SOU 1876:5

STATSKONTORETS

UNDERDÅNIGA UTLÅTANDE

ÖFVER

SÄRSKILDA KOMITERADES

DEN 11 NOVEMBER 1875 Al-OI FN A

UNDERDÅNIGA BETÄNKANDE OCH FÖRSLAG

LÖNEREGLERING m, m. FÖR STATSKONTORET,

STOCKHOLM,

ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG.

1876.

Stormåktigste, Allernådigste Konung!

Sedan den. för afgifvande af utlåtande och förslag rörande reglering

af de förvaltande embetsverkens och myndigheternas löneförhållanden, i nåder

tillsatta komité under den 12 nästlidne November till Eders Kongl. Maj:t

ingifvit underdånigt betänkande och förslag till lönereglering m. in. för

Statskontoret, har Eders Kongl. Maj:t, genom nådig remiss samma dag, anbefallt

detta embetsverk att, inom den 15 i denna månad, till Eders Kongl,

Maj:t afgifva underdånigt utlåtande i ämnet.

4

Då Statskontoret nu går att fullgöra detta nådiga uppdrag, tillåter sig

Statskontoret till en början framhålla, hurusom den knappt tillmätta tiden

icke medgifvit Statskontoret, hvars vanliga göromål under denna tid af året

äro synnerligen trägna, att åt förevarande fråga lemna all den utredning,

som ämnets vigt påkallat. De förslag till förändringar i embetsverkets

organisation, som af komiterade blifvit i sammanhang med löneregleringsfrågan

framlagda, äro af den genomgripande art, att i sjelfva verket afse

bildandet af ett helt och hållet nytt embetsverk, som med Statskontoret, sådant

det hittills varit organiseradt och verkat, komme att ega föga mer än

namnet gemensamt. Att bilda sig ett fullt tillförlitligt omdöme, huru

dessa förslag i tillämpningen skulle komma att i alla dess detaljer gestalta

sig, äfvensom att i de punkter, der Statskontoret icke ansett sig kunna biträda

komiterades mening, åvägabringa alla de upplysningar, som för de

särskilda frågornas rätta pröfning varit erforderlig, skulle kräft vida längre

tid än som nu blifvit för den nådiga remissens besvarande bestämd. Statskontoret

har emellertid här nedan sökt i korthet redogöra för de åsigter, hvilka

synts Statskontoret böra vara de bestämmande i fråga om ordnandet af

detta embetsverks organisation, och har dervid följt den ordning, i hvilken

de särskilda förslagen uti komiterades betänkande förekomma.

A sidan 12 af det tryckta betänkandet hafva komiterade föreslagit, att

Statskontorets åligganden, att till Eders Kongl. Maj:t, jemte utlåtande om

sökandenas kompetens och större eller mindre skicklighet, öfverlemna Eders

Kongl. Maj:ts befailningshafvandes förslag till landträntmästare samt, gemensamt

med Kammarkollegium, sådana förslag till landskamererare och kronofogdar,

äfvensom att i enahanda ordning till Eders Kongl. Maj:t afgifva

utlåtande angående afsked eller längre tids tjenstledighet för desse tjenstemän,

måtte upphöra. Emot detta förslag, hvilket redan af komiterade för

uppgörande af förslag till förändrad organisation af rikets styrelse- och förvaltningsverk

i deras den 29 Maj 1859 afgifna betänkande varit väckt,

har Statskontoret från synpunkten af dess embetsverksamhet icke något

väsentligt att erinra. Visserligen har, vid flera tillfällen, hos kollegierna

sökt och af Eders Kongl. Maj:ts vederbörande befallningshafvande tillstyrkt

ledighet för landsstatstjenstemän blifvit, på grund af kollegiernas pröfning af

företedda handlingar, beviljad endast för en kortare tid, än sökanden ifrågasatt,

men dylika förhållanden kunna möjligen synas icke vara af den vigt, att

derföre kollegiernas pröfning af dylika ansökningar skulle bibehållas. Beträffande

åter underdåniga förslag till dylika tjenster, måste kollegiernas åtgärd

vara inskränkt till eu helt och hållet, formel granskning af ansökningshandlingarne,

hvilken egentligen endast, i händelse af besvär öfver Eders

Kongl. Maj:ts befailningshafvandes till tjenstens återbesättande upprättade förslag,

kan vara af någon större betydelse. I händelse emellertid komiterades

5

förslag skulle vinna godkännande, torde deraf blifva en följd, att de för

landsstatstjenstemäns uppbörd ställde borgensförbindelser, hvilka nu nedläggas

i räntekammaren, böra i landtränterierna förvaras; och torde i sådan

händelse Statskontoret få till Eders Kongl. Maj:t inkomma med förslag till

nya föreskrifter rörande afgifvandet af dylik borgen och de i afseende derå

erforderliga kontroller, helst de nu i flere författningar spridda stadgandena

i detta ämne i allt fall behöfva omarbetas.

Efter redogörande för det sätt, hvarpå frågor om utbetalning af embetsoch

tjenstemäns löner och arvoden för närvarande hos Statskontoret handläggas,

hafva komiterade (sidan 15) hemställt:

att Statskontorets åligganden i afseende å utbetalning till embets- och

tjensteman af löner och arvoden må sålunda bestämmas, att Statskontoret

skall vid början af tredje månaden af hvarje qvartal eller, om löueliqviderna

skola blifva månadtligen, vid början af hvarje månad, till hvarje embetsverk

och myndighet, som hittills genom Statskontoret qvartalsvis uppburit

aflöning, utan föregående reqvisition utanordna: i förra fallet en fjerdedel

och i det senare en tolftedel äf det för verket enligt stat bestämda årliga

aflöningsanslag, och att aflöningarna för de ledamöter af statsrådet, som äro

departementschefer, utanordnas i sammanhang med aflöningarna för vederbörande

statsdepartement, för statsråden utan departement, i sammanhang

med aflöningarne för civildepartementet, och för ledamöterne af högsta domstolen

i sammanhang med aflöningarne för justitierevisionen;

att de till vikariatsersättningar, flitpenningar m. m. anvisade medel

må af Statskontoret tillhandahållas uppå reqvisition i mån af behof, samt

att vederbörande embetsverk och myndigheter öfvertaga redovisningsskyldigheten

för de till dem utanordnade medel och deröfver till Kammarrätten

årligen ingifva redogörelser, under iakttagande i öfrigt, att uppstående

lönebesparingar genast, men behållningar å medel, som äro afsedda till

vikariatsersättningar, flitpenningar m. m., före December månads utgång till

Statskontoret återlevereras, äfvensom att fullmakter och förordnanden i stadgad

ordning äro försedda med stämpelpapper innan lönemedlen utbetalas.

Den förändring, komiterade i detta hänseende föreslagit, skulle för ordnande

af arbetena inom Statskontoret verka fördelaktigt, enär den nu brukliga

granskningen af embetsverkens qvartalsreqvisitioner äfvensom medlens

anordnande och utbetalning måste försiggå inom en jemförelsevis,'' kort tid, de

första 4 å 5 dagarue af hvarje qvartalsmånad, utan att derföre andra ärenden

få åsidosättas, men Statskontoret anser sig dock böra påpeka de be

-

(j

tänkligheter, som från andra synpunkter förekomma mot en dylik förändring.

Erfarenheten har nemligen nogsamt ådagalagt, att från embetsverk och myndigheter

inkommande aflöningsreqvisitioner icke alltid äro upprättade i full

öfverensstämmelse med gällande författningar. Hos eu del myndigheter och

styrelser, hvilka icke äro att hänföra till egentliga embetsverk, kan man

icke ens förutsätta den författningskunskap och den vana vid tillämpningen

af allmänna föreskrifter, som är nödig ej mindre för bestämmande, huru

aflöning i hvarje särskild! fall skall utgå, utan äfven för kontrollen derå,

att stämpelpappersförordningens föreskrifter noggrant iakttagas. Visserligen

skulle redovisningarne för aflöningsmedlen undergå granskning i Kammarrätten,

men — oberäknad! att granskningen inom Statskontoret, hvars

tjensteman ständigt äro sysselsatta med dylika frågor, möjligen kan anses

vara mera betryggande än inom öfverrevisionsdepartementet, der

desse redovisningar komme att utgöra en ringa del af hvad som borde

undergå granskning — skulle rättandet af en redan verkstäld felaktig

utbetalning föranleda känbart obehag för den löntagare, som på god

tro möjligen fått uppbära mera än honom författningsenligt bort tillkomma,

att oj tala om den vidlyftiga skriftvexling, som af sådane anmärkningar

skulle föranledas, och de svårigheter för rättelses vinnande, som

genom dödsfall kunde förorsakas. För öfrigt synes det vara i princip oriktigt

att utanordna lönemedel, hvilka man med visshet vet vara statsverket

besparade; och den omgång, medlens återbäring medför, kan åtminstone icke

sägas bidraga till en förenklad förvaltning. I motiveringen till detta sitt

förslag hafva komiterade yttrat, att då enligt detsamma vederbörande embetsverk

skulle öfvertaga den redovisningsskyldighet för sina aflöningsmedel,

som hittills ålegat Statskontoret, det borde stå verket fritt så väl att bland

sina tjenstemän till uppbördsman utse den, som dertill funnes bäst passande,

oberoende af hans tjenstebefattning i öfrigt, som ock att bestämma de kontroller

öfver uppbördens handhafvande, som kunde finnas ändamålsenliga.

För Statskontoret är det ej fullt klart, om komiterade afsett, att ansvaret

för aflöningsmedlen skulle åligga verkets styrelse, hvilken väl komme att

utse redogörare, eller verkets hela personal. I hvilketdera fallet som helst

synes det innebära en obillighet att pålägga den enskilde löntagaren ansvar

för medel, som enligt allmän föreskrift skulle af en särskild redogörare för

hvarje verk handhafvas. Lämpligare torde väl då vara, att registratorn

eller den, som eljest är redogörare inom verket, såsom tjenstepligt pålägges

skyldighet att omhänderhafva och redovisa aflönings- och arvodesmedlen

under de kontroller, som kunna genom allmän författning föreskrifvas, helst

detta uppdrag inom de större embetsverken kommer att medföra ej ringa

besvär, derför anspråk på särskild godtgörelse eljest icke lära uteblifva.

Uppenbart är, att det arbete, som kommer att Statskontoret besparas, måste

7

på annat ställe utföras och der blifva af större omfång samt föranleda en

vidlyftigare räkenskapsföring, hvilken lärer få anförtros åt tjensteman, för

hvilkas egentliga verksamhet dylika bestyr vore helt och hållet främmande.

Komiterades å sidan 18 framställda förslag, att sådana utgifter till

rese- och traktamentspenningar, till aflöningar och pensioner, till ^flyttningshjelp

efter laga skiften samt till skiften och afvittringar, hvilka hittills af

Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande förskottsvis anordnats emot ersättning

från Statskontoret, må af Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande formel

anordnas, öfverensstämmer med hvad Statskontoret redan i afgifvet underdånigt

yttrande af den 14 December 1870 tillstyrkt; och Statskontoret

har vid bifall till detta förslag icke något att erinra.

o

A sidan 22 hafva komiterade hemställt:

att sådana utaf Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvandes beslut föranledda

besvär, hvilka hittills skolat hos Statskontoret anföras, måtte omedelbart

hos Eders Kongl. Maj:t fullföljas, med undantag af dem, som röra

räkenskapers och redogörelsers form, hvilka fortfarande borde af Statskontoret

upptagas, samt

att, beträffande ordningen för besvärs anförande så väl hos Statskontoret

som, öfver Statskontorets eller Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvandes

beslut, hos Eders Kongl. Maj:t, enahanda föreskrifter, som komitén föreslagit

i fråga om besvärs anförande hos Kammarkollegium eller öfver dess utslag,

måtte i tillämpliga delar blifva gällande.

Förutom de frågor, i hvilka, enligt komiterades åsigt, besvär öfver

Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvandes beslut borde af Statskontoret upptagas,

är det hufvudsakligen tvenne slag af ärenden, som Statskontoret anser

fortfarande böra hit fullföljas, nemligen sådana, som angå rese- och traktamentsersättningar

samt tillämpningen af de i länsstaterna meddelade föreskrifter.

Såsom skäl, hvarför besvär i frågor om rese- och traktamentspenningar

icke vidare borde hit fullföljas, hafva komiterade anfört, att, på

sätt ofvan är omförmäldt, Eders Kong!. Maj:ts befallningshafvande hädanefter

skulle formelt anordna alla sådana utgifter, utan att desamma sedermera

hos Statskontoret till ersättande anmäla; att Statskontoret såsom ett

penningeförvaltande verk icke i allmänhet borde befatta sig med handlägg

-

8

ning af besvärsmål, samt att, om dylika mål skulle såsom hittills hos Statskontoret

fullföljas, derigenom bibehölles tre instanser för fordringsanspråk,

som hos Kongl. Maj:ts befallningshafvande väckas, under det att för enahanda

anspråk, anmälda hos Statskontoret, endast funnes två instanser —

en olikhet, för hvilken enligt komiterades mening god grund icke förefunnes.

Den Statskontoret hittills åliggande kontroll i afseende å rese- och

traktamentsersättningar, som af Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande förskottsvis

anordnas, afser, på sätt komiterade (sidan 16) anmärkt, endast att

tillse, det de i verifikationsförslagen uppförda belopp blifvit behörigen verificerade

och slutsumman riktigt upptagen, och upphörandet af denna kontroll

synes således icke kunna på förevarande fråga inverka. Då vidare

Statskontoret såsom första instans handlägger ett särdeles stort antal frågor

om rese- och traktamentspenningar, och det således bör leda till enhet i författningarnes

tillämpning, om dylika mål från länsstyrelserna hit fullföljas;

då Statskontoret ej endast förvaltar statsmedlen, utan äfven pröfvar och afgör

alla utbetalningsfrågor i hela deras omfattning; då bibehållandet af trenne

instanser i rättsfrågor hittills funnits vara af nöden — eu grundsats, hvars

riktighet icke ansetts förringas deraf, att de mål, hvilka af Hofrätterna i

första hand upptagas, endast i två instanser behandlas, och då det synes

ligga i sakens natur att, i händelse vederbörande icke åtnöjas med Eders

Kongl. Maj:ts befallningshafvandes på de från Statskontoret erhållne länsstaterna

grundade åtgärder, Statskontoret lemnas tillfälle att tolka sina i

nämnda stater meddelade föreskrifter, torde det hvarken kunna anses principen

oriktigt eller i annat hänseende olämpligt att omförmälda besvärsmål

fortfarande af Statskontoret upptagas. Erfarenheten har jemväl ådagalagt,

att dylika mål endast undantagsvis till Eders Kongl. Maj:t fullföljas. Under

det till Statskontoret nedannämnda år inkommo besvär i följande antal mål,

nemligen:

''1871. 1872. 1873. 1874.

om rese- och traktamentspenningar 3. 17. 11. 10.

„ tillämpning af länsstaternas föreskrifter 17. 17. 15. 3.

så har talan mot Statskontorets beslut i dylika besvärsmål till Eders Kongl.

Maj:t fullföljts endast i följande antal mål, nemligen:

1871. 1872. 1873. 1874.

om rese- och traktamentspenningar..................... 1. 2. 5. 2.

„ tillämpning af länsstaternas föreskrifter...... 1. 2. 3. 1.

Den föreslagna förändrade ordningen för besvärs anförande, så väl hos

Statskontoret som, öfver Statskontorets eller Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvandes

beslut, hos Eders Kongl. Maj:t, måste Statskontoret afstyrka, utom

i hvad den afser att besvären öfver Eders Kongl. Maj:ts befallningshåfvan

-

9

des beslut skulle af denna myndighet jemte yttrande i ämnet till vederbörlig

ort insändas. Komiterades förslag (sid. G4 och 65 i betänkandet om

Kammarkollegii reglering) afser i öfrigt hufvudsakligen, att tiden för besvärs

anförande skulle från 30 och för de mest aflägsna länen 45 dagar utsträckas

till 60 och 90 dagar; att besvärstiden skulle beräknas från beslutets

dag i stället för från delgifningsdagen; att besvär öfver länsstyrelses beslut

skulle i två exemplar ingifvas till Eders Kong]. Maj:ts befallningshafvande,

som efter besvärstidens utgång skulle infordra förklaring från klagandens

motpart med föreläggande af viss tid, efter hvars förlopp handlingarne skulle

till centralmyndigheten insändas, samt att denna myndighets utslag skulle

genom Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande hållas vederbörande parter

tillhanda. De inom Statskontoret förekommande ärenden äro så väsendtligen

olika dem, som af Kammarkollegium handläggas, att förenämnda bestämmelser,

om de än äro lämpliga i fråga om de mål, som tillhöra det

senare embetsverket, dock icke egna sig för tillämpning i afseende å Statskontoret.

De hit inkommande besvärsmål, likasom de, Indika härifrån till

Kongl. Maj:t fullföljas, äro nästan alltid af den beskaffenhet, att den klagande,

vare sig enskild person eller tjensteman, yrkar att af statsverket utbekomma

något belopp, och det är derföre icke att befara, att han skall dröja

taga del af beslutet, likasom bevisningen om delgifvandet ej företer någon

svårighet. Något längre rådrum för ärendets vidare utredning eller anskaffande

af bevis, kan icke gerna erfordras, utan ligger det tvärtom i klagandens

intresse, att frågan må så snart som möjligt blifva pröfvad. Då i vanligaste

fall klaganden ej har någon annan motpart än kronan, kan någon

vidare kommunikation ej ifrågakomma; och då det synts icke vara med billighet

öfverensstämmande, att tjenstemannen skulle för utbekommande af sin

rätt vidkännas särskilda kostnader, expedieras i många fall Statskontorets

beslut öfver inkomna besvär endast genom skrifvelse till Eders Kongl. Maj:ts

befallningshafvande.

Komiterade hafva vidare (sidan 22) hemställt, att, med upphörande af

Statskontorets granskningsskyldighet i afseende å bevillning af testamente,

gåfva, fideikommiss m. in. för landsorten, vederbörande Hofrätters och Eders

Kongl. Maj:ts befallningshafvandes uppgifter och redogörelser rörande sådan

bevillning måtte omedelbart till Kammarrätten ingå. Såsom skäl för denna

hemställan hafva komiterade anfört, att den tillsyn, som i detta hänseende

kunde af Statskontoret utöfvas, enligt sakens natur måste blifva endast summarisk,

enär det speciela öfvervakandet tillhörde ortmyndigheterna och redo

-

10

görelsernas närmare granskning egde ruin i Kammarrätten. Denna Statskontorets

tillsyn är emellertid icke summarisk, utan går i detalj till hvarje

särskild post. Det speciela öfvervakandet kan ej verkställas af ortmyndigheterna,

enär dessa ej hafva tillgång till de derför erforderliga handlingar,

Indika insändas till Hofrätterna och derifrån till Statskontoret öfverlemnas.

Kammarrättens granskning åter inskränker sig dertill att, sedan bevillningsbeloppet

blifvit inbetaldt, tillse att det blifvit rätt beräknadt. Den maktpåliggande

kontrollen deröfver, att borgen för bevillningens behöriga utgörande

varder ställd, att löftesförbindelserna äro i laglig form upprättade, att bevillningen

icke obehörigen balanseras, utan varder inom föreskrifven tid indrifven

och redovisad, in. m., utöfvas af Statskontoret och har under den

korta tid, dessa ärenden härstädes handhafts, redan i många fall visat sig vara

väl behöflig. Skulle denna kontroll upphöra och ifrågavarande uppbörd underkastas

den allmänna granskning i Kammarrätten, som derstädes bör ega

rum af kronans samtliga intrader, skulle sådant lätteligen tillskynda statsverket

förluster, vida öfverstigande det utgiftsbelopp, som nu åtgår till aflöning

åt en advokatfiskal — eu befattning, som, för behandlingen af många

andra vigtiga frågor, i allt fåll icke kan inom Statskontoret undvaras.

Beträffande komiterades förslag, att Statskontorets öfverinseende öfver

Mynt- och Kontrollverken måtte upphöra, får Statskontoret, då komiterade

lära vara sysselsatta med förslag till förändrad reglering af nyssnämnda verk,

endast anföra, att Statskontoret, med hänseende till den nuvarande organisationen

af Mynt- och Kontrollverken, icke har något att emot komiterades

förevarande förslag erinra.

Vid granskning af de former, under Indika Statskontorets embetsverksamhet

utöfvas, hafva komiterade först ingått i pröfning af frågan, huruvida

det kollegiala behandlingssättet fortfarande kunde anses ändamålsenligt beträffande

de ärenden, som tillhöra detta embetsverks förvaltning, och hafva

komiterade i afseende härå tillstyrkt:

att i allmänhet den kollegiala formen för ärendenas behandling i Statskontoret

må upphöra och beslutanderätten öfverlemnas åt verkets chef; dock

med rätt och skyldighet för föredragande ledamoten att, der han är från

beslutet skiljaktig, sin särskilda mening till protokollet afgifva;

/

11

men att nämnda förvaltningsform må bibehållas för sådana ärenden,

hvilka vanligen såsom plenimål anses;

att Statskontoret må fördelas i tre byråar under hvar sin byråchef,

nemligen en inkomst- och utgiftsbyrå, cn fond- och stämpelbyrå samt en

riksbokslutsbyrå, jemte ett för hela verket gemensamt kansli;

att vederbörande byråchef må inför presidenten föredraga de till hans

område hörande ärenden, samt

att hvarje Statskontorets tjensteman skall ega odelad ansvarighet för

de åtgärder, han å tjenstens vägnar vidtager.

Då frågan om fördelarne och olägenheterne af ärendenas kollegiala

behandling inom de förvaltande verken vid flera tillfällen varit föremål för

utredning, torde Statskontoret här böra yttra sig endast i afseende å de skål,

hvilka komiterade till stöd för sitt nyssberörda förslag anfört, samt hvad i

öfrigt direkt berör Statskontorets embetsverksamhet. Komiterades yttrande

att, om Statskontorets åligganden befunnes vara af ungefär samma beskaffenhet

nu, som vid den tidpunkt, då 1720 års instruktion utfärdades, den

beslutanderätt, som sagde instruktion tilläde presidenten, borde till honom

återlemnas, torde i och för sig icke innebära någon bevisning. Den korta

tid, som för remissens besvarande blifvit Statskontoret förunnad, har icke

medgifvit någon utredning, i hvad mån ärendena nu äro olika mot 1720

och om ej, den enskildes rätt rörande frågor nu förekomma till ojemförligt

större antal än vid nyssnämnde tidpunkt, då dessutom de konstitutionela

förhållandena voro väsentligen olika de nuvarande och således naturligen

påkallade en helt annan form för statens finansförvaltning. Då statsrådets

organisation enligt nu gällande grundlagar kräfver särskilda af statsdepartementen

oberoende styrelser, har Statskontoret icke ansett sig böra inga i

bedömande, huruvida en byråindelning i den riktning, som komiterade föreslagit,

skulle under s. k. ministerstyrelse vara lämplig och nödvändig, helst

komiterade icke angifvit, att deras förslag bör ur sådan synpunkt betraktas,

och dessutom uppenbart synes, att Statskontorets verksamhetsområde måste

högst betydligt inskränkas, i händelse detta embetsverk skulle såsom byraar

under Finansdepartementet anordnas. Vidare har Statskontoret ej bort

lemna oanmärkt att, oaktadt 1720 års instruktion för detta embetsverk på

papperet varit gällande ända till dess instruktionen af den 16 Maj 1856

fastställdes, den kollegiala formen likväl, såvidt Statskontoret kunnat erfara,

inom detta embetsverk förefunnits, åtminstone från antagandet af 1809 års

Regeringsform, ehuru först år 1848, i anledning af en då uppkommen meningsskiljaktighet

i en befordringsfråga samt Statskontorets anmälan, att “betänklighet

yppat sig“, huruvida antingen pluralitetens tanke eller den mening,

presidenten biträda måtte blifva gällande, Kongl. Maj:t förklarade, att, da

Statskontoret utgjorde ett af rikets kollegier, de på Statskontorets afgörande

12

ankommande ärenden borde, likasom uti öfriga kollegier, af presidenten och

ledamöterne eller, i den förres frånvaro, af de senare samfäldt pröfvas, hvarvid,

om skiljaktiga meningar yppades, den blefve gällande, hvaruti pluraliteten,

efter vanliga grunder beräknad, instämt. — Komiterade hafva jemväl

yttrat, att den fondförvaltning, som under de senaste åren ökat Statskontorets

göromål, ^ vore til! beskaffenheten hufvudsakligen enahanda med den förvaltning

af åtskilliga smärre fonder, som sedan längre tid tillbaka tillhört Statskontoret.

Detta må visserligen vara förhållandet; men i afseende på omfånget

är den nuvarande fondförvaltningen väsentligen olika den, som tillförene

alegat Statskontoret. Ännu i slutet af 1840-talet redovisades af räntekammaren

endast fyra fonder såsom stående under Statskontorets förvaltning,

nemligen skogsplanteringskassan, kanslistyrelsens handkassa, Norénska fonden

och fonden till pensionering af blesserade officerare och underofficerare,

Indika fonders utlånia medel, t. ex. år 1847 eller året innan 1848 års ofvanberörda

nådiga bref meddelades, uppgingo, för skogsplanteringskassan till

100,000 rdr, för kanslistyrelsens handkassa till 9,000 rdr och för hvarje

af de två öfriga fonderna till 10,000 rdr, allt banko. Nu deremot omfattar

denna gren af Statskontorets förvaltning 21 särskilda fonder med ett sammanräknad

t kapital åt nära 10 millioner kronor. Genom “eu enklare form för

öfverläggningar och besluts fattande” skulle, enligt komiterades förmenande,

eu väsentlig tidsbesparing kunde beredas. Då emellertid föredragningen inför

den allena beslutande presidenten lärer böra vara lika fullständig, som inför

president och ledamöter, samt öfverläggningen mellan presidenten och byråelieien

icke torde medtaga mindre tid, än mellan presidenten och två eller

tre ledamöter, synes, tidsbesparingen endast vara att finna deruti, att byråcheterne

blott i plenimål skulle öfvervara hvarandras föredragning. Denna

tidsbesparing, hvilken i sjelfva verket ej vore så särdeles betydlig, då byråcheferna

i allt fall hela förmiddagarne måste vara i embetslokalen tillstädes,

komme dock att köpas ganska dyrt. I följd af den genom alla graderna

utsträckta arbetsfördelningen, blefve endast presidenten i tillfälle att få en

öfversigt öfver Statskontorets verksamhet i allmänhet; endast på honom skulle

det bero, att enhet och kontinuitet i ärendenas behandling komme att ega

ruin; endast på hans omdöme och försigtighet skulle det ankomma, att de

betydliga fonderna blefve placerade på ett sätt, som vore för det allmänna

betryggande och fördelaktigt, på samma gång hvarje särskild fonds större

eller mindre behof af medlens rörlighet blefve tillgodosedt. Vigten af den

anmärkningen, att hvarje byråchef ej skulle erhålla kännedom om Statskontorets

^ verksamhet i hvad de andra byråerne rörde, förringas onekligen

i viss män inför komiterades förslag till byråindelning, ity att hvarje byrå

erhållit sin särskilda grupp åt ärenden, hvilkas behöriga handhafvande föga

kräfver kännedom om de andra byråernas verksamhet; men sjelfva den före

-

13

slagna byråindelningen är, enligt Statskontorets åsigt, icke hållbar. I olikhet

med en reservant, som ansett att chefen för fond- och stämpelbyrån skulle

erhålla väl ringa sysselsättning, föreställer sig Statskontoret, att denne byråchef,

med endast en ordinarie tjensteman till sitt biträde, skulle blifva särdeles

häråt betungad. Deremot delar Statskontoret reservantens åsigt i afseende å

chefen för inkomst- och utgiftsbyrån. Att eu tjensteman, äfven med mer än

vanlig arbetsförmåga, skulle under någon längre tid kunna nöjaktigt och så

som det allmännas fördel krafvel’ sköta alla de till denna byrå förlagda ärenden,

vågar Statskontoret betvifla, ja! anser det för rent af omöjligt. Visserligen

hafva komiterade velat finna ett kraftigt medel till underlättande af

byråckefernes arbete i den föreskriften, att hvarje Statskontorets tjensteman

skall ega uodeladu ansvarighet för de åtgärder, han å tjenstens vägnar vidtager.

Då enligt allmän lag hvarje tjensteman är för sitt arbete i tjensten

ansvarig, skulle väl det af komiterade föreslagna stadgande tolkas på det

sätt, att byråeheferne icke skulle hafva skyldighet att kontrollera sina underordnades

arbete, likasom presidenten skulle ega obetingadt lita på byråchefen

-- en anordning, som visserligen skulle förenkla arbetet, men ingalunda

medföra den trygghet, som i fråga om statens finansförvaltning torde böra

ställas framför eu jemförelsevis obetydlig besparing i aflöningsstaten. Att

staten på detta sätt skulle principielt afsåga sig all rätt, att af byråeheferne

eller presidenten utkräfva ansvarighet för hvad i Statskontorets embetsverksamhet

kunde hafva blifvit försummadt eller oriktigt åtgjordt, så snart försummelsen

eller den felaktiga åtgärden kunde anses direkt eller indirekt

föranledd af en underordnad tjenstemans åtgörande, vore icke förenligt med

de grundsatser i afseende å tjenstemans ansvarighet, som .hittills varit iakttagna;

och ett sådant stadgande skulle lätteligen kunna föranleda ett eljest

ingalunda berättigad! antagande, att de högre tjenstenit vore mindre behöflig»,

enär genom dem staten icke vunne ökad trygghet för göromålens säkra och

behöriga gång.

Förbemälde reservant, som funnit komiterades förslag till byråindelning

icke kunna tillämpas, har derför ansett den nuvarande departementsindelningen

böra bibehållas, men deraf har blifvit eu följd, att lian måste

på hvarje föredragande ställa den rättmätiga fordran, att han skall med

sin uppmärksamhet följa äfven de Statskontorets ärenden, som ej tillhöra

hans föredragning; och detta anspråk lärer svårligen kunna uppfyllas utan

förlust af den tidsbesparing, som skulle möjliggöra att med de nuvarande

kamereraregöromålen förena föredragningsskyldigheten.

Då Statskontoret sålunda, i likhet med 1859 års komité och i öfverensstämmelse

med hvad detta embetsverk städse och senast i underdåniga yttranden

af den 31 December 1869 och den 15 November 1873 utan någon

meningsskiljaktighet tillstyrkt, ansett de åt Statskontoret uppdragna ärenden

14

fortfarande böra kollegialiter behandlas, bär Statskontoret trott sig, i afseende

a komitcrades förslag (sig. 28) till bestämmande, livilka ärenden borde kollegiali

t.er och Indika af presidenten algöras, endast böra fästa Eders Kongl. Maj:ts

nådiga uppmärksamhet på föreskriften, att såsom pleni-ärenden skulle räknas

sådana förvaltningsfrågor, som icke bestå i rena verkställigbetsåtgärder. Enligt

Statskontorets uppfattning förekomma nemligen inom detta embetsverk

ganska fä ärenden, som kunna såsom rena verkställigbetsåtgärder rubriceras.

Dit äro vill att hänföra beslut om afsändande till Eders Kongl. Majits Befallningshafvande

af riksstat™-, stämpelpappersförordning, bevillningsstadga och

uppgifter till bevillningstaxoring, öfverlemnande till Kammarrätten af verkets

räkenskaper samt uppgifter på de medel, som blifvit mot redovisning anordnade,

aflemnande till Departementen åt besparingsuppgifter m. in., Indika ärenden

äro af beskaffenhet, att, om någon afsevärd tidsvinst dymedelst stode att ernå,

desamma lätteligen kunde anförtros åt vederbörande ledamot att utan föredragning

handlägga. Såsom rena verkställigbetsåtgärder skulle möjligen äfven

kunna betraktas åtskilliga anordningsfrågor, såsom i afseende å expensmedel,

en del linie- och andra qvartaler samt 3:dje, 4:de och 5:te bufvudtitlarues

medel, der ej annan pröfning erfordras, iin att medlen innestå och

att kassatillgång finnes; men genom sin inverkan på kassan ingripa åtskilliga

af dessa frågor högst väsentligt i Statskontorets embetsverksamhet. I alla

öfriga anordningsmål måste afgörandet grunda sig på en noggran pröfning,

huruvida reqvisitionerna öfverensstämma med i ämnet gällande författningar

eller särskild t meddelade föreskrifter; och vid sådant förhållande lärer det

vara omöjligt att på förband särskilja, Indika mål kunna finnas vara af enkel

beskaffenhet eller »livilka må kräfva eu mera omfattande pröfning och tillämpning

af författningar och prejudikater. Såsom exempel, att anordningsmål i

allmänhet icke kunna betraktas såsom rena verkställigbetsåtgärder, tillåter

sig Statskontoret nämna, hurusom uti de bos Statskontoret under loppet af

innevarande år behandlade frågor om vikariatsarvoden åt landsstatstjenstemän,

omfattande 11 1 särskilda utgiftsposter, de inkomna reqvisitionerna endast i

afseende å halfva antalet af de reqvircrade ersättningsbeloppen blifvit vid

Statskontorets pröfning till anordnande godkända, under det i afseende på de

öfriga antingen de af Eders Kongl. Majrts befallningshafvande åberopade

grunder för arvodenas utgående funnits icke vara på förhandenvarande fall

tillämpliga, eller oek beloppen eljest varit oriktigt beräknade.

Då i sammanhang med den kollegiala formens inskränkande till handläggning

af blott sådana mål, som skulle i plenum föredragas, borde förordnas,

huruledes, vid inträffande förfall för presidenten eller byråchefen, deras platser

genast skulle fyllas, så att ärendenas behandling icke måtte lida något afbrott,

hafva komiterade föreslagit, bland annat, att den i graden äldste åt

ledamöterne skulle förklaras städse vara skyldig att, vid inträffadt förhinder

15

för presidenten, förestå hans embete, såvida hindret icke varade öfver 14

dagar, men, om det vore af beskaffenhet att läcka längre tid, intill dess

uppå genast skeende underdånig anmälan Eders Kongl. Maj:t å embetet

meddelade nådigt förordnande. I denna punkt framstår en väsentlig skilnad

mellan den af komiterade föreslagna organisation och de generaldirektörsembeten,

som, för bestyret med flere förvaltningsgrenar af mera så att säga

praktisk art, blifvit på senare tider inrättade. Dessa styrelser synas Statskontoret

i och för sig ega ett afgjordt företräde framför det nu föreliggande

förslaget derutinnan, att generaldirektörerne städse ega beslutande rätt och

icke i somliga frågor dela denna med departements- eller byråcheferne.

Deras ställning blir derigenom å ömse sidor mera klar och bestämd. Först

då generaldirektör är frånvarande inträder departements- eller byråchefernas

beslutande rätt, och, då dessa styrelser äro kollektiva i rådslagen öfver alla

förekommande ärenden, blir deraf eu följd, att departements- eller byråcheferna

tillträda beslutanderätten med full kännedom om de ärenden, öfver

Indika de skola besluta. Inom Statskontoret åter, sådant komiterade synas

hafva tänkt sig detsamma, skulle det i sjelfva verket komma att bero på

presidenten att, nästan i hvarje särskildt fall, bestämma, om han ville ensam

besluta eller föredroge, att låta ärendet kollegiali ter behandlas; och i presidentens

frånvaro skulle äldste byråchefen förestå presidentsembetet med rätt

och skyldighet att ensam besluta, utan att det rimligtvis kan antagas att

han, utöfver omfånget för sin egen byrå, egt tillfälle på förhand bereda sig

kännedom om de ärenden, som komma att på hans afgörande bero, eller de

författningar och stadganden, Indika han har att tillämpa.

Härvid anser sig Statskontoret böra i minnet återkalla behandlingen

vid 1862—1863 års riksdag af frågan om Krigskollegii ombildning. Sedan

Kongl. Maj:t i sådant hänseende till Riksdagens pröfning framlagt ett af

landtförsvarskomitén uppgjordt förslag, enligt hvilket bemälda kollegium

skulle förändras till en Arméförvaltning, der ärendena skulle efter sin olika

art pröfvas och afgöras utaf särskilda, af hvarandra oberoende, afdelningar

eller embeten under hvar sin ansvarige chef, i vissa mål allena beslutande,

i vissa mål samfäldt med embetsledamöter, yttrade Rikets Ständer i underdånig

skrifvelse af den 4 December 1863, att, “då det blefve mera än svårt

att, med ledning af komiténs förslag, uppdraga gränsen mellan de ärenden,

som skulle behandlas kollegialt, och dem, der beslutanderätt skulle tillkomma

chefen, syntes den föreslagna organisationen strida mot alla i theori grundade

eller af erfarenhet angifna regler för en ändamålsenlig samverkan mellan

förmän och lydande och dessutom endast vara egnad att framkalla ökade

svårigheter vid ärendenas behandling;*4 och på grund häraf samt af i öfrigt

anförda skäl medgåfvo Rikets Ständer, att Krigskollegium förändrades till

en Arméförvaltning, der alla mål, som fordrade militäriskt-tekniska insigter,

16

uppdrogos åt allena beslutande militärchefer, men alla öfriga mål och ärenden

öfverlemnades till eu särskild, af militärcheferna oberoende afdelning,

som utgjordes af endast civila medlemmar och med kollegialt arbetssätt, åt

hvilken afdelning tillika uppdroges den omedelbara dispositionen af Arméförvaltningens

kassa och kontrollen deröfver! hvaremot Rikets Ständer ansage

boställsvården och fondförvaltningen böra från Arméförvaltningen skiljas.

I fråga om sättet för in- och utbetalningar hafva komiterade (sid. 38)

föreslagit:

att, hvad hufvudstaden beträffar, inbetalning till Statskontoret skall

hädanefter såsom hittills verkställas medelst attest, utvisande att beloppet

blifvit för Statskontorets räkning i Riksbanken insatt;

att inbetalning från landsorten till Statskontoret bör ega rum pa det

sätt, att beloppet jemte ett missiv eller reversal insändes till riksbanken och

ett annat reversal till Statskontoret; skolande sistnämnda embetsverk dagligen

låta genom behörigt ombud från Riksbanken afhemta bankoattesterna a de

sålunda under samma eller föregående dag influtna beloppen; ° _

att utbetalning från Statskontoret sker medelst anvisning pa Riksbanken,

hvilken anvisning, utfärdad för inneliafvaren, men försedd med anteckning

om den myndighet eller person, för hvilken den är sfsedd, samt om

det anslag, hvarå utgiften bör i Statskontoret afföras, skall, derest beloppet

bör i hufvudstaden utbetalas, utlemnas till vederbörande fordringsegare emot

qvitto å en lista, så uppställd, att densamma kan användas såsom verifikation

till Statskontorets kassaräkning, men, om penningarne skola till landsorten

afsändas, öfverlemnas till Riksbanken för afsändningens besörjande;

börande i sistnämnda fall skrifvelse derom från Statskontoret till vederbörande

aflåtas med anmodan att, efter medlens mottagande, derom meddela Statskontoret

underrättelse;

att anordningar å landtränterikassorna icke vidare ma från Statskontoret

utfärdas, samt

att Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande må förständigas att, vid

behof för land trän terien af vexling eller utbyte af mynt, derom vända sig

direkt till Riksbanken.

För Statskontoret synes det ur principiel synpunkt ej kunna anses

riktigt, att ett verk sådant som Riksbanken, hvilket omedelbart endast sorterar

under Riksdagen och förvaltas af dess fullmäktige, skulle ingå såsom

en länk i administrationen, och annorlunda lärer viil icke detta förslag kunna

betraktas, då Riksbanken dels, i afseende på inbetalningar från landsorten,

skulle, med ledning af ett försändelsen åtföljande reversal, verkställa insått

-

17

ningen för Statskontorets räkning, dels i fråga om utbetalningarne skulle,

enligt å de utfärdade anvisningarne framställd begäran, draga försorg om

medlens afsändande till vederbörande, hvarvid jemväl i de fall, der vissa slag

af mynt åstundades, sådant skulle af Riksbanken iakttagas efter den sedeleller

myntförteckning, som komme att åtfölja anvisningen.

I afseende särskild! å inbetalningar från landsorten skulle förslaget

visserligen i och för sig innebära en förenkling; men dels vore denna af

föga betydenhet, då nemligen numera uppbörden till ojemförligt största delen

inflyter i postremissvexlar och besväret, att en gång om dagen till Riksbanken

aflemna ankomna dylika vexlar emot erhållande af bankoattester, icke är

större, än att hvarje dag derstädes afhemta attester å för Statskontorets räkning

influtna medel, dels skulle den nu före insättningen iakttagna granskningen,

att belopp och levereringstitel äro riktiga, icke vidare kunna ega

rum — en granskning, som dock i afseende på undsättningsmedel, öfveråriga

depositioner, åt betalningar å odlingslån in. m. ej är utan sin vigt, dels skulle

förändringen möjligen föranleda, att Statskontoret nödgades i banken hafva

en enda räkning, hvilket åter skulle nödvändiggöra ej obetydligt arbete för

beräkningen af de särskilda kassornas behållningar.

Beträffande åter förslaget om utbetalningarnes verkställande genom

riksbanken, hafva komiterade medgifvit, att detta skulle för den enskilde

medföra olägenheter, och dessa blefve, enligt Statskontorets tanke, så väsentliga,

att förslaget redan derför synes böra öfvergifvas. Den omgång och

tidspillan, som för alla, hvilka hos Statskontoret hade medel att lyfta, skulle

föranledas deraf, att de, efter anvisningens utbekommande hos Statskontoret,

nödgades i Riksbanken lyfta beloppet, skulle för mången föranleda tidsutdrägt

och kostnader, som blefve ganska kännbara. Personer från andra orter,

hvilka antingen fullgjort uppdrag såsom komitéledamöter, examenscensorer

m. m., eller på en dag eller några timmar hitrest för att lyfta till väganläggningar,

vattenaftappningar eller dylikt anvisade medel, och hvilka personer

under nuvarande förhållanden kunna, äfven om de långt fram på förmiddagen

anmäla sig, erhålla liqvid samma dag, skulle säkerligen ofta, endast

i följd af omgången att i Riksbanken lyfta penningebeloppen, nödgas i hufvudstaden

qvarstanna till följande dag. Den af komiterade antydda utväg,

att anvisningen kunde inlösas i hvilken annan bankinrättning som helst eller

begagnas i enskild liqvid, synes icke vara att eftersträfva, enär dymedelst

ständiga och länge fortlöpande olikheter mellan Statskontorets och Riksbankens

räkningar skulle uppkomma.

För Statskontoret skulle det föreslagna sättet för utbetalningarnes verkställande

i vissa fall medföra väsentligen ökadt arbete. Då från samma

anslag nu samtidigt anordnas medel åt flere personer, upptagas dessa personer

med för en hvar utfördt belopp å anordningen eller, om antalet är stort,

3

18

å en anordningen bilagd förteckning, men för hvarje anslag utfärdas endast

en anordning och en assignation, hvaremot eldigt komiterades förslag eu

särskild anvisning skulle för hvarje person utfärdas. Exempelvis skulle nådiga

brefvet den 30 December 1874, angående gratifikationer åt vissa personer

från extra utgiftsanslaget å Riksstatens sjunde hufvud titel, enligt

komiterades förslag, hafva kraft 426 särskilda anvisningar i stället för en

anordning och en assignation. De qvartalsvis återkommande anordningarne

å allmänna indragningsstatens anslag till beneficier och benådningar till

embets- och tjensteman, å enahanda anslag till enkor och omyndiga barn

samt å anslaget till embets- och tjenstemäns pensionering, skulle efter nuvarande

antalet deri upptagne personer föranleda respektive 44, 84 och 105

anvisningar för hvarje qvartal, under det desse utbetalningar nu expedieras

genom en anordning och en assignation för hvarje anslag och qvartal.

Såsom hufvudsakligt skäl för förslaget att åt Riksbanken uppdraga att

/ direkt mottaga Statskontorets inkomster och ombestyra verkställandet af dess

utbetalningar, hafva komiterade anfört, att bibehållandet af kontant kassa,

äfven af högst begränsadt omfång, nödvändigt medförde bibehållandet af en

kassaafdelning inom Statskontoret och i sammanhang dermed stående uppbördsbestyr

och kontroller, samt att undanrödjandet af dessa olägenheter synts

komiterade vida mer betydande än det ringa ökade besväret för en del af

dem, hvilka skulle uppbära penningarne. Emellertid torde, i motsats mot

hvad komiterade antagit, äfven med tillämpning af deras förslag kontanta

medel till ganska betydliga belopp komma att passera Statskontoret. De

fonderna tillhöriga, på olika tider af året till betalning förfallna räntekuponger

samt utlottade obligationer uppgå årligen till omkring 350,000 kronor,

hvilka medel väl torde fortfarande få af Statskontoret sjelf lyftas och i Riksbanken

insättas, och i öfrigt torde minskningen i Statskontorets göromål fullt

motsvaras af tillökningen i göromål inom Riksbanken, så att ingen eller ringa

besparing för det allmänna skulle uppkomma.

I afseende å den föreslagna förändrade formen för behandlingen af

utbetalningsfrågor inom Statskontoret, hafva komiterade å sid. 35—37 närmare

utvecklat sin mening. Statskontorets anordning i dess nuvarande form

är en utbetalningsordre, vare sig till räntekammaren eller till landtränteri,

hvilken ordre, förutom föreskrift om utbetalning af ett visst belopp, innefattar

uppgift å det anslag, hvarå utgiften skall afföras, den person eller myndighet,

som eger beloppet lyfta eller disponera, den stat eller det särskilda stadgande,

på grund hvaraf beloppet bör utgå, samt de vilkor som äro vid

beloppets utbekommande fästade. Dessa anordningar skulle nu, enligt komiterades

förslag, utbytas mot en qvittenslista, hvilken endast komme att utgöra

en förteckning öfver de från Statskontoret utlemnade anvisningar. Beslutet

om utgiften hafva komiterade ansett böra, i stället för i anordningen, upp

-

19

tagas i de af dem föreslagna utgiftsräkningar, hvilka skulle inrättas i hufvudsaklig

öfverensstämmelse, med de anteckningsböcker, som nu föras i Kammarkontoret,

hvaremot sjelfva räkenskapen, memorialböckerna, synts dem

öfverflödiga. Den af komiterade föreslagna anvisning, hvilken i sjelfva verket

är afsedd att ersätta Statskontorets anordningar och assignationer, skulle

utställas på innehafvaren, men innehålla uppgift å personen, till hvilken den

skulle utlemnas, samt det anslag, hvarå utgiften komme att afföras, hvilket

senare komiterade, under förutsättning att hvarje anslag i riksstaten blefve

försedt med nummer i fortlöpande följd inom hvarje hufvudtitel, jemte littera,

der flere anslag förekomma för samma eller likartadt ändamål, ansett kunna

ske genom att endast införa anslagets så beskaffade beteckning. Detta anslagens

betecknande med nummer och littera skulle, enligt Statskontorets

tanke, medföra tidspillan och besvär, ojemförligt större än den förkortning,

som dymedelst skulle vinnas. Hvar och en med dessa ärenden förtrogen

måste antagas ega noggran kännedom om de särskilda anslagens benämning

och natur, men deremot skulle för bibehållandet i minnet af hvarje särskildt

anslags nummer och littera erfordras en särskild begåfning, som icke hos

alla kan förutsättas, helst nummerföljden nästan för hvarje riksdag komme

att undergå förändring. Riksstaten torde således för hvarje särskildt fall

behöfva anlitas, och denna åtgärd skulle uppenbarligen medtaga mera tid, än

att nedskrifva anslagets rubrik.

De anteckningar, som af vederbörande bokhållare skulle göras i de

s. k. utgittsböckerna, skulle innefatta enahanda uppgifter, som de nuvarande

anordningarna, men detta måste förutsätta, att hela innehållet deraf skulle

af byråchefen påtecknas akten — en åtgärd, som icke kan anses vara förenad

med mindre besvär, än utskrifning af anordningar, för hvilka tryckta

blanketter användas. Dessutom förekommer, att ett stort antal anordningar

innehålla uppgifter, hvilka den person eller myndighet, som mottager medlen,

har af nöden att känna, men om hvilka han enligt komiterades förslag komme

att lemnas i okunnighet, såsom angifvandet af de grunder, enligt hvilka beloppet

beräknats och hvilka ofta äro väsentligen olika dem, som legat till

grund för det i reqvisitionen framställda anspråk, föreskrift att beloppet bör

af vederbörande myndighet särskildt redovisas eller, om det anordnats såsom

förskott, inom hvad tid redovisning derför bör lemnas, i hvilket sistnämnda

fall Kongl. brefvet den 7 April 1830 innehåller, att redovisningsskyldigheten

jemte den för uraktlåtenhet derutinnan stadgade påföljd alltid bör i förskottsanordningen

utsättas. Det hittills iakttagna förfarandet, att medel anordnas

till disposition af vederbörande embetsverk eller af Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande,

lärer väl äfven för framtiden svårligen kunna undvikas,

men ej heller detta är med komiterades förslag förenligt.

20

I motsats mot hvad komiterade sid. 56 yttrat, föreställer sig Statskontoret,

att de föreslagna förändringarne i afseende på medlens utbetalning

skulle väsentligen försvåra granskningen så väl i Kammarrätten som hos

Riksdagens revisorer. För närvarande verificeras hvarje utgiftspost med den

qvitterade anordningen, hvilken innehåller grunderna för utgiften, och de

handlingar, på hvilkas pröfning beslutet om utbetalningen grundats, finnas

ordnade efter resolutionsdagen och upplemnas i Kammarrätten, så snart sådant

påkallas, likasom de alltid tillhandahållas Riksdagens revisorer. Enligt

komiterades förslag skulle deremot utgiften endast verificeras med qvittenslistan,

från hvilken man då skulle i utgiftsboken uppsöka hvarje särskild

utgiftspost.

För förslaget att anordningar å landtränterikassorna icke vidare måtte

från Statskontoret utfärdas finnes icke i det underdåniga betänkandet något

skäl anfördt, och Statskontoret känner således ej, hvilka fördelar komiterade

ansett genom tillämpningen af detta förslag kunna vinnas; men för sin del

finner Statskontoret detsamma hvarken leda till förenkling eller ur annan

synpunkt kunna förordas. Oafsedt det oegentliga deruti, att Statskontoret

icke skulle å sina iilialkassor i landtränterierna utställa anordningar lika väl

som på sin hufvudkassa, skulle förändringen medföra ej oväsentlig omgång

och föranleda ej ringa olägenhet. I stället att Statskontoret med ett enkelt

missiv till Eders Kongl. Majrts befallningshafvande öfversänder anordningen,

hvilken hos Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande endast föranleder beloppets

utbetalning från landtränteri^ emot qvitto å anordningen, skulle väl,

enligt komiterades förslag, Statskontoret uti skrifvelse, hvilken då måste innehålla

allt hvad nu i anordningen innefattas, anmoda Eders Kongl. Maj:ts

befallningshafvande att beloppet utbetala, hvarefter Eders Kongl. Maj:ts

befallningshafvande skulle besluta och utfärda anordning å beloppet. Vidare

skulle i de många fall, der Statskontoret till annan myndighet, t. ex. Skogsstyrelsen

eller Konsistorierna, öfverlemnar å landtränteri utställda anordningar,

Statskontoret, för tillämpning af komiterades förslag, dels i skrifvelse till

bemälde myndighet meddela svar, innehållande, till vederbörandes kännedom

i fråga om beloppets beräknande in. in., allt hvad nu i anordningarne finnes

upptaget, jemte underrättelse att medlen finge i angifvet landtränteri eller,

på sätt i fråga om Konsistorierna ofta är fallet, i flere särskilda landtränterier

lyftas, dels ock angående medlens utbetalning aflåta till Eders Kongl.

Maj:ts befallningshafvande särskilda skrivelser, jemväl innehållande allt, som

för en blifvande granskning af åtgärden erfordras, hvarefter Eders Kongl.

Maj:ts befallningshafvande komme att besluta och verkställa utbetalningen.

Slutligen skulle, för beredande af möjlighet att, på sätt i afseende å flere

anslag är nödigt, inom Statskontoret under löpande året ega kännedom om

anslagens ställning, enahanda anteckningar i afseende å dylika utbetalningar

21

här föras, som om medlen blifvit af Statskontoret utanordnade. Att således

den i detta hänseende föreslagna förändring skulle, förutom andra olägenheter,

föranleda ökadt arbete icke blott inom detta embetsverk, utan äfven, och

detta i vida högre grad, hos Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande, synes

Statskontoret lika uppenbart, som att dessa icke obetydligt ökade göromål,

hvaraf, såvidt Statskontoret förstår bedöma, det allmänna icke skulle tillskyndas

det ringaste gagn, skulle hos tjenstemännen framkalla icke oberättigade

anspråk på förbättrad aflöning eller förstärkning i antal, eller ock kanske

begge delarne.

Vid förslaget om Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvandes förständigande,

att vända sig direkt till Riksbanken för vexling eller utbyte af

mynt, har Statskontoret ej annat att erinra, än att tillämpningen af detta

förslag ej synes förenligt med de åsigter, som legat till grund för Eders

Kongl. Maj:ts, i nådigt bref den 29 nästlidne Oktober meddelade beslut, angående

försändning af silfvermynt till Eders Kong]. Maj:ts befallningshafvande

i de fyra nordligaste länen, och att det äfven i detta fall synes ur principiel

synpunkt vara oegentligt, att Riksbanken skulle deltaga i statens administrationsbestyr.

Äfven i afseende å fondförvaltningen hafva komiterade ansett förändring

böra ega rum och i sådant hänseende föreslagit, att, i den mån

sådant utan olägenhet eller skada kunde ske, de fordringar, hvilka de under

Statskontorets förvaltning och vård ställda fonder och kassor för närvarande

egde mot säkerhet i inteckningar med viss uppsägningstid, måtte indrifvas

samt de, Längmanska fonden tilhörande aktier försäljas, äfvensom att fondernas

och kassornas tillgångar måtte göras fruktbärande, hufvudsakligen

genom inköp af räntebärande obligationer.

Statskontoret har, på sätt komiterade äfven omförmält, hufvudsakligen

användt inflytande, för utgifter ej behöfliga medel till inköp af räntebärande

obligationer, och torde på enahanda sätt komma äfven hädanefter att förfäras;

hvaremot Statskontoret ej kan dela komiterades åsigt om realiserandet

af nu befintliga inteckningar, hvilka till icke obetydlig del lemna högre

ränta och vid förvaltningen lända till mindre besvär än obligationer, hvilka

i allmänhet äro på mindre belopp utställda. Då af staten eller allmänna

hypoteksbanken utgifne obligationer ick<j alltid lära vara att till skäligt pris påräkna,

kräfver sjelfva pröfningen af obligationernas säkerhet och värde ingalunda

mindre erfarenhet och insigter, än som för bedömandet af inteckningar

22

erfordras, hvarförutan, så väl vid inköpet som alltjemt sedermera, erfordras

eu noggran tillsyn, huruvida utlottning egt rum eller ej.

Ej heller kan Statskontoret finna den föreslagna försäljningen af de,

Längmanskä donationsfonden tillhöriga 32 aktier uti Forssa bomullsspinneri

i Finland vara nödig eller ens önskvärd. Dessa aktier, Indika vid delningen

af bruksegaren E. J. Längmans efterlemnade tillgångar tillfallit svenska

folket, äro i räkenskaperna upptagna, efter nominelt värde af 1,000 rubel

silfver per aktie, med ett belopp af 2,800 kronor, eller tillsammans 89,600

kronor, och hafva i utdelning å detta belopp under åren 1867 —1874 lemnat

i meddeltal 13 procent årligen. Att dessa aktier skulle kunna med fördel

afyttras, har Statskontoret skäl betvifla.

Vidare hafva komiterade föreslagit:

att samtlige fondernas tillgångar skulle förenas till en kassa med

gemensam förvaltning och bokföring;

att, innan den gemensamma förvaltningen af fonderna trädde i verket,

hvarje fonds tillgångar skulle uppskattas till sitt verkliga värde och detta

bokföras i stället för det nuvarande; börande uppskattningen ske efter sådana

grunder, att fonden tillgodoföres det belopp, som, i händelse realisering af

tillgångarne då egt rum, skolat honom tillfalla, samt

att ny uppskattning af fondernas tillgångar sedermera skulle ega rum,

så ofta Statskontoret funne dessa, genom värdepapperens stigande eller fallande,

hafva så förändrats, att räkenskapen icke längre utvisade fondernas

verkliga ställning.

Till stöd för denna framställning är endast anfördt, att dymedelst

skulle åstadkommas en mycket förenklad bokföring och att mindre kassa behöfde

vara inneliggande. — Den förenkling i bokföringen, som genom komiterades

förslag skulle åstadkommas, torde till stor del komma att motvägas

genom ett ganska tidsödande bokslut, och skilnaden i behöflig kassabehållning

kan, efter Statskontorets tanka,"ej vara af nämnvärd betydenhet, då denna

behållning äfven under nuvarande förhållanden kan, då några betydligare

utgifter ej äro för den närmaste framtiden att emotse, hållas ganska låg.

Så utgjorde kassabehållningen, t. ex. den 23 November 1874, 41,501 kronor

30 öre, den 7 sistlidne Juni 42,448 kronor 36 öre och den 8 i nästlidne

månad 25,436 kronor 91 öre. Genom det nya bokföringssättet skulle dessutom

omöjliggöras, att å hvilken tid som helst, utan verkstäldt gemensamt

bokslut, bestämma en kassas ställning.

Då härtill kommer, att de fonder, derå utgifter i allmänhet ej förekomma,

såsom Längmanska donationsfonden, Palmqvistska fonden m. fl.,

skulle komma i åtnjutande af mindre ränteinkomst, än nu är fallet, samt

att äfven de fonder, indika ega tillgångar, som löpa med högre ränta än 5

procent, skulle, då dessa tillgångar, bestående i reverser mot inteckning, af

28

kommuner utfärdade förbindelser m. m., vid en sammanföring icke kunna

upptagas i värde öfver pari, komma att lida en årlig ränteförlust och denna

ingalunda obetydlig, då dylika värdepapper hufvudsakligen hos tvenne

fonder finnas för mer än en million kronor, — synes ej mycket tala för

en dylik sammanslagning af fonderna, hvilken dessutom skulle i afseende å

bokföringen föranleda frånträdande af grunderna för Kongl. Maj:ts i nådiga

cirkuläret den 14 Januari 1871 meddelade föreskrifter rörande bokföring af

obligationer, som af allmänna verk inköpts.

Att, på sätt komiterade ifrågasatt, utgifter för ifrågavarande, i allmänhet

till Eders Kongl. Maj:ts disposition ställda fonder skulle förskottsvis bestridas

af statsverkets allmänna tillgångar, lärer under alla förhållanden icke

kunna anses lämpligt.

Beträffande komiterades förslag, att granskningen af inkommande redogörelser

öfver allmänna bevillningen samt upprättandet af sammandrag af

desamma skulle från fondkontoret till riksbokslutsbyrån öfverflyttas, tillåter

sig Statskontoret nämna, att dessa ärenden städse tillhört riksbokslutskontorets

handläggning.

I afseende å diariiföringen anser sig Statskontoret kunna endast i

underdånighet förklara, att, enligt Statskontorets tanka, det nuvarande sättet

för diariiföringen, så väl för befordrande af reda och ordning som till möjliggörande

af snabbhet i expeditionen, eget’ afgjordt företräde framför det af

komiterade sid. 44 föreslagna.

Yid protokollsföringen synas komiterade endast i tvenne hänseenden

hafva afsett förändring i den ordning, som hittills i Statskontoret iakttagits.

Då erforderliga anteckningar om skrifvelsernas uppsättning, justering och expedition

nu införas, jemte expeditionens i korthet affattade rubrik, i en särskild,

alltid i sessionsrummet befintlig lista, skulle, enligt deras förslag, desse annotationer

göras i sjelfva protokollet. Derigenom vunnes väl den besparing

i arbete, att expeditionens rubrik ej behöfde särskilt införas, men deremot

24

skulle tillsynen, att icke expedierandet af någon skrifvelse blifvit fördröjd, i

ej ringa mån försvåras. Vidare hafva komiterade ansett att möjligen uppkomna

skiljaktiga meningar vid beslutens fattande borde biläggas registraturet,

men icke intagas i protokollet. Då emellertid skiljaktiga meningar i

sådana ärenden, hvilka ej föranleda någon i registraturet ingående expedition,

t. ex. anordningsmål, väl fortfarande skulle i protokollet intagas, synes anledning

icke förefinnas, att derur utesluta dem, som hänföra sig till en

skrifvelse eller ett underdånigt utlåtande, helst skiljaktigheten endast i sistnämnda

fall, eller då den afser någon till Kongl. Maj:t gjord framställning,

bör från verket expedieras.

Med hänseende till hvad komiterade beträffande expeditionernas underskrifvande

hemställt, må endast anföras, att Statskontoret anser, äfven med

den kollegiala formens bibehållande, ej nödigt att, såsom nu, alla utgående

expeditioner uuderskrifvas af alla dem, som i beslutet deltagit, likasom den

jemväl i instruktionen stadgade dubbla kontrasigneringen af både sekreterare

och kamererare synes helt och hållet öfverflödig.

I fråga om de af komiterade föreslagna allmänna grunder för löneregleringen,

har det fästat Statskontorets uppmärksamhet, att den tid aftvå

månader, hvarunder embets- och tjenstemän för närvarande äro vid styrkt

sjukdomsförfall befriade från afdrag å aflöningen, blifvit af komiterade nedsatt

till en månad. Detta synes så mycket mera obilligt, som vilkoret för sådan

befrielse från afdrag blifvit väsentligen skärpt, i det skilnad gjorts mellan

verkligt sjukdomsförfall och ledighet för svag helsas vårdande. Svårligen

lärer väl någon inom eu månad blifva från verklig sjukdom så återställd,

att han kan i tjenstgöring inträda; och den obemedlade tjenstemannen är väl

just under sådan sjukdom som mest i behof åt sina löneinkomster oafkortade.

Aflöningens fördelning i lön och tjenstgöringspenningar synes, efter den

hittills iakttagna grunden, att tjensteman i ''allmänhet skall vid ledighet afstå

en fjerdedel af sin aflöning, böra bestämmas så, att tre fjerdedelar af aflöningen

utgör lön och en fjerdedel tjenstgöringspenningar, hvaraf då skulle

blifva en följd, att ålderstillägg komme att på enahanda sätt fördelas.

25

Vid komiterades förslag till stadganden angående semester,

angående tjänsters förening, angående pensionsålder och angående

skyldighet att afgå med full pension, har Statskontoret icke haft något

att erinra.

Beträffande komiterades förslag i afseende å de särskilda tjenstebefattningarne

inom Statskontoret och dermed förenade åligganden,

torde Statskontoret få yttra sig endast i den mån, förslagen icke ega direkt

samband med de förslag till förändringar i organisationen af verkets

styrelse och i sättet för verkställande af Statskontorets liqvider, som

Statskontoret härofvan afstyrka

Så hafva komiterade föreslagit, att sekreterare- och advokatfiskalstjensterna

måtte förenas och i staten uppföras såsom en sekreterare-

och ombudsmanstjenst. Efter det i advokatfiskalskontoret förda

diarium hafva komiterade meddelat, att antalet mål utgjort år 1873

123 och 1874 273, samt att under innevarande år antalet blefve ej

obetydligt större. I allmänhet lemnar ej diarium någon tillförlitlig

kännedom om beskaffenheten eller omfånget af det arbete, som inom

någon viss gren af administrationen nedlägges, och detta är otvifvelaktigt

i ännu högre grad än eljest förhållandet inom advokatfiskalskontoret.

Granskningen t. ex. af inkomna restantieredogörelser eller

inventeringen af stämpelpappersförrådet föranleder, om skäl till anmärkning

ej förekommit, endast ett memorial på några rader, men

sjelfva granskningen eller inventeringen kan hafva påkallat hela veckors

träget* arbete. Dessutom är eu vigtig del af advokatfiskalens verksamhet

ej i diarium synlig, såsom det ständiga öfvervakandet, huruvida

någon person, som ingått borgen för kronans uppbörd, varder i konkurstillstånd

försatt, skrivelser med påminnelse om inbetalning af testamentsbevillning

m. in. I följd af förslaget om upphörande af Statskontorets

inseende öfver Myntverket, skulle advokatfiskalens skyldighet

att annotera nämnda verks assignationer och attester upphöra. Fullgörandet

af denna skyldighet är ej förenadt med synnerligt besvär.

Af större vigt skulle då vara befrielsen från granskningen af testamentsbevillningen

i landsorten, i afseende hvarå Statskontoret dock tillåtelse

åberopa hvad här ofvan derom anförts. Vidare hafva komiterade

hemställt, att från advokatfiskalen till fond- och revisionskontoret eller,

enligt komiterades förslag, fond- och stämpelbyrån, skulle öfverflyttas

åliggandet att tillse, det afgifna förbindelser för lån så väl från fon

4

-

»

26

derna som från beviljade medel till understöd för vattenaftappningsoch

odhngsföretag m. m. bibehållas vid gällande kraft och att kronans

säkerhet icke förminskas, äfvensom att öfvervaka statens säkerhet i

råga om ställd borgen af kronans uppbördsman och för stämpelpappersredogorare

äfvensom för den testamentsbevillning, som skall i hufvudstaden

erläggas. Då för fullgörandet af en stor del af dessa göromål

kan erfordras juridisk erfarenhet, kan Statskontoret icke annat än afstyrka

desammas öfverflyttande på tjenstebefattningar, för hvilka någon

kompetens i sådant hänseende icke ens blifvit ifrågasatt. Men äfven

om alla dessa göromål lämpligen kunde advokatfiskal frånskiljas, och

ä ven om sekreteraren skulle kunna utföra en del af sina göromål genom

en till hans biträde ställd e. o. tjensteman, föreställer sig likväl Statskontoret,

att föreningen af sekreterare- och advokatfiskalstjensterna

skulle mota oofvervmnerhga svårigheter. Oafsedt göromålens mängd

aro eu del af dem af den beskaffenhet, att de måste på en viss tid

öirättas. Förutom de månadtliga inventeringarne hos stämpelpappersassöien,

har advokatfiskalen att vid årets slut förrätta inventering, ej

endast af alla de fonderna tillhöriga eller eljest i räntekammaren förvarade

säkerhetshandlingar, utan äfven af behållningarna hos alla

stämpe pappersförsäljningsmän i hufvudstaden samt af Statskontorets

stampelpappersförråd -- en inventering, som kan upptaga en eller

era veckors^ tid, i man af förrådets storlek, och som dessutom kan,

ä ven under årets lopp, förekomma, i händelse stämpelpapperskassören

•im ntjenSten afgår elIer erhålIer längre tids ledighet. Vid alla dessa

tillfallen skulle _ Statskontoret längre eller kortare tid blifva i saknad

al sekreterarebiträde. Naturligtvis skulle det ej möta svårighet att,

pa satt en reservant ifrågasatt, emot aflöning i den föreslagna första

önegraden anställa en ombudsman, men för denne måste, i följd af

den otillräckliga aflöningen, skötandet af denna befattning blifva en

bisak; och Statskontoret. behöfver för de många inom detta embetsver

förekommande vigtiga frågor af juridisk natur tillgång på en

jensteman, som ej endast har juridisk kompetens, utan äfven mognad

erfarenhet i juridiska värf, och som är så aflönad, att af honom kan

lordras, att han odeladt egnar sig åt tjensten.

q i ^mot indragning af kammarskrifvare- och kanslist^ ensterna har

Statskontoret, då indragning af motsvarande tjenster inom Eders Kong!.

27

Maj:ts kansli redan vunnit Eders Kongl. Maj:ts och Riksdagens bifall,

icke något att erinra; men deremot kan Statskontoret ej dela komiterades

åsigt, att endast en ordinarie notarie skulle behöfva anställas.

Då inom Statskontoret föredragning i allmänhet förekommer fem dagar

i veckan och dessutom ansvaret för de från kansliet utgående expeditioners

kollationering och afsändande icke skäligen bör uteslutande

åt e. o. tjenstemän anförtros, anser Statskontoret, i likhet med ofvan

omförmälde reservant, att två notariebeställningar äro för göromålens

behöriga skötande oundgängligen erforderliga.

Under förmälan, hurusom alla af Statskontoret beslutade utgifter

antecknas uti de s. k. kammarskrifvareböckerna, uti utgiftsmeinorialböckerna

samt å räntekammaren, men influtna medel endast å räntekammaren

och inkomstmemorialboken, hafva komiterade, då det för

utöfvande af behörig kontroll icke syntes vara nödigt att utgifterna

bokfördes på flera ställen än inkomsterna, ansett utgiftsmemorialböckerna

kunna undvaras. Enär utgifterna i sjelfva räkenskapen — memorialböckerna

— upptagas endast summariskt för hvarje anordning, men

i de s. k. kammarskrifvareböckerna annoteras specifikt för hvarje särskild

utgiftspost, och en sådan olikhet icke kan i afseende på inkomsterna

ifrågakomma, ligger deri orsaken, hvarför icke jemväl inkomsterna i

s. k. kammarskrifvarebok antecknas. Förutom dessa specifika annotationer

af utgifterna innehålla kammarskrifvareböckerna en mängd anteckningar,

som ej egna sig för en räkenskap, men äro af stor vigt

dels för möjliggörande af snabbhet i expeditionen och dels för beredande

af kännedom om hvarje anslags ställning, såsom angående de

Kongl. bref, genom hvilka de årliga staterna blifvit Statskontoret delgifna

eller särskilda nådiga dispositioner gjorda, angående tiden då

någon löntagare eller pensionär aflidit eller löntagare eljest från tjensten

afgått, angående uppvisandet af fullmakt eller förordnande samt

om dessa handlingars kartering, angående anmälda immissionsresolutioner

in. m. De hafva således en helt annan bestämmelse än memorialböckerna,

hvilka, enligt Statskontorets åsigt, äro för sitt ändamål fort''

farande behöfliga.

28

•in komiterades förslag- att de befattningar, som komma att

tillhöra första tjenstegraden, måtte tillsättas på det sätt, att endast

fullmakt i denna tjenstegrad skulle utfärdas, med Statskontoret förbehållen

lätt att anställa fullmaktsinnehafvaren till tjenstgöring tills vidare

vid hvilken befattning som helst inom denna'' grad, har hos Statskontoret

någon anmärkning icke förekommit.

Statskontoret har här ofvan i korthet redogjort för de skäl, på

grund hvaraf Statskontoret funnit sig, i hufvudsakliga delar, ej kunna

biträda det af komiterade uppgjorda förslag till förändringar så väl i

sjelfva organisationen af Statskontorets styrelse som äfven i öfrigt i

sättet för fullgörande af embetsverkets särskilda funktioner. Denna

redogörelse torde ådagalägga, att omförmälda förändringar i sjelfva

verket icke kunna betraktas såsom förenklingar i sättet för ärendenas

behandling inom Statskontoret, utan, i den mån de ej endast afse

öfverflyttandet af göromål från detta till andra embetsverk, hufvudsakligen

innebära borttagandet af hittills varande kontroller. Inom ett

penningeförvaltande verk måste emellertid anordnandet af fullt betryggande

kontroller vara det första vilkoret för en god organisation. Att

de kontroller, som under en lång följd af år ansetts inom Statskontoret

nödiga och hvilka hittills, så vidt Statskontoret försport, icke

funnits hinderliga för embetsverkets förmåga att med afl önskvärd

snabbhet och i öfrigt på ett nöjaktigt sätt fullgöra sina åligganden,

dessa kontroller, i stället att inskränkas, på sista tiden måst

förstärkas, har vant eu gifven följd deraf, att de till Statskontoret

öfvei flyttade göromål äro af sa väsentligen olika beskaffenhet med

dem, som enligt instruktionen tillhöra detta embetsverk. Från ledamöternes

sida kräfves derföre numera ett ständigt öfvervakande och

en noggran tillsyn, som under förut varande förhållanden hvarken

var till motsvarande omfång genom någon föreskrift påbjuden eller

för ärendenas jemna och trygga gång behöflig. Såvidt Statskontoret

kunnat finna, hafva komiterade ej heller ådagalagt, att de nu befintliga

kontrollerna äro öfverflödiga eller att formerna för Statskontorets

embetsveiksamhet i något hänseende föranleda onödig omgång; och

detta hai gufvit Statskontoret ytterligare stöd för den öfvertygelse,

att, ehuru några smärre förenklingar i arbetssättet väl torde kunna

åvägabringas,, om hvilkas genomförande embetsverket icke lärer underlåta

att, såvidt på detsamma beror, draga försorg, några väsendtliga

29

förändringar i embetsverkets organisation likväl icke under för handen

varande förhållanden äro af behof påkallade.

För Statskontoret återstår således nu att i underdånighet framlägga

förslag till personal- och aflöningsstat, upprättadt i öfverensstämmelse

med de grunder, som synts Statskontoret böra i sådant

hänseende tillämpas.

Då Statskontoret härvid, oaktadt ej obetydlig förbättring i aflöningen

blifvit ifrågasatt, icke tilltrott sig att föreslå några väsentligare

indragningar inom personalen, har Statskontoret ansett sig böra i

underdånighet påpeka anledningen till detta förhållande. Då, jemlikt

Kongl. brefvet den It) Oktober 1873, de förut under arméförvaltningen

stående kassor och fonder, hvilka icke redan af Statskontoret öfvertagits,

skulle med 1874 års början dit öfverflyttas och Statskontoret

vid samma tid, jemlikt Kongl. brefvet den 6 Juni 1873, skulle mottaga

befattningen med vissa Riksgäldskontoret förut tillhörande ärenden,

afgaf Statskontoret i underdånig skrifvelse den 15 November sistnämnda

år förslag till ny aflönings- och utgiftsstat för embetsverket, hvilket

förslag hvilade på den grundsats, att hvarje embete- och tjensteman

borde i sin befattning hafva full sysselsättning och samtidigt innehafvande

af beställning inom annat statens eller kommunens embetsverk

icke tillåtas. Då nämnda öfverflyttningar möjliggjort indragning inom

arméförvaltningen af ett krigsrådsembete och en kamererarebefattning

samt inom Riksgäldskontoret af åtta särskilda tjenster, under det Statskontorets

personal ökats endast med eu kamererare och en bokhållare,

jemte det ombudsmansbefattningen förändrats till en advokatfiskalstjenst,

torde deraf framgå, att Statskontorets förutvarande embets- och

tjenstemän genom öfverflyttningen erhållit ganska betydlig tillökning

i göromål. Den sedermera vunna erfarenheten har jemväl ådagalagt,

att personalens antal varit så knappt tilltaget, som med ärendenas

behöriga skötande varit förenligt.

Förutom hvad som blir en följd af borttagandet af den hittillsvarande

första lönegraden och de dithörande befattningarnes ersättande

endast till eu del med bättre aflönade ordinarie tjenstemän, men i

öfrigt medelst särskilde, tillsvidare eller på viss tid förordnade amanuenser,

har Statskontoret derföre nu endast i ett fall och detta efter

mycken tvekan ansett sig kunna tillmötesgå yrkandena på minskande

af tjenstemännens antal, nemligen i fråga om eu af de tvenne räntmästaretjensterna.

Då eu andre räntmästare år 1734 tillsattes, skedde

det på framställning af Rikets Ständer »till mera säkerhets erhållande

för Riksens medel44; och denna kontroll, som allt sedermera blifvit

bibehållen, är onekligen för staten särdeles betryggande. Då det

30

emellertid måste medgifvas, att de inom räntekammaren förekommande

göromål, oaktadt de på sista tiden ökats, icke äro af större omfång,

än att de i allmänhet böra kunna af en räntmästare bestridas, har

Statskontoret, under förutsättning, att den å räntekammaren anställde

bokhållare må kunna för framtiden biträda i expeditionsgöromålen

inom räntekammaren, ansett sig böra föreslå, att den ena räntmästarebefattningen

må indragas.

Vidare bär Statskontoret, som härofvan yttrat sig om sekretej

ai e-, advokatfiskal och notarietjensterna, jemväl till pröfning förehaft

den frågan, huruvida icke, då Statskontoret ansett ledamotsplatserna

böra oförändrade bibehållas, kamereraretjensterna skulle kunna indragas

och den närmare ledningen af arbetena inom kontoren af ledamöterna

öfveitagas, men då Statskontoret dervid kommit till den slutsats, att

kamereraretjensten i. Riksbokslutskontoret under alla förhållanden måste

bibehållas och att indragningen af de två öfriga kamererareplatserna

skulle för ärendenas jemna gång mod nödvändighet påkalla tillökning

ledamöternas antal, har Statskontoret ansett någon förändring uti

ifrågavarande hänseende icke böra ifrågasättas.

Om således desse tjänster bibehållas, torde det af komiterade

föreslagna antal af 12 tjensteman utaf (nya) första lönegraden kunna

vara tillräckligt, under förutsättning likväl, att anslaget till amanuenser

in. in. bestämmes något högre än komiterade föreslagit. Det utaf

komiterade såsom högsta amanuensarvode beräknade belopp af 1,200

kronor synes nemligen allt för knappt för att kunna bereda möjlighet

att vid embetsverket fästa dugliga e. o. tjensteman, helst, genom deri

betydliga minskningen i antalet af ordinarie tjenstebefattningar, utsigterna.

till fast anställning i ej ringa mån försämrats, så att dylik anställning

i allmänhet icke lärer kunna förr än efter iipphunna 40

lefnadsår ernås.

Då med de. ökade göromålen inom Statskontoret äfven ökadt

behof af vaktbetjening inträdt, före*finnes icke anledning att ifrågasätta

någon minskning i vaktmästarnes hittills varande antal.

I fråga om de af komiterade föreslagna lönebelopp liar Statskontor

et, förutom hvad ofvan nämnts angående aflöningens fördelning

i lön och tjenstgöringspenningar, ansett sig icke böra ifrågasätta någon

förändring-, utom i afseende på stämpelpapperskassören samt förste

vaktmästaren. Bemälde kassör, som, genom öfverflyttningen till Stats

-

31

kontoret af en del Riksgäldskontor förut tillhörande ärenden, fått

betydlig tillökning i sina ganska maktpåliggande göromål, har för närvarande

3,000 kronor i lön jemte dyrtidstillägg af 600 kronor och skulle, enligt

komiterades förslag, undfå i lön och tjenstgöringspenningar 2,800 kronor

samt missräkningspenningar 500 kronor, eller tillhopa 3,300 kronor,

med lätt till två ålderstillägg a 500 kronor, så att aflöningen kunde

stiga till 4,300 kronor. Enligt Statskontorets bilagda förslag skulle

missräkningspenningarne utgå med 700 kronor, och således den ursprungliga

aflöningen utgöra 3,500 kronor, hvilket belopp kunde höjas

efter 5 års tjenstgöring till 4,000 kronor och efter ytterligare 5 års

till 4,500 kronor. Förste vaktmästaren skulle, enligt komiterades förslag,

erhålla i lön och tjenstgöringspenningar 1,100 kronor, utan rätt

till ålderstillägg; men då de öfrige vaktmästarne skulle, efter 5 års

tjenstgöring, kunna undfå ålderstillägg med 100 kronor, har det synts

Statskontoret lämpligast, att förste vaktmästarens aflöning blefve bestämd

till 1,000 kronor med enahanda rätt till ålderstillägg, som de öfrige

vaktmästarne.

Den aflöningsstat, hvilken Statskontoret sålunda tillåter sig i

underdånighet föreslå, slutar på en summa af 114,400 kronor, förutom

hvad som kan till ålderstillägg åtgå; hvaremot det med nyssberörda

underdåniga skrifvelse den 15 November 1873 öfverlemnade statsfördrag

uppgick till 127,700 kronor. Då emellertid antagandet af det nu

framlagda förslaget skulle medföra indragning af åtskilliga befattningar,

måste, i den mån innehafvande af dessa befattningar äro med fullmakter

^ försedde, deras löner å allmänna indragningsstaten uppföras;

men då de nya notarie- och bokhållarebefattningarne torde hufvudsakligen^

blifva besatte med sådane tjensteman, som nu innehafva fullmakt

på kanslist- eller kammarskrifvaretjenst, kan beloppet af de

löner, som skulle på indragningsstat uppföras, icke för närvarande

beräknas. Utgiften i detta hänseende blefve i allt fall ojemförligt

mindre, än i händelse komiterades förslag vunne tillämpning.

Remissakten återställes i underdånighet och Statskontoret framhärdar

med djupaste vördnad, trohet och nit,

Stormäktigste, allernådigste Konung!

Eders Kongl. Maj:ts

underdanigste, tropligtigate

tjenare och undersåter:

AUG. HÅGGBLADH. M. NORDLINDH, PER SAMZELIUS.

föredragande.

C. Kinbnrg. K. Stolle.

Stockholm den 13 December 1875.

32

Förslag till

Stat

för Statskontoret, att tillämpas från och med år 1877.

Miss-

Tjenst-

räk-

Lön.

görings-

nings-

Summa.

pennin-

pennin-

gar.

gar.

Kronor.

Kronor.

Kronor.

Kronor.

President ................................

7,500

2,500

—

10,000

1 Stats-kommissarie ...............

4,800

1,600

—

6,400

| Efter 5 års tjenstgöring

inom graden kan aflönin-

2 Dito ...............

9,600

3,200

—

12,800

gen höjas med 600 kronor

Kansliet:

Sekreterare ............................

3,375

1,125

—

4,500

1 Notarie ..............................

2,100

700

---

2,800

1 Dito ..............................

2,100

700

—

2,800

Registrator och Aktuarie .........

2,100

700

— —

2,800

Advokatfiskalskontoret

Advokatfiskal .....................

3,375

1,125

4,500

Efter 5 års tjenstgöring

inom graden kan aflönin-

Kammarkontoret:

■gen höjas med 500 kronor

och efter 10 års med yt-

Kamererare .............................

3,375

1,125

— —

4,500

terligare 500 kronor:

1 Bokhållare ..........................

2,100

700

—

2,800

2 Dito ...........................

4,200

1,400

---

5,600

Fond- och Bevisionskontoret:

Kamererare ..............................

3,375

1,125

—

4,500

1 Revisor och Bokhållare.........

2,100

700

—

2,800

Transport

—

—

—

66,800

33

Transport

Räntekammaren:

Räntmästare ...........................

1 Bokhållare .........................

Riksbdkslutskontoret:

Kamererare .............................

1 Bokhållare ..........................

2 Dito ..........................

Kontoret för stämpelväsendet:

1 Kassör ................................

Anslag till amanuenser, vikariat,

renskrifning samt flitpennin -

gar ................................

Vaktbetjeningen:

1 Förste Vaktmästare.......

1 Vaktmästare .................

7 Dito .. —

Summa1

Lön.

Tjenst-1

rörings- lennin- gar.

I

Miss-

räk-

nings-

Jennin-

gar.

Summa.

Kronor, i

Kronor, j

Kronor.!

Kronor.

--1

66,800

4,500

1,500

—

6,000

2,100

700

—

2,800

P

3,375

1,125

---

4,500 1

5 g

O

2,100

700

—

2,800 t

4,200

1,400

---

5,600

2,100

700

700

3,500

—

—

—

15,000

75<

25C

—

1,000

60»

) 201

— —

800

4,20(

J 1,40<

)--

- 5,600

aj--

-1 —

-1 "

--''114,1001

Efter 5 års tjenstgöring

kan aflöningen höjas med

100 kronor.