SOU 1877:8

UNDERDÅNIGA UTLÅTANDEN

angående

ordnande af förvaltningen af Statens fastigheter

och

upplåtande till nybyggen af mark i Norrland,

afgifna af

Kongl. Kammar-Kollegium den 26 Oktober,

Kongl. Skogs-Styrelsen den 25 September ocb

Kongl. Landtbruks-Akademiens Förvaltningskomité den 14 Oktober 1876.

STOCKHOLM, 1877.

KONGL. BOKTEYCKERIET,

P. A. NORSTEDT & SÖNER.

0

i

*

Stormäktigste, Allernådigste Konung!

i

Uppå Riksdagens underdåniga anhållan, att Eders Kongl. Maj:t

täcktes efter skedd utredning låta upprätta och för Riksdagen framlägga

förslag till de förändrade bestämmelser med afseende på utarrendering

och förvaltning af statens egendomar, som af förhållandena påkallades,

4

har Eders Kongl. Maj:t enligt nådigt Bref den 5 November 1875 uppdragit

åt en särskild komité ej mindre att med ledning af de upplysningar,

som kunde inhemtas såväl om Sveriges egna förhållanden, som

om andra länders erfarenhet i dessa hänseenden till Eders Kongl. Maj:t

inkomma med underdånigt utlåtande om hvilka förändringar i nu gällande

bestämmelser beträffande utarrendering af egendomar för statsverkets

räkning må af förhållandena påkallas och huru förvaltningen af

dessa egendomar må lämpligen kunna anordnas, än äfven att i sammanhang

dermed yttra sig, på hvilka vilkor hädanefter må till enskilde

upplåtas för odling tjenlig, Kronan tillhörig mark i de Norrländska länen.

Efter det den sålunda förordnade komitén sedermera afgifvit underdånigt

betänkande och förslag härutinnan, har Eders Kongl. Maj:t

genom nådig remiss den 4 nästlidne Augusti anbefallt Kammar-Kollegium

att deröfver inhemta Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes i länen

utlåtanden samt dermed äfvensom med eget underdånigt yttrande till

Eders Kongl. Maj:t inkomma, hvarjemte Eders Kongl. Maj:t den 3 och

18 i denna månad behagat till Kollegium remittera Skogs-Styrelsens

och Landtbruks-Akademiens förvaltningskomités underdåniga utlåtanden

i ärendet för att tagas i öfvervägande vid afgifvandet af berörda yttrande;

och får i anledning häraf, sedan utlåtanden från samtlige länsstyrelserna

numera, dock från Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Westerås

län först efter påminnelse den 16 dennes, inkommit, Kollegium jemte

öfverlemnande af samma utlåtanden i underdånighet anföra följande:

I fråga om förvaltningen af Kronans utarrenderade egendomar hafva

komiterade redogjort för de bestämmelser, som i detta hänseende varit

och för närvarande äro i vårt land gällande, för arrendeväsendets nuvarande

ståndpunkt inom landet och för utländsk domänlagstiftning

samt i öfrigt till ledning vid bedömande af den tillökning i förvaltningsbestyr,

som dels med säkerhet, dels under vissa förutsättningar vore att

förvänta vid handhafvandet af vården om de Kronans fastigheter, som

ej äro till särskilda statsändamål anslagna och af sådan orsak från den

5

allmänna förvaltningen undantagna, meddelat uppgift om antalet och

arealen m. in. l:o af de vid 1875 års slut för statsverkets omedelbara

räkning förvaltade fastigheter, 2:o af de boställen, hvilkas indragning

var beslutad, men vid nämnda års utgång ännu ej gått i verkställighet,

3:o af de förut under Serafimerordensgillet lydande, men enligt Kongl.

Brefvet den 12 sistlidne Maj till statsverket indragna fastigheter, och

4:o af landsstatens ännu ej indragna boställen. Och under anförande,

dels att den stora tillökning i antalet af de för statsverkets omedelbara

räkning utarrenderade egendomar, som af boställenas indragning vore

en följd, redan i och för sig ingåfve tvifvelsmål, huruvida KammarKollegium,

som hittills haft vården om dylika egendomar sig anförtrodd,

kunde utan olägenhet för sin öfriga verksamhet under förändrade förhållanden

dermed fortfara, dels att, på det statsverket af Kronans egendomar

måtte för den närvarande och kommande tiden draga all den

fördel, fsom deraf skäligen kunde väntas, det ock läge synnerlig vigt

deruppå, att förvaltningen af fastigheterna koinme att ledas af en myndighet

så organiserad, att den icke blott kunde lätt och säkert tillse,

att alla föreskrifter noggrannt iakttoges, utan jemväl sattes i stånd att,

med begagnande af de tillfällen, som under olikartade förhållanden

kunde å det ena och det andra stället erbjuda sig, till allt högre fulländning

bringa dessa egendomar, och dels att för sådant ändamål förvaltningen

sjelf, bland annat, icke borde vara bunden af trånga föreskrifter,

utan kunna allt efter omständigheternas kraf för särskilda fall

göra afvikelser från de allmänt gällande arrendevilkoren och tillägg dertill,

— hafva vidare komiterade, som ansett den nuvarande förvaltningen

af statens skogar lämpligen kunna med förvaltningen af Kronans

öfriga fastigheter under en gemensam styrelse förenas, framlagt i nu

nämnda syfte förslag till grunder för förvaltningen af dessa fastigheter,

såväl skogarne som de till utarrendering afsedda egendomarne, hvilka

ansetts böra med ett gemensamt namn benämnas Kronans privat-domäner,

i sammanhang hvarmed behandlats frågan om ordnandet af den

6

förvaltande myndigheten, för såvidt densamma antingen ansågs stå i

ovilkorlig förbindelse med sj elfva förvaltningsgrunderna, eller eljest, i

hvad nödiga anslag beträffade, vore af Riksdagens pröfning beroende;

hvarjemte komiterade tillika uppgjort ett för Eders Kongl. Maj:ts fastställelse

afsedt förslag till allmänna vilkor vid kronoarrenden, dervid

utgående från den åsigt, att lämpligt vore på sådant sätt sammanföra

de arrendevilkor, hvilka vore en ovilkorlig följd af de utaf Riksdagen

beslutade förvaltningsgrunder, med dem, hvilka Eders Kongl. Maj:t funne

för godt att ytterligare fastställa, hvarigenom det speciella arrendekontraktet

för hvarje egendom, utöfver bestämmelserna om tiden för

arrendet samt den årliga afgiftens belopp jemte hänvisning till de allmänna

vilkoren, skulle endast komma att innehålla de närmare bestämmelser,

som i ett eller annat hänseende af de nyssnämnda vilkorens innehåll

kunde föranledas, samt de tillägg dertill, som i de särskilda fallen

af omständigheterna påkallades.

Sedan, i den ordning nämndt är, komiterade redogjort för lagstiftningen

angående de för statsverkets räkning utarrenderade egendomar,

angifves i betänkandet (sid. 40) de slags fastigheter, som hittills med

tillämpning af gällande bestämmelser tid efter annan för statsverkets

räkning utarrenderats, hvarvid dock, utom kronobeten i Malmöhus och

Kristianstads län samt så kallade hofstallängar, omnämnas endast indragna

militie- och fjerdingsmansboställen, ehuru derjemte under enahanda

förhållanden utarrenderats såväl indragna jägeristatsboställen, efter

det enligt Kongl. Brefvet den 17 September 1851, kungjordt af Statskontoret

den 25 November samma år, förordnats, att skogsplanteringskassans

tillgångar, för hvars räkning de tillförene utarrenderats, skulle

bland statsmedlen upptagas, som ock indragna landstatsboställen, jemlikt

föreskrift i Kongl. Brefven den 31 Januari 1856, den 13 November 1863

och den 18 April 1873 m. fl., samt numera äfven häradshöfdingeboställen,

hvilka genom Kongl. Brefvet den 5 Juni 1874 till statsverket

indragits.

7

Vidkommande de (sidd. 84—94) föreslagna grunder för förvaltningen

af Kronans egendomar, har Kollegium, — som lika med LandtbruksAkademiens

förvaltningskomité anser den af komiterade här använda

benämningen privatdomäner oegentlig och att densamma helst borde

utbytas emot något svenskt ord, såsom fastigheter, — trott sig böra i

underdånighet fästa Eders Kongl. Maj:ts nådiga uppmärksamhet på

följande omständigheter:

lista punkten. Betänkligheter emot förslaget i denna punkt, i hvad

det afser att förena de Skogs-Styrelsen nu tillhörande göromål med förvaltningen

af de Kronans egendomar, som böra upplåtas på arrende,

framställas ej blott af Skogs-Styrelsen och Landtbruks-Akademiens förvaltningskomité,

utan äfven af Landshöfdinge-Embetet i Stora Kopparbergs

län äfvensom af Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Upsala,

Gotlands, Wermlands, Göteborgs och Bohus samt Elfsborgs län, hufvudsakligen

på den grund, att dessa förvaltningsgrenar hvar för sig vore

så vidtomfattande och utaf så mångartad beskaffenhet, att desamma ej

skulle kunna, såsom längre fram i betänkandet (sid. 95) föreslås, af en

enda person såsom chef och ensam beslutande i alla delar handhafvas

med erforderlig omsorg och sakkännedom, och att i följd häraf förvaltningen

i ena eller andra afseendet skulle komma att till skada för det

allmänna försummas eller möjligen någondera förvaltningsgrenen tillbakasättas.

Då komiterade (sid. 81) anföra, att föremålen för den gemensamma

styrelsens verksamhet icke kunde antagas vara af den olikartade beskaffenhet,

att deri läge något hinder för deras sammanförande under en

chef med specielt sakkunniga personer vid sin sida, utan att tvärtom

med skäl kunde påstås, att de båda förvaltningsgrenarne redan hade och

framgent skulle få så många beröringspunkter, att deraf nära nog med

nödvändighet påkallades en gemensam högste chef med afgörande röst

och med myndighet att låta de båda förvaltningslinierna ömsesidigt vara

hvarandra till biträde, så yttrar Skogs-Styrelsen, att dessa berörings

-

8

punkter skulle, utom kontrollen öfver skogshushållningsplanernas tillämpning

vid de jordbruksfastigheter, hvilka ännu vore tillika med skog utarrenderade,

bestå endast uti en gemensam pröfning för det afskiljande

af skogsmark, som före jordbruksegendomarnes utarrendering borde enligt

komiterades förslag eg a rum, att följaktligen, sedan detta afskiljande

en gång skett eller inom loppet af 20 år, beröringen ock vore

helt och hållet försvunnen, samt att, då de egendomar, som under de

närmaste tio åren komme att för Kronans räkning utarrenderas, uppginge

i medeltal till endast 114 stycken, de frågor, der dylik gemensam

pröfning skulle förekomma, vore en obetydlighet i förhållande till de

ärenden, som redan nu tillhörde Skogs-Styrelsens behandling; men Kollegium

kan icke dela denna Skogs-Styrelsens åsigt, utan hyser fastheldre

den öfvertygelsen, att, om den ifrågaställda föreningen kunde åvägabringas,

väsendtliga fördelar häraf till lättnad och förenkling i förvaltningen

skulle vinnas, åtminstone i hvad angår utarrenderingen af Kronans

egendomar och tillsynen öfver desamma. En komitéledamot, hvilken

lika med Skogs-Styrelsen ansett en gemensam förvaltning icke böra

komma till stånd, yttrar tillika (pag. li), att frågor af ofvannämnda beskaffenhet,

eller om skogsmarkens afskiljande, i alla händelser, antingen

förvaltningen af statens utarrenderade egendomar och skogar uppdroges

åt en gemensam styrelse eller icke, syntes böra underställas Eders Kongl.

Maj:ts nådiga pröfning, helst afsedt vore att, oaktadt skogsmarken från

arrendena afskiljdes, arrendatorerne ändock skulle svara för egendomens

alla skatter och onera. Denna uppfattning öfverensstämmer dock icke

med komiterades förslag till grunder för förvaltningen af Kronans fastigheter

(7:de punkten), enligt hvilka Domän-Styrelsen skulle tillkomma

att meddela beslut i dessa frågor. Helt visst skulle emellertid SkogsStyrelsens

bibehållande såsom särskild förvaltning kunna medföra, på

sätt för närvarande genom Kongl. Förordningen den 29 Juni 1866, angående

hushållningen med de allmänna skogarne i riket, är föreskrifvet,

samma ärendens hemställande till Eders Kongl. Maj:t, hvilket i annat

9

fall, då marken komme att på ena eller andra sättet för Kronans räkning

disponeras, hvarken af ärendets vigt påkallas eller öfverensstärnmer

med den i komiterades förslag åt Domän-Styrelsen i öfrigt inrymda

handlingsfrihet. Dessa frågor blefve sålunda i och för sig genom vidlyftiga

skriftvexlingar vid utarrenderingen af alla jordbruksegendomar,

der skog linnes, af vida större vigt, än Skogs-Styrelseri velat tillerkänna

desamma; och då af komitébetänkandet (sid. 73) framgår, att till följd

af jordbrukets och boskapsskötselns fortgående utveckling hagmark, som

vid en utarrendering ansetts böra såsom betesmark bibehållas vid jordbruket,

möjligen skulle vid en förnyad utarrendering komma att, räknas

till skogsmarken, så följer häraf, att samma frågor ej äro af någon öfvergående

beskaffenhet. Men de utgöra dessutom ingalunda den enda

beröringspunkten emellan de särskilda förvaltningsgrenarne. Då enligt

tredje punkten af förslaget till grunder för förvaltningen (sid. 85) Domän-Styrelsen,

angående bevakningen och skötseln af de skogar, hvilka

till följd af belägenheten ej kunde ingå i kronoparker, skulle ega att

träffa aftal med arrendatorn af den egendom, hvartill skogen hörer, eller

annan närboende person, som må befinnas lämplig, torde, der sådant

aftal med arrendatorn erfordrades, detsamma antagligen på de för Kronan

förmånligaste vilkor kunna uppgöras i sammanhang med sj elfva utarrenderingen

af jorden, hvarföre en ledamot af komitén till och med

föreslagit (pag. xix—xxi), att föreskrifter i detta afseende måtte intagas

bland de allmänna vilkoren vid kronoarrenden. Denna omständighet

och ännu mera de föreslagna stadgandena i sjunde och tolfte punkterna

af samma allmänna vilkor äfvensom flerfaldiga andra förhållanden påkalla,

såsom jemväl af Skogs-Styrelsens anförande ej blott vid nyssnämnda

tvärme och nionde punkterna af allmänna vilkoren vid kronoarrenden

utan äfven vid sjuttonde, adertonde och tjugutredje punkterna

af grunderna för förvaltningen framgår, ett tillhandagående emellan de

båda förvaltningsgrenarne, som ej alltid af särskilda myndigheter kan

åstadkommas utan besvärliga omgångar, hvarpå som ytterligare exempel

2

10

må anföras de tillfällen, då, såsom i komitébetänkandet (sid. 73) förutsattes,

Domän-Styrelsen kunde finna sig föranlåten att, på det utarrenderingen

af egendomen måtte kunna verkställas, utfästa tillhandahållandet

åt arrendatorn af något visst belopp skogseffekter årligen. I hvarje

sådant fall torde förvaltningen af jordbruksfastigheten behöfva inhemta

Skogs-Styrelsens yttrande ej mindre om sättet för skogseffekternas tillhandahållande

åt arrendatorn, än äfven om det arrendevärde, som derför

enligt Skogs-Styrelsens förmenande borde bestämmas och hvilket

värde vid mindre egendomar möjligen skulle, i anseende till de arrendet

åtföljande onera och utskylder, komma att öfverstiga den arrendeafgift,

som för hela egendomen sedermera kunde erhållas. Ehuru det skogsarrende,

som för närvarande åsättes och hvilket jemlikt föreskriften i

Kongl. Brefvet den 11 Februari 1870 icke må sammanföras med jordarrendet,

bör beräknas allenast för den virkesafkastning, som icke åtgår

till husbehof, har likväl vid utarrendering för statsverkets räkning af

en obetydligare egendom inträffat, att vid hållna arrendeauktioner icke

erbjudits för hela egendomen med jord och skog så högt arrende, som

efter förslag af Skogs-Styrelsen varit bestämdt ensamt för skogen. Om,

såsom i det följande kommer att föreslås och Skogs-Styrelsen i viss

mån förordat, det får på omständigheterna bero, huruvida skogen bör

tillsamman med jordbruksegendomen under arrende upplåtas eller derifrån

afskiljas för att omedelbart för Kronans räkning vårdas och förvaltas,

så bortfalla väl i förra fallet till en del förenämnda gemensamma

angelägenheter, men på samma gång uppstå andra förhållanden, som

ovilkorligen påkalla skogsstatens biträde vid vården om de utarrenderade

egendomarne.

I betraktande likväl af mängden och beskaffenheten af de SkogsStyrelsen

enligt derom i dess underdåniga utlåtande lemnade utredning

redan nu åliggande göromål, hvilka onekligen i den närmaste framtiden

komma att i betydlig mån ökas, torde de yttrade betänkligheterna, såvidt

de afse svårigheten för chefen att i väsendtligt detaljer följa ären

-

11

(lenas gång i flen föreslagna Domän-Styrelsen helt visst ega sin fulla

befogenhet; och då äfven arrendeväsendet kräfver en blifvande styrelses

hela uppmärksamhet, kan Kollegium icke utan att förbise statens sanskyldiga

fördel tillstyrka den ifrågaställda föreningen; hemställande Kollegium

i underdånighet, med afseende på hvad ofvan blifvit anfördt,

huruvida icke frågor om skogsmarkens skiljande från jordbruket, om

tillhandahållande, såsom för utarrenderingens verkställande understundom

kan finnas erforderligt, åt arrendatorn af visst qvantum skogseffekter

eller dylikt må öfverlemnas till bestämmande, efter det Skogs-Styrelsens

yttrande inhemtats, af den myndighet, som kommer att handhafva kronogodsens

förvaltning. Af åtgärder i dessa hänseenden kunna nemligen,

såsom antydt är, svårigheter vid utarrenderingen uppstå, hvilket deremot

i fråga om skogens behöriga skötsel torde vara mindre att befara;

och det låter tänka sig, derest dessa frågor, såsom Skogs-Styrelsen

synes antaga, skulle gemensamt afgöras af tvenne i afseende på beslut

lika berättigade styrelser, att af omtankan hos endera styrelsen att företrädesvis

befrämja den henne anförtrodda förvaltningsgrenen olika åsigter

till hinder för göromålens jemna gång ofta komme att göra sig gällande

hos de särskilda styrelserna, i hvilket fall Eders Kongl. Maj:t blefve

nödsakad att skilja dem emellan i frågor, hvilka, såsom förut är nämndt,

icke torde vara af den vigt, att de eljest erfordrade Eders Kongl. Maj:ts

nådiga afgörande.

I likhet med Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Östergötlands

län, som föreslår, att den ifrågaställda nya styrelsen måtte benämnas

Förvaltningen af statens jordegendom och skogar, anser äfven

Kollegium önskligt, om någon helt och hållet svensk benämning, t. ex.

Förvaltningen af kronogodsen, sattes i stället för det af komiterade föreslagna

ordet Domänstyrelse, som dock eger företrädet af att vara kort

och derföre lätt användbart i tal och skrift.

Länsstyrelserna, hvilka, såsom det vill synas, anse sig genom det

framlagda förslaget till hufvudsaklig del vara skiljda från befattningen

12

med arrendegodsens förvaltning, göra i allmänhet deremot icke någon

erinran. Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Elfsborgs län, som

lika med Skogs-Styrelsen ifrågasätter, huruvida den blifvande förvaltningen

må kunna, i den mån komiterade hade tänkt sig, undvara Länsstyrelsernas

medverkan, framhåller dock såsom uppenbart, att samma

förvaltning måste antingen bereda sig en mängd underordnade för utöfvande

af den närmare tillsynen öfver egendomarne eller vända sig till

Länsstyrelserna för att för sådant ändamål få använda deras underordnade;

och med afseende å den noggrannhet, hvarmed arrendatorerne,

enligt hvad i komiterades förslag förutsättes, böra öfvervakas ej blott

vid åbyggnadernas vård och underhåll än äfven i fråga om fullgörandet

af arrendeskyldigheterna i allmänhet, håller jemväl Kollegium före, att

krouobetjeningens biträde företrädesvis vid tillsynen öfver egendomarne,

på sätt derom kan varda närmare bestämdt, är af behofvet påkalladt.

Utom de egendomar, hvilka hittills för statsverkets omedelbara räkning

utarrenderats, har Kammar-Kollegium sig anförtrodd utarrenderingen

af åtskilliga stuterierna i riket tillhörande egendomar, enligt Kongl.

Brefven den 9 November 1871 och den 1 November 1872, äfvensom af

de till landshöfdingeindelningarne anslagna boställen och jordar med

flera lägenheter, enligt Kongl. Brefvet den 28 November 1871; och synes

det Kollegium som, äfven om i viss mån särskilda föreskrifter gälla

i fråga om utarrenderingen häraf, förvaltningen af dessa egendomar äfven

borde af den ifrågaställda kronogodsförvaltningen öfvertagas.

2:dra och 3:<lje punkterna. Den af komiterade här uttalade grundsatsen,

att all till kronans landtegendomar hörande skogsmark skall för

statsverkets räkning omedelbart förvaltas och alltså från arrendet undantagas,

afstyrkes ej mindre af Skogs-Styrelsen än utaf Eders Kongl. Maj:ts

Befallningshafvande i Stockholms, Södermanlands, Westmanlands, Östergötlands,

Kalmar, Jönköpings, Kronobergs och Elfsborgs län. Såsom

skäl härför anföras af Länsstyrelserna i allmänhet, att, om arrendatorn

frånkändes all rätt till vedbrand och husbehofsvirke, jordarrendet skulle

13

komma att högst betydligt nedsättas och att, å andra sidan, förvaltningsoch

virkesförsäljningskostnaderna för mindre och aflägset belägna skogslotter

skulle i många fall komma att öfverstiga de inkomster, som Kronan

derutaf kunde påräkna. Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i

Upsala, Skaraborgs och Wermlands län samt Landshöfdinge-Embetet i

Stora Kopparbergs län, som icke uttryckligen afstyrka nämnda förslag,

äfvensom Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Jemtlands län, som

förordar detsamma, anse likväl nödigt, att arrendatorerna tillförsäkras

viss årlig utsyning af skog till husbehof, hvarjemte Eders Kongl. Maj:ts

Befallningshafvande i Westerbottens län yttrar, att enär, såsom vid en

del egendomar i Norrland vore förhållandet, hufvudsakliga kreatursbetet

funnes å egendomarnes skogsmarker, arrendatorerne, om än icke

berättigade att använda skogen, borde ega tillåtelse att begagna bete

för kreaturen å sådan derför lämplig mark, som ej till följd af skogsplantering

eller andra särskilda förhållanden måste derifrån fredas. Eders

Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Westmanlands och Jemtlands län

anse äfven betesrätt å skogsmarken för arrendatorns kreatur vara erforderlig.

Enligt hvad af Skogs-Styrelsens underdåniga utlåtande inhemtas

yttrades vid förlidet år i Oktober månad inför Styrelsen med

samtlige skogsinspektörerna hållna sammanträden den åsigt, att obetydligare

till jordbruksegendomar hörande skogar, som vore så aflägset belägna,

att deras bevakning och skötsel skulle erfordra allt för dryga

kostnader i förhållande till afkastningen, borde tillika med jordbruksegendomen

utarrenderas under sådan kontroll vid afverkningen, att utsyning

af skogstjensteman hvart 3:dje eller 5:te år för en motsvarande

tidrymd skulle ske; och har jemväl Skogs-Styrelsen, ehuru lifligt intresserad

i öfrigt för skogsmarkens undantagande från arrendet, likväl i

förevarande fall ansett skäl förefinnas att låta på omständigheterna bero,

huruvida skötseln och bevakningen af sådana skogstrakter må på ena

eller andra sättet ombesörjas.

14

Lika med komiterade är Kollegium af den mening, att verksamma

åtgärder böra vidtagas för åstadkommande, såvidt ske kan, af en god

och ändamålsenlig hushållning med Kronans skogar, äfvensom att en

arrendator icke kan i allmänhet antagas hysa synnerligt intresse för sådana

på skogens framtida förkofran beräknade åtgärder, hvaraf han för

egen del icke har att vänta någon vinst; men då, såsom här. fråga är

om att tillämpa helt och hållet nya grundsatser i skogshushållningen,

synes det rådligt att iakttaga försigtighet, på det att något slags visshet

må erhållas, huruvida derigenom en i möjligaste måtto förbättrad

skogshushållning må vinnas utan allt för stora uppoffringar för Kronan.

Redan genom Kongl. Brefvet den 19 Juni 1830 har visserligen föreskrifvits,

att, der sådant befanns lämpligt och användbart, skogarne

skulle indelas till trakthuggning, men någon vidsträcktare tillämpning

af denna föreskrift torde icke hafva skett; och stadgandet i 1866 års

skogsordning, att å kungsgårdar samt andra Kronan omedelbart förbehållna

eller utarrenderade hemman och lägenheter skall, såvidt de ej

ligga i samfällighet med enskild egendom eller annat hinder möter, införas

en regelbunden skogshushållning och, der Skogs-Styrelsen med afseende

på skogens omfång och beskaffenhet pröfvar sådant tjenligt, indelning

till trakthuggning ega rum, hvilket stadgande enligt Kongl. Brefvet

den 8 Maj 1868 skall omfatta äfven hagrnarken, är så nytt, att det

förefaller som om någon erfarenhet om verkningarne deraf knappast

kunnat inhemtas, innan nu ifrågasattes att tillämpa nya grunder, som

möjligen snart nog skulle befinnas icke vara fullt ändamålsenliga. Det

bör dock icke betviflas, att, om Kronan omedelbart förvaltade al! skog

å dess utarrenderade egendomar, denna förvaltning i allmänhet blefve

bättre än den, som af en arrendator vore att förvänta, men ett vilkor

härvid synes vara, att skogspersonalen är tillräcklig för skogens skötsel

och fullständiga bevakning, så att- skogsåverkan i möjligaste måtto förhindras,

hvarförutan det torde vara ringa förhoppning om ett godt resultat.

Denna omständighet torde möjligen hafva afhållit Skogs-Styrel

-

15

sen att i hela dess utsträckning biträda komiterades förslag. Såsom skäl

för skogens afskiljande från jordbruket anföra komiterade dels angelägenheten

af att åstadkomma såväl ett sparsammare begagnande af skogen

till husbehof som en bättre hushållning i allmänhet, så att afverkningen

må ske på ett ändamålsenligt sätt och återyäxten befrämjas, och

dels att förluster för Kronan vid skogens upplåtande under arrende

skulle uppstå äfven derigenom, att Kronan i ganska få fall undfinge full

godtgörelse för det virkesbelopp, som vid dess egendomar åtginge till

husbehofvet, eller, med andra ord, att arrendeafgiften för sjelfva jorden

sällan höjdes med så stort belopp, som motsvarande värdet af nämnda

virke utöfver den ersättning, arrendatorn borde tillkomma för skogens

bevakning. Men om, vare sig skogsmarken frånskiljes arrendet eller ej,

skogens skötsel och vård, såsom äfven komiterade förutsätta och vid

mindre egendomar vanligen torde blifva händelsen, måste åt arrendatorn

anförtros, lärer ej kunna antagas, att denna vård och skötsel af honom

verkställes med mera omsorg, om skogen undantages från arrendet, än

om arrendatorn är berättigad att för vissa år i sender erhålla sparsam

utsyning af skogseffekter, i mån som tillgång dertill å egendomen finnes;

hvilken utsyning, då skogen icke i någotdera fallet torde af skogsbetjeningen

kunna lemnas utan tillsyn, ej lärer förorsaka några ökade

förvaltningskostnader. Riktigheten af komiterades*antagande, att skogens

värde icke skulle synnerligen tagas i betraktande vid anbud ä kronoarrenden,

kan sättas i tvifvelsmål. Det vinner åtminstone icke bekräftelse

af Länsstyrelsernas yttrade farhågor om jordarrendets oskäliga nedtryckande

genom skogsmarkens frånskiljande; och antagligt synes, att

lika ofta som skogen ej skulle komma till sitt fulla värde genom utarrendering

tillsammans med den jordbruksfastighet, hvartill den hörer,

lika ofta kunde befaras, att Kronan vid försäljning af små virkespartier

å aflägset belägna skogstrakter skulle, i brist af täflan emellan spekulanter,

nödgas afyttra dessa partier till underpris. 1 händelse skogen

åtföljde arrendet skulle åtminstone besparade kostnader och besvär för

16

virkesförsäljningen uppstå såsom en behållning. Kan åter en egendoms

skogsmark, utan öfverdrifven förvaltningskostnad i förhållande till skogens

värde, af skogsstaten lämpligen tagas om händer, drager Kollegium

icke i betänkande att tillstyrka dess frånskiljande från arrendet.

Ingalunda kan, då frågan gäller att för Kronans räkning på förmånligaste

sätt förvalta egendomen i dess helhet, en besparing i förvaltningskostnaden

få åsidosättas blott för att kunna med noggranhet

utröna, hvad jordbruket och skogen hvar för sig lemna i afkastning. I

sådant syfte har emellertid blifvit ifrågasatt, att arrendator!! borde frånkännas

rätt till de träd, som fällas å inägorna, och att dessa träd borde

å auktion försäljas; men ett dylikt serskiljande af afkastning utaf jorden

och skogen skulle leda derhän, att arrendatorn ej borde åläggas att genom

plantering eller eljest vidkännas någon uppoffring för skogsåterväxtens

befrämjande inom det arrenderade området och att vid hvarje

egendom skulle utredas, huru stor andel af dess onera och utskylder

borde beräknas särskild! på jorden och särskildt på skogen; hvilken inveckling

af förvaltningen dock vore föga lämplig.

Med anledning af hvad sålunda förekommit hemställer Kollegium i

underdånighet, att förslaget i denna del måtte ändras på det sätt, att

vid utarrendering af Kronans landtegendomar all till desamma hörande

skogsmark bör arrendet frånskiljas för att i likhet med hvad i afseende

å kronoparker samt Kronans flygsandsfält är iakttaget för statsverkets

räkning omedelbart förvaltas, såvida sådant lämpligen kan eg a rum, antingen

i följd af skogsmarkens betydenhet eller läge intill redan befintlig

kronopark, eller med afseende derå att skogsmarken jemte angränsande

kronoegendomars skogar skulle kunna till en gemensam kronopark

sammanföras, men att i annat fall skogen må tillsammans med den

öfriga egendomen på arrende upplåtas under sådan kontroll vid afverkningen,

som enligt hvad ofvan är anfördt Skogs-Styrelsen föreslagit;

börande arrendatorn, då skogsmarken undantages från arrendet, tillhandahållas

något visst qvantum skogseffekter, om det för jordbruksegendomens

17

fördelaktiga utarrenderande befinnes erforderligt. Genom att på detta

sätt endast i vissa fall skilja skogen från jordbruket vunnes en förmedling

i öfvergången till den utaf komiterade uttalade grundsatsen, som

framdeles kunde utan olägenhet erhålla vidsträcktare tillämpning, derest

erfarenheten bekräftade riktigheten deraf.

4:de punkten. Då arrendetiden, som genom Kongl. Kungörelsen den

17 December 1799 förlängdes från 15 till 30 år, på det arrendator!!

måtte komma i tillfälle att draga nytta af sina odlingar och förbättringar

på egendomen, blef genom Kongl. Kungörelsen den 12 Juli 1860 inskränkt

till äfven nu föreslagne 20 år, anfördes såsom skäl härtill, bland

annat, dels att genom egendomsvärdenas hastiga stigande till följd af

ökad penningetillgång och lättare kommunikationer med flera samverkande

orsaker Kronan skulle tillskyndas förlust vid egendomarnes bortarrenderande

på allt för lång tid, och dels att, utom det att arrendatorn

genom landtbrukets utveckling fortare än förr kunde påräkna godtgörelse

för nedlagd möda och kostnader, hans ställning till följd af den i Kongl.

Kungörelsen den 17 Juli 1847 honom tillförsäkrade optionsrätt till arrendets

bibehållande emot den vid hvarje ny utarrendering fastställda

maximiafgift, blifvit vida förmånligare genom ökad trygghet i besittningen

af den arrenderade egendomen och utsigten att såmedelst få tillgodonjuta

frukten af sitt arbete. Före optionsrättens införande förekom

vid Riksdagarne ofta klagomål ej blott öfver den allt för ringa afkastning

statsverket erhöll af de utarrenderade kronogodsen, utan äfven deröfver

att desamma genom vanhäfd försämrades; men efter nämnda tid

hafva vida mindre än förut anmärkningar i senare afseendet förekommit.

Många utarrenderade kronoegendomar finnas numera, hvarå ganska stora

förbättringar blifvit af arrendatorerne verkställda och hvilka befinna sig

såväl till åbyggnader som jordens häfd i utmärkt skick. Om orsaken

till denna förbättring bör till en god del sökas uti landthushållningens

utveckling och framåtskridande i allmänhet, torde dock kunna antagas,

att äfven optionsrätten härtill i väsendtlig mån bidragit. Eders Kongl.

3

18

Maj:ts Befallningshafvande i Elfsborgs, Westmanlands och Wester-Norrlands

län samt Landshöfdingeembetet i Södermanlands län hafva också

tillstyrkt optionsrättens bibehållande; och jemväl Kollegium är af den

tanken att, om något fullt tillfredsställande sätt för arrendevärdets bestämmande

kunde erhållas, optionsrättens afskaffande vid Kronoegendomars

förnyade utarrendering ej borde ifrågakomma. Men med den

ansenliga tillökning i arrendegods, som genom indragning till statsverket

af militieboställen och andra lägenheter uppkommer, är ej att förvänta

att, på hvad sätt än förvaltningen varder ordnad, de personer, på hvilka

nämnda värdes åsättande kommer att bero, skola kunna förskaffa sig

den speciela kännedom om hvarje egendom, som ensamt kan förebygga

misstag i berörda hänseende; och det kan med skäl befaras, om optionsrätten

vid förnyad utarrendering nu bibehölles, att, likasom under 1875

års Riksdag klagan deröfver, att arrendatorer, hvilka, begagnande sig af

den dem tillförsäkrade optionsrätt, fått arrendet af statens egendomar

åt sig förlängdt, stundom öfverlåtit detsamma på annan person emot

erhållande af ganska betydlig godtgörelse derför, hufvudsakligen föranledde

optionsrättens afskaffande vid kronoegendomars utarrendering första

gången för statsverkets räkning, hvilken klagan äfven tillförene försports

såsom af Rikets Ständers underdåniga skrifvelse den 5 Oktober 1860

inhemtas, samma eller dylik klagan skulle äfven framdeles uppstå och

förr eller senare föranleda optionsrättens fullständiga borttagande, hvarföre

i denna del ej torde böra ifrågasättas ändring af Komiterades förslag.

Ehuru sålunda ett af förenämnda skäl, som föranledde arrendetidens

förkortande från 30 till 20 år, bortfallit, qvarstå likväl de öfriga

med desto större giltighet, sedan enligt Kongl. Brefvet den 14 Januari

1871 förordnats, att arrendeafgiften skall bestämmas ensamt i penningar.

Dessutom afser Komiterades förslag att efter uppgörelse med arrendatorn

genom direkta bidrag af statsmedel uppmuntra honom till och godtgöra

honom för större förbättringar å egendomen. Endast Eders Kongl.

Maj:ts Befallningshafvande i Örebro och Upsala län föreslå förlängning

19

i arrendetiden, den förre till 25 och den senare till 30 år; och lika med

Komiterade håller Kollegium före att jordbruksegendomar i allmänhet

böra hädanefter såsom för närvarande utarrenderas på 20 år, men anser,

hufvudsakligen på de utaf en Komitéledamot i särskild mening (pag.

XIII) anförda skäl, att det skulle vara för Kronan gagneligt, om förvaltningen

sattes i tillfälle att på något sätt belöna en redbar och oegennyttig

arrendator, som icke blott fullgör de honom kontraktsenligt åliggande

skyldigheter utan derutöfver nedlägger arbete och kostnader till

egendomens varaktiga förbättring. Det af nämnde komitéledamot i sådant

syfte framställda förslag biträdes utaf Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

i Upsala, Örebro, Gotlands och Blekinge län, af den förstnämnde

dock icke såvida arrendetiden bestämmes till 30 år; hvaremot

Kollegium i fråga om sättet för arrendatorns belönande är af annan

mening. Likasom kärleken till den jord, som arrendatorn brukar, måste

antagas utgöra förnämsta orsaken till de förbättringar han derå nedlägger,

så synes belöningen böra företrädesvis bestå i förlängd besittningsrätt

till denna jord, hvarvid arrendatorn fästat sig; och får Kollegium

för den skull i underdånighet hemställa, huruvida icke tillägg till

Komiterades förslag må göras i ändamål, att förvaltningen må ega att,

om vid upprättande af förslag till ny utarrendering af en egendom arrendatorn

befinnes hafva väsendtligen förbättrat densamma genom omsorgsfullt

uppförda byggnader eller andra anläggningar eller väl utförda större

odlingsföretag, som han bekostat och hvilka anses i någon betydligare

mån medverka till högre arrendevärde, åt samme arrendator medgifva

fem års förlängning i den redan bestämda arrendetiden emot förra arrendeafgiftens

erläggande. Härvid skall utan tvifvel göras den invändning,

att det upprättade arrendeförslaget genom några års uppskof med den

nya utarrenderingens verkställande icke kan anses fullt tillförlitligt att

läggas till grund för arrendevärdet; och onekligen lärer påkallas ett förnyadt

yttrande af de förrättningsmän, som det tillkommer att dylika

förslag upprätta, samt några, af möjligen förändrade förhållanden för

-

20

anledda jemkningar i det första förslaget; men denna olägenhet, som,

åtminstone ej omedelbarligen, förorsakar Kronan någon afsevärd utgift.,

torde icke böra tillerkännas någon betydelse i jemförelse med den uppmuntran,

som det föreslagna stadgandet måste anses innebära för arrendatorer

af Kronoegendomar att väl vårda dessa och derå göra förbättringar.

Datum å det i Komiterades betänkande (sid. 24) åberopade Kongl.

Bref, hvarigenom, bland annat, arrendetiden vid Kungsgårdars utarrendering

bestämdes till 10 å 12 år, är rätteligen den 4 i stället för den

3 April 1728.

6:te punkten. I enlighet med hvad ej mindre Skogs-Styrelsen än

äfven Landtbruks-Akademiens förvaltningskomité och Eders Kongl. Maj:ts

Befallningshafvande i Gotlands län erinrat, hvilka myndigheter, såsom

ofvan är nämndt, lika med Kollegium anse förvaltningen af de allmänna

skogarne icke kunna tillsammans med Kronans öfriga fastigheter af En

styrelse handhafvas torde skogstjenstem ansnärvaro erfordras vid upprättande

af förslag till en egendoms utarrendering, så ofta det anses ifrågakomma

att från arrendet afskilja det för skogsbörd tjenliga området eller

anvisa boplatser åt skogsbetjening; hvarom stadgande borde i denna

punkt inflyta.

7:de punkten. Ehuru det här af komiterade, bland annat, föreslagna

stadgande, att de vid den utsatta tidens förlopp inkomna anbud skola

inför Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande öppnas och, sedan såväl

landtbruksinspektören som de i sjette punkten omnämnda, af hushållningssällskapets

förvaltningsutskott utsedde män till protokollet deröfver

sig yttrat, jemte utdrag af samma protokoll, innefattande tillika Eders

Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes eget utlåtande i ämnet, öfversändas

till styrelsen, icke torde, såsom Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

i Jönköpings län antagit, förutsätta landtbruksinspektörens och de utaf

hushållningssällskapets förvaltningsutskott utsedde mäns närvaro vid

arrendeanbudens öppnande, synes det likväl kunna tydas så, att bemälda

21

personer skulle inför Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande sammanträda

vid yttrandets afgifvande. Detta stadgande har Eders Kongl. Maj:ts

Befallningshafvande i Kalmar län ansett medföra olägenhet och Landtbruks-Akademiens

förvaltningskomité har föreslagit dess förändrande sålunda

att, sedan anbuden inför Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

blifvit i protokollet antecknade, protokollet skulle öfverlemnas till landtbruksinspektören,

som i samråd med de utaf hushållningssällskapet utsedde

män hade att öfver anbuden afgifva yttrande, hvarefter Eders

Kongl. Maj:ts Befallningshafvande jemte eget utlåtande i ämnet skulle

öfversända handlingarne till Domänstyrelsen; hemställande Kollegium i

underdånighet, att komiterades förslag i hufvudsaklig öfverensstämmelse

med hvad Landtbruks-Akademiens förvaltningskomité tillstyrkt, varder

ändradt så, att sammanträde inför Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

icke ovilkorligen må erfordras.

10:de punkten. Genom Kongl. Brefvet den 27 Januari 1870 är föreskrifvet

att vid förnyad utarrendering af kronofiske arrendatorn skall i

arrendeafhandlingen tillförbindas att iakttaga de bestämmelser, hvilka

efter förslag af fiskeritjensteman blifvit för samma fiske bestämda; och

torde äfven framdeles vid kronofiskes utarrendering fiskeritjenstemans

yttrande i berörde syfte böra infordras.

ll:te punkten. De uti betänkandet (sid. 78) anförda skäl för ändring

i de för närvarande enligt Kongl. Brefvet den 8 Augusti 1829 gällande

föreskrifter i afseende å tiden och stället för arrendeafgiftens erläggande

synas Kollegium icke ega full giltighet, hvarföre i underdånighet hemställes,

att det föreslagna stadgandet i denna punkt måtte ändras sålunda,

att samma afgift får fortfarande vid allmänna Kronouppbördsstämman i

orten erläggas. Ofta nog torde, såsom Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

i Wermlands län anmärker, skörden den 15 Januari icke hunnit

afsättas, och arrendets leverering i ränteriet skulle möjligen nödga arrendatorn

att för den skull företaga särskild resa till den i många fall aflägset

belägna residensstaden. Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

22

ej mindre i Wermlands än äfven i Hallands, Gotlands och Östergötlands

län afstyrka fastställelse af förslaget i denna del, hvarjemte Eders Kongl.

Maj:ts Befallningshafvande i Blekinge län erinrar, att nya föreskrifter i

fråga om kontroll å arrendeafgiftens levererande och redovisande möjligen

skulle erfordras.

13:de punkten. Vid den arrendatorn enligt komiterades förslag meddelade

tillåtelse, om arrenderad kronoegendom i sin helhet eller till

någon del, när arrendet tager sin början, ligger i samfällighet med enskild

egendom, att, äfven efter det samfälligheten upphört, å det område,

som dervid blifvit den arrenderade egendomen tillagdt, Kronans

rätt för egendomens nytta begagna, har Skogs-Styrelsen erinrat, att denna

nyttjanderätt borde, såvidt samfälligheten afser skog, regleras af en för

skogen vederbörligen upprättad hushållningsplan; och anser äfven Kollegium

förslaget böra rättas i öfverensstämmelse härmed.

14:de punkten. Vid denna punkt har Kollegium endast att i underdånighet

åberopa sitt den 13 i denna månad afgifna underdåniga utlåtande,

angående upphörande af utsynings- och betesrätt å kronoparker

för vissa indragna boställen och andra för statsverkets räkning utarrenderade

egendomar.

17:de punkten. Ej allenast Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

i Stockholms, Östergötlands, Gotlands, Kronobergs, Elfsborgs och Westmanlands

län samt Landshöfdinge-Embetet i Södermanlands län utan

äfven Skogs-Styrelsen och Eandtbruks-Akademiens förvaltningskomité afstyrka

arrendatorns befriande från all byggnadsskyldighet, enär den visserligen

ej obetydliga förhöjning i arrendeafgiften, som härigenom kunde

förväntas, dock icke kotnme att uppväga de stora kostnader, hvilka

Kronan finge vidkännas, om nybyggnaden skulle omedelbart af statsverket

bekostas, och hvilka mången gång skulle blifva så betydliga, att

de medtoge hela eller största delen af arrendeinkomsten. Samma åsigt

delar äfven Kollegium, som anser arrendatorn kunna med vida mindre

uppoffring än Kronan ombesörja behöfliga nybyggnader. Det enda lämp

-

23

liga förfaringssättet för förvaltningen, derest Kronan skulle omedelbart

bekosta desamma, blefve utan tvifvel att å offentlig auktion upplåta

arbetet till den minstbjudande; men, utom det att entreprenadsumman

ofta skulle blifva oskäligt stor, egde kronan härvid mindre säkerhet för

arbetets ordentliga utförande, än om det göres till ett arrendevilkor, då

i senare fallet arbetet alltid kommer att ombesörjas af arrendatorn, som

sjelf är intresserad af att nybyggnaden blifver väl och omsorgsfullt verkställd.

Att i afseende å bortarrenderade kronoegendomars bebyggande

meddela särskilda bestämmelser utöfver de allmänna grunder, som i lag

och författningar redan förekomma, torde i anseende till dessa egendomars

mångfaldigt olika storlek och beskaffenhet knappast vara verkställbart;

och då, enligt hvad erfarenheten visat, det icke alltid kan med

någon visshet beräknas, huru byggnadsskyldigheten kan med stöd af

nämnda allmänna grunder af synerätten komma att bestämmas, blifver

det ännu mera för en arrendator svårt att, derest närmare bestämmelser

saknas i kontraktet, känna de skyldigheter han genom arrendets öfvertagande

i berörda hänseende ikläder sig; hvilket åter har till följd, att

arrendatorn icke vågar bjuda så stort arrende, som i händelse alla hans

skyldigheter varit på förhand noggrant bestämda, eller också någon gång

gör högre arrendeanbud än hvad skäligt är. Lika med Komiterade anser

Kollegium för den skull, att arrendatorn bör vara befriad från den i

allmän lag och författningar stadgade nybyggnads skyldighet och att all

nybyggnad, som under arrendetiden anses böra ifrågakomma, skall vid

arrendeförslagets upprättande bestämmas. I fråga om sättet för denna

nybyggnads verkställande är af Komiterade ingenting föreslaget, hvaraf

torde möjligen kunna anses följa, att en blifvande förvaltning vore oförhindrad

att härvid förfara på det i Kollegii tanka lämpligaste sättet eller

att genom kontraktet tillförbinda arrendatorn nybyggnadens uppförande

och inredning; men detta förfaringssätt synes böra såsom allmän regel

föreskrifvas. För sådant ändamål blifver erforderligt att före egendomens

utarrendering ej blott bestämma nybyggnadens beskaffenhet utan

24

äfven för arrendevärdets fastställande uppgöra fullständigt kostnadsförslag

för densarnmas uppförande, hvarigenom äfven spekulanter sättas i

tillfälle att vid arrendeanbuden taga denna skyldighet i beräkning.

Likasom det är i sin ordning att, då arrendatorn icke har någon

nybyggnadsskyldighet efter lag, Kronan gäldar den ersättning för verkställd

öfverbyggnad, hvartill förre arrendatorn funnits vara berättigad,

så bör äfven Kronan, derest icke annorlunda i kontraktet bestämmes,

tillkomma den husröteersättning, som afträdaren ålägges för de åbyggnader,

hvilka enligt arrendekontraktet skola under den nya arrendeperioden

ombyggas. Föreskrift härom torde emellertid ej blott i ena

utan i båda fallen böra meddelas.

18:(le punkten. Emedan Kronan ansvarade för nybyggnaden, hafva

komiterade ansett att äfven brandförsäkringen borde å dess vägnar tagas

och afgifterna af Kronans medel gäldas. Kollegium kan deremot icke

finna nyttan af detta stadgande; ej heller torde detsamma vara en nödvändig

följd deraf, att arrendatorn befrias från den i lag stadgade nybyggnadsskyldigheten.

Utom det att brandförsäkringsafgifterna, hvilkas

gäldande af arrendatorerne antagligen icke skulle hafva någon väsendtlig

inverkan på arrendeanbuden, komme att sammanräknade tillskynda

Kronan en icke ringa utgift, så skulle brandförsäkringens verkställande

och afgifternas inbetalning förorsaka förvaltningen ej ringa besvär. I

betraktande häraf och då, med undantag af afgiftens erläggande, arrendatorn

måste enligt komiterades förslag ansvara för alla vilkor i öfrigt

för brandförsäkringssummans utbekommande i händelse af eldskada, kan

knappast någon större säkerhet för Kronan härigenom anses vunnen, än

om arrendatorn äfven är skyldig att betala brandförsäkringsafgiften;

hvarföre Kollegium i underdånighet hemställer, dels att arrendatorn må

tillförbindas ombesörja och bekosta åbyggnadernas brandförsäkring, företrädesvis

uti brandstodsförening för länet eller orten, om sådan finnes,

med rätt för förvaltningen att bestämma såväl det belopp, hvartill brandförsäkring

bör sökas, som ock den anstalt, hvarest ansökningen bör gö

-

25

ras, och dels att Kronan förbehålles rättighet att vid timad eldsvåda

uppbära ersättningen, med skyldighet för arrendatorn att, i händelse

han försummar att brandförsäkra eller om genom hans förvållande i

öfrigt större eller mindre del af ersättningen icke skulle utfalla, derför

hålla Kronan skadeslös.

Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Stockholms och Östergötlands

län samt Skogs-Styrelsen anse arrendatorerne böra bekosta

brandförsäkringen, och Landshöfdinge-Embetet i Stora Kopparbergs län

föreslår, att de må förpligtas ansvara för brandförsäkringen, men af

Kronan godtgöras för kostnaderna.

23:dje punkten. I anledning af det föreslagna stadgandet i denna

punkt yttra sig Skogs-Styrelsen, Landtbruks-Akademiens förvaltningskomité

och Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Kalmar län, afstyrkande

arrendatorns befriande från uppförande af ny stängsel, samt

Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Östergötlands län, som anser

inga andra föreskrifter böra meddelas, än att arrendatorn skall fullgöra

stängselskyldigheten enligt lag med skyldighet att jemväl underhålla vid

tillträdet befintlig stängsel inom inegorna, såvida icke förvaltningen lemnade

tillstånd till dess borttagande, hvarjemte Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

i Stockholms, Upsala, Gotlands och Wermlands samt

Göteborgs och Bohus län biträda den af en komitéledamot (pag. xi och

xviii) yttrade särskilda mening.

Samma skäl, som böra afhålla Kronan att i andra än undantagsfall

omedelbarligen taga någon befattning med nybyggnaden å de utarrenderade

kronoegendomarne, ega lika stor om ej större giltighet, då frågan

gäller nyhägnad. Bestyret härmed skulle i förhållande till det

mången gång kanhända obetydliga arbetet förorsaka förvaltningen allt

för mycket besvär, och hägnaden blefve dessutom alltid vida dyrare för

Kronan än för arrendatorn att verkställa. Om således all hägnadsskyldighet

bör åligga arrendatorn, förfaller det hufvudsakliga skälet att förmena

honom stängselvitsord; och då förhållandena inom olika delar af

4

26

landet kunna gestalta sig helt olika, så att på ena stället befinnes vara

ändamålsenligt att, möjligen äfven inom det arrenderade området, underhålla

stängsel, men sådant deremot å andra ställen icke bör ifrågakomma,

så synes det ovisst, huruvida undantag från hvad lag och författningar

i allmänhet föreskrifva lämpligen må vid kronoarrenden såsom

allmänt vilkor bestämmas; hvarföre Kollegium i underdånighet hemställer,

att med ändring af komiterades förslag arrendatorn må tillförbindas

att uppföra och underhålla all den stängsel, som i det arrenderade

områdets gränser mot annan egendom bör finnas, men befrias, på

sätt komiterade föreslagit, från hägnaders underhåll inom samma område,

derest icke annorlunda i kontraktet föreskrifves.

I 25:te ''punkten hafva komiterade föreslagit, bland annat, att om

efter det arrendator antagits fråga uppstått om vattenafledning, deraf

arrenderade egendomen tillskyndades fördel, men arrendatorn undandragit

sig att i företaget deltaga, och detsamma derefter under Kronans medverkan

kommit till stånd, arrendatorn då skulle å det belopp, Kronan fått för

ändamålet utgifva, erlägga ränta efter fem för hundra om året från det

arrendeårs början, då företaget kunde anses fullbordadt, eller den dermed

för egendomen afsedda fördel vunnen. Härvid hafva i afseende på

bestämmelsen om tiden, hvarifrån räntan borde beräknas, anmärkningar

framställts af Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Upsala, Gotlands

och Wermlands län. Äfven Kollegium anser orden ”eller den dermed

för egendomen afsedda fördel vunnen” innebära någonting ovisst, som

möjligen kunde gifva anledning till skiljaktiga meningar om tiden, då

räntebetalningen skulle begynna, och att dessa ord för den skull borde

utgå från förslaget, hvarigenom detsamma i berörde afseende bringades

i hufvudsaklig öfverensstämmelse med föreskriften i Kongl. Förordningen

den 6 Juli 1849 i fråga om den tid, hvarifrån den enligt samma

nådiga Förordning medgifna fördelning af vattenafledningskostnaden på

vissa år borde räknas i det fall, att arrendatorn sjelf deltagit i vattenufiodningsföretnget.

27

28:de punkten. Genom Kongl. Brefvet till Krigs- cell KammarKollegierne

den 25 Juni 1811, hvilket egentligen angår militieboställen,

men tillämpas i fråga om borgens beskaffenhet vid alla för statsverkets

räkning utarrenderade egendomar, är, bland annat, förordnad t, att löftesmännen

alltid såsom för egen skuld skola ansvara för arrendevilkoren;

och synes denna föreskrift, som i komiterades förslag icke iakttagits,

dock, såsom Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Wermlands län

tillstyrkt, böra bibehållas, på det Kronan, i händelse af arrendatorns

försummelse att fullgöra sina skyldigheter, må kunna utan allt för

många omgångar hålla sig till löftesmännen. I betraktande af den

nybyggnad, som, enligt hvad ofvan vid 17:de punkten är anfördt,

kan komma att genom kontraktet arrendatorn åläggas, jemte andra

skyldigheter, såsom att ersätta brandskada i händelse af försummad

brandförsäkring och dylikt, lärer ej heller aflemnande! af räntebärande

obligationer till ett värde, motsvarande två års arrendeafgift, kunna

anses såsom tillräcklig säkerhet, hvarföre i underdånighet hemställes,

huruvida icke borgen bör ovilkorligen föreskrifvas såsom säkerhet

för arrendevilkorens fullgörande. Denna borgen bör enligt förslaget

vara ingången af två ”män”, hvilket sistnämnda ord, då äfven qvinna

kan ikläda sig dylik förbindelse, torde böra utbytas emot ordet ”personer”.

I den af komiterade lemnade utredning om de bestämmelser, som

rörande kronoegendomarnes utarrendering nu äro i vårt land gällande,

omnämnes hvarken Kongl. Brefvet till Krigs- och Kammar-Kollegierna

den 26 Mars 1816, hvarigenom förordnas, att borgensförbindelserna jemväl

skola innehålla, att det derigenom åtagna ansvaret ”sträcker sig för

den utsatta tiden äfven till den händelsen, att arrendatorn skulle emellertid

med döden afgå”, ej heller Kongl. Brefvet den 12 Juni 1873, som

förklarar att i alla löftesskrifter, som för kronoarrenden komme att utfärdas,

borde intagas den bestämmelse, att, derest arrendator blifver från

arrendet skiljd, löftesmännens ansvarighet för den förlust, som derige

-

28

nom för Kronan kunde uppkomma, ej må utsträckas utöfver den tid,

för hvilken de i borgen gått.

33:dje punkten. Under anförande (sid. 75, 76 och 80) att förrättande

af syner å kungsgårdar och andra utarrenderade kronolägenheter vore

för närvarande uppdraget åt häradshöfding med nämnd; att ehuru dessa

lägenheters antal blefve betydligt förökadt, synerna under vanliga förhållanden

ändock borde af domaren medhinnas, särskildt med afseende

derå, att de hvart tionde år återkommande laga syner kunde upphöra;

och att fördenskull tillräckligt skäl saknades till ändring i gällande bestämmelse

i fråga om hvilka förrättningsmännen vid dessa syner borde

vara; samt att lagens stadgande, att af- och tillträdessynen skulle hållas

före den tid, då arrendeombytet skedde, ej heller syntes böra frångås;

hafva komité rade, då vintern i allmänhet vore en otjenlig årstid för

syners förrättande, föreslagit, att laga syn skulle, året innan arrenderad

kronoegendom borde afträdas, senast före September månads utgång

derå verkställas af häradshöfding med nämnd å landet och af rådstufvurätt

i stad, vid hvilken förrättning, som kallades af- och tillträdessyn,

alla skyldigheter för arrendatorn, så vidt de då ännu kunde blifva föremål

för pröfning, borde bestämmas.

Emot detta förslag hafva anmärkningar blifvit framställda af Eders

Kong!. Maj:ts Befallningshafvande i Upsala, Örebro, Gotlands, Kalmar,

Jönköpings, Blekinge, Göteborgs och Bohus samt Wermlands län, äfvensom

af Landtbruks-Akademiens förvaltningskomité, hvilka myndigheter,

hufvudsakligen i öfverensstämmelse med hvad två ledamöter bland komiterade

(pag. xi, xn och xxxvii) yttrat, framhålla såsom otjenligt, att

ovilkorligen föreskrifva domare syn och att bestämma September månad

året före egendomens afträdande såsom yttersta tiden, inom hvilken afoch

tillträdessyn borde hållas.

Genom Kongl. Kungörelsen den 17 December 1799 föreskrifves, angående

utarrenderade kungs- och kungsladugårdar, kronosäterier med de

under dem lydande torp, kronohemman och andra lägenheter, att vid

tillträdet af- och tillträde,ssyn skulle derå hållas af häradshöfding och

nämnd; och genom Kongl. Brefvet den 11 Oktober 1843 är förordna dt,

att indragna fjerdingsmansboställen skulle utarrenderas under tillämpning

af de i högstberörda nådiga Kungörelse stadgade grunder. Det

torde anses tillhöra domhafvanden i orten att äfven ä dessa senare egendomar

förrätta syner, likasom en sådan skyldighet jemlikt Militiebosttidsordningen

den 23 Januari 1836 åligger honom å de till statsverket indragna

militieboställena. Deremot, då domare understundom vägrat att

å indragna jägeri- och landsstatsbostä-llen verkställa syner, under förmenande

att de dertill af författningarne icke vore förpligtade, och

Kongl. Maj:t i nådigt utslag den 12 Februari 1868 fastställt Göta Hofrätts

beslut den 17 Maj 1867, hvarigenom förklarades att indragna landsstatsboställen

icke vore af sådan beskaffenhet, att af- och tillträde.?syn

skulle derå hållas i annan ordning än den 27 kap. 1 § Byggningabalken

för kronohemman i allmänhet bestämde, samt efter det till följd häraf

Kammar-Kollegium, ehuru domaresyn å obetydligare lägenheter ej syntes

Kollegium behöflig eller böra i allmänhet ifrågakomma, till Kongl. Maj:t

gjort underdånig hemställan, att häradshöfdingarne dock måtte åläggas

att, så ofta de derom af Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande anmodades,

med biträde af nämnd i laga ordning förrätta syn å, bland

andra, alla Kronans för statsverkets räkning utarrenderade jordegendomar,

och Justitie-Kanslers-Embetet i häröfver afgifvet yttrande erinrat, att

genom det till följd af folkmängdens tillväxt och en lifligare affärsverksamhet

ökade antalet af mål och ärenden, som vid underdomstolarne

anhängiggjordes, äfvensom genom den under senare tid domare pålagda

skyldighet att upprätta vissa förteckningar och diarier, häradshöfdingarnes

göromål högst betydligt tilltagit i myckenhet och omfattning, så att

ofta stor svårighet mötte för deras ordentliga medhinnande, under hvilka

förhållanden det syntes ingalunda rådligt att än ytterligare öka bemälde

embetsmäns arbete genom att åt dem uppdraga handläggningen af ärenden,

från hvilka de hittills varit befriade, helst då dessa ärenden, såsom

30

förhållandet syntes vara med ifrågakoinne syneförrättningar, till sin beskaffenhet

icke vore att hänföra till egentliga domaregöromål; att de

tvistiga frågor, som vid förrättningarne kunde uppstå, blefve i allt fall,

genom iakttagande af föreskrifterna i 27 kap. Byggningabalken föremål

fr r domarens pröfning; samt att genom syneförrättningarnes öfverlemnande

åt domaren icke heller någon synnerlig fördel skulle vinnas, enär

det svårligen torde kunna i allmänhet antagas, att de vid nämnda förrättningar

förekommande frågor om vanhäfd och värdens åsättande skulle

i sådan händelse blifva med mera sakkännedom bedömda, än om förrättningarne

verkställdes af kronofogde eller länsman; så har Kongl.

Maj:t enligt nådigt Bref den 3 Augusti 1869, med afseende å hvad

Justitie-Kanslers-Embetet sålunda anfört, funnit Kollegii berörde underdånig;!

hemställan icke till någon åtgärd föranleda; Och hafva sedermera,

likasom äfven tillförene, syner å indragna jägeri- och landsstatsboställen

samt å åtskilliga andra mindre lägenheter äfvensom å indragna

och för statsverkets räkning numera utarrenderade häradshöfdingeboställen,

åtminstone i vissa landsorter, allmänneligen förrättats af kronofogden

i orten med biträde af två nämndemän. Nu gällande bestämmelser

ålägga således icke, såsom komiterade yttrat, häradshöfdingarne

att förrätta syner å alla för statsverkets räkning utarrenderade egendomar.

Laga syner hvart tionde år förekomma hvarken å indragna boställen,

med undantag af fjerdingsmansboställen, ej heller å vissa andra

obetydligare lägenheter, hvarföre upphörandet af dessa förrättningar ej

kan tillmätas någon betydenhet i jemförelse med den stora tillökningen

i syner, som indragningen af alla militieboställen, hvarå syner hittills

blott till en ringa del hållits af domare, och af alla hospitalsfastigheter

skulle förorsaka; och det synes med skäl kunna ifrågasättas, huruvida

häradshöfdingarne lämpligen må, hädanefter mera än hittills, betungas

med verkställande af syner å de för statsverkets räkning utarrenderade

egendomarne. Sådant är dessutom vida mindre nödigt nu än förr, enär

den mest invecklade fråga vid syneförrättningar, eller årsberäkningen för

31

nybyggnad förfaller, om såsom föreslaget är arrendatorns byggnadsskyldighet

efter lag kommer att upphöra; hvarföre Kollegium får i underdånighet

hemställa, om icke förslaget bör ändras i så måtto, att laga

syn å egendom på landet endast i det fall, der förvaltningen i följd af

egendomens betydenhet eller af annan anledning pröfvar erforderligt sådant

förordna, skall förrättas af häradshöfding med nämnd, men eljest

af kronofogden med biträde af två nämndemän; och synas i senare fallet,

på sätt Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Örebro län föreslagit,

i afseende å tid och ordning för Överklagande af de vid synen

meddelade bestämmelser kunna tjena till efterrättelse stadgandena i

Kongl. Förordningen den 6 Februari 1849, angående viss tid för klander

af husesyn emellan enskild jordegare och landbo.

I öfrigt lärer ombud för bevakande af Kronans rätt böra vid laga

syn vara närvarande; och då det af flera orsaker kan blifva olägligt att

förrätta af- och tillträdessyn så långt före afträdesdagen, som koiniterades

förslag förutsätter, samt särskilda delar af landet kräfva olika bestämmelser,

torde annan föreskrift i detta hänseende ej böra meddelas,

än att af- och tillträdessyn bör hållas före egendomens afträdande på

lämplig årstid, då marken är bar.

34:de ''punkten. Genom misskrifning uppgifves datum å Kongl. Maj:ts

nådiga Bref, angående bestämmande i penningar af arrendeafgifterna för

statens egendomar till den 14 Juni 1871 i stället för den 14 Januaii

samma år; hvilket nådiga Bref dock icke, såsom komiterade antagit,

komrne att upphäfvas, utan fortfarande skulle ega gällande kraft. Detsamma

skulle blifva förhållandet med Kongl. Brefvet den 2 Mars 1827,

enär komiterade icke föreslagit annat ställe för borgensskrifters förvarande,

samt med Kongl. Förordningen den 6 Juli 1849 om deltagande

i vatten afledning, som enligt komiterades förslag skulle erhålla tillägg,

men ej ändras.

[ anledning af det utaf koiniterade (sid. 95) framställda förslag till

organisation af den tillernade nya förvaltningen af arrendegodsen utbeder

sig Kollegium få i underdånighet erinra, att likasom det är uppenbart

att med den utvidgning i Skogs-Styrelsens verksamhet, som är

att emotse, icke en person skulle i den af komiterade föreslagna DomänStyrelsen

kunnat föredraga alla till skogsväsendet hörande ärenden, då,

enligt hvad Skogs-Styrelsen i sitt underdåniga utlåtande upplyst, redan

för närvarande fyra personer äro dermed sysselsatta, likaså torde, då

en ledamot i Kollegium är till större delen sysselsatt med föredragningen

af ärenden, som angå de utarrenderade kronoegendomar, hvilka för närvarande

höra under Kollegii förvaltning och hvilka med inberäkning äfven

af de egendomar, som utarrenderas för Landshöfdingelöneregleringsfondens

och Stuteriernas räkning uppgå till endast omkring en fjerdedel

af det antal, som skulle komma att lyda under den nya förvaltningen,

detta förhållande ådagalägga att, såsom Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

i Jönköpings, Wermlands och Westmanlands län jemväl

yttrat, större personal än hvad komiterade förutsätta erfordras i denna

förvaltning. De föreslagna förvaltningsgrunderna påkalla den noggrannaste

tillsyn öfver de utarrenderade egendomarne och ställa stora anspråk

på den förvaltande myndigheten, såvida förvaltningen skall lemna

ett godt resultat. Bestyret med egendomarnes bebyggande, i hvilket

afseende det hittills hufvudsakligen tillkommit vederbörande att vid laga

syn besluta, äfvensom fastställande af kultur- och odlingsplaner jemte

alla andra med arrendeväsendet och vården om berörda egendomar sammanhängande

frågor komma att förorsaka förvaltningen mycket besvär

och fordra, oaktadt all möjlig förenkling som komiterade ma hafva tänkt

sig vid göromålens behandling, ej ringa arbetskrafter. På grund häraf

samt under förutsättning, att. Skogs-Styrelsen förblifver ett särskildt embetsverk,

anser Kollegium, att den centrala förvaltningen af arrendegodsen

erfordrar, utom en General-Direktör såsom chef, till en början

åtminstone två föredragande ledamöter samt en sekreterare, som tillika

33

är ombudsman, och en kamrerare jemte nödiga biträden; lärande under

General-Direktörens frånvaro eller vid inträffadt förfall för honom att

sitt embete förvalta, detsamma böra af de föredragande ledamöterna gemensamt

utöfvas.

På hvad sätt den centrala myndigheten än må ordnas, ligger dock

synnerlig vigt på det biträde densamma har att påräkna i landsorten;

och frågan om den lokala förvaltningens ordnande torde kanhända vara

en bland de svåraste att lösa på ett tillfredsställande sätt, utan att statsverket

derigenom ådrages allt för känbara kostnader. Komiterades förslag

i detta hänseende har också gifvit anledning till olika meningar,

dels af Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Upsala, Göteborgs och

Bohus, Östergötlands samt Elfsborgs län, som antingen instämma i den

af en ledamot i komitén (pag. m—vin) uttalade särskilda mening, eller

framställa andra förslag i syfte att få lokalförvaltningen länsvis ordnad,

och dels utaf Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Jönköpings,

Wermlands, Jemtlands och Gotlands län, som väl ej göra någon erinran

emot den af komiterade föreslagna lokalförvaltningens sammansättning,

men anse de åt landtbruksinspektörerne anvisade distrikter vara alltför

vidsträckta, så att dessa tjenstemäns många och maktpåliggande göromål

icke skulle kunna med erforderlig noggranhet och omsorg verkställas.

Denna senare betänklighet delas jemväl af Kollegium med afseende

å de i komiterades utlåtande (sid. 82 och 83) för landtbruksinspektören

uppräknade många åligganden, bland hvilka för öfrigt synes

hafva bort tillika omnämnas såsom en skyldighet för honom eller hans

assistent att närvara vid alla laga syner för att såsom Kronans ombud

dess rätt bevaka; Och om än, såsom i det föregående är yttradt, kronobetjeningens

biträde vid egendomarnes vård skulle i nämnda likasom i

vissa andra fall komma att tagas i anspråk, blifver det antagligen likväl

erforderligt att åt landtbruksinspektörerne och deras medhjelpare anvisa

mindre tjenstgöringsområden, såvida Kronan vill under sin eganderätt

bibehålla äfven de mindre egendomarne. Det torde emellertid få bero

5

34

på den blifvande styrelsen att, efter vunnen erfarenhet om behofvet,

framdeles till Eders Kongl. Maj:t inkomma med den underdåniga framställning

om ökadt antal landtbruksinspektörer och assistenter eller om

den förändrade fördelning af deras tjenstgöringsområden, som af vissa

mindre egendomars möjligen ifrågakommande försäljning, hvarom Kollegium

här nedan torde få i underdånighet sig yttra, eller af andra omständigheter

påkallas; och får Kollegium fördenskull allenast i underdånighet

hemställa om den ändring af komiterades förslag i denna del,

som må föranledas af Skogs-Styrelsens bibehållande såsom särskild förvaltning,

nemligen att för Westerbottens och Norrbottens län de landtbruksinspektörerne

å andra orter och deras medhjelpare åliggande göromål

uppdragas åt sådana personer, som kunna finnas dertill lämpliga;

hvarvid sålunda de i komiterades förslag förekommande orden ”vid skogsstaten

anställda” utgå.

De egenskaper, som, enligt hvad komiterade (sid. 82) yttrat, hos

landtbruksinspektörerne och deras medhjelpare eller assistenter, synnerligen

de förre, borde finnas, vore insigter och erfarenhet i landtbruk,

som komme att utgöra förnämsta föremålet för deras verksamhet, samt

affärskännedom, helst i förening med något mått af tekniska kunskaper.

Om, såsom föreslaget är, förvaltningen skall ombesörja all nybyggnad å

de utarrenderade egendomarne, eller derom meddela föreskrift i arrendekontraktet,

är det af väsendtlig vigt, vare sig nybyggnadens verkställande

kommer att såsom ett kontraktsvilkor åläggas arrendatorn eller

eljest, att fullt tillförlitliga material- och kostnadsförslag uppgöras; och

då det icke torde kunna förväntas, att ofta finna landtbruksinspektörer,

som jemte de egenskaper, hvilka hos dem i främsta rummet erfordras,

äfven ega nödiga kunskaper för upprättande af dylika förslag, hvilka

göromål deremot alltid lättare och med större tillförlitlighet skulle verkställas

af en i detta hänseende företrädesvis sakkunnig person, så kan

möjligen ifrågasättas, huruvida det icke vore lämpligt, att en särskild

arkitekt för sådant ändamål hos förvaltningen blefve anställd.

35

Såsom de komitébetänkandet åtföljande tabeller utvisa finnas en

mängd små i olika delar af landet spridda och antagligen mången gång

aflägset belägna kronoegendomar. Dessa fordra emellertid lika mycken

tillsyn som de större egendomarne och förorsaka följaktligen i förhållande

till arrendebeloppen statsverket ojemförligt större förvaltningskostnader

än de senare. Enligt hvad af Kongl. Brefvet den 29 Maj

1874 inhemtas, har också, hufvudsakligen af det skäl, att förvaltningskostnaderna

med afseende på egendomarnes ringa afkastning ställde sig

allt för dryga, Riksdagen, i öfverensstämmelse med hvad Eders Kongl.

Maj:t i nådig proposition föreslagit, nämnda år beslutat, att sådana Kronan

tillhöriga, under Kollegii förvaltning ställda och för statsverkets

räkning utarrenderade hemman och lägenheter, för hvilka årliga arrendeafgiften

icke öfverstege 200 Kronor och hvilkas bibehållande åt Kronan

icke på grund af befintlig skogstillgång eller af annan särskild anledning

påkallades, skulle, i den mån derom gällande arrendekontrakter

närmade sig sitt slut och under iakttagande af de föreskrifter Eders

Kongl. Maj:t kunde finna lämpligt meddela, på offentlig auktion till den

högstbjudande försäljas under vilkor: att köpare, som sådant åstundade,

skulle ega att, efter derom vid auktion gjord anmälan, inbetala köpeskillingen

under loppet af sex år med en sjettedel årligen, såvida han

för fullgörandet deraf vid auktionstillfället ställde säkerhet; att högsta

anbudets antaglighet komme att underställas Eders Kongl. Maj:ts nådiga

pröfning; att försäljningen skulle ega rum utan någon kronotionde eller

sådan grundränta, som utginge endast af kronoskatteegendomar; samt

att, sedan köpebref utfärdats, de sålda hemmanen och lägenheterna skulle

komma att i jordeboken upptagas under titel ”utsockne eller allmänt

frälse” och för betecknande af denna deras natur påföras ränta till Kronan

i likhet med andra frälsehemman i orten; och har i sammanhang

härmed Riksdagen, som ansåg, att de medel, som genom denna försäljning

komme att inflyta, icke borde användas till bestridande af löpande

utgifter utan ställas till Riksdagens förfogande för att användas till in

-

36

köp af skogbärandc eller till skogsodling tjenlig mark, förordnat, att

dessa medel skulle till Riksgäldskontoret inlevereras och der särskildt

bokföras, intilldess Riksdagen om desammas användande i ofvan antydda

syftning fattat beslut. Skogs-Styrelsen och Eders Kongl. Maj:t,s Befallningshafvande

i Kronobergs län tillstyrka att flera af de smärre egendomarne,

än de som med nämnda beslut afsåges, borde af Kronan försäljas;

och Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Örebro län föreslår,

att sådana kronoegendomar, för hvilka årliga arrendeafgiften icke

öfverstege 500 Kronor, borde till enskilda öfverlåtas. Äfven Kollegium

hyser den åsigten, att en sådan åtgärd skulle vara för det allmänna

fördelaktig. Af förhandlingarne angående ofvan beslutade försäljning

framgår, att arrendeafgiften för de hemman och lägenheter, uppgående

till ett antal af 174 stycken, hvilka i följd deraf borde till försäljning

ifrågakomma, motsvarande i medeltal allenast 3,5 procent af det samma

egendomar åsätta bevillningstaxeringsvärde; hvaremot vid hittills verkställda

försäljningar icke någon köpeskilling understigit, men i de flesta

fall varit betydligt högre än taxeringsvärdet. Om rörande de under

Serafimerordensgillets vård hittills stående fastigheter någon tvekan kan

uppstå, huruvida Kronan eger att afhända sig dessa, till stor del genom

enskild frikostighet för välgörande ändamål donerade lägenheter, förefinnes

deremot icke någon sådan betänklighet i fråga om de i tabellen

N:o 1 upptagna Kronans fastigheter, som vid 1875 års utgång stodo

under Kollegii förvaltning och för statsverkets räkning utarrenderats

eller af hvilka afkomsten annorledes till statsverket ingått; ej heller angående

de i tabellen N:o 2 upptagna egendomar, om hvilkas indragning

till statsverket beslut var fattadt, men vid nämnda tid ännu ej gått i

verkställighet. Be utaf komiterade beräknade inkomsterna för alla dessa

egendomar, uppgående till ett antal af 3,140 stycken, utgöra i medeltal

829 Kronor för hvardera, under det att bland dem finnas i tabellen

N:o 1 nära 400 stycken och i tabellen N:o 2 nära 900 stycken eller tillsammans

något öfver 1,250 stycken egendomar, för hvilka det vid ut

-

37

arrendering genom vederbörlig myndighet bestämda årliga arrendebeloppet

icke öfverstiger 500 Kronor för hvarje särskild egendom. Försäljningen

af dessa senare egendomar, utgörande omkring en tredjedel af

hela det antal, 3,873 stycken, som kan ifrågakomma att ställas under

den nya förvaltningens vård, skulle i väsendtlig mån underlätta denna

förvaltnings ordnande på ett ändamålsenligt sätt utan allt för stora förvaltningskostnader;

och för köpeskillingen, hvarå räntan antagligen komme

att uppgå till högre belopp än arrendeafgiften, kunde Kronan framdeles

komma i besittning af annan fast egendom, som för befrämjandet af

något allmännyttigt ändamål eller eljest vore mera än dessa smärre

egendomar egnad att af Staten innehafvas och förvaltas; hvarföre det

synes Kollegium lämpligt om, i den mån tidpunkten nalkas för upphörande

af nu gällande kontrakter, angående ifrågavarande genom vederbörlig

myndighets försorg utarrenderade egendomar, för hvilka årliga

arrendet ej öfverstiger 500 Kronor, desamma, så framt de icke kunna

med fördel tillsammans med annan närbelägen Kronans egendom ånyo

utarrenderas eller deras bibehållande åt Kronan af annan särskild anledning

icke påkallas, blefve, i den ordning och under de vilkor ofvanhögstberörda

nådiga Bref den 29 Maj 1874 bestämmer, åt enskilde under

eganderätt upplåtne.

Efter att sålunda hafva fått redogöra för hvad Kollegium funnit

anledning att erinra vid de utaf komiterade afgifna förslag till grunder

för förvaltningen af Kronans fastigheter och i sammanhang dermed till

ordnande af den förvaltande myndigheten, torde det, angående de föreslagna

allmänna vilkoren vid kronoarrenden, tillåtas Kollegium, som vid

3:dje, 13:de, 14:de, 16:de, 17:de, 22:dra, 24:de, 30:de och 35:te punkterna

af dessa vilkor i underdånighet åberopar hvad som vid punkterna 11,

13, 14, 17, 18, 23, 25, 28 och 33 af grunderna för förvaltningen redan

38

blifvit yttradt, att vidare angående samma allmänna vilkor i underdånighet

anföra:

l:sta punkten. Vid åtskilliga för statsverkets räkning utarrenderade

lägenheter, nemligen mantal Stenbrottet under Karlbergs kungsgård i

Stockholms län samt några fisken och andra ej till jordegendom hänförliga

lägenheter räknas arrendeåret för närvarande dels lika med kalenderåret,

dels från den 1 Juni och den 1 Juli.

7:de punkten. Såsom vid 2:dra och 3:dje punkterna af grunderna

för förvaltningen af Kronans fastigheter är anfördt, bör jemlikt föreskriften

i Kongl. Brefvet den 8 Maj 1868 äfven för skogen å hag- eller

betesmarken plan till ordnad hushållning upprättas; och det synes Kollegium

för skogsåterväxtens befrämjande erforderligt, att röjningar å

såväl äng som betesmark verkställas endast efter behörigen meddelad

anvisning, på det att icke dervid äfven må borthuggas sådana träd eller

telningar, som för gräsväxten ej kunna anses hinderliga.

I 9:de punkten föreslår komiterade, att nyodling må ske endast på

de områden och under de vilkor, som antingen i arrendekontraktet eller

ock sedermera på arrendatorns ansökning af Styrelsen bestämmas,

och att på vederbörande landtbruksinspektör skulle bero att i afseende

å tillåten nyodling efter jordens beskaffenhet medgifva, att flåhackning,

skumplöjning eller annat odlingssätt med åtföljande bränning dervid må

begagnas. Då emellertid markens beskaffenhet utan tvifvel måste tagas

i öfvervägande vid bedömande af frågan, huruvida nyodling må tillåtas

eller ej, och sättet för odlingens verkställande mången gång torde utgöra

ett vilkor för odlingens tillåtande, samt enär någon beslutanderätt

egentligen icke torde böra tillkomma landtbruks-inspektören, så följer

häraf, enligt Kollegii tanke, att förslaget borde på det sätt ändras, att

ensamt på Styrelsen ankommer att medgifva, om flåhackning, skumplöjning

eller annat odlingssätt med åtföljande bränning må vid odlingen

begagnas.

39

10:de ■punkten. Vid här föreslagna stadgandet, att om arrendatorn

vill för hela det arrenderade området eller viss del deraf i väsendtlig

mån förändra sättet för dess torrläggning, sådant borde ske efter plan

af sakkunnig person, hvars biträde honom genom Styrelsens försorg

kostnadsfritt beredes, har Landtbruks-Akademiens förvaltningskomité

anmärkt, att denna senare föreskrift om tillhandahållande kostnadsfritt

af biträde åt arrendatorn vore alldeles öfverflödig, emedan arrendatorn,

likasom alla andra jordbrukare, vid behof af agronomiskt biträde kunde

lätt och med högst ringa kostnad, efter reqvisition i behörig tid, erhålla

detsamma, utan att Styrelsen dermed besvärades, hvarföre Förvaltningskomitén

hemställt, att denna föreskrift må från förslaget utgå. Och

ehuru angeläget må vara, att arbeten af ifrågavarande slag verkställas

fullt ändamålsenligt och att fördenskull sättet för deras utförande icke

öfverlemnas åt arrendatorn att fritt bestämma, likväl då arrendatorn,

utan känbara kostnader och utan Styrelsens mellankomst, lätteligen kan,

på sätt Förvaltningskomitén angifvit, förskaffa sig det erforderliga biträdet,

får äfven Kollegium för sin del biträda Förvaltningskomiténs

hemställan, synnerligast som berörda, enligt komiterades förslag arrendatorn

tillförsäkrade rättighet skulle af honom kunna missbrukas, så

att biträde påkallades vid jemförelsevis allt för obetydliga arbeten.

12de punkten. I öfverensstämmelse med den af Kollegium vid 2:a

och 3:e punkterna af grunderna för förvaltningen af Kronans fastigheter

uttalade mening hemställes i underdånighet, att här ifrågavarande punkt

måtte ändras så, att arrendatorn icke berättigas att å arrenderade området

fälla något växande träd utan föregången behörig utsyning.

I syfte att inskränka den enligt komiterades förslag i denna punkt

åt arrendatorn medgifna afverkningsrätt yttra sig äfven Eders Kongl.

Maj:ts Befallningshafvande i Kalmar samt Göteborgs och Bohus län,

Landshöfdinge-Embetet, i Stora Kopparbergs län och Landtbruks-Akademiens

förvaltningskomité.

40

26:te punkten. Enligt komiterades förslag skulle afträdande arrendatorn,

som borde tillförbindas dels att året innan egendomen afträdes,

efter trädesjordens omsorgsfulla brukning och gödsling, beså densamma

med ren och strid vintersäd (rättare höstsäd) och att samma år utså

klöfver- och gräsfrö samt dessutom verkställa höstplöjning, allt på sätt

förslaget närmare föreskrifver, och dels att vid egendomens afträdande

till efterträdaren lemna vårfoder af hö och halm till den myckenhet,

som efter gårdens storlek i kontraktet bestämmes, visserligen af tillträdaren

undfå betalning för utsäde af såväl höstsäd som sista årets

klöfver- och gräsfrö, men deremot icke vara berättigad till någon ersättning

för det å jorden nedlagda arbete, för gödselns utförande på

åkern eller för det aflemnade vårfodret. Lika med hvad en komitéledamot.

i särskild mening (pag. xxn) yttrat hafva deremot ej mindre

Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Örebro, Blekinge, Göteborgs

och Bohus, Jemtlands och Westerbottens län, än ock Landtbruks-Akademiens

förvaltningskomité tillstyrkt, att tillträdaren måtte åläggas att

utgifva ersättning äfven i sistberörde hänseende; hvilket jemväl Kollegium

för sin del anser ändamålsenligt, emedan denna ersättning, som

lämpligen synes böra utgå efter mätesmäns bestämmande, dock så att

värdet å vårfodret icke i något fall må sättas högre än gällande markegångspris,

kunde lämpas efter det verkställda arbetets och det aflemnade

fodrets beskaffenhet samt afträdaren derigenom finna sig manad att aflemna

godt foder och nedlägga större omsorg, än eljest, vid arbetets

verkställande; hvarföre Kolleghim i underdånighet hemställer, att i öfverensstämmelse

härmed komiterades förslag måtte ändras.

27:de punkten. Med föranledande af väckt förslag till ändring af

Kongl. Kungörelsen den 4 Maj 1827, angående beräkning och fördelning

af den ersättning, som boställsinnehafvare i anledning af verkställda

egoskiften för husflyttning, odling, hägnad, dikning, ståndskog eller plantering

kunna erhålla eller få vidkännas, har Kollegium den 30 Oktober

1874 och den 22 Oktober sistl. år afgifvit underdåniga utlåtanden i

41

fråga om disposition af vid laga skifte boställe tillerkända skogsliqvidsmedel,

hvilka utlåtanden Kollegium härvid får i underdånighet åberopa.

28:de punkten. Jemlikt, föreskrift i Kongl. Kungörelsen den 17 December

1799 ålägges arrendator i de af Kollegium utfärdade arrendekontrakt

att, när inkräktning eller åverkan å de arrenderade egorna

förmärkes, derom underrätta Kongl. Maj:ts Befallningshafvande; och synes

som om äfven i komiterades förslag ordet ”kronobetjeningen” borde

utbytas emot ”Konungens Befallningshafvande”, emedan härigenom är

att förvänta större säkerhet derför, att behöriga åtgärder i anledning af

den gjorda anmälan varda vidtagna.

34:de punkten. Det af Landtbruks-Akademiens förvaltningskomité

gjorda förslag om tillägg vid denna punkt af orden ”samt förse Kronans

ombud vid deras besök med nödigt husrum äfvensom med skjuts, i fall

sådan äskas”, finner Kollegium sig böra biträda, dock så, att betalning

för den erhållna skjutsen erlägges.

Derest, såsom Kollegium vid 33:dje punkten af förslaget till grunder

för förvaltningen af Kronans fastigheter hemställt, laga syner äfven

hädanefter komma att af kronofogde med biträde af två nämndemän

förrättas å den för statsverkets omedelbara räkning utarrenderade fasta

egendomen, torde hafva förfallit hufvudsakliga skälet för den af kotniterade,

sid. 109, gjorda framställning, att underdomarne vid all handläggning

af ärenden, rörande omförmälda, enligt komiterades åsigt efter

privaträttsliga grunder förvaltade egendom, måtte vara berättigade till

ersättning och lösen, såsom om egendomen vore enskild man tillhörig.

Hvad slutligen angår frågan, på hvilka vilkor för odling tjenlig,

Kronan tillhörig mark i de Norrländska länen hädanefter må till en

6

-

42

skilde upplåtas, hafva komiterade, med afseende å dels afvittringens

framskridande äfvensom redan verkställda undersökningar och meddelade

beslut, angående dispositionen af de vid afvittringen uppkomna öfverloppsm

ark erna, dels nybyggesväsendets ställning för närvarande och den

utredning, hvarför detsamma under senaste tiden gjorts till föremål,

kommit till den åsigten, att de för fullgörande af sitt uppdrag härutinnan

borde hufvudsakligen fästa sig vid förhållandena inom Westerbottens

och Norrbottens läns lappmarker samt uttala sig egentligen öfver frågan

om beviljande af skogsanslag åt nybyggen, som framdeles kunde anläggas,

och öfver hvad dermed egde gemenskap; och hafva komiterade

med denna åsigt rörande omfattningen af det erhållna uppdraget, efter

redogörelse ej mindre för den ställning i fråga om rätt till skog, som

genom Kongl. Förordningen den 29 Juni 1866 och Kongl. Afvittringsstadgan

den 30 Maj 1873 gifvits dem, hvilka erhållit tillåtelse till nybyggesanläggning,

än äfven för de åtgärder för kronoparkers afsättande

inom lappmarkerna, som enligt Kongl. Brefven den 24 Oktober 1871,

den 2 Februari 1872 och den 30 Oktober 1874 blifvit vidtagna och

hvarigenom redan en bestämd gräns för nybyggesanläggningar blifvit

uppdragen, — vidare yttrat, bland annat, att en nybyggare i lappmarkerna,

hänvisad uteslutande till de inegor, som kunde blifva åt

honom insynade, icke vore i stånd att lifnära sig och familj, än mindre

motse den möjlighet af förkofran, som vid allt arbete vore en mäktig

häfstång; hvarföre, då härtill komme, att tillförsäkrandet åt nybyggaren

af dess behof af mulbete för kreaturen och vedbrand samt ännu mera

rättigheten att hugga något visst antal träd årligen på angränsande

kronopark skulle innebära en afvikelse från de grundsatser om oblandad

eganderätt, hvilkas riktighet allt mera erkändes, och då ett fullkomligt

afslutande eller afbrytande af all nybyggesanläggning i lappmarken äfven

vore ganska betänkligt, komiterade, som ej heller funne sig föranåtna

att föreslå någon inskränkning i den enligt 1873 års afvittringsstadga

belöpande områdestilldelning, utgörande för vanligast förekom

-

43

mande g mantal 625 till 2,500 qvadratref, ansett, att nybyggen med rätt

till skogsanslag äfven hädanefter må i sammanhang med afvittringen i

lappmarkerna kunna anläggas, men hemställa dervid om vissa ändringar

af föreskrifterna i Kongl. Förordningen om kronoparkers bildande den

21 December 1865 och nyssberörda afvittringsstadga, såsom af betänkandet

närmare inhemtas.

Uti komiterades sålunda afgifna yttrande instämma LandshöfdingeEmbetet

i Norrbottens län och till hufvudsaklig del äfven Eders Kongl.

Maj:ts Befallningshafvande i Westerbottens län, hvaremot Skogs-Styrelsen

och Landtbruks-Akademiens förvaltningskomité anse, att anläggning af

nybyggen med skogsanslag hädanefter icke må beviljas.

Af hela Norrland återstå för närvarande oafvittrade allenast Norrbottens

och Westerbottens läns lappmarker samt Pajala socken i förstnämnda

län, för hvilken socken, hvarest afvittringen äfvenledes torde

vara i det närmaste afslutad, Eders Kongl. Maj:t genom nådigt Bref den

17 Mars detta år medgifvit, att hvarje helt mantal må tilldelas från

femtusen till tjugutusen qvadratref inegor, skog och utmark samt i förhållande

derefter för mindre hemmantal, allt efter markens beskaffenhet

och godhet, dock att en fjerdedel af skogsanslaget skulle afsättas

till en eller flera för socknen samfälda häradsallmänningar; och då äfven

undersökningar om användande af Kronans öfverloppsmarker redan,

enligt hvad komiterade uppgifvit, försiggått inom alla de afvittrade orterna,

hvarvid, såvidt för Kollegium ännu är kändt, blott en ringa del

af dessa öfverloppsmarker kommit i fråga att såsom nybyggen disponeras,

så följer häraf, att de vilkor, hvarunder för odling tjenlig, Kronan

tillhörig mark i de Norrländska länen anses hädanefter böra åt enskilde

upplåtas, ega betydelse egentligen endast för nämnda lappmarker.

Inom desamma finnas enligt 1875 års mantals- och taxeringslängder

tillsammans 1,446 hemman, svarande för 349fifi mantal eller i medeltal

hvarje hemman för icke fullt I mantal. Dessa hemman åter äro fördelade

i 3,061 brukningsdelar, så att på hvarje sådan del belöper i

44

medeltal närmast J mantal eller något mindre än h mantal, som enligt

komiterades uppgift skulle utgöra det inom lappmarkerna vanligast förekommande

hemmantalet.

Med afseende å angelägenheten af att skogarne vårdas på ett fullt

ändamålsenligt sätt och då skogsprodukter numera ega det värde, att

de torde kunna med fördel tillgodogöras äfven å de mera otillgängliga

trakterna af lappmarken, synes vid afvittringen böra i främsta rummet

tillses, att all den mark, som lämpligen och utan förnärmande af enskildes

rätt kan såsom kronopark förvaltas, varder för sådant ändamål

under kronans omedelbara vård bibehållen; men då det likväl med all

sannolikhet kommer att uppstå jemte annan till odling tjenlig mark

mindre skogstrakter, som för kronan icke ega något synnerligt värde;

då den bofasta befolkningens tillväxt, hvars vigt ej lärer förnekas, icke

enligt Kollegii tanka kan annorledes, än genom anläggning af nybyggen

med stadgad besittningsrätt, på något verksamt sätt befrämjas; då, på

sätt komiterade anfört, nybyggesanläggningar utan skog och tillräckligt

mulbete för nybyggarens kreatur icke torde kunna ega bestånd, och då

upplåtelse af odlingsmark med rätt för all framtid till mulbeten och

skogsfång å angränsande kronoparker, ej heller synes på något vilkor

böra ske, så anser Kollegium, att nybyggesanläggningar med skogsanslag

i mån af tillgång enligt gällande afvittringsstadga äfven hädanefter må

medgifvas, dock utan att dessa upplåtelser få i någon mån inverka på

krön oparkernas storlek eller läge. Som emellertid dylika upplåtelser i

sammanhang med afvittringen bero på derom i behörig tid gjorda ansökningar,

är det antagligt, att jemte den mark, som under nämnda förrättning

blifvit till kronoparker afsatt, skola uppkomma odisponerade

trakter eller så kallade öfverloppsmarker, hvilka kunna företrädesvis vara

lämpliga att åt enskilda på nyssangifna vilkor upplåtas; och upplåtelse

af nybyggen synes för den skull, såsom komiterade (sid. 125) jemväl antydt,

äfven efter afvittringen böra ifrågakomma, dock icke såsom regel

utan efter Eders Kongl. Maj:ts nåd. bestämmande, sedan genom under

-

45

sökning i föreskrifven ordning blifvit utrönt, att samma öfverloppsmarker

icke skulle med större fördel för det allmänna kunna af kronan bibehållas

för att såsom kronoparker förvaltas. Med den ändring af komiterades

förslag, hvartill dessa erinringar föranleda, hemställer Kollegium

i underdånighet, att detsamma måtte vinna Eders Kongl. Maj:ts nådiga

godkännande.

Datum å Kongl. Kungörelsen, angående förbud af nybygges anläggning

i lappmarken, uppgifves genom misskrifning å sidan 115 i betänkandet

till den 19 December, i stället för den 19 April 1872; och, såsom

skogsstyrelsen äfven anmärkt, hafva komiterade vid redogörelse (sid. 117)

för innehållet af 3 §. af Kongl. Förordningen den 21 December 1865,

angående kronoparkers bildande, förbisett den förändring, som denna §.

undergått genom Kongl. Kungörelsen den 18 September 1874.

De nådiga remisserne å Skogs-Styrelsens och Landtbruks-Akademiens

Förvaltnings-Komités i ärendet afgifna underdåniga utlåtanden återställas

liärhos i underdånighet, hvarjemte protokollsutdrag, innehållande

af Kollegii ledamöter vid målets handläggning yttrade särskilda meningar,

bifogas; och Kammar-Kollegium framhärdar med djupaste vördnad, trohet

och nit

Sto rmäktigste, Ållernådigste Konung!

Eders Kongl. Maj:ts

underdånigste tropligtigste

tjenare och undersåter

TÖNNES HELLM. WRANGEL.

Carl Aug. Fehr. Fr. Bergström. S. Borgström.

F. Th. Billbergh. Adb. Anderson. Fr. M. Sivard.

C. J. Hassell.

Stockholm den 26 Oktober 1876.

Utdrag af Kong! Maj:ts och Kammar-Kollegii protokoll, hållet i

Stockholm den 26 Oktober 1876.

Närvarande:

Herr t. f. Presidenten och Riddaren, Grefve Wrangel,

Herrar Kammarråden och Riddarne Fehr,

Bergström,

Borgström,

Billbergh

och Anderson,

Adjungerade ledamoten, Kamereraren och

Riddaren Sivard.

S. d. fortsattes och afslutades öfverläggningen i det den 23, 24 och

25 dennes förekomna mål angående dels ordnande af förvaltningen af

Statens fastigheter och dels upplåtande till nybyggen af mark i Norrland;

och beslöts nu underdånigt utlåtande till Kongl. Maj:t af det innehåll

registraturet utvisar.

Följande från beslutet i mer eller mindre mån skiljaktige meningar

yttrades, nemligen

af Herrar Kammarråden Anderson och Fehr:

»27:de punkten. I hufvudsaklig öfverensstämmelse med hvad Kongl.

Maj:ts Befallningshafvande i Upsala län i sitt underdåniga yttrande anfört,

anse vi, då arrendatorn dör, att hans sterbhusdelegare alltid böra

hafva rätt att behålla arrendet, så länge de fullgöra arrendevilkoren och

derför ställa behörig säkerhet samt att sterbhusdelegarne endast böra

47

åligga att inom sex månader efter dödsfallet hos Kronogodsförvaltningen

uppgifva den person, som sköter egendomen och till hvilken förvaltningen

har att vända sig i frågor, som egendomen röra.

Om Kongl. Maj:t i nåder gillar denna åsigt, hemställa vi underdånigst

att 29 punkten i de af Komitén föreslagne allmänna vilkor vid

kronoarrenden må i öfverensstämmelse härmed ändras.»

af Herr Kammarrådet Borgström:

y>l:sta och 4:de punkter ne. Då, enligt komitterades förslag, den myndighet,

åt hvilken förvaltningen af kronans arrendegods updrages, och

som jag anser kunna benämnas Domän-Styrelse, skall ega bestämma

kulturplaner för dessa egendomar, och Kronan dessutom kan komma att

till vissa betydligare förbättringar å desamma lemna understöd, kan jag

ej biträda Kollegii mening, att något stadgande om belöning åt en kronans

arrendator för verkstälda dylika förbättringar å den arrenderade egendomen

är behöfligt; men skall sådan belöning ega rum, synes den mig

böra hellre bestämmas i penningar, på sätt godsegaren Odelberg föreslagit,

än bestå i arrendetidens förlängning på ett bestämdt antal år,

hvilken, jemte det den skulle vålla den af Kollegium anmärkta olägenhet

och mången gång blifva en alltför stor uppoffring för kronan, innebure

en uppmaning till arrendatorn att under återstående arrendetiden utan

vidare förbättringar draga all den nytta af egendomen, arrendekontraktet

medgifver, en uppmaning, som åtminstone flertalet af de arrendatorer,

hvilka åtkommit arrenderätten genom öfverlåtelser, sedan de förbättringar,

som borde belönas, redan skett, nog komme att ställa sig till efterrättelse».

af Herrar Kammarråden Bergström och Fehr:

y>7:de punkten. Ehuru vi instämma med Kongl. Kollegii pluralitet

uti dess underdåniga tillstyrkande angående formen för inhemtande af

Landtbruksinspektörens och de utaf Hushållningssällskapets förvaltningsutskott

utsedda mäns yttrande öfver arrendeanbuden kunna vi icke dela

48

pluralitetens mening, att någon offentlig auktion icke bör hållas, utan

anse, lika med Landtbruks-Akademiens förvaltningskomité, Landshöfdingeembetet

i Nyköpings län samt Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Östergötlands

och Elfsborgs län, att jemte de skriftliga böra äfven muntliga

anbud få afgifvas, innan de förra öppnas, och således den hittills följda

ordningen vid utarrendering äfven hädanefter i allmänhet vara gällande.

Den af Komitén föreslagna åtgärd, att blott skriftliga anbud skola emottagas

försvårar i icke ringa grad allmänhetens deltagande i täflan om

arrendet, och det kan icke nekas att högsta arrendesumman utrönes bäst

genom auktion. Den allmänna regeln torde böra blifva att högsta arrendeanbudet

antages, så vida inroparen aflemnat godkänd borgen eller

annan antaglig säkerhet och i öfrigt eger de för en arrendator nödiga

qvalifikationer.

12:te punkten. Om verkligen felaktiga uppgifter förekomma i de

handlingar, hvilka före arrendets ingående för upplysning om utbjudna

egendomen tillhandahållas, kan det ingalunda vara med Statens värdighet

öfverensstämmande att vägra en arrendator all rätt till skadestånd.

Skulle egokartan t. ex. utmärka att åkerjordens areal är betydligt större

än i sjelfva verkligheten och en spekulant i förlitande på kartans riktighet

gjort sitt anbud bör ett sådant på offentlig handling grundadt

misstag ej tillskynda honom någon förlust, och då den enskilde i sådant

fall icke kan undgå att lemna ersättning, bör Staten icke heller fritagas

derifrån. För vår del kunna vi icke finna att de motiver för ett dylikt

stadgande Komitén anfört äro för rättsmedvetandet fullt tillfredsställande,

och enär anledning till grundade anmärkningar i berörde måtto icke

torde förekomma, derest öfriga af Komitén föreslagna föreskrifter iakttagas,

biträda vi den mening en af Komiténs ledamöter, Herr von Möller

i sin reservation uttalat och hvari Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i

Upsala, Göteborgs och Bohus, Wermlands och Elfsborgs län instämt, och

tillstyrka derföre att denna punkt må från förslaget utgå».

49

af Herr Kammarrådet Bergström:

»I afseende på nybyggens anläggande hafva komiterade föreslagit,

att tillåtelse dertill »endast må i sammanhang med afvittringen kunna

meddelas, i följd hvaraf senare momentet af 6 §. i Afvittringsstadgan

(för Vesterbottens och Norrbottens läns lappmarker den 30 Maj 1873)

skulle upphöra att vara gällande». Då nämnde moment medgifver upplåtande

af nybyggen på odisponerad mark inom de till odling tjenliga

delarne af landet derstädes äfven efter den allmänna afvittringens fullbordande,

utan att komiterade i sammanhang med sitt förslag om momentets

upphäfvande gjort någon särskild framställning i afseende på nybyggens

anläggning efter afvittringens afslutande, synes det som komiterade

ansett, att nybyggen icke skulle få upplåtas i Lappmarkerna efter

afvittringen. Visserligen yttra komiterade, sid. 125 i betänkandet, att i

afseende på de vid afvittring uppkommande öfverloppsmarker de bestämmelser

fortfarande skulle tillämpas, som enligt nådiga Brefven den 25

Maj 1860 och den 29 Juni 1866 samt Kongl. Förordningen om Kronoparkers

bildande den 21 December 1865 nu gälla med afseende å afvittrade

öfverloppsmarker. Men då sistnämnde nådiga Förordning icke

handlar om nybyggesanläggningar, helst dylika anläggningar genom nådig

Kungörelse samma dag tills vidare förbjödos; då Kongl. Brefvet den 25

Maj 1860 förklarar, att nybyggesanläggningar icke få ega rum på afvittrade

öfverloppsmarker intill dess den genom samma nådiga Bref anbefallde

undersökning och reglering för sig gått; och då den, samma dag

som nyssåberopade nådiga Bref den 29 Juni 1866, utfärdade nådiga Kungörelse,

hvilken åter medgaf, att nybyggen, om dertill lämpliga lägenheter

funnos, så väl å Kronans oafvittrade skogar, som äfven å sådana

öfverloppsmarker i de norrländska länen, hvilka vid föreskrifven undersökning

befunnits till Kronoparkers bildande otjenliga, dädanefter finge

åt hugade odlare upplåtas, blifvit, hvad lappmarkerna angår, upphäfd

genom Kongl. Brefvet den 13 December 1867 och Kongl. Kungörelsen

den 19 April 1872; samt nu, enligt komiterades förslag, senare momentet

7

50

af 6 §. i Afvittrings-Stadgan för nämnde lappmarker, som åter igen tillåter

dylik anläggning, jemväl skulle upphöra att vara gällande, kan jag

ej finna annat än att genom komiterades förslag all nybyggesanläggning

i lappmarkerna efter afvittringen skulle förhindras. Sedan nemligen det

genom Kongl. Kungörelsen den 21 December 1865 lemnade tillstånd till

nybyggesanläggningar blifvit hvad lappmarkerna angår undanröjdt, skulle

derest nyssberörde moment i Afvittrings-Stadgan upphäfdes, enligt min

uppfattning — så vida ej annorlunda förordnas — vid den undersökning,

som efter afvittringen komme att ega rum å dervid afsätta öfverloppsmarker,

på grund af gällande föreskrifter endast fråga kunna uppstå

att använda dessa marker antingen till kronoparker, eller till förening

med hemman eller byalag, eller ock till försäljning under skatterätt mot

skogsränta.

Till en sådan inskränkning i användandet af ifrågavarande vidsträckta

områden synes icke skäl förefinnas. Visserligen anser äfven jag

de till skogskötsel lämpliga trakter i Norr- och Vesterbottens läns lappmarker,

som icke behöfvas för äldre hemman, böra i första rummet användas

till kronoparker; men då så ofantliga områden, som lappmarkerna

icke helt och hållet kunna vara tjenliga eller med fördel användas

till skogsskötsel eller af Kronan tagas under omedelbar vård, utan säkerligen

jemväl innehålla trakter, som heldre kunna och böra användas till

nybyggen, synas dylika tillfällen till odling och bosättning icke böra

lemnas obegagnade eller betagas hugade nybyggare.

Då enligt Afvittrings-Stadgorna den 8 December 1820 och den 10

Februari 1824 afvittringsförrättningar verkställdes i de norrländska länen

utom lappmarkerna, var icke någon fråga väckt om afsättande af kronopark

derstädes, utan dervid uppkomna kronoallmänningar och öfverloppsmarker

skulle användas antingen till nya hemmansanläggningar eller

tills vidare upplåtas till mulbete mot smörränta. När derföre Kronan

beslöt, att för sig bibehålla och för framtiden bevara de skogsmarker,

som efter afvittringen återstode och kunde såsom sammanhängande

51

kronoskogar med fördel ställas under allmän förvaltning till regelbunden

hushållning, vore så väl en sådan undersökning, som föreskrefs i nådiga

Brefvet den 25 Maj 1860 och derefter utkomna författningar, som ock

förbud mot nybyggesanläggningar under tiden tills undersökningen försiggått,

nödvändiga; men sedan undersökningen blifvit verkställd i nedre

landets socknar, har ock det vilkorliga förbudet mot nybyggesanläggningar

så väl å oafvittrade skogar, som å öfverlappmarker, enligt Kongl.

Kungörelsen den 29 Juni 1866 blifvit upphäfdt.

I de två nordligaste länens lappmarker åter synes en sådan undersökning

efter afvittringen icke vara lika behöflig; der har ny byggesanläggning

redan jemlikt Kongl. Brefvet den 13 December 1867 och

Nådiga Kungörelsen den 19 April 1872 tills vidare blifvit förbjuden; der

kan enligt Nådiga Förordningen den 21 December 1865 och Kongl. Kungörelsen

den 18 September 1874 Kronopark afsättas före afvittringen,—

hvilket också skett, — och skall ovilkorligen en dylik undersökning,

som ofvan nämndes, vid sjelfva afvittringen ega rum; och der kommer

slutligen kronans rätt och skogsintresset att under afvittringen bevakas

af vederbörande skogstjensteman, som bör icke allenast tillse, att den

mark, hvilken med jemförelsevis färre odlingslägenheter är till kronopark

lämplig, varder såsom sådan inom tjenliga gränser från enskildes

egor afskiljd, utan äfven närvara vid de sammanträden, som i fråga om

markens fördelning med hemmansegarne hållas. Vid sådant förhållande

måste man väl med säkerhet kunna antaga, att den mark, som företrädesvis

är till kronopark tjenlig, och ej på grund af äldre anspråk bör

tillkomma gamla nybyggen och hemman, till det hufvudsakligaste antingen

redan före eller under afvittringen i lappmarkerna kommer att

till förstnämnde ändamål användas. Till en förnyad undersökning efter

afvittringen af samma tjensteman, som nyligen förut verkställt en dylik

af öfverloppsmai’ker, hvilka måhända dervid ej funnits böra till kronoparker

användas, torde sålunda, såsom förut är anfördt, icke samma skäl

kunna anföras, som föranledde 1860 års Nådiga Bref, utan synes de vid

52

afvittringen uppkommande öfverloppsmarker så mycket heldre kunna och

böra användas till det ändamål, för hvilket de bäst passa, som numera,

sedan uppmärksamheten är väckt, en noggrannare undersökning och pröfning

i hvarje särskildt fall, än förut lärer egt rum, efter vederbörandes

hörande otvifvelaktigt kommer att föregå beslutet om markernas användande.

En förnyad allmän undersökning på en gång af kronoöfverloppsmarkerna

efter afvittringen skulle dessutom blifva både långvarig och

kostsam samt måhända likväl då enskilta fall sedeiunera förekomma

finnas ofullständig.

Skulle dock af andra orsaker, såsom svårigheten att under afvittringen

vinna fullständig kännedom om alla de spridda trakterna på de

stora vidder, hvarom här är fråga, eller om deras lämplighet för det ena

eller andra ändamålet, eller att före afvittringens afslutande erhålla visshet

om hemmans och nybyggens gränser m. in., en undersökning af

öfverloppsmarkerna i ett sammanhang efter afvittringen pröfvas böra

ega rum, så synes dock bestämdare föreskrifter, än hänvisning till de

delvis upphäfda och under öfverläggningar i Kongl. Kollegium derföre

olika tolkning underkastade författningar böra meddelas. I hvilketdera

fallet som helst, antingen undersökning kommer att efter afvittringen i

lappmarkerna ega rum eller icke, anser jag, att nybyggesanläggningar

derstädes såsom i senare mom. af 6 §. i Afvittrings-Stadgan bestämmes,

må fortfarande ega rum och afstyrker derföre komiterades förslag att

samma moment må upphäfvas.»

af Herr Kammarrådet Fehr:

»4:de punkten. Om den af Komitén i 11 punkten uttalade åsigt, att

arrendeafgiften skall alltid vara i penningar bestämdt, icke varder godkänd,

utan i stället stadgas att arrendet bör utgå i spanmål och erläggas

efter tioårigt medelmarksgångpris, hvilket jag för min del finner vara

för Staten fördelaktigast, med afseende å penningens, efter hvad erfarenheten

visat allt mer fallande värde, håller jag före att utsträckning af

arrendetiden för Kronan tillhörig jordegendom till 25 å 30 år, sedan

53

nu mera optionsrätten kan anses hafva i allmänhet upphört, vara så väl

för Staten som för arrendatorn till gagn, och jag åberopar i underdånighet

i sådant afseende hvad jag yttrat vid afgifvande af Kongl. Kollegii

underdåniga utlåtande den 5 Mars 1858 i fråga om förkortning af

tiden för utarrendering af vissa Statens egendomar.

ll:te punkten. Härvid åberopas underdånigst hvad vid 4:de punkten

rörande arrendeafgiftens bestämmande i spanmål blifvit yttradt.»

samt af Herr t. f. Presidenten:

»Innan jag ingår i yttrande öfver de särskilda punkterna af komiterades

förslag till ordnande af förvaltningen af Statens fastigheter, anser

jag mig böra betrakta sjelfva principfrågan, huruvida Staten bör

under egen förvaltning bibehålla dessa fastigheter, eller om den bör

låta dem, med vissa af Statens eget ändamål påkallade undantag, öfvergå

under enskild eganderätt, och på hvilka vilkor detta då må

böra ske.

Det hör nemligen, på sätt Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Örebro

län antydt, ingalunda till Statens uppgift att deltaga i någon enskild

vare sig jordbruks- eller annan näring, utan att lemna dem fria åt

folkets utöfvande och endast skyddande stå öfver dem i den mån de

äro med de allmänna samhällsändamålen förenliga, eller hämmande inverka

derpå för så vidt de kunna med dessa ändamål komma i strid.

Att Staten äfven tid efter annan insett, erkänt och tillämpat denna sanning

bevisas t. ex. deraf, att den för längesedan upphört att för egen

räkning bedrifva bergsbruk och åtnöjt sig med att beskatta denna näring.

Man ser ock af komiterades betänkande sid. 32, att det vid 1809

och 1810 årens riksdag var fråga om att tillämpa samma princip för

Statens jordbruksfastigheter, i det att Rikets Ständer då ”funno med

Statens sanna fördel mest öfverensstämmande att åt enskilde öfverlåta

eganderätten till kronogodsen, emedan dessa allenast derigenom kunde

tillförsäkras den högsta odling och Staten sålunda medelbart den högsta

vinst”. På grund häraf fattade Ständerna då ock det beslut, att kungs

-

54

och kungsladugårdar, i den mån de blefve lediga, borde till den mestbjudande

på offentlig auktion försäljas till skatte i större eller mindre

delar, ehuru detta beslut då icke af Kongl. Maj:t godkändes. Den försäljning

af kronogods, som under Konung Gustaf II Adolfs och Drottning

Kristinas regeringar i stort egde rum, var icke oriktig eller skadlig

i sig sjelf, ty såsom Sveriges störste statsman då yttrade, sköttes

godsen af de privata bättre än af Kronan, utan genom de vilkor, som

vid försäljningen fastades, och hvarigenom bland annat Statens årliga

inkomster på ett betänkligt sätt förminskades. Men kan detta förekommas

eller ersättning derför på annat sätt beredas, så inser jag för

min del icke någon nytta af att Staten i sin egen band och under egen

förvaltning bibehåller en ofantlig jordegendom endast för att genom utarrendering

bidraga till statsinkomsterna, hvarigenom Staten dels belastas

med ett ganska betydande förvaltningsbestyr, som i sin mån genom

deraf härrörande kostnad minskar denna fördel, dels måste kontrollerande

inblanda sig i en mängd personers, nemligen dess arrendatorers, enskilda

hushållning, i stället för att lemna all jordbruksnäring i landet fri, likasom

andra näringar, under Statens hägnande lagar. Det är så mycket

mera skäl i min tanke att nu vidtaga förändrade åtgärder med kronogodsen,

ledande till deras försäljning, som efter det Staten öfvergifvit

principen att med boställen förse de till civil- och militiestaterna hörande

embets- och tjensteman, endast sådana boställen skulle komma

att, enligt hvad komiterade uppgifvit, till statsverket indragas till ett

antal af icke mindre än 2,644 och således öka de redan under dess

omedelbara förvaltning ställda 803 och de från Serafimerordensgillet dit

öfvergående 426 fastigheterna till en totalsumma af 3,873 särskilda egendomar

med ett beräknadt, taxeringsvärde af 57,455,566 Kronor. Att

Staten icke under egen förvaltning bör bibehålla en sådan jordmassa,

då den icke för statsbestyren erfordras eller för särskilda samhällsändamål

användes, utan är att hänföra till livad komiterade kallat ”privatdomäner”,

är för mig klart, och jag vågar derföre i djupaste under

-

55

dånighet hemställa, huruvida icke Kongl. Maj:t först täcktes taga i nådigt

öfvervägande frågan om försäljning af dessa jordegendomar, antingen

såsom förr brukat ske till skatte med åsatt ränta, eller till frälse

på sätt vid 1874 års riksdag beslutits för åtskilliga mindre kronohemman

och lägenheter; för hvilken händelse jag tager mig friheten här

nedan i lika underdånighet framställa mina tankar i afseende på tid

och sätt för egendomarnes försäljning samt köpeskillingarnes användande,

men först angifva de undantag, hvilka derifrån torde böra ega rum.

Man kunde väl anse, att då dessa undantag icke inbegripas under

de af koiniterade till utarrendering afsedda privatdomäner, något yttrande

derom här icke skulle erfordras; men då det torde vara af vigt att

göra sig reda för, att och hvarföre Staten skulle bibehålla vissa fastigheter,

men försälja andra, vill jag här anföra dem, helst det torde

komma i fråga att öka antalet af de för särskilda ändamål bibehållna

fastigheterna med nägra af dem som eljest skulle komma att försäljas

eller, enligt komiterades förslag, utarrenderas. De fastigheter, hvilka

efter min tanke böra från försäljning för Statens räkning undantagas

äro:

l:o Kongl. lustslott och parker. Då dessa egendomar äro afsedda

och disponerade för den Kongl. familjens trefnad och nytta samt bidraga

till landets prydnad, lärer någon vidare motivering för deras bibehållande

icke erfordras.

2:o Skogar. Vore skogshushållningen inom landet sådan den borde

vara, d. v. s. besinnade enskilde egare af skogsegendomar mera allmänt,

att skogen är dem anförtrodd för att tjena till nytta icke allenast

för den nuvarande generationen, utan ock för de tillkommande;

så behöfde Staten icke ega eller förskaffa sig några skogar. Men då

nu förhållandet beklagligen är motsatt, så att skogsegare ofta icke hafva

något angelägnare än att genom skogarnes utrotande förskaffa sig den

största möjliga penningevinst för ögonblicket, obekymrade om deras

barn och barnbarn komma att lida brist på de oumbärligaste lifsför

-

56

nödenheter, byggnadsvirke och bränsle, samt om hela landet deraf lider

i klimatiskt hänseende genom saknadt skydd mot stormar, torka och

vattuflöden; då är det af största vigt, att åtminstone Staten tager vara

på de skogar den ännu eger och om möjligt söker att öka dem, på det

att dels genom deras ändamålsenliga skötsel och vård ett föredöme fortfarande

måtte gifvas åt de enskilde till en sansad och sannt fördelaktig

skogshushållning, om några af dem ännu kunna väckas till besinning

af deras pligt i afseende på behandlingen af denna dyrbara egendom,

dels tillgång i nödens stund måtte finnas för allmänheten att köpa sina

förnödenheter af virke. Härvid bör Statens förnämsta ögonmärke icke

vara, på sätt i komiterades betänkande sidd. 15 och 16 anföres, att söka

bereda sig stor financiel vinst till förökande af statsinkomsterna, grundad

på ett deltagande i virkeshandeln och alltså ett ingripande i näringarne,

hvilket såsom sådant utgör ett afsteg från Statens ändamål; tvärtom

måste det för fosterlandsvännen alltid kännas sorgligt när man vid auktioner

förtvifladt slites om virket från kronoskogarne för att skydda sig

för köld och bostadsbrist, och han skulle i stället glädja sig om det

komme derhän, genom förbättrad hushållning med de enskilda skogarne,

att detta virke dervid för måttliga priser komme den mindre bemedlade

och fattige till godo. Men sådana förhållandena nu äro, anser jag af

nu anförda skäl det vara angeläget, att vid försäljning af Statens fastigheter

i allmänhet icke mera af skogen må med köpet åtfölja än för

egendomens husbehof erfordras, utan der betydligare skog densamma

tillhör, som förtjenar och lämpar sig till att genom Skogs-Styrelsens

försorg såsom kronopark förvaltas och vårdas, detta skogsområde dertill

afsättes och alltså från försäljning undantages.

3:o Landtbruksinstituten. Om Staten, såsom jag sökt visa, icke bör

befatta sig med landtmannanäring i stort och för eget förvärf, så ligger

det deremot fullkomligt inom dess ändamål att bereda tillfälle till teoretisk

undervisning, förenad med praktisk öfning, åt dem af samhällets

medlemmar, som vilja egna sig deråt. Sådana undervisningsanstalter

57

äro lika angelägna för denna näringsgren som universiteten och elementarläroverken

för den lärda och embetsmannabildningen samt speciela

instituter för undervisning i de tekniska yrkena. Erfarenheten har jemväl

visat, att om undervisningen i landtbruket öfverlemnas åt den enskilda

omtankan, såsom vid det första landtbruksinstitutet på Degeberg,

så saknas all säkerhet för dess fortfarande bestånd, emedan den landtegendom,

som för ändamålet erfordras, ej kan dertill för all framtid

påräknas. Också har Staten till landtbruksinstituter redan upplåtit

trenne kungsgårdar: Ulltuna, Wäderbrunn och Alnarp, hvarvid icke allenast

teoretisk och praktisk undervisning meddelas i landtbruket, utan

hvarmed ändamålet ock är att genom jordens rationela skötsel, förenad

med ett sansadt och försigtigt användande af nya jordbruksmetoder,

uppdrifva egendomarne till högsta möjliga afkastning på det att de må

tjena till föredömen för landtbruket i orten, äfven i afseende på bebyggande,

kreatursskötsel, användande af redskap m. m. Huruvida antalet

af dessa landtbruksinstituter kan behöfva ökas med flera i särskilda

landskap, lämpade efter orternas olika klimat, jordmån, naturliga tillgångar

och deraf följande tjenligaste hushållningssätt, derom vågar jag

icke fälla något omdöme, som det rätteligen torde tillhöra Kongl. Landtbruks-Åkademien

att afgifva; men om sådant skulle anses nyttigt, hvilket

icke synes osannolikt, helst de flesta lägre landtbruksskolor nu äro

anlagda å enskildes jord, lära några af Statens egendomar, i den mån

de blifva arrendelediga, böra dertill anslås och således för dess räkning

i sådan egenskap bibehållas.

4:o Stuterier. Icke allenast för kavalleriregementenas behof och för

att vid inträffande krig vara oberoende af utländningen, böra sådana

inom landet finnas, med understöd af tillräcklig jordegendom till foder

och bete åt hästarne, såsom förhållandet nu är med Strömsholm, Ottenby

och Flyinge, utan ock för att åt landets invånare bereda tillgång till

bibehållande af goda hästraeer och till deras förbättrande, hvilket för

enskilde eljest blefve svårt att åstadkomma, enär fortplantningen af häst

8

-

58

kreatur för dem i allmänhet skulle medföra för dryga kostnader emot

hvad de för andra husdjur behöfva vidkännas, och Staten derföre företrädesvis

bör åtaga sig detta bestyr. Om och i hvad man stuteriernas

antal kan behöfva ökas, tillhör Kongl. Stuteri-Ofver-Styrelsen att bedöma,

för hvilken händelse eu eller annan af Statens egendomar kan

behöfva dertill ytterligare tagas i anspråk.

Utom dessa fyra slags jordfastigheter kan jag icke finna eller förstå,

att några flera böra och behöfva för Statens räkning bibehållas,

och får derföre till Kongl. Maj:ts nådiga bepröfvande i underdånighet

hemställa, om icke all den Kronans fasta egendom, som ej är till visst

statsändamål anslagen och i följd deraf antingen till omedelbart begagnande

upplåten eller ställd under särskild embetsmyndighets vård,

såsom förhållandet är dels med de egendomar af ofvannämnda fyra slag,

hvilka redan finnas, och komme att blifva med dem, hvarmed de, efter

behörig undersökning, kunde komma att förökas, dels med de vissa allmänna

inrättningar, såsom Upsala akademi, Danviks hospital m. fl. tillhöriga

hemman och lägenheter, hvilka till större delen under frälserätt

besittas, helst bör för statsverkets räkning under enskild eganderätt försäljas.

I afseende på vilkoren för denna försäljning torde ungefär enahanda

föreskrifter böra utfärdas, som Kongl. Maj:t genom nådig proposition

den 6 Mars 1874 föreslagit och Riksdagen i underdånig skrifvelse

den 11 påföljde Maj antagit för de då till försäljning ifrågakomna mindre

hemman och lägenheter, nemligen att egendomarne, efter frånskiljande

af den skog, som kan böra till kronopark afsättas, skola, i den mån

derom gällande arrendekontrakter, efter uppsägning eller eljest, närma

sig sitt slut, under iakttagande af de föreskrifter Kongl. Maj:t kan finna

lämpligt meddela, på offentlig auktion till den högstbjudande försäljas;

att köpare, som sådant åstundar, må ega att, efter derom vid auktionen

gjord anmälan, inbetala köpeskillingen under loppet af sex år med en

sjettedel årligen, så vida han för fullgörandet deraf vid auktionstillfället

ställer säkerhet; att högsta anbudets antaglighet kommer att underställas

59

Kongl. Maj:ts nådiga pröfning, samt att försäljningen antingen sker till

frälse, såsom för nyssnämnda mindre kronoegendomar föreskrifvits, eller

till skatte mot ränta, som i de aldraflesta fall redan är nu ifrågavarande

egendomar åsatt, och för de få öfriga bör i behörig ordning åsättas, att

efter behörig omsättning och förenkling utgöras enligt de i Kongl. Förordningen

den 23 Juli 1869 föreskrifna grunder. Men som Riksdagen

med rätta varit angelägen derom, att de medel, hvilka genom försäljning

af Statens fastigheter komma att inflyta, icke användas till löpande

utgifter, och derföre i afseende på de till försäljning år 1874 afsedda

174 smärre egendomar, hvilkas taxeringsvärde icke uppgick till mera än

468,030 Kronor, förordnat, att köpeskillingarne skola ställas till Riksdagens

förfogande för att användas till inköp af skogbärande eller till

skogsodling tjenlig mark, för hvilket ändamål de skulle levereras till

Riksgäldskontoret och der särskildt bokföras intilldess Riksdagen om

deras användande dertill fattat beslut; så lärer det vara påtagligt, att

när det nu vore fråga om försäljning af 3,873 fastigheter, hvaraf koin

iterade uppgifvit årliga arrendeinkomsten till 2,879,476 Kr. 14 öre och

taxeringsvärdet till 57,455,566 Kronor, försäljningsmedier! derför ännu

mindre kunna få förrinna i Statens löpande utgifter, utan att man måste

vara betänkt på deras användande på ett sätt, som länder Staten och

dess finanser till en lika stadigvarande fördel som de deraf inflytande

arrendeinkomsterna nu göra. Att likväl numera, då enligt min åsigt

de största och värdefullaste skogar, som tillhöra Statens landtegendomar,

borde derifrån skiljas för att särskildt för Statens räkning förvaltas,

ytterligare använda den högst betydliga köpeskillingen för dessa egendomar

till inköp af skog eller till skogsodling tjenlig mark, och såmedelst

nära nog göra Staten till den ende skogsegare i riket, lärer icke

vara lämpligt, enär det icke, efter hvad jag förut i underdånighet yttrat,

är ur allmän nationalekonomisk synpunkt eftersträfvansvärdt, att Staten

inblandar sig i skogsnäringen; utan man måste då vara betänkt på något

annat sätt att använda den inkomst, som genom försäljning af Sta

-

60

tens jordegendom inbringas, dock på ett produktivt sätt, hvarigenom

räntevinsten deraf för all framtid åt Staten bevaras. Härvid framställer

sig för mig följande förhållande: Statens utländska skuld härrör förnämligast,

om icke ensamt, af lån, upptagna för anläggning af jern vägar,

hvilka löpa med ränta och måste amorteras. Dertill åtgår betydligaste

delen af trafikinkomsten. Om nu af de successivt inflytande köpeskillingarne

för Statens fastigheter en särskildt bokförd fond under Riksgäldskontorets

förvaltning bildas och göres fruktbar till dess försäljningen

af fastigheterna blifvit bragt till slut; så hade man vid denna

tidpunkt ett samladt kapital af öfver femtio millioner Kronor, hvarmed

statsskulden då skulle kunna förminskas, men man hade i och med detsamma

ock en ränta deraf motsvarande ökad årlig inkomst af trafiken

å Statens jernvägar att för statsbehofven använda, likasom måhända

ränteinkomsten af fonden kunde under tiden anslås till ersättning för

den bristande arrendeinkomst, som uppstått genom försäljning af förut

utarrenderade egendomar. Härigenom vore den farhåga aflägsnad, att

köpeskillingen för kronogodsen, om de försåldes, skulle spårlöst försvinna

i Statens löpande utgifter, som legat till grund för Riksdagens

ofvanåberopade beslut af den 11 Maj 1874 angående försäljning af mindre

kronolägenheter.

Må dessa svaga antydningar gälla hvad de kunna till förmån för

eu förändrad disposition af Statens fasta jordegendom, hvarigenom en

vidlyftig och kostsam förvaltningsapparat kunde undvikas, men Statens

inkomster dock icke förminskas, utan blott under annan form utgå.

Skulle Kongl. Maj:t i nåder finna dessa mina åsigter vara förtjenta af

något afseende, och således i stället för fortfarande utarrendering af nu

ifrågavarande hemman och lägenheter, desamma komme att, i den mån

nuvarande arrendekontrakter derå löpa till ända, försäljas i den ordning

Kongl. Brefvet den 29 Maj 1874 och Kongl. Kollegii derpå grundade

Cirkulärbref den 14 Augusti samma år för de mindre kronolägenheterna

hufvudsakligen bestämma; så lärer följden deraf komma att blifva, dels

61

att Kongl. Kollegii inseende icke allenast komme att fortfara öfver de

genom dess försorg nu utarrenderade, af komiterade i deras tabell N:o 1

upptagna kronoegendornar samt öfver landtstatens ännu icke indragna

boställen (tabell N:o 4), äfvensom öfver de till Landshöfdingelöneregleringsfonden

anslagna fastigheter, hvilka väl böra på samma sätt som alla

de öfriga behandlas, utan ock enligt Kongl. Brefvet den 12 sistlidne

Maj från och med nästa år sträcka sig till de hittills under Serafimerordensgillet

lydande egendomar (tab. N:o 3); dels att Militieboställsdirektionerna,

hvilka enligt komiterades betänkande sid. 4 tills vidare

ombesörja förvaltningen för statsverkets räkning af militieboställena (tab.

N:o 2), jemväl böra dermed fortfara till dess att alla dessa egendomar

hunnit försäljas.

Grunder för förvaltningen af Kronans privatdomäner (fastigheter).

l:sta punkten. I följd af hvad jag här ofvan i underdånighet yttrat

skulle en särskild Domän-Styrelse eller Förvaltning af kronogodsen icke

erfordras; men skulle dessa gods i stället komma att utarrenderas, så

kan väl icke med skäl sägas, såsom komiterade yttrat sid. 80, att Kongl.

Kammar-Kollegium skulle genom besörjandet deraf i sin verksamhet förryckas,

enär utarrenderingen af Kronans icke till särskildt ändamål anslagna

egendomar hittills alltid tillhört Kong!. Kollegii befattning, men

väl att det derigenom skulle komma att med göromål alltför mycket

belastas, hvarföre inrättandet af en särskild Förvaltning för detta ändamål

då blefve behöflig. Men oaktadt de många beröringspunkter denna

Förvaltning komme att få med Skogs-Styrelsen, kan jag ingalunda anse

lämpligt, att dessa båda Styrelser sammanslås, och får till de flera grundade

skäl Kongl. Skogs-Styrelsen i sitt underdåniga utlåtande deremot

anfört lägga det, att då sistnämnda Styrelse, enligt 1 § i sin Instruktion

af den 19 November 1869, liar till uppgift att verka för befrämjandet

62

af en ändamålsenlig skogshushållning och jagtvård i riket samt utöfva

högsta ledningen af skogsförvaltningen å kronoparker och andra allmänna

skogar, förutsätter detta en särskild uppfostran och kännedom

af forstväsendet såsom vetenskap jemte intresse derför, som endast undantagsvis

äro förenade med de insigter i landtbruket, hvarpå man hos

den föreslagna kronogodsförvaltningen gör anspråk, likasom äfven en

skicklig jägare och forstman sällan tillika är god jordbrukare. Instämmande

i det resultat, hvartill Kongl. Kollegium i detta hänseende kommit,

men icke i motiveringen deraf, afstyrker jag derföre i underdånighet

alldeles Skogs-Styrelsens uppgående i Kronogodsförvaltningen, hvilken

visserligen äfven utan denna förening komme att få tillräckligt

att göra.

Men äfven om en särskild Kronogodsförvaltning upprättas är jag

tveksam, huruvida den bör vara biträdd af de föreslagna LandtbruksInspektörerne

med deras Assistenter. Utom det att aflöningen för dessa

nya tjensteman blefve ganska kostsam, har deras antal, sådant det af

komiterade föreslagits, af åtskilliga vederbörande ansetts alltför inskränkt

och böra ökas till en af hvartdera slaget för hvarje län. Det har alltid

tillhört Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i länen jemte kronobetjeningen

att hafva närmaste inseendet och vården öfver Kronans hemman

och lägenheter. Kronofogde upprättar beskrifning deröfver i och för

utarrendering och biträdes dervid af landtmätare samt tvenne i landtbruk

kunnige män; Kronofogde eller länsman förrättar jemväl alla ekonomiska

besigtningar derå samt äfven syner, för så vidt de icke skola

af Domare med nämnd verkställas. Dessa åtgärder tillhöra likaledes

kronobetjeningen i afseende på hospitalshemman i alla de orter der

hospitalssysslomän icke finnas att tillgå. För de till statsverket icke indragna

militieboställena deremot upprättas beskrifningarna af Regementsskrifvare

och hållas synerna af Auditör. Väl har jag inhemtat, att de

förslag till maximi- och minimiarrenden, hvilka af Kronofogde med ofvannämnda

biträden upprättats, någon gång varit af beskaffenhet att

63

hafva måst hos Kongl. Kollegium efter andra grunder omgöras; men

detta torde då till en del hafva berott deraf, att de biträdande landtbrukare

icks blifvit med nog urskillning valde, och bör kunna, om

Kongl. Maj:ts Befallningshafvande dervid använder större sorgfällighet,

förekommas. Sker detta, så synes ett sådant arrendeförslag i de flesta

fall kunna med lika gagn upprättas af bemälte förrättningsmän som af

de föreslagna landtbruksinspektörerne. Nyttan af dessa skulle egentligen

ligga deri, att förslagen till arrendeafgifter skulle blifva af dem uppgjorda

efter ett rigtigare system och med större erfarenhet; men mången torde

anse denna fördel blifva nog dyrköpt medelst tillskapande af en helt ny

tjenstemannapersonal. Äfven kan man anse, att då Hospitalssysslomäns,

Regeinentsskrifvares och Auditörers befattning med beskrifningar, besigtningar

och syner å utarrenderade hemman och lägenheter nu skulle

upphöra, behöfvas andre tjensteman för att i deras ställe verkställa dessa

förrättningar. Jag föreställer mig dock, att med det stora antal af landtstatstjenstemän,

som nu finnes och hvarpå ifrågavarande förrättningar i

annat fall skulle öfverflyttas, dessa göromål dock icke koinme att i så

betydlig mån betunga hvar och en af dem, att de icke skulle kunna

medhinnas, helst i betraktande deraf, att kronofogdar och länsmän hittills

haft till åliggande att hvart tredje år hålla syner å Kronans under

åborätt upplåtna hemman samt å Civilstatens boställen, men de flesta

kronohemmanen nu äro till skatte försålda och synerna å civila, boställen

nu vida mera sällan skulle förekomma. Detta har jag velat anföra för

att tagas i behörigt öfvervägande innan beslut om Landtbruks-Inspektörers

och Assistenters tillsättning definitivt fattas.

2:dra punkten. Då enligt denna punkt all skogsmark skulle från

arrendet skiljas för att särskildt för Statens räkning förvaltas, och äfven

Kongl. Kollegium ansett detta böra ske i alla de fall då sådant icke för

Statsverket skulle medföra för stor kostnad, får jag deremot uttrycka

den åsigt, att endast den skogsmark bör efter regeln från arrendet undantagas,

som öfverstiger hvad som för arrendator!! erfordras till spar

-

64

samt husbehof, hvilket dock alltid endast efter utsyning bör få af honom

disponeras. Att en egendoms skogsmark i första moment hör egendomen

sjelf till, likasom dess foder- och betestillgång, anser jag vara naturligt;

och det bidrager onekligen till arrendatorns både större fördel och trefnad

att få in natura disponera det virke han behöfver än att för hvarje

gång nödgas köpa det af Staten eller någon enskild, likasom det också

utan tvifvel komme att öka arendeanbuden om arrendatorn får bibehålla

en sådan rättighet, helst han enligt Kongl. Kollegii åsigt i 17:de punkten

fortfarande skulle vidkännas byggnadsskyldigheten å egendomen.

4:de punkten. När genom Kongl. Kungörelsen den 12 Juli 1860

arrendetiden för Kronans egendomar inskränktes från trettio till tjugu

år, låg ett correctiv mot arrendatorernes sträfvande att under denna förkortade

besittningstid draga största möjliga fördel af egendomarne, utan

att derå nedlägga betydligare kostnader än som under densamma kunde

blifva ersatta, deruti att optionsrätten till arrendet enligt Kongl. Kungörelsen

den 17 Juli 1847 då bibehölls. Men då numera på grund af

Kongl. Kungörelsen den 24 Maj sistlidne år optionsrätten upphört för

alla andra än de nuvarande arrendatorer, hvilka fått sig densamma tillförsäkrad,

kunde skäl vara, för att uppmuntra arrendatorerne att väl

bruka jorden och derå nedlägga större kostnad, att på sätt äfven åtskilliga

af de hörde embetsmyndigheterna föreslagit, återgå till den trettioåriga

arrendetiden och i sammanhang dermed till arrendets bestämmande

i spanmål, hvaraf värdet under en så lång tid bättre bibehåller sig än

penningevärdet. Detta skulle jag således helst vilja i underdånighet tillstyrka,

men vill, såsom en medelväg, alternatift instämma med Kongl.

Kollegii öfrige herrar ledamöter i hemställan, att kronogodsförvaltningen

må äga för den arrendator, som verkställt betydligare förbättringar, eller

hans enka och barn, förlänga arrendetiden i fem år, i förbigående anmärkande,

att ehuru komiterade sid. 65 talat om kärleken till den jord

man under en följd af år brukat såsom en mäktig driffjeder till fortfarande

omsorgsfull vård deraf m. m., kommiterade dock icke vidare

65

tillgodosett denna omständighet än att i 7:de punkten afväga densamma

mot flera andra anmälda nya arrendeanbud, utan någon deråt lemnad

bestämd företrädesrätt.

6:te punkten. Om, såsom jag vid första punkten ifrågasatt, Landtbruks-Inspektörer

icke komma att tillsättas, lärer häraf följa, att de för

egendomens beskrifning och upprättande af förslag till arrendeafgift i

Kongl. Kungörelsen den 7 Augusti 1863 meddelade föreskrifter komma

att bibehållas, dock med tillagdt biträde af skogstjensteman i och för

skogsområdes afskiljande, på sätt Skogs-Styrelsen och Landtbruks-Akademiens

Förvaltningskomité föreslagit.

7:de punkten. Vid de i denna punkt förekommande föreskrifter om

arrendekungörelse och emottagande af endast skriftliga anbud får jag i

underdånighet anmärka, att utarrenderingen derigenom förlorar den

karakter af öppenhet den hittills egt, i det att auktion hållits offentligt

med hufvudsakligen muntliga anbud. Komiterade motivera denna förändring

sid. 64 dermed, att de icke såsom regel för utarrenderingen

anse sig böra uppställa den fria täflan, enär det lika litet för Kronan

som för den enskilde kan vara likgiltigt huru beskaffade arrendatorer

hon å sina egendomar erhåller, och omtänksamme jordegare icke brukade

på arrendeauction utbjuda sin egendom åt den högstbjudande.

Visserligen må medgifvas, att det icke är likgiltigt för Kronan hurudana

arrendatorer hon erhåller; men om arrendet utbjudes antingen på 30 år

eller med utsigt att efter 20 års arrendetid undfå fem års förlängning,

ligger deri redan så mycken uppmuntran att sköta ''egendomen väl för

att, jemte erläggande af skäligt arrende, kunna deraf draga största möjliga

egen fördel, att fri och muntlig täflan, hvartill komiterade dock i

slutet af denna punkt återkomma, gerna i min tanka kan från början åt

utarrenderingsåtgärden inrymmas. Dessutom eger den åtskillnad rum

emellan Kronan och en enskild jordegare, att då denna vid utarrenderingen

af sin måhända enda egendom, hvarpå hans hela timliga välfärd

kan bero, måste gå till väga med den största omtanka och försigtighet,

9

66

Kronan deremot dels icke är så beroende af sina inånga arrendatorers

hushållning och förmåga, dels lika mycket representerar den allmänna

rättvisan som det allmänna ekonomiska intresset och således bör åt alla

Statens medlemmar, som kunna och vilja å dess egendomar göra antagliga

arrendeanbud, lemna fritt och öppet att derom med hvarandra täfla.

Efter optionsrättens upphörande, hvarmed meningen väl torde varit att

slägte efter slägte vid Statens egendomar fästa arrendatorer, hvilka skulle

egna sig åt deras förbättring, kan jag icke finna annat än att, sedan

denna afsigt genom den alltmera tilltagande rörligheten i egendomsförhållandena

inom landet förfelats, man bör återgå till det förut och ännu,

då optionsrätten ej begagnats, brukliga utarrenderingssättet medelst öppen

auktion, hvarvid äfven skriftliga anbud få emottagas och efter anställd

muntlig täflan öppnas.

Med frågan om sättet för arrende anbudens görande sammanhänger

äfven den om deras pröfning och antagande. Komiterade, som önska

tillskapa en redbar, intelligent och välbergad arrendatorsklass samt derföre

hos en arrendator lägga mera vigt på förutgången redbar verksamhet,

god affärsställning och insigter i landthushållning, äfvensom

derpå, om han redan arrenderar den ifrågavarande egendomen och den

väl skött, än på högsta afgifna arrendeanbudet, vilja derföre låta diskutera

de inkomna skriftliga anbuden af Landtbruksinspektören och de två

i landtbruk och affärsförhållanden kunniga män, hvilka enligt föregående

6:te punkt biträdt vid arrendeförslagets uppgörande, samt af Kongl. Majt:s

Befallningshafvande, och derefter åt Ivronogodsförvaltningen öfverlemna

att bland dem som bjudit arrendevärdet eller derutöfver utse arrendator.

Man anför väl till stöd för denna method, att hvarken Militieboställsdirektionerna

enligt Kongl. Reglementet den 19 Juli 1832 eller Kongl.

Maj:ts Befallningshafvande och Domkapitlen, hvilka enligt Kongl. Brefven

den 12 November 1858 och den 11 Juli 1862 ega att pröfva arrendeanbud

å ecklesiastika löningshemman, äro ovilkorligen bundne af högsta

anbudet; men komiterade erkänna sjelfve sid. 65, att Boställsdirektio

-

67

nerna i allmänhet utan kännbara olägenheter låtit högsta anbuden gälla.

Om nu detta kunnat ske med militieboställena, hvilka utgöra den talrikaste

klassen af hemman, som varit och komma att blifva utarrenderade,

och samma förhållande äfven egt rum med de genom KaimnarKollegii

och Hospitals-Styrelsens försorg utarrenderade hemman och lägenheter,

så inser jag icke något skäl hvarföre icke detta äfven för framtiden

kan få fortfara, helst jag icke är böjd för att medgifva rigtigheten

af komiterades antagande, att skötseln af militieboställen skulle blifvit

bättre öfvervakad än af andra allmänna hemman. Man söker väl att

göra pröfningen af arrendeanbuden så mångsidig som möjligt, då fyra

eller fem personer deröfver skola yttra sig innan den slutligen af Förvaltningen

verkställes; men ytterst hvilar den dock på ett godtycke, och

för mig åtminstone är den motbjudande, att min intelligens, min skicklighet,

min affärsställning skola underkastas diskussion till ett protokoll

inför Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, och icke den omständighet ensamt

få gälla, att jag gjort högsta antagliga anbudet. Jag får derföre i

underdånighet tillstyrka, att högsta anbudet alltid måtte antagas så snart

det är åtföljdt af vederhäftig borgen.

12:te punkten. Att enligt denna punkt arrendatorn aldrig skulle få

göra anspråk på ersättning eller på minskning i arrendet af den anledning,

att uppgifterna öfver den arrenderade egendomens beskaffenhet

vore felagtiga, anser jag stridande mot allmän rättvisa. Med komiterade

delar jag den öfvertygelse, att dessa felaktigheter sällan, om någonsin

torde blifva af bet}Menhet; men så mycket oskadligare är det då ock

att låta arrendatorn utföra den talan, hvartill han i anledning deraf kan

finna sig befogad. Jag tillstyrker derföre, att denna punkt måtte utgå.

13:cle punkten. Då komiterade förut i andra punkten varit så angelägne

om att all till kronans landtegendomar hörande skogsmark skall

derifrån skiljas och för Statsverkets räkning omedelbart förvaltas, ligger

det en inkonseqvens deri, att denna grundsats så väl enligt samma punkt

som enligt den nu förevarande icke skulle tillämpas på sådan krono

-

68

egendom, som ligger i samfällighet, utan denna egendom kunna med fullt

begagnande af den dertill hörande skog på tjugu år utarrenderas. Komiterade

hafva väl sid. 74 antagit, att Kronogodsförvaltningen skulle besörja,

att sådana egendomar så fort omständigheterna medgåfve blefve

från samfälligheten skiljda; men enklare och följdrigtigare hade det varit

att föreslå ett stadgande för förvaltningen derom att genast då en dylik

egendom blefve arrendeledig söka laga skifte derå och intilldess detta

fullbordats blott tillsvidare med uppsägningsrätt utarrendera egendomen.

Jag anmärker detta här för den händelse all skogsmark till Kronans

egendomar skulle, enligt komiterades förslag, från dem skiljas, ehuru om

min vid andra punkten yttrade åsigt om husbehofsskogs bibehållande

skulle gillas, någon ändring af denna trettonde punkt icke torde erfordras.

15:de punkten. Likaledes får jag vid denna punkt i underdånighet

erinra, att arrendatorn derigenom lemnas vidsträcktare tillfälle till användande

af torf till bränsle än af skog. Om det ligger i komiterades

princip för undantagande af den sednare, att Staten sjelf skulle omedelbart

disponera öfver all bränsletillgång vid sina egendomar, så borde

denna grundsats blifvit utsträckt äfven till torfmossar. Men i öfrigt får

jag mot denna punkt anmärka, att då för arrendatorns rättighet att använda

så väl torf till bränsle som dyjord, mergel, lera eller andra jordens

bestånddelar till åkerns och ängens förbättrande förutsättas anvisningar

och bestämmelser, som skulle honom meddelas, detta så mycket

inskränker arrendatorn i egendomens förvaltning, att honom derigenom

icke kan sägas vara lemnade så fria händer deri, som utan våda kan

ske, hvilket komiterade väl sid. 98 antagit som princip, men i tillämpningen

likväl i nästan alla afseenden inskränkt. Om sådant har kunnat

föreskrifvas i Preussen, der folket måst låta tvinga sig under bureaukratiska

stadgande!! i alla riktningar, så anser jag det deremot vara betänkligt

att införa detsamma i Sverige, der detta lyckligtvis icke är förhållandet,

utan man varit van att få förvalta arrenderad kronoegendom

69

efter bästa förstånd endast med några få föreskrifna allmänna försigtighetsmått

mot dess förderfvande.

16:de punkten. Emot att arrendatorn enligt denna punkt tillförbindes

underhållsskyldigheten af byggnader och anläggningar utan ersättning

af Kronan har jag visserligen ingenting att erinra, men anser det obilligt,

att icke i något fall sådan ersättning kan honom tillgodokomma af

en blifvande arrendator. Kostnaderna för laga skifte, vattenafledning,

nybyggnad af kyrka och andra allmänna hus, samt uppförande af större

broar och anläggning af nya vägar få nu af Kronans och andra allmänna

arrendatorer samt boställsinnehafvare fördelas på vissa, högst tjugu år,

antingen enligt på förhand gifna föreskrifter eller efter Synerätts bedömmande,

och jag anser icke mindre billigt, att detsamma finge ske med

husrötemedel, som icke kunnat af företrädande arrendator eller hans

löftesmän utbekommas. När ett arrendeanbud göres på en jordegendom,

kan spekulanten sällan eller aldrig veta huru stor husrötan är derå samt

om eller huru mycken ersättning derför kan utbekommas, utan han måste

utan afseende derpå göra sitt anbud efter egendomens värde; men en

högst betydlig åtskillnad i afseende på förmågan att utgöra arrendet

uppstår derefter, om arrendatorn emottager egendomen med ingen eller

ersatt husrötebrist emot om denna är betydlig och han nödgas anstränga

alla sina krafter för dess afhjelpande. Jag anser det derföre vara af

vigt, att då husröteersättning icke kunnat utbekommas, Synerätt må ega

fördela bristernas afhjelpande på ett visst antal år och detta utan inskränkning

till tjugu, enär i sådant fall husrötan alltid komme att drabba

den på tjugu år antagne arrendatorn, ehvad den vore större eller mindre.

Thde punlden. Enär Kongl. Kollegium tillstyrkt den ändring i denna

punkt, att Kronan skulle befrias från nybyggnadsskyldigheten och densamma

såsom hittills åläggas arrendatorn, hvaruti jag instämmer, anser

jag deraf äfven böra följa, att den ersättning för verkställd öfverbyggnad,

hvartill nuvarande arrendatorer enligt deras kontrakter kunna vara

berättigade, icke heller skall af Kronan gäldas, utan att denna ersätt

-

70

ningsskyldighet likasom nu bör drabba efterträdande arrendatorn. I de

flesta fall lärer denna ersättning komma att qvittas mot husrötebrist,

men bör eljest kunna af synerätt efter pröfning fördelas på visst antal

år, såsom jag i afseende på husrötan i nästföregående punkt hemställt.

Det är dessutom icke alltid gifvet, att en befintlig öfverbyggnad skall

nedtrycka arrendeanbuden, ty det kan inträffa, att en spekulant finner

öfverbyggnaden så ändemålsenlig och för sig beqväm, att han just derföre

vill arrendera egendomen eller derför gifva mera än om den icke

funnes. Om Kronan skulle verkställa nybyggnad, ersätta öfverbj^ggnad

samt enligt de följande punkterna besörja om brandförsäkring, afhjelpa

större brandskada och ersätta andra olyckshändelser, så fönitsätter detta,

att Kronogodsförvaltningen skulle ega statsmedel att disponera, hvilket

eljest kunde undvikas och troligen aldrig varit afsedt, oberäknadt att

förvaltningen då behöfde vara biträdd af ett antal architekter och uppsyningsman

öfver byggnadernas uppförande, som skulle öka kostnaderna

för denna förvaltning.

21:sta punkten. Lika litet kan jag tillstyrka, att om arrendatorn af

begär efter större beqvämlighet eller trefnad, såsom det sid. 75 af Komiterade

motiveras, skulle önska ny byggnad uppförd eller en redan befintlig

utvidgad, förändrad eller på ett kostsammare sätt inredd, Kronan

skall dertill medverka. Allt detta faller ju under kategorien öfverbyggnad,

och dermed anser jag således böra förhållas på sätt jag nyss vid 17:de

punkten tillstyrkt; hvarjemte, om Kronogodsförvaltningen icke finge några

statsmedel att disponera, denna förvaltning icke heller kan med arrendatorn

om sådant deltagande öfverenskomma. På sin höjd, kan såsom

i dylika fall hittills någongång skett, efter ansökning af en afträdande

arrendator eller hans rättsinnehafvare om ersättning af dylika kostnader,

sådan ersättning af Kongl. Maj:t och Riksdagen, efter vederbörandes

hörande, beviljas om de vidtagna åtgärderna anses lända egendomen

till nytta.

71

27:de punkten. Att vid inträffande dödsfall arrendatorns sterbshusdelegare

alltid skola vara skyldige att arrendet öfverlåta, och det på en

person, som af Kronogodsförvaltningen godkännes, anser jag obilligt.

Detta är äfven en af de föreskrifter, som hemtats från det bureaukratiska

preussiska mönstret. För en enka med barn efter en arrendator

kan det ofta vara af stor vigt att få bibehålla ett arrende, hvarpå deras

hela timliga välfärd kan bero, och en sådan enka kan äfven mången

gång med biträde af en rättare fullkomligt nöjaktigt sköta egendomen

och fullgöra arrendeförbindelserne. Om då ock bör uppgifvas hvilken

person, som för arrendet ansvarar, bör någon pröfning och godkännande

af denna person såsom arrendator icke behöfvas, utan Kronogodsförvaltningen

i detta som i andra fall blott låta öfvervaka arrendeskyldigheternas

fullgörande samt om deremot felas vidtaga åtgärder för sterbhusdelegarnes

skiljande från arrendet.

Allmänna vilkor vid kronoarrenden.

6:te punkten. Då i denna punkt förutsättes, att om ej viss kulturplan

är af Kronogodsförvaltningen i kontraktet föreskrifven utan arrendatorn

sedermera vill införa en sådan, han skall låta föreslå förvaltningen

denna plan, som icke skall få tillämpas utan dess gillande, får jag häremot

likasom vid 15:de punkten här ofvan, i underdånighet anmärka,

att denna föreskrift synes mig alltför mycket binda händerna på arrendatorn

i egendomens skötsel, hvilka komiterade ju förut sagt sig vilja

lemna så fria som utan våda kunde ske. Redan i Kongl. Kungörelsen

den 7 Augusti 1863 är föreskrifvet, att de förrättningsmän, hvilka uppgöra

förslag till minimi- och maximiarrenden, tillika ega föreslå huru

egendomen må böra genom odlingar, torpanläggningar eller andra företag

förbättras, och föreskrifter derom kunna då i arrendekontraktet införas;

men att arrendatorn efter kontraktets undfående skulle för hvarje för

-

72

bättring i egendomens skötsel, som han efteråt kunde vilja företaga,

nödgas utbedja sig Kronogodsförvaltningens samtycke kunde möjligen

förlama hans odlingsnit, emedan han dels torde få vänta alltför länge

på förvaltningens beslut, dels kunde af denna förvaltning, efter landtbruksinspektörens

hörande, få emottaga en annan kulturplan än den han

ämnat utföra. Det ligger ju i arrendatorns eget intresse att sköta den

arrenderade jorden på det för honom sjelf och på samma gång för

Staten fördelaktigaste sätt; hvarföre då så ängsligt i detta afseende ställa

honom i beroende af ett styrelseverk? Jag måste upprepa, att detta

ständiga ingripande i den enskilda hushållningen är preussiskt, men icke

svenskt. Troligen kommer en arrendator, som vill införa en mera omfattande

kulturplan, att rådföra sig med en skicklig agronom; men skulle

planen vara felaktig eller illa utföras, så har man ju ekonomiska besigtningar

och laga syner, hvarvid detta kan anmärkas och påföljden bestämmas.

Att begå ett eller annat misstag i detta hänseende bör aldrig

kunna vai''a så farligt eller för egendomen förderfligt som det är förhatligt

att icke få vidtaga minsta kulturåtgärd på den egendom, af hvars

afkastning man lefver och hvars hela skötsel man bekostar, utan andra

personers föreskrift eller bifall. Denna inskränkning i arrendatorns handlingsfrihet

hemställer jag derföre måste förfalla.

9:de punkten. Detsamma som om kulturplan bör, enligt min åsigt,

gälla äfven om nyodling. Ofta kan en sådan verkställas blott genom

att spänna plogen på ett hagmarksstycke, och dertill bör arrendatorn

vara oförhindrad af all inblandning af förvaltningen. Planlösa nyodlingar

äro visserligen, såsom komiterade sid. 98 anmärkt, alltid skadliga;

men arrendatorn lärer väl också derföre akta sig för dem, och när han

såsom hittills förbjudes att utan vederbörligt tillstånd, d. v. s. af förvaltningen

och icke af endast landtbruksinspektören, som icke i något fall

bör tilläggas beslutande rätt, medelst flåhackning och torfbränning verkställa

odling, har man förebyggt den största skadan af planlösa nyodlingar,

hvarföre annat särskildt förbud deremot icke synes behöfvas.

73

10:de punkten. De här omförmälda arheten af torrläggning, underdikning

och ängsvattning äro i allmänhet af stor fördel för en landtegendom,

men tillika mycket kostsamma. En omtänksam arrendator inlåter

sig derföre icke gerna derpå utan söker utsigt att få dem ersatta,

antingen under sin arrendetid eller af jordegare eller efterträdare i arrendet.

Om, enligt hvad ja,g vid 17:de punkten här ofvan föreställt

mig, Kronogodsförvaltningen icke skulle få statsmedel att disponera, så

lärer kostnaden derför böra på visst antal år fördelas och hvad som

icke under arrendetiden blifvit ersatt böra af efterträdande arrendatorn

enligt Kongl. Kungörelsen den 16 Januari 1863 godtgöras såsom vid 16:de

punkten ofvanföre blifvit föreslaget.

Om upplåtande af mark åt nybyggen i Norrland.

Uti denna fråga, hvari komiterade inskränkt sitt egentliga utlåtande

och förslag dertill, huruvida det genom Kongl. Kungörelsen den 19 April

1872 tills vidare meddelade förbud mot anläggning af nybyggen i Westeroch

Norrbottens läns lappmarker bör fortfara eller upphöra, hafva de

kommit till det resultat, att detta förbud, som genom Kongl. AfvittringsStadgan

för berörda lappmarker den 30 Maj 1873 redan undergått den

inskränkning, att tillstånd till nybyggens anläggning både i sammanhang

med afvittringen och efter dess fullbordande får meddelas, numera bör

i så måtto bibehållas, att efter afvittringens slut ingen vidare nybyggesanläggning

inom lappmarkerna finge tillåtas. Komiterade hafva uppdragit

en kort historik öfver nybyggesväsendet i Norrland, hvaraf inhemtas,

att sedan det från början varit hvar och en tillåtet att nedsätta

sig å de obebyggda skogarne derstädes, inskränktes detta tillstånd under

en tidrymd af vid pass hundra år från medlet af 1600- till medlet af

1700-talet hufvudsakligen till dem som ville och kunde betjena de der

10

74

anlagda bergverken; att denna grundsats derefter åter öfvergafs och

odlingsarbetet uppmuntrades, i synnerhet genom de på 1820-talet utfärdade

Afvittringsförfattningarne, så att under innevarande århundrade

betydlig mark blifvit uppodlad och befolkningen fördubblad i Norrland;

men att man numera från år 1860 åter börjat befara vådor af den obegränsade

nybyggesanläggningen, hemtade från dermed förenade skogsafverkning,

och derföre å nyo sökt inskränka densamma. Sedan nemligen

för Norrland i allmänhet, d. v. s. med undantag af lappmarkerna,

genom Kongl. Brefvet den 25 Maj 1860 förordnats om undersökning

angående lämpligaste dispositionssättet af de afvittrade öfverloppsmarkerna,

hvilka man i möjligaste måtto ville bevara till kronoparker, och

i sammanhang dermed om förbud under tiden af nybyggesanläggningar

derå, utsträcktes detta förbud genom Kongl. Kungörelsen den 21 December

18b5 tills vidare äfven till den oafvittrade kronomärke!]; men sedan

genom Kongl. Kungörelsen den 29 December 1866 inskränkande föreskrifter

meddelats i afseende på dispositionsrätt till skogen å sådane

skattehemman, som uppkommit af nybyggen, ansågs sistnämnde förbud

kunna upphäfvas, och genom en särskild nådig Kungörelse af samma

dag tillåtas åter nybyggesanläggningar så väl å Kronans oafvittrade skogar

som å de afvittrade öfverloppsmarker, hvilka icke vore till kronoparker

tjenliga. Härvid har det för denna nedra och större del of Norrland

hittills förblifvit, och om ändring i detta förhållande hafva komiterade

nu ej heller väckt fråga.

För lappmarkerna åter, för hvilka 1824 års Afvittrings-Stadga aldrig

varit gällande, utan hvarest nybyggen förut fått utan inskränkning anläggas,

hade redan genom Kongl. Bref af den 13 December 1867 en

gränslinie blifvit provisionel! bestämd emellan den del deraf, som ansågs

till odling tjenlig, och den egentliga fjellbygden, med förbud mot anläggning

af nybyggen ofvanför denna gränslinie, och detta förbud utsträcktes

genom Kongl. Kungörelsen den 19 April 1872 äfven till landet

nedanför samma gränslinie af farhåga för att genom för stark skogs

-

75

aftorkning orten i klimatiskt hänseende skulle lida. Men den 30 Maj

1873 utfärdades en särskild Afvittrings-Stadga för Wester- och Norrbottens

läns lappmarker, enligt hvilken dels odlingsgränsen skulle definitivt

bestämmas, dels nybyggen finge anläggas både i sammanhang med

afvittringen och efter dess slut, dels ock åt dem tilldelas skogsanslag af

från 5,000 till 20,000 qv. ref för helt mantal; och det är om lämpligheten

af dessa föreskrifter komiterades betänkande i denna del egentligen

handlar.

Då komiterade i fråga härom stadna! vid det förslag, att nybyggesanläggningar

väl i sammanhang med afvittringen må tillåtas och dervid

erhålla det skogsanslag, som nu är medgifvet, men att efter dess fullbordande

ingen annan sådan anläggning borde få ega rum än af skogstorp,

förenad med bevakning af de kronoparker, som vid afvittringen

blifvit af öfverloppsmarken bildade, hafva komiterade härtill varit ledda

dels af omtankan att bibehålla de ifrågavarande kronoparkernes områden

oförminskade, såsom för Staten inkomstgifvande, dels af farhågan, att en

ytterligare utsträckning af nybyggesanläggningarna efter afvittringen

skulle föranleda till skogsåverkan. Jag tror dock, att i detta som i

andra fall ett möjligt missbruk icke bör förtaga det rätta bruket, så

mycket mindre som komiterade sjelfve vitsordat, att i Norrbottens län

de fleste, som anmält sig till anläggande af nybyggen, kunna antagas

ärna med allvar gripa sig an med odlingsarbete. Vid en afvittring kunna

aldrig alla till odling tjenliga lägenheter med så fullkomlig noggrannhet

uppsökas och utmärkas, att icke dylika efteråt kunna upptäckas, hvilka

förtjena att tillgodogöras, och dessutom kan inträffa, att vid afvittringens

pröfning ännu ej tillräckligt antal hugade personer anmält sig till anläggande

af nybyggen å de dertill tjenliga b ef unna lägenheter, för hvilkas

upptagande till odling man derföre synes böra få afvakta framtida ansökningar.

Att Staten tagit i sin hand och under egen förvaltning såsom

kronoparker de vid afvittringarna uppkomna öfverloppsmarkerna,

76

heldre än att, som det heter i komiterades betänkande sid. 17, låta sina

afnämare, de stora sågverken, nästan för intet, under förevändning af

odling, sätta sig i besittning af samma skogsmarker, anser jag visserligen

vara en för dåvarande tillfälle riktig statsekonomisk åtgärd; men att åter,

enligt sid. 16, på de norrländska skogarne grunda en af Statens säkraste

och mest gifvande inkomstkällor samt af ett sådant intresse föranledas

till deras stängande för vidare inrymme af bosättning och kultur, detta

kan jag för min del, på sätt jag ofvanföre anfört, icke finna vara förenligt

med Statens sanna ändamål, som lika litet består i att för blott

förskaffande af inkomster åt sig deltaga i handeln med skogseffekter

som i drifvande af landtbruksskötsel i stor skala. Vid de tillfällen då

jag förut haft att i underdånighet yttra mig i dessa ämnen, har jag afstyrkt

både demarkationslineas utstakande emellan odlingsland och fjellbygd

i lappmarken och allt hämmande af kolonisationen i Norrland,

öfvertygad som jag varit och är, att man icke kan och bör på förhand

sätta några gränser för odlingen, utan att denna måste framtränga så

långt den i naturenlig ordning vill och förmår; och af samma skäl kan

jag icke heller nu instämma med komiterade i att låta afvittringens

slut utgöra en sådan gränspunkt i tiden för nybyggesanläggningars företagande

i lappmarken, hvarest äfven i skogslandet, der kronoparkerna

äro belägna, sådana redan förefinnas och såsom sid. 121 uppgifves alstrat

en kultur och tillvägabragt en samfärdsel, som blott väntar på upphäfvande

af det förbud, hvilket hittills stört dem. Om ock nu för beståndet

af de nybyggen, hvilka antingen redan finnas eller framdeles kunna

komma att anläggas, fordras anslag af skogsmark till afsalu och om

detta skogsanslag kan bestämmas från 5,000 till ända till 20,000 qv. ref för

helt mantal; så enär dels angående beloppet deraf vederbörande skogstjensteman

skall yttra sig, dels afverkning derå till afsalu icke får verkställas

annorlunda än efter utsyning af sådan tjensteman i förenlighet

med skogens bestånd, enligt 1 §. af Kongl. Förordningen den 29 Juni

77

1866, anser jag för min del, i olikhet med komiterade, det icke vara

betänkligt att låta det så nyligen som genom 6 §. i Kongl. AfvittringsStadgan

den 30 Maj 1873 meddelade tillstånd till nybyggens upplåtande

äfven efter den allmänna afvittringens fullbordande få fortfara».

In fidem

C. J. Hassell.

Underdånigste memorial.

Genom nådig remiss den 5 sistlidne Augusti har Eders Kong], Maj:t

anbefallt Skogsstyrelsen, att före innevarande September månads slut

afgifva underdånigt utlåtande angående den i nåder förordnade s. k.

Domänkomiténs betänkande och förslag i fråga om dels ordnande af

förvaltningen af Statens fastigheter, dels upplåtande till nybyggen af

mark i Norrland; och går Styrelsen, med öfverlemnande tillika af skogsinspektörernas

infordrade yttranden, nu att denna nådiga befallning i

underdånighet åtlyda, hvarvid det emellertid ej torde tillkomma Styrelsen

att yttra sig rörande andra delar af ärendet än sådana, som med

skogsväsendet ega sammanhang.

Efter att hafva redogjort för lagstiftningen om kronoegendornarnes

utarrendering samt arrendeväsendets nuvarande ståndpunkt i landet, och

sedan en kort öfversigt lemnats af domänlagstiftningen i några främmande

länder, meddelar komitén uppgift om de egendomar, hvilka redan

äro eller genom indragning af militie och civila boställen samt öfvertagande

af under Serafimerordensgillet förut lydande fastigheter komma

79

att varda för Statens räkning utarrenderade; och inhemtas af nämnda

uppgift, att hela antalet af dessa egendomar uppgår till 3,873 med en

sammanlagd skogsareal af 2,992,183 qv. ref 61 qv. stänger, äfvensom att

under de närmaste tio åren 1,135 af egendomarne blifva arrendelediga

med ett antal af 65—339, eller i medeltal 114 årligen.

Härefter framställer komitén, med angifvande af motiver, dels »grunden

för förvaltningen af domänerna» dels »allmänna vilkor för kronoarrenden»;

och torde skogsstyrelsen hafva att fästa sig vid endast följande

bland de ofvannämnda i 34 punkter (sid. 84—95) uppdelade

förvaltningsgrunderna.

ho. I denna punkt föreslår komitén, att kronans jordbruksegendomar

och fisken m. m., som äro eller komma att varda för kronans

räkning utarrenderade, må, jemte kronans skogar, ställas under en Domänstyrelse,

hvilken, enligt den, sid. 95—97, framställda organisationsplanen

samt hvad som yttras i motiven sid. 80— 82 skulle hafva en gemensam,

ensam beslutande chef samt särskilda föredragande för jordbruksoch

skogsärenden, i följd hvaraf den nuvarande Skogsstyrelsen, med erforderlig

förstärkning i tjenstemannapersonalen, skulle uppgå i Domänstyrelsen,

till hvars biträde i landsorten skulle anställas, hvad vidkommer

skogarna, den redan organiserade skogsstaten med nödig personaltillökning,

samt, i och för jordbruksegendomarna, 7 landtbruksinspektörer

med assistenter till lika antal för lika många distrikt, hvardera omfattande

3 -5 af rikets län, med undantag dock af de två nordligaste,

hvarest de landtbruksinspektör tillhörande göromålen skulle uppdragas

åt der stationerade skogstjenstemän eller andra lämpliga personer.

Såsom skäl för den sålunda föreslagna anordningen anföras, att

Kammar-Kollegium, som biträdd af Länsstyrelserna hittills haft bestyret

med utarrenderingen af kronans jordbruksegendomar, numera, i anseende

till den stora tillökning i antalet af dessa, ej utan olägenhet för Kollegii

öfriga göromål skulle kunna med nämnda bestyr fortfara, äfvensom att

80

den kollegiala formen icke heller vore tjenlig för handläggande af ifråga

varande ärenden, hvarför, och då ett embetsverk med organer i landsorten

funnes inrättadt till förvaltningen af Statens skogar, komitén ansett

detta embetsverk kunna förenas med den myndighet, som skulle ombesörja

utarrenderingen af jordbruksegendomarne, enär, enligt komiténs

tanke, föremålen för de tvänne riktningarnes verksamhet icke kunde

antagas vara af den olikartade beskaffenhet, att deruti läge något hinder

för deras sammanförande under en chef med specielt sakkunnige personer

vid sin sida, och de begge grenarna dessutom redan hade, samt

förmenades än vidare erhålla beröringspunkter, som syntes komitén påkalla

en förening.

För att utreda, huruvida den i fråga ställda sammanslagningen om

ej med fördel så åtminstone utan olägenhet må kunna för sig gå, torde

emellertid, på sätt komitén förfarit hvad jordbruksfastigheter beträffar,

jemväl beskaffenheten och omfånget af de skogsadministrationen tillhörande

ärenderna böra skärskådas.

Hvad då först angår de omförmälda beröringspunkterna, så bestå

dessa, utom kontrollen öfver skogshushållningsplanernas tillämpning vid

de jordbruksfastigheter, hvilka ännu äro tillika med skog utarrenderade,

uti en gemensam pröfning i och för det afskiljande af skogsmark, som

före jordbruksegendomarnes utarrendering enligt komiténs förslag skall

ega rum. Men sedan sådant afskiljande en gång skett, är ock beröringen

till ända, i det skogen öfverlemnas till skogsstaten att omedelbart

för kronans räkning förvaltas, under det jordbruksfastigheten deremot

utarrenderas utan att arrendatorn skulle erhålla någon rätt till skogen.

I stället således för att allt framgent beröringspunkter emellan de begge

grenarne skulle uppstå, måste de nu befintliga tvertom, efter hand som

utarrenderingen på de i betänkandet framstälda grunderna fortgår, upphöra

och sedan utarrendering af alla jordbruksegendomarne en gång

skett, d. v. s. inom tjugo år, helt och hållet försvinna. Att de tillfällen,

då en dylik gemensam pröfning förekommer, ej heller äro talrika, visar

81

komitén (sid. 60— Öl), då den uppgifver, att de egendomar, som för

Statsverkets räkning skola utarrenderas år 1877, uppgå till 100, 1878

till 65, 1879 till 76, 1880 till 68, 1881 (då underofficersboställena blifva

lediga) till 339, 1882 till 74, 1883 till 85, 1884 till 86, 1885 till 114

och 1886 till 98 eller till i medeltal årligen allenast 114, hvilket är en

obetydlighet i förhållande till antalet af de ärenden, som, enligt hvad

här nedan i underdånighet anföres, redan nu tillhöra Skogsstyrelsens

handläggning, och hvilka än vidare ansenligt tillväxa med den alltjemt

fortgående tillökningen af kronoparkerna. Rörande derefter arten af de

göromål, som tillhöra skogsadministrationen, synes uppmärksamheten

måhända mer än som skett bort riktas derpå, att Statens skogar omedelbart

förvaltas för Kronans räkning, i följd hvaraf Skogsstyrelsen från

och med pröfning och fastställande af sjelfva skogshushållningsplanerna

har att genom sina organer i landsorten i minsta detalj ombesörja planernas

tillämpning samt att för den skull årligen pröfva de med dem

sammanhängande arbets- och kostnadsförslag, äfvensom att förordna om

de modifikationer vid förslagens utförande, som af omständigheterna

kunna föranledas. Jordbruksegendomarne åter förvaltas icke för Kronans

räkning utan bortarrenderas, hvarvid visserligen sådana för arrendetiden

gällande bestämmelser lära böra meddelas, som förebygga egendomarnas

försämrande och befordra jordbrukets samt boskapsskötselns höjande,

men säkerligen skulle, enligt Styrelsens förmenande, och i öfverensstämmelse

jemväl med komiténs sid. 91 antydda åsigt, ändamålet förfelas,

derest dessa bestämmelser inom för trånga gränser inneslöte arrendatorns

sjelfverksamhet och drift, derigenom hindrade honom att lämpa

sin hushållning efter de under en så pass lång tidrymd som arrendeåren

antagligen ej obetydligt skiftande konjunkturerna. De tvänne grenarna

hafva således helt och hållet olika beskaffad verksamhet ej blott

till följd af de skilda förvaltningsföremålen utan äfven med hänsyn till

sjelfva naturen af göromålen. Beträffande åter omfattningen af Skogsstyrelsens

förvaltning, förekommer att utom de till jordbruksfastigheter

n

82

för närvarande hörande 2,992,183 qv.ref 61 qv.stänger skogar, hvilka

dock enligt komiténs förslag i mån af egendomarnes förnyade utarrendering

öfvergå till kronoparker, på sätt med 44,158,27 qv.ref af dessa

skogar redan innevarande och närmast föregående år egt rum, så förefinnas

under Skogsstyrelsens och skogsstatens omedelbara vård och förvaltning:

20,791,018,89 qv.ref kronoparker, 14,890,000 qv.ref kronomärke]’,

25,099,io qv.ref kronoflygsandsplanteringar, 1,122,649,89 qv.ref häradsallmänningar,

222,548,60 qv.ref ecklesiastika boställsskogar och 51,917,28

qv.ref till bergshandteringen anslagna statsskogar, hvilka tillhopa med de

allmänna skogar, som stå under Skogsstyrelsens och skogsstatens inseende

och kontroll, nemligen: 702,192,oo qv.ref allmänningar, 35,033,v; qv.ref

enskildes flygsandsfält, 2 5 8,116,38 qv.ref till bergshandteringen anslagna

skogar, 2,626,114 qv.ref stockfångstskogar, 3,167,450,oo qv.ref ecklesiastika

boställsskogar, 368,290,57 qv.ref skogar tillhörande allmänna inrättningar

(utöfver Serafimerordensgillets), samt 8,393,455,94 qv.ref kronohemmansoch

nybygges-skogar, uppgå till en sammanlagd ytvidd af 52,653,887,»

qv.ref, som redan nu icke har ringaste gemenskap med Kronans utarrenderade

jordbruksfastigheter; att under Skogsstyrelsens öfverinseende och

ledning äro stälda ett högre, för närvarande under reorganisation varande

skogsläroverk samt sex Statens skogsskolor jemte en med statsmedel understödd

dylik skola, af hvilket senare slags läroanstalter under året ytterligare

en torde tillkomma;

att främjandet af en ändamålsenlig jagtvård jemväl utgör ett åliggande

för Skogsstyrelsen och skogsstaten;

att den personal dels hos Skogsstyrelsen, dels vid skogsstaten, dels

vid skogsläroverken, som för fullgörande af de skogsväsendet tillhörande

göromålen nu finnes anställd, och öfver hvilken Styrelsen utöfvar befäl,

uppgår till ett antal af 730 personer;

att de ärenden, hvilka Skogsstyrelsen har att handlägga, och som

äro i en ständig tillväxt i följd såväl af det alltjemt ökade antalet af

under Styrelsens förvaltning och inseende stälda skogar, som ock af

83

skogsstatens utvidgning, för närvarande stiga till närmare 3,000 för

året, med nedanstående fördelning under särskilda, ärendenas beskaffenhet

angifvande rubriker: kronoparkers afsättande och reglering 400;

skogsindelning och skogshushållningsplaner 450; utsyning, försäljning

och flottning af virke 560; förvaltnings- och kostnadsförslag, redogörelser

och tjensteberättelser 540; skogsåverkan, skogseld, betning och hägnad

130; skogsstatens och skogsingeniörernas tjenstgöring och aflöning

m. m. 570; skogsläroverken 140; jagtärenden, besvärsmål m. m. 70, —

af hvilka samtliga ärenden 220 utgöres af nådiga Bref och remisser

samt embetsskrifvelser från Statsdepartementen, under det antalet af utaf

Styrelsen afgifna underdåniga utlåtanden och memorial stiger till 200;

att till ärendenas beredande och föredragning inför Skogsstyrelsen,

hvilket göromål med hänsyn såväl till ärendenas antal som ock deras

ofta invecklade beskaffenhet omöjligen kunnat medhinnas ensamt af sekreteraren

och kamererare!], allt sedan 1873 måst adjungeras en särskild

biträdande föredragande, hvarförutom, i anseende till ärendenas ytterligare

tillväxt, revisorn måst anlitas att under de senaste två åren, i

kontrasignantens närvaro öfvertaga föredragningen af de särdeles mödosamma

skogsindelningsärendena, så att föredragandenas antal hos Skogsstyrelsen

i sjelfva verket utgör fyra, hvilket, oaktadt ett i sanning ansträngande

arbete, ej kunnat förekomma, att ett icke ringa antal ärenden

måst år från år balanseras.

Redan 1869 års Riksdag, vid en tid då Skogsstyrelsens befattning

ännu var jemförelsevis inskränkt, yttrade uti underdånig skrifvelse af

den 13 Maj nämnda år att »af Skogsstyrelsens verksamhet icke kunde

förväntas ett fördelaktigt resultat med mindre dess chef egde tillräcklig

skogsvetenskaplig bildning och erfarenhet i skogshushållningen att sjelfständigt

bedöma alla de åtgärder, som af hans afgörande bero, och för

hvilka han i främsta rummet bör vara ansvarig». Men om, såsom väl

får antagas, denna åsigt då var riktig, äro anledningarne till enahanda

anspråk på den ensamt beslutande chefen för skogsväsendet än mer

84

berättigade numera, sedan denna administrationsgren höjt sig till en ej

oväsentlig del af statshushållningen, sedan vidden af kronoparkerna på

dessa sju år fyrdubblats samt skogspersonalens antal i samband dermed

i väsentlig mån förstärkts, och sedan en tillökning af inemot 200 procent

egt rum af de Skogsstyrelsens handläggning tillhörande ärendena,

som också derför visat sig fordra en på fyra delad föredragning, och

hvilka ärenden, äfven då de äro af en administrativ eller kameral natur,

befinnas så blandade eller sammanhängande med och beroende af forstliga

frågor, att för deras rätta bedömande betingas, liksom för de rent

tekniska ärendena, forstlig bildning och erfarenhet, icke blott hos den,

som bereder och föredrar, utan äfven och det i högre grad hos den,

som skall slutligen afgöra ärendena eller som, i fråga om de mål, hvilka

dragas under Eders Kong]. Maj:ts Nådiga pröfning, skall vara beredd

att inför Chefen för det Statsdepartement, hvarunder Skogsväsendet

lyder, afgifva de upplysningar, som kunna erfordras.

Till följd således af hvad ofvan blifvit i underdånighet anfördt, och

oaktadt en Styrelse för Statens domäner rid första påseendet, såsom

konstruktion betraktad, eger något tilltalande, måste Skogsstyrelsen dock,

i anseende till skogsväsendets stora betydenhet för landet, omfattningen

och den särskilda beskaffenheten af dit hörande ärenden, dess ringa och

inom kort helt och hållet försvinnande eller åtminstone till likhet blott

med andra förvaltningsgrenar inskränkta beröring med jordbruksfastigheterna,

samt med hänsyn jemväl till den talrika, i antal ständigt

växande, under Skogsstyrelsens befäl stälda skogspersonalen, uttrycka

den åsigt, som äfven delas af de skogsinspektörer, som härom sig yttrat

samt af den komitéledamot, hvilken om skogsärendena företrädesvis egt

kännedom, att skogsväsendet fordrar en sjefständig styrelse med sakkunnig,

skogsvetenskapligt bildad och erfaren chef, utan sammanblandning

med en för skogsadministrationen fremmande, men i och för sig

magtpåliggande förvaltningsgren, hvilken senare äfven om dess befattning

är vida mindre omfattande, och dess personal i följd deraf fåtalig, lik

-

väl svårligen skulle kunna undgå att genom tillskottet i Skogsstyrelsens

redan ansenliga göromål hämmande inverka på skogsväsendet, som dock

fortfarande påkallar utveckling i många riktningar, såsom t. ex. i fråga

om de vigtiga ärendena rörande virkesförsäljning, vården af de Kronan

efter hand tillfallande dyrbara strömbyggnaderna i de nordliga flottningslederna

m. ti. forstliga angelägenheter.

Skogsstyrelsen har sig ej heller bekant något land, der en gemensam

förvaltande styrelse finnes inrättad för skogs- och jordbruksärenden,

ehuruväl i åtskilliga länder dessa angelägenheter hvar för sig såsom

byråer omedelbart sortera under ett visst Statsministerium.

Det är emellertid helt naturligt, att den betydliga tillökningen i

antalet af Statens jordbruksfastigheter skall göra det hart när omöjligt

för Kammar-Kollegium att med utarrenderingarna fortfara, samt med

anledning deraf framkalla behofvet att på annat sätt ordna bestyret

härmed; men, ehuru Skogsstyrelsen ej torde hafva anledning att rörande

denna sak yttra sig utöfver hvad som, angående föreningen med skogsväsendet,

förut blifvit anfördt, kan Styrelsen dock ej underlåta ifrågasätta,

huruvida det verkligen må kunna låta sig göra, att med de för

jordbruksdomänerna föreslagna fjorton tjenstemännen så fullständigt som

i betänkandet skett åsidosätta länsstyrelsernas hittills varande befattning

med dylika ärenden, hvilka med få undantag synas vara just af den

natur, att de påkalla en lokalmyndighet.

2:o och 3:o. Komitén föreslår här, att skogsmarken, så framt den

ej ligger i samfällighet med enskild egendom, skall från arrendet uteslutas,

för att i förening, om så kan ske, med redan befintlig kronopark

men eljest såsom nybildad dylik skog förvaltas för Kronans räkning af

skogsstaten, för hvars behof jemväl nödiga boplatser åt bevakare skulle

undantagas, der ej, med anledning af skogens afskilda belägenhet och

deraf följande kostsamma förvaltning, öfverenskommelse om dess bevakning

och möjligen äfven skötsel i stället träffades med jordbruksarrendatorn

eller annan närboende lämplig person.

86

Frågan om åstadkommande af en oafvisligen påkallad bättre hushållning

å de skogar, som för närvarande tillhöra Statens utarrenderade

jordbruksegendomar, förevar vid de sammanträden, som i Oktober månad

förlidet år inför Skogsstyrelsen egde rum med samtliga skogsinspektörer;

och uttrycktes då, vid öfverläggning rörande den af Styrelsen

framställda åtgärden att skilja skogen från jordbruksarrendet, i

hufvudsak samma åsigt som komitén sedermera omfattat, eller att skogarna

äfvensom den utmark, hvilken ej vore men borde vara skogbeväxt

skulle undantagas från arrendet och förvaltas såsom kronoparker, i sammanhang

hvarmed arrendatorns rätt till husbehofsvirke helt och hållet

skulle upphöra.

Endast så tillvida skilde sig den mening, som vid berörda sammanträden

yttrades, från komiténs att, hvad angick sådana obetydliga, till

jordbruksegendomar hörande, stundom blott några få tunland omfattande

skogar, som läge så aflägse, att deras bevakning och skötsel skulle erfordra

allt för dryga kostnader i förhållande till afkastningen, borde,

ej såsom komitén nu föreslagit, lemnas till skötsel och bevakning åt

någon person efter med denne derom träffad öfverenskommelse, utan

deremot åsättas skogsarrende i förhållande till å ena sidan värdet af

det virkesbelopp jemte öfriga förmåner, som årligen enligt hushållningsplanen

der kunde vinnas, och å andra sidan de kostnader, som med

skötsel och bevakning genom arrendator vore förenade, samt derefter

tillika med jordbruksegendomen utarrenderas under sådan kontroll vid

afverkningen, att utsyning af skogstjensteman hvart 3—5 år för en motsvarande

tidrymd skulle ske.

Derjemte fästades vid förbemälde sammanträden uppmärksamheten

äfven uppå lämpligheten, att till förenkling af förvaltningsbestyren försälja

de smärre joregendomarna.

Uppå de af komiterade, sid. 71—74, anförda skäl, och då den nu

gällande ordningen beträffande här ifrågavarande skogar hvarken kunnat

betrygga dem emot en fortgående försämring eller tillförsäkra Kronan

87

ens rimlig ersättning för dess skogsalster, anser sig Skogsstyrelsen på

det lifligaste böra förorda skogarnes undantagande från jordbruksarrendet

och deras förvaltande af skogsstaten omedelbart för Kronans räkning,

hvarigenom förberörda olägenheter med all säkerhet förebyggas,

helst, hvad afsättningen af virket beträffar, Kronan just uti jordbruksarrendatorn

förskaffar sig en virkesafnämare, som merendels, i följd af

skogens närbelägenhet, lärer kunna betala skogsalstren med deras verkliga

värde.

I de länder, hvilkas domänväsende är för Styrelsen bekant, gäller

ock såsom regel, att skog ej utarrenderas, men liksom der för några,

ehuru ytterst få undantagsfall ega rum, att ett eller annat afskildt beläget

mindre skogsbestånd blifvit jemte jordbruksegendom utarrenderadt,

så torde ock här skäl förefinnas, att låta af omständigheterna bero,

huruvida skötseln och bevakningen af dylika skogsparceller må på endera

af ofvan omförmälda sätt ombesörjas, för den händelse ej egendomen

i sin helhet är af den i förhållande till förvaltningsbestyren ringa

betydenhet, att den hellre finnes böra försäljas, i hvilket afseende det

synes Styrelsen, som det minimum af arrendebelopp, nemligen 200

kronor, hvilket nu bestämmer, huruvida en egendom bör försäljas eller

bibehållas, utan våda kunde höjas, under förutsättning likväl att köpeskillingen

användes till inköp af större sammanhängande skogar eller

utvidgning af redan befintliga kronoparker.

f sammanhang med förevarande fråga torde emellertid böra erinras,

att en del militieboställen, åtminstone i vissa af de norra orterna, hafva

sin hufvudsakliga betydenhet genom sin rikliga skogstillgång, hvarpå

såväl taxeringsvärde som i följd deraf en del utskylder grundats, och

att således, när skogen undantages, jordbruksfastigheten tilläfventyrs

understundom må komma att befinnas allt för oansenlig att kunna bära

utskylderna.

6:o a. Vid här omförmälda förrättning, hvilken bland annat har

till syfte att framställa förslag angående det område, som bör i egen

-

88

skap af skogsmark eller boplats för skogsbetjening uteslutas från arrendet

och öfverlemnas till skogsförvaltningen, torde i detta afseende jemväl

vederbörande skogstjensteman böra deltaga lör ärendets bedömande

äfven från forstlig synpunkt.

13:o. Arreridatorns rätt, att till egendomens nytta begagna samfäldt

område, hvilken rätt enligt denna punkt skulle fortfara äfven sedan

samfälligheten upphört, torde dock hvad skog beträffar efter nämnda

tidpunkt böra inskränkas derhän, att begagnandet skall regleras af en

för skogen vederbörligen upprättad hushållningsplan.

14:o. Handlar om arrendatorns rätt till begagnande ej mindre af

egendomens andel i härads- och sockenallmänning än äfven af egendomen

tillhörande förmåner utom dess område.

Hvad då först dessa senare angår, får Skogsstyrelsen, med åberopande

af sitt den 15 sistlidne Mars ingifna, samt komitén sedermera,

sid. 22, nådigst delgifna underdåniga memorial i fråga om jordbruksfastigheters

rätt till vissa förmåner ä en del kronoparker, fortfarande

underdånigst hemställa, att vid blifvande utarrenderingar sådan rätt

Helt och hållet måtte upphöra, hvilket, jemte fördelarne af en utaf servituter

obehindrad skogsskötsel och af skälig ersättning åt Kronan för

dess nu såsom tjenstbarhet upplåtna skogsalster, äfven torde få anses

såsom följdriktigt, då, enligt förslaget, jordbruksfastigheternas rätt till

dem förut tillhörande skogar skulle försvinna, och således ej å de nybildade

kronoparkerna tjenstbarheter medgifvas.

Rörande åter rätten till delaktighet i allmänning, så kan visserligen

intet vara att erinra i fråga om begagnandet af sockenallmänning, hvilken

är att anse endast såsom annan samfällig mark; men hvad häradsallmänningar

beträffar, bör Skogsstyrelsen ej lemna oanmärkt, att, derest

de publika hemmanens rätt till delaktighet i dylika allmänningar

upphörde, och Kronan i stället af allmänningarne lät utbryta den på

dessa hemman belöpande andel af marken, en ej obetydlig tillökning af

kronoparkerna derigenom skulle vinnas, uppgående inom endast tre

89

härader af Östergötland till mer än 10,000 qv.ref, enligt hvad skogsinspektören

i östra distriktet ådagalagt.

Frågan härom förevar vid Skogsstyrelsens förenämnda sammanträde

med skogsinspektörerna, och den enda beaktansvärda betänklighet, som

dervid framstäldes mot en dylik anordning, var, att åtgärden möjligen

skulle kunna innebära ett uppslag till häradsallmänningarnes delning.

I betraktande emellertid af att ändamålet med utbrytningen endast vore,

dels en afvittring mellan Kronan och häradet, dels införande å Kronans

andel af en intensivare skogsskötsel med deraf härrörande fördelar, och

att allmänningsdelegarne ej på något sätt af åtgärden blefve lidande,

synes det, som denna ej skäligen borde framkalla anspråk att få i lotter

dela häradets anpart, hvaraf, enligt hvad erfarenheten nogsamt visat,

ödeläggelse skulle blifva en följd.

15:o. Mot det här gjorda medgifvandet, att arrendatorn efter meddelade

anvisningar och bestämmelser skulle ega att till egendomens

behof begagna bränntorf, dyjord m. m., finnes från Skogsstyrelsens sida

intet att invända, under förutsättning att torf- eller dygrufvan ej är

belägen å den del, som blifvit afskild till kronopark, inom hvilka skogar

servituter af hvad slag de vara må visat sig menliga om ej i annat

afseende dock såsom försvårande bevakningen.

o

17:o, 18:o och 23:o, som handla om nybyggnad och brandförsäkring

af åbyggnader å Kronans utarrenderade fastigheter samt om stängselskyldigheten

derstädes. De af komitén beträffande dessa angelägenheter

framställda förslag, enligt hvilka såväl stängsel- och nybyggnads- som

brandförsäkringsskyldigheten skulle öfverflyttas på Kronan, äro otvifvelaktigt

egnade att göra kronoarrendena särdeles begärliga och att i följd

deraf höja arrendebeloppen; men måhända är det dock icke alldeles

gifvet, att detta sker i samma grad som kostnaderna för Kronan genom

dessa skyldigheters öfvertagande skulle komma att stegras. Visserligen

kan det synas billigt att, då skogen och rätt till husbehofsvirke skiljas

från jordbruksfastigheterna, äfven befria arrendatorerna från skyldigheten

12

90

att nybygga och stänga, inen i åtskilliga andra länder, t. ex. Preussen

och Sachsen, ehuru också der skogen undantages från arrendet, eger

emellertid ingen dylik arrendatorernas befrielse från all byggnadsskyldighet

rum, och då underhållsskyldigheten (16:o), som ofta kräfver rätt

betydligt virkesbelopp, likväl skulle qvarstå såsom ett åliggande för dem,

samt enär nybyggnads- samt stängselskyldighet äfven å helt och hållet

skoglösa, utarrenderade kronoegendomar hittills ålegat arrendatorerna,

så förefaller det, som skulle förenämnda anordning med afseende å skogen

ej ovilkorligen betinga befrielse från berörda skyldigheter, hvilkas

öfvertagande af Kronan, jemte det de i hög grad försvårade förvaltningen,

skulle blifva förenad med dryga kostnader, helt säkert öfverstigande

dem, som för samma byggnadsarbeten komine att drabba en enskild.

Det låter äfven tänka sig, att fall möjligen kunde förekomma,

då arrendatorn, fri från skyldigheten att nybygga och brandförsäkra, ej

skulle med erforderlig omsorg och försigtighet underhålla och begagna

åbyggnaderna, helst om dessa i ett eller annat afseende icke vore i

hans smak.

För sin del anser Skogsstyrelsen till och med Kronans fritagande

från förberörde skyldigheter och deras bibehållande såsom åliggande för

arrendatorerna vara af den vigt, att Styrelsen, om det för stadganden i

sådant syfte! skulle linnas nödigt tillförsäkra arrendator virke till nybyggnad,

håller före att, ehuru fri täflan vid försäljning af virke frän

kronoparkernafotvifvelaktigt i allmänhet är att föredraga, det likväl med

afseende å här i fråga varande förhållanden skulle vara för Kronan fördelaktigare,

om bestämmelser meddelades, hvarigenom arrendator, från

egendomen förut tillhörande men till kronopark afsätta skog, medgåfves

att, efter på grund af gilladt byggnads- och materialförslag gjord anmälan,

i mån af tillgång och mot betalning efter vid virkesauktionen i

öfrigt gällande pris, erhålla erforderligt virke till nybyggnad.

24:o. Med afseende å hvad denna punkt innehåller i fråga om

egendom åliggande utskylder och besvär, får Skogsstyrelsen i under

-

91

dånighet hänvisa till hvad ofvan under punkt: 2:o och 3:o rörande

dessa angelägenheter yttrats.

Bland de af komitén i 35 punkter, sid. 99—108, framställda »vilkor

vid kr ono arrendem) lärer Skogsstyrelsen, som här förut utlåtit sig i fråga

om de med »förvaltningsgrunderna» sammanstämmande förbehåll, hvilka

finnas intagna under punkterna 2:o, ll:o, 13:o, 14:o, 16:o, 22:o och 23:o,

nu vidare endast hafva att beröra punkterna 7:o, 9:o och 12:o, angående

röjning af äng och betesmark, nyodling samt träd, som förekomma i

åker eller å tomt, med afseende hvarå torde böra erinras, att vid nyodling

stundom ej obetydliga virkesbelopp måste afverkas, på hvilka

arrendatorn ej kan hafva skäliga anspråk, utan som synas böra försäljas

för Kronans räkning liksom äfven det virke, som erhålles vid röjning i

äng och hagmark, vare sig nu försäljningen må ske genom auktion, då

ett större virkesparti finnes att tillgå eller, i fråga om ett mindre virkesbelopp,

detta mot visst pris må kunna öfverlemnas till arrendatorn.

Genom nådigt bref af den 8 Maj 1868 har blifvit föreskrifvet, att

för betesmarker tillhörande, bland andra, kronans utarrenderade egendomar,

skogshushållningsplaner skola upprättas. Om nu, enligt komiténs

förslag, till Kronopark afskiljes ej blott skogsmarken utan ock den del

af hagmarken, som är mindre gräsbärande och derför af ringa nytta för

egendomen, så bortfaller i de. flesta fall behofvet af hushållningsplan för

skogsskötsel å den i allmänhet ej vidsträckta hagmark, som derefter kan

komma att vid egendomen bibehållas, men torde i stället böra föreskrifvas,

att, der så utan skada för gräsväxten kan ske, ett visst antal

löfträd per tunland skola uppdragas och fredas.

Med afseende å frågan om upplåtande af mark till nybyggen i Norrland,

har komitén kommit till den åsigt, att, sedan efter förslag af landt

-

92

mätare, skogstjensteman och statsagronom kronoparker blifvit afsätta å

de trakter, som sakna mera sammanhängande odlingstillfällen, nybyggen

fortfarande böra vid afvittringen upplåtas och förses med skogsanslag

till den vidd, som 1873 års Afvittrings-Stadga medgifver, hvarjemte

komitén framhållit såsom gagneligt, att upplåta å kronoparkerna befintliga

ängslägenheter till skogstorp för skogsarbetare och bevakare.

Skogsinspektörerna i Norrbottens och Westerbottens län, hvilken del

af Norrland förevarande fråga egentligen rör, hafva deremot i likhet med

flera reservanter bland komiténs ledamöter uttryckt en annan mening,

nemligen att, om ock redan anlagda eller beviljade nybyggen måste erhålla

den skogsvidd, som enligt gällande författningar dem tillkommer,

sådana nybyggen, som hädanefter beviljas, dock ej må åtföljas af skogsanslag.

Utan åberopande af det förhållande, att jordbruket och boskapsskötseln

inom de nordliga länen i allmänhet stå högst, der befolkningen

af en eller annan orsak måst vända sin håg ifrån skogsrörelsen till skötseln

af åker och äng, finnes dessutom en myckenhet exempel derpå, att

egandet af skog till afsalu ingalunda utgör vilkoret för innebyggarnes

bergning och oberoende. Ganska många lägenheter upptagna så högt

uppemot fjellen, att säljbar skog der ej förefinnes, samt talrika ganska

välmående nybyggen belägna i trakter, hvarest afsättning af skogsalster

af brist på beqvämliga flottningsleder hittills alls icke eller blott i ringa

mån kunnat ske, lemna stöd för denna åsigt, och sågverks — samt öfriga

bolagsnybyggen och hemman, der åboerna endast erhålla betalning

för arbetet vid timmerutdrifningen men ej för virket, bevisa nogsamt,

att sjelfva egandet af skog icke är hvad som för dem behöfves, hvilket

framgår jemväl af de talrika skogsköp eller försäljningar af afverkningsrätt,

som ega rum så snart kronohemmanen blifvit till skatte omförda

eller ofta till och med långt dessförinnan.

Vid betraktande af dessa sakförhållanden, som synas utvisa, att det

är de arbetstillfällen, som timmerrörelsen erbjuder, hvilka äro af vigt

93

såsom hjelp vid de första stegen af landthushållningen i dessa nordliga

trakter, och då dessa arbetstillfällen ej äro beroende deraf, att nybyggarna

sjelfva ega skog, utan lika väl finnas att tillgå om Kronan fortfarande

är innehafvare af skogarne, anser Skogsstyrelsen, i öfverensstämmelse

med hvad skogsinspektörerna anfört, att sedan de nybyggen, som

blifvit anlagda eller beviljats på hittills gällande grunder, i enlighet med

dessa tilldelats skogsanslag, hvarvid styrelsen dock förmenar, att den

högsta medgifna skogsvidden endast undantagsvis bör ifrågakomma, sådana

nybyggen, som i sammanhang med afvittring hädanefter beviljas,

ej böra erhålla skog, till hvilken mening styrelsen jemväl ledes af det

oegentliga deruti, att, med det värde för Staten, skogsalstren numera

ega, nybygges- och hemmans-åboerna berättigas för sin räkning försälja

en produkt af marken, som alstrats helt och hållet utan deras arbete

eller medverkan.

Hvad slutligen angår upplåtandet af ängslägenheter å kronoparkerna

till torp åt skogsarbetare och bevakare, så är denna, vid skogsinspektörernas

sammanträde härstädes jemväl behandlade fråga, af ej ringa betydelse

för skogarna i de nordliga trakterna. Åtskilliga dylika lägenheter

äro ock redan upptagna och af kronan bebygda till boställen åt

aflönade kronojägare. Men vid en ytterligare utveckling af ifrågavarande

torpsystem, hvarvid likväl bör erinras, att då staten svårligen sjelf härstädes

kan komma att verkställa afverkning och utdrifning af virket,

som deremot fortfarande lärer böra öfverlemnas åt virkesköparne, torparne

egentligen komma att stå i dessas arbete, torde det blifva af vigt,

att Kronan ej betungas med kostnader för åbyggnaderna å torpen, hvilka

kostnader derest ett större antal dylika torp uppstå, säkerligen komrne

att blifva högst ansenliga.

Den å sid. 117 af betänkandet åberopade §. 3 af Förordningen den

21 December 1865 rörande kronoparkers bildande, hvilken §. sedermera

94

jemväl å sid. 127 åsyftas, har genom Eders Kong!. Maj:ts Nådiga Kungörelse

af den 18 September 1874 erhållit i viss mån ändrad lydelse,

hvilket skogsstyrelsen ansett sig böra i underdånighet erinra, ehuru

ändringen ej utöfvar något inflytande på hvad komitén framstält.

Stockholm den 25 September 1876.

C. A. T. BJÖRKMAN.

E. G. Sundberg.

Underdånigste memorial.

Med nådig remiss af de af E. K. M:t förordnade Komiterades underdåniga

betänkande och förslag angående dels ordnande af förvaltningen

af statens fastigheter och dels upplåtande till nybyggen af mark i Norrland,

har E. K. M. anbefalt Landtbruks-Akademiens Förvaltnings-Komité

att här öfver afgifva underdånigt utlåtande, och går Komitén att härmed

fullgöra denna nådiga befallning.

Komitén som anser det vara synnerligen välbetänkt och för staten

af allrastörsta vigt, att dess egendomar ställas under särskild förvaltning

af en dertill ändamålsenligt organiserad Domänstyrelse, äfvensom att,

såsom Komiteradc angifvit, vid tillträden af krono-arrenden någon kontant

städja icke för framtiden må bibehållas, då derigenom arrendatorernes

ofta icke särdeles betydliga rörelsekapital kan, till men för jordegendomsskötselns

fortgående utveckling, komma att alltför mycket inskränkas,

delar uti de flesta punkter Komiterades åsigter, men har beträffande åtskilliga

stadganden stannat i annan mening än Komiterade, såsom här

nedan angifves.

96

Vid de sidd. 84—93 af betänkandet frarnstälda grunder för förvaltningen

af kronans egendomar har Komitén ansett att den der använda

benämningen »privat-domäner» är oegentlig samt att tilläggsordet »privat»

borde utgå, synnerligast då i följande l:a punkten förklaras, hvilka af

kronans egendomar böra ställas under inseende och förvaltning af Domänstyrelsen,

som ej skulle få att befatta sig med sådana krono-egendomar,

hvilka till visst statsändamål äro anslagna och i följd deraf till omedelbart

begagnande upplåtna eller stälda under särskild embetsmyndighets

vård.

Beträffande det uti förenämda första punkt af »grunderna» frarnstälda

förslag, att den nu varande Skogsstyrelsen, hvilken handhafver förvaltningen

af kronans skogar samt öfverinseendet öfver skogsläroverken,

skulle förenas med den myndighet, som kommer att ombesörja utarrenderingen

af laxmans jordegendomar, hyser Komitén betänkligheter och

tvekar för sin del att åtminstone för närvarande och vid första organisationen

af Domänstyrelsen tillstyrka en sådan förening med afseende såväl

å den skiljaktiga beskaffenheten af göromålen och åtgärderna för förvaltningen

och vården af kronans skogar och af dess jordegendomar, som

ock på den betydliga omfattningen af Skogsstyrelsens åligganden, hvilka

till allrastörsta delen äro af den art, att de med jordbruksegendomarne

ej hafva någon gemenskap.

Vid punkten 6, mom. a) sid. 86 anser Komitén att utlåtande om den

jord, som till skogsbörd eller till boplatser för skogsbetjening skall afsättas,

bör grundas på skogstjenstemans derom afgifna förslag, hvadan

sagde mom. synes böra ändras så, att skogstjensteman skall i samråd

med de af ortens Hushållningssällskap utsedde gode männen biträda Inspektören

vid förslags uppgörande i bemälde hänseende.

Uti 7:de punkten (sid. 86) föreskrifves att endast skriftliga anbud

skulle få inleinnas å Kronans till utarrendering utlysta egendomar. Komitén

anser, att, på sätt hittills tillgått, muntliga anbud äfven måtte få

afgifvas, innan de skriftliga öppnas; och att sedan såväl de muntliga

97

som de skriftliga anbuden blifvit inför Konungens Befallningshafvande i

protokoll upptagna, protokollet öfverlemnas till Landtbruks-Inspektören,

som i samråd med de af Hushållningssällskapet utsedde män har att öfver

anbuden afgifva yttrande, hvarefter Konungens Befallningshafvande, jemte

eget utlåtande i ämnet, öfversänder handlingarne till Domänstyrelsen, som

bland dem, hvilka bjudit arrendevärdet eller derutöfver, eger att arrendator

utse, efter de grunder som Komité rade i sitt underdåniga betänkande

angifvit.

o

Vid utarrendering af fiske (punkten 10 sid. 87) anser Komitén, att

Fiskeri-Intendentens utlåtande bör inhemtas samt att härvid i öfrigt bör

iakttagas hvad uti Kongl. Maj.-ts nådiga Bref till Kammar-Kollegium af

den 27 Januari 1870 linnes föreskrifvet. — Fiskeri-Intendentens i ämnet af

Komitén infordrade utlåtande bifogas i underdånighet.

Vid 14:de punkten (sid. 88) anser Komitén att orden: »eller rätt till

annan förmän utom egendomens områden böra utgå, såsom innefattande

något obestämdt och möjligen ledande till förvecklingar, som för Domänstyrelsen

kunna blifva hinderliga att i hvarje fall besluta, eftersom härvid

med statens fördel kan befinnas vara förmånligast.

Vid 16:de punkten (sid. 88) har Komitén ej kunnat biträda Komiterades

pluralitet derutinnan, att tillträdande arrendator skall för bristande

husröta utsöka godtgörelse hos egendomens förre innehafvare eller hos

hans löftesmän. Komitén anser det vara lämpligast att husröte-ersättningen

bör tillhandahållas tillträdaren genom Domänstyrelsen, som hos

afträdaren må bevaka statens rätt.

Punkten 17, sid. 89. Komitén anser det mycket betänkligt att befria

arrendatorerne från nybyggnadsskyldighet samt att det för staten

skulle blifva högst kostsamt att bestrida uppförande på de utarrenderade

kronoegendomarne af de byggnader, som tid efter annan kunna komma i

fråga, att i stället för äldre utdömda, uppbyggas. Komitén hemställer sålunda,

att arrendator å kronans jordegendom må vara skyldig att fullgöra

beslutad nybyggnad, dock med den lindring mot hvad nu i lag gäller, att

13

98

Kronan skall härvid bekosta erforderliga materialier, men arrendatornbestrida

transporter och arbetskostnaden, samt att de af arrendator härvid

hafde utgifter må på ett visst antal år fördelas, och afträdande arrendator

ega att af Domänstyrelsen erhålla godtgörelse för de år som vid

afträdet kunna återstå. Domänstyrelsen intager i kontraktet med den

tillträdande arrendatorn den godtgörelse han bör vidkännas för liqviden

af de återstående nybyggnads-åren.

Beträffande 19:de ock 20:de punkterna (sid. 89) förenar sig Komitén

om den formulering Komiteraden Odelberg gifvit för dessa punkter uti

sin reservation sid. xvn, med erinran dock om hvad Komitén, såsom

siu mening, härofvan yttrat rörande 17:de punkten.

Uti 23:dje punkten (sid. 90) anser Komitén att sista, så lydande, meningen:

»Begagnar granne stängselvitsord, bör Kronan bekosta upprättandet

af den på egendomen belöpande stängsel, hvilken sedermera af arrendatorn

underhälles», bör utgå, såsom föranledande betydlig kostnad för statsverket

och mycket besvär för Domänstyrelsen.

Föreskriften uti 32:dra punkten (sid. 93) om ekonomisk besigtning

hvart 5:te år å utarrenderade kronohemman, anser Komitén ej vara

nödig, om Landtbruks-Inspektörerne utöfva den verksamhet dem, bland

annat, bör åligga att på korta mellantider besöka de utarrenderade gårdarna,

och dervid tillse huru dessa skötas och vårdas, samt om afhjelpande

af möjligen befintliga brister lemna nödiga föreskrifter, då, i fall

arrendator befinnes försumlig i fullgörandet af sina skyldigheter, af Inspektören

anmälan härom bör göras hos Domänstyrelsen, hvilken i thy

fall förordnar om den besigtning, som kan befinnas nödig.

Vid 33:dje punkten (sid. 93) anser Komitén sig böra erinra om det

öfverflödiga och kostsamma samt isynnerhet för mindre jordegendomar

mycket betungande att af- och tillträdessyner ovilkorligen skola å landet

hållas af Häradshöfding och Nämnd samt i stad af Rådstugu-Rätt, äfvensom

att, då förhållandena inom olika orter härvid kräfva olika tid, det

icke är lämpligt att för denna syneförättning fastställa någon annan be

-

99

stämning, än att den bör hållas å bar mark och vid tjenlig årstid samt

förrättas af den styrelsen härtill förordnar och* som till sitt biträde kallar,

i mån af förrättningens storlek, två eller flere ojäfvige Nämndemän

jemte, om för byggnader eller för jordbruket så erfordras, andra härutinnan

sakkunniga personer.

Beträffande de i flera föregående punkter omförmälda och sid. 96

särskildt till distrikter fördelade »Landtbruks-Inspektörerna», anser Komitén

det vara lämpligare att dessa tjensteman benämnas Domän-Inspektörer,

med i öfrigt alldeles samma skyldigheter och arfvoden, som för

Landtbruks-Inspektörerne af Komiterade föreslagits.

Vidkommande de t allmänna vilkor en för krono-arrenden», h vilka uti

Betänkandet finnas framstälda sidd. 99—108, så befinnas dessa till stor

del utgöra en tillämpning af hvad uti de föregående »grunderna» angifvits;

och de meningsskiljaktigheter från grunderna, som Komitén ofvan

uttalat, gälla i motsvarande punkter äfven om de »allmänna vilkoren för

krono-arrenden». Komiten anser sig sålunda vidare endast böra erinra

om följande, som förut uti »grunderna15 icke berörts.

Punkten 10 (sid. 101) innehåller, bland annat, att om arrendator för

förändring af åkerbrukssätt eller för torrläggning af jorden önskar bekomma

agronomiskt biträde skall detta »honom genom Styrelsens försorg

kostnadsfritt beredas». Ett sådant stadgande synes Komitén vara alldeles öfverflödigt,

då en kronoarrendator, likasom alla andra jordbrukare vid behof

af agronomiskt biträde, så lätt och med högst ringa kostnad kan, efter

reqvisition i behörig tid, bekomma sådant biträde, utan att Domänstyrelsen

dermed behöfver besväras eller staten belastas med kostnaderna för ett

biträde, hvartill af Staten särskildt aflönade tjensteman redan finnas anstälde.

Komitén anser sålunda att förenämnde stadgande bör ur punkten utgå.

Vid 12:te punkten (sid. 101) har Komitén funnit sig böra instämma

uti den redaktion åt denna punkt gifvits af Komitéledamoten Odelberg

i dess reservation sid. xxv.

100

Vid 26:te punkten (sid. 105) säges att »arrendatorn skall under hösten

näst före aflyttningen hafva höstplöjt enligt kulturplan, eller, om sådan ej

finnes, minst tre åttondedelar af åkerjorden, samt derjemte utan godtgörelse

till efterträdaren aflemna vårfloder afl hö och halm till den myckenhet,

som efter gårdens storlek i kontraktet bestämmes». Komitén anser

dessa stadganden vara icke endast obilliga utan skadliga så för af- som

tillträdaren, samt hemställer derföre att för trädets bearbetning, gödsling

och besåning samt för höstplöjning, äfvensom för utsäde af säd, klöfveroch

gräsfrö samt för lemnadt vårfoder bör afträdande arendator njuta

ersättning af tillträdaren, enligt värdering och liqvidationsräkning, som

vid af och tillträdessynen af synemännen uppgöres.

Uti 31:sta punkten (sid. 107) bör efter ordet »borgen» tilläggas eller

hypothek för att denna punkt må öfverensstämma med hvad uti näst föreg.

punkten 30 föreskrifves; och torde 31 punkten sålunda böra lyda----

aflemnas borgen eller hypothek, af sådan beskaffenhet som---stadgadt.

Vid 34:de punkten (sid. 108) anser Komitén att följande tillägg bör

göras: samt förse kronans ombud vid deras besök med nödigt husrum

äfvensom med skjuts, i fall sådan äskas.

Beträffande slutligen frågan om upplåtande af mark till nybyggen i

Norrland, så finner Komitén sig, med afseende å de i förhållande till

uppoffringen af kronans mark obetydliga resultat som hittills vunnits genom

nybyggenas förening med skogsanslag, ej böra tillstyrka, det sådant

anslag vid upplåtande af mark till nybyggen vidare må meddelas, sedan

de redan befintliga nybyggen, som hafva laglig rätt till skogsanslag, deraf

blifvit delaktiga; hvaremot de nybyggen, som hädanefter på grund af

förekommande tillräckliga odlingslägenheter beviljas, synas böra tillförsäkras

rätt att från angränsande kronomarker efter anvisning eller utsyning

erhålla sitt husbehof af virke, såvidt icke inom odlingslägenheterna

förefinnes någon mindre skogstrakt, som med hänsyn till sitt läge finnes

olämplig att förena med kronopark, i stället kan anslås såsom husbehofsskog

till nybygget.

101

Härjemte synes det, som den myndighet, hvilken förvaltar Kronans

skogar, borde vara berättigad att, der å kronoparker mindre odlingslägenheter

företinnas, upplåta dessa till anläggande af kronotorp, der så kan

finnas behöflig! för att erhålla arbetskrafter vid skogsskötsel och virkesutdrifningen

eller biträde vid skogsbevakningen.

Stockholm den 14 oktober 1876.

På Landtbruks-Akademiens Förvaltnings-Komités vägnar:

C. G. MÖRNER.

J. Arrlienim.

14

I