SOU 1881:1

NYA LAGBEREDNINGENS

FÖRSLAG

TILL

FÖRORDNING

ANGÅENDE

TIOÅRIG OCH TJUGUÅRIG HÅFD

ÄFVENSOM TILL ÄNDRA DERMED SAMMANHÄNGANDE FÖRFATTNINGAR.

STOCKHOLM, 1880.

KONGL. BOKTRYCKERIET.

P. A. NORSTEDT & SÖNER.

STORMÄGTIGSTE, ALLERNÅD1GSTE KONUNG!

Sedan uti underdånig skrifvelse den 21 Maj 1875 Riksdagen,

enär nu gällande lagbestämmelser i fråga om preskription för klander

å jordafång icke kunde anses motsvara dermed afsedda ändamål,

1

anhållit att Eders Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta och för Riksdagen

framlägga förslag till förändrad lagstiftning i ämnet, har genom

nådig skrifvelse den 13 Juli nämnda år Riksdagens omförmälda

skrifvelse blifvit till Nya Lagberedningen öfverlemnad att utan hinder

af förut meddelade föreskrifter handläggas före frågan om ny

rättegångsordning; och får i anledning deraf Beredningen härhos i

underdånighet öfverlemna följande lagförslag:

l:o) Förordning angående tioårig och tjuguårig häfd;

2:o) Förordning om ändring i vissa delar af Förordningen den

16 Juni 1875 angående lagfart å fång till fast egendom;

3:o) Förordning om tillägg till 60 § i Förordningen den 16 Juni

1875 angående inteckning i fast egendom.

Då de af Beredningen föreslagna bestämmelser i åtskilliga väsentliga

hänseenden äro grundade å den förutsättning att nödiga

upplysningar om eganderätten till fast egendom stå så väl lagfartsdomaren

som enskilde rättegare till buds förmedelst de genom Kongl.

förordningen den 16 Juni 1875 påbjudna lagfartsböcker, vågar Beredningen,

för den händelse att ifrågavarande bestämmelser vinna

nådigt godkännande, i underdånighet fästa Fders Kongl. Maj:ts uppmärksamhet

å det önskvärda deraf att sådana böcker varda, så snart

ske kan, införda i de orter, der de ännu saknas.

Redan vid tiden för tillkomsten af den i förevarande ämne den

14 Maj 1805 utfärdade nådiga förklaring hade, på sätt af ingressen

till nämnda författning framgår, erfarenheten ådagalagt behofvet af

en revision utaf åtskilliga lagstadganden i några andra, med frågan

om klander å jordafång gemenskap egande ämnen. Visserligen har

efter nämnda tid lagstiftningen derutinnan undergått förbättringar i

flera hänseenden, men i några fall och särskildt i afseende å eganderättens

öfvergång vid arf och beträffande okände eller frånvarande

3

arfvingars anspråk qvarstå dock i gällande lag stadganden, hvilkas

brister länge varit kända och vid utarbetandet af förevarande förslag

gjort sig ytterligare kännbara. Vid sådant förhållande har Beredningen,

inom hvars uppdrag frågan om afhjelpandet af dessa brister

icke omedelbart fallit, ansett sig pligtig erinra derom att det samhällsvigtiga

syfte, hvilket föranledt omarbetningen af häfdelagstiftningen,

icke fullständigt vinnes ensamt genom nu föreslagna lagförändringar.

Jemte lagförslagen får Beredningen i underdånighet öfverlemna

motiv dertill samt den skiljaktiga mening, som vid frågans behandling

inom Beredningen yppats; och varder tillika Riksdagens ofvan

omförmälda skrifvelse i underdånighet återstäld.

Med djupaste undersåtlig vördnad, trohet och nit framhärda

Stormägtigste, Allernådigste Konung

Eders Kongl. Maj:ts

underdånigste och tropligtigste

tjenare och undersåtar

K. J. BERG.

Axel Örbom. C. W. Hedenström. O. Bergius.

Willi. Huss.

Stockholm den 27 December 1879.

I.

Förslag

till

Förordning

angående

tioårig och tjuguårig häfd.

Med upphäfvande af Kongl. förklaringen den 14 Maj 1805 angående

lagens rätta förstånd och tillämpning i mål, som röra klander

å fast egendom, samt af hvad 11 kap. 8 § Giftermålsbalken innehåller

angående viss tid för talan om återvinning af hustrus egendom,

som utan hennes samtycke blifvit af mannen såld, stadgas som

följer:

1 §•

Har någon i god tro åtkommit fast egendom och den, efter

vunnen lagfart, såsom egare besuttit utan afbrott under tio år; då

må ej klander, som derefter på grund af äldre rätt instämmes, emot

häfden gälla.

2 §•

Hafva två eller flere, hvar efter annan, såsom egare haft fast

egendom i besittning utan afbrott under sainmanlagdt tio år sedan

lagfart å den förstes fång beviljades, och är egendomen i god tro

åtkommen så väl af förste innehafvaren som ock af alla de andre,

hvilka under nämnda tid egendomen besuttit; vare ock lag som i

1 § skils.

5

3 §•

Der två eller flere, hvar efter annan, såsom egare besuttit fast

egendom oafbrutet under sammanlagdt tjugu år sedan lagfart å den

förstes fång meddelades; vare emot den häfd klander, som på grund

af äldre rätt efter nämnda tid instämmes, ej gällande, om den, som

vid slutet af samma tid innehade egendomen, eller annan, till hvilken

den sedermera före klandrets instämmande öfvergått, var i god

tro när han egendomen åtkom.

4 §•

Väckes klander å fång, hvarå lagfart skett före den dag då

denna förordning träder i kraft, må ej besittning, som före samma dag

egt rum, räknas innehafvaren till godo; ej heller må, der lagfarten

är afslutad tidigare än den 1 Januari 1876, besittningen tillgodoräknas

för tid, som förflutit innan anteckning om fånget och fastan

jemlikt 22 § i Förordningen angående lagfart å fång till fast egendom

skett i lagfartsprotokollet.

5 §•

Nu är egendom, när den genom klander återvinnes, besvärad

med inteckning, som tillkommit sedan egendomen blef rätte egaren

af händ; hade, då klandret instämdes, egendomen varit ur hans hand

under mer än tjugu år efter det annan erhållit lagfart och i fall,

som afses i 4 §, der utsatta tid för besittnings tillgodoräknande inträdt;

då hafve den, som egendomen återvunnit, ingen talan å inteckningen

utan så är att den blifvit beviljad efter det klandret

instämdes eller ock inteckningshafvaren ej var i god tro när han

inteckningen åtkom.

6 §•

Denna förordning träder i kraft den 1 Januari ...... Är fast

egendom dessförinnan afhänd rätte egaren, skall hittills gällande lag

tillämpas, om på grund deraf frihet från klander vinnes tidigare än

enligt nya lagen; ej må dock genom denna lag upphäfdt stadgande

om klandertid af natt och år ega tillämpning med mindre att jemväl

det förhållande, hvarifrån nämnda klandertid räknas, inträffat

innan nya lagen trädde i kraft.

II.

Förslag

till

Förordning

om ändring i vissa delar af Förordningen den 16 Juni 1875 angående

lagfart å fång till fast egendom.

Härigenom stadgas att Förordningen den 16 Juni 1875 angående

lagfart å fång till fast egendom skall i nedannänmda delar erhålla

följande förändrade lydelse:

7 §•

När lagfart sökes, skall förre egarens laga åtkomst styrkas och

i protokollet tecknas. Innan förre egarens åtkomst blifvit styrkt, må

ej, utom i fall, hvarom här nedan skils, den sökta lagfarten beviljas.

10 §.

Kan till följd af de i 6, 7, 8 och 9 §§ gifna föreskrifter sökt

lagfart ej beviljas, eller finnes sökandens rätt vara tvistig, eller möter,

enligt den i 18 § nämnda bok eller eljest, mot bifall till ansökningen

annat hinder, som icke är af beskaffenhet att den jemlikt 5 § genast

bör afslås, förklare Rätten ansökningen hvilande i afbidan på hindrets

undanrödjande. Tvist, som bör afdömas innan ansökningen

8

slutligen pröfvas, skall, om den ej redan är vid domstol anhängig,

af Rätten förvisas till särskild! utförande i laga ordning.

Är lagfartsansökning förklarad hvilande till följd af, hinder,

hvarom i 7 § förmärs, skall kungörelse derom af Rätten utfärdas,

om sökanden det äskar. Varder ej, efter det genom sökandens försorg

nämnda kungörelse tre gånger, minst en månad mellan hvarje gång,

blifvit så väl i tingslagets kyrkor uppläst som ock i allmänna tidningarna

införd, klander å fånget instämdt samt i Rättens lagfartsprotokoll

antecknadt inom tio år efter sista kungörandet; och förekommer ej

heller eljest anledning att annan eger bättre rätt till egendomen; då

må den omständighet att förre egarens åtkomst ej styrkes icke vidare

utgöra hinder för lagfartens beviljande, der det visas att sökanden

eller han och hans rättsinnehafvare oafbrutet under nämnda

tio år varit i mantals- och skattskrifningslängd upptagne såsom egare

till fastigheten. Innan i ty fall ansökningen bifallas må, skall kronans

ombudsman i orten deröfver höras.

22 §.

Der enligt lag eller författning något rättsförhållande är beroende

deraf, att uppbud skett, skall hvad sålunda om uppbud är stad''

gadt gälla om lagfart, som enligt denna förordning beviljas.

Kommer någon, som å sitt fång erhållit fasta, och visar för

Rätten upp sin fångeshandling jemte bevis att fasta meddelad är,

läte Rätten anteckning om fånget och fastan göras i lagfartsprotokollet

och i den bok, som omförmäles i 18 §.

in.

Förslag

till

Förordning

om tillägg till 60 § i Förordningen den 16 Juni 1875 angående

inteckning i fast egendom.

Härigenom stadgas att 60 § i Förordningen den 16 Juni 1875

angående inteckning i fast egendom skall erhålla följande förändrade

lydelse:

60 §.

Har i egendom, som genom klander från innehafvaren vinnes,

inteckning skett, sedan egendomen kom ur rätte egarens hand; vare

inteckningen ogild. Huruledes i visst fall den, som egendomen återvunnit,

ej må ega att å sådan inteckning tala, derom är särskildt

stadgadt.

9

MOTIV.

I.

Förordningen

angående tioårig och tjuguårig häfd.

Redan länge har det otillfredsställande skick, hvari vårt lands

lagstiftning för närvarande befinnes i fråga om det rättsinstitut, som

vanligen betecknas med benämningen häfd å fast egendom, varit insedt

och erkändt. Lagstiftningens brister i detta hänseende hafva

ännu tydligare än förut framträdt sedan genom 1875 års lagfartslags

föreskrifter om offentliggörande af alla fång till fast egendom och

fångens antecknande i lagfartsböcker. afsedda att lemna en lättare öfversigt

öfver förändringarna i eganderätten, en ny grund för ordnandet

af hit hörande förhållanden blifvit lagd. Visserligen återstår

ännu mycket att vidgöra innan ur den sålunda lagda grunden ett

fullständigt fastighetsbokssystem, liknande det som i Tyskland kommit

till användning, hunnit utveckla sig, och säkerligen kommer ytterligare

någon tid att förlöpa innan den allmänna rättsuppfattningen

och de ekonomiska förhållandena i vårt land oeftergifligen fordra

tillämpning af ett dylikt system med alla dess nödvändiga konseqvenser.

Lhvad detta uppställes såsom ett önskningsrnål eller icke»

måste emellertid eu omarbetning af häfdeinstitutet till närmare öfverensstämmelse

med lagstiftningen i öfrigt utgöra eu bland de åtgärder,

som kraftigast medverka till åstadkommande af reda i eganderättsförhållandena.

Väl ligger det i sakens natur att det oändligt

öfvervägande antalet fång till fast egendom står i öfverensstämmelse

med lagens föreskrifter och således icke för sitt bestånd har af nöden

det skydd häfdeinstitutet är afsedt att bereda. Erfarenheten

14

ådagalägger jemväl nogsamt, att de fall, der häfden behöft åberopas

för ernående af ett dylikt skydd, äro ganska sällsynta. Men blotta

möjligheten till framdeles uppstående oförutsedda förvecklingar och

tvister i fråga om eganderätten till fast egendom inverkar otvifvelaktigt

i större eller mindre mån menligt på sådan egendoms värde.

Häfdelagstiftningens verkliga uppgift får icke anses vara — hvad lagbestämmelsernas

ordalydelse möjligen närmast synes innebära — att

åt ett fåtal i begynnelsen olagliga förvärf af fast egendom gifva

helgd genom en längre eller kortare tids orubbad utöfning af den

usurperade eganderätten. Den ifrågavarande lagstiftningen har sin

egentliga betydelse deri att den genom undanrödjande af omförmälda

möjlighet till framtida rubbningar förlänar åt det legitima egendomsförvärfvet

den trygghet, som är ett bland de vigtigaste vilkoren för

samhällets ekonomiska och politiska välbefinnande. Att en så beskaffad

häfdelag kommer till stånd är således för samhället en angelägenhet,

hvars vigt icke bör bedömas efter antalet af de rättegångar,

der lagen kommer till tillämpning, utan fast mer efter antalet

af de fång till fast egendom, om hvilkas orubblighet innehafvarne af

dylik egendom kunna på grund af samma lag vinna fullständig visshet.

För häfdeinstitutets allmänna grunder och de skiljaktiga meningar,

som bland de rättslärde i åtskilliga hänseenden yppats angående

häfdens rätta begrepp, torde någon redogörelse här ej vara af nöden,

likasom här ej torde vara lämpligt att till behandling upptaga de

sålunda uppkomna rättsvetenskapliga stridsfrågorna. Då häfdeinstitutet,

ehvad det grundas på den ena eller andra principen, dock i

den positiva lagstiftningen ej kan undgå att taga intryck eller undergå

modifikationer af hvarje särskilt lands egendomliga kulturoch

rättsförhållande, kan främmande länders lagstiftning endast med

mycken varsamhet användas till ledning vid frågans lösning inom

vår rätt. Fn kort framställning af hufvuddragen i de främsta europeiska

kulturländernas lagbestämmelser i ämnet torde dock ej böra

saknas; och då desamma i allmänhet äro mer eller mindre påver

-

kade af deri romerska rätten, lära ej heller dennes föreskrifter böra

helt och hållet förbigås.

Bland romerska rättens regler märkas i främsta rummet, de, som

hade afseende å beskaffenheten af den egendom, hvilken utgjorde

häfdens föremål. Sålunda kunde ej genom häfd försvaras egendom

tillhörande staten, kyrkor, milda stiftelser eller minderårige, ej heller

egendom, som utgjorde fideikommiss. Ytterligare vilkor för vinnande

af häfd var att egendomen åtkommits genom ett i formelt afseende

lagligt fång. Jemväl god tro borde hafva funnits hos förvärfvaren

då han åtkom egendomen, hvaremot senare erhållen kännedom om

annans bättre rätt ej utgjorde hinder för häfden. Den goda tron

fick emellertid ej grunda sig på obekantskap om lagens föreskrifter

utan allenast på bristande kännedom om faktiska förhållanden, öfvergick

egendomen genom arf till annan person, trädde denne i arflåtarens

ställe, i följd hvaraf, derest arflåtaren besuttit egendomen i

god tro, arfvingen, äfven om han sjelf egde kännedom om annans

bättre rätt, kunde fortsätta den af företrädaren påbörjade häfden,

likasom ock, å andra sidan, bristande god tro hos arflåtaren utgjorde

ett bestämdt hinder för arfvingen att vinna häfd. Häfdetiden, som

borde hafva fortgått utan afbrott, var till en början (för usucapio)

bestämd till två år, men utsträcktes sedermera (genom prescriptio

longi temporis) till tio eller tjugu år allt efter som den, emot hvilken

häfden gjordes gällande, bodde inom eller utom den provins, der

egendomen var belägen. För prescriptio longissimi temporis, hvilken

afsåg sådan egendom, som ej kunde försvaras genom usucapio eller

prescriptio longi temporis, fordrades besittningstid af tretio eller fyratio

år. Kom under häfdetiden egendomen annorledes än genom arf

i nj^ innehafvares hand, fick denne enligt den äldre romerska rätten

ej räkna sig till godo föregående innehafvares besittning, men sedermera

ändrades detta derhän att senare innehafvare, om han var i

god tro, egde fortsätta den häfd, som af föregående innehafvare

16

Enligt franska rätten kan häfd göras gällande i fråga om

all egendom, som är föremål för enskild eganderätt. Från denna är

undantagen staten eller menigheter tillhörig egendom, som är bestämd

till offentligt bruk eller eljest användes för allmänt ändamål, såsom

vägar, fästningsverk, kyrkor m. m. För vinnande af häfd fordras

att innehafvaren af egendomen besuttit den såsom sin egen, hvadan

innehafvare af allenast nyttjanderätt till en fastighet ej kan genom

häfd blifva egare deraf. Besittningen bör vara offentlig, så att en

hvar kunnat göra sig derom underrättad, äfvensom oafbruten, och

anses afbrott hafva egt rum då innehafvaren under mer än ett års

tid varit beröfvad besittningen. God tro är erforderlig vid besittningens

början men ej under häfdetidens lopp. Senare innehafvare

må dock ej, med mindre de äro i god tro, räkna sig till godo företrädares

besittningstid. Häfdetiden, hvilken räknas från det besittningen

börjas, är enligt regel tio år. Har den, emot hvilken häfden

löper, under ett eller flera år varit bosatt utom den appellationsdomstols

jurisdiktion, hvarunder egendomen lyder, förlänges häfdetiden

med en tidsperiod, motsvarande den, under hvilken han sålunda

varit frånvarande.

Slutligen upptager lagstiftningen en tretioårig häfd, för åtnjutande

hvaraf hvarken god tro eller laga fång erfordras.

Uti Preussen har genom Geset-z v. 5 Mai 1872 (iber den Eigenthumserwerb

und die dingliche Belastung der Grundstlicke, Bergwerke

und selbständigen Gerechtigheiten blifvit förklaradt att emot den,

som fått sitt fång inskrifvet i fastighetsbok (Grundbuch), häfd ej

kan göras gällande. Har inskrifning beviljats på grund af en handling,

som sedermera befinnes falsk eller annorledes ogiltig, eller visas

det att den, som erhållit inskrifningen, egt kännedom om att hans

fångesman ej var egare af fastigheten, kan rätte egaren påyrka att

inskrifningen må utgå. Bifalles sådant yrkande, blifva dock de inskrifningar

af panträtt, nyttjanderätt in. m., hvilka meddelats under

tiden emellan inskrifningen och anteckningen om klandret i fastighetsboken,

beståndande, så vida innehafvaren af den inskrifna rättig

-

17

heten åtkommit densamma emot valuta och i förlitande på fastighetsboken,

utan vetskap att felaktighet af omförmälda beskaffenhet

förelupit (»im redlichen Glauben an die Richtigkeit des Grundbuchs»).

I de fall då häfd kan göras gällande tillämpas föreskrifterna i

das Allgemeine Landrecht. Denna upptager två arter af häfd, die

ordentliche och die ausserordentliche Ersitzung. För att komma i

åtnjutande af den förra af dessa, hvilken kan åberopas allenast i

fråga om egendom, som utgör föremål för enskild eganderätt, erfordras,

förutom laga fång, oafbruten god tro under hela häfdetiden.

Flere innehafvares besittningstid må sammanläggas, dock att dervid

ej må tagas i beräkning den tid, under hvilken egendomen innehafts

af någon, som ej varit i god tro. Men oberoende deraf att föregående

innehafvare saknat god tro, må, äfven om fånget varit arf,

senare innehafvare, så vida han är i god tro, börja häfd. Ifrågavarande

art af häfd löper jemväl emot person, som blifyit försedd

med förmyndare, dock att, om häfdetiden gått till ända, då förmynderskapet

upphör, rätte egaren må inom fyra år derefter göra sina

anspråk gällande. Häfdetiden räknas från besittningens början och

är bestämd till tio år, men derest den, emot hvilken häfden löper,

mer än ett år vistats utom den provins, der egendomen är belägen,

beräknas tiden lika som enligt den franska rätten.

Från denna häfd skiljer sig die ausserordentliche Ersitzung endast

derutinnan att för åtnjutande deraf ej fordras laga fång, hvarförutom

tiden för densamma är bestämd till tretio år; dock är för vissa särskilda

fall ännu längre tidsperiod föreskrifven.

I sammanhang med föreskriften att eganderätt till fast egendom

förvärfvas genom inskrifning af fånget i fastighetsbok stadgar sachsiska

lagen af den 2 Januari 1863 att sådan rätt ej kan vinnas genom

häfd. Har inskrifning erhållits, ehuru fånget varit ogiltigt eller underkastadt

klander, kan vederbörande egare af fastigheten påyrka upphäfvande

af inskrifningen, dock att, derest tredje person såsom egare

erhållit inskrifning, sådant yrkande må framställas allenast i händelse

3

18

denne vid sin åtkomst egde kännedom om bristfälligheten i företrädarens

fång.

Den engelska lagstiftningen i fråga om häfd lider af en obestämdhet,

som föranleder dertill att den för främmande betraktare

ej erbjuder någon ledning. Försök hafva gjorts att afhjelpa de

olägenheter, hvilka de invecklade förhållandena i afseende å egandeoch

besittningsrätt till fast egendom förorsaka, och bland dessa försök

märkes i främsta rummet den genom lag af den 29 Juli 1862

införda registrering af eganderätt till fastighet. Denna lag skiljer

emellan inregistrering med oåterkallelig rätt och utan sådan rätt.

Innan inregistrering af förstnämnda beskaffenhet meddelas, förfares

på det sätt att, sedan sökanden hos vederbörande embetsverk

(Office of Land Registry) företett fångeshandling och åtkomsthandling,

som pröfvas giltiga, äfvensom beskrifning å fastigheten

samt uppgift å de personer, som hafva någon rätt dertill,

hvilka samtliga handlingars rigtighet det åligger sökanden, om så

fordras, att med ed fästa, kungörelse utfärdas att åtkomsten skall

med oåterkallelig rätt inregistreras efter förloppet af viss tid, ej

mindre än tre månader. Denna kungörelse delgifves särskildt grannarne

och vissa andra personer, på hvilkas rätt frågan kan ega inflytande.

Anmäles ej klander inom den utsatta tiden eller varder

anmäldt klander underkändt, införes sökanden i registret såsom

oåterkalleligen egare af fastigheten.

Uti Danmark gälla ännu de bestämmelser angående häfd, hvilka

innehållas i Kristian den femtes lag (5 bok. 5 art.). Enahanda är

förhållandet i Norge. I båda länderna är häfdetiden tjuguårig samt

räknas från besittningens början. All egendom, som utgör föremål

för enskild eganderätt, kan genom häfd förvärfvas. Huruvida god

tro utgör vilkor för vinnande af häfd är föremål för olika meningar

bland de rättslärde.

I Norge har dessutom genom en lag af den 6 Mars 1869 blifvit

föreskrifvet att, om någon i den stadgade häfdetiden besuttit fast

egendom utan att hans åtkomst dertill blifvit »thinglyst», han kan

19

erhålla dom på sin eganderätt till fastigheten. Dock åligger det

honom att derförinnan styrka det han ej utan särdeles svårighet,

tidspillan eller kostnad kan på annat sätt förskaffa sig laga åtkomst

till fastigheten. Fullgöres detta, varda genom utfärdad offentlig

stämning alla, som förmena sig ega bättre rätt till egendomen, kallade

att å viss tid och ort göra sina anspråk gällande. Då ärendet

derefter åter företages, har innehafvaren att styrka det vilkoren för

häfd äro för handen; och träder domen, hvarigenom han förklaras

hafva vunnit häfd, i stället för annan laga åtkomst.

I Finland är Kongl. förklaringen den 14 Maj 1805 ännu gällande.

I våra äldsta inhemska rättskällor, landskapslagarne, innehållas

bestämmelser om viss tid för talan om återvinning af fast egendom,

som olagligen blifvit rätte egaren afhänd. Landskapslagarnes föreskrifter

angående vilkoren för erhållande af häfd å fast egendom

upptogos nästan oförändrade i landslagarne. För åtnjutande af denna

häfd fordrades enligt 18 kap. Jordabalken af Kristoffers landslag

laga fång, i hvilket afseende särskildt nämnas köp och skifte; och

ehuru något uttryckligt stadgande icke förekommer derom att jemväl

god tro hos egendomens innehafvare erfordrades, hafva våra

rättslärde i allmänhet, såsom det vill synas med skäl, antagit att

häfd ej egde rum med mindre att innehafvaren var i god tro.

Häfdetiden var tre år och började löpa från det fasta åkommit fånget,

dock att, om rätte egaren var utrikes eller fången, samma tid räknades

från det han kom i tillfälle att bevaka sin rätt, hvilken förmån

jemväl tillkom mö eller minderårig. Besittningen borde vara

ohindrad och oqvald.

Uti 15 kap. Arfdabalken af Kristoffers landslag var likaledes stadgad

en tid af tre år, efter hvilkas förlopp den, som tagit arf efter

död man utan att veta det annan närmare arfvinge fanns, var egare

till arfvet, äfven om närmare arfvinge sedermera anmälde sig.

Stadslagen innehöll i 11 kap. Arfdabalken bestämmelse om ettårig

fatalietid i fråga om arffallen egendom, hvaremot i denna lag

icke förekom något emot landslagarnes föreskrift om treårig häfd

20

svarande stadgande. Att emellertid den treåriga häfder) kunde göras

gällande äfven i fråga om fastighet i stad framgår af Kongl. förklaringen

den 19 Februari 1724, som, utan att göra skilnad emellan

fastighet i stad och på landet, bestämde att, i händelse fast egendom,

som någon bland de ur fångenskap hemkomne ärft under fångenskapen

eller förut förvärft, skulle under den tid han varit i fångenskap

hafva blifvit försåld af orätt man, rätte egaren vore i följd

af 18 kap. landslagen berättigad att inom tre år från hemkomsten

samma egendom återvinna.

I äldre lagarne nämnas ej servituter såsom föremål för häfd.

1784 års lag, som för ett särskild! fall bestämmer viss preskriptionstid

för anställande af klander å jordafång, nemligen uti 11 kap.

8 § Griftermålsbalken, angående hustrus och hennes arfvingars rätt

till återvinning af henne tillhörig fastighet, som mannen utan hennes

samtycke sålt, innehåller deremot icke något annat allmänt stadgande

rörande häfd å fast egendom än om urminnes häfd. Då emellertid

i detta ämne osäkerhet i lagskipningen uppkom i det man än

med stöd af 5 kap. 8 § Jordabalken ansåg att klander ej finge ega

rum sedan laga stånd åkommit fånget, än åter på grund af 10 kap.

1 § samma balk förmenade att klandret ej vore till någon viss tid

inskränkt, utfärdades Kongl. förklaringen den 14 Maj 1805 angående

lagens rätta förstånd och tillämpning i mål, som röra klander å fast

egendom, samt hvad ytterligare vid lagfarts beviljande bör iakttagas.

Bland vilkoren för åtnjutande af frihet från klander efter förloppet

af de i berörda förklaring stadgade preskriptionstider nämner författningen

i första rummet att egendomen är af sådan beskaffenhet

att derom emellan enskilda personer kunnat afhandlas; och är egendom

af fideikommiss natur ej undantagen från preskriptionen. Vidare

erfordras att under preskriptionstiden egendomen besuttits af

annan än rätte egaren samt att den, hvilken åberopar häfden, förvärfvat

egendomen genom laga fång och i god tro samt är i besittning

af egendomen. Hvad angår fordringen nå god tro, kan innehafvarens

först efter åtkomsten erhållna kännedom om annans bättre

21

rätt ej utgöra hinder för åtnjutande af häfder). Deremot hafva olika

åsigter varit rådande derom huruvida, oberoende af bristande god

tro hos förste innehafvare^ senare innehafvare, som i god tro förvärfvat,

må ega att räkna sig häfden till godo.

De i författningen stadgade preskriptionstider äro af två slag,

eu längre och en kortare. Den kortare är bestämd till natt och år,

räknadt från den dag, som i lag kan vara särskilt stadgad, eller

ock, der sådan föreskrift saknas, från den dag, då anledning till

klander för rätte egaren yppades och han kom i tillstånd att sin

rätt bevaka och lagligen utföra. Den andra preskriptionstiden utgör

tjugu år och börjar från rätte egarens död att löpa emot hans arfvingar

eller rättsinnehafvare.

Enligt hvad erfarenheten utvisat, var dock denna författning

behäftad med så väsentliga brister att det med densammas utfärdande

afsedda ändamål endast i mindre grad kunde vinnas. Redan

Lagkomitén fann sig af sådan anledning föranlåten att bygga häfdelagstiftningen

på andra grunder. I motiven till komiténs förslag

erinrades hurusom i följd af den långa tid, under hvilken enligt

berörda förklaring klander kunde hållas öppet, osäkerhet i egandeoch

besittningsrätt kunde orsakas, hvarförutom anmärktes att den

stadgade beräkningsgrunden för häfdens början eller lopp ej instämde

med rigtiga begreppet om häfd och de principer, som lagstiftaren

vid utstakande af fatalier i andra fall följt. Utgående från den

grundsats att häfden måste räknas från en bestämd tid, hvilken ej

borde vara någon annan än den, då egendomen kommit ur egarens

hand i annans och fånget genom lagfart blifvit kunnigt, samt att

egarens kortare eller längre lifstid ej borde inverka till förändring

af häfdetiden, föreslog komitén i 10 kap. Jordabalken, förutom stadganden

rörande urminnes häfd, följande bestämmelser:

att, i händelse någon vore i besittning af fast egendom, som han

på god tro genom laga fång åtkommit, samt den, hvilken menade

sig ega bättre rätt till egendomen, ej genom stämning hans åtkomst

klandrat och sitt klander i lagfartsprotokollet anteckna låtit inom

22

tjugu år från den dag lagfart å fånget beviljades, klander å fånget

ej finge, emot den häfd, göras;

samt att, om flere, hvar efter annan, såsom egare innehaft egendom

och tjugu år förflutit sedan lagfart först skedde, siste innehafvare!],

der han på god tro förvärfvat, skulle ega att njuta till godo

häfd emot klander, som grundade sig å äldre rätt.

Vid den granskning komiténs förslag undergick i Högsta Domstolen

anmärktes af dess fleste ledamöter att i betraktande af de

hinder och svårigheter, som kunde möta att efter längre tids förlopp

styrka åtkomstens lagenlighet till alla delar, och då det syntes medföra

en vådlig osäkerhet i eganderätten, derest antingen saknad af

en sådan bevisning eller ock yppad bristfällighet i formen af den

handling, hvarå åtkomsten grundades, finge omintetgöra verkan af

häfden, till hvad ålder den än uppginge, skäl ej förefunnes att, jemte

stadgandet att tiden för tjuguårig häfd skulle räknas från den dag

lagfart å fånget beviljades, ytterligare, såsom ett nödvändigt vilkor

för tillgodonjutande af häfden, föreskrift meddelades att innehafvare!!

af fastigheten skulle hafva densamma på god tro genom laga fång

åtkommit, och således innehafvaren sättas i behof af annan bevisning

härom än lagfartsprotokollet innebure. På grund deraf tillstyrkte

samme ledamöter en sådan förändring i berörda stadgande att, när

någon vore såsom egare i besittning af fast egendom och den, som

förmente sig hafva bättre rätt dertill, icke, på sätt förslaget innehölle,

inom tjugu år efter det lagfart å den förres åtkomst beviljades

samma åtkomst klandrade, Ange, emot sådan häfd, klander derå ej

göras med mindre egendomen vore svikligen åtkommen och innehades

af den, som öfvertygades hafva begått sveket eller deri deltagit,

i hvilket fall återgång borde få yrkas, dock utan förnärmande

af annans på god tro vunna intecknings- eller nyttjanderätt.

På sätt af ofvan gjorda framställning af Lagkomiténs förslag

framgår, hade komitén ej i likhet med 1805 års förklaring upptagit

stadgande om skyldighet i allmänhet för rätte egaren att inom viss

tid efter erhållen kännedom om anledning till klander af åtkomst

23

till fast egendom, som olagligen blifvit honom frånhänd, detsamma

anhängiggöra. Vid granskning af förslaget ansåg emellertid äldre

Lagberedningen det vara af stor vigt att den säkerhet i egendom

och rättigheter, som lagen hade att befrämja, påskyndades genom

klandertidens förkortande, så vidt det utan äfventyr för tillvarande

rättsförhållanden läte sig göra; och då någon våda af bestämmelsen

i 1805 års förklaring om den ettåriga klandertiden ej försports, förklarade^

Beredningen sig ej tveka att i sitt förslag införa densamma.

I följd deraf hemstälde äldre Lagberedningen att, om någon besutte

fast egendom, derå han sökt lagfart på grund af laga fång,

samt annan, hvilken förmenade sig ega bättre rätt till egendomen,

ville klandra fånget, denne skulle vara skyldig att instämma klandret

och låta anteckna detsamma i lagfartsprotokollet inom år och

dag sedan han erhållit kunskap om den andres fång och sin bättre

rätt. Var lagfart ej sökt då han erhöll sådan kunskap eller hade

han varit ur stånd att klandret instämma, skulle han ega lika tid

dertill från den dag lagfart söktes eller han kom i det tillstånd att

han kunde instämma klandret. Sådan häfd skulle dock ej gälla mot

kronan, allmänt verk eller allmän inrättning, ej heller emot enskild

person, som stode under annans målsmanskap. Såsom skäl för sistnämnda

bestämmelse åberopades att ifrågavarande häfd ej borde

gälla mot andra än dem, hos hvilka en personlig kunskap om det

förhållande, som kunde föranleda klander, finge förutsättas, i förening

med .den sjelfverksamhet, som för rättigheters tillbörliga bevakande

erfordrades.

I fråga om den tjuguåriga häfden öfverensstämde äldre Lagberedningens

förslag i allt väsentligt med det af Lagkomité!! afgifna.

Hvad angick stadgandet att, när flere hvar efter annan såsom egare

innehaft fast egendom, besittningstiderna finge sammanläggas för att

utgöra tjuguårig häfd, derest siste innehafvare! på god tro förvärfvat,

ansågs dock ett tillägg behöfligt.

Det kunde nemligen hända, yttrade äldre Lagberedningen, att

någon, som varit i god tro, innehaft egendomen antingen vid häfde

-

24

tidens slut eller efteråt, men att siste innehafvaren, d. v. s. den,

som hade besittningen då klandret uppstode, ej vore i god tro. I

sådant fall vore stadgandet om hvad för häfdens giltighet erfordrades

uppfyldt när den goda tron förenades med den tjuguåriga besittningen;

och sedan all rätt till klander genom den sålunda fullbordade

häfden för egendomens då varande innehafvare en gång blifvit

stängd, borde den ej kunna åter öppnas derigenom att besittningen

sedermera öfverginge till annan person, ehvad denne vore i god tro

eller icke. I följd häraf hemstäldes att, i händelse flere hvar efter

annan på grund af laga fång besuttit egendomen under de tjugu

åren, häfden skulle vara gällande emot klander, som grundade sig

på äldre rätt, så vida siste innehafvaren eller annan, som vid eller

efter slutet af sagda tid innehaft egendomen, var i god tro då han

den åtkom.

Då det ansågs nödvändigt att säkerheten i besittning af fast

egendom och dermed förenade rättigheter eller förmåner befästades

genom en lagbestämmelse, som till viss tid inskränkte allt klander,

framstälde äldre Lagberedningen härförutom förslag om en häfdetid

af tretio år. Efter dennas förlopp skulle en hvar, hvilken såsom

egare varit i besittning af fast egendom eller dermed förenad rättighet

eller förmån utan att den, som förmenade sig ega bättre rätt

dertill, inom nämnda tid genom stämning klandrat besittningen och

låtit anteckna klandret i lagfartsprotokollet, ega att åtnjuta frihet

från klander. Hade flere, hvar efter annan, såsom egare besuttit

fastigheten, fingo besittningstiderna sammanläggas för att utgöra

tretioårig häfd. Tiden för denna häfd räknades från det lagfart

söktes å det fång, hvarå besittningen grundades, ändå att lagfarten

ej blifvit beviljad, samt i fråga om servitutsrättigheter, hvilka genom

aftal förvärfvats, från den dag detsamma blifvit i lagfartsprotokollet

intaget. I ett fall allenast räknades häfdetiden från besittningens

början, nemligen då fråga vore om ega, som besuttes under fast

egendom, men hvarmed ej skulle särskild! lagfaras. Ifrågavarande

häfd gälde ej emot rågångskarta, som vore lagligen faststäld eller

25

eljest vunnit laga kraft, ej heller uti öppen skog och mark emellan

byar eller hemman. Derjemte och med erinran att, om förslaget

blefve lag, urminneshäfden finge sin betydelse endast såsom ett

supplement för de fall, der bestämmelserna om den trettioåriga häfder)

ej egde tillämpning, upptog äldre Lagberedningen hvad nu gällande

lag innehåller rörande urminnes häfd.

I fråga om hustrus enskilda fasta egendom, som af mannen

blifvit henne afhänd utan hennes samtycke, innehåller Lagkomité^

och äldre Lagberedningens förslag sammanstämmande att denna mannens

åtgärd vore ogild, derest hustrun klandrade den inom år och

dag sedan hon derom kunskap fick; att den, som i ty fall något utgifvit,

egde hålla sig till mannen för hvad han miste; samt att, om

hustrun aflidit och ej försuttit sin talan, hennes arfvingar egde inom

år och dag efter hennes död föra det klander, som nu är sagdt.

Af äldre Lagberedningen framhölls särskilt att i detta fall, hvad

hustru anginge, icke borde gälla bestämmelsen att ettåriga häfden

ej egde tillämpning mot den, som stode under annans målsmanskap,

ty hustru, som klandrade en öfverträdelse af mannens målsmanskap,

vore lika litet hindrad som i behof af detta för utförande af sin

talan.

Då Rikets Ständer uti underdånig skrifvelse den 11 Augusti

1860 anhöllo att Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta och för ständerna

framlägga förslag till förändrade föreskrifter för betryggande af besittningsrätt

till fast egendom och inteckningssäkerhet, åberopades

till stöd för denna anhållan, bland annat, att Kongl. förklaringen

den 14 Maj 1805 i det närmaste saKnat betydelse och ingalunda beredt

den med samma författning åsyftade säkerhet åt jordbesittningen.

Uti det, med anledning af denna skrifvelse, utaf särskilde

komiterade utarbetade och den 10 Juli 1867 afgifna underdåniga

förslag till förändrade stadganden för betryggande af egande- pantoch

nyttjanderätt till fastighet förekomma dock ej några bestämmelser

om häfd till sådan egendom. Komiterade, hvilka ansågo att en

4

26

lag om häfd borde grundas derå att åt den af komiterade föreslagna

fastighetsboken tillerkändes ©vilkorligt vitsord efter någon tids förlopp,

tvekade likväl om lämpligheten att införa ett sådant lagstadgande

redan i fastighetsboksinstitutionens början; och funno komiterade

derför icke skäl att föreslå någon förändring i 1805 års förklaring

*).

I de förslag till förordning angående lagfart å fång till fast

egendom in. in., hvilka af Kongl. Maj:t framlades dels vid 1878 och

dels vid 1875 års riksdag, behandlades icke frågan om preskription

för klander å jordafång, men sistnämnda års riksdag beslöt, med anledning

af enskild motion, den i missivet omförmälda underdåniga

skrifvelse.

Då Beredningen nu går att redogöra för sin uppfattning af ämnet,

bör främst angifvas — hvad redan i det föregående finnes antydt

— att Beredningen i allmänhet delar förut omnämnda åsigter

om bristfälligheten och olämpligheten af de i 1805 års förklaring intagna

stadganden. Den väsentligaste bland dessa brister är otvifvelaktigt

att utgångspunkten för häfdetiden likasom samma tids långvarighet

ej äro så bestämda att den, som i god tro åtkommit fast

egendom, kan bereda sig visshet om och när häfden så länge fortfarit

att tiden för egendomens återvinnande af rätte egaren är försutten.

Den trygghet i besittningen, som utgjort författningens anledning

och syfte, har den således icke kunnat bereda. Samma fel

vidlåder derutinnan båda de särskilda preskriptionstiderna, så väl den

kortare af natt och år från det anledning till klander yppades för

rätte egaren och han kom i tillstånd att sin rätt lagligen utföra, som

ock den längre, hvilken ej går till ända förr än den förmente egaren,

hvilken egendomen blifvit afhänd, aflidit och tjugo år derefter

*) Två af komiténs ledamöter voro af skiljaktig mening och afgåfvo förslag till förändrade

föreskrifter rörande häfd.

27

förflutit. Utom det att till följd af ordalagen sistnämnda preskriptionstid

ej kan göras gällande mot juridiska personer, såsom kronan,

korporationer, föreningar, aktiebolag m. m. d., måste uppenbarligen

samma tid, såsom beroende å långvarigheten af förmente egarens

lifstid, blifva ytterst vexlande och stadgandet i samma mån

overksamt för sitt syfte.

Det skulle visserligen kunna tyckas som om den kortare preskriptionstiden

af natt och år, hvilken föreskrifves i 1805 års förklaring,

likasom den till grund derför liggande enahanda tid, hvarom förmäles

i 11 kap. 8 § Giftermålsbalken, skulle bättre än den längre tiden

tjena till den på god tro vunna besittningens betryggande. Så är

emellertid icke händelsen. Den, som i god tro förvärfvar fast egendom,

kan naturligtvis dervid ej hafva kännedom om att någon person

finnes, hvilken till egendomen har bättre rätt, än mindre huru

vida denna person är eller icke är i tillstånd att sin rätt lagligen

utföra. I motsatt fall lärer han väl svårligen kunna anses vara i god

tro. Det förhållande, som betingar preskription, är honom således ej

veterligt, hvadan den subjektiva vissheten om fångets orubblighet

saknas,fastän till äfventyrs i sjelfva verket preskriptionstiden lupit ut.

Skulle åter nämnda preskription — såsom till äfventyrs af ordalydelsen

kan anses följa — få åberopas äfven om förvärfvet skett

mala fide, synes stadgandet helt och hållet förkastligt, enär ett dylikt

förvärf icke under några omständigheter bör af lagen skyddas

på den rättmätige egarens bekostnad, i fråga om natt och års preskriptionen

i 1805 års förklaring torde här ej böra lemnas oanmärkt

att bland de lagrum, hvilka der åberopas till stöd för den under

namn af lagförklaring dolda lagförändring, som derigenom egde rum,

i sjelfva verket icke mer än ett enda, nemligen omförmälda stadgande i

11 kap. 8 § Giftermålsbalken, erbjuder en tillfredsställande inre analogi.

Alla de öfriga ega hufvudsakligen endast en yttre likhet i tidsbestämmelser.

Det torde vara fullkomligt uppenbart att egarens rättighet

att genom klander återtaga egendom, som blifvit honom egenmägtigt

och olagligen afhänd af en för honom och hans angelägenheter

28

främmande person, icke kan, såsom uti ingressen till nämnda förklaring

förutsattes, ega någonting jemförligt med klander af arfvinge

å testamente, af omyndig eller hufvudman å förmyndares eller sysslomans

redovisning, eller med ändringssökande i ett af domstol meddeladt

beslut, som någon ohördan emot gått. Enahanda synes förhållandet

vara med den jemväl åberopade bestämmelsen om fatalietid

af natt och år arfvingar emellan för arfsrättens bevakande i vissa

fall, ty den arfvinge, till hvars fördel den kan göras gällande, eger

en i lag grundad rättighet att taga qvarlåtenskapen i besittning, hvilket

åt ett sådant besittningstagande gifver en betydelse, som naturligtvis

icke kan tillkomma bedragarens eller våldsverkarens åtgärder.

Den i 1805 års förklaring påbjudna preskription af natt och år torde

således i sjelfva verket vara ganska främmande för de eljest, antagna

grunderna för vår rätt, likasom den icke, Beredningen veterligen,

eger motsvarighet inom de mera framstående utländska lagstiftningarna.

Hufvudsakligen på ofvan anförda grunder har Beredningen lika

litet som Lagkomitén hyst någon tvekan derom att 1805 års förklaring

ej bör läggas till grund för en ny lagstiftning i ämnet.

Häfdelagstiftningens ändamål är enligt Beredningens uppfattning

att åt den på god tro vunna åtkomsten af fast egendom bereda trygghet

för anspråk, grundade å annans äldre rätt, i den mån sådant låter

sig med eganderättens helgd förena. Intet skäl förefinnes att åt

den, som med vetskap om annans bättre rätt förvärfvar egendom,

skänka en dylik trygghet, hvilken skulle innebära en uppmuntran

till mer eller mindre oredliga eller eljest olagliga transaktioner. Det

är således endast till fromma för det redbara förvärfvet som fråga

kan uppstå om inskränkning i rätte egarens befogenhet att återvinna

den egendom, hvilken utan hans begifvande kommit i annan mans

hand, eller m„ a. o. derom att åt ett i sig sjelf ursprungligen ogiltigt

förvärf bereda samma bestånd, som om det från begynnelsen vant

i full öfverensstämmelse med lagens fordringar.

29

För att bedöma häfdelagstiftningens rättmätighet samt dess verkningar

i berörda afseende torde det ej vara obehöfligt att erinra om

den olika beskaffenheten hos de förvärf, å hvilka den kommer att

ega tillämpning. Främst bör man dervid uppmärksamma dem, som

endast formelt äro behäftade med bristfälligheter utan att egendomens

afhändande medfört något materielt lidande för förre egarenSådana

fall kunna förekomma när t. ex. en omyndigs egendom till

dess fulla värde, som i förmyndareräkenskapen upptages, men utan

Rättens tillstånd afyttras af förmyndaren, eller hustrus egendom utan

hennes samtycke försäljes af mannen emot en tillfredsställande köpeskilling,

hvilken kommer hustrun till godo, eller en fullmägtig afhänder

hufvudmannen hans gods till hans fördel men på grund af

en ofullständig eller formelt origtigt upprättad fullmagt, eller eu

fullmyndig person säljer sin fastighet genom ett icke behörigen bevittnadt

salubref. I dessa och dylika händelser är upplåtelsen visserligen

juridiskt ogiltig och måste förfalla, men uppenbart är ock

att, då egaren under sådana förhållanden återtager en egendom, för

hvilken han erhållit valuta, hans juridiska rätt icke alltid låter förena

sig med billighetens fordringar. I synnerhet om den formella bristen

efter längre tids förlopp och sedan egendomsvärdet under tiden

stigit, framletas för att omintetgöra bestående förhållanden och bereda

pretendenten en oskälig vinst på bekostnad af den, som under

tiden vårdat egendomen, antager förfarandet snarare karakteren af

ett våld än af en rättshandling. Att i dylika fall möjligheten att

återtaga egendomen inskränkes inom en ej alltför långt utsträckt tid

lärer sålunda ej kunna betraktas såsom ett underskattande af eganderättens

helgd.

Hvad åter beträffar den kategori af olagliga förvärf, vid hvilka

jemväl ett materielt lidande tillskyndas egaren genom förlusten

af egendomen, ligger rättmätigheten af en inskränkning i egarens

återvinningsrätt icke i lika öppen dag. För det allmänna naturliga

rättsmedvetandet torde till äfventyra den föreställning ligga närmast

till hands att rätte egaren aldrig eller åtminstone så sent

30

som möjligt borde förlora nämnda rätt och att i detta hänseende

häfdeinstitutet — om än framtvunget af ett oafvisligt nationalekonomiskt

och juridiskt behof — icke i samma mån eger stöd af billighet

och moralisk rätt. En sådan föreställning, om den förefinnes,

torde dock ej hvila på giltiga grunder. Härvid är nämligen att

märka det häfdelagstiftningen icke har för ändamål att förändra rättsförhållandet

emellan bedragaren — den, som genom ett lagstridigt

förfarande beröfvat annan hans egendom — och den bedragne — den

som sålunda blifvit sin egendom beröfvad. Bedragarens förfarande

och den rättsliga påföljden deraf för honom hemfalla under ett annat

rättsområde, nemligen brottmålslagstiftningen. Deremot afser häfdeinstitutet

att söka medla eller ordna rättsförhållandet emellan bedrägeriets

båda offer — den, som mistat sin egendom, och den, som

i god tro på bedragarens behörighet att förfoga öfver egendomen

förvärfvat den af honom och är i fara att förlora hvad han till

o

denne erlagt i köpeskilling. A ena sidan står en person, som i den

föreställning att han är rätt egare, faktiskt tagit och fortfarande har

egendomen i besittning, förfogar öfver densamma och afkomsten deraf

samt fullgör alla egaren åliggande förpligtelser eller, i korthet sagdt,

är i fullständig utöfning af alla eganderättens förmåner jemte dervid

häftande skyldigheter. Ä andra sidan uppträder en person, som antingen

ej någonsin afvetat att den ifrågavarande egendomen varit

hans tillhörighet eller, om han vetat det, underlåtit att åt sina ekonomiska

förhållanden och särskild^ åt det betydande värdeobjekt,

hvilket här är i fråga, egna tillbörlig uppmärksamhet och vård samt

derigenom i större eller mindre grad sjelf vållat att egendomen kunnat

komma ur hans egen och stanna i annans besittning. Formelt

qvarstående såsom egare har han dock rnaterielt upphört att vara

det, då han under en längre tid försummat att åt egendomens förkofran

och vård offra sitt arbete eller sina penningar äfvensom

åsidosatt de med eganderätten förknippade förpligtelser. Om ursprunglige

egaren — såsom allmänneligen torde vara händelsen —

sålunda mer eller mindre har sig sjelf att skylla för det inträffade

31

förhållandet att eganderättens utöfning öfvergått till annan, bör väl

ock påföljden deraf — sjelfva rättighetens upphörande — skäligen

drabba honom sjelf och ej den andre, hvilken ingen försummelse

ligger till last. Afskäres den förres anspråk efter någon viss tids

förlopp, sker derigenom intet annat än att han fortfarande förblifver

i mistning af något, som antingen aldrig varit i hans ego eller åtminstone

för längesedan upphört att för honom ega värde. Den

ekonomiska förlust, som drabbar honom, kan således icke i känbarhet

jemföras med den, hvaraf innehafvaren af egendomen hemsökes,

om han beröfvas densamma midt under besittningens fortgång, då

han står i begrepp att upphemta frukten af sitt arbete och sitt kapital

och sedan han till äfventyrs för egendomen iklädt sig förbindelser

till tredje man, hvilka han ej kan blifva qvitt på samma gång

som egendomen sjelf. Äfven i de fall, der någon bristande uppmärksamhet

icke kan anses ligga ursprunglige egaren till last, bör

samma uppfattning med skäl göras gällande. Förlusten af egendomen

antager här, hvilkendera den än drabbar, karakteren af ett

olycksfall, omöjligt att förutse eller förekomma. Ställes man i valet

emellan att nödgas låta de förstörande följderna af detta olycksfall

hemsöka ensamt den ene eller den andre bland de två dertill lika

litet vållande personerna, lärer det jemväl ur billighetens synpunkt

icke kunna anses origtigt om förlusten lägges å den, hvilken under

eljest lika förhållanden minsta lidande tillskyndas, eller in. a. o.

att den oundvikliga ekonomiska omstörtningen göres så litet förstörande

som möjligt.

Lyckligtvis är, såsom redan förut blifvit anmärkt, det oändligt

öfvervägande antalet förvärf af den lagenliga beskaffenhet att någon

dylik kollision ej kommer att uppstå. Häfdelagsstiftningens hufvudsyfte

— att åt förvärfvaren af fast egendom i allmänhet bereda visshet

om besittningens orubblighet — vinnes sålunda oftast utan att den behöfver

köpas med uppoffring af annans rätt. Ju förr denna visshet

inträder, desto förr kan fastighetsegaren med full trygghet nedlägga

arbete och kapital å sådana mera omfattande förbättringar, hvilkas

32

frukt han först efter längre tids förlopp kan hoppas skörda. Häfdelagstiftningen

ingår således antagligen såsom ett ej ovigtigt moment

uti den allmänna ekonomiska utveckligen.

Uppenbart är dock att förvärfvarens goda tro icke bör i och

för sig kunna föranleda dertill att den af honom förvärfvade rättigheten

genast i och med blotta förvärfvet varder oåtkomlig för klander.

Dertill måste komma vissa andra, en sådan rätt grundläggande och

befästande förhållanden af den betydenhet att den ursprunglige egarens

rätt anses böra vika för den senare innehafvarens. Härvid

möter till besvarande frågan: hvilka äro dessa faktiska förhållanden

och huru lång tid böra de hafva fortfarit för att åstadkomma den

ifrågavarande förändringen i eganderät.ten? Svaret på denna fråga

bestämmer betydelsen af häfdeinstitutet, hvilket, utan att i egentlig

mening utgöra ett sjelfständigt fång till fast egendom, medför enahanda

rättsverkningar som ett sådant och följaktligen på en gång

skapar en ny och tillintetgör en äldre eganderätt.

Den främsta förutsättningen för vinnande af häfd utgöres, enligt

Beredningens förslag, af det faktiska förhållande att egendomen i

fråga kommit ur rätte egarens och i annans besittning. Så länge

egaren såsom sådan sitter i egendomen utan att hafva afhändt sig

eller blifvit i laga ordning skild från eganderättens utöfning, måste

de förfoganden annan man må tillåta sig uppenbarligen anses betydelselösa

och kunna lika litet föranleda egaren till anställande af

återvinningstalan som grundlägga någon rätt till förmån för den

andre. Först efter det innehafvaren kommit i verklig besittning af

egendomen eller in. a. o., åtnjuter eganderättens förmåner och fullgör

dermed förenade skyldigheter kan häfden anses hafva börjat.

Det måste vidare ligga i sakens natur att ett besittningstagande,

som skall kunna grundlägga häfd, icke får hafva karakteren af en

våldshandling utan måste härledas från en rättslig grund. Den bristfällighet,

hvarmed åtkomsten är behäftad och som föranleder dertill

att fånget måste i händelse af klander anses såsom en nullitet, bör

följaktligen ej framträda i öppen dag. Den nödiga kontrollen i detta

33

hänseende vinnes genom den pröfning af fångets formella laglighet,

som åligger lagfartsdomaren, hvilken jemväl i öfrigt har att, innan

lagfart beviljas, tillse att fånget ej är i uppenbar strid emot lag.

Fånget bör följaktligen vara i öfverensstämmelse med lagfartslagens

föreskrift offentliggjordt genom lagfartsansökning samt af lagfartsdomaren

befunnet sådant att hinder mot lagfarts beviljande ej mött.

Först sedan detta vilkor är uppfyldt må besittningen anses hafva

vunnit den pregel af laglighet, som berättigar innehafvaren till åtnjutande

af häfd, och följaktligen bör i detta afseende den del af

besittningstiden, hvilken föregått lagfartsbeviljandet, lemnas utom

räkning.

Med nyssnämnda vilkor åsyftas jemväl vinnande af ett annat

ändamål eller att kännedom om den anmälda förändringen i eganderätten

må spridas till vidsträcktare kretsar och att till följd deraf

den rätta egaren medelbart eller omedelbart må väckas till uppmärksamhet

å det förevarande förhållandet. Slutligen erbjuder beslutet

om lagfarts beviljande eu bestämd och allmänt kunnig utgångspunkt

för beräknande af tid för häfden till ledning för alla dem, på hvilkas

rätt den kan inverka.

Härefter återstår att besvara ännu en fråga, den mest svårlösta

bland alla dem, som med häfden ega gemenskap. Huru lång tid bör

den under ofvan gifna förhållanden började besittningen hafva fortfarit

innan det ur densamma uppväxande nya rättsförhållandet må

anses hafva vunnit den betydenhet att den äldre rätten måste vika?

Af hvad i det föregående redan blifvit anmärkt framgår huruledes

för det allmänna liksom för den stora mängden af förvärf af fast

egendom det är af yttersta vigt att den på god tro vunna åtkomsten

ej under allt för lång tid utsattes för en hotande, om ock sällan

förverkligad möjlighet af rubbning. Men uppenbart är också att

nämnda synpunkt icke får uteslutande framhållas när frågan till

äfventyra gäller att köpa denna trygghet på bekostnad af en äldre

rätt. Att förlika dessa motsatta intressen utgör ett problem, som

5

34

naturligtvis icke kan lösas enligt någon bestämd juridisk eller aritmetisk

formel utan måste lemna vidsträckt utrymme för skiljaktiga omdömen.

Beredningen har för sin del ansett lämpligast att inslå en

medelväg och till följd deraf på skäl, som framdeles skola närmare

utvecklas, föreslagit två olika häfdetider, en kortare, tioårig, förknippad

med strängare vilkor, och en längre, tjuguårig, der till följd af den

större tidslängden fordringarna ansetts kunna i någon mån mildras.

Då de omständigheter, som bestämma häfdetidens längd i de olika

fallen, uteslutande hänföra sig till fastighetsinnehafvarens, icke till

den ursprunglige egarens personlighet, följer deraf att den senare i

allmänhet måste bevaka sitt anspråk förr än den tioåriga häfdetiden

gått till ända, och denna skulle således enligt förslaget blifva den

egentliga preskriptionstiden för klander å jordafång, om än understundom

till följd af nyss antydda förhållanden klandret kan komma

att stå öppet längre tid.

Deremot har Beredningen i öfverensstämmelse med Lagkomitén,

men afvikande från den äldre Lagberedningens förslag ansett den

preskriptionstid af natt och år, som finnes stadgad i 1805 års förklaring,

icke vidare böra qvarstå. De modifikationer samma stadgande

undergått i sistnämnda förslag, hvilket ej låter dylik häfd

gälla emot kronan, allmänt verk eller allmän inrättning eller emot

person, som står under annans målsmanskap, synas icke vara af

beskaffenhet att göra stadgandet antagligare. Den redan i sig sjelf

korta klandertiden har blifvit ytterligare inknappad genom föreskriften

att klandret skulle icke allenast instämmas utan äfven hafva

blifvit i lagfartsprotokollet antecknadt inom natt och år sedan den

klandrande fick kunskap om den andres fång och sin bättre rätt.

Huru obestämd och obestämdbar utgångspunkten för klandertidens

beräknande måste blifva på grund af nyssnämnda föreskrift är ej

svårt att inse. Vid tillämpning deraf måste otvifvelaktigt fråga uppstå

huru vida den klandrande bör anses hafva erhållit den åsyftade

kunskapen redan när underrättelse om hans rätt bibringats honom

genom lösa rykten, utan att han ännu fått i sin ego något lagligt

35

bevis om samma rätt, eller huru vida preskriptionen börjar att löpa

först sedan den klandrande vunnit en på fullgoda bevis grundad

kunskap om sitt anspråks giltighet. I hvilketdera fallet som helst

torde svårighet att på dagen bestämma inträdandet af den afsedda

kännedomen möta för domaren och naturligtvis i ännu högre grad

för den, som vill åberopa preskriptionen, så vida han icke rent af

bevisligen uppfordrar vederpart^! till anställande af rättegång — en

åtgärd, hvilken dock af många skäl sannolikt lärer uteblifva. Äldre

Lagberedningens förslag är i öfrigt, hvad förevarande natt och års

preskription angår, behäftadt med den oegentlighet att det icke allenast

icke fordrar god tro hos besittaren, när han åtkom egendomen,

utan ock låter honom vinna häfd, allenast han sold lagfart å sitt

fång och besitter egendomen, äfven om fånget varit af den uppenbart

lagstridiga beskaffenhet att den sökta lagfarten ej kunnat beviljas

samt besittningen tagit sin början ögonblicket innan klandret

instämdes. Dessa eftergifter, när fråga är om natt och års preskriptionen,

synas ej stå rätt väl till sammans med förslagets föreskrift att

för häfds vinnande i andra fall fordras jemte god tro vid åtkomsten

minst tjuguårig besittning, beräknad från det lagfart beviljades å fånget.

Till hvad redan blifvit yttradt rörande natt och års preskriptionen

i 1805 års förklaring torde blott böra läggas den anmärkning

att, om äfven denna preskription möjligen någon gång visat sig verksam

till förkortande af den i öfrigt enligt sagda författning gällande

långvariga, obestämda och tvist underkastade häfdetiden, behofvet af

en dylik inskränkning bortfaller, derest häfdetiden förkortas och bestämmes

såsom nu afgifna förslag utvisar. Vid sådant förhållande

lärer den af äldre Lagberedningen åberopade omständighet att nämnda

preskription en längre tid varit gällande utan att någon våda deraf

försports icke innefatta giltigt skäl för bibehållande af en föreskrift,

som åtminstone nästan alltid visat sig svår att tillämpa och, utan

att i allmänhet gagna den, till hvars fromma den gifvits, understundom

kan oskäligt och onödigtvis afskira en rättmätig klandertalan.

Ingen, som eger kännedom om sin rätt, torde utan nödtvång upp

-

36

skjuta med anhängiggörande af den talan, som kan bereda honom

en betydande ekonomisk fördel. Ett uppskof i detta hänseende lärer

väl således alltid vara föranledt af bristande tillgång vare sig till

nödig bevisning eller till bestridande af utgifterna för en mången

gång vidtutseende och till utgången osäker process. Tager man dertill

i betraktande de svårigheter, som kunna möta vid sjelfva instämmandet,

lärer det icke vara underkastadt tvifvel att det den

klanderberättigade tillmätta rådrum af natt och år ofta är alltför

knappt, helst då begynnelsen deraf är beroende på så mångtydiga

och sväfvande bestämningar, som den i oftanämnda författning meddelade,

att rätte egaren kom i tillstånd att sin rätt lagligen utföra.

Frågan huru vida dermed åsyftas endast saknad af juridisk sjelfbestämningsrätt

eller äfven andra slag af laga förfall och möjligen

jemväl andra hinderliga omständigheter af ofvan antydda slag har

hvarken rättsvetenskapen eller praxis inägtat på ett tillfredsställande

sätt besvara. Men icke desto mindre utgår lagbudet från den under

slika förhållanden obilliga förutsättning att den enskilde parten, på

hvars rätt föreskriften inverkar, skall ega bättre insigt i detta hänseende.

Följden har ock blifvit att stadgandet städse varit en anledning

till processuella förvecklingar.

Hvad angår den i 11 kap. 8 § Giftermålsbalken stadgade preskriptionstid

af natt och år, hvilken i väsentliga delar upptagits i

såväl Lagkomiténs som äldre Lagberedningens förslag, lära hufvudsakligen

enahanda anmärkningar, som nyss blifvit anförda, kunna

med skäl göras gällande. Beredningen har följaktligen ansett giltig

anledning saknas att särskildt för hustru och hennes arfvingar inskränka

den af Beredningen i allmänhet föreslagna klandertiden. Den

mer eller mindre beroende ställning, hvari hustrun kan antagas befinna

sig i förhållande till mannen, och de granlagenhetsskäl, som

möjligen kunna försvåra för hustrun anställandet af klander medan

äktenskapet ännu fortfar, skulle till äfventyra snarare kunna påkalla

en förlängning af den allmänna klandertiden till fromma för henne,

än en förkortning deri. Åtminstone synes det Beredningen uppen

-

37

bart att, om en så kort klandertid som natt och år skulle föreläggas

henne, densamma icke borde börja löpa förr än äktenskapet blifvit

upplöst eller boskilnad inträdt, men lika uppenbart är ock att i sådan

händelse den allmänna klandertiden, om den bestämmes såsom

Beredningen föreslagit, oftast skulle löpa till ända tidigare än den

speciella, hvilken således i regeln komme att sakna betydelse. Hvad

de praktiska fördelarne af den ifrågavarande preskriptionen beträffar,

lärer visserligen understundom hafva inträffat att hustrus återvinningstalan

blifvit derigenom afskuren i ett eller annat fall, der den,

antagligen anstäld med mannens goda minne, kunnat betraktas såsom

ett flera år efter försäljningen gjordt prejeriförsök, föranledt deraf

att egendomen under tiden stigit i värde. Det klandervärda i ett

dylikt försök faller dock endast på mannen, ej på hustrun, som blott

gör gällande sin lagliga rätt. Anledning till dylika prejeriförsök undanrödjes

ock nästan helt och hållet, derest, i enlighet med Beredningens

förslag, den allmänna preskriptionen bestämmes så mycket

kortare, än den hittills varit, att någon väsentlig förändring i egendomsvärdet

sannolikt ej inträder under mellantiden.

Med de åsigter, som sålunda i fråga om olämpligheten af redan

befintliga preskriptionsstadganden af natt och år gjort sig gällande

hos Beredningen, har den naturligtvis ännu mindre haft anledning

att förorda nya dylika, såsom exempelvis den af Lagkomitén och

äldre Lagberedningen i fråga om testamentstagare föreslagna. Om

den genom testamente bortgifna egendom skulle af gifvarens arfvingar

öfverlåtas till annan, hvilken dervid var i god tro och sedermera

lagfarit med egendomen innan testamentstagaren sökt lagfart

derå, skulle den sistnämnde vara sin rätt till sjelfva egendomen förlustig

— enligt Komiténs förslag — om han ej bevakat testamentet

inom natt och år efter gifvarens död, eller — enligt äldre Beredningens

förslag — om han ej inom samma tid sökt lagfart. Hvilkendera

tidsbestämmelsen som än väljes, synes tiden vara oskäligt knapp

helst på de orter, der ting hållas med längre mellantider. Behofvet

af en dylik preskription, hvilken naturligtvis, för att vara verksam,

38

måste inträda äfven i de fall, då arfvingarne undanhållit testamentet

eller det eljest varit testamentstagaren omöjligt att inom den honom

tillmätta knappa tiden uppfylla det af lagen uppstäda vilkor, torde

ej hafva visat sig så trängande att den ifrågavarande afvikelsen från

eljest antagna rättsgrundsatser kan anses befogad.

Den af äldre Lagberedningen föreslagna trettioåriga häfd, som

kunde göras gällande jemväl af den, som åtkommit utan att vara i

god tro, har naturligtvis ej kunnat inrymmas i det förevarande förslaget,

hvars grund och syfte är att allenast åt det redbara förvärfvet

bereda trygghet. Äfven om till följd af brottmålslagens preskriptionsbestämmelser

stundom inträffar att bedragaren undgår straffpåföljd

för sitt brott, kan derur ingalunda härledas någon nödvändighet

att i civillagen intaga en bestämmelse, som innebär att bedrägeriet

kan genom häfd i bedragarens hand förvandlas till ett lagligt

fång. Med de grunder Beredningen i öfrigt uppstält förefinnes icke

heller något behof af en så beskaffad häfd.

I fråga om beskaffenheten af det fång, hvarå besittningen är

grundad, har, i öfverensstämmelse med så väl gällande lag som Lagkomiténs

och den äldre Beredningens åsigter, den uppfattning gjort

sig i förevarande förslag gällande att alla slags fång böra likställas

och att således jemväl arf och öfriga icke onerösa fång kunna sjelfständigt

grundlägga häfd. Den romerska rättens uppfattning att

arfvinge i rättsligt hänseende var identisk med arflåtaren och att

till följd deraf dennes bona eller mala Jides jemväl måste öfvergå på

arfvingen, hvilken således i fråga om häfden endast inträdde i arflåtarens

stad och ställe, är icke allenast främmande för vårt rättssystem

utan leder ock till den betänkliga praktiska olägenhet att

häfd aldrig vinnes så länge egendomen går i arf. För öfrigt torde

den omständighet, huru vida innehafvaren åtkommit egendomen såsom

vid köp emot erläggande af köpeskilling, eller såsom vid arf

eller gåfva utan någon dylik valuta, icke böra ega något inflytande

på ursprunglige egarens rätt till återvinning, ehuru visserligen för

den, som erlagt köpeskilling, förlusten blifver mera känbar, äfven

39

om lian möjligen kan erhålla sitt åter af sin hemulsman. Den betänklighet

att eu oredlig förvärfvares arfvinge kan på grund af sin

egen goda tro vinna häfd å egendomen och sålunda komma i åtnjutande

af bedrägeriets frukter torde icke böra tillmätas någon afgörande

vigt, om man tager i betraktande att, derest den oredlige

förvärfvaren afyttrat egendomen till en i god tro varande köpare,

köpeskillingen eller in. a. o. egendomens värde likaledes kommit

arfvingen till godo samt att skyldigheten till gäldande af skadestånd,

om och när sådant bör ega rum till följd af brottsligt förfarande,

icke hör till området för nu förevarande lagstiftning. Var deremot

arflåtaren i god tro men arfvingen medveten om åtkomstens olaglighet,

vore det föga rimligt om den senare skulle på grund af arfvet

försättas i bättre ställning än om han sjelf i arflåtarens lifstid förvärfvat

sig egendomen af denne emot erläggande af fulla värdet såsom

köpeskilling.

Angående beskaffenheten af den egendom, som må utgöra föremål

för häfd, har Beredningen lika litet som Lagkomitén ansett

någon särskild föreskrift behöflig eller lämplig. Lagförslaget innehåller

således icke någon bestämmelse, som motsvarar det i 1805

års förklaring förekommande stadgandet att endast egendom af den

beskaffenhet, att derom emellan enskilda personer kunnat afhandlas,

finge genom häfd försvaras. Den af äldre Lagberedningen, dock endast

i fråga om den ettåriga, ej den tjugu- eller trettioåriga häfden,

uppstäda regeln att förstnämnda slags häfd ej skulle gälla emot

kronan, allmänt verk eller allmän inrättning, har icke heller ansetts

böra i förslaget upptagas. En dylik inskränkning synes ej hvila på

fullgiltig grund och bidrager endast att i viss mån bibehålla det

tillstånd af osäkerhet, som häfdeinstitutet åsyftar att undanrödja.

Den omständighet att en egendom någon gång i tiden blifvit afhänd

kronan eller allmän inrättning kan naturligtvis icke vara känd för

den, som i god tro efter lång tids förlopp förvärfvar egendomen,

men möjligheten att vinna häfd skulle för all framtid vara betagen.

Derest gällande lags bestämmelser efterlefva^ vid pröfning af sökt

40

lagfart, synes det emellertid osannolikt att lagfart kan komma att

beviljas å någon egendom af nyssnämnda slag eller att, om genom

något förbiseende lagfarten skulle beviljas, detta förhållande icke

genast skulle upptäckas af kronans ombudsmän. Då, enligt den

häfdelag Beredningen föreslagit, erhållen lagfart utgör ett hufvudvilkor

för häfden, förefinnes således så mycket mindre anledning att

för ifrågavarande jordegare göra något undantag från allmänna regeln,

som desse jemväl i öfrigt vanligen äro i tillfälle att öfver sina

egendomar hålla en lika, om ej mera verksam uppsigt än den, som

i allmänhet står den enskilde sakegaren till buds i de händelser,

hvilka vanligast gifva anledning till häfdeinstitutets tillämpande.

Då i det föregående tillvaron af god tro hos egendomens innehafvare

antagits utgöra det grundläggande momentet för häfden,

har dervid, såsom redan är antydt, Beredningen antagit det vara

för häfdens åtnjutande till fyllest att innehafvare!! vid sjelfva åtkomsten

var i god tro. Om således innehafvare!! under besittningens

fortgång blifvit underkunnig om olagligheten af sitt fång och

annans bättre rätt, skulle rätten till häfd ej vara förverkad. Man

kan visserligen med skäl fordra att den, som eger klar insigt om

befintligheten af en äldre rätt och innehafvarens obehörighet att

deröfver förfoga, ej må med denne inlåta sig i köpslagande om

egendomen. Förlusten af egendomen är vållad af köparen sjelf, om

han det oaktadt tillhandlar sig den, och han har aldrig kunnat anse

sig såsom egare af densamma. Detta gäller ock i väsentliga delar

om arfvinge, som med vetskap om arflåtarens olaga åtkomst tager

dennes egendom i arf. Deremot vore det i allmänhet för mycket

fordradt, om t. ex. den, som en gång i god tro köpt och satt sig

i besittning af en egendom, skulle anses juridiskt förpligtad att,

så snart han sedermera erhölle kännedom om deri kanske för lång

tid tillbaka förelupna olagligheten, sjelfmant uppsöka den förmodade

rätte egaren och erbjuda honom att återtaga egendomen. Det kan,

just med hänsyn till innehafvarens ursprungligen goda tro, ej anses

fördömligt om han tills vidare bibehåller egendomen i sin besittning

41

till dess det visar sig att förmente rätte egaren å sin sida anser eu

olaglighet vara begången och i anledning deraf finner sig föranlåten

att framställa anspråk på egendomens återbekommande. Ett godvilligt

återlemnande är naturligtvis ej ens möjligt i de fall, der det

är okändt hvem rätte egaren är eller hvar han vistas eller då flere

pretendenter med stridiga anspråk finnas. Under sådana förhållanden

torde innehafvaren vara berättigad att fordra det legal visshet

om verkligheten af den förmodade olagligheten och om pretendentens

rätt åstadkommes innan förpligtelsen att återlemna egendomen

inträder och detta så mycket hellre som, hvad särskild! köp och

skifte angår, hemulsmans skyldighet att återställa hvad han uppburit

eller fått i skifte, svårligen lär kunna göras gällande utan att

den ifrågavarande egendomen varder genom domfäst klander innehafvaren

frånvunnen. På dessa och öfriga i Lagkomiténs motiv

närmare utvecklade skäl har den i gällande lag faststälda grundsats

att god tro vid åtkomsten är till fyllest ej bort frånträdas.

Eu svårlöst fråga i tvister om häfd är och blifver alltid den

huru vida god tro finnes eller icke. Då en hvar måste presumeras

vara redbar eller i god tro intill dess motsatsen lagligen styrkes,

åligger det således den, som väcker klandret, att förebringa sådan

bevisning att vederparten, mot hvilken förevitelsen om bristande god

tro göres, varder derom förvunnen. Denna grundsats har, såsom

hörande till de rättsliga axiomen, ansetts ej behöfva i förevarande

fall mer än eljest i lag bekräftas genom uttryckligt stadgande, hvadan

i det nu afgifna förslaget ej upptagits den i äldre Lagberedningens

förslag (10 kap. 27 § Jordabalken) förekommande bestämmelse

derom. Hvad åter angår föremålet för den nyssnämnda bevisningen,

ligger det i sakens natur att urskiljandet i hvarje konkret fall af de

omständigheter, som skola utmärka brist på god tro, icke är möjligt

utan att den profvande för sig uppstält vissa kännetecken å hvad

som skall med god tro förstås. Till domarens efterrättelse vid denna

mången gång ytterst grannlaga pröfning ansåg så väl Lagkomitén som

6

42

den äldre Lagberedningen nödigt att sådana kännetecken intogos i

lagen. Den senares förslag innehåller i detta hänseende, i temligen

nära öfverensstämmelse med den franska Code civil (art. 550), att

den skall anses vara i god tro, som på grund af laga fång besitter

egendom utan att känna annans bättre rätt dertill eller fångesmans

obehörighet att den öfverlåta. Med förbigående af öfriga inom rättsvetenskapen

och den positiva lagstiftningen gjorda försök att åstadkomma,

en tillfredsställande definition på god tro eller på dess motsats

— mala fules — må här endast erinras att jemväl vid genomförande

af 1872 års lagstiftning i Preussen, hvarom förut blifvit i

korthet nämndt, yrkanden om en dylik definitions införande i lagen

framstäldes inom riksdagen. Förslagen derom rönte dock ej framgång.

Lagstiftarne ansågo meddelandet af en sådan definition ej

vara ändamålsenligt, enär derigenom domarens fria pröfningsrätt

skulle inskränkas och bevisningen försvåras för den klandrande parten.

I den åsigt, som sålunda gjorde sig gällande, instämmer Beredningen

till alla delar. För de enkla fallen är definitionen onödig,

för de mera invecklade åter är den otillräcklig och oftast äfven

skadlig i de anmärkta hänseendena.

Hvad angår förslagets inverkan på andra lagrum än de redan

omförmälda, som derigenom skulle omedelbart upphäfvas eller ändras,

bör till en början erinras att lagens stadganden om urminnes

häfd i 15 kap. Jordabalken ej i något hänseende af förslaget beröras.

Bland de lagrum, som medelbart röna inflytande af förslagets

innehåll, märkes i främsta rummet 10 kap. 1 § Jordabalken. Uppenbart

är emellertid att i detta fall lika litet som i andra den omständighet,

att den ur eganderättens begrepp härflytande rättigheten

till återvinning in natura af olagligen afhänd fast egendom afskäres

genom häfd, kan i och för sig omintetgöra ursprunglige egarens

jemväl på eganderättens grund hvilande ersättningsanspråk emot

den, som vållat förlusten. I detta hänseende måste, enligt vanliga

lagtolkningsgrunder, häfdelagen i likhet med hvarje annan undan

-

43

tagslag tydas restriktivt. Häraf följer obestridligt att, om egendomen

blifvit egaren afhänd genom straffbar gerning, häfdelagen

icke gör någon inskränkning i målsegandens rätt att söka det skadestånd,

hvartill han eljest kan vara berättigad.

Enahanda grunder ega ock tillämpning i fråga om arfallen

egendom. I de uti 15 kap. Arfdabalken omförmälda händelser, der

arfvinge vid äfventyr af arfsrättens förlust har sig förelagd viss tid

för arfsrättens bevakande, men kan, om han gitter visa laga förfall,

varda åter insatt i den eljest förlorade arfsrätten, afskäres genom

mellankommen häfd likaledes allenast rättigheten att in natura återtaga

den arffallna fastigheten. Deremot qvarstår den i arfsrätten

grundade rättigheten att af den, som fått tillträda arfvet, utkräfva

redovisning och godtgörelse för den arffallna egendomens värde, så

vidt icke jemväl denna rättighet enligt andra preskriptionsgrunder

är försutten. Finnes egendomen qvar i den persons hand, som tillträdt

arfvet, förändras derigenom förhållandet emellan de tvistande

arftagarne endast i så måtto att innehafvaren kommer att faktiskt

få sig öppet lemnadt val emellan att afstå sjelfva egendomen eller

ock derför gifva vederlag eller utlösen till rätte arfvingen. En dylik

valfrihet för innehafvaren är icke allenast i allmänhet lämplig ur

ekonomisk synpunkt utan jemväl, särdeles i den händelse att de tvistande

äro samarfva eller då innehafvaren nedlagt större kostnad å

egendomen, öfverensstämmande med lagens grunder i andra analoga

fall (jemför 12 kap. 7 § och 13 kap. 2 § Arfdabalken). Då vid

tiden för besittningstagandet innehafvaren var att enligt lag anse

såsom rätt arfvinge och det först sedermera kunnat blifva veterligt

att nämnda förutsättning ej var rigtig, torde det ej vara obilligt att

han i ofvannämnda hänseende likställes med laglig arfvinge och att

så väl han som de, hvilka med honom slutit pant- och nyttj ander ättsaftal,

komma i åtnjutande af det skydd häfdeinstitutet åsyftar att

bereda. Någon betänklighet torde så mycket mindre böra deremot

möta som, när arfvinge veterligen finnes, häfden ej kan fullbordas

tidigare än tio ar efter utgången af den i hvarje särskildt fall arfvin

-

44

gen förelagda tid, hvilken i det antagligen vigtigaste fallet eller det,

som omnämnes i 15 kap. 5 § Arfdabalken, ej kan understiga tio år.

Vid sådant förhållande och då det jemväl är mindre sannolikt att

det laga förfall, som hindrat från arfsrättens bevakande, fortfarit

under hela häfdetiden, har Beredningen ej hyst någon tvekan att

låta den allmänna regeln angående häfd vinna tillämpning äfven

arfvingar emellan i den säkert sällsporda händelsen att häfd å affallen

fastighet vinnes tidigare än preskription åkommit sjelfva arfsrätten.

Förslaget utgår i denna del från samma grundsats som 1805

års förklaring, ehuru, till följd af det der stadgade sättet för häfdens

beräknande, häfd ej kunde vinnas emot den ursprunglige arfvingen

sjelf utan först efter hans död emot hans rättsinnehafvare.

Att till följd af häfden olika regler komma att gälla i fråga om fast

och lös egendom, hvilken senare alltid, så länge arfsrätten finnes i

behåll, kan återtagas om den finnes qvar hos den, som tillträdt arfvet,

lärer lika litet i förevarande som i andra fall kunna föranleda

till någon betänklighet, då någon häfd i fråga om lösegendom ej

enligt svensk lag eger rum.

I afseende å testamenterad egendom, som frångår testamentstagare

till följd af okunnighet om testamentets tillvaro eller af annan

orsak, gäller i allt väsentligt det nyss anförda.

För den verkan häfden kan åstadkomma till förändring af andra

normala rättsförhållanden såsom de, hvilka afses i 12 § lagfartslagen,

4 kap. 7 och 8 §§ Jordabalken, 12 kap. 4 § och 22 kap. 3 §§ Arfdabalken

eller i allmänhet i de lagrum, som bestämma vilkoren för

giltigheten af öfverlåtelse af fast egendom, torde någon särskild redogörelse

ej erfordras utöfver hvad redan i det föregående blifvit anfördt.

Då emellertid lika litet i dessa som öfriga fall häfdelagen

rubbar de allmänna lagbestämda grunderna för eganderättens öfvergång

utan endast uppställer vilkoren för en undantagsvis inträdande

inskränkning i återvinningsrätten, hafva omförmälda lagrum ej ansetts

böra i ingressen upptagas såsom ändrade.

45

Frågan om häfdens rättsliga verkningar i afseende å de i egendomen,

medan den var ur rätte egarens hand, tillkomna inteckningar

för pant- eller nyttjanderätt m. rn. förekommer till besvarande

vid motiveringen af förslagets 5 §.

I sammanhang härmed bör erinras om några i gällande lag omförmälda

fall, hvilka i viss mån förete en yttre likhet med det i förslaget

afsedda klander å jordafång men i sjelfva verket äro af väsentligen

olika beskaffenhet och till följd deraf ej böra hänföras under

förslagets stadganden. Sådant är förhållandet med den i 11 kap.

4 § Jordabalken stadgade rätt att såsom skadestånd återfå jord, hvilken

gått i byte, äfvensom med gifvares rätt enligt Kong], förordningen

den 21 December 1857 att återkalla gåfva af fast egendom. Med

det sistnämnda i visst hänseende analogt är det i Kongl. förordningen

den 27 November 1854 afsedda fall, då en för död ansedd person

befinnes vara vid lif och återfordrar sin egendom från någon,

som i egenskap af hans arfvinge densamma tillträdt, Uppenbarligen

synes åt den, hvilken sålunda tillträdt egendomen, endast vara förlänad

en vilkorlig rätt att såsom den för död anseddes ställföreträdare

förfoga öfver egendomen tills vidare intill dess sig visat om

den för död ansedde möjligen är vid lif eller ock upplysning vinnes

om verkliga dödsdagen. Genom särskildt stadgande i sistnämnda förordning

äro jemväl de i god tro på grund af ställföreträdarens förfoganden

under mellantiden uppkomna rättigheter för tredje man till

sitt bestånd betryggade och hafva således ej behof af skydd genom

häfdelagen. Vid sådant förhållande lärer den för död anseddes talan

emot ställföreträdaren om dennes förpligtande att återlemna den i

hans hand ännu befintliga egendomen svårligen kunna anses identisk

med det i förslaget afsedda klander å jordafång. Att särskildt i förslaget

omnämna ifrågavarande fall har dock ej ansetts behöfligt. Till

området för det förevarande ämnet hör nemligen endast att angifva

de allmänna grunderna i afseende å verkan af instämdt klander, icke

att i fråga om ett visst specielt slag af återvinningstalan angifva

huru vida den är att till klander hänföra eller ej. Finnes enligt den

46

allmänna regeln en instämd talan hänförlig under det i häfdelagen

beskrifva klander, varda ock häfdelagens föreskrifter derå tillämpliga,

eljest icke.

Till sist må anmärkas att det nu framlagda förslaget icke, utöfver

hvad 5 § innebär, har afseende å servituter. Såsom bekant är,

förekommer i 1805 års förklaring, i sammanhang med stadgandet att

åtkomst till fast egendom skulle efter den tjuguåriga häfdens fullbordan

vara från allt vidare åtal fri, följande bestämmelse: »på hvilken

grund jemväl all den rätt till fast egendom, som icke inom omförmälte

tid bevakas, sedermera icke eller kan vara gällande». Dessa

ord hafva stundom blifvit tolkade så som skulle de innebära rätt till

häfd å servituter. Beredningen har icke kunnat dela nämnda åsigt

utan på de grunder, som blifvit anförda af tvenne författare, hvilka

särskildt afhandlat frågan om preskription, anslutit sig till deras

mening, enligt hvilken servitutsrätt enligt nu gällande lag ej utgör

föremål för annan häfd än urminnes.

1 och 2 §§.

I 1 och 2 §§ är föreslaget att häfd skulle kunna, i nära öfverensstämmelse

med fransk och tysk lag, vinnas genom tioårig besittning.

Såsom redan är anmärkt, måste till följd deraf den, som anser

sig ega bättre rätt till en egendom, hvarå annan erhållit lagfart,

i allmänhet iakttaga en tid af tio år för anhängiggörande al sin

klandertalan eller samma tid som redan är föreskrifven för preskription

af fordran. I hvarje häfdelagstiftning utgör ifrågavarande tidsbestämmelse

ett bland de vigtigaste, om ej det vigtigaste momentet,

enär å ena sidan samma lagstiftnings välgörande verkan i väsentlig

mån beror deraf att tiden ej utsträckes längre än oundgängligen är

nödigt, men å andra sidan tillräckligt rådrum lemnas för bevakande

af den äldre rätt, som genom häfden tillintetgöres. Då eu tid af

allenast tio år ansetts i detta hänseende erbjuda all nödig och möjlig

trygghet, fordrar sakens vigt att en, så vidt ske kan, fullständig

redogörelse lemnas för de hufvudsakliga skälen för denna åsigt.

47

Såsom förut är anfördt, utgjorde, enligt Lagkomité^ och äldre

Lagberedningens förslag, den egentliga och normala häfde- eller preskriptionstiden

tjugu år under vilkor, som nära öfverensstämde med

hvad förevarande förslags 3 § innehåller angående tjuguårig häfd.

Då det nu framlagda förslaget i regeln förkortar preskriptionen till

hälften af nämnda tid, har — oafsedt de vida strängare vilkoren för

den tioåriga häfden — hänsyn i främsta rummet tagits till de väsentliga

förändringar, hvilka i många vigtiga hänseenden inträdt under

den mansålder, som förflutit sedan äldre Lagberedningen år 1847

afgaf sitt förslag. Den utomordentliga utveckling landets kommunikationsanstalter

sedan dess uppnått och den skyndsamhet, hvarmed numera,

enligt hvad dagliga erfarenheten utvisar, tidningspressens allt

talrikare organ till allmän kännedom sprida underrättelse om de med

cganderätten till fast egendom inträffade förändringar vare sig genom

öfverlåtelser eller dödsfall, innebära uti ifrågavarande afseende fördelar

af stor vigt. Om vid den här afsedda preskriptionstidens fastställande

hänsyn får fästas å möjligheten för fastighetsegaren att

skyndsamt erhålla kännedom om en hans rätt förnärmande åtgärd

och att snabbt förflytta sig till ort och ställe för att bevaka sin rätt

eller dertill anlita andras biträde, lärer det ej vara tvifvelaktigt att

till följd af nuvarande förhållanden den föreslagna förkortningen i

allmänhet icke kan i någon mån anses faktiskt förminska den trygghet,

som den år 1847 föreslagna längre tiden under dåvarande förhållanden

innebar.

En ännu vigtigare förändring till det bättre utgör den nya lagstiftningen

angående lagfart och särskildt de lagfartsböcker, som öfver

nästan hela riket föras från och med början af år 1876. Så snart en

fastighetsegare fått sitt fång antecknadt i lagfartsboken, utgör denna

anteckning ett hinder för en hvar annan att å egendomen erhålla

lagfart med mindre att han gitter ådagalägga huru den antecknade

egarens rätt på honom öfvergått. Då preskriptionen enligt förslaget

ej kan börja att löpa emot rätte egaren innan annan erhållit

lagfart, är följaktligen en olaglig rubbning af den inskrifne egarens

48

rätt i allmänhet, emot hans vilja, möjlig endast i det lyckligtvis ytterst

sällsporda fall att hans namn skulle rent af förfalskas. Till

och med om fastighetsegaren är omyndig eller, såsom gift qvinna,

står under mannens målsmanskap, är af antydda skäl möjligheten af

ett lagstridigt afhändande genom förmyndaren eller mannen nästan

upphäfd. Tiden, under hvilken lagfartsböckerna blifvit förda, är visserligen

ej lång, men den redan vunna erfarenheten om deras verkningar

är utan tvifvel sådan att en förkortning af häfdetiden numera

kali föreslås med större trygghet än som skulle hafva varit

möjlig tillförene, då lagfartsboken, såsom vid tiden för äldre Lagberedningens

förslag, egde tillvaro endast i förslagsgifvarnes föreställning

men icke i verkligheten. Den lätthet, hvarmed man af lagfartsboken

kan vinna kännedom om hvarje försök till en usurpation

af eganderätten, är härvid en omständighet af mycken vigt. Särdeles

om, på sätt Beredningen jemväl föreslagit, tillfälle beredes för antecknande

af äldre fång, som egt rum före år 1876, ökas lagfartsbokens

preventiva kraft så väsentligt att framgången af djdika försök

måste blifva mycket mera osannolik än tillförene.

Granskar man närmare de ifrågavarande ogiltiga fången, visar

sig vidare att, i afseende å den största delen deribland, förhållandena

uppenbarligen äro sådana att en klandertid af tio år icke kan

anses för kort. Till en början måste man helt och hållet frånräkna

de fall, der endast en formell felaktighet egt rum, hvilken ingendera

kontrahenten vill begagna såsom förevändning för aftalets häfvande.

Bland de öfriga måste man urskilja dem, der den förmente egaren

en gång verkligen varit i besittning af egendomen eller eljest haft

kännedom om sin rätt dertill. I sådan händelse låter det nemligen

knappast tänka sig att en person, som är std juris, kan göra sig

skyldig till en sådan brist på omsorg om sina angelägenheter att

han skulle i tio hela år vara i mistning af sin fasta egendom utan

att märka det. Man har visserligen exempel på att fastighetsegare

emigrerat till främmande land och lemnat sina fastigheter vind för

våg, men att icke äfven desse låtit höra af sig inom ett årtionde

49

torde vara ytterst sällspordt. I hvad fall som helst lärer väl häfdens

rättmätighet och lämplighet vara som allra mest uppenbara då häfden

sålunda vinner tillämpning emot den, hvilken egenvilligt öfvergifvit

sin egendom och utan laga skäl endast af vårdslöshet under

ett årtionde försummat att taga vara på den.

Äfven i afseende å gifta qvinnor och sådana personer, som

uppnått myndighetsåldern men, utan att vara beröfvade sina sinnens

fulla bruk, blifvit försatta i omyndighetstillstånd, eger väsentligen det

nu sagda tillämpning. Sker afhändandet af egendomen genom annan

än målsmannen, kan sådant icke rimligen undgå dennes uppmärk->

samhet. År det åter denne sjelf som skulle vidtaga en olaglig åtgärd,

måste den säkerligen, om den kan antagas hafva undgått lagfartsdoinarens

uppmärksamhet, nästan alltid upptäckas af den förorättade

inom några få år. Om än legaliter stälda under målsmanskap,

äro de ifrågavarande personerna dock långt ifrån ur stånd att

uppfatta och beifra målsmannens försummelser eller lagstridiga åtgärder,

och mycket ringa anledning finnes till farhåga att den föreslagna

tiden skulle vara för knapp för sådant ändamål. Särskilt

hvad hustru angår, är det i hög grad antagligt att hon kommer att

ega bättre rådrum att vidtaga åtgärder för egendomens återbördande

än hon enligt nu gällande lag haft.

Hvad de minderåriga och sinnessvaga beträffar, kunna de naturligtvis

icke i någon mån sålunda skydda sig sjelfva. Men det är

uppenbarligen icke häfdetidens längd, som innebär något verkligt

skydd för dem. Äfven om häfdetiden sättes till tjugu år i stället

för tio, skulle det kunna inträffa att vissa minderåriga ej uppnådde

myndighetsåldern eller att vissa sinnessvaga ej återvunne sin helsa

förr än klandertiden redan vore förbi. En fördubbling af häfdetiden

innebär icke någon visshet om en fördubblad rättssäkerhet, utan är

den längre tiden i detta hänseende lika litet absolut betryggande

som den kortare. Vill man till skydd mot missbruk eller oredlighet

från förmyndares eller målsmans sida bereda garantier utöfver dem,

7

50

som lagen redan erbjuder, måste dessa uppenbarligen afse all slags

egendom och ej uteslutande den fasta samt följaktligen hvarken kunna

eller böra inrymmas inom häfdelagstiftningens område. Den verksammaste

och enklaste utvägen att skydda omyndiga personers eller

gifta qvinnors rätt till fast egendom består, såsom förut är anmärkt,

i antecknandet af deras eganderätt i lagfartsboken, och för att förmå

vederbörande till öfvervakande deraf att en dylik åtgärd vidtages

torde ej tarfvas mer än att uppmärksamheten allmännare fästes å

gagnet af samma åtgärd.

Bland de ännu ej omnämnda fall, då en äldre eller bättre rätt

kan komma att afskäras genom tioårig häfd, utgöras de väsentligaste

och oftast förekommande af sådana, der rätte egarens anspråk är

grundadt på arfsrätt eller testamente. Skulle arfvingen eller testamentstagaren

hafva fått kännedom om sin rätt före häfdetidens utgång,

hafva de sig sjelfva att skylla för förlusten. Aro de om densamma

i okunnighet, som ej är vållad genom vårdslöshet å deras

sida, kan denna okunnighet komma att fortfara lika väl under tjugu

som tio år, och deri ligger intet giltigt skäl för den längre häfdetiden.

Tvärtom synes den kortare häfdetiden, om någonsin, vara

både befogad och behöflig i den händelse att någon i god tro förvärfvar

afliden persons fasta egendom af dem, som enligt bouppteckning

och arfskifte äro att anse såsom den aflidnes rätte arfvingar.

Hvad testamentstagaren angår, må ock erinras om den korta

tid efter testamentsgifvarens död, som för testamentets bevakande

emot tredje man förunnades enligt Lagkomiténs och äldre Lagberedningens

förslag. Ej heller i de nu omnämnda fallen — och kanske

allra minst i dem — bör således den föreslagna tioåriga preskriptionen

väcka någon betänklighet.

Att i något visst procenttal angifva förhållandet emellan antalet

af de fång, som af en eller annan grund äro från begynnelsen ogiltiga,

och hela antalet fång kan naturligtvis icke vara möjligt. Erfarenheten

utvisar dock obestridligen att de ogiltiga redan nu utgöra

en ringa del, och tillvaron af fastighetsböcker skall utan tvifvel

51

år ifrån år lända till ytterligare minskning deri. Tager man då vidare

i betraktande det redan anmärkta förhållandet att bland nämnda

fåtal den obestridligen största delen består af sådana, der en klandertid

af tio år uppenbarligen är fullt tillräcklig, och att återstoden,

med sannolikt ytterst få undantag, utgöres af fall, der en dubbelt

så lång klandertid icke heller skulle medföra någon väsentligen ökad

än mindre någon absolut trygghet, kan man göra sig en föreställning

om huru ringa möjlighet eller sannolikhet förefinnes att genom

den tioåriga häfden mer, än genom den längre, en äldre rätt skall

i verkligheten komma att för tidigt afskäras till följd af bristande rådrum

att göra rätten gällande. Man torde således icke behöfva befara

att de ögonskenliga fördelar, som den tioåriga häfden eger framför

en längre genom att tidigare trygga en redbart förvärfvad jordbesittning

äfvensom alla af eganderättens bestånd beroende gftal eller

rättigheter, skola vinnas genom otillbörlig uppoffring af lagliga anspråk.

För att emellertid med ännu större visshet undanrödja hvarje

anledning till en sådan farhåga äro i Beredningens förslag för åtnjutande

af den tioåriga häfden uppstälda särskilda vilkor, som innebära

en ytterligare garanti mot missbruk deraf. Sålunda erfordras

i främsta rummet att sjelfva det fång, hvarifrån häfdetiden räknas,

skett i god tro, så ock att, om egendomen under häfdetiden ombytt

egare, äfven alla de, till hvilka egendomen inom samma tid öfvergått,

dervid varit i god tro. Det är uppenbart att, om egendomen

blifvit olagligen afhänd rätte egaren, sådant lättast upptäckes vid

granskningen af det första fånget. Har upptäckten då ej gjorts vare

sig af förvärfvaren eller lagfartsdomaren, minskas möjligheten af en

upptäckt för hvarje efterföljande fång, men är naturligtvis i allt fall

mera sannolik under det första årtiondet, medan ännu föregående

förhållanden äro i friskare minne, än under de derpå följande decennierna.

Under första årtiondet är det således svårare för förvärfvaren

att förbise eller vara i okunnighet om den begångna olagligheten

eller in. a. o. svårare att vid förvärfvandet vara i fullständigt god

tro. Den redlige förvärfvaren tvingas att, så vidt möjligt är, för

-

vissa sig jemväl om föregående innehafvares redbarhet. Vid sådant

förhållande innebär fordran på god tro naturligtvis ett ytterligare

hinder eller en varning emot oredliga transaktioner och i samma

män en garanti emot framgången af sådana.

I öfrigt har i dessa §§ blifvit betonadt att besittningen skall

vara förenad med ett under hela häfdetiden oafbrutet faktiskt utöfvande

af eganderätten. Har således egendomen under häfdeperioden

någon tid varit i rätte egarens hand, förfaller den förutgående

häfden. Om någon i egenskap af brukare, förvaltare eller dylikt

innehaft egendomen, kan en sådan besittning ej grundlägga häfd,

äfven om vilkoren i öfrigt skulle vara uppfylda.

Vidare anmärkes att benämningen klander blifvit här användt i

samma mening, som ordet eger enligt gällande lag och de äldre

lagförslagen.

Slutligen bör erinras att hvarken här eller annorstädes i förslaget

rättigheten till åtnjutande af häfd gjorts beroende af fångets antecknande

i lagfartsbok. Det vitsord densamma enligt gällande lag

eger är inskränkt dertill att deri befintliga anteckningar kunna upplysa

om hinder emot en sökt rättighets bekräftande, och då i andra

fall den lagliga verkan af beviljad lagfart ej gjorts beroende af dess

antecknande i boken, förefinnes ingen anledning att i afseende å häfden

mer än eljest frångå denna grundsats. I alla de orter, der lagfartsbok

finnes, varder, utan att vidare påminnelse derom behöfves,

den beviljade lagfarten från protokollet antecknad i boken. För de

orter åter, som ännu beklagligtvis äro i saknad af dylika böcker,

skulle förhållandena naturligtvis blifva ännu. bedröfligare, om bristen

på lagfartsbok äfven skulle medföra omöjlighet att vinna häfd.

3 §.

I det fall, hvarom 2 § handlar, eller då egendomen ombytt egare,

uppfyller den tioåriga häfden dock ej fullständigt ändamålet att åt

den på god tro vunna åtkomsten bereda orubblig trygghet. Oaktadt

53

all uppmärksamhet vid granskningen af föregående innehafvares förhållanden,

kan dock den siste innehafvaren utsättas för möjligheten

att förlora egendomen på grund af bristande god tro hos företrädaren.

Ju längre tillbaka i tiden en sådan granskning måste sträckas

desto osäkrare blifver den, och ofta kan den, såsom vid inträffade

dödsfall eller eljest, omintetgöras genom omöjligheten att erhålla tillförlitlig

upplysning om föregående egares personlighet eller om förloppet

vid förutvarande eganderättsomflyttningar. För dylika händelser

bör följaktligen utväg beredas förvärfvaren att uteslutande på

grund af sin egen goda tro vinna säkerhet i eganderätten. Då förvärfvaren

sålunda inleder transaktioner med personer, som förefalla

honom mindre pålitliga eller för hvilkas redbarhet han icke vågar

ikläda sig ansvar, bör han dock icke ega grundade anspråk att vinna

häfd lika snart, som om han åtager sig ett dylikt ansvar. Saknaden

af den deri liggande garantien för de föregående transaktionernas

laglighet kan ej uppvägas på annat sätt än genom lämplig förlängning

af häfdetiden med deremot svarande utsträckning af rätte egarens

klandertid. I detta hänseende har häfdetidens fördubbling ansetts

göra till fyllest.

I öfrigt är det uppenbart att, så snart häfd, vare sig tio- eller

tjuguårig, är af någon innehafvare vunnen, denne är att för framtiden

anse såsom rätt egare. All äldre rätt är derigenom tillintetgjord

och följaktligen kan den omständighet att en senare innehafvare

eger vetskap om den förutvarande äldre rätten ej vidare anses

innefatta bevis om bristande god tro, enär han tillika visste att hans

fångesman var laglig egare och således behörig att öfver egendomen

förfoga.

Då, efter hvad ofvan är nämndt, Beredningen ansett nödigt att

för häfd ens början uppställa det vilkor att lagfart skall vara beviljad

å det fång, som ligger till grund för besittningen, har inom Beredningen

jemväl kommit under öfverläggning huru vida icke, när fast

egendom under häfdetiden innehafts af flere efter hvarandra, senare

innehafvare bör hafva erhållit lagfart å sitt eget fång för att kunna

54

åberopa eu sjelfständig rätt. Ett sådant stadgande, enligt hvilket en

senare innehafvare, som i god tro åtkommit egendomen, likväl icke

vore berättigad att förr än lagfart af honom vunnits njuta till godo

häfd, med mindre att hans fångesman, derest denne fortfarande varit

i besittning af egendomen, kunnat genom häfd från klander sig

värja, skulle ega betydelse i fråga om den tjuguåriga häfden, enär

det i viss mån utgjorde hinder för den, som icke i god tro åtkommit

egendomen, att, sedan han fått kännedom om ett förestående

klander men innan detsamma blifvit instämdt, öfverlåta egendomen

till annan man och dymedelst tillintetgöra den klandrandes rätt.

Endast i det fall, att klandret efter häfdetidens slut instämdes

sedan egendomen öfvergått från en till annan men innan denne senare

erhållit lagfart, skulle således ifrågasatta stadgandet vara af någon

betydelse. Sådana fall komma dock antagligen att ytterst sällan

inträffa, hvadan stadgandet blefve af underordnad vigt, helst

som, när afsigtligt försök att eludera lagen vore för handen, deltagarne

deri säkerligen skulle veta att så bedrifva saken att någon

försummelse i afseende å lagfarten ej egde rum. Men det har tillika

synts Beredningen som om stadgandet icke skulle stå väl till sammans

med det mål, som med den tjuguåriga häfden varit åsyftadt,

nemligen att åt den i god tro vunna åtkomsten genast bereda trygghet

mot anspråk, som grundas på en rätt, äldre än tjugu år. Den

redlige förvärfvaren skulle, oaktadt han icke försummat något för erhållande

af lagfart, likväl i allmänhet vara under någon tid efter

förvärfvandet utsatt för möjligheten af att drabbas af en oförskyld

förlust. Detta osäkerhetstillstånd skulle någon gång komma at-t under

längre tid fortfara, t. ex. när lagfart på grund af hvarjehanda

formella hinder ej kunnat genast beviljas. I följd häraf och då de

skäl, som föranledt Beredningen att uppställa lagfarts beviljande såsom

ett vilkor för häfdens början — nemligen att det fång, åt hvilket

giltighet genom häfden skall beredas, varit sådant att det till

sin formella laglighet kunnat af lagfartsdomaren godkännas, samt att

häfdens utgångspunkt blifvit allmänt kunnig — icke lära kunna åbe

-

55

ropas till stöd för en föreskrift i nu antydda syfte, har Beredningen

ansett en dylik icke böra i förslaget inflyta.

Det har icke undgått Beredningens uppmärksamhet att, när fast

egendom öfvergått från en innehafvare till annan och den senare

icke sökt lagfart å sitt fång, det någon gång kan blifva förenadt med

svårighet för den klandrande att utröna mot hvem han skall vända

sin talan. Något särskildt processuelt stadgande för dylika undantagsfall

har dock ej ansetts lämpligt eller behöflig!, utan torde frågan

huru vida ett väckt klander blifvit instämdt mot rätt person, så

att häfden derigenom skall anses afbruten, kunna och böra framgent

såsom hittills bedömas efter allmänna rättsgrunder.

4 §.

Sedan i det föregående de allmänna grunderna för viss tids häfd

å fast egendom blifvit angifna, har till besvarande förekommit frågan

huru vida samma grunder kunna och böra erhålla tillämpning

äfven å de rättsförhållanden, som uppkommit innan den föreslagna

nya lagen träder i kraft eller m. a. o. i de fall, då egendomen blifvit

rätte egaren afhända före nämnda tidpunkt. I detta hänseende

hade äldre Lagberedningen uppstält den regel att i fråga om häfd,

som tagit sin början innan nya lagen trädde i verksamhet, skulle

gälla hvad dittills varit stadgadt samt vidare att, om i nya lagen

kortare häfdetid bestämdes eller häfd sattes i fall, der sådan förut

ej varit satt, häfden skulle anses fulländad vid förloppet af den tid

den nya lagen bestämde, räknad från den dag samma lag blef gällande,

om ej deri annorlunda funnes stadgadt. Emot sjelfva grundsatsen

i afseende å ny häfdelags tillämplighet jemväl å äldre rättsförhållanden

i den mån genom lagen klanderfrihet beredes i fall,

der den enligt äldre lag antingen alldeles icke eller ej så tidigt kunnat

vinnas, finnes ingen anmärkning att göra. Men det sätt, hvarpå

denna grundsats blifvit i de meddelade bestämmelserna genomförd,

synes deremot, såsom jemväl af en bland den äldre Lagberedningens

ledamöter blifvit anmärkt, brista i noggranhet och tydlighet. Åt

-

56

minstone lämpa sig samma bestämmelsei’ icke för det nu framlagda

förslaget, i hvilket hänseende särskildt må erinras att den äldre lagen

uppställer tvenne olika preskriptionstider, af hvilka den kortare

af natt och år uppenbarligen icke alls uppfyller fordringarna på häfd

och äfven den längre ej fullt motsvarar det begrepp om häfd, som

ligger till grund för förslagets stadgande!). Redan af denna anledning

har således funnits nödigt att åt hit hörande föreskrifter gifva

en annan uppställning än den af äldre Lagberedningen begagnade.

I det hänseende, hvarom här är fråga, har i främsta rummet

bort uppmärksammas att vilkoren för åtnjutande af frihet från klander

äro väsentligen olika enligt den äldre och den nya lagen, samt

vidare att den i gamla lagen medgifna klandertid väl i allmänhet

fortvarar betydligt längre än till och med den längsta i nya lagen

medgifna, men kan, om de förhållanden, som betinga preskription

inom natt och år, äro för handen, blifva mycket kortare än den kortaste,

som i nya lagen är stadgad. I följd häraf kunna å ena sidan

förekomma fall, der redan då nya lagen träder i kraft alla de vilkor

för häfd, hvilka föreskrifvas i förslagets tre första §§, redan äro uppfylda

eller enda bristen är en ringa tidrymd. Med omedelbar tillämpning

af dessa stadganden skulle således en klanderrätt, som enligt

äldre lag kunnat ännu lång tid fortvara, genast afskäras eller

oskäligt inskränkas. A andra sidan åter, om efter nya lagens tillkomst

gamla lagen utan all inskränkning tillämpades i alla de fall,

der fråga är om sådana före nya lagens trädande i kraft tillkomna

fång, i afseende hvarå klandertiden kunde blifva kortare enligt den

gamla än enligt nya lagen, skulle jemväl klanderrätten kunna blifva

i strid emot nya lagens grundsatser oskäligt kringskuren. Följaktligen

måste tillses ej mindre hvilken verkan till inskränkande af en

enligt gamla lagen fortvarande klanderrätt må kunna den nya lagen

tilläggas utan att rättvisans fordringar öfverskridas, än äfven om

och i hvad mån de af gamla lagen godkända omständigheter, som

betinga en kortare klandertid än den i nya lagen föreskrifna, kunna

tillmätas giltighet, sedan nya lagen trädt i kraft. De föreskrifter,

57

som reglera dessa förhållanden, återfinnas i förslagets 4 och 6 §§, af

hvilka den förra upptager de vilkor, som i fråga om nya lagens

tillämpning å äldre fång ansetts vara af nöden, samt den senare innehåller

de regler angående äldre lags fortfarande tillämpning, hvilka,

såsom öfvergångsstadganden, böra afsluta lagförslaget.

Om, för befordrande af häfdeinstitutets syftemål, innehafvare!!

af en innan nya lagen trädde i kraft rätte egaren afhänd fastighet

tillätes att värja sig mot klander genom att åberopa nya lagen,

måste jemväl den klandrande tillförsäkras ett fullständigt åtnjutande

af alla de förmåner nya lagen bereder honom. Då nya lagen förbehåller

honom en klandertid af tio eller tjugu år efter det lagfart

å egendomen blifvit någon innehafvare beviljad, vore det emot rättvisa

och billighet stridande om denna klandertid för honom förkortades

ensidigt till fromma för vederparten, äfven om lagfart blifvit

beviljad och jemväl öfriga vilkor för vinnande af häfd enligt nya

lagen vore före dess trädande i kraft uppfylda. Följaktligen måste

den klandrande ega att begagna sig af hela den klandertid, hvilken

enligt samma lag begränsar hans rätt och ej kunnat börja att emot

honom löpa innan den lag, hvarigenom begränsningen infördes, trädt

i verksamhet. Har lagfarten skett före den dag, då nya lagen blifver

gällande, böra således parterna försättas i den ställning till hvarandra

som om lagfarten egt rum å nämnde dag, hvaraf åter enligt nya

lagens allmänna grunder blifver en följd att den föregående besittningstiden

ej får såsom häfdetid beräknas.

I den sålunda angifna regeln måste dock en ytterligare modifikation

till den klandrandes fördel göras. På sätt redan i det föregående

är anmärkt, har vid bestämmandet af vilkoren för vinnande af häfd

ett bland de väsentligaste momenten varit den trygghet lagfartens

antecknande i lagfartsbok innebär. På dylika anteckningar beror i

allmänhet och hufvudsakligen möjligheten för lagfartsdomaren så väl

som för den enskilde att erhålla tillförlitlig kännedom om eganderättens

öfvergång och deröfver utöfva nödig kontroll. I afseende å

8

58

alla de fång, hvarå lagfart egt ruin efter den 1 Januari 1876, då

nya lagfartslagen trädde i kraft, och hvilka i enlighet med dess föreskrifter

blifvit från lagfartsprotokollet anmärkta i lagfartsboken,

möter således ingen betänklighet att betrakta förhållandet så som om

lagfarten skett å den dag, då häfdelagen kommer att blifva till efterrättelse

gällande. Men i fråga om de lagfarter, som egt rum före

den 1 Januari 1876 måste förhållandet blifva helt annorlunda. I synnerhet

om lagfarten skett för någon längre tid tillbaka, kan man,

med kännedom om det sätt, hvarpå lagfartsfrågor då mångenstädes

handlades, knappast obetingadt tillägga lagfartsbeslutet samma tillförlitlighet,

som om det tillkommit i öfverensstämmelse med nya

lagfartslagens noggrannare och fullständigare föreskrifter. Det är

lätt att inse hvilka mången gång oöfvervinnerliga svårigheter möta

att erhålla kännedom huru vida eller på hvilka grunder lagfart blifvit

beviljad å en egendom, som sedan längre tid oafbrutet gått i arf och

således ej enligt äldre lag behöft lagfaras. Svårigheten att erhålla

kännedom om tillvaron af dylika, länge sedan bortglömda förhållanden

och att utröna, huru vida de icke genom sedermera inträffade omständigheter

upphört att ega rättslig betydelse gör det efter Beredningens

åsigt betänkligt eller nästan omöjligt att i det hänseende,

hvarom nu är fråga, likställa äldre och nyare lagfarter. Vill någon

grunda sin rätt till häfd enligt nya lagen å förhållanden af nu antydda

slag, synes det icke allenast billigt utan rent af enligt häfdelagens

allmänna grunder oeftergifligen nödigt att han genom en

anmälan till lagfartsprotokollet, på sätt Beredningens förslag till

förändrad lydelse af 22 § lagfartslagen anvisar, åt sitt fång bereder

offentlighet, så att det i likhet med alla andra fång kan till framtida

efterrättelse och granskning anmärkas i lagfartsboken. Underlåter

fastighetsinnehafvaren denna hvarken kostsamma eller besvärliga åtgärd,

torde man ega giltigt skäl till antagande att det för honom

icke är af någon vigt att erhålla skydd af nya lagen utan är till

fyllest med den trygghet, som genom den äldre lagen beredes. På

dessa grunder och då någon annan lämplig tidsgräns emellan äldre

59

och nyare fång ej gifves än den, som uppkommit genom lagfartslagen,

har, under förutsättning att förslaget om förändrad lydelse

af 22 § nämnde lag vinner godkännande, blifvit uti 4 § af häfdelagen

intagen den bestämmelse att för häfds begynnande i de fall,

då lagfarten skett före den 1 Januari 1876, erfordras att lagfarten

antecknas i lagfartsprotokollet, hvadan föregående besittningstid

lemnas utom räkningen.

Lagfartsböcker finnas visserligen ännu icke i alla delar af landet,

men denna olägenhet, som endast i några högst få orter är för handen,

måste antagligen snart blifva undanröjd och, äfven om den skulle

fortfara under någon tid, är det i allt fall en stor fördel om man

endast i några få års lagfartsprotokoll behöfver anställa efterforskningar

i ämnet.

5 §•

Enligt den rättsuppfattning, som af ålder varit gällande och

slutligen blifvit bestämdt uttalad i 60 § af nya inteckningslagen, skall,

derest i egendom, som genom klander frånvinnes innehafvaren, inteckning

skett medan egendomen var ur rätte egarens hand, inteckningen

anses ogiltig. Under nuvarande häfdelagstiftning, som gör det

nästan omöjligt att beräkna när tiden till klander är försutten, hvilar

följaktligen i sjelfva verket fastighetskrediten på en temligen osäker

grund och allenast den omständighet att ogiltiga fång och således

äfven ogiltiga inteckningar lyckligtvis äro så sällsynta kan förklara

den likgiltighet, hvarmed den möjliga vådan betraktas af affärsmännen

och allmänheten. Man torde emellertid kunna antaga att,

om någon gång ett större olycksfall skulle i antydda hänseendet

inträffa och fästa allmännare uppmärksamhet vid den omnämnda

vådan, fastighetskrediten kunde erhålla en stöt, hvarifrån den icke

så lätt skulle hemta sig.

En mycket väsentlig förändring till det bättre inträder naturligtvis

om förslagets tre första §§ vinna godkännande. Det blifver

60

derigenom kapitalisten möjligt att, derest han endast inlåter sig i

transaktioner med fastighetsegare, på hvilkas heder och redbarhet han

fullkomligt litar, på dagen uträkna när den lånesökandes eganderätt

kommit i det stadium att en rubbning deraf genom klander är omöjlig

och då följaktligen de af egaren upplåtna inteckningar likaledes

blifvit orubbliga. Det ligger i öppen dag att, ju kortare klandertiden

är, desto mera stärkes och tryggas fastighetskrediten.

Men, såsom redan är antydt, innebär en uträkning af nyssnämnda

beskaffenhet föga trygghet utan en kännedom om fastighetsegarnes

personligheter, hvilken i synnerhet under nutidens rörliga affärslif

är svår att förvärfva. Man kan väl med skäl fordra att köparen af

en fast egendom gifver sig tid och möda att företaga närmare efterforskningar

om säljarens åtkomst och förmodade goda tro dervid,

men när frågan rörer belåning af löpande intecknade förskrifningar

blifver förhållandet helt annorlunda. Dylika forskningar äro så litet

förenliga med dessa värdepappers natur att de säkert komma att

höra till undantagen. För hypotheksföreningar och andra sådana

låneanstalter, som lemna stående lån på längre tider, bör det visserligen

ej vara omöjligt att medhinna en undersökning, men i allmänhet

står det likväl fast att, om långifvaren ej är skyddad uteslutande

genom sin egen goda tro utan tillika beroende af andras,

detta förhållande måste för fastighetskrediten medföra mer eller

mindre märkbara olägenheter.

I ett speciel, fall af återvinningstalan (jemför 5 § i Kongl. förordningen

den 27 November 1854) har visserligen gällande lag uppstält

såsom regel att inteckningshafvarens goda tro ensam för sig är

tillräcklig att bereda bestånd åt en inteckning, som, i saknad af god

tro, måste vika. Detta förut i korthet anmärkta fall erbjuder dock

ingen sådan analogi med det i 60 § inteckningslagen afsedda att

samma regel kan anses böra i det senare fallet lända till efterföljd.

Enahanda är ock förhållandet med den i 11 kap. 4 § Jordabalken

omnämnda händelse.

61

Naturligtvis kan den säkerhet för försträckning emot inteckning

i fastighet, hvarom nu är fråga, endast vinnas genom antagande af

ett fastighetsbokssystein, enligt hvilket inskrifning i fastighetsbok medför

ovilkorligt vitsord i fråga om eganderätten till fastigheten och

öfriga af eganderätten beroende rättigheter. Ett utdrag af nämnda

bok vore då till fyllest för att förskaffa långifvaren den äskade tryggheten;

och endast den långifvare skulle hafva något att befara, som

antingen haft vetskap om att felaktighet förelupit med afseende å

inskrifningen eller ock annorledes varit i saknad af god tro. Från

fastighetskreditens synpunkt måste derföre alltid antagandet af ett

dylikt fastighetsbokssystein utgöra ett önskningsmål. I afbidan på

uppfyllandet deraf torde man dock ej böra underlåta att, så vidt

under för handen varande förhållanden ske kan, söka bereda möjlighet

för en i god tro varande långifvare att, äfven om pantförskrifna

egendomen till följd af bristande god tro hos innehafvare!!

är underkastad klander, erhålla trygghet för derå lemnade försträckningar.

Vid lösningen af denna fråga, som dock till följd af det föreliggande

ämnets beskaffenhet endast kunnat afse de fall då nullitetsgrunden

är sådan, som omförmäles i 60 § inteckningslagen, och

således icke dem, der inteckning på andra grunder är ogiltig, har

Beredningen ej funnit någon annan lämplig utväg stå öppen än att,

så vidt möjligt är, låta de allmänna reglerna för vinnande af häfd å

sjelfva egendomen erhålla tillämpning jemväl å panträtt. Om rätte

egaren kan under vissa vilkor beröfvas sin eganderätt till egendomen

i dess helhet derigenom att den afyttras till en i god tro varande

köpare, kan ur teoretisk synpunkt någon betänklighet ej gerna möta

emot en bestämmelse, på grund hvaraf upplåtelse af en mindre omfattande

rättighet eller panträtt till större eller mindre del af egendomsvärdet

kan, till förmån för en i god tro varande långifvare,

under enahanda vilkor tillerkännas giltighet emot rätte egaren.

Hvad den tioåriga häfden beträffar, visar det sig dock ej vara

lämpligt att öfverflytta derför gifna regler äfven å pantsättning. När

62

inteckning skett för fordran på grund af löpande förskrifning —

hvilken form för försträckningsaftal ensam har någon betydelse för

den allmänna penningrörelsen — blefve det i allmänhet ej möjligt

vare sig för den, som emottager eu dylik inteckning, att kunna med

någon sannolikhet beräkna att alla föregående innehafvare deraf varit

i god tro, eller för rätte egaren, som vinner sin egendom åter, att

ådagalägga bristande god tro hos dem, hvilka innehaft inteckningen.

Genom att å dessa inteckningar tillämpa föreskrifterna rörande tioårig

häfd skulle derföre den laglige egarens rätt blifva för nära trädd

utan att åt fastighetskrediten bereddes något synnerligt gagn. Deremot

synes icke någon grundad betänklighet möta emot att i fråga

om dessa panträtter låta stadgandena om tjuguårig häfd i tillämpliga

delar gälla. Då enligt 3 § en hvar, som i god tro åtkommit

fast egendom, hvilken under tjugu år sedan lagfart blifvit beviljad

varit ur rätte egarens hand utan att genom klander återfordras, eger

att, äfven om de föregående innehafvarne ej varit i god tro, tillgodonjuta

frihet från klander, synes det vara fullt följdrigtigt att

intecknad panträtt i egendomen må efter nämnda tids förlopp kunna

komma i åtnjutande af lika trygghet uteslutande på grund af inteckningshafvarens

goda tro. Den omständighet att rätte egaren,

sedan han försummat att inom i lag föreskrifven tid göra sin rätt

gällande, likväl vinner egendomen åter på grund af det personliga

förhållande hos innehafvaren att denne ej varit i god tro vid åtkomsten

bör icke rättvisligen kunna lända till men för den, som till

äfventyra lång tid förut i god tro förvärfvat panträtt i egendomen

och som, derest han då i stället inköpt hela egendomen, skulle hafva

fått oqvaldt behålla den. Under sådana förhållanden kan med skäl

sägas att rätte egaren genom sitt dröjsmål med anställande af klander

väsentligen sjelf vållat den olägenhet, som drabbar honom genom

de befintliga gravationerna. Åtminstone är inteckningshafvaren

ej i någon mån vållande till den möjliga förlusten.

Ehuru de här ofvan anförda skälen närmast hafva afseende å

inteckning för fordran, ega de dock äfven i viss mån tillämplighet

63

å inteckning för ny t tj ander ätts-, afkomst- och servitutsaftal angående

fast egendom. Möjligen kunde, med hänsyn dertill att de å sådana

aftal grundade rättigheter icke äro af löpande egenskap, eu tillämpning

å dem af grunderna för den tioåriga häfden ifrågasättas såsom

mindre olämplig än förhållandet är i afseende å fordringar. Men å

andra sidan är ock behofvet af ett dylikt skydd i fråga om dessa

rättigheter mindre, särskildt hvad angår de fall då rättigheten endast

gäller på viss tid. Med hänsyn dertill och då lagstiftaren, när fråga

uppstår om införande af en grundsats, hvartill motsvarighet förut

saknas, bör iakttaga den största varsamhet, har Beredningen ansett

sig ej böra föreslå mera omfattande stadganden än sådana, som

kunna ega samma giltighet för alla slag af inteckningar. Utan att

öfverskatta den praktiska betydelsen af det föreslagna stadgandet är

Beredningen förvissad att detsamma skall, när det en gång kommer

att ega tillämplighet, åstadkomma en välgörande inverkan på fastighetskrediten

samt i sin mån lätta öfvergången till ett mera genomfördt

fastighetsbokssystem. I samma mån lagfartsboken kommer att

småningom under årens lopp vinna större fullständighet, skall säkerligen

äfven vid fastighetsbelåningen utdraget ur lagfartsboken anses

lika oumbärligt som för närvarande gravationsbeviset, och de eganderättsförhållanden,

som äro af vigt att känna i det hänseende, hvarom

i 5 § är fråga, således utan svårighet blifva tillgängliga för

granskning.

I formelt afseende har den föreslagna bestämmelsen ansetts ega så

nära sammanhang med och vara så omedelbart beroende af vilkoren

för häfd i allmänhet att den ej lämpligen kunnat erhålla plats annorstädes

än i häfdelagen. Lika litet som förslagets föregående §§ innefatta

någon direkt ändring i grunderna för 10 kap. 1 § Jordabalken

eller öfriga lagrum, som bestämma när ett förvärf af fast egendom är

ogiltigt, lika litet gör 5 § af förslaget någon ändring i de allmänna

grunderna för 60 § inteckningslagen angående intecknings ogiltighet.

Den ogiltiga inteckningen likasom det ogiltiga fånget är till sin

64

grund lika ogiltig som förut, fastän båda blifva ståndande derföre att

rätten att derå tala är genom preskription afskuren.

Med afseende å sakens nyhet och vigt har dock ansetts ej vara

otjenligt att i ett tillägg till nämnda 60 § erinra derom att enligt

annat lagens rum kan inträffa att en i sig sjelf ogiltig inteckning

ändock varder emot rätte egaren ståndande.

6 §•

Att äldre lag fortfarande bör få åberopas för att bereda fullbordan

åt en i enlighet med dess föreskrifter börjad häfd har så

mycket mindre kunnat blifva föremål för tvekan, som i afseende å

en del äldre fång, nya lagens föreskrifter medföra den verkan att

frihet från klander, om den ens kan vinnas, inträder senare än enligt

äldre lag.

Det måste ligga i sakens natur att en genom ny lag upphäfd

bestämmelse om viss tid för klanders anställande kan ega tillämpning

endast i den händelse att de förhållanden, hvilkas inträffande

utgör begynnelsepunkten för klandertidens beräknande, varit för

handen innan bestämmelsen upphörde att gälla. Derom har erinran

i 6 § meddelats. Detta gäller följaktligen ej endast den upphäfda

lagens längre preskriptionstid utan äfven öfriga upphäfda preskriptionsstadganden.

Den i 1805 års förklaring stadgade preskription af

natt och år skulle sålunda få åberopas endast i den händelse att

den klandrande, innan nya lagen trädde i kraft, ej allenast fått anledning

till klander utan äfven kommit i tillstånd att sin rätt lagligen

bevaka. Likaledes skulle natt och års preskriptionen i 11 kap.

8 § Giftermålsbalken endast kunna göras gällande, om förr än nya

lagen trädde i kraft hustrun fått kunskap om försäljningsåtgärden

eller ock aflidit.

Det har ej undgått Beredningens uppmärksamhet att den möjlighet

till den längre häfdetidens förkortande, som natt och års preskriptionen

enligt äldre lag innebar, blifvit genom ofvan angifna

regel inskränkt. Denna olägenhet torde dock — regelns principiella

65

riktighet oafsedt — kunna, med afseende å nämnda preskriptions

ringa betydelse för den på god tro vunna åtkomsten, anses mer an

fullständigt uppvägd genom möjligheten för fastighet^ nehaf var en

att i allmänhet på kortare tid och med större visshet än tillförene

vinna häfd enligt nya lagens föreskrifter.

9

II

Förordningen

om ändring i vissa delar af Förordningen den 16 Juni 1875 angående

lagfart å fång till fast egendom.

Då i förslaget till förordning om tio- och tjuguårig häfd blifvit uppstäldt,

bland andra, det i 1805 års förklaring ej upptagna vilkor för

vinnande af häfd att lagfart skall vara beviljad å det fång, som ligger

till grund för besittningen, varder, såsom förut är anmärkt, deraf

en följd att vinnandet af häfd för de fastighetsinnehafvare, som på

grund af gällande lags föreskrifter ej kunna erhålla lagfart å sina

fång, för framtiden omöjliggöres. Denna olägenhet skulle, om

den ej afhjelptes, göra häfdeinstitutet mindre verksamt, än åsyftadt

är, och särskildt blifva känbar i åtskilliga fall, der häfden är

som mest behöflig, nemligen i sådana, der egendomsbesittningen oklandrad

fortgått under en längre tid men laglig utredning om beskaffenheten

af innehafvarnes åtkomst ej kan åstadkommas. För undanrödjande

af detta missförhållande anvisades i äldre Lagberedningens

förslag en utväg att erhålla häfd genom trettioårig besittning, räknad

från den dag lagfart söktes å det fång, hvarå besittningen grundades,

ändå att lagfart ej blef beviljad. Emot en dylik anordning

möta dock stora betänkligheter icke allenast derutinnan att genom

densamma en obehörig förmån beredes åt det oredliga förvärfvet,

utan ock af andra anledningar och främst deraf att en uppenbarligen

obefogad lagfartsansökan icke bör kunna grundlägga någon bestående

67

rättsverkan samt att i gällande lag något särskildt kungörande af

lagfartsansökningen icke, såsom i afseende å beviljade lagfarter, finnes

föreskrifvet, hvadan en dylik ansökan vida lättare kan undandragas

vederbörandes uppmärksamhet. De omständigheter, hvilka enligt gällande

lag måste utgöra hinder emot bifall till sökt lagfart, äro af

mångahanda slag och bland dessa är det endast ett, nemligen det i

lagfartslagens 7 § gifna förbud mot lagfarts beviljande innan förre

egarens åtkomst blifvit styrkt, som eger omedelbar gemenskap med

häfdelagstiftningen. Det har derföre ansetts mest öfverensstämmande

med så väl lagfartslagens som ock de i förslaget till häfdelag uppstäda

grundsatser att söka afhjelpa ofvan antydda olägenhet genom

en med största försigtighet genomförd modifikation i sistnämnda lagrum

för de fall då det, utan fastighetsinnehafvarens förvållande, är

omöjligt att åstadkomma utredning om föregående innehafvares åtkomst.

Ofvannämnda förbud, som är ovilkorligt i alla andra fall än de

i 8 § omförmälda, der fånget skett i enlighet med gällande författningar

om jords eller lägenhets afstående för allmänt behof eller om

ändring eller utrifning af vattenverk, är visserligen i allmänhet oundgängligt

för vinnande af reda och trygghet i eganderättsförhållandena;

men huru välbetänkt det än är, lärer det dock ej kunna förnekas

att det i vissa egendomliga fall innebär ett obehöfligt tvång,

som tungt trycker på fastighetsinnehafvarens ekonomiska förhållanden.

Dessa fall äro jemväl långt ifrån sällsynta och anledningen

dertill är att söka i den oreda, som före lagfartslagens tillkomst

förefans. Derförinnan saknades i vår lag föreskrift om skyldighet

att lagfara andra fång än köp, skifte, gåfva och testamente.

Lagens stadgande att bouppteckning efter afliden person skall upprättas

samt till Rätten ingifvas för att registreras och förvaras kunde,

äfven om det blifvit noggrant iakttaget, föga verka till vinnande af

reda och trygghet i fråga om eganderätt till arffallen fast egendom,

då sjelfva arfskiftet, synnerligen å landet, var undandraget all kontroll

af offentlig myndighet, så vida ej tvist emellan sterbhusdelegarne

68

uppstod. Det hände ock ej sällan att af okunnighet om de olägenheter,

som brist på lagliga åtkomsthandlingar komme att medföra,

boet jemväl i afseende å den fasta egendomen skiftades så att säga

in natura, utan att af någon skriftlig handling visades huru dervid

tillgått. Af sådana anledningar äfvensom till följd deraf att åtkomsthandlingar

genom olyckshändelser förlorats hafva åtskilliga fastigheter

under eu lång följd af år gått ur hand i hand utan att lagfart,

der den enligt lag bort ega rum, kunnat beviljas, så vida icke, hvilket

i vissa orter till följd af gammal, man kunde nästan säga af behofvet

framtvingad praxis understundom händt, domaren, då han

varit personligen öfvertygad om öfverlåtarens laga åtkomst, företagit

sig att, oaktadt tid efter annan utfärdade förbud deremot, bevilja

lagfart å öfverlåtelsen utan att andra handlingar än öfverlåtelsebref

vet

företetts. .

Genom den i lagfartslagen stadgade skyldighet att lagfara alla

fång, som tillkommit sedan lagen trädde i kraft, äro visserligen nya

oredor i afseende å åtkomsthandlingar väsentligen förebyggda. De från

äldre förhållanden härflytande olägenheter likasom de, hvilka uppkomma

genom förlust af åtkomsthandlingar, qvarstå dock. Dessa

olägenheter, bestående deri att lagfart eller inteckning i egendomen

ej kan beviljas, blifva i mån af affärslifvets ökade utveckling och

rörlighet af allt större betydenhet, hvadan deras undanrödjande är

af stor vigt ej minst i de fall då, i anseende till fångets obestndlio-a

vigtighet, någon preskription ej erfordras för eganderättens betryggande.

Då emellertid den reda och trygghet, som afses med

föreskriften i 7 § af lagfartslagen, ingalunda bör i någon mån uppoffras,

kan följaktligen ej komma i fråga att föreslå någon ändring i

berörda föreskrift med mindre att i stället sättes ett stadgande,

hvarigenom samma mål fortfarande ernås. Ett sådant stadgande har

Beredningen trott sig finna i det föreslagna tillägget till 10 §, enligt

hvilket, då lagfartssökandens egen fångeshandling är formelt riktig

men för lagfartens beviljande förefinnes det hinder, som omförmäles

i 7 §, eller saknad af de handlingar, hvarmed hans fångesmans laga

69

åtkomst till egendomen styrkes, denna brist skulle ersättas genom

oklandrad besittning af egendomen under tio år efter det lagfartsansökningen

blifvit särskilt offentligen kungjord och sålunda en

hvar, som förmenade sig ega bättre rätt till egendomen, måste anses

hafva blifvit gjord uppmärksam derpå att han borde göra denna

rätt gällande.

Ifrågavarande tillägg till 10 § afser, såsom redan år antydt,

allenast att göra det för lagfartssökande möjligt att ersätta bristande

åtkomsthandlingar, men icke att undanrödja något af de öfriga hinder,

som kunna möta för den sökta lagfartens beviljande. Sa t. ex

om annan än sökandens fångesman finnes i lagfartsboken antecknad

såsom egare till fastigheten, qvarstår detta senare hinder intill dess

det visats huru egendomen från den i boken upptagne egaren ofvero-ått

till sökandens fångesman och, om detta skett efter 1876 ars

början eller genom fång, som enligt äldre lag bort lagfaras, intill

dess, jemlikt föreskriften i 8 §, fångesmannen fått lagfart å sitt, fång.

År nu detta senare så beskaffadt att ansökningen om lagfart dera

bör enligt 5 § genast afslås, kan följaktligen hvarken för detsamma

eller för det yngre fånget finnas någon hjelp i den föreslagna 10 §.

För den, som före 1876 undfått fasta å sitt fång, är genom föreslagna

tillägget till 22 § lagfartslagen tillfälle beredt att låta i lagfartsboken

anteckna sitt fång och fastan, likasom den, hvilken före

1876 genom fång, som ej behöft lagfaras, blifvit egare till fast egendom,

kan genom fångets lagfarande bereda sig den trygghet antecknandet

medför. Då tillägget till 10 § i lagfartslagen naturligen ej

kan medföra någon verkan förr än minst tio år förflutit sedan stadgandet

blifvit till efterrättelse gällande, och det väl lärer vara utom

ålit tvifvel att långt derförinnan lagfartsböcker blifvit införda i de

få orter, der sådana ännu icke finnas, bör saknaden af dylika böcker

ej heller vålla någon betänklighet emot lagförändringens tillämpning

jemväl i sist omförmäla orter, der olägenheterna af bristande åtkomsthandlingar

säkerligen icke äro minst märkbara. Äfven der

lagfartsböcker ej finnas böra i allt fall de föreslagna garantierna

Ö u

70

vara fullt betryggande. Sättet för lagfartsansökningens kungörande

är egnadt att sprida kännedom om förhållandet inom så väl närmare

som fjermare kretsar. Derjemte måste för lagfarts vinnande företes

sannolika skäl att lagfartssökanden eller han och hans rättsinnehafvare

oafbrutet under den föreskrifna tiden verkligen såsom egare

haft egendomen i besittning, i hvilket hänseende, då tvist derom

ännu ej yppats, erforderlig bevisning ansetts lämpligast kunna åstadkommas

genom mantals- och skattskrifningslängden. Skulle nemligen

den, som alldeles icke eller blott såsom förvaltare eller brukare

besutte eu fastighet, föranstalta att han något år blefve i berörda

längd upptagen såsom egare till fastigheten, hvilket ej kunde

ske utan ett falsarium, vore i allt fall utsigten att sådant kunde

utan protest fortsättas under tio år ytterst ringa. Ett dylikt tilltag

torde derföre mycket sällan komma att ens försökas. Vidare bör

märkas att, innan lagfarten beviljas, kronans ombudsman i orten

skall höras, hvarigenom tillförlitliga upplysningar kunna vinnas ej

mindre om kronans än ock gemenligen om enskildes rätt, samt att

domstolen har sig ålagdt att med ledning af dessa och andra tillgängliga

upplysningar undersöka huru vida anledning förekommer att

annan än sökanden är rätt egare till fastigheten.

Slutligen torde jemväl den tidsutdrägt, som lagfartssökande måste

underkasta sig, innefatta ytterligare säkerhet att det föreslagna

förfaringssättet ej varder anlitadt i oträngdt mål och att sålunda

den reda i eganderättsförhållandena, hvilken lagfartslagen åsyftar, ej

varder genom ifrågavarande stadgande i någon mån rubbad.

Att ofvannämnda föreskrifter för kungörandet af en hvilande

lagfartsansökning afvika från hvad rörande kungörandet af beviljad

lagfart är stadgadt, har sin grund deri att dels kännedom om förhållandet

ansetts böra för större trygghets skull fullständigare och

till vidsträcktare kretsar spridas i förstnämnda än i senare fallet,

dels ock, då det i förra fallet ligger uteslutande i sökandens intresse

att föreskrifterna om kungörandet noggrant fullgöras, det synes böra

åligga honom och icke offentlig myndighet att derom besörja.

71

Af hvad här blifvit anfördt framgår att förslagets uppenbara

fördelar bestå deri att möjlighet till lagfart och i följd deraf till

försäljning och intecknande af en på redbart sätt förvärfvad egendom

vinnes tjugu år tidigare, än enligt äldre Lagberedningens förslag

skulle varit möjligt. Förslagets vådor åter visa sig deri att en

dylik förmån understundom skulle kunna beredas jemväl den oärlige

förvärfvaren antingen på den rättmätige egarens bekostnad, om häfd

vinnes, eller ock i motsatt fall till skada för dem, som i god tro

och i förlitande på lagfartens eller inteckningens giltighet inlåtit sig

i köp eller andra aftal med den oredlige innehafvaren. Faran för

den rättmätige egaren synes dock genom föreskrifterna i häfdelagen

vara fullständigt förebygd, hvartill kommer att det särskilda kungörandet

af lagfartsansökningen och förfarandet vid lagfartens beviljande

gör det om möjligt ännu mer osannolikt än eljest att ett

dylikt försök att på oredligt sätt beröfva någon hans egendom skall

göras, än mindre lyckas. Den, som känner sig skyldig till oredligt

beteende, lärer knappast vara benägen att genom kungörelse i tidningarna

draga uppmärksamheten till sig. Hvad åter angår vådan

för köpare och inteckningshafvare, bör visserligen ej förnekas att

denna ligger mer inom möjlighetens område. Härvid bör dock

uppmärksammas att, liksom bland hela antalet fång de ogiltiga utgöra

ett försvinnande fåtal, samma förhållande säkerligen eger rum

bland de fall, der det föreslagna förfarandet kommer till användning.

Om, såsom Beredningen föreställer sig, detta antagande ej kan af

erfarenheten jäfvas och man dertill tager i betraktande sannolikheten

af att ett oredligt förfarande varder till följd af det särskilda kungörandet

upptäckt under de tio år, som måste föregå lagfartens

beviljande, eller åtminstone förr än Rätten slutligt handlagt lagfartsärendet,

lärer deraf otvifvelaktigt följa att den omnämnda vådan icke

i förevarande fall är i någon mån större än i alla andra, der å ett

i sig sjelf ogiltigt fång lagfart kan komma att beviljas och på grund

deraf inteckningar utsläppas i allmänna rörelsen. Snarare är vådan

mindre genom den till allmänhetens kännedom spridda varning kun

-

72

"örandet innebo och genom sjelfva beskaffenheten af lagfartsbeslutet

Om den, till hvilken en egendom eller en inteckning erbjud ,

iakttager den visserligen ej öfverdrifna försigtighet»,, åt begära, ett

utdrag af lagfartsboken, kan han ej undgå att vid forsta anblick

uppmärksamma den befintliga bristen, under det att '' ^ amlm “1

den brist, som gör si väl lagfarten som inteckningen till en nullitet,

sannolikt ej kan ens anas än mindre röjas. Man torde således 1C e

med skäl kunna påstå att det ifrågavarande förfaringssättet uppmanar

till eller tillstädjer transaktioner, som ega ett yttre sken af la„ g

het hvarigenom allmänheten vilseledes. av

Ändamålet med föreslagna ändringen i » lag « slagen ^är

såsom redan blifvit här ofvan samt uti motiven till hafdelagens 4 $

anmärkt dels att åt de före 1876 lagfarna fång bereda den trygg“Horn

anteckning i lagfartsbok medför till f-kommame a lagfarts

beviljande å ogiltiga fång, dels ock att bereda t llMlc till drt

offentliggörande och antecknande i lagfartsbok af dylika fång, so

fw Beredningens åsigt bör jemlik, häfdelagens allmänna grunder

utföra ett oeftergifligt vilkor för hätds vinnande.

° Då förevarande 22 § redan förut innehåller bestämmelser om

de rättsverkningar en enligt äldre lag beviljad lagfart medför, h

det föreslagna stadgandet ansetts kunna deribland inrymmas he

än att upptagas under särskild §, hvarigenom paragrafernas ord

ninesfölid skulle förändras.

^ Ifrågavarande bestämmelser torde oek kunna , ej oväsentlig man

bidraga dertill att lagfartsböckerna komma att tidigare * J

kunnat förväntas, fullständigt upptaga dem, som »ro ratte eBare

den fasta egendomen i riket.

III.

Förordningen

om tillägg till 60 § i Förordningen den 16 Juni 1875 angående

inteckning i fast egendom.

De skäl, hvilka föranledt det föreslagna tillägget till 60 § inteckningslagen,

äro angifva vid motiveringen af 5 § i häfdelagen.

10

Särskildt yttrande

af

t. f. Presidenten Berg.

För utöfningen af egares rätt att genom klander återvinna fast

egendom, hvaraf annan på god tro kommit i besittning, hafva i förslaget

blifvit utsatta två olika tider, nemligen dels en kortare af tio

år för de fall då antingen den, som på god tro först åtkommit egendomen,

deraf fortfarande varit i besittning under hela nämnda tid

sedan lagfart honom beviljades, eller ock, om två eller flere under

tiden innehaft egendomen, de alla varit i god tro, dels ock en längre

af tjugu år för den händelse att väl siste innehafvaren men icke alla

hans företrädare i god tro åtkommit egendomen. Rättskollisionen

emellan egaren och den redlige innehafvaren synes mig emellertid i

dessa fall ej förete några så väsentliga skiljaktigheter att på grund

deraf deras inbördes rättigheter böra olika bedömas. I alla de antydda

fallen förutsättes att egendomen under en viss längre tid, på

grund af lagfaret fång, varit i innehafvarens eller hans och hans

fångesmäns besittning och att innehafvaren i god tro åtkommit egendomen.

Egarens försummelse att i tid göra sitt anspråk gällande är

ej i det ena fallet större eller mindre än i det andra och förlusten

för honom, om han förlorar sin rätt till klanders anställande, eller

i motsatt fall för innehafvaren, torde vara lika stor och lika oförskyld,

ehvad någon af den senares företrädare i besittningen varit i

god tro eller icke.

Denna tillfälliga och af dem båda oberoende omständighet synes

mig således ej lämpligen böra läggas till grund för afgörande af frågan

hvilkenderas anspråk bör för den andres vika. Då egaren till en

fastighet, som olagligen blifvit honom frånhänd, under någon längre

75

tid underlåter att genom klandertalan vinna den åter, lärer anledningen

dertill vanligen få sökas i bristande kännedom om hans rätt,

och anser man sig, med hänsyn härtill, ej i allmänhet kunna tillförsäkra

den, som i god tro åtkommit egendomen, full trygghet mot

äldre anspråk förr än efter en häfdetid af tjugu år, synes någon

giltig anledning att, till förfång för egaren, förkorta denna tid ej

förefinnas i de här ofvan först omförmälda, i förslagets 1 och 2 §§

upptagna fall, i hvilka icke mera än i andra någon särskild försummelse

ligger egaren till last. Tilltror man sig åter att vid nämnda

fall, hvilka torde blifva de oftast förekommande, kunna till förmån

för egendomens innehafvare afskära egarens rätt till talan redan efter

tio års förlopp, synes samma förmån billigtvis böra beredas hvarje

innehafvare, som i god tro åtkommit egendomen från någon, som

han enligt lagfartsprotokollet och lagfartsboken haft grundad anledning

att antaga för egare.

På dessa skäl har jag ansett för samtliga ofvan omförmälda fall

böra stadgas enahanda häfdetid, dervid jag trott nödig försigtighet

bjuda att densamma ej bestämmes kortare än tjugu år.

Äfven i ett annat afseende är min åsigt i någon mån afvikande

från den af Beredningens pluralitet uttalade. Såsom ofvan blifvit

antydt skulle, enligt Beredningens i den delen af mig biträdda förslag,

en senare innehafvare i vissa fall ega att, med beräkning af

sin fångesmans besittningstid, tillgodonjuta häfd äfven då fångesmannen

på grund af bristande god tro eller af annan orsak ej skulle

kunnat värja sig från klander; men likasom enligt förslaget lagfart

i allmänhet utgör ett oeftergifligt vilkor för grundläggande af häfd,

har jag — härutinnan skiljande mig från pluraliteten — trott omförmälda,

den senare innehafvaren medgifna, sjelfständiga och af fångesinannens

åtgöranden oberoende rätt till häfd ej heller böra vidtaga

förr än efter det lagfart jemväl å det senare fånget blifvit meddelad.

Genom att sålunda för denna sjelfständiga rätts inträdande

utsätta en bestämd och oomtvistlig tidpunkt, synes mig många måhända

eljest svårlösta förvecklingar kunna förekommas, särdeles då

76

fråga är om affallen fast egendom. På de skäl, som i Beredningens

motiv äro närmare utvecklade, har nemligen, i fråga om häfd, arf

blifvit likstäldt med andra fång, och hvad ofvan blifvit sagdt om

en senare innehafvares rätt att på grund af sin goda tro mot klander

värja en fastighet, som blifvit af fångesmannen på oredligt sätt

åtkommen, är således äfven gällande för den oredlige innehafvarens

arfvingar. Häremot torde ej heller någon giltig anmärkning kunna

göras, så vida arfvingarne utan kännedom om det svek, som legat

arflåtaren till last och således under antagande att fastigheten utgjorde

en hans välfångna egendom, låtit densamma i skifte ingå och

dervid någon tvist om grunderna för boets fördelning ej yppats. Den

som då i god tro får sig fastigheten eller andel deri tillskiftad, torde

för detta sitt fång, så vida äfven öfriga vilkoren för häfd äro för

handen, på grund deraf kunna påräkna samma skydd, som skulle

kommit honom till del, om han genom aftal med arflåtaren under

dennes lifstid fått egendomen till sig öfverlåten. Annorlunda synes

deremot förhållandet vara om klandret anställes innan ännu blifvit

afgjordt huru vida dödsboet kommer att gå i arf eller till äfventyrs

måste för gäld till borgenärer afträd.as samt, der flere sterbhusdelegare

finnas, hvarderas rätt i boet blifvit slutligen bestämd. Varder

nemligen då ådagalagdt att den aflidne på oredligt sätt kommit i

besittning af fastigheten, torde arfvingarne, äfven om de eller någon

af dem derom vid dödsfallet saknat kännedom, i allt fall ej skäligen

böra från denna omständighet kunna härleda laglig rätt att, på grund

af arflåtarens orättmätiga besittning, huru lång tid den än må hafva

fortfarit, freda sig från klandret och taga i arf en egendom, som

veterligen ej utgjorde någon tillgång i arflåtarens bo, äfvensom, i

händelse till följd af arfvinges frånvaro å okänd ort eller af uppkomna

tvister emellan olika arfspretendenter eller emellan arfvinge

och testamentstagare outredt är till hvilken eller hvilka qvarlåtenskapen

kommer att öfvergå, egarens rätt att återvinna sin egendom

ej billigtvis bör deraf uppehållas eller göras beroende af frågan huru

vida företrädesrätt i nämnda hänseende framdeles må blifva tillerkänd

77

deri ene eller den andre af de tvistande. Då jag emellertid befarar

att eu mot denna min uppfattning stridande åsigt skulle inom lagskipning^

kunna göra sig gällande, har jag till förebyggande deraf

samt till undanrödjande af tvekan huru i ofvan antydda fall, då klander

anställes mot ett under utredning varande dödsbo, häfdelagen

rätteligen bör tillämpas, trott någon lämpligare utväg ej finnas än

att, på sätt ofvan är antydt, frågan om arfvinges rätt att på grund

af sin goda tro medelst häfd försvara en egendom, som i arflåtarens

hand varit underkastad klander, göres beroende deraf att arfvingen,

efter det egendom faktiskt honom i arf tillfallit, å detta sitt fång

erhållit lagfart. Och då hvad sålunda blifvit sagdt om arffallen egendom

hufvudsakligen äfven gäller om sådan den aflidnes fastighet, som

på grund af giftorätt tillfaller efterlefvande make, samt det af mig

ifrågasatta stadgande synes jemväl vid köp och andra aftal om fast

egendom kunna lända till reda och ordning, har jag ansett detsamma

böra vid alla fång göras tillämpligt. Den, som genom klander vill

återvinna en egendom, hvilken olagligen blifvit honom afhänd, torde

i allmänhet ej kunna förutsättas ega fullständig kännedom om andra

afhandlingar angående fastigheten än sådana, hvarom upplysning står

att vinna i lagfartsprotokollet och lagfartsboken; och om han rigtat

sin talan emot den, som, enligt hvad nämnda handlingar utvisa, senast

lagfarit, synes, så vida klanderrätten emot denne ej är försutten,

den omständighet att egendomen sedermera blifvit öfverlåten till någon

annan, som till äfventyrs ej hunne före häfdetidens utgång instämmas

eller kunde stödja sin rätt till häfd på andra grunder än

dem, hvilka den instämde egt att åberopa, billigtvis ej böra lända

till inskränkning eller förringande af den klandrandes rätt, med mindre

han underlåtit att låta klandret i lagfartsprotokollet anteckna

innan den senare innehafvare!! erhållit lagfart å sitt fång. Eu oredlig

innehafvare skulle eljest, så snart han finge kunskap om ett till—

ärnadt och befogadt klander, kunna tillintetgöra verkan deraf genom

egendomens öfverlåtande • till någon, om hvars bristande goda tro

bevisning måhända ej kunde åstadkommas. Visserligen skulle, om

78

mitt nämnda förslag godkännes, äfven en redlig köpare, ehuru han

först tjugu år efter det lagfart blifvit säljaren meddelad inlåtit sig

i aftal med denne, likväl under tiden till dess äfven han erhölle lagfart

vara utsatt för äfventyr att, på grund af bristande god tro hos

fångesmannen, nödgas afstå egendomen och sålunda gå miste om den

trygghet, som med häfdeinstitutet åsyftas. Någon fullständig och

absolut säkerhet i nämnda afseende redan från den stund köpeaftalet

slutes torde emellertid svårligen kunna en köpare beredas. Utom

det att han i allmänhet, åtminstone intill dess lagfart blifvit sökt,

ej är fri från fara att genom säljarens förvållande nödgas afstå egendomen

eller lida minskning i sin rätt, kan, äfven efter pluralitetens

förslag, ett ingånget köpeaftal blifva omintetgjordt genom ett derförinnan,

utan köparens vetskap, instärndt klander, och om enahanda

verkan tillerkännes en klandertalan, som, ehuru ej instämd då köpet

sker, likväl blifvit före dess lagfarande antecknadt i lagfartsprotokollet,

synes någon synnerligen ökad våda derigenom ej tillskyndas köparen,

hvilken i allt fall ej lärer sakna utväg att skydda sig mot

den förlust, som deraf kan blifva en följd. Har han vid köpets afsilande

beräknat att kunna medelst häfd värja detsamma mot framtida

klander, måste han förutsättas hafva gjort sig underrättad att

fångesmannen erhållit lafartg och om tiden när det skedde. Någon

svårighet att styrka fångesmannens åtkomst förefinnes således icke

och lagfart å köpet bör följaktligen i regeln kunna erhållas så snart

ansökning derom göres. Skulle också någon gång hinder deremot

möta på grund af formella brister vid köpets afsilande eller uppkommen

fråga om detsammas återgång eller bestånd, torde i detta

fall, då ovisst är huruvida köparen må såsom egendomens rätte innehafvare

anses, en instämd klandertalan ej skäligen böra i afvaktan

på slutlig utredning derom uppehållas utan den klandrande på goda

skäl kunna fordra att få tillgodonjuta den rätt, som skolat honom

tillkomma om egendomen fortfarande varit i säljarens hand. De anförda

betänkligheterna hafva derföre ej af mig ansetts innebära tillräcklig

anledning att särskildt i fråga om köp och ännu mindre för

79

gåfva och skifte frångå omförmälda, med hänsyn till egarens billiga

anspråk ej ovigtiga grundsats.

I öfverensstämmelse med de sålunda af mig uttalade åsigter har

jag ansett förslaget till förordning om häfd böra erhålla följande i

ofvan angifna hänseenden förändrade innehåll:

Förslag

till

Förordning om tjuguårig häfd.

Med upphäfvande — — — — som följer:

1 §•

Har någon i god tro åtkommit fast egendom och den, efter vunnen

lagfart, såsom egare besuttit utan afbrott under tjugu år, då

må ej klander, som derefter på grund af äldre rätt instämmes, emot

häfden gälla.

2 §•

Hafva två eller flere, hvar efter annan, såsom egare haft fast

egendom i besittning utan afbrott under sammanlagdt tjugu år sedan

lagfart å den förstes fång meddelades, vare emot den häfd klander,

som på grund afl» äldre rätt efter nämnda tid instämmes, ej gällande,

om den, som vid slutet af samma tid innehade egendomen, eller annan,

till hvilken den sedermera öfvergått, var i god tro när han

egendomen åtkom. Ej må dock, innan lagfart å senare innehafvares

fång blifvit beviljad, denne, ändå att han är i god tro, till sitt fredande

från klander räkna sig häfd till godo utan så är att föregående innehafvaren,

om lian suttit i egendomen qvar då klandret anstäldes, kunnat

derifrån på grund af häfd enligt nu stadgade grunder sig värja.

3, 4 och 5 §§ — 4, 5 och 6 §§ i Beredningens förslag.