SOU 1877:1

NYA LAGBEREDNINGENS

FÖRSLAG

TILL

UTSÖKNING SLAG

OCH

JH I SAMMANHANG DERMED ERFORDERLIGA FÖRFATTNINGAR,

STOCKHOLM,

TRYCKT HOS A. L. NORMANS BOKTEYCKBRI-AK1TEBOLAG,

187«.

Stormäktigste, Ållernådigste Konung!

Enligt den af Eders Kongl. Maj:t för Nya Lagberedningen nådigst faststälda

instruktion borde, ibland de delar af civillagen eller rättegångsordningen,, i hvilka

Beredningen hade att utarbeta lagförslag, fragan om förbättring af lagstiftningen

rörande utsökningsväsendet i främsta rummet blifva föremål för Beredningens handläggning.

Sedan nu Beredningen utarbetat förslag till ny Utsökningslag, till Förordning

om samma lags införande och hvad i afseende derå iakttagas skall, till För

-

ordning- angående upphäfvande af Kidderskapets och Adelns rätt att göra utpantning

ios sina frälsebönder och till Förordning angående stämningsmän, får Beredningen

taed i underdånighet till Eders Kongl. Maj:t öfverlemna dessa förslag med nmtiv

undertecknade Östergren, Örbom och Annerstedt afgifna särskilda

}ttianden. Da Beredningens uppgift vant inskränkt till ämnets behandlande endast

savidt det legat inom civilprocessens område, har Beredningen ej tilltrott sig att fram

erfo£/!aJ

ljd ?? ya Ut^kningslagens antagande kunna i administrativ väg

eifoidias, såsom i flaga om sättet for tillsättande af den föreslagna stadsfogdetien

e

1“. hwTÄtT 0m förändrinSar > taxan å expeditionslösen

ff u matrffnS eller stanmingsmäns förrättningar, om

i öwÄti °r den da§''l3ok’ som bör af utmätningsmannen föras, och

3 Y t ) eiVJ r?1 desse samt 0111 utsökningslagens tillämpning vid utmätning

som sker pa grund af administrativ författning.

nin^T, mJfrdet^eredldn8T larit,med tjärande arbete sysselsatt, har Bered

1

E e -f Vo^l EMrS+ K°nfL MaJ;t,f 110ttaf 011 af Riksdagens Justitie-Omhudsman

Konöl Maj.t mgifven skrift, innefattande framställning om afhjelpande af

det^^B^Fdpr^T^^^M0^0^”^11^^6^01, 1 lagarne rörande utsökningsväsendeV

, T ®deT!s 1KongL Maj:ts nad,8''a föreskrift har Beredningen vid uppgörandet

ÄÄd? s? -SUTShgtaf framstäUningaribehörigt

vervagande, sa vidt dessa rort ämnet, i den omfattning detta påfordrat Beredninåtérstäld.

nd aggmr18'''' Den rem,tterade bandlingen varder härhos i underdånighet

Med djupaste undersåtlig vördnad, trohet och nit framhärda

Stormäktigste, Allernådigste Konung

Eders Kongl. Maj:ts

Aug. Östergren.

L. Annerstedt.

underdånigste och tropligtigste

tjenare och undersåtar

K. J. Berg.

J. O. Wedberg. Axel Örbom.

Stockholm den 7 Juni 1876.

E. von Krusenstjerna.

3

Förslag till Utsökningslag.

1 Kap.

Om de myndigheter, som med utsökningsmål hafva befattning.

Utsökningsmål upptagas och pröfvas af öfverexekutor, som är för landet och

för stad. lydande under landsrätt, Konungens Befallningshafvande, hvar inom sitt

län, i Stockholm Öfverståthållare-embetet samt i rikets öfriga städer Magistraten

eller, der Konungen det förordnar, viss ledamot af Magistraten.

2 §.

Utmätningsman är å landet och i stad, som under landsrätt lyder, kronofogde

och i öfriga städer stadsfogde. Utmätningsman har att, efter ty i denna lag

sägs, fullgöra hvad öfverexekutor förordnar, verkställa dom samt i vissa fall utan

föreskrift af annan myndighet förrätta utmätning.

3 §.

Kronofogde eger att för bestämdt fall till utmätningsman i sitt ställe sätta

länsman eller annan man, som af Konungens Befallningshafvande antagen är; svare

dock kronofogden sjelf för redovisningen. Ej må kronofogde åt annan uppdraga försäljning

af utmätt fast egendom eller fördelning af köpeskillingen derför.

4 §.

Emot öfverexekutor gälle enahanda jäf, som i Bättegångs-Balken om domare

sägas.

4

5 §.

Utmätningsman må ej taga befattning med mål, hvari han är jäfvig att

vittna, Förekommer jäf emot kronofogde eller stadsfogde, amnäle han det genast

hos öfverexekutor, som, der jäfvet pröfvas lagligt, förordnar annan utmätningsman

i den jäfviges ställe. Öfver beslut, som i jäfsfrågan gifves af öfverexekutorn, må

klagan ej föras.

6

Utmätningsman skall vid sin förrättning hafva med sig ojäfvigt vittne.

7 §•

Hos öfverexekntor skall föras dagbok, deri för hvarje mål anteckning göres

om dagen, då ansökning eller annan handling inkommit, så ock om åtgärd, som

blifvit i målet vidtagen.

8 §.

Kronofogde och stadsfogde skola hålla dagbok öfver alla mål, i hvilka utmatning

eller annan deras åtgärd enligt denna lag äskas, och deri teckna dagen,

då hvarje mål inkommit, den åtgärd dermed vidtagits och dagen, då det skett, eller

hinder som förefallit; vare ock pligtige att ur dagboken meddela skriftligt intyg,

när sådant begäres.

De närmare föreskrifterna om bokens förande meddelas af Konungen.

9

Efter hvar tredje månads förlopp skola inom fjorton dagar kronofogde och

stadsfogde till öfverexekntor insända utdrag ur den i 8 § nämnda bok för alla mål,

som under de tre sista månaderna inkommit, så ock för de äldre mål, som ej hunnit

afslutas. Hafva ej nya mål inkommit och äro alla de äldre afslutade, varde ock det

inom lika tid anmäldt. Försummar fogde att inkomma med utdrag eller anmälan,

såsom nu är sagdt, fälle öfverexekntor honom att bota en krona för hvar dag han

dermed uteblifver; dock må ej dömas till sådan dagabot för längre tid än två månader.

Ar fogde fäld till dagabot och låter ej sig deraf rätta, värde straffad såsom

för annan vårdslöshet i tjensten.

5

10 §.

Öfverexekutor åligger att noga tillse, huru de utmätningsman, som under

honom lyda, förrätta hvad dem enligt lag åligger eller eljest i tjensten betrodt varder.

Finner öfverexekutor vid granskning af insända dagboksutdrag eller annorledes, att

utmätningsman underlåtit åtgärd, som till bevarande af parts rätt och säkerhet föreskrifven

är, eller eljest sin pligt eftersatt, ege öfverexekutor, ändå att part ej förer

klagan, döma den felande till böter högst femhundra kronor eller mistning af tjenst

på högst tre månaders tid. Anses felet kunna medföra svårare straff, eller erfordras

utredning vid domstol, varde målet dit förvisadt; och ege öfverexekutor att emellertid

skilja den felaktige från tjenstens utöfning, när skäl dertill äro.

11 §.

Missfirmar någon öfverexekutor med ord eller gerning, då förhör inför honom

hålles, eller i skrift, som till honom ingifves, eller missfirmar man sålunda inför

öfverexekutor sin vederpart; dessa mål ege öfverexekutor att upptaga och afgöra,

när brottsligheten ej är gröfre än att den må beläggas med böter, högst etthundra

kronor. Lag samma vare, der man inför öfverexekutor genom svordom, oljud eller

annorledes kommer förargelse åstad.

2 Kap.

Om lagsökning för gäld.

12 §.

För klar och till betalning förfallen fordran, som grundar sig å skuldebref

eller annat skriftligt fordringsbevis, må man söka gäldenären hos öfverexekutor i den

ort, der gäldenären har sitt bo och hemvist eller någon tid sig uppehåller. Den

ingenstädes eger stadigt hemvist, sökes der han finnes, eller, om han utrikes är,

der han inom riket senast var boende. Är gäldenären utländsk man eller grundas

fordran å löpande förskrifning, må gäldenären sökas hvar han träffas.

13 §.

Är för fordran inteckning i fast egendom beviljad, och vill borgenär för betalningen

hålla sig allenast till egendomen, söke han egaren hos öfverexekutor i den

ort, der egendomen ligger. Har egendomen blifvit af en till annan öfverlåten, må,

6

innan nye egaren sökt lagfart, förre egaren utan hinder af öfverlåtelsen sökas. Är

tvist om eganderätten antecknad i lagfartsprotokollet, må den sökas, hvilken såsom

egare har egendomen i besittning.

14 §.

Lagsökning skall göras skriftligen; och loge borgenär vid sin inlaga besannad

afskrift af den handling, hvarå lian sin fordran grundar. Underlåter han det,

eller finner öfverexekutor den åberopade handlingen icke innefatta bevis om fordran,

varde ansökningen ej upptagen, och teckne öfverexekutor det å inlagan.

15

Upptages ansökningen, teckne öfverexekutor å inlagan föreläggande för gäldenären

att, inom viss tid efter det lagsökningshandlingarna blifvit honom delgifna,

å ansökningen skriftligen svara, vid äfventyr, om han det försummar, att målet

ändå afgöres.

Derefter åligger det borgenären att handlingarna uttaga och dem gäldenären

delgifva på sätt, som för delgifvande af stämning ar stadgadt; dock skall, der delgifvandet

må sko genom kungörelse i allmänna tidningarna, borgenären låta. kungörelsen

införas tre gånger minst en vecka mellan hvarje gång samt, om jemväl

annan åtgärd för deJgifvandet bör vidtagas, sådant fullgöra före sista kungörandet.

16 §.

I stad läte öfverexekutor, der borgenären det äskar och lagsökningshandlingarna

tvåfalt ingifver, tillställa gäldenären, om han i staden finnes, borgenärens

ansökning med bilaga och kalla gäldenären att å viss tid hos öfverexekutor sig inställa

för att å lagsökningen svara, vid äfventyr som förut är sagdt. Finnes borgenären

i staden, varde ock han kallad att å samma tid tillstädeskomma.

17 §.

Öfverexekutor bevilje gäldenär den tid till svars afgifvande, som med afseende

å orten, der gäldenären vistas, pröfvas nödig.

I de fall, då ansökningen må delgifvas gäldenären genom. kungörelse i allmänna

tidningarna, varde tiden för svars afgifvande satt till nitio dagar efter det

kungörelsen tredje gången infördes.

Gifver borgenär in bevis att lagsökningshandlingarna blifvit gäldenär så delgifna,

som i 15 § sägs, så ock styrkt afskrift af samma handlingar, och kommer ej

gäldenären inom förelagd tid med skriftligt svar, eller uteblifver gäldenär, som varit

enligt 16 § kallad, varde målet afgjordt på de skäl, som borgenären företett.

Visas gäldenären hafva varit af laga förfall hindrad att svara eller sig inställa,

förelägge öfverexekntor honom ny tid dertill.

19 §.

Uteblifver borgenär, då han och gäldenär enligt 16 § kallade varit, höre

öfverexekntor gäldenären, om han är tillstädes, och afgöre målet på skäl, som för

handen äro. Visar borgenären förfall och vill hörd varda, sätte öfverexekutor ut

förhör i målet till annan dag och förelägge borgenären att då tillstädeskomma.

20 §.

Begår borgenär, innan målet blifvit afgjordt, att få med påminnelser bemöta

gäldenärs skriftliga svar, förelägge öfverexekutor borgenären tid dertill, högst tretio

dagar. Ej må eljest flera skrifter än en å hvardera sidan vexlas.

21 §.

. Finner öfverexekutor nödigt_ lemna part rådrum att i hufvudskrift förete

handling, den han i afskrift ingifvit, förelägge honom viss dag dertill och äfventyr

att målet ändå afgöres; gifve ock vederparten tillfälle att af handlingen taga del,

om skäl dertill förefinnes.

22 §.

Har ej. borgenär inom natt och år, sedan honom förelädes att gifva gäldenär

del af ansökningen, inkommit till öfverexekutor med bevis att delgifning skett, och

är ej heller svar från gäldenären ingifvet, vare ansökningen förfallen.

Lag samma vare, der inom sagda tid lagsökningshandlingarna icke blifvit

till öfverexekutor äterstälda och ej heller styrkt afskrift deraf ingifven.

23 §.

Invänder part, att målet ej hörer öfverexekutorn till eller att flere hafva i

8

målet del och böra deri liöras, och varder ej invändningen gillad, fortfare öfverexekutorn

utan uppskof med målet.

24 §.

Nu nekar den som sökes sin hand och förskrifning: har han ej förut vid

domstol eller inför öfverexekutor erkänt fordringshandlingen, och är ej heller derå

tecknadt behörigt bevis, att han i tillkalladt vittnes närvaro inför kronofogde, stadsfogde

eller notarius publicus erkänt handlingen; varde målet såsom tvistigt till

domstol förvisad!

25 §.

Invänder gäldenär, att han blifvit tvungen eller förledd att utgifva den handling,

hvarå krafvet grundas; och visar han sannolika skäl för invändningen; varde

ock målet förvisadt till domstol, der ej gäldenären försummat att tvånget eller förledandet

anmäla och kungöra, såsom i 26 § stadgas.

26

Anmälan om tvång eller förledande skall göras vid domstol eller hos öfverexekutor

inom fyra veckor sedan tvånget upphörde eller förledandet skedde; vare

ock gäldenären pligtig att, inom lika tid efter det anmälan gjordes, låta domstolens

eller öfverexekutorns bevis derom i allmänna tidningarna införas. Försummas något

af hvad sålunda är föreskrifvet, ege öfverexekutor utan hinder af invändning, hvarom

i 25 § sägs, borgenärens rätt pröfva.

27

Gör gäldenär mot krafvet annat jäf, än nu är sagdt, och vill det styrka;

då skall han sina bevis genast förete, och må ej andra än skriftliga bevis gälla.

Finner öfverexekutor, att gäldenären har skäl till jäfvet, vare lag som i 24 § sägs.

28

Äro ej sådana skäl för handen, att målet bör såsom tvistigt till domstol förvisas,

ålägge öfverexekutor gäldenären betalningsskyldighet, vid äfventyr af utmätning.

Varder fordran, som enligt 13 § utsökes, faststäld till betalning ur den

intecknade egendomen, förordne öfverexekutor tillika, att egendomen må, utan före

-

9

gående utmätning, säljas i den ordning, som om utmätt fast egendom stadgas; och

vare det så ansedt, som hade egendomen hlifvit utmätt.

29 §.

Vill gäldenär qvitta sin skuld mot fordran hos borgenären, och är denna fordran

sådan som i 12 § sägs, förordne öfverexekutor, att den må, så långt den

räcker, mot skulden qvittas.

BO §.

Ej må klar och förfallen fordran uppehållas för det, som stridigt eller icke

förfallet är.

31 §.

Har öfverexekutor förvisat mål såsom tvistigt till domstol, stån de gäldenär

lika fritt som borgenär att målet instämma.

32 §.

Varder borgenärs talan af öfverexekutor bifallen, ege gäldenär, der han ej

hos öfverexekutorn erkänt skulden, rätt att efter stämning å borgenären vid domstol

söka återvinning i målet; stämme dock derom inom sex månader efter det öfverexekutorns

utslag vann laga kraft eller, om besvär mot utslaget hlifvit anförda,

inom lika tid från det utslag öfver besvären föll.

33 §.

I lagsökningsmål skall utslag gifvas ofördröjligen, sedan målet kommit i. det

skick, att det kan afgöras.

34 §.

Äro parterna tillstädes, må öfverexekutor genast afkunna utslag muntligen;

är blott ene parten när å dag, då efter kallelse eller föreläggande den andre bort

tillstädeskomma, vare lag samma, der han utan styrkt förfall uteblifvit.

Utslag, som ej muntligen afkunnas, varde meddeladt å dag, som genom

anslag sist dagen förut kungjord hlifvit; och skall utslaget å den dag, hvarå det

ställes, i utskrift vara för sökanden att tillgå, så ock för vederparten, om han det

2

10

äskat. Underrättelse om tiden, då utslaget kommer att meddelas, värde tillika

införd i en dertill inrättad bok, hvilken bör hålles en hvar till handa, som vill

upplysning derur hemta.

85 §.

Föreläggande enligt 18, 19, 20 eller 21 § skall, der det ej afsäges muntligen,

kungöras genom anslag; och varde anteckning derom tillika införd i den i

34 § omförmälda bok.

36 §.

Då utslag skriftligen utfärdas, skall fordringshandlingen eller den del deraf,

som målet rörer, _ i utslaget ordagrant införas eller omedelbart derefter afskrifvas’

der den ej finnes intagen i protokoll öfver muntligt förhör, som i målet egt rum.

3 Kap.

Om verkställighet af dom.

37 §.

Utmätningsman ege, utan särskildt bemyndigande, verkställa domstols laga

kraft egande dom i tvistemål:

1. då skyldighet att gälda penningar eller varor blifvit den tappande ålagd;

2. då någon blifvit förpligtad att viss lös egendom till annan utgifva;

3. då domstolen förordnat angående qvarstad eller skingringsförbud;

4. då dömdt är .i fråga om tjenstehjons flyttning i eller ur tjenst;

5. då någon blifvit förpligtad att afträda fäst egendom eller dömdt är om

flyttning i eller ur hus; och

. 6- då domen eljest innehåller förpligtelse för den tappande att något fullgöra,

vid äfventyr att det, om han tredskas, må genom vederpartens föranstaltande utföras.

38 §.

Kan laga kraft egande dom icke, efter ty i 37 § är stadgadt, af utmätningsman

utan särskildt bemyndigande verkställas, ankomme på öfverexekutor att om

verkställighet och sättet derför förordna; och ege öfverexekutor, der någon skall

11

tillhållas att något göra eller låta, och annat tvångsmedel eller äfventyr ej finnes

i domen utsatt eller i lag stadgadt, förelägga den tredskande vite samt honom till

sådant vite fälla.

89 §.

Är betalningsskyldighet någon ålagd, ege utmätningsman, utan särskildt

bemyndigande, hos den tappande verkställa utmätning, ändå att ändring i domen

sökes. Ej må dock utmätning å Underrätts dom ske förr än den vunnit laga kraft,

der den, som tappat, ställer pant eller borgen för hvad honom ålagdt är, så ock för

skada; som genom uppehållet vållas kan; ej heller å Hofrätts dom, der gäldenären

styrker, att han, på sätt i 80 Kap. Rättegångs-Balken föreskrifves, sin rätt till

talan mot domen förvarat och till fullgörande deraf hos Konungens Befallningshafvande

eller utmätningsman nedsatt penningar, svarande mot hvad dömdt blifvit.

40 §.

Hvad efter 89 § utmätt är må ej utan gäldenärens samtycke säljas förr än

domen vunnit laga kraft; har lös egendom blifvit utmätt, hvilken är underkastad

förskämning eller snar förstörelse eller hastigt fallande i värde eller erfordrar alltför

kostsam vård, må dock öfverexekutor, om borgenären det äskar och sådant

finnes lämpligt, förordna om egendomens försäljning.

Utmätt lös egendom må af den vinnande lyftas emot pant eller borgen för

återbäring, om domen ändras. Kommer försäljning af utmätt egendom till stånd,

galle om lyftning af köpeskillingen hvad i 6 Kap. stadgas.

41 §.

liar någon blifvit förpligtad att viss lösegendom till annan utgifva, ege

utmätningsmannen, ändå att ändring i domen sökes, befordra den till verkställighet,

om den vinnande ställer pant eller borgen för godsets återbäring; gitter han ej

ställa säkerhet, varde godset, der han det äskar, af utmätningsmannen belagdt med

qvarstad.

Hvad domstolen förordnat angående qvarstad och skingringsförbud må ock

utan hinder af förd klagan af utmätningsmannen verkställas. Lag samma vare om

dom angående tjenstehjons flyttning i eller ur tjenst.

42 §.

Är dömdt i tvist om hyresmans flyttning i eller ur hus eller om skyldighet

12

för brukare af annans jord att den afträda, och pröfvas uppehåll med domens verkställande

vålla märklig skada; då ege öfverexekutor att, der den vinnande ställer

pant eller borgen för det skadestånd, hvartill han. kan kännas skyldig, om domen

ändras, förordna, att verkställighet må ske utan hinder deraf att domen ej vunnit

laga kraft.

43

Är det, hvarom i andra mål dömdt blifvit, sådant att ändringssökandet ej

varder onyttigt, om domen går i fullbordan, ege ock öfverexekutor, der pant eller

borgen ställes som i 42 § sägs, förordna, att domen må verkställas, ändå att

ändring deri sökes.

44

Huru beslut i konkursmål, så ock dom i vexelmål må, utan hinder af ändringssökande,

verkställas; derom gälle hvad särskildt är stadgadt.

45 §.

Förlikning, som blifvit inför rätta sluten eller erkänd samt af domstolen

faststäld, verkställes i den ordning, som för laga kraft egande dom är stadgad.

46 §.

Vill någon erhålla verkställighet å skiljemannadom, söke det hos öfverexekutor;

hafva parterne under skiljemännen skjutit det, hvarom dömdt blifvit, och

utföst att nöjas åt skiljemännens beslut, eller skall domen eljest enligt lag till

efterrättelse lända, förordne öfverexekutor, att domen verkställas må; och gånge den

sedan i verket lika som domstols laga kraft egande dom, der ej af högre myndighet

annorledes förordnadt varder.

47

Uppstår hos utmätningsman tvifvel, huru dom rätteligen verkställas bör,

anmäle det genast hos öfverexekutor. Finnes i ty fall eller då verkställighet af

dom hos öfverexekutor sökes, domen så mörk, att öfverexekutor ej kan meddela

föreskrift om verkställigheten, förvise han parterna att i laga ordning öfver domen

söka förklaring.

13

48 §.

Skall någon för verkställighet af dom eller eljest enligt denna lag ställa

pant eller borgen och är ej säkerheten af vederparten godkänd, varde den pröfvad

af öfverexekntor eller ock af utmätningsmannen, om säkerheten hos honom ställas

må. Löftesmän skola borga en för alla och alla för en; för menighet eller för

utländsk man skall borgas såsom för egen skuld. Den, som pant bjuder, vare, der

öfverexekntor eller utmätningsmannen det föreskrifver, pligtig att sätta panten i

förvar hos vederhäftig man, som åtager sig att den vårda; löftesskrift må omhändertagas''

af den, till hvars säkerhet den gäller.

Den, som Konungens och Kronans talan förer, vare från säkerhets ställande

fri.

49

Har någon, som ej vädjat mot Underrätts dom, stämt om återvinning enligt

12 Kap. Rättegångs-Balken, eller har någon, endast på grund af domvilla eller

annan felaktighet i rättegången, hos högre rätt yrkat ogillande af dom, som eljest

bör såsom laga kraftvunnen anses, gånge utan hinder deraf domen i verkställighet

såsom laga kraftvunnen, så vidt ej Rätten, der talan är anhängig, annorledes

förordnar.

Ej må ansökan om resning hindra doms fullbordan.

50 §.

Ändras eller upphäfves dom, hvarå utmätning, qvarstad eller annan verkställighet

följt, gånge, ändå att klagan öfver senare beslutet föres, verkställigheten

åter, der så ske kan; och fylle den, som verkställigheten sökt, all skada; vare ock,

om han något lyfta eller tillträda fått, pligtig att det genast med dess ränta eller

afkomst till vederparten återställa. Åro penningar lyftade, gälde ränta derå efter

sex för hundrade om året från lyftningsdagen.

51 §.

Om verkställighet af öfverexekutors utslag, hvarigenom betalningsskyldighet

blifvit någon ålagd, gälle hvad ofvan är stadgadt i fråga om Underrätts dom i

ty fall.

Har (öfverexekntor, såsom i 28 § sägs, förordnat om fast egendoms försäljning,

må den ej ega rum förr än laga kraft å utslaget kommit.

14

52 §.

Annat beslut i utsökningsmål gånge i verkställighet, ändå att heslutet öfverklagas;

dock må, der någon blifvit fäld till böter eller vite, eller utmätningsman

blifvit dömd till mistning af tjenst på viss tid eller utgifvande af skadestånd,

utslaget ej verkställas förr än det vunnit laga kraft. Huru beslut angående fördelning

af köpeskilling för utmätt egendom går i verkställighet skils i 6 Kap.

4 Kap.

Om utmätning.

53 §.

Vill man på grund af dom eller utslag, hvarigenom betalningsskyldighet

blifvit gäldenär ålagd, erhålla utmätning hos denne; ingifve till utmätningsmannen

domen eller utslaget samt, då fråga är om skiljemannadom, öfverexekutors beslut

om dess verkställande, så ock, der fordran är på skuldebref eller annat skriftligt

fordringsbevis grundad, fordringsbeviset i hufv tidskrift.

54

Har i löpande skuldebref, som är stäldt att betalas å viss dag, gäldenär

medgifvit, att utmätning för skuldebrefvets innehåll må utan hans hörande verkställas,

och är behörigt bevis tecknadt å skuldebrefvet, att gäldenären erkänt det

inför domstol eller öfverexekutor eller ock, i tillkalladt vittnes närvaro, inför kronofogde

eller stadsfogde eller notarius publicus; då må, ändå att betalningsskyldighet

ej blifvit, såsom i 53 § sägs, gäldenären ålagd, utmätning hos honom ske, der sex

månader ej från förfallodagen förflutit, och det ej finnes att gäldenären, då han

erkände skuldebrefvet, icke egde att öfver sitt gods sjelf råda.

Den, som undergått utmätning, efter ty nu är sagdt, vare ej förment att

vid domstol söka sitt åter af borgenären, om skäl dertill finnes.

55 §.

För fordran, som enligt protokoll öfver offentlig auktion härleder sig från

inrop af lös egendom och är till betalning förfallen, må ock, ändå att betalningsskyldighet

ej blifvit gäldenären ålagd, utmätning ske, der gäldenären vid utmätnings

-

15

tillfället utan jäf erkänner skulden; dock skall utmätningsmannen, innan utmätnmgen

verkstalles, om erkännandet taga skriftligt bevis, antingen af gäldenären

sjelf eller, om han ej kan skrifva eller ej vill beviset meddela, af två ojäfvige män.

56 §.

• + Ti]l in5°,n 5håJl£l utmätuinS enligt 54 eller 55 §, skall skriftlig ansökan

jemte skuldebref i hufvudsknft eller protokollet vid auktionen till utmätningsmannen

anemnas. b

57

Då för utmätnings vinnande fordringsbevis till utmätningsmannen aflemnas

göre han derom anteckning å handlingen.

58 §.

SkaU utmätning för en borgenärs fordran ske, och varder, innan den blifvit

företagen, handling, hvarå utmätning hos samme gäldenär bör för annan borgenärs

fordran verkställas, till utmätningsmannen ingifven; då skall utmätning för bådas

fordringar pa en gång verkställas, der så ske kan, utan att den ene borgenären i

sm ratt uppehälles på grund*af hinder, som för uttagande af den andres fordran

ma förekomma.

59 §.

Ku åi.gäldenär ej tillstädes, då utmätningsman sig infinner för att verkställa

utmätning för fordran, som i 53 och 54 §§ afses; har underrättelse derom

att utmätning for fordringen är sökt, blifvit efter ty i 60 § sägs meddelad, eller är

anledning att gäldenären håller sig undan eller rest bort, förty att han väntar

utmätning; da gånge förrättningen för sig utan hinder af gäldenärens frånvaro;

dock skall i ty fall hans hustru eller husfolk eller annan, som har egendomen i

vard eller besittning, tillsägas att vid förrättningen närvara. Finnas ej de, värde

närboende granne, som anträffas, tillkallad.

Kan ej utmätningen genast företagas, då utmätningsmannen för sådant ändamål

sig mstålt, och är fara att godset under tiden stickes ur vägen; läte utmätningsmannen,

der borgenären nödig kostnad förskjuter, vård hållas öfver godset till

dess utmätning kan ske. ° ’

16

60 §.

Underrättelse, hvarom''! 59 § sägs, skall, för att anses giltig, meddelas gälde**

“kSMl utmätning ske å gäldenären tillhörig egendomh j1 “”S™''

- der,hm,,h” ^ ?ä- ^Ässaffl^

!TÄÄ rÄ''3''.Si^ bevaka; njute dock ej för

“SÄE Ä"Ä och ej heller kandi-hud i orten,

der utmätning skall ske; vare underrättelse, som nu sagd ar, ej af noden.

61 §.

Skall viss vara utmatas och finnes den ej; då skall den med annan egendom

as.

62 §.

Lösören skola sa i mät förr än fast egendom må utmätas, der ej borgenär

och gäldenär annorlunda sämjas; är jH* ^ **^^

laf''*e förtecknad «»

kan utgå.

63 §.

H-ir Gäldenär fordran eller annan rättighet, som kan öfver låtas; den ma oek

o : Jf annan egendom ej finnes att tillgå, eller borgenär och gäldenär om

fordringens eller rättighetens utmätande åsämjas. Sådana obligationer eller andra

värdepapper,6 hvilfei allmänna rörelsen gångbar» avo. mä tagas . mat såsom ha.

ofvan om lösören är sagdt.

17

64 §.

Af lösören skall hvad gäldenären för sin näring behöfver eller minst kan umbära

sist utmätas. Uppgifver gäldenär viss egendom till utmätning, bör den företrädesvis

i mät tagas, der sådant lämpligen samt utan förfång för borgenär kan

ske, och annan ordning ej är föreskrifven.

65 §.

Från utmätning skola undantagas nödiga gång- och sängkläder för gäldenären,

hans hustru och oförsörjda barn. Sakna de utväg till nödtorftigt uppehälle; då må

af det förråd, som i huset finnes, undantagas hvad till deras underhåll för en månad

tarfvas, så ock nödiga arbetsredskap intill ett värde af femtio kronor. Lös pant må

ej undantagas från utmätning för den gäld, hvarför pantsättningen skett.

66 §.

Gäldenärs innestående aflöning för allmän eller enskild tjenst, eller innestående

pension å rikets stat må icke utmätas, förr än gäldenären är berättigad att aflöningen

eller pensionen lyfta.

67 §.

Är i lag eller författning särskildt stadgadt, att viss egendom ej må utmätas,

eller är af Konungen för viss pensions- eller lifränteanstalt förordnadt, att derifrån

utgående pension eller lifränta ej må tagas i mät; lände det till efterrättelse.

68 §.

Ej må i gäldenärs bo något utmätas, som finnes höra annan till, och ej heller

utmätning ske till förfång af den rätt, annan till gäldenärs gods eger.

69 §.

Påstår annan sig vara egare till lös egendom, som i gäldenärs bo finnes,

men kan ej genast visa sin rätt, vare hans anspråk ej hinder för egendomens utmatande;

bjuder han vid utmätningen sannolika skäl för anspråket; hän vise utmätningsmannen

honom att sin talan efter stämning utföra, och må det utmätta godset ej

säljas förr än tvisten om eganderätten bl hvit af domstol pröfvad; stämme dock han,

3

18

som godset från utmätning freda vill, borgenären och gäldenären till domstol i orten,

der godset finnes, inom tre månader, eller hafve sin talan mot borgenären förlorat.

Kommer någon efter utmätningen med anspråk, som nu är sagdt, vare det ej hinder

för försäljningen, der ej öfverexekutor annorlunda förordnar. Varder den, som anspråket

väckt, af öfverexekutor hänvisad att sin talan efter stämning utföra, åligge

honom att inom tre månader derefter stämma vid äfventyr, som förut är nämndt.

Vill borgenär sjelf stämma, stånde det honom fritt.

70

Om utmätning af lösören, som blifvit sålda, men lemnats qvar i säljarens

vård, så ock om makes rätt att vid utmätning undantaga enskild egendom, galle

hvad särskildt är stadgadt. Om utmätning af gods, hvarom i 92 § af Sjölagen förmäles,

vare lag som der sägs.

71 §.

Har någon panträtt i gäldenärs lösa gods eller rätt att sådant gods till säkerhet

för sin fordran qvarhålla, må hinder deraf ej möta för godsets utmätande

och försäljande för annan gäldenärens skuld; och njute sådan borgenär rätt till betalning

ur köpeskillingen, såsom i 6 Kap. sägs. Den, som har lös egendom såsom

pant eller eljest under panträtt i handom, vare dock ej pligtig att lemna panten

från sig, med mindre full lösen derför gifves, eller panthafvaren nöjes med att för

sin betalning hålla sig till köpeskillingen; ej ege panthafvaren vägra att taga lösen,

då den, i fall som nu är sagdt, honom bjudos. ändå att hans fordran ej är till betalning

förfallen.

72 §.

Påstår någon, som ej har sådan rätt, som i 71 § sägs, sig ega förmånsrätt

till betalning ur gäldenärs egendom, vare det ej hinder för egendomens utmätande

för annan gäld. Ej heller må egendoms utmätande hindras deraf att den

blifvit belagd med qvarstad eller skingringsförbud; dock bör, der annat gods finnes

att tillgå, sådant företrädesvis utmätas, så vidt det lämpligen och utan förfång för

utmätningssökanden kan ske.

73 §.

Lös egendom, som utmätes, skall af utmätningsmannen upptecknas och värderas;

och ege han, der så finnes nödigt, tillkalla sakkunnige män att vid värderingen biträda.

19

74 §.

Utmätas penningar, skota de af utmätningsmannen om händer tagas. Lösören,

som utmätas, skola, der de ej, efter ty nedan sägs, föras från stället, derstädes

sättas i förvar under utmätningsmannens försegling eller, om lian finner det i brist

af tjenliga förvaringsrum eller af annan orsak ej lämpligen kunna ske, med hans

insegel eller skriftligt anslag eller på annat sätt så utmärkas, att uppenbart synes

att godset blifvit utmätt. Anses det utmätta ej kunna med säkerhet lemnas pä

stället under gäldenärens tillsyn, läte utmätningsmannen det af annan der vårdas

eller till annat ställe föras, om borgenär den för godsets vård eller flyttning nödiga

kostnad förskjuter.

Utmätes gäldenär» egendom, som i annans besittning finnes, varde förbud

innehafvare!! meddelad! att egendomen utlemna till förfång- för den, till hvilken i

följd af utmätningen gäldenärens rätt kan komma att öfvergå.

75 §.

Skall fordran eller rättighet utmätas, som grundas å löpande förbindelse eller

annan handling, hvilken gäller i innehafvarens hand, tage utmätningsmannen handlingen

i förvar.

Utmätes annan fordran eller rättighet, tage ock utmätningsmannen i förvar

handling, som tjenar till bevis om fordringen eller rättigheten, der.sådan handling

finnes att tillgå, och teckne i protokollet förbud för den, från hvilken fordringen

eller rättigheten skall utgå, att gifva något deraf ut till annan än utmätningsmannen

eller den, till hvilken i följd af utmätningen gäldenärens rätt kan komma att

öfvergå; och varde sedan, der borgenären det äskar, protokollet genom utmätningsmannen

tillstäldt den, hvilket förbudet meddelas skall, om han bor inom utmätningsmannens

tjensteområde; i annat fall drago borgenären försorg om delgifvandet.

76 §.

Skall utmätning för en fordran ske å gods, som redan är för annan fordran

utmätt, vare vid senare utmätningen ej af nöden, att godset å nyo upptecknas, värderas

eller förseglas.

Hvad nu är sagdt gälle ock om utmätning af gods, som förut är belagdt med

qvarstad för fordran.

77 §.

Då utmätning af lös egendom så verkstäld är, som i 73 § samt 74, 75 eller

76 § sägs, njute borgenär förmånsrätt i det utmätta, efter ty i 17 Kap. 8 §HandelsBalken

stadgas.

20

78 §.

Vid utmätning af hus, tomt, jord eller vattenverk ma ej ett från annat så

söndras, att det, som öfver är, varder för egaren onyttigt. Ej heller må växande

gröda, växande skog eller annat, som till fast egendom hörer, tagas i mät annorledes

än genom utmätning af egendomen eller nyttjanderätt till jorden.

79 §.

Utmätes läst egendom, skall utmätningsmannen upprätta beskrifning deröfver;

och galle om egendomens värdering hvad förut om värdering af lös egendom är sagdt.

Utmätningsmannen affordre ock gäldenären de handlingar, som visa hans eganderätt

eller tjena till upplysning om servitut, nyttjanderätt eller rätt till afkomst eller annan

förmån, som skall af egendomen utgå. Utmätas liera egendomar på en gång; varde

de hvar för sig beskrifna och värderade.

Har öfverexekutor enligt 28 § förordnat om försäljning af läst egendom, läte

han den af utmätningsmannen beskrifvas och värderas.

80 §.

Dä utmätning af läst egendom skett, skall, der borgenär det yrkar, afrad,

hyra eller ränta, som af egendomen faller tilldess den varder såld och af köparen tillträdd,

uppbäras af utmätningsmannen eller af syssloman, som af honom förordnas.

Utmätningsmannen kungöre utan dröjsmål den, hvilken betalningsskyldigheten

åligger, förbud att utgifva något till annan än utmätningsmannen eller sysslomannen.

Har öfverexekutor förordnat om egendomens försäljning; då skall han, der

borgenär det yrkar, tillsätta syssloman, som afkomsten uppbär, och låta förbud

kungöras, som nu är sagdt.

81 §.

Är lära att utmätt läst egendom af egaren genom vanvård eller annorledes i

större mån försämras, ege öfverexekutor, der borgenär det påstår, förordna syssloman

att egendomen om händer taga och förvalta; dock vare i ty fall borgenären pligtig

att förskjuta den kostnad, som för egendomens förvaltning kan vara nödig.

82

Öfverlåter någon sin fasta egendom till annan, må, innan nye egaren sökt laglärt,

öfverlåtelsen ej utgöra hinder för egendomens utmätande för förre egarens gäld.

21

Söker nye egaren lagfart samma dag, å hvilken utmätningen verkställes, vike

borgenären för nye egaren, der ej fordran, som ntsökes, är i egendomen intecknad

eller eljest sådan att, efter ty i lag i öfrigt stadgas, egendomen derför häftar, ändå,

att den kommit nr gäldenärens hand.

83 §.

Om den förmånsrätt utmätning af fast egendom medför skils i 17 Kap. 9 §

Handels-Balken.

84 §.

Då utmätning skett, ehvad det är å lös eller fäst egendom, skall, om gäldenär

eller borgenär det äskar, protokoll öfver förrättningen genast eller, der det ej kan

ske, nästa dag hållas honom tillhanda; vare ock utmätningsmannen pligtig, om

protokollet ej på stället lemnas till gäldenären, att genast tillställa honom eller, då

han ej är när, annan, som enligt 59 § varit om förrättningen tillsagd, skriftlig

uppgift på skuldbeloppet till så kapital, som ränta och lagsökningskostnad, grunden

för utmätningen och dagen, då den blifvit verkstäld.

85

Utmätningsmannen åligger att, då fast egendom blifvit tagen i mät, genast

anmäla det hos öfverexekutor och tillika, om gäldenären vid utmätningen bestämt

auktionsställe, såsom i 94 § sägs, gifva det tillkänna. Ar utmätningen verkstäld

för icke intecknad fordran, vare utmätningsmannen jemväl pligtig att genast å landet

till domaren och i stad till Rätten insända bevis om utmätningen och beloppet af

den fordran, hvarför utmätningen skett.

86 §.

Finnes vid utmätning gäldenär sakna full tillgäng till gäldande af skuld,

hvarför utmätning blifvit sökt, eller linnes uppgifven tillgång tvistig, eller kan den

för annan orsak ej strax till betalning i laga ordning användas; då vare, der borgenär

det äskar, gäldenären pligtig att inom tid, som af öfverexekutor bestämmes,

hos öfverexekutor eller domstol med ed styrka, att han ej eger annan tillgång, än

den som uppgifven är.

Har gäldenär gått ed, som nu är sagdt, vare han ej pligtig att för samma

fordran ånyo sådan ed gå, med mindre borgenär visar skälig anledning, att gäldenären

undandöljer tillgång, som honom derefter tillfallit och till gälds betalning gå bör.

22

5 Kap.

Om utmätt egendoms försäljning.

87 §.

Försäljning af utmätt egendom skall ske genom offentlig auktion.

88 §.

Skall lös egendom säljas, läte utmätningsmannen tid och ställe för auktionen

kungöras i kyrkan för den församling, der försäljningen sker, så ock, om gäldenär

eller borgenär det äskar eller eljest sådant finnes lämpligt, i kyrkorna för de församlingar,

som närmast derintill äro.

1 stad, der särskild! auktionsverk finnes, åligge utmätningsmannen föranstalta

om utmätt lös egendoms försäljning genom auktionsverkets försorg; är för staden

förordnadt, att sådan auktion skall kungöras på annat sätt än här ofvan är sagdt,

lände det till efterrättelse.

89 §.

Kungörelse om auktion å lösören skall ske minst åtta dagar innan auktionen

hålles; auktion å fordran eller rättighet skall kungöras minst fjorton dagar förut.

Skall i stad auktion å lös egendom kungöras mera än en gång, vare det gilt, om

första kungörandet skett inom tid, som nu är sagd. Auktion å, fordran eller rättighet

må, der förhud enligt 75 § meddelas skall, icke utlysas förr ån förbudet skett.

Skall helt fartyg eller gods i fartyg säljas, värde kungörelsen om försäljningen

jemväl införd i allmänna tidningarna tre gånger, sista gången minst fjorton

dagar före auktionen; och skall kungörelsen tillika innehålla, att de borgenärer, som,

ändå att de ej vunnit utmätning, ega rätt till betalning ur det utmätta, hafva att

sådant, på sätt i 118 § sägs, sist å försäljningsdagen hos utmätningsmannen anmäla.

90 §.

Skall egendom säljas, den någon har såsom lös pant eller eljest under panträtt

i handom, och har ej panthafvaren, på sätt i 71 § sägs, förklarat sig nöjas

med att taga betalning ur köpeskillingen, vare före utropet underrättelse meddelad,

att försäljningen sker med bibehållande af panthafvarens rätt.

23

91 §.

Utmätt lös egendom skall i uppslag säljas. De yppersta varor skola så länge

sparas, att mesta folket är samladt. Då så mycket af det utmätta godset blifvit

såldt, att gälden, hvarför utmätning skett, så ock kostnad, som skall ur egendomen

utgå, kan af det sålda fullt godtgöras, värde auktionen instäld.

92 §.

Yarder lös egendom ej genast af köparen betald, och vill ej utmätningsmannen

på eget äfventyr lemna anstånd, gånge hvad inropadt är under nytt utrop.

93 §.

Auktion å utmätt fast egendom skall förrättas af öfverexekutor, der ej i

94 § annorledes stadgas.

94 §.

A landet ege gäldenären bestämma, om auktion å fast egendom skall hållas

å landskansliet eller å tingsställe i orten. Har ej gäldenär vid utmätningen eller,

der enligt 28 § egendomen skall utan föregående utmätning säljas, hos öfverexekutor

före målets afgörande uppgifvit auktionsställe, eller äro flere, som ega auktionsställe

nämna och kunna de ej derom sig förena; bestämme öfverexekutor, om auktionen skall

hållas å landskansliet eller tingsställe. Öfverenskomma parterne om annat ställe

inom länet, förordne öfverexekutor, om stället af honom pröfvas lämpligt, att auktionen

må der hållas. Skall auktionen hållas på annat ställe än landskansliet, varde

den förrättad af utmätningsmannen i orten.

95 §.

I stad skall auktion å fast egendom förrättas å öfverexekutors embetsrum

eller annat ställe, der auktioner i staden gemenligen hållas.

96 §.

Skola, efter hvad i 104 § sägs, fastigheter inom särskilda öfverexekutorers

områden gå i en försäljning, varde auktionen förrättad der hufvudgården eller, om

sådan ej finnes, den till allmän bevillning högst uppskattade fastigheten är belägen;

är det å landet, varde auktionen hållen å landskansliet.

24

97 §.

Varder ej vid utmätning bestämdt, att auktionen skall hållas å tingsstället,

insände utmätningsmannen till öfverexekutor protokollet öfver utmätningen med beskrifning

och värdering å egendomen jemte öfriga tillgängliga handlingar, hvarom

i 79 § är nämndt.

Den, som skall auktionen förrätta, anskaffe gravationsbevis rörande egendomen

äfvensom de för bestyrkande af gäldenärens eganderätt till egendomen eller

för upplysning om deri intecknad rättighets beskaffenhet erforderliga och ej redan

emottagna handlingar, hvilka kunna hos Rätten erhållas; dock vare, der auktionsförrättaren

det äskar, borgenären pligtig att förskjuta den för handlingarnas utlösande

nödiga kostnad.

98 §.

Tiden för auktionen varde af auktionsförrättaren bestämd, och läte han kungörelse

derom, så ock om egendomens beskaffenhet och auktionsstället införas i allmänna

tidningarna tre gånger, första gången minst fyra. veckor och sista gången

minst fjorton dagar före auktion sdagen, äfvensom intagas i länskungöielseina, loge

ock anstalt, att kungörelsen varder minst fyra veckor före auktionsdagen å landet

uppläst i tingslagets kyrkor och i stad anslagen a det ställe, der auktionen hålles.

Är för viss stad förordnadt, att auktion å fast egendom skall jemväl på annat sätt

kungöras, lände ock det till efterrättelse.

Skall försäljning ske på grund af förordnande, som i 28 § sägs, må kungörelse

om auktionen ej utfärdas förrän det skuldebref, hvaiå borgenären sin foi

dran grundat, blifvit i hufvudskrift till auktionsförrättaren aflemnadt.

99

Kungörelse om auktion å fast egendom skall tillika innehålla, att de,, hvilka

hafva fordran, som bör ur egendomen gäldas, eller annan ratt, som skall vid auktionen

iakttagas, ega att dervid sin rätt bevaka. De, hvilka hafva inteckning i egendomen

eller fordran eller rättighet, hvarför egendomen enligt 11 Kap. 2 fe JordaBalken

häftar, eller ega rätt till ränta eller annan afgäld, som bör ur egendomen

utgå med förmånsrätt enligt 17 Kap. 6 § Handels-Balken, skola derjemte der de

äro kände och inom riket boende, om auktionen underrättas genom särskilda kallelsebref,

hvilka auktionsförrättaren skall till dem med posten afsända så tidigt, att kallelserna

må kunna komma dem tillhanda minst fjorton dagar föie auktionen.

25

100 §.

År ej auktion så kungjord, som i 98 § sägs, varde den instäld, och sätte

auktionsförrättaren ut annan tid dertill. Ej må dock auktion inställas, förty att kungörelsen

ej varit i en eller annan kyrka uppläst, der den eljest allmänneligen ågått.

101 §.

Då utlyst auktion i följd af laga hinder inställes, värde, der så ske kan, det

i länskungörelserna så ock å landet i tingslagets kyrkor och i stad genom anslag,

som förut är sagdt, före den utsatta dagen kungjord!.

102 §.

Nu skall egendomen säljas, uppläse då auktionsförrättaren såväl protokollet

öfver utmätningen eller det utslag, hvarigenom öfverexekutor om egendomens försäljning

förordnat, som ock gravationsbevis och de öfriga handlingar, som i 97 § nämnas,

och anmane dem, hvilka åro tillstädes och hafva fordran eller rättighet, som skall

vid auktionen iakttagas, att sådant anmäla. Auktionsförrättaren meddele derefter

fullständig och tydlig underrättelse om sättet för försäljningen; gifve ock tillkänna

dagen, å hvilken köpeskillingen sist skall vara gulden.

103 §.

Försäljningen gånge för sig genom utrop i upp- och afslag, der ej gäldenären

och borgenären öfverenskomma, att försäljningen må ske endast genom uppslag, och

sådant ej bestrides af annan, hvars rätt är i fråga.

104 §.

Skola flera fasta egendomar, som för en fordran äro gemensamt intecknade,

säljas; då skall, der någon af dem häftar för särskild inteckning eller kommit i

särskild egares hand, hvarje egendom för sig till försäljning utropas. Sedan varde

alla egendomarne gemensamt utropade till försäljning. Ej skola dock fastigheter i

särskilda län eller städer, eller fastighet å landet och sådan i stad gå i en försäljning,

der ej fastigheterna tillhopa utgöra en egendom, eller alla rättegande det medgifva.

Gå ej vid det gemensamma utropet egendomarne öfver sammanlagda beloppet

af det, som bjudits vid de särskilda utropen; stånde vid första försäljningen fast:

gå de högre; gälle sista försäljningen, och varde öfverskottet på de särskilda egen

4

-

26

dömarne fördeladt efter de uppskattningsvärden, hvarefter allmän bevillning ntgick

för nästföregående år.

105 §.

Häftar egendom, på grund af inteckning eller enligt 11 Kap. 2 § JordaBalken,

för servitut, nyttjanderätt, eller rätt till afkomst eller annan förmån, som

åt någon upplåtits att af egendomen utgå; varde egendomen till försäljning utropad

med förbehåll om rättighetens bestånd. Pinnes härvid att någon, som eger bättre

rätt, ej kan ur den bjudna köpeskillingen erhålla full godtgörelse; då skall, derest

ej denne samtycker att vid det skedda utropet må förblifva, eller hvad för honom

ur köpeskillingen brister genast af rättighetens innehafvare till auktionsförrättareu

erlägges, egendomen utropas å nyo, utan förbehåll om rättighetens bestånd. Stiger

köpeskillingen då högre, gälle sista försäljningen; i annat tall stånde vid den

första fäst.

Vid beräkningen huruvida den först bjudna köpeskillingen förslår åt dem,

som ega bättre rätt, skall, med tillämpning af de i 127, 128 och 129 §§ stadgade

grunder, hvarje fordran upptagas till det belopp, hvartill den beräknas uppgå

den dag, å hvilken enligt 121 § sammanträde för köpeskillingens fördelning skall

ega rum.

106 §.

Pinnes å egendom, då den säljas skall, växande gröda, och tillhör den ej brukare

eller annan, som har nyttjanderätt till egendomen; gånge grödan i samma utrop

som egendomen, och varde det före utropet kungjordt.

107 §.

Då inrop skett, gälde köparen genast en sjettedel af köpeskillingen antingen

i reda penningar eller ock medelst aflemnande af skuldebref, som är i den sålda

egendomen intecknadt; dock må skuldebref godkännas, endast så vidt dess kapital

ligger inom inropssumman, så ock inom det af utmätningsmannen å egendomen satta

värde samt inom det uppskattningsvärde, hvarefter allmän bevillning för egendomen

utgick för nästföregående år. Vill köparen, i stället för att gälda sjettedelen, ställa

pant för en femtedel af köpeskillingen, vare det ock gilt. Gitter ej köpare gälda,

eller pant ställa, som nu är sagdt, varde egendomen genast å nyo utropad.

108 §.

G öres å första auktionen anbud, som efter 107 § må antagas, varde egen

-

27

domen då såld, der ej gäldenären och borgenärén öfverenskomma, att ny auktion

skall ske, och sådant icke hestrides af annan, hvars rätt är i fråga. Kan ej försäljning

sko, förty att bud ej göres eller antages; då skall ny auktion hällas å samma

ställe fyra veckor derefter, hvarom auktionsförrättaren skall genast meddela underrättelse,

och foge han anstalt, att kungörelse om tiden för den nya auktionen varder

uti länskungörelserna införd samt minst fjorton dagar före auktionen å landet uppläst

i tingslagets kyrkor och i stad anslagen, som i 98 § stadgas: sker ej försäljning,

varde ytterligare auktion, så ofta det erfordras, utsatt och tiden dertill kungjord,

som nu är sagdt; gälle ock om egendomens försäljning vid hvar senare auktion hvad

om försäljning å första auktionen stadgadt är.

109 §.

Innan auktion afslutas, meddele auktionsförrättaren underrättelse om dagen,

å hvilken sammanträde för fördelning af köpeskillingen hållas skall; så ock om stället

för sammanträdet.

110 §.

Sist sex veckor efter det egendomen blifvit såld skall af köpeskillingen allt

vara till auktionsförrättaren guldet, för hvilket icke efter 111 § anstånd blifvit lemnadt.

Är det ej guldet, vare köpet ogilt, och besörje genast auktionsförrättaren

att egendomen varder till försäljning ånyo utlyst, som i 98 § föreskrifves. Går

egendomen vid nya utropet till mindre än förra köpeskillingen med laga ränta derå

från den dag, då betalning sist bort ske, ersätte förre köparen skilnaden; går egendomen

till mera, hafve förre köparen ej rätt till öfver skottet. Kostnaden för senare

försäljningen skall ock af förre köparen gäldas, der den ej kan genom öfverskott å

köpeskillingen godtgöras. Är pant stäld såsom i 107 § sägs, läte auktionsförrättaren

den ofördröjligen säljas i den ordning, som om utmätta lösören stadgas, der

sådant erfordras till gäldande af hvad förre köparen utgifva hör.

111 §•

Visar köpare, att fordringsegare, som skall ur egendomen erhålla betalning,

låtit honom öfvertaga skulden och lemnat anstånd med betalningen, njute till godo

de vilkor, som dervid blifvit tingade. Finnes, sedan fordringsegare förnöjde äro,

öfverskott å köpeskillingen, och beviljar gäldenären anstånd med betalning deraf,

vare lag samma.

28

112 §.

Sedan köparen fullgjort sin betalningsskyldighet och auktionen vunnit laga

kraft, utförde auktionsförrättare!! köpebref å egendomen.

113

Köparen eger att tillträda egendomen, då han sin betalningsskyldighet fullgjort;

och gifve, der så fordras, utmätningsmannen dertill handräckning. Har ej

gäldenär annat hemvist att tillgå, anvise utmätningsmannen honom nödiga rum;

och må han efter försäljningen sitta i dem qvar, ä landet tre månader och i stad

till nästa fardag. Om landbos eller hyresmans rätt till fardag skils i 16 Kap.

Jorda-Balken.

114 §.

l)å köpeskillingen blifvit gulden, vare egendomen i köparens hand fri från

ränta, utskyld eller annan för egendomen utgående afgift, som före försäljningsdagen

till betalning förfallit, så ock från annan förre egarens gäld, der ej köparen gälden

öfvertagit.

115 §.

Ej må den, som förrättar auktion å utmätt egendom, sjelf köpa något, som

å den auktion säljes.

6 Kap.

Om redovisning och fördelning af medel, som till följd af utmätning influtit.

116 §.

Sist åtta dagar efter det utmätt lös egendom blifvit såld skall, der ej nedan

annorlunda stadgas, utmätningsmannen af försäljningssumman, så långt den förslår,

tillhandahålla den, som utmätning vunnit, betalning för hans fordran. Hafva penningar

annorledes än efter försäljning till utmätningsmannen influtit, skola de inom

lika tid derefter hållas borgenären tillhanda.

Innan dom eller utslag, på grund hvaraf utmätning skett, vunnit laga kraft,

må dock betalning ej af borgenären lyftas annorledes än mot pant eller borgen.

29

117

tiar, då någon vunnit utmätning å lös egendom, som annan hade under

panträtt i handom, panthafvaren, såsom i 71 § sägs, förklarat sig nöjas med att

för sin betalning hålla sig till köpeskillingen, njute han sin rätt till godo inom den

tid, som i 116 § stadgas.

118 §.

Borgenär, som, då lös egendom för annans fordran utmättes, hade panträtt

i egendomen, utan att hafva den under panträtt i handom, eller ock egde rätt att

till säkerhet för sin fordran hålla egendomen qvar, vare ock berättigad att ur köpeskillingen,

efter ty nedan sägs, undfå betalning, såvida han derom hos utmätningsmannen

sist å försäljningsdagen framstält yrkande.

119 §.

Nu har, då lös egendom blifvit för en borgenärs fordran utmätt, annan borgenär,

som derå jemväl vunnit utmätning, påstått bättre förmånsrätt, än utmätningen

medför, eller har sådant yrkande, som i 118 § sägs, blifvit af borgenär

inom föreskrifven tid framstäldt: tinnes ej tull tillgång för borgenärerne och kunna

de ej åsämjas, huru medlen skola fördelas; bestämme utmätningsmannen viss tid

för medlens fördelning och kalle borgenärerne, så ock, då fråga är om fordran,

hvarför utmätning ej skett, gäldenären att med utmätningsmannen å uppgifvet ställe

sammanträda för att sin rätt i afseende å fördelningen iakttaga och bevaka. Sådan

kallelse skall tre gånger, första gången minst tio dagar före sammanträdet, i allmänna

tidningarna införas, der ej alla rättegande annorledes så tidigt underrättas

om sammanträdet, att de sjelfva eller genom ombud kunna sig der infinna.

120 §.

Finnes i fall, som i 119 § namnes, full tillgång till alla fordringarnas gäldande

eller åsämjas borgenärerne om fördelningen, men gitter ej borgenär, som

efter 118 § yrkar betalning utan att han fått utmätning, visa att gäldenären medgifvit

honom betalning ur köpeskillingen; hålle utmätningsmannen inne hvad å

sådan borgenärs fordran belöper och kalle, såsom ofvan sägs, honom och gäldenären

till sammanträde för att sin rätt bevaka. Ej må deraf öfriga borgenärer uppehållas

i sin rätt till utdelning.

30

121 §.

Sedan fast egendom blifvit utmätningsvis såld, ege de, hvilka anse sig hafva

rätt till betalning ur köpeskillingen, så ock gäldenären att å den dag, då köpeskillingen,

efter ty i 110 § sägs, sist skall vara gulden, inför auktionsförrättare!! å

utsatt ort sammanträda för att höras angående köpeskillingens fördelning.

Har, på klagan öfver utmätningen eller auktionen, högre myndighet förordnat

om inställande af vidare åtgärd i målet, och kan förty sammanträde ej hållas å den

derför bestämda tid, varde det, så vidt ske kan, kungjordt på sätt i 101 § sägs;

upphör hindret, utsätte auktionsförrättare!! ofördröjligen ny tid för sammanträdet

och läte det kungöras tre gånger i allmänna tidningarna, första gången minst tio

dagar före sammanträdet.

122 §.

Finnes behållen afkomst af såld fast egendom att tillgå, eller är, i det fall

att enligt 110 § egendomen gått under nytt utrop, förre inroparen skyldig att

utgifva ersättning, varde den tillgång jemte köpeskillingen fördelad.

123 §.

Vid sammanträde, hvarom förut är sagdt, afgifve förrättningsmannon redogörelse

dels för den tillgång, som skall fördelas, dels ock för do fordringar, för

hvilka anspråk på betalning ur köpeskillingen blifvit anmäldt eller egendomen på

grund af utmätning eller, der fråga är om fast egendom, enligt de i 97 § nämnda

handlingar finnes häfta; och ege derefter tillstädesvarande borgenärer samt gäldenären,

der han när är, att andraga hvad de till bevakande af sin rätt akta nödigt.

124 §.

Varda alla borgenärer, livilkas rätt är af fördelningen beroende, så ock gäldenären

ense huru fördelningen må ske; uppgöre förrättningsmannen i öfverensstämmelse

dermed fördelningslängd samt läte dem, som deråt nöjas, sitt godkännande å

längden teckna; och varde derefter utdelning genast verkstäld, dock mot pant eller

borgen, der enligt 134 eller 135 § sådan säkerhet ställas bör.

125 §.

Nu kan ej öfverenskommelse träffas, såsom i 124 § sägs; finnes ärendet

anhängigt hos utmätningsman, afgifve han genast skriftligt förslag, huru tillgån

-

31

garne må fördelas; och ege sedan den, som dermed icke åtnöjes, att, ehvad lian vid

sammanträdet varit tillstädes eller icke, inom den tid och i den ordning, som i 9

Kap. bestämmes, hos öfverexekutor anhängiggöra sin klandertalan, vid äfventyr, om

det försummas, att förslaget kommer att såsom laga kraftvnnnet till efterrättelse

lända. Varder klandertalan anhängiggjord, pröfve öfverexekutor, om och i hvad

mån klandret må till ändring i utmätningsmannens förslag föranleda. Under

klandertiden skall förslaget hos utmätningsmannen hållas tillgängligt för den, som

önskar deraf taga del.

126 §.

Kan, då fråga om fördelning omedelbart hos öfverexekutor anhängig är,

öfverenskommelse, såsom i 124 § sägs, ej träffas, pröfve han genast hvad en hvar

1 utdelning tillkomma bör och afkunne sitt utslag muntligen.

127 §.

Vid fördelning af köpeskillingen för utmätningsvis såld fast egendom skall

för fordran, som, enligt de i 97 § omtönnälda handlingar, är i egendomen intecknad

eller eljest deri eger förmånsrätt enligt 17 Kap. 9 § Handels-Balken eller 11 Kap..

2 § Jorda-Balken, den derå enligt förmån srättsordningen belöpande utdelning beräknas,

ändå att fordringen ej blifvet anmäld; och varde, om fordringsbeviset ej företes,

utdelningen beräknad efter ty ofvan nämnda handlingar utvisa. Ränta å sådan

fordran, så ock årlig afkomst eller förmån, hvarför inteckning skett, beräknas för

ett år, der det ej visas, att de för annan tid innestå.

För annan fordran, än här ofvan nämnes, må ej utdelning åtnjutas, der den

ej sist å fördelningssammanträdet blifvit af fordringsegaren anmäld och skall utgå

med förmånsrätt framför de fordringar, som i 17 Kap. 9 § Handels-Balken nämnas;

dock att förmånsrätt på grund af stadgandet i 4 § af samma Kap. ej må göras

gällande i annat fall, än att fastigheten är till konkurs afträdd.

128 §.

Är någon berättigad att af medel, som till följd af utmätning influtit, erhålla

betalning för fordran, som icke är förfallen och derå ränta ej skall gäldas före förfallodagen,

varde vid fördelningen fordringen beräknad till det belopp, som, efter en

räntefot af fem för hundrade om året, utgör fordringens värde å fördelningsdagen.

Skall utdelning ske allenast för ränta eller annan dylik fordran, som ej är till kapitalet

bestämd, varde fordringen efter samma räntefot uppskattad till sitt kapitalvärde

å fördelningsdagen, hvarvid uppskattningen af lifräntas kapitalvärde skall

32

ske med användande af den dödlighets- och lifslängds-tabell för riket, som af vederbörande

myndighet sist blifvit utgifven innan donna lag träder i kraft, och skola

enahanda grunder jemväl tillämpas vid uppskattning af skadestånd, som, då rätt

till afkomst eller annan förmån af fast egendom vid försäljningen gått förlorad,

bör, efter ty särskildt stadgadt är, till rättighetens innehafvare ur egendomen utgå

och ej annorledes är till beloppet lagligen bestämdt.

129 §.

Är fråga om fordrans eller för fordran beviljad intecknings giltighet beroende

på särskild pröfning eller afgjord genom beslut, som ej vunnit laga kraft, eller är

inteckning för fordran sökt, men ej beviljad, varde hvad å fordringen enligt förmånsrättsordningen

belöpa kan vid fördelningen afsatt, intill dess frågan om borgenärs

rätt blifvit slutligen afgjord.

Finnes eljest fordran tvistig, varde borgenären hänvisad att sin talan efter

stämning anhängiggöra och hvad å fordringen belöper afsatt, såsom nyss är stadgadt.

Vill annan, hvars rätt är af frågan beroende, sjelf stämma; stånde det

honom fritt.

130 §.

Då enligt 127 § utdelning för fordran beräknas, utan att fordringsbeviset

blifvit företedt, så ock då medel enligt 129 § afsättas, varde bestämmelse tillika

meddelad, huru beloppet fördelas skall, för det fall att detsamma eller någon del

deraf sedermera linnes ej böra tillkomma den borgenär, för hvars fordran det

blifvit beräknadt eller afsatt.

131 §.

Varder, utan att gäldenären det medgifvit, betalning tillerkänd borgenär ur

egendom, som ej varit för hans fordran utmätt, och är ej heller fordringen'' förut

genom dom eller utslag faststäld, ege gäldenären rätt att stämma om återvinning

inom sex månader efter det fördelningen vann laga kraft.

132 §.

Klander mot utmätningsmannens fördelningsförslag eller öfverexekutors beslut

i fördelningsfråga galle ej för annan än den, som klandret väckt.

33

133 §.

Vill borgenär, innan utmätningsmannens fördelningsförslag eller öfverexekutors

beslut om fördelningen vunnit laga kraft, lyfta hvad honom derigenom tillagdt

blifvit, ege dertill rätt; ställe dock pant eller borgen för hvad han lyfter, der ej

öfverexekutor finner skäligt tillåta, att lyftning må utan sådan säkerhet ske.

Har full betalning blifvit borgenär tillagd, efter ty han yrkat eller, om hans

fordran ej varit anmäld, enligt de i 127 och 128 §§ stadgade grunder; då må,

utan hinder af hans uteblifvande från sammanträdet, de borgenärer, som äro tillstädes,

öfverenskomma, att lyftning må ske utan pant eller borgen; och vare det

gilt, der ej gäldenären det bestrider, eller enligt 134 eller 135 § säkerhet ställas bör.

134 §.

År auktion å utmätt fast egendom öfverklagad, må ej, mot köparens bestridande,

utdelning ur köpeskillingen lyftas annorledes än mot pant eller borgen.

135 §.

År utmätning i död mans bo verkstäld, och vill, innan tid till egendomsafträde

ute är, borgenär för sin fordran njuta betalning, vare, i fråga om hans skyldighet

att ställa borgen eller annan säkerhet för livad han lyfter, gällande hvad

derom särskildt stadgadt är.

136 §.

Belopp, som jemlikt 129 § blifvit vid fördelningen afsatt för någon borgenärs

fordran, skall ofördröjligen i länets ränteri nedsättas. Har borgenärens anspråk

blifvit godkändt genom dom eller utslag, som ej vunnit laga kraft, vare han

dock berättigad att beloppet mot pant eller borgen lyfta. I annat fall må på öfverexekutors

pröfning ankomma, huruvida beloppet, innan fråga om rätt dertill blifvit

afgjord, må mot pant eller borgen lyftas, vare sig af den borgenär, för hvilken det

blifvit afsatt, eller af annan, hvilken på grund af bestämmelse, hvarom i 130 §

sägs, medlen kunna tillfalla.

137 §.

Har fördelning skett annorstädes än å landskansliet, och begagnar ej borgenär

inom fyra veckor derefter sin lyftningsrätt, varde honom tillagda medel i länets

ränteri nedsatta.

o

34

Är enligt 127 § utdelning beräknad, utan att fordringsbeviset blifvit företedt,

och anmäler sig ej fordringsegaren inom natt och år efter det fördelningen vunnit

laga kraft, må medlen, mot pant eller borgen, lyftas af annan, som de enligt 130 §

kunna tillfalla.

138 §.

Medel, som jemlik! 136 och 137 §§ skola i landtränteri nedsättas, må, der

någon rättegande det äskar, insättas i bankinrättning, som af öfverexekutor godkännes,

för att der mot ränta innestå, under den tid öfverexekutor bestämmer; och

komrne räntan den borgenär till godo, som finnes till medlen berättigad.

139 §.

Är ej utmätning förrättad och, der lösegendom af annat slag, än i 140 §

sägs, tagits i mät, försäljning deraf verkstäld inom två månader, sedan kronofogde

emottagit de handlingar, som i 53 eller 56 § nämnas, och inom en månad sedan

stadsfogde sådana handlingar emottagit; svare fogden sjelf för det belopp, hvarför

utmätning bort ske, der han ej visar, att borgenär lemna! gäldenär anstånd med

betalningen eller att för utmätning eller försäljning mött hinder, som fogden ej

kunnat förekomma. Möter sådant hinder, bör det, vid äfventyr att det eljest ej

må till ursäkt räknas, genast fullständigt antecknas i den dagbok, som skall af

utmätningsmannen hållas.

140 §.

Är fartyg eller gods i fartyg utmätt, eller skall utmätt fordran eller rättighet

säljas, och varder ej det utmätta sål dt å landet inom tre månader och i stad inom

två månader efter det fogden emottagit utmätningshandlingarna; vare om hans

ansvarighet lag som i 139 § sägs.

141 §.

Då sammanträde för fördelning af köpeskilling för lös egendom skall ega

rum, vare utmätningsmannen pligtig att utsätta sammanträdet att hållas inom fjorton

dagar eller, om kungörelse i allmänna tidningarna erfordras, inom fyra veckor efter

försäljningen.

142 §.

Har utmätning af fast egendom skett, skall utmätningsmannen så skyndsamt

vidtaga alla de åtgärder, hvilka på honom ankomma, att egendomens försäljning ej

må genom lians vållande fördröjas ä landet öfver fyra månader och i stad öfver tre

månader från mottagandet af ntmätningshandlingarna.

143 §.

Försummar borgenär att ur utmätt egendom taga betalning, kåfve ej rätt till

ränta från den tid det af honom berott att betalning njuta, der ej på grund af

stadgandet i 138 § sådan ränta må honom tillgodokomma.

Har någon tätt lyfta köpeskillingsmodel, innan frågan om bättre rätt dertill

blifvit slutligen pröfvad, och tinnes han sedan pligtig att det lyftade eller någon

del deraf återbära, gälde ränta, såsom i 50 § sägs.

144 §.

Förhåller utmätningsman medel för fordringsegare, då denne eger rätt att

dem utfå och till erhållande deraf sig anmäler, gälde laga ränta och ansvare dessutom

för tjenstefelet.

7 Kap,

Om qvarstad, skingringsförbud samt reseförbud, så ock annan handräckning,

som af öfverexekutor gifvas må.

145 §.

Begär borgenär hos öfverexekutor, till säkerhet för sin fordran, qvarstad å

så mycket af gäldenärens lösa egendom, som kan mot den fordran svara, eller äskar

man qvarstad å visst gods, som annan innehafver och hvartill man bättre rätt

påstår; har sökanden företett sannolika skal för sin talan, och pröfvar öfverexekutor,

det fara är att gäldenären undansticker eller förstör godset; varde då

qvarstad beviljad.

146 §.

Pröfvar öfverexekutor full anledning ej vara att bevilja qvarstad efter 145 §,

eller äskar borgenär eller den, som påstår bättre rätt till visst gods, att gäldenär

36

tillhörig- lös egendom eller det gods, hvarom fråga är, ma ställas under förhud att

säljas eller skingras; dä må sådant förhud, när skäl dertill äro, af öfverexekutor

beviljas. Finnes gäldenärs gods eller det, hvarom tvistas, hos tredje man, må ock

denne förbjudas att det utgifva.

147 §.

Öfverexekutor ege ock makt att, när skäl dertill äro, sätta fast egendom och

hvad dertill hörer under förhud att säljas eller skingras. År synnerlig fara, att det,

som under sådant förbud satt är, genom vanvård eller annorledes i större mån försämras,

vare lag, som i 81 § sägs.

148 §.

Vid pröfning af lagsökningsmål ege, ändå att betalningsskyldighet ej kunnat

gäldenären åläggas, öfverexekutor att, der så skäligt finnes, bevilja qvarstad å gäldenärs

lösa gods eller stadga förbud mot skingring, till dess domstol annorlunda

förordnar.

149 §.

Då qvarstad lägges å lös egendom, varde med den så förfaret, som då dylik

egendom utmätes; dock vare, der qvarstaden ej sker till säkerhet för fordran, värdering

icke af nöden.

Ej må för fordran qvarstad läggas å egendom, som icke får i mät tagas.

150 §.

Finner öfverexekutor skäl att i qvarstad sätta afrad, hyra eller ränta, som af

fäst egendom faller, varde, på sätt i 80 § sägs, syssloman tillsatt att medlen uppbära

och förbud den betalningsskyldige kungjordt. Den som blifvit satt till syssloman

skall tillse, att utskyld eller afgift, som bör för egendomen gäldas och under qvarstadstiden

till betalning förfaller, gulden varder.

151 §.

Lös egendom, som ställes under skingringsförbud, förblifve under innehafvarens

vård och nyttjande; sker förbudet till säkerhet för fordran, varde egendomen värderad,

såsom i fråga om utmätning är sagdt.

37

J52 §.

Äro penningar satta i qvarstad, eller hafva medel, hvarom i 150 § förmäl es,

till syssloman influtit, ege öfver exekutor, der borgenär eller gäldenär det äskar, förordna

om medlens insättande i bankinrättning, såsom i 138 § sägs.

153 §.

Är fara för handen, att gäldenär begifver sig från riket utan att efterlemna

känd egendom, som mot gälden svarar, eller att någon, som häftar i skuld för hushyra,

kost, skeppslega eller annat dylikt, afviker från orten, utan att borgenären

har säkerhet i qvarlemnadt gods; då ege öfverexekutor förbjuda gäldenären att afresa

från orten, innan han gjort rätt för sig; dock må sådant reseförbud ej gälla för

längre tid än sex veckor. Öfverträdes förbudet, varde gäldenären återhemtad och,

der borgenär det äskar, i häkte insatt, under den tid förbudet gäller.

154 §.

Har ej den, som vunnit qvarstad eller skingringsförbud, inom tretio dagar, och

den, som utverkat reseförbud, inom fjorton dagar efter det öfverexekutors förordnande

derom gafs, hos gäldenären genom lagsökning sin fordran kräft eller sin talan till

domstol instämt eller fullföljer han ej genast eller å föreskrifven tid sin talan, der

den hos öfverexekutor eller domstol anhängig är; gånge qvarstaden eller förbudet

åter. Har i det fall, hvarom i 148 § skils, borgenär fört klagan mot öfverexekutors

utslag, så vidt derigenom betalning ej blifvit honom tillerkänd, må tiden för talans

instämmande räknas från den dag Hofrättens utslag gafs.

Skall lagsökning eller stämning, hvarom nu är sagdt, delgifvas genom kungörelse

i allmänna tidningarna, hafve den, som qvarstaden eller förbudet vunnit, sin

rätt förvarat, om första kungörandet skett inom nu stadgad tid och hvad i öfrigt i

ty fall föreskrifvet är rätteligen fullgöres.

155 §.

Qvarstad och skingringsförbud, som till säkerhet för fordran beviljade blifvit,

sa ock reseförbud upphöre, då gäldenären pant eller borgen ställer.

156 §.

Pröfva» de omständigheter, som föranledt qvarstad eller förbud, ej vidare vara

för handen, må qvarstaden eller förbudet af öfverexekutor häfvas, så ock af domstol,

då saken dit instämd är.

38

157 §.

Har man egenmäktigt pantat något till sig eller skiljt annan från det lian

innehar eller eljest sjelf tagit sig rätt; ege öfverexekutor att genast besittningen

eller annat förhållande, som rnbbadt är, återställa; och svare den, som sig förgrep,

vid domstol.

158 §.

Vägrar hyresman eller brukare af annans jord att på anmaning afflytta, då

bestämd legotid tilländagår eller, om viss 1 egotid ej varit utsatt, fardag i följd af

uppsägning inne är, och gitter han ej visa sannolika skäl för sin rätt att qvarsitta;

då må öfverexekutor förordna om hans vräkande, om egaren det yrkar.

Den, mot hvilken sådan handräckning gifves, vare ej förment att sin talan

vid domstol efter stämning utföra.

159 §.

Qvarstad, skingrings- eller reseförbud eller handräckning enligt 158 § må ej

af öfverexekutor beviljas, der ej sökanden stält pant eller borgen lör den skada,

som kan genom åtgärden vederparten tillskyndas. Finnes någon, som bör sådan

säkerhet ställa, ur stånd dertill, och har han för sin talan visat synnerliga skäl,

ege dock öfverexekutor honom från säkerhets ställande befria.

1GO §.

Ansökning om qvarstad, förbud eller annan handräckning skall göras skriftligen.

Ej må ansökningen bifallas, innan tillfälle att derå svara blifvit vederparten

lemnadt; finner öfverexekutor saken sådan, att den dylikt uppskof ej tåla kan, ege

han att den äskade åtgärden bevilja tills vidare och intill dess annorledes förordnadt

varder, dock icke i det fall, hvarom i 158 § sägs.

161 §.

Finner öfverexekutor, att den, som talan anhängiggjort, saknar skäl dertill,

gifve genast sitt beslut derom. Skall någon i målet höras, förordne öfverexekutor,

huru det ske må; och ege öfverexekutor dervid förelägga vite eller äfventyr att, om

part försummar fullgöra hvad honom varder ålagdt, målet ändå afgöres.

Hvad här är stadgadt vare ock gällande i andra hos öfverexekutor förekommande

utsökningsmål, för hvilka annan ordning ej finnes i denna lag föreskrifven.

39

8 Kap.

Om utsökningskpstnad.

162 §.

I mål, hvarom i 2 Kap. handlas, tillägge öfverexekutor sökanden, der han

saken vinner, ersättning för all nödig kostnad, som lagsökningen medfört. Varder

målet såsom tvistig! förvisadt till domstol; då må ersättning tilläggas vederparten

för hans kostnad; och ege ändå domstolen, då målet der fullföljes, pröfva hvad ersättning

den ene parten hör till den andre gifva för kostnaden hos öfverexekutor.

163 §.

I andra utsökningsmål, än i 162 § nämnas, bestämme öfverexekutor, efter ty

skäligt finnes, om och till livad belopp den tappande parten bör till den andre gälda

ersättning för hans kostnad i målet.

164 §.

All nödig kostnad för utmätning samt utmätt egendoms vård och försäljning,

så ock för köpeskillingens fördelning skall ur den utmätta egendomen gäldas; kostnad,

som ej sålunda gulden varder, skall af sökanden betalas.

Sökes utmätning på grund af dom eller utslag, som ej vunnit laga kraft,

vare sökanden pligtig att utmätningskostnaden förskjuta, om utmätningsmannen

det äskar.

165 §.

Kostnad för annan förrättning, än i 164 § omförmäles, skall, der utmätningsmannen

det äskar, förskjutas af den som åtgärden sökt.

Är i dom eller utslag, som skall verkställas annorledes än genom utmätning,

föreskrift gifven, att verkställigheten skall ske på den tappande partens kostnad; då

skall ock bevislig och nödig kostnad hos honom af utmätningsmannen uttagas.

40

9 Kap.

Om klagan öfver utmätningsmans förtärande.

16G §.

Vill man klaga öfver utmätningsmans förfarande i mål, hvarom denna lag

handlar, göre det skriftligen hos öfverexekutor.

167 8.

För klagan öfver utmätning ege gäldenär tid intill klockan tolf å femtonde

dagen sedan utmätningen skedde. Är borgenär missnöjd med förrättningen, ingifve

sin klagoskrift inom samma tid, efter det han erhöll del af protokollet öfver utmätningen.

168 §.

Vill någon klaga öfver utmätningsmans åtgärd vid auktion å fäst egendom,

göre det före klockan tolf å femtonde dagen derefter.

169 §.

Är någon missnöjd med förslag till fördelning af köpeskilling för utmätningsvis

såld egendom, hvilket enligt 125 § blifvit af utmätningsman upprättadt, ingifve

sin klagoskrift till öfverexekutor före klockan tolf å tjugonde dagen, sedan förslaget

afgafs.

170 §.

Försittes den i 167, 168 eller 169 § stadgade tid för klagan, och visas ej

inom samma tid laga förfall, varde klagan, såvidt den åsyftar att vinna ändring i

utmätningsmannens åtgärd, ej upptagen till pröfning. Visas förfall, sätte öfverexekutor

ut ny tid för klaganden att målet fullfölja.

Vid förrättning, som i nämnda §§ omförmäles, meddele utmätningsmannen

underrättelse om hvad för ändrings sökande iakttagas bör samt äfventyret, om det

försummas.

41

171 §.

Har i fall, som i 170 § afses, klagan blifvit i rätt tid förd, och styrker

klaganden, att laga hinder möter för utbekommande af protokollet öfver den klandrade

förrättningen, förelägge öfverexekutor honom viss tid för protokollets ingifvande

samt äfventyr att underlåtenhet deraf ej må föranleda vidare uppehåll med målets

afgörande.

172 §.

Påstår den, som öfver utmätning eller auktion klagar, att vid förrättningen

annorledes tillgått, än utmätningsmannens protokoll utvisar, ege öfverexekutor, der

sådant för pröfning af klagandens talan finnes nödigt, förordna om vittnens hörande

vid domstol.

173 §.

Yrkar borgenär hos öfverexekutor, att utmätningsman skall, efter ty i 139

och 140 §§ stadgas, sjelf svara för hvad utmätas bort, eller söker någon eljest

hos öfverexekutor skadestånd af utmätningsman, förty att han i utsökningsmål orätt

förfarit; ege öfverexekutor, der han finner sökandens rätt uppenbar, honom dertill

förhjelpa. I annat fall värde sökanden hänvisad att sin talan efter stämning vid

domstol utföra.

174 §.

Hå klagan öfver utmätningsmans åtgärd hos öfverexekutor anmäles, ege han,

om skäl dertill finnes och saken ej tål uppskof, att tills vidare i afbidan på det slutliga

''utslaget inställa vidare fortgång af åtgärden eller meddela den rättelse deri,

hvartill omständigheterna föranleda.

175 §.

I mål, hvarom i 167, 168 eller 169 § förmäles, skall öfverexekutors slutliga

utslag gifvas i den ordning, som i 34 § stadgas.

176 §.

Ej må klagan öfver utmätning hindra förrättningens fullbordan eller egendomens

försäljning, eller klagan öfver annan af utmätningsman vidtagen åtgärd

verka uppehåll deri, med mindre öfverexekutor annorledes förordnar.

6

42

10 Kap.

Om klagan öfver utslag i utsökningsmål.

177 §.

Nöjes ej part åt öfver ex elmtors beslut i utsökningsmål, ege deröfver i Hofrätten

sig besvära; och åligger det öfverexekutor, då slutligt utslag gifves eller auktion

ä fast egendom af honom hållen är, att tillika meddela underrättelse om hvad vid

ändringssökande iakttagas hör samt äfventyret, om det försummas. Ej må gäldenär

söka ändring i utslag, hvarigenom mål blifvit såsom tvistig! till domstol förvisadt.

178 §.

Har öfverexekutor genom särskildt beslut utlåtit sig öfver omständighet, som

angår målets behandling; deröfver må ej besvär anföras annorledes än i sammanhang

med hufvudsaken. Ej vare part förment att särskildt öfverklaga förordnande, som

enligt 160 eller 174 § före målets slutliga afgörande meddelas. Tilltror part sig

visa, att utsökningsmål af öfverexekutor onödigt uppehälles; ege då att deröfver klaga.

179 §.

Vill någon öfverklaga öfverexekutors slutliga utslag, som muntligen eller efter

anslag meddelas i mål, hvarom i 2 Kap. sägs, eller i fråga om fördelning af köpeskilling

för fäst egendom, som blifvit af öfverexekutor såld, eller på klagan öfver

utmätning, auktion å fast egendom eller förslag till köpeskillings fördelning; ingifve

sina besvär till Hofrätten i mål från Norrbottens, Westerbottens, Jemtlands, Westernorrlands

och Gotlands län före klockan tolf å trettonde dagen och i mål frånöfriga

delar af riket före klockan tolf å tjugonde dagen från den dag, då utslaget muntligen

afkunnades eller, om det blifvit efter anslag meddeladt, från den dag, å hvilken

utslaget är stäldt.

För klagan öfver auktion, som af öfverexekutor hållen är, vare tid, som nu

är sagd, räknad från auktionsdagen.

ISO §.

Den, som ej nöjes åt öfverexekutors beslut i andra fall än i 179 § nämnas,

ege, der beslutet blifvit för honom muntligen afkunnadt, tid till klagan, såsom i

samma § stadgas; eljest njute han lika tid från det han af beslutet erhöll del.

43

181 §.

Skall besvärstid räknas från erhållen del af beslutet, läte den vinnande tillställa

vederparten beslutet eller besannad afskrift deraf, å hvilken handling skall

tecknas dagen, då tillställandet skett. Vistas vederparten utrikes, eller vet man ej

hvar han sig uppehåller, och har han ej för sig stält ombud, läte den vinnande

kungöra beslutet i allmänna tidningarna tre gånger, minst fjorton dagar mellan

hvarje gång; och hafve i ty fall vederparten tid att sig besvära före klockan tolf å,

nittonde dagen efter sista kungörandet.

182 §.

Vill någon klaga deröfver, att han af öfverexekutor blifvit fald till ansvar

enligt 9, 10 eller 11 § eller till skadestånd enligt 173 §, och är utslaget ej för

honom muntligen afkunnadt, hafve för klagan tid, som i 179 § sägs, från den dag,

utslaget genom öfverexekutors försorg honom delgafs.

183 §.

Ingifvas ej besvären till Hofrätten inom föreskrifven tid, varde de ej upptagna

till pröfning, der ej inom samma tid laga förfall visas; visas laga förfall, sätte Hofrätten

ut ny tid.

184 §.

Styrker klaganden, att laga tunder mött för utbekommande af öfverexekutors

utslag eller protokoll i målet, förelägge Hofrätten honom viss tid att dermed inkomma

vid äfventyr, som i 171 § sägs.

185 §.

Pröfvas den klagande ej hafva skäl för sin talan, gifve Hofrätten genast sitt

utslag derå. Finner Hofrätten någon böra öfver besvären höras, vare klaganden

pligtig att besvärshandlingarna uttaga och desamma eller styrkt afskrift deraf vederparten

tillställa, så ock att inom dubbelt så lång tid, som för besvärs anförande är

föreskrifven, räknad från den dag föreläggandet genom anslag inom Hofrätten kungöres,

till Hofrätten inkomma med bevis om dagen, då vederparten af besvären fått

del, samt återställa handlingarna eller ingifva styrkt afskrift deraf. Underlåter klaganden

att inom föreskrifven tid inkomma med bevis om delgifvandet, och kommer

ej heller vederparten in med förklaring; eller varda ej inom samma tid besvärshandlingarna

återstälda eller styrkt afskrift deraf ingifven; då må ej besvären till vidare

44

pröfning upptagas, med mindre inom sagda tid laga förfall för klaganden visas.

Visas förfall, sätte Hofrätten ut ny tid. Styrker klaganden, att vederparten vistas

utrikes, eller att ej veterligt är, hvar han sig uppehåller, och har han ej för sig

stält ombud, sätte Hofrätten ock ut ny tid och förordne tillika, att besvären må i

allmänna tidningarna kungöras, såsom i 181 § sägs.

186 §.

Har klaganden låtit besvären tillställas vederparten, vare denne pligtig att

inom lika tid, som för besvärs anförande i 179 § stadgad är, räknad från den dag

handlingarna honom tillstäldes, förklaring i målet till Hofrätten ingifva; äro besvären

i allmänna tidningarna kungjorda, skall han sin förklaring ingifva inom nitio dagar

från sista kungörandet. Kommer han ej in med förklaring inom föreskrifven tid,

och visas ej heller inom samma tid förfall; varde han ej vidare i Hofrätten hörd;

visas förfall, förelägge Hofrätten honom ny tid.

187 §.

Finner Hofrätten nödigt att infordra öfverexekutors utlåtande öfver besvären,

åligge klaganden att tillställa öfverexekutor besvärshandlingarna och bevis derom

till Hofrätten ingifva, såsom förut är sagdt.

188 §.

Hvad parterna enligt 185, 186 och 187 §§ hafva att iakttaga, så ock äfventyret,

om det försummas, läte Hofrätten tecknas å besvärsskriften.

189 §.

Huru mål, som blifvit af öfverexekutor å Gotland afgjorda, må fullföljas i

annan ordning, än nu är sagdt; derom är särskildt stadgadt.

190 §.

Föranleda besvären ej till ändring i öfverklagade utslaget, gälde den klagande

vederpartens kostnader i målet, efter ty Hofrätten pröfvar skäligt. Finnes någon

hafva ohemult klagat, höte såsom i 29 Kap. 2 § Rättegångs-Balken stadgadt är.

Missfirmar någon hos Hofrätten öfverexekutor, ege Hofrätten, ändå att åtal ej sker,

döma den felande till ansvar, när brottsligheten ej är gröfre, än att den må med

böter beläggas; är den svårare, läte Hofrätten den brottslige der särskildt åtalas.

45

191 §.

Då besvär mot öfverexekutors utslag anmälas, ege Hofrätten, när skäl dertill

förekommer, att, innan ändringssökandet slutligen pröfvas, förordna, att utslaget

icke må verkställas eller att, om verkställighet redan följt, ytterligare åtgärd ej må

vidtagas.

192 §.

Hofrätts utslag i mål, hvarom i 2 Kap. sägs, må ej hos Konungen öfverklagas.

Vill någon i andra utsökningsmål hos Konungen föra klagan öfver Hofrätts utslag,

göre det genom besvär, som höra ingifvas inom hälften af den tid, som i 30 Kap.

9 § Kättegångs-Balken stadgas, och fullgöre dervid det, som uti 18 § af samma

kapitel finnes föreskrifvet. Ar den klagande fald till böter eller till skadestånd

enligt 173 §, vare om hans skyldighet att nedsätta hvad honom ådömdt blifvit eller

styrka sin fattigdom gällande hvad i fråga om fullföljd af talan mot Hofrätts utslag

i brottmål är stadgadt.

46

Förslag

till

Förordning om nya lits ökningslagens införande och hvad i

afseende derå iakttagas skall.

.Den utsökningslag, som nu gillad och antagen är, så ock hvad i denna förordning

stadgas, skall lända till efterrättelse från och med den

; dock skola, mål, som vid nämnde tid redan äro anhängiga, behandlas

enligt äldre lag, der ej här nedan annorledes förordnas.

2 §•

Genom nya lagen upphäfvas, med de deri, sä ock i 14 § här nedan gjorda

undantag, Utsöknings-Balken i den å 1784 års riksdag antagna lag tillika med alla

de särskilda stadganden, som utgöra förklaring eller ändring af hvad sagde balk

innehåller eller tillägg deri.

3 §.

I Rättegångs-Balken af 1734 års lag upphäfvas:

de i 8 Kap. 2 § förekommande bestämmelser rörande Hofrätts befattning med

utmätningsmål;

hvad i 12 Kap. 3 och 4 §§ stadgas om rätt till utmätning samt om doms

fullbordan i återvinningsmål;

26 Kap. 2 §; och

hvad 30 Kap. 5 § innehåller om rätt för vinnande part att tillträda fast egendom,

som blifvit till fullgörande af Hofrätts dom uppgifven.

Alla öfriga i allmän civillag gifna föreskrifter, hvilka äro stridande mot nya

lagens bestämmelser, varda ock upphäfda, der ej här nedan annorledes stadgas.

47

5 §.

Der hänvisning till Utsöknings-Balken i lag eller särskild författning förekommer,

skall motsvarande bestämmelse i nya lagen eller i denna förordning tillämpas.

6 §.

Varder skuldfordringsmål, som är anhängigt hos Konungens Befallningshafvande,

då nya lagen träder i verket, icke inom natt och år derefter hos Konungens

Befallningshafvande så fullföljdt, som i 22 § nya lagen sägs; vare målet förfallet.

7 §.

Skall fast egendom utmätningsvis säljas, och har ej, innan nya lagen träder

i kraft, dag för första auktionen blifvit utsatt; då skall, ändå att utmätning skett

i öfverensstämmelse med äldre lag, nya lagens bestämmelser gälla i fråga om egendomens

försäljning och köpeskillingens fördelning.

S §.

Efter det nya lagen blifvit gällande, må ej bysättning gäldenär åläggas eller

införsel i hans lön beviljas. Ej heller må på grund af förut meddeladt beslut gäldenären

i bysättningshäkte hållas. Förut meddelad införsel upphöre, då nya lagen

träder i kraft.

9 §■

Har enligt äldre lag gäldenär varit bysatt för gäld eller gått ed, att han ej

egde annan tillgång, än som vid utmätning för den gäld blifvit uppgifven; då må ej

för samma gäld edgång efter 86 § nya lagen honom åläggas, utan så är att borgenären

visar anledning, att gäldenären undandöljer tillgång, som der sägs.

10 §.

Der enligt allmän civillag något rättsförhållande är gjordt beroende deraf, att

hos Konungens Befallningshafvande borgen ställes, eller fordran angifves eller utsökes,

eller klander emot annans anspråk anmäles, vare hvad i ty fall om Konungens

Befallningshafvande sägs gällande om öfverexekutor.

11 §.

I stället för hvad 4 Kap. 4, 5. 6, 8, 10, 11, 12 och 13 §§ samt 8 Kap. 11

48

§ Utsöknings-Balken af 1734 års lag äfvensom Förordningen den 19 Maj 1756

innehålla, förordnas som följer:

1. Är förskrifning stäld att betalas till innehafvaren; njute han betalning,

som den i händer häfver. Finnes förskrifning stäld å någon viss man, och har

gäldenären deri gifvit lof att låta den komma i annans hand, hvilket med ordet

order vanligen ntmärkes; vare lag samma.

2. Invänder den, som utgifvit löpande skuldebref, hvarom i föregående punkt

sägs, att han dertill hlifvit tvungen eller förledd, vare den invändning mot innehafvare,

som i god tro är, utan verkan, der utgifvaren försummat iakttaga hvad i 26

§ Utsökningslagen stadgas.

3. Häfver borgenär, utan sådant gäldenärens lof, öfverlåta hans förskrifning

till någon annan; hafve då han ej annan rätt, än den, som förskrifningen lyder å.

4. Häfver någon fått invisning å viss man, och får ej betalning af honom;

njute då betalning af den, som invisningen gaf, med ränta till sex för hundrade,

der det ej styrkes, att den, som invisningen fått, varit vållande, att betalning i

rättan tid ej följt.

5. Missräkning är ingen betalning. Ehvar den finnes, bör den först rättas,

och betalning sedan derefter ske.

6. Nu är viss ort nämnd, der betalning ske bör; lände då det till efterrättelse.

Är ej viss ort nämnd; pröfve då öfverexekutor eller Rätten, hvar betalning

å gäldenärens kostnad ske bör.

7. Ingen söke annan mans skuldfordran, utan egaren honom sin rätt skriftligen

lemnat, eller annorledes dertill lof gifvit.

8. Hafva två eller flere skrifvit skuldebref under, med förbindelse, att en

för alla, och alla för en betala; då eger borgenär för fulla gälden betalning få hos

hvem han helst vill; och hafve den sedan lika rätt emot de andra, för det han

öfver sin del betalt. Hafva de sig ej så förbundit, och äro de ej i bolag samman;

gälde då hvar sin del efter hufvudtalet.

9. Är i skuldebref viss och loflig ränta utfäst; hafve den lika rätt med

hufvudstolen, der ej för vissa fall i lag annorledes stadgadt är.

10. Är skuldebref löpande, vare ej gäldenären skyldig att gälda ränta för

längre tid efter förfallodagen än från den dag, då borgenären fordrat betalning, der

ej gäldenären annorledes sig förbundit.

11. Nu vill någon resa från orten, som skyldig är för kost, hushyra,

skeppslega eller annat slikt; hafve borgenär våld att behålla hans gods till sin

säkerhet.

12 §.

I stället för 6 Kap. Utsöknings-Balken af 1734 års lag stadgas:

Äskar borgenär, som i fast pant sitter eller vunnit införsel i gäldenärs fästa

49

gods, värdering å fastigheten, efter ty i Förordningen angående ändring i gällande

bestämmelser om lagfart å fast pant den 10 Juni 1875 stadgas; då skall värderingen

förrättas å landet af häradshöfding med tvenne gode män och i stad af

trenne Rådstufvurättens ledamöter.

Värderingsman, som ej äro edsvurne domare, höra förut i gäldenärens och

borgenärens närvaro ed gånga, att de skola det gods så värdera, som de efter bästa

förstånd och samvete pröfva det värdt vara.

Sedan allt noga värderadt och upptecknadt är, skola värderingsmännen bref

derå gifva.

13 §.

I fråga om sättet för försäljning af utmätt fast egendom varder, i stället för

de i Förordningen den 29 November 1823 derom gifna föreskrifter, förordnadt:

Skall vid utmätningsauktion å fäst egendom försäljningen ske genom utrop i

upp- och afslag, bestämmes först uppslagssumman genom bud och öfverbud, till dess

något vidare bud ej göres. Derefter varde dubbla beloppet af det af utmätningsman

å fastigheten satta värde lagdt till uppslagssumman och egendomen utropad för

sammanlagda beloppet, hvilket, om det ej bjudes, småningom genom afslag minskas,

till dess någon säger “mitt“, eller beloppet nedgått till hvad först i uppslag

bestämdes; och bör, om under afslagsutropen två eller flere på en gång ropa “mitt*,

auktionen derefter endast dem emellan fortgå i uppslag, och då blifvande högsta

budet med klubbslag fastställas.

14 §.

Genom hvad här ofvan i 2 § blifvit förordnadt skola ej anses upphäfda:

1 och 4 §§ i Förordningen angående vissa omständigheter uti lagsökningsoch

utmätningsmål den 28 Juni" 1798 samt hvad såsom förklaring eller tillägg till

4 § stadgats genom Förklaringen den 29 Juli 1812 och Kongl. Kungörelsen den

9 Maj 1835;

5 § af nämnda Förordning, så vidt derigenom blifvit stadgadt, att i visst fall

hustru må för gäld lagsökas;

Kongl. Kungörelsen den 20 Maj 1835 angående tillägg till 6 § uti 4 Kap.

Utsöknings-Balken;

Förordningen den 15 Juni 1861 om verkställighet i Sverige af domar och

utslag, meddelade af domstol i konungariket Danmark;

Förordningen den 20 Januari 1863 angående förnyande af Svensk myndighets

beslut, som förlorat sin exekutiva kraft i främmande stat; och

7

50

hvad 4 .§ af Förordningen om upphörande af vissa domstolar den 19 December

1844 innehåller om verkställande af utmätning eller qvarstad å egendom,

befintlig inom Kongl. slott.

15 §.

Genom nya lagen sker ej ändring i hvad genom allmän civillag är stadgadt

angående rätt till utmätning i vissa fall utan dom eller utslag; och skall, der i ty

fall någon eger anlita magistrat om utmätning, stadsfogde i stället anlitas.

16 §.

o Hvad Ärfda-Balken af 1734 års lag och Sjölagen den 23 Februari 1864

innehålla om rätt till qvarstad, vare ej genom nya lagen upphäfdt. Skall enligt

något lagens rum fast egendom stå i qvarstad, stånde egendomen i stället under

förbud att säljas eller skingras, såsom i nya lagen skils.

17 §.

De bestämmelser, som äro meddelade i Kongl. Brefvet den 8 December 1748

angående fataliers bevarande i lagvadda och besvärsmål, som från Gotland med

posten blifva öfversända, samt i Förordningen den 23 Augusti 1851 angående särskilda

föreskrifter för behandling af besvärsmål, som från Gotland fullföljas i Hofrätt,

skola lända till efterrättelse äfven i de fall, då klagan föres öfver utslag, som

är meddeladt af öfverexekutor å Gotland; och må jemväl, då, såsom i 185 § nya

lagen sägs, besvärshandlingar i dessa mål skola till Hofrätten återställas, desamma

af den klagande a landskansli et ingifvas på lika sätt, som angående bevis om

verkstäld kommunikation är föreskrifvet.

18 §.

I de fall, då till följd af stadgandet i 27 Kap. 8 § Kättegångs-Balken besvär

i Hofrätt bort handläggas i den ordning, som i 9 Kap. 2 och 3 §§ UtsökningsBalken

sägs, skall i stället, utan ändring af hvad i öfrigt finnes stadgadt angående

dylika besvärsmåls behandling, följande lända till efterrättelse:

1. Aro besvären i rättan tid i Hofrätten ingifne: finner Hofrätten, att den

klagande ej skal dertill häfver; gifve då genast sitt utslag deröfver. Pröfvar Hofrätten

besvären vara sådane, att den andre parten förut höras bör; då skall viss

dag vid vite honom föreläggas, att sig förklara. Blifver han med sitt svar ute,

lågge Hofrätten ny dag före, och kungöre, att han ej vidare hörd varder, om han

51

den försitter. Kommer lian ända ej med svar; gifve den sökande afskrift in af dess

besvär, och varde saken derpå företagen, och efter dess beskaffenhet afgjord.

2. Finner Hofrätten nödigt att ock infordra underdomarens förklaring; lägge

Hofrätten honom viss dag före.

19 §.

17 Kap. 8 § Handels-Balken af 1734 års lag skall erhålla följande förändrade

lydelse:

Sedan ege borgenär, för hvars fordran lös egendom blifvit i laga ordning i

mät tagen, förmånsrätt till betalning ur den utmätta egendomen. Är densamma

utmätt för fleras fordringar; hafve den, för hvars fordran utmätning först verkstäldes,

företräde: har utmätningen skett på en gång; ege hvar lika rätt. Är utmätning

verkstäld inom en månad före den dag, gäldenärs konkurs börjades; ege den förmånsrätt,

nu sagd är, ej rum: ej heller då utmätning skett efter gäldenärs död,

innan en månad förflutit från den dag, då uppteckningen af den dödes bo slutades,

der konkurs inom sagda tid börjas.

20 §.

Nedamiämrida §§ i Konkurslagen den 18 September 1862 skola erhålla

följande förändrade lydelse:

2 §. Borgenär ege ock söka, att gäldenärs egendom afträdas skall i följande

fall, nemligen:

1. då gäldenär är för skuld rymd, eller veterligen ur riket faren och anledning

är för handen, att han förblifver utrikes för att undgå borgenärers kraf;

2. då verkställighet af utmätning, hvarigenom all gäldenärs kända egendom

medtagas skulle, blifvit för annans fordran sökt;

3. då gäldenär, hvilken det varit förelagdt gå sådan ed, som i 86 § Utsökningslagen

sägs, underlåtit att inom föreskrifven tid edgången fullgöra;

4. då gäldenär svikligen, borgenärer till förfång, afhänder sig eller undanskaffar

sina tillgångar.

20 §. Är gäldenär, efter ty i 153 § Utsökningslagen skils, för öfverträdande

af reseförbud insatt i häkte, då offentlig stämning å hans borgenärer utfärdas;

varde derutur lösgifven, sedan han bouppteckningen med ed fästat: ställe sig dock

till efterrättelse hvad i 19 § sagdt är.

22 §. Begifver sig gäldenär från sitt hemvist utan att hafva iakttagit hvad

honom efter 19 och 21 §§ åligger; då må han i häkte hållas till dess han sådant

åliggande fullgjort: uteblifver han, då han efter kallelse sig inställa borde; varde

genast hemtad: afviker han från det ställe, dit han kallad eller hemtad blifvit,

medan hans närvaro der erfordras; varde i häkte förvarad under den tid, som för

ändamålet nödig pröfvas. Kostnaden för gäldenärens hållande i häkte drabbe i

dessa fall konkursboet.

24 §. Då anledning förekommer, att gäldenär i häkte förvara, eller att

tredskande gäldenär hemta, efter hvad i 22 § sägs; anmäle det Rättens ombudsman

hos Rätten eller domaren, som derom förordnar.

25 §. Sedan uppteckning af gäldenärs bo skett, läte Rätten eller domaren,

ändå att han jäfvig är, genast kalla gäldenåren att å viss dag, sist inom fjorton

dagar, bouppteckningens riktighet med ed fästa. A landet må sådan ed afläggas

inför domaren, der ej ting snart infaller.

Ar gäldenär häktad, eller aflägset boende; då må Rätten eller domaren

tillåta honom att edgången inför närmaste domstol fullgöra.

29 §. Gäldenär vare pligtig gifva borgenärerna, deras gode män eller syssloman,

de underrättelser om konkursboets tillstånd och tillhörigheter, som af dem

äskas: tredskas han; ege Rätten eller domaren, på framställning af Rättens ombudsman,

honom förelägga, att det fullgöra vid äfventyr af häkte.

33 §. Har gäldenärs egendom blifvit afträdd till konkurs, den der ej afslutats

genom sådan förlikning, hvarom i 94 § förmäles, vare gäldenär ej pligtig

att för fordran, som blifvit i konkursen godkänd, eller kunnat i konkursen bevakas,

gå sådan ed, som i 86 § Utsökningslagen sägs, utan så är att borgenären visar

skälig anledning, det gäldenåren undandöljer tillgång, som honom efter konkursen

tillfallit.

126 §. Nu varder under förvaltningens lopp, förr eller senare, uppenbart,

att konkursboets tillgångar ej förslå till kostnaderna för boets utredning och konkurssakens

behandling; då skall Rättens ombudsman, med företeende af gode männens

eller sysslomannens derom afgifna framställning, förhållandet hos Rätten anmäla,

och ege Rätten förordna, att vidare behandling af konkurssaken ej eger rum, derest

ej inom tretio dagar borgenär eller gäldenären visar, att tillräckliga medel för

konkurssakens fortsättning äro att tillgå. Meddelas sådant beslut; medföra dock

konkursansökningen i fråga om gäldenärs skyldighet att gå sådan ed, som i 86 §

Utsökningslagen sägs, samma verkan, som om saken fortgått.

Finnes ej i boet tillgång till gäldande af kostnaden för den offentliga stämningens

kungörande och kallelsebrefs afsändande, njute Rätten eller domaren ersättning

af allmänna medel, för hvad till sådant ändamål förskjutet blifvit.

21 §.

I Sjölagen den 23 Februari 1864 skola nedannämnda §§ erhålla följande

förändrade lydelse:

62 §. Ej må hvad någon af besättningen, som å segelfärdigt fartyg i tjenst

58

är, till beklädnad eller tjenstens behof ombord fört i mät gå, Har han eljest egendom

ombord, som, utan att fartygets resa fördröjes, åtkommas kan; den må till

gäldens betalning användas.

139 §. Betalas ej bodmerilånet vid förfallotiden, kan långifvaren hos behörig

exekutor eller domstol fordra, att förbodmadt fartyg eller last må säljas i den ordning,

som om dylik egendom, den der utmätt blifvit, särskildt är stadgadt, äfvensom

att den förbodmade frakten till honom öfverlemnas.

Har eganderätten till förbodmadt gods, efter lossning ur fartyget, öfvergått i

tredje mans hand, kan långifvaren ej göra sin rätt emot honom gällande, såvida

han är i god tro.

22 §.

I Vexel lagen den 23 Augusti 1851 skola nedannämnda §§ erhålla följande

förändrade lydelse:

86 §. Pröfvar Rätten sökandens påstående vara af den beskaffenhet att det

genast bifallas må; döme då till betalning och förordne tillika att, i brist deraf,

utmätning straxt ske må; dock skall för inrikes vexel, som blifvit för bristande

betalning protesterad, utmätning mot vexelgifvaren eller öfverlåtare ej verkställas

förr, än tre dagar förflutit, från det han bevisligen blifvit krafd.

87 §. Ar målet af den beskaffenhet, att det ej kan å första rättegångsdagon

afgöras; då må Rätten, der käranden det äskar och omständigheterna pröfvas

dertill föranleda, ålägga svaranden att nedsätta penningar i allmänt ränteri eller

ställa antaglig pant eller borgen samt förbjuda honom att, der sådant ej fullgöres,

resa från orten före sakens slut, vid det äfventyr, som för öfverträdande af reseförbud

är i 153 § Utsökningslagen stadgadt,

88 §. Dom i vexelmål gånge, der den vinnande det äskar, i verkställighet

genom utmätning och det utmättas försäljning, ändå att ändring i domen sökes;

vare dock den, som vunnit, skyldig att ställa pant eller borgen för hvad honom tilldömdt

blifvit, der han, innan domen vunnit laga kraft, det lyfta vill.

23 §.

Skall utmätning ske för verkställighet af utslag i brottmål, lände dervid nya

lagens föreskrifter i tillämpliga delar till efterrättelse, så vidt de ej äro stridande

mot hvad angående nämnda mål särskildt finnes stadgadt.

24 §.

Finner Konungen att i stad, der, efter ty i nya lagen skils, Magistraten

eller någon dess ledamot skolat öfvertaga befattningen af öfverexekutor och stads

-

54

fogde skolat sättas till utmätningsman, sådan anordning icke lämpligen kan bringas

till stånd samtidigt dermed att lagen trader i kraft; då må Konungen medgifva

anstånd med anordningens genomförande; och skall, under den tid anståndet fortfar,

Konungens Befallningshafvande i länet vara öfverexekutor jemväl för staden och

utmätningsmannens befattning, under enahanda ansvarighet som åligger stadsfogde,

utöfvas af Magistraten; dervid följande särskilda bestämmelser skola lända till efterrättelse

:

1. Magistrat ege att för visst fåll till utmätningsman i sitt ställe sätta

annan, som af Konungens Befallningshafvande godkänd är; och gälle i ty fall för

Magistrat hvad i 3 § nya lagen för kronofogde stadgas.

2. Det i 6 § nya lagen gifna stadgande gäller ej om förrättning, som af

Magistraten sjelf utföres.

3. Hvad 10 § nya lagen innehåller derom, att utmätningsman må af öfverexekutor

dömas till mistning af tjensten eller eljest från tjenstens utöfning skiljas,

skall ej å Magistrat tillämpas; varder ledamot af Magistrat vid domstol tilltalad,

ege domstolen att om hans afhållande från tjensten under tiden förordna, när skäl

dertill är o.

4. Skall fast egendom utmätningsvis säljas, varde auktionen förrättad af

Magistraten; och skall hvad i 85 och 97 §§ stadgas om skyldighet för utmätningsman

att utmätning hos öfverexekutor anmäla och handlingar till honom insända, ej

ega tillämpning å Magistrat.

Förslag

till

Förordning angående upphäfvande af Bidderskapets och Adelns rätt

att göra utpantning hos sina frälsebönder.

Härigenom förordnas att hvad i 18 punkten i Bidderskapets och Adelns privilegier

den 16 Oktober 1723 samt i Kongl. Kungörelsen den 6 April 1810 linnes

stadgadt, angående Bidderskapets och Adelns rätt att göra utpantning hos sina frälsebönder,

upphört att gälla.

Förslag

till

Förordning'' angående stämningsmän.

1 §•

A landet förordne Häradsrätt och i stad Rådstufvurätt vissa män att, då de

derom anlitas, delgifva stämningar och domstolars heslut, så ock verkställa delgifning,

som i utsökningsmål förekommer. Dessa stämningsmän gånge inför Rätten

ed, att de redligen och utan försumlighet skola de delgifningsärenden uträtta, som

dem uppdragna varda.

2 §.

Kronofogde, stadsfogde, länsman eller nämndeman vare ock stämningsmän

utan särskildt förordnande, om han det sig åtager.

B §.

Intyg af två stämningsmän, emot hvilka ej förekommer jäf, som i RättegångsBalken

om vittnen sägs, galle såsom fullt bevis, att delgifningen blifvit så verkstäld,

som intyget innehåller.

57

Motiv.

Vid fullgörande af det Beredningen anförtrodda uppdrag har den för sig

upp,stält såsom regel, att de förbättringar, erfarenheten utvisat vara nödiga i utsökningsväsendet,

borde, så vidt möjligt, beredas utan rubbning i de allmänna grunderna

för vår rätt och redan befintliga institutioner. Beredningen har följaktligen

såväl i fråga om grundsatser som formell uppställning i möjligaste måtto tagit

ledning af Utsöknings-Balken i 1784 års lag; och der afvikelser funnits nödiga,

hafva i det efterföljande vid alla vigtigare frågor skiljaktigheterna och skälen derför

blifvit angifna.

Naturligtvis har Beredningen under sitt arbete hemtat värdefull ledning af dé

förslag i ämnet, hvilka Lagkomitén, den förra Lagberedningen och senast den för utarbetande

af förslag till förbättrad lagstiftning angående utsökningsväsendet tillsatta

komité afgifvit; äfvensom Beredningen tillgodogjort sig de inom Justitie-departementets

Lagbyrå verkstälda förarbeten i ämnet. De afvikelser i sak Beredningen i vissa hänseenden

gjort från de äldre, offentliggjorda förslagen, den utförligare behandling, som

ansetts i åtskilliga frågor behöflig, och den förändrade redaktion och uppställning, som

af sådan anledning och för beredande af mera öfverskådlighet ej kunnat undvikas,

göra det emellertid nästan omöjligt att utan en nedtyngande vidlyftighet uppställa

en fortgående jemförelse emellan dessa förslag och Beredningens. Till följd häraf

har Beredningen ej kunnat i likhet med sina närmaste föregångare inskränka redogörelsen

för förslaget allenast till angifvande af dess skiljaktigheter från äldre förslag

och i öfrigt hänvisa till de för dessa anförda motiv — hvilket här skolat i hög grad

öka besväret vid granskningen — utan ansett sig böra framställa motiven i eu fristående

redogörelse, dervid endast undantagsvis de äldre förslagens bestämmelser och

grunderna derför kunnat antydas eller återgifvas.

Då en jemförelse med utlandets lagstiftning ur många synpunkter erbjuder

intresse, har Beredningen ansett att de utländska förhållandena i några bland de

vigtigaste frågorna såsom om exekutionsprocessens utveckling, verkställighet af dom,

utmätning af tjensteinkomster m. m. skulle kunna tjena till ledning vid granskningen

af förslagets bestämmelser i dessa delar, samt derföre i motiven, efter afslutandet

af den egentliga motiveringen, intagit en kortfattad framställning af dessa förhållanden.

1 Kap.

Yid uppgörande af förslag till ny utsökningslag har naturligen i främsta

rummet kommit under öfvervägande, huruvida de myndigheter, som för närvarande

8

58

hafva befattning- med utsökningsmål, fortfarande böra dervid bibehållas. Ehuru

Beredningen, på sätt förslaget gifver vid handen, ansett den nuvarande organisationen

kunna ocli höra i väsentliga delar lemnas orubbad, torde dock, med hänseende

till de olika åsigter, som försports om lämpligaste sättet för exekutionsväsendets

ordnande, en redogörelse för de grunder, som dervid för Beredningen varit bestämmande,

ej böra här saknas.

Sådant exekutionsväsendet genom nu gällande lagstiftning finnes ordnadt,

handhafves befattningen med exekutiva mål och ärenden i första hand af tvenne

myndigheter, en öfverordnad och beslutande, Konungens Befallningshafvande, samt

en underordnad och omedelbart verkställande, kronofogde eller Magistrat. Till följd

af målens beskaffenhet är den öfverordnade myndighetens verksamhet att hänföras

hufvudsakligen under tvenne särskilda grupper af göromål. 1 främsta rummet har

lian att tillse, huru i allmänhet civila rättigheter, som äro faststälda genom domstols

beslut, må göras gällande och särskild! att beträffande vissa slag af rättigheter, som

äro grundade å så klara och ostridiga förskrifningar att domstols pröfning deraf ej

kan anses nödig, genast förhjelpa parten till sin rätt. Han har vidare att i fråga

om påstådda rättigheter, som ännu ej hunnit blifva i föreskrifven ordning pröfvade

eller faststälda, meddela den rättegande skydd eller säkerhet, intill dess den slutliga

pröfningen kunnat försiggå. Och till sist har han att öfvervaka, huru de

honom underordnade organerna, åt hvilka verkställandet af hans bud är uppdraget,

fullgöra hvad dem i sådant hänseende åligger, och att i deras åtgöranden meddela

nödiga rättelser.

Om dessa olika slag af exekutiva ärenden gäller i allmänhet, att de till följd

af sin natur ej lämpa sig för en processuel behandling, likartad med den för domstolarne

föreskrifna rättegångsordning. Fall måste esomoftast förekomma, hvilka

icke kunna lika. strängt som verkliga rättstvister bindas vid juridiska former, och

i synnerhet måste vid de två sistnämnda kategorierna af exekutiva mål ett tern ligen

fritt utrymme lemnas för bedömande af rättsförhållandena och bevisningen äfvensom

för verkställighetens anordnande på det för hvarje särskildt fall bäst

Utöfvandet af befattningen med dylika mål kräfver ett ej ringa mått af juridisk

insigt och skarpsinnighet samt i förening dermed snabbhet i besluten och kraft i

utförandet. Uppgiftens svårighet ökas ännu mera derigenom att. på samma gångman

af den exekutiva myndigheten fordrar att den, utan att ega tillgång till all

den bevisning, som kan inför domstol åstadkommas, bör på förhand urskilja det i

hvarje fäll juridiskt eller materielt råtta, man tillika måste uppställa det oeftergiflig»

anspråk, att det. exekutiva förfarandet ledes med en omsorg och grannlagenhet, som

ej lemna rum för någon misstanke om godtycklighet.

Det sätt, hvarpå Konungens Befallningshafvande utöfvat sin ifrågavarande

befattning, har, så vidt för Beredningen är kändt, ej gifvit någon skälig anledningtill

missnöje. Erfarenheten synes icke ådagalägga, att hos denna myndighet skulle

59

saknas någon af de egenskaper, som, enligt hvad nyss hl i fri t anty dt, höra förefinn as

hos en öfvercxekntor, eller att den mångfald al andra bestyl, som åligga Konungens

Befallningshafvande, verkat hinderlig! eller menligt för de exekutiva målens handläggning.

" Äfven den klagan, som understundom blifvit förd öfver tidsutdrägt och

uppehåll inom det exekutiva området, torde, i den man den kan anses befogad,

snarare vara riktad mot ett eller annat af de lagbud, myndigheterna haft att tillämpa,

än emot sjelfva myndigheten. Dennas organisation synes ock hafva lyckligt bestått

profvet äfven under tider, dä målens antal i högst betydande man tilltagit.

Ur dessa synpunkter sedt har således icke något skål förekommit till genomgripande

förändringar i hufvuddragon af den äto Konungens Befallningshafvande nu

anförtrodda befattning med utsökning^målen. Återstår då att tillse, huruvida sådana

förändringar ur andra synpunkter kunna anses nödiga och ländande till utsöknings

väsendets

fromma. . , ,

Vid bedömandet af denna fråga har Beredningen, till följd åt beskaffenheten

af sitt uppdrag, ansett sig ej tillkomma att inga i skärskådande, huruvida töi bore

dande af mera tid för handläggningen af de administrativa och öfriga mål, som äro åt

Konungens Befallningshafvande uppdragna, skulle, såsom understundom blifvit yrkadt,

vara nödigt att befria Konungens Befallningshafvande tran befattningen med större

eller mindre del af utsökningsmål en. Att åt dessa söka bereda den mest ändamålsenliga

behandling har varit Beredningens hufvudsakliga uppgift, men då Beredningen

emellertid af skäl, som framdeles närmare angifvas, föreslagit, att Kon ungens Befallningshafvande

skulle upphöra att vara öfverexekutor i städerna och att vissa.

Konungens Befallningshafvande nu tillhörande mål skulle få upptagas omedelbart

af underexekutorerne, torde derigenom en icke obetydande lättnad i göromålen kunna

beredas Konungens Befallningshafvande.

Ett annat spörsmål, hvartill Konungens Befällnmgshafvandes egenskap al

administrativ myndighet gifvit upphof, är, huruvida det kan anses principielt liktigt

att tillägga Konungens Befallningshafvande pröfningsrätt i skuldfordringsmål, såsom

för närvarande eger ruin. Beredningen, som vid 2 Kap. har anledning attiutföi ligni t

behandla detta ämne, kan här inskränka sig till att i korthet anföra sina asigter deri.

Det har synts Beredningen uppenbart, att 1734 års lag icke åsyftat att åt Konungens

Befallningshafvande i detta hänseende uppdraga en myndighet, som trädde domstolens

för nära, och gränsen är tydligt utstakad ej allenast genom den allmänna bestämmelsen,

att Konungens Befallningshafvande ej må befatta sig med hvad till domareembetet

hörer, utan ock ännu skarpare genom de särskilda föreskrifter 4 Kap.

Utsöknings-Balken derom innehåller. Endast i fråga om de fordringar, som grundades

å klara och ostridiga och till betalning förfallna skuldebref, egde enligt lagens anda

och ordalydelse Konungens Befallningshafvande makt att om utmätning förordna.

Ett sådant skuldebref stäldes derutinnan lika med domstols _ dom, men, då domen

i sig sjelf egde en yttre form, hvaraf dess egenskap af exigibel urkund framgick,

60

hvaremot sMdebrefvet oj egde en dylik offentlig pregel, måste en särskild granskning,

huruvida skuldebre vet uppfylde ofvannämnda vilkor för afl vara utmätning,sgilt,

föregå, förordnandet om utmätning, och för sådant, ändamål ett processuelt

toilaiande dervid gäldonårens hörande utgjorde hufvudmomentet, anordnas. Det

igger emellertid i öppen dag, att en sådan hufvudsakligen formell granskning

hvars resultat tramträder antingen i form afen befallning om verkställighet eller

såsom beslut om anspråkets förvisande till domstol såsom tvistigt, är något helt

annat an den åt domstol uppdragna, allsidiga pröfningen af ett instämdt

anspråk och deremot gjorda invändningar samt af den i målet åberopade bevisning

Mgon prmcipvidrig sammanblandning af administrativa och domarefunktioner kan

således icke anses ega ruin i förevarande fall. Ur en annan synpunkt må visserligen

ejtoi nekas att, dessa skuldfordrmgsmåls öfverflyttande från Konungens Betallnmgshatyande

till domstol skulle medföra den fördel att. då anspråket vore

dniilSr l.a?SfraSailirklln(!e §''enai.st’ utan vi(lare omgång och kostnad, komma under

slutlig pi öfning. Men denna fördel motväges af vida större olägenheter. 1 vår

iksom i andra länders lagstiftning har behofvet af ett snabbare och enklare

förfarande för vissa slag af fordringar gjort sig gällande och detta behof kan ej med

vai nuvarande rättegångsordning och domstolsinrättning tillgodoses. T synnerhet

maste underdomstolarne pa landet, genom saknaden af permanens, anses" alldeles

ur stånd att tillfredsställa anspråken på skyndsamhet i dylika fall. Beredningen

hai sålunda, såsom förslaget närmare utvisar, med bibehållande af den exekutiva

myndighetens befattning med ifrågavarande fordringsanspråk, sökt att närmare bestämma

gransen för denna myndighets kompetens i detta hänseende äfvensom att

genom medgifvande af aterymmngsrätt vid domstol för tappande part förebygga den

missuppfattning att saken till följd af den exekutiva behandlingen vore att anse såsom

en res judtcata.

.....De.ärenden, hvilkas rent exekutiva beskaffenhet ej kan sättas i fråga, måste

snaiare vinna än förlora på att handläggas af en myndighet, som tillika eger administrativ

befogenhet. Exekutionen har i vart land alltid varit ansedd såsom en

al den administrativa maktens funktion er. Ärendenas förening i samma hand måste

ej mindre genom de hjelpmedel, som derigenom beredas, öka den exekutiva myndigetens

handlingskraft, än ock undanrödja kompetenstvister i de ej sällspord;! fall

der gränsen emellan de olika verksamhetsfälten är svår att urskilja. Dertill kommer

ocx att, da de underordnade, verkställande organerna äro gemensamma, kontrollen

olyer dem vinner i säkerhet genom att utöfvas af den myndighet, som i sin hand

oi enär alla förvaltningens trådar och följaktligen kan öfverskåda de underordnades

verksamhet i hela dess omfattning.

Endast i ett hufvudsakligt hänseende synes en anmärkning af vigt kunna

med fog goras emot den nuvarande organisationen. Antalet af exekntionssäten är

utan tvifvel i förhållande till landets vidsträckthet väl ringa och området för deras

61

verksamhet, såsom sammanfallande med den administrativa länsindelningen, följaktligen

understundom allt för stort, i synnerhet i landskap med mindre utvecklade kommunikationer.

Om tordringsegare eller gäldenärer äro boende aflägset från länets

residensstad, blifver det mången gång för dem en känbar olägenhet att nödgas der

bevaka sina angelägenheter och ej ega en i hemorten befintlig myndighet att tillita.

Yäl minskas denna olägenhet i ej ringa man derigenom, att länets hufvudort vanligen

utgör medelpunkten för dess industriella och kommersiella rörelse och af sådan

anledning oftare besökes af länets invånare. Icke heller bör det lemnas oanmärkt,

att för de allmänna penningeinrättningarne samt i andra fäll, då borgenär och gäldenär

ej bo i samma ort, det åtminstone för borgenären är en fördel, att den exekutiva

myndigheten finnes i länets hufvudort, som vanligen eger goda kommunikationer och

tillgång på lämpliga ombud. Önskvärd! vore dock, om den antydda olägenheten

kunde helt och hållet aflägsna» genom inrättande af flera exekution ssäten. Hvad

städerna angår, hafva svårare hinder deremot ej mott, och i det, afgifna förslaget

har Beredningen sökt åstadkomma en anordning, hvarigenom hvarje särskild stad

skulle göras till ett fristående exekutionsområde med sjelfständigt, af Konungens

Befallningshafvande oberoende exekutionsväsende. A landsbygden deremot torde svårigheterna

vid en dermed jemförlig anordning af flera sjelfständigt exekutionssäten vara

oöfvervinneliga, så vidt man ej vill eftergifva anspråket att den exekutiva myndigheten

skall vara lätt tillgänglig och, med förmåga af snabb och kraftig verksamhet,

tillika erbjuda garantier mot misstag och missbruk.

För att kunna vinna det åsyftade ändamålet, måste man nemligen — om ej

nya särskild! derför afsedda embeten skulle inrättas — vara betänkt på att uppdraga

de nu hos Konungens Befallningshafvande förekommande exekutionsmålen åt

någon annan redan befintlig myndighet, och de enda, som i detta hänseende kunde

å landet ifrågakomma, vore väl, utom Häradsrätterna, dessas ordförande eller ock

de nuvarande under (exekutor er ne: kronofogdarne.

I fråga om Häradsrätterna hafva redan ofvan blifvit antydda de omständigheter,

som göra det olämpligt att åt dem uppdraga ärenden, som kräfva skyndsam!

afgörande, och i synnerhet gäller detta om meddelande af säkerhets- eller verkställighetsåtgärder,

der vådan af uppehåll naturligtvis är störst.

Äfven i afseende på Häradsrätternas ordförande yppa sig betänkligheter af

enahanda slag. Domaren å landet har icke någon fäst embetslokal och, då han kan

välja sin bostad hvar som helst inom domsagan, har man ingen visshet, att den

kommer att blifva för domsagan i dess helhet lämpligt och beqvämt belägen. Dä

vidare domaren icke har fast kansli eller något officielt tjenstebiträde, komme det

ofta att inträffa, att de rättsökande, som infunnit sig i domarens hemvist, ej kunde

få ens det obetydligaste ärende uträttadt, emedan domaren för tillfället vore och kanske

under veckotal fortfore att vara borta på embetsresor i en aflägsen del af domsagan.

Just den omständighet att domarens göromål sålunda ofta tvinga honom att långa

62

tider vistas på resande fot, torde ock göra det nästan omöjligt att för honom stadga

vissa dagar, da han ovilkorligen måste finnas hemma. Ar domhafvanden boende i

en aflägsen landsort, skulle, det derjemte ofta vara omöjligt att der erhålla lämpliga

ombud. Alla dessa olägenheter äro redan nu ganska känbara och skulle naturligtvis

blifva det ännu mera vid de exekutiva målens handläggning. Om äfven — hvilkot

synes temligen ovisst — häradshöfdingarnes strängt anlitade tid medgåfvc någon

ytterligare tillökning i göromål, skulle de nya brådskande bestyren åtminstone så till

vida verka menligt, att häradshöfdingarnes arbete med de egentliga domaregöromålen

oupphörligt måste af brytas för handläggning och expedition af exekutionsmål. Slutligen

komme äfven, då dessa mål handlades af domhafvanden, i allt fall den omgång

att fortfara, som man lagt förtärandet hos Konungens Befallningshafvande till last,

nemligen att ett tvistigt förklaradt mål måste genom särskild stämning dragas under

domstolens pröfning; och i detta hänseende vore således intet vunnet genom förändringen.

Hvad beträffar förmanskapet Öfver underexekutorerne samt dermed följande

kontroll öfver dessas förfarande i tjensten och pröfning af klagan deröfver, gäller

om sä väl Häradsrätterna som häradshöfdingarne, att dylika funktioner hvarken äro

förenliga med deras egentliga verksamhet eller kunna af dem på ett tillfredsställande

sätt utöfvas. Skulle man — hvilket vore teoretiskt riktigare — bibehålla förmanskapet

hos Konungens Befallningshafvande och endast öfverflytta de öfriga exekutionsmälen

t. ex. till häradshöfdingarne, blefve gränsen svår att uppdraga och vidmakthålla.

Besluten i dessa mål måste naturligen afse vidtagande af verkställighetsåtgärder,

och, om besvär öfver sjelfva utförandet af åtgärden skola leda till någon

påföljd, måste den myndighet, som pröfvar besvären, ega i sin makt att inhibera eller

råtta hvad redan blifvit åtgjordt eller anbefalla nya åtgärder, om något är försummad!

Huru lätt kollisioner och stridiga beslut skulle med eu dylik anordning yppas,

torde ej behöfva vidare ådagaläggas.

Ett annat sätt att ordna utsökniugsväsendet på landet — hvilket äfven inom

Beredningen blifvit taget i öfvervägande — vore att öfverflytta Konungens Befallningshafvandes

befattning med utsökningsmålen på kronofogdarne. Dessa skulle

sålunda hos sig förena öfverexekutorns och underexekutorns funktioner, rätten att

besluta och makten att verkställa. Beslutet skulle omedelbart ikläda sig formen af

eu utaf den beslutande sjelf utförd verkställighetsätgärd, och detta icke allenast dä

verkställigheten skedde genom utmätning för eu fordran, som exekutorn ansåge utmätningsgill,

utan äfven då fråga vore om säkerhetsåtgärder såsom qvarstad samt

annan handräckning.

Att en sådan anordning skulle lända till eu i hög grad ökad beqvämlighet

för fordringsegare och andra rättsökande är uppenbart. I stället för de få exekutionssäten,

som nu finnas, skulle man erhålla ett antal, lika stort som kronofogdarnes

eller 118, hvilket, om det förslag, som afgifvits af den för landsstatens reorganisa

-

63

tion tillsatta komité, vinner framgång, skulle ökas till 256; och den omgång, som

nu eger rum då exekutionssökanden måste af den ena myndigheten utverka sig beslutet,

för att sedan hos den andra söka verkställighet derå, skulle komma att försvinna.

Men emot dessa fördelar ställa sig a andra sidan så störa, olägenheter och

vådor, att all tanke på att hos kronofogdarne förena öfver- och underexekutorernes

funktioner måst helt och hållet öfvergifvas.

Detta hindrar dock ej, att en del af de nu hos Konungens Befallningshafvande

förekommande mål kunna göras till föremål för underexekutors omedelbara upptagande

och således i afseende''å dem ofvannämnde fördelar vinnas utan en sä, genomgripande

förändring i nu bestående förhållanden, som öfver- och underexekutorsbefattningarnas

förening i en hand skulle komma att medföra. Så har Beredningen

föreslagit, att verkställighet af dom skulle i det vida öfvervägande antalet fall, der

någon egentlig pröfning ej är af nöden, få sökas hos underexekutorn, äfvensom att

denne skulle ega att utan föreskrift af högre myndighet verkställa utmätning förvissa

slag af fordringar, för Indika gäldenären uttryckligen sådant medgifvit, hvarjemte

Beredningen i öfrigt sökt förekomma all onödig omgång mellan myndigheterna

och bereda sjelfständighet åt underexekutorn i hans verksamhet i alla fall. der sådant

utan våda kunnat ske och af behofvet varit påkalladt.

Men derutöfver har Beredningen ej vågat sträcka öfverflyttandet af ärenden

till underexekutorerne. För skyndsamhetens vinnande må man ej uppoffra säkerheten.

Ifrågavarande tjensteman, vid hvilkas tillsättande naturligtvis endast deras

lämplighet för underexekutorns kall kommit under hänsyn, kunna följaktligen icke

i allmänhet anses vara i besittning af sådana qvalifikationer, att den stora mångfald

af mål, som enligt Beredningens förslag fortfarande bord»! af Konungens Befallningshafvande.

handläggas, kunde antagas blifva af underexekutorerne behandlad med

tillbörlig sakkunskap och varsamhet. Komme krön ofogdar nes antal att. såsom ofvannämnda

komité föreslagit, mer än fördubblas, lärer svårigheten att erhålla dertill

fullt qvalificerade personer jemväl ökas. Att pröfva grunden för en sökt åtgärd är

ett, att personligen verkställa åtgärden något helt annat. Olika egenskaper erfordras

för hvardera fältet, och så olika, att de endast undantagsvis kunna tänkas förenade

hos samma person. Så väl bland lagsöknings- som handräckningsmålen förekomma

ofta sådana, som taga i anspråk en juridisk insigt och erfarenhet, hvilka man ej

har rätt att fordra af tjensteman, för hvilkas kompetens till tjensten icke är ovilkorligen

stadgad skyldighet att hafva aflagt juridisk examen.

Hvad särskildt åtskilliga säkerhetsåtgärder, såsom qvarstad och skingringsförbud

m. m. dylikt, angår, der en viss arbiträr makt, en rätt att efter omständigheterna

göra och låta enligt billighets- och sannolikhetsgrunder icke kan undvaras,

måste beslutanderätten, om den ej skall urarta till egenmäktighet eller godtycke,

anförtros endast åt myndigheter, i hvilkas högre och sjelfständigare samhällsställning

samt mera omfattande öfverblick öfver förhållandena man kan ega en borgen

64

för, att rättigheten ej skall missuppfattas eller missbrukas. Det skulle vara obilligt

att ens begära, det underordnade tjensteman, livilka oftast komme att handla under

påtryckningen af parternas personliga inverkan och under samtidig sysselsättning

med polisbestyr och andra dylika brådskande ärenden, skulle kunna i dylika mål gå

till väga med samma fördomsfrihet och lugna besinning, samma omsorgsfulla studium

af lag och författningar, livilka man har rätt att fordra af en högre myndighet, som

ostörd af yttre förhållanden kan fatta sina beslut på, embetsrummet. Att under utöfningen

af deras egentliga ansvarsfulla och maktpåliggande verksamhet såsom underexekutorer

någon gång kunna förekomma invecklade^ och svårlösta frågor, torde ej

heller utgöra någon giltig anledning att derutöfver betunga dem med åligganden,

som ej åro från deras egentliga befattning oskiljaktiga. Erfarenheten har jemväl

ådagalagt, att kronofogdarne redan nu icke kunna sjelfva medhinna alla de verkställighetsåtgärder,

som äro förenade med deras befattning, och derföre måste beständigt

anlita länsmännens biträde i detta afseende.

Den maktfullkomlighet, som genom den ifrågasatta anordningen skulle läggas

i de dertill i allmänhet mindre qvalificerade underexekutorernes händer, de frestelser

till godtycklighet, denna makt innebär, och svårigheterna vid dess rätta utöfvande

äro så betydande, att man ovilkorligen måste dervid vara betänkt på åstadkommande

af särdeles skärpta och verksamma kontroller samt beredande af snar och kraftig

rättelse i begångna fel.

Härvid möta dock ännu större betänkligheter. En sådan kontroll kan icke

utöfvas af Hofrätten, som, derest Konungens Befallningshafvande» befattning med

utsökningsmålen upphörde, blefve andra instans i dessa mål. Hofrätternas fåtalighet

och aflägsenhet, deras kollegiala sammansättning och mera omständliga, arbetsordning

göra det för dem omöjligt att lika verksamt som Konungens Befallningshafvande

ingripa och meddela rättelse i åtgärderna af alla dessa kronofogdar och för dem

vikarierande länsmän eller andra tjenstebiträden, om hvilkas personer Hofrätten svårligen

kan ega tillräcklig kännedom. Antingen skola kostnaderna och svårigheterna

af en klagan i Hofrätten afskräcka de förorättade från att der anföra besvär, eller

ock komme besvär att hos Hofrätten anföras i samma myckenhet som nu hos Konungens.

Befallningshafvande, men i sådant fall måste åter antalet mål hos Hofrätterne

sä tilltaga och svårigheterna att der utreda dessa, måhända ofta mindre formenligt

behandla,de utsökningsmål blifva, så stora, att långsamheten i afgörandet i samma

mån tillväxte.

Bibehölles någon del af kontrollen hos Konungens Befallningshafvande såsom

förman, skulle den, om den vore inskränkt till granskning af insända diarier, vara

i det närmaste maktlös, och, om den gjordes vidsträcktare, föranleda till kollisioner

emellan de båda öfverordnade myndigheternas beslut äfvensom andra förvecklingar.

Ville man äter, hvilket för en verksam kontroll vore nödigt, i alla mål bibehålla

Konungens Befallningshafvande såsom andra instans, med Hofrätten såsom tredje,

I I • 05

e ,man 1förökat instansernas antal för alla mål till fm, i tv,. + „

“len m “Ö“ h4’ Beredni^" «r d^egenUigu lagning"

s>£/

■Ä sä rr

fS? • ^ftandig neh oberoende «i t

ÄlÄfÄS???

Ä

den 7 Juli m!''1 ft TTir^61''-^ deU 24 MaJ im «* Kong], Brefvet

»r . Landskrona, privil ösrior af don 24 Mar q 14.&Q n^n tt* .i

;ien"dé SffiJSS

sittaÄÄsasss;

aii “väs s.ts

tar "Tf *f “T ?Ttfi>ra »MpTiÄÄ BÄ? StoM,2

ÄÄÄt

m^^TCSmL

ä ss:tä5,let pi M,ra ™ *-#&&

Sm tf ÄtSlST SÄgÄÄM Stock"7 “* * *

der Konungen'' ciet Wordnarf^ mTgistiledaS Ä ofik^mySglieter

skola utöfva enahanda befattning med utsökningsväsendet, har det varit nödigt att

laöen begagna en gemensam benämning ä dem i denna deras egenskap, och härtill

9

66

lm- Beredningen vält benämningen öfver exekutor, såsom uttryckande både beskaffenheten

af göromålen och myndigheternas ställning såsom förmän öfver dem underlydande

™^ex^U2erexebit0reraa eller, såsom Beredningen, i likhet med hvad i

föreeående lagförslag skett, ansett dem höra benämnas, ntmätningsmåmim, har

äfven endast för städerna någon förändring föreslagits. M Magistraten eller viss

magistratsledamot skall blifva öfverexekutor, kan Magistrat en ej bibehållas vid sm

nuvarande befattning såsom utmätningsman, oafsedt att flertalet af en utnuitnmgs

mans göromål är af beskaffenhet att ej lämpligen kunna handlaggas af en kolli i al

myndighet. Denna senare omständighet har ock redan nu ledt derhän, att Magistraten

icke sjelf ombestyr verkställighetsåtgärdenia, utan att dessa förrattas af exekutions

betjente fastän på Magistratens ansvar. I stället har föreslagits pa satt ock

skett af Lagkomitén och, efter den, af förra Lagberedningen och Utsokningskomiten

_ att alla exekutiva befattningar, som å landet tillhöra kronofogden, skola i stad

unndragas åt särskild tillsatt stadsfogde. Bestämmelserna om ordningen foi stadsfogdetjenstens

tillsättande och vilkoren för kompetens dertill hafva dock oj sin j. a s

i en civillag, utan tillkommer det Konungen att ensam derom foroulna. Likaledes

torde det höra ankomma på Konungen att, derest omständigheterna i eu viss stad

påkalla anställande af liera stadsfogdar, meddela de föreskrifter, som deiaf föranledas.

1 De städer, som lyda under landsrätt (för närvarande endast tre: Haparanda,

Skellefteå och Borgholm), böra i utsökningsmål ställas alldeles lika med landet, sa

att i sådane städer Konungens Befallningshafvande är öfverexekutor och kronofogden

Det förra itr en nedrig följd deraf, att rf .Mgavaraa* ebto

någon Magistrat ej finnes. Att kronofogden i kringliggande fogden Jall vara ut

mätningsman är redan nu stadgadt för Haparanda och Skellefteå (Kong! Regementet

för Haparanda stad den 25 Oktober 1844 §23; ordningsregler för Skellefteå

stad, af Kong/. Maj:t faststälda den 16 Mars 1855, 3 art, § 18); för Borgholm ar

visserligen genom fcongl. Reglementet för stadsstyrelsen i nämnda stad den 30 du

1875 förordnadt, att stadsstyrelsen har att i Magistrats ställe handhafva-exekutionsverket,

men det torde ej vara lämpligt att för denna enda stad bibehålla ett dylikt

undantagsfor^ föl.iUldraile anordningen af exekutionsmyndigheterna i stä

derna

torde ej genast kunna eller böra öfverallt genomföras. Så kan i vissa åt (le

mindre städerne fåtaligheten af utsökningsärenden göra tillsättandet af en saiskik

stadsfogde tills vidare öfverflödigt eller ock för närvarande hinder mota att låta

Magistraten blifva öfverexekutor. Förefinnes sådant hinder bör Konungen ega att

meddela anstånd med förändringens genomförande, och under Men synes den nuvarande

anordningen böra förblifva oförändrad, sa att i en dylik stad Konungens

Befallningshafvande förblifver öfverexekutor och Magistraten utmätningsman. Att,

på sätt i föregående lagförslagen skett, föreskrifva, det kronofogde skulle foiratta

67

utmätning i du städer, der stadsfogde ej genast bletve tillsatt, hai Beiedningen ansett

hvarken nödigt eller lämpligt. En dylik sammanblandning af landets och stadens

tjensteman skulle leda till oreda och förvecklingar, hvartill komme att, i händelse

kronofogden ej vore bosatt i staden, ökade kostnader och besvär för stadsborna uppstode.

Som emellertid bestämmelserna för det fall, att sålunda i vissa städer den

nya anordningen ej genast kommer till stånd, åro öfvergångsstadganden, hafva de

ej erhållit sin plats "i sjelfva lagen, utan intagits i den särskilda förordningen om

den nya lagens införande (24 §).

'' Mot det i 3 § gifna och med redan nu gällande föreskrifter hufvudsakligen o

öfverensstämmande stadgandet att kronofogden, genom att sätta annan i sitt ställe,

ej kan frigöra sig från den honom personligen åliggande ansvarighet för redovisningen,

kan invändas, att då mängden af anmälda utmätningsärenden ofta gör det

omöjligt för kronofogden att sjelf i dem vidtaga någon åtgärd, utan lian är nödsakad

att uppdraga verkställigheten åt annan person, det vore obilligt att låta honom ansvara

för försummelse af den, livilkens biträde han ej kan undgå att anlita. Men

denna ansvarighet är påkallad af nödvändigheten att bereda säkerhet för borgenärens

rätt och kan derföre ej efterskänkas. Kronofogden bör ock utan synnerlig svårighet

kunna kontrollera ställföreträdarens åtgärder och derigenom skydda sig mot förlust.

Med än mindre svårighet hör denna kontroll kunna utöfvas, om, såsom förbemälde

komiterade för landsstatens reorganisation föreslagit, det blefve det hos kronofogden

bosatta tjenstebiträdet, fogdefullmäktigen, hvilken skulle verkställa de utmätningsbestyr,

kronofogden vore förhindrad att sjelf ombesörja.

I anseende till de grannlaga och stundom svårlösta frågor, som kunna förekomma

vid auktion å utmätt fast egendom och fördelningen af köpeskillingen derför,

har, med ändring af hvad nu linnes stadgadt (Kongl. Förklaringen den 27 Juni

1811), föreslagits, att kronofogde icke får åt annan uppdraga dessa bestyr.

Angående de jäf, som böra afhålla underexekutor från utöfning en af sin be- 5 §.

fattning, linnes i nu sällande lag intet uttryckligt stadgande, men af bestämmelserna

i 17 Kap. 11 § Rättegåugs-Balkeu, att de som gå Konungens Befallmngshafvandes

bud må sjelfva vittna om hvad dem i ty fall händer och om hvad de uträttat,

der ej andra vittnen äro att tillgå, framgår otvetydigt att för underexekutoieina gälla

enahanda jäf som för vittnen. I öfverensstämmelse härmed är 5 § affattad, och har

tillika deri, till förekommande af tidsutdrägt och omgång för parterne, intagits den

föreskrift att utmätningsman bör sjelf anmäla jäfvet hos öfverexekutor. . Vidare har,

i likhet med hvad Lagberedningen föreslagit, ansetts böra stadgas, att ofyerexekutors

beslut i jäfsfrågan ej får öfverklagas. Enahanda bestämmelse linnes i Skiftesstadgan

(32 §) i fråga om beslut, som Egodelningsrätt i dylik fråga meddelat.

En ovilkorlig föreskrift derom, att utmätningsman skall vid sin förrättning 6 §.

hafva med sig två ojäfviga män, skulle för gäldenären medföra en onödig kostnad

och är derjemte öfverflödig, då utmätningsmannen, såsom nyss är anfördt, egei sjelf

68

Vlttna Tww v!? ,förrättl™gen tilldragit sig. Hittills har ej heller i allmänhet

ansetts behofligt, att han medhade mera än ett vittne, och Beredningen har derföre

ej runnit skal att härutinnan göra någon ändring. Visserligen är i fråga om värdering

al utmätt fast egendom genom Kongl. Förordningen den 27 April 1810 stadgadt

att tva ojafvigc nämndemän skola vid dylik förrättning biträda; men då enligt

/ | 1 förevarande förslag, jemförd med 73 §, utmätningsmannen har rätt att, om

Sa ,n01dl§''t’ för värderingen tillkalla sakkunnige män, torde derutöfver något

sarskildt stadgande i ämnet ej erfordras. ö

8 och 9 §§ De i 8 och 9 §§ meddelade föreskrifter om skyldighet för kronofogde och

stadsfogde att fora dagbok samt att insända utdrag ur densamma till öfverexekutor

öfverensstämma i hufvudsak med hvad nu i enahanda hänseende finnes för kronofogde

och Magistrat stadgadt. De närmare bestämmelserna om sättet för dagbokens

Mande, om beskaffenheten af de qvittenser, som för redovisningen böra biläggas

dagboksutdraget vid dess insändande till öfverexekutor o. s. v., hafva ej sin plats

i en civillag, utan torde böra i administrativ väg meddelas. Af de i 8 § begagnade

ordalag synes, att skyldighet att föra dagbok åligger kronofogden sjelf äfven i afseende

a de ärenden, der han åt annan öfverlemnat verkställigheten af viss förrättning.

Öfverexekutor är förman för de inom hans tjensteområde anstälda utmätningsman

och har i sådan egenskap att vaka öfver att dessa fullgöra sina skyldigheter.

Af detta foimanskap följer ock, jemlikt det allmänna stadgandet i 10 Kap. 26 §

Kattegangs-Balken, hans befogenhet att fälla sina underlydande till ansvar för tjensteorseelser,

när dessa. icke äro af svårare art. De angående denna öfverexekutors

disciplinärmyndighet i 10 § meddelade föreskrifter öfverensstämma i det hufvudsak

haHande^shdo-adf1

&ande landsllöfdinge-instruktion är för Konungens Befallnings

För

vidmakthållande af god ordning bör ej öfverexekutor sakna makt att genast

°? °°rdln“8''ar, som kunna inför honom förekomma, hvarom bestämmelse

!iif V 1 11 >rirer7!d har. dock ansetts lämpligt att inskränka hans befogenhet i

detta hänseende till sådane lindrigare förseelser, som ej böra beläggas med strängare

ansvai an ett till 100 kronor begränsadt bötesbelopp.

10 §.

ii §■

2 Kap.

n d oföljd id m1 förbindelse, som under 17:de århundradet egde rum

emellan Sverige och Tyskland, spriddes derifrån under denna tid hos oss kännedomen

on), °ch användandet af exekutoriska urkunder och exekutivprocess, sådana dessa

rättsinstitut vid denna tidpunkt i Tyskland utvecklat sig; och helt naturligt erhöllo

o ,orm’ hvarunder de i sistnämnda land förekommo. Redan innan positiv lag

något derom stadgat, antogs nemligen i praxis under förenämnda århundrade, att

69

hvarje klart skuldebref eller “liqvid obligation “ berättigade på samma sätt, som en

laga kraftvunnen dom, att erhålla biträde af Konungens Befallningshafvande till utfående

hos den ^ tredskande af hvad han i skuldebrefvet förbundit sig att utgifva.

Förfarandet hos Konungens Befallningshafvande var ock fullkomligt enahanda, vare sig

Konungens Befallningshafvande i öfverensstämmelse med föreskrifterna i Rättegångsordinantien

af 1614 och efterföljande stadgar eller i de för ståthållarne ä slotten

eller 1 andshöfdingarne särskildt utfärdade instruktioner skulle hålla hand deröfver,

att en af häradshöfding, lagman eller borgmästare och råd afkunnad dom bl ef

efterkommen och exeqverad, eller någon skulle af Konungens Befallningshafvande

tillhållas att enligt sin egen obligation utgifva ett deri förskrifvet belopp. I båda

fallen var det vanliga förfarandet, att Konungens Befallningshafvande utfärdade

manebref (monotorial), hvari den skyldige uppmanades att förnöja eller “ställa Håglös*

fordringsegaren, vid äfventyr att Konungens Befallningshafvande eljest förordnade om

tvångsåtgärder emot den tredskande. Först efter det ett eller flera dylika bref visat

sig utan verkan, skred Konungens Befallningshafvande till vidtagandet af exekutiva

åtgäidei, deivid han antingen sjelf förordnade om fordringsegarens “iinmitterande“ i

någon viss borgenären tillhörig tåst egendom eller om användande af uppgifven lösegendom

till liqvid af fordringen, eller ock skriftligen anbefalde någon af sina

underlydande befallningsman att draga försorg om betalningens uttagande hus gäl(I

en åren. Dä i senare hälften af 17:de århundradet uppmärksamheten riktades på

ordnandet af exekutionen, upptogs i lagstiftningen den betydelse af klara förskrift

ningar, som i praxis gjort sig gällande. Sä, heter det i ett af de förslag, som

föregmgo exekutionsstadgan den 10 Juli 1669: “När nu enn sak är på detta

sättet klarligen antingen förr enn Kittlande Rätt i begge parthemes eller thera

fullmägtiges närvahro i Rättens Böcker intecknadt eller igenom egen särskild

förskrifning, skuldebref eller annan skrift ut,hom Rätten bekänd eller ock förmedelst,

laglig dom afgjordh, thå blefve densamma en beredd och forderligh exekution

underkasta,dh, såvida saken tillförende icke finnes vara fullgjordh och efterkommen,

eller ock någon oriktighet i inskrifvandet eller hand och segels undersättande

bevisa,s , och i 5:te punkten af nyssborörda exekutionsstadga: “Ther ingen Dom är

eller någon Rätts Befallning, ther kan gemenligen ej heller fordras någon exekution.

Nu häfver någon ett klart och rent skuldbref, eller annor Förskrifning, eller Afflå,

odling, eller gode mäns utslag, ther intet jä,| utinnan är, och kan likaväl för hvarjehanda

orsak skull icke komma til sin Rätt, utan måsto sökia hjelp hos Wåre Befallningzhafvande,

halvi tå the fog åt skåda,, hvad feöl ther är, och så, läggia parterna

mellan, som bäst och billigast vara kan och Måhlsäganden åtnöjas må, efter hvar

Sakz omständighet för sig; dock hafre icke macht gifva längre tijd än til tredje

månad om är, utan må,hl sägan dens rätta samtyckie. Alla slijke måhl, der något jäf

i kommer, böra törst under Dom skiutas, väl förståendes, såvida jäf är; så att thet

ostridige icke må uppehållas för thess skull, som tvist är om. I lijka måtto skole

70

ock allé Förlijkningar som skee parterne mellan, sedan sak är i Rätten anhängig

eller Dom ther å fäld, först af Domaren besees och gillas, än the under exekution

dragas kunna."

De klara skuldehrefven voro sålunda då ansedda såsom verkliga exekutoriska

urkunder, och den tidens exekutivprocess var egentligen ej ett för dessa handlingar

eget förfarande, utan enahanda vid all exekution, vare sig på grund af dom eller en

dylik handling.

På hufvudsakligen samma ståndpunkt befinner sig ock 1734 års lag, hvilkens

Utsökningsbalk såsom bekant till väsentligaste delar är öfverensstämmande med den

föregående lagstiftningen angående exekutionen. Den fullkomliga öfvercnsstämmelsen

emellan stadgandena i 3 Kap. 1 § Utsöknings-Balken om exekution å laga kraftegande

domar och i 4 Kap. 2 § samma Balk om utmätning för klara och ostridiga

skuldebref ligger i öppen dag. Och enligt de i 2 Kap. i nämnde Balk gifna bestämmelser

var förfarandet hos Konungens Befallningshafvande enahanda, ehvad det

skulle utrönas, huruvida den tappande underlåtit att inom i domen förelagd tid

tillfredsställa sin vederpart, eller det skulle undersökas huruvida det åberopade

skuldebrefvet blifvit af gäldenären utfärdadt.

Men den öfverensstämmelse emellan förfarandet vid exekution ä en dom och

exekutionen på grund af ett klart skuldebref, som sålunda ursprungligen enligt bestämmelserna

i 1734 års lag förefanns, blef såväl genom den efterföljande lagstiftningen,

som ock genom den riktning, hvari praxis hos oss sedermera utvecklade sig,

helt och hållen bruten. Ty å ena sidan upphörde Konungens Befallningshafvande

att taga någon omedelbar befattning med exekutionen å sådana laga kraftegande

domar, som genom utmätning kunde verkställas, i det att till regel upphöjdes hvad

i 1 Kap. 3 § Utsöknings-Balken såsom undantag blifvit medgifvet eller utmätnings

verkställande å dom omedelbart af borgmästare och råd eller kronofogde utan

Konungens Befallningshafvandes bemyndigande, när domen anginge penningar till

bestämd summa eller lösören till visst utsatt antal och beskaffenhet. Ä andra sidan

åter fördunklades mer och mer uppfattningen af skuldebrefvet såsom en exekutorisk

urkund. I praxis fäste man nemligen uppmärksamheten företrädesvis derpå, att ett

särskildt förfarande, i ändamål att lemna gäldenären tillfälle att yttra sig öfver

krafvet, hos Konungens Befallningshafvande föregick utmätningsresolutionen, och

skuldebrefvet blef dervid betraktad!, såsom ett, medel, hvilket vid lagsökning på

samma sätt, som vid öfriga processarter användes för att bevisa sökandens påstående.

Lagsökningsförfarandet korn följaktligen att blifva ansedt såsom en exekutionen

föregående process, hvars ändamål var att med afseende ä sådana fordringsanspråk,

för Indika klara fordringsbevis funnos tillgängliga, på.eu skyndsammare

och enklare väg, än den vanliga processen leda till ett utslag, hvarigenom betalningsskyldighet

blefve gäldenären ådömd, och å hvilket utslag på samma sätt som å en

dom exekution sedermera egde rum. Men då lagsökningsförfarandets ovilkorlig^

71

beroende på tillvaron af en skriftlig handling eller urkund icke i praxis med tillräcklig

skärpa uppfattades, utvecklade sig såsom följder af den förändiade uppfat

ningen af lagsökningsförfarandets betydelse, att den bevisning, som genom skuldebrefvet

borde åstadkommas, ansågs kunna vid lagsökningen ersättas med andra

bevisningsmedel, såsom gäldenärens uttryckliga eller till följd af hans uteblifvande

med svar presumerade erkännande af skulden o. s. v.; att den lagsöktes lättighet

att framställa invändningar emot krafvet i väsentlig man utsträcktes och hans skyldighet.

att dem styrka äfven kunde fullgöras derigenom att han hos Konungens

Befallningshafvande blott gjorde sannolikt, det lian egde skäl till jäfvet; samt att

det af Konungens Befallningshafvande i lagsökningsmålet gifua utslag tillerkändes

samma verkan som en dom, så att genom utslaget, derest det vann laga kraft och

borgenären icke deri uttryckligen förbehållits rätt att vid domstol söka sitt åter,

gäldenärens betalningsskyldighet ansågs slutligen och oåterkalleligen afgjord.

Sålunda har lagsökningsförfarandet kommit att hos oss betraktas såsom en

särskild processart för skuldfordringsmål i allmänhet, hvilket förfarande kunde försökas

i alla skuldfordringsmål, om ock detsamma, då det begagnades utan tillgång

på skriftlig bevisning, icke medförde någon visshet att leda till målet. Men lag

söknings förfarandet sfi uppfattad! motsvarar uppenbarligen icke längre hvad. med

detsamma åsyftas. Upplöser man den ovilkorliga förbindelsen emellan lagsöknings

förfarandet och tillvaron af en skriftlig handling såsom bevis för det anspråk som

genom detta förfarande skall göras gällande, förlorar man med detsamma möjligheten

att bibehålla förfarandet vid den enkelhet och skyndsamhet, som just skulle utgöra

karakteren på eu exekutiv process. Kan sökandens yrkande göras gällande i detta

förfarande, utan att vara af urkunder styrkt, måste ock tagas hänsyn till den söktes

invändningar, äfven om de ej genast fullständigt kunna bevisas, och sålunda uppstår

behofvet af de omständliga förhör och nödvändigheten af de uppskof, hvarpa vid

lagsökningsförfarandet hos oss ej saknas exempel.

Då likväl en verklig exekutiv process, cl. v. s. ett saclant förfarande, som

i fråga om anspråk styrkta med skriftliga fordringsbevis säkert leder till en skyndsam

exekution, lika litet hos oss, som i andra länder synes kunna umbaras, torde det

derföre vid omarbetandet af utsölmingslagstiftningen vara skäl att söka återföra

lagsökningsförfarandet från de afvägar, hvarpå detsamma genom praxis inkommit.

Första vilkoret för att det med lagsökningsförfarandet åsyftade ändamål al

eu snabb exekution må vinnas är således, att, detsamma uttryckligen inskränkes till

allenast sådana fordringar, som med skriftliga bevis (urkunder) kunna styrkas. Om

än, på sätt vid 4 Kap. närmare skall utvecklas, vissa fordringsbevis, hvilka blitvit

inför offentlig myndighet i lagstadgad form upprättade (offentliga urkunder), ma

tilläggas kraften af eu exekutorisk handling, för hvilken utmätning omedelbarligen

erhålles torde emellertid under våra nuvarande förhållanden, och med nutidens användande

af skriftliga skuldförbindelser, utmätning på grund af dessa i allmänhet

72

1L‘ §.

14 §■

ej kunna medgifras, innan gäldenären blifvit hörd och fått tillfälle förklara huruvnla

förbindelsen verkligen blifvit af honom utfärdad. Ett sjelfva exekutionen föregående

forfai ande kan således ej undvaras, men ehuru dervid en gäldenär, äfven om

han erkänner sig’ hafva underskrift den till grund för krafvel åberopade handlingen,

ej slutligen ma betagas möjligheten att emot anspråket framställa andra jäf måste

dock-, savida lagsökningsförfarandet ej skall förfela sitt ändamål och antaga karakteien

al en verklig rättegång, såsom vilkor för att på grund af jäfven exekutionen

nia föihindras höra Jordras att desamma genast framställas och med skriftliga bevis

r. iw‘\Si iil §TUn?flr sis'' På ett af 8''äldenären utgifvet, klart och för

l.

Ulet skuldebief, bor således vid lagsökningsförfarandet förutsättas vara ovilkorligen

betalningsgill, sa länge ej medelst anteckning å skuldebref vet eller annat skriftligt

bevis styrkes, att skulden blifvit infriad eller afbetalning derå.skett; och genom andra

invändningar eller på grund af tvistiga gen fordringsanspråk, Indika ej utan omgång

och tidsutdrägt kunna erhålla erforderlig utredning, bör ej fordringsegaren i sin rätt

t''1'' skyndsam exekution uppehållas. Men häraf följer åter å andra sidan att det

i lagsokmngsmalet gifna beslut ej kan tillerkännas verkan afen resjudicata hvarigenom

rättsförhållandet emellan parterna må anses slutligen afgjordt, utan att gäldennren,

oberoende af samma beslut och den deraf föranledda'' exekutionen, må ega

öppet att . med begagnande af de bevisningsmedel, som enligt den allmänna rättegångsordningen

kunna leda till hans befriande från krafvet, men vid lagsökningslöilaraiidet

lemnats utan afseende, vid domstol söka återvinning af hvad honom blifi

-ir ^^de ålagdt. Lagsökningsförfarandet har endast för ändamål att åt

skritt]lga för dnngsbevis bereda skyndsam exekution, ej att afgöra invecklade rättstvister.

Har gäldenären betalt sin skuld utan att förse sig med sådan bevisning

derom som vid lagsökningsförfarandet gäller, eller grundar han sitt yrkande om

befrielse flan krafvet pa andra förhållanden. Indika ej annorledes än i vanlig rättegångsväg

med derifrån oskiljaktiga tyngre former kunna utredas, må han väl sjelf

vidkännas de olägenheter, som af tvistefrågans skjutande under domaren och dermed

förenadt dröjsmål med densammas slutliga afgörande äro ovilkorliga följder, men

utan fullkomhgt åsidosättande af hans rätt, torde det icke kunna förvägras honom

att söka göra den vid domstol i laga ordning gällande.

. 1 öfverensstämmelse med sålunda antydda grunder, genom hvilka det vid lagsökningen

nödiga förfarandet tydligen skiljes såväl från vanlig rättegång som från

sjelfva exekutionen, liar Beredningen sålunda föreslagit: att en borgenär icke får

för utsökande af sm fordran anlita det skyndsammare och enklare processförfarande

som hos ofverexekutor eger ruin, under annat vilkor, än att han till stöd för fordringen

kan åberopa skuldebref eller annat skriftligt fordringsbevis; att förty der

borgenär alldeles underlåter att vid sin lagsökningsinlaga förete den handling, hvarå

han grundar sitt fordringsanspråk, eller ock denna handling befinnes icke vara något

fordringsbevis (urkund), ofverexekutor genast skall förklara, att ansökningen ej upp

-

78

tages; att — med undantag endast af de fall att gäldenären nekar sin hand och 27 <?.

förskrifning eller ock att, då han påstår sig vara tvungen eller förledd att utgifva

den af borgenären till grund för lagsökningen åberopade handling, sådana förhållanden

äro för handen, som i 25 § omförmälas, — gäldenären icke får i lagsökningsförfarandet

till sitt fredande från betalningsskyldighet begagna sig af andra

jäf, än de, hvilka han kan styrka genast och med samma slag af bevisning, som

borgenären å sin sida måste förete, eller skriftlig handling; och att, oaktadt horge- 32 §.

närs talan blifvit af öfverexekutor bifallen, gäldenär, så vida han ej erkänt skulden,

eger hos domstol söka återvinning; hvarjemte Beredningen, för att med lagsökniugsförfarandet

må ernås hvad man dermed afser, sökt ordna detsamma så, att tidsutdrägt

och omgång i möjligaste mån undvikas. Till detta mål syfta de af Beredningen

i afseende å sättet för lagsökningens delgifvande och sakens handläggning i öfrig!

föreslagna stadganden, såsom att gäldenären ej medgifves längre förklaringstid än, 17 §.

med afseende å orten, der han vistas, af öfverexekutor pröfvas nödig; att gäldenärens 18

uteblifvande med förklaring icke hindrar målets afgörande; att, så vida borgenären 20

vill med påminnelser benröta gäldenärens svar, viss kort tid derför hör honom föreläggas;

att någon vidare skriftvexling mellan parterna ej må ega rum; att sådana 23 §.

invändningar, som enligt Rättegångs-Balken äro dilatoriska, icke, der de ogillas, föranleda

uppskof med lagsökningsförfarandet; och att utslag bör gifvas ofördröjligen, 33 §.

sedan målet kommit i det skick, att det kan afgöras, o. s. v.

Har borgenär för sin fordran inteckning i fast egendom och vill han för sin 13 s*.

betalning hålla sig allenast till egendomen, är det — oafsodt hvilken må häfta i

personligt betalningsansvar — fastighetens egare, hvars rätt i första rummet frågan

gäller, och det är således mot denne borgenären hör anhängiggöra sin talan. Då

emellertid borgenären genom inteckningen har en rätt, omedelbart riktad mot fastigheten,

torde en öfverlåtelse af eganderätten, som ej blifvit genom lagfartsansökning

publicerad, ej böra verka uppehåll i hans rätt, och följaktligen hör han oberoende

af öfverlätelser, hvarom lagfartsprotokollet ej leninar någon upplysning, kunna vända

sig mot förre egaren. Enligt inteckningsförordningen utgör öfverlåtelse af fastighet,

innan lagfart derå blifvit sökt, ej hinder för att fastigheten må kunna intecknas för

förre egarens gäld, och i öfverensstämmelse dermed synes ock en dylik öfverlåtelse

ej böra lägga hinder i vägen för den, som redan fått inteckning faststäld i egendomen,

att efter en mot förre egaren riktad lagsökning utfå betalning för den intecknade

fordringen. Erfarenheten har ock ådagalagt behofvet af dylika bestämmelser.

Det har nemligen ej sällan inträffat, att egare af intecknad fastighet, för

att försvåra och fördröja möjligheten för en inteckningshafvare att få fastigheten

utmätt och såld till gäldande af hans fordran, öfverlåtit fastigheten på annan person

och derefter mött lagsökningen med invändning att lian ej vidare vore behörig att

ingå i svaromål. När sedan borgenären slutligen lyckats delgifva lagsökningen åt

nye köparen, har denne salt till en tredje och så vidare. Af detta skäl har Bered -

10

74

ningen i 13 § föreslagit bestämmelse derom att, då fastigheten blifvit af en till

annan öfverlåten, inteckningshafvaren icke är, så länge nye egaren ännu ej sökt

lagfart, pligtig att söka denne, utan har rättighet, om han så önskar, att hålla sig

till förre egaren. Vidare och för att innehafvaren af inteckning, om hvars giltighet

ej någon tvist yppat sig, icke heller må i sin rätt att erhålla betalning ur fastigheten

uppehållas deraf, att tvist om eganderätten till fastigheten uppkommit, har

föreskrift meddelats att, då lagfartsprotokollet ger vid handen, att dylik tvist uppstått,

inteckningshafvaren är berättigad att vid utsökandet af sin fordran vända sig

mot den, hvilken såsom egare sitter i besittning af fastigheten, och derefter, oberoende

af tvistens utgång, utbekomma sin rätt.

Att sådan talan, hvarom i 13 § sägs, bör anhängiggöras hos öfverexekutor

i den ort, der fastigheten ligger, står i öfverensstämmelse med de i 10 Kap. Rättegångs-Balken

i fråga om forum i tvistemål gällande bestämmelser.

i ''< I 1 § af 2 Kap. Utsöknings-Balken är borgenär medgifvet att äfven muntligen

framställa sitt fordringsanspråk. Detta stadgande, såsom numera alldeles föråldradt,

har ej blifvit upptaget, utan har i 14 § föreskrifvits, att lagsökning alltid

skall göras skriftligen. Lagkomitén, med hvilken förra Lagberedningen härutinnan

instämt, hade föreslagit, att borgenären skulle ingifva dubbla lagsökningshandlingar,

af hvilka ena exemplaret skulle hos öfverexekutor förvaras och det andra tillställas

gäldenären. Härigenom skulle den fördel vinnas, att öfverexekutor, derest gäldenären

uteblefve med svar, kunde, utan att borgenären andra gången besvärades med lagsök

ningsaktens anskaffande, pröfva och afgöra målet på de hos öfverexekutor förvarade

handlingar. Då emellertid handlingar nes inlemnande in duplo blir öfverflödigt

i alla de mål. der antingen borgenären, i anseende dertill att gäldenären efter delgifning

af lagsökningen infriat skulden, icke fullföljer målet, eller ock gäldenären

sjelf återställer handlingarne, skulle i dessa fall — hvilka, enligt hvad erfarenheten

ådagalagt, ganska ofta inträffa — det af komitén föreslagna stadgande medföra en,

om än obetydlig, dock alldeles onödig kostnad för borgenären samt derjemte för

öfverexekutorerne olägenheten att ordna och förvara en mängd handlingar, med hvilka

deras arkiv utan behof skulle belastas. Beredningen har derföre, utom i det fall,

hvarom 16 § handlar, ansett det böra stå borgenär öppet att, om han så vill, dröja

med duplettens ingifvande till dess bevis om lagsökningens delgifning med gäldenären

jemväl kan företes,. Genom att låta delgifningsbeviset tecknas på dupletten

kan borgenären styrka hvilka handlingar blifvit gäldenären tillstälda, utan att för

sådant ändamål ytterligare afskrift af dem erfordras.

16 På grund af föreskriften i Kongl. brefvet den 27 Januari 1773 eger Öfver

ståthållare-embetets

kansli vid utsökningsmåls handläggning att hålla förhör med

parterna, hvartill de kallas genom kansliets försorg. Enahanda förfarande lärer ock

iakttagas hos Magistraten i Göteborg. Då denna anordning visat sig befordra skyndsamhet,

har Beredningen ansett samma förfarande kunna iakttagas i alla städer,

75

så snart gäldenären finnos i staden. Dock torde såsom vilkor härför höra stadgas,

att borgenären sjelf önskar muntlig process, och vidare att han ingifver lagsökningshandlingarne

in duplo. Det senare af den grund, att, då ett exemplar af lian dlingarne

skall genom öfverexekutors försorg vid kallelsen tillställas gäldenären, öfverexekntor

må kunna, äfven om gäldenären underlåter återställa detta exemplar, likväl

afgöra målet.

För att vara förvissad, att gäldenären ej genom uteblifvande med förklaring !S £•

må kunna hindra eller uppehålla målets afgörande, måste borgenären alltid före delgifningen

låta taga bestyrkt afskrift af lagsökningshandlingen samt derefter till

öfverexekutor ingifva afskriften jemte delgifningsbevis. Underlåtenhet deraf hindrar

dock ej målets pröfning, om gäldenären förklarar sig och återställer handlingen.

Då med lagsökningsförfarandets natur icke är förenligt, att gäldenären vid ■''->I U

vite eller hemtningspåföljd ålägges att personligen sig inställa, hafva de härom i

föregående lagförslagen gifna bestämmelser icke upptagits. Likaledes har den nu

öfverexekutor medgifna befogenhet att sjelfmant infordra upplysningar i lagsökningsmäl

blifvit inskränkt till det fåll, att öfverexekutor i anseende till framstäldt jäf

eller af annan orsak finner nödigt, att handling, som part uti afskrift ingifvit, varder

i hufvudskrift företedd.

Mod det i 22 § föreslagna stadgande har Beredningen afsett att förekomma, 22

det öfverexekutorerne skola vara nödsakade att år ifrån år i sina diarior upptaga

såsom oafgjorda lagsökuingsmål, hvilka sökanden antagligen ej ärnar fullfölja. Hans

rätt att genom ny ansökning sedermera utsöka sin fordran varder ej genom ett sådant

stadgande honom afskuren.

I nu gällande lag stadgas, att Konungens Befallningshafvande, om gäldenär 21 - 26 §§

nekar sin hand och förskrifning, men varder funnen med osanning, oger att förordna

om utmätning. Då emellertid en pröfning om uppgiftens sannfärdighet, som vanligen

koinme att grundas på vittnens utsagor, handskrifters jemförande och dylikt,

ej bör tillkomma exekutor, har Beredningen ansett, att, så snart ej visas att gäldenären

förut erkänt fordringshandlingen, ett sådant jäf, som nu är sagdt, alltid måste

föranleda lagsökningsmålets förvisande till domstol. Det kriminella ansvar, hvarför

gäldenären utsätter sig genom att mot bättre vetande förneka sitt namn, bör afhålla

honom från att obefogadt använda ett dylikt jäf i syfte att vinna anstånd med fullgörandet

af sin betalningsskyldighet.

Jemte det Beredningen i hufvudsaklig öfverensstämmelse med gällande lag

ansett en invändning, att den handling, hvarå borgenären grundar sitt kraf, tillkommit

genom tvång eller förledande, icke böra hos öfverexekutor förtjena afseende

och således förorsaka uppehåll i borgenärens betalningsrätt, med mindre än att det

föregifna tvånget eller förledandet blifvit inom viss kort tid tillkännagifvet hos domstol

eller öfverexekutor, har Beredningen funnit sig böra föreslå, att denna anmälan

skall alltid i allmänna tidningarne kungöras. Då nemligen ändamålet med kun

-

76

28 §.

32 §.

görandet måste vara att tbrekomma oförskyldt lidande för den, som genom öfverlåtelse

blifvit pä god tro innehafvare af en dylik fordringshanäling, men öfverlåtelse kan

ega ruin sä väl af en icke löpande som af en löpande förbindelse, har kungörandet

ej bort inskränkas endast till en förbindelse af senare slaget.

När sådana skäl ej äro för handen, att målet bör såsom tvistigt förvisas till

domstol, har öfverexekutor att fastställa fordringen till betalning. Sedan detta skett,

eger borgenären att, der skulden ej godvilligt betalas, erhålla exekution ä gäldenärens

gods. Denna tvångsexekution består af först utmätning, hvarigenom bestämmes

hvilken gäldenärens egendom skall användas till betalande af hans skuld, och

vidare, då ej penningar tagas i mät, försäljning af det utmätta. För det fall att

in tecknad fordran faststallos till betalning ur den intecknade egendomen, har dock

Beredningen ansett utmätningen kunna förfalla, såsom i detta fall öfverflödig samt

endast medförande onödig kostnad och tidsutdrägt. I denna händelse är nemligen

redan genom öfverexekutors utslag bestämdt hvilken egendom skall tagas till gäldens

betäckande, och för detta ändamål behöfves ej någon utmätning. Ej heller är någon

sådan åtgärd af nöden för att bereda borgenären förmånsrätt i gäldenärens gods,

ty borgenären har redan i följd af inteckningen en äldre förmånsrätt, än utmätningen

skulle kunna medföra. Beredningen har derföre, i öfverensstämmelse med det förfarande,

som redan nu genom praxis utbildat sig hos Öfverståthållare-embetets kansli,

föreslagit i 28 §, att öfverexekutor skall i samma utslag, hvarigenom en fordran

fastställes till betalning ur den fastighet, hvari densamma är intecknad, ock förordna,

att fastigheten må säljas utan föregående utmätning. Förordnandet om försäljning

medför i afseende å inskränkning i gäldenärens dispositionsrätt, uppbärandet af ränta

och dylikt, som af fastigheten faller o. s. v., samma verkan som hade fastigheten

blifvit utmätt.

På sätt ofvan redan blifvit antydt, hör gäldenären, så framt han ej uttryckligen

erkänt krafvets giltighet, ega rätt att stämma om återvinning af den betalning

han förmenar sig icke hafva bort förpligtas att utgifva. Då det emellertid, sedan

fordringen blifvit af offentlig myndighet till betalning faststäld och borgenären för

verkställighets erhållande afhändt sig sina fordringsbevis, ej kan vara lämpligt, att

borgenären fortfarande under hela den i 1862 års förordning stadgade preskriptionstid

skulle vara underkastad möjligheten af en ny rättegång om återvinning, har

en viss kortare preskriptionstid blifvit i sådant hänseende föreslagen. Och har denna

preskriptionstid ansetts böra vara densamma, som nu är genom Kongl. Förordningen

den 6 Oktober 1848 stadgad eller sex månader. Uppenbart är, att genom den sålunda

bestämda preskriptionstiden för anställande af återvinningstalan någon inskränkning

icke göres i gäldenärens rätt att fora talan om ansvar eller ersättning,

derest han förmenar att borgenären gjort sig skyldig till brottsligt förfarande. Och

då frågan, huruvida den, som påstått sig hafva blifvit tvungen eller förledd att utgifva

skuldebref, som blifvit i exekutiv väg till betalning faststäldt, må ega att inför

77

domstol göra en sådan invändning gällande, måste lösas enligt rättsregler, som ej

lämpligen hafva sin plats i utsökningslagen, har Beredningen ansett de i dessa

hänseenden i den förra Lagberedningens förslag till utsökningsbalk meddelade bestämmelser

ej böra bär upptagas, men deremot i promulgationslagen (11 § 2 mom.)

intagit de föreskrifter, som i sistnämnda hänseende ansetts behöfliga.

Af skäl, som vid 10 Kap. närmare angifvas, har Beredningen ansett, att tid 34 §■

för klagan öfver öfverexekutors slutliga utslag i mål, hvarom i nu förevarande Kap.

sägs, bör, äfven då utslaget ej afkunnas muntligen, räknas från utslagets dag. Ett

nödvändigt vilkor härför är emellertid, att sättet för utslagets meddelande varder

sådant, att parterna lätt kunna förskaffa sig kännedom om tiden för dess utfärdande.

För sådant ändamål har i 31 § föreslagits, att dagen för utslaget, då detta ej afkunnas

muntligen, skall kungöras genom anslag sist dagen förut samt underrättelse

härom införas i en för allmänheten tillgänglig bok.

Då förelägganden, som gifvas af öfverexekutor enligt 18, 10, 20 eller 21 §, 35 §■

icke muntligen delgifvas parterna, böra de meddelas i samma ordning, som slutliga

utslaget.

3 Kap.

Enligt de bestämmelser, som i nu gällande lag äro gifna angående verkställighetens^,

af domstols laga kraftvunna domar i tvistemål, kunna underexekutorer omedelbart

verkställa domar endast i de fall, som äro i 8 punkten af Kongl. Förordningen den

28 Juni 1798 upptagna, eller då domen angår penningar till bestämd summa eller

lösören till visst utsatt antal och beskaffenhet. I andra fall måste den, som söker

verkställighet, först vända sig till Konungens Befallningshafvande, hvilken meddelar

verkställighetsordres. Förutom de i 1798 års förordning angifna slag af domar,

Unnas dock många andra, hvilka jemväl äro sådana, att intet tvifvelsmål om sättet

för deras verkställande bör kunna uppstå. Att för dessa domar bibehålla ofvannämnda

anordning, som föranleder tidsutdrägt och ökade kostnader, är emellertid

hvarken lämpligt eller nödigt. Lika väl som en utmätningsman kan, utan föreskrift

af öfverexekutor, genom utmätning bringa till fullbordan en dom, hvarigenom betalningsskyldighet

blifvit någon ålagd, bör han ock kunna utan särskild handledning

eller anvisning af öfverexekutor verkställa t. ex. en dom, genom hvilken någon

förpligtats att utgifva vissa lösören eller att afflytta ur en förhyrd lägenhet. Den

pröfning, som skall föregå verkställandet, är i båda fallen densamma, nemligen att

efterse huruvida domen eger laga kraft, och sättet för verkställandet följer otvetydigt

af domens innehåll. Men, om än den utmätningsmannen i förevarande hänseende enligt

nu gällande lag medgifna befogenhet således bör väsentligt utvidgas, torde dock ej

vara skäl att utsträcka den så långt, som i de föregående lagförslagen skett, eller

78

derhän att utmätningsmannen skulle ega att utan särskild! förordnande verkställa

alla laga kraftvunna domar. I vissa fall kunna nemligen flera olika sätt gifvas för

en doms bringande till fullbordan, och i andra fall, då domen i följd af sitt innehåll

ej kan fullgöras af någon annan än den genom domen förpligtade, måste verkställigheten

framtvingas genom föreläggande af vite. Att i fråga om dylika domar medgifva

utmätningsmannen befogenhet att välja det sätt för verkställighet, som i det konkreta

fallet pröfvas vara det lämpligaste, eller att föreskrifva äfventyr för underlåtenhet att

ställa sig domen till efterrättelse, skulle vara att tillägga honom en myndighet, som

icke är med hans ställning förenlig. Verkställighet af dessa och likartade domar

hör således icke ega rum i annan ordning än öfverexekutor bestämmer.

För särskiljandet af de domar, hvilka utmätningsman hör kunna omedelbart

verkställa, och de, vid hvilka förordnandet om verkställighet hör tillkomma öfverexekutor,

har Beredningen, som icke ansett lämpligt att i detta hänseende uppställa

några allmänna regler, i främsta rummet i 37 § uppräknat de särskilda, lätt igenkänliga

fall, der med stöd af ofvan angifna grunder utmätningsmannen ansetts böra

ega befogenhet att utan särskildt bemyndigande verkställa lagakraftvunna domar

samt derefter i 38 § föreskrifvit, att i alla andra fäll öfverexekutor skall ega att

om verkställighet och sättet derför förordna, hvarjemte i sistnämnda § intagits bestämmelse

om öfverexekutors rätt att i de fall, der sådant finnes nödigt för att

framtvinga åtlydnad för hans bud, stadga vite för den tredskande parten samt att

till sådant vite fälla.

39—44 §§. Efter det sålunda uti 37 och 38 §§ föreskrifter meddelats angående verkställighet

af laga kraft egande domar, med hvilka Beredningen jemväl, på sätt vid

49 § närmare visas, likstält der afseflda domar, har Beredningen uti 89—44 §§ upptagit

de fall, då verkställighet ansetts höra medgifvas för domar, som ej ännu vunnit

laga kraft. Härvid torde dock ej böra lemnas oanmärkt, att dessa bestämmelser

afse blott den verkställighet, som den vinnande parten kan genom exekutiv myndighet

förskaffa sig, och således ej beröra den nu i vissa fall för rättighet att fullfölja

mål från Hofrätt till Kongl. Maj:t stadgade skyldighet för den tappande att

sjelfmant fullgöra hvad Hofrätten dömt, i hvilken skyldighet Beredningen af skäl,

som uti motiverna till promulgationslagen finnas anförda, ej egt anledning att nu

föreslå någon väsentlig ändring.

Att domar i allmänhet ej böra ga i full verkställighet, innan de vunnit laga

kraft, och att således exekution af icke laga kraftvunna domar ej må ega rum annat

än i särskildt bestämda fäll, torde få anses vara den princip, hvilken i 1734 års

lag gjort sig gällande. Och ehuru 2 § af 26 Kap. Rättegångs-Balken, med den

lydelse den erhållit genom Kongl. Förordningen den 18 April 1849, kan synas

gifva anledning till den uppfattning, som skulle regeln numera vara, att domar

finge verkställas, ändå att de ej tagit åt sig laga kraft, finner man dock vid jemförelse

med 5 § i 3 Kap. Utsöknings-Balken, dit förutnämnda lagrum hänvisar,

79

att i sjelfva verket någon ändring i princip ej egt rum. Sistnämnda lagrum oger

nemligen omedelbar tillämpning endast å domar, som genom utmätning kunna bringas

till fullbordan, och de öfriga Rall, då på grund af bestämmelsen i 2 § 26 Kap.

Rättegångs-Balken en dom utan hinder af Ibrd klagan får gå i verket, måste alltid

blifva sällsynta, enär endast undantagsvis kan inträffa, att ändringssökandet ej i

någon mån varder genom verkställigheten onyttiggjordt.

Beredningen har ock utgått från enahanda grundsats och sålunda ansett att

verkställighet å icke lagakraftvunna domar bör få ega rum endast i vissa uppgifna

undantagsfall. Dessa fall äro hufvudsakligen sådana, der verkställighet redan i nu

gällande lag är uttryckligt medgifven, äfvensom några andra, der erfarenheten ådagalagt

behofvet af ett dylikt medgifvande.

Beträffande först alla domar, hvarigenom någon förpligtats att gälda visst

belopp i penningar eller varor, har således i 39 och 40 §§ föreslagits, att för dylika

domar, ändå att de ej vunnit laga kraft, utmätning må ega rum, men icke försäljning

af det utmätta, med mindre gäldenären medgifver försäljningen eller ock, i följd af

godsets beskaffenhet, ett uppskof med försäljningen skulle lända till uppenbar förlust

för parterne. Genom utmätningen får den vinnande i allt fall förmånsrätt för sin

fordran och trygghet att motparten ej skall kunna under ändringssökandet afhända

sig sina tillgångar och derigenom göra den domfästa fordringen värdelös, hvarförutom

utmätningen medför den verkan, att den tappande ej vidare har någon fördel af att

genom oskälig klagan söka fördröja det slutliga afgörandet. Förbudet mot försäljning

åter bereder den, som undergått utmätning, säkerhet att, om han har fog till ändringssökande,

kunna återbekomma den utmätta egendomen, hvilken möjligen för honom kan

ega ett högre värde än den köpeskilling, som vid den exekutiva försäljningen erhålles.

Då emellertid utmätningens ändamål är att bereda den vinnande säkerhet för sin

fordran, bör ock deraf följa att, om den tappande ställer pant eller borgen för hvad

honom ådömdt är, så ock för skada, som genom uppehållet med verkställigheten kan

förorsakas, och således sjelf anskaffar den säkerhet utmätningen skulle bereda, lian

ock bör fredas från utmätning. Det skulle nemligen vara högligen obilligt, om t. ex.

en affärsman, hvilken ansåg sig ej böra nöjas med första domstolens dom uti en

invecklad handelstvist, blefve, oaktadt han kunde ställa fullgod säkerhet för hvad

han blifvit dömd att utgifva, underkastad de olägenheter och den våda för hans

kredit, som en utmätning, hvilken han icke kunde förekomma, alltid skulle tillskynda

honom. Detta gäller dock blott om underrätts dom, ty så länge fullgörande af

Hofrätts dom är stadgadt såsom vilkor för ändringssökande hos Kongl. Maj:t, bör ej

den tappande kunna genom att blott ställa säkerhet hindra den vinnande att få

verkställighet. Men äfven för Hofrätts dom har ett undantag från utmätning ansetts

böra medgifvas, nemligen när den tappande redan för fullgörande af domen i allmänt

förvar nedsatt penningar, svarande mot hvad dömdt blifvit. Den vinnande är då

berättigad att lyfta hvad sålunda blifvit nedsatt och kommer följaktligen i åtnjutande

80

af samma fördel, som om icke blott utmätning, utan till och med försäljning af det

utmätta egt ruin.

Då enligt 40 § försäljning af egendom, som blifvit utmätt för en icke laga

kraftvunnen dom, i allmänhet ej får ega ruin förr än domen blifvit slutligen faststäld,

men härmed stundom kan komma att dröja en längre tid, har det i öfverensstämmelse

med nu gällande lag ansetts böra tillåtas den vinnande att genast få mot

pant eller borgen lyfta utmätt lösegendom; hvaremot någon rätt för den vinnande att

tillträda utmätt fast egendom funnits ej böra ega rum, såsom hvarken tidsenligt eller

behöfligt till förekommande af egendomens förskingring, enär egendomens försäljning af

gäldenären ej skulle lända till förfång för den, som vunnit utmätningen, och lagen

dessutom anvisar en utväg att förhindra egendomens vanvårdande eller försämrande.

Äfven i det fall, att tvisten mellan parterne rörer en in specie bestämd sak,

bör, så vidt möjligt är, sörjas derför, att den part, hvars rätt blifvit af en domstol

godkänd, vinner säkerhet derför att den omtvistade saken under rättegångens fullföljd

i högre instanser icke undanskaffas eller förskingras af vederparten. Detta

ernås naturligtvis säkrast och fullständigast derigenom, att den vinnande tillåtes

omhändertaga saken, dervid han dock, till betryggande af den andres möjliga rätt,

bör ställa säkerhet för sakens återbärande. På dessa grunder har Beredningen, i

fråga om tvister angående viss lös egendom, ansett det böra medgifvas den vinnande

att få verkställighet af domen, ändå att den ej vunnit laga kraft, hvarjemte Beredningen

äfven, för det fall att lian icke kan ställa säkerhet, velat bereda honom den

trygghet, som ligger uti erhållande af qvarstad å det omtvistade godset. Af enahanda

grunder, som nyss i afseende å utmätt fast egendom blifvit anförda, har dock en

bestämmelse, hvarigenom den vinnande skulle kunna sättas i besittning af fast

egendom, innan tvisten om bättre rätt dertill vunnit laga kraft, icke ansetts böra

ifrågakomma.

Att domstols förordnanden angående beviljande eller upphäfvande af qvarstad

eller skingringsförbud genast böra gå i verket följer deraf att ändamålet med ett

dylikt förordnande skulle genom ett uppskof med verkställigheten helt och hållet

förfelas.

Den i gällande Legostadga (88 §) gifna föreskrift, att dom i tvist husbönder

emellan om bättre rätt till tjenstehjon eller om verkan af skedd städsel skall, utan

hinder af ändringssökande, gå i verkställighet, har Beredningen ansett kunna utsträckas

till domar i alla tvister angående tjenstehjon flyttning i eller ur tjenst.

Hvarken 1734 års lag eller sedermera utfärdade förordningar innehålla några

särskilda bestämmelser angående verkställighet af domar, hvarigenom hyresman eller

brukare dömts att afflytta, och i följd häraf hafva i praxis olika åsigter gjort sig

gällande, huruvida dylika domar må verkställas, innan de vunnit laga kraft. Då 6 § i

Kong!, resolutionen öfver några mål angående processen vid instantierne i Stockholm

den 6 Juli 1720, enligt hvilken tvister om hyreskontrakter med in- och utflyttande skulle

81

upptagas af Magistraten och summario processa afgöras, tillika innehåller, att parterna

vore ohetaget att vädja, men att domen ändå borde ställas uti exekution, har

man väl i detta stadgande, ehuru äldre än 1734 års lag, velat hemta stöd för det

antagande att, åtminstone i Stockholm, domar i hyresmål borde, utan hinder af

ändringssökande, bringas till verkställighet. Den motsatta meningen, enligt hvilken

med stöd af bestämmelsen i 26 Kap. 2 § Rättegångs-Balken verkställighet ansetts

icke kunna ega rum, torde dock, åtminstone intill senaste tider, hafva varit den

som allmännast blifvit tillämpad. Med afseende å de uppenbara och ofta öfverklagade

olägenheter, som härigenom hafva uppstått, i ty att en hyresman eller brukare

sålunda kunnat genom uppenbar tredska hindra hyresvärden eller jordegaren

att förfoga öfver sin egendom i kanske flera år, till dess tvisten genomgått alla instanser,

och såmedelst tillfoga honom förluster, som den tredskande oftast saknat

alla tillgångar att ersätta, har Beredningen ej tvekat föreslå, att den vinnande genast

må kunna erhålla verkställighet å sådana domar, som de nu nämnda. Såsom vilkor

för åtnjutande af denna rättighet har dock Beredningen ansett böra fordras —

förutom skyldighet att ställa säkerhet för det skadestånd, hvartill motparten kan

finnas berättigad, om domen ändras, — äfven att den vinnande visar sig lida märklig

skada genom uppehåll med verkställigheten. Vid uppställandet af det senare

vilkoret har Beredningen, som uti 158 § medgifvit rättighet för öfverexekutor att,

när bestämd legotid tilländagått eller flyttningstid i följd af uppsägning inträdtoch

hyresman eller brukare ej visat sannolika skäl för rätt att qvarsitta, förordna om

hans vräkande, utgått från den förutsättning, att de fall, då frågan om hyresmans

eller brukares skyldighet att afflytta dragés under domstols pröfning, hufvudsakligast

äro sådana, då hyresmannen eller brukaren påstås hafva i följd af kontraktsbrott

förverkat sin rätt att qvarsitta, eller ock eljest äro af mera invecklad beskaffenhet.

Vid sådant förhållande har försigtigheten synts kräfva, att verkställighet af domar

i dylika mål borde medgifvas endast när särskilda omständigheter dertill föranledde.

Förutom de nu uppräknade fall finnas äfven andra, der exekution bör kunna

medgifvas, ändå att ändring i domen sökes. Sådana fall äro t. ex., när i tvist

angående underhållsskyldighet af förhyrd lägenhet eller vidmakthållande af vattenverk

eller annat dylikt den vinnande genom domen berättigats att vidtaga de åtgärder,

som för underhållet erfordras, men för utöfvandet af denna rätt behöfver myndigheternas

biträde. Då ett uppräknande af dessa fall icke är möjligt och, med

afseende å deras mångskiftande beskaffenhet, det icke torde kunna uppställas något

annat å alla fullt tillämpligt vilkor för erhållande af verkställighet, än det nu i 26

Kap. 2 § Rättegångs-Balken stadgade, att ändringssökandet ej onyttiggöres, har

Beredningen, för att i dessa, säkerligen dock ej särdeles ofta förekommande fall ej

ovilkorligen afskära all möjlighet att få verkställighet, i 43 § upptagit en med nyss

nämnda stadgande analog bestämmelse. Ehuru visserligen i de här afsedda fall

någon skada genom verkställigheten i allmänhet icke torde kunna tillskyndas den

82

tappande, lärer dock omsorgen om dennes rätt kräfva, att den vinnande ställer pant

eller borgen för ersättande af möjligen uppkommande skada.

Såsom af 39—43 §§ synes, har Beredningen icke upptagit den i föregående

lagförslag gifna bestämmelse, att domstolen skulle, då dom meddelades, jemväl förordna.

huruvida densamma finge verkställas, innan den vunnit laga kraft, utan föreslagit,

att utmätningsmannen skall ega utan särskildt bemyndigande verkställa domar,

som i 39 och 41 §§ omnämnas, samt att i de fall, hvilka förekomma i 42 och 43

§§, öfverexekutor skall om verkställigheten förordna. För de i 39 och 41 §§ nämnda

domar skall verkställighet alltid ega rum, om den vinnande det äskar, och då sjelf\a

sättet för verkställigheten naturligtvis är detsamma, antingen domen är lagakraftvunnen

eller icke, bör en utmätningsman, lika väl som han kan enligt 37 § utan

särskildt bemyndigande verkställa lagakraftvunna domar, hvarigenom betalningsskyldighet

blifvit någon ålagd eller någon förpligta!» att utgifva viss lösegendom

eller rätten förordnat angående qvarstad eller skingringsförbud eller dömdt är om

tjenstehjon» flyttning, äfven kunna utan bemyndigande till verkställighet befordra

sådana domar, innan de vunnit laga kraft. Det är endast den i 40 § omnämnda

pröfning om försäljning får medgifva», som ansetts böra tillhöra öfverexekutor. Ett

annat förhållande eger rum med de domar, hvarom 42 och 43 §§ handla, ty för

att verkställighet å en sådan dom skall få medgifvas, innan den vunnit laga kraft,

fordras, att först skall vara utrönt, enligt 42 §, att uppehåll med verkställigheten

vållar märklig skada, och enligt 43 §, att ändringssökandet ej varder onyttigt.

Pröfningen häraf har icke kunnat öfverlemnas åt utmätningsmannen, men det har

ej heller ansetts lämpligt att stadga, det domstolen skulle i dessa fall förordna om

verkställigheten. _ Funnes nemligen ett sådant stadgande, komme käranden antagligen

oftast att i stämningen yrka dylik verkställighet, och då skulle i rättegången

samt i jembredd med sjelfva hufvudfrågan en särskild tvist angående verkställigheten

af det blifvande domslutet yppas, hvilken, oafsedt den tidsutdrägt den medförde,

naturligtvis vore öfverflödig, i händelse käromålet sedermera ogillades. En annan

vigtig betänklighet. mot ett dylikt stadgande förefinnes ock deri, att ett förordnande

angående verkställighet af en icke lagakraftvunnen dom bör kunna af högre rätt

genast inhiberas, men härför skulle, om förordnandet meddelades af domstol, möjlighet

saknas, med mindre nu gällande bestämmelser angående tvistemåls handläggning

i Hofrätt och hos Kongl. Maj:t väsentligen förändrades. Det skulle nemligen

blifva nödigt, att i hvarje radernål eller revisionssak omedelbart, sedan målet till

Hofrätt eller Kongl. Maj:t inkommit, undersöktes, huruvida inhibition af beviljad

verkställighet blifvit sökt, och att i sådan händelse frågan härom särskildt handlades

och pröfvades,. ty att uppskjuta pröfningen häraf, till dess hufvudfrågan blefve til!

afgörande färdig, vore liktydigt med att göra hvarje anhållan om inhibition onyttig.

Dessutom kan det inträffa att, fastän vid den tidpunkt, då domen meddelades, anledning

ej förefanns att bevilja verkställighet genast, omständigheter sedermera yppas,

83

h vilka utgöra fullgiltiga skäl för beviljande af verkställighet. Att låta ett sådant

fall, hvilket i följd af sin natur krafvel'' en skyndsam behandling, upptagas af den

domstol, hvilken redan skiljt målet från sig, skulle uppenbarligen vara lika olämpligt,

som att låta frågan på förhand pröfvas af den rätt, till hvilken målet blifvit

fullföljdt. De nu antydda olägenheterna undvikas deremot genom att låta pröfningen,

huruvida i de fall, hvarom här är fråga, verkställighet bör ega ruin, hädanefter

såsom hittills tillkomma öfverexekutor, i hvars beslut inhibition kan i vanlig ordning

skyndsamt erhållas.

Uti konkurslagen finnes stadgadt, att i vissa fall beslut i konkursmål må gå

i verkställighet, ändå att ändring sökes. Likaledes innehåller vexel!agen särskilda

bestämmelser angående verkställighet af dom i vexelmål. Uti 44- § har hänvisning

lemnats till hvad sålunda är i berörda lagar särskildt stadgadt.

Då utsökningslagen endast har att bestämma, när och på hvad sätt exekutor

skall lemna handräckning för domars bringande till fullbordan, men samma lag deremot

icke har att skaffa med sådana fall, då en dom i följd af naturen af det rättsförhållande,

hvarom domen handlar, träder i verket utan exekutors biträde, följer

deraf att, oberoende af de i detta kapitel gifna stadganden om verkställighet af icke

lagakraftvunna domar, sådana lagbud förblifva oförändrade, såsom t. ex. föreskriften

i Kongl. Förordningen den 7 Juni 1749 angående verkan af ett beslut, att en person

skall förblifva omyndig äfven efter uppnådd myndighetsålder.

Om förlikning blifvit inför rätta sluten eller erkänd och af rätten faststäld,

har tvisten mellan parterna blifvit bragt till ett sådant slut, att förlikningen bör

i fråga om verkställighet kunna ställas i full likhet med en lagakraftvunnen dom,

och följaktligen böra de i 37 och 38 §§ gifna bestämmelser tillämpas äfven påfaststälda

förlikningar.

Af nu gällande lagbestämmelser (15 § 4 Kap. Utsöknings-Balken) i fråga M §■

om skiljemannadom, då parterna sjelfva skjutit det, hvarom tvist varit, under skiljemän,

torde böra dragas den slutföljd, att sådan dom gäller allenast såsom bevisningsmedel,

så att den vinnande, för att göra sin rätt gällande, måste derom ånyo

anhängiggöra talan. Då likväl skiljemannadomen innefattar ett slutligt afgörande

af rättsfrågan, har Beredningen, i likhet med de föregående lagförslagen, ansett,

att full exigibilitet bör dylik dom tillerkännas, under förutsättning att den tillkommit

i sådan ordning, att den mot parterna har förbindande kraft. Härvid är således

att tillse, att parterna utläst sig att nöjas åt skiljemännens beslut, att desse blifvit

i behörig ordning utsedda, att de ej öfverskridit sin befogenhet och dömt öfver annat

eller mera, än som varit till deras afgörande hänskjutet o. s. v. Då likväl denna

grannlaga pröfning icke lämpligen kunnat anförtros åt utmätningsmannen, har den

i stället uppdragits åt öfverexekutor. Enahanda pröfningsrätt har ock ansetts böra

tillkomma öfverexekutor i de fall, då enligt särskilda föreskrifter i lag (såsom Sjölagen

321 §) en tvistefråga skall af skiljemän afgöras.

84

i8 §.

49 §.

Då såväl i vissa tall för verkställighet af dom, som ock eljest i liera andra

fall enligt förslaget lbrdras ställande af pant eller borgen, hafva närmare föreskrifter

ansetts böra meddelas rörande prölningen och beskaffenheten af dylik pant eller borgen

äfvensom angående förvarandet eller omhändertagandet af sådan säkerhet.

Enligt nn gällande lag får i återvinningsmål, så ock då klagan visas vara

förd öfver domvilla eller annan felaktighet i rättegången, full verkställighet ej ega

ruin. Domen går nemligen visserligen till utmätning — i återvinningsmål dock

ej, om det, som dömdt är, är sådant, att återvinning blefve onyttig, der domen fullgöras

skulle — men lyftning af det utmätta får ej ega ruin annat än mot borgen.

Dessa bestämmelser torde dock ej hvila å giltiga grunder. Enligt lagens stadgande

i 12 Kap. 3 § Rättegångs-Balken skall, då kontumacialförfarandet kommer till

användning, Rätten döma i saken ‘‘efter ty som sanning deri utletas kan“, och en

sådan dom måste således ovilkorligen likasom alla andra framgå ur en omsorgsfull

pröfning af den företedda bevisningen och vara grundad å dervid lagligen styrkta

förhållanden. Man eger således icke någon giltig anledning att åt kontumaciedomen

tillmäta mindre rättsgiltighet än åt en vanlig dom. Om än — oaktadt svaranden

ej hörsammat stämningen samt han underlåtit eller ej ansett det löna mödan att söka

hos Rätten förringa verkan af vederpartens bevisning och slutligen försummat att

genom vad hålla det såsom regel anvisade rättsmedel, klagan i högre Rätt, för sig

öppet - lagstiftaren utan något förbehåll funnit lämpligt tillåta svaranden att i

återvinningsväg få saken ånyo pröfvad, bör dock deraf ej vara en nödvändig följd

att den icke motvädjade domen till sin verkan ställes lika med den motvädjade.

Snarare borde det väl anses såsom en uppenbar inkonseqvens att en part, hvilken

såväl före som efter domslutet underlåtit att bevaka sin talan på sätt lagen såsom

regel framhållit, ej derigenom ådrager sig någon svårare påföljd än den, som drabbar

annan part, hvilken iakttagit allt hvad på honom i sådant hänseende ankommit.

Det gagn ett sålunda ordnadt kontumacialförfarande medför är ganska tvifvelaktigt;

åtminstone synes det föga egnadt att motverka tredska hos svarandeparten.

Har denne deremot på förhand visshet derom, att den dom, som kommer att meddelas,

kan bringas i full verkställighet, lärer han sannolikt, om han har en rättvis

sak, blifva mindre benägen att lemna käromålet obesvarad! Enligt Beredningens

åsigt bör derföre i fråga om domstols dom, likasom i afseende å öfverexekutors

utslag, rätten att stämma om återvinning ej i och för sig lägga hinder i vägen för

domens verkställande.

Likaså bör ej heller, ehuru den tappande underlåtit att genom anlitande af

de vanliga rättsmedlen, vad eller revisionssökande, bereda sig rätt att få sjelfva

tvistefrågan af högre rätt pröfvad, domens exekution uppehållas för det, efter hvad

erfarenheten visat, ytterst sällsynta fall, att en dom kan på grund af rättegångsfel

häfvas. Tilltror sig någon kunna visa, att fel i rättegången liar förelupit, bör han

i sammanhang med besvären kunna vinna inhibition i verkställigheten, derest hans

85

talan finnes grundad. Att utan föregående pröfning af besvärens rättmätighet låta

redan den omständighet, att besvär blifvit antörda, vara tillräcklig för att hindra

verkställigheten, har synts Beredningen föga lämpligt.

Beredningen har derföre föreslagit att, der någon stämt om återvinning eller

endast på grund af domvilla eller annan felaktighet sökt ändring i dom, som eljest

borde såsom laga kraftvunnen anses, sådant ej hindrar verkställigheten, såvida ej

den Rätt, der talan är anhängig, finner omständigheterna vara sådana, att inhibition

bör beviljas.

Att ansökan om resning icke bör hindra doms fullbordan, borde visserligen

vara uppenbart, men då understundom tvekan i detta hänseende hos verkställande

myndigheter lärer försports, har ansetts lämpligt att derom intaga en uttrycklig

bestämmelse. „

Enahanda stadganden, som gifvas i fråga om verkställighet af underrättsoiocho2<>§.

dom, hvarigenom betalningsskyldighet blifvit någon ålagd, har Beredningen ansett

böra ock gälla om öfverexekutors utslag i ty fall.

Sedan enligt förslagets 12 § öfverexekutors befogenhet att upptaga lagsökningsmål

blifvit uttryckligen inskränkt till mål, som angå klar och förfallen

fordran, hvilken grundar sig å skuldebref eller annat skriftligt fordringsbevis, skulle

kunna ifrågasättas, om man icke borde medgifva vidsträcktare verkställighet å ett

öfverexekutors utslag än å en underrätts dom, åtminstone så till vida att, när lös

egendom blifvit för ett sådant utslag utmätt, försäljning finge ske, ändå att

utslaget ej vunnit laga kraft. Häremot möter dock betänkligheten att afhända gäldenären

sin egendom, innan man vet om utslaget blifver slutligen faststäldt; och dessutom

torde — oafsedt det olämpliga deri att utan nödtvång uppställa olika kategorier

af utslag med olika grader af exigibilitet — en sådan skyndsammare verkställighet

å lagsökningsutslag mindre än förut vara af behofvet påkallad, då, såsom i 10 kapitlet

föreslagits, Hofrätt i lagsökningsmål blifver sista instans och således någon

synnerlig lång tid icke kan förflyta, innan i dylika mål slutligt utslag fallei, samt

derjemte tillfälle till snabb exekution blifvit beredt genom bestämmelserna i 54 och

55 §§, enligt hvilka utmätning med derå utan vidare omgång följande försäljning

kan ske för vissa fordringar, som ej blifvit genom utslag faststälda.

Att andra beslut i utsökningsmål än de, hvarigenom betalningsskyldighet

blifvit någon ålagd, alltid böra genast ga i verkställighet, ändå att beslutet ötveiklagas,

följer deraf, att ändamålet med den genom utslaget beslutade åtgärd (t. ex.

qvarstad, skingringsförbud, reseförbud o. d.) skulle alldeles förfelas, om den kunde

uppehållas genom besvär. Undantag härifrån har stadgats endast för de till brottmål

hänförliga fall, att någon blifvit fäld till böter eller viten eller att utmätningsman

blifvit dömd till mistning af tjenst på viss tid eller utgifvande af skadestånd.

86

4 Kap.

53-56§§. '' Enligt hvad_ i 3 Kap. blifvit stadgadt och under de derstädes föreskrifna

vilkor eger utmätningsman att genom utmätning till verkställighet befordra domar

och utslag, hvarigenom betalningsskyldighet blifvit någon ålagd. Men derjemte har

i tvenne fall Beredningen ansett att åt utmätningsman kan uppdragas befogenhet

att verkställa utmätning för vissa fordringar, ändå att de ej förut blifvit af domstol

eller öfverexekutor till betalning fastställa. Dessa fordringar äro sådana, som

grunda sig på löpande och å viss betalningstid stäldt skuldebref, då gäldenären uti

skuldehrefvet medgifvit utmätning utan hans hörande, samt skuldebrefvet är försedt

ined bevis att gäldenären erkänt detsamma inför offentlig myndighet (54 §), och

vidare fordringar, som härleda sig från inrop af lösegendom å offentlig auktion (55 §).

Samma behof, som i främmande länder gifvit anledning till uppkomsten af

exekutoriska urkunder, d. v. s. fordringsbevis af sådan beskaffenhet att exekution,

utan något föregående processuelt förfarande, omedelbart på grund af dem oger rum,

torde otvifvelaktigt äfven hos oss vara befintligt. Ty om ock genom lagsökningsförfarandet,

sådant det hos oss utvecklat sig, fordringsanspråk,'' som grundas

på klara förskrift]ingar, kunna göras gällande med mindre omgång och kostnader

än hvad är fallet vid en vanlig rättegång hos domstol, kan dock detta förfarande

ensamt ej anses motsvara den allmänna rörelsens rättmätiga anspråk att medelst

aftal kunna förvissa sig om en snabb exekution. Yäl har Beredningen genom bestämmelserna

i 2 Kap. i fråga om lagsökning för gäld sökt att bereda ett förfarande,

som med all den skyndsamhet och säkerhet, som förhanden varande förhållanden

medgifva, leder till målet. Men då detta förfarande är afsedt att tillämpas i fråga

om skuldsedlar i allmänhet och följaktligen måste så inrättas, att detsamma med

afseende å dem erbjuder tillräckliga garantier, kan till följd af de bestämmelser angående

gäldenärens hörande samt hans rätt att framställa invändningar och öfverklaga

gifna beslut, som af sådan orsak blifvit nödvändiggjorda, fordringsegaren icke

med visshet påräkna att, efter det betalning å, förfallodagen uteblifvit, kunna utan

uppehåll göra sin rätt gällande genom exekution. Vid sådant förhållande torde införandet

af exekutoriska urkunder vara fullkomligt berättigad! och det lämpligaste

sättet härför synes vara att, i likhet med hvad i flera främmande länder egt rum, åt

vissa förbindelser, upprättade inför offentlig myndighet under en viss i lagen bestämd

form, tillägga samma exekutiva kraft som en lagakraftvunnen dom tillkommer.

Genom de i sådan syftning af Beredningen föreslagna bestämmelser vinnes ej mindre

den säkerhet i fråga om handlingens äkthet, som måste förefinnas, om exekution

skall kunna utan gäldenärens föregående hörande ega rum, än ock möjligheten att

låta exekution oberoende af gäldenärens invändningar inträda. Den för ifråga

-

varande förbindelse antagna form, enligt hvilken gäldenären skall uttryckligen medgifva

att, i brist af betalning å för fallodagen, utmätning må omedelbart ega rum,

öfverensstämmer ej blott med den historiska utvecklingen af de exekutoriska urkunderna

samt med lagstiftningen i flera främmande länder, utan synes äfven i och för

sig tjenlig så väl att framhålla betydelsen af en dylik urkund och de följder för

gäldenären han kan medföra, som ock att lemna ett för exekutor lätt igenkännelig!

tecken, hvarigenom de förbindelser, som få af honom omedelbart verkställas, kunna

skiljas från dem, hvilka endast genom exekutivprocessen kunna göras gällande.

Enär de exekutoriska urkunderna åro likstälda med domar, erfordras således

icke någon pröfning af fordringen, utan utmätningsmannen har blott att tillse, om

skuldebrefvet är af sådant innehåll och försedt med sådant intyg, som 54 § bestämmer.

Utöfver de invändningar, som jemväl vid exekution på grund af en lagakraftvunnen

dom kunna göras gällande, kan någon annan invändning ej anses

tillåten, än att gäldenären vid skuldebrefvets utfärdande icke egt att öfver sitt gods

råda. För att emellertid den exekutoriska skuldsedeln ej må för andra än dermed

egentligen afsedda ändamål användas, samt på det att gäldenären, hvilken det, när

handlingen är löpande, icke alltid kan läggas till last, att skuldsedeln ej å förfallodagen

infrias, icke under en alltför obestämd tid må vara utsatt för äfventyret af

omedelbar utmätning, har Beredningen ansett försigtigheten bjuda att inskränka

handlingens strängare exekutiva kraft till sex månader efter förfallodagen, och då

denna alltid skall vara i skuldebrefvet bestämd, eger gäldenären redan vid skuldebrefvets

utfärdande kännedom om den tid, under hvilken han måste vara beredd på

omedelbar utmätning. Att en gäldenär, hvilken enligt 54 § undergått utmätning,

måste hafva sig öppet lemnadt att i domstolsväg söka sitt åter af borgenären, följer

deraf att frågan om hans betalningsskyldighet ej förut blifvit af domstol eller öfverexekutor

pröfvad.

För fordringar, hvilka härleda sig från inrop af lös egendom å offentlig auktion,

har vår lag redan medgifvit snabbare exekution. Erfarenheten har gifvit vid

handen, att, invändning mot dylika, vanligen i eu större menighets närvaro åtagna

förbindelsers riktighet endast undantagsvis framställes. Ett föregående fastställande

af betalningsskyldighet är således i de allra flesta fall öfverflödigt och skulle endast

innebära en onödig omgång samt derjemte för gäldenären medföra kostnader, som,

då ifrågavarande fordringar sällan uppgå till något högre belopp, stundom kanske

komma att öfverstiga det inrop, hvarför betalning utsöktes. Så vidt Beredningen

erfarit, hafva några olägenheter icke försports af den Konungens Befallningshafvande

nu medgifna rätt att för auktionsfordringar bevilja vilkorliga utmätningsresolutioner.

Tvärtom synes detta sätt att för auktionsfordringar utsöka betalning vunnit ganska stor

användning, ty utaf de 14,824 skuldfordringsmål, hvilka under år~1873 af Konungens

Befallningshafvande genom utslag eller resolution afgjordes, voro ej mindre än 3,107

eller mer än 20% afgjorda genom vilkorliga utmätningsresolutioner. Uti 55 § har

88

derföre utmätningsmannen tillerkänts befogenhet att omedelbart verkställa utmätning

för auktionsfordringar, der gäldenären vid utmätningstillfället utan jäf erkänner

skulden. För bibehållande af nu gällande föreskrift, att öfverexekutorn först skall

meddela eu vilkorlig utmätningsresolution, förefinnes intet skäl, ty då den undantagsställning,

hvari auktionsfordringar i fråga om utmätnings erhållande blifvit försatta,

hvilar på den förutsättning att deras riktighet i allmänhet ej bestrides,

och någon pröfning af fordringen icke ifrågakommer vid resolutionens meddelande,

som sker utan gäldenärens hörande, blefve det blott en öfverflödig omgång, om borgenären

först skulle vända sig till öfverexekutorn, helst den skriftliga handling, som

till stöd för krafvet åberopas, eller auktionsprotokollet, icke är ett sådant fordringsbevis,

att på grund deraf öfverexekutor, om krafvet bestreds, skulle kunna ålägga

betalningsskyldighet. Att åter utsträcka det förfarande, som sålunda medgifvits vid

auktionsfordringar, till fordringsanspråk i allmänhet, synes Beredningen icke lämpligen

höra ifrågakomma. Det- nödvändiga vilkoret för att ■ ifrågavarande förfaringssätt

skall kunna med fördel användas, eller sannolikheten att någon invändning mot den

fordran, som skall göras gällande, sällan om ens någonsin kommer att framställas, saknas

nemligen helt och hållet med afseende å öfriga fordringsanspråk, som ej grundas å

något fordringsbevis. Da man således kan förutse, att med afseende å dessa gäldenären

icke lärer underlåta att vägra sitt erkännande, skulle vid sådant förhållande

förfarandet, derest det finge utan inskränkning användas, långt ifrån att medföra

enkelhet, skyndsamhet och billighet, i stället förorsaka ökad omgång, tidsutdrägt och

kostnad. En dylik utsträckning af ifrågavarande förfarande skulle dessutom utan

tvifvel komma att lända till eu onyttig uppmuntran af kreditens användande i

den dagliga rörelsen till helt och hållet improduktiva ändamål och torde derföre ej

väl stå tillsammans med de grundsatser, som med afseende å ett sådant begagnande

af krediten hos oss i senare tider i allmänhet och särskildt vid inskränkningen af

handelsboks vitsord gjort sig gällande.

Redan då utmätning sökes, bör den fordringsliandling, hvarför utmätningskall

ske, i hufvudskrift öfverlemnas till utmätningsmannen. Att ej fordra skuldebrefvets

företeende förrän vid sjelfva utmätningstillfället, skulle medföra de olägenheter,

att i sådant fall utmätningsmannen ej kunde på förhand bedöma, om utmätning

borde ske och vore förhindrad att företaga utmätningen, med mindre

borgenären tillräcklig lång tid förut erhållit underrättelse om dagen och timman

derför, samt att vidare gäldenären blefve beröfvad utvägen att, då han fått veta,

det utmätning äskats, kunna hos utmätningsmannen infria skulden och sålunda

förekomma utmätning. Någon skriftlig ansökning om utmätnings erhållande har ej

ansetts nödig i andra fall, än då utmätning sökes enligt 54 eller 55 §; i dessa fall

har ärendet ej förut varit hos annan myndighet anhängiggjordt, och det är dä med

god ordning förenligt, att sökanden skriftligen angifver att och i hvilken omfattning

han söker verkställighet.

89

Med det i 57 § gifiia stadgande har afsetts, att, sii vidt möjligt varit, bereda ■>'' *•

fordringsegaren trygghet att handlingen ej, i händelse af utmätningsmannens tran al e

eller obestånd må ined hans enskilda tillgångar förvexlas. eller afen nialianda med

lin- utmätningsman kunna sättas i omlopp. För detta ändamål torde derjemte ytteilio-are

föreskrifter angående sättet för emottagna tjenstehandlmgars förvarande och

handlingar m. i». blifva **» <«psk"tte’

rim» af reglementarisk natur, böra ej hafva sm plats . denna las. „ g

Den förmånsrätt, utmätning medför, raknas enligt 17 Kap. 8 fe ltande s

Balken från den dag, då utmätningen verkstäldes, och icke tran den, da utmatning eu

söktes För att, då utmätning blifvit hos samme gäldenär af tvenne borgenai ei sokt.

den ene ei må kunna gynnas framför den andre, har i »8 § foresknfvits att i sådant

fall utmätning för bådas-fordringar skall verkställas pa eu gång. Fock m <

S Sä ansetts nödiga för de fall, att

föranleda antingen inställelse af en redan vultagen ap .U\h 1 eu

borgenärens lagliga rätt. Om t. ex. utmätning skall veikstallas saniMigt toi e

fordran nå grund af dom och eu auktions fordran, men gäldenaien icke ai tillstå ,,

STÄ om utmatning», såsom i 59 § sågs, får verkställigheten af dom»

Sf att »^utmätning för auktkmsfordringen ej kan ega ruin ,

anseende till^äldiinareus I*» dolllljtol ellel. oiVeresekutor betalningsskyldighet®

IW eller Sm uiftrtat eeh sedermera underlåtit att a MIM» mfvia et sådan

skuldebref som i M i omnaimies, bör alltid vara beredd att betala sm skuld. 6»

snart gåktaiären anträffas, bör således utmätning «.

afvet-it eller icke att utmätningsmannen skulle infinna sig; och att inf oa ffl -a

förutgående tillsägelse att betala, som enligt derå "''"mmande .andem «'' ^ |

«v ,,fb -ideu för att erhålla utmätning, dertill synas skal ej loictinius. atx ueiuin

i vtu gäldenarens måhända tillfälliga frånvaro låta nötningenn an

ÄM«* WÄ

lTlÄ«L. »2S betänkligt, särdeles i de fäll då »»..ingen gnmar mg

ö dom som icke vunnit laga kraft, och gäldenären således icke haft skyldighet att.

SÄä id »S, S ''i

90

många olikartade tjenstegöromål, svårighet ofta torde möta, har dock ej ansetts behöfligt,

utan torde för andarna^ vara tillräckligt, att han erhåller underrättelse att

pen

-

utmatning «r fordring,„ bliftit J*

mngar

111 T , 10 .....Q------uvivu. JitlL gcwucliaicll Utfil"

beredskap, kan han da genom skuldens betalning till utmätningsmannen

förebygga utmätningen och i annat

ningsmannens besök kan förväntas

fall torde under den korta tid, hvarinom utinätgäldenären

utan svårighet kunna vidtaga erfor

-

62— 64 §#.

vim- i''->. -e c——>ovangnBL Kunna vidtaga error

lnns°riHt

mlhl°m bef,{et.imder hans tillMli§''a frånvaro inträffar,

llns la*a 111 u bliha rid fonattnmgen behörigen iakttagen.

.. i q ,De 1 ®,2r64 ^ förekommande bestämmelser afhandla den ordning hvari

galdenareus tillgångar skola tagas i mät. Dessa bestämmelser, hvilka i hufvudsak

“"T n?n dö foreä?aende 1 ^förslagen härom innehålla, hvila på den

^imidsafs, att sådan tillgång, som är lätt säljbar, skall utmätas i första rummet

,av da ej paitörne sjelfva öfverenskomma, att eu annan ordning får följas Lösören

rSÄbeS T ^Sr irSf’ •<teniiif fast e«eildom och 1 rummet fordringar och

attijifei. Tvång,sfui säljning af en fordran eller rättighet, i synnerhet om denna

ej ar till betalning förtal len eller dess verkliga värde, såsom beroende af eyentuela

nelnlJ-eS^ledn till’ rl Vld tlden1^0r försäljningen med säkerhet bestämmas, kan

uemliben o ta 1 . la till förlust for galdenären och uppehåll för borgenären, och for

Fn^billi

‘T- rattlSete-, 1böra derf()rft eJ få utmätas förrän annan tillgång saknas

Eu billig hänsyn till galdenären bjuder vidare, att af lösören sist utmätes hvad han

fm sm näring- behofver eller minst kan umbära, och att den egendom, hvaraf han

sjelf anser sig kunna med minsta afsaknad vara i mistning, företrädesvis tages (dock

aUtid med iakttagande af den stadgade ordningen, så att han icke har rätt att få

utmatta, sa länge lösören eller fastigheter finnas). I tvä fäll har man

ordningen böra stadgas. Det ena är i fråga

t.V der bör, så vidt ej utmätning på en gång

vill hålla till v, i ~"7—- fordran, borgenären ega valrätt,"antingen han

komité,! föresfiojt pan*en eller taP ''"dalning ur lösören. Att, såsom Utsökuingsko

niten foieslagit mnehafvaren af en intecknad fordran skulle vara pligtig att alltid

f,s «*» rf tni-de H taft» Skal för sig, D„„ onSfelrt a t

s:r.;S: v si" ***- «* * ^ ä*

01 sa,''ant utan fm fång for annan borgenär kan ske, söka betalning ur sådana

utmät‘mieiDenna8iI:liLl’"S0,n <]? ''S*ad8’ado ordnill8''eu bö,''a i fränka rummet

horom,ten1 . ’ ^ fundanc? S1* På dftt obligatoriska förhållandet emellan

h aie“ , h bahlenanm, kan nemligen icke anses blifva upphäfd derigenom att

hetaln i ’ ,U P^ttningen för sm fordran derjemte erhållit en särskild rätt

‘ 1,1 deu mtwknade fastigheten. Borgen;!,rens rätt att hålla sig till

ag stadgad

fordringar

ansett undantag från

om fordran, intecknad .. _______^

sökes för intecknad och icke intecknad

den faststälda

i fast egendom,

borgenären

till

.....ä™ »ers fl

77" rt o\ ta OtCllUgClU.

and,-, fivim, ; vn, ■■ ''Vai\ b i)et andra undantaget är för obligationer och

a lylika i allmanna, rörelsen gangbara värdepapper. Dessa löpa med en bestämd

91

kurs och kunna i allmänhet med lätthet förvandlas till penningar, hvarföre någon

särskild förlust för gäldenären genom en tvångsförsäljning ej hör uppstå; de hafva

derföre hlifvit stälda i likhet med lösören.

I öfverensstämmelse med samtliga äldre förslag är i 63 § angifvet det allmänna

kännetecknet på de fordringar och rättigheter, hvilka kunna blifva föremål

för utmätning. Detta kännetecken kan i enlighet med allmänna rättsgrundsatser

uppenbarligen icke blifva annat än egenskapen hos fordringen eller rättigheten att

vara transmissibel, d. v. s. att kunna öfverlåtas. År nemligen fordringen eller

rättigheten af dylik beskaffenhet, måste den ovilkorligen kunna och höra användas

till gäldande af den skuld, hvarför utmätning eger rum. Saknas åter denna egenskap

hos en fordran eller rättighet, vare sig i följd af dess egen natur eller på grund

af de vilkor, hvarunder den tillkommit eller som äro dervid fastade, är det tydligt,

att den ej kan blifva föremål för utmätning, då den icke kan lemna någon tillgång

till gäldande af den skuld, för hvilken utmätning sker. Det angifna kännetecknet

är sålunda fullt tillräckligt för afgörandet af frågan, hvilka fordringar eller rättigheter

kunna såsom utmätningsbar tillgång betraktas.

Stadgandet i 65 §, att gång- och sängkläder för gäldenär, hans hustru och 65 §.

oförsörjda barn, och hvad af det i huset befintliga förråd till deras underhåll i en

månads tid tarfvas, äfvensom arbetsredskap skola vid utmätning undantagas, är framkalladt

af mensklighet och sedlighet och torde uppfylla hvad i förevarande hänseende

billigtvis kan fordras.

I öfverensstämmelse med de åsigter, som redan blifvit af Utsökningskomitén 66 §.

uttalade, har Beredningen ansett en gäldenärs innestående aflöning för allmän eller

enskild tjenst icke förr än den blifvit genom arbetet intjenad utgöra någon utmätningsbar

tillgång. En motsatt åsigt synes nemligen ej mindre från rättslig synpunkt

stå i bestämd strid emot de allmänna grundsatser, hvilka i våra dagar mer

och mer göra sig gällande, än ock från politisk-ekonomisk synpunkt vara ovilkorligen

skadlig icke blott för gäldenären, utan äfven för fordringsegarne i allmänhet.

Beslagtagandet af de löneförmåner gäldenären genom framtida arbete kan komma att

förvärfva utgör en qvarlefva af den ursprungliga personal-exekutionen, en exekutionsform,

som inom det moderna samhället allmänt erkännes såsom oberättigad i fråga

om uttvingandet af förbindelser, hvilka afse föraiögenhetsrättsliga förhållanden. _ Innan

det personliga arbete, som utgör vilkor för löneus utbekommande, hlifvit af

gäldenären ntfördt, kan den derför utlofvade betalningen icke rättsligen betraktas

såsom någon del af gäldenärens förmögenhet, och genom utmätning eller tagande i

beslag af den ännu ej förtjenta arbetslönen vänder sig sålunda exekutionen ej mot

det rätta exekutions-objektet, gäldenärens förmögenhet, utan mot hans arbetskraft

eller, med andra ord, mot gäldenärens person, och de skäl, på grund af hvilka man

numera anser sig icke kunna ifrågasätta att en gäldenär, som saknar förmögenhet

till gäldande af sin skuld, skall, såsom vid den ursprungliga personal-exekutionen,

92

genom arbete hos fordringsegaren aftjena skulden eller medelst bysättning beröfvas

sin personliga frihet, ega äfven sin falla tillämpning i afseende å den art af personalexekution,

enligt hvilken fordringsegaren tillätes att lägga beslag å gäldenärens

arbetskraft och den inkomst lian dermed framdeles kan förvärfva. Det allmänna

rättsmedvetandet hos oss, hvilket icke till,städjer, att en gäldenär, på grund af oförmåga

att betala sin skuld, må beröfvas sin personliga frihet och möjligheten till

framtida fri verksamhet, torde således ej hel ler kunna godkänna en exekution, hvarigenom

de blifvande frukterna af denna hans verksamhet på förhand tagas i anspråk,

och, om än användandet af en sådan art af exekution i särskilda positiva lagstiftningar

ännu i större eller mindre omfattning är tillåten, saknas dock icke tillräckliga

bevis att öfvertygelsen om densammas olämplighet äfven inom andra länder mer och

mer gör sig gällande.

Tillåtelsen att utmäta ännu ej intjenad arbetslön kan dessutom, såsom ofvan

dr antydt, oj undgå att utöfva en i national-ekonomiskt hänseende för samhället

skadlig inverkan^ Arbetsgivare och arbetare lida derigenom båda. Hos den arbetare,

hvars lön pa förhand tagits i beslag för någon fordringsegares räkning, födes

nemligen lätt en önskan att med öfvergifvande af det arbete, för h vilket han ej ensam

tar uppbära ersättningen, söka sig en annan anställning, och om han det ej kan,

utan nödgas qvarstanna hos den förre arbetsgifvaren, lärer denne ej kunna påräkna,

att arbetet utföros med det nit och den omsorg, hvartill vid allt produktivt arbete

den egna fördelen just utgör den kraftigaste driffjedern. För fordringsegaren i allmänhet

innebär ej heller rättigheten att utmäta icke intjenad lön någon verklig fördel.

Genom tillvaron af en sådan rättighet underlättas nemligen, efter hvad erfarenheten

visat, utvägarne för gäldenären att erhålla kredit ofta vida öfverstigande den

säkerhet den blifvande arbetsförtjensten erbjuder, så att, äfven om den skuldsatte

icke, såsom stundom lärer inträffat, låter genom ombud för diktade skulder sjelf lägga

beslag a sin lön och sålunda undanhålla densamma för de verkliga borgenärerne, i

allt fall endast en ringa del åt dessa kan med begagnandet af ifrågavarande tvångsmedel

bereda sig liqvid. Och om deremot ett sådant tvångsmedel icke funnes och

de, som för sin utkomst åro hänvisade till sin blotta arbetsförtjenst, sålunda tvingades

att ordna sin ekonomi utan anlitande af krediten i vidsträcktare omfattning

än förtroendet till deras redbarhet och vilja att åtagna förbindelser fullgöra kan föranleda,

torde med skäl kunna antagas, att fordringsegaren skulle vinna vida större

säkerhet, än möjligheten att kunna lägga beslag på större eller mindre del af arbetslönerna

må anses innebära.

_ De skal,, som således i allmänhet tala emot utmätande af gäldenärens ännu

ej intjenta aflöning, hafva sin lulla giltighet äfven med afseende å införseln i embetsed!

tjenstemans löner. Ty den lön en embets- eller tjensteman af staten uppbär

kan numera icke betraktas såsom något annat än en honom tillkommande ersättning

för det arbete, han för det allmännas räkning utför. Det åskådningssätt, som bo

-

93

traktar deri tjenst ombetsmannen innehar såsom en hans tillhörighet och den till

honom utgående aflöning såsom en på lifstideu förlänad ränta eller förläning,

är för längesedan helt och hållet försvunnet. Men vid sådant förhållande finnes

ej längre något skid, hvarföre icke staten lika väl som den enskilde arbetsgifvaren

skall vara ovilkorlig! berättigad att fordra, att de i dess tjenst anstälde

embetsmäns löner icke må, innan de äro iutjenta, genom exekution dragas från det

med dom afsedda ändamålet, och derigenom statens tjenare urståndsätta,? att ordentligt

fullgöra det dem åliggande arbete. Erfarenheten hos oss har ock tillräckligt ådagalagt

de skadliga verkningarna af in försel systemet, der detsamma blifvit tillämpad!

Och att så måste inträffa är ej svårt att inse. Den aflöning staten lemnar åt sina

tjenare är i de flesta fall ej större, än hvad för rätta utöfvandot af de dem åliggande

tjenster är af nöden. Varder större eller mindre del deraf tagen i beslag,

innan den blifvit intjenad, måste tjenstemannen antingen fortfara med det honom

åliggande arbetet under det förlamande inflytande, som otillräcklig ekonomisk

bergning förer_ med sig, eller ock för fyllande af den brist, som uppstått, genom

arbete utom tjensten förskaffa sig den för honom erforderliga inkomst, äfven om

derigenom intrång i hans verksamhet för statens räkning skulle inträffa.

Från statens egen synpunkt måste sålunda borttagandet af införseln anses vara

högeligen af behofvet påkallad! Upphäfvande! af detta rättsinstitut kan ej heller

annat än utöfva en gynsam inverkan å de allmänna kreditförhållandena inom landet,

Ty den kredit, som genom införselns borttagande skulle komma att i högre eller

ringare grad för löntagare blifva inskränkt, är hufvudsakligen sådan som för konsumtionsbehof

användes, och minskning i ett dylikt kreditens användande inom ett

samhälle länder, af skål som äro för väl kända för att här behöfva upprepas, till

lika stor fördel för löntagarne som för fordringsegarne.

Men då på dessa skäl, i likhet med hvad Utsökningskomitén föreslagit, i

65 § stadgats förbud mot utmätning af gäldenär? innestående aflöning för allmän

eller enskild tjenst, har tillika detta förbud begränsats till icke förfallen lön. Har

lönen förfallit, men ändock fått innestå hos embetsverket eller husbonden, har den

förlorat sin natur af lön och öfvergått till en vanlig fordran. Den bör då vara

underkastad utmätning på samma sätt som annan fordran. En gäldenär skulle

eljest kunna undandraga sina fordringsegare hela det kapital han på sin lön år efter

år sammanspara! endast han läte detta innestå hos löngifvaren.

Då statsintresset bjuder, att staten tillförsäkrar sina tjenare att efter viss

tjenstetid få uppbära pension af allmänna medel, är det ock i sin ordning, att lagstiftaren

tillser, att pensionen åtnjutes med samma rätt som lönen. Sådan pension

har derföre i förslaget blifvit ståld lika med lön.

I afseende å andra pensioner finnes redan i de flesta pensionsinrättningars

af Konungen faststälda reglementen stadgadt förbud mot pensionens utmätande,

Att dessa bestämmelser skola lända till efterrättelse sos af förslagets 67 §,

94

67 §.

60 §.

70 §.

Genom flera särskilda författningar är stadgadt, att visst slag af egendom ej

får utmätas; och då dylika undantagslagar, som hafva sin grund antingen i det

allmännas intresse eller i nödvändigheten att i vissa mera ömmande fall skydda en

gäldenär, svårligen kunna undvaras, har uti 67 § hänvisats till hvad derom säskildt

kan vara stadgadt.

Sedan i 68 § den allmänna grundsats hlifvit uttalad, att hvad i gäldenärens

bo finnes höra annan till icke får utmätas, hafva i 69 § bestämmelser lemnats för

det fall, att den, som gör anspråk ä godset, icke kan genast styrka sin rätt dertill.

Kong]. Förordningen den 20 November 1845 i afseende på handel om lösören,

som köparen låter i säljarens vård qvarblifva, har tillkommit för att förhindra

eller åtminstone försvåra upprättandet af diktade köpeaftal angående gäldenärs

egendom till förfång för borgenärer, som söka utmätning å egendom. Man har väl

hört yttras, att genom förordningens föreskrifter om de formaliteter, hvilka erfordras

för att åt sådant aftal gifva giltighet emot borgenärer, utvägarne för oredlige

gäldenärer att förnärma borgenärens rätt hlifvit mera allmänt kända, och att

antalet af dylika aftal till följd deraf betydligt förökats, på grund hvaraf man förmenat

att förordningen borde upphäfvas. Om än å vissa tider och å vissa orter

den anvisade utvägen att bereda säkerhet åt aftal af nämnda slag hlifvit mera

allmänt anlitad, får dock ej förbises, att många varit verkliga köp. hvarigenom en

i behof stadd person kunnat, utan att beröfvas bruket af sitt lösörebo, bereda sig

tillgångar till betalning af skuld eller till fortsatt utöfvande af nyttig verksamhet.

Upphäfvande af nämnda förordnings föreskrifter skulle, der ej tillika HandelsBalkens

stadgande angående köp af lösören underginge förändring, otvifvelaktigt

åter framkalla de klagomål, som föranledt förordningens utfärdande, och de öfverklagade

försäljningarna skulle kunna med laga verkan ske, utan att genom det nu

föreskrifna offentliggörandet borgenären, derest han ej just derigenom afhållits från

att med säljaren ingå affärsförhållanden, blefve uppmanad att vidtaga lagliga åtgärder

till sin rätts bevarande.

Beredningen har således ansett att nämnda förordning ej bör upphäfvas; och,

då de deri meddelade stadganden, såsom afseende endast ett speciell slag af aftal,

ej lämpligen bort i Utsökningslagen intagas, har i 70 § hlifvit utsagdt, att hvad i

förevarande ämne särskildt är stadgadt kommer att lända till efterrättelse. Några

förändringar i de nu gällande stadganden äro nemligen icke af Utsökningslagens

innehåll ovilkorligen påkallade och torde derföre, om de finnas nödiga, så mycket

hellre böra göras till föremål för särskild behandling, som dervid bör tagas hänsyn

till bestämmelserna om köp af lösegendom i allmänhet och tillika torde böra komma

under ompröfning, huruvida och under hvad vilkor ifrågavarande aftal må ega giltighet

i händelse af konkurs — med hvilka ämnen Beredningen ej nu har att taga

befattning.

Den i 68 § uttalade grundsats, att utmätning ej må ske till förfång för den 7loch72§§.

rätt annan eger till gäldenärs gods, gör ej ensam tillfyllest för att ordna de rättsförhållanden,

hvilka kunna uppkomma, då fråga är om utmätande för en borgenärs

fordran af sådan gäldenärens egendom, som redan häftar för andra borgenärers

anspråk. De bestämmelser, som i detta hänseende ansetts nödiga, hafva blifvit inrymda

i 71 och 72 §§, af hvilka den förstnämnda åsyftar att, i fråga om sådana

fordringar, hvilka äro förenade med sakrätt till viss gäldenärens egendom, dels betrygga,

dels närmare begränsa de lagliga verkningarne af denna rätt, och den senare

§ har till ändamål att förebygga, det sådana anspråk, med hvilka sakrätt till

godset icke är förenad, kunde komma att betraktas såsom hinder för utmätning derå.

De borgenärer, hvilka i 71 § afses, äro i främsta rummet de, som hafva lös

egendom såsom pant eller eljest under panträtt i handom; vidare de som, utan att

hafva egendomen i sin besittning, åtnjuta lagbestämd panträtt deri; och slutligen

de, som visserligen icke fått sig i lag tillerkänd panträtt i egentlig mening, men

ega den dermed beslägtad»* rätten att till säkerhet för sin fordran qvarhålla gäldenärens

gods. Då emellertid den egendom, som utgör föremål för pant- eller detentionsrätt,

det oaktadt fortfar att tillhöra gäldenären, måste den kunna såsom all

annan hans egendom anlitas till gäldande af hans skulder, utan andra inskränkningar

än de, som äro nödiga för betryggande af den rätt, hvilken enligt lag tillkommer

pant- eller detentionsrättens innehafvare.

Panträtten, såsom icke beroende endast af ett personligt rättsförhållande

emellan borgenären och gäldenären, utan fästad vid sjelfva den egendom, som utgör

rättighetens föremål, eger således bestånd, äfven om gäldenären upphör att vara

egare till godset, och har just till ändamål att, oberoende af dylika förändringar i

eganderätten eller andra borgenärers anspråk, bereda panthafvaren säkerhet för betalning

ur panten. Äfven i de fall, då en borgenär enligt föreskrift i lag, utan

att tillförsäkras panträtt i egentlig mening, likväl tillätes att hålla gäldenärens gods

qvar till dess betalning erhålles, lärer med en sådan den ene borgenären uttryckligen

medgifven detentionsrätt ej låta sig förena rättighet för en annan att, på

grund af sedermera vunnen utmätning, få, utan att det för godsets utlemnande

stadgade vilkor fullgöres, detsamma till gäldande af sin fordran använda, såvida

icke på annan grund förmånsrätt till betalning derur tilläfventyrs må lagligen

honom tillkomma.

I öfverensstämmelse härmed har i 71 §, på samma gång som den grundsats

blifvit uttalad att pant- eller detentionsrätt ej må utgöra hinder för annan borgenär

att erhålla utmätning och följaktligen äfven försäljning af godset, tillika blifvit

uttryckt såsom allmän regel hvad redan enligt Sjölagen gäller om vissa panträtter,

nemligen att rättighetens innehafvare eger att i ty fall njuta betalning ur köpeskillingen;

hvarjemte hänvisning blifvit lemnad till de i 6 Kap. meddelade före

-

96

skrifter, som närmare bestämma den ordning, i hvilken borgenären må göra denna

sin rätt gällande.

Men utöfver nyssnämnda allmänna stadganden erfordras i fråga om lös egendom,

hvilken borgenär har såsom pant eller eljest under panträtt i handom, särskilda,

af denna panträtts beskaffenhet föranledda stadganden. Enligt 10 Kap.

Handels-Balken har panthafvaren “våld “ att, om panten ej å förfallodagen återlöses,

låta panten uppbjudas och försäljas, men pantens egare har icke i sin makt att bestämma

tidpunkten för dessa åtgärders vidtagande eller att tvinga panthafvaren att

företaga dem. Äro således vid förfal lott den konjunkturerna så ogynsamma att panthafvaren

har skäl befara att, om panten såldes, köpeskillingen skulle understiga

pantens värde och hans fordran, är panthafvaren oförhindrad att låta med försäljningen

anstå i afbidan på bättre tider. Betydande förluster skulle kunna, till skada

äfven för gäldenären, tillskyndas panthafvaren, om det stode andra borgenärer fritt

att genom utmätning af panten skilja panthafvaren från besittningen deraf och

framtvinga en ovilkorlig exekutiv försäljning under en tryckt penningeställning.

Olägenheterna deraf skulle tilltaga och särdeles för de större penningeanstalterna

blifva känbara, i samma mån utlåningen emot hypotek af värdepapper, såsom obligationer,

aktier, skuldebref m. m. d., allt mera utvecklar sig, och konnne utan tvifvel

att i viss mån motverka rörelsens vidare tillväxt i denna riktning. Detta bör å ena

sidan beaktas i afseende å panthafvarens rätt, hvarjemte det i sådant hänseende ej

bör lemnas oanmärkt, dels att för den händelse panten afkastar ränta, som överstiger

den ränta panthafvaren har att åtnjuta på sin fordran, ett öfverskott uppstår,

hvilket kan användas till minskande af hans kapitalfordran, dels ock att, på sätt

3 och 6 §§ i 10 Kap. Handels-Balken utmärka, fall kunna förekomma, då panthafvaren

eger rätt att begagna panten eller att ånyo utsätta den.

Å andra sidan åter synes, för det fall att pantens värde öfverstiger panthafvarens

fordran, det icke, utan åsidosättande af öfrige borgenärers billiga anspråk, böra lemnas

panthafvaren fritt att, genom vägran att emottaga betalning för sin fordran, förhindra

pantens försäljning vid derför gynsam tidpunkt. Genom att pantsätta sin egendom för

ett dennas värde mer eller mindre understigande skuldbelopp och dervid betinga sig

anstånd med skuldens betalning bör en gäldenär ej kunna uppehålla sina öfrige

borgenärer i deras rätt att njuta den godtgörelse, hvartill egendomen lemnar tillgång.

Att en panthafvare kan blifva nödgad att före förfallodagen låta panten realiseras,

förutsattes redan i gällande lag så väl vid konkurs som vid utmätning af intecknad

fast egendom, och, om för det fall, hvarom nu är fråga, såsom vilkor för att panten

må säljas utan innehafvarens medgifvande, stadgas att denne först skall erhålla full

betalning för sin fordran, torde ej från synpunkten af hans rätt någon befogad invändning

mot försäljningen möta.

I ändamål att skydda alla rättmätiga intressen har derföre Beredningen föreslagit

tvenne alternativa utvägar. Finner panthafvaren, då panten utmätes, med

97

sin fördel förenligt, att panten genast siiljes exekutivt, öfverlemnar lian den till

utmätningsmannen, som i stadgad ordning later den säljas och, såsom i 0 Kap.

närmare bestämmes, tillhandahåller panthafvaren betalning ur köpeskillingen. Anser

åter panthafvaren, att en dylik exekutiv försäljning kan lända honom till förlust,

eger lian, utan hinder af utmätningen, behålla panten, såvida den ej af utmåtningssökanden

från honom löses. Har panten ej blifvit löst, siiljes den dä af utmätningsmannen,

likväl med orubbadt bibehållande af panthafvarens rätt, hvarom vid auktionen

underrättelse meddelas, på sätt 90 § bestämmer, och inroparen förvärfvar i

sådant fall väl eganderätt till panten, men måste för att komma i besittning deraf

utlösa panten, hvarvid dock den nye egaren ej hör vara hunden vid den emellan

panthafvaren och ursprunglige gäldenären till äfventyrs aftalade längre förtallötid

för skulden. Den rätt, som sålunda, i ändamål att göra panten mera säljbar, medgifvits

utmätningssökanden eller nye egaren att lösa panten före förfallotiden, är i

sjelfva verket den enda här föreslagna förändringen i nu gällande rätt.

Såsom ofvan stående redogörelse utvisar, har Beredningen i förevarande fråga,

till följd af den väsentliga olikheten emellan förhållandena vid utmätning och konkurs,

icke tagit det i 54 § konkurslagen stadgade förfarande till ledning Da, konkurs

inträffar, blifva samtliga gäldenärens skulder och således äfven den till panthafvaren

genast, förfallna till betalning, och nödvändigheten kräfver dervid en skyndsam

realisation af alla gäldenärens tillgångar. Men, om än konkursen sålunda kommer

att föranleda dertill att panten måste säljas tidigare än panthafvaren eljest amnat,

beredes likväl panthafvaren den fördel, att han till fyllande af den brist, som tor

honom kan uppstå, eger att genast halla sig till gäldenärens öfriga egendom. Vid

utmätning deremot äro omständigheterna annorlunda och behöfva ej föranleda något

intrång i panthafvarens rått. •

De särskilda bestämmelser, hvilka, på sätt ofvan är angifvet, ansetts uodigai

fråga om handfången pant, äro deremot uppenbarligen hvarken behöfliga eller tillämpliga

beträffande sådan panträtt, der godset icke finnes i borgenärens handel,

eller i afseende å detentionsrätt, då dermed icke är förenad någon ratt for borgenaren

att genom försäljning eller annorledes realisera det gods han innehar, livad särskilt

detentionsrätten angår, kan till följd af denna rätts beskaffenhet en försäljning

med bibehållande deraf icke såsom vid lös pant åstadkommas.

Då såsom af det ofvan anförda framgår, icke ens panträtt eller detentionsrätt,

till gäldenärs egendom bör utgöra hinder för dess utmätande för andra borgenärers

fordringar, är det, uppenbart, att ännu mindre ett blott förmansrattsansprak,

som icke är förenadt med verklig sakrätt, eller sådana med godset vidtagna säkerhetsåtgärder,

som qvarstad eller skingringsförhud, hvilka icke ens höra medföra förmånsrätt

kunna lända till hinder i nämnda hänseende. Härom har till förekommande

af möjliga missförstånd bestämmelse intagits i 72 §. Frågan huruvida borgenär,

som endast här förmånsrätt, men ej sakrätt i det utmätta, hor ega ratt till betalning

13

98

ui köpeskillingen, kan deremot lämpligast behandlas i sammanhang'' med öfriga till

6 Kap. hörande ämnen.

3-7(> §§. ^ ^ 73—76 §§ innehålla föreskrifter, huru vid utmätning af lös egendom skall

förfaras. Första åtgärden är, att egendomen upptecknas och värderas, såsom i 73

§ stadgas. Men, då utmätning medför förmånsrätt i det utmätta, är blotta upptecknandet

och värderandet icke tillräckligt för att konstituera utmätningen. För att

man, med fasthållande så mycket som möjligt af den grundsats, att panträtt ej bör

ega rum i lös egendom, som finnes qvar i egarens värjo, må kunna tillerkänna

borgenär dylik rätt till utmätt gods, är det af nöden att, om godset ej kan skiljas

från gäldenärens besittning, åtminstone dermed så förfares, att det för tredje man

kan vara synbart, att godset är utmätt. En borgenär skulle eljest kunna låta skrifva

gäldenärens gods i. mät, utan att någon annan derom erhölle kännedom, och derigenom

bereda åt sig eu tyst förmånsrätt. För utmätningens fullbordan erfordras

således någon ytterligare åtgärd, hvarigenom den erhåller karakteren af offentlighet,

sa att andra, som hos gäldenåren redan ega fordran eller kunna vara sinnade att

lemna honom kredit, sättas i tillfälle vinna kännedom derom, att en borgenär redan

förskaffat sig förmånsrätt till en del af gäldenärens tillgångar. Och då gäldenåren,

äfven om han ej närvarit vid utmätningen, är underkastad kriminelt ansvar, om han

iubbai gods, som tydligen är utmätt, är det ock angeläget att dermed vid utmätningen

förfares på ett sätt, som gifver gäldenåren kunskap om hvilken del af hans egendom

är utmätt. De närmare bestämmelserna angående förfarandet äro gifna, i fråga om

penningar och lösören, i 74 § och, i fråga om fordringar och rättigheter, i 75 §, och

man har vid affattandet af dessa stadgandeu sökt att, å ena sidan, tillgodose borgenärens

anspiåk på trygghet att utmätningen skall blifva beståndande och, ä andra sidan, ej

binda utmätningsmannen genom alltför stränga stadgandeu. Penningar skola alltid

omhändertagas af utmätningsmannen. Andra lösören qvarleinnas ä utmätningsstället,

men skiljas från gäldenärens besittning, derigenom att de sättas i förvar under försegling.

På det emellertid, i händelse sådant afskiljande ej kan ega rum, i följd af

vare sig brist på förvaringsrum eller godsets egen natur eller andra hinder, utmätning

ej må omöjliggöias, har lör detta fall, men också endast för detta, ett annat sätt för

godsets afskiljande funnits böra medgifvas och i sådant hänseende föreslagits, att

antingen godset märkes eller ock någon annan åtgärd såsom skriftligt anslag eller

dylikt vidtages, hvar igenom tydligen angifves, att godset är utmätt. Har med godset

föifai its pa något af de nu angifna sätten, är utmätningen fullbordad och utmätnings - mannen fiedad lian ersättningsskyldighet, i händelse godset sedermera förskingras.

Åliggandet för utmätningsmannen att, der egendomen ej kan med säkerhet qvarleinnas

på utmätningsstället under gäldenärens tillsyn, låta egendomen af annan

vårdas eller till annat ställe bortföras, har blifvit gjordt beroende af att borgenären

förskjuter den derför nödiga kostnad. Såsom Utsökningskomitén erinrat, är det

nemligen i många tall, särdeles på landsbygden, ej möjligt för utmätningsmannen

99

att i grannskapet af gäldenärens hem finna någon, som är villig och lämplig att

taga, vård om utmätta lösören. Än svårare är det att finna lämpliga förvaringsrum

och bereda vård för utmätta kreatur, synnerligast vid knapp tillgång och höga pris

på foder. Allmänna förvaringsrum för sådant slag af utmätt egendom saknas i vårt

land. Mången gång kunde ock inträffa, att köpeskillingen för utmätta kreatur ej

betäckte kostnaden för deras bortförande samt föda och vård å annat ställe, och då

skulle bortförandet för gäldenären medföra skada och förlust utan gagn för borgenären.

Finnes ej det gods, som skall utmätas, i gäldenärens besittning, utan hos

tredje man, hvilken är berättigad att detsamma innehafva, kunna naturligtvis ej de

i 1 mom. af 74 § omnämnda åtgärder ifrågakomma. Samma ändamål, som med

dem afses, ernås i stället genom delgifvande af förbud för innehafvaren att utlemna

godset till förfång för den, till hvilken i följd af utmätningen gäldenärens rätt kan

komma att öfvergå.

Vid utmätning af fordran eller rättighet förfares på motsvarande sätt. Derigenom

att utmätningsmannen tager i förvar den handling, hvarpå fordringen eller

rättigheten grundas, förhindras gäldenären att öfver densamma disponera. Utgöres

denna handling af en löpande förbindelse eller annat fordringsbevis, som gäller i

innehafvarens hand, är utmätningen dermed fullbordad, ty gäldenären kan ej sedermera

sjelf göra sin fordran eller rättighet gällande. Men är handlingen ej sådan eller

finnes ej någon handling till bevis om fordringen eller rättigheten, meddelas istället

förhud för den, från hvilken fordringen eller rättigheten skall utgå. Först sedan

ett sådant förhud delgifvits, må utmätningen anses lagligen fullbordad, och förbudets

delgifvande hör således, lika väl som de i 74 § föreskrifna åtgärder, vara ett vilkor

för erhållande af förmånsrätt. Härutinnan afviker förevarande förslag från Lagberedningens

och Utsökningskomiténs, enligt hvilka senare väl också dylikt förhud

vid utmätning af fordran eller rättighet fordrades, men blott såsom en säkerhetsåtgärd

och ej såsom ett vilkor för förmånsrätt. Deraf att förbudet sålunda utgör en

del af sjelfva utmätnings förrättningen, följer att delgifvandet, såsom regel bör åligga

utmätningsmannen. Anser borgenären den utmätta fordringen eller rättigheten ej

vara af det värde, att den betäcker kostnaden för förbudets delgifvande genom

utmätningsmannen, hvilken kostnad i sådant fall koimne att slutligen drabba borgenären,

bör dock delgifvandet ej af utmätningsmannen ombesörjas, med mindre borgenären

det yrkar. År den, hvilken förbudet meddelas skall, boende utom kronofogdens

eller stadsfogdens tjensteområde, i hvilken händelse delgifvandet icke kan af fogden

sjelf eller genom honom underordnade betjente verkställas, må det ankomma på borgenären

sjelf att ombesörja delgifvandet.

I enlighet med föregående lagförslagen har i 76 § föreskrift intagits derom,

att då utmätningsman inställer sig för att å nyo utmäta gods, som redan är för annan

fordran utmätt eller belagdt med qvarstad, ny uppteckning, värdering eller försegling

100

oj är af nöden. I allt öfrigt har utmätningsmannen att vid den senare utmätningen

förtära på samma sätt som vid den förra.

78 §■ Fastän af de allmänna grunderna för vårt utsökningsförfarande följer att

växande gröda ej hör kunna tagas i mät annnorledes än genom utmätning af egandeeller

nyttjanderätt till den jord, hvarå den växer, har det likväl, enligt hvad Beredningen

erfarit, stundom inträffat att växande gröda blifvit särskild! utmätt. Uti 78

§ har derföre förbud mot dylik utmätning meddelats; och tillika — på det ej, såsom

Högsta Domstolen vid granskning utaf ett af 1867 års Riksdag antaget lagförslag,

rörande förhud mot särskild utmätning af växande gröda, erinrat, ett sådant stadgande

måtte gifva anledning till den förmodan, att hvad sålunda särskildt om växande

gröda blefve bestämdt icke gälde om växande skog eller annat, som lika med växande

groda borde anses till jord höra — förbudet blifvit uttryckligen utsträckt till växande

skog eller annat, som till fäst egendom hörer.

79 §■ Beskrifning och värdering å utmätt fastighet erfordras hufvudsakligen för att

dels, då utmätning sker, tjena utmätningsmannen till grund för beräknande, huruvida

det utmätta kan anses svara mot gäldens belopp, så att vidare utmätning ej behöfves,

dels ock utgöra material för den redogörelse öfver fastighetens beskaffenhet, som bör

i auktionskungörelsen intagas, samt gifva visshet om den utmätta eller af öfverexekutor

i mät förklarade och till salu utbjudna fastighetens identitet. Någon

egentlig betydelse^ afseende a den blifvande försäljningen kan deremot värderingen

numera icke anses ega, dä, såsom Utsökningskomitén ock erinrat, taxeringsvärde

finnes, och spekulanter högst sällan, om någonsin, lära fästa sig vid utmätningsvärderingen

och pa grund af densamma bestämma sig för köp. I följd häraf har

ock uti 108 § icke upptagits nu gällande stadgande, att utmätt fastighet ej får

saljas a första auktionen, sända ej värderingssumman eller derutöfver bjudits; och

då erfarenheten visat, att rättigheten att söka ny värdering i allmänhet begagnats

endast för att vinna tidsutdrägt till skada och förlust för icke allenast borgenärer,

utan äfven gäldenär, har någon sådan rättighet icke blifvit medgifven.

80ocli8i§§. Den rätt att ur fastigheten erhålla betalning, som borgenär genom utmätning

eller, der fastigheten enligt 28 § förklarats skola utmätningsvis säljas, genom inteckning

vunnit, omfattar enligt allmänna rättsgrundsatser allt hvad till fastigheten

såsom accessorium hörer, och således vore det alldeles följdrigtigt, om man stadgade,

att all afkastning, som folie åt fastigheten, intill dess den blefve såld och af ny

köpare tillträdd, skulle inbegripas i utmätningen för att sedermera i sammanhang

med köpeskillingen för fastigheten mellan de rättegande fördelas. Ett sådant allmänt

stadgande skulle dock medföra, att gäldenären alltid skulle skiljas från besittningen

af den utmätta fastigheten och i stället en förvaltning anordnas för de rätfegandes

räkning, men detta komme säkerligen i många fall att lända till förlust för dem,

då de måste för en ofta ganska kort tid anskaffa dragare, tjenstehjon och nödigt

förlag till fastighetens skötsel. Lämpligare torde derföre vara att, i allmänhet,

101

endast ränta, hyra och dylikt, som kan uppbäras af annan, utan att gäldenär™

rubbas i besittningen af fastigheten, inbegripas i utmätningen — detta alltid under

förutsättning att borgenären sådant yrkar — men att den öfriga afkastning™ tillfaller

gäldenären, mot det lian fortfarande förvaltar fastigheten, dock med förbehåll

att, om han tinnes genom vanvård eller annorledes i större män försämra fastigheten,

förvaltningen må kunna honom fråntagas. Utgående från dessa grundsatser, har

Beredningen i 80 och 81 §§ föreslagit stadgan don, huru medlen skola uppbäras,

syssloman förordnas o. s. v. Anledningen, hvarföre i det fall, som i 81 § omnänmes,

syssloman förordnas af öfverexekutor och icke af utmätningsman, är att förordnandet

förutsätter en föregående pröfning, huruvida tära för vanvård verkligen förefinnes,

hvilken pröfning lämpligare tillkommer öfverexekutor, än utmätningsman.

De i 82 § gifna bestämmelser i fråga om kollision mellan ny egare af en sm

faslighet och förre egarens borgenär äro öfverensstämmande med grunderna i 13 §

af detta förslag och 14 § i inteckningsförordningen. Enligt den senare skall, om

lagfart och inteckning sökas å samma dag, inteckningssökanden vika för den som

förvärfvat eganderätt, sa vida ej inteckning sökes för fordran, som eger förmånsrätt

enligt 11 Kap. 2 § Jorda-Balken. Dä utmätning för icke intecknad fordran medför

lika förmånsrätt, som vore inteckning beviljad den dag utmätningen sker, följer af

nyssnämnda lagstadgande att, om utmätning för icke intecknad fordran verkställes

samma dag som lagfart sökes, borgenären måste vika för nye egare», sa vida ej

egendomen eljest enligt lag häftar lör fordringen. Sker åter utmätningen för en

redan i »tecknad fordran, har borgenären företräde, t y inteckningen år i sådant tall

äldre än lagfartsansökningen.

Då-det i 84 § omnämnda utmätningsprotokoll endast undantagsvis kan vara Si

af vidlyftiga,re beskaffenhet och dess uppsättande således i allmänhet ej bitr kräfva

någon längre tid, torde tiden, inom hvilken detta protokoll skall af utmätningsmannen

tillhandahållas, icke kunna anses vara för knappt tilltagen. Den är ej heller kortare,

än den tid som Kongl. Förordningen den 19 Maj 1845 i förevarande hänseende bestämmer.

Att anmälan om verkstäld utmätning af fast egendom genast göms hos öfver- 85

exekutor är i stad nödvändigt, enär auktionen der skall af öfverexekutor förrättas.

Å landet erfordras sådan anmälan jemväl till undvikande al den kollision, som skulle

uppkomma, derest öfverexekutor efter 28 § förordnade om försäljning af egendo.....

som redan blifvit utmätt, måhända för annan persons gäld, än den, som blifvit hos

öfverexekutor lagsökt. Lämpligt ar ock, att dervid tillika gitves tillkänna, om gäldenären

vid utmätningen bestämt auktionsställe. I sammanhang med de härom i 85

§ intagna stadgande» upprepas tillika den redan i inteckningsförordningen meddelade,

egentligen hit hörande föreskrift, att, då fast egendom blifvit utmätt för icke intecknad

fordran, bevis om utmätningen och beloppet af den fordran, för hvilken utmätningen

skett, skall af utmätningsmannen till domaren eller Rätten insändas.

Rättigheten för «-n fordringsegare alt genom bysättning förfoga öfver eu gäldenär»

person, att beröfva honom friheten och således behandla honom såsom brottsling

för oförmåga att betala en skuld, kan ej ur rättvisans synpunkt försvaras, och erfarenheten

har visat, att detta tvångsmedel ej heller behöfves för den allmänna kreditens

upprätthållande. Under de förhandlingar, som föregingo utfärdandet afKongl.

Förordningen den 1 Maj 1868, syntes ock, på sätt Utsökningskomitén anmärkt, den

mening, att bysättning borde alldeles upphöra, vara den öfvervägande, ehuru den då

af Kongl. Maj:t föreslagna inskränkning i bysättningstvångets användande antogs

såsom en öfvergång. Sedan denna tid har ock dylikt tvång blifvit afskaffadt i Tyskland,

Österrike, Sclnveitz, Belgien, Danmark samt Norge, och torde tiden nu vara

inne att äfven hos oss vid omarbetningen af utsökningslagen låta detsamma alldeles

försvinna ur vår lagstiftning. Men då bysättning sålunda ansetts kunna helt och

hållet afskaffa», måste enligt Beredningens åsigt i stället stadgas något annat tvångsmedel

mot tillgångars undandöljande vid utmätning, ty eljest skulle eu gäldenär

kunna saklöst vägra att betala en skuld, under öppet erkännande att han hade tillgångar.

som han undangömde. Att såsom dylikt tvångsmedel omedelbart anlita gäldenärens

försättande i konkurstillstånd, torde ej vara lämpligt. Försättandet i konkurs

skulle ofta endast hafva till syftemål att framtvinga en bouppteckningsed och konkursernas

antal kommu deraf att betydligt ökas och företrädesvis just med sådana,

som Konkurslagen i 126 § velat förhindra. Det synes derföre lämpligare att, i likhet

med flera främmande lagstiftningar, stadga skyldighet för gäldenär, som vid utmätning

funnits sakna, tillgångar till sin skulds gäldande, att med ed betyga det

han ej eger andra tillgångar än de uppgifna. För en redlig gäldenär medför denna

skyldighet vida mindre olägenhet än ett försättande i konkurs; men i fråga om en

gäldenär, som verkligen eger tillgångar. Indika han vill fördölja, bör edgången utgöra

ett verksamt medel att framtvinga desamma.

Påföljden för gäldenärens vägran att aflägga nämnda ed torde åter lämpligen

kunna bestå deri, att han må i sådant fall försättas i konkurstillstånd. Genom

konkurslagens bestämmelser angående bouppteckningsed och äfventyret för tredska

att gå sådan ed erhållas sedermera tillräckliga tvångsmedel för att framtvinga en

sanningsenlig uppgift angående tillgångarne.

5 Kap.

I de föregående lagförslagen hafva samtliga de bestämmelser, som angå utmätning,

det utmättas försäljning och redovisningen till fordringsegaren, varit sammanförda

i ett enda kapitel. Emot rigtigheten af en dylik uppställning kan ingen

anmärkning göras, ty alla dessa åtgärder äro utan tvifvel delar af samma förrättning,

hvars ändamål är att förskaffa borgenären betalning. Men då ett dylikt samman

-

103

förande skulle i hög grad förminska öfverskådligheten af förevarande förslag, har

Beredningen funnit lämpligare att i särskilda kapitel afhandla de tre hufVuddelarna

i utmätningsförfarandet, hvilkas inbördes sammanhang i allt fall framstår med tillräcklig

tydlighet. »Sedan således i 4 Kap. de egentliga utmätningsåtgärderna

blifvit omförmälda, hafva bestämmelserna om utmätt egendoms försäljning blifvit

inrymda i det öde.

En ovilkorlig föreskrift, att utmätt egendom skall säljas, har naturligen ej 87 §.

kunnat eller bort meddelas, då uppenbart är, att fall kunna inträffa, då fordran *

blifvit, utmätt och betalning före densammas försäljning till utmätningsman erlägges.

Försäljningens verkställande bör väl i allmänhet åligga vederbörande exekutor, 88—93 §§.

som dervid har att iakttaga såväl borgenärens som gäldenärens rätt samt för försäljningssumman

redovisa. I fråga om lös egendom, vid hvars försäljning formaliteterna

åro synnerligen enkla, har dock Beredningen för de städer, der behörigen

inrättade auktionsverk finnas, ansett dessa utan olägenhet kunna vid forsäljningsbestyret

bibehållas; äfvensom Beredningen föreslagit, att de särskilda sätt för auktioners

kungörande, hvilka för viss stad funnits lämpliga och förty blifvit i behörig

ordning föreskrifna, må lända till efterrättelse. För si vidi deremot de för auktionsverken

gällande reglementen i öfrigt innehålla bestämmelser, som strida emot utsökningslagens

föreskrifter eller göra tillämpning deraf omöjlig, är dock uppenbart att

reglementena ej kunna ega giltighet, med mindre de i de anmärkta hänseendena

bringas till öfverensstämmelse med utsökningslagen.

Den tid, som bör förflyta mellan kungörandet af en auktion å utmätta lösören

och sjelfva auktionen, har i allmänhet blifvit bestämd till åtta dagar, eller lika lång

tid som nu är genom Kongl. Förordningen den DS December 1823 föreskrifven.

För det fall att fordran eller rättighet blifvit utmätt och måste ä auktion försäljas,

har dock en något längre kungörelsetid ansetts nödig. En dylik tillgång är nemligen,

till följd af sin natur, ej lika lätt säljbar som lösören, och på det försäljningen

ej må i brist af spekulanter ske till verkligt vanpris, måste dessa beredas tillräckligt

rådrum att göra sig underrättade om fordringens eller rättighetens värde. Kungörelsetiden

har derföre i detta fall blifvit föreslagen till fjorton dagar, hvarjemte af

enahanda skäl, som nyss blifvit anförda, Beredningen ansett att, i den händelse

fordringen eller rättigheten icke grundar sig å löpande förskrifning eller annan handling,

;som Fäfler i innehafvarens hand, auktionen ej bör utlysas, innan sådant förbud,

som i 75 § sägs, blifvit k tillgjordt den, från hvilken fordringen eller rättigheten

skall utgå.

När fartyg eller gods i fartyg utmätningsvis säljes, böra till följd af Sjölagens

stadganden vissa borgenärer, ändå att de ej vunnit utmätning, ega rättighet

att ur köpeskillingen erhålla betalning för sin fordran. Desse borgenärer kunna

dock ofta vara boende a helt annan ort, än den der försäljningen eger ruin, och det

är derföre nödigt, på det desse må kunna erhålla kännedom om försäljningen och

10+

komma i tillfälle, att dervid samt vid sedermera skeende köpeskillingsliqvid sin rätt

bevaka, att vid försäljning af fartyg (dier gods deri auktionen blifver på ett särskildt

satt kungjord. Af donna anledning innehålla ock i allmänhet hämmande lagstil!

ningar särskilda bestämmelser med afseende å exekutiv försäljning af fartyg. Sä

stadga de Preussiska och Norska exekutionslagarne, att fartyg skola säljas på samma

sätt''"som fast (‘gendom: och den Franska handelslagen (ende de commerce art. 202

tf.) samt Finska sjölagen (211 §) föreskritva vid försäljning af ifrågavarande slag

utaf egendom ett särskildt kungörelsesätt förutom det vid öfriga slag af lösegendom

vanliga. I öfverensstämmelse med sistnämnda två länders lagstiftning liar Beredningen,

hvilken ansett att användandet vid fartygs försäljning af ett förfarande, som

till alla delar vore lika med sättet för försäljning af fast egendom, skulle medföra

en vidlyftighet och tidsutdrägt större än nödigt vore, föreslagit, att auktion å tält)g

eller gods deri bör i allmänna tidningarne kungöras och att, i likhet,med hvad an

gående fastighetsanktion i 99 § föreskri tres. kungörelsen hör innehålla en eiinian

om hvad borgenärerne skola iakttaga för sin rätts bevarande. Af den angifna orsaken

till det särskilda kungörelsesättet följer, att detsamma, i fråga om fartyg, erfordras

endast då hela fartyget säljes. Det är nemligen enligt 277 § Sjölagen blott i

sådant fall, som fordringsegarens panträtt upphör och han i stället skall hålla sig

till köpeskillingen.

Då, enligt hvad 71 § innehåller, egendom, hvilken någon har såsom lös pant

eller eljest under panträtt i handom, visserligen kan utmätas och säljas for annan

borgenärs fordran, men panthafvaren dock fortfarande har rätt att behålla panten,

sa vida han ej medgifvit att taga betalning ur köpeskillingen eller full lösen erlägges,

bör, i händelse dylik egendom skall säljas och panthafvaren ej afgifvit sadant medgifvande,

som nu är sagdt, underrättelse derom meddelas före utropet, pa det spekulanterna

ej må vilseledas.

Vid utmätningsauktion å lösegendom måste regeln vara, att inropen genast

kontant betalas. Skulle förfallotiden kunna framskjutas, vållades deraf förvecklingar

i fråga om redovisningen, och skulle godset under tiden ej fa af köparen afhemtas

eller särskild säkerhet ställas för inropen, blefve svårigheterna ännu större. Anser

emellertid utmätningsmannen med sin embetspligt förenligt att bevilja anstånd i något

fall, må det visserligen stå honom Öppet, hvarom en antydan i 92 § förekommer,

men sådant bör då ske på hans eget äfventyr och utan inskränkning i lians skyldighet,

att i stadgad tid tillhandahålla borgenären liqvid., För att bereda utväg att

förekomma, det utmätt lös egendom skulle till vanpris försäljas, både Utsökningskomitén

derjemte föreslagit, att borgenär och gäldenär skulle ega att lemna anstånd,

med vilkor att i sådant fall utmätningsmannen skulle vara fri från ansvar for betalningen.

En i nämnda syftning emellan borgenären och gäldenåren träffad öfverenskommelse,

hvilken, om den skall leda till det dermed afsedda ändamål att framlocka

spekulanter, måste redan före auktionen vara ingången och tillkännagifven, torde

105

emellertid endast undantagsvis kunna förutsättas; och då i allt fall utmätningsmannen

derigenom, så vida han icke frikallades ej blott från ansvar för betalningen utan

äfven från indrifningsbestyret, skulle tillskyndas kostnader och besvär, för hvilka ej

alltid ersättning vore att påräkna, samt. i fall betalning ej erhölles, anmärkningar

och ersättningskraf för det utmätningsmannen underlåtit vidtaga derför erforderliga

åtgärder torde vara att emotse, har Beredningen ej ansett skäl att upptaga Utsökningskomiténs

nämnda stadgande.

Ku gällande stadganden angående den myndighet, hvilken det tillkommer att 93—96 §§.

förrätta auktion å utmätt fast egendom, äfvensom angående auktionsstället innehålla,

rörande egendom å landet, att, i händelse auktionen hålles annorstädes än å landskansliet,

densamma skall förrättas af kronofogde eller den kronobetjent han på eget

ansvar förordnar (Kong!. Förklaringen den 27 Juni 1811), att borgenär och gäldenär

ega öfverenskomma om auktionsställe, med rätt för gäldenär att, om öfverenskommelse

ej kommer till stånd, bestämma, huruvida auktionen skall hållas å landskansliet

eller tingsstället i det härad, der egendomen ligger, (Kongl. Förordningen

den 27 April 1810) samt att, om stället för auktionen ej blifver sålunda bestämdt,

auktionen skall ega rum å landskansliet (nyssnämnda Kongl. Förklaring den 27

Juni 1811) och, rörande egendom i stad, att auktionen skall hållas å rådstufvan,

der ej någon särskild utropskammare inrättad är (Kongl. Förordningen den 17 Februari

1748). I fråga om auktion å. utmätt fastighet å landet hafva de sålunda

gällande bestämmelser ansetts böra i allmänhet bibehållas; de ändringar, som föreslagits,

äro, dels beträffande auktionsförrättaren, det redan i 3 § intagna förbudet

för kronofogde att åt annan uppdraga förrättandet af dylik auktion, dels, angående

auktionsstället, föreskrifterna i 94 § att öfverexekutor, i händelse gäldenären ej uppgifvit

auktionsställe eller öfverenskommelse derom mellan borgenär och gäldenär ej

kommit till stånd, har valrätt mellan landskansliet och tingsstället, samt att en öfverenskommelse

mellan borgenären och gäldenären om annat auktionsställe än landskansliet

eller tingsstället icke är giltig, med mindre öfverexekutor med tagen hänsyn

jemväl till inteckningsegarnes intresse finner stället lämpligt. Vidare har funnits

nödigt att i 96 § meddela särskilda bestämmelser angående auktionsstället för de

fall, att fastigheter, belägna inom flera öfverexekutorers områden, skola gå i en försäljning.

Beträffande åter auktion å utmätt fastighet i stad har Beredningen, med

afseende å denna förrättnings grannlaga natur och de mera invecklade frågor, som

dervid ofta måste af förrättningsmannen lösas, ansett dylika förrättningar ej. såsom

om lösöreauktioner blifvit föreslaget, kunna ät stadens auktionsverk uppdragas. Och

då ej heller i stad förefinnas de skäl, som å landet föranleda dertill att det stundom

kan vara för alla rättegande fördelaktigare att auktionen förrättas af utmätningsmannen,

är föreskrifvet att auktionen alltid skall hållas af öfverexekutor, hvarigenom

vinnes så väl större säkerhet att ärendet lagenligt behandlas, som ock större

14

100

skyndsamhet med dess slutliga afgörande, enär. i händelse af klagan, instansernas

antal, hlifvit minskadt.

w §■ _ Enligt nu gällande föreskrifter åligger det utmätningssökanden att. innan

auktion å fast egendom utlyses, anskaffa domstolens bevis om gäldenärens eganderätt

äfvensom gravationsbevis. Då emellertid borgenären, om utmätning skeft, kan

vara i okunnighet derom att fast egendom blifvit utmätt, och han derjemte, om

egendomen är belägen ä landet, måste sjelf förskaffa sig underrättelse, huruvida öfverexekutor

eller utmätningsman är auktionsförrättare och förty skall emottaga handlingarna,

vore det för borgenären en märklig förmån, om lian kunde befrias från

skyldigheten att handlingarna anskaffa, Till följd af regeln att i gäldenärens bo

ej något må utmätas, som hörer annan till, bör före utmätning af fast egendom

anses utredt, att egendomen tillhörer gäldenären. Likaså har öfverexekutor, innan

talan efter 28 § af honom bifalles, att tillse, det den som sökes är enligt 18 § att

anses såsom egare till den ifrågavarande egendomen. Derjemte har, såsom af 79 §

synes, utmätningsmannen att. dä egendomen utmätes, affordra gäldenären de handlingar,

som visa hans eganderått, eller gifva upplysning om servitut, nyttjanderätt eller

annan rättighet, hvarför egendomen häftar. Hafva nu dylika handlingar redan

kommit den exekutiva myndigheten tillhanda, återstår endast''gravationsbevis. Skyldigheten

att anskaffa detta äfvensom de andra ofvannämnda handlingar, som kunna

erfordras och finnas hos Rätten att tillgå, har Beredningen ansett kunna påläggas

auktionsförrättaren, hvilken deraf ej bör tillskyndas annan väsentlig olägenhet än

att han kan komma att förskjuta kostnaden för handlingarnas utlösande från Rätten

eller domaren, derest han ej vill begagna sig af tillåtelsen att af borgenären fordra,

det denne förskjuter kostnaden.

M $■ Deii nu genom Kong]. Förordningen den 21 Mars 1835 stadgade tid af två

månader för kungörande af auktion å utmätt fast egendom å landet har ansetts

kunna, till borgenärens fördel och utan någon olägenhet för gäldenären, förkortas

till samma tid. som gäller för kungörandet af auktion å dylik fast egendom i stad

eller fyra veckor. Och då vid försäljning af en fastighet spekulanternes krets ej,

såsoin fallet vanligen är vid lösöreauktioner, kan anses inskränkt till den närmaste

omgifningen, samt dessutom angeläget är, att okände inteckningsegare, hvilka måhända

kunna finnas å annan ort bosatte, ej lemnas i okunnighet om den blifvande

försäljningen, är det nödigt, att auktionskungörelsen erhåller så vidsträckt spridning,

som lämpligen ske kan. För sådant ändamål har föreslagits, att kungörelse skall

ej blott å landet upplåsas i tingslagets kyrkor och i stad anslås å auktionsstället,

utan äfven införas i allmänna tidningarna, äfvensom i länskungörelserna. Genom

län skungörelser na varder kännedom om auktionen tillräckligt spridd öfver hela länet,

utan att någon särskild föreskrift — såsom i föregående lagförslag förekommit —

om kungöi elsens uppläsande i alla länets kyrkor erfordras. Någon bestämmelse om

auktionens tillkännagifvande i stad på annat sätt, än nu är sagdt, torde ej behöfva

107

i lagen intagas, då det stadgas att, jemte det i lagen föreskrifna kungörande, tillika

bör iakttagas hvad i berörda hänseende kan vara för staden särskildt förordnadt.

Enligt 53 och 56 §§ skall, då utmätning sökes för fordran, som är a skuldebref

eller annat skriftligt fordringsbevis grundad, detta i hufvudskrift aflemnas till

utmätningsmannen. Skall åter försäljning ske på grund af förordnande, som i 28 §

silgs, i hvilket fall någon föregående utmätning icke eger rum, bör det skuldebref,

hvarå borgenären grundar sin fordran, ingifvas till auktionsförr ättar en, innan kungörelse

om försäljningen får utfärdas.

Uti Kongl. Förordningen den 27 April 1810 är stadgadt, att de, hvilka <n>

hafva inteckning i en utmätt fastighet, skola, då deras vistande kunnigt är, särskildt

underrättas om auktionen. Jemte det Beredningen i 99 § upptagit denna

bestämmelse, dock med inskränkning till de fall att inteckningshafvarne äro boende

inom riket, har Beredningen föreslagit, att dylik underrättelse under enahanda vilkor

äfven skall delgifvas dem, hvilka hafva fordran eller rättighet, hvarför egendomen

enligt 11 Kap. 2 § Jorda-Balken häftar, eller ega rätt till ränta eller annan afgäld,

som bör ur egendomen gäldas med förmånsrätt enligt 17 Kap. 6 § Handels-Balken.

Deras rätt kan lika väl som inteckningshafvarnes vara beroende af den utgång

auktionen erhåller, och de böra derföre, om sådant är möjligt, erhålla särskild underrättelse

om försäljningen. Till lättnad för utmätningssökanden har vidare föreslagits,

att sådan underrättelse, som nu sagd är, bör delgifvas icke, såsom nämnda

förordning bestämmer, genom utmätningssökandens försorg, utan genom auktionsförrättaren,

dervid han eger att anlita allmänna posten såsom om offentlig stämnings

delgifvande är i konkurslagen medgifvet. Då likväl de rättegande blifvit jemväl

genom kungörelsen i allmänna tidningarna kallade, och det sålunda för dem är

möjligt att, äfven om den särskilda kallelsen ej skulle hafva kommit dem tillhanda,

vid auktionen tillstädeskomma för att sin rätt bevaka, har det synts betänkligt att

tillägga en försummelse med afseende ä de särskilda kallelserna den verkan, att en

i öfrigt i vederbörlig ordning utlyst auktion skulle inställas eller att en auktion,

som sådant oaktadt blifvit hållen, skulle kunna upphäfvas, och af sådan anledning

har i 100 § hänvisning skett allenast till 98 §.

Det hittills brukliga, redan genom Kongl. Förordningen den 17 Februari m

1748 stadgade och sedermera genom Kongl. Förordningen den 29 November 1823

närmare bestämda sätt att sälja utmätt fast egendom genom upp- och afslag medför

den stora fördel, att det förhindrar eller åtminstone försvårar möjligheten för spekulanter

att träffa aftal, hvarigenom försäljningspriset nedsättes. Af auktionssättet

följer nemligen, att man icke kan förr än i det afgörande ögonblicket veta, hvilka

af de vid auktionen närvarande, som äro spekulanter, och den, som bestämt sig för

en viss köpesumma, måste derföre vid afslagsutropet bjuda denna och vågar ej genom

dröjsmål äfventyra att oåterkalleligen gå miste om köpet. I de flesta fall torde

derföre större köpeskilling erhållas genom en försäljning i upp- och afslag än genom

108

en försäljning endast i uppslag. Då derjemte försäljning i upp- och afslag egt

ruin i mer än 100 år, så att allmänheten kan anses dermed fullt förtrogen, synas

ej heller den anmärkning, som någon gång blifvit framstäld, att detta försäljningssätt

vore allt för inveckladt, kunna tilläggas någon synnerlig vigt, helst om, såsom

Beredningen föreslagit, auktionsförrättare!! före utropet åligger att meddela spekulanterne

fullständig och tydlig underrättelse om auktions sättet. Vid sådant förhållande

haii försäljning i upp- och afslag, såsom fördelaktigast för både borgenär och gäldenär,

bibehållits, dock med rättighet för vederbörande att öfverenskomma om försäljning

i uppslag. Enligt 1823 års förordning fordras härför en enhällig öfverenskommelse

af alla. hvilkas rätt är i fråga. Då emellertid en rättegandes uteblifvande

från auktionen icke synes rätteligen böra medföra omöjliggörandet af hvarje öfverenskommelse

om ett föi-ändra,dt auktionssätt, har i stället föreslagits, att en mellan

borgen äi och. gäldenär träffad öfverenskommelse om försäljning i uppslag är giltig

så vida den ej bestrides af annan, hvars rätt är i fråga.

104och 105 §§. De i 101 och 105 §§ meddelade bestämmelser öfverensstämma med Koiml

Förordningen angående sättet för utmätt lust egendoms försäljning i vissa fall den

16 Juni 1875, utan annan ändring i sak än att, då, enligt hvad i 121 § blifvit

föreslaget, köpeskillingens fördelning alltid oger ruin sex veckor efter auktionen

samt sålunda redan vid auktionen en fordrans värde å fördelningsdagen kan uträknas,

hvarje fordran skall uim+n,rat'' +;i1 hit, bele-”- sistnämnda dag, å hvilken äro

IvAl

mande belopp.

,. ,. , , y1''-''1, °.m,. jj1( en’ < a betalning bör erläggas för en å exekutiv auktion inropad

fastighet, kan ej tillämpas samma grundsats, som blifvit uttalad angående lös egendom,

eller att hela betalningen bör fullgöras vid auktionstilIfället. Genom en föreskiitt-,

enligt hvilken hvar och en, som villo göra anbud å egendomen, måste underkasla

sig olägenheten att pa förhand, innan han ännu kunde veta om hans anbud

blefve antaget eller icke, anskaffa och hålla i beredskap hela köpesumman, skulle

nemligen otvifvelaktigt till stor skada för såväl gäldenären som borgenären spokuanternes

antal minskas och köpeskillingen i följd deraf nedtryckas. Men om således.

något anstånd med slutliqviden måste medgifvas, bör dock alltid någon del

a11 toPeskillmgen genast gäldas, för att afhålla sådana spekulanter, hvilka sakna

afla tillgångar till fullgörande af de ingångna förbindelserna, och på det att, i

handels^ fastigheten sedermera måste ånyo säljas i anseende till köparens underlåtenhet

att gälda återstoden af köpeskillingen, tillgångar måtte finnas till betäckande

t C <?n ersättningsskyldighet, som i sådant tall kan komma att drabba förste köparen.

ie i & föreslagna bestämmelser angående den andel af köpeskillingen, som

köparen ansetts hora erlägga genast, öfverensstämma i hufvudsak med de förStock

-

lo1*- fReffleinente för- auktionsverket i Stockholm den 13 April 1858

§, sådan denna lyder enligt Kongl. Kungörelsen den 13 Juli 1870). Till lätt

-

109

nåd för köparen har dessutom medgifvits honom rättighet att, der han ej vill eller

är i tillfälle att i stadgad ordning gälda en sjettedel af köpeskillingen, i stället

lemna ^ pant, hvilken dock, med afseende derå att pantens värde stundom ej kan

med tull noggrannhet bestämmas, ansetts höra motsvara någon större del af köpeskillingen.

Stadgandet i Kongl. Förordningen den 18 December 1828, att utmätt fast

egendom icke far säljas å första auktionen, så framt ej värderingssumman eller derutöfver

bjudes, har haft till följd, att sällan försäljning kunnat komma till stånd å

första auktionen. Berörda stadgande har sålunda föranledt en betydlig tidsutdrägt

och detta utan att medföra den fördel, man afsett att med stadgandet vinna, eller

att framkalla en högre försäljningssumma; det linnes nemligen ingen säkerhet, att

ett högre bud skall erhållas vid en följande auktion, och tvärtom har stundom ett

motsatt förhållande inträffat. Då härtill kommer att, såsom vid 79 § redan blifvit

erinradt, värderingen numera måste anses hafva förlorat sin betydelse af att utgöra

en tillförlitlig ledning för bedömandet af en egendoms rätta saluvärde, i följd hvaraf

äfven rättigheten för gäldenären att söka ny värdering ansetts böra borttagas, har,

i öfverensstämmelse jemväl med den af Lagkomitén och Utsökningskomitén hyllade

åsigt, förrberörda stadgande icke blifvit bibehållet, utan har i 108 § föreslagits,

att utmätt fastighet kan redan å första auktionen utan afseende å anbudets högre

eller lägre belopp säljas.

_ Enligt nu gällande bestämmelser i Kongl. Förordningen den 21 Mars 1835

får tiden, inom hvilken köpeskilling för utmätningsvis såld fast egendom senast

skall vara erlagd, ej utan vederbörandes samtycke utställas längre fram än en

månad efter försäljningsdagen, och skall hvad af köpeskillingen tillkommer borgenär

sist fjorton dagar efter köpeskillingens förfallotid hållas honom tillhanda. Då deremot

enligt det fördelningsförfarande, som i 6 Kap. af förslaget beskrifves, hvad

borgenären tillkommer skall hållas honom tillhanda vid sammanträde, som blifvit

utsatt till just den dag, å hvilken köpeskillingen sist bort vara gulden, har denna

köpeskillingens förfallodag kunnat framflyttas till sex veckor efter auktionen, utan

att derigenom borgenären i sin rätt uppehälles. Den sålunda för köparen beredda

längre tid kan vara för honom väl behöflig för anskaffande af penningar eller uppgörelse

med inteckningsliafvare. Genom den föreslagna anordningen, enligt hvilken

sammanträdet för köpeskillingens fördelning infaller å samma dag, då köpeskillingen

sist skall vara gulden, beredes köparen en ytterligare fördel. Först vid sammanträdet

^ mellan borgenärerne kan med full visshet utrönas, hvilka borgenärer ega

rätt till andel i köpeskillingen och hvad å en hvar af dem belöper. Om således

köparen, med anlitande af den utväg, som enligt 111 § står honom öppen, med

någon borgenär träffat aftal om anstånd med betalningen, men denne borgenär skulle

befinnas dertill oberättigad, har köparen i sitt våld att vid sammanträdet och således

108 §.

no §.

110

i nom den stadgade förfallotiden fylla hvad som brister samt derigenom undgå den

påföljd, hvartill han eljest enligt 110 § gjort sig förfallen.

_ Intill dess köparen fullgjort sin betalningsskyldighet, har han en vilkorlig

rätt till fastigheten. Han har genom inropet visserligen förvärfvat eganderätt, men

under ett suspensivt vilkor, att nemligen köpeskillingen inbetalas inom den lagbestämda

tiden, och först när detta vilkor blifvit uppfyldt, öfvergår den vilkorligt

rätten till en ovilkorlig; fullgöres åter ej vilkoret, upphör denna rätt, så att köpet

då af lagen förklaras ogilt. 1 ty fall åligger det auktionsförrättaren att genast

föranstalta om fastighetens försäljning ånyo.

Så sträng än denna påföljd kan synas, är den likväl oeftergiflig för att {örekomma

förvecklingar, och Beredningen har derföre ej kunnat biträda den i de äldre

förslagen uttalade åsigt, att en köpare, som försumma,t att å föreskrifven dag gälda

köpeskillingen, skulle sedermera hafva sig öppet lemnadt att förekomma fastighetens

omförsäljning genom att visa att han med fordring-segare eller gäldenär träffat

öfverenskommelse om fordringarnas öfvertagande eller om anstånd med betalningen.

Bet är fara värdt, att köparen ofta skulle försumma den föreskrifna förfallotiden i

förhoppning att kunna sedermera godtgöra försummelsen. Men detta skulle sannolikt

nästan alltid blifva honom omöjligt. Om nemligen köpeskillingen ej blifvit betald,

kan naturligtvis icke heller någon fördelning deraf vid det för sådant ändamål anordnade

sammanträdet med borgenärerne ega rum, och det blifver följaktligen oafgjord!,

hvilka borgenärer hafva rätt till del i köpeskillingen och på sådan grund lagligen

ega befogenhet att bevilja köparen anstånd. Han skulle således nödgas att

uppgöra aftal med alla fordringsegare, äfven om de, i händelse en laglig fördelning

egt rum, tilläfventyrs kunnat från delaktighet i köpeskillingen uteslutas. Hvad

särskild! angår de fordringsegare, hvilka ej skolat erhålla något ur den bjudna

köpeskillingen och således hafva allt att vinna, men intet att förlora på en omförsäljning,

dervid möjligen högre pris kunde betingas, är det ock föga sannolikt, att

han skall kunna utan känbara uppoffringar förmå dem att eftergifva den fördel omförsäljningen

kan möjligen bereda dem. En exekutiv omförsäljning blefve alltså

sannolikt slutligen nödvändig för att bringa reda i förhållandena, men hade endast,

till skada för alla rättegande, blifvit en längre tid fördröjd.

Då förre köparen, genom sin underlåtenhet att fullgöra föreskrifna betalningsvilkor,

vållat den nya försäljningen, bör han i följd deraf ock vara pligtig att vidkännas

kostnaderna derför samt att, i händelse egendomen vid nya utropet går till

mindre än förra gången, ersätta skilnaden. Går den åter till mera, kan han ej hafva

någon rätt till öfverskottet, enär hans köp blef ogilt, Af billighetsskäl har dock

ett undantag från förre köparens skyldighet att godtgöra auktionskostnaderna ansetts

höra medgifvas för den händelse, att berörda kostnader kunna med öfverskottet betäckas.

Till gäldande af den ersättning, förre köparen sålunda varder pligtig att

utgifva, användes hvad han enligt 107 § vid förra auktionen inbetalt eller, om

111

någon inbetalning _ ej skett, den pant han i stället lemnat. I sådant fall bor det,

såsom i 110 § blifvit föreslaget, åligga auktionsförrättare!! att ofördröjligen draga

försorg om pantens försäljning, dock under förutsättning att sådant erfordras till

gäldande af hvad förre köparen hör utgifva, hvaremot naturligtvis sådan försäljning

är af nöden, der köparen såsom säkerhet lemnat i den sålda egendomen intecknadt

skuldebref, som af den senare köpeskillingen betäckes.

Föreskriften i 110 §, att köparen skall till auktionsförrättare!! inbetala köpe- 111 §■

skillingen, bör ej utgöra hinder för honom att i stället träffa aftal med borgenär,

hvarigenom denne, antagande köparen såsom gäldenär i den andres ställe, lemnar

anstånd med betalningen, eller'' ock, i händelse köpeskillingen, öfverskjutit den gäld,

hvarmed egendomen varit besvärad, öfverenskomma med gäldenären om anstånd med

betalningen af öfverskottet. Härom har bestämmelse meddelats i 111 §. Såsom

vid 110 § blifvit yttradt, måste dock köparen inom den tid, köpeskillingen sist

skulle vara erlagd, visa. att dylikt aftal angående anstånd blifvit träffad!

Enligt Lagkomiténs och Lagberedningens förslag skulle, så snart köparen H2 och us

af en å exekutiv auktion inropad fastighet fullgjort sin betalningsskyldighet, köpebref

utfärdas, hvarefter köparen egde tillträda fastigheten. I Utsökningskomiténs

förslag åter fordrades såsom ytterligare vilkor för köpebrefs erhållande, att auktionen

törst skulle hafva vunnit laga kraft, men om hinder uppstode för köpebrefs utfärdande,

skulle Konungens Befallningshafvande ega rätt att bestämma, huruvida köparen

ändock, mot eller utan pant eller borgen, finge tillträda fastigheten. I fråga

om köpebrefs utfärdande har Beredningen, såsom af 112 § synes, ansett sig böra

följa Utsökningskomitén och detta af den anledning att, om för köpebrefs utfärdande

blott fordrades, att betalningsskyldigheten blifvit fullgjord, många svårigheter och förvecklingar

skulle kunna uppkomma, i händelse sedermera, efter det köparen redan på

grund af köpebrefvet erhållit lagfart och kanske hunnit inteckna fastigheten, auktionen

upphäfdes och i följd deraf lagfarten samt inteckningsåtgärderna blefvo ogiltiga.

Deremot bör köparens rätt att fä tillträda fastigheten icke uppehållas derigenom att

auktionen öfverklagas. Då han fullgjort sin betalningsskyldighet, bör han ock

hunna komma i besittning af fastigheten och draga afkomst af densamma. Någon

skyldighet för köparen att ställa pant eller borgen bör ej finnas, ty köparen har

genom att betala hela köpeskillingen redan lemnat all säkerhet man kan af honom

billigtvis fordra. I öfverensstämmelse med dessa åsigter är 113 § affattad. Derjemte

har i nämnde § intagits bestämmelser, dels om skyldighet för utmätningsmannen

att, om sa erfordras, lemna handräckning åt köparen att komma i besittning

af fastigheten, dels ock om rättighet för gäldenär att, der han ej har annat hemvist

att tillgå, fä sig anvisade nödiga rum att bebo under viss tid. Vidare och då nu

föreslagna bestämmelse om köparens tillträdesrätt icke kan inverka å landbos eller

hyresmans rätt till fardag, har hänvisning lemnats till hvad allmänna lagen derom

innehåller i 16 Kap. Jorda-Balken.

112

114 §. En köpare af utmätningsvis såld fast egendom bör, då lian betalt köpeskillingen,

vara förvissad att egendomen i hans hand ej häftar för okända skulder. Den, hvilken

eger fordran för ränta eller utskyld, som utgår med förmånsrätt framför intecknade

fordringar, kan taga sin betalning ur köpeskillingen. Auktionen har varit i allmänna

tidningarna kungjord och rätte egaren dessutom, om han varit känd, blifvit

derom särskildt underrättad. Det må således ankomma på honom sjelf att bevaka

sin rätt vid köpeskillingens fördelning och hans underlåtenhet i berörda hänseende

kan icke medföra skyldighet för köparen att hålla honom skadeslös och således möjligen

få betala högre köpeskilling än han utfäst. I 114 § har derföre stadgats, att

egendomen äi i köparens hand fri från ränta eller utskyld, som före försäljuingsdagen

till betalning förfallit. Samma stadgande bör ock gälla om annan afgift, som utgår

foi fast egendom, men för hv ilkon förmånsrätt deri ej eger rum ; och har dessutom i

slutet af denna § blifvit tydligen utsagdt, att köpare, som betalt köpeskillingen, ej

vidare står i ansvar för annan förre egarens skuld, vare sig att den bort gäldas af

köpeskillingen eller icke.

6 Kap.

Au gällande lag innehåller visserligen bestämmelser angående tiden, inom

hvilken utmätningsmannen skall redovisa för de medel, som för utmätt egendom

mflutit, men saknar deremot nästan helt och hållet stadganden, huru skall förfaras,

da flere borgenärer ega rätt att ur dessa medel bekomma betalning och de ej kunna

åsämjas om fördelningen.. Det förfarande, som nu i detta hänseende hos de exekutiva

myndigheterna utbildat sig, hvilar således nästan uteslutande på praxis och är i följd

deraf i många fall vacklande och obestämdt.

För att undanrödja den osäkerhet, som sålunda råder i åtskilliga af de vigtigaste

frågor, hvilka kunna uppstå vid fördelning af köpeskillingen för utmätt

egendom — och hvilken osäkerhet ej finnes afhjelpt i de föregående lagförslagen i

ämnet, — har Beredningen, jemte det den sökt gifva en bestämd lösning åt spörsmålet,

huruvida andre borgenärer än de, som vunnit utmätning, må vara berättigade

att för sina fordringar njuta betalning ur köpeskillingen, tillika föreslagit att för

de tall, da ett flertal af berättigade fordringsanspråk konkurrera om betalningen,

ett regelbundet processuelt förfarande anordnas för att bringa till afgörande de frågor

som dervid kunna uppstå.

Den nu angifna förutsättningen för behofvet af ett särskildt fördelningsförtarande

— tillvaron af liera, fordringsanspråk — förefinnes nästan utan undantag,

da tast egendom blifvit utmätningsvis såld. År fastighetsegarens affärsställning

sådan, att den framkallat en dylik åtgärd, kan man vara viss att han dessförinnan

anlitat alla kreditens utvägar och för sådant ändamål belånat fastigheten, äfvensom

118

att den häftar för oguldna afgifter eller prestationer af hvarjehanda slag. Af sådan

anledning och för att bereda de fordringsegare, om hvilkas anspråk gravationsbeviset

eller andra tillgängliga handlingar ej lemna upplysning, tillfälle att anmäla och

bevaka sin rätt innan köpeskillingen utdelas åt de andra, har Beredningen, på sätt

redan af åtskilliga bestämmelser i 5 Kap. framgår, ansett det här afsedda förfarandet

alltid böra inträda, då fast egendom blifvit såld. I fråga om utmätt lösegendom

kunna visserligen äfven understundom, såsom vid 119 § närmare angifves, fall inträffa

då en kollision emellan berättigade fordringsanspråk uppstår. Men, då det

ligger i sakens natur, att dessa fall måste vara jemförelsevis sällsporda, har -fördelningsförfarandet,

hvars behöflighet företrädesvis framträder, då försäljning egt rum af

fartyg eller gods, som häftar för de i Sjölagen omförmälda fordringar, icke gjorts

till regel vid lös egendom, utan inträder endast, då något af de här afsedda fallen

verkligen är för handen. Derigenom har vunnits, att i alla de öfriga vanligast förekommande

fallen borgenärerne undgå den tidsutdrägt och omgång ett dylikt förtärande,

huru det än anordnas, måste i någon mån medföra.

Hufvuddragen af det ifrågasatta förfarandet har Beredningen tänkt sig på

följande sätt. A en bestämd dag ega borgenärerne äfvensom gäldenären, då hans

rätt är i fråga, att sammanträda inför den myndighet — öfverexekutor eller utmätningsman

— hvilken såsom auktionsförrättare uppburit köpeskillingen för det

utmätta och till följd deraf måste hafva till åliggande att fördela tillgången emellan

de dertill berättigade. Dagen för detta sammanträde är, då fast egendom blifvit

såld, redan vid auktionen tillkännagifven för dem saken rörer, hvadan någon särskild

kallelse å dem ej erfordras. Vid lös egendom åter har förrättningsmannen att utsätta

sammanträdet att hållas inom viss kort tid samt dertill kalla vederbörande i

enahanda ordning, som för kallelse till sammanträde i konkurs är föreskritven.

Vid sammanträdet afgifver förrättningsmannen en redogörelse, å ena sidan, för de

tillgångar, som finnas att utdela, och å andra sidan, för de fordringar, för hvilka

anspråk å betalning blifvit framstäldt eller den utmätta egendomen vare sig på grund

af utmätningen eller eljest enligt lag häftar. Derefter eger förhandlingen rum mellan

parterne. Öfverenskomma nu alla rättegande, huru fördelningen skall ske, har

förrättningsmannen endast att, sedan i enlighet med den sålunda af parterne ingångna

förlikning eu skriftlig fördelningslängd blifvit upprättad, verkställa utdelningen.

Kan åter icke något sådant aftal komma till stånd — vare sig att ej alla,

på hvilkas rätt fördelningen kan ega inflytande, vid sammanträdet tillstädeskommit

eller ock att enighet dem emellan ej kunnat ernås — inträder nödvändigheten att

låta den myndighet, inför hvilken sammanträdet hålles, ingripa för att bestämma

hvad en hvar rätteligen tillkommer. Förrättningsmannen har dervid att, jemte det

han ordnar fordringsanspråken efter den förmånsrätt, som enligt lag är med dem

förenad, tillika bland de anspråk, till hvilkas tillfredsställande köpeskillingen förslår,

15

114

urskilja de klara och ostridiga från de tvistiga samt att derefter, enligt särskilda i

lagen stadgade grunder i fråga om säkerhets ställande för hvad som må lyftas,

tillhandahålla den borgenär, hvars rätt är klar, betalning för hans fordran, men

deremot för de tvistiga anspråken afsätta och i allmänt förvar öfverlemna hvad derå

belöper, intilldess tvisten blifvit i laga ordning pröfvad. Finner någon sig missnöjd

med förrättningsmannens åtgärder vid fördelningen, eger han att deri söka rättelse

hos högre exekutiv myndighet genom besvär såsom i andra utsökningsmål.

Det förfarande, hvars hufvuddrag här blifvit angifna, hvilar på enahanda

grunder som det stadgande 7 Kap. 3 § Utsöknings-Balken af nu gällande lag innehåller.

Alla tvistefrågor, som vid fördelningen förekomma angående borgenärernes

inbördes rätt och företräde, skola, enligt nämnda lagrum, af den exekutiva myndighet,

som handlägger ärendet, afgöras, med undantag allenast för dem, “der skäl till

jäf äro,“ eller Indika med andra ord befinnas vara af den tvistiga beskaffenhet att

de böra af domstol pröfvas; och dessa frågor skola af exekutor dit förvisas. Denna

regel eger giltighet så väl i fråga om grunden för sjelfva fordringsrätten som ock i

afseende å grunden för förmånsrätten. Är frågan, huruvida en borgenär skall åtnjuta

förmånsrätt eller icke, eller i hvad ordning hans fordran skall upptagas, beroende

allenast på tolkning och tillämpning af de i 17 Kap. Handels-Balken eller

eljest gifna lagbud, bör icke den tvekan, som till äfventyra i något fall kan yppas

om lagens rätta förstånd, innefatta laga skäl för frågans förvisande till domstol,

utan är det endast för den händelse, att de faktiska förhållanden, hvilkas tillvaro

utgöra den lagliga förutsättningen för förmånsrätten, äro tvist underkastade, som

nödvändigheten fordrar en dylik åtgärd. I detta likasom i de flesta andra hänseenden

utgör det af Beredningen föreslagna fördelningsförfarandet allenast en närmare

utveckling och tydligare bestämning af redan nu gällande grunder.

Den uppgift, som blifvit förelagd den myndighet, hvilken har att verkställa

fördelningen, är onekligen af särdeles grannlaga natur, och utan tvifvel hade det

ur denna synpunkt varit ensidigt, om förhållandena medgifvit en sådan anordning

att alltid, da öfverenskommelse om fördelningen oj kommit till stånd inför underexekutorn,

denne skolat öfverlemna ärendets vidare behandling till öfverexekutor.

A andra sidan bör dock bemärkas, att den verksamhet, som i detta hänseende blifvit

utmätningsmannen ålagd, är oskiljaktig från hans befattning såsom auktionsförrättare,

samt att i synnerhet på landet kostnader, besvär och tidsutdrägt esomoftast skulle

onödigtvis tillskyndas borgenärerne, om de — efter att förgäfves hafva instält sig

å sammanträde inför utmätningsmannen — nödgades infinna sig hos öfverexekutor

och der ånyo utföra sin talan, innan de kunde utfå hvad dem tillkomme. Redan

nu hafva ock underexekutorerne — om än utan stöd af uttrycklig lag och under

sväfvande former — handlagt fördelningsfrågor, och sådant måste blifva vida lättare

för dem, om de dervid ega ledning af bestämda lagbud i fall, der sådana hittills

saknats.

115

Men, om än pa nu anlorda skäl Beredningen ej tvekat, att ät utmätningsmannen

uppdraga att taga befattning med fördelningen, har hans befogenhet i detta

hänseende dock icke bort ställas fullkomligt lika med den öfverordnade myndighetens.

Då den egentliga pröfningen af utsökningsmål bör, enligt de af Beredningen följda

grunder, förbehållas öfverexekutor, har Beredningen ansett hvad utmätningsmannen

vid fördelningen vidgör böra betraktas endast såsom en interimsåtgärd, en utredning

eller handläggning, som föregår det slutliga afgörandet. Till skilnad från det utslag,

hvarigenom öfverexekutor, då ärendet inför honom förevarit, afgör frågan om

fördelningen, har således åt utmätningsmannens åtgärd i ärendet gifvits egenskapen

af ett utaf honom uppgjordt förslag, hvithet dock i likhet med det utdelning-storslag,

som i konkurs upprättas af sysslomannen och Rättens ombudsman, kan taga åt sig

laga kraft, om parterne dermed åtnöjas eller de ej i stadgad ordning draga frågan

under högre myndighets pröfning. Enahanda ställning, som konkursdomaren i detta

hänseende intager i förhållande till sysslomännens förslag, intager öfverexekutor till

utmätningsmannens. Under det öfverexekutor skulle ega att låta sitt utslag gä, i

verkställighet genom lyftning med eller utan borgen eller annan säkerhet, efter som

lian pröfvade skäligt, har det deremot ej ansetts böra vara utmätningsmannen tillätet

att, innan hans förslag vunnit laga kraft, sätta det i verkställighet annorledes än

emot säkerhets ställande af borgenären, derest ej öfverexekutor efter granskning af

förslaget funne skäligt borgenären derifrån befria. Härigenom synes tvifvelsutan

tillräckligt sörjdt för att ett af utmätningsmannen till äfventyrs begånget misstag

ej må blifva förlustbringande för parterne.

I fråga om sättet för beredande af rättelse i de åtgärder eller beslut, som i

afseende ä fördelningen blifvit meddelade af förrättningsmannen — han må nu vara

(ifver- eller underexekutor — har man att välja emellan hufvudsakligen tvä olika

utvägar. Man kan, med konkursförfarandet till förebild, låta den, som är missnöjd

med förrättningsmannens åtgärder, instämma sitt klander till domstol och låta ärendet

sedermera i dess helhet behandlas i vanlig tvistemålsväg; eller ock kan man,

med bibehållande af den nuvarande anordningen, låta klandret i exekutiv väg fullfölja,

s i högre instanser. Oafsedt att förhållandena vid konkurs och vid utmätning

äro i många hänseenden så, väsentligen olika, att man ej kan ex analogia sluta sig

till att en anordning, som är lämpad för den ena af dem, äfven kan med fördel

öfverflyttas på den andra, har Beredningen ansett öfvervägande såväl principiella,

som praktiska skäl tala för den senare utvägen. Då konkursmålet utgör en efter

stämning hos Rätten anhängiggjord sak, i hvars afgörande Rätten städse, när sådant

erfordras, ingriper och som naturligen äfven i högre instanser måste såsom

tvistemål fullföljas, så utgör deremot det förfarande, hvilket inledes genom utmätningen

och har till ändamål att derigenom förskaffa borgenären betalning, en enda

fortlöpande exekutiv förrättning, hvars sista led — fördelningen af medlen emellan

liera borgenärer — följdrigtigt, så vidt möjligt är, bör ända till dess afslutande be

-

116

handlas, i exekutiv väg. När underrätterne icke i allmänhet, lätt exekutiva funktionei

sig uppdiagna, böla de i detta fall lika litet som i andra exekution smal göras

till högre instanser öfver de exekutiva myndigheterna, allraminst hvad öfverexekutor

angar. . Flertalet af de vid fördelningen förekommande frågor, som kunna antagas

blifva föremål för klander, äro dessutom ej rättstvister utan af rent formell beskaffenhet

och hvarken höra eller behöfva lösas i domstolsväg. Så är förhållandet, då

klandret grundas derpå att förrättningsmannen till äfventyrs icke iakttagit stadgad

eldning i fråga om kungörelser och kallelser; låtit bero vid parters överenskommelser

eller medgifvit lyftning eller godkänt erbjuden säkerhet i fall, der sådant ej

bort ske; upptagit omkostnader, som ej enligt lag bort upptagas; verkstält origtiga

beräkningar eller eljest låtit fel eller försummelser vid sjelfva förfarandet komma

s.ig till last. . Dessa och dylika origtigheter hemfalla uppenbarligen under den exekutiva

juiisdiktionen och kunna, äfven om klandertalan skulle få upptagas af domstol,

ej upphöia att i disciplinär väg blifva föremål för de exekutiva myndigheternas behandling.

Vidare bör ock — hvad angår frågorna om borgenärernes fordrings- eller

förmånsrätt — bemärkas, att de fordringar, som vid fördelningen ifrågakomma, med

fa, undantag antingen redan äro domfästa eller ock grundas å intecknade skuldebref

ellei an di a sådana fordringsbevis, som enligt de i 2 Kap. föreslagna bestämmelser

ansetts lämpliga för exekutiv behandling.

Att fördelning,sfrågorna hastigare och lättare kunna bringas till slut i exekutiv

väg än i tvistemål svag med vår nuvarande domstol sinrättning och rättegångsordning,

torde ej heller kunna betvifla,s. Härvid framträder den praktiska skilnaden

emellan de båda antydda utvägarne. Om klandret öfver fördelningen skulle anhängiggöias

och utföras vid domstol, måste deraf uppstå den olägenhet, att alla frågor,

äfven de enklaste och rent formella, komme att underkastas den långsamma och

omständliga behandlingen vid domstolarne i högre och lägre instanser. Den af Beredningen

föi oi dåde anordning erbjuder deremot den fördel att flertalet af frågorna, som

aio enkla och lent exekutiva samt oundgängligen kräfva skyndsam behandling, kommer

i åtnjutande. deraf, och att allenast det fatal, som verkligen är af den tvistiga

beskaffenhet att oj kunna annorledes ån vid domstol afgöras, men också just, derföre

ej kan gifva anledning til i anspråk på samma skyndsamma handläggning, understundom.

underkastas något längre uppehåll, innan saken kommer till domstol, hvilket

diöjsmål det dock ofta,st står i parternes eget skön att genom tidigare instämmande

förkorta. Tidsvinsten blifver i synnerhet betydlig, då, såsom förhållandet

enligt Beiedningens förslag år, fördelningen alltid i stad och säkerligen ganska ofta

a landet handlägges omedelbart hos öfverexekutor.

116 §.

^ 1111 Sällande la8'' är i fråga om tiden, inom hvilken redovisning bör gifvas

töi utmätt lös egendom, stadgadt, att kronofogde inom tre månader och magistrat

117

inom sex veckor, från det dom eller utslag för indrifning aflemnats, böra hafva förrättat

utmätning och försäljning samt af försäljningssumman, så långt den förslår,

borgenärs fordran betala, derest denne om utbekommande af betalningen sig anmäler.

Då denna föreskrift stundom blifvit så tolkad, att utmätningsförrättaren ej ansett

sig pligtig att redovisa förr än vid utgången af berörda tid, äfven om försäljningen

skett långt tidigare, men det ingalunda kan vara lämpligt eller med borgenärens

rätt förenligt, att redovisningen sålunda fördröjes längre tid än som skäligen kan

anses erforderlig för uträknande och fördelande af utmätnings- och försäljningskostnaderna

o. d., bar Beredningen, jemte det i 139 och 140 §§ föreskrift meddelats

angående tiden, inom hvilken utmätning och försäljning af lös egendom senast höra

vara verkstälda, tillika i 116 § infört en bestämmelse, som åsyftar att förekomma,

det utmätningsmannen må mera än högst åtta dagar efter försäljningen uppskjuta

medlens utbetalande till gäldenären. Äfven i de fall, der penningar annorledes än

efter försäljning influtit till utmätningsmannen, såsom t. ex. då penningar blifvit

utmätta eller gäldenären, sedan utmätning skett, till utmätningsmannen erlägger

betalning eller, derest någon gäldenären» fordran hos tredje man blifvit tagen i mät,

denne infriar sin skuld, har enahanda redovisningstid ansetts lämpligen böra bestämmas.

Något undantag från den nu föreslagna redovisningstiden har icke ansetts

böra ega rum för det fall, att enligt 88 § lös egendom varder såld genom auktionsverkets7

försorg. Genom en dylik anordning för en särskild stad får nemligen icke

någon rubbning ske i borgenärens rätt att så skyndsamt som möjligt erhålla liqvid.

Och på sätt redan vid nämnda § är antydt, måste auktionskamrarnes reglementen,

om i dem längre redovisningstid är medgifven, än som låter förena sig med borgenärens

rätt att sist å åttonde dagen efter försäljningen erhålla liqvid, derutinnan

undergå nödig rättelse.

Efter ty i 40 § sägs, kan i vissa undantagsfall försäljning af utmätt lös

egendom medgifvas, ändå att den dom, hvarför utmätning skett, ej vunnit laga kraft.

Att i detta fall, likasom då penningar annorledes än efter försäljning influtit för

gäldande af en icke lagakraftvunnen dom, betalning ej bör få af borgenären lyftas

annorledes än mot pant eller borgen står i öfverensstämmelse med de principer, som

eljest i förslaget tillämpats i fråga om verkställighet af domar, som ej vunnit

laga kraft.

Bestämmelsen i 116 §, att utmätningsman skall sist åtta dagar efter lös

egendoms försäljning tillhandahålla den, som utmätning vunnit, betalning för hans

fordran, kan naturligtvis ej tillämpas i de undantagsfall, att, tvist om fördelningen

yppas, och till följd deraf särskildt fördelningsförfarande anordnas, hvilket ej kan

bringas till slut inom ofvan berörda tid.

Enligt de redan vid 71 § anförda grunder, måste i främsta rummet den U7ovhii8§§.

borgenär, som vid utmätningen hade det sedermera föryttrade godset såsom pant i

118

handom, vara berättigad till betalning ur köpeskillingen, om ban tillåtit, att panten

fått säljas utan förbehåll om panträttens bestånd. Då det i detta tall berott på

panthafvarens medgifvande att försäljning af panten egt rum utan nyssnämnda förbehåll,

bar ban ansetts böra utan vidare omgång eller vilkor njuta sin rätt till

godo inom samma tid, som i 116 § är stadgad i fråga om borgenär, som vunnit

utmätning. Likaledes bör på de anförda grunderna betalningsrätt tillkomma borgenär,

som, då godset utmättes, både panträtt deri, fastän ban ej både det i handom,

eller ock både rätt att qvarhålla det såsom säkerhet för sin fordran. Men då i

detta fall icke, likasom vid bandfången pant, redan förut är veterlig!, att borgenären

ämnar begagna sig af denna rätt, bar det bort åläggas honom att derom göra

anmälan bos utmätningsmannen, dervid försäljningsdagen, såsom den tidpunkt då

borgenärens rätt upphör att hafva till föremål sjelfva godset och i stället öfverflyttas

på köpeskillingen, ansetts böra bestämmas såsom fataliedag, helst utmätningsmannen

bör vara oförhindrad att genast efter försäljningen utdela medlen utan att

afvakta utgången af den i 116 § föreskrifna redovisningsterminen.

Förutom de nu nämnda fordringsegare, hvilkas rätt till delaktighet i köpeskillingen

är grundad ensamt å den med deras fordringar förenade sakrätt till det

utmätta, bör icke någon annan borgenär, som icke eger sakrätt och ej heller för

sin fordran fått utmätning, åtnjuta en dylik delaktighet. Af den i 17 Kap. 19 §

Handels-Balken meddelade föreskrift att om emellan borgenärer tvist om bättre rätt

till betalning ur gäldenär» egendom yppas, när den ej blifvit afträdd till konkurs,

tvisten skall pröfva» efter de i nämnda kapitel stadgade grunder, följer icke, att

samtliga de borgenärer, som i händelse af konkurs åtnjuta förmånsrätt enligt samma

kapitel, allenast på denna grund skulle kunna göra sig till godo egendom, som

blifvit för andras räkning utmätt. Under det vid konkurs all gäldenärens egendom

blifvit till alla borgenärerne öfverlemnad och alla ega göra sin rätt gällande, har

deremot vid utmätningen allenast en viss sak blifvit afskiljd från den öfriga egendomen

i ändamål att användas till gäldande af den fordran, hvarför genom utmätningen

vunnits en sakrätt till godset, hvilken ej kan lida förfång af fordringar,

hvilka någon sakrätt ej tillkommer. Utmätningens betydelse i praktiskt hänseende

skulle i ej oväsentlig män förringas, om ej den regel strängt fasthålles, att de

borgenärer, som ej ega någon vid den utmätta egendomen fästad sakrätt, ej böra

derur njuta betalning. För de sålunda uteslutna borgenärerne återstår då endast

att genom gäldenärens försättande i konkurs göra utmätningen om intet.

Enligt den angifna regeln böra således de i 17 Kap. 4 § Handels-Balken

omförmälda generella förmånsrätter icke kunna göras gällande vid utmätning, der

ej denna skett för den förmånsrättsegande borgenären. Likaledes kunna de i 5, 6

och 7 §§ af samma kapitel omnämnda fordringar vid lös egendom ifrågakomma endast

för så vidt pant- eller detentionsrätt är dermed förenad, hvilket t. ex. icke är förhållandet

med, bland andra, de i sistnämnda lagrum afsedda fordringar för förlag

119

till bergsbruk och fabriker. Förlagsgifvarens rätt till förlagsegendomen upphör i

samma ögonblick förlagstagaron afhänder sig eganderätten dertill och är således

uppenbarligen icke en sakrätt, utan en förmånsrätt, som endast kan komma till

tillämpning i konkurs, om godset tinnes bland de afträdda tillgångarne, eller då

godset blifvit för förlagsfordringen utmätt.

De fall, då vid fördelningen af köpeskillingen för utmätt lös egendom en liv och iso§§.

tvist om bättre rätt till betalning kan uppstå, äro, som förut är antydt, då någon

annan borgenär än den, som vunnit utmätning, enligt 118 § har rätt att ur köpeskillingen

erhålla betalning för sin fordran, och vidare då samma egendom blifvit

för flere borgenärers fordringar utmätt. I det senare fallet är dock något särskildt

fördelningsförfarande ej nödvändigt, så vida ej någon af borgenärerne gör anspråk

å bättre förmånsrätt än sjelfva utmätningen medför. Framställes ej ett sådant

anspråk, vare sig då utmätningen sökes eller senare, måste det antagas, att borgenärerne

åtnöjas med att utfå hvad å deras fordringar enligt 17 Kap. 8 § HandelsBalken

belöper, och att ingen stridighet i detta afseende dem emellan förefinnes.

Utmätningsmannen har då endast att tillhandahålla en hvar hvad honom enligt

nämnda lagrum tillkomma bör; och gifver utmätningsmannen åt någon mera än han

bör hafva, blifver detta ett tjenstefel, som kan i vanlig ordning rättas och hvarför

ersättningsskyldighet drabbar utmätningsmannen.

Har emellertid ett yrkande om bättre rätt än utmätningen medför blifvit

framstäldt eller har en sådan borgenär, som i 118 § sägs, behörigen anmält sig

att bekomma andel i köpeskillingen, ändå att han ej fått utmätning, är det dock

naturligtvis endast i den händelse, att tillgångarne ej förslå till alla borgenärernes

förnöjande och dessa ej heller åsämjas angående fördelningen, som en verklig kollision

emellan dem är för handen, och då först inträder utmätningsmannens skyldighet

att utsätta sammanträde för fördelningen samt dertill kalla de rättegande.'' Tvista

borgenärer, som vunnit utmätning, om företrädesrätt till betalning, behöfva endast

borgenärerne, ej gäldenären, kallas, ty hans betalningsskyldighet är redan faststäld

och på hans rätt inverkar ej frågan, i hvilken ordning de faststälda fordringarna

blifva gnidna. Gäller åter tvisten en fordran, för hvilken utmätning ej skett, bör

deremot gäldenären ega tillfälle att mot fordringsanspråket framställa de invändningar,

hvartill han kan ega fog.

Denna gäldenärens rätt att blifva hörd öfver ett anspråk att bekomma utdelning

för (in fordran, hvarför utmätning ej skett, bör ej betagas honom, äfven om

någon stridighet emellan borgenärerne ej yppats om hvars och ens andel i köpeskillingen;

och af sådan anledning hafva i 120 § bestämmelser till betryggande af

samma rätt blifvit meddelade. Dessa bestämmelser hafva dock endast afseende ä de

borgenärer, hvilkas rätt är af det slag, 118 § omförmäler, och hafva ej tillämpning

å innehafvare af handfången pant, hvars rätt till betalning är sådan, att den ej kan

erfordra gäldenärens hörande.

120

127 §. Af de i 127 § gifua bestämmelser framgår hvilka borgenärer, som, ändå att

de ej vunnit utmätning, likväl böra vara berättigade att njuta betalning ur köpeskillingen

för en fastighet, som blifvit till gäldande af annans fordran utmätningvis

såld. Enligt samma grunder, som blifvit i fråga om lös egendom tillämpade, kunna

inga andra anses ega en sådan rätt, än de, med hvilkas fordringar en vid egendomen

fästad och af förändringar i eganderätten oberoende sakrätt är förenad. Dessa

borgenärer äro de, hvilkas fordringar äro intecknade i fastigheten eller eljest deri

ega förmånsrätt enligt 17 Kap. 9 § Handels-Balken eller 11 Kap. 2 § Jorda-Balken,

och vidare de, som enligt 17 Kap. 6 § Handels-Balken eller eljest njuta speciell

förmånsrätt i fastigheten framför de i förutnämnda 9 § omförmälda fordringar. Från

den nu angifna regeln, enligt hvilken de fordringar, som i 17 Kap. 4 § HandelsBalken

afses, lika litet vid fast som vid lös egendom skulle kunna göras gällande,

måste dock ett undantag göras för det fall, att den fasta egendom, som blifvit

utmätningsvis såld, är till konkurs afträdd. Konkurslagens stadganden föranleda

nemligen dertill, att i de flesta fall konkursmassans fastighet kommer att säljas i

exekutiv ordning, och den enligt 17 Ka]). 13 § Handels-Balken innehafvaren af en

dylik fordran medgifna rätt att för hvad han ej kan utfå ur lös egendom hålla sig

till fastighet skulle i sådan händelse blifva utan gagn, om han ej finge njuta sin

rätt i fastighetens köpeskilling.

Af samma skäl — nemligen vigten för den allmänna krediten deraf att en

borgenär, som har realsäkerhet, ej betungas med onödiga former för bevarande af

sin sakrätt — hvilket föranledt stadgandet i Konkurslagen, att en inteckningshafvare

ej behöfver sin inteckningsrätt i konkurs bevaka, har i förra momentet af

127 § föreslagits, att för dem, hvilka hafva inteckning i en utmätningsvis såld

fastighet eller eljest deri ega förmånsrätt enligt 17 Kap. 9§ Handels-Balken. utdelning

skall beräknas ändå att fordringsegaren icke särskild! anmält sig. Angående

dessa fordringars belopp erhålles upplysning genom gravationsbeviset. Enahanda

grunder hafva ock ansetts böra följas i fråga om fordran för ogulden köpeskilling,

som eger förmånsrätt enligt 11 Kap. 2 § Jorda-Balken och hvars tillvaro framgår

af de tillgängliga handlingarna.

Att vid utdelning för fordran, som ej blifvit anmäld, ränta likasom årlig

afkomst eller förmån, hvarför • inteckning skett, skall beräknas för ett år, der ej

styrkt varder, att de för annan tid innestå, öfverensstämmer med grunderna i 2 §

af Kong]. Förordningen den 16 Juni 1875 angående sättet för utmätt egendoms

försäljning i vissa fall.

Då deremot gravation sbeviset och öfriga nyss berörda handlingar icke lemna

någon upplysning angående de i senare momentet af 127 § omförmälda fordringar,

kan någon utdelning för dessa ej åtnjutas, med mindre de varda anmälda. Rättigheten

att göra sådan anmälan har ansetts böra stå öppen ännu å fördelningssammanträdet,

vid hvars afslutande köpeskillingsmedlen skola genast utbetalas.

121

Jemväl de uti 128 § föreslagna stadganden äro i liufvudsakliga delar hem- 128 §.

tade från ofvan åberopade Kongl. Förordning af den 10 Juni 1875.

Då vid fördelningssammanträdet befinnes, att frågan om en fordrans eller i29ochi30§§.

för fordran beviljad intecknings giltighet är beroende på särskild pröfning eller afgjord

genom ett ännu icke lagakraftvunnet beslut, eller att inteckning för fordran

bl i f vi t sökt, men icke hunnit beviljas, bör betalning för en dylik fordran icke omedelbart

eller genast tillhandahållas den, som dera väckt anspråk. Enahanda år förhållandet,

då förrättningsmannen finner en fordran tvistig och förty hänvisar borgenären

att stämma till domstol. I dessa fall bör hvad på fordringen enligt förmånsrättsordningen

belöper afsättas och beloppet inlevereras till landtränteri et för att der

innestå, i afvaktan att frågan om borgenärens rätt varder slutligen afgjord. Derjemte

och för att förekomma omgång och behof af nytt fördelningsbeslut, i den

händelse att borgenärens anspråk slutligen icke varder bifallet, har Beredningen

föreslagit, att, i sammanhang med beloppets afsättande, ock skall meddelas bestämmelse,

huru det i berörda fall skall fördelas. Likartad bestämmelse har Beredningen

ansett böra leinnas, då, utdelning skall beräknas för en fordran, som icke är anmäld.

Det kan nemligen hända, att en dylik fordran eller åtminstone den derå upplupna

räntan upptages till högre belopp, än den sedermera, då borgenären infinner sig

och för erhållande af utdelning företer fordringsbeviset, finnes rätteligen utgöra.

Det i 131 § föreslagna stadgande om gäldenärens rätt att stämma om åter- ö?7 g.

vinning står i öfverensstämmelse med den honom enligt 32 § tillkommande rätt till

dylik talan i lagsökningsmål.

Såsom förut blifvit anfördt, har Beredningen ansett, att borgenärerne böra 133 §■

hafva möjlighet att, redan innan fördelningsförslaget eller öfverexekntors beslut om

fördelningen vunnit laga kraft, kunna fa lyfta hvad dem blifvit tillagdt för fordringar,

hvilka befunnits vara klara och genast betalningsgilda. Vilkoret måste dock i

allmänhet vara, att de ställa säkerhet, i händelse återbäring ifrågakommer. Då

emellertid detta vilkor, som understundom kan för en borgenär kännas tryckande,

bör ofta utan våda kunna eftergifva», såsom då fordringen grundar sig å en i

egendomen intecknad skuldsedel, mot hvilken någon giltig anmärkning ej skett,

o. s. v., har Beredningen ansett lyftning kunna tillåtas, utan att, säkerhet ställes,

derest öfverexekutor pröfva,r sakens beskaffenhet eller särskilda omständigheter göra

detta försigtighetsmått obehöflig! Om de vid sammanträdet uteblifne borgenärerne

få sig i utdelning tillagdt allt hvad de yrkat eller, om de ej anmält sina fordringar,

hvad gravationsbevis eller andra handlingar utvisa, kan deras rätt ej vidare beröra,s

af de beslut, som må fattas angående öfriga fordringar, och deras uteblifvande bör

således, ehuru det förhindrat åstadkommandet af en sådan förlikning, som i 124 §

afses, likväl ej utgöra hinder för de tillstädesvarande borgenärerne att öfverenskomma

om lyftning utan ställande af säkerhet.

16

134 if.

1 ‘>9

1 U

133 §.

1 o>y q

lo/

138 s.

Efter hvad i ■> Kap. ar föreslaget, skall köpeskillingen för eu ii exekutiv

auktion inropad fastighet erläggas inom bestämd tid. utan hinder deraf att auktionen

blifvit öfver klagad. Köparens rätt krafvel’ dock. att trygghet beredos honom att

återfå köpeskillingen, i händelse auktionen sedermera uppbäfves och han måste återlemna

fastigheten. Af denna anledning är föreslaget i 134 §, att om auktionen

öfverklagats — och härom kan upplysning erhållas vid fördelningsammanträdet,

enär derför besvärs anförande öfver auktionen bestämda tid måste hafva derförinna»

tilländagått utdelning ej får mot köparens bestridande annorledes än mot säkerhet

lyftas.

Uti 2 § af Kongl. Förordningen, huru gäld vid dödsfall betalas skall och om

urarfvagörelse, sa ock angående un danskiftande af egendom i död makes bo, den 18

September 1862 år föreskrifvet, att om den, som i död mans bo har förfallen fordran,

vill derför njuta betalning, innan tid till egendomsafträde ute är, han skall

ställa borgen eller annan säkerhet. Då dofta ock gäller, när utmätning i död mans

bo skott, har i 135 § hänvisning lemnats till hvad sålunda är särskild! stadgadt.

Att, såsom i 124 och 133 §§ ock är uttryckligen föreskrifvet, de i 134 och 135 §§

meddelade bestämmelse)’ rörande säkerhets ställande icke kunna beröras af borgenärernes

beslut angående utdelningen, är uppenbart.

För lyftning af medel, som för tvistiga''anspråk blifvit afsätta, böra strängare

vilkor uppställas än för lyftning af den utdelning, som faller på fordringsanspråk,

hvilka ansetts klara och betalningsgilda, och har derföre i afseende a lyftning af

sålunda afsätta medel föreslagits dels att pant eller borgen alltid skall ställas, dels

att borgenär skall vara berättigad till lyftning endast i det fall, att hans anspråk

blifvit genom domslut godkändt, men att eljest frågan, huruvida lyftning må tillåtas,

skall bero på öfverexekutors profning.

1 följd af föreskriften i 1 mom. af 127 § angående utdelning för ej anmälda

fordringar kan inträffa, att på grund af gravationsbeviset utdelning beräknas för en

fordran, hvilken enligt nämnda, bevis qvarstå)’ såsom i fastigheten intecknad, men

möjligen redan är infriad eller eljest icke kan göras gällande. På det att de i sådana,

tall för eu dylik fordran beräknade belopp icke må under alltför lång tid

innestå räntelösa till förfång för den, som beloppet eljest skulle tillfalla, är föreslaget

i 137 §, att denne må ega lyfta medlen, när den borgenär, för hvars fordran

de blifvit beräknade, icke anmält sig inom ett år efter det fördelningen vunnit laga

kraft. Till säkerhet för sistnämnde borgenär, i händelse Lan sedermera skulle kunna,

göra, sin utdelningslätt gällande inom den i lag stadgade preskriptionstid, bör dock

vid lyftningen ställas pant eller borgen för möjlig återbäring.

1 händelse borgenärer icke vilja begagna sig af sin lyftningsrätt eller ej

mäkta, anskaffa säkerhet, der slidan för lyftningen erfordras, kunna köpeskillingsme,

iel komma att innestå ganska länge i landtränteriet. Under denna tid afkasta

123

de ingen ränta. För att sä vidt möjligt är förebygga den förlust, som sålunda uppstår,

har Beredningen ansett, att medlen höra få göras räntebärande genom deras

insättande i bankinrättniug, och torde de bestämmelser, som härom blifvit i 13S §

föreslagna, erbjuda full trygghet för alla rilftegande.

Tiden, inom hvilken utmätning skall vara förrättad och, der lös egendom i I3ij och uo §§.

allmänhet tagits i mät, försäljning deraf verkstäld, har i 139 § ansetts kunna bestämmas

till tvä månader för landet och en månad för stad. Har fartyg eller gods

i lärtyg eller ock fordran eller rättighet tagits i mät, måste längre tid medgifvas, i

anseende sa, väl till den längre, kungörelsetid för försäljningen, som i sådana händelser

erfordras, som ock dertill att i fråga om fordran eller rättighet förhud enligt

75 § bör före försäljningen meddelas, och har tiden blifvit i 140 § föreslagen till

tre månader för landet och i vå, månader för stad. För utmätningsmannens underlåtenhet

att iakttaga dessa föreskrifter har Beredningen ansett samma påföljd höra

stadgas, som nu är genom Kongl. Förordningen den 21 Mars 1835 bestämd, eller

att han skall sjelf svara för hvad utmätas bort. v

Uti nyssnämnda förordning är föroskrifvet, att. när Jäst egendom ut,matos, u# §■

utmätningsmannen skall sa skyndsamt vidtaga alla på honom åliggande åtgärder

att, der mer än en auktion bl ifver af nöden, äfven andra auktionen må kunna

försiggå inom sex månader a landet och fyra månader i stad, räknade från det den

handling, hvarför utmätning sökes, blifvit till utmätningsmannen aflemnad. Med

hänsyn dertill att, hvad landet angår, den nu stadgade tid, inom hvilken auktionen

skall kungöras, blifvit i förslaget förkortad, samt vidare att enligt förslaget fastighet

eu kan säljas redan å första auktionen, äfven om värdcringssumman ej hjudes,

har Beredningen ansett, att tiden, inom hvilken fastigheten senast skall vara såld,

hor bestämmas, dä den är belägen ä landet, till fyra och, da don ligger i stad, till

tro månader från mottagandet af ntmätningshandlingarna. 1 öfverensstämmelse med

de föregående lagförslagen har vidare ansetts, att en försummelse lms utmätningsmannen

i förevarande hänseende icke hör för honom föranleda till samma stränga

påföljd som derest utmätt lös egendom icke blifvit inom föreskrifveu tid såld, eller

att sjelf svara för hvad utmätas bort, utan att han derigenom endast gör sig skyldig

till ansvar för tjenstefel.

Utmätningsmannens försummelse att a föreskrifveu tid tillhandahålla borgenär

de för utmätt egendom influtna medel hör, såsom förra Lagberedningen anfört, icke

vara förenad med annan påföljd än att han, jemte ansvar för tjenstefelet, är skyldig att

jemväl erlägga laga ränta å de medel han förhållit. Att, på sätt Lagkomitén föreslagit,

stadga högre ränta, torde ej vara vigtig!, ty en borgenär, hvilken på ofvanbeskrifna

sätt lidit uppehåll, är väl berättigad att derför blifva fullt ersatt, men kan ieko

hafva grundad! anspråk att af den inträffade försummelsen påräkna någon vinst.

iu §.

124

145 och 146 §§.

7 Kap.

I 7 Kap. åro bestämmelser gifna om de medel lagen anvisat en borgenär att,

redan innan hans fordringsanspråk blifvit fullt utredt, vinna säkerhet derför att

gäldenären ej genom att förskingra sin egendom eller sjelf afvika må betaga''borgenären

möjlighet att utbekomma sin rätt, då anspråket hunnit pröfvas och fastställas.

Dessa medel äro qvarstad, skingringsförbud och reseförbud, af hvilka de två förstnämnda

äfven äro användbara, då någon påstår bättre rätt till visst gods, som

annan innehafver. Derjemte äro här intagna stadganden om den handräckning,

öfverexekutor eljest kan meddela.

Qvarstad och skingringsförbud, såvidt de afse fordringar, hafva för ändamål

att förhindra gäldenären att förskingra en emot gälden svarande del af hans egendom.

, men skilja sig, enligt förslaget, från hvarandra väsentligen deri, att vid den

Jörra, eller qvarstaden, hvilken motsvarar främmande rättssystemers “realarrest“,

egendomen likasom vid utmätning undantages från gäldenärens besittning eller åtminstone

sä utmärkes från haigs öfriga egendom att dess föryttring, om ej omöjliggöres,

åtminstone försvåras, under det vid skingringsförbudet godset qvarlemnas i

gäldenärens vård och besittning, och denne endast vid i lag stadgadt ansvar lbrbjudes

att det försälja eller förskingra. Båda innefatta emellertid en väsentlig inskränkning

i gäldenärens fria dispositionsrätt öfver sin egendom och böra således ej beviljas i

andra tall än då verklig anledning förefinnes, att gäldenären till förfång för borgenären

undanskaffar eller förstör egendomen, hvarvid på pröfning i hvarje särskild!

lall al den större eller mindre fara, som kan anses vara för handen, torde böra ankomma,

huruvida den strängare eller lindrigare tvångsåtgärden må anses nödig för

betryggande af borgenärens rätt.

På denna grund, hvilken äfven eger tillämpning i fråga om qvarstad och

skingringsförbud å visst gods, derom tvist är, har Beredningen dels i 145 §, såsom

vilkor för erhållande af qvarstad, föreslagit ej blott att den sökande skall visa sannolika

skäl för. sitt fordrings- eller eganderätts-anspråk, utan äfven att fara skall

finnas vara för handen, att gäldenären undansticker eller förstör godset; dels ock

i 146 § gifvit öfverexekutor rätt att i stället- för qvarstad medgifva skingringsförbud,

då sådant, må anses för ändamålet tillfyllestgörande.

I några fäll må emellertid, enligt nu gällande lagstiftning, qvarstad beviljas

utan att sådan fara kan visas, som ofvan förmäles; enligt 9 Kap. 5 § och 18 Kap.

•1 § Arlda-Balken får sålunda död mans efterlemnade qvarlåtenskap i vissa fall beläggas

med qvarstad, och enligt 135 § Sjölagen eger den, som lemna! ett bodmerilån,

rätt att, efter fartygets ankomst till den hamn, der lånet är förfallet, och före

betalningstiden söka qvarstad å samtliga de förbodmade föremålen. Såsom af pro

-

125

mulgationslagens 16 § synes, hafva dessa stadgauden hufvudsakligen bibehållits.

För erhållande af den qvarstad, som onmfmmes i 11 § af förslaget, är ej heller

erforderligt, att fara för förskingring visas.

Enligt de äldre lagförslagen skulle qvarstad, som skedde till borgenärs säkerhet

för hans fordran, medföra förmånsrätt i det qvarsatta godset, Qvarstad är

dock blott en säkerhetsåtgärd till skydd för ett fordringsanspråk, som ännu ej är

lagligen pröfvadt och faststäldt, och det har derföre synts så mycket mindre skäl

att nu medgifva innehafvaren af ett dylikt, ännu ej domfäst anspråk möjlighet att,

till förfång för andre borgenärer, hvilkas fordringar kunna vara klara och förfallna,

tilltvinga sig förmånsrätt i gäldenär*ms lösa egendom, som den utväg, hvilken hittills

stått en dylik fordringsegare öppen, att genom tvångsinfeckning förskaffa sig förmånsrätt

i den fasta egendomen blifvit genom nya in tecknings förordningen inskränkt till

några få undantagsfall. Ej heller bör företrädesrätten till gäldenärens egendom bestämmas

efter andra grunder, då fara är att gäldenären undansticker sin egendom,

än om dylik fara ej förefinnes. Af dessa skal och då någon förmånsrätt ej hittills

varit med qvarstad förenad, har Beredningen ej funnit anledning att upptaga de äldre

förslagens stadgande i detta hänseende.

I nu gällande lag förutsattes att äfven fast egendom kan ställas under qvar- ir/ §,

stad eller skingringförhud. Då Beredningen dels i fråga om utmätt läst egendom

antagit att gäldenären ej, utom i visst undantagsfall, må från förvaltningen deraf

skiljas förr än egendomen blifvit såld, dels ock, på sätt vid 6 Kap. blifvit anförd!,

ansett, att icke ens, dä i tvist om bättre rätt till läst egendom domstol dömt till

egendomens afträdande, innehafvaren bör från besittningen rubbas förr än domen

vunnit laga kraft, har Beredningen oj heller ansett, att till säkerhet för ett anspråk,

som ännu icke blifvit pröfvadt, en fastighet i allmänhet skulle genom dess beläggande

med qvarstad kunna från innehafvarens besittning skiljas. I de fall, der

enligt nu gällande lagstiftning qvarstad å läst egendom är medgifven, torde ock

denna i praxis inskränkts till skingringsförbud. Och dä sådant förbud, i flera fäll,

såsom då tvist är om bättre rätt till skogsmark eller då fara är att egaren, genom

öfverdrifven skogsafverkning, till inteekningshafvares förläng skall förminska egendomens

värde, synes vara särdeles ändamålsenligt, har ett med S Kap. 6 § Utsöknings-Balken

öfverensstämmande stadgande derom blifvit upptaget i 147 § af förslaget,

med tillägg dock att, för den händelse synnerlig lära förefinnes att hvad

som blifvit satt under skingringsförbud i någon större man försämras, särskild

syssloman för egendomens vårdande må kunna förordnas, på sätt i 81 § i fråga om

utmätt fastighet närmare stadgas. L promulgation slag* m s 16 § föreskrifves derjemte

att, i de fall qvarstad ä fast egendom enligt nuvarande lagstiftning får beviljas,

skingringsförbud i stället skall meddelas.

Då qvarstad och utmätning å lös egendom öfverensstämma med hvarandra mj y.

derutinnan, att det med qvarstad belagda godset, lika väl som det gods, hvilket

126

ir>o #.

§.

333 A

utmätes, skall skiljas från gäldon arens besittning, följer deraf, att de i 4 Kap. gifna

föreskrifter, lmrii skall förfaras med lös egendom, som utiuåtes, äfven i allmänhet

äro tillämpliga vid sådan egendoms beläggande med qvarstad. Detta gäller dock

endast sjolfva silttet för verkställigheten. Sådana i 1 Kap. gifna stadgande)!, som

de i 59 och 60 §§ förekommande, äro åter icke tillämpliga, vare sig qvarstaden sker

till säkerhet för fordran eller till säkerhet för anspråk å visst gods. Förutsättningen

för qvarstads beviljande är att fara förefinnes, (let gäldenären nndansticker godset,

och, då det således alltid måste vara af vigt. att qvarstaden kan verkställas så snart

som möjligt, bör gäldenärcns frånvaro ej kunna hindra förrättningens fortgång.

Enär de bestämmelser 4 Kap. innehåller angående viss egendoms undanlagande

från utmätning äro, i följd af sin natur, fullt tillämpliga äfven dä qvarstad

sker till säkerhet för fordran, har ett stadgande derom intagits i sista stycket af

119 §. Att deremot, då qvarstaden afsor att bereda säkerhet för ett eganderättseller

annat anspråk å: visst bestämdt gods, den omständighet, att detta gods må vara

sa dant att det eljest skulle vara från utmätning eller qvarstad fredad!, icke la.r

utgöra hinder för qvarstaden, torde vara, uppenbart.

De skal. livilka, enligt hvad ofvan hl il vit yttradt, föranlodi Beredningen att

undantaga fast egendom från qvarstad, ega endast tillämpning i fråga, om sjolfva

fastigheten, men ej å afrad, hyra eller ränta, som deraf faller. .Jemte en antydan

derom har i 150 §, för det tält att sådan afkomst belägges med qvarstad, intagits

ett ined 8 Kap. 6 § Utsöknings-Balken öfverensstämmande stadgande om sysslomans

förordnande för åtkomstens uppbärande. För att qvarstaden ej må lända till

förfång för don eller dem, som hafva rätt till utskyld eller afgift af egendomen, har

derjemte särskild bestämmelse meddelats angående sysslomannens skyldighet att tillse,

det utskylden eller afgift en lätteligen gulden varder.

Dä lös egendom, som ställes under skingringsförbud, icke skiljes från innehafvarons

besittning, erfordras ej några särskilda bestämmelser, huru vid verkställandet

af ett dylikt förbud skall förfaras. Ett delgifvande af förbudet är tillräckligt.

Ar förbudet beviljadt till säkerhet för fordran, måste dock värdering ega rum, för

att fä utrönt, huru mycket gods skingringsförlmdet skal! omfatta, och härom har

stadgande intagits i 151 §.

De ingalunda sällsynta och på sena re tider i anseende till den stora rörlighet,

både i afseende å personer och egendom, som nu mera än tillförene är rådande, allt

oftare förekommande tall att personer lemna landet, utan att förut göra rätt för sig,

hafva, haft till följd, att äfven do lagstiftningar, livilka, afskaffa! bysättning såsom

exekution smed el, likväl bibehållit säkerhetsåtgärder mot gäldenär, hvilken misstankes

skola begifva sig ur riket, utan att ärna dit återvända, I Sverige, har af ålder funnits

medgifven en dylik säkerhetsåtgärd, nemligen reseförbudet, och då hos oss förefinnas

samma förhållanden som de, livilka inom andra iänder gjort sådana, säkerhetsåtgärder

fortfarande behöflig», har Beredningen ansett reseförbudet höra bibehållas,

127

dervid dock do nu gällande bestämmelserna funnits bara i vissa afseenden förändras.

Sålunda bär ä ena sidan förbudets användande blifvit uttryckligen inskränkt till det

fäll, att en gäldenär synes ärna begifva sig ur rike,t, utan att efterlemna känd egendom,

som mot lians gäld svarar, cell vidare till det i hittills gällande lag särskild!

nämnda fall, att anledning är att någon, som häftar i skuld för hushyra, kost o. d..

skall afvika, från orten, utan att borgenär har säkerhet i qvarlemnadt gods. Å andra

sidan har Beredningen icke upptagit nu gällande stadgande, att raseförbudet upphör,

när gäldenären svarat å borgenärens lagsökning eller fullmäktig för sig stält. Skulle

nemligen för gäldenären, efter det lian fullgjort detta, men innan utslag ännu hunnit

meddelas, vara tillåtet att sjelf afvika med sina tillgångar, korn förbudet ofta att

helt och hållet förlora sin verkan. Ehuru förbudet således ansetts i allmänhet böra

gälla till dess gäldenären gjort rätt för sig, har dock Beredningen, enär förbudets

fortfarande under obegränsad tid skulle innebära alltför stor stränghet mot en gäldenär,

föreslagit att, i likhet med hvad i främmande lagstiftningar i fråga om likartade

säkerhetsåtgärder är stadgadt, resetur 1)intet efter en viss tid alltid skall upphöra.

äfven om gäldenären ej derförinnan stält borgenären till freds. Denna tid har ansetts

kunna bestämmas till sex veckor, under hvilken tid borgenären hör vara i

tillfälle att till betryggande af sin rätt mot gäldenären använda de andra medel,

som lagen tillåter.

På det att förbudet, må blifva verksamt, är nödigt att något äfventyr för dess

öfverträdande stadga,s; genom att såsom sådant äfventyr använda häkte vinnes ock,

att den, som visat sig trotsa förbudet, förhindras att vidare öfverträda det.

Enligt nu gällande lag är, då qvarstad enligt 8 Kap. 1 § Utsöknings-Balken ir, t §,

beviljats, borgenär skyldig att genast begära Konungens Befallningshafvandes utslag

eller angifva saken hos domaren vid nästa rättegångsdag; i fråga om skingrings''- förbud finnes i detta fall intet stadgadt. Har q varstad beviljats i sammanhang dermed

att ett fordringsanspråk förklarats tvistig!, är liden för sakens instämmande

bestämd till tre månader. Då med hänsyn till gäldenärens rätt att ej längre än

nödvändigt är vara, underkastad det tvång, ifrågavarande säkerhetsåtgärder medföra,

borgenären icke synes höra lennias större rådrum, ån som i vanliga fall kan anses

erforderligt för att hinna delgifva gäldenären lagsökningen eller stämningen, har

ifrågavarande tid ansetts kunna bestämmas till trettio (lagar, , och detta gällande lika

för qvarstad och skingriiigsförbud såväl enligt 145, 140 och 147 §§, som enligt

14S §. Samma skäl, som vid dessa säkerhetsåtgärder framkallat fastställandet äf

en viss kort tidrymd, inom hvilken det anspråk, till hvars skyddande åtgärden vidtagits,

hör för slutlig pröfning anhängiggöras, bjuder emellertid äfven att bestämma

eu dylik tid, då reseförbud blifvit meddela,dt. Med afseende derå att detta förbud,

såsom riglad! mot gäldenärens person, är i viss män ett stränga,re tvångsmedel, än

de öfriga säkerhetsåtgärderna, och att lagsökning eller stämning utan svårighet hör

128

kunna delgifvas gäldenär, dit han finnes i orten, bör tiden blifva kortare, och den

har föreslagits till fjorton dagar.

På det att i dessa mål sökanden må kunna begagna sig af rättigheten att

delgifva lagsökning eller stämning genom kungörande i allmänna tidningarna, liar

Beredningen i 154 § föreslagit, att den. som vunnit qvarstad eller förbud, hör anses

hafva förvarat sin rätt, om första kungörandet eger rum inom den i 154 § bestämda

tid och hvad i öfrig! är stadgadt derefter i behörig ordning fullgöres.

155 och ir,r,0. De i nu gällande lagstiftning förekommande stadgande!! derom, att qvarstad

och förbud skola upphöra, när gäldenären ställer pant eller borgen, hafva upptagits

i 155 §, dock i fråga om qvarstad och skingringsförbud med inskränkning till det

fall, att qvarstaden eller skingringsförbudet skett till säkerhet för fordran, klar

åter visst gods, hvartill någon påstår sig ega bättre rätt än innehafvare]), blifvit

belagdt med qvarstad eller förbud, har detta skett för att försäkra sökanden om

utbekommande af just det samma gods, hvarom tvist är, och i detta fall kan naturligtvis

pant eller borgen ej erbjuda samma säkerhet som qvarstaden eller förbudet,

Att qvarstad och förbud vidare böra upphöra, så snart de omständigheter,

livilka föranledt åtgärdens vidtagande, ej längre äro för handen, följer deraf att de

äro provisoriska säkerhetsåtgärder. En qvarstad eller ett förbud bör således, såsom

i 156 § blifvit föreslaget, kunna häfvas af den myndighet, hvilken beslutat åtgärden,

likasom af domstol, då saken blifvit dit instämd.

ir,7 ij. I)en i 157 § föreslagna bestämmelse om öfverexekutors befogenhet att åter

ställa

besittning, eller annat förhållande, som rubbadt är, överensstämmer med hvad

nu redan är stadgadt.

lös §. Deremot sakna,s i nu gällande lag några bestämda föreskrifter angående de

exekutiva myndigheternas rätt att förordna om vräkande af hyresman eller brukare,

som vägrar att på anmaning afflytta, då 1 egotiden är ute. Frågor härom hafva

dock, der de funnits klara och ostridiga, blifvit i exekutiv väg behandlade. l)å fråga

om vräkningen först kan göras anhängig, sedan flyttningsdagen redan förflutit, och

det då visat sig att hyresmannen eller brukaren tredskats att afflytta, skulle det

ock föga leda till målet, om ej annan utväg till den tredskandes afhysande funnes

än process vid domstol. Beredningen anser derföre, att åt öfverexekutorerne bör

gifvas makt att förordna om vräkning, der målet finnes så klart att sådan handräckning

bör meddelas. Hvad derefter beträffar frågan, när ett sådant mål skall

anses vara af denna klara beskaffenhet, så synes det, att, då den, som söker vräkningen,

visar att uttalad legotid är ute. vederparten ej bör kunna göra saken tvistig

genom blotta uppgiften att han till följd af nytt aftal eller annan laga orsak har

rätt att qvarsitta; åtminstone bör det fordras att han visar sannolika skäl för sin

rätt. Beredningen har derföre i 158 § föreslagit, att öfverexekutor skall ega att

förordna om vräkning, så snart hyresmannen eller brukaren ej gitter visa sannolika

129

skäl för sin rätt att qvarsitta. Härigenom torde förhindras, att andra vräkningsmål.

än de verkligen 1 vistiga, varda till domstol förvisade.

Jiii beslut om beviljande af qvarstad eller skingring^- eller reseförbud icke ir,9 $.

innefattar hufvudsaklig pröfning af gäldenärens betalningsskyldighet, utan det sedermera

kan inträffa, att borgenärs uppgifna fordran finnes icke vara betalningsgild,

samt skada i flera hänseenden kan tillskyndas gäldenären genom dylika åtgärder,

har i 159 § föreslagits, att desamma icke må af öfverexekntor beviljas, med mindre

sökanden ställ pant eller borgen för den skada, som kan genom åtgärden tillfogas

vederpart eu. Med afseende å den skada en vräkning kan förorsaka, har enahanda

vilkor föreskritvits för erhållande af beslut om dylik handräckning. Deremot har

ställande af pant eller borgen ej ansetts höra fordras för beviljande af sådan handräckning,

som i 157 § sägs. Såsom Lagkomitén yttrar, skulle det, såvida den.

hvilken egenmäktigt skiljt en annan från besittning af det gods denne innehaft,

icke haft någon laglig rättighet mot den andre, vara högst orättvist, om denne

skulle vara skyldig att ställa horgen för återfående af sitt. Men, fortsätter komitén,

äfven om den tillgripande verkligen egt någon laglig rätt. så bör han ej kunna

bereda sig säkerhet för densamma genom en gerning, som lagen, till skyddande af

allmän ordning och säkerhet, belägger med straff.

De säkerhets- och handräckningsåtgärder, Indika i detta kapitel af handlats, ifiOochiciä#.

kunna stundom vara af ett sa brådskande behof påkallade, att de böra kunna interimistiskt

beviljas redan då ansökningen utställes till vederpartens börande. Att,

såsom Lagberedningen och Utsökningskomitén föreslagit, härifrån göra ett undantag för

qvarstad, som ej skulle i något fall få beviljas, förr än gäldenären lemnats tillfälle

att öfver ansökningen sig förklara, bar ej synts lägligt, ty vilkoret för qvarstads

beviljande är just att en större fara för förskingring förefinnes, och således bör i

följd af sin natur en qvarstadsansökning i allmänhet vara i större behof af hastig

handläggning än t. ex. en begäran om skingrings förbud. Gäldenärens säkerhet bör

i alla händelser vara fullt tillgodosedd genom den pant eller borgen, som alltid

skall af sökanden ställas. Deremot måste, då fråga uppstår om vräkning enligt

158 §, hyresmannen eller brukaren först höras, ty, såsom i nyssnämnda § är

stadgadt, får vräkning ej ske, i händelse förklaranden visar sannolika skäl för sin

rätt att qvarsitta.

Då de i 2 Kap. gifna processuella föreskrifter icke kunna anses fullt lämpliga

för de i 7 Kap. omnämnda mål, uti hvilka öfverexekntor bör ega större frihet att

ordna förfarandet efter sig företeende omständigheter, hafva i 161 § meddelats de

bestämmelser angående förfarandet uti nyssnämnda mål, hvilka funnits erforderliga,

med tillägg att dessa bestämmelser ock böra gälla i andra hos öfverexekntor förekommande

utsökningsmål, för hvilka annan ordning ej finnes föreskrifven.

17

130

162 och 163 $§.

164 och 165

8 Kap.

Angående utsökningskostnad förekommer i Utsöknings-Balken ej annat än

hvad 1 § i 3 Kap. derom innehåller. Fullständigare stadganden hafva emellertid

funnits erforderliga, och har Beredningen, för att kunna åt dessa, stadganden anvisa

den särskilda, plats, som en ordnad uppställning kräfver, af dem bildat ett särskild!

kapitel, på sätt i föregående lagförslagen oek skett.

Enligt Utsökningskomiténs förslag skulle uti alla utsökning.?- och handräekningsmål

den vinnande parten tillerkännas ersättning för sina nödiga kostnader.

Detta, är visserligen fullt rigtigt i fråga, om skuldfordringsmålen, men torde icke

höra antagas såsom regel för alla hos öfverexekutor förekommande utsökningsmål.

I vissa, ärenden, såsom qvarstad och skingringsförbud, hvilka, hafva till ändamål att

bereda sökanden säkerhet för hans påstådda rätt, synes denne i allmänhet, böra sjelf

vidkännas kostnaderna; i andra mål, såsom klagan öfver utmätningsmans åtgärd,

torde på, omständigheterna i hvarje särskild! fall höra bero, huruvida, kostnaderna

böra drabba den tappande parten. Af denna anledning liar Beredningen visserligen

i 162 § i fråga, om lagsökningsmålen upptagit den af Utsökningskomitén uttalade

grundsats, men i 163 § föreslagit, att i andra utsökningsmål det må, på öfverexekutor

ankomma, att bestämma, om och till hvad belopp den vinnande skall bekomma,

ersättning.

Då öfverexekutor förvisar ett lagsökningsmål såsom tvistig! till domstol höra

de påståenden om kostnadsersättning, hvilka, under förfarandet hos öfverexekutor

blifvit framstälda, likasom sjelfva hufvud saken af domstolen, när målet der anhängiggöres,

upptagas och afgöras. Men då, på sätt Utsökningskomitén erinrat,, det. ej

sällan inträffar, att ett dylikt, af öfverexekutor för tvistig! förklarad! mål sedermera,

ej hos domstol full följes, såsom t. ex. när krafvel varit rigtadt mot orätt person,

och förklara,liden i sådant fall skulle gå miste om godtgörelse för sina, kostnader

hos öfverexekutor, med mindre han derom väckte särskild rättegång, har Beredningen

ansett öfverexekutor böra kunna, om skäl dertill finnes, genast tillägga

förklara,liden ersättning för hans utgifter samt härom intagit föreskrift i 162 §.

Varder sedermera målet hos domstol fullföljd!, får domstolen pröfva, hvem kostnaden

slutligen skall drabba.

De i 164 § föreslagna stadganden, att kostnaden för utmätning äfvensom

utpiätt egendoms vård och försäljning samt köpeskillingens fördelning skola ur den

utmätta egendomen gäldas, och att kostnad, som ej sålunda kan betäckas

enär ingen utmätningsbar tillgäng finnes eller försäljningssumman ej förslår till

kostnadernas bestridande eller af en eller annan anledning exekutionens fortgång

131

afbrytes — skola af sökanden betalas, öfverensstämma med gällande lag och

praxis.

En sådan föreskrift, som den af Lagkomitén och Lagberedningen föreslagna,

eller att i alla utsökningsmål sökanden alltid skulle förskjuta kostnaderna

för utmätningsmannens förrättning, har, på sätt Utsökningskomitén erinrat, hittills

icke funnits vara af något behof påkallad, men skulle utan tvifvel i tillämpningen

medföra betydliga svårigheter, jemväl med afseende å den uppbörd med dertill

hörande redovisning och kontroll, som sålunda skulle uppkomma. Den skulle

ock kunna utgöra ett verkligt hinder för en medellös sökande att komma i åtnjutande

af sin rätt. Beredningen har derföre ansett, att något sådant allmänt stadgande

som det nu nämnda icke bör meddelas. A andra sidan bör dock utmätningsmannen

icke betungas med skyldighet att ligga i förskott alltför länge eller med

betydliga belopp; och vid de förrättningar, der sådant skulle inträffa, höra således

kostnaderna af sökanden förskjutas. Af sådan anledning och jemte det redan i det

föregående bestämmelser gifvits om sökandens skyldighet att lemna förskott till

vissa särskilda utgifter, som kunna vid utmätning ifrågakomma (59, 74 och 81

§§), äfvensom för anskaffande af de handlingar, som vid exekutiv försäljning af

fastighet höra finnas tillgängliga (97 §), har Beredningen, i fråga om de förrättningar,

som i 164 § omnämnas, och hvilka äro af beskaffenhet att i allmänhet

sökanden ej ansetts höra förskjuta kostnaderna, föreslagit, att dylik skyldighet

likväl skall honom åligga, då utmätning äskas för dom eller utslag, som

ej vunnit laga kraft. I sådant fall får enligt regel försäljning af det utmätta ej

ske, förr än laga kraft egande dom eller utslag fallit. Det är således vid utmätningen

ovisst, om försäljning någonsin kommer att ega rum, och, äfven om den

kommer till stånd, kan dermed dröja ganska länge. Att, på sätt i 165 § blifvit

föreslaget, sökanden ansetts höra pa förhand gälda kostnaderna för andra förrättningar,

än de i 164 § omförmälda, har sin grund deri, att dessa kostnader stundom,

t. ex. vid verkställighet af en dom angående utrifning af vattenverk, kunna

uppgå till högst betydliga belopp, hvartill kommer, att förrättningarna kunna vara

sådana, att utmätningsmannen ej av berättigad att af den, mot hvilken handräckningen

bannas, uttaga kostnaderna och sålunda göra sig betäckt för sina utgifter.

När en dom innehåller bestämmelse, att densamma skall verkställas på den

tappandes bekostnad, hör i följd häraf utmätningsmannen äfven ega befogenhet att

hos den tappande vid verkställigheten uttaga bevislig och nödig kostnad derför, so.

att i tv fall den vinnande parten icke må. vara nödsakad att, såsom nu torde vara

erforderligt så snart kostnaden öfverstiger det i 3 Kap. 1 § Utsöknings-Balken bestämda

belopp, anhängiggöra ny rättegång för utbekommande af godtgörelse för

denna kostnad.

132

9 Kap.

Bestämmelserna rörande klagan öfver utmätningsmans åtgärd finnas i de

föregående lagförslagen spridda på liera ställen. För vinnande af lättare öfversigt

och större reda hafva de hlifvit sammanförda i ett kapitel.

166—170 §§. I nu gällande lag bestämmes viss tid för gäldenär och borgenär att klaga

öfver utmätning äfvensom viss klagotid, då fråga är om auktion å fast egendom.

Dessa stadganden äro bibehållna.

Dä Beredningen föreslagit, att utmätningsman, som förrättat auktion, äfven

skall upprätta förslag till fördelning af köpeskillingen och att detta förslag skall

kunna vinna laga kraft, om det lemnas oklandradt, har äfven viss tid för klagan

öfver förslaget hort stadgas. Med afseende å ilen mera invecklade beskaffenheten af

de frågor, som vid fördelningen kunna förekomma, och vigten för parterne att få

rådrum för att i sådana fall utreda och styrka sin rätt. har något längre tid för

klagan öfver dylikt förslag än öfver de andra åtgärderna ansetts höra bestämmas.

Donna tid har åtminstone bort sättas lika med den tid, som för klagan öfver öfverexekntors

beslut i likartade mål enligt 179 § i allmänhet skall iakttagas.

Utmätningsmannens åtgärder i öfrig! för verkställighet af domstols eller öfveroxekutors

beslut äro i allmänhet till sin natur sådana, att den, som an sej'' sig hafva

hlifvit genom dylik åtgärd lidande, ej bör vara bunden af någon viss tid, inom

hvilken lian skulle vara pligtig att föra klagan, vid äfventyr att åtgärden skulle

anses hafva tagit åt sig laga kraft och den, som lidit, hafva förlorat rätt att

vinna den rättelse i åtgärden, som eljest kunnat ega rum.

Ej heller är i denna lag någon viss tid stadgad för anställande af talan

emot utmätningsmannen sjelf, hvadan ock stadgandet om viss tid för klagan öfver

de i 167, 168 och 169 §§ omnämnda åtgärder endast eger tillämpning, för sä

vidt klagan afser att vinna ändring i sjelfva åtgärden, men deremot ej om klagan

är rigtad på erhållande af skadestånd utaf utmätningsmannen.

171 7. Då tydligt är, att den, som öfverklagar eu utmätningsmans åtgärd, måste,

sa vida han skall kunna erhålla ändring deri, förete protokoll öfver den klandrade

åtgärden, har Beredningen ansett föreskrift behöfva gifvas endast om klagandens

rätt att, derest han kan visa, att laga hinder möter för protokollets utbekommande,

erhålla anstånd för dess ingifvande.

Vid klagan öfver utmätning eller auktion kan ofta pröfningen af klagandens

talan vara beroende af frågan, huruvida vid den klandrade förrättningen så tillgått,

172 i§.

133

som utmätningsmannens protokoll utvisar. Åberopas vittnesbevisuing om ett motsatt.

förhållande, hör någon utväg bernlas för åstadkommande af sådan bevisning.

I 172 § är derföre föreslaget, att öfverexekntor, der sådant för målets pröfning

tinnes nödigt, oger att om vittnens hörande vid domstol förordna.

I fråga om förfarandet hos öfverexekntor vid handläggning af de i detta. Kap. r/å §.

nämnda, mål gälla de i 161 § gifna bestämmelser. Slutliga utslaget bör i de fall,

der viss tid för besvär öfver utmätningsmannens åtgärd är föreskrifven, af enahanda

grund, som vid 31 § redan blifvit. angifven, meddelas i den ordning, som nämnda §

bestämmer.

Föreskriften i 176 § att klagan öfver utmätning ej hindrar förrättningens m> §.

fortgång eller (''gendomens försäljning, sa vida ej öfverexekntor förordnar om inhibition,

öfverensstämmer med hvad nu är stadgadt i 5 punkt, af Kongl. Förordningen

den 21 Mars 1835. Likartad föreskrift är oek gifven rörande klagan öfver annan

åtgärd, som af utmätningsmannen vidtages.

10 Kap.

Ifrån den i 177 § uttryckta allmäiiua regel, att den af parterne, som i77odiJ?8

öfverexekutors beslut anser sig i sin rätt förnärmad, eger att underställa det Hofrätt

s pröfning, torde det i sammanhang dermed föreslagna förbud för gäldenär att

söka ändring i utslag, hvarigenom mål blifvit såsom tvistig! till domstol förvisadt, icke

egentligen kunna anses innebära något undantag. Ett dylikt utslag medför nemligen

ej för gäldenären någon annan förbindelse, än den som honom redan förut lagligen

aligger, eller att vid vederbörlig domstol träda i det svaromål, hvartill han i anledning

af borgenärens fordringsanspråk kan finnas skyldig. Utslaget kan således icke

förnärma gäldenärens lagliga rätt. Att detta oaktadt tillåta honom att draga ett

utslag af omförmälta innehåll under Hofrätt.» pröfning och derigenom förhindra

borgenären att vid domstol anhängiggöra sin talan förr än Hofrätten pröfva! besvären,

vore således att erbjuda gäldenären en laglig utväg att uppehålla borgenären i

hans rätt.

De skäl, som föranledt förbudet i 178 § att annorledes än i sammanhang

med hufvudsaken öfverklaga beslut, som före målets slutliga afgörande af öiverexekutor

meddelas rörande målets behandling, ega ej tillämpning i fråga om interimsförordnanden,

hvilka efter 160 och 174 §§ meddelas uppå ansökningar om handräckning

eller klagan öfver utmätningsmans åtgärd, ty dessa äro af den hufvudsakliga

beskaffenhet, att särskild klagan deröfver ej hör förvägras; likasom part hör ega

att klaga öfver onödigt uppehåll med målet.

134

179—182Enligt nu gällande stadgande i 0 Kap. 1 § Utsöknings-Balken skall

tid för klagan öfver Konungens Belällningsliafvandes utslag, som afkunnats i

parternes frånvaro, för en hvar af dem i allmänhet räknas från den dag han af

utslaget erhöll del. För att ett utslag, hvarigenom en borgenär fått sin fordran

till betalning fast stöld, skall vinna laga kraft, måste han således ombesörja, att

utslaget varder gäldenären i behörig ordning till stål dt. Detta stadgande synes

emellertid ej stå väl tillsammans med de fordringar man med skäl ställer ä eu

ändamålsenlig exekutiv process, il iland Indika en af de förnämsta torde vara att de

beslut, som i exekutiva skuldfordringsmål gifvas, må skyndsamt kunna bringas till

verkställighet. Om än gäldenären ej må betagas rätt att öfverklaga beslutet och

dymedelst uppehålla exekutionens fullbordan, måste dock borgenären, å sin sida, ega

rättmätigt, anspråk, att klagotiden noga begränsas och ej göres beroende af någon

åtgärd, sådan som utslagets delgifvande, b vilken, alltid medförande tidsutdrägt, en

tredskande gäldenär dessutom, genom att afvika eller hålla sig undan, lätt kan

omöjliggöra eller åtminstone under obestämd tid förhindra. Sedan förklarande)!

vederbörligen fått del af lagsökningen och uppmanats att derå afgifva svaromål,

synes det i exekutiva mål, lika väl som i rättegång vid domstol, böra på honom sjelf

ankomma att utan vidare erinran iakttaga allt hvad till hans rätts bevarande är

nödigt samt således äfven att utan särskild! delgifvande af det beslut, som i målet

faller, göra sig underrättad om dess innebali och bevara sin rätt till talan deremot.

Enahanda skyldighet synes ock kunna fordras af sökanden, som sjelf anhäugiggjort

målet. Någon våda eller synnerlig olägenhet för parterne är häraf ej att befara.

Så snart gäldenären fullgjort sin förklaringsskyldighet eller den dertill förelagda tid

gatt till ända, bör utslag genast, vara att förvänta, och genom de i 34 § föreslagna

bestämmelser om sättet för det slutliga utslagets meddelande torde derjemte vara

sörjdt för att parterne lätt kunna förskaffa sig kännedom om tiden för utslagets utfärdande.

På dessa skäl och då hvad sålunda hl i f vit yttra dt om åliggande för parterne

i lagsökningsmål att sjelfva göra sig underrättade, när utslag deri faller, äfven

hufvudsakligen eger tillämpning i afseende ä de mål, livarom 167, 168 och 169

§§ handla, och Indika, såsom angående frågor om utmätnings- och andra dermed

sammanhang egande verkställighet såtgärders giltighet och bestånd, ej. sa vidt de

angå enskilda, pärlors rätt, lämpligen höra under obestämd tid lemnas pa vidare

pröfning beroende, har Beredningen, i öfverensstämmelse med livad redan nn linnes

stadgadt i fråga om klagan emot Öfverståthållare,-emhetets kanslis utslag, i 179

§ föreslagit, att klagotiden för öfverexekutors slutliga utslag i nu onrförmälta mål

skall, äfven då utslaget ej afkunna* muntligen, utan meddelas efter anslag, beräknas

från utslagets dag; och då enligt 126 § öfverexekutors beslut i fråga om fördelning

af köpeskilling för fast egendom, som af honom blifvit såld, alltid skall muntligen

för parterne afsägas, följer deraf, att klagotiden i detta fall bör räknas från

utslagsdagen.

185

Enär besvärstid i mai, som af underrätt afgöres, i allmänhet är endast tjugo

dagar, har samma tid hlifvit föreslagen för klagan i utsökningsmål med undantag

för de nordligaste länen, äfvensom för Gotland; hvaremot Beredningen ej ansett

nödigt att meddela något undantagsstadgande om kortare tid för Stockholm eller

andra städer, der Hofrätt har sitt säte.

De här ofvan anförda skäl, på grund hvaraf Beredningen föreslagit, att

hesvärstiden i vissa uppgifna mål hör, äfven då utslaget ej afkunnas muntligen,

beräknas från utslagsdagen, hafva ej samma giltighet i fråga om öfrige utsökningsmål,

ty i dessa ligger ej lika vigt att beslutet, h vil ket utan afvaktan af besvårstidens

utgång och stundom till och med innan ved erparten hlifvit hörd kan till full

verkställighet hringas, skyndsamt tager åt sig laga kraft. I afseende ä dessa äfvensom

å, de frågor angående utmätningsmans eller parts fallande till böter eller skadestånd,

hvilka, ehuru ej hänförliga till utsökningsmål i egentlig mening, dock ansetts

tillhöra öfverexekutors upptagande, hafva derföre nu gällande bestämmelser om

klagotid från delfående af heslutet, när det ej muntligen afkunnats för parten, hlifvit

bibehållna. Och har i följd häraf i afseende å beslutens delgifvande särskild! erforderliga

föreskrifter hlifvit i förslaget intagne.

Vid särskilda tillfällen hafva förslag hlifvit framskrida om genomgripande 18S -188 §§.

förändringar i nu gällande stadganden angående besvärsmåls fullföljd och behandling

i Hofrätt. Sä har det t. ex. hlifvit ifrågasatt, om icke, i stället för det nuvarande

förfarandet, enligt h vilket besvären, då andra parten finnes böra deröfver höras,

utställas till förklaring af honom, med åliggande i de flesta fall för klaganden

att besörja om handlingarnas uttagande och delgifvande med vederparten, skulle

kunna i dessa mål tillämpas hufvudsakligen enahanda bestämmelser som i vadeproceduren,

så att, hvad särskildt utsökningsmål anginge, det skulle åligga, den,

som ville öfverklaga öfverexekutors beslut i dylikt mål, att inom viss kort tid efter

beslutets meddelande hos öfverexekutor eller annan myndighet i orten eller omedelbart

hos vederparten tillkännagifva sitt missnöje, hvarefter vederparten skulle ega, att,

utan särskild kallelse, inom klagotidens utgång inställa sig i Hofrätten, för att deltaga,

del af besvärsskriften och, om han så aktade nödigt, inom viss tid derefter afgifva

förklaring. Visserligen konime en förändring uti sådan eller likartad rigtning,

som den nu angifna, att lända till en ingalunda oväsentlig förenkling i Hofrätternas

arbetssätt, likasom den skulle medföra en tidsbesparing i de fall, der besvären nu

utställa,s till förklarings afgifvande. Målen skulle nemligen kunna omedelbart efter

förklaringstidens utgång företagas till afgörande, hvaremot nu ej blott svaranden

måste hafva tid att förklara sig, utan äfven klaga,liden tid att tillställa honom handlingarna.

Men dessa fördelar skulle, åtminstone hvad utsökningsmål beträffar, mera

ii.u uppvägas af de olägenheter, förändringen konime att föra med sig. Flertalet af

besvär i utsökningsmål är af sådan beskaffenhet, att någon förklaring icke anses

136

böra infordras, utan besvären genast ogillas.*) T alla sädana niäl, hvilkas antal

sannolikt kommer att ökas, om, såsom Beredningen föreslagit, endast skriftliga

fordringsbevis få läggas till grund för lagsökningsprocesseu, komine dröjsmål med

Hofrättens beslut att förorsakas. Nu föredragas nemligen vanligen besvär uti

utsökningsmål genast, utan att ens besvärstidens utgång afvaktan, hvaremot, om

vadeproceduren införes, någon föredragning icke kan ega rum förr än bes vårstiden

och, i händelse vederparten då iakttagit inställelse, ytterligare förklaringst!den gått

till ända. En annan vigtig betänklighet är att vederparten skulle i alla mål vara

underkastad kostnaden och besväret af en ofta, onödig inställelse i Hofrätt, vanligen

utan någon utsigt att kunna derföre undfå godtgörelse. Nu deremot har vederparten

visshet, att någon ändring i öfverexekutors utslag icke sker, med mindre han erhaller

del af besvären, och han behöfver dessförinnan ej vidtaga någon åtgärd.

Svårigheter möta ock att anordna förfarandet så, att ej möjligheten att snart erhålla

inhibition afskäres, hvadan förfarandet i synnerhet är olämpligt i qvarstadsoch

handräckningsmål. Ett annat sätt, som äfven blifvit ifrågasatt, är att efter

föregången missnöjesanmälan låta hela skriftväxlingen försiggå hos öfverexekntor,

hvilken, sedan skriftvexlingstiden gatt till ända, skulle till Hofrätt insända alla inkomna

handlingar — motsvarande hvad nu är stadgadt i fråga om besvär öfver

egodelningsrättens utslag. Detta förfaringssätt komme att medföra ungefär samma

fördelar och samma olägenheter, som det förut omnämnda, men skulle dessutom i

ännu högre grad än detta hafva till följd, att den möjlighet, som nu förefinnes för

en klagande att inom kort tid kunna erhålla Hofrättens inhibitionsresolution, skulle

mången gång till oersättlig skada försvinna.

Da Beredningen således icke kunnat gilla någondera af de ifrågasatta utvägarne

för ordnandet af besvärsförfarandet i utsökningsmål, har Beredningen ej funnit

anledning att föreslå några andra hufvudsakliga ändringar i gällande stadganden,

än som ansetts erforderliga för att betaga tredskande parter den möjlighet, de nu,

åtminstone i vissa utsökningsmål, hafva att kunna draga ut på tiden med målets

s) Antalet sku ldfordringsmål, som från Konungens Befallningshafvande fullföljdes till Hofrätt, utgjorde

186-1

— 2.274, hvaraf afgjordes

ex

incommunicato

... 1,583 eller.........

.........70 %.

1865-

-2,432.....................

...1,720 ..............

.........70%.

1 Sfifi-

2.396

......... 64 %.

1867-

-2,429.....................

..1.621 .............

.........67%.

1 868-

-2.688....................

...1,699 ..............

.........68 %.

I 869

2,599....................

...1.698 ............

.........65 %.

1870-

_•o 297

...1.356...............

........59 %.

1871

-1.542.....................

.. 867..............

.........56 %.

1872-

-1,091.....................

... 620..............

.........57%.

187:1

863....................

... 464............

..........54 %.

för tio år

20,606..................

13.152.....

...... 64 %.

slutlig'';!, åtgörande. Detta syftemål liar Bereduiiigen ansett kunna vinnas derigenom,

att dels de nu (enligt Kongl. Förordningen den 28 Juni 1798, jemförd med Kong!.

Brefvet den 23 Januari 1799) för skuldfordringsmål gällande föreskrifter, enligt

Indika redan genom första konnnunikatiousresolutionen äfventyret af talans förlust

stadgas för båda parterne, utsträckas att gälla för alla utsökningsmål, och dels bestämmelse

gitt es om skyldighet för klaganden att inom den tid, då han skall ingifva

recepisse öfver delgifningen, äfven återställa besvärshandlingarna eller afskrift deraf,

vid äfventyr, om oj dessa handlingar eller afskrift deraf inom sagda tid inkommit,

att han har förlorat sin talan. Den senare bestämmelsen torde vara lämpligare än

den i föregående lagförslag förekommande, att klaganden alltid skall jemte besvär

ingifva duplett deraf; samma ändamål vinnes, eller att part ej skall kunna genom

att undanhålla besvärshandlingarna fördröja ett måls afgörande, och klaganden blir

befriad från att inlemna duplett i de fall — och dessa utgöra, efter hvad nyss är

visa,dt, flertalet — då besvären ej blifva utstälda till förklaring, och således duplettakten

ej kan blifva behöflig.

Stadgandona i 187 § öfverensstämma med hvad i 171 § blifvit föreslaget.

Hvad i särskilda författningar är stadgadt om fullföljande och behandling i 189 §

Hofrätten af mål, som från Gotland dragas under Hofrättens pröfning, bör ock gälla

om utsökningsmål, och har derföre i 189 § hänvisning blifvit lemnad till hvad i

berörda hänseende är särskild! stadgadt, i promulgationslagens 17 § föreslås de

tillägg till ifrågavarande författningar, som till följd af den nya utsökningslagcn

skulle erfordras.

Innehållet af 190 och 191 §§ är hufvudsakligen hemtadt ur nu gällande lag. 190—191 §§.

Efter hvad i 12 § säges, lä icke andra skuldfordringsmål af öfverexekutorerne 192 §.

upptagas än sådana, som afse klar och förfallen fordran, hvilken grundar sig å

skuldebref eller annat skriftligt fordringsbevis. Varder nu ett sådant lagsökningsmål

icke förvisadt till domstol, utan afgjordt, måste frågan anses vara af den enkla

beskaffenhet, att sedan Hofrätten åtgjort målet skäl icke förefinna,s till ändring i

Hofrättens utslag. Erfarenheten har ock gifvit vid handen, att rättigheten att hos

Konungen fullfölja dylika mål hittills endast undantagsvis begagnats. Så utgjorde

antalet af de i Högsta Domstolen afgjorda exekutiva skuldfordringsmålen 1874 endast

12 samt 1875 endast 13. Men så länge denna rättighet i lagen emellertid qvarstår,

utgör den ett, hinder för verkställighet af Hofrättens utslag förr än den för revisionssökande

bestämda tid tilländagå,tt. Vid sådant förhållande och då enligt 32 § gäldenären

har rätt att söka återvinning i hvarje mål, deri betalningsskyldighet blifvit

honom ålagd, såvida han ej hos öfverexekutor erkänt skulden, har Beredningen ansett

sig kunna i 192 § föreslå, att talan mot Hofrätts utslag i mål, hvarom 2 Kap.

handlar, ej må hos Konungen föras. Deremot har Beredningen icke, såsom

IJtsökningskomitén, utsträckt detta stadgande äfven till andra utsökningsmål,

ty i fråga om dem förefinna,s i allmänhet ej de skäl, hvilka föranled! nyssberörda

18

188

bestämmelse. Dessa få således hos Konungen fullföljas, och har Beredningen föreslagit,

att fullföljden skall ske, icke genom revisionssökande, utan genom besvär.

I de flesta fall har nemligen målet sitt upphof i klagan öfver felaktigt förfarande

af underordnad exekutiv myndighet, eller ock angår det eljest ämnen, som väsentligen

skilja sig från dem, hvilka utgöra föremål för verklig rättegång; och om än

detta ej obetingadt gäller angående vissa mål, t. ex. de som angå fördelning af

köpeskilling för utmätningsvis såld egendom, i hvilka dock de frågor, som äro af

rent exekutiv natur torde utgöra flertalet, synes ej skäl vara att för nämnda mål

göra ett undantag från regeln för fullföljd af utsökningsmål i allmänhet.

Förslaget

till

Förordning om nya TJtsökningslagens införande och livad i afseende

derå iakttagas skall.

Den föreslagna nya Utsökningslagen innehåller dels formella stadganden rörande

sättet för målens anhängiggörande, afslutande och fullföljd, dels ock regler

för deras materiella pröfning. Att''en ny lags föreskrifter af sistnämnda beskaffenhet

ej böra retroaktivt tillämpas på mål, som redan vid lagens utfärdande äro anhängiga,

torde vara en i lagstiftningen allmänt gällande grundsats. Formella stadganden

anses deremot genast böra träda i verksamhet, derest ej annorlunda i lagen

stadgas. Flera af den nu föreslagna lagens formella bestämmelser, såsom om en i

allmänhet kortare besvärstid, om densammas räknande från utslagets dag och om

borttagande af en instans i skuldfordringsmål, likasom hvad i öfrigt blifvit föreslaget

till påskyndande af utsökningsmål ens slutliga afgörande, äro dock till stor del beroende

af hvad nya lagen innehåller om vilkoren för rätt att anhängiggöra mål i

den ordning lagen föreskrifver och beskaffenheten af den bevisning, som blifvit i

139

dessa mai tillåten, livilket allt äter inverkar på pröfningen af målen. Dessa bestämmelser

böra följaktligen ej tillämpas på mål, som blifvit anbängiggjorda innan

samma lag trädt i kraft. I 1 § stadgas derföre, att dessa mål skola efter äldre lag

behandlas. De undantag från denna regel, hvilka Beredningen ansett kunna och

böra göras, finnas omförmälcla i 6, 7 och 8 §§.

Då i förslaget till utsökningslag ej är medgifvet borgenär att allenast på 3 §.

grund af utmätning tillträda fast egendom, fordrar konsecpvensen, att fast egendom,

som enligt 30 Kap. 5 § Bättegångs-Balken blifvit till fullgörande af Hofrätts dom

uppgifven, ej heller på grund deraf skall till borgenären afträdas. Hvad derom finnes

i nämnda lagrum stadgadt har derföre blifvit i 3 § upphäfdt.

Någon annan förändring af lagens föreskrifter angående vilkoren för rätt att

hos Konungen fullfölja talan emot Hofrätts dom har Beredningen ansett ej vara af

det nya lagförslaget påkallad. Hvad särskild! angår den i nu gällande lag stadgade

skyldighet för den, som vill söka Konungen emot Hofrätts dom, att domen sjelfmant

fullgöra, har denna skyldighet intet- annat gemensamt med den tvungna verkställighet,

den vinnande enligt utsökningslagen kan förskaffa sig, än att domens frivilliga

fullgörande i ett fall, hvilket omnämnes i 39 § Utsökningslagen, ansetts göra utmätning

å domen onödig samt att-, om den vinnande beredt sig verkställighet, sådant

uppenbarligen måste medföra den verkan, att domens fullgörande ånyo af den tappande

är öfverflödigt. Huruvida ur synpunkten af rättegångsväsendets lämpligaste

ordnande är behöflig! att bibehålla doms fullgörande såsom ett praestandum för talans

fullföljd, är deremot en fråga, hvilken icke lämpligen, skiljd från ofri ga till detta

ämne hörande frågor, må upptagas till besvarande, utan torde- böra anstå till den

revision af Bättegångs-Balken, som jemväl är vorden af Kongl. Maj:t anbefald.

För att förekomma olägenheten af en allt för långt utsträckt öfvergångstid 6 §.

från den äldre lagen till den nyas fulla tillämpning är i 6 §, från stadgandet i 1

§ att mål, hvilka, då nya lagen träder i kraft, redan åro anhängiga, skola efter

äldre lag behandlas, det undantag gjordt-, at-t dylika mål varda förfallna, derest de

ej, såsom i 22 § Utsökningslagen sägs, fullföljas inom natt och år efter lagens

trädande i kraft. Ett undantag från samma stadgande finnes ock i 7 § i fråga om 7 §.

utmätt fastighets försäljning och köpeskillingens fördelning, hvilka delar af exekutionsförfarandet

tillsammans bilda et-t af de föregående åtgärderna i målet oberoende

helt, som, derest ej auktionen redan blifvit utlyst, bör kunna efter nya lagen behandlas,

ändå att egendomen blifvit utmätt i öfverensstämmelse med den äldre lagen.

Åt de i S § intagna stadganden, hvilka innebära dels upphäfvande af en lag, 8 §.

som tillåter inskränkning i den personliga friheten, dels borttagande af ett helt rättsinstitut,

införsel, torde till följd af deras natur böra gifvas den retroaktiva kraft,

som i nämnde § omförmäles.

På det att öfverexekutor i stad måtte erhålla samma befogenhet-, som hittills io §.

140

tillkommit Konungens Befallningshafvande, såsom forum för parter vid åtskilliga i

lag iöreskrifna åtgärders vidtagande till bevakande af deras civila rättigheter, innehåller

10 § ett allmänt stadgande härom i ordalag, som torde göra det tillämpligt

på alla dylika i lag omförmälda fall, hvaribland i synnerhet må nämnas klander af

handelsräkningar, borgens ställande enligt Kongl. Förordningen om handel med lösören

den 20 November 1845 samt fordringars angifvande eller utsökande enligt

stadgandena om preskription.

11 §■ De i 11 § uppräknade, genom 2 § upphäfda delar af 4 Kap. Utsöknings

Balken

och Kongl. Förordningen den 19 Maj 1756 innefatta ämnen, Indika enligt

Beredningens åsigt nu icke utgöra föremål för dess behandling, utan lämpligast böra

i sammanhang med kommande omarbetning af Handels-Balken företagas. Innehållet

af dessa lagrum har derföre hufvudsakligen blifvit bibehållet, utan annan förändring

an den, som bör följa af nya lagens från den äldre afvikande föreskrifter.

Med anledning af det i 4 Kap. 3 § Utsöknings-Balken förekommande stadgande,

enligt hvilket, der utmätning sökes ä skuldebref, som redan kommit i andra

eller tredje hand eller till flere, som hvar af annan det på god tro inlöst, vid gäldenarens

invändning om tvång eller förledande endast i det fäll afseende fästes, att

han derå tält inom sex veckor hos domaren eller Konungens Befallningshafvande,

har i praxis blifvit antaget, att med afseende å löpande skuldebref, som af annan

än den, till hvilken det blifvit utfärdadt, i god tro innehafves, gäldenären ej heller

vid domstol är berättigad att framställa en dylik invändning, med mindre att han

iakttagit hvad i förenämnda lagrum är stadgadt. En dylik tillämpning, hvilken vid

den i Utsöknings-Balken förekommande sammanblandning af processuella och privaträttsliga

stadganden icke synes sakna skäl, skulle emellertid i följd af den förändrade

lydelse, som motsvarande stadganden i förslaget erhållit, för framtiden blifva omöjliggjord,

derest icke meddelas ett allmänt, äfven för domstol gällande stadgande, att

den, som utgifter löpande skuldebref, ej må mot innehafvare, som är i god tro,

göra invändning om tvång eller förledande, der han försummat iakttaga hvad i 26

§ Utsökningslagen är föreskrifvet. Ett stadgande i sådan syftning har derföre intagits

i 2 punkten.

Genom det rörande betydelsen af ordet order i 1 punkten gjorda tillägg,

jomfördt med 2 punkten, har der blifvit gifven en med den hittills rådande uppfattningen

jemväl öfverensstämmande definition å löpande skuldebref, hvilken benämning

ock i förslaget till Utsökningslagen förekommer.

Hvad i 11 punkten finnes hemtadt ur S Kap. 11 § Utsöknings-Balken synes

höra bibehållas, men har, såsom tillhörande den konstitutiva delen af lagen, ej sin

plats i Utsökningslagen.

''2 _ I Kongl. Förordningen angående ändring af gällande stadganden om lagfart

å fast pant den 16 Juni 1875 förekommer i fråga om pantens värdering en hänvisning

till 6 Kap. 1 § Utsöknings-Balken, och då lagförslaget ej> innehåller några

141

motsvarande ''bestämmelser om fast egendoms värdering, samt anledning torde saknas

att, blott för tillämpning enligt nämnde Kongl. Förordning, som sjelf i viss män

är en öfvergångslag, meddela nya förändrade stadganden i detta ämne, har i 12 §

blifvit ur nämnda Kap. af Utsöknings-Balken upptaget hvad för ändamålet kan

anses erforderligt.

I vissa fall tillåter lagen utmätning utan föregående dom, såsom för utgifter 15 tf.

till bättrande af hägnad eller väg. Någon ändring häri synes ej af den nya Utsökningslagen

påkallas i annan måtto, än att den befogenhet i detta hänseende,

som hittills tillkommit magistrat, såsom underexekutor, i stället må öfverflyttas å

stadsfogde, der sådan finnes. Ehuru äfven fall förekomma, då enligt administrativa

eller ekonomiska författningar omedelbar utmätning medgifves, såsom i fråga om

expeditionslösen, utskylder m. m., samt således också angående dessa enahanda

föreskrifter med de i 15 § föreslagna synas beliöfliga, har dock, enär dessa föreskrifter

ej falla inom den allmänna lagstiftningens område, stadgandet i 15 § ansetts

höra endast omfatta de fall, som i civillagen förekomma.

Ärfda-Balkens och Sjölagens stadganden om qvarstad öfverensstämma väl ej ig tf.

med Utsökningslagen i hvad den rörer vilkoren för qvarstads erhållande, men synas

i allt fall, oberoende deraf, böra bibehållas. Såsom vid 7 Kap. blifvit anmärkt, är

dock fast egendom ej föremål för qvarstad, hvarföre, i fråga om dylik egendom,

qvarstad, der sådan är i lag föreskrifven, ansetts böra utbytas mot skingringsförbud.

Till de redan gällande bestämmelser rörande fullföljd af mål från Gotland 17 tf.

och dessa mals behandling i Hofrätten, hvilka bestämmelser äfven skola tillämpas

på mål, afgjorda af öfverexekutor å Gotland, finnes i 17 § ett tillägg, föranledt af

Utsökningslagens föreskrift om skyldighet för klagande part att i kommunicerade

mål återställa besvärshandlingama eller ingifva afskrift deraf.

Uti 9 Kap. 2 och 3 §§ Utsöknings-Balken finnas stadganden, som enligt is tf.

27 Kap. 8 § Eättegångs-Balken skola tillämpas äfven i andra än utsökningsmål.

Då motsvarande bestämmelser i lagförslaget rörande utsökningsmål behandling i

Hofrätten måhända icke finnas i afseende å dessa andra mål, som till största delen

utgöras af brottmål, fullt lämpliga, och Beredningen icke nu har att utlåta sig om

de processuella anordningarna för domstolsmålen, hafva ofvannämnda §§ i UtsökningsBalken

blifvit i 18 § till sitt hufvudsakliga innehåll införda, för att kunna tillämpas

i de fall, der det enligt Eättegångs-Balken och öfriga ej upphäfda författningar kan

ifrågakomma.

Sedan i 4 Kap. af förslaget blifvit bestämdt, huru utmätning af lösegendom 1''J tf.

skall vara förrättad för att medföra förmånsrätt, behöfver nu i 17 Kap. HandelsBalken

vid bestämmande af förmånsrättsordningen ej i afseende å sättet för utmätningens

verkställande annan fordran uppställas, än den att egendomen blifvit i laga

ordning i mät tagen. 8 § af nämnda Kap. är i öfverensstämmelse härmed ändrad.

De föreslagna förändringarna i Konkurslagen äro påkallade af bysättningens so och #i tftf.

142

borttagande och införandet af den i 86 § af förslaget omförmälda edgång samt

häkte såsom äfventyr för öfverträdandet af reseförbud. Likaså är ur 62 § Sjölagen

uteslutet hvad der förekommit om bysättning. I 139 § sistnämnda lag tillägges

en hänvisning till Utsökningslagens föreskrifter om försäljning af fartyg och last.

22 L SS § af Vexel lagen innehåller väl redan att i vexelmål underrätts dom går i

verkställighet, ändå att deremot vädjas. Då likväl förslaget till Utsökningslag uppställer

särskilda regler för olika grader af verkställighet, men i fråga om verkställighet

af dom i vexelmål hänvisar till Vexellagen, har det ansetts nödigt att i

denna tydligt utsattes i hvad mån domen går i fullbordan.

Hvad i 86 och S7 §§ Vexellagen förekommer om bysättning är redan genom

Kongl. Förordningen den 1 Maj 1868 upphäfdt. Då nu bysättning helt och hållet

borttages och således detta stränga medel till framtvingande af gäldenärs tillgångar

ej kan anlitas af den, som i vexelmål vunnit, har det synts Beredningen lämpligt

att i 87 §, såsom ersättning för den der förut tillåtna bysättning, i stället medgifva

reseförbud vid äfventyr som i Utsökningslagen sägs; i sammanhang hvarmed

det ansetts böra åt 86 §, sådan den nu gäller, gifvas en ny lydelse.

24 §. Såsom vid 1 Kap. är nämndt, torde det kunna förutses, att i vissa städer

den nu föreslagna organisationen af de exekutiva myndigheterna ej kan genomföras

samtidigt dermed att den nya lagen träder i kraft. Konungens Befallningshafvande

skulle då, så länge hindret varar, förblifva öfverexekutor för staden och Magistraten

fortfarande vara underexekutor, för hvilket fall några särskilda från förslaget till

Utsökningslag afvikande bestämmelser funnits erforderliga. Enligt detta förslag

skall nemligen försäljning af utmätt fäst egendom i stad af öfverexekutor omedelbarligen

verkställas. I afseende å de städer, der ej. såsom i förslaget förutsättes,

Magistraten eller någon dess ledamot, utan Konungens Befallningshafvande är

öfverexekutor, synes emellertid denna föreskrift mindre lämplig, och nämnda förrättning

med hvad dertill hörer har derföre ansetts äfven der böra åt Magistraten

uppdragas, för hvilken anordning den omständighet, att Magistraten innehar befattningen

af utmätningsman, destomimjre torde utgöra hinder, som jemväl på landet

iästighetsauktioner i vissa fall skola af utmätningsman hållas. Vanligen hafva

Magistraterne hittills till fullgörande af en del dem såsom nnderexekutorer åliggande

förrättningar begagnat biträden. Detta har ansetts kunna äfven fortfarande medgifvas,

dock under enahanda vilkor och förbehåll, som för likartadt fall blifvit för

kronofogde i Utsökningslagen föreslagna. Att Magistraten vid de förrättningar den

sjelf utför åtföljes af vittnen, synes ej nödigt. Och då, med afseende slutligen å

den ställning Magistratens ledamöter, såsom tillika beklädande domareplatser, innehafva,

Konungens Befallningshafvande ej skäligen bör ega befogenhet att döma dom

ifrån tjensten eller skilja dem från befattningens utöfvande, har en inskränkning i

denna syftning funnits nödig i den enligt 10 § af Utsökningslagen Konungens

143

Befallningshafvande eljest tillkommande domsrätt öfver underlydande utmätningsman.

Deremot har särskildt blifvit antydt, att vederbörlig domstol, när magistratsledamot

för tjenstefel der tilltalas, må ega att om den tilltalades afhållande från

tjen sten förordna.

Såsom af förslaget till Förordningen om nya Utsölmingslagens införande

synes, har Beredningen ej ibland de utsökningsväsendet rörande äldre stadganden,

hvilka ej skulle anses genom nya lagen upphäfda, jemväl nämnt stadgandena om

Ridderskapets och Adelns rätt till utpantning hos sina frälsebönder. Dessa stadganden

innefattas uti IS punkten af Ridderskapets och Adelns Privilegier den 16

Oktober 1723, Kong!. Brefvet den 21 Juni 1792 samt Kongl. Kungörelsen angående

förändringar och jemkningar i Riksståndens privilegier den 6 April 1810.

Denna frälseman tillkommande rätt, hvilken kan af honom utöfvas endast i det fall

att han är egare af frälsejord, och emot den, som denna hans jord innehar, samt

afser endast räntor, utskylder eller hvad frälsebonde efter laga syn för husröta och

eljest ostridigt kan vara skyldig, torde under senare tider ej hafva blifvit synnerligen

anlitad. Efter de förändringar, som sedan nämnda privilegiers utfärdande skett i

afseende å rättigheten att besitta frälsejord samt de inskränkningar, som blifvit

gjorda i sjelfva den genom privilegierna frälseman tillagda utpantningsrätten, synes

ock densamma icke vidare för dess innehafvare vara af den betydelse, att något

hinder borde möta att vid antagande af en ny utsökningslag upphäfva dessa nämnda

undantagsstadganden. Dessa kunna dock, så vidt de innehållas i förutnämnda

privilegier och Kongl. Kungörelsen den 6 April 1810, enligt 114 § Regeringsformen

ej upphäfvas utan Ridderskapets och Adelns bifall. Beredningen har derföre,

med hänseende till den särskilda behandling frågan härom lärer böra undergå, uppgjort

särskildt förslag till Förordning om upphäfvande af Ridderskapets och Adelns

rätt att göra utpantning hos sina frälsebönder.

Uti lagsökningsprocessen, der ofta mål varda i första instansen afgjorda utan

att den, som sökes, afgifvit svaromål, ehuru han fått del af lagsökningen, är det

synnerligen af vigt att delgifvandet deraf kan ske genom personer, hvilkas derom

utfärdade bevis eger vitsord, utan att det behöfver af dem med ed bekräftas. Derigenom

skulle hinder läggas för det missbruk, som under senare tider inrotat sig,

att gäldenärer, sedan betalningsskyldighet blifvit dem i exekutiv väg ålagd, vid

besvär i Hofrätt endast för att uppehålla målet invända, att de ej erhållit del af

144

lagsökningen och derigenom bereda sig anstånd med betalningens fullgörande. Behofvet

af sådane personers anställande i hvarje ort för verkställande af kommunikationer

i lagsökningsmål gäller ock i fråga om delgifvande af stämningar samt

domstolars och andra embetsmyndigheters beslut. Till afhjelpande af detta behof

har Beredningen, i likhet med Utsökningskomitén, uppgjort förslag till Förordning

angående stämningsmål!, hufvudsakligen hemtadt ur 11 Kap. 24 § af förra Lagberedningens

förslag till Rättegångs-Balk, förra delen.

145

I öfverensstämmelse med hvad i inledningen till motiven blifvit yttradt, får

Beredningen slutligen lemna en kortfattad redogörelse för hufvuddragen af några

främmande lagars bestämmelser angående utsökningsväsendet, för så vidt dessa

bestämmelser synts Beredningen vara af intresse för jemförelse mod motsvarande

stadganden i förslaget.

Exekutivprocessen leder sitt ursprung från Italien. Redan tidigt under medel- Exekutivtiden

funnos nemligen i detta land särskilda urkunder af den beskaffenhet, att processen

exekution på dem kunde följa, utan att det rättsanspråk, som blifvit genom dem oc\ ezeJcft0

bekräftadt, behöfde genom ett föregående processuelt förfarande fastställas. Yid

blotta företeendet åt en dylik urkund kunde således exekution erhållas på samma

sätt som vid en lagakraftvunnen dom. Den äldsta formen för dylika exigibla

urkunder, livilka vanligen benämndes instrumenta guarantigiata, erhöll man sålunda,

att kontrahenterne gåfvo det dem emellan afslutade aftalet formen af ett

inför domaren afgifvet erkännande af skulden samt emottogo af domaren befallning

att inom viss tid betala, vid äfventyr att eljest exekution skulle ofördröjligen inträda.

Genom denna form, helt och hållet öfverensstämmande med formen för domen vid

en verklig rättstvist, kunde vid bristande betalning naturligtvis exekution genast

inträda.

Derefter utvecklades ifrågavarande rättsinstitut så, att dessa aftal ingingos ej

vidare inför domaren utan inför en notarie, dervid man väl till en början inför

notarien åtog sig att hos domaren hemta den sedvanliga befallningen att betala vid

äfventyr af exekution, men snart lät notarien i sjelfva urkunden gifva denna befallning.

Genom en fiktion betraktades notarien såsom domare med afseende å den så

kallade jurisdictio voluntaria. På det erkännande, som inför notarien afgifvits,

tillämpades nu den romerska rättens grundsatser i fråga om betydelsen och följderna

utaf en confessio in jure, och med användande af den kända rättsgrundsatsen “confessus

in jure pro judicato habetur" tilläde man de inför notarien i förenämnda form

upprättade urkunder samma exigibilitet som en af domaren gifven lagakraftvunnen

dom. Småningom började man anse en befallning af notarien att betala kunna förutsättas

vid hvarje inför honom ingånget aftal, i hvilket kontrahenterne förbundit

sig att underkasta sig exekution utan föregående process eller så kallad parat exekution;

man faun det derföre helt och hållet öfverflödigt att i urkunden intaga

19

146

befallningen, såsom något hvilket förstods af sig sjelf, och i följd deraf blef slutligen

urkundens exigibilitot ansedd såsom beroende, ej mera på någon uttryckligt gifven

befallning att betala, utan i parternes öfverenskommelse inför notarien att underkasta

sig parat exekution. Men sedan man kommit till denna uppfattning, låg det

nära till hands, att låta lagstiftningen genom ett en gång för alla gifvet stadgande

ersätta parternes uttryckliga öfverenskommelse om parat exekution, då man ju alltid

kunde presumera att vid upprättandet af en notarieil urkund afsigt bos kontralienterne

förefunnits att aftalet utan förutgången vidlyftig process skulle kunna göras

gällande, äfven om kontrahenterne underlåtit att upprepa den vanliga formeln. I

följd häraf upptogs i de italienska städernas lagstiftning mot slutet af medeltiden

den grundsats att rätt till parat exekution tillerkändes hvarje offentlig urkund, d. v. s.

en sådan, som inför domstol eller notarie blifvit upprättad, eller med andra ord

hvarje offentlig urkund erkändes vara exigibel, utan att den behöfde innehålla något

åtagande af kontrahenterne att underkasta sig omedelbar exekution.

Så länge en urkunds exigibilitet ansågs bero derpå, att ett erkännande, vare

sig inför domaren eller en notarie, egt rum i samma form som vid en verklig rättegång,

kunde naturligen några privat-urkunder icke tilläggas en dylik egenskap. Men

sedan uppfattningen blifvit den, att exigibilitet tillkom hvarje offentlig urkund, utan

att ett dylikt erkännande erfordrades, förefans uppenbarligen möjlighet att utsträcka

exigibiliteten äfven till privata urkunder. Och detta egde äfven rum i olika omfattning

i de italienska städernas lagstiftningar.

Enligt den italienska processen voro formerna för det förfarande, hvarigenom

en exigibel urkund gjordes gällande, fullkomligt desamma, som användes vid verkställighet

af en laga kraft egande dom. I båda fallen sade man “proceditur executive“,

och någon skilnad emellan exekution och exekutivprocess hade enligt den

italienska processen icke uppstått. Klart är, att så länge de exekutoriska urkunderna

ännu voro bundna vid den ursprungliga stränga formen af en confessio in

jure, kunde från den skyldiges sida sällan någon invändning ifrågakomma; och den

enda pröfning, som behöfde föregå sjelfva verkställigheten, var den att efterse, huruvida

urkunden, som åberopades, hade den fordrade formen. Men sedan man såsom

exigibla urkunder erkänt hvarje inför notarien upprättad urkund eller till och med

privat-urkunder, blef det nödvändigt att låta den verkliga exekutionen föregås utaf

gählenärens hörande inför domaren, äfvensom att förklara gäldenären berättigad att

framställa vissa invändningar mot hans skyldighet att på grund af den åberopade

urkunden undergå exekution, samt att, först efter det gäldenären icke kunnat åberopa

och styrka någon dylik invändning, skrida till sjelfva verkställigheten. Härigenom

ansåg man sig dock ej skapa något förfarande skildt från exekutionen, då

enligt den italienska processen äfven vid verkställighet af en dom gäldenärens hörande

kunde vara erforderligt, innan man skred till verkställighet, — under vissa förutsättningar

var detta till och med regel — och då i dylika fall gäldenären likaledes

147

var berättigad att framställa invändningar, hvilka föranledde till samma förfarande,

som vid de exekutoriska urkunderna. De invändningar, som mot dessa urkunder

kunde af gäldenären framställas, voro ursprungligen desamma, som vid exekution

på grund af en confessio in jure eller en res judicata voro tillåtna. Yid privaturkunder

tillkom naturligtvis invändningen, att gäldenären ej utfärdat desamma.

Skulle något afseende fästas vid en dylik invändning, erfordrades såsom ett nödvändigt

vilkor, att invändningen skulle genast vara klar eller åtminstone kunna styrkas

med bevis, som genast voro till hands. Var detta ej händelsen, lemnades invändningen

utan afseende. Rättsuppfattningen i Italien utvecklade sig dock derhän, att man

slutligen, i fråga om hvilka invändningar skulle anses tillåtna, uteslutande fäste sig

vid förenämnda vilkor, så att man uppstälde såsom grundsats, att i allmänhet hvarje

invändning, hvilken genast (in continenti) kunde bevisas, äfven skulle kunna framställas

in judicio executivo. I sammanhang med den sålunda förändrade uppfattningen

angående de invändningar, hvilka i exekutivprocessen skulle anses tillåtna, stod

jemväl utvecklingen af grundsatsen att hvad någon i exekutivprocessen blifvit ålagdt

att betala, kunde han sedermera återfordra genom en rättegång i vanlig ordning.

Ty sedan invändningens tillåtlighet gjorts beroende uteslutande på möjligheten att

genast bevisa densamma, och uppfattningen af den exekutoriska urkunden såsom

confessio in jure försvunnit, syntes billigheten emot gäldenären fordra, att han ej

beröfvades möjligheten att genom det ordinarie förfarandet göra gällande en invändning,

som i (let exekutiva förfarandet lenmats utan afseende endast på den grund,

att bevisningen derför ej genast varit till hands, och följden häraf bl ef att gäldenären

städse hänvisades att särskildt utföra dylika invändningar in ordinario.

Bruket af exekutoriska urkunder öfvergick från Italien till Frankrike, Såväl

den äldre som den nu gällande franska lagstiftningen tillägga omedelbar verkställighet

(exécution parée) åt notariella akter, derest de af notarien blifvit i en viss form utfärdade.

Denna form har från äldsta tider bestått deri, att dylika akter, hvilka utfärdas

under notariens officiella sigill, erhålla samma ingress, som användes vid

lagarnes utfärdande, och afslutas med samma formel, som påtecknas hvarje lagakraftvunnen

dom, innan densamma kan blifva verkstäld (ende de procédure civile

art. 545), nemligen de bekanta orden: “En conséquence le president de la républiquo

francaise mande et ordonne (eller under konunga- och kejsardömets tider nous

mandons et ordonnons) å tous huissiers sur ce requis de mettre le dit jugement (act)

å exécution “ etc. De så utfärdade notariella akter tillkommer enligt den franska

processen helt och hållet samma exekutiva kraft som en lagakraftvunnen dom. För

verkställighet af den exekutoriska urkunden vänder man sig direkte till huissieren,

utan att någon åtgärd från domarens sida är af nöden. Invändningar mot verkställigheten

eller andra tvistefrågor, som derunder kunna uppkomma, behandlas och

afgöras på enahanda sätt, ehvad det exekutiva förfarandet må hafva blifvit inledt

på grund af en dom eller på grund af en notarieil urkund.

148

I Frank-rike förekommer deremot numera icke någon särskild exekutivprocess

vid privata urkunder, såsom förhållandet var under den senare italienska processen.

Code de procédure civile (art. 404) föreskrifver väl, att anspråk, som afse rent

personliga (obligatoriska) rättsförhållanden och äro grundade på urkunder, hvilka

icke förnekas, skola på samma sätt som mål appellerade från fredsdomarne samt tvister

under 1,500 fr. in. 11. betraktas såsom summariska mål och såsom sådana blifva

instruerade; men det franska summariska processförfarandet är endast en förenklad

form af den regelmessiga processen, ehuru dervid för vinnande af skyndsamhet och

minskade kostnader vissa för den sistnämnda processarten föreskrifna formaliteter

bortfalla.

Vid receptionen af den romerska rätten i Tyskland upptogos äfven derstädes

de exekutoriska urkunderna, sådana de utvecklats i det romaniska Europa. Man

antog, att enligt das yemeine Redd kunde genom öfverenskommelse emellan kontrahenterne

åvägabringas urkunder, hvarpå exekution omedelbart skulle följa, samt att

härför var tillräckligt att i urkunden intogs en exekutiv klausul, d. v. s. en förbindelse

att underkasta sig parat exekution eller att afsåga sig hvarje biträde af

domstol för att vinna befrielse från förbindelsens bokstafliga uppfyllande. För denna

klausul fordrades ej någon viss form. Vid denna uppfattning af de exekutoriska urkunderna

blef man dock ej qvarstående, utan så, väl enligt praxis som i de särskilda tyska

staternas positiva lagstiftning utsträckte man sedermera begreppet af dylika urkunder

till alla liqvida urkunder (klare Brief und Siegel), d. v. s. sådana urkunder, af hvilka

framgår “cui, quid, a quo, cur et quando debeatur/'' Men sedan de exekutoriska urkunderna

blifvit så uppfattade, var det icke vidare möjligt att låta exekution på grund af dem

inträda utan något föregående förfarande. Allt flera invändningar blefvo småningom

för gäldenären tillåtna, och förfarandet vid exekution sökt på grund af en exekutorisk

urkund afvek mer och mer från förfarandet vid exekutionen på grund af en dom.

Den tyska processen förlorade sålunda de exekutoriska urkunderna i deras egentliga

betydelse och erhöll i stället en exekutiv process skild från exekutionen (Exekutionsprocess).

Det förra förfarandet blef derefter uppfattadt icke såsom exekution, utan

som en summarisk processart, hvilken hastigare än den ordinarie processen förer till

en dom, som får exeqveras. Denna summariska processart, hvilken förutsätter, att

den sökande genast med urkunder bevisar grunden för sin klagan, skiljer sig hufvudsakligen

från den ordinarie processen derigenom att svaranden är i allmänhet inskränkt

till användande af sådana invändningar, som genom urkunder kunna bevisas,

och i afseende å de öfriga hänvisad att genom eu efterföljande ordinarie process göra

dom gällande. Sedan exekutivprocessen så utbildats, motsvarade den dock endast i

någon mån hvad med densamma ursprungligen åsyftats, i det att icke blott mångfalden

af dervid tillåtna invändningar, utan äfven andra från den ordinarie processen

hemtade och å den tyska exekutiva processen tillämpade bestämmelser ofta förvänd

-

149

lade detta summariska förfarande till en lika långvarig och kostsam rättegång, som

om det ordinarie förfarandet blifvit användt.

Vid den reform af civilprocessen, som i våra dagar inom Tyskland pågår,

fann man sig derföre föranlåten att återinföra exekutoriska urkunder i deras ursprungliga

betydelse. Civilprocessordningarna''för Hannover (§ 528), Oldenburg (art. 332)

samt Wurttemberg (art. 903) stadga, att exekution eger rum på grund af urkunder,

som upprättas inför landets domstolar eller notarier, så framt urkunden innehåller

att vid bristande fullgörande exekution genast skall ega rum; och den baijerska

civilprocesslagen (art. 822) innehåller i fråga om exekutoriska urkunder samma bestämmelser

som den franska code de procédure civile. I det förslag till gemensam

civilprocessordning för hela tyska riket, som af regeringen derstädes är till riksdagens

antagande framlagdt, hafva stadgandena i förstnämnda tre processordningar

blifvit följda, i det att förslaget innehåller (art. 651), att exekution skall ega rum

på grund af urkunder, som i föreskrifven form af en tysk domstol eller en tysk notarie

upprättas inom gränserna af deras befogenhet (offentliga urkunder), så, vidt

urkunden är upprättad angående anspråk, som afse betalning af en bestämd penningesumina

eller levererandet af en bestämd qvantitet andra fungibla ting eller värdepapper,

och gäldenären i urkunden förklarat, att han underkastar sig omedelbar

exekution. På samma sätt som i fråga om domar är föreskrifvet, är derjemte stadgadt

med afseende å urkunder, att desamma, innan exekution på grund af dem får ega

ruin, skola förses med en så kallad “Vollstreckungs-klausel" eller påskrift, att det

ifrågavarande exemplaret utfärdats för att exekution derå skall ega rum, hvilken

Vollstreckungs-klausel meddelas vid notariella urkunder af den notarie, som förvarar

urkunden. Med afseende åter å urkunder, hvilka ej äro upprättade i den form, att

omedelbar exekution på grund af dem får ega rum, bibehåller förslaget hufvuddragen

af den tyska exekutivprocessen under benämningen af “Urkunden-process," för de

fall att urkunderna afse så beskaffade anspråk, som ofvan är nämndt. I förslaget

föreskrifves nemligen, att dylika anspråk kunna göras gällande i “Urkunden-process,"

om samtliga faktiska omständigheter, hvilka erfordras såsom grund för anspråket,

kunna bevisas medelst urkunder; och dessa måste i hufvudskrift eller afskrift bifogas

klagoskriften. Genstämning eger i denna processart ej rum och andra bevisningsmedel

än urkunder eller ed få ej deri användas. Svarandens invändningar, så framt

de icke fullständigt bevisas med de i denna processart tillåtna bevisningsmedel,

lemnas utan afseende. Har svaranden oaktadt framstäld invändning blifvit ålagd

betalningsskyldighet, förbehålles honom rättighet att sedermera utföra sin talan.

Hen i urkundsprocessen gifna domen anses då visserligen med afseende å rättsmedel

och exekution såsom en slutlig dom, men rättstvisten blifver emellan parterne anhängig

i det ordinarie förfarandet. Visar sig under detta förfarande, att sökandens

anspråk var ogrundad!, skall den föregående domen upphäfvas, sökandens anspråk

150

afvisas samt han på vederpartens yrkande dömas att återgifva hvad svaranden på

grund af domen i urkundsprocessen betalat.

Äfven i Danmark förekomma exekutoriska urkunder. Genom lag af den 21

Mars 1873 är nemligen stadgadt, att omedelbar utmätning får ega ruin för intecknadt

skuldebref, när parterne i skuldebrefvet öfverenskommit, att exekution får verkställas

utan föregående lagsökning, och skuldebrefvet är upprättadt eller erkändt inför notarius

publicus eller två vittnen.

Mandat- Vid sidan af exekutivprocessen utvecklade sig i Tyskland en annan i flera

processen, afseenden med exekutivprocessen likartad summarisk processart, nemligen mandatprocessen.

Det karakteristiska för denna processart ligger deri, att domaren på begäran

ensamt af ene parten, utan att den andre förut blifvit hörd, utfärdar ett

mandat, d. v. s. en skriftlig befallning innehållande åläggande för svaranden att

fullgöra hvad käranden yrkat. Enligt den äldre tyska civilprocessen, sådan denne

inom das gemeine Kecht utvecklades, kunde tvenne särskilda slag af mandat förekomma,

vilkorligt (mandatum cam clausula) och ovilkorligt (mandatum sine

clausula). Vilkorligt var mandatet, då svaranden ålades att ställa käranden tillfreds

med uttrycklig i mandatet tillfogad bestämmelse (clausula justificatoria), att honom

stode öppet inom föreskrifven tid förebringa vid domstolen de invändningar, på grund

hvaraf han yrkade, att det mot honom utfärdade mandatet ej skulle leda till någon

påföljd. Ovilkorligt åter var mandatet, då en dylik clausul deri saknades, ehuru

visserligen svaranden ändock egde rätt att deremot göra gällande vissa invändningar.

Vid det ovilkorlig^ mandatet, hvilket endast var tillåtet under vissa särskildt uppräknade

förutsättningar, såsom t. ex. då uppskof skulle förorsaka en obotlig skada

o. s. v., vände man sig till domaren med bifogande af bevis genom urkunder angående

alla sådana omständigheter, som rättfärdigade användandet af denna processart.

Domaren utfärdade det ovilkorlig;! mandatet, förordnade deri, med utsättande af

straff för den tredskande, hvad som skulle göras eller låtas och utsatte tillika i

mandatet en viss dag, hvarå eller viss termin, hvarinom svaranden skulle visa, att

han fullgjort mandatet vid äfventyr att i motsatt fall vara till straffet förfallen.

Under denna tid eller å den utsatta dagen stod det öppet för svaranden att vid domstolen

framställa de invändningar, som i större eller mindre omfattning voro tillåtna.

Hade svaranden ej fullgjort mandatet och kom han ej tillstädes inom den föreskrifna

tiden eller kom han väl tillstädes, men framstälde endast sådana invändningar, som

syntes domaren genast kunna ogillas, gafs ett beslut (sententia), hvarigenom mandatet

bekräftades, och på grund hvaraf man kunde skrida till exekution. Framstäldes

åter af svaranden invändningar, hvilka syntes befogade, anordnades ett

kontradiktoriskt förfarande, hvilket ledde till ett utslag, hvarigenom mandatet antingen

upphäfdes eller bekräftades.

Vid den vilkorlig;! mandatprocessen, hvilken af domstolen kunde tillåtas i alla

de fall, der domstolen på hvarjehanda grunder ansåg den lämplig, innehöll man

-

151

datet, såsom redan är nämndt, en uppmaning till svaranden att inom föreskrifven

tid framställa möjliga invändningar, vid äfventyr att dessa eljest leinnades utan afseende.

Om svaranden derefter urakt!ät att inom den förelagda tiden antingen

tillfredsställa käranden eller framställa sina invändningar, utfärdades på begäran

af käranden ett ovilkorligt mandat med hotelse om exekution, derest detta ej inom

föreskrifven kort tid fullgjordes. Instälde sig åter svaranden inom den föreskrifna

tiden och framstälde invändningar mot mandatet, blef öfver dem, derest de ej genast

styrktes, förhandladt på samma sätt som i en vanlig process, och mandatet hade i

detta fall endast samma verkan som en stämning.

Mandat-förfarandet enligt das gemeine Recht blef, om ock i något modifierad

form, upptaget i de särskilda tyska staternas äldre processordningar. I de nyare

processlagarne och lagförslagen derstädes har dock i allmänhet det ovilkorliga mandatet

blifvit uteslutet, enär detsamma genom stadgandena angående exekutivprocess

och exekutoriska urkunder gjorts helt och hållet obehöflig!. Den vilkorliga mandatsprocessen

åter har gifvit upphof till det i flera tyska lagar förekommande Malmförfarandet.

I fråga om formerna för detta torde det vara tillräckligt att lemna en

redogörelse för dithörande stadgande!! i förslaget till civilprocessordning för tyska

riket, enär bestämmelserna i de särskilda tyska staternas lagstiftningar, om ock i

detaljerna olika, dock i sina liufvuddrag äro med dessa stadganden öfverensstämmande.

I detta förslag föreskrifves i fråga om malmförfarandet hufvudsakligen följande.

För fordringsanspråk, som afse betalning af en bestämd penningesumma

eller en bestämd qvantitet fungibla ting eller värdepapper, kan borgenären hos

rätten erhålla en vilkorlig befallning till gäldenären att betala (bedingter

Zaldungsbefehl). Denna befallning innehåller dels uppgift på parterne, deras

namn, stånd, yrke och bostad, domstolens namn, beloppet eller föremålet samt

grunden för sökandens anspråk; dels ock befallning till gäldenären att inom två

veckor efter delfåendet för undvikande af utmätning antingen betala det fordrade

beloppet jemte ränta samt de i befallningen upptagna kostnaderna för förfarandet

eller ock hos rätten anmäla sitt bestridande af anmärkningen (Widerspruch).

Gäldenären eger dock att anmäla bestridande af anspråket, intill dess rätten förklarat

att provisorisk verkställighet får ega rum af betalningsbefallningen. Sker

bestridandet innan nyssnämnda förklaring gifvits, upphör mahnförfarandet. År den

domstol, som utfärdat betalningsbefallningen behörig att i det ordinarie förfarandet

upptaga till afgörande det framstälda anspråket, anses stämning hafva egt rum

genom befallningens tillställande, och _ hvardera parten kan kalla den andra till

muntlig förhandling vid domstolen. Är deremot domstolen ej kompetent att upptaga

i det ordinarie förfarandet det framstälda anspråket, eger sökanden att till

behörig domstol instämma detsamma. Sedan den i betalningsbefallningen bestämda

tid efter delgifvande! med gäldenären förflutit, blifver befallningen, der invändning

ej af gäldenären gjorts, på begäran af borgenären förklarad för provisoriskt verk

-

Mahn för farandet.

152

ställbar. Detta förklarande sker derigenom, att på betalningsbefallningen tecknas

den vanliga exekntionspåskriften, hvarefter handlingen betraktas lika som en kontumacie-dom

och är föremål för samma rättsmedel, som en sådan. Försummar sökanden

att, der gäldenären ej anmält något bestridande, inom sex månader efter

utgången af den i betalningsbefallningen bestämda tid af två veckor begära förklarande

om befallningens verkställighet, anses densamma hafva förfallit.

De myndig- I fråga om de personel'', åt hvilka vid exekutionen sjelfva verkställigheten är

lider, som uppdragen, skiljer sig den äldre tyska rätten från den franska och do med den seUonenhafm

niir° ^u^vlK^:l^^&on öfverensstämmande nyare tyska processlagarna samt lagförslagen.

befattning1 Enligt den förra är det domstolen, som besluter exekutionens verkställande och har

ledningen af densamma samt fattar alla beslut, som derunder åro erforderliga. Utförandet

af domstolens beslut sker genom underordnade betjente (Gterichtsdiener),

hvilka det åligger noga efterfölja de dem af domstolen angående exekutionen gifna

föreskrifter, hvarifrån do icke ega att afvika. Öfver sina åtgärder vid exekutionens

utförande afgifva de berättelser till domstolen. Enligt den franska rätten och de

nyare tyska processordningarne åro åter de organer (Huissier, Gerichtsvollzieher,

Gerichtsvoigt), hvilka ombesörja exekutionen, sjelfständigt tjensteman. Dessa stå

väl i vissa afseenden under domstolens uppsigt, men de erhålla uppdraget att verkställa

exekutionen omedelbart af parterne, hvilka ega välja den huissier, till hvilken

de hysa förtroende. Sjelfständigt och utan medverkan af domstolen verkställa de

sedermera de exekutiva åtgärderna, så att i allmänhet endast försäljning af fast egendom

och de åtgärder, hvarigenom gäldenärs utestående fordringar tagas i mät, omedelbart

tillhöra domstol. Göras invändningar antingen af gäldenären eller tredje person

eller möter hinder mot exekutionen, tillkommer dock pröfningen af invändningarna

samt vidtagandet af nödiga åtgärder för hindrets undanrödjande likaledes domstol.

I Danmark handhafves exekutionsväsendet af judiciella myndigheter, de så

kallade “fogderätterna“, bestående å landet och i städerna utom Köpenhamn i allmänhet

af den i hvarje jurisdiktion anstälde ordinarie underdomaren (Byfoged,

Herredsfoged, Birkedomer). I sådan egenskap benämnes denne företrädesvis Foged

eller Kongens Foged. I Köpenhamn är eu särskild embetsman förordnad till Kongens

Foged. Vid fogderätten erfordras alltid tillstädesvarandet af två vittnen. Fogderätten

bestämmer om och i hvilken utsträckning den äskade exekutionen kan ega

rum och eger förty pröfva alla invändningar, som framställas vare sig af gäldenären

eller tredje man. Ändring i fogderättens beslut sökos genom appell i vanlig ordning

hos vederbörande öfverrätt. Försäljningen af det utmätta förrättas äfven af judiciella

myndigheter, nemligen auctionsrätterna. På landet och i städerna utom Köpenhamn

bestå dessa af samma personer som fogderätterna. I Köpenhamn åter handhafves

auktionsväsendet af en särskild embetsman, auctionsdirektören.

I Norge tillkommer exekutionen på landet fogden, hvilken dock icke, såsom

i Danmark, är samme person som underdomaren, utan en särskild civil tjensteman.

153

Utmätning för fordringar, till belopp ej öfverstigande 120 kronor, verkställes af

länsmannen, såvida ej fast egendom skall tagas i mät. I städerna handhafves i

allmänhet hela exekutionsbestyret af underdomaren i staden, byfogden, såvida han

ej öfverlemnar detsamma åt underfogden, livilket vanligen är fallet. I de största

städerna finnas dock särskilda skattefogdar tillsatta för indrifning af skatter och

andra allmänna afgifter. Liksom i Danmark tillkommer det fogden att afgöra alla

under exekutionen uppkommande tvister, och eger den missnöjde att appellera till

vederbörande öfverrätt. Auktion å utmätt egendom förrättas på landet af sorenskrifvaren,

i de mindre städerna af byfogden och i de större städerna af vissa

andra städernas tjensteman. Vid de exekutiva förrättningarna skola två vittnen

vara tillstädes.

Med afseende å frågan huruvida och i hvilken omfattning verkställighet må er- Exekution å

hållas å icke lagakraftvunna domar, öfverensstämma främmande länders lagstiftningar domar, som

deri, att appellation betraktas såsom ett suspensivt rättsmedel, eller med andra

ord att genom anmäld appellation exekutionen uppehälles. Emellan lagstiftningen

i Frankrike och flertalet af de tyska processordningarna förefinnes dock den skiljaktighet,

att enligt den förra, hvilken medgifver en tid af två månader för att anmäla

appellationen, verkställighet, såvida ej appellation redan skett, får ega rum innan

appellationstidens utgång, allenast delgifning af domen skett samt en viss tid emellan

delgifvandet och exekutionens början förflutit. Om derefter appellation anmäles, inställes

vidare fortgång af exekutionen, men de redan vidtagna exekutionsåtgärderna

förblifva tillsvidare bestående. Enligt de tyska processordningarna åter, hvilka hafva

betydligt kortare appelltid än code de procédnre civile, uppställes såsom allmän regel,

att en dom icke får verkställas förr än den tappande underlåtit att inom föreskrifven

tid deri söka ändring, eller med andra ord förr än domen vunnit laga kraft.

Likväl är såväl i code de procédure civile som i de tyska processlagarno

med afseende å flerfaldiga slag af mål stadgadt, att domen utan hinder af appell

kan gå i verket. I den förra stadgas att, der rättsanspråket grundar sig på eu

offentlig handling (titre authentique) eller på en enskild handling, hvars rigtighet

blifvit af gäldenären erkänd (promesse reconnue), eller på en föregående dom, som

vunnit laga kraft, domstolen skall förordna att domen får verkställas, oansedt appell

mellankommer, och utan att ställande af borgen eller annan säkerhet erfordras.

Domstolen kan bevilja provisorisk verkställighet mot eller utan borgen för domar,

hvarigenom föreskrifvits åsättande eller brytande af försegling, — högst trängande

reparationer, — vräkning, då svaranden ej har kontrakt att åberopa eller 1 egotiden

tilländalupit, — qvarstad och dylikt, — ställande af borgen, — förordnande af

förmyndare och afgifvande af förmyndareräkning, — försörjningsbidrag (art. 135).

Det nu sagda gäller om de vanliga underdomstolarne. I fråga om fredsdomarnes

utslag är föreskrifvet, att provisorisk verkställighet skall ega ruin i samma fall, som

ofvan äro angifna för de vanliga domstolarnas domar, och att den kan medgifva,s

20

154

utan borgen, då fråga är om försörjning eller då värdet ej stiger öfver 300 francs,

och mot borgen, då värdet öfverstiger nyssnämnda belopp (lag af den 25 Maj 1838

art. 11). Handelsdomstolarnes domar få alltid gå i verket utan hinder af appell,

utan borgen, så snart fordringsanspråket grundas på en handling, hvars rigtighet

ej blifvit bestridd, men eljest mot borgen (c. p. c. art. 439).

Af de tyska processordningarna medgifver Allgemeine Gerichtsordnung provisorisk

verkställighet för domar angående försörjningsbidrag, — i vexelmål, — i

mål, hvari landtbo förpligtats afflytta, på grund deraf att legotiden tilländagått,

eller som angå oguldet arrende, — i hyresmål, då fara genom uppskof eger rum,

— i vissa qvarstadsmål, — i skuldfordringsmål, då fordringsanspråket grundas å

offentlig urkund, samt slutligen i alla mål, då den vinnande parten visar, att ett

uppskof med verkställigheten skulle förorsaka honom en vigtig och oersättlig skada.

Göres åter af den tappande sannolikt, att han genom verkställigheten skulle lida

betydlig skada, som af den vinnande antagligen icke skulle kunna ersättas, kan

dock rätten förordna att exekution antingen icke får ega rum eller ock endast under

vissa försigtighetsmått.

Enligt hannoveranska processordningen skall domstolen ex officio förordna

om provisorisk verkställighet mot eller utan borgen af domar i exekutiv- och vexelprocess.

På särskildt yrkande och mot säkerhet kan rätten medgifva verkställighet,

om omständigheterna sådant påkalla, och särskildt om uppskof med verkställighet

skulle medföra fara och verkställigheten icke förorsakar den tappande en oersättlig

eller svårersättlig förlust (409 §). En med sistnämnda bestämmelse analog föreskrift

återfinnes äfven i nyare tyska processordningar. Förslaget till processordning

för tyska riket innehåller, att rätten skall, utan derom af part framstäld begäran,

förordna om provisorisk verkställighet å dom — då gäldenären erkänt skulden, —

då domen gifvits af Amtsgericht (domstolen för bagatellmål), — då domen endast

utgör tillämpning af ett föregående beslut i saken (t. ex. då part, som brustit åt

förelagd ed, på grund deraf dömes att betala), — då part, som blifvit tredskovis

dömd och sökt återvinning, i återvinningsmålet uteblifver och emot sig erhåller en

ny tredskodom, — i urkund- och vexelprocess, — i mål angående upphäfvande af

qvarstad och dylikt, samt angående försörjningsbidrag (601 §). På yrkande af den

vinnande kan provisorisk verkställighet beviljas i andra mål, så vida sökanden visar

sannolika skäl för att ett uppskof med exekutionen skulle tillfoga honom en förlust,

som är svår att ersätta eller utreda (602 §). Gitter den tappande å sin sida göra

sannolikt, att honom genom exekutionen skulle förorsakas en oersättlig förlust, får

den dock icke ega rum (603 §). På rättens pröfning beror, huruvida den vinnande

skall ställa borgen; rätten kan ock medgifva den tappande att å sin sida

genom att ställa säkerhet få verkställigheten instäld (604 §).

I fråga om öfriga remedia juris gäller för Frankrike att vid tredskodomar

återvinningstalan (opposition) i likhet med appell i allmänhet hindrar exekutionen,

155

men att rätten dock kan, när uppskofvet vållar märklig skada, medgifva exekution

mot eller utan borgen (c. p. c. art. 155), samt att ansökan om kassation likasom

de extraordinarie rättsmedlen, såsom la requete civile (klagan öfver fel i rättegången)

o. d., icke utgöra något hinder för exekutionen.

Enligt Preussens Allgemeine Gerichtsordnung äro tredskodomar icke lagakraftvunna

förr än tiden för sökande af återvinning gått till ända, utan att sådan

ansökning skett eller återvinningstalan blifvit afgjord. Sådan talan hindrar följaktligen

exekutionen. De olika arterna af besvär, Nichtigkeitsbeschwerde, Nullitetsklage

samt Restitution vid lagakraftvunna domar, utgöra deremot ej något hinder

för exekutionen. Med Allgemeine Gerichtsordnung öfverensstämmer ock det tyska

civilprocessförslaget i fråga om verkan af återvinningstalan mot tredskodomar

(Einspruch).

Enligt dansk rätt får, med undantag af vissa HöiesteRets domar, exekution

å dom ej ske förr än en bestämd tid förflutit sedan de blifvit kungjorda för gäldenären.

Lyder domen på ett visst belopp i penningar, är denna tid i lagen bestämd

till 15 dagar, eljest utsättes den af domstolen. I likhet med den franska lagstiftningen

är det först anmälan af appellation, som verkar afbrott i exekutionen. Söoch

Handel s-Retten i Köpenhamn eger i särskilda trängande fall efter vederbörande

parts yrkande förordna, att dess dom må emot borgen gå i verket utan afseende å

appellation (Lov den 19 Februari 1861). Likaledes får exekution ega rum å icke laga - kraftvunnen dom, hvarigenom öfverrätt eller annan domstol, som lyder omedelbart

under Höieste Rot, ålagt betalningsskyldighet för fordran, emot hvilken gäldenären

vid rätten ej gjort någon invändning, så vida ej den, som söker ändring, ställer

borgen (Förordn. den 18 Januari 1792). Domar, så vidt de afse betalning af penningar,

förlora sin exekutiva kraft efter ett år.

I Norge gäller likasom i Danmark, att med undantag af Höieste Rots domar,

som angå betalning af penningar, domar ej få exequeras förr än efter förloppet af en

viss tid, hvilken är åtta veckor vid öfverrättsdomar, och öfverensstämmer jemväl den

norska lagstiftningen med den danska i fråga om verkan af appell. Enligt lag den 22

Juni 1863 är tiden, efter hvilken domar förlora sin exekutiva kraft, bestämd till tre år.

Med afseende å sättet, på hvilket exekutionen verkställes, skiljes i Frankrike

i fråga om lösegendom mellan utmätning af lösören (saisie-exécution), utmätning

af växande frukter (saisie-brandon), utmätning af fordringar (saisie-arrét)

samt utmätning af ständiga eller lifstidsräntor (saisie des rentes). För alla slagen

gemensamt stadgande är att utmätningen skall föregås af en uppmaning (commandement)

till gäldenären att betala, hvilken uppmaning skall honom tillställas minst

en dag före utmätningen.

Utmätning af lösören (saisie-exécution), hvilken förrättning ej får ske i borgenärens

närvaro, verkställes genom utpantning, dervid förrättningsmannen (huissier)

upptecknar godset samt tillsätter en vaktare, till hvilken befattning ej borgenären,

Utmätning

och försäljning

af utmätt

egendom.

men väl, med dennes samtycke, gäldenären kan förordnas. Innan utmätningsmannen

begifver sig från stället skall lian hafva uppsatt protokoll öfver förrättningen.

Utmätas penningar, liqviderar förrättningsinannen med dem fordringsegaren,

så vida ej fördelningsförfarande bl ifver nödvändigt, i hvilken händelse penningarne

skola inlevereras till depositalkassan (caisse des dépöts et consignations). Vill tredje

man göra gällande eganderätt till gods, som utmätes, måste han tillställa vårdaren

ett tillkännagifvande, att han motsätter sig försäljningen och med angifvande af

den titel för eganderätt, som af honom åberopas, inkalla gäldenären och den som

vunnit utmätningen till domstolen i orten, hvilken domstol handlägger tvisten såsom

ett summariskt mål. En vindikationstalan, sålunda anhängiggjord, hämmar exekutionens

fortgång.

Försäljning af utmätta lösören eger rum på närmaste offentliga saluplats å

vanlig torgdag eller å söndag; dock eger domstolen förordna om annat lämpligt

försäljningsställe. En dag före försäljningen skall i allmänhet auktionen kungöras

genom offentliga anslag. Försäljningen sker mot kontant betalning (c. p. c. art.

583—625).

För utmätning af växande gröda (saisie-brandon), hvilken endast får ega

rum under de sex veckor, som föregå skörden, gälla hufvudsakligen samma bestämmelser

som vid saisie-exécution; dock att till vaktare skall vid utmätning af växande

gröda utses kommunens “garde champétre“, hvilken, om grödan ej blifver före

skördetiden såld, skall draga försorg om dess afbergande (c. p. c. art. 626—635).

Utmätning af gäldenärens utestående fordringar sker genom saisie-arrét.

Detta förfarande eger en dubbel karakter. Under början af förfarandet utgör det

nemligen en säkerhetsåtgärd, motsvarande qvarstad, men under fortgången öfvergår

det till att blifva en form för exekutionen, hvarigenom den, från hvilken en fordran

skall utgå (le tiors saisi), blifver förpligtad att inbetala fordringen, i stället för till

gäldenären (le saisi), till den, för hvars räkning förfarandet eger rum (le saisissant).

I följd deraf att saisie-arrét under förfarandets början motsvarar qvarstad, kan den

vinnas icke blott på grund af dom eller exekutorisk urkund, utan ock då den sökande

till stöd för sitt anspråk åberopar endast en privat urkund eller då domaren

äfven i andra fäll pröfvar skäligt förordna att, på gäldenärens yrkande, qvarstad

må ega rum. Förfarandet vid saisie-arrét- börjar dermed, att på begäran af le saisissant

en huissier, med uppgift på beloppet af och grunden till den fordran, till hvars

säkerhet saisie-arrét skall ega rum, tillkännagifver för le tiers saisi att gäldenärens

fordran eller egendom hos honom belägges med qvarstad och att han förbjudes alt

utbetala eller utgifva den. Derefter skall inom kort tid qvarstaden delgifvas gäldenären

(le saisi) och le saisissant inkalla denne till domstolen med yrkande, i det

fall att saisie-arrét egt rum på grund af dom eller exekutorisk urkund, att den

verkstälda åtgärden måtto förklaras gällande och le tiers saisi skyldig att till le

saisissant inbetala beloppet. Är åter qvarstaden verkstäld blott på grund af en

privat urkund eller domarens befallning (ordonnance), måste sökanden, på samma

gång han yrkar qvarstadens fastställelse, tillika stämma om utdömande af den

fordran, till hvars säkerhet qvarstaden egt rum, enär i dessa fall qvarstaden ej kan

fastställas med mindre fordringsanspråket hlifver godkändt.

I förra fallet låter le saisissant, samtidigt dermed att han instämmer sin

gäldenär, delgifva le tiers saisi en uppmaning att inom viss tid hos domstolens

sekreterare eller fredsdomaren afgifva förklaring, huruvida och till hvilket belopp

han häftar i skuld till le saisi samt, om han påstår sig ej vara den sistnämnde

något skyldig, grunderna och bevisen härför. I senare fallet åter affordras le tiers

saisi en dylik förklaring först sedan qvarstaden förklarats giltig. Sedan vid domstol

blifvit utredt, att le tiers saisi häftar i skuld till le saisi samt beloppet af

denna skuld, förklaras le tiers saisi pligtig att till le saisissant utgifva så mycket

af skulden, som mot dennes fordran svarar. Le saisissant blifver sålunda i stället

för le saisi innehafvare af dennes fordran hos le tiers saisi och eger i brist af godvillig

betalning genom exekution indrifva sin fordran. Möter svårighet för fordringens

indrifning, kan domstolen förordna att den genom försäljning realiseras.

Äfven då det ej är en gäldenärens fordran utan honom tillhöriga i annans

besittning befintliga lösören, som beläggas med saisie-arrét, är förfarandet likartadt

med det ofvan angifna. I detta fall försäljes dock alltid den med saisie-arrét belagda

egendomen i vanlig ordning, hvarefter fordringsegaren ur försäljningssumman erhåller

sin betalning (c. p. c. art. 557—582).

Från saisie-arrét skiljer sig förfaringssättet vid exekution å perpetuella eller

1 ifstidsräntor, saisie des rentes, hufvudsakligen deri, att dylika räntor ej öfverlåtas

på fordringsegaren utan säljas, och gälla i afseende å försäljningen i allt väsentligt

samma regler, som för försäljning af utmätt fast egendom (c. p. c. art.

636—655). *

Utmätning af fast egendom, saisie immobiliére, verkställes genom en huissier,

men den efterföljande försäljningen sker, i olikhet med förhållandet vid lös egendom,

inför domstolen på föranstaltande af parternes avouéer. Utmätningen af fast egendom

föregås utaf en befallning att betala, hvilken befallning skall delgifvas gäldenären

minst 30 högst 90 dagar innan utmätningen får ega rum. Sjelfva utmätningen

anses fullbordad när den blifvit inskrifven i hypoteksboken. Gäldouären,

som skall underrättas om inskrifningen, förblifver i besittning af fastigheten, der ej

af domstolens president annorlunda förordnas, men anses såsom syssloman (sequestre

judiciaire) med skyldighet att redovisa för afkomsten. Den afkomst, som faller efter

det utmätningen blifvit inskrifven, anses inbegripen i utmätningen och fördelas på

samma sätt som köpeskillingen för fastigheten. Gäldenären är förbjudet att efter

utmätningens inskrifning försälja fastigheten och särskildt att sälja skog.

Försäljning förberedes derigenom att utmätningssökanden inom 20 dagar

efter utmätningens inskrifvande i hypoteksboken aflemnar till domstolens sekreteriat

158

utmätningshandlingarna (cahier des charges). Deribland skola finnas afskrift af

den fordringshandling, hvarför utmätning skett, utmätningsprotokollet, beskrifning

öfver fastigheten, auktionsvilkoren, samt det af utmätningssökanden fastigheten

åsätta pris. Kallelse delgifves gäldenären, inteckningshafvarne och dem, hvilka

kunna ega tyst förmånsrätt i fastigheten, att taga kännedom om utmätningshandlingarna

och med anledning af dem framställa de anmärkningar, hvartill de kunna

ega fog. _ Anteckning i hypoteksboken sker derom att de sålunda föreskrifna kallelserna

blifvit verkstälda. På en bestämd, förut tillkännagifven dag (publikationsdagen),

emellan den trettionde och den fyrationde dagen efter utmätningshandlingarnas

aflemnande, uppläsas vid rätten dessa handlingar. Tre dagar förut skola de rättegande

hafva ingifvit sina anmärkningar och på publikationsdagen meddelar rätten

beslut öfver anmärkningarna; hvarefter rätten utsätter auktionen till en viss dag

emellan trettionde och sextionde dagen efter publikationsdagen.

Auktionen eger rum i uppslag, och den tid, som skall förflyta innan fastigheten

tilldömes den, som gjort högsta anbudet, bestämmes genom nedbrännandet af

ljus. G öres intet anbud, tilldömes fastigheten utmätningssökanden för det pris, han

i ntmätningshandlingarna åsatt fastigheten. Genom denna auktion sker dock icke

någon definitiv försäljning af fastigheten. Ty om inom åtta dagar derefter någon

bjuder ett pris, som med minst en sjettedel öfverstiger det hvarföre egendomen blifvit

såld, skall ny auktion hållas. Göres å denna icke något anbud, tilldömes fastigheten

den, som begärt den nya auktionen (c. p. c. art, 67,8—748).

I de delar af Preussen, der i fråga om exekution å lösegendom Allgemeine

Gerichtsordnung med de genom särskilda förordningar deri vidtagna ändringar är

gällande, står, såsom förut är nämndt, exekutionen under domstolens ledning. Borgenären

ingifver till domstolen ansökning om exekution. Finner domstolen ansökningen

behörigen grundad, besluter den utan gäldenärens hörande »att exekution skall ega

rum. Härom meddelas befallning till exekutor (Gerichtsdiener), och gäldenären underrättas

om detta beslut; hvarefter exekutionen utan uppehåll följer. Exekution i lösören

sker genom utpantning; det utpantade sättes enligt regeln i allmänt förvar.

Genom annans anspråk på godset uppehälles ej exekutionen, utan hänvisas denne

att vid domstol göra sina anspråk gällande. Uppgår det utmätta ej till mer än 50

thalers värde, eger rättstjenaren sälja detsamma genom offentlig auktion. År godset

af högre värde, ombesörjes försäljningen af rätten genom en utsedd kommissarie.

Begär åter borgenären att erhålla sin liqvid genom utmätning af gäldenärens

utestående penningefordr ingår, förfares sålunda att borgenären allt efter sin önskan

antingen får fordringen efter dess nominalbelopp på sig öfverlåten eller ock erhåller

bemyndigande att indrifva densamma. Fordringen tages i beslag och öfverlåtes på

borgenären genom domstolens beslut, utan att någon pröfning af den uppgifna fordringens

rigtighet eger rum. Beslutet delgifves gäldenären och den, från hvilken

159

fordringen skall utgå. Obligationer, som hafva å börsen noterad kurs, kan borgenären

öfvertaga efter börskurs eller låta genom domstolen försälja.

Enligt den preussiska subhastationsordningen den 15 Mars 1869 tillkommer

utmätning af fast egendom subhastationsdomaren, hvilken är en ledamot af

underrätten i den ort, der egendomen är belägen. Begär någon för verkställighet

af en dom exekution i fast egendom, ingifver han till processdomstolen sin ansökan,

att subhastation mot gäldenären måtte inledas. Är domen sådan att den får verkställas,

öfversändes ansökningen jemte bevis om verkställbarheten till subhastation sdomaren.

Finner denne ansökningen lagligen grundad, besluter han att subhastationsförfarandet

skall inledas och låter derom underrätta gäldenären. Han drager

ock försorg om att anteckning om subhastationens början införes i liypoteksboken,

samt anskaffar gravationsbevis. Derefter utsattes dag för försäljningen genom ett

så kalladt subhastationspatent, innehållande, jemte åtskilliga uppgifter angående

egendomen, tid och ort för auktionen samt uppmaning till alla sådane till betalning

ur köpeskillingen berättigade fordringsegare, som ej finnas inskrifna i hypoteksboken,

att vid talans förlust innan försäljningsdagen sina anspråk anmäla. Patentet

anslås och kungöres i tidningarna samt delgifves subhastationsintressenterne, hvarmed

förstås borgenären, gäldenären, inteckningshafvarne samt de, hvilka hos subhastationsdomaren

anmält och gjort sannolikt, att de ega en sakrätt i fastigheten.

Intressenterne ega att träffa aftal angående köpevilkoren, dervid dock för ändring

af de i lag bestämda vilkoren erfordras enhällighet.

Auktionen, hvilken skall ega ruin minst sex veckor och högst tre eller undantagsvis

sex månader efter subhastationspatentets utfärdande, får ej afslutas före

utgången af en timme sedan auktionens början. Hvarje intressent, hvars rätt kan

af anbudet beröras, eger rättighet att af den, som gjort anbudet, fordra säkerhet, dock

med vilkor att sådant yrkande framställes genast efter det anbudet skett. Åro alla

intressenterna derom ense, kunna de öfverenskomma om en allmän bestämmelse att

intet anbud godkännes, såvida ej den i lagen bestämda säkerhet ställes. Säkerheten

skall lemnas i detta fall antingen genom kontanta penningar eller allmänt gångbara

värdepapper; inteckningshafvare eger dock tillåtelse att såsom säkerhet lemna sin

inteckning, derest den ligger inom ett enligt föreskrifna grunder beräknadt värde å

fastigheten. Sedan högsta budet utrönts, skola närvarande intressenter höras, huruvida

de godkänna detta. Yrkar någon intressent ny auktion, sker sådan, derest han

ikläder sig ansvarighet för det anbud som gifvits jemte de genom uppskofvet vållade

kostnader samt ställer säkerhet för en tiondedel af anbudet. Den förnyade auktionen

skall kungöras på samma sätt som den förra, men tiden, inom hvilken den skall

hållas, är bestämd till emellan tre och sex veckor.

Under förfarandet emot subhastationen framstälda invändningar af såväl gäldenären

som tredje person tillhöra processdomstolens afgörande; subhastationsdomaren

160

eger dock rätt att under vissa förutsättningar inställa fortgången af förfarandet till

dess invändningen blifvit af processdomstolen pröfvad.

Antagande eller förkastande af högsta anbudet sker genom ett utslag (ZuSchlagsurtheil).

Detta meddelas, om ej någon anmärkning mot anbudet blifvit framstäldt,

af subhastationsdomaren, eljest af den behöriga processdomstolen. Ändring

i utslaget sökes genom besvär bos appellationsdomstolen.

För såvidt ej annorlunda i auktionsutslaget blifvit bestämdt, får köparen,

ehuru lian genom utslaget blifver egare till fastigheten, ej tillträda densamma, förr

än lian erlagt köpeskillingen derför. Betalas ej köpeskillingen inom utsatt tid, bar

hvar och eu," som är berättigad till andel af köpeskillingen, befogenhet att antingen

yrka fastighetens försäljning ånyo eller ock utsöka sin fordran ur köparens öfriga

tillgångar. Går vid ny försäljning fastigheten till mindre än vid den förra, ansvarar

den förste köparen för skilnaden; går den till mera, tillfaller honom öfverskottet.

I fråga om sättet för utmätningens verkställande öfverensstämma de hannoveranslå

och bayerska processlagarne hufvudsakligen med den franska rätten. Tiden,

som i allmänhet skall förflyta mellan det tillsägelsen att betala (Zahlungsgebot,

Befriedigungsgebot) blifvit gäldenären delgifven och utmätningens företagande är

bestämd i den hannoveranska lagen till åtta och i den bayerska till tre dagar.

Förslaget till processordning för tyska riket har icke, på sätt uti Ållgemeine

Gerichtsordnung är stadgadt, inskränkt en doms exekutiva kraft till någon viss bestämd

tid och ej heller upptagit bestämmelser om någon utmätningen föregående

befallning att betala. Utmätning af lös egendom verkställes af utmätningsmannen

genom utpantning (Pfändung), d. v. s. derigenom att utmätningsmannen tager egendomen

i förvar. Den utmätta egendomen kan dock få qvarlemnas hos gäldenären,

om fordringsegaren sådant medgifver eller godsets bortförande är förenadt med betydliga

svårigheter. I sådan händelse skall godset förseglas eller annan åtgärd vidtagas,

hvarigenom utmärkes att godset blifvit utmätt. Gäldenären skall underrättas

om den verkstälda utmätningen. Växande gröda får ej utmätas tidigare än en månad

före skördetiden och får ej säljas förr än skördetiden är för handen. Gerichtsvollzieher

säljer den utmätta egendomen å offentlig auktion, hvilken ej får ega rum

förr än en vecka sedan utmätningen skett, såvida ej det utmätta godset är underkastadt

hastigt fallande i värde eller erfordrar allt för kostsam vård. Obligationer

och på innehafvaren stälda värdepapper, som hafva en fast kurs, få säljas under

hand efter dagens kurs; löpa de ej med sådan kurs, skola de säljas på auktion.

Betalning för hvad som å auktion säljes skall genast erläggas. Genom betalningens

emottagande af utmätningsmannen anses gäldenären hafva liqviderat motsvarande

belopp af sin skuld. Guld och silfver få ej säljas under metallvärdet. På begäran

af gäldenären eller borgenären kan rätten förordna, att försäljningen eger rum på

annat sätt eller af annan person än utmätningsmannen. Utmätning af gods, som

161

redan är för annans fordran utmätt, sker derigenom att utmätningsmannen i sitt

protokoll antecknar, att han för den senare fordran tager godset ånyo i mät.

Utmätning af fordringar tillgår sålunda, att rätten förbjuder den, från hvilken

fordringen skall utgå, att utgifva beloppet till gäldenären och tillika befaller gäldenären

att afhålla sig från hvarje åtgärd för fordringens indrifvande. Detta beslut,

som fattas utan gäldenärens hörande, skall fordringsegaren delgifva såväl gäldenären

som den, från hvilken fordran skall utgå. Utmätningen anses fullbordad genom förbudets

delgifning till den sistnämnde. Utmätning af vexlar och andra värdepapper,

för hvilkas öfverlåtelse endossament är af nöden, sker derigenom att utmätningsmannen

tager papperet i förvar. Efter fordringsegarens godtfinnande, får han antingen

öfvertaga fordringen såsom betalning efter fordrans nominella värde eller ock

sjelf indrifva den. Är fordran vilkorlig eller ännu icke förfallen eller är af annan

orsak indrifningen af fordringen förenad med svårigheter, kan domstolen förordna

om försäljning af fordringen. Den, från hvilken fordringen eller rättigheten skall

utgå, är pligtig att inom viss kort tid från det han erhållit del af förbudet afgifva

förklaring, huruvida han erkänner sin skuld, samt om den redan är för annans räkning

utmätt.

Invändningar, hvilka under exekutionens fortgång framställas vare sig af gäldenären

eller af tredje man, skola instämmas till domstol, och denna kan allt efter

omständigheterna förordna, att exekutionen skall mot eller utan säkerhet inställas,

eller ock att den endast mot ställande af säkerhet får fortsättas. Den, som har pant

eller förmånsrätt i det utmätta godset, utan att dock hafva det i besittning, kan ej

hindra utmätningen, men har rätt att taga betalning ur köpeskillingen, vare sig

hans fordran är förfallen eller icke.

Utmätes nyttjanderätt, kan domstolen angående sättet för dess användande

til! liqvid meddela efter omständigheterna lämpade föreskrifter. Särskildt är stadgadt

att rätten kan anordna en förvaltning.

Enligt lagstiftningen i Danmark och Norge skall i allmänhet utmätning (Udlseg)

börjas i gäldenärens hostad och först om der ej finnes tillgång får gäldenärens å annat

ställe befintliga gods tagas i mät. Senast vid förrättningens början skall fordringsegaren

förete i hufvudskrift den handling, hvarför utmätning sökes. Fordringsegarens

närvarande vid förrättningen erfordras, men deremot icke gäldenärens. Fogden pröfvar

invändningar, som vare sig af gäldenären eller af tredje man under förrättningen

framställas. Finner fogden, att tredje man har sannolika skäl för sitt anspråk på

gods, som utmätes, kan han föreskrifva att borgenären skall ställa säkerhet. I regeln

skall bland flera utmätningssökande den, som först begärt utmätning, erhålla

sådan. Utmätning af lösören och af fast egendom sker derigenom att godset upptecknas

och värderas. Att gäldenären skiljes från besittningen af utmätta lösören

erfordras icke i och för utmätningen, men en dylik åtgärd kan vidtagas såsom en

säkerhetsåtgärd, hvilken dock sällan lärer ifrågakomma. Angående utmätning af

21

162

fordringar saknas bestämda föreskrifter; i praxis förfares antingen så att fordringen

säljes eller ock, undantagsvis, så att borgenären får sjelf ombesörja fordringens

indrifvande.

I Norge får utmätt fast egendom ej säljas å landet förr än dag och år och i

stad förr än fyra månader förflutit efter utmätningen, under hvilken tid det står

egaren af den utmätta fastigheten öppet att återlösa densamma genom att betala

skulden.

Genom exekutiv försäljning af fast egendom uppstår icke enligt den danska

och norska rätten någon special konkurs och följaktligen förekommer icke der något

förfarande motsvarande den svenska köpeskillingsliqviden. Endast den, som äskat

försäljningen (reqvirenten), eger rätt att erhålla betalning, derest köpeskillingen

blifver sådan att den lemnar någon tillgång till liqviderande af hans fordran. Uppgår

den ej till det belopp att sådan tillgång uppstår, förfaller försäljningen. Äldre

panthafvares rätt förblifver sålunda helt och hållet oberörd af den på reqvirentens

begäran föranstaltade tvångsförsäljningen; och äfven yngre panträtter qvarstå i den

försålda fastigheten, derest köpeskillingen uppgår till det belopp, att de äro af denna

betäckta. Är åter köpeskillingen otillräcklig att gälda en yngre panträtt, utöfvar

deremot tvångsförsäljningen å denna den verkan, att en dylik panträtt kan i föreskrifven

ordning blifva dödad. För att bereda de yngre panträtterna trygghet emot

en försäljning af fastigheten till underpris är derföre stadgadt, dels att köparen skall

erhålla visst anstånd med betalningen, dels ock, i fråga om ställandet af säkerhet

för den del af köpeskillingen, som tillkommer reqvirenten, att antingen, såsom i

Danmark, vissa inskränkningar gifvas i reqvirentens rätt att fordra dylik säkerhet

eller ock, såsom i Norge, reqvirenten är skyldig att ersätta uppkommande skada,

derest han utan skälig anledning förkastar den af köparen erbjudna säkerheten.

Uppställandet af de allmänna köpevilkoren vid tvångsförsäljningen tilkommer i öfrigt

reqvirenten, ehuru han dervid anses förpligtad att ej stipulera ovanliga eller alltför

tryckande vilkor, som skulle minska spekulanternas antal eller nedsätta fastighetens

pris. En följd af den princip, som ligger till grund för tvångsförsäljningen, är dock,

att dessa auktionsvilkor icke kunna hafva någon verkan mot de panthafvare, hvilkas

rätt auktionen lemnat oberörd. “Det är icke reqvirentens sak att bestämma vilkor

för utbetalningen af öfriga i egendomen innestående kapital “.

I Danmark skall å fast egendom alltid hållas tre auktioner, der ej alla, som

genom försäljningen kunna komma att göra någon förlust, samtycka att försäljning

å första eller andra auktionen får ega rum. Eu fjerde auktion eger rum, om å tredje

auktionen värderingssumman å fastigheten ej blifvit uppnådd och någon af de rättegande,

som ej skulle blifva betäckt vid auktionen, yrkar att ny auktion skall ega

rum; hvarförutom reqvirenten äfven eger rätt att bestämma, att försäljningen ej skall

ske å tredje auktionen utan ytterligare en eller flera auktioner hållas. I Norge åter

eger reqvirenten att godkänna försäljningen redan å första auktionen.

163

Enligt regel kan tvångsförsäljning ej ega ruin utan föregående utmätning.

Omfattande undantag härifrån finnas dock i Kon/e medgifna för intecknade skuldebref

(Rescript den 30 Juli 1770 § 3 och den 25 Juli; 1788 § 8, Lov den 20

Juli 1824 § 3, Lov don 18 September 1851 m. fl.), i det att med afseende å

dem tvångsförsäljning får ega rum utan föregående dom och utmätning, då antingen

gäldenären vid pantsättningen, såsom vanligen lärer vara fallet, uttryckligen medgifvit

att panten vid bristande betalning får omedelbart säljas, eller ock lagstiftningen

såsom en särskild förmån beviljat en dylik rättighet åt vissa panthafvare, t. ex.

Norges hank, hypoteksbanken, hypoteksföreningar, sparbanker m. fl. Det för utmätning

å dom föreskrifna kungörandet af domen motsvaras vid omedelbar tvångsförsäljning

i följd af gäldenärens medgifvande i skuldebrefvet deraf att gäldenären

före försäljningen inkallas till Forligelsecommissionen (hvilket dock blott är en formalitet,

ity att försäljningen sedermera försiggår, vare sig gäldenären instält sig

hos commissionen eller icke), samt vid omedelbar tvångsförsäljning för skuldebref

till hanken o. s. v. af kungörelse i tidningarne. Lösningstid ifrågakommer ej vid

dylik försäljning.

Jemte udkeg finnes i Danmark för vissa slag af fordringar ett skyndsammare

oxekutionsförfarande, nemligen udpantning. Enligt förordningen den 29 Mars

1873 eger udpantning rum utan föregående dom för skatter till staten, kommunen

och kyrkor, onera af fast egendom, expeditionslösen, underhållsbidrag till hustru och

barn, auktionsfordringar, bidrag till sjuk- och begrafningskassor samt några andra

företrädesvis till det allmänna utgående afgifter, livilka med de förra ega det gemensamt,

att de vanligen uppgå endast till ett ringa belopp och att gäldenärens betalningsskyldighet

i de flesta fall är uppenbar. Ansökning om udpantning göres skriftligen

hos fogden, hvilken, efter de handlingar sökanden företer, pröfvar om udpantning

kan ega rum. Finner han ej något hinder möta, tecknar han på ansökningen

resolution att udpantning får ske, dock på sökandens ansvar, i hvad fordringens

rigtigliet angår. Resolutionen, som ej får särskildt öfverklagas, delgifves gäldenären

genom sökandens eller, der sådant såsom en embetspligt åligger fogden, genom dennes

försorg, och sex dagar derefter får udpantningen verkställas. Udpantningsbeslut

rörande skatter och dylikt delgifves genom allmän kungörelse. Udpantningen förrättas

af fogden, men kan på landet, då fordringen ej öfverstiger 100 kronor och

fast egendom ej ifrågakommer att utmätas, verkställas äfven af sognefogden. Fogden

pröfvar och afgör alla invändningar, som under förrättningen framställas, och

är i detta afseende uttryckligen förklaradt, att han icke är bunden af sin föregående

resolution om att udpantning skulle fä ega rum; verkställes förrättningen af sognefogden,

insändes protokollet till fogden, som fattar beslut öfver invändningarna.

Sedan tre veckor efter udpantningen förflutit, får det utmätta säljas, såvida ej gäldenären

derförinnan visar att han öfverklagat udpantningen eller att han — hvilket

i vissa fall äfven står honom öppet —- till första instansen instämt frågan om de

164

Egendom,

som undantages

från

utmätning.

af honom åberopade invändningars giltighet och han derjemte stält borgen för det

utmätta. Har udpantningcn skett för fordran, som ej öfverstiger 100 kronor, eger

borgenären sjelf ombesörja godsets försäljning å frivillig auktion. I andra fall sker

försäljningen i öfverensstämmelse med föreskrifterna om tvångsauktion.

Likasom i Danmark finnes äfven i Norge ett snabbare exekutionsförfarande

(Udpantuing) medgifvet för vissa slag af fordringar, så att de indrifvas utan att

anspråkets riktighet förut blifvit genom dom faststäldt. Detta gäller bland annat

för skatter och andra allmänna afgifter, uppfostringsbidrag och dylikt. I vissa fall,

såsom då fråga är om uppfostringsbidrag, fordras dock, för att exekution skall ega

mm, en föregående order al vederbörande amtman. Udpantningen verkställes af

länsmannen, hvilken i detta fall, likasom då han enligt lagen af den 8 Maj 1869

förrättar udlaeg för fordringar under 120 kronor, pröfvar och afgör invändningar, som

framställas under förrättningen. Förrättningen öfverklagas genom appell till vederbörande

öfverrätt. I fråga sär skild! om auktionsfordringar är genom lag af den

8 September 1842 stadgadt, att omedelbar utmätning för dylika fordringar får ega

ruin, så snart do ej öfverstiga 120 kronor. Utmätningen skall dock ske inom tre

månader efter det fordringens förfallodag inträffat. Minst åtta dagar innan utmätningen

får företagas, skall utdrag af auktionsprotokollet delgifvas gäldenären med

anmaning att betala.

1 de särskilda ländernas lagstiftningar finnas olika bestämmelser om hvad

vid utmätning skall undantagas. Enligt fransk rätt skall vid utmätning (saisieexécution)

undantagas gäldenårens, hans hustrus och hemmavarande barns sängkläder

och de gångkläder de bära på sig; böcker, nödvändiga för gäldenårens yrke, till värde

af 300 francs; maskiner och instrumenter för undervisning eller för bedrifvande af

gäldenårens yrke till enahanda värde; militärers uniformspersedlar; handtverkares

verktyg; lifsmedel för gäldenårens och hans familjs underhåll under en månad; en ko

eller tre får eller två getter med en månads foder. Det förstnämnda undantaget är

ovilkorlig!; de öfriga gälla ej vid utmätning för skulder för lifsmedel, eller till den

som salt eller tillverkat maskinerna, verktyg o. s. v. eller lemnat försträckning till

deras inköp eller reparation, icke heller der skulden utgör arrende eller hyra (c. p.

c. ait. 592 och 593). Från saisie-arrét äro undantagna, förutom de nu nämnda

fönnögenhetsdelarne, äfven 1) statsräntor (rentes sur 1’Etat), 2) af domstol gäldenären

tillerkändt försörjningsbidrag, 3) medel, som testamenterats eller skänkts till

gäldenären, med förbehåll att ej få tillgripas för hans skulder, samt slutligen 4)

medel och pensioner, hvilka blifvit till gäldenären testamenterade eller skänkta för

att tjena till hans underhåll, utan något sådant förbehåll som nyss är nämndt. På

pröfning af domaren i hvarje särskild! fall är dock beroende, huruvida och till hvilket

belopp de under N:is 3 och 4 uppräknade tillgångar skola vara skyddade mot saisiearret

för fordringar,. som tillkommit efter testamentets eller gåfvans trädande i kraft;

och de gäldenären tillkommande försörjningsbidrag (Ko 2) äro underkastade utrnät

-

165

ning för de försörjningsbidrag, han sjelf kan vara skyldig att till andra utgifva

(art. 581 och 582). I afseende å löner och pensioner, som utbetalas af staten, är

genom art. 580 samt särskilda förordningar stadgadt, att prestera lön ej får utmätas,

att af militärers lön l/-, får utmätas, utan afseende å lönens belopp, att af

andra tjenstemäns lön 1/5 lår tagas i mät, då lönen understiger 1,000 francs, 1/r

vid löner mellan 1,000 och 4,000 francs, och 7o då lönen öfverstiger sistnämnda

belopp, samt att pensioner äro fria från utmätning. Huruvida löner i enskild tjenst

få utmätas, är ej genom lag bestämdt. Praxis lär vara vexlande.

Enligt den preussiska Allgemeine Gerichtsordnung skola vid utmätning

undantagas för tjenstemän, behöfliga kläder och husgeråd och för andra personer,

sängkläder för gäldenären, hans hustru och hemmavarande barn. Vid utmätning

hos näringsidkare eller jordbrukare sättas verktyg, inventarier, foder o. d., som för

bedrifvande af yrket eller jordbruket är oundgängligen nödvändigt, i qvarstad och gäldenären

erhåller förbud att afyttra godset, hvarefter, åtminstone hvad näringsidkarne

angår, domstolen, med afseende å möjligheten för dem att annorledes erhålla sitt

underhåll, bestämmer huru mycket af det utmätta får användas till gäldens betäckande.

Undantagen gälla i allmänhet ej vid utmätning för skulder, som hafva sin

grund i olofliga handlingar (Tit. 24 §§ 70, 71 och 95, Anh. §§ 155 och 156).

Hannovers processordning föreskrifter, att vid utmätning alltid skola undantagas

gäldenärens, hans hustrus och hemmavarande barns nödiga gång- och sängkläder

samt lifsmedel till gäldenärens och hans familjs underhåll under fyra veckor.

Endast så vidt andra tillgångar saknas, får utmätas gods, hvarmed gäldenären skall

förtjena sitt uppehälle, såsom åkerredskap, verktyg, för jordbruket nödiga kreatur,

foder, utsäde o. d. (§ 551).

Bagerska processordningen undantager nödiga gång- och sängkläder för gäldenären

och hans familj, gäldenärens uniform, andakts- och skolböcker, nödiga verktyg,

lifsmedel och bränsle för fjorton dagar o. s. v. (art. 901).

I afseende å utmätning af arbetslön och dylikt gäller numera för hela tyska

riket den ursprungligen för Nordtyska förbundet utfärdade lagen af den 21 Juni 1869

“betreffend Beschlagnahme des Arbcits- oder Dienstlolmes “. Denna föreskrifter, att

godtgörelse för arbete eller tjenst, på grund af ett arbets- eller tjensteaftal, för så

vidt gäldenärens arbetsförmåga blifvit fullständigt eller hufvudsakligen tagen i

anspråk af arbetet eller tjensten, icke får till säkerhet för eller gäldande af en borgenärs

fordran tillgripas förr än arbetet eller tjensteprestationerna blifvit fullgjorda

samt den dag, å hvilken den betingade godtgörelsen förfallit till betalning, tilländagått,

utan att arbetaren eller tjenaren

i 1 § gifna bestämmelser icke kunna genom aftal upphäfvas eller inskränkas (2 §).

Lagen eger icke tillämpning vid utsökning af skatter och kommunalafgifter, så vidt

dessa ej varit förfallna i mer än tre månader, eller af underhållsbidrag, och icke

heller i fråga om löner, utgående till personer, som ega fast anställning i enskild

166

tjenst, så framt årliga lönen öfverstiger 400 thaler; anställningen anses fast, om

legotiden är bestämd till minst ett år eller är stäld på tre månaders uppsägning

(3 §).

Ej heller har nämnde lag tillämpning å löner och pensioner för allmän tjenst.

I detta afseende är stadgadt för Preussen, bland annat, att af löner ett belopp af

400 thaler och af pensioner ett belopp af 200 thaler i allmänhet ej får utmätas,

öfverstiger lönen eller pensionen berörda belopp, får hälften af öfverskottet tagas i

mät. Befrielsen gäller dock aldrig vid utsökning af skadestånd; likaledes får för

underhållsbidrag hälften af lönen eller pensionen, utan afseende å dess belopp, utmätas.

Uti Bayern, är af de i statens och kommunens tjenst anstälde embets- och

tjenstemäns löner och pensioner ett belopp af 400 gulden undantaget från utmätning.

Af öfverskottet får hälften tagas (Processordnung art. 967). För Baden

gäller, att utaf allmänna löner och pensioner, så vidt de ej uppgå till mera äii 600

gulden, V» får tagas i mät. För högre löner och pensioner är en skala bestämd,

så att af löner och pensioner mellan 600 och 1,000 gulden lj-,, mellan 1,000 och

2,000 gulden Vt o. s. v. får utmätas (Processordnung 918 och 919 §§). Enligt

såväl Bayerns som Badens lagstiftning gäller vidare, att lifstidsunderhåll och försörjningsbidrag

i allmänhet äro fredade för utmätning.

Med de sålunda för de särskilda tyska staterna i förevarande delar gällande

bestämmelser öfverensstämmer i allmänhet civilprocesslagförslaget för tyska riket

af 1874. Enligt detsamma skola vid utmätning undantagas af gäldenärens lösören

a) gäldenärens, hans familjs och tjenstehjons nödiga gång- och sängkläder samt

husgeråd, äfvensom för nämnda personers underhåll under två veckor erforderliga

lifsmedel och bränsle; b) en ko eller två getter eller två får jemte två veckors foder,

så vidt dessa oundgängligen behöfvas för gäldenärens och hans hushålls underhåll;

c) handtverkares verktyg, så framt gäldenären sjelf behöfver dem för utöfvande af

sitt yrke; d) jordbrukares nödiga inventarier, jemte hvad af produkterna behöfves

för att kunna fortsätta med jordbruket till nästa skörd; e) de effekter och klädespersedlar

en tjensteman behöfver för att kunna anständigt uppehålla tjensten; f) vid

utmätning hos tjensteman ett penningebelopp, som motsvarar hvad af hans ej utmätning

underkastade qvot af lönen eller pensionen belöper på tiden mellan utmätningen

och näst derefter infallande termin för lönens eller pensionens utbetalning;

g) ordnar och hederstecken; li) gäldenärens och hans familjs andaktsböcker och

hans barns skolböcker (§ 664). I § 657 föreslås derjemte, att utmätning skall

inställas, om vid värdering af gods, som uppges till utmätning, befinnes att värdet

ej betäcker utmätningskostnaderna. Åf gäldenärens fordringar äro från utmätning

undantagna: 1) arbets- och tjenstelöner i öfverensstämmelse med föreskrifterna i

ofvannämnda 1869 års lag; 2) försörjningsbidrag, som enligt lagens föreskrifter

tillkomma gäldenären; 3) de inkomster, gäldenären uppbär från fromma stiftelser

eller eljest på grund af tredje mans välvilja, så vidt han behöfver dem för sitt och

167

sin familjs underhåll och ej är i stånd att sjelf förskaffa sig motsvarande underhåll

på ett för hans samhällsställning lämpligt sätt; 4) bidrag från sjuk-och begrafningskassor;

5) underofficerares och soldaters sold och pensioner; 6) i tjenst uppbådade

militärers löner; 7) enkors och faderlösas pensioner samt stipendier; 8) tjenstemäns

löner och pensioner. Uppgår i de fall, som i N:is 7 och 8 alses, lönen eller pensionen

till mera än 500 thaler för år, är tredjedelen af öfverskottet underkastad

utmätning. Utmätning är ock, utan afseende å lönens belopp, tillåten för underhållsbidrag

till hustru och äkta barn, då bidraget afser tiden efter lagsökningen

samt de tre sista månaderna näst före densamma (§ 696).

I danska rätten finnas, utom då fråga är om utmätning för böter, inga

positiva stadganden till gäldenärens förmån om undantagande från utmätning af

vissa för honom nödiga lösören. I Norge åter är genom lag af den 8 Maj 1869

stadgadt, att från utmätning skola undantagas gångkläder till gäldenärens och hans

familjs dagliga bruk, hvarjemte gäldenären, om han har familj att försörja, får

undantaga, efter eget val, den för honom oumbärligaste egendom till värde af

120 kronor, dock att dessa undantag ej gälla vid utmätning för skatter och

andra offentliga afgifter. Undantager gäldenären kreatur, får han ock undantaga

foder för viss tid. Vidare får oj utmätas födoråd, då gäldenärens rätt dertill är

äldre än den skuld, hvarför utmätning sökes, och födorådet utgår till personer, som

äro minst 60 år gamla, samt detsamma ej är större, än som fordras till gäldenärens

och hans familjs nödtorftiga underhåll. Aftal, hvarigenom gäldenären afsäger

sig den honom sålunda tillerkända rätt att undantaga viss egendom, saknar rättslig

giltighet.

Enligt såväl dansk som norsk rätt äro offentliga embetsmäns löner i allmänhet

undantagna från utmätning. Detsamma gäller ock, på grund af särskilda bestämmelser,

om flera slag af offentliga pensioner, men icke om de från statskassan

utgående. I Norge får dock enligt lag af den 8 Augusti 1821 lön användas till

gäldande af barnuppfostrings- och andra dermed likstälda underhållsbidrag.

Genom danska konkurslagen den 25 Mars 1872 § 161 är stadgadt, att tillgång,

som gäldenären kommer att förvärfva i följd af ett kontrakt, som ännu icke

är å hans sida fullständigt uppfyldt, ej får utmätas, då den prestation gäldenären

skulle lemna är ett personligt arbete eller tjenst eller annat, som utmätningssökanden

icke är eller genom utmätningen sättes i stånd att i gäldenärens ställe fullgöra;

men att härigenom dock inskränkning ej sker i rättigheten (enl. Plakatet den 14 Oktober

1763) att för underhållsbidrag till barn och hustru få hålla sig till gäldenärens

arhets- eller tjenstelön. Mgot motsvarande stadgande finnes ej för Norge. Huruvida

införsel i enskild lön kan anses tillåten, lär vara omtvistad!

Förändringarna i lagstiftningen under senare tider i de olika länderna visa, Bysättning

att åsigten om bysättningstvångets olämplighet vunnit allt allmännare erkännande. och ma

1 Frankrike upphäfdes bysättningstvånget genom lag af den 22 Juli 1867 i civilafestafionsed

-

168

mål och handelstvister samt mot utländingar, och detta tvångsmedel bibehölls endast

för böter och skadeersättningar i brottmål. I Tyskland blef genom lagen af den 29

Maj 1868 för Nordtyska förbundet, hvilken lag sedermera utsträckts till öfriga

delar af tyska riket, bysättning afskaffad såsom exekutionsmedel i civila mål, för

så vidt utgifvande af penningar eller varor derigenom skulle framtvingas, och bibehölls

bysättningen endast såsom säkerhetsåtgärd för att bevara möjligheten att instämma

eller fortsätta en civil rättegång eller för att förekomma fara att exekutionen

i gäldenärens egendom skulle omintetgöras. Likaledes bar bysättningstvång^

blifvit uppbäfdt i Österrike genom lag af den 4 Maj 1868, i Belgien genom lag af

den 27 Juli 1871 samt i Schweiz genom konstitutionen för konfederationen af den

29 Maj 1874 art. 59. Äfven i England bar bysättningstvång^ blifvit väsentligen

inskränkt genom “the debtors act“ af den 9 Augusti 1869, hvarigenom föreskrifvits,

att bysättning i allmänhet endast får ega rum för smärre fordringar och

med afseende å dem ej för längre tid än sex veckor.

För Danmark är genom konkurslagen den 25 Mars 1872 §§ 162 ff. stadgadt,

att bysättning icke vidare må ega rum med undantag för det fall, att någon,

som gjort sig förfallen till vite för underlåtenhet att fullgöra dom, finnes sakna

tillgång till vitets gäldande. Arrest på person såsom säkerhetsmedel före exekution

får icke åläggas någon i andra fall än dels det som motsvarar nyssnämnda undantag

i fråga om bysättning, och dels det då någon står i begrepp att för beständigt

eller på obestämd tid lemna landet.

Hvad slutligen angår Norge, har genom lag af den 3 Juni 1874 äfven der

bysättningstvånget blifvit upphäfdt. Arrest för gäld får dock användas dels i några

fall, motsvarande de fall, som förekomma i svenska konkurslagen, dels ock när någon,

hvilken har förfallen gäld, står i begrepp att lemna riket under sådana omständigheter,

att ovisst synes om han ärnar återvända, och han icke gitter antingen anvisa

tillräckligt gods att beläggas med qvarstad eller ock kan ställa borgen för skulden

eller för sin person.

Såsom ett medel, hvarigenom en gäldenär kan förmås att till exekution rätteligen

uppgifva sina tillgångar, använda såväl preussiska Allgemeine Gerichtsordnung,

som ock flera af de öfriga tyska processlagarna edgång (Manifestationseid).

En likartad bestämmelse är intagen i förslaget till processordning för tyska riket,

hvilket förslag, för det fall att borgenärs fordran icke genom utmätning till fullo

betäckes, föreskrifter, det gäldenären är pligtig att lemna uppgift å sina tillgångar

samt derefter med ed betyga att uppgiften är fullständig och ej veterligen något

undandoldt. Tredskas gäldenären att gå eden, insattes han i fängelse under högst

sex månader.

För Danmark år genom ofvannämnda konkurslag § 167 stadgad skyldighet

för gäldenär, som undergår utmätning, att sanningsenligt uppgifva sina tillgångar

vid påföljd, om han vägrar att afgifva dylik uppgift, att varda insatt i fängelse,

till dess lian fullgör sin skyldighet, dock ej under längre tid än sex månader.

Det förfarande, hvarigenom i Frankrike köpeskillingen för en utmätt läst Fördelninegendom,

i den händelse egendomen är besvärad med hypotek, fördelas emellan fogen af Mperättegande,

benämnes ordre (c. p. c. art. 749 -779). Fördelningsförfarande! Mes ^ 2S,

af en särskild dertill förordnad domare, tillhörande underrätten antingen såsom ordi- ctjcmj0m,

narie ledamot eller suppleant. Denne domare utses antingen för hvarje särskild!

fall tjuge commissaire) eller ock erhåller eu eller flere hland rättens ledamöter uppdrag

att handlägga samtliga vid domstolen förekommande köpeskillingsliqvider tjuge

special). Under fördelningen uppkommande tvister afdömas dock ej af den utsedde

domaren utan hänvisas till utförande vid domstolen. Sedan inroparen å auktionen

erhållit fastigheten sig tilldömd, är han skyldig att inom 45 dagar derefter låta inskrifva

sitt fång i hypoteksboken vid äfventyr att fastigheten eljest å hans risk ånyo

försäljes. Inom åtta dagar efter inskrifningen har utmätningssökanden eller, om

han sådant underlåter, efter denna tid annan fordringsegare, gäldenären eller köparen,

att hos rätten begära köpeskillings!iqvid. Vid ansökningen derom skall ingifvas till

rättens sekreteriat ett utdrag ur hypoteksboken, utvisande hvilka hypotek å fastigheten

häfta. Domaren (juge commissaire eller juge special) skall först söka åstadkomma

en frivillig öfverenskommelse angående köpeskillingens fördelning (reglement

amiahle) och för sådant ändamål låter han genom kallelsebref, som tillställas hypoteksinnehafvarne,

kalla dem till sammanträde, hvartill äfven gäldenären och köparen blifva

kallade. Utehlifver en fordringsegare från sammanträdet, fälles han till böter. Kan

icke inom en månad öfverenskommelse mellan alla rättegande komma till stånd, förklarar

domaren det lagliga fördelningsförfarande! (1 ordre) hörjadt och nämner huissierer

för verkställande af kallelse å tbrdringsegarne. Genom de sålunda förordnade

huissiererna skola inom åtta dagar efter förd elningsförfar an dels början inteckningshafvarne

kallas att inom 40 dagar efter kallelsen hos domaren anmäla och styrka

sina fordringsanspråk (produire ses titres), vid äfventyr att eljest hafva förlorat rätt

att ur köpeskillingen erhålla betalning. De som hafva tyst förmånsrätt likasom

oprivilegierade fordringsegare skola ock inom samma tid sin rätt bevaka. Sedan

anmälningstiden tilländagå!!, upprättar inom 20 dagar domaren med ledning af de

ingifna handlingarna en provisorisk fördelningslängd (letat de collocation). Efter

det fördelningslängden blifvit upprättad, kallar avouén för den part, som begärt

fördelningen, avouéerna för fordringsegarne och för gäldenären, om denne nämnt någon

sådan, att taga del af fördelningslängden samt att inom 30 dagar anmäla missnöje,

om skäl dertill finnes. Anmäles ej mot längden missnöje inom den stadgade tiden,

länder den till efterrättelse. Domaren lemnar till hvarje i längden upptagen fordringsegare

ett utdrag, utvisande det belopp han är berättigad att erhålla (bordereau

de collocation) och med företeende af detta utdrag får fordringsegaren lyfta sin utdelning

antingen hos köparen eller, om denne redan inbetalt köpeskillingen till caisse

22

170

des consignations, derstädes. Framställ os åter anmärkning'' mot fördelningslängden,

dervid anmärkningen måste motiveras samt alla handlingar företes, Indika till stöd

derför åberopas, hänvisar domaren den, som sålunda framstå]t anmärkning, att vid

domstolen utföra sin talan, samt utsätter dag, då saken skall inför domstolen förekomma.

Vid domstolen behandlas klandret såsom ett summariskt mål. Sedan slutlig

dom fallit, uppgör domaren ny fördelningslängd. Detta dock blott i fråga, om

de fordringar. Indika blifvit föremål för tvist; de åter, Indika ej af tvisten beröras,

blifva deraf ej uppehållna, utan med afseende å dem länder den först upprättade otät

de collocation till efterrättelse, i följd hvaraf utdelning för dylika fordringar får

lyftas på samma sätt som om något klander emot längden ej blifvit anmäldt. Såvida

liypoteksinnebafvarnes antal ej uppgår till minst fyra, eger 1’ordre icke rum. I dylika

fall verkställes fördelningen, der frivillig öfverenskommelse ej kan åvägabringas, af

domstolen, hvilken behandlar saken såsom ett summariskt mål.

Då lös egendom blifvit utmätt- och köpeskillingen ej förslår till gäldande af de

fordringar, hvilka ega rätt att derur erhålla betalning, eller dä endast icke hypotekariska

fordringsegare anmäla sig till utdelning ur köpeskillingen tören utmätt fast

egendom, sker fördelningen genom (Tisiribution par coutribution. De för detta förfarande

gifna bestämmelser äro i lnifvudsaldiga delar analoga med de angående

1’ordre gällande.

Enligt ''preussiska subhastationsordninf/en skall efter afkunnande! af det utslag,

hvarigenom å auktionen köpeanbudet blifvit godkändt, domaren utsätta sammanträde

för köpeskillingens fördelning. Härtill kallas subhastationsintressenterne

och köparen. Är nyssnämnde utslag öfverklagadt, skall dock på yrkande af köparen

med köpeskillingens fördelning anstå till dess slutlig dom öfver besvären fallit. Uteblifver

köparen å fördelningsdagen, antages lian ej kunna erlägga köpeskillingen,

och fördelningen förrättas 1 hans frånvaro. Fordringsegare, hvilka kunna ega rätt

till andel af köpeskillingen utan att vara i hypoteksboken inskrifne, äro, med fa

undantag, skyldige att å sammanträdet anmäla sina fordringsanspråk vid förlust af

rättigheten att ur köpeskillingen utbekomma sina fordringar. Uteblifver åter en

fordringsegare, som är i hypoteksboken inskrifven, afsättes hvad på honom enligt

nämnda bok belöper och nedsättes på lians fara och kostnad såsom depositum hos

rätten. Aro vid sammanträdet alla subhastationsintressenterne ense om fördelningen,

verkställes den genast i öfverensstämmelse dermed. Kan åter någon öfverenskommelse

dem emellan ej komma till stånd, uppgör subhaslationsdomaren genast ett

fördelningsförslag (Theilungsplan), dervid domaren, om så erfordras, eger att använda

biträde utaf en “R-echnungsverständigeri1. Vid hvarje i förslaget upptagen

fordran anmärkes, om någon bestrider fordrans läglighet eller dess förmånsrätt; beloppet,

som skall å fordran belöpa, beräknas och subhastationsintressenterne tillfrågas,

om de medgifva utbetalningen af det beräknade beloppet. Framställes invändning

emot fordringsanspråket af gäldenären eller någon annan, hvars rätt är

171

i fråga, liar subliastationsdomaren, om invändningen fmnos grundad, samt sådana

bevis derför företes, att desamma vore tillräckliga för qvarstads erhållande, att förordna

att livad å en dylik fordran belöper skall deponeras hos rätten. Den, som

frainstält anmärkningen, åligger att derefter, vid äfventyr att beloppet eljest utbetalas

till den, som enligt fördelningsförslaget är dertill berättigad, inom 1-1 dagar

visa, att han hos behörig domstol instämt sin talan, hvilken vid domstolen handlägges

såsom en vanlig rättstvist. Göres åter icke någon invändning eller varder

framstäld invändning lemnad utan afseende, utbetalas genast hvad å fordringen belöper.

För sådana delar af köpeskillingen, som belöpa å fordringar inskrifna i hypoteksboken,

men för hvilka fordringsegarne antingen ej anmäla sig, eller ook ej

kunna legitimera sig, tillsättes af subliastationsdomaren en kurator, hvarefter genom

ett särskildt förfarande (Aufgebot) bestämmelse träffas angående utbetalningen af

dessa delar af köpeskillingen.

Såsom redan är nänrndt finnes i Danmark och Norge ej något förfarande

motsvarande köpeski lli n gsl iqviden.

9

172

Särskildt yttrande

af

Revisionssekreteraren Östergren.

Såsom skäl för behofvet af förändrad lagstiftning rörande exekutionsväsendet

har i främsta rummet framhållits den omständighet, att den nu varande proceduren

är alltför omständlig och långsam, enär ej allenast ett lagsökningsärende får dragas

genom tre instanser, utan äfven sjelfva verkställighetsåtgärderna kunna mer än skäligt

är uttänjas derigenom, att gäldenär»)» de tre instanserna igenom för klagan först

öfver utmätningen, derefter öfver den exekutiva auktionen och slutligen öfver köpeskilli

ngsliq viden.

Att den anmärkning, som innefattas i nu omnämnda skäl, är befogad, torde

en hvar medgifva, ty det lärer ej kunna nöjaktigt förklaras, hvarföre klagan öfver

exempelvis en kronofogdes beslut vid utmätning skall få föras genom tre instanser

(Konungens Befallningshafvande, Hofrätt och Högste Domstolen), då ett af Häradseller

Rådstufvurätt gifvet beslut i det vigtigaste tvistemål icke får underkastas vidare

pröfning i mer än två instanser (Hofrätt och Högste Domstolen).

Vidare har det blifvit emot gällande exekutionslagstiftning anmärkt, att formerna

äro tunga; och om man besinnar, att, ehuru lagen medgifver exekution, utan

domaremaktens anlitande, för klara, ostridiga och till betalning förfallna skuldebref,

utmätning på grund af ett sådant skuldebref likväl ej kan verkställas innan den,

som söker exekution, sjelf eller genom ombud gjort minst fem besök hos de exekutiva

myndigheterna, nemligen fyra hos Konungens Befallningshafvande och ett hos

kronofogde eller magistrat, samt kommunikation med gäldenären två gånger skett,

så inses lätt. att något bör göras jemväl för åstadkommande af lättnad i formerna.

Inom Beredningen har man ock allmänt funnit brister uti den bestående lagstiftningen;

men i fråga om sättet för deras afhjelpande har enighet ej kunnat vinnas.

Beredningens fleste ledamöter hafva trott sig kunna i det hufvudsakligaste undanrödja

de öfverklagade olägenheterna dels genom att indraga den sista instansen i

lagsökningsmål (icke i mål, som angå utmätningen, den exekutiva auktionen eller

köpeskillingsliqviden), dels genom att medgifva omedelbar exekution genom underexekutorn

för löpande, till betalning å viss dag stål dt och inför offentlig myndighet

af gäldenär erkändt skuldebref, hvari gäldenären medgifvit, att utmätning för skuldebrefvets

innehåll må utan hans hörande verkställas, dels och genom att låta öfver

-

178

exekutorn, ulan föregången utmätning'', tor intocknad gäld sälja don intocknado panten.

Att något skulle vinnas genom reformer i den rigtuingen medgifves villigt; men jag

tiar dock ej kunnat med min rost bidraga till förslaget i dessa delar. Sista instansens

borttagande vore i min tanke mindre välbetänkt, ty derigenom kunde inträffa,

att om inom de tre Hofrätterna utbildade sig olika praxis, som vid underlydande

exekutionssäten sedan följdes, två alldeles lika lagsökningsmål blefve inom särskilda

Hofrätters jurisdiktioner olika afdömda; ocli jag tror, att allmänheten ej gerna vill

blifva beröfvad rättigheten att fullfölja hvarje slags mål till Konungen. Dessutom

skulle det. om man för befordrande af skyndsamhet i exekutionen vill indraga en

instans, vara vida verksammare, om en af de lägre borttoges. Detta framgår deraf,

att antalet af de exekutionsmål, som årligen i riket afgöras. är störst i lägsta instans

och sedan betydligt aftager för hvarje högre, så att, då under år 1873 af

Konungens Befallningshafvande meddelades utslag i 14,824 mål, Hofrätterna afdömde

863 och Högste Domstolen endast 81, af Indika sistnämnde endast en mindre

del kan rubriceras såsom lagsökningsmål. Förslaget att medgifva omedelbar utmätning

för skuldebref, som blifvit vid utfärdandet erkände inför offentlig myndighet,

är en nyhet, hemtad från utlandet, 1 folkrika länder, der de myndigheter, inför

Indika skuldebrefven genom erkännandet gifves exigibilitet, äro för allmänheten lätt

tillgängliga, torde en sådan anordning vara lämplig; men jag fruktår, att den i vårt

glest bebyggda land med långa afstånd emellan embetsmyndigheterna icke skulle

blifva till gagn utan snarare komma att verka hämmande på den allmänna rörelsen.

Det är naturligtvis för endast en ringa del af alla utfärdade skuldebref, som lagsökning

med deraf förorsakade besvär och kostnader ifrågakommer; men blefve det sed

att i allmänhet fordra s. k. exigibla skuldebref, skulle besvär och kostnader uppkomma

vid utfärdandet af hvarje sådant skuldebref; och reformen hade ju då ökat

olägenheterna i stället för att undanrödja dem. Emot förslaget att låta öfverexekutor

utan föregången utmätning sälja intecknad fastighet skulle jag icke hafva

något att anmärka, om jag icke ansäge det åsyftade ändamålet, skyndsamhet i exekutionen,

kunna vinnas på annat, mera verksamt sätt.

För min del håller jag före, att egentliga orsaken till ofvanomnänmda öfverklaga!

le olägenheter ligger deri, att exekutionens handhafvande tillkommer myndigheter

(Konungens Befallningshafvande), Indika lika litet som domstolarna kunna

sjelfva verkställa hvad verkställas bör utan måste vidtaga alla verkställighetsåtgärder

genom underlydande. Häraf härilyter behofvet af det så kallade lagsökningsutslaget,

som egentligen ej är något annat än en order att verkställa utmätning för uttagande

af <oi klar, ostridig och förfallen fordran och hvilket derföre ej borde få särskild!

öfverklagas. Af Konungens Befallningshafvande^ oförmåga att sjelf vidtaga verkställighetsåtgärderna

föranleda,s ock de tunga formerna med deraf förorsakade besvär

och kostnader, ty vore exekutionen i första hand anförtrodd åt lokalmyndighet,

som kunde sjelf vara verksam å det ställe, der exekution skall ske, kunde lagsök

-

174

ni i ig\s utslaget undvaras, besväret och kostnaden för kommunikation betydligt minskas

och den sökandes besök bos den exekutiva myndigheten inskränkas till ett enda före

utmätningens verkställande.

Ledd af denna min åsigt, har jag inom Beredningen påyrkat, att vid lagförslagets

uppsättande borde i främsta rummet tillses: att exekutionen i första hand

blefve uppdragen för landet åt kronofogde och för stad åt magistratsledamot eller

särskildt antagen exekutor; att Hofrätt gjordes till forum för klagan öfver exekutors

åtgärder och beslut; samt att Konungens Befallningslmfvandes befattning med exekutionsärenden

således inskränktes till den kontroll, som genom exekutionsdiariers

granskning kan utöfvas deröfver, att exekutorerne fullgöra sina skyldigheter.

Beredningen, som inedgifvit, att stora fördelar skulle vinnas genom en sådan

anordning, har emellertid funnit den leda till alltför genomgripande förändring i

det bestående samt vara förenad med stora olägenheter och vådor. Kronofogdarno

skulle, enligt Beredningens i motiverna till lagförslagets första kapitel uttalade åsigt,

sakna de qvalifikationer, som erfordrades för exekutionens rätta handhafvande och

Indika skulle vara att finna endast hos personer, som aflagt juridisk examen samt

innehade högre och sjelfständigare samhällsställning. De befarade olägenheterna och

vådorna skulle bestå deri, att ärendena ej kunde anses blifva behandlade med nödig

sakkunskap och varsamhet; att kronofogdarnes beslutanderätt skulle kunna urarta

till egenmäktighet eller godtycke; att. desse tjensteman skulle komma att handla

under påtryckning af par ter nes personliga inverkan och ej kunna gå till väga med

samma fördomsfrihet och lugna besinning, samma omsorgsfulla studium af lag och

författningar. Indika man hade rätt att fordra af en högre myndighet, som ostörd

af yttre förhållanden kunde fatta sina beslut på embetsrummet; att mången berättigad

klagan komme att undertryckas, om den icke finge föras hos den nära till

hands varande embetsmyndigheten, Konungens Befallningshafvande, utan måste framställas

hos en fjermare residerande. Hofrätt: samt att, om så ej blefve förhållandet,

målens antal i Hofrätterna skulle ökas och långsamhet i lagskipningen derigenom

vallas.

Af dessa förespeglade olägenheter och vådor har jag icke rubbats i min öfvertygelse

om lämpligheten af den anordning, jag sökt komma å stad. Ar, emot hvad

jag antager, atläggandot af juridisk examen ett conditio sino qua non i fråga om

qvalifikationerna hos en duglig exekutor, sa är i allt fall mycket redan gjordt för att

underlätta genomförandet af eu reform i den af mig förordade rigtning. Genom

Kongl. kungörelsen den 12 Maj 1865 är nemligen stadgadt, att för att kunna uppföras

på underdånigt förslag till kronofogdebefattning fordras att hafva aflagt examen

till rättegångsverken eller till Kongl. Maj:ts Kansli; och den hufvudsakligaste skiluaden

mellan dessa examina består deri, att de, som aflägga den sistnämnda, äro

frika,Ilade från pröfning i rättshistoria, kriminalrätt samt kyrko-, krigs- och sjölag —

ämnen, i hvilka en exekutor väl knappast behöfver vara mera än andra kunnig.

175

Hvad kronofogdarnes ställning'' angår, sä åsyftar just den af mig föreslagna anordning

att gifva, dem större sjelfständighet; och den omständighet, att en tjensteman

står ett eller annat steg lägre på rangordningens trappa berättigar ingalunda till

del antagande, att han, mera än en högre stående, skall göra sig skyldig till missuppfattning

eller missbruk af den myndighet, han i tjensten innehar. Personer

hafva val under senare tiden tagit sig friheten att offentligen käckt påstå, att ömhet,soch

tjenstemännen i Sverige skola stå på eu alltför lag bildningsgrad. Ån den ena

och än den andra klassen af tjensteman hafva, beskylts för okunnighet, hvarvid man

skurit alla öfver en kam. Jemväl det mest grundlösa kan, ofta upprepadt, blifva

eu trosartikel; men för min del har jag ännu ej kommit derhän, att jag kan anse

våra kronofogdar vara mindre sakkunnige i fråga om exekution. Böjelse för egenmäktighet

och godtycke vill jag lika litet hos kronofogdar som hos andre tjensteman

förutsätta; och jag kan ej heller antaga, att våra kronofogdar, hvilka, vid förrättandet

al utmätningar och exekutiva auktioner eller andra förrättningar i parternes

närvaro kunnat hittills gå till väga med varsamhet och lugn besinning, skulle, om

åt dem anförtroddes att hemma på embot,srummet pröfva, om exekution enligt lag

ma ega rum eller icke, just under denna pröfning låta sig påverkas af fördomar och

tappa besinningen. Om besvär öfver kronofogdes exekution såtgärd skulle anföra,s

icke hos Konungens Befallningshafvande utan i Hofrätt, torde väl antalet af klagomål

komma att blifva mindre än nu, ty ju mera man befrämjar skyndsamhet i exekutionen,

desto mindre lönar det mödan att klaga endast för att vinna tid, men, i

motsats emot Beredningen, tror jag, att det blefve de obefogade besvärens antal,

som komme att minskas. De, som veta med sig, att de föra, en rättmätig talan,

skulle ej låta sig afskräckas af en så obetydlig omständighet som den. att våglängden

till Hofrätten är större än till Konungens Befallningshafvande, hvilken omständighet

väl i de flesta fall vore af mera betydelse för postverket än för parten. Fruktan

för att malens antal i Hofrätterna skulle öfver hufvan ökas torde för nu förutsatta

fall komma att befinnas lika litet grundad som den var det, när fråga, var om Lagman,

srätternas indragning.

Något, som måste tagas i betraktande, om man vill till kronofogdarne öfverlomna,

exekutionen i dess helhet, är emellertid, att desse tjenstemäns tid tages i anspråk

jemväl af andra göromål och att de ej äro ständigt tillgängliga på sina kontor.

Hinder för reformen, som häraf möta, kunna dock temligen lätt undanrödja* dels

genom omreglering af fögderier, dels ock derigenom, att kronofogdarne, emot skyldighet

ätt hålla kronofogdekontoren dagligen öppna för handlingars aflemnande m. in.,

berättigades att, hafva, tjänstebiträden och erhölle anslag till"aflöning åt sådane biträden.

Då jag, på sätt ofvan är antydt, icke bliIVit öfvertygad om olämpligheten af

frågans lösning på det af mig angifna sätt, har jag utarbetat ett utkast till lag.

176

livilket jag här bilägger och med hvithet jag velat visa, huru jag tänkt mig, att

eu förändrad lagstiftning rörande exekutionsväsendet bör åstadkommas.

Förutom den principiella skiljaktighet, för hvilken jag nu i korthet redogjort,

har jag i åtskilliga detaljfrågor haft annan mening än Beredningens fleste ledamöter.

Sådan skiljaktighet förekommer beträffande nedannämnda §§ i lagförslaget:

§ 11. Dä administrativa embetsman eller myndigheter i allmänhet icke ega

att döma uti mål af den beskaffenhet, som uti denna § omforma]es, har jag ansett

sådan domsrätt ej heller höra öfverexekutor tillkomma.

§ 32. Rättigheten att hos domaren söka sitt igen hör hvarken vara inskränkt

till viss tid, eller" beroende på hvad gäldenären kan hafva svarat a lagsökningen,

ty om den det är, bl ifver lagsökningsmålet en res judicata eller med andra ord öfverexekutorns

utslag förvandlas från en order om exekution till en verklig dom i rättstvist,

livilket det ej får vara, eftersom öfverexekutor ju ej må befatta sig med det,

som till domare-embetet hörer.

§§ 34, 35 och 179. Genom bestämmelsen derom, att utslag i vissa fall skola

utgifvas efter anslag, är stadgad en från nu gällande lagstiftning afvikande formalitet,

som, efter min åsigt, kommer att medföra flera olägenheter. Sökanden tvingades

till större påpasslighet, Om lian ej sjelf eller genom ombud dagligen läste

på anslagstaflan, kunde han lätteligen förlora fatalier. Jemväl för förklarande part

skulle det blifva nödigt att hålla ombud, och utsökningskostnaderna således ökas.

Förklaranden skulle dessutom finna sig nödsakad i de flesta fall begära expeditions

utskrifvande.

§§ 38, 42, 43 och 46. Jemväl de i dessa §§ omförmälda verkställighetsåtgärder

har jag ansett böra öfverlemnas åt utmätningsmannen att vidtaga utan

order af öfverexekutor. Hvad särskildt § 42 angår, har jag funnit den ej stå väl

tillsamman med §§ 52 och 158. Den, som för de i sistnämnda § omförmälda fall

utverkat sig vräkningsutslag, skulle nemligen, om utslaget meddelats af öfverexekutor,

enligt § 52 genast erhålla verkställighet, men om det meddelats af domstol, innan

det vunnit laga kraft enligt § 42 kunna fä det exeqveradt endast i händelse öfverexekutor

funne uppehåll med utslagets verkställande vålla märklig skada

§

39. Då med exekution åsyftas icke så mycket att fordringsegaren skall

erhålla säkerhet för sin fordran utan fast hellre att betalning skall uttagas, bör,

efter min åsigt, gäldenären icke få genom säkerhets ställande freda sig från utmätning.

Derigenom att gäldenär för visst fall tillagts en dylik rätt att freda sig från

utmätning, har en tredskande gäldenär erhållit utväg att uppehålla exekutionen så

lång tid, som förflyter emellan det säkerhet af honom ställes och laga kraft egande

beslut i skuldfordringsmålet faller, hvilken tid, då fråga är om verkställighet af underdomstols

beslut, kan komma att räknas icke i dagar eller månader utan i år.

§ 40. Utmätt lös egendom bör, om fordringsegaren det yrkar och säkerhet för

skadestånds utgifvande ställes, få säljas jemväl innan det utslag, som ligger till grund

för utmätningen, vunnit laga kraft. Häri läge ej större våda än den, som kan ligga

deri, att fördringsegaren, enligt nu gällande lag, får lyfta det utmätta emot borgen;

och skyldigheten för fördringsegaren att ställa säkerhet innebure ju garanti för, att

denne ej skulle påfordra försäljning i andra fall, än då han hade att göra med en

gäldenär, som klagade endast för att på. fordringsegarens bekostnad vinna tid.

§ 54. Redan bär ofvan har jag gifvit tillkänna, att jag anser föga vara i

praktiskt hänseende vunnet med det stadgande, som innehålles i denna §. Dessutom

anser jag, att stadgandet skulle blifva vådligt, om utmätningsmannen ej erhölle större

pröfningsrätt, än lagförslaget tillägger honom, den nemligen att tillse, det gäldenären,

då han, efter utfärdandet af ett skuldebref, inför offentlig myndighet erkände

detsamma, egt att öfver sitt gods sjelf råda. Emot ett skuldebref, till formen så

beskaffad! som §:n beskrifver, kunna göras många slags anmärkningar. Gäldenären

kan t. ex. invända att det åberopade skuldebrefvot med derå gjorda anteckningar

är falskt, eller att sknldehrefvet, efter det han inför offentlig myndighet erkänt detsamma.

, blifvit falskeligen ändradt, eller att gäldenären, som erkänt sknldehrefvet i

hopp att få det belånadt, sedermera aldrig fått valuta derför. Äfven om gäldenären

vore i tillfälle att vid utmätningen ådagalägga, att hvad han sålunda invändt vore

rigtigt, skulle utmätning, enligt lagförslaget, gå öfver honom, och detta finner jag

vara vådligt. Så vidt jag rätt fattar förslagets särskilda bestämmelser, skulle, i

händelse sknldehrefvet vid lagsökning hos öfverexekutor åberopats och gäldenären

der framstält sin invändning, målet såsom tvistig! skjutits under domstol, hvilket

bevisar, att §:n ej väl öfverensstämmor med öfriga delar af lagförslaget. Jemväl

skulle i förslaget ligga en obillighet, bestående deri, att om gäldenären hade klar,

ostridig och förfallen genfordran, han likväl icke kundo tillgodonjuta qvittningsrätt,

eftersom utmätningsmannen ej yttre behörig att pröfva framstäldt anspråk på

sådan rätt.

§§ 59 och 00. Den i dessa §§ omförmälda underrättelse anser jag vara opåkallad

i alla de fall. der gäldenären varit lagsökt eller stämd och följaktligen hör veta, att

utmätning förestår. Innan utmätning enligt 54 § verkställes, synes gäldenär dock höra

underrättas, att exekution blifvit sökt, på det han må komma i tillfälle att medelst

betalnings erläggande afvärja utmätning. Af en sådan underrättelse, som enligt 60 §

genom anslag meddelades, hade gäldenären dock intet gagn, om anslaget skedde

kort efter det han företagit en tillfällig resa och utmätningen, då han efter ett par

dagar heinkomme, redan blifvit verkstäld.

§ 74. När utmätt lösegendom ej kan med säkerhet lemnas qvar under gäldenärens

vård, kan det blifva öfver höfvan kostsamt, ja rent af omöjligt, att få den satt

i tredje mans vård; och det bör derföre stå fördringsegaren fritt att, emot borgen,

lyfta det utmätta. Lagförslaget medgifver i 40 § sådan lyftning endast för det fall,

att utmätningen skett på grund af dom, som icke vunnit laga kraft.

23

178

§ 118. Den rättighet, lagförslaget i denna § tillägger panthafvare, har jagvelat

förbehålla alla dem, som enligt lag hafva bättre förmånsrätt än den, som

grundas å utmätning, så att t. ex. en innehafvare af förlagsinteckning uti utmätta

lösören skulle kunna göra sin rätt gällande, äfven om hans fordran ej vore vid

utmätningstillfället förfallen, så att han kunde sjelf söka, utmätning.

§§128, 124. 125, 12(1, 183, 136. Det förfarande, lagförslaget bestämmer

för fördelning af köpeskilling, synes mig kunna i vissa fall medföra stor omgång

och allt för mycket besvär för de i fördelningen intresserade. Om kronofogde hållit

fördelningssammanträde och öfverenskommelse ej kunnat träffas, skulle de, som väckt

anspråk på betalning ur tillgångarna, nödgas åtskiljas med oförrättad! ärende för

att en eller annan månad senare, efter det skriftvexling hos öfverexekutor egt rum.

genom ombud taga del af det utslag, som efter anslag utgåfves å tid, hvilken de ej kunde

sä noga på förhand beräkna. Lyftning på grund af utmätningsmannens fördel ningsförslag

skulle, äfven om det anstälda klandret uppenbarligen ej inverkade på mer än

enda parts rätt, ej kunna af de öfrige få, utan emot stäld säkerhet, tillgodonjutas

innan fördelningsförslaget eller öfverexekutorns beslut vunnit laga kraft eller ock

lyftningsfrågan särskildt gjorts till föremål för öfverexekutors pröfning och denne,

förmodligen efter ytterligare skriftvexling, funnit godt medgifva lyftning utan säkerhet.

Det förefaller mig, som om dessa bestämmelser skulle lemna en kitslig gäldenär

eller fordringsegare allt för lätt tillfälle att trakassera alla öfrige i fördelningsfrågan

intresserade personer. Lämpligare och enklare synes mig vara att ordna fördelningsförfarandet

i närmaste öfverensstämmelse med stadgandena om utdelning i konkurs;

att gifva regler för lyftning i vissa fall med och i andra fall utan stäld säkerhet,

och att låta klandertalan öfver beslut om fördelningen anställas hos domstol. Frågor

om bedömandet af förmånsrättsfrågor torde nemligen, så fort stridighet uppkommer,

ej längre höra exekutor till.

§§ 177 till och med 192. På sätt ofvan är nämndt, har jag ansett, att

öfverexekutors utslag ej borde efter anslag utfärdas. Tid för klagan öfver hans

utslag borde, efter min mening, räknas från den dag, den klagande deraf erhållit

del. I Öfrig! har jag funnit stadgandena i 9 Kap. af Lagkomitéus förslag till

utsökningsbalk vara i allmänhet lämpligare och enklare än de af Beredningen nu

föreslagna. *

179

Utkast

till

Lag om handräckning i tviste- och skuldfordringsmål.

1 I(ap.

Om dem, som med haudräekningsärendeii hafva befattning.

1 §•

Handräckningsärenden upptagas och behandlas i törsta hand af haudräckningsinän.

2 §.

Kronofogde är handräckningsman inom sitt fögderi.

I stad fullgöras handräckningsmans åligganden af en utaf magistratens ledamöter.

En eller flere särskilda handräckningsmän skola dock, om behofvet det

kräfver, i stad tillsättas. Anställas flere handräckningsmän i stad, skall området för

hvarderas verksamhet bestämmas.

3 §•

Handräckningsman eger att vid handräckningsförrättningar anlita fjerdingsmäns

eller stadsbetjent»» biträde äfvensom att, der särskildt tjenstebiträde med

Konungens Befallningshafvandes begifvande blifvit hos handräckningsman anstäldt,

åt slikt tjenstebiträde uppdraga göromål, hvilka ej enligt uttryckligt stadgande i

denna lag skola af handräckningsman sjelf bestridas; dock vare handräckningsman

nen ansvarig för redovisning af medel och värdepapper, som af tjenstebiträdot

cmottagas, likasom för skada, som af dess fel eller försummelse kan uppkomma.

4 §•

Konungens Befallningshafvande skola utöfva uppsigt öfver underlydande

handräckningsmän samt tillse, att en hvar handräckningssökande varder till skyndsamt

åtnjutande af sin lagliga rätt förhulpen.

180

2 Kap.

Om handräckning för verkställighet af domar och utslag.

5

Dom eller utslag-, som vunnit laga kraft, förlikning-, som genom domstols

laga kraft egande beslut är läststäld, samt skiljomannadom i sak, der parterna skjutit

tvisten under skiljomän och utfåst sig- att med deras beslut åtnöjas, skola, då ansökning

derom göres, genast bringas till verkställighet.

6 §.

Har någon, som ej vädjat mot underrätts dom, stämt om återvinning enligt

12 Kaj». Kättegångs-Balken, eller är endast på grund af domvilla eller annan felaktighet

i rättegången klagan i högre rätt förd emot dom, gånge utan hinder deraf

domen i verkställighet såsom lagakraftvunnen, såvida ej rätten, der talan är anhängrggjord,

annorledes förordnar.

Ej må ansökan om resning hindra doms fullbordan.

. 7 §.

För verkställighet af dom eller utslag, hvarigenom någon lätt sig ålagdt att

utgifva penningar eller varor, ege handräckningsman, ändå att domen eller utslaget

ej vunnit laga kraft, förrätta utmätning; dock må det utmätta ej säljas eller af den

som vunnit lyftas, med mindre denne ställer pant eller borgen för återbäring och

för skadeersättnings gäldande, i händelse domen eller utslaget i högre rätt upphäfves

eller till förmån för den dömde ändras.

S §.

Hvad domstol dömt i tvist om flyttning- i eller ur hus må, äfven om ändring

i domen sökes, genast bringas till verkställighet. Har i annat tvistemål domstol

förordnat, att dom genast verkställas må, lände sådant förordnande handräckningsman

till efterrättelse. *)

) Här iörutsättes ett nytt stadgande i Rättegångsbalken derom, att domstol, då uppskof med doms verkställande

prof vas förorsaka märklig skada eller olägenhet, eger vid doms afkunnande förordna, att den genast verkställas

må.

181

Innan dom enligt denna § verkställes, åligger det den, som verkställighet

påkallat, att ställa säkerhet för skadestånd såsom i 7 § sägs.

9 §.

Om verkställighet af underrätts dom i vexel- och konkurssak samt i tvist

mellan husbönder om bättre rätt till tjenstehjon eller om verkan af skedd städsel är

särskildt stadgadt.

10 §.

Verkställighet må ej företagas innan dom, utslag eller annan handling,

hvarå verkställighet sökes, blifvit till handräckningsmannen aflernnad. Är betalningsskyldighet

ålagd på grund af skuldebref eller annat skriftligt fordringsbevis, skall

sådant fordringsbevis i lmfvudskrift aflemnas till handräckningsmannen eller vid

verkställighets-förrättningen hållas tillgängligt.

11 §•

Pröfvas dom, utslag eller förlikning, som af domstol är faststäld, sa. mörk,

att tvifvelsmål är, huru sådan handling verkställas må, hänvise handräckningsman

den, som verkställighet begärt, att i den ordning, lag stadgar, förklaring söka.

12 §.

Möter hinder för vidtagande af sökt verkställighetsåtgärd, meddelo handräckningsman

skriftligt besked derom, der sökanden det äskar.

13 §.

Upphäfves dom eller utslag, hvarå verkställighet följt, vare verkställighetsåtgärden

ogild; och skall den, som verkställigheten påkallat, genast återlemna hvad

han lyftat med dess ränta eller afgäld eller återställa förhållande, som genom verkställigheten

rubbadt blifvit, samt ersätta, kostnad och skada, som genom verkställigheten

uppkommit.

182

3 Kap.

Ont handräckning för utbekommande af fordran, som icke är domfäst.

14 §.

För klar och till betalning förfallen fordran, som grundar sig å skuldebref

eller annat skriftligt fordringsbevis, må man söka gäldenär hos handräckningsman i

den ort, der gäldenären har gods, fast eller löst, att gälda med.

15 §.

Lagsökning skall göras skriftligen i tvåfald inlaga; och ingifve sökanden den

handling, hvarå han sin fordran grundar, ej allenast i hufvud- utan äfven i besannad

afskrift. Underlåter han det, eller finner handräckningsmannen den åberopade

handlingen icke innefatta bevis om sådan fordran, som i 14 § sägs, teckne handräckningsmannen

å handlingarne, att ansökningen ej kan till pröfning upptagas.

16 §.

Upptages ansökningen, teckne handräckningsmannen å ena inlagan föreläggande

för den sökte att inom viss tid efter det lagsökningshandlingarne blifvit honom

delgifne å ansökningen svara, vid äfventyr, om han det försummar, att handräckningsärendet

ändå vinner vidare handläggning. Derefter skall den inlaga, hvarå

föreläggandet tecknats, jemte ingifna afskriften af fordringsbeviset den sökte genom

handräckningsmannens försorg delgifvas på sätt, som för delgifvande af stämning

är stadgadt; dock att i de fall, då delgifvandet må ske genom kungörelse i allmänna

tidningarne, kungörelsen skall i tidningarne införas tre gånger, minst en vecka

mellan hvarje gång samt, om jemväl annan åtgärd för delgifvandet bör vidtagas,

sådant skall fullgöras före sista kungörandet.

17 §.

Handräckningsman bevilje den tid till svars afgifvande, som, med afseende å

orten, der den sökte vistas, pröfvas nödig. I de fall då ansökning må delgifvas den

sökte genom kungörelse i allmänna tidningarne, vare tiden för svars afgifvande satt

till tre månader efter det kungörelsen tredje gången infördes.

183

18 §.

Kommer ej den sökte inom föreskrifven tid med skriftligt svar, pröfve hand

-

räckningsmannen ansökningen på de skäl, som sökanden företett,

hafva varit af laga förfall

ny tid dertill.

Yisas den sökte

att svara, förelägga handräckningsmannen honom

19 §.

Begär sökanden innan hans ansökan blifvit pröfvad att få med påminnelser

bemöta den söktes svar, förelägge handräckningsmannen sökanden tid dertill. Ej

må eljest flere skrifter än en å hvardera sidan vexlas.

20 §.

Invänder den sökte, att målet ej hörer handräckningsmannen till eller att flere

hafva del i målet och böra deri höras, och varder invändningen ej gillad, företage

handräckningsmannen lmfvndsaken utan uppskof till vidare behandling.

21 §.

Vill gäldenär qvitta sin skuld mot genfordran, och är den fordran sådan, som

i 14 § sägs, då må den, så långt den räcker, mot skulden qvittas.

22 §.

Nekar den som sökes sin hand och förskrifning, skilje handräckningsmannen

ärendet ifrån sig medelst anteckning å lagsökningshandlingarne, att sökanden må sin

talan till domstol instämma.

23 §.

Nu invänder den sökte, att han blifvit tvungen eller förledd att utgifva den

handling, hvarpå krafvet grundas: visar han sannolika skäl för invändningen; och

har han ej försummat att om tvånget eller förledandet göra anmälan enligt nästföljande

§, förfare handräckningsmannen såsom i 22 § sagd! är.

184

■24 §.

Anmälan om tvång eller förledande, hvarom i 23 § namnes, skall af den tvungne.

eller förledde göras vid domstol eller hos handräekningsmannen inom fyra veckor sedan

tvånget upphörde eller förledandet skedde; vare ock den tvungne eller förledde pligtig

att inom lika tid, efter det anmälan gjordes, låta domstolens eller handräckningsmannens

bevis derom i allmänna tidningarne införas. Försummar han något af hvad

sålunda är föreskrifvet, ege handräekningsmannen, utan hinder af invändning, hvarom

i 23 § sägs, att sökandens rätt pröfva.

25 §.

Gör den, som sökes, emot krafvel annan invändning än nu sagdt är och vill

den styrka, då skall han sina bevis genast förete; och må ej andre än .skriftliga

bevis gälla.

26 §.

Ej må klar och förfallen fordran uppehållas för det som stridigt eller icke

förfallet är.

27 §.

Sedan tid för förklarings afgifvande ute är, skall handräekningsmannen ofördröjligen

pröfva målet. Finner handräekningsmannen krafvel vara af den tvistiga

beskaffenhet, att det ej kan handräckningsvis afgöras, teekne han å inlagan hänvisning

för sökanden att sin talan till domstol instämma. Pröfvas den sökte skyldig

att utmätning undergå, göre handräekningsmannen anteckning härom å inlagan och

bestämme det belopp till kapital och ränta., som skall hos den sökte uttagas.

28 §.

För fordran, som härleder sig från inrop å offentlig auktion af lös egendom,

må man ock söka gäldenär hos handräekningsmannen. Yid sådan utsökning skall

sökanden vid sin inlaga foga utdrag af auktionsprotokollet, upptagande stället, der

auktionen hållits, den egendom, som af den sökte inropats, samt den tid, som blifvit

bestämd för betalning af det inropade.

Pröfvar handräekningsmannen auktionsprotokollet vara ordentligen fördt och

den för betalningen utsatta tid hafva tilländalupit, anteckne han å inlagan, att ut

-

mätning- skall ske, såvida den sökte vid utmätningstillfället erkänner rigtigheten af

krafvel. Finner deremot handräckningsmannen hinder möta för utmätnings verkställande,

hänvise han sökanden att sin talan till domstol instämma.

29 g.

Har handräckningsmannen hänvisat sökanden att stämma till domstol, stånde

det jemväl den sökte fritt att saken instämma.

4 Kap.

Om utmätning.

BO §.

Äskas verkställighet å dom eller annan i 2 Kap. omförmäld handling, enligt

hvilken betalningsskyldighet någon åligger, eller har handräckningsman, enligt stadgandena

i B Kap., känt någon skyldig att utmätning undergå; då skall, der betalning

ej mellankommer, handräckningsman ofördröjligen göra utmätning å den beta!

nin gsskyl diges gods.

31 §.

Den som undergått utmätning må, der ej utmätningen är grundad å dom

eller annan handling, som i 2 Kap. sägs, vid domstol söka sitt åter, om skäl dertill

finnes.

B 2 §.

Derest, innan utmätning för en borgenärs fordran hunnit verkställas, handräckningsmannen

funnit gäldenären skyldig att undergå utmätning jemväl för annan

borgenärs fordran, skall, såvida ej hinder vid utmätningstillfället möter, utmätning

för begges fordringar samtidigt verkställas.

33 §.

Träffas ej gäldenär hemma då utmätningsmannen inställer sig i hans bostad

för att utmätning der verkställa, gånge utmätningen ändå för sig, såvida ej utmät

24

-

186

ningen skall ske enligt sådant handräckningsmannens beslut, som i 28 § omförmales.

I tv fall må utmätning ej verkställas innan gäldenären, vid utmätningstillfället närvarande,

erkänt krafvel» rigtigbet och handräckningsmannen om erkännandet tagit

skriftligt bevis antingen af gäldenären sjelf eller, om han ej kan skrifva eller ej vill

beviset meddela, af två ojäfvigt män.

När utmätning i gäldenärs frånvaro verkställes,< skall hans hustru, husfolk

eller annan, som om hans gods har vård, tillsägas att vid förrättningen nänaia.

34 §.

Gäldenär tillhörigt men ej i hans hemvist befintligt gods må ej i hans frånvaro

i mät tagas, såvida ej antingen utmätning för samma skuld i gäldenärens hemvist

förut skett, men utmätningsbar tillgång till skuldens fulla gäldande der saknats,

eller ock gäldenären blifvit bevisligen kallad till utmätningen.

Har gäldenär ej stadigt hemvist i riket och är ej heller veterligt, hvar kallelse

må kunna honom eller ombud för honom inom riket delgifvas, må, utom i det

fall att utmätning skall verkställas enligt sådant handräckningsmannens beslut, som

omförmäles i 28" §, gäldenär tillhörigt gods hvar det anträffas i mät tagas, utan

hinder deraf, att gäldenären icke är tillstädes eller blifvit till utmätningen kallad.

Yid utmätning i gäldenärs frånvaro af sådant gods, som i denne § afses, varde,

der godset står under annan mans vård, denne, om han anträffas kan, kallad att

vid utmätningen närvara.

35 §.

Skall viss vara uttagas och finnes den ej, då skall i stället annan egendom

i mät gå.

36 §.

Lösören skola gå i mät förr än fast egendom må utmätas, der ej borgenär

och gäldenär annorlunda sämjas. Är fordran, hvarför utmätning skall ske, intecknad

i gäldenärs fasta egendom, varde den först utmätt, der ej borgenär hellre vill taga

betalning ur lösören. Skall utmätning på en gång ske för intecknad fordran och

annan borgenärs fordran, som icke är intecknad, ege inteekningsinnehafvaren ej till

förfång för den andre fordringsegaren taga betalning ur lösören för hvad af den

fasta egendomen kan utgå.

37 §.

Obligationer eller andra värdepapper, hvilka gälla i innehafvarens hand, ma

187

utmätas i den ordning, som om lösören är sagd! Har gäldenär fordran eller rättighet-,

som icke grundar sig å löpande handling men kan öfverlåtas, den fordran eller

rättighet må ock gå i mät, der annan egendom ej linnes att tillgå eller borgenär

och gäldenär om fordringens eller rättighetens utmätande åsämjas.

38 §.

Af lösören skall hvad gäldenären för sin näring behöfver eller eljest minst

kan umbära sist utmätas. Uppgifter gäldenär viss egendom till utmätning, bör den

företrädesvis i mät tagas, der sådant lämpligen samt utan förfång för borgenären

kan ske och annan ordning ej särskildt är föreskriften.

39 §.

Från utmätning eger gäldenär undantaga gång- och sängkläder, som äro nödige

för honom, hans hustru och oförsörjda barn. Sakna de utväg till nödtorftigt

uppehälle, dä må af det förråd, som i huset tinnes, undantagas hvad till deras uppehälle

för eu månad tarfvas, så ock nödiga arbetsredskap intill ett värde af 50 kronor.

40 §.

Gäldenärs innestående aflöning för allmän eller enskild tjenst så ock innestående

pension å rikets stat må icke utmätas förr än gäldenären är berättigad att

aflöningen eller pensionen lyfta.

41 §.

Är i lag eller författning särskildt stadgadt, att viss egendom ej må utmätas,

eller är af Konungen för viss pensions- eller 1 ifränteanstalt törordnadt, att derifrån

utgående pension eller lifränta ej må tagas i inåt, lände det till etteilättelse.

42 §.

Ej må i gäldenärs bo något utmätas, som linnes höra annan till, och ej heller

utmätning ske till förfång af den rätt, annan till gäldenärs gods eger.

kan ej

43 §.

Påstår annan sig vara egare till löst gods, som i gäldenärs bo finnes, men

genast visa sin rätt, vare hans anspråk ej hinder för utmätning åt godset.