SOU 1877:7

UNDERDÅNIGT

BETÄNKANDE OCH FÖRSLAG

angående dels

ordnande af förvaltningen af Statens fastigheter

och dels

upplåtande till nybyggen af mark i Norrland,

afgifvet af

dertill i nåder förordnade komiterade

den 19 Maj 1876.

STOCKHOLM

IVAR HiE GG STROMS BOKTRYCKERI

1876.

INNEHÅLL.

Betänkande.

Sidd.

Inledning ...................................................................................................... 1—23

Lagstiftning angående de för statsverket utarrenderade egendomar ............... 23—41

Arrendeväsendets nuvarande ståndpunkt i Sverige ....................................... 41—45

Utländsk domänlagstiftning ........................................................................... 45:—54

Öfversigt af Statens fastigheter...................................................................... 54—61

Motiver . till grunder för förvaltningen af Kronans privat-domäner................. 61—84

Grunder för förvaltningen af Kronans pvivat-domäner .................................. 84—97

Motiver till allmänna vilkor vid krono-arrenden .......................................... 97—99

Allmänna vilkor vid krono-arrenden ........................................................... 99—109

Om upplåtande till nybyggen af mark i Norrland .................................. 110—128

B i 1 a g o r.

Reservation af Herr Odelberg...................................................... .............. III—XXXIV

:> » » v. Möller ..............................................................XXXIV—XLII

» > r> Sjöqvist ................................................................... XLII—XLVII

» » » Groth ........................................................................ XLVII—LVI

Stormak tigste, Allernådigste Konung!

Sedan Riksdagen i underdånig skrifvelse den 3 Maj 1875 anhållit,

att Eders Kongl. Maj:t täcktes efter skedd utredning låta upprätta och

för Riksdagen framlägga förslag till de förändrade bestämmelser med

afseende å utarrendering och förvaltning af Statens egendomar, som af

2

förhållandena påkallades, så har Eders Kongl. Maj:t den 5 November

samma år i nåder funnit godt uppdraga åt en särskild komité att med

ledning af de upplysningar, som kunde inhemtas såväl om Sveriges

egna förhållanden, som om andra länders erfarenhet i dessa hänseenden,

afgifva underdånigt utlåtande i fråga om, dels hvilka ändringar i nu

gällande bestämmelser beträffande utarrendering af egendomar för statsverkets

räkning må af förhållandena påkallas; dels huru förvaltningen

af dessa egendomar må lämpligast kunna anordnas; och dels på hvilka

vilkor hädanefter må till enskilde upplåtas för odling tjenlig, Kronan

tillhörig mark i de norrländska länen; i sammanhang hvarmed Eders

Kongl. Maj:t i nåder förordnat undertecknade Adlercreutz, Odelberg,

von Möller, Sjöcjvist och Groth, den förstnämnde till ordförande och de

öfrige till ledamöter i denna komité, äfvensom undertecknad Widmark

att under den tid, då komitén behandlade ofvan berörda förhållanden

inom de norrländska länen, såsom ledamot i komitén deltaga i dess

arbeten. Komiterade, som i följd häraf sammanträdt i hufvudstaden

den 2 December nästlidne år och sedermera med undantag för tiden

från den 17 i nyssnämnde månad till den 11 påföljande Januari fortsatt

sina gemensamma arbeten, hafva, till ledning vid bedömandet af omfånget

och arten af det dem i nåder lemnade uppdrag, fått mottaga utdrag

af statsrådsprotokollet för det tillfälle, då komitén förordnades,

och hvaraf inhemtas, hurusom Statsrådet och Chefen för Finansdepartementet

vid förnyad anmälan inför Eders Kongl. Ma;j:t af Riksdagens

omförmälda underdåniga skrifvelse såsom inledning till sin hemställan

om komiténs nedsättande anfört följande:

»Riksdagens ifrågavarande underdåniga skrifvelse, i följd af hvilken

Eders Kongl. Maj:t under den 24 sistlidne Maj behagat utfärda Kungörelse

derom, att optionsrätt ej vidare må vid utarrendering af Kronans

egendomar arrendatorerne tillförsäkras, innefattade äfven en anhållan

från Riksdagen, att Eders Kongl. Maj:t måtte efter skedd utredning

låta upprätta och för Riksdagen framlägga förslag till de förän

-

drade bestämmelser med afseende på utarrendering och förvaltning af

Kronans egendomar, som af förhållandena påkallas. Stats-Utskottets i

ärendet afgifna betänkande äfvensom de i Kamrarne förda öfverläggningar,

hvilka i Riksdagens skrifvelse åberopas, utvisa, att de frågor,

som i denna angelägenhet hufvudsakligen kommit under öfvervägande,

varit dels, huruvida ej i samband med optionsrättens borttagande borde

i någon annan form åt den arrendator, som väl häfdat Kronans egendom,

beredas en förmånsrätt till öfvertagande af det nja arrendet, eller

huruvida på något annat sätt kunde motverkas den benägenhet till

egendomens vanhäfd under arrendetidens sista år, som man befarade

af optionsrättens upphäfvande, dels om ej med Kronans fördel vore

mest öfverensstämmande att återgå till före år 1847 gällande bestämmelser

om arrendenas utbjudande å öppen auktion utan fastställande

på förhand af en maximisumma, och om icke det skydd emot en alltför

stark och till Kronans skada för arrendatorn ruinerande stegring af

arrendebeloppen, som man i maximibeloppens fastställande velat ernå,

möjligen kunde på annat och bättre sätt vara att vinna; dels ock huruvida

med den tillväxt af för statsverkets räkning utarrenderade egendomar,

som under de närmaste 20 åren vore att vänta genom den förestående

successiva indragningen af landsstats-, häradshöfdinge- och

militie-boställena, de myndigheter och embetsverk, som för närvarande

hade med utarrenderingen af dessa hemman att sköta, kunde anses

fortfarande egnade att uppbära ett så betydligt ökadt både ansvar och

förvaltningsbestyr.

Då jag ansett att för bedömande af de frågor, Riksdagen sålunda

berört, och hvilka vid den af Riksdagen begärda utredning väl närmast

böra komma under ompröfning, äfvensom af åtskilliga andra, som

vid detta ärendes behandling kunde tänkas uppstå, det i främsta rummet

vore af vigt att erhålla upplysning om omfanget och beskaffenheten af

den jord- och skogsegendom, som till följd af Riksdagens senast fattade

beslut under de närmaste årtiondena kommer att för statsverkets räk

-

4

ning upplåtas å arrende, har jag såsom en förberedande åtgärd genom

Kongl. Arméförvaltningen låtit (från boställsdirektionerna) infordra uppgifter

såväl om antalet och belägenheten af samtlige till regementen

och korpser hörande militiebostads- och militieboställen, som ock om

dessa boställens areal i åker, äng och skog, om deras taxeringsvärde

och om de för de utarrenderade boställena senast betingade arrendebelopp,

om tidpunkren för hvarje redan uppgjordt arrendekontrakts utgång

och om tiden för de åtskilliga bostadsboställenas hemfall till statsverket;

och hafva dessa uppgifter nu till Finansdepartementet inkommit.

Rörande det mindre betydande antalet af ännu ej indragna landsstatsoch

häradshöfdingeboställen torde från Kammar-Kollegium nödiga upplysningar

framdeles kunna erhållas.

Af de från Arméförvaltningen inkomna handlingar framgår, att hela

antalet af militiestatens boställen uppgår till den höga siffran af 2,276,

att dessa boställens taxeringsvärde för närvarande utgör 38 millioner

kronor, att de innefatta en areal, så vidt uppgifter derom föreligga, af

minst 999,307 qv.-ref åker och äng och 2,238,274 qv.-ref skog, samt

att 607 af dessa boställen hvartdera hafva en skogsareal af 1,000 qv.- ref och derutöfver.

Det är tydligt, att, med utsigten till en så ansenlig tillökning af de

för statsverkets räkning utarrenderade egendomar, måste fråga uppstå om

ordnandet af den för dem nödiga förvaltning. För ögonblicket är visserligen

sörjdt för ärendenas behöriga gång genom den af Riksdagen

meddelade bestämmelse, att militieboställena skola tillsvidare äfven för

statsverkets räkning utarrenderas af de myndigheter, militieboställsdirektionerna,

som hittills för arméns räkning ombesörjt deras förvaltning,

och enär en stor del af de bostadsboställen, hvilkas innehafvare

genast frånträdt desamma, redan under detta år blifvit utarrenderade,

komma, såsom af de infordrade handlingarna framgår, under de närmaste

sex åren 1876—81, icke mer än omkring 100 af samtliga boställena

att till nytt arrende utbjudas. Men det säger sig dock sjelft,

5

att denna förvaltning icke kan vara annat än provisorisk, och att bestyret

med dessa egendomar så fort som möjligt bör öfvertagas af

samma myndigheter, som hafva vård om statsverkets öfrige jordbruksdomäner,

d. v. s. att efter nuvarande förhållanden utarrenderingen med

hvad dertill hör skulle från boställsdirektionerna öfvergå till Konungens

Befallningshafvande och Kammar-Kollegium. I första rummet torde då

kunna sättas i fråga, huruvida landsstatens personal är egnad att ensam,

eller såsom nu, i förening med tillfälligtvis förordnade sakkunnige biträden

utföra det, i synnerhet i vissa län, mångdubblade och i samma

mån ansvarsfulla arbete, som öfverflyttandet på dem af boställsdirektionernas

befattning med dessa egendomar inom en ej aflägsen framtid

komme att medföra. Och denna fråga är så mycket vigtigare, som det

beslut, Riksdagen fattat om borttagandet af optionsrätten ur de kontrakt,

som hädanefter komma att med Kronans arrendatorer uppgöras, torde

kunna anses hänvisa på ett nytt system för egendomarnes utarrendering

och arrendevilkorens affattning, hvilket ännu mera än det nuvarande

skulle kräfva en fast organiserad lokalförvaltning för dessa ärenden.

Hittills har nämligen Konungens Befallningshafvande^ vigtigaste bestyr

med dessa egendomar varit fastställandet af det maximiarrende, hvartill

den förre arrendator!! vid arrendetidens slut måtte hafva att egendomen

lör nya 20 år öfvertaga, och har för denna uppgift måhända kunnat

anses tillräckligt, att kronofogden vid uppgörandet af maximum biträdts

al landtmätare och tvänne i orten bosatte jordbrukare. 1 och med optionsrättens

bortfallande lärer ett annat förhållande inträda. Jag anser

mig hvarken kunna eller böra gå den kommande utredningen i förväg

genom angifvande af några nya grundsatser för utarrenderingen af

Kronans egendomar. Det skulle möjligen kunna tänkas, att en sådan

utredning, verkstäld med hänsyn till alla på frågan inverkande omständigheter,

skulle kunna leda till den slutsatsen, att optionsrätten i en

eller annan form måste åter upptagas. Men om så icke sker, och om

man besinnar, huru nära bestämmandet af maximiarrendet samman

-

6

hänger med optionsrättens utöfning, låter det sig åtminstone förutsätta,

att en konseqvent tillämpning af den sträfvan, som synes hafva bestämt

Riksdagen för optionsrättens borttagande, äfven borde leda till upphäfvande

af bestämmelsen om ett maxiarrendebelopp. Deraf skulle åter

efter mitt förmenande följa, att man finge på något annat sätt betrygga

Staten mot sådana förluster genom egeudomarnes vanhäfd, som kunde

vara att befara vid eu alldeles obegänsad täflan om arrendena. Om man

ej längre vill inskränka denna täflan genom fastställande af en högsta

arrendesumma, torde en annan och måhända också mera verksam begränsning

kunna vinnas genom fordran å en viss förmögenhet och å

intygad landtmannaduglighet som vilkor för deltagande i anbuden å

arrendet, samt genom de uttarrenderade myndigheterna förbehållen rätt

att bland de täflande göra val, utan att mer än till en viss grad vara

bundna af de gjorda anbudens belopp. På sådant sätt skulle måhända

också kunna behållas den egentliga fördelen af den forna optionsrätten

med undvikande af dess olägenheter, om nämligen den utarrenderande

myndigheten hade rätt att vid sitt förslag eller val fästa synnerligt afseende

vid den sökande, som förut innehaft arrendet och derå verkstält

varaktiga förbättringar. Men för att kunna utöfva en diskretionär makt

af sådan beskaffenhet bör utan tvifvel den myndighet, som i landsorterna

får taga befattning med egeudomarnes besigtning och utarrendering,

erhålla en fastare sammansättning än den nuvarande.

Hvad åter den centrala förvaltningsmyndigheten för dessa ärenden

beträffar, torde visserligen finnas skäl till farhåga, att Kammar-Kollegium

i och med domänernas utvidgning skulle blifva af arrendemål så

öfverhopadt, att antingen hela embetsverkets karakter derigenom förändrades,

måhända till skada för de öfriga ärenden, som tillhöra dess

handläggning, eller ock att verket, hvars ledamöter hittills åtminstone

ej tillsatts med afseende å sakkunskap i dithörande ämnen, icke kunde

åt dessa mål egna den uppmärksamhet, som deras ökade betydelse för

statsverket onekligen kräfver. Och om man tager i betraktande, att

7

genom nu förestående indragning till statsverket af åtskilliga slags boställen

massan af Statens å arrende upplåtna jordbruksdomäner, så vidt

nu kan synas, blifver åtminstone fyra gånger så stor, som den hittills

varit, och att det dermed kommer att gälla vården af ett Statens inkomstgifvande

kapital, uppgående till värde af kanske mer än femtio

millioner, lär det svårligen kunna nekas, att denna förvaltning kan göra

anspråk på en sjelfständigare ställning inom administrationen. Dertill

torde väl ock böra läggas, att lika väl som Staten i sina skogars skötsel

anses böra gifva den enskilde skogsegaren ett föredöme af sund och

på framtiden beräknad hushållning, så borde ock vid de för Statens

räkning utarrenderade jordbruksegendomarne kunna genom lämpliga

anordningar gifvas uppmuntran till ett mönstergillt landtbruk. Dertill

kräfves dock, att anordningarna härutinnan ledas efter en viss plan och

med kännedom om vårt lands säregna jordbruksförhållanden. Ur bägge

dessa synpunkter synes det derför vara af vigt, att den högsta ledningen

af jordbruksdomänets förvaltning anförtros åt en myndighet, som

med vederbörlig sakkunskap i dit hörande ämnen kan göra till sin uppgift

att af detta egendomskapital tillvinna Staten den högsta möjliga,

med jordkapitalets bevarande och förbättring, samt landthushållningens

rätta utveckling förenliga intägt.

Slutligen, och då sålunda en utredning af de vigtigaste frågorna

rörande förvaltningen af Kronans domäner synes vara af behofvet påkallad,

vågar jag föreslå Eders Maj:t, att i samband dermed och ur

väsentligen samma synpunkter en annan angelägenhet måtte få tagas

i betraktande, nämligen huru för framtiden bör förfaras med de vidsträckta

domäner, som Kronan ännu eger i de nordliga provinsernas

skogsmarker, för så vidt de samma ej kunna omedelbart af statsmyndighet

förvaltas, utan anses böra till odling åt enskilde öfverlåtas.

8

Nybyggeväsendets ordnande i de norra länen liar under senare tider

mer än en gång varit föremål för såväl Kongl. Maj:ts omtanka som

Riksdagens pröfning. Det är ej särdeles längesedan det ännu ansågs

omöjligt, att de vidsträckta urskogarne i dessa län kunde ega eller någonsin

erhålla egentligt värde såsom skogsegendom i Statens hand,

och då det derför framstod såsom den sundaste grundsats för Statens

hushållning dermed, att i första rummet på allt sätt befordra dessa

markers uppodling till åker och äng, hvarigenom ensamt den bofasta

befolkningen i Norrland kunde vinna betydande tillökning, och att föröfrigt

så mycket som möjligt lemna den enskilda företagsamheten tillfälle

att på egen hand och till egen fördel bereda afsättning för de hittills

i Statens hand nästan värdelösa skogsprodukterna. I bägge dessa

hänseenden har också denna hushållning slagit väl ut: landets odlingliar,

i synnerhet till inemot midten af detta århundrade, genom ständigt

fortgående nybyggesanläggningar mäktigt befrämjats, och de norrländska

skogsprodukterna hafva, i synnerhet under de senaste tjugo åren,

genom företagsamma sågverksegare och timmerhandlare, som af Staten

nära nog till skänks erhållit betydande skogsmarker, vunnit en förut

ej anad afsättning å den allmänna verldsmarknaden, hvarmed också de

norrländska skogarnes värde väsentligen kommit till erkännande. Emellertid

inträdde för något mer än tjugo år sedan en reaktion mot denna

utveckling i och med de då allt starkare framträdande farhågorna för

den genom sådan enskild företagsamhet stegrade skogsafverkningens

följder för hela landet, och i synnerhet för Norrland, så i ekonomiskt

som kanske ännu mera i klimatiskt hänseende. Dermed fästes uppmärksamhet

äfven å nybyggena, enär dessa under senare tider begynt

blifva något vida annat än de egentligen borde vara. Så väl under

1853 års riksdag som genom 1856 års skogskomité och vid derefter

följande behandling af frågan om en ny skogslagstiftning framhölls

med styrka, att den obegränsade tillåtelsen till anläggning af nybyggen

i de norra länen numera, sedan skogsmarken blifvit föremål för liflig

9

spekulation, icke vore med god och betryggande skogshushållning förenlig.

Den kunde, såsom det heter i Kong]. Maj:ts nådiga skrifvelse

till Kammar-Kollegium af den 25 Maj 1860, lätt leda derhän, att personer,

under förevändning af nybyggens och hemmans anläggning, finge

tillegna sig ganska betydliga områden af de skogbärande öfverloppsmarkerna,

men sedan inskränka sina odlingsföretag till det minsta, som

möjligen läte sig med jordens bibehållna besittning förena, och rikta

sina hufvudsakliga sträfvanden på ett skogshygge, beräknadt på största

möjliga vinst under de närmaste åren, men utan omtanka ens för skogens

framtida bestånd och ännu mindre för landets varaktiga uppodling.

Genom öfverloppsmarkernas upplåtande åt en så beskaffad företagsamhet,

hvilken på flera ställen inom rikets norra län redan uppenbarat

sina förderfliga verkningar i afröjda skogar utan något i stället uppkommande

åkerbruk af betydenhet, skulle Kronan afhända sig högst

ansenliga jordrymder med derå växande skogar, som under en omsorgsfull

förvaltning och varsam utverkning kunde för all framtid lemna tillgång

på trävaror af högt värde, då deremot samma marker, förvandlade

till enskildes tillhörighet, komme att under frihetsåren gifva Kronan

ingen inkomst och efter denna tids förlopp, måhända med få undantag,

hemfalla åt ödesmål eller utgöra ödsliga trakter med en eller annan

utfattig invånare. Under förklaring sålunda, att det för Kronan vore

högst angeläget att bibehålla och åt framtiden bevara de skogsmarker,

som vid afvittringarna blifva öfriga, samt till följd af sitt läge och sin

beskaffenhet kunde såsom sammanhängande kronoskogar med fördel

ställas under allmän förvaltning, bestämde Kongl. Maj:t dels att i de

norra länen skulle undersökas, hvilka afvittrade öfverloppsmarker kunde

skäligen som kronoskogar användas, och hvilka borde till följd af sitt

läge eller öfriga beskaffenhet lämpligast åt enskilde öfverlåtas, dels ock

att intilldess sådan undersökning och reglering försiggått, inga nya anläggningar

af nybyggen å afvittrade öfverloppsmarker finge ega rum.

Rikets Ständer fastade vid denna Kongl. Maj:ts skrifvelse vid

2

10

1862—63 års riksdag »sin synnerliga upgmärksamhet, enär densamma

efter deras omdöme innefattade anvisning till en med landets välförstådda

intresse öfverensstämmande förändrad hushållning med rikets

stora skogstillgångar i de norra länen.» Under diskussionerna inom

stånden framhölls väl ännu med stor förkärlek den ekonomiska grundsats,

som länge bestämt lagstiftningen för de norrländska länens skogar,

eller att Staten aldrig kunde såsom industriidkare med fördel göra

sig skogskapitalet till godo, men deremot gjorde sig, med ännu större

kraft, den åsigten gällande, att Staten måste så vidt möjligt i egen

hand behålla och åt framtiden rädda åtminstone något af landets skogsmassa,

allt till förekommande af de oberäkneliga olägenheter i klimatiskt

hänseende, som skogsbrist skulle medföra. Trots lifliga invändningar

från flera håll, särskildt af åtskilliga norrländska representanter, som i

främsta rummet ville afse landets fortfarande uppodling genom fortsatta

nybyggen, kom Riksdagen till det slut, att så väl de afvittrade öfverloppsmarkerna,

som de oafvittrade skogarne i Norrland och Kopparbergs

län, så vidt de dertill funnes tjenliga, borde för kronoparker förklaras

samt ställas under skogsstatens vård och förvaltning; och ansågs

dervid som en vigtig angelägenhet, att, intilldess undersökning

om äfven do oafvittrade skogarnos lämplighet för kronoparker blifvit

verkstäld, det i Kongl. Brefvet af den 25:to Maj 1860 meddelade förbud

måtte utsträckas derhän, att nybyggen tills vidare ej finge ens ä

de oafvittrade skogsmarkerna i dessa län anläggas.

Efter inhemtande af vederbörandes utlåtande utfärdade derefter

Eders Kongl. Maj:t under den 21 December 1865 den förordning om

kronoparkers bildande i Stora Kopparbergs och de Norrländska länen,

hvilken innehåller föreskrifter dels derom att Kronans öfverloppsmarker,

då befintliga eller framdeles vid afvittringar eller storskiften uppkommande,

skulle, så vidt de dertill funnes lämpliga, såsom kronoparker

bibehållas, dels att, vid dädanefter skeende afvittringar, viss mark må,

derest ortens behof det kräfver, och lägenhet dertill finnes, till krono

-

11

parker afsättas, varande vederbörande skogsbetjent pligtig att derutinnan

bevaka Kronans rätt, och dels slutligen att jemväl före den allmänna

afvittringen viss mark må kunna, om lägenhet dertill finnes, till

kronopark afsättas, derest Skogsstyrelsen pröfvar sådant nödigt och anmodar

Konungens Befallningshafvande att densamma låta verkställa.

I särskild nådig Kungörelse af samma dag förordnades dessutom, i enlighet

med hvad Riksdagen förut begärt, att numera äfven å de oafvittrade

kronomarkerna nybyggesanläggning tillsvidare ej finge medgifvas.

Betydelsen af denna senare åtgärd framgår tydligt af den under

samma dag till Riksdagen aflåtna proposition, uti hvilken bland annat

förmäles, att någon sådan allmän undersökning af de oafvittrade skogsmarkerna

för afsättande derstädes af kronoparker, som Riksdagen begärt,

icke lämpligen kunde ske utan i samband med den stora allmänna

afvittring, som ännu på länge ej kunde för de Norrländska länen fullbordas,

men att Kongl. Maj:t, som sålunda funnit att från de oafvittrade

skogarne nu endast undantagsvis kunde utbrytas mark till kronoparkers

bildande, emellertid, med afseende å de af Rikets Ständer anmärkta förhållanden,

ansett att Kronan på annat sätt borde förbehålla sig rättigheten

att deltaga i vården om den växande skogen i dessa vidsträckta

trakter. Härmed afsågs det förslag, som i den Kongl. propositionen

framstäldes, eller att så väl a) alla framdeles beviljade nybyggen som

ock b) alla de, hvilka dittills försummat dem ålagda odlingsskyldigheter,

skulle, äfven efter sin omföring till skattehemman, vara underkastade

en sådan inskränkning i dispositionen af sin skogsmark, som

med hänsigt till det allmänna bästa ansåges erforderlig. Det var denna

inskränkning i den enskildes rätt öfver skogen som, af Rikets Ständer

gillad, blef af Kong!. Maj:t påbjuden genom nådig kungörelse af den

29 Juni 1866, enligt hvilken egare af sålunda uppkommande skattehemman

endast efter utsyning af vederbörande skogstjensteman eger

till försäljning afverka sin skog.

12

Men sedan sålunda Kongl. Maj:t förbehållit sig, hvad man vid frågans

då varande ståndpunkt ansåg sig i främsta rummet böra afse och

utan kränkning af redan förvärfvad rätt kunna ernå, eller rätten att

fortfarande öfvervaka vården af framdeles till enskilde upplåten skogsmark,

ansågs det följa af sig sjelft, att det för ett hälft år sedan utfärdade

förbud mot nybygges anläggning utan skada kunde upphäfvas.

Så länge man betraktat dessa förhållanden hufvudsakligen ur den

synpunkten, att de nordliga trakterna måtte skyddas för faran att varda

genom skogsbrist förvandlade till ödemarker, torde väl denna frågans

utveckling hafva varit den naturliga. Att dock icke ens för detta ändamål

1866 års lagstiftning af alla ansetts tillfyllestgörande, framgår deraf,

att redan följande året Kongl. Maj:t på Riksdagens framställning

funnit sig föranlåten att bestämma en viss gräns mot fjellmarkerna i

vester, utöfver hvilken nybyggen ej vidare finge anläggas, och att ytterligare

genom Kongl. Kungörelsen af den 19 April 1872 all anläggning

af nybyggen inom Norrbottens och Vesterbottens läns lappmarker ånyo

blifvit tillsvidare förbjuden. Anledningen till dessa nya förbud och inskränkningar

voro i första hand de från Norrland åter uttalade farhågorna

för verkningarna i klimatiskt hänseende af den skogsafverkan,

som fortfarande ansågs vara främsta syftemålet med nybyggesanläggning

i dessa orter. Nödvändigheten att inom lappmarkerna så vidt

möjligt i orubbadt skick behålla det förefintliga, mot fjällvindarne skyddande

skogsbeståndet anfördes åtminstone af den myndighet, som först

väckte fråga härom, såsom förnämsta grunden för dess yrkanden, och

dermed uttalades också den öfvertygelsen, att den genom 1866 års författning

Kronan förbehållna delaktighet i vården om dylika anläggningars

blifvande skogsanslag icke innebure tillräckligt skydd för skogens

bestånd. Tillika hänvisades derå, att med den hittills gällande ordning

lör upplåtelse af nybyggeslägenhet Konungens Befallningshafvande, vid

pröfning af ansökningar till sådana, icke kunde vinna på sakkännedom

grundad! omdöme, vare sig huruvida den sökta lägenheten vore till

13

nybygge tjenlig, eller om icke genom dess upplåtande kunde vid kommande

afvittring uppstå svårighet att åt förut i närheten anlagda hemman

och nybyggen bereda tillbörligt utrymme; och föreslogs derför så

väl af Konungens Befallningshafvande i V esterbottens län som af Skogsstyrelsen,

att, så vida ej lämpligt funnes att alldeles förbjuda vidare

nybyggesanläggning i i fråga varande landsort, Kongl. Maj:t åtminstone

måtte förordna, att anläggning af nybyggen derstädes ej finge medgifvas

annorledes än i samband med den allmänna afvittringen eller, såsom

Skogsstyrelsen föreslog, efter det vid afvittringen, med behörigt

afseende å bibehållande af sammanhängande skogar åt Kronan, de för

nybyggens anläggning lämpliga befunna trakter blifvit af offentlig myndighet

afsätta. Utan att något bestämma om afvittringens afvaktande

förordnade Kongl. Maj:t allenast, att nybyggesanläggningar tills vidare

oj finge i de uppgifna trakterna äfven nedan om den 1867 fastställda

så kallade odlingsgränsen upplåtas.

Detta nya förbud mot nybyggens anläggande i Lappmarken är visserligen

ännu ej uttryckligen upphäfdt. Men i den under den 30 Maj

1873 utfärdade nådiga stadga om afvittring i Vester- och Norrbottens

läns lappmarker säges dels i § 1 att ''genom allmän afvittring skola från

Kronans marker nödiga områden tilldelas så väl de i Lappmarken förut

varande, icke behörigen afvittrade hemman och nybyggen, som ock de

nybyggen, hvilka kunna vid afvittringen i laga ordning tillkomma, dels i

§ 6 mom. 2, att »efter den allmänna afvittringens fullbordande må nybyggen

på odisponerad mark inom de till odling tjenliga delarne af

landet åt hugade sökande upplåtas och genom särskilda afvittringsåtgärder

utbrytas.» Då dessutom i mom. 1 af samma paragraf är stadgadt,

att ansökning om tillstånd till nybygges anläggande må ej behandlas

i samband med afvittringen, der ej sådan ansökning till Konungens

Befallningshafvande inkommit före den 1 Mars det år, då, enligt

planen för afvittringsarbetet, skattläggningsberedning företages å

den trakt, som är i fråga för nybyggets anläggande, eller Konungens

14

Befallningshafvande ändock finner, att ansökningen utan hinder för afvittringen

kan i sammanhang dermed behandlas, får väl dermed ock

anses bestämdt att, äfven under och i samband med afvittringen, dylika

anläggningar, om ansökan dertill i rätt tid inlemnats, numera kunna

varda medgifna.

Slutligen har i samband härmed, genom denna stadga rörande afvittringen,

den i Kongl. Förordningen af den 29 Juni 1866 gifna bestämmelse

rörande vissa nybyggens och skattehemmans i Norrland dispositionsrätt

öfver dem tillkommande skog erhållit en sådan tillämpning,

att utan undantag alla nybyggen och hemman i Norr- och Vesterbottens

läns lappmarker, sedan de genom afvittring erhållit sig tilldeladt vederbörligt

skogsanslag, skola vara underkastade den inskränkning i afseende

å dispositionen af sin skog, att de deraf få till afsalu afverka endast

efter utsyning af vederbörande skogstjensteman.

Genom donna afvittrings-stadga hafva de hittills inom de oafvittrade

trakterna af Norr- och Vesterbottens län upptagna hemman och

nybyggen fått sig tillförsäkrad en rätt till utdelning från Kronans mark

af, efter lägenheten, från 5,000 till 20,000 qv.-ref skog på helt hemman,

hvilken rätt vid den kommande afvittringen visserligen lär varda till

fullo tagen i anspråk, och som det icke torde kunna i fråga komma att

för dessa hemman och nybyggen hädanefter underkänna. Det har emellertid

länge varit fråga om en revision af de bestämmelser, som tid

efter annan blifvit gifna rörande nybyggenas rättsförhållanden, och hafva

utlåtanden och förslag derutinnan blifvit afgifne så väl af 1870 års Komité

för de norrländska skogsförhållandena, som af Skogsstyrelsen,

Kammar-Kollegium och af dertill särskildt förordnad sakkunnig person.

Men en ny stadga rörande nybyggen och deras rättsförhållanden skulle

icke allenast hafva tillämplighet å förut anlagda eller redan till anläggning

beviljade nybyggen; sedan numera genom nämnda afvittringsstadga

nybyggesanläggning i samband med eller efter den allmänna afvittringen

ånyo blifvit medgifven, skulle denna författning äfven komma att

15

gälla för hädanefter uppkommande nybyggen. Och med hänsyn till

dessa finner jag för min del den hittills åt ämnet gifna utredning icke

så tillfredsställande, att jag anser mig kunna tillstyrka Eders Kongl.

Maj:t att i ärendet fatta beslut.

Efter min uppfattning är nämligen tiden nu inne att betrakta frågan

om de norrländska kronomarkernas disposition ur en helt annan

synpunkt än den, som hittills hufvudsakligen gjort sig i denna fråga

gällande. Hela den förutsättning, under hvilken man i äldre tider så

frikostigt hushållade med denna kronoegendom, är nu försvunnen, nya

förhållanden hafva inträdt, till hvilka vid vården af Kronans intressen

måste tagas vederbörlig hänsyn, och den i senare tid med kraft framhållna

grundsatsen om Statens rätt att vårda enskildes skogsegendom

räcker alls icke till för att tillgodose dessa intressen, hvilka i första

hand äro af rent fmansiel natur. De norrländska skogarne äro icke

längre värdelösa ödemarker, och kunna lika litet anses utan värde för

Staten som för den enskilde; de äro till och med bevisligen vida värderikare

och mera inkomstgifvande i Statens hand än i den enskilde fattige

nybyggarens. Trävarurörelsen har i dessa trakter tagit en utveckling,

som å ena sidan lofvar Kronan en högst betydande och för hvarje

år stegrad afkastning af dess behållna egodelar, och å andra sidan hotar

att göra hela nybyggesväsendet i dess ursprungliga betydelse till

en illusion. Kapital hafva samlats i dessa trakter och i denna rörelse,

som i olikhet med forna förhållanden gör det till en möjlighet för Staten

att finna afnämare för sina skogars produkter, med hvilka han kan

inlåta sig i vidtutseende och vinstgifvande affärer; bolag och enskilda

handelsfirmor hafva bildats och bildas oupphörligen, hvilka kunna åt

Staten som skogsegare lemna en tillbörlig andel af den vinst, som en

å den stora verldsmarknaden drifven trävarurörelse kan skänka, och det

är numera alls icke nödigt att till dylik rörelses uppmuntran bortgifva

Statens skogar för intet. I stället för de knappt nämnvärda skogsräntor

och stubbören, som ännu för tjugo år sedan kunde betingas för de till

16

sågverken upplåtna eller anslagna stockfångstområden, liar Kronan i

senare tider för 10- till 15-årig afverkningsrätt af allenast öfvermogna

träd kunnat erhålla en betalning, hvilken synes utvisa, att i de norrländska

skogarne kan den svenska Staten för framtiden påräkna en af

sina säkraste och mest gifvande inkomstkällor. Men samma denna kapitalbildning

inom den stora trävarurörelsen har gjort, att den forna

nybyggesodlingen mistat och allt mera förlorar sin forna art. Norrlands

värdefullaste produkt är i detta ögonblick och antagligen för en

lång framtid skogen, och till följd häraf har all den tillgängliga arbetskraften

vändt sig åt tillgodogörandet af dess värde. Men den enskilda

arbetskraften tvingas dervid af förhållandenas makt att träda i de samlade

kapitalens tjenst, derför att dessa förmå att genom drift i stort af

skogstillgången uttaga det högsta värdet och dermed åt arbetskraften

gifva dess högsta ersättning. Sålunda blir äfven nybyggaren i de flesta

fall intet annat än ett ombud för den större kapitalisten och sågverksegaren

till förvärfvande för dennes räkning af skogsegendom;

denna erfarenhet uttalade sig redan i 1850—60-talens klagomål öfver

odlingens försummande vid nybyggena, hvilka anlades allenast till förvärfvande

af skog och brukades endast genom afverkning; den jäfvas

visst icke heller af förhållandena under de senaste åren, och naturligt

är, att utvecklingen skall vidare fortgå just i denna riktning. Men under

de sistförflutna tio åren har man i detta förhållande sett en hotande

fara nästan uteslutande för skogens bestånd, för Norrlands framtid och

för klimatet, man har knapt talat om faran för Kronans inkomsters

minskning, och då man gång efter annan har påkallat lagstiftningens

hjelp, så har man, ledd af denna uppfattning, eftersträfvat och vunnit

ingenting annat än en rätt för Staten att fortfarande öfvervaka den enskildes

afverkning å den skogsegendom, hvartill Kronan en gång sjelf

haft eganderätt. Jag vill visst icke bestrida, att denna Staten tillerkända

uppsigt bör bidraga att skydda skogen mot öfver afverkning,

och att sådant skydd måhända behöfves för att förekomma klimatets

17

försämring, men jag vågar påstå, att skyddet för skogen skulle vara

kraftigare, och att uppgiften härutinnan för Staten skulle vara tacksammare,

om denna dess uppsigt gälde en utverkning för Statens egen

räkning och till dess vinst, och att derför det skydd, som .begäres för

Norrlands skogar, på bästa sätt vinnes, om man i främsta rummet ställer

sig till uppgift att bevara Kronans dervarande skogsmarker för förskingring.

Frågan huruvida nybyggen med rätt till skogsanslag fortfarande

skola få anläggas, eller icke, är med ett ord ej längre en fråga,

huruvida skogen bör bevaras för att utgöra en stormkappa mot vindarne,

eller om åkerbruket och boskapsskötseln skola få obehindradt

tränga sig fram till beredande af utrymme åt ökad befolkning, icke

längre en tvist mellan ödemarkens och odlingens rätt, utan väsentligen

en fråga, huruvida Kronan skall åt sina afnämare, de stora sågverken,

på fördelaktigaste vilkor, och med bibehållande af sin eganderätt till

skogen, afyttra för afverkning mogen skogstillgång, eller låta samma

afnämare nästan för intet, under förevändning af odling, sätta sig i besittning

af samma skogsmarker. Det synes mig, som i det senare fallet

Statens rättighet att öfvervaka den blifvande afverkningen å de af

enskilde förvärfvade markerna vore en föga afsevärd ersättning för en

ovilkorligen och för alltid förlorad inkomstgifvande egendom. Deremot

ligger uti Statens skyldighet att genom sina tjenstemän låta öfver hela

Lappmarken och en stor del af det öfriga Norrland utsyna all den skog,

som sedan den från Kronans mark utbrutits för enskildes räkning, kan

komma att afverkas, endast ytterligare ett skäl för den åsigten, att hvad

Kronan af dessa skogsmarker ännu kan hafva i behåll bör så vidt möjligt

är för dess egen räkning bevaras. Sedan nämligen all afverkning

till afsalu i de egentliga lappmarkerna numera blifvit ställd under Statens

tjenstemäns kontroll och endast efter deras utsyning kan försiggå,

och då dermed allt ostämpladt timmervirke kan uti flottningslederna

tagas i beslag, synes den väsentligaste betänkligheten hafva försvunnit

moii att för Statens räkning behålla icke blott de stora sammanhängande

3

18

parkerna, utan äfven sådana mindre skogslotter, som efter afvittringens

verkställande hafva ett läge, som under andra förhållanden skulle vara för

bevakning och afverkning mindre tjenlig!. Sådana skogsområdens upplåtande

åt enskilde under hittills gällande nybyggesvilkor skulle hädanefter

blott beröfva Staten den fördel, han sjelf af dem nu och framdeles

kunde vinna, men icke befria Staten från dess befattning med utsyning

och bevakning å desamma. Vid dylika skogslotters föryttrande

torde derför hädanefter alltid böra göra sig gällande åtminstone samma

grundsats, som för öfrigt erkännes riktig för allt afhändande af kronoegendom,

eller att derför bör betingas en köpesumma lämpad efter

verkliga värdet. En sådan grundsats, hvilken utesluter allt tilldelande

af skogsanslag åt nybyggen i och för odlingens uppmuntran, behöfver

för öfrigt, efter min uppfattning, alls icke hämmande inverka på den

verkliga åker- och ängsodlingens utveckling å de trakter, der densamma

förmånligt kunde bedrifvas. Åt nybyggare, som verkligen hafva för

afsigt att odla åker och äng, kunna dertill tjenliga lägenheter fortfarande

på dertill lämpliga vilkor upplåtas, åt sådane nybyggare kan

Kronan medgifva rätt att till husbehof få virke åt sig utsvnadt, äfvensom,

der så ske kan, det för kreaturen nödiga bete, och derigenom att

afverkningen till afsalu förbehålles Kronan, der ej genom verkligt köpeaftal

annorlunda kan förfogas, vinner man, efter min uppfattning, en

trygghet för att de anlagda nybyggena verkligen afse en sådan odling,

som allt hittills varit syftemålet med nybyggesväsendets befrämjande.

Hvad beträffar den farhågan, att den sålunda endast med åker och äng

försedde samt till husbehofs afverkning berättigade nybyggaren i tid

af missväxt skulle stå utan tillgång att sig försörja, synes det mig som

om, med den utveckling trävarurörelsen numera erhållit, tillfälle till

arbetsförtjenst med skogshygge för Kronans eller för enskilde skogsegares

räkning icke gerna torde kunna fela den arbetsduglige nybyggaren,

utan tvärtom under en ordnad skogshushållning i Statens hand

varda säkrare påräknelig, än när skogsbeståndet lemnas till nybygga

-

19

rens eget förfogande. Måhända skulle det ock för Kronan såsom stor

skogsegare vara gagneligt att, genom dylika upplåtelser af till odling

tjenlig mark, i de stora skogarne fästa en befolkning, hvilken kunde

ständigt påräknas såväl för bevakningen af Kronans skogar som för

den afverkning, hvilken kan komma att af en ordnad hushållning derstädes

påkallas.

Med antydan sålunda af de hufvudsakliga synpunkter, ur hvilka

jag anser, att nu ifrågavarande ämnen påkalla en närmare utredning,

hemställer jag att Eders Kongl. Maj:t täcktes uppdraga åt en särskild

Vidare har Eders Kongl. Maj:t dels genom nådig remiss den 13

December 1875 behagat låta till komitén öfverlemna Eders Kongl. Maj:ts

och Rikets Kammar-Kollegii underdåniga skrifvelse den 22 Mars samma

år, för att tagas i öfvervägande i sammanhang med afgifvandet af underdånigt

betänkande angående öfriga till komitén hänskjutna frågor;

varande nämnda skrifvelse af följande innehåll:

»Vid utarrendering af Kronans egendomar har Kammar-Kollegium

hittills följt en från äldre tider vedertagen plägsed att uti arrendekontrakten

befria arrendatorerne från utgörande af de egendomarne enligt

jordeboken åsätta räntor, hvaremot kronotionden, der sådan funnits åsatt,

måst utgöras. Orsaken till detta förhållande är att söka dels deruti,

att enligt de äldre föreskrifter rörande arrendets bestämmande, som

varit meddelade, räntan blifvit inbegripen under arrendet, dels ock uti

de intill sednare tider gällande stadganden rörande kronotiondens utgörande.

Sålunda föreskrefs i Kongl. brefvet den 4 April 1728 angående

kungsgårdarnes bortarrenderande, att arrendesumman skulle bestämmas

på det sätt, att den i skattläggningsinstrumenten efter kronovärdering

införda jordeboks- och mantalsräntan skulle i stället för förvandlingen

och markegången förökas med en fjerdedel samt för säterifriheten

med ytterligare en åttondedel, i Kongl. brefvet den 12 April

20

1748, enär det dåmera befunnits,, att Kronan af kungsgårdsarrenden icke

åtnjöte sin skäliga inkomst, att kungsgårdarne skulle genom offentlig

auktion på arrende upplåtas åt den mestbjudande, hvarvid grunden till

insättningssumman skulle tagas af kungsgårdens ränta efter förvandlingen

uträknad, nämligen spanmålen till fem daler silfvermynt tunnan

och de ofri ga räntepersodlarne efter 1735 års markegång och tionden

efter viss tiondesättning; men i de landsorter, der endast penningoräntor

förekommo, skulle dessa utgöra grunden för minimiarrendet i

samma proportion, som 1735 års markegång hade till kronovärderingen,

samt i Kongl. brefvet den 13 Augusti 1766, till efterrättelse kungjordt

genom Kollegii cirkulär den 31 Oktober samma år, att när någon kungsgård

blefve ledig, densamme skulle på arrende upplåtas åt den, som å

offentlig auktion erbjöd högsta städjan att på en gång för hela arrendetiden

erläggas, med vilkor att såsom årligt arrende betala jordeboksoch

man tals räntan efter markegång.

Hvad kronotionden åter vidkommer, så voro kungsgårdarne i allmänhet

derifrån befriade, och fråga om densamma förekom således hufvudsakligen

endast vid utarrendering af kronohemman. Så länge ännu

skyldigheten att leverera kronotionden in natura förefanns, ålåg det

Kronofogdarne att, der icke all kronotionden inom en kyrkosocken var

någon särskild stat på vinst och förlust anslagen, årligen uppgöra och

till behörig pröfning och fastställelse anmäla förslag, till hvilken tiondetagare

inom lagsagan hvarje tiondeskyldigt hemman borde utgöra sin

kronotionde; och borde härvid iakttagas, att den tiondegifvare, som det

ena året måste forsla sin tionde lång väg, det andra året borde få aflemna

densamma hos någon närboende tiondetagare, så att en rättvisa

i afseende å forslingsbesväret kunde emellan alla tiondegifvare iakttagas.

Vid sådant förhållande kunde vid utarrendering af Kronans egendomar

kronotionden, der sådan var åsatt, icke inbegripas under arrendet,

utan måste af arrendatorn särskildt utgöras. Väl upphörde i följd

af Kongl. kungörelsen den 11 Maj 1855, angående sättet för utgörande

21

af grundräntor och kronotionde, skyldigheten för tiondegifvaren att in

natura utgöra och till anvist ställe inom lagsagan forsla kronotionden,

men skyldigheten att erlägga värdet af densamma efter medel markegångspris

direkte till vederbörande tiondetagare qvarstod. Sedan emellertid

jemlikt Kongl. förordningen den 23 Juli 1869 all kronotionde med

undantag af den, som fri njutes vare sig af boställsinnehafvare eller

såsom ersättning för något besvär, numera blifvit till statsverket indragen,

synes kronotionden, i likhet med hvad i afseende på räntan hittills

egt rum, böra vid utarrendering af de till statsverket indragne

egendomar under arrendet inbegripas, helst derigenom någon minskning

i statsverkets inkomster icke kan antagas komma att inträffa, enär

arrendet, vare sig detsamma utbjudes å auktion, eller erbjuden optionsrätt

begagnas, utan tvifvel kommer att höjas med ett mot kronotionden

svarande belopp, samt den förenkling i kronoräkenskaperna derigenom

kommer att vinnas, att någon grundskatt för Statens utarrenderade egendomar

icke behötVer debiteras och redovisas. Som likväl en sådan förändring

i vilkoren vid utarrendering af ifrågavarande egendomar innefattar

rubbning af en hittills iakttagen allmän grundsats, har Kollegium

icke ansett sig tillkomma att derom besluta, hvarföre Kollegium underdånigst

får underställa detta ärende Eders Kongl. Maj:ts nådiga pröfning

samt hemställa att vid hädanefter skeende utarrendering af de till

statsverket indragne egendomar, i likhet med hvad beträffande räntan

hittills egt rum, skyldigheten för arrendatorn att särskildt utgöra kronotionde

jemväl må upphöra;»

dels uti nådigt bref den 17 December 1875, jemte förmälan att

Eders Kongl. Maj:t den 12 nästföregående November beslutat i nåder

föreslå Riksdagen, att — med undantag beträffande hemmanen Marskog,

de af Fru Rosencrantz och Friherre Adelsvärd donerade kapital samt

kyrkofonden —• de hospitalen tillhörande fastigheter, frälseräntor och

andra afgälder af fast egendom skulle, i öfverensstämmelse med hvad

särskilda komiterade för afgifvande af betänkande angående hospitals

-

22

väsendets fårändrade organisation föreslagit, till statsverket indragas,

anbefallt komitén, att, under förutsättning det ofvan berörda nådiga

framställning komme att vinna Riksdagens bifall, afgifva yttrande och

förslag jemväl rörande förvaltningen af de fastigheter, som i sådan händelse

komma att till statsverket öfvergå;

dels ock den 15 sistlidne Mars i nåder låtit tillställa komitén, för

att komma till dess kännedom, Skogsstyrelsens underdåniga memorial

af den 13 i samma månad, deruti Styrelsen — under anförande att uti

till Riksdagen afgifven berättelse om statsverkets tillstånd, styrelse och

förvaltning under år 1873 Riksdagens revisorer, med anledning af den

betes- och utsyningsrätt å kronoparkerna Halle- och Hunneberg, som

tillerkänts åtskilliga boställs- och hemmansinnehafvare i Elfsborgs och

Skaraborgs län, fästat uppmärksamhet uppå, att dylika för skogshushållningen

hinderliga tjenstbarheter, för livilka endast en obetydlig afgift

erlades, borde afskaffas, såväl å ofvan nämnda, som, der de förefunnos,

å öfriga kronoparker; att Skogsstyrelsen, på sätt i dess med

afseende å revisorernes berättelse afgifna underdåniga memorial af den

16 November 1875 blifvit. anfördt, redan för längre tid sedan vidtagit

åtgärder för utredande af hvad som med tjenstbarheterna sammanhängde,

i ändamål att i detta för skogshushållningen synnerligen vigtiga ämne

göra de underdåniga framställningar, som kunde påkallas af berörda

utredning, hvilken nu så fortskridit, att blott två skogsdistrikt återstode;

men att, oberoende af hvad härvid kunde förekomma, det synts Skogsstyrelsen,

som sådana tjenstbarheter, livilka tillerkänts för statsverket

utarrenderade egendomar, vare sig kungs- och kungsladugårdar eller

indragna civila och militieboställen, borde vid de nu allt jemt pågående

utarrenderingarna kunna bortfalla, helst vid reglering af tjenstbarheterna

å kronoparkerna i annat fall hvad som genom de tjuguåriga arrendekontrakten

tillförsäkrades arrendatorer komme att i ej ringa mån fördröja

servitutfrågans slutliga lösning; — af sådan anledning och i den

öfvertygelse, att högre inkomst skulle beredas statsverket genom till

-

23

godogörande för skogsväsendet^ räkning af de här i fråga varande förmånerna,

hvilka såsom ett ofta oväsentligt bihang vid utarrendering af

egendomarne åtföljt jordarrendet, under åberopande af sitt underdåniga

memorial den 28 sistlidne Februari rörande en likartad fråga vid f. d.

öfverstelöjtnantsbostället Alvastra och Ombergs kronopark, underdånigst

hemställt, huruvida ej Eders Kongl. Maj:t skulle i nåder finna skäligt

meddela föreskrift derom, att vid utarrendering af egendomar för statsverkets

räkning all den rätt till förmån från kronopark, hvaraf egendom

särskild eller såsom tillhörande förmånsberättigad kommun varit i åtnjutande,

måtte från arrendet undantagas.

Komiterade, som först till behandling företagit frågan om krono- Lagstiftning

rörande de för

egendomarnes utarrendering och sättet för deras förvaltning, hafva trott statsverket ut

arrenderade

sig

icke böra underlåta att till en början gifva en sammanfattad fram- egendomar,

ställning af de bestämmelser, som rörande kronoegendomarnes utarrendering

varit och nu äro i vårt land gällande.

I äldre tider förvaltades kronogodsen genom gårdsfogdar för Kronans

egen räkning till hofförtäringens och hofstallets underhåll, eller

ock upplätos de såsom förläning åt Kronans embetsmän, eller åt enskilde

mot utgörande af tjenstbarheter. Först i det 17:de århundradet

och egentligen under konung Carl XI:s regering skedde början med

deras utarrendering. Så blefvo under bemälde konung en del kungsoch

ladugårdar, som icke anslagits till indelningsverket, antingen upplåtna

på perpetuela arrenden mot en viss årlig arrendesumma, eller ock

efter föregången skattläggning och derpå verkställd auktion utarrenderade

till den mestbjudande på vissa år. Aid sist nämnda arrenden var

åt arrendator, som ordentligt erlagt arrendeafgifterna under arrendetiden

och vid utgången deraf befanns hafva väl förestått godset, genom

nådiga rescriptet af den 8 Oktober 1689 den förmån medgifven, att han

24

icke behöfde från arrendet drifvas blott och bart derför, att en annan

bjöd något högre arrendebelopp. Detta stadgande gällde dock endast

godsen i Estland, Lifland och Ingermanland. För såväl arrendets ordentliga

erläggande som godsens försvarliga häfd och vidmakthållande

ställdes af arrendatorerne borgen. Kunde de icke anskaffa sådan, hvilket

ofta var fallet vid de perpetuela arrendena, fmgo de i stället afgifva

skriftlig förbindelse, deri de till Kronan förskrefvo all sin egendom såsom

säkerhet för arrendekontraktets uppfyllande. Ett betydligt antal

kungsgårdar blefvo under krigsoroligheterna på 1600-talet och korning

Carl XII:s derpå följande krig förpantade för lån till Kongl. Maj:t och

Kronan. Ofri ga kronogods, utgörande sådana, till hvilka man icke funnit

någon arrendator, som var villig erlägga den bestämda skattläggningssumman

i årligt arrende, fortforo att på ett eller flere år af betjente

förvaltas för Kronans räkning.

Efter det fred i början af 1720-talet blifvit återstäld, började uppmärksamheten

riktas på landtbrukets upphjelpande. Man hade funnit

det vara mera i enlighet med Statens fördel, att kronogodsen utarrenderades

för en viss årlig afgift till statskassan, än att de sköttes af betjente

mot skyldighet allenast att aflemna obetydliga leveranser till hofförtäringen;

och sedan i anledning häraf genom nådiga brefvet den 28

November 1727 förklarats, att de kungs- och ladugårdar, som dittills

icke blifvit till skatte eller perpetuel arrende upplåtna, skulle refvas

och skattläggas samt sedan utarrenderas på vissa år, utkommo under

loppet af 1700-talet åtskilliga författningar, som närmare reglerade sättet

och vilkoren för utarrenderingen. Nådiga brefvet den 3 April 1728

bestämde härutinnan, att såsom arrendesumma skulle beräknas den

kungsgårdarne åsätta jordeboks- och mantalsränta efter kronovärdi med

en fjerdedels förhöjning derutöfver för förvandlingen, samt att säterifriheten

jemväl skulle beräknas till en fjerdedel af räntan. Af det belopp,

hvartill säterifriheten sålunda uppskattades, skulle dock endast

hälften tillfalla Kronan, men återstoden lemnas arrendatorn till husens

25

underhållande, så framt ej betydligare nybyggnad tarfvades, då arrendatorn

kunde helt och hållet befrias från utgifvande af berörda belopp

under vissa år. Allmogen, som af ålder utgjort dagsverken till kungsgårdarnes

bruk och skötsel, skulle dermed fortfara, dock icke till större

antal än 9 öke- och 18 drängdagsverken för hvarje tunnas utsäde af

sådana hemman, som voro belägna inom 2 mil från kungsgården. För

dessa dagsverken borde arrendatorn betala Kronan dubbla värdet efter

kronovärdi. Arrendetiden utsattes till 10 å 12 år. Denna senare bestämmelse

ändrades till femton år i nådiga brefvet den 4 Maj 1739,

genom hvilket i förening med det af den 26 September 1741 arrendatorerne

tillika ålades att vid kungsgårdarne anlägga schäfferier med

visst antal får, lämpadt efter höbergningens storlek.

Vid 1748 års riksdag läto Rikets Ständer genom deputerade besigtiga

en del kungsgårdar, för att närmare tillse, huru dessa författningar

efter!efdes. Tillika verkställdes uträkning af de belopp, hvartill

jordeboks- och mantalsräntan samt säterifriheten för de enligt 1728 års

vilkor utarrenderade kungsgårdar skulle uppgått, i händelse de skolat

erläggas efter markegångspris. Härvid befanns, att Kronan genom detta

utarrenderingssätt till följd af penningevärdets fall tillskyndades betydlig

förlust. Ersättning för säterifriheten gick förlorad endast derför,

att arrendatorn byggde hus åt sig sjelf, eu skyldighet, som likväl ålåg

såväl officerare för deras boställen som andra jordbrukare; och, hvad

beträffade de kungsgårdarne anslagna dagsverken, belöpte sig deras

värde efter markegången till dubbelt, ibland tre gånger så mycket som

Kronan derför erhöll.

Sedan Rikets Ständer hos Kong!. Maj:t gjort underdånig framställning

i ämnet med angifvande af de förändringar i gällande stadganden,

de på grund af ofvan omförmälda förhållanden ansågo nödiga, utkom

nådiga brefvet den 12 April 1748. Deri bestämdes, att de kungsgårdar,

som voro eller blefvo lediga, så framt de icke voro vissa bruk

eller bergverk anslagne, skulle bortarrenderas genom auktion mot hög

-

26

sta årliga arrende, hvarvid till grund för arrendesumman skulle tagas

kungsgårdens ränta, beräknad efter 5 daler silfvermynt tunnan för spanmålen,

1735 års ständiga markegång på persedlarne och viss tiondesättning

för kronotionden. De mindre gårdarne borde dock fortfarande

upplåtas emot räntans utgörande. Arrendetiden skulle ej utsättas till

längre tid än 50 år och ej kortare än 15 till 12 år. Alla hjelpedagsverken,

för hvilka allmogen icke åtnjöt någon ersättning eller lindring

i kronobesvären, borde upphöra, och arrendatorn tillhållas att rödja och

bygga torp, då lägenhet dertill fanns, utan att den gamla odalåkern

och ängen derigenom till kungsgårdens skada förminskades. Åker, äng

och skog egde han häfda och bruka enligt lag och förordningar, skogen

till husbehof men ej till afsalu. Laga hus för legohjon, gröda och

kreatur skulle åligga arrendatorn att bygga och underhålla, på sätt om

officerares boställen var föreskrifvet, och årlig nybyggnad påföras efter

hemmantalet. För att icke nedtrycka arrendeanbuden genom en alltför

betungande byggnadsskyldighet, medgafs dock den lindring, att der

karaktersbyggnad af sten fanns uppförd, skulle den visserligen af arrendatorn

underhållas, men när nybyggnad å kungsgårdarne derefter

komme i fråga, borde byggningarna så mycket möjligt inskränkas. Till

upphjelpande af kreatursracerna skulle vid kungsgårdarne anläggas antingen

schäfferi, stuteri eller holländeri. Hvilkendera af nämnda inrättningar

arrendatorn för framtiden skulle underhålla, egde han att efter

omständigheterna vid auktionen bestämma i samråd med Kronans embetsmål!.

Såsom en hjelp för arrendatorerne fingo de öfvertaga de vid

kungsgårdarne befintliga, Kronan tillhörande kreatur och redskap, mot

skyldighet allenast att i lika godt stånd aflemna dem till efterträdaren,

ett medgifvande, som afsåg Kronans fördel mera än arrendatorns, emedan

man derigenom ville såväl befordra kungsgårdens behöriga vård

och skötsel, som lemna flere personer tillfälle att täfla om arrendet.

För de kungsgårdarne underlagda bondehemman skulle räntorna betalas

efter årlig markegång; hvarjemte, till utrönande af huru arrendatorerne

27

fullgjort de enligt kontrakten dem åliggande skyldigheter, stadgades,

att ekonomisk besigtning skulle å kungsgårdarne hållas hvart tredje

och laga syn hvart sjette år. Dylik syn borde äfven förrättas vid atocli

tillträde, äfvensom när vid ekonomisk besigtning utröntes, att arrendatorn

låtit komma sig något till last, hvarigenom han möjligen förverkat

kontraktet.

Enligt 1748 års författning biefvo dock endast några få kungsgårdar

bortarrenderade. De fleste disponerades på särskilda vilkor dels

vid dels mellan riksdagarne.

1765 års Ständer läto genom deputerade verkställa förnyad besigtning

å kungsgårdarne, och sedan de tagit i öfvervägande livilka mått

och steg borde vidtagas, på det. största fördel för Kronan af dem skulle

kunna vinnas, utfärdades i enlighet med deras underdåniga tillstyrkande

nådiga brefvet den 13 Augusti 1766, kungjordt genom Kammar-Kollegii

bref den 31 Oktober samma år. Detta bref förändrade till en del bestämmelserna

i 1748 års författning och påbjöd till en del nya sådana.

Deri förordnades, att jordeboks- och mantalsräntan af såväl förut utarrenderade

kungsgårdar, som dem, hvilka derefter komme att utarrenderas,

skulle betalas efter årliga markegången. De senare skulle genom

offentlig auktion upplåtas åt den, som bjöd högsta kontanta städja

att på en gång erläggas för hela arrendetiden; och skulle detta gälla

samtlige kungsgårdar, så att derefter ingen skillnad komme att göras

mellan mindre och större. Författningarna af åren 1728 och 1748 hade

ej innehållit annan bestämmelse rörande Kronans säkerhet för arrendesummans

behöriga utgörande eller kontraktets fullgörande i öfrigt, än

att arrendatorn skulle årligen i förskott erlägga arrendetf utan rätt att

derå tillgodonjuta något ränteafdrag. Förutom att detta stadgande i

1766 års nådiga bref upprepades, ålades deri tillika arrendatorn ej mindre

vid auktionstillfället förete borgen af två bofasta personer för städjesumman,

hvilken vid tillträdet borde erläggas, än äfven ställa borgen

för kungsgårdens lagliga häfdande och all den skada, arrendatorn

28

kunde densamma tillfoga, hvilken borgen skulle förnyas vid hvarje laga

syn. I fråga varande författning bestämde vidare, att ingen utarrendering

skulle ske på längre tid än 15 år. De karaktersbyggnader, för hvilka

arrendatorerne dittills varit ansvarige, borde framgent af dem underhållas,

men inga nya sådana uppföras utan särskildt tillstånd. Till laga

åbyggnaden skulle upprättas förslag, lämpadt efter hemmantalet och

gårdens oundgängliga behof, och arrendatorn vara ansvarig för nybyggnad

och underhåll deraf utan . afskrifning på arrendesumman. De på

viss längre tid förut ingångna kontrakter skulle sålunda jemkas, att

oaktadt längre tid af dem ännu kunde återstå, de likväl borde upphöra

efter femton år, räknadt från 1767 års midfasta, samt perpetuela arrenden

äfvensom skatteköp efter samma tid till Kronan återgå, för de senare

emot köpeskillingens återställande.

De sålunda gilua bestämmelser om upphörande efter viss tid af

längre arrenden och om återgång af skatteköpen, gåfvo emellertid anledning

till en mängd klagomål, hvilka Rikets Ständer vid 1769 års

riksdag funno så befogade, att de för sin del förklarade, det alla hemman,

säterier och lägenheter, som efter 1723 års skatteköps förordning

bli t v it till skatte upplåtna, skulle åter försättas i samma ställning, do

innehaft före utfärdandet af 1766 års författning; äfvensom att de arrenden,

som voro ställda på vissa år och af Rikets Ständer eller på

grund af deras åtgärd ingångna, skulle af innehafvarne, så vida de icke

lörbrutit kontrakten, få njutas till godo mot förut bestämda vilkor. 1

afseende ä de kungsgårdar, som af Rikets Ständer blifvit, upplåtna under

perpetuela arrenden, gjordes äfven någon jemkning efter hörande

af åtskilliga innehafvare af dylika arrenden. Uppå Ständernas derom

1 ramställd a underdåniga anhållan 1 örständi gades Kammar-Kollegium genom

nådiga brefvet den 13 Mars 1770 att befordra dessa beslut till

verkställighet och efterrättelse.

En del Kronan förbehållna fisken, qvarnar och andra smärre lägenheter

hade man äfven börjat utarrendera till undvikande af den förlust,

29

Kronan för deras underhåll fick vidkännas. Föreskrift härom meddelades

först i nådiga brefvet den 3 April 1728. I afseende ä dylika odisponerade

lägenheter förordnades vidare i 1766 års nådiga bref, att de

skulle åt deri högstbjudande å offentlig auktion utarrenderas på sex år.

Sedan det emellertid visat sig, att vid en del af dessa lägenheter tarfvades

åtskilliga byggnader och förbättringar, för att af dem skulle

kunna dragas tillbörlig nytta, samt att kostnaderna härför icke kunde

under så kort arrendetid återvinnas, i följd hvaraf arrendatorerne i stället

läto lägenheterna förfalla och arrendeafgiftcrna minskades, meddelades

genom nådiga brefvet den 8 Januari 1788 Kammar-Kollegium frihet

att efter omständigheterna få utsätta arrendetiden för sådana lägenheter

från sex till högst femton år, hvilket stadgande fortfarande tilllämpas

med den ytterligare genom nådiga brefvet den 3 December 1823

gifna bestämmelse, att Kronans strömmingsfisken icke må på kortare

tid än femton år utarrenderas.

De förändringar, som, på sätt ofvan nämnts, vidtogos vid 1769 års

riksdag, angingo endast enskilde personers redan förvärfvade rätt, men

upphäfde icke de genom 1766 års författning stadgade grunder för nya

arrenden, hvadan ock dessa grunder, så vida icke Kongl. Maj:t af särskilda

orsaker om någon kungsgårds utarrendering annorlunda förordnade,

sedermera vid arrendeaftals ingående iakttogos, intill dess Kongl.

kungörelsen den 17 December 1799 utfärdades, hvilken författning i

vissa delar ännu är gällande.

Kronan hade befunnits vara i saknad af den inkomst, henne rätteligen

borde tillkomma af de utarrenderade kronogodsen, emedan de fleste

voro skattlagda efter egor, som varit i häfd vid slutet af 1600- och

början af 1700-talet, samt dessutom godsens afkastning betydligt ökats

genom den förbättring, landtbruket vunnit under de närmast förut gångna

20 till 30 åren. För att åstadkomma rättelse härutinnan och för framtiden

göra arrendeafgiften oberoende af myntvärdets stigande och fallande,

uttalades i 1799 ars författning den nya grundsats, att arrendet

30

skulle för hvarje kungsgård efter dess storlek utsättas till visst tunntal

spanmål, hälften råg och hälften korn, att levereras in natura eller

betalas med penningar efter markegången. Myckenheten spanmål borde,

olika för olika provinser, bestämmas efter vidden af gårdens öppna

åkerjord och dervid tillika tagas i beräkning de särskilda hemman, öfver

hvilka arrendatorn hade lika fri disposition, som öfver kungsgården;

men lör öfriga under arrendet inbegripna, särskildt skattlagda

qvarnar och andra lägenheter, tillika med de hemman, af hvilka arrendatorn

emot räntans utgörande blott njöt vissa biträden af åboerne,

skulle räntan erläggas efter förvandling och årlig markegång. Vinsten

derutöfver af dessa lägenheter, äfvensom af oskattlagda torp, öar och

fisken, samt inkomsten af ladugård och andra förmåner skulle deremot

ställas under auktion för penningeafgift. Vidare föreskrefs, att den vid

auktionen mestbjudande borde genast vid inropet ställa antaglig säkerhet

för ett års arrende samt vid tillträdet lemna borgen för kontraktets

behöriga uppfyllande. Arrendetiden utsattes till 30 år, för att lemna

arrendatorn tillfälle draga nytta af sina uppodlingar och förbättringar.

Endast der det på grund af särskild pröfning funnes oumbärligt, skulle

han undfå rättighet att nyttja visst antal kronodagsverken mot betalning

derför till Kronan efter markegången. Till hästafvelns upphjelpande

ålades hvarje arrendator hålla en målfyllig, felfri hingst till allmogens

tjenst, hvarjemte upprepades förut gifna bestämmelser om skyldighet

att underhålla antingen schäfferi, stuteri eller holländeri, anlägga

trädgårdar och trädskolor, samt plantera ekar och andra för handaslöjder

nyttiga trädslag, såsom ask, oxel, alm och apel. Det antal sådana

träd, som ålåg arrendator plantera, bestämdes till fem årligen för hvarje

mantal, och planteringen borde vara fullbordad inom de tio första arrendeåren

vid vite af en riksdaler för hvarje bristande träd. För att

hos landtmannen genom uppmuntrande efterdöme väcka håg för ängsuppodling

till boskapsskötselns och åkerbrukets förbättring, samt för

att åstadkomma tillgång på frö af tjenliga grässlag, skulle tillika åligga

31

arrendator]! årligen upptaga ett stycke af den minst bärande, till odling

tjenliga ängsmark, samt igenlägga det samma med goda svenska

grässlag, hvaraf sedan frön borde till afsalu hållas ortens invånare till

handa. Vidkommande arrendatorns rätt att bruka åker, äng och skog,

samt byggnadsskyldigheten, så skulle förblifva vid de i lag och förordningar

derom förut gifna stadganden, dock med tillägg, hvad angick

nämnda rättighet, att han skulle få tillåtelse att till anläggande af nya

torp använda någon del af gårdens aflägset belägna odalåker och äng,

men deremot till skogens besparande alla tegelbruk nedläggas, samt

beträffande byggnadsskyldigheten, att uppförande af ny karaktersbyggnad,

der sådan pröfvades nödig, skulle utgöra ett kontraktsvilkor för

arrendatorn, på sätt derom för hvarje fall blefve föreskrifvet. Sådan

byggnad skulle dock icke vid ombyggandet tilltagas större eller annorlunda

beskaffad, än för arrendatorn skäligen tarfvades, samt i sådant

afseende lämpligen böra bestå, vid de mindre gårdarne af 5 till 6 och

vid de större af 8 till 9 rum, hvartill ritning borde upprättas och fastställas.

Ekonomisk besigtning skulle endast hållas hvart femte, och

laga syn hvart tionde år.

Sedan genom 77 § i 1809 års Regeringsform Rikets Ständer blifvit

tillförsäkrad rätt att föreskrifva de grunder, efter hvilka Statens

egendomar skulle förvaltas, blef det hos 1809 och 1810 årens riksdag

föremål för öfverläggning, huru dessa egendomar borde förmånligast

användas med afseende på ej mindre en förökad inkomst för Staten än

äfven bibehållandet af innehafvarnes lagliga rätt. De rådande nationalekonomiska

åsigterna gåfvo anledning till tvifvelsmål om fördelarne af

egendom i Statens hand, hvilka tvifvelsmål äfven vunno stöd af den

omständighet, att Staten, enligt hvad erfarenheten visat, dittills aldrig

af kronogodsen dragit en mot deras värde någorlunda svarande inkomst.

De egendomar, som blifvit utarrenderade efter 1799 och i öfverensstämmelse

med de i samma års författning stadgade grunder, hade väl betingat

högre arrenden än förut, och Ständerna ansågo äfven nämnda

32

författning ega ett afgjordt företräde framför alla föregående, men icke

förty funno de med Statens sanna fördel mest öfverensstämmande att

åt enskilde öfverlåta eganderätten till kronogodsen, emedan dessa allenast

derigenom kunde tillförsäkras den högsta odling och Staten sålunda

medelbart den högsta vinst. På grund häraf fattade Ständerna

det beslut, att kungs- och kungsladugårdar, i den mån de blefvo ledige,

borde till den mestbjudande på offentlig auktion försäljas till

skatte i större eller mindre delar. Då Kong!. Maj:t emellertid icke ansåg

sig kunna å detta beslut meddela nådig fastställelse, öfverlemnades

genom nådig proposition åt Rikets Ständer vid 1810 års urtima riksdag

att bestämma, huru vida några nya grunder för framtida hushållningen

med kronogodsen borde utstakas. Efter öfvervägande häraf

stannade Ständerna i den mening, att Kronans vinst i förening med

ökad befolkning och vidsträcktare odlingsföretag skulle befordras, derest

de till arrende ledige kungsgårdar, hvilka hvar för sig innefattade

flere mantal, blefvo klufne och bortarrenderade i lägenheter af endast

ett till två mantal. Till vinnande af detta ändamål borde vid blifvande

ledigheter efter föregången undersökning pröfvas, huru sådan klyfning

kunde verkställas, samt derefter de särskilda kungsgårdshemmanen, äfvensom

de hemman, som förut lydt under kungsgårdarne, tillika med

skattlagda qvarnar och andra lägenheter samt fisken hvar för sig genom

auktion till arrende utbjudas. Härvid borde dock iakttagas, att

hela kungsgården med underlydande vid samma tillfälle utbjödes, till

utrönande af hvilketdera för Kronan blefve förmånligast, antingen kungsgårdens

utarrenderande odelad eller i lotter. Vidare ansågs inkomsten

af de bortarrenderade godsen göras säkrare och än mera oberoende af

myntvärdet, om de under arrendet inbegripna förmåner, hvilka förut

bortauktionerats i penningar, utbjödes mot afgift i spanmål att levereras

in natura eller betalas i penningar efter årlig markegång, eller ock,

der omständigheterna sådant föranledde, emot afgift i hö, som alltid

borde lösas efter markegång. De arrendatorerne åliggande särskilda

skyldigheter att hålla hingst, att underhålla schäfferi, stuteri eller holländeri

med flera förbindelser i allmännyttigt syfte, borde för framtiden

upphöra. Derigenom finge å ena sidan arrendatorn friare händer att

till sin fördel bruka den arrenderade lägenheten, och kunde å den andra

Kronan påräkna högre arrendeafgift. Slutligen voro Ständerna af

den åsigt, att den allmogen åliggande skyldighet att åt arrendatorerne

utgöra dagsverken var ett så tryckande besvär, att rätt till dylika

dagsverken icke under något vilkor borde arrendatorerne medgifvas;

att den kontanta betalning, som enligt föregående kontrakter skulle såsom

ersättning för kronodagsverke!! utgifvas, borde efter det års markegång,

då kontraktet ingicks, reduceras till spanmål, att betalas efter

årlig markegång; att den arrendatorerne medgifna rätt att få emottaga

lvronans vid gårdarne befintliga kreatur och redskap skulle försvinna;

samt att, derest kungsgård styckades, arrendatorerne skulle åläggas

uppföra deraf förorsakad nybyggnad. På derom af Ständerna hos Kongl.

Maj: t i underdånighet gjord anhållan utfärdades härefter nådiga kungörelsen

den 3 December 1810 med bestämmelser i nu angifna syftning

samt bibehållande i öfrigt af hvad Kongl. kungörelsen den 17 December

1799 innehöll.

De genom 1799 och 1810 års författningar stadgade grunder angående

sättet för antagande af arrendator och arrendebeloppets bestämmande

tillämpades härefter inemot fyratio år. Den under tiden vunna

erfarenhet hade visat, att i följd af den vid utarrenderingen medgifna

obegränsade täflan arrendeanbuden icke sällan blifvit uppdrifna till ett,

i förhållande till egendomens värde, allt för högt belopp, hvilket oftast

föranledt antingen arrendatorns oförmåga att fullgöra arrendevilkoren,

eller ock att egendomen vid arrendetidens slut aflemnats vanskött och

i försämradt skick. En förändring i gällande stadganden, åsyftande ej

mindre att förekomma de förluster, Staten i berörda afseenden måste

vidkännas, än äfven att försäkra honom om den högsta inkomst, som

af de utarrenderade lägenheterna kunde erhållas utan äfventyr för de

-

34

ras ändamålsenliga bruk och skötset, var derför af behofvet påkallad.

Dessa ändamål ansågo Rikets Ständer vid 1844 och 1845 årens riksdag

lämpligast kunna vinnas genom bestämmande af ett maximum för arrendets

belopp i förening med företrädesrätt för förre arrendatorn, hans

enka eller barn att emot berörde maximum öfvertaga arrendet. En dylik

optionsrätt borde tillika innebära en fördel för Staten, såsom utgörande

en kraftig uppmuntran för arrendatorn att egna ökade omsorger

och kostnader åt jordens odling och skötsel samt egendomens förbättrande.

I öfverensstämmelse med de sålunda antydda och i öfrigt vid

nämnda riksdag af Ständerna faststälda grunder förordnades ock i nådiga

kungörelsen den 17 Juli 1847, att vid utarrendering af Kronans

egendomar skulle utsättas ett minimum, hvarunder, och ett maximum,

hvaröfver det årliga arrendet ej finge gå. Vid bestämmandet af dessa

belopp skulle tagas hänsyn icke blott till lägenhetens beskaffenhet enligt

kartor, egobeskrifningar m. m., utan äfven till beloppet af de för

andra egendomar i trakten utgående arrenden, hvilka med arrendatorns

utkomst och egendomens behöriga skötsel ansågos förenliga. Derest

förre innehafvaren väl brukat lägenheten, hvilket tillkom Kongl. Maj:ts

Befallningshafvande att bedöma, skulle arrendet liembjudas honom, eller,

i händelse af hans frånfälle, hans enka eller barn, emot den faststälda

maximisumman jemte öfriga vilkor enligt författningarna. I händelse

den sålunda bestämda optionsrätt icke inom förelagd tid begagnades,

skulle arrendet genom auktion upplåtas åt den, som utöfver minimibeloppet

bjöde högsta årliga arrende, eller, om flera anbud till

maximisumman gjordes, den, som derjemte bjöde högsta kontanta städja,

att vid tillträdet på en gång erläggas. Kunde åter anbud till det

utsatta minimum icke erhållas, borde lägenheten utan förbehåll af visst

minimum eller maximum genom ny auktion på arrende utbjudas och

antagligheten af då skeende högsta anbud pröfvas. Utsättandet af minimi-

och maximibelopp uppdrogs åt Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

efter hörande af vederbörande kronobetjente; och hade Kongl. Maj:ts

35

Befallningshafvande att sedan underställa de sålunda utsatta beloppen

Kammar-Kollegii pröfning och fastställelse.

Det dröjde emellertid icke länge, förr än klagan å nyo förspordes

öfver att Kronans egendomar icke lemnade en mot deras värde svarande

afkomst. En härtill medverkande orsak var den i 1799 års författding

stadgade långa arrendetiden, i följd hvaraf förhöjning i arrendet

endast kunde i fråga komma hvart tretionde år. På den ståndpunkt

jordbruket vid tiden för nämnda författnings tillkomst befann sig,

var det af behofvet påkalladt, att arrendator!) tillförsäkrades en så lång

besittningsrätt, på det han derigenom måtte lemnas tillfälle draga nytta

af sina å egendomen gjorda förbättringar och såmedelst vinna uppmuntran

till dess förkofran. Detta skäl hade till en del förlorat sin giltighet,

derigenom att odlaren till följd af den utveckling, jordbruket till

in emot slutet af 1850-talet vunnit, kunde för nedlagda mödor och kostnader

påräkna snabbare godtgörelse. Härtill kom ock, att fastighetsvärdet

steg hastigare än förr, så att det vid början af en tretioårig arrendetid

åtagna arrende mot slutet deraf utgjorde en vida ringare procent

af egendomens värde. Kongl. Maj:t aflät derför vid 1859 och 1860

årens riksdag nådig proposition om arrendetidens inskränkande till 20

år, hvilket ock af Rikets Ständer bifölls och derefter påbjöds genom

nådiga kungörelsen den 12 Juli 1860.

Genom arrendetidens förkortande kom Kronan visserligen i tillfälle

att oftare betinga de högre arrenden, hvartill egendomarnes förbättring

och stegrade fastighetsvärden kunde föranleda; men Ständerna ansågo

likväl grunden till det missförhållande, man ville afhjelpa, än mera vara

att söka uti en annan omständighet, den nemligen, att bestämmandet

af maximiarrendet enligt 1847 års författning skedde på ett mindre tillfredsställande

sätt. De derutinnan gällande bestämmelser lemnade ingen

säkerhet för, att någon i landtbruk fullt hemmastadd person blef i

tillfälle att yttra sig angående i fråga varande angelägenhet. Det hade

också ej sällan inträffat, att arrendatorer, hvilka med begagnande af

36

den dem tillförsäkrade optionsrätt fått arrendet af Kronans egendomar

åt sig förlängdt, öfverlåtit det samma på annan person mot erhållande

af ganska betydlig godtgörelse. De skäl, som vid 1844 och 1845 årens

riksdag åberopats för optionsrättens införande, ansågos väl ännu ega

den giltighet, att ett frånträdande af de i 1847 års författning derutinnan

uttalade grundsatser vore betänkligt. Men då erfarenheten visat,

att förre innehafVaren eller den i afseende å arrendets öfvertagande

med honom lika berättigade, nästan alltid begagnat sig af rättigheten

att få öfvertaga arrendet efter det på föreskrifvet sätt bestämda maximum,

och arrendebeloppen följaktligen sällan bestämdes genom fri täflan,

utan hufvudsakligen berodde af bestämmandet af berörda maximum,

funno Ständerna, med afseende å den vigt som hvilade på nämnda

förrättning, det vara angeläget, att detta åliggande verkställdes på ett

fullt ändamålsenligt sätt. Uti underdånig skrifvelse den 5 Oktober 1860

framhölls derför önskvärdheten af att stadgandena i berörda hänseende

så till vida förändrades, att personer med verklig sakkännedom komme

att jemte kronobetjeningen höras i ämnet, innan minimi- och maximiarrendena

bestämdes af vederbörande myndigheter. Sedan Rikets Ständer

sålunda angifvit den riktning, i hvilken de ansågo lagstiftningen

böra utvecklas, föreslogs i nådig proposition till 1862 och 1863 årens

riksdag, att förfaringssättet vid utsättandet af minimi- och maximiarrendet

skulle så förändras, att, hvad angick jordbrukslägenhet, förslag dertill

borde upprättas af kronofogden i orten med biträde af landtmätare,

samt, efter egendomens större eller mindre betydenhet, en eller två i

landtbruk kunnige män, de der tillika borde tillse, huru vida egendomen

genom odlingar, anläggning af torp eller dylika företag kunde

märkeligen förbättras, och då tillika föreslå hvad i sådant afseende ansåges

ändamålsenligt. Sålunda upprättadt förslag borde af Kongl. Maj:ts

Befallningshafvande jemte eget yttrande insändas till Kammar-Kollegium,

som hade att fastställa minimi- och maximiarrendenas belopp och besluta

öfver möjligen föreslagna förbättringar. Vid utarrendering af

37

fiske skulle likaledes sakkunnig person tillkallas; men för lägenheter,

hvartill ej hörde jord, kronobetjent ega ensam upprätta förslag. Dessa

stadganden, hvilka af Ständerna godkändes, återfinnas i nådiga kungörelsen

den 7 Augusti 1863.

Sedan sålunda blifvit redogjordt för de hufvudsakliga förändringar,

1799 års författning undergått, återstår att omnämna ytterligare några

stadganden, som i afseende å arrendeväsendet tillkommit.

Den säkerhet, som enligt 1799 års författning af en blifvande arrendator

skulle lemnas vid auktionstillfället, afsåg, såsom förut närnndt,

endast ett års arrende, och den egentliga borgen för arrendevilkorens

fullgörande ålåg honom först ställa vid tillträdet. Som det likväl understundom

inträffade, att arrendator icke förmådde anskaffa sådan borgen,

förordnades genom nådiga brefvet den 20 Maj 1808, att i stället

borgen vid auktionstillfället skulle lemnas för de första fem arrendeåren,

samt sedan i stadgad ordning förnyas. Hvad angår denna borgens

form har till följd af praxis derå tillämpats bestämmelserna i

Krigs- och Kammar-Kollegiernas kungörelse den 14 Augusti 1811, oaktadt

denna egentligen endast afser militieboställen. Enligt nådiga brefvet

den 2 Mars 1827 förvaras borgensförbindelse för arrende af Kronans

egendom i länets ränteri.

Till förekommande af ett hänsynslöst användande af så kallad flåhackning

och bränning vid nyodlingar, hvilket odlingssätt allt efter

jordmånens olika beskaffenhet befunnits vara än skadligt, än nyttigt,

föreskrefs i nådiga brefvet den 8 Maj 1821, att å ängsmark nämnda

odlingssätt endast skulle få användas, sedan Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

uppå anmälan och efter inhemtadt. yttrande af länets hushållningssällskap

dertill lemnat tillstånd, hvarjemte viss växtföljd å den

sålunda odlade marken skulle iakttagas. Å ouppodlade kärr och mossar

medgafs deremot flåhackning och bränning utan inskränkning.

I sammanhang med nådigt utlåtande i anledning af gjord underdånig

ansökning, att Kronan måtte antingen helt och hållet bestrida,

38

eller ock deltaga i kostnaden för uppförande af nya byggnader å en

arrenderad kronoegendom, i stället för de förut varande, som genom

vådeld till större dolen nodbrunnit, har Kong!. Maj:t i nådigt bref den

25 April 1826 förklarat, att i derefter utfärdade arrendekontrakter om

Kronans egendomar tydligen borde bestämmas, att vid vådliga händelser

af omförmälda eller likartad beskaffenhet Kronan icke skulle vara

skyldig att förse arrendatorn med hus för egendomens räkning, utan

att arrendatorn borde sjelf uppföra sådana mot afräkning på hans byggnadsskyldighet

samt med rätt att af efterträdande arrendator bekomma

den ersättning för öfverbyggnad, som enligt lag och författningar kunde

honom tillkomma.

I ändamål att för en arrendator underlätta möjligheten att inlåta

sig i vattenaftappnings- eller sjösänkningsföretag, blef genom Kongl.

förordningen den 6 Juli 1849 stadgadt, att ej mindre den kostnad, arrendator

för sjelfva företaget får vidkännas, än äfven den ytterligare

kostnad, som kan erfordras för den tillvunna eller förbättrade jordens

odling och inhägnande samt uppförande af de byggnader, som i följd

af åkerbrukets utvidgning äro af nöden, skall fördelas till godtgörande

på vissa år, dock ej mer än tjugu, äfvensom att arrendator, som afträder

egendomen, innan de bestämda åren gått till ända, eger för de återstående

af efterträdaren njuta ersättning. Enahanda rätt till godtgörelse

tillkommer, på grund af Kongl. kungörelsen den 16 Januari 1863, arrendator,

som under sin arrendetid fått vidkännas betydligare kostnad

för nybyggnad af kyrka, prestgård eller andra allmänna hus, uppförande

af större broar eller anläggning af nya vägar.

I sammanhang med det af Rikets Ständer vid 1850 och 1851 årens

riksdag på nådig proposition lättade beslut om de uti ordinarie räntan

ingående persedlars omsättning och förenkling, samt om förändring i

gällande stadganden i afseende å indelta räntors och kronotiondes utgörande

och de årliga markegångsprisens bestämmande, funno Ständerna

det leda till största enkelhet äfvensom bäst befordra arrendato

-

rernes fördel, om arrendena af Kronans egendomar, der ej särskilda

omständigheter fordrade leverering af naturapersedlar, utsattes antingen

i penningar eller i spanmål eller i begge delarne. Denna förändring

påbjöds ock sedermera uti nådiga brefvet den 11 Maj 1855, samt blef

genom det nådiga bref, som utfärdades den 14 Januari 1871, än vidare

utsträckt, så att nu mera alla arrenden af Statens egendomar skola bestämmas

i penningar. Det sedan gammalt bibehållna stadgandet att

arrendet skulle förskottsvis betalas, hade redan genom nådiga brefvet

den 8 Augusti 1829 blifvit upphäfdt såsom endast betungande för arrendatorerne

och verkande till nedsättning i arrendeanbuden, utan att

vara erforderligt för statsverkets säkerhet, emedan borgen för arrendets

utgörande alltid borde lemnas. Jemlikt sist omförmälda bref skola alla

arrenden årligen erläggas, i den för annan grundskatt föreskrifna ordning.

I afseende å sättet för arrendeauktions förrättande innehåller nådiga

brefvet den 13 Maj 1864 den ytterligare bestämmelse, att dervid få afgifvas

förseglade anbud, hvilka, sedan klubbslag fallit för muntliga anbud,

böra öppnas och i sammanhang med de sist nämnda komma under

pröfning.

Sedan behofvet af en ordnad hushållning å Statens skogar gjort

sig allt mera känbar!, riktades ock uppmärksamheten på, huru de till

de utarrenderade egendomarne hörande skogar borde lämpligast skötas.

I sådant afseende föreskrefs genom nådiga brefvet den 19 Juni 1830

att, der sådant funnes lämpligt och användbart, skogarne skulle indelas

till trakthuggning. Stegrade bekymmer för följderna af skogarnes fortfarande

vanvård och en öfverdrifven afverkning föranläto vidare Rikets

Ständer att i underdånig skrifvelse den 5 December 1854 hos Kongl.

Maj:t anhålla om införande af ett på vetenskapliga grunder bygdt skogshushållningssätt

å Statens egendomar; med anledning hvaraf ock nådigt

förslag blef i ämnet utarbetadt och för Ständerna vid näst följande

två riksdagar framlagdt. I detta uttalades den grundsats, att ett lika

och gemensamt hushållningssätt för dessa skogar icke lämpligen kunde

40

användas, utan att de båda olika systemen kontroll eller omedelbar förvaltning

allt efter omständigheterna borde tillämpas, det förra i allmänhet

och på egendomar, som hade mindre skogsareal, och det senare

der sådana vidlyftigare skogar funnos, att en sjelfständig skogsförvaltning

kunde bära sig. I enlighet med denna grundsats, som äfven af

Ständerna gillades, förordnades genom nådiga förordningen den 29 Juni

1866, att å de utarrenderade egendomarne skulle, så vidt hinder ej mötte,

en regelbunden skogshushållning införas och, der Skogsstyrelsen pröfvade

sådant tjenligt, indelning till trakthuggning ega rum. Der skogen

var af större betydenhet och så belägen, att den lämpligen kunde

ställas under skogsstatens omedelbara vård och förvaltning, skulle den,

med undantag af tillräcklig skogsmark för husbehof, afsöndras såsom

kronopark och efter fastst.älda grunder förvaltas. De skogar, som ej

voro till sådant ändamål tjenliga, äfvensom de till husbehof undantagna

skulle fortfarande stå under arrendatorernes vård och skötas enligt fastställd

hushållningsplan, öfver hvars efterlefnad vederbörande skogstjenstemän

borde hålla uppsigt. Öfver sådan skog erhöll arrendatorn

en vidsträcktare dispositionsrätt än förut, i det han skuIle få fritt förfoga

öfver hvad af skogens årliga afkastning icke erfordrades för gårdens

behof. Härför borde dock vid arrendevilkorens bestämmande årligt

skogsarrende beräknas.

Slutligen har Eders Kong]. Maj:t uti nådig kungörelse den 24 Maj

1875 förklarat, att någon optionsrätt ej vidare må vid kronoarrenden

arrendatorerne tillförsäkras.

Med tillämpande af de nu angifua grunder hafva äfven utarrenderats

de tid efter andra indragna boställen, hvaraf inkomsterna gå till

statsverket, nemligen militieboställen (K. B. till K. K. den 17 Dec. 1831

och den 19 Juli 1832), fjerdingsmansboställen (K. B. till K. K. den 11

Okt. 1843), samt med någon skiljaktighet de så kallade hofstallängar

(K. B. till K. K. den 14 Maj 1810) och kronobeten i Malmöhus och

Christianstads län (K. B. till K. K. den 18 Nov. 1817).

41

Förvaltningen af i fråga varande egendomar liar städse handhafts

af Kammar-Kollegium och Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande enligt

de tid efter annan för nämnda myndigheter utfärdade instruktioner.

Till vinnande af upplysning om nu i allmänhet gällande vilkor vid^''^^"^

arrenden af annan jord inom landet, än den, som hittills skötts för stats- bandet1*

verkets räkning, hafva komiterade från en del myndigheter, som handhafva

utarrenderingen af allmänna hemman, äfvensom från godsegare i

olika delar af landet förskaffat sig del af deras arrendekontrakter eller

derföre använda formulär; och har vid granskning af dessa inhemtats

följande.

Beträffande arrendeupplåtelsen, ankommer för en del allmänna hemman

på vederbörande myndighet, att, derest den redan varande arrendatorn

uppfyllt alla sina kontraktsförbindelser och väl häfdat hemmanet,

medgifva honom företrädesrätt framför andra att å nyo öfvertaga

arrendet till ett för sådant ändamål faststäldt maximibelopp. Äfven uti

enskildes kontrakter förekommer ett medgifvande i dylik riktning.

Arrendetiden är för allmänna hemman nästan utan undantag 20 år,

för enskilda äfven kortare, såsom 16, 15 eller 10 år.

Af- och tillträdet eger i öfverensstämmelse med allmänna lagen rum

den 14 Mars. Undantagsvis sker det den 1 eller 25 Mars, eller den

1 Maj.

Arrendeafgiften är för större delen af allmänna hemman bestämd i

spanmål att med penningar lösas efter det för orten gällande medelmarkegångspris.

För en del erlägges tillika årlig penningeafgift, eller

nedsätter arrendatorn ett städjekapital, utan rätt att derå åtnjuta ränta.

Arrendeafgiften erlägges vid allmänna uppbördsstämmorna, eller ock i

länets ränteri, eller direkte till vederbörande myndigheter. Afradstiden

infaller vanligen i Februari månad eller vid arrendeårets slut, men i

6

42

några fall å Thomedag. För enskilda egendomar utgår arrendet med

ett eller annat undantag i penningar och erlägges halfårsvis.

Föreskrifterna om jordens häfd äro i nu gällande kontrakter om allmänna

hemman obestämda och gå gemenligen ut på »att hemmanets

egor, såväl åker och äng som utegorna, skola väl häfdas, brukas, stängas,

dikas, rödjas och förbättras, så att hemmanet må vid arrendetidens

slut vara genom god och försigtig hushållning satt i fullgodt stånd.»

Uti några kontrakter finnes bestämmelse om att under de sista fem

arrendeåren minst en femtedel af åkerjorden årligen skall trädas och

gödslas, samt minst en femtedel besås med gräsfrö, hvilken senare del

under sista arrendeåret icke får användas till betning. Enskilde jordegare

meddela utförligare bestämmelser i afseende å växtföljd, gödsling

med såväl naturliga som konstgjorda gödningsämnen, visst antal kreaturs

hållande på egendomen, betning m. m. Allmänt antagen är hos

dem den föreskrift, att viss del af åkerjorden årligen skall användas

till foderväxter eller till träda och foderväxter; hvarjemte meddelas

förbud mot foders och gödsels förande från bole. Flåhackning med

bränning är förbjuden utom i händelse af särskildt tillstånd.

Bränntorf, der sådan finnes, är arrendator endast tillåtet upptaga

antingen till viss myckenhet, eller till husbehof.

I afseende å dikning ålägges arrendator af allmänna hemman att

»tillbörligen» verkställa sådan och samma föreskrift meddelas om stängsel.

I åtskilliga enskilda kontrakter finnas intagna bestämmelser om

täckdikning, åsyftande fördelning af kostnaden derför mellan jordegaren

och arrendatorn. Uti ett fall är arrendator af enskild egendom medgifvet-,

att efter hand och i samråd med egaren få borttaga gärdesgårdarna

å egendomen.

Vid några egendomar är arrendatorn förbjudet att anlägga tegelbruk.

Skogen eger arrendatorn å de flesta allmänna hemman använda till

husbehof, dels utan, dels efter utsyning, och å en del derjemte till afsalu

emot skogsarrende. A en klass af i fråga varande hemman är all

43

skog från arrendet undantagen, men arrendatorn likväl skyldig ombesörja

dess vård och skötsel i enlighet med lemnade föreskrifter. Endast

för den händelse att skogens framtida bestånd det medgifver, erhåller

han utsyning till vedbrand och gärdsel, samt till byggnadsvirke

för hemmanets oundgängliga behof, det senare likväl mot betalning.

För enskilda arrenden meddelas stränga bestämmelser rörande skogen.

Vid en del ingår den alls icke i arrendet, vid andra är arrendatorn

endast berättigad att derifrån erhålla viss utsyning. I åtskilliga

kontrakter äro föreskrifter gifna om verkställande af plantering och åtgärder

för .ungskogens fredande.

Åbyggnaden vid allmänna hemman är arrendatorn pligtig att såväl

underhålla som i enlighet med lag och författningar nybygga, och skall

densamma aflemnas i fullgodt stånd. Vid en del boställen utsökes husrötebristen

hos afträdaren af vederbörande styrelse, och vid dessa är

arrendatorn frikallad från ansvar för den husröta, som afträdare eller

hans löftesmän ej förmå ersätta. Uti enskilde jordegares kontrakter

ålägges arrendatorn vanligen blott underhållsskyldighet, och der bestämmelser

om nybyggnad förefinnas, afse de fördelning af kostnaden

derför. I vissa fall bidrager jordegaren dertill med bestämdt penningebelopp,

och arrendatorn ombesörjer uppförandet samt svarar för kostnaden

i öfrigt. I andra sker fördelningen så, att jordegaren lemnar byggnadsämnen,

och arrendatorn bekostar arbetet. I andra åter svarar den

sist nämnde endast för framforsling af byggnadsämnen.

Brandförsäkring af åbyggnaden skall i allmänhet verkställas af arrendatorn.

För en del allmänna hemman gälla i detta afseende stadgandena

i Kongl. kungörelserna den 23 Februari 1847 och den 7 Februari

1856. Brandskada afhjelpes antingen af arrendatorn mot ställande

af borgen för lyftad brandskadeersättning, eller ock upplåtes dess

botande på auktion till den minstbjudande. Några få enskilde jordegare

ombesörja sjelfve brandförsäkring och förbehålla sig iståndsättandet af

brandskada.

44

För olyckshändelser, som vid allmänna hemman bevisligen utan arrendatorns

förvållande inträffa, ansvarar lian icke.

Samtliga af egendomen utgående onera och utskylder utgöras af arrendatorn.

För några enskilda egendomar erlägger han jemväl eganderättsbevillning.

I afseende å vattenafledning är för en klass af allmänna hemman

den regel antagen, att jordegaren bestrider hemmanets andel i kostnaden

för dylikt företag, men att arrendatorn skall å det utgifna beloppet

erlägga sex procent ränta under arrendetiden.

Rörande afträdande arrendators skyldigheter gäller i allmänhet, att

han skall aflemna egendomen höstplöjd samt besådd med höstsäd och

gräsfrö, antingen å bestämd areal eller i enlighet med begagnad växtföljd.

Vid en del arrenden är afträdaren berättigad till ersättning för

tillbrukning och utsäde, vid andra åter icke. Några enskilda kontrakter

stadga, att gode män skola pröfva, huru vida afträdaren uti i fråga

varande hänseende fullgjort sina skyldigheter, samt bestämma den godtgörelse,

hvartill tillträdaren i motsatt fall är berättigad.

Vid såväl allmänna som enskilda arrenden förekommer bestämmelse

om att afträdaren skall utan ersättning lemna vårfoder åt tillträdaren.

Transport af arrendekontrakt är i intet fall medgifven utan vederbörande

jordegares samtycke.

Såsom säkerhet lemnas för de allra flesta arrenden borgen, gällande

för längre eller kortare tid, vanligen fem år, och som viss tid innan

den går till ända, eller om borgesmännen upphöra att vara vederhäftige,

bör af arrendatorn förnyas eller atbytas mot annan. Någre enskilde

jordegare fordra, att arrendatorn skall hos dem såsom säkerhet

nedsätta visst penningebelopp. Ett enskildt kontrakt föreskrifver till

jordegarens ytterligare betryggande, att arrendatorn skall brandförsäkra

sina kreatur och redskap, äfvensom säd och foder.

Inventarium af såväl kreatur som redskap hålles vid några, enskilda

egendomar arrendatorn till handa af egaren.

45

För kontraktsbrott stadgas arrenderättens förlust och skyldighet att

utan åtnjutande af fardag från egendomen aflyfta samt att ersätta all

skada; vid allmänna hemman särskildt den förlust, som vid hemmanets

upplåtande på nytt arrende kan uppkomma genom arrendeafgiftens nedgående.

Uti kontrakterna rörande nästan alla enskilda egendomar finnes

stadgadt, att tvister mellan jordegaren och arrendatorn skola slitas genom

kompromiss. Detta gäller äfven för några få allmänna hemman.

Ekonomisk besigtning hålles hvart femte år eller oftare, till utrönande

af huru arrendatorn fullgör sina skyldigheter i afseende å byggnader

och jordens häfd; laga syn vid af- och tillträdet, samt å allmänna hemman

när vid ekonomisk besigtning befunnits, att arrendatorn så å sido

satt sina förpligtelser, att fråga kan vara om hans skiljande från arrendet.

Vid en del allmänna hemman hålles dessutom laga syn hvart

tionde år.

Rörande domänväsendet i främmande länder har komitén inhemtat

hufvudsakligen följande. lagstiftning

Den Preussiska Staten är egare af ett betydligt antal landtbruks- Preussen,

domäner. De få icke utan representationens samtycke Staten afhändas,

och då försäljning deraf sker, skall köpeskillingen ovilkorligen användas

till inköp af annan inländsk jordegendom. Högsta styrelsen öfver domänerna

utöfvas af Finansministeriet, under hvilket de Kongl. Kretsregeringarna

handhafva förvaltningen i orterna med biträde af landtbrukskommissarier

samt byggnads- och skogstjenstemän. Utarrendering

af landtbruksdomänerna har befunnits i alla afseenden tjeuligare än

omedelbar förvaltning, hvilken derför också endast undantagsvis användes;

t. ex. då egendom skall såsom mönsterfarm skötas eller landtbruksskola

derå anläggas, eller när det är nödigt att å egendom verkställa

genomgripande förbättringar.

46

Utarrenderingen bestämmes icke af några särskilda lagar och författningar,

utan man följer dervid vissa allmänna grundsatser, som tid

efter annan utvecklats. Arrendevilkoren ega de öfverordnade myndigheterna

att i hvarje fall bestämma på sätt, som med Statens fördel

finnes bäst förenligt. En del arrendebestämmelser, som i allmänhet

tillämpas, äro sammanfattade i ett reglemente, hvaraf ett exemplar till

arrendatorn öfverlemnas, och hvilket han har att ställa sig till efterrättelse,

så vida icke undantag från en eller annan af de deri innehållna

föreskrifter blifvit medgifvet. Dylika undantag kunna påkallas af en

egendoms särskilda beskaffenhet eller lokala förhållanden och införas

då i det med arrendatorn upprättade kontraktet tillika med de särskilda

arrendevilkor, som ytterligare pröfvas nödiga. Af de ofvan omförmälda

grundsatser, som vid utarrenderingen tillämpas, må här anmärkas följande.

Upplåtelse å arrende af egendom sker genom offentlig auktion, likväl

ej så att den dervid högstbjudande är ovilkorligen berättigad till

arrendets erhållande, utan är det Finansministeriet förbehållet, att af de

tre personer, som afgifvit högsta anbuden, till arrendator utse den, som

med hänseende till kunskap i landthushållning, förmögenhetsvilkor, redbarhet

och personlighet i öfrigt kan anses dertill mest lämplig. Innan

auktion hålles, verkställes af de underordnade myndigheterna uppskattning

af arrendet, hvarvid tages i betraktande beloppet af den arrendeafgift,

siste arrendatorn erlagt, och de af honom å egendomen gjorda

förbättringar, så ock den afkastning, egendomen enligt af arrendatorn

förda böcker under de senaste åren lemnat. Egendomen utarrenderas

i det skick, den befinnes, utan rätt för blifvande arrendator att på de

uppgifter, som rörande densamma meddelats, grunda något ersättningsanspråk

mot Staten.

Frågan om lämplighetan af att utarrendera en större egendom under

ett eller flere arrenden har blifvit afgjord till förmån för det förra alternativet.

Ett mindre antal byggnader göres härigenom behöfligt, och

inträffande missväxt inverkar mindre å arrendatorns af en större egen

-

47

dom förmåga att fullgöra sina förbindelser till Staten, emedan till öfvertagande

af ett sadant arrende fordras jemförelsevis större förmögenhet

och en mera oberoende ställning.

Arrendetiden bestämmes vanligen till 18 år, hvilken tidrymd ansetts

ej mindre bereda arrendatorn möjlighet att draga fördel af å egendomen

gjorda förbättringar och uppmuntra honom till dess förkofran, än äfven

tillgodose Statens anspråk på att komma i åtnjutande af den högre

arrendeafgift, som kan betingas af penningevärdets lallande och de nu

mera snabba framstegen på landthushållningens område.

Arrendatorn åligger att på i orten brukligt sätt så sköta egendomen,

att dess af kastnings förmåga icke försämras, utan så vidt möjligt höjes.

Införd hushållningsplari skall af honom följas; dock eger han med behörigt

medgifvande ändra densamma. Lera, kalksten, torf, kol och

andra mineralier får han använda till jordens gödning, men ej till annat

ändamål. Skulle det anses fördelaktigt, att dylik tillgång på annat sätt

tillgodogöres, är arrendatorn pligtig att mot skälig nedsättning i arrendeafgiften

afstå den mark, som för sådant ändamål fordras.

Det vanliga förbudet mot bortförande från egendomen af hö, halm,

andra foderväxter och gödsel, utsträcker man äfven till vass, potatis,

rofvor och det affall, som vid rotfrukters förarbetning till bränvin, stärkelse

eller socker återstår.

o

A egendomen skall arrendatorn, utöfver det inventarium, som vid

tillträdet af Staten möjligtvis till honom öfverlemnas, hålla kreatursoch

hushållningsinventarium till värde, som i kontraktet varder fastställdt,

med rätt för Staten att deri ega förmånsrätt för arrendeafgiften

och den skada, som för Staten kan uppstå genom arrendatorns uraktlåtenhet

att fullgöra öfrigä sina förbindelser. Såsom ytterligare säkerhet

härför skall han aflemna reda penningar eller värdepapper till för hvarje

fall bestämdt belopp, dock aldrig understigande tredjedelen af den årliga

arrendeafgiften.

Till de å arrendeområdet växande träd och buskar, hvarå förteck

-

48

ning vid tillträdet upprättas, och livilka det åligger arrendatorn att

vårda, eger han ej annan rätt än att å derför anvisade träd och häckar

samt lågskog verkställa toppning och qvistning efter fastställd omdrefstid,

samt att använda det dervid erhållna virke. Deremot är han förbunden

att årligen plantera träd till visst antal, bestämdt i förhållande

till arrendeafgiftens storlek. Har arrendatorn derutöfver verkställt plantering,

godtgöres honom vid afträdet de kostnader, han haft för inköp

och plantering af det öfverskjutande antalet träd; men han får ej bortföra

något träd från egendomen.

Samtliga till egendomen hörande byggnader och andra inrättningar,

såsom broar, diken, brunnar, pumpar, rörledningar m. m., skall arrendatorn

försätta i godt skick och under arrendetiden underhålla. Särskilt

är stadgadt, att han årligen skall verkställa taktäckning till viss

qvotdel af befintliga tak, varande denna qvotdel större eller mindre allt

efter olika slag af tak. Ifrågakommer nybyggnad af hus till följd af

brandskada eller annat olycksfall, såsom vattenflöde eller stormvind,

eller på grund deraf, att det trots af arrendatorn vederbörligen fullgjord

underhållsskyldighet ej mera kan vidmakthållas, bekostas nybyggnad

till större eller mindre del af Staten. Arrendatorn bidrager dertill i

allmänhet med nödiga körslor samt påläggande af tak, och i det ofvan

sist omförmälda fall har lian dessutom att i kostnaden deltaga med en

femtedel af beloppet. Nybyggnad af öfriga inrättningar verkställes af

arrendatorn; och får denne ej af Staten fordra uppförande af förut ej

befintliga byggnader och inrättningar, eller utvidgning af redan varande.

Rörande brandförsäkring af åbyggnaden gälla olika stadganden.

Den ombesörjes i vissa provinser af Staten, i andra åter af arrendatorn.

Den senare är deremot alltid pligtig att emot hagelskada försäkra stråoch

skidfruktsgrödor, samt oljeväxter (raps).

Någon, förlängning af arrendetiden är icke arrendatorn medgifven,

men kan genom ömsesidig öfverenskommelse ega rum. Dör arrendatorn

under arrendetiden, kan arrendet fortsättas antingen af någon af sterb

-

49

husdelegarne, dock endast en bland dem, eller ock af annan person, å

hvilken arrenderätten af dem öfverlåtes, detta likväl alltid under förutsättning

att sådan blifvande arrendator af Kretsregeringen godkännes.

Rätt att öfvertaga arrendet tillkommer i främsta rummet arrendatorns

enka, dock får hon icke sjelf ombestyra egendomens skötsel, utan skall

denna handhafvas af dertill föreslagen och godkänd person. Detta senare

stadgande gäller äfven annan qvinlig sterbhusdelegare. Åtskilliga

vilkor, hufvudsakligen med afseende å säkerheten, äro dock fästade vid

arrendets fortfarande i nu omförmälda fall, och det ankommer alltid på

Kretsregeringen att pröfva, huru vida dessa blifvit nöjaktigt uppfyllda,

eller att i annat fall upplåta egendomen på nytt arrende.

Slutligen har arrendatorn att i enlighet med fastställda formulär

verkställa bokföring öfver årlig taktäckning, gödsling, gjorda utsäden

och derfif skördade grödor, erhållen inkomst af ängar och betesmarker,

den å egendomen hållna kreatursstock m. m. Dessa böcker böra vid

anfordran tillhandahållas Regeringens ombud, hvilka arrendatorn vid

deras besök skall förse med nödigt hus- och stallrum, äfvensom skjuts

emot ersättning i händelse af behof.

Tillfredsställande säkerhet för de utarrenderade egendomarnes tillbörliga

häfd har man ansett sig vinna genom stadgande af strängt ansvar

för äfven jemförelsevis obetydliga afvikelser från arrendevilkoren,

samt en noggrann tillsyn öfver att arrendatorn fullgör sina förpligtelser.

Denna tillsyn utöfvas af Regeringens kommissarier vid med korta mellantider

företagna inspektioner.

I Wurtemberg sker utarrenderingen af landtbruksdomänerna efter wurtemberg.

hufvudsakligen samma grunder som i Preussen. Åt den förvaltande

myndigheten, Finansministeriet, är enahanda frihet lemnad, att efter

omständigheterna bestämma de arrendevilkor, som med afseende å de

7

50

Danmark.

särskilda egendomarne kunna anses för Staten fördelaktigast. Utarrenderingen

sker genom auktion till den högstbjudande, men täflan inskränkes

till sådana personer, som kunna förete offentliga intyg, dels

att de disponera den förmögenhet, som erfordras ej mindre för ställande

af säkerhet, än äfven för en driftig landthushållning, dels ock att de

besitta nödiga kunskaper i landtbruk. Der Finansministeriet vid utarrendering

af större egendomar anser det nödigt, göres till och med

val af arrendator bland samtlige de vid auktionen bjudande, oberoende

af anbudens storlek, och man fäster då mindre afseende vid erhållande

af en hög arrendeafgift, än derpå att egendomen kommer i händerna

på en duglig, med nödigt rörelsekapital försedd arrendator, hvilken

man har skäl antaga icke allenast genom en lämplig hushållning förbättrar

egendomen, utan äfven genom sitt föredöme bidrager till höjande

af landtbrukets ståndpunkt i orten.

Danska Kronan eger endast ett fåtal landtbruksdomäner, hvilka af

Finansministeriet för Kronans räkning utarrenderas på vilkor, som i

hvarje särskildt fall af Ministeriet bestämmas. Enligt hvad framgår af

en del för komitén tillgängliga förslag till arrendekontrakt angående

nämnda domäner, följas dervid, bland andra, här nedan antydda grundsatser.

I afseende å egendoms häfd har arrendatorn att ställa sig till efterrättelse

en fullständigt uppgjord kulturplan, som bestämmer ej mindre

den växtföljd, som å särskilda eg or bör iakttagas, utan äfven hvarest

och till hvad utsträckning nyodling skall af arrendatorn verkställas.

Någon nybyggnad åligger icke arrendatorn. Deremot ansvarar han

för underhållet af samtliga byggnader och inrättningar. Vissa så kallade

hufvudreparationer, såsom ommurning af skorstenar och yttermurar,

isättning af nytt timmer samt omläggning af brädtak och golf, om

-

51

besörjas likväl af Kronan, och till sådana reparationer bidrager arrendatorn

endast med forsling af nödiga byggnadsämnen. Årliga besigtningar

verkställas å byggnaderna af en byggnadsinspektör, och de dervid

anmärkta brister är arrendatorn pligtig inom viss tid afhjelpa.

Till arrendatorn öfverlemnas vid tillträdet ett egendomen åtföljande

inventarium af kreatur, redskap, utsädesspanmål och foder, som vid afträde!,

återställes. Af kreatursstocken skall arrendatorn årligen omsätta

ett visst antal, och han ansvarar till en del för den förlust af kreatur,

som genom inträffande boskapssjuka kan förorsakas.

Till egendomen hörande skog undantages från arrendet, och arrendatorn

tillerkännes ingen rätt att derifrån erhålla bränsle eller virke.

Han är förbunden hindra, att gårdens kreatur inkomma på skogen, men

eger för sådant ändamål ej af Kronan fordra uppförande af någon hägnad.

Inom arrendeområde'': växande träd får han endast med vederbörandes

tillstånd fälla.

Slutligen åligger arrendatorn, att, när Kronans ombud infinna sig

på egendomen för verkställande af inspektion eller i och för skogen

rörande angelägenheter, mot ersättning förse dem äfvensom deras betjening

med föda och husrum samt tillhandahålla stallrum och foder

för deras hästar.

För så vidt komitén har sig bekant, är den Engelska Kronan inom

Storbrittanien icke egare af andra landtbruksdomäner än sådana, som

äro anslagna åt konungahuset såsom utgörande del af dess underhåll.

Dessa domäner utarrenderas, dock icke efter några vissa regler, utan

såsom vore de enskild egendom. De vilkor, under hvilka upplåtelsen

sker, äro beroende af bruket i den ort, der egendomen är belägen.

Detta bruk vexlar betydligt uti olika landsdelar, men en del arrendebestämmelser,

bland hvilka några här nedan omnämnas, hafva vunnit

en mera allmän tillämpning.

Eugland.

52

Utarrenderingen sker på viss längre tid, eller på ett år ined förlängning

år efter år och sex månaders ömsesidig uppsägningstid.

Från arrendet undantagas växande träd, äfvensom kalk, lera och

andra mineralier, hvilka kunna särskildt tillgodogöras.

Mot egendomens försämring har man sökt skydda sig genom speciela

bestämmelser i afseende å det brukningssätt och den växtföljd,

som af arrendatorn skola iakttagas. Denna utväg har dock senare tiders

erfarenhet visat sig benägen att förkasta, emedan härigenom för stort

band lägges på arrendatorn, och man anser sig numera kunna nå samma

mål genom blotta föreskriften, att en del af åkerjorden årligen skall

besås med foderväxter, samt atl allt skördadt foder skall å egendomen

uppstillas. En del arrendatorer, nemligen de, som äro i besittning af

rörelsekapital och hufvudsakligen lägga an på att medelst jordens starka

gödning åstadkomma rika skördar, vilja dock ej underkasta sig ens

sist nämnda inskräkning, utan fordra helt och hållet fria händer i afseende

å brukningssätt. För att tillmötesgå denna klass af arrendatorer,

som af de Engelska jordegarne högt värderas, har man utfunnit tvenne

utvägar. Den ena består deri, att man i arrendekontraktet blott inför

det allmänna vilkor, att arrendatorn skall väl häfda egendomen, men

tillika förbehåller jordegaren rätt att åter inträda i besittning, derest

arrendatorn fortsätter med ett brukningssätt, som af gode män förklaras

vara lör egendomen skadligt. Det andra utgöres af bestämmelsen, att

slagtboskap till viss vigt årligen skall å egendomen uppfödas, samt all

erhållen gödsel derå användas.

De ofvan omförmälda, år från år fortlöpande arrendena, hvilka i

England äro serdeles vanliga, kräfva utförliga bestämmelser om arrendator

rätt till ersättning för å egendomen gjorda förbättringar, emedan

han icke med någon säkerhet kan påräkna att genom en längre tids

besittning af egendomen återvinna derå nedlagda kostnader och arbete.

Numera regleras denna arrendatorns rätt af en år 1875 utkommen lag,

som hufvudsakligen är byggd på följande grunder. Förbättringar delas

53

1 tre klasser, allt efter större eller mindre varaktigheten af den fördel,

som genom desamma tillskyndas egendomen; och beräknas denna varaktighet

för första klassen till 20, för andra till 7 och för tredje till

2 år. Såsom exempel på förbättringar af första klassen må nämnas:

torrläggning af jord, uppförande eller utvidgande af byggnader, anläggning

af naturliga betesmarker (permanent pastures), ängsvattningar,

trädgårdar och stängsel, nyodling. Till andra klassen höra, bland

andra, påförande å jorden aflera, kalk eller mergel; samt till den tredje:

gödsling med artificiel eller annan gödsel, äfvensom gödning af boskap

å egendomen medelst oljekakor eller andra der ej producerade foderämnen.

Kostnaden för gjord förbättring fördelas på det antal år, hvartill

förbättringen är uppskattad, och om arrendatorn afträder egendomen,

innan lika många år efter förbättringens verkställande förflutit, är han

för det återstående antalet berättigad till godtgörelse, dock under vissa

vilkor, hvaribland må nämnas, att han till förbättring af första klassen

skall hafva utverkat j or degarens skriftliga tillstånd, och, beträffande dylik

af andra klassen, att han, innan han börjar anläggningen deraf, inom

viss tid derförut bör hafva lemnat jordegaren underrättelse, att han

ämnar företaga sådan.

Någon skyldighet att verkställa nybyggnad har arrendatorn icke,

och af byggnadernas underhåll åligger honom vanligen endast sådana

reparationer, som äro nödiga för att hålla byggnaderna vind- och vattentäta.

Då särskild öfverenskommelse om underhållet träffas, fördelas

detta gemenligen så, att jordegaren tillsläpper byggnadsämnen och

arrendatorn arbetet.

Vid uppgörandet af förhållandet mellan af- och tillträdare åsyftar

man så mycket som möjligt förekomma, att ombyte af arrendator

må förorsaka rubbning i åkerbrukets jemna gång. De bestämmelser,

som med minsta kostnad för tillträdaren leda till detta mål, anses för

de bästa.

54

Frankrike.

Öfversigt af

Statens

fastigheter.

I Frankrike, del'' domänväsendet så till vida synes ega mindre fasthet,

som landtbruksdomäner äfven af betydligt värde under vissa förhållanden

kunna afyttras, handhafves högsta förvaltningen af Finansministeriet,

och de derunder lydande myndigheter ega antingen genom

enskild öfverenskommelse eller ock å offentlig auktion upplåta i fråga

varande domäner å arrende.

Med ledning af inkomna upplysningar hafva komiterade låtit genom

t. f. Kammarskrifvaren i Kongl. Kammar-Kollegium H. Cavalli upprätta

ej mindre fyra tabeller, omfattande: N:o 1 de Kronans fastigheter, som

vid 1875 års utgång stodo under Kammar-Kollegii förvaltning och

för statsverkets räkning utarrenderats, eller af hvilka afkomsten annorledes

till statsverket ingått; N:o 2 dem, om hvilkas indragning till

statsverket beslut är fattadt, men vid nämnde tid ännu ej gått i verkställighet;

N:o 3 de under Serafimer Ordens Gillets vård stående fastigheter,

om hvilkas indragning till Statsverket Eders Kongl. Maj:t till

innevarande års Riksdag aflåtit nådig proposition; och N:o 4 landsstatens

ännu icke indragna boställen; än äfven två tabeller, innefattande sammandrag

af de föregående, dels länsvis och dels för hela riket.

Anordningen af i fråga varande tabeller är gjord närmast med hänsyn

till den tillökning i förvaltningsbestyr, som dels med säkerhet, dels

under vissa förutsättningar är att förvänta vid handhafvandet af vården

om de Kronans fastigheter, som ej äro till särskilda statsändamål anslagne

och på sådan grund från den allmänna förvaltningen undantagne.

Flera i tabellerna förekommande uppgifter och särskildt de, som röra

arealen af de olika egoslagen, kunna icke, oaktadt all deråt egnad omsorg,

hafva den fullständighet och vara så i allo tillförlitliga, att vitsord

kan dem i detaljerna tillerkännas. För de allmänna slutsatser, som

man deraf kan önska draga, torde de deremot vara fullt pålitliga.

55

Ur dessa tabeller framgår, att under det att antalet af de vid 1875

års slut för statsverkets omedelbara räkning förvaltade fastigheter uppgår

till 803 med en areal i åker och äng af

Antal.

Åker.

Äng.

Summa.

Antal.

Åker.

Äng.

Summa.

qvadratref...........................

sä utgör antalet af de boställen,

—

157,609

30

171,801

52

329,410

82

hvilkas indragning redan är

beslutad, 2,337 med en areal af

af de förut under Serafimer

Ordens Gillet lydande fastig-

—

624,503

50

511,718

57

1,136,222

07

heter 426 med en areal af ...

—

33,560

40

11,375

51

44,935

91

samt af landsstatens ännu icke

indragna boställen 307 med en

areal af.............................

50,803

04

25,396

73

76,199

77

708,866

94

548,490

81

1,257,357

75

Hela antalet sålunda 3,873 med

en areal af .........................

—

—

866,476

24

720,292

33

1,586,768

57

Af de i fråga varande fastig- heterna belöper sig på

Stockholms län

enligt tabell 1.....................

—

—

—

—

—

—

—

108

17,081

44

19,609

68

36,691

12

» » 2 ...................

46

9,502

90

8,684

91

18,187

81

» » 3....................

1

—

—

21

87

21

87

» » 4...................

25

7,908

18

3,703

95

11,612

13

72

17,411

08

12,410

73

29,821

81

Summa

180

34,492

52

32,020

41

66,512

93

Upsala län

enligt tabell 1 ...................

—

—

97

7,110

85

8,902

89

16,013

74

» » 2.....................

115

32,163

29

15,373

59

47,536

88

» » 3...................

15

1,953

24

2,387

70

4,340

94

» » 4 ...................

17

3,621

78

2,664

02

6,285

80

147

37,738

31

20,425

31

58,163

62

Summa

244

44,849

16

29,328

20

74,177

36

Södermanlands län

enligt tabell 1....................

—

—

—

—

—

—

—

57

15,566

16

20,905

77

36,471

93

» 7> 2.....................

111

27,971

41

14,000

59

41,972

—

» » 3....................

7

309

60

338

20

647

80

» » 4.....................

20

—

—

—

—

138

28,281

01

14,338

79

42,619

80

Summa

-I ........I-..I........U............1...

195

43,847

17

35,244

56

79,091

73

56

>

i»

Åker

Äng

Summa.

Åker.

Äng.

Summa.

Östergötlands län

enligt tabell 1 ......................

—

—

—

—

—

—

—

80

23,879

42

15,026

29

38,905

71

» 2........................

181

58,622

60

23,667

28

82,289

88

» » 3.....................

78

7,980

78

3,357

48

11,338

26

» » 4 ......................

49

10,539

42

3,857

49

14,396

91

308

77,142

80

30,882

25

108,025

05

Summa

388

101,022

22

45,908

54

146,930

76

Jönköpings län

enligt tabell 1 .......................

—

—

—

—

—

—

—

26

2,495

08

6,575

55

9,070

63

» » 2...................

275

30,312

84

80,670

78

110,983

62

» » 3.......................

6

370

80

391

—

761

80

» » 4 .....................

17

1,907

82

5,558

24

7,466

06

298

32,591

46

86,620

02

119,211

48

Summa

324

35,086

54

93,195

57

128,282

11

Kronobergs län

enligt tabell 1 .......................

—

—

24

1,778

85

9,939

28

11,718

13

» » 2........................

183

18,225

19

47,957

56

66,182

75

» » 3........................

4

408

02

318

61

726

63

» » 4.......................

4

434

54

942

82

1,377

36

191

19,067

75

49,218

99

68,286

74

Summa

215

20,846

60

59,158

27

80,004

87

Kalmar län

enligt tabell 1 ......................

—

—

41

8,238

69

13,072

69

21,311

38

» » 2........................

84

24,594

29

27,710

60

52,304

89

» » 3........................

5

221

69

52

99

274

68

» 4 ....................

26

—

—

—

—

—

—

115

24,815

98

27,763

59

52,579

57

Summa

156

33,054

67

40,836

28

73,890

95

Gotlands län

enligt tabell 1 ........................

—

—

—

—

—

—

—

17

1,924

23

3,706

19

5,630

42

» » 2........................

2

529

03

1,061

71

1,590

74

» » 3....................

62

2,738

66

441

41

3,180

07

» » 4.......................

3

478

79

629

10

1,107

89

67

3,746

48

2,132

22

5,878

70

Summa

... |.........

-1.......

-I.........

86

5,670

71

5,838

41

11,509

12

57

>

>

3

Åker.

Äng.

Summa

P

£L

Åker.

Äng.

Summa.

Blekinge län

enligt tabell 1 .....................

—

—

6

385

26

661

21

1,046

47

» » 2 ........................

2

657

03

469

48

1,126

51

» 4 .......................

4

771

59

467

97

1,239

56

6

1,428

62

937

45

2,366

07

Summa

12

1,813

88

1,598

66

3,412

54

Kristianstads län

enligt tabell 1 .......................

—

—

—

—

—

—

—

34

4,447

10

3,914

17

8,361

27

» » 2 ........................

189

62,669

75

48,105

81

110,775

56

» » 3.....................

46

1,138

35

844

62

1,982

97

» » 4 ....................

5

—

240

63,808

10

48,950

43

112,758

53

Summa

—

274

68,255

20

52,864

60

121,119

80

Malmöhus län

enligt tabell 1 ......................

—

—

42

8,348

58

2,416

81

10,765

39

» » 2 ......................

144

80,419

68

21,568

15

101,987

83

» » 3 ............... ......

118

15,130

06

788

26

15,918

32

» » 4......................

13

4,292

77

490

32

4,783

09

275

99,842

51

22,846

73

122,689

24

Summa

317

108,191

09

25,263

54

133,454

63

Hallands län

enligt tabell 1 .......................

—

—

—

—

—

—

—

27

10,599

85

15,135

46

25,735

31

» » 2.......................

2

195

01

1,369

39

1,564

40

» » 3.......................

23

837

20

1,044

70

1,881

90

» » 4 .......................

2

509

83

379

06

888

89

27

1,542

04

2,793

15

4,335

19

Summa

54

12,141

89

17,928

61

30,070

50

Göteborgs och Bohus län

enligt tabell 1 ......................

—

—

14

1,868

53

1,332

80

3,201

33

» » 2 ......................

149

44,564

42

9,125

49

53,689

91

» » 3 .......................

20

----

—

'' » » 4 ........................

20

—

189

44,564

42

9,125

49

53,689

91

Summa

■1........1-..I .....I-

203

| 46,432195

10,458

29

56,891

24

8

58

>

3

P

Åker.

Äng

Summa.

as

Åker.

Ang

Summa.

Elfsborgs län

enligt tabell 1 ........................

~

—

—

—

43

6,027

82

8,345

66

14,373

48

»

» 2........................

211

43,472

45

48,808

57

92,281

02

»

» 3 ................: ......

9

—

»

» 4 ....................

35

—

—

—

—

—

—

255

43,472

45

48,808

57

92,281

02

Summa

298

49,500

27

57,154

23

106,654

50

Skaraborgs län

enligt

tabell 1 ......................

—

—

—

—

—

—

—

84

23,594

91

20,750

36

44,345

27

»

» 2 .................

249

94,620

26

59,150

12

153,770

38

»

» 3 ....................

10

1,209

80

518

48

1,728

28

» 4 ......................

34

13,353

94

4.347

54

17,701

48

293

109,184

—

64,016

14

173,200

14

Summa

377

132,778

91

84,766

50

217,545

41

Vermlands län

enligt

tabell 1 .......................

—

—

—

—

—

—

—

12

4,283

69

755

54

5,039

23

»

» 2 .......................

61

29,230

34

9,532

73

38,763

07

,

» 3.......................

8

91

46

—

—

91

46

>''

» 4 .......................

9

4,084

12

318

28

4,402

40

78

33,405

92

9,851

01

43,256

93

Summa

........I-

90

37,689

61

10,616

55

48,296

16

Örebro län

enligt

tabell 1 .......................

—

—

22

3,394

75

2,131

87

5,526

62

»

» 2.......................

76

24,277

95

14,277

27

38,555

22

»

» 3 .....................

6

166

64

406

—

572

64

»

» 4........................

11

2,773

45

1,406

77

4,180

22

93

27,218

04

16,090

04

43,308

08

Summa

.........I-

115

30,612

79

18,221

91

48,834

70

Vestmanlands län

enligt

tabell 1 ......................

—

—

—

—

—

—

—

51

16,019

30

10,097

73

26,117

03

»

» 2........................

76

17,742

95

14,239

07

31,982

02

>''

» 3.......................

7

979

15

434

84

1,413

99

»

» 4.......................

n

—

94

18,722

10

14.673

91

33,396

01

Summa

... i.........

........u.........

145

34,741

40

24,771

64

59,513

04

59

Antal.

Åker.

Äng.

Summa.

Antal.

Åker.

Äng.

Summt

.

Kopparbergs län

enligt tabell 2........................

44

12,839

67

6,260

16

19,099

83

» » 4........................

1

—

45

12,839

67

6,260

16

19,099

83

Summa

45

12,839

67

6,260

16

19,099

83

Gefleborgs län

enligt tabell 1 .......................

—

—

2

—

» » 2....................

23

4,633

10

3,755

09

8,388

19

23

4,633

10

3,755

09

8,388

19

Summa

25

4,633

10

3,755

09

8,388

19

Vestemorrlands län

enligt tabell 3 .......................

1

24

95

29

35

54

30

i

24

95

29

35

54

30

Summa

i

24

95

29

35

54

30

Jemtlands län

enligt tabell 1 .......................

—

—

6

541

17

8,365

82

8,906

99

» » 2........................

86

4,948

14

46,885

23

51,833

37

» » 4.....................

1

126

81

631

17

757

98

87

5,074

95

47,516

40

52,591

35

Summa

93

5,616

12

55,882

22

61,498

34

Vesterbottens län

enligt tabell 1 .......................

—

—

6

23

62

155

75

179

37

» » 2 ..................

14

1,184

10

4,283

92

5,468

02

14

1,184

10

4,283

92

5,468

02

Summa

20

1,207

72

4,439

67

5,647

39

Norrbottens län

enligt tabell 1.....................

—

4

-

» » 2......................

14

1,127

10

4,761

07

5,888

17

14

1,127

10

4,761

07

5,888

17

Summa

-!........

.1.........U.........!■•■

18

1,127

10

4,761

07

5,888

17

Skogsarealen å fastigheterna utgör:

Qv.-refvar. Qv.-stänger.

enligt tabell 1

}> )> 2

ii » 3

» )> 4

.................. 404,102 17

2,450,679 11

36,211 61

101,190 72 2,588,081 44

Summa 2,992,183 61

60

Taxeringsvärdet är bestämdt för fastigheterna:

uti tabell 1 till .................................................................... Kr. 11,936,104: —

» )) 2 » Kr. 39,611,157: —

)’ » 3 » » 2,379,030: —

» » 4 » » 3,529,275: » 45,519,462: --

Summa Kr. 57,455,566: —

Inkomsterna anses för närvarande utgöra för fastigheterna:

uti tabell 1 ........................................................................... Kr. 540,468: 56

»

)) 2.....................

................. Kr.

2,063,193:

05

))

)) 3.....................

.................... »

127,366:

59

J>

» 4..................

.................... »

148,447:

94

» 2,339,007:

58

Sum

ma

Kr. 2,879,476:

14

Under nästföljande tio år blifva till arrende lediga följande antal

fastigheter, nemligen:

år

1877

enligt tabell

1 ................................

................................ 45

»

»

2 ................................

................................... 53

»

3 ....................................

................................. 2

100

år

1878

»

»

1 ................................

.............................. 14

»

2 .................................

................................. 36

)>

3 ................................

................................... 15

65

år

1879

»

»

1 ............................

................................. 24

»

y>

2 ................................

................................. 37

y>

»

3 ...........................

.............................. 15

76

år

1880

»

»

1 ............................

................................ 21

»

»

2 ................................

.............................. 38

)>

3 ............................

.............................. 9

68

år

1881

)>

))

1 ...........................

.................................... 24

»

2 ..................................

............................... 312

))

»

3 ....................................

...................................... 3

339

fil

år

1882

enligt tabell

1..........................

............................. 24

»

»

2..................................

..................................... 38

»

3..................................

..................... 12

år

1883

»

1.....................................

............................... 21

»

2............................

.......................... 29

»

3 .................................

...................... 35

år

1884

1...............................

.............................. 15

»

2..................................

............................ 61

»

3 .....................................

.............................. 10

år

188,5

»

»

1 ............................

.............................. 59

»

»

2 ......................................

..................... 81

))

))

3 .....

........................... 4

år

1886

»

»

1............................

......................... 39

»

»

2 ....................................

................................. 53

»

»

3.......................................

............................. 6

74

85

86

144

98

Den fasta egendom, Svenska Staten utöfver de stora kronoskogarne

eger, är, såsom af ofvanstående synes, ganska betydlig. Ju större värde srunder''

denna egendom har, desto vigtigare är det ock, att densamma varder

efter riktiga grunder förvaltad. Fastställandet af dessa grunder tillkommer,

enligt 77 § Regeringsformen, Riksdagen, hvaremot tillämpningen

deraf jemte meddelandet af derför erforderliga föreskrifter falla

inom administrationens område. Vid uppgörande af förslag till omförmälda

grunder hafva komiterade deri upptagit vissa stadganden af

ganska minutiös beskaffenhet, hvilket förfarande finner sin förklaring

ej mindre i svårigheten att utbryta dessa ur sitt sammanhang med de

grundläggande bestämmelserna, än ock i det föredöme, som härutinnan

varit från de föregångna tiderna gifvet. Komiterade, som anse sig pligtige

att afgifva yttrande äfven i den del, som efter deras uppfattning

62

hörer till den administrativa sidan, och till följd häraf erna framlägga

ett för Eders Kongl. Maj:ts fastställelse afsedt förslag till »Allmänna

vilkor vid kronoarrenden», upptaga här först till behandling frågan om

grunderna för förvaltningen, i sammanhang hvarmed den rörande ordnandet

af den förvaltande myndigheten torde böra förekomma, för så

vidt densamma dels står i ovilkorlig förbindelse med sjelfva förvaltningsgrunderna,

dels, i hvad nödiga anslag beträffar, är af Riksdagens

pröfning beroende.

Såsom allmängiltig regel vid förvaltningen af Kronans fastigheter

torde böra erkännas, att alla de förfoganden, som i fråga om fastigheterna

vidtagas, ske med tillbörligt afseende på framtiden, så att icke

möjligheten af en tillfällig besparing i utgift eller af en öfvergående

tillökning i inkomst må på åtgärderna utöfva ett inflytande, som den

icke rätteligen tillkommer. Af erfarenheten är nogsamt bekräftadt, att

en landtegendom, der jordbruket blifvit i godt skick försatt, rikligen

återgäldar de kostnader, som på ett klokt sätt blifvit till dess förbättrande

använda. Icke mindre visst är, att byggnader, uppförda med

omsorg och af goda materialier, om än i början medförande en större

utgift, dock i längden blifva billigare än de med mindre omsorg och af

sämre materialier uppförda. Med undantag för något mindre antal fastigheter,

hvilka, när tillfälle sig yppar, torde för vinnande af lättnad i

tillsynen mot andra utbytas, lära utan tvifvel Kronans egendomar i allmänhet

förblifva i dess ego, och någon fara är således icke för handen,

att genom tillfälligt sjunkande försäljningsvärden de kostnader, som å

egendomarne nedläggas, skola gå för statsverket förlorade. Det hinder

för en egendoms höjande i kultur, som icke sällan för den enskilde

jordegaren möter uti bristande tillgångar, förefinnes icke heller för Staten,

och ett missförstådt nit att af dess egendomar för stunden tillvinna

Kronan den högsta möjliga nettobehållning, må alltså icke afhålla från

de uppoffringar, som äro nödiga, vare sig för åstadkommande och bibehållande

af en väl ordnad, med tillräckliga krafter försedd, klok och

63

insigtsfull förvaltning, eller för fastigheternas uppbringande genom denna

förvaltning till sådan ståndpunkt, vid hvilken först deras rätta värde

gör sig gällande.

Om, såsom hittills på senare tid iakttagits, arrendetiden för Kronans

jordegendomar inskränkes till tjugu år, hvilket till följd af penningevärdets

föränderlighet torde vara rådligt, kan icke med skäl förväntas,

att Kronans arrendatorer skola vidkännas kostnader för andra

förbättringar än dem, hvilka antagas blifva på en jemförelsevis kortare

tid genom ökad afkastning fullt ersatta. För så vidt egentlig kapitalstyrka

icke kan hos arrendatorerne af Kronans egendomar påräknas,

blifver ock ytterligare nödigt att, när fråga uppstår om sådana förbättringar,

hvilkas verkan sträcker sig utöfver arrendetiden, Kronan

icke undandrager sig att under de vilkor och kontroller, som försigtigheten

bjuder, deltaga i kostnaden, utan fasthellre gör detta på sådant

sätt, att en driftig och duglig arrendator derigenom uppmuntras i sina

bemödanden för egendomens förkofran.

På erhållande af arrendatorer med vilja och förmåga att föra egendomarne

framåt beror väsentligen domänväsendets utveckling och framgång.

Medelbart torde härpå inverka den behandling, som från förvaltningens

sida kommer arrendatorerne till del, men i första rummet

måste tillses, att sjelfva sättet för arrendatorernes antagande blifver sådant,

att redan deri de nödiga garantierna, så vidt möjligt, äro till

finnandes.

Såsom förut är anfördt, var syftemålet med 1847 års stadganden attutarrradcHng

förekomma en sådan från den fria täflan om arrendena härrörande upp-af''iorddomäncr''

stegring af arrendeafgifterna, hvarigenom, till förlust för Staten, arrendatorn

blefve oförmögen att arrendevilkoren, i förening med den arrenderade

lägenhetens behöriga bruk och skötsel fullgöra. För detta ändamål

infördes bestämmelsen om ett maximum, hvaröfver det årliga

arrendet ej finge gå; och uppenbart är, att när, på sätt vanligast skedde,

optionsrätten af förre innehafvaren, hans enka eller barn begagnades,

G4

var dermed äfven syftemålet vunnet. Annorlunda blef förhållandet, när

optionsrätten ej begagnades, i hvilken händelse arrendet skulle å auktion

utbjudas, och om dervid flera anbud till maximisumman gjordes, den

erhålla arrendet, hvilken derjemte bjöd högsta kontanta städja att vid

tillträdet på en gång erläggas. Den fria täflan var här åter inrymd och

med skäl kan anmärkas, att om, såsom i författningen förutsättes, en

arrendator genom högt uppdrifna arrendeafgifter lätteligen bringas på

obestånd till förlust för sig och sannolik skada för den arrenderade

egendomen, så skall detta obestånd endast så mycket säkrare inträffa,

om han redan vid arrendets början nödgas i form af kapital betala

det oskäliga öfverskottet på arrendeafgiften samt derigenom urståndsättes

att bereda egendomen den kraftigare kultur, som eljest varit

honom möjlig. I alla händelser torde uti ett land med icke större och

mera utbredd kapitalrikedom, än förhållandet är i Sverige, anspråket

att någon del af den eljest på de särskilda åren fördelade arrendeafgiften

skall såsom kapital vid arrendetidens början i förskott erläggas,

ovilkorligen verka till minskning i spekulanternas antal och dermed

äfven till nedsättning i den afkomst, som eljest varit att för statsverket

påräkna. Komiterade äro alltså af den mening, att äfven om optionsrätten

för framtiden skulle qvarstå, eller obegränsad täflan blifva den

allmänna regeln vid kronodomäners utarrendering, 1847 års stadgande

om kontant städja, att vid tillträdet på en gång erläggas, icke bör

bibehållas.

Med afseende å hvad under sistlidna års riksdag blifvit emot optionsrätten

anmärkt, vilja emellertid komiterade icke tillstyrka, att sådan

rätt vidare må arrendatorerne tillerkännas. Men lika litet äro komiterade

benägna att såsom allmän regel vid utarrenderingen uppställa den fria

täflan. Det kan icke för Kronan mera än för den enskilde vara likgiltigt,

huru beskaffade arrendatorer hon å sina egendomar erhåller, och

sällsynta skola de fall befinnas, då en omtänksam jordegare på arrendeauktion

utbjuder sin egendom, för att upplåtas till den högstbjudande,

65

som för vilkorens fullgörande ställer säkerhet. För komiterade är icke

okändt, att Boställs-Direktionerna i allmänhet, och det utan kännbara olägenheter,

vid utarrendering af de under dem ställda boställen låtit högsta

anbuden gälla; men dessa direktioner hafva dock haft sig förbehållen

och någon gång äfven utöfvat rätten att antaga annat anbud än det

högsta, och i allt fall har skötseln af nämnda boställen kunnat öfvervakas

på ett sätt, som icke för de talrika och spridda kronodomänerna

lärer blifva möjligt. Komiterade anse följaktligen, att vid sidan af det

inflytande, som, när val är mellan flere spekulanter, alltid måste inrymmas

åt arrendeafgiftens belopp, jemväl andra förhållanden böra

komma i betraktande. Förutgången redbar verksamhet, god affärsställning,

likasom insigter i landthushållning äro qvalifikationer, som göra

sig gällande ej blott emot högre anbud af annan person, utan äfven till

stöd för det egna, måhända eljest öfverdrifvet högt ansedda anbudet,

men hvilket för det särskilda fallet, med det kapital arrendatorn har

att i sin rörelse nedlägga och den urskilning och beräkning, han vet

att dervid använda, icke är högre, än att han må anses kunna gå det

väl igenom. Ett icke mindre berättigadt inflytande vid val mellan särskilde

spekulanter tillkommer, enligt komiterades uppfattning, den omständighet,

hvarpå den gamla optionsrätten hvilade, eller att någon bland

dem redan arrenderar samma egendom och den väl skött. Kärleken

till den jord, man under en följd af år brukat, och förhoppningarna att

besittningen deraf framgent må kunna inom familjen bevaras äro alltför

mäktiga driffjädrar till fortfarande omsorgsfull vård om den anförtrodda

statsegendomen och alltför helsosamma och lifskraftiga element inom

samhällskroppen, för att vid en allmän reglering af domänförvaltningen

kunna helt lemnas å sido. Hvilka fel eller ofullständigheter må hafva

kunnat vidlåda stadgandena af år 1847, särskildt i fråga om sättet för

bestämmande af maximiafgiften, upphofsmännen af samma stadganden

länder det till icke ringa heder att hafva uppmärksammat och framdragit

beröi''da, ytterst vigtiga omständighet. På denna måste ock i

66

sanning tagas vara, derest man, i likhet med komiterade, önskar se ettsystem

för utarrendering af Kronans egendomar fastställdt, hvarigenom

det ej mindre ur allmän ekonomisk, än ur social synpunkt önskvärda

målet, framkallandet af en redbar, intelligent och välburgen arrendatorsklass,

må kunna vinnas.

Blifver, i enlighet med komiterades sålunda uttalade åsigt, arrendators

antagande ej ovilkorligen på högsta anbudet beroende, måste

framgent sådana företeelser vara att förvänta, som nu i viss mån medverkat

till optionsrättens upphäfvande, eller att sedan arrendator antagits,

denne genom arrendets afträdande till annan person bereder sig

större eller mindre penningevinst. Sådana företeelser utgöra likväl

desto mindre bevis på systemets felaktiga verkan, som ernåendet för

tillfället af högsta möjliga arrendeafgift ingalunda utgjort dess förnämsta

mål. Deras fullkomliga förebyggande blifver icke heller på annan

väg möjligt, helst, enligt hvad komiterade hafva sig bekant, anbud af

i fråga varande art förekomma äfven efter arrendes upplåtande till den

högstbjudande på auktion. Skulle emellertid under det nu ifrågasatta

systemets tillämpning visa sig, att en allmännare spekulation i den

antydda riktningen vore på väg att uppkomma, torde det kunna ligga

i den blifvande Förvaltningens skön att hindra dess utveckling, genom

att vägra samtycke till transport af arrende vid de tillfällen, då beräkning

af nämnda beskaffenhet kan antagas hafva legat under såsom

motiv vid arrenderättens förvärfvande.

Af den vigt, komiterade vid val af arrendator vilja fästa å den

bjudandes personliga egenskaper och ställning, följer, att för den myndighet,

af hvilken arrendator för Kronans räkning antages, skulle stå

öppet att välja mellan flere eller färre af dem, som på arrendet gjort

anbud. Vid en sådan begränsning af anbudens betydelse kommer den

muntliga auktionen att förlora sin egentliga karaktär. Det gällde nemligen

då för spekulant hufvudsakligen blott att hålla sig bland det antal

högstbjudande, mellan hvilka valfrihet finge ega rum, och arrende

-

67

anbuden kunde stanna långt under hvad de bjudande i verkligheten

voro beredde att utfästa. När dertill tages i betraktande å ena sidan

den tidsspillan och de kostnader, hvilka genom inställelse vid en ofta

på aflägsen ort förrättad auktion tillskyndas spekulanter, af hvilka endast

en genom arrendets erhållande vinner lön för sin möda, och å den

andra den lugnare besinning, som vid afgifvande af skriftligt anbud

kan antagas ligga till grund derför, samt tillfället att vid dylikt anbud

fästa erbjudande af egendomens bebyggande eller annan till höjande

af dess värde ländande åtgärd, af successivt stigande arrendeafgift

o. s. v., tveka icke komiterade att framför den muntliga auktionen gifva

företräde åt infordrandet af skriftliga anbud.

Innan sådana anbud infordras, måste åtgärder vidtagas för att bereda

tillfälle för den utarrenderande myndigheten att bestämma den

arrendeafgift, som skäligen bör fordras, samt för spekulanter att undfå

kännedom om beskaffenheten af den egendom, hvars utarrendering är

i fråga.

På grund af hvad nu blifvit anfördt föreslå komiterade att, när

Kronan tillhörig egendom skall på nytt arrende upplåtas, dervid bör

så tillgå:

att öfver egendomen befintlig egokarta öfverses och i nödiga delar

undergår rättelse, eller, om karta icke finnes, sådan af landtmätare upprättas,

dervid jemväl tillses att rågångarne blifva bestämda;

att genom sakkunnig person egendomen derefter undersökes och

noggrant beskrifves i afseende å byggnader, egornas beskaffenhet och

häfd, läge, särskildt hvad angår afstånd från jernvägsstation eller hamnplats,

tillfälle till afsättning samt öfriga förhållanden, som kunna verka

till arrendeafgiftens höjande eller sänkande, hvarjemte på grund häraf

och med beräkning af de förbättringar, bland annat genom uppodling

af ängs- och hagmark, som kunna af arrendatorn förväntas, en detaljerad

kalkyl uppgöres för bestämmande af den arrendeafgift, till hvilken

egendomen skall utbjudas;

68

Arrendetiden.

att, sedan denna afgift blifvit af den förvaltande myndigheten fastställd,

samt arrendevilkoren i öfrigt noggrant bestämda, kungörelse om

egendomens utarrendering varder utfärdad, med uppgift tillika å hvilket

ställe inom orten karta jemte öfriga handlingar, hvaraf kännedom om

egendomen samt blifvande arrendators rättigheter och skyldigheter kan

inhemtas, finnas att tillgå; samt

att bland dem, hvilka inom förelagd tid, med ställande af erforderlig

säkerhet, erbjudit omförmälda arrendeafgift eller högre belopp, myndigheten

enligt förut angifna grunder arrendator utser.

Det nu beskrifna sättet för arrendators antagande vid Kronans

egendomar hafva komiterade ansett böra blifva det allmänna. Finnes

i redan gällande kontrakt optionsrätt förre arrendatorn tillförsäkrad,

måste, om villkoret derför är uppfylldt, det vill säga, om han egendomen

väl brukat, hvilket såsom hittills torde få tillkomma Konungens

befallningshafvande att pröfva, hembud af arrendet till det fastställda

arrendevärdet ske i enlighet med kontraktets innehåll, innan arrendet

offentligen utbjudes, samt med dettas utbjudande anstå, till dess sig

visat, om optionsrätten begagnas eller ej. Skulle åter efter arrendets

offentliga utbjudande anbud, uppgående till det fastställda arrendevärdet,

icke göras, torde det få bero på den förvaltande myndigheten att

antingen kungöra ny tid för mottagande af skriftliga anbud, vare sig

med eller utan nedsättning af förut bestämda arrendeafgiften, eller ock

låta egendomen genom auktion till den högstbjudande utarrenderas,

eller tills vidare om egendomens skötsel på annat sätt förordna.

I enlighet med hvad förut är antydt, hafva komiterade ej funnit

skäl till utsträckning af den allmänna tiden för arrenden af Kronans

jordegendomar. Under afvaktan af skiftes eller vattenaflednings fullbordan,

äfvensom då under närmaste tiden annat sådant förhållande

förmodas inträda, som på arrendevärdet kan utöfva väsentlig inverkan,

torde utarrendering böra vara tillåten på kortare tid än tjugu år. Vid

sådan utarrendering på kortare tid lärer det böra lemnas den förval

-

69

tande myndigheten öppet att förfara, på sätt för hvarje fall lämpligast

synes.

Till frågan om sättet för arrendators antagande höra äfven de fall,

att arrendator af kronoegendom under arrendetiden önskar att arrendet

på annan öfverlåta, eller dör, eller kommer på obestånd, eller ock förverkar

arrenderätten. På det att en arrendator icke må från nedläggande

af kostnader på den arrenderade egendomen af hållas af fruktan,

att dessa kostnader i ingen händelse, huru vigtigt det än genom förändrade

förhållanden för honom blefve, kunde varda honom ersatta,

annorledes än medelst arrenderättens utöfvande för egen del till den

bestämda tidens utgång, eller än mera att de samma skulle i händelse

af dödsfall eller möjligen iråkadt obestånd gå för hans rätts innnehafvare

förlorade, synes det komiterade nödigt, att ej mindre medgifva,

att transport af arrendekontrakt må kunna ske, dock endast med Styrelsens

samtycke, än äfven tillåta död eller i konkurs försatt arrendators

rätts innehafvare, eller i vissa fall hans löftesmän att öfver arrenderätten

för återstående tiden disponera, alltid dock under förbehåll, att

i förhållande till Kronan endast en person framstår såsom arrendator,

samt att denne i sådan egenskap kan af förvaltande myndigheten godkännas

och för arrendevilkorens fullgörande ställer erforderlig säkerhet.

Skulle åter sådant icke inom föreskrifven tid ega rum, lärer, derest

ersättningsanspråk för möjligen minskad arrendeafgift skall kunna mot

arrendatorns bo eller hans löftesmän väckas, blifva nödigt, att arrendet

på de återstående åren genom offentlig auktion åt den högstbjudande

upplåtes; dock torde på den förvaltande myndigheten böra ankomma

att pröfva, huru vida det för Staten må i det särskilda fallet vara förmånligare

att med egendomens förvaltning annorledes förfara.

Varder arrenderätt förverkad, kan arrendator ej förunnas rätt att

öfver arrendet förfoga. Finnes nödigt att mot honom bevara rätt till

godtgörelse för möjlig nedsättning i arrendeafgiften, lärer äfven i detta

fall arrenderättens upplåtande medelst offentlig auktion blifva af nöden.

Fortsatt arrende.

70

Utarrendering

af fiskedomäner,

m. ni.

Hvad hittills är yttradt om sättet för kronoarrendatorers antagande,

anse komiterade ej hafva sin fulla tillämpning å Kronans fisken och

andra, till jordbruk ej hänförliga lägenheter, i afseende hvarå förhållandena

kunna så olika gestalta sig, att en allmän regel derför svårligen

låter sig med fördel uppställas, utan torde bäst vara att lemna

Förvaltningen fria händer att i hvarje fall efter sig företeende omständigheter

förfara. Äfven tiden för arrende af dessa kronolägenheter lärer

böra för hvarje särskild! fall på pröfning af den förvaltande myndigheten

bero.

Efterräkning

för oriktiga

uppgifter.

Arrendets omfattning.

Vid det förfaringssätt, som för de tjuguåriga arrendena blifvit föreslaget,

torde sa vidt möjligt vara sörjdt för, att de för spekulanterne

tillgängliga upplysningar om den utbjudna egendomen blifva fullt tillförlitliga.

Egendomen lärer mellertid böra utarrenderas, sådan den i

verkligheten befinnes vara, utan rätt till efterräkning för de felaktigheter

i uppgifterna, som arrendatorn möjligen tror sig sedermera hafva

upptäckt, men hvilka aldrig torde kunna blifva af någon betydenhet.

Skulle rätt till efterräkning arrendatorn medgifvas, kommer det att

ligga i den förvaltande myndighetens intresse att lemna färre upplysningar,

enär dermed vore förbunden större säkerhet att undvika misstag,

under det att tvertom i det allmännas intresse ligger, att upplysningarna

blifva så fullständiga som möjligt.

Med enahanda fog, som hittills varit medgifvet, att en egendom finge

i flera lotter utarrenderas, synes det böra stå förvaltande myndigheten

öppet att under ett arrende upplåta flera egendomar. Statens fördel

lärer nämligen kunna föranleda en sådan sammanslagning, hvarigenom

minskning i byggnad, förhöjd afkomst samt lättnad i förvaltningen må

vinnas. Likaledes torde en högre inkomst för statsverket stundom kunna

påräknas, om qvarnverk, vattenfall, fiske, sten- eller kalkbrott, eller

annan lägenhet vid utarrendering af den egendom, hvartill densamma

hörer, jemte nödigt utmål undantages och på särskildt arrende upplåtes,

hvadan frihet härtill lärer böra Förvaltningen meddelas.

71

Under senare tid liar allt större omtanke blifvit egnad åt landetsSk"g<‘nsn1,"lan''

o tagande.

skogstillgångar, och uppmärksamheten allt mera riktats å angelägenheten

deraf, att ej mindre med dessa ordentligen hushållas, än äfven

att den mark, som till egentlig skogsbörd afsos, för sitt ändamål behörigen

användes. Komiterade, som med lifligt intresse omfatta frågan

rörande våra skogar, finner ur båda de anförda synpunkterna särdeles

ensidigt, att vid utarrendering af Kronans landtegendomar från arrendet

helt och hållet undantagas de områden, som böra till uteslutande skogsbörd

afses.

. Hvad nemligen först hushållningen med egendomarnes befintliga

skogstillgångar vidkommer, så, derest skogen ej har den omfattning,

att densamma ansetts böra till ordnad hushållning indelas, eller indelning,

derföre att'' sådan i främsta rummet måste förrättas å de större

och värdefullare skogarne, ej medhunnits, vore det utan tvifvel att ställa

sina anspråk för högt, om af innehafvare!! af ett tjuguårigt arrende i

allmänhet skulle fordras, att han vid begagnande af skogen gåfve sin

fördel och beqvämlighet en underordnad ställning i förhållande till deras,

som efter honom blifva arrendatorer af samma egendom. Ett successivt

nedgående i grundmassan och afkastningsförmågan eller tillväxten

hos sådana skogstillgångar skall alltså i de allra flesta fall blifva

en följd af den hittills lemnade friheten att utan föregående utsyning

afverka skog för husbehof till oinskränkt belopp.

Har deremot skogen blifvit indelad, och således hushållningsplan

för densamma fastställd, bortfaller väl till en del omförmälda olägenhet,

men, i de flesta fall, då skogens afkastning öfverstiger en måttlig förbrukning

till husbehof, vare sig att skogsarrende medgifvits, eller oj,

lider Staten ändock, så länge nuvarande stadganden om rättighet till

oinskränkt belopp husbeliofsvirke och skogarnes ställande under innehafvares

och arrendatorers vård och förvaltning tillämpas, betydliga förluster,

dels genom slöseri med skogsalster till husbehof, dels till följd

deraf, att för hög beräkning af husbehofvet i och för bestämmande af

72

skogsarrende-afgift icke kunnat undvikas, och dels genom försummade

eller vårdslöst utförda åtgärder för skogsåterväxten och skogens vård,

hvaraf minskning i skogens grundmassa och tillväxt äfven uppkommer.

Förluster uppstå tillika derigenom, att Kronan i ganska få fall undfår

full godtgörelse för det virkesbelopp, som vid dess egendomar åtgår

till husbehofvet, eller med andra ord att arrendeafgiften för sjelfva

jorden sällan höjes med så stort belopp, som motsvarar värdet af

nämnda virke utöfver den ersättning, arrendatorn bör tillkomma för

skogens bevakning. Utom dessa förluster, hvilka således i de flesta

fall nu tillskyndas statsverket, torde ännu en omständighet härvid böra

tagas i betraktande. Att i allmänhet hushållningen med skogsprodukter

å landsbygden är långt ifrån hvad den borde vara, är en beklaglig

sanning. Om vid utarrenderingen af Kronans jordegendomar skogen

icke såsom bihang medföljer, blifva arrendatorerne nödgade att inköpa

sitt virkesbehof, och att dervid detta i allmänhet kommer att begränsas

till det nödtorftiga, samt gagnvirkes användande till bränsle ej vidare

ega rum, torde såsom en följd deraf få antagas. Den omgifvande ortens

befolkning lärer icke undgå att taga en sådan vinstgifvande sparsamhet

till föredöme, hvarigenom ock förbättrad hushållning med skogens alteter

omsider mera allmänt bör blifva rådande, samt en betydligt ökad nationalvinst

uppkomma genom minskad konsumtion och större belopp värdefulla

produkter till afsalu.

I fråga derefter särskildt om skogsodling å kalmarker och efter

afverkningar måste denna erkännas vara ett för arrendatorn helt främmande

göromål, af hvilket han för sin jemförelsevis korta arrendetid

icke kan hafva fördel att påräkna och hvaråt han i följd deraf, äfven

om insigterna ej fela, icke kan antagas egna någon synnerlig omsorg,

såsom äfven vid de flesta arrenden lärer visat sig.

Komiterade föreslå alltså, att skogsmarken icke må på arrende upplåtas,

utan städse för Kronans räkning omedelbart förvaltas. För åtskilliga

orter i riket, der skog saknas, blifver ett sådant stadgande

73

öfverflödigt och således utan betydelse. Å andra orter blifver betydelsen

deraf desto större. Dock har det för komiterade varit en tillfredsställelse

att finna, hurusom, på sätt redan är anfördt, ej mindre enskilde

personer, än äfven förvaltare af allmänna institutioners fastigheter uti

de under senaste åren upprättade kontrakt slutit sig till den af komiterade

nu förordade grundsatsen, i det att de från arrendet undantagit

skogsmarken, om ock dervid i allmänhet blifvit från egendomens skogtillförsäkrad

utsyning af ett visst qvantum skogseffekter. Skulle i några

delar af landet, såsom särskildt do norrländska, svårighet till en början

möta att finna arrendatorer, om ej något skogsanslag dem tillförsäkras,

lärer det alltid kunna stå Förvaltningen öppet, såsom en öfvergång till

principens fulla tillämpning, att utfästa tillhandahållandet af ett visst

belopp skogseffekter under hvarje år.

Der jordbruket, och i sammanhang dermed boskapsskötseln uppnått

någon större utveckling, beredas i allmänhet, om ej goda naturliga

ängar finnas, de för gården erforderliga fodertillgångar från den kultiverade

jorden, och de endast ett svagare bete gifvande hagmarkerna

kunna utan afsaknad till skogsmark utläggas, under det att, der kulturen

är lägre, hagmarken fortfarande anses vara af värde såsom lemnande

en del af den nödiga fodertillgången Med aktgifvande å dessa

förhållanden bör, enligt komiterades uppfattning, före egendoms utbjudande

å tjuguårigt arrende undersökas, huru stor del af hagmarken,

som ej är till odling tjenlig, fortfarande kan anses böra till arrendatorns

begagnande upplåtas, samt beslut fattas om hvad som skall för uteslu

tande

skogsbörd samt möjligen till boplatser för skogsbetjening afsättas,

så att sådant på förhand må vara för arrendatorn bekant.

Vid förvaltningen af de från arrende undantagna större och mindre

skogsområden synes i främsta rummet böra gälla, att de, så vidt

ske kan, införlifvas med befintliga kronoparker eller till nya sådana

sammanföras. Der sådant icke låter sig göras, torde alltid blifva tillfälle

att med arrendatorn af den egendom, hvartill området hörer, eller

10

74

Nybyggnad ocli

underhåll.

någon annan närboende träffa särskild! aftal om skogens bevakande och

jemväl, der så skulle behöfvas, om dess skötsel; och lärer hinder ej

möta för anordnande af sådan hushållning å dessa områden, att arbeten

derå endast mera sällan förekomma, såsom genom flera smärre skogars

hänförande till ett gemensamt omdref o. s. v.

Utan tvifvel kommer den myndighet, åt hvilken förvaltningen af

Kronans talrika egendomar kan varda uppdragen, att ombesörja, det

dessa, för så vidt de ännu kunna ligga i samfällighet med enskild egendom,

varda, så fort omständigheterna medgifva, derifrån skilda. För

kronoegendom, med hvars utarrendering anses icke kunna anstå, till

dess samfälligheten upphört, är hvad ofvan i fråga om skogen är yttradt

ej tillämpligt, hvadan i afseende ä sådane tillsvidare måste förblifva

vid nu gällande stadganden, så långt samfälligheten sig sträcker.

Med frågan om arrendators rätt att begagna den arrenderade egendomens

skog sammanhänger så till vida den om hans skyldighet att

underhålla och efter behof nybygga de egendomen tillhörande byggnader,

som denna skyldighet blifver väsentligen tyngre, i den mån arrendatorn

nödgas sjelf anskaffa och bekosta alla derför erforderliga materialier.

Att befria arrendatorn från underhållsskyldigheten skulle

emellertid vara i högsta måtto äfventyrligt, helst underhållet icke blott

till stor del beror af den aktsamhet, som egnas byggnaderna, utan

äfven betydligt minskas genom tidigt afhjelpande af hvarje uppkommen

bristfällighet. Deremot hysa komiterade den mening, att arrendatorerne

böra vara från nybyggnad befriade. För en sådan befrielse tala utom

det redan anförda ytterligare två skäl, det ena att när nybyggnaden

på statsverkets bekostnad ombesörjes, den med full frihet kan lämpas

efter egendomens beskaffenhet samt för framtiden motsedda utveckling

och behof, det andra att ju mera en arrendator på förhand är tryggad

mot ovissa kostnader under arrendetiden, desto högre arrendeafgift skall

han finnas beredd att underkasta sig. Lika litet som Kronan har att

af arrendatorn påfordra nybyggnad, lika litet bör han kunna sådan af

75

Kronan påfordra eller vara skyldig att låta sådan verkställas, med mindre

bestämmelse derom i kontraktet intagits, eller byggnad genom vådeld

eller annan olyckshändelse utan arrendatorns förvållande blifvit förstörd.

Ofta skall det dock inträffa, att arrendator, vare sig af verkligt

behof för egendomen, eller af begär efter större beqvämlighet och trefnad,

önskar att erhålla en eller flera byggnader utvidgade eller nybyggda,

eller kostsammare inredning eller förändring deraf verkställd,

samt är villig att i kostnaden derför deltaga. Komiterade hafva föreställt

sig, att i sådant fall det bör stå den förvaltande myndigheten

öppet att med arrendatorn i ämnet sluta det aftal, hvartill Kronans intresse

såsom jordegare kan föranleda.

Ett oeftergifligt vilkor för nybyggnadsskyldighetens upphörande är

dock, att arrendatorerne allvarligen tillhållas att på det noggrannaste

fullgöra sitt åliggande i fråga om byggnadernas underhåll, enär i annat

fall Kronan otvifvelaktigt kan komma att drabbas af ganska betydliga

förluster för egendomarnes bebyggande.

1 händelse nybyggnadsskyldigheten för arrendatorerne kommer att

upphöra, torde vara uppenbart, att den ersättning för verkställd öfverbyggnad,

hvartill nuvarande arrendatorer vid arrendetidens slut kunna

finnas berättigade, skall af Kronan gäldas.

Med den af komiterade beträffande nybyggnad uttalade åsigt om

fördelen deraf, att arrendatorn på förhand är tryggad mot ovissa kost- mnR

nader, kan väl synas hafva bort följa, att komiterade föreslagit en ändring

jemväl uti den hittills följda grundsatsen, att arrendatorn, hvilken

åligger att städse hålla egendomens byggnader i fullgodt skick, skall

i afseende å ersättningen för den vid hans tillträde af egendomen befintliga

husröta hafva att hålla sig endast till afträdaren och den af

honom ställda säkerhet. En förändring härutinnan synes dock icke

kunna ske utan väsentliga olägenhetar, vare sig för afträdande arrendatorn,

eller för Kronan. Komiterade hafva ej trott sig böra tillstyrka

frångående af lagens stadgande, att af- och tillträdessynen skall hållas

76

före den tid, då arrendatorsombytet sker, och som vintern i allmänhet

är en otjenlig årstid för syners förrättande, föreslås såsom yttersta tiden

derför September månads utgång året innan arrendet afträdes, hvarmed

jemväl följer fördelen för afträdaren, att någon tid för honom finnes

till afhjelpande af anmärkta brister. Vid omförmälda syn varder visserligen

husrötan till beloppet bestämd, ehuru äfven klagan öfver synen

kan föras af såväl till- som afträdaren. Mot afträdaren, som använder

den återstående arrendetiden till bristfälligheternas afhjelpande, vore

onekligen mycket strängt, om honom skulle åligga att efter synen till

säkerhet för tillträdaren nedsätta den då hestämda husröteersättningen

samt derefter vara i mistning af densamma, intilldess tillträdaren i bästa

fall godkänt de verkställda förbättringarna, men möjligen ock en lång

rättegång derom hunnit afslutas. Godkännes hvad komiterade å annat

ställe föreslå, att afträdare skall under senaste arrendeåret verkställa

höstsådden för tillträdaren, med rätt att af denne undfå godtgörelse för

utsädet, så kommer afträdaren alltid att hos tillträdaren få en fordran,

derför ingen annan säkerhet gerna kan ifrågasättas, än den som ställes

för arrendevilkorens fullgörande i allmänhet. Komiterade vill det synas,

som om afträdaren, hvilken jemväl ställt dylik säkerhet, destohelire

borde vara fri från anskaffande af särskild sådan för fastställd husröteersättning,

som ovisst är, om någon skuld för husröta vid tiden för

egendomens afträdande kommer att hvila på honom, och ännu mera

om den öfverstiger den fordran, han hos tillträdaren har för utsädet.

Enligt hvad komiterade ytterligare å annat ställe föreslå, skall afträdande

arrendator under sista året plöja en del af åkerjorden samt vid

afträdestiden lemna tillträdaren en viss qvantitet foder. Dessa förhållanden

kunna åtminstone icke i sin helhet blifva föremål för synerättens

bedömande, icke ens om synen hölles på sjelfva afträdesdagen, hvilket

dessutom för de många kronolägenheterna vore alldeles omöjligt, hvadan

icke kan undvikas, att till- och afträdaren nödgas med hvarandra

förhandla äfven i sådant, som till värde lätteligen kan öfverstiga den

77

i fråga kommande husröteersättningen. Skulle nu Kronan åtaga sig att

träda emellan i alla dessa förhandlingar och uppgörelser, dervid hennes

egentliga uppgift blefve att tillse, att de anspråk, som ställdes på henne

från ena parten, af henne äfven gjordes gällande mot den andra, och

så i denna föga afundsvärda ställning jemväl deltaga i alla rättegångar,

som kunna uppkomma, måhända till en del just derigenom att de verkliga

parterne ej vore omedelbart hänvisade till hvarandra, samt i dessa

rättegångar medfölja instanserna igenom, såsom åt ena sidan kärande

och åt den andra svarande, då synes komiterade, att man mindre väl

tillgodosett det allmännas intresse, och detta endast för afhjelpande af

en olägenhet, som, sedan nybyggnadsskyldigheten upphört, och med

den skärpta eftersyn, komiterade tänkt sig, torde blifva ringa om ens

någon.

Enahanda grundsats, som varder tillämpad på byggnaderna, lärer stängsel,

böra gälla om stängseln, så att allt underhåll af stängsel uteslutande

åligger arrendatorn, hvaremot, om stängsel skall upprättas der sådan

förut icke funnits, det tillkommer Kronan att sådan bekosta, i sammanhang

hvarmed dock är af nöden, att stängselvitsord förmenas arrendatorn.

Då önskligt är, att stängselskyldigheten alltmera inskränkes,

hafva komiterade ansett stängsel å kronoegendom icke behöfva uppehållas

inom arrenderade området eller i gränsen mot annan dylik egendom,

hvars arrendator ej heller eger rätt att påyrka stängsel; dock att

derstädes redan befintlig stängsel af sten ej må nedtagas.

På grund af det stora antalet byggnader, som å Kronans fastighe- Bra"j^s&k''

ter förefinnas, kunna de mer än väl mot vådeld försäkra hvarandra, och

således deras ytterligare försäkrande anses öfverflödigt. Sker sådan

försäkring i brandstodsförening, som icke är på enskild vinst för delegarne

beräknad, kan emellertid, då dessa byggnader icke lära mera

än andra likartade vara skyddade mot eldfara, en dylik åtgärd icke

medföra annan kostnad än det jemförelsevis obetydliga förvaltningsbidraget.

Då onekligen omförmälda föreningar, såsom medförande stor

78

nytta, äro förtjenta af uppmuntran från det allmännas sida, ligger redan

deruti ett skäl för kronoegendomarnes försäkrande derstädes. Men

äfven en annan fördel kan i sammanhang dermed vinnas. Då Kronan

ansvarar för nybyggnad, bör äfven brandförsäkringen å dess vägnar

tagas, samt afgifterna af Kronans medel gäldas. Arrendatorn åter bör

vid sitt tillträde genom mottagande af dels en afskrift utaf försäkringsbrefvet

och dels ett exemplar af föreningens reglemente erhålla kännedom

så väl om försäkringen, som om de för dess giltighet uppställda

fordringar, hvilka det derefter, med undantag af utgifternas gäldande,

åligger honom att ställa sig till noggrann efterrättelse. Blifver arrendatorn

derjemte genom kontraktet förpligtad att, derest till följd af fel

eller försummelse hos honom ersättningen efter timad brandskada alls

icke eller endast till någon del utgår, bristen gälda, så är Kronan alltid

tillförsäkrad ersättningen och det blifver brandstodsföreningens uppgift

att, der skäl anses förefinnas, mot arrendatorn ådagalägga de omständigheter,

på grund hvaraf föreningen vore från ersättningsbeloppets

utgifvande befriad, hvaremot, om försäkring ej vora tagen, det i förekommande

fall blefve Förvaltningens obehagliga och i dess ställning

vida svårare uppgift att till ersättningens utbetalande söka binda ar

-

Arrendcafgiftens

erläggande.

rendatorn.

I stället för den nu följda ordningen, att arrendeafgifterna för Kronans

egendomar erläggas till Kronans uppbördsmän vid de allmänna

uppbördsstämmorna, anse komiterade sig böra föreslå, att de skola erläggas

i länets ränteri hvarje år före den 15 Januari. Det måste för

den allmänna affärsverksamheten vara en förmån, att uppbörden fördelas

på olika tider, så att icke allt för stora summor på en gång dragas

ur rörelsen. Mot den arrendator, som försummar betala arrendeafgiften

och derför lärer, om Förvaltningen så yrkar, anses hafva kontraktet

förverkat, blifver och på sådant sätt tid att anställa talan om

afflyttning nästföljande fardag.

79

Vid det förhållande att arrendeafgifterna ingå omedelbart till stats- onera.

kassan, synes det, på sätt jemväl Kongl. Kammar-Kollegium i dess

underdåniga skrifvelse anfört, leda till förenkling, om den hittills från

en del egendomar utgående kronotionde kunde få anses inbegripen i

den utfästa arrendeafgiften, och således arrendatorn, som i öfrigt ansvarar

för alla utskylder och besvär, från särskildt erläggande af tionden

befriades; hvilket alltså af komiterade förordas.

Beträffande säkerheten för arrendevilkorens fullgörande tro komi- .f^eudtuiko''

terade det lända till ökad trygghet för Staten, om borgensförbindelsen ren’

aldrig finge ställas på längre tid än 8 år, hvarigenom undvekes faran,

att löftesmännen genom tioåriga preskriptioner blefve från sin borgen

fria. Komiterade föreslå sålunda, att borgen må ställas på högst 8 år

samt minst 5 år, derest arrendet är afsedt att så länge fortfara. Med

afseende emellertid å önskligheten att borgensväsendet i vårt land

kunde, så långt omständigheterna medgifva, begränsas, hemställa komiterade

tillika, att i stället för borgen må ''få lemnas räntebärande obligationer

till värde motsvarande två års arrendeafgifter, hvarvid i fråga

om obligationernas antaglighet och uppskattning torde böra gälla enahanda

bestämmelser, som i fråga om obligationer vid uppbörds-borgen

äro meddelade. Genom föreskrift om arrendeafgiftens erläggande i förskott

skulle väl fordringarna på säkerhets ställande kunnat ytterligare

inskränkas, men en sådan föreskrift hafva komiterade af fruktan för

minskning i arrendeinkomsten ej vågat föreslå. Ännu mindre hafva

komiterade i saknad af föreskrift i omförmälda hänseende, och innan

ringaste erfarenhet vunnits om verkningarna af nu föreslagna system

för utarrendering af Kronans egendomar, tilltrott sig att hemställa om

eftergift af anspråket på säkerhet, oaktadt ej lärer kunna förnekas, att

med den frihet i val mellan särskilda spekulanter, som är afsedd att

åt den förvaltande myndigheten inrymmas, behofvet deraf ej mera med

samma oafvislighet som förut framstår.

80

Ekonomisk besigtning.

Syn.

Förvaltningen.

Utom den mera tillfälliga tillsyn, som kan vid särskilda tider

komma att egnas åt arrendatorns sätt att vårda den arrenderade egendomen,

torde ekonomisk besigtning hvart femte år i allmänhet kunna

vara tillfyllestgörande. Sådan på bestämd tid återkommande besigtning

synes emellertid icke böra åsidosättas, enär Styrelsen derigenom beredes

en noggrann underrättelse om egendomens skötsel och det brukningssätt,

som derstädes följes. Föranleda särskilda omständigheter

dertill, att besigtning oftare hålles, bör detta stå Förvaltningen öppet.

Jemte den förut omnämnda af- och tillträdessynen skall, enligt nu

gällande föreskrift, laga syn hvart tionde år hållas. Denna senare torde

kunna undvaras, och således särskild laga syn förrättas endast när vid

ekonomisk besigtning befunnits, att egendomen vanhäfdas, eller att arrendator

eljest öfverträder sina rättigheter eller åsidosätter sina skyldigheter.

Förrättandet af syner å kungsgårdar och andra utarrenderade

kronolägenheter är för närvarande uppdraget åt Häradshöfding och

Nämnd. Ehuru berörda lägenheters antal blifver betydligt ökadt, torde

ändock under vanliga förhållanden synerna, särskildt med afseende å

den föreslagna indragningen af deras återkommande hvart tionde år,

kunna af Domaren medhinnas, hvadan komiterade ej finna tillräckligt

skäl att angående förrättningsmännen föreslå någon ändring i gällande

bestämmelse.

Den stora tillökning i antalet af de för statsverkets omedelbara

räkning utarrenderade egendomar, som af boställenas indragning är en

följd, ingifver redan i och för sig tvifvelsmål, huru vida Kongl. Kammar-Kollegium,

som hittills haft vården om dylika egendomar sig anförtrodd,

kan utan att i sin öfriga verksamhet förryckas dermed under

de förändrade förhållandena fortfara. För att statsverket af Kronans

egendomar må för den närvarande och kommande tiden draga all den

fördel, som deraf skäligen kan väntas, ligger ock synnerlig vigt deruppå,

att förvaltningen af fastigheterna ledes af en myndighet så organiserad,

att den icke blott må kunna lätt och säkert tillse, att alla

81

föreskrifter noggrant iakttagas, utan jemväl sättes i stånd att med begagnande

af de tillfällen, som under olikartade förhållanden kunna å

det ena och det andra stället bjuda sig, till allt högre fulländning

bringa dessa egendomar. För detta ändamål bör Förvaltningen sjelf

icke vara af trånga föreskrifter bunden; den bör allt efter omständigheternas

kraf kunna för särskilda fall göra afvikelser från de allmänt

gällande arrendevilkoren och tillägg dertill; den bör kunna hastigt fatta

och utföra sina beslut och den bör genom resor och inspektioner kunna

utöfva kontroll samt genom beröring med personer å de särskilda orterna

vinna den kännedom, som för det vigtiga kallets utöfvande erfordras.

Med en sådan uppfattning af fordringarna på en Förvaltning

af Kronans fastigheter, förmena komiterade den kollegiala formen ej

vara den mest passande, utan föredraga den, enligt hvilken beslutande

rätten är förlagd i en enda persons hand. För förvaltningen af Statens

skogsegendomar finnes redan en sådan inrättad, och komiterade se intet

hinder för dessa egendomars förening med Kronans öfriga domäner

under en gemensam Styrelse, uti hvilken dock måste finnas särskilda

föredragande för frågor, som röra skogarne, och för dem, som röra

jordbruksegendom, fiske m. m. Väl kommer en väsentlig åtskilnad att

i förvaltningen ega rum mellan skogarne och fastigheterna i öfrigt så

till vida, som de förra skola omedelbart genom dertill antagna tjenstemän

och betjente, eller den så kallade skogsstaten, handhafvas, under

det att de senare varda på arrende upplåtna, men verkan af denna

olikhet i förvaltningen förringas icke obetydligt genom den äfven i de

mindre detaljerna ingående omvårdnad, som enligt komiterades tanke

bör åt hvarje egendom af Styrelsen egnas. Föremålen för den gemensamma

Styrelsens verksamhet kunna icke heller antagas vara af den

olikartade beskaffenhet, att deri ligger något hinder för deras sammanförande

under en Chef med specielt sakkunniga personer vid sin sida.

Tvärtom kan med skäl påstås, att de båda förvaltningarna redan hafva

och framgent få så många beröringspunkter, att deraf nära nog med

11

82

nödvändighet påkallas en gemensam högste Chef med afgörande röst

och med myndighet att låta de båda förvaltningslinierna ömsesidigt

vara hvarandra till biträde.

Komiterade förorda alltså, att i hufvudstaden upprättas en Domänstyrelse

för förvaltningen af alla Statens fasta egendomar, livilka icke

till följd af särskild disposition må derifrån vara undantagna, samt att

nuvarande Skogsstyrelse med denna Domän-Styrelse införlifvas, i följd

hvaraf äfven under sistnämnda Styrelse skulle förläggas den redan anordnade

skogsstaten, som dock under förutsättning af skogarnes frånskiljande

från de egendomar, hvartill de höra, erfordrade en icke ringa

successiv tillökning i sin personal. Vid förvaltningen af jordegendomarne

och öfriga fastigheter, som ej äro till skog hänförlige, måste

Styrelsen jemväl hafva biträden i landsorterna. I detta afseende föreslå

komiterade anställande af Landtbruksinspektörer samt desses medhjelpare

eller Assistenter. De egenskaper, som hos desse, synnerligen

de förre, boi''de finnas, vore insigter och erfarenhet i landtbruk, som

komme att utgöra förnämsta föremålet för deras verksamhet, samt affärskännedom,

helst i förening med något mått af tekniska kunskaper.

Landtbruksinspektörerne, livilka åtminstone till en början borde tillsättas

endast på förordnande, skulle i enlighet med för dem utfärdad instruktion

och de särskilda befallningar, som af Domän-Styrelsen gifvas,

städse med skyndsamhet Styrelsen tillhandagå, hvarvid dem särskildt

tillkomme:

att verkställa den undersökning och beskrifning af egendom samt

upprätta den detaljerade kalkyl öfver dess arrendevärde, som böra föregå

upplåtandet på tjuguårigt arrende;

att föreslå så väl det område, hvilket för uteslutande skogsbörd

eller boplatser för skogsbetjening bör före egendomens utarrendering

afsättas, som ock till de närmare bestämmelser samt de afvikelser

ifrån eller tillägg till de vanliga arrendevilkoren, hvilka han anser böra

i fråga komma;

83

att, sedan skriftliga anbud å egendomen blifvit öppnade, afgifva

yttrande om företrädet mellan de bjudande;

att, när skäl förefinnas till utarrendering af jordegendom på kortare

tid än 20 år, derom göra hemställan hos Styrelsen samt föreslå sättet

för utarrenderingen;

att likaledes föreslå sätt för utarrendering af fiske eller annan lägenhet,

som ej är att till jordegendom hänföra, äfvensom den tid, på

hvilken upplåtelsen må ske;

att i afseende å tillåten njmdling efter jordens beskaffenhet pröfva

och besluta, huru vida flåhackning, skumplöjning eller annat odlingssätt

med åtföljande bränning dervid må begagnas;

att å utarrenderade kronoegendomarne efter den fördelning, Styrelsen

på hans förslag mellan honom och Assistenten uppgör, förrätta

ekonomisk besigtning; samt

att i öfrigt, allt eftersom föreskrifvet varder, sjelf låta utföra eller

genom annan ombesörja alla de åtgärder i fråga om byggnad och annat,

som vid egendomarne skola ske, till Styrelsen göra de hemställanden,

som af omtanke för Kronans rätt och bästa i afseende å egendomarne

anses påkallade, och i öfrigt utgöra den nödiga och förmedlande länken

mellan Domän-Styrelsen och arrendatorerne.

I fråga om afsättande af skogsmark före utarrenderingen, arrendevilkoren

samt sjelfva arrendevärdet finna komiterade dock, till vinnande

af erforderlig trygghet, nödigt, att yttrande afgifves jemväl af två i

landtbruk och affärsförhållanden kunnige män, hvilka för detta ändamål

af hvarje hushållningssällskaps förvaltnings-utskott för sällskapets område,

antingen i dess helhet eller efter viss fördelning deraf, årligen utses.

Dessa gode män anse komiterade jemväl, då fråga är om tjuguårigt

arrende, böra yttra sig om företrädet flere bjudande emellan.

Någon annan godtgörelse till dem skulle efter komiterades mening icke

i fråga komma, än att vid resor, som de kunde firma nödigt att till särskild

egendom företaga, eller hvartill uppdraget eljest föranledde, undfå

84

reseersättning och dagtraktamente efter 6:te klassen i gällande resereglemente.

Assistenten skulle åligga att efter förut omnämnd fördelning verkställa

ekonomiska besigtningar å Kronans egendomar, vara Landtbruksinspektören

behjelplig vid de utarrendering föregående åtgärder, samt

i öfrigt enligt instruktion utföra de uppdrag, som kunna honom lemnas.

För de ytterligare bestämmelser och mindre förändringar i de nu

gällande, som komiterade tro sig böra föreslå, torde särskild motivering

vara öfverflödig, och då komiterade trott det böra leda till enkelhet och

reda, om de spridda stadgandena sammanfördes, få komiterade i underdånighet

föreslå fastställandet af följande grunder för förvaltningen af

Statens nu i fråga varande egendomar, hvilka med afseende å den privaträttsliga

ställningen af deras förvaltning synas kunna sammanfattas

under benämningen Kronans privat-domäner.

Grunder för förvaltningen af Kronans privat-domäner.

1:°) All kronans fasta egendom, som ej är till visst statsändamål

anslagen och i följd deraf antingen till omedelbart begagnande upplåten

eller ställd under särskild embetsmyndighets vård, skall stå under

inseende af en i hufvudstaden förlagd Domän-Styrelse, hvilkens biträde

i landsorten utgöres af dels den redan organiserade skogsstaten med

erforderlig tillökning i personalen, dels Landtbruksinspektörer jemte

deras medhjelpare till det antal och med de tjenstgöringsområden, som

i vederbörlig ordning bestämmas.

2:o) I likhet med hvad redan för kronoparker samt Kronans flygsandsfält

är iakttaget, skall all till Kronans landtegendomar hörande

skogsmark för statsverkets räkning omedelbart förvaltas, hvaremot fastigheterna

i öfrigt upplåtas på arrende i den mån, de blifva dertill

lediga; och kommer alltså uti arrende, som framdeles afslutas, icke att

vara inbegripet det område, som uteslutande för skogsbörd afses eller

till boplatser för skogsbetjening erfordras.

Hvad i denna punkt om skogsmark stadgas ege ej tillämpning,

då den samma ligger i samfällighet med enskild egendom.

3) De vid utarrendering af Kronans egendomar undantagne skogsområden

skola, der så ske kan, med redan befintliga kronoparker införlifvas

eller till nya sådana sammanföras. Om kronoparks och flygsandsfälts

vård och behandling galle hvad särskildt är stadgadt. Angående

bevakningen och skötseln af de skogar, hvilka till följd af belägenheten

ej kunna i kronoparker ingå, må Styrelsen träffa aftal med

arrendatorn af den egendom, hvartill skogen liörer, eller annan närboende,

som finnes lämplig; och anordnas hushållningen med dessa

skogar på sådant sätt, som oberoende deraf, huru vida oftare återkommande

afkastning bl ifver att påräkna, i det hela med jemförelsevis

ringa kostnad bereder Kronan största varaktiga inkomst.

4:o) Arrendetiden för Kronan tillhörig jordegendom blifver 20 år;

dock må i afbidan på skiftes eller vattenaflednings fullbordan, så ock

i händelse under närmast följande åren annat sådant förhållande antages

inträda, som på arrendevärdet väsentligen inverkar, utarrendering

ske på kortare tid.

För arrende af annan Kronans fastighet må tiden i hvarje fall efter

för handen varande förhållanden af Domän-Styrelsen bestämmas.

5:o) När Kronans fördel anses sådant fordra, må flere egendomar

under ett arrende upplåtas, eller en egendom i flere lotter utarrenderas.

Likaledes må qvarnverk, vattenfall, fiske, sten- eller kalkbrott, eller annan

lägenhet vid utarrendering af den egendom, hvartill densamma hörer,

jemte nödigt utmål undantagas och på särskildt arrende upplåtas, om

högre afkomst derigenom kan påräknas.

6:o) Innan Kronan tillhörig jordegendom på tjuguårigt arrende upplåtes,

skall deröfver befintlig egokarta öfverses och, om så erfordras,

86

rättelse deri göras, eller, derest karta icke finnes, sådan af landtmätare

upprättas, hvarvid jemväl tillses, att rågångarne blifva bestämda.

Af distriktets Landtbruksinspektör varde derefter med erforderligt

biträde egendomen undersökt samt noggrant beskrifven, ej mindre i

afseende å byggnader samt egornas beskaffenhet och häfd, än äfven

beträffande läge och öfriga å egendomens arrendevärde inverkande förhållanden;

hvarjemte Inspektören efter samråd med två i landtbruk och

affärsförhållanden kunnige män, de der för sådant ändamål af hvarje

hushållningssällskaps förvaltningsutskott för sällskapets område, antingen

i dess helhet eller efter viss fördelning deraf, årligen utses, samt

med omförmälande af de särskilda meningar, som af dem kunna blifvit

yttrade, till Styrelsen afgifver förslag:

a) till det område, som, derest ej egendomen till sina utegor ligger

i samfällighet med enskild egendom, bör för skogsbörd eller till

boplatser för skogsbetjening afsättas;

b) till de närmare bestämmelser samt tillägg till de af Kong]. Maj:t

fastställda allmänna vilkor vid kronoarrenden, hvilka anses böra i kontraktet

i fråga komma; och

c) till den arrendeafgift, hvarför egendomen skall utbjudas.

7:o) Sedan Styrelsen i nyssnämnda frågor fattat sitt beslut, utfärde

Styrelsen arrendekungörelse, innehållande:

a) kort beskrifning öfver egendomen;

b) uppgift å det af Styrelsen fastställda arrendevärdet;

c) underrättelse att karta öfver egendomem eller kopia deraf jemte

öfriga handlingar, hvaraf närmare kännedom kan inhemtas om egendomen

samt blifvande arrendators rättigheter och skyldigheter, finnas

att tillgå dels hos Styrelsen och dels å uppgifvet ställe inom orten;

c/) hänvisning till spekulanter att senast å viss dag till Konungens

Befallningshafvande i länet inkomma med skriftligt, försegladt arrendeanbud,

åtföljdt af så beskaffad säkerhet, som i 28:de punkten sägs.

Vid den utsatta tidens förlopp varda inkomna anbud inför Konun

-

87

gens Befallningshafvande öppnade, och sedan såväl Landtbruksinspektören

som de i öde punkten omnämnde, af hushållningssällskapets förvaltningsutskott

utsedde män till protokollet deröfver sig yttrat, jemte

utdrag af samma protokoll, innefattande tillika Konungens Befallningshafvandes

eget utlåtande i ämnet, öfversända till Styrelsen, som bland

dem, hvilka bjudit arrendevärdet eller derutöfver, eger att arrendator

utse. Vid pröfning af de inkomna anbuden skall hänsyn tagas dertill,

huru vida bjudande är känd för redbar verksamhet, god affärsställning

och insigter i landthushållning, om han redan arrenderar samma egendom

och den väl skött, äfvensom å storleken af den bjudna arrendeafgiften.

Ej må någon klaga deröfver, att hans anbud ej blifvit antaget.

Erhålles ej inom utsatta tiden antagligt anbud, ankomme på Styrelsen

att utsätta ny tid för mottagande af skriftliga anbud på arrendet,

dervid nedsättning i arrendevärdet kan ske, eller egendomen medelst

offentlig auktion till den högstbjudande utarrendera, eller ock tillsvidare

om egendomens skötsel på annat sätt förordna.

8:o) De i näst föregående två punkter föreskrifna åtgärder böra,

der ej hinder mota, så tidigt företagas, att nye arrendatorn må kunna

vid den i 33:dje punkten stadgade af- och tillträdessyn efter kallelse

vara tillstädes, för att sin rätt bevaka.

9:o) Ar genom gällande kontrakt optionsrätt till arrende innehafvaren

tillförsäkrad, och har han egendomen väl brukat, hvilket tillkommer

Konungens Befallningshafvande att bedöma, då bör, innan arrendet

offentligen utbjudes, hembud deraf till det fastställda arrendevärdet ske

i enlighet med kontraktets innehåll.

Göres ej inom förelagd tid anmälan om arrendets öfvertagande,

anses optionsrätten förfallen, och förfares då såsom i 7:de punkten sägs.

10:o) Vid utarrendering af fiske eller annan lägenhet, som ej är

att till jordegendom hänföra, äfvensom då, af anledning som i 4:de

punkten sägs, jordegendom skall på kortare tid än 20 år utarrenderas,

förfare Styrelsen på sätt för hvarje fall lämpligast finnes.

88

ll:o) Arrendeafgiften skall alltid vara i penningar bestämd och

under hvarje arrendeår erläggas i länets ränteri senast den 15 Januari,

12:o) Ej må anspråk på ersättning eller minskning i utfästa arrendeafgiften

af arrendatorn grundas på möjligen felaktiga uppgifter i de

handlingar, hvilka före arrendets ingående för upplysning om utbjudna

egendomen tillhandahållas.

13:o) Ligger arrenderad kronoegendom i sin helhet eller till någon

del i samfällighet med enskild egendom, när arrendet tager sin början,

må arrendatorn å samfälda området äfvensom, sedan samfälligheten

upphört, å det område, som dervid blifvit egendomen tillagd!, Kronans

rätt för den arrenderade egendomens nytta begagna; iakttage dock

hvad för thy fall lag bjuder samt de af samfälligheten, så länge den

fortfar, härrörande förpligtelser.

14:o) Hörer till arrenderad egendom andel i Härads- eller Sockneallmänning

eller rätt till annan förmån utom egendomens område,

komme det arrendatorn till godo; dock ege han i ingen händelse anspråk

på dagsverken från jord, som ej till egendomen hörer, eller på

ersättning derför.

15:o) I enlighet med de anvisningar och bestämmelser, som varda

arrendator meddelade, eger han, om tillgång å egendom finnes, upptaga

torf till bränsle för husbehof samt dyjord, mergel, lera eller andra jordens

beståndsdelar till åkerns och ängens förbättrande.

Till anläggande och drifvande af tegelbruk eller kalkbränning erfordras

tillåtelse af Styrelsen, som jemväl bestämmer vilkoren derför.

16:o) Arrendatorn skall städse i fullgod! stånd underhålla de vid

egendomen befintliga byggnader och anläggningar. På honom sjelf

ankommer att för den husrötebrist, hvarför föregående innehafvare vid

egendomens afträdande häftat, af denne eller hans löftesmän utsöka

godtgörelse; åliggande dock arrendatorn att, om än större eller mindre

belopp deraf icke kunnat utbekommas, befintliga bristfälligheter afhjelpa,

utan rätt att derför af Kronan varda ersatt.

80

17:o) Från don i allmän lag stadgade ny byggnadsskyldighet vare

arrendatorn befriad. Han vare under arrendetiden icke eller berättigad

att af Staten påfordra någon nybyggnad, med mindre bestämmelse derom

finnes i kontraktet införd, eller byggnad genom vådeld eller annan

olyckshändelse blifvit förstörd.

Ersättning för verkställd öfverbyggnad, hvartill nu varande arrendatorer

enligt de för deras arrenden gällande föreskrifter kunna finnas

berättigade, skall af Kronan gäldas.

18:o) De Kronans fastigheter tillhörande byggnader böra på det

allmännas bekostnad genom Styrelsens försorg vara brandförsäkrade,

företrädesvis uti brandstodsförening för länet eller orten, om sådan finnes.

Af reglementet för det verk eller den förening, hvarest försäkringen är

tagen, öfverlemnas ett exemplar tillika med afskrift af försäkringsbrefvet

åt tillträdande arrendator, hvilken åligger att å stället hålla erforderlig

brandredskap samt i öfrigt ställa sig till noggrann efterrättelse reglementets

föreskrifter, så att, om brandskada inträffar, ersättningsbeloppet

må till fullo utbekommas. Skulle till följd af fel eller försummelse hos

arrendatorn ersättningen alls icke eller endast till någon del utgå, vare

arrendatorn skyldig att bristen gälda.

19:o) Inträffar brandskada och är den af mindre betydenhet, vare

arrendatorn pligtig att, mot åtnjutande af den uppburna ersättningen,

skadan bota. Vid inträffad större brandskada drager Styrelsen om dess

afhjelpande försorg; dock åligge arrendatorn, der uppförande af nytt

hus erfordras, att utan ersättning rödja hustomten, samt om tillgång

på egorna finnes, kostnadsfritt framforsla don till byggnaden erforderliga

grundläggningssten, sand och lera.

20:o) De olyckshändelser, som eljest bevisligen utan arrendatorns

förvållande kunna inträffa, skola icke ligga honom till last, utan förfares

dervid, när fråga är om egendomens byggnader, i hufvudsaklig

öfverensstämmelse med hvad i näst föregående punkt stadgas.

21:o) Uppstår under arrendetiden af annan anledning, än i 19:de

12

90

och 20:de punkterna sägs, behof af ny byggnads uppförande, eller af

utvidgning, eller kostsammare inredning, eller förändring af redan befintlig

byggnad, må uppgörelse med Domän-Styrelsen kunna träffas

rörande Kronans medverkan och vilkoren derför.

22:o) När ny byggnad skall uppföras bör den samma, oberoende af

den förras storlek och inredning, så anordnas, som med egendomens

beskaffenhet samt för framtiden motsedda utveckling och behof närmast

öfverensstämmer.

23:o) Inom det arrenderade området, likasom i gränsen mot Kronans

under Domän-Styrelsens förvaltning stående skog, eller mot egendom,

som af nämnda Styrelse blifvit på arrende upplåten, vare arrendatorn

ej skyldig att underhålla stängsel; dock må ej derstädes redan

befintlig stängsel af sten nedtagas. I områdets gränser mot enskild

egendom, samt mot annan Kronans egendom, än den förut i denna

punkt omförmälda, åligger arrendatorn att egendomens stängsel i laggildt

skick vidmakthålla. Ej må arrendator mot granne fordra att

stängas skall. Begagnar granne stängselvitsord, bör Kronan bekosta

upprättandet af den på egendomen belöpande stängsel, hvilken sedermera

af arrendatorn underhålles.

24:o) För alla arrenderad kronoegendom åliggande utskylder och

besvär, af hvad namn och beskaffenhet de vara må, ansvare arrendatorn

utan afkortning på arrendeafgiften; dock befrias han från erläggande

af den egendomen genom skattläggning åsätta ränta, äfvensom af

kronotionde.

25:o) Har, efter det arrendator antagits, fråga uppstått om vattenafledning,

deraf arrenderade egendomen tillskyndas fördel, men arrendatorn

undandragit sig att i företaget deltaga, och det samma derefter

under Kronans medverkan kommit till stånd, då skall arrendatorn å

det belopp, Kronan fått för ändamålet utgifva, erlägga ränta efter fem

för hundra om året från det arrendeårs början, då företaget kan anses

fullbordadt, eller den dermed för egendomen afsedda fördel vunnen;

91

börande denna ränta, för helt år räknadt, i sammanhang med arrendeafgiften

gäldas.

26:o) Arrendator vare förbunden att, der sådant för allmännyttigt

ändamål å Kronans vägnar fordras, afstå arrenderad kronoegendom tillhörig

mark äfvensom inkomst gifvande lägenhet emot åtnjutande af

minskning i arrendeafgiften, motsvarande den förlust, som honom tillskyndas.

27:o) Öfverlåtelse af arrende må endast med Styrelsens medgifvande

kunna ske.

Dör arrendator, eller varder han i konkurs försatt, ege i förra

fallet den aflidnes rätts innehafvare, och i det senare konkursboet, att

för den del af arrendetiden, som eljest skolat återstå, arrendet på viss

person öfverlåta, likasom, i händelse arrendator vid sitt frånfälle efterlemna!

endast en sterbhusdelegare, denne må öftertaga arrendet, under

vilkor dock i båda fallen att anmälan derom göres hos Domän-Styrelsen

inom sex (6) månader efter dödsfallet eller konkursens början,

samt att den nye arrendatorn af Styrelsen godkännes. Hafva i konkurs

försatt arrendators löftesmän på grund af sin borgen nödgats något

utbetala, samt derför ej af konkursboet undfått godtgörelse, eller har

konkursboet ej, sedan löftesmännen inom två månader från konkursens

början derom gjort framställning, senast två månader derefter utfäst

sig att hålla löftesmännen för deras borgen skadeslöse och derför ställt

säkerhet, då bör åt löftesmännen tillerkännas den rätt att öfver arrendet

förfoga, som i annan händelse varit konkursbpet förbehållen. Underlåtes

anmälan, hvarom här är sagdt, eller framställes ej inom den

bestämda tiden ny arrendator, som antages, kommer arrendet att upphöra

första fardag, sedan ett år förflutit från den Thomedag, som infaller

näst efter dödsfallet eller konkursens början, så framt ej arrendetiden

redan dessförinnan till ända gått; och varder egendomen, om

Styrelsen pröfvar skäl dertill vara, för de återstående arrendeåren genom

offentlig auktion till den högstbjudande utarrenderad, för hvilket

92

fall i arrendatorns bo, äfvensom hos löftesmännen för den tid, som

deras borgen omfattar, fordringsrätt förbehålles för den förlust, som,

genom arrendesummans nedgående under hvad förut bestämdt varit,

dervid kan uppkomma.

28:o) Såsom säkerhet för fullgörande af arrendevilkoren bör städse

för en tid af minst fem år, derest arrendet så länge skall fortfara, och

högst åtta år vara ställd borgen af två män, de der borga, en för begge

och begge för en, och hvilkas vederhäftighet är af Konungens Befallningshafvande

eller Domaren styrkt. I stället för sådan borgen må arrendatorn

aflemna räntebärande obligationer till värde motsvarande två års

arrendeafgift, hvarvid i afseende å obligationernas antaglighet och uppskattning

gälla enahanda bestämmelser, som i fråga om obligationer

vid uppbördsborgen äro meddelade.

Minst åtta månader före utgången af den tid, för hvilken borgen

bli t vit ställd, skall ny borgen aflemnas, så beskaffad som ofvan sägs;

hvarförutan arrendatorn alltid är pligtig att, derest någon af löftesmännen

dör eller upphör att vara vederhäftig, inom tre månader efter

erhållet föreläggande ny vederhäftig borgen anskaffa.

29:o) I alla de fall då anbud sker på arrende af kronocgendom,

eller anmälan göres om arrendes öfverlåtande eller öfvertagande enligt

9:de eller 27:de punkten, bör, såvida afseende derå skall fästas, aflemnas

säkerhet, så beskaffad som i näst föregående punkt är stadgadt.

30:o) Underlåter arrendator att inom föreskrifven tid erlägga arrendeafgiften,

eller att iakttaga sina skyldigheter i afseende å säkerheten

för arrendevillkorens fullgörande, vare arrenderätten förverkad,

och ankomme på Styrelsen att påfordra egendomens afträdande den näst

derefter följande 14 Mars.

Beträdes arrendator med vanhäfd af egendomen till jord eller

byggnader, gör han sig skyldig till skogsåverkan, eller befinnes han

eljest öfverträda de rättigheter, honom i kontraktet medgifvas, eller

åsidosätta de på grund af det samma honom åliggande skyldigheter,

93

hafvo ock förverkat arrenderätten och afträde, derest sådant yrkas,

och sedan Rätten derom meddelat beslut, egendomen nästföljande flyttningstid.

31:o) När arrenderätt förverkad är, gälle i afseende å egendomens

utarrendering och Kronans rätt till godtgörelse för möjligen skeende

nedsättning i arrendeafgiften hvad i 27:de punkten finnes stadgadt för

det fall, att död eller gäldbunden arrendators rätts innehafvare försumma

sådan anmälan om arrendets öfverlåtande eller öfvertagande, som der

omförmäles.

32:o) Hvart femte år eller oftare, om så aktas • nödigt, skall utaf

dertill af Styrelsen utsedd person ekonomisk besigtning å hvarje utarrenderad

kronoegendom verkställas, till utrönande huru den af ar rendatorn

häfdas, och derå befintliga byggnader underhållas. Hvad vid

dessa förrättningar förekommer upptages korteligen uti protokoll, deraf

ett exemplar till Domän-Styrelsen insändes.

33:o) Laga syn skall, året innan arrenderad kronoegendom afträdes,

senast före September månads utgång derå verkställas af Häradshöfding

med Nämnd å landet samt af Rådstufvu-Rätt i stad. Den kallas afoch

tillträdessyn, och skola dervid alla skyldigheter för arrendatorn, så

vidt de då ännu kunna blifva föremål för pröfning, bestämmas.

Kostnaden för syn, som nu sagd är, skola af-, och tillträdaren till

hälften hvardera gälda.

Särskildt laga syn skall ock på Domän-Styrelsens föranstaltande

förrättas, när vid ekonomisk besigtning befunnits, att egendomen vanhäfdas,

eller att arrendatorn eljest öfverträder sina rättigheter eller

åsidosätter de honom åliggande skyldigheter.

34:o) Genom hvad ofvan är stadgadt sker icke någon rubbning i

nu varande arrrendatorers rättigheter och skyldigheter enligt de för

dem utfärdade kontrakt, hvaremot upphäfvas alla de stadganden, som

rörande utarrendering af Kronans fastigheter finnas meddelade genom

Kongl. Kungörelserna den 17 December 1799 och den 3 December 1810,

94

angående hvad vid kungs- och kungsladugårdars utarrenderande iakttagas

bör, den 17 Juli 1847 och den 7 Augusti 1863, angående förändrade

föreskrifter till iakttagande vid utarrendering af kungs- och kungsladugårdar

samt andra kronolägenheter, hvaraf arrenden till Statsverket

ingå, och den 12 Juli 1860, angående förkortning af den tid, hvarå

kungs- och kungsladugårdar samt andra Kronans egendomar utarrenderas,

äfvensom genom Kungl. Brefven den 8 Januari 1788, angående

kronolägenheters bortarrenderande, den 20 Maj 1808, angående borgen

vid arrenden af kungsgårdar och andra kronolägenheter, den 9 April

1810, angående disposition af åtskilliga kungs- och kungsladugårdar,

den 14 Maj samma år, angående disposition af de så kallade hofstallängar,

den 3 December 1823, om tiden för strömmingsfiskens utarrenderande,

den 8 Augusti 1829, angående förändring i tiden för kronoarrende-afgifternas

utgörande för kungsgårdar och andra kronolägenheter,

och den 14 Juni 1871, angående bestämmande i penningar af

arrendeafgifterna för Statens egendomar.

Derest förestående förslag, efter framställning af Eders Ivongl. Maj:t,

varder af Riksdagen gilladt, lärer i sammanhang med promulgationen

deraf Eders Kongl. Maj:t vilja förklara, att de för tillämpning af förut

gällande grunder af Eders Kongl. Maj:t gifna bestämmelser uti Kongl.

Brefvet den 25 April 1826, angående återuppbyggande af nedbrända

hus vid kungsgårdar, den 4 Maj 1850, om vidtagande af förberedande

åtgärder vid kungsgårdars och andra kronolägenheters utarrenderande,

den 13 Maj 1864, angående förseglade anbuds mottagande vid auktion

å kronoarrenden, och den 13 Juli 1866, angående insändande till Kongl.

Kammar-Kollegium af instrumenten öfver syner och besigtningar å utarrenderade

kronoegendomar, till all kraft och verkan förfallit, äfvensom

att ändring skett, ej mindre af Kongl. Brefvet den 2 Mars 1827,

95

angående stället, hvarest borgensskrift för arrende af kungsgård, boställe

eller annat kronans hemman bör förvaras, samt Kong]. Förordningarna

den 6 Juli 1849, om deltagande i vattenafledningsföretag för boställen

och annan Staten tillhörig jord, och den 29 Juni 1806, angående hushållningen

med de allmänna skogarne, än ock Kongl. Instruktionerna

för Kammar-Kollegium den 16 Februari 1838, för Landshöfdingarne i

Rikets län samt de vid länsstyrelserna anställde tjenstemän den 10 November

1855, och för Skogsstyrelsen och Skogsstaten den 19 November

1869, samt af hvad i öfrigt finnes stadgadt stridande mot de till

efterrättelse kungjorda förvaltningsgrunderna.

Angående organisationen af Domän-Styrelsen och dess underlydande

i landsorten få komiterade, utöfver hvad redan är yttradt, på

förut anförda skäl i underdånighet föreslå:

att chefskapet i Domän-Styrelsen uppdrages åt en General-Direktör,

med rätt att ensam besluta, då han inom Styrelsen sitt embete utöfvar;

att, förutom redan för ärende rörande Statens skogar i den nuvarande

Skogsstyrelsen anställde Sekreteraren och Kamreraren, jemväl för

ärenden rörande Kronans jordegendomar samt öfriga, ej till skog hänförliga

fastigheter, i Domän-Styrelsen anställes en särskild föredragande,

hvilken tillika med förenämnde Sekreterare torde kunna benämnas ÖfverDirektör,

hvarjemte den nu inom Skogs-Styrelsen varande tjenstemannapersonalen

förstärkes i förhållande till de ökade göromålen;

att under General-Direktörens frånvaro, eller vid inträffadt förfall

för honom att sitt embete förvalta, Styrelsen kollektivt utöfvas af de

båda Ofver-Direktörerne;

att till Domän-Styrelsens biträde i landsorten vid förvaltningen af

Kronans jordegendomar jemte öfriga ej till skog hänförliga fastigheter

anställas:

96

a) Landtbruksinspektörer, som af Eders Kong], Maj:t utses, en för

hvartdera af följande distrikt, nemligen:

Första distriktet eller Stockholms, Upsala och Södermanlands län,

omfattande enligt de upprättade tabellerna kronoegendomar till ett antal

af 619 stycken, med en areal i åker af 123,188 qvadratref, i äng af

96,593 qv.-ref, och i skogs- och hagmark af 274,170 qv.-ref, samt med

ett sammanräknadt taxeringsvärde af 8,653,485 kronor;

Andra distriktet eller Östergötlands, Kalmar och Gotlands län, omfattande

enligt de upprättade tabellerna kronoegendomar till ett antal

af 628 stycken, med en areal i åker af 139,747 qv.-ref, i äng af 92,583

qv.-ref, och i skogs- och hagmark af 457,801 qv.-ref, samt med ett

sammanräknadt taxeringsvärde af 9,259,545 kronor;

Tredje distriktet eller Jönköpings, Kronobergs och Blekinge län,

omfattande enligt de upprättade tabellerna kronoegendomar till ett antal

af 551 stycken, med en areal i åker af 57,747 qv.-ref, i äng af

153,952 qv.-ref, och i skogs- och hagmark af 560,272 qv.-ref, samt med

ett sammanräknadt taxeringsvärde af 5,410,300 kronor;

Fjerde distriktet, eller Kristianstads, Malmöhus och Hallands län,

omfattande enligt de upprättade tabellerna kronoegendomar till ett antal

af 645 stycken, med en areal i åker af 188,588 qv.-ref, i äng af

96,056 qv.-ref, och i skogs- och hagmark af 219,958 qv.-ref, samt med

ett sammanräknadt taxeringsvärde af 14,002,800 kronor;

Femte distriktet eller Göteborgs och Bohus samt Elfsborgs län, omfattande

enligt de upprättade tabellerna kronoegendomar till ett antal

af 501 stycken med en areal i åker af 95,933 qv.-ref, i äng af 67,612

qv.-ref och i skogs- och hagmark af 259,613 qv.-ref, samt med ett

sammanräknadt taxeringsvärde af 6,349,900 kronor;

Sjette distriktet eller Skaraborgs, Örebro och Wermlands län, omfattande

enligt de upprättade tabellerna kronoegendomar till ett antal

af 582 stycken, med en areal i åker af 201,081 qv.-ref, i äng af 113,594

97

qv.-ref, och i skogs- och hagmark af 351,195 qv.-ref, samt med ett

sammanräknadt taxeringsvärde af 9,693,660, kronor; och

Sjunde distriktet eller Westmanlands, Gefleborgs, Stora Kopparbergs,

Wester-Norrlands och Jemtlands län, omfattande enligt de upprättade

tabellerna kronoegendomar till ett antal af 309 stycken, med en areal

i åker af 57,855 qv.-ref, i äng af 90,698 qv.-ref, och i skogs- och hagmark

af 826,544 qv.-ref, samt med ett sammanräknadt taxeringsvärde

af 3,578,370 kronor;

b) Landtbruksinspektörernes medhjelpare eller Assistenter, hvilka

af Domän-Styrelsen utses en för livartdera af omförmälda distrikt;

att för Westerbottens och Norrbottens län de Landtbruksinspektörerne

å andra orter och deras medhjelpare åliggande göromål efter

omständigheterna uppdragas åt några vid skogsstaten anställda eller

andra personer, som kunna finnas dertill lämpliga;

att hvarje Landtbruksinspektör tillerkännes årlig lön och tjenstgöringspenningar

till sammanräknadt belopp af 6000 kronor, samt resepenningar

i ett för allt af 1500 kronor, då honom åligger att jemväl

bekosta Assistentens resor och underhåll vid de tillfällen, då denne är

Landtbruksinspektören följaktig; samt

att Landtbruksinspektörens Assistent åtnjuter i lön och tjenstgöringspenningar

1800 kronor om året, samt resekostnad och traktamentsersättning

enligt 7:de klassen i gällande resereglemente vid alla de

förrättningar, som han i omförmälda egenskap, enligt Domän-Styrelsens

förordnande, ensam verkställer.

I det föregående hafva komiterade tillkännagifvit sig hafva för•JJ''

afsigt att framlägga ett för Eders Kongl. Maj:ts fastställelse afsedt för- Tllkor''

slag till allmänna vilkor vid kronoarrenden. Komiterade hafva härvid

utgått från den åsigt, att lämpligt vore på sådant sätt sammanföra de

13

98

arrendevilkor, hvilka vore en ovilkorlig följd af de utaf Riksdagen beslutade

förvaltningsgrunder, med dem, hvilka Eders Kong]. Maj:t funne

för godt att ytterligare fastställa, hvarigenom det speciella arrendekontraktet

för hvarje egendom, utöfver bestämmelserna om tiden för arrendet

samt den årliga afgiftens belopp jemte hänvisning till de allmänna

vilkoren, endast komme att innehålla de närmare bestämmelser,

som i ett eller annat hänseende af de nyss nämnda vilkorens innehåll

föranledas, samt de tillägg dertill, som i de särskilda fallen af omständigheterna

påkallas.

Uti det sålunda uppgjorda förslaget hafva rörande gårdstomt med

trädgård, åker samt äng och betesmark intagits stadganden, hvilka,

jemte det de åsyfta arrendatorns egen nytta och trefnad samt förebyggande

af jordens försämring, tillika gå ut på att lemna honom så fria

händer, som utan våda kan ske. Äfven till foders förande från bole

har tillåtelse ansetts böra under vissa förhållanden medgifvas, såsom

då höet låter sig i närheten med fördel realiseras, och tillfälle finnes

att till billigt pris erhålla gödningsämnen. Å andra sidan har det

funnits nödigt, att för Förvaltningen bibehålla rätt att, om så i särskildt

fall erfordras, för egendomens skötsel fastställa viss kulturplan, som

dock i sådan händelse skall bland arrendevilkoren upptagas.

Då planlösa nyodlingar kunna lända egendom till skada, har det

föreslagits, att nyodling må ske endast å de områden och under de

vilkor, som antingen i arrendekontraktet eller ock sedermera på arrendatorns

ansökan af Förvaltningen bestämmas, samt att hvad som blifvit

till åker upptaget, skall under arrendetiden fortfarande såsom åker anses

och behandlas.

För åstadkommande af lämplig afdikning äfvensom af ängsvattning

har Kronans medverkan ansetts böra påräknas, på sätt i förslaget finnes

upptaget.

Icke sällan torde inträffa, att ängar och hagmark, hvarå betydligare

skogstillgångar förefinnas, sådant oaktadt anses icke böra från arrende

99

undantagas, för att uteslutande till skogsbörd användas. Vid sådana

förhållanden synes en nödig omsorg om Kronans rätt och bästa fordra,

antingen att dessa tillgångar helt och hållet förbehållas Kronan, eller

åtminstone att särskilda föreskrifter för deras användande lemnas. För

de träd, som arrendatorn eger fälla, tyckes hittills gällande inskränkning

i rätten till deras användande kunna bortfalla. På dessa grunder

hafva förslagets föreskrifter i nu i fråga varande hänseende blifvit

byggda.

För tillträdande arrendator möter ofta stor svårighet att året före

den arrenderade egendomens mottagande besörja brukande och besående

af trädesjorden, äfvensom erforderlig höstplöjning af åkern. Icke

mindre svårighet förefinnes ofta för kreaturens framfödande från tillträdestiden

och till dess nya fodertillgångar hunnit framkomma, derest

ej afträdaren är pligtig att efter sig lemna ett visst qvantum foder.

Komiterade hafva inhemtat, hurusom genom en del af nu gällande

kontrakt om kronoegendomar arrendatorn i dessa delar fått sig ålagda

förpligtelser till förmån för efterträdaren; och tro komiterade detta förfarande

böra till allmän regel upphöjas. Visserligen kunna derigenom

till en början åtskilliga arrendatorer komma i den ställning, att de vid

afträdandet få vidkännas skyldigheter, utan att vid tillträdet hafva åtnjutit

motsvarande förmåner, men dels torde det kunna få ankomma

på Förvaltningen att med nuvarande arrendatorer, som ej hafva dylika

förpligtelser, söka i sådant afseende träffa uppgörelse, och dels lärer

det blifva arrendatorernes egen angelägenhet att vid de beräkningar,

hvarå de grunda sitt anbud, taga i öfvervägande de förmåner och skyldigheter,

som arrendet åtfölja.

Det uppgjorda förslaget är af följande lydelse.

Allmänna vilkor vid kronoarrenden.

l:o) Tillträdestiden blifver den i allmän lag bestämda eller den

14:de Mars.

Allmänna arrendevilkor.

100

.2:6) I arrendet inbegripes ej det område, som för skogsbörd eller

till boplatser för skogsbetjening blifvit före upplåtelsen afsatt.

3:o) Arrendeafgiften skall under hvarje arrendeår erläggas i länets

ränteri senast den 15 Januari.

4:o) Ej må anspråk på ersättning eller minskning i utlasta arrendeafgiften

af arrendatorn grundas på möjligen felaktiga uppgifter i de

handlingar, hvilka före arrendets ingående för upplysning om egendomen

tillhandahållits.

5:o) Arrendatorn åligger att hålla gårdstomten i städadt skick samt

med lämplig trädplantering försedd. Likaledes skall allé genom nödig

återplantering underhållas, samt trädgården för sitt ändamål begagnas

och väl vårdas. Finnes icke trädgård, vare arrendatorn skyldig att å

ett efter egendomens storlek afpassadt, invid eller nära tomten dertill

afsatt jordstycke efter anvisning verkställa de för trädgårdsanläggning

nödiga jordarbeten samt plantera erforderligt antal fruktträd och buskar.

Gödselstaden skall vara inrättad på ett för dess tillgänglighet med

åkdon alla tider på året samt gödselns tillvaratagande tjenligt sätt.

6:o) Åkern skall af arrendatorn väl häfdas och i god växtkraft

hållas. Der ej viss kulturplan är af Domän-Styrelsen i kontraktet föreskrifven,

eller dylik af arrendatorn sedermera blifvit föreslagen och af

Styrelsen gillad, vare arrendatorn väl berättigad att begagna den växtföljd,

han anser för sig förmånligast, dock med vilkor att högst två år

i rad mognade sädesgrödor få å samma fält tagas, och att minst halfva

åkerarealen användes till träde och gräs eller andra foderväxter, som

på stället uppfodras, samt att tillämpad växtföljd ej må under senaste

sex år af arrendetiden utan Styrelsens medgifvande ändras.

7:o) Å äng och betesmark är arrendatorn skyldig verkställa erforderlig

röjning, så att de icke till men för gräsväxten blifva skog och

mossbelupna; ställe sig dock till efterrättelse de föreskrifter, som, derest

Kronan förbehållits rätt till de växande träden, eller dylika eljest till

101

betydligare myckenhet der förekomma, af sådan anledning äro honom

i kontraktet meddelade.

8:o) Från det i lag stadgade förbud mot foders förande af bole må

undantag kunna ega rum med Styrelsens begifvande samt under de

vilkor och kontroller, som af den samma föreskrifvas. Bortförande af

gödsel vare ej under något vilkor tillåtet.

9:o) Nyodling må ske endast på de områden och under de vilkor,

som antingen i arrendekontraktet eller ock sedermera på arrendatorns

ansökan af Styrelsen bestämmas; ankommande på vederbörande Landtbruksinspektör

att i afseende å tillåten nyodling efter jordens beskaffenhet

medgifva, att flåhackning, skumplöjning eller annat odlingssätt

med åtföljande bränning dervid må begagnas.

Ej må tillåtelse till nyodling arrendatorn förmenas, der den ej är

af beskaffenhet, att egendomen anses deraf lida skada. Hvad till åker

blifvit upptaget skall under arrendetiden fortfarande såsom åker anses

och behandlas.

10:o) Befintliga afloppsdiken skola af arrendatorn underhållas. Vill

arrendatorn för hela det arrenderade området eller viss del deraf i

väsendtlig mån förändra sättet för dess torrläggning, bör det ske efter

plan af sakkunnig person, hvars biträde honom genom Styrelsens försorg

kostnadsfritt beredes. Uppstår fråga om underdikning eller ängsvattning,

må uppgörelse med Styrelsen kunna träffas om deltagande .i

kostnaden derför.

ll:o) I enlighet med de anvisningar och bestämmelser, som varda

arrendator meddelade, eger han, om tillgång dertill å det arrenderade

området finnes, upptaga torf till bränsle för husbehof samt dyjord,

mergel, lera eller andra jordens beståndsdelar till åkerns och ängens

förbättrande.

Ej må utan Styrelsens medgifvande tegelbruk å egendomen anläggas

eller drifvas, eller kalkbränning derstädes företagas.

12:o) Träd, som i åkern möjligen förefinnas, må arrendatorn bort

-

102

taga och till sin nytta använda. Enahanda rätt tillkommer honom i

afseende å de på gårdstomten samt uti trädgården och allé förekommande

träd, när deras fällande af vederbörande föreskrifves, äfvensom

å träd i äng och betesmark, så vidt ej derom i kontraktet annorledes

bestämmes.

Toppning och qvistning, der de ej äro arrendatorn uttryckligen

medgifna, må ej verkställas å andra träd än sådana, till hvilkas fällande

han är berättigad.

Angående de å egendomen befintliga ekar gälle hvad om Kronans

ekskog särskildt är stadgadt.

13:o) Ligger arrenderad kronoegendom i sin helhet eller till någon

del i samfällighet med enskild egendom, när arrendet tager sin början,

må arrendatorn å samfälda området äfvensom, sedan samfälligheten

upphört, å det område, som dervid blifvit egendomen tillagdt, Kronans

rätt för den arrenderade egendomens nytta begagna; iakttage dock

hvad för thy fall lag bjuder samt de af samfälligheten, så länge den

fortfar, härrörande förpligtelser.

14:o) Hörer till arrenderad egendom andel i Härads- eller Sockneallmänning,

eller rätt till annan förmån utom egendomens område,

konune det arrendatorn till godo; dock ege han i ingen händelse anspråk

på dagsverken från jord, som ej till egendomen hörer, eller på

ersättning derför.

15:o) Arrendatorn skall städse i fullgodt stånd underhålla de vid

egendomen befintliga byggnader och anläggningar. På honom sjelf ankommer

att för den husrötebrist, hvarför föregående innehafvare vid

egendomens afträdande häftat, af denne eller hans löftesmän utsöka

godtgörelse; åliggande dock arrendatorn att, om än större eller mindre

belopp deraf icke kunnat utbekommas, befintliga bristfälligheter afhjelpa,

utan anspråk att derför af Kronan varda ersatt.

16:o) Från den i allmän lag stadgade nybyggnadsskyldighet vare

arrendatorn befriad. Han vare under arrendetiden icke eller berättigad

103

att af Staten påfordra någon nybyggnad eller skyldig att låta sådan

verkställas, med mindre bestämmelse derom finnes i kontraktet införd,

eller byggnad genom vådeld eller annan olyckshändelse blifvit förstörd.

17:o) Af reglementet för det verk eller den förening, hvarest egendomens

byggnader genom Styrelsens försorg äro försäkrade, öfverlemnas

ett exemplar tillika med afskrift af försäkringsbrefvet åt arrendatorn,

hvilken åligger att å stället hålla erforderlig brandredskap samt

i öfrigt ställa sig till noggrann efterrättelse reglementets föreskrifter,

så att, om brandskada inträffar, ersättningsbeloppet må till fullo utbekommas.

Skulle till följd af fel eller försummelse hos arrendatorn ersättningen

alls icke, eller endast till någon del utgå, vare arrendatorn

skyldig att bristen gälda.

De från försäkringen härrörande afgifter erläggas af Styrelsen.

18:o) Inträffar brandskada och är den af mindre betydenhet, vare

arrendatorn pligtig att, mot åtnjutande af den uppburna ersättningen,

skadan bota. Vid inträffad större brandskada drager Styrelsen om dess

afhjelpande försorg; dock åligge arrendatorn, der uppförande af nytt

hus erfordras, att utan ersättning rödja hustomten, samt om tillgång

på egorna finnes, kostnadsfritt framforsla den till byggnaden erforderliga

grundläggningssten, sand och lera.

19:o) De olyckshändelser, som eljest bevisligen utan arrendatorns

förvållande kunna inträffa, skola icke ligga honom till last, utan förfares

dervid, när fråga är om egendomens byggnader, i hufvudsaklig

öfverensstämmelse med hvad i näst föregående punkt stadgas.

20:o) När ny byggnad enligt näst föregående två punkter skall

uppföras, varder den samma, oberoende af den förras storlek och inredning,

så anordnad, som Domän-Styrelsen anser med egendomens

beskaffenhet samt för framtiden motsedda utveckling och behof närmast

öfverensstämma.

21:o) Uppstår af annan anledning, än i 18:de och 19:de punkterna

sägs, behof af ny byggnads uppförande eller af utvidgning eller kost

-

i

104

sammare inredning eller förändring af redan befintlig byggnad, må

öfverenskommelse med Styrelsen kunna träffas rörande Kronans medverkan

och vilkoren derför.

22:o) Inom det arrenderade området, likasom i gränsen mot Kronans

under Domän-Styrelsens förvaltning stående skog, eller mot egendom,

som af nämnda Styrelse plifvit på arrende upplåten, vare arrendatorn

ej skyldig att underhålla stängsel; dock må ej derstädes redan

befintlig stängsel af sten nedtagas. I områdets gränser mot enskild

egendom samt mot annan Kronans egendom, än den förut i denna

punkt omförmälda, åligger arrendatorn att egendomens stängsel i laggildt

skick vidmakthålla. Ej må arrendator mot granne fordra att stängas

skall. Begagnar granne stängsel vitsord, bekostar Kronan upprättandet

af den på egendomen belöpande stängsel, hvilken sedermera af

arrendatorn underhålles.

23:o) För alla arrenderad kronoegendom åliggande utskylder och

besvär, af hvad namn och beskaffenhet de vara må, ansvare arrendatorn

utan afkortning på arrendeafgiften; dock befrias han från erläggande

af den egendomen genom skattläggning åsätta ränta, äfvensom af kronotionde.

24:o) Uppstår fråga om vattenafledning, deraf arrenderade egendomen

tillskyndas fördel, men arrendatorn undandrager sig att i företaget

deltaga, och det samma derefter under Kronans medverkan kommer

till stånd, då skall arrendatorn å det belopp, Kronan får för ändamålet

utgifva, erlägga ränta efter fem för hundra om året från det arrendeårs

början, då företaget kan anses fullbordadt, eller den dermed

för egendomen afsedda fördel vunnen; börande denna ränta, för helt

år räknadt, i sammanhang med arrendeafgiften gäldas.

25:o) Arrendator vare förbunden att, der sådant för allmännyttigt

ändamål å Kronans vägnar fordras, afstå arrenderad kronoegendom tillhörig

mark äfvensom inkomst gifvande lägenhet, emot åtnjutande af

105

minskning i arrendeafgiften, motsvarande den förlust, som honom tillskyndas.

26:o) Den jord, som enligt tillämpad kulturplan ligger i träde

sommaren före egendomens afträdande, skall af arrendatorn efter omsorgsfull

brukning och gödsling besås med ren och strid vintersäd.

Likaledes skall arrendatorn, året innan egendomen afträdes, hafva utsått

klöfver och gräsfrö å dertill genom växtföljden anvisadt skifte. År

ordnad växtföljd ej införd, då skall minst en åttondedel af åkerjordens

hela areal under sista året trädas och besås med höstsäd, samt klöfveroch

gräsfrö på lika stor rymd vara utsådt. Af åkerjorden skall arrendatorn

dessutom under hösten näst före afflyttningen hafva höstplöjt

enligt kulturplanen, eller, om sådan ej tinnes, minst tre åttondedelar.

Utsäde af så väl vintersäd, som sista årets klöfver- och gräsfrö skall

tillträdaren ersätta efter det vid tiden, då såningen verkställdes, i orten

gällande pris. För det å jorden nedlagda arbete samt den utförda gödseln

undfås deremot ej ersättning.

Arrendatorn åligger derjemte vid egendomens afträdande att utan

godtgörelse till efterträdaren lemna vårfoder af hö och halm till den

myckenhet, som efter gårdens storlek i kontraktet bestämmes.

27:o) De kostnader, afträdaren af arrenderad kronoegendom kan

hafva fått vidkännas för verkställdt egoskifte, vattenafledning, nybyggnad

af kyrka, prestgård eller andra allmänna hus, uppförande af större

broar eller anläggning af nya vägar, och som enligt gällande författningar

böra till godtgörande på vissa år fördelas, åligger tillträdande

arrendator att till den del, som på afträdaren ej belöper, ersätta, äfvensom

arrendator bör ansvara för do kostnader af nämnda slag, som under

hans besittningstid uppkomma, med lika rätt till ersättning af blifvande

efterträdare; kommande Kongl. Kungörelsen den 4 Maj 1827,

angående beräkning och fördelning af den ersättning, som boställsinnehafvare

i anledning af verkställda egoskiften för husflyttning, odling,

14

106

hägnad och dikning kunna erhålla eller få vidkännas, att lända arrendatorn

till efterrättelse.

28:o) För all inkräktning och åverkan skall arrendatorn söka skydda

• de arrenderade egorna, och om sådan förmärkes, genast derom underrätta

Landtbruksinspektören eller Kronobetjeningen för vidtagande af

behöriga åtgärder.

29:o) Transport af arrendekontrakt må endast med Styrelsens tillåtelse

kunna ske.

Dör arrendator, eller varder han i konkurs försatt, ege i förra fallet

den aflidnes rätts innehafvare, och i det senare konkursboet att för den

del af arrendetiden, som eljest skolat återstå, arrendet på viss person

öfverlåta, likasom, i händelse arrendator vid sitt frånfälle efterlemnat

endast en sterbhusdelegare, denne må öfvertaga arrendet, under vilkor

dock i båda fallen att anmälan derom göres hos Domän-Styrelsen inom

sex (6) månader efter dödsfallet eller konkursens början, samt att den

nye arrendatorn af Stj^relsen godkännes. Hafva i konkurs försatt arrendator

löftesmän på grund af sin borgen nödgats något utbetala,

samt derför ej af konkursboet undfått godtgörelse, eller har konkursboet

ej, sedan löftesmännen inom två (2) månader från konkursens början

derom gjort framställning, senast två (2) månader derefter utfäst

sig alt hålla löftesmännen för deras borgen skadeslöse och derför ställt

säkerhet, då bör åt löftesmännen tillerkännas den rätt att öfver arrendet

förfoga, som i annan händelse varit konkursboet förbehållen. Underlåtes

anmälan, hvarom här är sagdt, eller framställes ej inom den bestämda

tiden ny arrendator, som antages, kommer arrendet att upphöra första

fardag, sedan ett år förflutit från den Thomedag, som infaller näst efter

dödsfallet eller konkursens början, så framt ej arrendetiden redan dessförinnan

till ända gått; och varder egendomen, om Styrelsen pröfvar skäl

dertill vara, för de återstående arrendeåren genom offentlig auktion till

den högtbjudande utarrenderad, för hvilket fall i arrendatorns bo,

äfvensom hos löftesmännen för den tid, som deras borgen omfattar,

107

fordringsrätt förbehållas för den förlust, som, genom arrendesummans

nedgående under hvad förut bestämdt varit, dervid kan uppkomma.

30:o) Såsom säkerhet för fullgörande af arrendevilkoren bör städse

för en tid af minst fem år, derest arrendet så länge skall fortfara, och

högst åtta år, vara ställd- borgen af två män, de der borga, en för

begge och begge för en, och hvilkas vederhäftighet är af Konungens

Befallningshafvande eller Domaren styrkt. I stället för sådan borgen

må arrendatorn aflemna räntebärande obligationer till värde motsvarande

två års arrendeafgift, hvarvid i afseende å obligationernas antaglighet

och uppskattning gälla enahanda bestämmelser, som i fråga

om obligationer vid uppbördsborgen äro meddelade.

Minst åtta månader före utgången af den tid, för hvilken borgen

blifvit ställd, skall ny borgen aflemnas, så beskaffad som ofvan sägs;

hvarförutan arrendatorn alltid är pligtig att, derest någon af löftesmännen

dör eller upphör att vara vederhäftig, inom tre månader efter

erhållet föreläggande ny vederhäftig borgen anskaffa.

31:o) I de fall då anmälan göres om arrendes öfverlåtande eller

öfvertagande enligt 29:de punkten, bör, så vida afseende derå skall fästas,

aflemnas borgen, så beskaffad som i näst föregående punkt är

stadgadt.

32:o) Underlåter arrendator att inom föreskrifven tid erlägga arrendeafgiften,

eller att iakttaga sina skyldigheter i afseende å säkerheten

för arrendevilkorens fullgörande, vare arrenderätten förverkad,

och ankomme på Styrelsen att påfordra egendomens afträdande den

näst derefter följande 14 Mars.

Beträdes arrendator med vanhäfd af egendomen till jord eller

byggnader, gör han sig skyldig till skogsåverkan, eller befinnes han

eljest öfverträda de rättigheter, honom i kontraktet medgifvas, eller

åsidosätta de på grund af det samma honom åliggande skyldigheter,

hafve ock förverkat arrenderätten och afträde, derest sådant yrkas, och

sedan Rätten derom meddelat beslut, egendom nästföljande flyttningstid.

108

33:o) När arrenderätt förverkad är, gälle i afseende å egendomens

utarrendering och Kronans rätt till godtgörelse för möjligen skeende

nedsättning i arrendeafgiften hvad i 29:de punkten finnes stadgadt för

det fall, att död eller gäldbunden arrendator rätts innehafvare försumma

sådan anmälan om arrendets öfverlåtande eller öfvertagande, som der

omförmäles.

34:o) Hvart femte år eller oftare, om så aktas nödigt, skall ekonomisk

besigtning å hvarje utarrenderad kronoegendom verkställas, till

utrönande huru den af arren datorn häfdas och derå befintliga byggnader

underhållas.

Så väl vid nu omförmälda besigtningnar som vid de tillfällen, då

tillsyn eller anordningar vid egendomen å det allmännas sida eljest i

fråga komma, åligger arrendatorn att beredvilligt gå vederbörande till

handa.

35:o) Laga syn skall, året innan arrenderad kronoegendom afträdes,

senast före September månads utgång derå verkställas af Häradshöfding

med Nämnd å landet samt af Rådstufvu-Rätt i stad. Den kallas afocli

tillträdessyn, och skola dervid alla skyldigheter för arrendatorn,

så vidt de då ännu kunna blifva föremål för pröfning, äfvensom hans

rättigheter i förhållande till tillträdaren bestämmas.

Kostnaden för syn, som nu sagd är, skola af- och tillträdaren till

hälften hvardera gälda.

Särskild laga syn varder ock förrättad, om vid ekonomisk besigtning

befunnits, att egendomen vanhäfdas, eller att arrendatorn eljest

öfverträder sina rättigheter eller åsidosätter de honom åliggande skyldigheter.

Derest dessa vilkor varda af Eders Kongl. Maj:t godkända, lärer

deraf föranledas ändring af Kongl. Brefvet den 8 Maj 1821, angående

109

nyodlingar genom flåhackning och torfbränning å kungsgårdars och

*

boställs egor.

I förevarande ämne hafva komiterade slutligen ansett sig böra i

underdånighet fästa Eders Kongl. Maj:ts uppmärksamhet derå, att vid

den stora tillökning, som förestår uti den för Statsverkets omedelbara

räkning utarrenderade fasta egendom, och de betydligt ökade göromål,

som deraf för underdomarne förorsakas, billigheten synes fordra, att

desse vid all handläggning af ärenden rörande omförmälda, enligt fullkomligt

privaträttsliga grunder förvaltade egendom, må vara berättigade

till ersättning och lösen, såsom om egendomen vore enskild man tillhörig.

af mark till Komiterade öfvergå nu till behandling af frågan, på hvilka vilkor

nybyggen i . . .... • .

Norrland, hädanefter må till enskilde upplåtas till odling tjenlig, Kronan tillhörig

mark i de norrländska länen. Ehuru såväl Eders Kongl. Maj:ts och

Rikets Kammarkollegium, som den för de norrländska skogsförhållandena

nedsatta komité uti de af dem afgifna underdåniga betänkanden

rörande nybyggesväsendet lemnat en utredning om det sammas uppkomst

och utveckling, anse sig komiterade dock böra förutskicka följande

historik.

Den första egentliga tillåtelse till nyhemmans upptagande i Norrland

meddelades i Konung Gustaf I:s Plakat den 20 April 1542. Jemte

det deri uttalades den grundsats, att »sådana egor, som obyggda ligga,

höra Gud, Konungen och Sveriges Krona till», förklarades tillika, att

de, som voro dertill hugade, skulle ega å ödeskogarne anlägga nya

hemman och för framtiden få njuta dem till godo mot skyldighet allenast

att erlägga skatt till Kronan. Denna författning föranleddes deraf,

att de gamla bygdelagen vid denna tid gjorde anspråk på milsvida

sträckor af kringliggande trakter och derigenom lade hinder i vägen

för odlingens spridning, hvilket var så mycket menligare, som de gamla

hemmanen lemnade den tid efter annan ökade befolkningen en ganska

knapp bergning. Under de följande Wasakonungarne gjordes ingen

inskränkning i det sålunda lemnade tillstånd till Norrlands bebyggande,

men i medlet af 1600-talet ansåg man sig böra vidtaga åtgärder till

förhindrande af, att skogarne genom nybyggesanläggningar skulle allt

för mycket medtagas till skada för den tilltagande bergverks-rörelsen.

Så anbefalldes i Skogsordningarna den 22 Mars 1647 och den 29

Augusti 1664 Kronans embetsmål! i Norrland att flitigt hålla ransak

-

111

ningar å skogarne. De Finnar, som derstädes nedsatt sig och röjt åker

och äng, der det utan skada för landet kunde ske, eller som ville för

framtiden dertill utfästa sig eller till att betjena bergverken, skulle få

behålla sina torp och tilldelas områden att bygga på; men de torp, som

befunnos mera »hinderliga än beforderliga» för landet och bergverken,

skulle utrifvas. Den omtanke för bergverksintresset, som röjes i dessa

stadganden, gjorde sig än mera gällande i Skogsordningarna af den

19 December 1683 och den 12 December 1734, i hvilken senare föreskrefs,

att af de Finnar, som utan särskildt tillstånd nedsatt sig på skogarne,

endast de skulle få behålla sina torp, som kunde och ville utfästa

sig att betjena bergverken. Icke långt derefter började man likväl

fästa större vigt vid skogarnes uppodling. De ansågos icke kunna

förmånligare användas än till främjande af befolkningens förökande;

och genom Kongl. Förklaringen den 5 April 1739 ålades derför Landshöfdingarne

tillse, att de stora skogarne och ödemarkerna blefve bebyggda

och till åker och äng uppodlade; hvarjemte särskild uppmuntran

lemnades till upptagande af ödesland inom Westerbotten, derigenom

att odlarne af dylik jord, jemlikt Kongl. Kungörelsen den 20 November

1741, förutom andra förmåner, tillförsäkrades frälsefrihet för deras nybyggen

under all framtid. Äfven enligt Skogsordningen den 10 December

1793 fin g o Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i de norrländska

länen till åliggande att befordra nybyggesanläggningar; och i den

Skogsordning, som derefter utkom den 1 Augusti 1805, föreskrefs, att

sedan de hemman och byar, som stötte intill de stora skogarne och

icke hade afvittrad mark, fått sig så stort område tillagdt, som enligt

gällande författningar kunde dem tillkomma, skulle Kongl. Majts Befallningshafvande

låta afmäta, beskrifva och å karta lägga de öfriga,

Kronan tillhöriga markerna, samt i mån af de tillfällen till nyttig odling,

som inom de samma sig företedde, i underdånighet föreslå, livad

antal nybyggen, hvardera med ett område af omkring Vs mantals egovidd,

derstädes kunde anläggas, hvarefter Kongl. Maj:t ville i nåder

112

sig utlåta, huru och under hvad vilkor sådana nybyggen till hugade

odlare finge upplåtas.

Beträffande lappmarkerna så hafva särskilda åtgärder vidtagits för

deras befolkande. Redan Hertig Carl anbefallde uti instruktion den 3

December 1603 fogdarne uti Piteå och Luleå lappmarker att utlofva

hvarjehanda förmåner till dem bland befolkningen å nedre bygden, som

ville bosätta sig uppe i fjällen. Detta och andra försök i samma riktning

lära dock icke haft, någon väsentlig påföljd, utan framkallades den

verkliga början till nyhemmans upptagande i Lappland af den bergverksrörelse,

som redan före medlet af 1600-talet derstädes uppstod. Denna

gjorde behofvet af en bofast befolkning allt mera känbart och föranledde

sålunda den första förordning om Lapplands bebyggande, som

är af den 27 September 1673. Nämnda förordning hade dock endast

några få nybyggesanläggningar till följd, hvarföre Ivongl. Maj:t fann

för godt att förnya den samma den 3 September 1695. Efter denna tid

tilltogo bosättningarna efter hand, men de ojemförligt flesta hafva likväl

uppkommit efter utfärdande af Kongl. Reglementet den 24 November

1749 »för dem, som antingen redan bo och bygga i Lappland eller ock

hädanefter derstädes sig nedsätta vilja».

För att främja Norrlands uppodling och bebyggande hafva nybyggarne

tid efter annan tillförsäkrats en del förmåner. Genom ofvan

nämnda reglemente meddelades nybyggarne i Lappland bekräftelse på

åtskilliga genom äldre författningar dem beviljade friheter: såsom från

utgörande af skatt och ränta till Kronan under 15 år, samt derpå att

nybyggarne efter deras utgång icke skola »läggas för högre skatt än

sjelfve Lapparne»; på rättigheten till fiske och jagt; på frihet från

knekte-utskrifning i alla tider och från erläggande af mantalspenningar

m. m. Förutom skattefrihet under vissa år hafva nybyggarne inom det

öfriga Norrland jemväl fått komma i åtnjutande af odlingsunderstöd i

spanmål och penningar. Och bland andra fördelar, som äfven kommit

nybyggarne i lappmarken till godo, må nämnas rätt att efter fullbor

-

113

dåde odlingsskyldigheter utan särskild skattelösen få nybygge omfördt

till skatte, äfvensom en vidsträcktare rätt till skogens begagnande än

andra kronoåboer, hvilka enligt äldre författningar i allmänhet blott

egde använda den samma till husbehof.

Denna korta sammanfattning af de föreskrifter, som från 1540-talet

tid efter annan utfärdats rörande användandet af de vidsträckta ödemarkerna

uti Norrland, ådagalägger, att åsigterna under tidernas lopp

undergått väsentliga vexlingar. Från medlet af 17:de till inemot medlet

af förra århundradet var nemligen upptagande af nyhemman, der

det icke af särskilda förhållanden påbjöds, snart sagdt otillåtet, i ty

att Kronans allmänningar förnämligast skulle användas till bergverksindustriens

upphjelpande och befrämjande, hvaremot efter denna tid

och till början på 1860-talet den åsigten allt mera vann insteg, att

dessa marker icke kunde ändamålsenligare användas än till nya hemmans

anläggning. Afvittringen, som i dess början snarare kunde

kallas en skogsransakning, blef derför äfven mer och mer en uppsökning

och uppmätning af för odling tjenlig mark, samt tick ändteligen

genom de på 1820-talet utfärdade stadgar till ändamål, bland

annat, att, jemte skiljandet af kronans marker från enskildes egor, af

krono-allmänningar och öfverloppsmarker indela och utstaka nybyggen,

på det att tjenliga tillfällen för hugade odlare att sig nedsätta när som

helst måtte vara att tillgå. De privilegier, genom hvilka skogstrakter

under 17:de och 18:de århundradena öfverlemnades åt enskilde i och för

befordrandet af bergverksrörelsen, bidrogo icke i någon nämnvärd mån

till Norrlands uppodling. Icke eller kan detta sägas hafva blifvit en

följd af 1741 års förordning om ödeslands upptagande i Vesterbotten,

hvilken, ehuru den i främsta rummet afsåg landets uppodling och bebyggande,

dock genom öfverlemnande af stora landsträckor under namn

af odlingsdistrikt åt enskilde, hvilka ej mäktade något egentligt åt uppodlingen

åtgöra, lade hinder i vägen för hugade odlare af mindre områden

att sig derstädes nedsätta. Deremot har till följd af den sist

15

114

nämnda grundsatsens tillämpning under de senast förflutna hundra åren

och i synnerhet under detta århundrade mark blifvit odlad, och bygd

bruten, samt befolkningen dermed fördubblad uti Norrland.

Ännu år 1860 uttalade Rikets Ständer uti underdånig skrifvelse af

den 5 Oktober den åsigten, att lämpligaste sättet för åstadkommande

af landets uppodling i sammanhang med skogens behöriga vårdande

syntes vara att lemna allmogen tillfälle till nybyggens anläggande; och

detta oaktadt redan förut uppmärksamheten blifvit fästad derå, att tillåtelsen

till anläggning af nybyggen, hvarmed alltid följt rättighet att

tillita omkring liggande skogsmark för hemmanets behof och att vid

skogsransakning och afvittring erhålla skogsanslag, icke, om denna tillåtelse

lemnades obegränsad, vore med god och betryggande skogshushållning

förenlig. Trävarurörelsen hade nemligen under den närmast

före gående tiden vunnit stor utveckling och utbredning i Norrland.

Skogsprodukter hade börjat hemtas från långt in i landet belägna trakter,

och skogen hade dymedelst nästan öfverallt erhållit värde i och för

sig, hvartill kom, att den obegränsade tillåtelsen till ny bygge sanläggningar,

i förening med saknaden af all verklig pröfning vid tillståndets

meddelande, ej sällan ledt. derhän, att nybyggen uppkommo, vid hvilkas

anläggning mera afsågs åtkommandet af skog, än varaktig uppodling.

Den fara, som detta afsteg från det egentliga målet, Norrlands

uppodling och befolkande, innebar, framställes i Kongl. Maj:ts nådiga

skrifvelse till Kammarkollegium den 25 Maj 1860. I denna skrifvelse

bestämdes ock derföre, att undersökning skulle verkställas å de afvittrade

öfverloppsmarkerna, för att utröna det sätt, på hvilket de borde

disponeras, i sammanhang hvarmed ytterligare anläggningar af nybyggen

på dessa marker förbjödos, intill dess den anbefallda undersökningen

försiggått. Förbudet utsträcktes äfven till de oafvittrade kronomarkerna

genom förordningen om kronoparkers bildande af den 21

December 1865. Denna utsträckning af förbudet upphäfdes visserligen

genom Kongl. kungörelsen den 29 Juni 1866, men påbjöds åter tills

115

vidare genom Kongl. Brefvet den 13 December 1867 för de delar af

Vester- och Norrbottens läns lappmarker, som komme att falla ofvanför

den provisionela gränslinie!! mellan lappmarkens kulturland och fjällbygd,

samt genom.Kongl. kungörelsen den 19 December 1872 för den

återstående delen af dessa lappmarker; och kan nu mera enligt nådiga

Afvittringsstadgan för lappmarkerna den 30 Maj 1873 nybyggesanläggniug,

med iakttagande af vissa föreskrifria vilkor, derinom ega rum

endast i sammanhang med den allmänna afvittringen och efter denna

förrättnings fullbordande på odisponerad mark inom de till odling tjenliga

delarne af landet.

Afvittringen är nu mera afslutad uti Gefleborgs, Vesternorrlands

och- Jemtlands län, samt äfven i Vester- och Norrbottens läns kustland

med undantag af Pajala socken, der förrättningen dock så fortskridit,

att mätning och gradering är afslutad, hvarjemte frågan om den egovidd,

som skall tillkomma hvarje helt hemman är beroende på Eders

Kongl. Maj:ts nådiga pröfning. Det är således uti Vester- och Norrbottens

läns lappmarker, som afvittring egentligen återstår; och för de

redan afvittrade öfverloppsmarkerna i Norrland qvarstår ännu det genom

ofvan berörda nådiga Bref den 25 Maj 1860 tills vidare meddelade

förbudet mot nybyggens anläggande. Den förut omnämnda undersökning,

som, enligt samma nådiga Bref och Kongl. Förordningen den 21

December 1865 om kronoparkers bildande, skall föregå frågan om dispositionen

af de efter afvittringen i de norra länen Kronan tillhöriga

öfverloppsmarker, är äfven verkställd i alla de län, der afvittringen är

slutad, samt uti Vester- och Norrbottens läns kustlandssocknar med

undantag af Pajala. De förslag, som enligt nådig föreskrift skola med

ledning af undersökningen upprättas, äro jemväl dels af Eders Kongl.

Maj:t slutligen pröfvade, dels af vederbörande länsstyrelser till nådig

pröfning öfverlemnade, och dels så förberedda (för Piteå socken i Norrbottens

län), att de i närmaste framtiden antagligen blifva inför Eders

Kongl. Maj:t framlagda. Till följd deraf att det vida öfvervägande an

-

116

talet odlingslägenheter under tidernas lopp redan tagits i. besittning,

och att vid dispositionen al‘ do alvittrade öfverloppsmarkerna dessa,

eldigt gällande stadganden, i första rummet användas till bildande af

kronoparker, der sådant, i anseende till sammanhängande läge, skogsmarkens

äfvensom sjelfva skogens allmänna beskaffenhet, lägenhet till

flottled, tillfälle till afsättning af skogsalster, virkesbehofvet i orten och

andra dylika omständigheter, befinnes lämpligt, kunna nya hemmans

anläggningar dervid endast till mycket ringa fåtal, samt allenast med

Eders Kongl. Maj:ts begifvande för hvarje särskildt fall, i fråga komma.

Nu anförda förhållanden hafva hos komiterade föranledt den åsigt, att

de vid fullgörande af sitt uppdrag rörande nybyggesanläggningen i de

norrländska länen hufvudsakligen hafva att fästa sig vid förhållandena

i Vester- och Norrbottens läns lappmarker, hvilken åsigt vunnit ytterligare

stöd deraf, att handlingarne i de på Eders Kongl. Maj:ts pröfning

beroende ärenden rörande dispositionen af öfverloppsmarkerna ej

blifvit till komiterade öfverlenmade. I fråga åter, huru vidt uppdraget

inom detta område må anses sträcka sig, hafva komiterade med ledning

af det yttrande, Chefen för Kongl. Finans-Departementet till Statsrådsprotokollet

afgifvit samt vid betraktande af den utredning, hvarför under

senaste tiden nybyggesväsendet i öfrigt gjorts tills föremål, kommit

till den uppfattning, att de hade att uttala sig egentligen öfver

frågan om beviljande af skögsanslag åt nybyggen, som hädanefter

kunna anläggas, och hvad dermed eger gemenskap.

De författningar om dels kronoparkers bildande, dels afvittring och

skogshushållning, som utkommit efter år 1860, hafva alla utgått från

den grundsatsen, att den mark, der tjenliga odlingslägenheter i tillräcklig

mängd förekomma, skall användas till anläggning af nya hemman,

och den mark, der detta icke är förhållandet, såsom kronopark

bibehållas och vårdas, på samma gång som de under det allmännas

hägn och under skogsstatens omedelbara uppsigt ställt de skogstrakter,

117

som enskildo'' erhållit eller ega rätt att erhålla. Do mest beaktansvärda

och vigtiga stadganden i omförmälda afseenden äro:

det uti 3 § af nådiga Förordningen om kronoparkers bildande den

21 December 1865, huru förfaras skall, då afvittring eller storskifte i

någon socken företages. Dervid skall icke allenast den mark, som är

företrädesvis tjenlig för odling, till ny byggeslägenheter indelas eller åt

äldre nybyggen och hemman anslås, utan ock den mark, der jemförelsevis

färre odlingslägenheter förekomma, och som i öfrigt är lämplig till

kronopark, till sådan afsättas och från enskildes egor skiljas. Kronans

rätt i detta senare hänseende skall bevakas af vederbörande skogstjensteman,

hvilken skall vara närvarande vid alla afvittringssammanträden,

der fråga är om markens fördelning, och hvilken eger väcka fråga om

kronoparks afsättande; och skall landtmätaren, efter fullbordad mätning

och kartläggning, men innan det slutliga afvittringsförslaget uppgöres

och skiftesläggningen sker, i samråd med skogstjenstemannen uppgöra

provisionelt förslag till område för en eller flere kronoparker, hvilket

förslag underställes Skogsstyrelsens bedömande, som deremot har att

framställa de anmärkningar, hvartill skäl kan förefinnas. Frågan pröfvas

derefter af länsstyrelsen i sammanhang med förrättningen i dess

helhet;

stadgandet i 4 § af samma förordning, att kronopark äfven kan afsättas

före den allmänna afvittringen, derest Skogsstyrelsen pröfvar

sådant nödigt, och ändå tillräckligt utrymme finnes för redan anlagda

hemman och nybyggen;

bestämmelsen i Kongl. Förordningen den 29 Juni 1866 att ä skattehemman,

uppkommet af nybygge, hvilket efter den tiden från Kronan

upplåtits, eller af sådant äldre nybygge, för hvilket föreskrifna byggnads-

och odlingsskyldigheter icke blifvit behörigen fullgjorda, skattemannen

ej eger annan rätt öfver hemmanets skog, än att han derifrån

får dels utan utsyning till husbehof hemta nödigt virke och bränsle,

dels efter utsyning och stämpling af vederbörande skogstjensteman fritt

118

taga eller försälja hvad derutöfver kan, med bevarande för framtiden

åt skogens bestånd, årligen afverkas; äfvensom att ej eller för uppodling

till åker och äng skog å hemmanet får fällas annorledes, än nu

sagd t är, med mindre skattemannen dertill erhållit särskildt tillstånd af

Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande;

samt följande föreskrifter i nådiga Afvittringsstadgau för Vesteroch

Norrbottens läns lappmarker den 30 Maj 1873, nemligen: att en

gräns skall bestämmas mellan de delar af lappmarken, som äro tjenliga

tor odling och den mark, der nybyggesanläggningar icke vidare må

tillåtas; att hemman och nybyggen skola, så vidt tillgång finnes, erhålla

skog ej blott till husbehof utan ock till afsalu; dock att egare af frälseoch

skattehemman och lägenheter ej må öfver den vid afvittring dem

tilldelade skog eg a vidsträcktare dispositionsrätt, än enligt § 1 i Kongl.

Förordningen den 29 Juni 1866, angående dispositionsrätten öfver skogen

å vissa skattehemman, är egare af deri omförmälda hemman förunnad;

att i fråga om kronoparkers bildande gäller hvad särskildt

derom är eller kan varda förordnadt; att vederbörande skogstjensteman

skall såsom kronoombud vid afvittringen föra talan i fråga om afsättande

af mark till kronopark, om utbrytning af skogsmark till sågverk

i ersättning för åtnjuten stockfångst och om skogsanslag för hemman

och nybyggen; att skogsanslag- må, med hänsyn till skogens och betets

bättre eller sämre beskaffenhet samt markens olika växtlighet, bestämmas

efter beräkning af 5000 eller derutöfver till högst 20,000 qvadratref af

skogsmark för helt mantal; samt att gemensamt område tilldelas hemman

och nybyggen, som höra till en by eller eljest hafva sådant läge,

att de synas lämpligen kunna utgöra ett skifteslag.

För Piteå och Luleå lappmarker uti Norrbottens län hafva med ledning

af den kännedom, som länets ekonomiska kartverk lemnat, efter

besigtning å marken och efter den utredning, som förrättningsmännen

för den provisionel gränsens bestämmande mellan lappmarkens skogsöda

fjäll-land gifvit, sammanhängande kronoparker genom nådiga Bref

119

af den 24 Oktober 1871 och den 30 Oktober 1874 blifvit afsätta till

sammanlagd ytvidd af omkring 88 qvadratmil, upptagande dessa kronoparker

en ganska stor del af nämnda lappmarkers skogsland. Inom

Vesterbottens läns lappmarker, der fråga om fyra kronoparkers afsättande

blifvit i enlighet med 1865 års Förordning väckt, är för tvenne

af dessa trakter genom nådigt beslut den 2 Februari 1872 förklarad!,

att de skola uppmätas, kartläggas och närmare undersökas i sammanhang

med allmänna afvittringsmätningen, samt att de återstående tvenne

skola ställas under skogsstatens omedelbara vård och förvaltning, för

att såsom kronoparker skötas; men då, enligt hvad Eders Kongl. Maj:ts

Befallningshafvande upplyst, antagligt vore att vid nu pågående afvittring

inom Lycksele socken, der dessa sist nämnda kronoparker voro

belägna, mark än ytterligare korome att tilläggas de samma, har Eders

Kongl. Maj:t lemnat ärendet åter till Befallningshafvande, för att, sedan

hemmanen fått sina områden bestämda, inkomma med fullständigt förslag

till gränsen för dessa kronoparker. Af detta nådiga beslut synes,

att dessa tvenne kronoparker väl kunna erhålla större men ej mindre

ytvidd än den, de för närvarande omfatta.

Efter att sålunda hafva påvisat den ställning i fråga om rätt till

skog, som gifvits dem, hvilka erhållit tillåtelse till nybygges anläggning,

äfvensom de åtgärder för kronoparkers afsättning inom lappmarkerna,

hvarigenom redan en bestämd gräns för nybyggesanläggningar

blifvit uppdragen, tillåta sig komiterade att här intaga följande utaf den

ledamot, som företrädesvis om de norrländska förhållandena eger sakkännedom,

afgifna skildring.

»Möjligheten af hemmans upptagande betingas i Lappland, som

i öfriga delar af Norrland, af tillgång på ängslägenheter. Sådana förekomma

i stor myckenhet vid elfvarnas och bäckarnes utlopp i de stora

sjöarne, som vidtaga strax nedanför de egentliga fjällen, och som gifva

sitt skaplynne åt den stora trakt af Lappland, som man benämner sjöeller

myrlandet. Det är ock derför inom denna trakt, som de första

120

bosättningarna egt rum. Nybyggena, lagda i närheten af och mångenstädes

på holmar i de störa sjöarne, hafva derigenom erhållit såväl

jemförelsevis frostfria lägen, hvarigenom odling af korn och potatis

blifvit möjlig, som ock tillräckligt med slåtter vid bäckar och på myrar

för utfodring af kreatur. Nybyggarne i denna trakt idka derjemte fiske

såsom binäring, förse nomaden med de förnödenheter, som han måste

hemta från de bofasta, samt äro renegare. Sedan de förnämsta lägenheter

för nybyggesanläggningar inom nu omförmälda trakt blifvit upptagna,

började bosättningar, hvilka tillförene blott skett å de närmast

kustlandet liggande markerna genom inflyttningar från kustlandet, mera

allmänt uti Lapplands egentliga skogsland, hvilket omfattar den del af

Lappland, som ligger mellan kustlandet och sjö- eller myrlandet. För

höbordet är nybyggaren här hänvisad till de myrar, som äro beväxta

med starr, till uppröjning af bäckstränder och till odling af vallar.

Flertalet lägenheter af de tvenne först nämnda slagen är redan insynadt

under och upplåtet åt hemman, åtminstone inom de södra lappmarkerna,

och befolkningen har under senare åren, i mån som hemmanen sönderdelats,

och tillgången på oinsynade ängar blifvit inskränkt, måst nedlägga

arbete på ängarnas förbättring genom ängsvattning, röjsel och

utvidgade vallar. Kultivering af ängar medelst ängsvattning och öfversilning

har ock redan nått en stor utveckling i skogslandet af södra

Lappland, i Arvidsjaurs och Gellivare socknar af det norra; och i dessa

trakter har derför ock en icke obetydlig boskapsskötsel kommit till

stånd. Hvad åter sädesodlingen i den del af Lappland, som nu är i

fråga, vidkommer, så är den mer utsatt för frostens härjningar än i

sjölandet. Fullmogen skörd erhålles derför sällan, emedan säden måste

i förtid afmejas af fruktan för frost, hvilken dock hvart tredje år, om

ej hvart annat, lemnar mer än tydliga spår af hemsökelse i nästan förstörd

åkergröda annat än till foder. De, hvilka inom denna trakt bygga

och bo, måste derför i de allra flesta fall köpa spanmål jemte flere andra

lifsförnödenheter från kusten. Boskapsskötseln ensam kan icke ännu

121

på länge nå en sådan utveckling, att afyttring af ladugårdsprodukter

dertill lemnar nog medel, mycket derför att sommarbetet inom denna

trakt är magert. Annan binäring måste derför lemna tillgång till fyllande

af beliofven af lifsförnödenheter och till allmänna utskylder. Som

bär hvarken fiske i nämnvärd mån eller renskötsel dertill kan lemna

bidrag, måste det hemtas från skogen, från försäljning af och arbete

med skogsprodukter samt från tjärubränning. Det folk, som med lock

och pock förmåtts att börja odla uti Lappland, har emellertid der nu

mera blifvit, så att säga, husvarmt och söker att afvinna en karg natur

försörjelsemedel. Ända intill år 1865, då förbud mot nyhemmans anläggningar

på oafvittrad mark första gången emanerade, sökte hvarje

till mogen ålder kommen man antingen rättighet till upptagande af nyhemman

eller att genom arbete på föräldragården förbättra den så, att

delning deraf i flere lotter kunde medgifvas. Hjonelag byggdes ock

derför tidigt, och lös befolkning förekom ej. Denna fortgående uppodling

har blifvit märkbart störd genom ofvan nämnda förbud, under det

att en hastigt sig ökande folkmängd, synnerligast inom skogslandet,

skapat behofvet af att underlätta samfärdseln genom vägars anläggning

i flera riktningar och genom inrättande af gästgifverier och skjutsstationer,

äfvensom utvecklingen af det kommunala lifvet och de institutioner,

genom hvilka det verkar, i Lappland såväl som annorstädes, orsakat

ökade skatter, hvilka der mer än å andra orter drabba de i skattskyldighet

ingångna hemmanen».

På grund af hvad sålunda är anfördt samt af den allmänna kännedom

om förhållandena i de norrländska lappmarkerna, som komiterade

ega, framstår för dem såsom ovedersägligt, att en nybyggare, hänvisad

uteslutande till de inegor, som kunna blifva åt honom insynade, icke

skall vara i stånd att lifnära sig och familj, än mindre motse den möjlighet

af förkofran, som vid allt arbete är en mäktig häfstång. De

enklaste behofven af vedbrand och kreatursbete måste tillkomma honom

utifrån. Tillförsäkrandet af dessa behofs fyllande från angränsande

10

122

kronopark skulle innebära en afvikelse från de grundsatser om oblandad

eganderätt, hvilkas riktighet allt mera erkännes, och som i våra

dagar föranleda utbrytning af särskilda förmåner och rättigheter inom

annans område och dessas omsättning till en begränsad mindre jordrymd,

men under full eganderätt. Utom de i sjelfva sakens natur liggande

förhållanden, hvilka ovilkorligt måste verka derhän, att de skilda

områdena hvart för sig lättare, förmånligare och jemväl med större afseende

på framtiden vårdas, än som kan förutsättas, när rättigheterna

inom samma område äro på flera händer delade, kan här icke förbises

den särskilda fara för Statens skog, hvilken ligger uti nybyggarens

fördel af uppkommande skogseldar, hvarigenom betet för de närmaste

åren väsentligen förbättras. Ännu mera stridande mot före nämnda, af

komiterade till fullo gillade åsigt, vore tillerkännandet af rättigheten

att för en mer eller mindre obegränsad framtid få å Kronans skog på

förut bestämda vilkor hugga ett visst antal träd årligen. Kronan afhändes

derigenom den frihet i förvaltningen af sin egendom, som för

hvarje egare innebär så stort värde.

Om således efter komiterades uppfattning skogsområde fortfarande

skall anslås åt nybyggen, som hädanefter beviljas, så återstår att tillse,

huru vida detta område bör sättas lägre, än hvad åt de redan beviljade

nybyggesanläggningarna kan genom Afvittringsstadgan för lappmarkerna

anses vara tillförsäkrad!,, äfvensom huru vida öfverhufvud några

nybyggen vidare i dessa trakter må beviljas.

Det område, som enligt nämnda stadga skall, derest tillgång finnes,

hemman tilldelas, utgör för helt hemman räknadt 5,000 till 20,000 qv.- ref efter skogens och betets beskaffenhet samt markens växtlighet. Det

vanligast förekommande hemmantalet är Vs mantal, hvarå efter nämnda

beräkning belöpa G25 till 2500 qvadratref. Om än icke med något anspråk

på absolut giltighet kan sägas, huru stort det rätta måttet bör

vara, synes dock det här bestämda åtminstone icke så öfverskrida

gränsen af det skäliga, att komiterade finna sig föranlåtne att föreslå

123

en inskränkning deraf, desto mindre som bestämmelsen om skogsanslagets

omfattning, efter hvars emanerande ännu ej tre år förflutit, skall

tillämpas å alla redan lagligen tillkomna hemman och nybyggen, med

hvilka de nybildade komma att utgöra gemensamma skifteslag, och det

således utan tvifvel skulle medföra ej blott oformlighet, utan äfven svårigheter,

samt för de intresserade förefalla såsom obillighet och orättvisa,

om för delaktigheten i det såsom samfäldt afsätta skogsområdet

skulle gälla olika grunder allt efter den något tidigare eller senare tidpunkt,

då nybyggesanläggningen beviljats, grunder, hvilkas hållbarhet

vore försvagad genom vacklandet i lagstiftningen under senare tid mellan

medgifvandet af nybyggesanläggningar och förbudet deremot.

Mot ett fullkomligt afslutande eller afbrytande af nybyggesanläggningar

i lappmarkerna hysa komiterade äfven stora betänkligheter.

Befolkningen i lappmarkerna har hastigt tillväxt i senare tid. Ännu

lärer dock vara synnerligen önskvärdt, att innevånarnes antal ökas, men

ännu mera att detta sker med en jordegande befolkning, som ej saknar

utsigt till sin bergning. Icke blott ur synpunkten af landets uppodling,

i den mån det af förhållandena medgifves, är sådant önskligt, utan fast

mera med hänsyn till det behof af inbördes stöd och hjelp, som alltid

förefinnes i fråga om möjligheten att tillegna sig en stigande andlig

odling och dess frukter. Vore här fråga om en strid mellan det egennyttiga

begäret att, under förebärande af odlingens främjande, söka för

intet förvärfva Statens skogstillgångar samt intresset att skydda dessa

åt Staten, skulle komiterade visserligen ej tveka att ställa sig på den

senare sidan; men enligt hvad komiterade, åtminstone för Norrbottens

län, erfarit, lärer det vida öfvervägande flertalet af dem, hvilka hittills

anmält sig till anläggande af nybyggen å trakter, der nybyggesanläggningar

hädanefter verkligen kunna i fråga komma, och för detta ändamål

afbida den blifvande afvittringen, utgöras af sådana personer, om

hvilka kan antagas, att de för egen del ärna med allvar gripa sig an

med odlingsarbetet, och för personer med dylikt syftemål är, efter hvad

124

erfarenheten gifvit vid handen, i allmänhet skogen, huru högt värde

den än för dem må hafva, dock så långt ifrån att vara egentliga föremålet

för deras önskningar, att, ehuru skogsanslaget skall ställas iförhållande

till det hemmantal, som åsättes deras nybyggen, den önskan

allmännast förspörjes, att hemmantalet må bestämmas så lågt som möjligt

och icke tvärtom. En naturlig utslutning för nybyggesväsendets

fortgående ligger i afvittringsförrättningen, som har till föremål att förbereda

det slutliga afgörandet om eganderättens fördelning, och intill

dess denna förrättning inom en sannolikt ej mycket aflägsen framtid

hinner utföra sitt värf, anse komiterade skäl ej vara att sätta en gräns

för möjligheten af vidare uppodling under den hittills medgifna formen

af nybyggesanläggni ngnr.

Af stor vigt är dock otvifvelaktigt, att nybyggen hädanefter anläggas

endast å sådana trakter, der odlingen i ett större sammanhang

kan utbreda sig och ej å sådana, hvilka i saknad af tillfällen dertill

företrädesvis lämpa sig till skogsodling för Statens räkning. Afsättande

af dylika trakter till kronoparker torde dock kunna, mera än hitintills

skett, beaktas genom föreskrift, att frågor derom, oberoende af vederbörande

skogstjenstemans initiativ, skola företagas till afgörande, äfvensom

en bestämmelse att statsagronom skall uti den förslag till kronoparks

afsättande föregående undersökningen deltaga synes böra betrygga

eu omsorgsfullare utredning. Genom ett sådant tidigare afsättande

af kronoparker vinnes möjlighet för afvittringsväsendets raskare

framgång, enär sålunda både kunde och torde böra föreskrifvas, att afvittringsåtgärderna

i deras fortsättning skulle riktas på de egentliga

odlingstrakterna. Först när afvittringen å en ort framgår, kunna de på

sakkännedom grundade upplysningar erhållas, hvilka erfordras för bedömande,

om det i en nybyggesansökning uppgifna ställe verkligen är

till nybygge tjenlig!, eller om icke genom dess upplåtande svårighet

kan vid afvittringen af närbelägna äldre hemman och lägenheter uppstå

att bereda dem deras erforderliga utrymme. Under det att komi

-

125

terade alltså finna de grunder giltiga, hvarpå det genom Kongl. kungörelsen

den 11) April 1872 gifna förbud tills vidare mot anläggning af

nybyggen i lappmarkerna hvilade, godkänna komiterade jemväl hvad

den för lappmarkerna år 1873 utfärdade Afvittringsstadga innehåller

derom, att nybyggen i lappmarkerna må i sammanhang med den allmänna

afvittringen medgifvas, men kunna deremot icke instämma med

deri norrländska skogskomitén uti dess uttalade åsigt, att nybyggesanläggningar

må tillåtas jemväl utan sammanhang med afvittringen.

Som emellertid vid afvittring af odlingstrakterna det utan tvifvel

skall inträffa, att icke all inom dem belägen mark varder tilldelad redan

befintliga och nya hemman, hvarigenom öfverloppsmarker komma att

uppstå, så är det af behofvet påkalladt, för att dessa icke skola varda

allt för mycket sönderstyckade, hvarigenom deras behöriga vårdande

skulle försvåras, att det egentliga skogsanslaget såväl för byar, hvilka

erhålla gemensamma områden, som för enstaka hemman, lägges så vidt

möjligt i ett skifte, hvilket dessutom icke kan annat än lända till fördel

för hemmanen. Hvad sålunda åsyftas skulle i icke ringa mån befordras

af ett stadgande, att, derest fråga uppstode om det egentliga skogsanslagets

läggande i mera än ett skifte, hemställan derom skulle göras

till Eders Kongl. Mapts Befallningshafvande.

Do öfverloppsmarker, som vid afvittringen uppkomma, torde väl,

till följd deraf att all skog till afsalu från såväl Kronans som enskildes

mark skall utstämplas, i de allra flesta fall kunna såsom kronoparker

bibehållas och vårdas, men då för något område undantagsvis kunde

vara fördelaktigt att annorlunda dermed förfara, synas de bestämmelser,

som enligt nådiga brefveu den 25 Maj 1860 och den 29 Juni 1866 samt

Kongl. förordningen om kronoparkers bildande den 21 December 1865

nu gälla med afseende å afvittrade öfverloppsmarker, fortfarande böra

tillämpas.

Om efter iakttagande af ofvan antydda förändringar nu gällande

hufvudsakliga föreskrifter i ämnet klokt och följdriktigt tillämpas, skall,

126

enligt komiterades öfvertygelse, icke allenast stor skogsmark varda inom

lappmarkerna bibehållen under Statens omedelbara vård och förvaltning,

samt ganska betydliga statsinkomster deraf i en ej aflägsen

framtid erhållas, utan äfven Statens behof att uti de delar af Lappland,

som egna sig för odling, hafva en bofast befolkning med oberoende

ställning varda till godo sedt, på samma gång som faran, hvilken för

denna stora landsträckas utveckling ligger i en plan- och hänsynslös

skogsafverkning, är häfven.

På de vidsträckta marker inom Lappland, som redan äro eller genom

ofvan omnämnda första afvittringsåtgärd varda Staten behållna,

och på öfriga kronoparker uti Norrland, eller med andra ord, på de

marker, som äro eller varda statsskogar, finnes här och hvar ängslägenheter

af sådan beskaffenhet att de böra tillgodogöras. Det hittills

begagnade sättet att på ett till tio år på auktion öfverlemna dem till

afbergning åt högstbjudande, har visat sig mindre fördelaktigt och

flerestädes till och med skadligt, derigenom att personer, under förevändning

af att berga och till sina hem föra fodret, satts i tillfälle att

åverka på Kronans skog. Bättre torde det derför vara, då det dertill

är af stor vigt för Staten att hafva bevakare bosatta på kronoparkerna

och arbetare nära till hands för utförande af de göromål, som tillhöra

en ordnad skogshushållning, att dessa lägenheter upplåtas till bevakare

och arbetare, hvilka derjemte skulle få rättighet att upptaga mark för

odling af åker, hvarå någon om ock ringa tillgång äfven derinom finnes.

Derigenom skulle möjligen på kronoparkerna kunna uppkomma en i

viss mån bofast befolkning, tillräcklig för deras behöriga bevakande,

hvilken jemte det bidrag, som kan erhållas från jorden, egentligen skulle för

fyllande af sitt behof af lifsförnödenheter m. m. vara hänvisad till aflöning

från Staten mot skyldighet till arbete i skogen. Som dylika upplåtelser

icke kunna hänföras under det begrepp, man fäster vid nybyggen, och

frågan således icke egentligen torde innefattas uti det uppdrag, komitén

erhållit, har det här blott skolat antydas, att det kan vara förmån

-

127

ligt, att på kronoparkerna liggande, efter afvittringen odisponerade

odlings- och ängslägenheter till enskilde upplåtas i och för bildande af

skogstorp i enlighet med de föreskrifter, som derom kunna varda utfärdade.

I enlighet med hvad ofvan är yttradt anse komiterade alltså, att

nybyggen med rätt till skogsanslag äfven hädanefter må i lappmarkerna

kunna anläggas, men hemställa:

att, med ändring af Kong], förordningen om kronoparkers

bildande den 21 December 1865 och Kongl. Afvittringsstadgan

den 30 Maj 1873, måtte stadgas: dels att, sedan för afvittrings

verkställande uppmätning och kartläggning skett,

men innan annan afvittringsåtgärd vidtages, fråga om en

eller flera kronoparkers afsättande skall, oberoende af huru

vida förslag derom af närvarande skogstjensteman väckes,

till behandling och slutligt afgörande företagas; dels att den

undersökning af marken, som bör föregå afgifvande af förslag

till kronoparkers afsättande, skall förrättas af landtmätare,

en skogstjensteman och en Statens agronom, hvilka

derefter hafva att i samråd upprätta förslag med hänsyn

dertill, att hvarje kronopark erhåller ett sammanhängande

läge, att redan befintliga hemman kunna erhålla det skogsområde,

hvartill de äro berättigade, att de, som hafva rätt

till stockfångst, kunna få den utbruten, samt att områden,

som företrädesvis egna sig till odling, varda undantagna;

dels att, sedan kronoparker sålunda blifvit afsätta, afvittringen

å det öfriga området skall fortgå; dels att tillåtelse till nybygges

anläggande endast må i sammanhang med afvittringen

kunna meddelas, i följd hvaraf senare momentet af 6 § i

Afvittringsstadgan skulle upphöra att vara gällande; dels ock

128

att § 19 i nyss nämnda nådiga stadga måtte erhålla följande

lydelse:

»Vid områdes tilldelning skall iakttagas:

l:o) att gemensamt område tilldelas hemman och nybyggen,

som höra till en by eller eljest hafva sådant läge, att de synas

lämpligen kunna utgöra ett skifteslag;

2:o) att hvarje område lägges i ett skifte, innefattande både

skogsmark och inegor, eller der sådant utan verklig skada

för någon delegare ej kan ega rum, i så få skiften omständigheterna

médgifva; men skulle flera skiften än fyra anses

erforderliga, eller fråga uppstå om egentliga skogsanslagets

läggande i mera än ett skifte, underställes ärendet Vår Befallningshafvande,

som eger att derom förordna;

3:o)

odling tjenlig.

Af ledamöter uttalade särskilda meningar bifogas underdånigast;

hvarjemte Kammar-kollegii till komitén remitterade underdåniga skrifvelse

den 22 Mars 1875 återställes.

Med djupaste vördnad, trohet och nit framhärda

Stormäktigste, Allernådigste Konung!

Eders Kongl. Maj:ts

underdånigste, tropligtigste

tjenare och undersåter

H. A. WlDMARK.

O. A. Sjöqvist.

AXEL ADLERCREUTZ.

Axel Odelberg. P. v. Möller.

C. P. G-roth.

Stockholm den 19 Maj 1876.

Carl Peter sen.

BILAGOR.

Reservation af Herr Odelberg.

Då jag- i några punkter af förestående betänkande varit af en från

pluralitetens afvikande mening, tillåter jag mig härmedelst i korthet

anföra de af mig i bemälde punkter egande åsigter.

Hvad först beträffar organisationen af den Styrelse, åt hvilken bör

uppdragas förvaltningen af all Kronans, så väl landtbruks- som skogsegendom,

så är jag väl med pluraliteten ense deruti, att Central-Styrelsen,

som måste hafva sitt säte i hufvudstaden, skall bestå af en Chef

med nödiga biträden; men jag skiljer mig från pluralitetens mening

rörande betydelsen af de lokala biträden, som i orterna skola gå Styrelsen

tillhanda.

Beträffande den del af det åt Domän-Styrelsen lemnade uppdrag,

som rörer förvaltning af Statens, enligt Komiténs förslag, med alla

boställs- och andra krono-egendomars skogar ökade skogsområde, så

har Styrelsen uti den redan organiserade skogsstaten ett biträde, som

med någon tillökning i personalen och vissa förändrade bestämmelser

rörande tjensteutöfning torde vara tillfredsställande; men för den afdelning

af Styrelsen, som skall behandla landtbruksärenden och de ofta

ömtåliga och vigtiga frågor, som kunna uppstå vid utarrendering och

tillsyn öfver .Kvonans jordbruks-egendomar, måste, då allt bestyr dermed,

enligt Komiténs åsigt, skiljes från landsstatens personal, beredas

lokalt biträde, organisera dt på ett för uppnående af det afsedda ändamålet

tjenligt sätt.

Inom Komitén har den mening gjort sig enstämmigt gällande, att

förhållandet emellan Kronan och dess ärrendatorer bör ordnas på ett

sätt, som närmast öfverensstämmer med den ställning, som vanligen är

rådande emellan en stor godsegare och dess underhafvande, och att

följaktligen den utaf Kongl. Maj:t förordnade Domän-Styrelsen icke bör

uti sitt handlingssätt vara alltför strängt bunden af lagbestämda former.

Denna handlingsfrihet skulle dock ej till något gagna, om den alltför

mycket centraliseras. Eu Styrelse förlagd i hufvudstaden och med ett

förvaltningsområde, omfattande hela riket, kan ej alltid, efter rapporter

och förslag af underordnade tjenstemän, bedöma den verkliga ställningen

och ej utreda de under stundom ganska invecklade förhållanden,

som kunna och böra inverka på en frågas afgörande. Det torde derföre

vara nödvändigt, att de bestyr vid förvaltning och utarrendering

af Statens egendomar, som af Styrelsen skola utföras och öfvervakas,

fördelas så, att äfven på en lokal myndighet, som känner och på stället

kan bedöma förhållandena, kommer någon del deraf, icke direkt så att

denna myndighet skulle ega ensam råda och besluta, men indirekt,

genom betydelsen af utlåtanden och förslag, som från samma myndighet

till Central-Styrelsen ingå. För att ordna en sådan lokal myndighet

fordras, att den samma har en Chef med anseende i orten, och att

de i och för förvaltning af skogarne samt för egentliga landtbruksändamål

i samma ort anstäldo eller biträdande tjenstemän ställas uti

en till densamma underordnad ställning. Denna Chef, som jag vill

kalla Domän-Inspektör, bör förordnas af Kongl. Maj:t, och för att valet

af honom, om det någon gång tilläfventyrs skulle utfalla mindre lyckligt,

ej må under längre tid lända Kronan till skada, bör förordnandet

icke utsträckas längre i tid än 3 å 5 år, alltid under förutsättning att

förordnandet, efter den tidens förlopp, kan förnyas. Det följer häraf,

att till Domän-Inspektör icke i allmänhet bör utses en person, som, i

denna sin egenskap, skall åtnjuta lön på stat, utan en, hvars samhällsställning

och andra sysselsättningar lemna honom tillräcklig tid öfrig

V

att egna sina omsorger åt skötande af i fråga varande honorära befattning,

med hvilken dock alltid bör följa ersättning för resekostnad och

ett skäligt dagtraktamente vid befattningens utöfning. Då den, som

utöfvar den lokala myndigheten, såvida han skall verkligt gagna, ej

kan få vara alltför aflägse bosatt; då lokal- och person-kännedom, såvida

den hos honom finnes rörande ett län, troligen sällan kan vara

utsträckt till flere, och då det icke kan vara i adligt, att i alltför vidsträckt

mön taga en icke aflönad persons arbetskrafter i anspråk, har

jag ansett lämpligt att inom ett län inskränka samma myndighets

verksamhets-område, och att således en Domän-Inspektör tillförordnas i

hvarje län, vare sig att inom detsamma finnes många eller färre statsegendomar.

Då vidare utförande af småbestyr med emottagande och

registrering af inkommande handlingar, uppsättande och expedierande

af vanliga skrivelser, besigtningar på smärre gårdar m. m. dylikt icke

skäligen kan af Domän-Inspektören begäras, måste åt honom beredas

nödigt biträde, hvartill dels kunna påräknas de i länet anstälde Jägmästarne,

dels, i län med många utarrenderade statsegendomar, måste

antagas någon tjensteman, som med insigt i vanlig landtekonomi, förenar

någon skrifvarevana, hvarjemte Domän-Inspektören bör ega att, i

vissa mer maktpåliggande fall, reqvirera biträde af Statsagronom.

Den embetslokal, som ortmyndigheten måste hafva, antingen dess Chef

är aflönad eller icke, torde i de flesta fall kunna erhållas uti Länsresidens-huset.

. I de fyra nordligaste länen, der nästan endast skogsegendomar

förekomma, torde Domän-Inspektörs befattning lämpligen kunna anförtros

åt någon i länet anstäld Skogs-Inspektör.

Man har emot mitt förslag anmärkt, att de fleste administrationsbestyr,

som jag påräknar af Domän-Inspektören, skulle kunna utöfvas

af Domän-Styrelsens Chef och öfrige ombetsmän under resor, som de

tvifvelsutan måste årligen företaga. Jag vill visst ej bestrida att så

kan ske, men huru det kommer att ske, det blir en annan fråga. Om

VI

ock tiden skulle medgifva, att ledamöter af denna Styrelse, som erhåller

en så vidsträckt verksamhet, kunna företaga inspektionsresor, kunna

dock dessa resor svårligen motsvara sitt ändamål, ty om ock inom

Styrelsen finnes den fackkännedom, som för bedömande af skogsskötsel

och af arrendeförhållanden i allmänhet erfordras, saknas dock säkerligen

oftast kännedom om de lokala förhållanden inom hvarje ort, ja

ofta särskildt för hvarje gård, hvilka kunna och böra bestämmande

inverka på besluten. Mig förefaller det dessutom nyttigt, förtroendeväckande

och med hela det tänkta systemet för statsegendomarnes förvaltning

öfverensstämmande, om den ställning såsom en hög statsmyndighet,

hvilken af Styrelsen intages, i någon mon representeras i

orterna af framstående män, till hvilka Kronans arrendatorer kunna

hänvända sig med samma förtroende, som arrendatorer under enskildes

gårdar samråda med godsherren, då han är känd såsom rättvis och

upphöjd öfver småsinnets beräkningar.

Man har ock invändt, att det torde blifva svårt finna tjenliga

personer, de der kunna vara villiga att åtaga sig befattning såsom

Domän-Inspektörer, utan att derföre åtnjuta någon direkt aflöning.

Jag deremot ser dervid ingen svårighet, ty dugliga, kunniga, redbara

och förmögna personer finnas säkerligen några inom hvart län, och

ehuru jag medger, att det ofta kan vara svårt, att öfvertala en i sin

ort något framstående person, att, åtaga sig befattningar, som medföra

endast besvär och kostnad, såsom t. ex. att vara ordförande i ett hushållningsgille,

att insamla statistiska uppgifter m. m. dylikt, har jagdock

aldrig hört, att någon vägrat emottaga ett uppdrag, som medför

ett icke obetydligt anseende och inflytande, i synnerhet om dess utöfvande

icke erfordrar direkt penningeuppoffring.

Hvad beträffar kostnaderna, så torde skilnaden i detta hänseende

emellan de olika sätten för lokalmyndigheternas organisation ej blifva

särdeles betydlig. I båda fallen är skogstjenstemännens aflöning lika,

äfvensom rese- och traktaments-ersättning åt de i punkterna 6 och 7

vir

i Komiténs förslag omnämnde gode män. Skilnaden blir då endast

emellan, å ena sidan, aflöning och resekostnads-ersättning åt 7 å 8

Landtbruks-Inspektörer och deras biträden, samt å den andra sidan

rese- och dagtraktamenten åt högst 20 Domän-Inspektörer äfvensom *

aflöning och resekostnad åt de dem biträdande tjensteman.

Förslagsvis uppställes följande kalkyl:

l:o) Enligt Komiténs förslag:

7 Landtbruks-Inspektörer, hvilkas löner beräknats till C,000

Kronor .............................................................................................. 42,000

Deras distrikter omfatta flere län, och respengar torde således

ej kunna anslås till mindre än 1,500 Kr. åt hvardera ......... 10,500

Landtbruks-Inspektörernes biträden, i löner å 1,500 .................... 10,500

Resor å 1,000 ........................................................................ 7,000

Summa Kronor 70,000

2:o) Enligt mitt förslag:

20 Domän-Inspektörer, hvilkas resor, ehuru inom inskränktare

områden, med anledning af den högre resekostnads-ersättning,

som måste dem tilldelas, upptages till lika belopp som

Landtbruks-Inspektörernes eller till i medeltal 1,500 Kr....... 30,000

20 Biträden, hvartill böra anställas personer med något större

kunskaper, än man kan nöja sig med hos dem som biträda

Landtbruks-Inspektören, af det skäl att af denna sednare,

såsom en aflönad tjensteman, bör påräknas större deltagande

i småbestyren än utaf Domän-Inspektören; åt hvardera

2,000 Kr................................................................................................. 40,000

För biträdenas resor, som äfvenledes inskränka sig inom länet,

torde ej behöfva anslås mer än öfverhufvud 500 Kr............. 10,000

Summa Kronor 80,000

Härvid torde dock böra iakttagas, att uti de län, der Kronans

egendomar ej uppgå till 100, sannolikt icke behöfves något ordinarie

VIII

biträde åt Domän-Inspektören, och då. dessa län utgöra 6, kan möjligen

antalet inskränkas till 14 å 15, och att således summan af deras aflöning

kan åtminstone till en början förminskas med 10,000 Kronor.

De i punkten 6 omnämnde gode män, som skola biträda vid förslags

uppgörande till egendoms arrende-värde och som skola, enligt

7:de punkten, yttra sig öfver de inkomna arrende-anbuden, torde böra

utses af länens Landsting. Långt ifrån att underskatta förmågan i

detta hänseende hos Hushållnings-Sällskapens Förvaltnings-Utskott, tror

jag dock, att val af Landstingen skänka allmännare förtroende. Dertill

kommer, att Landstingen äro en statsinstitution af betydenhet, hvars

bestånd i framtiden är genom grundlagen betryggad, då deremot Hushållnings-Sällskapen

icke hafva en så säker ställning, helst det till och

med kan befaras, att deras tillvaro i flera orter skulle sättas på spel,

om den andel i bränvinsförsäljningsskatten, som de för närvarande åtnjuta,

fråntages dem utan motsvarande ersättning.

I 7:de punkten lemnas åt Kongl. Maj:t Befallningshafvande bestyr

med emottagande och öppnande af arrendeanbuden, öfver hvilka han

äfvenledes skall afgifva utlåtande. Då Komitén icke ansett lämpligt

besvära Kongl. Maj:ts befallningshafvande eller landsstaten i öfrigt med

något annat uppdrag rörande förvaltning af Kronans egendomar, kan

jag icke förena mig uti förslaget, att endast häruti påkalla Kongl. Maj:ts

Befallningshafvandcs medverkan.

Jag medger, att Komitén ej haft annat val, ty Styrelsens enda

biträde i orten, Landtbruks-Inspektören, som är anstäld för flere län,

som således måste vistas än här än der, och icke med säkerhet kan

anträffas på ett bestämdt ställe, han är icke lämplig, då arrende-anbud

kunna inkomma hvilken dag som helst under hela tiden emellan kungörelsen

och den för emottagandet bestämda sista termin. Med den

fastare organisation och till vidden mindre utsträckta verksamhetskrets,

som jag vill gifva åt lokal-myndigheten, möter i detta hänseende icke

samma svårigheter.

Ix

Domän-Inspektörens biträde eller, om denne tillfälligtvis skulle af

tj en ste-åligganden på annan ort vara hindrad, någon af skogsstaten i

länet kan nemligen anmodas, att under den för anbuds emottagande

kungjorda tid, i egenskap af Sekreterare hos Domän-Inspektören, dagligen

några timmar närvara på embetslokalen för anbuds emottagande;

och jag finner derföre lämpligast föreslå, att Domän-Inspektörens embetslokal

må vara stället der, och hans tillförordnade Sekreterare den person,

af hvilken arrende-anbuden emottagas. Hvad beträffar anbudens

öppnande och det utlåtande öfver desamma, som skall till Styrelsen

afgifvas, så anser jag att, äfven i detta afseende, det kan vara tillfyllest,

om öppnandet sker inför Domän-Inspektören i närvaro af de två gode

männen, och om alla dessa tre uttala sin mening till det vid tillhållet

förda protokoll, hvilket skall till Styrelsen insändas.

Vid de stadganden rörande byggnadsskyldighet, som förekomma

uti 16:de, 17:de och 19:de punkterna, anser jag mig böra göra följande

anmärkningar.

Då en tillträdande arrendator, såsom rättvist är, förpligtas att städse

underhålla befintlig åbyggnad i fullgodt stånd, fordrar billigheten, att

han får emottaga densamma i godt skick, eller att, om brister å byggnaderna

vid tillträdet förefinnas, han må ega utbekomma de penningebelopp,

hvartill kostnaden för afhjelpandet af dessa brister blifvit uppskattad,

utaf den, med hvilken han kontraherat, d. v. s. af DomänStyrelsen.

Det af pluraliteten beslutade stadgandet, att tillträdaren må,

bäst han gitter, hos afträdaren eller dess löftesmän utsöka husrötebristen.

är visserligen öfverensstämmande med hvad hittills öfligt varit,

och har kunnat vara ganska lämpligt för den tid, då detta stadgande

tillkom, men förhållandena äro numera icke desamma som fordom, och

det förefaller mig icke väl öfverensstämmande med billighet och icke

ens med Kronans fördel, att en tillträdare, som icke haft någon befattning

med tillsyn eller kontroll öfver företrädarens hushållning, skall,

om denna hushållning varit vårdslös eller kontrakts vidrig, genast efter

2

X

emottagandet af den arrenderade egendomen inledas i en möjligen vidlyftig,

alltid obehaglig rättegång. Svårigheter af detta slag skola säkerligen

afskräcka mången hederlig och fredsälskande spekulant på

arrende af en Kronans egendom, som varit och vid den nya arrendeuppgörelsen

är i händerna på en vårdslös och illasinnad arrendator.

Jag kan således icke häruti instämma med pluraliteten, utan håller före,

att husröte-ersättningen bör tillhandahållas tillträdaren genom DomänStyrelsen,

som hos afträdaren må bevaka Statens rätt.

Uti 21:sta punkten förutsättes väl, att fråga kan under arrendetiden

uppstå rörande uppförande af nya eller förändring af befintliga byggnader,

men något annat stadgande rörande deltagande i kostnaderna

meddelas icke, än att uppgörelse derom kan med Domän-Styrelsen

träffas. Allmänna grunder för detta deltagande böra dock vara på förhand

bestämda, så att en arrendator, som önskar förändringar i gårdens

åbyggnad, må kunna, innan han gör framställning derom, bedöma om

de sannolika kostnaderna uppvägas utaf de fördelar, som genom ombyggnad

förväntas. Äfven för Styrelsen sjelf och isynnerhet för lokalmyndigheterna,

som väl alltid i första hand måste pröfva behofvet och

aftala med arrendatorn, torde det vara önskvärd!, att något finnes på

förhand bestämdt rörande detta ämne.

Fördelning emellan egare och arrendator af byggnadskostnad vid

en arrenderad egendom sker, enligt min åsigt, lämpligast och billigast

derigenom, att den förre bekostar alla materialier och den sednare allt

arbete och transporter. På denna grund vill jag ock föreslå deltagandet

i byggnadskostnad vid Kronans utarrenderade gårdar, likväl ej så

oeftergiflig!, att icke undantag må kunna ega rum, då skälig anledning

dertill förefinnes, såsom vid uppförande af byggnader, hvartill en stor

del af materialierna, utan annan kostnad än arbetet med deras forsling,

kunna hämtas på eller i närheten af det arrenderade området, t. ex.

hus af gråsten, kalksten eller af gammalt timmer efter andra nedrifna

hus. I sådant fall må af Styrelsen bestämmas en viss summa, hvarmed

XI

Staten deltager uti eller ersätter den relatift till öfriga omkostnader

dryga arbetskostnad, hvarmed arrendatorn betungas.

Samma grund för deltagande i kostnaden vid uppförande af byggnader

i stället för hus, som blifvit förstörda genom eldsvåda, vill jag

äfven förorda, dock med den modifikation, att Styrelsen, som uppbär

brandskadeersättningen, tillhandahåller arrendatorn så stor del deraf,

som öfverskjuter byggnadsmaterialiernas värde, för så vidt de nya husen

uppföras på samma platser, till samma storlek och af samma materialier,

som de genom eldskadan förlorade. I fall förändring i byggnadsplan

eger rum torde säskild, efter förändringens storlek lämpad större ersättning

för arbetskostnad böra arrendatorn tillerkännas.

Ett stadgande i ofvan angifna riktning anser jag så mycket mer

angeläget, som det, efter all sannolikhet, är för båda parterne fördelaktigt,

för Kronan, som dymedelst kan för en måttlig och lätt beräknelig

kostnad få nya, ändamålsenliga hus på sina egendomar, och för

arrendatorn, som troligen alltid kommer att taga initiativet vid förslag

om nya byggnader, derigenom att han lättare kan erhålla behofvet

deraf tillfredsställdt, och att hans deltagande i byggnadskostnaden utgöres

på det sätt, som för honom är minst kännbart, då han naturligtvis

på stället har att tillgå, och i alla fall måste underhålla en arbetsstyrka

af folk och dragare, med hvilken han, om densamma på mindre

brådskande tider dertill användes, kan åstadkomma en stor del af det

arbete, som för byggnadernas uppförande erfordras.

Rörande förslaget till arrendators stängsel-skyldighet i punkten 23

vill jag anmärka, att denna skyldighet bör något vidare utsträckas, så

att han dels förpligtas underhålla den på egendomen belöpande andel

i stängsel, som vid tillfället förefinnes i gränserna för det arrenderade

området, dels att han, i händelse granne begagnar stängselvitsord, deltager

i kostnaden för den nya stängselns uppförande efter samma grunder,

som bestämmas för deltagande i kostnad för nybyggnad.

De uti punkten 33 förekommande stadganden om laga af- och till

-

XII

trädessyn kan jag för min del icke gilla. Hvad först vidkommer den

för synens hållande bestämda tid, så, enär densamma inträffar vid pass

sex månader före tiden för tillträdet, och till och med kanske någon

gång innan ny arrendator blifvit antagen, innan de jordbruksarbeten

kunna vara utförda, som afträdaren, enligt åläggande i kontraktet skall

för tillträdarens räkning verkställa, och innan det ens är kändt, om ej

afträdaren kan komma att under de ifrågavarande sex månaderna vidtaga

åtskilliga byggnads- och reparations-arbeten, så inses lätt, att ny

syn eller besigtning måste verkställas vid eller straxt efter tiden för

tillträdet. Denna sednare besigtning blir naturligtvis den slutligen bestämmande

rörande ersättning, som skall tillkomma dels tillträdaren för

husröta, dels, enligt min mening, afträdaren för verkstäld höstsådd och

plöjning samt för lemnadt vårfoder. Den första synen tyckes mig således

vara alldeles öfverflödig, endast medförande tidspillan och kostnad,

hvadan stadgas bör, att af- och tillträdessyn skall hållas så snart

efter tillträdesdagen, som väderleks- och andra förhållanden det medgifva.

Vidare förekommer, att laga af- och tillträdessyn skall hållas af

Häradshöfding med Nämnd. Detta förefaller mig alltför högtidligt, är

ock alltför kostsamt, och man ger, genom en sådan föreskrift, åt dessa

förrättningar en onödigt stor betydelse; hvarförutan anmärkas må, att

Häradshöfding vanligen är af sina tingsgöromål hindrad, att vårtiden

hålla syner. Då de allra flesta egendomar, som komma ätt på arrende

upplåtas, äro små hemman med få hus och ringa egovidd, och endast

ett färre antal äro större gårdar, torde det böra öfverlemnas åt DomänStyrelsen

att bestämma, om betydenheten af den egendom, hvarå syn

skall hållas, krafvel- Domarens närvaro, eller om det kan vara tillfyllest

att utse annan pålitlig person, som, med biträde af två eller flere ojäfvige

Nämndemän, håller ifrågavarande syn. Den som ej nöjes med

bestämmelserna vid syn, hållen af annan person än Domaren, har alltid

Öppet att inom viss tid anhängiggöra sina påståenden vid Härads

-

XIII

Rätten, som, i händelse tvisten ej kan derförutan slitas, må förordna

laga syn med Domare och Nämnd.

Det är visserligen fullkomligt i sin ordning, att Kronan, till förekommande

af förluster på oredliga eller slarfviga arrendatorer, uti arrendekontrakterna

inför stränga bestämmelser och ansvar, men af Kronan

bör ock förutsättas möjligheten att finna arrendatorer, som icke

allenast uppfylla sina skyldigheter, utan till och med göra mer till de

arrenderade gårdarnes förbättrande, än som kontraktsenligt kan fordras.

Åt sådane oegennyttige arrendatorer, hvilka visserligen äro sällsynta,

men som dock någon gång kunna påträffas, borde Styrelsen vara berättigad,

att tilldela någon efter förtjensten afpassad belöning. Då det

af mig inom Komitén i detta hänseende väckta förslag icke vunnit

Komiténs bifall, anser jag mig likväl böra framhålla detsamma till den

uppmärksamhet, det möjligen kan förtjena, helst det förefaller mig vara

för Kronan en ren ekonomisk fördel, om dess arrendatorer på något

sätt uppmuntras till att ordentligt och väl utföra husbyggnader, verkställa

odlingar och andra förbättringar, hvaraf Kronan har direkt nytta

uti ökadt arrende, hvaremot det icke kan vara Kronan värdigt, att utaf

en arrendator eller dess rättsinnehafvare, utan all godtgörelse, emottaga

sådana presenter. Det af mig i denna riktning framställda förslag, som

finnes formuleradt i nedan följande punkt 8, har till syfte att åt en arrendator,

som å egendom gjort förbättringar, af hvilka han ej sjelf

kunnat draga väsendtlig fördel, bereda ersättning genom afstående till

honom under vissa år af någon del af den summa, hvarmed det nya

arrendet öfverskjuter det förra arrendebeloppet. Att bedöma om någon

ersättning bör gifvas, och, i sådant fall, huru stor andel af arrendeöfverskottet

må komma afträdande arrendator tillgodo, och i huru lång

tid, det är naturligtvis en ganska svår uppgift, ty ett högre arrendevärde

efter tjugu år är en följd af flere samverkande faktorer, hvaribland

den under tidernas lopp oupphörligt fortgående minskning i

penningevärdet kanske är den mäktigaste, och att således misstag i

XIY

detta hänseende komma att ega rum, derom kan man icke tvifla; men

om också detta till Kronans skada någon gång skulle inträffa, bör denna

skada aldrig kunna blifva stor i jemförelse med Kronans fördel uti

egendomsförbättringar, som otvifvelaktigt skola framkallas af ett om

välvilja för arrendatorerne vittnande löfte.

Efter att sålunda hafva redogjort för min från pluralitetens inom

Komiten skiljaktiga mening, anser jag mig böra föreslå, att i öfverensstämmelse

dermed punkterna 1, 6, 7, 8, 16, 17, 19, 20, 21, 22, 23 och

33 uti de af Komitén föreslagna »Grunder för förvaltningen af Kronans

privatdomäner» måtte erhålla följande lydelse:

1:°) All Kronans fasta egendom, som icke är till visst statsändamål

anslagen och i följd deraf antingen till omedelbart begagnande upplåten

eller ställd under särskild embetsmyndighets vård, skall stå under inseende

af en i hufvudstaden förlagd Domän-Styrelse, under hvilken den

närmare tillsynen och de lokala bestyren inom hvarje län utöfvas och

handhafvas utaf en på vissa år af Kongl. Maj:t förordnad DoinänInspektör,

hvilken biträdes dels af den redan organiserade skogsstaten,

dels af agronom och kansli-biträde, och som i vissa fall, hvarom handlas

i punkterna 6 och 7, har att rådföra sig med två i landtbruk och affärsförhållanden

kunnige män, de der för sådant ändamål årligen af Landstinget

utses antingen för Landstingsområdet i dess helhet eller efter

viss fördelning deraf.

6:o) Innan Kronan tillhörig jordegendom på tjugu-årigt arrende

upplåtes, skall deröfver befintlig egokarta öfverses och, om så erfordras,

rättelser deruti göras, eller, derest karta icke finnes, sådan af Landtmätare

upprättas, hvarvid jemväl tillses, att rågångarne blifva bestämda.

Egendomen skall derefter, genom Domän-Inspektörens försorg,

noggrant beskrifvas, ej mindre i afseende å byggnader samt egornas

areal, beskaffenhet och häfd, än äfven beträffande läge och öfriga å

egendomens arrendevärde inverkande förhållanden. Domän-Inspektören

XV

skall likaledes, med biträde af statsagronom och skogstjensteman, i

samråd med de i punkt 1 omnämnda sakkunnige män, jemte omförmalande

af de särskilda meningar, som af dessa kunna blifvit yttrade,

till Styrelsen afgifva förslag:

a) till det område, som, derest ej egendomen till sina utegor ligger

i samfällighet med enskild egendom, bör för skogsbörd eller till boplatser

för skogsbetjening afsättas;

b) till de närmare bestämmelser samt tillägg till de af Kongl. Maj:t

fastställda vilkor för krön oarrenden, hvilka anses böra i kontraktet i fråga

komma; och

c) till den arrendeafgift, hvarför egendomen skall utbjudas.

I sammanhang härmed bör utlåtande äfven meddelas om, och i

sådant fall på hvilka grunder afgående arrendator gjort sig förtjent af

sådan ersättning för byggnader och anläggningar, hvarom förmäles i

punkt 8.

7:o) Sedan Styrelsen i nyssnämnde frågor fattat sitt beslut, utfärde

Styrelsen arrendekungörelse, innehållande:

a) kort beskrifning öfver egendomen;

b) uppgift å det af Styrelsen fastställda arrendevärdet;

c) underrättelse, att karta öfver egendomen eller kopia deraf jemte

ofri ga handlingar, hvaraf kännedom kan inhemtas om egendomen samt

blifvande arrendators rättigheter och skyldigheter, finnas att tillgå dels

hos Styrelsen och dels å uppgifvet ställe inom orten;

d) hänvisning till spekulanter att senast å viss dag till DomänInspektören

å dess embetslokal i länets residensstad inkomma med

skriftligt försegladt arrendeanbud, åtföljdt af så beskaffad borgen, som

i 28:e punkten sägs.

Vid den utsatta tidens förlopp varda inkomna anbud af DomänInspektören

öppnade i närvaro af de i punkt 1 omförmälde sakkunnige

män, och skola så väl desse som Inspektören till det vid tillfället förda

protokoll afgifva yttranden om hvilket anbud, som, med tillämpning af

XVI

de här nedan stadgade grunder, kan anses mest antagligt. Protokollet

jemte öfriga handlingar öfversändes derefter till Styrelsen, som bland

dem, livilka bjudit arrendevärdet eller derutöfver, eger att arrendator

utse. Vid pröfning af de inkomna anbuden skall hänsyn tagas dertill,

huruvida bjudande är känd för redbar verksamhet, god affärsställning

och insigter i landthushållning, om han redan arrenderar samma egendom

och den väl skött, äfvensom å storleken af den bjudna arrendeafgiften.

Ej må någon klaga deröfver, att hans anbud ej blifvit antaget.

Erhålles ej inom utsatta tiden antagligt anbud, ankomme på Styrelsen,

att utsätta ny tid för mottagande af skriftliga anbud på arrendet,

dervid nedsättning i arrendevärdet kan ske, att egendomen medelst

offentlig auktion till den högstbjudande utarrendera, eller ock tills vidare

om egendomens skötsel på annat sätt förordna.

De i denna och nästföregående punkt föreskrifna åtgärder böra,

der ej hinder möta, så tidigt företagas, att nye arrendatorn må kunna

antagas och erhålla arrendekontrakt under sommaren eller hösten året

näst före tillträdestiden.

8:o) Styrelsen eger att, om afgående arrendator väsentligen förbättrat

den arrenderade egendomen genom af honom omsorgsfullt uppförda

byggnader eller andra anläggningar, som han bekostat och som

anses i någon betydligare mon hafva medverkat till högre arrendevärde,

åt samme arrendator eller dess rättsinnehafvare medgifva att

under vissa år, dock ej flere än tio, utaf det förhöjda arrendet åtnjuta

en viss andel, ej öfverstigande hälften af det belopp, hvarmed den förhöjda

öfverskjuter den förra lägre arrendesumman.

16:o) Arrendatorn skall städse i fullgodt stånd underhålla de vid

egendomen befintliga byggnader och anläggningar. Den husröteersättning,

som afträdaren enligt syn kan kännas skylig utgifva, må

tillträdaren uppbära på sätt och genom liqvid, hvarom stadgas i

punkt 33.

XVII

17:o) Anspråk på nybyggnad, tillbyggnad eller förändrad byggnadsinredning

kunna icke framställas, hvarken af arrendatorn mot Styrelsen

eller af denna mot arrendatorn; men om, vid ett förbättradt brukningssätt,

en större produktion föranleder ökadt behof af byggnadsutrymme,

eller om andra förändringar eller förhållanden göra det både för Kronan

och arrendatorn fördelaktigt och önskvärdt, att ombyggnad i större

eller mindre omfång eger rum, må Styrelsen, efter inhemtadt utlåtande

af Domän-Inspektören, med arrendatorn träffa aftal om uppförande eller

förändring af nödiga ansedda bj^ggnader, hvarvid såsom allmän regel

för deltagande i kostnaderna bör gälla, att Kronan bekostar erforderliga

materialier, och arrendatorn bestrider transporter och arbetskostnaden.

Undantag från denna allmänna regel kunna dock medgifvas, om giltiga

skäl äro för handen.

19:o) Inträffar brandskada, och är den af mindre betydenhet, vare

arrendatorn pligtig att, mot åtnjutande af den uppburna ersättningen,

skadan bota. Vid inträffad större brandskada då helt hus eller flere

nedbrinna, tillämpas, vid uppförande af andra byggnader i de nedbrunnas

ställe, den allmänna regel rörande deltagande i byggnadskostnaden,

som stadgas i punkt 17. Dock är arrendatorn berättigad

att, om husen uppföras till samma storlek och beskaffenhet som de

nedbrunna, såsom ersättning för transport och arbetskostnad undfå så

stor del af brandskadeersättningen, som öfverskjuter Kronans utgift för

byggnadsmaterialierna.

20:o) De olyckshändelser, som eljest bevisligen utan arrendatorns

förvållande kunna inträffa, skola icke ligga honom ensam till last, utan

förfares dervid, när fråga är om egendomens byggnader, i hufvudsaklig

öfverensstämmelse med hvad i nästföregående 17:de och 19:de

punkter stadgas.

21:o) När ny byggnad skall uppföras, bör densamma, oberoende

af den förras storlek och inredning, så anordnas, som med egendomens

3

XVIII

beskaffenhet samt för framtiden motsedda utveckling och behof närmast

öfverensstämmer.

22:o) Ersättning för verkställd öfverbyggnad, hvartill nu varande

arrendatorer, enligt de för deras arrenden gällande föreskrifter kunna

finnas berättigade, skall af Kronan gäldas.

23:o) Inom det arrenderade området vare arrendator ej skyldig att

underhålla stängsel. I områdets gränser vare han deremot pligtig, att

redan befintlig stängsel i laggilt skick vidmakthålla. Ej må arrendator

fordra, att stängsel mot granne skall uppföras, der sådan förut ej funnits.

Begagnar granne stängselvitsord, förfares vid stängsels uppförande

och fördelning af kostnaderna derför såsom uti punkt 17 om deltagande

i byggnadskostnad stadgadt är.

33:o) Vid af- och tillträdes-tiden eller så nära derefter, som omständigheterna

det medgifva, skall syn hållas af den, som Styrelsen

för hvarje särskildt fall dertill förordnar, och som till sitt biträde kallar,

i mon af förrättningens storlek, två eller flere ojäfvige nämndemän,

hvarjemte, i händelse af behof, biträde af byggmästare och agronom

bör anlitas. Denna syn kallas af- och tillträdes-syn, och skola dervid

alla byggnader och anläggningar å egendomen noga beskrifvas, samt

alla skyldigheter för så väl afträdaren som tillträdaren komma under

pröfning och i penningar värderas. Synemännen skola äfven, vid samma

tillfälle, efter uppgjord, på de vid synen åsätta värden grundad liqvidations-räkning,

bestämma det ersättningsbelopp, som afträdaren kan

kännas skyldig att till tillträdaren gälda, eller som tvärtom denne skall

betala till den förre.

Det ersättningsbelopp för brister i byggnad och hägnad m. m.,

som tillkommer tillträdaren, efter afdrag af värdet å de för dess räkning

af företrädaren fullgjorda prestationer, tillhandahålles honom af

Styrelsen, som hos den betalningsskyldige genast utsöker beloppet.

Kostnaden för ofvan omnämnde syn skola af- och tillträdaren till

hälften hvardera gälda.

XIX

Särskild laga syn skall ock på Domän-Styrelsens föranstaltande

förrättas, när vid ekonomisk besigtning befunnits, att egendomen vanhäfdas,

eller att arrendatorn eljest öfverträder sina rättigheter eller

åsidosätter de honom åliggande skyldigheter.

Rörande de af Komiténs pluralitet beslutade allmänna vilkor vid

kronoarrenden gälla i tillämpliga delar alla de anmärkningar, som jag

i förestående reservation framställt emot grunderna för förvaltning åt

Kronans privat-domäner. Uti dessa arrende vilkor önskar jag dessutom

ett tillägg, samt ser mig föranlåten att emot dem särskildt göra några

smärre anmärkningar.

En af hufvudbestämmelserna uti Komiténs förslag är, att alla till

Kronans egendomar hörande skogar skola, vid gårdarnes utarrendering,

från desamma skiljas och för Statsverkets räkning omedelbart förvaltas.

En dylik åtgärd, hur välbetänkt och nödvändig den än må vara, skall

dock åstadkomma mången rubbning i bestående förhållanden och möjligen

der och hvar emottagas med ogillande, dels för de svårigheter,

som kunna uppstå för arrendatorerne att förse sig med behofvet af

skogens alster, dels ock för den ökade kostnad för Kronans skogsförvaltning,

som deraf blir en naturlig följd. Utaf de tusental större och

mindre skogar, som tillhöra dels indragna boställen, dels hittills pa

arrende upplåtna Kronans egendomar, äro mycket få, som åtnjutit någon

slags skötsel, de flesta äro genom vanvård och ändamålsvidrigt begagnande

mer eller mindre förstörda. Kronans första åtgärd med dessa

skogar måste blifva att bringa de samma uti ordentlig kultur, dels

genom röjning, gallring, berednings- och kal-huggning, dels genom

plantering och sådd. Om än Staten betydligt ökar personalen af skogstjenstemän

och betjening, förekommer dock vid de årligen återkommande

arbetena i skogarne behof af arbetsbiträden för verkställande af

XX

desamma under skogsbetjeningens ledning, hvarjemte för skogens tillsyn

och vård måste i många fall anlitas personer utom skogsstaten. En

beaktansvärd omständighet är ock, att då flere, ja kanske många af de

små, på spridda håll belägna skogslotterna måste ställas under en och

samma skogvaktares tillsyn, denne måste tillbringa en stor del af sin

tid så aflägse från sitt hem, att han icke alltid kan der hafva husrum

och föda. Det är visserligen möjligt för en skogvaktare, som skall

anordna och tillse arbeten i flere små skogar inom ett visst distrikt,

att emot lega anskaffa nödigt arbetsbiträde, äfvensom han torde kunna

mot betalning förskaffa sig sjelf bostad och kost i grannskapet af arbetsstället;

men dels kan det understundom blifva svårt att erhålla nödigt

arbetsfolk, och en dyrbar tid kommer alltid att förspillas under uppsökande

och ackordering med arbetarne, dels torde arbetsbiträde, på

detta sätt anskaffadt, i de flesta fall blifva mycket d}u-t och skogvaktarens

arbetsräkningar svåra att kontrollera. Skogvaktarens lönevilkor

måste också bestämmas betydligt högre, om han under en stor del

af sin arbetstid nödgas betala för husrum och utom hemmet köpa

sig föda.

Det förefaller mig således nödvändigt att på något sätt ordna denna

angelägenhet så, att Statens förvaltning utaf sina många små skogar,

utaf hvilka på många år icke kan påräknas särdeles stora inkomster,

icke må falla sig afskräckande dyr. För min del har jag trott, att

ändamålet, en mindre kostsam skogsskötsel, kunde vinnas genom uppgörelse

på förhand med arrendatorerne om husrum och kost åt skogvaktare

vid deras besök, samt om anskaffande af nödigt arbetsbiträde

åt desamma. Och då arrendatorerne, som icke hafva skog till sin

disposition, men icke kunna alldeles undvara skogseffekter till bränsle

och andra behof, troligen skulle finna för sig fördelaktigt, att, såsom

godtgörelse för vissa i kontraktet bestämda prestationer, erhålla skogseffekter

äfven af sådan sämre beskaffenhet, att de, vid vanlig försäljning,

icke skulle inbringa särdeles stor kontant inkomst, har jag allt

XXI

skäl till den förmodan, att man genom intagande, der så erfordras, i

kontrakten utaf stadganden härom skulle vinna en dubbel fördel, nemligen

dels för Kronan en billigare skogsskötsel, och dels för arrendatorerne

mindre kostsamt anskaffande af åtminstone bränslet.

Enligt de föreslagna grunderna för förvaltning af Kronans privatdomäner,

punkt 6, skall före kungörelse om utarrendering af en Kronans

egendom, noggrann undersökning af samma egendoms beskaffenhet

ega rum. Denna undersökning kan naturligtvis, med tillämpning

af samma punkt mom. b, äfven sträcka sig till undersökning af skogens

beskaffenhet, hvarvid lätteligen torde kunna utrönas, huru denna skog

bör under de nästföljande 20 åren behandlas, och huru mycken arbetskraft

derå årligen eller under vissa år bör användas. Med ledning af

dylik beräkning kan, vid uppgörande af kontraktet, i detsamma intagas

så väl arrendatorns skyldigheter i detta hänseende, som den godtgörelse

i skogseffekter, som han derföre eger att bekomma. En antydan

om att sådant alltid skall ske, då skogsskötsel vid egendomen

förekommer, bör bland de allmänna vilkoren vid kronoarrenden förekomma

och kan lämpligen inflyta såsom ett senare moment i punkten

2.

Till punkten 6, som handlar om åkerns bruk, har jag gjort tillägg

genom en sista mening, hvaruti förklaras hvad med åker skall förstås.

Jag anser nemligen, att denna förklaring lämpligare förekommer i denna

än i punkt 9, som handlar om nyodling.

Uti vissa orter förekomma vidsträckta skogsängar och skogbevuxna

hagar eller betesmarker, hvilka väl tarfva röjning, såvida dessa marker

skola såsom ängar och hagar bibehållas, och icke blifva till uteslutande

skogsbörd afsatte, men den derstädes förekommande skog kan vara af

sådan betydenhet, att den bör, åtminstone till stor del, åt Kronan förbehållas.

Vid sådant förhållande torde den röjning, som må arrendatorn

medgifvas, böra ske under strängare kontroll, än den Komitén

föreslagit, helst dervid sorgfälligt böra aktas alla sådane behntlige unga

XXII

träd, som i en framtid skola ersätta sådana äldre, som skäligen kunna

borttagas. Att öfverlemna detta arbetes utförande åt arrendatorn och

hans folk utan sträng tillsyn är derföre icke rådligt, hvadan jag i 7:de

punkten föreslagit, att skogsbetjent skall dervid närvara. Dessutom

bör ock i denna punkt inflyta stadgande derom, att Kronan icke kan

hindras från de skogsarbeten i ängar och hagar, hvilkas utförande kunna

komma att af vederbörande föreskrifvas.

De uti punkterna 8, 9 och 11 föreslagna förändringar bestå hufvudsakligen

deruti, att, som jag icke anser nödigt besvära Styrelsen med

besvarandet af ansökningar om tillåtelse till odling, hvilka DomänInspektören

torde kunna emottaga och ensam afgöra, jag infört stadgande

i öfverensstämmelse dermed, hvarjemte jag uteslutit föreskriften,

att tillåtelse till nyodling icke må vägras, emedan ett sådant stadgande

lätteligen kan föranleda tvister emellan arrendatorn och Kronan, hvarjemte

för punktföljdens bibehållande en omflyttning af stadganden

måst ske.

Af nyss omförmälda skäl, nemligen för att förebygga tvister, har

jag ock åt punkten 12 gifvit en något förändrad redaktion, så att det

icke må vara arrendatorn sjelf, utan skogstjensteman, som skall, så i

ett som annat fall, bedöma och afgöra, hvilka träd som böra huggas.

Rörande arrendatorns byggnads- och stängselskyldighet, hvarom

handlas i punkterna 15, 16, 18, 19, 21, 22 har jag, uti reservation emot

samma stadganden i de af Komitén beslutade »Grunder för förvaltning

af Kronans privatdomäner)), anfört min från Komitén skiljaktiga mening,

hvartill jag derför hänvisar; och har jag i öfverensstämmelse dermed

föreslagit vissa ändringar i dessa punkter.

Uti punkt 26 stadgas, att afträdande arrendatorn skall bearbeta

och gödsla trädet, höstså, höstplöja samt till efterträdaren lemna vårfoder,

allt utan annan ersättning än för den utsådda säden och gräsfröet.

Jag finner uti detta stadgande föga billighet, och jag anser det

till och med kunna blifva skadligt för tillträdaren, till hvars fördel det

xxm

är afsedt. Trädets bearbetning och besåning äfvensom höstplöjningkunna

verkstöllas på mycket olika sätt, det vårfoder, som lemnas kan

också vara af mycket olika qvalitet, och säkert är, att afgående arrendatorn

icke nedlägger mycken omsorg på de arbeten, han för efterträdaren

utför, eller beflitar sig om en god bergning på det foder, han

skall lemna, om sådant skall ske utan all godtgörelse. Den skada,

som kan tillskyndas tillträdaren genom ett vårdslöst höstbruk eller

genom dålig bergning å fodret, torde oftast komma att öfverstiga den

ersättning han, i fall ersättning skulle gifvas, kunde kännas skyldig att

till företrädaren utbetala. Min åsigt är således, att afträdande arrendatorn

väl förpligtas verkställa alla ofvan uppräknade arbeten, bekosta

utsäde af säd och gräsfrö samt lemna vårfoder till bestämd qvantitet,

men att han derföre njuter ersättning, för säd och frö enligt vid utsädestiden

gångbart pris, och för arbete med trädesbruk, gödselutföring,

höstsådd och plöjning, äfvensom för det till behörig qvantitet lemnade

vårfoder enligt vid af- och tillträdessynen skedd värdering och uppgjord

liqvidationsräkning. Efter all anledning komma synemännen att

värdera ett godt arbete högre än ett, som blifvit vårdslöst utfördt, och

att å välbergadt hö sätta högre pris än på det, som genom bristande

omvårdnad vid bergningen är öfvermoget eller unket, hvaraf åter borde

följa att afträdaren kan finna förenligt med både egen och efterträdarens

fördel, att lemna både godt arbete och godt foder. Punkt 26 har

i öfverensstämmelse härmed af mig blifvit ändrad.

Om tid och sätt för hållande af af- och tillträdessyn har jag förut

yttrat mig och hänvisar dertill i afseende å de uti punkt 35 af mig

föreslagna ändringar.

I öfverensstämmelse med ofvanstående föreslås följande förändrade

redaktion af punkterna 2, 6, 7, 8, 9, 11, 12, 15, 16, 18, 19, 21, 22, 26

och 35 i Komiténs förslag till »Allmänna vilkor vid kronoarrenden».

2:o) I arrendet inbegripes ej det område, som för skogsbörd eller

till boplatser för skogsbetjening blifvit före upplåtelsen afsatt.

XXIV

För skogens på egendomen vård och skötsel är arrendatorn pligtig

till vissa prestationer i arbete m. in., hvilka, äfvensom den ersättning

i skogseffekter arrendatorn för fullgörande deraf eger bekomma, skola

före kontraktsuppgörelsen bestämmas.

6:o) Åkern skall af arrendatorn väl häfdas och i god växtkraft

hållas. Der ej viss kulturplan är af Domän-Styrelsen i kontraktet föreskrifven,

eller dylik plan sedermera af arrendatorn blifvit föreslagen

och af Styrelsen gillad, vare arrendatorn väl berättigad att begagna

den växtföljd, han anser för sig förmånligast, dock med vilkor att högst

två år i rad mognade sädesgrödor få å samma fält tagas, och att minst

halfva åkerarealen användes till träde och gräs eller andra foderväxter,

som på stället uppfodras, samt att tillämpad växtföljd ej må under sednaste

6 år af arrendetiden utan Styrelsens medgifvande ändras.

Såsom åker anses icke allenast all den jord, som är eller varit

såsom sådan begagnad, utan ock all jord, som genom ängsmarks uppbrytande

eller genom nyodling blifvit lagd under plog.

7:o) Å skogbevuxna ängar och betesmark eger arrendatorn att verkställa

röjning genom buskars borthuggande, dock endast i närvaro samt

efter anvisning af skogsbetjening. Har åt Kronan förbehållits afverkningsrätt

till skog i ängar och hagar, må arrendatorn icke hindra dess

fällning, upphuggning och bortförande.

8:o) Uppbrytning af äng samt nyodling må ske endast på de områden

och under de vilkor i afseende å framtida bruk, som antingen i

arrendekontraktet eller ock sedermera, på arrendatorns ansökning, af

Domän-Inspektören bestämmas; ankommande på denne att i afseende å

tillåten nyodling, efter jordens beskaffenhet, medgifva eller förbjuda

skumplöjning, flåhackning eller annat odlingssätt med åtföljande bränning.

9:o) I enlighet med de anvisningar och bestämmelser, som varda

arrendatorn meddelade, eger han, om tillgång dertill på de arrenderade

egorna finnes, upptaga torf till bränsle för husbehof samt dyjord, mergel,

XxV

lera eller andra jordens beståndsdelar till åkerns ocb ängens förbättrande.

Vill arrendatorn på egorna upptaga lera för tegeltillverkning,

eller bryta kalksten för kalkbränning, må det bero på Domän-Inspektören

om, och i sådant fall, på Indika vilkor sådant kan medgifvas.

ll:o) Från det i lag stadgade förbud mot foders förande från bole

må undantag kunna ega rum med Styrelsens begifvande, samt under

de vilkor ocb kontroller, som efter Domän-Inspektörens hörande af

densamma föreskrifvas. Bortförande af gödsel vare ej under något

vilkor tillåtet.

12:o) Träd, som möjligen i åkern förekomma, äfvensom de på gårdstomten,

i trädgård eller allé befintliga träd, må arrendatorn, när deras

fällande af vederbörande föreskrifves, borttaga och till sin nytta använda.

Likaledes eger arrendatorn rätt till de träd och buskar, som

blifvit fällda i äng och hagar vid af honom på föreskrifvet sätt verkställd

röjning. Toppning och qvistning, der de ej äro arrendatorn uttryckligen

medgifna, må ej verkställas å andra träd än sådana, till

hvilkas fällande han är berättigad. Angående de å egendomen befintliga

ekar gälle hvad om Kronans ekskog särskildt stadgadt är.

15:o) Arrendatorn skall städse i fullgodt stånd underhålla de

vid egendomen befintliga byggnader och anläggningar. Den husröteersättning,

som afträdaren enligt syn kan kännas skyldig utgifva,

må tillträdaren uppbära på sätt och genom liqvid, hvarom stadgas i

punkt 35.

16:o) Anspråk på nybyggnad, tillbyggnad eller förändrad byggnadsordning

kunna icke framställas, hvarken af arrendatorn mot Styrelsen

eller af denna mot arrendatorn; men om, vid ett förbättradt brukningssätt,

en större produktion föranleder ökadt behof af byggnadsutrymme,

eller om andra förändringar eller förhållanden göra det både för Kronan

och arrendatorn fördelaktigt och önskvärdt, att ombyggnad i större

eller mindre omfång eger rum, må Styrelsen, efter inhemtadt utlåtande

af Domän-Inspektören, med arrendatorn träffa aftal om uppförande eller

4

XXVI

förändring af nödiga ansedda byggnader, hvarvid såsom allmän regel

för deltagande i kostnaden bör gälla, att Kronan bekostar erforderliga

materialier, och arrendatorn bestrider transporter och arbetskostnaden.

Undantag från denna allmänna regel kunna dock medgifvas, om giltiga

skäl äro för handen.

18:o) Inträffar brandskada och är den af mindre betydenhet, vare

arrendatorn pligtig att, mot åtnjutande af den uppburna ersättningen,

skadan bota. Vid timad större brandskada då helt hus eller flera nedbrinna,

tillämpas, vid uppförande af andra byggnader i de nedbrunnas

ställe, den allmänna regel rörande deltagande i byggnadskostnaderna,

som i punkterna 16 och 20 stadgas, dock är arrendatorn berättigad att,

om husen uppföras till samma storlek och beskaffenhet som de nedbrunna,

såsom ersättning för transport och arbetskostnad, undfå så stor

del af brandskadeersättningen, som öfverskjuter Kronans utgift för

byggnadsmaterialierna.

19:o) De olyckshändelser, som eljest bevisligen utan arrendatorns

förvållande kunna inträffa, skola icke ligga honom ensam till last, utan

förfares dervid, när fråga är om egendomens byggnader, i hufvudsaklig

öfverensstämmelse med hvad i nästföregående 16:de och 18:de

punkter stadgas.

21:o) Ersättning för verkställd öfverbyggnad, hvartill nuvarande

arrendatorer, enligt de för deras arrenden gällande föreskrifter, kunna

finnas berättigade, skall af Kronan gäldas.

22:o) Inom det arrenderade området vare arrendator ej skyldig att

underhålla stängsel. I områdets gränser vare han deremot pligtig att

redan befintlig stängsel i laggilt skick vidmakthålla. Ej må arrendator

fordra, att stängsel mot granne skall uppföras, der sådan förut ej funnits.

Begagnar granne stängsel-vitsord, förfares vid stängsels uppförande

och framtida underhåll såsom i punkterna 15 och 16 om byggnader

stadgadt är.

XXY11

26:o) Den jord, som enligt tillämpad kultiirplan ligger i träde sommaren

före egendomens afträdande, skall af arrendatorn efter omsorgsfull

brukning och gödsling besås med ren och strid vintersäd. Likaledes

skall arrendatorn året innan egendomen afträdes hafva utsått

klöfver och gräsfrö å dertill genom växtföljden anvisadt skifte. År

ordnad växtföljd ej införd, då skall minst en åttondedel af åkerjordens

hela areal under sista året trädas och besås med höstsäd, samt klöfveroclr

gräsfrö på lika stor rymd vara utsådt. Af åkerjorden skall arrendatorn

dessutom under hösten näst före afflyttningen hafva höstplöjt

enligt kulturplanen, eller, om sådan ej finnes, minst tre åttondedelar.

Arrendator åligger derjemte att till efterträdaren lemna vårfoder

af hö och halm till den myckenhet, som efter gårdens storlek bör i

kontraktet bestämmas.

För arbete med trädets bearbetning, gödsling och besåning samt

med höstplöjning, äfvensom för utsäde af säd, klöfver och gräsfrö samt

för lemnadt vårfoder åtnjuter afträdande arrendator ersättning af tillträdaren

enligt värdering och liqvidationsräkning, som vid af- och tillträdessynen

af synemännen uppgöres.

35:o) Vid af- och tillträdestiden eller så nära derefter, som omständigheterna

det medgifva, skall syn hållas af den, som Styrelsen för

hvarje särskildt fall dertill förordnar, och som till sitt biträde kallar, i

mon af förrättningens storlek, två eller flere ojäfvige nämndemän, hvarjemte,

i händelse af behof, biträde af byggmästare och agronom bör

anlitas. Denna syn kallas af- och tillträdessyn, och skola dervid alla

byggnader och anläggningar å egendomen noga beskrifvas, samt alla

skyldigheter för så väl afträdaren som tillträdaren pröfvas och i penningar

värderas. Synemännen skola äfven vid samma tillfälle eller så

nära derefter, som ske kan, enligt uppgjord, på de vid synen åsätta

värden grundad liqvidationsräkning, bestämma det ersättningsbelopp,

som afträdaren kan kännas skyldig att till tillträdaren gälda, eller som

tvärtom denne skall betala till den förre.

XXVIII

Det ersättningsbelopp för brister i byggnad och hägnad m. m.,

som tillkommer tillträdaren, efter afdrag af värdet å de för dess räkning

af företrädaren fullgjorda prestationer, tillhandahållas honom af

Styrelsen.

Kostnaden för ofvan nämda syn skola af- och tillträdaren till hälften

hvardera gälda.

Särskildt laga syn skall ock förrättas, när vid ekonomisk besigtning

befunnits, att egendomen vanhäfdas, eller att arrendator!) eljest

öfverträder sina rättigheter eller åsidosätter de honom åliggande skyldigheter.

Då pluraliteten ibland komiterade beslutat tillstyrka »att nybyggen

med rätt till skoganslag äfven hädanefter må i Lappmarken kunna anläggas»,

anser jag mig böra uttala min, från denna åsigt skiljaktiga

mening.

Att idka jordbruk i de nordligaste länens Lappmarker torde väl ej

någonsin, i och för sig, hafva haft något särdeles inbjudande, och det

må derföre hafva varit nyttigt, ja kanske nödvändigt, att genom skogsanslag

åt dem, som ville nedsätta sig i dessa ogästvänliga trakter, locka

till bosättning derstädes; men den tid torde nu kunna anses förbi, då

Staten för detta ändamål bör göra vidare uppoffringar, och det så

mycket mer, som Staten redan till enskilde öfverlåtit långt större skogsvidder,

än som, med hänsyn till skogens framtida bestånd och Statens

fördel, skäligt varit.

Det kan väl ej med full säkerhet bedömas, huru stor andel af den

skogbärande marken i de båda nordligaste länen återstår för Statens

räkning, men man kan sluta sig dertill af några kända förhållanden,

som jag torde få anföra.

XXIX

Öfver tvenne tingslag i Norrbotten, nemligen Öfver-Luleå, NederKalix

samt Torneå och Carl Gustafs socknar, hafva ekonomiska kartor

med beskrifningar blifvit utgifna och, enligt dessa beskrifningar, utgör

den dugliga skogsmarken: i Öfver-Luleå 2,167,000 qvadratref, deraf

enskild egendom, fördelad på 793 hemmansdelar och några lägenheter

1,665,000 ref, och kronoparker 502,000 ref, således icke fullt en fjerdedel

af det hela; i Neder-Kalix 1,040,500 ref, deraf enskild skog, fördelad

på 687 hemmanslotter och 14 lägenheter, 969,000 ref, och kronopark

71,500 ref, omkring en fjortondedel af det hela; i Torneå och

Carl Gustafs socknar 583,500 ref, deraf skog tillhörande 391 hemmansdelar

570,000 ref, och kronopark 13,500 ref eller vid pass en fyratiotredjedel

af tingslagets hela skogsareal. Hvad beträffar samma läns

Lappmarker, så äro kronoparker der afsätta, som uppgifvas -hafva en

ytvidd af 88 qvadratmil, en i sanning ganska ansenlig areal; men då

man känner, att länet i sin helhet innehåller 853 qvadratmil, att det

område, inom hvilket dessa kronoparker äro belägna, har sin hufvudsträckning

i norr och söder, således tvärt öfver många floddalar och

vattendelare, samt att uti de inom området belägna dalar, der bästa

jorden förekommer, stora sträckor äro afsätta, för att vid afvittringen i

första hand tilldelas hemman och nybyggen, torde man kunna befara,

att värdet af dessa kronoparker icke får bedömas endast efter den stora

arealen.

Rörande Westerbottens län, med en ytvidd af 477 qvadratmil, har

man sig i detta hänseende bekant, att i det nedre eller kustlandet finnas,

enligt uppgift från Skogsstyrelsen, 69 kronoparker med en sammanlagd

areal af 735,446 qvadratref, samt att, enligt 1870 års Skogskornité,

den till enskilde upplåtna mark i kustlandets socknar, fördelad

på 858 mantal och skattlagda nybyggen, utgör 15,607,810 ref, hvarjemte

stockfångst- och rekognitionsskogar ega en sammanlagd areal af

669,110 ref. Om från dessa sistnämnda summor, tillsammans 16,276,920

ref, afdrages all i nedre landet, enligt Skogskomitén, befintlig inrös

-

XXX

ningsjord 1,535,300 ref, återstå 14,741,620 ref, hvilken siffra således

angifver arealen af enskilda skogar. Om man med denna summa jemför

ytinnehållet af de 69 kronoparkerna, så befinnes, att dessa motsvara vid

pass en tjuguendel af kustlandets hela skogsområde. Väl skola, enligt

Skogskomitén, i nedre landet finnas 3,163,000 ref öfverloppsmarker,

men huru dessa blifvit disponerade, sedan nämnde komité afgaf sitt

betänkande, derom har jag ingen kännedom, och derom lemnar icke

heller Skogsstyrelsen upplysning. Det troliga är, att dessa öfverloppsmarker

bestå af till odling och skogsbörd odugliga berg och mossar,

som enskilde icke eftersträfvat att få, och som icke ansetts värda att

till kronoparker afsättas. I Lycksele och Åsele Lappmarker äro fyra

kronoparker föreslagna till en sammanräknad ytvidd af vid pass 424,000

ref, hvilken ar.eal torde vid afvittringen komma att inom Lycksele något

ökas, men deremot lära inom Åsele så många nybyggare hafva nedsatt

sig, att, om skogsmark skall i öfverensstämmelse med 1873 års afvittringsstadga

tilldelas dem alla, föga- eller intet kommer att för Kronans

räkning återstå. Af ofvanstående synes, att man åtminstone i kustlandet

utaf de båda nordligaste länen redan närmat sig förhållandet i

rikets öfriga delar, d. v. s. att man också der till enskilde öfverlåtit

den ojemförligt största delen af all befintlig skogsmark.

I våra grannländer anses det af vigt, att större delen af befintliga

skogar innehafves af Staten och allmänna institutioner, hvarigenom

deras förstörande genom enskildes vanvård eller vinningslystnad anses

kunna förekommas. I Tyskland utgjorde år 1862 hela skogsarealen

26.300.000 tunnland, hvaraf öfver 14 millioner tillhörde Staten, kommuner

och korporationer, samt något öfver 12 millioner tunnland tillhörde enskilde.

I Frankrike utgjorde vid början af år 1874 arealen utaf Statens

och publika institutioners skogar, som utaf skogstjenstemän förvaltades,

3.013.000 hectares. Under loppet af samma år förvärfvades åt Staten

genom besåning af skoglös mark 60,000 hectares, så att vid årets slut

arealen af de allmänna skogarne belöpte sig till 3,073,000 hectares —

XXXI

6,145,000 sv. tunnland = 34,412,000 qvadratref. I Finland, hvarest

hushållningen i de gamla byggderna fordom bedrifvits på enahanda

sätt som i Sverige, har också resultatet blifvit enahanda, d. v. s. att

Staten der eger endast obetydligt skog; men i de norra orterna hafva

dock ostyckade bibehållits i Statens ego, enligt Blomqvists uppgift i

dess bok om skogsfrågan i Finland, 28,450,000 tunnland, motsvarande

43 procent af landets hela areal. I många länder har man ock aktat

nödigt, att fortfarande för Statens räkning inköpa skogsmarker, antydande

den vigt, man fäster vid att skogarne allt mer öfvergå från enskild

till statsegendom.

I Sverige har man under mer än ett århundrade följt en alldeles

motsatt hushållning. Tusental af kronohemman hafva blifvit för en

ringa penning till skatte försålde och följaktligen öfvergått till enskild

egendom, hvarigenom Staten förlorat många millioner tunnland skog i

alla rikets provinser. Sedermera, då i början af detta sekel den åsigt

gjorde sig gällande, att åt den enskilda omtanken borde öfverlåtas vården

äfven om skogarne, hafva kronoskogar och allmänningar i mellersta

och de södra länen blifvit dels försålde, dels på enskilda hemman uppdelade,

och sedan i dessa trakter nästan alla allmänna och hemmans

skogar öfvergått i enskilda händer, och det således ej der fanns något

mer att på det sättet disponera, vände man sig till de stora statsskogarne

i Norrland, af livilka, sedan millioner tunnland äfven der öfvergått

till enskild egendom och blifvit fördelade i tusentals små possessioner,

en jemförelsevis ringa återstod ännu finnes att åt Staten bevara.

Med hvilken påföljd allt detta skett, torde jag icke behöfva påvisa.

Det torde vara temligen allmänt bekant, att den enskilda omtanken

i allmänhet varit hufvudsakligen riktad på skogens tillgodogörande i

penningar så skyndsamt som möjligt, och att, der denna omtanke icke

uppenbarat sig, hafva i de flesta fall vanvård, okunnighet och liknöjdhet

för framtiden i ändå högre grad bidragit till skogskapitalets förstörande.

XXXii

Då jag alltid måst beklaga den sorglöshet, hvarmed man hos oss,

enligt min mening, låtit landets skogar, så väl enskildes som Statens,

på ett merendels onyttigt sätt förstöras och förskingras, och då det för

tillfället blifvit min pligt att uttala min åsigt uti det ämne, som närmast

har inflytande på den framtida hushållningen med återstoden af

Kronans skogar i de nordligaste länen, kan jag ej undgå att öppet förklara,

det jag anser hög tid vara att inslå på en annan bana och att

börja denna med förbud emot att ytterligare bortskänka något af Kronans

skogar i Lappland genom tillstånd till anläggande af nybyggen med

skogsanslag. Ehuru jag skulle önska, att ett sådant förbud genast

kunde tillämpas, inser jag dock, att de, som redan blifvit tillförsäkrade

skogsanslag genom på laglig väg tillkomna hemmans- och nybyggesanläggningar,

resolutioner på viss stockfångst m. fl. sätt, icke kunna

förvägras sin rätt, och det är således icke emot den på grund af gällande

författningar tillkomna lagliga rätten, jag uppträder, utan endast

den framtida tillämpningen af det hittills följda, af Komiténs pluralitet

tillstyrkta hushållningssättet, som jag vill motsätta mig.

Vid den i Norrbottens och Westerbottens Lappmarker fortgående

afvittring komma således troligen i alla händelser betydliga vidder af

der befintliga skogar att anslås till sågverks- och hemmansegare samt

nybyggare, som redan förvärfvat laglig rätt till skogsanslag, och äfven

om all nybyggesanläggning för framtiden förbjudes, torde det vara

ovisst, huruvida åt Kronan kan, åtminstone i Westerbottens Lappmarker,

bibehållas några jemförelsevis betydliga skogstrakter; men om så skulle

blifva händelsen, om inom alla eller några afvittringsdistrikt både enskilde

pretendenter och Kronan skulle kunna tillgodoses, är det af

mycken vigt, att de områden, som tillfalla Kronan, blifva så vidt möjligt

lagda i stora sammanhängande skiften, och att enskilda egor, i

synnerhet skogsegor, icke blifva med Kronans inblandade. Det torde

emellertid ofta vara händelsen, att nybyggare inom ett afvittringsdistrikt

bosatt sig å så skilda ställen, att om hvar och en erhölle sitt skogs

-

XXXIII

anslag intill eller omkring sin boplats, de för Kronans räkning öfverblifvande

skogstrakterna komma att, likasom i kustlandet, utgöras af

jemförelsevis mindre skogsdelar, inblandade uti enskilda egor. Till

förekommande häraf anser jag mig böra föreslå, att, med tillämpning

af stadgandet i 19 § af 1873 års afvittringsstadga, de hemman och nybyggen,

som inom afvittringsområdet förekomma, må, der så ske kan,

förläggas med sina egor angränsande hvarandra, och att således nybyggen

med spridda lägen må undvikas, för så vidt kronopark kan inom

samma afvittringsområde bildas. Om denna regel tillämpas, torde vid

flere tillfällen utflyttningar från bostad och uppodlade egor förekomma,

och böra dessa af Kronan understödjas medelst ^flyttningshjelp och

odlingskostnadsersättning, hvaremot sådana bebyggda lägenheter, hvarifrån

flyttning mot ersättning måste ske, och som således böra tillfalla

Kronan, framdeles kunna lämpligen användas till bostäder åt skogvaktare

och skogsarbetare.

I öfverensstämmelse med hvad ofvan anförts är således min

mening:

l:o) att, vid skeende afvittring i Norrbottens och

Westerbottens Lappmarker, Statens rätt på det sorgfälligaste

bör bevakas, så att skogsanslag tilldelas

endast dem, som pröfvas till dylikt anslag hafva obestridlig

laglig rätt;

2:o) att nybyggen, som uti ett afvittringsdistrikt

ligga spridda inom skogstrakter, der kronoparker kunna

och böra afsättas, blifva, der så ske kan, på grund af

föreskriften i 19 § af 1873 års afvittringsstadga, förflyttade

så, att minsta möjliga inblandning af enskildes

egor med de åt Kronan behållne skogstrakter må

ega rum;

3:o) att all mark, som efter sålunda skedd afvittring

återstår, förklaras för kronpark; samt

XXXIV

4:o) att all vidare anläggning af nybyggen med

skogsanslag förbjudes.

Stockholm den 19 Maj 1876.

Axel Odelberg.

Reservation af Herr v. Möller.

Uti följande punkter är jag från Komiténs förslag skiljaktig.

12:e punkten (Grunder för förvaltningen af Kronans privat-domäner).

Denna punkt, lånad af Preussens lagstiftning, anser jag stöta det Svenska

rättsmedvetandet, och derföre böra ur förslaget utgå: om föreskrifterna

i 5:te, 6:te och 7:de punkterna iakttagas, torde anledning till befogade

anmärkningar icke förekomma; och då arrendator!! i så många

hänseenden är beroende af Domän-Styrelsen (se mom. 15, 17, 21 in. fl.)

torde man ej behöfva frukta några obefogade.

16:e punkten. Tillträdande arrendatorn, som genom kontraktet är

förbunden att underhålla husen i fullgodt stånd, bör vid tillträdet hafva

mottagit dem i samma skick eller erhållit nöjaktig godtgörelse för deras

i ståndsättande. Om 16:e mom. af Komiténs förslag blefve lag, skulle

tillträdande arrendatorn i de flesta fall blifva fordringsegare hos den

afträdande, ja, enligt 27:e punkten, äfven hos hans sterbhus eller konkursbo.

Då en större husröta m. m. förutsätter en bristande tillsyn af

landtbruks-inspektören, då gällande författningar, t. ex. Milithe-Boställsordningen

(§ 69), hafva helt motsatta föreskrifter, anser jag, att denna

punkt bör erhålla följande lydelse:

Arrendator skall städse i fullgodt stånd underhålla de vid egendomen

befintliga byggnader och anläggningar, och vare jemväl skyldig

XXXV

att mot erhållande af det penningebelopp, hvartill vid af- och tillträde,ssynen

förefintliga brister blifvit uppskattade, dessa iståndsätta.

27:e, 28:e och 31:a punkterna. Att vid arrendator» död giftostämma

standar för enka och barn, är i allmän lag stadgadt, och vid jemförelse

mellan 2 och 3 §§ af 16 kap. Jordabalken synes, att enka dertill har

företrädet. Komitén utsträcker denna rättighet till »rättsinnehafvare»,

således äfven aflägsna slägtingar eller testamentstagare. Ja, den går

än längre, då den, när arrendator varder i konkurs försatt, lemnar lika

rätt åt konkursboet och åt löftesmännen, som på grund af borgen nödgats

något utbetala. Och om efter arrendators död boet försättes i

konkurs, kunna trenne kategorier af till giftostämma berättigade uppstå,

nemligen enka och barn eller »rättsinnehafvare», fordringsegarne och

löftesmännen, åt hvilka senare Komitén lemnar företrädesrätt. Huruvida

konkursboet eger företräde till arrendets öfvertagande framför enka och

barn, eller om de senare genom'' boets försättande i konkurs förlorat

den enligt allmän lag hitintills gällande rätt till giftostämma, nämnes

väl icke med bestämdhet; men det framgår af hela denna punkt, att

Komitén anser ett arrende vara att betrakta såsom lösegendom.

En sådan uppfattning röjes icke i andra länders lagstiftning, uttalas

ej eller i något enda af de många enskilda arrendekontrakt, som

Komitén fått del utaf.

Wurtenbergska lagen af den 7 Februari 1820 förklarar DomänStyrelsen

berättigad att upphäfva arrendet, när arrendator gör konkurs,

och ålägger jemväl honom eller hans löftesmän att gälda den förlust,

som kan uppstå vid deraf vållad ny bortarrendering.

Preussiska lagen af den 23 April 1831, § 40, förklarar till och med

arrendekontrakt förverkadt, när, på borgenärens begäran, egendomens

inkomster eller arrendatorns inventarier beläggas med qvarstad.

Samma lands lagar stadga: att vid arrendators död enka har företrädesrätt

framför barnen till bibehållande af arrendet, dock vare hon

skyldig att, om förvaltande myndigheten så finner nödigt, framställa

XXXVI

en duglig förvaltare, som för hennes räkning sköter egendomen. Efter1''efver

ej enka, och har arrendatorn icke genom testamente till fördel för

något myndigt blifvande barn, förfogat öfver arrendet, eger Styrelsen

att bland de myndiga barnen utse efterträdaren. Men då enka sålunda

tillerkänts företrädesrätt till arrendets eftertagande, har lagen jemväl

%

föreskrifvit, att hon med mannen skall hafva undertecknat kontraktet

m. m. Då jag sålunda hvarken i andra länders lagstiftning eller i

inom landet gängse coutume finner något stöd för att åt borgenärer

inrymma rätt till öfvertagande af gäldenärs arrende, har jag mot

Komiténs förslag i detta hänseende reserverat mig, likasom mot förslaget

att åt »den aflidnes rättsinnehafvare» medgifva åtnjutande af

giftostämma.

Men då hustru, enligt nyare lagstadganden, eger att råda öfver

hvad hon sjelf förvärfvar, samt genom äktenskapsförord m. m. kan

vara i besittning af förmögenhet, öfver hvilken icke mannen eger full

disposition, så anser jag att hon, i likhet med hvad Preussiska lagen

stadgar, bör ikläda sig gemensam ansvarighet med mannen för arrendets

fullgörande.

Med anledning häraf vågar jag föreslå följande ändringar och tillägg

i punkterna 27, 28, 30 och 31.

27:o) Dör arrendator ege hans enka att, under den återstående arrendetiden,

öfvertaga arrendet eller det på annan öfverlåta, under vilkor:

att anmälan derom sker senast inom sex månader från dödsfallet,

och att säkerhet för fullgörandet af arrende-vilkoren samtidigt ställas,

samt att den föreslagna arrendatorn af Domän-Styrelsen godkännes.

Lika rätt ege arrendatorns barn, der enka ej efterlefver.

Underlåtes anmälan, så som här sagdt är, eller framställes ej inom

den bestämda tiden ny arrendator, kommer arrendet, om Styrelsen

pröfvar skäl dertill, att upphöra första fardag sedan ett år förflutit från

den Thommdag, som infaller näst efter dödsfallet, så framt ej arrendetiden

redan dess förinnan tilländagått.

XXXVI!

vederhäftig borgen anskaffa.

Arrendekontraktet bör jemväl af arrendatorns hustru undertecknas.

Ingår han giftermål under arrendetiden, skall han, senast inom en månad

derefter, till Domän-Styrelsen insända hustruns borgensförbindelse,

såsom för egen skuld, för arrende vi lkorens uppfyllande.

i afseende å säkerheten för arrendevilkorens fullgörande, eller varder

han i konkurs försatt, vare arrenderätten förverkad och ankomme på

Styrelsen att påfordra egendomens afträdande den näst derefter följande

14 Mars.

31:o) När arrenderätt förverkad är, ege Kronan fordringsrätt hos

arrendator!), och jemväl hos hans löftesmän under den tid, som deras

borgen omfattar, för den förlust, som genom arrendesummans nedgående

under hvad förut bestämdt varit, dervid kan uppkomma. (Se slutet af

27:o i Komiténs förslag.)

33:o) mom. 1. För ett land med en så stor utsträckning och deraf

föranledda klimat-förhållanden som Sverige, bör icke samma tidpunkt

fastställas för hållande af laga af- och tillträdessyner, vid hvilka ej

blott byggnadernas underhåll utan äfven jordens häfd, verkstäld höstplöjning,

sådd af vintersäd m. m. skall bedömas. Uti södra Sverige

kan dylik syn, hädanefter som hitintills, hållas i Mars månad och då

undvikes — hvad alltid måste ega rum, när synen företages en längre

tid före af- och tillträdet •— en förnyad besigtning, för att efterse, om

husbristen blifvit afhulpen m. m. Men då jag delar Komiténs åsigt,

att dessa syner böra hållas före afträdandet, vågar jag föreslå den ändring

uti punkten, att Domän-Styrelsen må ega bestämma tiden. Dä

ny arrendator bör vara antagen, innan af- och tillträdessyn hålles, och

detta icke alltid kan hafva skett minst tre fjerdedels år före tillträdet,

torde äfven häruti ligga ett stöd för min åsigt.

XXXVIII

33:o) Laga syn skall, innan utarrenderad egendom afträde» och å

tid, som af Domän-Styrelsen bestämmes, af Häradshöfding — --------- —

föremål för pröfning.

Afträdande och tillträdande arrendator böra om dagen för syneförrättningen

underrättas.

Ehuru jag i hufvudsak delar Komiténs åsigter eller: att nybyggen

äfven hädanefter böra få anläggas, »dock endast å sådana trakter, der

odlingen i ett större sammanhang kan utbreda sig» och »å mark, som

är företrädesvis dertill tjenlig», som ock att »skogsområden fortfarande

skall anslås åt nybyggen, som hädanefter beviljas», så har likväl mitt

anslutande till Komiténs förslag skett under förbehåll att få framhålla

mina skiljaktiga åsigter i vissa detaljfrågor.

Jag delar äfven Komiténs uppfattning, att »om efter iakttagande

af ofvan antydda förändringar — hvaribland kronoparkers afsättande

innan annan afvittrings åtgärd vidtages —- med gällande föreskrifter

klokt och följdriktigt tillämpas», en stoj- skogsmark skall varda inom

Lappmarken bibehållen under Statens omedelbara vård och förvaltning.

Men jag anser, i olikhet med Komitén, »att det egennyttiga begäret,

att under förebärande af odlingens främjande söka för intet förvärfva

Statens skogstillgångar» ej blott hitintills gjort sig gällande, utan

ännu fortlefver.

Granskar man den från Landskontoret i Luleå den 23 December

1875 utfärdade »förteckning öfver inom afvittrade delarne af länet med

behörigt tillstånd upptagna krononybyggen i Norrbottens län», så skall

man finna, att ehuru af densamma icke alltid framgår om nybyggarno

äro jordbrukande, den dock angifver flere sågverksegare, bolag, köpmän

m. fl., om hvilka med visshet kan antagas, att de icke för odlingens

främjande blifvit krön onybyggare.

XXXIX

Af dylika korporationer m. fl. innehafva^ sålunda:

inom Piteå socken 134,287 qv.-ref af 277,232 qv.-ref skog

» Öfver-Luleå » 211,731 » » 260,677 » »

» Råneå » 210,255 » » 237,459 » »

» Neder-Kalix » 10,514 » » 18,424 » »

» Öfver-Kalix » 60,890 » » 126,554 » »

Summa 627,677 qv.-ref af 918,346 qv.-ref skog

eller mera än två tredjedelar af skogsvidden.

Af dessa innehar The new Gellivare Company 160,241 qv.-ref

Skuthamns sågverksegare ....

. 73,741

»

Bodträskfors..............................

. 62,210

.»

Niemifors...................................

. 49,499

»

St.ockfors....................................

. 33,393

»

Holmfors ...............................

. 20,986

»

Storfors ................................

. 20,021

»

Bergman, Hummel & C:o... .

. 81,605

»

Sågverksegaren Österberg.....

. 20,404

»

Uppgiften från samma Landskontor af den 16 December 1875

»öfver till afvittringsförrättare remitterade ansökningar om nybyggeslägenheter»

upptaga

i Pajala socken 51, af hvilka 23 för Svanstens sågverksegare, och 15

för icke jordbrukare;

i Gellivare » 59, af h vilka inspektor Krook för 11;

i Jockmock » 81, af hvilka Bodträskfors sågverksegare för 13, Luleå

snickeribolag för 6, Handlanden Holmbom för 3,

F. Högman för 11;

i Arjeploug » 72, af hvilka sågverksegaren Lundblad för 33, Länsman

Skarin för 2, Herrar A. Måckstedt & Söner för 2,

eller af 263 ansökningar ej mindre än 119 af icke jordbrukande nybyggare.

XL

Det sålunda fortlefvande begäret »att för intet förvärfva Statens

skogstillgångar» uppmuntras af det höga skogsanslag, som enligt afvittringsstadgan

åt nybyggen kan tilläggas och understödes af de ofullständiga

föreskrifterna i och för skogsmarkens taxering, som för mantalets

skogsanslag lemnar en utsträckning af från 5,000 intill 20,000

pvadratref. Om än ock, enligt Komiténs uttalande, numera »det vanligast

förekommande hemmantalet är ett åttondedels mantal», så framgår

dock att, af de i förstnämnda uppgift uppräknade nybyggen, endast 20

erhållit så litet hemmanstal.

Under antagande att ett åttondedels mantal är det vanligaste, hvartill

ett nybygge uppskattas, anse Komiterade, att det derföre bestämda

skogsanslag från 625 till 2,500 qvadratref (från nära 112 till 448 tunnland)

icke så öfverskrider gränsen af det skäliga, att den funnit sig föranlåten

att föreslå en inskränkning deraf.

Ett skogsanslag som det sistnämnda är, enligt min åsigt, mer än

tillräckligt äfven för ett nybygge, hvilket erhåller det högsta belopp af

odlings- och ängsmark, som detsamma kan tillerkännas, eller ett hälft

mantal; ty odlingen betingas icke af sko g sanslagets storlek. Jag anser

derföre att 625 till 2,500 qvadratref bör vara det högsta skogsanslag,

hvilket »i förhållande till skogstillgången» samt till följd af mera säkra

och ledande taxeringsgrunder bör åt något nybygge gifvas.

Med Komitén kan jag alltså icke instämma i den motivering, den

framlägger för bibehållandet af föreskrifterna rörande skogsanslaget.

Med lika skäl skall det »för de intresserade förefalla såsom obillighet

och orättvisa», om, till följd af säkrare taxeringsgrunder och dessas

trogna eller noggrannare efterföljd, skogsanslagen hädanefter såsom

hitintills icke alltid utföllo 2 å 3 gånger större än minimi-arealen. Då

jag sålunda vågar tillstyrka skogsanslagets inskränkning, sker detta

äfven för att i någon mon hindra sågverksegare och bolag, att i och

för vinnande af stora skogsanslag, undanskjuta de jordbrukande nybyggarne,

»för hvilka i allmänhet skogen, huru högt värde den än för dem

Xi.i

må hafva, dock är så långt ifrån att vara egentliga föremålet för deras

önskningar, att ehuru skogsanslaget skall ställas i förhållande till det

hemmantal, som åsättes deras nybyggen, den önskan allmännast förspörjes,

att hemmantalet må sättas så lågt som möjligt och icke tvärtom».

En sådan önskan skulle än ytterligare gås till mötes, om det i afvittringsstadgan

föreskrifna minimibeloppet för odlings- och ängslägenheter

ökades.

Det skall kanske invändas, att flera nybyggen, som nu äro i sågverksegares

hand, icke omedelbart af Staten blifvit dem tilldelade,

utan genom köp till dem öfvergått. Men af ofvanstående uppgift å

hvilande ansökningar för nybyggnadsanläggningar synes, att nära hälften

ingifvits af personer, för hvilka odlingens främjande endast är

svepskäl.

Då staten för ett visst ändamål — här främjandet af hitintills obebodda

och af klimatiska förhållanden missgynnade trakters odling —•

åt nybyggaren öfverlåter odlingslägenheter, hvilka endast genom derå

nedlagdt arbete blifva af något värde, men derjemte, ej blott till fyllande

af oundvikliga behof, bränsle och byggnadstimmer, utan jemväl såsom

bidrag till hans underhåll under odlingstiden eller vid timad missväxt,

till honom bortskänker annan egendom, växande skog, hvilken eger

ett högre eller lägre, men dock alltid absolut värde; så är Staten ej

blott berättigad, utan jemväl förpligtad, att vid öfverlåtelsen af sin

egendom göra sådana vilkor, hvarigenom dess syftemål, så vidt sig göra

låter, vinnes och betryggas.

Ett sådant stadgande förefinnes uti den begränsade utverkning för

afsalu, hvilken endast får ske efter utsyning af vederbörande skogstjenstemän;

och om detta stadgande rätt efterlefves eller på ett »först''mässigt))

sätt tillämpas, skall den fördel, som derigenom tillerkänts nybyggaren,

delvis uppnås.

Men det är kändt, att nybyggare till sågverksegare, på kortare

eller längre tid, öfverlåta sin rätt till utsyning af virke till afsalu, och

6

XLIt

genom en sådan åtgärd omintetgores helt och hållet Statens syftemål,

då den till betryggande af nybyggarens bergning till honom afträdde

sin egendom.

Giltigheten af sådan öfverlåtelse bör derföre genom lagstadganden

underkännas.

Stockholm den 19 Maj 1876..

P. v. Möller.

Reservation af Herr Sjöqvist,

Lika med Komitén anser jag det vara af stor vigt, icke allenast

för Norrland utan äfven för hela riket, att Lappmarken, hvarest nybyggen

hädanefter nästan uteslutande komma att anläggas, erhåller en

bofast befolkning, som icke allenast genom utgörande af skatter till

statsverket bereder detsamma inkomster, utan äfven genom tillgång på

arbetskrafter underlättar möjligheten för Staten att tillgodogöra sig de

rikedomar, som derstädes finnas hopade, hufvudsakligast uti dess skogar.

För att uppnå detta mål, eller Lapplands befolkande, vill jag dock icke

bortskänka en stor del af denna dyrbara egendom, hvaraf Staten nu

och framdeles har att påräkna säkra och högst betydliga inkomster,

synnerligast då jag anser, att detta mål på mycket billigare vilkor och

med jemförelsevis ringa uppoffringar kan på annat sätt uppnås.

Åf den för Westerbottens och Norrbottens läns Lappmarker utfärdade

afvittringsstadga samt den för samma Lappmarker gällande skattläggningsmetod

har jag inhemtat, att rättigheten att anlägga nybyggen

är beroende af tillgången på lämpliga odlingslägenheter, och att den

beräkneliga höafkastningen af dessa odlingslägenheter utgör grunden

XLIII

för det mantal, som bör nybygget åsättas, hvaremot skog, så väl till

husbehof som till afsalu, tilldelas nybygget efter beräkning af mantalet,

med från fem ända till tjugu tusen qvadratref. Den skatt eller grundränta,

som för ett helt mantal åsättes, är 6 Kronor 40 öre och i förhållande

dertill för mindre hemmantal, samt utgår i penningar utan

förvandling. Mot utgörande af denna ringa skatt, då frihetsåren tilländagått,

samt så länge grundränta åligger jorden, eger nybyggaren

att årligen på det tilldelade området erhålla utsyning af skog till afsalu.

Den inkomst, som härigenom '' beredes nybyggaren, uppgående

säkerligen till flera hundra kronor årligen på mantalet, öfverstiger sålunda

mångdubbelt den skatt, som han är skyldig att efter frihetsårens

slut till Staten erlägga. — Under sådana förhållanden synes det mig

vara tvifvelaktigt, om jordens uppodling, eller rättigheten att bekomma

skog, hvaraf årligen betydlig inkomst kan erhållas, äro mest verkande

motiv för den mängd ansökningar om rättighet att anlägga nybyggen,

som redan äro och under afvittringens fortgång utan tvifvel blifva aflemnade.

Visserligen är genom Kongl. förordningen om kronoparkers

bildande i de norra länen stadgadt, att redan innan afvittring öfvergår

en trakt och äfven under pågående sådan, skogsmark kan och skall

afsättas, för att såsom kronopark vårdas och behandlas, och få några

nybygges-anläggningar å de afsätta trakterna icke ega rum. Härigenom

har Staten skyddat sin rätt till en del skog, men på bekostnad af

landets uppodling och befolkande, enär utan tvifvel äfven å dessa trakter

odlingslägenheter icke saknas. —• Mig synes det icke vara omöjligt,

eller ens förenad! med stora svårigheter, att tillgodose dessa båda intressen;

men på det detta mål må kunna uppnås, anser jag det vara

högst nödvändigt, att nu gällande föreskrifter för nybygges-anläggningar

upphäfvas, och att genom nådig författning stadgas, att inga nybyggen

få på hittills gällande vilkor i Lappmarken anläggas. — Vidare

och då det är nogsamt kändt, att uti Lappmarkerna finnas en mängd

trakter, som äro lämpliga för odling, och hvilka, sedan de blifvit kulti

-

XLIV

verade, kunna förskaffa sina innehafvare bergning och välstånd så väl

genom åkerbruk som företrädesvis genom boskapsskötsel, böra sådana

trakter, hvar de än finnas, äfven om de- skulle vara belägna å kronoparkerna,

och så vidt de efter pröfning kunna anses medföra besutenhet,

så väl före som under pågående samt äfven efter afslutad afvittring,

till odling upplåtas åt hugade sökande, som dertill sig anmäla.

— Från Statens sida borde dessa anläggningar underlättas derigenom,

att lägenheterna befriades från utgörande af alla onera under vissa,

vid upplåtelsen bestämda frihetsår; att nödigt byggnadsvirke efter kostnadsfri

utsyning anvisades dem; att de tillförsäkrades fri vedbrand efter

anvisning från Statens skogar; och att de skulle ega rättighet att,

likaledes efter anvisning, erhålla fritt mulbete å kronoparkerna. — För

att undvika den olägenhet, som möjligen skulle kunna uppstå derigenom,

att dessa nybyggen icke, i likhet med redan inom Lappmarkerna

befintliga hemman, erhålla skog till afsalu, anser jag det vara

lämpligt, att desamma icke åsättas hemmantal, hvarigenom de ock befrias

från utgörandet af de med hemmantal åtföljande onera och besvär.

— På det dock en bofast och sjelfständig befolkning, som hyser kärlek

till den jord, den odlar, måtte kunna erhållas, anser jag det vara nödvändigt,

att dessa nybyggen, hvilka under frihetsåren borde kallas för

kronotorp och efter metod såsom sådana till ränta skattläggas, måtte

efter fullgjorda odlings- och byggnadsskyldigheter få till skatte omföras,

hvarigenom åboerne, som å dem nedlagt arbete och kostnader,

betryggades i besittningsrätten. Den uppoffring, som Staten får vidkännas

genom att bevilja skog till nybyggnad, torde icke vara af någon

särdeles stor betydenhet, och det årliga skogsanslaget till vedbrand

torde icke ens förtjena något afseende, då härtill kan och bör användas

sådant virke, som med hänsyn till beskaffenheten i Statens hand har

ringa, om ens något värde. — Hvad beträffar rättigheten till mulbete,

så lärer det ännu icke vara fullt utredt, huruvida en sådan tillåtelse

är till någon skada för skogen, och om det skulle visa sig, att ny

-

XLV

byggaren genom att anlägga skogseld söker att förbättra betet å den

skog, som blifvit honom anvisad, så torde detta lagbrott, utom ansvar

efter gällande lag, äfven kunna motverkas deraf, att allt bete å svedjad

skog vid ansvar förbjudes. Då allt virke, som från Lappmarkerna afyttras,

skall vara af vederbörande skogstjensteman stämpladt, samt

enda sättet att göra detta virke för handeln tillgängligt är medelst

flottning i elfvarna, hvarvid detsamma besigtigas, och om det befinnes

vara ostämpladt, tages i beslag, torde det icke vara att befara, att

lägenhetsinnehafvarne skola genom åverkan söka tillegna sig Statens

skogstillgångar; snarare synes det mig vara sannolikt, att desamma

genom att skydda skogen söka bereda sig en ständigt återkommande

arbetsförtjenst vid de för Statens räkning skeende afverkningarna, och

hvarigenom äfven en fördel för Staten beredes. Väl skulle man kunna

invända, att då man söker att, så vidt möjligt är, befria kronoparkerna

uti södra Sverige från utgörande af s. k. servituter, det vore olämpligt

att införa sådane uti Lappland, men olika lagstiftning torde betingas

af olika förhållanden.

Genom hvad jag här ofvan anfört, har jag sökt visa, huru nybyggesväsendet

i Norr- och Vesterbottens Lappmarker, efter min åsigt,

lämpligast och på det för Staten minst betungande sätt borde kunna

ordnas. Fördelarne af ett sådant tillvägagående synes mig vara att, å

ena sidan, Lappland erhåller en bofast befolkning, som bör kunna hafva

sin bergning af den jord, den odlar, samt genom arbete å Kronans skogar

än ytterligare förskaffa sig inkomst, och å andra sidan, att Kronan,

utan nämnvärd uppoffring och utan att behöfva bortskänka en med

hvarje år värderikare egendom, erhåller uti Lappmarken en befolkning,

som kan vara henne till stort gagn vid tillgodogörandet af derstädes

befintlig värderik egendom.

Slutligen och såsom en sammanfattning af hvad jag anfört får jag

underdånigst hemställa:

att nådig förordning utfärdas derom, att den inom Lappmarkerna

XLVI

varande skogsmark icke får på annat sätt användas än till bildande af

kronopark, till skogsanslag åt redan befintliga, dertill berättigade hemman

och nybyggen, och till stockfångst åt privilegierade sågverk;

att afvittring, så skyndsamt som möjligt är, derstädes bör företagas,

dervid de hemman och nybyggen, som äro berättigade till skog, såväl

till husbehof som till afsalu, sådan tilldelas, hvarvid dock största sparsamhet,

med skogsanslaget iakttages;

att sedan afvittringen blifvit afslutad, och såväl de skogberättigade

hemmanen och nybyggena, som de privilegierade sågverken erhållit

sina behöriga skogsanslag, all öfrig skogsmark förklaras vara under

Kronans omedelbara vård;

att sökande, som äro hugade att nedsätta sig å till odling tjenliga

lägenheter, hvar de än förefinnas och icke redan förut äro till andra

disponerade, ega att hos Konungens Befallningshafvande, såväl före

som under pågående afvittring samt äfven efter densammas afslutande,

ingifva sina ansökningar, hvilka af Konungens Befallningshafvande

pröfvas;

att dessa ny byggeslägenheter icke må åsättas hemmantal utan böra

såsom kronotorp skattläggas;

att desamma tilldelas skog från kronoparkerna efter utsyning till

byggnadsvirke samt efter anvisning till vedbrand, men ej till afsalu;

att desamma ega rätt till bete å kronoparkerna enligt anvisning;

och att desamma må kunna efter de vid upplåtelsen bestämda frihetsårens

utgång, och sedan de föreskrifna odlings- och byggnadsskyldigheterna

blifvit fullgjorda, till skatte omföras.

Stockholm den 19 Maj 1876.

O. A. Sjöqvist.

XLVI1

Reservation af Herr Groth,

l;o) I afseende på komiténs förslag till reglering af förvaltningen

af Kronans egendomar är jag med pluraliteten af olika åsigt, i följande

punkter.

Komitén har föreslagit, att Kronan skall ombesörja och bekosta all

nybyggnad, såväl då hus till följd af ålder måste ombyggas, som då

nybyggnad erfordras efter brandskada. Med hänsyn dertill, att landtmannabyggnader,

som af Kronan uppföras, blifva mycket dyra, i jemförelse

med hvad arrendatorer kunna åstadkomma, emedan dessa verkställa

en del af byggnadsarbetena med eget folk och egna dragare på

tider, då landtbruksarbeten ej taga deras arbetskrafter i anspråk, och

som arrendatorerne hafva fördel af att byggnaderna blifva väl uppförda

och derföre böra i byggnadsföretagen så mycket som möjligt intresseras,

samt då i hvilket fall som helst den principen ej behöfver frångås,

att en arrendator ej bör tillförbindas andra skyldigheter än som

vid arrendets ingående kunna beräknas, anser jag, att arrendator bör

åläggas verkställa alla byggnadsarbeten, med undantag för de fall, som

omförmälas i 20:de punkten af förslaget till »grunder för förvaltningen

af Kronans privatdomäner» och 19:de punkten af förslaget till »allmänna

vilkor för kronoarrenden», dock så att han derför erhåller skälig Bisättning.

För detta ändamål erfordras, att vid arrendevärdering förslag blifver

uppgjordt äfven öfver beskaffenheten af och kostnaden för den under

arrendetiden, eller egentligen under de första åren deraf, erforderliga

nybyggnad eller förändring af befintliga byggnader, och att arrendatorn

tillförbindes verkställa dessa byggnadsarbeten, äfvensom botande

af å byggnaderna under arrendetiden tärnande brandskador, hvarföre i

XLVI1I

6:te punkten af de omförmälda »grunderna», der fråga ar om förslag,

som vid arrendevärdering skall upprättas, bör inflyta ett moment af

följande lydelse:

till den nybyggnad eller den förändring i befintliga byggnader, som kan

anses erforderlig, samt till kostnaden derför, äfvensom till brandförsäkringsbelopp,

och till borttagande af öfverjlödiga backstugor och torp.

Detta, nemligen förslag till borttagande af öfverflödiga backstugor

och torp och beslut derom, är nödvändigt icke allenast för den mark,

som afsättes till uteslutande skogsbörd under skogsstatens omedelbara

förvaltning, utan äfven för arrendeområdena, emedan arrendatorn har

större svårighet att blifva utaf med dessa på egendomens skogstillgång

m. m. tärande snyltgäster, om icke derom blifvit beslutadt, innan arrendet

ingås.

Vidare bör 17:de punkten i »grunderna» och 16:de punkten i »allmänna

vilkoren» erhålla följande förändrade lydelse:

Från den i lag stadgade ny byggnadsskyldighet vare arrendatorn befriad.

Han vare under arrendetiden icke berättigad, att af Staten påfordra

någon nybyggnad, ej heller att sådan verkställa, med mindre bestämmelse

derom finnes i kontraktet intagen, eller under arrendetiden byggnad genom

vådeld, (orden »eller annan olyckshändelse» uteslutas) blifvit skadad eller

förstörd. »Den ersättning — — — — •— — af Kronan gäldas.»

Af omnämnde orsaker, — och emedan med de af komitén föreslagna

bestämmelser är att befara, det mången arrendator gerna

skulle se en byggnad nedbrinna, med hvilken han ej finner sig belåten,

och i stället för hvilken han genom branden kostnadsfritt erhölle en ny

och bättre byggnad, vid hvars uppförande han äfven kunde bereda sig

inkomst, — erfordras följande förändrade lydelse af 19:de punkten i

»grunderna» och 18:de punkten i »allmänna vilkoren».

Inträffar brandskada, skall densamma alltid afhjelpas af arrendatorn.

Styrelsen uppbär brandskade-er sättning en och utbetalar densamma till arrendatorn

mot borgen, eller i den man han brandskadad byggnad reparerar

xux

eller återuppför. Skulle brandskade-ersättningen alls icke eller endast till

någon del utbeko mmas, blifve detta, sd vidt det ej härrör af vederbörande

tjenstemäns fel eller försummelse, arrendatorns förlust.

Som brandförsäkrings-afgifterna, om desamma skulle af Staten betalas,

komme att erfordra omkring 40,000 kronors årlig utgift utan

motsvarande böjning i arrendebeloppen, anser jag att arrendatorerne

böra åläggas betala nämnde afgifter, och att vid brandförsäkring förhålles,

såsom här nedan föreslagna förändrade lydelse af 18:de punkten

i »grunderna)) och 17:de punkten i »allmänna vilkoren» antyder.

De Kronans fastigheter tillhörande byggnader böra genom Styrelsens

försorg brandförsäkras, företrädesvis uti brandstodsförening för länet eller

orten. Styrelsen bestämmer det belopp, hvartill brandförsäkring bör sökas,

och det bolag, hvarest densamma bör ske. Brandförsäkrings-afgifterna

gäldas af arrendatorn. I de fall, då brcmdförsäkringsafgift ej upptages å

kronodebetsedeln eller kommer å restlängd, förskotteras afgiften af allmänna

medel, men återgäldas af arrendatorn.

Med uteslutande af sista momentet i sistnämnde tvenne punkter

af komiténs förslag, torde desamma i öfrigt böra bibehållas oförändrade.

I öfverensstämmelse med hvad ofvan föreslagits bör 20:de punkten

i »grunderna» och 19:de punkten i »allmänna vilkoren» erhålla följande

förändrade lydelse:

De olyckshändelser, som eljest bevisligen utan arrendatorns förvållande

inträffa, skola icke ligga honom till last, utan afhjelpes i sådant fall skada

å egendomens byggnader på Kronans bekostnad.

Som kronoegendoms andel i härads- eller sockne-allmänning vanligen

är af så ringa betydenhet, att den icke inverkar på arrendebeloppet,

torde den i 14:de punkten föreslagna rättighet för arrendatorn

till åtnjutande af afkastning från sådan skog icke böra bibehållas, ej

heller förmåner från kronopark. Åtminstone borde i afseende å allmänning

tilläggas: sä vidt ej annorlunda varder i kontraktet bestämdt,

L

på det Kronan må vara oförhindrad att, der så anses lämpligt, från

allmänning utskifta den andel, som dess egendomar tillkommer.

I 7:de och 12:te punkterna af »allmänna vilkoren» har komitén

lemnat arrendator en viss frihet i afseende på röjning och afverkning

af träd på arrendeområdet. Som ingen svårighet möter att vid

arrendevärdering bestämma en viss kubikmassa till årlig af verkning å arrendeområdet,

äfvensom uppfredning och plantering af träd, och, utan

att utsyning verkställes, någon säkerhet ej blifver för att arrendatorn

icke nedhugger de största och värdefullaste träden och derigenom

sköflar den skogstillgång, som finnes derstädes, så att egendomen, i

stället för att äfven i detta afseende blifva ett mönster för god hushållning,

kommer att framte dessa skoglösa och under torka all gräsväxt

saknande betesmarker, hvilka, der de ej redan äro beväxta med

för bete otjenliga och hinderliga växter, såsom ljung m. in., snart blifva

det, anser jag oundvikligen nödvändigt: att röjning bör af arrendator få

verkställas endast efter anvisning; att afverkning af träd å arrendeområde

ej får ske utan föregången, behörig utsyning; att vid arrendevärderingar

noga bör bestämmas, hvilka delar böra bära sluten skog, gles löfskog för

gräsväxtens skull, eller användas uteslutande för gräsväxt; att äfven bestämmes,

hvarest skog eller träd skola uppdragas eller uppfredas; att arrendator

ålägges bevaka sko g stilig äng en på arrendeområdet; att utom ansvar

enligt lag den arrendator enligt kontraktet tillerkända utsyning minskas, i

den mån åverkan eller oloflig afverkning sker derstädes; samt att Kronan

förbeliålles rätt till afverkning och afforsling af de träd, som utöfver hvad

arrendatorn blifvit tillerkändt, kunna af verkas.

Beträffande särskildt komiténs förslag om att träd å tomt och i

allé, då deras afverkning af vederbörande föreskrifves, skola tillfalla

arrendatorn, så blifver det derigenom i hans intresse att medelst föröfvande

af skador å dessa träd påskynda deras afverkning och, om

detta ej sker, uppstår i alla händelser den orättvisa, att hvad en eller

L1

flere arrendatorer uppfredat och vårdat kommer en efterföljande arrendator

helt oförskylt till godo.

Jag anser mig äfven böra erinra, att förbud mot svedning och ljungbränning

samt hopsamling af sä kalladt skogsströ å arrendeområdena icke

blifvit af komitén föreslaget. Dessa missbruk äro så allmänt erkända

såsom skadliga, att något vidare derom ej behöfver här anföras.

2:o) I afseende på lämpligheten att med den af komitén föreslagna

Domän-Styrelsen införlifva den nuvarande Skogsstyrelsen befarar jag,

att förvaltningen såväl af Statens skogar som dess landtbruksegendomar

skulle af en sådan sammanslagning komma att lida, enär med

hänsyn till hvarderas betydenhet nämnda förvaltningar utan tvifvel

kräfva hvar sin sakkunnig Chefs hela uppmärksamhet och omtanke.

Den lättnad i förvaltningen, som genom en gemensam styrelse

skulle kunna uppstå, är enligt min åsigt icke af någon afsevärd betydenhet,

emedan de vigtigaste frågorna, för hvilka en sådan styrelse

vore fördelaktig, nemligen frågor om mark, som bör afsättas för uteslutande

skogsbörd och ställas under skogsstatens omedelbara förvaltning

såsom kronoparker, i alla fall torde böra underställas Kongl. Maj:ts

nådiga pröfning, helst afsedt är att, oaktadt skogsmarken från arrendena

undantages, arrendatorerne ändock skola bestrida egendomens alla skatter

och onera.

3:o) I afseende på frågan »på hvilka vilkor hädanefter må till enskilde

upplåtas för odling tjenlig, Kronan tillhörig mark i de norrländska

länens hafva de upplysningar, som inom komitén vunnits, stadgat min

öfvertygelse derom, att nybyggesväsendet, sådant det hittills bedrifvits,

icke vidare erfordras, hvarken för Norrlands befolkning och odling eller

tillgodogörande med vinst för Staten af dess norrländska skogars produktion.

Jag kan således icke biträda den del af komiténs betänkande

och förslag i denna fråga, som förordar afsättande af större odlingsområden

och upplåtande inom dessa äfven hädanefter af med skogs

-

LII

anslag försedda nybyggeshemman enligt nu gällande grunder derför,

utan föreslår jag i stället:

att all Kronans mark i Norrland, som icke lagligen tillkommer

dels sågverk i ersättning för privilegierad stockfångst och dels redan

beviljade hemman och nybyggen i skogsanslag, skall för Statens räkning

såsom kronoparker eller skogsdomäner omedelbart förvaltas;

att således upplåtelse af mark för anläggning af hemman eller

andra lägenheter, afsedda att tilldelas skogsanslag eller att omföras till

skatte, icke vidare bör ega rum;

att mark derstädes ej heller på annat sätt bör Kronan afhändas,

för så vidt ej, på hemställan af Skogsstyrelsen, Kong]. Maj:t finner för

Kronan fördelaktigt, att medgifva försäljning af aflägset belägna mindre

delar, i likhet med hvad om Kronans öfverloppsmarker redan är

föreskrifvet;

att redan beviljade och insynade hemman och nybyggen, hvilka

genom tilldelning af skogsanslaget skulle förorsaka sönderstyckning

eller eljest blifva hinderliga för vården af kronoparkerna, skola antingen

för Statens räkning inköpas eller ock, så vidt lagligen ske kan, mot

erhållande af utflyttningshjelp och odlingsersättning, vid afvittringen

utflyttas och förläggas intill förut befintliga af flere hemman bestående

skattejords-områden, och att nybyggen eller hemman, hvilka sålunda

återfölle till Kronan, äfvensom å kronoparkerna befintliga, utbytta eller

ännu ej upplåtna ängs- och odlings-lägenheter användas till kronojägareboställen

eller sådana skogsarbetaretorp, som i nästa punkt omförmälas

;

samt att de, hvilka på grund af Kongl. Maj:ts nådiga afvittringsstadga

för Norr- och Vesterbottens läns lappmarker af år 1873 och

derförinnan gjort ansökan om tillåtelse till nybyggens anläggande, men

hvilkas ansökningar, ehuru öfverlemnade till vederbörande afvittringsförrättare,

ännu icke blifvit bifallna, och de, hvilka möjligen utan tillstånd

bosatt sig eller odlat på Kronans marker, skola höras, huruvida

LIII

de vilja utan jordeganderätt eller stadgad åborätt och utan skogsanslag,

men med erhållande å Kronans skogar af bete för sina kreatur

efter anvisning, husbehofsvirke efter utsyning och arbetsförtjenst dels

af Kronan och dels af enskilde, som från Kronans skogar köpa skogsalster,

upptaga och bosätta sig eller qvarblifva på de lägenheter, som

kunna befinnas lämpligen böra åt dem upplåtas: dock att de: hvilka

utan behörigt tillstånd bosatt sig på område, som vid afvittringen blifver

tilldeladt redan beviljade nybyggen och hemman eller såsom stockfångstskog

åt sågverk, icke kunna der få qvarblifva utan medgifvande

af den, som marken erhåller; hvarjemte Skogsstyrelsen bör ega att utfärda

tillståndsresolutioner om sådana skogsarbetaretorp och bestämma

de närmare vilkoren antingen för arrende eller annan rätt till odling,

bebyggande och nyttjande af dessa lägenheter, hvilka icke böra skattläggas,

utan förblifva en Kronans skogsdomäners tillhörighet, så att

innehafvarne må kunna från lägenheterna skiljas, om de försumma sina

skyldigheter, eller begå åverkan eller andra olagligheter.

Såsom de hufvudsakligaste motiven för hvad jag här ofvan, angående

upplåtelse till enskilde af Kronan tillhörig mark i Norrland, anfört

och föreslagit må framhållas: dels det högre värde skogsalster numera

ega, till följd hvaraf Staten kan erhålla mångdubbelt större vinst af att

förvalta skogarne för egen räkning, än att upplåta dem till förmån för

skattehemman, helst dessa, der afvittringen numera återstår, det är

hufvudsakligen i Norr- och Vesterbottens läns lappmarker, äro nästan

fria från skatter och allmänna onera, hvartill kommer att dessa hemmans

indirekta skatter jemte bidragen till kommunerna icke kunna beräknas

till högre belopp än af dem i mark motsvarande, ofvan föreslagna

lägenheter bör komma att vinnas; dels den omständigheten att,

för så vidt sköfling af hemmanens skogsanslag och deraf följande ödesmål

vill undvikas, Kronan, på sätt redan är stadgadt, måste för all

framtid hålla personal för bevakning och utsyning å dessa skogsanslag,

från hvilka dock all inkomst för afsalu af skog kommer enskilde till

LIV

godo; dels att, emedan afsättning af skogsalster till lönande priser ej

saknas, tillräcklig arbetsförtjenst för lägenhetsinnehafvarne alltid bör

vara att tillgå vid flottningsleders byggande och upprensning, vägars

anläggande samt skogs utverkning, forsling och flottning, för hvilka

arbetens utförande äfvensom för biträde vid skogsbevakningen är nödvändigt

hafva arbetsmanskap när som helst att tillgå, och som det är

lika nödvändigt att dessa arbetare förses med ängs- och odlingslägenheter,

så beskaffade att å hvarje skogsarbetaretorp kunna vinterfödas

tvänne kor och en häst, synes det vara af vigt, att dylika lägenheter

icke vidare afhändas Kronan, helst skäl finnes till det antagande, att

alla ännu icke upplåtna ängslägenheter knappast förslå till i fråga varande

arbetaretorp, om dessas antal skall blifva tillräckligt; dels att om

lägenheterna skattläggas och upplåtas med jordegande eller stadgad

åborätt för innehafvarne, dessa, i stället för att underlätta skogsbevakningen,

försvåra densamma, emedan de icke kunna från lägenheterna

skiljas, om, till följd deraf att de begå åverkan, anlägga skogseldar,

idka löunkrögeri m. m., så skulle erfordras; och dels att sådana icke

jordegande eller med stadgad åborätt försedda lägenhetsinnehafvares i

Norr- och Vesterbottens lappmarker bergning med säkerhet kan antagas

vara mera tryggad än innehafvarnes af skatt ej ord derstädes, emedan

skattejorden kan för skuld pantsättas och utmätas, men icke sådana

lägenheter, som här föreslagits, der Kronan är egare såväl af jorden

som byggnaderna, hvilka dock utan kontant bidrag af Staten böra af

åbon uppföras och underhållas. — Derjemte äro just de trakter, der

oupptagna lägenheter ännu återstå, till hemman och skattelägenheter

minst tjenliga, och det är der, som redan befintliga nybyggare mest

behöfva anlita den allmänna välgörenheten och understöd af statsmedel

i missväxtår, ett förhållande, som äfven tydligen hänvisar på nödvändigheten

af att dessa trakter, hvilka hufvudsakligen finnas inom det så

kallade skogslandet af lappmarkerna, till skogsproduktion för Statens

räkning användas. Tänkes möjligheten af grundskatternas afskrifning,

samt en allmän fördelning af allmänna onera, framträder det ofördelaktiga

uti att hädanefter upplåta mark derstädes till skatte ännu mera.

För frångående af nybyggesväsendet torde någon lämpligare tidpunkt

än den närvarande icke kunna väljas, ty den lösa befolkning,

som till följd af det under sednare åren gällande förbudet mot nybyggesanläggningar

nu förefinnes, och den i norrländska skogsorterna uppväxta

yngre generationen, som icke gerna vill lemna sin födelsebygd,

skall säkert med tacksamhet begagna sig af tillfället att få bosätta sig

på i fråga varande lägenheter, å hvilka innehafvarne, såvida de uppfylla

sina skyldigheter och ej begå åverkan m. fl. olagligheter, böra

vara lika bofasta som å skattejord.

Beträffande åter lös befolkning, som hädanefter kunde uppkomma

till följd deraf att en del innehafvare af sådana oskattlagda lägenheter,

som här föreslagits, blefve från lägenheterna skilda, så finnas många

varningsgrader, böter med flera åtgärder, hvilka derförinnan böra tilllämpas

och torde verka derhän, att de felaktige bringas till förbättring

och i de flesta fall kunna vid lägenheterna bibehållas. Då emellertid,

såsom förut är antydt, dessa lägenhetsinnehafvare böra komma att

berga sig lika väl om icke bättre än hemmans- eller skattelägenhetsinnehafvarne,

finner jag icke något skäl till det antagande, att fattigvården

skulle komma att betungas mera af de förra än af de sednare.

Dessutom kunna dels medel till understöd samlas genom inflytande

böter och innehållande af vissa procent af lägenhetsinneliafvarnes arbetsförtjenst,

dels ock, om behofvet så skulle kräfva, fattigvård ar inrättas.

Dessa medel torde ock i vissa fall böra anlitas för byggnadernas iståndsättande

efter afliden eller afskedacl skogsarbetare.

Hvad angår det befarade förhållande, att dessa lägenhetsinnehafvare

skulle anlägga skogseldar, för att förbättra betet för sina kreatur,

så erfordras till förekommande deraf endast förbud mot bete på brandfält

och svedjor, emedan dylika förbrytelser vanligen upphöra, så snart

påräknade fördelarne deraf icke erhållas; och ehuru denna åtgärd af

LVI

många anses omöjlig att till fullo genomföra, torde, om, såsom jag

tänkt mig, förbudet åtföljdes af ett stadgande om betesfred i skog utan

hägnad, den med förbudet åsyftade verkan icke uteblifva.

Då således upplåtande af mark i Norrland till skattehemman och

skattelägenheter, hvilket under de tider, då Statens norrländska skogar

voro nästan utan värde, var det enda sättet att af dem draga någon

ehuru obetydlig fördel, numera är förenadt med betydlig minskning i

Statens inkomster, så anser jag, att upplåtande hädanefter åt enskilde

af Kronan tillhörig mark derstädes icke bör ske på andra vilkor, än jag

här ofvan föreslagit, nemligen antingen såsom boställen för sJcogspersonalen,

såsom arbetstorp eller på arrende under visst antal år, dock sä att

jorden allt framgent bör tillhöra kronoparkerna och stå under Skogsstyrelsens

förvaltning.

C. P. Groth.