SOU 1877:10

Generaltullstyrelsens

underdåniga skrifvelse

den 23 Oktober 1876

hvad densamma innefattar infordradt utlåtande

öfver

Lönereglering-skomiténs

den 12 Oktober 1876

afgifna underdåniga betänkande och förslag till lönereglering m. m.

för

Generaltullstyrelsen.

STOCKHOLM

TRYCKT I CENTRAL-TRYCKERIET

1 870

STORMÅKTIGSTE, ALLERNÅDIGSTE KONUNG!

Då Generaltullstyrelsen nu går att inför Eders Kongl. Maj:t i underdånighet

framlägga förslag till reglering af tullverkets aflönings- och utgiftsstater

''för år 1S78 och dervid, med iakttagande af dessa staters uppställning, har

4

Organisa

tionsfrågor.

Beslutande

rätten.

att först yttra sig om lönestaten för sjelfva centralverket eller Generaltullstyrelsen

och de densamma omedelbart underlydande kontor, har Styrelsen ansett

sig böra i sammanhang härmed besvara Eders Kongl. Maj:ts Nådiga remiss

den 19 innevarande månad, hvarigenom Styrelsen erhållit Nådig befallning att

inkomma med underdånigt utlåtande öfver det af Lönereglerings-komitén

den 12 dennes afgifna betänkande angående lönereglering m. m. för

Generaltullstyrelsen, hvilket betänkande åtföljes af förslag till stat för Styrelsen,

att tillämpas från och med år 187 S eller samma år, Styrelsens statsregleringsförslag

afser.

I det från Styrelsen sålunda infordrade utlåtandet har Styrelsen trott

sig icke behöfva inrymma någon mera fullständig redogörelse för innehållet

af komiterades redan till trycket befordrade betänkande, utan

endast för sina yttranden öfver betänkandets särskilda delar iakttagit samma

ordningsföljd, som förekommer i betänkandet och hvilken dessutom är

bäst afpassad efter de särskilda frågornas samband med och förhållande

till hvarandra.

Den första fråga, komitén framstält till nådig pröfning, afser en

väsentlig förändring i Styrelsens nuvarande organisation, i det att dels

beslutanderätten, hvilken hittills tillhört verkets Chef ensam i alla förekommande

ärenden, under det att de båda departementscheferne egt endast

rådgifvande röst och reservationsrätt, skulle utöfvas samfäldt med afseende

å vissa, af komitén uppgifna ärenden, för hvilka handläggningen inom

Styrelsen således skulle blifva kollegial både hvad anginge öfverläggning

och beslut, dels ock formen för behandlingen af öfriga ärenden, i hvilka

beslutanderätten fortfarande tillkomme Chefen allena, skulle så tillvida

ändras, att dessa ärenden i stället för att såsom hittills föredragas inför

Chefen i närvaro af båda departementscheferna, hvilka egde lika skyldighet

att uttala sin mening öfver hvarje förekommande ärende, skulle afgöras

af Chefen, efter det han inhemtat endast vederbörande föredragandes

mening, derest icke Chefen för något visst mål funne erforderligt att tillkalla

annan ledamot af Styrelsen för rådplägning.

Såsom nyss antyddes är formen för ärendenas behandling hos Styrelsen

för närvarande kollegial med afseende på öfverläggningen eller Styrelsen

är, såsom det heter i § 1 af Nådiga Instruktionen den 15 Juli 1825,

kollektiv i rådslagen öfver alla der förekommande ärenden, och departementscheferna

äro, enligt § 3, skyldige att begge vara tillstädes vid afgörandet

af alla mål och att till protokollet yttra sina tillstyrkanden och

meningar i de fall, då de äro skiljaktiga från Generaltulldirektörens beslut,

dem de eljest anses hafva biträdt. Denna form för ärendenas handläggning

kan möjligen synas hinderlig för det mera skyndsamma afgörande,

åtskilliga till styrelsens pröfning hörande ärenden oeftergifligen kräfva;

men någon olägenhet i sådant afseende har dock hittills icke behöft uppstå,

enär båda departementscheferna i detta verk äro och måste vara dagligen

tillstädes på embetsrummet, hvarföre något hinder icke heller mött

att emellan de två gånger i veckan inträffande ordinarie sessionsdagarne

föredraga ärenden af mera brådskande natur, i hvilka beslutet icke bort

uppskjutas till nästinträffande ordinarie session. Till exempel härpå kan

anföras, att de många framställningar och ansökningar, hvilka isynnerhet

under seglationstiden medelst telegram göras hos Styrelsen af underordnade

myndigheter eller trafikanter, i regeln blifva samma dag af Styrelsen

likaledes på telegrafisk väg besvarade. Fördelen af båda departementschefernas

närvaro vid föredragningen har deremot visat sig vara den, att

de sättas i tillfälle att erhålla kännedom om de till hvarandras föredragning

hörande ärenden, hvilket måste vara af synnerligen stor vigt för befordrande

af den enhet i beslut, som för förvaltningens behöriga gång är

ett oundgängligt vilkor. Låter man deremot enligt komiténs förslag en

större mängd, ja den till antalet största mängden af ärenden afgöras af

Generaltulldirektören i närvaro endast af vederbörande föredragande, kan

väl den erforderliga enheten i beslut anses betryggad derigenom att Chefen

har beslutanderätten i alla dessa frågor förenad i sin hand, men å andra

sidan måste dock den nuvarande anordningen erbjuda större garantier i

detta afseende och värdet af det biträde och det råd, Chefen erhåller af

föredraganden, måste minskas i samma mån denne sednare är mera främmande

för förvaltningens gång inom andra delar, än som tillhöra hans

egen föredragning. Olägenheterna af ett dylikt förhållande måste ännu

mera göra sig gällande, då någon af Styrelsens ledamöter skall vid Chefens

frånvaro företräda honom och utöfva den Chefen tillkommande myndighet.

Ehuru Styrelsen således icke anser sig böra för sin del tillstyrka komiténs

förslag om ändrad ordning för ärendenas föredragning åtminstone i den

utsträckning, komitén deråt gifvit, medgifver Styrelsen dock, att en mängd

ärenden förekomma af särdeles underordnad beskaffenhet, eller der fräsa

endast är om otvetydig tillämpning af ett Styrelsens föregående beslut,

såsom vid utanordnande af medel för af Styrelsen redan beslutade utgifter,

eller der eljest vid beslutets fattande något utrymme för olika meningar

knappt kan anses förefinnas. För dylika ärenden låter det af komitén

föreslagna förenklade föredragningssättet väl tillämpa sig, och derigenom

6

skulle således, om än icke i den grad, komitén åsyftat, åtminstone i viss

mån tidsbesparing för ledamöterne beredas, enär af departementscheferna,

eller såsom dessa tjensteman enligt koiniténs förslag skulle benämnas, byråcheferna,

någon annan än föredraganden icke behöfde offra tid åt dessa

ärendens handläggning. Att särskilja de ärenden, hvilka enligt Styrelsens

åsigt borde undantagas från den kollektiva behandlingen och göras till

föremål för en mera förenklad handläggning enligt komiténs förslag, har

Styrelsen emellertid icke ansett för närvarande böra ifrågakomma, utan

lämpligare kunna uppskjutas, till dess Styrelsen får tillfälle att afgifva

underdånigt förslag till förändringar i den för Styrelsen gällande instruktion,

efter det i nåder afgjordt blifvit, om och i hvad mån de af

komitén väckta förslag skola läggas till grund för en förändrad organisation

af Styrelsen och dess kontor. Styrelsen kommer dock att angående beskaffenheten

utaf vissa af de ärenden, komitén ansett böra handläggas endast

af verkets Chef och vederbörande föredragande, närmare yttra sig här

nedan i sammanhang med den andra delen af komiténs ofvanomförmälda

förslag eller frågan om ändrad form för beslutanderättens utöfvande för

vissa ärenden, hvilka skulle blifva föremål för kollegial behandling saväl

hvad anginge öfverläggning som beslut.

Då komiténs förslag i denna del, i olikhet med hvad vid embetsverks

förändrade organisation vanligen alses, naturligtvis icke kan vare

sig medföra någon minskad utgift för statsverket eller leda till en mera

förenklad handläggning af de embetsverket tillhörande göromål, maste

grunden till det ifrågavarande förslaget vara att söka uti en af komitén

hyst åsigt, att vissa af de hos Generaltullstyrelsen förekommande ärenden

med afseende å ordningen för deras behandling kräfva former, som bättre

än de nuvarande betrygga dessa ärendens afgörande pa ett med hänsyn

till deras beskaffenhet tillfredsställande sätt. Komitén uttalar ock denna

sin åsigt ganska tydligt, då den yttrar, att vissa ärenden sa väl inom

Generaltullstyrelsen som inom andra verk synas påkalla »den garanti för

ett moget bedömande och ett oväldigt afgörande, som det kollegiala behandlingssättet

erbjuder». Om nu, änskönt ett sådant uttalande från komiténs

sida föreligger, Styrelsen, hvilken icke lärer få undandraga sig att

låta sitt underdåniga utlåtande omfatta jemväl denna del af komiténs förslag,

måste förklara sig icke kunna för sin del biträda komiténs mening

om lämpligheten af den ifrågasatta organisationen, inser Styrelsen väl

den grannlaga ställning, hvari Styrelsen vid detta yttrandes afgifvande

försättes. Styrelsen är icke i tillfälle att afgifva något omdöme om de

7

särskilda förhållanden, hvilka må hafva synts komitéri påkalla en förändring

i den bestående organisationen, men den noggranna kännedom Styrelsen

måste ega om naturen af den förvaltning som är Styrelsen anförtrodd

torde förklara, hvarföre ett yttrande i ämnet från Styrelsens sida

bör kunna tjena åtminstone till någon ledning vid den afgörande profning;,

som skall komma komiténs förslag till del.

Sedan under föregående tider tullverkets förvaltning handhafts under

ofta vexlande, särdeles skiljaktiga former, har, efter Generaltullstyrelsens

inrättande på grund af Nådiga brefvet den 24 November 1824, organisationen

af detta verk varit i hufvudsak oförändrad sådan den bestämdes

genom den ännu gällande Nådiga instruktionen af den 15 Juli 1825.

Vid tiden för denna instruktions utfärdande var den kollegiala formen

förherskande inom de centrala förvaltningsverken och särskildt hade den

varit gällande med afseende å tullförvaltningen, inom hvilken den centrala

myndigheten under olika tider tillkommit än Kammar-, än Kommerskollegium,

än särskilda direktioner, som voro inrättade isynnerhet under

tider, då tullinkomsterna voro af Kronan bortförpaktade, men hvilka direktioner

i allmänhet icke voro oberoende af vederbörande kollegium, som i

sin hand alltid bibehöll en del af förvaltningsbestyren. En afgörande

brytning med denna kollegiala förvaltningsform skedde, såsom ofvan är

nämndt, då vid Generaltullstyrelsens tillkomst i spetsen för denna förvaltningsgren

stäldes en chef med rätt att ensam besluta och biträdd af två

rådgifvande departementschefer. Denna förvaltningsform, hvilken, enligt

hvad komitén ock erinrat, var, hvad tullverket angår, förordad af Rikets

Ständers särskilda utskott vid 1823 års riksdag; i dess betänkande angående

regleringen af rikets styrelseverk, vann snart vidare tillämpning vid organiserandet

af en särskild styrelse öfver rikets fängelser och arbetsinrättningar,

och under de sedermera förflutna femtio åren har det ena förvaltande

verket efter det andra, vare sig verket hlifvit nyinrättadt eller ombildadt,

erhållit samma organisation med en allena beslutande chef och

rådgifvande föredragande ledamöter, utan att den långvariga och mångsidiga

erfarenhet, som derigenom kunnat förvärfvas om denna förvaltningsforms

förmåga att fylla sin uppgift, hittills synes hafva gifvit anledning

att underkänna dess fulla ändamålsenlighet. Sådan var åtminstone uppfattningen

hos den komité, som den 26 Maj 1859 afgaf betänkande angående

förändrad organisation af rikets styrelse- och förvaltningsverk; och att icke

på senare tider någon förändrad åsigt i detta afseende i allmänhet gjort

sig gällande, derom vittnar, bland annat, den omständigheten, att då ett

8

förvaltande verk, Generalpoststyrelsen, för icke längre tillbaka än år 1878

erhöll förnyad Nådig instruktion, fråga, Styrelsen veterligen, ej förevar om

någon rubbning i nyssnämnda, inom detta verk redan länge tillämpade

organisationsform; ja, till och med uti ett innevarande år afgifvet betänkande

af den komité, som hade erhållit Nådigt uppdrag att uppgöra förslag

till reglering af förvaltningen af Kronans fasta egendomar, hvilken

förvaltning hittills hufvudsakligen varit anförtrodd kollegialt inrättade embetsverk,

har grundsatsen om en allena beslutande chef med rådgifvande

föredragande blifvit följd vid den af nämnde komité föreslagna organisationen

af det nya embetsverk, som skulle anordnas för handhafvande af

den maktpåliggande domänförvaltningen. Om än denna organisation emellertid

med afseende å de centrala förvaltande verken icke vunnit allmännare

tillämpning inom vårt land förrän under de senaste femtio åren, har

den dock sedan vida längre tider tillbaka varit och är fortfarande gällande

för länsstyrelserna — myndigheter, hvilka, jemte omfattande och mångskiftande

förvaltningsbestyr, utöfva en vidsträckt domsrätt i administrativa

och ekonomiska mål och tillika handlägga utsökningsärenden, hvilka, åtminstone

för närvarande, ofta innefatta ganska svårlösta frågor och alltid

beröra enskildes rätt. I trots af detta och ehuru allmänna uppmärksamheten

på senare tider varit riktad på frågan om en förändrad organisation

af landtstaten, för hvilket ändamål jemväl varit tillsatt en särskild komité,

som nyligen afslutat sina arbeten, har, så vidt styrelsen känner, icke förnummits

någon så beskaffad mening, enligt hvilken det skulle vara behöfligt

att genom kollegiala former inskränka i vissa fall den landshöfdingarne

af ålder tillkommande allena beslutanderätt. — För öfrigt har

den komité, hvars betänkande utgör föremål för denna granskning, gifvit

det bästa erkännande åt ifrågavarande förvaltningsforms lämplighet uti

sina redan afgifna förslag till ombildning af några hittills kollegialt anordnade

embetsverk, såsom Statskontoret, Förvaltningen af sjöärendena och

Sundhetskollegium, hvilka enligt komiténs åsigt borde förändras till styrelseverk

med en ensam beslutande chef och rådgifvande byråchefer, ehuru

komitén tillika ansett den kollegiala formen böra bibehållas för behandlingen

af ett fåtal ärenden af ungefär liknande beskaffenhet med dem,

hvilka komitén velat låta kollegialt handläggas inom Generaltullstyrelsen.

Om emellertid särskilda skäl kunna hafva förefunnits att vid ombildningen

af förenämnda kollegiala embetsverk icke på en gång uttaga steget, utan

fortfarande låta den kollegiala formen qvarstå för vissa ärenden, är en

fråga, hvarå det icke tillkommer Styrelsen att inlåta sig, men deremot

9

anser Styrelsen sig pligtig att söka utreda, huruvida skäl kan förefinnas

att med afseende på Generaltullstyrelsen vidtaga en dylik anordning och

att sålunda inskränka den inom tullverket redan såsom allmän regel gällande

grundsatsen om Chefens allena beslutanderätt i alla förekommande

ärenden.

Enligt hvad redan är nämndt, ligger karaktersskilnaden mellan den

kollegiala formen och den styrelseform, hvilken inom Generaltullstyrelsen

och åtskilliga andra styrelseverk finnes tillämpad, uti det olika sättet för

beslutanderättens utöfvande. Den utredning af ärendena, som behöfver

föregå deras afgörande, och tillfället att genom en frågas diskuterande

skärskåda densamma från olika synpunkter — detta allt är fullkomligt

enahanda under båda formerna, ty en byråchef och en kollegiiledamot

hafva samma skyldighet att yttra sin mening i hvarje förekommande ärende,

men derefter inträder skilnaden, då i ena fallet den mening, som under

öf v erläggningen omfattats af ett flertal af de deri deltagande, blir den segrande,

men i andra fallet den mening, som af Chefen slutligen uttalas,

blir styrelsens beslut. Hafva ledamöterne varit af samma åsigt som Chefen

dela de med honom ansvaret för det fattade beslutet; hafva de åter varit

af annan mening och låtit anteckna den i protokollet, bär Chefen ensam

ansvaret för sitt beslut och i sådana fall är det just skiljaktigheten mellan

de bada systemen egentligen framträder. Obestridligt är, att denna Chefen

tilldelade allena beslutanderätt innefattar en honom gifven myndighet af

särdeles ansvarsfull och magtpåliggande beskaffenhet, men behöfligheten af

en dylik förvaltningsform för att betrygga den för förvaltningens behöriga

gång erforderliga enhet, kraft och skyndsamhet i ärendenas handhafvande

erkändes, såsom nämndt är, redan af det särskilda utskottet vid 1823 års

riksdag, och gagneligheten af detta, system i dess ständigt utsträckta tillämpning

under den följande tiden måste antagas hafva blifvit af erfarenheten

vitsordad. Hade komitén nu ifrågasatt en återgång från detta, system,

till den kollegiala formen i den syftning, att komitén önskat begränsa

Chefens beslutanderätt och den enklare föredragningsordningen till ärenden

af mera underordnad vigt eller brådskande natur, skulle Styrelsen lättare

hafva insett skälen för ett sådant yrkande, men detta har komitén alldeles

icke gjort; tvärtom torde vid den granskning, Styrelsen nedan kommer att

företaga af de ärenden, som efter komiténs förslag skulle behandlas på

ena eller andra sättet, visa sig, att ärenden af den mest framstående vigt

gjorts beroende uteslutande af Chefens afgörande.

Fördelar man emellertid beslutanderätten på sätt komitén hemstält,

2

10

så att den i vissa fall skulle utöfvas kollegialt, i andra af chefen ensam,

har man enligt Styrelsens åsigt kastat öfver ända grundtanken i den styrelseform,

som för närvarande är tillämpad i fråga om tullverket. Denna

grundtanke finnes uttryckt i § 2 af Styrelsens instruktion, der det heter,

att generaltulldirektören är i första rummet Eders Kongl. Maj:t ansvarig för

tullverkets behöriga styrelse, för tullförfattningarncs skyndsamma tillämpning

och kraftiga handhafvande samt för tullinkomsternas ordentliga uppbörd

oeh leverering. Om det för betryggande af enhet, kraft och skyndsamhet

i förvaltningens handhafvande ansetts lämpligt att ålägga Chefen denna

vidsträckta ansvarighet, måste deremot en minskad ansvarighet för honom

inträda, och på samma gång det mål, man med hela organisationen åsyftat,

förfelas, derest chefen skall med Styrelsens öfriga ledamöter dela den magt,

han nn eger och dessa ega rätt att göra sin vilja gällande gent emot hans.

Chefens nuvarande ansvarighet betingas helt och hållet af hans magt att

ensam bestämma i alla de till Styrelsens pröfning hörande ärenden; inskränkes

denna hans magt, måste ansvarigheten ock blifva fördelad mellan

Styrelsens alla medlemmar och det bör härvid märkas, att, om än beslutanderätten

i en mängd vigtiga ärenden fortfarande skulle tillhöra honom

ensam, han dock neppeligen kan för förvaltningens gång i dess helhet blifva

mera ansvarig än hvarje annan styrelsemedlem. Då Chefen i vissa fall

kan nödgas underordna sin mening under andras, ligger nemligen häri och

i det samband, som alltid i viss mån eger rum mellan särskilda ärenden

inom samma förvaltning, ett tvång för honom att äfven vid de frågor,

som tillhöra hans eget afgörande, taga hänsyn till de åsigter, han vet göra

sig gällande inom Styrelsens plenum, för att icke ett fullkomligt upplösningstillstånd

skall inträda inom verket. Ansvarigheten, från att nu hvila

på Chefen ensam, blir således öfverflyttad på en kollegial myndighet; och

att detta står i rak strid med den grundsats, hvilken man i vårt land under

de senaste åren allt mer och mer tillämpat vid organiserandet af de

förvaltande verken, har Styrelsen ansett sig manad att påpeka, öfverlemnande

åt Eders Kongl. Ma:jts Nådiga pröfning, huruvida en dylik kollektiv

ansvarighet låter förena sig med det offentligas anspråk i vår tid

på anordnandet af den myndighet, som skall handhafva den Generaltullstyrelsen

anförtrodda förvaltning.

För att närmare belysa huru Chefens nuvarande ansvarighet för förvaltningens

gång i dess helhet icke låter förena sig med den kollegiala

beslutanderättens införande i vissa fall, tillåter sig Styrelsen vidare i underdånighet

anföra ett exempel. Befordringsärenden skulle enligt koini

-

11

tens förlag blifva föremål för kollegiala beslut, men första vilkoret för

att omförmälda ansvarighet skall kunna upprätthållas måste väl vara, att

chefen eger ett afgörande inflytande i fråga om utväljande af de personer,

hvilka skola i första hand besörja de till förvaltningen hörande göromål

och tillämpa såväl derom gällande allmänna författningar som förvaltningsstyrelsens

särskilda föreskrifter, eller huru är det ens tänkbart, att en person

kan göras ensam ansvarig för en förvaltning, der de underordnade orkaner,

genom hvilka förvaltningens verksamhet utöfvas, kunna utses fullkomligt

oberoende af den ansvarige Chefens åsigt om deras lämplighet?

Men äfven i ett annat afseende eger befordringsärendenas skiljande från

Chefens rätt att ensam besluta en ganska stor betydelse i fråga om Chefens

ställning till den underlydande personalen. Nu då denna personals

befordran är lagd i Chefens hand, eger denne tillfälle att på sina underordnade

utöfva ett inflytande, som kan verka ganska bestämmande med

afseende å deras uppfattning af sättet att fullgöra sina åligganden, och

Chefen eger derigenom ett icke oväsentligt medel att befrämja enhet och

samband inom förvaltningen och att göra gällande de grundsatser, han

anser böra derinom tillämpas. Denna Chefens ställning till den underlydande

personalen måste deremot blifva en helt annan, då personalen i

honom ej vidare ser den ensam beslutande Chefen, utan endast ordföranden

i en kollegial myndighet, der flertalets åsigter i många fall kunna gå i

en annan riktning än Chefens.

Sedan Styrelsen sålunda anfört de mera allmänna grunderna för sin

åsigt om den nuvarande styrelseformens företräde framför den af komitén

föreslagna, öfvergår Styrelsen till en granskning af beskaffenheten utaf de

ärenden, hvilka enligt komiténs förslag skulle blifva föremål för samfäld

öfverläggning och beslut hos Generaltullstyrelsen.

Den första gruppen af dylika ärenden utgöres af Nådiga bref och remisser,

som angå Styrelsens samfälda åtgärd, underdåniga förslag och betänkanden

angående nya författningars utfärdande eller redan befintligas förklarande, ändrande

eller upphäfvande samt underdåniga framställningar rörande tullverkets

stat. Hvad dervid först angår Eders Kongl. Maj:ts Nådiga bref, lärer den

handläggning, som dessa föranleda inom Styrelsen, neppeligen påkalla någon

egentlig pröfning. Antingen innehålla de allmänna föreskrifter, hvilka Styrelsen

och dess underlydande hafva att ställa sig till efterrättelse, eller ock

meddela de underrättelse om Eders Kongl. Maj-.ts beslut i ett särskildt mål.

Styrelsen har att taga kännedom om deras innehåll och, om de påkalla

någon handläggning från Styrelsens sida, inskränker sig denna i regeln

12

till det Nådiga beslutets kungörande eller befordrande till verkställighet genom

vidtagande af den utaf Eders Kongl. Maj:t föreskrifna åtgärd, och någon

kollegial pröfning för dylika besluts åstadkommande kan Styrelsen icke

föreställa sig vara behöflig. De Nådiga remisserna afse infordrande af

Styrelsens utlåtanden i de mål, remisserna angå, och vid dessa remissers

besvarande, likasom vid afgifvande af de underdåniga förslag, hetänkanden

och framställningar, komitén omförmält, är det visserligen af stor vigt, att

en mångsidig pröfning egnas de frågor, hvilka deri afses. Men i alla

dessa fall har Styrelsen endast att inför Eders Kongl. Maj:t uttala sina

åsigter och framlägga förslag, och kan icke anses utöfva någon egentlig

beslutanderätt. Denna tillkommer Eders Kongl. Maj:t; — och de skiljaktiga

meningar, som vid sådana ärendens behandling kunna göra sig

gällande inom Styrelsen, ega redan nu samma tillfälle att blifva föremål

för nådig pröfning, oafsedt att de uttalas af Chefen eller ledamöterna.

Instruktionen stadgar nemligen, att departementschefernas till protokollet

yttrade skiljaktiga meningar i dessa ämnen skola åtfölja de till Eders

Kongl. Maj:t ingående underdåniga utlåtanden, skrifvelser och förslag. I

dessa fall är således redan, såsom ock vederbör, handläggningen af ärendena

faktiskt så anordnad inom Styrelsen, som komitén anser önskvärdt,

men utan att derföre någon rubbning behöfver ske i den allmänna grundsatsen

om Chefens allena beslutanderätt. Enda skilnaden i formen för

dessa frågors behandling nu och enligt komiténs förslag är den oväsentliga

omständigheten, att, då Chefens åsigt nu alltid finnes uttalad i sjelfva utlåtandet

eller förslaget, och departementschefernas meningar, när de äro

skiljaktiga, i det åtföljande protokollet, ett motsatt förhållande stundom

kunde inträffa, om komiténs förslag vunne tillämpning.

Såsom föremål för kollegiala beslut nämner Komitén derefter frågor

om förändringar i verkets organisation. Denna rubrik kan väl synas böra

omfatta ärenden af synnerlig vigt, men märkas får dock, att de flesta

dylika frågor icke bero på Styrelsens afgörande, utan måste underställas

Eders Kongl. Maj:t, hvarföre Styrelsen endast har att afgifva underdåniga

förslag deri, om hvilka följaktligen gäller hvad Styrelsen redan yttrat om

alla från Styrelsen till Eders Kongl. Maj:t ingående framställningar. Styrelsen

vill dock icke förneka, att frågor, som beröra verkets organisation

och äfven möjligen innefatta förändringar i densamma, kunna i vissa fall

ligga inom omfånget af Styrelsens beslutanderätt, men då måste ock erkännas,

att dessa frågor i följd af sin beskaffenhet företrädesvis tillhöra

dem, hvilka icke kunna skiljas från Chefens afgörande, såvida man icke

13

vill rubba hela principen om en för förvaltningens gång i dess helhet

ansvarig Chef.

Af sistnämnda skäl är det ock, som, enligt hvad Styrelsen ofvan sökt

visa, befordrrngsärenden, hvilka, enligt Komiténs förslag, nu följa i ordningen,

icke kunna, efter Styrelsens åsigt, undantagas från den ansvarige

förvaltningschefens afgörande, hvarvid Styrelsen tillika vill uttala sin öfvertygelse

derom, att åtminstone när fråga är om sådana tjenster, hos

hvilkas innehafvare fordras ett större mått af duglighet eller andra särskilda

egenskaper, hvilkas bedömande är af mera grannlaga natur, den

kollegiala behandlingen af tjenstetillsättningar neppeligen torde ur synpunkten

af statsförvaltningens intresse böra gifvas företrädet framför det

åt en person öfverlemna de afgörandet, såvida första syftemålet med en

tjensteti 11 sättning erkännes vara att låta den lediga platsen besättas af den

för tjensten dugligaste och mest passande bland dem, mellan hvilka valfrihet

finnes, och icke att låta utnämningen bestämmas endast af en mera

objektiv uppskattning af sådana förhållanden, hvilka omförmälas i ansökningshandlingar.

O o

En annan art af ärenden, hvilka skulle handläggas kollegialt, utgöra

frågorna om tjenstemäns och letjentes afsättande samt i allmänhet om deras

fel eller försummelser i tjensten. Dessa frågor, i hvilka Styrelsen utöfvar

en domsrätt öfver sina underlydande, kunna väl i följd af denna deras

natur synas lämpa sig för kollegial handläggning, men likasom Styrelsen

ofvan förfäktat den åsigten, att, derest Chefen skall kunna bibehålla ansvarigheten

för förvaltningen i dess helhet, han måste ega i sin hand ett

afgörande inflytande på tillsättningen af de till verket hörande tjenster,

måste Styrelsen såsom ett lika väsentligt vilkor för nyssnämnda ansvarighet

framhålla, att Chefen har makt såväl att från en befattning aflägsna

en person, hvilken förverkat det förtroende, utan hvars åtnjutande

han icke skulle kommit i besittning af platsen, som ock att genom andra

medel ingripa bestraffande, när underlydandes pligtförgätenhet dertill gifver

anledning. Denna bestraffningsrätt är i Styrelsens tanke en naturlig yttring

af en ansvarig förvaltningschefs makt och denna rätts skiljande från honom

skulle både bidraga att förändra den ställning han nu intager och bör ega

i förhållande till verkets personal och äfven kunna verka menligt med afseende

på Chefens förmåga att inom förvaltningen göra gällande det inflytande

han nu är i tillfälle att utöfva. Om för öfrigt dessa frågors

frändskap i visst afseende med sådana ärenden, som i allmänhet falla inom

rättskipningens sfer, skulle, såsom Styrelsen redan erkänt, gifva ett visst

14

stöd åt Komiténs åsigt om önskvärdheten af deras kollegiala handläggning,

torde dock lämpligheten af en dylik anordning kunna ifrågasättas, då, efter

Styrelsens förmenande, några andra ärenden än ensamt af detta slag icke

kunna ur ■någon synpunkt kräfva förändring af den nuvarande förvaltningsformen

och rubbningen af den eljest konseqvent tillämpade grundsatsen

om Chefens beslutanderätt, således endast skulle gälla ett enda slag af

ärenden. Den, som icke i likhet med Styrelsen vill erkänna dessa frågors

naturliga sammanhang med den makt, en ansvarig förvaltningschef måste

ega, bör dock, äfven med bibehållande af denna makt i dess nuvarande

utsträckning, kunna finna all önskvärd trygghet mot möjligheten af dess

tillämpning i annan riktning, än som vore förenlig med en kollegial handläggning,

såväl deri, att en Chef just i dylika fall mera än i andra säkerligen

skall tveka att fatta sitt beslut i strid mot styrelseledamöternas

enstämmiga mening, som äfven och ännu mera i den rätt, som för den

bestraffade alltid står öppen att genom underdåniga besvär draga under

Eders Kong!. Maj:ts pröfning de inom Styrelsen uttalade skiljaktiga

meningarne.

Komitén föreslår vidare kollegial handläggning för frågor om e. o.

tjenstemäns och hetjentes antagande, om afsked, om pensionering, om tjenstehetyg,

om tjenstledighet för den till Generaltullstyrelsen hörande personal och

förordnande af vikarie under sådan ledighet samt om bestämmandet af arf

voden

eller gratifikationer åt extra biträden. Såsom Eders Kongl. Maj:t

täcktes finna, äro dessa ärenden i allmänhet af antingen helt underordnad

natur eller ock, såsom fallet är med pensionsfrågor, af den beskaffenhet,

att Styrelsens beslut endast är cn inom noggrant bestämda gränser utstakad

tillämpning af derom gällande författningar. »Den garanti för ett

moget bedömande och ett oveldigt afgörande, som det kollegiala behandlingssättet

erbjuder», har för komitén utgjort skäl att förorda dess tillämpning

med afseende å vissa ärenden, men hvarföre ofvan uppräknade ärenden

skulle mer än hvilket annat ärende som helst behöfva omhägnas med

en dylik garanti, kan Styrelsen för sin del icke inse och vill derföre antaga,

att de här ifrågakommit endast i följd af det sammanhang de kunna

ega med andra frågor, som ansetts påkalla kollegial behandling, eller möjligen

af annat underordnadt skäl.

Slutligen skall, enligt komiténs förslag, kollegial handläggning ega

rum af hvarje ärende, som General tulldirektören finner skäl att göra till

föremål för samfäldt afgörande. Då Chefen, enligt hvad komitén förutsatt

i fråga om de till hans ensamma afgörande hänskjutna ärenden, skulle

15

fortfarande vara berättigad att inhemta yttranden af samtliga ledamöterna,

utan att behöfva afstå från sin beslutanderätt, kan ett dylikt afstående

icke gerna tänkas ifrågakomma i annan händelse, än om Chefen önskar

blifva öfverröstad i en fråga. Att öppna ett dylikt tillfälle för Chefen

kan dock icke öfverensstämma med Styrelsens uppfattning af den ansvarighet,

Chefen bör ega. Otänkbart är dessutom icke, att genom den här

föreslagna bestämmelsen en fullkomlig förändring af hela förvaltningens

karakter skulle möjliggöras. Det är nemligen efter Styrelsens åsigt lätt

förklarligt, att en Chef, när han finner tillfället för sig att utöfva en

bestämmande inverkan på förvaltningens gång i många fall begränsadt

af styrelseledamöternas rätt att göra sina skiljaktiga åsigter gällande, ser

sig föranlåten att äfven i andra tall öfverflytta på'' dem ansvarigheten för

ärendenas afgörande för att icke alldeles gifva till spillo den enhet och

kontinuitet, som inom en förvaltning äro oundgängliga. Dermed är också

vägen öppen för förvaltningens ombildning på rent kollegial fot och på

samma gång de fördelar uppoffrade, hvilka man funnit vara förenade

med den nuvarande förvaltningsformen och hvilka äfven komitén synes

erkänna i ganska stor utsträckning.

Sedan komitén sålunda uppgifvit de ärenden, hvilka skulle göras till

föremal för kollegialt afgörande, öfverlemnar komitén alla öfriga ärenden

med ett par undantag, hvilka nedan skola närmare beröras, åt Chefens

allena beslutanderätt, efter det han inhemtat endast vederbörande föredragandes

mening, der han icke i något särskildt fall funnit godt tillkalla

jemväl annan ledamot för rådplägning. Bland de särdeles mångtaliga

och till beskaffenheten vidt skiljaktiga ärenden, hvilka höra till denna

kategori, ° tillåter sig Styrelsen att i underdånighet fästa Eders Kongl.

Maj.ts nadiga uppmärksamhet pa vissa, nemligen frågor angående enskildes

tvister med tullverket rörande tulltaxans tillämpning, ansökningar

om restitution af tull- och andra afgifter eller om tullfrihet för refrnporterade

varor samt anmärknings- och balansmål. I komiténs underdåniga

betänkande den 11 November 1875 med förslag till ombildning

af Statskontoret, sa att det skulle blifva kollegialt endast för handläggningen

af vissa ärenden, men öfriga ärendens afgörande tillkomma Chefen

ensam, i hufvudsaklig öfverensstämmelse med hvad rörande Generaltullstyrelsen

nu blifvit ifragasatt, har komitén yttrat sig anse den kollegiala

foimen erbjuda ökad säkerhet för den fullständiga pröfningen af besvärsmål,

der enskild persons rätt är i fråga, men likväl trott de få besvärsmål,

h\ ilka efter komiténs mening skulle återstå till Statskontorets hand

-

16

läggning, ej behöfva underkastas kollegial behandling, enär »de vore af

sådan administrativ natur, att icke någon enskilds rätt berördes»; och i

sitt nu förevarande betänkande har komitén såsom en antydan af sin

uppfattning om den skiljaktiga beskaffenheten af de ärenden, som fordra

den ena eller andra formen för handläggning, dels åberopat några uttryck,

hvilka genomgått föregående komitéers betänkanden, ehuru de förut

aldrig galt ett särskiljande af olika ärenden inom samma verk, nemligen

att sådana ärenden, »hvilkas afgörande beror på en stundom ej lätt funnen

tillämpning af gällande författningar» egna sig för samfäld behandling af

flera, dels ock karakteriserat de ärenden, hvilka inom Generaltullstyrelsen

skulle bero af Chefens afgörande, såsom i allmänhet endast kräfvande

tillämpning af bestämda föreskrifter och skyndsam expedition. Dessa

komiténs särskilda uttalanden synas Styrelsen icke väl stå tillsammans

med förslaget om nyss uppräknade måls pröfning af Chefen ensam. I

dessa mål är tillämpningen af gällande författningar ofta långt ifrån att

kunna anses lätt funnen. Frågor om tulltaxans rätta tillämpning vid godsegares

klagomål öfver tullbehandling kräfva vidsträckta insigter både med

afseende å varukännedom och lagstiftningens historiska utveckling samt

betinga ofta en ganska svår och grannlaga pröfning, och vid dessa likasom

öfriga ofvan uppräknade ärenden hafva ock meningarne icke så

sällan visat sig vara skiljaktiga såväl inom Styrelsen som mellan Styrelsen

och Eders Kongl. Maj:t, Alla dessa frågor beröra dessutom på det

närmaste enskildes rätt, ty äfven i anmärkningsmål, när beslutet omedelbarligen

ålägger en tulltjensteman ansvarighet för ett visst belopp, grundar

det tillika en laglig rätt för honom att hålla sig skadeslös hos den

enskilde godsegaren, hvilken i tull- eller andra afgifter betalt mindre än

Styrelsen i anmärkningsmålet ansett författningsenligt. Betydelsen för den

enskilde af sättet för tulltaxans tillämpning är så väsentlig, att ett beslut

derom kan såsom prejudikat, enligt hvad ock visat sig, utöfva inflytande

på hela importen af en viss artikel och således ega vidsträckta verkningar

både för affärslifvet och vår inhemska industri. Att emellertid i

trots af dessa, utaf Komitén säkerligen väl öfvervägda förhållanden, Komitén

velat öfverlemna den mångsidiga och grannlaga pröfning, dessa

ärenden ofta kräfva, åt Chefen ensam, sedan han hört endast föredraganden

och icke ens, såsom nu, båda ledamöterna i Styrelsen, utgör, efter

Styrelsens förmenande, ett så kraftigt erkännande af den nuvarande förvaltningsformens

förmåga att erbjuda »garanti för ett moget bedömande

och ett oveldigt afgörande» äfven af ganska svårlösta frågor, att Styrel

-

17

sen ej förstår, hvarföre Komitén behöffc i förändrade former söka en dylik

garanti för pröfningen af andra frågor af ofta mera lättlöst natur. ''

Den »blandade förvaltningsform», Komitén ansett vara att föredraga

framför den nuvarande, skulle enligt formuleringen af Komiténs förslag

vara verksam jemväl på ett tredje sätt, rörande hvilket det i förslao-et

namnes, att GeneraltulIdirektören eger ensam dels besluta i frågor om

arbetsordningen, dels, när ledamotplats blifver ledig, om dess återbesättande

hos Eders Kongl. Maj:t göra underdånig anmälan, dock, i beyo-e

fallen, efter samråd med verkets ledamöter. Huruvida skillnaden mellan

dessa och öfnga på Chefens pröfning beroende ärenden endast skulle bestå

deri, att Chefen i dessa båda fall vore förpligtad att höra alla ledamöterna

eller om de af Komitén begagnade uttrycken »efter samråd» innebära,

att öfverläggningen skulle tillgå på annat sätt än eljest och ledamöternas

möjligen yttrade olika meningar ej tagas till något Styrelsens

protokoll, är för Styrelsen icke fullt klart, men deremot är Styrelsen

öfvertygad om obehöfligheten af någon särskild form för dessa ärendens

handläggning. Frågor om arbetsordningen egna sig särdeles väl för den

behandling, som nu inom Styrelsen eger rum för alla ärenden eller att

Chefen afgör dem, efter att hafva inhemtat ledamöternas yttranden; och

hvad angar förslag till återbesättande af ledig ledamotsplats, synes det

Styrelsen egentligare att, likasom i nu gällande Instruktion, all fråga om

dylika, förslag förbigås. Vill Eders Kongl. Maj:t i en sådan fråga inhemta

vare sig Chefens eller Styrelsens yttrande, eger Eders Kongl. Maj:t tillfälle

dertill i hvarje särskildt fall, utan att formen för dylikt yttrandes

afgifvande behöfver vara genom Instruktionen särskildt bestämd.

Genom hvad Styrelsen sålunda i underdånighet anfört vill Styrelsen

hafva visat, att af de ärenden, för hvilka Komitén föreslår kollegial behandling,

vissa, nemligen de till Eders Kongl. Maj:t ingående underdåniga

framställningar och utlåtanden, redan nu inom Styrelsen handläggas på

ett sätt, som i hufvudsak öfverensstämmer med det af Komitén föreslagna,

utan att dock behöfva medföra någon rubbning af den allmänna grundsatsen

om Chefens allena beslutanderätt; att andra ärenden äro så beskaffade,

att, genom att undantaga dem från Chefens afgörande, karakteren

af den nuvarande förvaltningsformen med en för förvaltningen i

dess helhet ansvarig Chef väsendtligen förändras och de med denna styrelseform

förbundna och af Komitén jemväl erkända fördelar uppoffras;

att vidare andra af de ifrågavarande ärendena icke ur någon synpunkt

tarfva kollegial handläggning; och slutligen att jemförelse!! mellan nyss

3

18

berörda ärenden och dem, hvilka fortfarande skulle bibehållas åt Chefens

afgörande, icke gifver stöd åt Komiténs mening om behofvet af förändrad

form för pröfningen af de förra. Pa dessa skäl är det ock Styrelsen anser

sig böra i underdånighet afstyrka Nådigt bifall till Komiténs förslag,

att vissa ärenden skulle genom samfäld öfverläggning och beslut hos

Generaltullstyrelsen handläggas.

Deremot vill Styrelsen, såsom redan är antydt, icke bestrida att, pa

sätt Komitén hemstält, en förenklad form för handläggningen af vissa

ärenden kan med fördel tillämpas, sa att endast en ledamot, nemligen

föredraganden, behöfver tillstädesvara vid deras afgörande af Chefen. Styrelsen

har ock erinrat, att ett yttrande från Styrelsens sida om de ärenden,

hvilka lämpa sig för handläggning på ena eller andra sättet, torde

böra afgifvas först i sammanhang med förslag till ny instruktion efter

föregången Nådig pröfning af de utaf Komitén ifrågasatta organisationsförändringar.

Så mycket anser sig Styrelsen dock redan nu höra nämna,

att flertalet af de ärenden, för hvilka Komitén fordrar kollegialt afgörande,

naturligtvis är af beskaffenhet att fortfarande böra handläggas såsom

hittills i närvaro af Styrelsens samtliga medlemmar, men att samma

behandlingssätt jemväl bör tillämpas pa åtskilliga andra frågor, i hvilka

Komitén ansett tillräckligt att endast föredraganden yttrar sig, i den mån

nemligen dessa frågor kräfva en mera mångsidig pröfning^ eller det för

ledamöterna kan vara af vigt att, med hänsyn till olika frågors samband

med och beroende af hvarandra inom en förvaltning, icke hållas främmande

för sådana ärenden, som ligga utom hvars och ens egen föredragning.

Byråar. Beträffande Styrelsens organisation har Komitén vidare hemstält, att,

i stället för nuvarande två departement, skulle inrättas tre ^byraar under

hvar sin byråchef, nemligen en kanslibyrå, en kameralbyrå samt en revisions-

och stastistisk byrå, med föredragningsskyldigheten fördelad mellan

byråcheferne efter af Komitén antydda grunder, samt att vidare en

hvar af Kansliets och Kontorens tjensteman skulle åligga odelad ansvarighet

för de åtgärder han å tjenstens vägnar vidtoge. De nuvarande ledamöternes

antal skulle således ökas med en, hvaremot, de hittills varande

kamrerarne å kammar- och revisionskontoren skulle indragas och vederbörande

byråchefer öfvertaga det omedelbara chefskapet för kontoren, , i

sammanhang hvarmed Komitén dock i en sednare punkt förklarat sig

icke kunna ifrågasätta ett mindre antal tjensteman å kameralbyrån, än

Styrelsen i sitt den 25 November 1873 afgifna underdåniga utlåtande

19

föreslagit, eller fyra, utan derföre i stället för den indragna kämreraretj

ensten föreslagit inrättande af ytterligare en bokhållaretjenst.

Att öka ledamöternes antal anser Styrelsen för sin del såsom en

oegentlighet redan af det skäl, att en Styrelse, bestående af en Chef och

tre ledamöter, torde vara en alldeles för vidlyftig apparat för en förvaltning

med så begränsad uppgift som Generaltullstyrelsen eger. Väl inser

Styrelsen, att för Komitén, hvilken finner den nu varande styrelseformen

mindre nöjaktig i vissa afseenden och derföre vill i sådana fall ersätta

den med kollegiala former, följdriktigheten kan kräfva, att den kollegiala

mångtaligheten jemväl får göra sig gällande vid Styrelsens sammansättning,

men med Styrelsens uppfattning om den nuvarande organisationens

företräde och om behöfligheten att inom förvaltningen befordra all önskvärd

enhet, kraft och kontinuitet, måste det vara mera förenligt att åt

ett så litet antal som möjligt inrymmes deltagande i Styrelsens rådslut.

Äfven den skiljaktighet, som förefinnes mellan Komitén och Styrelsen

rörande behandlingen af de ärenden, som enligt Komiténs förslag skulle

tillhöra Chefens ensamma afgörande, gifver en förklaring af Styrelsens

åsigt om önskvärdheten att undvika en tillökning i ledamöternas antal.

Komitén uppställer nemligen såsom allmän regel, att endast föredragande

ledamoten skulle deltaga i dessa ärendens behandling inom Styrelsen, men

Styrelsen har deremot trott det vara gagneligt, att densamma i sin helhet

öfvervarar afgörandet af en betydlig mängd af nämnda ärenden, och då

skulle genom ledamöternas tillökning också den af Komitén påpekade

tidsförlust, som uppstår derigenom att ledamöterna skola närvara vid

hvarandras föredragning, blifva än mera afsevärd, när, utom föredraganden,

t-vå ledamöter i stället för en skulle nödgas på detta sätt uppoffra

sin tid. Den tid en ledamot använder för öfvervarande af sådana till

hans egen föredragning icke hörande ärenden, i hvilka Styrelsen anser

sådant fortfarande böra ske, är visserligen efter Styrelsens uppfattning

ingalunda förlorad, utan kommer verket till godo genom den ökade insigt

och kännedom, ledamöterna förvärfva rörande förvaltningen i dess

helhet och genom den garanti för enhet och kontinuitet, en sådan föredragningsordning

erbjuder, men nödig hänsyn till ett rätt användande af

tiden manar naturligtvis alltid att icke för ett dylikt samarbete taga

flera krafter i anspråk än som äro oundgängligen behöfliga,

Huru obenägen Styrelsen än är att i principen erkänna lämpligheten

af en inångtaligare styrelse för tullverket än den nuvarande, skulle dock

Styrelsen icke kunnat annat än varmt förorda ett derom väckt förslag,

20

såvida göromålens mängd hade påkallat en dylik förställning. Men

detta är livad Styrelsen anser åtminstone ännu icke vara förhållandet. Val

må medgifvas, att, på sätt Komitén erinrat, Kanslidepartementschefen eger

behof af någon minskning i de många och olikartade bestyr, hvilka nu

tillhöra honom, men att för vinnande af ett sådant mål inrätta ytterligare

en ledainotsplats, har inom Styrelsen aldrig varit ifrågasatt, utan är Styrelsen

förvissad, att genom en förändring i Instruktionen en sådan jemkning

med afseende på ärendenas fördelning mellan de båda ledamöterna

kan åstadkommas, att både göromålen dem emellan blifva rättvist afpassade

och något äfventyr för ärendenas fördröjda handläggning ej behöfver

uppstå.

Göromålens mängd synes dock icke hafva varit det hufvudsakliga

motivet för Komiténs förslag om inrättande af en tredje ledamotsplats,

utan har detta förslag egentligen tillkommit för att möjliggöra indragningen

af de båda omförmälda kamreraretjensterna, så att två af byråcheferna

skulle, jemte utöfvande af ledamotsbefattning, fullgöra de väsentligare

af de kamrerarne nu åliggande göromål. Då Styrelsen, såsom

redan är nämndt, icke anser lämpligt, att någon tillökning i ledamöternas

antal eger rum, är deraf en följd, att Styrelsen icke heller kan biträda

förslaget om kamreraretjensternas indragning, hvilken åtgärd Komitén

sjelf erkänt icke vara utförbar med bibehållande af ledamöternas nuvarande

antal. Men då berörda tjensters borttagande af Komitén ansetts

ega den vigt, att för ändamålets vinnande till och med en förändring i

Styrelsens sammansättning föreslagits, har Styrelsen trott sig böra inga i

en närmare redogörelse för beskaffenheten af dessa tjenster, pa samma

gång bemötande de af Komitén andragna skäl för deras afskaffande.

Bland dessa skäl åberopar Komitén först sina i enahanda syftning afgifna

förslag med afseende å vissa andra embetsverk och deribland Statskontoret.

Såvida dock den eftersträfvansvärda uppgiften för reorganisationen

af statens embetsverk erkännes vara, icke att fastställa en typ,

som skall tillämpas under alla förhållanden, äfven om dessa maste pa ett

mindre naturligt sätt intvingas deri, utan fastmera att efter olika förhållandens

kraf utfinna de för hvarje embetsverk bäst passande former,

kan nyssantydda skäl icke af Styrelsen tillerkännas giltighet under annan

förutsättning, än att umbärligheten af kamreraretjensterna later, lika val

inom tullverket som inom öfriga åsyftade verk förena sig med en fullt

tillfredsställande förändrad anordning af de till dessa tjenster förut hörande

göromål. Om möjligheten att undvara dessa tjenster inom andra

21

verk än skulle vara oomtvistad, hindrar sådant derföre ej, att den särskilda

beskaffenheten af den uppbördskontroll, som är behöflig inom tullverket,

och öfriga der på kamrerarne hvilande göromål kunna påkalla

dessa tjensters bibehållande vid tullverket, åtminstone så länge andra förfoganden

än de af Komitén föreslagna icke stå till buds för ersättande

af nämnda befattningar.

Komitén bar vidare ansett, att genom dessa befattningars borttagande

den »omgång» undvikes, »som är en följd deraf att särskilda

kontorsförmän, kamrerarne, utgöra förmedlingslänken mellan föredragandena,

och kontoren.» Härvid vill Styrelsen till en början anmärka, att

den omgång, som nu eger rum, men, enligt Komiténs förslag skulle

undanrödjas, åtminstone icke tager i anspråk några arbetskrafter, som eljest

kunna inbesparas, ty personalens antal är enligt Komiténs förslag lika

stor som för närvarande. I stället för kameraldepartementschefen och två

kamrerare skulle nemligen anställas två byråchefer och en bokhållare å

kammarkontoret utöfver hvad Styrelsen i sitt förslag upptager, och Komiténs

förslag leder således icke till någon inskränkning i personalens

antal, likasom ej heller till besparing för statsverket, utan tvertoin till

en, om också obetydligt, förhöjd utgift, mot hvad aflöningen för de tre

omförmälda tjensterna i deras nuvarande form betingar. Icke heller har

den nuvarande anordningen visat sig hinderlig för ett skyndsamt afgörande

af de ärenden, hvilkas behandling varit underkastad den omgång, hvarom

Komitén talar. En stor del af dessa ärenden är sådan, att deras afgörande

och expedierande med minsta möjliga tidsutdrägt, utgör ett vigtigt

önskningsmål, antingen för tullpersonalen eller trafikanterna, men

någon klagan från deras sida öfver dröjsmål med handläggningen af dylika

ärenden torde ej kunna åberopas till stöd för yrkandet om förändrade

former till undvikande af den nu förefintliga omgången. Om således

den hittills varande anordningen hvarken medför någon uppoffring

af arbetskrafter, hvilka eljest kunde besparas, eller är hinderlig för ärendenas

skyndsamma handläggning, torde den åtminstone erkännas vara af

mindre skadlig natur, än det af Komitén begagnade uttrycket »omgång»

i allmänhet utmärker. Men dertill kommer äfven, att den institution,

hvilken Komitén karakteriserat med nyss citerade uttryck, efter Styrelsens

åsigt dels utgör ett oeftergiflig! vilkor för handhafvande af det särskilda

slag af uppbördskontroll, som inom tullverket är behöflig och dels

i och för beredningen af de till Styrelsens pröfning hörande ärenden

lemnar Styrelsen ett särdeles värderikt biträde, hvilket Styrelsen icke gerna

22

skulle se utbytt mot hvad Komitén i stället velat erbjuda genom att

bestämma »odelad ansvarighet» för hvarje underordnad tjensteman för

hans åtgärder, — en bestämmelse, som väl kan lemna Styrelsen ett visst

formelt berättigande att trygga sig vid en dylik åtgärd, men omöjligen

kan åt sjelfva åtgärden, vidtagen kanske af en oerfaren tillförordnad tjensteman,

skänka det värde, för hvilket bepröfvade insigter och erfarenhet

måste utgöra en säkrare borgen.

Särskildt hafva de göromål, hvilka äro förenade med kamreraretjensten

å kammarkontoret, gjort denna till en af de trägnaste och ansvarsfullaste

befattningar inom hela tullverket, och i viss mån har ock Komitén erkänt

detta genom att i sammanhang med frågan om dess indragning eller

kanske rättare förening med byråchefstj ensten föreslå inrättande af en ny

bokhållaretjenst. Huruvida en dylik förening af de båda tjensterna samt

öfverflyttningen på underordnade tjensteman af en del af kamrerarens

åligganden innebära en lika nöjaktig anordning af göromålen, som för

närvarande förefinnes, vill Styrelsen söka närmare belysa. Den beredning,

ärendena erhålla inom kammarkontoret, innefattar i allmänhet verkställande

af stundom vidlyftiga uträkningar, granskning af inkomna räkningar

och medelsreqvisitioner samt dessas jemförande med gällande stater och

Styrelsens särskilda beslut. Dessa, arbeten kunna naturligtvis ej medhinnas

af kamreraren, utan förrättas redan till betydlig del af kontorets öfriga

tjensteman, men under ledning och kontroll af kamreraren, som är ansvarig

för denna berednings behöriga verkställande. En dylik ledning och

kontroll kan icke af Styrelsen eftergifvas. Styrelsen kan väl, såsom redan

är nämndt, söka ett skydd bakom den ansvarighet, som skulle åläggas den

underordnade tjensteman, hvilken beredt ärendet, men Styrelsen måste vara

mera angelägen, att dess beslut, hvilka skola stödja sig på den föregångna

beredningen, blifva i sak rigtiga. Att samma person, visserligen med biträde

af andra, men dock på sitt ansvar handhar ärendenas beredning

medför ock den fördel, att han vid deras afgörande hos Styrelsen kan

tillhandagå med alla de upplysningar, Styrelsen då kan finna nödigt inhemta

utöfver hvad kontorets utlåtanden innehålla. Derföre äro ock alltid

kontorscheferna närvarande vid Styrelsens sessioner, då de af dem

beredda ärenden föredragas; och det tillfälle, Styrelsen då eger att muntligen

låta dem förfullständiga de för ett ärendes pröfning nödiga upplysningar,

har ock bidragit dertill att i det stora flertalet af t. ex. kammarkontorets

mål, kontorets utlåtanden icke behöfva, ega den utförlighet,

Komitén möjligen förestält sig, då den framhållit såsom ett önskningsmål

23

att undvika den nuvarande omgången. Men denna personliga beröring

mellan Styrelsen och den, som beredt ärendena, försvåras betydligt, när

beredningen är fördelad mellan flera personer och det icke kan vara lämpligt

eller ens möjligt att upptaga hela kontorspersonalens tid med att

närvara vid Styrelsens sessioner.

Det gagn, Styrelsen nu eger af kamreraren i antydda hänseenden,

beror just på den ställning, han till Styrelsen intager såsom ansvarig för

ärendenas beredning, men skall detta ansvar fördelas mellan flera, blir

också efter Styrelsens förmenande den väsentliga fördel uppoffrad, som

just ligger uti den hos en person förenade handläggningen af kontorets

göromål. Skall åter denna enhet efter Komiténs förslag vara att söka

hos byråchefen, så kan denne visserligen med afseende på ärendenas beredning

åtaga sig det ansvar, som nu hvilar på kamreraren, men då måste

ock byråchefens tid upptagas likasom kamrerarens af det detaljarbete, som

ärendenas beredning på hans ansvar medför. Byråchefen koinme då att

intaga den nuvarande kamrerarens plats, men tillika få sig tilldelad föredragningen

af kontorets ärenden jemte utöfningen af öfriga en ledamot

tillhörande skyldigheter.

En annan sida af kamrerarens verksamhet är den honom åliggande

kontroll öfver de redogörelser, hvilka inkomma från de till antalet närmare

sextio tullmyndigheter, hvilka omedelbarligen äro redovi sningsskyldige

till kammarkontoret. Då man besinnar, hvilka ansenliga belopp

denna redovisning omfattar, och icke underskattar värdet af en kraftigt

handhafd kontroll deröfver, kan man svårligen anse det sätt, hvarpå denna

kontroll inom tullverket utöfvas, vare sig innefatta någon onödigt vidlyftig

omgång eller medföra alltför stor utgift. Kontrollen handhafves i sammanhang

med upprättandet af det generalsammandrag öfver inkomster

och utgifter å hvarje tullplats, som månatligen uppgöres af bokhållaren

å kammarkontoret efter tullkamrarnes månadsredogörelser och derefter

undergår granskning af kamreraren, hvilken tillika med bokhållaren förser

sammandraget med sin underskrift. Huru Komitén tänkt sig denna

granskning af generalsammandraget böra ske, derom lemnas man i ovisshet,

ty betänkandet säger väl, att byråchefen skall öfvertaga den kamreraren

nu åliggande tillsynen, att månadsredogörelserna å behöriga tider

till kammarkontoret ingå och att de deri balanserade behållningar icke

öfverstiga de respektive tullkamrarnes behof intill tiden för nästa redogörelses

afgifvande, men sedermera nämnes intet om det på grund af

dessa månadsredogörelser upprättade generalsammandragets granskning.

24

Efterlåtes en dylik granskning, kan, för att icke förutsätta någon brottslig

afsigt hos den, hvilken upprättar sammandraget, dock lätteligen tänkas,

att ett ofrivilligt misstag eller förbiseende gör sig gällande, hvilket får

fortlöpa genom de följande månadernas sammandrag och hvarunder kan

döljas ett missförhållande, som eljest skulle hafva blifvit föremål för en

långt tidigare upptäckt. Att till skydd häremot hänvisa till den revision,

hvilken en gång sker i Kammar-Rätten, båtar föga, ty inom en sådan

uppbördsförvaltning som tullverkets har Styrelsen behof af en kontroll,

hvarigenom den kan, såsom nu sker, månad för månad noga följa hvarje

tullkammares redovisning. Hvartill saknaden af en kraftig och skyndsam

kontroll kan leda, derpå erbjuder tullverkets egen historia varnande exempel

i den inom vårt land med hänsyn till beloppet särdeles anmärkningsvärda

balans, som yppade sig för ungefär fyratio år tillbaka inom hufvudstadens

lokalförvaltning, och som då visade sig hafva fortgått under

lång tid. Att inskränka den nu befintliga kontrollen är derföre i Styrelsens

tanke så betänkligt, att Styrelsen icke kan annat än på det lifligaste

afstyrka hvarje åtgärd i sådan syftning, på samma gång i underdånighet

framhållande, hurusom det förtroendefulla uppdrag, kamreraren i detta afseende

nu innehar, icke gerna kan lemnas i händerna på en mer underordnad

tjensteinnehafvare, såvida ansvar och arbetets beskaffenhet skola

vara bestämmande för tjensteställning och löneförmåner. Har åter Ivomitén

afsett, att denna kontroll skulle i kamrerarens ställe handhafvas af

byråchefen, kan Styrelsen deri endast se ytterligare bekräftad den uppfattning

af Komiténs förslag Styrelsen förut antydt, eller att det i sjelfva

verket går ut på att bibehålla kamrerarebefattningarne, men pålägga, innehafvarne

jemväl skyldighet att såsom ledamöter deltaga i verkets styrelse.

Den frågan är emellertid alldeles icke ny, den gjordes redan vid 1868

års riksdag till föremål för en underdånig framställning, åsyftande indragning

af departementschefsplatserna och ärendenas föredragning inför Chefen

af de särskilda kontorens föreståndare — en anordning ganska snarlik åtminstone

den af komitén förordade, när man endast bortser från den mindre

väsentliga skillnaden i benämningar.

Öfver detta förslag yttrade Styrelsen i underdånig skrifvelse den 20

Oktober 1878 bland annat: »att departementchefemas likasom förmedlande

ställning emellan den allenabeslutande generaltulldirektören, å ena,

samt kansli- och kontorscheferna å andra sidan just innefattade ett giltigt

bevis för platsernas lämplighet. Enär generaltulldirektörens kall fordrade,

att han, oförhindrad af ärendenas så att säga mekaniska handläggning,

25

kunde med oaflåtlig uppmärksamhet följa och öfvervaka gången af tullverkets

vard och skötsel i det hela, men till kansli- och kontorschefernas

deremot hörde att i detalj utreda och till expedition eller annan beslutad

eller i allmänhet föreskrifven åtgärd befordra hos generaltullstyrelsen förekommande

mål, så hade departementschefernes uppgift, att på samma

gång utöfva en nödig kontroll på de senares åtgöranden och med den

mogenhet i omdöme, hvilken i följd af deras mera omfattande embetsverksamhet

borde kunna hos dem förväntas och fordras, ärendena till afgörande

hos generaltullstyrelsen föredraga, synts Styrelsen böra i och för

sig göra deras platser icke blott lämpliga och ändamålsenliga, utan äfven

nödvändiga; hvarjemte deras åliggande, att under generaltulldirektören å

de till hvarderas departement hörande ärenden och en hvar särskildt underordnade

tulladministrationer hafva speciel vårdnad och uppsigt, icke saknade

sin stora vigt vid bedömandet af den uppkastade frågan om embetenas

behöflighet. Dessutom och om å ena sidan riktigheten af den anordning

icke kunde ifrågasättas, enligt hvilken beslutanderätten i de rent

administrativa embetsverken blifvit lagd ensamt i Chefens för verket hand,

syntes å en annan sida den motvigt mot förhastade beslut, som departementsehefernes

egenskap af ansvarige, rådgifvande ledamöter vore egnad

att åstadkomma, i långt högre grad än omedelbart under verkets Chef

stående och inför honom föredragande kansli- och kontorstjenstemän, icke

heller böra lemnas utan ett i Styrelsens tanke förtjent afseende.);

Dessa af Styrelsen anförda skäl för departementschefsbefattningarnes

bibehållande vunno Eders Kongl. M:ts godkännande och i underdånig skrifvelse

den 13 Maj 1869 förklarade riksdagen den i ämnet lemnade utredning

nogsamt ådagalägga, att departementscheferna voro under dåvarande förhållanden

oundgängligen nödiga. Hvilka förändrade förhållanden sedermera

inträdt, som skulle kunna numera göra en förening af dessa befattningar

med kontorschefernas lämplig och önskvärd, inser icke Styrelsen, och

svårligen synes den af båda statsmakterna då erkända giltigheten af ofvan

anförda skäl kunna förringas genom det nu föreliggande komitébetänkandet,

som ju asyftar att genom införande delvis af kollegiala former

utsträcka ledamöternas makt och betydelse.

Styrelsen har hittills företrädesvis framlagt'' skälen för sin åsigt om

behöfligheten att bibehålla kamreraretjensten å kammarkontoret, men deraf

samt af Styrelsens uppfattning om olämpligheten att öka styrelseledamöternas

antal följer, att kamreraretjensten å revisionskontoret äfven är

fortfarande oumbärlig.

4

26

Till hvad Styrelsen nu i underdånighet anfört skulle åtskilligt kunna

tillläggas för att ytterligare visa olägenheterna af den utaf Komitén föreslagna

anordningen. Så fullgör Karamarkontoret enligt Styrelsens uppdrag

en mängd verkställighetsåtgärder, afslutar hyres-, leverans- och entreprenadkontrakt

fn. m. och skulle enligt Ivomiténs förslag, som Styrelsen

också är sinnad understödja, jemväl öfvertaga de advokatfiskal nu tillhörande

ekonomiska bestyr i afseende på tullverkets fastigheter i hufvudstaden.

För alla dessa göromål måste ansvarigheten odelad hvila på en

person, kontorschefen, men att låta en styrelseledamot handhafva dem kan

deremot icke vara annat än oegentligt. Kammar- och revisionskontor en

äro vidare, i följd af den dem ålagda tillsyn öfver underlydande tullmyndigheter,

att i många fall betrakta såsom åklagare gent emot dessa,

de påyrka ansvar för underlåtenhet att i behörig tid insända redovisningshandlingar

m. m. Detta åliggande har hittills handhafts af kontorscheferne,

men kan ej öfvertagas af en byråchef, hvilken det tillkommer att

inom Styrelsen pröfva den anmälda försummelsens beskaffenhet. A andra

sidan åter är detta bestyr så nära förbundet med kontrollen i öfrigt, att

det icke kan derifrån skiljas eller lämpligen öfverlåtas åt en underordnad

tjensteman. En ytterligare vigtig omständighet, som talar för bibehållandet

af särskilda kontorschefer, är den, att en sådan fördelning af göromålen

mellan ledamöterna svårligen kan genomföras, att icke mål, tillhörande

en byråchefs föredragning, erfordra beredning inom ett kontor,

lydande under annan byråchef. Så föredrar nu kanslidepartementschefen

åtskilliga mål, deri kammarkontoret afgifvit utlåtande, och ännu flera, som

inom revisionskontoret undergått förberedande handläggning. Nu maste väl

erkännas, att det ej kan vara egentligt, att den ene byråchefen skulle bereda

mål för en annans föredragning, hvaremot ingen olägenhet alls uppstår

under närvarande förhållanden, då kamreraren afgifver alla från kontoret

infordrade utlåtanden.

Då Styrelsen för sin del afstyrker förslaget om tillökning i ledamöternas

antal, anser Styrelsen ej behöfligt att ingå i en detaljerad granskning

af den fördelning af ärendena mellan de tre ledamöterna, Komitén

uppgjort, helst denna fråga egentligen tillhör arbetsordningen eller instruktionen

och sålunda bör behandlas först sedan organisationens hufvudgrunder

äro faststälda. Så mycket vill Styrelsen dock nämna, att Komiténs

förslag i denna del ej synes Styrelsen lyckligt funnet. Att fördela

alla ärenden angående personalen mellan de tre ledamöterna efter

tjensternas olika natur måste föranleda onödig omgång och ökadt besvär

27

vid ärendenas handläggning. Många tjenster äro af den beskaffenhet att

de kunna hänföras lika väl till den ena som till den andra af de tre

särskilda kategorier, Komitén uppstält, och samma personal är det, som

användes att fylla det ena och andra slaget af tjenster. För att bevilja

en tullförvaltare tjenstledighet och förordna vikarier graderna igenom

skulle ofta erfordras, att de särskilda delarne af detta i sig sjelf ytterst

enkla ärende blefve föremål för föredragning af hvar och en utaf de tre

ledamöterna, till föga fromma för göromålens förenkling. Andamålsenligare

synes då vara att, såsom nu, alla dylika ärenden föredragas af

kanslidepartementschefen i närvaro af den andre ledamoten. Icke heller

vill Styrelsen underlåta påpeka, hurusom den föredragningsskyldighet,

hvilken blifvit ålagd den tredje ledamoten, synes väl dryg, och å andra

sidan den minskning i göromål, som skulle beredas chefen för kanslibyrån

och hvilken Styrelsen redan erkänt vara i viss mån behöflig, skulle medföra

en alltför stor lindring i hans föredragningsskyldighet, helst denne

byråchef derjemte skulle åtnjuta den förmån framför de två andra ledamöterna

att icke handhafva några bestyr, motsvarande dem de skulle få

öfvertaga från de hittills varande kamrerarne.

Beträffande de af Komitén föreslagna benämningarne hy rå och

byråchef i stället för departement och departementschef, så och ehuru, i händelse

Styrelsens förslag vinner nådigt godkännande, den kamerala afdelningen

fortfarande såsom hittills skulle bestå af skilda kontor med särskilda

kontorschefer och denna afdelnings karakter icke egentligen torde

motsvara hvad med ordet byrå i allmänhet afses, lärer likväl den nu

begagnade benämningen å Styrelsens ledamöter ur annan synpunkt anses

mindre lämplig, och derföre, fastän de båda afdelningarne kunde benämnas

kansli- och kameralafdelningen, böra, i saknad af annan lämpligare

titel utbytas mot den af Komitén föreslagna: Byråchef.

I enlighet med hvad sålunda blifvit i underdånighet anfördt, får Styrelsen,

med afstyrkande af Komiténs förslag i denna del, underdånigst hemställa,

att ledamöternas i Styrelsen antal må fortfarande utgöra två, hvaraf

den ene skall vara chef för kansli- och den andre för kameralafdelningen

samt att de nuvarande båda kamrerarebefattningarne å kammar- och revisionskontoren

må bibehållas.

T fråga om uppehållande af Chefens och ledamöternas befattningar Vid förfall

vid inträffande förhinder för de ordinarie innehafvarne, föreslår Komitén f°r c!l(f eller

vissa ändrade bestämmelser, som skilja sig från de nu gällande hufvud- leäamotsakligen

i följande afseenden:

28

att tjenstförrättande Chef skulle, utan särskildt nådigt bemyndigande, ega

samma dispositionsrätt som Chefen öfver de å tullverkets stat uppförda

anslag till extra och hemliga utgifter; att Styrelsen må ega förordna vikarie

för ledamot under högst en och en half månad, i stället för att

nu Sekreteraren och Kamreraren å Kammarkontoret äro sjelfskrifne att

inträda såsom vikarierande ledamöter vid förfall, som ej räcker öfver

fjorton dagar; och att, i sammanhang med Ivomiténs förslag om kollegialt

afgörande af vissa ärenden, jemväl sådana, hvilka utgjorde föremål

för Chefens allena beslutanderätt, skulle under Chefens frånvaro behandlas

kollegialt, så snart den tjenstförrättande Chefen och föredraganden vore

af olika mening.

Då inom Generaltullstyrelsen under Chefens embetsresor eller när han

eljest varit hindrad att sitt embete utöfva, en ledamot af Styrelsen enligt

hittills gällande Instruktion företrädt Chefens plats i Styrelsen, samt denna

anordning, hvilken väl icke öfverensstämmer med hvad som eger rum inom

vissa andra med Generaltullstyrelsen eljest lika organiserade verk, der

ärendena under Chefens frånvaro handläggas kollegialt, emellertid inom

tullverket visat sig ändamålsenlig, har Styrelsen, som dessutom i allmänhet

uttalat sig mot tillämpningen af kollegial beslutanderätt inom detta

förvaltningsverk, naturligtvis icke heller anledning att ifrågasätta någon

ändring i den hittills bestämda formen för utöfvande af Chefens embete

under dennes frånvaro, men kan af samma skäl icke biträda förslaget om

någon inskränkning i tjenstförrättande Chefs beslutanderätt i de fall, der

han med föredraganden är af olika mening, hvilket förslag dessutom, i

följd af sitt samband med den af Komitén påyrkade kollegiala behandlingen

af vissa ärenden under alla förhållanden, icke torde böra vinna

afseende annorlunda än i sammanhang med nyssnämnda mera vidtomfattande

förslag.

Hvad angår dispositionsrätten öfver anslaget till extra utgifter, får

Styrelsen vitsorda, att behofvet af en dylik rätt gör sig gällande snart

sagdt hvarje sessionsdag isynnerhet under den del af året, då en lifligare

trafik fordrar arbetskrafternas förstärkning inom tullverket, hvarföre ock

hittills, så snart tjenstförrättande Chef behöft i Styrelsen inträda, underdånig

hemställan i allmänhet måst göras för att utverka åt honom en sådan

dispositionsrätt, hvilken heller aldrig förvägrats. Giltigt skäl synes således

förefinnas att enligt Komiténs förslag låta ett generelt medgifvande i

detta afseende inflyta uti Instruktionen. Deremot har Styrelsen ej funnit,

att något likartadt behof gjort sig gällande rörande dispositionen af an

-

29

slaget till hemliga utgifter. Sjelfva karakteren af detta anslag angifver,

att dispositionen af detsamma måste ligga i en persons hand och icke

lämpligen kan för kortare tider öfverlåtas på någon annan, och då de utgifter,

som dermed bestridas, i allmänhet åtminstone icke äro af brådskande

natur samt den nuvarande instruktionen redan medgifver tjenstförrättande

Chef en viss dispositionsrätt öfver dessa medel, nemligen till ((kuranta

och uppskof ej tålande behof®, lärer någon utsträckning af den i

detta afseende redan stadgade rätt ej vara erforderlig.

Enligt hvad Styrelsen nu anfört och med iakttagande i öfrigt af hvad

Komitén föreslagit i denna punkt, hemställer Styrelsen i underdånighet,

att, med ändring af motsvarande bestämmelser i nu gällande instruktion,

må i nåder stadgas: att den i graden äldste af ledamöterna må vara skyldig

att, vid inträffande förhinder för Generaltulldirektören, förestå hans

embete, såvida hindret icke varar öfver fjorton dagar, men om det är af

beskaffenhet att räcka längre tid, intilldess uppå genast skeende underdånig

anmälan Eders Kongl. Maj:t å embetet meddelar nådigt förordnande; att

sålunda tjenstförrättande eller tillförordnad Chef må ega enahanda befogenhet

inom Styrelsen som ordinarie Generaltulldirektör, dock med den inskränkning,

att han ej må annorlunda än till uppskof ej tålande behof

disponera öfver det under Styrelsens förvaltning stälda anslag till hemliga

utgifter samt att under Generaltulldirektörens frånvaro tjenster ej må

annorledes än på förordnande tillsättas, eller tjensteman från innehafvande

befattning afsättas eller till annan transporteras, så framt icke Eders Kongl.

Maj:t i dessa afseenden meddelat särskildt nådigt bemyndigande; samt att,

då ledamot är hindrad att sin befattning utöfva, Generaltullstyrelsen eger

förordna vikarie under högst en och en half månad med skyldighet, om

dylikt vikariat blir för längre tid behöfligt, att frågan derom till Eders

Kongl. Maj:ts afgörande anmäla.

Komitén föreslår vidare meddelande af en bestämmelse i den syftning,

att Generaltulldirektören må, då omständigheterna dertill föranleda, ega

uppdraga åt ledamot att i hans ställe företaga inspektionsresor till landsorten.

Ehuru det med karakteren af Styrelsens nuvarande organisation

bäst öfverensstämmer, att de för utöfvande af tillsyn öfver verkets personal

och befordrande af enhet, i tillämpningen af nyutkomna författningar

och andra föreskrifter särdeles vigtiga inspektionsresorna företrädesvis tillhöra

Chefens embetsverksamhet, kan dock inträffa, att en dylik inspektionsresa

behöfver företagas å tid, då Chefens närvaro inom Styrelsen är

af synnerlig vigt eller han af af annan orsak är hindrad att anträda en

Inspektions

resor.

30

Kompetens

vilkor.

sådan resa; och erkänner Styrelsen, att under sådana omständigheter den

af Komitén här föreslagna rättighet för Chefen att åt ledamot uppdraga

företagandet af inspektionsresa kan vara till gagn; viljande Styrelsen derjemte

framhålla, att medlem af Styrelsen kan i vissa fall nödgas företaga

resor till landsorten af annan beskaffenhet än de vanliga inspektionsresorna,

nemligen då förhållandena på en plats påkalla, att Styrelsen på ett mera

omedelbart sätt gör sig förvissad om deras beskaffenhet och lämpligheten

af de åtgärder, som höra vidtagas. Att, såsom hittills, Chefen skall vara

den ende inom Styrelsen, hvilken är behörig att företaga en dylik resa,

och att han således skall nödgas dertill, äfven om han skulle anse gagneligt,

att saken anförtroddes åt någon af Styrelsens ledamöter, lärer icke

vara lämpligt, hvarföre Styrelsen, såsom ett förfullständigande af Komiténs

förslag, underdånigst hemställer, att Generaltulldirektören må, då

omständigheterna dertill föranleda, ega uppdraga åt ledamot att i hans

ställe företaga resor till landsorten i inspektionsändamål eller då eljest

närvaro af en Styrelsens medlem på någon plats anses erforderlig.

I denna punkt tillstyrker Komitén, att examen till Eders Kongl. Maj:ts

kansli eller till rättegångsverken må blifva ett oeftergifligt vilkor för inträde

såsom extra ordinarie tjensteman i Generaltullstyrelsens byråar.

Villigt erkännande det af Komitén framhållna värdet af teoretiska studier

för tjenstemannabildningen i allmänhet, hyser Styrelsen dock ganska

stor tvekan om lämpligheten af de föreslagna skärpta kompetensvilkoren,

åtminstone med afseende å inträde i Kammar- och Revisionskontoren. De

flesta ordinarie tjensteman, hvilka hittills varit och för närvarande äro anstälda

å dessa kontor, hafva icke på långt när aflagt så omfattande kunskapsprof,

som här äro i fråga, och då dertill kommer, att för anställning

såsom tjensteman vid lokalförvaltningarne inom tullverket endast

fordras maturitetsexamen, och att isynnerhet befattningarne inom revisionskontoret

lämpa sig att besättas med personer, hvilka förut under tjenstgöring

inom lokalförvaltningen praktiskt handlagt förtullningsgöromål, —

en förflyttning, som, när det gäller ordinarie tjensteman, Komitén uttryckligen

erkänner såsom ändamålsenlig — har Styrelsen icke kunnat

undgå, att, lika med en reservant inom Komitén, finna det mindre egentligt

att på den extra tjenstemannen ställa högre kompetensfordringar, än

som skulle komma att tillämpas på de ordinarie, och att derigenom lägga

hinder i vägen för att, såsom nu allmänt sker, många af de extra tjenstemännen

vid hufvudstadens lokalförvaltning tillika tjenstgöra å kammaroch

revisionskontoren. De specialinsigter, hvilka göromålen särdeles å

81

revisionskontor kräfva, torde näppeligen förvärfvas lättare och bättre än

genom praktiskt deltagande i de förvaltningsbestyr, hvilka utgöra föremål

för kontorets granskning, och är det således för att befrämja den speciella

tjenstemannautbildning, hvilken erfordras inom sistnämnda kontor, som

Styrelsen lika litet för extra som för ordinarie tjensteman inom lokalförvaltningarne

vill förhindra deras användning inom kontoret, på samma

gång Styrelsen alltid måste afse att icke genom skärpning i kompetensvilkoren

tillgången på extra arbetskrafter, hvilka dessutom efter det af

Komitén uppgjorda regleringsförslag lära mera än nu behöfva tagas i

anspråk för göromålens gång inom kontoren, alltför mycket begränsas.

För anställning inom Styrelsens kansli kunna deremot de af Komitén

uppstälda högre kunskapsfordringar vara mera af behofvet påkallade,

ehuru erfarenheten äfven här ådagalagt, att verket å de mera underordnade

platserna kunnat hafva stort gagn af personer, hvilka ej aflagt

de af kommittén ifrågasatta embetsexamina.

Styrelsen får derföre i underdånighet afstyrka, att någon ändring

göres i nu gällande bestämmelser om kompetensvilkoren för inträde i

Styrelsens kammar- och revisionskontor, hvaremot Styrelsen ej har något

att erinra mot en stegring af kompetensfordringarne för inträde i Styrelsens

kansli, i öfverensstämmelse med Komiténs förslag, derest Eders Kongl.

Maj:t skulle finna sålunda höjda fordringar i allmänhet böra stadgas för

motsvarande anställning inom andra embetsverk.

Bland de förändringar i arbetssättet, med hvilka Komitén derefter Sättet förinsysselsätter

sig, i afsigt att åstadkomma förenkling jemte lättnad i tjenste- betalningar.

männens åligganden, förordar Komitén först, att, såsom en väsentlig

minskning i det kammarkontoret nu ålagda ansvar och till någon lindring

i arbetet jemte ökad säkerhet för det allmänna, den förändring med afseende

å sättet för inlevereringen af den från landsorterna inflytande tulluppbörden

må vidtagas, att denna uppbörd, i stället för att ingå till kam

-

32

markontoret, skulle af redogörarne insändas till Riksbanken tillika med ett

missiv eller reversal, hvarjemte ett annat reversal skulle aflåtas till Generaltullstyrelsen;

och skulle Styrelsen vidare dagligen låta genom behörigt

ombud från Riksbanken afhemta bankoattesterna å de sålunda under samma

eller föregående dag influtna beloppen. Beträffande levereringen af den

i hufvudstaden inflytande uppbörden skulle densamma ske på samma sätt

som hittills, så att uppbördskontoret insätter medlen i Riksbanken och

öfverlemnar attesten till Styrelsen. Levereringarne från landsorten skulle

således ega rum i hufvudsaklig likhet med hvad redan iakttages i fråga

om uppbörden i hufvudstaden.

Detta Komiténs förslag anser sig Styrelsen böra obetingadt understödja

och till nådigt bifall förorda, under förutsättning att Riksbanken

medgifver medels insättning å Styrelsens räkning på det föreslagna sättet.

Då remisserna från landsorten till kammarkontor et numera i allmänhet

ingå i vexlar, är kontorets bestyr med dessa medels mottagande visserligen

icke på långt när så tidsödande, som då dessa betydliga uppbördsbelopp

insändes i kontanta penningar, som skulle uppräknas, hvarföre

någon synnerlig lättnad i kontorets arbete genom förändringen väl icke

vinnes, men den hufvudsakliga och mest afsevärda fördelen är, att kontoret

befrias från handhafvandet af dessa stora uppbördsbelopp, livilka i

stället skulle komma att från redogörarne ingå direkte till Riksbanken.

I sammanhang härmed tillåter sig Styrelsen ock att i underdånighet

framhålla ett annat önskningsinål för att helt och hållet kunna borttaga

från kontoret all befattning med kontanta medel, nemligen att de medel,

hvilka af Styrelsen utassigneras från Riksbanken för att sändas till tullmyndigheter

i landsorten, hvilka ej af influten uppbörd kunna bestrida

de aflöningar och öfriga tullverkets kostnader, som der skola gäldas, skulle

få expedieras till sin bestämmelse direkte af Riksbanken och ej såsom nu

behöfva först uttagas af kammarkontoret, som derefter besörjer deras

expedierande. Dessa medel uppgå årligen till öfver en fjerdedels million

kronor, och äro således af betydenhet att kunna rättfärdiga en särskild

anordning för att ur kontrollsynpunkt bereda ökad trygghet. Styrelsen

skulle dock icke hafva ansett sig kunna ifrågasätta en dylik anordning,

hvarigenom ett icke obetydligt ökadt besvär för Riksbanken onekligen

måste uppkomma, derest icke Komitén i sitt betänkande angående Statskontorets

organisation föreslagit ett alldeles likartadt förfarande i fråga

om de från nämnda verk till landsorten skeende utbetalningar och berörda

förslag sedermera torde få anses hafva vunnit godkännande. Kan ett med

-

83

gifvande från Riksbankens sida erhållas, att nu antydda förfarande får

tillämpas äfven med afseende å tullverkets utbetalningar till landsorten,

skulle derigenom den grundsats, hvilken Komitén vill göra gällande i

fråga om de till tullverket inflytande medel, kunna följdriktigt genomföras,

så att allt handhafvande af penningeremisser till och från Generaltullstyrelsen

blefve aflyftadt från kammarkontoret, hvarigenom — utom

nyssberörda ökade säkerhet för det allmänna — äfven någon lindring

kunde beredas kontoret i dess dryga göromål.

I syfte att bereda tillfälle till en tidigare statsrevision har Komitén Räkenskapen

i denna punkt föreslagit vissa åtgärder, som skulle leda till en snabbare och dess rebokföring

och tidigare afslutande af tullverkets räkenskaper, samt en, så- mswnsom

det vill synas, mera begränsad revision af dessa räkenskaper inom

kammarkontoret, än som för närvarande eger rum. För detta ändamål

hemställer komitén, att de förslag öfver inkomster och utgifter, som

månatligen skola af tullförvaltningarne till Styrelsen afgifvas, erhålla den

uppställning, att de komma att utgöra fullständiga, afslutade räkenskaper

för månaden, hvarefter bokföringsarbetet hos Styrelsen skulle kunna efter

hand under årets lopp undangöras och i sammanhang dermed verkställas

den granskning, som på kammarkontoret ankommer, så att vid årets slut

endast komme att återstå granskningen och bokföringen för sista månaden

och hufvudbokens afslutning. Derjemte liar Komitén ifrågasatt,

att, jemte det Styrelsens skyldighet i afseende å revisionen af räkenskaperna

»begränsas till den granskning, som bör ega rum i sammanhang

med upprättandet af hufvudboken», redogörelsehandlingarne skulle, i den

mån de blifvit för bokslutet använda, i Styrelsens embetslokal tillhandahållas

den Kammarrättens tjensteman, som hade att desamma revidera.

I hvad mån Styrelsen hittills sökt tillmötesgå anspråken på en snabb

bokföring och redovisning, tillhör icke Styrelsen att bedöma, men tillåter

Styrelsen sig dock i underdånighet fästa Eders Kongl. Maj:ts nådiga uppmärksamhet

på vissa omständigheter, hvilka i detta afseende torde ega betydelse.

Inom ett sådant verk, som det under Styrelsen lydande, der utgifterna,

såsom bestämda gsnom faststälda stater, äro åtminstone till sitt ungefärliga

belopp på förhand kända, men inkomsterna deremot af särdeles vexlande

natur, måste det vara af synnerlig vigt att, med den skyndsamhet som

är möjlig, kunna förskaffa sig uppgifter angående dessa inkomsters belopp;

derom har ock Styrelsen gått i författning, och dylika uppgifter, utarbetade

inom Kammar kontoret och omfattande uppbörden af såväl tull- som

fyr- och båkmedel för hela riket, blifva ock numera för hvarje månad

34

inom medlet af den påföljande månaden till Eders Kongl. Maj:t öfverlemnade.

Vidare åligger det alla underlydande tullmyndigheter, hvilka handhafva

uppbörd och utbetalningar, att före den 20 i hvarje manad hafva till

kontoret insändt, af verifikationer åtföljda förslag öfver alla inkomster och

utgifter för den föregående månaden. Dessa förslag utvisa fullkomligt ställningen

den sista i hvarje månad och äro redan, såvidt Styrelsen kan förstå,

liktydiga med de fullständiga, afslutade räkenskaper, Komitén åsyftar.

I sammanhang med dessa redogörelsers granskning upprättas på grund af

dem det s. k. generalsammandraget, utvisande hvarje tullkammares uppbörd,

afkortningar, omkostnader, levereringar och behållningar. Andamålet

härmed är att, ur kontrollsynpunkt, i en lätt öfverskådlig form

lemna en öfversigt i nämnda afseenden, och derföre har det ej heller befunnits

hvarken nödigt eller lämpligt att i detta sammandrag upptaga

lika många konti som förekomma i hufvudboken. Något hinder möter

dock ej att efter de månadsredogörelser, som ligga till grund för sammandraget,

upplägga alla dessa konti, men om behöfligheten häraf har

Styrelsen ej kunnat af Komiténs betänkande öfvertygas. Komitén åsyftar

att hufvudboken skulle föras efter hand månad för månad, men

detta skulle endast hafva till följd, att, der hvarje konto i hufvudboken

nu för hela året upptager endast en post, skulle det komma att i stället

upptaga tolf poster, hvarigenom hufvudboken endast skulle blifva betydligt

vidlyftigare och förlora i öfverskådlighet, på samma gång arbetet med

dess förande skulle ganska mycket ökas. Komitén har imedlertid trott

ett dylikt förfarande böra påskynda hufvudbokens afslutande och kunna

betinga en tidigare statsrevision. Frågan om de åtgärder, hvilka för befrämjande

af ett sådant syfte påkallas, har för icke längesedan särskildt

utgjort föremål för Styrelsens öfvervägande i anledning af Riksdagens

underd. framställning rörande ett tidigare afslutande af statens räkenskaper.

På sätt Komitén omnämnt, förklarade Styrelsen då, i sitt den 19

November 1875 derom till Statskontoret afgifna utlåtande, att redogörelsen

för de under Styrelsens förvaltning stälda medel skulle kunna så tidigt

afslutas, att denna redogörelse före den 1 Maj påföljande året kunde till

Kammarrätten öfverlemnas, i stället för att detta nu ej sker förrän inom

det påföljande årets utgång. För att åstadkomma den af Styrelsen föreslagna

anordning förutsattes dock dels ett anslag af ett tusen kronor årligen

för ett biträde åt bokhållaren i Kammarkontoret och dels en ändrad

föreskrift om tiden för insändande till Styrelsen af tullkamrarnes arsredogörelser

och journaler, så att denna tid blefve bestämd till Januari

35

månads utgång i stället för, såsom nu, Februari månads slut. Med den

tid Styrelsen sålunda ifrågasatt för redogörelsens afslutande ocli aflemnande

till Kammarrätten, torde ganska väl låta förena sig, att den sistnämnda

verk tillhörande granskning kan medhinnas till medlet af Oktober

och räkenskaperna då vara tillgängliga för statsrevisionen, hvars sammanträdande

skulle, enligt hvad afsedt var, uppskjutas till sistberörda tid. För

att befrämja tillfället för statsrevisionen att granska det nästföregående

årets räkenskaper, erfordras sålunda, hvad Tullverket angår, inga andra

förändringar, än Styrelsen ofvan antydt. Beträffande tiden för afslutandet

af tullverkets hufvudbok vill Styrelsen dessutom särskildt nämna, att under

nuvarande förhållanden, då tullkamrarnes redogörelser icke inkommit

förrän till den 1 Mars, hufvudboken dock under de senare åren varit så

tidigt färdig att Styrelsen redan i April månad kunnat till Eders Kongl.

Maj:t afgifva den derpå grundade berättelse rörande tullverkets inkomster

och utgifter för föregående år. Häraf följer ock att med ett tidigare insändande

från tullkamrarne af deras redogörelser hufvudboken skall kunna afslutas

ännu tidigare, ehuru det särdeles tidsödande arbetet med ordnandet

af de många och vidlyftiga volumerna af verifikationer, hvilket måste föregå

räkenskapernas aflemnande till Kammarrätten, föranledt, att Styrelsen ej

ansett tidpunkten för räkenskapernas bringande i det skick, som erfordras

för deras inlemnande till berörda verk, kunna bestämmas tidigare än till

1 Maj. Såsom Styrelsen redan antydt torde denna tidpunkt ock vara fullt

lämplig för det ändamål, hvars vinnande man åsyftar. Hvad Komitén

afser, då den säger, att det åsyftade ändamålet — tillfälle till tidigare

statsrevision — skulle kunna ytterligare befrämjas genom bifall till dess

förslag, kan Styrelsen derföre ej inse, så vida meningen ej skulle vara att

statsrevisionen skulle kunna företaga sitt arbete ännu tidigare än hvad

ofvan varit i fråga. Om detta åter ur andra synpunkter är lämpligt

eller i allmänhet låter sig utföras, är naturligtvis en fråga, som ej tillhör

Styrelsens bedömande, men att ett tidigare afslutande af tullverkets räkenskaper

än Styrelsen redan uppgifvit, skulle kunna ega rum, vågar

Styrelsen betvifla. Om än de månatligen från tullkamrarne ingående

förslagen äro att anse såsom afslutade räkenskaper för månaden, gäller

detta dock ej förslaget för December, som väl utvisar ställningen den sista

i samma månad, men dock ej kan uteslutande läggas till grund för bokslutet,

enär här, likasom öfverallt annorstädes, åtskilliga utgiftsposter, hvilka

rätteligen tillhöra året, först kunna något sednare i räkenskaperna afföras.

Detta sker i årsredogörelsen, hvilken således måste afvaktas innan bok

-

36

slutet af Kammarkontoret verkställes, men då denna redogörelse, enligt

Styrelsens nyssberörda förslag skulle vara till Kontoret afgifven inom Januari

månads utgång, under det månadsförslaget för December inkommer

till den 20 Januari och sedermera alltid tarfvar någon tids granskning,

blir ju den tidsutdrägt som härrör af behofvet att innan bokslutet göres

invänta årsredogörelserna af en föga afsevärd betydelse.

Huruvida åter Komiténs förslag om sättet för verkställande af den

Kammarrätten tillhörande revision är lämpligt och utförbart, är något,

hvarom Styrelsen anser sig icke tillkomma att afgifva yttrande. I följd

af de oftanämnda månadsförslagens beskaffenhet möter emellertid redan

nu intet hinder för denna revisions successiva utförande, hvarföre icke

heller ur denna synpunkt någon förändring i dessa förslag, på sätt Komitén

hemstält, göres behöflig.

Hvad slutligen Komitén afser med sitt yrkande, att Styrelsens

skyldighet i afseende å revisionen af de till Styrelsen inkomna räkenskaperna

skulle begränsas till den granskning, som bör ega rum i sammanhand

med upprättandet af hufvudboken, har Styrelsen ej kunnat finna af

motiveringen med tillräcklig tydlighet framgå, för att Styrelsen skulle

kunna tillåta sig något bestämdt utlåtande öfver Komiténs förslag i denna

del. Skulle det innebära en inskränkning i den Styrelsen nu tillkommande

granskningsrätt öfver underlydande tullmyndigheter, måste Styrelsen

dock i underdånighet afstyrka hvarje åtgärd i sådan syftning. Styrelsen

har redan förut i detta utlåtande framhållit vigten af en kraftig och

skyndsam kontroll i Styrelsens hand öfver dess underlydande, och vågar

näppeligen antaga, att behöfligheten af en dylik kontroll kan i och för

sig från något håll ifrågasättas. Men öfverlåtandet till annan myndighet,

hvilken väl skulle vara Kammarrätten och dess revisorer, af den revision

som nu eger rum inom Kammarkontoret, vållar derjemte stora praktiska

olägenheter. Om denna revision skall på ett lika betryggande sätt som

nu handhafvas af personer, stående utom tullverket och följaktligen mindre

förtrogna med alla förhållanden derinom och särskildt med Styrelsens

beslut i en mängd frågor, hvaraf verkningarne visa sig äfven i räkenskaperna,

samt tillika saknande samma lätta tillfälle att förskaffa sig från

redogörarne nödiga upplysningar, som står en tullverkets tjensteman till

buds, kan detta icke ske utan ett betydligt förökadt arbete mot hvad en

verket tillhörande revisor behöfver å samma granskning nedlägga, och

visst är, att Styrelsen aldrig skulle känna samma trygghet som nu genom

granskningens öfverlåtande på personer, med hvilka Styrelsen icke hade

37

något att skaffa. Dertill kommer att, i händelse anmärkningarne göras

af Kammarrättens revisorer, omgången med förklaringars infordrande blifver

större, och då anmärkningarne sedermera skulle pröfvas icke af Styrelsen,

utan af Kammarrätten, blefve följden, att Styrelsen ständigt finge

i dylika frågor afgifva utlåtanden till Kammarrätten och deri ofta göra

vidlyftiga framställningar till belysande af de särskilda förhållanden, en

anmärkning kunde afse. Sådant ifrågakommer nu endast undantagsvis,

enär det stora flertalet anmärkningar sker hos Styrelsen och der pröfvas,

så att vid den inom Kammarrätten skeende granskningen föga eller intet

återstår att anmärka, enligt hvad erfarenheten gifvit vid handen. Att

borttaga denna granskningsrätt från verket sjelf skulle derföre föranleda

både ökadt besvär för dem, hvilka skulle handhafva revisionen, samt omgång

vid förklaringars infordrande, och för Styrelsen en högst betungande

tillökning i göromål i och för utlåtanden till Kammarrätten öfver alla

anmärkningar. Till någon förenkling i göromålen leder Komiténs förslag

således icke, utan tvärtom; om det leder till ökad trygghet för det

allmänna, är en fråga, på hvars besvarande Styrelsen icke vill inlåta sig

i vidsträcktare mån, än redan skett; dervid dock till undanrödjande af

allt missförstånd rörande Styrelsens uppfattning af den granskning, som

nu sker inom Kammarrätten, Styrelsen anser sig böra framhålla, att denna

granskning icke hufvudsakligen är att betrakta såsom en efterrevision,

utan har en vida mera maktpåliggande uppgift, nemligen att kontrollera

Styrelsens beslut och åtgärder, såvidt de i räkenskaperna framträda — en

revision, hvilken naturligtvis icke kan försiggå inom verket sjelf.

Med stöd af hvad Styrelsen sålunda anfört, hemställer Styrelsen underdånigst,

att Komiténs förslag i denna del, så vidt det berör sättet för

räkenskapernas förande inom tullverket och beskaffenheten af den revision

deröfver, som nu utöfvas inom verket, ej må till någon Eders Kongl.

Maj:ts åtgärd föranleda.

I denna punkt hemställer Komitén, att aflöningslistor och uppgifter Aflöningstill

bevillningsberedningarne må inom Styrelsen upprättas endast beträf- hstor m- mfande

Styrelsens egna tjensteman och betjente, och att således Kammarkontorets

åliggande att handhafva detta bestyr jemväl med afseende å

Stockholms lokalförvaltnings personal må öfverflyttas på denna förvaltning,

då naturligtvis Kassörskontoret, som utbetalar alla medel, äfven finge åtaga

sig nämnda bestyr. Då den här föreslagna anordningen står i fullkomlig

öfverensstämmelse med hvad som tillämpas i fråga om öfriga lokalförvaltningar

i riket och särskildt i Göteborg, der förvaltningen är organiserad

38

Allmänna

grunder för

löneregleringen.

på samma sätt som i Stockholm, måste förslaget erkännas vara både fullt

egentligt och lätt utförbart samt skulle visserligen så till vida medföra

ett minskadt besvär för Kammarkontoret, som ifrågavarande bestyr afser

icke allenast den i tjenst varande personalen, utan ock den i hufvudstaden

befintliga ansenliga mängden af pensionstagare, såväl afskedade ur tullverkets

tjenst, som enkor och barn. Men deremot sknlle det i stället

åligga den i kontoret anstälde revisor att på sätt som eger rumi afseende

å öfriga aflöningslistor granska äfven nämnda listor, hvilka, såsom upprättade

i kontoret, hittills icke undergått hans speciela revision.. En öfverflyttning

af dessa göromål på Kassörskontoret måste dock betinga, att

kassören erhölle till sitt biträde en kammarskrifvare, för hvilken arfvode

skulle utgå med tolfhundra kronor, i likhet med hvad staten redan upptager

för en biträdande kammarskrifvare vid kassörskontoret i Göteborg,

men då den ifrågasatta förändringen ej skulle kunna föranleda någon inskränkning

af Kammarkontorets personal utöfver hvad Styrelsen föreslagit

i sitt underdåniga betänkande den 25 November 1873, under förutsättning

att detta arbete fortfarande skulle tillhöra kontoret, komme det nu

väckta förslaget således att medföra en ökad utgift för tullverket i och

för aflönande af kassörens biträde, hvarföre Styrelsen, under förnyadt erkännande

af de ganska välgrundade skäl, hvilka. i öfrigt tala för förslaget,

dock anser sig icke böra för sin del tillstyrka detsamma, på samma gång

Styrelsen, derest Eders Kongl. Maj:t ändock skulle anse förslaget böra

vinna nådigt bifall, icke kan hafva något att deremot erinia, sa\ida i

staten för lokalförvaltningen i Stockholm uppföres ett anslag a ^ett tusen

tvåhundra kronor till arfvode åt en biträdande kammarskrifvare å Kassörskontoret.

De a.f Komitén benämnda allmänna grunder för löneregleringen äro

sådana, hvilka ega lika tillämplighet för tullverkets embets- och tjensteman

samt betjente, som för personalen inom alla andra embetsverk åtminstone

af förvaltningsnatur, och då dessa grunder redan torde vara af

Eders Kongl. Maj:t och Riksdagen pröfvade i sammanhang med löneregleringen

för Statskontoret, lärer något vidare yttrande derom från

Styrelsens sida numera icke böra ifrågakomma; anhållande Styrelsen dock

i underdånighet få fästa uppmärksamheten på ett, i Styrelsens tanke,

39

mindre egentligt uttryck, som förekommer i början af denna punkts

sjette moment, der det såsom vilkor för ålderstillägg stadgas, bland annat,

viss tids fortsatt innehafvande af samma tjenst, ehuru Styrelsen antager

meningen vara, att äfven den, som innehaft annan tjenst i samma grad,

bör af nämnda förmån komma i åtnjutande. Så affattad är åtminstone

den bestämmelse, som enligt staten för tullverkets lokalförvaltning gäller

i fråga om rätt till ålderstillägg, och hvilken synes påkallad af både billighet

och omtanken om verkets egen fördel i vissa fall. Styrelsen tillstyrker

derföre, att i början af förenämnda moment ålderstillägget må

förklaras böra utgå efter viss tids innehafvande af tjenst i samma grad.

Komiten behandlar härefter fragan om den a de särskilda byråerna Kanslibyrån.

behöfliga personal, börjande med Kanslibyrån, som motsvarar det nuvarande

kansliet och advokatfiskalskontoret, hvilka båda senare benämningar

torde böra bibehållas, då byråorganisationen efter Styrelsens åsigt

ej kan med afseende å detta verk med full egentlighet tillämpas. Inom

kansliet ifrågasätter Komitén ej annan ändring, än den af Styrelsen i dess

oftaberörde förslag redan förordade indragningen af en af de tre nu befintliga

notarietjensterna. Deremot föreslår Komitén indragning af kanslisttjensten

å advokatfiskalskontoret osh den dermed förbundna tullfiskalstjensten

i centraldistriktet. Att denna tjenst blifvit af Styrelsen i dess

förra förslag bibehållen, härrörde ej af tullfiskalstjenstens oafvisliga behöflighet,

ty dertill hörande göromål kunna inom detta distrikt lika väl

som det redan sker på de flesta andra ställen i riket handhafvas af tullförvaltaren

på hvarje plats, utan af Styrelsens åsigt om nödvändigheten

att i ett verk, der eljest juridisk tjenst icke finnes, försäkra verket om

ett biträde åt advokatfiskal, som vid förfall för honom kan utöfva hans

tjenst. Vissa af advokatfiskalens göromål, företrädesvis de, som tillhöra

honom i egenskap af verkets aktor, kräfva nemligen i allmänhet sådan

handläggning, att vid förfall för honom en person ständigt måste finnas

redo att öfvertaga dem, och samma behof af en särskild qvalificerad

vikarie för advokatfiskal gör sig naturligtvis ock gällande för att denne

senare skall kunna komma i åtnjutande af semester såväl som då han i

tjensteärenden nödgas vara frånvarande från hufvudstaden, hvilket vid

vissa tillfällen visat sig behöfligt under till och med en och annan vecka

40

i följd. Behofvet af ett biträde i sådant afseende för advokatfiskal har

Komitén icke heller förbisett, men i fråga om dess fyllande hänvisat till

de båda notarierna — ett förslag, som Styrelsen dock anser ganska olämpligt.

Hittills hafva notarierna i allmänhet icke ens egt den erforderliga

juridiska kompetensen för advokatfiskalstjenstens utöfvande, och de skulle

icke heller ovilkorligen behöfva det efter Komiténs eget ofvannämnda

förslag rörande kompetensvilkoren för anställning inom kansliet. Men

äfven om denna kompetens finnes, är dermed icke tillräckligt sörjdt för

ett nöjaktigt bestridande af de flesta advokatfiskalens göromål, hvilka förutsätta

vana vid praktisk handläggning af juridiska bestyr och en genom

erfarenhet utbildad förmåga att bedöma frågor af rättslig natur. Dylika

egenskaper äro deremot alldeles icke beliöfliga för att en person skall pa

ett särdeles förtjenstfullt sätt kunna sköta en notariebefattning, och Styrelsen

misströstar om möjligheten att kunna nöjaktigt besätta dessa tjenster,

om dervid hänsyn måste tagas äfven till de sökandes lämplighet att sköta

advokatfiskalsgöromålen. A andra sidan är Styrelsen villig medgifva, att

det kan vara en för stor ekonomisk uppoffring för statsverket att bekosta

fullständig aflöning för en särskild tjensteman, hufvudsakligen för att bereda

tillgång på en suppleant för advokatfiskalen, och derföre har Styrelsen,

tillmötesgående syftningen i Komiténs förslag, förestält sig, att en

dylik suppleant, som är alldeles oumbärlig, möjligen skulle kunna erhållas

derigenom, att en amanuens anstäldes vid advokatfiskalskontoret, som, jemte

det han så mycket biträdde å kontoret, att han ej vore främmande för

göromålen, egentligen åtoge sig att ansvara för advokatfiskalstjenstens uppehållande

vid förhinder för den ordinarie innehafvaren. Styrelsen antager

ock, att en yngre jurist skulle kunna vara sinnad att, för ett arfvode af

ett tusen två hundra kronor eller samma belopp, Komitén sjelf beräknat

för andra amanuensplatser inom verket, mottaga en dylik anställning,

som, när han ej förestod advokatfiskalens befattning, lemnade honom en

mera obetydlig sysselsättning. Härigenom skulle i allt fall en ganska

afsevärd besparing göras i aflöningsstaten.

Det af Komitén i denna punkt jemväl framstälda förslag om öfverflyttning

på Kammarkontoret af de advokatfiskalen nu tillhörande ekonomiska

bestyr i afseende å tullverkets fastigheter i hufvudstaden finner

Styrelsen sig böra på de af Komitén andragna skäl i underdånighet tillstyrka,

men deremot kan Styrelsen ej biträda Komiténs hemställan, att

advokatfiskalen ensam skulle förrätta de inventeringar, som för närvarande

ålieea honom och kamreraren å Kammarkontoret gemensamt. Dessa in

-

41

venteringar, särdeles de, som ske å Kassörs- och Konfiskationskontoret,

kräfva sådan kännedom om räkenskapsföring och insigt i hela redovisningssättet

inom tullverket, att, da dylika egenskaper i allmänhet icke

kunna förutsättas hos innehafvaren af advokatfiskalstjensten i samma grad

som hos en Kammarkontorets tjensteman, Styrelsen anser vigten af-dessa

inventeringars förrättande på ett betryggande sätt påkalla deras handhafvande

i samma ordning som för närvarande är bestämd.

Efter de af Styrelsen nu föreslagna mindre modifikationer i denna

punkt af betänkandet och under förutsättning, att nödiga medel anvisas

för anställande af en amanuens å advokatfiskalskontoret, tillstyrker Styrelsen

i öfrig! nådigt bifall till Komiténs förslag i denna punkt.

Kammarkontoret eller, såsom det enligt Komiténs förslag benämnes.

Kameralbyrån, bestar för närvarande af en kamrerare, en kammarförvandt,

en bokhållare, hvilken tillika är revisor, och tre kammarskrifvare eller

tillhopa sex tjensteman, hvilket antal Styrelsen i sitt ofvanomförmälda

förslag ansett kunna inskränkas till fyra genom indragning af två kammarskrifvarebefattningar.

Någon minskning i de, efter Styrelsens tanke,

erforderliga ordinarie tjenstemännens antal å detta kontor har Komitén

icke heller ifragasatt, utan endast velat göra en förändring i tjensternas

beskaffenhet genom att föreslå, det kontorets personal skulle utgöras, förutom

byråchefen, af en kammarförvandt och tre bokhållare. Då Styrelsen

pa skål, hvilka ofvan blifvit utförligt framstälda, afstyrkt inrättande af

en särskild byråchefsplats för handläggningen af de inom Kammärkontoret

beredda ärenden, och i sammanhang dermed sökt bevisa kamrerarebefattningens

oumbärlighet, följer deraf, att Styrelsen i sitt förslag måste

utesluta den bokhållaretjenst, hvarmed Komitén velat bereda en ersättning

för den till indragning föreslagna kamreraretjensten. Men Styrelsen är

icke heller fullt ense med Komitén om behöfligheten af den andra bokhållaretjenst,

som efter Komiténs förslag skulle nyinrättas i stället för

den i Styrelsens förra regleringsförslag upptagna kammarskrifvaresysslan.

Komiténs förslag i denna del står visserligen i fullkomlig öfverensstämmelse

med den af Komitén i dess föregående betänkanden rörande ombildning

af åtskilliga embetsverk städse tillämpade åsigten, att ordinarie tjenstemän

icke böra anställas med lägre grad eller mindre aflöningsförmåner,

6

Kameral

byrån.

42

än som äro föreslagna för karninarförvandter och bokhållare, men då flera

kammarskrifvaresysslor finnas inom den lokala tullförvaltningen och fortfarande

der äro beliöfliga samt denna tjenstegrad således kommer att i

allt fall inom verket qvarstå, har det synts Styrelsen vara med det allmännas

fördel mera öfverensstämmande, att vissa göromål inom centralverket

lika väl som hos de lokala tullmyndigheterna bestridas af yngre

personer, hvilka ej kunna ega anspråk på lika stora aflöningsförmåner,

som bokhållaregraden skulle medföra, men af hvilka dock, om de vinna

fast anställning med sådan aflöning, som kan för en yngre ogift person

vara tillräcklig för hans utkomst, kan utkräfvas ett ganska träget arbete

och vida mera, än som torde vara att påräkna af extra tjensteman med

en mera tillfällig anställning såsom amanuenser. Med hänsyn härtill har

Styrelsen ansett sig böra vidblifva sitt förra förslag om bibehållande å

kammarkontoret af en kammarskrifvarebefattning med samma aflöning,

som finnes upptagen i gällande stat för motsvarande tjenster vid Stockholms

lokalförvaltning.

Då Styrelsen här i strid mot Komiténs ofvan antydda grundsats

uttalat sig för bibehållande af en ordinarie tjenstegrad, motsvarande den

nu befintliga första graden och således med mindre aflöning, än den Komitén

föreslagit för de tjensteman, hvilka efter dess mening böra tillhöra

den lägsta ordinarie graden, eller med andra ord den nuvarande andra

gradens tjensteman, vill Styrelsen till stöd för sin mening framhålla ett

särskildt skäl, hvilket kan tyckas vara af underordnad betydelse, men

efter Styrelsens tanke är företrädesvis ur det allmännas synpunkt värdt

mera behjertande än man på senare tider synes vara böjd att skänka

deråt. Styrelsen afser här den ökade tjenstbarhet och det större gagn

för det allmänna af en tjenstemans arbete, som kunna förväntas, när denne

efter vunnen ordinarie anställning icke lemnas utan all eggelse att åt

tjensten egna det nit och intresse, som afser ej blott ett oklanderligt uppfyllande

af bestämda tjensteåligganden, utan äfven att vinna den förkofran

i insigter och tjenstemannaduglighet, som betingar ett för det allmänna

i hög grad ökadt värde af den enskilde tjenstemannens verksamhet. Ett

kraftigt medel att befrämja en dylik verksamhet förefinnes onekligen, så

länge tillfälle gifves att genom befordran uppmuntra det större nitet och

dugligheten, men när detta tillfälle inskränkes eller upphör, derigenom

att de flesta tjenster göras likstälda och uppöfver dem återstår] endast

ett fåtal platser, hvilka mängden af tjensteman ej kan ega anspråk att

hinna, rubbar man en anordning, som hittills säkerligen i väsentlig mån

43

bidragit att upprätthålla dugligheten inom landets tjenstemannakår. Hvad

Styrelsen nu antydt torde icke heller böra lemnas utan afseende vid bedömande

af frågan om kamreraretjensternas bibehållande, ehuru det hufvudsakliga

skälet derför alltid måste blifva den i tjensternas egen och

hela organisationens beskaffenhet grundade oumbärligheten af desamma.

På nu anförda skäl tillstyrker Styrelsen, att kammarkontorets ordinarie

personal må utgöras af en kamrerare, en kammarförvandt, en bokhållare,

hvilken tillika är revisor, och en kammarskrifvare.

Revisions- och statistiska byrån enligt Komiténs förslag motsvarar Revisions- och

det nuvarande revisionskontoret med dess båda afdelningar, den egentliga Statistiska

revisions- och den statistiska afdelningen, hvilka bådas helt sldljaktliga hyian.

och skarpt begränsade verksamhet snarare torde böra föranleda deras förvandling

till särskilda kontor, såsom Styrelsen ock förordat i sitt underdåniga

betänkande den 25 November 1873.

Inom den förra eller revisionsafdelningen äro för närvarande anstälde

en kamrerare, tre revisorer och tre kammarskrifvare, af hvilka kamreraren,

jemte det närmaste chefskapet för kontoret och tillsynen öfver arbetenas

fortgång, handhafver beredningen af den med hvarje år växande

mängden af ärenden, hvilka, innan de förekomma hos Styrelsen, skola

undergå utredning och granskning inom detta kontor, nemligen alla ansökningar

om restitution, om tullfrihet för reimportgods, besvär öfver tullbehandling,

anmärkningsmål rörande debitering af afgifter m. m., bland

hvilka ärenden de förstnämnda särskildt äro i en ständig tillväxt, beroende

af den rigtning, hvari lagstiftningen allt mer fortgår att medgifva tullrestitution

vid utförsel af varor, tillverkade inrikes af utländska råämnen.

Då Styrelsen på förut andragna skäl icke anser lämpligt att för dessa

ärendens beredning och föredragning inför Styrelsen inrätta ytterligare en

byråchefsplats, måste ock, såsom redan är nämndt, den nuvarande kamrerarebefattningen

bibehållas för ärendenas beredning och öfriga honom nu

åliggande bestyr inom denna afdelning.

Det egentliga granskningsarbetet ansåg Styrelsen i sitt förra förslag

kunna utföras af fem revisorer, men Komitén har efter en noggrann

redogörelse för revisionsgöroinålens omfattning för året 1875 föreslagit

antalet revisorer å denna afdelning till sex. Dessa göromåls omfång står

i ett omedelbart beroende af trafikens och isynnerhet varuinförselns liflighet,

och att Styrelsen, när den år 1873 afgaf sitt förra förslag och ej

kunde förutse den högst betydliga tillväxt i nämnda införsel, som inträdde

från och med det påföljande året, i följd deraf beräknade mindre arbets

-

44

krafter såsom erforderliga å revisionskontoret, än förhållandena sedermera

visat sig betinga och Komitén tydligen ådagalagt vara oumbärliga för

granskningsarbetets bedrifvande med den noggrannhet, som är af nöden,

är lika lätt förklarligt, som att Styrelsen nu med hänsyn till de af Komitén

andragna förändrade förhållanden anser sig manad att på det lif1

igaste understödja Komiténs förslag, att den med granskningsarhete sysselsatta

personalen må bestämmas till sex revisorer.

Den statistiska afdelningen, som för närvarande utgöres af en revisor

och fem kammarskrifvare, ansåg Styrelsen i sitt förra förslag böra blifva

ett särskildt kontor med en kamrerare såsom föreståndare och tre andra

ordinarie tjensteman af kammarskrifvaregrad. Samma orsaker, som under

de tre senaste åren vållat en så betydlig tillväxt i revisionsafdelningens

göromål, hafva äfven föranled t ett väsentligen ökadt arbete inom den

statistiska afdelningen, hvartill kommer, att de ständigt stegrade anspråken

på mera mångsidiga och snabba statistiska meddelanden under

senaste aret till och med kraft förstärkta arbetskrafter för denna afdelning.

Den personal, Styrelsen för tre år sedan ansåg tillräcklig för dessa

arbetens utförande, kan derför numera neppeligen medhinna dem, äfven

under förutsättning att denna personal, såsom ämnadt var, skulle odeladt

egna sin tid åt dessa arbeten, och ännu mindre arbetsprodukt lärer vara

att förvänta af en personal, som, enligt Komiténs förslag, skulle utom

af föreståndaren utgöras af extra tjensteman med ett årligt arvode af

1200 kronor, såvida icke antalet af dessa extra tjensteman skulle ökas

så mycket mera, då åter förslagets lämplighet ur ekonomisk synpunkt

kan blifva tvifvelaktig. Styrelsen är äfven långt ifrån förvissad, att tillgång

alltid kommer att förefinnas på extra tjensteman, hvilka skulle vara;

sinnade mottaga en dylik tillfällig anställning inom en afdelning, der arbetena

hittills, enligt hvad erfarenheten gifvit vid handen, visat sig föga

lockande för yngre tjensteman — ett förhållande, hvilket är ganska naturligt,

da underordnade statistiska arbeten, hvilka egentligen äro af mekanisk

natur, men dock ganska tidsödande och ansträngande, måste erkännas

icke utgöra någon lämplig skola för utbildning af tjenstemannaduglighet.

Men just denna arbetets beskaffenhet gifver Styrelsen anledning

att, med stöd af syftet i Komiténs förslag och enligt förebilden af den

anordning, som på andra ställen och särskildt inom det statistiska centralverket

är tillämpad, ifrågasätta det mera underordnade arbetets utförande

pa det sätt, att hvarken ordinarie eller extra tjensteman derför skulle

tagas i anspråk, utan arbetet öfverlåtas åt personer, stående utom verket,

45

hvilkas godtgörelse finge beräknas efter användt timantal eller efter annan

grund, som kunde befinnas lämplig. Styrelsen har åtminstone ansett en

dylik anordning böra försökas för att utröna dess lämplighet och i hvad

mån besparing derigenom kan beredas det allmänna. Men på samma

gång måste Styrelsen framhålla det ökade ansvar och arbete, som åläggas

föreståndaren för denna afdelning genom den oaflåtliga tillsyn öfver personalen,

ett sådant system med nödvändighet påkallar, och behofvet att

allt emellanåt inöfva nya biträden. Detta i förening dermed att han ensam

eger ansvaret för arbetets utförande och sedermera skall sjelf bearbeta

de af hans biträden lemnade materialierna, gifver åt hans befattning

en helt annan karakter än revisorstjensterna inom revisionsafdelningen

ega, med hvilka Komitén velat göra honom likstäld i grad och aflöningsförmåner.

I den nu föreslagna anordningen måste derföre ett ökadt

stöd hemtas för Styrelsens förut gjorda underdåniga hemställan om de statistiska

arbetenas öfverlemnande åt ett särskildt kontor, hvars föreståndare

skulle erhålla kamrerares grad och en derefter lämpad aflöning, hvilken

Styrelsen anser till och med böra något höjas utöfver hvad Styrelsen förra

gången föreslog, under förutsättning att han till biträden skulle erhålla

ordinarie tjensteman. Den ifrågavarande tjenstemannen är redan den verklige

kontorschefen för den statistiska afdelningen, och detta är en naturlig

följd deraf att kamreraren å revisionskontoret har sin tid alltför mycket

upptagen med öfriga till hans tjenst hörande göromål, för att kunna

taga någon befattning med det statistiska arbetet, hvilket derföre för

honom blifvit främmande. Enahanda skulle naturligtvis förhållandet blifva

med den af Komitén föreslagna nya byråchefen, hvilken, såsom jemväl

styrelseledamot, komme att erhålla en ännu mera trägen tjenst än kamreraren,

och således hade ännu mindre tillfälle att egna sig åt de statistiska

arbetena, hvilka — väl till märkandes — aldrig inom Styrelsen

erhålla någon vidare bearbetning, utan dels af den statistiska afdelningen

omedelbarligen offentliggöras, dels på framställning af vederbörande embetsmyndigheter

utarbetas och dem tillhandahållas och dels, för så vidt

de afse utrikes handel och sjöfart, öfverlemnas till Kommerse-Kollegium,

för att ingå i årsberättelserna öfver dessa ämnen, — i hvilka nu senast anförda

omständigheter ett ytterligare ganska talande skäl ock erbjuder sig

för Styrelsens åsigt, att åt denna afdelning och åt dess föreståndare bör

gifvas en mera fristående ställning.

På grund af hvad Styrelsen sålunda anfört hemställes underdånigst,

att revisionskontoret må utgöras af en kamrerare och sex revisorer samt

46

Vikariat, extra

biträden

m. m.

att den afdelning deraf, som nu handlägger de statistiska arbetena, må

bilda ett särskildt kontor — det statistiska — med en kamrerare såsom

föreståndare och med en personal i öfrigt, som utgöres af tillfälliga biträden.

Koinitén föreslår vidare, att till vikariatsersättningar, arvoden och flitpenningar

åt extra biträden, renskrifning m. m. skulle ställas till Styrelsens

förfogande ett årligt belopp af 15,000 kronor, hvaraf beräknats 2,875

kronor till vikariatsersättning under semester, 1,825 kronor dylik ersättning

under Chefens eller ledamöternas embetsresor, för renskrifning och

för annat mera tillfälligt biträde samt 10,800 kronor till arfvoden åt e. o.

tjensteman. Nu har Styrelsen visserligen i detta sitt betänkande i underdånighet

framhållit behofvet af extra biträde i vissa fall utöfver hvad

Komitén i sitt förslag antagit, nemligen dels för anställande af en amanuens

å advokatfiskalskontoret och dels för att bereda bokhållaren å kammarkontoret

nödigt biträde i och för bokslutets påskyndande, hvarjemte

Styrelsen betviflar, att den ofvan upptagna posten å 1,325 kronor är för

det dermed afsedda ändamålet tillräcklig, och dessutom finner sig urståndsatt

att på förhand kunna beräkna kostnaden för den af Styrelsen föreslagna

anordningen af statistiska kontorets arbeten, men Styrelsen har dock

trott någon förhöjning i det af Komitén föreslagna belopp möjligen kunna

undvikas, derest Styrelsen skulle erhålla det bemyndigande, hvarom Styrelsen

nu går att göra underdånig framställning. A tullverkets stat finnes

upptaget ett årligt anslag af 88,000 kronor under benämning: extra medelsfonden,

hvarmed, bland annat, bestridas utgifter inom lokalförvalkningen,

hvilka äro af samma slag som de ofvan uppräknade, eller vikariatsersättningar

och arvoden till extra biträden, och det har derföre synts Styrelsen

både mera egentligt och ledande till större enkelhet och reda i räkenskaperna,

att den extra medelsfonden förhöjes med det belopp, som nu

skulle anvisas till nyss angifna ändamål inom Centralverket. Visserligen

har den senare tidens lifliga trafik stält så stora anspråk på förstärkning

af arbetskrafterna inom verket genom extra biträdens användande, att

någon besparing ej kurmat göras å extra medelsfonden, men i allmänhet

kan dock ett större samfäldt anslagsbelopp, afsedt för flera ändamål, diponeras

med större ändamålsenlighet och utsigt att lemna tillräcklig tillgång

än när anslaget fördelas i smärre belopp för särskilda behof. Derföre har

Styrelsen ansett det vara med en klok hushållning mest öfverensstämmande,

att anslaget till extra medelsfonden förhöjes med ett belopp af 15,000

kronor och att Styrelsen bemyndigas att använda nämnda fond jemväl till

de i denna punkt afsedda ändamål.

47

Vidkommande vaktbetjeningen, nu bestående af en öfvervaktmästare

och fem vaktmästare, liar Komitén ansett verkets behof i denna del

kunna fyllas genom fem vaktbetjente, då dessa erhålla något förbättrade

aflöningsförmåner, och derföre föreslagit, att betjeningens antal skulle bestämmas

till en förste vaktmästare och fyra vaktmästare. Den, såsom det

kan synas, hittills temligen mångtaliga vaktbetjeningen har efter Styrelsens

erfarenhet åtminstone vissa tider af året visat sig icke vara större än

behofvet kräft, och anledningen härtill torde vara att söka dels i belägenheten

af den åt verket upplåtna embetslokal, der de flera särskilda afdelningarne

måst inrymmas ej blott i olika våningar, ntan jemväl i skilda

byggnader, dels ock i den mera omedelbara beröring, hvari verket på

senare tider mer och mer trädt med trafikanterna och som föranleder en

mängd budskickningar från Styrelsen och dess kontor. Detta oaktadt har

Styrelsen trott, sig icke böra afstyrka Komiténs förslag i denna del, med

hänsyn dertill att vid behof af betjeningens förstärkning tillgång på extra

biträde torde kunna påräknas och en viss besparing för statsverket således

kan vinnas genom den af Komitén ifrågasatta minskningen i den ordinarie

personalens antal.

1 betänkandets sista punkt framlägger Komitén det af densamma

uppgjorda förslaget till lönestat för Styrelsens embets- och tjensteman samt

betjente. I flera afseenden öfverensstämmer nämnda förslag med det af

Styrelsen år 1873 afgifna, om än förhållandet mellan lön- och tjenstgöringspenningar

ställer sig något olika, i det att de senare af Styrelsen

beräknats till en fjerdedel af hela aflöningen, men enligt Komiténs förslag

utgöra vida större andel deraf. Då nu tjensteinnehafvare skall åläggas

skyldighet att vid sjukdomsförfall afstå tjenstgöringspenningarne oafkortade,

måste det för honom blifva ganska kännbart att dervid beröfvas

en tredjedel eller två femtedelar af sina löneförmåner, såsom följden skulle

blifva af Komiténs förslag, men detta ogynnsamma förhållande drabbar

egentligen de i graden yngre tjensteinnehafvarne och motväges af den fördelen

att genom ålderstilläggets inberäknande i lönen denna i samma mån

tjensteinnehafvaren längre innehaft tjensten kommer att ej blott ökas, utan

äfven utgöra en större andel af sammanräknade aflöningen, hvadan Styrelsen

ej anser sig ega anledning att ifrågasätta någon ändring i Komi

-

Vaktbetje

ningen.

Stat.

48

téns förslag i den delen. Deremot kan Styrelsen icke undgå att anmärka

såsom en oegentlighet i samma förslag, att tjensterna blifvit med

afseende å aflöningen sammanförda under några få grader eller grupper

med lika aflöning för alla tjenster inom samma grad, ehuru en sådan fördelning

af göromålen omöjligen låter sig genomföras, att icke vissa tjenster

blifva trägnare och äfven mera ansvarsfulla än andra tjenster inom

samma grad. Om än skiljaktigheten i detta afseende icke är af beskaffenhet

att böra betinga tjenstens uppflyttning i högre grad, fordrar dock

rättvisa och billighet, att det trägnare och mera maktpåliggande arbetet

erhåller en högre ersättning, hvilken synes Styrelsen vid sådant förhållande

lämpligen böra utgå under formen af högre tjenstgöringspenningar.

Då Styrelsen härefter öfvergår till de särskilda erinringar, den af

Komitén uppgjorda lönestat från Styrelsens sida påkallar, möter först

den föreslagna nedsättningen med två tusen kronor i den aflöning af elfva

tusen kronor, Styrelsen i sin år 1873 aflåtna framställning ansåg böra

bestämmas för blifvande innehafvare af Generaltulldirektörsembetet, varande

nämligen den nuvarande Chefens löneförmåner, såsom för hans embetstid

redan bestämda, oberoende af den reglering, som nu är i fråga. Redan

vid en jemförelse mellan de af Komitén föreslagna aflöningsbeloppen

för Chefen och ledamöterna, hvilka senare med ålderstillägg skulle kunna

erhålla sjutusen kronor, torde framgå, huru den för Chefen ifrågasatta

endast två tusen kronor högre aflöningen föga är afpassad efter det vida

mera maktpåliggande och ansvarsfulla embete, Chefen bekläder, åtminstone

efter den uppfattning, Styrelsen för sin del hyser om den myndighet och

det ansvar, som böra åtfölja detsamma. Olikheten i dessa afseenden

mellan Chefens och ledamöternas befattningar, den skiljaktiga ställninginom

embetsverket och samhället, de i följd deraf komma att intaga, och

de olika lefnadskostnader, som äro beroende af sistberörda skiljaktighet,

måste efter Styrelsens förmenande betinga en större åtskillnad i deras löneförmåner

än Komitén åsyftat. Yäl inser Styrelsen, att, sedan aflöningen

för Presidenterna i Hofrätterna af senaste Riksdag bestämdes till tio tusen

kronor, en högre aflöning nu icke kan ifrågasättas för tullverkets Chef,

men å andra sidan hemtar Styrelsen af sistnämnda beslut ett väsentligt

stöd för sitt underdåniga förslag, att aflöningen för tullverkets Chef icke

må sättas lägre än till tiotusen kronor. Jemför man nämligen en hofrätts-

eller kollegiipresidents och en generaltulldirektörs embeten, med hänsyn

till vidden af deras myndighet, göromålens trägna beskaffenhet och

det med embetet förbundna ansvar, och tager man vidare i betraktande

49

antalet af den tjenstemannapersonal, öfver hvilken de utöfva chefskap, och

det behof, som Chefen för tullförvaltningen, likasom Chefen för åtskilliga

andra förvaltningsgrenar, men deremot näppeligen en president, kan ega

att träda i personlig beröring med representanter för motsvarande förvaltning

inom andra länder och särskildt grannrikena, hvilka sistnämnda bå,da

omständigheter icke lära få lemnas ur sigte vid bedömande af en Chefs

lefnadskostnader, kan Styrelsen ej inse, huru ur nu angifna synpunkter

tilldelandet af en högre aflöning åt Presidenterna än åt tullverkets chef

kan af förhållandena rättfärdigas eller att öfverhufvud något annat skäl

kan derför åberopas än den olika rangställning, de sedan längre tider tillbaka

innehaft. Styrelsen får derföre i underdånighet hemställa, att samma

aflöning må, bestämmas för tullverkets Chef, som från och med nästa år

skall utgå till hofrättspresident, eller lön 7,600 och tjenstgöringspenningar

2,400 kronor.

För Sekreteraren utgör den nuvarande aflöningen enligt stat 4,500

kronor, hvartill kommer dyrtidstillägg af 900 kronor. I Styrelsens förra

förslag hemstäldes om en förhöjning i aflöningen för denna tjenst till

5.000 kronor med två ålderstillägg å tillhopa 1,000 kronor, men Komitén

har bibehållit aflöningen vid ett belopp af 4,500 kronor, hvaraf

3.000 kronor liksom för närvarande äro lön, dock med rätt för innehafvaren

att liksom öfrige tjensteman åtnjuta ålderstillägg. Styrelsen anser

sig dock böra vidhålla sitt förra förslag med afseende å aflöningsbeloppet.

Denna befattning är säkerligen en af de trägnaste, som finnes inom något

centralt verk, och dertill kommer att den brådska, hvarmed en mängd

ärenden handläggas och expedieras inom tullverket, hindrar en jemn fördelning

af göromålen, och föranleder att vid vissa tillfällen tjensten icke

kan skötas utan en utomordentlig ansträngning. Mången sessionsdag, när

denne tjensteman tillbragt fem å sex timmar på tjensterummet, har han

lika många timmars hemarbete att fullgöra, innan han tidigt påföljande

dag skall ånyo infinna sig i verket. Besinnar man vidare, att tjensten

ställer stora anspråk på innehafvarens insigter, omdömesförmåga och stilistiska

färdighet och att inom ett verk, der eljest de flesta och vigtigaste

tjenster äro af kameral natur, denna plats ofta måste besättas med personer,

hvilka förut icke tillhört verket, torde den af Styrelsen föreslagna

aflöningen icke kunna anses för hög, såvida verket skall kunna för platsen

förvärfva och bibehålla fullt dugliga personer, helst Eders Kongl. Maj:t

och Riksdagen vid senaste lönereglering för Svea och Göta Hofrätter bestämt

aflöningen för deras sekreterare till än högre belopp eller 5,800

kronor, utom ålderstillägg.

7

50

Med sekreteraren har Kamreråren å kammarkontoret hittills varit lik"

stäld i aflöningsförmåner, och Styrelsen, som ofvan visat den senare tjenstens

oumbärlighet för verket samt antydt vigten och omfattningen af de

densamma tillhörande göromål, måste ock i underdånighet föreslå, att dess

aflöning äfven framgent må blifva lika med hvad Styrelsen tillstyrkt för

sekreteraretjensten. Hvad nyss är yttradt om tjenstgöringens ansträngande

natur för sekreteraren i följd af vissa ärendens skyndsamma handläggning

gäller i lika, om ej högre grad, innehafvaren af denna kamreraretjenst,

för hvilken en sådan aflöning som den af Styrelsen föreslagna dessutom

mer än väl betingas af det ur statsverkets synpunkt maktpåliggande förtroendeuppdrag,

denne tjensteman utöfvar med afseende på uppbördskontrollen.

För kamreraretjenst en (t revisionskontor et hemställer Styrelsen, att aflöningen

må bestämmas i enlighet med Styrelsens förra förslag, och kamreraretjensten

å statistiska kontoret anser Styrelsen böra göras i aflöning

likstäld med nyssnämnda tjenst och sålunda blifva något bättre aflönad,

än Styrelsen förra gången ifrågasatte, under antagande, att denne kamrerare

skulle till sitt biträde erhålla ordinarie tjensteman.

Den i kansliet anstälde registrator och aktuarie åtnjuter för närvarande:

i aflöning 3,500 kronor, utom dyrtidstillägg 700 kronor, men Komitén

har föreslagit en nedsättning i de nu utgående löneförmånerna till 3,000

kronor jemte ålderstillägg i likhet med hvad öfriga tjensteman i samma

grad skulle uppbära. Styrelsen kan dock icke annat än uttala sin bestämda

öfvertygelse om den fulla behörigheten deraf att denne tjensteman

erhåller en något högre aflöning än hans vederlikar i graden, i anseende

till de med hans tjenst förenade trägnare göromål. Med afseende å ett

annat förvaltande verk, Statskontoret, har en arbetstid för tjenstemännen

af sex timmar om dagen ansetts böra föreskrifvas, och om en dylik bestämmelse

kan vara till gagn i fråga om vissa tjenster, såsom t. ex. revisors-

och bokförareplatser, är den deremot ej med fördel tillämplig på

andra tjenster, der göromålen måste utan uppskof fullgöras, äfven om de

kräfva än längre arbetstid för tjenstemännen. Till det sednare slaget hör

ifrågavarande registrators- och aktuarietjenst. Under den del af året, då

göromålen inom tullverket i allmänhet äro trägnare, har denne tjensteman

ofta den för närvaro å tjensterummet vanliga tiden af fem till sex

timmar fullt upptagen med cliariiföring af inkomna mål, utlemnande af

resolutioner eller andra handlingar åt enskilde, besvarande af enskildes

förfrågningar, karteringsbestyr, utfärdande af bevis, expedierande af remisser

51

samt meddelande åt öfrige tjensteman af upplysningar, och kan omöjligen

derunder medhinna åskilliga andra honom åliggande göromål, hvilka dock

icke kunna eftersättas utan olägenhet för verket, såsom den ständigt fortlöpande

registreringen af inkommande ärenden, afföringen af de hos Styrelsen

afgjorda, ordnandet af dertill hörande handlingar, vården om arkivet

m. nu, för hvilka bestyr lian då måste tillbringa å tjensterummet flera

timmar under eftermiddagar eller å andra tider utom den egentliga expeditionstiden.

Särskildt bör bemärkas, huru de tjensteman, som stå i omedelbar

beröring med allmänheten och hafva till åliggande att besvara

deras förfrågningar, måste derför offra mycken tid, såvida allmänheten

skall röna det tillmötesgående, den har rätt att fordra. Att således denne

tjenstemans göromål, hvilka, för att lända verket likasom allmänheten till

gagn, måste utföras med synnerlig noggrannhet, äro vida trägnare än för

hans vederlikar inom graden i allmänhet, torde framgå af hvad Styrelsen

nu i underdånighet anfört, och anser Styrelsen deraf påkallas, att denna

tjensteman framdeles såsom hittills erhåller en något högre godtgörelse än

hans bemälde vederlikar, i hvilket afseende Styrelsen föreslår en förhöjning

med femhundra kronor i de för denna befattning af Komitén föreslagna

tjenstgöringspenningar.

För den hammarskrifvaretjenst A Kammarkontoret, hvilken Styrelsen

ansett böra bibehållas, är aflöningen beräknad lika med hvad som utgår

för motsvarande befattningar vid Stockholms lokalförvaltning.

Mot ofri ga af Komitén i dess förslag till lönestat upptagna aflöningsbelopp

har Styrelsen icke något att erinra, men da en reservant

inom Komitén föreslagit lägre aflöningsförmåner för de yngre tjenstemännen

inom den af Komitén så kallade första graden, hvaremot genom

införande af tre ålderstillägg de efter femton års tjenstgöring i graden

slutligen skulle erhålla lika hög aflöning som enligt pluralitetens

förslag, anhåller Styrelsen att till de skäl emot en dylik nedsättning,

hvilka redan äro anförda i Styrelsens förra förslag och Komiténs föregående

betänkanden, få lägga ett annat, som gäller med särskildt afseende

å Tullverket, nemligen att, då detta verk, utom dess centrala afdelning,

består af en mångdubbelt större lokalförvaltning, och en mängd tjenster inom

den sednare kräfver enahanda qvalifikationer hos innehafvarne som de

flesta befattningarne inom central verket, aflöningen för de sednare ej får

ställas sä låg i jemförelse med den nyligen faststälda, ingalunda för höga

normalstaten för lokalförvaltningen, att centralverket beröfvas tillfället

att hos sig bibehålla de dugligare tjenstemännen, derigenom att de för

52

vinnande af bättre utkomst skulle se sig föranlåtna att söka förflyttning

till lokalförvaltningen.

Då åtskilliga af de tjenster, hvilka enligt Styrelsens förslag skulle

komma att indragas, redan äro vakanta och endast på förordnande uppehållas,

kan detta förslag bringas till tillämpning, utan att öfvergångsaflönings-

eller indragningsstaterna behöfva i någon afsevärd mån betungas,

hvilket deremot i högre grad skulle inträffa, derest den af Komitén

uppgjorda reglering vunne godkännande, då ytterligare två för ej länge

sedan utnämnde kamrerare blefve obehöfliga. Af de i Styrelsens förslag

till indragning ifrågasatta tjensterna äro endast följande med ordinarie

innehafvare besatta, nemligen en notarietjenst, kanslisttjensten å advokatfiskalskontoret

samt fem kammarskrifvaretjenster å revisionskontoret jemte

en vaktmästaretjenst, af hvilka tjenster ytterligare några torde kunna påräknas

till 1878 ars början blifva vakanta genom innehafvarnes afgånoeller

befordran. Alla dessa tjenster äro för öfrigt sådana, att, så länge

innehafvarne af dem i tjenstgöring qvarstå mot åtnjutande af sina nuvarande

aflöningsförmåner, hvari billigheten torde fordra, att det nu utgående

dyrtidstillägget jemväl inberäknas, besparing i stället kan göras i

det för extra biträden beräknade anslaget, såsom Komitén ock förutsatt.

Med tillämpning af hvad Styrelsen sålunda i underdånighet anfört,

har Styrelsen uppgjort och far härhos till Eders Kongl. Maj:t öfverlemna

bifogade förslag till stat för centralverket, af sedd att tillämpas från och med

är 1878.

Enligt detta förslag blifver den ordinarie aflöningsstatens slutsumma,

85,100 kronor, endast 1,600 kronor högre än motsvarande summa i

Komiténs förslag, hvartill i båda fallen kommer det för vikariat, extra

arfvoden in. m. afsedda belopp af 15,000 kronor, hvilket Komitén velat

göra till ett fristående anslag, men hvarmed Styrelsen ansett egentligare

att öka extra medelsfonden.

Antalet ordinarie embets- och tjensteman samt betjente blir enligt

bada förslagen från det nuvarande antalet af 35 minskadt till 25.

Jemföres åter den af Styrelsen föreslagna ordinarie aflöningsstaten

med den nu för centralverket utgående aflöningen förutom ålderstillägg,

befinnes denna sednare utgöra:

enligt ordinarie stat ............................................................ kronor 75,850: —

hvartill kommer dyrtidstilläggsstaten .............................. » 11,180: _

då summan blir kronor 87,030: —

Afdrages derifrån slutsumman i Styrelsens förslag till

ordinarie aflöningsstat................................................... kronor 85,100: —

uppkommer en besparing mot den nu utgående aflö

ningen

till belopp af................................................... kronor 1,930: —

Derjemte skulle det nu för extra biträden vid Styrelsens kansli och

kontor anvisade anslag af 4,500 kronor indragas, hvaremot extra medelsfonden

skulle höjas med 15,000 kronor.

Då för beredande af ålderstillägg åt tullverkets personal redan tinnes

å dess stat uppfördt ett förslagsanslag å 270,000 kronor, hvilket, utan

att denna siffra behöfver öfverskridas, lemnar tillgång jemväl för den

ålderstilläggsaflöning, som för centralverket af Styrelsen beräknats ifrågakomma

under år 1878, behöfva härför erforderliga medel ej inberäknas,

på sätt Komitén hemställt, i det under 7:de hufvudtiteln uppförda allmänna

anslag till ålderstillägg; och torde för öfrigt, då alla andra anslag

för tullverkets behof äro uppförda å dess stat och utgå af tullmedlen,

skäl ej förefinnas att afvika från denna grundsats i fråga om

de medel, som afses för ålderstillägg åt Styrelsen och dess kontor.

Det medelst nådig remiss Styrelsen delgifna betänkande af löneregleringskomitén

återställes; och bifogas i underdånighet ofvan åberopade,

af Styrelsen uppgjorda förslag till aflönings- och utgiftsstater för Tullverket

för ar 1878; framhärdande Styrelsen med djupaste vördnad, trohet

och nit

Stormäktigste, Allernådigste Konung!

Eders Kongl. Maj:ts

underdånigste, tropligtigste

tjenare och undersåtar

A. G:SON BEN X I(!II.

NIES LAGERHEIM. O. K. THEMPTANDER.

Stockholm den 23 Oktober 1876.

IL E. Eckerström.

Förslag till stat för Generaltullstyrelsen, att gälla från början

af år 1878.

|| Numerär. |

Kongl. Generaltullstyrelsen.

Lön.

-O

ö o: ^

B. 2. ®''

B O B

■g 3 ?

| Jakt- och

båtlega.

j Hästlega

1 och rese-

: kostnader.

! Total- !

1 belopp.

j Summa.

i

i

i

Generaltulldirektör .................................

Byråchef ........................

D:0 ... ................................... \

7.400

4.400

2,600

2,000

—

—

10,000

6,400

6,400

22,800

|Eller 5 Ar kan

1 lönen höjas

| med 600

J kronor,

i

i

Kansliet.

Sekreterare ........................

Registrator och Aktuarie .............

3,000

1,800

1,800

2,000

1,700

1,200

—

—

5.000

3,600

3.000

3,000

i

i

Notarie.....................

D:o ..................

—

—

14,600

Anm. En utöfver här upptagna personal i tjenst

varande Notarie, hvars befattning vid blifvande

ledighet indrages, åtnjuter så länge han vid sin

tjenst qvarstår, den föl honom i 1877 års stat

bestämda aflöning.

i

Advokatfiska Iskontor et.

Advokatfiskal *..................

3,000

3,000

1,800

1,600

1,600

2,000

1,200

600

4,500

5.000

3.000

3.000

2.000

i

i

i

i

Anm. En här anställd Tullfiskal och Kanslist hvars

befattning vid blifvande ledighet indrages, åtnju- ter, så länge han vid sin tjenst qvarstår, den för

honom i 1877 års stat bestämda aflöning.

Kammarkontoret.

Kamererare ..........................................

Kammarförvandt ....................................

Bokhållare och Revisor .........

Kammarskrifvare....................................

—

—

13,000

Efter 5 år

kan lönen

höjas med

500 kronor

och efter

10 år med

ytterligare

500 kronor.

i

Revisionskontor.

Kamererare .................................

3,000

1,800

1,000

1,200

i

5

Revisor.................................

T):0 ...........................

—

—

3,000

15,000

22,000

Anm. Här anställde 5 kammarskrifvare, hvilkas be- fattningar vid blifvande ledigheter indragas, åt- njuta, så länge de vid sina tjenster qvarstå, den

för dem i 1877 års stat bestämda aflöning.

1

Statistiska kontoret.

Kamererare ..............................

3,000

1,000

4,000

4,000

1

Kammarvaktbetjeningen.

Ofvervaktmästare........................

800

500

300

300

1,100

800

1

3

Vaktmästare..................

D:0 ............................

—

—

4,300

1 Efter 5 år

Anm. En utöfver här upptagna personal i tjenst

varande vaktmästare, hvars befattning vid blif- vande ledighet indrages, åtnjuter, så länge han

vid tjensten qvarstår, den för honom i 1877 års

stat bestämda aflöning.

[höjas med

100 kronor.

Summa 1--

--1--

—1 —

85,100

ir , 1 Advokatfiskalen och tullfiskalerne åtnjuta 12 proc. af Kronans andel i konfiskations- och bötesmedel enligt

Kongl. Brefven den 2 Augusti 1771, den 28 Februari 171)7, den 4 Februari 1800 och den 9 September 1818. ^