försök att lösa

sin för ifrågavarande fall föreliggande uppgift. För vinnande af det

ändamål, som här åsyftas, behöfver läroverket en fast organisation, som

icke af tillfälliga orsaker och utan nödig förberedelse behöfver jemkas

efter uppkommande förändringar vare sig i lärjungarnes mängd eller i

lärarekrafternas sammansättning. En sådan organisation erhålles icke

blott genom åtskiljande af anstalterna för den högre och den lägre

allmänna bildningen samt genom liniernas bestämda afskiljande från

hvarandra, hvarom å annat ställe i detta underdåniga betänkande är

taladt, utan äfven genom uppgörande för hvarje läroverk af en normalstat,

hvilken, med förutsättning af ett visst antal lärjungar såsom det

högsta tillåtna för hvarje klass eller afdelning, upptager ett ordinarie

lärareantal, som bestämmes efter det antal undervisningstimmar, som

för behörig undervisning af hvar och en bland läroverkets särskilda

klasser och afdelningar är erforderligt. Härtill bidrager vidare så väl

lektorstjensternas som i viss mon äfven adjunktsbefattningarnes fixerande

vid vissa bestämda läroämnen, på sätt i § 56 af Komiterades underdåniga

förslag till reviderad Läroverksstadga säges. Komiterade utbedja

sig att få i underdånighet anföra de grunder, på hvilka de i nu angifven

syftning framställda förslagen hvila.

De omständigheter, som kunna verka närmare bestämmande på

beskaffenheten af den för hvarje läroverk behöriga normalstaten, äro

den genom några förutgångna års erfarenhet vunna kännedomen om

150

GRUNDERNA FÖR KOMITERADES FÖRSLAG TILL ORGANISATION.

medeltalet af de lärjungar, som besöka läroverket, (se bil. L. i.) samt

befolkningsförhållandena i den ort, som innefattar det område, hvilket

förser eller kan sägas hafva att förse läroverket med lärjungar. För

belysning af dessa förhållanden hafva Komiterade upprättat tabellariska

öfversigter (bil. L. 2—ö), utvisande förhållandet inom hvarje stift mellan

läroverkens, lärjungarnes och lärarnes antal, jemförd dels med stiftets

folkmängd, dels med arealen af läroverkens sammanlagda områden inom

stiftet, till hvilka öfversigter Komiterade få i underdånighet hänvisa.

De sålunda på normalstaten inverkande omständigheterna hafva visat

sig vara för flera läroanstalter så i det hela lika, att rikets samtliga

allmänna läroverk kunnat utan synnerlig svårighet uppdelas i särskilda

grupper, hvar och en innefattande sådana läroverk, för hvilka gemensam

normalstat låter sig upprätta. Vid det på dessa grunder förslagsvis

företagna upprättandet af den normalstat för rikets samtliga allmänna

läroverk, som här i underdånighet skall framläggas, hafva Komiterade

utgått från den af erfarenheten både hos oss och i andra länder vitsordade

åsigten, att det, i allmänhet beräknadt, högsta antal lärjungar,

som kan på en gång af en lärare behörigen undervisas, är, såvidt fråga

är om läroverkets fem nedre klasser, 40, så vidt åter frågan är om

sjette och sjunde klassernas särskilda afdelningar, 30. På grund häraf

hafva Komiterade antagit, att maximi-antalet, eller det högsta antal af

lärjungar, som i regeln kan vinna inträde, bör för hvar och en af de

fem lägre klasserna bestämmas till 40 samt till 30 för hvardera afdelningen

af de två följande klasserna. I öfverensstämmelse härmed är

för pedagogi med en lärare lärjunge antalets maximum antaget till 40,

för en med två lärare till 80 och för en med tre till 120.

Med afseende på de två första årskurserna vid ett elementarläroverk,

med hvilket pedagogi är förenad, kunna således 80 lärjungar för hvarje

årskurs vid läroverket undervisas, derest de fördela sig med den ena

hälften af sitt antal på elementarläroverkets och med den andra på

pedagogiens årskurs. Jemförelsevis sällsynta äro de fall, då lärjungarnes

GRUNDERNA FÖR KOMITERADES FÖRSLAG TILL ORGANISATION.

151

antal i någon af de två första klasserna öfverstigit eller ens uppgått till

denna siffra. Det liar visat sig, att efter den andra eller åtminstone

den tredje årskursens slut lärjungeantalet vanligen nedgår till en betydligt

lägre siffra än den förut varande högsta. Enligt de i procentberäkning

tillgodogjorda uppgifterna om samtliga läroverkens freqvens

för treårsskiftet 1869—71, hvilka finnas i bil. Gr. 1, 2, hafva af lärjungeantalet

i den bland de lägre klasserna, som i regeln varit mest besökt,

nemligen den andra, 36,9 procent med tillryggalagd årskurs i tredje

klassen från läroverket afgått; hvad klassiska linien angår, hafva 17,5

procent och, hvad beträffar den reala, 62,1 procent af lärjungeantalet i

dess lägsta eller i läroverkets andra klass vid nämnda tid lemnat läroverket.

De, som sålunda efter två till tre års skolstudier lemna läroverket,

äro tydligen sådane, för hvilka pedagogiens lärokurs är den

särskildt lämpade. Antalet af dem åter, som efter nämnda tid fortsätta

sina elementarstudier, öfverstiger vid de allra flesta läroverk icke det

föreslagna maximum. — Vid ett och annat läroverk har emellertid lärjungeantalet

ännu vid ifrågavarande tid stadnat öfver denna maximigräns,

hvilket i sådant fall utvisar, att antalet af dem, om hvilka det

kan antagas, att de redan från början önska inträda i elementarläroverkets

första klass, är större än det i normalstaten medgifna största.

Förutsatt, att så framgent skulle komma att inträffa, torde såsom utväg

att förekomma olägenheten häraf kunna sättas i fråga det alternativ, att

antingen inträdessökande, som möjligen utöfver detta antal kunde infinna

sig, afvisades, eller en parallelklass med anställd extra lärare upprättades.

Med antagande af det senare alternativet är läroverket å nyo lemnadt

öppet för alla de olägenheter och svårigheter, som, enligt hvad i det föregående

blifvit visadt, äro den oundvikliga följden af parallelklassers

införande. Det förra alternativet torde befinnas vara mera antagligt, än

det vid första påseende synes, derest man tager i betraktande de omständigheter,

som vid ett och annat läroverk vålla ett så stort lärjunge

-

152 GRUNDERNA FÖR KOMITERADES FÖRSLAG TILL ORGANISATION.

antal. Till de läroverk, vid hvilka nämnda förhållande eger ruin, sändas

nemligen ofta nog lärjungar från vidt aflägsna bygder, vanligen tillhörande

annat stift. Så till exempel utgjorde vårterminen 1869 vid

Upsala högre elementarläroverk de från annat stift eller läroverksområde

komne lärjungarne nära sjundedelen af läroverkets hela lärjungeantal.

(För några andra läroverk, vid hvilka förhållandet är likartad!, hafva

fullständiga uppgifter härom icke varit för Komiterade tillgängliga.)

Anledningarne dertill, att så sker, kunna vara lika mångfaldiga, som de

merendels äro på enskilda tycken eller förhållanden beroende. Till

ifrågavarande läroverk sända också ofta föräldrar och målsmän barn

eller myndlingar, som för de fem första läroåren kunnat undervisas vid

ett närbelägnare ingalunda öfverbefolkadt lägre elementarläroverk, af

skäl, att de vilja hafva dem redan från början intagne vid det läroverk,

der de blifva i tillfälle att både begynna och i oafbruten fortgång fullfölja

sin elementära lärokurs. Men på dylika rent individuela och utan

objektiv befogenhet framträdande afsigter eller tillgöranden från föräldrars

och målsmäns sida kunna icke med skäl sådana anspråk grundas, som

skulle förmå staten att vidkännas de kostnader och det allmänna läroverket

de olägenheter, som vidlåda inrättningen af parallelklasser. Den

väsentligaste olägenheten af klasser med bestämdt maximi-antal lärjungar

synes sålunda efter all sannolikhet icke kunna blifva någon annan

än den, att en eller annan aflägset boende inträdessökande måste afvisas.

Man skulle emellertid härvid af farhåga äfven för en sådan olägenhet

kunna göra den invändningen, att parallelklasser för den nedre femklassiga

delen af läroverket, der undervisningen är antingen på en enda

linie eller blott delvis på två särskilda linier ordnad, icke borde innebära

några oöfvervinneliga svårigheter för undervisningen eller disciplinen

inom läroverket, enär dels denna anordning vore på ordinarie stat grundad

och således icke utsatt för tillfälliga rubbningar, dels lärjungeantalet

utan tvifvel med femte klassen blefve så minskadt, att behof af parallelklasser

derefter icke gerna kunde komma i fråga. Men en sådan

GRUNDERNA FÖR KOMITERADES FÖRSLAG TILL ORGANISATION. 153

anordning- skulle helt visst medföra svårigheter af betänklig art. Om

nemligen vid ett starkt besökt högre elementarläroverk ungefär fulltaliga

parallelklasser funnes de fem nedre klasserna igenom, kan man visserligen

på grund af redan vunnen erfarenhet i liknande fall antaga, att

efter femte årskursens slut så många från läroverket utginge, att de

qvarblifvande kunde rymmas på enkla afdelningar i de öfre klasserna.

Tillträde till dessa öfre klasser lemnas och bör äfven med förmonsrätt

näst efter läroverkets egna lärjungar lemnas åt de ynglingar, som från

det kringliggande områdets lägre eller femklassiga läroverk blifvit utexaminerade

för flyttning till nedre afdelningen af det högre elementarläroverkets

sjette klass och anmälde till intagning derstädes. De sålunda

tillkomne skulle mångenstädes göra parallelafdelningar äfven i de

öfre klasserna nödvändiga; och detta förfogande skulle i ytterst betänklig

grad inveckla och försvåra läroverkets arbete för fullgörande af dess

uppgift. Såväl undervisning som disciplin skulle lida derpå. Ty om

också undervisningens olägenheter kunde lindras genom att anslå extra

lärarekrafter till att vid förefallande behof upprätta fullständiga parallelklasser

med särskild undervisning, så skulle likväl kostnaderna för en

sådan åtgärd blifva ganska stora, hvarjemte de på det sättet anskaffade

lärarekrafterna vore tillfälliga och derigenom erbjöde alla de vanskligheter,

som äro från hvarje rent tillfälligt åtgörande oskiljaktiga. På

sidan om det så till sägandes ordinarie och fastställda läroverket skulle

sålunda en ständig apparat af extraordinarie och rörlig undervisning

finnas, som grepe störande in i läroverkets normala verksamhet, desto

mera störande, som den genom sin tillfälliga och rörliga beskaffenhet

gjorde sig oåtkomlig för hvarje på konstant erfarenhet grundadt försök

till regelbunden så väl inrättning som ledning. Det stora och i mångfaldiga

afdelningar och biafdelningar splittrade lärjungeantalet skulle

dessutom göra öfvervakandet af disciplinen till en uppgift, som svårligen

kunde af någon rektor på ett tillfredsställande sätt lösas. Om deremot

folkmängden inom något läroverksområde finge en sådan tillökning, att

20

154 GRUNDERNA FÖR KOMITERADES FÖRSLAG TILL ORGANISATION.

dubbla klasser vid läroverket blefve behöfliga för att kunna mottaga

alla, som från detta område sökte inträde, då fordrade i sådant fall afseendet

på undervisningens sanna intresse upprättande antingen ytterligare

af ett särskildt femklassigt eller tilläfventyrs af ännu ett högre

elementarläroverk för samma område. Ty ordnas icke läroverken inom

sig så, att det genom sjelfva detta ordnande blifver dem möjligt att

motsvara alla de anspråk, som samhället med fog ställer på dem, då

kunna de kostnader, som för läroverken göras, naturligtvis icke blifva

uppvägda af motsvarande gagn för samhället. Det ligger derföre enligt

Komiterades åsigt mycken makt deruppå, att läroverken i det hänseende,

hvarom nu är fråga, blifva så inrättade, att de ostörda af tillfälliga rubbningar

kunna, äfven de, likaväl som lärjungarne, utan öfveransträngning

jemnt och planmässigt, utöfva sin verksamhet och dymedelst blifva satta

i stånd att vederbörligen uppfylla sin bestämmelse.

Dessa äro de skäl, på hvilka Komiterade stödt sin åsigt om behöfligheten

af en sådan regleringsåtgärd, hvarigenom vid hvarje allmänt läroverk

dels ett lärjungeantal af 40 för hvar och en af de fem lägre klasserna

samt 30 för hvardera af de öfriga klassernas afdelningar bestämmes

såsom det högsta tillåtna, dels s. k. parallelklasser eller parallelafdelningar

komma att upphöra och endast enkla klasser eller afdelningar

finnas. Härigenom beredes möjlighet att ordna läroverkets arbete så,

att en fast undervisningsplan kan uppgöras och följas samt lärarekrafterna

konstant beräknas. Öfvergången från det nu vid läroverken rådande

förhållandet i detta hänsende till det här föreslagna torde befinnas

blifva så mycket lättare, som Komiterade vid uppgörande af förslagettill

normalstat ständigt tagit hänsyn till läroverkens nu varande storlek,

lärjungeantal och lärarepersonal samt endast vid fall af särdeles tvingande

skäl väsentligen afvikit derifrån.

Såsom förut å annat ställe i detta underdåniga betänkande blifvit

med anförande af grunden nämndt, hafva Komiterade föreslagit realliniens

afkortning med två år, således dess afslutning med sjette klassens

GRUNDERNA FÖR KOMITERADES FÖRSLAG TILL ORGANISATION.

155

öfre års afdelning, utom för fyra högre elementarläroverk, för hvilket sist

nämnda förslag skälen dels äro i annat sammanhang anförda, dels här

nedan ytterligare skola i underdånighet andragas. Vidare hafva, i enlighet

med vederbörligen stadfästadt förslag till undervisningsväsendets

ordnande i hufvudstaden, blifvit förutsatta såsom i Stockholm befintliga

(Nya Elementarskolan oberäknad) två högre elementarläroverk jemte tre

lägre (femklassiga). Hvad angår alla de nu varande högre elementarläroverken

i öfrigt hafva Komiterade antagit dem böra såsom å båda

linierna fullständiga bibehållas, med undantag af det i Nyköping befintliga,

hvilket antagits kunna förvandlas till ett femklassigt elementarläroverk.

De skäl, på hvilka Komiterade grundat ett sådant antagande,

äro läroverkets anmärkningsvärda fåtal af lärjungar, synnerligen i de

öfre klasserna, och framför allt det missförhållande i afseende på anstalter

för meddelande af elementarbildning, hvari Strengnäs stift står

till öfriga stift i riket, om man beträffande antalet af dess läroverk samt

dess folkmängd och areal ställer det i jemförelse med dessa (jfr bil.

L. 2—5). Enär sålunda Strengnäs stift äfven efter reduktion af ett bland

dess nu varande högre elementarläroverk ändock står i fråga om läroanstalter

för meddelande af elementarbildning i fullt jemngod ställning

med de öfriga stiften, synes all billighet tala för en sådan indragning.

Att åter intet annat läroverk än Nyköpings härvid bör komma i fråga,

synes antagligt i betraktande deraf, att, hvad de två öfriga högre elementarläroverken

beträffar, det i Örebro är starkt besökt och ligger i

en folkrik ort, det i Strengnäs åter är dels i stiftsstaden beläget och

redan af detta skäl der oundgängligt, dels ett bland landets äldsta läroverk

och intager ett aktadt rum i vår kulturhistoria.

Rörande de högre elementarläroverken i Norrland hafva Komiterade,

ehuru icke utan all tvekan, likväl efter närmaro öfvervägande ansett

skäl vara för handen, som tala för bibehållande af dem alla, oaktadt

deras närvarande lärjungeantal ingalunda i jemförelse med landets öfriga

läroverk synes förorda allas fortbestånd såsom högre elementarläroverk.

156 GRUNDERNA FÖR KOMITERADES FÖRSLAG TILL ORGANISATION.

I en landsdel, så vidsträckt, så glest befolkad och så vanlottad med

hänsigt till kommunikationer som Norrland, synes emellertid det afseende

böra fästas på behofvet af lättadt tillfälle till bildnings erhållande,

att icke samma beräkningsgrund för förhållandet mellan folkmängd och

lärjungeantal samt antal af högre läroverk bihehålles, hvad Norrland

angår, som hvad angår öfriga landsdelar. Samma undantagsställning

synes äfven Gotland fordra i anseende till sin från fastlandet afskilda

belägenhet.

Beträffande de närvarande femklassiga elementarläroverken hafva

Komiterade icke tänkt sig någon annan förändring än den förut angifna,

att af Stockholms fem sådana, ett blefve genom tilläggande af sjette och

sjunde klass förvandladt till högre samt ett förenadt med gymnasium

till gemensamt högre elementarläroverk. Vidkommande de lägre läroverken

anse sig Komiterade böra på skäl, som å annat ställe i detta

betänkande finnas angifna, i underdånighet föreslå de två- och treklassiga

elementarläroverkens förvandlande till pedagogier med samma lärareantal,

som de förut haft, samt de nu varande pedagogiernas bibehållande

såsom pedagogier med två lärare för hvardera, dock med den inskränkning,

att det lägre elementarläroverket i Örnsköldsvik samt pedagogierna

i Öregrund, Ulricehamn, Mariefred, Lindesberg, Säter, Cimbrishamn,

Kongelf, Kongsbacka, Falkenberg och Laholm i underdånighet föreslås

till indragning. Såsom skäl härtill få Komiterade i underdånighet anföra,

att samtliga dessa läroverk, der de icke i följd af sitt ringa lärjungeantal

föra ett tynande lif, äro förlagda å orter, som genom sin

närbelägenhet intill andra läroverk icke synas sjelfva hafva oundgängligt

behof af egna sådana.

Beträffande Stockholm hafva Komiterade i det ofvan nämnda förslaget

till reglerande af hufvudstadens undervisningsväsende utgått från

förutsättningen af de inom Nikolai, Adolf Fredriks och Kungsholms församlingar

belägna lägre elementarläroverkens indragning.

Vid samtliga de till bibehållande föreslagna elementarläroverken,

GRUNDERNA FÖR ICOMITERADES FÖRSLAG TILL ORGANISATION.

157

såväl lägre som högre, blifva för de fem klasser, som helt och hållet

utgöra de förra och bilda underbyggnaden för de senare, enligt Komiterades

underdåniga förslag, grunderna för arbetsordningen fullkomligt

lika i följande hänseenden: klasserna äro enkla; de fyra första sammanhållas

på en samfäld grundläggande bildningslinie, der undervisningen

är för alla lärjungar gemensam; den femte fördelar sig på två bildningslinier,

hvilka emellertid kunna under ungefär hälften af den bestämda

lärotiden undervisas gemensamt. Undervisandet af de fyra första klasserna

kräfver lärarekrafter för 114 undervisningstimmar i veckan, den

femte fordrar 43 undervisningstimmar, af hvilka 15 äro gemensamma

för båda linierna, 15 anslagna för den klassiska samt 13 för den reala

liniens räkning. Fördelen häraf består icke blott deri, att undervisningsplanen

kan konstant uppgöras, utan äfven deri, att klassläraresystemet

kan för de lägsta klasserna vinna den tillämpning, som är af vigt så

väl till förebyggande af öfveransträngning som för undervisningens

koncentration i dessa klasser, hvilket förhållande belyses af det uppgjorda

förslaget till undervisningsskyldighetens fördelning (bil. F. l—6),

samt derjemte deri, att, enär undervisningsplanens tillämpning, på

sätt ofvan är nämndt, blifver i regeln lika för alla elementarläroverk,

högre som lägre, de fem nedre klasserna igenom, undervisningen fålen

likformighet och en enhet, som göra, att lärjungar, hvilka från ett

femklassigt läroverk öfvergå till sjette klassen i ett högre, der inträda

efter erhållande af en förberedelse för de högre klassernas studier,

som är i möjligaste måtto både jemförlig och öfverensstämmande

med den, som den till det högre läroverket redan förut hörande

stammen af lärjungar undfått. Härigenom minskas, om ej helt och

hållet undanrödjes, den annars ofta nog kännbara olägenheten deraf, att

lärjungar, som erhållit en både till art och ordning olika förberedande

undervisning, sammanföras för att gemensamt bygga på den så ojemnt.

lagda grunden. De ämnen, i hvilka den femte klassens båda bildningslinier

kunna med fördel gemensamt undervisas, äro kristendom (2 timmar),

158 GRUNDERNA FÖR KOMITERADES FÖRSLAG TILL ORGANISATION.

modersmålet (2 t.), matematik (6 t.), naturlära (2 t.) samt historia och

geografi (3 t.). Sannt är, att timantalet för reallinien i modersmålet och

matematik samt historia och geografi med en timme för hvart och ett af

dessa ämnen öfverskjuter det för den klassiska linien bestämda, under

hvilken timme reallinien sålunda måste särskildt undervisas. Men dermed

är ingen olägenhet förenad, ty i modersmålet behöfver reallinien

redan här med hänsigt till den vid utgången ur sjette klassen försiggående

afslutningen särskildt en timme i veckan öfva sig i modersmålets

skriftliga behandling, den särskilda timmen i matematik användes

lämpligen till de för realliniens kurs tillkommande praktiska räkneöfningarne,

och den i historia och geografi till inhämtande af den för reallinien

tillkomna utförligare beskrifningen af de vigtigare kulturländerna.

Beträffande de vid de högte elementarläroverken befintliga klasser,

som följa efter den femte, kan allt efter lärjungeantalets olikhet undervisningen

genom statens uppgörande på olika sätt ordnas.

Vid de fyra högre elementarläroverken, som antagits skola bibehålla

en sjunde klass äfven på reallinien, och som, redan nu starkt

anlitade, allt framgent kunna väntas äfven i de öfre klasserna komma

att temligen fulltaligt besökas, blifver undervisningen från och med sjette

klassens nedre afdelning för hvardera bildningslinien fullkomligen skild.

För bestridande af en sådan undervisning erfordras för den klassiska

linien lärarekrafter till 30 timmar i veckan inom hvardera af den

sjette klassens samt till 29 inom hvardera af den sjunde klassens afdelningar,

och för den reala linien till samma timantal inom den sjette

klassens samt till 28 timmar inom den sjunde klassens särskilda afdelningar.

Dessa läroverk bilda med afseende på gruppering i och för

normalstatens uppgörande den första läroverksgruppen.

Den andra gruppen bildas af sådana högre elementarläroverk, vid

hvilka den reala bildningslinien sträcker sig till och med den sjette klassens

öfre afdelning, och omfattar alla de öfriga högre elementarläroverken.

Inom denna grupp särskilja sig förnämligast med afseende på

GRUNDERNA FÖR KOMITERADES FÖRSLAG TILL ORGANISATION.

159

det för närvarande befintliga lärare- och lärjungeantalet tre slag af läroverk.

Vid det första af dessa är undervisningen inom de högre klasserna

för de båda bildningslinierna, likasom inom den första gruppen,

fullkomligen skild. Skilnaden mellan den första gruppens läroverk och

de nu i fråga varande inskränker sig derföre dertill, att de senare

sakna realliniens sjunde klass; och de skulle sålunda kunna umbära så

mycket af lärarekrafter, som erfordras för bestridande af undervisningen

i denna sjunde klass, så vida icke med dem, som blifvit befriade från

grekiska språkets läsning, särskild undervisning i engelska språket och

i fysik erfordrade ett tillskott i lärarekrafter af sammanlagdt fem timmar

i veckan för hvardera afdelningen. Sålunda måste här för sjunde klassen

i hvardera afdelningen ett antal af 34 undervisningstimmar i veckan

vara att tillgå. Det nu anförda gäller äfven det andra och tredje slaget

af denna grupps läroverk, hvilka dessutom förete likhet med hvarandra

deruti, att de båda linierna i sjette klassen hafva kombinerad undervisning,

hvilket innebär, att de undervisas i några ämnen gemensamt

och i de öfriga hvar för sig. De äro för öfrigt i så måtto olika, som

det förra slaget för närvarande företer öfver hufvud ett något större

lärjungeantal vid hvarje läroverk än det senare, hvilket såväl derigenom

som i allmänhet genom en på belägenheten sig grundande undantagsställning

i förhållande till landets öfriga högre elementarläroverk medgifver,

jemnfördt med det andra, en något olika sammansatt lärarepersonal.

Genom den nämnda kombinationen af undervisningen i sjette klassens

båda afdelningar kunna lärarekrafter till sammanlagdt 18 timmar i

veckan eller 9 timmar i hvardera afdelningen inbesparas. De ämnen,

i hvilka kombinerad eller gemensam undervisning kan ega rum, äro

kristendom (2 timmar), modersmålet (2 timmar), franska språket (3 timmar)

och naturalhistoria (2 timmar). Den för reallinien ensamt öfverblifna

undervisningstimmen i modersmålet användes här på samma sätt

som motsvarande timme i den femte klassen. Att utan något slags

160

GRUNDERNA FÖR KOMITERADES FÖRSLAG TILL ORGANISATION.

slags olägenhet för någondera liniens lärjungar undervisningen här kan

vara gemensam i dessa ämnen beror dels, såsom förut blifvit visadt,

derpå, att läroverkets alla lärjungar i de fyra första klasserna erhållit

en gemensam grundläggande underbyggnad, dels derpå, att lärjungeantalets

låga siffra i dessa båda slag af läroverk medgifver en sådan

anordning.

Den tredje gruppen utgöres af de femklassiga elementarläroverken,

om hvilkas normalstat förut är taladt, och den fjerde af pedagogierna,

hvilka äfvenledes förut äro omnämnda.

Efter förutskickande af dessa anmärkningar rörande den gruppering

af läroverken, hvarpå uppgörande af deras normalstat beror, utbedja sig

Komiterade att få i fullständig öfversigt meddela denna grupperings

grunder och tillämpning på de nu bestående förhållandena.

Läroverkens gruppering.

Gruppen I

utgöres af högre elementarläroverk med klassisk och real linie, båda till

och med sjunde klassen; undervisningen bedrifves från och med den

sjette på två helt och hållet skilda linier. Med det högre elementarläroverket

är pedagogi förenad, så vida icke sådan finnes i samma stad,

fästad vid ett lägre elementarläroverk.

Antal undervisningstimmar.

Gemens. Kl. lin. Real-lin. S:a.

Kl.

»

-IV.

V.

VI. i.

VI. 2.

VII. i.

VII. 2.

114 —

15 15

30

— 30

— 29

— 29

Summa 129 133

13

30

30

28

28

129

114

43

60

60

57

57

391.

Antal lärare.

1 rektor å 12 t:r ............... 12 t:r

7 lektorer å 205/7 t:r......... 145 »

9 adjunkter å 26 t:r ......... 234 ))

Summa 391 t:r.

Anm. Då pedagogi är med läroverket

förenad, tillkomma ytterligare två adjunkter

och i de stiftsstäder, der lektorer ega

säte i konsistorium, teologie lektor.

GRUNDERNA FÖR K0M1TERADES FÖRSLAG TILL ORGANISATION.

161

Maximi-antal af lärjungar:

i klass. I—V.................................................................... 200

i » VI—VII ....................................................... 240

i pedag. afd. (der sådan finnes) ................................. 80

Summa 520.

Gruppen II

utgöres af högre elementarläroverk med klassisk linie till och med den

sjunde klassen samt reallinie till och med den sjette. Med det högre

elementarläroverket är pedagogi förenad, såvida ej sådan finnes i samma

stad, fästad vid ett lägre elementarläroverk.

A. Undervisningen bedrifves i sjette klassen på två helt och hållet

skilda lini er.

Antal undervisningstimmar. Antal lärare.

Gemens. !

Kl. lin. Reallin. S:a.

1 rektor å 12 t:r ............... 12 t:r

Kl.

I—IV.

114

—

— 114

7 lektorer å 204/7 t:r......... 144 »

V.

15

15

13 43

7 adjunkter å 27 t:r ......... 189 »

»

VI. t.

—

30

30 60

Summa 345 t:r.

»

VI. 2.

—

30

30 60

Anm. Då pedagogi är med läroverket

»

VII.i.

—

34

34

förenad, tillkomma ytterligare två adjunk-

»

VII. 2.

—

34

— 34

ter och i de stiftstäder, der lektorer ega

säte i konsistorium, teologie lektor.

Summa 129

143

73 345.

Maximi-antal af lärjungar:

i klass. I—

-V..........

............................ 200

i

» VI

—VII

........................................... 180

i pedag. afd. (der

såd. finnes) ................................. 80

Summa 460.

B. Undervisningen bedrifves i sjette klassen delvis gemensamt för

båda liniernas lärjungar.

21

162

GRUNDERNA FÖR KOMITERADES FÖRSLAG TILL ORGANISATION.

Antal undervisning stimmar.

Antal lärare.

Gemens.

Kl. lin.

Reallin.

S:a.

ki. :

I—IV.

114

—

—

114

»

V.

15

15

13

43

VI. i.

9

21

21

51

>>

VI. 2.

9

21

21

51

VII.i.

—

34

—

34

»

VII. 2.

—

34

—

34

Summa

147

125

55

327.

«) 1 rektor å 12 t:r............ 12 t:r

6 lektorer å 21 t:r......... 126 »

7 adjunkter å 27 t:r ... 189 »

Summa 327 t:r.

/?) 1 rektor å 13 t:r............ 13 t:r

4 lektorer å 20 t:r......... 80 »

9 adjunkter å 26 t:r...... 324 »

Summa 327 t:r.

Anm. För den med läroverket förenade

pedagogien tillkomma ytterligare

två adjunkter och i de stiftstäder, der

lektorer ega säte i konsistorium, teologie

lektor.

Maximi-antal af lärjungar:

i klass. I—V....................................................................... 200

i » VI—VII ........................................................... 120

i pedag. afd....................................................................... 80

Summa 400.

Gruppen III

utgöres af lägre elementarläroverk

pedagogi.

Antal undervisningstimmar.

Gemens. Kl. lin. Reallin. S:a.

Kl. I—IV. 114 — — 114

» V. 15 15 13 43

Summa 129 15 13 157.

med fem klasser i förening med

Antal lärare.

1 rektor å 22 t:r .............. 22 t:r

5 adjunkter å 27 t:r ........ 135 »

Summa 157 t:r.

Anm. För den med läroverket förenade

pedagogien tillkomma a) tre

adjunkter eller /9) en.

GRUNDERNA FÖR KOMITERADES FÖRSLAG TILL ORGANISATION.

163

Maximi-antal af lärjungar:

«) i klass I—V........................... 200 /?) i klass I—V........................ 200

i pedag. afd.............................. 120 i pedag. afd............................ 40

Summa 320. Summa 240.

Gruppen IV

utgöres af fristående pedagogier med minst två lärare, nemligen rektor

och adjunkt. Lärjungarnes maximi-antal utgör 40 i hvarje särskild afdelning

af pedagogien.

Tabellarisk öfversigt öfver läroverkens fördelning på de särskilda

grupperna m. m.

Nu

varande

F öreslagne

& 5

lärare

lärare

g

i P-

§= m

Högre

Elementarläroverk.

>-> p?

G©

^ P*

p

50

CD

Vt

cd

Vt

Å

B

W

CD

Vt

tH

CD

Vt

et-

É>

''B''

p

p B

p p

09 ö

P P

^ P

p

>-i

O

CD

•-i

c+-

CD

O

CD

c-f-

CD

Grupp I.

Stockholm A...................

196

1

7

—

1

7

9

440

Örebro..............................

499

1

7

17

1

7

11

520

Malmö .............................

342

1

5

14

1

7

11

520

Göteborg .......................

526

1

7

15

1

8

9

440

Grupp II. A.

Stockholm B.................

—

—

—

-

1

7

7

380

Upsala........;.....................

482

1

7

16

1

7

9

460

Linköping.......................

437

1

7

14

1

8

9

460

Skara ..............................

370

1

7

15

1

8

9

460

Strengnäs ...................

164

1

7

7

1

8

9

460

(Nyköping) .....................

161

1

6

8

-

—

—

—

Westerås ......t.................

275

1

7

10

1

8

9

460

Wexiö..............................

385

1

7

12

1

8

9

460

Transport

3837

11

74

128

11

83

101

5060

164

GRUNDERNA FÖR KOMITERADES FÖRSLAG TILL ORGANISATION.

Grupp II. A.

>

Nu

varande

Föreslagne

0

l-r1 ^

F P,

lärare

lärare

g

g i

eg p

c+ ,_,

P=

t—* M

W

F

CD

>

Pi

W

tT<

CD

31.

2 P

CTQ

P

>-t

&

c+-

O

ct-

O

CD

0

K

c+

CD

i-i

PT1

e-*-

O

t-J

O

CD

0

p?

ct-

CD

p

Hj

Transport

3837

11

74

128

11

83

101

5060

Jönköping..................

515

1

6

13

1

7

9

460

Lund..........................

404

1

7

15

1

7

9

460

Kalmar........................

403

1

7

14

1

8

9

460

Karlstad .....................

389

1

7

9

1

8

9

460

Gefle...........................

224

1

7

8

1

6

9

400

Norrköping ...............

244

1

5

10

1

6

9

400

Falun .......................

212

1

5

11

1

6

9

400

Karlskrona..................

282

1

5

10

1

6

9

400

Kristianstad ...............

297

1

5

10

1

6

9

400

Hernösand..................

212

1

6

7

1

7

9

400

Hudiksvall..................

139

1

4

7

1

4

11

400

Westervik..................

116

1

2

7

1

4

11

400

Wenersbore...............

226

1

4

10

1

4

11

400

Helsingborg...............

247

1

4

7

1

4

11

400

Halmstad ..................

173

1

4

7

1

4

11

400

Östersund ..................

133

1

5

8

1

4

11

400

Umeå ........................

160

1

5

8

1

4

11

400

Luleå ........................

94

1

4

5

1

4

11

400

Wisby.......................

214

1

4

10

1

5

11

400

Summa

8521

30

170

304

30

187

290

12900

GRUNDERNA FÖR KOMITERADES FÖRSLAG TILL ORGANISATION

165

Lägre Elementarläroverk,

Antal lärjungar

h. t. 1871

Nu varande

lärare

Föreslagne

lärare

Maximum af

lärjungar

tö

CD

c4-

O

Adjunkter

Rektor

Adjunkter

Grupp III. Stockholm

(Klara) .............................

211

1

7

—

—

—

)>

(Maria) .............................

145

1

7

—

—

—

»

Jakob................................

207

1

6

1

8

320

»

Katarina ...........................

323

1

7

1

8

320

»

Ladugårdslandet...............

184

1

6

1

8

320

Norrtelje

65

1

5

1

6

240

Enköping

57

1

5

1

6

__ 240

Ekesjö......

100

1

5

1

6

240

Mariestad

66

1

5

1

6

240

Borås ......

69

1

5

1

6

240

Lidköping

67

1

5

1

6

240

Nyköping

—

—

—

1

6

240

Eskilstuna

84

1

5

1

6

240

Arboga ...

57

1

5

1

6

240

Ystad ......

102

1

5

1

6

240

Karlshamn

93

1

5

1

6

240

Landskrona ..........................................

55

1

5

1

6

240

Uddevalla

94

1

5

1

6

240

Göteborg

89

1

5

1

6

240

• Kristinehamn ......................................

61

1

5

1

6

240

Sundsvall

82

1

5

1

6

240

Piteå.........

44

1

4

1

6

240

Summa

2255

1 21

112

20

126

5040

166 GRUNDERNA FÖR KOMITERADES FÖRSLAG TILL ORGANISATION.

Fristående Pedagogier.

Antal lärjungar

h. t. 1871

Nu varande

lärare

Föreslagne

lärare

Maximum af

lärjungar

Rektor

Adjunkter

Rektor

Adjunkter

Grupp IV. (Stockholm Nikolai)*...........................

30

1

1

—

_

_

» (Adolf Fredrik) ...............

7

1

1

—

—

—

» (Ulrika Eleonora) ...........

—

1

1

—

—

'' -

Söderhamn ........................................

49

1

2

1

2

120

(Oregrund)............................................

18

—

1

—

—

—

Söderköping........................................

38

1

2

1

2

120

Wadstena ............................................

44

1

2

1

2

120

Wimmerby ..........................................

18

1

2

1

2

120

Alingsås..............................................

53

1

2

1

2

120

Sköfde...................................................

71

1

2

1

2

120

Hjo ......................................................

30

1

1

1

1

80

Falköping ............................................

26

—

1

1

1

80

(Ulricehamn) .....................................

15

—

1

—

—

—

Askersund.............................................

40

1

2

1

2

120

Södertelje ............................................

27

1

1

1

1

80

(Mariefred) ..........................................

16

—

1

—

—

—

Sala ............................................

52

1

2

1

2

120

Köping .................................

32

1

1

1

1

80

Nora .....................................................

43

1

1

1

1

80

Hedemora ... .........................................

23

1

1

1

1

80

(Lindesberg)..........................................

20

—

1

—

—

—

(Säter)...................................................

12

—

1

—

—

—

(Avesta) ...............................................

11

—

1

—

—

—

Wernamo ........................

38

1

1

1

1

80

Grenna...............................................

9

1

1

1

1

80

Sölvesborg............................................

23

1

1

1

1

80

Ronneby..............................................

21

1

1

1

1

80

Trelleborg............................................

37

1

1

1

1

80

Transport

803

21

36

19

27

1840

GRUNDERNA FÖR KOMITERADES FÖRSLAG TILL ORGANISATION.

167

Antal lärjungar

h. t. 1871

Nu varande

lärare

Föreslagne

lärare

Maximum af

lärjungar

Rektor

Adjunkter

Rektor

Adjunkter

Transport

803

21

36

19

27

1840

Grupp IV. Engelholm............................................

30

1

1

1

1

80

(Cimbrisliamn).....................................

10

—

1

—

—

—

Göteborg ...........................................

82

1

2

1

2

120

W ar b er g................................................

40

1

2

1

2

120

Strömstad ............................................

23

1

1

1

1

80

Marstrand ............................................

23

1

1

1

1

80

(Kongelf) ............................................

21

1

1

—

—

—

(Kongsbacka) ......................................

14

1

1

—

—

—

(Falkenberg) .......................................

13

—

1

—

—

—

(Laholm)..............................................

21

—

1

—

—

—

Oskarshamn ..........................................

44

1

2

1

. 2

120

Borgholm .............................................

24

1

1

1

1

80

Mönsterås .............................................

25

—

1

1

1

80

Amål......................................................

59

1

2

1

2

120!

Filipstad................................................

20

1

2

1

2

120''

Arvika ...............................................

38

1

2

1

2

120;

Haparanda........... .................................

34

1

3

1

2

120

Skellefteå .............................................

30

1

2

1

2

120

(Örnsköldsvik).....................................

21

1

1

—

—

— i

Summa

1375

36

64

32

48

3200!

Kostnadsberäkning.

Nu varande kostnad:

29 rektorer vid b. elem.-lärov.

1 »

»

å rdr 4,000 116,000 rdr

» » 3,500 3,500 »

119,500 rdr.

» ))

Transport

168

GRUNDERNA FÖR KOMITERADES FÖRSLAG TILL ORGANISATION.

Transport 119,500 rdr

170 lektorer vid

h. elem.-lärov. å

rdr

2,000

340,000

»

304 adjunkter »

» »

»

»

1,000

304,000

»

5 rektorer »

5-klassiga

elem.-lärov. »

»

3,500

17,500

»

16 » »

»

» »

»

3,000

48,000

112 adjunkter»

»

» »

1,000

112,000

»

16 rektorer »

3-klassiga

» »

2,500

40,000

»

33 adjunkter »

»

» »

»

1,000

33,000

»

10 rektorer »

2-klassiga

» »

»

2,000

20,000

»

10 adjunkter »

»

» »

»

1,000

10,000

»

10 rektorer »

»

pedagogier »

»

2,000

20,000

»

10 adjunkter »

»

» »

1,000

10,000

)•

11 lärare »

1-klassiga

» »

»

1,000

11,000

»

60 extra lärare.

»

750

45,000

)>

Summa

1,130,000

rdr.

Blifvande kostnad enligt Komiterades

förslag:

30 rektorer

vid h.

elem.-lärov. å

rdr

4,000

120,000

rdr

15 rektorsbiträden » »

» »

»

300

4,500

»

187 lektorer

» )>

» )>

»

2,000

374,000

»

290 adjunkter

» »

» )>

»

1,000

290,000

»

3 rektorer vid

5-klassiga elem.-lärov. »

»

3,500

10,500

))

17 » »

»

» »

»

3,000

51,000

»

126 adjunkter »

»

» »

»

1,000

126,000

»

16 rektorer »

fristående pedagogier »

»

2,500

40,000

»

16 » »

»

» ))

»

2,000

32,000

))

48 adjunkter »

» »

»

1,000

48,000

»

Summa

1,096,000

rdr,

Således uppkommer.en besparing af............................. 34,000 rdr.

Enligt nu meddelade öfversigt af läroverkens normalstat är en

pedagogi beräknad såsom tillhörig hvarje både lägre och högre elementar

-

GRUNDERNA FÖR KOMITERADES FÖRSLAG TILL ORGANISATION. 169

läroverk, undantagandes de högre elementarläroverken i Stockholm och

Göteborg. I dessa städer finnas nemligen jemte de högre elementarläroverken

äfven lägre sådana; och då de förra, såsom förhållandena för

det närvarande påtagligen antyda, utan tvifvel komma att fortfarande

blifva talrikt besökta ända upp i de öfverstå klasserna, torde möjligheten

för dem att både i undervisning och disciplin sammanhålla sina

lärjungar bäst tillgodoses derigenom, att vid sidan af dem icke någon

pedagogi inrättas. Som emellertid i båda dessa städer efter all sannolikhet

tillfället till erhållande af en lägre realbildning kommer att med

begärlighet omfattas och således tilloppet af lärjungar, som åstunda en

mot pedagogiers lärokurs svarande bildning, icke blifva ringa, har det

synts Komiterade lämpligt, att de till Stockholms tre femklassiga elementarläroverk

anslutna pedagogierna förses med tre lärare hvar, på

det att dessa pedagogier må kunna äfven åt ett större antal lärjungar

meddela en nöjaktigt anordnad undervisning, hvaremot det femklassiga

läroverket i Göteborg ansetts kunna lösa sin uppgift med endast en

lärare i pedagogien, om staden derjemte erhåller en fristående pedagogi,

försedd med tre lärare.

Landets öfriga femklassiga elementarläroverk hafva ansetts för de

med dessa förenade pedagogier icke behöfva mer än en lärare på stat

anvisad af det skäl, att, så vidt man får döma efter förhållandena med

deras hittills företedda lärjungeantal, ett af två fall sannolikt inträffar,

nemligen antingen att lärjungeantalet i pedagogien blifver så inskränkt,

att en lärare der blifver i stånd att vederbörligen undervisa tre särskilda

årsafdelningar af lärjungar, eller att, derest i början få intagas i elementarläroverket

och många i pedagogien, lärjungarne i de två öfverstå klasserna

af det förra blifva så få, att en lärare beqvämligen kan undervisa

bådas lärjungar och derigenom en för detta beräknad lärare blifver att

tillgå för betingande af undervisningen i den mera besökta pedagogien.

Med den anordning, som läroverken genom nu förslagsvis uppgjorda

stat erhålla, torde mera sällan behof af extra lärare komma att

22

170 GRUNDERNA FÖR KOMITERADES FÖRSLAG TILL ORGANISATION.

visa sig. Der ett sådant beliof möjligen komme att göra sig gällande,

skulle det i alla fall icke, såsom nu vanligen är händelsen, framträda

under sådana förhållanden, som gjorde behofvet lika beky mmerväckande

som dess afhjelpande vanskligt. Det i fråga varande behofvet kan nemligen

svårligen inträda annars än antingen i det fall, att vid de högre

elementarläroverken inom grupperna I. och II. A. de på den klassiska

linien från läsning af grekiska språket befriade lärjungarnes antal blefve

så betydligt, att de icke alla lämpligen kunde i de mot nämnda språk

utbytta ämnena tillsammans med realliniens lärjungar undervisas, eller

i det, att vid de femklassiga elementarläroverken lärjungarne både i

pedagogien och i elementarläroverkets båda öfverstå klasser blefve så

många, att ingen lärare, som för det senare vore beräknad, kunde tagas

i anspråk för bestridande af undervisning i den förra, eller slutligen i

det fall, att vid läroverk, der profårskurs genomgås, minskningen af

antalet undervisningstimmar för de i handledningen af lärarekandidaterna

deltagande lärarne blifver så stor, att extra lärares anskaffande derigenom

påkallas. I intet af dessa fall skulle nödvändigheten af extra lärares anställande

kunna störande inverka på läroverkets normala undervisningsordning

i det hela. Den fyllnad i undervisningstimmarnes antal, som

genom afräkning af fyra timmar i veckan å de vid stiftsstädernas läroverk

såsom konsistorii-ledamöter i stifsstyrelsen deltagande lektorernas

undervisningstid blifver nödvändig, behöfver ej åstadkommas genom

extra lärare, ty de vid dessa läroverk tillkomne teologie lektorernas

undervisningstimmar utgöra just denna fyllnad. Vid de med de högre

elementarläroverken förenade pedagogierna hafva Komiterade ansett två

lärare åtminstone tills vidare kunna fylla behofvet,

Vid sådant fall, att ett genom stigande folkmängd å någon ort förökadt

lärjungeantal vid något elementarläroverk, tillhörande en lägre

grupp i normalstaten, komme att ådagalägga behofvet af detta läroverks

förflyttande till en högre grupp eller annat slag inom gruppen, kan

sådant, enligt hvad i det föregående blifvit framstäldt, lätteligen utan

GRUNDERNA FÖR KOMITERADES FÖRSLAG TILL ORGANISATION.

171

någon rubbning af läroverkets undervisningsordning i det hela och utan

förorsakande af synnerligen stora kostnader försiggå. Äfven sjelfva

behofvet af ett sådant förfogande kan med iakttagande af här uppställda

och för dylika fall tillämpliga beräkningsgrunder utan svårighet underkastas

all den pröfning, som kan för sakens utredning befinnas nödig.

Komiterade hafva härmed sökt ådagalägga, att det förslag till Lärarebefattnormalstat

för läroverken, som nu blifvit framstäldt, och som afser åstad- stande viii bekommande

af en ändamålsenlig undervisningsordning, innebär verkligt S Tmnen!™

skydd mot de störande hinder och obehöriga rubbningar, som för närvarande

i så hög grad försvåra läroverkets arbete för uppnående af dess

ändamål. I samma syftning verkar ock, såsom ofvan blifvit antydt, den

föreslagna anordningen af bestämda läroämnens fästande vid de särskilda

lektorsbefattningarne, för hvilket förslag till anordning en kort redogörelse

torde vara erforderlig.

Lektorerna, hvilkas undervisningsskyldighet gäller företrädesvis de

öfre klasserna, böra ega de fackstudier, som äro behöfliga för undervisningen

å det högre stadiet af elementarbildningens lärokurs, och derjemte

hafva erhållit den pedagogiska utbildning, som sätter dem i stånd

att, på samma gång de i sin mon äro hvar sina läroämnens vetenskaplige

målsmän, tillika hafva åliggande att vara hufvudlärare och såsom

sådana öfvervaka undervisningens gång och metodiska handhafvande i

dessa ämnen inom de nedre klasserna. Då för behörigt fullgörande af

detta värf fordras en förutgående lång och allvarlig bildningskurs, är

det af stor vigt, att de, som bilda sig för lärarekallet, på förhand veta,

i hvilka bestämda ämnen särskild facklärdom och didaktisk färdighet

fordras för en viss bestämd verkningskrets vid elementarläroverket.

Fordringarne på ådagalagd skicklighet och kompetens för erhållande af

en sådan verkningskrets kunna härigenom ställas så högt, att möjlighet

städse må vara för handen att förskaffa läroverket fullgoda lärarekrafter,

hvarjemte alla slags tillfälliga och olämpliga sammanställningar af läroämnen

för någon viss ledigblifven lektorsbefattning blifva omöjliga.

172 GRUNDERNA FÖR KOMITERADES FÖRSLAG TILL ORGANISATION.

Genom denna anordning vinnes dessutom den fördel, att utom i de

sannolikt få fall, som i Komiterades förslag till Läroverksstadga § 13 afses,

hvarje tillfälligt och opåräknadt arbetsskifte eller undervisningsutbyte

lektorerna emellan bör kunna blifva alldeles obehöflig! Hvad angår

sammanställningen af ämnen, som blifvit för de särskilda lektorsbefattningarne

bestämda, torde Komiterade böra i underdånighet erinra derom,

att den blifvit gjord med ständig hänsyn till den sammanställning af

närbeslägtade eller ömsesidigt hvarandra berörande vetenskapsgrenar,

som ligger till grund för föreskrifterna i Eders Kongl. Maj:ts Nådiga

Kungörelse den 16 April 1870 angående filosofie licentiatexamen. Hvar

och en, som bereder sig för afläggande af nämnda examen, blifver alltså

i tillfälle att, der han finner så lämpligt vara, jemka sin stu dii-verksamhet

på samma gång efter fordringarne för denna och efter vilkoren för

kompetens till lektorsbefattning, — en omständighet, som utan tvifvel

är egnad att framkalla väl förberedda sökande till dessa befattningar.

De särskilda ämnena äro med afseende på sin vigt för undervisningen

i förevarande fall så anordnade, att de fördelas på sju hufvudlärarebefattningar,

hvilka tillhöra lektorstjenst; och intet i elementarundervisningen

ingående läroämne är härigenom i saknad af hufvudlärare

med högre vetenskaplig bildning. Skälen till den i underdånighet

föreslagna anordningen skola å annat ställe i detta betänkande angifvas,

äfvensom dertill, att hufvudläraren i kristendom icke är lektor

vid andra läroverk än de i stiftsstäder belägna, hvilkas lektorer hafva

säte i den kollegiala stiftsstyrelsen. Vid läroverk, der lärjungeantalet

är äfven i de högre klasserna fulltaligt eller närmande sig fulltalighetens

gräns, blifver detta antal af sju lektorer jemte teologie lektorn

vid de i universitetsstäder icke belägna stiftsläroverken nödvändigt derföre,

att den till undervisningsskyldigheten hörande ledningen af de

särskilda afdelningarnes skriföfningar och exkursioner samt öfvervakandet

af läroämnets metodiska behandling och undervisningens gång i de

nedre klasserna vid ett mera besökt läroverk taga vederbörande lärares

GRUNDERNA FÖR KOMITERADES FÖRSLAG TILL ORGANISATION.

173

både tid och krafter så strängt i anspråk, att, om de hade sådant målsmanskap

för flera ämnen på en gång förenadt med sin undervisningsskyldigliet,

de icke skulle vara i stånd att på ett mot sakens fordringar

svarande sätt fullgöra sina åligganden. Vid de läroverk, som äro jemförelsevis

mindre besökta (svarande mot normalstatens grupp II. B. a),

kan på grund af de för hufvudlärarens arbete i någon mon lindrande

omständigheter, som i nyss nämnda hänseenden inträdt, lektorernas antal

något minskas. Dock hafva Komiterade icke vågat att vid läroverk af nu

angifna storlek minska antalet allt för mycket; genom sammanförande af

båda de klassiska språken under en enda lektors ledning har det kunnat

nedgå till sex. Vid de, efter närvarande förhållande räknadt, minst besökta

eller i mera aflägsna bygder befintliga läroverken åter (svarande

mot normalstatens grupp II. B. /?) hafva Komiterade, på skäl, som framgå

af hvad nyss blifvit anfördt, icke tvekat att i underdånighet föreslå bestämmandet

af lektorernas antal till fyra, på sätt i det föreslagna stadgandet

under § 57 säges.

För adjunktsbefattningarne hafva Komiterade ej ansett sig kunna

föreslå ämnenas fastställande på samma sätt eller i samma grad som för

de ofvan berörda lärarebefattningarne. Sådant torde ej heller kunna

med fördel ske annorlunda, än nu i underdånighet blifvit föreslaget,

nemligen så, att de till hvarje adjunktsbefattnings verksamhetskrets hörande

läroämnen bestämmas i hvarje enskildt- fall samt, så långt nödigt

och möjligt är, efter de särskilda ämnenas vetenskapliga frändskap inbördes.

Härom är å annat ställe i detta underdåniga betänkande ytterligare

nämndt. Naturligt är emellertid, att de grunder för ämnenas

sammanförande, som bestämt den vid lektor sb efattningarne fästade undervisningsskyldigheten,

komma att, i den mon sådant lämpligen kan ske,

äfven härvid tjena till föredöme. Endast hvad kristendomsundervisningen

angår, hafva Komiterade ansett erforderligt, att något närmare bestämma

vilkoren för erhållande af lärarebefattning deri. Saknaden af bestämda

kompetensföreskrifter med afseende på lärarebefattning i kristendom vid

174

GRUNDERNA FÖR KOMITERADES FÖRSLAG TILL ORGANISATION.

Fullständigheten

af elem.- läroverkens

undervisning.

elementarläroverken har ofta nog gjort sig ganska kännbar och stadgat

öfvertygelsen om det angelägna behofvet af sådana. Redan af detta

skäl hafva Komiterade i underdånighet föreslagit de närmare bestämmelser,

som ansetts erforderliga för befogenhet att i en eller annan egenskap

vid elementarläroverken bestrida undervisning i kristendom. Men

Komiterade hafva funnit sig manade härtill äfven deraf, att senaste

kyrkomöte med stort eftertryck framhöll nödvändigheten af sådana bestämmelsers

införande i skollagstiftningen. Rörande beskaffenheten af

dessa bestämmelser i deras särskilda delar utbedja sig Komiterade att

å annat ställe i detta betänkande få i underdånighet anföra skälen derför.

Rektorn vid ett högre elementarläroverk är icke blott lärare och

öfvervakare af undervisningen i det hela samt ordningens upprätthållare

inom hela läroverket, utan tillika protokollsförande vid lärarekollegiets

sammanträden och har att uppgifva berättelser och redogörelser öfver

läroverkets verksamhet i alla riktningar samt är den räkenskapsförande

och redovisningsskyldig^ förvaltaren af läroverkets ekonomi. I den sist

nämnda egenskapen har han en mängd kamerala och ekonomiska göromål

att bestrida, hvilken mångfald och besvärlighet naturligen ökas i

mon af lärjungeantalet. Med anledning häraf hafva Komiterade trott sig

böra i sammanhang med frågan om förslaget till stats uppgörande för

läroverken hemställa, att vid hvarje högre elementarläroverk, hvars

lärjungeantal är 300 eller derutöfver, rektor må uppbära ett årligt arfvode

af 300 riksdaler till anskaffande af biträde i och för räkenskapsföringens

samt i allmänhet de ekonomiska och kamerala göromålens

bestridande.

I det närmast föregående hafva Komiterade sökt i fråga om lärjungars

antal och fördelning samt lärarekrafters beräkning och anlitande

framställa vilkoren för elementarläroverkets arbete i och för uppfyllande

GRUNDERNA FÖR KOMITERADES FÖRSLAG TILL ORGANISATION.

175

af sin bestämmelse, hvarjemte de förslag med afseende på läroverkets

inrättning, som dessa vilkor synas påkalla, blifvit i underdånighet

framlagda samt med anförande af skäl belysta och förordade. Dermed

är läroverksinrättningens yttre anordning i sina grunddrag gifven. Beskaffenheten

af dess inre anordning framträder i den allmänna undervisningsplanen

med tillhörande utkast till lärokurser i de särskilda ämnena

för hvarje särskild klass af läroverket. På detta senare slag af

anordning häntyder Riksdagen i sin underdåniga skrifvelse med följande

ord: »enligt Riksdagens förmenande ligger det magt deruppå, att folket

är förvissadt derom, att den undervisning, som meddelas dess söner i

landets offentliga läroanstalter, är den fullständigaste, som, med afseende

å landets tillgångar och behof, kan åstadkommas.» Hvad beträffar

fullständigheten af elementarläroverkens undervisning med afseende å

landets tillgångar, anse sig Komiterade på grund af det nådiga uppdrag,

de erhållit, hvarken uppfordrade eller befogade att yttra sig annorlunda,

än i det föregående skett vid uppgörande af förslag till läroverkens

gruppering, hvarvid beräkningen i och för lärarekrafternas disposition

alltid tager hänsyn till faktiskt bestående förhållanden och

vederbörligen anslagna medel. Komiterade anse sig härvid endast behöfva

i underdånighet hänvisa till den här ofvan upptagna kostnadsberäkningen

för den af Komiterade förslagsvis upprättade normalstaten,

hvilken beräkning visar, att de nu för läroverkens behof anslagna och

tillgängliga medel äro för det i Komiterades förslag afsedda ändamålet

fullt tillräckliga. Hvad åter angår den fullständighet, som utmärker den

vid de allmänna läroverken meddelade undervisningen med hänseende

till landets behof, måste denna bedömas efter den måttstock, som

undervisningens utstakade mål bestämmer derför; och detta mål finnes

angifvet i § 1 af det underdåniga förslaget till Stadga för rikets allmänna

läroverk. Med iakttagande häraf kan fullständigheten bedömas

efter undervisningens längd samt läroämnenas antal och kursernas mått

äfvensom efter bildningsarbetets fördelning på den åt undervisningen

176 GRUNDERNA FÖR KOMITERADES FÖRSLAG TILL ORGANISATION.

anslagna tiden och efter sjelfva sättet för undervisningens meddelande

så väl med afseende på läromaterialets anordning för hvarje ämne, som

med hänsigt till undervisningens lämpande efter denna anordning, hvithet

innefattas i hvad man kallar undervisningsmetoden.

Undervisningstidens längd kan uppmätas genom att taga i beräkning

det antal år, för hvilket lärokursen är beräknad, och den anpart af

året, som läseterminerna upptaga, samt medeltalet af det belopp timmar,

som hvarje undervisningsdag kräfver. Det i nu gällande Läroverksstadga

bestämda läsåret och det af Komiterade föreslagna skilja sig i

afseende på längd, såsom förut är erinradt, med två veckor. Medeltalet

af den nu lagbestämda undervisningsdagens timmar är deremot större

än det timtal, som i medelberäkning angifver den af Komiterade föreslagna

undervisningsdagen. I betraktande af så väl den ena som den

andra af nu nämnda omständigheter kan ett läsår enligt nu gällande

bestämmelse och ett, som bestämmes i enlighet med Komiterades underdåniga

förslag, anses upptaga i det närmaste lika lång tid. I det föregående

hafva Komiterade redan anfört skälen till sin i underdånighet

uttalade åsigt, att den nu för den klassiska bildningsliniens hela lärokurs

bestämda tiden af nio år icke med bibehållen möjlighet att nöjaktigt

förbereda för akademiska studier kan förkortas, likasom äfven

dertill, att särskildt med afseende på förberedelse för åtskilliga tillämpningsskolor

äfvensom civila tjenstebefattningar, på sätt i § 22 af det

underdåniga förslaget till stadga för mogenhetspröfning närmare är angifvet,

den reala liniens lärokurs deremot lämpligen kan blifva två läsår

kortare, samt slutligen dertill, att lärokursen å sist nämnda bildningslinie

fortfarande, såsom hittills, så vidt den skall medföra rättighet att

i egenskap af akademisk medborgare idka studier vid universitet,

äfven bör, såsom hittills, vara nioårig. Om betryggande af undervisningens

fullständighet genom lärotidens behöriga längd torde alltså

någon ytterligare framställning från Komiterades sida här icke vara

erforderlig.

GRUNDERNA FÖR KOMITERADES FÖRSLAG TILL ORGANISATION.

177

Rörande behöfliglieten eller nödvändigheten af de läroämnen, som

skola anses utgöra den elementära bildningens innehåll, synes icke heller

något uttalande af Komiterade ytterligare påkallas efter den framställning

härom, som i det föregående blifvit gjord. Likaledes är förut i sammanhang

med behandlingen af frågan om öfveransträngningens tillvaro i

skolorna och om åtgärderna till dess undanrödjande eller förekommande

taladt om lärokursernas mått. Att dettas betydelse är väsentlig, med

afseende på fullständigheten af den undervisning, som det allmänna

läroverket afser att meddela, kan icke förnekas. Allmänt torde också

medgifvas, att det af nu gällande Läroverksstadga föreskrifna kunskapsmåttet

i de särskilda läroämnena icke kan med afseende på det ändamål,

som dermed åsyftas, anses vara för ringa. Vid jemförelse mellan

detta kunskapsmått och det nu af Komiterade föreslagna visar sig, såsom

förut blifvit anmärkt, att det senare är för den klassiska linien

förminskadt i latinska och grekiska språken fenom inskränkning af det

obligatoriska studiet af vissa författare och i naturvetenskapen genom

borttagande af fysik såsom specialämne, samt för båda linierna i historia

genom föreslagen föreskrift om en mer än hittills kortfattad öfversigt af

den allmänna historien, särdeles medeltidens. Att denna afkortning i

lärokurserna icke betager elementarundervisningen den för dess ändamål

nödiga fullständigheten, är å annat ställe i det föregående visadt.

Hvad särskildt beträffar måttet af den vid afgången från sjette

klassens öfre afdelning å reallinien inhämtade elementarbildningen, torde

det icke kunna sägas vara för det dermed afsedda ändamålet otillräckligt.

Den från detta stadium af reallinien utgående och i vederbörlig

mogenhetspröfning godkände lärjungen har beträffande kristendomskunskapen

hunnit genom katekisation och bibelläsning samt öfversigt

af de vigtigaste skedena i den kristna kyrkans utvecklingshistoria blifva

nödtorfteligen införd i kännedomen af kristendomens grundsanningar; i

afseende på sitt modersmåls literatur och behandling gjort bekantskap

med alster af vårt folks utmärkte författare och erhållit någon öfning

23

178 GRUNDERNA FÖR KOMITERADES FÖRSLAG TILL ORGANISATION.

att i tal och skrift begagna sitt fosterlands språk för att gifva vårdadt

uttryck åt sina tankar; lärt i kort öfversigt känna gången af menskliglietens

utveckling och beskaffenheten af jordens vigtigaste kulturländer;

har den kunskap i tre de förnämsta närboende samtida kulturfolkens

språk, att han kan läsa deras lättfattligare skriftställare, och vunnit någon

färdighet att skriftligen uttrycka sig på ett af dessa språk; fått icke

blott en öfversigtlig kännedom om lagarne för den yttre naturens

företeelseformer samt om jordens utseende och skapnad, utan äfven en

något närmare insigt särskildt i djur- och växtriket samt i de enklaste

elementen af fysik och kemi; och i matematik förvärfvat färdighet att

lösa eqvationer af andra graden med en obekant, inhämtat något af

läran om potenser, logaritmer och serier, lärt känna proportionsläran

med dess tillämpning på geometrien samt något sysselsatt sig med

lösning af planimetriska och stereometriska räkneexempel.

Med afseende på färdigheter har han blifvit öfvad både i frihandsteckning

af rät- och krokliniga figurer efter förläggsplanscher samt af

solida figurer efter klotsar äfvensom af naturföremål efter gipsmodeller

och i teckning, med tillhjelp af instrument; erhållit någon kunskap och

någon öfning i de musikaliska konsttermernas betydelse och tillämpning

i och för sången, samt något deltagit i militäriska och vapenöfningar.

En yngling, som inhämtat sådant kunskapsmått och vunnit sådan

utbildning i öfrigt, bör icke kunna anses omogen att begagna sig af den

undervisning, som högre tekniska läroverk eller i allmänhet högre

tillämpningsskolor afse att meddela, likasom han äfven bör anses vara

tillräckligt utvecklad för att omedelbart kunna begynna utöfning af

månget värf, som tillhör det allmänna medborgerliga lifvet.

Det förhåller sig visserligen så, att de för närvarande gällande

fordringarne för inträde vid Teknologiska Institutet, äfvensom vid en

och annan tillämpningsskola, äro med afseende på kunskapsmått i ett

eller annat ämne satta något högre, än hvad som motsvarar de vid

utgången från öfre avdelningen af sjette klassen å reallinien inhämtade

GRUNDERNA FÖR KOMITERADES FÖRSLAG TILL ORGANISATION. 179

lärokurserna. Dessa fordringar kunna emellertid utan tvifvel lätt blifva

afpassade efter här i underdånighet föreslagen anordning. Förmågan

att tillgodogöra sig den utbildning, som en och annan tillämpningsskola

har att meddela, beror nemligen, såsom uppenbart är, mindre på det

för närvarande såsom erforderligt gällande kunskapsmåttets qvantitativa

beskaffenhet än på den utveckling i det hela i förening med nödiga

insigter i förberedande ämnen, som lärjungen kan hafva vunnit.

Hvad nu från kunskapsmåttets synpunkt blifvit yttradt om fullständigheten

af den förberedande bildning, som skulle vara vunnen vid

afgången från öfre afdelningen af den klassiska bildningsliniens sjunde

och realliniens sjette eller sjunde klass, gäller om hvar och en af dessa

lärokurser, betraktad såsom hel och såsom i sin art afslutad, samt med

afseende på det mål, som är undervisningen i hvarje art af lärokurs

föresatt, men kan, såsom naturligt är, icke i egentlig mening gälla om

godtyckligen tillmätta större eller mindre delar af någon bland dessa lärokurser.

Att emellertid under kursens lopp någon hvilopunkt eller så att

säga afrundning af en förberedelsevis genomgången del af det hela vid

undervisningsplanens uppgörande kan till en viss grad afses, är redan förut i

ett annat sammanhang af Komiterades underdåniga framställning angifvet.

Denna afrundning låter sig göra i någon mon vid slutet af tredje, men

lättare vid slutet af femte klassens kurs, särskildt å reallinien. I hvart

och ett af der förekommande ämnen har lärjungen vunnit sådana insigter,

att de i sin mon utgöra ett helt. I kristendom har han nått konfirmationsstadiets

utveckling, i modersmålet har han fått lära sig känna och

tillämpa lagarne för dettas grammatiskt riktiga användning, kan på

egen hand studera lättare tyska författare, har inhämtat elementen af

engelsk språkkunskap, erhållit en för det praktiska lifvets mindre omfattande

verksamhetskretsar tillräcklig grundläggande insigt i matematik

äfvensom i historia och geografi; och hvad naturvetenskapen angår, har

han deri förvärfvat en visserligen mycket elementär, men såsom sådan

fullständig kännedom af naturen i hela omfattningen af dess lifs- och

180 GRUNDERNA FÖR KOMITERADES FÖRSLAG TILL ORGANISATION.

förel eelseformer, en kännedom i det kela långt fullständigare än den,

som en enligt nu gällande Stadga från läroverket med mogenhetsförklaring

afgången lärjunge besitter. Komiterade hafva tänkt sig

möjligheten af det fall, att, derest Komiterades underdåniga förslag i

nu förevarande delar vinner nådigt afseende, Eders Kongl. Maj:t skulle

finna skäligt att tillerkänna yngling, som med godkända insigter utgått

från elementarläroverkets femte klass, rättighet att utan ytterligare pröfning

blifva till elev antagen vid vissa tillämpningsskolor, såsom de

tekniska elementarskolorna, Kongl. Sjökrigsskolan m. fl., likasom äfven

å någon högre afdelning af folkskolelärareseminariet. Den jemkning i

föreskrifterna för nämnda och andra tillämpande undervisningsanstalters

lärokurser och arbetsplan, som skulle möjliggöra en med afseende på

uppställda inträdesfordringar afpassad anknytning till de undervisningsoch

öfningskurser, som betinga inträde i elementarläroverkets sjette

klass å ena eller andra bildningslinien, vore, såsom det synes, lätt att

åstadkomma och skulle utan tvifvel blifva i sina följder lika erkändt

gagnelig, som den anordning redan visat sig vara, hvarigenom yngling,

som afgått från elementarläroverket med undfången mogenhetsförklaring,

berättigas till inträde vid vissa högre tillämpningsskolor samt

till anställning i vissa civila tjenstebefattningar. Derigenom att landets

samtliga af staten underhållna eller understödda anstalter för tillämpningsundervisning

med afseende på begynnelsepunkten för denna sin undervisning

bestämdt anslöte sig, hvar efter sitt behof och sitt ändamål,

till vissa vare sig afrundnings- eller afslutningsstadier inom det allmänna

läroverkets undervisningskurs, skulle folket utan tvifvel bäst och

till sin största fromma blifva förvissadt derom, att den undervisning,

som meddelas dess söner i landets offentliga allmänna läroanstalter, är

så fullständig, som nödigt är med afseende å de bildningsbehof, som

för en mängd arter af medborgerlig verksamhet gjort sig gällande och

fått ett uttryck i de undervisningsanstalter, hvilkas uppgift är omedelbar

förberedelse för denna verksamhets utöfning.

GRUNDERNA FÖR KOMITERADES FÖRSLAG TILJL ORGANISATION.

181

Skall det allmänna läroverket framgångsrikt och på ett sätt, som

blifver öfvertygande för den i kännedomen om vilkoren för möjligheten

af ändamålsenlig, offentlig uppfostran och allmän grundläggande

bildning icke invigda delen af svenska folket, kunna arbeta för uppnående

af sitt mål och dymedelst uppfylla sin pligt, synes det vara icke

alldeles oberättigadt till den fordran, att det må blifva stäldt i ett förhållande

till nu i fråga varande läroverk, hvarigenom det för egen del

får såsom användbar förberedare räcka handen åt dessa, och de å sin

sida blifva i tillfälle att taga detta förberedande arbete i tillbörligt

anspråk. Det allmänna läroverket har under gången af sin fortskridande

utveckling gjort hvad på detsamma ankommit att åvägabringa ett sådant

förhållande. Det har nemligen för länge sedan upphört att vara en

anstalt, enkom afsedd för prestbildning eller för prest- och embetsmannabildning;

det torde, särdeles i det underdåniga förslag till dess

anordning, som här är framlagdt, kunna i egentlig mening sägas vara

en anstalt för bibringande af allmänt grundläggande medborgerlig bildning.

De tillämpande läroverken hafva emellertid hittills icke röjt någon