SOU 1874:5

BETÄNKANDE OCH FÖRSLAG

TILL INRÄTTANDE AF EN

FÖR ELEMENTAR-LÅRARE,

PEDAGOGISK UNDERVISNINGSANSTALT

AEGIFVET DEN 13 DECEMBER 1873

AF DEN DERTILL UTSEDDA KOMITÉ.

STOCKHOLM, 1874

P.'' A. NORSTEDT & SÖNER

XONQt.. BOKTRYCKARE.

INNEHÅLL.

1.

II.

Skrifvelse till Herr Statsrådet och Chefen för kong! Ecklesiastik-departementet............

Öfversigt och granskning af hittills vidtagna åtgärder för praktisk utbildning af

blifvande elementar-lärare:

Inledning............................................................................................................

Historik öfver åtgärder för lärarebildningen i Tyskland ..........................................

»

#

»

i Schweiz.............................................

»

a

»

i England, Holland, Norge och Danmark

»

»

a

i Frankrike och Belgien.....................

»

»

»

i Amerikas Förenta stater ..................

»

»

»

i Ryssland ..........................................

»

»

»

i Finland.............................................

»

»

»

i Sverige.............................................

Granskning af dessa

åtgärder:

1. öfvervägande teoretisk riktning

a) P''ackseminarier ............................................................................................

b) Högre normalskolor.......................................................................................

c) Pedagogiska seminarier vid några af Tysklands universitet ...........................

2. öfvervägande praktisk riktning

a) Profårs-inrättningen ......................................................................................

b) Pedagogiska statsseminarier utom universiteten ............................................

3. relativ jemvigt mellan det teoretiska och praktiska

a) Tillfälliga Utskottets förslag vid 1868 års riksdag .......................................

b) Det utvecklade profåret enligt sista läroverks-komiténs förslag........................

c) Det filologiskt-historiska institutet i Petersburg.............................................

d) Det Zillerska privatseminariet i Leipzig ......................................................

e) Normalskolan i Helsingfors...........................................................................

Motiveradt förslag till anstalt för praktisk utbildning af blifvande lärare vid de svenska

elementar-läroverken:

Allmän organisation .........................................................................................

Anstaltens styrelse ............................................................................................

Seminariets lärare .............................................................................................

Seminariiskolan, dess lärare och lärjungar .........................................................

Lärarekandidaterna .............................................................................................

Kommission för bedömande af praktiska lärareprof.............................................

Sid.

1.

4.

6.

9.

9.

10.

10.

11.

11.

13.

18.

18.

19.

20.

22.

25.

27.

28.

28.

29.

32.

44.

45.

48.

51.

58.

Sid.

Utbildning af blifvande öfningslärare.................................................................. 58.

Anstaltens stat......................................................... 59.

Öfvergångstiden ................................................................................................ 62.

Återblick............................................................................................................

Bilagor .................................................................................................................. 58 79.

Till Herr Statsrådet och Chefen för Kongl. Ecklesiastik-departementet.

Sedan Herr Statsrådet genom skrifvelse af den 12 sistlidné Juni kallat

undertecknade att i hufvudstaden deltaga i öfverläggning rörande åtskilliga

läroverksfrågor och efter afslutandet af denna öfverläggning gifvit oss det

särskilda uppdraget att utarbeta ett förslag till inrättande af en anstalt för

blifvande elementarlärares praktiska utbildning, ett arbete, som borde vara

fullbordadt senast i början af December månad detta år; så hafva komiterade

till fullgörande af detta uppdrag den 11 Juli sammankommit till

ett förberedande sammanträde, hvilket fortgått till den 19 i samma månad,

samt, efter det tvänne af komiténs medlemmar, undertecknade Svahn och

Gustrin, i utlandet tagit närmare kännedom af åtskilliga der befintliga prak~

Kom.-betänkande ang. lärare-bildn.-anstalt. ° y

2

tiska lärarebildningsanstalter, derefter ånyo sammanträdt den 15 Oktober

och oafbrutet fortsatt sin verksamhet, till dess arbetet blifvit afslutadt.

Den fråga, sura komiterade haft i uppdrag att utreda, har i vårt land,

liksom i flere andra kulturländer, länge stått på dagordningen och framkallat

många olika förslag och försök till lösning, utan att något af des§a

befunnits fullt tillfredsställande. Så mycket har dock vunnits genom det

arbete, som på denna angelägenhet blifvit nedlagdt, att dess vigt och betydelse

för samhället blifvit allt klarare insedda, allt allmännare erkända.

Detta erkännande har hos oss aldrig fått ett kraftigare och bestämdare uttryck

än i Herr Statsrådets anförande till Statsrådsprotokollet den 3 Januari

detta år, bifogadt Kongl. Maj:ts Nådiga proposition angående förändrad

anordning af rikets elementarläroverk af den 30 Januari, samt i Riksdagens

underdåniga skrifvelse i anledning af samma nådiga proposition. Genom

sistnämda skrifvelse bär Riksdagen till alla delar instämt i Herr Statsrådets

anförande i denna fråga, förklarande sig »fullkomligt öfvertygad om otillräckligheten

af hvarje annan åtgärd än den, som står att åstadkomma genom

en för det afsedda ändamålet enkom inrättad anstalt, äfvensom derom,

att på lärarebildningen och på den inverkan, hon förmår utöfva på den

offentliga undervisningen, kommer att bero, långt mer än på enskilda föreskrifter

och lagstadganden, ej allenast huruvida öfveransträngningen i vårt

lands skolor verkligen och fortfarande skall blifva afhulpen, utan ock huruvida

vårt undervisningsväsende skall i sin helhet lyckas erhålla en högre

lyftning och kunna taga ett länge efterlängtadt steg framåt». På grund

häraf har Riksdagen beträffande Herr Statsrådets af Kongl. Maj:t godkända

förslag, det förberedande åtgärder må ofördröjligen vidtagas för utredande

af frågan och framläggande af ett förslag till hennes ordnande, för sin del

ansett denna sak, särskildt, med afseende på de förestående förändringarne

i läroverkens organisation, så angelägen, att den velat uttala den underdåniga

önskan, det måtte »redan för nästa riksdag framläggas förslag om inrättande

af en anstalt för elementarlärares praktiska utbildning».

Då komiterade nu gå att framlägga resultatet af sitt arbete, så anhålla

de att få fäfta uppmärksamheten på de egendomliga svårigheter, som möta

ett arbete af detta slag. Då det nämligen ej varit fråga om att ombilda

en äldre, redan bestående anstalt, utan att skapa en ny, hittills i vårt land

okänd institution, så har komitén ej inom landet haft någon positiv erfarenhet

såsom ledning för sitt omdöme, utan det har blifvit för densamma

nödvändigt att genom några af sina medlemmar taga personlig kännedom

om likartade anstalter, som i andra länder kommit till stånd. Sålunda

hafva, såsom redan är nämdt, tvänne af koiniténs medlemmar för detta ändamål

tillbragt någon tid i utlandet, hvarvid den ene besökt de pedagogiska

anstalterna i Stettin, Berlin, Leipzig och Wien, den andre de i Helsingfors

3

och St. Petersburg befintliga, samt inhemtat närmare upplysningar om dessa

anstalter såväl i allmänhet som särskilt med afseende på vissa af komitén

uppsatta frågepunkter. Men ehuruväl komiterade för sitt arbete haft mycket

gagn af de sålunda vunna upplysningarne, så hafva de dock ej i någon

af de utländska anstalterna egt ett verkligt mönster, som de kunnat under

iakttagande af vårt lands olika förhållanden följa och efterbilda, utan de

hafva måst samla de spridda erfarenheter, som å olika ställen blifvit gjorda

rörande de särskilda anstalternas brister och fördelar, pröfva dessa erfarenheter

och jemföra dem med de fordringar, som måste ställas på praktisk

lärarebildning i allmänhet och särskilt på en efter våra förhållanden afpassad,

samt på detta sätt söka åstadkomma en fullt tillfredsställande organisation.

Dessa svårigheter äfvensom kortheten af den tid, komiterade haft

till sitt förfogande, lära tillräckligt förklara, att komiterade i formelt hänseende

ej kunnat utarbeta sitt betänkande så noggrant som de önskat. Hvad

dess anordning beträffar, så hafva komiterade ansett sig först böra redogöra

för frågans allmänna betydelse, de olika sätt, hvarpå hon blifvit fattad

och löst i olika länder, samt de brister, som enligt komiterades mening vidlåda

hittills för detta ändamål upprättade anstalter; derpå och med ledning

af de sålunda vunna resultaten hafva komiterade framstäf ett utförligt,

motiveradt förslag till inrättande af en praktisk lärarebildningsanstalt för

vårt land samt, då en dylik anstalt ej kan eller bör på en gång fullständigt

organiseras, äfven angifvit de åtgärder, som borde under öfvergångstiden

successivt vidtagas.

4

I.

• •

Öfversigt och granskning af hittills vidtagna åtgärder för

praktisk utbildning af blifvande elementarlärare.

Det yrkande på praktisk lärarebildning, som i våra dagar blifvit en

allmän lösen på skolväsendets område, måste med växande styrka göra sig

gällande, så snart bildningen nått en högre ståndpunkt, och den offentliga

undervisningen erkänts såsom en samhällets lifsfråga. I äldre tider egnade

man föga uppmärksamhet åt lärarebildningen. Det antogs såsom gifvet,

att en hvar, som egde någon grad af vetenskaplig insigt, också vore tillräckligt

förberedd att uppträda såsom undervisare, om han af yttre omständigheter

eller egen fallenhet dertill föranleddes. Detta förhållande kunde

fortgå endast så länge, som de lärda studierna voro inskränkta till ett fåtal

vetenskaper, och deras idkare utgjorde eu afskild krets inom skolans eller

kyrkans murar. Men då vetenskapen började härifrån sprida sig till vidsträcktare

kretsar af samhället samt få en direkt, genomgripande betydelse

för det verkliga lifvet, och då den i sammanhang härmed vann en dittills

okänd utveckling, uppstod snart behofvet af ett särskildt lärarestånd med

särskild utbildning för sitt kall. Det var ej längre nog för läraren att ega

några spridda vetenskapliga insigter i ett eller annat ämne; man började

nu af honom fordra grundliga fackstudier i de särskilda vetenskaper, som

efter hand vunno insteg i skolan, och dessutom den allmänbildning, han

behöfde för att kunna ställa sin undervisning i dess rätta förhållande till

lifvet och verkligheten. Att tillgodose dessa växande fordringar öfverläts

i början åt universiteten och närmast åt de filosofiska fakulteterna, hvilka

också för att kunna fylla sin uppgift efter hand utrustades med nya lärostolar

och nya institutioner. Och för att vinna nödig garanti för blifvande

lärares teoretiska insigter, anordnade man i somliga länder särskilda lärareexamina,

i hvilka utom de speciela undervisningsfacken äfven allmänt bildande

ämnen upptogos. Slutligen har man i några länder inrättat särskilda

anstalter för lärares teoretiska utbildning, vare sig derför att universiteten

0

ej ansetts göra tillfyllest, eller med afseende på sådan lärareverksamhet,

för hvilken akademisk bildning ej varit af nöden.

Genom dessa och likartade åtgärder för lärarebildningens höjande ansåg

man sig i början hafva gjort nog, i det man menade, att kännedomen

af en vetenskap och dess metod äfven innefattade kännedomen af rätta sättet

för dess meddelande åt andra: hvad läraren derutöfver behöfde för sin

praktiska verksamhet, skulle praktiken sjelf tids nog lära honom, och på sin

höjd fordrade man såsom vilkor för ett lyckligt utöfvande af lärarekallet

dessutom medfödda anlag för detta kall. Men i samma mon som man började

allmännare inse den offentliga undervisningens betydelse för samhället

och stegra sina anspråk på densamma, i samma mon som allt flere ämnen

måste upptagas inom skolan, men derjemte också yrkandet på förkortad

skoltid och mer praktiskt ordnad undervisning blef allt högljuddare, i samma

mon som de bildningssökandes antal mångdubblades, och i följd deraf allt

flere, äfven utan afgjorda anlag för detta kall, indrogos på lärarebanan —

i samma mon blef det allt tydligare, att det ej är nog, om läraren eger

teoretisk bildning och grundliga insigter i de ämnen, hvari han undervisar,

utan att han äfven måste ega vederbörlig insigt och färdighet på det område

af praktisk verksamhet, der han har att tillämpa sina teoretiska kunskaper.

Man började inse, att lärarens yrke, om han skall verkligen fylla

sin uppgift, är på samma gång ett af de svåraste och ett af de för samhället

vigtigaste — ett af de svåraste, ty han har icke blott att meddela

vissa kunskaper, utan först och främst att odla lärjungens förstånd, ja att

harmoniskt utbilda alla själens förmögenheter — ett af de för samhället

vigtigaste, ty af dess rätta utöfvande beror väsentligen det uppväxande

slägtets utveckling och hela samhällets framtid. Att detta yrkes ämnessvenner

erhålla en ändamålsenlig praktisk förberedelse för sitt vigtiga kall,

måste sålunda blifva ett oafvisligt samhällskraf, såvida ej läroverken skola

göras till experimentalfält för omogna, opröfvade lärarekrafter, af hvilka

några efter långt famlande och åtskilliga missgrepp lyckas utbilda en duglig

eller till och med utmärkt metod, många åter aldrig komma längre än

vare sig till allmänna regler utan förmåga att tillämpa dem, eller till yttre

handgrepp och exercis utan insigt i läroämnenas eller lärjungarnes rätta

behandling och derför utan kärlek till ett kall, som under sådana förhållanden

drifves såsom ett handtverk eller en födkrok.

Den fordran på praktisk lärarebildning, som på detta sätt gjorde sig

gällande, blef först tillgodosedd i afseende på folkskolans lärare, för hvilkas

utbildning många och förträffliga anstalter efter hand uppstått. Orsaken

till det försteg, folkskolan i detta hänseende vunnit framför den lärda

skolan, inses lätt: behofvet af praktisk lärarebildning var på förra området

ännu mer trängande än på det senare. Dels saknade nämligen folkskole

-

6

läraren den grundliga teoretiska underbyggnad, som elernentarläraren vid

universitetet förvärfvade, dels fans inom folkskolan ej, liksom inom den

lärda skolan, en fast tradition i afseende på undervisningsmetoden, dels

måste folkskoleläraren emottaga barnen vid tidig ålder och på en gång undervisa

ett stort antal lärjungar, hvilket medförde egendomliga pedagogiska

svårigheter, som ej i samma grad förefunnos för elernentarläraren. Ett annat

skäl, hvarför nämde fordran ej lika snart och lika kraftigt gjordes gällande

för den lärda skolan som för folkskolan, kan sökas deri, att frågan

blef mera invecklad och svårlöst, då hon flyttades öfver på den lärda skolans

område. Men slutligen blef behofvet äfven här så känbart och onosligt,

att frågan ej längre kunde undanskjutas. Huru hon i olika länder

blifvit fattad och löst, skall följande öfversigt visa.

Den första tanken på praktisk lärarebildning framkastades af en man,

som spelat en viss roll äfven i det svenska undervisningsväsendets historia,

nämligen den bekante pedagogen Amos Cornenius, hvilken lefde och verkade

kring medlet af sjuttonde århundradet. Det dröjde dock länge, innan

denna tanke vann någon vidsträcktare tillämpning på verklighetens område.

De äldsta lärarebildningsanstalterna afsågo nämligen hufvudsakligen den

rent teoretiska, vetenskapliga grundläggningen och behandlade den praktiska

lärarebildningen mera såsom en bisak. Sådana anstalter voro de för folkskolans

behof afsedda seminaria scholastica i Sachsen—Gotha (1698), vidare

Franckes anstalt vid barnhuset i Halle och de äldsta kongl. preussiska

folkskoleseminarierna, som inrättades på 1730-talet. Enahanda uppgift hade

äfven de för den lärda skolan beräknade särskilda lärarebildningsanstalter,

som under adertonde århundradet började inrättas vid de tyska universiteten,

under namn af filologiska seminarier. Det första fullt organiserade

af dessa seminarier var det vid universitetet i Göttingen 1737 inrättade,

men först emot slutet af århundradet, sedan filologiska seminariet i Halle

kommit till stånd på förslag af den utmärkte filologen F. Å. Wolf och någon

tid fortgått under hans ledning, började likartade inrättningar att grundas

vid de flesta tyska universitet. I begynnelsen voro universitetsseminarierna

uteslutande egnade åt den klassiska filologiens studium, men sedan

äfven andra ämnen vunnit insteg vid de tyska skolorna, inrättades efter

hand äfven historiska, matematisk-fysikaliska, naturhistoriska och modernfilologiska

universitetsseminarier. Dessa anstalter, hvilka väsentligen bidragit

att höja både det tyska universitetets och den tyska lärarekorpsens vetenskapliga

ståndpunkt, hafva till uppgift att genom särskilda vetenskapliga

öfningar och prof bibringa de studerande en grundlig vetenskaplig fackbildning

och derigenom utbilda dem på en gång till sjelfständiga vetenskapsidkare

och dugliga skolman. De äldsta af dessa* seminarier (de i

Göttingen och Halle) sökte äfven bereda sina elever någon praktisk öfning

7

i imdervisningskonsten, och ännu förefinnes vid ett och annat tyskt universitetsseminarium

(t. ex. i Erlangen, Tubingen) tillfälle till dylik öfning,

men i det stora hela hafva dessa seminarier blifvit rent akademiska läroanstalter

för den teoretiska delen af lärarebildningen.

De första försöken att förverkliga lärarebildningens idé hade utgått

från det protestantiska Nordtyskland och äro närmast att härleda från den

impuls, som reformationen gifvit åt folkupplysningens sak. En annan kraftig

impuls tillkom i senare delen af 1700-talet genom den s- k. Upplysningen,

under hvars inflytande en liflig verksamhet utvecklades på det pedagogiska

området, och en serie af nya försök till lärarebildningsanstalter

framträdde såväl i katolska som i protestantiska länder. Hit äro att räkna

den af Maria Teresia i Wien upprättade normalskolan, ämnad på samma

gång till en mönster-folkskola och en lärarebildningsanstalt på detta område;

vidare den af franska nationalkonventet 1794 beslutade, men först af Napoleon

I organiserade école normale, som skulle utdana lärare för de högre

och mellanskolorna, samt ändtligen de pedagogiska stats-seminarierna i Preussen.

De sistnämda påkalla** vår särskilda uppmärksamhet.

Det äldsta af de pedagogiska seminarierna, det som under Gedikes ledning

inrättades i Berlin 1787, var i sjelfva verket den första anstalt, som

hade den praktiska lärarebildningen till sin egentliga uppgift. Det hade

nämligen till sitt förfogande ett af hufvudstadens läroverk, vid hvilket

lärarekandidaterna efter genomgången universitetskurs anstäldes såsom extralärare

med 10 timmars undervisning i veckan samt under uppsigt af de

ordinarie lärarne, i första rummet rektor, som tillika var seminariets direktor.

Till seminariikursen hörde utom denna öfningsundervisning äfven

auskultation af andra lärares undervisning samt författande och diskuterande

af pedagogiska uppsatser äfvensom särskild uppsigt öfver vissa skolans lärjungar,

som deraf voro i behof. Efter väsentligen enahanda grunder inrättades

derpå det pedagogiska seminariet i Stettin (1804), hvilket också

har bibehållit sig temligen oförändradt. Deremot har det Berlinska seminariet

sjelft sedan den tiden undergått väsentliga förändringar, i det att

kandidaterna fördelats på flere af hufvudstadens läroverk och stälts under

högsta ledning af en särskild seminariidirektor, som har att med dem anställa

pedagogiska öfningar och i samråd med vederbörande rektorer och

lärare öfvervaka deras öfningsundervisning. Denna organisation af det pedagogiska

seminariet har blifvit det i Preussen förherskande: utom i Berlin

finnas dylika anstalter för närvarande äfven i Breslau och Königsberg.

Emellertid synes man i Tyskland på flere håll hafva ansett denna organisation

alltför löslig och otillfredsställande, hvarför man sökte finna en

form, som erbjöde större garantier ej mindre för kandidaternas teoretisktpedagogiska

än för deras praktiska bildning. För detta ändamål upprättade

8

man pedagogiska seminarier, som stodo i direkt förbindelse på samma gång

med universitetet och med skolan. Af denna beskaffenhet äro de pedagogiska

universitets-seminarierna i Halfö, Göttingen och Leipzig (sedan 1829, 1846,

1864). Det gemensamma och utmärkande för dessa seminarier är, att de mottaga

lärarekandidaten, medan han ännu vistas vid universitetet, genom pedagogiska

föreläsningar och särskilda öfningar bibringa honom en grundlig teoretiskt-pedagogisk

bildning samt tillika bereda honom tillfälle till praktisk

öfning. Denna öfning är dock mycket olika anordnad. I Göttingen får

kandidaten, sedan han genomgått en teoretiskt-pedagogisk kurs under en

universitetsprofessors ledning, 2 år meddela sjelfständig undervisning vid

stadens gymnasium (omkring 12 timmar i veckan) under tillsyn af läroverkets

rektor. Vid Leipzigs pedagogiska seminarium deremot består den

praktiska öfningen endast i några få proflektioner, hållna ej med hel klass

i en verklig skola, utan med några lärjungar, som för ändamålet tillkallas

från vissa af stadens läroverk.

Förutom de offentliga pedagogiska seminarierna i Tyskland förtjena

äfven att nämnas några der inrättade privata anstalter af samma art. Sådana

äro det af LIerbart stiftade seminariet i Königsberg, som dock numera

upphört, samt de af Herbarts lärjungar Stoy och Ziller upprättade seminarierna

i Jena och Leipzig, af hvilka endast det senare ännu eger bestånd.

Det Zillerska seminariet har i likhet med de preussiska seminarierna ett

öfvervägande praktiskt ändamål, men medan de senare låta kandidaterna

öfva sig vid redan befintliga läroverk, som för öfrig! hafva en helt annan

uppgift, så har professor Ziller inrättat ett särskildt mindre läroverk, enkom

afsedt att tjena till öfningsskola för blifvande lärare. Kandidaternas

öfningar bestå dels i en sammanhängande undervisning vid läroverket, hvilken

skall med systematisk noggrannhet prepareras och öfvervakas, dels i

proflektioner, som underkastas en sträng kritik, dels i diskussioner öfver

pedagogiska frågor, allt under ledning af direktor och tre öfverlärare.

Oaktadt sålunda Tyskland ingalunda saknar anstalter för praktisk lärarebildning,

så är det dock endast en mycket ringa del af dess lärarekorps,

som verkligen kommer i åtnjutande af de fördelar, dessa anstalter erbjuda.

Detta beror af det ringa antal lärarekandidater, som hvarje anstalt emottager.

Sålunda utbildas vid Berlins seminarium på en gång endast 10 ordinarie

medlemmar, i Leipzig 12, i Göttingen och Stettin 4 o. s. v., och

det oaktadt kursen vid de flesta seminarier beräknas till 2—3 år. Endast

vid de enskilda anstalterna under professorerne Stoy och Ziller har ett

större antal, 20—25, kunnat på en gång emottagas och utbildas. Ändamålet

med de tyska seminarierna har alltså ej varit att fylla landets behof

af pedagogiskt bildade lärarekrafter, utan att utbilda en stam af skickliga

lärare, som blefve liksom kärnan inom lärarekorpsen, de förebilder, hvilka

9

den stora mängden hade att taga till mönster. För att nu bereda en hvar

blifvande lärare tillfälle att följa utmärkte lärares undervisning, sjelf vinna

öfning och färdighet samt visa sin praktiska duglighet, införde man det

s. k. prof året. Det påböds först (1826) i Preussen och har sedermera efter

dess exempel blifvit infördt i de flesta tyska länder, såsom i Baden, Bayern,

Hannover, Kurhessen, Sachsen och Österrike. Den vanliga anordningen

af detta profår är följande. Efter slutad universitetskurs och aflagd lärareexamen

(i hvilken å somliga orter och för vissa befattningar äfven ingår

pröfning i teoretisk pedagogik) har kandidaten att genomgå profåret, d. v. s.

att under ett läsår vid något läroverk förskaffa sig praktisk öfning i undervisning.

Denna öfning är å olika ställen olika anordnad. Der profåret

varit bäst inrättadt, har det varit stadgadt, att kandidaten i sin öfningsundervisning

(6-—8 timmar i veckan, fördelade på minst 2 olika klasser)

skulle öfvervakas af rektor och vederbörande hufvudlärare samt af dem

erhålla råd och anvisningar; derjemte har han bort afhöra ordinarie lärares

lektioner, göra sig förtrogen med läroverkets organisation och arbetssätt,

taga enskilda vanvårdade lärjungar under sin särskilda uppsigt o. s. v.

Men i vissa tyska stater har profåret egentligen ej varit annat än ett års

tjenstgöring såsom extra-lärare under rektors tillsyn och med ett inskränkt

antal undervisningstimmar.

Lemna vi nu det land, der lärarebildningsfrågan varit längst och flitigast

bearbetad, nämligen Tyskland, och vända oss till andra länder, så

möter oss i det tysktalande Schweiz ett försök att i en och samma anstalt

förena de fördelar, som de filologiska och de pedagogiska seminarierna i

Tyskland erbjuda. Det filologisk-pedagogiska seminariet vid Zilrichs universitet

afser nämligen ej blott att bibringa sina alumner en grundlig filologisk

bildning, utan äfven att meddela dem insigt i teoretisk pedagogik samt

ändtligen att bereda dem tillfälle till auskultation vid stadens gymnasium;

kandidaterna få t. o. m. vid ordinarie lärares förfall under rektors tillsyn

vikariera vid läroverket.

Hvad England beträffar, så har derstädes på senare tider ett och annat

blifvit gjordt för blifvande lärares teoretiska utbildning i de särskilda skolämnena,

synnerligen genom det s. k. College of preceptors, en privat förening

af skolman, hvilken erhållit kongl. stadfästelse; men deremot saknas

der, så vidt vi känna, hvarje slags anstalt för praktisk lärarebildning. Detsamma

är förhållandet med Holland och med Norge, i hvilka länder aflagd

akademisk examen utan vidare medför kompetens till läraretjenst. I

Danmark är såsom vilkor för fast anställning i statens lärda skolor stadgadt,

att man skall hafva tjenstgjort ett år såsom konstituerad lärare; den

som aflagt filologisk-historisk embetsexamen, hvartill äfven höra några proflektioner

vid Metropolitanskolan, kan dock redan efter | års tjenstgöring

Korn-betänkande ang. lärare-bildn.-anstalt. 2

10

utnämnas. I teoretisk pedagogik hafva föreläsningar tidtals blifvit hållna

vid Kjöbenhavns universitet.

I Frankrike och Belgien har ett egendomligt slag af lärarebildningsanstalter

framträdt i de s. k. normalskolorna, hvilka till sin plan och inrättning

väsentligen skilja sig från de tyska seminarierna. Frankrikes

förnämsta inrättning af denna art, école normale supérieure i Paris, hvilken

år 1852 tick sin nuvarande organisation, är en öfvervägande teoretisk lärarebildningsanstalt,

förgrenande sig i 2 afdelningar, en humanistisk och eu

realistisk; hon emottager lärjungarne, till ett antal af omkring 30—40 årligen,

först efter vunnet baccalaureat och bibringar dem under en 3:årig

kurs eu grundlig vetenskaplig bildning i de ämnen, som utgöra föremål

för skolans undervisning. Eleverna, som äfven bevista de akademiska fakulteternas

föreläsningar, skola efter andra årets slut aflägga licentiatexamen;

de åtnjuta fri undervisning, kost och bostad på statens bekostnad och äro

underkastade ett slags militäriskt skoltvång. Den praktiska öfningen i undervisningskonsten

spelar en jemförelsevis underordnad roll: hon utgöres

nämligen hufvudsakligen af lektioner under form af muntligt föredrag,

hvilka under 3:dje året af eleverna hållas inför lärare och medlärjungar,

hvartill kommer en half månads tjenstgöring i någon af hufvudstadens skolor,

bestående i auskultation och ett mindre antal proflektioner. Ungefär

samma plan ligger till grund för de Belgiska högre normalskolorna i Liege

för de humanistiska, i Gancl för de matematisk-naturvetenskapliga ämnena,

båda upprättade år 1852; dock är endast den förra ett internat (helpension).

Båda stå i förbindelse med de å nämda orter befintliga universiteten.

I Liége är kursen 4:årig, i Gand 3:årig; endast få elever emottagas

årligen. Den praktiska öfningen är här ännu obetydligare än vid den franska

normalskolan; den består nämligen endast i fingerade lektioner inför

lärare och medlärjungar samt kritik af dessa lektioner, och den rätt, som

lärarne ega att sända eleverna till en skola för att åhöra eller sjelfva meddela

undervisning, lär aldrig begagnas. Större betydelse har den praktiska

utbildningen vid de lägre Belgiska normalskolorna i Nivelies och Bruges, som

bilda lärare för de lägre mellanskolorna. Med dessa äro nämligen förenade

särskilda öfningsskolor, i hvilka all undervisning under vederbörlig ledning

bestrides af eleverna i normalskolan och folkskolelärareseminariet. Denna

öfningsundervisning föregås af auskultation och noggranna preparationer

samt åtföljes af proflektioner och andra praktiska öfningar. \fid dessa

normalskolor, liksom äfven vid den i Liége, undervisas i pedagogik och

metodik.

De normalskolor, som finnas i Amerikas Förenta stater, stå på gränsen

emellan de belgiska lägre normalskolorna och vanliga folkskolelärareseminarier:

de bilda lärare för den primära undervisningen, som dock innefattar

11

äfven lägsta stadiet af vårt elementarläroverk. En för Amerika egendomlig

art af lärarebildningsanstalter äro de s. k. Teachers Institutes, ett slags läraremöten,

som äro samlade 8—14 dagar om året under inspektörernas

ledning, och vid hvilka de äldre lärarne genom föredrag och diskussion

meddela de yngre sina erfarenheter och äfven underkasta dem ett slags

pröfning.

Den franska normalskolan synes hafva utgjort närmaste mönstret för

Rysslands förnämsta lärarebildningsanstalt, det år 1867 inrättade historiskfilologiska

institutet i Petersburg. Denna anstalt afser, liksom normalskolan

i Liége och den franska normalskolans ena afdelning, att fylla behofvet af

dugliga lärare i de humanistiska ämnena; den emottager årligen i internat

ett antal af omkring 25 unge män, som genomgått fullständig kurs vid ett

klassiskt gymnasium, och utbildar dem medelst en 4:årig kurs till gymnasiallärare

i ofvannämda ämnen. Men i ett afseende utmärker sig denna

anstalt fördelaktigt framför sina mönster: den har sökt fylla eu af dessas

största brister genom att bereda sina elever.verklig praktisk utbildning i

lärarekallet. Med anstalten är nämligen förenadt ett klassiskt gymnasium,

vid hvilket eleverna det 4:de året få under ledning af rektor och öfverlärare

förvärfva praktisk öfning. Denna öfning består deri, att eleverna 10

timmar i veckan äro sysselsatta med att åhöra undervisningen, deltaga i

de konferenser, som hvarje öfverlärare har att leda, samt äfven lägga hand

vid undervisningen, det senare dock så, att ej mer än A af undervisningstimmarne

i samma ämne och klass åt eleverna öfverlåtes; detta gör, att

öfningsundervisningen i vissa ämnen blir temligen ringa. Den teoretiska

pedagogiken är upptagen bland läroämnena vid anstalten.

Närmaste anledning till upprättande af de franska och belgiska normalskolorna,

liksom ock af Petersburger-institutet, torde hafva varit de

akademiska studiernas och profvens otillfredsställande skick med afseende

på de fackinsigter, som den blifvande läraren behöfde. Ett helt annat ursprung

hade normalskolan i Finland och de ur densamma framgångna, nu

bestående norrnallycéerna. I Finland, liksom i Sverige, kunde de insigter,

som den blifvande läraren vid universitetet förvärfvade, anses i teoretiskt

afseende tillfyllestgörande, men deremot kände man djupt behofvet af praktisk

lärarebildning. För att i någon mon afhjelpa detta behof införde man

1856 profåret — en inrättning, som dock ej kom att genomföras — samt

anordnade vissa praktiska öfningar och prof under ledning af professoren

i pedagogik vid Helsingfors universitet. Detta visade sig dock snart otillräckligt;

och sedan de år 1860 stiftsvis hållna läraremötena allmänt erkänt

behofvet af förbättrad lärarebildning samt angifvit medlen till dess afhjelpande,

framstäldes bestämda förslag i detta syfte, och utfärdades 1862

eu på dessa förslag grundad förordning om inrättande af en normalskola

12

i hufvudstaden, vid hvilken lärarekandidaterna skulle praktiskt utbilda sig

för sitt blifvande kall under ledning af erfarne lärare. De till öfverlärare

designerade personerna utsändes derpå till utlandet för att taga kännedom

af skolväsendet och lärarebildningen i Europas förnämsta kulturländer, och

under samma personers ledning började normalskolan den 1 September

1864 sin verksamhet. Hon hade först endast två klasser till sitt förfogande,

men genom successiv indragning af högre elementarskolan i Helsingfors

och öfverförande af dess klasser till normalskolan blef denna redan under

sitt femte läsår (1868—9) fullständig. Normalskolan i Helsingfors, hvars

organisation och verksamhet provisoriskt bestämdes genom den på förslag

af normalskolans inspektor och öfverlärare grundade förordningen af den

11 Juni 1864, har haft till uppgift ej blott att utgöra en lärarebildningsanstalt,

utan äfven och kanske i första rummet att vara en mönsterskola,

genom hvilken de nyaste och bästa undervisningsmetoder skulle tillämpas

och göras bekanta i landet, samt ändtligen (sedan 1869) att vara en anstalt,

vid hvilken alla lärareprof skulle aflägga» och bedömas. Ledningen af det

hela har tillkommit en inspektor, tillika professor i pedagogik vid universitetet,

samt 4 öfverlärare, deribland en rektor för normalskolan. Öfverlärarnes

åliggande har varit att undervisa i normalskolan högst 16 timmar

i veckan, att öfvervaka och leda undervisningen i sina ämnen hela skolan

igenom, att handleda lärarekandidaterna, hvar i sin ämnesgrupp, samt att.

i samråd anordna och bedöma de praktiska lärareprofven. Den öfriga undervisningen

i skolan har varit skött hufvudsakligen genom timlärare,

b vilkas antal uppgått stundom ända till 29. Kandidaternas förnämsta åliggande

har varit, att under loppet af två terminer auskultera i vissa ämnen,

hålla några proflektioner hvarje termin, taga verksam del såväl i

veckokonferenserna under vederbörande öfverlärares ledning som i de månadtliga

konferenser, som ledas af pedagogie professorn, samt att författa

en pedagogisk afhandling äfvensom hålla föredrag vid veckokonferenserna.

1 afseende på val af ämnen, anordning af auskultation och proflektionerna

o. s. v. hafva kandidaterna åtnjutit mycken frihet; deras antal har på senare

aren vexlat mellan 14—28. Det praktiska lärareprofvet har vanligen först

efter någon tids extra tjenstgöring blifvit aflagdt. Hvad den teoretiskt-pedagogiska

kursen beträffar, så är densamma förlagd till universitetet, och profvet.

i detta ämne utgör den s. k. pedagogie examen, som aflägges inför och

bedömes af professorn i pedagogik. Såväl denna kurs som den praktiska vid

normalskolan är obligatorisk för alla blifvande lärare vid Finlands elementarläroverk.

— Vid normalskolan upprättades efter hand för landets finsktalande

befolkning några parallelklasser, i Indika finskan begagnades såsom

undervisningsspråk, men i stället för att öka dessa klasser till en fullständig

finsk parallelafdelning vid sidan af den svenska, har styrelsen genom

13

förordning af den 29 Maj 1873 upprättat en särskild finsk normalskola i

Tavastehus och gifvit båda anstalterna det förändrade namnet normallycéer.

Äfven organisationen, som härmed blifvit definitiv, har i vissa delar förändrats:

lycéerna skola nämligen följa samma undervisningsplan som landets

öfriga högre läroverk, och extra-lärare-systeinet är afskaffadt, hvartill kommer,

att inspektörs inflytande på normalskolorna har blifvit inskränkt o. s. v.

Staten för de båda normallycéerna har blifvit faststäld, för det i Helsingfors

till 60,500, för det i T avastehus till 56,200 finska mark. Sålunda

kommer det lilla Finland att för den praktiska lärarebildningen årligen

utgifva en summa af 116,700 mark; och om äfven dess lärarebildningsanstalter

ännu lemna åtskilligt öfrigt att önska, har det dock i denna fråga

tagit försteget framför alla andra länder.

Vända vi oss nu slutligen till Sverige, så skola vi finna, att frågan

om praktisk lärarebildning äfven här länge varit föremål för uppmärksamhet,

och att de anstalter för dylik bildning, som i Europas förnämsta

kulturländer kommit till stånd, äfven hos oss blifvit dels föreslagna,

dels verkligen försökta. Första impulsen till frågans upptagande i vårt

land synes hafva blifvit gifven genom de filologiska och pedagogiska

seminarierna i Tyskland. Det s. k. Kanslersgillet, som i början af detta

århundrade hade högsta ledningen af svenska undervisningsväsendet, föreslog

nämligen år 1801, att lärareseminarier och professioner i pedagogik

måtte vid landets universitet inrättas, eller, i fall detta befunnes allt för

kostsamt, att åtminstone föreläsningar i pedagogik måtte vid universiteten

anordnas och blifvande lärare åläggas att undergå förhör äfven i detta

ämne. På grund häraf utfärdade Kongl. Maj:t den 15 Mars 1803 kungögörelse

»angående studerandes vid akademierna åliggande att vederbörligen

bestyrka deras inhemtade kunskap i undervisningsläran, innan de såsom

lärare eller informatorer finge med undervisningsyrket sig befatta». Nu

höllos under loppet af några år pedagogiska föreläsningar vid universiteten

i Upsala, Lund och Åbo; vid sistnämda universitet korn till och med ett

pedagogiskt seminarium till stånd, och en enskild donation gjordes för att

bereda Upsala universitetet eu profession i pedagogik, med hvilken ett lärareseminarium

borde förenas. Väl blef donationen af Kongl. Maj:t stadfäst

och seminariet påbudet, men vid verkställandet mötte hinder af hvarjehanda

slag, och under de nu följande oroliga tiderna råkade hela denna

angelägenhet i glömska och förfall. Först sedan lugnare tider åter inträdt,

på 1820-talet, vaknade äter intresset för lärarebildningsfrågan, men det

riktade sig i början hufvudsakligen på folkskolan, som ock onekligen var

bäst i behof deraf. Det i Stockholm stiftade sällskapet för Vexelundervisningens

befrämjande inrättade i hufvudstaden en normalskola, som 1830

öppnades, och som skulle vara på samma gång en mönsterskola och en

14

lärarebildningsanstalt för folkskolelärare; ej långt derefter (1838) upprättades

i Lund det första egentliga folkskolelärareseminarium med åtföljande

öfning,sskola, i hvilken seminaristerne fingo praktiskt öfva sig i underviol

ngsk onsten. Dylika öfningsskolor hafva sedermera inrättats vid

samtliga rikets folkskolelärareseminarier och hafva ej allenast kraftigt bidragit

till lärarekandidaternas praktiska utbildning, utan äfven i afseende

pa barnens undervisning lemna! goda resultat; der öfningsskolan varit ledd

a skickliga, lärare, har ingen väsentlig olägenhet af elevernas ingripande

i undervisningen försports. Hvilken betydelse dessa seminarier i sin helhet

haft tor folkskolans utveckling i vårt land, torde ej behöfva närmare angifvas.

Från folkskolans område fördes lärarebildningsfrågan snart öfver på

den lärda skolans. Hon återupptogs efter nära 40-årig hvila af 1843 års

skolrevision, som förklarade »inrättandet af lämpliga anstalter för lärares

teoretiska och praktiska bildning vara att betrakta såsom en af de mest

maktpåliggande åtgärder till läroverkets förbättring» samt utarbetade ett

or stag till dylika anstalter. Dessa borde enligt revisionens mening förläggas

hufvudsakligen till universitetsstäderna och vara af två slag, teoretiska och

politiska. De teoretiska anstalter, som af revisionen föreslogos, motsvarade

närmast de tyska universitetsseminarierna och bestodo deri, att blifvande

lärare vid högre läroverk i de klassiska och moderna språken samt matematik

borde genomgå särskilda kurser i dessa ämnen under vederbörande

universitetslärares ledning. För den praktiska lärarebildningen åter skulle

pedagogiska seminarier inrättas vid de i tlpsala och Lund befintliga katedralskolorna;.

dessa seminarier, hvilka till sin plan närmast erinra om de

aldst-a preussiska, skulle stå under ledning af skolans rektor och öfverlärare

oc i bereda lärarekandidaterna tillfälle såväl till teoretiskt-pedagogiska som

praktika öfnmgar, de förra bestående i författande af pedagogiska uppsatser

med afföljande diskussion och kritik, de senare i auskultation, protektion

er med några tillkallade lärjungar samt äfven sammanhängande öfningsundervismng,

. allt under vederbörlig uppsigt och granskning. En sådan

kurs vid seminariet borde med tiden blifva obligatorisk för alla lärare, dock

sa, att det blefve respektive skolstyrelser obetaget att affordra sökande de

! slagen föreskrift™ profven. Intilldess dylika lärarebildningsanstalter

hunne komma till stånd, föreslog revisionen, att såsom vilkor för erhållande

åt ordinarie lärarebefattning måtte fordras någon tids tjenstgöring vid motsvarande

slag af läroverk under inseende och ledning af vederbörande lärare

Dessa förslag ledde emellertid ej till några åtgärder från myndigheternas

sida, utan allt forblef vid det gamla, oaktadt flere läraremöten enhälligt

u alade sig för behofvet af såväl teoretiska som praktiska bildningsanstalter

för blifvande lärare.

15

Vid riksdagen 1853—54 Idel denna fråga första gången föremål för

representationens behandling, för att sedermera gång efter annan af densamma

återupptagas. Representanten för Upsala universitet, professor

Carlson, väckte nämligen motion derom, att lärareseminarier borde inrättas

ungefärligen efter samma grunder, som 1843 års skolrevision föreslagit,

och dertill anslås en summa af 10,000 rdr bko. Denna motion, som för

tillfället förföll, återupptogs vid följande, 1856—8 års riksdag och föranledde

då eu skrifvelse till Kong! Maj:t af den 25 Februari 1858, i hvilken

ständerna »under fullkomligt erkännande af vigten af ändamålsenliga bildningsanstalter

för lärare vid elementarläroverken» anhöllo, att Kong! Maj:t

täcktes låta uppgöra och till följande riksdag aflemna förslag till inrättande

af dylika anstalter. Denna skrifvelse remitterades till den för granskning

af 1856 års läroverksstadga tillsatta komitén, hvilken ock redan samma

år afgaf yttrande i saken och derpå, sedan vederbörande myndigheter blifva

hörda och ärendet tåget under förnyad pröfning, den 18 November

1859 inkom med sitt slutliga utlåtande. Kongl. Magt fann skäl att hufvudsakligen

godkänna de åsigter, som af komitén blifvit uttalade, och aflat

den 30 December samma är en på dessa åsigter grundad proposition om

inrättande af bildningsanstalter för lärare vid elementarläroverken och om

12,000 rdr årligt anslag för detta ändamål. Enligt detta förslag skulle

vid hvardera af rikets universitet inrättas ett seminarium för blifvande

lärares teoretiska utbildning, förgrenadt i två afdelningar, en filologisk för

samtliga språken och en matematisk-naturvetenskaplig; vid dessa anstalter

skulle eleverna samtidigt med gradualstudierna under ledning af vederbörande

professorer och yngre universitetslärare genomgå en två-årig kurs i

de angifna ämnena. Derpå skulle de för sin praktiska utbildning vid något

af statens läroverk genomgå profår, d. v. s. under ett års tid der följa

undervisningens gång och under erfarne lärares ledning sjelfve undervisa,

dock högst 8 timmar i veckan. Detta förslag tillstyrktes af statsutskottet,

men afslogs af ständerna, som det synes hufvudsakligen på den grund, att

de föreslagna lärareseminarierna, såsom afseende endast de teoretiska fackstudierna,

vore i vårt land obehöfliga, men deremot i förslaget saknades

hvarje anstalt för undervisning i de rent pedagogiska vetenskaperna. Man

stod sålunda qvar på samma ståndpunkt som förut.

Ett lyckligare öde hade det äfven vid 1856—8 års riksdag väckta

förslaget om en normalskola för flickor, vid hvilken tillika skickliga lärarinnor

kunde bildas. Sedan Kongl. Maj:t på ständernas begäran framlagt ett

förslag i ämnet vid riksdagen 1859—60, och sedan ett väsentligt modifieradt

förslag blifvit af statsutskottet tillstyrkt samt af riksdagen antaget, öppnades

1861 seminariet för bildande af lärarinnor i Stockholm och fick sin

organisation bestämd genom kongl. reglemente af den 6 Augusti 1864.

16

Den kurs, som vid denna anstalt genomgås, är tre-årig samt afser både

den teoretiska och den praktiska utbildningen; för senare ändamål är med

anstalten förenad en normalskola för flickor, vid hvilken seminarii-eleverna

under vederbörlig ledning praktiskt öfva sig medelst auskultation och proflektioner

äfvensom aflägga''särskilda afgångsprof. Äfven vid detta läroverk

har man gjort den erfarenheten, att elevernas praktiska öfning vid normalskolan

endast undantagsvis för densamma medfört någon störande inverkan

på undervisningens gång.

Ehuru Kong!. Maj:ts förslag till lärarebildningsanstalter vid 1859—60

års riksdag ej blifvit af ständerna antaget, kom likväl en del af detta förslag

inom kort till utförande. Detta skedde dels genom den begynnelse

till fack-seminarier som gjordes medelst inrättandet af det filologiska

seminariet vid Lunds universitet i nära öfverensstämmelse med närnda

förslag (1864), dels och hufvudsakligen genom kongl. stadgan om pr of år et

af den 12 Maj 1865. Denna stadga, som var hemtad ur 1859 års förslag,

föreskrifver i enlighet dermed, att sökande till läraresyssla vid elementarläroverket

skall hafva förvärfvat öfning och erfarenhet i lärarekallet genom

att minst ett år vid något högre läroverk, som af chefen för kongl. Ecklesiastik-departementet

bestämmes, under rektors och vederbörande lärares

ledning hafva följt undervisningens gång och deri sjelf såsom lärare deltagit,

dock högst 8 timmar i veckan, eller ock kunna styrka sig ega annorledes

genom öfning förvärfvad, emot nyss nämnda prof svarande undervisningsskicklighet.

Detta är i sjelfva verket den första åtgärd, som i Sverige

vidtagits till främjande af praktisk lärarebildning. Vid de tre följande

läraremötena (1866, 69, 72) erkändes visserligen det gagn, profåret medfört

i och för lärarnes praktiska utbildning, men tillika framhöllos denna inrättnings

brister och betonades på det kraftigaste nödvändigheten att ej

stanna vid densamma, utan oförtöfvadt vidtaga de åtgärder, som ytterligare

vore'' af nöden för lärarebildniiigens höjande. Också har på senare tider

det ena försöket efter det andra blifvit gjordt att främja denna angelägenhet.

Vid 1867 års riksdag framlade Kongl. Maj:t ett förslag till inrättande

af eu ''pedagogisk ''profession vid Upsala universitet: härigenom skulle eu teoretisk

grundläggning kunna vinnas för den praktiska tillämpning, som profåret

erbjöde. Förslaget bekämpades hufvudsakligen på den grund, att den

teoretiskt-pedagogiska undervisningen, om den skäll göra vederbörligt gagn,

ej får skiljas från den praktiska öfningen, utan måste på det närmaste ansluta

sig till densamma; det bifölls af Första kammaren, men föll vid gemensam

omröstning. Vid följande riksdag 1868 väcktes tvänne sins emellan

öfverensstämmande motioner om upprättande af en normalskola, vid hvilken

profåret skulle af alla lärarekandidater genomgås. Den ena af dessa motioner,

som sedermera ändrades till ett förslag angående underdånig skrif

-

17

velse till Kongl. Maj:t med anhållan om frågans utredning, behandlades af

ett tillfälligt utskott, hvilket också tillstyrkte nämda skrifvelse och derjemte

föreslog inrättande ej af en normalskola, utan af en seminarii-anstalt

i hufvudstaden; denna anstalt borde stå under ledning af en på högst 5

år förordnad direktor samt i öfrigt för de speciela läroämnenas metodiska

behandling anlita de bästa lärarekrafterna vid hufvudstadens läroverk. Direktorn

hade, utom den allmänna ledningen af det hela, äfven åliggandet

att hålla föreläsningar i pedagogik och examinera i detta ämne; lärarne i

de särskilda skolämnena skulle undervisa i dessa ämnens metodik, öfvervaka

kandidaternas auskultation samt äfven, der sådant läte sig göra utan olägenhet

för skolan, låta dem praktiskt deltaga i undervisningen. Ett af direktorn

och de ledande lärarne bestående kollegium skulle anställa och

bedöma afgångsprofven, hvilka borde medföra kompetens för anställning

vid rikets alla elementarläroverk. Såväl detta utskottets förslag som den

väckta motionen om en normalskola i hufvudstaden blefvo vid riksdagen

afslagna, den senare på grund af frågans outredda skick, det förra som det

vill synas hufvudsakligen af det skäl, att den praktiska öfning, som en dylik

inrättning erbjöde, ej kunde anses för den blifvande läraren tillfyllestgörande.

Efter så många misslyckade försök till lärarebildningens ordnande åtnöjde

man sig tills vidare att söka utveckla och förbättra den redan bestående

profårsinrättningen. Så träffades öfverenskommelse med akademiska

lärare i Upsala och Lund, hvilka åtogo sig att med de till dessa städers

läroverk hänvisade profårskandidaterna anställa t.eoretiskt-pedagogiska öfningar

samt äfven biträda rektorerne vid öfvervakandet af de praktiska öfningarna.

För att gifva större fasthet åt dessa anstalter, som för öfrigt

erinra om skolrevisionens förslag af 1843, hemstälde den år 1870 tillsatta

läroverkskomitén, att profåret skulle genomgås företrädesvis vid de i universitetsstäderna

belägna läroverken samt omfatta två samtidiga kurser, en

teoretiskt-pedagogisk, hvars föreståndare skulle särskildt utses af chefen

för Ecklesiastik-departementet, och en praktisk, som skulle ledas af läroverkets

rektor och bestå i auskultation, öfnings- och profundervisning under

vederbörande lärares uppsigt. Detta är det sista förslag till lärarebildningens

ordnande, som i vårt land framträdt. Hvad som i saken förekommit

vid 1873 års riksdag, är redan omtaladt; det bör endast tilläggas, att tillfälliga

utskottets förslag vid 1868 års riksdag blef genom enskild motion

af generaldirektören Huss återupptaget.

Kom .-betänkande ang. lärarebi låneanstalt.

3

18

Undersöker man nu närmare de för närvarande inom kulturländerna

existerande anstalter för högre lärarebildning samt de vigtigaste förslag till

sådana, som särskild! inom vårt land på senare tider uppstått, så visar sig

lätt, att åtskilliga af dessa ega eu öfvervägande teoretisk, andra åter en

öfvervägande praktisk riktning, under det slutligen ett tredje slag söker

att upprätthålla jemvigten mellan den teoretiska och praktiska sidan af

ändamålet, eller med andra ord vill befordra såväl teoretiskt-pedagogisk

insigt som färdighet i undervisningskallets utöfning.

Till det första slaget måste räknas först och främst fackseminarierna

vid universiteten, vidare de högre normalskolorna i Paris, Liege, Land m. fl.,

slutligen de öfvervägande teoretiskt-pedagogiska seminarierna, som finnas vid

några af Tysklands universitetet.

Då fackseminarierna ega till uppgift att befrämja teoretisk insigt i en

eller annan vetenskap och öfva ämnessvennen att på ett sjelfverksamt sätt söka

vinna större makt öfver det vetenskapliga stoffet, så äro dessa seminarier

egentligen icke af pedagogisk art, utan tjena endast så till vida det pedagogiska

seminariets ändamål, som de verka för meddelandet af den vetenskapliga

insigt, hvilken till ett visst mått måste fordras såsom vilkor för

inträdet i det pedagogiska seminariet, och hvilken otvifvelaktigt utgör en

af förutsättningarne för att kunna blifva en god lärare på det högre undervisningsstadiet.

Hvad som blifvit sagdt om fackseminarierna, gäller också om de ofvannämda

högre normalskolorna så till vida, som äfven dessas verksamhet i

första rummet är beräknad för teoretiskt-vetenskapliga studier, med den

skilnad blott, att den ej, såsom fackseminariernas, inskränker sig till behandlingen

af en enda vetenskap eller en ämnesgrupp, utan omfattar alla

de till ett visst slag af högre undervisning hörande ämnen. Likväl framträder

det pedagogiska syftet här tydligare än uti fackseminarierna, alldenstund

en teoretiskt-pedagogisk kurs verkligen ingår uti planen för några

af dessa normalskolor, hvarjemte deras stiftare äfven synas hafva insett nödvändigheten

af praktisk öfning, ehuru denna förekommer endast under de

ofullständiga och otillräckliga formerna af s. k. fingerade lektioner, hvartill

på vissa ställen kommer auskultation och några veckors tjenstgöring i ett

icke till normalskolan hörande läroverk. Den fingerade lektionen, som vanligen

är så anordnad, att antingen en af seminaristerna föreställer lärare,

under det de öfriga bilda klass, eller också lärarekandidaten inför lärarne

föredrager ett visst uppgifvet ämne så, som om han uppträdde i en verklig

skola, måste naturligtvis betraktas som ett nödfallsmedel, hvilket svårligen

ensamt kan bibringa den blifvande läraren vare sig insigt uti eller makt

öfver den undervisningsform, som på skolans särskilda stadier fordras; lika

litet kan han på denna väg erhålla någon färdighet att upprätthålla den

19

ordning och tukt, som tjenstgöringen i en verklig skola krafvel’. Hvad åter

auskultationen beträffar, har denna visserligen en stor betydelse såsom den

nödvändiga förberedelsen till en följande öfningsundervisning, men kan naturligtvis

icke göra tillfyllest, ej ens om dermed förbindes en kortare tids

undervisning i en verklig skola; resultatet måste blifva ännu mera otillfredsställande,

om denna undervisning icke öfvervakas och underkastas

granskning och icke är stödd på sammanhängande teoretiskt-pedagogiska

grundsatser. Såväl den teoretiskt-pedagogiska som den praktiska delen af

lärarebildningen blifver följaktligen vid de närada högre normalskolorna

antingen alldeles icke eller föga tillgodosedd.

Hvad slutligen det tredje slaget af högre lärarebildningsanstalter med

öfvervägande teoretisk riktning angår, nämligen de pedagogiska universitetsseminarierna

i Leipzig, Göttingen, Halle in. fl.,, så finna vi bär eu fullständig

teoretiskt-pedagogisk föreläsningskurs, föredragen af den vid universitetet

anstälde professorn i pedagogik. Men då pedagogiken är en praktisk vetenskap,

hvilken, såsom sådan, fordrar ett tillämpningsfält, för att dess satser

må kunna fullständigt begripas, så bär man här insett nödvändigheten

jemväl af någon öfningsundervisning, hvilken, särskildt hvad seminariet i

Leipzig beträffar, försiggår under följande form. De praktiska öfningarna

omfatta såväl de matematisk-naturvetenskapliga som de filologiska undervisningsämnena,

för hvilka senares räkning stadgarna föreskrifva, att pedagogie-professoren

skall ega till sitt biträde en filolog af facket, helst anstäld

vid något gymnasium. Seminariet sammanträder tvänne gånger i veckan,

omvexlande under den pedagogiske och filologiske lärarens ledning, hvarvid

en hvar af seminariets 12 ordinarie lärjungar, i tur och ordning, håller en

protektion öfver något uppgifvet ämne med några från ett af stadens läroverk

tillkallade lärjungar, hvarefter lektionen underkastas granskning såväl

af kandidaten sjelf som af seminariets öfrige lärjungar och slutligen af vederbörande

seminariidirektor. Den väsentligaste anmärkningen emot detta

slags seminarier skulle kunna uttryckas så, att den praktiska öfningen härstädes

är till anordningen så ofullständig och till omfånget så obetydlig,

att just derigenom den teoretiskt-pedagogiska undervisningen väsentligen

förfelar sitt syfte. Först och främst är nämligen seminariiledarnes antal

allt för litet, ty om än filologen skulle kunna ega tillräckligt mångsidig insigt

för att rätt grundligt handleda kandidaterne i såväl modersmålets som de

klassiska och främmande lefvande språkens metodik, hvilket knappast kan

antagas, så torde man med bestämdhet kunna påstå, att en enda person,

här representerad af den andre seminariiledaren, icke, utan i högst sällsynta

undantagsfall, kan hafva så tillegnat sig de öfriga, historiska, matematisknaturvetenskapliga,

filosofiska och teologiska undervisningsämnenas’ innehåll,

att han på det högre skolstadiet vore fullt skicklig att i alla dessa ämnen

20

handleda blifvande lärare på ett för dem fruktbringande sätt. Vidare måste

anmärkas, att ofvannämda proflektioner äro allt för få, 2—3 årligen för

hvarje kandidat; att de förekomma i allt för många ämnen, för att kandidaterna,

i synnerhet i betraktande af den ofullständiga ledningen, skulle

kunna grundligt inhemta ämnenas metodik; att lektionerna äro osammanhängande

eller ej utgöra länkar af den föregående och efterföljande lektionskedja,

som den verklige läraren städse måste hafva i sigte; att de slutligen

företagas, ej med en hel klass, utan med några få från klassen isolerade

lärjungar, hvaraf följer, att kandidaten svårligen kan genom sin öfningsundervisning,

äfven om denna vore till omfånget betydligare, förvärfva sig

den rätta blicken för hvad tjenstgöringen i en verklig skola af honom

kräfver.

Hvad angår det pedagogiska seminariet i Göttingen, så består det af

tvänne afdelningar, af hvilka den första är till sin verksamhet af teoretisktpedagogisk

art, under det den andra afdelningen väsentligen är organiserad

på samma sätt som seminariet i Stettin.

Vända vi oss nu till den andra hufvudgruppen, högre lärarebildningsanstalter

med öfvervägande praktisk riktning, så möter oss här i första

rummet profår sinrättning en, vidare de pedagogiska statsseminarierna (utom

universiteten) i Berlin, Breslau, Königsberg och Stettin.

Den väsentliga bristen hos detta slags lärarebildningsanstalter är, att

de ej söka bereda sina lärjungar en sammanhängande teoretiskt-pedagogisk

undervisning, eller att de, med andra ord sagdt, blott åsyfta att meddela

pedagogisk färdighet utan att derjemte sörja för, att färdigheteu må stöda

sig på i sitt vetenskapliga sammanhang klart och tydligt insedda grunder.

Hvad först angår profår sinrättning en, för hvars anordning såväl i Tyskland

som i Sverige blifvit i det föregående redogjordt, så kan den erfarenhet,

man i Tyskland förvärfvat angående denna inrättning, ungefär sålunda

angifvas. Der gällande bestämmelser kunnat till alla sina delar genomföras,

har profåret ansetts medföra rätt goda frukter, i synnerhet som enligt regeln

ej flere än två kandidater bort hänvisas till hvarje läroverk. Kandidatens

föregående auskultation och den noggranna uppmärksamhet, hvarmed

hans arbete följts af rektor och lärare, har å ena sidan i väsentlig mon

undanröjt olägenheterna för lärjungarne af en ung och oöfvad lärares ingripande

i undervisningen och å andra sidan varit egnad att förskaffa läraren

eu inblick i skolans verksamhet och metod. Efter hand synas likväl

de flesta och vigtigaste af de gifna föreskrifterna hafva stannat på papperet

utan full motsvarighet i verkligheten, och profårets anseende har i sammanhang

dermed sjunkit. Vid flere af de läroverk, dit kandidater hänvisats,

hafva nämligen hvarken rektor eller lärare varit vuxna den svåra uppgiften

att lemna lärarekandidaterna erforderlig ledning; redan förut hårdt

21

betungade af arbete hafva de betraktat kandidaternas handledning såsom

en börda och derföre ej egnat dem erforderlig uppmärksamhet. Man har

börjat inse,. att en god lärarebildning aldrig kan vinnas såsom en tillfällig

biprodukt vid en vanlig skola, utan att härför erfordras ett läroverk, från

början till slut organisera^ med full beräkning att tjena ett dylikt ändamål;

på annat sätt känna sig hvarken lärare eller profkandidater tillräckligt

manade att taga sin sak på fullt allvar, på annat sätt få icke lärare och

kandidater tillfälle att träda i den nära och ständiga beröring med hvarandra,

som för ändamålets vinnande är nödvändig. Slutligen hafva, på

grund af den i Tyskland sedan mer än 10 år tillbaka rådande bristen på

elementarlärare, profkandidaterna mer och mer förvandlats till extra-lärare,

hvilka mot ersättning fått öfvertaga full eller nära full tjenstgöring, ett

förhållande som i väsentlig mon anses hafva motverkat det åsyftade ändamålet.

Äfven i Sverige har profaret onekligen medfört något verkligt gagn.

Det har, huru man än må bedöma det, utgjort ett uppslag till förverkligandet

af den högre lärarebildningens idé i vårt land, den blifvande läraren

har deri haft ett tillfälle att förskaffa sig en, om ock hastig och ofullkomlig,

öfverblick af hela läroverkets organisation och fått kännedom om undervisningen

vid en läroanstalt, som är en trogen bild af det läroverk, der han

sjelf en gång kommer att tjenstgöra. Bristerna i profårs-institutionen hafva

dock äfven hos oss gifvit sig tydligt tillkänna. Dessa brister hafva varit

dels de samma, som i Tyskland anförts, dels äfven andra, bland hvilka den

förnämsta är saknaden af alla garantier för en teoretiskt-pedagogisk kurs,

en brist hos oss så mycket känbarare, som vi icke hafva någon föregående

examen pro facultate docendi, i hvilken teoretisk pedagogik ingår såsom

obligatoriskt ämne. Det är visserligen sant, att föreläsningar i detta ämne

tidtals hållits i Upsala och Lund, liksom på allra sista tiden i Stockholm,

men denna i lärarekandidatens utbildning så ingripande undervisning har dock

fått bero af tillfälligheter utan att vara på minsta sätt ordnad eller till sin

fortvaro betryggad. Denna brist är med profårsinstitutionens bibehållande

nästan omöjlig att aflägsna. Om man nämligen vill söka förskaffa alla profkandidater

en god undervisning i teoretisk pedagogik, men tillfälle dertill

endast vid några fä läroverk kan påräknas, så måste, äfven antalet af de

elementarläroverk, till hvilka kandidater hänvisas för genomgående af sitt

profår, betydligt inskränkas. Men dermed har man ock råkat på en svårighet

för den praktiska öfningskursens ändamålsenliga anordning, som vissa

läroverk i Sverige fått i rikt mått erfara. Det ojemförligt största antalet

åt profkandidater har nämligen hänvisats till de högre elementarläroverken

i Upsala och Lund samt till Stockholms gymnasium. Till hvart och ett af

dessa läroverk hafva hänvisats stundom ända till 8 kandidater under samma

22

termin, utan att någon åtgärd träffats, för att det skulle kunna i någon

inon motsvara den förut okända uppgiften att gifva teoretisk och praktisk

handledning åt blifvande lärare, om man undantager den undervisning i

teoretisk pedagogik, som vid nämda läroverk genom särskilda anordningar

tidtals kommit kandidaterna till del. Äfven den praktiska handledningen

måste blifva mycket ofullständig, då läroverken äro stora, samt

rektor och lärare sålunda äro strängt upptagna af sina ordinarie göromål.

Äfven läroverkens egen organisation är föga egnad att främja kandidaternas

ändamålsenliga utbildning: så t. ex. kan lärjungeantalet i en klass

vara allt för stort; i den eller de klasser, der profkandidaterna skulle hafva

största nyttan att följa undervisningen, mötas de måhända af en extra

lärare,

jemnårig med dem sjelfva, stundom yngre. Under sådana ogynsamma

förhållanden är det temligen gifvet, att å ena sidan kandidaternas nytta af

profåret skall blifva mycket ringa emot hvad den kunde blifva, och att å

andra sidan den ofullständiga praktiska öfning, de erhålla, måste medföra

betydande olägenheter för läroverket, då inga åtgärder äro vid detsamma

vidtagna, som kunna bilda en motvigt mot oerfarne och vexlande lärares

ingripande i undervisningen. ... .

De pedagogiska statsseminarierna i Berlin, Breslau, Königsberg och

Stettin skilja sig i sjelfva verket endast derigenom från profårsinrättningen,

att vederbörande seminariidirektor skall vaka öfver, att lärarekandidaten

fortsätter såväl sina fackvetenskapliga som pedagogiska studier, för hvilket

ändamål tvänne afhandlingar, en af hvardera slaget, årligen affordras honom

och underkastas granskning på den hvarje månad förekommande konferensen.

Mellan de tre förstnämnda seminarierna å ena sidan och seminariet

i Stettin förefinnes deremot den vigtiga skilnaden, att kandidaternas

öfningsundervisning på de förstnämda ställena försiggår vid flere läroverk,

i Stettin'' deremot vid blott ett enda, det nämligen, för hvilket seminariets

direktor tillika är rektor.

Utom den brist på teoretiskt-pedagogisk undervisningskurs samt den

brist i öfningsundervisningens anordning, som de trenne förstnämda seminarierna

dela med profårsinrättningen, komma de nu derjemte att lida af

de olägenheter, som uppstå genom öfningsundervisningens fördelning på flere

läroverk, belägna i måhända långt ifrån hvarandra aflägsna delar af en

större stad. Dessa olägenheter äro, i korthet sammanfattade, följande.

Då seminariets direktor är en annan person än den, under hvars ledning

det läroverk står, vid hvilket kandidatens öfningsundervisning försiggå^

är det för direktor ofta omöjligt att, hvad på honom ankommer, leda

kandidaten i praktiskt-pedagogiskt hänseende. I den händelse direktor ej

skulle komma öfverens med läroverkets rektor och facklärare angående didaktiska

eller metodiska grundsatser, saknar han makt att vid det fräxn

-

23

mande läroverket genomföra sin åsigt, hvaraf åter följden måste blifva, att

kandidaten nödgas höra ett och göra ett annat, höra rektors eller vederbörande

facklärares metod nagelfaras af direktor och dock nödgas i sin

undervisning följa densamma, eller också tvärtom, höra direktors grundsatser

förkastas af de förre; i bådadera fallen går han miste om den förnämsta

af de med seminariikursen åsyftade fördelarne, nämligen att få tillämpa

just den grundsats, han förut på teoretisk väg sökt begripa, hvarjemte

han ej erhåller den fasta utgångspunkt, som hvarje nybörjare behöfver,

innan han kan tänka på att utöfva en på egen granskning stödd

sjelfständig verksamhet. Försatt i detta läge mellan tvänne stridiga auktoriteter,

skall nybörjaren i de flesta fall, eller såvida han icke sjelf är i besittning

af ett sällspordt sjelfständigt skaplynne, blifva missmodig i stället

för intresserad, skeptisk i stället för kritisk, och sålunda på mer än ett

sätt komma att erfara följderna af en planlöst anlagd seminariikurs.

Bästa sättet att förekomma denna olägenhet är utan tvifvel, att seminariidirektorn

så litet som möjligt befattar sig med kandidaternas öfningsundervisning

i andra läroverk än möjligen det, han sjelf förestår, hvilket å

andra sidan nästan blir en nödvändighet derigenom, att direktor, som sjelf

vanligen är rektor vid ett läroverk och i denna egenskap öfverhopad af

göromål, svårligen kan hinna att rätt ofta, under de timmar, skolorna äro

i verksamhet, besöka de i stadens skilda delar belägna läroverk, vid hvilka

kandidaterna tjenstgöra; och då nu dertill kommer, att läroverkens samtliga

rektorer och facklärare äro, en hvar på sitt sätt, strängt upptagne af eget

arbete, och kandidaterna dessutom på grund af lärarebristen ej sällan äro

nödgade att öfvertaga fullständig läraretjenstgöring, så skulle man vara

frestad att instämma i det påstående, som man ej sällan får höra i Tyskland,

nämligen att detta slags seminarier i allmänhet uträtta föga mera

än profärsinrättningen, men att det deremot, om seminariets direktor verkligen

skulle försöka att noga fullgöra sina åligganden och derunder råka

i strid med vederbörande läroverksföreståndare, kunde utöfva till och med

ett menligt inflytande. Tydligt är dock, att en seminariidirektor, som är

utrustad med framstående personliga egenskaper, kan i betydlig mon minska

eller förebygga dylika faror och, i trots af organisationens bristfälligheter,

uträtta åtskilligt godt med de medel, som stå honom till buds.

Till den tredje och fullständigaste formen af högre lärarebildningsanstalter,

som vi benämt de teoretiskt- och praktiskt-pedagogiska seminarierna,

kunna hänföras följande, hvilkas organisation kan korteligen sammanfattas

sålunda.

1. Tillfälliga Utskottets förslag vid 1868 års riksdag: Seminariet

beläget i hufvudstaden; pedagogisk föreläsningskurs, föredragen

af anstaltens direktor; övningsundervisning vid flere af hufvud

-

24

stadens läroverk, under ledning- af dessas mest framstående lärare,

med hvilka staten för sådant ändamål träffar öfverenskommelse;

desse lärare jemte direktor bildande ett seminariikollegium,

inför hvilket kompetensprof till lärareanställning vid rikets

elementarläroverk afläggas.

2. Det s. k. »utvecklade ''profåret» enligt sista läroverkskomiténs för

slag,

i närmaste öfverensstämmelse med det af 1843 års skolrevision

framställa: Seminariianstalter företrädesvis vid univer

sitetsstädernas

elementarläroverk; pedagogisk föreläsningskurs,

föredragen af en särskild! för detta ändamål anstäld seminariiföreståndare;

öfningsundervisning vid nämda läroverk, under

ledning af rektor och vederbörande lärare.

3. Det filologiskt-historiska institutet i Petersburg: fackvetenskaplig

uppgift; pedagogisk föreläsningskurs af en vid institutet anstäld

lärare; öfningsundervisning under 4 öfverlärare vid ett med institutet

förenadt f. n. 5-klassigt gymnasium såsom öfnings- och

normalskola.

4. Det Zillerska privatseminariet i Leipzig: Anstaltens direktor

föredrager en pedagogisk föreläsningskurs vid universitetet; fullständigt

ordnad öfningsundervisning under 3 öfverlärare; tvänne

förberedande och en gymnasialklass som öfningsskola.

5. Normallyceum i Helsingfors: Anstaltens inspektor föredrager en

pedagogisk föreläsningskurs vid universitetet; öfningsundervisning

under 4 öfverlärare vid ett fullständigt elementarläroverk

som öfnings- och normalskola.

Det gemensamma företrädet hos dessa anstalter eller förslag till sådana

är redan angifvet. Hvad åter beträffar skilnaden dem emellan, deras inbördes

förhållande af högre och lägre, mer eller mindre utvecklade lärarebildningsanstalter,

så bestämmes den visserligen till en del af det sätt,

hvarpå den teoretiskt-pedagogiska kursen ansluter sig till anstaltens praktiska

verksamhet, men hufvudsakligast af det mer eller mindre fullständiga

sätt, hvarpå den senare eller sjelfva öfningsundervisningen är anordnad,

alldenstund i en anstalt för praktisk lärarebildning denna sida af dess verksamhet

måste tillerkännas det främsta rummet. Men möjligheten åter af

en dylik fullständigare anordning beror väsentligen dels derpå, huruvida

anstalten eger särskilda för detta ändamål tillsatte öfverlärare, samt huruvida

dessa finnas i ett tillräckligt antal, dels slutligen på beskaffenheten

och omfånget af sjelfva öfningsfältet eller skolan, vid hvilken öfningsundervisningen

försiggår.

Kasta vi nu, fasthållande dessa bestämningar, en blick på ofvan uppstälda

former af seminarii-inrättning, så visar sig, att de tvänne förstnämda

25

(Tillfälliga Utskottets förslag och »det utvecklade profåret») lida af väsentliga

brister dels i det afseende, att den teoretiskt-pedagogiska undervisningskursen

svårligen kan träda i ett så innerligt förhållande till den praktiska

delen af seminariets verksamhet, som den borde, alldenstund öfningsskolorna

i båda förslagen utgöra sjelfständiga läroverk, hvilka ej stå i något

verkligt organiskt samband med seminariet och dess ledare, läraren i pedagogik;

dels och väsentligast, emedan öfningsundervisningen ej skall ledas

af särskilda öfverlärare, utan af de vid skolan anstälde ordinarie lärarne,

hvilket torde befinnas omöjligt, såvida desse samtidigt skola fullgöra alla

eller största delen af sina egentliga skyldigheter. 1 dessa båda väsentliga

punkter ega följaktligen de tre sista formerna ett afgjordt företräde framför

de två första. Det inbördes förhållandet i formelt hänseende mellan

institutet i Petersburg, det Zillerska seminariet och Normallyceum i Helsingfors,

deras på organisationen beroende förmåga att mer eller mindre

fullständigt uppnå sitt syfte kan åter endast genom en närmare undersökning

af deras verkliga arbetssätt afgöra», alldenstund hvart och ett af dem

eger företräden i ett eller annat afseende, som de öfriga sakna. Grunderna

för bedömandet af ofvanstående former torde emellertid härmed blifvit

angifna, och vi skola nu endast i korthet fästa uppmärksamheten på några

enskildheter, för att ytterligare söka sätta dessa befintliga eller föreslagna

anstalters organisation i den rätta belysningen.

1. Tillfälliga Utskottet* förslag vid ''186tf ars riksdag.

En lärarebildningsanstalt enligt detta förslag skulle först och främst,

genom bestämmelsen om öfningsundervisningens förläggande till flere af

hufvudstadens skolor, komma att lida af samma olägenheter som t. ex.

Statsseminariet i Berlin, men olägenheter af ännu svårare beskaffenhet,

alldenstund, då seminariikursen utan tvifvel skulle vara obligatorisk, direktor

i Stockholm skulle ega skyldighet att öfvervaka minst 30 lärarekandidater,

fördelade på läroverk i olika trakter af hufvudstaden, då deremot

direktor i Berlin endast har att göra med 10. Antager man emellertid,

att staten skulle lyckas finna 7 lärare vid hufvudstadens läroverk, eu för

hvarje hufvudgrupp af undervisningsämnen, hvilka lärare vore villige och

fullt vuxne den svåra uppgiften att leda lärarekandidater; antager man

vidare, att det skulle lyckas direktor att med dessa till skilda läroverk

hörande lärare samt vederbörande rektorer komma öfverens om undervisningsmetoder

och pedagogiska grundsatser, hvithet svårligen låter tänka

sig, men hvithet dock vore ännu mera af nöden här än vid Berlin-seminariet,

alldenstund fordran på enhet i Stockholms-anstaltens verksamhet

vore större, i samma mon den åsyftade att fullständigare än Berlin-seminariet

befrämja båda hufvudsidorna af en dylik anstalts ändamål: antager

Korn,-betänkande isj. lärare-bildn.-anstalt. 4

26

man slutligen, att de 30 kandidaterna skulle kunna någorlunda jemt fördelas

pa de 7 lärarne, hvilket svårligen låter sig göra, då ett långt större

antal kandidater skulle komma att anmäla sig i vissa ämnen, t. ex. modersmålet,

klassiska språk o. s. v., än i andra: så skulle hvarje lärare få på

sin lott 4—5 kandidater, hvilkas öfningsundervisning han skulle leda och

öfvervaka. I betänkandet heter det, att läraren skulle ''»dels meddela seminariets

kandidater särskild undervisning i sitt läroämnes metodik, dels låta

dem auskultera vid sina lektioner för att låta dem tid efter annan, den

ene efter den andre, praktiskt deltaga i undervisningen, för så vidt detta

utan olägenhet för skolans lärjungar låter sig göra». Om sålunda en af

dessa rektorer eller lärare funne sig sakna tid att i någon vidsträcktare moll

leda öfningsundervisningen, en annan funne, att öfningsundervisningen utöfver

ett visst ringa mått skulle åstadkomma ett störande inflytande på skolan,

hvarigenom det skulle kunna inträffa, att kandidaterna vid vissa skolor

finge dubbelt så många öfningstimmar som vid andra, beroende på de enskilde

lärarnes godtycke; så skulle från direktors sida intet kunna göras

för att förebygga en dylik olägenhet, då ju denne ej egde någon bestämmelserätt

i afseende på de särskilda läroverken. Ofningsundervisningens

anordning skulle sålunda i hvarje hänseende blifva planlös. Antager man

äter, att en bestämd plan faststäldes, så skulle antingen öfningsundervisningen

komma att inskränkas till auskultation och ett minimum af öfningslektioner,

då vederbörande lärare i första rummet måste sköta sin tjenst vid

skolan, i hvilket fall seminariet skulle förfela sitt syfte ur praktisk synpunkt,

eller också, om öfningslektionerna, för att blifva af någon nytta, skulle bestämmas

till 2—3 i veckan för hvarje kandidat, och hvarje lärare behöfde

4 timmar i veckan för öfningslektionernas ordentliga förberedelse och granskning

och dessutom blefve upptagen en eller annan timme hvarje vecka för

seminariets öfrige angelägenheter, så skulle hans tjenstgöringsskyldighet för

seminariets räkning uppgå till 15 eller 18 timmar i veckan, hvilken omständighet

åter skulle vid de särskilda läroverken framkalla behofvet af en

extra-lärare för hvar och en af seminariilärarne, på det att desse skulle

kunna egna sin tjenst åt seminariet; härmed vore desse lärare faktiskt förvandlade

till särskilde öfverlärare, som uppbure lön för den tjenst de egnade

seminariet, eller detta hade med andra ord härigenom förlorat sin

ursprungliga karakter i denna väsentliga punkt och tvingats öfver i en mera

utvecklad form, utan att dock någon säkerhet funnes för öfningsundervisningens

planmässiga anordning, då dessa många offentliga och privata skolor

ej kunde med seminariet införlifvas.

De i seminariets tjenst anstälde lärarne skulle slutligen jemte direktor

bilda ett seminariikollegium, inför hvilket prof för anställning vid elementarläroverken

skulle afläggas. Utan afseende på åtskilliga mindre svårigheter,

27

såsom t. ex. huruvida, om tvänne eller flere seminariilärare behöfdes i samma

ämne, der t. ex. 10 eller flere kandidater anmält sig att genomgå den praktiska

kursen, alla desse skulle vara medlemmar af kollegiet eller icke; så

vilja vi endast fästa uppmärksamheten på den omständigheten, att utom de

30 till seminariet hörande kandidaterna skulle, enligt eu af komiterade uppgjord

sannolikhetsberäkning, omkring 60 andra profvande kunna årligen infinna

sig, och . då hvarje prof, i 3 ämnen, vanligen upptager 3 timmar, så

skulle seminariets samtlige medlemmar på detta sätt blifva upptagna 270

timmar om året och just under den tid på dagen, som lärarne skulle hafva

egnat antingen åt kandidaternas handledning eller åt undervisningen i skolorna,

hvilka dessutom ej skulle kunna undgå att af dessa prof, äfven om

de någorlunda jemt fördelades, röna ett i hög grad störande inflytande.

Bestämmelsen att öfningsundervisningen skulle försiggå vid flere af

hufvudstadens läroverk under ledning af vid desamma anstälde lärare, tillkommen

hufvudsakligen för att förebygga den ensidighet, som skulle kunna

uppstå,. om öfningen försigginge vid ett enda till seminariet hörande läroverk,

visar sig följaktligen, så snart man försöker sätta sig in i enskildheterna

af en dylik inrättnings arbetssätt, leda derhän, att organisationen antingen

skulle vid första försök till förverkligande upplösa sig i alla fogningar

eller också medföra ringa eller intet gagn.

2. Det utvecklade profåret.

Detta förslag eger onekligen ett stort företräde framför det föregående

deruti,, att öfningsundervisningen skulle försiggå vid blott ett enda läroverk

å hvarje ort, men delar dock de fleste af det förras bristfälligheter. Först

och främst skulle föreläsaren i pedagogik ställas i ett allt för löst förhållande

till inrättningen, då denna befattning utan tvifvel i de flesta fall måste

bestridas af en utom skolan stående person och vid läroverken i Upsala

och Lund väl oftast af en akademisk lärare, hvilken i denna sin egenskap

ej kunde egna hela sin verksamhet åt seminariets tjenst.

För det andra blefve den praktiska ledningen till sin beskaffenhet beroende

af de lärarekrafter, som händelsevis funnes vid universitetsstädernas

läroverk, bland hvilkas lärare åtskilliga visserligen kunde befinnas duglige,

andra åter mindre passande eller mindre villige att åtaga sia: en dylik verksamhet.

Vidare skulle ett dylikt seminarium blifva med hänsyn till öfningsundervisningens

anordning försatt i ofvan anförda dilemma, nämligen att antingen

denna öfning måste inskränkas till ett otillräckligt antal timmar och

sålunda förfela sitt praktiska syfte, eller också de vid skolan anstälda lärarne,

som skulle hafva kandidaternas praktiska ledning om händer, förvandlas

till öfverlärare, genom hvilken förändring den utvecklade profårs

-

28

inrättningen hade tagit första steget till att blifva ett utveckladt seminarium;

man skulle på detta sätt få tvänne eller flere seminarier på en gång,

hvilka dock skulle väsentligen bindas i sin verksamhet eller endast på ett

ofullständigare sätt kunna verka för sitt syfte, derför att såväl föreläsaren

i pedagogik som öfningsskolan komme att stå till seminariet i ett så lösligt

förhållande, att den enhet, som utgör första vilkoret för en organisms kraftiga

och harmoniskt afvägda verksamhet, derigenom ginge förlorad.

Slutligen fästa vi uppmärksamheten derpå, att, om 8 kandidater under

nuvarande profårsinrättning vålla ett vanligt läroverk stora svårigheter, så

skulle det ännu större antal kandidater, hvilka enligt detta förslag åtminstone

till en början skulle fördelas på läroverken i Upsala och Lund, och

hvilkas praktiska öfningar val borde ega större utsträckning än de nuvarande

profårskandidaternas, förorsaka så stora olägenheter, att. antingen

hvartdera seminariet skulle få lefva ett blott skenlif, eller också dessa stora

läroverk helt och hållet ställas till seminariernas förfogande, utan att ändock

de stora fördelar uppnåddes, som kunde vinnas, om seminariet

fin^e så småningom organisera ett läroverk i enlighet med sitt ändamål och

fino-e till sitt förfogande lärarekrafter, för detta syfte särskildt valde ellei

utbildade.

3. Det filologiskt-historiska institutet i Petersburg.

Denna storartade inrättning, för hvilken kostnaderna redan nu, då öfningsskolan

ej ännu hunnit fullständigt utvecklas, uppgå till omkring 240,000

rdr° rmt årligen, är visserligen bildad efter mönstret åt de högre normalskolorna

i Frankrike och Belgien, så till vida som den bereder sina 100

lärjungar jemte bostad och underhåll älven fack-vetenskaplig undervisning,

men måste å andra sidan hänföras till den fullständigaste formen af högre

lärarebildningsanstalter, emedan den söker främja såväl pedagogisk insigt

som färdighet genom medel, som stå i ett organiskt förhållande till hvai

andra

och till inrättningen i dess helhet.

Den förnämsta anmärkning, som skulle kunna framställas mot denna

anstalt, gäller öfningsundervisningen, hvilken År alltför obetydlig, såsom

endast förekommande under spridda timmar, och dessutom ej tillbörligt

förberedd, alldenstund åt preparationen vanligen egnas blott några minuter

före lektionstimmen; endast i det fall, att den har till föremål tolkningen

af nå°''ot svårare ställe hos en författare i ett främmande språk, skex pieparationen

aftonen före lektionen, men i båda fallen ej i näi’varo af de

öfriga lärarekandidaterna, utan blott inför vederbörande öfverlärare.

4. Det Zillerska privat seminariet i Leipzig.

Detta lilla seminarium är i formelt hänseende mönstervärdt. A ena

sidan ansluter sig den teoretiska undervisningen så nära till seminariets

29

praktiska verksamhet, att öfningsskolan såväl med afseende på lärometoder

som tukt och ledning utgör ett troget uttryck af direktors pedagogiska

orundsatser; å den andra är öfningsundervisningen fullständigt ordnad med

tillhjelp af öfverlärare och på det sätt, att hvarje öfnmgslektion måste åt

kandidaten underställas öfverlärarens granskning, innan den får hallas, samt

att planen till hvarje proflektion måste skriftligen uppsättas och understallas

direktors pröfning, att slutligen sjelfva lektionen och framför allt det sätt,

hvarpå kandidaten stält sig direktors råd och anvisningar till efterrättelse,

på seminariikonferensen underkastas eu granskning under de tre riktiga,

formerna: sjelfgranskning, granskning af medlärjungar och slutligen åt lärare;

mot hvarje anmärkning står det kandidaten fritt att söka försvara

sig hvarigenom en på meningsutbyte stödd kritisk uppfattning af de pt

dagogiska grundsatserna och deras tillämpning hos honom befordras.

Utom åtskilliga brister, beroende derpå, att denna inrättning är en

privatanstalt, som hufvudsakligen har att tacka eu enda mans uppoffrande

verksamhet för sin tillvaro, och som ej förfogar öfver tillräckliga medel

för att kunna anställa och qvarhålla framstående lärarekrafter, skulle äfven

kunna mot densamma anmärkas, att öfningsskolan är till omfånget alltför

inskränkt för att på något fullständigare sätt kunna tjena den högre undervisningens

syfte, att klasserna, i synnerhet elementarklassen, eger ett alltför

ringa lärjungeantal (6—8). att slutligen undervisningen i skolan, åt brist

på fasta lärare, under vissa tider, då kandidaternas antal vant stort (det

bär nämligen understundom uppgått till mer än 20), kommit att allt föi

mycket skötas af lärarekandidaterna, om också det menliga inflytandet

häraf väsentligen motvägts af det planmässiga sätt, hvarpå öimngsunderAisningen

varit anordnad.

5. Normallyceum I Helsingfors.

Det mönstervärda i denna inrättnings organisation torde kunna hänföras

under följande punkter: ^ _

att lärarebildningsanstalten eger till sitt förfogande ett fullt utbildadt

elementarläroverk;

att för kandidaternas praktiska ledning finnas särskilda öfverlärare, som

tillika deltaga i skolundervisningen;

att hvarje öfverlärare är föreståndare för en särskild afdelning kandidater,

hvilken utgöres af alla dem, som genomgå seminariikursen i de till

öfverläraren hörande undervisningsämnen, samt att hvarje sådan afdelning

håller sina särskilda sammankomster, de s. k. veckokonferenserna; och

att slutligen månadskonferensen utgör ett medel att sammansluta eller

sins emellan förbinda de särskilda afdelningarne och deras verksamhet.

30

Mot inrättningens organisation och arbetssätt skulle åter kunna anmärkas:

att lärarebildningsanstalten ej erbjuder någon för densamma särskilt

afsedd föreläsningskurs i pedagogik, utan att denna kurs är förlagd

till universitetet, hvartill kommer, att enligt $ 1 i normallycéets nu gällande

stadga professoren i pedagogik, som är anstaltens inspektor, likväl ej

eger att direkt taga befattning med anstaltens ledning och sålunda ej kan

utöfva vederbörligt inflytande på dess verksamhet, hvilka omständigheter

hänvisa på, att de båda hufvudsidorna af anstaltens uppgift ej stå till hvarandra

i ett så innerligt förhållande, som dess syfte fordrar.

För det andra måste öfverlärarnes antal anses för litet. Så t. ex. linnes

blott en öfverlärare för såväl modersmålet som de moderna och klassiska

språken, hvilket synes föga lämpligt, då man besinnar, att, om också

allmänna grundsatser finnas, som kunna och böra tillämpas vid undervisningen

i hvarje språk, så måste dock denna allmänna metod i sina närmare

bestämningar rätta sig efter hvarje språks eller språkgrupps särskilda

beskaffenhet, hvilket åter förutsätter, att läraren eger en grundlig kännedom

om hvart och ett, eu insigt (här i 5—(> olika språk), hvilken, med hänsyn

till nutidens fordringar i detta hänseende, ej utom i sällsynta undantagsfall

torde kunna förutsättas hos en och samma person; särskildt måste modersmålets

metodik anses vara så vidt omfattande och afvikande från de främmande

språkens, att detta ämne inom seminariet fordrar sin egen målsman,

och detsamma torde, ehuru i mindre grad, gälla om de moderna språken

i förhållande till de klassiska.

Vidare måste anmärkas, att öfningsundervisningen ej är tillräckligt

planmässigt och metodiskt ordnad. Denna undervisning är nämligen först

och främst inskränkt till ett fåtal spridda timmar. Åt förberedelsen till

kandidaternas öfningsundervisning hafva öfverlärarne, af brist på tid, ej

alltid kunnat egna tillräcklig omsorg, så att den stundom endast bestått i

rättandet af kandidaternas skriftligen författade undervisningsplan för den

förestående lektionen, men understundom alldeles bortfallit. Och då härtill

lägges, att hvarken kandidaternas auskultation eller deras öfningsundervisning

varit noga bestämd, hvarför de på mycket olika sätt fullgjort sin skyldighet

i dessa hänseenden såväl beträffande den tid. de deråt egnat, som

de ämnen, de valt. för densamma, så synas dessa omständigheter häntyda

på en brist i inrättningens organisation, hvilken ytterst måste anses ega sin

grund i det. otillräckliga antalet öfverlärare. Tydligt är nämligen, att det

skulle vara omöjligt för det fåtal af dem, som finnes, att bestrida de åligganden,

som en fullständigt ordnad öfningsundervisning tager i anspråk.

Som en brist måste äfven anmärkas, att. ingen föreskrift stadgar, att

seminariikursen skall begynna vid början nf hvarje termin och fortgå under

en sammanhängande tid, hvilket haft till följd, att ej sällan kandidater

31

först vistats vid seminariet en termin eller en del deraf och sedermera,

understundom först efter flere års frånvaro, återkommit for att afsitta sin

kurs, hvilken följaktligen ej kunnat undgå att blifva osammanhängande, da,

den senare delen väl ej alltid kunnat ordnas så, att den fullständigt anslutit

sig till den föregående. ,. , ,

Än vidare har denna anstalts bestämmelse att utgöra den myndighet,

inför hvilken prof till sökta lärareplatser vid elementarskolorna afläggas,

ytterligare tagit öfverlärarnes, förut starkt anlitade krafter i anspråk pa ett

sätt, som måste menligt återverka på norinallyeeets sträfvande att uppfylla

sina åligganden som lärarebildningsanstalt.

Slutligen har denna anstalt haft att kämpa äfven med ett yttre hinder

af betänklig art, bestående deruti, att den saknat eu egen för dess komplicerade

verksamhet särskildt inrättad lokal. .. ,

Oaktadt de anförda bristerna måste dock, som ofvan ar naindt denna

inrättning anses som den i sitt slag mest fulländade högre lärarebildningsanstalten

i Europa, helst dessa brister i ej ringa grad motverkats genom de

framstående egenskaperna hos anstaltens ledare och lärare och framför al

genom den outtröttliga arbetsförmåga och det osparda nit, hvarmed de skot,

sitt ansträngande kall.

32

II.

Mott ver adt förslag till anstalt för praktisk utbildning af

blifvande lärare vid de svenska elementarläroverken.

.Allmän organisation.

[ det föregående hafva komiterade sökt visa behofvet af praktisk utbildning

föi blifvande elementarlärare och gifvit eu kort redogörelse för

det,, som hittills blifvit gjordt, dels hos oss, dels hos andra kulturfolk för

afhjelpandet af detta behof. Vidare hafva komiterade uppvisat de olägeneter,

hvaraf hittills för detta ändamål vidtagna eller föreslagna åtgärder

lidit,_ och till följd af Indika det ernådda resultatet blifvit eller skulle hafva

blifvit i ett eller annat afseende mindre tillfredsställande. Och slutligen

hafva ur granskningen af de hittills på detta område vunna erfarenheterna

manga af de fordringar framgått, som böra ställas på eu anstalt för praktisk

lärarebildning. Men för att kunna komma till full insigt angående

råtta formen för eu dylik anstalt och särskilt för eu sådan, som passar i

varf land, hafva komiterade ansett sig böra, med stadig hänsyn till de förhallanden,

som hos oss förefinnas, noggrant fastställa den uppgift, som

en dylik anstalt har att fylla, och derefter med ledning häraf söka angifva

den lämpligaste formen för densamma.

Frågar man efter grunderna till det ofvan angifna förhållandet, att ingen

åt hittills försökta anstalter för praktisk utbildning af elementarlärare

visat, sig i stånd att till fullo lösa sin uppgift, så torde dessa grunder hafva

vant åt flere slag. Så synes man mångenstädes hafva ryggat tillbaka för

de kostnader, ändamålsenhgare anstalter af denna art skulle kräfva. Men

a andra sidan kan det ej antagas, att i eu tid, då man börjar allt mer

inse att okunnigheten är för samhället det dyraste af allt, man skulle vara

blind derför, att lärarens okunnighet angående rätta sättet att sköta sitt

kali ar dyrare än hvarje annan. Det är derför sannolikt, att bristande in

-

33

sigt i den praktiska lärarebildningens betydelse eller bristande förtroende

till de föreslagna åtgärdernas ändamålsenlighet vant de väsentliga orsakerna

till det mindre tillfredsställande skick, hvaruti dessa anstalter , i allmänhet

befinna sig. En undersökning af den praktiska lärarebildningens

väsen och de fordringar, som till följd deraf måste ställas pa eu för detta

ändamål afsedd anstalt, torde derföre blifva komiterades första uppgift.

Lätt torde det inses, att hvarje praktisk bildning förutsätter insigt och

färdighet insigt i ändamålet och rätta formen för den ifrågavarande verksamheten

samt färdighet i att tillämpa denna insigt vid verksamhetens utöfning.

Tv i samma mon en menniska ar.betar utan insigt i målet iöi sm

verksamhet och utan kännedom af grunderna för sitt förfaringssätt, i samma

mon blir ock hennes arbete rent mekaniskt,, och hon sjelf sjunker ned till

ett osjenständigt redskap utan kärlek till sitt kall och utan förmåga att

deri fullkomna sig. Saknas åter färdigheten, uteblir dermed ock företagets

framgång, äfvensom deri glädje och förnyade kraft till verksamhet,

som arbetets lyckliga resultat för med sig. Men utgöra insigt och färdighet

nödvändiga beståndsdelar i all praktisk bildning, så. blir här frågan,

hvilken den insigt och den färdighet är, som för praktisk lärarebildmng

erfordras, samt huru dessa egenskaper skola förvärfvas. Tydligt är, att

härvid ej åsyftas insigten i de särskilda vetenskaper, hvari undervisning

skall meddelas, eller ens kännedomen af vetenskapens lagar och menniskans

natur i allmänhet, ty dessa kunskaper hafva i det föregående hänförts

till den del af lärarebildningen, som betecknats såsom företrädesvis

teoretisk. Den insigt, om hvilken här är fråga, måste deremot vara praktisk,

d. v. s. angå ändamålet för lärarens verksamhet samt råtta., sättet

att använda nämda kunskaper vid lärarekallets utöfning.. Men då läraren

har till ändamål att genom sin undervisning. och ledning befordra lärjungarnes

harmoniska utveckling, så förutsätter insigten häri kännedomen

af lärjungens, d. v. s. den i moraliskt och intellektuel hänseende ännu omyndiga

menniskans, natur och utvecklingslagar, äfvensom af medlen för befrämjandet

af hennes utveckling samt rätta sättet och tiden för dessas användning.

De lärdomar, som genom föregående tiders erfarenhet vunnits på detta område,

har den pedagogiska vetenskapen samlat, ordnat och förklarat.. Deuom

studium af denna vetenskap kan således den blifvande läraren tillegna

sig den skatt af insigt och erfarenhet, som menskligheten hittills.i. detta

afseende förvärfvat; endast derigenom kan det blifva honom möjligt att

icke stanna bakom sina föregångare eller samtida samt att föra sin konst

ytterligare framåt. Ty huru begåfvad än en lärare må vara, så är dock

föga troligt, att han blott genom sitt eget snille skall kunna upptäcka och

undvika alla de af vetenskapen kända och angifna misstag, för hvilka en

lärare är utsatt, samt utfinna alla de förbättringar, som genom tusendens

5

Korn.-betänkande ang. lärare-bildn,-anstalt.

/

34

samverkan på detta område åstadkommits; åtminstone gäller detta antagande

i afseende på andra konster och vetenskaper, och intet skäl förefinnes,

hvarför e det skulle förhålla sig annorlunda med pedagogiken.

Måste således den pedagogiska vetenskapen anses utgöra eu väsentlig

del af den insigt, som ingår i den praktiska lärarebildningen, så vinnes

dock. icke genom studiet blott deraf hela denna insigt. Pedagogiken är

nämligen, såsom hvarje vetenskap, städse i viss mon abstrakt; den meddelar

de allmänna formerna och lagarne äfvensom de vanligaste fallen och re°-- lerna men den kan lika litet som någon annan vetenskap framställa enskildheterna,

eller, angifva, huru dessa lagar och regler skola tillämpas vid

hvarje särsk.ildt tillfälle. Och då det i allmänhet är ganska svårt att utan

särskild öfning upptäcka den allmänna form, till hvilken hvarje enskildt fall

hur, samt att finna den lag eller regel, som vid hvarje tillfälle bör bringas

till användning, skulle säkerligen nybörjaren ofta komma att stå rådvill och

hjelplös eller gorå sig skyldig till missgrepp, om han blott genom studium

af den. vetenskapliga, pedagogiken inhemtat sin insigt i lärarekallet. Liksom

den blifvande botanisten eller zoologen, för att vinna en säker och lefvande

kunskap i sitt ämne, sjelf måste iakttaga växternas eller djurens lif i naturen

samt jemföra sina iakttagelser med de vetenskapliga teorierna, så

måste ock den blifvande läraren förbinda sina vetenskapliga pedagogiska

studier med aktgifvande på, huru uppfostran och undervisning i verkligheten

försiggå. Men då uppfostran och undervisning utgöra eu fri verksamhet,

hvilken icke alltid utöfv.as .på det rätta sättet, så fordras, att den blifvande

pedagogen skall. sättas i tillfälle att se, icke'' blott huru denna verksamhet

örsiggår vid hvilket läroverk som helst, utan äfven huru den bov försiggå.

Skall åter ett dylikt tillfälle beredas den blifvande läraren, så förutsattes

tydligen, att ett läroverk finnes, der såväl undervisningen som den dermed

förbundna uppfostrande verksamheten äro så anordnade och så skötta, som

den pedagogiska vetenskapen fordrar. Genom auskultation vid ett dylikt

läroverk skulle nämligen lärarekandidaten, helst om han dervid erhölle nödig

handledning, kunna vinna den detaljerade kunskap dels om läroverkets

inrättning och verksamhet i dess helhet, dels om de särskilda läroämnenas

och lärjungarnes behandling, som erfordras för att belysa och komplettera

den genom vetenskapens studium vunna pedagogiska insigten. Bildar sålunda

auskultationen en nödvändig fyllnad till de vetenskapligt pedagogiska

studierna, och kan den, sålunda fattad, blifva af största gagn, i synnerhet då

den eger rum vid ett val inrättadt läroverk, så torde “dock å andra sidan

en auskultation, som utan dylika studier försiggår vid ett läroverk, der

undervisningen ej ar ordnad i noga öfverensstämmelse med pedagogikens

fordringar, föga motsvara sitt ändamål. Ty utan stöd af vetenskaplig teori

sväfvai auskultanten städse i fara att förvexla det riktiga med det oriktiga

35

samt att tillegna sig sina förebilders fel tillika med deras förtjenst^, hans

iakttagelseförmåga blifver outvecklad och hans intresse snart slappadt, eme

dan häri saknar den kännedom af de allmänna formerna hvilken skulle

underlätta uppfattningen af de enskilda fallen, och det enskilda fallet bil

, - 1 L i O n___1 „ nllrnänno CUTQVTIP

sin betydelse genom sm luiucn^v — — —.

Men om också den pedagogiska insigten utan tvifvel befordras genom eu

ändamålsenligt ordnad auskultation, sa får den dock först da ratt betydelse och

lif när den sättes i samband med egen undervisning, ty först nar man sjelf

börjat lägga hand vid skolarbetet, erfar man rätt lifligt, hvad man pa detta

område bäfver lära, först då blir ens blick tillräckligt öppen for pedagogikens

lärdomar. Dertill kommer, att lärarekandidaten endast genom meddelande

af egen undervisning i en verklig skola kan vinna något af den

färdighet, som utgör den praktiska lärarebildningens fulländning. y ledighet

vinnes endast genom öfning, och färdighet i att undervisa och skota

eu klass endast genom öfning sundervisning i en verklig klass. ^ Men tor att

öfningsundervisningen skall kunna fylla sin uppgift att pa samma gång

lifva intresset för pedagogiska studier samt leda till verklig färdighet i

lärarekallets utöfning, fordras, dels att lärarekandidaten sa mycket som

möjligt försättes i samma ställning som en verklig lärare dels att han e

håller den hjelp och ledning, hvaraf han ar i behof. Den fordrade likställigheten

med den verklige läraren kan astadkommas derigenom, att kan

di daton får öfvertaga undervisningen i ett visst ämne och en viss klass för

eu något längre tid (t. ox. en lästermm eller eu större del deraf) och der

under utöfva alla eu ordinarie lärares funktioner med afseende pa larjuno-arne

De fördelar, eu dylik sammanhängande öfmngsundervisning erbjuder

f jemförelse med s. k. fingerade lektioner och spridda öfmngstrmmar, ligga

J _ „ , • li i____-På-w oTToc-nlcuffQ qiot nuorm

o-en o in sitt förhållande till de allmänna lagarne.

öppen

längre tid

dag.

derigenom att kandidaten får sysselsätta sig någon

Endast ... —- ------------- -j . ... - , ..-

med samma lärjungar och samma ämne, kärr han hira kanna

små lärjungars ståndpunkt och individualitet tillräckligt för att kunna taga

hänsyn dertill vid deras undervisning och behandling samt vinna det herravälde

öfver sitt ämne, som är nödvändigt för en säker tillämpning _ af dess

metod. Endast derigenom karl han dessutom fa det intresse fortuna hrr

jungar

-

och den känsla af ansvarighet för deras utveckling och förkofran,

utan hvilken hans lärareverksamhet skulle sakna sin förnämsta sporre

Vid den sammanhängande öfningsundervisningen äro dock flere vigtiga

omständigheter att iakttaga. Först och främst är det af mycken vigt, att kandidatens

undervisning icke må erhålla större utsträckning, an att lian hinner

val förbereda sig och efter hållen lektion noggrant begrunda densamma, ty

går ''

eu oöfvad lärare

saknar

som snart leda till

utan grundlig förberedelse till sin undervisning, och

lian tillfälle att efteråt granska den, råkar han lätt in på afväga!*,

dåliga vanor. Vidare måste man tillse, att lärjunge

Ö

-

36

(intakt i den klass, hvari öfningsundervisning skall försiggå, icke må vara

a Itför stort, emedan svårigheten att upprätthålla ordningen samt att se

hvarje lärjunge vid undervisningen till godo växer i samma mon, som läriungarnes

antal, hvarförutom allt för lång tid skulle förflyta, innan kandidaten

hunnit lära känna en talrik skara lärjungar och deras olika skaplynnen.

tt tredje hufvudvilkor för en gagnelig verkan af öfningsundervisningen

äi slutligen, att kandidaten dervid erhåller en omsorgsfull och pålitlig

handledning. Under förutsättning att de förut angifna vilkoren i afseende

pa pedagogiska studier och auskultation äro uppfylda, skulle denna handledning

egentligen komma att bestå i det biträde, som en erfaren lärare

kan lemna vid preparationen och granskningen af de särskilda öfnino-slektionerna

samt i ledning vid förvärfvandet af vissa speciela färdigheter, som

vid undervisningen i de särskilda läroämnena äro nödvändiga, om densamma

skall vinna den åskådlighet och det lif, som den bör hafva. Bland dessa

speciela färdigheter kunna nämnas kartritning för undervisningen i historia

och geografi, geometrisk teckning för undervisningen i matematik, <r0d

prononciation för undervisningen i främmande lefvande språk, växt- och

djuranatomi för den botaniska och zoologiska undervisningen samt färdighet

i anställande af experiment för undervisningen i fysik och kemi.

Af det- sålunda i korthet framstälda torde hafva framgått, att de viktigaste

medlen för befordrandet af praktisk lärarebildning äro att söka i

vetenskapligt pedagogiska studier, auskultation och öfningsundervisning, äfvensom

att. dessa böra vara väl anordnade och ledda samt sättas i den innerligaste

förbindelse och vexelverkan med hvarandra, för att ett godt resultat

skall kunna motses. Också torde såsom den allmännaste bristen uti redan

efintliga anstalter för praktisk lärarebildning kunna angifvas, att de anÖl

da medlen mer blifvit använda hvart för sig än i sammanhang med

hvarandra, och särski filt att öfningsundervisningen i allmänhet lidit af en

felaktig anordning, i det att den antingen utgjorts dels af s. k. fingerade

lektioner, d. v. s. eu undervisning utan verkliga lärjungar, dels af enstaka

lektioner i en skola, ofta först efter långa mellantider återkommande samt

i olika ämnen och klasser, eller ock bestått i en vanlig extra-lärare-tienstgönng

utan egentlig ledning och tillsyn. Att undvika dessa fel måste derföre

blifva en af hufvuduppgifterna vid inrättandet af eu ny anstalt för

sagda ändamål.

Sedan härmed förutsättningarna för praktisk lärarebildning blifvit undersökta,

hafva vi att med dessa stadigt i sigte söka finna, huru en anstalt

bör vara inrättad, der ett större antal lärarekandidater skall kunna erhålla

piaktisk utbildning för sitt. kall. Af det föregående framgår härvid omedelbart,

att kandidaterna vid en dylik anstalt böra ega tillgång till vetenskaplig

undervisning i pedagogik, didaktik och metodik samt till en ända

-

37

målsenlig auskultation och öfningsundervisning, och deraf följer åter, att

vid anstalten måste finnas dels ett visst antal lärare för kandidaternas undervisning

i nämda ämnen samt för deras handledning vid auskultation

och öfningsundervisning, dels en skola, der auskultationen och öfningsundervisningen

kunna ändamålsenligt anordnas. Den ifrågavarande anstalten

skulle således närmast få formen af ett utveckladt pedagogiskt seminarium

med tillämpning sskola.

Frågar man nu, hvilka lärarekrafter som på grund af ofvanstående

erfordras för ett dylikt seminarium, så måste för det första finnas en lärare

i pedagogik för att leda och öfvervaka kandidaternas vetenskapligt pedagogiska

studier, och hvilken det derföre skulle åligga att dels genom föreläsningar,

dels genom särskilda sammanträden för detta ändamål meddela

undervisning i den vetenskapliga pedagogikens och didaktikens historia och

system äfvensom i skolväsendets och särskildt det svenska skolväsendets

utveckling och närvarande ståndpunkt, allt med stadig hänsyn till kandidaternas

praktiska öfningar och kommande verksamhet. Vidare erfordras

tydligen lärare, som hafva att meddela de särskilda läroämnenas metodik

samt att anordna, leda och öfvervaka kandidaternas auskultation och öfningsundervisning.

Tv om också läraren i pedagogik, för att rätt kunna

fylla sin uppgift, måste hafva en allmän kännedom af hvarje läroämnes

metodik, och om han äfven bör sä mycket som möjligt följa kandidaterna

i deras praktiska verksamhet, så skulle det dock blifva honom omöjligt

att ensam öfvertaga alla dessa åligganden. Hans tid och arbetskraft skulle

nämligen ej räcka till för detta ändamål, och dertill kommer,, att, om undervisningen

i ett ämnes speciela metodik skall blifva tillförlitlig och lefvande,

måste undervisaren sjelf ega grundliga vetenskapliga studier i det

ifrågavarande ämnet; men med den utveckling, de särskilda vetenskaperna

i vår tid vunnit, torde det icke blott vara hardt nära omöjligt att

finna någon, som beherskar samtliga vid den lärda skolan förekommande

undervisningsämnen, utan det torde till och med vara svårt att finna någon,

som eger för detta ändamål tillräckliga insigter i flere bland dem. Det

vanliga förhållandet är nu mer, att den, som eftersträfva!- grundligare vetenskapliga

insigter, måste inskränka sig till en enda eller till några få

nära sammanhängande vetenskaper. Med detta förhållande för ögonen

hafva komiterade ansett sig böra föreslå antalet af de ofvan nämda lärarne,

hvilka torde kunna kallas öfverlärare, till sju, nämligen en för kristendom,

en för modersmålet och filosofi, en för de klassiska språken, en för

de moderna språken, eu för historia och geografi, en för matematik och fysik

samt en för naturalhistoria och kemi. Ett mindre antal öfverlärare lär ej böra

ifrågasättas dels af redan nämda skäl, dels med hänsyn till det stora antal

lärarekandidater, som skall handledas, och dertill kommer vidare, att öfver

-

38

lärarne utom sin handledning af kandidaterna måste hafva till åliggande att

ordna och öfvervaka undervisningen vid seminariiskolan, hvar och en i sina

ämnen, och slutligen äfven att sjelfva deri meddela undervisning. Detta sistnämda

är af mycken vigt, ty derigenom ega öfverlärarne ett förträffligt

tillfälle att pröfva sina pedagogiska grundsatser och metoder samt att visa,

huru dessa. kunna användas och tillämpas i praktiken; utan ett sådant

deltagande i undervisningen skulle de lätt kunna förfalla till ett abstrakt

och opraktiskt teoretiserande, och endast derigenom att undervisningen i

de särskilda ämnena hela skolan igenom ordnas af vederbörande öfverlärare,

kan man vinna den enhet och likformighet i hvarje läroämnes behandling

på .de olika skolstadierna, som är nödvändig för en fruktbringande auskultation

och eu ändamålsenlig inrättning af öfningsundervisningen. Tydligt

är dock, att hvarje enskild öfverlärare härvid ej kan få förfara helt och

hållet efter sin egen mening, emedan undervisningen i hvarje ämne måste

vara på. det noggrannaste afpassad efter den i alla de öfriga, och emedan

seminariiskolans hela verksamhet bör stå i bästa möjliga öfverensstämmelse

med de grundsatser,, som af läraren i pedagogik och didaktik bibringas kandidaterna.

Endast i samråd med denne lärare och de öfriga ledande lärarne

bör derföre den enskilde öfverläraren kunna bestämma gången och

sättet för undervisningen i de åt honom anförtrodda ämnena, och den högsta

myndigheten i frågor af denna art bör således tillkomma det af samtlige

seminariilärarne bestående kollegiet eller seminariikollegiet. Till följd

af hela sin sammansättning och ställning torde för öfrigt detta kollegium

vara egnadt att utgöra anstaltens högsta lokala myndighet, om ock den

närmaste ledningen af densamma måste uppdragas åt en af dess medlemmar

i egenskap af direktor.

Hvad åter beträffar seminariiskolan, så måste dess närmaste uppgift

från anstaltens synpunkt vara att bereda lärarekandidaterna tillfälle till

lämplig auskultation och öfningsundervisning. Men för att kandidaten skall

kunna hafva sa mycket omedelbart gagn som möjligt af dessa sina öfningar,

bör denna skola tydligen vara af samma art, som de skolor, vid hvilka han

sedermera kommer att verka. Detta vill med andra ord säga, att hon bör

vara ett a bada linierna fullständigt elementarläroverk med samma allmänna

läsordning, samma årliga arbetstid ocli samma bestämmelser angående disciplin

och lärjungarnes intagning, uppflyttning m. in., som gälla för rikets

öfriga läroverk af detta slag. Med afseende på styrelse och lärare måste

dock åtskilliga afvikande anordningar vidtagas till följd af denna skolas

egendomliga uppgift och .ställning, hvartill kommer att, såsom redan blifvit

antydt, lärjungeantalet i dess särskilda klasser ej får vara alltför stort.

Den största svårighet, som en dylik seminariiskola har att bekämpa, ligger

utan tvifvel deri, att hon måste på samma gång erbjuda kandidaterna till

-

39

fälle till en fruktbringande auskultation och tillika utgöra ett öfningsfält

för deras första försök i skolundervisning. För att skolan skall kunna

motsvara sitt ändamål med afseende på auskultationen, fordras nämligen,

icke blott att undervisningen i de särskilda ämnena skall försiggå efter de

bästa metoder samt vara ordnad med vederbörlig hänsyn till ämnenas inbördes

förhållande och de särskilda skolstadiernas behof, utan äfven att

resultatet med afseende på lärjungarnes framsteg och hållning blir tillfredsställande,

så att kandidaterna kunna vinna erfarenhet af hvad som kan och

bör åstadkommas i eu skola af detta slag äfvensom på hvart och ett af

dess särskilda stadier. Men det inses lätt, att resultatet med afseende på

lärjungarne kan lida afbräck derigenom, att ett större antal oöfvade och

ständigt vexlande lärare sysselsättes med undervisningen. Man måste derföre

tillse, på hvad sätt denna olägenhet må kunna, så vidt möjligt är,

förebyggas. Ett kraftigt medel för detta ändamål torde vara, att kandidaten

får börja sin öfningsundervisning, först sedan han vunnit tillräcklig

insigt i den vid skolan använda metoden och genom auskultation blifvit

förtrogen med dess tillämpning äfvensom med lärjungarnes ståndpunkt,

samt att hvarje lektion föregås af eu grundlig, af vederbörande öfverlärare

ledd preparation. Vidare bör öfningsundervisningen göras så mycket som

möjligt sammanhängande, så att hvarje kandidat för en längre tid öfvertager

hela undervisningen i ett visst ämne och en viss klass. Väl torde

afvikelse!’ från denna regel i åtskilliga fall böra förekomma, och spridda

öfningslektioner icke alldeles kunna undvikas, då dels kandidaterna böra

ega tillfälle att försöka sig i andra ämnen och stadier af skolan än dem,

i hvilka de erhållit sin sammanhängande öfningsundervisning, dels ock seminariilärarne

utan dylika proflektioner ej kunna bilda sig ett säkert omdöme

om kandidaternas lärareduglighet. Men i hvarje fall torde nämda

afvikelse!’ kunna så inskränkas, att någon större betydelse icke behöfver

tillmätas dem. Då således den betydligaste delen af öfningsundervisningen

skulle blifva på nämda sätt sammanhängande, och då denna öfningsundervisning

skulle utgöra det för den ifrågavarande anstalten utmärkande i förhållande

till de flesta öfriga anstalter af detta slag, torde det vara af nöden

att något närmare redogöra för, huru komiterade tänkt sig densamma

ordnad. Den skulle försiggå ungefär på följande sätt.

Sedan seminariikollegiet vid hvarje termins början bestämt, i hvilka

ämnen och klasser de särskilda kandidaterna skulle hafva sin sammanhängande

öfningsundervisning, skulle vederbörande öfverlärare, eller i hans

ställe annan ordinarie lärare, inleda hvarje kandidats undervisning genom

att i dennes närvaro under två eller tre veckor sköta den för honom bestämda

undervisningen. Samtidigt härmed skulle öfverlärare!) å särskilda

sammanträden en eller två gånger i veckan meddela kandidaten den del

*

40

af ämnets metodik, som vore mest af nöden för honom att känna, samt

gifva honom de anvisningar, han kunde behöfva för att på lämpligt sätt

förbereda sig till sin undervisning. Med ledning häraf borde derpå kandidaten

utarbeta grundliga preparationer för sina lektioner och å det sammanträde,

som närmast föreginge hans öfvertagande af undervisningen, redogöra

för dessa preparationer, så vidt de rörde följande veckas lektioner,

inför öfverläraren och de kandidater, hvilka hade auskultation eller öfningsundervisning

i samma ämne. Vid den diskussion, som med anledning af

nämda redogörelse kunde uppstå, finge öfverläraren tillfälle att närmare

utveckla och förklara den metod, som borde följas, samt att rätta de misstag,

till hvilka kandidaten möjligen kunde hafva gjort sig skyldig. Dylika

preparationssammanträden skulle sedermera allt framgent hvarje vecka

hållas, och vid dessa tillfällen följande veckas öfningsundervisning förberedas.

till denna förberedelse skulle dessutom höra kandidatens öfning i

de speciela färdigheter (kartritning, geometrisk teckning etc.), som för undervisningen

i hans ämnen kunde vara af nöden. De första veckorna borde

kandidatens undervisning ständigt öfvervakas af den, som inledt. densamma,

och skulle de anmärkningar, hvartill kandidatens förfaringssätt gifvit anledning,

dels meddelas honom efter lektionens slut, dels tagas i akt vid följande

preparation. Då kandidaten på detta sätt blifvit inledd i sin verksamhet

och vunnit någon säkerhet i dess utöfning, skulle det oafbrutna

öfvervakandet upphöra, på det att kandidaten måtte få tillfälle att mera

fritt utveckla sin förmåga att undervisa samt att på egen hand sköta eu

klass. Dock torde äfven under denna tid öfverläraren böra understundom

besöka hans lektioner för att öfvertyga sig om, att allt ginge, som sig borde.

Mot slutet af terminen skulle en mer oafbruten tillsyn ånyo vidtaga; tv

sedan kandidaten vunnit tillräcklig kännedom af sina lärjungar och färdighet

i tillämpandet af de allmänna reglerna för en god undervisning, vore

tiden inne att göra honom uppmärksam äfven på obetydligare saker, som

kunna utöfva inverkan på undervisningens gång och resultat, men som förut

blifvit förbigångna, emedan icke allt kan läras på en gång, och bisakerna

eljest lätt kunnat blifva till men för hufvudsaken. Genom en jemförelse

mellan kandidatens förfarande och lärjungarnes ståndpunkt vid början och

vid slutet af öfnipgsundervisningen torde också det säkraste omdömet om

kandidatens lärareverksamhet kunna vinnas.

Genom eu dylik anordning af öfningsundervisningen skulle, enligt

komiterades mening, kandidaterna hafva det största gagn af densamma,

och tillika dess menliga inflytande på skolan till stor del förebyggas, i det

att samma plan och metod vid denna undervisning noggrant följdes som

i skolan för öfrigt; hvarförutom den inledande och öfvervakande läraren

skulle vara skyldig att sjelf öfvertaga undervisningen, om densamma till

41

följd af bristande förmåga eller af annan anledning vansköttes. Tydligt

är dock, att öfverlärarnes tid måste tagas strängt i anspråk vid genomförandet

af denna anordning, och att de bland dem, som hade ett större

antal kandidater sig anförtrodda, skulle för dessas handledning behöfva biträde

af skolans öfrige lärare. Häraf följer åter, att man vid anställandet

af dessa lärare måste se till, att de ega för detta ändamål erforderliga

egenskaper. Men icke blott från denna synpunkt är det af vigt, att seminariiskolans

lärare och i första rummet öfverlärarne besitta en framstående

duglighet — detta är äfven nödvändigt derför, att å ena sidan deras undervisning

skall tjena kandidaterna såsom mönster, å andra sidan den ofördelaktiga

inverkan, som öfningsundervisningen, trots alla försigtighetsmått,

i viss inon kan komma att utöfva, måste genom den goda beskaffenheten

af den öfriga undervisningen så motvägas, att denna skolas resultat med

hänsyn till lärjungarne snarare blefve bättre än sämre än de öfriga läroverkens.

För detta ändamål är det likaledes nödvändigt, att öfningsundervisningens

utsträckande står i tillbörlig proportion till den undervisning,

som handhafves af skolans egna lärare.

Den vigtigaste anmärkning, som kan riktas mot en på angifvet sätt

ordnad öfningsundervisning, torde vara, att kandidaterna derigenom icke

skulle få tillfälle att öfva sig mer än i ett eller ett par ämnen i en eller

annan klass, såvida icke deras kurs vid seminariet skulle göras oskäligt

lång. Man måste dock komma ihog, att för lärarekallets utöfning fordras

vissa allmänna egenskaper, som äro lika nödvändiga, i hvilken klass än

undervisningen skall meddelas, och som också kunna vinnas genom öfningsundervisning

i hvilken klass som helst eller åtminstone i en klass å hvart

och ett af skolans stadier. Och om kandidaten också ej erhållit öfningsundervisning

i ett eller annat af de ämnen, i hvilka han kan komma att

såsom lärare undervisa, så torde han dock genom vetenskapligt pedagogiska

studier och auskultation samt deltagande i veckosammanträdena hafva äfven

med afseende på sådana ämnen erhållit tillräcklig ledning för att på egen

hand kunna förvärfva sig den erforderliga färdigheten, i synnerhet om han

genom afläggande af en eller annan öfningslektion kommit i tillfälle att

vinna kännedom af hvad han vid undervisning i dessa ämnen företrädesvis

har att iakttaga. För öfrigt torde det böra erinras, att anstalten ingalunda

kan hafva till uppgift att hos kandidaterna utbilda all den insigt och färdighet,

hvaraf de i sin framtida lärareverksamhet kunna komma i behof,

utan snarare att sätta dem i stånd att sjelfva förvärfva sig dessa egenskaper.

Slutligen torde det lyckliga resultatet af seminariiskolans arbete kunna

väsentligen betryggas derigenom, att för densamma förordnas en särskild

rektor, hvilken det skulle åligga att uppmärksamt följa hela hennes verksamhet

och söka afhjelpa de olägenheter, som vid densamma kunde yppa

Kom.-betänkande ang. lärare-bilän.-anstalt. O

42

sig, hvarjemte det måste blifva såväl seminariikollegiets och direktors som

skolkollegiets angelägna omsorg, att seminariiskolans fördel så mycket som

möjligt tillgodoses.

Sedan komiterade härmed angifvit grunddragen till en högre lärarebildningsanstalt,

som skall kunna motsvara sitt ändamål, anse de sig, innan

de öfvergå till detalj bestämmelserna, böra till bemötande upptaga några

anmärkningar, som man ofta hör riktas mot eu anstalt af denna art. Antaget

äfven, heter det nämligen, att anstalten är i och för sig ändamålsenligt

organiserad och ledd af utmärkta krafter, så skall dock lätteligen

inträffa med en dylik anstalt, i synnerhet om den är den enda af detta slag

inom landet, att den råkar in på en ensidig riktning, d. v. s. missriktning,

såväl i afseende på pedagogiska grundsatser i allmänhet som med hänsyn

till de särskilda ämnenas metodik, och denna ensidighet skall från seminariet

småningom utbreda sig till hela Sveriges lärarekorps, allt eftersom

denna hinner af seminariet utbildas; hela Sveriges högre undervisningsväsen

skall på detta sätt stöpas i samma form, och den fria sjelfständigt utvecklingen

på detta område qväfvas. Denna farhoga synes dock komiterade

vara teinligen ogrundad eller åtminstone öfverdrifven. Under erkännande

deraf, att tvänne eller flere lärarebildningsanstalter skulle genom inbördes

täflan kunna fördelaktigt inverka på hvarandra och derigenom framkalla

ett rikare, mångsidigare lif på det pedagogiska området, vilja komiterade

fästa uppmärksamheten på vissa förhållanden inom anstaltens organisation,

som äro egnade att motverka och förhindra den befarade ensidigheten, äfven

om blott en enda högre lärarebildningsanstalt komme till stånd. Det är

redan närndt, att den ensidighet, som ligger i ett abstrakt teoretiserande,

är tillräckligt förebygd genom den teoretiskt-pedagogiska undervisningens

nära anslutning till den praktiska öfningen samt genom öfverlärarnes omedelbara

deltagande i skolarbetet. Hvad åter beträffar den ensidighet, som

skulle kunna uppkomma genom seminariets stelnande i ensidiga system

eller metoder och dess sträfvande att trycka sin prägel på de blifvande

lärarne och dermed på hela landets undervisningsväsen, så finnas äfven mot

en dylik missriktning icke mindre kraftiga korrektiv. Ett sådant ligger till

en början i de vetenskapligt pedagogiska studier, som seminariilärarne för

att kunna fylla sin uppgift måste oaflåtligt fortsätta, samt den bekantskap

med nya åsigter och metoder, som de derigenom måste förvärfva.

Vidare erinre man sig, att sjelfva anstaltens organisation ställer seminariilärarne

i en liflig vexelverkan dels med hvarandra, dels med lärarekandidaterna,

hvarigenom hvarje öfverlärares verksamhet blir föremål för ständig

uppmärksamhet och granskning från medlärares och kandidaters sida, för

att icke tala om den uppmärksamhet, hvarmed en dylik anstalt komme att

följas af hela landets lärarekorps, och den kritik, som dess verksamhet utan

43

tvifvel blefve underkastad, då dess elever skulle vid andra läroverk tillämpa

de vid seminariet inhemtade grundsatserna. Dessutom kan det ej antagas,

att kandidaterna, hvilka först vid stadgad ålder och efter afslutad universitetskurs

inträda vid seminariet och der tillbringa endast ett år, skulle

låta sig ens af den kraftfullaste lärare sä beherskas, att deras fria utveckling

deraf toga skada. Hvad slutligen beträffar den farhoga, som stundom

uttalas med afseende på det centraliserande tvång, som ett dylikt seminarium

skulle kunna utöfva, ifall det tillika blefve den anstalt, vid hvilken

alla lärareprof skulle afläggas och bedömas, så må erinras, att en dylik

profvande verksamhet alldeles ej hör till seminariets väsen, utan att lärareprofven

kunna anordnas antingen oberoende af detsamma, eller så att dess

inflytande på dessa prof ej blifver ensamt bestämmande.

En annan anmärkning, som föranledt åtskilliga betänkligheter, är den,

som rör de betydliga kostnaderna för en fullständig seminarii-inrättling.

Med afseende härpå vilja komiterade erinra om följande omständigheter:

först att, såsom redan är visadt, en god praktisk lärarebildning är för hela

samhället af så ingripande betydelse, att den knappt kan för dyrt betalas;

vidare att, såsom ock redan är visadt, alla de försök, som hos oss blifvit

gjorda till ordnande af denna angelägenhet — såsom skolrevisionens förslag

1843, profårsinrättningen enligt 1865 års stadga, tillfälliga Utskottets

förslag 1868 samt det utvecklade profåret enligt sista läroverkskomiténs

förslag — att dessa försök, ifall de utvecklades, så att de erhölle en fastare

form och kunde medföra något större gagn, i sjelfva verket öfvergingei

den form, som komiterade anse för den enda fullt ändamålsenliga, nämligen

pedagogiskt seminarium med tillhörande öfningsskola och öfningsundervisning

under särskilda öfverlärare; på grund hvaraf komiterade hysa

den öfvertygelse, att den statsutgift, som nu föreslås till inrättande af ett

dylikt seminarium, förr eller senare blir en nödvändighet. Beloppet af en

sådan utgift är naturligtvis beroende deraf, huruvida eu enda seminariianstalt

gör tillfyllest för hela landets behof eller icke. I detta afseende

hafva komiterade efter noggranna beräkningar kommit till det resultat,

att, om också två eller flere seminarier måhända skulle bättre än ett enda

kunna fylla den förelagda uppgiften, en enda dylik anstalt dock är i stånd

att emottaga och utbilda hela det antal lärarekandidater, som våra läroverk

under närvarande förhållanden behöfva. Men tydligt är, att denna

seminariianstalt i sådant fall måste vara i alla afseenden fullständig. — Hvad

an "år den lämpliga platsen för en enda större anstalt af denna art, sa hafva

komiterade ansett, att hufvudstaden genom sitt centrala läge och många

andra fördelar i detta afseende hade ett afgjordt företräde framför hvilken

annan ort som helst. Bland de öfriga fördelar, som härigenom vunnes,

må här särskildt nämnas, att hufvudstaden genom den föreslagna seminarii

-

44

skolans inrättande erhölle en välbehöflig tillökning i sina läroverks antal

en tillökning, som väl i alla fall inom kort tid skulle visa sig oundviklig''!

Denna omständighet måste äfven tagas i betraktande, om man vill rätt

uppskatta kostnaderna för den föreslagna seminarii-inrättningen.

Anstaltens styrelse.

, ,.r Liksom alla åtgärder för elementarlärares praktiska utbildning hittills

livit anordnade omedelbart af kongl. Ecklesiastik-departementet, så torde

ock den ifrågavarande, för samma ändamål afsedda, anstalten, böra lyda

omedelbart under nämda departement, helst det skulle vara mycket svårt

att finna eu förmedlande myndighet med tillräcklig sakkunskap, och anstaltens

narmaste styrelse dessutom torde kunna så ordnas, att en dylik

förmedlande myndighet göres öfverflödig. Den närmaste ledningen af anstalten

i dess helhet skulle nämligen öfverlåtas åt en direktor jemte det af

seminariets lärare bestående kollegiet. Direktorn, hvilken i första hand

skulle leda och öfvervaka anstaltens hela verksamhet, skulle det tillkomma

att vidtaga alla de åtgärder, som kräfde ett omedelbart afgörande, såväl

hvad seminariet som hvad seminariiskolan beträffar, samt att tillse, det

årare och kandidater ordentligt fullgjorde sina åligganden, vidare att föra

ordet vid seminani-kollegiets sammanträden och verkställa de dervid fattade

besluten, att mottaga och besvara lärarekandidaternas ansökningar om inträde

m m. samt att årligen afgifva tryckt berättelse öfver anstaltens

verksamhet.

Seminariikollegiet äter skulle det åligga att årligen uppgöra arbetsordning

för såväl seminariet som seminariiskolan, att afgifva förslag till besattande

af lediga seminariilärare- och lektorsplatser vid anstalten, att anställa

öfningslärare, att antaga och afskeda extra-lärare, att besluta om intagning

af nya kandidater samt att afgifva betyg öfver kandidaternas verksamhet

vid anstalten och deras derunder ådagalagda duglighet för lärarekallet,

att upptaga och afgöra alla af direktor till detsamma hänskjutna

frågor, som angå lärare eller lärarekandidater, äfvensom slutligen att rådgöra

angående de för anstaltens utveckling och förkofran nödiga åtgärder

tor att med afseende derå antingen sjelft besluta, då den ifrågavarande

åtgärden läge inom dess befogenhet, eller i annat fall ingå till koned.

itcklesiastik-departementet med motiveradt förslag i ämnet.

Vården om seminariiskolans särskilda angelägenheter skulle åter tillbomma

en rektor jemte det af skolans samtliga lärare bestående kollegiet,

oc skulle saväl rektor som skolkollegiet hafva samma rättigheter och skyldigheter

som motsvarande myndigheter vid rikets öfriga högre elementarläroverk

ehuru med de inskränkningar, hvilka följa af de åligganden, som

otvan blirvit tillagda direktor och seminariikollegiet, Tillräckliga skäl för

45

sistnämda myndigheters ställning till seminariiskolan och hennes styrelse

torde å ena sidan ligga i nödvändigheten af en sträng enhet och öfverensstämmelse

i anstaltens verksamhet och å andra sidan deruti, att de med

afseende på seminariiskolan skulle komma att pa. visst sätt ersätta etorsembetet.

Såväl anstaltens direktor som seminariiskolans rektor skulle, i

likhet med elementarläroverkens rektorer och af samma skal som. dessa,

utan föregående ansökning eller förslag, af Kongl. Maj:t på viss tid örordnas.

Båda dessa embetsman torde efter komiterades antagande i. vanliga

fall komma att bland seminariilärarne utses. Till direktorsbefattmngen

hafva komiterade ansett läraren i pedagogik vara genom hela sin ställning

företrädesvis lämplig, alldenstund denne å ena sidan ensam bland seminarnlärarne

komme att stå i direkt lärareförhållande till samtliga kandidaterna

och å andra sidan icke representerade något visst af skolans läroämnen,

utan pedagogiken i dess helhet, hvars allmänna grundsatser han borde söka

»öra lefvande i anstaltens hela verksamhet. Men skulle denne af ett. ellei

annat skäl icke kunna eller vilja tjenstgöra såsom direktor, torde seminariiskolans

rektor dernäst vara den lämpligaste att bestrida direktorsbelattmno-en,

helst denne, om han verkligen egde de för rektorsembetet erforderliga

egenskaperna, utan svårighet borde kunna öfvertaga den med rektorat^

temligen likartade befattningen såsom direktor för hela anstalten. Den

olägenhet, som genom en dylik förening af dessa magtpäliggande befattningar

skulle uppkomma så till vida, som i detta fall rektors läraretjens

göring måste i väsentlig mon minskas, torde ej ega någon, större betydelse,

då nämligen rektor i sistnämda afseende komme att biträdas . åt någon

bland skolans öfriga lärare. Af samma skäl, som ofvan blifvit anfördt,

borde rektor tjenstgöra såsom vice-direktor, ifall direktor vore åt laga förfall

hindrad eller hans embete vore ledigt, Inträffade samma fall med rektor,

skulle en af chefen för kongl. Ecklesiastik-departementet utsedd vice

rektor träda i hans ställe.

Seminariets lärare.

Såsom redan är nämdt, skulle seminariets lärarepersonal utgöras af

eu lärare i pedagogik och sju öfverlärare, en i kristendom, en i modersmålet

och filosofi en i klassiska språk, en i främmande lefvande språk ),

*) Med afseende på öfverläraren uti främmande lefvande språk liar inom komiten uppmärksamhet

fästs vid svårigheten att uti eu lärares hand förena tyska, franska och engelska språken,

i sammanhang hvarmed framhållits önskligheten deraf, att tyska språket kunde i de lägre klasserna

ställas i nära förbindelse med modersmålet, helst enligt den nya skol-organisationen undervisningen

i dessa tvänne ämnen måste i nämda klasser bestridas af en lärare; men da antalet

kandidater, som för sin öfningsundervisning komme att välja modersmålet och tyska språket,

torde blifva alltför stort för att kunna ledas af en öfverlärare, hvaremot antalet af dem, som

valde franska och engelska sannolikt blefve jemförelsevis mindre, hafva komiterade ansett sig

böra föreslå ofvanstående fördelning af ämnena.

46

V

en i historia och geografi, eu i matematik och fysik samt en i naturalhistoria

och kemi.

Då öfverlärarne, om de skola vara sin uppgift vuxna, förutom grundliga

och i detalj gående vetenskapliga studier i sina ämnen måste ega noggrann

kännedom af dessa ämnens metodik samt färdighet i deras behandirig

vid undervisningen, så har vid fördelningen af skolans läroämnen

mellan öfverlärarne hänsyn i första rummet tagits till de särskilda ämnenas

inre samhörighet. Visserligen kunde det sättas i fråga, om icke äfven

andra förhållanden härvid borde tagas i betraktande, såsom antalet af skolans

undervismngstimmar i de särskilda ämnena samt det antal kandidater,

som antagligen komme att genomgå sin seminariikurs i hvarje ämne, och

om icke till följd deraf de minst betungade bland öfverlärarne tillika borde

tjenstgöra såsom biträdande öfverlärare i sådana ämnen, som antagligen

blilva de mest ansträngande. Men ehuru härigenom ett väl behöflig! ''biträde

kunde vinnas åt öfverlärarne i sistnämda ämnen, skulle dock denna

anordning förorsaka tvänne betydande olägenheter, som göra det rådligare

att. på annat sätt förskaffa de ifrågavarande öfverlärarne det biträde, de

omöjligen behöfva. A ena sidan skulle nämligen svårigheten att finna

fullt lämpliga personer till öfverlärare i hög grad ökas, om olikartade ärnnen

hos dem förenades, och å andra sidan skulle det motverka den med

rätta fordrade enheten i de särskilda läroämnenas behandling såväl i seminariet

som i skolan, ifall undervisningen i samma ämne komme att anordnas

och ledas af tvenne öfverlärare.

Läraren i pedagogik skulle hafva att leda och öfvervaka kandidaternas

vetenskapligt pedagogiska studier och öfningar. Honom skulle det derföre

åligga dels att genom eu bestämd föreläsningskurs meddela undervisning i

sm vetenskap och att å särskilda sammanträden verka för ett lifligare och

grundligare tillegnande af dess läror, dels att genom särskilda prof söka

utröna de framsteg, de från seminariet afgående kandidaterna gjort i hans

vetenskap, samt deröfver afgifva betyg, hvarförutom han skulle hafva skylt

Jghet att, så mycket hans tid det medgåfve, följa undervisningen i seininaruskolan

och åhöra kandidaternas öfnings- och proflektioner. Föreläsningarnas

antal torde hvarken behöfva eller'' böra bestämmas till flere än 4

i hvarje vecka. Af den årliga föreläsningskursen borde större delen utgöra

en öfversigtlig framställning af ämnets hufvudafdelningar, och blott eu

mindre del deraf egnas åt en mer detaljerad behandling af speciel afdelningar

och frågor. Så kunde t. ex. ena terminen lemnas en öfversigt af

pedagogikens och didaktikens system samt eu utförligare framställning af

någon framstående pedagogs lefnad och verksamhet eller någon period af

skolväsendets historia, under det att den andra terminen egnades åt eu

öfversigt af skolväsendets utveckling och närvarande ståndpunkt såväl i

47

Sverige som i öfriga kulturländer, jemte en detaljerad redogörelse för någon

del af den vetenskapliga pedagogikens historia eller någon pedagogisk fråga

af särskildt intresse. Kursens anordning kunde naturligtvis vexla, blott

den erbjöde kandidaterna den åsyftade ledningen vid deras studier.

Särskilda sammanträden eller s. k. månadskonferenser skulle af Järaren

i pedagogik hållas med kandidaterna tvänne gånger i månaden. A dessa

skulle förekomma diskussion öfver pedagogiska, didaktiska och metodologiska

frågor, granskning af de uppsatser och afhandlingar, kandidaterna författat,

referat af pedagogiska skrifter in. m. Äfven skulle frågor och ämnen till

diskussion och skriftlig behandling samt pedagogisk litteratur till studium

och referat å dessa sammanträden föreslås. För att kunna sätta sin undervisning

i samband med det praktiska skolarbetet, måste läraren i pedagogik

så mycket som möjligt närvara vid undervisningen i seminariiskolan, men

de anmärkningar som han med afseende derpå ansåge sig böra göra, borde

han ej framställa omedelbart till den lärare eller kandidat de gälde, utan

till rektor, vederbörande öfverlärare eller seminariikollegiet.

öfverld.ramas skyldighet skulle vara att, hvar och en med afseende

på sina ämnen, uppgöra förslag till detaljerad läsplan för hela skolan och

årligen underställa densamma seminariikollegiets pröfning och godkännande;

att leda och öfvervaka undervisningen hela skolan igenom; att inleda och

följa kandidaternas öfnings- och profundervisning; att å ett eller tvänne

sammanträden i veckan, s. k. veckokonferenser, preparera och granska nämda

undervisning samt meddela de särskilda läroämnenas metodik; vidare att

anordna och leda kandidaternas öfningar i de speciela färdigheter, som för

deras undervisning kunde erfordras; att biträda läraren i pedagogik såväl

vid utdelandet af ämnen för kandidaternas uppsatser som vid dessas granskning,

och slutligen att i seminariiskolan undervisa i ett eller flere af sina

ämnen 6—12 timmar i veckan. Med afseende på öfverlärarnes undervisningsskyldighet

i seminariiskolan, måste ett temligen stort spatium föreslås,

emedan några öfverlärare antagligen komme att få ett vida större antal

kandidater att handleda och dermed vida större tjenstgöring i seminariet

än de öfriga, hvilka senare således vore i tillfälle att öfvertaga en mer

utsträckt undervisning i skolan än de förstnämde.

Enligt komiterades mening borde såväl läraren i pedagogik som öfverlärarne

efter af seminariikollegiet afgifvet förslag tillsättas af Kongl. Maj:t

på förordnande tills vidare. Då seminariets lärare utan tvifvel komma att

utöfva ett stort inflytande på lärarebildningen i landet, måste det nämligen

för hela vårt undervisningsväsen vara af vigt, att dessa platser alltid äro

besatta med de bästa lärarekrafter, som stå till buds, och att derföre ingen

seminariilärare längre qvarhålles på sin plats, än han är i besittning åt

sin fulla styrka och oförsvagad kan verka för seminariets ändamål. Ock

-

48

så torde det kunna antagas, att, om äfven dessa befattningar till följd af

det högre anseende och den bättre aflöning, de medförde, blefve eftersträfvansvärda

mai lör landets mest framstående lärare, så skulle dock mången

efter någon tids utöfning af den ansträngande seminariiverksamheten, vid

framskriden ålder och aftagande krafter längta tillbaka till den jemförelsevis

lugna lärarebefattning, som han möjligen lemnat, och som i sådant fall

under tiden uppehållits genom vikarie.

Seminariiskolan, dess lärare och. lärjungar.

Enligt hvad ofvan blifvit sagdt, skulle seminariets tillämpningsskola

utgöras af ett å såväl klassiska som reala linien fullständigt elementarläroverk,

hvilket med afseende på läroämnenas antal och undervisningens

fördelning, lärotider, lärjungars intagning, flyttning och afgång, offentliga

förrättningar, ordning och tukt samt ekonomiska stadganden skulle vara

helt och hållet likartadt med landets öfriga högre elementarläroverk, endast

med det undantag att ett maximum vore bestämdt för lärjungeantalet i

hvarje klass.

Då nämda undantag i synnerhet föranledts deraf, att ett för stort

lärjungeantal i de särskilda klasserna skulle menligt inverka på kandidaternas

öfningsundervisning, så torde med afseende härå ifrågavarande maximiantal

ej för någon klass böra sättas högre än 30. Ty så beskaffade klasser

skulle å ena sidan kunna med framgång skötas äfven af en oöfvad lärare,

om han vore noggrant förberedd, och å andra sidan skulle de kunna delas

i tvänne afdelningar, utan att hvardera blefve allt för liten och förlorade

sin karakter af verklig klass. En sådan delning måste sannolikt ofta förekomma

i de klasser, i hvilka öfningsundervisning meddelades, i synnerhet

i de ämnen, med hvilka ett större antal kandidater komme att sysselsättas;

på detta sätt kunde nämligen såväl öfverlärarnes arbete som öfningsundervisningens

menliga inverkan på skolan i ej ringa grad minskas, det förra

derigenom, att kandidaterna, två och två, hade samma pensum att preparera,

den senare dels derigenom, att antalet af de timmar, som egnades åt

öfningsundervisning, betydligt minskades i förhållande till det antal timmar,

under hvilka undervisningen upprätthölles af skolans egna lärare, dels derigenom

att kandidaterna med ett mindre antal lärjungar kunde kraftigare

bedrifva sin undervisning och genom täflan måste eggas till större ansträngningar.

Också torde de olägenheter med afseende på öfningsundervisningens

inledning och övervakning, som vid första påseendet synas uppkomma

af en dylik klassens delning, temligen lätt kunna undanrödjas.

Medan den inledande undervisningen påginge, hölles nämligen klassen tillsammans,

och sedan kandidaterna öfvertagit undervisningen i hvar sin afdelning,

finge den öfvervakande läraren dela sin tid mellan dem båda. Visade

det sig härvid, att den ene kandidaten icke utan allt för stort men

49

för sina lärjungar kunde fortfara med sin undervisning, kunde båda afdelningarna

åter sammanslås och öfverlemnas åt den andre; skulle äfven denne

befinnas oduglig, hvilket dock högst sällan torde inträffa, måste den öfvervakande

läraren sjelf öfvertaga klassens undervisning. För att gifva kandidaterna

tillfälle att höra hvarandra och jemföra de resultat, till Indika

hvar och en kommit, kunde antingen afdelningarna under vissa timmar

sammanslås eller den öfvervakande läraren sköta några lektioner först för

den ene och derpå för den andre kandidaten. För möjligheten af en dylik

klassernas delning förutsättes naturligtvis en rymlig och med hänsyn härtill

inredd lokal.

Dä seminariiskolan, såsom redan är visadt, ej kan fylla sin uppgift

med hänsyn till vare sig lärarekandidaterna eller sina egna lärjungar, utan

att å ena sidan hvarje kandidats öfningsundervisning öfvervakas af en särskild

lärare, och å andra sidan skolans egna. lärare äro mer än vanligt

framstående i vetenskaplig insigt och lärareduglighet, så följer, att man vid

bestämmandet af lärarebefattningarnas antal och beskaffenhet vid seminariiskolan

måste tillse, dels att alla timmar å skolans lässchema äro upptagna

af skolans egna lärare, dels att skolans lärarebefattningar blifva af den art,

att de verkligen kunna besättas med de utmärktare lärarekrafter, som erfordras.

Komiterade hafva derföre ansett, att samtliga seminariiskolans

ordinarie lärare, naturligtvis med undantag af öfningslärarne, borde vara

lektorer, men att i stället för adjunkter kunde användas ett mindre antal

extra-lärare, valde bland de dugligaste af de lärarekandidater, som under

de närmast föregående åren genomgått seminariet. Om sålunda största

delen af seminariiskolans undervisning komme att bestridas af öfverlärare

och lektorer samt framstående och pedagogiskt bildade extra-lärare, torde

härigenom nödig garanti för den tillfredsställande beskaffenheten af seminariiskolans

undervisning vara vunnen. Genom att sålunda bereda åtskilliga

bland de utmärktare lärarekandidaterna tillfälle att efter slutad. seminariikurs

under ett eller flere år stanna såsom extra-lärare vid seminariiskolan,

vunne man åtskilliga ej obetydliga fördelar. För att icke tala om

den större billigheten af dessa lärarekrafter, skulle dessa extra-lärare genom

sin längre vistelse vid seminariet kunna erhålla en grundligare utbildning

än flertalet och blifva fullt förtrogne med de metoder och förfaringssätt,

som vid seminariiskolan tillämpades. Härigenom skulle således det samma

ernås, som åsyftas genom de flesta tyska, särskild! de preussiska, pedagogiska

seminarierna, nämligen att en stam af utmärktare lärarekrafter utbildades,

på samma gång somt anstalten ’ desse extra-lärare finge ett yngre

och rörligare element, som kunde bidraga till att inom densamma underhålla

en friskare och lifligare ande.

7

Kom.-betänkande any. lärarebildn.-anstalt

-

50

Emedan öfverlärarne tydligen måste förlägga sin undervisning till de

kysser, der den kunde vara af största gagn för kandidaternas auskultation,

och deiför ofta torde komma att sysselsättas i de lägre och mellanklasserna,

så måste lektorerna företrädesvis tagas i anspråk för den afsilande

undervisningen i de högsta klasserna, äfvensom för att biträda de öfverlärare,

som hade ett större antal kandidater att handleda, vid inledandet

och öfvervakandet af dessas öfningsundervisning. Till följd häraf torde det

komma att erfordras en lektor i kristendom, en i modersmålet och filosofi,

två i. klassiska språk, en i tvänne af de främmande lefvande språken, en i

historia och geografi samt två i matematik och fysik. Alldenstund de

klassiska språken samt matematik och fysik hafva ett stort antal timmar

i de högsta klasserna, och derjemte ett stort antal kandidater i dessa ämnen

är att vänta, lära tvänne lektorer i hvar och en af dessa grupper

blifva behöfliga; deremot synes lektor i naturalhistoria och kemi kunna

undvaias, enär öfverläraren i dessa ämnen, hvilken antagligen får att handleda

ett ganska ringa antal kandidater, till största delen sjelf torde kunna

bestrida undervisningen i de högsta klasserna. Beträffande lektionen i lefvande

språk hafva komiterade ansett, att man lättare skulle kunna finna

fullt lämplig person för densamma, om endast två af de tre vid våra skolor

upptagna främmande lefvande språken blefve dermed förenade. Utom

de redan nämde åtta lektorerna torde ännu en nionde erfordras för undervisningen

å det lägsta stadiet och särskild! i första klassen. Då undervisningen

i skolans lägsta klass både är synnerligen vigtig och förenad med

särskilda svårigheter, emedan lärjungarne genom densamma skola införas i

skolans ordning och arbetssätt, torde såväl skolans som kandidaternas fördel

erfordra, att denna undervisning handhafves af en ordinarie lärare, som,

jemte det att han hos lärjungarne lägger en god grund för deras kommande

studier, kunde på samma område biträda öfverlärarne i deras handledning

af kandidaterna. Ett sådant biträde blir af synnerlig vigt med afseende

på det nära samband, som vid undervisningen i första klassen bör ega rum

emellan modersmålet och tyskan, så mycket mer som dessa ämnen komme

att skötas af särskilda öfverlärare.

Lektorernas'' skyldighet skulle vara att undervisa i seminariiskolan

18 26 timmar i veckan och utföra de med deras undervisning i samband

stående hemarbeten, att, när sa erfordrades, biträda öfverlärarne vid inledandet,

öfvervakandet, preparationen och granskningen af kandidaternas

öfnings- och profundervisning samt att vid laga förfall för öfverlärarne

träda i deras ställe. Antalet af de undervisningstimmar, som inom de angifna

gränserna komme att tilldelas de särskilda lektorerna, skulle bero af

det skolstadium, å hvilket undervisningen skulle försiggå, hemarbetenas om

-

Öl

fång samt antalet af öfningslektioner, som vore förlagda å de särskilda lektorernas

undervisningstimmar.

Extra-lärarne skulle i allmänhet hafva samma åligganden som lektorerna,

med den skilnad att de mera sällan skulle tagas i anspråk för inledande

och öfvervakande af kandidaternas lektioner och dithörande göromål. Såsom

lätt låter sig uträkna och dessutom framgår af det i bilagan Litt. D.

upptagna schemat, skulle extra-lärarnes antal, sedan seminariiskolan blifvit

med hänsyn till klassantalet fullständig, uppgå till 5.

Slutligen skulle seminariiskolan, i likhet med landets öfriga högre elementarläroverk,

hafva tre öfning slärare, en för gymnastik, en för musik och

en för teckning, hvilka hade att hvar i sitt ämne leda lärjungarnes öfningar.

Lektorerna borde enligt komiterades mening ega fast anställning och

på förslag af seininarii-kollegiet utnämnas af Kongl. Maj:t. Extra-lärare

skulle af seminariikollegiet förordnas för ett år i sender, och öfningslärarne

af samma kollegium tillsättas. Då de skäl, som föranledt komiterade att

föreslå, det seminariets lärare skulle anställas på förordnande, icke ega

samma giltighet med afseende på lektorer och öfningslärare, så. hafva koiniterade

ansett dessa böra i likhet med motsvarande lärare vid de öfriga

läroverken tillsättas på fast stat; deremot synes det ej lämpligt att åt seminariikollegiet

öfverlemna rätten att tillsätta lektorer, enär det lätt skulle

kunna inträffa, att den på förordnande tillsatte öfverläraren sökte fast lektorsbefattning

vid seminariiskolan, för att vid afgång från öfverlärareplatsen

icke sakna anställning.

Lärarekandidaterna.

Såsom vilkor för lärarekandidats inträde vid seminariet skulle fordras,

att han vid universitetet aflagt de teoretiska prof, som i skolstadgan föreskrifvas

för kompetens till lärareplatser vid elementarläroverken. Denna

fordran framgår omedelbart af anstaltens uppgift att meddela praktisk utbildning

för lärarekallet, hvarvid tydligen måste förutsättas, att den erforderliga

teoretiska fackbildningen redan är vunnen.

Hvad åter angår seminariikursens längd och det antal ämnen, hvari

densamma skall genomgås, så hafva komiterade ansett, att den förra borde

bestämmas till två på hvarandra följande läseterminer, der ej sjukdom eller

af seminariikollegiet godkändt förfall föranledde undantag, och det senare

i allmänhet utgöra tre af de vid elementarläroverken förekommande

undervisningsämnena. Inskränktes seminariikursens längd till blott en lästermin,

skulle ingalunda allt det kunna medhinnas, som en kandidat under

en dylik kurs borde inhemta, och utsträcktes den öfver ett år, skulle betydliga

olägenheter uppstå å ena sidan för kandidaterna, som redan haft

en lång teoretisk kurs att genomgå, och å andra sidan för anstalten sjelf,

52

emedan densamma i detta fall nödgades samtidigt gifva handledning och

sysselsättning åt ett allt för stort antal kandidater. Två på hvarandra följande

läseterminer borde åter seminariikursen omfatta, emedan verksamheten

vid ett läroverk är i viss mon olika den första och andra terminen af

läsåret, äfvensom derföre att endast under denna förutsättning en ändamålsenlig

anordning af kandidaternas verksamhet vore möjlig att åstadkomma.

Med frågan om seminariikursens längd står, såsom lätt inses, den om antalet

ämnen, hvari densamma bör genomgås, i närmaste förbindelse. Och

då det blifvit föreslaget, att dessa ämnen i allmänhet skulle utgöra tre, så

har det skett, dels på grund af hvad kandidaten under ett år kunde anses

medhinna, dels emedan lärarebefattningarna vid elementarläroverken hittills

medfört undervisningsskyldighet i tre ämnen, i hvilka ock de praktiska

profven måst afläggas.

Men då de vid elementarläroverken förekommande lärarebefattningarna

äro af olika slag, nämligen lektorat, adjunkturer för undervisningen i mellanklasserna

och adjunkturer för undervisningen i de lägsta klasserna eller

företrädesvis så kallade klasslärarebefattningar, och då undervisningsämnena

blifvit på det mest olikartade sätt förbundna med de särskilda befattningarna,

uppstå tydligen de frågorna, huruvida befattningarnas olikhet bör

vid seminariikursens ordnande för kandidaterna afses, och huru ämnesgrupperna

dervid skola bestämmas. Den förra af dessa frågor låter sig lättast

besvara. Då nämligen innehafvare af lektorsbefattning är skyldig att öfvervaka

undervisningen hela skolan igenom i de ämnen, som tillhöra hans befattning,

och klasslärarne i de lägsta klasserna skola lägga grund till den

undervisning, som i mellanklasserna meddelas, så är det af nöden för båda

dessa slag af lärare att väl känna undervisningen i mellanklasserna, och då

dessutom kan antagas, att de, som eftersträfva lektors- eller klasslärarebefattningar,

komma att någon tid tjenstgöra såsom adjunkter å mellanstadiet,

innan de kunna erhålla dylika platser, så framgår häraf, att alla kandidater

äro i behof af utbildning för undervisning å detta stadium. Lägger

man härtill, att mellanstadiet är det lämpligaste fältet för den begynnande

läraren, så torde den ändamålsenligaste anordningen i detta afseende

vara, att kandidaten under första terminen af sin vistelse vid seminariet

sysselsättes ä skolans mellanstadium, för att under den andra mer egna sig

åt undervisningen å det lägre eller högre stadiet efter eget val. Likväl

borde detta val ej utöfva något inflytande på hans kompetens till de olika

slagen af skolbefattningar, enär det hufvudsakliga af kursen blir gemensamt

i ena och andra fallet, och en väl genomgången seminariikurs å ett skolstadium

måste anses medföra åsyftadt gagn äfven för undervisningen å ett

annat.

53

Hvad den senare af de uppkastade frågorna beträffar, så erbjuda sig

för dess lösning tvänne utvägar, den ena att låta kandidaten sjelf bestämma

ämnena för sin seminariikurs, den andra att fastställa bestämda grupper,

mellan hvilka han hade att välja. Af dessa utvägar skulle dock den förra

kunna leda till många oegentligheter, hvilka kunde blifva lika skadliga för

läroverken som hinderliga för anstalten. Så kunde åtskilliga ämnen komma

att alldeles försummas, under det att ett allt för stoi’t antal kandidater egnade

sig åt andra, eller kunde ämnen sammanföras, hvilka hvarken i sig

egde något närmare samband eller faktiskt vore förenade hos någon lärare

vid läroverken, och hvilkas förening skulle göra eu god anordning af seminariikursen

omöjlig. Beträffande åter den andra utvägen möter den stora

svårigheten att finna en tillfredsställande gruppering af ämnena, då ännu

icke fasta ämnesgrupper för de särskilda skolplatserna blifvit stadgade. Men

skulle ock den antagna grupperingen lemna åtskilligt öfrigt att önska, torde

likväl denna utväg höra väljas, sedan den förra visat sig alldeles oantaglig.

Genom att beräkna*) behofvet af lärarekrafter i de särskilda läroämnena

vid de olika slagen af elementarläroverk och, såvidt möjligt, sammanföra

de ämnen, som äro närmast likartade, hafva komiterade kommit till

följande grupper:

för adjunkturer vid de treklassiga elementar-läroverken:

svenska, tyska och kristendom,

svenska, tyska och historia,

svenska, matematik och naturalhistoria;

for adjunkturer vid de femklassiga och fullständiga elementarläroverken:

svenska, tyska och kristendom,

svenska, tyska och historia,

svenska, tyska och matematik,

matematik, fysik och naturalhistoria,

tyska, franska och engelska,

latin, grekiska och historia,

latin, grekiska och svenska

(den sista endast vid de fullständiga);

för lektorat:

latin och grekiska,

svenska och filosofi,

tyska, franska och engelska,

historia och svenska.

*) Vid denna liksom vid andra beräkningar af detta slag hafva komiterade lagt till grund

ett lässchema, h vilket nära öfverensstämmer med det, som af kongl. Ecklesiastik-departementet

ijfverlemnades åt Särskilda Utskottet vid 1873 års riksdag.

54

matematik och fysik,

naturalhistoria och kemi,

* kristendom*).

Vid en blick på denna gruppering visar sig, att grupperna för adjunkturer

kunna inskränkas till 8 och de för lektorat till 7, samt att ämnena

i hvarje lektoratsgrupp tillsammans ingå i någon af grupperna för adjunkturer,

för så vidt dessa ämnen förekomma på det lägre stadiet.

Antager man nu en sådan gruppering, skulle kandidaten först utbilda

sig för adjunktur i en af de nämda grupperna och derpå ega fritt val att

vända sig åt det lägre eller högre stadiet. Visserligen skulle på detta sätt

åtskilliga lektorsaspiranter, nämligen de, som vält svenska och filosofisk

propedevtik eller naturalhistoria och kemi, få fyra ämnen för sin seminariikurs,

alldenstund kemi och filosofisk propedevtik icke förekomma i någon

adjunktursgrupp; men till följd af den ringa utsträckning, dessa ämnen

hafva inom skolan, kan detta förhållande näppeligen förorsaka någon egentlig

olägenhet. Lika litet torde det väcka någon betänklighet, att de, som

egna sig åt klasslärarebefattning i de lägsta klasserna, måste sysselsätta sig

med de flesta ämnena på detta stadium, helst lättnader i andra afseenden

torde kunna beredas dessa kandidater.

Vid bestämmandet af det antal kandidater, som skola kunna samtidigt

vinna inträde vid anstalten, måste dels tagas i betraktande läroverkens årliga

behof af nya lärarekrafter, dels beräknas, huru många kandidater vid

anstalten kunna samtidigt erhålla handledning och sysselsättning, utan att

densamma genom ett för stort antal hindras i sin verksamhet. Enligt uppgifter,

som blifvit komiterade meddelade från kongl. Ecklesiastik-departementet,

har profårskandidaternas antal under åren 1869—1873 vexla! mellan

31 och 43 samt i medeltal för hvarje år utgjort 35,4; antalet åter af

de lektors-, adjunkts- och kollega-befattningar, som under de fem åren 1868

—1872 blifvit tillsatta med förut obefordrade lärareaspiranter, har vexlat

mellan 26 och 43 samt i medeltal för hvarje år uppgått till 33,4. Och då

intet skäl finnes att antaga, att dessa förhållanden i den närmaste framtiden

komma att undergå någon betydligare förändring, skulle således anstalten

kunna fylla läroverkens behof af lärarekrafter, om den årligen utbildade

mellan 30 och 40 kandidater. I anledning häraf hafva komiterade undersökt,

hvilket inflytande det skulle utöfva på anstaltens och särskild! på seminariiskolans

verksamhet, om ett så stort antal kandidater måste samtidigt

der utbildas, och har härvid visat sig, såsom framgår af det i bil. Litt. A.

upptagna schemat, att ända till 40 kandidater kunna erhålla vederbörlig

*) Då lektor i kristendom torde komma att undervisa endast i detta ämne, hav intet annat

dermed blifvit förenadt.

55

handledning och sysselsättning vid semin ariiskolan, utan att öfverlärareantalet

behöfver ökas, och utan att fullt en fjerdedel af skolans hela undervisningstid

eller mer än eu tredjedel af undervisningstiden i någon klass

behöfver tagas i anspråk för kandidaternas öfningsundervisning, och det

oaktadt den högsta klassen å båda linierna derifrån alldeles befriats. Men

för att detta, i det hela taget, ganska gynsamma resultat skall kunna uppnås,

fordras, att icke flere än 20 kandidater emottagas hvarje termin, samt

att kandidaterna äro någorlunda jemt fördelade på de särskilda ämnena.

Mottages nämligen ett större antal endera terminen, skulle de klasser, hvari

öfningsundervisningen borde taga sin början, under denna termin blifva öfverfylda

af kandidater och de öfriga lida samma olägenhet under den andra

terminen; dertill kommer, att flere af öfverlärarne skulle få svårt att

fullgöra sina åligganden under den första terminen, alldenstund öfverläraren

måste sysselsätta sig ej obetydligt med hvarje särskild kandidat under första

tiden af hans vistelse vid seminariet. Vid beräkningen af kandidaternas

sannolika fördelning på de särskilda ämnena hafva komiterade utgått från

det antal undervisningstimmar, som hvarje ämne enligt den nya skolorganisationen

skulle komma att erhålla vid Sveriges samtliga elementarläroverk

(bil. Litt. B.), och antagit, att lärarekandidaterna skulle fördela sig på de

särskilda ämnena i samma proportion, som dessa kräfde lärarekrafter. Såsom

bilagan Litt. C. visar, har af denna beräkning framgått, att kandidaternas

sannolika fördelning på de särskilda läroämnena på det närmaste

stämmer öfverens med det för seminariiskolan gynsammaste förhållandet,

d. v. s. står i direkt proportion till det antal timmar, som å undervisningsplanen

är tilldeladt hvarje särskildt ämne.

Men måste det således anses vara af stor vigt för anstalten, att icke

flere än 20 kandidater hvarje termin mottagas, blir det tydligen nödvändigt,

ifall ett större antal anmält sig till inträde, att de öfvertalige uteslutas.

Dessa skulle dock hafva rätt att vid början af derpå följande termin

i första rummet vinna inträde. Vid kandidaternas intagning skulle dessutom

afseende fästas vid deras fördelning å de särskilda ämnena, och företräde

gifvas dem, som aflagt högre examen eller förut tjenstgjort, vid läroverken.

Lärarekandidat, som önskade vinna inträde vid anstalten, borde

derföre vid ansökan härom bifoga såväl betyg om aflagda akademiska examina

jemte åldersbetyg och testimonium academicuin eller tjenstgöringsbetyg

i bestyrkta afskrifter som uppgift rörande den ämnesgrupp, i hvilken han

ville genomgå sin seminariikurs. Ansökan jemte dertill hörande bilagor

skulle inlemnas hos seminariets direktor senast den 15 Juni, om den afsåge

inträde vid början af följande hösttermin, och senast den 31 December, om

inträde söktes för följande vårtermin. Vid dessa tidpunkter torde nämligen

seminariikollegiet kunna antagas ännu vara samladt, och några veckor äro

56

förflutna, sedan de akademiska examina afslutats. Skulle en kandidat icke

kunna mottagas vid anstalten, kunde han sålunda genom direktor erhålla

underrättelse derom så tidigt, att han blefve i tillfälle att för den följande

terminen söka sig annan sysselsättning.

Enligt hvad redan blifvit antydt, skulle lärarekandidaternas verksamhet

vid anstalten hufvudsakligen bestå i åhörande af föreläsningar i pedagogik

och didaktik jemte eget studium af dessa ämnen, författande af uppsatser

öfver ämnen, valda i samråd med läraren i pedagogik eller vederbörande

öfverlärare, samt deltagande i diskussion öfver såväl dessa uppsatser

som andra ämnen, hvilka å mänadskonferenserna kunde förekomma,

vidare i auskultation samt öfnings- och prof-undervisning vid seminariiskolan

jemte derför nödiga förarbeten enligt vederbörande öfverlärares anvisning,

äfvensom deltagande i sammanträdena för preparation och granskning

af ofvannämda undervisning; slutligen skulle de äfven biträda klassföreståndarne

i deras göromål och närvara vid skolkollegiets sammanträden,

i synnerhet då frågor rörande lärjungarne behandlades.

I anseende till mängden af de göromål, som sålunda ålades lärarekandidaterna,

torde det vara af nöden att genom en uppskattning af den

tid, dessa göromål hvart för sig kunde kräfva, söka utröna, huruvida kandidaten

vore i stånd att medhinna dem alla, samt på hvad sätt hans arbete

lämpligen borde fördelas. Hvad först beträffar den teoretiska kursen, och

hvad till denna närmast hör, såsom uppsatserna och deras granskning,

blefve kandidaten upptagen af de pedagogiska föreläsningarna 4 timmar i

veckan och af deltagandet i mänadskonferenserna omkring 3 timmar hvarannan

vecka. Det härför erfordeidiga hemarbetet torde visserligen ej blifva

obetydligt, enär uppsatserna måste omsorgsfullt utarbetas, och ett prof i

pedagogikens teori komme att vid kursens slut afläggas, men om fordringarna

icke stäldes allt för högt, om kandidatens arbete underlättades genom

en ändamålsenlig anordning af föreläsningskursen samt ett lämpligt

val af ämnen för uppsatserna, och om antalet af dessa uppsatser inskränktes

till 1 ä 2, så borde detta hemarbete kunna så inskränkas, att det ej behöfde

göra intrång på kandidatens öfriga göromål.

Till auskultation torde 6 ä 7 timmar i veckan böra anslås. Hvarje

kandidat skulle nämligen hafva att auskultera å alla skolstadier i de ämnen

han för sin seminariikurs valt, om ock antalet auskultationstimmar i de

särskilda ämnena och å de olika stadierna finge bestämmas med hänsyn till

det slag af lärarebefattning, för hvilket han företrädesvis önskade utbilda sig.

Vända vi oss derpå till öfning sundervisning en, så borde denna i allmänhet

för hvarje kandidat omfatta alla ett ämnes undervisningstimmar

i en klass under en hel termin eller åtminstone större delen deraf, men följande

termin borde densamma meddelas i annat ämne och annan klass.

Häraf folier, att den tid, som denna öfning komrne att upptaga, blefve

något olika för de särskilda kandidaterna och för hvarje kandidat under

den ena och andra terminen, men såsom medeltal for densamma toule

kunna antagas 3 å 4 timmar i veckan.

Ännu svårare är dock att beräkna den tid, veckokonferenserna komrne att

upptaga tv utom den olikhet, de särskilda ämnenas olika beskaffenhet i detta

hänseende^betingar, och utom det att veckokonferenserna i början af terminen,

då de metodiska anvisningarna företrädesvis maste gifvas, och kan

laterna ännu äro alldeles oöfvade, komrne att kräfva vida mer tid an

länore fram, så blefve veckokonferensernas längd äfven beroende af det antal

kandidater, hvilkas undervisning dervid skulle prepareras och gräns as.

Meii om de öfverlärare, som hade ett större antal kandidater att hänleda

delade dessa i tvänne afdelningar, och hvarje kandidat blott vore sky i*

att närvara vid den ena afdelningens sammanträden, skulle antagligen de

särskilda veckokonferensernas längd kunna inskränkas till i medeltal . a o

timmar i veckan, deri äfven inberäknad tiden för ofnmgarna de speciel

färdigheterna, såsom kartritning, geometrisk teckning etc. Under förutsättning

°deraf, att hvarje kandidat auskulterade a de särskilda skolstadierna i - ämne hvari han hvardera terminen hade öfningsundervisning, men delade

auskultationen i det tredje ämnet på båda terminerna, samt att han för att inhemta

detta ämnes metodik vore närvarande vid veckokonferenserna afve

för detsamma, skulle han alltså blifva upptagen omkring o timmar i veckan

af V F\TptfundenÅsningen åter behöfver ingen särskild tid beräknas, enär

densamma, inskränkt till 4 å 0 timmar under hela kursen, kan l^pkgen f rsio-o-å

å de till auskultation anslagna timmarne. Med afseende pa prof undervisningen

torde dock här böra nämnas, att komiterade ansett densammma böla

förekomma företrädesvis i det ämne, hvari kandidaten icke komrne att erhålla

öfningsundervisning, men, i fall öfverläraren funne det erforderligt foi

att stadga sitt omdöme om kandidaten, äfven i ämne, hvari denne meddelat

öfningsundervisning, ehuru i sådant fall pa ett annat skolstadium, an

der denna egt

rum; ätven Por Tillägga», atu

föregås af noggrann auskultation och på det närmaste ansluta sig till den foremiende

undervisningen, så att klassen så litet som möjligt deraf matte storas.

ö Hvad slutligen angår kandidatens skyldighet att biträda klass/vestan^

darne vid deras göromål samt att bevista skolkollegiets sammanträden, sa

torde den tid fullgörandet af denna skyldighet krafvel-, om den fordelas lika

på hela läsåret, knappast kunna uppgå till mer än 1 k 1 timme i veckan.

Sammanlägges nu den tid, som blifvit beräknad for kandidatens säl

skilda åligganden, så visar sig, att han skulle komma att upptagas vid an

-

Korn.-betänkande ang. lärave-bihln.-anstalt.

58

tlltaoklL0 tll2?ft-mrr • VC<ika"'' ,Kan ha" derfa-e a ena sidan anaes hafva

tillräcklig tid öfrig for sina hemarbeten, så måste man dock å andra sidan

sebättSn S1Stnamda tagaS meCl 1 beräkningen, anse honom hafva full sys

i

Efter slutad semmariikurs skulle kandidaten erhålla ett af anstaltens diektor

utfardadt betyg, upptagande seminariikollegiets vitsord angående såväl

hans adagalagda insigter i pedagogikens teori som det sätt, hvarpå han fullgjort

sina åligganden vid anstalten, samt den duglighet, lian dervid visat sig

ega för lararekallet. (formulär till dylikt betyg finnes upptaget i bil. lätt. J.)

lin med nöjaktigt betyg genomgången seminariikurs skulle medföra

''ompetens till fast anställning vid rikets elementarläroverk, hvad såväl

lektors- sort! adjunkts- och kollegabefattningar angår, och utan afseende på

c ämnen eller. de skolstadier, åt hvilka kandidaten under sin kurs företrä,

d!Sy!S lrC,g"at SJ°; deri skulle dock ej medföra befrielse från afläggande af

praktiskt larareprof inför den tillsättande myndigheten, med mindre än att

denna myndighet sjelf sådant medgåfve.

Kommission för bedömande af praktiska larareprof.

,.. D:\ fr,å°an °m en kommission, inför hvilken samtliga praktiska prof

toi sökta larareplatser vid elementarläroverken skulle afläggas, blifvit satt

i samband med tidigare förslag till praktiska lärarebildningsanstalter, och

da man annorstädes, der dylika praktiska prof förekomma, funnit det

lämplig t att bita dem aflaggas inför en central myndighet, så hafva komierade

icke kunnat undgå att i någon mon taga äfven denna fråga i betraktande

Men ehuru komiterade finna det högeligen önskvärdt, om bedömandet

af de praktiska profven erhölle den enhet och likformighet samt

den giltighet för hela landet, som genom en dylik kommission kunde ernås,

och ehuru de halla före, att man genom inrättandet af den föreslagna praktiska

lararebildmngsanstalten skulle betydligt underlätta en tillfredsställande

ösning af denna, vigtiga fråga, så hafva de dock ej ansett, att den ifrågavarande

kommissionen borde sättas i omedelbar förbindelse med anstalten.

al vore nämligen seminariets lärare, hvar i sina ämnen, lämpliga medlemmar

åt en dylik kommission, men deri torde äfven ett motsvarande antal

utom seminariet stående sakkunniga personer böra ingå, på det att all möjJfi

tf11*111 i öi ett objektivt och allsidigt bedömande skulle kunna vinnas,

fl agot bestämdt förslag i detta hänseende hafva dock komiterade icke velat

Hemställa, da det icke kan anses ingå i det uppdrag, som blifvit dem gifvet.

Utbildning af blifvande öfningslärare.

Hittills hafva komiterade uteslutande sysselsatt sig med den praktiska

utbildningen al lärare för A~ ------1-— 1 • • -- r --

de egentliga undervisningsämnena.

Men vid våra

59

elementarläroverk finnes äfven eu annan klass af lärare, ''öfningslätavne, och

det torde kunna sättas i fråga, huruvida icke äfven dessa vore i behof af

en praktiskt-pedagogisk utbildning för sitt kall. Tager man i betraktande

den vigt, som öfningsämnena allt mer visat sig ega för lärjungarnes allsidiga

utveckling, och det nära samband, som eger rum emellan dern och

flere af de egentliga läroämnena, äfvensom att hvart och ett af öfningsämnena

har sin egen metodik, hvari undervisaren måste ega insigt för att

med framgång kunna leda öfningarna, så kan man näppeligen vara tveksam

angående behofvet af särskild pedagogisk utbildning äfven för lärarne i

dessa ämnen. Också hafva förslag i detta afseende blifvit inom komiten

väckta och diskuterade. Så har det blifvit föreslaget, att, liksom förhållandet

är i Finland, tillfälle skulle beredas de lärarekandidater, som det önskade,

att utbilda sig till lärare i något af öfningsämnena, för att jemte

sin egentliga tjenstgöring kunna öfvertaga undervisningen äfven i detta, om

de vunne anställning vid något af de lägre elementarläroverken. Vidare

har det blifvit yrkadt, att alla blifvande öfningslärare borde, sedan de afslutat

sin kurs vid de särskilda anstalterna för deras fackbildning, hänvisas

till seminariiskolan för att under ledning af dess öfningslärare erhålla den

erforderliga pedagogiska utbildningen. Men ehuru komiterade varit ense

derom, att tillfälle till en sådan utbildning kunde och borde vid anstalten

beredas, så hafva de dock icke velat derom afgifva bestämdt förslag, alldenstund

denna angelägenhet erfordrar en särskild utredning, som komiterade

ej tilltrott sig att nu åstadkomma, och de hafva så mycket mer ansett

sig kunna lemna denna fråga å sido, som någon omfattande åtgärd i nämda

syfte näppeligen torde kunna vidtagas, förr än seminariiskolan vunnit fullständig

utveckling.

A_nstaltens stat.

Då direktors- och rektors-befattningarna, enligt hvad komiterade tänkt

sig, skulle på förordnande skötas af tvänne eller i vissa fall af en bland

anstaltens lärare, så torde dessa befattningar endast böra aflönas genom

arvoden, hvilka deras innehafvare hade att uppbära utöfver den lön, de

såsom lärare åtnjöte. Med hänsyn till såväl det arbete och ansvar som

den representationsskyldighet, dessa befattningar måste medföra, hafva komiterade

velat föreslå ifrågavarande arvoden till 1,000 R:dr hvartdera, hvarjemte

rektor skulle, i likhet med rektorerna vid rikets öfriga elementarläroverk,

åtnjuta fri bostad. Vore rektor tillika direktor, skulle han dock

blott uppbära hälften af direktorsarvodet. Hvad angår seminariilärarnes

aflöning, så hafva komiterade ansett lönen för läraren i pedagogik böra anslås

till 4,500 R:dr med förhöjning af 500 Rdr hvart femte år, tills den

uppgår till 5,500 R:dr, och öfverlärares lön böra bestämmas till 4,000 Rdr

60

med enahanda förhöjning, tills den uppgått till 5,000 Rdr, hvarförutom

lektor, som befordras till öfverlärare, alltid borde såsom sådan erhålla 1,000

Rdr mer, än han skulle uppbära såsom lektor, dock så att hans lön ej

borde öfverstiga 5,000 eller understiga 4,000 Rdr. Då läraren i pedagogik

onekligen får eu svårare uppgift och eu mer omfattande verksamhet än någon

af öfverlärarne, så torde det vara billigt, att hans aflöning sättes något

högre ån desses. Jemföras åter öfverlärarne med lektorerna vid våra vanliga

elementarläroverk, torde de större fordringar, som måste ställas på de

förre, äfvensom det mer ansvarsfulla och ansträngande arbete, som af dem

kräfves, berättiga dem till de högre löneförmoner, som blifvit föreslagna,

helst de måste så aflönas, att de kunna undvara privat förtjenst och egna

hela sin kraft och hela sitt intresse åt anstalten, hvilken endast derigenom

kan blifva i stånd att fylla sin uppgift. Och lägger man härtill, att öfverlärarne

företrädesvis torde komma att väljas bland de utmärktare af lektorerna

vid elementarläroverken, så inses lätt, att sådana lärare näppeligen

skulle kunna för anstalten vinnas, om icke något högre löneförmoner kunde

med den nya befattningen erbjudas; det är nämligen föga troligt, att eu

lektor skulle vilja lemna sin tjenstgöring å en måhända billigare ort, för att

på förordnande öfvertaga den besvärliga öfverläraresysslan i hufvudstaden,

så vida icke en lämplig ersättning derför bereddes honom.

Emedan lektorer och öfningslärare i det hela taget kunde anses likstälda

med motsvarande lärare vid rikets öfriga högre elementarläroverk,

så hafva för dem samma löner, som dessa åtnjuta, blifvit upptagna, under

förutsättning att den löneförhöjning, som kan blifva de senare medgifven,

äfven skall oeviljas de förre. Då likväl åtskilliga af lektorerna till följd af

det biträde, de hade att lemna öfverlärarne vid kandidaternas handledning,

kominc att tagas mer i anspråk än deras embetsbroder vid de öfriga läroverken,

torde någon godtgörelse derföre böra dem tilldelas, och hafva komiterade

med afseende härpå velat föreslå, att i staten upptoges eu summa

af 2,000 Rdr, hvaraf arvoden kunde efter seminariikollegiets förslag af

chefen för kongl. Ecklesiastik-departementet tilldelas de lektorer, som ansåges

böra deraf komma i åtnjutande, liksom dylika arvoden, innan seminariiskolan

hunnit blifva fullständig, torde blifva behöfliga åt de lärare vid

Stockholms läroverk, hvilkas biträde måste anlitas vid öfvervakandet och

ledandet af kandidaternas auskultation och proflektioner. Hvad öfningslärarne

beträffar, så är det gifvet, att en vida högre aflöning måste dem tilldelas, på

samma gång som större fordringar skulle på dem ställas, ifall de äfven finge

till åliggande att leda den praktiska utbildningen af blifvande öfningslärare,

men då komiterade icke afgifvit något direkt förslag i detta hänseende, har

denna omständighet naturligtvis icke heller kunnat i fråga om staten afses.

På det att anstalten matte kunna till extra-lärare erhålla de mera fram

-

61

stående kandidater, som slutat sin kurs vid anstalten och för att dessa

lärare ei alltför ofta skulle behöfva ombytas, torde deras lönevilkor höra goras

något bättre än öfriga extra-lärares; med afseende harpa hafva dock komi

terade trott det göra tillfyllest, om extra-lärarne erhölle arvoden till samma

belopp som lägsta adjunktion, jemte rätt att för löneförhöjning inom adjunkts,

,raden räkna sig till godo de år, under hvilka de vant såsom extra-laraie

vid seminar »skolan anstålde. I de fall att någon åt lektorerna vid anstalten

förordnades till öfverlärare, borde den extra-lärare som förordnades

att såsom vikarie uppehålla lektorstjensten, vara berättigad till lektors 1 n

och lönetursberäkning.

För att bereda direktor och rektor så mycken tid som möjligt för deras

egentliga åligganden, hafva komiterade ansett sig höra föreslå särskilda biträden

med afseende på de med dessa befattningar förenade ekonomiska

och kamerala göromål, samt för dessa biträden i staten upptagit arvoden

till sammanlagdt belopp af 700 Rdr. Och da det ar af vigt, att anstalten

med afseende på undervisningsmateriel och bibliotek kan följa med sm

tid och förskaffa sig det bästa, som å detta område årligen ’

torde slutligen för detta ändamål ett, ärligt anslag åt 2,000 Rdi blifva erforderligt,

bibliotekariens lön deri inberäknad.

Den för anstalten föreslagna normalstaten skulle sålunda blifva:

Direktors arvode............................................................................. j’onr! ^1*

Rektors _ d:o ... ....................................................................... Ä I

7 Öfverlärare ä 4,000 Rdr .......................................................... ^8,000 >

9 Lektorer ä 2,000 Rdr ...................

5,000

800

>ch

500

500

700

2,000

2,000

5 Extra-lärare å 1,000 Rdr...............................................

Gymnastikläraren .................................................................

Musikläraren.............................................................................

Teckningsläraren...........................................................;.....

Biträde för direktor och rektor vid de ekonomiska

kamerala göromålens bestridande ....................... \

Biträden åt öfverlärarne vid lärarekandidaternas handledning

Till bibliotek och undervisningsmateriel.......................;.........v.

Summa Rtnt 64,000 Rdr.

Anm. 1. Till ofvanstående belopp bör läggas hyra för skollokal och rektors

bostad.

Anm 2 De årliga kostnaderna för ett mot seminariiskolan svarande läroverk

med rektor, 9 lektorer, 8 adjunkter, 3 lärare i öfnmgsämnena sekreterare

(500 Rdr) och bibliotekarie (100 Rdr) skulle uppgå till 82,400 Rdr.

62

Öfver gångs tiden.

u“m 3e,"l“al''iiskolan På en gfcw ,uctl alla sill» klasser tråda i verksauilitt

skulle tvifvelsutan vara mindre välbetänkt; ä ram sidan behöfda

nam igen anstaltens lärare närmare lära känna hvarandra och vänja sia vid

s m a d arbete samt stadga sina äsigter om de förfaringssätt, som“vore

» andra Snn,näste \a fö1r. s.tort öPP”»d<* sig för deras verksamhet;

efter de mota . larJimgarO™1 «# ‘Idigare stadium undervisas

, % ^ ’ SOm „vid seminamskolan komme att användas om de

•skulle hafva fullt gagn af sin skolkurs, och slutligen torde en för den full

ÖÄW

“”rfg ““•* ,ej tillräckligt snart kunna anskaffas.

inskraXs till dm det ‘ eu e”hgt k?mltcrades mening vid sitt öppnande

inskränkas till det antal klasser, som da vore ordnade enligt den nya skol

Tåsa“

densamma, om hon trädde i verksamhet höstterminen

1875, skulle börja med fyra klasser. Följande året skulle en femte klass

tillkomma och derefter årligen en klass å hvardera linien, till dess skolan

skulle" hvild* drena U,11Stindig’ hvilket Vnder den förutsättningen

årm f’m i d klassiska limen angar, komma att inträffa år 1880 och

antait blefve ot^ \ T “ ^ ifa11 dcn senare> komiterade

antagit, blefve ett ar kortare än den förra. Huruvida eu raskare utveck

la

wmemedTSk° anJ°t-nTjllf X önskli& finge b^o af den erfarenf’

re ,med hansyu härtill kunde vid anstalten vinnas, eller af andra omständigheter,

som för närvarande icke låta sig bestämmas.

/?..]• sålunda semmariiskolan kali börja endast med ett fåtal klasser

„ Jei tydligen, dels att icke lulla antalet kandidater kan under de första

SI T hVar/Ör d(r t0.rde Vara nödvändigt att under denna tid bibe

.

. ” nu varande profarsmrättnmgen för de kandidater, som icke kunna

IStnin! at?° af ,Sen?inariet» dfels att ^“inariets alumner - under förut!

afrde 1 normalstaten upptagna 2,000 R:dr till biträden åt

ulvei baal ne, skalig ersättning bereddes vederbörande lärare — måste under

ofvergangstiden hänvisas till öfriga läroverk i hufvudstaden för auskultation

skolan"0 Att ehärimng 1 b°T3 SOm ännu ^knades vid seminarii

skolan.

. Att härigenom vissa olägenheter komma att uppstå, är oneklig- men

la seminariet redan första året torde kunna upptaga 20 kandidater 10 vid

vid bZlnT/Z™ bTn’-andra ** 24 °ch ** året 30, ha^antalet

Mtalet och då ZTa TmU’ kw r6dan Under fJerde året hela kandidat“"v

i r n‘ detta ar bebofvet att anlita bufvudstadens ofri-a läro

hållet

komum ''in te™T" auskultati°n och profundervisning nästan lfelt och

o-åendek iX hp6-fPPh ’ ^ torde PRmd* olägenheter, såsom snart öfvereaende,

_ icke behöfva anses vara af betänkligare art. Under de tre år då

seminariet icke kunde mottaga fulla antalet kandidater, borde kanldatéraas

(53

ansökningar om inträde icke inlemnas till seminariets direktor, utan till

chefen för kongl. Ecklesiastik-departementet, som hade att bestämma,

hvilka bland kandidaterna borde genomgå sin praktiska kurs vid seminariet,

och att hänvisa de öfriga till lämpliga elementarläroverk för att på

hittills öfligt sätt genomgå profår. För detta ändamål kunde dock endast

de i landsorten belägna läroverken användas, alldenstund hufvudstadens

läroverk under denna tid toges i anspråk för seminariets kandidater.

Det är äfven tydligt, att fullständig lärarepersonal först då komme att

erfordras, när seminariiskolan erhållit sitt fulla antal klasser. Men en afdelning

af lärarepersonalen måste redan vid anstaltens öppnande vara fullständigt

representerad, nämligen seminariilärarnes. Ty redan under första

året af sin verksamhet måste seminariet mottaga ett ganska betydligt antal

kandidater och kunna från början erbjuda dem handledning i samtlige skolans

ämnen jemte undervisning i teoretisk pedagogik, och dertill kommer,

att undervisningen i de särskilda ämnena redan från början måste af öfverlärarne

på ett fullt planmässigt sätt ordnas. Men då seminariigöromålen

under de första åren i följd af det ringare antalet kandidater blefve mindre

betungande, kunde några bland öfverlärarne åtaga sig eu något ökad tjenstgöring

i seminariiskolan.

Utom seminariilärarne och bland dem direktor och rektor skulle, såsom

af de under Litt. F, G, II, I upptagna bilagorna visas, under första läsåret

för undervisningen i seminariiskolan erfordras eu lektor och en extra-lärare

jemte de tre öfningslärarne; under andra läsåret skulle tillkomma en lektor

och en extra-lärare, under det tredje två lektorer, under det fjerde tre lektorer

samt under det femte två lektorer och en extra-lärare. Sedan derpå

med det sjette läsåret två extra-lärare ytterligare tillkommit, vore anstaltens

lärarepersonal fullständig. Med den sålunda beräknade lärarepersonalen

skulle, enligt hvad bilagan Litt. E visar, anstaltens stat under första året

uppgå till 44,000 Rdr, deri dock ej inberäknade hyran för lokal och kostnaden

för erforderliga skolmöbler. Till den första uppsättningen af bibliotek

och undervisningsmateriel torde dessutom under detta år särskilt erfordras

en summa af 5,000 Rdr. För de följande åren skulle staten komma att

upptaga respektive 47,000 Rdr, 51,000 Rdr, 57,000 Rdr och 62,000 Rdr.

Af lätt insedda skal måste anstaltens första uppsättning af lärare utan

förslag af Kongl. Maj:t förordnas, och ensidigt vore, att de utsåges så tidigt

som möjligt, på det att de måtte erhålla någon tid att bereda sig för sitt

maktpåliggande värf. Utan tvifvel skulle det äfven vara af stort gagn, om

åtminstone några bland dem sattes i tillfälle att före sitt inträde i tjenstgöring

genom resor i utlandet inhemta kännedom af nyare metoder, undervisningsmateriel,

pedagogisk litteratur m. m. Den rikare erfarenhet, hvarmed

de härigenom kunde börja sin verksamhet vid anstalten, skulle säker

-

64

ligen i fullt matt uppväga de kostnader, som derpå användts. Medel att

bereda anstaltens blifvande lärare tid till förberedelse för sitt kall och tillfälle

att genom utländska resor rikta sin erfarenhet skulle enligt komiterades

mening lämpligen kunna erhållas derigenom, att, ehuru anstalten först

vid höstterminens början skulle träda i verksamhet, beloppet af första årets

stat likväl finge utgå för hela det kalenderår, under hvilket anstalten kom me

att öppnas, samt för detta ändamål stäldes till Kongl. Maj:ts förfogande.

o

återblick.

Om komiterade slutligen söka sammanfatta det, som ofvan blifvit anfördt,

torde hufvudpunkterna deraf kunna på följande sätt angifvas.

Anstalten för praktisk utbildning af blifvande elementarlärare skulle

bestå af ett pedagogiskt seminarium med tillämpningsskola, förlagdt till

hufvudstaden.

Seminariets lärarepersonal skulle utgöras af en lärare i pedagogik och

sju öfverlärare, hvar och eu i sin särskilda ämnesgrupp.

Seminariiskolan skulle vara ett å båda linierna fullständigt elementarläroverk,

som till sin allmänna organisation hufvudsakligen vore öfverensstämmande

med rikets öfriga läroverk, men der lärjungeantalet i de särskilda

klasserna ej finge öfverskrida ett visst maximum. Undervisningen

vid seminariiskolan skulle bestridas förutom af de sju öfverlärarne, af nio

lektorer, fem extra-lärare och tre lärare i öfningsämnena.

Anstalten skulle lyda omedelbart under kongl. Ecklesiastik-departernentet,

men den närmaste styrelsen öfver densamma handhafvas af en

direktor och seminariikollegiet. Närmaste ledningen af seminariiskolans

särskilda angelägenheter skulle tillkomma en rektor jemte skolkollegiet.

Såväl direktor och rektor som seminariilärarne och lektorerna skulle

tillsättas af Kongl. Maj:t, direktor och rektor på förordnande för viss tid,

seminariilärarne på förordnande tills vidare och lektorerna på fast stat.

Lärarne i öfningsämnena och extra-lärarne skulle anställas af seminariikollegiet.

Seminariilärarne skulle hafva att meddela lärarekandidaterna undervisning

i den vetenskapliga pedagogiken samt att handleda och öfvervaka

deras praktiskt-pedagogiska öfningar, vidare att anordna och leda seminariiskolans

verksamhet äfvensom att sjelfve der undervisa. Seminariiskolans

öfrige lärare skulle det tillkomma att biträda seminariilärarne samt att

under dessas öfverinseende sköta dem anvisade göromål vid skolan.

Såsom vilkor för lärarekandidats inträde vid anstalten skulle gälla, att

han vid universitetet aflagt de för fast anställning vid elementarläroverken

erforderliga examina.

65

Seminariikursen skulle af hvarje kandidat genomgås under tvänne på

hvarandra följande läseterminer, och skulle kandidaten derunder företrädesvis

egna sig åt tre af skolans till samma grupp hörande undervisningsämnen.

Lärarekandidater skulle till ett antal af högst 20 vid början af hvarje

termin mottagas vid anstalten, och således kunde högst 40 kandidater samtidigt

vid densamma vinna praktisk utbildning för sitt blifvande kall.

Den pedagogiska insigt och färdighet, som anstalten hade att bibringa,

skulle lärarekandidaten vinna genom vederbörligen ledda vetenskapligt pedagogiska

studier och på lämpligt sätt anordnad och öfvervakad auskultation

samt öfnings- och profundervisning jemte deltagande i vården om lärjungarne

och bedömandet af deras framsteg.

Betyg öfver en nöjaktigt genomgången seminariikurs skulle medföra

kompetens till alla lärarebefattningar vid rikets elementarläroverk, till hvilkas

sökande kandidaten på grund af aflagda akademiska examina vore berättigad,

utan att dock befria kandidaten från afläggande af praktiskt prof för sökt

lärarebefattning, om dylikt prof af den tillsättande myndigheten fordrades.

Anstaltens norm alstat skulle, sedan anstalten blifvit fullständigt utvecklad,

uppgå till 64,000 Rdr, men om kostnaden för ett fullständigt, seminariiskolan

motsvarande elementar-läroverk derifrån afräknas, skulle kostnaden

för lärarebildningsanstalten såsom sådan uppgå till 31,600 Rdr.

Anstalten skulle höstterminen 1875 börja sin verksamhet med eu fyrklassig

seminariiskola, fulltalig seminariilärarepersonal, en lektor, tre öfningslärare

och eu extra-lärare samt tio lärarekandidater under första och tjugo

under andra terminen; och skulle dess stat för detta år uppgå till 44,000

Rdr, hvartill skulle komma, utom hyra för lokal och kostnaden för dess

inredning, en summa af 5,000 Rdr att användas till första uppsättningen

af bibliotek och undervisningsmateriel.

Stockholm den 13 December 1873.

C. T. ODHNER. G. F. GILLJAM. M. M. FLODERUS.

ERNST G. F. OLBERS. O. SVAHN. E. F. GUSTRIN.

Kom -betänkande ang. lär av e-bildn.-anstalt.

9

Bilagor.

68

Litt.

Under visningsplan, exempelvis angifvande det till öfningslektioner

hvarje ämne i

Gemensamma

klasser.

L i n i e n A.

i.

ii.

III.

IV.

V.

VI.

VII.

VIII.

IX.

| Kristendom......................

3

3

3

3

2

2

2

2

2

Modersmålet .....................

3+ 2

6

4+ 2

4

3

2

2

3

3

Filos, proped...................

■-

—

—

—

—

—

I

1

Historia och Geografi .........

4

5

s

5

4

3

3

3

3

Matematik........................

4

5

5

5

3+ 2

3

3

3

3

Naturlära och Naturalhistoria

2

2

2

2

2

—

_

__

Fysik och Kemi ...............

_

——

—

--

—

_

_

__

Tyska.............................

6

4+ 3

7

3

3

—

—

—

_

Latin ..............................

—

—

(4+ i

f8

4"“ 5

9

4+ 4

8

Engelska .....................

—

—

—

U+ 4

is

—

__

_

_

! Franska ...........................

—

_

3

4

4

4

4

Grekiska... ...................

•-

__

—

7

3 4 4

6

6 j

Summa timmar

3 ; 21

fl till

9 +1 fl

10 20

5 4 25

9i 21

10 4 20

8 4-22

i

so

Procent af hela undervisnings- tiden .........................

12,5

32,i

32,i

33, a

16,7

30,o

33,3

26,7

0,o

timtalen till venster afse öfningslektioner; de rited mindre siffror betecknade timtalen utmärka, att klassen för

69

A.

anslagna timantalets förhållande till sammanlagda timantalet för

hvarje klass.

L i n i e n B.

Real-linien.

Summa

timmar.

VI.

VII.

VIII.

IX.

VI.

VII.

VIII.

Linien A.

Linien B.

Real-linien.

Summa

Summarum.

(2)

(2)

(2)

(2)

2

2

2

5+ 17

5+ 17

3+ 17

5 4 23

(2)

(2)

(3)

(3)

2

2

3 ,

10+ 24

10+ 24

7+ 24

10+ 31

_

—

(0

(1)

—

—

1

1+ 1

1+ 1

1

1+ 2

(3)

(3)

(3)

(3)

3

3

3

8+ 27

8+ 27

8+ 24

11+ 33

(3)

(3)

(3)

(3)

9

3+ 6

8

11+ 25

11+ 25

11+ 39

14+ 48

2

2

2

2

1

I

1

24 8

4 t 14

2+ 11

4+ 17

2

2

1

1

3+ 2

3+ 2

4

—

6

6+ 8

6+ 14

1

1

1

1

2

2

2

7+ 19

7+ 23

9+ 23

9+ 27

(+)+(5)

(9)

(4) + (4)

(8)

■-

—

—

12+ 38

12+ 38

--

12+ 38

2

2

2

2

3

3

3

—

2+ 6

7+ 18

9 4 24

(4)

(+)

(4)

(4)

3

3

3

4+ 15

4+ 15

12

4+ 24

—

—

—

—

—

•-

—

3+ 23

—

_

3 -f 23

9 4 21

9 + 21

10 + 20

30

9 + 21

84 22

30

03 + 197

04 4 190

53+177

88 4 304

1 30,o

30,o

33,s

0,o

30,o

I 26,7

0,o

24,2

24,6

23,o

22,4

tillfället är delad i parallelafdelningar; () betyder: gemensamt med limen A,

70

Litt. B.

Sammandrag af undervisningsplanen för de särskilda Elementarläroverken.

Antal lektionstimmar vid hvarje

läroverk.

Summa lektionstimmar vid samtliga

läroverken.

3-klas-

sigt.

5-klas-

sigt.

Real-

gymna-

sium.

Latin-

gymna-

sium.

3-klas-

siga.

5-klas-

siga.

Real-

gymna-

sier.

Latin-

gymna-

sier.

Summa

Summa-

rum.

Kristendom .....................

9

14

6

8

216

714

90

248

1,268

Modersmålet....................

17

24

7

10

408

1,224

105

310

2,047

Filos, proped....................

—

—

1

2

-

—

15

62

77

Historia och Geografi ......

14

23

9

12

336

1,173

135

372

2,016

Matematik......................

14

24

26

12

336

1,224

390

372

2,322

Naturlära och Naturalhistoria

6

10

3

8

144

510

45

248

947

Fysik..............................

7

6

105

186

291

Kemi...........................

. -

—

7

—

—

—

105

—

105

Tyska...........................

20

26

6

4

480

1,326

90

124

2,020

Engelska....................

—

16

9

8

—

816

135

248

1,199

Franska.......................

—

3

9

16

—

153

135

496

784

Latin...........................

—

16

—

34

—

816

—

1,054

1.870

Grekiska .....................

—

—

—

26

—

—

--

806

806

Summa]

SO

156

00

146

1,020

7,056

1,350

4.526 |

15,752

Vid ofvanstående beräkning hafva de treklassiga läroverkens antal uppskattats till 24; de femklassigas till

51, da deri jemväl inberäknats samtliga fullständiga läroverks fem nedersta klasser; realgymnasiernas (R. VI—VIII)

till 15 och latingymnasiernas (L. VI IX) till 31; inga parallelklasser äro tagna, i beräkning,

71

Litt. C.

Tabellarisk öfversigt öfver lärarekandidaternas fördelning, då deras hela

antal beräknas till 30 eller 40.

-------------=--

Antal lärarekandidater, som

komma att gifva öfnings- lektioner i nedanst. ämnen,

beräknadt med hänsyn till

lektionstimmarnes antal vid

samtliga läroverken.

Fördelaktigaste fördelningen

af lärarekandidaterna, med

hänsyn till lektionstimmar- nes antal vid seminarii

öfningsskola.

Kristendom ....................................................

2,12 = 2

3,22 = 3

2,14 = 2

2,8.: = 3

Modersmålet och Filos, proped.............................

4,oi — 4

5,39 — 5

3,3 7 = 3

4,4 9 = 5

| Historia och Geografi.........................................

3,84 = 4

5,12 = 5

3,3 7 = 3

4,49 = 5

| Matematik .........................................................

4,42 = 4

5,90 = 6

4,75 = 5

6,33 = 6

Naturlära och Naturalhistoria ............................

1,80 = 2

2,40 = 2

1,61 = 2

2,14 = 2

Fysik...................................................

0,50 - 1

0,74 = 1

1,00 = 1

1,33 = 1

Kemi ........................................................

0,20 = 0

0,27 = 1

0,53 = 1

0.71 = 1

Tyska .........................................................

3,85 = 4

5,13 = 5

2,75 = 3

3,6 7 = 4

Engelska..................................................

2,28 = 2.

3,04 = 3

2,53 = 2

3,37 = 3

Franska ...........................................................

1,49 - 1

1,99 = 2

2,14 = 2

2,86 = 3

Latin ...........................................................

3,56 — 4

4,75 = 5

3,82 = 4

5,10 =5

Grekiska .......................................................

1,54 = 2

2,05 = 2

1,99 = 2

2,65 = 2

Summa

30 =30

40 =40

30 =30

40 =40

Talen till höger i hvarje kolumn angifva en jemnad beräkning af motstående tal till venster.

72

Litt.

Tabell, exempelvis''angifvande fördelningen

Gemens

amma klasser.

Öfverlärare.

i.

ii.

III.

IV.

V.

1.

I Kristendom .........................

—

8 Kristend.

3 Kristend.

3 Kristend.

2

Kristend.

2.

» Modersmålet och Filos, proped...

—

—

—

4 Modersm.

—

3.

» Historia och Geografi ..............

—

—

—

4

Historia.

4-

« Matematik och Fysik .............

—

—

—

—

5

Matematik.

15.

» Naturalhistoria och Kemi ........

—

....

—

—

6.

» Moderna språk....................

—

—

—

3 Tyska.

3

Tyska.

| 7.

■i Latin och Grekiska................

—

—

—

8 Latin.

Lektorer.

1.

I Kristendom och Grekiska ........

— •

—

—

—

__i

2.

» Modersmålet och Filos, proped...

—

—

—

—

3

Modersm. j

3.

» Historia och Geografi .............

—

—

5 Historia.

5 Historia.

— 1

4.

» Matematik och Fysik ..............

—

—

—

_

— i

k

» Fysik och Matematik.............

—

—

_

—

—

c.

» Franska och Engelska............

—

—

—

—

—

7.

» Latin och Grekiska...............

—

—

—

—

- 1

8.

» Grekiska och Latin..................

—

—

■—

—

—

;y.

Lärare i första klassen ...............

24 timmar.

—

—

—

—

Extra-lärare.

i-

i

1 Naturvetenskap m. m................

—

2 Naturvet.

2 Naturvet.

2 Naturvet.

f*

13

Naturvet.

Franska.

2-

» Tyska och Engelska ...............

—

--

—

8 Engelska.

—

cd ^

» Latin och Franska...................

—

|6 Modersm.

—

—

8

Latin.

Lärare i andra klassen ...............

—

{5 Historia*

—

—

8

Engelska. ;

Lärare i tredje klassen ...............

I7 Tyska.

(6 Modersm.

5.

—

5 Matematik.

<5 Matemat.

(7 Tyska.

5 Matematik.

—

Summa

21

28

28

30 + 8

30 + S

Timtalen till venster i sista kolumnen afse öfningslektioner; de i tabellen för öfrigt begagnade mindre siffrorna

med den under Litt. A. upptagna undervisningsplanen.

73

I).

af lärarnes tjenstgörings-skyldighei

L i

n i e r n a

A och

B.

R c

a 1 - 1 i n i

e n.

Summa

VI.

VII.

vin.

IX.

VI.

VII.

vin.

timmar.

i -

—

/3 Modersm.

--

—

—

11 =

8 =

3+ 8

\i Filos.

—

—

—

4+ 4

3 Historia.

j 3 Matemat.

\2 Fysik.

o Historia.

—

—

—

—

—

10 =

3+ 7

—

a Nät.

2 Nät.

1 Nät.

fl Nät.

\3 Kemi.

j 1 Nät.

\2 Kemi.

10 =

12 =

3+ 7

5+ 7

—

—

—

—

—

i Tyska.

2 Tyska.

10 =

5+ 5

—

—

—

—

—

8 =

4+ 4

f2 Kristend.

\7 Grekiska.

2 Kristend.

2 Kristend.

2 Kristen!.

2 Kristen!.

2 Kristend.

2 Kristend.

21 =

2+ 19

2 Modersm.

2 Modersm.

—

(3 Modersm.

\l Filos.

2 Modersm.

2 Modersm.

(3 Modersm.

\1 Filos.

19 =

19

--

3 Historia.

3 Historia.

3 Historia.

3 Historia.

3 Historia.

25 =

8+ 17

/ 3 Matemat.

13 Matemat.

f3 Matemat.

9 Matemat.

22 =

3+ 19

\2 Fysik.

\l Fysik.

\1 Fysik.

—

—

—

—

—

—

—

[g Matemat.

\2 Fysik.

(8 Matemat.

\2 Fysik.

21 ==

3+ 18

—

(4 Franska.

\ 2 Engelska.

f8 Latin.

\6 Grekiska.

4 Franska.

13 Franska.

\3 Engelska.

13 Franska.

\3 Engelska.

22 =

6+ 16

9 Latin.

—

—

—

—

23 =

8+ 15

—

7 Grekiska.

—

J6 Grekiska.

(8 Latin.

—

—

—

21 =

3+ 18

—

—

•-

—

24 =

3+ 21

[2 Kemi.

2 Naturvet.

2 Naturvet.

—

--

\ 3 Fysik.

|3 Franska.

—

—

23 =

5+ 18

(1 Tyska.

\2 Engelska.

1 Tyska.

Il Fysik.

\2 Engelska.

/I Tyska.

\2 Engelska.

(2 Tyska.

\3 Engelska.

—

—

23 =

7+ 16

4 Franska.

9 Latin.

4 Franska.

—

—

—

—

25 =

25

•--

--

—

—

—

26 =

4+ 22

—

—

—

—

28 =

9+ 19

30 + 7

30 + 7

30 + 0

30 + 6

30

30

30

392 =

88 + 304

beteckna, att antingen hela timantalet eller

en del deraf beräknats för öfningslektioner

såsom närmare synes vid jemförelse

Korn,-betänkande ang. lärarebildn. -anstalt.

10

74

Litt. E.

Öfvergångs-stat för Seminarium och Öfnings-skolan.

I. Under första läsåret, då normalstaten minskas med lönebeloppen för 8

Lektorer (16,000 Rdr) och 4 Extra-lärare (4,000 Rdr), erfordras ...............

Anm. Härtill bör likväl läggas (utom hyresmedlen) kostnaden för

inredningsmateriel.

II. Under andra läsåret, då normalstaten minskas med lönebeloppen för 7 Lektorer

(14,000 Rdr) och 3 Extra-lärare (3,000 Rdr), erfordras .....................

III. Under tredje läsåret, då normalstaten minskas med lönebeloppen för 5

Lektorer (10,000 Rdr) och 3 Extra-lärare (3,000 Rdr), erfordras ..............

IV. Under fjerde läsåret, då normalstaten minskas med lönebeloppen för 2

Lektorer (4,000 Rdr) och 3 Extra-lärare (3,000 Rdr), erfordras.................

V. Under femte läsåret, då normalstaten minskas med lönebeloppen för 2 Extra

lärare

(2,000 Rdr), erfordras ..........................................................................

Anm. Från och med det sjette läsåret blir normalstaten gällande.

Rmt Rdr.

44.000.

47.000.

51.000.

57.000.

62,000.

75

Litt. F.

Tabell, exempelvis angifvande lärarnes tjenstgöringsskyldighet under

öfningsskolans första läs-år.

Gemensamma klasser.

Summa :

Lärare.

timmar.

i.

II.

m.

IV.

--—----—

Öfverlärare.

1

1

i

1.

I Kristendom ........ ................................................

3 Krist.

3 Krist.

3 Krist.

3 Krist.

12 i

2.

» Modersmålet .......................................................

—

6 Mdm.

6 Mdm.

—

12

3.

» Historia och Geografi ...............................................

—

—

5 Hist.

5 Hist.

10

4.

» Matematik och Fysik ..............................................

—

—

5 Mat.

5 Mat.

10 i

5

» Naturalhistoria och Kemi ......................................

--

(2 Nät,

\5 Mat.

2 Nät.

2 Nät.

ll

6.

» Moderna språk.......................................................

-—-

—

7 Tyska.

3 Tyska.

10

I 7.

» Latin och Grekiska .................................................

—

—

--

f8 Latin.

14 Mdm.

12

Lektor.

Lärare i första klassen ..............................................

21 tim-.r.

—

—

—

21

Extra-lärare.

11.

I Moderna språk.........................................................

—

Jo Hi st.

\7 Tyska.

8 Eng.

20 i

Summa

21

28

28

30 + 8

118 :

Anm. Tjugu liirarekandidater mottagas, näml. 10 vid början åt hvardera terminen. Hvar och eu åt dessa erhåller

öfnings-undervisning, åtminstone under en termin, vid seminarii öfningsskola. För auskultering och prof

undervisning

i klasserna V—IX anlitas Stockholms läroverk.

Litt. 0

7 b''

Tabell, exempelvis angifvande lärarnes tjenstgöringsskyldighet under

öfningsskolans andra läs-år.

Lärare.

Gemensamma

i 1 a s s e r.

Summa

I.

II.

in.

IV.

V.

timmar.

Öfverlärare.

1.

I Kristendom..............................................

—

3 Krist,

3 Krist.

3 Krist.

2 Krist,

11

2.

» Modersm älet ....................... ...................

—

—

6 Mdm.

4 Mdm.

—

10

3.

» Historia och Geografi .................................

—

—-

—

5 Hist.

4 Hist.

9

4.

» Matematik och Fysik ..............................

—

5 Mat.

5 Mat.

10

5.

» Naturalhistoria och Kemi.............................

—

2 Nät.

(2 Nät.

(_5 Mat.

2 Nät.

2 Nät.

13

i 6.

» Moderna språk .......................................

—

—

--

3 Tyska.

f3 Tyska.

\3 Fr.

9

» Latin och Grekiska ...................................

—

—

—

f8 latin

13 Mdm.

11

lektorer.

1.

Lärare i första klassen........................... .....

20 tim:r.

—

—

—

—

20

2.

I Moderna språk ... ............... ......................

—

—

7 Tyska.

8 Eng.

8 Eng.

23

Extra-lärare.

1.

I latin och Historia ....................................

4 Hist.

5 Hist.

5 Hist,

8 Latin.

22

2.

» Matematik .............................................

16 Md in.

<5 Mat.

|7 Tyska.

18

Summa

24

28

28

30 + 8

30 + 8

150

Anm. Tjugnfyra lärarekandidater mottagas, nätnl. 12 vid böljan af hvardera terminen. Hvar och eu af dessa er

häller

öfnings-undervisning, åtminstone under en termin, i seminarii öfningsskola. Hör auskultering och prof

undervisning

i klasserna VI IX anlitas Stockholms gymnasium.

Tabell, exempelvis angifvande lärarnes tjenstgöringsskyldighet under

öfningsskolans tredje läs-år.

Lärare.

Gemensamma klasser.

Linien

A och B.

Real-

linien.

Summa

i.

II.

in.

IV.

V.

VI.

VI.

timmar.

Öfverlärare.

1.

3 Krist.

3 Krist.

4 Mdm.

2 Krist.

3 Mdm.

4 Hist,

2 Krist.

2 Mdm.

3 Hist.

2 Krist.

2 Mdm.

3 Hist.

12

11

10

2

3.

» Historia och Geografi .......

—

—

—

4.

» Matematik och Fysik ........

—

—

—

5 Mat.

|3 Mat.

(2 Fysik

2 Fysik

12

5.

» Naturalhistoria och Kemi..,

—-

—

2 Nät.

2 Nät.

2 Nät.

2 Nät.

11 Nät.

\3 Kemi

12

6-

3 Tyska

fl Tyska

12 Tyska

ii

\2 Eng.

\3 Eng.

7.

9 Lat.

9

Lektorer.

1.

Lärare i första klassen.........

20 timra.

/3 Krist,

\2 Nät.

—

—

— ''

—

—

25

1 2.

8 Eng.

(8 Eng.

4 Fr.

23

13 Fr.

i 3.

» Matematik och Fysik.........

—

5 Mat.

5 Mat.

5 Mat.

—

—

9 Mat.

24

! 4.

i

» Latin och Grekiska ..........

•-

—

—

8 Latin

8 Lat.

7 Grek.

—

23

Extra-lärarc.

i 1.

I Historia och Geografi ........

4 Hist.

16 Mdm.

\5 Hist.

5 Hist.

5 Hist.

—

—

25

2.

» Moderna språk .................

7 Tyska

(6 Mdm.

|7 Tyska

3 Tyska

—

—

3 Er.

26

Summa

24

28

28

30 + 8

30 + 8

30 + 7

30

223

Anm. Tretio lärarekandidater mottagas, nämligen 15 vid början af hvardera terminen, För auskultering och

profundervisning i klasserna VII—IX anlitas Stockholms gymnasium,

78

Litt. I.

Tabell, exempelvis angifvande lärarnes tjenstgöringsskyldighet under

öfningsskolans fjerde läs-år.

-—-

Gemensamma klasser.

Linien A och B.

Reallinien.

C. C£;

3 g 1

Lärare.

B g

i. ! it.

i

III.

,v.

V.

VI.

VII.

V,.

VII.

P tf j

r* sa

Öfverlärare.

_ _

_

3 Krist.

2 Krist.

2 Krist.

2 Krist.

2 Krist.

2 Krist.

13

4 Mdm.

3 Mdm.

2 Mdm.

__

—

—

9 |

3. » Historia och Geografi.

i

—

--

4 Hist.

3 Hist.

3 Hist.

—

—

10 1

4. » Matematik och Fysik ..

—

—

5 Mat.

13 Mat.

\2 Fysik

2 Fysik

—

—

12

5. » Naturalhist. och Kemi

■ i

—

—

2 Nät.

2 Nät.

fl Nät.

\3 Kemi

fl Nät.

\2 Kemi

11 i

6- » Moderna språk .........

— i —.

—

3 Tyska

3 Tyska

—

—

2 Tyska

2 Tyska

10:

7. » Latin och Grekiska ...

--:--

—

—

8 Lat.

—

—

—

—

8 i

Lektorer.

24

1. Lärare i första klassen..

18 tim:r 3 Krist.

3 Krist.

—

—

—

—

—

—

2. I Moderna språk ........

- ---

__

14 Fr.

\2 Eng.

f4 Fr.

\2 Eng.

13 Fr.

\ 3 Eng.

13 Fr.

\3 Eng.

24

3. » Matematik och Fysik...

---''

—

—

—

—

19 Mai;.

\2 Fysik

19 Mat.

\3 Fysik

23;

4. » Latin och Grekiska...

- ;--

---

—

—

7 Grek.

17 Grek.

\9 Lat.

--

—

231

5. » Historia och Geografi .

-- j 5 Ilist.

5 Hist.

5 Hist.

—

1 Tyska

1 Tyska

3 Hist.

3 Hist.

23

6. » Modersmålet och Latin

- : -

—

8 Lat.

—

9 Lat.

2 Mdm.

2 Mdm.

2 Mdm.

23 1

•

7. » Fysik och Matematik

- i---

f6 Mdm.

{5 Mat.

\2 Nät.

15 Mat.

\2 Nät.

2 Nät.

—

3 Mat.

—

—

25

Extr a-lär are.

1. Lärare i andra klassen...

fö Mdm.

(4 Mat. (7 Tyska

\2 Nät. 15 Mat.

l2 Nät.

—

—

—

—

—

—

;

26i

12. I Moderna språk..........

----1--

7 Tyska

8 Eng

J3 Fr.

it8 Eng.

—

—

—

—

26:

Summa

24 ! 28

28

30 f 8

30 + 8

30 + 7

30 + 7

30

30

200

Anm. Fyratio lärarekandidater mottagas, nämligen 20 hvardera terminen. Endast undantagsvis torde Stockholms

gymnasium behöfva anlitas för auskultering.

79

Litt. J.

Formulär

till betyg öfver genomgången seminariikurs.

Utdrag af protokollet, hållet i kollegium vid

Seminarium i Stockholm för bildande af lärare vid rikets

elementarläroverk den ............

Filosofie Kandidaten (Licentiaten, Doktorn)

som född den ........................

student den ........................

filosofie kandidat den ...................

filosofie licentiat den .....................

filosofie doktor den .....................

terminen 187 intogs vid härvarande Seminarium för bildande af lärare vid

rikets''''elementarläroverk, har under nämda termin och ............terminen 187... i enlighet

med gällande föreskrifter genomgått sin seminariikurs och efter afslutade prof ansetts förtjena

följande vitsord:

Den teoretiska kursen,

för insigter i teoretisk pedagogik

» författande af pedagogiska uppsatser

Den praktiska kursen,

för öfnings- och profundervisning i (modersmål) inom klasserna

Ä B » » i (matematik) » »

» proflektioner i (tyska) i klass ...

» flit och ordning i fullgörandet af sina åligganden

» förmåga att behandla och bedöma lärjungarne

» allmän duglighet för lärarekallet

Berömlig.

Med beröm godkänd.

Godkänd.

Försvarlig.

Särskilda anmärkningar:

Stockholm den

Direktor.