SOU 1879:3

UNDERDÅNIGT BETÄNKANDE

MED

FÖRSLAG TILL FÖRFATTNINGAR

ANGÅENDE

TILLVERK om FÖRSÄLJNING ÅF BRÄNVIN

AFGIFVET AE

DERTILL AF KONGL. MAJ:T FÖRORDNADE KOMITERADE

DEN 20 DECEMBER 1878.

I.

STOCKHOLM

TRYCKT I CÉRTRAt-Tlt YCktifclET

18TÖ.

Storm ägtigste, Allernådigste Konung!

Efter det bränvinslagstiftningen, hyllande på de grunder, som

vid 1853—54 årens riksdag af båda statsmakterna omfattades, vid

alla derpå följande riksmöten varit föremål för representationens

uppmärksamhet och, om man undantager 1868 och 1870 årens riksmöten,

intet sådant förgått, utan att mer eller mindre betydande

förändringar i nämnda lagstiftning skett, har riksdagen uti underdånig

skrifvelse den 17 maj 1877 anhållit, att Eders Kong!. Maj:t

täcktes genom sakkunnige män låta öfverse nu gällande författningar

angående tillverkning och försäljning af bränvin, i syfte att genom

lagstiftningen måtte åstadkommas ett kraftigare motverkande af rusdryckers

missbruk, än som genom nu varande lagstiftning egt rum.

I anledning häraf har Eders Kongl. Maj:t den 24 derpå följande

augusti behagat i nåder för berörda ändamål tillsätta en komité och

dervid till ordförande i den samma förordna undertecknad de Maré

samt till ledamöter undertecknade Fock, Hammarhjelm, Stenberg,

Rubenson och Nilsson jemte konsuln Peter Olsson.

Till underdånig åtlydnad af berörda nådiga förordnande sammanträdde

bemälde komiterade här i hufvudstaden första gången

den 6 derpå följande oktober, hvarefter komitén dels in pleno och

dels genom särskilde delegerade tid efter annan haft öfverläggningar

i ämnet.

Sedan förenämnde konsul Olsson i underdånig skrifvelse den 9

januari 1878 afsagt sig det honom i nåder meddelade uppdrag att

vara ledamot i komitén, och i sammanhang med berörda afsägelse

hos Eders Kongl. Maj:t blifvit anmäldt, att komitén, efter dåmera

afslutad behandling af författningarna angående bränvinstillverkning,

stode i begrepp att öfvergå till granskning af försäljningslagen, har

Eders Kongl. Maj:t med afseende derå, uti nådig skrifvelse den 8

derpå följande februari, funnit eu förstärkning i antalet af komiténs

ledamöter lämplig och dervid behagat till ledamöter i den samma

ytterligare förordna undertecknade Berg, Hederstjerna och Norin,

Indika deltagit i komiténs förhandlingar beträffande förslaget till

försäljningslag samt, hvad angår tillverkningslagen, hufvudsakligen

endast i bestämmandet af bränvinsskatten.

Härjemte har Eders Kongl. Maj:t, på grund af komiténs underdåniga

hemställan, genom nådig skrifvelse den 22 mars 1878 bemyndigat

komitén att, jemte fullgörande af förut erhållet uppdrag

rörande bränvinslagstiftningen, inkomma med underdånigt förslag ej

mindre till ändringar i gällande författningar angående försäljning

af vin och maltdrycker, än äfven till de särskilda bestämmelser i

afseende på maltdrycker, som af en sådan lagstiftning kunde anses

påkallade.

Med underdånig anmälan, att komitén i afseende på sist berörda

nådiga uppdrag framdeles kommer att afgifva särskilt betänkande,,

får komitén, efter afslutad revision af bränvinslagstiftningen, härmed

i underdånighet öfverlemna bifogade betänkande med förslag till författningar

i ämnet äfvensom i särskildt bihang införda utlåtanden

och uppgifter, Indika blifvit af komitén infordrade.

Med djupaste vördnad, trohet och nit framhärda:

Stormägtigste, Allernådigste Konung!

Eders Kongl. Maj:ts

underdånigste, tropligtigste

tjenare och undersåtar

S. de MAKE.

A. H. Fock. C. H amman hjelm.

Moritz Rubenson. Sven Nilsson.

Fredrik Hederstjerna,

L. Norin.

Sten Stenberg.

C. O. Berg.

A, L- van elev Hagen.

Stockholm den 20 december 1878.

UNDERDÅNIGT BETÄNKANDE.

INNEHÅLL:

T. Om bränvinslagstiftningen i främmande länder ...................................................

Norra Amerikas Förenta Stater.......................................................................

Storbritannien och Irland ..............................................................................

Frankrike ....................................................................................................

Belgien.......- —...... .......... ...................................................................

Holland......................................................................................................

Norra Tyskland .................-......................................................................

Österrike-Ungern..........................................................................................

Ryssland .............................................................-..................................."

Finland.................................................................................................

Danmark ..............................................................................................

Norge ............... ......................................................................................

II. Historik angående bränvinslagstiftningen i Sverige................................................

III. Motiv till förslaget till förordning angående vilkoren för tillverkning af bränvin .........

IV. Motiv till förslaget till förordning angående vilkoren för försäljning af bränvin och

andra brända eller destillerade spirituösa drycker ................................................

V. Tabell, utvisande bränvinsförsäljningsmedlens fördelning enligt konnténs författningsförslag,

jemförd med fördelningen enligt gällande förordning .................................

VI. Reservationer .............- — ........................................................*.......

Sid.

1

»

6

12

16

18

20

23

25

31

36

41

48

119

138

18?

209

I.

Då komitén för fullgörande af sitt uppdrag ansett det vara af

vigt att taga del af den för närvarande i utlandet gällande lagstiftning

angående bränvin samt andra spirituösa drycker äfvensom erhålla

åtskilliga upplysningar i afseende å tillverkning och förbrukning

af starka drycker derstädes, bär komitén hos Kongl. Utrikesdepartementet

anhållit, att detsamma behagade genom vederbörande

låta infordra och tillställa komitén ofvanberörde lagar och uppgifter.

Efter tagen kännedom af hvad sålunda i ämnet blifvit meddeladt och

upplyst, har komitén velat härmed lemna en kort framställning af

Lagstiftningen i främmande länder.

Norr.a Amerikas Förenta Stater.

I afseende å tillverkning af bränvin och sprit äro hufvudsakligen

följande bestämmelser meddelade.

Den, som vill tillverka bränvin, skall göra anmälan derom hos

vederbörande uppbördsman, och vid fortsatt tillverkning måste anmälan

hvarje år före den 1 maj förnyas. Noggranna uppgifter om

platsen för tillverkningen, delegare i rörelsen och af dem antagen

firma måste uti anmälan lemnas, äfvensom om bränneriets och redskapens

beskaffenhet, om materialierna, som skola användas, förbrukningen

af dem i dygnet, den antagliga spritproduktionen under

samma tid, jäsningstiden m. in. Vid hvarje bränneri skall finnas ett

nederlagsmagasin, som tillverkaren på egen bekostnad måste i ordning

ställa. I sammanhang med förut nämnda anmälan skall bränvinstillverkare

lemna en förbindelse på minst dubbelt det belopp, som

Betänkande ang. brä/nvinslag silf tvungen. 1

2

motsvarar skatten för det bränvin, som under en tid af femton dygn

kan uti bränneriet tillverkas; och skall denna förbindelse vara försedd

med godkänd borgen för minst två gånger det belopp, hvarpå

densamma lyder.

Då anmälan blifvit gjord om bränvinstillverkning, skall af särskildt

förordnad tjensteman besigtning ega rum å bränneriet och

uppskattning ske af dess afverkningsförmåga för ett dygn. Bränneriets

afverkningsförmåga bestämmes på grund af:

Do) mäsk- och jäsningskarens rymd;

2ro) den myckenhet materialier, som kan inmäskas och jäsas

under tjugofyra timmar; och

3:o) den qvantitet sprit, som af en viss myckenhet materialier

af god sort bör kunna erhållas.

Spritqvantiteten beräknas i proof-gallons. Med en proofgallon

förstås 1 gallon * bränvin af 50 volumprocent vid 60° Fahrenheit

eller 15,5° Celsius. För hvarje sådan proof-gallon skattas 90 cents

(motsvarande 2 kr. 33 öre för en kanna å 50 %) och för bränvin

af större styrka i proportion derefter; för svagare bränvin erhålles

ingen nedsättning i skatten.

Om den af tillverkaren uppgifna under månaden tillverkade spritqvantiteten

är rigtig men mindre än SO procent af hvad bränneriet

enligt den förut gjorda uppskattningen af dess afverkningsförmåga

borde under samma tid hafva lemnat, måste tilläggsskatt betalas för

skilnaden mellan den uppgifna myckenheten och de SO procenten;

är deremot den uppgifna och verkliga produkten lika med eller större

än SO procent af bränneriets afverkningsförmåga, skattas ej för mer

än den verkliga och äfven lägligt uppgifna produkten.

Uppsigten öfver bränneri och dertill hörande nederlagsmagasin

utöfvas af kontrollörer, hvarjemte bränvinets uppmätning och profning

verkställas af särskilde tjensteman.

Allt bränvin skall, sedan det blifvit uppmätt och profvadt, genast

föras till nederlagsmagasinet. Från sådant magasin kan bränvin

(minst 1,000 gallons) direkt utskeppas, utan att skatten behöfver er

-

* 1 amerik. gallon = 1,4 5 sv. kanna.

B

läggas. I nederlagsmagasinet får bränvinet ej ligga längre än ett år.

Senast inom denna tid måste skatten för detsamma betalas.

Vid export af bränvin eller sprit, för Indika skatten redan blifvit

betald, beviljas drawback vid export af minst 1,000 gallons (= 1,450

kannor).

Från den 1 juli 1875 till samma dag 1876 tillverkades

och beskattades i Förenta Staterna 57,959,647 gallons proof-sprit

(= 84,041,488 kannor å 50 %).

Den verkliga konsumtionen af spritvaror är vida större än den

tillverkade och beskattade qvantiteten och torde uppgå till minst 100

millioner gallons för år (= 145 millioner kannor).

Hvad försäljningen af starka drycker angår, eger hvarje särskild

stat obegränsad rätt att lagstifta derom. I staten Maine och en

eller två andra stater är all försäljning förbjuden, men i öfriga stater

finnas särskilde lagar (licence laws), enligt hvilka hvarje kommun

eger rätt att bestämma, om försäljning må ega rum.

Mainelagen, hvilken utkom år 1851 i ändamål att upphäfva

krogarne (grog-sliops), innehåller hufvudsakligen följande bestämmelser:

Do) Tillverkning och försäljning af rusgifvande drycker samt

tillhandahållande deraf är förbjudet, såvidt det icke sker för vissa

religiösa, medicinska eller vetenskapliga ändamål.

2:o) Spritdrycker, som fordras för något af nyss nämnda ändamål,

må i hvarje stad försäljas endast af en särskild agent, hvilken dock icke

får hålla offentligt förlustelseställe. Denne agent, som erhåller ett

bestämdt arfvode, skall utses af municipalstyrelsen, och inkomsterna

af försäljningen skola af honom redovisas till municipalkassan. Han

skall ställa säkerhet af 600 dollars (= 2,180 kronor).

3:o) Olaga försäljning af spritdrycker straffas med böter af 10

dollars (= 37 kr. 50 öre) eller fängelse, till dess böterna blifvit

erlagda. Sådan öfverträdelse straffas andra gången med 20 dollars

(= 75 kronor) böter samt följande gånger med 20 dollars böter

och fängelse från tre till sex månader.

4:o) Tillverkning af spritdrycker straffas med böter af 100

dollars (== 375 kronor) eller fängelse i två månader. Sådan öfverträdelse

straffas andra gången med böter af 200 dollars (= 750 kr.)

4

eller fängelse i fyra månader samt följande gånger med 200 dollars

böter och fängelse i lyra månader.

5:o) Offentlig myndighet eger verkställa undersökning på ställen,

hvarest hon misstänker, att förråd af spritdrycker finnas. Dylika

drycker, som icke bevisligen äro införda för något af de i lagen

medgifna ändamål, skola tagas i beslag och förstöras.

(ko) Hvarje köpslut angående otillåtna drycker är ogiltigt.

7:o) Drucken person skall häktas och • qvarliållas, till dess han

uppgifver stället, hvarest han förskaffat sig starka drycker.

Hvad åter beträffar de stater, i hvilka försäljning af starka

drycker är medgifven, innehålla deras särskilda lagar hufvudsakligen

enahanda föreskrifter som den för staten New York antagna lag, ur

hvilken här må meddelas följande.

I hvarje kommun skall finnas en acciskommission, bestående af

tre kommissarier, hvilka väljas för tre år. Denna kommission eger

att meddela försäljningsrättigheter samt att, om anledning förefinnes,

återkalla desamma. Öfver acciskommissarierna finnas särskilda inspektörer,

till hvilka de förre skola årligen ingifva berättelser angående sin

verksamhet, innehållande förteckning på de personer som under året

erhållit rättigheter jemte uppgift å de belopp, som influtit dels i afgifter

för utdelade rättigheter och dels i böter för förseelser mot accislagen.

De rättigheter, som meddelas, äro af två slag:

a) att utskänka starka drycker till förtäring på stället;

b) att försälja starka drycker till afhemtning.

För att erhålla en utskänkningsrättighet fordras att samtidigt

åtaga sig att hålla hotel eller värdshus, hvarmed förstås lägenheter

med minst tre sängar för gäster. * Acciskommissionen skall

öfvertyga sig om, att behof af ett sådant hotell eller värdshus verkligen

förefinnes, samt att den sökande eger förmåga att sköta ett dylikt.

Sådan utskänkningsrättighet gäller blott för ett år i sänder.

Afgift för dylik rättighet skall erläggas med 30—250 dollars

{= 112 kr. 50 öre—937 kr. 50 öre), hvarjemte skall aflemnas en

förbindelse på 250 dollars samt säkerhet för dubbla beloppet för

möjligen blifvande böter.

* Detta stadgande synes vara egendomligt för staten New York. I andra staterad!

särskildt i Illinois äro vanliga utskänkningsställen uttryckligen tillåtna.

5

En mängd ordningsföreskrifter äro meddelade såsom:

att skylt skall finnas anbragt framför försäljningslokalen;

att lokalen skall ^åjlas* stängd och inge^ försäljning ega ruin

på söndagar, valdagar och i allmänhet kl. 1—5 f. m.;

att alla slags spel äro inom lokalen förbjudna, deri inbegripet

biljardspel;

att ej större myckenhet än 5 gallons (= 7,2 5 kannor) må på.

på en gång försäljas;

att försäljning på kredit ej må ske åt någon annan än på stället

boende resande;

att all försäljning är förbjuden åt:

a) lärlingar och minderårige utan deras husbönders, föräldrars

eller målsmäns samtycke samt indianer,

b) druckna personer,

c) fattighjon samt

d) anmälda personer. — Om nemligen en hustru hos fattigvårdsstyrelsen

gör anmälan, att hennes man har böjelse för dryckenskap,

och hennes angifvelse finnes bevisad, bör nämnda styrelse

genast anmäla detta hos de värdshusvärdar, som af hustrun äro

uppgift!c, och förbjuda dem att utskänka något åt den anmälda

personen. Enahanda anmälan kan göras af mannen mot hustrun,

föräldrar mot barn och barn mot föräldrar.

Förbrytelser mot ordningsföreskrifterna straffas med böter eller

fängelse, och acciskommissionen eger rätt att återtaga rättigheten

från en person, om han bevisligen öfverträdt accislagens stadganden.

En sådan person kan ej på tre år åter erhålla någon rättighet.

För rättighet att försälja starka drycker till afhemtning skall aflemnas

en förbindelse på 500 dollars (= 1,875 kronor) med godkänd

säkerhet för dubbla beloppet. Afgiften är densamma som för

utskänkningsrättigheterna, och äro till en del enahanda ordningsföreskrifter

meddelade som för sistnämnda rättigheter.

Anträffas en person berusad på offentlig plats, skall han af polisen

genast gripas och föras inför vederbörande magistratsperson,

som förhör honom, sedan han, om sa behöfves, fatt sofva ruset af

sig i häktet. Är hans förseelse bevisad, böte han 3—10 dollars

(= 11 kr. 25 öre—37 kr. 50 öre) och erlägge rättegångskostnaderna

samt hålles i fängelse, till dess böterna blifvit gäldade.

6

Storbritannien och Irland.

För rättighet att tillverka bränvin fordras särskild! tillstånd.

Tillsyn å tillverkningen utöfvas af kontrollör. Tillverkaren skall

underrätta kontrollören vid bränneriet om hvarje inmäskning. När

mäsken blifvit nedtappad uti jäskaren, skall kontrollören erhålla uppgift

på mäskens mängd och specifika vigt samt mängden af använda

materialier och deraf erhållna gallons * »proof-spirit)) d. v. s. sprit af

57 volumprocent alkoholhalt. Bränvinet skall inläggas i nederlagsmagasin,

hvarest detsamma förblifver under kontrollörens uppsigt, till

dess tillverkningsskatten för bränvinet blifvit erlagd. Nämnde skatt

utgår med 10 sh. för en proof-gallon (motsvarande 4 kr. 47 öre för

en kanna å 50 %) och beräknas på tre sätt:

l:o) efter mäskens mängd, i det att på 100 gallons mäsk för 5

attenuationsgrader beräknas 1 gallon proof-spirit;

2:o) efter qvantiteten proof-spirit, som finnes i det erhållna

råbränvinet, med afdrag af 5 procent för förlust vid detsammas omdestillering;

och

3:o) efter den qvantitet proof-spirit, som finnes uti den vid råbränvinets

omdestillering erhållna rektificerade spriten och den orena

biprodukt (feints), som dervid erhålles.

Sedan på hvart och ett af dessa tre sätt beräkning af utbytet

blifvit verkstäld, lägges det högsta af de erhållna resultaten till

grund för beskattningen. Vissa afdrag för förlust under magasineringen

kunna ske.

Sprit, som skall exporteras, får, utan att tillverkningsskatten

derför erlägges, under vissa kontroller uttagas ur bränneriets nederlagsmagasin

och kan äfven, utan att skatten erlägges, öfverflyttas till

tullmagasin.

Försäljning af bränvin, vare sig i parti eller detalj, får ej ega rum

utan särskildt dertill erhållen rättighet (licence). Sådana rättigheter

finnas af flera olika slag allt efter beskaffenheten af de varor, som

säljas, dessas qvantitet samt de olika förhållanden, hvarunder för

-

* 1 eng. gallon = 1,74 sv. kanna.

7

säljningen eger ruin. För sådana rättigheter är ock den årliga afgiften

olika.

Sålunda betala vanliga värdshusidkare (pullicans) för rättighet

att utskänka och försälja bränvin och sprit i detalj en årlig afgift

af minst 2 £ 4 sh. och högst 11 £ 6 sh. (39 kr. 60 öre—198 kr.)

efter lokalens hyresvärde.

Partihandlare med bränvin och sprit betala en årlig afgift af

10 £ 10 sh. (= 189 kronor). De få ej sälja mindre parti än 2

gallons (= 3,5 kannor); men om de betala en tillägsafgift af 3 £

3 sh. (= 56 kr. 70 öre), få de sälja alla slags spritvaror i partier,

ej understigande 1 quart (= 0,44 kanna).

Alla afgifter för försäljningsrättigheter ingå till statskassan likasom

afgifterna för tillverkning af bränvin och sprit. Kommunerna

ega icke att upptaga några afgifter af tillverkningen eller försäljningen

af starka drycker.

Under året från den 1 april 1868 till samma dag 1869 erlades

för 21,930,393 proof-gallons sprit (= 43,501,128 kannor å 50 %)

i tillverkningsskatt 10,965,196 £ (= 197,373,528 kronor).

För licenser af olika slag, ej allenast för försäljning af spritvaror

utan äfven andra, inflöto under samma tid till statskassan

2,662,214 £ (= 47,919,852 kronor), hvaraf ungefär 1,616,433 £

(= 29,095,794 kronor) för försäljning af spritvaror och öl samt tillverkning

af sistnämnda dryck. Samma år konsumerades i Storbritannien

21,107,922 gallons inhemsk sprit, 8,366,726 gallons utländsk

sprit (motsvarande tillsammans 58,465,912 kannor å 50 %), 15,151,68S

gallons utifrån importeradt vin (= 26,363,937 kannor) och 24,542,664

barrels Öl (= 1,536,370,766 kannor).

Befolkningen i landet utgjorde sagda år 30,403,000 personer;

och således kom på hvarje person: 0,694 gallon inhemsk sprit, 0,2 7 5

gallon utländsk sprit, 0,498 gallon utländskt vin och 0,807 barrel

öl, motsvarande en förbrukning på hvarje invånare af 1,9 kanna 1 >ränvin

å 50 %, 0,9 kanna vin samt 50,5 kannor Öl.

m

Angående försäljning af rusgifvande drycker äro i särskilde lagar

för England och Skottland samt Irland vissa bestämmelser meddelade

af hufvudsakligen följande innehåll.

I England och Skottland skola inom hvarje krets eller distrikt

8

på landsbygden (county) fredsdomarne årligen bland sig välja en

eller flera komitéer af minst tre, högst tolf ledamöter, hvilka hafva

till hufvudsaklig uppgift att utdela och bekräfta nya försäljningsrättigheter,

. förnya utgångna o. s. v. I hvarje köping eller distrikt

af en stad (borough) skola fredsdomarne inom sig välja tre, högst

sju medlemmar, som ega att utdela rättigheter, men bekräftelse derpå

tillhör hela domarekåren derstädes.

En hvar, som söker ny rättighet, skall skriftligen gifva föreståndaren

i kommunen, der försäljningslokalen är belägen, samt polismyndigheten

derstädes uppgift å namn, adress, beskaffenheten af

rättigheten, som sökes, samt försäljningslokalens läge. Rättighet må

ej utlemnas åt person, om han anses vara olämplig (disqualified).

Den, som erhållit rättighet att utskänka rusdrycker att förtäras

på stället, skall iakttaga en mängd ordningsföreskrifter, såsom att lokalen

skall förses med tydlig skylt; att försäljning icke må ske till

druckna personer; att spel icke må inom lokalen bedrifvas; att försäljning

icke må ega rum till förtäring på stället åt minderårige,

d. v. s. synbarligen under sexton år; att lokalen skall hållas stängd

vissa tider, som äro olika för olika distrikt, dock i allmänhet alltid

nattetid och söndagar, med undantag af ett par timmar på middagen,

samt juldagen och långfredagen.

Har innehafvare af rättighet tre gånger blifvit fäld till ansvar

för öfverträdelser af gifna föreskrifter, skall han förlora sin rättighet

och för fem år vara obehörig att få någon sådan samt lokalen förklaras

olämplig för två år.

Äfven utlemnas tillfälliga rättigheter att utskänka rusdrycker

i marknadsbod, tält eller dylik lägenhet vid större marknader, kapplöpningar

o. s. v. Den plats, der sådan tillfällig rättighet hålles,

likställes med lokal, försedd med vanlig rättighet.

Vidare utlemnas s. k. sex dagars rättigheter, hvilka berättiga att

försälja starka drycker till förtäring på stället, med vilkor att lokalen

hålles stängd hela söndagen.

Rättighet att utminutera rusdrycker, som ej förtäras på stället,

utlemnas äfven efter derom gjord ansökan. Sådan tillåtelse behöfver

ej bekräftelse af någon annan auktoritet. Om i dylik lokal köpare

9

förtär på platsen något af det köpta, vare säljaren förfallen till böter,

om det skett med hans vetskap.

Den, som på offentlig plats anträffas drucken, böte första gången

högst 10 sb. (— 9 kronor), andra gången inom ett år högst 20 sb.

(= 18 kronor), tredje gången inom ett år högst 40 sh. (= 36 kronor).

Den, som på offentlig plats är drucken och oregerlig, må gripas

och skall efter omständigheterna bota högst 40 sh. (= 36 kronor)

eller undergå högst en månads fängelse.

För Irland gälla väsentligen samma föreskrifter som för England

med hufvudsakligen följande afvikelser.

Vid de vanliga qvartalssessionerna i hvarje distrikt, stad, eller

köping skola frågor angående rätt att sälja rusgifvande drycker afhandlas

och utdelas dervid certifikat, som berättiga sökanden att af

accistjenstemännen erhålla försäljningsrättighet.

Angående stängningstiden är föreskrifvet, att söndag, juldag,

långfredag och allmän fäste- eller tacksägelsedag skall lokalen hållas

stängd efter kl. 9 på aftonen inom städer med minst 5000 invånare;

annorstädes efter kl. 7 e. in.; alla andra dagar efter kl. 10

på aftonen.

Egendomligt för Irland äro s. k. »spirit grocers», som ungefär

motsvara kryddkrämare, med rättighet att utminutera spritdrycker,

i qvantiteter af högst 2 quarts (= 0,88 sv. kanna), dock ej till förtäring

på stället.

, Accistjensteman må ej åt sådan person, som under närmast två

föregående år varit »spirit gracer», lemna ny (ny = på annan lokal)

eller förnya utgången rättighet, om han ej visar intyg från två eller

flere fredsdomare i det distrikt, der han bor, att han eger god frejd

och väl skött sin rörelse under senaste året (vid ny rättighet) eller

halfåret (vid förnyelse).

10

I Storbritannien och Irland har tillverkningen af bränvin och sprit

åren 1873—1877 utgjort:

år 1873 ..................... 36,269,095 gallons k hl %

)) 1874..................... 35,237,790 » »

)) 1875......... 36,897,936 » »

» 1876..................... 38,307,756 » »

» 1S77 ..................... 40,801,112 » )»

Dessa belopp, reducerade till kannor å 50 %, motsvara:

år 1873..................... 71,943,377 kannor å 50 %

» 1S74......... 69,897,681 » »

)) 1875 ..................... 73,190,746 » »

» 1876..................... 75,987,264 » »

» 1877 ..................... 80,933,086 » »

Förbrukningen af spirituösa drycker anses under samma år hafva

uppgått till:

inhemska importerade Summa

spritdrycker spritdrycker gallons å 57 X

år 1873 .................. 27,556,234. 9,471,831. 37,028,065.

» 1874 .................. 29,308,989. 10,342,062.'' 39,651,051.

» 1875 .................. 29,821,574. 11,021,440. 40,843,014.

» 1876 ......... 30,303,129. 1 1,935,263. 42,238,392.

» 1877 .................. 29,801,991. 11,188,250. 40,990,241.

Totalbeloppet af denna förbrukning, uttryckt i kannor å 50 %,

motsvarar:

år 1873..................... 73,448,870 kannor å 50 %

» 1874..................... 78,651,825 » »

» 1875..................... 81,016,202 » »

» 1876....................83,784,074 » j>

» 1877 ..................... 81,308,242 » »

I medeltal för åren 1873—1877 har förbrukningen i Storbritannien

och Irland för hvarje person utgjort 2,4 kannor.

11

Antalet försäljningsställen

för spirituösa drycker med

rätt till

utskärning har under år 1876

uppgått till:

England. Skottland.

Irland.

Summa.

Publicans (Värdshus och krogar)

70,116. 7,908.

16,940.

94,964.

Beer shops (Ölstugor) ...............

38,906. 317.

—

39,223.

Wine in refreshment houses ...

(Vinrestaurationer)

3,296. —

45.

3,341.

Sweets retailers (Konditorier) ...

4,315. 44.

50.

4,409.

Cider retailers (Ciderställen) ...

125.

-—

125.

Beer etc. on board packet boats

(Öl etc. ombord på paketbåtar)

244. 122.

58.

424.

Summa

117,002. 8,391.

17,093.

142,486.

Under samma år bar antalet dylika försäljningsställen

utan rätt

till förtäring på stället utgjort:

England. Skottland. Irland.

Summa.

Beer sbops (Ölstugor)....................

4,657. —

—

4,657.

Wine in refreshment houses .....

(Vinrestaurationer)

..... 3,003.

321.

3,324.

Beer retailers ..........................

— 305.

—

305.

(Ölförsäljningsställen i detalj)

Spint retailers.......................... .

— 4,036.

4,036.

(Spritförsäljningsställen i detalj)

Beer retailers, also Dealers ........

..... 3,510.

772.

4,282.

(Ölförs. i detalj, äfven handlande)

Spint retailers, ''also Dealers .....

..... 5,066. —

—

5,066.

(Spritförs. i detalj, äfven handlande)

Spint grocers ...............................

- --

641.

641.

(Spritförsäljningsställen)

Table beer (Öl för bordet) .......

197. 1.131.

1,328.

Summa 16,433. 5,472.

1,734.

23,639.

12

Frankrike.

Rättigheten att såsom fabriksnäring tillverka bränvin (distillation

de profession) är medgifven under hela året och öfver allt i landet

med undantag af staden Paris, hvarest dock förädling af bränvin till

absint och likörer är tillåten. En hvar eger att drifva bränvinstillverkning

efter föregången anmälan hos uppbördstjenstemännen

med noggrann beskrifning å beskaffenheten af den använda redskapen,

tiden för tillverkningen, det använda materialet och approximativ

beräkning af den qvantitet bränvin, som kan vid tillverkningen erhållas,

samt gradtalet deraf. Öfver den sålunda gjorda anmälan

meddelas tillståndsbevis, hvarför erlägges en årlig afgift af 25 francs

(= 18 kronor). Bränvinstillverkare skall före tillverkningens början

ställa .säkerhet för bränvinsskatten, hvilken kallas förbrukningsskatt

(drott de consommation), enär han erlägges först då varan utlemnas

till konsumtion. Af statens tjensteman utöfvas sträng uppsigt å tillvei’kningen

i ändamål att tillse, att den tillverkade produkten icke

utlemnas i handeln, utan att derför belöpande konsumtionsafgifter

blifvit erlagda. I sådant ändamål skall bränvinet uppläggas å nederlag

samt hvarje kärl till innehåll och gradtal af vederbörande

tjensteman införas i en särskild matrikel samt förpassningssedel meddelas,

då varan från nederlaget utlemnas, dervid antingen afgifterna

skola erläggas eller ock varan förflyttas till annat, under offentlig

uppsigt stående nederlagsmagasin.

Hvad nu är anfördt gäller icke bränvin, som tillverkas af jordegare

på landet, hvilka såsom binäring förädla sin egen skörd af vin,

frukt etc. till bränvin (bouilleurs de cru). Desse behöfva icke derom

göra anmälan och äro ej heller underkastade uppsigt från uppbördstjensteinännens

sida. De ega att utan särskild afgift konsumera sin

tillverkning, men äro i afseende på försäljning underkastade enahanda

stadganden, som i öfrigt äro gällande.

Ofvannämnde förbrukningsskatt (drott de consommation) utgår,

utom i staden Paris, för bränvin och sprit på fat med 156 francs

25 centimer för hvarje hektoliter* ren alkohol (= 1 kr. 47 öre för

* 1 hektoliter = 38,2 sv. kannor.

13

en kanna a 50 %) samt för likörer och bränvin på buteljer med

218 francs 75 centimer likaledes för hvarje hektoliter ren alkohol

(= 2 kr. 6 öre för en kanna å 50 %), under det att sist nämnda

högre afgift af 218 francs 75 centimer för en hektoliter beräknas

för absint, oberoende af dess alkoholgrad.

Härjemte ega kommunerna bereda sig en inkomst å bränvinskonsumtionen

inom desamma genom att påföra en accisafgift, benämnd

drott d’odroi eller drott d’entré. Denna afgift eger dock endast

rum vid försäljning inom de kommuner, hvilka ega 4,000 invånare

och derutöfver, och beräknas enligt tariff i flera särskilda

klasser för hvarje hektoliter ren alkohol till minst 6 francs och högst

24 francs (motsvarande 3 öre—23 öre för en kanna å 50 %), beroende

af folkmängdens storlek inom den kommun, der bränvinet är afsedt

att konsumeras. Kommunerna kunna i vissa fall erhålla rättighet

att pålägga en ytterligare afgift (surtaxe), hvilken vexlar emellan

4 och 20 francs ( = 4 öre—20 öre för en kanna å 50 %). Hvad

staden Paris angår, är en gemensam afgift faststäld i stället för de

båda afgifterna droit de consommation och droit d’entrée, utgörande

för bränvin på fat 149 francs och för bränvin på buteljer 199 francs

(= 1 kr. 40 öre—1 kr. 88 öre för en kanna å 50 %).

Hvad försäljningen af bränvin äfvensom sprit, likörer och andra

spirituösa drycker angår, erfordras i afseende å utskänkning tillstånd

af vederbörande administrativa myndighet; hvaremot all annan försäljning

är fri efter derom gjord anmälan hos uppbördstjenstemännen; och

eger en hvar derå undfå tillståndsbevis, gällande för ett år. Försäljningen

är delad i partihandel (vente en gros) och detaljhandel (vente en

détail). Vid partihandeln är den minsta qvantiteten, som får säljas,

25 litres (= 9,5 kannor); vid detaljhandeln må huru ringa qvantitet

som helst försäljas. För meddeladt tillstånd till partihandel

erlägges en årlig afgift af 125 francs (— 90 kronor); för rättighet till

detaljhandel utgöres en årlig afgift af minst 12 francs (— 8 kr. 64

öre) och högst 40 francs (= 28 kr. 80 öre), beroende af folkmängden

i den kommun, der försäljningen skall ega rum.

Till säkerhet för utgörande af stadgade konsumtionsafgifter ut•öfvas

af uppbördsmännen noggrann uppsigt jemväl å försäljningen.

De skola derföre likasom hos tillverkarne äfven hos bränvinsförsäl

-

14

jarne inventera det bränvin, som finnes i deras magasin och lager,

deröfver upprätta matrikel, upptagande hvarje kärl till innehåll och

gradtal. Hvar tredje månad eller oftare, om så anses nödigt, skall

ny inventering ega rum, och afgifterna betalas för det uttagna bränvin,

som icke visas hafva blifvit exporteradt eller förflyttadt till annat

under offentlig uppsigt stående magasin. Bränvinsförsäljare kan dock

genom att erlägga konsumtionsafgifterna genast vid emottagande af

bränvinet blifva befriad från denna uppsigt af uppbördsmännen.

Allt bränvin, som föres från en tillverkare till en försäljare eller

öfverflyttas från det ena magasinet till det andra, skall noggrant

förtecknas af vederbörande tjensteman, som deröfver meddelar bevis,

hvarigenom sålunda bränvin kan omföras från det ena upplaget till

det andra, utan att afgifterna behöfva erläggas.

I en år 1873 utfärdad lag hafva stränga ansvarsbestämmelser

blifvit meddelade emot fylleri och dryckenskap. Den, som anträffas

drucken å gata, väg, torg, värdshus eller andra offentliga ställen,

skall häktas och hållas i förvar, till dess han återvunnit sina sinnens

bruk. Derjemte skall han bota första gången från 1 till och med

5 francs (== 3 kr. 60 öre) och straffas vid återfall inom tolf månader

inom samma jurisdiktion med fängelse i tre eller flere dagar. Vid

iteration andra gången inom tolf månader efter sistnämnda bestraffnings

undergående ökas straffet till fängelse från sex dygn till och

med en månad samt böter från 16 francs (= 11 kr. 52 öre) till

och med 300 francs (= 216 kronor). Den, som blifvit två gånger

dömd till den svårare bestraffningen, skall derjemte förklaras oberättigad

att deltaga i val, att utses till juryman eller väljas till andra

förrättningar, som innefatta medborgerligt förtroende, samt att bära

vapen. — Enahanda straffbestämmelser äro meddelade för egare af

värdshus, krogar eller andra utskänkningsställen, hvilka försälja starka

drycker till synbarligen druckna personer eller emottaga sådana i sina

lokaler eller sälja dylika drycker till minderårige under sexton år.

Härjemte kan polisdomstolen vid iteration andra gången förordna, att

lokalen skall stängas under viss tid, högst en månad, eller förbjuda.,

att någon utskänkning till förtäring på stället der må ega rum.

15

Tillverkningen af spritvaror (alkohol) i Frankrike beräknas hafva

utgjort:

år 1872 ........

........... 1,689,257 hektoliter

ren alkokol

» 1873 ..............

........... 1,401,598

»

» 1874 .............

........... 1,543,051

B

» 1875 ..............

........... 1,848,893

b

))

» 1876 ............

........... 1,700,262

b

))

Dessa belopp, reducerade till kannor

ä 50 %, motsvara:

år 1872 ..............

.......... 129,098,739

kannor

å 50 %

» 1873 .............

........... 107.114,864

b

»

» 1874 ..............

.......... 1 17,925,181

»

»

b 1875 ..............

.......... 141,298,663

b

»

» 1876 ............

.......... 129,939,778

»

»

Den inhemska förbrukningen, såvidt densamma

varit underkastad

beskattning, har under

samma år uppgått till:

år 1872 .........

.......... 755,462 hektoliter

ren alkohol

)) 1873 ..............

.......... 934,949

B

))

)) 1874 ..............

.......... 970,556

b

»

» 1875 ..............

.......... 1,019,052

»

)) 1876 ..............

.......... 1,004,360

B

Dessa belopp, reducerade till kannor a 50 %, motsvara:

år 1872 ........................ 57,734,964 kannor k 50 %

» 1873 ........................ 71,451,968 » »

» 1874 ........................ 74,173,175 » »

» 1875 ........................ 77,879,404 b »

» 1876 ........................ 76,756,591 b b

I medeltal har förbrukningen under dessa år utgjort för hvarje

person omkring 2 kannor.

Försäljningsställenas antal i Frankrike är omkring 340,000 stycken.

Af dessa utöfvas partihandel i 25,000, deraf 12,000 i städerna och

13,000 på landet, samt detaljhandel i 315,000, deraf 85,000 i städerna

och 230,000 på landet.

16

De större kommunerna ega, på sätt ofvan blifvit anmärkt, uppbära

direkta inkomster af bränvinsförsäljningen. Dessa afgifter uppgingo

under år 1875 i 1530 kommuner till 15,099,844 francs eller

10,871,528 kronor för 576,798 hektoliter ren alkohol, motsvarande

44,067,367 kannor å 50 %.

Belgien.

Tillverkning af bränvin är tillåten under hela året efter derom

gjord skriftlig anmälan hos uppbördstjenstemännen med noggrann

beskrifning på bränneriet och den använda redskapen. Före tillverkningens

början skall särskild uppgift meddelas angående omfånget

och beskaffenheten af den blifvande tillverkningen, och må

hvarje sådan driftplan ej omfatta kortare tid än fem dygn eller mer

än trettio dagar. Beskattningen å tillverkningen bestämmes för hvarje

bränningsdygn och utgår allt efter de olika tillverkningsmetoderna

samt det material, som vid tillverkningen användes, med minst

5 francs (= 3 kr. 60 öre) och högst 8 francs (= 5 kr. 76 öre)

för hvarje hektoliter af de för inmäskning och mäskens jäsning använda

kärlens rymd. Denna skatt utgår till staten, som deraf till

kommunerna i ersättning för de numera afskaffade accisafgifterna

(droits (Toctrois) afstår ett belopp, motsvarande 35 procent af årliga

inkomsten. Bränvinstillverkare, som ställa säkerhet för skatten, erhålla

kredit för densamma under viss tid, och för bränvin, som inlägges

på offentligt nederlag, behöfver skatt icke erläggas förr, än

det samma utgår till konsumtion. Kontroll a tillverkningen utöfvas

af statens uppbördstjenstemän.

Försäljningen af bränvin och spirituösa är helt och hållet fri.

Den, som vill idka detaljhandel, skall göra anmälan hos vederbörande

uppbördstjenstemän, som deröfver meddelar tillståndsbref (patent).

Utöfver bevillning till staten å rörelsen skola dylika detaljhandlare,

hvarmed förstås de, som till förtäring på stället eller

i mindre qvantitet än 5 liter (= 1,9 kanna) sälja bränvin, er

-

17

lägga vissa afgifter till provinsialkassan (taxes provincial), med

olika belopp i de särskilda provinserna, beroende på folkmängden

inom kommunerna. Inom provinsen Namur utgå dessa afgifter

i 6 klasser med 70 fr.*, 56 fr., 42 fr., 28 fr., 21 fr., 16 fr. 80 cent.;

i provinsen Limbur g i 5 klasser med 50 fr., 40 fr., 30 fr., 20 fr.

och 15 fr.; o. s. v. Härjemte hafva vissa kommuner erhållit rätt

att af detaljhandeln med bränvin uppbära direkta inkomster {taxes

■communales), hvilka utgå i fyra särskilda klasser med olika afgifter

nemligen lista kl. 40 francs, 2:dra kl. 30 francs, 3:dje kl. 20 fr.,

4-de kl. 12 francs, beroende denna klassindelning på kommunalstyrelsen,

som dock eger att modifiera såväl klassernas antal som afgifternas

belopp. I staden Bruxelles utgå dessa afgifter till kommunen

i 5 klasser med 100 fr., 80 fr., 60 fr., 40 fr. och 20 fr.

Den hufvudsakliga inkomsten för kommunerna af bränvinet utgör

den andel, som, enligt hvad ofvan är anmärkt, staten afstår till

dem af tillverkningsskatten. Uti 1878 års budget beräknas tillverkningsskattens

totalbelopp till 24,450,000 francs, deraf 15,892,500

francs (== 11,442,600 kronor) till staten och 8,557,500 francs

(= 6,161,400 kronor) till kommunerna (fonds communals).

I lagstiftningen finnas icke vidare föreskrifter till hämmande af

rusdryckers missbruk, än att kommunalstyrelsen eger likasom i afseende

å annan handel förordna om försäljningsställenas stängning å

viss tid samt öfvervaka, att försålda drycker icke äro försatte med

något för helsan skadligt ämne.

Tillverkningen af spritdrycker i Belgien beräknas under åren

1872—76 hafva uppgått till:

år 1872 ..................... 428,588 hektoliter å 50 %

''» 1873 ..................... 463,425 »

» 1874 ..................... 444,935 »

» 1875 ..................... 449,710 »

» 1876 ..................... 427,632 »

* 1 franc = 72 öre.

Betänkande ang. bränvinslagstiftningen.

2

18

Dessa belopp, reducerade till kannor, utgöra:

år 1872 ..................... 16,377,078 kannor å 50 %

» 1873 ..................... 17,708,254 »

» 1874 ..................... 17,001,720 »

j> 1875 ..................... 17,184,180 »

» 1876 ..................... 16,340,543 »

Under samma år uppskattas förbrukningen till följande belopp:

år 1872 ..................... 336,885 hektoliter å 50 %

b 1873 ..................... 381,904 »

» 1874 ..................... 357,991 »

b 1875 ..................... 401,935 »

» 1876 ..................... 389,846 »

Dessa belopp, reducerade till kannor, motsvara:

år 1872 ..................... 12,872,946 kannor å 50 %

» 1873 ..................... 14,593,198 »

» 1874 ..................... 13,679,442 »

» 1875 ..................... 15,358,617 »

» 1876 ..................... 14,896,676 »

I medeltal under dessa år har förbrukningen för hvarje person

utgjort 2,7 kannor.

Antalet detaljförsäljningsställen i Belgien har uppgifvits för ar

1877 till 128,807, deraf 30,956 voro fördelade på 77 städer och

97,851 på 2,497 landskommuner.

Holland.

I Holland må tillverkning af bränvin bedrifvas under hela året

efter derom gjord anmälan och emot skatt till staten af 57 gulden

för hvarje hektoliter tillverkadt bränvin, innehållande 50 % alkohol

vid + 15° å Celsii termometer (motsvarande 2 kr. 21 öre för en

kanna). Å bränvinsfabrikerna, hvilka hufvudsakligen finnas i städerna

Schiedam och Rotterdam, förrättas kontrollen af statens uppbördstjenstemän.

Det tillverkade bränvinet skall uppläggas å neder

-

19

lag, som står under tillsyn af kontrolltjenstem ännen, och skatten behöfver

icke erläggas förr, än bränvinet utlemnas till konsumtion.

Försäljningen är helt och hållet fri endast med det undantag,

att de, som inom ett visst afstånd från rikets gränser vilja idka utskänkning,

äro skyldige att af kronans uppbördsman begära tillstånd.

I öfrigt eger en hvar att efter anmälan undfå tillståndsbevis (patent)

för bedrifvande af minutering eller utskänkning af bränvin. Vid

minutering (slytery) må icke mindre myckenhet än 10 liter (= 3,8

kannor) säljas; vid utskänkning (tappery) kan huru litet belopp som

helst säljas, äfven till förtäring på stället. För dessa rättigheter skall

till staten erläggas en skatt, hvars storlek är beroende af näringens

omfång och folkmängden inom den kommun, der den utöfvas. Den

lägsta afgift en är 2 gulden 20 cent. (= 3 kr. 30 öre) och den högsta

250 gulden (= 375 kronor). Klassifikationen af rättigheterna verkställes

af ett kollegium, som utses af konungens kommissarie (landshöfding).

Kommunerna uppbära inga direkta inkomster af bränvinsförsälj

ningen.

Lagstiftningen innehåller icke några stadganden till förekommande

af rusdryckers missbruk; men kommunerna ega att i afseende

derå meddela vissa föreskrifter till befrämjande af ordning, sedlighet

och helsovård. I somliga kommuner finnas polisförordningar rörande

stängandet af krogarne på ett bestämdt klockslag samt bestämmande

af böter för fylleri på öppen gata.

Tillverkningen af spritdrycker i Holland uppgick år 1874 till

602,700 hektoliter 50 % alkohol eller 23,030,187 kannor, och lär

tillökningen under de senare åren, för hvilka statistiska uppgifter

saknas, icke vara betydlig.

Förbrukningen af spritdrycker har uppgått till:

år 1872 ............................. 305,600 hektoliter å 50 %

» 1873 .............................. 322,700 »

» 1874 .............................. 337,700 »

» 1875 ............................. 352,700 »

» 1876 .............................. 378,300 »

20

Dessa belopp, reducerade till kannor, motsvara:

år 1872 ........................... 11,677,498 kannor å 50 %

» 1873 ........................... 12,330,913 »

» 1874 ........................... 12,904,089 »

» 1875 ........................... 13,484,906 »

)> 1876 ........................... 14,455,483 »

Under nämnda- år bär förbrukningen i medeltal utgjort på

hvarje person 3,5 kannor.

Antalet bränvinsförsäljningsställen utgjorde år 1876 tillsammans

37,553. Af dessa funnos i städerna 1,057 minuteringsställen och

9,684 utskänkningsställen samt på landet 2,329 minuteringsställen

och 24,483 utskänkningsställen.

Norra Tyskland.

I Preussen samt öfriga till das Reichssteuergebiet hörande länder,

nemligen konungariket Saclisen, Iiessen, Mecklenburg, Timringen, Oldenburg,

Braunschveig, Anhalt samt Elsass-Lothringen, är tillverkning af

bränvin tillåten under hela året emot skatt till staten och under

uppsigt af kronobetjeningen. Den, som vill tillverka bränvin, skall

derom göra anmälan med noggrann beskrifning om bränneriet och

Retsammas redskap samt före hvarje tillverknings början ingifva en

detaljerad drift-plan, som skall omfatta en kalendermånad. För hvarje

till inmäskning bestämd dag får icke anmälas mindre mäskrymd än

600 preuss. qvart, och må icke begagnas mindre mäskkar än af 300

qvarts innehåll. Skatten, som beräknas dels efter rymden af de för

inmäskning och mäskens jäsning använda kärl och dels efter det använda

materialets mängd, utgör 20 pfenninge för hvarje preuss. qvart

af 6 6 7, procent styrka eller 13 mark 10 pf. för hvarje hektoliter

bränvin af 50 procent styrka (motsvarande 30,5 öre för en kanna å

50 %)■ Denna skatt skall erläggas senast å sista dagen i månaden

för hvarje tillverkningsperiod.

Hvad försäljningen af starka drycker angår, äro föreskrifter

derom meddelade i den år 1869 för Nordtyska förbundet utfärdade

21

näringsförordning, hvilken sedermera genom särskilda rikslagar är

införd i hela det Tyska riket med undantag af Elsass-Lothringen.

Den, som vill idka värdshusrörelse, utskänkning eller mindre

handel med bränvin eller andra starka drycker, skall derå söka och

erhålla särskildt tillstånd. Sådant tillstånd kan endast vägras, om

emot sökanden förekomma sådana omständigheter, som berättiga till

det antagande, att näringen skulle komma att missbrukas till befordrande

af fylleri, förbjudna spel eller osedlighet in. m. dylikt,

äfvensom i fall polismyndigheten skulle anse den för rörelsen upplåtna

lokal med afseende på beskaffenhet och läge olämplig.

Härjemte kan hvarje särskild stats regering, såvidt landets lagar

icke lägga hinder i vägen, göra tillståndet till bränvinsförsäljning

äfven beroende af, huruvida behof af den ifrågasatta försäljningen

förefinnes.

Med värdshus (Gastwirtscliaft) förstås sådana näringsställen, som

afse att herbergera resande samt bespisa gäster; och kan dervid

likasom vid utskänkning (Schankwirtschaft) försäljas huru litet belopp

som helst vare sig till afhemtning eller förtäring på stället. Vid

mindre bränvinshandel (Kleinhandel), som jemväl kan idkas i sammanhang

med varuhandel, får icke försäljning ega rum af mindre

myckenhet än en half tysk ankare (= 6,5 kannor).

Vid meddelandet i Preussen af rättigheter till utskänkning eller

mindre bränvinshandel, äfven om denna senare idkas i sammanhang

med annan handel, skall utöfver ofvan nämnda omständigheter jemväl

tagas i betraktande, huruvida behof af försäljningen finnes,

i hvilket afseende utlåtande från vederbörande kommunalmyndighet

skall inhemtas. Vid beviljande af värdshusrättighet behöfver deremot

icke afseende fästas på behofvet af sådan näring; men vederbörande

myndighet åligger tillse, att lokalen verkligen är så inrättad,

att den kan tjena till herbergerande af resande.

Hvad sålunda blifvit stadgadt i Preussen, särskildt angående

ortmyndighetens rätt att pröfva behofvet af sökt rättighet till utskänkning

eller mindre bränvinshandel, är hufvudsakligen gällande

i de öfriga stater, der ofvan nämnda näringsförordning är lag.

Tillstånd till utöfvande af försäljningsrättighet meddelas på obegränsad

tid och gäller för innehafvarens lifstid. Rättigheten kan

22

äfven efter innehafvarens död få begagnas af hans enka och omyndiga

barn, om behörig person antages till föreståndare för rörelsen.

För erhållet tillståndsbref erlägges stämpel till staten enligt tariff.

Näringen är derjemte åsatt bevillning till staten, som bestämmes

med afseende på rörelsens omfång; hvarjemte innehafvare af mindre

bränvinshandel alltid skola derför särskild! beskattas.

I afseende å omättligt förtärande af starka drycker eller fylleri

innehåller lagstiftningen icke några andra straffbestämmelser, än att

den för tyska riket gällande strafflag stadgar fängelse i allmän arbetsinrättning

ända till tre månader för den, som hängifver sig åt spel,

dryckenskap eller lätja till den grad, att han sjelf eller de personer,

som han är förpligtad att försörja, komma i behof att genom myndigheternas

försorg erhålla främmande hjelp. Sådan person kan efter

utståndet straff ställas under uppsigt af polismyndigheten, som äfven

kan använda honom vid allmänna arbeten.

Vidare stadgas böter till och med 15 mark (=13 kr. 50 öre)

för den, som å utskänkningsställe eller offentlig förlustelselokal, oaktadt

tillsägelse att aflägsna • sig, stannar öfver den för stängning bestämda

tid; och den värd, som sådant tillåter, straffes med böter

till och med 60 mark (= 54 kronor) eller fängelse i fjorton dagar.

Bränvinsutskänkare, som utlemnar bränvin till en af polisen såsom

drinkare angifven person eller medgifver sådan person att uppehålla

sig i försäljningslokalen, dömes till böter från och med 6 till och

med 15 mark (= 5 kr. 40 öre—13 kr. 50 öre).

Tillverkningen af bränvin inom das Reichssteuergebiet med undantag

af Elsass-Lothringen uppgifves i runda tal åren 1872—1876

hafva utgjort:

år 1872 .................. 3,442,300 hektoliter å 50 %

» 1873 .................. 3,797,800 »

» 1874 .................. 4,108,000 »

» 1875 .................. 4,262,000 »

y> 1876 .................. 4,033,700 »

28

Dessa belopp, reducerade till kannor, utgöra:

år 1872 .................. 131,536,110 kannor å 50 %

» 1873 .................. 145,120,367 »

» 1874 .................. 156,973,634 »

» 1875 ................. 162,858,235 »

» 1876 .................. 154,134,505 »

Med frånräknande af hvad häraf användts för tekniska behof

och hvad exporten öfverskjutit importen har förbrukningen (der Verbrauch

zum menschlichen Genuss) beräknats till:

år 1872 .................. 2,951,400 hektoliter å 50 %

» 1873 ..........:....... 2,806,300 »

» 1874 .................. 3,131,800 »

» 1875 .................. 3,631,500 »

» 1876 .................. 3,375,500 »

Dessa belopp, reducerade till kannor, motsvara:

år 1872 ................. 112,777,990 kannor å 50 %

» 1873 .................. 107,233,473 »

» 1S74 .................. 119,671,379 »

» 1875 .................. 138,765,762 »

» 187 6 .................. 128,983,569 »

I medeltal för dessa år har förbrukningen för hvarje person ut

-

gjort något mer än 3,7 kannor.

Österrike-Ungern.

I Österrike är försäljning af bränvin och andra starka drycker

af två slag, utskänkning med rätt till förtäring på stället och försäljning

i huru små qvantiteter som helst samt annan bränvinshandel,

dervid endast bränvin i slutna kärl må säljas, utan inskränkning

till beloppet. För rättighet till utskänkning fordras särskihlt tillstånd

af vederbörande myndighet, då deremot annan bränvinshandel

kan utöfvas af en hvar på grund af anmälan. För Galizien och

Bukowina är dock den minsta qvantitet, som vid det senare slaget

24

må försäljas, bestämd till SO liter (= 19,1 kannor). I sistnämnde

landsdelar utöfvas bränvinsutskänkningen af vissa med särskilda rättigheter

(Propinatiomrechte) förlänade jordegare eller de personer, åt

hvilka desse öfverlatit sina rättigheter. Vidare kunna i Galizien

speceri- och diversehandlare sälja beredda söta starka drycker, dock

endast i flaskor af 0,35 liter (= 0,13 kanna). Beskattningen till

staten å försäljningen utgår i allmänhet såsom direkta skatter i form

af bevillning å rörelsen. De särskilda kommunerna åter kunna pålägga

dels tilläggsafgifter till staten i direkt skatt och dels sjelfständiga

afgifter till kommunen för förbrukningen inom densamma.

För dylika af kommunen pålagda afgifter fordras fastställelse af

statsmyndighet med undantag af tilläggsafgifter, som uppgå till viss

låg procent.

Emot fylleri och dryckenskap har en särskild lag år 1877 blifvit

utfärdad, ur hvilken här må anföras följande. Den, som i synbarligen

drucket tillstånd, att dermed väckes allmän förargelse, visar

sig å utskänkningsställe eller värdshus, på gata eller andra offentliga

platser, äfvensom den, som med afsigt försätter annan i drucket

tillstånd å sådan ort, straffas med fängelse till och med en månad eller

böter till och med 50 gulden (= 90 kronor). Samma straff vare för

den, som innehar eller förestår utskänkningsställe, om han låter utskälla

starka drycker åt druckna personer eller åt omyndige, som

icke äro i äldre personers sällskap. Fordran för utborgade starka

drycker kan icke utsökas, ej heller gå i qvittning. Har någon under

loppet af ett ar blifvit tre gånger straffad för fylleri, kan polismyndigheten

förbjuda honom att under loppet af ett år besöka värdshus

och utskänkningsställen i hans hemvist och dess närmaste omgifning.

Öfverträdelse häraf straffas med fängelse till och med en månad eller

böter till och med 50 gulden. Om värdshusegare och utskänkare

flera gånger blifvit fäld och icke låter sig deraf rätta, kan polismyndigheten

fråntaga honom utskänkningsrättigheten för viss tid

eller alltid.

I Ungern är partihandeln med bränvin och andra starka drycker

till en qvantitet af minst 1/3 hektoliter (= 19,1 kannor) och i slutna

kärl helt och hållet fri. Den mindre handeln likasom utskänkningen

utgör deremot ett privilegium (K. Pegalreeht) som blifvit förlänadt i

sammanhang med besittning af jord åt enskilda personer eller korporationer

(städer), och som må utöfvas af dem sjelfva eller upplåtas

åt andra; dock märkes, att specerihandlare med vissa inskränkningar

hafva rätt att sälja spritvaror i mindre qvantiteter. Utöfningen af

nämnda privilegier är bekräftad genom flere äldre och yngre författningar

och utgör innehafvarens privategendom. Dessutom är det inedgifvet

ett särskild! slag af kommuner på landet med gamla feodalrättigheter

(Urband!, Gemeinden) att i värdshus under viss del af året

sälja bränvin för egen räkning. Med nu nämnda undantag hafva

kommunerna icke någon inkomst af bränvinsförsäljningen.

I ändamål att inskränka missbruket af rusdrycker har polismyndigheten

i flere städer utfärdat förordningar angående krogarnes

stängande å viss tid, och i andra kommuner tillser kommunalmyndigheten,

att stängning af krogarne eger rum på tider, som efter ortförhållandena

äro olika bestämda; men någon allmän förordning härom

finnes icke.

Ryssland.

Från och med år 1863 är såväl tillverkning som försäljning af

bränvin och andra starka drycker fri efter derom gjord anmälan och

emot vissa afgifter till statskassan. Bränvinsbränning är tillåten hela

tillverkningsåret, som räknas från den 1 juli det ena till samma dag

nästföljande år. För rättigheten att tillverka och förädla bränvin skall

innehafvare af bränvins- eller destilleringsfabrik årligen tillösa sig

tillståndsbevis {patent), hvarför viss afgift erlägges, beräknad efter redskapens

rymd. Den egentliga tillverkningsskatten, som beräknas efter

den vunna qvantiteten bränvin, är sju rubel för hvarje rysk åm

(vedro)*, ren alkohol, motsvarande 2 kronor 10 öre för en kanna

bränvin af 50 % styrka. Af statens finanstjenstemän utöfvas tillsyn

å bränvinstillverkningen, dervid särskilda kontrollapparater användas

för bränvinets mätning och profning.

* 1 vedro = 4,70 kannor.

26

Försäljningsställen, hvilkas innehafvare alltid skola lösa tillståndsbevis

[patent), äro af följande slag:

1) Partinederlag;

2) Utskänkningsställen, der endast handel med spritdrycker må

ega rum;

3) Vinkällare;

4) Traktör sställen, värdshus vid poststationer samt bufeter af

hvarje slag, i hvilka försäljning af drycker till förtäring på stället

eger rum;

5) Herbergen, gästgifverin och rum för resande.

I de guvernement, der vinodling bedrifves, är försäljning af

drufvin af egen tillverkning tillåten vid vingården, utan att lösen af

patent derför erfordras.

Tillståndsbevis (patent) skall lösas för hvarje särskild! försäljningsställe.

Rättigheterna till handel med starka drycker äro af två slag:

partihandel och minuthandel.

Med partihandel af spritdrycker förstås försäljning af bränvin

och sprit i qvantiteter, som icke understiga tre vedro (= 14,10

kannor), samt af fint bränvin i kaggar af minst tre vedros rymd

eller, om det är tappadt på flaskor, minst en fjerdedels låda, hvarje

låda beräknad till sextio stop eller etthundra tjugu buteljer.

Partihandel med starka drycker får ega rum ur bränvinsfabrikernas

källare och partinederlagen.

Partinederlag af starka drycker kunna utan särskild! tillstånd,

endast emot lösen af föreskrifvet patent, inrättas:

1) af innehafvare af bränvinsfabriker för egna produkters försäljning;

2)

af alla personer, som höra till ett köpmansgille eller innehafva

deremot svarande köpmansbref (handelsrättigheter).

Innehafvare af bränvinsbrännerier är utan sådant patent tillåtet att

till städerna forsla bränvin och sprit af egen tillverkning äfvensom att

sälja dessa drycker på torg och i hamnar, ur fordon eller ur båtar.

I före varande fall får bränvin och sprit forslas och försäljas endast

på hela fat, innehållande minst 25 vedro (= 117,50 kannor).

På enahanda sätt är i de guvernement, der vinodling bedrifves,

27

tillåtet vinproducenter att utan lösen af patent på torg och i hamnar,

ur fordon eller båtar försälja drufvin af egen tillverkning.

Partinederlag för bränvin och sprit ma inråttas i städer, köpingar,

byar och å andra bebodda platser. Partinederlag af bränvin

och sprit å orter, som äro belägna inom en omkrets af tjuguen verst

ifrån gränsen mot utländska stater, är endast tillätet i stad. Inne

o

häfvare

af dylikt partinederlag må ej sälja starka drycker annat än

för konsumtion å orten. Det är till följd deraf förbjudet att utgifva

transportsedlar för forsling af bränvin och sprit till andra trakter

än den ort, der partinederlaget finnes.

Partinederlag för försäljning af bränvin och sprit ma icke öppnas

med mindre qvantitet än femhundra vedro (— 2,3o0 kannor).

Vid utkörning af bränvin och sprit till partinederlag, till inrättningar

för förädling af bränvin och sprit samt för utförsel till

utländsk ort skall till köparen aflemnas transportsedel, hvari bör

vara uttryckligen angifvet, när, till hvilken person, till hvilken ort,

huru stor qvantitet och af hvilken styrka bränvin eller sprit aflemnas.

Förädladt bränvin, likörer, extrakter af frukter och örter och

likartade drycker må icke till försäljning utlemnas annorlunda än

i glaskärl med påfästade etiketter och förseglade med fabrikens sigill

samt åt bränvinshandlare endast i förseglade filt, hvilka böra at-följas

af profver i särskilt försegladt kärl med etikett, på hvilken fabrikens

firma, tiden för varans utlemnande, benämning och qvantitet

böra vara angifna.

Hvarje partinederlag bör af accisförvaltningen förses med en

paginerad och genomdragen, i enlighet med det af finansministeriet

faststälda formulär upprättad bok, hvari bör införas in- och afgång

af alla i lagret förekommande och för försäljning afsedda drycker.

Minuthandel med spritdrycker eger rum:

1) till förtäring på stallet äfvensom för afhemtning i värdshuskällare,

tillfälliga dryckesbodar, utskänkningsställen, krogar, källare,

hvilka uteslutande handla med ryskt drufvin, samt vinkällare, hvilka

tillöst sig patent derpå;

2) endast för afhemtning från vinkällare och traktörsställen, i

deras buffeter af olika slag, uti rum för resande och på poststationer.

Ställen för utminutering af sprithaltiga drycker må med un

-

28

dantag af nedan omförmälda vinkällare och traktörsställen hållas af

alla de personer, hvilka enligt bestående författningar ega rättighet

till minuthandel å den ort, der dylika lokaler skola öppnas.

A vinkällare, traktörsställen och bufteter är tillåtet att sälja

alla i Ryssland tillverkade drycker, deribland jemväl drufvin, äfvensom

utländskt vin och fint bränvin.

För rättighet att i vinkällare sälja till förtäring på stället omnämnda

drycker fordras lösen af särskild!, för dylik försäljning utfärdadt

patent.

A traktörsställen i städerna är försäljning af drycker blott till

förtäring pa stället medgifven emot lösen af det faststälda patentet.

Bränvin och sprit, som hålles till salu eller förvaras i fabrikernas

källare, å partinederlag eller utminuteringsställen bör hafva

en styrka, som icke understiger 40 grader; dock att å utminuteringsställen

spritdrycker må med en half grad i styrka understiga hvad i

sådant afseende är stadgadt.

Vid fabrikerna ti Bredt och derifrån utlemnadt fint bränvin,,

likörer, extrakter ur frukter och örter samt likartade drycker kunna

jemväl vara af ringare alkoholhalt, än hvad ofvan säges.

De för försäljning afsedda drycker böra vara af god beskaffenhet

samt utan hvarje tillsats af något för helsan skadligt ämne.

Angående inrättningen af försäljningslokalerna och ordningen dervid

äro följande föreskrifter meddelade.

Hvarje lokal, der handel med spritdrycker bedrifves, skall hafva

skylt, som angifver det särskilda slaget af försäljning.

I utskänkningslokal, hvars innehafvare icke sjelf förestår försäljningen,

bör en ansvarig person finnas, som är underkastad det straff,

öfverträdelse åt författningarne om försäljning af starka drycker, förutom

penningeböter, kan hafva till följd. Den ansvarige personen,

utskänkare eller bokhållare, bör vara så qvalificerad, som här nedan

säges. Derjemte böi’a bokhållare och utskänkare i byar ega frejdbevis

af såväl den kommun, till hvilken de höra, som ock den

orts myndighet, der de önska idka handel. I dylik lokal må icke

såsom utskänkare eller till betjening begagnas personer, hvilka icke

uppnått tjuguett år.

29

Tjensteman, anstälde vid byförvaltningen, är förbjudet att inom

byn idka utskänkning.

Personer, hvilka för brott äro under ransakning eller till följd

af bristande bevisning blifvit stälde under framtiden, ega icke att

sjelf ve hålla eller vara anstälde vid utskänkning.

Utskänkningslokal skall bestå af ett enda rum samt vara belägen

i nedra våningen och hafva utgång åt gatan.

Utminutering af spritdrycker må bedrifvas från klockan sju om

morgonen till klockan tio på aftonen, i städerna och vid marknader

dock intill klockan elfva på aftonen.

På sön- och högtidsdagar är utminutering af spritdrycker förbjuden

i byar, der kyrkor finnas, äfvensom i städer ända till gudstjenstens

afslutande i församlingens kyrka. På enahanda sätt är utminutering

förbjuden i byar, i hvilka kommunal- eller bysammanträden

ega rum, ända till dess sammanträdet blifvit upplöst.

Från utminuteringsställen, der försäljning äfven får ega rum till

afhemtning, må på en gång icke mer än tre vedro (= 14,10 kannor)

utlemnas.

Spritdrycker må icke säljas på kredit, å kommande skörd eller

•emot förpantning af klädesplagg, kärl eller andra effekter, icke heller

utbytas emot säd eller andra landtmannaprodukter, utan skall städse

afhemtas emot kontant betalning. Likaså är bränvinshandlare förbjudet

att under hvilka vilkor som helst öfverenskomma om och

■verkställa liqvid i bränvin i stället för i reda penningar äfvensom

att med bränvin inlösa skuldförbindelser eller betala verkstäldt

arbete.

Det är förbjudet att till förtäring på stället föryttra bränvin

och andra sprithaltiga drycker åt minderårige.

Bränvinshandlare och utskänkare äro skyldige tillse, att köpare

icke öfverlasta sig med starka drycker ända till medvetslöshet. Skulle

dylikt likväl inträffa, må en sådan person icke lemnas utan uppsigt

och vård, förr än han åter blir nykter, och är det bränvinshandlarens

eller utskänkarens skyldighet att derom sig vårda.

I alla för försäljning af spritdrycker afsedda lokaler bör renlighet

och snygghet iakttagas, och må i desamma ingen oordning

och oanständighet tillåtas.

30

I de uteslutande för försäljning af sprithaltiga drycker afsedda

lokaler är det förbjudet att hålla musik, att tillställa förlustelser,,

äfvensom att spela kort, tärning och dam.

Tillverkningen af bränvin i Europeiska Ryssland med Polen uppgick

under åren 1872—1876 till:

år 1872 .................. 32,387,241 ryska åmar ren alkohol

» 1873 .................. 30,883,034 » »

i. 1874 .................. 31,215,994 » »

» 1875 .................. 32,143,703 » »

» 1876 .................. 27,353,972 » »

Dessa belopp, reducerade till kannor å 50 %, utgöra:

år 1872 .................. 304,440,065 kannor å 50 %

» 1873 .................. 290,300,520 »

» 1874 .................. 293,430,344 »

» 1875 .................. 302,150,808 »

» 1876 .................. 257,127,337 »

Under samma år antages förbrukningen af bränvin hafva uppgått

till:

år 1872 .................. 30,554,164 ryska åmar ren alkohol

» 1873 .................. 30,452,066 » »

» 1874 .................. 28,603,881 » »

» 1875 ................. 28,019,534 » »

» 1876 .................. 26,913,546 » »

Dessa belopp, reducerade till kannor å 50 %, motsvara:

år 1872 ........................ 287,209,142 kannor å 50 %

>. 1873 ........................ 286,249,420 »

» 1874 ....................... 268,876,481 »

b 1875 ........................ 263,383,620 »

.. 1876 ........................ 252,987,332 »

I medeltal för dessa år har förbrukningen för hvarje invånare

utgjort 3,8 kannor.

Försäljningsställen, hvarest endast bränvin utskänktes, funnos år

1874—75 till ett antal af 131,117, hvarjemte en mängd traktörer

och vinhandlare egde rätt att jemte andra drycker sälja bränvin.

31

Finland.

Den rättighet att tillverka och försälja bränvin, som enligt förordningen

den 15 juni 1800 varit jordlägenheter å landet och en

del städer i Finland tillerkänd, upphäfdes först genom lag den 2 mars

1865, då en ny bränvinslagstiftning infördes. Enligt den i ämnet

sist utfärdade förordning af den 9 juni 1873 är tillverkning af bränvin

medgifven endast i större brännerier, dock icke till högre totalbelopp

för hela landet årligen än 4,300,000 kannor, som kan ökas

med högst 50 procent, så framt kejsaren finner en förhöjning af

tillverkningen vara af behofvet och omständigheterna påkallad. I

sammanhang härmed är all införsel af bränvin från orter utom Finland

förbjuden med undantag allenast för ryska flottans behof. Tillverkningen

är tillåten under sju månader, fördelade i två terminer,

den första från och med den 2 januari till den 15 maj och den

andra från och med den 15 oktober till den 31 december. Skatten

å tillverkningen är 1 mark 20 penni (= 86 öre) för hvarje kanna

bränvin af 50 procent alkoholhalt vid 15 graders värme å Celsii

termometer. Rättigheten att tillverka bränvin skall för hvarje län

särskild! utbjudas å offentlig auktion, som anställes vid landskontoret.

Den myckenhet bränvin, som i hvarje län i förhållande till totalbeloppet

för hela landet får tillverkas, skall fördelas å lämpligt antal brännerier

sålunda, att vid hvarje bränneri den årliga tillverkningen icke

må öfverstiga 150,000 kannor eller bestämmas till mindre än 4,500

kannor under en månad. Göres anbud af flere på högsta tillverkningsbeloppet,

skall utöfver den till kronan faststälde skatten särskild

förhöjning af dem erbjudas; och eger länsstyrelsen att pröfva

och antaga de gjorda anbuden. Sådant anbud kan ej göras af annan

än finsk undersåte, hvilken eger god frejd och jemväl i allmänna

lefverne! iakttagit ett redbart förhållande samt gitter ställa full säkerhet

för åtagandets behöriga fullgörande. Bränneri må ej inrättas

inom kommun å landet, der ej kommunen dertill lemnat sitt bifall,

ej heller å allmänna boställen; hvarjemte bränvinstillverkning

är förbjuden visse embete- och tjensteman, hvilka i följd af sin be

-

32

fattning kunna komma att deltaga i beslut om bränvinstillverkning

eller böra densamma öfvervaka. Det tillverkade bränvinet skall,

så vidt skatt derför icke blifvit i landtränteri förskottsvis erlagd,

inläggas uti ett af bränvinstillverkaren för sådant ändamål i närheten

*

af bränneriet upplåtet nederlagsmagasin. Uraktlåter tillverkare att

inom två år, efter det varan blifvit å nederlag inlagd, betala skatten,

skall bränvinet, som utgör pant för densamma, genom länsstyrelsens

försorg säljas. Kontroll å tillverkningen utöfvas af särskilde kontrollörer,

som utses af länsstyrelserna, och öfverkontrollörer, som förordnas

af senatens ekonomidepartement; hvarjemte vid bränvinets

mätning och profning skola tillstädesvara särskilda vittnen, som

utses af kommunalrepresentationen, allt i hufvudsaklig öfverensstämmelse

med de i Sverige gällande bestämmelser i detta afseende.

Destillering af bränvin eger den, som till bränvinstillverkning

är berättigad, utan särskild afgift bedrifva i bränneri inom den för

tillverkning utsatta tid och under tillsyn af kontrollör, dock icke

förr än tillverkning af bränvin vid bränneriet upphört och all beredd

mäsk blifvit förbrukad. Vissa allmänna inrättningar och läroverk

må för eget behof utan afgift begagna destilleringsredskap.

Jemväl ega apotekare för sitt yrke innehafva och bruka en hvar

två pannor af mindre rymd. Dessutom finnas särskilda stadganden

angående rättighet att anlägga och drifva fabriker för att medelst

rening och destillering af finskt bränvin tillverka finare spritvaror för

tekniska och andra behof. Rening af bränvin, då den sker utan eld

eller ånga, är en hvar afgiftsfritt- tillåten, dock icke till afsalu.

Vid utförsel af bränvin är afsändaren berättigad att, sedan bränvinet

blifvit till utländsk hamn inklareradt, återbekomma erlagd tillverkningsskatt.

Enahanda rätt tillkommer ättiksfabriljant för det

bränvin, som bevisligen användts till beredning af ättika.

Försäljningen eif bränvin är delad i tre slag: partihandel, minuthandel

och utskärning. Vid partihandel är minsta beloppet, som

får säljas, 5 kannor och vid minuthandel ’/4 kanna; vid dessa båda

slag af försäljning må det afyttrade bränvinet icke emellan flere

köpare fördelas eller på stället förtäras. Vid utskärning får bränvin

säljas suptals till förtäring på stället med skyldighet för ut.

skänkaren att tillhandahålla mat åt den, som sådant äskar. Parti

-

33

handel med bränvin må af den, som innehar rättighet att tillverka

eller destillera bränvin, idkas endast vid fabriken eller i stad eller

köping, som är med stad likstäld, på särskildt försäljningsställe, hvartill

vederbörande magistrat eller ordningsrätt lemnat tillstånd. Utskänkning

af bränvin på landet må icke utöfvas af annan än gästgifvare,

hvilka blifvit bibehållne vid rättigheten att åt resande, som

tillika intaga måltid, utskänka bränvin, samt kosthallare å jernvägsstationer

och passagerarefartyg, åt hvilka vederbörande länsstyrelse

kan bevilja rättighet att utskänka bränvin till resande vid måltider.

A landet må icke någon inrätta minuthandel, utan att kommunalstämman

sådant bifallit och guvernören i länet, sedan vederbörande

pastor och kronolänsman blifvit i saken hörde, faststält beslutet. Rättighet

att i stad öppna utskänkning eller minuthandel sökes hos magistråt

eller ordningsrätt, hvilken deröfver hör kommunen. Åro så väl

kommunen som nämnda stadsstyrelse ense om ansökningens förkastande,

blifve dervid beroende; men tillstyrkes den samma af endera eller båda,

underställes beslutet länsstyrelsen. Den, som idkar minuthandel, erlägger

utom vanliga kommunala utskylder icke någon särskild afgift

till kronan eller kommunen, Hvaremot idkare af utskänkningsrörelse

skall jemte kommunala utskylder utgöra den särskilda utskänkningsskatt

till kronan, som af guvernören på förslag af magistrat eller

ordningsrätt fastställes. Denna skatt inbetalas förskottsvis för hvarje

qvartal. Den längsta tid, för hvilken minuthandel och utskänkning får

beviljas, är två år; och må rättighet dertill upplåtas åt särskilda för

ändamålet organiserade bolag eller åt sådana enskilde personer, hvilka

äro välfrejdade och välkände, icke idka annan af burskap eller särskildt

tillstånd beroende handel eller handtverk och ej heller äro

förhindrade att tillverka bränvin. Derjemte hafva handlande egt

rätt att i myckenhet af !/4 kanna, likväl ej till förtäring på stället,

sälja rom, cognac, arrak med flere destillerade spritdrycker; men på

grund af de missbruk, som deraf uppstått, har genom förordning af

den 18 november 1878 minsta beloppet för dylik handel blifvit bestämd

till 5 kannor.

Bränvin, må ej hållas till salu, som är försatt med något för

helsan skadligt ämne, eller från hvilket finkeloljan icke blifvit genom

rening till väsentligaste del aflägsnad, eller hvars styrka icke uppgår

Betänkande ang. bränvinslagstiftningen. 3

34

till minst 46 procent alkoholhalt vid 15 graders värme å Celsii termometer.

Det är minutförsäljare och utskänkare förbjudet att bränvin

till större eller mindre belopp utborga eller till förtäring på stället

såsom gåfva aflåta, eller genom byteshandel eller mot pant sig afhända.

Å försäljningsställe får bränvin icke utgifvas eller iskänkas

åt dryckesrörd person eller den, som icke fylt femton år.

På sön- och helgdag må bränvinsförsäljning vid bränneri och

destillationsfabrik samt å utminuteringsställen icke ega rum, och är

i öfrigt handel med bränvin derstädes icke tillåten söknedagar under

annan tid än emellan kl. 6 om morgonen och kl. 8 om aftonen. Utskänkningsställe

skall under sön- och helgdagar till kl. 6 om aftonen

från kl. 8 om aftonen näst föregående söknedag vara tillslutet.

Gästgifveri i stad och källare, värdshus, spisqvarter eller annat så

beskaffad! näringsställe skall jemväl å sön- och helgdagar under

samma tid hållas tillslutet och ingen utom spisgäster och resande

inlåtas för att förtäring der undfå. Angående värdshusens hållande

öppna nattetid och ordningen derstädes eger länsstyrelsen efter vederbörande

lokalmyndigheters hörande att närmare bestämma.

I hvarje stad, der rättighet att utminutera eller utskänka bränvin

blifvit, åt en eller flera personer upplåten, skall tillsättas kontrollör

för öfvervakande, att något missbruk vid försäljningsrättens

utöfning icke må ega rum. Kontrollör utses af länsstyrelsen och

åtnjuter för sin befattning aflöning, som af senatens ekonomidepartement

uppå länsstyrelsens framställning i hvarje särskildt fall bestämmes

och utgår af försäljningsafgiften. I mål, som med minutförsäljningen

eller utskänkningen ega gemenskap, må kontrollör

i egenskap af allmän åklagare på eget ansvar utföra åtal.

I särskild förordning af den 30 maj 1859 äro ansvarsbestämmelser

emot fylleri och dryckenskap meddelade i hufvudsaklig öfverensstämmelse

med hvad den i Sverige derom utfärdade förordning

af den 16 november 1841 innehåller.

35

Det under åren 1873—1877 inom Finland tillverkade kannetal

bränvin af 50 procent styrka vid + 15° Celsius har uppgått till:

år 1873 ..................... 3,725,730 kannor

» 1874 ..................... 4,141,440 »

)) 1875 ..................... 4,294,808 »

» 1876 ..................... 4,282,943 »

» 1877 ..................... 4,141,339 »

Såsom ofvan är anmärkt, är införsel af bränvin till Finland i

lag förbjuden. Utförseln deraf är en ren obetydlighet, i medeltal

omkring 500 kannor årligen. Ofvanupptagna belopp af tillverkadt

bränvin får således anses äfven hafva blifvit inom landet förbrukadt,

utgörande i medeltal åren 1873—1877 för hvarje invånare 2,2

kannor. Härtill böra dock läggas andra spirituösa drycker såsom

arrak, rom, cognac, hvilka från utrikes ort införts, men hvarom

några uppgifter icke blifvit komitén meddelade.

Antalet beviljade utskänkningsrättigheter inom Finland intill 1877

års utgång (åren 1876 och 1877) utgjorde:

I städerna. På landet.

Nylands län ....................................... 149. —

Abo och Björneborgs län ............... 111. 1.

Tavastehus län.................................... 30. 21.

Viborgs län ....................................... 79. 16.

S:t Michels län.................................... ] 3. —

Kuopio län .......................................... 8. 16.

Vasa län ............................................. 55. —

Uleåborgs län .................................... 7. —

Summa 452. 54.

Enligt meddelade upplysningar från senatens ekonomidepartement

hafva uti de flesta af landets städer bildats utskänkningsbolag,

hvilkas ändamål angifvits vara »icke att bereda vinst åt delegarne i

bolaget utan att medelst en ändamålsenlig reglering af försäljningen

söka motverka öfverflödigt bruk af starka drycker och sålunda arbeta

uti den allmänna ordningens och sedlighetens intresse.»

36

Danmark.

Tillverkning af bränvin är tillåten under hela året mot särskild

afgift till staten och under uppsigt af tullbetjeningen. Bränvinsbränning

må utöfvas af en hvar, som är behörig att idka näring.

Afgiften bestämmes för hvarje särskild bränning, hvilken må räcka

högst i fyra dygn, och utgår med 2 kronor för hvarje tunna

af mäskkarets rymd utan hänsyn till det använda materialets slag

och mängd eller utbytets storlek och styrka. Ej må dock något

mäskkar vara mindre än 8 danska tunnor af 136 potter.* Afgiften

betalas i förskott och erlägges i städerna för hvarje särskild bränning

enligt anmälningssedel samt på landet, der brännerierna skola följa

en för längre tid noga bestämd driftplan, för hela denna tid.

I afseende å försäljningen af bränvin äro särskilda bestämmelser

meddelade för städerna och landet.

I Köpenhamn och öfriga köpstäder kan bränvin och andra starka

•drycker i myckenhet af 40 potter (= 14,8 kannor) och derutöfver

säljas af en hvar, som idkar grosshandel. Mindre bränvinshandel

kan utöfvas dels i sammanhang med annan handel och dels såsom

särskild näring. I båda fallen, såväl vid partihandel som vid mindre

bränvinshandel, fordras att innehafva burskap (borgerskab eller naeringsbevis),

som endast kan förvärfvas af den, som uppnått myndig

ålder, råder öfver sig och sitt gods, ej blifvit dömd till förlust af

ära eller till offentligt arbete eller står under tilltal för förbrytelse,

som kan medföra sådant straff, samt, om han icke eger medborgarrätt,

antingen förvärft försörjningsrätt inom kommunen eller stält

säkerhet för, att han och hans familj icke skola falla det allmänna

till last.

Från den allmänna rättigheten till handel, som tillkommer detaljhandlare,

undantagas alla slags destillerade starka drycker, till

dess anmälan hos magistraten blifvit gjord om sådan försäljning och

derå erhållits magistratens bevis. På vinhandel meddelas särskilt

burskap, hvilket medför rätt till handel med allt slags vin, bränvin

* 1 Pot = 0,3 6 sv. kanna.

87

och likörer såväl i större som mindre qvantiteter. Vinhandlare, som

erhållit särskildt tillstånd att hafva sittande gäster, kan icke tillika

erhålla något annat burskap på handel. Vidare eger kommunalstyrelsen

med Inrikesministerns samtycke att vid bestämmande hvar

för sin kommun af omfånget och gränsen för den handel, som tillkommer

hökare (som hufvudsakligen handla med lifsmedel af inhemsk

produktion), medgifva dem att utskänka bränvin till förtäring

på stället, men utan att hafva sittande gäster och utan att idka värdshusrörelse.

På bränvinshandel kan meddelas särskildt burskap, hvilket

medför rätt att sälja alla slags destillerade starka drycker i större

eller mindre qvantiteter, dock ej till förtäring på stället.

För rättighet att i köpstäderna hålla bevakning d. v. s. utskänkning

till sittande gäster, som dock icke må förenas med annan

borgerlig näring, fordras burskap antingen på värdshusrörelse eller

på restauration eller konditori. Burskap på värdshusrörelse medför

rätt såväl till utskänkning af bränvin åt sittande gäster, som till försäljning

af bränvin till afhemtning. Burskap på konditori berättigar

till utskänkning af alla slags dricksvaror, derunder inbegripet the och

kaffe, samt till försäljning af likörer, destillerade af drufbränvin.

För att vinna rätt till bevsertning fordras enligt författning af

den 28 maj 1873 vissa andra qvalifikationer än för vanligt burskap,

såsom att icke hafva undergått sträft’ af fängelse vid vatten och bröd,

vare sig för lösdrifveri eller bettlande eller för de i allmänna strafflagen

nämnda förbrytelser. Rättigheterna i stad till bevsertning

kunna ock enligt samma lag af kommnnalstyrelsen till antalet begränsas,

om så anses ändamålsenligt och Inrikesministern derå meddelar

stadfästelse. Uti flere köpstäder har i sådant afseende såsom

grund blifvit bestämd ett antal af 4 till 5 idkare af bevaertning för

hvarje 1,000 invånare.

På landet må bränvinshandel, dock icke till förtäring på stället

eller till mindre belopp än J/4 pot (= 0,09 kanna), utöfvas af den,

som förut erhållit tillstånd att drifva handel som köpman eller detaljhandlare

eller i behörig ordning utöfvar gästgifverirörelse. Rättighet

att på landet drifva sådan handel kan icke nekas den, som

uppfyller omförmälda vilkor för rätt till närings utöfvande samt derjemte

är bosatt på minst 11/,i mils afstånd från närmaste köpstad.

38

Rätt till utsMnkning af bränvin till förtäring på stället (bevakning)

kan å landet endast förvärfvas enligt särskilt kongl. tillstånd, som

af Inrikesministeriet meddelas, och äro dervid föreskrifna enahanda

qvalifikationer som i städerna. Bränvinsutskänkning och värdshusrörelse

vid marknader å landet får utöfvas af personer, som å annan

ort äro berättigade till sådan näring.

För rättighet till så väl bränvinshandel som utskänkning skola

erläggas vissa afgifter, nemligen dels vid tillståndets meddelande en

afgift till vederbörande kommuns, kassa af högst 200 kronor samt

stämpel till statskassan, dels ock en årlig afgift, hvars storlek bestämmes

af vederbörande kommunalstyrelse i stad och amtsråd (landsting)

på landet för tre år i sänder inom ett i lagen för de olika

slagen af rättigheter bestämdt minimum och maximum (10 kronor—

400 kronor). Denna afgift fördelas emellan kommunen och statskassan

med hälften till hvar, om afgiften icke sättes högre än det

för hvarje fall bestämda lägsta belopp, under det att hvad som öfverstiger

sistnämnda belopp skall odeladt tillfalla kommunens kassa.

Till förekommande af rusdryckers missbruk synes lagstiftningen

icke innehålla vidare, än att i den för Köpenhamn utfärdade polisordning

blifvit föreskrifvet, att värdshusidkare skall ansvara för, att

ordning och sedlighet iakttagas i hans lokal; att utskänkning icke

må ske till barn; att utskänkningslokal skall hållas stängd från kl.

12 på natten till kl. 4 på morgonen, derifrån undantaga hoteller,

gästgifvaregårdar och slutna sällskap, hvarjemte polismästaren eger

för särskilda utskänkningsställen meddela undantag i afseende å stängningstiden.

Tillverkningen af bränvin i Danmark beräknas hafva uppgått till:

finansåret 1872—73 ............... 34,938,135 potter å 8°

t. 1873—74 ............... 36,136,732 >•

året 1874 37,192,704 »

» 1875 39,382,237 »

» 1876 36,135,503 »

89

Dessa belopp, reducerade till kannor a 50 %, motsvara:

finansåret 1872—73 ............... 12,892,301 kannor å 50 %

» 1873—74 13,334,587 »

året 1874 13,724,245 »

» 1875 14,532,191 »

» 1876 13,334,134 »

Om härtill lägges införselns öfverskott öfver utförseln, erhålles

förbrukningen med följande belopp, deri ingående hvad som användts

till tekniska behof:

finansåret 1872—73 ............... 35,199,259 potter å 8°

» 1873—74 36,591,852 »

året 1874 38,089,986 »

» 1875 40,422,525 »

» 1876 36,995,071 »

Dessa belopp, reducerade till kannor å. 50 %, utgöra:

finansåret 1872—73 ............... 12,988,656 kannor.

» 1873—74 13,502,528 »

året 1874 14,055,345 >>

)) 1875 14,916,061 »

» 1876 13,651,318 »

I medeltal under dessa år utgör förbrukningen i Danmark för

hvarje invånare 7,4 kannor.

Antalet bränvinsförsäljningsställen i Danmark, hvarför afgift erlades

den 1 Oktober 1877, utgjorde tillsammans 9,939. Deraf voro

2,345 uti Köpenhamn med förstäder, 4,494 uti öfrige städer samt

3,100 uti landskommunerna, fördelade på följande sätt:

Köpenhamn ........................ 1755 Öfrige städer:

Dess förstäder..................-- 590 Aalborg ............................. 160

Summa 2345 Aarhus................................ 425

40

Assens ................................

. 58

Bogense ............................

. 35

Ebeltoft ....................

. 25

Faaborg ..................

49

Fredericia ...............

. 97

Frederikshavn .............

. 36

Frederikssund ......

. 32

Grenaa ...............

. 42

Flasle m. fl.......

38

Helsingör .

. 135

Hilleröd

65

Hjörring ...........

.. 72

Hobro................

.. 48

Holbfek...........

56

Holstebro......

63

Horsens..........

.. 161

Kallundborg .

65

Kjerteminde

23

Kjöge ....................................

77

Koldin"

127

Ivorsör ......

.. 48

Lemvig.......

.. 33

Mariager .

11

Mariebo

36

Middelfart ...

.. 33

Nakskov ...

.. 76

Nestved..................

.. 80

Nexö m. fl. ..

.. 33

Nibe ......

. 33

Nyborg............

.. 69

Nykjöbing å Mors

52

Nykjöbing å Falster

67

Nykjöbing å Sjaflland

.. 26

Nysted ..........

.. 19

Odense ... .

.. 482

Presto ............

.. 35

Randers ............................. 175

Ribe .................. 77

Ringkjöbing ........................ 52*

Ringsted .............................. 43

Roeskilde.............................. 95

Rudkjöbing ........................ 50

Rödby ................................. 26

Rönne..................................... 72

Saxkjöbing........................... 23

Skagen ................................. 11

Skanderborg........................ 35

Sk i ve .................................... 57

Skjelskör.............................. 33

Slagelse . ........................... 70

Sorö.......................... 35

Stege .................................... 34

Storebeddinge ..................... 22

Stubbekjöbing..................... 28

Svaneke................................ 21

Svendborg ........................... 83

Sseby .................................... 23

Thisted................................. 62

Värde.................................... 96

Veile .................................... 100

Viborg ................................ 81

Vordingborg....................... 38

Oröeskjöbing ...................... 30

Summa 4494

Amtsdistriktena:

Aal bo rgs amt.................. 172

Aarhus » .................. 123

Assens » 65

Bornholms » .................. 18

Ebeltofts » .................. 48

Fredriksborgs » .................. 64

41

Hjörrings amf .........

...... 186

Randers

amt

............... 71

Holbaeks

» .........

....... 84

Ribe

B

............... 84

Holstebros

b .........

...... 186

Roeskilde

B

............... 120

Kallundborgs

B .........

....... 97

Skanderborgf

3 B

............... 220

Ivjöbenhavns

B .........

....... 390

Slagelse

B

............... 63

Koldings

B .........

11

Svendborgs

B

............... 165

Kronborgs

)) .........

....... 67

Thisteds

B

............... 105

Mariebo

B .........

....... SO

V arde

B

............... 136

Möens

B .........

11

Yeile

B

............... 159

Odense

B .........

....... 91

Viborgs

B

............... 180

Pras stö

B .........

....... 104

Summa 3100

Norge.

En hvar, som i stad har burskap och på landet eger eller innehar

särskilt skattlagd jord, är berättigad att efter anmälan tillverka

och destillera bränvin; dock att härifrån undantagas amtman (landshöfdingar),

domare, prester samt polis- och tulltjensteman. Tillverkningen

är tillåten från och med den 15 september till och med den

30 juni samt destilleringen under hela året. Såväl vid tillverkning

som destillering af bränvin är förbjudet att begagna panna, hvars

innehåll är mindre än 100 potter* (= 36,9 kannor). Tillverkningsskatten,

som helt och hållet tillfaller staten, erlägges för det vid tillverkningen

vunna bränvin med 65 öre för hvarje pot, motsvarande

en krona 76 öre för en kanna, beräknadt till 50 % alkoholstyrka, dock

åtnjutes för hvarje pott bränvin af nämnda styrka afkortning dels

för erlagd maltafgift med 5,1 öre, om bränvinet är tillverkadt uteslutande

af korn och potatis, och 1,2 öre, om vid tillverkningen äro

använda andra materialier, dels ock för afdunstning 5,4 öre. Skatten

beräknas vid hvarje tillverkning för en tid af minst femton dygn och

med minst 1500 potter (= 553,5 kannor) i medeltal för dygn, ehvad

tillverkningen oafbrutet fortgått eller ej. Nämnda godtgörelse för

* 1 Pot = 0,3 6 sv. kanna.

42

afdunstning inedgifves endast, om mätningen och profningen företages

inom trettio timmar från den tid, då spriten blifvit aftappad

i sprithållaren. Skatten skall senast erläggas sista dagen i fjerde

månaden efter den, då bränningen egt rum; och eger staten till

säkerhet för skatten panträtt i redskapen, det tillverkade bränvinet

och de kärl, hvari det förvaras. Hvarje bränvinstillverkare skall

anvisa ett inom staden och på landet i eller i närheten af bränneriet

beläget, under offentligt lås stående nederlagsmagasin, hvari

skall inläggas minst så mycket bränvin, som motsvarar den oguldna

afgiften för det tillverkade bränvinet. Uppsigten öfver tillverkningen

utöfvas utaf särskilde af staten tillsatte kontrollörer samt öfverkontrollörer.

Kontrollör skall under tillverkningen vara bosatt vid bränneriet

och i närvaro af ett särskilt vittne, i städerna polisbetjent

och på landet länsman, uppmäta och profva det tillverkade bränvinet,

hvaröfver af kontrollören föres protokoll.

Hvad försäljningen af bränvin angår, är den större handeln deraf

till belopp af 40 potter (= 14,8 kannor) eller derutöfver medgifven

i städerna en hvar, som förvärfvat rättighet att idka handel (handelsborgerskab),

samt såväl i städerna som på landet tillåten vid bränvinsbrännerierna.

Den myckenhet, som vid den större handeln må

minst säljas, eller 40 potter, får icke mellan flere köpare fördelas,

utan skall aflemnas på en gång, i ett kärl och till en köpare. I

afseende å den mindre handeln, som delas i minuthandel (udsalg)

med rätt till försäljning i mindre partier än 40 potter, dock ej till

förtäring på stället, samt utskänkning, gälla för närvarande följande

bestämmelser.

I städerna äfvensom de ladestäder (köpingar, lastageplatser), Indika

hafva samma slags kommunalstyrelse som städerna, kan rätt till

bränvinshandel, vare sig minuthandel eller utskänkning, meddelas

myndig man eller enka, dock att dervid skall tagas i betraktande

personens lämplighet, så att antagas kan, att rättigheten icke må

blifva missbrukad. Rättigheterna meddelas af magistraten i förening

Ined kommunalrepresentationens delegerade (formamd) för en tid af

i allmänhet fem år; och skola nämnda myndigheter ega bestämma,

huru många personer må erhålla dylika rättigheter inom kommunen.

Öfver sålunda meddelad rätt till bränvinshandel utfärdas af magi

-

43

stråten näringsbevis (bev''äling). Ingen ny rättighet till iskänkning

eller minuthandel kan förenas med annan näring, för hvars utöfvande

fordras burskap. Äldre handlande med handelsrättigheter

före år 1845, då nu gällande lagstiftning infördes, äro dock bibehållne

vid sin rätt att förena minuthandel och utskänkning med annan handel.

Rätt till mindre bränvinshandel kan enligt en den 3 maj 1871

utfärdad förordning i stad äfven meddelas bolag, som förpligta!'' sig

att använda rörelsens öfverskott till allmännyttiga ändamål. Ordning

för sådant bolag skall godkännas af kommunalstyrelsen genom beslut,

som fastställes af regeringen. Oafsedt den allmänna regeln, att ingen

må hafva bränvinsförsäljning på mer än ett ställe, kan sådant bolag

erhålla en, flera eller alla af de för staden bestämda rättigheterna

och utöfva hvarje sådan på särskilt försäljningsställe. För hvarje

försäljningsställe skall bolaget antaga en föreståndare, hvars val dock

skall godkännas af magistraten samt kommunalrepresentationens delegerade

(fonnamd). Sådan föreståndare har samma ansvar som den,

hvilken eger sjelfständig rätt till bränvinsförsäljning.

På landet må, utskänkning af bränvin efter dertill vunnen rättighet

ega rum endast vid gästgifverin till resande, dervid det likväl är

förbjudet att utskänka bränvin till personer, som hafva sitt bo eller

hemvist närmare gästgifveriet än en half mil. Härförutom kunna

landthandlare på grund af särskildt kongl. tillstånd få idka minuthandel

med bränvin utan förtäring på stället; dock må sådan handel

endast utöfvas vid försäljarens bostad. Tillåtelse för gästgifvare att

utskänka och för landthandlare att i minut sälja bränvin må endast

meddelas, om kommunalstyrelsen tillstyrkt försäljningen.

Minuthandel och utskänkning af bränvin är förbjuden på sönoch

helgdag äfvensom på de dessa närmast föregående dagar efter kl.

5 e. m. samt i allmänhet dagligen före kl. 8 f. in. och efter kl. 10

e. m. Endast hotellvärdar hafva på dessa tider rätt att utskänka

till de hos dem boende resande. Utskänkningsidkare eller minuthandlare

är vid ansvar förbjudet att tillåta barn eller lärlingar att

uppehålla sig hos honom för att förtära starka drycker, att utskänka

sådana drycker till den, som redan är drucken, att låta någon erhålla

så mycket deraf, att han kommer i sådant tillstånd, eller att

utdrifva någon från försäljningslokal, der han berusat sig. Den, som

44

är drucken och oregerlig å gata, väg eller annan offentlig plats, krogeller

gästgifveri, skall häktas och derjemte bota.

Särskilda rättigheter till bränvinsutskänkning å ångbåtar kunna

meddelas genom »kong! bevilling». Dervid skall bestämmas, om och

huruvida utskänkningen skall vara underkastad den allmänna tidsinskränkningen.

På grund af sådan rättighet kan utskänkning ega

rum till de med ångfartyget gående passagerare, till detsammas manskap

och andra, som ständigt medfölja fartyget, så vidt befälhafvaren

det medgifver.

Vidare kan vid marknader å landet af amtmannen medgifva^

ett visst antal minuthandels- och utskänkningsrättigheter; hvarefter

fogden eger fördela rättigheterna till lämpliga personer, hvilka dermed

icke må förena annan försäljning än lagad mat och dricka.

Den särskilda afgift, som härför skall erläggas, tillfaller amtskommunen.

För rättighet till minuthandel med eller utskänkning af bränvin

eller beggedera skall till kommunen erläggas en årlig afgift. Denna

afgift påföres näringsidkare i städerna på det sätt, att kommunalstyrelsen

för hvarje år beräknar den myckenhet bränvin, som anses

komma att inom kommunen säljas i minut eller genom utskänkning.

Denna myckenhet påföres en afgift af 131/8 öre för hvarje

pot. Hela sammanlagda beloppet utgör bränvinsförsäljningsafgiften

inom kommunen, hvilken magistraten fördelar på de personer, som

för året äro berättigade till försäljning, så att afgiften blifver lika

för alla utan hänsyn till omfånget af deras näring och utan afseende,

om endast minuthandel eller både minuthandel och utskänkning

utöfvas. Blir dervid afgiften för hvarje enskild näringsidkare

mindre än 80 kronor, skall den likväl bestämmas till detta belopp.

På landet skall fattigvårdsstyrelsen bestämma den myckenhet

bränvin, som vid hvarje försäljningsställe antages under året komma

att afyttras, och hvarför då en afgift af 131/3 öre för hvarje pot

skall erläggas; dock är minsta afgiften 80 kronor. Ej må afgiften

för dem, som hafva bränvinsutskänkning eller försäljning i minut på

landet närmare stad än en half mil, sättas till lägre belopp, än det

som i staden är bestämdt.

Bränvinsförsäljningsafgifterna skola gå till fattigkassan inom

45

kommunen; men om kommunalstyrelsen anser hela afgiftens belopp

icke fordras för fattigkassans behof, kan en del af afgiften

läggas till andra kommunens kassor eller användas till andra kommunala

ändamål. Afgiften betalas i två halfårsterminér, den 15

januari och 15 juli, med hälften hvarje gång. I städerna skall säkerhet

ställas för följande års afgift. Försäljningsafgifterna hafva under

de närmaste åren före 1876 utgjort i städerna i medeltal årligen

550,000 kronor, på landet deremot endast 35,000 kronor. Sammanlagda

beskattningen å bränvin till stat och kommuner har under

samma tid uppgått årligen i medeltal till 4,100,000 kronor.*

I Norge har tillverkningen af bränvin utgjort:

år 1872 ........................ 6,638,000 potter å 50 %

» 1873 ........................ 7,238,000 »

» 1874 ........................ 6,315,000 »

» 1875 ....................... 5,435,000 »

x> 1S76 ........................ 6,054,000 »

Dessa belopp, reducerade till kannor, motsvara:

år 1872 ........................ 2,449,446 kannor å 50 %

» 1873 ........................ 2,670,849 *

» 1874 ........................ 2,330,258 »

» 1875 ................ 2,005,535 »

» 1876 ........................ 2,233,948 »

Förbrukningen af bränvin och spritvaror, deri ingående hvad

som blifvit användt till tekniska behof, har under samma år uppgått

till:

O

ar

1872 ............

............ 8,193,000 potter

å 50 %

)>

1873 ............

............ 9,771,000

»

))

1874 ............

............ 12,279,000

)>

»

1875 ............

............ 12,282,000

)>

»

1876 ..........

............ 12,713,000

»

* 0. J. Broch, konungariket Norge sid. 85.

46

Dessa belopp, reducerade till kannor, utgöra:

år 1872 ........................ 3,023,247 kannor å 50 %

b 1873 ........................ 3,605,535 »

n 1874 ........................ 4,530,996 b*

b 1875 ........................ 4,532,103 b

» 1876 ................... 4,691,144 b

I medeltal har förbrukningen under dessa år för hvarje invånare

uppgått till 2,3 kanna.

Antalet beviljade rättigheter åt enskilda personer till minuthandel

med eller utskärning af bränvin i samtlige städer och ladestäder,

hvarest sådan näring är tillåten, utgjorde år 1878:

i Kristiania ...................

........ 122

i Stathella ........

................... 1

)) Hölen .........................

........ 1

» Sogndal ...........

................... 1

y> Soon ............................

......... 1

b Aalesund .....

................... 10

)) Moss ...........................

........ 11

b Molde ......

4

» Sarpsborg .................

........ 10

b Throndhjem.....

................... 30

v Lillehammer .............

........ 4

b St enkeer

3

:» Hönefos .............

......... 2

b Bodö.................

................... 2

» Kongsberg ................

........ 8

b Hammerfest.....

................... 1

b Svelvia; .....................

........ 4

b Värde ..

4

b Aasgaardstrand..........

________ 3

b Vadsö ...............

................... 2

v Skien ...............

........ 7

Summa 231

Under samma år hafva bolag för minuthandel med eller ut~

skänkning af bränvin funnits uti nedannämnde städer med följande

antal rättigheter:

i Dröbak .............................. 1

» Fredrikstad ............... 6

» Fredrikshald ..................... 6

:» Kongsvinger ..................... 3

» Håmär................................. 4

)) Gjövik................................. 3

i Drammen ........................... 23

» Holmestrand ..................... 5

b Horten................................. 2

» Tönsberg ........................... 3

b Sandefjord........................... 2

» Laurvig .............................. 7

47

i Porsgrund...........................

5

i Mandal ..................

3

x> Brevig.................................

3

» Farsund.................

4

» Lan gesund ........................

2

» Flekkefjord ...........

1

» Kragerö ................................

4

» Egerlund ..............

3

» Osterrisör ...........................

2

)> Stavanger..............

■5

» Tvedestrand ......

2

» Bergen....................

22

» Arendal .............................

5

» Kristiansund ........

6

)) Grimstad . .

3

)) Levanger .............

2

» Lillesand ...........................

2

)) Namsos .................

1

» Kristiansand.......................

4

» Tromsö .................

2

Summa

146

I amtsdistriktena hafva

under

■ nämnda år minuthandels-

och

utskänkningsrättigheter blifvit

beviljade till följande antal:

i Akerhus amf........................

1

i Nordre Bergenhus d:o ......

12

» Smaalenenes d:o..................

1

)) Romsdals d:o........

8

» Hedemarkens d:o ...............

3

» Södre Trondhjems

> d:o ......

3

)) Bratsbergs d:o.....................

1

» Nordre . »

d:o ......

10

» Buskeruds d:o .....................

3

» Nordlands d:o .....

34

)) Leiters och Mandals d:o ...

2

)> Finmarkens d:o ..

10

» Södre Bergenhus d:o .........

5

Summa

93

Hela antalet af samtliga rättigheter för såväl stad som land

utgjorde således 470.

48

IL

Såsom bidrag till kännedomen om den historiska utvecklingen

af vårt eget lands lagstiftning i ämnet lian komitén velat meddela

följande

Historik

angående briinvinslagstiftningen i Sverige.

Ursprungligen lär bränvin (alkohol) blifvit användt såsom ett

utomordentligt läkemedel emot pest och smittosamma sjukdomar, och

såsom sådant blef detsamma i början af fjortonde århundradet infördt

till Italien, hvarför benämningen aqua vita’ tillädes detsamma. Det

tillreddes i början af vin och dess drägg samt kallades spiritus vini;

sedermera började man bereda det äfven af åtskilliga söta safter

samt alla ätbara åkerfrukter, hvadan det äfven kallats spiritus frumenti.

När bränvinet blifvit först användt såsom njutningsmedel,

kan ej med bestämdhet angifvas, men alkoholtillverkningen blef snart

ganska allmän i de vinodlande länderna af vår verldsdel. Alkoholens

utbredning i Europa härflöt dels af de svåra pestsjukdomar,

hvilka under förra hälften af fjortonde århundradet egde rum, dervid

bränvinet begagnades som preservativ eller läkemedel, och dels af

krutets allmänna användning.

Tillverkningen af krut, hvarvid i äldre tider bränvin användes,

förmenas hafva gifvit anledning till bränvinets införande i Sverige,

och i våra häfder nämnes första gången bränvin af sådan anledning.

Stockholms stad hade på 1460-talet en pulvermakare vid

namn Mäster Berend, och ibland andra stadens utgifter finnas uti

räkenskapsboken för åren 1469 och 1470 affärda fyra örtugar, som

Mäster Berend fått för y>brandvijn til krudh.i) Af räkenskapsboken

synes icke, om bränvinet varit från utländsk ort infördt eller inrikes

tillverkadt. Att konsten att tillreda bränvin varit känd här i landet

49

i slutet af femtonde århundradet framgår emellertid deraf, att i

februari månad 1494 enligt det årets Liber Memorialis tre personer

i Stockholm blifvit uppkallade på rådhuset och inför slottsfogden

och magistraten på riksföreståndarens befallning allvarligen

förbjudne vid högt vite att bränna och sälja något bränvin

i staden, dock med det undantag att de skulle ega att »brenne

helom tunnom til pulffwer.» Häraf synes, att bränvin redan vid

denna tid användes såsom ett njutningsmedel, emot hvars bruk det

ansågs nödigt att utfärda förbud. Redan fyra år derefter eller år

1498 finner man likväl, att magistraten i Stockholm medgifvit all

bränvinst Utverkning och försäljning i staden åt en enda person, Cort

Flaskedrao-are, hvilken hade en fordran hos staden för arbete, som

lian gjort under förlidne örlog och tvedrägt, och hvilken fordran

han gaf staden qvitt, emot att han ensam fick frihet att ))hålla och

skänka krönt vijn» dock mot vilkor, att han skulle förse stadens pulverhus

med allt erforderligt bränvin. Härjemte förbjöds vid vite

hvar och en af dem, »som härtill thet brukat och uppehållit», att

sälja eller skänka bränvin. Sedan finnes magistraten en tid bortåt

hafva förlänat samma uteslutande försäljningsrätt åt någon, soin derför

erlade till staden sin vissa afgift. Så hade år 1507 Cort Svarfvare

ensam i Stockholm rättighet att sälja bränvin, hvilken rätt dock

icke fick utöfvas utan intrång från andra, som derför lagfördes. Snart

nog synes rättigheten till bränvinsbränning hafva blifvit mindre inskränkt

och kanhända alldeles fri i Stockholm.

Tillverkningen af bränvin synes vid denna tid hållit sig endast

inom de större städerna och varit snart sagdt okänd för den större

allmänheten, till stöd hvarför blifvit anfördt, att konung Gustaf I

under förra delen af sin regering icke omnämner bränvinstillverkningen

i de af honom utfärdade påbud och föreställningar till rikets

invånare. Endast mot slutet af sin regering lär han funnit den

samma förtjena någon uppmärksamhet, då han efter ett missväxtår

1550 fann sig föranlåten att varna undersåtarne för allt öfverflöd

uti starka drycker och i sammanhang dermed förbjuda allt bränvins

brännande. Att emellertid bränvin under Gustaf I:s tid icke sällan

begagnades såsom njutningsmedel framgår af handlingarne från denna

tid. I Stockholms stads uppbördsräkningar finnes en post, som be

i

Betänkande

ang. bränvinslagstiftningen. ^

50

namnes »bränvinspenningar», h vilka torde hafva varit någon försäljningsafgift.

Beloppet deraf var 14 mark 6V2 öre år 1544.*

År 1558 finnes ett af Gustaf I utfärdadt förbud mot svalg

och dryckenskap,)) som allt för mycket kommit i bruk». Upplysning

saknas väl derom, huruvida denna öfverklagade svalg och dryckenskap

härledde sig från omättligt förtärande af bränvin eller endast

af den tidens vanliga drycker vin, öl och mjöd, men då bränvinet

vid denna tid var i riket lcändt och äfven, fastän i mindre myckenheter,

infördes utifrån,** får väl någon del tillskrifvas detsamma.

Under konung Johan liks regering synes införseln af utländskt bränvin

tilltagit, och förekommer nu för första gången uttrvckligen

CD 7 CD CD J O

bränvin uti accisordningen af den 1 april 1591 bland främmande

drycker, för hvilka accis skulle erläggas, då det heter, att af

''»ett åm eller oxhoffd Brendwijn» skulle erläggas en accis af tio mark.

Efter denna tid nämnes fortfarande bränvin uti tull- och accisförordningar

ibland främmande och utländska drycker.

Efter dessa upplysningar om bränvinets ålder i Sverige, och

innan framställning af hufvuddragen af den svenska bränvinslagstiftningen

meddelas, torde det icke vara för ämnet främmande att hänvisa

till de äldre stadganden, som finnas i afseende på uppkomsten

af gästgifveri- och krögeri-näringen, så mycket hellre som bränvin

synes hafva efter hand börjat dervid utskänkas i allt större skala,

till dess denna varas försäljning blef det hufvudsakliga föremålet för

näringen.

Uti den af konung Magnus Ladulås år 1285 utfärdade Stadga

emot frigästning heter det, att i hvarje by skulle tillsättas en gästgifvare

att emot betalning sälja vägfarande det de till sin nödtorft

behöfva. Magnus Erikssons landslag innehåller i Kon. B. XXIII

samma stadgande, äfvensom att två herbergare skulle vara i hvarje

köpstad, som vägfarande mannom skulle sälja mat och öl. Christoffers

landslag uti Kon. B. XXIV stadgar, att taverner skulle vara vid

* Förestående uppgifter om svenska förhållanden äro hemtade ur Murbergs hi

storiska

anmärkningar om bränvinets ålder i Sverige, tryckta i Vitt. Hist. och Ant.

Akademiens handlingar IV.

** H. Forssell, Sveriges inre historia II sid. 8.

51

allmänna vägar, hvar andra nära två mil eller half tredje och ej

fjermare, och i storbyom rättare, der ej kunna taverner vara, och

skulle häradshöfding och nämnd bestämma och utse dem i hvarje

härad; att tavernare skulle vägfarande mannoin hus läna, föda och

foder sälja äfvensom öl och bröd, efter ty som det gäller i nästa

köpstad å rätter torgdag.

Redan i våra äldsta stadslagar förekommer rättighet för stadens

styrelse att meddela tillåtelse till och öfvervaka försäljningen af

drycker, som den tiden voro vin, öl och mjöd. Bjcerköa Rätten 38

fl- innehåller ansvar för den, som utan foghatens och rådmännens lof

öppnade vinfat eller sålde deraf, för den, som tog mer än taxan, för

den, som begagnade mindre stop än det rätta, för den, som mätte

orätt vin, mjöd, lybskt öl eller svenskt Öl, och för den, som sålde

med annat mått, än rådet bestämt. Äfvenså innehåller Wisby stadslag

XLIII, att vinhandlare skulle låta märka fatet af stadens tjenare och

föra vinet inför rådet, som skulle pröfva vinet till dess värde. Enligt

Magnus Erikssons stadslag Köp. B. XXV—XXIX erfordrades foghatens

och borgmästarens tillstånd för den, som ville sälja vin af hvad

slag som helst, mjöd eller andra drycker »med mato ella stopom»;

och fingo dessa drycker icke säljas annat än med stadens krönta

mått och ej heller dyrare än faststäld taxa.

Af den tidens handlingar inhemtas, att bland Stockholms stads

inkomster från år 1555 förekomma) accispenningar af öl, som i staden

såldes. * Den äldsta i tryck utgifna förordning om denna accis

är, så vidt komitén erfarit, Gustaf I:s den 6 maj 1557 utgifna

Mandat och ng Ordinantie på Stockholms stads byggning, hvari staden

fick sig till bestridande af sina utgifter tillagd en accis enligt taxa

för hvarje tunna, fat, åm eller pipa Öl, mjöd och vin, som i staden

såldes. Vidare torde böra anföras, att bland kronans af Stockholms

stad redovisade inkomster förekom omkring inidten af 1500-talet en

obetydlig inträd, benämnd bränvinspenningar, hvilka för ett eller annat

år afstodos till staden. Vid samma tid förekommo i andra städers

räkenskaper accis, krögarepenningar och tavernarepenningar, hvilka

dock icke voro några kommunala skatter utan blefvo pålagda för

* H. Forssell, Sveriges inre historia II sid. 74, 84, 114, 115, 118.

52

kronans räkning och nästan alltid motsvarades af utgifter för statsändamål*

Huruvida denna accis skulle erläggas blott för införda

utländska eller jemväl för inhemska drycker är svårt att afgöra, då

komiterade icke hafva sig bekant någon äldre i detta ämne utfärdad

allmän författning än Kongl. Mandatet den 20 september 1572 »om

accisens rätta erläggande af alla främmande drycker, deröfver borgmästare

och råd i städerna skola inseende hafva såsom ock tillse,

att icke de på det dyraste säljas.» Denna, såvidt komitén kunnat

inhemta, äldsta tryckta allmänna författning om den accis, som sedermera

kallades tapper mnacdsen, innehåller följande: »Efter det Vi förnimma,

att Oss och Sveriges krona ingen tillbörlig rättighet sker af

allehanda slags vin och andra drycker, som hit in i riket årligen

införas af främmande köpmän, utan de, som sådant inköpa, prånga

det ut igen på det dyraste, så som dem sjelfve synes. Desslikes

finnas ock många ölkrogar i städerna, som utan all tillbörlig accis

på det dyraste utsälja desse inländske drycker, som äro mjöd, kirsdrank

och öl. Och alldenstund uti alla land och konungariken brukligt

är, att de, som sådana drycker hafva till köp, pläge göra öfverheten

en tillbörlig rättighet deraf; derföre hafve Vi för denna tids

lägenhet med Vårt älskeliga riksråd och gode män det så förordnat

och beslutit, att så många, som några drycker antingen främmande

eller inländska, af hvad slag det vara må, inlägga till köp, och med

kannetal utsälja, de skola efter denna dag göra Oss och riket en tillbörlig

accis deraf efter den ordning, som här efter följer.» Denna

taxa gälde samma mått och drycker, som ofvan nämnda författning

för hufvudstaden. Borgmästare och råd fingo i uppdrag att tillse,

att denna kronans inträd rätt erlades, hvarjemte de skulle sätta taxa

å varorna, så att afnämarne icke oskäligen betungades. Mandaten

förnyades med hufvudsakligen oförändrade bestämmelser 1575 och

1580, dock med ny taxa.

Den nu omförmälde tapperianaccisen får ej förblandas med den

accis å dels utrikes dels inrikes ifrån införda drycker, hvarom tulloch

andra författningar dels för riket i allmänhet, dels särskild! för

Stockholm, under sextonde och sjuttonde århundradet innehålla väx

-

* H. Forssell, Sveriges inre historia II anf. st.

53

lande bestämmelser. Denna senare accis hade blott afseende å dem,

som införde för eget behof eller för att handla med varorna i parti.

Städerna eller åtminstone en stor del af dem hade af ålder erhållit

privilegier att inrätta stadskällare, för hvilka blifvit beviljade

s. k. källarfriheter, till lättnad i aflöningen för städernas embets- och

tjensteman, och som bestått deri, att de främmande drycker, som för

dessa stadskällare behöfdes och voro underkastade accis till kronan,

blefvo från denna afgift frikallade. Detta bekräftades i 1572 års

och följande Mandat, der det heter vid fråga om accisens utgörande:

»dock de privilegier alldeles oförkränkte, som Yi öppne stadskällare

här i riket i synnerhet tillförene gunsteligen efterlåtit hafve.» *

Angående krögerinäringens ordnande i städerna förekommer i

Hertig Carls förordning angående åtskilliga embeter uti köpstäderna

den 10 december 1576 i 7:de punkten: »Efter man en stor oskicklighet

förnimmer på färde vara med allehanda slags främmande drycker,

som äro vin, bastart, kirssedrank, mjöd, prysing och annat slags Öl,

som emot lagen uttappas och utöfver rätta värdet och all billighet

säljas, utan allt besked, både af en och annan, så skall härmed vara

påbjudet, att visse borgare, en, två eller tre, efter som mantalet på

menigheten är till, skola tillsättas, som främmande drycker urtappa

och sälja skola, dock att ingen främmande dryck skall uppstingas

eller uttappas, förr än sådant blifvit tillkännagifvet för fogden och

borgmästaren i staden, och dryckerna af dem skäligen satte äro,

hvad kannan af hvart slag efter tidens lägenhet gälla skall; säljer

någon dyrare, varde efter lagen straffad til 3 mark och hafve förverkat

drycken; desslikes skola de tillförordnade skänkar vid straff

hafva och hålla rätt mått med kannor och stop, och sådane mått

* I Stockholm både, enligt 24 § af dess privilegier den 12 April 1553, borgmästare

och råd erhållit rättighet att införskrifva viner och dem försälja antingen i

stadskällaren eller bortarrendera utminuteringsrätten åt s. k. vintappare. Denna

rätt, som sedermera begränsades till tullfrihet för en viss myckenhet vin af uppgiga

slag, fortfor till år 1777, då den förvandlades i penningar; den utgår för närvarande

till stadskassan med 9896 kr. 25 öre om året.

Öfrige, källarfrihet egande, städer hafva blifvit tillförsäkrade att årligen af statsverket

undfå det penningebelopp, som en gång för alla blifvit för hvar af dem särskilt

regleradt. Kongl. Resol. på städernas besvär den 2 Mars 1678, § 4 m. fl.

Kong], Bref. (Se Danckwardt, sammandrag af författningar I, sid. 16.)

54

skola med stadens märke vara märkte. Varder annorledes hos nåo-on

funnet, straffas efter lagen.»

I samma afseende innehåller Handels- och Seglationsordningen af

den 10 februari 1614 i 16:de punkten:

»Medan ock stor oordning; kommer af de många ölkrogar, som

hållas i alle städer utan åtskilnad; derföre vilje Vi härmed sådan

oordning hafva afskaffa! och förbjudet, att i Stockholm ingen skall

hafva att sälja främmande drycker, vin, mjöd eller öl kannetals,

än åtta källare, som äro och hafva af ålder dermed varit privilegierade.

Item på norrmalm två källare och på södermalm i lika måtto

två källare. I de andre städer skall först i hvar stad vara en stadskällare,

hvilken borgmästare och råd antingen måge sjelfve uppehålla

af stadens inkomst eller den androm arrendera. Sedan skola

särdeles hus dermed privilegieras, ett, två, tre, eftersom staden är stor

eller liten till, och de skola vara gästgifvare i staden, och förutan

desse skola inga borgare eller andre sälja något vin eller annan

främmande dryck kannetals ut, med mindre han vill hafva förverkat

det vin och främmande dryck, som han häfver liggandes i sin källare,

tre delar under Oss och kronan och fjerde delen under staden,

dock ingen härmed förbjudet att köpa läste- och tunnetals in till

sitt husbehof och nödtorft, eller eljest att sälja androm uti läster,

fat eller tunnor.

I 17:de punkten: »Men med svenskt Öl skall hållas denna ordning,

att vissa brygghus skola i alla städer upprättas med särdeles

privilegier, hvilka skola hafva makt att brygga till sitt eget husbehof,

så mycket han behöfver och nödigt är; Gör någon häremot, han

skall, för hvarje gång det sker, hafva förverkat ölet, tre delar under

Oss och kronan och fjerde delen under staden.»

Vidare stadgas uti Ordinantien för Köphandeln af den 12 oMober

1617, 20:de punkten:

»Medan ock en stor oordning kommer af de många ölkrogar,

som hållas i städerna utan åtskilnad, derföre vilje Vi härmed

sådan oordning hafva afskaffat och förbjudet i så måtto, att ingen

skall hafva makt i städerna att sälja främmande drycker, vin,

mjöd eller Öl kannetals, än vissa förordnade källare, som äro och

hafva af ålder varit dermed privilegierade, eller och ännu privilegieras

00

lämna. Och skola för den skull borgmästare och råd i hvarje

stad med första öfverslå, huru många frikällare hvar stad nödtorfteligen

behöfver, och derefter ordinera talet, såsom ock utse de

hus och orter, som dertill kunna vara beqvämlige. Och skall så

först vara i hvarje stad en stadskällare, hvar staden så ligger till,

att han stadskällare behöfver, och är af den förmögenhet, att han

förmår källare uppehålla, hvilken borgmästare och råd antingen måge

sjelfve uppehålla af stadens inkomst eller androm arrendera. Sedan

skola särdeles hus dermed privilegieras, ett, tu eller flere, efter som

staden är stor eller liten till, och de skola vara gästgifvare i staden;

och förutan desse skola inga borgare eller andre sälja något vin

eller någon annan främmande dryck kannetals ut, med mindre han

vill hafva förverkat det vin och främmande dryck, som han häfver

liggande i sin källare, och deraf tage staden halfparten, den andra halfparten

de, som privilegierade källare innehafva och njuta; dock ingen

härmed förbjudet att köpa läste och tunnetals in till sitt eget husbehof

och nödtorft eller eljest sälja androm uti läster, fat eller tunnor.»

Städernas rättighet att hålla stadskällare och draga inkomst

•deraf bekräftas uti Stadgan om städernas administration och uppkomst

i riket af den 26 december 1619, som i 19:de punkten förordnar:

»Hvar stad skall hafva sin stadskällare och dess rättighet, och hvar

staden så fattig är, att han den med vin och främmande drycker icke

förmår uppehålla, eller ock finner det sig skadeligt, då må han den

till en eller flere af borgerskapet arrendera, och hvad deraf faller

låta komma i den gemena kista. Hvad nu vidare och mer inkomster

hvar stad kan hafva, det är af hvars och ens särdeles privilegier

att se.»

År 1622 stadfästade konung Gustaf II Adolf bryggareembetet

såsom skrå och utfärdade för det samma Ordning, huruledes skall

hållas med bryggningar och hvad accis deraf gifvas skall. Enligt den

samma skulle i alla städer öfver hela riket upprättas vissa brygghus

och förordnas så många bryggare som ståthållaren eller fogden

samt borgmästare och råd kunde pröfva nödige i hvarje stad. Desse

bryggare, hvilka skulle betala accis för sin tillverkning, egde icke

att sälja Öl kannetals, utan endast hela eller halfva läster eller tunnetals.

Rättigheten att sälja öl kannetals tillkom endast krögarne,

56

som dock icke egde att sjelfve brygga något öl, utan skulle allt

sådant bryggas af stadens bryggare. Uti den samma år utfärdade

Ordning för krögare, som sälja svenskt öl och huru de accisen utgifva

skola, stadgas, att i hvar stad utöfver hela riket skulle förordnas

visse krögare att sälja svenskt öl, så många som ståthållaren eller

fogden samt borgmästare och råd pröfvade nödige vara. Desse krögare,

som ensamt hade rätt att sälja svenskt Öl kannetals, tingo dock

icke sälja några främmande drycker, vin eller öl, ej heller något

bränvin. Rättigheten till främmande dryckers försäljning kannetals

tillkom nämligen en särskild klass af krögare, för hvilka äfven år

1622 utfärdades särskild Ordning. Enligt denna skulle i alla

städer förordnas »vissa krögare och gästgifvare, som af Hans Kongl.

Maj:t blifva derpå privilegierade och eljest så många, som ståthållaren

eller fogden samt borgmästare och råd pröfva kunna och befinna uti

hvarje stad nödige vara.» Desse hade uteslutande rätt att kannetals

sälja hvar sitt slag af främmande drycker, öl eller vin, dock icke

något främmande bränvin, »ehvad namn det helst hafva kan».

För rättigheten att sålunda utskälla vin och andra främmande

drycker skulle erläggas en särskild accis enligt tariff till Kongl.

Maj:t och Kronan, den ofvan omförmälda tapperianaccisen.*

I ett för Stockholm år 1633 utfärdadt Mandat föreskrifves, att i

alle taverner och krogar icke fick skänkas Öl eller vin, sedan det

var »ringdt i vård», och gifves föreskrift, huru det skulle förfaras

med dem, som störde nattron med skriande. 1635 års för hufvudstaden

gällande Ordning och stadga för köphandeln och handtverkare

föreskrifver, att hos vinhandlare och uti deras gille skulle finnas

både öl och vin, dock att de utländska vin- och ölslagen skulle fördelas

på de olika lokalerna. Vinskänkarne skulle hafva skyltar, som

utvisade slaget, som hos dem såldes, samt hvad hvarje kanna efter

taxan såldes för. Bryggarne hade uteslutande rätt att till salu

brygga Öl, men fingo icke »uttappa eller kannetals sälja» något Öl

utan skulle »sådant hvar medborgare och de fattige till näring efterlåta».

(![krögeriet uppläts åt fattigt folk, som icke »något ärligt

handtverk lärt hafva». De skulle antecknas hos sin ålderman. En

*

Tapperianaccisen upphäfdes genom kongl. resolutionen på städernas besvär

den 2 april 1770.

57

ligt allmänna lagen skulle dessutom visse »tavernare» förordnas,

hvilka »sig ett sådant krögeri företaga och uprätta vilja, att de icke

allenast främmande folk till herberge mottaga och logera utan ock

alltid hästar i förråd hafva» att dermed skjutsa resande. De hade

rätt att fritt sälja öl och vin. Vidare stadgas för Stockholm af

borgmästare och råd i en kungörelse af 1638, att icke någon utan

borgmästare och råds tillstånd fick »anställa något offentligt skänkeller

krögeri»; att de, som ville sälja in- eller utomhus vin eller

annan sådan dryck eller sälja eller utskänka allehanda mjöd, mumma,

utländskt bränvin och utländskt öl, skulle derom anmäla sig

för att undfå tillstånd att bruka och hålla offentliga »taverner

och giestehus». Med rätt att skänka renskt vin skulle följa rätt att

sälja spanskt vin, utländskt bränvin och mumma, men inga andra

drycker. Deremot skulle franskt vin få skänkas tillsammans med

kryddadt vin, hvarjemte innehafvare af dylik utskänkningsrätt skulle

få uttappa »enahanda främmande och utländskt öl, item mjöd och

svenskt bränvin», men icke några andra drycker. Taverner och gästgifvare,

som ville skänka renskt vin, skulle hafva större och förnämligare

lägenheter för resande än de, som skänkte franskt vin och

»tillydande drycker».

Uti de vid denna tid utfärdade gästgifveri- och krögeriordningar

finner man äfven bränvin upptagas bland de mera allmänt förekommande

dryckerna. Kongl. förordningen om fri gästning och skjutsfärder

samt om taverners inrättande den 3 februari 1615 stadgar straff

för den, som »tvingar bonden till fordenskap, Öl, bränvin, penningar

eller annat slikt». Likaså stadgas i Kongl. förordningen om taverner

och gästgifvare på landet den 29 januari 1636, att »ingen vare förlåfvat

på en mil när gästgifvaren att sälja Öl, vin eller bränvin, utan

stånde det gästgifvaren allena till,» och blef denna rättighet för

gästgifvare i senare utfärdade gästgifvareordningar bekräftad.

Hvad städerna beträffar, föreskrifver Kongl. förordningen om taverner,

gästgifvare och förmån i städerna den 9 april 1638, att tavernare

och gästgifvare skulle få sälja, så utom som inom hus, de

drycker, som dem af borgmästare och råd blifver s>efter en rätt krögareordning

föreskrifveb; och i Krögeri- och gästgifvareordningen af den

11 augusti 1651 stadgades, att i städerna skulle alla gästgifvare och

58

"krögare hafva rätt och frihet att inköpa och tappa öl, inländskt och

främmande, så ock mjöd, vin, spanskt och franskt bränvin, icke allenast

in i huset och till sina gäster, utan ock till andre, som bo och

vistas i staden eller å landet och sådant hanne- och stoptals. Samma

rättighet skulle äfven krögare å landet hafva och njuta, »så vida folk

dem tillitandes varde.» Derjemte märkes, att i 1638 års accisordning

stadgas, att inångelskor, som sälja bränvin, skulle derför erlägga en

viss afgift i veckan. Likaså 1650 och 1686.

Redan vid denna tid sökte lagstiftningen vidtaga åtgärder till

hämmande af rusdryckers missbruk genom hvarjehanda förbud mot

krogarnas öppenhållande å vissa tider. I Patentet om julefreden den

24 december 1649 varnas för dryckenskap och fylleri samt förbjudes

»alla vin- och öltappare att utskänka i denna högtid vin, öl

eller bränvin under messorna och guclstjensten eller ock om aftnarne,

sedan klockan är nio slagen». Uti flera af den tidens författningar

finnes stadgadt angående krogarnas stängning å viss tid. För Stockholm

stadgades i Memorialet den 10 maj 1661, att all iskänkning

och försäljning å krogarne skall var aförbjuden sedan klockan är nio

slagen. I Kongl. förordningen den 17 oktober 1687 om sabbatsbrott

heter det, »att källare, öl- och bränvinskrogar skola stängas kl. 7

lördagar och dagen före helgdag, och utskänkning icke vara tillåten

förr än kl. 4 söndagsafton, dock till nödtorften om lördags- eller

helgdagsaftonen, så ock sön- och helgdagsmiddagen obetaget öl, vin

eller bränvin att afhemta eller köpa låta.» Desse med flera bestämmelser

upprepas i Stockholms stads Ordning angående källare och

krog ar den 12 december 1691.

Den inhemska tillverkningen af bränvin utgör, såvidt komitén

kunnat, inhemta, för första gången föremål för lagstiftningen i 1638

års Taxa öfver accisen, då afgifter för bränvinsbränning, med särskilda

bestämmelser för husbehofs- och salu-bränning, förekomma. Följande

afgifter skulle derför erläggas, nemligen vid salubränningen för en

tunna malt med 6 öre, för 1 tunna hvete med 12 öre, för 1 tunna

mjöl med 12 öre och för 1 tunna drank med 3 öre; vid husbehofsbränningen

för 1 tunna malt med 4 öre, för 1 tunna hvete med

59

8 öre, för 1 tunna mjöl med 8 öre och för 1 tunna drank med

2 öre.* Den skilnad, som här göres emellan husbehofs- och salubränning,

bibehålies sedermera uti de under detta och följande

sekel utkomna författningar.

I förstone idkades bränvinsbränningen hufvudsakligen i städerna

af bryggareembetena mot erläggande af saluaccis likasom för annan

deras tillverkning enligt 1638 års accisordning.** Endast undantagsvis

tillverkades bränvin hos allmogen denna tid.*** Uti flera under

detta århundrade utkomna författningar förklarades »bränvinsbrän

neriet» icke lämpligen böra vara från brygg- och mälteriet afsöndradt,

utan sådant allt tillsammans under ett embete idkas och drifvas.

Efter det bränvinsbränning varit år 1696 förbjuden i Stockholm

till förekommande af den onödiga konsumtion af säd, som vid

den då rådande dyra tid egde rum genom bränvinsbrännandet, förordnades

genom Kongl. plakatet den 18 februari 1698, »att ingen

annan, eho han vara må, utom bryggareembetet skall vara efterlåtet

något bränvinsbränneri till salu att förehafva och föröfva». Rättigheten

att till husbehof tillverka bränvin var dock icke någon förmenad

och synes tillverkningen likasom förbrukningen deraf snart

nog tagit större dimensioner.

Under lS:de århundradet utkommo en mängd förordningar, innehållande

än förbud för bränvinstillverkning, än tillåtelse dertill,

beroende på de mer eller mindre goda skördarne i landet samt tillförseln

af spanmål. Då det icke torde vara nödigt att återgifva alla

dessa hvarandra upphäfvande författningar, meddelas här nedan de

väsentliga bestämmelserna af lagstiftningen denna tid.

År 1709 förbjöds bränvins brännande af hvarjehanda spanmålssorter,

men redan året derpå blef samma förbud hvilande och bränvinsbränneriet

af spannmål åter tillåtet, tills vidare förordning utfärdades.

Uti Kongl. brefvet den 29 juli 1718 till kammarkollegium

* Uti 1638 års accisordning finnes icke angifvet i hvad myntslag dessa afgifter

skulle utgå; men i 1650 äfvensom i 1686 års aecisordningar finnas dylika afgifter

utförda i silfvermynt.

** L. G. Linde, Svenska Ekonomilagfarenbeten II, 2:a uppi. sid. 269.

*** j1, Carlson, Sveriges Historia II, sid. 40, hvaraf inhemtas, att Stockholm

år 1660 hade fyratio bränvinsbrännare. Hela tillverkningen var mindre betydlig.

År 1641 infördes till Stockholms 8,850 kannor bränvin.

60

klagas öfver,» huru spanmålen i riket stigit till ganska högt pris och

derföre nödvändigheten fordrade att vara betänkt på medel och utvägar,

huru sådant onödigtvis och isynnerhet af bryggare och brännare

ej må uppbrukas, gifvandes dagliga erfarenheten ögonskenligen

tillkänna, att den härtills hvarjom och enom efterlåtna friheten uti

bryggande och brännande gifvit anledning till omåttelig svalg och

dryckenskap, stora och onödiga konsumtioner och ändteligen till brist

och dyrhet på spanmål, förutom det att städerna, hvilka sådant värf

och handtering egentligen tillkommer och till en del deras utskylder

derföre utgöra, storligen hindras uti deras näring och underhållsmedel.

» I följd häraf förordnades, att allt bryggande och4 brännande

så i städerna som på landet skulle uppdragas åt vissa personer;

att det dädanefter icke på landet skulle tillåtas någon utan

kammarkollegiets tillstånd att bränna bränvin eller brygga annat

öl än spisöl, samt att öfverallt i alla landsorter skulle utbjudas,

hvilka utan någon afgift ville åtaga sig sådana bryggerier och brännerier.

Åt desse skulle sedan tilldelas vissa orter, så att de der

boende blefvo skyldige att hos dem hemta sitt behof af öl och bränvin.

Vissa krögare, »som tillika kunna vara bönder», skulle ock uti

hvar och en ort samt i städerna tillsättas, hvilka blefvo berättigade

att sälja öl och bränvin, som skulle tagas hos förenämnde tillverkare.

Taxa skulle fastställas för försäljning såväl från bryggerier och

brännerier som å krogarne. I städerna kunde allmänna brygg- och

brännerihus inrättas och ett visst distrikt af det kringliggande landet

dem tilldelas, inom hvilket invånarne skulle vara skyldige att från

staden hemta sitt behof af öl och bränvin. Ölbrygd till husbehof

skulle ske i de allmänna brygghusen. Inkomsten af dessa allmänna

bryggerier och brännerier anslogs till stadens allmänna utgifter. I

städer, der inga allmänna brygghus inrättades, fingo enskilda personer

mot viss afgift rätt att bilda kompani eller gille att förse staden och

distriktet med Öl och bränvin. Från bryggerierna och brännerierna

fick ej säljas under V4 fat Öl och 7* ankare bränvin. Posthållare

och gästgifvare hade företräde till bryggerier och brännerier; men om

de ej kunde åtaga sig näringen, bibehöllos de likväl vid sin krögarefrihet.

I detta kongl. bref förekomma föreskrifter angående kontroll

å tillverkning af bränvin, nemligen att guvernörer och landshöf

-

61

dingar samt borgmästare och råd i städerna skulle genom beskedligt

folk flitigt låta undersöka dem, som brygg- och brännerier sig antagit,

om de med goda redskap, såsom ock med godt korn, malt

och humbla äro försedde. Vidare kunde så i städerna som på landet

förordnas uppsyningsman, hvilka åtminstone en gång i veckan

skulle besigtiga alla brygg- och brännerier samt krogar och tillse,

att allt dricka och bränvin efter deras arter uti godt och ostraffbart

tillstånd hölles.

De välgörande verkningar, som man häraf väntat sig, inträffade

emellertid icke. Husbehofsbränningen, som man velat förbjuda, florerade

emellertid; och tillståndet i landet skildras i ingressen till

Kongl. förordningen den 21 juli 1731, deri Kongl. Maj:t yttrar, »att

han af den dagliga erfarenheten helt ogerna måste förnimma, huruledes

ett skadligt och syndigt öfverflöd med bränvins konsumerande

här i riket, så i städer, som på landet, allt för mycket öfverhanden

tagit»; på grund hvaraf Kongl. Maj:t efter Rikets Ständers hörande

meddelade följande nya bestämmelser angående tillverkning och försäljning

af bränvin.

På landet skulle egare af i mantal satt jord ega frihet att till

eget husbehof bränna bränvin emot en årlig afgift till kronan af

en daler silfvermynt för hvarje helt hemman och hvarje bränvinspanna,

som fans å gården; dock utan rätt att kröga eller hålla

bränvin till salu. Alla gästgifverier och krogar på landet, hvilka

efter förordningar och privilegier egde frihet att idka krögerinäringen,

skulle af landshöfdingen i närvaro af vissa deputerade från

hvarje socken taxeras till en förhöjd bränvinssaluaccis efter hvarje

krogs och gästgifveris belägenhet och deraf följande konsumtion;

dervid en daler silfvermynt borde i sådan krögeriaccis sättas på

hvar tunna säd, som pröfvades i bränvin kunna konsumeras på

hvarje krog och gästgifveri.

Hvad städerna ang-år, skulle i Stockholm all tillverkning; öfverlemnas

åt bryggareembetet emot en af nämnda embete erbjuden

och af Kongl Maj:t antagen årlig bränneriaccis af 72,000 daler kopparmynt;

dock att bryggarne ej egde sälja bränvin i minut eller mindre

än halfankaretals, hvilket tillkom krögarne, som derför skulle

erlägga en viss, efter den af bränvinsförsäljningen följande näring,

62

lämpad afgift till kronan; och tillkom öfverståthållaren och magistraten

samt några af kammarkollegium tillförordnade att bestämma

så väl antalet af källare, kaffehus och krogar, äfvensom huru stor

afgift hvardera borde utgöra.*

Vidkommande öfriga stapel- och större uppstäder i riket, i

hvilka liksom i Stockholm husbehofsbränningen förbjöds, skulle

landshöfding och magistrat i proportion af hvarje stads ungefärliga

konsumtion och tillverkning bestämma, huru många bränvinspannor

skulle behöfvas och hvilka brännerier borde upplåtas åt några af

borgerskapet emot en accis af 4 öre silfvermynt för hvarje kanna,

som beräknades årligen kunna tillverkas.

Försäljningen af bränvin i minut, eller mindre än halfankaretals,

skulle upplåtas åt källare, kaffehus och krögerier emot viss

krögeriafgift till kronan, som bestämdes af landshöfdingen tillika

med magistraten efter hvarje stads folkrikhet och deraf följande åtgång

samt hvarje krogs bättre belägenhet och näring.

I de mindre städerna, hvilka för deras ringa handels och

handterings skull måste söka sin näring af de städerna tillslagna

åkerbruk, medgafs husbehofsbränningen emot en årlig afgift till

kronan af 2 daler silfvermynt för hvarje bränvinspanna. Försäljningen

i minut af bränvin skulle af landshöfding och magistrat upplåtas

åt så många krögerier, som i proportion af hvar stads bränvinskonsumtion

behöfdes emot en särskild krögeriaccis till kronan i

förhållande till hvarje krogs näring och belägenhet.

Ivongl. Maj:ts förnyade Gästgifveriordning den 12 december 1734

föreskref, att gästgifvare i städer och på landet skola vara försedde

med inåt, enkelt och dubbelt bränvin, öl och svagöl, m. in.;

hvarjemte 1734 års lag uti 4 kap. 4 § handels-balken stadgade, att

i hvarje stad skall stadskällare vara, en eller flera, der vin och öl

säljes.

Efter det år 1740 all bränvinstillverkning blifvit med anled

*

Enligt kong!, brefvet den 18 november 1781 bestämdes krogarnes antal i Stockholm

till 400 utom destillatorernas försäljningsställen• sedermera, genom Kong!, brefvet

den 23 september 1741, stadgades, att krogarnes antal, som uppgått ända till 800,

skulle minskas till 600; och år 1747, enligt magistratens och de äldstes beslut den

17 december samma år, bestämdes antalet till 700, hvilken bestämmelse qvarstod

ända tills den först år 1813 rubbades.

63

ning af det dyra spanmålspriset tills vidare förbjuden med föreskrift,

att alla bränvinspannor skulle förseglas, hemstälde Rikets

Ständer hos Kongl. Maj:t, att i anseende till den stora foderbrist,

soin då var radande öfver hela riket, och då genom förbudet att

bränna bränvin det understöd för landtmannen, som af dranken till

kreaturens uppehälle och framfödande eljest kunnat erhållas, alldeles,

saknades, samma förbud måtte upphäfvas; på grund hvaraf genom

Kongl. förordningen den 13 mars 1741 förunnades alla hemmansbrukare

å landet, d. v. s. de, som brukade sådana hemman, som till

visst hemmantal voro skattlagda, att till eget behof på en månads

tid bränna bränvin af slö säd, dock ej med mer än eu bränvinspanna,

antingen hemmanet var till dess mantal större eller mindre.

All försäljning af inhemskt sädesbränvin på landet till privata

personer, vare sig i större eller mindre partier, så väl som i minut,

förbjöds tills vidare, äfvensom all införsel af sädesbränvin till städerna

koinrne derefter att alldeles förbjudas. Härjemte förklarades

i samma nådiga förordning, att städernas inbyggare, hvilka egde

åkerbruk, hade samma bevekande skäl för sig som bondeståndet,

hvarföre Kongl. Maj:t fann billigt att dem på åtta dagar lemna

samma frihet, nämligen att af slö säd bränna bränvin, men att

Stockholms stad tilläts att af sådan säd bränna 800 tunnor; hvaremot

förbjöds att antingen en gros eller i minut, på källare och

kaffehus, krogar, värdshus, handtverkares herbergen, hemma i husen

eller annorstädes försälja något svenskt bränvin, som af säd och

frukt tillverkadt är.

Pa grund af riksdagsbeslutet den 22 augusti 1741, hvarigenom

till understöd för krigets utförande och en önskelig freds ernående

Rikets Ständer åtogo sig bland annat en afgift för allt

bränvin, som brändes och såldes, utfärdades Kongl. förordningen

den 7 september 1741, hvarigenom förändrade bestämmelser för tillverkning

och försäljning af bränvin meddelades och en viss konsumtionsafgift

derå utom den vanliga accisen bestämdes.

I Stockholm fick bryggareeinbetet uteslutande rätt till såväl

salu- som husbehofsbränning. Det åtog sig 25,000 tunnor spannmåls

bränning årligen och egde sjelf fördela detta belopp på bryggarne,

dock ej å flere än 100 pannor. Accisen till kronan utgick med

64

8 daler silfvermynt för hvarje tunna. I denna accis skulle Stockholms

stad »icke ega större andel än till den summa, som den redan

beviljad är». I öfrige städer egde borgare, ståndspersoner och presterskap,

som idkade åkerbruk eller hade kreatur, att efter anmälan

bränna bränvin till husbehof från den 8 oktober till och med den

24 november samt från den 1 mars till och med den 15 april.

Ingen tick bränna mindre än en eller mer än två tunnor spanmål

hvarje termin. Derför skulle erläggas 3 daler silfvermynt utom den

förr vanliga husbehofsaccisen.'' Hemmansåbor hade samma rätt till

husbehofsbränning mot en lägre accis af 2 daler silfvermynt för

tunnan. Adel, presterskap och ståndspersoner på landet var sådan

bränning jemväl medgifven, dock skulle de taxeras till minst 2 och

högst 3 tunnors bränning hvarje termin emot accis af 3 daler silfvermynt

för tunnan. Rättigheten att i städerna utom Stockholm

bränna bränvin till salu tillkom krögarne, så många som landshöf

dingen

tillika med magistraten med afseende på stadens behof be

stämde.

Desse krögare, hvilka egde att hela året tillverka bränvin

samt detsamma i minut försälja, skulle erlägga för hvarje tunna

spanmål uti saluaccis 6 daler silfvermynt utom den förr vanliga

saluaccisen, dock skulle de taxeras till minst 10 tunnor i de större

och 5 tunnor i de mindre städerna.

Salubränning å landet tillkom gästgifverier, krogar och värdshus

efter taxering af landsböfdingen och de skattläggningsmän,

som han dertill kallade, under oktober och november samt mars

och april månader emot en konsumtionsaccis till kronan af 6 daler

silfvermynt för hvarje tunna spanmål, som brändes; och skulle gästgifvare

för hvarje termin taxeras till minst 5 tunnor samt krogar

och värdshus efter deras bättre och sämre belägenhet, dock i det

ringaste till hälften mot gästgifverierna.

All försäljning och förande af tillverkadt bränvin från städerna

till landet och från landet till städerna, såväl som från den ena

staden till den andra, var helt och hållet förbjuden, dock egde resande

medföra resebränvin till belopp af en kanna.

På Rikets Ständers anhållan utkom den 8 oktober 1742 en

ny kungörelse, hvarigenom det medgafs alla hemmansbrukare att

bränna bränvin till husbehof af förskämd säd utan afgift, alldenstund

65

en stor del af årets skörd var så förstörd, att den var alldeles onyttig,

om den icke fick användas till bränvin, samt en betydlig

minskning i höbergning^! egt rum. Samma rättighet beviljades

äfven städerna utom Stockholm genom Kongl. kung. den 11 november

samma år utan vidare afgift än den förra husbehofs- och saluaccisen

enligt 1686 års accisordning, antingen tillverkning egde rum

af förderfvad eller god säd. År 1743 blef husbehofsbränningen för

Stockholm fri mot accis, och krögareembetets rätt inskränktes till

salubränning.

I ändamål att hämma det allt mer tilltagande omåttliga bruket

af bränvin, »hvithet näppeligen lärer vinnas, så framt ej denna slags

dryck blir satt i ett högre och dyrare pris», äfvensom för att erhålla

någon inkomst för kronan, blef genom Kongl. förordningen den

10 december 1747 faststäld en förhöjd komsumtionsafgift, hvilken ''

så väl å landet som i stad borde betalas för friheten att antingen

bränna eller sälja bränvin.* Enligt denna förordning, hvarigenom

husbehofsbränningen blef helt och hållet fri, stadgades angående tillverkningen

af bränvin å landet, att alla hemmansbrukare, af hvad

stånd de vara må, skulle ega att under hela året tillverka bränvin

till enskildt husbehof, hvarför en konsumtionsafgift skulle betalas med

3 daler silfvermynt för ett hälft till ett helt hemman och för större

eller mindre hemman i proportion derefter; att alla ståndspersoner

å landet skulle efter deras hemmans storlek betala dubbel konsumtionsafgift

emot allmogen; att denna konsumtionsafgift skulle utgöras

af alla de, som erhållit tillåtelse att bränna, utan åtskilnad till

* Förutom de å försäljningen af bränvin denna tid bestämda konsumtionsafgifter

innehålla bevillningsförordningarna under detta århundrade särskild bevillning

efter taxering å krögare och gästgifvare, »krögareafgift», med afseende å den större

eller mindre rörelse, hvartill näringen uppskattades. Se bevilln. förordn. den 7

april 1743, § 2; den 22 februari 1744, § 2; den 14 december 1747, § 6; den

21 juni 1762, § 36 m. fl.

Dessutom torde böra anmärkas den särskilda afgift, under namn af rasp- och

spinnhusafgift, som vid denna tid pålades krögarne till spinnbusinrätfningarne i riket.

Enligt kongl. bref till kommerskollegium den 31 augusti 1727 förordnades, att i

Stockholm för vin, bränvin och Öl samt flere utländska drycker skulle af köparen

betalas fyra procent, som erlades tillika med stadens tolag. Uti kongl brefvet den

17 juni 1731 nedsattes denna afgift till 2 procent, hvarjemte af hvar krog, der Öl

och bränvin såldes, skulle betalas årligen 6 daler samt af hvarje kaffehus, källare,

gårdskök och traktamentshus 9 daler kopparmynt. Genom kongl. taxan den 22

juli 1735 blef denna afgift, som dittills varit inskränkt till Stockholm, utsträckt

Betänkande ang. bränvinslagstiftningen. 6

66

stånd, person eller vilkor, antingen de tillverkade bränvin eller ej, dock

med förbud att tillika bränna till salu, utsälja, emot varor förbyta

eller under namn af gåfva eller eljest föryttra något bränvin.

Rättighet att bränna bränvin till salu tillkom å landet egare af

'' gästgifveri eller privilegierad krog, som af landshöfdingen pröfvades

nödig och der bränvin såldes; och skulle tillverkningen ega rum höst,,

vinter och vår å det antal dagar hvarje termin, som landshöfdingen

bestämde. Det för bränningen begagnade verket skulle vara så stort, att

med en panna, åtminstone af 7* tunnas inmäskning i sänder och försedd

med pipor eller s. k. slanga, kunde om dygnet afbrännas Va tunna

säd, dervid klarpannan kunde inrättas efter godtfinnande, dock fick

ej drankas på mer än en panna, hvars afverkningsförmåga om dygnet

skulle efter prof och mätning uträknas; och efter denna uträkning

skulle bränningstiden bestämmas. Ej fick någon bränna till salig

som icke pröfvades kunna eller vilja tillverka bränvin af minst 10

tunnor säd om året, hvarför skulle betalas 8 daler silfvermynt i

konsumtionsafgift för hvarje tunna. Bränvin, hvarför sådan afgift

blifvit erlagd, egde tillverkaren försälja till hvem som helst, men ej

till mindre mått än en kanna. Gästgifvare och krögare, som egde

frihet att sälja bränvin i minut, tillätos icke att tillverka bränvin

till husbehof utan endast till salu emot en afgift för hvarje

tunna af 10 daler silfvermynt, då minuteringsaccisen var deri inberäknad.

På hvarje gästgifveri fick ej inrättas mer än ett verk för

bränvinsbränning. De, som ej inrättade egna verk till salubränning,

utan försedde sig annorstädes ifrån med bränvin, skulle erlägga alle

till

hela riket. Af hvarje krog, der Öl och bränvin såldes, skulle betalas årligen i

Stockholm 6 daler, i Göteborg 3 daler och i smärre städer 2 daler, allt kopparmynt.

Inkomsten häraf anslogs i Svea rikes städer till Stockholms spinnhus, i

Göta rikes städer till spinnhuset i Götborg och i Finlands städer till spinnhuset

i Abo, undantagandes de städer, som redan erhållit resolution att behålla dessa afgifter.

Uti Stockholm blefvo krögerskor och mångelskor, enligt Öfverståthållareembetets

publikation den 22 februari 1740 ålagda att anmäla sig vid Hallrätten

till garnspånad för fabrikerna och sedermera dagligen spinna en half sträng. För

att vinna befrielse från detta onus åtogo sig krögarne i Stockholm att till spinnhusfonden

betala årligen 10,000 daler silfvermynt, hvaremot de fingo förmånen att

sälja franskt bränvin. Denna afgift har sedermera fortfarande utgått med olika belopp

ända till dess genom kongl. kungörelsen den 17 september 1851 förordnades,

att den skulle försvinna i städerna utom Stockholm och Göteborg. Den upphäfdes

jemväl för Stockholm genom kongl. brefvet den 29 september 1870.

67

rast för minuteringen en särskild accis af 4 öre silfvermynt för

hvarje kanna, som på krogen eller gästgifvaregården pröfvades kunna

säljas, hvilket qvantum af vederbörande kronobetjent tillika med

nämnde- eller sexmännen i socknen skulle föreslås, derefter af tinesrätt

pröfvas och sedermera af landshöfdingen fastställas.

I afseende på tillverkning och försäljning af bränvin i städerna

stadgades, att i Stockholm, Göteborg och Carlskrona all tillverkning

skulle ske af bryggareembetena emot en saluafgift för hvarje

tunna säd af 8 daler silfvermynt, samt att uti öfrige städer de invånare,

som brukade minst två tunnland jord, egde bränna bränvin

till husbehof på vissa tider om höst, vinter och vår mot 4 daler silfvermynt

i husbehofskonsumtionsafgift för hvarje tunna. Magistraterna

och borgerskapets äldste skulle proportionera tunnetalet till husbehofsbränningen

för hvar och en efter hushållets storlek och förnödenhet,

och skulle tiden eller dagarne till bränningen uträknas

efter pannans storlek och det qvantum säd, som för hvar och en

medgafs. Bränvinstillverkning till salu tillkom bryggareembetena i

desse mindre städer emot 8 daler silfvermynt i konsuintionsafgift

för hvarje tunna säd, men skulle, der bryggareembetena ej ville åtaga

sig salubränningen eller i någon stad ej sådant embete var inrättadt,

upplåtas någon annan, helst af borgerskapet. Härjemte föreskrefs,

att magistraten med stadens äldste i hvarje stad skulle tillkomma

att utsätta ett visst antal krogar, lämpadt efter hvarje stads storlek

och invånarnes myckenhet, på hvilka krogar bränvin finge till salu

hållas, samt taxera hvar och eu krog till afgift för minuteringen

efter krogarnes belägenhet och beskaffenhet med 4 öre silfvermynt

för hvar kanna. Den stad, som med Kongl. Maj:t och kronan efter

privilegier och kongl. förordningar njutit del i bränneriaccisen, skulle

i stället af den nu stadgade konsumtionsafgiften för hvarje tunna,

som brändes, njuta så många öre silfvermynt, som staden förut »af

ordinarie bränneridelningsaccisen, bekommit, men ej mera.»

All transport af bränvin från den ena staden till den andra

eller från landet till städerna förbjöds, med undantag af s. k. reseprovision

af en till två kannor för långväga resande.

Alla krogar och gästgifvaregårdar i städerna och på landet förbjödos

att sälja franskt bränvin vid högt vite.

68

I de sålunda meddelade föreskrifter gjordes tid efter annan mer

eller mindre väsentliga förändringar. Med anledning af spanmålsbristen

utfärdades i maj månad 1756 förbud för bränvinsbränning, hvilket

under årets lopp blef flere gånger förnyadt. För att »alldeles afskaffa

en dryck, hvilken så skadade svenska handelsvågen, eller för

att åtminstone hindra ett omättligt ödande af spanmål och förekomma

dyr tid och hungersnöd, då flera hundra tusen tunnor spanmål

användes till bränvinstillverkning,» utfärdades den 26 november

1756 förbud tills vidare emot allt bränvinsbrännande i städer och

på landet till husbehof och salu, äfvensom all införsel och försäljning

af in- och utländskt bränvin. Alla bränvinspannor med tillhörande

redskap skulle öfverlemnas i offentligt förvar eller sättas under

försegling, och togos dervid i förvar 169,132 stycken bränvinspannor,

innehållande tillsammans 10,523 skeppund koppar* Enligt kongl.

bref den 8 december 1756 till landshöfdingarne i riket meddelades

föreskrifter angående inlösen af bränvinspannor och andra kopparkäril.

Emellertid lösgafs åter husbehofsbränningen genom Kongl. kungörelsen

den 8 december 1760, enligt hvilken så väl alla hemmansbrukare

som städerna erhöllo tillstånd att till egen nödtorft och

husbehof med sina små pannor tillverka bränvin, hvaremot alla

störa verk och bränvinsbrännandet till salu så i städerna som på

landet fortfarande förbjöds. Salubränningen medgafs åter genom

1762 års bevillningsförordning, dervid de i 1747 års förordning meddelade

föreskrifter hufvudsakligen upplifvades. De år 1747 bestämda

konsumtionsafgifterna för husbehofs- och salubränningen skulle utgå

med något olika belopp. Husbehofsaccisen på landet skulle utgöras

för ett helt hemman och derunder till 74 mantal med 10 daler

silfvermynt och för mindre hemman i proportion derefter. Saluaccisen

på landet för gästgifverier och krogar bestämdes till 8 daler

silfvermynt för hvarje tunna. I Stockholm, Göteborg och Carlskrona,

der bryggareembetena hade uteslutande rätt till bränvinsbränning,

var saluaccisen 10 daler silfvermynt för tunnan. I öfrige

städer, der husbehofsbränning medgafs, var afgiften derför 2 till 10

daler silfvermynt efter hvars och ens egande jordedelar samt saluaccisen

10 daler silfvermynt för tunnan.

* I. W. Arnberg, Anteckningar om frihetstidens politiska ekonomi I, sid. 158.

Förutom den å salubränningen hyllande accis, skulle af gästgifverier

och krogar såväl å landet som i städerna för minuteringen

betalas den i 1717 års förordning omnämnda minutering saf giften, som

nu höjdes till 12 öre silfvermynt för hvarje kanna, som pröfvades

kunna säljas. Taxeringen af krogar och gästgifverier å landet

skulle ske vid de allmänna taxeringarne; och i städerna verkstäldes

denna taxering af magistraten med stadens äldste. Städerna tillförsäkrades

fortfarande rätt till andel af konsumtionsafgiften för

hvarje tunna, som brändes, med »så många öre silfvermynt, som de

förut af ordinarie bränneridelningsaccisen bekommit». Förbudet för

forsling af bränvin mellan stad och land eller mellan städerna upprepades.

Uti 1766 och 1770 årens bevillningsförordningar äro dessa

stadganden upplifvade, hvarjemte rättigheten till husbehofsbränning

utsträcktes till alla innehafvare af jord eller torp emot en afgift af

2 daler silfvermynt för hela året.

Efter det riksstånden hvar för sig förklarat, att, för den händelse

bränvinsbränning förbjöds, de det oaktadt åtogo sig den enligt

1770 års bevillningsförordning derför utgående bevillning, förbjöd

Gustaf III genom Kungörelse den 11 september 1772, med anledning

af det betryckta tillståndet i landet och 1771 års missväxt, all

tillverkning och försäljning af svenskt bränvin* i städer och på landet,

tillverkningen från kungörelsens utfärdande och försäljningen

från två månader derefter, samt svenskt bränvins forslande uti, till

och ifrån städer eller på landet. Vidare stadgades i Kongl. förklaringen

den 5 november 1772, att det tills vidare tilläts att i

riket införa »de ordinarie franska eller spanska bränviner men ej

några destillerade eller så kallade esprits». De sålunda till införsel

medgifna varorna skulle få säljas till ett halfankare eller derutöfver,

men all försäljning i minut af franskt och utländskt bränvin på

källare, värdshus, kaffehus, krogar och gästgifverier förbjöds. Bränvinsbränning

af sockerskum och affall vid sockerbruken tilläts under

föreskrifven kontroll. Likaså medgafs, att källarmästare och andre,

som fått särskilda privilegier och resolutioner att af vindraf- och

skämda viner samt bär, jord- och trädfrukter tillverka bränvin, eller

* Genom 1766 års öfverflödsförordning och 1771 års tulltaxa var införsel af

franskt bränvin förbjuden.

70

de, som erhållit tillstånd att destillera bränvin, skulle få dermed fortfara

under vissa vilkor, deribland att ej sälja i mindre myckenhet än

halfankare. Genom kongl. förordningen den 21 december 1778

påbjöds, att svenskt sädesbränvin icke fick finnas på krogar och

andra näringsställen. Tillståndet för sockerbruken att tillverka

bränvin af affallet vid sockerkokningen indrogs genom kongl. förbudet

den 15 april 1774.

Med förnyande af bränvinsförbudet i 1772 års kungörelse och

senare författningar, blef genom Kongl. kungörelsen den 14 september

1775 bränvinsbränningen såsom en regal rättighet förbehållen

kronan, hvarjemte från och med år 1776 förbjöds att i riket införa

något utländskt bränvin. Genom Kongl. kungörelsen den 8 november

1775 eftergafs från och med år 1776 de förut bestämda afgift erna

för husbehofs- och salubränningen, hvaremot krögeri- eller minuteringsaccisen

så i städerna som på landet för bränvins försäljning fortfarande

skulle utgöras. Uti Kongl. skrifvelse den 17 januari 1776

förbjöds all försäljning eller forsling af utländskt bränvin från ett

år efter förbudets kungörande. Kort tid derefter eftergafs genom

Kongl. kungörelsen den 27 mars 1776 för samma år och allt framgent

jemväl minuteringsaccisen. Vid medlet af år 1776 utgjorde

kronobränneriernas antal 42, år 1777 omkring 50 och steg omsider

till något öfver 60, vid hvilka tillverkningen uppgick till omkring

250,000 å 300,000 tunnor spannmål.* Sedan kronobrännerierna

blifvit satta i gång, förordnade Kongl. Maj:t, att kronans bränvin

skulle från och med den 2 maj 1776 »till försäljning allmänneligen

frigifvas på de ställen, som dertill kunna utses». Detta bränvin såldes

efter ett bestämdt pris vid brännerierna samt andra för kronans

räkning utsedda lagerställen, dock ej mindre än halfankaretals samt

mot kontant betalning eller på kredit på kort tid mot full säkerhet.

För försäljning i minut å krogar och andra försäljningsställen

af kronans bränvin faststäldes taxa. Med försäljningens frigifning

följde naturligtvis frihet att forsla varan.

Enligt Kontrakt den 22 december 1779 upplät kongl. direktionen

öfver den regala bränvinsbränningen på arrende under två

års tid bränvinsdestilleringen i hufvudstaden till vissa associerade af

* Elers, Beskrifning öfver Stockholm, III, sid. 136.

71

bryggare och destil later er, hvarvid bestämdes, att ingen annan i staden

fick destillera, hålla lager eller i minut försälja destilleradt bränvin,

med mindre det var af associerades destillering, äfvensom rättigheten

att ifrån landsorterna hålla lager och försäljning af destilleradt bränvin

der i staden, såsom associerade förbehållen, alldeles förbjöds. I

Öfverståthållareembetets kungörelse den 12 februari 1780 blef, till

ordnings bibehållande bland desse associerade, stadgadt:

l:o att hvarje associerad ledamot ej fick hålla mer än åtta försäljningsställen,

utom der han bodde;

2:o att dessa försäljningsställen skulle förses med ordentlig skylt

och derå tecknad nummer från och med n:o 1 till och med n:o 153

efter den mellan associerade upprättade fördelning;

3:o att på associerades försäljningsställen icke fick hållas till

salu hvarken odestilleradt bränvin eller öl och dricka eller mat,

hvarigenom krögare ooli andre näringsidkare, hvilka för en slik

näring till kronan och staden äro skattlagde, komme att förfördelas;

4:o att dessa försäljningsställen på sön- och helgdagar icke finge

öppnas förr än klockan 4 efter aftonsången samt icke hållas öppna

längre än till kl. 8 på aftonen, hvarjemte de på söknedagar skulle

stängas under tiden från den 1 augusti till den 1 maj kl. 9 och

ifrån den 1 maj till den 1 augusti kl. 10 om aftonen;

5:o att det destillerade bränvinet, som borde vara godt och välsmakande,

skulle säljas efter taxa af 24 sk. — 32 sk. kannan, hvarunder

likväl de finare likörer icke voro inbegripne;

6:o att associerade icke skulle till destilleringen ega nyttja

flera än två pannor, den ena af tio kannors storlek och den andra

af fyra kannors, utom kokrummet, som för den förra var tre och

för den senare två kannor, hvilka pannor endast fingo begagnas i

det hus, der hvarje associerad bodde.

Dylika arrendeaftal emellan kronan och associerade förekomma

sedermera tid efter annan med ungefärligen enahanda bestämmelser

inpå det första årtiondet af 1800-talet.

I Kongl. direktionens öfver den regala bränvinsbränningen cirkulärbref

till samtlige landshöfdingarne den 29 mars 1781 blef på nådig

befallning förordnadt:

l:o att allt bränvin, som från kronans brännerier eller lager

-

72

ställen i landet såldes, skulle fullt ut hålla 6 graders styrka, men

på krogar och ininuterinsställen fulla 57a grad;

2:o att tillräckliga lagerställen skulle inrättas i orterna;

3:o att krögare och bränvinsminuterare skulle från dessa lagerställen

mottaga så stort qvantum bränvin, som de skäligen pröfvades

kunna afsätta, och det vid förlust af rättigheten att få föryttra

denna vara; samt

4:o att allmogen skulle förhjelpas att till kronobrännerierna sälja

sin säd.

Till följd af rådande blåst och dyrhet på spanmål, som gifvit

anledning till och än vidare skulle gifva anledning till minskning i

den regala bränningen, förordnades genom Kong!, kungörelsen den 28

november 1785, att från och med den 1 januari 1786 bränvin

destilleradt eller odestilleradt, intill dess annorlunda förordnades,,

icke finge hållas till salu annorstädes än i kronans egna lagerkällare

och på de ställen, hvilka med bränneridirektionens tillstånd

blefve dermed försedda, och skulle afnämare der omedelbart hemta

sitt behof, hvadan all försäljning på näringsställen, källare, värdshus,

gästgifvaregårdar, spisqvarter, kaffehus, likörkamrar och krogar,

eller af eko det helst vara må, förbjöds. Förbudet förnyades sedermera

den 4 december 1786.

Med anledning af den minskade tillverkningen vid kronobrännerierna,

lät Kongl. Maj:t, för att förekomma brist å varan, år 1786

införskrifva ett parti franskt bränvin att utsäljas i Stockholm.* Alla

näringsidkare, för hvilka förbud utfärdats genom kongl. kungörelsen

den 28 november 1785 att sälja odestilleradt bränvin, skulle

få drifva rörelsen med franskt bränvin; försäljning af svenskt sädesbränvin

från kronans brännerier och lagerställen i hufvudstaden skulle

under tiden inställas och derifrån i stället den införda varan afyttras;

försäljningspriset å detta franska bränvin bestämdes i lagerkällare

till 24 sk. 4 rst. kannan samt ininuteringspriset å näringsställen

till 29 sk. 4 rst. kannan; och skulle denna bränvinsförsäljning

å krogar och näringsställen upphöra åtta dagar efter det kronans

förråd blifvit utsåldt. Detta franska bränvin fick destilleras och sålunda

förädladt säljas af destillatörerna på deras likörkamrar till högre

* Se Öfverståthållareembetets kungörelser den 30 juni och 5 juli 1786.

73

pris enligt faststäld taxa, hvilken dock icke gälde finare likörer.

Sedan nya laddningar af franskt bränvin införskrifvits, förnyades tillståndet

till dess försäljande genom öfverståthållareembetets kungörelser

den 5 maj och 12 oktober 1787, dervid taxan nedsattes.

Detta kronans monopol, som framkallade smygbränning och

lurendrejeri i stor skala, blef så förhatligt och alstrade så mycket

missnöje i landet, att Gustaf III fann sig föranlåten att genom

Kongl. förordningen den 20 december 1787 från och med år 1788

upphäfva den regula bränvinsbränningen samt förordna om dess

utarrenderande till enskilda personer, dock att kronan fortfarande

skulle ensam bränna och sälja bränvin i Stockholm samt i Göteborgs

och Bohus län och alla i samma län varande städer äfvensom

några andra städer i riket, hvilka ännu icke blifvit delaktiga

uti arrendebränningen. I öfrige orter af riket kunde hvarje

jordbrukare genom ett med regeringen upprättadt kontrakt om

husbehofsbränning på 10 år förvärfva rätt att bränna och destillera

bränvin. Egare eller brukare af hemman fingo bränna till husbehof

å V24 mantal eller mindre i pannor af 22 kannors rymd,

å V14—Vis mantal i 26 kannors, å 1/le—''/» mantal i 30 kannors

rymd o. s. v. med i kannors tillägg i pannerymden för hvarje

högre V8 mantal, med tillåtelse att för flera hemman på samma

eller skilda händer i samma eller nästgränsande socknar nyttja en

panna med den för det sammanlagda hemmantalet beräknade pannerymden.

Arrendet för husbehofsbränningen betaltes i spannmål.

Hemmansegare, som hade gästgifveri, krog eller värdshus på sina

egor samt i arrendet af husbehofsbränningen för hemmanen ingått

o o o

och derefter för dessa näringsställen blifvit taxerade till det kannetal,

hvarföre den stadgade minuteringsafgiften skulle erläggas, fingo

öka pannerymderna med 12 kannor för hvarje myckenhet bränvin

till och med 50 kannor, som de årligen utminuterade. Bränningstiden

bestämdes till 7 månader från och med den 1 oktober till

och med den 1 maj. Äfven invånare i de städer, i afseende å hvilka

förenämnda undantag ej gälde, fingo afsluta kontrakt med kronan

om fri husbehofs- och salubränning. De invånare i vissa städer,

som icke deltogo i stadens arrendeafgift, skulle likasom alla, invånare

i de städer, med hvilka arrendekontrakt ej afslutats, icke hafva

74

brännings- eller destilleringsrätt. Gästgifvare, krögare och värdshusidkare

med flere på landet, som för salubränning vederbörligen taxerades,

äfvensom redan antagne näringsidkare eller de, som dädanefter

antogos uti de städer, hvilka genom stadfästade arrendekontrakt

erhållit frihet till husbeliofs- och salubränning, skulle ega att till

alla sälja destilleradt och odestilleradt sädesbränvin i större eller

mindre mått. Hemmansegare och jordbrukare på landet, som kontrahent.

om husbehofsbränningen, egde jemväl att sälja bränvin

till deras torpare, bönder med flere, som bodde eller vistades på

hemmanets egor efter det pris, hvarom de kunde öfverenskomma.

På ofvan nämnda sätt förvärfvad rätt till husbehofs- och salubränning

samt destillering utgjorde äfven i stad vilkor för rätt att

sälja bränvin af hvad beskaffenhet som helst i större eller mindre

myckenhet. I de orter, för hvilka icke några arrendekontrakt gälde,

skulle förut varande stadganden fortfarande tillämpas jemväl i afseende

å minuteringen, lagerbehållningen, försäljningspris och bränvinets

styrka. Utskänkarne i Stockholm fingo rätt att hålla till salu både

kronosädes- och franskt bränvin. Priset å det senare nedsattes i kronans

lagerkällare, och tillika bestämdes för att minska den hastiga

åtgången å det förra slaget, att ingen fick köpa deraf utan att på

samma gång taga lika mycket franskt bränvin. Äfven minuteringspriset

nedsattes. Sedan det franska lagret tagit slut, tilläts att af

kronan köpa blott kronosädesbränvin, och tilläts att å krogarne sälja

endast sådant bränvin. Med afseende å arméens behof af bränvin

såldes sedan blott franskt bränvin af kronan, och medgafs krögarne

att det utminutera. Bränvin fick ej föras från landet till städerna

med undantag af kronans bränvin och resandes förråd. Från stad

till land var ej tillåtet att föra bränvin till en myckenhet af ett

halfankare eller deröfver. Utan Kongl. Maj:ts särskilda tillstånd fick

ej franskt eller annat utländskt bränvin införas i riket.*

Den s. k. arrendebränningen fortfor till år 1798 med åtskilliga

* Enligt K. bref till kommerskollegium af den 26 januari 1790 medgafs

införsel mot tull af sädesbränvin till försäljning under en del af året till Stockholm,

Oöteborg, Carlskiona och några finska städer. Detta tillstånd förlängdes sedermera

på några månader och utsträcktes till Uddevalla och Strömstad i anseende till bränvinsbehofvet

vid sillfiskets idkande.

75

förändrade bestämmelser, såsom att bränningstiden år 1789 utsträcktes

till hela året; att föreskrifterna om högsta pannerymden bortföllo,

dock med en sedermera år 1793 för städerna i viss mån gjord

inskränkning; att den med salubränningen följande försäljningsrätt så

å landet som i stad inskränktes till försäljning af högst en kanna

för hvarje gång; att Kongl. Maj:ts befallningshafvande tick förordna

om bränvinsförsäljning i köpingar och å marknadsplatser; att, då vid

auktion å landet hemmansbrukaren icke hade rätt till minutering,

bränvin fick hemtas från närbelägen krog och tillhandahållas allmogen

af denna krogs föreståndare; samt att vid durchtåg och inqvartering

manskapet skulle förses med bränvin af närmast boende bränvinsbrännare.

Med anledning af klen skörd förordnades genom Kongl.

förordningen den 21 augusti 1794, att å landsbygden i allmänhet

all salubränning och annan bränvinsförsäljning och minutering skulle

från den 1 oktober s. å. tills vidare upphöra, dervid erlagde afgifter

dock skulle återfås. Husbehofsbränneriarrendator å landet skulle

icke få begagna större pannerymd än enligt 1787 års förordning,

med undantag för vissa städers bränvinstillverkning, äfven om brännerierna

lågo utom stadens tullportar. I Kronobergs, Hallands, Elfsborgs

och Vermlands läns städer förbjöds afl bränvinsbränning och

försäljning. I öfrige städers bränningsrätt skulle landshöfdingarne

söka få minskning genom öfverenskommelse. Detta skedde, och deras

bränning inskränktes genom Kongl. förordningen den 5 december 1794

till ett visst qvantum säd till afbränning efter den beräkning, att af

invånarne om 15 år och derutöfver hvarje man beräknades förtära

12 kannor och hvarje qvinna 6 kannor om året. Dertill lades 5 %

för allmoge och resande. Det sålunda bestämda qvantum skulle

afbrännas under vissa månader. All bränvinsförsäljning och minutering

på värdshus, krogar, gästgifvaregårdar och näringsställen i städerna

förbjöds atoni i Stockholm, Carlskrona samt Göteborgs och

Bohus läns städer; dervid dock fejande undantag medgafs, att vid

marketenterier i de städer, der garnison eller arbetskommendering af

kronans manskap fans, försäljning af bränvin fick ega rum vid

manskapets måltider, dock endast en hel eller half jungfru åt hvar

man; att de, som i städerna ej utöfvade bränningsrättighet, fingo

köpa hos dem, som brände till salu, dock ej mindre än 1/3 stop i

76

sänder, och under inga vilkor till förtäring på stället; att allmoge,

som färdades med foror, och resande egde frihet att förse sig

med reseförråd enligt 1793 års förordning i den stad, som genomfors;

samt att all bränvinsbränning af städernas invånare utom

tullportarne förbjöds, undantagandes Upsala, Gefle och Luleå städer

samt Sveaborg och dem, hvilka dertill erhållit särskilt nådigt tillstånd.

Det förut meddelade förbudet mot all brän vinstill verkning

och försäljning i vissa läns städer utsträcktes nu jemväl till Skaraborgs

och Örebro läns städer.

Af Kongi. förordningen den 15 november 1797 angående det

på tio år förlängda bränvinsbränningsarrendet inhemtas, att Kongl.

Maj:t för tio år, räknadt från och med år 1798, erbjudit undersåtarne

att förlänga nämnda arrende, samt att de med anledning häraf

inkomna anbud pröfvats. I samma förordning förlängdes bränningstiden

på landet från 7 till 8 månader eller från och med oktober

till och med maj månad, under hvilken tid det skulle vara tillåtet

att bränna och destillera bränvin, dock att arrendegifvare skulle få

under hela året nyttja destilleringspanna om 6 till 7 kannors rymd,

samt att de af allmogen och landtman, som i arrendet deltogo och

endast nyttjade lyftpanna, skulle få obehindradt bruka den under

hela året.

Genom Kongl. cirhulärbrefvet till landshöfdingarne den 28 augusti

1798 blef i anledning af årsväxtens mindre goda beskaffenhet i flere

delar af riket all salubränning och bränvinsförsäljning å landet utom

i Göteborgs och Bohus län förbjuden från den 1 oktober 1798. I

städerna utom Stockholm, Carlskrona och städerna i Göteborgs och

Bohus län förbjöds från samma tid all bränvinsförsäljning i minut.

I sammanhang härmed indrogos med en motsvarande minskning i

arrendet de 5 procent, som i stadsbränningen beräknats för resande.

Den, som icke utöfvade bränning i stad, fick köpa sitt behof af dem,

som brände till afsalu för staden. Desse åter tilläts att sälja till

afheintning i större eller mindre partier, dock ej under ett hälft stop

i sänder och icke till förtäring på stället.

Kort tid derefter utfärdades Kongl. kungörelsen den 21 december

1798 angående inskränkning i bränvinsbränningen vid de större

brännerierna å landet samt bränvinsbränningens inställande i städerna

77

på någon tid. Deri upplyses, att undersökning egt rum angående

de brännerier å landet, som hade pannor af 90 kannors rymd och

deröfver. Vid denna undersökning hade funnits, att sådana brännerier

voro 859 till antalet med 1277 pannor om tillsammans 19 0,7 44 V4

kannors rymd, med Indika på åtta månader kunde afverkas öfver

200,000 tunnor spanmål, en tillverkning, som sannolikt mer än åtta

gånger öfversteg husbehofvet af bränvin för dem, som voro boende

•å de 3,686Vx6 mantal, för hvilka bränningen verkstäldes. Genom

nu omförinälda kungörelse stadgades för att förekomma spanmålsbrist-

och dyrhet, att under tre månader från den 15 januari 1799

tillverkningen vid sådana enskilda brännerier å landet, som hade inmurade

pannor, eu eller flere, om sammanlagdt 60 kannors rymd

och deröfver, skulle minskas till det tunnetal spanmål, som enligt

grunderna för städernas bränvinsbränning fordrades till erhållande af

■41/3 kannor för hvar mansperson och 21/i kannor för hvar qvinna

■öfver 15 år å egendomen. Arrendator, som ej ville gå in härpå,

fick afsäga sig arrendet för de tre månaderna. All bränning i städerna

utom Stockholm, Carlskrona, Göteborg och Strömstad förbjöds

för samma tid mot afskrifning af motsvarande del af arrendet. Genom

Kongl. brefvet den 12 mars 1799 utsträcktes det i kongl. brefvet

•den 28 augusti 1798 gjorda inskränkningen att gälla under maj

månad, men då i stället en öfverdrifven bränning egde rum med

lyftpannor, förbjöds all bränning med dylika pannor från och med

den 1 juni till den 1 oktober. I Stockholm instäldes tills vidare

bränningsbränningen hos bryggareembetet enligt öfverståthållareembetets

på Kongl. Maj:ts befallning utfärdade kungörelse den 25 maj

1799. Under någon del af detta års sista månad och af 1800 års

vår samt vilkorligen under oktober, november och december sist

nämnda år medgafs med åtskilliga inskränkningar rätt att bränna

bränvin af skadad säd.

Ingressen till Kongl. Maj ds stadga och förordning den 15 juni

1800, på hvad sätt med tillverkning, transport och försäljning af

bränvin skall förhållas från och med år 1801, innehåller, att Kongl.

Maj:t, — åberopande det rådande omåttliga bruket af bränvin, den förlust

landet tillskyndades genom den stora spamnålsåtgången vid bränvinsbrännerierna,

den olikhet, som rådde i beskattningen, så länge

78

det berodde af hvar och en att deltaga i arrende af bränvinstillverkningen

eller icke och att, om han deri ej ville deltaga, vara fri

från en afgift, som behöfdes för statsverket —, föreslagit riksens ständer

förändrade grunder i hithörande lagstiftning. De föreskrifter i

ämnet, riksdagen med anledning häraf godkände, upptogos i nämnda

förordning, som dock på grund af särskilda förbud icke blef tillämpad

förr än den 1 oktober 1801. I denna förordning stadgades, att

på landet skulle all bränvinsbränning. åtfölja jorden, så att inga

andra, än de, som egde eller brukade hemman eller hemmansdelar,

hade rättighet att tillverka bränvin. Storleken af den panna, som

fick begagnas, faststäldes till 50 kannors rymd för helt mantal.

Delar af mantal hade en jemförelsevis större bränningsrätt, så att

t. ex. ett hälft mantal fick använda 34 kannors och lL „ mantal

''lo

15—18 kannors rymd. Hemmansdelar inom samma gård eller by

fingo förena sig om en panna, hvars storlek bestämdes efter delarnes

sammanlagda hemmantal. För gårdar om mer än ett mantal steg

den högsta tillåtna pannerymden dock i fallande skala, så att 90’

kannor motsvarade 5 mantal, hvilket var den högsta tillåtna rymd

för en panna. Yar egendomen större, åtnjöts bränningsrätt efter nu

angifne regel med begagnande af ytterligare en panna. För hemman,

som lågo i samma län och sambrukades, fick bränningen ske på ett

ställe i flera pannor. Skatten utgjorde 12 lispund torr råg för

hvarje helt hemman, oafsedt om bränning egde rum eller ej, och

mindre för klufna hemmansdelar, dock icke i proportion efter hemmansdelens

storlek, så att t. ex. för 1/a mantal erlades 7 och för

v24 mantal 1 lispund. Afgiften för flera sambrukade mantal ökades

ock i mindre stark proportion intill 5 mantal, hvarefter tariffen ånyo

tillämpades för det, som sköt derutöfver. I dessa afgifter ingick ersättning

till kronan för den upphörda minuteringsafgiften för bränvinsförsäljning

å krogar. Egare af flera hemman fick uppdraga sin

bränningsrätt åt underhafvande.

Med undantag af Stockholm, hvarest kronan fortfarande ensam

skulle ega bränna, och Göteborgs stad och skärgård, der, till dess

annorlunda bestämdes, samma förhållande komme att ega rum, skulle

i städerna rättigheten att tillverka bränvin i afseende på spanmålsbeloppet,

som dertill fick för hela staden användas, grundas på folk

-

79

nummern i enlighet med hvad i ofvan åberopade förordning af den

5 december 1794 blifvit stadgadt. De tillåtna pannerymderna för

hvarje stad bestämdes derefter under antagande, att 18 kannor bränvin

erhöllos af en tunna råg. Denna bränningsrätt fick utöfvas antingen

af hvarje dertill berättigad invånare för hvad af afverkningsbeloppet

belöpte på honom, eller genom bolag i ett enda sammansatt

verk för hela staden, allt efter som de fleste invånare sig förenade.

Enskilda personer i städerna fingo icke begagna mer än en

panna och denna icke större än 50 kannor, och för sammansatta

stadsbrännerier var ett maximum af 450 kannor bestämdt. Skatten

för städerna blef i anledning af den landtmännen medgifna rätt att

till städerna införa bränvin nedsatt till 1 lispund torr råg för hvarje

tunna säd, som brändes; dock kunde afgifterna likasom för landet

få betalas i penningar efter markegång men med en begränsning, om

markegången nått en viss höjd, eller totalt bränningsförbud egde

rum. Tiden för tillverkningen bestämdes till åtta månader eller

från och med den 1 oktober till och med den 31 maj, hvilken tid

sedermera med anledning af svår årsväxt år 1806 inskränktes till

tre månader.

Hvad försäljningen af bränvin angick, kunde hvarje tillverkare

äfven sälja bränvin, och, på sätt ofvan anmärkts, blef i sammanhang

med den nya beskattningen å tillverkningen den förut varande minuteringsafgiften

efter kannetal, som ingått till statsverket, upphäfd.

Rättigheten att sälja det bränvin, en hvar öfver eget behof tillverkade,

kunde dock icke utsträckas till minutering eller kroghållning,

i det att icke mindre än ett halfstop fick säljas eller aflåtas, och

icke ringare än en kanna föras till stad eller marknad, att der försäljas.

Deremot voro alla bränvinskrogar och allt krögeri med bränvin

på landet och i städerna, med undantag af Stockholm och Göteborg

med skärgården, såväl som minutering på likörkammare i städerna

samt vid uppgifna tillfälliga folksamlingar å landet, strängeligen

förbjudne. A gästgifvaregårdar fick bränvin icke försäljas i

minut åt andra än resande; och på värdshus, marketenterier och näringsställen,

hvarest spisning egde rum, fick bränvin säljas endast

åt spisande gäster.

80

De i 1800 års förordning innehållna bestämmelser kompletterades

i Kongl. förordningen den 24 november 1801, som stadgade

bland annat, att köpare af bränvin, om han eljest var ojäfvig,

fick höras såsom vittne i mål angående oloflig bränvinsförsäljning,

samt att en hvar egde åtala förbrytelser mot författningen utom

barn mot föräldrar och tjenstehjon mot husbondefolk, så länge de

voro i deras tjenst.

För Stockholm och Göteborg utfärdades den 9 mars 1802 en

särskild förordning, som förbjöd hvar och en att utan särskildt tillstånd

i dessa städer och deras förstäder samt på deras grund tillverka

bränvin, hvilket förbud äfven skulle gälla ett upgifvet område

längs elfven nedanför Göteborg. Likaså förbjöds att införa bränvin

till dessa städer samt att utan särskildt tillstånd å angifna ställen

sälja bränvin. Den rätt, kronan förbehållit sig att från Göteborgs

kronobränneri med bränvin förse länets skärgård och den med fisket

och dermed sammanhängande handteringar derstädes sysselsatta befolkning,

skulle utöfvas af arrendatorn af samma bränneri. För

förbrytelser mot förordningen skulle mannen svara för hustruns åtgärd

likasom för allt hvad eget husfolk och tjenstehjon brutit å ställe,

der husbonden bodde och vistades, äfven om han förebar, att det

skett utan hans vilja och vetskap.

Vid 1810 års riksdag faststäldes nya grunder för bränvinsbränningen,

i enligt med hvilka genom Kong!, kungörelsen den 13 juni

1810 meddelades följande bestämmelser angående tillverkning och

försäljning af bränvin. Tillverkningen fick utöfvas alla tider på året

utan inskränkning eller undantag och med hvad slags, redskap som

helst, på landet af hemmansegare, hemmansbrukare, egare och brukare

af hvarjehanda slags lägenheter samt med jordegares tillstånd

af andra å landet bosatta personer, samt i städerna — med undantag

af Stockholm och Göteborg, der kronan fortfarande förbehöll sig

rätt att uteslutande tillverka bränvin — af alla inom staden eller

dess område boende husegande invånare och med husegares tillstånd

af hyresman. Med brän vinsbränningen följde destilleringsrätt. Bränvinsbevillningen

utgick med några särskildt angifna undantag å landet

med 2 riksdaler af hvarje helt hemman, ehvad bränningen utöfvades

81

eller icke, och för större eller mindre hemmansdelar i proportion

derefter, dock aldrig med mindre än 8 sk. Lägenhetsinnehafvare å

landet samt andra a landet bosatte, som anmält sig att bränna,

skulle erlägga bevillning, de förre lika med den hemmansdel, som

med deras jord kunde jemföras och de senare efter nedan nämnde,

för städernas invånare stadgade grund. I de städer, der bränningsfrihet

var medgifven, utgick bevillningen efter folknummer!!, så att

12 mantalsskrifna personer ansågos lika med ett helt hemman och

fingo sig paforda 2 riksdaler, eller 8 skilling för hvarje person,

•ehvad bränningsrättigheten begagnades eller icke, med undantag för

garnisonerande manskap, som ej var husegare. Städerna skulle ansvara

för denna taxering af deras invånare. Bränvinsbevillningarne

för Stockholm och Göteborg, beräknade efter samma grund, utgjordes

af allmänna magasinsdirektionen, som hade brännings- och

destilleringsrätt derstädes. Dessutom skulle särskild afgift i mån af

pannerymden erläggas enligt tariff. Denna afgift var progressiv, så

att den utgjorde 1 sk. banko kannan för pannor till och med 34

kannors rymd, 1 sk. 6 rst. banko kannan för pannor om 35—50

kannors rymd o. s. v. till och med 2 riksdaler 33 skilling kannan

för sadana om 491 till 500 kannors rymd. För större pannor ökades

progressionen ytterligare, hvarvid äfven afseende fästades vid deras

olika afverkningsförmåga.

Rättigheten att sälja bränvin var fri för tillverkarne, dock fick

den samma icke sträckas till minutering och kroghållning, och derföre

icke ringare qvantum än ett hälft stop aflåtas. Införseln till

städerna lemnades ock fri.

I städerna skulle magistraten samt å landet vederbörande landshöfding,

eller den han i sitt ställe förordnade, jemte de årliga taxeringskomitéerna

ega rätt att tillåta vissa bränvinsminuteringsställen

eller krogar; med iakttagande dervid hvad angick landet, att det

icke fick ske förr, än jordegaren det medgifvit, och att krogen skulle

vara belägen vid allmänna lands- och farvägar, som nyttjas sominaroch

vintertid, samt på längre afstånd från hvarandra och icke närmare

till kyrkor, gästgifvaregårdar och odalkrogar än 1/i mil, härifrån

likväl undantagne äldre privilegierade krogar äfvensom gästgifverin,

hvilka skulle vid deras rättigheter bibehållas. Derest fråga

Betänkande ang. bränvinslag stiftning en. 6

82

uppstod, huruvida förut tillåtne krogar borde upphöra på grund af

den nya författningen, eller kyrkorna i någon ort voro hvarandra

så närbelägna, att kroganläggning derigenom ansågs hindrad, fick

landshöfdingen med taxeringskomitéen derom särskilt förordna. Vid

lika röster mellan komiténs ledamöter i fråga om krogars anläggande

eller bibehållande hade landshöfdingen åtgörande röst, Härförutom

var bränvinsminutering och utskänkning medgifven endast å

källare och traktörsställen, gästgifverier, värdshus, marketenterier och

s. k. näringsställen, der spisning hölls, hvarvid bränvin åt de spisande

fick säljas. Härjemte fick vid herrgårdarne värdshus inrättas

med utskänkning till betjening och arbetsfolk, äfvensom en hvar

lemnades öppet att försälja bränvin i minut till fiskare i Bohusländska

skärgården, då de å sillfiske vistades; varande det för öfrigt

krögare och andre allmänne näringsidkare förbjudet att bränvin i

minut utborga vid förlust af allt lagligt anspråk på varans betalande.

Krogar, hvarest bränvinsminutering var tillåten, skulle taxeras,

utom hvad för krögare i allmänna bevillningsförordningen stadgades,

allt efter deras mer eller mindre förmånliga läge till 2 ''/,, 5, 7 !/2

och 10 riksdaler.

Denna förordning blef icke gällande mer än två år. Genom

Kongl. kungörelsen den 9 oktober 1812 inskränktes från och med år

1818 tillverkningen till en fri husbehofsbränning och tiden derför

bestämdes till 8 månader från och med den 1 oktober till den

1 juni, om icke Kongl. Maj:t fann skäl att densamma på längre eller

kortare tid förbjuda.

I afseende på rättigheten till denna husbehofsbränning stadgades,

att den å landet endast skulle åtfölja hemman och hemmansdelar

med åsatt mantal efter jordeboken, dock fick egaren upplåta rättigheten

odelad åt annan å hans egor boende person, som icke sjelf

var berättigad att bränna bränvin. Den tillåtna pannerymden beräknades

efter hemmantalens vid taxeringen åsätta penningevärde,

efter hvilken grund hemman delades i 8 klasser, af hvilka den första

innefattade sådana af ända till och med 5,000 riksdaler bankos värde,

med en tillåten pannerymd af 20—50 kannor, den andra från 5 till

och med 10 tusen riksdaler med 55—75 kannor och den tredje från

10 till och med 15 tusen riksdaler med 78—90 kannor eller den

83

högsta tillåtna pannerymd, dock att inom hvarje af dessa tre klasser

högre pannerymd kunde få begagnas än den, hvartill hemmanets

värde berättigade enligt tariffen. För högre hemmansvärden fick användas

en ytterligare panna, hvars rymd växte i förhållande till

hemmantalet, på samma sätt som den första pannan. Mer än två

stycken 90 kannors pannor fick aldrig begagnas i ett verk eller på

samma hemman. Under vissa vilkor fick bränningsrätten för flera

nära hvarandra belägna hemman eller hemmansdelar, som innehades

af en egare eller brukare, utöfvas på ettdera stället. Destilleringspannor

om högst sex kannor fingo nyttjas utan afgift och beräkning.

I städerna räknades på hvarje 80-tal af mantalsskrifne invånare

en panna om 50 kannors, eller minsta tillåtna, rymd och för högre

invånareantal med större rymd, dock icke efter samma proportion

som invånareantalet, så att på 300 invånare räknades en panna om

90 kannor eller högsta tillåtna pannerymden i stad. Bränningen fick

verkställas med särskilda pannor af förenämnda storlek hvar för sig

eller i sammansatta verk, ett eller flera, allt efter som stadens fleste

röstegande invånare derom öfverenskommo. I Stockholm, Göteborg

och Carlskrona skulle kronan fortfarande ensam ega rätt att låta

bränna och dervid använda huru stora pannor som helst, och skulle

det ankomma på Kongl. Maj:t att åt enskild person under arrende

upplåta tillverkningen i kronans egna verk i dessa städer. För den

sålunda medgifna husbehofsbränningen skulle bevillningsafgifterna

utgå på landet »af pannerymden, hemmansvärdet och konsumtionen»

och i städerna »af pannerymden, personalen och konsumtionen». I

Stockholm, Göteborg och Carlskrona erlades blott konsumtionsafgift.

Pannerymdsafgiften å landet växlade för första pannan från 2 skillingar

kannan för pannor af till och med 16 kannors rymd till 1

riksdaler banko för pannor af 80—90 kannor. Dessa afgifter utgingo

efter den verkligen begagnade pannans storlek, så att, om någon

nyttjade sin rätt att inom klassen, dit hans panna hörde, begagna

större panna, än mot hemmanets värde svarade, afgiften höjdes

på angifvet sätt, samt nedsättning i afgiften egde rum, då mindre

panna begagnades, än den författningen medgaf. För den andra

pannan gälde en särskild afgiftstariff, hvars lägsta belopp var 32 sk.

för 10 kannors och 2 rdr banko för 90 kannors panna. Pannerymds

-

84

afgifterna i städerna skulle betalas efter samma grunder som för

landet. Afgiften efter hemmansvärdet skulle utgå med 24 sk. för

hvar 1,000 rdr af värdet å den egendom, för hvilken tillverkning

var tillåten, dock aldrig under 12 sk. Den häremot svarande afgiften

»för personal)) i stad utgjorde 1 sk. 6 rst. för hvarje mantalsskrifven

person. Konsumtionsafgiften var så för stad som land bestämd

till 12 sk. för hvarje mantalsskrifven person. Från sistnämnda

afgift befriades den, som vid mantalsskrifningen afsade sig

bränvinets bruk. Afgifterna efter hemmansvärdet och personalen

samt konsumtionsafgiften kallades »beständiga», till skilnad från pannerymdsafgiften,

i hvilken i händelse af brä-nvinsbränningens inställande

nedsättning skulle ega rum till en åttondedel för hvarje månad

ett sådant förbud varade.

Den genom ofvan nämnda kungörelse medgifna tillverkningen

blef emellertid med anledning af de följande årens felslagna årsväxt

dels förbjuden, dels inskränkt, så att bränningstiden omfattade

under de första åren af samma kungörelses tillämpning endast några

månader, men utsträcktes från 1815 till hela året.

I afseende å försäljningen stadgades genom kungörelsen af den

9 oktober 1812, att bränvinsförsäljning samt transporterande från

ort till annan, vare sig å landet eller i stad, kunde verkställas af

en hvar, som till bränvinsbränning vore berättigad, dock icke i minut;

samt att krogar och näringsställen, der de tillätos, skulle för

minuteringsrättigheten utom den allmänna bevillningen betala efter

deras mer eller mindre förmånliga läge 5, 10, 15 till och med 20

riksdaler enligt pröfning af taxeringsmännen, hvilka äfven kunde

bestämma ännu högre afgift, i händelse afsättningstillfället dertill

skulle föranleda.

I en särskild, den 4 november 1812 dagtecknad, förordning angående

förenämnda kungörelses tillämpning, förekomma närmare bestämmelser

jemväl angående bränvinsförsäljningen, hvilka bestämmelser

hufvudsakligen innehålla, att ej någon, som icke undfått minuteringsrättighet,

fick sälja mindre än två kannor, ehvad köparne voro flere

eller färre, att gästgifvare icke fick sälja bränvin i minut till andra

än resande, eller då mat icke tillika njutes; att förbud att sälja

bränvin i minut annat än vid måltider likaledes gälde källare

-

85

och värdshusidkare, äfven förenämnde, vid herrgårdar anstälde marketentare

och de, som hålla näringsställen, hvarest spisning gifves; att

den, som icke hade rätt att utminutera bränvin utan endast att sälja

två kannor och deröfver, icke skulle få tillåta köparen att till förtäring

använda det köpta bränvinet i säljarens hus och gård; att alla

bränvinskrogar och allt krögeri med bränvin skulle från och med

år 1813 upphöra, undantagandes vid allmänna lands- och farvägar,

hvarest på vissa dertill utsatta ställen bränvin skulle få för vägfarandes

och allmogens behof hållas till försäljning i minut, dock

att inga krogar fingo inrättas eller fortfara närmare hvarandra än en

mil, gästgifvaregård deri inbegripen, eller närmare kyrka på landet

än V4 mil; att Kongl. Majrts befallningshafvande egde pröfva, å

hvilka ställen vid segelieder och vintervägar bränvinsförsäljning skulle

få ega rum för sjöfarandes och trafikerandes behof; att särskildt förordnande

skulle af Kongl. Maj:t lemnas angående bränvinsförsäljningen

i Stockholm; * att beträffande denna försäljning i andra städer

* Af Kongl. Maj:ts bref till öfverståthållareembetet den 27 oktober 1813 inbemtas

följande: Under de öfverläggningar, Kongl. Maj:t anbefalt för att söka medel

för fylleriets hämmande, hade skäliga anledningar förekommit, att antalet af dem,

som egde rätt att sälja bränvin och dryckesvaror i Stockholm, vore utsträckt vida

öfver behofvet, och att i synnerhet traktörssocieteten så tillvuxit, att många af dess

medlemmar blifvit oförmögne att i anständiga rum hålla den bättre allmänheten spisning

till hända utan fallit in i krögareembetets handtering. Derför föreslogs, att

traktörernes antal skulle efter hand nedsättas till 50, deri icke inräknade enkor

efter sådane näringsidkare, enligt hvad en senare förklaring utvisar, spisqvartersidkarnas

likaledes till 50, samt att krogarna, hvilka dittils varit tillåtna till 700,

ehuru icke alla nummer begagnats, borde på försök nedsättas till 400, inräknadt

bränvinsmagasinen eller nederlagsställen, der bränvin i minut eller under en kanna

säljes; och borde dessa vara försedda med kokad mat för allmänheten och »ej

bygga sin utkomst endast på dryckesvaror, i följd hvaraf hvar gäst efter åtnjuten

nödtorftig förtäring bör genast aflägsna sig och ej med öfverflödig förtäring af

starka drycker förspilla tiden.» Vidare framhålles vigten deraf, att de, som idka

försäljningen, äro redliga och välfräjdade, »hvilka icke i hemlighet gynna oordningar

och begagna tillfällen till egen vinst på den enfaldiges och okunniges bekostnad»,

hvarför icke några andre borde antagas till dylike näringsidkare än de, som äro.

kände för ordning samt ett redligt, stadgadt och godt uppförande och kunde förete

bevis från öfverståthållareembetet för polisärenden, att icke något ligger dem till

last, som gör dem oskicklige till handteringen, likasom dylikt bevis borde fordras

vid öfverlåtelse af källarmästares och vinskänkars näringsrättigheter, hvilka rättigheter

icke äro inbegripna i förestående antal. Denna embetets framställning godkändes

af Kongl. Maj:t.

Sedan 1813 års förordning mot fylleri och dryckenskap någon tid varit tillämpad

anmälde öfverståthållareembetet hos Kongl. Maj:t, att denna förordning »icke

86

Kongl. Maj:ts befallningshafvande skulle efter magistratens och borgerskapets

hörande bestämma det antal källare, värdshus eller näringsställen,

som för hvarje stad kunde finnas behöfligt och i afseende

å hvilka ställen ofvan anförda bestämmelser om de tillfällen, då

bränvin fick säljas, skulle gälla.

I följd af en från Kongl. Maj:t mottagen skrifvelse uppmanade

kommersekollegium den 29 juni 1813 Kongl. Maj:ts befallningshafvande

att, enär kaffekokares, vinskänkars, traktörers och spisqvartersidkares

besök å marknader gifvit anledning till osedlighet, utsväfningar

och oordningar, pröfva, huru många sådana näringsidkare

kunde på hvarje marknad finnas nödvändiga, och tillse, att ej flere

tillräckligt verkat i Stockholm, der förbrytelser deremot oftast åstadkommas af tillfällen

och frestelser, hvilka sällan eller aldrig genom ansvar och straff utan förnämligast

genom deras undanrödjande, så vidt möjligt är, skola kunna förekommas.»

Embetet framlade derför till Kongl. Maj:ts godkännande ett förslag till författning

angående hvad iakttagas skall i Stockholm vid försäljning på traktörs- och näringsställen

af mat och dricka tamt starka drycker till tjenstehjon, gesäller, soldater och

alla dem, som höra till arbetande klassen af stadens invånare. Kongl. Maj:t gaf

embetet tillstånd att på försök utfärda den föreslagna författningen. Den utkom

ock den 9 maj 1814 och innehöll bland annat, att i fråga varande näringsidkare

icke finge till någon slags gästning upplåta sina rum mer än tre gånger om dagen,

nemligen kl. 7—9 på morgonen, 12—2 på middagen samt om sommaren 8—10

men vintern 7—9 om aftonen; att emellan dessa tider bränvin och andra starka

drycker icke finge säljas utan endast dricka genom en åt gatan anbragt lucka i

näringsrummets fönster; att näringsidkare, som icke jemte utminutering af bränvin

tillika höll kokad varm mat, hvilka bägge aldrig finge skiljas åt, icke skulle få mottaga

gäster eller sälja bränvin eller andra starka drycker; samt att uppgifna äldre

ordningsstadganden skulle fortfarande iakttagas, deribland förbud att sälja starka

drycker mot pant eller borgen åt omyndige, tjenstefolk m. fl. samt skyldighet att

vårda öfverlastad, som ej utan våda kunde lemnas utan tillsyn. Med Kongl. Maj:ts

begifvande blefvo dessa bestämmelser med en skärpning af en del bland dem samt

andra förut dithörande utfärdade ordningsföreskrifter sammanförda i en af öfverståthållareembetet

den 4 juli 1817 utfärdad kungörelse.

Vid nu i fråga varande tid utöfvade allmänna magasinsdirektionen för egen

räkning i Stockholm kronans destilleringsrätt. Bemälda direktion hade nemligen

genom Kongl. brefvet den 4 november 1811 fått i uppdrag att anställa destilleringsförsök,

hvilka kröntes med framgång så, att då sedermera bryggareembetet anhöll

om rättighet att mot afgift idka denna handtering, Kongl. Maj:t i skrifvelse till

öfverståthållareembetet den 3 mars 1813 förklarade, att direktionen skulle än vidare

fortfara med destilleringen för att på en gång förse hufvudstaden med dess nödvändiga

behof af varan och bereda nya tillgångar åt magasinsfonden. Kronans destilleringsrätt

utarrenderades samma år i Göteborg för 29,600 rdr och i Carlskrona

för 5,000 rdr banko, enligt hvad allmänna magasinsdirektionens den 5 mars 1821

afgifna utlåtande öfver riksens ständers revisorers anmärkningar utvisar.

87

eller andra än de, som hade vittnesbörd om god fräjd och visa rättighet

till sådan närings idkande i stad, finge tillträde vid dylika tillfällen,

hvarjemte särskilda ordningsföreskrifter i ämnet borde utfärdas.

Vidare bör omförmälas den »till förekommande af ett öfverflödigt

bruk af starka drycker» utkomna Kongl. förordningen mot

fylleri och dryckenskap den 24 augusti 1813, hvilken förordning innehöll

stränga och detaljerade bestämmelser för olika slag af fylleriförseelser.

I samma förordning stadgas ock skyldighet för värd å

bränvinsförsäljningsställe att taga vård om den, som å dylikt ställe

finnes så öfverlastad, att han icke utan våda för sig och andra kan

lemnas utan vård och biträde, likasom förbud mot starka dryckers

utborgande åt omyndige, studerande, tjenstefolk m. fl.

Den 6 september 1815 utkom en ny kungörelse angående husiehofsbränningen

och de derför bestämda afgifter. I denna kungörelse

stadgades i § 1: »en fri husbehofsbränning af hvad ämne eller

växt, som tjenlig finnes, skall med den pannerymd och med de afgifter

samt öfriga vilkor, som denna förordning föreskrifver, vara

tillåten hela året igenom, så vida Vi icke af högst vigtiga omständigheter

finna oss föranlåtne denna tillverkning inställa.» De vigtigaste

skiljaktigheterna från 1812 års författning äro följande. Bränningsrätten

utsträcktes å landet till bebyggda, med särskild åbo försedda

utjordar och andra lägenheter efter det mantal, för hvilket de

deltogo i extra rotering. Kongl. Maj:t förbehöll sig att, derest bränvinsredskap

uppfunnes, hvarigenom starkare afverkning kunde åstadkommas

än med de i författningen afsedda pannor, lemna särskilda med

hänsyn till författningens grunder uppgjorda föreskrifter, om och mot

hvilka afgifter bruket af sådan redskap må tillåtas. Destilleringen vid

kronans verk i Stockholm, Göteborg och Carlskrona skulle antingen

utöfvas för kronans räkning eller upplåtas åt enskilde. * Konsum

-

* Hvad vidkommer destilleringen i Stockholm, så, enär den icke kunde för

tillfället drifvas för kronans riikning, förordnade Kongl. Maj:t i brefvet den 17 februari

1819, att dess begagnande med pannor af 6 kannors rymd skulle till förmån

för allmänna magasinsfonden på viss lämplig tid genom allmänna magasinsdirektionens

försorg under arrende upplåtas åt enskilda personer eller särskildt bolag

enligt förslag, som skulle underställas Kongl. Maj:t. Sedan anbud infordrats och

inkommit, uppgjordes med anbudsgifvarne, som till största delen utgjordes af bryggareembetets

ledamöter, ett förslag till arrendekontrakt, som af Kongl. Maj:t godkändes

88

tionsafgifterna omtalas icke vidare vare sig för landet eller städerna.

Afgiften efter hemmansvärdet nedsattes till 8 sk. för hvar 1,000 rdr

af värdet med 4 sk. såsom lägsta beloppet, likaså den för städerna

gällande afgiften för personalen från 1 sk. 6 rst till 6 rst af hvarje

mantalsskrifven person. Försäljningsafgifterna ändrades på det sätt, att

gästgifveri erna skulle erlägga 8, 5, 10, 15, 20, 25 till 30 samt krogar

och näringsställen, der de tillätos, 10, 15, 20, 25 till och med

30 rdr efter deras mer eller mindre förmånliga läge enligt pröfning

af taxeringsmännen, med fortfarande rätt för desse att höja afgiften

derutöfver. Stadgandet om pannerymdsafgiftens nedsättning i

händelse af förbud bibehölls med tillägg: »dock må juni, juli, augusti

och september månader icke uti en sådan beräkning ingå.»

Genom Kongl. kungörelsen den 19 maj 1824 borttogos de sista

återstoderna af kronobränningen och stadgades, att bränvinsbränningen

och destilleringen jemväl i Stockholm, * Göteborg och Carls

-

den 11 augusti 1819. Enligt detta kontrakt skulle arrendatorerne mot en årlig afgift

af 10,666 rdr 32 sk. bko ega uteslutande rätt att under fem år, räknadt från

den 1 november 1819, inom Stockholm och dess staket till försäljning tillverka destilleradt

bränvin. Den pannerymd, som fick vid destilleringen användas, var icke

bestämd på annat sätt, än att icke någon panna fick vara större än 20 kannor.

Hvarje intressent i destilleringsbolaget skulle ega rätt att sälja destilleradt bränvin

i större eller mindre partier, dock icke under 1/i kanna. Andra bränvinsförsäljare i

staden hade icke rätt att till salu hålla annat destilleradt bränvin, än som af bolaget

tillverkats, landtmäns rätt att införa och sälja bränvin oförkränkt. Bolaget förband

sig att öfvertaga magasinsdirektionens förråd af destilleradt bränvin. I Göteborg

uppläts kronans destilleringsrätt under tio år från 1820 års början på arrende mot

en årlig afgift af 5,900 kronor och i Carlskrona utarrenderades denna rätt vid ungefär

samma tid åt ett enskildt bolag mot en afgift af 200 rdr banko, enligt bemälde

direktions här ofvan anförda utlåtande.

* Med anledning deraf, att Stockholms stads drätselkommission anhöll, att för

beredande af behöfliga inkomster åt stadskassan i stället för den staden enligt 1824 års

kungörelse i mån af tillhörande jord tillkommande rätt till bränvinsbränning och destillering

kommissionen måtte få rätt att mot afgifter till staden, i likhet med hvad

dittils varit magasinsdirektionen medgifvet, till enskilda personer upplåta rättigheten

att i Stockholm destillera och försälja bränvin, tillät Kongl. Maj:t, enligt bref till

öfverstathållareembetet den 22 december 1824, att bränvinsdestilleringen i Stock

holm

skulle få för stadens räkning utarrenderas till den 1 oktober 1825 med vilkor,

att för destilleringen icke finge begagnas flere eller större pannor, än det dittils

varande destilleringsbolaget begagnat (52 st. om 20 kannor), och att staden ansva

rade

för belöpande afgifters behöriga erläggande, dock skulle derigenom landtmannens

rätt att till hufvudstaden infora och der sälja bränvin icke derigenom i något

afseende inskränkas. Kongl. Maj:t medgaf sedermera enligt bref till öfverståthållare

-

89

krona skulle få idkas efter de för städerna i allmänhet stadgade grunder,

så snart de med enskilda personer upprättade kontrakt om destilleringsrättigheten

i Stockholm och om brännings- och destilleringsrättigheten

i de båda andra städerna gått till ända. Vid muddelandet

af det allmänna tillståndet till bränvinsbränning och destillering

begagnades i det närmaste de här ofvan ur 1815 års förordning

afskrifna ordalag med allenast den väsentliga ändring, att orden

»fri husbehofsbränning)) utbyttes mot »fri bränvinsbränning.»

Rättigheten till utöfvande af bränvinsbränning utsträcktes på landet

till lägenheter, som utgjorde roteringsfrihetsafgift, samt till torplägenheter,

som icke voro roterade men belagda med särskild ränta till

kronan eller kronans rättsinnehafvare. I stad förklarades rättigheten

tillkomma de till stadens område hörande jordlotter. Bestämmelserna

om högsta pannerymden med fördelning i klasser äro desamma

som i 1815 års förordning, dock skulle begränsningen till rymd och

pannetal icke gälla för panna, som med Kongl. Maj:ts särskilda tillstånd

begagnades till bränvinsbränning för ättiksberedning. På de

fleste röstegande invånarne i hvarje stad skulle bero att i den ordning,

som var stadgad för beslut om stadens inkomst och utgift, bestämma,

huruvida stadens bränvinsbränning skullle upplåtas åt innehafvarne

af de jordlotter, som voro bestämmande för rättighetens

utsträckning, eller utöfvas för stadens gemensamma räkning, och om

bränningen skulle ske med särskilda pannor efter hvarje jordlotts

värde eller i ett eller flera sammansatta verk efter alla eller flere

jordlotters sammanslagna värde, dock att den för landet gällande

begränsningen till pannornas antal och rymd skulle tillämpas äfven

för städerna, der ej Kongl. Maj:t redan förordnat eller komme att

förordna annorlunda. Likasom i 1815 års förordning utgjordes den

å tillverkningen lagda beskattning af bevillningsafgifter, faststälde

att utgå på grund af dels pannerymden, dels hemmansvärdet för

landet, hvaremot bevillningsafgiften för städerna å personalen utbyttes

mot dylik afgift å stadsjordsvärdet. Pannerymdsafgiften bi- * i

embetet den 15 juni 1825 och den 23 januari 1827, att med bränvinsdestilleringen

i hufvudstaden skulle förfaras så, som år 1824 bestämts. I arrende för denna destilleringsrätt

åtnjöt staden på grund häraf 16,666 rdr 32 sk. banko från och med

år 1825 till dess 1855 års lagstiftning i detta hänseende trädde i kraft för Stockholm.

90

behölls oförändrad, sådan den var bestämd i 1815 års förordning,

dock att för pannor öfver 90 kannors rymd, hvilka med Kongl.

Maj:ts särskilda tillstånd användes vid fabriker, afgiften skulle utgå

med 4 skilling för hvarje kanna under hvar månad pannan nyttjades.

Afgifterna efter egendomsvärdet skulle utgöras i stad så väl

som på landet med det år 1815 för landet bestämda belopp.

I denna tillverkningslag vidtogos sedermera åtskilliga förändringar,

af hvilka de väsentligaste äro följande.

Kongl. kungörelsen den 25 juni 1830 bestämde, att med undantag

för bränvinsbränning vid ättiksfabriker, pannerymden icke skulle

få öfverstiga 90 kannor, dock utsträcktes till 1831 års slut förut

egd rättighet till större rymd. En annan nyhet i denna förordningär

den, att en afgift stadgades af 1 skilling banko för hvarje kanna

bränvin, som under året tillverkas, hvilken »tillverkningsbevillnina’»

dock icke skulle erläggas i annat fall, än att den gaf lika eller

högre belopp än pannerymdafgift enligt tariffen, likasom denna senare

icke skulle utgå, när den förra erlades. Tillverkare var skyldig

att upgifva sin tillverknings storlek, när han beräknat denna vara så

stor, att »tillverkningsbevillningen» blef högre än panneryindsafgiften.

Taxeringsmyndigheterna åter hade rätt och skyldighet att tillämpa

den förra beskattningsgrunden, när de ansågo det fall förekomma,

då författningen stadgade dess användande. Denna nya afgift försvann

emellertid när 1830 års författning aflöstes af 1835 års. I

afseende å panneryindsafgiften gjordes den ändring, att vissa procent

förhöjningar stadgades, då mäskvärmare, enkel eller dubbel rektifikator

begagnades samt att eu särskild afgiftstariff faststäldes för pistorisk

redskap med beräkning efter pannornas sammanlagda rymd.

Genom Kongl. kungörelsen den 19 juni 1835 gjordes i sedligt

syfte inskränkning dels i sjelfva rättigheten att tillverka bränvin, i

det att sådan rätt ej vidare tillkom jord, hvars taxeringsvärde understeg

300 riksdaler banko, så vida ej innehafvare af flere sådane jordlotter

förenade sig till handteringens utöfvande, hvithet under vissa

vilkor var medgifvet, dels äfven i den tid, hvarunder tillverkning af

bränvin årligen fick utöfvas, till sex månader, nemligen januari—april

samt november—december, hvilken tid sedermera genom kongl. kungörelsen

den 13 oktober 1848 delades i tvenne terminer, hvarje om

91

två månader, nemligen januari—februari, mars—april och november-december.

Såsom anmärkningsvärda nya stadganden i 1835 års författning

må ytterligare anföras, att det skulle i hvarje fall bero på Kongl.

Maj:ts (i senare författningar kommerskollegiets) pröfning, huruvida

och på hvad vilkor oindestillering af rått bränvin finge på

andra tider och af andra personer, än som i sammanhang med

bränvinsbränning var medgifvet, tillåtas under särskild kontroll; att

förutnämnda särskilda rättigheter för egare af ättiksfabriker upphäfdes;

att bränningsrätt för jord å landet icke i något fall fick

förenas med dylik rätt för stadsjord eller utöfvas på ett ställe

efter sammanräknadt taxeringsvärde; att bränningsrätten icke fick

å annan öfverlåtas utan i sammanhang med jorden; att minsta

tillåtna pannerymd i stad var 30 kannor; att i sammanhang med

nedan omförmälda ändring i beskattningsgrunderna tillstånd lemnades

att till bränningsredskap begagna hvad metall eller annat tjenlig!

ämne som helst, hvilket stadgande hade till syftemål att undanrödja

tvister om pannornas beskaffenhet och befordra industriens bedrifvande

på ett ekonomiskt sätt.

Genom 1835 års kungörelse upphörde de dittills efter hemmansoch

stadsjordsvärdena utgående bevillningsafgifterna, så att beskattningen

för bränvinsbränning derefter skulle utgöras endast efter

pannerymden; hvaremot, och ehuru tillverkningstiden inskränktes till

6 månader årligen, tariffen betydligt höjdes. I denna tariff delades

redskapen allt efter dess mer eller mindre sammansatta beskaffenhet

i sju klasser med olika afgifter för hvarje klass; så att då den

t. ex. för en 20 kannors panna i första klassen var 1 riksdaler, så

var den för en redskap af lika kannetal i sjunde klassen 154 riksdaler.

Med kannetalet steg äfven afgiften, så att den exempelvis för en 90

kannors panna i första klassen var 135 riksdaler och i den sjunde

810 riksdaler allt banko. För den tillverkare, som anmälde sig att

under endast tre månader utöfva bränvinsbränning, nedsattes den i

tariffen utförda afgiften till hälften. Om någon ville begagna annan

redskap än sådan, som kunde hänföras under de bestämda klasserna,

såsom t. ex. redskap som drifves med ånga, skulle sedan profbränning

egt rum, afgiften af Kongl. Maj:t bestämmas till 2 sk. banko

92

lör hvar kanna, som kunde beräknas blifva tillverkad under sex

månader.

Genom Kongl. kungörelsen den 6 augusti 1841 indelades redskapen

i fem särskilda klasser, och afgifterna i tariffen höjdes ytterligare,

så att exempelvis densamma för en 20 kannors redskap af

första klassen var 6 riksdaler 32 skillingar, under det den för en

redskap i femte klassen med lika pannerymd uppgick till 480 riksdaler.

För en 90 kannors redskap uppgick tillverkningsafgifterna i

första och femte klasserna till 180 i den förra och 2,160 riksdaler

banko i den senare.

Uti Kongl. kungörelsen den 13 juni 1845 bibehölls redskapens

indelning i fem klasser och äfven afgifterna för den enkla redskapen,

hvaremot för den sammansatta en ytterligare förhöjning egde ruin,

så att den exempelvis inom femte klassen uppgick till 720 riksdaler

för en panna om 20 kannor och till 3,240 riksdaler för en redskap,

hvars pannerymd var 90 kannor.

Slutligen höjdes genom Kongl. kungörelsen den 13 oktober 1848

afgifterna med 25 % för redskap, drifna omedelbarligen med eld

och med 331/3 % för ångapparater, dock skulle den, som anmält sig

att bränna kortare tid än sex månader, få afgiften förminskad i förhållande

till bränningstiden. All bränning förbjöds med pannor under

10 kannors rymd.

Äfven genom Kongl. förordningen den 10 oktober 1851 skedde

en höjning i tariffen på det sätt, att, på samma gång tillåtelse lemnades

att använda ånga till redskap jemväl i första och andra klasserna,

pannerymdsafgiften, när redskapen drefs med ånga, sammanfördes

för de fyra första klasserna och gjordes lika med den äldre

afgiften för fjerde klassen.

Angående de grundsatser, som ledt lagstiftaren vid bestämmande

af nu i korthet angifna ändringar i bränvinstillverkningens

beskattning samt de följder dessa ändrade bestämmelser haft, yttrar

byrån för kontrollen å tillverkningsafgifter i sin underdåniga berättelse

för tillverkningsåren 1873—1874 och 1874—1875 följande:

»För de små enkla pannorna var således tillverkningsafgiften,

beräknad af pannerymden, år 1848 omkring 5 gånger så stor som

år 1824; och för de större mera sammansatta ångbrännerierna hade

98

tunder samma tid nämnda afgift blifvit nära 50 gånger förstorad.

Dessa successiva förhöjningar i skatten föranleddes förnämligast deraf,

att redskapens afverkningsförmåga allt mer och mer uppdrefs, så att

utan en dylik förhöjning statsinkomsten skulle hafva allt mer och

mer nedgått. Genom de högre afgifterna på de mera sammansatta

eller så kallade konstbrännerierna sökte man nog äfven att hindra

dessa från att alldeles uttränga småpannorna, hvilka företrädesvis användes

för den egentliga husbehofsbränningen.

Men oaktadt den sålunda åstadkomna högre beskattningen på

konstbrännerierna framgår dock, att de små pannorna icke med dem

kunde uthålla täflan, deraf, att antalet af de senare allt mer och

mer nedgick, hvarför redan 1848, såsom förut är omförmäldt, då afgifterna

ytterligare förhöjdes, detta skedde i ett större förhållande

för ångapparaterna. Detta oaktadt var i många fall den utgående

afgiften betydligt lägre, än hvad den enligt ofvanstående förutsättning

bort vara. Således utgjorde afgiften för en 50 kannors pistorisk

redskap 2,400 riksdaler banko, motsvarande en tillverkning af

9,600 kannor i månaden, under det att med en dylik redskap betydligt

större tillverkning kan åstadkommas.

Antalet taxerade bränvinspannor, som år 1829 uppnådde sitt

maximum af 178,124, aftog sedermera nästan oafbrutet, så att det

1853 sjunkit till 33,342.

Sammanlagda rymden af de taxerade pannorna uppgick under

perioden 1824—1835 till emellan 3x/a och 3 millioner kannor.

Äfven denna sjönk sedan, så att den 1844 var omkring 1,400,000

kannor och 1848 blott 1,100,000 kannor. Denna minskning såväl

i bränneriernas antal som i panneryluden åtföljdes dock efter all anledning

ingalunda af en motsvarande minskning i beloppet tillverkadt

bränvin. Då man tager i betraktande, att af de brännerier,

som under de senare bland ofvan upptagna år voro i verksamhet,

ett antal af sex till sju hundra drefvos med ånga, och att i öfrigt förbättrade

tillverkningsmetoder allt mer och mer vunno tillämpning,

så torde snarare kunna antagas, att tillverkningen ökats, ehuru bränneriernas

antal minskats.

I afseende å tillverkningens utbredning inom landet, så utöfvades

94

den inom alla rikets län. Mest inom Elfsborgs, Kristianstads och

Vermlands, inom Indika bränneriernas antal i hvarje län ännu efter

1850 uppgick till öfver 3,000; dernäst inom Östergötlands, Kalmar,

Skaraborgs och Kopparbergs med öfver 2,000, inom Hallands, Malmöhus,

Upsala, Södermanlands och Vestmanlands län med omkring

1,500, inom Jönköpings, Kronobergs, Örebro, Blekinge, Stockholms

och Gefleborgs län med öfver 1,000 brännerier, allt inom hvarje län.

Minst var tillverkningen inom Norrbottens län med under ] 0 brännerier.

»

Angående försäljningen af bränvin stadgades i förenämnda kongl.

kungörelse den 19 maj 1824 hufvudsakligen följande.

Försäljningen var i allmänhet icke lofgifven under en kanna å

andra ställen på landet än gästgifvaregårdarne och, om gästgifverihållningen

var fördelad emellan flere åbor, endast hos den, som efter

tur besörjde densamma, samt i städerna icke annorstädes än der minutering

var lagligen tillåten; jordbrukare dock obehindradt att till underhafvande

och sådana personer, som hos dem förrättade arbete, försälja

ett ringare qvantum, men icke under ’/4 kanna åt en hvar.

Dessutom egde Kongl. Maj:t befallningshafvande att å landet sparsamt

medgifva försäljning af bränvin i minut åt ett eller annat ställe.

I afseende å de år 1815 stadgade bränvinsförsäljningsafgifter gjordes

icke någon annan ändring, än »att krogar och näringsställen, som i

städerna af borgare innehafvas», samt gästgifvener, som endast ansågos

såsom skjutsombytningsställen, undantogos från afgifterna. * För!»liden

att sälja bränvin vid andra tillfällen än vid måltider äro bibehållna

utom för gästgifvare, för Indika icke längre något sådant allmänt

förbud förekommer. Bland nya stadganden märkas, att å minuteringsställen

skulle godt och rensmakande bränvin hållas till salu

efter taxa, som Kongl. Maj:ts befallningshafvande å landet och magistraten

i stad utsatte; att å näringsställen i städerna dörren icke

fick vara läst, när minutering var tillåten; att minutering icke fick

ske annat än i krogrummet; att bränvin icke fick i minut utgifva»

i öppna salubodar och på apoteken; samt att svenskt bränvin skulle

få föras fritt mellan inrikes orter, dock att i vissa fall förpassning * i

* Af Kongl. brefvet till kammarrätten den 27 februari 1828 framgår, att de

i 1815 års kungörelse stadgade försäljningsafgifter skulle utgå äfven i Stockholm.

95

eller tillverkningsbevis borde medfölja; till hvilket sist nämnda

stadgande ett tillägg meddelades genom kongl. kungörelsen den 14

april 1832.*

Från 1824 års bestämmelser skilja sig de i kongl. förordningen

den 25 juni 1830 gifna endast deri, att de två lägsta försäljningsafgifterna

för gästgifverin sattes till 4 och 6 i stället för 3 och 5

riksdaler, och den högsta utsatta afgiften för krogar och näringsställen

höjdes från 30 till 50 riksdaler; samt att ett nytt stadgande infördes

af innehåll, att så väl i Stockholm** som i öfrige städer det i allmänhet

icke var tillåtet att å andra än lagligen tillåtna minuteringsställen

sälja destilleradt bränvin under en kanna eller att sälja rått

och odestilleradt bränvin i mindre partier än 71/,, kannor med undantag

af det bränvin, som af allmogen införes och afyttras utan

att uppläggas, hvilket skulle få säljas i qvantiteter af minst en kanna;

dock skulle stadgandet, hvad Stockholm beträffar, icke medföra någon

rubbning i den försäljningsrätt, som tillkom destilleringsbolaget.***

Enär af justitiestatsministerns berättelse angående lagskipningens

gång under år 1830 inhemtats, att dryckenskapslasten förderfligt inverkat

på brottmålens mängd och beskaffenhet, så att de flesta af

dem, hvaribland åtskilliga dråp särdeles i bråd skilnad blifvit be

*

I de af öfverståthållareembetet den 4 juli 1817 kungjorda, förut omförmälda

ordningsföreskrifter för en del krogar och näringsställen i Stockholm gjordes enligt

Kongl. brefvet den 4 april 1821 den ändring, att de tillåtne gästningstiderna för

arbetsfolk ökades med tiden från kl. 4 till 5 e. m. hvar söknedag.

** Förbudet mot det råa bränvinets försäljning i mindre poster än 71/, kannor

hade i afvaktan på denna författning stadgats för Stockholm genom Kong], brefvet

den 22 april 1829.

*** Genom Kongl. brefvet den 22 juni 1831, kungjordt af öfverståthållareembetet

den 16 juli s. å., stadgades särskildt för Stockholm, att vid lämplig påföljd,

som bemälda embete egde bestämma, bränvin icke skulle få å stadens näringsställen

utminuteras, som i gradtal höll mindre än 4 grader på gamla profvaren; att

en för ändamålet särskildt tillsatt tjensteman skulle hålla närmare tillsyn öfver detta

stadgandes efterlefnad äfvensom deröfver, att bränvin, innehållande något för helsan

skadligt ämne, icke må säljas å näringsställen; samt att samma tjensteman skulle på

anmodan af säljare och köpare af bränvin, eller då tvist om varans beskaffenhet

uppstod, behörigen undersöka bränvinet till styrka och renhet samt deröfver meddela

betyg, för hvars vigtighet han blefve ansvarig, så länge varans oförändrade beskaffenhet

vore obestridlig och bevislig. För undersökningen skulle erläggas en afgift

till stadskassan. Förenämnda påföljd bestämdes af öfverståthållareembetet till första

gången 3 riksdaler 16 skilling banko böter, andra gången dubbelt och tredje gången

näringsrättighetens förlust.

96

gångna i rusigt tillstånd, och sällan någon förbrytelse förekommit,

hvarvid bränvinets omåttliga bruk eller begäret derefter icke ingått

bland medverkande anledningar, samt våldsmål ökats i samma mån,

som tillgången på bränvin varit öfverflödigare, anbefalde Kongl.

Maj:t i cirkulär den 3 mars 1832 Sine befallningshafvande och biskoparne

att uppmana samtlige föräldrar, husbönder och en hvar att

efter sin ställning i samhället använda sitt personliga inflytande till

att förekomma dryckenskapslasten.

Genom Kongl. cirhulärbrefvet den 14 maj 1832 till Kongl. Maj:ts

befallningshafvande förklarades att, i likhet med hvad rörande minskning

af krogantalet i Stockholm iakttogs,* då en i behörig ordning

på obestämd tid beviljad rätt till bränvinsminutering icke lagligen

förverkats, eller då lokala förändringar dertill föranleda, indragning

af befintliga krogar och bränvinsminuteringsställen, vare sig i städerna

eller på landet, må ega rum endast i mån af inträffad afgång

bland dem, åt hvilka dylika rättigheter blifvit förunnade, Kongl. Maj:ts

befallningshafvande öppet att, då rättighet till bränvinsminutering

meddelas, såsom vilkor för utöfningen deraf fastställa en viss längre

eller kortare tid, som i sådana fall bör lända till efterrättelse.

Såsom nya stadganden i Kongl. förordningen den 19 juni 1835,

jemförda med 1830 års, må anföras, att kommunernas representanter,

å landet pastor och socknemän och i stad stadens äldste, skulle yttra

sig öfver det antal minutförsäljningsställen, som skulle af Kongl. Maj:ts

befallningshafvande medgifvas; att rättigheter å landet skulle bortgifvas

på ett år eller obestämd tid; att länsstyrelsen egde vid ledighet

indraga eller omflytta öfverflödiga krogar på landet; att sockenstämman

hvarje år skulle höras, om någon krog kunde indragas, och

anmälan derom göras hos Kongl. Maj:ts befallningshafvande; att krogar

icke skulle få å landet anläggas inom en fjerdedels mil från kyrkan,

så vida icke efter pastors och socknemäns hörande undantag tillätes;

att till förut uppstälda fordringar för rätt att i stad utminutera bränvin

lades den, att borgen skulle ställas för skattens utgörande eller

denna erläggas i förskott; att för öfverlåtelse af krogrättighet i stad

fordrades, att magistraten skulle pröfva den nya innehafvarens behö

-

* Jfr not sid. 85.

97

vighet; att burskap å krogrörelse derefter icke skulle få beviljas;*

att b rån vi n stör sälj n i n g på öppna farvägar förbjöds; att afl bränvinsförsäljning

å landet sön- och helgdagar förbjöds utom vid måltider

till resande och vägfarande; likaså i stad all bränvinsförsäljning i

parti, men utminutering endast under gudstjensten; att- böter stadgades

för bränvins säljande till öfverlastad; att ingen egde rätt utbekomma

fordran för bränvin, som vid utminutering utlemnats på räkning

eller kredit; att de särskildt utsatta minuteringsafgifterna höjdes

för uästfdfverin, den lägsta till 6 och den högsta till 50 riksdaler

banko, samt för krogar och värdshus, den lägsta till tjugo och den

högsta till 100 riksdaler banko, från hvilka sist nämnda utgifter

borgare icke längre befriades; att gästgifverier, som voro att anse

blott såsom skjutsombytningsställen skulle erlägga i dylik afgift 3

riksdaler med rätt för taxeringsmännen att öka denna afgift; samt

att tillfälliga minuteringsrättigheter och marketenterier i garnisonsorterna

skulle få sig af taxeringsmyndigheterna påförd bevillningsafgift

i mån af rörelsen; samt att förordningens bestämmelser om

utminutering i mindre qvantitet än ’/4 kanna äfven skulle gälla

andra spirituösa drycker, hvilka dock skulle få å utminuteringsställena

i stad säljas vid andra tillfällen än måltider.**

* För Stockholm meddelades detta förbud först genom Kongl. brefvet den 6 juli

1849. (Se not sid. 100). För öfrigt märkes, att 1835 års förordning är den sista,

i hvilken Stockholm undantages från tillämpningen af de för öfriga städer gifna

bestämmelser om bränvinsförsäljningen.

** Hos Kong], Maj:t hade öfverståthållareembetet anmält, att förut omförmälda

stadganden angående de tider, då gästning fick ega ruin. å de för den lägre klassen

af hufvudstadens invånare afsedda krogar och näringsställen icke haft åsyftad verkan,

enär kontrollen å deras tillämpning visat sig svår samt dels undantag måst meddelas,

dels undseende visas för öfverträdelser deraf. På dessa och andra af embetet

anförda skäl förklarade Kongl. Maj:t i bref af den 17 november 1837, att, utan att

upphäfva 1817 års kungörelse om gästningstiderna, öfverståthållareembetet egde meddela

den förklaring, att en hvar innehafvare af krog- eller näringsrättigheter i Stockholm,

som åtog sig att från och med år 1838 till stadskassan qvartaliter erlägga en

arrendeafgift af minst 5, högst 10 riksdaler banko, hvilken afgift stadens taxeringsman

må ega att i förhållande till krog- och näringsidkarens rörelse bestämma, skulle

från samma tid till godo njuta rättighet att för gästning hålla krogen eller näringsstället

tillgängligt hela dagen alla söknedagar sommaren från kl. 6 på morgonen till

kl. 10 på aftonen och vintern från kl. 7 på morgonen till kl. 9 på aftonen med

iakttagande för öfrigt af hvad i detta afseende för sön- och helgdagar i allmänhet

finnes stadgadt, hvaremot de bland då varande krog- och näringsidkare, som icke

ville förbinda sig till afgiften, fortfarande skulle vara underkastade den inskränkning

7

Betänkande ang. bränvinslagstiftningen.

98

Den 17 mars 1887 utfärdades dels en kungörelse angående

ändringar i 1813 års förordning mot fylleri och dryckenskap, af

hvilka ändringar den vigtigaste var afskaffande af det för fjerde resan

fylleri stadgade stockstraffet; dels ett cirkulär till Kongl. Maj:ts

befallningshafvande med befallning om noggrann tillsyn å bestämmelserna

om öfverflödiga krogars och minuteringsställens indragande

i kroghållningen, som 1817 års kungörelse bestämde. Denna arrendeafgift af krogar

skulle uppbäras i sammanhang med rasp- och spinnhusafgiften och ingå till stadskassa^

som åter skulle vara skyldig att lemna en mot arrendeafgiften svarande summa till

öfverståthållareembetet för att användas till förbättring af de vid stadens poliskammare

anstälde polisgevaldiger och uppsyningsmäns vilkor.

Den sålunda meddelade rättigheten att mot förenämnda afgift hålla utskänkningsställe

öppet längre än i allmänhet var medgifvet blef, sedan det stora flertalet

krognäringsidkare begagnat sig deraf, genom Kongl. brefvet till öfverståthållareembetet

den 9 mars 1838 utsträckt till traktörs- och spisqvartersnäringsidkare, som höllo

spisning för de arbetande klasserna, för så vidt desse näringsidkare ville underkasta

sig arrendeafgiften, och blef i sammandrag härmed för alla nu omförmälda slag af

näringsidkare, som erlade arrendeafgiften, medgifvet att öppna näringsställena på,

morgnarna en timme tidigare, än förut varit tillåtet, eller sommaren kl. 5 och vintern

kl. 6, hvaremot de, som icke ville åtaga sig afgiften, fortfarande voro underkastade

den tidsinskränkning som gälde förr än Kongl. brefvet den 17 november

1837 trädde i kraft. Hvad åter beträffar gästning å värdshus d. v. s. sådana ställen,

der i bättre rum och för bättre folk spisning egde rum, hade öfverståthållareembetet

hemstält, att tiden för desammas stängning, som genom nämnda embetes kungörelse

den 22 oktober 1795 biff vit bestämd till kl. 10 på aftonen, skulle utsträckas med

en timme eller till kl. 11 på aftonen, men något sådant allmänt tillstånd meddelades

icke, utan förklarade Kongl. Maj:t i 1838 års förenämnda bref, att det skulle tills

vidare bero på embetets bepröfvande att för sådana traktörs- och spisqvartersidkare,

hvilkas rörelse var afsedd för bättre gästning, i hvarje särskild! fall medgifva den

föreslagna utsträckningen, i den mån embete! med kännedom om hvarje idkares förhållande

och lägenhetens beskaffenhet kunde finna lämpligt.

Spisqvartersidkarne hade ursprungligen tillkommit för att bereda beqväm tillgång

på mat för den del af allmänheten, som egde tillfälle att äta på bestämdatider.

De egde försälja mat och vanligt måltidsdricka men hade enligt ordalydelsen

i tillståndsbrefven icke rätt att afyttra andra dryckesvaror, dock att då gästerna vid

måltiderna påfordrade något deraf, sådant skulle för hvar gång- eller till hvars och

ens behof särskild! hemtas från de ställen, der sådana dryckesvaror fingo säljas i

minut, ett stadgande som i tillämpningen inskränktes till förbud för spisqvartersidkarne

att taga deras behof af dryckesvaror hos andra än vinskänkar och dem, som

voro berättigade till dylika varors afyttrande i minut. Spisqvarteren hade emellertid

likasom en stor del af traktörsställena under tidernas lopp frångått sin egentliga bestämmelse

och utöfvade i stället uteslutande krognäring, i det de endast till kommande

och gående af arbetsfolk sålde mat, bränvin och dricka. Då den egentliga,

krognäringens idkare på detta sätt i betydlig mån ökades öfver det faststälda antaiet

och allmänhetens behof samt derigenom understundom kunde inträffa, att näringen

icke gåfve sådan inkomst, att dess innehafvare kunde motsvara allmänhetens förtroende

och utgöra sina skatter till kronan och staden, ansågs en minskning i dylika

99

samt om lönkrögares befordrande till ansvar. I detta cirkulärbref

förklaras ock, att länsstyrelserna egde gifva föreskrifter till ordnings

befrämjande och missbruks förekommande å dylika ställen i enlighet

med 1835 års förordning, samt att dädanefter i tillståndsresolutioner

till kroghållning eller bränvinsminuterings idkande på landet skulle

uttryckligen införas, att de voro gällande endast tills vidare.

Genom Kong1. förordningen den 6 augusti 1841, som i afseende

å alla bestämmelser om utminutering skulle gälla ej blott bränvin

utan äfven andra brända eller destillerade spirituösa drycker i allmänhet,

blef vid den fortfarande medgifna rättigheten att i myckenhet

af minst en kanna sälja bränvin, så i stad som å landet, fästadt

det vilkor, att förtäring deraf å försäjningsstället icke fick ega rum.

Försäljning under en kanna tilläts endast å gästgifvaregårdar, värdshus,

källare, spisqvarter eller andra näringsställen, hvarest mat alltid

och ovilkorligen derjemte måste vara att tillgå, dock bibehöllos jordbrukare

vid sin rätt att till underhafvare och sina arbetare sälja så

litet som en fjerdedels kanna. Såsom en ytterligare qvalifikation för

att erhålla minuteringsrätt i stad uppstäldes »tjenlighet.» Jemväl på

landet fordrades nu för minuteringsrätts erhållande, att personen

skulle vara ordentlig och välfräjdad, hvartill år 1845 la des »tjenlig»;

och skulle, der så ansågs nödigt, äfven häradsrätten höras, innan rättigheten

meddelades, livilket skulle ske på obestämd tid, men icke

öfver ett år i sänder. Förbudet att sälja bränvin i minut annat än

vid måltider är utbytt mot stadgandet, att bränvin icke fick å i fråga

varande ställen säljas, utan att mat är att tillgå för den, det begär.

I fråga om åtal för oloflig försäljning skulle mannen alltid svara för

ställens antal behöflig, och då indragning af traktörsställen, hvilka grundades på

burskap, mötte betänkligheter på den grund, att derigenom rubbning skulle ega rum

i representationssättet för borgerskapet, blef genom Kongl. brefvet den 9 mars 1838

bestämdt, att, med bibehållande af krogarna vid ett antal af 400, spisqvarteren skulle

vid innehafvarnes afgång försvinna och tillståndsbref för dylik rörelse icke vidare

utfärdas; dock borde denna minskning ske endast efter hand så, att vid de årliga

ledigheterna bland spisqvarteren och krogarna skulle, intill dess nedsättningen i antalet

vunnits, endast hälften indragas och för den andra hälften tillståndsbref å

krogrörelse utfärdas.

I sammanhang med förenämnda sammanslagning bestämdes, att spisqvartersidkares

rätt att sälja vin vid måltiderna skulle öfvergå endast på de krognäringsidkare,

hvilka efter anmälan hos öfverståthållareembetet komme att hålla spisning

för den bättre allmänheten.

100

hustrun och husbonden i det fall för sitt folk, att han ej visar förbrytelsen

hafva skett utan hans vetskap och tillåtelse. Författningen

innehåller icke vidare några särskilda bestämmelser om destillerad!

bränvins säljande annat än förbehåll om destilleringsbolagets rätt.

Den nya förordning mot fylleri och dryckenskap, som utfärdades

den 16 november 1841, innehöll betydligt nedsatt bötesansvar mot

1813 års och inskränkte det straffbara fylleriet till sådana fall, då

någon i öfverlastadt tillstånd visade sig å allmän plats.

I Kongl. förordningen den 13 juni 1845 förekommer icke något

annat anmärkningsvärdt nytt stadgande än förbudet mot att å landsbygden

fara med bränvin från by till by eller från gård till gård

att dermed köpslaga.

Vid utfärdandet af Kongl. förordningen den 13 oktober 1848

gjordes i hit hörande bestämmelser de ändringar, att mannens och

husbondes skyldighet att svara för oloflig försäljning, hvartill hustru,

husfolket eller hans arbetare gjort sig skyldiga, gjordes beroende

deraf, att förbrytelsen skett med hans vetskap; samt att jemväl för

de tillfälliga försäljningsrättigheterna fastställes en minsta afgift, 2

riksdaler, hvilken likasom öfriga dylika afgifter fick af taxeringskomitén

höjas.* * * * §

* Genom Kongl. brefvet den 6 juli 1849 stadgades för Stockholm: att burskap,

som derefter meddelades, icke skulle medföra rättighet att till förtäring å stället för

sälja

bränvin; att med rättigheten att i Stockholm sälja rått bränvin i minut skulle

efter de tillståndsbevis, som derefter meddelades, följa rättighet till minutförsäljning

af andra brända eller destillerade spirituösa drycker samt skyldighet att låta mat

jemte bränvin alltid vara att tillgå; att öfverståthållareembetet skulle så väl enligt

§ 43 i 1848 års allmänna förordning ega bestämma antalet af försäljningsställen

för bränvin inom hufvudstaden dels i allmänhet, dels för de särskilda klasserna af

försäljare, med iakttagande deraf, att antalet borde göras så inskränkt som möjligt,

som ock besluta om ordningen och sättet för indragningen af lediga rättigheter;

samt att stadens magistrat och borgerskapets äldste för hvarje näst följande tidsskifte

af tva eller tre ar i sänder skulle ega att, sedan uppgifna kommunala myndigheter

blifvit hörde, bestämma ett efter behof och omständigheter lämpadt minimum

af den årliga afgift, som borde erläggas till stadskassan af dem, som derefter

erhöllo nya eller förnyade tillståndsresolutioner å rättigheten att i staden idka minutförsäljning

af bränvin, hvarjemte bestämdes, att, om vid ledighet flere sökande

anmälde sig, handelskollegium skulle bortauktionera rättigheterna till dem, som erbjödo

högsta afgift till stadskassan utöfver det bestämda minimum; dock alltid under

det i 1848 års förordning stadgade vilkor, att endast tjenliga, ordentliga och välfräjdade

personer antagas, hvilka antingen ställa borgen för afgifterna eller erlägga

dessa i förskott; samt att de till staden ingående afgifterna i första rummet skulle

101

Vid jemförelse af nu nämnda förordning med näst följande, som

utfärdades den 10 oktober 1851, finner man, att denna senare dels

uteslutit bestämmelsen om köpares jäf och ojäfaktighet i vissa fall

såsom vittne i fråga om oloflig försäljning, dels innehåller några

skärpta ansvarsbestämmelser, dels stadgar, att bränvin icke fick under

sön- och helgdagar i parti utlemnas till köparen, dels slutligen föreskrifver

100 riksdaler banko såsom den högsta utsatta försäljningsafgiften

jemväl för gästgifveri.

Den sista bestämmelsen, som, innan 1855 års försäljningslag utkom,

lemnades angående br än vinsförsäljning, innehålles i Kong!, cirkuläret

den 22 april 1853, hvarigenom med anledning af slagsmål

och gröfre brott, som förorsakats af sådan bränvinsminutering vid

auktioner och andra till folksamling ledande förrättningar, som utöfvats

med särskildt tillstånd af Ivongl. Maj:ts befallningshafvande, Kongl.

Majds förordnade, att dylika tillfälliga rättigheter icke finge lemnas

för andra tillfällen, än då under större och långvarigare sammankomster

mathållningens besörjande genom dertill för tillfället antagen

person kunde anses vara oundgängligen af nöden, och således

aldrig för sådana sammankomster, som funnes kunna slutas på förmiddagen

eller endast upptaga eftermiddagen, hvarjemte särskild föreskrift

lemnades om den tid på dygnet då bränvinsminutering vid

auktion å landet skulle upphöra.

användas till polisväsendets ändamålsenliga ordnande och underhåll. I sammanhang

härmed upphäfdes stadens förut omförmälde rätt till arrendeafgift, af de krogar, som

finge hållas öppna hela dagen igenom och hvilken uppgick till 3,000 riksdaler banko.

På grund häraf samt i stöd af Kong], förordningen den 13 oktober 1848 bestämde

öfverståthållareembetet genom kungörelse den 24 augusti 1849, att ut.skänkningsställenas

antal skulle efter hand nedsättas från då varande antalet, omkring 700,

till 500, af hvilka 80 fingo innehafvas af vinskänkar, 50 af traktörer, 20 af sockeroch

schweitzeribagare, 20 af kalfehusidkare och 330 af krognäringsidkare, samt meddelade

åtskilliga dit hörande ordnings- och andra föreskrifter.

102

Vid 1858—54 årens riksdag blef, på grund af dels kongl. proposition

och dels en mängd motioner i ämnet, bränvinslagstiftningen

föremål för riksståndens särskilda uppmärksamhet. De genomgripande

förändringar, som vid denna riksdag antogos, blefvo upphöjda till lag

genom Kongl. förordning änne af den 18 januari 1855 angående dels

vilkoren för bränvins tillverkning, dels ock vilkoren för försäljning af

bränvin och andra brända eller destillerade spirituösa drycker. Uti den

här nedan meddelade framställning af grunderna för 1855 års lagstiftning

med deri vidtagna väsentligare förändringar hafva tillverkning

af bränvin och försäljning deraf blifvit hvar för sig särskildt

behandlade.

Angående tillverkning åt bränvin.

Hvad först behörigheten att tillverka bränvin beträffar, hade densamma,

såsom förut angifvits, åtföljt skattlagd jord å landet samt

stadsjord. Vid 1858—54 årens riksdag deremot omfattade man den

åsigt, att en rättvis och klok lagstiftning om bränvinsväsendet icke

kunde utgå från några andra grundsatser, än som gälde för fabriksrörelse

i allmänhet. I öfverensstämmelse härmed stadgades också i

1855 års tillverkningslag, att rättighet till bränvinsbränning så väl

i stad söm å landsbygden skulle tillkomma en hvar, som antingen

vore berättigad att idka fabriksrörelse, eller ock egde eller innehade

i mantal satt eller särskild skattlagd jord. Från donna allmänna

regel gjordes dock två undantag. Först och främst ansåg man, att

vissa personer på grund af sina befattningar och sin ställning i samhället

borde vara förhindrade att befatta sig med näringen. Hit

hörde i främsta rummet domare och andre civile embetsman, som

skulle komma att vaka öfver bränvinsförfattningarnes efterlefnad.

Äfven ecklesiastike embets- och tjensteman, kyrkobetjente, folkskolelärare

samt praktiserande] läkare uteslötos från rätt till utöfvande af

bränvinstillverkning. Vidare gjordes det undantag, att å kronans

jord, som ej med stadgad åborätt besattes, bränvinstillverkning icke finge

ega rum; dock att arrendatorer af jord, hvarå bränvinsbränning sålunda

103

skulle blifva för framtiden otillåten, bibehöllos vid sina kontrakt

oförkränkte, så länge dessa gälde.

Sedan Kongl. Maj:t genom Kungörelse den 12 juli 1861 förklarat,

att stadgandet i då gällande tillverkningslag, att bränvinstillverkning,

hvartill jord berättigade, ej finge annorstädes än å samma

jord utöfvas, icke utgjorde hinder för flere till bränvinsbränning berättigade

egare eller innehafvare af i mantal satt eller särskild! skattlagd

jord att 6ig om bränvinstillverkning i bolag förena och utöfva

tillverkningen å någonderas jord, intogs detta stadgande i 1863 års

tillverkningslag; och ehuru väl rättigheten att bilda bolag för bränvinstillverkning

aldrig varit i frågasatt för dem, hvilka utöfvade denna

tillverkning på grund af behörighet att idka fabriksrörelse, blef i

1866 års tillverkningslag åt ifrågavarande stadgande gifvet den allmänna

form, att det inhegrep äfven de sist nämnde.

I afseende å sättet för tillverkningens utöfvande och omfånget för

densamma stadgade 1855 års förordning, att bränvin skulle efter

vederbörlig anmälan och erhållet tillstånd få tillverkas antingen i större

bränneri, der redskap af hvilken storlek och beskaffenhet som helst

finge användas, eller i mindre bränneri med enkel panna med eller

utan mäskvärmare, dervid pannans rymd ej fick vara under 12 och

ej öfverstiga 20 kannor, men då mäskvärmare begagnades icke vara

större än 15 kannor. Rätt till tillverkning i mindre bränneri skulle

fortfarande vara beroende af innehafvande! af jordegendom. Husbehofsbfänningen

var således ännu i lag tillåten, enär man ansåg det

skulle vara att alltför mycket ingripa i gamla antagna hushållsmaximer

och vanor att påbjuda upphörandet af bränvinstillverkning med

den så allmänna enkla redskapen, som omedelbart drefs med eld.

Emellertid blef vid 1859—60 årens riksdag husbehofsbränningen

alldeles upphäfd, då skilnaden i lag emellan större och mindre

brännerier försvann.

För de större brännerierna var tillverkningen enligt 1855[ års

förordning begränsad så, att densamma ej fick i dygnet vara under

300 och ej öfverstiga 1000 kannor sexgradigt bränvin i medeltal

för månaden, hvilken bestämmelse genom kongl. förordningen den 27

november 1857 ändrades på det sätt, att kannetalet beräknades efter

50 procent styrka vid 15 graders värme efter Celsii termometer.

104

Med afseende å svårigheten att på förhand beräkna tillverkningen,

så att hon ej något öfver- eller understeg tillverkarens beräkning,

medgafs ett remedium af en femtedel öfver eller under det anmälda

tillverkningsbeloppet, hvadan den tillåtna tillverkningen i sjelfva

verket vara begränsad emellan 240 kannor och 1200 kannor. Med

afseende härå blef också vid 1871 års riksdag tillverkningsbeloppet för

dygn faststäldt till högst 1200 kannor och minst 200 kannor samt

remediet, borttaget, hvarvid sedan förblifvit. På det likväl icke, i följd

af den vid 1871 års riksdag borttagna terminsindelningen, bränvinstillverkningen

vid något bränneri måtte kunna nedsjunka till en obetydlighet

och statsverkets inkomst deraf blifva allt för ringa i förhållande

till kontrollkostnaden, stadgades derjemte och är fortfarande

gällande, att minsta tillverkningen icke må vid något bränneri understiga

3000 kannor, hvilket belopp motsvarar en brännningstid af

15 på hvarandra följande dygn med den minsta tillverkningen i

medeltal 200 kannor.

Beträffande derefter tiden, hvarunder tillverkning af bränvin skulle

få eg a rum, gjordes en väsentlig inskränkning deri genom 1855 års

förordning, emot hvad förut egt rum. Ehuru man medgaf, att inskränkning

till tiden i och för sig och under vanliga förhållanden hvarken

vore ett tillförlitligt medel för vinnande af minskning i bränvinstillverkningen

eller i industriel! och ekonomiskt afseende fördelaktigt,

ansågs likväl en tidsinskränkning nödvändig i anseende till de faror,

som oinskränkt eller till och med lång bränningstid troddes! kunna

medföra under de här i landet genom vanor och föregående författningar

framkallade förhållanden. Då, såsom förut omtalats, kongl.

förordningen den 10 oktober 1851 medgaf bränvinsbränning under

de sex vintermånaderna, fördelade i tre terminer, hvarje om två månader,

blef enligt 1855 års tillverkningslag tiden inskränkt till

två månader årligen, eller från och med den 15 oktober till den 15

november samt från och med den 15 november till den 15 december,

med rätt för bränvinstillverkare att utöfva handteringen under

endera eller begge af desse månader, dock minst en månad. Det

dröjde likväl icke länge, innan en utsträckning af tiden fans nödvändig.

Redan genom kongl. kungörelsen den 21 juni 1858 blef med afseende

å vigten deraf, att den för större brännerier utgående betydliga af

-

105

gift icke under då varande tryckta penningeställning på en gång

droges ur allmänna rörelsen samt å hvad erfarenheten i ofri g t gifvit

vid handen angående olägenheterna af bränvinstillverkningens ovilkorliga

begränsning inom tiden emellan den 15 oktober och 15 december,

förordnadt, att under derpå följande höst och vinter bränvinstillverkning

i större bränneri skulle vara tillåten icke allenast

under ofvannämnde två månader utan äfven år 1859 från den 15

januari till den 15 april, med rätt att idka bränning under en eller

två af de sålunda bestämde fem månaderna. Enahanda föreskrift

meddelades i kongl. kungörelsen den 6 maj 1859 för bränvinstillverkningen

i större brännerier under derpå följande höst och vinter. Den

genom dessa två kungörelser medgifna utsträckning i tiden innefattade

egentligen endast en utsträckt frihet i valet af tid för tillverkningens

utöfning, då densamma fick ega rum högst under två af de bestämda

fem månaderna. Vid 1859—60 årens riksdag, då skilnaden emellan

större och mindre brännerier upphäfdes, uttalade Rikets Ständer, att

farhågan för en öfverdrifven bränvinstillverkning icke vidare borde

uppehålla tillämpningen af den för näringarna i allmänhet antagna

grundsats af största möjliga frihet i deras utöfning, samt att den

inskränkning i tiden för bränvinstillverkning, som då var föreskrifven,

medförde både för den enskilde och staten förlust och olägenhet;

och i öfverensstämmelse med Rikets Ständers, på dessa skäl grundade,

beslut blef i kongl. förordningen den 26 oktober 1860 tillverkningstiden

utsträckt till fem terminer, hvarje å en månad från den 15 januari

till den 15 april samt från den 15 oktober till den 15 december,

med rätt för bränvinstillverkare att utöfva sin handtering under

en, två eller tre af dessa terminer. Genom kongl. förordningen den

18 december 1863 infördes ytterligare en Iränning stermin, från den 1

november till den 1 december; och skulle tillverkare ega att under

en, en och en half, två, två och en half eller tre af de stadgade terininerne

handteringen utöfva. Jemväl 1867 års riksdag ansåg då

gällande inskränkning i tiden för bränvinstillverkning olämplig samt

förklarade, att farhågan för en öfverdrifven bränvinstillverkning torde

hafva blifvit i väsentlig mån förminskad genom den vid bränvinsutförsel

till utrikes ort, jemlikt kongl. kungörelsen den 7 december

1866, medgifna restitution af tillverkningsafgiften, på grund hvaraf

106

Rikets Ständer beslöto, och i kongl. förordningen den 17 maj 1867

stadgades, att brånvinstillverkningen skulle vare tillåten under januari,

februari, mars, april, oktober, november och december månader; att dessa

månader indelades i 14 terminer, hvarje om en half månad, samt

att tillverkaren egde att af dessa terminer välja hvilken eller hvilka

och huru många, han åstundade. Vid 1871 års riksdag, som bibehöll

tiden för tillverkningens bedrifvande vid sålunda bestämda

sju månader, från den 1 oktober till den 1 maj, borttogs terminsindelningen

helt och hållet, och medgafs tillverkaren att utöfva sin

handtering under den längre eller kortare del af dessa sju månader,

han sjelf kunde finna med sin fördel förenligt. Äfven under sommarmånaderna,

eller tiden från den 1 maj till den 1 oktober, medgafs

i 1871 års förordning bränvinstillverkning, dock endast i sammanhang

med pressjästberedning, efter dertill erhållet tillstånd af

Kongl. Maj:ts befallningshafvande. Efter likasom före år 1855 har

den allmänna tillåtelsen till bränvinstillverkning varit beroende af

det vilkor, att icke högst vigtiga omständigheter föranledde dess inställande.

Angående beskattningen å tillverkningen vidtogos i 1855 års lagstiftning

väsentliga förändringar både i sjelfva beskattningsgrunden

och skattens belopp; och det var i bränvinets högre beskattning

och fördyrande man sökte ett hufvudsakligt medel till den öfverflödiga

tillverkningens och förbrukningens hämmande. Enligt den före

1855 gällande lag i ämnet utgjordes, enligt hvad förestående redogörelse

gifvit vid handen, skatten endast efter pannerymden med olika

utgifter allt efter redskapens beräknade större eller mindre afverkningsförmåga.

I den nya lagstiftningen kunde visserligen denna grund icke

öfvergifvas för de mindre brännerierna, enär ingen tillräcklig kontroll

å afverkningen kunde utfinnas, men i afseende å de större brännerierna

bestämdes, att afgiften skulle beräknas efter det tillverkade

kannetalet. Efter de mindre bränneriernas upphäfvande år 1860 har

den direkta produktbeskattningen varit för allt inom riket tillverkadt

bränvin tillämpad. Den tillverkningsafgift, som år 1855 faststäldes,

var 16 sk. banko för hvarje tillverkad kanna sexgradigt bränvin, en

högst betydlig förhöjning af de afgifter, som förut enligt tariff varit

bestämda. Vid 1856—58 årens riksdag förklarade Rikets Ständer

107

grundsatsen böra strängt bibehållas, att genom en för all bränvinstillverkning

lika, men tid efter annan småningom ökad beskattning

höja priset på sjelfva varan samt derigenom minska både förbrukning

och tillverkning, hvarför ock då afgiften höjdes till 60 öre för hvarje

kanna bränvin af 50 procent styrka vid 15 graders värme efter

Celsii termometer; och blef förhöjningen genom kong! förordningen

den 27 november 1857 föreskrifven att tillämpas från och med

början af år 1858. Med afseende å nödvändigheten af ökade inkomster

för fyllande af uppkomna statsbehof, blef vid 1867 års riksdag

tillverkningsafgiften förhöjd till 70 öre, att utgå från och med

den 1 oktober 1867, enligt kongl. förordningen den 17 maj samma

år. På grund af riksdagens år 1871 fattade beslut blef, jemlikt

kongl. förordningen den 26 juni 1871, tillverkningsafgiften från och

med den 1 oktober samma år ytterligare höjd till 80 öre för hvarje

kanna bränvin, dock stadgades i sammanhang dermed, att af det vid

uppmätningen bestämda och till normalstyrka reducerade kannetalet

skulle afdragas 3 procent, då återstoden utgjorde det beskattningsbara

kannetalet. Detta afdrag medgafs såsom ersättning för den förlust,

som genom afdunstning eger rum. Äfven stadgades då en med

25 öre förhöjd tillverkningsafgift för hvarje kanna bränvin, som i

sammanhang med pressjästberedning tillverkades under maj till och

med september månader, hvilken särskilda afgift dock jemlikt kongl.

kungörelsen den 26 augusti 1873 upphört från och med år 1874.

Förutom den sålunda lagbestämda tillverkningsafgift en stadgades

i 1855 års tillverkningslag en särskild högre afgift för öfvertillverkning

vid större bränneri med 1/i förhöjning af sjelfva skatten,

ifall öfvertillverkning utgjorde mer än Y10 af det anmälda beloppet,

hvaremot vid under tillverkning erlagd tillverkningsskatt, motsvarande

minskningen i tillverkningen, tick återlyftas, dock icke till högre belopp

än Y af den erlagda afgiften och aldrig mera, än att återstoden

svarade mot den minsta tillåtna tillverkning. Då emellertid berörda

förhöjda beskattning för öfvertillverkning ansågs hvarken vara med

billighet öfverensstämmande eller af omständigheterna påkallad, blef

stadgandet derom vid 1865—66 årens riksdag ur författningen uteslutet.

Angående återbekommande af erlagd afgift vid undertillverkning

ändrades bestämmelserna i 1855 års förordning på det sätt, att

108

vilkoret om återstodens svarande mot minsta tillåtna tillverkningen

borttogs, och gjordes vid 1869 års riksdag det ytterligare medgifvande,

att sa stor del af den erlagda afgiften, som mot undertillverkningen

svarade, finge återlyftas, dock att i hvarje händelse afgift skulle erlåggas

för minst 4/5 af det lägsta tillåtna tillverkningsbeloppet.. Vid

1871 ars riksdag faststäldes, i sammanhang med terminsindelningens

borttagande vid bränvinsbränning, för öfver- och undertillverkning vissa

afgifter, och bestämdes desamma enligt kongl. förordningen den 26

juni 1871 sålunda, att för hvarje kanna, hvarmed tillverkningen vid

afslutningen öfversteg 1200 kannor för dygn, 25 öre skulle betalas.

såsom särskild tilläggsafgift, samt att, då tillverkningen understeg

antingen 200 kannor om dygnet eller den minsta tillåtna tillverkningen

i sin helhet af 3000 kannor, en afgift af 25 öre kannan skulle

erläggas för skilnaden emellan det minsta tillåtna tillverkningsbeloppet

och hvad verkligen blifvit tillverkadt.

I afseende å tillverkningsaf''giftens erläggande intogs i 1855 års

lagstiftning både för betryggande af kronans rätt till afgiften och

för att återhålla dem, hvilka kunde lättsinnigt försöka en handtering,

hvartill de hvarken egde kapital eller erfarenhet, det skatten skulle

erläggas förskottsvis och för minst en half månad eller, såsom det sedermera

bestämdes, en half tillverkningstermin i sänder. Då de i

detta afseende meddelade stadganden emellertid befunnos vålla tillverkarne

både olägenheter och kostnader, blefvo vid 1871 års riksdag

nya föreskrifter gifna, genom hvilka det lemnades åt tillverkarens''

fria val att antingen inbetala i förskott större eller mindre del af

den bestämda bränvinsskatten, dock icke för mindre än 1500 kannor

hvarje gång, och deremot få i man af tillverkningens fortgåno- ur

bränneriet uttaga och fritt förfoga öfver en motsvarande myckenhet

bränvin eller ock att upplägga det tillverkade bränvinet på nederlag

uti ett af Kongl. Maj:ts befallningshafvande godkändt, i närheten af

bränneriet beläget magasin eller nederlagsrum under offentlig kontroll

samt endast i mån af från nederlaget skeende uttag erlägga

den derför belöpande afgift. Tiden för åtnjutande af sådan nederlagsrätt

var dock begränsad till den 1 nästkommande oktober eller

det nya bränningsårets början, då tillverkningsafgiften för det å nederlag

upplagda bränvinet borde vara betald; och skulle tillverkaren

109

såsom nedei lagsafgift erlägga 10 kronor för hvarje helt tusental kannor

bränvin, som vid tillverkningens upphörande qvarlåg i nederlaget,

för hvilket da af Kongl. Maj:ts befallningshafvande skulle förordnas

särskild tillsyningsman. Under pågående tillverkning skulle nederlaget

deremot öfvervakas af den vid bränneriet anstälde kontrollören.

I ändamål att undanrödja det tryckande band, som var brännerinäringen

pålagdt derigenom, att tillverkaren måste till följd af den

höga skatten sälja sin vara inom landet, blef genom kongl. kungörelsen

den 7 december 1866 medgifvet, att vid utförsel af bränvin

sjöledes från stapelstad till utrikes ort restitution af bränvinstillverkningsafgift

finge af tillverkningsmedlen åtnjutas till lika belopp med

denna afgift, eller 60 öre för kanna af 50 procent styrka vid 15

graders värme efter Celsii termometer, dock att restitution icke beviljades

vid utförsel till Norge, då det utförda bränvinet var försatt

med socker eller annat främmande ämne, som gör bränvinsprofvaren

oanvändbar, och ej heller för utförsel af mindre än 100 kannor

af normalstyrka. Utförseln skulle verificeras medelst intyg om varans

lossning a utländsk ort, utfärdadt af vederbörande embetsmyndighet.

Då sedermera tillverkningsafgiften höjdes år 1867 till 70 öre och

1871 till 80 öre, blef äfven en motsvarande förhöjning medgifven

] restitutionens belopp. Den sålunda beviljade restitutionen afsåg

dock endast det bevisligen utförda kannetalet, hvaremot dervid icke

togs hänsyn till den minskning, som vid bränvinets förädling till sprit

uppkom. Med anledning häraf anhöll 1871 års riksdag, att förslag

matte riksdagen föreläggas till sådan ändring i lagstiftningen, att den

föi det utförda bränvinet verkligen erlagda tillverkningsafgiften

kouune att till fullo återställas, i följd hvaraf, och sedan en af Kongl.

Majrt i ämnet afgifven proposition vunnit 1872 års riksdags bifall, genom

kongl. kungörelsen den 24 maj 1872 stadgades, att vid utförsel af bränvin

restitution skulle åtnjutas med 81,7 öre för hvarje kanna renadt och

med 80 öre för hvarje kanna icke renadt bränvin af 50 procent

styrka vid en temperatur af -j- 15 grader å Celsii termometer; att

såsom renadt skulle anses bränvin, hvars verkliga styrka vid ofvannämnda

temperatur uppginge till 93 procent alkohol eller derutöfver,

hvaremot bränvin, som vid samma temperatur befans hafva mindre

styrka än 93 procent alkohol, vore''att betrakta såsom icke renadt.

no

I dessa bestämmelser gjordes genom kong! kungörelsen den 18

september 1874 de ändringar, att dels utförselns verificerande medelst

intyg från lossningsorten ej erfordrades för den händelse, att

utförseln skedde i direkt till utrikes ort utklareradt fartyg, hvars

drägtighet uppginge till eller öfversteg 10 nyläster, och tullkammaren

vid utklareringen antecknat bränvinet å sjöpasset, dels undantag från

det i 1866 års kungörelse stadgade minimibelopp af 100 kannor för

restitution af tillverkningsafgift vid utförsel af bränvin under vissa

vilkor medgafs, då sådan vara utfördes för proviantering af fartyg

i Öresund, dels ock restitution äfven för utförsel af bränvin till Norge,

ehvad den skedde sjöledes eller landvägen, beviljades.

Ehuru för lagen om tillverkning af bränvin främmande, intogos

fortfarande i 1855 års förordning stadgande]! om bränvins destillering

och rening, egentligen i ändamål att förekomma att de, som drefvo

destillering, skulle missbruka densamma till bränvinsbränning. I sådant

afseende medgafs, att bränvinstillverkare i större bränneri kunde

under vissa dagar af den tid, hvarunder han var berättigad till bränvinsbränning,

och i mindre bränneri under hela denna tid utan särskild

afgift destillera bränvin, samt att bränvinsdestillering skulle

under den tid, då bränvinstillverkning icke var tillåten, kunna i stad,

såsom särskild näring, efter erhållet tillstånd utöfvas under uppsigt

af särskild tillsyningsman. Derjemte voro apotekare bibehallne vid

sin destilleringsrätt under hela året. Bränvins rening utan eld eller

ånga var en hvar tillåten. Genom nådigt bref den 23 januari 18o6

medgaf Kongl. Maj:t, att en del verk, akademier och undervisningsanstalter

finge för egna behof utan afgift begagna destilleringsredskap.

Vidare blef i 1860 års tillverkningslag medgifvet, att bränvinsdestillering

i stad, såsom särskild näring, kunde under alla tider

af året utöfvas. I sammanhang med den vid 1865—66 årens riksdag

medgifna restitution af tillverkningsafgiften vid bränvins utförande

till utrikes ort utvidgades friheten att bedrifva destilleringsrörelse,

i anledning hvaraf kongl. förordningen den 26 oktober 1866 medgaf,

att destillering i sammanhang med bränvinstillverkning fick ega rum

under hela den tid tillverkningen utöfvades, samt att destillering kunde

äfven å landet såsom särskild näring under alla tider af aret utöfvas.

I sammanhang med införande af den direkta produktbeskatt

-

in

ningen vid brävinstillverkningen, till en början vid de större brännerierna

och efterj de mindre bränneriernas upphäfvande år 1860

vid all bränvinstillverkning i riket, erfordrades särskilda föreskrifter

i afseende å kontrollen å tillverkningen. I sådant hänseende innehöll

1855 års förordning, hvad hufvudsakligen ännu är gällande, att tillsynen

vid de brännerier, der nämnda beskattningssystem tillämpas,

skulle utöfvas af en vid hvarje sådant bränneri af Kongl. Maj:ts befallningshafvande

förordnad kontrollör, som dagligen borde uppmäta

det tillverkade bränvinet; hvarjemte vederbörande kommunalstyrelse

egde utse en redbar och skrifkunnig person att såsom vittne närvara

vid bränvinets, uppmätning och profning. Arfvode till kontrollör

äfvensom dagtraktamente till vittne skulle utgå af statsmedel. Derjemte

ålades tillverkaren att förse kontrollören med bostad jemte

kost på det ställe, der bränvinstillverkningen utöfvades. De sålunda

anstälde kontrollörerne skulle lyda under öfverkontrollörer, hvilka af

Kongl. Maj:t förordnades, med åliggande att hålla allmän tillsyn öfver

förordningens efterlefnad. För hela kontrollens öfvervakande och för

insamlandet af statistiska uppgifter rörande tillverkningen m. in. inrättades

inom kongl. civildepartementet en särskild kontrollbyrå, under

hvars chef hela kontrollpersonalen skulle lyda; och har nämnde

byra sedan år 1874 hört under kongl. finansdepartementet.

Angående försäljning åt bränvin.

Utgående från samma synpunkt, som varit följd i tillverkningslagen,

nemligen att kraftiga åtgärder måste vidtagas för att söka

motarbeta det alltför allmänna missbruket af spritdrycker, ansågo Rikets

Ständer vid 1853—54 årens riksdag, att, om detta missbruk

skulle kunna hämmas, handeln med dessa drycker lika väl som tillverkningen

deraf måste beläggas med strängare samt mera inskränkande

band och kontroller, än hvad förut egt rum.

Uti den på grund af nämnda riksdagsbeslut utfärdade försäljningslagen

af den 18 januari 1855 vidtogs i afseende på omfånget

för den fria bränvinshandeln den väsentliga förändring, att denna

handel inskränktes till försäljning af minst 15 kannor, hvarjemte

112

utminuteringen delades i två olika slag af försäljning, minuthandel och

uiskänkning. Det ansågs nemligen icke rådligt att lägga all utminutering''1

af bränvin i utskänkarens händer, emedan man fruktade

att på sådant sätt befordra det för sedlighet och arbetsdrift i hög

grad menliga kroglifvet; hvadan en särskild reglerad bränvinshandel

utan rättighet till försäljning af det vanligaste minsta qvantum samt

utan förtäring på stället infördes och benämndes minuthandel, för

hvilken minimum bestämdes till V2 kanna. Vid utskärning kunde huru

litet som helst säljas till förtäring på stället eller afhemtning; och

skulle å sådant ställe mat alltid vara att tillgå. Utöfningen af dessa

båda slag af bränvinsförsäljning, minuthandel och utskänkning, gjordes

beroende af särskild! tillstånd och underkastades viss beskattning, på

sätt här nedan omförmäles.

På grund af 1874 års riksdags till förekommande af de talrika

missbruk genom salning, som vid den fria handeln med 15 kannor

förekommit, fattade beslut blef i kongl. förordningen den 18 september

samma år partihandeln sönderdelad i en större, som skulle

blifva fullkomligt fri, och eu mindre, för hvars utöfvande särskild!

tillstånd men ingen försäljningsafgift skulle erfordras; och bestämdes

gränsen mellan dessa båda slag af partihandel till 100 kannor, som

således skulle utgöra minimum för den större partihandeln, under

det för den mindre partihandeln minsta försäljningsbeloppet bibehölls

vid 15 kannor.

I afseende å behörigheten att idka bränvinsförsäljning fordrade 1855

års lagstiftning för minuthandel och utskänkning, hvad äfven sedermera

beträffande mindre partihandel stadgades, att försäljaren skulle

hafva god fräjd, gjort sig känd för ordentlighet, kunna skrifva och

räkna samt i öfrigt pröfvas tjenlig dertill. Den, som enligt gällande

lag om tillverkning af bränvin icke egde med sådan sig befatta,

uteslöts dock helt och hållet från rättighet till minuthandel

med eller utskänkning af bränvin; hvithet förbud genom kongl. förordningen

den 27 november 1857 utsträcktes till apotekare. Härjemte

blef år 1855 förbjudet att utöfva utskänkning i sammanhang med

annan handel, vare sig i stad eller å landet, samt för minuthandel a

landet enahanda förbud meddeladt, hvilket dock genom kongl. förordningen

den 7 december 1860 upphäfdes i afseende pa köpingar.

113

I fråga om försäljningsrättigheternas utdelande infördes i den nya

lagstiftningen den grundsats, att kommunerna skulle ega att i sedlighetens

intresse deröfver besluta. Den rätt, som Kongl. Maj:ts befallningshafvande

förut egt i detta afseende, blef så till vida inskränkt,

att menigheternas vilja, uttalad genom deras kommunalmyndigheter,

kunde hindra inrättande af nya eller bibehållande af gamla minuthandels-

och utskänkningsställen.

I städerna hade före 1855 års lagstiftning en mängd rättigheter

uppstått på grund af burskap eller särskilda tillståndsresolutioner.

Då man icke ansåg sig kunna borttaga dessa rättigheter, blef deras

bestånd i lagen betryggadt.

Ä landet hade gästgifverierna, såsom förut blifvit angifvet, haft

både pligt och rätt att utskälla spritdrycker. Jemte det denna

skyldighet för gästgifverierna upphäfdes, blef rättigheten till utskänkning

dem tillförsäkrad, då i lagen stadgades, att gästgifveri å landet,

för hvilket vid den tid, då 1855 års förordning blef till efterlefnad

gällande, utskänkningsrättighet utöfvades, skulle vara vid rättigheten

fortfarande bibehållet. Efter tagen kännedom om uppkomsten af

den åt gästgifvare bibehållna utskänkningsrätt, förklarade 1872 års

riksdag sig icke kunna betrakta den samma såsom åtföljande hemmanet

eller egendomen utan endast såsom personlig rättighet, som

kunde komma att upphöra. Sedan en på grund häraf begärd utredning

föregått, blef i öfverensstämmelse med 1873 års riksdags

beslut i kongl. förordningen den 26 augusti 1873 stadgadt, att den

gästgifveri å landet inedgifna utskänkningsrätt endast skulle få tillgodonjutas

af den, som, då samma förordning blef till efterlefnad

gällande, var egare till sådant gästgifveri, och af hans hustru, så

länge någon af dem lefver och gästgifverihållningen vid samma gästgifveri,

sjelf eller genom annan behörig person, besörjer.

I städerna tillkom det magistraten tillsammans med stadens

äldste och efter kommunalförfattningarnas införande stadsfullmäktige

eller allmän rådstuga att afgifva utlåtande, huruvida utöfver befintliga,

på burskap eller särskilda resolutioner grundade rättigheter några

minuthandels- och utskänkningsrättigheter skulle utdelas för en tid

af högst tre år. Sedan dessa utlåtanden inkommit afgjordes frågan af

Kongl. Maj:ts befallningshafvande, som dock icke egde emot båda

8

Betänkande ang. bränvinslagstiftningen

kommunalmyndigheternas afstyrkande besluta, att dylika rättigheter

skulle meddelas, ej heller bestämma rättigheternas antal högre än

hvad samma myndigheter gemensamt tillstyrkt. Med utdelande af

de sålunda bestämda rättigheterna hade deremot Kongl. Maj:ts befallningshafvande

icke från början att taga någon befattning, utan

skulle denna ske på grund af fri och öppen täflan emellan dem, som

ville komma i åtnjutande af sådana rättigheter, så vida icke alla sålunda

lediga rättigheter till minuthandel med eller utskänkning af

bränvin i staden eller beggedera öfverlemnades till bolag. I förra

fallet, då rättigheterna utbjödos på auktion åt den eller dem, som

åtogo sig afgift för högsta kannetalet, var pröfningsrätt öfver gjorda

anbud förbehållen magistraten, som egde att antaga eller förkasta

dem med tillbörligt afseende å de bjudandes behörighet och tjenlighet.

Vid försäljningens öfverlåtande på bolag egde deremot .icke

någon auktion å försäljningsrättigheterna rum, utan hade magistraten,

efter kommunalrepresentationens hörande, att derom sluta aftal med

bolaget; dock blef genom kongl. förordningen den 18 december 1863

stadgadt, att berörda aftal skulle underställas Kongl. Maj:ts befallningshafvandes

pröfning. Till följd af åtskilliga missbruk af den

städernas myndigheter sålunda lemnade frihet att pröfva gjorda anbud

på öfvertagande af all bränvinsförsäljning inom de samma, utan

afseende på anbudens inverkan på hushållningssällskaps och landstings

deraf beroende rätt till vissa andelar af försäljningsafgifterna,

öfverlemnades pröfningsrätten i detta fall åt Kongl. Maj:ts befallningshafvande

genom kongl. kungörelsen den 17 maj 1867, som

stadgade, att magistraten skulle, då fråga uppstod om bränvinsförsäljnings

öfverlåtande åt bolag, deröfver infordra skriftliga anbud,

hvilka, efter det stadsfullmäktige eller allmän rådstuga blifvit hörde,

skulle öfverlemnas till Kongl. Maj:ts befallningshafvande, som med

afseende å ej mindre bolagens tjenlighet, än äfven den erbjudna afgiftens

belopp samt förhållandet mellan nämnda afgift och det kannetal

bränvin, bolaget ansåges kunna afyttra, egde antaga eller förkasta

anbuden; och skulle magistraten, om gjordt anbud antogs, sluta

aftal med bolaget. Då likväl denna rätt att till bolag öfverlåta all

försäljning af bränvin, så i minut som genom utskänkning, blifvit af

åtskilliga städer begagnad såsom medel att till egen fördel mono

-

115

polisera den mindre försäljningen, inskränktes genom kongl. kungörelsen

den 26 juni 1871 denna rättighet till endast all utskänkning af

bränvin. Då städerna emellertid genom kongl. förordningen den 26

augusti 1873 fingo sig ålagdt att till landsting och hushållningssällskap

afstå 75 äfven af de vinstmedel, som å bolagens rörelse kunde uppstå,

blef, såsom en billig ersättning derför, friheten att genom öfverlåtelse

på bolag ordna äfven minuthandeln med bränvin återgifven åt städerna.

På samma gång stadgades, att, om sådant bolag ville mot bestämd

afgift till bolaget åt annan upplåta någon af de utaf bolaget

öfvertagna försäljningsrättigheter, bolaget skulle derom göra framställning

till Kongl. Maj:ts befallningshafvande, som efter magistratens

hörande egde att bifalla eller afstå framställningen med afseende

å skälen för öfverlåtelsen, tjenligheten och behörigheten hos den,

åt hvilken öfverlåtelsen i fråga sattes, samt afgiftens förhållande till

den inkomst, hvilken ansågs kunna uppkomma af rörelsen.

Hvad bränvinsförsäljningen å landet angår, utöfver den utskänkning

som kunde gästgifveri tillkomma, hade kommunernas egna myndigheter

att föreslå och Kongl. Maj:ts befallningshafvande att besluta,

om någon utskänknings- eller minuteringsrättighet skulle beviljas för

en tid af högst tre år; i hvithet fall offentlig auktion anstäldes, dervid

sockennämnden och sedermera kommunalnämnden tillkom att

med tillbörligt afseende å de bjudandes behörighet och tjenlighet

antaga eller förkasta anbuden. Öfverlåtande på bolag af minuthandel

med eller utskänkning af bränvin på landet har icke blifvit

af lagstiftningen medgifvet.

Jemte ofvan nämnda ständiga försälj ningsrättigheter, vare sig i

stad eller å landet, kunde utskänkningsrätt tillfälligtvis för kortare

tider beviljas, såsom vid läger eller der trupp eljest var för flera

dagar sammandragen, vid helsobrunn eller badort, på passagerarefartyg

m. m.; och egde Kongl. Maj:ts befallningshafvande efter vederbörandes

anmälan att deröfver besluta.

Då genom kongl. förordningen den 18 september 1874 mindre

partihandeln infördes, gjordes densammas utöfning beroende af särskildt

tillstånd; och tillkommer det kommunernas myndigheter att

för ett år i sänder föreslå och Kongl. Maj:ts befallningshafvande att

besluta om rätt till sådan handel må beviljas.

116

Ur synpunkten, att bränvinet borde fördyras, på det bruket deraf

såmedelst måtte minskas, ansåg 1853—54 årens riksdag sig böra ej

blott betydligt öka beskattningen å tillverkningen utan äfven bestämma

en viss afgift för hvarje kanna, som såldes i minuthandeln

eller vid utskänkning. Försäljning saf gift erna bestämdes då till 8

skilling banko vid minuthandeln och 12 skilling banko vid utskänkningen

för hvarje kanna af beräknade försäljningsbeloppet. Skälet

till denna olikhet i afgifterna var, att man ansåg sig kunna motarbeta

kroglifvet, som framkallat de gröfsta missbruken, derigenom

att rusdryckers anskaffande gjordes lättare och mindre dyrt på annan

väg än genom besök på krogen. Till åstadkommande af lättnad i

utskänkningsafgiftens beräkning, sedan nya myntsystemets tillämpning

vidtagit, höjdes densammas belopp från 12 skilling banko eller 371/,,

öre till jemna 40 öre.

Det minsta kannetal, hvarefter afgiften beräknades, blef för hvarje

rättighet att utskänka eller utminutera bränvin bestämd i 1855 års

försäljningslag till 800 kannor i stad och till 400 kannor å landet

för hvarje försäljningsår, som räknades i stad från den 1 oktober

och å landet från den 1 november. Med afseende å ringheten af

detta belopp i förhållande till verkligen försålda kannetalet samt i

sammanhang med den vid 1874 års riksdag vidtagna inskränkning i

den fria partihandeln, hvarigenom man ansåg, att en del bränvin,

som förr afyttrats genom sådan handel, skulle komma att framdeles

försäljas genom minuthandel eller utskänkning, bestämdes i kongl.

förordningen den 18 september 1874 eu förhöjning i det föreskrifna

lägsta kannetalet för beräkning af skatten för minuthandel

med eller utskänkning af bränvin till 1,200 kannor för stad och

600 kannor för landet. Med iakttagande af nämnda minimum bestämdes

det kannetal bränvin, som ansågs komma att af hvarje näringsidkare

föryttras, på olika sätt efter de olika formerna för försäljningsrättigheternas

utdelning. Vid de privilegierade utskänkningsrättigheterna

skulle det kannetal, för hvars afyttrande afgift borde erläggas,

fastställas af taxeringskomitéerna. Vid öfverlåtande af försäljningsrättigheter

på auktion var det naturligtvis täflan emellan de särskilde

spekulanterne, som skulle bestämma högsta kannetalet, dock med magistraten

i stad och kommunalnämnden å landet förbehållen pröfningsrätt

117

öfver de gjorda anbuden, så att dessa myndigheter ej ovilkorligen

nödgades att antaga det högsta. Då försäljningen åter öfverlemnades

till bolag, var det den profvande myndigheten, till eu början magistrat

och sedermera Kong! Maj:ts befallningshafvande, som egde

fastställa det kannetal, som ansågs komma att föryttras, dervid dock

var stadgadt, att anbud af bolag om öfvertagande af all bränvinsförsäljning

icke fick antagas, om afgiften var lägre, än sammanlagda

beloppet skolat minst utgöra, i fall försäljningsrättigheterna varit åt

särskilda personer upplåtna. De sålunda bestämda försäljningsafgifterna

skulle erläggas för hvarje halfår förskottsvis.

För tillfälliga utskänkningsrättigheter under kortare tid än ett år

skulle afgiften bestämmas af taxeringskomitén och fick ej understiga

det belopp, som för den ifrågavarande tiden svarade mot minsta

afgiften för ett år; och skulle det sålunda faststälda beloppet, innan

utskänkning fick företagas, förskottsvis erläggas.

Hvad beträffar användandet af försäljning safgifterna, förklarade

1858—54 årens riksdag sig anse billigheten fordra, att, enär den

vida betydligare tillverkningsskatten tillföll statsverket, försäljningsafgifterna

borde komma menigheterna till godo för att användas till

kommunala behof. För att emellertid icke kommunalmyndigheterna

af nit att bereda kommunen inkomst möjligen skulle antaga hvem

som helst, som utfäste sig att erlägga högsta afgiften, eller på andra

sätt befordra försäljningsställens anläggning och bränvinets spridande,

stadgades, att å landet afgifterna af en kommuns försäljningsrättigheter

icke skulle omedelbart tillfalla kommunen utan ingå till en

för länet eller för större distrikt af detsamma gemensam kassa, hvarifrån

medlen sedermera borde Utdelas bland dess samtliga socknar i

förhållande till hvarje sockens folkmängd. Hvad åter städerna beträffade,

yttrade riksdagen, att för dem måste till följd af de olika

förhållanden, hvari deras styrelser befunne sig emot landtkommunernas,

samt den vana och häfdvunna rätt, städerna egde att hvar

för sig tillgodonjuta afgifterna för der försålda starka drycker, skiljaktiga

stadganden i detta afseende meddelas. Dock skulle ej mindre

städerna, med undantag af Stockholm, än äfven landtkommunerna

lemna en viss del af försäljningsafgifterna till hushållningssällskapen,

för att af dem förvaltas och användas till ändamål, som vore för

118

länet nyttiga. I öfverensstämmelse härmed föreskref 1855 års försäljningslag,

att af försäljningsafgifterna, vare sig i stad eller a landet,

skulle V5 i landtränteriet för hushållningssällskapets räkning insättas;

att af de afgifter, som i stad inflöte, återstående 4/5 skulle

tillfalla staden; att af afgifterna från socknar å landet 4/6 skulle

aflemnas i landtränteriet, för att på ofvan omförmälda sätt fördelas

efter folkmängden; samt att i Stockholm hela afgiften skulle tillfalla''

staden. Efter de nya kommunalförfattningarnas införande blef på

grund af Rikets Ständers beslut vid 1862—63 årens riksdag genom

kongl. förordningen den 18 december 1863 stadgadt, att af de afgifter,

som inflöto för minuthandel med och utskänkning af bränvin,

vare sig i stad eller å landet, skulle utom den femtedel, som tillföll

hushållningssällskapen, ytterligare eu femtedel insättas i landtränteriet

för landstingets räkning, dock att i Stockholm fortfarande hela afgiften

skulle tillfalla staden; äfvensom i annan stad, som icke deltog i landsting,

jemväl den femtedel, som eljest bort för landstingets räkning insättas

i landtränteriet, skulle tillfalla staden. Då emellertid städerna, genom

öfverlåtande af all bränvin sförsäljning åt bolag, af dessa erhöllo utöfver

de bestämda försäljningsafgifterna högst betydliga inkomster till

icke ringa del på landstingens och hushållningssällskapens bekostnad,

ansåg 1873 års riksdag, att såsom vilkor för denna rättighet att åt

bolag öfverlemna all bränvinsförsäljning städerna skulle till landsting

och hushållningssällskap afstå jemväl en del af den vinst, de genom

bolagen kunde bereda sig; och blef på grund af samma riksdags beslut

i kongl. förordningen den 26 augusti 1873 stadgadt, och finnes

i senare försälj ningslagar upprepadt, att i städer, der bränvinsförsäljningen

är åt bolag öfverlåten, dessa bolag skola utöfver den försäljningsafgift,

de böra erlägga, afstå hela sin nettovinst till enahanda

fördelning emellan städer, landsting och hushållningssällskap, som är

stadgad i afseende på försäljningsafgiften, hvarjemte för att sätta landsting

och hushållningssällskap i tillfälle att tillse, att de erhålla den dem

tillkommande andel i berörda vinst, föreskrefs, att bolagens räkenskaper

skulle för hvarje år granskas af särskilde revisorer, utsedde

af städerna, landstingen, hushållningssällskapen och Kongl. Maj:ts befallningshafvande.

119

in.

Motiv

tm

Förslaget till förordning angående vilkoren för tillverkning

af bränvin.

Då de förändringar, som komitén föreslagit i gällande tillverkningslag,

gå i enahanda retning, hvari lagstiftningen i denna del

hittills utvecklat sig, har komitén, med bibehållande af den nuvarande

uppställningen af tillverkningslagen, under de särskilda paragrafer,

i hvilka hufvudsakliga ändringar blifvit gjorda, anfört skälen

derför, hvaremot mindre väsentliga ändringar ansetts icke behöfva

särskildt motiveras.

Art. 1.

Om rättighet till bränvins tillverkning och destillering.

§ l

Mom.

1. Med bibehållande af gällande föreskrift angående behörigheten

att tillverka bränvin, har komitén funnit ett förtydligande

böra ega rum af det nuvarande stadgandet, »att flere

till bränvinstillverkning berättigade må förena sig i bolag för bedrifvande

af sådan tillverkning». Enligt komitén meddelade uppgifter

funnos i riket hösten år 1877 ett antal af 132 sådana bolagsbrännerier

med tillsammans 1216 delegare. Största delen af dessa var emellertid

icke egentliga bolag utan endast tillfälliga föreningar af flere

hemmansegare i ändamål att förädla deras jordbruksprodukter till

bränvin. Några hafva deremot utgjort bolag i juridisk mening, och

af dem har ett fåtal bildats med begränsad ansvarighet och såsom

sådana fått sina bolagsordningar af Ivongl. Maj:t faststälda. Vid så

-

120

dant förhållande har det ansetts behörigt, att skilnad göres emellan

dels sådana föreningar af till bränvinstillverkning berättigade personer,

hvilka förena sig om bedrifvande af bränvinstillverkning ä

samma ställe, dels ock egentliga bolag för näringens bedrifvande. För

dessa sistnämnda har derföre, i öfverensstämmelse med hvad i allmän

lag stadgas, blifvit föreskrifvet, att de skola upprätta skriftlig bolagsordning,

som bestämmer bolagsmännens rättsliga förhållande sins

emellan; hvarjemte särskildt beträffande aktiebolag, för den pröfning

som tillkommer Kongl. Maj:ts befallningshafvande vid meddelande

af tillståndsbevis, det är af nöden att stadga, att aktierna skola vara

stälda till viss person.

Mom. 2. Det i förevarande moment förekommande förbud för

åtskilliga personer att på grund af sina befattningar och sin ställning

i samhället befatta sig med bränvinstillverkning anser komitén i

allmänhet böra fortfara, dervid likväl en redaktionsjemkning befunnits

lämplig i så måtto, att i stället för uppräknande af de särskilde

embets- och tjensteman, som förbudet afser, det samma gifvits en

mera allmän form, hvarjemte, enär derför icke torde kunna anföras

något fullgiltigt skäl, förbudet i hvad det afser »i tjenst varande

läkare» blifvit upphäfdt.

Mom. 3. I gällande tillverkningslag är fortfarande förbjudet

att tillverka bränvin å ecklesiatika, civila och militära boställen, såock

å annan kronans jord, som ej med stadgad åborätt besittes.

Grunden till detta stadgande var ursprungligen, att, då staten sjelf

ej ansågs böra drifva denna handtering, ej heller innehafvare af

kronans jord skulle ega att dermed sig befatta, äfvensom att skogen

eller annan tillgång till bränsle borde skyddas mot den förbrukning,

som bränvinstillverkning kunde derå förorsaka. Med fästadt afseende

derå, att det onekligen vore rent af olämpligt att genom ett ovilkorligt

författningsbud omöjliggöra för innehafvaren af dylik jord att,

der sådant kan anses förenligt med ett ändamålsenligt skötande af

jordbruket och .tillräcklig bränsletillgång förefinnes, bedrifva bränvinstillverkning,

har komitén icke tvekat att, med bibehållande såsom

regel af ifrågavarande förbud, föreslå att efter pröfning i hvarje

särskildt fall undantag derifrån må kunna meddelas af den myndighet,

som öfver dylik jord eger att utöfva tillsyn.

121

§ 2.

Enär författningens mening utan tvifvel varit, att Kongl. Majds

befallningshafvande eller magistraten i den ort, der bränneriet är beläget,

skall meddela tillstånd till bränvinstillverkning, har en ändring

i sådant syfte blifvit vidtagen; hvarjemte beträffande stad, der magistrat

icke finnes, tillägg blifvit gjordt, att ansökningen skall ske hos

tadsstyrelsen.

§ 3.

Mom. 1 och 2. Då vid 1853—54 årens riksdag tiden för bränvinstillverknings

bedrifvande inskränktes till två månader om året,

yttrades i särskilda Utskottets betänkande, »att berörda inskränkning

i och för sig sjelf och under vanliga förhållanden hvarken vore ett

tillförlitligt medel för åstadkommande af förminskning i tillverkningen

eller det i ekonomiskt och industrielt hänseende fördelaktigaste,

emedan en handtering, som finge drifvas endast tidtals, icke kunde

framkalla eller bibehålla arbetares största möjliga konstfärdighet;

emedan arbetets företagande hindrades under den tidpunkt, då det

efter olika orters olika, natur och handelsförhållanden kunde vara

beqvämligast och fördelaktigast; emedan det kapital, som läge uti

den oftast dyra redskapen, måste under en stor del af året vara dödt

och utan afkastning; och emedan varans tillverkning måste ske på

en gång och hastigt utan möjlighet att förutse, huru pris och efterfrågan

kunde komma att visa sig, då hon skulle aflåtas, — en omständighet,

som kunde, innan nästa tillverkning inträffade, framkalla

antingen brist och oskäliga pris eller ock underspris med deraf följande

öfverdrifna spekulationer och vingleri». På sätt, som framgår

af den utaf komitén förutskickade historiken, blef också tid efter annan

utsträckning i bränningstiden medgifven, till dess slutligen genom

kongl. förordningen den 26 juni 1871 stadgades, hvad jemväl

i sist utfärdade tillverkningslag af den 23 augusti 1876 är upprepadt,

att bränvinstillverkning är tillåten från klockan 12 på dagen

första helgfria dag i oktober månad till första helgfria dag i maj

månad det derpå följande året vid samme timme; hvarjemte bränvinstillverkning

i sammanhang med pressjästberedning må af Kongl. Maj:ts

122

befallningshafvande medgifves äfven under tiden från den 1 maj till

den 1 oktober mot vilkor, som dels i förordningen äro föreskrifna,

dels ock ytterligare af Ivongl. Maj:t pröfvas erforderliga. Ivomitén

har icke tvekat att nu taga steget fullt ut och föreslå, att bränvinstillverkning

skall vara tillåten hela året, så framt ej högst vigtiga

omständigheter föranleda Kong! Maj:t att föreskrifva dess inställande

under viss tid. Den myckenhet bränvin, som inom landet förtäres,

äfvensom missbruket af denna vara är nemligen, enligt komiterades

förmenande, ingalunda beroende af, huruvida tillverkningen får utöfvas

under större eller mindre del af året. Kan tillverkningslagen

härå utöfva något inflytande, så lär detta väl hufvudsakligen ske

genom bränvinets fördyrande förmedelst en å detsamma lagd lämplig

beskattning samt genom sådana bestämmelser, att tillverkningen ej

kan bedrifvas i allt för liten skala eller för husbehof. — Till de

ekonomiska och tekniska skäl, som tala för tillverkningens befriande

från denna inskränkning i tid, kan äfven läggas den redan vunna

erfarenheten, att i samma mån, som tiden för bränvinstillverkningens

bedrifvande blifvit utsträckt, antalet brännerier inom landet minskats.

Sålunda uppgick detta antal under de första åren på 1860-talet till

emellan 600 och 550, men har sedermera nedgått till blott något öfver

400.

Det är också påtagligt, att med möjligheten af -tillverkningens

oafbrutna bedrifvande följer äfven möjligheten att använda bättre och

dyrbarare redskap samt skickligare arbetspersonal; och endast härigenom

kan bränvinstillverkningen i tekniskt hänseende uppnå en sådan

ståndpunkt, att den svenska spriten kan i prisbillighet täfla med

den utländska och derigenom blifva föremål för utförsel till andra

länder. Det torde måhända invändas häremot, att bränvinstillverkning

under den varmare årstiden icke låter sig med någon fördel utöfva,

och att således sommarmånaderna skulle utan olägenhet kunna

fortfarande såsom bränningstid undantagas; men detta är en omständighet,

som väl lämpligast öfverlåtes åt den enskilde tillverkaren att

utan statens förmynderskap sjelf pröfva; och dessutom torde de pressjästfabriker,

som redan äro anlagde och der bränvinstillverkningen

uppgått till icke obetydliga belopp, visa, att någon inskränkning i

detta afseende icke är behöflig.

123

I sammanhang med tillverkningens utsträckning till hela året

blir det likväl nödvändigt att bestämma, från hvilken dag tillverkningsåret

skall räknas och när det skall sluta, förnämligast derför att,

så länge det dagliga tillverkningsbeloppet i medeltal är begränsadt inom

en viss myckenhet, som det ej får öfverstiga, och en annan, som det

ej får underskjuta, det är oundgängligt, att någon dag är bestämd,

då uträkning skall ske till utrönande af, att tillverkningen hållit sig

inom desse gränser. Af detta skäl bör såsom öfvergångstid från det

ena tillverkningsåret till det andra helst väljas en tidpunkt, vid hvilken

man ej har anledning vänta, att i allmänhet nya brännerier sättas

i verksamhet, enär, om ett bränneri började kort före tillverkningsårets

utgång, stadgandet om afgift för undertillverkning blefve

obilligt i tillämpningen. Någon dag under eftersommaren är med

anledning häraf otvifvelaktigt den lämpligaste. Men äfven andra

skäl tala härför. Såsom råämne vid bränvinstillverkningen användas

nemligen nästan uteslutande landets egna jordbruksalster, och det måste

i anledning häraf vara af största intresse, att hvarje statistisk redogörelse

för tillverkningen och dess resultat afser allenast en skörd,

livilket ej kan blifva händelsen, om den tid, som redogörelsen omfattar,

sammanfaller med kalenderåret, enär i sådant fall vårtillverkningen

är en produkt af närmast föregående och hösttillverkningen

af det löpande årets skörd. Komitén har af sådan anledning föreslagit,

att tillverkningsåret skall räknas från klockan 12 på dagen

första helgfria dag i september månad det ena till nämnde timme å

första helgfria dag i samma månad det nästföljande året.

Mom. 3. Nu gällande författning stadgar, att tillverkningen

skall vara begränsad emellan 200 och 1,200 kannor i meddeltal för

hvarje tillverkningsdygn samt minsta tillverkningen vid hvarje

bränneri utgöra 3,000 kannor bränvin af normalstyrka. Samma skäl,

som tala för tillverkningens frigörande i afseende å tiden för densammas

utöfvande, kunna emellertid äfven och med lika mycket fog

anföras för förändring, så vidt sådant utan motverkande af lagstiftningens

sedliga ändamål eller med hänsyn till andra omständigheter

låter sig göra, i det tillåtna dagliga tillverkningsbeloppet. Genom

en nedsättning af minsta tillverkningsbeloppet för dygn skulle nemligen

tillfälle beredas för mindre jordbrukare att bättre än hittills

124

tillgodogöra sina egendomars produkter; ty utöfvandet af bränvinstillverkning

måste vara för jordbruket fördelaktigt i samma mån den

under längre tid oafbrutet utöfvas, hvarigenom det uppkommande

affallet bättre kan användas, utan att genom längre tids förvaring

undergå förskämning. Komitén har derföre föreslagit nedsättning af

det dagliga minsta tillverkningsbeloppet till 100 kannor. Då derjemte

komitén bibehållit nuvarande stadgandet, att minsta totaltillverkningen

vid något bränneri, under den tid hvarje anmälan afser,

skall utgöra 3,000 kannor, torde all fara vara undanröjd, att någon

husbehofsbränning skall kunna uppstå.

Högsta tillverkningsbeloppet för dygn har åter komitén ansett

böra höjas till 2,400 kannor, hvarigenom möjligheten ökas, att, der

rikligare tillgång på råämnen finnes och användning för affallet kan

beredas, drifva handteringen på ett mera fabriksmessigt sätt med

fullständigare redskap och med anlitande af skickligare arbetspersonal.

I öfrigt har detta moment blifvit så affattadt, att deraf tydligare,

än som för närvarande är stadgadt, framgår, huru beräkning

af tillverkningsloppet skall ega rum.

§ 5.

Med anledning af den skilnad, som i § 1 mom. 1 blifvit föreslagen

i afseende å bränvinstillverkning å samma ställe af flera personer

samt tillverkning, som bedrifves af bolag, har i denna § gjorts

ett förtydligande, huru i båda dessa fall anmälan om tillverkningen

skall ske.

§ 7.

De i denna § förekommande bestämmelser, huru förhållas skall,

då tillverkare vill före tillverkningsårets slut afstå ifrån tillverkningsrätten,

äro väsentligen desamma, som i nu gällande författning finnas

meddelade, endast med den ändring, att tiden för sådan anmälan till

fördel för tillverkaren blifvit nedsatt från fem till tre dagar samt

med iakttagande af en mindre redaktionsjemkning i ändamål att tydligare

bestämma beräkningen af berörda tid; hvarjemte blifvit tillagdt,

att kontrollör skall öfver sålunda skedd anmälan lemna uppgift jern

-

125

väl åt vederbörande öfverkontrollor, för hvilken det måste vara af

vigt att i tid blifva underrättad, då tillverkningsrätten kominer att

upphöra.

§ 8.

I denna § har den redaktionsjemkning vidtagits, att, äfven för

den händelse tillverkningen kommer att på grund af särskilt kongl.

påbud inställas enligt § 3, tillverkaren befrias från gäldande af kontrollkostnaderna

för den tid, under hvilken tillverkningen i följd

deraf varit instäld. Härjemte har för tydlighets skull blifvit tillagdt,

att den tid af fem dygn, hvarunder tillverkningen må vara afbruten,

räknas från utgången af det tillverkningsdygn, hvarunder afbrottet

inträdde.

§ 9.

Det i mom. 2 af denna § enligt gällande lag gifna stadgandet

om anslag af sådana förteckningar, hvarom denna § handlar, i sockenstuga

eller å annat lämpligt ställe i socknen, har af komitén ansetts

vara utan gagn och derföre uteslutits.

§ 10.

Det stadgande, som förekommer i § 18 af gällande lag, angående

rätt för den, som är till bränvinstillverkning berättigad, att utan

särskild afgift, dock under tillsyn af kontrollör, destillera bränvin,

har här hufvudsakligen blifvit bibehållet med det förtydligande, att

destilleringen sker »å tillverkningsstället», till skilnad från sådan destillera,

som kan af tillverkaren å annan ort utöfvas.

Deremot har komitén ansett, att §§ 19—2 2 af gällande lag

angående bränvins destillering såsom särskild näring icke tillhöra tillverkningslagen.

Ändamålet med nu gällande stadganden i detta afseende

var att förhindra, att sådan destillering skulle missbrukas till

bränvinsbränning, och de kunde vara lämpliga vid den nu gällande

lagstiftningens införande år 1855, då ett stort antal småpannor fans

i landet; men då numera icke någon fara förefinnes att borttaga

dessa stadganden, helst ansvar för lönbränning drabbar den, som

126

skulle missbruka destillering till tillverkning af bränvin, har komitén

ansett och i mom. 2 af denna § föreslagit, att allmänna näringsförordningens

föreskrifter för annan handtering skola tillämpas på

den bränvins rening, vare sig genom destillering eller på kall väg,

som, utöfver hvad i mom. 1 sägs, må kunna verkställas.

Art. II.

Om bränvins beskattning och uppläggande på nederlag.

§ ll.

Mom. 1. I motiven till den föreslagna försäljningslagen har

komitén närmare angifvit, dels hurusom den svenska lagstiftaren sökt

uppnå det föresätta målet, dryckenskapslastens hämmande, på två

vägar, genom varans fördyrande och genom ett sådant ordnande af

den mindre bränvinshandeln, att frestelserna till den förderfliga dryckens

missbrukande blefve så ringa, som omständigheterna kunna medgifva,

dels ock hurusom fördyrandet åstadkommits så väl genom tillverkningsskatt

och försäljningsafgifter som ock genom det sätt, hvarpå

nämnde mindre handel ordnades. Då nu komitén i sitt förslag till

försäljningslag vidhållit och ytterligare utvecklat nu gällande grundsatser

för den mindre hränvinshandelns ordnande, har komitén att

tillse, huruvida i sammanhang dermed en ökning i tillverkningsskatten

bör föreslås. Vid öfvervägande af de omständigheter, som inverka

på denna frågas bedömande, hafva följande synpunkter kommit

i betraktande.

Med de för närvarande pålagda utgifter af 80 öre för hvarje

tillverkad och 40 öre för hvarje utskänkt kanna bränvin har syftet

varit att åstadkomma, det denna dryck, när han suptals afyttrades,

icke skulle kunna hållas billigare i pris, än att deri läge ersättning

för tillverkarens och utskänkarens kostnader och vinster samt derutöfver

för de afgifter af sainmanlagdt eu krona 20 öre, som utskänkare

på förhand erlagt. Det är nog sant, att detta mål icke till fullo

vunnits i tillämpningen, enär till följd af det sätt, hvarpå i vissa fall

utskänkningsrättigheter förvärfvas, försäljningsafgiften å hvarje ut

-

127

skänkt kanna bränvin ej sällan i verkligheten utgått med ett betydligt

lägre belopp än 40 öre; men det oaktadt qvarstår såsom obestridligt,

att författningens mening varit att på förhand med en krona

20 öre kannan höja försäljningspriset på det bränvin, som kommer

att afyttras på utskänkningsställena. Om nu tillverkningsskatten

sättes till en krona 20 öre kannan, vidtages, hvad beträffar det bränvin,

som kommer att säljas suptals, icke någon annan åtgärd, än att man

försäkrar sig om att verkligen nå det mål, hvarefter lagstiftaren redan

förut sträfvat. Den häraf orsakade tillökningen i priset å hvarje

sup är således fullt berättigad ensamt af åtgärden att borttaga nu

varande utskänkningsafgift.

Men äfven andra skäl tala för den här i fråga satta åtgärden.

Sedan tillverkningsskatten år 1855 bestämdes till 16 sk. banko eller

50 öre, hafva visserligen tillökningar derå skett i flere omgångar

med sammanlagdt 30 öre för hvarje kanna; men i betraktande deraf,

att dessa ökningar icke egt rum på en gång utan på olika tider med

jemförelsevis ringa belopp för hvarje gång, är det långt ifrån säkert,

att derigenom åstadkommits någon höjning i bränvinspriset å utskänkningsställena,

utan snarare antagligt, att i stället handelsvinsten å

dessa ställen minskats. Under sådana omständigheter är en åtgärd,

som höjer utskänkningspriset på angifna sätt, påkallad jemväl uti

den synpunkt, att, om man frånser de tider, då tillfälliga rubbningar

ega rum på det ekonomiska området, arbetslöner och pris på

en del lifsförnödenheter sedan år 1855 betydligt ökats.

Ett ytterligare skäl för det utskänkta bränvinets fördyrande

hemtar komitén deraf, att i förslaget till försäljningslag måst bredvid

de för allmän räkning utöfvade bibehållas andra utskänkningsrättigheter,

i afseende å hvilkas ändamålsenliga handhafvande icke

samma säkra garantier finnas som vid de förra, hvarför vid dessa för

enskild räkning drifna rättigheter det kan vara ändamålsenligt att

på förhand försäkra sig om ett så högt pris på bränvinet, att redan

deri ligger en motvigt mot ett möjligt sträfvande att vinna stor afsättning

å den starka drycken.

Hvad nu anförts angående höjning af priset vid bränvinets utskänkande

gäller, om än icke i lika hög grad, varans försäljning i

minut. För öfrigt kan det eftersträfvade målet i förra fallet icke

128

vinnas, utan att tillverkningsskatten höjes med 40 öre, och då blir

deraf en gifven följd, att samma fördyring träffar varan, då hon säljes

vid andra tillfällen, som äro hänförliga under den särskilda lagstiftningen.

På sådant sätt blir ock skilnaden emellan partipriset

för bränvinet och det pris, varan kommer att betinga, när hon afyttras

i de fall, som afses i försäljningsförordningen, mindre än

om den nu varande skatten bibehålies, hvadan tillverkningsskattens

höjning på det af komitén föreslagna sätt till eu del utjemnar denna

prisskilnad, hvars befarade menliga följder synas hafva utgjort ett

bland de afgörande skälen för deras åsigt, som velat i en mycket hög

tillverkningsskatt söka det hufvudsakligaste medel mot bränvinets

missbruk.

Härjemte förekommer i detta moment stadgandet i nuvarande

§ 18, att skatten skall inbetalas till landtränteri, dervid dock den

myckenhet bränvin, hvarför inbetalning af skatt hvarje gång skall ega

ruin, blifvit nedsatt från minst 1,500 kannor till 500 kannor, då

komitén inhemtat, att något besvär eller hinder för bokföringen vid

landtränterierna derigenom icke skall uppstå.

Mom. 2. Den högre restitution, som medgifves vid utförsel af

renadt bränvin, har tillkommit såsom godtgörelse för den förlust af

alkohol, hvilken ej kan undvikas vid reningen. I nu gällande tillverkningslag

är förklarad!, att bränvin, hvars verkliga styrka uppgår

till 98 % alkohol eller derutöfver, anses såsom renadt, hvaremot

bränvin, som befinnes hafva mindre styrke än 93 % alkohol, är att

betrakta såsom icke renadt. Nämnda stadgande har tillkommit af

brist på något annat praktiskt sätt att utröna, huruvida bränvin

är renadt eller ej, men lemnar tydligen mycket öfrigt att önska,

enär i flera fall kan ifrågakomma att utföra renadt bränvin, som är

svagare än 93 %, och för hvithet då endast den lägre restitutionen

kan erhållas. Som emellertid komitén nu är i tillfälle att meddela

en praktisk metod för undersökning af bränvins renhet, har äfven

denna oegentlighet kunnat undanrödjas. Komitén har likväl ansett

lämpligast, att stadgandet om detta prof må utgöra föremål för särskild

kungörelse, helst deri äfven måste intagas bestämmelse om

sättet för sjelfva profvets utförande. Då detta prof förutsätter

en högre grad af renhet, än hvad med bestämdhet af nu gällande

129

författning blifvit förutsatt, och denna högre renhetsgrad ej kan åstadkommas

utan betydligt större förlust vid sjelfva reningen, har komitén

deraf tagit sig anledning att föreslå en motsvarande förhöjning

i restitution sbeloppet.

§§ 13, 14, 15.

Den genom 1871 års tillverkningslag bränneriegaren medgifna

rätt att, då han så åstundan, i stället för att förskottsvis betala skatten,

inlägga bränvinet å nederlag vid bränneri, för att sedan i mån af

skattens erläggande uttagas, har visat sig särdeles ändamålsenlig och

«j ådragit statsverket någon förlust. Bland bestämmelserna rörande

denna nederlagsrätt förekomma emellertid några af beskaffenhet att

enligt komiténs åsigt påkalla ändring. Sålunda har komitén ansett,

att bränneriegare, som under pågående tillverkning inbetalar bränvinsskatt

och till kontrollören aflemnar qvitto derå, må ega att efter eget

val genast utbekomma motsvarande myckenhet bränvin, vare sig från

nederlag, sprithållarerum eller beggedera, och ej bör såsom nu vara

skyldig uttaga detsamma antingen från nederlaget eller i mån af tillverkningens

fortgång från sprithållaren.

En annan anmärkning af vida större betydelse kan göras emot

det nu gällande stadgandet, att allt å nederlag liggande bränvin ovilkorlig!

skall vara uttaget den 1 oktober hvarje år. Utom obilligheten

deruti, att särskilde tillverkare, som vid olika tider afsluta bränningen

och då ställa sina nederlag under tillsyningsmäns uppsigt, följaktligen

kunna få i ganska olika grad åtnjuta förmånen af nederlagsrätten,

ehuru afgiften derför är densamma, så kan stadgandet derom

att vid en viss bestämd tidpunkt af året allt å nederlag qvarliggande

bränvin skall beskattas, såsom lätt inses, föranleda väsentliga

olägenheter både för den enskilde och för det allmänna. Ligger

nemligen i slutet af september en stor myckenhet bränvin å nederlag,

så kommer äfven i följd af åberopade stadgandet ett motsvarande

kapital att på en gång dragas ur rörelsen, hvarigenom den

allmänna penningeställningen kan ganska menligt åverkas. Är tillgången

på rörligt kapital förut ringa, så nedtryckes naturligtvis härigenom

äfven bränvinspriset betydligt, en omständighet, som måste

verka skadligt i både sedligt och industriel hänseende.

Betänkande ang. bränvinslagstiftningen.

9

180

Till förekommande häraf och då det synes rigtigast, att skatten

för bränvin likasom tullintraderna inga till statsverket, i man som

den beskattade varan blir disponibel till förbrukning, hafva komitérade

föreslagit:

att hvarje tillverkare må ega att under tillverkningens fortgång

utan afgift hafva bränvin liggande å nederlag till hvilken myckenhet

och under huru lång tid som helst;

att bränvin må mot bestämd afgift blifva qvarliggande å nederlag

under sex månader efter det tillverkningen vid bränneriet

upphört;

att egaren efter denna tids förlopp ma kunna genom erläggande

af förnyad nederlagsafgift få rätt att låta bränvinet qvarligga å nederlag

ytterligare sex månader o. s. v.; samt

att, om bränneriet inom sex månader efter sålunda förvärfvad

eller förnyad nederlagsrätt ånyo sättes i gång, den afgiftsfria nederlagsrätten

kommer att vidtaga.

I nu gällande ordningsstadga för bränvinsbrännerierna i riket

finnes i § 34 stadgadt, huru förfaras skall, om vid bränneri, hvarest

godkändt nederlagsmagasin icke finnes, tillverkningen skulle befinnas

öfverstiga den myckenhet bränvin, hvarför skatt blifvit erlagd. Da

emellertid detta, såsom nära berörande tillverkarens rätt, egentligen

bör hafva sin plats i tillverkningslagen, har ordningsstadgans föreskrift

derom blifvit intagen i sammanhang med öfriga bestämmelser

angående nederlagsrätten, endast med den ändring, att tiden, inom

hvilken skatten skall betalas efter tillverkningens upphörande, för

åstadkommande af öfverenstämmelse med § 12 mom. 2, blifvit bestämd

till fjorton dagar derefter.

Beträffande den minsta qvantitet bränvin, som ma finnas a nederlag,

hvilket står under tillsyningsmans uppsigt, är densamma för

närvarande bestämd till 3,000 kannor, hvarigenom den minsta nederlagsafgiften

således utgör 30 kronor. För att likväl lemna en

tillverkare Öppet, om han finner sadant lämpligt, att kunna hafva

en mindre qvantitet bränvin å nederlag, utan att staten derigenom

skulle göra någon förlust genom en mindre nederlagsafgift, har komitén

ansett sig böra föreslå, att den minsta qvantitet bränvin, som

må qvarligga å nederlag, skall utgöra 1,000 kannor, dock att neder

-

131

lagsafgift alltid skall betalas för minst 3,000 kannor, äfven om det

qvarliggande bränvinet ej uppgår till denna myckenhet.

Det är i enlighet härmed, som stadgandena i §§ 13, 14 och 15

blifvit redigerade.

§ 16.

Då statens rätt till utbekommande af nederlagsafgiften bör vara

lika gifven som i afseende å sjelfva skatten, har i sådant afseende

jemkning af redaktionen i denna § blifvit vidtagen.

Uti föreskrifterna angående försäkring mot eldskada å bränvin,

som vid tillverkningens upphörande finnes qvar å nederlag, har i afseende

å försäkringstiden blifvit gjord en ändring, som bör blifva en

följd af de förändrade bestämmelserna angående nederlagsrätten, hvarjemte

föreskrifvits, att försäkringshandlingarne skola aflemnas till kontrollör

i stället för tillsyningsman, af det skäl att vid tillverkningens

upphörande tillsyningsman icke alltid är tillstädes att dem emottaga.

§ 17-

Mom. 1. De i motsvarande § af gällande lag meddelade föreskrifter

angående uttag af bränvin från nederlag, som står under

tillsyningsmans uppsigt, återfinnas i förevarande moment med en

mindre jemkning i redaktionen, dervid i öfverenstämmelse med stadgandet

i § 11 mom. 1 det minsta belopp bränvin, som må utlemnas,

är nedsatt till 500 kannor.

Mom. 2. I förevarande moment, som motsvarar nuvarande

mom. 2 och 3 af denna §, har, såsom en följd af hvad i § 15 stadgats,

minsta beloppet bränvin, som må qvarligga å nederlag, hvilket

står under tillsyningsmans uppsigt, blifvit nedsatt till 1000 kannor.

Art. III.

Om tillsyn vid bränvinstillverkning och nederlag.

Denna artikel motsvarar i det väsentliga nu gällande författnings

fjerde artikel, endast med den förändring, att, sedan komitén, på sätt

132

ofvan blifvit anmärkt, ur förordningen uteslutit föreskrifterna angående

bränvins destillering oeh rening såsom särskild näring, bestämmelserna

i afseende på tillsynen dervid jemväl blifvit utelemnade,

äfvensom att, då förevarande artikel äfven handlar om tillsyn vid

bränvinsnederlag, sådant blifvit i artikelns rubrik angifvet.

§ 18.

I motsvarande § 23 af gällande lag har blifvit vidtagen den förändring,

att, enär uti mera folkrika trakter af vårt land flera brännerier

äro belägna hvarandra så nära, att en kontrollör möjligen kan

utöfva uppsigt öfver flera än tre sådana, i mom. 1 blifvit stadgadt,

att, der sådant utan olägenhet kan ske, flera brännerier skola ställas

under uppsigt af en gemensam kontrollör; dock har i sådant fall icke

ansetts nödigt att tillägga kontrollör, som utöfvar tillsyn öfver flera

än tre brännerier, högre arfvode än det högsta, som för närvarande

är bestämdt eller 8 kronor om dagen.

De i nuvarande § 15 mom. 2 och § 31 mom. 3 förekommande

bestämmelser angående tillsyn vid bränvinsnederlag och ersättning derför

hafva ansetts lämpligen böra flyttas till förevarande § samt dervid

blifvit omredigerade och fullständigade. Då vid 1871 års riksdag

de nya bestämmelserna om bränvinsnederlag antogos, stadgades,

hvad ännu är gällande, att arfvode åt tillsyningsman vid sådant nederlag

skulle af Kongl. Maj:ts befallningshafvande i hvarje särskild!

fall bestämmas, helst man saknade all erfarenhet för bedömande af

det besvär, som berörda uppdrag kunde komma att förorsaka. Sedan

komitén emellertid nu erhållit upplysning, huru ersättning åt

tillsyningsmännen i de särskilda länen blifvit lemnad, och inhemta!,

att dervid ganska olika grunder följts, har komitén ansett lämpligt,

att denna ersättning blefve bestämd; och, med ledning af hvad hittills

i medeltal utgått, föreslår komitén densamma till ett arfvode af

fyra kronor för hvarje förrättning vid nederlaget jemte skjutsersättning

enligt ordningsstadgan, hvilken godtgörelse skall gäldas af staten,

der ej tillverkare vill för förrättning i nederlagsmagasin kalla

tillsyningsman oftare än en gång i veckan, då sagde kostnader skola

af tillverkaren betalas; hvarjemte komitén ansett, att tillsyningsman

bör, i likhet med hvad för kontrollör är i ordningsstadgan bestämdt

erhålla ersättning för skrifmaterialier och postporto.

§ 21.

Föreskrifterna i § 30 af gällande lag, så vidt de afse besigtning

af bränneri, återfinnas i denna §, uti hvilken ett nytt moment, det

2:dra, blifvit tillagdt, i öfverenstämmelse med hvad i ordningsstadgan

redan är föreskrifvet, att nederlagsmagasin skall, innan detsamma må

till upplag af bränvin begagnas, i behörig ordning undergå besigtning.

§ 25.

I denna §, som motsvaras af nuvarande § 29, har komitén

föreslagit förändring i afseende på sättet att gå till väga, då tvist

uppstår emellan bränvinstillverkare och kontrollör om det till kärnstål

bestämda bränvinets alkoholhalt. Stadgandet i gällande lag, att

Kong! Maj:ts befallninghafvande, till hvilken prof af det omtvistade

bränvinet insändes, skall öfverlemna detsamma för undersökning af

sakkunnig person, hvilken derom skall afgifva skriftligt yttrande,

möter ofta svårighet i tillämpningen, enär Kongl. Maj:ts befallningshafvande

icke alltid eger tillgång till person, som är (kvalificerad att

verkställa sådan undersökning. Det har derföre ansetts lämpligt, att

profvet jemte bestyrkt utdrag af tillverkningsjournalen för dagen insändes

till kongl. finansdepartementets kontrollbyrå, hvilket med

våra nuvarande utvecklade kommunikationer icke bör möta någon

svårighet eller föranleda någon nämnvärd kostnad. Chefen för nämnde

byrå skall då sjelf eller genom annan sakkunnig person låta undersöka

profvet och derefter meddela skriftligt yttrande derom till Kongl.

Maj:ts befallningshafvande, som, i likhet med hvad nu är förhållandet,

har att afgöra tvisten genom beslut, som ej må öfverklagas

Vidare saknas i gällande lag uttryckligt stadgande, af hvilken profvet

skall insändas; men då det väl i allmänhet endast lär vara i det

fall, att tillverkaren förmenar kontrollörens åsigt om bränvinets alkoholhalt

vara till tillverkarens nackdel, som någon tvist kan uppstå,

måste det åligga tillverkaren att om insändandet af det tagna profvet

till kontrollbyrån draga försorg, hvilket jemväl blifvit i denna

§ uttryckligen föreskrifvet.

134

Art. IT.

Om ansvar för öfverträdelser af förordningens föreskrifter.

De i Art. V af gällande tillverkningslag stadgade ansvarsbestämmelser

för öfverträdelse af förordningens föreskrifter hafva i föreliggande

artikel blifvit med några mindre förändringar bibehålla,

hvarjemte i följd af komiténs förslag i § 10, angående uteslutande

ur förordningen af nu gällande föreskrifter rörande bränvins destillering

och rening såsom särskild näring, nu varande ansvarsbestämmelser

för missbruk af destilleringsrättighet, såsom hänförliga under

de allmänna ansvarsbestämmelserna för olaga bränvinstillverkning,

jemväl blifvit utelemnade.

§ 27.

I nuvarande lag § 34 förekommer följande stadgande: »Tillverkar

någon bränvin å annat ställe, än han uppgifvit, böte från och

med 100 till och med 1000 kronor». Detta stadgande, som syftar

på äldre numera upphörda förhållanden, har komtén ansett böra ur

förordningen helt och hållet utgå; ty om en person, efter anmälan

om bränvinstillverkning å ett ställe, skulle uppsåtligen företaga sådan

tillverkning å annat ställe utan iakttagande af gifna ordningsföreskrifter

och utan uppsigt af kontrollör, bör han numera vara underkastad

det ansvar, som för oloflig tillverkning eller lönbränning är

stadgadt; hvaremot, om tillverkningen bedrifves i behörig ordning,

men något misstag egt rum i afseende på anmälan om det för densamma

uppgifna stället, sådant icke bör föranleda något ansvar, helst

derigenom icke någon skada kan uppkomma.

§ 29.

I motsvarande § 36 af gällande tillverkningslag stadgas för

uppgifna förbrytelser, som begås vid loflig bränvinstillverkning, såsom

ansvar, jemte böter och erläggande af skatt, att den brottslige skall

hafva förbrutit redskapen, det i bränneriet samt dertill hörande förvaringsrum

vid beslagstillfället befintliga bränvin och de kärl, hvari

det förvaras; men då härigenom äfven lofligen tillverkadt och å ne

-

135

derlag upplagdt bränvin kunde komma att dömas förbrutet, hvilket

dock icke kan vara meningen, samt de uppräknade förbrytelserna

egentligen endast kunna begås i sjelfva bränneriet, har straffpåföljden

ansetts böra mildras, så att det vid beslagstillfället i andra förvaringsrum

än bränneriet befintliga bränvin med kärl icke skola vara förbrutna.

§ 37.

I ändamål att underlätta upptäckt af förbrytelse mot gällande

förordning i ämnet är för närvarande stadgadt, att allmänne åklagare

och andre, som särskild! förordnas att vaka öfver förordningens efterlefnad,

ega att verkställa undersökning hos den, som misstänkes för

sådan förbrytelse, dervid, enligt § 45 jemförd med § 55 mom. 2, förrättningsmannen,

i händelse någon förbrytelse icke upptäckes, icke är

underkastad ansvar, om undersökningen blifvit företagen emellan

klockan 5 på morgonen och klockan 9 om aftonen, hvaremot han

drabbas af ansvar af böter, om undersökningen egt rum nattetid

emellan nämnde timmar, der han ej finnes hafva till undersökningen

haft giltig anledning. Till allmänhetens skydd och på det dylik

husransakan ej må ske af illvilja, har det ansetts nödigt, att ansvaret

derför utsträckes äfven till det fall, att vid anstäld undersökning

på dagen någon förbrytelse icke upptäckes, der ej förrättningsmannen

haft giltig anledning till undersökningen; och har förevarande § i

sådant syfte nu blifvit omredigerad.

Den i nuvarande § 46 förekommande hänvisning till allmänna

lagens bestämmelser om ansvar för våld vid den undersökning, hvarom

denna § omför mai er, har uteslutits såsom öfverflödig.

Art. V.

Föreskrifter i afseende å förordningens verkställighet.

§ 42.

Nu gällande stadgande i § 51 mom. 2 om undantag från åtalsrätt

har i förevarande § blifvit något annorlunda affattadt, hvilket

har sin orsak i en önskan att bringa detta stadgande till närmare

öfverenstämmelse med motsvarande föreskrift i tullstadgan.

186

Då med de i mom. 2 nämnda undantag rättigheten att åtala,

förbrytelser mot förordningen skulle tillkomma en hvar, har komité»

uteslutit såsom öfverflödig nuvarande § 52, som innehåller en uppmaning

åt kommunalmyndigheterna att egna synnerlig uppmärksamhet

deråt, att förbrytelser angifvas till åtal.

§ 45.

Den mot tillverkaren stränga åtgärd, som i § 57 af gällandetill

verkningslag stadgas, att vid beslag hos den, som är berättigad

att tillverka bränvin, panna må utbrytas, redskapen honom fråntagas

eller han från tillverkningens fortsättande hindras, innan förste domstol

i målet dömt redskapen förbruten, är utan tvifvel berättigad i

det fall, att redan vid beslagstillfället, utan afvaktan på laga bevisning

vid domstol, tydligen framgår, att tillverkaren begagnat redskap

eller sprithållare med dold öppning eller afledning i ändamål att

undansnilla bränvin från beskattning. Stadgandet i denna del återfinnas

ock i föreliggande § af förslaget.

Deremot i det fall, då nuvarande tillverkningslag jemväl medgifver

vidtagande af ofvan nämnda tvångsåtgärd, eller att tillverkaren

åtalas för undansnillande af bränvin från beskattning, utan att

å hans sida något svikligt förfarande med redskapen egt rum, har

komitén ansett, att tillverkaren bör få åtnjuta laga rättegångsförmån

och afvakta förste domstols utslag.

Vidare och enär upplyst blifvit, att det ofta kan i bränneri inträffa,

att den å redskapen anbragta försegling genom hvarjehanda

orsaker utan tillverkarens vållande blir rubbad eller förstörd, har

komitén jemväl ansett, att, innan redskapen undandrages egarens disposition,

undersökning vid domstol bör ega rum, huruvida tillverkaren

i dylika fall kan läggas något till last.

Med iakttagande häraf har denna § blifvit omredigerad.

187

Öfvergående stadganden.

§ 48.

Då enligt gällande bestämmelser rörande förtullning af utifrån

införda varor, som ligga på nederlag, dessa skola förtullas »efter de

taxor och författningar, som äro gällande, då de till förtullning angifvas»,

har det ansetts lämpligt att förfara på samma sätt i fråga

om bränvin, som uttages från nederlag vid bränneri, och detta äfven

derför att i annat fall kunde vara att befara, att under tiden närmast

före den nya förordningens tillämpning en betydlig myckenhet

bränvin blefve tillverkad och inlagd på nederlag för att sedan mot

den lägre afgiften uttagas.

§ 49.

Då det synes billigt och äfven ledande till reda, att bränvin,

som före den nya förordningens tillämpning blifvit inlagdt å nederlag,

äfven får qvarligga under de bestämmelser, som gälde vid inläggningen,

har stadgande derom i denna § blifvit intaget, hvaremot

hinder icke kan möta, att, om bränneriet innan tiden för den nya

förordningens trädande i kraft ånyo sättes i gång, med detta bränvin

förfares på samma sätt som med bränvin, hvilket blifvit tillverkadt

efter sist nämnde tid.

138

IY.

Motiv

till

Förslaget till förordning angående yilkoren för försäljning

af bränvin och andra brända eller destillerade

spirituösa drycker.

Känslan af det förnedrande i dryckenskapslasten och den dagliga

erfarenheten om de förderfliga följder, denna allt mer tilltagande

last medförde för den enskilde, för familjen, kommunen och samhället

i dess helhet, alstrade hos svenska folket den mägtiga rörelse,

som för några och tjugo år sedan förmådde lagstiftaren att, i hvad

på honom berodde, söka åstadkomma ett bättre sakernas tillstånd.

Följden af denna rörelse blef en ny lagstiftning, som bröt med den

gamla och införde alldeles nya grundsatser.

Lätt tillgång till den rusgifvande drycken utgör obestridligen

bland yttre anledningar den, som mest bidrager att väcka och nära

begäret och derigenom alstra och underhålla missbruket af denna

dryck. Det blef derför en hufvuduppgift för 1855 års lagstiftare

att minska frestelserna genom att försvåra tillgången till bränvinet.

Detta mål sökte man vinna på två vägar, dels genom att fördyra

priset på varan, dels genom att minska försäljningsställenas antal.

I syfte att öka bränvinets pris höjdes tillverkningsafgiften betydligt,

hvarjemte särskilda konsumtionsafgifter infördes vid försäljning

i minut och vid utskänkning. Afgifternas fördelning i tillverknings-

och konsumtionsafgifter och en högre afgifts åsättande

vid utskänkning än vid försäljning i minut sfhnt föreskriften, att lediga

rättigheter skulle utbjudas på auktion, dervid ett minimum för

anbuds antagande skulle gälla, hade tydligen sin orsak i önskan att

fördyra varan företrädesvis vid det tillfälle, då hon mest missbruka

-

139

des. Såsom redan förut omtalats, höjdes sedermera tillverkningsafgiften

i tre steg och äfven minuthandelsafgiften, denna senare dock

endast obetydligt, hvarjemte det för anbuds antagande vid auktion

påbjudna minsta kannetalet höjdes.

För att minska försäljningsställenas antal vidtogos genomgripande

åtgärder. På landet infördes ett helt och hållet nytt sakernas

skick genom borttagande af den i 1851 års och äldre författningar

förekommande bestämmelsen, att jordbrukare voro oförhindrade att till

underhafvande och sådane, som förrättade arbete hos dem, sälja sa

litet som ända till en fjerdedel kanna åt hvar. Förbudet att utan

särskild rättighet för hvarje gång sälja mindre än en kanna utsträcktes,

så för stad som land, till förbud att utan sådan rättighet sälja

under femton kannor. Ett ytterligare steg togs på denna väg år

1874, då gränsen för den fria försäljningen höjdes till 100 kannor.

Äfven husbehofsbränningens afskaffande åsyftade och åstadkom bland

annat minskadt tillfälle att å landet erhålla bränvin till daglig förbrukning.

Jemväl på annat håll sökte inan vinna trygghet derför, att tillfällena

till frestelse blefve minskade. Den rådgifvande röst, som

kommunernas målsmän haft hos de administrativa myndigheterna vid

fråga om utdelande af tillstånd till bränvinsförsäljning, förvandlades

till rätt att hindra nya försäljningsställen, när å landet socken (kommunal)nämnd

och socken (kommunal)stämma samt i stad magistraten

och stadens äldste, sedermera stadsfullmägtige eller allmänna rådstugan,

voro derom ense; hvarjemte stadgades, att dylika rättigheter

icke vidare finge förlänas på längre tid än tre år.

Fn omständighet, hvars vigt 1855 års lagstiftare ingalunda förbisåg,

var önskvärdheten deraf att kunna i egenskaperna hos den,

som idkade rörelsen, finna en garanti derför, att han icke genom

uppmaning till dem, som besöka försäljningsstället, befordrar afsättning

af de starka dryckerna. Denna tanke tog form i stadgandena

om rättighet för magistraten att med tillbörligt afseende a de bjudandes

behörighet och tjenlighet antaga eller förkasta auktionsanbuden

samt att utan auktion antaga anbud från bolag att öfvertaga all

den minuthandel med eller all den utskänkning af bränvin eller beggedera,

hvilken eljest skolat å auktion utbjudas. För sist nämnda stad

-

HO

gande låg tydligen den förutsättning till grund, att ett sådant bolag

skulle göra till sitt hufvudsyftemål icke egen vinning utan dryckenskapslastens

minskning genom hvarjehanda förbättrade anordningar å

utskänkningsställena, en sträng ordnings upprätthållande derstädes

och bränvinets ytterligare fördyrande utöfver hvad, som blefve en

följd af de derå hvilande afgifter. I magistratens skyldighet att,

innan de lediga rättigheterna på sådant sätt upplätos till ett bolag,

höra stadens äldste, sedermera stadsfullmäktige eller allmänna rådstugan,

ligger en gifven antydan derom, att bolagets ledamöter

skulle genom sina personligheter gifva skälig anledning antaga, att

det allmänna bästa blefve det bestämmande vid rörelsens utöfning.

Klarare framträdde denna lagens mening i den ändring af dit hörande

bestämmelse, som vidtogs år 1867, då det föreskrefs, att vid

pröfning af bolags anbud bolagets tjenlighet skulle komma i betraktande.

Äfven i ett annat hänseende har åt bolagsinstitutionen i författningen

gifvits en begränsning, som icke från början varit tydligen

uttryckt. Utan fara för misstag kan man visserligen påstå, att

redan vid denna institutions uppkomst afsigten var, att den vinst,

som genom rörelsen kunde uppstå, skulle komma den kommun till

godo, der bolaget utöfvade sin verksamhet, och i allmänhet lär ock

så hafva tillgått, men något uttryckligt stadgande derom, att sådant

bolag skulle till det allmänna afstå netto vinsten å rörelsen,

förekommer icke förr än år 1873, då, efter det under två år rättigheten

till bränvinshandels upplåtande åt bolag utan auktion varit inskränkt

till utskänkning, på samma gång denna tillfälliga inskränkning

upphäfdes tillika stadgades, att denna vinst skulle gå till fördelning

emellan kommunen, der rörelsen drifvits, landstinget och hushållningssällskapet,

i likhet med hvad förut var stadgadt om försäljningsafgifterna.

Denna bestämmelse i förening med den samtidigt

meddelade föreskrift, att bolagets räkenskaper skulle granskas genom

revisorer, utsedde af stadsfullmäktige eller allmän rådstuga, landstinget,

hushållningssällskapet och länsstyrelsen, förlänade i fråga varande

institution en helt annan legal ställning, än den förut intagit.

Af ett bolag i vanlig mening qvarstår blott namnet och formen för

verksamheten, under det att bolagets delegare i verkligheten icke

141

äro annat än ombud för de kommunala institutioner, kommunen,

landstinget och hushållningssällskapet, för hvilkas räkning rörelsen

drifves, då dessa ensamma äro berättigade att komma i åtnjutande

af den deraf fallande vinsten.

Det ligger i sakens natur, att det måste vara synnerligen vanskligt

att med någon grad af visshet lemna svar på den frågan, huru

vår nu varande bränvinslagstiftning, hvars hufvuddrag nyss angifvits,

verkat, huruvida det mål, man år 1855 föresatt sig att vinna, verkligen

uppnåtts eller icke. För att inse denna vansklighet behöfver

man blott besinna, hurusom den ojemförligt vigtigaste häfstång för nykterhetens

befordran är ett hos befolkningen, så rike som fattige, i alla

lifvets skiften närvarande medvetande om det ur moralisk synpunkt

förkastliga i dryckenskapen och dess bedröfliga inverkan på själ och

kropp samt en lefvande insigt derom, att i dess spår med obeveklig

nödvändighet följa fattigdom och elände, split inom familjelifvet

samt rubbning af familjens grundvalar. Med ett sådant tänkesätt

hos folket i allmänhet underlättas arbetet för lagstiftaren betydligt;

utan detsamma anstränger han sig ofta förgäfves och förmår föga

uträtta. Äfven yttre, af lagstiftningen oberoende omständigheter äro

ofta mäktigare att öka än denna att minska det öfverflödiga bruket

af starka drycker. En följd af år med goda arbetsförtjenster medför

nästan alltid jemte en tilltagande förbrukning äfven ökadt missbruk

af dylika drycker bland de samhällsklasser, hvilka under sämre tider

kämpa med svårighet att förvärfva hvad, som behöfdes till deras

eget och deras familjers nödtorftiga uppehälle. De begagna nemligen

tyvärr alltför sällan det tillfälle, som då bjudes dem att bereda sig

och de sina en mera tryggad ställning, utan använda ofta de nya

tillgångarna för onyttiga utgifter och icke minst för att tillfredsställa

begäret efter starka drycker.

Till dessa svårigheter att bedöma lagstiftningens verkan kommer

den väsentliga, att det är hardt när omöjligt att erhålla kännedom

om några sådana sakförhållanden, på hvilka man kan grunda ett

tillförlitligt omdöme, om och i hvilken mån det öfvermåttliga bruket

af rusgifvande drycker tilltagit under en viss tidsrymd. Det skulle

vid en flygtig betraktelse kunna tyckas, som om uppgifter å antalet

personer, sakfälda för fylleri, skulle kunna vara en tillförlitlig mä

-

142

tare i detta hänseende; men om man betänker, att på olika orter

och äfven under en längre tidsföljd på samma ort under olika år

polistillsynens beskaffenhet och de grundsatser, som vid åtalande af

fylleriförseelser göra sig gällande, äro betydligt olika, så inses, att

denna källa, om än af en afsevärd betydelse, icke är sådan, att man

kan draga några säkra slutsatser af de siffror, som derur hemtas, i

synnerhet som mången, utan att dricka sig rusig, förtär bränvin till

dagligt bruk i så stor myckenhet, att dess förderfliga verkningar gifva

sig tillkänna i kroniska sjukdomstecken. Derest vår brottmålsstatistik

angifvit antal fall, då förtärande af starka drycker gifvit anledning

till brott och förseelser, hade der kunnat hemtas icke ovigtiga materialier

för belysning af förevarande fråga. Så är dock icke förhållandet

i någon nämnvärd mån, hvarför de enda källor, denna

statistik erbjuder, för den, som der vill vinna en föreställning om

dryckenskapslastens till- eller aftagande efter år 1855, äro de ofvan

angifna uppgifterna å sakfälde för fylleriförseelser. En sammanfattning

af nu nämnda uppgifter har blifvit gjord i de bland bihangen

till detta betänkande tryckta tabeller X:r II och III.

En blick på den sammanställning ur justitiestatsministerns årsberättelser

af antalet sakfälde för fylleri åren 1856—1876, som återfinnes

i tabellen n:r II, utvisar, att detta antal under åren 1856—

1874 icke växlade synnerligen, att en icke obetydlig minskning inträdde

åren 1865 och 1866, att antalet var ännu lägre åren 1867—

1870, samt att det derefter till och med år 1876 varit i jemn och

ansenlig tillväxt, så att sist nämnda år antalet af de personer, som

sakfälts för fylleriförseelser, var mer än 21/3 gånger så stort som år

1870. Att förhållandet i detta hänseende emellan stad och land

under nämnde tid visar en, om än ej betydlig, dock jemnt fortgående

förbättring å landsbvsrdens sida, framgår af tabellen n:r III.

Ett vigtigt bidrag till bedömande af, hvilka förändringar bruket

af starka drycker kan hafva undergått sedan år 1855, är att hemta

ur de femårsberättelser, Kongl. Maj:ts befallningshafvande sedan

nämnde tid afgifvit. De omdömen i detta hänseende, hvilka afgifvits

i de fyra under tiden utkomna serierna af dessa berättelser, hafva

derföre blifvit aftryckta såsom bihang till detta betänkande. Dessa

143

omdömen sammanfattas af statistiska centralbyrån i sammandraget af

berättelserna på följande sätt:

Angående åren 1856—1860 yttrar byrån:

»Alla femårsberättelserna instämma deri, att det allmänna missbruket

af starka drycker så aftagit, att den nesliga förebråelse bärför,

som förr rättvist gjorts svenska folket, nu mera med fog kan

afvisas såsom ogrundad. Häremot strider hvarken det beklagliga förhållandet,

att särdeles i städerna ännu allt för ofta berusade personer

väcka förargelse, ej heller det stora belopp, hvartill bränvinstillverkningen

ännu härstädes uppgår. När nu mera å landsbygden bränvin

är en sällsynt, ofta alldeles oåtkomlig vara, hvarpå egentligen

blott städerna bjuda tillgång, så bereder stadsbesöket en frestelse, för

hvilken visserligen allt för många ännu duka under, men dessas antal

är ej ens jemförlig! med offren för den forna husbehofsbränningen.

Hvad denna tillverkade kunde aldrig förr beräknas, då deremot

nu mera hela tillverkningens belopp är tillförlitligt kändt. Förberedd

under ett par tiotal af år genom nykter hetssällskapens inverkan

på allmänna opinionen, har denna stora sedereform framstått

såsom en välsignad frukt af de senare årens lagstiftning rörande

bränvins tillverkning och försäljning.»

Statistiska centralbyråns sammanfattning för åren 1861 —1865

lyder så:

»I det yttre framträder ock denna förändring till ett bättre

(sedlig förbättring) genom ett från flera län vitsordadt fortgående

minskadt missbruk af bränvin. Sedan det allmänna tänkesättet bland

annat genom nykterhetsföreningarne blifvit förberedt på den nya

lagstiftningen för bränvinstillverkning och spritdryckers försäljning,

har denna lagstiftning ej blott genom de minskade frestelserna för

landtbefolkningen under den femårsperiod, hvarom nu är fråga, omisskänneligen

ökat sin välgörande inflytelse, utan den påkallar jemväl

genom möjligheten att öfver tillverkning och försäljning af bränvin

nu mera vinna tillförlitliga statistiska uppgifter ökad uppmärksamhet

på behofvet att sorgfälligt begagna dessa uppgifters ledning i ändamål,

att den åt kommunerna lemnade frihet att förfoga öfver handeln

med spritdrycker ej må sakna nödig upplysning för rörelsens

-

144

ordnande så, att dess vådor må blifva så ringa som möjligt. För

landtbefolkningen äro de frestelser, hvarmed den af bränvinsutskänkningen

mötes vid tillfälliga besök i städerna, vid marknader och

andra större folksamlingar, ty värr alltför ofta öfverväldigande, men

missbruket blir dock här tillfälligt, hvaremot det synes ännu såsom

dagligt flerstädes fortfara hos en del af stadsbefolkningen. Det i

åtskilliga städer redan med framgång försökta bildandet af bolag för

utskänkningsrörelsen i syfte att förebygga ockrandet på lättsinnet och

passionen synes vara ett särdeles godt medel, hvarigenom äfven städerna

kunna skydda sig mot bränvinets förderfliga följder.»

På följande sätt sammanfattar centralbyrån nästa, det vill säga

1866—1870 årens femårsberättelser, i hvad angår missbruket af

bränvin:

»Femårsberättelsens omdömen om missbruket af bränvin gifva

fullt stöd åt antagandet, att detta missbruk på landsbygden och

bland det uppväxande slägtet är i ett fortgående aftagande, i mången

landsort måhända derhän, att det inskränker sig till blott individuel

undantag. Att detta lyckliga förhållande beror af försvårad

tillgång och liöjdt pris lider intet tvifvel. Häraf hemtas ock fullt

stöd för fullföljande af den bana, på hvilken lagstiftningen redan

vunnit ett så godt ändamål. Det är egentligen för de talrika frestelserna

i städerna, som landtmannen ty värr ännu ofta dukar under,

så mycket lättare, som ovanan vid starka drycker gör honom

åtkomligare för deras berusande verkan. Den egendomliga ställning,

hvaruti en stor del af städernas arbetande befolkning: befinner sig:,

att nödgas söka sin föda å utskänkningsställen, förbjuder dessas inskränkning

utöfver vissa gränser. De många tillfällen till missbruk,

som sålunda erbjudas, kräfva ock talrika offer äfven bland dem, som

bort kunna skapa sig hem trefnad vid egen härd. Följderna, som

tungt drabba stadskommunernas fattig- och fångvård, hafva ock längesedan

förmått många stadsmyndigheter att träda emellan med åtgärder,

som åt arbetaren kunna bereda nödig beqvämlighet för hans

födas erhållande men skydda honom mot förförelsen att öfverlasta

sig med spritdrycker. Många bland våra städer förete sålunda anordningar

i afseende å bränvinsutskänkningen, Indika af utlandet erkändts

såsom mönstergilla.»

145

Sammandraget för åren 1871 —1875 lyder uti i fråga varande

del sålunda:

»Om det å ena sidan är beklagansvärd^ att i fråga om gröfre

brott och sedlighetstillståndet i allmänhet missbruket af rusgifvande

drycker såsom omedelbar eller medelbar orsak måste i främsta rummet

påkalla uppmärksamhet, så är det dock å andra sidan hugnande

att af länsstyrelsernas berättelser inhemta, huru allmänt detta förhållande

af folket insetts, och huru allvarligt kommunalandan sträfvar

att, så vidt sig göra låter, motarbeta sådant missbruk genom minskade

tillfällen till rusdryckers åtkomst. Att i följd af gällande tillverknings-

och försäljningslagar bränvinsförbrukningen i hemmen inom

den jordbrukande befolkningen å landsbygden nu mera är i hög

grad minskad, synes vara ett fullt berättigadt omdöme för åtminstone

de flesta om ej alla län. Möjligen skulle uppgifterna från Gotlands,

Blekinge och Hallands län kunna tydas till motsats häremot. Vid

besöken i städerna, marknader och andra folksamlingar samt gästabud

torde väl landsbon förnämligast möta och duka under för frestelsen.

Deremot torde med säkerhet kunna antagas, att den rikliga

arbetsförtjenst, som erbjudits den mera lösa arbetsbefolkningen så väl

i städerna som å landsbyden vid talrika stora allmänna och enskilda

arbetsföretag, vid skogshandteringen, sågverken och skeppningsorter

m. m., föranledt ett ökadt missbruk af rusdrycker, hvilket uppgifves

hafva utbredt sig äfven till en del af den bofasta befolkningen i

omgifningen. Allmänt öfverklagas, att, sedan priset å bränvin höjts

och dess åtkomlighet försvårats, missbruket af ett sprithaltigt konstgjordt

vin och af öl betydligt ökats och underhållits genom landthandlares

rättighet att till försäljning tillhandahålla, dessa varor, hvadan

kommunalmyndigheterna flerstädes sträfvat för inskränkning äfven

häruti. I detta missbruk af drycker, som, måttligt begagnade

och ej förfalskade, ingalunda äro helsofientliga, ligger ock förklaringen

till den absoluta återhållsamhet, som af återupplifvade nykterhetsföreningar

ifrigt påyrkas. I städerna fortgår bemödandet att från

rusdryckers missbruk afhålla den stora massan af deras lösa arbetarebefolkning

genom bildandet af utskänkningsbolag, som ej tillåta detaljförsäljaren

att ockra på passionen, förbjuda all utskänkning åt den,

Betänkande ang. bränvinslagstiftningen. 1 fl

146

som synes redan öfverlastad, tillhandahålla goda varor och sund föda

i snygga lokaler o. s. v.»

För den tid, som förflutit efter den, som de sista femårsberättelserna

afsågo, har komitén trott sig böra begära särskilda upplysningar

af länsstyrelserna och dervid lemna dessa tillfälle att vidröra

sådana till nykterhetssaken hörande, i femårsberättelserna icke

omförmälda förhållanden inom länet, hvilkas kännedom kunde vara

för komiténs arbeten af vigt. Med anledning häraf har komitén,

jemte det uppgift begärdes å antalet utskänkningsställen i de särskilda

orterna- under de olika åren sedan år 1855, af hvilka uppgifter

ett sammandrag återfinnes bland ofvan omförmälda bilagor,

(Tab. n:o V) anmodat Kongl. Maj:ts befallningshafvande att, hvar för

sitt län, besvara följande frågor:

»Har missbruket af starka drycker på sista tiden tilltagit inom

länet, och, om så skett, hvilka äro de sannolika anledningarna

dertill?»

»I hvad mån kan såsom sannolikt antagas, att lönkrogar finnas

inom länet, och hafva sådana funnits äfven på de orter, der loflig

bränvinsförsäljning, vare sig minuthandel eller utskänkning, idkats?»

»Hvilka resultat kan man anse, att bränvinsförsäljningens öfverlåtande

jemlik! § 10 i gällande bränvinsförsäljningslag åt bolag innöta

särskilda kommuner medfört så väl i sedligt afseende som till

ordningens befrämjande?»

Tillika skulle länsstyrelserna, utöfver hvad i 1871—1875 årens

femårsberättelser blifvit anfördt, afgifva ett på erfarenheten inom

länet grundad! omdöme om tillståndet i afseende å missbruket af

starka drycker.

De skrivelser, hvilka länsstyrelserna insändt med anledning af

omförmälda anmodan hafva blifvit i sin helhet tryckta främst bland

betänkandets bilagor.

Det allmänna intrycket af de sålunda meddelade upplysningarna

och omdömena synes komitén vara:

att, om man frånser ett och annat undantag, dryckenskapslasten

på de allra senaste åren snarare af- än tilltagit inom landet, antagligen

till en stor del på grund af försämrade konjunkturer, likasom

de omedelbart förut förflutna goda åren vållat tillväxt deri;

147

att denna last å landet hufvudsakligen näres genom vinförsäljningen

och i viss mån äfven genom ölförsäljningen;

att lönkrögeriet nu mera endast undantagsvis förekommer i någon

aflägsen landsbygd efter att hafva, likasom andra förbrytelser

mot försäljningsförordningen, alltifrån 1855 vant i ständigt aftagande,

enligt hvad det ibland bilagorna såsom tab. n:o IV tryckta utdrag

af justitiestatsministerns årsberättelser utvisar ; samt

att bolagsinstitutionen allmänt antagits hafva verkat fördelaktigt,

åtminstone i hvad angår upprätthållande af ordning och snygghet å

försäljningsställena.

För att kunna jemväl från en annan vigtig sida belysa tillståndet

inom landet i afseende å missbruk af spritvaror har koinitén dels

låtit utarbeta ett bland bilagorna till detta betänkande sid. 89 intaget

utdrag; af kong!, sundhetskollegiets årsberättelser åren 1867 —1876,

utvisande antalet af dem, som vid en del sjukinrättningar vårdats och

dött i de sjukdomar, som äro en omedelbar följd af dryckenskapslasten,

dels hos kongl. medicinalstyrelsen anhållit, det styrelsen behagade

från vederbörande provincial-, stads-, lasaretts- och hospitalsläkare

i riket infordra upplysningar om den erfarenhet, som under de senaste

fem åren kan vara vunnen rörande det inflytande, som missbruket

af rusdrycker och särskildt dessa dryckers förorening med

finkelolja eller andra för helsan skadliga ämnen må hafva utöfvat

på sjukdomsformerna, hvarjemte komiterade framhöllo önskligheten

afl, att styrelsen vid delgifvandet af de sålunda vunna upplysningarna

ville uttala sin egen åsigt i frågan. En sammanfattning af de på

grund af nämnda skrivelser till komitén insända upplysningar jemte

medicinalstyrelsens eget yttrande i frågan har tryckts bland bilagorna

till detta betänkande (sidd. 75—88).

Förenämda utdrag af kongl. sundhetskollegiets årsberättelser utvisar,

att antalet af dem, som a i fråga varande sjukinrättningar

vårdats för fyllerigalenskap (delirium tremens) eller kronisk alkoholsjukdom

(alkoholismus chronicus), åren 1868—1870 och i synnerhet

det första af dessa år var betydligt lägre än år 1867; att deremot

åren 1871 —1875 en tillökning egde rum med undantag för år 1874,

som företer någon nedgång; samt att år 1876 fallen af den först

nämnde sjukdomen icke obetydligt nedgingo, under det antalet af de

148

i den senare vårdade ansenligt ökades. 1 hvilken mån den tillväxt

för hela tioårsperioden, som tabellen angifver, kan bero derpå,

att de allmänna sjukvårdsanstalter, samme tabell afser, under årens

lopp i högre grad öfvertagit den enskilda sjukvårdens befattning med

i fråga varande sjukdomar, är naturligtvis omöjligt att bedöma.

Att man emellertid af det ökade antalet vårdade vid dessa sjukinrättningar

icke rätteligen kan sluta till sjukdomsfallens tillväxt i riket

framgår af ofvan omförmälda sammanfattning af läkarnes särskild!

infordrade yttranden samt medicinalstyrelsens tillhörande uttalande.

Det stoi*a flertalet af läkarne anser nemligen dryckenskapslasten hafva

under de sista fem åren aftagit. Vidare framgår af läkarnes och

medicinalstyrelsens yttrande, att de sjukdomar, som härröra af dryckenskap,

under samma tid snarare af- än tilltagit. Detta i förening

med den tillika lemnade upplysning, att i allmänhet sådana modifikationer,

som bruka vid en del sjukdomar förekomma till följd af

spritdryckers missbruk,icke tilltagit eller allmänt förekommit, gifver

ett ytterligare stöd för nyss nämnda omdöme om minskadt missbruk

af bränvin.

Den myckenhet spritvaror, som inom landet årligen förtäres, är

naturligtvis en ej oväsentlig faktor vid bedömande af den inom

folket rådande grad af nykterhet. Som bekant är, möter det emellertid

oöfverstigliga hinder att angifva denna myckenhet. Man vet

visserligen, huru många kannor bränvin årligen tillverkas inom landet,

samt det kannetal, hvarmed införseln af denna vara öfverskjuter

utförseln, men dermed har man icke hunnit omförmälda mål, ty dels

användes en icke obetydlig del af det tillverkade eller införda bränvinet

för tekniska eller dermed jemförliga behof, dels finnes vid

årets slut en icke ringa myckenhet af den tillverkade eller införda

varan i behåll å nederlag eller hos enskild egare och får således

icke inräknas i samma års utan tillhör ett följande års förbrukning.

Oaktadt dessa svårigheter kan dock en sammanställning af flera

omedelbart efter hvarandra följande års tillverkning och öfverskott

af införsel öfver utförsel af bränvin gifva en temligen trogen bild

af det till- eller aftagande bruket af drycken såsom njutningsmedel,

enär dess begagnande för tekniska och dermed jemförliga behof i

allmänhet kan anses ökas i ungefärligen samma förhållande som folk

-

149

mängden, och under vanliga förhållanden icke någon synnerligen stor

olikhet lär råda i afseende å den myckenhet af varan, som vid årens

slut finnes å lager. Komitén har derför låtit göra en dylik, såsom

tab. n:o I bland bilagorna tryckt sammanställning för åren 1861—76,

eller så långt tillbaka, som metoden för tillverkningens beskattande medgifvit

erhållande af nödiga siffror, hvarjemte för frågans ytterligare

belysning de siffror, som utvisa den till förbrukning hvarje år tillkomna

myckenheten, fördelad på antalet invånare i landet, blifvit för de år,

då tillgängliga källor funnits, jemförd med motsvarande siffror för en

en del andra länder. Man bör dock enligt komiténs åsigt endast med

den allra största varsamhet af en jemförelse emellan dessa siffror för

de olika länderna draga några slutsatser angående det större eller

mindre missbruket af starka drycker i det ena eller andra landet; ty

dels är den till grund för dem liggande uppgiften å myckenheten

tillverkade spritdrycker allenast tillkommen genom en sannolikhetsberäkning

för de länder, hvilka icke likasom England, Ryssland, Finland,

Norge och vårt land beskatta den färdiga varan, dels kan man på

grund af olika lefnadsvanor hos de särskilda folken och äfven] inom

skilda trakter af samma land icke med någon säkerhet från större eller

mindre åtgång sluta till större eller mindre missbruk, hvilket förhållande

ock framgår deraf, att klagan öfver dryckenskapslastens öfverhandtagande

är högljudd i de länder, som visa en förvånande liten

komsumtionssiffra, under det att å andra sidan t. ex. Danmark med en

hög sådan siffra anses stå högt i nykterhet; dels intager vinet i de sydligare

länderna och ölet hos ett och annat folk en så vigtig plats vid bedömande

ur nu angifne synpunkt af frågan om missbruk af starka drycker,

att utan att tillika taga dessa njutningsmedel i beräkning man icke

kan skaffa sig en rigtig bild af dryckenskapens olika utbredning i de

särskilda länderna, ej ens i olika trakter af en del länder; dels bör slutligen

icke lemnas oanmärkt, att komiterade icke haft tilfälle förvissa

sig om, att alla de från skilda håll komna siffror, på hvilka procentberäkningarna

grundats, äro fullt jemförliga med hvarandra.

För att visa, huru 1855 års lagstiftning verkat till minskande af

försäljningsställenas antal, hafva komiterade låtit upprätta och bland

bihangen trycka förut omförmälde tabell n:o V med detaljerade

150

uppgifter för hvarje stad och för landsbygden i hvart särskildt län

å antalet dylika ställen under de 22 försäljningsåren 1855—77.

Af denna tabell framgår, att, om man frånräkna]- rättigheterna

till mindre partihandel, de ständiga utskänkningsställenas antal nedgått

från 1170 till 801 för städerna och från 493 till 238 för landsbygden,

under det att antalet minuthandelsrättigheter minskats i stad

från 584 till 243 men tillväxt å landet från 64 till 101 samt de

tillfälliga utskänkningsställena, hufvudsakligen till följd af de många

under tiden tillkomna passagerareångbåtar, ökats från 158 till 290

i städerna och från 132 till 201 å landsbygden, hvadan hela antalet

rättigheter af nu angifna slag nedsatts från 2,601 till 1,874 eller, om

blott de ständiga rättigheterna räknas, från 2,311 till 1,383. Den

verkliga minskningen är till och med ännu större, enär bland de för

sista året upptagna bolagsrättigheter finnes ett rätt betydligt antal,

som icke utöfvas.

Huru många lokaler, der bränvin före år 1855 hölls till salu

i små qvantiteter, på en gång stängdes, när 1855 års försäljningsförordning

trädde i kraft, är naturligtvis omöjligt att bestämdt angifva.

För att emellertid lemna en antydan, i hvilken omfattning den nya

lagen verkat i detta hänseende, må här anföras, att det taxerade

antalet bränvinspannor i riket år 1853 var 33,342, samt att år

1855 funnos 3,481 brännerier, af Indika de allra flesta voro små

och egdes af jordbrukare med rätt att till underhafvande och andra,

som hos dem förrättade arbete, sälja så litet som eu fjerdedels kanna

till hvar.

Det nu anförda torde vara tillräckligt för att berättiga till det

omdöme, att, äfven om 1855 års lagstiftning icke uppfylt alla de

många och stora förhoppningar, man i början stälde på henne, tilllämpningen

af de grundsatser, på Indika samma lagstiftning lndlar,

likväl i afsevärd mån bidragit att införa och underhålla en gifven

rigtning till det bättre, och att det med stor sannolikhet kan antagas,

att utan en dylik lagstiftning den tillväxt i superiet, som under

ekonomiskt gynsamma perioder visat sig hos en del samhällsklasser

på flere eller färre orter i landet, och som i väsentlig grad beror

på missbrukande af sådana drycker, hvilka icke varit hänförliga

under bränvinslagstiftningen, skulle uppträdt i starkare mått, än nu

varit förhållandet. Detta omdöme synes komiterade så mycket

151

hellre berättigad!, som just omedelbart efter öfvergången till denna

nya lagstiftning, då det gamla tillståndet ännu var i friskt minne,

meningarna voro, snart sagdt, enhälliga derom, att en tydlig förbättring

inträda

Om detta är rigtigt, om vår förordning angående försäljning af

bränvin i sin mån bidragit att återhålla missbruket af denna dryck,

torde det icke böra komma i fråga att bryta med dess grundsatser,

isynnerhet som desamma allt mer inträngt i folkmedvetandet och deri

funnit det bästa stöd för sin fortfarande tillämpning, till bevis hvarpå

må anföras, att då de senast förflutna årens stora arbetsförtjenster

medförde tillökning i dessa missbruk, den deraf upprörda allmänna

meningen med stor enhällighet påfordrade icke en återgång till den

frihet i bränvinshandeln, som egde rum före år 1855, utan större

band, lagda å samma handel. Komiterade tveka icke att uttala den

bestämda öfvertygelse, att en författning, hvilken såsom sin förnämsta

grundsats uppstälde frihet för hvarje välfräjdad medborgare

att handla med bränvin i huru små qvantiteter som helst, låt vara

med stränga föreskrifter till ordnings upprätthållande på försäljningsställena,

skall möta ett så afgjordt motstånd hos det svenska folket, att

kortheten af dess tillvaro är på förhand gifven, och således blott

förete ett kortlifvadt försök, som bland annat skulle medföra den

väsentliga olägenhet, att en mängd personer, hvilka blifvit förledda

att egna sig åt bränvinsförsäljningens yrke, på en gång skulle se sig

beröfvade sin utkomst, derest lagstiftaren icke af undseende för detta

af hans åtgöranden beroende förhållande skulle låta till det allmännas

skada försöket fortgå längre, än eljest kommit i fråga. Att

grundsatserna om frihet vid den mindre bränvinshandeln icke finna

någon genklang hos vårt folk är ock mycket förklarligt. Den åsigt

har med rätta hos oss gjort sig allmänt gällande, att föregående

tiders erfarenhet gjort det till en skyldighet för lagstiftaren att så

vidt möjligt från frestelser skydda dem, hvilka af svaghet duka under

för dryckenskapslasten, och att det är hvarje god medborgares

pligt att underkasta sig de inskränkningar i egen frihet, som äro

nödvändiga för detta måls uppnående. Att åter med det nu varande

systemet, som, enligt hvad förut åberopade tabell n:r IV utvisar,

icke gifvit anledning till öfverträdelser i någon anmärkningsvärd grad,

sannolikheten att, åtminstone delvis, hinna nyss angifna mål är vida

större, än om man återginge till de friare grundsatserna, ligger för

öppen dag; ty ordningsföreskrifterna må blifva huru stränga som

helst, de betyda intet, om de icke efterlefvas, och kontrollen å efterlefnaden,

hvilken i de fall, då rörelsen drifves för allmän räkning,

icke erbjuder några nämnvärda svårigheter, skulle, om snart sagd!

obegränsad frihet lemnades att idka minuthandel med eller utskänkning

af bränvin, blifva ytterligt svår, ja hardt när omöjlig utan

öfverdrifna kostnader samt dertill synnerligen förhatlig, hvilken sist

nämnda omständighet är af särdeles stor vigt, då deraf lär blifva

en gifven följd, att försäljningsrättigheter icke i regeln komma att

utöfvas af sådana personer, om hvilka man på förhand kan med sannolikhet

antaga, att de skola sjelfvilligt ställa sig gifna föreskrifter till

efterrättelse, exempelvis förbudet mot bränvins utlemnande på kredit.

Vidare bör icke lemnas ur sigte, att, så snart man vill genom

en synnerligen hög skatt å bränvinet minska bruket och derigenom

äfven missbruket deraf — och utan en mycket stor höjning i tillverkningsafgiften

lär ingen vilja sätta i fråga att lemna försäljningen

fri —; har man gjort ett högst väsentligt undantag från den allmänna

handelsfriheten, hvars giltighet grundar sig på den sats, att

priset på en vara bör få bestämmas allenast af förhållandet emellan

tillgång och efterfrågan. Ju flere säljare, desto billigare vara. Derför

lemnar man försäljningen öppen för täflan, på det att de, som

önska varan, må kunna köpa henne så billigt som möjligt. Det är

åter alldeles tydligt, att eu sådan grundsats icke låter förena sig

med att åsätta en hög skatt blott i syfte att fördyra varan för att

göra henne så litet begärlig som möjligt för dem, som kunna hafva

lust att köpa henne. Det gagn, den höga skatten kan åstadkomma

för att minska förbrukningen, motverkas således af den fria försäljningen,

som skadar det sedliga syftet genom att befordra förbrukningen.

Ett sådant sätt att gå till väga kan tydligen icke vara ändamålsenligt.

Har lagstiftaren en gång beslutat sig för att befordra

nykterheten genom att göra den rusgifvande drycken svåråtkomlig,

så böra alla hans åtgöranden gå i samma riktning.

Man får ej heller förbise, att den öfverdrifvet höga skatten,

hvilken, efter hvad redan är sagdt, blir ett hufvudvilkor för den

153

fria försäljningsrätten, måste framkalla ständiga bemödanden att genom

oloflig tillverkning eller införsel åstadkomma en billigare vara

samt att genom spritdryckernas förfalskning bereda möjlighet att

hålla dem till hända mot lägre pris.

Också visar erfarenheten från de länder, der man i hög beskattning

sökt det liufvudsakliga botemedlet mot dryckenskapen och

i lagen eller åtminstone i tillämpningen lemnat försäljningen fri, att,

äfven der icke lönbränning och smuggling samt förfalskning af

dryckerna blifvit en följd af systemet och föranledt tidtals vidtagna

nedsättningar i skatten, ständiga och högljudda klagomål försports

och fortfarande förspörjas öfver det öfver hand tagande bruket och

missbruket af spritvaror.

Bränvinslagstiftningens historia i Storbritannien och Irland visar

under två hundra år och i synnerhet under detta århundrade ständiga

försök att än på ena, än på andra vägen hämma det öfverflödiga

bruket af starka drycker, understundom med stränga men

fruktlösa reglor för försäljningen, understundom med höga skatter

på tillverkningen. Att dylika skatter derstädes åtminstone tidtals

helt och hållet förfelat sitt mål, framgår deraf, att sedan år 1823

med anledning af lönbränning i stor utsträckning tillverkningsskatten

med god verkan nedsatts i Skottland från 2 kronor 79 öre och i

Irland från 2 kronor 50 öre till 1 krona 7 öre kannan för bränvin

af 50 procent styrka, en nedsättning af enahanda, anledning år 1825

genomfördes i England från 5 kronor 23 öre till 3 kronor 13 öre

för kannan och hade till följd, att det lagliga tillverkningsbeloppet

genast fördubblades, hvilken tillökning enligt skatteuppbördsmännens

förklaring var att tillskrifva laglig brännings inträdande i stället för

O (DO Ö

olaglig. För närvarande är, enligt hvad ofvan omtalats, skatten 4 kronor

47 öre för hvarje kanna bränvin om 50 procents styrka. Tillser

man nu, i hvilken mån dessa höga skatter förmått hindra bränvinshandeln,

så finnes, att, om man bortser från de många öl- och vinstugorna,

ciderställena och andra dylika försäljningar samt från partihandeln,

i hvilken får säljas så litet som 2 gallons eller omkring

3,5 kanna, antalet värdshusidkare (publicans) uppgick år 1876 i

Storbritannien och Irland till icke mindre än 94,964. Antalet utskänkningsställen

förhåller sig således till folkmängden som 1 till

154

352. Det är ock allmänt bekant, att ända intill sista tiden eu stark

rörelse varit i gång för att förmå den engelske lagstiftaren att ytterligare

ingripa mot dryckenskapslasten.

I Frankrike har beskattningen å alkohol på senare tiden ökats

betydligt. Den till staten ingående konsumtionsafgiften (droit de consommation)

var år 1854 å hvarje kanna alkohol om 50 procents styrka

35 öre, men har sedan dess efter hand ökats till 56 öre år 1855,

85 öre ar 1860 samt 1 krona 4 öre år 1871 och utgår för närvarande

med 1 krona 47 öre för bränvin å fat samt 2 kr. 6 öre

för bränvin på buteljer samt likörer å fat och ännu högre för

absint; hvarjemte, enligt hvad komiterade redan förut upplyst,

de större kommunerna hafva rätt att inom vissa gränser belägga

alkohol med accis (droit d’octroi), hvilken ^ rättighet på det sätt

begagnats, att dessa algifter i medeltal för rikets samtliga kommuner

år 1875 stego till nära 25 öre för hvarje kanna om 50 procents

styrka. Oaktadt denna beskattning, med hvilken jemväl är

förenad här icke omförmälda afgifter för rättighet till bränvinshandels

utöfvande, äro klagomålen i landet högljudda öfver det ständigt

tilltagande missbruket af starka drycker. Den skildring af tillståndet

i detta hänseende, som innehålles i det betänkande, en af franska

nationalförsamlingen tillsatt komité för nykterhetsfrågans behandlingår

1871 afgaf, är fullt ut lika mörk som berättelserna angående tillståndet

hos oss före år 1855. Att dryckenskapslasten tagit starkt

öfverhand i Frankrike, och särskildt att de spritvaror, som der försäljas,

ofta äro på ett för helsan synnerligen farligt sätt tillredda

eller förfalskade, kan icke heller väcka någon förundran, då man får

veta, att ehuru en betydlig nedsättning egt rum i antalet ställen,

der spritvaror säljas i huru ringa myckenhet som helst (établissements

de vente en détail), antalet af dylika ställen på sista tiden uppgått

till ej mindre än 315,000, hvilket utgör ett sådant ställe för

omkring 117 invånare. Härförutom funnos, efter hvad komiterade

redan omtalat, 25,000 personer, hvilka hade rätt att sälja i parti

så lågt som 9,5 kannor (magasins de vente en gros). Visserligen

finnes ett dekret af den 29 december 1851, som bland annat

bestämmer, att för öppnande af utskänkningsställen fordras förutgånget

tillstånd af den administrativa myndigheten, men detta dekret

har tidtals alldeles icke tillämpats, hvaraf följden ock blifvit, att

155

antalet utskänkningsställen, hvilket år 1860 uppgick till 306,308,

vuxit år 1865 till 351,048 och år 1868 till 372,951. Pa detta

förhållande fastade bemälde komités ordförande inrikesministerns uppmärksamhet,

med anledning hvaraf denne upplyste, att åtgärder redan

vidtagits för att bringa dekretet till verkställighet. Antagligen

har man att tillskrifva allvaret i handhafvandet af denna författning

den minskning i försäljningsställenas antal, som, enligt hvad ofvan

angifvits, sedan dess egt rum. Att emellertid klagomålen från detta

land öfver dryckenskapens härjande verkningar icke tystnat, är allmänt

bekant.

Äfven i Belgien är bränvinet belagdt med höga afgifter, hvilket

framgår deraf, att tillverkningsskatten å det inom landet tillverkade

bränvin år 1876 uppgick i rundt tal till 18,205,000 kronor; att

derjemte afgifter äro lagda å bränvinsförsäljningen; att lägsta tullen

på utländskt bränvin med en styrka af 50 procent är något öfver

1 krona 36 öre kannan; samt att vid utförsel af bränvin, som tillverkats

inom landet, beviljas såsom restitution eller nedsättning af

tillverkningsafgiften något mer än 94 öre å hvarje kanna af nämnda

styrka. Oaktadt denna höga beskattning har den oinskränkta friheten

att förvärfva rätt till försäljning af spritvaror i huru ringa

myckenhet som helst vållat, att år 1877 alla landets kommuner tillsammans

haft 128,807 ställen, der bränvin funnits att tillgå till förtäring

på stället eller åtminstone till afhemtning i så ringa myckenhet

som icke fullt två kannor. Af dessa tal, jemförda med folkmängdsnummern,

framgår, att dylika ställen förhålla sig till invånareantalet

i hela riket som 1 : 42. De vanliga följderna af ett sådant

system hafva icke heller här uteblifvit, Enligt hvad en af Belgiens

då varande finansminister år 1858 utgifven bok om missbruk af

starka drycker utvisar, hafva så väl hos lagstiftande församlingen

som hos de lokala myndigheterna framdragits de beklagliga följderna

af sådant missbruk inom landet och den offentliga maktens verksamma

hjelp deremot påkallats. Om det ondas tillvaro har man

varit ense, men deremot vida skilt sig i åsigterna om sättet för dess

afhjelpande.

Vända vi oss nu till Hollancl möter oss ungefär samma syn,

en tillverkningsskatt af omkring 2 kronor 21 öre för hvarje kanna

156

bränvin af 50 procents styrka och oinskränkt frihet i handeln med

spritdrycker samt en öfverväldigande mängd med särskilda afgifter

belagda försäljningsställen, der afnämaren kan få köpa starka varor

till förtäring pa stället eller hemtning i jemförelsevis små partier,

nemligen, såsom förut angifvits, 34,167 utskänkningsställen (tappery),

samt 3,386 ställen med rättighet att sälja till af hemtning i partier af

minst 10 liter d. v. s. omkring 3,8 kannor (slytery). Följaktligen finnes

ett utskänkningsställe för hvar 1 13:de invånare i Holland. Också hafva

i detta land klagomålen öfver bränvins missbruk varit starka och frågan

om förändrad lagstiftning i ämnet föremål för allvarlig uppmärksamhet

och vidlyftig utredning hos landets representation.

Danmarks hufvudstad med förstäder var, på sätt komiterade redan

upplyst, den 1 oktober 1877 försedd med 2,345, dess öfriga städer med

4,494, således tillsammans 6,839 och den danska landsbygden med 3,100,

således hela landet med 9,939 ställen för försäljning af bränvin, hvadan

förhållandet emellan sådana ställen och befolkningen var för hela riket

1:208 och för hufvudstaden 1:107, under det, att hos oss försäljningsaret

1876—1877, innan den betydliga nedsättningen i antalet utskänkningsställen

i Stockholm egde rum, förhållandet emellan minuthandels-

och utskänkningsställen å ena och invånare å andra sidan var,

om man medräknar äfven de tillfälliga rättigheterna samt de, hvilka

upplåtits men icke utöfvades, i städerna 1 : 471, i hufvudstaden särskilt

1:412, å landsbygden 1:6,970 och i hela riket 1:2,350.

Äfven om, oaktadt detta talrika antal bränvinsförsäljningsställen, jemfördt

med förhållandet hos oss, det danska folket eger företräde framför

vårt i nykterhet, följer dock deraf ingalunda, att det kan vara

tillrådligt att utsätta vårt folk för en dylik frestelse i stor stil, i

synnerhet som lagstiftningen äfven i detta vårt grannland sedan år

1873 är på återgång från frihetsgrundsatsernas fullständiga tillämpning

å bränvinshandeln, samt meningarne derstädes äro långt ifrån

odelade derom, att missbruket af bränvin och andra starka drycker

bland det danska folket är så ringa, som man i allmänhet hos oss

tyckes föreställa sig.

Med nu lemnade upplysningar angående antalet ställen för försäljning

af starka drycker i sådana främmande länder, der frihet i

dylik försäljning fått åtminstone tidtals råda, hafva komiterade inga

-

157

lunda haft till syftemål att ådagalägga, att bruket och missbruket

af dessa varor stiga i samma förhållande, som försäljningsställena

ökas. Det är nemligen klart, att dessa länder icke kunna hafva ett så

stort antal rättigheter till afyttring af bränvin och dermed jemförliga

drycker, utan att många, kanske de flesta af dessa hafva en afsättning,

som i storlek icke på långt när uppnår den, som eger rum å

det öfvervägande antalet af våra försäljningsställen, men å andra sidan

är det gifvet, att den stora massan af dylika, öfver ett helt land

spridda lokaler, som frihet i bränvinshandeln enligt dessa länders erfarenhet

äfven med hög beskattning å varan oundvikligen framkallar,

måste i hög grad befordra afsättningen och föranleda missbruk af

rusdryckerna; ty vid dem bland dessa rättigheter, som kunna bära

sig på den grund, att de äro förenade med annan handel, är denna

fara uppenbar, och äfven vid de egentliga utskänkningsställena är det

antagligt, att i många fall rättighetsinnehafvaren måste för att kunna

bestå i täflan med sina talrika yrkesbröder vidtaga särskilda åtgärder

för att öka sin afsättning. För öfrigt lär man icke äfventyra att

utsätta sig för något misstag, när man påstår, att krögerinäringen,

fördelad på så många händer, som de angifna siffrorna utvisa, ofta

kommer att idkas af personer, hvilka det i sedlighetens intresse icke

borde tillåtas att dermed sysselsätta sig.

I sammanhang med den nu lemnade öfversigten af utländska

förhållanden förtjenar anföras, att med anledning af en på komiténs

begäran gjord förfrågan om tillståndet i Österrike i afseende å missbruket

af starka drycker österrikiska inrikesministeriet förklarat, att

i några delar af landet dylikt missbruk visat sig, men att man icke

utan framgång motarbetat detsamma på alla lagliga vägar och särskild!

genom stor stränghet vid utdelande af utskänkningsrättigheter.

Erfarenheten inom Ungern går åt samma håll. Inom detta land

eger, enligt hvad komitén förut omförmält, det egendomliga förhållandet

rum, att bränvinsutskänkningen utgör ett regalt privilegium, förlänadt

i sammanhang med jord, livilket privilegium följaktligen innehafves af

den, som har besittningsrätt till jorden, vare sig han är eu enskild person

eller, såsom någon gång händer, en stadskommun. Nu upplyser till

svar å omförmälda förfrågan den ungerske ministern för inrikes ärendena,

att i de kommuner, der blott en enda privilegierad utskänkare

158

finnes, denne af sitt eget intresse förmås att icke hålla flere lokaler,

än som är nödigt, och att, der flere sådane utskänkare finnas, ett

återhåll vinnes genom bestämmelsen, att desse skola antingen gemensamt

utöfva rörelsen inom ett bestämdt antal lokaler och dela vinsten

eller ock omväxlande drifva utskänkningen.

Från Ryssland meddelas visserligen, att en år 1874 verkstäld

höjning af bränvinsskatten från 1 krona 80 öre till 2 kronor 10 öre

för en kanna bränvin af 50 procents styrka nedsatt förbrukningen,

men den vederbörande myndighet, som lemnat denna upplysning,

skyndar att tillägga, att man deraf icke får draga någon slutsats om

minskning i dryckenskapslasten.

Hvad nu blifvit anfördt angående dels verkan af 1855 års lagstiftning,

dels den uppfattning af samma lagstiftning, som inom landet

är rådande, dels den svaga grunden för ett system, som vill med

frihet i bränvinshandeln förena en hög skatt för att minska förbrukningen

och hämma missbruket af rusdrycker, dels slutligen den i

andra länder vunna erfarenheten om ett dylikt systems oförmåga att

uppfylla derpå stälda fordringar, har hos komiterade stadgat den

öfvertygelse, att nu gällande författning om bränvinsförsäljning icke

bör rubbas i sina här ofvan angifna grundvalar. Återstår då att

tillse, om med bibehållande af dessa några ändifingar böra och kunna

vidtagas i syfte att söka bidraga dertill, att författningen må kunna

fullkomligare än hittills uppfylla sitt ändamål.

Då 1855 års förordning angående bränvinsförsäljning utfärdades,

funnos i stort antal så på landet som i stad utskänkare, hvilka icke

kunde rubbas i sina lagligen förvärfvade rättigheter, nemligen å landet

411 innehafvare af gästgifveri, der dylik rörelse då utöfvades,

samt i städerna, ett antal af 688, som dels enligt särskilda tillståndsresolutioner,

dels på grund af burskap för sin lifstid innehade utskänkningsrätt,

hvilken rättighet för de burskapsegande, som voro

gifte män, skulle ega bestånd jemväl efter deras död, så länge enka

lefde efter. Dessa rättigheters tillvaro i städerna gjorde det tydligen

omöjligt att till en början i någon större utsträckning fullfölja afsigten

att i stadskommunerna sammanföra all i författningen omtalad

ständig bränvin shandel på sådant sätt, att det sedliga målet

159

derigenom främjades. De försäljningsrättigheter inom eu stad, som

kunde finnas nödiga utöfver omförmälda, före år 1855 bestående,

måste derför enligt regeln spridas på flere händer; och då återstod

knappast någon annan antaglig utväg att förläna dem än upplåtelse

för bestämd kortare tid efter auktion, dervid högsta anbuden enligt

sakens natur måste blifva, om än icke den enda, åtminstone den hufvudsakliga

grunden för rättigheternas utdelning. Det är dock klart,

att en dylik grund icke kan anses vara fullt förenlig med andan i

den nya lagstiftningen; ty ju högre pris den täflande måste gifva för

rättighetens förvärfvande, desto större anledning är det att befara,

att han skall genom att uppmuntra afsättningen å försäljningsstället

söka hålla sig skadeslös för den erlagda afgiften. I den mån, omförmälda

äldre rättigheter minskades till antalet och i en del städer

alldeles försvunno, gafs äfven, såsom ofvan visats, i författningen åt

bolagsinstitutionen en sådan retning, att den nu mera framstår såsom

ett uttryck af tanken att samla all mindre bränvinshandel i en

stad på en enda hand på sådant sätt, att man dermed förenar utsigten

att få försäljningsställena på så ändamålsenligt sätt reglerade och

till antal så inskränkta äfvensom bränvinets pris så högt, som omständigheterna

medgifva, samt ordning och snygghet vid magt hållna

och i öfrigt gifna föreskrifter efterlefda å dessa ställen och tillika undviker

faran deraf, att superiet uppmuntras för att befordra afsättningen.

Då nu det nyss omförmälda systemet enligt länsstyrelsernas och

andra vederbörandes nästan sammanstämmande omdömen, sådana

dessa framgå ur de bland bilagorna tryckta handlingar, visat sig utöfva

ett i flera hänseenden gagneligt inflytande;

då denna hos oss vunna erfarenhet bekräftas så väl deraf, att

i Norge, som redan år 1845 uppstälde de hufvudgrundsatser i bränvinslagstiftningen,

som vi tio år senare derifrån hemtade och vidare

utvecklade, bolagsinstitutionen år 1871 medgafs och sedan dess i

tillämpningen tagit sådan fart, att bolag införts i 32 af de 53 orter,

der de tillåtits, samt derstädes verkat till allmän belåtenhet, som ock

deraf, att utskänkningsbolag af i fråga varande beskaffenhet bildat

sig i de flesta finske städer;

då vidare, på sätt förut torde få anses vara ådagalagdt och för

öfrigt styrkes af nyss åberopade förhållande i Norge, bolagssystemet

endast är en följdrigtig tillämpning af de grundsatser, som år 1855

började göra sig gällande i vår bränvinslagstiftning;

finner komitén, att åt samma system bör gifvas den fulländning,

hvaraf det är mägtigt, eller med andra ord att icke några lediga

försäljningsrättigheter vidare böra upplåtas efter täflan vare sig å landet

eller i stad, utan de alla ställas till deras förfogande, som drifva

bränvinshandel för allmän räkning, samt att reglorna för den för

sådan räkning idkade handeln böra undergå de ändringar, som blifva

en följd deraf, att den icke längre blir ett frivilligt åtagande, utan

göres till vilkor för den kommun, som vill tillåta sådan handel inom

sitt område.

Att något hinder för denna förändrings vidtagande icke längre

kan möta för städerna i tillvaron af äldre, före år 1855 tillkomna

utskänkningsrättigheter, inses lätt, om man erinrar sig, att dessa rättigheters

antal försäljningsåret 1876—1877 var 174, deraf i Stockholm

ensamt 140, af hvilka sistnämnda 138 genom dödsfall eller

inlösen helt och hållet försvunnit med omförmäld a försäljningsårs

slut, så att under försäljningsåret 1877—1878 dylika rättighetsinnehafvare

icke kunna finnas i städerna till större antal än 36. Äfven

de utskänkningsrättigheter, som äro förenade med gästgifveri på

landet, måste nu mera efter hand upphöra på grund af den år 1873

vidtagna, förut omförmälda bestämmelsen om tiden för deras bestånd.

Deras antal upgick i hela riket försäljningsåret 1876—1877 till 191.

Det sätt, hvarpå komitén tänkt sig handeln med bränvin i myckenhet

under 100 kannor ordnad, är hufvudsakligen följande.

Det skall enligt författningsförslagets § 4 ankomma i stad på

stadsfullmägtige eller, der sådane ej finnas, allmänna rådstugan och

för landskommun å kommunalfullmägtige eller, der sådane ej finnas,

kommunalstämman att i första hand besluta, huruvida någon bränvinsförsäljning

må inom kommunen finnas utöfver den, som utöfvas

på grund af de före år 1855 tillkomna rättigheter, som kunna finnas

qvar, samt de tillfälliga, .hvilka länsstyrelsen kan meddela. Detta

beslut, som skall åtföljas af bestämmelse om försäljningsställenas an.

tal och ungefärliga lägen, får icke afse längre tid än tre år. För

att dessa beslut skola blifva gällande fordras, att kommunens omförmälda

myndigheter åtaga sig att hålla nödiga medel för rörelsens

161

drifvande tillhanda, samt att besluten fastställas af Kongl. Maj:ts befallningshafvande.

Dylik handel skall å det allmännas vägnar handhafvas

af en särskild nämnd, bestående enligt Kongl. Maj:ts befallningshafvandes

bestämmande af 4—12 ledamöter jemte en ordförande,

hvilken tillika med hälften af ledamöterne utses af länsstyrelsen,

under det den andra hälften väljes af förut nämnda myndighet

inom kommunen. I större städer har nämnden rätt att för ett

år i sänder uppdraga åt en förvaltningskomité af 3—5 personer att

tillse den dagliga förvaltningen. Nämnden eller fö r val t n i n gsk om i ten,

der sådan finnes, utser för samma tid en eller, om så anses nödigt

för de störste städerne, två verkställande direktörer. A försäljningsställe,

der rörelsen idkas omedelbart för det allmännas räknino-, skall

finnas föreståndare, hvars bibehållande beror på förvaltningskomités

eller, der sådan ej finnes, verkställande direktörs godtfinnande. Föreståndaren

skall hafva de egenskaper, som nu fordras hos innehafvare

af rättighet till bränvinshandel (§ 8).

I likhet med hvad nu egen rum med bolag, kan nämnden få

emot faststäld afgift åt annan upplåta en eller flera af de bestämda

försäljningsrättigheterna (§ 5). Derför fordras, att Kongl. Maj:ts befallningshafvande

det medgifvit med hänsyn till skälen och vilkoren

för upplåtelsen, den persons behörighet och tjenlighet, som föreslås

att erhålla upplåtelsen, samt afgiftens förhållande till den inkomst,

som kan beräknas å rörelsen.

De tillfälliga, af länsstyrelserna utdelade rättigheterna hafva bibehållits

(§ 6) med några i dit hörande stadganden föreslagna ändringar,

för hvilka redogörelse lemnas här nedan.

I afseende å afgifterna för de före år 1855 förvärfvade och de

tillfälliga rättigheterna är den ändring föreslagen (§ 16), att de skola

sättas i bestämdt penningebelopp i stället för i kannor, hvilket belopp

ej må understiga 360 kronor för år räknad t, eller medeltalet

af nu varande lägsta afgifter för utskänkningsrättigheter i stad.

Öfver den för allmän räkning drifna bränvinshandel skola föras

räkenskaper (§ 17), vid hvilkas granskning förfares så, som nu är

stadgadt för bränvinsbolagen, allenast med de ändringar, som blifva

11

Betänkande ang. bränvinslagstiftningen.

162

nödiga på den grund, att räkenskaperna kunna omfatta jemväl landskommuner

(§ 18).

Vinsten, sådan den visar sig af förenämnda räkenskaper, samt

afgrifterna för äldre och tillfälliga rättigheter skola från länets samtliga

kommuner inom ett visst begränsadt belopp gå till fördelning

likasom nu i femtedelar, hvaraf tre tillfalla kommunerna, en landstinget

och med den femte eller hushållningssällskapens nu varande

andel förhålles så, som här nedan vidare omförmäles. Bestämmelserna

om delaktighet i den fjerde femtedelen för stad, som icke deltager

i landsting, samt i jemväl den femte för hufvudstaden äro bibehållna

med nedan angifna begränsning. Fördelningen kommunerna

emellan af de tre femtedelarne har föreslagits skola ske efter storleken

af deras bevillning till staten enligt andra artikeln för det

kalenderår, hvarunder försäljningsåret slutar. Samma bevillning för

länets alla kommuner är föreslagen såsom den gräns, hvaröfver fördelningen

icke får ske. Öfverskottet skulle ingå till statsverket

(§ 20).

Genom den föreslagna bestämmelsen om kommunens skyldighet

att förlägga rörelsen har den hittills begagnade bolagsformen öfvergifvits.

Ett afgörande skäl härför har varit, att, då det i allmänhet

måste vara önskvärdt, att i en författning hvarje sak nämnes vid sitt

rätta namn, bränvinsbolagen, hvilka, enligt hvad förut visats, icke

numera äro bolag annat än till namnet men af detta namn kunna

förledas att låta omsorgen att uppnå det mål, lagstiftaren åsyftat,

träda tillbaka för afseendet å vinstens storlek, borde genom författningens

uttryckliga bestämmelse öfvergå till hvad de i sjelfva verket

äro, ombud för de myndigheter och korporationer, hvilka skola erhålla

vinsten af rörelsen. Komiterade föreställa sig ock, att en styrelse,

som tillsättes af offentliga myndigheter för att i sedlighetens och

ordningens intresse ombesörja förevarande angelägenhet, skall under

alla omständigheter låta detta intresse blifva bestämmande för sitt

handlingssätt. Om bränvinshandelns drifvande för allmän räkning

upphör att blifva en frivillighetens sak, torde ock svårligen något

annat sätt finnas än att anförtro denna förvaltning åt den bland intressenterne,

som på en gång är bäst i tillfälle att sköta den och

har största fördelen deraf, att vid rörelsens utöfvande det sedliga

163

ändamålet tillgodoses, äfvensom att de ordningsföreskrifter iakttagas,

som lagstiftaren kan finna skäl meddela. Denna förvaltning har derför

blifvit gjord till en kommunal angelägenhet i alla de fall, då kommunens

högsta beslutande myndighet genom beslut, som af länsstyrelsen

fastställes, bestämmer, att bränvinsförsäljning skall inom kommunen

ega rum utöfver den, som möjligen kan derstädes finnas på

grund af tillstånd, meddeladt före år 1855, eller, hvad beträffar tillfälliga

utskänkningsrättigheter, enligt länsstyrelsens medgifvande. För

att emellertid lugna deras farhågor, som kunna frukta, att den kommunen

sålunda tilldelade magt skall begagnas att vid rörelsens drifvande

mera se på den ekonomiska behållningen än på sedlighetens och

ordningens kraf, har det blifvit föreslaget, att Kongl. Maj:ts befallningshafvande

skall ega icke allenast att insätta i styrelsen eller,

såsom den i författningsförslaget kallas, nämnden hälften af ledamöderne

och utse dess ordförande (14: 2) samt i sista hand besluta om ansvarsfrihet

för verkställande direktörer och förvaltningskomitéer (18: 3),

utan ock att bestämma, om och på hvilka vilkor särskild försäljningsrättighet

må från nämnden upplåtas till enskild person, som

innehar de i sådant hänseende föreskrifna egenskaper (§ 5), samt

dessutom fastställa nämndens arbetsordning (4: 5), hvarförutom af

samma anledning uttryckligen stadgats, att storleken å arfv odena för

förvaltningskomiténs ledamöter och verkställande direktörer samt aflöningen

åt de omedelbart för det allmännas räkning drifna försäljningsställenas

föreståndare icke må göras beroende af rörelsens vinst

* . ... °

eller afsättningen dervid (17: 2). Stadgandet om upplåtelse till enskilda

personer af särskilda rättigheter är hemtadt från nu varande

författning, der det införts af det skäl, att i städerna sådana med

utskänkningsrätt försedda matställen, som besökas af de mera bemedlade

klasserna, samt ställen för försäljning af finare utländska

och en del andra spritvaror fortfarande måste drifvas såsom enskild

affär.

Då kommunerna skola .träda i bolagens ställe, böra de naturligtvis

få skyldighet att skaffa förlag för rörelsen, hvarmed åter

måste följa rättighet att å de till sådant ändamål använda medel

beräkna sig ränta samt att med ett följande års vinst täcka den

164

förlust, som under ett föregående år kan hafva uppkommit å rörelsen

(17: 1).

Bland öfriga utgifter, som kunna komma i fråga vid den för

allmän räkning drifna bränvinshandeln, nämnes i författningsförslaget

särskildt (17: 1) inlösen för nedläggning af äldre före år 1855 tillkomna

försälj ningsrättigheter. Genom denna inlösen har det blifvit

möjligt för en och annan kommun att på ett tillfredsställande sätt

ordna bränvinshandeln genom att öfverlåta den åt sådant bolag,

hvarom författningen talar, samt att. vidtaga den nu föreslagna anordningen.

Då således kommunen genom de förbindelser, han iklädt

sicf, satt dem, som hädanefter skulle med honom dela denna vinst, i

tillfälle att vid delningen erhålla betydligt mer, än eljest tillkommit

dem, fordrar rättvisan, att desse äfven deltaga i fullgörande af samma

förbindelser, så länge de äro i åtnjutande af oinförmälda förmån.

Men äfven framdeles torde dylika aftal med äldre rättighetsinnehafvare

kunna komma i fråga för att på ett tillfredsställande sätt ordna

en kommuns utskänkningsväsende, exempelvis för att en landskommun,

som bär olägenhet af det sätt, hvarpå utskänkning drifves vid

något derinom beläget gästgifveri, må kunna i stället erhålla ett försäljningsställe,

der måttlighet och ordning blifva rådande. För att

vid dylikt aftals ingående bevaka deras rätt, hvilka med kommunen,

der rättigheten utöfvas, dela skyldigheten att fullgöra aftalet utan

att hafva någon inverkan på detsamma, har blifvit föreslaget, att aftalet

skall för att blifva gällande fastställas af länsstyrelsen.

Af enahanda skäl har komitén, på sätt förut angifvits, föreslagit

dels, att endast de större städerna skulle hafva rätt att hafva förvaltningskomité

och de störste att hafva två verkställande direktörer,

dels att länsstyrelsens fastställelse fordras å beslut om dessa arfvoden

och aflöningar (17: 3) samt dels att samma myndighet skall vara

skyldig att vid fråga om upplåtelse till enskilda personer af särskilda

rättigheter pröfva den dervid i fråga satta äfgiftens förhållande

till den inkomst, som kan beräknas af rörelsen.

Enligt hvad förut är omtaladt, innebär komiterades förslag, att

all inom en kommun i fråga kommande bränvinshandel, som icke

är att hänföra till partihandel, skall med undantag endast för de

efter hand försvinnande äldre och de tillfälliga utskänkningsrättig

-

165

heterna ligga i den myndighets hand, som utses för att drifva dylik

handel för det allmännas räkning. Med en sådan anordning är det

icke längre nödigt eller ens lämpligt att för sist nämnda slags handel

behålla den nu varande skilnaden emellan minuthandels- och utskänkningsrättigheter

eller att jemte dessa medgifva särskilda mindre

partihandelsrättigheter. Dessa senare hafva i allmänhet icke tillåtits,

der bränvinsbolag funnits, och der de hädanefter må finnas vara af

nöden, kunna de likasom öfriga rättigheter upplåtas till enskilde

under de vilkor, som den för rörelsens öfvervakande tillsatta nämnd

kan finna vara ur allmän synpunkt ändamålsenliga. Åtminstone för

de mindre kommunerna skulle det äfven kunna leda till förenkling

i förvaltningen och minskning af försäljningsställenas antal, om det

blefve tillåtet att anordna handeln oberoende af denna på förhand

vid bestämmande af rättigheternas antal uppdragna skilnad. Det

låter sig ock göra att med en afgift, bestämd i penningar efter uppskattning

af rörelsens vinst, belägga berörda äldre och tillfälliga

samt de rättigheter, hvilka ofvan omförmälda nämnd med vederbörligt

tillstånd upplåter åt enskild person. Denna uppskattning skulle

för de båda först nämnda slagen företagas af samma myndigheter

som för närvarande, allenast med den ändring, att kommunalnämndens

befattning med uppgörande af förslag till skatten öfverflyttas

till bevillningsberedningen och denna äfven i stad erhaller en dylik

skyldighet (16: 1). På sådant sätt blefve det möjligt att genomföra

den sedan flera år tillbaka såsom ett önskningsmal uppstälda ändringen

att sammanslå försäljnings- och tillverkningsafgifterna eller, för

att begagna ett egentligare uttryck, borttaga minuthandels- och utskänkningsafgifterna

samt höja tillverkningsafgiften. Med en dylik

anordning skulle de rättigheter, som drifvas omedelbart för det allmännas

räkning, icke vara underkastade någon särskild afgift utan allenast

vinsten af denna rörelse likasom nu bränvin sbolagens vinst gå

till fördelning, hvarjemte för de upplatna, äldre och tillfälliga rättigheterna

skulle, enär vinsten å dessa för enskild räkning drifna

rättigheter icke kan blifva känd, i stället erläggas en efter rörelsens

storlek afpassad, likaledes till fördelning gående afgift, som med

nödvändighet påkallas af det högre pris, hvartill bränvinet komme

att afyttras å de allmänna försäljningsställena. Derför har ock be

-

166

stämmelse gifvits derom, att utdrag af räkenskaperna öfver den för

allmän räkning inom kommunen drifna bränvinshandeln skola aflemnas

för att tjena till ledning vid afgiftens åsättande (§ 19).

Äfven om man vid utfärdandet af 1855 års förordning tänkte

sig, att tillfällen till bränvins försäljande på landsbygden skulle genom

den nya förordningens tillämpning blifva vida sparsammare än

dittills, hade man dock knappast förestält sig, att en så fullständig

ändring i detta hänseende skulle inträffa som den, erfarenheten visar

hafva inträdt hos oss likasom i ''Norm:. Meningarna kunna vara delade

derom, huruvida nykterheten alltid befordrats derigenom, att

landskommunerna i en del län gjort till undantagslös regel att begagna

sig af sin rätt att vägra anläggande af nya bränvin sförsäljningsställen

; och så väl teoretiska skäl som erfarenheten från en del

landsändar hafva bibragt personer, hvilkas nitälskan för nykterheten

icke kan blifva föremål för tvifvel, den öfvertygelse, att denna vigtiga

angelägenhet bättre befordras genom ett begränsadt antal väl öfvervakade

försäljningsställen å landsbygden än genom den totala frånvaron

af dylika. Härmed må emellertid vara huru som helst; så

länge dessa åsigter bibehålla sig, lärer icke på dylika orter en annan

tillämpning af författningen komma att inträda, så vida man icke

vill borttaga kommunernas veto, en åtgärd som komitén, på sätt

förut angifvits, ingalunda ville tillråda. Deremot torde det vara

skäl att försöka afhjelpa en olägenhet, som en sådan tillämpning

ostridigt medfört. Komiterade syfta härmed på det missförhållande,

att, medan landtbefolkningen i icke ringa mån bidrager att åstadkomma

i städerna eu stark afsättning af bränvinet med deraf följande

stora afgifter och vinster, landskommunerna, hvilka följaktligen

hafva sin beskärda del af de bedröfliga följder, denna försäljning

medför, icke hafva någon andel i dessa afgifter och vinster.

Huru förhållandet emellan städernas och landets andelar i bränvinsmedlen

stält sig, synes af de fyra hit hörande bland de tryckta

bilagorna upptagna tabeller n:r Yl—IX. *

* De två bland dessa tabeller, som omfatta de sista åtta försäljningsåren 1869—

1877, äro bemtade ur de uppgifter, som genom Kongl. Maj:ts befallningshafvandes

försorg blifvit insända till kongl. finansdepartementet, och hvilka uppgifter, i hvad

167

Det lider icke något tvifvel, att ofvan angifria missförhållande

emellan landsbygdens och städernas inkomster utgör en bland de vigtigaste

anledningarna till det på senare tiden försporda missnöjet med

vår nu varande bränvinslagstiftning; och i den mån detta missnöje

är berättigad^ torde det vara angeläget, att orsakerna dertill undanrödjas.

Ett ytterligare stöd för denna mening hemta komiterade

deri, att, sedan i Norge, der förhållandena, såsom nyss blifvit nämndt,

tagit samma vändning som hos oss, fråga blifvit väckt derom, att

stadskommunerna, hvilka der behålla hela afgiften, skulle afstå någon

del till förmån för landsbygden, denna fråga efter behandling

af en år 1870 nedsatt kongl. kommission visserligen icke för tillfället

föranledde någon åtgärd men dock erhöll en sådan utredning,

att deraf framgick, att den snart kommer att lösas, samt att den

norska bränvinslagstiftningen utom i förberörda tvistepunkt i allmänhet

hade fästat djup rot i den allmänna meningen inom landet.

På grund af det nu anförda, och då komitén vid uppgörande

af sitt förslag till försäljningslag haft sig angeläget att öfverallt, der

icke särskilda förhållanden nödvändigt fordrat undantag, göra författningen

lika för stad och land, hafva, enligt hvad ofvan angifvits,

hit hörande bestämmelser blifvit så modifierade (20: 1), att de tre

femtedelar af vinster och afgifter, hvilka hvarje stadskommun nu

får behålla, skola, med nedan omförmälda begränsning, för alla till

ett län hörande städer likasom ock motsvarande inkomster från de

landskommuner inom länet, der bränvinsförsäljning eger ruin, gå till

de angå åren 1869—1875, redan förut blifvit från trycket utgifna i chefens för

kontrollbyrån embetsberättelse för åren 1873—1874 och 1874—1875. För den

derförut gångna tiden hafva icke några uppgifter hittills funnits, hvarför dylika

blifvit af komitén infordrade dels från Kongl. Maj:ts befallningshafvande, dels från

magistraterna. Då enligt dessa från skilda håll lemnade uppgifter, hvilka äro uppstäda

efter kalenderår, slutsummorna för hvarje läns städer icke öfverensstämma,

hvilket antagligen till hufvudsakliga delar beror derpå, att magistraterna till komiterade

uppgifvit äfven sådana vinster, hvilka städerna icke varit skyldiga låta gå till

fördelning med landsting och hushållningssällskap utan haft rätt att odelade behålla,

hvarför underrättelse om dem ej lemnats länsstyrelserna, hafva magistraternas uppgifter

intagits i sista tabellen och de derigenom erhållna slutsummorna för hvarje

läns städer uppförts i näst föregående tabell i stället för länsstyrelsernas stadssummor,

genom hvilket förfarande enligt komiterades uppfattning en rigtigare bild erhålles

af de inkomster, de särskilda städerna under tidernas lopp haft af bränvinsförsäljningen.

168

gemensam fördelning emellan alla dessa kommuner efter storleken

af deras bevillning enligt andra artikeln. Genom tillämpning af

denna i nu varande författning för landskommunerna, med undanta^

af fördelningsgrunden, gällande grundsats vinnes ock den väsentliga

fördel, att en ytterligare borgen erhålles derför, att kommunalstyrelserna

och deras ombud icke sättas i frestelse att låta sedlighetens

fordringar vika för det ekonomiska intresset; ty denna af en och

annan befarade frestelse är naturligtvis betydligt mindre, då den

egna kommunen har endast en jemförelsevis liten andel af hvad

som förtjenas på bränvinshandeln inom kommunen, än då denna andel

uppgår till tre femtedelar af samma vinst. För att än ytterligare

gå dem till mötes, hvilka hysa nyss antydda fruktan, hafva komiterade,

enligt hvad förut meddelats, föreslagit, att en viss gräns skall

bestämmas, utöfver hvilken fördelningen i femtedelar skall upphöra

och hela inkomsten tillfalla statsverket.

Det är naturligtvis förenadt med stora svårigheter att finna eu

på en gång enkel och ändamålsenlig grund för afgifternas och vinsternas

fördelning kommunerna emellan och för bestämmande af

nyss omförmälde gräns; och komiterade medgifva gerna, att emot

begagnande af andra artikelns bevillning som en sådan grund icke

ovigtiga betänkligheter kunna anföras, samt att en förening af denna

bevillning med folkmängden och möjligen med ännu någon annan

faktor skulle kunna lemna ett resultat, som mera närmade sig det

förhållande, i hvilket de särskilda kommunernas medlemmar taga

del i bränvinsförbrukningen inom länet; men hvarje sådan sammanställning

skulle blifva alltför invecklad i tillämpningen, och då befolkningen

ensam, äfven om den kunde begagnas såsom grund för

en rättvis fördelning emellan stadskommuner eller emellan landskommuner,

icke uppfyller fordringarna, då båda slagen af kommuner

på en gång skola deltaga i delningen, finnes knappast någon annan

antaglig utväg än att anlita andra artikelns bevillning, hvilken, om

den rätt åsättes, i allmänhet stiger med befolkningen inom kommunen

och den der rådande välmågan, hvars tillväxt i sin ordning

gifver anledning till ökad handel och rörelse, således sannolikt äfven

till ökad förbrukning af alla slags varor. Denna bevillning erbjuder

ock den väsentliga förmån, att hon är ett uttryck af kommunens

169

egne förtroendemäns uppskattning af kommunens betydelse i ekonomiskt

hänseende, så att den kommun, som satt denna betydelse för

lågt, har sig sjelf att skylla, om han blir lidande vid delningen.

Komitén har här ofvan antydt sin afsigt att föreslå ändrade bestämmelser

för fördelningen af hushållningssällskapens inkomster af

bränvinsförsäljningen. Enligt hvad författningsförslaget (§20 mom. 1)

utvisar, går denna förändring ut derpå, att samtliga dessa sällskaps

andelar med den begränsning deri, som blir en följd af begränsningen

i kommunernas bränvinsmedel, sammanslås för hela riket och

sedermera fördelas å de särskilda sällskapen efter storleken af befolkningen

inom områdena för dessa sällskaps verksamhet.

Att en förändring!; i nu gällande stadganden om hushållningssällskapens

andelar i syfte att åstadkomma en jemnare och mera

rättvis fördelning dem emellan länge varit ett önskningsmål är allmänt

bekant. Komiterade finna ej heller några principiela betänkligheter

möta mot en dylik åtgärd. I fråga varande medel kunna

nemligen, i synnerhet sedan hushållningssällskapen efter landstingets

tillkomst bibehållits vid denna inkomst, icke betraktas annorlunda än

som anslag, h vil ka staten förlänat dessa sällskap för bestridande af

kostnaderna för sådana ändamål, hvilkas tillgodoseende i första

rummet ankommer på staten. Deraf följer, att det blir statens sak

att tillse, det dessa ändamål icke i en del af landet må stå tillbaka

af brist på medel, under det att i andra delar i fråga varande tillgångar

äro så betydliga, att man dermed kan bestrida utgifter, hvilka

ur allmän synpunkt äro jemförelsevis mindre vigtiga. Då nu, såsom

af nedan nämnde femårstabell kan inheintas, en del hushållningssällskap

årligen hafva så betydliga bränvinsmedel, att, sedan alla de

sällskapets utgifter verkstälts, som rimligtvis anses böra med dessa

medel bestridas, ett ansenligt öfverskott finnes, under det att hushållningssällskap

inom andra län icke på långt när hafva tillgångar att

vidtaga de nödigaste af de anordningar, som ligga inom området för

deras verksamhet, har komitén icke tvekat att lyssna till de anmärkningar,

som framstälts öfver detta missförhållande; och då befolkningens

storlek lärer kunna anses gifva den bästa måttstock för beräknande

af storleken å hushållningssällskapens behof, har denna

storlek lagts till grund för fördelningen emellan dessa sällskap.

170

För att kunna uppgöra förslag till den gräns, utöfver hvilken

vinstmedlen och afgifterna af bränvinshandeln icke må gå till fördelning,

hafva komiterade på grund af de från kommunerna till

Kongl. Maj:ts befallningshafvande och derifrån till vederbörande statsdepartement

insända årliga uppgifterna låtit upprätta bifogade tabell,

som utvisar hvarje särskild stadskommuns, landskommunernas inom

hvarje län sammanlagda samt hvarje läns landstings och hushållningssällskaps

andelar i vinster och försäljningsafgifter under de fem

försäljningsåren 1872—1877 jemte årliga medeltalet af dessa inkomster;

dock märkes att i tabellen icke öfverallt upptagits de verkliga

inkomsterna, utan för de fall, der på grund af före 1873 gällande

lagstiftning någon stadskommun behållit hela andelen af bolagsvinst,

inkomsterna, så.dana de skolat tillfalla samma kommun samt

länets landsting och hushållningssällskap, om den år 1873 stadgade

grundsats tillämpats, att jemväl denna vinst skall fördelas i femtedelar.

De fall, då dylik reduktion egt rum, finnas särskildt angifna i noter

till tabellen. Anledningen till densamma är tydligen den, att utan

eu sådan reduktion en rigtig jemförelse icke kan göras vare sig

emellan inkomsterna för de särskilda åren, tabellen omfattar, eller

emellan dessa inkomster och dem, som författningsförslaget kan komma

att medföra.

En blick på förenämnde tabell utvisar, att i många fall en stor

ojemnhet så väl länen emellan som emellan särskilda kommuner inom

samma län egt rum i afseende å förevarande inkomsters storlek, så

att t. ex. ej sällan städer med ringa befolkning och rörelse haft betydligt

större inkomster af bränvinshandeln än andra städer, som

varit dem vida öfverlägsna i betydelse. Under sådana omständigheter,

och då, såsom bekant, denna inkomst blifvit af en mängd

stadskommuner tagen i betraktande vid beslutande af utgifter och

åtagande af förbindelser, som afse en lång följd af år, skulle en

omedelbar och undantagslös tillämpning af grundsatsen om i fråga

varande inkomsters fördelning efter andra artikelns bevillning komma

att för mången kommun medföra en obillig nedsättning på en gång

i påräknade inkomster, hvarförutom en sådan tillämpning måste för

att mildra denna obillighet medföra nödvändigheten att sätta omförmälde

gräns för fördelningen högre, än som eljest kunde behöfvas.

171

Enahanda skäl tala för att icke på en gång nedsätta de stora inkomster,

en del hushållningssällskap haft af bränvinsförsäljningen inom

länet. Häraf framgår lämpligheten deraf, att, jemte det såsom regel

i förevarande hänseende stadgas hvad förut angifna allmänna synpunkter

kräfva, särskilda bestämmelser lemnas för att mildra öfvergången

från det nu bestående, eu öfvergång, som med hänsyn till

vigten och varaktigheten af kommunernas och hushållningssällskapens

omförmälda åtaganden icke lär böra sättas kortare än tio år.

Med ledning af dessa åsigter hafva komiterade föreslagit såsom

den allmänna regeln, att icke större belopp må inom ett län gå till

fördelning än det, hvartill andra artikelns bevillning för länet i

medeltal under de före fördelningen senast förflutna fem åren uppgått

enligt nu stadgad bevillningsprocent, dock att, om jordbruksfastighet

i afseende å denna bevillning göres likstäld med annan fastighet,

gränsen bestämmes af den sålunda i viss mån ändrade bevillningsprocenten.

Såsom öfvergångsstadgande åter, att gälla för tio år, har

föreslagits (§ 52), att i fråga varande inkomst icke må något år för

en särskild kommun eller ett särskild! hushållningssällskap understiga

kommunens eller sällskapets motsvarande medelinkomst under de sista

fem åren före förordningens trädande i kraft, så vida nemligen i

först nämnda fall bränvinshandeln inom kommunen och i senare

fallet den femtedel af bränvinsmedlen från länet, hvilken går till hushållningssällskapen,

för hvarje år lemnar tillgång till en dylik inkomst.

För att gifva en åskådlig föreställning om den verkan, nu omförmälda

föreslagna stadganden skulle medföra, har komitén låtit i sist

omförmälde tabell införa de belopp, hvarje stadskommun, landskommunerna

inom hvarje län tillsammans samt landstingen och hushållningssällskapen

samt staten skulle erhållit, om dessa stadganden tilllämpats

för försäljningsåret 1876—77. Tillika har verkan af öfvergångsStadgandet,

tillämpad! under samma försäljningsår, uträknats och

de dervid uppkomna tal upptagits i tabellen, hvarjemte der angifvits

de procent, med hvilka samtliga sålunda erhållna belopp för det

sista försäljningsåret öfver eller understiga dem, som efter ofvan anförmälda

reduktion finnes i tabellen upptagna såsom resultatet för.

samma år af nu gällande lagstiftning. Vid dessa likasom vid öfriga

i tabellen upptagna beräkningar å verkan af den föreslagna nya för

-

172

delningsgrunden får dock icke lemnas ur sigte, att de inkomster, som

skulle tillfalla det allmänna genom tillämpning af den föreslagna

författningen, icke kunna med någon noggrannhet beräknas efter

de inkomster, nu gällande författning gifvit, då å ena sidan försäljningsafgifternas

borttagande och tillverkningsafgiftens ökning

måste verka till dessa inkomsters nedsättande, men å andra sidan en

tillökning i dessa måste blifva en följd deraf, att bränvinshandeln

enligt förslaget koncentreras äfven på sådana orter, der nu icke finnas

några bränvinsbolag, samt att äfven på de orter, der dylika förut

funnits, man icke lär underlåta att böja bränvinets pris med anledning

af höjningen i tillverkningsskatten. Hvilken af dessa åt olika

håll dragande krafter blir den andra öfverlägsen är naturligtvis omöjligt

att förutsäga med någon grad af sannolikhet. Med anledning

häraf har i tabellen upptagits en kolumn, som utvisar de högsta belopp,

af hvilka hvar och eu af ofvan nämnde delegare i inkomsten utom

statsverket kunnat under några omständigheter komma i åtnjutande-,

och hafva jemväl för dessa belopp procenten af de verkliga inkomsterna

uträknats.

Författningsförslaget, tillämpad! utan öfvergångsstadgande på försäljningsåret

1876—77, skulle af hela inkomsten 5,815,626 kronor

lemnat statsverket från 13 län nemligen: Upsala, Södermanlands, Östergötlands,

Kalmar, Gotlands, Blekinge, Hallands, Göteborgs och Bohus,

Elfsborgs, Skaraborgs, Vermlands, Vestmanlands och Vesternorrlands

ett sammanlagdt belopp af 940,986 kronor eller 17,7 procent och

låtit återstoden 4,374,640 kronor eller 82,3 procent gå till fördelning.

Denna hade utfallit så, att den femtedel, som nu går till hushållningssällskapen,

utgjort 758,535 kronor, eller 80,02 procent af hvad

dessa sällskap under försäljningsåret verkligen bekommit, landstingen

erhållit 617,356 kronor eller 83,92 procent af deras verkliga inkomst

samt kommunerna åtnjutit resten med 3,003,749 kronor, motsvarande

82,56 procent af hvad de uppburit. Af sist nämnda belopp hade

1,793,199 kronor kommit på stadskommunernas del och 1,210,550 på

landskommunernas. De förra hade på sådant sätt fått behålla 52,41

procent af sina bränvinsförsäljningsmedel, under det landskommunernas

andelar i dessa medel skulle hafva blifvit mer än 5,5 gång så stora,

som de i verkligheten varit. I de 11 län, oberäknadt Stockholms

178

stad, från hvilka statsverket icke skulle erhållit något, enär inkomsten

icke öfverstigit andra artikelns bevillning, och i hvilka följaktligen

hela det inkomna beloppet skulle fördelats, hade naturligtvis landstingens

andelar utgått med samma belopp som enligt nu varande lagstiftning.

I de öfriga skulle dessa inkomster, jemförda med de verkliga,

utgjort något öfver 100 procent i Östergötlands, från och med

KO till 100 procent i Blekinge, Vermlands och Vesternorrlands län,

nära 83 procent i Göteborgs och Bohus län, från och med 70 till 80

procent i Södermanlands, Gotlands, Hallands och Skaraborgs län, från

och med 60 till 70 procent i Uppsala och Vestinanlands län, något öfver

55 procent i Elfsborgs län samt nära 50 procent i Kalmar län.

Af hushållningssällskapen åter hade 18 fått vidkännas nedsättning

och 11 erhållit tillökning i sina inkomster för året 1876—77.

Denna nedsättning hade stannat vid något öfver 93 procent för

Blekinge och Elfsborgs, emellan SO och 90 procent för Södermanlands

och Örebro, emellan 70 och SO procent för Kalmar och Malmöhus,

emellan 60 och 70 procent för Östergötlands, Gotlands och Gefleborgs,

emellan 50 och 60 procent för Vestinanlands och Vesternorrlands,

något öfver 48 procent för Uppsala samt obetydligt mer än 25

procent för Göteborgs och Bohus läns hushållningssällskap. Af dem,

som fingo ökade inkomster, erhöllo Hallands läns hushållningssällskap

inemot 2, Skaraborgs 4,5 och Vermlands icke fullt 14, Kopparbergs

inemot 29, Vesterbottens något öfver 37 och Jönköpings

nära 40, Jemtlands i det närmaste 80 och Stockholms läns hushållningssällskap

öfver 85 procent mer än 1876—77 årsinkomster. För

Norrbottens och Kristianstads läns hushållningssällskap blef inkomsten

något mer än fördubblad och för Kronobergs läns mer än 2,4 gång

så stor som nyss nämnda års inkomst af bränvinsförsäljningsmedlen.

Sammanlagda inkomsten för landskommunerna inom de särskilda

länen hade utgjort i Blekinge län icke fullt 2 gånger, i Östergötlands,

Kalmar och Kristianstads 2—3, i Kopparbergs 3—4, i Kronobergs,

Hallands, Elfsborgs, Vermlands och Norrbottens 4—5, i Gotlands

och Malmöhus 6—7, i Stockholms nära 8,6, i Södermanlands,

Göteborgs och Bohus, Skaraborgs, Örebro och Vestinanlands 9—10, i

Jönköpings något öfver 11, i Uppsala nära 19,5, i Gefleborgs 23,5 i

Vesternorrlands icke fullt 28,5, i Jemtlands nära 57 och i Vester

-

174

bottens län öfver 71 gånger så mycket, som dessa läns landskommuners

sammanlagda inkomst varit för försäljningsåret 1876—77.

Deremot skulle utom Skanör och Falsterbo, hvilka kommit i åtnjutande

af inér än 4,9 gånger så stora inkomster som förut, och Stockholm,

som i likhet med de flesta län icke öfverskridit omförmälde

gräns och följaktligen fått behålla hela inkomsten, alla öfriga städer

fått vidkännas nedsättning i olika grader så, att deras behållna inkomster

af bränvinsförsäljningsmedlen skulle utgjort i Karlskrona,

Malmö, Lidköping och Söderhamn emellan 80 och 90, i Jönköping,

Ystad, Lund, Imleå och Haparanda 70—SO, i Vadstena, Karlshamn,

Simrishamn, Laholm, Falkenberg och Göteborg 60—70, i Norrköping,

Landskrona och Hudiksvall 50—60, i Linköping, Kristianstad,

Strömstad, Kristinehamn och Hernösand 40—50, i Uppsala,

Nyköping, Strengnäs, Torshälla, Mariefred, Grenna, Vexiö, Visby,

Sölvesborg, Helsingborg, Trelleborg, Halmstad, Varberg, Örebro,

Sala, Falun, Gefle och Umeå 30—40, i Öregrund, Vaxholm, Enköping,

Eskiltuna, Kalmar, Vestervik, Engelholm, Uddevalla, Marstrand,

Borås, Alingsås, Mariestad, Hjo, Sköfde, Karlstad, Askersund,

Nora, Lindesberg, Vesterås, Arboga, Sundsvall, Östersund, Skellefteå

och Piteå 20—30, i Sigtuna, Södertelje, Norrtelje, Östhammar,

Trosa, Söderköping, Skeninge, Eksjö, Vimmerby, Borgholm, Oskarshamn,

Kungsbacka, Venersborg, Ulricehamn, Skara, Falköping, Filipstad,

Köping och Säter 10—20, i Amål jemnt 10, i Hedemora

nära 9,7 samt i Kungelf något öfver 8 procent af 1876—77 årensbehållna

bränvinsförsäljningsmedel.

Att den betydliga nedsättning, många städer sålunda skulle få

vidkännas i sina inkomster af bränvinsförsäljningen 1876—77, till stor

del är att tillskrifva den ovanliga höjd, hvartill nämnda års inkomster

uppgått, visar sig deraf, att, då det föreslagna öfvergångsstadgandet

tillämpas, och således hvarje stad, hvars egna bränvinsmedel dertill

förslå, erhåller minst lika mycket som den årliga medelinkomsten

under de sista fem åren, nämnda år inräknadt, ansenliga nedsättningar

qvarstå och ett icke obetydligt antal af städerna erhåller ingen

eller mycket ringa förhöjning i de inkomster, som hade följt med

den föreslagna fördelningen utan öfvergångsstadgandet. Tabellens

sista kolumn utvisar, att utom Skanör och Falsterbo, som med öfver

-

175

gångsstadgandet skulle få nära lika stor förhöjning i 1876—77 års

inkomst som utan detta stadgande, jernnt nyssnämnda års inkomster

skulle i öfvergången tillfalla förutom Stockholm allenast Torshälla,

Mariefred, Falkenberg, Lidköping, Söderhamn och Haparanda. För

rikets öfriga 81 städer skulle, om öfvergångsstadgandet blefve sådant,

komiterade förslagit, nedsättning i 1S76—77 års inkomst af bränvinsförsäljning

ega rum, nemligen till mer än 90 procent för Waxholm,

Strömstad och Sala, SO—90 för Trosa, Vadstena, Karlskrona, Malmö,

Lund, Kungsbacka, Göteborg, Örebro och Hudiksvall, till 70—SO

för Nyköping, Eskilstuna, Strengnäs. Norrköping, Jönköping, Engelholm,

Ystad, Laholm, Nora, Köping och Luleå, till 60—70 för Uppsala,

Enköping, Linköping, Skeninge, Eksjö, Grenna, Kalmar, Vestervik,

Visby, Karlshamn, Sölvesborg, Simrishamn, Marstrand, Alingsås,

Hjo, Askersund, Vesterås, Falun, Säter och Gefle, till 50—60 för

Sigtuna, Öregrund, Norrtelje, Östhammar, Söderköping, Borgholm,

Kristianstad, Landskrona, Halmstad, Varberg, Uddevalla, Venersborg,

Borås, Ulricehamn, Skara, Falköping, Lindesberg, Sundsvall, Umeå

och Piteå, till 40—50 procent för Södertelje, Helsingborg, Trelleborg,

Amål, Kristinehamn, Arboga och Hernösand, till 30—40 för Vexiö,

Vimmerby, Kungelf, Mariestad, Karlstad, Filipstad, Hedemora och

Skellefteå samt till något öfver 29,4 för Oskarshamn, mer än 28,5

för Östersund och 25,7 procent, eller nära 8,000 kronor för Sköfde,

hvars bränvinsförsäljningsmedel icke under något af femårsperiodens

fyra första år uppgingo till 2,500 kronor men under det femte uppsprungo

till mer än 31,000 kronor. Sådana hastiga stigningar för

sista året, om än icke lika starka som i Sköfde, inträffade för Oscarshamn,

Östersund och de 8 städer, hvilka, enligt hvad nyss är angifvet-,

finge underkasta sig eu nedsättning till 30-—40 procent.

Äfven med tillämpning af öfvergångsstadgandet skulle landskommunerna

erhålla en ansenlig tillökning i sina inkomster af bränvinshandeln,

i det att dessa komuner i hvart och ett af Blekinge och

Kristianstads län erhölle tillsammans inemot 2 gånger, i Östergötlands

och Kalmar län mer än och i Kopparbergs län något under 2,5,

i Norrbottens och Örebro län 3—4, i Kronobergs, Hallands, Elfsborgs

och Vermlands län 4—5, i Stockholms, Jönköpings och Malmöhus

län 5—6, i Gotlands län något mer än 6,5, i Södermanlands inemot

176

8, i Göteborgs och Bohus, Skaraborgs och Vestmanlands län 9—10, i

Gefleborgs län mer än 12, i Uppsala län nära 19,5, i Yesternorrlands

län öfver 24, i Vesterbottens län mer än 53 och i Jemtlands län nära

57 gånger samma slags inkomster för åren 1876—77. Den femtedel,

som med undantag för de störste städerne går till landstingen,

underginge naturligtvis icke någon ändring under öfvergångstiden, då

icke någon särskild bestämmelse för dem föreslagits. För hushållningssällskapen

åter skulle öfvergångsbestämmelsen verka så, att deras

inkomster, jemförda med 1876—77 års, blefvo höjda för 8 och sänkta

för 16 sällskap. Tillökningen blefve omkring 7,7 procent för Kopparbergs,

14,8 för Vesterbottens, 16,6 för Jönköpings, 50,3 för Jemtlands,

55,2 för Stockholms, 74,4 för Norrbottens och 82,6 för Kristianstads

läns hushållningssällskap. Det åttonde hushållningssällskapet,

Kronobergs läns, skulle få något mer än dubbelt mot år 1876—77.

Vermlands läns hushållningssällskap skulle få förevarande inkomst

nedsatt till 95,6, Hallands och Skaraborgs till 80—90, Södermanlands,

Blekinges, Elfsborgs, Örebro och Gefleborgs län till 70—SO, Uppsala,

Östergötlands, Kalmars, Gotlands, Malmöhus, Göteborgs och Bohus samt

Vestmanlands till 60—70, och slutligen Vesternorrlands läns hushållningssällskap

till 51,85 procent af hvad de uppburit idylika medel

försäljningsåret 1876—77.

För hela riket utfölle öfvergångsbestämmelsernas tillämpning för

år 1876—77, jemförd med då gällande författning, så, att af hela inkomsten

5,315,626 kronor 8,79 procent eller 467,365 kronor skolat

ingå till statsverket och återstoden 4,848,261 kronor, eller 91,21 procent,

gå till fördelning, hvilken åter skulle hafva egt rum på det sätt,

att hushållningssällskapens andelar nedsatts till 80,02 och utgjort

753,534 kronor, att landstingen erhållit 617,356 kronor, eller 83,92

procent, och samtliga kommuner 3,477,371 kronor, eller 95,58 procent

af hvad de i verkligheten mottagit. Af dessa kommunernas andelar

hade städerna kommit i åtnjutande af 2,434,901 kronor och landskommunerna

af 1,042,470 kronor, hvarigenom de förra fått vidkännas eu nedsättning

till 71,17 procent och de senare undfått något öfver 4,8 gånger

så mycket, som deras verkliga inkomster varit för i fråga varande år.

Till undvikande af missförstånd bör erinras derom, att de här

upptagna talen icke kunnat angifva annat än det föreslagna öfver

-

177

gångsstadgandets verkan för det fall, att detta trädt i kraft med försäljningsåret

1877—78; men att, då några år komma att förflyta,

innan stadgandet kan blifva lag, femårsmedeltalen och de på dem

grundade högsta beloppen för hvarje kommuns, landstings och hushållningssällskaps

andel i bränvinsmcdlen måste blifva andra än de

1 tabellen intagna, hvadan dessa senare endast kunnat gifva ett ungefärligt

begrepp om resultatet af omförmälda stadgande.

Angående den ordning, i hvilken de särskilda kommunerna skulle

komma i åtnjutande af hvad de borde erhålla, finnas närmare bestämmelser

gifna i författningsförslagets § 21.

Förr än den der omförmälda uträkning skett, är det icke möjligt

att veta, huru mycket rätteligen tillkommer hvar och en af dem,

som hafva del i bränvinsförsäljningsmedlen, hvadan de kommuner,

inom hvilka försäljning eger rum, icke, så som förhållandet nu är

med stadskommunerna, kunna under försäljningsårets lopp efter hand

komma i åtnjutande af hvad de ega uppbära af sådana medel. Så

blir dock icke förhållandet under öfvergångstiden, om förslaget i $

02 antages, ty derigenom skulle en kommun få ett visst belopp siotillförsäkradt

af de medel, som inflyta i kommunen; och då finnes icke

längre något giltigt skäl att icke låta nämnda förmån fortfara, hvarför

komitén i § 53 föreslagit, att under öfvergångstiden kommun må af

de inom densamma influtna tillgängliga vinstmedel erhålla under försäljningsårets

lopp högst omförmälda, kommunen tillförsäkrade belopp.

I § 2 af författningsförslaget hafva nu gällande bestämmelser

angående beståndet af sådana rättigheter till bränvinshandel, hvilka

tillkommit före 1855 års lagstiftning, sammanförts och erhållit ett

förenkladt uttryck. I sak har icke någon annan ändring föreslagits

än, att den bekräftelse af de år 1873 till tiden begränsade utskänkningsrättigheter,

som utöfvats i sammanhang med gästgifveri, uttryckligen

hänförts till enskild person, så att icke sådana rättigheter, utöfvade

af menigheter eller bolag, må emot andan i hit hörande lagstiftningtillåtas

ega bestånd under en obegränsad tid.

Den omständighet, att, på sätt förut är anfördt, vid bestämmande

för ett begränsadt antal år af ett visst antal försäljningsrättigheter

inom en kommun dessa icke på förhand skiljas i minuthandels- och

utskänkningsrättigheter, hindrar naturligtvis icke, att särskilda regler

Betänkande ang. bränvinslagstiftningen. 12

178

gifvas för handelns utöfvande, då det ena eller andra slaget af rörelse

eger rum, d. v. s. då försäljning sker endast till afhemtning eller jemväl

till förtäring på stället. Det ligger ock för öppen dag, att dylika

reglor böra gifvas ej mindre för äldre och tillfälliga samt upplåtna

rättigheter än äfven för dem, som omedelbart drifvas för allmän

räkning. Hvad i sådant hänseende nu är stadgadt har bibehållits

med några ändringar, af Indika följande torde böra särskild! omförmälas.

Den för landet utom köpingar gällande regel, att minuthandel

med så väl som utskänkning af bränvin icke får förenas med annanhandel,

har blifvit (§ 8) utsträckt att gälla öfverallt samt all bränvinshandel,

författningen afser, dervid dock vinhandel måst undantagas,

enär vinhandlande äro ett slag af näringsidkare, åt Indika

det kan komma i fråga att, på sätt i § 5 sägs, meddela rättigheter

till bränvinsförsäljning. Tillika har, för undvikande af tvetydighet,

hänvisning i förslagets § 8 skett till stadgandet om apotekares rätt

att sälja bränvin. Orsaken till nu angifna olikhet med hittills varanp

lagstiftning har tydligen varit att äfven för stad minska anledningarna

till starka dryckers utbjudande i syfte att på deras försäljning

göra vinst.

Gränsen för minuthandel eller sådan handel, der bränvin afyttras

endast till hemtning, är i författningsförslaget (§ 11) nedsatt från en

half till eu fjerdedels kanna. Vid 1853—54 årens riksdag beslöto

riksens ständer att sätta denna gräns till 1/i. kanna, men i 1855 års

författning bestämdes den till nu varande höjd, dock hafva tid efter

annan förslag vid riksdagarna väckts om ändring i angifna syfte,

hvilka förslag haft många ifriga förespråkare och äfven flere gånger

blifvit tillstyrkta af bevillningsutskottet. Såsom skäl till förändringen

har hufvudsakligen anförts, att derigenom den, som önskade

köpa allenast så mycket bränvin, som rymmes i den vanliga buteljen,

kunde bereda sig tillfälle dertill utan att behöfva besöka ett utskänkningsställe

och der utsättas för kroglifvets faror och frestelser.

Då komiterade finna detta skäl fullgiltig!, och detsamma icke motsäges

utan snarare stärkes af den erfarenhet, som vunnits i städer,

der bränvinshandeln af bolag ordnats, så att till afhemtning från

sådana bodar, der försäljning till förtäring ej tillätes, afyttrats så

litet som ’/4 kanna, har så mycket mindre någon tvekan uppstått

179

att återgå till den af 1858—54 årens riksdag beslutade bestämmelse

i detta hänseende, som de betänkligheter, Indika förut anförts deremot,

förlora nästan hela sin betydelse, om bränvinshandeln ordnas efter

de hufvudgrunder, hvilka innehållas i komitéförslaget.

För att än ytterligare minska tillhållen för nyss angifna frestelse

bär i förslaget (10:1) upptagits förbud att å utskänkningsställe till

afhemtning sälja bränvin i sjelfva utskänkningsrummet, utan skulle

den, som håller utskänkning och tillika vill sälja till afhemtning,

anordna särskildt rum med eg;en ingång för denne senare handel.

De tillfälliga utskänkningsrättigheterna hafva gifvit anledning

till talrika klagomål. Då emellertid dessa rättigheter icke lära kunna

afskaffas, hafva komiterade varit betänkte på att föreslå skärpning

af dit hörande stadganden för att om möjligt söka minska anledningarna

till dessa klagomål. I detta syfte har förbudet för innehafvare

af rätt till utskänkning från passagerarefartyg att sälja till

afhemtning utsträckts (10:2) att gälla alla tillfälliga rättigheter, dock

med rätt för länsstyrelsen att medgifva undantag härifrån. Vid hemställan

om detta bemyndigande hafva komiterade hufvudsakligen

tänkt på badorter och dylika ställen, der resande uppslå sina. tillfälliga

bostäder. Vidare har Kongl. Maj:ts befallningshafvandes nu varande

makt att stadga ytterligare inskränkningar för utskänkning å passagerarefartyg

utsträckts (10:3) till alla slag af tillfälliga rättigheter

och derutöfver föreslagits, att samma myndighet skulle ega stadga

vilkor i afseende å ordningens upprätthållande å sådana försäljningsställen.

De i förslagets § 22 intagna nya stadganden om försäljningsställenas

läge och beskaffenhet samt föreskrifterna i § 28 om lokalernas

besigtigande torde icke tarfva någon närmare förklaring, i synnerhet

som en del af dessa förekommit bland de bestämmelser hvilka

lemnats vid utöfvande af bränvinshandel genom bolag. Komiterade

anse sig endast behöfva angående ett bland dessa i sedlighetens och

ordningens intresse föreslagna stadganden, nemligen det, som innefattar

förbud att hafva försäljningsställe på närmare afstånd än en half

mil från stad eller köping, särskildt erinra derom, att detta förbud

har till syfte att förekomma, att de åtgärder, hvilka vidtagas för

att upprätthålla ordningen vid bränvinshandeln å en sådan mera

180

bebygcl ort, göras onyttiga genom öppnande af försäljningsställen tätt

invid stadens eller köpingens gräns. Att Ivongl. Maj:ts befallningshafvande

i först nämnda likasom i allmänhet i andra fall, der allmänna

ordningsföreskrifter lemnas, bör hafva rätt att förfara efter

omständigheterna, ligger för öppen dag.

Marknader, auktioner och andra tillfällen, då folk sammankommer

till större antal, gifva enligt länsstyrelsernas sammanstämmande

uppgifter vanligen anledningar till missbruk af starka drycker. Komiterade

hafva derför i förslagets § 24 skärpt de i nu gällande förordnings

§ 25 förekommande bestämmelser om bränvinshandel vid

dylika tillfällen, i det att den omkrets, inom hvilken förbudet skulle

gälla, utvidgats från en åttondedels till en femtedels mil och förbudet

gjorts ovilkorligt för alla dylika tillfällen; hvarjemte motsvarande

stadgande för stad i nu varande förordnings § 26 blifvit förty

dligadt så, att det tillkommer polismyndigheten på stället att meddela

förbudet. Då komitén trott det vara i sin ordning, att ett dylikt

förbud ofördröjligen kommer till länsstyrelsens kännedom, har

ett stadgande om förbudets omedelbara delgifvande åt denna myndighet

upptagits i författningsförslaget.

Förbudet i nu varande förordnings § 25 mot köpslagan med

bränvin vid kringfarande är icke upptaget i författningsförslaget, enär

äfven utan ett sådant särskildt förbud dylik köpslagan icke kan anses

vara tillåten.

Enligt nu gällande lagstiftning (§§ 26, 28) skola i allmänhet

försäljningsställena stängas klockan 10 på aftonen, dock med rätt för

vederbörande myndighet att förordna om försäljningstidens inskränkning

eller utsträckning. För sön- och helgdagar gäller särskildt, att

utskänkningsställe skall hållas stängdt under gudstjenst, att ytterligare

inskränkning i utskänkning i stad eller förbud derför kan ega

rum genom kommunalstyrelsens, af Ivongl. Maj:ts befallningshafvande

efter magistratens hörande faststälda beslut; att a landet endast utskänkning

å gästgifveri vid måltider till resande far ega rum,

dock med rätt för länsstyrelsen att meddela undantag.

Att betydliga inskränkningar i dessa försäljningstider äro af

nöden för nykterhetens främjande framgår otvetydigt dels af de förslag

i detta hänseende, som på senare tiden framlagts och ständigt

181

förnyats vid riksdagarna, dels af hvad Kong! Maj:ts befallningshafvande

i sina bland bilagorna tryckta yttranden anfört angående verkan

af nu varande stadganden och erfarenheten på de orter, der

o

ofvan omförmälda rätt till inskränkning begagnats. A andra sidan

måste vid bestämmande af dessa tider skäligt afseende fästas derpå,

att en stor del af den ogifta manliga befolkningen i städerna intager

sina måltider å utskänkningsställena. Betraktande frågan ur båda dessa

synpunkter, hafva komiterade i § 25 föreslagit, att bränvins försäljande

till afhemtnino- å sökendagar skall vara inskränkt i allmänhet till

tiden emellan klockan 8 på morgonen och 8 på aftonen, men dagen

före sön- eller helgdag icke medgifvas längre än till klockan 6 e. m.;

att utskänkning i allmänhet icke får börja före klockan 6 på morgonen

och icke fortgå längre än i stad till klockan 9 och å landet

under den mörkare årstiden till klockan 6 samt den ljusare årstiden

till klockan 7 på aftonen; att utskänkningsställe skall vara stängdt

under gudstjenst, men må i öfrigt på sön- och helgdag hållas öppet

två timmar på morgonen, tre vid middagen och två på aftonen å

tider, som med hänsyn till de brukliga måltidstimmarne på hvarje

ort bestämmas af Kong! Maj:ts befallningshafvande, samt att samma

myndighet bibehålies vid sin rätt att meddela undantag från de allmänna

reglorna i afsende å försäljningstiderna.

Vidare bör uppmärksamheten fästas derå, att den i nu varande

förordnings S 3 förekommande bestämmelse, att å utskänkningsställe

mat skall vara att tillgå, blifvit upptagen i förslaget (§ 27) med det

förtydligande, att varm lagad mat der skall finnas; samt att i samma

§ af förslaget gällande förordnings § 29 upptagits med utsträckningtill

alla försäljningsställen af förbudet att utlemna) bränvin till minderårig.

Kongl. Maj:ts befallningshafvandes skyldighet att hålla allvarlig

hand öfver iakttagande af hvad i bränvinsförsäljningsförordningen är

stadgadt har svårligen kunnat på ett nöjaktigt sätt fullgöras, så länge

denna myndighet icke haft till sitt förfogande personer, som varit i

tillfälle att på ort och ställe förvissa sig derom, att författningen

efterlefves, och, om så visat sig icke vara förhållandet, derom göra

anmälan. För att afhjelpa denna brist har, i analogi med hvad för

Finland gäller, i författningsförslagets § 47 intagits en bestämmelse

182

derom, att en eller två inspektörer skola för ett år i sänder utses för