SOU 1876:4

UNDERDÅNIGT BETÄNKANDE OCH FÖRSLAG

ANGÅENDE

LÖNEREGLERING M. M.

FÖR

STATSKONTORET,

AFGTPYET DEN 11 NOVEMBER 1875

i \ AI) II R 10IMMMI VA I) il k O.HI TE R AIIE.

STOCKHOLM,

ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLA0.

1875.

Lij/Mi!! ''IM* i

; ,i i .1

j v i 5 ] j* ! ;

Stormäktigste, Aliernådigste Konung!

Sedan den för afgifvande af utlåtande och förslag rörande reglering

af de förvaltande embetsverkens och myndigheternas löneförhållanden i Nåder

tillsatta Komité, som, enligt den utstakade planen för dess arbeten, skolat

i ett sammanhang behandla frågorna angående Kammarkollegium, Statskontoret

och Kammarrätten men genom embetsskrifvelse från Statsrådet

och Chefen för Finansdepartementet af den 7 nästlidne Juni blifvit, af anledning

4

Statskontorets

embetsverk

samhet.

att tvänne af Komiténs medlemmar till Eders liongl. Maj:t ingått med

underdåniga ansökningar om entledigande från det erhållna uppdraget uppfordrad

att, så snart som möjligt vore, till Eders Kong]. Maj:t aflemna det

då utarbetade förslaget till lönereglering för Kammarkollegium, under den

9 i samma månad till Eders Kongl. Maj:t afgifvit underdånigt betänkande

och förslag till sådan reglering för detta embetsverk, har Komitén besdiende

efter den af Eders Kongl. Maj:t sedermera den 11 i nyssnämda

manad beslutade partiella förändring i Komiténs sammansättning af undertecknade

ordförande och ledamöter, öfvergått till behandlingen af frågan om

Statskontorets reglering, och får nu, efter arbetets afslutande i denna del

afgifva underdånigt betänkande och förslag till lönereglering m. m. för sistbemälda

embetsverk.

Enligt den för Statskontoret gällande

nådiga

instruktion af den 16

Maj 1856, har detta embetsverk hufvudsakligen till åliggande att uti allt

som eger gemenskap med de statsverkets så väl ordinarie som extra ordinarie

inkomster och utgiftsanslag, hvilka äro stälda till Eders Kongl. Maj-ts

nådiga disposition, vaka deröfver att Eders Kongl. Majits och Kronans rätt

städse iakttages och gifna föreskrifter om uppbörd, leverering och redovisning

noggrant följas, äfvensom att förvalta och disponera statsinkomsterna och

dermed bestrida statsutgifterna efter faststälda stater, allmänna författningar

eller särskilda nådiga föreskrifter; och, såsom uti Statskontorets den 15

November 1873 afgifna underdåniga förslag till nya aflöningsstater fördetta

embetsverk samt för Mynt- och kontrollverken anföres, är Statskontorets bestämmelse

att utgöra eu statskassa för lida riket, hvarifrån andra specialförvaltningar

undfå sina anslag och hvarest, till större delen, dels omedelbart

hos verket dels medelbart genom landtränterien, utgifter i detalj

anordnas. J

För ett fullständigt uppnående af detta mål har emellertid, såsom

Statskontoiet vidare anför, ett väsentligt hinder mött genom den å Hora

verk spridda penningeförvaltningen, ett förhållande, som dock under senare

åren till en del undergått förändring genom åtskilliga åtgärder, vidtagna i

syftemål att hos Statskontoret centralisera denna förvaltning. Så har bestyret

med vissa under andra verk och myndigheter stående kassor och fonder nu

mera af Statskontoret öfvertagits, såsom, från och med år 1868, förvaltningen

af den förra Konvojkommissariatet tillhörande handels- och sjöfartsfonden

jemlikt nådiga brefvet den 31 December 1867, och, från och med år 1873’

följande under Arméförvaltningens vård förut stälda kassor och fonder’

nemligen trosspassevolansfonden, förenade mötespassevolansfonden, Norrbottens

hästjägaresqvadronsfond, volontärvakansmedelsfonden, militiebostälIskassan en

per mille fonden, allmänna beväringsfonden, beväringsmanskapets invalidoch

pensionsfond och Palmqvistska fonden för Stockholms befästande, enligt

0

nådiga brefvet den 8 November 1872, samt, från och med år 1874, de öfriga

likaledes under Arméförvaltningens vård dittills stående fonderna, eller Vadstena

krigsmanshuskassa och invalid!) usfonden, jemlikt nådiga brefvet den 10 Oktober

1873; hvarförutan, äfven från och med år 1874, befattningen med vissa till

Riksgäldskontorets handläggning hörande ärenden enligt 1873 års Riksdags,

af Eders Kong]. Maj:t den 6 Juni samma år godkända beslut, blilvit Överflyttad

till Statskontoret, som derigenom öfvertagit den s. k. extra statsregeringen

i sin helhet och sålunda ensamt fått bestyret med den med Riksgäldskoutoret

förut delade hufvudförvaltningen af rikets inkomster och utgifter.

I sammanhang härmed bör komitén jemväl omförmäla öfriga under

senare tider inträffade mera väsentliga förändringar i Statskontorets embetsverksamhet,

hvarigenom flera af de i instruktionen för verket förekommande

bestämmelser blifvit upphäfda.

Dessa ändringar gälla följande mom. i instruktionens 3 § nemligen:

l:a inom., så vidt det rörer afgifvande till Eders lvongl. Maj:t af

sammandrag utaf de från länen till Statskontoret förut årligen ingående

summariska räkningarne, hvilket åliggande upphört, enligt Kongl. brefvet den

12 September 1869;

2:a och 6:e moln. i afseende dels på öfverinseendet å kronomagasinen

samt vågstaterne i Falun och Avesta äfvensom arméns och flottans samt

öfriga staters och kårers under fredstid, jemte fästningsfångars, förseende

med spanmål och bröd, dels å upprättandet och utfärdandet årligen af taxa

på lösningspriset för in natura ingående hammarskatts- samt tionde- och

persedeljern, hvilka åligganden upphört, det förra på grund af Kongl.

brefven den 14 Juni 1871, angående indragning af kronans magasins- och

bagerirörelse i landsorten, den 28 December 1872, rörande öfverflyttning

till Arméförvaltningen af Statskontorets bestyr med kronans spanmåls- och

brödbakningsrörelse för Stockholms garnison, samt den 11 Februari 1859

och den 10 Januari 1873, angående indragning af kronokopparvågen i Falun

och kronoinspektorstjenten i Avesta, — och det senare åliggandet till följd

af besluten vid 1859 —1860 och 1871 årens Riksdagar och enligt Kongl.

kungörelserna den 14 December 1860 och den 9 Juni 1871 om hammarskattens

och tackjernstiondens upphörande;

5:e mom. i den de], som angår upprättandet årligen af Statsverkets allmänna

utgiftsstat, hvilken skyldighet upphört på grund af Kongl. brefvet

den 20 December 1867;

8:e mom. beträffande uppgörandet af hufvudböcker öfver undsättningsfonden

och skogsplanteringskassan, hvilket icke vidare eger rum i följd af föreskrifterna

i Kongl. brefven den 12 September 1868 och den 10 December 1869;

6

ll:e mom. rörande afgifvandet årligen till Kongl. Maj:t af sammandrag

utaf de från länen inkommande årsväxtberättelserna, hvilket åliggande

uppkört, jemlikt Eders Kongl. Maj:ts nådiga bref den 5 Juni 1874, samt

slutligen

13:e inom., så vidt detta moment angår afgifvande till Eders Kongl.

Maj:t af underdånigt yttrande i frågor om tjenstledighet för landträntmästare

och kronofogdar, i hvilket afseende det, enligt Kongl. kungörelsen den 22

Mars 1861, nu mera ankommer på Statskontoret att uppå Eders Kongl.

Majrts vederbörande Befallningshafvandes anmälan, ensamt, hvad angår landträntmästare,

och gemensamt med Kammarkollegium, beträffande kronofogdar,

bevilja tjenstledighet under en tid af högst 6 månader och förordna annan

person till tjenstens bestridande under tiden, äfvensom, när sådan tjenst

blifver ledig, förordna vikarie till densammas uppehållande under vakansen.

Efter förestående redogörelse har komitén trött sig böra, i likhet med hvad i

betänkandet angående Kammarkollegii reglering egde rum, lemna en i möjligaste

korthet affattad jemförelse af antalet inkomna ärenden å vissa olika tider,

med upplysning tillika om tjenstemannapersonalens storlek vid samma tidpunkter.

Uti nyssnämda betänkande upptager jemförelsen förhållandet med

ärendenas mängd dels år 1874, dels 30 år förut, eller år 1844, med den

fördelning af ärendena i grupper efter deras art, som begagnats uti 1868

års särskilda utskotts betänkande om förenkling af styrelseverken. Här

torde åter jemförelsen, i anseende till beskaffenheten af ärendena, såsom i

allmänhet rörande samma ämne, statens intägter och utgifter, samt de under

senare åren inträffade väsentliga förändringarna i Statskontorets embetsverksamhet,

kunna inskränkas till angifvande af några slutsummor, och har

komitén härvid såsom lämpliga tidpunkter antagit nyssnämda båda år, 1844

och 1874, samt det midt emellan dessa årtal liggande året 1859, och jemväl,

såsom i väsentlig mån inverkande på slutsiffrorna, lemnat behörigt

afseende dels åt den omständigheten att, i motsats till hvad numera är fallet,

Statskontorets diarier förr under nya nummer upptogo från landsorten återkomna

qvitterade anordningar, tillhörande redan afgjorda och i ledamöternas

departementslistor affärda anordningsmål, dels åt det förhållande, att under

förenämda mellanperioder vissa åligganden upphört, som omfattade en jemförelsevis

stor numerär i diarierna, såsom i första rummet bestyret med

förvaltningen och redovisningen af anslagen under riksstatens 4:de hufvudtitel,

hvilket, jemlikt Kongl. brefvet den 6 November 1849, med 1850 års

början öfverflyttades till dåvarande Krigskollegium, samt vidare befattningen

med magasinsärendena och de från länen inkommande årsväxtberättelserna.

År 1844 uppgick antalet af diariiförda allmänna ärenden

till........ 4,508

Kongl. bref........................... 480

Kongl. remisser......................... 161 5;149.

7

Transport 5,149.

När härifrån afräknas

återkomna under ny nummer antecknade qvitterade anordningar 151

ärenden tillhörande 4:de hufvudtitelns förvaltning.......621

magasinsärenden.................... 806

och länens årsväxtberättelser............ 72 1,650

kommer återstoden,........................ 3,499,

att, med någon ytterligare ej nämnvärd minskning i följd af öfriga här ofvan

omförmälda förändringar i instruktionen, utgöra antalet af ärenden, som

kunna anses fortfarande tillhöra Statskontorets handläggning.

Ehuru förvaltningen af 4:de hufvudtitelns anslag derefter med år

1850 öfvertogs af Krigskollegium, visade sig dock snart en betydlig tillökning

i de qvarvarande ärendenas antal, en naturlig följd af den riksdag

efter riksdag växande statsregleringen, så att år 1859 antalet diariiförda

ärenden utgjorde:

allmänna ärenden............. 5,410

Kongl. bref.......................... 559

Kongl. remisser.................. 150 6,119.

Då härifrån dragas

återkomna qvitterade anordningar................410

magasinsärenden.........................618

och länens årsväxtberättelser............. 72 1,100

återstå.............................. 5,019.

År 1874, med hvilket år bestyret med Arméförvaltningens kassor och

fonder i sin helhet öfvertogs af Statskontoret och eu del Riksgäldskontorets

göromål dit öfverflyttades, uppgick antalet af

allmänna ärenden till . ....................5,023

Kongl. bref . .......................... 742

Kongl. remisser........................ 144 5,909.

I sammanhang härmed må dock anmärkas, att af de s. k. allmänna

ärendena en icke ringa numerär, uppgående år 1874 till 1,053, utgöres af

ränteriredogörelser, reqvisitioner å stämpelpapper och kortkonvolut, redogörelse

för bevillning af testamenten och gåfvor m. m., hvilka handlingar icke intagas

i ledamöternas departementslistor och i allmänhet endast fordra handläggning

af vederbörande kontor, men understundom äfven blifva, efter kontorens

framställningar, föremål för behandling af verkets styrelse.

Beträffande derefter antalet af Statskontorets tjenstemannapersonal

under de ofvan angifria åren, får komitén meddela, att utom chef och leda

-

8

Statskontorets

framställning.

möter, hvilkas antal, utom vid fall af tillfällig adjunktion, förblifvit oforändradt,

personalen uppgick

år 1844 till ....................................... 43 ?

„ 1859 „ ....................................... 37 ^ och

» 1874 „ ..................................... 31;

och härrör denna minskning i personalen hufvudsakligen af den under samma

tid skedda indragningen af två kontor, nemligen allmänna magasins- och

chartse-sigillatee-kontoren.

De bland här ofvan omförmälda ändringar i Statskontorets åligganden,

som bestodo i öfvertagandet af Arméförvaltningens fonder och en del Riksgäldskontorets

göromål, voro dels redan i verket satta, dels nära förestående,

då förstnämda embetsverk den 15 November 1873 afgaf sin, till komitén

remitterade underdåniga skrifvelse om ny lönereglering in. m. för sine embetsoch

tjenstemän; och skrifvelsen innehöll följaktligen förslag icke blott till

erforderlig löneförbättring för desse utan ock till en efter de nya förhållandena

nödig ansedd, i viss mån förändrad anordning af arbete och tjenstepersonal

inom särskilda kontorsafdelningar. För de framställningar sagde

skrifvelse innehöll i fråga om aflöningen, dennas fördelning i lön och tjenstgöringspenningar,

ålderstillägg, pensionering, tjensters förening och anslag

till gratifikationer har blifvit redogjordt i komiténs förut afgifna betänkande

af den 9 sistlidne Juni, och för skrifvelsens innehåll i öfrigt går komitén

nu att närmare redogöra.

Efter erinran om Statskontorets hufvudsakliga uppgift att, såsom förut

blifvit nåmdt, utgöra eu statskassa för hela riket, har embetsverket, för bedömande

åt fragan om dess under sådant förhållande lämpligaste sammansättning

och formen för dess verksamhet, skärskådat ej mindre de olika

åsigter, som vid särskilda tillfällen, i synnerhet under behandlingen vid 1868

års riksdag af en då väckt motion angående åtgärders vidtagande till besparing

i utgifterna för den civila administrationen, blifvit yttrade i fråga om

upphörande af de centrala förvaltningsverken och om dithörande ärendens

ingående omedelbart till Statsdepartementen, uti hvilka byråar eller underafdelningar

för ärendenas beredande till föredragning skulle inrättas, än

äfven frågan huruvida de hos Statskontoret förekommande ärenden fortfarande

° borde kollegialt behandlas, eller om deras afgörande kunde öfverlemnas

åt en chef med allena beslutande rätt.

Beträffande förstnämda fråga har Statskontoret uttalat den mening, att

införandet af s. k. byråstyrelse inom vår administration icke kunde ega rum

utan väsentliga förändringar i nu gällande regeringsform, som principielt

fordrade såsom organer för förvaltningen fristående, med statsdepartementen

icke omedelbart sammanbundna centrala myndigheter, med åliggande att af

-

9

gifva nödiga upplysningar för beredande af de ärenden, som af departementschefen

skola hos Konungen föredragas, äfvensom att det samband, som jemväl

under sådana förhållanden borde ega rum mellan departementen och underlydande

förvaltningsverk, redan förefunnes i den myndighet, som departementscheferne

hade att öfvervaka och leda den speciela förvaltningen och

hvilken innefattades dels i Regeringsformens bestämmelse, att alla föreskrifter

och erinringar om verkställighet af utfärdade beslut må af departementschefen

omedelbart kunna till vederbörande expedieras, dels i den genom

nådiga cirkuläret den 18 Maj 1849 departementscheferne tillerkända rätt att

bevista sessionerna hos de förvaltningsverk, som äro under hvarderas departement

lydande, samt dervid ej mindre deltaga i öfverläggningarna än ock af

dessa embetsverk och deras tjensteman äska och erhålla de upplysningar,

som i ett eller annat afseende kunna i dem tillhörande tjensteärenden erfordras;

och hade på grund häraf Statskontoret ansett detta verk under nuvarande

förhållanden böra såsom ett fristående embetsverk bibehållas.

Yidkommande frågan, huruvida den kollegiala formen för ärendenas

behandling inom Statskontoret borde fortfara, har embetsverket yttrat, att,

ehuru det vore ostridigt att af nämda ärenden en del innefattade enkla verkställighetsåtgärder,

det likväl, utom ärenden af mera allmän omfattning,

såsom organisations- och befordrings- m. fl. frågor, förekomme ett icke ringa

antal ärenden, hvilka, såsom beroende på en stundom icke lätt funnen tillämpning

af gällande författningar, borde tillhöra fleres samrådiga behandling;

med afseende hvarå och i betraktande hufvudsakligen af den så väl för

statens som för enskild mans rätt nödiga säkerheten i behandlingen af

ärenden, som röra allmänna medels förvaltning och anordnande, den kollegiala

styrelseformen, enligt Statskontorets tanke, borde i detta verk bibehållas, om

än med några modifikationer, hvilka lämpligen kunde blifva föremål för

öfvervägande vid uppgörande af förslag till ny instruktion för verket;

tilläggande Statskontoret, att i ett så beskaffadt embetsverk som detta, hvarest

styrelsen hvarje dag sammanträdde, ärendenas behandling ingalunda uppehölls

deraf, att tre personer, eller det antal, den kollegiala formen fordrade, i öfverläggningarna

och besluten deltogo.

I fråga om verkets inre organisation har Statskontoret vidare, utgående

från den jemväl af Riksdagen i skrifvelse den 15 Maj 1868 uttalade åsigten,

att förvaltningen af rikets drätsel lämpligen borde bestå af två hufvudafdelningar,

omfattande den ena statens fastighetsvärd och skatteväsen samt

den andra statens kassa- och fondväsen, förmält sig anse denna senare gren

af förvaltningen, — motsvarande det nuvarande Statskontoret, sedan detsamma

öfvertagit Arméförvaltningens kassor och fonder samt från Riksgäldskontoret

dels den förut dit ingående allmänna uppbörd, dels åtskilliga anslag

2

10

tillhörande extra statsregleringen, — numera kunna definitivt ordnas och

jemväl framstält sådant förslag dertill, som Statskontoret ansett vara för

ändamålet lämpligt. Enligt detta förslag erfordrades i det hela, utom dittills

varande personal, ytterligare en kamererare och en bokhållare, hvilka, jemte

kammarförvandten i kammarkontoret och två kammarskrifvare, den ene från

kammarkontoret, den andra från räntekammaren, skulle bilda ett särskildt

fond- och revisionskontor, med skyldighet att handlägga, förutom de bemälde

kammarförvandt förut tillhörande göromål, ärenden rörande allmänna

bevillningen, kortstämplingen och lån till vattenaftappningar och odlingsföretag,

äfvensom alla frågor, som anginge de särskilda fonderna och kassorna;

hvarjemte i stället för ombudsmanstjensten, som varit tillsatt endast på förordnande,

en advokatfiskalstjenst borde inrättas med fast lön till lika belopp

med tjenstemännens af tredje tjenstegraden.

Regleringsförslaget innefattade i öfrigt hufvudsakligen följande:

I afseende å verkets styrelse, bestående, utom presidenten, af tre ledamöter,

förefanns i Statskontorets tanke icke full anledning att föreslå någon

tillökning i detta antal, under förutsättning likväl att, derest det ökade arbetet

vid något tillfälle skulle fordra personalens förstärkning med en adjungerad

ledamot, ersättning kunde denne af tillgängliga medel beredas.

I sammanhang med ombudsmansbefattningens förändring till en advokatfiskalstjenst

föreslogs, att denna skulle i staten skiljas från kansliet och

uppföras under en särskild afdelning, advokatfiskalskontoret, hvarjemte af

kansliets öfriga personal, utgörande en sekreterare, en-registrator och aktuarie

samt fyra kanslister, de tre kanslister, hvilka äro pligtige att jemte vanliga

kanslistgöromål besörja protokollsföring, skulle uppflyttas i högre tjenstegrad

såsom notarier, med åliggande att icke allenast, hvar i sin tur, föra protokoll

och ansvara för kansliexpeditionen, utan ock vid behof biträda sekreteraren

med skrifvelsers uppsättande, men den fjerde, hvilken i sin egenskap af

biträde åt registratorn och aktuarien bestrider det hufvudsakligaste af aktuariegöromålen,

bibehållas, och de egentliga kanslistbestyren, såsom expeditioners

utskrifning, kollationering och afsändning, under den expeditionshafvande

notariens tillsyn besörjas af e. o. tjensteman eller särskildt anstälde

skrifvarebiträden.

Såsom ofvan är nämdt, föreslogs, att en kammarförvandt och en kammarskrifvare

skulle till det nya fondkontoret öfverflyttas från kammarkontoret.

Af den öfriga personalen i detta kontor, utgörande en kamererare, en memorialbokhållare,

som tillika är kontrollant på räntekammaren, en kassör

för stämpelpappersuppbörden och fem kammarskrifvare, ansågs en kammarskrifvareplats

utan olägenhet kunna indragas, hvarförutan stämpelpapperskassören,

hvars göromål äro af annan art än kammarkontorets, lämpligen

herde i staten uppföras under en särskild afdelning, stämpelpapperskontoret.

11

I afseende på kassakontorets eller räntekammarens i stat bestämda

personal, två räntmästare, en bokhållare och en kammarskrifvare, ansågs

någon annan ändring ej böra ega rum, än att en derstädes på grund af

nådiga brefvet den 28 Februari 1873 ytterligare anstäld kammarskrifvare,

med aflöning från en dylik plats i riksbokslutskontoret öfverflyttades till det

nya fondkontoret.

I riksbokslutskontoret har personalen enligt stat utgjorts af en kamererare,

en kammarförvandt och fem kammarskrifvare, men i följd af särskild!

medgifvande genom nådigt bref den 2 Februari 1872 är en af kammarskrifvarne

förordnad att der tills vidare bestrida bokhållaretjenst, emot åtnjutande

såsom arvode af den på Statskontorets stat qvarstående lönen vid magasinsbokhållaretjensten

samt frånträdande under tiden af sin kammarskrifvarelön,

hvilken såsom nyss nämdes, varit disponerad för tillfälligt biträde i räntekammaren.

Då göromålen i kontoret icke året om lemnade hela personalen

full sysselsättning utan under någon tid efter hvarje bokslut blott till en

del toge dess arbetskrafter i anspråk, borde två kammarskrifvaretjenster utöfver

den, som vore afsedd att till fondkontoret öfverflyttas, kunna indragas,

och kontorets personal alltså inskränkas till en kamererare, en kammarförvandt,

en bokhållare och två kammarskrifvare, emot det att i stället extra

biträden efter behof finge anställas med rätt till ersättning af det anslag,

som för dylikt ändamål kunde blifva anvisadt.

Frågan om tillökning af personalen i följd af Statskontorets öfvertagande

af vissa ärenden, som förut tillhört Arméförvaltningen och Riksgäldskontoret,

blef den 5 December 1873 föremål för nådig pröfning, dervid

Eders Kongl. Majrt, utan att fatta något definitivt beslut om vare sig inrättande

af ett särskilt fond- och revisionskontor eller om ombudsmansbetattningens

utbytande mot en advokatfiskalstjenst, behagade tillåta, att ombesörjandet

af de göromål, som afsetts för det nya kontoret och för advokatfiskal,

finge provisoriskt anordnas på sätt Statskontoret föreslagit, i följd

hvaraf Statskontoret erhöll bemyndigande att tills vidare förordna lämpliga

personer till bestridande af en kamererare- och en bokhållarebefattning, som

ansetts böra vid det nya kontoret inrättas, äfvensom af advokatfiskalstjensten;

och har Riksdagen enligt underdånig skrifvelse den 18 Maj 1874 beviljat

erforderligt anslag till provisoriskt förstärkande af Statskontorets arbetskrafter

i öfverensstämmelse med ofvan berörda förslag, hvilket äfven från

och med samma års början vunnit tillämpning.

12

Landsstatstjenster.

Utbetalning af

löner och

arvoden.

Den Statskontorets framställning, för hvilken komitén nu redogjort,

grundade sig, såsom redan nämdt är, på en sådan i vissa delar förändrad

anordning af arbetskrafter, som under nu bestående förhållanden ansågs vara

erforderlig; och då hufvudsakliga ändamålet med sagda framställning var att

framlägga förslag till en efter de förändrade prisförhållandena lämpad lönereglering,

kunde densamma endast i andra rummet afse organisationsfrågor,

och dervid föreslagna ändringar byggdes i alla händelser på antagandet, att de

allmänna formerna för Statskontorets embetsverksamhet komme att förblifva

oförändrade. Komitén åter, som ansett några af dessa former kunna och

böra vinna en väsentlig förenkling, äfvensom åtskilliga af verkets nuvarande

åligganden lämpligen böra detsamma frånskiljas samt funnit beskaffenheten

af sitt erhållna uppdrag icke innefatta hinder för komitén att taga dessa på

lösningen af dess uppgift väsentligt inverkande förhållanden i öfvervägande,

har under sådana omständigheter kommit till ett resultat i afseende å ifrågavarande

reglering, som i flera hufvudsakliga delar är afvikande från Statskontorets

förslag.

Till en början lärer böra tillses, huruvida några af Statskontorets

åligganden må till fördel för organisationen i allmänhet och särskildt till förenkling

af Statskontorets embetsbefattning kunna derifrån skiljas; och får

komitén i sådant afseende först i öfverensstämmelse med hvad uti betänkandet

den 9 sistlidne Juni, angående lönereglering m. m. för Kammarkollegium,

blifvit föreslaget rörande befrielse för nämda kollegium från handläggning

af frågor om vissa landsstatstjenstemäns tillsättande, permitterande

och afskedande, på der anförda grunder tillstyrka,

att Statskontorets åligganden att till Eders Kongl. Maj:t,

jemte utlåtande om sökandenas kompetens och större eller

mindre skicklighet, öfverlemna Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes

förslag till landträntmästare samt, gemensamt

med Kammarkollegium, sådana förslag till landskamererare

och kronofogdar äfvensom att i enahanda ordning

till Eders Kongl. Maj:t afgifva utlåtande angående afsked

eller längre tids tjenstledighet för desse tjensteman, må

upphöra.

En icke oväsentlig andel af de utbetalningar, som ega rum från Statskontoret,

utgöres af embets- och tjenstemäns löner och arvoden, hvilka qvartalsvis

utbetalas. Handläggningen af dessa ärenden försiggår för närvarande

vanligen på följande sätt. Sedan specifik aflöningsuträkning blifvit inom

vederbörande embetsverk upprättad för hela dess ordinarie tjenstemannapersonal,

öfverlemnas uträkning, jemte reqvisition å lönebeloppen, vid ingången

af tredje månaden i qvartalet till Statskontoret. Innan Statskontoret

kan bevilja utanordning måste aflöningsuträkningen underkastas granskning,

A

13

hvilken stundom, då innehåilningar på löner blifvit anbefalda eller vikarier

skola godtgöras för förordnanden, kan vara temligen besvärlig och, då en

mängd dylika reqvisitioner samtidigt inkomma, förorsaka längre dröjsmål med

aflöningens utbetalande än som i löntagarnes intresse är önskligt. Sedan de

för ett embetsverk afsedda medlen blifvit utanordnade i en summa samt en

qvittenslista, till innehållet lika med den inkomna aflöningsuträkningen,

blifvit i Statskontoret upprättad, utfärdas å hela beloppet en assignation,

hvilken jemte qvittenslistan i räntekammaren tillhandahålles antingen embetsverkets

befullmäktigade ombud eller, på räntmästarnes ansvar, någon af

verkets tjensteman, vanligen registrator^ hvilken derefter mot qvitto å aflöningslistan

till vederbörande tjensteman utbetalar deras löneandelar och

slutligen, när alla belopp blifvit uttagna, till räntekammaren återställer

qvittenslistan- Den nyssnämda pröfningen hos Statskontoret af de inkomna

reqvisitionshandlingarna föranleder, såsom redan är nämdt, icke ringa både

besvär och tidsutdrägt; och derest Eders Kongl. Maj:t skulle, i enlighet med

derom väckt fråga, finna skäl anbefalla utbetalning af lönerna månads- i

stället för qvartalsvis, på sätt hos åtskilliga verk, som sjelfva disponera

sina anslag, redan eger rum, men formerna i öfrigt bibehållas oförändrade,

komme naturligtvis granskningsbesväret och anteckningarna i böckerna rörande

utbetalda löner att betydligt ökas. En förenkling af förenämda ordning

för aflöningarnas utbetalning är utan tvifvel i hög grad önskvärd, och Statskontoret

har redan framhållit behofvet deraf i sitt den 31 December 1869

till Kongl. Maj:t afgifva underdåniga betänkande angående statens kassaoch

fondförvaltning, hvaruti bland annat anföres, att, sedan de uti äldre

författningar under benämning af vakans- och förslagsliggetids- samt begrafningshjelps-

eller nådårsbesparingar föreskrift^ löneinnehållningar upphört,

den Statskontoret åliggande granskning af verkens aflöningsreqvisitioner icke

vidare vore af nöden, och att det syntes lämpligen böra öfverlemnas åt verken

sjelfva att, efter erhållande från Statskontoret af nödiga medel, besörja utbetalningen

af den aflöning, som deras egne embets- och tjensteman samt

betjente efter stat tillkomme, emot behörig redovisning. Komitén, som anser

en sådan förändring, som den nu anförda, böra lända till icke ringa lättnad

för Statskontoret likasom ock till fördel för löntagarne, hvilka derigenom

kunde i vissa fall utbekomma sina löner tidigare än för närvarande kan ega

rum, finner sig derför böra förorda en föreskrift i den syftningen, att Statskontoret

må, utan föregående reqvisition, den forsta dagen i tredje månaden

af hvarje qvartal tillhandahålla embetsverken eller deras befullmäktigade

ombud en fjerdedel af det för hvarje embetsverk i stat bestämda årsanslag

till dess ordinarie embets- och tjensteman samt betjente, hvilka lönemedel i

allmänhet lära komma att för sitt ändamål till fullo åtgå. Beträffande åter

de till vikariatsersättningar, flitpenningar m. m. afsedda anslagen, torde af

14

dem under vissa tider af året komma att erfordras större belopp än under

andra, hvarjemte de med större sannolikhet än de egentliga aflöningsanslagen

kunna antagas lemna besparingar, hvarför de förstnämda anslagen synas

böra tillhandahållas vederbörande verk i den mån de blifva behöfliga och

följaktligen efter reqvisition. Det skulle kunna anmärkas, att på detta sätt

kassörer komme att erfordras i hvarje embetsverk; men redan nu är vanligen

registratorn i ett verk uppbördsman för de expensmedel, som för verket

bestås, likasom han också vanligen haft förtroendet att på embetsverkets

vägnar uttaga och fördela löneqvartalen; oeh det antagandet ligger derför

nära till hands, att åt honom kan på verkets ansvar anförtros uppbörden af

aflöningsmedlen, i synnerhet som han för denna uppbörd kan sägas hafva

lika många kontrollanter som det i verket finnes löntagare, och någon

kontant kassa af sådana medel, åtminstone till större belopp, icke synnerligen

länge förblir under hans vård, emedan utbetalandet af uppbördsbeloppet i

allmänhet torde komma att ega rum omedelbart efter dess emottagande.

Då emellertid enligt detta förslag vederbörande embetsverk skulle öfvertaga

den redovisningsskyldighet för sina aflöningsmedel, som hittills ålegat Statskontoret,

bör det stå verket fritt så väl att bland sina tjenstemän till uppbördsman

utse den, som dertill finnes bäst passande, oberoende af hans tjenstebefattning

i öfrigt, som ock att bestämma de kontroller öfver uppbördens

handhafvande, som kunna finnas ändamålsenliga. En gifven följd af detta

förslags genomförande skulle naturligtvis blifva, att Statskontoret befriades

från sin nuvarande skyldighet att vaka öfver verkställighet af innehållningar

å löner i följd af beviljad införsel m. m., utom hvad dess egne tjenstemän

beträffar, och att frågor af dylik beskaffenhet komme att handläggas af de

embetsverk vederbörande tjenstemän tillhöra, på sätt redan nu eger rum i

de verk, som hafva sin egen medelsförvaltning, såsom Arméförvaltningen,

förvaltningen af sjöärendena m. fl.

Beträffande redovisningen för ifrågavarande medel synes det komitén

tillräckligt, att redogörelse för hvarje år omedelbart till Kammarrätten ingifves;

att sådana besparingar, som icke vidare kunna komma i fråga att

användas för sitt ursprungliga ändamål, genast till statsverket återlevereras

och i årsredogörelsen verificeras med Statskontorets qvitto; samt att möjligen

uppkommande behållningar å de till renskrifning, arvoden åt e. o. biträden

m. m. anvisade medel före December månads utgång till Statskontoret återlevereras.

För att så fullständigt som möjligt vinna den förenkling i Statskontorets

åligganden, som med nu framstälda förslag åsyftas, har det synts

komitén ändamålsenligt, att jemväl aflöningarna för samtlige ledamöterne af

Statsrådet och Högsta domstolen i närmaste öfverensstämmelse dermed be

-

15

handlas och alltså utanordnas i sammanhang med aflöningarna för Statsdepartementens

kansliexpeditioner.

Komitén hemställer alltså,

att Statskontorets åligganden i afseende å utbetalning

till embets- och tjenstemän af löner och arvoden må sålunda

bestämmas, att Statskontoret skall vid början af

tredje månaden af hvarje qvartal eller, om löneliqviderna

skola blifva månadtliga, vid början af hvarje månad, till

hvarje embetsverk och myndighet, som hittills genom

Statskontoret qvartalsvis uppburit aflöning, utan föregående

reqvisition utanordna i förra fallet en fjerdedel och i

det senare en tolftedel af det för verket enligt stat bestämda

årliga aflöningsanslag, och att aflöningarna för de

ledamöter af Statsrådet, som äro Departementschefer, utanordnas

i sammanhang med aflöningarna för vederbörande

Statsdepartement, för Statsråden utan departement

i sammanhang med aflöningarna för Civildepartementet

och för ledamöterne af Högsta domstolen i sammanhang

med aflöningarna för Justitierevisionen;

att de till vikariatsersättningar, flitpenningar m. m. anvisade

medel må af Statskontoret tillhandahållas uppå

reqvisition i mån af behof; samt

att vederbörande embetsverk och myndigheter öfvertaga

redovisningsskyldigheten för de till dem utanordnade

medel och deröfver till Kammarrätten årligen ingifna redogörelser,

under iakttagande i öfrigt, att uppstående lönebesparingar

genast, men behållningar å medel, som äro

afsedda till vikariatsersättningar flitpenningar, m. m., före

December månads utgång till Statskontoret återlevereras,

äfvensom att fullmakter och förordnanden i stadgad ordning

äro försedda med stämpelpapper innan lönemedlen

utbetalas.

Bland de medelsanordningar, som hos Statskontoret årligen förekomma, Anordningar å

äro jemväl åtskilliga å ersättning till landtränterien för derifrån utbetaldta er,a^ms

förskott af anslagen till rese- och traktamentspenningar, till aflöningar och förskott.

pensioner, till ^flyttningshjelp efter skiften samt till skiften och afvittringar.

Förskotten å anslagen till rese- och traktamentsersättning grunda sig

dels på två särskilda nådiga kungörelser af den 30 December 1863, den

ena angående nämdemäns rätt till ersättning för extra förrättningar samt

om godtgörelse till fjerdingsmän för vissa uppdrag, och den andra rörandetil

16

kostnadsersättning till militäre, civile och ecklesiastike tjensteman för en

del resor inom tjenstgöringsdistrikten, dels på nådiga kungörelsen den 17 Maj

1867 angående de särskilda ersättningar, som tillkomma fjerdingsmän,

hvilka beordras till tjenstgöring utom sina distrikt vid beväringsmönstringar,

marknader och dylikt. Ersättningar af denna beskaffenhet skola från landtränterien

förskottsvis utbetalas emot godtgörelse, som hos vederbörande embetsverk

bör vid medlet af Januari och Juli månader hvarje år reqvireras,

hvarefter och sedan verifikationshandlingarna i embetsverket undergått revision,

hvilken allenast skall innefatta kontroll derå, att de uti reqvisitionsförslaget

uppförda belopp blifvit behörigen verificerade och slutsummanl riktigt

upptagen, den belöpande ersättningen utanordnas. — Hvad angår

förskotten å anslagna aflönings- och pensionsmedel, så hafva dessa skett på

grund af Statskontorets hvarje gång derom meddelade föreskrift i de fall

då dylika utgifter under årets lopp blifvit anvisade och följaktligen icke

kunnat vid länsstatens upprättande derå uppföras. — I afseende å anslaget

till utflyttningshjelp efter skiften gäller, enligt nådiga kungörelsen den 27

September 1861, det stadgande, att Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande

i länen, uppå inkomna ansökningar om utflyttningsunderstöd, skola, enligt

faststälda grunder, bestämma understödets belopp, detsamma anordna och

mot behörigt qvitto såsom förskott af statsmedlen från landtränteriet låta

utbetala, samt derefter inom den 15 Januari hvarje år till Statskontoret insända

reqvisitionsförslag å ersättning till landtränteriet för derifrån under

föregående året förskjutna utflyttningsunderstödsmedel. — Kostnaderna

för skiften och afvittringar i de Norrländska länen och i Kopparbergs län

skola, enligt äldre föreskrifter, förskjutas från ränterien mot ersättning af Statskontoret,

hvarest Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande, jemlikt Kongl.

brefvet den 8 Juni 1850, eg a att endast till siffran uppgifva de belopp, för

hvilka godtgörelse reqvireras.

Då fråga förut varit väckt om den ändring i afseende på utbetalningar

från nu omförmälda anslag, att medlen skulle få af Eders Kongl. Maj:ts

befallningshafvande i länsräkenskaperna definitivt afföras och reqvisition å

ersättning således icke ifrågakomma, anser sig komitén böra redogöra för

hvad i detta hänseende förekommit.

Riksdagens år 1870 församlade revisorer fästade uppmärksamheten

å vigten'' deraf att räkenskaperna komme att utvisa det verkliga

förhållandet och att dessa icke upptoge bland tillgångarna medel, som redan

blifvit utbetalda, fastän icke formelt afförda, och erinrade vidare beträffande

förskotten till rese- och traktamentspenningar, bland annat, att utbetalning

förskottsvis af detta slags ersättningar syntes så mycket mindre lämplig,

som redan genom Kongl. kungörelsen den 13 April 1842 och Kongl brefvet

den 20 November 1843 Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande blifvit

17

bemyndigade att till afförande och redovisning i ntgiftsräkningarna definitivt

anordna ersättning för rese- och traktamentskostnader uti civila ärenden i

allmänhet. Uti sitt i anledning häraf afgifna utlåtande den 14 December

1870 yttrade Statskontoret, bland annat, att det för vinnande af enhet i

behandlingen af frågor rörande rese- och traktamentsersättning, som efter

gällande författningar och af bestämdt anslag utgår, vore ensidigt, att

medgifvandet i de åberopade författningarne af 1842 och 1843 bleive utsträckt

till de fall, som afses i Kongl. kungörelserna den 30 December

1863 och den 17 Maj 1867, och attnågon förlust för staten genom denna obetydliga

minskning uti kontrollen å förevarande utgifters behörighet icke vore

att befara, enär de afgifna kostnadsräkningarne i allt fall komme att, vid

revisionen af länens räkenskaper, i Kammarrätten granskas.

Då nämde revisorer jemväl, i afseende på de å åtskilliga andra anslag

förekommande förskott, för hvilka ersättning under året icke reqvirerats,

anfört, att, emedan dessa förskottsutbetalningar i allmänhet grundat sig på

vederbörande embetsverks skrifvelser till länsstyrelserna med anmodan att

låta från ränterien förskottsvis utbetala beloppen och med reqvisition å ersättning

derför sedermera till embetsverket inkomma, denna med omgångar

och ökadt arbete förenade form för utbetalningarna lämpligen skulle, åtminstone

i de flesta fall, kunna utan olägenhet förändras till en utbetalningsorder

som i afskrift borde, såsom tillägg till länsstaten, bland verifikationerna

landsboksräkenskapen biläggas; så anmärkte Statskontoret vidare

i sitt förenämda utlåtande, att med dessa slags utbetalningar hufvudsakligen

torde af revisorerne hafva afsetts sådana löne- och pensionsbelopp, som,

efter det staterna för länen blifvit vid årets början utfärdade, varda under

årets lopp anvisade att utgå till löne- eller pensionstagare i landsorten; och

ehuru med begagnande af nuvarande form för ifrågavarande utbetalningar

något hinder ej mötte för förskottens ersättande inom årets slut, derest anmälan

hos Statskontoret gjordes genast efter December månads ingång, hade

Statskontoret likväl intet att erinra emot antagande af den föreslagna ordningen,

blott att dervid iakttoges, att utbetalningsordern jemväl komme att

upptaga de vilkor eller förbehåll, som vid medlens utbetalning kunde vara

fästade.

Uti samma underdåniga utlåtande yttrade sig Statskontoret jemväl beträffande

de båda öfriga slagen af ersättning för förskottsvis bestridda utgifter,

eller förskotten till utflyttningshjelp efter skiften samt till skiften och

afvittringar, och anförde dervid beträffande förstnämda slags förskott, att,

då Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvandes reqvisitionsförslag endast behöfde

vara åtföljdt af qvitterade anordningar, granskningen af samma

förslag blott omfattade kontroll derå, att de uppförda beloppen vore veri

3

-

18

Besvärsmål.

ficerade och slutsumman riktigt upptagen; hvarför Statskontoret ansåg någon

olägenhet icke kunna uppkomma deraf, att Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande

erhölle bemyndigande att dessa slags utgifter formelt anordna. —

I fråga om anslaget till skiften och afvittringar erinrade Statskontoret, att,

så länge medel, som för ifrågavarande ändamål disponeras, vore till en betydlig

del anvisade till utgående från Riksgäldskontoret, nu begagnade förfaringssätt

icke saknade giltig grund, men ansåg att, då dessa medel numera0

funnes i sin helhet uppförda å riksstaten, Eders Kongl Maj:ts befallningshafvande

kunde bemyndigas att, utan anmälan hos Statskontoret,

till redovisning i ränteriräkenskapen anordna hvad som, enligt de af Eders

Kongl. Maj:t för dessa utgifter årligen faststälda stater, erfordrades.

Då en del af de genom Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande förskjutna

beloppen icke hos Statskontoret anmälas till ersättande förr än året

efter det utbetalningen egt rum, men komitén anser det önskligt, att alla

utgifter, som under ett år förekommit, jemväl upptagas i samma års räkenskaper,

finner sig komitén för detta ändamåls ernående böra förorda det omförmälda

förslaget, att Eders Kongl. Majrts befallningshafvande bemyndigas

formelt anordna sådana utgifter, som hittills skolat hos Statskontoret till ersättande

anmälas. Genom en sådan förändring skulle jemväl för Statskontoret

vinnas någon minskning uti skriftvexling och bestyr med anordningars

utfärdande, ehuru sagde fördel här måste betraktas såsom mera

underordnad, enär ersättningsreqvisitionernas antal är jemförelsevis ringa

och exempelvis år 1874 uppgick till 75 a resekostnadsersättning, 59 å

aflönings- och pensionsmedel, 20 å utflyttningsunderstöd samt 3 å kostnader

för skiften och afvittringar, eller tillhopa 157.

I följd af hvad ofvan anförts tillstyrker komitén,

att sådana utgifter, för hvilka Eders Kongl. Maj:ts

befallningshafvande, såsom ofvan är nämdt, hittills skolat

hos Statskontoret begära ersättning, må af Eders Kongl.

Maj:ts befallningshafvande formelt anordnas.

Genom Kongl. kungörelsen den 13 April 1842 är i fråga om reseoch

traktamentspenningars anordnande åt extra domare, publike aktörer och

landtmätare, i de fall der allmänna författningar ligga till grund och ersättningen

utgår af dertill bestämdt statsanslag, bland annat förordnadt, att

den, som med Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvandes åtgärd i dessa frågor

ej åtnöjes, eger att deröfver hos Statskontoret anföra besvär inom en

månad efter erhållen del af beslutet; och detta stadgande gäller, jemlikt

Kongl. brefvet den 20 November 1843, äfven i frågor om rese- och traktamentspenningar

i civila ärenden i allmänhet. Då Eders Kongl. Maj:t behagade

föreslå 1874 års Riksdag antagandet af en författning angående för

-

19

ändrade bestämmelser i afseende å behandlingen och fullföljden af vissa mål,

innehöll denna framställning jemväl förslag till ändring af nyssberörda

stadgande, på sätt framgår af författningens 3 §, som var af följande

lydelse:

„Framställes hos något af Yåre och Rikets kollegier eller annan förvaltningsmyndighet

anspråk på aktoratsarvode eller anmärkningsprocent af

allmänna medel eller rese- och traktamentsersättning, men anspråket eller

någon del deraf finnes icke vara af den ostridiga beskaffenhet att kunna

omedelbart bifallas, skall, derest den sökande inom 60 dagar efter derom erhållen

underrättelse sådant yrkar, anspråket i hvad det ej blifvit godkändt,

till Yår och Rikets Kammarrätts afgörande öfverlemnas; och böra för sådant

ändamål handlingarna dit insändas. „

Yäl är komitén af den mening, att Statskontoret bör i allmänhet befrias

från dit nu ingående besvärsmål, men hyser likväl flera betänkligheter

mot införandet af ett så beskaffadt sätt, som det nyss omförmälda, för fullföljande

af mål rörande vissa fordringsanspråk på kronan. I sjelfva verket

skulle derigenom till ett af statens embetsverks pröfning och afgörande

hänskjutas frågor, som redan blifvit pröfvade och afgjorda inom andra, med

detsamma likstälda verk, hvilka måste förutsättas i afseende å ärendets bedömande

besitta lika omfattande insigter och lika grundlig kännedom om

gällande författningar, som i detta hänseende kan af Kammarrätten fordras

och hvilka, för att kunna afgöra hvad af det väckta fordringsanspråket

må såsom ostridigt anses nödvändigt måste taga frågan i dess helhet under

pröfning. Äfven om den vanliga formen för anförande af besvär — hvilka

naturligtvis endast kunna upptagas af en öfverordnad myndighet — i en

dylik författning undvikes, skulle likväl derigenom endast bildas en ny

instans utom de förut varande, hvilket i och för sig måste leda till fördröjande

af ärendenas afgörande, Då dessutom den föreslagna formen för

deras fullföljd till äfventyrs komme att menligt inverka på noggrannheten af

den vederbörande förvaltningsverk åliggande pröfning af dessa frågor, kunde

följden deraf lätt blifva, att Kammarrätten öfverhopades med detta slags

underställningsmål. På grund af dessa omständigheter anser komitén för

sin del mindre lämpligt att mål, som hos Statskontoret förevarit, skola för

ytterligare pröfning öfverlemnas till Kammarrätten, utan torde besvär i sådana,

såsom hittills, böra hos Eders Kongl. Maj:t anföras. Yidkoinmande besvär

öfver Eders Kongl. Maj:ts befall ni ngshafvandes beslut angående reseoch

traktamentsersättning, så har komitén i det föregående framstält förslag,

att Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande må, såsom i vissa fall redan

sker, formelt anordna alla sådana utgifter, utan att desamma sedermera hos

Statskontoret till ersättande anmäla, och i händelse af bifall härtill skulle

komitén anse sig deruti ega ökad anledning till omfattande af den åsigten,

20

att Statskontoret bör befrias från befattning'' med besvär i dessa mål och

att äfven sådana besvär böra hos Eders Kongl. Maj:t få omedelbart anföras,

— en mening, för hvilken Komitén i allt fall tror sig kunna såsom

fullgiltiga skäl åberopa, att Statskontoret såsom ett penningförvaltande verk,

icke i allmänhet bör befatta sig med handläggning af besvärsmål, äfvensom

att, om dylika mål skulle, antingen såsom hittills hos Statskontoret fullföljas

eller ock hos Kammarrätten anhängiggöras, derigenom bibehölles tre instanser

för fordringsanspråk, som hos Kongl. Maj:ts befallningshafvande väckas, under

det att för enahanda anspråk, anmälda hos Statskontoret, endast funnes två

instanser, — en olikhet, för hvilken enligt Komiténs mening god grund icke

förefinnes.

En och annan gång inträffar ock att vederbörande ej åtnöjes med

Eders Kongl. Majrts befallningshafvandes på de från Statskontoret erhållna

årliga länsstaterna grundade åtgärder i frågor om afiöningsförmåner, ersättning

för indragen tionde, forsellönsersättning, begrafningshjelp m. m., hvarvid

den missnöjde af Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande hänvisas att,

inom den för ty fäll i allmänhet föreskrifna tid, sin talan hos Statskontoret

fullfölja. I likhet med besvären i nyssberörda rese- och traktamentsersättningsfrågor

angå nu i fråga varande besvär enskildes fordringsanspråk

mot statsverket, och synes det derför Komitén som klagan öfver Eders

Kongl. Maj:ts befallningshafvandes härutinnan gifna beslut lämpligen bör

fullföljas i samma ordning, som i afseende å de förra frågorna här ofvan

förordats.

Bland besvärsmål, som i öfrigt hos Statskontoret förekomma, grunda

sig några på Kongl. kungörelsen den 27 September 1861, angående understöd

af allmänna medel till utflyttningar i följd af laga skiften samt inom

Kopparbergs län verkstälda storskiftesförrättningar, hvilken kungörelse i 6

§ innefattar det stadgande, att den som är missnöjd med Eders Kongl.

Maj:ts befallningshafvandes beslut i afseende å bestämmande eller utbetalning

af utflyttningsunderstöd af allmänna medel må, inom 30 dagar efter

erhållen bevislig del af beslutet, deröfver hos Statskontoret anföra besvär.

Då enligt samma nådiga kungörelse Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande

bör till Statskontoret insända reqvisition å ersättning för utbetalde

understödsmedel till utflyttning, kan i denna omständighet finnas ett skäl

derför, att äfven besvär rörande dylikt understöd skola hos Statskontoret

anhängiggöras; men detta skäl försvinner, om Eders Kongl. Maj:t finner

godt bifalla Komiténs ofvan gjorda framställning om bemyndigande för Eders

Kong]. Maj:ts befallningshafvande att låta definitivt anordna och i räkenskapen

afföra ifrågavarande understödsmedel. Då vidare besvär i dessa

ärenden enligt den åberopade författningen icke gälla enskildes rättigheter

emot det allmänna, utan afse åtnjutandet af ett såsom gåfva från statens

21

sida betraktad t understöd, synes det Ivomitén lämpligast, att dessa, för öfrigt

till antalet högst ringa besvärsmål, utan den mellaninstans, som nu utgöres

af Statskontoret, hos Eders Kongl. Maj:t omedelbart fullföljas.

Om Statskontoret befrias från handläggningen af de besvärsmål, för

hvilka ofvan blifvit redogjordt, skulle till detta embetsverk komma att i besvärs

väg fullföljas endast sådana sällan förekommande frågor, som röra rätta

formen för räkenskaper och redogörelser, och mål af denna beskaffenhet lära

svårligen kunna skiljas från Statskontorets embetsverksamhet. Emellertid

skulle genom bifall till Komiténs framställning visserligen antalet af de mål,

som komme att Eders Kongl. Maj:ts nådiga pröfning underställas, i någon mån

ökas, men komitén hyser den öfvertygelsen, att häruti icke bör finnas något

egentligt hinder för sakens genomförande, enär tillökningen i och för

sig skulle blifva högst obetydlig och fördelad på de särskilda Statsdepartementen

knappast märkbar. Under de senast förflutna tre åren hafva nemligen

hos Statskontoret blifvit anhängiggjorda följande antal besvärsmål:

1872. 1873. 1874.

om rese- och traktamentspenningar .................................

11 —

7

— 9

,, indragna räntor, forsellönsersättning, mistade bötes-

andelar, begrafningshjelp m. fl. ersättningsanspråk

18 —

13

— 4

„ utflyttningsunderstöd......................................................

— —

1

— 3

,, aflemnande af taxeringslängder och räkenskaps-

handlingar........................................................................

1 —

o

O

— —

tillsammans

30 -

24

— 16.

Då under samma år hos Eders Kongl. Maj:t full- följdes besvär öfver Statskontorets beslut till följande

antal:

om rese- och traktamentspenningar.................................

2 —

7

— 2

„ indragna räntor m. m.................................................

1 —

4

9

—• &

„ utflyttningsunderstöd......................................................

1 —

-—

— —

„ taxeringslängder ............................................................

1 —

1

— —

tillsammans

5 —

12

- 4,

skulle i medeltal beräknadt, endast omkring 16 mål om året utgöra det antal,

hvarmed de Eders Kongl. Maj:ts pröfning understälda målen genom förändringen

till äfventyrs komme att ökas.

I afseende å så väl de besvärsmål, hvilka fortfarande borde af Statskontoret

handläggas, som ock dem, hvilka komma att hos Eders Kongl. Maj:t

anföras öfver Statskontorets eller Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvandes beslut,

finner sig komitén böra, i tillämpliga delar, tillstyrka enahanda ordning,

som, beträffande besvärs anförande hos Kammarkollegium eller hos Eders

Kongl. Maj:t öfver Kammarkollegii beslut, blifvit af komitén föreslagna; och

22

tilläter sig komité], för undvikande af onödig vidlyftighet, här blott hänvisa

till hvad derom förekommer i dess underdåniga betänkande angående

bemälda Kollega reglering, sid. 56 — 65.

Med åberopande af hvad nu blifvit anfördt får Komitén i underdånighet

hemställa,

att sådana utaf Eders Kongl. Maj:ts befallniugshafvandes

beslut föranledda besvär, hvilka hittills skolat hos Statskontoret

anföras, må omedelbart hos Eders Kongl. Maj:t

fullföljas, med undantag af dem, som röra räkenskapers

och redogörelsers form, hvilka fortfarande böra af Statskontoret

upptagas; samt

att, beträffande ordningen för besvärs anförande så väl

hos Statskontoret, som öfver Statskontorets eller Eders Kongl.

Maj:ts befallningshafvandes beslut hos Eders Kongl. Maj:t,

enahanda föreskrifter, som Komitén föreslagit i fråga om

besvärs anförande hos Kammarkollegium eller öfver dess

utslag, må i tillämpliga delar blifva gällande.

Testaments- Efter öfverflyttningen från Riksgäldskontoret till Statskontoret utaf

bemtiningen. npppör(jen af och tillsynen öfver bevillningen af testamenten, gåfvor,^ fideikommiss

m. m., åligger det sistnämda embetsverk att, beträffande sådan i

landsorten fallande bevillning, granska de från hofrätterna och Eders Kongl.

Maj:ts befallningshafvande inkommande uppgifter och redogörelser samt öfvervaka,

att bevillning varder behörigen erlagd eller borgen derför aflemnad

och bibehållen vid gällande kraft. Den tillsyn, som i detta hänseende kan

af Statskontoret utöfvas, måste enligt sakens natur endast blifva summarisk,

enär det speciela öfvervakandet tillhör ortmyndigheterna och redogörelsernas

närmare granskning eger rum i Kammarrätten. Komitén anser alltså Statskontorets

befattning med dessa ärenden icke behöflig och derför böra upphöra.

Hvad deremot beträffar testamentsbevillning, som skall erläggas i

Stockholm och således inbetalas till Statskontoret, lärer detta embetsverk

böra behålla bestyret dermed samt låta granska inkommande betalningsförbindelser

med tillhörande borgensskrift^ för dylik bevillning och vaka öfver

densammas erläggande. Komitén hemställer alltså,

att, med upphörande af Statskontorets granskningsskyldighet

i afseende å bevillning af testamente, gåfva,

fideikommiss m. m. för landsorten, vederbörande Hofrätters

och Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvandes uppgifter

och redogörelser rörande sådan bevillning må omedelbart

till Kammarrätten ingå.

Mynt- och Det öfverinseende öfver Mynt- och Kontrollverken, hvilket, enligt 3

kontrollverken, g 2 mouli Statskontorets instruktion tillkommer detta embetsverk, består,

23

enligt Kongl. brefvet den 10 Augusti 1838, uti följande åligganden, nemligen:

att vid ledighet af myntmästare-, kamererare-, myntproberare- och kontrollör

stjensterna afgifva underdånigt förslag till tjensternas återbesättande; att

bestämma den taxa, hvarefter hopsmältningen af guld eller silfver vid myntverket

skall betalas; att genom en dess ledamot underskrifva och påteckna

de assignationer och myntattester, som, i enlighet med föreskrifterna i §§

31 och 33 af reglementet för Myntverket af den 30 April 1836 omförmälas;

att emottaga och under tre år förvara det konvolut med tillhörande

vägnings- och proberingsprotokoll, hvaruti, efter verkstälda proberingar,

profpenningarne för hvarje särskild myntpost skola inläggas; att förordna

om profpenningarnes nedsmältning, när deras halt befunnits öfver- eller understiga

det faststälda remedium; att fastställa tariff å den lösen, hvaremot

medaljer och jettoner må af myntmästaren utlemnas; att, när öfverdirektören

på kortare tid är förhindrad att sin embetsbefattning vid kontrollkontoret

utöfva och kontrollören derunder, enligt reglementet, i hans embete inträder,

utse annan person att kontrollörstjensten förrätta; att förordna om nya

motprofs verkställande när inlemnare af gods, som blifvit kontrollstämpladt,

äskar godsets ytterligare undersökande; att vaka deröfver dels att alla till

Mynt- och kontrollverken inflytande medel, äfvensom det tillverkade myntet,

uti riksbanken insättas och i föreskrifven ordning derifrån utassigneras,

dels att mynträkenskaperna likasom redogörelsen för kontrollverkets expensmedel

så tidigt påföljande året till Statskontoret insändas, att de inom Mars

månads slut kunna till Kammarrätten öfverlemnas; att hvarje halfår inom

den 15 Januari och 15 Juli låta genom Statskontorets ombudsman inventera

myntverkets behållningar af guld, silfver, koppar och bankosedlar, samt att

emottaga och till Kong!. Maj:t insända den underdåniga berättelse, som öfverdirektören

för hvarje halfår är skyldig afgifva om de vid Mynt- och kontrollverken

förrättade arbeten och om verkens ställning i alla delar.

Såsom ledamot i Statskontoret föredrager öfverdirektören och deltager

i besluten om der förekommande ärenden, rörande Mynt- och kontrollverken,

men deremot eger han, oberoende af Statskontoret, ensam besluta uti allt,

som rörer Mynt- och kontrollverkens drift och underhåll samt hushållningen

och ordningen dervid äfvensom dispositionen af de till verken anslagna

medel.

Då de ämnen, uti hvilka öfverdirektören sålunda eger ensamt besluta,

vore af vida större vigt än de enkla ärenden, uti hvilkas behandling Statskontoret

skall med honom deltaga, ansåg den komité, som den 29 Maj 1859

afgaf betänkande angående förändrad organisation af rikets styrelse- och förvaltningsverk,

att äfven dessa senare ärenden kunde få på honom ensam ankomma

och Statskontorets öfverinseende i följd deraf upphöra, med iakttagande blott,

att den föreskrifna inventeringen af Statskontorets ombudsman komme att

24

Statskontorets

organisation.

fortfara. — Uti sitt i anledning häraf afgifna underdåniga utlåtande den 29

Oktober 1859 framstälde Statskontoret väl åtskilliga från nyssnämde komités

skiljaktiga förslag i afseende å ordnandet af Mynt- och kontrollverkens åligganden,

men ansåg dock, att dessa verk icke borde stå under Statskontorets

inseende.

Delande den sålunda uttalade meningen, att de Mynt- och kontrollverken

rörande ärenden, hvilkas afgörande skola af Statskontoret behandlas,

icke äro af den vigt, att de kräfva samrådig handläggning med detta embetsverk,

tillåter sig komitén att till stöd för denna åsigt meddela följande

sammanfattning af de ärenden, som under år 1874 funnos upptagna i öf

-

verdirektörens föredragningslista i Statskontoret:

Kongl. bref, rörande medaljer............................................................................. 42.

Kongl. remiss, om invexling af danskt skiljemynt........................................ 1.

Öfriga ärenden, angående medaljer''................................................................... 19.

„ influtna kontrollstämpelmedel och redogörelser

derför....................................................................... 36.

„ räkningar med riksbanken för myntning.......... 5.

„ myntverkets räkenskaper........................... 3.

„ ny taxa för prägling af medaljer........................ 1.

„ stockprof................................................................... 1.

tillsammans 108.

Ett sådant sammanhang eget ej heller, enligt komiténs mening, rum

mellan Statskontorets embetsverksamhet och de ärenden, som hos Mynt- och

kontrollverken förekomma, att derutaf kan hemtas någon giltig grund för

dessa myndigheters nuvarande ställning till hvarandra, och får Komitén, som

ämnar särskildt yttra sig om Mynt- och kontrollverkens organisation m. m.,

här inskränka sitt förslag dertill,

att Statskontorets öfverinseende öfver mynt- och kontrollverken

må upphöra.

Då Komitén nu öfvergår till granskning af de former, under Indika

Statskontorets embetsverksamhet utöfvas, framställer sig främst till besvarande

den frågan, huruvida det kollegiala behandlingssättet fortfarande kan anses

ändamålsenligt beträffande de ärenden, som tillhöra detta embetsverks förvaltning.

Denna fråga har tillförene vid mera än ett tillfälle blifvit framstäld

och då vanligen jakande besvarats. När ämnet senast gjordes till fö

-

remål för utredning, uti Statskontorets underdåniga framställning den 15

November 1873, uttalade embetsverket, såsom ofvan blifvit omförmäldt, den

mening, att den kollegiala styrelseformen borde bibehållas, men antydde i

sammanhang härmed, att i fråga varande form skulle kunna för detta verk i

vissa hänseenden modifieras. — Äfven komitén af år 1859 yttrade i sitt

betänkande om förändrad organisation af rikets styrelse- och förvaltningsverk

den åsigt, att de Statskontoret tillhörande ärenden borde kollegialt behandlas.

Den erinrade, att Statskontoret ”icke utgör någon för viss förvaltningsgren

inrättad styrelse, utan omfattar förvaltningen af statskassan för

hela riket, derifrån andra specialförvaltningar undfå sina anslag, och hvarest,

till största delen, dels omedelbart hos verket, dels medelbarligen genom landtränterierna,

äfven utbetalningar i detalj anordnas”, och ville häruti se en

grund, hvarför detta embetsverk, som, ehuru lydande under chefen för Finansdepartementet,

dock stode i beröring med alla statsdepartementen och

derför icke kunde uteslutande ställas i samband med något visst af dem,

fortfarande borde bibehålla sin kollegiala styrelseform. För detta omdöme

förmälde sig nämda komité hafva hemtat ytterligare styrka af ett anförande

till statsrådsprotokollet den 19 Oktober 1850 af dåvarande Chefen för Finansdepartementet,

dervid denne, beträffande ett förslag till ny aflöningsstat

för Statskontoret, bland annat yttrat, att det på hvarje olika förvaltnings

beskaffenhet måste bero, huruvida vederbörande embetsverk borde vara kollegialt

organiserade eller ega chefer med allena beslutande rätt; att det väl

läge i sakens natur, att den kollegiala behandlingen i allmänhet måste medföra

större uppehåll, än vid ärendenas afgörande af en embetsman, som ensam

har beslutande rätt; att likväl de anmärkta olägenheterna till ganska

betydlig del berodde af det arbetssätt, som utbildat sig samt af den omständighet,

att kollegierna förut icke med regeringen egt annat samband än genom

skriftvexling; att, genom Kongl. Maj:ts år 1849 meddelade nådiga förordnande

om Departementschefernes rätt att öfvervara underordnade embefsverks

sessioner, de olägenheter, som kollegialförvaltningen genom långsamhet

medfört, kunde till hufvudsakligaste delen undanrödjas, så att det blefve

möjligt att, jemte beredande af betydlig lättnad vid ärendenas behandling,

vinna den enhet och drift uti statsförvaltningens gång, som med Departementschefsbefattningarnes

införande åsyftats, men tillika bibehålla den nytta

och säkerhet, som kollegierna medförde, derigenom att detalj- och verkställighetsåtgärderna

besörjdes af tjensteman, som sjelfständigt och under lagligansvarighet

fullgjorde dessa åligganden, och hos hvilka det kunde förväntas

en genom längre erfarenhet vid dylik handläggning förvärfvad noggrann

kännedom om hvad dervid bör iakttagas; — med tillämpning af hvilka åsigter

Departementschefen ansett den Statskontoret åliggande förvaltningen, un

-

26

der inseende af Chefen för Finansdepartementet, fortfarande böra kollegialiter

behandlas.

Utan att frånkänna dessa skäl deras vigt, kan Komitén likväl icke

anse dem vara bindande om förändringen, såsom Komitén tänkt sig, inskränkes

till borttagandet allenast för alla löpande ärenden af de tyngre

kollegiala formerna utan rubbning af verkets sjelfständiga ställning i öfrig!.

För möjligheten af en förändring i sistnämda syftning finner Komitén, hvad

särskilt Statskontoret beträffar, ett vigtigt stöd uti den omständigheten, att

detta verks åligganden redan förut under en lång tidsföljd kunnat fullgöras,

utan att den kollegiala formen ansetts behöflig för betryggande af ärendenas

omsorgsfulla pröfning. Sedan embetsverket blifvit skild t från Kammarkollegium,

erhöll det nemligen en organisation, som i väsentlig del öfverensstämmer

med formen för de nyare styrelser, hvilka eljest först en senare

tid funnit för vissa af våra förvaltningsgrenar ändamålsenliga. Det heter

sålunda i 2 § af Statskontorets instruktion den 26 Juni 1720: ''”Hvad sielfve

Directionen angår, så hörer den til Presidenten att biuda och befalla uti

hvad som til Kongl. Maij:ts och Riksens tienst kan lända; och där något

skulle förelöpa, som kunde sträfva emot inrättade stater, dispositioner och

förordningar; så åligger StatzCommissarierne att dervid med beskiedelighet

påminna, hvad de finna skjäl åt andraga samt låta det tydeligen till Protocolls

föra; Men skulle Presidenten ändå något befalla och expediera låta

emot slijka påminnelser, så kommer fuller ansvaret för den saken uppå Presidenten

allena, dock böra StatzCommissarierne straxt Kongl. Maij:t och

Riksens Råd i underdånighet det vid handen gifva”; o. s. v. Statskontoret

har sålunda från början haft en ensamt beslutande chef med rådgifvande

men icke röstegande ledamöter. Denna form förblef länge orubbad, åtminstone

på papperet, hvaremot den kollegiala formen för detta embetsverk, så

vidt som den är grundad på gifven allmän bestämmelse, är jemförelsevis ny.

I anledning af förekomna olika meningar i en befordringsfråga fann sig

nemligen Statskontoret den 27 Juli 1847 böra hos Kongl. Maj:t anhålla om

förklaring af nämde § i instruktionen, dervid verkets pluralitet framhöll, att

instruktionen, såsom tillkommen under en tid, då Statskontoret endast var

kronans kassaverk, med åliggande att efter staterna disponera medlen, icke

längre vore tidsenlig, enär de ärenden, som sedermera från andra verk, der de

behandlats kollegialt, öfverflyttats till Statskontoret, såsom chartee-sigillatse-ärendena,

magasinsärendena samt myntärendena, äfven måste i Statskontoret kollegialt

handläggas. Till svar å denna framställning förklarades uti nådigt bref

den 22 December 1848, ”att, då Statskontoret utgör ett af rikets kollegier, de

på Statskontorets afgörande ankommande ärenden böra, likasom uti öfriga kollegier,

af Presidenten och ledamöterne eller, i den förres frånvaro, af de

27

sednare samfält pröfvas, hvarvid, om skiljaktiga meningar yppas, den blifver

gällande, hvaruti pluraliteten, efter vanliga grunder beräknad, instämt’’.

Yid betraktande åt dessa omständigheter kommer man otvunget till

den föreställning, att, om Statskontorets åligganden befinnas vara af ungefär

samma beskaffenhet nu som vid den tidpunkt da 1720 ars instruktion utfärdades,

den beslutande rätt, som sagde instruktion tilläde presidenten, bör

till honom återlemnas. Magasinsärenden förekomma bär numera icke; inseendet

öfver Mynt- och kontrollverken bör enligt komiténs mening skiljas

från Statskontoret och, hvad angår stämpelpappersärenden, som i första hand

skötas af en kassör med sin kontrollant, kunna de ej anses vara af den

invecklade art, att fleres samrådiga behandling af dem erfordras. Beträffande

öfriga hos Statskontoret förekommande mål, bestå de nu likasom förr till

största delen i reqvisitioner å medel på grund af allmänna eller Statskontoret

för särskilda fall meddelade föreskrifter och kräfva alltså ofta endast vanlig

kontroll af revisionen, ordentlig bokföring och snabb expedition. Den fondförvaltning,

som under de senaste åren ökat Statskontorets göromål, är till

beskaffenheten hufvudsakligen enahanda med den förvaltning af åtskilliga

smärre fonder, som sedan längre tid tillbaka tillhört Statskontoret. Yid

handläggningen af besvärsmål, der enskild persons rätt är i fråga, erbjuder

utan tvifvel kollegialformen ökad säkerhet för deras fullständiga pröfning;

men om komiténs i det föregående framstälda förslag om befrielse för Statskontoret

från att upptaga åtskilliga nu dit ingående besvärsmål, vinner nådigt

bifall, kunde visserligen bibehållandet af nuvarande organisationen endast

med hänsyn till de få, som komme att återstå, desto mindre försvaras,

som dessa vore af sådan administrativ natur, att icke någon enskilds

rätt berördes. I öfrigt kunna väl åtskilliga andra ärenden förekomma af

beskaffenhet att en mer omfattande pröfning bör föregå deras afgörande;

men dessa utgöra ett jemförelsevis ringa antal och, äfven om den kollegiala

formen i allmänhet upphör, möter intet hinder att för nyssnämda måls handläggning

gifva särskilda föreskrifter till bevarande af all nödig säkerhet vid

deras afgörande, hvithet ändamål lämpligast torde vinnas genom dylika ärendens

pröfning kollegialt i Statskontorets plenum. När härtill kommer, att

hvarje verkets ledamot för närvarande måste uppoffra en icke ringa del af

sin tid genom att närvara vid de andra ledamöternes föredragning och dervid

deltaga i besluten, skulle otvifvelaktigt en väsentlig besparing af tid och

arbetskrafter vinnas, om verkets chef egde ensam beslutande rätt och af ledamöterne

således endast den för tillfället föredragande deltoge i handläggningen

af de till hans rotel hörande målen, men de öfriga under tiden kunde ostördt

egna sig åt göromålen inom området af sina egna rotlar.

Då alltså Statskontorets åligganden numera äro af väsentligen enahanda

beskaffenhet som vid den tid verkets chef hade sig tillerkänd rätt

28

PUniärenden.

att, ensam besluta; då Statskontoret nu skulle befrias från större delen af

derstädes hittills behandlade besvärsmål; då vissa vigtigare mål skulle kunna

handläggas i plenum och då slutligen genom eu enklare form för öfverläggningar

och besluts fattande en väsendtlig tidsbesparing kan beredas, finner

sig komitén böra tillstyrka,

att i allmänhet den kollegiala formen för ärendenas

behandling i Statskontoret må upphöra och beslutande

rätten öfverlemnas åt verkets chef''; dock med rätt och

skyldighet för föredragande ledamoten att, der han är

från beslutet skiljaktig, sin särskilda mening till protokollet

afgifva;

men att nämda förvaltningsform bibehålies för sådana

ärenden, hvilka vanligen såsom plenimål anses.

I fråga om de ärenden, hvilka böra till handläggning och afgörande

i plenum öfverlemnas, föreställer sig Komitén, att till sådana må, i likhet

med hvad för vissa andra embetsverk finnes stadgadt, räknas:

frågor om embetsverkets organisation;

underdåniga förslag och betänkande!! angående nya

författningars utfärdande eller redan befintligas förklarande

ändrande eller upphäfvande;

sådana allmänna föreskrifters meddelande, som af verket

bero att utfärda för verkställigheten af gällande författningar

eller fullgörandet af Eders Kong!. Maj:ts i sådant

ändamål gifva nådiga befallningar;

befordringsfrågor, undantagandes sådan, som rörer återbesättande

af ledig ledamotsplats;

frågor om e. o. tjenstemäns och vaktbetjentes antagande,

om afsked, om tjenstebetyg, om tjenstemäns och betjeutes

fel eller försummelse i tjensten samt om tjenstledighet

och förordnanden;

afgifvandet af verkets berättelser till Riksdagar och

Statsrevisioner, äfvensom af ledamöternes årliga arbetsredogörelser;

ärenden

rörande räkenskapers och redogörelsers form;

samt sådana förvaltningsfrågor, som icke bestå i rena

verkställighetsåtgärder;

bestämmande af arvoden åt amanuenser och extra biträden

och frågor angående verkets ekonomi;

samt dessutom sådana ärenden, som chefen i särskilda

fall kan finna lämpligt att göra till föremål för pleni behandling;

-

29

men att deremot åt verkets chef bör öfverlemnas att

ensam besluta i frågor om arbetsordningen och att, när

ledamotsplats blifver ledig, om dess återbesättande hos

Eders Kong!. Maj:t göra underdånig anmälan, dock, i begge

fallen, efter samråd med verkets ledamöter.

Enligt nu gällande instruktion tillhör det statskommissarierne att, jemlikt

den fördelning presidenten, efter deras hörande, bestämmer, hafva inspektion

öfver de Statskontoret tillhörande afdelningar eller kontor, samt att

noggrant och skyndsamt handlägga, de till hvars och ens föredragning hörande

mål och ärenden. Arbetsordningen för verket föreskrifver derjemte,

att, sedan ledamot ifrån registrator!! emottag^ handlingarna, lian skall bereda

ärendena till afgörande och anmäla dem, så vidt ske kan, å sin följande

ordinarie föredragningsdag eller tidigare, om deras beskaffenhet sådant

fordrar, men om ärendena erfordra granskning eller utredning genom ett

kontor eller någon särskild tjensteman, skall remiss ega rum. Om det hufvudsakliga

innehållet af fattadt beslut gör ledamoten anteckning å akten eller

ock fogas beslutet, särskild! affattadt, vid denna. 1 sin föredragningslista antecknar

ledamoten data så väl då remiss egt rum som då beslut fattats. I

afseende å fördelningen af ärendena m. in. mellan Statskommissarierne gäller

för närvarande följande:

Ett departement omfattar mål och ärenden rörande 2:a, 4:e, 5:e och

8:e hufvudtitlarne, med till dessa hufvudtitlar hörande delar af 9:de hufvudtiteln,

restantierna samt inspektionen öfver kansliet, advokatfiskal skontoret

och vaktbetjeningen;

Ett departement omfattar mål och ärenden rörande lista, o:dje och 7:de

hufvudtitlarne med till dessa hörande delar af 9:de hufvudtiteln, räntekammaren

och landtränterien, särskilda fonderna, uppbörds- och redogörelseverket

samt inspektion öfver riksbokslutskontoret;

Ett departement omfattar mål och ärenden rörande fide hufvudtiteln

jemte dithörande delar af den 9:de, äfvensom inspektionen öfver kammarkontoret.

Af Ivomiténs förslag om upphörandet i allmänhet af ärendenas kollegiala

behandling inom Statskontoret följer, att ledamot icke, utom för pleniärenden

kommer att upptagas af föredragningen i vidsträcktare mån än

som erfordras för anmälandet af de till hans egen rotel hörande målen. Då

detta åliggande i och för sig icke kan anses synnerligen betungande och

tidsödande för en person, som på förhand tagit kännedom om de mål han

skall föredraga och dervid varit i tillfälle att bilda sig eu åsigt om den åtgärd

ärendet från Statskontorets sida erfordrar, och en sådan kännedom

naturligtvis redan är förvärfvad af den som sjelf verkstält eller haft

Rotlar.

Byråar.

30

tillsyn å den förberedande handläggningen af målen, eller kontorsförmannen,

så måste antagas att denne, i stället för att, såsom nu sker, skriftligen affatta

sin mening och öfverlemna densamma, jemte handlingarna, till föredragning

af vederbörande ledamot, är beredd att omedelbart lemna den beslutande

chefen alla erforderliga upplysningar och råd. Yid sådant förhållande

har komitén ansett ändamålsenligt vara, att de nuvarande statskommissarieembetena

och kamereraretjenstema förenas till byråchefsembeten, hvilkas

innehafvare, jemte det de fullgöra det hufvudsakliga af kontorsförmännens

åligganden, tillika öfvertaga föredragningen af de å hvars och ens afdelning

fallande målen. I stället för den nuvarande fördelningen af ärendena mellan

föredragandena efter hufvudtitlar i riksstaten, skulle målen alltså fördelas

efter sin beskaffenhet och hufvudsakligen samma grunder, som redan tilllämpats

i afseende å Statskontorets nuvarande särskilda underafdelningar;

men då dessa nu utgöras af kansliet, advokatfiskalskontoret, kammarkontoret,

fond- och revisionskontoret, räntekammaren samt riksbokslutskontoret,

har komitén ansett dem kunna med den fördelning af göromålen, som i det

följande närmare angifves, utbytas mot tre byråar, nemligen: en inkomstoch

utgiftsbyrå, en fond- och stämpelbyrå samt en riksbokslutsbyrå, jemte

det att ett för hela verket gemensamt kansli bibehålies.

Det har härvid icke undgått Komiténs uppmärksamhet, att då kontorsförmännen

nu äro ”ansvarige för alla till hvarderas afdelning hörande

göromål” och sålunda exempelvis kamereraren i kammarkontoret skall ansvara

för derstädes upprättade uträkningar och liqvider, specialgranskningen

af åtskilliga inkomna reqvisitioner m. m., ett sådant ansvar icke med fog

kan fordras af en person, som, jemte förmanskapet för sitt kontor, tillika

är föredragande. Åtminstone skulle för chefen å inkomst- och utgiftsbyrån,

dit kammarkontorets nuvarande göromål skulle höra, tiden icke medgifva

att han annat än undantagsvis underkastade de underlydande tjenstemännens

arbete den noggranna granskning, som instruktionen nu fordrar af kamereraren.

Men likasom i följd häraf kontorsförmannen i de flesta fall måste

inskränka sig till eu summarisk kontroll öfver det arbete de underlydande

tjenstemännen utfört, bör på en hvar af desse med allt fog ställas det anspråk,

att deras tjenståligganden varda med den omsorg och noggrannhet

af dem fullgjorda, att till deras åtgärder må kunna hysas full tillit, och

hvaraf åter bör följa, att ensamt de sjelfva skola vara för sina tillgöranden

ansvarige. Om ett förslag i denna syftning vinner godkännande, är det att

antaga, det tillökningen i arbete för byråchefen å inkomst- och utgiftsbyrån

i förhållande till de åligganden, som nu tillhöra kamereraren å kammarkontoret,

motsvaras af den förhöjda aflöning, som bör byråchef tillkomma, hvarförutan

arbetet bör för honom underlättas, då utaf bättre än nu aflönade

tjenstemän man kan påräkna ett verksamt biträde, samt för öfrigt en eller

31

annan förenkling i formerna för hans arbete torde kunna åstadkommas.

Hvad beträffar cbeferne å de begge öfriga byråarne, skulle deras föredragningsskyldighet

i jemförelse med den nyssnämdes icke synnerligen inkräkta

på deras tid, hvaraf måste följa att de så mycket mera finge egna sig åt

och sjelfve deltaga i det egentliga kontorsarbetet.

I enlighet med hvad sålunda blifvit anfördt hemställes i underdånighet,

att Statskontoret må fördelas i tre byråar under hvar

sin byråchef, nemligen en inkomst- och utgiftsbyrå, en

fond- och stämpelbyrå samt en riksbokslutsbyrå, jemte ett

för hela verket gemensamt kansli;

att vederbörande byråchef må inför presidenten föredraga

de till hans område hörande ärenden; samt

att hvarje Statskontorets tjensteman skall ega odelad

ansvarighet för de åtgärder han å tjenstens vägnar vidtager.

I sammanhang med den kollegiala formens inskränkande till handläggningen

af blott sådana mål, som skola i plenum föredragas, torde böra förordnas

huruledes vid inträffande förfall för presidenten eller byråchef deras

platser genast skola fyllas, så att ärendenas behandling icke må lida något

afbrott; och synes Komitén i detta hänseende lämpligast,

att den i graden äldste af ledamöterne förklaras städse

vara skyldig att, vid inträffadt förhinder för presidenten,

förestå hans embete, så vida hindret icke varar öfver 14

dagar, men, om det är af beskaffenhet att räcka längre

tid, intill dess uppå genast skeende underdånig anmälan

Eders Kongl. Maj:t å embetet meddelar nådigt förordnande;

samt

att för byråchef, som af en eller annan anledning från

egen befattnings utöfvande är hindrad, Statskontoret eger

förordna vikarie under högst en och en half månad, med

skyldighet, om dylikt vikariat blir för längre tid behöflig!,

att frågan derom till Eders Kongl. Maj:ts afgörande anmäla.

Den väsentligaste delen af Statskontorets embetsåligganden angifves

genom instruktionens föreskrifter, att detta verk skall ''''emottaga alla statsverket

tillflytande medel” samt ”förvalta och disponera statsverkets inkomster

och dermed bestrida statsutgifterna”. Ehuru emottagningen och utbetalningen

af statsmedlen sålunda åligger Statskontoret, förvarar dock icke verket sjelf!

sina kontanta tillgångar, hvilka i regeln skola vara deponerade i Riksbanken;

men då uppbördsmedlen från landsorten icke direkt dit insändas, utan

skola af länsstyrelserna inlevereras till räntekammaren, för att genom dess

Sättet för inoch

utbetalningar.

32

försorg insättas i banken, och räntekammaren jemväl åligger att ombesörja

öfversändandet af de kontanta medel, som erfordras för kassaförstärkningar i

ränterien m. m., så kan för närvarande icke undvikas, att betydliga penninbelopp

passera genom Statskontorets tjenstemäns händer, och ändamålet med

föreskriften om den kontanta kassans förvarande i Riksbanken har således

icke kunnat fullständigt vinnas. Detta undantagsförhållande torde emellertid

böra upphöra och Riksbanken bemyndigas att emottaga alla inflytande

kontanta medel äfvensom verkställa alla af Statskontoret anordnade utbetalningar.

Räntekammarens åligganden i afseende å intägten finnas omförmälda

i instruktionens 16 § mom. 1, deri stadgas, att räntekammaren har “att

emottaga och qvittera alla dit ingående allmänna medel samt låta insätta

dem å vederbörliga räkningar i rikets ständers bank (riksbanken) derest sådant

icke redan skett, så att endast qvitto å ingifvet, med behörig bankoattest

öfver levereringen åtföljdt reversal erfordras.“ De i banken insatta

beloppen antecknas på grund af bankoattest och reversal i räntekammaren

så väl i den s. k. “inkomsträkningen med Riksbanken''4, hvilken räkning

upptager reversalets datum och nummer, insättarens namn och det insatta

beloppet, som ock i “räntekammarens räkning med banken", med alldeles

enahanda uppgifter, och slutligen af memorialbokhållaren i inkomst-memorialboken,

deröfver bevis tecknas å det ena exemplaret af reversalet, hvarefter

qvitto genom räntekammarens försorg expedieras.

Såsom ofvan är anmärkt, anse Komiterade någon försändning eller inleverering

af penningar direkt till Statskontoret icke vidare böra ega rum,

utan alla inbetalningar verkställas i Riksbanken. Remiss från landsorten

kunde i sådan händelse ega rum antingen med kontanta penningar eller

genom postremissvexel, stöld att inlösas af Riksbanken eller enskild bankinrättning

i hufvudstaden; och torde någon svårighet icke möta för begagnande

äfven i detta fall af den nu tillåtna fastän sällan använda utvägen

att verkställa inbetalningarna medelst utlottade statsobligationer eller förfallna,

till statens obligationer hörande räntekuponger. Beträffande tillvägagåendet

vid inbetalningars verkställande från landsorten genom Riksbanken,

bär det synts komitén kunna lämpligast ordnas på det sätt, att med försändelsen

till banken följer ett missiv eller reversal, som utvisar att insättningen

sker för Statskontorets räkning, och att ett annat reversal, såsom

underrättelse om den skedda levereringen, insändes till Statskontoret, hvilket

åter lätt vinner visshet om försändelsens riktiga framkomst till banken genom

att hvarje dag låta derifrån afhemta bankoattesterna för de under samma

eller föregående dag influtna medlen, hvarefter erforderliga anteckningar

kunna göras och qvittenser till vederbörande expedieras.

33

Vid handläggandet af inkomna reqvisitioner å penningar iakttagas för

närvarande följande former. Sedan reqvisitionshandlingen antecknats i diariet

och vederbörande ledamots lista samt undergått behörig granskning, anmäles

den i styrelsen och beslut fattas om utbetalningen. Efter anteckning i protokollet

lemnas målet derefter till kontoret, hvarest anordning och, om medlen

skola afsändas, jemväl skrifvelse till vederbörande myndighet uppsättes af eu

kammarskrifvare, som tillika antecknar anordningens belopp i den efter titlar

förda s. k. qvartalskoneept- eller kammarskrifvareboken. Deri utskrida anordningen

aflemnas derefter till kamereraren, som granskar och kontrasignerar

densamma. Vidare infördes den af memorialbokhållaren i den likaledes

efter titlar förda memorialboken, derom anteckning göres å anordningen,

hvarefter den tillställes sekreteraren för kontrasignation jemväl af honom

samt underskrift af Statskontorets president och ledamöter; och återgår anordningen

derpå till kontoret för att tillhandahållas vederbörande, om den är

stäld till disposition af embetsverk eller myndighet i hufvudstaden, men öfverlemnas

till räntekammaren, om den afser medel, som skola till landsorten

försändas eller är utfärdad för enskild person i Stockholm. Då nu

Statskontoret i regeln icke sjelft håller kontant kassa till inlösen af utfärdade

anordningar, lemnas till vederbörande emot qvitto å anordningen, på

grund af 16 § 2 mom. af verkets instruktion, i stället för penningar en till

innehafvare!! stäld invisning eller s. k. assignation å Statskontorets i Riksbanken

innestående behållning, hvilken assignation, uppsatt och kontrasignerad

af bokhållaren i räntekammaren, är underskrifven af en statskommissarie

och en räntmästare. I räntekammaren antecknas assignationen under

sitt nummer till datum, belopp samt person eller myndighet, för hvilken den

är afsedd, dels i den s. k. journalen öfver utfärdade assignation^’, dels ock

i räntekammarens räkning med Riksbanken, hvarjemte beloppet på grund af

anordningen genom bokhållaren krediteras i konceptet till räntekammarens

hufvudbok, hvilket koncept åter kollationeras med kammarkontorets memorialbok.

För att tillmötesgå enskildes önskningar om direkt liqvid hade det

dock vid tillämpningen af bestämmelserna om utbetalningars verkställande

medelst assignationer redan för längre tid tillbaka blifvit vanligt att, då

fråga icke var om något betydligare belopp, anordningen genom räntekammaren

inlöstes med kontanta penningar, så framt tillgång förefanns i influtna,

för insättning i banken bestämda medel, hvarefter assignationen af

räntekammaren begagnades för insättning å dess bankoräkning af uppbördsbeloppet;

och denna afvikelse från instruktionens föreskrift vann slutligen

officiel! godkännande genom nådiga brefvet den 28 December 1872, som

tillåtit räntekammaren att, under de kontroller Statskontoret kunde anse

5

34

nödigt stadga, af statsmedel innehafva ett förskott af högst 5,000 kronor

att till inlösen af Statskontorets anordningar å mindre summor användas. I

följd af detta medgifvande erhålla enskilda personer numera i allmänhet

kontant liqvid i räntekammaren emot qvitto å anordningen, och räntekammaren

använder assignationen å beloppet för att från Riksbanken fylla sin

kontanta kassa.

Ehuru komitén icke kan förbise den fördel, som för enskilda personer,

hvilka hafva att hos Statskontoret fordra mindre belopp, blifvit beredd genom

möjligheten att omedelbart hos räntekammaren bekomma kontant liqvid i

stället för en anvisning på Statskontorets å annat ställe befintliga kassa, har

komitén likväl icke funnit skäl tillstyrka vidblifvandet af ett sådant undantag

som det i fråga varande från instruktionens ursprungliga bestämmelse om betalningars

verkställande medelbart genom Riksbanken, hufvudsakligen af det

skäl, att bibehållandet af kontant kassa, äfven af högst begränsadt omfång,

nödvändigt medför bibehållandet af en kassaafdelning inom Statskontoret och

i sammanhang dermed stående uppbördsbestyr och kontroller, samt undanrödjandet

af dessa olägenheter synts komitén vida mer betydande än det

ringa ökade besväret för en del af dem, hvilka skola uppbära penningarne,

desto hellre som det länge varit ett önskningsmål, i afseende på ordnandet

af penningväsendet, att äfven enskilde skulle, i stället för att hålla kontant

kassa, verkställa sina utbetalningar medelst anvisning å bankräkning, och

detta i många afseenden eftersträfvansvärda mål torde kunna ej oväsentligt

befordras derest staten föreginge med exempel. Vid afvägandet af enskildes

beqvämlighet mot det allmännas fördel och trygghet bör den förra gifva

vika för de senare. Yäl hade det varit önskligt, att man kunnat bespara

allmänheten det ökade besväret att besöka två skilda ställen för att få kontant

liqvid, och detta ändamål skulle enligt komiténs åsigt kunna vinnas om

de utfärdade anvisningarna finge af Statskontoret omedelbart öfverlemnas till

Riksbanken, så att den, som till Statskontoret inlemnat en reqvisition, eller

der hade att lyfta pension eller dylikt, kunde för att erhålla betalning få

vända sig direkt till banken. I sådan händelse måste likväl anvisningarna

ställas på viss person, men då dessa understundom i större antal på en

gång lemnades till Riksbanken, komme omgången med framsökandet derstädes

af hvarje anvisning samt med styrkandet af uttagarens behörighet, då

denne icke vore personligen känd af vederbörande banktjenstemän, i de

flesta fall att fullt motsvara den tidsutdrägt och det besvär inställelsen i

Statskontoret för att afhemta anvisningen kan medföra; och har komitén vid

sådant förhållande ansett icke lämpligt att här framställa något förslag i

denna syftning.

Uti de ofvan omnämda allmänna formerna för behandlingen af utbe

O

-

35

talningsfrågor kunna i öfrigt enligt komiténs åsigt vissa icke oväsentliga

förenklingar ega rum, utan att statens säkerhet derigenom i någon mån

äfventyras. En sådan förenkling vore utbytet af de nuvarande anordningarna

mot qvittenslistor, som, på grund af anvisningarna, skulle af kassören å

tryckta blanketter upprättas efter hand som fordringsegarne sig anmälde. För

sådant ändamål skulle anvisningen, hädanefter såsom för närvarande utfärdad

för innehafvaren, likväl innehålla uppgift ej mindre å personen, till hvilken

den skulle utlemnas, än äfven det anslag, hvarå utgiften komme att afföras,

hvilket senare, derest hvarje anslag i riksstaten blefve försedt med nummer

i fortlöpande följd inom hvarje hufvudtitel, jemte littera, der flera anslag

förekomme för samma eller likartad! ändamål, lämpligen kunde ske genom

att endast införa anslagets så beskaffade beteckning. Qvittenslistan, som

lämpligen kunde upprättas i öfverensstämmelse med bilagda formulär, Litt. A.,

skulle för hvarje dag afslutas och såsom verifikation biläggas den kassaräkning,

hvartill den hörde. Beslutet om utgiften, hvilket nu innefattas i

anordningen, skulle upptagas i de utgiftsräkningar, som i det följande föreslås.

Inom komitén har fråga förevarit, huruvida icke de nuvarande assignationerna

till innehafvaren borde utbytas mot sådana, stälda till viss man

utan order, och såsom skäl derför har anförts, dels att assignation!’ af senare

slaget icke så lätt kunde missbrukas som de, hvilka vore utfärdade till innehafvaren,

och dels att i sådan händelse särskild kontroll icke erfordrades å

den tjensteman i Statskontoret, hvilken ålåge att tillhandahålla vederbörande

desamma. Men då en sådan kontroll vore lätt verkstad och föga tillfälle

till det befarade missbruket komme att förefinnas under den korta tid, som

nämde tjensteman innehade hvarje anvisning, hafva komiterade funnit omförmälda

anmärkning icke kunna tillerkännas synnerlig vigt. Begagnandet

af anvisningar, utfärdade för innehafvaren, medförde deremot flera väsentliga

fördelar, såsom att fordringsegaren ej behöfde styrka sin indentitet vid beloppets

lyftande i Riksbanken, hvarigenom bereddes på samma gång lättnad

för allmänheten och trygghet för vederbörande banktjensteman; att den

olägenhet, som föranleddes deraf, att fordringsegaren icke kunde ^genast i

Statskontoret få fordringen kontant godtgjord, nästan upphörde, då han ej

behöfde personligen besöka banken för medlens lyftande och anvisningen i

det närmaste komme att medföra samma fördel som kontant liqvid, i det

innehafvaren torde få den inlöst i hvilken annan bankinrättning som helst,

äfvensom begagna den i enskild liqvid.

Öfver anvisningarna, hvilka den tjensteman, som finge sig uppdraget

att utlemna dem, kunde, om så funnes nödigt, vid emottagande! qvittera i

en derför afsedd bok, skulle räkningar föras, för att tjena till ledning vid

den inventering, som hvarje dag borde verkställas.

36

Beträffande utbetalning af större anslagsbelopp till allmänt verk i hufvudstaden,

hvilket har räkning i Riksbanken, torde sådan lämpligast ske

medelst beloppets öfverförande från Statskontorets till verkets dervarande

räkning, hvilket borde å anvisningen uppgifvas.

För afsändning af medel till landsorten genom Riksbanken anser

komitén det enklaste förfaringssättet vara, att de utfärdade anvisningarna,

som böra innehålla begäran om medlens afsändning till vederbörande, emot

qvitto i en qvittensbok öfverlemnas till Riksbanken, som derefter drager

försorg om öfversändandet på sätt lämpligast finnes, vare sig genom postremissvexel

eller kontant. Samtidigt skulle vederbörande af Statskontoret

dels underrättas att medlen komme att genom Riksbanken öfversändas, och

dels erinras att, sedan medlen emottagits, derom meddela Statskontoret

underrättelse. När svar med sådant erkännande ingått, skulle detsamma

biläggas kassaräkningen såsom verifikation. Om i särskilda fall, såsom för

närvarande stundom inträffar, vissa slag af mynt skulle åstundas, lärer intet

hinder förefinnas att sedel- eller myntförteckning åtföljer anvisningen till

Riksbanken och att afsändningen i enlighet dermed besörjes. Det kan i

sammanhang härmed förtjena anmärkas, att penningförsändelserna till landsorten

i allmänhet icke uppgå till något större antal, och att äfven detta

skulle något minskas, om, i stället för att, såsom nu stundom händer, smärre

belopp uppå reqvisition öfversändas till länen, Statskontoret anmodade Eders

Kongl. Maj:ts vederbörande befallningshafvande att af om händer hafvande

medel verkställa utbetalningen, hvarefter penningförsändelser hufvudsakligen

skulle ifrågakomma för ränterikassornas förstärkande.

Då för likartade ändamål och från samma anslagstitel flera belopp till

särskilda personer samtidigt skola utbetalas, t. ex. pensioner, arvoden för

särskilda uppdrag o. s. v., utfärdas för närvarande vanligen blott en anordning

å det sammanlagda beloppet och de särskilda summorna utbetalas till

vederbörande emot qvitto å en bifogad qvittenslista. Enär det svårligen låter

sig göra att genom Riksbanken verkställa utbetalningar enligt dylika qvittenslistor,

så mycket mindre som det ofta kunde inträffa, att icke alla på en lista

upptagna personer samma dag eller till och med inom en längre tidrymd

lyftade sina belopp, hvarigenom oreda lätt kunde förorsakas, så bör, enligt

komiténs förslag, hvarje utbetalningsorder eller anvisning afse endast en utbetalningspost.

För att få upplyst huruvida, såsom möjligen kunde befaras,

antalet anvisningar skulle härigenom komma att i någon betydligare mån

öfverstiga det för ändamålet nu erforderliga antalet expeditioner, har komitén

låtit verkställa undersökning rörande Statskontorets år 1874 utfärdade anordningar,

hvaraf framgått att dessa utgjorde följande antal:

37

å löner och arvoden, anordnade

qvartalsvis ...........................

„ pensioner och gratifikationer ...

„ tillfälliga arvoden åt flera personer

....................................

„ aflöningar och arvoden, till

myndigheters disposition ...

öfriga anordningar .....................

398 st. innefattande 2,999 särskilda poster,

363 „

77

1,927

77

)7

129 „

77

469

77

77

207 „

77

1,000 *)

77

77

1,605 „

77

1,605

77

77

Summa 2,702 anordningar med 8,000 poster.

Då för hvarje anordning jemväl utfärdats en assignation, utgör i sjelfva

verket antalet utfärdade anordningshandlingar omkring 5,400.

Genom det af komitén i det föregående framstälda förslaget till ordnande

af utbetalningen af embets- och tjenstemännens löner i hufvudstaden

skulle antalet anvisningar för detta ändamål icke blifva större än nuvarande

antalet anordningar, så framt icke lönerna komme att månadsvis utbetalas,

då antalet sådana anvisningar skulle ökas till närmare 1,200. Ofvan upptagna

medel till “aflöningar och arvoden, till myndigheters disposition“ lära komma

att hädanefter såsom hittills i mån af behof reqvireras, och antalet anvisningar

alltså icke öfverstiga nuvarande antalet anordningar. Deremot torde

antalet anvisningar beträffande öfriga, ofvan uppräknade slag af utbetalningar,

komma att motsvara antalet för dem utförda särskilda utgiftsposter. Under

antagande att de af komitén föreslagna förenklingar vinna bifall, torde alltså

antalet anvisningar, som årligen skulle från Statskontoret utfärdas, kunna

uppskattas till omkring 4,500 å 5,000 stycken, och någon tillökning i antalet

expeditioner således icke genom det af komitén framstälda förslag föranledas.

Tvärtom synes derigenom kunna vinnas både tidsbesparing och

minskad omgång vid expeditionernas utfärdande. Statskontorets anordningar

äro nemligen försedda med sex namnunderskrifter och assignationerna

med tre, i följd hvaraf för dessa handlingar erfordras 24,000 å 25,000

namnteckningar om året, hvaremot, då å de föreslagna anvisningarna ej

torde erfordras flera än två namnunderskrifter och en annotation å hvarje,

namnteckningarne å sådana handlingar skulle komma att för året uppgå till

högst 15,000. Genom antagandet af en sådan ordning för utbetalningarna

komme derjemte att undvikas de nuvarande stundom vidlyftiga anteckningarna

å anordningarna om ändamålen med desamma och grunderna för

utgiftsbesluten, derom anteckningar skulle göras i annotationsböckerna öfver

utgifterna. Formen för de anvisningar komitén anser vara för Statskontorets

behof ändamålsenliga framgår af bilagan Litt. B.

!) Approximativ siffra. Flertalet af dessa anordningar voro afsedda till arvoden, vikariatsersättningar o. d,

38

Enligt 16 § 3 mom. af Statskontorets instruktion åligger det räntekammaren

att, då Eders Kong! Maj:ts befallningshafvande i länen till utbyte

eller vexling insända medel, besörja om sådan vexling och beloppets återsändande

med posten i bankosedlar eller silfvermynt. I öfverensstämmelse

med de i det föregående framstälda förslagen om kontanta in- och utbetalningars

verkställande uteslutande genom Riksbanken, anser Komitén jemväl

dylik vexling böra besörjas omedelbart genom nämde bank, utan Statskontorets

åtgörande, derför svårigheter från bankens sida icke lära möta.

Sammanfattande de åsigter komitén i ofvan berörda hänseenden uttalat,

får komitén alltså föreslå,

att, hvad hufvudstaden beträffar, inbetalning till Statskontoret

skall hädanefter såsom hittills verkställas medelst

attest, utvisande, att beloppet blifvit för Statskontorets

räkning i Riksbanken insatt;

att inbetalning från landsorten till Statskontoret bör

ega rum på det sätt, att beloppet jemte ett missiv eller

reversal insändes till Riksbanken och ett annat reversal

till Statskontoret; skolande sistnämda embetsverk dagligen

låta genom behörigt ombud från Riksbanken afhemta

bankoattesterna å de sålunda under samma eller föregående

dag influtna beloppen;

att utbetalning från Statskontoret sker medelst anvisning

på Riksbanken, hvilken anvisning, utfärdad för

innehafvare^ men försedd med anteckning om den myndighet

eller person, för hvilken den är afsedd, samt om

det anslag, hvarå utgiften bör i Statskontoret afföras,

skall, derest beloppet bör i hufvudstaden utbetalas, utlomnas

till vederbörande fordringsägare emot qvitto å en

lista, så uppstäld, att densamma kan användas såsom

verifikation till Statskontorets kassaräkning, men om penningarne

skola till landsorten afsändas, öfverlemnas till

Riksbanken för afsändningens besörjande; börande i sistnämda

fäll skrifvelse derom från Statskontoret till vederbörande

aflåtas med anmodan att, efter medlens emottagande,

derom meddela Statskontoret underrättelse;

att anordningar å landtränterikassorna icke vidare må

från Statskontoret utfärdas; samt

att Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande må förständigas

att, vid behof för landtränteri af vexling

eller utbyte af mynt, derom vända sig direkt till Riksbanken.

39

De under Statskontorets förvaltning och vård stälda fonderna och Fond/örvaukassorna

utgöra, förutom handels- och sjöfartsfonden, hvilken icke inbegripes

under den allmännna fondförvaltningen, numera ett antal af 20, nemligen:

militieboställskassan, förenade mötespassevolansfonden, trosspassevolansfonden,

Norrbottens hästjägaresqvadronsfond, volontärvakansmedelsfonden, en permille

fonden, allmänna beväringsfonden, Palmqvistska fonden till Stockholms befästande,

Nord ilska testamentsfonden, Almare stäkes bros arrendemedelsfond,

Längmanska donationsfonden, fonden för Carl XII:s monument, presterskapets

löneregleringsfond, Ramsele pastorsboställes skogsförsäljningsmedelsfond,

Elfdals pastorats regleringsfond, Filénska testamentsfonden, bibelkommissionens

fond, Yadstena krigmanshuskassa, invalidhusfonden samt

beväringsmanskapets invalid- och pensionsfond. Dessa fonders sammanlagda

behållning utgjorde vid 1874 års slut 9,628,531 kronor 27 öre, deraf ett

belopp af 9,374,491 kronor 14 öre var placeradt på följande sätt: inköpta

obligationer, bokförda efter inköpspriset till 5,430,572 kronor 26 öre, 66

särskilda lån på viss uppsägningstid emot inteckning i fast egendom till

belopp af 2,248,042 kronor 53 öre, lån emot inteckning med årlig afbetalning

63,950 kronor, amorteringslån till bolag eller kommuner 929,826

kronor 35 öre, samt'' lån emot hypotek af obligationer och på kort uppsägningstid

m. m. 702,100 kronor.

Ungefär tredjedelen af fondernas sammanlagda tillgångar äro sålunda

utlånade mot inteckning samt till bolag och kommuner mot årlig afbetalning.

Besväret med ofvan angifna amorteringslån är i allmänhet icke synnerligen

stort; men deremot föranleda understundom inteckningslånen i följd af sin

beskaffenhet flera förvaltningsbestyr, likasom de ock hos förvaltningspersonalen

förutsätta mångsidigare insigter, än som äro af nöden, derest den under senare

tider i hög grad utvecklade obligationsrörelsen anlitades för placering af

fondernas disponibla tillgångar. De tryckta konjunkturerna under senare

åren af den tid Arméförvaltningen ännu hade vissa fonders förvaltning åt

sig uppdragen ledde också dertill, att åtskilliga fasta egendomar, i Indika

fordringar funnos intecknade, måste för fondernas räkning inköpas, och det

var endast genom de hastigt förbättrade ekonomiska förhållandena inom

landet som fondförvaltningen undgick att betungas med eu vidsträckt fastighetsförvaltning.

Statskontoret har emellertid användt fondernas växande tillgångar

hufvudsakligen till inköp af räntebärande obligationer. Den sålunda

beträdda vägen är utan tvifvel den rätta. Tillgångarnes nedläggande i inteckningar

härrör antagligen från en tid, då inteckning var den bästa

säkerhet, som kunde erhållas vid utlåning af kapital; och då, enligt hvad

komitén inhemtat, något hinder icke möter uti de testamenten, som grundlagt

vissa fonder, att göra dessas tillgångar räntebärande på sätt lämpligast

synes, anser komitén, att lån emot inteckning hädanefter i allmänhet icke

40

böra beviljas, utan jemte det att nu befintliga inteckningslån, i den mån

sådant utan olägenhet eller skada kan ske, indrifvas, fondernas behållningar

i stället böra göras fruktbärande genom inköp af säkra, räntebärande obligationer.

En af fonderna, den Längmanska, räknar bland sina tillgångar

jemväl några aktier i eu fabriksegendom, å hvilka erhålles betydligt större

utdelning än den ränta, som kan betingas å det belopp, hvartill aktierna

äro bokförda; men då dessa antagligen kunna med fördel för fonden afyttras,

bör - sådant för vinnande af enkelhet i förvaltningen, så mycket hellre ega

ruin, som det synes mindre lämpligt att allmänna medel äro placerade uti

aktier i industriela företag.

Hvar och en af nu i fråga varande fonder förvaltas skild från de

öfriga, så att utlåningar och inbetalningar ske för hvarje fond särskild^

äfvensom hvarje fond har sina värdehandlingar och kontanta tillgångar och

följaktligen en i alla detaljer skild bokföring. I detta hänseende anser

Komitén en högst väsentlig förenkling kunna åstadkommas, om samtliga

fondernas tillgångar förenas till eu kassa, hvilken förvaltas gemensamt för

alla och hvars tillgångar bokföras i eu gemensam liggare, med särskilda

konti för de olika slagen af värdepapper, i sammanhang hvarmed inflytande

räntor, utlottade obligationer in. m. böra uppföras i en gemensam räkning,

hvars behållning vid hvarje års slut fördelas på de särskilda fonderna i

förhållande till deras under årets lopp vexlande andel i det gemensamma

kapitalet. Utom den högst väsentliga fördelen af en sålunda förenklad bokföring

skulle den gemensamma förvaltningen af fonderna medföra eu annan

fördel, om ock af underordnad betydelse, nemligen att en vida mindre kontant

kassa behöfde vara inneliggande än som nu är händelsen, då sådan för

hvarje fond måste hållas i beredskap att möta förefallande utgifter samt,

vid det förhållande att inköp af obligationer hittills skett för hvar och en

fond särskildt, en mindre, kontant behållning ofta legat ofruktbar, emedan

den icke kunnat sammanslås med dylika behållningar å andra fonder till

inköp af räntebärande papper.

Oaktadt kontanta kassor sålunda’ hållits för hvarje fond särskildt,

har likväl ''stundom inträffat, att för en fonds räkning förekommit större utgifter,

än som kunnat bestridas med fondens kontanta tillgång, vid

hvilka tillfällen utgifterna måst förskottsvis bestridas utaf behållningar hos

andra fonder. Derest, efter sammanslåendet af samtliga fondernas tillgångar

en så betydlig utgift vid något tillfälle förekomme, att den icke kunde bestridas

med den gemensamma kassabehållningen, synes den utväg lämpligen

kunna anlitas att, för undvikande af försäljning af värdepapper, utgiften

förskottsvis bestriddes af Statskontorets allmänna tillgångar emot ersättning

i den mån inflytande rånte- och andra medel dertill lemnade tillgång.

41

Vid genomförandet af den föreslagna föreningen af de särskilda fondernas

tillgångar måste för hvarje fond bestämmas den andel hvarmed densamma

ingår som medintressent i den gemensamma kassan. En sådan noggrann

uppskattning af hvarje fonds egendom betingas deraf, att de för närvande

bokförda värdena, som, hvad obligationerna beträffar, utvisa inköpspriset,

icke uttrycka det värde dessa papper ega i fondmarknaden och följaktligen

icke gifva tillförlitlig upplysning om de verkliga tillgångarne. Ehuru de

obligationer, i hvilka fonderna redan till större delen äro placerade, vanligen

icke äro underkastade märkliga fluktuationer, är det likväl möjligt, att om

framdeles en fond komme att från de öfriga skiljas, obligationernas värde

i marknaden då kunde vara så förändradt, att en förlust tillskyndades antingen

den utbrutna fonden eller de qvarvarande, om den förra erhölle kontanta

medel motsvarande sitt bokförda värde. Häraf följer att jemväl efter

fondernas förening ny uppskattning tid efter annan, när så lämpligt synes,

bör ega rum af värdet å deras gemensamma tillgångar, och hvarje fond

vid sådant tillfälle tillgodoföras den vinst eller påföras den förlust, som

belöper på dess, i förhållande till det hela, bokförda behållning.

Komitén föreslår alltså,

att, i den mån sådant utan olägenhet eller skada kan

ske, de fordringar, hvilka de under Statskontorets förvaltning

och vård stälda fonder och kassor för närvarande

ega mot säkerhet i inteckningar med viss uppsägningstid,

må indrifvas samt de Längmanska fonden tillhörande

aktier försäljas, äfvensom att fondernas och kassornas

tillgångar göras fruktbärande hufvudsakligen genom inköp

af räntebärande obligationer;

att samtliga ofvan nämda fonders tillgångar förenas till

en kassa med gemensam förvaltning och bokföring i

enlighet med de grunder, som ofvan blifvit angifna;

att, innan den gemensamma förvaltningen af fonderna träder

i verket, hvarje fonds tillgångar skola uppskattas

till sitt verkligt, värde och detta bokföras i stället för

det nuvarande; börande uppskattningen ske efter sådana

grunder, att fonden tillgodoföres det belopp, som, i händelse

realisering af tillgångarne då egt rum, skolat honom

tillfalla; samt

att ny uppskattning af fondernas tillgångar sedermera

skall ega rum så ofta Statskontoret finner dessa genom

värdepapperens stigande eller fallande hafva så förändrats,

att räkenskapen icke längre utvisar fondernas verkliga

ställning.

6

42

Diar lifäring.

Enligt nu gällande föreskrifter göras första anteckningarna om inkommande

handlingar antingen af sekreteraren uti ettdera af de två utaf honom

förda diarierna öfver Kongl. bref och Kongl. remisser, eller ock, beträffande

andra ärenden, af registratorn uti Statskontorets allmänna diarium. Sedan

sådan anteckning skett skola uti statskommissariernes och öfverdirektörens

för mynt- och kontrollverken särskilda listor ånyo inskrifvas så väl Kongl.

bref och remisser som allmänna mål, allt efter som de tillhöra den enes

eller andres föredragning, med undantag likväl af ränteriredogörelser och

rapporter, reqvisitioner å stämpelpapper och kortkonvolut, stämpelpappersförslag

m. m., hvilka antecknas endast i det allmänna diariet. I dessa s. k. departementslistor

antecknar vederbörande föredragande beslutade remisser och andra förberedande

åtgärder, äfvensom datum då målet blifvit slutligen afgjordt, men registratorn

antecknar datum, då remiss besvarats m. in. De egentliga diarierna

upplysa deremot intet om Statskontorets åtgärder och beslut. — I öfrigt iakttages

den i komiténs tanke riktiga ordning, att ett ärende, som en gång intagits

i diariet, bibehåller ditt nummer oförändradt, äfven om nya handlingar tillkomma,

såsom infordrade upplysningar, qvittenser in. m.

I Statskontoret föras sålunda tre särskilda diarier med hvar sin

nummerföljd, och dessutom departementslistorna, af hvilka en hvar omfattar,

likaledes med särskild nummerföljd, tre afdelningar, en för Kong], bref, en

för Kongl. remisser och en för allmänna mål.

Den på detta sätt mellan flere delade diariiföringen har synts Komitén

lämpligen böra, såsom hörande till registratorns tjenstebefattning, åt honom ensam

upppdragas, hvarigenom han lättare än som nu kan blifva förhållandet

sättes i tillfälle att följa ärendenas gång och att genast lemna de upplysningar,

som sa väl verkets personal som allmänheten af honom kan begära.

I enlighet härmed anser komitén att särskilda diarier för Kongl. bref och

remisser icke vidare böra föras, utan dessa mål i likhet med andra af

registratorn antecknas i det allmänna diariet. Tillökningen i antalet ärenden,

som af registratorn antecknas, skulle, att döma efter nuvarande förhållanden,

härigenom uppgå till 700—900 årligen.

För vinnande af nyss antydda mål, att all diariiföring verkställes af

en person, bär jemväl den förändring vidtagas, att registratorn kommer att

göra alla sådana erforderliga anteckningar, som nu verkställas i departementslistorna

af vederbörande föredragande. Registratorns åliggande komme

utan tvifvel att icke obetydligt ökas så väl härigenom, som genom skyldigheten

att bokföra de mai, hvilka hittills blifvit af sekreteraren antecknade; men

å andra sidan ma icke förbises vigten deraf så väl att registratorn erhåller

tillräckligt fullständig kännedom om hvarje måls handläggning för att utan

43

tidsutdrägt kunna lemna derom äskade uppgifter, som äfven att sekreteraren

får ostörd af diariiföring egna sig åt sina egentliga åligganden, hvarförutan

registratorns tjenst kan i någon mån lindras dels genom anställande af

nödigt biträde, dels genom förenklingar i det nuvarande sättet för diariiföringen.

I sistnämda hänseende bör anmärkas att, då icke de nuvarande

diarierna utan departementslistorna innehålla upplysningar om Statskontorets

åtgärder, egentligen de senare äro af någon betydelse och skulle vara. fullt

tillräckliga såsom tillsammans utgörande Statskontorets diarium, så vida icke

vissa här ofvan angifna handlingar derifrån uteslötos. Enligt komiténs

mening bör derför registratorn befrias från det tidsödande åliggandet att

på två ställen anteckna målen, hvaremot dessa böra, allt efter som de tillhöra

den ena eller andra byrån, införas i den ena eller andra delen af

diariet, med särskild nummerföljd för hvarje del. Då föredragandena enligt

komiténs förslag tillika skola vara byråchefer, kommer den del af diariet,

som omfattar de till en byråchefs föredragning hörande målen, att jemväl

utgöra ett diarium för byrån och följaktligen de särskilda diarier, som nu

funnits behöfliga i verkets särskilda kontor, blifva öfverflödiga.

Bland de ärenden, som för närvarande intagas i det allmänna diariet

ingår, såsom redan är nämdt, en del icke i departementslistorna, och af

dessa ärenden förekomma åtskilliga — omkring 700—800 årligen — som

antecknas under särskilda nummer, men, då de utgöra vissa bestämda grupper

och alltid skola från länsstyrelserna inkomma på bestämda tider eller

åtminstone hvarje år, lämpligen skulle kunna med gemensam rubrik för

hvarje särskild grupp antecknas under endast några få nummer. Sådana

ärenden äro landskontorens och ränteriens redogörelser och rapporter, besparingsförteckningar,

stämpelpappersförslag, sammandrag öfver allmänna bevillningen,

protokoll rörande kronouppbörden och markegångstaxor. I afseende

på hvar och en af dessa grupper vore tillfyllest att, när ett ärende,

tillhörande en af dem första gången på året inkomme, detsamma antecknades

under behörigt nummer, men tillräkligt utrymme lemnades, så att sedermera

inkommande likartade handlingar kunde på samma ställe antecknas i största

korthet, i vissa fall med begagnande af tabellarisk uppställning och endast

med angifvande af ankomstdatum. Härigenom minskades således diariets

numerär med 700—800 och diariiregistret med lika många anteckningar,

på samma gång den fördelen vunnes, att man med ett ögonkast kunde förvissa

sig om hvilka af i fråga varande handlingar som inkommit och hvilka

ännu saknades.

44

Protokollsför

ing.

Komitén hemställer alltså,

att Statskontorets registrator må i diariet anteckna alla

till verket inkommande ärenden äfvensom de rörande

hvarje ärende vidtagna förberedande åtgärder och dagen

då de blifvit afgjorda;

att diariet må föras i tre delar, en för hvardera af

verkets byråar men med särskild nummerföljd för hvarje

del; samt

att ärenden, som tillhöra vissa gifna grupper och som

skola på bestämda tider inkomma, såsom ränteriredogörelser

och rapporter m. fl., må med största möjliga korthet

under gemensamt nummer för hvarje särskildt slag

af sådana ärenden antecknas.

I likhet med de fleste öfriga förvaltande verk låter Statskontoret föra

protokoll öfver de ärenden, som vid hvarje föredragning förekomma, hvilket

i korthet redogör för målens innehåll och för besluten, samt, hvad särskildt

beträffar beslutade utbetalningar från räntekammaren, endast hänvisar till en

bilagd förteckning öfver desamma. — Inom ett verk med så beskaffade göromål,

som hos Statskontoret förekomma, är naturligtvis ett protokoll, som

fullständigt redogör för de föredragna ärendena och de fattade besluten, icke

erforderligt vid andra tillfällen än då särskildt förefallande omständigheter

till äfventyra kunna kräfva en sådan fullständighet; utan synes denna handling,

som innefattar det officiela vittnesbördet om styrelsens åtgöranden, vara

för sitt ändamål tillfyllestgörande, om den, i likhet'' med hvad komitén förut

i afseende å protokollsföringen i Kammarkollegium föreslagit, upptager i

största möjliga korthet målens rubriker och de beslutade åtgärderna, dock

alltid med hänvisning till registraturet, när besluten påkalla utfärdande af

en expedition, vare sig skrifvelse eller protokollsutdrag och med biläggande

vid registraturet, men icke intagandet i protokollet, af möjligen uppkomna

skiljaktiga meningar vid beslutens fattande.

Medgifvas må, att det protokoll, som nu hos Statskontoret föres, temligen

nära öfverensstämmer med denna form och derifrån egentligen ej i annat

afseende afviker, än att förekommande skiljaktiga meningar äfven deri

upptagas, i stället för att biläggas registraturet. Likaså innehåller icke detta

protokoll, såsom komitén för Kammarkollegii protokollsföring vidare föreslagit,

uti särskilda kolumner de erforderliga anteckningarna om expeditonens

gång, hviska anteckningar i Statskontoret uti en annan lista förekomma.

Det kan ickejheller förnekas, att en synnerligt enkel form redan tillämpas

i afseende å besluten om utbetalningarna från räntekammaren; och i anseende

till beskaffenheten af Statskontorets ärenden i allmänhet är jemväl an

-

45

tågligt, att äfven i andra delar enklare former, än dem komitén för Kammarkollegium

föreslagit, kunna åvägabringas. — Komitén inskränker derför

sin framställning i nu i fråga varande hänseende dertill,

att Statskontorets protokoll må i allmänhet föras enligt

de grunder komitén i afseende å protokoll för Kammarkollegium

föreslagit, men med iakttagande af de ytterligare

förenklingar, som med hänseende till ärendenas

beskaffenhet kunna tillvägabringas.

Enligt 16 § 2 mom. i Statskontorets instruktion skola räntekammarens

assignationer på Riksbanken underskrifvas af en statskommissarie och

en räntmästare samt kontrasigneras af bokhållaren i räntekammaren; och enligt

9 § skola öfriga utgående expeditioner underskrifvas af dem, som öfvervarit

och deltagit i beslutet, samt kontrasigneras af sekreteraren och en kamererare.

Då nu enligt § 7 minst presidenten och två ledamöter eller, i

presidentens frånvaro, tre ledamöter skola deltaga i Statskontorets beslut,

måste alla utgående skrifvelse!’ vara försedda med minst fem namn-underskrifter.

Om komiténs förslag i afseende å upphörandet i allmänhet af ärendenas

kollegiala behandling i Statskontoret vinner bifall, bör deraf följa, att

endast presidenten och vederbörande byråchef underteckna de utgående expeditionerna

i alla frågor, der den förre eger ensam att besluta, och förses

med kontrasignation, om expeditionerna tillhöra kanslisidan, af sekreteraren,

men, i annat fall, af vederbörande byråtjensteman, hvaremot expeditioner i

mål, som handlagts i Statskontorets plenum, böra underskrifvas af alla, som

i beslutet deltagit, samt kontrasigneras af sekreteraren. De anvisningar,

hvilka enligt komiténs förslag skulle begagnas i stället för de nuvarande assignationerna,

och hvilka skulle uppsättas å vederbörande byrå, synas lämpligen

böra underskrifvas af byråchefen samt, sedan desamma blifvit i utgiftsboken

annoterade och med bevis derom försedda, af presidenten. — Komitén

hemställer alltså,

att skrifvelse, som expedieras på grund af Statskontorets

i plenum fattade beslut, skall underskrifvas af dem,

som i beslutet deltagit, samt kontrasigneras af sekreteraren

;

att öfriga utgående skrivelser undertecknas af presidenten

och vederbörande föredragande samt kontrasigneras,

om de skola expedieras genom kansliet, af sekreteraren,

men i annat fall af vederbörande byråtjensteman;

äfvensom

Expeditionernas

underskrifvande.

*

46

Allmänna

grunder för

löneregleringen.

att Statskontorets anvisningar på Riksbanken underskrifvas

af vederbörande byråchef samt, sedan desamma

blifvit i utgiftsboken annoterade och med bevis derom

försedda, af presidenten.

Under förutsättning, det frågorna om Kammarkollegii, Statskontorets

och Kammarrättens reglering komme att af komitén i ett sammanhang behandlas,

förordade komitén i inledningen till sitt förslag till lönereglering

för Kammarkollegium, hvilket förslag, af anledning som i början af detta

betänkande redan angifvits, särskildt afgafs den 9 sistlidne Juni, vissa allmänna

grunder för löneregleringen för nyssnämda tre embetsverk; och torde,

då nu dylikt regleringsförslag jemväl rörande Statskontoret särskildt afgifves,

vara lämpligt att här i afseende å sistnämda verk ånyo framställa omförmäkla

allmänna grunder, hvilka af komitén i dess förändrade sammansättning

ansetts icke böra göras till föremål för förnyad pröfning, nemligen:

att aflöningarna för Statskontorets embets- och tjenstemän

samt betjente fördelas i lön och tjenstgöringspenningar,

af hvilka de senare få uppbäras endast för den tid

tjenstens innehafvare förrättat tjenst inom verket eller

åtnjutit semester eller för verklig sjukdom haft tjenstledighet,

i enlighet med hvad här nedan säges, men skola,

för den tid han eljest varit från tjenstgöring befriad, utgå

till den, som tjensten förrättat;

att det må medgifvas Statskontoret att, när någon af

dess embets- eller tjensteman af sjukdomsförfall hindras

från tjenstgöring, låta till vikarien utbetala tjenstgöringspenningar

under högst en månads tid årligen af de för

sådana och andra ändamål till embets verkets förfogande

stälda medel;

att tjensteman af lägre grad skall vara skyldig att,

om han dertill förordnas, bestrida tjenst i högre grad,

utan att derför under semestervikariat åtnjuta ersättning;

att den, som utan verkligt sjukdomsförfall undfår ledighet

för svag helsas vårdande, enskilda angelägenheter

47

eller särskilda uppdrag, skall under ledigheten afstå sina

tjenstgöringspenningar och derutöfver hvad som kan för

tjenstens förrättande erfordras;

att, för det fall ny lönereglering i öfverensstämmelse

med de af komitén föreslagna grunder genomföres, i sammanhang

dermed måtte bestämmas, att för tjensteman,

som kommit i åtnjutande af de nya löneförmånerna, full

pension, när han varder dertill berättigad, skall utgå med

lönens hela belopp;

att, der förhöjd aflöning efter viss tids fortsatt innehafvande

af samma tjenst anses böra medgifvas, tidpunkten

för första förhöjningen bestämmes att inträda efter

fem års och för ytterligare förhöjning, om sådan eger

rum, efter tio års tjenstgöring, på det sätt likväl, att den

högre aflöningen ej får tillträdas förr än vid början af

kalenderåret näst efter det den stadgade tjenståldern blifva

uppnådd;

att förhöjningarna ega rum dels på lön dels på tjenstgöringspenningar,

men icke på beggedera för samma

person;

att löneförhöjning efter viss tids tjenstgöring icke må

tillträdas med mindre Statskontoret eller, för de med

Kongl. fullmakt försedde, Eders Kongl. Maj:t efter anmälan

af embetsverket pröfvar tjenstemannen vara genom

fortsatt tjenstgöring och derunder ådagalagd fortfarande

duglighet och välförhållande förtjent af löneförhöjning;

samt

att tjensteman i Statskontoret, som emottager de förhöjda

aflöningsförmånerna, skall, derest detta embetsverk

omorganiseras med förändrad benämning och arbetsordning

eller om vissa detsamma tillhörande göromål öfverflyttas

till annat embetsverk, vara pligtig att, med bibehållande

af den tjenstegrad och den aflöning, han innehafver,

tjenstgöra i det nya embetsverket eller i det verk,

till hvilket göromålen öfverlemnas.

I öfverensstämmelse med hvad komitén särskildt föreslagit i afseende

å viss tids årlig ledighet för Kammarkollegii embets- och tjenstemän, finner

sig komitén jemväl böra förorda i afseende å Statskontorets,

att semester må, då sådant utan olägenhet kan ske,

åtnjutas af president, ledamot och verkets sekreterare

Semester.

48

Tjänsters förening.

en och en half månad samt af öfrige tjensteman en månad

årligen.

Vidare och ehuru komitén, såsom i slutet al dess betänkande angående

löneregleringen för Kammarkollegium angifves, haft för afsigt att, när

dess arbete i hvad det rörde jemväl Statskontoret och Kammarrätten hunne

afslutas, beledsaga regleringsförslaget med en för dessa tre embetsverk gemensam

framställning, motsvarande den, hvilken för Hofrätterna innefattades

i komiterades utlåtande den 12 December 1874, angående vissa bestämmelser

vid nya lönestaters tillämpning, såsom i fråga om tjensters förening,

pensionsålder, skyldighet att afgå med full pension och sättet för öfvergång

till nya staterna, har dock komitén i anledning af Eders Kongl. Maj:ts genom

skrifvelse från Statsrådet och chefen för Finansdepartementet den 22

nästlidne Oktober komitén meddelade beslut, att, sedan Statskontorets samt

de derunder lydande Mynt- och kontrollverkens stater blifvit af komitén behandlade,

komitén skulle derefter, utan hinder af det den 5 Februari innevarande

år gifna nådiga förklarandet i afseende å ordningen för komiténs

arbeten, öfvergå till regleringen af Förvaltningens af Sjöärendena stat, och

då härigenom ofvannämda framställning skulle komma att ytterligare fördröjas,

funnit sig böra redan nu, så vidt frågan rörer Kammarkollegium och

Statskontoret, härutinnan afgifva förslag och får i sådant afseende under åberopande

dervid af de skäl, som för liknande föreskrifter beträffande Hofrätterna

blifvit af komitén i det underdåniga betänkandet angående dessa verk

angifna, tillstyrka följande bestämmelser nemligen:

att i sammanhang med ny lönereglering må stadgas,

att ledamot i Kammarkollegium eller Statskontoret icke

får jemte den nya aflöningen innehafva och tjensteman

derstädes icke emottaga annan tjenstebefattning utom embetsverket;

att

den, som till tjenst i Kammarkollegium eller Statskontoret

utnämnes, skall vara skyldig att annanstädes innehafd

tjenstebefattning genast frånträda;

att tjensteman som redan innehar tjenst utom Kammarkollegium

eller Statskontoret, dock må densamma bibehålla,

så. länge den icke är för tjenstgöringen i verket

hinderlig;

att embets- eller tjensteman i Kammarkollegium eller

Statskontoret må, då han uppnått 65 lefnads- och minst

35 tjenstår, vara berättigad till oafkortad pension å allmänna

indragningsstaten;

att i öfverensstämmelse med de grunder och på de

skäl, som innefattas i ofvan oberopade underdåniga be

-

49

tänkande angående löneregleringen för Hofrätterna —

embets- eller tjensteman i Kammarkollegium eller Statskontoret,

hvilken efter uppnådda femtiofem lefnads- och

tretio tjenstår afgår med pension från civilstatens pensionsinrättning,

må tillförsäkras ett årligt understöd af

statsmedel, ej öfverstigande det i bifogade tabell Litt. E

upptagna procenttal af den statspension, hvartill han vid

uppnådd full pensionsålder skulle vara berättigad, dock

så lämpadt, att nämda understöd och den pension, som

den afskedstagande från civilstatens pensionsinrättning

kommer att uppbära, icke tillsammans utgöra större del

af full statspension för afskedstagande

vid

fylda

55

lefnadsår

än

75

procent,

77

77

56

7?

>7

77,5

77

77

77

57

77

77

80

77

75

77

58

77

7?

82,5

77

77

77

59

77

77

85

77

77

77

60

77

77

87,5

77

7?

7?

61

77

7?

90

77

77

77

62

77

77

92,5

7?

77

63

77

77

95

„ och

77

77

64

77

77

97,5

77 7

dervid dock bör iakttagas, att, om tjenståren understiga

det antal, som tabellen utvisar, statsunderstödet utgår med

högst det belopp, som svarar emot antalet af sammanlagda

lefnads- och tjenståren, samt att, om tjenståren öfverskjuta

det i tabellen utförda'' antal, de dock icke berättiga

till högre statsunderstöd, än som svarar mot lefnadsåren;

äfvensom

att embets- eller tjensteman i Kammarkollegium eller sti/idigkn au

Statskontoret, hvilken kommer i åtnjutande af förbättrade ''

löneförmåner, skall, då lian uppnått 6 5 lefnads-och minst

35 tjensteår, vara pligtig att med oafkortad pension å

allmänna indragningsstaten från tjensten afgå; Eders Kongl.

Maj:t eller vederbörande embetsverk, der det tillkommer

detta att afskedet utfärda, dock obetaget att låta med

detsamma anstå, derest och så länge den pensionsberättigade

pröfvas kunna i tjensten på ett tillfredsställande sätt

7

50

gagna det allmänna och han finnes villig att i densamma

qvarstå.

Kansliet.

Advokatfiskal

un.

Öfvergående till frågan om de särskilda tjenstebefattningarna inom

Statskontoret och dermed förenade åligganden får komitén, som redan i det

föregående framstält förslag, att verkets styrelse må bestå af en president och

tre byråchefer såsom ledamöter, beträffande först det blifvande, för hela

verket gemensamma Kansliet, hvilket bör motsvara nuvarande kansliet och

advokatfiskalskontoret, underdånigst anföra följande.

Det af advokatfiskalen (före år 1874 ombudsmannen) förda diarium

för de två senaste åren utvisar, att till denne tjenstemans åtgärd derunder

blifvit från Statskontoret öfverlemnade följande mål:

år 1873.

år 1874.

angående uppbördsmäns löftesskrifter....................................

15

94

berättelser angående kronouppbörd; restantieredogörelser...

säkerhets- och inventeringshandlingar; delgifningsbevis; om

48

50

lagsökning, bevakning i konkurs m. m.........................

angående inteckningar, låneansökningar m. fl. ärenden

7

6

rörande fonderna......................................................

16

4

„ testamentsbevillning ................................................

„ statsbidrag för utdikningar, vattenaftappningar

—

85

in. in.........................................................................

—

9

„ diverse........................................................................

hvarjemte i samma diarium finnas antecknade följande af

advokatfiskalen afgifna memorial:

3

4

angående inventering ..............................................................

„ restantieredogörelser; felande redogörelsehand-

13

16

lingar .......................................................................

„ försäljning af egendom; inteckningar; utmät-

8

2

n ingår........................................................................

6

1

„ utlottning af obligationer.......................................

2

—

„ diverse........................................................................

5

2

Summa

123

273

51

Under innevarande år synes antalet till advokatfiskal remitterade

ärenden komma att blifva icke obetydligt större än föregående år, hufvudsakligen

beroende dels på ökadt antal mål rörande inteckningar, hypoteksförnyelser

m. fl. ärenden i anledning af fondernas lånerörelse (under innevarande

års första hälft 51); dels på tillökning af uppbördsmäns löftesskrifter.

De göromål, som i afseende å ofvan berörda ärenden åligga advokatfiskalen,

äro utan tvifvel, med tillämpning af instruktionen och nu gällande,

delvis provisoriska arbetsordning, så vidlyftiga och tidsödande att en tjensteman

deraf må hafva full sysselsättning, men förhållandet kan och bör blifva

annorlunda, om dels vissa ärenden, som tillhört Statskontorets embetsverksamhet

och handlagts af advokatfiskalen, frånginge Statskontoret, dels åtskilliga

af advokatfiskalens nuvarande göromål uppdroges åt andra tjenstemän

inom verket, till hvilkas befattningar de kunna anses lämpligare höra än

till det juridiska ombudets, dels ock sådana förändringar vidtoges, att vissa

till hans embetsåtgärd nu hörande mål blefve till antalet väsentligen minskade.

Hvad först beträffar de ärenden, hvilka enligt komiténs förslag böra

frångå Statskontoret, är det endast upphörandet af detta embetsverks befattning

med redogörelsehandlingar angående testamentsbevillning i landsorten

äfvensom af inseendet öfver Mynt- och kontrollverken, som komme att i någon

mån minska advokatfiskalens göromål, derigenom att han befriades från

granskning af redogörelserna för nämda testamentsbevillning samt från an~

notationer öfver de assignationer och attester, som i öfverensstämmelse med

föreskrifterna i reglementet för Myntverket, böra honom i sådant hänseende

delgifvas. Af större betydelse är den till befrielse för advokatfiskalen från

åtskilliga andra honom nu åliggande göromål ledande ändring, komitén anser

sig härutöfver böra tillstyrka. Då nemligen fond- och revisionskontoret eller,

enligt komiténs förslag, fond- och stämpelbyrån skall vaka öfver att kapital-

och ränteinbetalningar å lån behörigen fullgöras samt iakttaga när utlottning

af fonderna tillhörande obligationer eger rum och för fullgörande

häraf måste föra förteckningar öfver låntagare, säkerhetshandlingar och obligationer,

kan det för denna byrå, som enligt komiténs mening jemväl bör

förvara alla värde- och säkerhetshandlingar, icke anses vara främmande att

tillse, det afgifna förbindelser för lån så väl från fonderna som från beviljade

medel till understöd för vattenaftappnings- och odlingsföretag m. m. bibehållas

vid gällande kraft och att kronans säkerhet icke förminskas, hvarför

ock komitén för sin del anser advokatfiskalens åligganden i detta hänseende

tillika med hans skyldighet att fästa vederbörandes uppmärksamhet

å skedda utlottningar af obligationer böra upphöra. I öfverenstämmelse härmed

bör advokatfiskalen jemväl befrias från skyldigheten att öfvervaka sta

-

52

Sekreterare

och ombudsman.

tens säkerhet i fråga om sfcäld borgen af kronans uppbördsman och för

stämpelpappersredogörare äfvensom för den testamentsbevillniug, som skall

i hufvudstaden erläggas. Mvokatfiskalens verksamhet komme således att

inskränkas till de juridiska verkställighetsåtgärder, hvarom han i hvarje särskild!

fall erhölle uppdrag, samt till granskning af inkommande låne-, borgensoch

andra säkerhetshandlingar, då sådana till honom remitterades, äfvensom

till afgifvande af eljest infordrade utlåtanden; dock torde honom jemväl böra

åligga att deltaga i förvarandet af säkerhetshandlingarna genom att innehafva

en af nycklarne till förvaringsrummet för desamma, hvarförutan för

honom skulle qvarstå skyldigheten att verkställa inventeringar, med undantag

af sådana, som dagligen böra ega rum hos kassören.

Utan tvifvel skulle advokatfisk alens hufvudsakligaste åligganden, efter

vidtagandet af de ofvan föreslagna ändringarne i hans tjenstebefattning,

komma att utgöras af de bestyr, som sammanhänga med fondförvaltningens

utlåningsrörelse, så länge inteckningslån till betydligare antal förekomma.

Om komiténs i det föregående framstälda förslag om indragning af dessa

lån och medlens placering i räntebärande obligationer bifalles, kommer, enligt

komiténs tanke, derigenom ytterligare en så väsentlig minskning att ega

rum i advokatfiskal^ göromål, att dennes befattning såsom särskild tjenst

icke längre bör bibehållas utan lämpligen må förenas med någon annan befattning

inom Statskontoret. I det afseendet synes ändamålsenligast vara,

att sekreteraren erhåller uppdrag att tillika vara embetsverkets juridiska ombud,

likväl under förutsättning, att dennes åligganden, hvilka för närvarande

fullt sysselsätta sin innehafvare, i någon mån lindras och att han derjemte

kan hafva att påräkna ett efter göromålens mängd ahönadt extra biträde.

Till sekreteraregöromålen hörer nu anteckning i diarium och register af alla

till Statskontoret ankommande Kongl. bref och remisser; men detta arbete

har komitén ansett böra till verkets registrator öfverfiyttas, hvarigenom för

sekreteraren vinnes någon tid utöfver den de egentliga sekreteraregöromålen

kräfva. Om i öfrig!, med bibehållande af den fördelning af uppsättningsskyldigheten,

som hittills egt rum, i så måtto att skrifvelse!1 rörande utbetalningar,

stämpelpapper och anmärkningar vid landtränteriens redogörelsehandlingar

å vederbörande byrå uppsättas, jemväl varder iakttaget ej mindre

att vederbörande föredragande må uppsätta sådana expeditioner, hvarmed

han i anseende till ärendets vigt eller af annan anledning bör sjelf taga befattning,

än äfven att tryckta blanketter användas för alla sådana skrivelser,

som kunna på detta sätt expedieras, samt åtskilliga mindre vigtiga, men

icke desto mindre med tidspillan förenade göromål öfverlåtas åt den e. o.

tjensteman, som till sekreterarens biträde antagen, betviflar icke komitén, att

sekreterare- och ombudsmansbefattningarna kunna förenas till en.

53

Komitén hemställer i öfverensstämmelse med hvad nu blifvit yttradt:

att Statskontorets advokatfiskal eller ombudsman befrias

från honom nu åliggande skyldighet att tillse, det

afgifna förbindelser bibehållas vid gällande kraft och att

kronans säkerhet icke förminskas, samt att denna skyldighet

och dermed följ aktiga åliggande att hålla förteckningar

öfver uppbörds- och löftesmän öfverflyttas tilffondoch

stämpelbyrån; hvaremot ombudsmannen fortfarande

bör vara skyldig dels att, etter erhållet uppdrag, granska

inkomna låne- och säkerhetshandlingar, afgifva utlåtanden

samt utföra kronans talan och vidtaga erforderliga bevakningsåtgärder,

dels ock att verkställa inventeringar, besigtiga

stämpelpapper och skrifmaterialier äfvensom afgifva

årlig arbetsredogörelse; samt

att nuvarande sekreterare- och advokatfiskalsbefattningarna

förenas och i staten uppföras såsom en sekreterareoch

ombudsmanstjenst; dock under förutsättning, att innehafvaren

af denna befattning befrias från den sekreteraren

nu åliggande diariiföring och till sitt biträde må

ega påräkna en af Statskontoret dertill för viss eller obestämd

tid antagen amanuens med lämpligt arvode; att

vederbörande föredragande uppsätter sådana expeditioner,

hvarmed han i anseende till ärendets vigt eller af annan

anledning bör sjelf taga befattning; äfvensom att för utgående

expeditioner användas tryckta blanketter i alla de

fall sådant kan ega rum. I

I afseende å registrator!! har komitén redan förut, i sammanhang med

andra ifrågasatta ändringar, hemstält, att denne tjensteman må, utom sina

nuvarande åligganden, öfvertaga diariiföring och registrering af Kongl. bref

och remisser äfvensom göra anteckning i diarium om vidtagna förberedande

åtgärder och'' fattade beslut i alla ärenden, som hos Statskontoret förekomma.

— Såsom registrator^ biträde vid bestridandet åt de med hans befattning

förenade aktuariebestyr är en af Statskontorets kanslister sysselsatt. Då

komitén vidblifver den antagna grundsatsen, att hittills varande lägsta gradens

tjenster böra indragas, der de icke finnas vara af beskaffenhet att kunna

utbytas mot tjenster i nuvarande andra tjenstegraden. eller, enligt komiténs

förslag, den första, samt i fråga varande tjenstebiträde, som torde fortfarande

vara beliöfiigt, icke lärer kunna tilldelas så hög aflöning, som komitén ansett

böra tillkomma de lägst aflönade ordinarie tjenstemännen, måste i stället

erforderligt belopp bland de till arvoden åt e. o. tjensteman afscdda medel

RegUtratorn.

Notarien.

Kanslisterne.

54

Inkomst- och

utgiftsb grän.

Byråchefm.

beräknas till aflöning åt en amanuens åt registrator!! för aktuariegöromålens

bestridande. — De tre öfrige hos Statskontoret anstälde kanslisterne äro, enligt

instruktionen pligtige att, jemte förrättande af vanliga renskrifnings-, kollationerings-

och expeditionsgöromål, i tur sinsemellan föra Statskontorets

protokoll, samt derjemte biträda med uppsättning af bref och expeditioner.

Då renskrifnings- och expeditionsgöromålen, på sätt jemväl för Kammarkollegium

föreslagits, borde förrättats af e. o. tjensteman och särskilt

antagne renskrifvare, då vidare sekreteraren med biträde af sin amanuens

torde kunna medhinna nämda uppsättningsbestyr, samt då protokollsföringen,

enligt komiténs mening, kan blifva jemförelsevis enkel, har komitén trott sig

kunna antaga att för sistnämda ändamål icke erfordras mera än en tjensteman

af den lönegrad, som hittills benämts den andra. — I enlighet med

hvad sålunda blifvit anfördt föreslår komitén,

att registrator!! och aktuarien må till biträde vid aktuariegöromålens

bestridande ega påräkna en af Statskontoret

dertill för viss eller obestämd tid antagen amanuens;

att

för bestridande af protokollsföringen hos Statskontoret

anställes en notarie; samt

att nuvarande kanslisttjenster indragas.

Inkomst- och utgiftsbyråns åligganden böra, enligt komiténs mening,

blifva af hufvudsakligen enahanda slag, som de, hvilka nu tillhöra Statskontorets

kammarkontor och räntekammare, med de ändringar och förenklingar,

som blifva en följd af ett förändradt sätt för utbetalningars verkställande

in. m. samt med iakttagande, att handläggningen af stämpelpappersärenden

kominer att tillhöra fond- och stämpelbyrån och att åtskilliga

göromål, som för närvarande utföras af kammarförvandten å fondkontoret,

öfverflyttas till inkomst- och utgiftsbyrån. Chefen för denna byrå bör, jemte

skyldigheten att föredraga de till byrån hörande ärenden, utöfva den allmänna

tillsynen öfver göromålens handläggning, med ansvarighet för, att

en hvar af byråns tjensteman fullgör sina åligganden i enlighet med den

arbetsfördelning, som för dem varder faststäld. På bestämda tider bör han

föreslå utbetalningar af sådana anslag samt affönings- och pensionsmedel,

hvilka skola af Statskontoret utan föregående reqvisition vederbörande tillhandahållas,

upprätta de förslag och meddela de uppgifter, hvilkas afgifvande

nu åligger kamereraren; och synes det derjemte böra tillkomma byråchefen

dels att draga försorg om anskaffandet af erforderliga anvisningsblanketter

och desamma förvara, dels med biträde af den amanuens, som kan vara å

byrån anstäld, utskrifva do anvisningar som tillhöra byrån, äfvensom del

-

taga i den inventering, hvilken dagligen bör ega ruin af anvisningar, som

till kassören utlemnats.

Förutom kamereraren äro för närvarande å kammarkontoret anstälde

en memorialbokhållare och fem kammarskrifvare. Till memorialbokhållarens

åligganden hörer, bland annat, att föra räkningar öfver handels- och sjöfartsfonden

samt stämpelpappersförrådet äfvensom upprätta förslag öfver behållningen

i detsamma till ledning för kammarförvandten såsom stämpelpapperskassörens

kontrollant. Dessa göromål torde, enligt den åt komitén antagna

grunden för ärendenas fördelning inom Statskontoret, böra öfverlemnas till

fond- och stämpelbyrån. Vidare har nämde tjensteman att årligen upprätta

förteckningar ej mindre å sådana medel, som till verk och myndigheter m. fl.

emot redovisningsskyldighet inför Kammarrätten blifvit anordnade, än äfven

öfver de förskott, som af Statskontoret anordnats men vid årets slut balanseras

såsom oredovisade. Då dessa förteckningar fortfarande blefve behöfiiga,

men kunna upprättas endast på grund af verkets räkenskap öfver utgifterna,

komme deras upprättade att tillhöra inkomst- och utgiftsbyrån. Memorialbokhållarens

vigtigaste åliggande är dock att, på grund af honom delgifna

bankoattester och anordningar, till kontroll å räntekammaren anteckna alla

Statskontorets inkomster och utgifter, de förra i inkomstmemorialboken, de

senare i de efter de särskilda liufvudtitlarne upplagda utgiftsmemorialböckerna.

Ett liknande åliggande, hvad utgifterna beträffar, hafva jemväl kaminarskrifvarne,

en hvar för den eller de hufvudtitlar, som blifvit honom tilldelade.

Enligt arbetsordningen skola nemligen dessa tjensteman öfver de dagligen

förefallande anordningarna föra anteckningsböcker eller journaler, uppstälda

efter riksstatens anslagstitlar och upptagande, å ena sidan, anslagen såsom

tillgång och, å den andra, de på denna tillgång af Statskontoret anordnade

utgifter; skolande derjemte i dessa böcker å behöriga ställen antecknas

ej mindre de Kongl. bref, embetsverks m. flis skrivelser samt utslag angående

rätt till införsel i lön eller pension, som i sådant afseende varda

kammarkontoret meddelade, än äfven beloppet af det stämpelpapper, hvarmed

fullmakter, konstitutorial, resolutioner m. in. äro belagde när på grund af

sådan handling lön eller pension första gången anordnas. Dessa anteckningsböcker

kollationeras månadtligen med memorialböckerna och afslutas efter

årets utgång.

Alla af Statskontoret beslutade utgifter antecknas sålunda uti de

s. k. kammarskrifvareböckerna, uti utgiftsmemorialböckerna samt å räntekammaren,

hvaremot influtna medel antecknas endast å räntekammaren och

i inkomstmemorialboken. Då det för utöfvande af behöflig kontroll icke

lärer vara nödvändigt att utgifterna bokföras på flera ställen än inkomsterna,

anser komitén utgiftsmemorialböckerna kunna undvaras och att alltså, förutom

den här nedan omförmälda kassaräkuingen, å inkomst- och utgiftsbyrån

Nuvarande

memorialbokhållaren

och kammarskrifvare.

56

Ränte

kammaren,

Kassör.

skall föras dels en inkomsträkning, dels en i hufvudsaklig öfverensstämmelse med

de nuvarande kammarskrifvareböckerna inrättad, på titlar uppstå]dutgiftsräkning,

hvarjemte särskilda afräkningsböcker för hufvudtitlarnes besparingar och

reservationsanslagen torde blifva behöfliga. Då för granskning i Kammarrätten

för närvarande dit ingår endast „ räntekammarens hufvudbok „ med tillhörande

qvitterade anordningar, är granskningen hvad utgifterna beträffar

inskränkt till en tillsyn öfver kassautbetalningens formela riktighet och omfattar

således icke pröfningen af anordniogsbeslutens öfverensstämmelse med

gällande författningar, en pröfning, som för öfrigt icke låter sig fullständigt

verkställa, så länge räkningar in. fh utgiftsverifikationer, såsom nu sker,

qvarstanna i Statskontoret. Om denna oegentlighet skall komma att upphöra,

bör en afskrift eller ett utdrag af utgiftsräkningen till Kammarrätten

aflemnas tillika med de inkomna reqvisitionshandlingarna in. fl. verifikationer,

hvilka senare, för ledning vid granskningen, böra vara i utgiftsräkningen

antecknade i en särskild verifikationskolumn. — Skulle åter svårigheter möta

för Statskontoret att undvara dessa verifikationer under den tid granskningen

försiggår torde vederbörande revisor kunna anvisas att i Statskontorets embetslokal

förrätta revisionen i denna del.

Innan fond- och revisionskontoret inrättades tillhörde den derstädes nu

befintliga kammarförvandtstjensten kammarkontoret. De med nämda tjenst

förenade göromål bestå hufvudsakligen uti att, med biträde af en kammarskrifvare,

summariskt granska de till Statskontoret månadtligen ingående

räkningarna och inventarierna öfver landtränteriuppbörden, granska ej mindre

inkommande reqvisitioner å ersättningar för en del i länen förskottsvis bestridda

utgifter än äfven till Statskontoret ingifna reqvisitioner å resekostnadsoch

traktamentsersättning, anmärkningsprocent och aktoratsarvoden m. m.,

på bestämda tider upprätta för bevillningstaxeringarne erforderliga förteckningar

å de personer, som hos Statskontoret uppbära löner, pensioner eller

understöd, samt utöfva kontroll å stämpelpapperskassören. De med sistnämda

skyldighet förenade göromålen skulle fortfarande komma att tillhöra fond- och

stämpelbyrån, men kammarförvandtens skyldigheter i öfrigt äro — med undantag

af granskningen af ersättningsreqvisitioner, som enligt komiténs förslag blefve

obehöflig — af den art, att de böra tillhöra inkomst- och utgiftsbyrån.

Att, såsom nu sker, skilja i fråga varande revisionsbestyr från bokföringen af

utgifterna och öfverlemna det förra åt eu särskild tjensteman synes komitén

mindre lämpligt; ty då bokföringen fortfarande måste fördelas mellan flere

personer efter de särskilda hufviidtitlarne, blefve utan tvifvel desse tjensteman

bäst i tillfälle att, eu hvar för de honom tillhörande anslag, på eget ansvar

verkställa i fråga varande granskningsarbete.

Räntekammaren, bestående af två Kongl. räntmästare, en bokhållare

och eu kammarskrifvare, har redan med sina nuvarande göromål ansetts

kunna till personalen inskränkas. Om komiténs förslag i afseende å ord

-

57

nandet af in- och utbetalningarna vinner bifall, torde desse fyra tjensteman

kunna ersättas med cn enda å inkomst- och utgiftsbyran anstäld tjensteman,

hvilken, då det skulle tillkomma honom att hålla räkning öfver Statskontorets

i Riksbanken innestående kontanta kassa samt verkställa alla utbetalningar,

lämpligen torde böra benämnas kassör. En sådan förändring betingas dels

deraf att, med upphörandet af kontant kassa, den kontroll inom räntekammaren,

som föranledt anställandet af två räntmästare, blefve obehöflig, dels

ock deraf att kassörsgöromålen enligt komiténs förslag blefve i högst väsentlig

mån förenklade.

Dessa komrne nemligen hufvudsakligen att bestå uti emottagande och

utlemnande af anvisningar på Riksbanken samt förande af banko- eller kassaräkningar

jemte särskilda räkningar öfver einottagna anvisningar, dessa

senare räkningar till ledning vid den inventering, som dagligen, efter det

utbetalningen för dagen upphört, bör hos kassören verkställas. Kassaräkningen

öfver inkomster och utgifter anser komitén böra så föras, att den

hvarje dag visar behållningen i Riksbanken, för hvilket ändamål a ena

sidan antecknas, jemte Statskontorets fordran hos Riksbanken från föregående

dag, under dagen einottagna bankoattester, och å den andra dels summan

af de anvisningar, som finnas upptagna å dagens qvitteuslista jemte beloppen

å de anvisningar, som i och för remisser till landsorten blifvit till Riksbanken

öfveriemnade, och dels Statskontorets fordran i Riksbanken vid dagens

slut. — Uppställningen af i fråga varande räkningar med tillhörande qvittenslista,

sådana komitén för sin del tänkt sig desamma, utvisas närmare af bilagorna

Litt. A, C och D.

De sålunda ordnade kassörsgöromålen komme påtagligen icke att taga

kassörens hela tid i anspråk utan lemnade honom tillfälle till jemväl annan

sysselsättning; och anser komitén i följd deraf till denne tjensteman lämpligen

kunna öfverflyttas den kammarförvandten för närvarande tillkommande

skyldigheten att årligen upprätta ofvan omförmälda, jemförelsevis vidlyftiga

förteckningar å personer, som i Statskontorets kassa uppbära löner, pensioner

eller understöd.

För bedömandet af huru stor personal i öfrig! kan blifva behöflig å

inkomst- och utgiftsbyran, har komitén sökt verkställa en beräkning öfver

myckenheten af det arbete, som af närnde personal skulle fordras. Den

föreslagna utgiftsräkningen skulle visserligen motsvara de böcker, som för

närvarande föras af fem kammarskrifvare, men en väsentlig minskning af det

arbete, som nu fordras af desse tjensteman, skulle vinnas dels genom det

föreslagna förändrade sättet för löners utbetalande till embetsverk och myndigheter

i hufvustaden, dels ock genom upphörandet a^f alla anordningarna

äfvensom af ersättningsreqvisitionerna från ränterien. A andra sidan skulle

8

58

inkomma det väsentligaste af kammarförvandtens å fond- och revisionskontor

göromål, hvarjemte af memorialbokhållarens åligganden skulle

qvarstå förandet af inkomstbok och upprättandet af vissa förteckningar.

Tillika bör vid jemförelsen mellan det nuvarande kammarkontoret och

den föreslagna inkomst- och utgiftsbyrån icke förbises den väsentliga

omständigheten, att tjenstemännen i byrån skulle på eget ansvar handlägga

dem tillhörande ärenden, och att alltså vida större anspråk komme

att ställas på dem än på kontorets nuvarande tjensteman. Då med all

visshet kan förutses, att förandet af inkomsträkningen icke kommer att tillräckligt

sysselsätta en person, bör den tjensteman som erhåller nämda

uppdrag, tillika kunna medhinna icke blott granskningen af inkomna ränterirapporter

och den skriftvexling, som i anledning deraf erfordras, utan äfven

bokföringen och revisionen beträffande några af de hufvudtitlar, som från

Statskontorets sida kräfva jemförelsevis färre åtgärder. För de större hufvudtitlarne

tillika med extra statsregleringen och utgifter utom stat tilltror sig

komitén icke kunna beräkna ett mindre antal än tre fast anstälde tjensteman.

På grund häraf förordar komitén, att på inkomst- och utgiftsbyrån

må anställas fyra bokhållare, som tillika äro revisorer, men vill dervid

tillika uttrycka den mening, att då nämda antal är det minsta, med hvilket

byråns göromål under vanliga förhållanden kunna skötas och det möjligen

kan uppstå svårigheter för att med en så fåtalig personal alltid kunna med

erforderlig skyndsamhet utföra desamma, medel böra anvisas till aflöning åt

en å byrån anstäld amanuens, hvilkens biträde särskildt för byråchefen ofta

torde blifva behöfligt.

Komitén framställer alltså följande förslag:

att den ständiga personalen å inkomst- och utgiftsbyrån,

förutom byråchefen, bestämmes till en kassör samt fyra

revisorer och bokhållare, hvarjemte medel böra anvisas

till aflönande af en amanuens;

att chefen å denna byrå bör, jemte skyldigheten att

föredraga de till byrån hörande ärenden, åligga den allmänna

tillsynen öfver göromålens handläggning med ansvarighet

för, att en hvar af byråns tjensteman fullgör

sina åligganden i enlighet med den arbetsfördelning, som

för dem varder faststäld; — på bestämda tider föreslå

utbetalning af löne- och pensionsmedel samt öfriga anslag,

som skola utan förutgången reqvisition hållas vederbörande

till hända; — upprätta de förslag och uppgifter,

hvilkas afgifvande hittills ålegat kamereraren å kammarkontoret;

— draga försorg om anskaffning af erforderliga

anvisningsblanketter och dem förvara samt ansvara för

59

utskrifningen af anvisningar; — äfvensom dagligen tillika

med chefen å fond- och stämpelbyrån verkställa inventering

af de under kassörens vård befintliga anvisningar;

att kassören skall emottaga och till vederbörande utlemna

Statskontorets anvisningar; — föra kassaräkning

med dertill hörande qvittenslista jemte särskild räkning

äfven emottaga anvisningar; — samt årligen upprätta

förteckningar å personer, som i Statskontorets kassa uppbära

löner, pensioner eller understöd; samt

att revisorerne och bokhållarne skola, efter den fördelning,

som varder upprättad, föra de inkomst- och utgiftsräkningar,

som tillhöra byrån; — verkställa erforderlig

granskning af inkommande reqvisitionshandlingar och ränterirapporter;

— upprätta årliga förskottsförteckningar; —

uppsätta skrivelser om beviljade utbetalningar eller vid

landtränteriens redogörelsehandlingar gjorda anmärkningar

samt afgifva infordrade utlåtanden och uträkningar.

Det nuvarande fond- och revisionskontorets åligganden i afseende å

fondernas förvaltning äro hufvudsakligen följande: att till Statskontoret i tid

anmäla, när kapital- och ränteinbetalningar å fondernas utlånta medel icke

å bestämda tider blifvit verkstälda och att i afseende å sådana fonderna tillhöriga

obligationer, som äro stälda på utlottning, iakttaga när de varda utlottade,

för hvilket ändamål särskild förteckning i nummerföljd föres öfver

dessa obligationer; att vid hvarje hälft års utgång upprätta och till räntekammaren

aflemna förteckning å rånte- och kapitalbetalningar; att föra förteckning

öfver fondernas säkerhetshandlingar; att föra en liqvidbok, i hvilken

för hvarje fond särskildt låntagare å ena sidan debiteras för erhållet

lån, upplupen ränta m. m. och å andra sidan krediteras för gjorda inbetalningar;

att föra anteckningsböcker öfver alla inbetalningar till och utgifter

från fonderna; att förberedande handlägga reqvisitioner samt uppsätta anordningar

å medel; att vid inventering af fondernas säkerhetshandlingar uppgöra

dervid erforderliga inventeringsinstrument, samt att upprätta den årsredogörelse

för fonderna, hvilken skall ingå till Kammarrätten för att granskas.

Med tillämpning af de ofvan framstälda förslagen dels om gemensam

förvaltning af alla fondernas tillgångar, dels om förenklade former för inoch

utbetalningar i allmänhet, skulle vissa förändringar komma att ega rum

så väl i afseende å bokföringen af lånen och fondernas tillhörigheter som

ock beträffande inbetalningar till och utgifter från fonderna; hvaremot i öfrig!

här uppräknade åligganden borde oförändrade qvarstå för fond- och

stämpelbyrån.

Fond- och

stämpelbyrån.

BO

Vidare har det tillhört fond- och revisionskontoret att handlägga frågor

om beviljade lån till vattenaftappnings- och odlingsföretag samt om anslag

till bro- och hamnbyggnader äfvensom till anläggning af nya och förbättrande

af mindre goda vägar, i hvithet afseende å kontoret blifvit förda

dels en s. k. annotations- eller kammarskrifvarebok, i öfverensstämmelse med

de å kammarkontoret förda, dels ock en liqvidbok öfver vattenaftappningslånen;

och synes befattningen med dessa ärenden likaledes böra åligga fondoch

stämpelbyrån, med iakttagande att bokföringen lämpas efter de afkomitén

föreslagna allmänna grunderna för in- och utbetalningar.

T följd af den grundsats, som af komitén blifvit uttalad beträffande

ombudsmannens tjenstebefattning, nemligen att dennes verksamhet skulle inskränkas

till de juridiska gransknings- och verkställighetsåtgärder, som erfordrades

i anledning af honom i hvarje särskildt fall meddeladt uppdrag,

komme till fond- och stämpelbyrån att öfverflyttas skyldigheten att i fråga

om så väl fondförvaltningen som nyss omförmälda odlingslån öfvervaka det

afgifna förbindelser bibehållas vid gällande kraft; att tillhandahålla låntagare

formulär till förbindelser, meddela dem erforderliga upplysningar samt, i händelse

afbetalningar eller ränteliqvider försummas, erinra vederbörande att desamma

verkställa. Jemväl i fråga om förbindelser med tillhörande borgensskrifter

för erläggande af bevillning för testamente, gåfva och fideikommiss

i Stockholm, likasom beträffande stöld säkerhet af stämpelpappersförsäljningsmän

i hufvudstaden samt af kronans uppbördsman i allmänhet, bör fördelningen

af de på Statskontoret ankommande åtgärderna ega rum efter enahanda

grund, och alltså fond- och stämpelbyrån öfvervaka, att behörig förbindelse

och borgen aflemuas och att kronans säkerhet icke förminskas.

Genom den benämning komitén föreslagit för nu i fråga varande byrå

är äfven den mening uttalad, att stämpelpappersärendena böra densamma

tillhöra. På samma gång stämpelpapperskassören öfverflyttades till fond- och

stämpelbyrån, borde äfven åt denna byrå uppdragas de stämpelförvaltningen

rörande göromål, som hittills tillhört dels kammarförvandten dels memorialbokhållaren,

dock med den ändring i afseende å ömsesidiga skyldigheter att,

då hittills kammarförvandten i egenskap af kontrollant å stämpelpapperskassören

egt att omhänderhafva ett mindre penningbelopp till bestridande

af åtskilliga omkostnader för frakt m. m., hvilka af honom liqviderats på

grund af räkningar, som blifvit attesterade af stämpelpapperskassören, det

synes lämpligare, att den senare, som redan genom sin befattning är uppbördsman

och i anledning deraf måste ställa säkerhet, anförtros uppbörden

af erforderliga förskott för sagda ändamål.

I sammanhang med räntekammarens indragning bör slutligen till fondoch

stämpelbyrån öfverflyttas räntekammarens hittills varande skyldighet att

förvara alla originaldokument, skuldförbindelser, löftesskrifter, obligationer

61

eller andra säkerhetshandlingar och effekter, som Statskontoret i berörda afseende

låter till byrån öfverlemna; och anser komitén i fråga varande handlingar

böra förvaras under gemensam ansvarighet af byråchefen, en å byrån

anstäld tjensteman samt sekreteraren och ombudsmannen, Indika derför böra

innehafva hvar sin nyckel till de tre olika lås, under Indika handlingarna

böra förvaras.

Hittills har fond- och revisionskontoret, utom hvad ofvan blifvit omförmäldt,

ålegat att granska de från länen ingående redogörelserna öfver

den allmänna bevillningen samt att deröfver upprätta sammandrag. Då emellertid

detta arbete icke eger någon gemenskap med de öfriga göromål komitén

ansett böra tillhöra fond- och stämpelbyrån men deremot eger ett närmare

sammanhang med Riksbokslutsbyråns uppdrag, synes berörda åliggande

böra åt sistnämda byrå öfverlemnas.

Den för närvarande å fond- och revisionskontoret anstälda personal

utgöres af en kamererare, en kammarförvandt, en bokhållare och två kammarskrifvare.

Den förstnämdes göromål skulle, enligt hvad förut föreslagits,

uppdragas åt en byråchef, hvilken derjemte borde öfvertaga dels skyldigheten

att föredraga byrån rörande ärenden, dels en väsentlig del af advokathskaiens

åligganden, hvarjemte det synes ändamålsenligt, att denne embetsman

får sig uppdraget att föra förteckningar öfver fondernas säkerhetshandlingar

och andra till byrån öfverlemnade värdepapper och depositioner,

hvilka förteckningar hittills skolat föras af bokhållaren.

Hvad det i öfrigt å byrån förekommande arbetet beträffar, så och då

kammarförvandtens väsentligaste åligganden skulle öfverflyttas till inkomstoch

utgiftsbyrån; då bokföringen hvad fonderna angår blefve, om dessa

komme att förvaltas enligt de af komitén angifna grunder, betydligt förenklad;

då särskild diariiföring icke skulle å byrån förekomma och då renskrifning

icke vidare besörjdes af ordinarie tjensteman, tror sig komitén kunna

antaga att, förutom stämpelpapperskassören, som har sina särskildt begränsade

göromål, allenast ännu en ordinarie tjensteman skulle blifva der behöflig,

under förutsättning likväl, att erforderliga medel anvisades till godtgörelse

åt en å byrån anstäld amanuens.

Komitén hemställer alltså,

att den ständiga personalen å fond- och stämpelbyrån,

förutom byråchefen, bestämmes till en revisor och bokhållare

samt en stämpelpapperskassör, hvarjemte medel

böra anvisas till aflönande af en amanuens derstädes;

att chefen å denna byrå bör, jemte skyldigheten att

föredraga de till byrån hörande ärenden, åligga tillsyn

öfver och ansvarighet för göromålens handläggning enligt

den för tjenstemännen faststälda fördelning; — föra för

-

teckningar öfver fondernas säkerhetshandlingar och andra

till byrån aflemnade värdehandlingar och depositioner,

öfver aflemnade förbindelser för odlingslån, öfver uppbördsmäns

och stämpelpappersförsäljningsmäns löftesskrifter,

samt öfver förbindelser med tillhörande borgensskrifter

för erläggande af bevillning för testamenten, gåfvor

och fideikommiss; — tillse att sådan bevillning varder erlagd

eller borgen derför stäld; — öfvervaka att afgifna

förbindelser bibehållas vid gällande kraft och att kronans

säkerhet icke förminskas samt att kapital- och ränteinbetalningar

i behörig tid verkställas; — iakttaga när utlottning

af fonderna tillhöriga obligationer eger rum; —

i behörig tid göra anmälan om placering af inflytande

räntemedel och andra intägter; —• draga försorg om anskaffning

af erforderliga anvisningsblanketter och dem förvara

samt ansvara för utskrifningen af anvisningar; — dagligen

tillika med chefen å inkomst- och utgiftsbyrån

verkställa inventering af de under kassörens vård befintliga

anvisningarna; — samt innehafva en af de nycklar,

under hvilka säkerhets- och värdehandlingarna m. m.

förvaras;

att revisorn och bokhållaren skall föra och upprätta

erforderliga räkenskaper för fonderna, liqvidbok öfver

odlingslånen, räkning öfver stämpelpappersförrådet

samt årlig generalräkning öfver stämpelpapperskassörens

och försäljningsmännens i hufvudstaden redogörelser, äfvensom

lista öfver anmälanden om stämpling af vexelblanketter;—vid

de å byrån förekommande inventeringar

upprätta inventeringsinstrument; — uppgöra uträkningar för

odlingslåns återbetalning; — utöfva kontroll öfver stämpel

pappersuppbör den ; — granska makuleradt stämpelpapper,

som till utbyte eller afskrifning inlemnas af stämpelpappersredogörare

i hufvudstaden; — afgifva infordrade utlåtanden

och uträkningar;—samt innehafva en af de nycklar,

under hvilka befintliga säkerhets- och värdehandlingar

m. m. förvaras; samt

att stämpelpapperskassören, med bibehållande i öfrigt

af sina nuvarande åligganden, må ega att omhänderhafva

och disponera de medel, som anvisas till bestridande af

smärre utgifter för stämpelpappersförrådet.

63

I riksbokslutskontoret äro, utom kamererare^ för närvarande anstälde en

kammarförvandt, en bokhållare och lyra kammarskrifvare. Då komitén föreslår,

att kamereraren å detta kontor skall utbytas mot en byråchef, med skyldighet

att föredraga riksbokslutet rörande mål äfvensom att fullgöra alla de vigtiga

göromål, som nu tillhöra kamereraren, har komitén icke förbisett, att

dessa senare arbeten komma att hufvudsakligen sysselsätta denne byråchef,

och att föredragningsskyldigheten, åtminstone tills vidare, mindre skall taga

hans tid i anspråk, än hvad förhållandet måste blifva med de två öfrige

byråcheferne; men antalet af mål, som skola föredragas, är icke alltid det

förnämsta kännetecknet på behofvet och vigten af en ledamotsplats. Den

»olika beskaffenheten af de ärenden, som förekomma å Statskontorets tre byråar,

och de olika specialkunskaper, som erfordras för behandlingen af dessa

ärenden, betinga nemligen, såsom komitén vid behandlingen af frågan om

verkets organisation antydt, följdriktigt behofvet af eu särskild föredragande

för hvardera byrån, ehuru byråcheferne komme att i olika mån deraf sysselsättas.

Under det de löpande ärendenas mängd måste för chefen å inkomstoch

utgiftsbyrån hafva till följd, att denne under en stor del af hvaije förmiddag

blir upptagen af föredragningen och mindre får sysselsätta sig med

de egentliga byråarbetena, tillåter deremot ett jemförelsevis färre, men ändock

ganska betydligt, antal föredragningsärenden chefen å fond- och stämpelbyrån

att mera egna sig åt de ansvarsfulla göromål honom såsom byråchef

i öfrigt åligga, och för chefen å riksbokslutsbyrån blir slutligen föredragningsskyldigheten,

om man endast betraktar dess omfattning, eu bisak i förhållande

till byråarbetet, men likväl ett åliggande, hvars uppfyllande krafvel*

en så fullständig kännedom i fråga om de ärenden, som å byrån förekomma,

att detsamma svårligen kan förutsättas i lika tillfredsställande mått hos någon

annan än den, som under en längre tid handlagt byråns arbeten. Dessutom

tillåter sig komitén fästa uppmärksamheten derå, att, i händelse det i flera

hänseenden förändrade redogörelsesätt, hvilket i fråga om länsräkenskaperna

nyligen blifvit af Landstatskomitén i underdånighet föreslaget, kommer att

tillämpas, föredragningsskyldigheten för chefen å riksbokslutskontoret utan

tvifvel kommer att i väsentlig mån ökas, så att vissa af de arbeten, hvilka

under nuvarande förhållanden kunna af honom fullgöras, i sådant fall måste

af hans biträden utföras.

Hvad beträffar den nu å riksbokslutskontoret i öfrigt anstälda personal,

har kammarförvandten eller den vanligen s. k. statsbokhållaren sitt särskild!

begränsade område uti skyldigheten att upprätta och komplettera den s. k.

statsliggaren, innehållande specifika stater för alla utgiftsanslag, efter deras

ordning i riksstaten, att upprätta särskilda stater för de utgifter, som länsstyrelserna

ega från ränterien bestrida, äfvensom att afgifva yttranden och

utredningar rörande stater och utgiftsanslag.

Rihsb ok sluts - byrån.

G4

Fullmakt d

tjenstegrad.

För det egentliga bokslutsarbetet äro, utom kamereraren, en bokhållare

och fyra kammarskrifvare för närvarande att påräkna. Det arbete, som af

desse fordras, är likväl af den beskaffenhet att, under det vissa tider af året

icke blott desse tjensteman äro fullt sysselsatte, utan jemväl extra biträden

måste anlitas, lemna deremot under andra tider göromålen med bokslutet

icke full sysselsättning åt mera än en del af personalen. Komitén har derför

trott, att den för sagda arbete afsedda, ordinarie personalen bör, under nu

bestående förhållanden, inskränkas till två bokhållare, eller det antal, som

kan anses ständigt behöhigt, och att under de månader af året, då förstärkta

arbetskrafter erfordras, sådana böra beredas genom anställande af e. o.

tjenstemän med arvoden i förhållande till det mer eller mindre trägna arbete,*

som af dem fordras, alltid likväl under förutsättning att, derest byrån, genom

ändrade bestämmelser i afseende å länsräkenskapernas afgifvande, skulle få

sig ålagda andra eller vidlyftigare göromål än hittills, den ordinarie personalen

i sammanhang dermed måste förökas. Tillika må här erinras, att

komitén vid behandlingen af frågan om fond- och stämpelbyrån föreslagit,

det granskningen af inkommande redogörelser öfver allmänna bevillningen

samt upprättandet af sammandrag af desamma må öfverflyttas till riksbokslutsbyrån.

Komitén hemställer alltså,

att chefen å riksbokslutsbyrån skall, jemte skyldigheten

att föredraga byrån rörande ärenden, öfvertaga alla de

åligganden, som nu tillhöra kamereraren å riksbokslutskontoret,

äfvensom ärenden rörande allmänna bevillningen

;

att den ordinarie personalen å riksbokslutsbyrån i öfrigt

bestämmes till tre bokhållare; samt

att medel afses till aflönande af tillräckligt antal amanuenser

och extra biträden under de tider, då förstärkta

arbetskrafter å byrån erfordras.

Under åberopande af de skäl komitén i sina förut afgifna utlåtanden

anfört i fråga om utfärdande af fullmakt för vissa af Hofrätternas och Kammarkollegii

tjenstemän å tjenstegrad och icke å viss tjenst, får komitén, beträffande

de tjenstemän inom Statskontoret, hvilka äro att hänföra till den

blifvande första tjenstegraden, nemligen notarie, registrator, revisorer och

bokhållare, bokhållare, kassör samt stämpelpapperskassör, tillstyrka,

att nämda tjenster må tillsättas på det sätt, att fullmakt

utfärdas endast å befattning inom första tjenstegraden,

65

med Statskontoret förbehållen rätt att anställa fullmaktsinnehafvaren

till tjenstgöring tills vidare antingen såsom

notarie, registrator, revisor och bokhållare, bokhållare,

kassör eller stämpelpapperskassör; samt

att enahanda rätt må tillkomma Statskontoret beträffande

dem af dess nuvarande tjenstemän utaf motsvarande

grad i den mån de öfvergå på den nya aflöningsstaten.

Den högst betydliga inskränkningen i antalet af Statskontorets tjensteman

napersonal, som följer af komiténs förslag, kan icke, såsom på flera

stallen redan blifvit erinradt, ega rum, utan att medel anvisas till bekostande

af arvoden åt amanuenser och andra e. o. tjenstemän, utan hvilkas biträde

de ordinarie tjenstemännen icke skulle medhinna en mängd, visserligen i

allmänhet enkla men likväl ofta tidsödande göromål, dem komitén ansett

kunna bestridas på ett för statsverket mindre kostsamt sätt, än genom anställande

af tjenstemän med fast aflöning. Sålunda kan ombudsmansbefattningen

eller den i dess ställe provisoriskt inrättade advokatfiskalstjensten indragas

endast under förutsättning att åt sekreteraren bestås ett biträde, som

aflönas med ett arvode, afpassadt efter de sannolikt icke få göromål, som

måste honom tilldelas i fall sekreterare- och ombudsmansbeställningarna,

såsom komitén föreslagit, blifva förenade. För registratorn är äfven för

framtiden en ständig amanuens oundgängligen behöflig för bestridandet af

aktuariegöromålen, likasom han ock torde blifva i behof af något biträde

till lättnad uti det efter komiténs förslag mera än hittills trägna arbetet

med diariiföring och registrering. Det inskränkta antalet tjenstemän å

inkomst- och utgiftsbyrån samt å fond- och stämpelbyrån gör det utan

tvifvel nödvändigt att genom högre arvoden söka vid dessa byråar fästa

yngre tjenstemän, hvilkas biträde komme att erfordras året om, och hvad

beträffar riksbokslutsbyrån, är personalen derstädes föreslagen under förutsättning

att extra biträden skola utföra en icke ringa del af der förekommande

arbeten. Till godtgörelse åt dessa amanuenser, hvilka Statskontoret

bör ega antaga för år eller annan bestämd tid eller för något visst arbete,

torde icke, så vidt något verksamt biträde af dem skall kunna förväntas,

böra beräknas lägre arvoden än dem komitén förslagsvis afsett för amanuenser

vid Hofrätterna, nemligen 1,200 å 800 kronor om året för hvardera,

eller, emedan arvodena skulle blifva lika många af det ena och andra utaf dessa

belopp, i medeltal 1,000 kronor. Då, såsom nyss blifvit anfördt, för sekreteraren,

för registratorn, för inkomst- och utgiftsbyrån samt för fond- och

stämpelbyrån erfordras särskilda amanuenser och å riksbokslutsbyrån torde

9

Amanuenser,

vikariat, renskrif

ning m. m .

66

höra anställas minst två sådana biträden, skulle behöfvas sex amanuensarvoden

och följaktligen ett anslag af omkring 6,000 kronor.

Under semester kommer ersättning för vikariat att utgå endast till

den e. o. tjensteman, som förordnas att bestrida tjenst i lägsta tjenstegraden,

enär ordinarie tjensteman bör vara skyldig att under semestervikariat utan

särskild godtgörelse bestrida den tjenst, hvartill han förordnas, och da sammanlagda

tiden af samtlige embets- och tjenstemäns årliga semester utgör

19 y2 månader, komma ersättningarna åt vikarier för samma tid, beräknade

eftersett belopp af 1,200 kronor i tjenstgöringspenningar för första tjenstegraden,

att uppgå till 1,950 kronor. Under sjukdomsförfall, då hvarje embetsoch

tjensteman samt vaktbetjent bör under en månad årligen få åtnjuta sina

tjenstgöringspenningar oafkortade och vikarien godtgöras med ett mot tjenstgöringspenningarne

svarande belopp, skulle vikariatsersättningen för aret utgöra

2,175 kronor, af hvilken summa dock i vanliga fall endast ett mindre

belopp torde komma att utgå, som här förslagsvis beräknas till hälften eller

omkring 1,050 kronor j hvadan alltså för vikariatsersättningar ma kunna antagas

årligen erfordras omkring 3,000 kronor.

För utskrifning af statsverkets specialutgiftsstater och länsstaterna,

hvilka upprättas hvart tredje år och under mellantiden hållas fullständiga

genom supplement, måste redan nu, enligt hvad komiten inhemtat, renskrifningsbiträde

anlitas för en kostnad i ärligt medeltal af omkring i 00 kronor,

högre under de år staterna upprättas och lägre under de mellanliggande

åren. Vidare komma medel att erfordras till renskrifning å kansliet och

byråarne i sammanhang med tillämpningen af grundsatsen att ordinarie

tjenstemän icke skola användas till renskrifningsarbete; och tror sig komiten

kunna beräkna hela den årliga kostnaden för renskrifning hos Statskontoret

till omkring 1,500 kronor.

För öfrigt torde, utom aflöning åt de mera fast anstälde amanuenserne,

hvilkas biträde alltid måste vara att påräkna för fullgörande af en del af

det arbete, som hittills blifvit af ordinarie tjenstemän utfördt, medel böra finnas

till godtgörelse åt andra e. o. tjenstemän, hvilka mera tillfälligt tagas i anspråk,

äfvensom åt e. o. vaktbetjente. För detta ändamål har hittills utgått ett belopp

af 4,000 kronor. Ehuru icke med någon grad af visshet kan beräknas, huru

stort belopp, som för framtiden blir erforderligt för detta ändamål, är det

dock antagligt att icke en så hög summa som den nyssnämda behöfver

derför upptagas, i synnerhet som de e. o. tjenstemännen efter den nya regleringen

oftare, än nu är fallet, kunna påräkna förordnanden under vikariat,

för hvilka s. k. flitpenningar, utöfver vikariatsersättningen, icke komme att

utgå, samt, derest utgifterna till ammanuensarvoden, för vikariat och renskrifning

icke stiga till ofvan beräknade belopp, uppkommande besparingar

böra kunna användas till flitpenningar, i följd hvaraf komitén anser, vid be

-

67

räkningens fullföljande, behofvet af sistnämda slags medel kunna antagas

utgöra 1,500 kronor.

Vidhållande i öfrig! den åsigt, som af komitén förut i liknande fall

uttalats, att anslagen för ofvan angifna behof böra under gemensam titel

uppföras i embetsverkets stat, hemställer komitén, med stöd af de gjorda

beräkningarna,

att ett årligt anslag af 12,000 kronor ställes till Statskontorets

förfogande att användas till arvoden åt amanuenser,

vikariatsersättningar, renskrifningskostnader samt flitpenningar

åt e. o. tjensteman och betjente.

Den hos Statskontoret för närvarande anstälda vaktmästarepersonalen

utgöres af en förste vaktmästare och åtta vaktmästare. Enär två af desse

senare hufvudsakligen varit sysselsatta för räntekammarens räkning och sagda

afdelning af Statskontoret enligt komiténs förslag kommer att försvinna,

följer deraf att jemväl två vaktmästaretjenster kunna indragas, hvaremot öfriga

föreslagna ändringar i Statskontorets organisation icke lära minska behofvet

af vaktbetjenmg. — I likhet med förhållandet inom de flesta öfriga förvaltande

verk ingå bland vaktbetjeningens inkomster af tjensten jemväl sigillpenningar,

ehuru till ganska ringa belopp; och böra dessa, i öfverensstämmelse

med den af komitén omfattade meningen om sportiers indragande till statsverket,

jemväl för Statskontorets vaktbetjente upphöra. — Komitén får alltså

föreslå,

att vaktbetjeningens antal vid Statskontoret bestämmes

till eu förste vaktmästare och sex vaktmästare; samt

att vaktbetjeningens inkomst af sigillpenningar försvinner.

Statskontorets nuvarande personal utgöres af 35 embets- och tjensteman

samt 9 vaktmästare, tillsammans 44 personer. Med den organisation

af verket och den anordning af göromålen inom detsamma, som komitén

i det föregående föreslagit, skulle personalen minskas med 20, nemligen

18 tjensteman och 2 vaktmästare, sa att det återstående antalet komme

att utgöra 17 embets- och tjensteman samt 7 vaktmästare.

Hvad beträffar aflöningen för denna personal, har komitén, da likhet

i detta hänseende bör ega rum mellan de inom olika verk anstälde embetsed!

tjensteman samt betjente, som innehafva med hvarandra jemförlig^ be

-

Vaktbetjeni

ris/en.

Stat.

G8

fattningar, funnit sig böra för Statskontorets personal föreslå enahanda

aflöningsbelopp, som för Kammarkollegii blifvit ifrågasatta, likväl med den

jemkning, att stämpelpapperskassören ansetts böra beredas någon särskild

förmån utöfver hvad som för öfrige tjensteman af törsta tjenstegraden skulle

bestås. Innehafvaren af denna befattning åtnjuter redan nu i lön enligt

ordinarie stat 3,000 kronor, således icke obetydligt mera än hvad för

tjensteman inom hittills varande andra graden varit anvisadt, och beskaffenheten

af hans tjenst gör det äfven billigt, att en dylik olikhet kommer

att fortfara. Då det emellertid synes ändamålsenligt, att lönen och

följaktligen äfven pensionen likasom också tjenstgöringspenningarne bestämmas

till enahanda belopp för alla tjenstemännen inom samma grad, har komitén

ansett den för i fråga varande tjenst erforderliga förbättring i vilkor böra

ega rum i form af missräkningspenningar, hvilka skulle tillfalla den, som

tjensten förrättade. I öfverensstämmelse härmed hemställer komitén,

att aflöningen för Statskontorets embets- och tjenstemän

samt betjente må bestämmas till enahanda belopp, som

för motsvarande befattningar hos Kammarkollegium blifvit

föreslagna, dock att för stämpelpapperskassören må i staten

uppföras ett särskild t arvode af 500 kronor årligen under

namn af missräkningspenningar, att åtnjutas af deri, som

tjensten förrättar.

Då enligt den för Statskontoret nu gällande stat finnes, på sätt bilagan

Litt. F närmare utvisar, anslaget ett belopp, inberäknadt beviljade

dyrtidstillägg, af..................................................................... Kronor 117,300: —

men den af komitén föreslagna, härhos under Litt. tf,

bifogade stat slutar på ......................................................... _85,700: —

understiger sistnärnda stat alltså den förra med............ Kronor 31,600: —

Det för aflöning åt embetsverket erforderliga beloppet kommer likväl

att något öfverstiga förut angifna summa i följd af den genom ålder i tjensten

betingade högre aflöning, hvilken skulle kunna tillgodokomma vissa bland

personalen, som erhölle aflöning enligt ny stat med bibehållande åt motsvarande

grad och derför egde tillgodoräkna sig den tid, som förflutit från

deras tillträdande af tjenst inom graden; men beloppet af denna aflöningsförhöjning

kan för närvarande icke beräknas. De medel, som för ålderstillägg

erfordras, torde, jemte de ålderstillägg, som för öfriga under Finansdepartementet

hörande verk blifva erforderliga, böra såsom förslagsanslag

under riksstatens sjunde hufvudtitel uppföras.

69

Den fullständiga ombildning af Statskontoret komitén af anförda skäl

funnit sig böra föreslå och hvarigenom en, såsom det visat sig, högst betydlig

inskränkning af så väl arbetskrafter som utgifter till aflöning kunnat

vinnas, skulle likväl icke kunna sättas i verket förr än efter en längre

tid, om dess genomförande gjordes beroende af afgången bland de embets- och

tjenstemän, som enligt den nya organisationen blifva öfvertalige. Om komiténs

nu framstälda förslag vinner nådigt bifall, torde det alltså blifva nödigt att

söka undanrödja hindren för dess genomförande genom anvisande af erforderliga

medel för öfverflyttning till allmänna indragningsstaten åt vissa tjensteman,

hvilkas befattningar enligt den nya organisationen blefve obehöflig^. Då

emellertid flera befattningar hos Statskontoret för närvarande äro tillsatta

endast medelst förordnanden, tror sig komitén kunna antaga, att den utgift

en dylik öfverflyttning skulle förorsaka statsverket komme att motsvaras af

deri besparing, som i förhållande till nuvarande kostnader för Statskontoret

skulle genom den nya aflöningsstaten åstadkommas; men då härmed sammanhängande

omständigheter torde böra blifva föremål för en särskild undersökning,

som ligger utanför det åt komitén lemnade uppdrag, har komitén

härigenom endast velat å ämnet fästa Eders Kongl. Maj:ts nådiga uppmärksamhet.

Då det skulle kunna inträffa, att så väl i Kammarkollegium som i

Statskontoret vissa tjenstemän funne sig förhindrade att ingå på den nya

staten af det skäl att, med tillämpning af de föreslagna grunderna för aflöningens

fördelning i lön och tjenstgöringspenuingar, den blifvande pensionen

kunde komma att uppgå till lägre belopp än dem genom nu gällande stadgande!!

är tillförsäkrad t, ehuru aflöningen i det hela blefve större, finner sig komitén,

för underlättande af öfvergången till den nya staten, böra, i hufvudsaklig

öfverensstämmelse med syftningen af Statskontorets uti betänkandet den 15

November 1873 i detta hänseende framstälda förslag, förorda,

att de Kammarkollegii eller Statskontorets tjenstemän,

som erhålla aflöning enligt ny stat, må, derest och så

länge de sådant önska, bibehållas vid den pensionsrätt

de nu innehafva.

Genom nådig remiss den 25 sistlidne Oktober har komitén erhållit del af

Statskontorets den 12 Juli innevarande år aflåtna underdåniga skrifvelse med

förslag till reglemente för de under embetsverkets förvaltning stälda fonder och

kassor, jemte åtskilliga till samma förslag hörande handlingar, i ändamål

Öfvergången

till den nya

staten.

70

att af komitén tagas i öfvervägande vid uppgörandet af förslag till stat för

Statskontoret; och får komitén, med återställande af de remitterade handlingarna,

underdånigast anmäla, att komitén anser sagda reglemente, om detsamma

vinner nådigt godkännande, icke lägga hinder i vägen för fondförvaltningens

ordnande enligt de grunder komitén i det föregående förordat.

Statskontorets till komitén öfverlemnade underdåniga skrifvelse den 15

November 1873 med förslag till nya aflöningsstater för detta embetsverk

samt Mynt- och, kontrollverken varder jemväl, sedan komitén låtit af densamma,

i hvad den rörer sistnämda verk, taga ett transsumt för att vara

att tillgå vid handläggandet af frågan om lönereglering för samma verk,

härhos i underdånighet återlemnadt.

Komitén framhärdar med djupaste vördnad, trohet och nit,

Stormäktigste Allernådigste Konung!

Eders Kongl. Maj:ts

ERIK LJUNGSTEDT.

O. R. HAMMAR.

underdånigste, tropligtigste

tjenare och undersåtar,

0. F. af SILLEN.

C. GERLE.

LISS ÖL. LARSSON.

Anton Granlund.

Stockholm den 1 ! November 1875.

71

Lätt. A.

Qvittenslista för flen 2 Januari 1876.

Anvisningens

| Hufvudtitelj

och anslag i

Anvisningen utstäld till

Anvis-

ningens

belopp.

Qvittens af

enligt

datum.

N:o.

riksstat.

Kronor, j

Ö.

1875, Dec.

31

4,860

vin.

42

N. N...................

1,000

—

N.

N.

11

4,865

i VI.

35

N. N...................

90

—

N.

N.

1876, Jan.

2

4

VI.

36

N. N...................

160

—

N.

N.

11 11

11

2

k

18

N. N...................

180

—

N.

N.

11 11

”

5

ii.

16

N. N...................

75

—

N.

N.

11 11

••

1

Vill.

32

i N. N.................

60

—

N.

N.

Summaj 1,565|—j

«

Anvisningar år 1877.

Ser. A. N:o I.

2|, för N. N.......

TJndert.

N. N.

N. N.

TJtgiftsböken sid. 25.

102

50

Ser. A. N:o 2.

z!i för Sundhetskollegium 100,000

TJndert.

N. N.

N. N.

I

TJtgiftsböken sid. 76.

Ser. A. N:o 3.

för länsstyrelsen i N. \ 60,000i

TJndert.

N. N.

N. N.

TJtgiftsböken sid. 201. \

Ser. A. N:o 4.

i V''

för

TJndert.

TJtgiftsböken sid.

Tramp.

Jjitt. B.

Konsol. Statskontorets anvisning a Riksbanken.

Ser. A.

N:o 1.

102,50 kr.

Sveriges Riksbank behagade för Statskontorets räkning till sedelhafvarev

■utbetala

Ett hundra två kronor 50 öre.

Stockholm den 2 Januari 1877.

K N.

VII. 15 a för N. N.

Annot. N. N.

A7. N.

Kongl. Statskontorets anvisning å Riksbanken.

Ser. A. N:o 2. 100,000 kr.

Sve mges Riksbank behagade för Statskontorets räkning till sedelhafvaren

utbetala

Ett liundra tusen kronor.

Stockholm den 2 Januari 1877.

N. N.

Vill. 22. Att öfnerföras till Sundhetskollegii räkning i Riksbanken. N. N.

Annot. N. IST.

Kong!. Statskontorets anvisning å Itikshanken.

Ser. A.

N:o 3.

60,000 kr.

Sveriges Riksbank behagade för Statskontorets räkning till sede/hafvaren

utbetala

Sextio tusen ^kronor.

Stockholm den 2 Januari 1877.

N. N.

Kassaförstårkning till länsstyrelsen i N.

N. N.

Annot. N. X.

liongl. Statskontorets anvisning å Itikshanken.

Ser. A. N:o V. " kr.

Sveriges Riksbank behagade för Statskontorets räkning- till sedelhafvaren

utbetala

Stockholm den

Annot.

Litf. C

7:;

Kassaräkning för är 1876. (Genom Riksbanken.)

1

Q v itten sets | ^

Banko-

attestent.

Utbetal-

nings-

dagen.

1

Kronor.

I

Datum.

N:o. |

N:o.

Kronor.

O.

,

Jan/

2

— 1 Fordran lios Riks- banken fl- 75.

2,000,000

•Tan.

2

Utlemnade anvisningar, enligt

”

1 ; n. n...................

10 6 0

~nr t f>

50

—

bilagda qvittenslista ...............

1,565

-

2 ^ N. N..................

1

100

Fordran i Riksbanken..........

1.099,435

—

3 N. N...................

5

400

v

”

4 N. N..................

4

800

—

!

■5 i N. N...................

2

150

—

Summa

—

2.001. OOOj—

Summa )2,001,000| -

10

t

75

Lätt. D.

Emottagna anvisningar.

Utlenmade anvisningar.

Anvisningens

Hufvudtitel

och anslag

Anvisningen utstäld till

Datum.

N;o.

enligt $j[\

riksstat.

Kronor.

ö.

Kronor.

Ö.

Jan.

2

Balans fr. d. 31/121875:

Jan.

2

Enligt qvittenslistan för dagen

1,565

—

N:is 4,860 & 4,865, till- sammans ...............

1,090

—

11

11

Balans till den 3/j: N:o 3 ......

280

—

11

11

1

Vill. 32

N. N...................

60

—

11

”

2

VI. 18

N. N...................

180

i

11

i?

3

VIII. 15 c.

N. N...................

280

—

11

11

4

VI. 36

N. N...................

160

—

1 11

„

5

II. 16

N. N...................

75

—

!

|

Summa

1,845

—

Summa

1,845

j 11

O

’>

Balans fr. d. 2/l: N:o 3

0. s. v.

O

ce

é

77

✓

T a, >3 e 1 1

åberopad i komiténs förslag- angående

pensioneringen.

Litt. E.

V i d

i

erhålles af hell

pension.

1

lefnadsår

tjenstår

eller samman- lagda lefnads- och tjenstår

55

30

85

0,3 6

56

30 |

ce

er.

0,3 9

1

ce

^3

0,3 9

57

31

OO

00

0,43

58

31j

89

0,4 7

1

90

0,47

59

32

91

0,5 2

1

(30

32 {

92

0,5 7

1

93

0,5 7

61

33

94

0,6 3

62

33 !

95

0, 7 1

:

1

1

96

i 0,7 1

63

34

97

0,7 9

64

34

98

0,8»

1

35

99

0,8 9

79

Litt. F.

Lönebelopp för

Statskontoret,

enligt gällande stat och Riksdagens skrifvelse den 18 Maj 1874,

för år 1875.

Löner och

Dyrtids-

|

arvoden.

tillägg.

Summa, i

Kronor.

Kronor.

i

Kronor.

1 President ............................................................

9,000

1,000

10,000

1 Statskommissarie ..........................................

5,000

1,000

6.000

I dito ..................... ...........

5,000

1.000

6,000

1 dito .......................................

4,500

900

5.400

1 Sekreterare .................................... ...........

3,500

700

4,200

1 Registrator och aktuarie .......................................

2,500

500

3,000

1 Kanslist hös aktuarien ..........................................

1,000

200

1,200

1 dito .................................

1,400

280

1,680

2 dito ...........................

2,800

560

3,360

1 Advokatfiskal ......................................................

3,500

700

4,200

1 Kong]. Räntmästare ..........................................

5,000

1,000

6,000

1 dito ..............................................

5,000

1,000

6,000

1 Kamererare ......................

3,500

700

4,200

; 2 dito ...............................

7.000

1.400

8,400

1 Kammarförvandt .................................................

2,200

440

2,640

1 ’ dito ...................................................

2,200

440

2,640

1 Bokhållare ....................................................

2,200

440

2,640

3 dito ..........................

0,600

1,320

7.920

i 1 Kassör ..................................................................

3,000

600

3,600

.) 1 Kammarskrifvare .........................

1,600

320

1.920

I 5 dito ................................................

8,000

1.600

9,600

1 dito ..............................................

1.000

200

1,200

•> dito ..................................................

5,000

1,000

6,000

1. Förste Vaktmästare .............................................

700

_

700

1 Vaktmästare ...............................................

60(1

600

: 7 dito .....................

4,200

—

4,200

Till gratifikationer och arvoden åt extra biträden...

4,000

—

4.000

Summa

100.000! 17,300

117,300

\

\

81

Litt. G.

Förslag till

Stat

för Statskontoret, att tillämpas från och med år 1877.

Tjenst-

Missräk-

Lön.

göringa-

nings-

Summa.

pennin-

gar.

gar.

Kronor.

Kronor.

Kronor.

Kronor.

1 President.......................

7,600

2,400

10,000

1 Byråchef ..............................

4,600

1,800

—

6,400

Efter 5 års tjenstgöring in- lom graden kunna tjenstgö-

2 Byråchefer ...........................

9,200

3,600

—

12,800

/ ringspenningarne höjas med

600 kronor.

1 Sekreterare och ombudsman

1 Tjensteman af första tjenste-

3,000

1,500

''

4,500

3,300

Efter 5 års tjenstgöring

graden (Stämpelpapperskassör)

1,600

1,200

500

inom graden kan lönen

rhöjas med 500 kronor och

1 D:o

1,600

1,200

—

2,800

efter 10 års med ytterligare

10 Tjensteman af första tjenste-

500 kronor.

graden .................................

16,000

12,000

—

28,000

Anslag till amanuenser, vikariat,

renskrifning samt fiitpen-

ningar .................................

—

—

—

12,000

1 Förste vaktmästare...............

800

300

—

1,100

1 Vaktmästare...........................

5 D:o ...........................

500

300

—

800

j Efter 5 års tjenstgöring

Ikan lönen höjas med 100

J kronor.

2,500

1,500

—

4,000

Summa

1 -

—

-

85,700

11

83

Särskilda meningar af:

l:o. O. F. af Silleri:

Det af komitén afgifna förslag till lönereglering in. in. för Statskontoret

innefattar flere väsentliga förändringar i verkets nuvarande organisation

och afviker i många fall från det förslag i nämnda afseende, som, efter

nådig befallning, den 15 November 1873 af Statskontoret till Kongl. Maj:t afgafs.

I det hänseendet har dock komitén anmärkt, att det Statskontoret meddelade

uppdrag var inskränkt till frågan om ny lönereglering för verket jemte indragning

af tjenster derstädes i så måtto, att hvarje tjensteman, emot åtnjutande

af förbättrad aflöning, finge af sin befattning full sysselsättning, men

att deremot det komitén gifna uppdrag var mera vidsträckt och lemnade

komitén fritt att jemväl taga grunderne för verkets organisation i öfvervägande.

Denna komiténs tolkning af det senare uppdraget har jag icke, åtminstone

i den utsträckning, densamma i tillämpningen erhållit, kunnat dela,

helst den, såsom mig synes, står i strid med den åsigt härutinnan, som af

den ursprungliga komitén, i hvilken jag såsom ledamot deltog, uttalades i

dess underdåniga betänkande angående lönereglering in. m. för Kammarkollegium,

sidorna 7 och 8. Min skiljaktiga uppfattning deraf afser hufvudsakligen

komiténs förslag, att Statskontorets kollegiala förvaltningsform, med

undantag dock för en del ärenden, skulle upphöra. Då emellertid komiténs flertal

funnit sig befogadt att taga denna fråga i öfvervägande, har äfven jag

varit skyldig att deruti yttra min tanka och får härvid gifva tillkänna, att,

ehuru Statskontoret omfattar förvaltningen af statskassan för hela riket, hvilket

förhållande af 1859 års komité anfördes såsom ett hufvudskäl för kollegialformens

bibehållande, samt detta embetsverk fortfarande måste betraktas

såsom eu öfverstyrelse i frågor rörande uppbörds- och redogörelseverket,

jag likväl anser dessa omständigheter icke nödvändiggöra ärendenas kollegiala

behandling, utan föreställer jag mig, lika med komitén, att detta behandlingssätt,

åtminstone för de löpande ärendena, utan olägenhet kan upphöra.

Denna fråga synes mig dock vara af den vigt, att den förtjena!'' eu

mer omfattande utredning, än den komiténs förslag innehåller.

Den vid flere särskilta tillfällen åberopade och äfven af Statskontoret

vid afgifvande af dess ofvanomförmälta underdåniga förslag anförda allmänna

grundsats, att pröfningsåtgärder borde underkastas fleres samfälda behandling

men verkställighetsåtgärder åter öfverlemnas åt en enda ansvarig

chef, uttalades redan af det vid 1823 års Riksdag för reglering af Rikets

styrelseverk tillsatta särskilta Utskott, hvilket, beträffande frågan om Statskontorets

förvaltningsform, yttrade den mening, att detta embetsverks åliggande

innefattade hufvudsakligen verkställighetsåtgärder och derföre borde,

84

såsom ock genom då gällande instruktion för verket af den 26 Juni 1720

var föreskrifvet, öfverlemnas åt en ensamt beslutande chef, men att deremot

s. k. pleniärenden borde kollegialt behandlas.

Skilnaden mellan pröfnings- och verkställighetsåtgärder är dock i många

fall svår att bestämma, och något uttalande i det hänseendet från Riksdagens

sida har, mig veterligen, icke förekommit vid annat tillfälle än vid

1862—1863 års Riksdag, då Rikets Ständer, vid behandling af frågan om

dåvarande Krigskollegii ombildning till en Arméförvaltning yttrade, att grundsatsen,

det verkställighetsåtgärder borde öfverlemnas åt eu person under egen

ansvarighet utgjorde endast en underordnad del af en än allmännare grundsats,

som afsåge att skilja mellan styrelse och förvaltning och att ovilkorligen

lemna den förra åt ett flertal samt att i afseende på den sednare anordna

den myndighet, åt hvilken bestyret dermed uppdroges, antingen med

ett flertal lika berättigade ledamöter eller med en ensamt beslutande chef,

allt eftersom förvaltningen hufvudsakligen berodde af tillämpningen antingen

af allmänna författningar eller mera uteslutande af särskilt gifna föreskrifter

samt att det endast vore, för sistnämnda fall, som ofvanberörde grundsats

syntes ega full tillämpning.

Om dessa Riksdagens åsigter tillämpades vid bestämmandet af Statskontorets

förvaltningsform, skulle alla enkla verkställighetsåtgärder, som grunda

sig på särskilt gifna föreskrifter, såsom regeringens eller domaremaktens

beslut, reglementen, taxor eller andra bestämda föreskrifter, komma att öfverlemnas

åt en ensamt beslutande chef, och alla ärenden, som fordrade tillämpning

af allmänna författningar, afgöras på fördelningar med beslutfört antal

af tre personer.

Då det emedlertid är svårt, om ens möjligt, att i enlighet härmed

uppdraga en bestämd gränsskilnad mellan sådana ärenden, som böra af embetschefen

allena afgöras, och dem, som skulle kollegialt behandlas, helst

äfven de enkla verkställighetsåtgärderne understundom kunna blifva beroende

af eu olika uppfattning af föreskrifternes innehåll och mening, då det ej

kan bestridas, att någon tidsutdrägt, om än icke så afsevärd, som man i allmänhet

föreställer sig, måste uppstå, om äfven enklare ärenden skulle underkastas

samrådig behandling, samt då det med de många kontroller, som

förefinnas, icke bör befaras hvarken maktmissbruk eller minskning af Statens

eller enskildes rätt och säkerhet, om beslutande myndigheten i dylika ärenden

lägges i en persons hand, helst besluten böra föregås, der sådant erfordras,

af vederbörande kontorstjenstemans utredning och i alla händelser af

yttrande utaf den föredragande ledamoten, som, när beslutet derifrån afviker,

äger till protokollet afgifva sin särskilda mening, tvekar jag icke biträda

komiténs förslag, att i allmänhet den kollegiala formen för ärendenas

behandling i Statskontoret må upphöra och denna förvaltningsform endast

85

bibehållas för sådana ärendens handläggning, hvilka äro såsom plenimål att

anses.

Deremot kan jag icke instämma i komiténs förslag till ärendenas fördelning

mellan de föredragande ledamöterne. Jag erkänner fördelen deraf,

att i allmänhet ledamots- och kontorschefsbefattningarne uti en hand förenas,

hvarigenom ärendena utan tvifvel vinna en enklare och skyndsammare behandling,

men anser denna fördel kunna ernås genom en annan, i min tanka

lämpligare anordning, än den komiténs förslag innefattar. Detta sednare

förslag afser inrättandet af tre byråar för olika grupper af ärenden, nämliligen

en inkomst- och utgiftsbyrå, en fond- och stämpelbyrå och en bokslutsbyrå,

hvardera med sin chef, den föredragande ledamoten. Genom en sådan

anordning komme, i min tanka, ärendena att i hög grad ojemt mellan ledamöterne

fördelas. Sålunda skulle chefen för fond- och stämpelbyrån erhålla

väl ringa sysselsättning, i synnerhet om fondförvaltningen komme att

förenklas på det sätt, komitén föreslagit. Ännu färre blefve de ärenden,

hvilka chefen för bokslutsbyrån finge att föredraga, men dennes tid komme

dock att fullt upptagas af de egentliga bokslutsgöromålen. Deremot skulle

chefen för inkomst- och utgiftsbyrån på sin lott erhålla eu större andel af

ärendena, än som rimligtvis kan en person påläggas. Det synes mig dessutom

vara nödvändigt, att kamereraretjensten i riksbokslutskontoret bibehålies

och att dess innehafvare får odeladt ägna sin tid åt det vigtiga och ansvarsfulla

arbetet med sjelfva bokslutet, utan att derifrån dragas genom skyldigheten

ej mindre att, utom egen föredragning, deltaga i pleniärendenas behandling

än äfven att med sin uppmärksamhet följa Statskontorets öfriga

ärenden, en fordran, som fortfarande bör ställas på en hvar af ledamöterne

äfven efter den föreslagna förändringens genomförande, helst, enligt komiténs

förslag, det under vissa förhållanden skulle åligga ledamoten att inträda

i utöfning af presidentsembetet.

Efter min föreställning skulle det af komitén med ofvannämnda anordning

åsyftade ändamål vinnas på ett vida lämpligare sätt genom bibehållandet

af den nuvarande arbetsfördelningen mellan ledamöterne, enligt

hvilken en hvar af dem handlägger ärenden, hänförliga till vissa riksstatens

hufvudtitlar.

På detta sätt kunna göromålen mellan ledamöterne rättvist fördelas

och, om vid kommande statsregleriugar förändringar inträffa, ledande till

någon väsentlig tillökning eller minskning af de med de särskilda hufvudtitlarne

följande ärenden, är det lätt att, efter omständigheterne, åvägabringa

en jemkning i arbetsfördelningen. Denna lägger icke heller hinder i vägen

för indragning af de begge kamereraretjensterne i kammar- samt fond- och

revisionskontoren, der nu de aldra flesta ärendena undergå den förberedande

handläggningen; och om dessa begge kontor sammanslås och der anställes

86

erforderligt antal bokhållare med en arbetsfördelning, afpassad efter ledamöternes,

vinnes genom en sådan anordning samma mål, som med den föreslagna

byråindelningen afsetts.

Vidare har jag icke i alla delar kunnat biträda komiténs förslag i

fråga om sättet för Statskontorets liqvider. Hvad inbetalningarne till Statskontoret

af verk och myndigheter eller personer i hufvudstaden angår, är

någon förändring i nu gällande bestämmelser icke ifrågasatt; och emot en

sådan afvikelse från den nuvarande ordningen för inbetalningar från landsorten,

som komitén föreslagit, nämligen att medlen skulle insändas direkte

till Riksbanken, i stället att, såsom nu sker, levereras till Räntekammaren

för att genom dess försorg i banken insättas, kan jag så mycket mindre

hafva något att erinra, som jag finner en sådan förändring fullt ändamålsenlig.

Deremot kan jag icke instämma i förslaget, att Riksbanken skulle

bemyndigas verkställa alla af Statskontoret beslutade utbetalningar. Detta

förslag, hvilket, såsom uttryckligen angifves, är grundadt på den omständigheten,

att en kontant kassa, äfven af högst begränsadt omfång, nödvändigt

medför bibehållandet af en kassaafdelning inom Statskontoret och i sammanhang

dermed stående uppbördsbestyr och kontroller, afser, att utbetalningar

från Statskontoret skulle ske medelst anvisning på Riksbanken,

hvilken anvisning, utfärdad för innehafvaren samt försedd med anteckning

om den myndighet eller person, för hvilken den vore afsedd, samt om det

anslag, hvarå vederbörande hade att afföra utgiften, skulle, derest beloppet

borde i hufvudstaden utbetalas, utlemnas till vederbörande fordringsägare,

emot qvitto å en lista, så uppställd, att densamma kunde användas såsom

verifikation till Statskontorets kassaräkning, men, om penningarne borde till

landsorten afsändas, öfverlemnas till Riksbanken för afsändningens besörjande.

Häraf synes, att anvisningen väl skulle blifva af enahanda slag, som

den assignation, hvilken för närvarande användes, men till innehållet derifrån

i så måtto afvika, att den, till ledning för kassören vid utgiftens afförande

i kassaräkningen, tillika komme att innefatta ungefär samma uppgifter,

som inrymmas i nu begagnade utgiftsordres eller anordningar. Genom

ett sådant utbyte af assignationen och anordningen emot en anvisning af

det nya slaget skulle i sjelfva verket icke vinnas någon annan förenkling,

än att denna anvisning icke komme att angifva de Kongl. Bref eller författningar,

hvarpå utbetalningen sig grundade, äfvensom att antalet namnunderskrifter

minskades, ty den åtgärd, hvilken komitén, såsom en ytterligare förenkling

föreslagit, nämligen att anslaget skulle i anvisningen på angifvet sätt

med nummer och littera efter riksstaten betecknas, bör i min tanka icke

vidtagas, enär den lätt skulle leda till förvillelse i annotationerne samt dessutom

den beteckning i riksstaten af nummer och littera för anslagen, hvilken

borde föregå, otvifvelaktigt ofta komme, genom anvisandet af nya eller upp

-

87

hörandet af redan beviljade anslag, att undergå förändring. I alla händelser

blifver det nödvändigt, att kassören vid anvisningens emottagande tillika

erhåller, för anteckning i kassaräkningen, en officiel uppgift om fordringsägarens

namn och anslagets titel, vare sig att uppgiften lemnas i en handling,

motsvarande den nuvarande anordningen, eller får en annan, tilläfventyrs

enklare form. Men, äfven om komiténs förslag i nämnda hänseende

ansåges vara af beskaffenhet att kunna antagas, bör dock efter min tanka

förslaget icke godkännas i de delar, som afse, att hvarje utbetalningsorder

eller anvisning skulle omfatta blott en utbetalningspost i stället att, såsom

nu sker, när för likartade ändamål och från samma anslagstitel flere belopp

till särskilta personer samtidigt skola utbetalas, t. ex. pensioner, arfvoden

för komitéuppdrag o. s. v., vanligen blott en anordning med tillhörande assignation

å den sammanräknade summan utfärdas och de särskilda beloppen

utbetalas till vederbörande emot qvitto å en anordningen bifogad qvittenslista,

samt att äfven de personer, hvilka hade att hos Statskontoret fordra

mindre belopp, skulle, i stället för att der omedelbart bekomma kontant liqvid,

åtnöja sig med en anvisning för att sedermera dermed vända sig åt annat

håll för penningarnes lyftning. I det förra afseendet har komitén lemnat

en uppgift å antalet af de under år 1874 utfärdade anordningar å Räntekammaren

och dertill hörande assignationer samt antagit, att, efter införande

af de förenklingar, komitén föreslagit, antalet anvisningar icke skulle komma

att öfverstiga sammanräknade antalet af nu utgående anordningar och

assignationer, men ehuru jag föreställer mig, att ett motsatt förhållande komrae

att inträffa, anser jag mig dock kunna förbigå denna omständighet, såsom

varande af jemförelsevis mindre vigt. Deremot kan jag icke underlåta

att fästa synnerlig uppmärksamhet å den af komitén jemväl erkända olägenhet,

som skulle uppstå, om alla de enskilda personer, hvilka hos Statskontoret

hade att fordra mindre belopp, skulle blifva nödsakade att besöka två

särskilda ställen, innan de finge sina fordringar med kontanta medel liqviderade.

Erfarenheten har nogsamt visat den stora fördel, som i detta hänseende

blifvit allmänheten beredd genom den Räntekammaren år 1872 gifna

tillåtelse att af statsmedlen innehafva ett förskott att till inlösen af Statskontorets

anordningar å smärre belopp användas. Härigenom har för fordringsägaren

i de fleste fall blifvit möjligt att nära nog samtidigt med hans

anmälan om beloppets utbekommande få lyfta penningarne, och det må väl

antagas, att ett allmänt och utan tvifvel berättigad! missnöje skulle uppstå,

i fall fordringsägaren, i stället för kontant, finge blott en anvisning, hvilken,

om den först sent pa middagen erhölles, ofta ej kunde samma dag utan

först den följande i Riksbanken eller andra bankinrättningar till inlösen företes,

och det är uppenbart, att en sådan omgång skulle blifva synnerligen

obeqväm ej mindre för mängden åldrige pensionärer och andra personer,

88

som njuta understöd af extra utgiftsmedlen, än äfven för de många personer

från landsorten, som, uppehållande sig i hufvudstaden på grund af särskilda

uppdrag i egenskap af komitéledamöter, examenscensorer o. s. v., först efter

arbetenas afslutande kunna anmäla sina fordringsanspråk men önska att, till

undvikande af den med ett dröjsmål förknippade kostnad, genast till hemorten

återvända.

Det är i betraktande af dessa förhållanden som jag anser en kassaafdelning

inom Statskontoret fortfarande böra finnas. Deremot föreställer jag

mig, att antalet af den nuvarande personalen kan väsentligen inskränkas. Jag

antager härvid, att levereringar från landsorten till Statskontoret komme att

verkställas icke, såsom nu sker, till Räntekammaren utan direkte till Riksbanken,

i den ordning komitén föreslagit; att utbetalningar från Statskontoret

till allmänna verk och myndigheter i hufvudstaden samt äfven till enskilde

personer derstädes, när jemförelsevis större utgifter ifrågakomma, äga

rum medelst Statskontorets å Riksbanken utfärdade, å innehafvaren ställda

anvisningar; att deremot utbetalningar till enskilda personer å smärre summor

verkställas genom Statskontorets utgiftsordres till Räntekammaren och

bestridas af dennas handkassa, hvilken från dess nuvarande belopp 5,000 kr.

lämpligen torde böra höjas till 10,000 kronor; att denna kassa, efter behof,

fylles genom nya anvisningar af Statskontoret å Riksbanken, ställda att betalas

till Räntekammaren; att lika beskaffade anvisningar äfven utfärdas å

å större summor, när dessa, såsom vid pensions- och andra liqvider, skola i

mindre poster från Räntekammaren utgifvas; att åter utbetalningar till myndigheter

och personer i landsorten icke, på sätt nu i vissa fall sker, verkställas

genom penningeremisser utan alltid medelst en utgiftsordre, ställd å

vederbörande Landtränteri, endast undantagandes de tillfällen, då för Landtränterierne

uppstår behof af kassaförstärkning eller af vexling eller utbyte

af mynt, samt att i dessa händelser penningeförsändningarne, såsom komitén

föreslagit, ombesörjas genom Riksbanken. Med en sådan anordning af Statskontorets

penningeliqvider anser jag Räntekammarens ordinarie tjenstemannapersonal

kunna inskränkas till en kassör eller räntmästare, med i allmänhet

samma skyldigheter och under enahanda kontroller, som i afseende å

den af komitén till anställning å inkomst- och utgiftsbyrån afsedde kassör

äro föreslagne, dock med den skilnad, som betingas deraf, att, enligt mitt

förslag, räntmästaren skulle innehafva kontant kassa för en del utgifters

bestridande. Ett amanuensbiträde åt räntmästaren blifver emellertid af nöden,

och torde medel till dess aflönande afses vid bestämmandet af anslaget

till vikariatsersättningar in. m.

Hvad särskilt angår komiténs förslag, att anordningar å Landtränterikassorna

icke vidare skulle utfärdas, hvilket komitén ansett böra

89

undvikas, med förklarande, att den skrifvelse, som i hvarje fall måste från

Statskontoret expedieras, i stället kunde innehålla uppdrag åt länsstyrelsen att

låta verkställa den ifrågavarande utbetalningen, finner jag deremot det vara

med den ställning, Statskassan innehar till dess filialafdelningar i landsorten,

eller landtränterierne, bättre öfverensstämmande, att, såsom jag här ofvan antagit,

det nuvarande anordningssättet bibehålies, hvaremot de skrivelser

eller missiv, som nu bruka åtfölja anordningarne, i de fleste fall kunna upphöra

och blott behöfva expedieras vid de tillfällen, då det blifver nödigt att lemna

särskilta föreskrifter eller andra meddelanden, hvilka icke lämpligen böra i

anordningen inrymmas. Det förra förfaringssättet komme i de talrika fall,

då medel skola till domkapitlen, uppå deras reqvisitioner, utbetalas, att erfordra

skrifvelse!'' både till dessa myndigheter och vederbörande länsstyrelser.

Beträffande diariiföringen i Statskontoret, har komitén föreslagit, att

till verket ankommande Kongl. bref och Kongl. remisser icke skulle, såsom

nu är fallet, antecknas i särskilda listor, som af sekreteraren föras, utan intagas i

det diarium öfver s. k. allmänna mål, som det tillhör registratorn att föra, äfvensom

att i detta diarium anteckningar måtte göras för hvarje ärende om dermed vidtagne

åtgärder tillika med beslutens data. Väl kunde härvid anmärkas, att uti

betänkandet angående Kammarkollegii reglering något ändringsförslag i detta

hänseende icke framställdes, ehuru diariiföringen derstädes verkställes på

enahanda sätt, som i Statskontoret följes, blott med den skilnad, att listorna

öfver Kongl. bref och Kongl. remisser i Kammarkollegium föras af samme

person, som håller det allmänna diarium, äfvensom att den nu föreslagna

fullständigare formen för diariiföringen, med afseende å dermed åsyftade

ändamål att från diariet omedelbart kunna erhålla nödiga upplysningar om

ett ärendes ställning'', obestridligen är mer behöflig! i Kammarkollegium,

hvarest diariet och ledamöternas derpartementslistor, från hvilka sednare sagde

upplysningar kunna hemtas, ofta befinnas i särskilda lokaler, än i Statskontoret,

der de alltid äro i samma rum att tillgå. Men dessa omständigheter kunna

naturligtvis icke utgöra hinder för den nuvarande komitén att för diariiföringen

i Statskontoret föreslå den form, som komitén anser lämpligast;

och då det utan tvifvel är i principen riktigt, att alla till verket inkommande

ärenden, och således äfven Kongl. bref och Kong], remisser, diariiföras af

en och samme tjensteman samt det jemväl måste anses såsom en fördel, om

än mindre vigtig, att kunna i en lista, i stället för tvänne, hemta erforderliga

upplysningar om de i förekommande ärenden vidtagne åtgärder, har

jag saknat skäl att härutinnan skilja mig från den mening, komitén omfattat,

ehuru jag inser de svårigheter, som för tillämpningen i den sednare

delen måste i Statskontoret mer än i de flesta andra verk möta, i anseende

till ärendenas beskaffenhet och angelägeheten i de fleste fall af snabb expedition.

Men om förslaget bifalles blifver det i min tanka nödvändigt, att

12

90

flen af sina nuvarande göromål redan strängt anlitade registrator^ utom

det amanuensbiträde, som komitén afsett för akluariebestyren, erhåller äfven

ett sådant tjenstebiträde vid handläggningen af registratorsgöromålen och

att följaktligen vid bestämmandet af anslaget till vikariatsersättningar m. in.

iakttages behofvet af ett särskild! arfvode för nyssnämnda ändamål.

Emot komiténs förslag rörande formen för protokollet kan jag så

mycket mindre hafva något att erinra, som jag deltagit i det enahanda

förslag, hvilket i komiténs betänkande angående Kammarkollegii reglering

framlades och icke i annan mån afviker från den i Statskontoret nu begagnade

protokollsform, än att vissa sjelfva expeditionen af ärendena rörande

uppgifter, hvilka för närvarande på annat ställe antecknas, skulle i protokollet

intagas. Men i fråga om antalet af protokollsförande har jag varit

af annan mening, än komitén, som ansett antalet kunna inskränkas till en

person. Uti förutnämnda af Statskontoret afgifna förslag till lönereglering för

verket hemställdes, att af der anställde fyra kanslister tre, hvilka redan

hade till åliggande, bland annat, att föra protokoll, skulle uppflyttas i notariegraden

med skyldighet att icke allenast, hvar i sin tur, bestrida protokollsföringen

och ansvara för kansliexpeditionen utan ock vid behof biträda

sekreteraren med skrifvelsers uppsättande. Då jag delar den af komitén nytt

rade åsigt, att i allmänhet kanslister på stat icke böra anställas, men på

samma gång anser det vara af vigt, att ansvaret för de från kansliet utgående

expeditioners kollationering, afsändande in. m. pålägges ordinarie

och icke extra ordinarie tjensteman, samt än mindre, om de sednare skulle

komma att saknas, legda renskrifvare, kan jag icke annat än förorda den

plan för notarietjenstgöringen, som Statskontoret föreslagit, dock så att antalet

notarier inskränkes till två att turvis den ena veckan föra protokollet

samt den andra ansvara för kansliexpeditionen och biträda sekreteraren med

uppsättning af skrifvelser m. m.

I afseende å den på Statskontorets stat uppförda men i följd af ökade

göromål till eu advokatfiskalstjenst provisoriskt förändrade ombudsmansbefattning,

har komitén föreslagit, att af de med denna befattning förenade åligganden

en de), såsom granskning af inkommande låne- och säkerhetshandlingar,

afgifvande! af utlåtanden i juridiska frågor, utförandet af kronans

talan i förekommande fall, vidtagandet af erforderlige bevakningsåtgärder,

verkställandet af inventeringar m. m., öfverlemnades till verkets sekreterare,

som i den nya staten skulle benämnas sekreterare och ombudsman, samt

att de återstående göromålen, bestående hufvudsakligen i tillsynen deröfver,

att afgifna förbindelser för lån så väl från fonderne som till understöd för

vattenaftappnings- och odlingsföretag bibehållas vid gällande kraft och kronans

säkerhet icke förminskas samt i öfvervakandet af statens säkerhet i fråga

om stäld borgen af kronans uppbördsman och för stämpelpappersredogörare

91

äfvensom för den bevillning af testamente, gåfva och fideikommiss, som i

hufvudstaden skall erläggas, öfverflyttades till den föreslagna fond- och stämpelbyrån,

att emellan chefen och bokhållaren derstädes fördelas. Af alla dessa

åligganden, hvilka, enligt komiténs erkännande, för närvarande fullt upptaga

en tjenstemans tid, kräfva ovedersägligen de fleste speciella juridiska

insigter, hvilka icke alltid kunna vara att påräkna hvarken hos verkets

sekreterare eller hos bemälte byråchef och bokhållare, och att låta innehafvaren

af sekreteraretjensten, en af de trägnaste inom verket äfven efter

den lindring i göromålen, som uppkomme genom hans befrielse från diariiföring,

öfvertaga ofvannämnde honom tillämnade juridiska åligganden skulle

utan tvifvel hafva till följd, att antingen dessa åligganden eller sekreteraregöromålen,

eller och bäggedera, blefve på ett mindre tillfredsställande sätt

fullgjorde och att tjenstemannen, hvilken i och för de egentliga sekreterarebestyren

måste ständigt vara till hands, ofta komme att på platsen saknas,

måhända när han der bäst behöfdes. För min del anser jag det vara af

högsta vigt, att en särskild tjensteman fortfarande finnes anställd med hufvudsakligen

enahanda åligganden, som tillhöra den nuvarande tillförordnade

advokatfiskalen. Om emellertid, i enlighet med komiténs mening, den honom

nu tillförande granskningsskyldighet i afseende å bevillningen i landsorten

af testamente, gåfva och fideikommiss skulle upphöra och hans bestyr

med de från fonderne beviljade inteckningslån komme genom

antagande af den föreslagna reformen af fondförvaltningen att efter hand

försvinna samt han för öfrigt befriades från det i sammanhang med fondernas

öfverflyttning från Arméförvaltningen till Statskontoret honom lemnade tillfälliga

uppdrag att iakttaga inträffande utlottningar af fondernes obligationer,

Unge visserligen denne tjensteman någon minskning i sina åligganden, men

denna blefve i min tanka icke större, än att de öfriga göromålen, hvartill

äfven må räknas det här ofvan ej angifna åliggandet att, i och för den

Statskontoret tillhörande löpande kontroll öfver kronouppbörden, granska de

från länen årligen inkommande restantieberättelserne jemte förhållandet med

redogörarnes balanser, komme, om göromålen med nödig omsorg och vaksamhet

skötas, att i det närmaste upptaga en persons tid. Jag finner mig

dock, med förenad t afseende å nyssnämnda lindring i göromålen och önskvärdheten

att, der sådant till äfventyrs .låter sig verkställas, söka bereda

någon minskning i statens utgifter, böra hemställa, att, med upphörande af

den provisoriskt tillsatta advokatfiskal^ ensten, den redan å verkets ordinarie

stat uppförda ombudsmansbefattning bibehålies, med rätt för innehafvare!!

till enahanda aflöningsförmåner, som efter de afkomitén antagne lönegrunder

borde tilldelas tjenstemännen i nuvarande andra, eller den tillämnade första

lönegraden. Blifvandes, efter mitt förslag, det af komité]! afsédda arfvode

för en amanuens till biträde åt sekreteraren obehöflig^

92

I fråga oih den för Statskontoret i öfrigt erforderliga personal, kan

jag efter det föregående yttra mig mera kort, helst min mening härutinnan

icke egentligen afviker från komiténs i annan måtto, än som följer

deraf, att jag icke kunnat gilla den af komitén föreslagna byråindelningen.

Hvad först angår antalet föredragande ledamöter, hvilket efter komiténs

förslag skulle, likasom nu, utgöra tre, dock med upphörande på samma

gång af kamereraretjensterne i verket, likaledes tre till antalet, anser jag

att, äfven om kamererarebeställningen i riksbokslutskontoret, i enlighet med min

ofvan derom uttalade mening, bibehålies, det nuvarande antalet ledamöter

icke tål någon inskränkning, ty den tidsbesparing, som en ledamot vunne

genom befrielsen från deltagande i andra medledamöterne tillhörande ärenden,

än plenimålen, komme i min tanka att fullt motsvaras af den tillökning i

arbete, ledamoten finge vidkännas derigenom att han, efter indragning af

kamererarebefattningarne i kammar- och fondkontoren, måste mer omedelbart,

än nu erfordras, taga befattning med ärendenas utredning, hvartill

kommer, att, efter den nya anordningen, ledamoten blefve nödsakad att,

utan det biträde han i det hänseendet för närvarande har att påräkna af verkets

registrator, ensam föra nödiga anteckningar rörande de hans departement

tillhörande ärenden.

Efter den af mig förut förordade anordning af kontorsafdelningarne,

borde kammar- samt fond- och revisionskontoren förenas till ett kontor.

Personalen i detta kontor, hvilket lämpligen kunde benämnas Ivammarkontoret,

skulle bestå ensamt af revisorer och bokhållare med i allmänhet

enahanda skyldigheter, som, enligt komiténs plan, afsetts för samme tjenstemän

å fond- och stämpel- samt inkomst- och utgiftsbyråarne. Antalet af

desse har komitén antagit böra bestämmas till fem, hvaraf en för den förra

och fyra för den sednare byrån. Af de sistnämnde skulle hufvudsakligen tre

föra utgiftsböckerne, och, ehuru detta antal synes mig icke blifva fullt tillräckligt,

har jag likväl icke trott mig böra föreslå anställandet af ännu

en ordinarie tjensteman för detta ändamål, men anser, att, utöfver de två

amanuensarfvoden, som komitén för nämnda byråar afsett, ett ytterligare

sadant arfvode i stället blifver behöfdigt. Den å nuvarande Kammarkontorets

stat uppförde kassör för stämpelpappersuppbörden synes mig böra, i öfverensstämmelse

med hvad Statskontoret i sitt oftanämnda underdåniga utlåtande

ock förslagit, skiljas från kammarkontoret och flyttas till en särskild

kontorsafdelning med benämning kontoret för stämpelväsendet.

I afseende å det föreslagna antalet af bokhållare inom bokslutsafdeln

i ngen har jag icke haft något att erinra.

93

Beträffande åter vaktbetjeningens antal, anser jag, att, om Räntekammaren

med den af mig föreslagne begränsning af personal och göromål

komme att qvarstå, det blifver nödigt, att af de begge vaktmästare, hvilka

hittills afsetts för Räntekammaren men af komitén antagits kunna indragas,

åtminstone den ene bibehålies.

Då de af komitén föreslagna lönegrunder äro desamma, som blifvit framställde

i betänkandet angående Kammarkollegii reglering, har jag, som biträdt

denna framställning, i nämnda hänseende endast att göra ett tillägg i

fråga om aflöningen för den räntmästare, som, enligt mitt förslag, borde bibehållas.

Efter nu gällande stat njuter denne tjensteman, i följd af sin

egenskap af uppbördsman, större lön än öfrige tjensteman i samma tjenstegrad,

och denna lön torde äfven hädanefter böra ställas högre, än hans vederlikars,

om än icke, i enlighet med nuvarande förhållandet, till fullt enahanda

belopp, som för verkets ledamöter kan varda bestämdt. Jag föreställer

mig, att denne tjenstemans aflöning lämpligen bör fastställas till lön

4.000 kr. och tjenstgöringspenningar 1,500 kr. eller tillsammans 5,500 kr.

som kan höjas efter fem års tjenstgöring i samma egenskap till 6,000 och

efter 10 års till 6,500 kronor.

Det anslag, som, enligt komiténs mening, behöfves för amanuenser,

vikariat, renskrifning samt flitpenningar, utgör 12,000 kronor. Då, i följd af

de framställningar, jag här ofvan gjort, ytterligare skulle erfordras för 2

amanuenser 2,000 kr. och för vikariat omkring 600 kr., eller tillhopa 2,600

kr. samt det af komitén till flitpenningar afsedda belopp, 1,500 kr., väl tål

att i någon mån förhöjas, bör, i min tanka, ifrågavarande anslag ökas till

15.000 kr.

Rörande göromålens fördelning mellan dels de föreslagna byråarne och

dels de hvarje byrå tillhörande embets- och tjensteman, innehåller komitébetänkandet

en mängd detaljbestämmelser, men då en stor del af dessa utan

tvifvel tillkommit mer i ändamål att förklara den nya organisationsplanen

och söka visa utförbarheten deraf, än med något anspråk, att de i allo skulle

komma att antagas, samt det torde tillhöra embetsverket att, sedan organisationen

till sina grunder blifvit fastställd, i förslag till ny instruktion för

verket och i en blifvande arbetsordning framställa de speciella föreskrifter i

afseende å arbetenas anordnande, som må anses erforderliga, har jag trott

mig kunna lemna å sido de erinringar, som åtskillige af de föreslagne bestämmelserne

i min tanka påkalla; likasom jag ansett mig kunna här förbigå de

förändringar i flere af dessa bestämmelser, bland annat i fråga om kontrollen

å Räntekammaren och Stämpelkassören, som, i händelse departements-indelningen

antages och Räntekammaren bibehålies, häraf blifva en naturlig

följd.

94

Slutligen får jag i öfverensstämmelse med hvad jag uti mina reservationer

till komiténs underdåniga betänkanden angående Hofrätternes och

Kammarkollegii reglering anfört och på deruti andragne skäl, dels hemställa,

att det af komitén, med en viss begränsning för nuvarande tjenstemän, föreslagna

förbud för tjenstemän i allmänhet att förena flere tjenster icke må komma

att gälla tjenstemännen i den nya första lönegraden i vidsträcktare mån,

än att desse icke tillåtas att utom Statskontoret innehafva tjenstebefattning å

rikets eller kommunens stat eller i någotdera af Riksdagens bägge verk, men

deremot medgifvas att tillika sköta annan ringare befattning efter Statskontorets

bepröfvande och så länge denna befattning befinnes icke vara hinderlig för

statstjenstens behöriga utöfning, dels att, om tjensteman, som erhåller förordnande

att under annans semester förestå- tjenst i högre grad, sjelf icke kan under

året af sådan förmån komma i åtnjutande, eller han förpligtas att under

samma period emottaga mer än ett dylikt vikariat, honom må tilldelas ersättning

derför med belopp, motsvarande tjenstgöringspenningarne vid den

högre graden men med förbindelse för honom att i stället afstå egne tjenstgöringspenningar

till den, som hans tjenst under tiden förrättar.

En på mina förslag grundad lönestat för Statskontoret följer här nedan,

upptagande det för verket erforderliga anslag till 102,300 kronor, som

väl icke obetydligt öfverskjuter det af komitén föreslagna belopp men åter

vida understiger summan af de anslag, som för verket nu utgå.

95

Förslag till

för Statskontoret.

Lön

Tjenstegö-

Missräk-

Summa

ringspen-

ningspen-

Kronor.

ningar.

Kronor.

ningar.

Kronor.

Kronor.

President...............................

1 Statskommissarie (Depar-

7,600

2,400

—

10,000

Efter 5 års tjenst-

tementschef) .......................

4,600

1,800

—

6,400

, göring inom gra- nden kunna tjenst-

2 dito .....................

9,200

3,600

—

12,800

[ göringspennin- ''garne höjas med

Kansliet.

600 kronor.

Sekreterare ...........................

3,000

1,500

—

4,500

1 Notarie ..............................

1,600

1,200

—

2,800

1 dito....................................

1,600

1,200

—

2,800

Registrator..............................

1,600

1,200

—

2,800

Ombudsman ...........................

1,600

1,200

—

2,800

Kammarbord or et.

1 Revisor och Bokhållare...

1,600

1,200

—

2,800

Efter 5 års tjenst-

4 dito.................................

6,400

4,800

—

11,200

göring inom gra-

den kan lönen

Räntekammaren.

höjas med 500

kronor och efter

10 års med yt-

Räntmästare...........................

4,000

1,500

—

5,500

Riksbokslutskontoret.

terligare 500

kronor.

Kamererare ...........................

3,000

1,500

—

4,500

1 Bokhållare ........................

1,600

1,200

—

2,800

2 dito ........................

3,200

2,400

—

5,600

Kontoret för stämpelväsendet.

Kassör ....................................

1,600

1,200

500

3,300

Anslag till amanuenser, vika-

riat, renskrifning samt flit- penningar..............................

—

—

—

15,000

Förste vaktmästare...............

800

300

_

1,100

Efter fem års

tjenstgöring inom

1 Vaktmästare .....................

G dito .....................

500

3,000

300

1,800

=

800

4,800

''j graden kan lönen

> höjas med 100

kronor.

Summa

---1---1---1102,300

9 G

2:o. Erik Ljungstedt.

o

Åberopande hvad af mig blifvit anfördt uti mina vid komitéens den

12 December 1874 och den 9 Juni 1875 afgifna underdåniga betänkande!!

och förslag angående lönereglering in. in. dels för Hofrätterne i riket och dels

för Kammarkollegium fogade särskildta yttranden, har jag, i olikhet med

komitéens öfrige medlemmar, ansett att äfven i afseende på Statskontoret en

viss allmännare och lika grund bort följas vid fördelandet af den för en

hvar befattning blifvande hela aflöningen uti lön och tjenstgöringspenningar,

så att, utan hänförande af det s. k. ålderstillägget vare sig ensamt till den

förra eller ensamt till de senare, sjelfva lönen och den dermed lika stora

pensionen kommit att noggrannt eller åtminstone nära motsvara två tredjedelar

och tjenstgöringspenningarna eu tredjedel af det hela, — dock med

undantag, af uppgifven anledning, för ahöningsbcloppet åt presidenten.

t

Likaledes vidblifver jag min enligt sistberörda betänkande skiljaktiga

mening i fråga om aflöningen för tjensteman i liigsta graden, så att den vid

första tillträdet af sådan tjenst komme att utgöra 3,000 kronor i stället för

det till endast 2,800 kronor af komitéen föreslagna belopp.

Jag får derföre, under hemställan att ålderstillägg må, på sätt som

af mig blifvit föreslaget för kammarråd, komma en hvar af de blifvande

byråcheferne i Statskontoret till godo efter fem år och på i öfrigt uppgifna

vilkor samt till belopp af 000 kronor, härigenom för min del tillstyrka:

a) sådan fördelning af det till hvarje befattning hörande aflöningsbelopp

ej mindre sedan än innan ålderstillägg förvärfvats, som mitt efterstående

i tabellform upprättade särskilda löneförslag utvisar, samt

b) att aflöningen för tjenstemännen af första tjenstegraden må komma

att utgöra vid tillträdet 3,000, — efter fem år 3,500 och efter tio år 4,000

kronor med nyss omförmälda fördelning i lön och pension, å ena, samt

tjenstegöringspenningar dels att vid afgång med oafkortad pension frånträdas

och dels att i vissa fall vid ledighet afstås, å andra sidan, såsom likaledes,

bland annat, utvisas af denna

9

97

tabellariska uppställning:

Löneförmåner enligt Komitéens

förslag.

Löneförmåner enligt Erik Ljungstedts

särskilda mening.

Tjenstgörings-

penningar

1

Tjenstgörings-

penningar

Hela aflö- ningen.

Lön och

pension.

att vid ledighet

afstås till vikarie.

i

att vid ledighet

kronan besparas.

Löntagande.

Hela aflö- ningen.

Lön och

pension.

att frånträdas vid

afgång med oaf- kortad pension.

att i vissa fall af- stås vid ledighet.

Kronor.

Kronor.

Kronor.

Kronor.

Kronor.

Kronor.

Kronor.

Kronor.

10,000

7,600

2,400

—

President .................................

10,000

7,600

2,400

2,400

7,000

4,600

1,800

600

Byråchef med ett ålderstillägg.

7,000

4,600

2,400

j 2,200;

6,400

4,600

1,800

—

Dito utan dito.........

Sekreterare och ombudsman med

6,400

4,300

2,100

5,500

4,000

1,500

—

två ålderstillägg ..................

5,500

5,000

3,700

1,800

1

5,000

3,500

1,500

—

Dito med ett dito...............

3,300

1,700

j 1,700

4,500

3,000

1,500

—

Dito utan dito ...............

Tjensteman af första tjenstegra-

4,500

3,000

1,500

3,800

2,600

1,200

—■

den*) med två ålderstillägg.

4,000

2,700

1,300

)

3,300

2,100

1,200

—

Dito med ett dito...............

3,500

2,300

1,200

j 1,200

2,800

1,600

1,200

—

Dito utan dito...............

3,000

2,000

1,000

1,100

800

300

■-

Förste vaktmästare ..................

Ofrige vaktmästare med ett ål-

1,100

730

370

360

900

600

300

—

ålderstillägg.........................

900

600

300

| 280j

800

500

300

—

Dito utan dito.....................

800

530

270

*) Bland dessa skulle stämpelpapperskassören få utöfver aflöningen, åtnjuta 500 kronor i missräkningspenningar.

3:o. Liss Öl. Larsson-.

Uti följande delar af betänkandet angående Statskontoret har jag med

komiténs flertal varit af olika mening:

Ivomitén har föreslagit inrättande af trenne byråar med särskild! chef Byramdeimn■

för hvarje. För min del anser jag att tvenne byråar med hvardera sin chef

äro tillräckliga. Nödvändigheten af en särskild byrå för förvaltningen af de

under Statskontorets vård stälda fonder kan jag icke medgifva, äfven om

man, på sätt komitén föreslagit, till en sådan byrå hänför stämpelpapperskassören.

Utom denne sednare, hvars göromål äro temligen sjelfständiga,

13

98

och icke ega något sammanhang med fondförvaltningen, skulle personalen å

denna byrå bestå af en tjensteman utom chefen. Det kan således icke vara

personalens myckenhet som påkallar ett chefskap, det måste vara arbetets

beskaffenhet; men granskar man de åligganden, som enligt komiténs förslagskola

tillhöra chefen, så finner man, enligt mitt förmenande, ganska lätt att

de flesta af dessa åligganden föga lämpa sig för ett chefskap, lika litet som

arbetets beskaffenhet påkallar ett sådant. För ifrågavarande arbeten fordras

hufvudsakligen endast ordning, noggranhet och påpasslighet — egenskaper,

som helt visst äro tillfinnandes äfven hos de tjensteman, som icke innehafva

byråchefs titel och lön.

Enligt min tanke kan den föreslagna chefsplatsen utbytas mot en bokhållare,

och det arbete, som enligt komiténs förslag skulle tillhöra ifrågavarande

byrå kunna sammanslås med riksbokslutsbyrån under en chef.

På denna byrå, som då kunde benämnas Fond- och Bokslutsbyrån,

skulle utom chefen och stämpelpapperskassören anställas fem bokhållare —

visserligen en mer än å inkomst- och utgiftsbyrån, men då den föredragningsskyldighet,

som kommer att åligga chefen för fond- och bokslutsbyrån

ändock torde blifva betydligt mindre än chefens å inkomst- och utgiftsbyrån,

så bör denne fullt medhinna utöfvandet af chefskapet och ändå derjemte

kunna egna en icke oväsentlig del af sin tid åt de mera vigtiga byrågöromålen.

Utom den besparing — visserligen icke stor, men icke heller att förakta

— som v.innes derigenom att en byråchefsbefattning utbytes mot en

bokhållaretjenst, vinnes genom de två byråarnes sammanslagning en annan

fördel, mera afsevärd. Det kan nämligen icke annat än vara förenadt med

mycken svårighet, att sedan man fördelat göromålen på flere byråar, bestämma

huru många tjensteman, med jemn och full sysselsättning hela året om,

som ä hvardera äro behöfliga — eu svårighet så mycket större, som icke

alla arbeten låter fördela sig, utan krafvel mera arbetskrafter vissa tider åt

året, och dessutom göromålen å den ena byrån kan åt en eller annan orsak

tilltaga, under det att desamma minskas å den andra. Att sammanslagningen

af de två ifrågavarande byråarne till en i icke ringa grad skulle

minska dessa svårigheter, synes mig påtagligt. Häremot kan visserligen invändas

att då första gradens tjensteman endast erhålla fullmakt på tjenst i

graden, så kunna dessa förflyttas från den ena byrån till den andra, hvarigenom

de påpekade svårigheterna öfvervinnas; men antagligt är att, sedan

berörde tjensteman blifvit placerade till tjenstgöring å en byrå, näppeligen

någon förflyttning kommer att ega rum, förr än missförhållanderna blifvit

allt för påtagliga, och då tjenstemännen å en byrå varit allt för mycket

öfverhopade af arbeten, under det deras vederlikar å andra byrån till äfventyra

haft föga ansträngande göromål.

99

Med komiténs flertal har jag varit ense om det belopp, som bör ställas

till verkets förfogande för att användas till ersättning'' åt extra biträden;

men deremot har jag icke kunnat finna det ändamålsenligt att, på sått komitén

föreslagit, gifva dessa extra biträden benämningen ”amanuenser”, och

särskildt uttala sig om huru många sådana erfordras för de särskilda byråarna

och kansliet. För bestämmandet åt det belopp, som kunde anses, erforderligt

för aflönande af extra biträden, var naturligtvis nödigt beräkna

huru mycket sådant biträde erfordras; men sedan man funnit ett sådant belopp,

borde icke komitén, enligt min tanke föreslå hvar och huru dessa medel

böra utgå, utan lemna medlen till embetsverket, för att af detsamma

fritt disponeras efter sig företeende behof. Hvad benämningen amanuenser

beträffar, så skulle jag icke deremot haft något att invända, om åt detta

namn icke kunde gifvas någon annan betydelse än extra biträden; men efter

flertalets mening, vill det synas, som om desse amanuenser skulle blifva eu

sorts ordinarie tjensteman i verket, ehuru icke upptagna på dess stat; en

sådan mening har jag trott mig finna uttalad i betänkandet, der det i fråga

om riksbokslutsbyrån bland annat heter, ”till aflönande af tillräckligt antal amanuenser

och extra biträden”, häraf vill det nemligen synas, som om med

amunuenser menades något annat än extra biträden. Visserligen förekommer

det på ett annat ställe i betänkandet, att Statskontoret skulle ega att

antaga amanuenser för år eller annan bestämd tid eller för visst arbete, och

af hvithet uttalande synes framgå att jemväl amanuenserne äro endast extra

biträden, ty någon skilnad emellan ett extra biträde och en amanuens, antagen

för viss bestämd tid eller för visst arbete, kan jag icke finna; men

då, genom de förut åberopade uttryck i betänkandet, missförstånd kan ega

rum, har jag ansett lämpligast att, i stället för de i betänkandet ofta förekommande

uttrycken anslag eller aflöning till amanuenser, komitén bordt begagna

orden anslag till ersättning för extra biträden.

I fråga om tjensters förening, åberopar jag, hvad jag derom yttrat

i min reservation, vidfogad komiténs betänkande angående Iiofrätterna, och

föreslår således följande bestämmelse: Ledamot i Statskontoret må icke innehafva

befattning utom Statskontoret, vare sig i statens eller komunens

tjenst, eller i bolag och inrättning med af Kongl. Maj:t eller vederbörande

embetsmyndighet faststäldt reglemente, der uppdraget är förenadt med lön

eller årligt arvode.

Angående ersättning för vikariat under sjukdom, åberopar jag, hvad

derom finnes uttalad t i den reservation, som jag jemte Häradshöfding Dufwa

afgifvit emot betänkandet rörande Kammarkollegium.

Under hänvisande till de skäl, som finnas anförda i nyssberörde reservation,

angående lönebeloppen föreslår jag, att Ledamot i Statskontoret

Amanuenser

och extra biträden.

Tjensters förening.

Vi karta t syrsättning

under

sjukdom.

Lönebeloppen.

100

måtte, jemte tjenstgöringspenningar 1,800 kronor, erhålla i lön 3,600 kr., hvilket

lönebelopp efter fem års tjenst kan höjas till 4,100 kronor, och efter

tio års till 4,600 kr.; hvarigenom sammanräknade aflöningsbeloppen blefve

5,400 kronor, 5,900 kronor och 6,400 kronor, och att:

Sekreterarens lön, utom 1,500 kronor i tjenstgöringspenningar, bestämmes

till 2,600 kronor, som efter fem års tjenst kan höjas till 3,100

kronor och efter tio års till 3,600 kronor, så att sammanlagda aflöningsbeloppet

blefve 4,100 kronor, 4,600 kronor och 5,100 kronor; samt att:

Förste vaktmästarens lön bestämmes till 700 kronor jemte 300 kronor

såsom tjenstgöringspenningar, och Yaktmästares lön till 500 kronor, som

efter fem år kan höjas till 600 kronor, hvarförutom tjenstgöringspenningar

erhållas till belopp af 200 kronor.