SOU 1882:1

REDOGÖRELSE

FÖR

DE I ÅTSKILLIGA LÄNDER INRÄTTADE

P OSTS PAR B AN K E1

OCH DEN FÖR DEM GÄLLANDE LAGSTIFTNING.

ENLIGT UPPDRAG AP

CHEFEN FÖR KONGL. FINANSDEPARTEMENTET

UTARBETAD AF

HJ. AF PETERSENS

V. HÄRADSHÖFDING.

STOCKHOLM-, 1881.

KONGL. BOKTRYCKERIET

P. A. NOTI STP. DT & SÖNER.

Till Herr Statsrådet och Chefen för Kong!

Finansdepartementet.

Vid full görande af det utaf Herr Statsrådet i April månad

innevarande år emottagna uppdrag att utarbeta eu redogörelse

för de i åtskilliga länder inrättade postsparbanker,

både jag, då eu sådan redogörelse för att uppfylla sitt

2

ändamål bör vara möjligast fullständig, ämnat följa den

plan att först göra en kort framställning af några de

vigtigaste grundsatser, som vid postsparbankers inrättande

vunnit tillämpning, att vidare för hvarje särskildt land,

jemte en hastig öfverblick af sparbanksväsendets utveckling

och dess ståndpunkt vid tiden för det nya systemets

införande, ''redogöra för innehållet af de lagar och instruktioner,

som reglera postsparbankernas verksamhet, för de

motiv, som legat till grund för lagarnes utarbetande och

föi- de olika åsigter, som under lagarnes föregående behandling

inom de särskilda ländernas representationer förfäktats,

samt att slutligen genom framläggande af görligast

fullständiga statistiska data möjliggöra ett bedömande af

företrädena hos den ena eller andra af de grundsatser,

som blifvit tillämpade.

Emellertid har ett konseqvent fullföljande af denna

plan strandat på svårigheten att anskaffa nödigt material.

Då här på platsen så godt som icke'' någon litteratur i

ämnet funnits att tillgå, har genom Utrikesdepartementets

försorg1 från de särskilda länderna införskaffats och i nästlidne

Augusti månad mig tillhandakommit, förutom en del

officiella handlingar, åtskilliga tidningar och tidskrifter,

innehållande uppsatser i frågan, jemte några densamma

rörande mindre specialskrifter.

Men detta material, om än i vissa hänseenden fullständigt,

har deremot i andra lemnat mycket öfrigt att

önska. Särskildt är detta fallet hvad angår England, ett

förhållande desto mera att beklaga, som den engelska

postsparbanken, den första i sitt slag, allmänt erkännes

vara den bäst organiserade och derför i allt väsentligt

tjenat såsom mönster för liknande inrättningar i andra

länder. Jag har sålunda saknat all utväg att i sammanhang

med framställningen af den för berörda sparbank

gällande lag kunna lemna någon som helst redogörelse

3

föi'' den föregående behandling, för hvilken densamma varit

föremål. Likaledes har det icke varit mig möjligt att gifva

en åskådlig bild af mekanismen inom Generalpoststyrelsens

sparbanksdepartement eller att redogöra för de utaf tlie

National Debt Office vid förvaltningen och fruktbargörandet

af sparbankens fonder följda grunder.

I saknad af tillräckligt statistiskt material har jag ej

heller åt denna del af arbetet kunnat gifva den fullständighet,

som varit önskvärd och vid redogörelsen för en institution

af ifrågavarande beskaffenhet desto nödvändigare,

som ett säkert omdöme om dess ändamålsenlighet endast

kan grunda sig på de under en längre tids verksamhet

vunna resultat.

Då emellertid den för detta arbetes fullbordande bestämda

tid icke medgifver att från utlandet anskaffa de

ytterligare uppgifter i ämnet, som kunde vara erforderliga,

torde bristerna i nu anmärkta hänseenden ej böra läggas

mig till last.

Inrättandet af sparbanker, stälda under statens garanti

och förvaltning och hvilkas vexelverkan med allmänheten

förmedlas genom de särskilda postanstalterna, eller s. k.

postsparbanker, har väsentligen föranledts af två omständigheter,

nemligen nödvändigheten af större säkerhet för

återbekommande af insatta medel och af mera beqvämlighet

för verkställande af insättningar och uttag, än de enskilda

sparbankerna kunna erbjuda. I allmänhet har redan

under ett tidigare stadium af sparbankernas tillvaro staten

mellankommit och genom lagbestämmelser, hvilka tid efter

annan blifvit ej obetydligt skärpta, sökt reglera sparbankernas

verksamhet. Detta oaktadt har det dock ej kunnat

förebyggas, att inom flere länder, företrädesvis England,

oregelbundenheter och underslef vid sparbankernas skötsel

förekommit, hvarigenom betydliga förluster tillskyndats

allmänheten, förluster desto mera att beklaga, som de

drabbat de fattigare samhällsklasserna. Vidare har det ej

kunnat undgå uppmärksamhet, att ehuru de enskilda sparbankerna

utöfvat. en synnerligen välgörande verksamhet

och särskildt under de sista decennierna vunnit en ständigt

ökad utveckling, hafva de dock ej förmått att i den

grad, som vore önskligt, befordra sparsamhet och derigenom

bidraga till förbättring i den fattigare befolkningens ställning.

De hafva ej kunnat tillräckligt utsträcka sin verksamhet

till de samhällsklasser, arbetare, daglönare, tjenstfolk

in. fl., hos hvilka håg för sparsamhet i så mycket

6

högre grad måste genom hvarje medel framkallas, som

det öfverskott af''dessa klassers arbetsförtjenst, som efter

tillfredsställande af de nödvändigaste behofven kan afsättas

för framtida ändamål, är ringa, men deremot frestelsen att

genast använda detsamma är stor. De enskilda sparbankerna

hafva vanligen sina kontor endast på större och

mera folkrika orter. Hafva de på mera aflägse belägna

och fåtaligt besökta ställen beredt tillfälle till insättning af

sparmedel, erbjudas i regeln sådana tillfällen allt för sällan,

oftast en eller högst ett par dagar i veckan och då endast

under ett inskränkt antal timmar om dagen. Med den

erfarenhet för ögonen, att sparkassan, för att från förskingring

rädda det möjliga öfverskottet af arbetsförtjensten,

måste genast vara till hands, då förtjensten utfaller, och

ej lemna arbetaren tid att använda densamma till mindre

nyttiga ändamål, kan den omständighet, att de enskilda

sparbankerna i mycket lemna öfrigt att önska, ej väcka

förvåning.

Nu påpekade förhållanden, brist på nödig garanti och

tillräckligt tillmötesgående mot allmänheten, har af lätt

insedda skäl ledt tanken derpå, att endast staten kan

på ett fullt tillfredsställande sätt organisera sparbanksväsendet

och befordra den allmännyttiga uppgift, som dermed

är afsedd, då det endast för staten är möjligt att erbjuda

en otvifvelaktig säkerhet och att för emottagande

och utlemnande af sparmedel tillhandahålla lokaler i tillräckligt

antal och när som helst tillgängliga för allmänheten.

I fråga om hvilken förvaltningsgren bör omhänderhafva

värden af eu statens sparinrättning har posten

enstämmigt blifvit ansedd såsom den dertill lämpligaste.

Visserligen har man i Frankrike tänkt sig möjligheten att

använda statens uppbördsmän såsom mellanhänder för uppsändande

af sparmedel, och genom ett dekret af den 23

Augusti 1875 hafva uppbördsmännen för nämnda ändamål

7

blifvit strida till de enskilda sparbankernas förfogande,

ehuru dessa endast i ringa utsträckning begagnat sig af

ett sådant medgifvande. Men mot uppbördsmännens lämplighet

att tjena såsom uppsamlare af sparmedel har erinrats,

att desse tjenstemän hafva att uppbära skatterna,

som äro obligatoriska, under det insättningar i en sparkassa

måste vara fullkomligt frivilliga, om de skola vara

att påräkna i någon afsevärd mängd. Erfarenheten har

äfven visat, att synuerligast på landsbygden mången, som

lyckats göra besparingar, tvekat att öfverlemna dem till

uppbördsmannen af fruktan, att denne med mera stränghet

skulle af honom utkräfva möjligen resterande’ skattebidrag,

då han visat sig kunnat lägga åsido en sparad

penning.

Deremot har man ansett posten genom dess centrala

organisation och dess talrika kontor i landsorten ega de

förutsättningar, som göra den framför andra förvaltningsgrenar

lämplig att uppsamla och vårda befolkningens besparingar.

Posten är en institution, som är af alla känd

och ingifver ett oinskränkt förtroende. De i dess tjenst

anstälde personer hafva redan till följd af arten af deras

göromål en ej ringa erfarenhet beträffande bokföring samt

uppbörd och redovisning af penningar, ett förhållande,

som väsentligen underlättar förvärfvandet af nödiga insigter

i sparbanksrörelsen, hvilken i många hänseenden

erfordrar enahanda åtgärder som utvexlingen af postanvisningar.

Dessutom är posten i högre grad än någon annan

statens inrättning egnad att framkalla och befordra sparsamhet

derigenom, att den utsträcker sin verksamhet till

alla delar af landet och sålunda gör det möjligt för befolkningen

äfven i de mest aflägsna landsorter att utan

tidsuppoffring och på nära håll insätta och vid behof åter

utbekomma sina besparingar.

8

Vid inrättandet af postsparbanker har man låtit sig

angeläget vara att så litet som möjligt störa redan bestående

sparbanker i deras verksamhet. Sålunda har man,

synnerligast under första tiden af postsparbankens tillvaro,

med sorgfällighet undvikit att för sparbanksrörelse

upplåta postanstalt i närheten af någon äldre sparbank.

Också har det visat sig, att båda arterna af sparbanker

kunna väl trifvas vid sidan af hvarandra, och öfverflyttning

af sparmedel från postsparbank till de enskilda sparbankerna

och tvärtom försiggår oafbrutet och med största

lätthet. Detta torde i väsentlig mån vara att tillskrifva

den omständighet, att de båda arterna af sparbanker betjena

en helt olika publik. De enskilda sparbankerna

hafva nemligen till stol'' del bibehållit sina gamla kunder,

hvilka utgöras af de mera välmående bland den lägre,

fasta befolkningen, under det postsparbanken skapat en

ny kategori af insättare, nemligen tjenstfolk, daglönare

och i allmänhet den mera rörliga delen af befolkningen.

Att så är förhållandet framgår bland annat dels deraf, att

uttag af sparbanksmedel å annan postanstalt, än der första

insättning egt rum, förekommer mycket talrikt och utgjorde

t. ex. i England år 1877 27 % af samtliga uttag,

dels ock deraf att i medeltal tillgodohafvandet å hvarje

räkning är vida större i de enskilda sparbankerna än i

postsparbankerna. Sålunda utgjorde i England år 1879

insättares fordran i medeltal i de enskilda sparbankerna

£ 30 s. 6 d. 5 och i postsparbanken £ 16 s. 1 d. 11.

Visserligen hafva i England efter postsparbankens inrättande

ett ej ringa antal af de gamla bankerna måst upphöra

med sin verksamhet, men dessa hafva mestadels

varit mindre solida och illa skötta. De solidare sparbankerna

hafva deremot väl bestått i täflan med postsparbanken

och allt mera utvecklats år från år. De representerade

år 1880 ett sammanlagdt kapital af omkring

9

£ 40 millioner. I Italien har, sedan postsparbanken derstädes

år 1876 kom till stånd, de enskilda sparbankernas

antal ökats från 282 till 358 och deras sammanlagda kapital

stigit från 445 millioner till 686 millioner lire.

Ett af de vigtigaste företräden postsparbankerna i allmänhet

ega framför de enskilda sparkassorna är tillfälle

för allmänheten att verkställa insättningar och uttag i

hvilken del af landet som helst. Att en sådan anordning

måste vålla ej ringa omgång och besvär vid bokföringen

och kontrollen öfver tjenstemännen vid de olika postanstalterna

samt derigenom ej oväsentligen öka de med

postsparbankens skötsel förenade kostnader, är naturligt,

helst omsättningar å annan ort, än der den första insättningen

egt ruin, på sätt ofvan framhållits, förekomma i

mycket stort antal. Också har från många håll påyrkats,

att postsparbanken, i likhet med de enskilda sparbankerna,

skulle medgifva insättningar och uttag endast vid den

postanstalt, som utstält sparbanksboken, och att rättighet

att göra omsättningar vid annan postanstalt skulle vara

förenad med vissa formaliteter för att få insättarens räkning

dit öfverförd.

Men såväl i allmänhetens som i postsparbankens eget

intresse har det ansetts nödigt att bereda största möjliga

lätthet och beqvämlighet i detta hänseende. Ty på samma

gång som det för den del af befolkningen, som ofta förändrar

vistelseort, är af ovärderlig nytta att, hvarhelst den

befinner sig, kunna genast utan omgång fru klargöra äfven

de minsta besparingar och i händelse af behof förfoga deröfver,

är det af vigt för postsparbanken, som naturligen

icke kan betala sina kunder så hög ränta som de enskilda

sparkassorna, att i stället kunna erbjuda andra fördelar,

som dessa sakna. Också har det i allmänhet ansetts som

ett nödvändigt vilkor för postsparbankens framgång och

utveckling, att omsättningar få ega rum vid hvilken som

10

helst af samtliga för sparbanksrörelsen upplåtna postanstalter.

Härifrån göra dock några postsparbanker undantag.

I fråga om minimum för insättningar och lämpligaste

gränsen derför har vid den offentliga diskussionen åsigterna

varit mycket delade. Att lägsta möjliga minimum

bidrager till att befordra sparsamhet har af alla erkänts,

men ett mycket lågt minimum har å andra sidan befunnits

verka en betydlig stegring i kostnaden för bankens förvaltning

derigenom, att antalet insättningar i samma mån

blifver större. Minimum har derför ej ansetts kunna lämpligen

bestämmas lägre än till 1 shilling i England och 1

franc i Frankrike, Belgien och Italien. För att motverka

den olägenhet, som ett så högt minimum obestridligen

innebär, har man sedan kort tid börjat använda s. k. sparmärJcen,

en reform inom sparbanksväsendet, för hvilken

man har att tacka en tjensteman i den engelska postsparbanken,

M. Charles Dibdin. Dessa märken äro utstälda

å mycket små belopp (i England å 1 penny, i Belgien

å 5 centimer o. s. v.) och användas sålunda, att de, i

mån som de samlas, häftas på särskilda, med ett visst

antal rutor (i England 12) försedda kort, hvilka af postsparbanken

afgiftsfritt tillhandahållas. När nu kortet är

fyldt och det för insättning stadgade minimum sålunda

uppnåtts, inlemnas kortet till någon postanstalt och mottages

der såsom kontant insättning af motsvarande belopp.

Sparmärkena makuleras, hvarefter samma kort åter utlemnas

och användes. Hvilken betydande roll vid uppsamlandet

af besparingar till mycket små belopp dessa sparmärken

spela, kan man finna deraf, att i England från den

13 September 1880, då försök med sparmärken först anstäldes

i 10 grefskap, till slutet af Oktober samma år inlemnades

på der varande postsparbankskontor 14,000 fylda

sparkort; den 15 November böljade sparmärken allmänt

användas i England, Skoband och Irland, och en månad

11

senare uppgick summan af på detta sätt uppsamlade sparmedel

till 85,000 shilling, hvilka gåfvo anledning till

öppnande af 58,000 nya sparbanksräkningar.

Rörande maximum för insättningar har den åsigt ej

saknat anhängare, enligt hvilken insättare skulle ega frihet

•att deponera sina besparingar utan inskränkning till beloppet.

Man har ansett det innebära en orättvisa och

äfven motverka sparbankens ändamål, att en person skulle

ega tillfälle att fruktbargöra sina besparingar endast till

ett visst belopp, då det öfverskott öfver utgifterna, han

derefter skulle ega, blefve i brist på placering förbrukadt.

Han kunde i öfrigt lätt eludera föreskriften härom genom

att insätta en del af sina besparade medel i annan persons

namn. Dertill komme, att en sparbank först då kunde

realisera vinst, när dess omsättningar vore betydande; den

kunde då placera större eller mindre del af de insatta

medlen mot högre ränta, som satte den i stånd att icke

blott bestrida sina kostnader, utan äfven samla reserv för

att möta möjliga förluster, bland annat förlusten af ränta

på det kapital, som ständigt måste hållas tillgängligt för

uttag.

Af det vida öfvervägande flertalet omfattas emellertid

den åsigt, att en insättares tillgodohafvande ej må öfverstiga

ett bestämdt maximum. Detta af två skäl. Eu sparbank

bör icke vara en depositionsanstalt, ämnad att mottaga

och fruktbargöra den förmögnare befolkningens samlade

kapital. Dess ändamål är att framkalla och befordra sparsamhet,

hjelpa den mindre bemedlade att ordna sitt lefnadssätt

och erbjuda honom tillfälle att samla och fruktbargöra

öfverskottet öfver hans lefnadskostnader, till dess hans besparingar

uppnått en summa, som medgifver definitiv

placering. Vidare fordrar postsparbankens egen säkerhet

att ett maximum för insättningar finnes föreskrifvet. Ett

starkt tillflöde af kapital ökar postsparbankens ansvarighet

12

och kan vålla banken stor svårighet att uppfylla sina

förbindelser mot insättare under tider af ekonomiskt betryck,

då dess kassa tages i förökadt anspråk.

Lagan ie för de fleste postsparbanker innehålla derför

äfven föreskrift om maximum för insättares tillgodohafvande.

Dock är detta maximum i allmänhet temligen högt(i

England £ 300 incl. upplupen ränta, i Frankrike 2,000

francs o. s. v., dock är det i allmänhet medgifvet välgörande

stiftelser, föreningar till ömsesidigt understöd,

pennybanker och dylika inrättningar att i sparbanken insätta

vida högre belopp). Ändamålet härmed är dels att

gä allmänhetens i sådant hänseende uttalade önskningar

till mötes och möjliggöra täflan med de enskilda sparbankerna,

som mestadels medgifva högre maximum, dels

ock att tillskynda postsparbanken eu fördel, ty då kostnaden

för hvarje omsättning är lika stor, vare sig denna

omfattar större eller mindre summa, länder eu omsättning

å ett mera betydande belopp naturligen postsparbanken

till fördel. Englands generalpostmästare yttrar äfven uti

sin till parlamentet afgifna rapport rörande engelska postsparbankens

verksamhet år 1874: »Postsparbankens ändamål

är visserligen icke att realisera vinst, men den bör

ej heller tillskynda staten förlust; den bör kunna uppehålla

sig sjelf och dess vigtigaste uppgift är att erbjuda

fullständig säkerhet. Jag är benägen att allt mera underlätta

allmänhetens affärer med banken genom att för ändamålet

upplåta allt flere postanstalter. För närvarande kostar

emellertid hvarje omsättning 6 pence; det är derför nödigt,

att de små insättningarna, hvilka blifva ganska kostsamma,

motvägas af insättningar till större belopp.»

En postsparbanks förvaltningskostnader böra, enligt

de åsigter, som i hithörande lagstiftning vunnit tillämpning,

bestridas af banken sjelf. Den bör vara hvad den

engelska sparbankslagen kallar selfsupp or ting, d. v. s. be

-

13

strida förvaltningskostnaderna med det belopp, som utgör

skilnaden mellan den ränta, banken sjelf uppbär och den

ränta, som af banken utbetalas till insättare. Att låta kostnaden

direkt drabba insättaren genom att låta honom vidkännas

en kontant afgift för hvarje omsättning har ansetts

desto mindre lämpligt, som en sådan åtgärd antagligen

skulle hos allmänheten minska benägenheten att göra insättningar,

då dermed vore förenad en, om än ringa,

kontant utgift. Den obetydliga nedsättning i postsparbankens

räntefot, som är nödig för att bereda banken ett

öfverskott, undgår deremot allmänhetens uppmärksamhet.

Postsparbanken godtgör i allmänhet insättare lägre

ränta, än hvad dessa kunna erhålla hos de enskilda sparbankerna.

Den kan göra det utan fruktan att duka under

i täflan med de senare, emedan den i öfrigt erbjuder insättare

så många fördelar, som dessa sakna. Men såväl

bankens eget som statens intresse hafva dessutom ansetts

fordra, att den af postsparbanken erbjudna ränta sättes

temligen låg. Detta af flere skäl. För bankens egen säkerhet

är det naturligen af största vigt att kunna realisera

någon behållning på de af densamma förvaltade medel

och derigenom kunna bereda sig en reserv för att möta

möjliga förluster. Vidare har det ansetts af stor betydelse

för bankens kredit, att räntefoten så litet som möjligt är

underkastad förändringar. Den insättande- allmänheten,

som i de flesta fall saknar insigt och förmåga att bedöma

de anledningar, som kunna berättiga en nedsättning i

räntefoten, kan till följd af eu sådan åtgärd lätt förlora

förtroendet för en sparbank, som i de uti sparbanksboken

tryckta reglorna utlofvar en högre ränta, än som i verkligheten

kommer insättarne till godo.

Derför har, i ändamål att åt räntefoten gifva största

möjliga stadga, det i vissa länder ansetts nödigt, att densamma

bestämmes i sparbankslagen, så att en ändring

14

deri är beroende på båda statsmakternas beslut. Så är

förhållandet i England och Frankrike. I det senare landet

kan dock räntan, i händelse af behof, förändras genom

ett dekret af den verkställande makten, dock först efter

det le Conseil d’état afgifvit sitt utlåtande. I Italien bestämmes

räntan för hvarje år af finansministern efter samråd

med ministern för åkerbruk, näringar och handel, i

Belgien af det råd, som har sparbankens högsta ledning

om hand.

För att i möjligaste måtto skydda postsparbanken

mot förluster och sätta den i tillfälle att äfven under tider

af ekonomiskt betryck ostörd fortfara med sin verksamhet

och göra front mot de ökade anlopp på dess kassa, som

under sådana tider pläga förekomma, har man sökt omgärda

banken, med åtskilliga för sådant ändamål tryggande

bestämmelser. Dit höra föreskrifterna om maximum för

insättares tillgodohafvande och om rättigheten att förändra

räntefoten för insättningar, äfvensom den af alla postsparbanker

iakttagna regeln att hålla en måttlig räntefot. Den

kraftigaste bestämmelsen i detta hänseende är dock föreskriften,

att medel ej utbekommas utan förutgången uppsägning.

Denna inskränkning i insättares dispositionsrätt

att ej kunna utfå sina besparingar vid anfordran har

af många framhållits såsom en orättvisa, på samma gång

som postsparbanken i detta hänseende ej erbjöde samma

fördel som de enskilda sparbankerna, hvilka i vanliga fall

liqviderade vid anfordran.

Emellertid har en sådan föreskrift ansetts nödig såväl

i postspai’bankens som insättarnes intresse. M. Thiers

skriffel'' uti sin år 1850 afgifna Rapport sur Vassistance

et la prévoyance publiques: »Att utlofva betalning vid anfordran

af medel, å hvilka man förbundit sig att erlägga

ränta, och som man i följd deraf måste placera för att

göra fruktbärande, vore att utlofva det omöjliga och att

15

utsätta sig för att ej kunna uppfylla sina ingångna förbindelser.

» Sparbanksväsendets historia visar äfven nogsamt

nyttan och nödvändigheten af ett sådant försigtighetsmått.

I detta hänseende är lagen för den engelska postsparbanken

den minst stränga. Den föreskrifver ej någon

viss uppsägningstid. Men insättarens begäran om lyftning

af medel skall skriftligen insändas till centralförvaltningen

i London, som derefter tillsänder insättaren eu invisning,

mot hvars framlemnande vid den deri angifna postanstalten

medlen till honom utbetalas. Derigenom uppkommer en

mellantid af minst fyra dagar emellan uppsägningen och

utbetalningen, en mellantid, som, i händelse af talrika uppsägningar,

sätter banken i tillfälle att förstärka sin kassa.

Lagarne för öfriga postsparbanker föreskrifva deremot

viss uppsägningstid, längre i den mån det uppsagda beloppet

är större. Dessutom innehålla några lagar, särskildt

den för Frankrikes postsparbank, eu vigtig bestämmelse,

den s. k. danse de sauvegarde, enligt hvilken, i

händelse af förse majeure, verkställande makten eger att

genom dekret bemyndiga postsparbanken att inskränka

utbetalningen å hvarje uppsagd räkning till minst 50 francs

hvar fjortonde dag. Denna bestämmelse, som förefaller

synnerligen sträng, väckte emellertid ej ringaste motstånd

vid lagens behandling i de franska kamrarne. Man insåg

dess nödvändighet och hade i friskt minne de oerhörda

förluster, som år 1848 drabbade staten. Regeringen, uppskrämd

genom den mängd uppsägningar, hvaraf sparbankerna

öfverhopades, lät nemligen då sparbankerna verkställa

en fullständig liqvidation och genomförde en tvångskonvertering

af samtliga insatte medel i 5 % rentes efter

eu kurs, som först bestämdes till 80 francs, men kort derefter

nedsattes till 71 francs 60 centimer. Denna konvertering

ådrog staten en ren förlust af 140 millioner francs,

hvarförutan äfven insättarne tillskyndades den förlust, som

16

uppkom derigenom, att de utiingo sin liqvid i rentes å

80 francs och 71 francs 60 centimer, under det dessa

rentes i sjelfva verket ej voro värde mera än resp. 75

och 64 francs.

Deremot hade man under åren 1870 och 1871 i Frankrike

förvärfvat erfarenhet af den goda verkan af en föreskrift

sådan som den nu ifrågavarande. Vid tiden för

Paris belägring dekreterade regeringen, att de, som egde

fordran i dervarande sparbank, skulle utfå sina medel med

50 francs i månaden. Sparbanken räknade då 245,000

insättare, hvadan öfver 12 millioner francs kunde utfordras

i hvarje månad. Det oaktadt uppgingo de kontanta uttagen

ej till mer än 300,000 francs under första månaden

och 1,750,000 francs under de sex månader dekretet tilllämpades.

Under samma tid insattes i sparbanken medel

till belopp af 750,000 francs, så att statskassans hela

kontanta utgift för sparbankens räkning under denna tid

inskränkte sig till 1 million francs.

Att föreskriften om viss uppsägningstid, långt ifrån

att lända till skada, tvärtom är till fördel för insättarne,

har jemväl blifvit af erfarenheten bekräftadt. I allmänhet

torde man kunna antaga, att de behof, hvilka af sparbankens

kunder äro ämnade att tillgodoses med de uppsagda

medlen, icke äro mera trängande, än att dermed kan några

dagar anstå. Dessutom sätter den emellan uppsägningen och

utbetalningen förflytande tiden insättaren i tillfälle till eftertanke,

hvarigenom mången gång medlens förbrukande för

onyttiga ändamål förekommes. Också äro de fall, då en

redan verkställd uppsägning återtages, ingalunda sällsynta.

Eu bestämmelse, som i sin mån bidragit till det förtroende,

hvaraf postsparbankerna äro i åtnjutande, är den,

hvarigenom bankens samtliga tjenstemän äro tillförbundna

att ej för annan person yppa insättares namn eller de af

honom verkstälda omsättningar. Erfarenheten har nem

-

17

ligen visat, att synnerligast den arbetande klassen och

landtbefolkningen äro angelägna att för grannar, slägtingar

eller arbetsgifvare dölja, att de ega besparingar, och

att många af dem afskräckts från att insätta medlen i enskild

sparbank af den anledning, att deras arbetsgifvare

eller andra personer, af hvilka de varit beroende, tillhört

sparbankens styrelse. Föreskriften tillämpas med största

noggrannhet och dess öfverträdande är förenadt med mer

eller mindre stränga påföljder för den felande.

Det är i allmänhet förbjndet för insättare att samtidigt

hafva räkning i två olika sparbanker. Genom att

insätta medel i flere sparbanker skulle nemligen insättaren

kringgå stadgandet derom, att hans tillgodohafvande ej

får öfverstiga ett visst maximum; och då det i de flesta

fall är staten, som förvaltar och gör fruktbärande sparbankernas

medel, är det af vigt, att stadgandet om maximum

för insättningar, hvilket hufvudsakligen tillkommit för statens

trygghet, ej på sådant sätt trädes för nära.

Slutligen bör det framhållas, att man för befordrande

af postsparbankernas verksamhet varit angelägen att så

mycket som möjligt underlätta enskildas åtgärder med

banken samt befria denna från alla band, som kunna störande

inverka på dess rörelse. Sålunda tillhandahållas allmänheten

afgiftsfritt alla erforderliga formulär för meddelanden

med postsparbanken, alla sådana meddelanden

befordras portofritt, alla banken rörande handlingar äro

fria från inregistrerings- och stämpelafgift o. s. v.

Efter denna kortfattade redogörelse för några af de

vigtigaste grundsatser, som vid inrättande af postsparbanker

vunnit tillämpning, öfvergår jag till framställning

af den för dessa sparbanker i de särskilda länderna gällande

lagstiftning.

2

Stor-Britannien och. Irland.

Den första sparbank i de förenade rikena inrättades

år 1799 i Tottenham (Middlesex) af enskild person. Den

fick dock först år 1804 en bestämd organisation derig^iom,

att ett antal formögne ståndspersoner i orten åtogo sig

vården om densamma och ansvarighet för deri insatta

medel, en hvar till belopp af högst £, 100. Räntan bestämdes

till 5 %, hvilket emellertid inom kort hade till

följd, att den af styresmännen ingångna ansvarighet måste

tagas i anspråk för att banken skulle kunna fullgöra sina

förbindelser mot insättarne.

Denna sparbank efterföljdes snart af andra, hvilkas

verksamhet blef mindre förlustbringande, i det att räntan

på insatta medel sänktes. Det goda inflytande, sparbankerna

snart visade sig utöfva på de mindre bemedlade

klasserna, och det intresse, som från de förmögnares sida

lades i dagen för dessa inrättningar, dröjde ej att tilldraga

sig regeringens och parlamentets uppmärksamhet och år

1817 utfirdades en parlamentsakt (55. George III. c. 130)

»i ändamål att befordra inrättandet af sparbanker i England».

Genom denna akt, som utgör det första kända ingripande

från den lagstiftande maktens sida i sparbankernas

verksamhet, bestämdes, bland annat, att en sparbanks

principaler (trustees), Indika för denna befattning ej egde

uppbära någon aflöning, skulle, förr än den af dem stiftade

sparbank finge träda i verksamhet, hos domstolen i den

ort, der banken vore belägen, låta inregistrera de för den

-

19

samma gällande bestämmelser; att högsta beloppet, som

af eu person finge insättas, utgjorde forsta året £ 100

och hvardera af de följande £ 50; att ränta å insatte medel

skulle utgå efter £ 4. s. 11. d. 3 för £ 100 per år;

samt att sparbankens styrelse skulle insätta de deponerade

medlen hos Englands eller Irlands bank för räkning » Fullmäktige

för nedbringande af rikets gäld» (the Commissioners

för the reduetion of the national debt cj, hvilka hade

att förvalta medlen, samlade till en fond under benämning

the Savings hanks fund.

Lagstiftningen för sparbankerna undergick tid efter

annan åtskilliga, af omständigheterna påkallade förändringar.

Sålunda bestämdes år 1828, att de för hvarje nygrundad

sparbank stiftade regler skulle granskas och godkännas

af en lagfaren tjensteman, att maximum för insättningar,

med undantag af dem, som verkstäldes af välgörenhetsinrättningar

eller understödskassor, skulle utgöra

£ 30 om året och i det hela £ 150, samt att räntan

skulle utgå med £ 4 s. 8 för £ 100. År 1844 nedsattes

räntan till £ 3. s. 0. d. 10 för £ 100, men höjdes genom

sparbankslagen af år 1848 (11 o. 12 Vict. c. 133) till

£ 3. s. 5 för £ 100, vid hvilket belopp den allt sedermera

bibehållits äfven efter postsparbankens stiftande.

Men om äfven den lagstiftande maktens ingripande i

sparbankernas verksamhet varit egnad att sporra intresset

fö]'' dessa inrättningar och att åstadkomma likformighet i

sättet för deras förvaltning, hade derigenom cj kunnat

förebyggas betänkliga missgrepp och underslef, hvarigenom

insättarne tillskyndades betydande förluster. Flere sparbanker

gjorde bankrutt, förorsakad ej sällan af principalernas

^bestånd. Åtskilliga fall af oredlighet hos spar

°)

Till undvikande af den långa benämningen tillåter jag mig att i det

följande för nämnda myndighet använda uttrycket »The National Debt

Office»,

20

bankernas styresmän blefvo upptäckta. Dessa omständigheter

verkade derhän, att parlamentet år 1858 uppdrog åt

eu komité att anställa noggrann undersökning af sparbankernas

ställning och skötsel. Vid denna undersökning

utröntes, att principalerna för åtskilliga sparbanker underlåtit

att ''i öfverensstämmelse med föreskriften i 1817 års

parlamentsakt till the National Debt Office öfverlemna de

insatta medlen och i stället användt större eller mindre

del deraf till spekulationer, samt att de icke behörigen

öfvervakat sparbankernas tjensteman. Vidare kom i dagen,

att the National Debt Office icke gått till väga med tillräcklig

varsamhet vid förvaltningen af sparbanksfonden,

i det fondens medel dels användts vid konvertering af

äldre statslån, utan att den hållits skadeslös för de genom

en sådan åtgärd uppkomna förluster, dels blifvit placerad

i consols och andra valutor, inköpta till högre pris än

som för dom kunde erhållas i tider af ekonomiskt betryck,

då större partier deraf måst realiseras för att sätta

sparbankerna i tillfälle att möta ökade uttagningar. Dessa

omständigheter i förening dermed, att till sparbankerna

utbetalts högre ränta å sparbanksfondens medel, än som

motsvarade dessa medels afkastning, hade ledt derhän,

att om år 1858 de valutor, som uti the National Debt

Office represeiiterade sparbanksfondens tillgodohafvande,

skulle realiserats efter gällande kurs, hade ett deficit i

denna fond uppkommit till belopp af icke mindre än £

4,400,000.

Dessa upptäckter jemte insigten derom, att de befintliga

sparbankernas verksamhet och utveckling icke motsvarade

de anspråk, man med afseende på befolkningens

snabba framåtskridande i materielt välstånd hade rättighet

att ställa på dessa inrättningar, gäl vo upphofvet till ett

verksammare ingripande från statens sida och till sparbanks

väsendets centralisering.

21

Tanken på en sparbank, som betjenade sig af de särskilda

postanstalterna för sin vexelverkan med allmänheten,

både blifvit framkastad redan år 1807 af en parlamentsledamot,

M. Whitebread. Frågan återupptogs ånyo tjugo år

derefter och var då föremål för ett lifligt meningsutbyte

i pressen. Den hade då ryckt ett steg närmare sin lösning

genom införandet af postanvisningar, hvilka från postverkets

sida i flere hänseenden erfordra liknande åtgärder

med dem, som ifrågakomma vid sparbanksrörelsen. På

1850-talet blef saken varmt förordad af bland andra I):r

Hancok och bankiren Charles William Sikes. Men det

var först år 1860 som M. Gladstone, hufvudsakligen på

tillskyndelse af två högre tjenstemän i Generalpoststyrelsen,

MM. Chetwynd och Scudamore, för parlamentet framlade

ett förslag till bildande af eu allmän postsparbank,

hvilket förslag vann parlamentets bifall. Anordningarnc

för postsparbanken bedrefvos derefter med sådan skyndsamhet,

att banken kunde börja sin verksamhet redan v

den 16 September 1861.

Vid tiden för ifrågavarande reforms införande den 31

December 1860 innehade sparbanksväsendet i Storbritannien

och Irland följande ståndpunkt:

Antal

j sparbanker

1

1 sparbank

på antal

invånare.

Antal

insättare.

1 insättare

på antal

invånare.

Tillgodohaf-

Summa vande i medel-

insatte medel, tal för hvarje

insättare.

CO

CO

ZD

53,291

1,585,778

24,4

£ £ s. d.

41,259,145 26. 0. 4.

De för Englands postsparbank gällande bestämmelser

innefattas dels i parlamentsakten af den 17 Maj 1861

(24. Vict. c. 14: »An act to grant additional facilities for

22

deposing small savings åt interest with the security of

the Government for due repayment thereof» ) jemte de ändringar

och tillägg, som äro gjorda genom senare parlamentsakter

af den 4 Maj 1863 (26. Vict. c. 14: »An act

to amend the law relating to Post Office Savings Banks»)

och den 7 September 1880 (»An act to amend the Savings

Banks acts»), dels ock i de reglementen, som den 13

Augusti 1861 och derefter vid flere särskilda tillfällen utfärdats

af Generalpostmästaren.

Dessa bestämmelser äro till sina hufvudgrunder följande:

-

a) Rörande postsparbankens förhållande till allmänheten.

Penningar kunna af allmänheten för postsparbankens

räkning insättas och åter utbekommas såväl vid hvarje

postanstalt, som eger utfärda postanvisningar cj, under den

lid anstalten är öppen för expedition, som äfven vid öfriga

postanstalter, livilka af Generalpostmästaren för sådant

ändamål upplåtas, under de tider, som för hvarje anstalt

särskildt bestämmas.

Lägsta insättningsbelopp är 1 shilling, det högsta

under loppet af ett år £ 100. Högsta belopp, som för eu

insättares räkning får innestå i postsparbanken, utgör

£ 300, iuberäknadt upplupen ränta °°l Om insättares

tillgodohafvande i kapital och ränta öfverstiger sistnämnda

belopp, upphör all ränteberäkning, till dess hans fordran

åter derunder nedgått.

°) Under den senaste tiden hafva för omsättningar hos postsparbanken

öppnats jemväl ett stort antal af de mindre postanstalterna i landsorten,

som ej ega utfärda postanvisningar, äfvensom de s. k. letterreceivers

eller brefinlexnningsställeu i London,

oo) Genom ofvannämnda parlamentsakt af den 7 September 1880 har

maximum för insättningar förhöjts från resp. £ 30 och 200, såsom

ursprungligen var stadgadt, till här angifna belopp.

a

23

Då insättning första gången göres skall insättaren

lemna noggrann uppgift på för- och tillnamn, bostad och.

tjenst eller yrke. Han skall vidare medelst sin underskrift

å ett tryckt formulär afgifva den försäkran, att han icke

eger rättighet till några medel, insatte i, eller afkomst af

medel tillhörande någon annan sparbanksinrättning i de

förenade rikena, eller eger göra anspråk på medel, som i

annan persons namn äro innestående i postsparbanken,

med undantag likväl af sådana medel, som blifvit insatte

af honom i egenskap af förmyndare eller god man för

annan person eller ock af någon behörigen stadfästad understödsförening,

af hvilken han är medlem. Vidare förbinder

sig insättaren genom ifrågavarande förklaring att

underkasta sig de för postsparbanken gällande bestämmelser.

Insättarens underskrift å förklaringen bevittnas af

den posttjensteman, som emottager insättningen, eller af

någon annan utaf honom känd person, eller kyrkoherden

eller klockaren i den församling, der insättaren bor, eller

fredsdomaren. Kan insättaren ej skrifva, bevittnas hans

bomärke på enahanda sätt. Skulle det sedermera befinnas,

att förklaringen i sin helhet eller till någon del ej är

med sanna förhållandet öfverensstämmande, har insättaren

förverkat all rätt till de insatta medlen.

Insättningen annoteras i en numrerad sparbanksbok,

i hvilken utdrag af de för postsparbanken gällande bestämmelser

finnas tryckta. Sparbanksboken förses å derför

särskild! afsedd plats med insättarens namnteckning

och hvarje insättning attesteras medelst posttjenstemannens

namn och postanstaltens datostämpel. Samma dag insättningen

sker öfversändes från postanstalten till Generalpostmästaren

uppgift på insättaren och det insatta beloppet,

hvarefter qvitto derifrån med posten ofördröjligen

öfversändes till insättaren. Kommer sådant qvitto honom

ej tillhanda i England inom fyra dagar samt i Skoband

24

och Irland inom sex dagar från insättningsdagen, eller

bär qvittot spår af radering, skall insättaren insända påminnelse

eller uppgift om förhållandet till Generalpostmästaren

i bref, hvartill formulär afgiftsfritt erhålles å

postanstalten, samt derefter i händelse af behof ytterligare

reklamera hvar tionde dag, till dess qvitto följer. Emellertid

eger insättaren uti anteckningen i sparbanksboken

laga bevis på sin fordran.

Ränta å deponerade medel godtgöres med 21/2 %

för år på hvarje helt £ och räknas från och med månaden

näst efter den, då insättning egt rum, till och

med månaden näst före den, då uttag göres. Räntan

löper till den 31 December, då den lägges till kapitalet,

hvarefter ränta beräknas å hela det sålunda uppkomna

beloppet.

Penningar kunna äfven insättas genom fullmäktig för

annan persons räkning, men insättningen skall då ske i

bådas namn. Uttag får i sådant fall ega rum endast mot

qvitto af de båda nämnda personerna eller deras rättsinnehafvare.

Endast ott sådant qvitto, . afgifvet antingen

personligen eller genom ombud på grund af behörig fullmakt,

hvilken jemväl må vara utfärdad af omyndig, yngre

eller äldre än 14 år, utgör för postsparbanken laga bevis

om verkstäld utbetalning.

Insättning må jemväl göras af person yngre än 21

år eller för sådan persons räkning, och återbetalning af

sådana medel eger på vanligt sätt rum till den omyndige

sjelf, om han är äldre än 7 år. År den omyndige yngre

än 7 år skall den ofvannämnda förklaringen för hans räkning

afgifvas af eu slägting eller anhörig, och den omyndige

må ej lyfta medlen förr, än han uppnått nämnda

ålder.

Medel, insatta af gift qvinna eller af qvinna, som

sedermera ingått äktenskap, må återlyftas af insättaren

25

sjelf, så vida ej mannen skriftligen begär, att medlen skola

utbetalas till honom0).

Principaler eller styresmän för behörigen stadfastade

föreningar till ömsesidigt understöd (friendly societies),

välgörenhetsstiftelser (charitable or provident societies) samt

s. k. penny sparbanker ega äfven att i postsparbanken insätta

omförmälda föreningars etc. fonder utan inskränkning

till beloppet, förutsatt att insättningen uppgår till 1

shilling eller utgör en multipel deraf och att till Generalpostmästaren

insändes ett exemplar af de för sådan förening

gällande stadgar jemte uppgift på de personers namn och

hemvist, hvilka å föreningens etc. vägnar ega att insätta

och uttaga medel.

Då första insättningen göres för sådan förenings eller

stiftelses räkning skall den ofvan omförmälda förklaringen*

innehålla, i förra fallet, att föreningen icke tillförsäkrat

någon dess medlem belopp öfverstigande £ 300, att de

insatta medlen äro föreningens egendom och härflyta af

medlemmarnes bidrag eller af gåfvor, samt att föreningen

icke har medel insatta i någon annan sparbank, och i

senare fallet, att stiftelsen icke i annan sparbank placerat

någon del af sin fond.

En gång om året på årsdagen af den första insättningen

skall insättare till Generalpostmästaren insända sin

sparbanksbok i konvolut, som afgiftsfritt tillhandahålles

honom å närmaste postanstalt. Andamålet härmed är, att

centralförvaltningens räkenskap skall jemföras med an

-

°) Genom »Married Womens Property AcU af den 9 Augusti 1870

(33 & 34 Vict. c. 93), hvilken icke är tillämplig i Skotland, stadgas,

att medel, insatte af gift qvinna efter det nämnda akt blef gällande,

äro att anse såsom henne enskildt tillhöriga; dock att, om insättning

egt rum af medel, tillhörande mannen, utan dennes samtycke, »the

Court of Ghancery» i England eller Irland eller ock närmaste domstol

skall efter ansökning afgöra, huruvida och till hvad belopp de insatta

medlen må utbetalas till mannen.

26

teckningarne i sparbanksboken och insättarens räntefordran

deri införas.

Den första sparbanksboken såväl som hvarje senare

bok, som utgifves såsom fortsättning af en föregående,''

lemnas afgiftsfritt. Förlorar insaltare sin bok och önskar

erhålla en ny, skall han till Generalpostmästaren insända

ansökning derom med uppgift på de omständigheter, under

hvilka boken förlorats, samt tillika bifoga 1 shilling i postmärken,

utgörande afgiften för en ny bok, för den händelse

hans ansökan derom varder bifallen. Generalpostmästaren

utfärdar derefter, om han finner omständigheterna

dertill föranleda, en ny bok för insättaren, eller återställer

i motsatt fall de insända postmärkena.

Sparbanksboks befordran till Generalpostmästaren och

åter till insättaren samt bref med begäran om uteblifvet

qvitto å insatte medel äfvensom hvarje annat bref till

Generalpostmästaren, innehållande någon ansökan eller förfrågan

rörande insatte medel, äro, likasom svaren derå,

portofria.

Önskar insättare att öfverflytta sitt tillgodohafvande

från postsparbanken till någon annan behörigen stadfästad

sparbank, skall han till Generalpostmästaren insända'' ansökan

derom jemte sin sparbanksbok. 1 utbyte häremot

erhåller då insättaren ett certifikat med uppgift ä beloppet

af hans fordran i kapital och ränta. Hans räkning med

postsparbanken upphör dermed. Insättaren har derefter

att öfverlemna certifikatet till principalerna eller styresmännen

för den sparbank, deri han önskar vinna inträde,

hvilka, om de finna hinder derför ej möta, med honom

öppna räkning, dervid han anses hafva insatt den summa

certifikatet utvisar.

På enahanda sätt eger äfven insättare i en behörigen

stadfästad enskild sparbank, hvilken önskar öfverflytta sin

räkning till postsparbanken, att af förstnämnda sparbanks

27

principaler eller styresmän utbekomma ett certifikat, utvisande

hans tillgodohafvande i kapital och ränta, hvarefter

hans räkning med denna sparbank afslutas. Insättaren

allemnar derpå certifikatet å någon af de postanstalter,

i hvilka insättningar för postsparbankens räkning

få ega rum, och anses dervid hafva gjort insättning

till det belopp certifikatet utvisar. Certifikatet insändes

ofördröjligen genom postanstaltens försorg till London för

att verificeras i t/ie National Debt Office, hvarefter, om uppgiften

på insättarens tillgodohafvande befinnes riktig, räkning

å enahanda .belopp med honom öppnas af postsparbanken,

och qvitto tillsändes honom på vanligt sätt.

Vill insättare lyfta hela sin fordran eller någon del

deraf, skall han till Generalpostmästaren insända ansökan

derom, skrifven å formulär, som afgiftsfritt tillhandahålles

å närmaste postanstalt. Deri skall noggrannt uppgifvas

sparbanksbokens nummer, namnet på den postanstalt, der

första insättningen gjordes, det belopp, som uppsäges till

lyftning, insättarens tjenst eller yrke och hemvist samt

namnet på den postanstalt, der han önskar lyfta beloppet.

Derefter tillsändes honom från centralförvaltningen, senast

inom tio dagar sedan ansökningen om lyftning ingafs till

postanstalten, en invisning, betalbar å den deri uppgifha

postanstalt, hvarjemte postanstalten jemväl med samma

post särskildt aviseras om invisningens utställande. Insättaren

skall personligen presentera invisningen till inlösen

vid den deri angifna postanstalten samt tillika framlemna

sin sparbanksbok, uti hvilken posttjenstemannen antecknar

uttaget med attest af sitt namn och postanstaltens

datostämpel. Invisningen förses å derför särskildt afsedd

plats med insättarens qvitto å det uttagna beloppet. Sådant

qvitto är fritt från stämpelafgift.

Postsparbanken ansvarar icke för den förlust, som

kan tillskyndas insättare derigenom, att annan person,

28

som i hans namn falskeligen uppgifver sig vara insaltare

samt till betalning uppsäger af den förre insatte medel,

genom företeende af dennes sparbanksbok och uppfyllande

i öfrig!, af föreskrifna vilkor för uttagning, lyckas tillnarra

sig större eller mindre del af insättarens medel.

Utbetalning af insatte medel eger rum endast till insättaren

personligen eller till innehafvare!! af en utaf

honom i sådant afseende utfärdad fullmakt, hvarå insättarens

namnteckning skall vara bestyrkt af kyrkoherden

eller klockaren i den församling, der han har sitt hemvist,

eller fredsdomaren, eller, i händelse af sjukdom, af

läkaren. Vistas insättaren utomlands, skall namnteckningen

vara bestyrkt af behörig myndighet å hans vistelseort.

Fullmakten skall vara skrifven på formulär, som afgiftsfritt

erhålles å den postanstalt, af hvilken in visningen

är stäld att betalas.

Ansökan om utbekommande af medel, insatta af förening

till ömsesidigt understöd, välgörenhetsstiftelse eller

pennybank, skall vara undertecknad af två utaf föreningens

etc. principaler, eller, om sådane ej finnas, af dess'' kamrerare

eller kassör. Namnet på den person, som blifvit

af föreningen etc. bemyndigad att lyfta dess medel, skall

särskild! angifvas i den avis, som af centralförvaltningen

tillsändes postanstalten, hvarjemte mvisningen skall ställas

till hans order. Denne persons qvitto utgör derefter för

postsparbanken laga bevis om verkstäld utbetalning.

Allider insättare, hvars tillgodohafvande i postsparbanken,

oberäknad! ränta, icke öfverstiger £ 50, och

probate of his will eller letters of administrationv) icke före

?,

i) Då en person aflidit eget'', enligt gällande engelsk lag, vid testamentssuccession

testamentsexekutorn och vid intestatsuccession utredningsmannen

icke taga någon befattning med qvarlåtenskapen utan att dessförinnan

hafva hos the Court of Probate utlöst ett dokument, som

bemyndigar honom till ett sådant befattningstagande. Detta dokument

benämnes vid testamentssuccession probate of the will of the deceased

29

tes för Generalpostmästaren, eller skriftligt meddelande

derom, att testamente efter den aflidne linnes och om afsigten

att förete detsamma eller att utlösa letters of administration,

icke ingifves till Generalpostmästaren inom

en månad från dödsfallet, eller om sådant skriftligt meddelande

väl lemnas, men testamentet icke företes eller

letters of administration icke utlösas och hvarken probate

eller letters of administration företes inom två månader

fråir dödsfallet, eger Generalpostmästaren att efter utgången

af omförmälda tid utbetala den allidnes tillgodohafvande

och efter omständigheterna fördela det emellan hans

enka och skyldeman, en eller flere, eller ock i enlighet

med gällande arfslag.

(Ifverstiger åter den allidnes fordran, oberäknad! ränta,

£ 50, må medlen utbetalas endast till testamentsexekutör

eller utredningsmannen mot företeende af behörigt probate

eller letters of administration.

För den händelse insaltare, född af oäkta säng, aflider

utan att genom testamente hafva förordna! angående

sin qvarlåtenskap, och anhöriga till honom finnas, livilka,

om den aflidne varit af äkta börd, skulle varit arfsberättigade

till dennes i postsparbanken insatta medel*), eger

Generalpostmästaren att med tillstånd af den jurist, som

har att granska sparbanksreglementen (the barrister-at-law

appointed to certify the rules of savings banks) °*j till

en eller flere af bemälda personer i enlighet med gällande

arfslag utbetala den allidnes tillgodohafvande i sparbanken.

och vid intestatsuccession letters of administration of the estate and

effeets of the deceased, och hvarje åtgärd, som utan stöd af detsamma

vidtages med qvarl&tenskapen, är ogiltig..

ö) Enligt engelska arfslagen ärfves en person af oäkta börd endast af

egne bröstarfvingar.

®°) För korthetens skull tillåter jag mig att i det följande benämna denne

jurist »postsparbankens ombudsman».

30

Blifver insättare sinnessjuk eller af annan anledning

urståndsatt att sjelf förvalta sin egendom, och sådant äfvensom

behof för insättarens räkning af hans i postsparbanken

innestående medel nöjaktigt styrkes, eger

Generalpostmästaren medgifva, att af berörda medel utbetalning

tid efter annan må göras till den person, Generalpostmästaren

kan pröfva dertill lämplig; och gäller

sådan persons qvitto såsom laga bevis om utbetalning.

Uppstår tvist emellan Generalpostmästaren, å ena

sidan, samt insättare, testamentsexekutör, utredningsman,

skyldeman eller innehafvare af fordran hos insolvent eller

i konkurstillstånd försatt insättare, eller ock annan person,

som af någon anledning gör anspråk på insättares sparbanksmedel,

å den andra, skall sådan tvist hänskjutas till

afgörande af postsparbankens ombudsman. Dennes beslut

är för parterne bindande och ändringssökande deri ej

medgifvet.

Postsparbankens tjenstemän äro tillförbundna att ej

för annan person yppa insättares namn eller beloppet af

hans insättningar och uttag.

De med postsparbankens förvaltning och skötsel förenade

kostnader skola bestridas af bankens egna tillgångar.

Alla medel, som insättas i postsparbanken, skola öfverlemnas

till tlie National Debt Office, som jemväl skall tillhandahålla

penningar till alla liqvider, hvilka till följd af

insättares uppsägningar skola verkställas af Generalpostmästaren.

The National Debt Office eger att placera ifrågavarande

''medel i alla sådane valutor, uti hvilka sparbankernas

fond, enligt de för dessa inrättningar gällande bestämmelser,

må placeras. Öfver postsparbankens tillgångar

föres särskild räkenskap och ett balansextrakt deraf, omfattande

tiden från den 1 Januari till och med den 31

December hvarje år, skall inom utgången af påföljande

Mars månad framläggas för parlamentet.

31

Skulle så inträffa att postsparbankens hos the National

Debt Office innestående fond befinnes otillräckligför

att sätta banken i stånd att uppfylla sina förbindelser

mot insättare, åligger det the C ommissioners of Her Majestys

Tveasury att fylla bristen från the Consolidated Fund of the

united kingdom eller afkomsten af densamma.

Redogörelse för postsparbankens verksamhet under

nästföregående år äfvensom för bankens ställning den 31

December i förhållande till insättarne skall inom utgången

af påföljande Mars månad framläggas för parlamentet.

Dessutom skola de rapporter, omfattande helt år, som afgifvas

af Generalpostmästaren och the National Debt Office,

inom utgången af påföljande Mars månad underställas

den myndighet, som har att granska offentliga räkenskaper

(the Commissioners for auditing public accounts).

Generalpostmästaren eger att, efter samråd med the

Commissioners of Her Majestys Treasury, när han finner

omständigheterna sådant påkalla, utfärda reglementen, innefattande

nödiga bestämmelser för postsparbankens skötsel

och vård. Sålunda utfärdade bestämmelser skola dock underställas

parlamentet inom fjorton dagar efter deras utfärdande,

om parlamentet då är samladt, eljest inom fjorton

dagar efter det parlamentet nästa gång sammanträder.

b) Rörande den inre förvaltningen,

t ro) Vid de särskilda postanstalterna.

Vederbörande posttjenstemans åligganden äro, i afseende

å insättningar, att emottaga insättningsbeloppet

och, i händelse insättare öppnar ny räkning, att erhålla

dennes underskrift å förut omförmälda förklaring, sedan

insättaren blifvit noggrannt underrättad om dess innehåll;

vidare att uti en numrerad sparbanksbok införa insättarens

32

namn, adress och yrke jemte dagen för insättningen och

beloppet deraf, samt å dertill särskildt an visad t ställe

i sparbanksboken erhålla insättarens namnteckning eller,

om insättaren ej kan skrifva, hans bomärke, som då bör

bevittnas. Sparbanksbokens nummer, insättarens namn,

adress och yrke samt insättningsbeloppet antecknas tillika

uti en särskild s. k. daglig sparbanksräkning. Vid hvarje

följande deposition antecknas insättningsbeloppet och dagen

för insättningen i sparbanksboken, hvarjemte i den dagliga

räkningen införes sparbanksbokens nummer, namnet

på den postanstalt, der första insättning gjordes, i händelse

sådant egt rum vid annan postanstalt, samt insättarens

namn och adress och insättningsbeloppet. Hvarje anteckning

i sparbanksboken skall dessutom attesteras medelst

posttjenstemannens initialer och postanstaltens datostämpel.

Då uttag skall göras har tjenstemannen att tillhandahålla

insättaren nödigt formulär till ansökning om utbekommande

af insatte medel; vidare att, då insättaren till

inlösen presenterar den från centralförvaltningen erhållna

invisningen, noga jemföra denna med den postanstalten

samtidigt tillsända avis samt efterse, att insättarens namnteckning

å invisningen öfverensstämmer med namnteckningen

i sparbanksboken, som tillika skall företes, eller,

om insättaren ej kan skrifva, låta hans identitet af någon

känd person intygas. Sedan beloppet derefter utbetalts

till insättaren införes dels i sparbanksboken dagen för

uttaget och beloppet deraf, hvilket på ofvanbeskrifna sätt

af tjenstemannen attestera^, och dels i den dagliga räkningen

insättarens namn, invisningens nummer och belopp

samt, i händelse första insättning egt rum vid annan

postanstalt, namnet på denna anstalt.

Efter slutad expedition för dagen afslutar tjenstemannen

sin dagliga sparbanksräkning, inför summan af

insättningar och af uttag under dagen i sin dagliga post

-

33

anvisni inräkning och -kassabok samt insänder med näst

afgående post till centralförvaltningen såväl omförmälda

räkningar med dertill hörande inlösta invisningar och de

af nya insättare afgifna förklaringar, som äfven kontanta

medel, öfverstigande den för postanstalten bestämda postanvisningskassa.

2:o) 1 (teneralpoststyrelsens Sparbanksdepartemeut.

I detta departement, som utgör en afdelning af Generalpoststyrelsen,

försiggår . bokföringen af det ofantliga

antal omsättningar, som årligen ega rum inom de förenade

rikena; här kontrolleras hvarje särskild rörelse af den vidlyftiga

mekanismen. Huru högt uppdrifven denna kontroll

är, kan man sluta af följande siffror. Antalet omsättningar

(insättningar och uttag) från postsparbankens

öppnande den 16 September 1861 till den 31 December

1875 utgjorde 36,344,353, omfattande ett sammanlagd! belopp

af £ 137,607,539. Under denna tid uppgick postsparbankens

förlust till följd af oredlighet eller vårdslöshet

hos insättarne eller tjenstemännen till endast £ 4,387 eller

icke fullt 0,0032 % af det omsatta kapitalet.

Jag måste tyvärr i saknad af fullständigt material

afstå från försöket att här i detalj redogöra för det sätt,

hvarpå hvarje särskild del af detta invecklade maskineri

verkar. En sådan redogörelse skulle, för att vara uttömmande,

förutsätta ett grundligt studium på stället. Jag

inskränker mig derför till att i korthet antyda, huruledes

arbetet inom departementet är fördeladt.

Departementet, som sysselsätter öfver 700 personel-,

deribland ett stort antal fruntimmer, arbetar på tre afdelningar,

b vilkas göromål emellertid ej äro skarpt skilda,

utan i många fåll ingripa i hvarandra, nemligen the Corre

3

-

34

spondence Brunell, tlie Book-keepers Branch och tlie Examinera

Branch.

The Correspondence Brunell handlägger först och främst

alla de göromål, som föranledas af insättningar. Dit hör

att emottaga och kontrollera de från samtliga postanstalter

insända dagliga sparbanksräkningar och de af insättare aflemuade

förklaringar, samt att utfärda qvitto å depositioner.

Angående omfattningen af detta arbete kan man

gorå sig en föreställning deraf, att t. ex. år 1877 antalet

insättningar utgjorde i medeltal per dag 10,679 och

den 31 December nämnda år uppgick till icke mindre än

25,857.

Vidare har denna afdelning att ombesörja den vidlyftiga

brefvexlingen med insättare och andra personer,

som af en eller annan anledning kunna göra anspråk på

insättares sparbanksmedel. Brefvexlingen omfattar naturligtvis

en mångfald af ämnen. Den kan sålunda afse fall,

då qvitto icke kommit insättare till hända, då sparbanksböcker

eller invisningar gått förlorade eller ankommit till

oriktig person, då det gäller medel, tillhöriga afliden eller

den, som blifvit sinnessjuk, då ansökan göres om utbekommande

af medel, insatte af omyndig eller minderårig, eller

af mannen att återfå medel, deponerade af hustrun, då insättningar

skola göras af understödsföreningar, fromma

stiftelser eller pennybanker o. s. v. Brefvexlingen underlättas

betydligt derigenom, att tryckta formulär begagnas

i största möjliga utsträckning, men det är påtagligt, att

oändligt många fall förekomma, då sådane formulär ej

kunna användas och brefven följaktligen måste fullständigt

skrifvas. Att denna del af arbetet har en betydande

omfattning kan man finna deraf, att t. ex. år 1875 antalet

bref som besvarades uppgick till 99,000, och att på eu

enda dag afsändes 40,000 meddelanden, deri dock inbegripet

qvitten å insättningar och invisningar till uttag.

The Book-keepers. Branch ombesörjer den egentliga

räkenskapsföringen, hvilken, i sig sjelf enkel, dock fordrar

mycket detaljarbete för att noggrannt kontrollera förhållandet

till den insättande allmänheten, på samma gång

som derigenom måste klarligen framställas postsparbankens

egen ställning. Hvarje insättare har sin särskilda räkning,

hvilken upptager insättarens namn, yrke och hemvist, den

postanstalt, der första insättning egt rum, samt alla derefter

följande insättningar och uttag. Räkningarne äro

grupperade hvar under den postanstalt, der första insättning

försiggått, och försedda med nummer, motsvarande

numret på den till insättaren utfärdade sparbanksboken.

Till följd af denna anordning och då räkningarne tillhörande

hvarje särskild postanstalt äro ordnade i bokstafsföljd,

är det alltid lätt att återfinna den räkning, hvari anteckning

skall göras. Räkningarne äro sammanfattade i

stora liggare, och hvarje liggare innehåller samtliga de

räkningar, hvilka tillhöra insättare vid ett visst antal postanstalter.

Liggarnes antal uppgick vid början af innevarande

år till 3,560 och 96 bokhållare voro sysselsatta

med deras förande.

När uppsägning till uttag anländer till denna afdelning

hafva bokförarne, hvilka tillika skola iordningställa

den invisning, som tillsändes insättaren, äfvensom den

avis, hvarigenom postanstalten, på hvilken invisningen är

dragen, underrättas om dess utfärdande, att noggrannt

kontrollera det utfordrade beloppet med insättarens tillgodohafvande

enligt hans räkning, emedan de äro ansvarige

för, att det belopp, som finnes insättaren godtskrifvet,

jemte upplupen ränta ej öfverskrides.

Ett förökadt besvär vid räkenskapsföringen åstadkommes

genom de s. k. cross-transactions eller insättningar

och uttag verkstälde å annan postanstalt än der

första insättning egt rum. Tv förutom särskild anteckning

härom i insättarens räkning måste annotering ske såväl

i den räkning, som föres med den primitiva postanstalten,

som i räkningen med den postanstalt, der den senare omsättningen

försiggått. Att emellertid rättigheten för insättare

att göra omsättning vid annan postanstalt högt

uppskattas och mycket bidragit till det förtroende, postsparbanken

förvärfvat hos allmänheten, synes deraf, att

t. ex. år 1877 antalet cross-transactions uppgick till 27 %

af samtliga omsättningar.

Mycket arbete upptages jemväl genom den afdelningen

åliggande tillsyn derå, att alla från postanstalterna inkommande

handlingar äro i behörig ordning. Till detta åliggande

hör t. ex. kontrollen deröfver, att vid postanstalt

ej emottagits större eller mindre insättningsbelopp, än medgifvet

är, att de insända dagliga räkningarne äro åtföljda

af vederbörliga bilagor (såsom insättarnes afgifna förklaringar,

inlösta invisningar, indragna sparbanksböcker), att

berörda förklaringar innehålla föreskrifna uppgifter o. s. v.

Ligger försummelse i ett eller annat afseende postanstalten

till last, åligger det afdelningen att genom brefvexling deri

bringa rättelse.

Afdelningen har äfven att uträkna ränta å insättarnes

tillgodohafvande. Detta eger rum dels efter hvarje års utgång

dels ock i de fall, då insättare under årets lopp uppsäger

hela sin fordran i kapital och ränta. Då man besinnar,

att antalet öppna räkningar den 31 December 1879

utgjorde nära 2,000,000, är lätt att göra sig en föreställning

om vidden af det arbete, räntans uträknande och kalasering

af de särskilda räkningarne kräfva. Visserligen

användes härvid räntetabeller, men dessa kunna dock ej

vara så detaljerade, att icke särskild uträkning i många

föll är af nöden.

The Examinera Branch utöfvar den egentliga kontrollen

såväl på insättarne som på räkenskapsföringen inom

87

departementet. Den tiar sålunda att öfvervaka, att avis om

uppsägning är i behörig ordning, eller ock genom brefvexling

med insättaren få densamma rättad, att noggrannt

jemföra underskriften på hvarje sådan avis med insättarens

namnteckning å den afgifna förklaringen, att tillse

att invisning, som tillsändes insättare, är öfverensstämmande

med avis om uppsägning, att periodvis revidera

insättarnes räkningar genom att jemföra deri införde poster

med postanstalternas dagliga räkningar och inkomna

uppsägningar o. s. v.

För hvarje dag skall afdelningen vidare med ledning

af de skedda uppsägningarne upprätta förteckning å de

penningebelopp, som de särskilda postanstalterna hafva

af nöden för att infria de utfärdade invisningarne. Dessa

förteckningar öfverlemnas derefter till Generalpoststyrelsens

kameralbyrå (the Receiver and Accountant-General’s

office), som ombesörjer erforderliga remissor.

Det drygaste arbete, som åligger denna afdelning,

består i granskningen af insättarnes sparbanksböcker. På

sätt här ofvan blifvit framhållet, skall insättare hvarje är

på årsdagen af första insättningen insända sin sparbanksbok

till centralförvaltningen. Den del af afdelningens

arbete, som består i kontroll af dessa böcker, är således

dagligen återkommande. Böckerna jemföras med motsvarande

räkningar i liggaren, hvarjemte den vid föregående

års slut insättare godtskrifna ränta deri införes.

De skiljaktigheter, som kunna förefinnas emellan sparbanksbok

och motsvarande räkning, skola genom afdelningens

försorg bringas till rättelse.

3:o) I General post styrelsens kameralbyrå och The National Ilebt Office.

Medel, som för postsparbankens räkning insättas vid

de olika postanstalterna, insändas, i den mån de öfverstiga

38

deri för hvarje postanstalt bestämda postanvisningskassa,

till Generalpoststyrelsens postanvisningsbyrå, der de kontrolleras

med de samtidigt insända dagliga räkningarne,

samt öfverlemnas derefter till kameralbyrån. Denna byrå

behåller till sin. disposition ett lämpligt rörelsebelopp för

att kunna förse postanstalterna med nödiga medel och

tillika bestrida löpande utgifter för postsparbanken. Återstoden

inlevereras hvarje vecka till The National Debt

Office. När det till kameralbyråns disposition stående

rörelsekapital befinnes otillräckligt att möta dermed afsedda

utgifter, reqvireras genom Generalpoststyrelsens sekreterare

nödig kassaförstärkning från The National Debt

Office, som då har att för postsparbankens räkning insätta

det reqvirerade beloppet i Englands bank.

Postsparbankens rörelsekapital, hvars belopp år ifrån

år ökats i den mån bankens rörelse gjort sådant nödvändigt,

uppgår för närvarande till £ 150,000. Sparbankens

fond i The National Debt Office utgöres af dels

samtlig^ deponerade medel, hvilka den 31 December 1879

uppgingo till £ 32,012,134, dels ock det af sparbanken

under årens lopp förvärfvade öfverskott, surplus, utgörande

sistnämnda dag £ 779,000. Detta öfverskott skulle varit

ännu betydligare, om icke af detsamma användts ett belopp

af £ 98,983 till inköp af tomt och uppförande af eu

ny byggnad för postsparbankens räkning.

Öfverskottet uppkommer af det belopp, hvarmed räntan

å sparbanksfonden öfverskjuter den af sparbanken efter en

räntefot af 2J, % till insättare utbetalda ränta jemte kostnaderna

för sparbankens förvaltning. Dessa kostnader

uppgingo år 1879 till £ 192,280, deri likväl inberäknadt

£ 25,564 för sparbankens nya byggnad. Hvaije omsättning

kostar för närvarande i det närmaste d. 8,6. Deraf

utgår godtgörelse till tjenstemännen å postanstalterna med

4 penny för hvarje omsättning jemte 1 shilling för hvarje

39

100 £ af do a postanstalten insatte medel. Vidare bör

erinras, att sparbanken under de första åren af sin verksamhet

icke godtgjorde postverket portoafgift för de försändelser,

som föranleddes af dess rörelse. Detta egetderemot

numera rum sedan år 1868 i ändamål att med

full noggrannhet kunna bestämma beloppet af sparbankens

utgifter och att ej föröka dess öfverskott på postverkets

bekostnad. Sparbankens postutgifter öfverstiga för närvarande

£ 20,000 om året.

The National Debt Office eger placera sparbanksfonden

dels i statens egna förbindelser, såsom consols,

skattkammarbonds o. s. v., dels ock i sådane valutor, som

äro garanterade al staten. Hit höra obligationer, utfärdade

af åtskilliga af de större jern vägsbolagen och af

kommuner. Deremot får berörda myndighet ej använda

medlen till diskonterings- eller annan bankrörelse. Sparbanksfonden

afkastar i medeltal circa 3] %, hvadan således

| % derå utgör det ungefärliga öfverskott, som återstår

till bestridande af sparbankens förvaltningskostnader

och bildande af reservfond.

Helt nyligen har i England börjat tillämpas eu bestämmelse,

som redan länge varit gällande i åtskilliga

andra länder, nemligen att insättare ega att för sina sparbanksmedel

förvärfva förskrifningar å den konsoliderade

statsskulden, hvilka på begäran anskaffas genom postsparbankens

försorg och utan särskild afgift. Detta sätt

för sparbank smedlens placering har af allmänheten omfattats

med mycken begärlighet. Redan under de första

sju veckorna, sedan ifrågavarande bestämmelse biel gällande,

inköptes för insättares räkning sådane valutoi till

belopp af £ 165,564.

40

Då det genom postsparbanken införda system för uppsamlande

af sparmedel och för dessas återbetalning var

väsentligen afvikande från de gamla sparbankernas tillväga^

iende i detta hänseende, var det en nödvändig förutsättning

för postsparbankens framgång, att i de vidsträcktaste

kretsar spriddes kännedom om såväl denna

banks sätt att fungera som de fördelar, den erbjuder framför

de enskilda sparbankerna. Men då postsparbanken

har till hufvudsakligt syfte att främja de lägsta samhällslagrens

fördel, deras, som tillförene endast i ringa mån

genom insättningar i de befintliga sparbankerna visat sig

hafva omtanke för sin och de sinas framtid, var det änneläget,

att intresse för postsparbankens ändamål väcktes

jemväl hos de mera välbergade klasserna, på det att genom

deras verksamhet för saken kännedom om postsparbanken

kunde nedtränga till den del af befolkningen, som banken

företrädesvis är afsedd att betjena.

Postsparbankens styresmän hafva ock oaflåtligt verkat

i sådant syfte. Sålunda hafva de för postsparbanken gällande

bestämmelser, lättfattligt uppstälde, gång efter annan

blifvit tryckta i stora upplagor och genom posttjenstemännens

försorg spridda öfverallt i landet, anslagna i fabril

cer, verkstäder, salubodar, läsesalonger, utskänkningsställen,

ja till och med uppspikats å kyrkdörrarne; genom

jern vägsbolagens medverkan hafva nämnda bestämmelser

utdelats å alla stationer och hållits tillgängliga i jern vägskupéerna;

små handböcker, innehållande ett sammandrag

af bestämmelserna jemte en kortfattad redogörelse för de

fördelar, postsparbanken bär att erbjuda, hafva genom

bref bärar ne och andra personer i postverkets tjenst hållits

allmänheten tillhanda mot en ringa afgift. Den periodiska

pressen och företrädesvis den de! deraf, som mest läses

af de arbetande klasserna, har jemväl verksamt bidragit

att befordra postsparbankens syfte. Dessutom hafva prester

41

och andra för saken nitälskande personer genom föreläsningar,

spridande af små skrifter i ämnet, samtal o. dl.

hvar i sin ort verkat i enahanda rigtning.

Dessa sträfvanden hafva äfven krönts med en framgång'',

som öfverstigit allas förväntningar. Från den dag,

sparbanken öppnades för allmänheten, har den varit i åtnjutande

af dess oinskränkta förtroende och haft att glädja

sig åt en jemnt och hastigt fortgående utveckling. Den har

uppsamlat ofantliga kapital och genom den uppfordran till

sparsamhet, den inneburit för de arbetande klasserna,

väsentligen bidragit att föra dessa framåt i materiel! välbefinnande.

Också äro meningarne i landet ej delade

rörande sanningen af hvad M. Gladstone för ej länge

sedan yttrade i parlamentet, att nemligen allt sedan antagandet

af den lag, hvarigenom spanmålshandeln frigafs,

icke någon parlamentsakt i så hög grad bidragit att förbättra

de fattigare klassernas lefnadsförhållanden och öka

nationalrikedomen som den, genom hvilken postsparbanken

kom till stånd.

Efterföljande tabell åskådliggör resultatet af postsparbankens

verksamhet från tiden för dess öppnande till utgången

af år 1879.

42

Tabell, utvisande Englands Postsparbanks

År.

Antal för postsparbankens

räkning fungerande post-

anstalter vid årets slut.

Antal insättningar

under året.

Summa insatte medel

under året.

Medeltal för hvarje

insättning.

Antal uttagning^!*

under året.

Summa uttagne medel

under året.

Medeltal för hvarje

uttagning.

Summa kostnader för spar-

bankens administration.

’% 1861-"/,, 1862

2,535

639,216

£•

2,114,669

£. s. d.

3 6 2

97,294

£•

438,637

£. s. d.

4 10 2

£•

20,591

1863 ..................

2,991

.842,848

2,651,209

3 2 11

197,431

1,027,154

5 4 0

25,401

1664 ..................

3,081

1,110,762

3,350.000

3 0 3

309,242

1,834,849

5 18 8

45,856

1865 ..................

3,321

1,302,309

3,719,017

2 17 1

407,412

2,318,610

5 13 10

49,527

1866 ..................

3,507

1,525,871

4,400,657

2 17 8

515,348

2,975,054

5 15 4

59,451

186? ..................

3,629

1,592,344

4,643,906

2 18 4

581,972

3,222,800

5 10 9

67,700

1868 ..................

3,813

1,757,303

5,333,638

3 0 8

637.144

3,669,809

5 15 2

61,860

1869 ..................

4,047

1,998,644

5,787,218

2 17 10

716,466

4,227,056

5 17 11

62,060

1870 ..................

4,070

2,032,326

5,948,369

2 17 3

746,449

4,443,024

5 18 9

66,115

1871 -................

4,335

2,362,621

6,664,629

2 16 5

845,279

5,115,467

6 1 0

69,427

1872 ..................

4,607

2,745,245

7,699 916

2 16 1

933,975

5,836,660

6 4 11

78,404.

1873 __________________

4,853

2,917,698

7,955,740

2 14 6

1,025,333

6,584,181

6 8 5

84,160

1874 ..................

5,068

3,044,692

8,341,256

2 14 10

1,069,669

6,876,095

6 8 7

99,616

1875 ..................

5,260

3,132,433

8,783,852

2 16 1

1,112,637

7,325,560

6 11 8

122,325

1876 ..................

5,448

3,166,136

8,982,350

2 16 9

1,195,603

7,792,477

6 10 4

125,912

1877 .................

5,668

3,267,851

9,166,738

2 16 1

1,252,965

8,083,991

6 9 0

152,184

1878 __________________

5.831

3,360,636

9,485,391

2 16 5

1,304.617

8,514,188

6 10 6

448,543’)

1879 .................

6,016

3,347,828

9,887,109

2 19 1

1,418,543

9,030,174

6 7 4

192,280* 2)

'') I denna samma ingår dels ett belopp af £ 214,434, utgörande liqvid för af postsparbanken

byggnad för postsparbankens räkning.

2) Häri är inberäknadt ett belopp af £ 25,564 för postsparbankens nya byggnad.

43

verksamhet under tiden lö/9 1861—31/12 1879.

Kostnad i medeltal för

hvarje omsättning.

Antal nya räkningar,

öppnade under året.

Antal räkningar, som

under året upphört.

Antal räkningar, öppna

vid årets slut.

Summa af sparbankens skuld

till insättare, inberäknadt

ränta till årets slut.

Sparbankens skuld i medel-

tal å hvarje räkning.

Sparbankens fordran af

the National debt Office.

Sparbankens rörelsekapital

vid årets slut efter afdrag af

administrationskostnaden.

Summa af postsparbankens

tillgångar.

Beloppet af insättare

godtgjord ränta.

d.

6,7

205,928

27,433

178,495

£•

1,698,221

£■ s. cl.

9 10 3

£•

1,659,032

£•

35,692

£•

1,694,724

£•

22,189

5,8

185,934

44,760

319,669

3,377,480

10 11 4

3,328,182

44,413

3,372,595

55,204

7,7

226,153

74,964

470,858

4,993,124

10 12 1

4,995,663

5,522

5,001,185

100,493

6,9

239,686

99,160

611,384

6,526,400

10 13 6

6,582,329

4,327

6,586,656

132,870

6,9

266,542

131,672

746,254

8,121,175

10 17 7

8,231,176

25.791

8,256,967

6,9

264,341

155,612

854,983

9,749,929

11 8 0

9,867,703

47,690

9,915.393

6,2

289,366

179,195

965,154

11,666,655

12 1 9

11,963,053

0

11,899,400

medeltal

>253,014

5 5

323,723

203,092

1,085,785

13,524,209

12 9 1

13,755,547

19,386

13,774,933

5,7

333,134

215,788

1,135,279

14,328,609

12 12 6

14,564,159

108,404

14,672,563

.

5,2

370,745

250,406

1,303,492

17,025,004

13 1 21,,

17,303,815

166,456

17,470,271

376,738

5,1

424,843

285,887

1,442,448

19,318,339

13 7 10

19,559,804

301,070

19,860,874

430,079

5,1

433,478

319,281

1,556,645

21,167,749

13 11 ll1.

21,745,442

82,850

21,828,292

477,851

5,8

442,501

330,413

1,668,733

23,157,469

13 17 6‘/2

24,030,711

21,199

24,016,836

524,559

6,9

438,836

330,466

1,777,103

25,187,345

14 3 5V2

26,127,9''>7

94,518

26,222,485

571,584

6,9

437,033

511,762

1,702,374

26,996,550

15 17 l3/.,

28,004,732

106,833

28,111,565

619 331

8,1

453,221

364,355

1,791,240

28,740,757

16 0 103/4

29,713,529

104,057

29,817,586

661,459

1 11,1

447,549

364,033

1,892,756

30,411,563

16 1 4

30,946,963

242,362

30,189,325

699,603

9,7

445,500

349,779

1,988,477

32,012,134

16 1 ll3/4

32,689,001

112,948

32,801,949

743,636

under de sistförflutna nio aren begagnade postmärken, dels £ 73,419 till uppförande af en ny

44

_ Föi- att åskådliggöra det inflytande, postsparbanken

utöfvat på flinga sparbankers verksamhet, bär jag upprättat

följande

Tabell, utvisande de enskilda sparbankernas ställning- åren 1860 och 1860.

År.

Antal

öppna

räkningar.

Summa af

insättares

tillgodo- hafvande.

Antal

insätt-

ningar

under

året.

Antal

uttag

under

året.

Antal

sparbanker,

stängda un- der perioden

1860-1869.

Antal räk- ningar,öfver- förda till

postspar- banken

1860-1869.

Summa

medel, öfver- förda till

postspar- banken

1860-1869.

1860

1869

1,585,778

1,377,892

£ ■

41,259,145

37,554,556

1,928,174

1,518,936

882,052

900,647

1 145

)

72,291

£

1,816,335

Häraf synes, att under ifrågavarande period minskning

egt rum i antalet sparbanksräkningar med £ 207,886 och. i

insätta,nies sammanlagda tillgodohafvande med £ 3,704,589,

men att behållningen i medeltal på hvarje räkning ökats

från £ 26. s. 0. d. 4. till £ 27. s. 5. d. 1 eller med £ 1.

s. 4. d. 9. Under 1870-talet har de enskilda sparbankernas

verksamhet ej oväsentligt ökats. Sammanlagda beloppet

af insatte medel i dessa sparbanker utgjorde år

1880 £ 43,797,860, fördelade på 1,506,514 insättare med

i medeltal £ 29. s. 1. d. 5 på hvarje räkning.

Innan jag lemnar England, bör jag icke underlåta att

med några ord omnämna en art af i detta land existerande

sparinrättningar, som stå i nära samband med postsparbanken

och verksamt bidraga att befordra det med

densamma afsedda ändamål, i det de uppsamla och förvalta

de obetydligaste penningebelopp, tills dessa stigit

till den minsta summa, som af postsparbanken emottages,

nemligen s. k. Pennybanker. Dessa sparinrättningar äro

för sin tillvaro beroende af enskilda personers bidrag i

45

penningar eller arbete, emedan de ej sj elfva kunna förvärfva

någon nämnvärd inkomst och ej heller äro derför

afsedda. Den stora nytta, de visat sig medföra, har ledt

derhän, att de från allmänhetens sida röna det lifligaste

deltagande. Äfven postsparbanken gifver dem ett kraftigt

understöd. Den medgifver dem sålunda rättighet att i

postsparbanken insätta sina medel utan afseende å beloppet,

förutsatt att pennybankens reglemente blifvit af

behörig myndighet stadfästadt, samt förser de pennybanker,

som äro insättare i postsparbanken, afgiftsfritt med

erforderliga räkenskaps- och sparböcker.

Hufvudsakliga skilnaden emellan postsparbanken och

pennybankerna är, såsom redan blifvit antydt, att de senare

emottaga mycket små penningebelopp. Några hafva bestämt

minimum så lågt som till 1 farthing (mindre än 2

öre), men i allmänhet emottages ej mindre belopp än 1

penny. När en insättares behållning uppgår till 1 £,

öfverflyttas beloppet genom pennybankens försorg till postsparbanken,

der insättaren erhåller sin särskilda räkning

och sin sparbanksbok. Detta hindrar dock ej, att han

fortfarande kan vara insättare i pennybanken, då postsparbanken

ej emottager lägre belopp än 1 shilling. Den ränta

pennybankerna lemna å insatte medel utgår ej efter någon

viss räntefot, utan bestämmes särskildt för hvarje bank.

Den är naturligtvis i allmänhet obetydlig. Insättares tillgodohafvande

i pennybank får ej öfverstiga £ 5. Qvinnor

och barn kunna i eget namn insätta och uttaga medel.

Tillsägelse om uttagning skall ske en vecka förut.

Pennybanken erhåller vanligen lokal afgiftsfritt af

någon dess gynnare, eller ock upplåtes för ändamålet någon

skolsal eller annat offentligt rum. Den hålles i allmänhet

öppen om aftnarne och företrädesvis å sådan tid, då arbetslönerna

utbetalas vid de i närheten belägna industriella

etablissementen. Såsom regel gäller, att insättningar och

46

uttag ej få ske utan att minst två af bankens tjensteman

dervid äro närvarande.

Ifrågavarande art af sparinrättningar är icke ny. Den

första inrättades redan år 1838. De rönte emellertid ej i

början någon nämnvärd framgång, och åtskilliga fall förekommo,

da de till följd af mindre god skötsel måste upphöra

med sin verksamhet och derigenom tillskyndade

insättarne ej ringa förlust. Men sedan de genom eu parlamentsakt

af år 1859 erhållit rättighet att insätta sina fonder

å kollektivbok i sparbankerna, och medlen numera emottagas

jemväl i postsparbanken, hafva de erhållit en betydande

utveckling. Deras antal, som år 1866 utgjorde

endast 90, uppgår för närvarande till mer än 3,000.

Följande tabell utvisar i hvilken anmärkningsvärd grad

antalet af de pennybanker stigit, som under decenniet

1870 -1879 erhållit rättighet att deponera sina fonder i

postsparbanken:

År.

1870.

ce

T—1

1872.

1873.

1874.

1875.1876.

t-d

h*

ce

T—t

1878.

V—4

ce

—i

Antal pennybanker, som

under året öppnat räk- ning i postsparbanken...

27

44

42

104

140

149 | 172

293

272

473

Ett annat slag af sparinrättningar, hvilkas ändamål

är hufvudsakligen detsamma som pennybankernas, är de

s. k. skolsparkassorna. Då emellertid dessa äro inrättade

i nära öfverensstämmelse med dylika kassor i Frankrike,

i hvilket land de först stiftades, torde jag lämpligast böra

redogöra för de för dem gällande regler i sammanhang

med framställningen af lagstiftningen för Frankrikes postsparbank.

Belgien.

bparbanksväsendet, i Belgien har icke att uppvisa den

hastiga och betydande utveckling, som utmärker åtskilliga

andra länder, företrädesvis Frankrike och England. Först

med år 1865, da staten trädde emellan och inrättade en

för hela landet gemensam sparbank, har eu större lifaktighet

på detta område visat sig.

År 1830 vid den tid, då Nederländerna skildes från

Belgien, fans i sistnämnda land endast sex sparbanker.

Dessa hade alla sina fonder placerade i statspapper och

blefvo hufvudsakligen af denna anledning indragna i den

finansiella kris, som vid denna tid lät sina verkningar

kännas vida omkring; de måste ock utan undantag upphöra

med sin rörelse. Till följd häraf skulle antagligen

all sparbanksverksamhet i Belgien kommit att för en längre

tid ligga helt och hållet nere, om ej la Societé pour favoriser

1''industrie nationale, en bankinrättning till industriens

främjande, på grund af en med staden Bruxelles träffad

öfverenskommelse från och med år 1832 återupptagit den

dör förut befintliga sparbankens affärer och upprättat filialafdelningar

i alla de städer, der banken hade afdelningskontor.

Ungefär samtidigt härmed upprättades äfven liknande

inrättningar, ehuru i jemförelsevis liten skala, af

åtskilliga bolag och egare till större industriella anläggningar,

såsom la Vieille-Montagne m. fl.

Deri i Bruxelles återupprättade sparbanken hade i

början eu lysande framgång och utsträckte sin verksamhet

48

till alla delar af landet. Den gynnades äfven på allt sätt

såväl af regeringen som af provinsernas och kommunernas

representationer. De vilkor den erbjöd åt allmänheten

voro synnerligen fördelaktiga. Maximum för insättningar,

som förut varit 1,000 francs, höjdes till 4,000 francs, välgörenhetsstiftelser

och dylika inrättningar bemyndigades

att göra insättningar utan afseende å beloppet, utbetalning

verkstäldes senast 8 dagar efter uppsägning, å insatte

medel godtgjordes ränta efter 4 % o. s. v.

Emellertid blef till följd af dessa fördelar tillflödet af

kapital i banken så ymnigt, att dess styresmän började

befara, att bankens säkerhet derigenom sattes på spel.

Åtskilliga restriktiva åtgärder vidtogos i syfte att hämma

en allt för snabb tillväxt i insättarnes tillgodohafvande.

Men dessa åtgärder verkade eu lika hastig återgång i

bankens verksamhet. De insatta kapitalen, som uppnatt

den betydliga siffran åt 60 millioner francs, sjönko inom

kort till 46 millioner. Så inträffade 1848 års politiska

omhvälfning, medförande rubbning jemväl på det ekonomiska

området. Sparbanken var ej tillräckligt förberedd att

möta de stegrade anspråk, som ställdes pa dess kassa, och

skulle hafva dukat under, om ej statsmakterna kommit

banken till hjelp genom att dekretera tvångskurs å dess

sedlar.

Efter denna tid gick sparbankens verksamhet allt mer

tillbaka. År 1857 räknade den endast 27,604 insättare,

deraf 1,800 publika stiftelser, med en sammanlagd fordran

af 19,228,649 francs. Inseende nödvändigheten af att verksamma

åtgärder vidtoges för att uppsamla och tillvarataga

de medel, hvilka till följd af eu allmän välmåga och riklig

arbetsförtjenst kunde undandragas förbrukning, ansåg sig

regeringen derför böra taga denna angelägenhet om händer,

och dä varande finansministern M. Fröre-Orban framlade

den 23 Maj 1859 ett förslag till lag om inrättande

49

af en allmän spar- och pensionskassa, stäld under statens

garanti och med nationalbanken såsom förvaltare af sina

fonder.

Sedan en långvarig och uttömmande undersökning

egt rum angående redan befintliga sparbankers tillstånd

och förvaltning, voterades den 16 Mars 1865 ifrågavarande

lag, hvarefter, sedan nödiga organisationsarbeten försiggått.

kassan under benämning la Caisse générale (Tépargne

et de retraite trädde i verksamhet. Till följd af de sundare

principer, som med den nya sparkassan började att tilllämpas,

och det större tillmötesgående, den visade allmänheten,

var denna reform i hög grad egnad att befordra

insamlingen af den fattigare befolkningens besparingar;

dock togs steget fullt ut först genom utfärdande af dekretet

af den 10 December 1869, hvarigenom postanstalterna

i riket stäldes till kassans förfogande.

Sedan den nya sparkassan kom till stånd hafva ofri ga

sparbanker i landet ej gjort några väsentliga framsteg.

Några af dem hafva måst upphöra med sin verksamhet.

År 1874 hade de enskilda sparbankerna uppsamlat tillhopa

25 millioner francs, tillhörande 40,000 insättare. Häraf

kom på den utaf In Société générale pour favoriser VIndustrie

inrättade sparkassan 13 millioner francs, fördelade på

19,000 insättare.

Ehuru den nya sparbanksinstitutionen begagnar sig

af postanstalterna såsom förmedlare i dess åtgärder med

allmänheten, är den dock väsentligen olika de postsparbanker,

som, hufvudsakligen efter engelskt mönster, inrättats

i andra länder. För att åskådliggöra de olikheter,

som i detta hänseende förefinnas, torde vara lämpligast att

redogöra först för kassans organisation och sätt att fungera

enligt bestämmelserna härom i lagen af år 1865 och derefter

för de reformer, hvilka tid efter annan deri införts.

4

50

Lagen af den 16 Mars 1865, så vidt den afser inrättande

af eu sparkassa, innehåller hufvudsakligen följande

bestämmelser:

Den allmänna spar- och pensionskassan har sitt

säte i Bruxelles. Filialafdelningar kunna inrättas å

alla de orter, der det är möjligt att försäkra sig om

nödig medverkan af kommuner, offentliga inrättningar

och inflytelserika personer, som nitälska för de fattigare

klassernas bästa. Alla överenskommelser angående

upprättande af filialafdelningar underställas

finansministerns pröfning.

Kassan emottager insättningar och verkställer utbetalningar

vid nationalbankens samtliga afdelningskontor

i landsorten och i öfrigt å de ställen, der

regeringen finner nödigt och lämpligt.

De medel, som insättas i sparkassan, bilda en

särskild fond, som förvaltas utan sammanblandning

med pensionskassans medel. Sparkassan eger att med

konungens tillstånd emottaga donationer eller stiftelser,

gjorda till förmån för samtliga eller någon viss kategori

af insättare eller för befolkningen i något visst

distrikt.

Kassans angelägenheter handhafva^ af ett generalråd,

ett förvaltningsråd och en generaldirektör. Generalrådet

består af en president och 24 ledamöter,

förvaltningsrådet af en president och sex ledamöter,

välde bland medlemmarne af generalrådet. Presidenten

och ledamöterne i de båda råden nämnas för sex

år af konungen, men hvarje år afgå i förut bestämd

ordning 4 ledamöter af generalrådet och en af förvaltningsrådet,

dock kan afgående ledamot återväljas.

Generaldirektören nämnes äfven af konungen,

som tillika bestämmer beloppet af dennes aflöning och

af den borgen, som af honom bör ställas. General

-

51

direktören eger ej, så länge hans ifrågavarande uppdrag

fortfar, att vara ledamot af någon utaf nationalrepresentationens

kamrar. Blifver sådan ledamot utnämnd

till generaldirektör, upphör samtidigt hans mandat.

Om generaldirektören inkallas i representationen,

eger han ej aflägga ed såsom representant förr, än

han afgifvit den förklaring, att han med afträdande

af befattningen såsom generaldirektör åtager sig representantkallet.

Generalrådet tillkommer att vaka deröfver, att

kassans verksamhet i möjligaste mån utvidgas medelst

öppnande af filialafdelningar; att utfärda erforderliga

reglementen för kassans förvaltning, hvilka reglementen

skola underställas regeringens pröfning och godkännande;

vidare att afgifva utlåtande i frågor angående

emottagande för kassans räkning af donationer

och stiftelser, samt att, under förutsättning af

vederbörande ministers godkännande, besluta angående

fastställande af sparbank srän tan och rörande de vilkor,

hvarunder kassan i händelse af behof eger att upptaga

lån. Generalrådet har dessutom dels att bestämma

beloppet af kassans rörelsekapital och af reservfonden

samt att besluta angående kapitalens placering,

dels ock att såsom sista instans afgöra tvister,

som kunna uppkomma emellan allmänheten och kassan.

Förvaltningsrådets åligganden äro att genom generaldirektören

bringa till verkställighet alla af generalrådet

fattade beslut; att (ifvervaka och leda kassans

verksamhet; att antaga tjensteman och bestämma deras

arfvoden; att afgifva utlåtande i alla de frågor, hvilka

skola underställas generalrådets pröfning och afgörande;

samt att gifva tillstånd till lyftning af medel

i de fall, då sådant tillstånd är erforderligt, äfvensom

besluta i frågor, som angå insättningar till belopp

understigande 500 francs. Öfver förvaltningsrådets

beslut kan klagan föras hos generalrådet inom 14

dagar efter af beslutet erhållen del.

Generaldirektören är föredragande i general- saväl

som i förvaltningsrådet. Han öfvervakar och leder

arbetet å kassans olika byråer och utför under förvaltningsrådets

inseende af de båda råden fattade beslut;

han representerar kassan i dess förhållande till

allmänheten och undertecknar utgående handlingar

samt bevakar kassans rättsliga angelägenheter. Han

skall vidare hvarje år till förvaltningsrådet afgifva

redogörelse för kassans verksamhet, hvilken redogörelse

jemväl framlägges för generalrådet och derefter

genom finansministerns försorg bringas till allmänhetens

kännedom. Redogörelsen med tillhörande bilagor

insändes slutligen för granskning till den myndighet,

som har att kontrollera publika räkenskaper

(la Cour des Comptes).

Öfver kassans ställning vid slutet af hvarje månad

afgifves rapport till regeringen, som offentliggör densamma

i den officiella tidningen. Hvarje år framlägges

dessutom för nationalförsamlingen en redogörelse,

utvisande kassans ställning vid nästföregående

års utgång.

Alla akter och handlingar, som äro erforderliga

för denna lags bringande till verkställighet, tillhandahållas

gratis och äro fria från stämpel- och inregistreringsafgift.

Å belopp, som insättes i kassan, tillgodoräknas

vänta från den l:a eller 16:de dagen i hvarje månad

näst efter den, då insättningen göres. Minsta insättningsbelopp

är 1 franc, och ränta beräknas ej a delar

deraf; önskar insättare deponera belopp, som, tillagd!

hans föregående fordran, öfverstiger 5(000 francs, er

-

53

fordras dertill särskild! tillstånd af förvaltningsrådet.

Den 31 December lägges räntan till kapitalet, hvar

efter hela den sålunda uppkommande summan blir

räntebärande. Ränteberäkningen upphör från och med

den l:a eller 16:de dagen i hvarje månad näst före

den, då utbetalning eger rum.

Uttag får ske utan föregående uppsägning, om

summan ej öfverstiger 20 francs0), dock eger insättare

ej begagna sig af denna rättighet mer än eu

gång hvarje vecka. För uttagning af högre summa

skall uppsägning ske:

8 dagar förut för belopp öfverstigande 20 men ej 100 francs,

15 » » X'' » » 100 » » 500 »

1 månad » » » » 500 » »1,000 »

2 månader» » » » 1,000 » »3,000 »

6 » » » » å 3,000 francs och derutöfver.

Dessa uppsägningstider, hvilka förvaltningsrådet dock

eger förkorta, beräknas från den i sparbanksboken

senast antecknade utbetalningsdag.

Då sparbanksbok utfärdas, antecknas deri insättarens

namn och hemvist samt insättningsbeloppet.

Sedan boken blifvit till kassan återstäld, är kassan

fri från vidare ansvar för de summor, som varit i

boken inskrifne. Likaledes är ett utaf två vittnen utfärdad

t qvitto för kassan giltigt, i händelse insättaren

ej kan skrifva eller af en eller annan anledning är

urstånd satt att underteckna qvitto!.

Går sparbanksbok förlorad, kan insättaren erhålla

ny bok mot skyldighet att underkasta sig de vilkor

och försigtighetsmått, som kunna varda af förvaltningsrådet

föreskrift^.

°) Det belopp, hvaraf lyftning utan föregående uppsägning tick ske, var

ursprungligen 100 francs, men är från och med är 1870 nedsatt till

20 francs.

54

Om insättare sådant åstundar, kan hans fordran

eller någon del deraf genom kassans försorg placeras

i belgiska statens fonder efter den kurs, som för

dagen noteras å Bruxelles’ börs. Kassan eger äfven

att, sedan insättaren derom underrättats, i sådane valutor

konvertera så. stort belopp, som erfordras för att

nedbrinna lians fordran till 3,000 francs. Den har

jemväl rättighet att förfara på enahanda sätt, då den

har grundad anledning till det antagande, att insättare,

i afsigt att eludera nj^ss omförmälda bestämmelse,

låtit i andra personers namn utställas sparbank sböcker,

till hvilka han är egare.

Kassans tillgångar äro fördelade i tre särskilda

kategorier, nemligen l:o) rörelsekapitalet, 2:o) medel,

som äro afsedda för placering tills vidare, och 3:o)

medel, som äro afsedda för definitif placering. Rörelsekapitalet

insättes å räkning i nationalbanken.

Den del af tillgångarne, som är afsedd för placering

tills vidare, göres fruktbärande medelst

a) diskontering af vexlar och löpande skuldsedlar,

b) förskott å handelsvaror eller å ädla metaller i

plantsar,

c) förskott å warrants, °) samt

d) lån mot belgiska eller främmande staters valutor,

obligationer, utfärdade af provinser eller kommuner,

äfvensom aktier eller obligationer, utfärdade

af belgiska bolag.

°) Warrant är en indossabel handling, som medför panträtt till varor,

upplagda i vissa nederlagsmagasin. En hvar, som upplägger varor i

dessa magasin, erhåller en warrant och ett qvitto. Öfverlåtelse åt’

dessa båda handlingar på samma person medför för denne eganderätt

till varorna; öfverlåtelse af qvittot ensamt dispositionsrätt öfver varorna,

förutsatt att innehafvare!) af warranten blifvit godtgjord för sin

fordran ; samt öfverlåtelse af warranten ensam panträtt till varorna.

55

Placering af nu ifrågavarande del af sparkassans

fond äfvensom realisering af säkerheterna, der sådan

ifrågakommer, verkställes genom nationalbankens försorg,

som deröfver för särskild räkenskap.

De medel åter, hvilka äro afsedda för definitiv

placering, göras fruktbärande medelst inköp af valutor

af följande fyra slag, nemligen:

а) belgiska publika värdepapper eller andra valutor,

garanterade af belgiska staten,

б) obligationer, utfärdade af provinser, städer eller

kommuner i Belgien,

c) skuldebref med inteckningssäkerhet, samt

d) obligationer, utfärdade af belgiska bolag, hvilka

under loppet af fem på hvarandra följande år

uppfyllt sina ingångna förbindelser förmedelst

sina ordinarie inkomster.

De för sist omförmälda slag af placering afsedda

medel levereras af nationalbanken till la Caisse des

dépöts et consignations, som verkställer placeringen,

förvarar de inköpta valutorna och, i händelse sådant

befinnes erforderligt, ombesörjer realisation deraf.

Medel, som inflyta genom sådan realisation, äfvensom

afkomsten af nu ifrågavarande valutor öfverlemnas

till nationalbanken.

Det belopp, hvarmed sparkassans samtliga inkomster

enligt behörigen förrättadt bokslut öfverstiger

utgifterna, ingår till kassans resei*vfond. Ändamålet

med denna fond är att fylla den brist, som kan härleda

sig från möjligen uppkommande förluster, äfvensom

att hålla staten skadeslös för de utgifter, den

kan hafva fått vidkännas på grund af sin garanti för

kassan.

Hvart femte år eger regeringen att efter generalrådets

hörande bestämma, att en del af reservfonden

56

skall såsom räntepremie utdelas till de insättare, som

minst ett år haft fordran i kassan.

Kassan eger att med finansministerns tillstånd

upptaga lån på viss tid med eller utan säkerhet af

kassan tillhörande värdehandlingar.

Det belopp, som i kassans räkenskap finnes godtskrifvet

insättare, hvilken under loppet af 30 år icke

gjort någon omsättning i kassan, äfvensom sådane

statspapper, som af kassan inköpts på begäran af insättare

eller för dennes räkning och hvarå insättaren

under loppet af 30 år icke uttagit upplupen ränta,

blifva kassans egendom. I dessa fall räknas dock

tiden först från den dag, då insättaren fått fri dispositionsrätt

öfver medlen.

Penningar eller statspapper, tillhöriga insättare,

som aflider utan arfvingar eller utan att genom testamente

hafva förordnat om sin qvarlåtenskap, tillfalla

likaledes kassan.

Under förutsättning af finansministerns medgifvande

eger kassan rättighet att träffa öfverenskommelse

med enskild sparbank angående öfvertagande

af sparbankens tillgångar och skulder. I sådant fall

eger kassan öfvertaga äfven andra valutor än sådane,

uti hvilka, enligt hvad här ofvan blifvit omförmäldt,

dess egna medel må placeras.

Kassans förhållande till nationalbanken regleras

af regeringen. I

I ändamål att åt sparkassans verksamhet gifva största

möjliga utsträckning bestämdes genom ett dekret af den

10 December 1869, att -postanstalterna i riket skulle fungera

såsom förmedlare af allmänhetens transaktioner med kassan.

57

Denna reform trädde i verket med 1870 års ingång. De

bestämmelser, som deraf föranleddes, innefattas i en för

posttjenstemännen utfärdad instruktion af den 11 December

1869 med deruti genom tilläggsinstruktionen den 26

Mars 1872 g}orda ändringar, hvarjemte genom ett den 16

Maj innevarande år utfärdadt dekret gifvits föreskrifter

rörande skärpt kontroll å tjenstemännen vid deras åtgöranden

för kassans räkning. En kort redogörelse för ifrågavarande

bestämmelsers innehåll torde här böra lemnas.

En hvar, som vill insätta medel i sparkassan,

kan verkställa sådant vid någon af postanstalterna

i riket. Insättning kan ega rum alla dagar, jemväl

söndagar, å de tider, då postanstalten är öppen för

expedition. Det är posttjenstemännen strängeligen förbjudet

att för någon utom kassans förvaltningspersonal

stående person yppa insättares namn eller de af honom

gjorda omsättningar.

Belopp, som insättes hos postanstalt, får ej understiga

1 franc eller vara högre än 5,000 francs, så vida

icke särskildt tillstånd att öfverskrida sistnämnda

summa erhållits af kassans förvaltningsråd.

Då insättning första gång göres, skall insättaren

uppgifva, huruvida han deponerar för egen eller för

annans räkning. Posttjenstemännen antecknar i ett

folieradt register insättarens för- och tillnamn, födelsedag,

ålder, yrke eller tjenst samt hemvist äfvensom,

om insättningen sker för annan persons räkning, dennes

namn och hemvist. Sker insättning för gift qvinnas

eller enkasj räkning, antecknas jemväl hennes

familjenamn. Vid insättning för minderårig omnämnes

fadrens namn, eller, om fadren är död, modrens

eller förmyndarens. Insättaren undertecknar derpå

registret. Kan han ej skrifva, skall sådant särskildt

anmärkas. År insättning gjord för annan persons

räkning, skall denne teckna sitt namn i registret, då

han senare infinner sig för att göra någon omsättning.

Föreningar till ömsesidigt understöd, hvilka jemväl

ega rätt att göra insättningar, antecknas under deri

af föreningen antagna benämning.

Insättaren erhåller afgiftsfritt en sparbanksbok,

stäld på honom personligen eller på den person, för

hvars räkning insättning göres. Posttjenstemannen

antecknar deri insättarens namn och hemvist. Insättningsbeloppet

införes medelst fasthäftande af särskilda

utaf förvaltningen för sådant ändamål utfärdade s. k.

qvittenskuponger å 1, 2, 3, 5, 10, 30, 50, 100, 500

och 1,000 francs. Förvaltningen erkänner icke såsom

giltigt qvitto anteckning i sparbanksboken, verstäld på

annat sätt. Samtidigt härmed undertecknar insättaren

en förklaring af innehåll, att han eger kännedom om

de för sparkassan gällande föreskrifter och förbinder

sig att ställa sig desamma till efterrättelse.

Går sparbanksbok förlorad, kan insättaren erhålla

ett duplettexemplar deraf, om han på ett för förvaltningsrådet

tillfredsställande sätt styrker sin behörighet,

dock utfärdas sådant exemplar icke förr, än en månad

förflutit sedan ansökning derom ingafs. Ansökningen

skall vara undertecknad af sökanden personligen och

hans namnteckning bevittnad af posttjenstemannen

såsom intyg derom, att den befunnits öfverensstämmande

med namnteckningen i registret, eller ock vara

bestyrkt af borgmästaren i insättarens hemort. För

duplettexemplaret erlägges 30 centimer, som tjenstemannen

bifogar ansökningen i postmärken. Sedan

ny bok utfärdats, sker anteckning derom i registret,

och den förra boken anses dermed annullerad.

Posttjenstemannen antecknar hvarje deposition

jemte de erhållna uppgifterna rörande insättarens per

-

59

son å båda sidor i en perforerad blankettbok, så inrättad,

att ena hälften af hvarje blad frånskiljes för

att insändas till Generalpoststyrelsen och den andra

hälften qvarstannar i postanstaltens ego för att tjena

såsom verifikation. Hvarje afton införas dessutom

samtliga under dagen verkstälda depositioner i ordningsföljd

i eu daglig sparbanksräkning, som angifver

nästföregående räknings datum, räkningens och sparbanksbokens

ordningsnummer samt insättarens namn

och insättningsbeloppet. Räkningen underskrifves och

insändes jemte blanketterna senast påföljande morgon

till centralförvaltningen. Har under dagens lopp ej

någon insättning vid postanstalten egt rum, insändes

ej sådan räkning. Samtlige under dagen insatte belopp

sammanläggas derefter och summan införes under

särskildt konto i postanstaltens inkomstjournal.

I fråga om uttagningar gäller den allmänna regel,

att utbetalning ej verkställes eller uppsägning mottages

förr än efter utgången af den fjorton-dagars

period, under hvilken föregående uttagning egt rum.

Utbetalning göres emot qvitto och anteckning i

sparbanksboken, som för sådant ändamål skall företes.

Då uppsägning erfordras för medlens utbekommande,

vare sig att insättaren vill afbida den föreskrifna uppsägningstidens

utgång, eller han vill söka utverka tillstånd

att få tiden förkortad, skall han å derför afsedt

formulär skrifva en ansökan, som genom postanstaltens

försorg befordras till sparkassans generaldirektör jemte

uppgift, huruvida sökandens namnteckning å ansökningen

befunnits öfverensstämma med hans underskrift

i postanstaltens spar banksregi sfer. Begäres lyftning

af belopp öfverstigande 100 francs skall sparbanksboken

tillika insändas till centralförvaltningen.

Generaldirektören tillsänder derefter postanstalten i

(50

god tid, minst 8 dagar före uppsägningstidens utgång,

om uppsägningen afser någon betydligare summa,

en detaljerad uppgift å det belopp, insättaren oger lyfta

(s. k. bordereau de préparation). Uraktlåter insättaren

att i och för medlens lyftning inställa sig å den derför

bestämda dagen eller senast inom den 16:de eller

den sista dagen, som i månaden infaller näst efter den

utsatta betalningsdagen, anses uppsägningen kraftlös,

och lyftningen är beroende på ny ansökning. Sistnämnda

stadgande gäller dock ej angående den 31

December förfallen ränta, som, utan afseende å beloppet,

om insättaren sådant åstundar, utbetalas utan

föregående uppsägning. I sådant fall skall sparbanksboken

insändas till centralförvaltningen för behörig

annotering af räntan.

Det qvitto, mot hvithet utbetalning eger rum,

underskrifves af insättaren, om denne personligen inställer

sig. Kan han ej skrifva, .ersättes hans underskrift

medelst vittnesintyg af två personer. Posttjenstemannen

skall derjemte med sin namnteckning

bestyrka, att vederbörliga formaliteter iakttagits i hans

närvaro. För minderårigs räkning underskrifves qvittot

af förmyndaren eller annan person, som förvaltar hans

egendom, och hvars behörighet styrkes medelst attest

af borgmästaren i hans hemort.

Vill insättaren ej sjelf komma tillstädes för att

verkställa uttag, eger han dertill befullmäktiga annan

person. Fullmakten skall i sådant, fall vara stöld på

viss person och kan antingen afse endast ifrågavarande

uppdrag eller ock vara generel. Kan insättaren

ej skrifva, skall fullmakten vara utfärdad inför borgmästaren

i distriktet, som jemväl skall legalisera ombudets

å fullmakten tecknade namnunderskrift.

61

Då utbetalning göres till förening för ömsesidigt

understöd, skall qvittot undertecknas af en eller flere

utaf föreningens delegerade, Indika dervid hafva att

styrka, att alla de formaliteter blifvit iakttagna, som

föreningens reglemente i sådant hänseende före skifver.

Innehåller reglementet ej några på sådant fall

tillämpliga bestämmelser, skola föreningens delegerade

förete fullmakt, undertecknad af alla de medlemmar

af föreningen, åt hvilka vården om dess angelägenheter

är anförtrodd.

Vid utbetalning af afliden persons fordran i sparkassan

skall posttjenstemannen infordra och bilägga

qvittot alla de handlingar, som styrka arfvinges eller

annan rättsinnehafvares anspråk på den aflidnes qvarlåtenskap.

Qvittot skall underskrifvas af arfyingen

eller rättsinnehafvaren eller ock af deras behörigen

befullmäktigade ombud.

Alla vid utbetalning företedda fullmakter biläggas

det qvitto, som de afse.

Hvarje utbetalning jemte uppgift å sparbanksbokens

nummer, insättarens namn och hemvist samt

beloppet antecknas i ett särskildt register. Efter slutad

expedition för dagen öfverföras de särskilda utbetalningsposterne

till den dagliga sparbanksräkningen,

hvilken jemväl skall upptaga de nödiga uppgifterna

angående insättarens person m. m. äfvensom föregående

räknings datum. Räkningen bestyrkes af posttjenstemannen

och insändes jemte les bordereaux de préparation

och de sparbanksböcker, som upphört att

gälla, senast följande morgon till centralförvaltningen.

Registret hopsummeras för hvarje dag och utbetalningarnes

sammanlagda belopp upptages i postanstaltens

kassabok. Samtliga qvittencer med bilagor

insändas för hvarje dag till generalpoststyrelsen så

-

62

som verifikationer till postanstaltens kassabok. Efter

hvarje månads sint öfverlemnar bemälda styrelse ett

sammandrag af de för sparkassans rakning’ verkstälde

utbetalningar jemte nödiga verifikationer till kassans

generaldirektör, som godtgör generalpoststyrelsen medelst

insättning i skattkammaren för dess räkning af

motsvarande belopp.

Önskar insättare att vid annan postanstalt än den,

som utfärdat hans sparbanksbok, verkställa omsättningar

i sparkassan, skall han hos generaldirektören

göra ansökan om öfverflyttning af sin fordran. Ansökningen

skrifves å särskildt dertill afsedt formulär,

som afgiftsfritt tillhandahålles å postanstalterna. Då

sådan ansökning, hvilken måste afse insättarens fordran

i dess helhet, ingifves till postanstalten för befordran

genom dess försorg till generaldirektören, skall

insättaren tillika förete sparbanksboken för behörig

annotering om öfverflyttningen.

Generaldirektören tillsänder derpå den postanstalt,

dit öfverflyttning skall ske, utdrag ur insättarens räkning,

utvisande dennes fordran i kapital och ränta.

Då insättaren till sistnämnda postanstalt ingifver sin

sparbanksbok, skall han, såsom vid en första insättning,

inskrifva sitt namn i postanstaltens sparbanksregister,

hvarefter posttjenstemannen till honom utställer

en ny bok i utbyte emot den gamla och inskrifver

deri såsom insättning det i räkningsutdraget

upptagna fordringsbelopp. Den gamla boken jemte

utdraget insändes till centralförvaltningen.

Ofvanstående bestämmelser i fråga om räknings

öfverförande till annan postanstalt äro tillämpliga jemväl

i det fall, att insättaren vill öfverflytta sin räkning

från någon nationalbankens film lafdelning till postanstalt,

eller vice versa, dock må i detta fall öfver

-

flyttning ske af allenast en del af insättarens tillgod

ohafvan de.

Insättare har rättighet att af sina sparbanksmedel

göra inbetalningar i pensionskassan. För sådant ändamål

skall han underteckna en till generaldirektören

stöld ansökning med uppgift å den summa, han önskar

inbetala m. m. samt mot qvitto aflemna sin sparbanksbok.

Ansökningen jemte sparbanksboken insändes

genom postanstaltens försorg till generaldirektören,

som, efter att hafva gjort de nödiga anteckningarne,

återsänder boken. Eger insättaren ej förut delaktighet

i pensionskassan, skall han derjemte underteckna och

till generaldirektören insända eu deklaration, deri han,

jemte tillkännagifvande af sin önskan att vinna inträde

i kassan, meddelar uppgift å beloppet af den pension

eller lifränta, för hvars förvärfvande han önskar göra

inbetalningar, och de öfriga upplysningar, som kunna

vara för ändamålet erforderliga.

Sparbanksmedel kunna äfven användas till inköp

af belgiska statens rentes efter den å börsen i Bruxelles

för dagen gällande kurs. Ansökan härom, skrifven å

särskildt formulär, insändes genom postanstaltens försorg

till sparkassans generaldirektör. Så snart de begärda

värdepapperen blifvit inköpta, underrättas derom

insättaren, som då har att meddela uppgift, huruvida

han önskar utbekomma dem eller ej. Insändes ej

sådan uppgift, förvaras värdepapperen af sparkassan,

som lyfter derå utfallande ränta och godtskrifver insättaren

beloppet. Kassan eger, om den så finner för

godt, att i omförmälda valutor konvertera så stort

belopp, som erfordras för att nedbringa insättares fordran

till 3,000 francs.

Vid hvarje omsättning skall sparbanksboken företes.

Då insättning göres af belopp öfverstigande 20 francs

tillsändes insättaren från centralförvaltningen meddelande

derom, att beloppet emottagits och godtskrifvits

hans räkning. Kommer sådant meddelande ej

insättaren tillhanda inom åtta dagar efter insättningen,

skall han derom afsända påminnelse till förvaltningen

samt upprepa enahanda åtgärd hvar femte dag, till

dess behörigt meddelande följer.

Inbetalning, som af sparbanksmedel göres till

pensionskassan, äfvensom förvärfvande af statspapper

för dessa medel anses såsom hade utbetalning af

sparbanksmedlen egt rum, hvadan motsvarande belopp

afskrifves ur insättarens räkning och sparbanksbok.

Centralförvaltningen infordrar en gång hvarje år

samtliga utelöpande sparbanksbocker för att jemföra

deras innehåll med motsvarande räkningar och inskrifva

upplupen ränta. Underlåter insättare utan

giltig anledning att insända sin bok, då den af förvaltningen

infordrats, och ställer han sig ej eu sådan

tillsägelse till efterrättelse inom tre månader efter den

af förvaltningen bestämda tid, går han derigenom förlustig

den honom eljest tillkommande räntan för nästföregående

år.

Senast den 1 och 15 i hvarje månad skall från

postanstalterna insändas

a) till sparkassans generaldirektör ett utdrag åt

sparbank sregistret, upptagande de under den näst

föregående fjorton-dagars-perioden vid postanstalten

gjorda första insättningar, och

b) till generalpoststyrelsen ett sammandrag af de

under samma tid gjorda insättningar och utbetalningar.

Sistnämnda styrelse upprättar derefter ett generalsammandrag

för samtliga postanstalter, hvilket den 2

och 17 i hvarje månad insändes till finansdepartementet,

hvarefter departementet till sparkassan öfver

-

lemnar generalsammandraget jemte invisning för uppgörande

af de liqvider, som föranledas af utbetalningarne

under ifrågavarande period.

Genom dekret af den 16 Maj innevarande år har

användandet af spärmärken och sparkort påbjudits i Belgien.

Sparmärkena äro å 5 och 10 centimer, men skolbarn

ega derjemte begagna märken å 2 centimer. Märkena

fasthäftas å sparkort, som afgiftsfritt tillhandahållas

af sparkassan. När ett kort blifvit fyldt med märken till

belopp af 1 franc, inlemnas det vid någon för sparkassan

tjenstgörande postanstalt och emottages der såsom insättning

af motsvarande belopp. Insättningar medelst sparmärken

af samma person få dock under loppet af en vecka

ej öfverstiga sammanlagdt 10 francs.

Postanstalterna ega att till primärskolorna på kredit

utlemna ett första förråd af spärmärken för att hållas lärjungarne

tillhanda, hvilket sedermera i mån af åtgång

ersättes mot kontant liqvid.

Af föregående redogörelse för belgiska sparkassans

organisation framgår, att väsentliga olikheter förefinnas

emellan denna och den engelska postsparbanken, ehuru

under de senare åren Belgien genom åtskilliga reformer

tillgodogjort sig den i England vunna erfarenheten.

Belgiens sparkassa är icke en postsparbank i den

mening, att den står under inseende och förvaltning af

administrationen för postväsendet. Den endast betjenar sig

af postanstalterna för att derigenom kunna gifva största

möjliga spridning åt sin verksamhet, men har sin egen, af

poststyrelsen oberoende förvaltning. Den begagnar dessutom

såsom agenter i landsorten, förutom postanstalterna,

n ati on albanken s afd el ni n irk ontor.

O

66

Sparkassans tillgångar förvaltas af nationalbanken

ehuru utan sammanblandning med bankens fonder i öfrigt;

dock omhänderhafves den del af sparbanksfonden, som är

afsedd för definitif placering, utaf la Caisse des dépöts et

consignations. Eu följd häraf och att sparbanksmedlen ej

såsom i England disponeras af den myndighet, som har

förvaltningen af rikets gäld sig anförtrodd, är, att i Belgien

medlen äro föremål för en mera mångsidig placering. De

få sålunda användas till diskontering af vexlar och löpande

förbindelser samt lån mot aktier äfvensom provinsers

och kommuners obligationer, under det sparbanksfonden

i England uteslutande nedlägges i statens egna

eller af staten garanterade valutor.

Frågan angående hvilken myndighet vore lämpligast

att förvalta sparkassans medel äfvensom rörande sättet för

dessas placering var under sparbankslagens behandling i

nationalrepresentationen föremål för en stark meningsbrytning.

Enligt de åsigter, som af flertalet omfattades,

borde förvaltning af stora kapital, som måste göras fruktbärande,

icke anförtros åt staten, hvars uppgift vore att

konsumera, ej att producera kapital. I Frankrike och ännu

mera i England, der staten tagit sparbankernas medel om

händer, hade eu sådan anordning vid flere tillfällen ledt

till stora förluster synnerligast derför, att medlen så godt

som uteslutande varit placerade i statens egna fonder. Det

vore angeläget att använda medlen på ett inkomstbringande

sätt och vid deras placering ej vara allt för strängt

bunden vid vissa slag af säkerheter, så att under tider,

då industriella, komersiella eller politiska kriser inträffade,

sparbankens kredit icke blefve rubbad.

De åt sparbankens vård anförtrodda medel vore i det

närmaste likartade med dem, som af allmänheten stäldes

till bankernas förfogande. Båda dessa inrättningar emottoge

sådane medel, som egaren för tillfället kunde undvara;

67

men under det att af banken endast fordrades kapitalens

bevarande, stäldes på sparbanken jemväl anspråket på en

temligen hög afkastning deraf. Banken borde derför vid

kapitalens placering i främsta rummet tillse, att de blefve

lätt disponibla, hvaremot sparbanken måste hafva uppmärksamheten

företrädesvis rigtad på kapitalens afkastning

äfven med uppoffrande af fördelen af deras hastiga lösgörande.

Under sådane förhållanden vore det för sparbankens

lugna verksamhet och utveckling oundgängligt, att man i

afseende å placering af dess fonder hade åtminstone lika

fria händer, som i allmänhet vore medgifven bankerna.

Dervid vore att iakttaga, att i förhållande till vidden af

sparbankens verksamhet samt landets finansiella och politiska

ställning en del af kapitalet måste vara ständigt disponibelt,

att eu annan del borde vara placerad sålunda,

att man kunde hastigt deröfver förfoga, och att endast så

stor del, som under normala förhållanden ej behöfde afses

för sparbankens behof, placerades på ett sätt, som gjorde

det svårare åtkomligt.

I enlighet med denna åsigt borde derför fonderna

nedläggas dels i flere olika slag af säkerheter dels i inhemska

såväl som i främmande länders valutor. I händelse

af en kris och dermed följande stegrade anspråk på

sparbankens kassa vore det nemligen lättare att frigöra

de i utlandet placerade kapitalen, och en sådan åtgärd

vore icke egnad att verka störande på den allmänna rörelsen

inom landet. Erfarenheten hade ådagalagt, att

af alla penningeinrättningar sparbanken lättast och i betydligaste

mån påverkades af en rubbning i det allmänna

förtroendet, och att sparbanken, lik eu känslig barometer,

angåfve de minsta förändringar i de arbetande klassernas

ställning. Under sådane omständigheter vore det förenadt

med stor fördel att, åtminstone i det längsta, kunna lemna

orörda de inom landet placerade kapitalen. Risken att ä

dem göra förluster blefve derigenom väsentligen aflägsnad,

på samma gång som för handeln och industrien tillgångar

förefunnes, hvilkas anskaffande eljest vore förenad med

större svårighet och ökad kostnad.

Vidare egnade sig fastighetskrediten synnerligen väl

för placering af sparbanksmedlen, och de flesta länders

sparbanksreglementen medgåfve äfven eu slik användning

af sparbankernas fonder. Visserligen fastlästes derigenom

kapitalen, men å andra sidan egde sparbanken i hypotheken

medel att under alla omständigheter och på jemförelsevis

fördelaktiga vilkor uppnegociera penningar. Sålunda

kunde under de intensiva kriserna åren 1830 samt

1848—1853 samtliga italienska sparbanker och synnerligast

de lombardiska göra front mot allmänhetens stegrade

anspråk endast till följd af den lätthet, hvarmed dessa banker

kunde anskaffa penningar mot sina fastighetssäkerheter.

Angående lämpligheten af att nedlägga sparbankens

medel i inhemska statspapper vore meningarne mycket

delade. I England och Frankrike, der annan placering åt

sparbanksfonden ej vore tillåten, trodde man sig genom

ett sådant medel verksamt befordra solidariteten emellan

staten och befolkningen och sålunda aflägsna anledningar

till oro och gäsning. Detta hade dock ej hindrat, att t. ex.

Paris, som dock räknade 1 insättare i sparbank på 7 invånare,

vore skådeplatsen för ständigt återkommande politiska

brytningar.

Till försvar för ifrågavarande art af placering hörde

man ofta anföras, att då de kapital, som af sparbankerna

insamlades, i allmänhet stege till mycket höga belopp,

borde statsskulden erbjuda den på samma gång säkraste

och stadigaste användning. Denna åsigt hade emellertid

många vedersakare. Fn sparbank, som hade en väsentlig

del af sina medel placerade i statens skuldförskrifningar,

vore derigenom utsatt för en stor fåra. Under normala

förhållanden, då kapitalen lugnt inflöte i sparbanken, stode

förskrifningarne i hög kurs. Men inträffade en kris eller

allenast en tillfällig knapphet i tillgången på rörligt kapital,

vore dessa papper utsatta för hastigt kursfall. Härigenom

tillskyndades sparbanken förlust, vare sig den

nödgades köpa eller sälja sådane statspapper i förhållande

till de kapital, den hade att emottaga eller utbetala.

Emellertid erbjöde statspapper den stora fördelen att

vara under alla förhållanden lätt reali sabla, om man ock

måste utsätta sig för möjligen uppkommande förlust, och

ur denna synpunkt vore det lämpligt, att en del af sparbankens

tillgångar gjordes fruktbärande genom placering

i sådane säkerheter.

Eu användning af sparbanksmedlen, som ej finge förbises,

vore inköp af obligationer, utfärdade af provinser

och kommuner, äfvensom solida inhemska bolags aktier.

Kommunerna vore ej utsatte för de politiska rubbningar,

som inverkade på statens kredit, och de ändamål, hvartill

de använde upplånade medel, vore i allmänhet af det allmännyttiga

slag, som ökade deras förmåga att uppfylla

ingångne förbindelser.

Såsom temporär placering vore diskontering af utländska

statspapper synnerligen lämplig. Vanligen kunde dervid

betingas högre ränta än vid diskontering af statens

egna färskrifningar, och dessutom kunde åt sådan placering

gifvas en utsträckning, som i betraktande af säkerheten

vore af stor fördel och ej med det egna landets valutor

kunde uppnås, hvarjemte indragande i landet af utländska

fonder utöfvade ett gynnsamt inflytande på kursen å egna

statspapper.

Genom att sålunda bereda eu mångsidig användning

åt de åt sparbanken anförtrodda kapital skulle på samma

gång bankens och landets fördel blifva tillgodosedd, bankens

70

derigenom, att dess .tillgångar, säkert placerade, lemnade

största möjliga afkastning, landets åter derigenom, att åt

handel och näringar liksom åt provinser och kommuner

bereddes tillgång till rörligt kapital i större utsträckning

och mot billigare vilkor, än eljest blefve händelsen.

En väsentlig olikhet med Englands postsparbank erbjuder

Belgiens sparkassa äfven i det hänseendet, att omsättningar

ej få ega rum vid annan postanstalt än den, der

första insättning egt rum, såvida ej öfverflyttning af räkningen

först försiggått. Denna inskränkning i insättarnes

rättigheter — en följd deraf att kassans förvaltning icke

är förlagd till poststyrelsen —• utgör en svag punkt i den

belgiska sparkassans organisation. Det har nemligen erkänts

utgöra ett af den engelska postsparbankens vigtigaste

företräden, som i hög grad bidragit till den popularitet

den åtnjuter, att allmänheten eger verkställa omsättningar

vid hvilken postanstalt som helst utan att behöfva

underkasta sig besvärliga och tidsödande formaliteter

för räkningarnes öfverförande.

Utgående från den grundsatsen, att åt sparkassan icke

borde gifvas karakteren af en inrättning i filantropiskt

syfte och att staten icke borde utsätta sig för att nödgas

för densamma göra uppoffringar, hvilkas omfång svårligen

kunde beräknas, var man vid sparbankslagens behandling

allmänt af den åsigt, att räntefoten ej borde bestämmas i

lagen. Erfarenheten hade nogsamt visat, att ej någon åtgärd

vore så egnad att rubba förtroendet till en sparbank

som täta om än obetydliga förändringar i sparbankslagen.

Om man ej ville utsätta sig för faran, att räntefoten under

vissa tider blefve antingen för hög eller för låg, vore det

derför nödigt, att låta den regleras af de förhållanden,

som i allmänhet å densamma utöfvade inflytande. Lämpligast

vore att öfverlemna afgörandet häraf till förvaltningen,

som dervid hade att taga hänsyn till den afkastning, kassan

7]

kunde erhålla af sina fonder, och hvilken afkastning efter

afdrag af ränta till insättare borde lemna tillgång ej blott

till betäckande af förvaltningskostnaden utan jemväl till

bildande af reservfond.

Härvid framstälde sig den mycket omtvistade frågan,

huruvida det förtroende, en sparbank kunde förvärfva, vore

i någon nämnvärd grad beroende af en högre eller lägre

räntefot. A ena sidan erinrades, att hvad arbetaren egentligen

afsåge med sina sparpenningars placerande i kassan

vore säkerheten; ränteinkomsten spelade dervid en underordnad

roll, ty om denna inkomst vore för honom hufvudsak,

skulle han söka en mera lukrativ användning, om än

förenad med möjligheten af förlust. Men det hade å andra

sidan vid många tillfällen visat sig, att en nedsättning i

räntefoten haft till följd, att kapitalen sökt sig från sparbanken

för att på annat håll vinna fördelaktigare användning.

Under alla omständigheter borde emellertid den

grundsats orubbligen följas, att hvad som af af kastningen

å sparbankens fonder funnes öfrigt, sedan förvaltningskostnaden

deraf utgått, skulle odeladt tillfalla insättarne

dels såsom ränta å deras fordringar och dels såsom ökad

säkerhet genom bildande af reservfond, hvarefter möjligen

förefintliga tillgångar tid efter annan borde komma dem

till godo i form af räntepremier.

Lagen för den belgiska sparbanken bestämmer ej

något maximum för insättningar. I motsats till de flesta

andra länders sparbankslagar, hvilka betrakta placering i

sparbank såsom endast provisorisk och afseende kapitalets

tillväxt till en siffra, som möjliggör definitif användning,

vill den belgiska lagen till banken indraga jemväl större

summor, särskilt med afseende å den fördel, banken deraf

drager, i det dess förvaltningskostnader blifva relativt

mindre. Dock bör styrelsen hafva en vidsträckt myndighet

i fråga om emottagande af större summor, så att den

72

kan vägra att emottaga penningar t. ex. af en handlande

eller näringsidkare, då anledning förekommer att antaga,

att medlen, afsedda för insättarens rörelse, med det snaraste

åter skola uttagas, men deremot eger emottaga en lika stor

summa af eu sjöman, förmyndare, någon, som uppburit

ett arf, eller annan person, hvars placering kan antagas

vara ej blott tillfällig.

Under diskussionen i kamrarne hyllades allmänt den

åsigt, att sparkassans ändamål vore att betjena ej blott

den arbetande befolkningen utan jemväl den burgna medelklassen.

Kassan borde derför ej hopa millioner för att

lemna dem i overksamhet utan göra medlen produktiva

genom att sätta dem i rörelse. Men sådant vore ej möjligt,

så vida kassan ej hade rättighet att emottaga mera betydande

belopp. En sparbank kunde realisera vinst först

då, när den för sina finansoperationer kunde röra sig med

ett någorlunda stort kapital; den kunde då fastläsa en del

deraf i ändamål att erhålla högre ränta såsom motvigt

mot den förlust, som härledde sig deraf, att ett ej ringa

belopp ständigt måste hållas disponibelt.

Att fixera ett maximum, t. ex 2,000 francs, vore dessutom

att motverka det med sparbanken afsedda ändamål,

befordrandet af sparsamhet. Huru skulle nemligen insättaren

använda sina besparingar, sedan han uppnått det

bestämda maximum, då den besparade summan vore för

liten för att finna annan placering! Förbruka dem eller i

bästa fall låta dem ligga räntelösa.

Någon synnerlig fara för sparkassan innebure ej rättigheten

att emottaga insättningar å mera betydande belopp,

ty dels hade styrelsen i sin makt att från kassan aflägsna

sådane kapital, som förmodades blifva allt för rörliga, dels

reglerades inströmningen af kapital lämpligast och säkrast

genom räntefotens höjande och sänkande, i bvilkot hänseende

styrelsen både fria bänder. Dessutom vore en

73

jemförelsevis lång uppsägningstid föreskrifven vid utbetalning

af belopp utaf någon betydenhet, ett försigtighetsmått,

som under alla omständigheter satte kassan i tillfälle

att under tiden i händelse af behof förstärka sin kassa

medelst användande af sina lätt realisabla säkerheter.

Emellertid gäller, på sätt förut blifvit anmärkt, från

och med år 1870 den inskränkning i afseende å maximum

för insättningar, att för deposition af högre belopp än

5,000 francs erfordras särskildt tillstånd af centralförvaltningen.

Det har i Belgien visat sig förenadt med stor svårighet

att åstadkomma en verksam och tillfyllestgörande

kontroll å posttjenstemännen. De enda medel, som i detta

hänseende intill senaste tid användts, hafva varit dels sparbanksbokens

insändande till centralförvaltningen en gång

om året i ändamål att efterse, huruvida de i boken antecknade

insättningar och uttag öfverensstämma med förvaltningens

räkenskap och att införa den vid föregående

årets utgång upplupna ränta, dels ock qvitto, som af förvaltningen

sändes till insättaren såsom erkännande af deposition

öfverstigande 20 francs, och hvilket insättaren

har att skriftligen påfordra i händelse af dess uteblifvande.

Dessa medel hafva emellertid ej befunnits tillfredsställande.

Skyldigheten att till centralförvaltningen insända

sparbanksboken har mångenstädes uraktlåtits, till

följd hvaraf en större eller mindre del af böckerna undgått

nödig granskning. Äfven hafva oregelbundenheter ofta

inträffat med insändande af qvitto till insättare. Dessa

hafva nemligen i många fall ansett sig ega ett tillräckligt

giltigt erkännande af verkstäld insättning i posttjenstemannens

anteckning i sparbanksboken och derföre icke

ställt sig till efterrättelse föreskriften att reklamera utebli

fvet qvitto.

74

Don brist i kontrollen, som härigenom uppkommit,

har gjort det för posttjenstemännen möjligt att trotsa förvaltningens

vaksamhet, och åtskilliga fall hafva förekommit,

då tjensteman medelst falska anteckningar under eu

följd af år lyckats tillnarra sig betydliga summor. För att

råda bot mot sådane missbruk har genom dekret af den

16 Maj innevarande år föreskrifvits, att inbetalningar skola

införas i sparbanksboken icke, såsom förut, medelst annotering

af den inbetalda summan, utan genom fasthäftande

af särskilda tryckta s. k. qvittenskup ånger (coupons-recus),

hvilka undertecknas af tjenstemannen och förses med postanstaltens

datostämpel. Kupongerna utfärdas af centralförvaltningen

å olika valörer och tillhandahållas postanstalterna

på reqvisition. Å ett i ögonen fallande ställe

i sparbanksboken finnes till allmänhetens efterrättelse tillkännagifvet,

att qvitto i boken är giltigt endast om det

lemnats under nämnda form.

Tabell, utvisande belgiska sparkassans

År.

A n t a 1 spårbanksböcker

Insätlarnes

fordran den

1 Januari.

Beloppet af

den hvart

femte år

utdelade

ränte- premie.

Summa.

ute- löpande

den 1

Januari.

utlem-

nade

under

året.

upp-

hörda

under

året.

ute- löpande

den 31

Decem- ber.

Francs.

Francs.

Francs.

1870............

5,107

691

4,416

1871...........

4.416

2,773

974

6,215

891,113

2,110

893,224

1872........

6,215

3,480

1,167

8,528

1,674,702

—

1,674,702

1873...... ---

8,528

6,393

1,638

13,283

2,773,804

—

2,773,804

1874............

13.283

6,198

2,168

17,313

4,837,016

—

4,837,016

1875...........

17.313

7,997

2,802

22,508

6,675,036

—

6,675,036

1876............

22,508

8 427

3 874

27,061

9,178,253

151,786

9,330,039

1877--......

27,061

10,664

4,514

33,211

12,841,887

—

12,841,887

1878............

33,211

12,141

5,061

40,271

16,572,538

—

16 572,538

1879____________

40,291

13,743

7,865

46,169

20,769,066

—

20,769,066

1880...........

—

—

—

54,464

—

—

—

75

Då centralförvaltniugen naturligen för räkning öfver

det belopp, som i qvitten skuponger utlemnas till hvarje

postanstalt, och genom inventering eller annorledes kan

göra sig förvissad om, huru mycket deraf vid någon särskild

tidpunkt finnes qvar i anstaltens eg o, har den deri

säker kontroll, att skilnaden skall kontant redovisas. Någon

fara att kupongerna skola blifva föremål för efterapning

eller förfalskning förefinnes ej, då de icke, såsom t. ex.

postmärken, ega ett sjelfständigt värde, utan blifva af någon

betydelse såsom qvitten först sedan de försetts med posttj

enstemannens underskrift.

I Belgien liksom annorstädes,, der genom postanstalternas

medverkan sparbankens verksamhetsfält utvidgats,

har bankens rörelse antagit allt större proportioner, såsom

det framgår af nedanstående

verksamhet från och med år 1870.

0 m 8 ä 11 ii i

n g a r un

der året.

Insättarnes

fordran den

31 December.

Kanta ka- pitaliserad

den 31

December.

Summa.

I nsättriingar.

Öfverflytt- ning af

räkningar.

Uttag

Antal.

Summa.

Antal.

Summa.

Francs.

Francs.

Francs.

Francs.

Francs.

Francs.

14,389

1,162,689

1,515

287,213

875,476

15,637

891,113

13,149

1,293,263

—

2,567

547,328

1,639,158

35,543

1.674,702

17,385

1,898,544

92,145

3,332

821,293

2,712,994

60.810

2,773,804

28,897

3,236,279

89,435

4,559

1,301,423

4,729,740

107,276

4,837,016

35,064

3,809,681

132,488

7,052

2,161,192

6,512,288

162,748

6,675,036

43,488

5,366,919

246,008

8,654

3,063,670

8,954,107

224,146

9,178,253

47,634

7,791,093

626,257

12,149

4,251,977

12,537,714

304,172

12,841,877

54,365

9,787,491

939,527

15,830

5,992,083

16,148,888

423,649

16,572,538

65,240

11,303,438

378,958

18,337

7,587,278

20,238,716

530,350

20,769,066

72,922

12,967,107

2,625,747

23,281

8,324,428

23,288,601

599,407

23,888,008

—

—

—

—

—

29,416,295

—

—

76

Belgien är ett af de länder, der sparkassor i skolorna

först inrättades. Vid den internationella välgörenhetskongressen

i Bruxelles år 1856 uttalade man sig allmänt

för nyttan af att redan lios barnet söka utveckla sinne för

ordning och sparsamhet och att verka i detta syfte dels

genom spridande af handböcker, innehållande en efter

barnens fattningsgåfva lämpad framställning om nyttan

och vigten af sparsamhet, och dels medelst inrättande i

skolorna af sparkassor, der barnen hade tillfälle att insätta

sina små besparingar.

Emellertid var det först efter tio år som dessa åsigter

valmo praktisk tillämpning i Belgien. År 1866 utgaf M.

Fr. Laurent, professor vid universitetet i Gent, en liten

skrift: Conférences sur Vépargne dans Vécole, deri han framhöll

vigten af att bibringa barnen vana vid sparsamhet.

Hans nitiska sträfvanden i denna rigtning kröntes med den

framgång, att redan samma år sparkassor inrättades i två

af Gents offentliga skolor. Dessas exempel följdes snart

af andra läroverk, och sparkassorna i Gent utvecklades så

hastigt, att redan efter sju års verksamhet år 1873 af

15,000 lärjungar, som besökte stadens skolor, ej mindre

än 13,000 genom besparingar i skolkassorna lyckats förvärfva

egna sparbanksböcker i stadens allmänna sparbank.

Äfven i åtskilliga andra belgiska städer öppnades

dylika kassor, hvilka verksamt understöddes och uppmuntrades

af kommunal- och skolmyndigheterna äfvensom

af välgörenhetsföreningar. Emellertid uppdagades ett missbruk,

som vid kassornas begagnande insmugit sig och

var en följd deraf, att maximum för insättningar icke fans

föreskrifvet. Barnens föräldrar drogo nemligen fördel af

kassorna för egen räkning och insatte genom barnen sina

egna besparingar. Olägenheterna af ett sådant missbruk

äro i ögonen fallande. Barnet lär sig icke att förstå sparkassans

mekanism, utan handlar endast på uppdrag af för

-

77

äldrarne, hvarigenom sparkassans uppfostrande verkan går

förlorad. A andra sidan leder ett sådant missbruk derhän,

att läraren, som förvaltar sparkassan, i stället för att hafva

under sin vård de små belopp, som af barnen kunna

sammansparas, måste bära ansvaret för betydliga summor,

ett ansvar, som icke är förenligt med lärarens ställning.

Följden häraf visade sig äfven deruti, att lärarne allt mer

drogo sig tillbaka från en verksamhet, som öfversteg deras

krafter.

Detta skolsparkassornas tillbakagående blef dock af

kort varaktighet. Sedan åtskilliga reformer vidtagits i sättet

för deras förvaltning, uppblomstrade de åter och hafva

sedan dess allt mer utvecklats och burit frukt. Särskilt

har generaldirektören för den belgiska spår- och pensionskassan

i flere af sina officiella rapporter framhållit, hurusom

sparkassorna i skolorna hafva en verksam del i sparbankens

utveckling genom det inflytande, barnen utöfva

i sina hem, i det de genom sina små insättningar i skolkassorna

leda föräldrarnes uppmärksamhet på vigten af

sparsamhet och omtanke för framtiden.

Skolkassorna i Belgien äro i det närmaste organiserade

på enahanda sätt som i Frankrike. Jag blir derför

i tillfälle att vid framställningen af de reformer, som i sistnämnda

land på senare tider vidtagits inom sparbanksväsendet,

redogöra jemväl för organisationen af skolsparkassorna.

Italien.

I detta land, der sparbanker först inrättades i början

af 1820-talet, har sparbanksväsendet utvecklats jemförelsevis

långsamt och ej nått någon i förhållande till befolkningens

talrikhet och landets utsträckning betydande höjd.

Landets fördelning i mindre stater med olika styrelseformer

vållade, att sparbankerna ej stodo i ringaste

vexelverkan med hvarandra och att all öfverensstämmelse

saknades i de för deras verksamhet gällande bestämmelser.

Deras ändamål har äfven i hög grad motverkats genom

de utaf staten inrättade penningelotterier, hvilka synnerligast

af de fattigare klasserna omfattats med lifligaste intresse

och slukat större delen af dessas besparingar.

Med Italiens sammanslutning till ett helt rigtades

emellertid den allmänna uppmärksamheten på nödvändigheten

af reformer inom sparbanksväsendet, och efter denna

tid har visat sig en icke obetydlig tillväxt såväl i antalet

sparbanker som i insättarnes tillgodohafvande. Sålunda

steg antalet sparbanker från 125, som det utgiorde år 1860,

till 280 år 1870, och summan af insatte medel ökades samtidigt

från 157 millioner till 446 7a millioner lire.

De italienska sparbankernas ursprung har varit mycket

olika. De flesta hafva grundats af enskilda personer, som

sammanslutit sig i bolag och bildat ett kapital, fördeladt

i aktier, vanligen å ringa belopp. Aktieegarne hafva icke

erhållit ränta eller utdelning å sina aktier förr, än sparbanken

hunnit samla reservfond, som dertill lemnat till

-

79

gång. Andra sparbanker hafva stiftats af välgörande inrättningar,

andra åter af kommuner och provinser samt,

i några enstaka fall, af staten för vissa begränsade • omområden.

Ehuru, på sätt jag antydt, sparbanksväsendet på 1860- .

talet visade tendens till ej ringa framåtgående, kunde det

dock på detta område ej anses vara väl bestäldt. 280

sparbanker utgjorde endast 1 sparbank på 95,040 invånare,

och ej mindre än åtta provinser voro helt och hållet i

saknad af dylika inrättningar. Dessa omständigheter föranledde

dåvarande finansministern Qvintinio Sella att år 1870

för representationen framlägga ett förslag om inrättande af

eu allmän postsparbank. Men i motsats till förhållandet

i Belgien, der posten endast användes såsom förmedlare

för en redan sedan längre tid opererande allmän sparbank,

ville man i Italien efter Englands föredöme inrätta

en i sammanhang med postverket stående och af förut

befintliga sparkassor oberoende sparbank. Detta väckte

emellertid till en böljan motstånd i representationen, och

först år 1875 blef lagen för Italiens postsparbank antagen,

hvarefter banken, fullt organiserad, med 1876 års ingångbörjade

sin verksamhet.

De italienska sparbankernas ställning vid nämnda tid

framgår af följande tabell:

Antal

sparbanker.

1 sparbank

på antal

invånare.

Antal

insättare.

1 insaltare

på antal

invånare.

Summa

insatte medel.

Tillgodohaf- vande i medel- tal för hvarje

insättare.

282

95,040

676,237

40

Lire.

445,513,354

Lire.

660,29

80

Grunderna för Italiens postsparbank innefattas i lagen

af (ten 21 Maj 1875, hvars bestämmelser i hithörande

delar äro hufvudsakligen följande:

Postanstalterna i landet, i den män de dertill af

regeringen bestämmas, fungera såsom agenter för en

central sparbank under statens garanti och hvars verksamhet

står i samband med Depositions- och länekassan

(la Gassa dei depositi e prestiti), instiftad genom lagen

af den 17 Maj 1863. För berörda ändamål utses företrädesvis

postanstalter å de orter, der ej någon sparbank

förut finnes. Generalpoststyrelsen handhafver

förvaltningen af postsparbanken och representerar

staten i alla bankens förhållanden till insättare. För

hvar person, i hvars namn medel insättas, öppnas

särskild räkning, och till honom utställes afgiftsfritt

en sparbanksbok, deri antecknas insättningar och uttag

jemte honom tillgodoförd ränta. Sparbanksboken är

fri från stämpel.

Minsta insättningsbelopp är 1 lira; insättares

tillgodohafvande får ej öfverstiga 2,000 lire. Under

loppet af samma kalenderår får på samma bok ej insättas

högre belopp än 1,000 lire, dock efter afdrag

af verkstälda uttag.

Ränta å insättningar erlägges efter en räntefot,

som för hvarje år bestämmes af finansministern efter

samråd med ministern för åkerbruk, näringar och

handel. Räntan löper från den l:a eller 16:de dagen

i hvarje månad näst efter insättningsdagen till den

l:a eller 16:de dagen näst före den, då uttag sker.

Vid slutet af hvarje år Pigges den upplupna räntan

till kapitalet, hvarefter hela det sålunda uppkomna

beloppet blir räntebärande. Ränta beräknas ej å

belopp understigande 1 lira eller högre än 2,000

lire.

81

Insättare eger att på begäran och utan särskild

Kostnad för sitt tillgodohafvande erhålla förskrifningar

å statens konsoliderade skuld eller ock att få detsamma

öfverfördt till s. k. frivillig deposition (deposito

volontario) i enlighet med lagen af den 17 Maj 1863

angående Depositions- och lånekassan.

Återbetalning af insättares fordran eller någon del

deraf eger rum, emot sparbanksbokens företeende, till

den person, å hvilkens namn boken lyder, eller hans

rättsinnehafvare. Medlen kunna utan särskild kostnad

för insättaren utfås vid annan postanstalt än den, der

första insättningen gjordes.

Utbetalning verkställes

inom 10 dagar efter tillsägelse för belopp ej öfverstigande 100 lire,

» 20 » » » » » från 100 till 200 »

» 1 månad » » » » » 200 » 1,000 »

» 2 månader» » » » öfverskjutande 1,000 »

Sparbanksboken är stäld på viss man och innehåller

nödiga upplysningar för att bestämma insättares

identitet. Går boken förlorad, kan ett duplettexemplar

erhållas mot uppfyllande af vissa, i sparbanksreglementet

närmare angifna formaliteter. Insättningar och

uttag kunna göras af minderårig och af gift qvinna,

så vida icke föräldrar, förmyndare eller make sådant

förbj lida.

Regeringen eger äfven medgifva utfärdandet af

sparbanksböcker, stälde på innehafvaren. Möjligen

befintligt tillgodohafvande å sparbanksbok, å hvilken

omsättning ej egt rum under loppet af 30 är, tillfaller

Depositions- och lånekassan. Sparbanksboken är icke

underkastad seqvester i annat fall, än då tvist uppstår

om bättre rätt till arf efter afliden insättare, eller, på

sätt ofvan är omförmäldt, föräldrar, förmyndare eller

make inlägga förbud mot uttag af minderårigs eller

hustrus medel.

6

82

Postsparbankens tjensteman är strängeligen förbjudet

att för annan än deras förmän yppa insättares

namn eller beloppet af hans tillgodoliafvande i banken.

Föreståndare för skolor eller föreningar till ömsesidigt

understöd, hvilka gjort till sin uppgift att uppsamla

lärjungarnes eller medlemmarnes sparmedel, ega

att insätta dessa medel på kollektivbok i postsparbanken.

Dessa medel afkasta ränta äfven om de öfverskjuta

det eljest föreskrifna maximum. Enahanda rättighet

ega jemväl föreningar för välgörande ändamål, hvilka

uppsamla sparmedel till små belopp; dock erfordras,

att dessa föreningars reglementen skola vara faststälda

af vederbörlig myndighet, och att deras angelägenheter

handhafvas af personer, som i sådant hänseende äro

godkända af Generalpoststyrelsen.

Kostnaderna för postsparbankens förvaltning, deruti

inbegripet tjenstemännens pensionering, bestridas

af Depositions- och lånekassan. Af möjligen befintligt

öfverskott å postsparbankens rörelse kunna medel anslås

till belöningar åt posttjenstemän, föreståndare för

skolor eller föreningar till ömsesidigt understöd äfvensom

andra personer, hvilka verksamt bidragit att befordra

det med postsparbanken afsedda syfte. Vid

bestämmande af belöning åt skolföreståndare skall behörigt

afseende fästas å det resultat i afseende å elevernas

uppfostran, deras ifrågavarande verksamhet

visat sig medföra.

Hvart femte år må ett belopp af intill 7/10 utaf

postsparbankens behållna vinst såsom ränteprernie utdelas

till dem, som mer än ett år varit insättare i

banken, dervid beloppet af den en hvar sålunda tillkommande

premie beräknas i förhållande till summan

af den honom under den sistförflutna femårsperioden

godtskrifna ränta.

83

Samtliga medel, som ej erfordras för Depositionsoch

lånekassans räkning, skola placeras i lån till

provinser eller kommuner, lån mot inteckning i fast

egendom, förskrifningar å statsskulden eller skattkammarbevis,

eller ock insättas å löpande räkning i

skattkammaren.

Utförandet och rätta tillämpningen af denna lag

öfvervakas af den kommission, som enligt lagen af

den 17 Maj 1863 har sig anförtrodd vården af Depositions-

• och lånekassan. Uti den berättelse, som

af bemälda kommission årligen framlägges för representationen,

skall redogörelse lemnas jemväl för postsparbankens

verksamhet och för användningen af dess

fonder.

De närmare bestämmelserna angående postsparbankens

förvaltning äro gifna genom det för banken den 9 December

1875 utfärdade reglemente och torde i allmänna drag här

böra meddelas.

Postanstalterna.

De postanstalter, hvilka fungera såsom postsparbankens

agenter, hafva till åliggande, att å de tider, då anstalten

är öppen för expedition, emottaga insättningar, utlemna

sparbanksböcker och verkställa utbetalning af uppsagde

och förfallne sparbanksmedel, jemväl om första insättning

egt rum vid annan postanstalt.

Posttjensteman,'' som bryter mot förbudet att yppa insättares

namn eller beloppet af hans tillgodohafvande,

drabbas af disciplinärstraff, som i mån af förseelsens svårare

eller lindrigare art kan sträcka sig till den skyldiges avskedande

ur postverkets tjenst.

84

Vid postanstalter af andra klassen, som omhänderhafva

postsparbankens angelägenheter, uppbära tjenstemännen

särskild godtgörelse, lämpad efter antalet af de ©insättningar,

postanstalten under loppet af ett år ombesörjt.

Insättningar.

Sparbanksböckerna skola innehålla, bland annat, utdrag

af lagen angående postsparbanken, så vidt den reglerar

förhållandet emellan staten och insättarne, äfvensom en

förklaring af insättaren, att han eger full kännedom om de

för postsparbanken gällande föreskrifter och underkastar

sig deras tillämpning.

När första insättning göres, skall insättaren meddela

uppgift om för- och tillnamn samt bostad och tjenst eller

yrke. Sker insättning för annan persons räkning, skall

enahanda uppgifter lemnas rörande denne. Uppgifterna

antecknas i sparbanksboken, deri tillika införes dagen för

insättningen och beloppet, utfördt i bokstäfver och siffror,

hvithet bestyrkes med posttjenstemannens namn och postanstaltens

datostämpel. Insättaren underrättas noggrant

om innehållet af det i sparbanksboken tryckta utdraget af

sparbankslagen och af förklaringen, hvilken senare till

tecken af godkännande underskrifves af insättaren, ehvad

denne gör insättningen för egen eller för annans räkning.

Kan insättaren ej skrifva, skall hans bomärke bestyrkas af

två utaf posttjenstemannen kända vittnen. Har insättningskett

för annan persons räkning, skall jemväl denne vid

det tillfälle, då första uttag göres, underteckna förklaringen

i närvaro af posttjenstemannen, som dervid bestyrker hans

underskrift.

Hvarje insättare eger att af samma postanstalt undfå

endast en sparbanksbok. Befinnes det, att mer än en bok

utfärdats till samme insättare, låter centralförvaltningen

85

sammanslå böckerna till eu, och återställer till insättaren

hvad af de sammanlagda insättningsbeloppen kan öfverskjuta

det föreskrifna maximum för insättares tillgodohafvande.

Posttjenstemannen antecknar vidare sparbanksbokens

nummer jemte dagen för insättningen och beloppet deraf å

en lör ändamålet atsedd blankett, hvarå äfven finnes tryckt

en förklaring, att insättningen egt rum under de i lagen

för postsparbanken fastställa vilkor. Blanketten undertecknas

af posttjenstemannen och insättaren, eller, i händelse

den senare ej kan skrifva, af två vittnen, samt afsändes

derefter ofördröjligen till Generalpoststyrelsen, som

för det insatta beloppet krediterar insättaren och till honom

öfver sänder qvitto derå.

Erhåller insättaren ej sådant qvitto inom 14 dagar

efter det insättningen skedde, eller innehåller qvittot oriktig

uppgift å insättningsbeloppet, skall insättaren derom skriftligen

underrätta Generalpoststyrelsen och derefter hvar

tjortonde dag upprepa enahanda meddelande, till dess

qvitto följer eller förhållandet rättas. Sådant meddelande

göres medelst tryckt blankett, som för ändamålet tillhan dahalles

å postanstalten. Denna åligger jemväl att, vid emottagande

af sådant meddelande, derå lemna qvitto med

uppgift å meddelandets innehåll.

Har insättaren ej iakttagit föreskriften att utfordra

qvitto och har anteckning om förment insättning ej heller

egt rum i Generalpoststyrelsens räkenskap, är styrelsen

icke skyldig erkänna emottagandet af medel, hvarom anteckning

må hafva egt rum i insättarens sparbanksbok.

Uttag-.

Insättare eger att när som helst utfordra hela sitt

tillgodohafvande, deri inbegripet upplupen ränta, eller ock

86

eu del deraf, dock må ej uttagas mindre belopp än 1 lira

ej heller delar af 1 lira, såvida ej insättaren uttager hela

sin fordran.

Belopp, som ej öfverstiger 100 lire, erhålles utan föregående

uppsägning, om uttaget sker vid den postanstalt,

som utfärdat sparbanksboken, eller ock vid den anstalt,

dit insättarens bok blifvit, Överflyttad, på sätt här nedan

skall närmare angifvas. Utbetalning af större belopp eger

rum fortast möjligt, dock alltid senast inom den i lagen.

om postsparbanken föreskrifna tid. Skulle särskilda omständigheter

föranleda dertill, att uppsägning bör ske jemväl

för utbekommande af belopp, ej öfverstigande 100 lire,

skall sådant på förhand tillkännagifvas i den officiella tidningen.

Uttag vid annan postanstalt än den, som utfärdat

sparbanksboken, eller till hvilken densamma blifvit Överflyttad,

får ej ske utan särskildt tillstånd af Genenalpoststyrelsen.

Sådant tillstånd erfordras äfven för att medel

skola utfås af insättares arfvingar eller rättsinnehafvare,

äfvensom i de fäll, då förbud blifvit gjordt mot utgifvande

af minderårigs eller gift qvinnas fordran i sparbanken.

Begäran om utbekommande af sparmedel, i de fall

då föregående uppsägning skall ske eller särskildt tillstånd

af Generalpoststyrelsen erfordras, göres medelst ifyllande

af särskildt formulär, som tillhandahålles å postanstalten.

Då formuläret, behörigen ifyldt, derstädes inlemnas, skall

insättaren tillika ingifva sparbanksboken och styrka sin

identitet. Boken återställes till insättaren jemte qvitto å

den afsända begäran om lyftning af medel.

Dylik ansökan af förening till ömsesidigt understöd

eller from stiftelse undertecknas af föreningens etc. föreståndare

eller styresmän, hvilka dervid skola styrka sin

behörighet och uppgifva namnet på den person, till hvilken

medlen må utbetalas och som eger att utfärda qvitto

87

derå. Göres ansökan om lyftning af medel utaf arfvingar

eller andre rättsinnehafvare, skola desse samtlige underteckna

ansökningen samt tillika behörigen styrka sin rättighet

till de insatte medlen.

Lyftning af medel får ej ega rum utan mot företeende

af sparbanksboken. Denna återställes, så snart nödig anteckning

deri gjorts, utom i det fall att insättare uttager

hela sitt tillgodohafvande i kapital och ränta. Vid hvarje

uttagning löstages i nummerföljd en af de i boken fästade

små blanketter, hvarå qvitto å det uttagna beloppet tecknas

af insättaren eller hans ombud. Har insättaren förut undertecknat

berörda qvitto, behöfver han ej sjelf infinna sig vid

postanstalten, utan beloppet utbetalas till innehafvaren af

qvittot. Arfvingar eller andre rättsinnehafvare måste deremot

sjelfve närvara vid uttagandet eller ock särskild! för

ändamålet bemyndiga annan person.

Då lyftning af medel skall ske, har posttjenstemannen

att noga jemföra insättarens namnteckning å qvittot med

namnteckningen i sparbanksboken. Finner han någon

olikhet dem emellan, eller kan insättaren ej skrifva, eller

göres uttag af arfvingar eller andre rättsinnehafvare eller

ock för from stiftelses etc. räkning, skall tjenstemannen

på bästa möjliga sätt göra sig försäkrad om vederbörandes

identitet och, i händelse han finner sådant af nöden, äska

borgen af vederhäftig person, innan medlen utbetalas.

Skall utbetalning ske till minderårig yngre än 10 år, bör

denne vara åtföljd af någon af föräldrarne eller af förmyndare

eller ock af annan känd person, som jemväl

undertecknar qvittot.

Då uttag eger rum, göres anteckning derom af posttjenstemannen

i insättarens sparbanksräkning och det uttagna

beloppet fråndrages hans tillgodohafvande. Befinnes

sparbanksboken bära spår af radering eller ändring, inställes

all utbetalning och posttjenstemannen qvarhåller

88

boken, lemnar qvitto derå och insänder den till Generalpoststyrelsen,

som besluter om de åtgärder, hvartill förhållandet,

må föranleda.

Insaltare, som begärt att få lyfta en viss summa, eger

äfven rätt att lyfta endast en del deraf eller ock att helt

och hållet afstå från lyftning. Uppsägning eller tillstånd

till lyftning är gällande under en tid af 14 dagar, Efter

denna tids förlopp måste ny uppsägning ske eller tillstånd

till lyftning ånyo utverkas.

Ränta å insatte medel.

Det ministeriel^ dekret, hvarigenom räntefoten bestämmes,

skall kungöras i den officiella tidningen och

anslås vid vederbörande postanstalter. Då räntefoten förändras,

gäller sådan förändring äfven för de belopp, som

dessförinnan blifvit insatte i sparbanken. I de fall, då

medlen icke få lyftas utan efter föregående uppsägning

eller särskildt erhållet tillstånd, beräknas i’änta fortfarande

till uttagningsdagen.

I det hos Generalpoststyrelsen med hvarje särskild

insättare förda konto uträknas och införes räntan samtidigt

med anteckning om insättning eller uttag. Den 31 December

hvarje år godtgöres insättare upplupen ränta sålunda,

att från summan af räntan å de insatte medlen

dragés summan af räntan å uttagne belopp, hvarefter skilnaden

lägges till kapitalet, intill dess detta uppnår det

bestämda maximum 2,000 lire. I sparbanksböckerna införes

räntan endast efter slutet af hvarje år, utom i det

fall, då insättare uttager hela sitt tillgodohafvande. Med

undantag af nämnda fall afföres uttag å kapitalet. Samtidigt

med räntans införande godtskrifves insättare jemväl

den premie, som i enlighet med föreskriften i sparbanks

-

89

lagen möjligen kan komma honom till godo för senaste

femårsperiod.

En gång hvarje år å tid och sätt, som af Generalpoststyrelsen

bestämmes, skall insättare till styrelsen insända

sin sparbanksbok, på det räntan må deri införas

och anteckningarne i boken jemföras med insättarens räkning.

Sedan boken derefter blifvit återstäld till insättaren,

behöfver denne ej längre bevara sina insättningsqvitton.

Förbud mot lyftning af sparbanksmedel.

Förbud mot lyftning af sparbanksmedel bör i regeln

göras vid den postanstalt, hvarest den insättare, om hvars

medel fråga är, har sin räkning. Då sådant förbud framställes,

göres anteckning derom i räkningen, hvarjemte förhållandet

ofördröjligen inberättas till Generalpoststyrelsen.

Framställes förbud af mannen mot utbetalning af medel,

insatte i hustruns namn, eller af föräldrar eller förmyndare

beträffande medel, deponerade för minderårigs

räkning, må utbetalning icke ske utan mannens, föräldrarnes

eller förmyndarens samtycke, eller om förbudet återtages,

såvida icke Generalpoststyrelsens tillstånd särskildt erhållits.

Likaledes må ej lyftning ske af medel, mot hvilkas

utbetalning förbud blifvit fram stridt af dem, som göra anspråk

på afliden insättares qvarlåtenskap, med mindre förbudet

återtages eller lyftning blifvit af domstol medgifven.

I alla händelser erfordras jemväl Generalpoststyrelsens tillstånd.

Såvida icke hvarje arfvinges andel i qvarlåtenskapen

blifvit af domstol behörigen faststäld, må lyftning

af den aflidnes i sparbanken insatte medel ej ega rum

utan emot qvitto af samtlige arfvingarne eller deras lagligen

befällmäktigade ombud.

90

Om sparbanksbok går förlorad.

Förlorar insättare sin sparbanksbok, skall lian genast

inberätta förhållandet till den postanstalt, der hans räkning

finnes, då anteckning derom göres i räkningen. Insättaren

skall dervid styrka sin identitet samt underteckna

eu förklaring, deri han lemnar uppgift på den förkomna

bokens serie och nummer jemte de med bokens förlust

förenade omständigheter. Förklaringen, hvilken skrifves

på särskild!, af postanstalten tillhandahållet formulär, insändes

ofördröjligen till Generalpoststyrelsen.

Styrelsen låter då såväl vid den postanstalt, som utstött

sparbanksboken, som vid den, till hvilken insättarens

räkning möjligen blifvit Överflyttad, enligt hvad här nedan

skall visas, anslå ett tillkännagifvande af innehåll, att eu

ny bok, lika med den förlorade, kommer att inom en

månad från tillkännagifvandets datum utfärdas och tillställas

insättaren, samt att den förlorade boken dödas.

Om inom nämnda tid förbud af någon, som förmenar sig

ega bättre rätt till ifrågavarande sparmedel, framställes

mot utfärdandet af eu ny bok, förelägger Generalpoststyrelsen

parterne att anhängiggöra sin tvist vid domstol och

låter emellertid anstå med bokens utfärdande. Förr än

tvisten blifvit slutligen afgjord må ej någon omsättning

göras å sparbanksboken, i händelse den skulle åter komma

till rätta. Framställes deremot ej sådant förbud, utfärdar

styrelsen en ny bok emot qvitto af insättaren, som har

att derför erlägga 1 lira. Anteckning om bokens utfärdande

göres såväl hos centralförvaltningen som vid den

postanstalt, som utlemna! den förlorade boken. Skulle

sistnämnda bok sedermera återfinnas, insändes den till

Generalpoststyrelsen och annulleras.

91

Om förvärfvande af statsobligationer och om sparmedels

öfverförande till s. k. frivillig insättning i Depositions- och

lånekassan.

Önskar insättare att för sitt tillgodohafvande i postsparbanken

eller någon del deraf förvärfva förskrifningar

å den konsoliderade statsskulden, skall lian derom göra

ansökan, skrifven å formulär, som tillhandahålles vid postanstalten.

Ansökningen skall innehålla uppgift å det belopp,

han önskar omsatt i sådane förskrifningar, om dessa

böra vara 3 eller 5 procents och om de skola vara stälde

på innehafvaren eller på viss man. Sedan postanstalten,

till hvilken ansökningen ingifves, derom gjort behörig

anteckning, insändes densamma ofördröjligen till Generalpoststyrelsen,

som låter anskaffa de begärda förskrifningarne

genom Depositions- och lånekassan, godtgör kassan

beloppet och anskaffningskostnaden samt affär motsvarande

summa ur insättarens räkning. Förskrifningarne öfversändas

derefter jemte förteckning på kostnaderna till vederbörande

postanstalt, som afför motsvarande belopp ur insättarens

räkning, samt tillhandahållas insättaren. Dervid

skall sparbanksboken företes och anteckning deri göras

om utbetalning af den till förskrifningarnes förvärfvande

använda summan, hvarjemte en af de i boken fästade

blanketterna aflemnas såsom qvitto å beloppet, Qvittot,

som dateras den dag, då medlen af Generalpoststyrelsen

utbetalts, öfversändes till Generalpoststyrelsen, och sparbanksboken

återställes till insättaren, såvida ej hela tillgodohafvandet

åtgått för ändamålet.

På samma sätt förfares, om insättare vill hafva sina

sparbanksmedel eller någon del deraf såsom frivillig insättning

öfverförda till Dedopositions- och lånekassan.

92

Räkenskapsföringen vid postanstalterna.

Denna omfattar dels utelöpande sparbank sböcker dels

ock insättningar och uttag. Insättningarnes sammanlagda

belopp skall öfverensstämma med summorna å de blanketter,

hvilka vid hvarje insättning insändas till Generalpoststyrelsen.

På enahanda sätt kontrolleras utbetalningarne

medelst de från sparbanksböckerne uttagne och af

de särskilde insättarne undertecknade qvitton. Hvarje

afton efter slutad expedition införes summan af insättningar

och uttag för dagen uti postanstaltens kassaräkning.

För hvarje insättare, till hvilken sparbanksbok blifvit

utstäld, föres särskild räkning, upptagande i ordningsföljd

i kredit af honom gjorda insättningar och i debet verkstälda

utbetalningar. I början af året emottager hvarje

postanstalt från Generalpoststyrelsen uppgift å den för en

hvar af de insättare, som hos anstalten hafva räkningar,

för föregående år upplupna ränta, hvarefter beloppet införes

i räkningen.

Insättare, som ombyter vistelseort och vill deponera

eller uttaga medel vid annan postanstalt än den, som utfärdat

hans sparbanksbok, eger begära, att hans räkning

öfverföres från den senare till den förra postanstalten. Sådan

öfverflyttning af räkning må ega rum så ofta den påkallas

deraf, att insättaren flyttar från ena stället till det

andra. Då öfverförande af räkning skall ske, åligger det

den postanstalt, som dittills fört räkningen, att till den

angifna postanstalten öfversända erforderligt utdrag deraf.

Den ursprungliga räkningen annuleras i motsvarande delar,

hvarjemte underrättelse om öfverföringen ofördröjligen insändes

till Generalpoststyrelsen. I händelse insättningeller

uttag verkställes vid annan postanstalt än den, som

93

utstält sparbanksboken, utan att framställning'' blifvit giord

om räkningens öfverförande till den förra postanstalten,

skall denna genast derom underrätta den postanstalt, der

insättarens räkning föres, på det omsättningen må behörigen

bokföras.

Hvar fjortonde dag eller oftare, om Generalpoststyrelsen

så bestämmer, afgifver hvarje postanstalt redogörelse

för de omsättningar, som derstädes verkstälts under

nämnda tid, och insänder särskilda förteckningar å insättningar

och utbetalningar. Vid förteckningen å utbetalningar

fogas såsom bilagor de af insättarne aflemnade

qvitten jemte de certifikat å tillstånd till lyftning af medel,

som för särskilda fall blifvit utfärdade af Generalpoststyrelsen.

Dessutom har postanstalten att en gång hvarje

månad äfvensom vid slutet af året redovisa de vid hvarje

insättning utfärdade, af insättaren underskrift förklaringarne,

hvilka tillika innehålla uppgift å insättningsbeloppen.

Sist omförmälda redogörelse insändes först till vederbörande

provinsialstyrelse, hvarest influtna belopp bokföras,

och derifrån till Generalpoststyrelsen. Ofriga redogörelser

insändas deremot direkt till sistnämnda styrelse.

Den centrala räkenskapsföringen och Generalpoststyrelsens

åligganden. •

Generalpoststyrelsen ombesöijer den centrala räkenskapsföringen.

Dess åligganden, hvad angår postsparbanken,

äro hufvudsakligen följande:

a) att utfärda qvitton till insättare å de af dem vid

postanstalterne insatta belopp samt meddela tillstånd till

lyftning af sparbanksmedel i de fal], då sådant erfordras;

b) att föra särskild räkning för hvarje insättare och

godtgöra honom upplupen ränta;

94

c) att kontrollera sparbanksböckerna, hvilka för sådant

ändamål insändas till Generalpoststyrelsen å tider,

som af styrelsen bestämmas;

d) att emottaga och kontrollera de redogörelser för

insättningar och utbetalningar, som insändas från postanstalterna

;

e) att upprätta sammandrag af nämnda redogörelser

för att utröna totalbeloppet af insatte och af utbetalde

medel; samt

f) att föra räkning med Depositions- och lånekassan.

Generalpoststyrelsen afgifver årligen till ministern för

allmänna arbeten en berättelse angående postsparbankens

styrelse och förvaltning under nästföregående år. Berättelsen

delgifves jemväl den kommission, som har att öfvervaka

sparbankens verksamhet.

Insättningsqvitto skrifves å särskilda, i nummerföljd

sammanhäftade dubbelblanketter, sålunda inrättade, att det

utgående qvittot motsvaras af en blankett, hvarå qvittens

innehåll antecknas och hvilken såsom verifikation qvarstanna!''

hos styrelsen. Summan af de belopp, hvarå de

utfärdade qvittenserna lyda, skall öfverensstämma med

summan af de insättningar, för hvilka redogörelse insändes

från postanstalterna.

Generalpoststyrelsens certifikat å tillstånd till lyftning

utfärdas likaledes å särskilda, i nummerföljd sammanhäftade

dubbelblanketter af enahanda beskaffenhet som qvittensblanketterna.

De på grund af dessa tillståndsbevis verkstälda

utbetalningar pålöras dock ej insättares räkning förr,

än utbetalning egt rum och qvitto derå inkommit till styrelsen.

Räkning med insättare föres med tillhjelp af dels de

för hvarje insättning utfärdade och af insättaren undertecknade

förklaringar, dels ock de förteckningar å insättningar

och utbetalningar, som hvar fjortonde dag insändas

95

från postanstalterna. I den män en skedd omsättning införes

i räkningen, ntföres jemväl beloppet af den upplupna

räntan, på sätt i afseende å sparbanksräkningarne

hos postanstalterne eger rum. De insända förteckningarne

å insättningar och uttag kontrolleras med de af insättarne

undertecknade förklaringarne och uttagningsqyittenserna.

För hvarje månad upprättas ett sammandrag af de i

sparbanken verkstälda omsättningar, hvilket sammandrag

införes i den officiella tidningen.

Sedan för hvarje år dels räntan å de olika sparbanksräkningarne

jemte möjligen ifrågakommande premier blifvit

uträknade och godtskrifvits räkningarne, dels ock räkningarne

blifvit behörigen afslutade, upprättas ett generalsammandrag,

utvisande för hvarje räkning tillgodohafvandet

vid årets början, verkstälda insättningar under året,

upplupen ränta, godtskrifven premie, gjorda utbetalningar

samt insättarens tillgodohafvande vid årets slut. Generalsammandraget

skall öfverensstämma med sammanlagda

reslutatet af de månatliga sammandragen.

Postsparbankens förhållande till Depositions- och

lånekassan.

Af det sammandrag af insättningar och utbetalningar,

som af Generalpoststyrelsen upprättas med ledning af de

från postanstalterna hvar fjortonde dag insända redogörelser,

öfverlemnas ett exemplar till Depositions- och lånekassan.

De felaktigheter i nämnda redogörelser, som vid

derstädes skeende granskning kunna komma i dagen, iakttagas

till rättelse i näst afgifvande redogörelse.

Med ledning af omförmälda sammandrag upplägges

räkning, som utvisar förhållandet emellan de båda styrelserna.

Deri påföres Generalpoststyrelsen alla insättningar

96

och godtskrifves alla utbetalningar, dervid särskild! utföres

afbetalningar å kapitalet och särskilt sådane, som

jemväl drabba den upplupna räntan i de fall, då insaltare

uttager hela sitt tillgodohafvande.

Generalpoststyrelsen öfverlemnar successive till Depositions-

och lånekassan alla inflytande medel, i den mån

de ej äro erforderliga till rörelsekapital, samt reqvirera!''

derifrån medel i händelse af behof, allt i enlighet med de

bestämmelser, hvarom de båda styrelserna ega. öfverenskomma.

I början af hvarje år tillställer Generalpoststyrelsen

Depositions- och lånekassan ett exemplar af det utaf styrelsen

upprättade generalsammandrag af nästföregående

års räkningar. Med ledning häraf godtskrifves styrelsen

ett belopp, motsvarande summan af upplupen ränta å samtliga

räkningarne att från och med årets böljan tilläggas

kapitalet. A de tider, då utdelning af räntepremier till

insättarne ifrågakommer, godtskrifves Generalpoststyrelsen

jemväl ett belopp, motsvarande det, som styrelsen såsom

räntepremier tillgodofört insättarne.

Kontrollen derå, att beräkningen af ränta under årets

lopp behörigen verkstälts, försiggår sålunda:

Med ledning af de halfmånatliga sammandrag af insättningar

och uttag, söm af Generalpoststyrelsen öfverlemnas

till Depositions- och lånekassan, uträknas skyldiga

räntan å summan af insättningar från och med första dagen

af den ijorton-dagars-period, som följer näst efter den, då

insättningarne egt rum, till årets slut. Likaså uträknas

räntan att fordra å utbetalda belopp från och med första

dagen af den fjorton-dagars-period, under hvilken utbetalningarne

verkstälts, till årets slut. Till den sålunda

uppkomna summan af skyldig ränta å insättningar under

årets lopp lägges räntan för hela året å sådane insättningsbelopp,

som transporterats från föregående årets räkningar.

97

Sedan summan af den ränta, sparbanken är skyldig'' insättarne,

sålunda erhållits, fråndrages summan af ränta

att fordra å utbetalda belopp, hvarefter återstoden skall

öfverensstämma med summan af under året utbetalde räntor

med tillägg af den ränta, som vid årets slut tillgodoförts

insättarne, utom den obetydliga skilnad, som kan härleda

sig från brutna tal af centesimi.

De belöningar, hvilka i enlighet med sparbankslagens

föreskrift må utdelas till posttjenstemän, föreståndare för

skolor och föreningar till ömsesidigt understöd samt andre

personer, hvilka verksamt bidragit att befordra det med

postsparbanken afsedda syfte, skola på förslag af Generalpoststyrelsen,

och sedan direktionen för Depositions- och

lånekassan blifvit hörd, bestämmas af finansministern. Belöningarne

utbetalas af Generalpoststyrelsen mot godtgörelse

af Depositions- och lånekassan.

I Oktober månad hvarje år öfverlemna!'' Generalpoststyrelsen

till Depositions- och lånekassan förslag till postsparbankens

utgiftsstat för det nästföljande året.

Sedan 30 år förflutit från det lagen om postsparbanken

trädt i verket, skall Generalpoststyrelsen hvarje år tillställa

Depositions- och lånekassan en förteckning på de sparbanksböcker,

å hvilka omsättning under senaste 30 år ej verkstälts

och som i följd deraf upphöra att vara gällande.

Det å dessa böcker möjligen befintliga tillgodohafvande

påföres Generalpoststyrelsens räkning med Depositionsoch

lånekassan.

Skolsparkassor och andra liknande inrättningar för uppsamlande

af små belopp.

Föreståndare för skolor eller för föreningar till ömsesidigt

understöd, hvilka göra till sin uppgift att insamla

7

98

lärjungarnes eller medlemmarnes sparpenningar, böra om

denna sin verksamhet på förhand underrätta Generalpoststyrelsen

äfvensom närmaste postanstalt. Föreningar för

välgörande ändamål, Indika vid utöfvande af sin verksamhet

vilja begagna sig af postsparbanken, skola dertill

begära tillstånd af Generalpoststyrelsen och samtidigt lemna

uppgift på de personer, som handhafva, deras angelägenheter.

Sådant tillstånd meddelas ej, med mindre föreningens

styresmän blifvit godkände af Generalpoststyrelsen.

Minsta belopp, som får insättas af lärjunge eller medlem

af omförmälda föreningar, utgör 5 centesimi.

De dagar, som bestämmas för insättning af sparmedel,

emottager skolföreståndaren de belopp, som af lärjungarne

deponeras, och inför dem i en för ändamålet afsedd

insättningsjournal äfvensom i särskild räkning med

hvarje insättare. Qvitto å insättning utlemnas till hvarje

lärjunge för att af honom uppvisas i hemmet. Tryckta

formulär till insättningsjournal in. m. tillhandahållas af

Generalpoststyrelsen.

Sedan insättningarne för dagen försiggått, öfverlemnar

skolföreståndaren medlen till postanstalten, som, i händelse

af första insättning, utställer kollektiv sparbanksbok i enlighet

med derom i allmänhet gällande bestämmelser.

När lärjunges tillgodohafvande uppgår till 1 lira, låter

skolföreståndaren afskrifva detta belopp ur sparbanksboken

och öfverföra det till särskild räkning med lärjungen, som

då erhåller sin egen bok. Emellertid fortfar föreståndaren

att emottaga insättningar af samme lärjunge. Föreståndaren

innehar lärjungarnes enskilda sparbanksböcker, men

vid hvarje omsättning, som deri göres, tillställes boken lärjungen

för att af honom uppvisas i hemmet, hvarefter den

återlemnas till föreståndaren.

Ansökan om öfverförande af medel från kollektivbok

till enskild sparbanksbok göres af föreståndaren medelst

99

ifyllande af dertill afsedt formulär, som tillhandahålles å

postanstalten. I den enskilda sparbanksboken tecknar lärjungen

sitt namn, som bestyrkes af föreståndaren.

För harje gång sådant öfverförande sker, lemnar föreståndaren

qvitto å motsvarande belopp, tecknadt å de dertill

afsedda blanketterna i kollektivboken, och postanstalten

afför beloppet ur föreståndarens räkning och inför det i

räkning med lärjungen.

Om lärjungen sådant önskar, eger han att af skolföreståndaren

återbekomma sitt tillgodohafvande eller någon

del deraf inom det belopp, som ej blifvit öfverfördt

på enskild räkning. A belopp, inskrifna i kollektivbok,

ega lärjungarne ej uppbära ränta, i anseende till svårigheten

att föi-dela den å de särskilda insättarne.

Vid de omsättningar, som verkställas af föreståndare

eller styresmän för föreningar till ömsesidigt understöd

eller för välgörande ändamål, hvilka uppsamla sparmedel,

gälla i tillämpliga delar samma bestämmelser som för skolsparkassor,

endast med det undantag, att föreståndare eller

styresmän icke äro förbundne att ombesörja öfverflyttning

af föreningsledamots tillgodohafvande från kollektivbok till

enskild sparbanksbok hvarje gång beloppet uppgår till

1 lira.

För ifrågavarande sparkassor ega vederbörande utfärda

särskilda bestämmelser, hvilka dock ej få stå i strid

med föreskrifterna i detta reglemente. Sådäne bestämmelser

skola, för att blifva gällande, pröfvas och godkännas

af Generalpoststyrelsen.

Af ofvanstående redogörelse för de bestämmelser, som

reglera den italienska postsparbankens verksamhet, synes,

att banken, ehuru i hufvudsakliga delar inrättad efter det

100

i England tillämpade system, dock är i vissa hänseenden

derifrån afvikande.

Maximum för insättningar under loppet af ett år och

för insättares fordran i dess helhet är i Italien lägre än

i England. Tillgodohafvandet må dock i Italien öfverstiga

det föreskrifna maximum 2,000 lire, endast att ränta

å öfverskottet icke beräknas.

Ehuru sparbanken för sin egen säkerhet eger tillgodonjuta

viss uppsägningstid vid utbetalning af äfven

det minsta belopp, visas i allmänhet det tillmötesgående,

att belopp intill 100 lire af postanstalten utbetalas vid anfordran

och mot uppvisande af sparbanksboken. Vid sparbankslagens

behandling i riksförsamlingen lades mycken

vigt på denna underlättnad vid uttag af mindre belopp.

Det ansågs nemligen, att vilkoret om uppsägning i sådant

fall hos centralförvaltningen skulle innebära orättvisa

mot en del provinser, der kommunikationsväsendet är föga

utveckladt, och hvarest insättarne i följd deraf skulle nödgas

vänta allt för länge, innan de kunde få lyfta sina besparingar.

Men denna rättighet, fastän af stort värde för

insättarne, medför ökade göromål för posttjenstemännen,

i det vid postanstalten, i motsats till hvad i England är

fallet, måste föras särskild räkning med hvarje insättare,

till hvilken från samma anstalt sparbanksbok blifvit utstäld.

Utan ett sådant försigtighetsmått vore emellertid

utbetalning vid anfordran förenad med allt för stor risk,

enär sparbanken lätt blefve utsatt för bedrägerier från

allmänhetens sida.

Eu följd deraf, att särskild räkning med insättare

föres af postanstalten, är den, att, när uttag skall ske vid

annan postanstalt eller insättaren förändrar vistelseort, i

förra fallet uppgift skall af den betalande postanstalten

infordras rörande insättarens tillgodohafvande, och i senare

fallet räkningen skall öfverflyttas till postanstalten

101

i insättarens nya vistelseort, allt åtgärder, hvilka icke

ifrågakomma i England, der särskild räkning med insättare

föres allenast hos centralförvaltningen.

En annan olikhet mot förhållandet i Éngland är, att

hvarje sparbanksbok innehåller ett visst antal blanketter

till qvitten, hvilka i nummerföljd lösryckas och ifyllas, i

den mån uttag göras. Insättaren behöfver i följd deraf

ej sjelf infinna sig vid postanstalten för att lyfta medlen,

utan kan sända annan person, allenast denne medför sparbanksboken,

och qvittot är försedt med insättarens underskrift.

Likaledes underlättas derigenom bokens öfverlåtande

på annan person, i det qvittenserna undertecknas

och summan lemnas in blanco. Underskriftens riktighet

kontrolleras medelst insättarens namnteckning i sparbanksboken.

Lagen för Italiens postsparbank fördelar vården om

banken emellan Generalpoststyrelsen samt direktionen för

Depositions- och lånekassan. Den förra representerar staten

i alla bankens förhållanden till den insättande allmänheten

och ombesörjer den för redovisning och kontroll nödiga

räkenskapsföringen. Den senare handhafver förvaltningen

af de insatte medlen och bestrider utgifterna för bankens

skötsel. Dess räkenskapsföring är följaktligen af helt annan

beskaffenhet än Generalpoststyrelsens och afser att till

siffran bestämma det finansiella resultatet af bankens verksamhet.

Generalpoststyrelsen är således, hvad sparbanken

vidkommer, egentligen endast en mellanhand emellan Depositions-

och lånekassan samt allmänheten.

Då postsparbanken den 1 Januari 1876 började sin

verksamhet, öppnades samtidigt i landets olika delar 607

postanstalter för omsättningar med banken. Vid urval af

dessa postanstalter var man synnerligen angelägen att

hålla sig så mycket som möjligt aflägsen från redan bestående

sparbanker för att icke störande inverka på deras

102

rörelse. I öfrig’! liade man dervid till ögonmärke, att

sådana orter företrädesvis valdes, der befolkningen var

tillräckligt talrik och välmående för att gifva stöd åt förhoppningen

om en betydande sparbanksrörelse, och att

man ej lemnade något större distrikt i saknad af för sparbanksverksamhet

upplåten postanstalt, Behofvet att utvidga

sparbanksnätet visade sig emellertid mycket snart,

och redan under första året af bankens verksamhet öppnades

ytterligare 1,382 postanstalter, så att vid slutet af

år 1876 för sparbanksverksamhet voro öppnade 1,989 postanstalter.

Sedermera hafva årligen allt flere anstalter

blifvit för ändamålet upplåtna, så att vid slutet af år 1880

3,313 postanstalter verkade i postsparbankens tjenst,

Att den italienska postsparbanken icke skulle göra

de hastiga och förvånande framsteg, hvarpå postsparbanken

i England visat prof, kunde med säkerhet förutses.

Anledningarne dertill äro flere. I England var redan

vid tiden för postsparbankens inrättande sparsamhet en

sedan länge hos befolkningen inplantad dygd, hvars frukter

spårades uti de betydliga kapital, som inflöto i sparbankerna.

Den nitiska verksamhet, som af de högre klasserna

utvecklats för att bibringa den fattigare befolkningen insigt

om sparsamhetens välsignelser, har äfven visat synnerligen

vackra resultat. Sålunda har den utaf Lord Derby

år 1872 stiftade Provident Knowledge Society, med syfte

att befordra sparsamhet och omtanke för framtiden, i detta

hänseende verkat ofantligt, i det den dels genom skrifter,

föredrag och dylikt för befolkningen framhållit vigten af

att spara, dels ock genom inrättande af allehanda sparanstalter

underlättat fruktbargarandet af äfven de minsta

belopp, som kunnat undandragas ögonblicklig användning.

Dertill kommer, att åtskilliga uppseendeväckande sparbanksfallissement

i■ slutet af 1850-talet verkade en viss

misstro till de bestående enskilda sparbankerna. Under

103

sådana förhållanden var det naturligt, att en af staten inrättad

och garanterad sparbank, som erbjöd största möjliga

beqvämlighet för insättningar och uttag af sparmedel,

skulle röna stor framgång.

I Italien saknades deremot dessa förutsättningar för

bankens hastiga utveckling. Bland den fattigare befolkningen

— och den är i Italien mycket talrik — har intill

senaste tid ej visat sig någon nämnvärd håg för sparsamhet.

De högre klasserna hafva ej heller ådagalagt

något intresse eller visat sig verksamma för att befordra

denna dygd, som äfven i hög grad motverkats af den hos

befolkningen starkt utvecklade hågen att deltaga i statens

penningelotteri. Äfven hafva de förut befintliga sparbankerna

varit allt för få till antalet och ojemt fördelade,

så att i flere provinser befolkningen varit helt och hållet i

saknad af tillfälle att göra sina besparingar fruktbärande.

Tager man dessa förhållanden i betraktande, kunna

de resultat, postsparbanken i Italien hittills visat, ej annat

än väcka tillfredsställelse. År 1876 insattes i 123,246

poster 3,709,357 lire, men 1879 uppgick insättningsbeloppet

till 33,564,370 lire, fördeladt i 417,483 poster. Summan

af insättarnes fordringar, som vid utgången af år 1876

utgjorde 2,443,402 lire, hade vid 1879 ars slut stigit till

26,232,286 lire, motsvarande 9 7 8,78 lire på 1,000 personer

af landets befolkning.

För att tydligare visa resultatet af bankens rörelse

har jag uppgjort följande

104

Tabell, utvisande postsparbankens

År.

Antal för postsparbankens räkning

fungerande postanstalter vid

årets slut.

I n s ä 11 n

ingår

Uttagningar.

Omsättningar.

Antal.

Summa

af under

\året

insatte

medel.

Medeltal

Antal.

Medeltal.

för

hvarje

post-

anstalt.

för

hvarje

insätt-

ning.

Summa

af under

året

uttagne

medel.

för

hvarje

post-

anstalt.

för

hvarje

uttag.

Antal,

Medel- tal för

hvarje

post- an- stalt.

1876

1,989

123,246

3,709,357

2,699

30,09

18,490

1,296,453

943,56

70,n

141,736

i

103,15

1877

2,260

203,652

9,358,648

4,141

44,35

64,801

5,453,117

2,412,88

84,15

273,453

120,99

1878

2,600

243,251

14,648,889

5,634

60,22

103,309

9,984,876

3,840,34

96,65

346,560

133,29

1879

2,977

417,483

33,564,370

11,274

80,40

168,959

19,346,288

6,498,59

114,50

586,442

196,99

Kostnaderna för postsparbankens förvaltning hafva

hållit sig vid eu jemförelsevis låg siffra. De utgjorde 1876

sammanlagdt 76,792 lire, motsvarande 0,54, i lira för hvarje

omsättning, men hade år 1879 nedgått till 0,25,3 lira för

hvarje omsättning eller tillhopa 148,404 lire. Jemföres

härmed förhållandet i England, der kostnaden för hvaije

omsättning utgör 6 å 8 pence, måste förvaltningskostnaden

i Italien anses synnerligen billig. Härtill torde i sin mån

bidraga, att endast vid en del af de för bankens räkning''

fungerande postanstalterna tj ens tern änne u erhålla • särskild

godtgörelse för deras besvär med sparbanksgöromål, och

att de lägre tjenstemännen i Italien äro svagt aflönade i

jemförelse med hvad förhållandet är med sådane tjensteman

i England.

Med tillämpning af den grundsats, att sparbanken ej

är ämnad till depositionsbank utan har till ändamål att

uppsamla och fruktbargöra de små besparingarne, tills

105

verksamhet under åren 1876—1879.

Sparbanksböcker

gällande den 31

December.

Sparbankens skuld till

insättare.

Förhållandet

emellan befolknings- siffran samt antalet

sparbanksböcker

och beloppet af in- sättarnes tillgodo- hafvande den 31

December.

Summa af utbetalde räntor under året.

Summa kostnader för sparbankens

administration.

1!

Kostnad i medeltal för hvarje

omsättning.

Antal.

Medeltal

för hvarje

post- anstalt.

G

Summa.

Medeltal

för hvarje

post- anstalt.

Medeltal

för hvarje

insättare.

Antal

gällande

spar- banks- böcker

per 1,000

invånare

Tillgodo- hafvande

per 1,000

invånare.

57,354

41,74

2,443,402

1,778,31

42,60

2,13

91,16

32,782

76,792

0,54,1

114,291

50,5 7

6,474,746

2,864,93

56,65

4,26

241,59

131,650

88,382

0,32,3

157,507

60,58

11,384,967

4,378,83

72,28

5,88

424,80

253,597

90,821

0,20,2

238,869

80,24

26,232,286

8,811,65

109,82

8,91

978,78

629.236

148,404

0,25,3

dessa vuxit till ett belopp, som medgifver definit^ placering'',

förmedlar den italienska postsparbanken förvärfvandet

af statsobligationer för de i banken insatte medel, samt

ombesörjer dessas öfverflyttande till Depositions- och lånekassan.

Utom den fördel, som genom den förra åtgärden

tillskyndas insättare, att nemligen vinna en säker kapitalplacering

utan annan kostnad, än den, som är förenad

med obligationernas förvärfvande, såsom för stämpel m. in.,

drager staten en ej oväsentlig nytta af att underlätta spridningen

af dess obligationer till de mera aflägsna delarne

af landet, der denna art af kapitalplacering, åtminstone

bland den lägre befolkningen, förut varit foga eller intet

känd.

Befolkningen har äfven i ej obetydlig mån begagnat

sig af den sålunda erbjudna fördelen. Men ett hinder för

en större spridning af obligationerna förefans till en början i

svårigheten att på nära håll få uppbära räntan derå. Denna

utbetaltes nemligen endast i residensstaden inom hvarje

provins, en omständighet, som vållade kostnad och tidspillan

för mången, som hade långt att färdas och i anseende

till det starka tilloppet vid de halfårsvis skeende

ränteliqviderna ofta blef uppehållen hela dagar. Men denna

svårighet har numera blifvit undanröjd genom ett kongl.

dekret af den 28 Augusti 1878, som medgifver insättare

i postsparbanken rättighet att genom vederbörande postanstalt

utfå ränta å sina statsobligationer.

Följande tabell utvisar, i hvad män postsparbankens

förmedling för anskaffande af obligationer och ombesörjande

af sparmedels öfverflyttande till Depositions- och länekassan

tagits i anspråk under de fyra första åren af bankens verksamhet

: I

År.

Verkstälda inköp af stats- obligationer för insättares

räkning.

Öfverföringar till Depo- sitions- och länekassan.

Antal.

Belopp.

Antal.

Belopp.

Lire.

Lire.

1876...........................

341

181,104

5

2,885

1877..........................

704

414,659

9

5,967

1878...........................

1,189

794,643

22

26,024

1879...........................

1,216

921,707

*103

85,677

I intet land, der postsparbanker inrättats, har bankens

egenskap att vara till uteslutande för allmänhetens

fördel och ej afse egen vinst så tydligt framträdt som i

Italien. Lagen för dess sparbank ställer ej anspråken

högre, än att banken skall sjelf bestrida kostnaderna för

dess förvaltning. Den föreskrifver ej bildande af reservfond

för att i tider af betryck kunna möta den förlust,

som kan härleda sig från en tvungen och brådstörtande

realisation af de valutor, hvari insättarnes medel blifvit

placerade, men den innehåller deremot bestämmelser der

-

107

om, att möjligen befintligt öfverskott må användas till

räntepremier samt till belöningar åt sådane personer, som

verksamt bidragit att befordra det med sparbanken afsedda

syfte. .

Vid sådant förhållande är det naturligt, att det öfverskott

å rörelsen, som under bankens jemförelsevis korta

tillvaro kunnat åvägabringas, måste vara ganska ringa,

och att redan den omständighet, att öfverskott förefinnes,

sedan icke blott alla räntor till insättare utgått och bankens

förvaltningskostnader blifvit betäckta, utan äfven belöningar

af ofvan omförmälda slag utdelats, måste tyda

derpå, att banken väl fy It sin uppgift i förhållande till

allmänheten såväl som till staten.

På sätt här ofvan blifvit framhållet förvaltas sparbanksmedlen

af Depositions- och lånekassan, som gör dem fruktbara

i sammanhang med öfriga under -kassans vård stående

medel. De förvaltas således ej såsom eu fristående fond,

såsom förhållandet är i England. Depositions- och lånekassan

har till största delen nedlagt dem i statens 5 %

obligationer. Under de första åren af bankens verksamhet

stodo dessa obligationer i en kurs, som uppbragte obligationernas

afkastning ej obetydligt öfver 5 %, men på de

sista åren har deras värde så stigit, att bankens medel för

närvarande kunna anses afkasta 5 %. Banken utbetalar

till insättare ränta, varierande emellan 3 och 3,5 %. Den

sålunda uppkommande ränteskilnaden utgör bankens inkomst.

Härvid bör dock märkas, att denna inkomst ej

så obetydligt nedbringas derigenom, att de i banken insatte

medel drabbas af skatten på rörlig förmögenhet (imposta

di ricchezza mobile).

108

Det finansiella resultatet af postsparbankens verksamhet

under åren 1876—1879 framgår af följande tabell:

År.

Inkomster.

Utgifter.

Afkomst af

sparbanks- kapitalet.

Tillfälliga

inkomster.

Summa.

Ränta till

insättare.

Skatter.

Aflöning

till tjenste- personalen.

Materi-

alier.

J Tillfälliga

utgifter.

Summa.

1876

1877

1878

1879

66,184,23

278,495,27

441,543,65

977,223,17

13,oo

549,01

113,50

4,094,06

66,197,2 3

279,045,18

441,657,15

981,317,23

32,782.02

131,650,02

253,597,94

629,236,14

5,280,31

21,003,38

46,770,2 6

112,482 76

27,243,25

48,006,21

72,779,97

107,751,29

49,548,59

40,376,19

17,609,77

40,653,04

431,92

114,854,17

241,035,80

391,189,86

890,123,23

1,763,446,32

4,770,4?

1,768,216,7 9

1,047,266,12

185,536,71

255,780,72

148,187,59

431,92

1,637,203,06

Belöningar, utdelade under åren 1878 och 1879

Öfverskott..................................................

36,670,00

94,343,73

1,768,216,79

I Italien liksom i andra länder, der postsparbanker

blifvit inrättade, bar erfarenheten visat, att statens och

enskilda sparinrättningar väl trifvas vid sidan af hvarandra,

och att de förra, trots den fullkomliga säkerhet och de

större fördelar i öfrigt de erbjuda, ej verka störande på

de enskilda sparbankernas verksamhet. Förhållandet i

Italien bestyrker detta i ännu högre grad än i andra länder.

I England gaf postsparbanken visserligen anledning

dertill, att åtskilliga af de gamla sparbankerna, hvilkas

förvaltning lemnade åtskilligt öfrigt att önska, måste upphöra

med sin verksamhet, ehuru på senare åren de enskilda

sparbankernas rörelse högst betydligt ökats, på sätt

jag ofvan framhållit.

I Italien har postsparbanken deremot ej ett ögonblick

inkräktat på de enskilda sparbankernas område. Tvertom

synes det, som hade postsparbanken genom den täflan,

hvartill den tvingat öfriga sparinrättningar, gifvit eu ökad

109

liflighet åt deras rörelse. Verksamheten hos de enskilda

sparbankerna har under senare åren icke allenast varit i

oafbrutet framåtgående utan detta i en grad, som före

postsparbankens inrättande saknade motstycke.

Följande tabell utvisar de enskilda sparbankernas stams

den 31 December 1876 och 1880.

År.

Antal

spar-

banker.

Insättningar under

året.

Uttag under året.

Insättarnes

tillgodohafvande.

Antal.

Summa

Lire.

Antal.

Summa

Lire.

Antal räk- ningar.

Summa

Lire.

1876......

1880......

353

357

1,125,594

1,214,295

204,152,456

286,409,852

633,738

834,267

188,311,486

252,840,877

833,760

958,044

552,755,554

686,721,574

Lagen för Italiens postsparbank gifver åt föreståndare

för skolor, hvilka göra till sin uppgift att uppsamla

lärjungarnes sparmedel, rättighet att insätta medlen på

kollektivbok i postsparbanken, som å dem betalar ränta,

äfven om de öfverstiga det i allmänhet föreskrifna maximum.

Genom sparbanksreglementet och sedermera genom

en utaf Generalpoststyrelsen utfärdad instruktion hafva

noggranna bestämmelser blifvit gifna, huru skolföreståndare

har att tillvägagå vid uppsamlande och fruktbargörande

af lärjungarnes medel.

Genom dessa bestämmelser har uppslag gifvits till

inrättande af skolsparkassor i Italien, hvilket land i detta

hänseende följt exemplet från andra länder, synnerligast

Frankrike, der dessa kassor visat särdeles vackra resultat.

Man har insett, att Italien i ännu högre grad än andra

länder måste lägga sig vinn om att hos befolkningen

väcka håg för sparsamhet och inprägla insigt om vigten

och nyttan deraf. Derföre har ock mycken betydelse

fästats vid skolsparkassorna, icke så mycket för beloppet

no

af de summor, som derigenom kunna undandragas ögonblicklig

förbrukning, som icke mer för det moraliska inflytande,

de utöfva på lärjungarne och genom dem på

familjen i dess helhet. Emellertid har sträfvan för dessa

inrättningars utveckling haft att bekämpa många hinder

och fördomar. Organisationen af skolväsendet i Italien,

i synnerhet hvad angår skolorna för den fattigare befolkningen,

lemnar nemligen ej så litet öfrigt att önska;

lärarne äro i allmänhet knappt aflönade och måste ofta

för sin utkomst söka bereda sig annan sysselsättning jemte

den, som påkallas af lärarekallet. Dessa och andra orsaker

hafva vållat, att sparkassorna i skolorna ännu ej omfattats

med det intresse, lagstiftaren åsyftat.

Det oaktadt har, synnerligast i vissa provinser, icke

så obetydligt i detta hänseende kunnat uträttas. Jag har

trött det ej vara ur vägen att genom efterföljande tabell

visa de resultat, som genom skolsparkassorna ernåtts under

åren 1876—1879.

A n

t a 1

Summa

uppsamlade

medel.

Lire.

År.

skolförestån- dare, som

uppsamlat

sparmedel.

lärjungar, som

insatt medel.

insättningar.

öfverflyttnin- gar till post- sparbanken.

1876........

i

11,935

8,996

89.541

69,260

7,289

3,800

32,048

29,679

1877............

!■ 522

1878.........

1,060

17,759

144,926

8,582

51,984

1879............

2,304

28,432

295,481

14,461

102,009

Nederländerna.

Sparkassorna i detta land hafva intill senaste tid representerat

endast en ringa del af befolkningens besparingar.

De små kapitalen hafva nemligen i allmänhet sökt annan

användning; särskildt hafva statsobligationer erbjudit ett af

de mindre bemedlade klasserna med mycken förkärlek omfattadt

tillfälle att placera den del af arbetsförtj ensten, som

kunnat undandragas förbrukning.

Redan kort tid efter det den första sparbankslagen i

England blifvit utfärdad började man inrätta sparbanker

i Nederländernas nordliga provinser, och år 1820 funnos

der sådane till ett antal af 48. De fleste af dem hade tillkommit

på initiativ af den ryktbara välgörenhetsföreningen

Tot nut vant algemeen. Denna förening, som alltsedan år

1784 varit i verksamhet och derunder riktat landet med

inrättningar för välgörande ändamål, skolor, bibliothek

o. s. v., bidrog verksammast till stiftande af kassor för

tillvaratagande af sparmedel, och af de 205 sparbanker,

som år 1872 funnos i landet, hade icke mindre än 156

nämnda förening att tacka för sin uppkomst.

1 början af sin verksamhet och så länge lugn herrskade

i landet gjorde sparbankerna betydande framsteg.

Men 1830 års revolution blef för dem ödesdiger. De flesta

sparbankerna hade då sina fonder placerade i statens valutor;

under inflytande af det allmänna misstroendet sjönk kursen

å dessa; sparbankerna, nödsakade att realisera sina säkerheter,

gjorde ofantliga förluster och måste samtliga inställa

112

sina betalningar eller åtminstone inskränka liqviderna till

viss andel af hvars och ens fordran.

Genom denna katastrof rigtades emellertid den allmänna

uppmärksamheten på åtskilliga brister i sparbankernas

förvaltning. De reorganiserades så småningom efter

nya och ändamålsenligare grunder. Endast en mindre del

af deras fonder placerades efter denna tid i statspapper,

och lån till stads- och landtkommuner, fastighetslån o. s. v.

ansågos erbjuda den lämpligaste användning för kapitalen.

Bestämmelser infördes om viss uppsägningstid för utbetalningar

af större belopp och om maximum för depositioner.

Under inflytande af dessa sundare principer för förvaltningen

gingo sparbankerna ej obetydligt framåt. Men

året 1848 med dess rubbningar på det ekonomiska ej

mindre än på det politiska området verkade åter hämmande

på deras rörelse. Under åren 1848—52 måste 5

sparbanker helt och hållet upphöra med all verksamhet,

och flere nödgades under längre eller kortare-perioder inskränka

sina liqvider. Efter denna tid hafva sparbankerna

aldrig nått någon hög grad af utveckling, och all

samverkan dem emellan har saknats. Under sådane förhållanden

har staten ansett sig böra mellankomma, dertill

påverkad jemväl af exemplet från andra länder, der statens

ingripande visat sig synnerligen gagneligt.

År 1874 tillsattes en komité med uppdrag att undersöka

de befintliga sparbankernas ställning och föreslå de

åtgärder, som kunde vara egnade att åstadkomma en lifligare

verksamhet på detta område. Uti sitt i anledning

häraf afgifna betänkande framhöll komitén såsom en af de

väsentligaste bristerna i sparbanksväsendet, att allt för få

tillfallen vore beredda allmänheten att placera sina besparingar,

i det sparbanker funnes i för ringa antal och de

befintliga bankerna hölles öppna allt för få timmar om

113

dagen. Det verksammaste medlet att alhjelpa denna brist

ansåg komitén bestå deri, att allmänheten sattes i tillfälle

att insätta sina besparingar hos postanstalterna.

Detta komiténs utlåtande ledde derhän, att regeringen

genom ett dekret af den 28 December 1875 förlänade rättighet

åt de sparbanker, som sådant önskade, att betjena

sig af postanstalterna i riket för emottagande af insättningar

och verkställande af utbetalningar mot en afgift

af 5 cents för hvarje omsättning af belopp till och med

12,50 floriner. Af denna lättnad i sina transaktioner begagnade

sig emellertid sparbankerna i ytterst, ringa utsträckning,

och ehuru genom ett nytt dekret af den 14

Februari 1877 afgiften för postanstalternas begagnande

nedsattes till hälften, vann åtgärden ej tillämpning i det

omfång, som dermed varit afsedt.

Då försöket att på detta sätt höja sparbanksverksamheten

icke ledde till önskadt resultat, beslöt regeringen

att inrätta en central sparbank, garanterad af staten och

betjenande sig af de särskilda postanstalterna. Den 4 Maj

1879 framlades för Generalstaterna ett lagförslag i sådant

syfte, hvilket förslag till eu början rönte starkt motstånd

al anhängarne utaf de enskilda sparbankerna, men omsider

antogs, hvarefter lagen för Nederländernas postsparbank

utfärdades den 25 Maj 1880.

Följande tabell åskådliggör de nederländska sparbankernas

ställning den 31 December 1879:

Antal

sparbanker.

1 sparbank

på antal

invånare.

Antal

insaltare.

1 insaltare

på antal

invånare.

Summa

insatte medel.

,

Tillgodohaf- vande i medel- tal för hvarje

insätt are.

223

27,937

123.043

| 32,5

Floriner.

17,807,560

Floriner.

144,72

3

114

De för den nederländska postsparbanken gällande bestämmelser

innefattas dels i lagen af den 25 Maj 1880

dels ock i det för banken den 24 Januari 1881 utfärdade

reglemente. Enligt dessa bestämmelser är banken organiserad

och förvaltas på följande sätt:

Banken, som har sitt säte i Amsterdam, benämnes

Rik spostsparbank. Dess angelägenheter ombesörjas af

en direktör och ett förvaltningsråd.

Direktören, såväl som de under honom lydande

tjensteman, ntnämnes af konungen på framställning af

ministern för sjöväsendet, handel och industri. Han

är redovisningsskyldig endast till förvaltningsrådet.

Ledamöterne i förvaltningsrådet skola vara minst

5 och högst 7, hvilka tillsättas och afskedas af konungen,

som bland dem utser eu ordförande. Sedan

tre år förflutit efter det sparbankslagen trädt i verkställighet,

skall årligen en af ledamöterne i särskild!

derför anvisad ordning afgå. Den afgående kan först

efter ett års förlopp åter inväljas. Förvaltningsrådets

ledamöter åtnjuta ej aflöning.

Insättningar i och uttag ur postsparbanken kunna

verkställas vid postanstalterna i riket, i den mån de

dertill varda af vederbörande minister bestämda. Postanstalterna

äro för sådant ändamål tillgängliga alla

dagar, jemväl söndagar, under de tider, då expedition

derstädes pågår.

Minsta insättningsbelopp är 25 cents. Ofverstiger

insättares tillgodohafvande 800 floriner, oberäknad!

upplupen ränta för det löpande året, beräknas ej ränta

å öfver skotte t.

Minderårig eger att utan föräldrars eller målsmans

och gift qvinna utan mannens samtycke göra

insättningar i banken. Utbetalning af sådane medel

får ske till den minderårige eller den gifta qvinna!!,

115

såvida ej föräldrar, målsman eller qvinnans man uttryckligen

sådant förbjuda.

Insättningar och utbetalningar antecknas i eu

numrerad sparbanksbok, stäld på insättaren personligen

och som till honom utlemnas afgiftsfritt. Anteckningen

i boken bestyrkes medelst posttjenstemannens''

namn och postanstaltens datostämpel.

Förlorar insättare sin sparbanksbok och önskar

att erhålla en ny, skall han derom göra ansökning

hos sparbankens direktör. Ansökningen skall vara

undertecknad af insättaren personligen och hans namnteckning

bestyrkas af borgmästaren i den ort, der insättaren

bor. Kan denne ej skrifva, bör sådant af

borgmästaren särskildt anmärkas.

Sedan direktören pröfvat ansökningen, eger han

utfärda ett duplettexemplar af sparbanksboken, hvilket

direkt tillsändes insättaren, som har att derför erlägga

eu afgift af 50 cents. Duplettexemplaret får i allmänhet

ej utgifvas förr, än 6 veckor förflutit från det

ansökningen derom inkom, såvida ej direktören för

något särskildt fall finner nämnda tid lämpligen kunna

förkortas. Angående utfärdande af duplettexemplar

skall underrättelse insändas till vederbörande postanstalt.

Skulle den förlorade sparbanksboken sedermera

återfinnas, inlemnas den till postanstalten, som,

om insättaren så önskar, derå afgifver qvitto, hvarefter

boken insändes till direktören.

Då sparbanksboken är fullskrifven eller af någon

annan anledning icke längre är användbar, oger insättaren

att afgiftsfritt utbekomma en ny bok.

Regeringen garanterar utan förbehåll insättare

utbekommande i behörig ordning af såväl de af honom

deponerade medel som upplupen ränta derå.

116

Då första insättning göres undertecknar insättaren

eu å särskild! formulär tryckt förklaring, deri lian

förbinder sig att ställa sig till noggrann efterrättelse

lagen för postsparbanken jemte de ytterligare föreskrifter,

som för densamma kunna blifva meddelade.

A formuläret antecknas derjemte insättarens för- ocli

tillnamn, bostad, tjenst eller yrke samt födelsedag och

-ort. Dessa uppgifter införas tillika i ett bos postanstalten

befintligt register, som undertecknas af insättaren.

År denne ej skrifkunnig, anmärkes sådant

såväl i registret som å förklaringen. Bolag, föreningar

eller korporationer eg a ej att deponera i sparbanken,

med mindre de dertill erhållit särskild! tillstånd af

direktören.

Insättning får ega rum jemväl för annan persons

räkning, dervid det vilkor kan bestämmas, att medlen

få disponeras först vid någon bestämd tidpunkt, såsom

vid myndighetsålderns uppnående eller då äktenskap

ingås. Ett sådant vilkor skall särskildt omförmälas

i sparbanksboken.

Då belopp å 10 floriner eller derutöfver deponeras,

erhåller insättaren från direktören ett särskildt

meddelande derom, att summan riktigt influtit och

godtskrifvits insättarens räkning hos centralförvaltningen.

Kommer sådant meddelande insättaren ej

tillhanda inom fem dagar, sedan depositionen verkstäldes,

skall insättaren skriftligen derom underrätta

direktören. Likaledes skall insättaren, i händelse det

skulle befinnas, att uppgifterna i berörda meddelande

icke äro öfverensstämmande med anteckningen i sparbanksboken,

derom göra skriftlig anmälan hos direktören,

som har att deri bringa rättelse.

Insättning till belopp af högst 1 florin kan göras

medelst frimärken, hvilka fästas å särskildt forum

-

117

lär, som hålles insåttare afgiftsfritt tillhanda af postanstalten.

Ränta å insatte medel godtgöres efter en räntefot

af 2, 64 %, dock räknas ej ränta ä delar af 1 florin.

Ränteberäkningen tager sin början för belopp, som

insättas från och med den 1 till och med den 15 i

månaden, den 16 i samma månad, och för belopp,

insatte från och med den 16 till månadens utgång,

den 1 i påföljande månad. Den 31 December förfallen

ränta tillägges kapitalet, hvarefter hela den sålunda

uppkommande summan från den första dagen

af påföljande året blir räntebärande. Vid ränteberäkningen,

dervid delar af 1 cent uteslutas, antages

hvarje månad till 30 dagar.

Ränta upphör att beräknas den 1 i hvarje månad

å medel, som utbetalas från och med den 1

till och med den 15 i samma månad, och den 16

å medel, som gäldas under den återstående delen af

månaden.

Medel, som af insättare återfordras från sparbanken,

utbetalas inom fjorton dagar efter den, då

uppsägning egt rum. Vid utomordentliga tillfällen

oger dock konungen att, på framställning af vederbörande

minister och sedan förvaltningsrådet blifvit

hördt, bemyndiga sparbanken att utsträcka betalningstiden

till högst sex månader efter uppsägning. Den

kong!, förordning, hvarigenom sådant bemyndigande

lemnas, får ej träda i verkställighet förr, än den blifvit

behörigen kungjord i den officiella tidningen och dessutom

anslagen vid samtliga postanstalter.

Insättare eger att utbekomma belopp, ej öfverstigande

10 floriner och som icke utgör hans räknings

saldo, medelst tillsägelse å den postanstalt, som

utfärdat hans sparbanksbok. Utbetalningen verkställes

118

emot qvitto å särskildI derför afsedt formulär, som

tillhandahålles af postanstalten.

Önskar åter insättare att utbekomma belopp öfver

10 floriner eller ock hela sitt tillgodohafvande i sparbanken,

eller vill han lyfta medlen vid annan postanstalt

än den, som utfärdat sparbanksboken, skall

han derom göra ansökan hos direktören. Ansökningen

skrifves å särskildt formulär, som postanstalten

afgiftsffitt utlemnar och hvarå insättarens underskrift

bestyrkes af posttjenstemannen. Sedan ansökningen

genom postanstaltens försorg insändts till centralförvaltningen,

aflåter direktören, derest något hinder för

medlens lyftning icke förefinnes, till insättaren en invisning

å det utfordrade beloppet, stöld att betalas

å den postanstalt, som i ansökningen uppgifvits. Sådan

invisning är gällande under eu tid affyra veckor

från dess förfallodag. Efter nämnda tid får lyftning ej

ske utan efter föregången ny ansökning. Då invisningen

af vederbörande postanstalt inlöses, utfärdar

insättaren qvitto af den beskaffenhet här ofvan är

omförmäldt.

Om insättaren ej är skrifkunnig, tecknar han sitt

bomärke å ansökningen såväl som å qvittot, hvarefter

berörda handlingar undertecknas af två utaf postanstalten

kände personer såsom vittnen. Kommer

insättaren ej personligen tillstädes för att verkställa

lyftning af uppsagde medel, skall den person, som

af honom dertill bemyndigas, vara skrifkunnig och

försedd med fullmakt, utfärdad inför notarie eller annan

kompetent myndighet.

1 de fall, då medel för annan persons räkning

deponerats mot vilkor, att de ej få lyftas förr än å

en bestämd tidpunkt, sker utbetalning först sedan

direktören efter noggrann pröfning af förhållandena och

119

af personens behörighet dertill lemnat tillstånd. Då

föräldrar, målsman eller make motsätta sig utbetalning

af sparbanksmedel till minderårig eller gift

qvinna, skola de derom skriftligen underrätta direktören,

som derefter bringar saken till vederbörandes

kännedom.

Utbetalning af medel, deponerade af bolag, föreningar

eller korporationer, får ske endast till den

eller de personer, som af bolaget etc. i sådant hänseende

bemyndigats, och emot qvitto i vanlig ordning.

Likaså skola arfvingar eller andre innehafvare af afliden

insättares rätt med behöriga handlingar inför

direktören styrka sina anspråk på den aflidnes qvarlåtenskap,

innan utbetalning till dem eger rum.

Direktören skall till vederbörande postanstalt affärda

order om inställande tills vidare af all utbetalning

å räkning, när dertill hörande sparbanksbok gått

förlorad och anledning är att antaga, att boken kommit

i orätta händer, när förbud framstälts mot utbetalning

af minderårigs eller gift qvinnas sparbanksmedel,

eller när direktören finner någon annan omständighet

vara för handen, som påkallar eu sådan

åtgärd.

Posttjenstemännen äro förpligtade, att, innan utbetalning

verkställes, noga göra sig förvissade om insättares

identitet och andra förhållanden, som kunna

skydda banken mot förfalskning och bedrägeri, samt

att, om ringaste misstanke i sådant hänseende hos

dem uppstår, ej utbetala några medel förr, än all anledning

dertill blifvit undanröjd.

En gång hvarje år i den månad, då första insättning

egt ruin, insändes sparbanksboken till centralför

vältning en-! i den ordning som af vederbörande minister

bestämmes. Ändamålet härmed är dels att ränta,

120

som vid nästföregående års slut var upplupen å insättarens

räkning, må inskrifvas i boken, dels ock att

förvaltningen sättes i tillfälle att jemföra antecknin•

garne i boken med räkningen.

Då insättare uttager hela sitt tillgodohafvande,

uträknas räntan jemväl för den tilländagångna tiden

af löpande året, och anses utbetalningsdagen vara

dagen näst efter den, då invisning för medlens lyftning

till vederbörande afsändes.

Postsparbankens fonder förvaltas af nederländska

riksbanken, som jemväl bär att förvara alla sparbanken

tillhöriga värdehandlingar. Utom det belopp, som

kan vara för sparbanken erforligt såsom rörelsekapital,

skola sparbankens samtliga medel placeras i

a) förskrifningar å statsskulden,

b) obligationer, utfärdade af provinser samt stads<

>ch landtkommuner,

c) pantbref, utfärdade af hypotheksföreningar, hvilkas

reglementen blifvit af konungen stadfästade,

eller

d) lån på högst tre månader mot sådane säkerheter,

som riksbanken enligt sitt reglemente eger

emottaga, dock må till sistnämnda placering användas

högst hälften af sparbankens fonder.

Beslut rörande sparbanksmedlens placering fattas

af riksbankens styrelse i samråd med sparbankens

förvaltningsråd.

Det belopp, hvarmed afkastningen å sparbankens

fonder öfverskjuter den summa, som i ränta utbetalas

till insättare, användes i första rummet till bestridande

af sparbankens förvaltningskostnader. Möjligen befintligt

öfverskott ingår till bildande af reservfondAngående

användande af de till denna fond hörande

medel gälla enahanda bestämmelser som för placering

121

af sparbankens öfriga tillgångar. Till reservfonden

skola äfven ingå medel, som i sparbankens räkenskap

kunna vara godtskrifna insättare, hvilken under loppet

af 30 år icke gjort någon insättning i sparbanken

eller derifrån utfordrat kapital eller ränta.

Reservfonden förblifver statens egendom. Dess

ändamål är att lemna tillgång till liqviderande af uppsagde

depositioner, i händelse öfriga dertill afseende

medel skulle befinnas otillräckliga. Åro reservfondens

tidig ;ångar uttömda och regeringen till följd af dess

itigångna garanti måst förskottera medel till liqviderande

af uppsagde depositioner, skola de tillgångar,

hvilka eljest bort ingå till reservfonden, i första rummet

användas till betäckande af regeringens förskott.

Sparbankens förvaltningskostnader upptagas i

riksbudgeten bland öfriga utgifter för departementet

för sjöväsendet, handel och industri.

Alla bref och handlingar, som ega sammanhang

med sparbankens rörelse, befordras portofritt. Såsom

godtgörelse härför erlägges af sparbanken och upptages

bland postverkets inkomster- ett belopp af 10

cents per år för hvarje insättare.

En gång i månaden lemnas i den officiella tidningen

uppgift på beloppet af de under nästföregående

månad i sparbanken insatte och derifrån uttagno

medel. 1 början af hvarje år afgifves till ministern

för sjöväsendet, handel och industri fullständig berättelse

öfver sparbankens verksamhet och förvaltningunder

nästföregående år. Denna berättelse framlägges

för nästsammanträdande Generalstater och offentlig

.

# O

göres i den officiella tidningen.

Det är strängeligen förbjudet postsparbankens

tjenstemän, såväl de som äro anställde vid centralförvaltningen

som personalen vid postanstalterna, att

122

för någon person utom sparbankens tjenst yppa insättares

namn eller beloppet af hans tillgodohafvande.

Bryter tjensteman häremot eller tillskyndar han sparbanken

förlust genom någon åtgärd i strid med de för

banken gällande föreskrifter, är han underkastad ansvar.

Slutligen har åt regeringen medgifvits rättighet

aft utfärda sparmärken för uppsamlande af belopp,

som understiga det föreskrifna minimum.

Af föregående redogörelse för grunderna för den

nederländska postsparbanken synes, att dess organisation

öfverensstämmer med den belgiska postsparbankens så tillvida,

att den icke står under General poststyrelsens omedelbara

förvaltning utan har sin egen, under regeringen direkt

sorterande styrelse, samt att vården och förvaltningen af

sparbankens fonder är uppdragen åt riksbanken. Deremot

har lagen för den nederländska sparbanken, synnerligast

hvad angår den inre förvaltningen och de fördelar, som

erbjudas allmänheten, i högre grad än den belgiska vetat

att tillgodogöra sig den i England vunna erfarenheten.

Detta framträder bland annat i den vigtiga fördel, som i

Nederländerna är medgifven insättare, att nemligen kunna

verkställa omsättning vid hvilken som helst af samtliga

för sparbank srörelse upplåtna postanstalter utan att behöfva

underkasta sig besvärliga och tidsödande formaliteter för

räknings öfverflyttande.

Den nederländska lagen har icke upptagit den föreskrift,

som sedan lång tid tillbaka är gällande för de enskilda

sparbankerna i landet, att nemligen ett visst maximum

— i de flesta sparbanker 100 floriner — är bestämdt

för hvarje insättning. Lagstiftaren har ansett en sådan

inskränkning vara opraktisk och lätt leda till förlust för

123

insättaren, som derigenom hindras att på ett fruktbärande

sätt använda hela den summa, han för sådant ändamål

möjligen kunnat afse. Deremot har maximum för insättares

tillgodoliafvande satts temligen lågt eller till 800

floriner, oberäknadt upplupen ränta. Härvid är likväl att

märka, att nämnda begränsning icke är absolut utan allenast

innebär, att ränta icke beräknas å öfverskj utande

summa. Men insättaren är oförhindrad att deponera högre

belopp, en rättighet som för mången kan vara af ej ringa

betydelse, liksom staten kan hafva sin fördel af att räntefritt

emottaga medel till vård.

Någon fara för sparbankens säkerhet i händelse af en

finansiell kris har nämnda rättighet ej ansetts innebära, då

dels det räntebärande maximum blifvit mycket begränsad!,

dels ock sparbankens förmåga att under alla omständigheter

uppfylla sina förbindelser blifvit tillgodosedd genom

föreskriften om viss uppsägningstid för uttagningar, en

tid, som i händelse af utomordentliga omständigheter kan

betydligt utsträckas, om konungen på förslag af vederbörande

minister, och sedan förvaltningsrådet blifvit hördt,

sådant påbjuder. Att sålunda affatta den s. k. clause de

sauvegarde, att nemligen tillämpningen deraf skulle göras

beroende af ett särskildt uthärdad! påbud af den verkställande

makten, bär af mången ansetts mindre lämpligt. I

åtskilliga länder har inan funnit försigtigheten bjuda, att

eu åtgärd sådan som den ifrågavarande kan tillämpas

omedelbart och utan föregående tillkännagifvande derom,

att de utomordentliga förhållanden, af Indika den påkallas,

äro förhanden, förnämligast af den anledning, att sådane förhållanden

— vanligen en finansiell kris — icke i regeln medgifva

den tidsutdrägt, som åtskilliga myndigheters hörande

och utfärdande af en särskild kungörelse i ämnet medföra.

Sparbankens deposition sränta är af lagen bestämd till

2,(i i %. Denna siffra motiveras sålunda, att räntan beräknas

124

per \ månad med 11 cents för 100 floriner, h vilket för år

utgör 2 floriner 64 cents. Lagstiftaren Kar härvid tagit

till föredöme den engelska postsparbanken, som beräknar

räntan efter 1 penny ■ per 1 £ i månaden, utgörande för

år 6 pence eller 2\ %. Genom ett sådant beräkningssätt

underlättas naturligen i hög grad uträkningen af räntan.

Sparbankens fonder förvaltas af riksbanken, som vid

dessas placering handlar efter samråd med sparbankens förvaltningsråd.

Berörda myndigheter hafva i detta hänseende

eu synnerligen vidsträckt befogenhet. De ega nemligen

dels nedlägga medlen i torskrifrii rigar_ å statsskulden, hvilka

för närvarande afkasta omkring 4 %, samt i obligationer

utfärdade af provinser och kommuner, dels ock använda

dem till diskontering å högst tre månader, dock får sist

nämnda sätt att göra medlen fruktbärande icke omfatta

mer än högst hälften af sparbankens tillgångar.

I denna bestämmelse har lagstiftaren följt den åsigt,

som ock legat till grund för den belgiska sparbankslagens ''

stadganden i detta hänseende, att nemligen medlens användande

på flere olika sätt vore mest egnadt att i tider

af ekonomiskt betryck skydda banken mot förluster, enär

en finansiell kris icke i lika grad och företrädesvis icke

lika hastigt påverkade alla valutor. Dessutom komme

medlen genom en mångsidig användning de produktiva

företagen i landet mera direkt till godo, än om de nedlades

endast i förskrifningar å statsskulden, hvilka för

Girigt i ett land, som ginge framåt i materielt välstånd,

alltid tenderade att stiga i kurs och följaktligen lemnade

allt lägre afkastning.

Sparbanken bär varit i verksamhet sedan den 1 April

innevarande ar. Under nämnda månad uppgingo insättningarne

till sammanlagdt 113,338,32 floriner och utbetalningarne

till 1,467,so floriner.

Frankrike.

l)en första sparbank i detta land inrättades i Paris år

1818 af åtskilliga delegare i och styresmän för la Compagnie

royale d’assurances maritimes, hvilka såsom garantifond sainmansköto

hvar och en ett visst belopp i statsobligationer.

Stiftarne förvaltade bankens angelägenheter utan ersättning

och med ansvarighet för de insatte medlen. Uttag fick i

allmänhet ske utan föregående uppsägning. Insättarnes

tillgodohafvande öfverflyttades i statsobligationer, när det

uppnått ett belopp, som genom en förordning af den 29

Juli 1818 bestämdes till 50 francs.

Sparbanken i Paris efterföljdes inom kort af andra

dylika inrättningar, stiftade efter enahanda grunder, och

redan år 1822 voro i Frankrike 7 sparbanker i verksamhet.

I den mån som allt större summor inflöto och stiftarnes

ansvarighet i förhållande dertill ökades, började den

åsigt gorå sig gällande, att ansvarigheten för de insatta

kapitalen borde hvila icke på enskilde utan på staten, och

genom eu förordning af den 3 Juni 1829 vann äfven

denna åsigt tillämpning, i det sparbankerna bemyndigades

att insätta sina fonder å löpande räkning i skattkammaren

emot åtnjutande af 4 % ränta. Genom lagen af den 31

Mars 1837 bestämdes sedermera, att medlen skulle insättas

i den nyss förut bildade Caisse des dépöts et consignations,

åt hvilken uppdrogs förvaltningen och fruktbargörandet

af sparbankernas kapital.

126

I)en 15 Juni 1835 utfärdades den första lag för de

franska sparbankerna. I denna lag lemnades noggranna

föreskrifter angående sättet för sparbankers bildande, deras

förvaltning, tiden inom hvilken utbetalning af insatte medel

egde. ruin o. s. v. Insättare fick under loppet af eu

vecka ej deponera högre summa än 300 francs; tillgodohafvandet

å en räkning fick ej öfverstiga 3,000 francs,

dervid dock gjordes undantag för föreningar till ömsesidigt

understöd, hvilkas tillgodohafvande fick uppgå till 6,000

francs. Genom lagen af den 22 Juni 1845 nedbringades

maximum för insättningar till 1,500 francs i kapital och

2,000 francs med inberäkning af upplupen ränta, samt

ytterligare genom en lag af den 30 Juni 1851 till 1,000

francs, hvaremot föreningar till ömsesidigt understöd til 1- lätos insätta, medel till belopp af 8,000 francs. Räntan å

sparbanksmedel bestämdes genom sistnämnda lag till 47, *,

men reducerades år 1853 till 4 %. Den lag, som för närvarande

reglerar de enskilda sparbankernas verksamhet,

utkom den 15 April 1852, hvarjemte *ett den 4 Juni 1857

utfärdadt reglemente närmare bestämmer sparbankernas

inre förvaltning och skötsel.

Af det nu anförda synes, att sparbankerna i Frankrike,

vare sig de stiftats af enskilde personer, såsom förhållandet

är i flere städer, eller hafva kommunalmyndigheternas

initiativ att tacka för sin tillvaro, hvilket är fallet

med de flesta sparbankerna på landsbygden, endast äro

förmedlare emellan allmänheten och staten, i det den senare

genom La Caisse des dépots et consignations, som, helt och

hållet oberoende af regeringen, sorterar under nationalrepresentationen,

förvaltar sparbanksmedlen och utbetalar

en bestämd ränta derå, hvarefter hvarje sparbank godtgör

sina kunder ränta efter en något lägre räntefot, samt använder

skilnaden till bestridande af sina förvaltningskostnader

och bildande af reservfond.

127

Ehuru de franska sparbankerna uppsamlade betydliga

kapital och bidrogo till en ej ringa spridning af statens

skuldforskrifningar, verkade bestämmelsen om det låga

maximum för insättares tillgodohafvande hämmande på

de ras utveckling. Under decenniet 1836—1845 steg antalet

sparbanker från 135 till 345 och insättarnes tillgodohafvande

från 35 millioner till 393 millioner francs. Men

efter denna tid visade sig en återgång i sparbanksrörelsen,

så att samtliga sparbankernas kapital år 1848, vid den tid

då dessa inrättningar hemsöktes af en kris, som hotade

dem med total undergång, nedgått till 338 millioner francs.

-lag har i det föregående i korthet visat, huru regeringen

sökte råda bot för de olyckor, sparbankskrisen medförde,

och hvilka ofantliga förluster genom densamma tillskyndades

såväl insättarne som staten. Genom denna kris erhöll

sparbanksinstitutionen i Frankrike en mycket svår stöt,

och det dröjde länge, innan minnet deraf utplånades och

förtroendet till sparbankerna återvände.

År 1870 vid liden för det fransk-tyska krigets utbrott

uppgick sparbankernas sammanlagda medel till 720

millioner francs, deraf 500 millioner i rentes och 220

millioner å löpande räkning hos skattkammaren. Efter

krigsförklaringen och i den mån de militära operationerna

visade sig olyckliga för Frankrike, ökades tilloppet af personer,

som ville uttaga sina sparbanksmedel. Det lån å

800 millioner francs för bestridande af krigskostnaderna,

som af regeringen upptogs, föranledde äfven ett förökadt

anlopp på sparbankernas kassa i ändamål att utbekomma

medel för att kunna deltaga i teckningen af lånet. Regeringen

såg sig med anledning häraf nödsakad att genom

ett dekret af den 17 September 1870 suspendera sparbankslagen

och inskränka utbetalningarne först till 100

och derefter till 50 francs i månaden å hvarje räkning.

Denna undantagsföreskrift, som fortfor att tillämpas till

128

den 12 Juli 1871, räddade sparbankerna, så att icke någon

af dem såg sig nödsakad att liqvidera, Emellertid både

under dessa två år sparbankernas sammanlagda kapital

minskats med en fjerdedel.

Den fara, för hvilken sparbankerna under denna tid

Vant utsatte, hänledde emellertid uppmärksamheten derpå,

att allt ej vore väl bestäldt i sättet för deras förvaltning.

Man började inse, att den insättarne medgifna fördelen att

utbekomma sina sparmedel vid anfordran, var för bankerna

förenad med allt för stor risk. Man hade sökt värna om

bankens säkerhet endast genom att gång efter annan sänka

maximum för insättningar, hvilket vid denna tidpunkt utgjorde

1,000 francs, men ej fogat några bestämmelser angående

viss uppsägningstid för medlens utbekommande.

Det uppdrogs då åt M. A. de Malarce, en man, som

egnat en nitisk och framgångsrik verksamhet åt ordnandet

och utveckligen af sparbanksväsendet i Frankrike, att

studera sparbankernas organisation i åtskilliga europeiska

länder. Uti eu år 1872 utgifven skrift redogjorde de

Malarce för resultaten af sin mission och de förbättringar,

som enligt hans åsigt måste införas i de franska sparbankernas

förvaltning. Han framhöll nödvändigheten af

att noggrannt reglera förhållandet emellan insättarne, å

ena, samt staten såsom depositarie och förvaltare af de

insatte medlen, å andra sidan, sålunda, att på samma gång

insättarnes fördel i möjligaste måtto blefve tillgodosedd,

staten vore skyddad mot faran af allt för stora och oförutsedda

utbetalningar. I sådant syfte borde åt sparbankernas

verksamhet gifvas den största, möjliga utveckling genom

att till deras förfogande ställa postanstalterna i riket och

att betydligt höja maximum för insättningar; minderårig

och gift qvinna borde erhålla rättighet att i eget namn

göra insättningar och, ehuru med någon inskränkning,

jemväl att verkställa uttag. För att betrygga statens säker

-

129

het herde i sparbankslagen införas en bestämmelse om

viss uppsägningstid för utbetalningar, lämpad efter summans

storlek.

Dessa uttalanden verkade derhän, att redan samma

år af enskild person för representationen framlades ett förslag,

deri framhölls nödvändigheten att så mycket som

möjligt bringa i insättarens närhet, om icke sjelfva sparbanken,

åtminstone en byrå, der han kunde insätta och

åter utbekomma sina besparingar. Motionären föreslog i

sådant syfte, att statens uppbördsman skulle ställas till

sparbankernas förfogande. Emellertid blef förslaget i anseende

till åtskilliga formella brister af sin upphofsman

återtaget, men efterföljdes år 1875 af ett nytt förslag, deri

samma grunder upptogos men med tillägg, att sparbankerna

jemväl skulle ega att anlita posttjenstemännen såsom

förmedlare af deras åtgärder med allmänheten.

Förslaget vann representationens bifall, och den 23

Augusti 1875 utfärdades ett dekret, hvarigenom bestämdes,

att finansministern efter samråd med ministern för åkerbruk

och handel skulle ega att åt sparbank, hvars direktion

derom gjorde anhållan, meddela rättighet att begagna postanstalterna

och uppbördsmännen af de direkta skatterna

såsom mellanhänder för att emottaga insättningar och ombesörja

utbetalningar, emot rättighet för desse att uppbära

eu afgift af 10 centimer för hvarje omsättning. Genom

denna åtgärd ernåddes den fördelen, att antalet af de

platser, der medel kunde för sparbankernas räkning insättas

och utbekommas, betydligt förökades, på samma

gång som tillfälle bereddes för insättarne att hvarje dag och

under flere timmar om dagen verkställa sina omsättningar.

Emellertid begagnade sig sparbankerna ej i någon

synnerlig omfattning af den erbjudna rättigheten. Den

31 December 1879 hade endast 59 sparbanker kommit i

åtnjutande deraf och sysselsatte för ändamålet 575 uppbörds

9

-

130

byråer och 158 postanstalter. Anledningen till det ringa

intresse, hvarmed ifrågavarande anordning omfattades,

torde vara att söka deri, att allmänheten vid hvarje omsättning

hade att vidkännas en kontant utgift, som, om

än obetydlig, likväl var egnad att motverka det med anordningen

afsedda syfte.

Dessa omständigheter i förening med den rastlösa

verksamhet, som af åtskillige framstående män utvecklades

för åstadkommande af eu genomgripande reform inom

sparbanksväsendet, samt de fördelaktiga resultat, de i

grannländerna inrättade postsparbankerna visat sig medföra,

föranledde regeringen att taga saken om hand. Den

lät utarbeta och framlade den 7 Februari 1880 för representationen

ett förslag till inrättande af en postsparbank i

Frankrike hufvudsakligen efter mönstret af Englands postsparbank,

ehuru i några få hänseenden derifrån afvikande,

hvilket förslag efter en uttömmande behandling af representationens

båda afdelningar med några obetydliga förändringar

antogs.

Ehuru, på sätt jag antydt, sparbanksinstitutionen varit

behäftad med stora brister, och en genomgripande reform

deri allt sedan Frankrikes senaste krig så att säga stått

på dagordningen, hafva dock sparbankerna under det sista

decenniet synnerligen vackra resultat att framvisa, och

den uppsamling af kapital, som genom dem förmedlats,

har hållit jemna steg med den exempellösa utveckling på

det ekonomiska området i öfrigt, som Frankrike låtit oss

bevittna.

För att i någon mån åskådliggöra sparbankernas framsteg,

har jag uppgjort följande tabell, utvisande sparbankernas

ställning den 31 December 1872 och 1878, det sista

år, för hvilket fullständiga statistiska uppgifter i detta hänseende

stått mig till buds:

131

År.

Antal

sparbanker.

1 sparbank

på antal

invånare.

Antal

insättare.

1 insättare

på antal

invånare.

Summa

insatte medel.

Tillgodo- hafvande i

medeltal för

hvarje iu- sättare.

1872......

500

73,800

2,116,552

17,i

Francs.

515,218,527

Francs.

243,42

1878......

52G

70,342

3,173,721

11,(;

1,016,166,402

320,18

Lagen angående inrättande af en postsparbank i Frankrike

är utfärdad den 9 April innevarande år. Ännu då

detta nedskrifves hafva de närmare reglementariska bestämmelserna

för bankens förvaltning och skötsel ej utkommit,

liksom uppgift saknas om tiden, då banken skall

tråda i verksamhet. Jag måste följaktligen inskränka mig

till redogörelse för de allmänna stadganden, som innefattas

i nyssnämnda lag af den 9 April 1881:

Frankrikes postsparbank står under statens garanti

och under inseende af ministern för post- och

telegrafväsendet. Generalpoststyrelsen företräder staten

i dess förhållande till insättarne.

Postanstalterna i riket, i den män de dertill varda

af ministern bestämda, förmedla bankens vexelverkan

med allmänheten. Hvarje insättare, som är försedd

med en af banken utfärdad sparbanksbok, eger verkställa

insättningar och uttag vid en hvar af samtliga

i bankens tjenst verkande postanstalter.

I postsparbanken insatte medel öfverlemnas i

Paris till la Caisse des dépöts et Consignations och i

departementen till nämnda kassas filialafdelningar. Å

dessa medel utbetalas till sparbanken ränta efter

3 V4 % om aret från och med den dag, då medlen

132

öfverlemnas till kassan, till och med dagen näst före

den, då de derifrån nttagas.

Å sparbanksmedel erlägges till insättare ränta

efter 3 % om året. Räntan beräknas från och med den

l:a eller 16:de dagen i hvarje månad näst efter den,

då medlen insattes, till den l:a eller 16:de dagen näst

före den, då uttag göres. Den 31 December lägges

upplupen ränta till kapitalet, hvarefter hela det sålunda

uppkommande belopp blir räntebärande. Ränta

beräknas ej å del af 1 franc.

Den sålunda bestämda räntefoten, såväl för de till

la Gaisse des dépots et Oonsignations öfverlemnade

belopp, som för medel insatte i sparbanken, får icke

förändras annorledes än genom beslut af båda statsmakterna.

- Kostnaderna för sparbankens förvaltning bestridas

med det belopp, som uppkommer genom skilnaden

emellan

a) den ränta, banken uppbär af la Caisse des

dépots et Oonsignations, och den banken utbetalar till

insättare, samt

- b) af kastningen å de valutor, i h vilka bankens

kapital är placeradt, och den ränta, banken uppbär

af la Caisse des dépöts et Oonsignations.

För den händelse förvaltningskostnaderna skulle

öfverstiga de sålunda anvisade tillgångar^, fy lies bristen

af bankens reservfond, hvarom vidare här nedan.

Generalpoststyrelsen öppnar särskild räkning med

hvarje person, som vid någon postanstalt antingen

sjelf insätter medel eller för hvars räkning sådan insättning

göres. Till insättaren utlemnas afgiftsfritt sparbanksbok,

skild å den person, för hvars räkning medlen

insättas. I boken inskrifves i ordningsföljd hvarje

insättning och utbetalning äfvensom upplupen ränta.

133

Samma person får ej vara innehafvare al mer

än en af postsparbanken å honom utstäld sparbanksbok

vid äfventyr att eljest förlora räntan å de belopp,

som äro inskrifna i den senare utfärdade boken och de

böcker, som bära senare datum än denna. Åro flere böcker

utstälda på samma dag, förverkas räntan å sammanlagda

beloppet af de i dessa böcker inskrifna summor.

Minderårig eger rätt att göra insättningar utan

särskildt tillstånd af föräldrar eller målsman. Han

eger äfven, ehuru först efter uppnådda 16 års ålder,

att utan sådant tillstånd åter uttaga af honom insatte

medel jemte derå upplupen ränta; dock undantages

derifrån det fall, då af föräldrar eller målsman formligt

förbud göres mot medlens utbetalande.

Likaledes eger gift qvinna, ehvad hennes äktenskapskontrakt

innehåller bestämmelse om egendomsgemenskap

makarne emellan eller ej, att utan mannens

tillstånd öppna räkning i postsparbanken och att åter

uttaga af henne insatte medel, utom i det fall att

mannen deremot nedlägger förbud.

Insättare, hvars tillgodohafvande uppgår till belopp,

som medger inköp af minst 10 francs rentes, eger

att kostnadsfritt genom, sparbankens försorg få sådant

köp verkstäldt. Förvärfvande af rentes för insättares

räkning är medgifvet till hvilket belopp som helst inom

gränserna för hans tillgodohafvande i sparbanken.

Minimum för hvarje insättning är 1 franc. Sammanlagda

innestående beloppet å en räkning får ej

öfverstiga 2,000 francs, hvilka må deponeras vid ett

eller flere tillfällen. Öfverstiger insättares fordran i

kapital och upplupen ränta 2,000 francs, underrättar

sparbanken honom derom skriftligen. Underlåter

han att inom tre månader, sedan han erhållit sådan

underrättelse, nedbringa sin fordran under 2,000

134

francs, iuköpes af sparbanken för hans räkning och

utan att han derför drabbas af särskild kostnad

rentes å 20 francs. Emellertid upphör all ränteberäkning

å det belopp, som öfverskjuter 2,000 francs,

från och med den dag, då underrättelsen af banken

meddelats, till den, då summan åter nedbringas under

det föreskrifna maximum.

Uttager insättaren ej de valutor, som sålunda för

hans räkning inköpts, ombesörjer sparbanken inkassering

af förfallen ränta derå samt inför den såsom insättning

å hans sparbanksräkning.

Onsk ar insättaren utbekomma större eller mindre

del af sin fordran, skall han derom underrätta Generalpoststyrelsen.

Medlen utbetalas derefter till honom

inom åtta dagar efter uppsägningen inom Frankrikes

kontinentala område. Genom särskilt dekret skall

bestämmas tiden, inom hvilken uppsagde sparbanksmedel

utbetalas genom postanstalter, belägna utom

nämnda område.

I händelse af force majeure må, efter det le Conseil

d’Etat blifvit hord t, genom dekret bestämmas, att

postsparbanken eger inskränka utbetalningen af uppsagde

medel till minst 50 francs hvar fjortonde dag.

Föreningar till Ömsesidigt understöd ega tillstånd

att insätta sina medel å kollektivbok i postsparbanken.

Sådan förenings sammanlagda fordran hos banken

får uppgå till 8,000 francs. Kooperativa föreningar,

stiftelser för välgörande ändamål och andra dylika inrättningar

ega likaledes att på enahanda vilkor öppna

räkning i sparbanken, dock måste de dertill erhålla

särskildt tillstånd af vederbörande minister. Befinnes

omförmälda föreningars eller stiftelsers tillgodohafvande

uppgå till högre belopp än det föreskrifna

maximum, lemnar postsparbanken derom skriftlig un

-

derrättelse. Varder ej fordran inom 3 månader, efter

det sådan underrättelse meddelats, nedbragt under

8,000 francs, inköper banken för föreningens etc. räkning

och utan särskild kostnad för denna rentes till

belopp af 100 francs.

Om under loppet af 30 år medel icke blifvit insatte

å eller uttagne från sparbanksräkning, eller annan

åtgärd med derå innestående medel på insättares begäran

vidtagits, upphöra medlen att vara räntebärande

och skola återställas till den som vederbör. Kan säker

underrättelse icke erhållas om hvem som eger rättighet

att uppbära medlen, eller kan af en eller annan

anledning utbetalning deraf icke ega rum, inköpes

genom postsparbankens försorg för hela beloppet rentes,

livilka lemnas i förvar till la Caisse des dépöts et

Consignations. Likaledes skola till förvar hos nämnda

kassa öfverlemnas sådane rentes, som af postsparbanken

inköpts antingen på insättares begäran eller

i det fall, då denne underlåtit att nedbringa sin fordran

under det föreskrift)a maximum, och hvilka rentes

icke af egaren uttagits inom loppet af 30 år.

Då medel blifvit för annan persons räkning insatte

i sparbanken med det af gifvaren eller testator

uttryckligen stadgade vilkor, att nämnde person först

efter viss tid eger att deröfver förfoga, beräknas nyss

omförmälda tid af 30 år från den dag, då personen

erhöll fri dispositionsrätt öfver medlen. A rentes,

som sålunda öfverlemnas i förvar till la Caisse des

dépöts et consignations, tillgodoräknas egaren ej ränta

under tiden från det obligationerna öfverlemnades till

kassan, till dess de af egaren återfordras. Möjligen

befintligt öfverskott å medel, som användts till inköp

af rentes, äfvensom belopp, som understiger det för

sådant inköp stadgade minimum, tillfalla sparbanken.

Graf vor och testame ntari ska förordnanden kunna

göras till förmån för postsparbanken. Dervid bör

iakttagas enahanda bestämmelser, som gälla angående

upprättande af förordnanden till förmån för välgörenhets!

nrättningar.

Postsparbanken upplägger en reservfond. Denna

fond bildas af

o) den vinst, som kan för sparbanken uppkomma

derigenom, att till bestridande af förvaltningskostnaderna

icke åtgår hela det belopp, hvarmed den från

la Caisse des dépöts et consigiiations utbekomna ränta

efter 3] % å sparbankens fonder öfverstiger summan

af den till insättare utbetalda ränta efter 3

b) de gåfvor och testamenten, som kunna tillfalla

sparbanken;

c) möjligen befintligt öfverskott å medel, som användts

till inköp af rentes för insättares räkning,

hvilken ej under loppet af 30 år verkstält någon omsättning

i banken, äfvensom belopp, hvilket understiger

det för sådant inköp föreskrifna minimum;

d) kapitalisering af räntorna å de medel,, som

återstå disponibla, sedan, på sätt ofvan är anfördt,

förvaltningskostnaderna blifvit betäckta; och

e) det belopp, hvarmed räntan å de valutor, hvari

sparbankens medel blifvit nedlagde, öfverskjuter den

ränta efter 3J/4 %, som af la Caisse des dépöts et

consigiiations utbetalas till sparbanken, dock först efter

det möjligt behof för betäckande af bankens förvaltningskostnader

blifvit tillgodosedt.

Sparbankens reservfond kan icke disponeras utan

i kraft af ett utaf båda statsmakterna fattadt beslut.

Ministern för post- och telegrafväsendet framlägger

hvarje år en redogörelse för postsparbankens

tillstånd och förvaltning. Denna redogörelse

137

intages i den officiella tidningen och tillställes nationalrepresentationens

båda delegationer.

De reglementariska bestämmelserna rörande postsparbankens

förvaltning och skötsel och hvad som

bör iakttagas för åstadkommande af erforderlig kontroll

utfärdas af ministern.

Det är icke tillåtet att samtidigt vara insättare i

postsparbanken och någon enskild sparbank, vid äfventyr

att all ränta å samtliga i dessa sparbanker insatte

medel förverkas. Alla för postsparbankens rörelse erforderliga

tryckalster, skrifter och handlingar äro fria

från inregistrerings- och stämpelafgift.

La Caisse des dépöts et consignations gör de från

sparbanken emottagne fonder fruktbärande medelst

deras placering i valutor, utfärdade af franska staten.

Det belopp, som uppkommer genom skilnaden i afkastningen

å nämnda valutor och den ränta efter 374 %,

som utbetalas till sparbanken, ingår till sparbankens

reservfond, sedan möjligen förefintlig brist för betäckande

af förvaltningskostnaderna blifvit fyld. Dock

skall la Caisse des dépöts et consignations för bestridande

af erforderliga utbetalningar tillhandahålla

sparbanken ett rörelsekapital, motsvarande en femtedel

af samtlig^ från sparbanken emottagne medel. Detta

kapital får likväl ej öfverstiga 100 millioner francs.

Den franska sparbankslagen, för hvars innehåll jag

nu i korthet redogiort, var inom representationen föremål

för en stark meningsbrytning. Lagens vedersakare, förnämligast

anhängare af de enskilda sparbankerna, framhöllo

såsom hufvudargument mot dess antagande dels vådan

för staten att ikläda sig ansvaret för de ofantliga summor,

138

hvilka ansåg os komma att inflyta till följd af den nya organisationen,

dels ock den fara, för hvilken redan existerande

sparbanker skulle blifva utsatta genom konkurrensen

med en under statens garanti stöld sparbank, som erbjöde

allmänheten vida större fördelar, än af de enskilda sparbankerna

kunde påräknas.

Häremot invändes från motsatta sidan, att om man

ville påräkna, att de uppsamlade kapitalen blefve förvaltade

med den omsorg, som för sparbankens lugna

utveckling vore af nöden synnerligast i ett land, der de

finansiella förhållandena starkt påverkades af periodiskt

återkommande politiska brytningar, så vore det genom

att anförtro denna förvaltning åt staten, som genom

den af regeringen oberoende Caisse des dépöts et consignations

gjorde medlen fruktbärande medelst deras placering

i statens solidaste och för fluktuationer minst utsatta

säkerheter. Finansiella kriser vore visserligen oundvikliga

och komme alltid att medföra förökade anspråk

på sparbankens kassa, men lagstiftaren hade nogsamt

förutsett detta och sörjt för sparbankens säkerhet genom

föreskrifter angående maximum för insättningar, möjligheten

att förändra räntefoten och framför allt viss ''uppsägningstid

för utbetalningar och i vissa fall rättighet

att inskränka utbetalningen till 50 francs hvar fjortonde

dag å hvarje räkning. Genom dessa försigtighetsmått,

af hvilka särskilt det sist omförmälda under Paris belägring

1870—71 blifvit med afgjord framgång pröfvadt,

vore statens säkerhet på ett betryggande sätt tillgodosedd.

Gent emot farhågan, att postsparbanken skulle föranleda

de enskilda sparbankernas undergång, hade man

att ställa erfarenheten från andra länder, der postsparbanker

redan åtskillliga år varit i verksamhet. Sålunda

hade i England under första åren af postsparbankens

tillvaro visserligen ett ej ringa antal enskilda sparbanker

139

sett sig nödsakade att upphöra med sin verksamhet, och

deras medel öfverflyttats till postsparbanken, men dessa

enskilda sparbanker hade utan undantag varit mindre

solida och redan före postsparbankens tillkomst visat

symptom af en mindre god förvaltning. Deremot hade

alla väl organiserade och omsorgsfullt skötta sparbanker

icke allenast ostördt verkat vid sidan af postsparbanken

utan äfven betydligt utvecklats. Det hade visat sig, att

de båda arterna af sparbank hade ett olika verksamhetsfält,

i det de enskilda sparbankerna förnämligast betjenade

den mera välbergade, den fasta delen af befolkningen,

under det att de fattigaste klasserna, den mera

rörliga befolkningen företrädesvis till postsparbanken öfverlemnade

sina besparingar.

Enahanda erfarenhet hade äfven andra länder lemnat,

synnerligast Italien, der postsparbanken genom den

täflan, hvartill den tvingat de enskilda sparbankerna, hos

dessa framkallat en lifaktighet, hvartill motstycke förut

saknats.

Åtskilliga af de grundsatser, som finnas uttalade i

lagen om den franska postsparbanken, voro jemväl föremål

för det lifligaste meningsutbyte. Sålunda diskuterades

ifrigt frågan, huruvida sparbanksboken skulle vara

nationel, d. v. s. medföra rättighet att verkställa omsättningar

vid hvilken som helst af de för sparbanksrörelse

upplåtna postanstalterna, eller om den skulle vara bunden

vid den postanstalt, af hvilken den blifvit utstäld,

och att rättigheten att vid annan postanstalt verkställa

omsättningar skulle förutsätta en med vissa formaliteter

förbunden öfverflyttning af sparbanksräkningen.

Regeringen hyllade uti sitt lagförslag den senare

åsigten, och såsom skäl för densamma anfördes, att dess

tillämpning skulle föranleda en mindre invecklad bok

-

140

föring och lättare kontroll, än som blefve nödig, om den

större friheten att verkställa omsättningar medgåfves.

Å andra sidan framhölls med mycken styrka och med

stöd af erfarenheten från England, att det just vore den

utsträckta friheten i berörda hänseende, som varit förnämsta

anledningen till det stora förtroende, postsparbanken

i nämnda land förvärfvat, och som innebure den

väsentligaste fördelen, postsparbanken erbjöde framför

de enskilda sparbankerna. Det vore nemligen af ovärderlig

nytta för insättaren, att, hvar han än vistades, så

att säga kunna föra sin sparbank med sig; det vore al

vigt för arbetaren, som sökte arbetsförtjenst å annan ort,

att i sin omedelbara närhet finna placering för eu sparpenning,

som han kanske i stället förbrukat, om endast

sparbanken i hemorten stått för honom öppen, för tjenstfolk,

hvilka oaktadt upprepadt ombyte af vistelseort kunde

utan afbrott föröka sina besparingar, för den sjöfarande,

som vid sin ankomst till moderlandets kolonier kunde

återfinna de medel, han i hemmet sammanspara^ Med

ett ord, medgifvandet af .fullkomlig frihet att verkställa

omsättningar vid hvilken postanstalt som helst ansågs

s^som ett oeftergifligt vilkor, för att postsparbanken skulle

kunna bestå i täflan med de enskilda sparbankerna. Bestämmelsen

härom blef ock intagen i lagen.

I fråga om den befarade svårigheten med bokföring

och kontroll, hvartill ifrågavarande bestämmelse skulle

föranleda, medgafs, att någon tillökning i bokföringsbestyret.

vore oundviklig, helst, såsom erfarenheten i England

gifvit vid handen, antalet omsättningar vid andra

postanstalter än den, som utstält sparbanksboken, antagligen

komme att ständigt ökas och utgöra en betydlig

procent af samtliga omsättningar. Men deremot komme

kontrollen ej att derigenom försvåras, emedan för densamma

vore sörj dt på enahanda sätt,- ehvad omsättnin

-

141

gar finge ske vid en eller vid samtliga postanstalter,

nemligen sålunda att insättningar och uppsägningar genast

skulle delgifvas centralförvaltningen, som förde särskild

räkning med hvarje insättare.

Angående sättet att åstadkomma förändring i räntefoten

för insättarnes tillgodoliafvande voro meningarne

mycket delade, huruvida en sådan förändring borde kunna

åvägabringas genom ett dekret af verkställande makten,

eller om dertill skulle erfordras båda statsmakternas genom

en lag uttalade vilja. Den förra åsigten hade många

anhängare och de komitéer, hvilka inom representationens

särskilda afdelningar hade lagförslagets förberedande behandling

åt sig uppdragen, uttalade sig i sådan rigtning.

De ansågo det ej vara förenadt med någon fara att åt

regeringen inrymma rättigheten att förändra räntefoten.

En nedsättning i räntan, hvilket kunde ifrågakomma

endast under tider af ekonomiskt välstånd, vore en åtgärd,

som regeringen nogsamt skulle undvika, väl vetande,

att ett sådant steg vore egnadt att på ett betänkligt

sätt rubba allmänhetens förtroende till sparbanken.

Att åter höja räntan vore ett af de medel, hvarigenom

verkningarne af eu kris och dermed följande ökadt anlopp

på sparbankens kassa lämpligen kunde motverkas. Men

om detta medel skulle vara verksamt, måste det användas

utan uppehåll och i det ögonblick, då dess återhållande

verkan vore mest af behofvet påkallad. Detta läte sig

emellertid ej göra, om förändringen skulle ske genom lag,

helst om kamrarne icke för tillfället vore samlade eller

enighet dem emellan icke, eller åtminstone icke genast,

kunde ernås. Bestämmanderätten i förevarande hänseende

borde derför lämpligast anförtros åt regeringen.

De, som hyllade den åsigt, hvilken äfven sedermera

blef lag, att nemligen räntefoten ej borde kunna förän

-

142

dras utan genom båda statsmakternas sammanstämmande

beslut, framhöllo, att postsparbankens verksamhet ej finge

jemföras med vanlig bankrörelse. Räntefoten för sparbanken

borde derför icke följa de vexlingar, bankräntan i

allmänhet vore underkastad, utan tvertom vara så fast

och oföränderlig som möjligt. Sådant vore förhållandet

med do enskilda sparbankerna, hvilkas räntefot ej kunde

förändras annorlunda än genom en lag.

Det borde icke lemnas ur sigte, att sparbankslagen

vore att anse såsom ett kontrakt, hvarigenom bestämdes

förhållandet emellan staten såsom depositarie, å ena sidan,

och insättarne, å den andra. Deraf följde ock, att kontraktets

föreskrifter, och dertill en af de vigtigaste, ej

borde kunna af den ene kontrahenten, staten, förändras,

utan att den andre kontrahenten, insättarne, genom sin

representant, nationalförsamlingen, lemnade sitt samtycke

till en sådan förändring. Postsparbankens eget intresse

fordrade äfven den största möjliga fasthet i de för densamma

gällande bestämmelser. De millioner individer,

som utgjorde bankens kunder, tillhörde till största delen

samhällets minst upplysta medlemmar, i synnerhet blefve

detta händelsen, när banken, såsom dess ändamål vore,

utsträckt sin verksamhet jemväl till den aflägsnare landsbygden.

Men för dessa samhällsmedlemmar vore börsens

angelägenheter, alla de förhållanden, som kunde inverka

på bankernas rörelse, främmande; de hölle sig endast till

de bestämmelser, som stode att läsa i sparbanksboken.

Man borde låta sig angeläget vara att ej rubba deras

förtroende till sparbanken. Blotta föreställningen derom,

att de stadganden, i förlitande på hvilka de anförtrott

sina sammansparade tillgångar till sparbanken, kunde

när som helst af den verkställande makten ändras till

deras skada, vore tillräcklig att rubba deras förtroende

143

till en institution, hvars framgång vore uteslutande deraf

beroende.

Dessutom hade postsparbanken i ännu högre grad än

de enskilda sparbankerna af nöden att väcka och underhålla

detta förtroende. De enskilda sparbankerna kunde

nemligen erbjuda allmänheten en dubbel garanti. Först

och främst staten, som förvaltade sparbankernas medel

och gjorde dem fruktbärande, och dernäst sparbankernas

principaler och styresmän, af insättarne kände och aktade

samhällsmedlemmar, hvilka endast af intresse för saken

egnade sin verksamhet åt sparbankernas vård och derigenom

hos allmänheten stärkte den öfvertygelsen, att

bankernas angelägenheter sköttes på ett betryggande sätt.

Postsparbanken stode deremot ansigte mot ansigte med

allmänheten utan några af den kända mellanhänder, och

hade derför af nöden att lägga om möjligt än mera fasthet

och konseqvens i dagen än de enskilda sparbankerna.

En betänklighet, som i sin mån äfven inverkade på

beslutet i denna fråga, var den, att om räntefotens bestämmande

öfverlemnades åt regeringen, sattes derigenom

i dess händer ett farligt vapen, hvaraf den skulle kunna

göra bruk antingen i politiskt syfte eller ock för att åstadkomma

en stark konkurrens emellan postsparbanken och

de enskilda sparbankerna till de senares skada.

Regeringen hade uti sitt för representationen framlagda

lagförslag icke åt minderårig och gift qvinna inrymt

rättigheten att verkställa omsättningar i postsparbanken.

Förnämsta anledningen härtill var att söka i den omständighet,

att ett sådant medgifvande ansågs stridande mot de

grundsatser, som i fråga om minderårigs och gift qvinnas

rätt att ingå aftal funnes uttalade i civillagen, och det förmenades

derför icke vara med god ordning öfverensstämmande,

att genom ifrågavarande speciallag ett undantag

144

gjordes från den allmänna regeln. Dessutom hade man,

hvad särskild! anginge rättigheten för gift qvinna att göra

omsättningar i postsparbanken, från flere håll hört uttalas

den farhåga, att en sådan rättighet lätt skulle föranleda

till frestelse för hustrun att från det gemensamma boet

undandraga egendom och derigenom för egen räkning

bereda sig tillgångar, hvilka ej komme mannen tillgodo.

Rättigheten att förvalta boets egendom borde tillkomma

mannen ensam såsom familjens hufvud och i regeln mest

lämplig att ombesörja ekonomiska angelägenheter. Att åt

hustrun i vissa fall medgifva dispositionsrätt öfver makarnes

tillhörigheter oberoende af mannens samtycke, vore att

utså frön till oordning och missämja inom familjen.

I fråga om minderårig var emellertid det stora flertalet

ense derom, att en sådan rättighet vore egnad att

utöfva ett välgörande moraliskt inflytande på familjerna,

i det redan från barnaåren hos de unge inplantades insigt

om nyttan och vigten af att spara. Dessutom vore ett

stort steg i förevarande rigtning redan sedan flere år taget

genom inrättandet af sparkassor. i skolorna, en institution,

som företrädesvis i Frankrike omfattats med största intresse

och burit rika frukter. Att under sådane omständigheter

vägra minderårig tillträde till postsparbanken vore

att motverka det syfte, som med skolsparkassorna afsåges.

Dock ansågs försigtigheten bjuda, att den omyndiges rätt

att förfoga öfver sina besparingar inskränktes derhän, att

utbetalning till honom icke Ange ega rum emot föräldrars

eller förmyndares förbud.

Deremot var det först efter ett starkt motstånd den

åsigt segrade, att gift qvinna skulle ega att för egen räkning

göra omsättningar i sparbanken. Försvararne af

denna åsigt fram holk), hurusom lagförslagets upphofsman

företrädesvis åsyftat att tillgodose familjens intresse. De

hade med rätta ansett, att inom välburgna familjer det i

145

allmänhet vore mannen, som till följd af sin uppfostran

och sin sociala ställning vore mest lämplig att förvalta

familjens tillhörigheter, men de hade lemna! ur sigte, att

när man lagstiftade för eu sparbank, och framför allt för

en postsparbank, måste man taga hänsyn i första rummet

till de familjer, hvilkas tillgångar inskränkte sig till den

dagliga arbetsför^ ensten. Inom dessa familjer, der det

för hustrun vore förenadt med stora svårigheter att i händelse

af behof erhålla boskilnad, måste hustrun, om hon

ej skulle med sina barn råka i armod och falla fattig:- vården till last, i de flesta fall stanna hos mannen, äfven

om denne till följd af dryckenskap eller andra laster icke,

såsom sig borde, vårdade sig om familjen.

Men hos den arbetande klassen hade hustrun eu

annan och vida mera maktpåliggande uppgift att -fylla än

hos den välburgna. Mannen tillförde visserligen familjen

sin arbetsförtjenst och lemnade derigenom det betydligaste

bidraget till dess uppehälle, men hustrun lemnade äfven

sin insats icke blott genom hvad hon möjligen kunde förtjena

utan isynnerhet genom sin verksamhet i hushållet.

Pa detta område vore allt beroende på hustruns flit och

omtanke, på hennes förmåga att med sparsamhet och klokhet

förvalta familjens små tillgångar. Alla uppköp för

dess räkning skedde genom henne, alla utgifter för hyra,

kläder m. m. verkstäldes af henne. Hon forvärfvade derigenom

en erfarenhet af dessa för en fattig familj så maktpåliggande

detaljer, som mannen, mestadels fipptagen af

sitt arbete utom hus, till stor del saknade. Om mannen

hemfölle åt dryckenskap och ett oordentligt lefverne, vore

hustrun den enda, som kunde rädda familjen.

Det vore derför angeläget, att hustrun så mycket som

möjligt gynnades i sin sträfvan för familjens bästa, och i

detta hänseende vore intet medel så .verksamt som det,

hvarigenom hon sattes i stånd att spara för kommande

10

146

dagar. Man behöfde ej befara, att hennes sparsamhet

hade något omoraliskt syfte; om hon genom sin flit och

omtanke kunde lägga något åsido och göra det fruktbärande,

vore bevekelsegrunden dertill endast önskan att

sörja för de sinas framtid.

I många arbetarefamiljer vore mannen, företrädesvis

inom vissa yrken, nödsakad att under långa tider af året

aflägsna sig från hustrun för att på annat håll söka arbetsförtjenst.

Det vore då af vigt för hustrun att kunna

i sparbanken insätta och i händelse af behof åter uttaga

de besparingar, hon kunde göra å hvad mannen sände

henne af sin arbetsförtjenst.

Dessutom hur ofta inträffade ej det fall, att mannen

öfvergåfve hustrun och barnen, utan att derför laglig skilsmessa

komme till stånd! Ville man då förbjuda hustrun

att utan mannens tillstånd insätta sina besparingar i sparbanken,

beröfvade man henne derigenom allt tillfälle att

bereda sin och de sinas utkomst. Också hade erfarenheten

visat, att de enskilda sparbankerna i dessa ömmande

fall ansåge sig böra emottaga hvad hustrun kunnat

sammanspara, sålunda kringgående gällande lag, som ej

medffåfve hustrun rätt att utan mannens tillstånd insätta

sina medel i sparbanken.

Hufvudsakligen af nu anförda skäl voterades med stor

majoritet den paragraf i sparbankslagen, som medgifver

hustrun rätt att utan mannens tillstånd göra omsättningar

i sparbanken. Likväl ansågs mannens öfvervägande inflytande

på familjens ekonomiska angelägenheter böra sålunda

tillgodoses, att hustruns rätt att uttaga sina sparmedel

gjordes beroende deraf, att sådant ej formligen förbjödes

af mannen.

Då den franska sparbankslagen sålunda förlänat gift

qvinna en rättighet, hvaraf hon förut var i saknad, har

den derigenom följt det exempel, som gifvits af lagarne

147

för de flesta andra länders sparbanker. Redan år 1828

medgaf den då utgifva lagen för Englands sparbanker

rättighet för gift qvinna att utan mannens tillstånd insätta

medel i sparbank och åter utbekomma dem, såvida ej

mannen förbjöde det, och enahanda bestämmelse bär influtit

i alla senare sparbankslagar för nämnda land. En

dylik rättighet är medgifven i Italien, Österrike, Nordamerikas

Förenta stater in. fl. länder. I Belgien har man

i detta hänseende gått ett steg längre. Mannen eger

nemligen der ej rättighet att uttaga medel, som blifvit af

hustrun insatte, och om mannen förbjuder utbetalning af

hustruns medel, kan ett sådant förbud häfvas af fredsdomaren,

som på ansökan af hustrun eger pröfva giltigheten

af de skäl, hvarpå förbudet grundas. Likaledes

eger fredsdomaren, i händelse mannen vägrar hustrun

tillstånd att för sina besparingar inköpa rentes, att efter

pröfning af förhållandena meddela sådant tillstånd. Han

eger äfven enahanda rättighet, om mannen af en eller

annan anledning icke kan meddela sitt samtycke, såsom

om mannen är borta eller öfvergifvit hustrun.

En föreskrift, som verkat hämmande på de enskilda

sparbankernas utveckling, har varit den, hvarigenom maximum

för insättares tillgodo Imf''vande inskränkts till 1,000

francs. Det har mot ett så lågt maximum erinrats, att

om en del insättare sparade för att möta sådane utgifter,

som tid efter annan regelbundet återkomme, t. ex. hyran,

eller för att ej vara blottade i händelse af sjukdom, arbetsbrist

eller dylikt, afsåges dock i de flesta fall att så

småningom uppbringa besparingarné till en summa, som

medgåfve en definitif placering, t. ex. förvärfvande af eu

hemmansdel, uppsättande af en handel o. s. v. Men med

det låga värde, penningen numera egde, kunde med en

summa af 1,000 francs föga eller intet uträttas. Ett så

148

lågt maximum motverkade derför i betydlig mån en önskvärd

utveckling af sparbanksväsendet.

Under öfverläggningarne om sparbankslagen gjorde

sig derför den mening allmänt gällande, att en förhöjning

af maximum borde ske och det desto hellre, som derigenom

kostnaden för sparbankens förvaltning nedbringades,

då kostnaden för hvarje insättning vore lika, ehvad

större eller mindre belopp insattes, men en större insättning

lände banken till mera fördel än en mindre.

Eu reform i antydda rigtning ansågs emellertid af

mången kunna leda staten in på en väg, som för en lugn

ekonomisk utveckling kunde medföra ej ringa fara. Ju

högre maximum för insättningar bestämdes, desto rikligare

kunde man förutsätta att kapital skulle inflyta i

sparbankens kassa. Statens ansvarighet toges härigenom

i anspråk i en utsträckning, som -kunde medföra våda,

synnerligast i händelse af en finansiell kris och dermed

följande nedgång i kursen å alla valutor. Nödig försigtighet

fordrade derför att hålla medelvägen, och 2,000

francs blef antaget såsom ett lämpligt maximum.

Det framhölls tillika, att anmärkningen derom, att

allt för stora kapital skulle uppsamlas, vore rigtad snarare

mot de enskilda sparbankerna än mot postsparbanken.

De förra erbjöde nemligen högre ränta, och lockelsen vore

i följd deraf större att till dem bära sina besparingar.

Postsparbankens jemförelsevis låga räntefot utgjorde deremot

ett säkert korrektiv mot allt för rikligt tillflöde af

kapital.

Vidare ansåg man sig i Frankrike böra undvika den

föreskrift, att under loppet af en viss begränsad tid insättning

å samma räkning ej finge öfverstiga ett bestämdt

belopp, såsom t. ex. enligt den engelska lagen under loppet

af ett år ej mer än sammanlagdt £ 150 finge insättas.

Erfarenheten från de enskilda sparbankerna talade mot en

149

Hädan begränsning. Genom lagen af den 22 Juni 1845

bestämdes, att under loppet af en vecka högst 300 francs

finge insättas. Denna föreskrift hade gifvit anledning till

ständiga klagomål och medförde dessutom ej den verkan,

som dermed varit afsedd, nemligen att förekomma insättningar

till för högt belopp på samma räkning. Allmänheten

sökte dessutom att på allt sätt kringgå en sådan

föreskrift, hvars enda följd blefve, att insättarne förlorade

sin tid, utan att sparbankerna i densamma egde ringaste

skydd.

Det ansågs derför icke böra förvägras insättare att

på eu gång deponera en summa, som uppnådde det föreskrifna

maximum. Den anmärkning, hvartill ett sådant

medgifvande kunde föranleda, att nemligen maximum

redan dagen efter insättningen öfverskredes genom den

upplupna räntan, bemöttes dermed, att först med det löpande

årets utgång räntan kapitaliserades, och om dervid

insättares tillgodohafvande befunnes vara för högt, anmodades

han att minska .beloppet, hvilket, i händelse insättaren

sådant uraktläte, genom sparbankens försorg reducerades

medelst inköp af rentes.

1 den förberedande behandling, sparbankslagen hade

att genomgå, såväl som i de bestämmelser, hvarom man

efter ett uttömmande meningsutbyte slutligen förenade sig,

kan spåras en genomgående sträfvan att omgärda sparbanken

med sådana säkerhetsmått, som satte utom tvifvel

dess förmåga att under alla omständigheter uppfylla ingångna

förbindelser1. Det val'' äfven naturligt, att uppmärksamheten

framför allt skulle rigtas på denna angelägenhet

i ett land, der man haft att beklaga svåra missgrepp vid

förvaltningen af sparbankernas angelägenheter, missgrepp,

hvilka medfört ofantlig ekonomisk förlust. Medvetandet

om den lättrörlighet i sinnena, som utgör ett af de bänne

-

150

tecknande dragen hos den franska nationen, och som framträder

i periodiskt återkommande politiska livälfningar,

innebar äfven eu stark maning att mot hvarje fara skydda

en institution, af hvars ostörda verksamhet de arbetande

och mindre bemedlade klasserna äro i så hög grad beroende.

De lag ;ar, som tid efter annan utfärdats för sparbankerna,

hafva ej innehållit någon föreskrift om viss uppsägningstid

för utbetalningar. Dessa hafva verkstälts vid

anfordran, och ehuru man ej blundat för den fara, som

under kritiska förhållanden kunde deraf uppkomma, har

man sökt tillgodose bankernas säkerhet genom andra

medel, företrädesvis genom föreskriften om ett lågt maximum

för insättningar. Att emellertid dessa medel ej gjorde

tillfyllest, hade erfarenheten visat såväl år 1848, då sparbankerna

så godt som allmänt måste liqvidera, som åren

1870—71, då regeringen nödgades suspendera sparbankslagen

och dekretera, att utbetalningar verkstäldes endast

med visst belopp och med bestämda mellantider.

Med denna erfarenhet för ögonen beslöto kamrarne

enhälligt att i sparbankslagen införa föreskrift om viss

efter beloppets storlek lämpad uppsägningstid för utbetalningar

samt om rättighet för regeringen att i händelse af

force majeure dekretera inskränkning i utbetalningarne till

minst 50 francs hvar fjortonde dag. Man utgick härvid

från den grundsats, att då staten hade skyldighet att godtgöra

ränta å sparbanksmedel och således måste göra medlen

fruktbärande genom deras placering i statspapper eller

på annat sätt, men någon tid alltid åtginge att åter frigöra

medlen för att dermed liqvidera uppsagda belopp,

måste hvarje utbetalning föregås af viss tid förut skedd

uppsägning. En sådan föreskrift i lagen hindrade ej, att

under normala förhållanden utbetalningar, åtminstone af

mindre belopp, verkstäldes vid anfordran, men föreskriften

151

kunde i händelse al bebo! tillämpas i hela sin utsträckning.

Bestämmelsen om rättighet att för vissa fall inskränka

utbetalning ar ne till visst belopp och med bestämda mellantider

inflöt i lagen hufvudsakligen på tillsky lidelse af M.

de Malarce, hvilken i denna bestämmelse — den s. k.

clause de sauvegarde — såg det säkraste värn för sparbanken

i händelse af en finansiell kris.

Inkilande bestämmelser förefinnas i de flesta länders

sparbankslagar, i Nederländerna sedan 1830, i Preussen

sedan 1838, i Belgien sedan 1860, i Italien och Nordamerikas''

Förenta stater sedan 1875 o. s. v. I Österrike,

i hvars sparbankslag en liknande föreskrift inflöt i slutet

af 1830-talet, hade man endast detta stadgande att tacka,

att under 1873 års kris, då ett stort antal af landets penningeanstalter

gingo under, ej eu enda sparbank måste

inställa sin verksamhet.

Under diskussionen om ifrågavarande bestämmelse,

hvars införande i lagen ej mötte något nämnvärdt motstånd,

framhölls, att densamma ej kunde anses innebära

någon orättvisa mot insättarne. I de länder, der den tilllämpades,

vore man alltid angelägen, att den funnes aftryck

i sparbanksboken. Insättaren egde följaktligen allt

från den dag, då han gjorde sin första insättning, kännedom

om den inskränkning, han i vissa fall vore underkastad

i afseende på rättigheten att utbekomma sina medel,

och hade dertill gifvit sitt godkännande, då han inlåtit

sig med banken.

Men om enstämmighet inom representationen var rådande

i fråga om vigten och verksamheten af detta försigtighetsmått,

voro deremot meningarne mycket delade

rörande sättet, huru bestämmelsen derom lämpligast skulle

affattas. Borde en sådan föreskrift ega permanent giltighet,

så att dess tillämpning kunde inträda, när helst be

-

152

hot vet sadant påkallade och utan något föregående officielt

tillkännagifvande, eller skulle den vara införd i lagen endast

såsom eu utväg, hvaraf regeringen under tider af ekonomiskt

betryck kunde göra bruk, dock först efter att genom

ett dekret hafva gifvit till känna, att för ce majeure vore

för handen?

Till stöd för det förra alternativet anfördes, att försigtigheten

bjöde, att icke genom ett offentligt tillkännagifvande

om utbrottet af eu kris öka den allmänna oron.

Kriser förorsakades icke allenast af rubbningar i den politiska

jemn vigten, i hvilket fall de vore uppenbara för

alla; de härledde sig äfven från tilldragelser på det finansiella

området, Indika den stora massan ej uppfattade. Det

vore i synnerhet under dessa senare kriser man skulle

förvärra situationen genom att medelst ett dekret högtidligen

proklamera tillämpningen af ifrågavarande bestämmelse.

Emellertid blef det senare alternativet antaget i öfverensstämmelse

med regeringens förslag. Såsom skäl derför

framhölls hufvudsakligen, att kriser af politisk natur

gåfve sig tillräckligt tillkänna, utan att man behöfde frukta,

att de skulle förvärras genom ett dekret om inskränkning

i sparbankernas betalningsskyldighet. Hvad åter anginge

finansiella kriser, så vore blotta åtgärden att tillämpa La

danse de sauvegarde lika mycket egnad ätt bekräfta tillvaron

af en sådan kris som utfärdandet af ett dekret derom.

Att låta sparbankens kunder vara i beständig fruktan att

ej i händelse af behof kunna utbekomma sina fordringar

oafkortade, vore att afskräcka dem från att deponera sina

besparingar. Bättre vore då att gifva dem den försäkran,

att inskränkning i deras rättighet att lyfta sina medel ej

ifrågakomme förr, än regeringen efter mogen öfverläggning

och sedan le Conseil d’Stat blifvit hördt funne sådane omständigheter

vara förhanden, som gjorde en slik åtgärd nödvändig.

153

Såsom eu vigtig förutsättning för tillämpningen af

ifrågavarande bestämmelse uttalades emellertid, att densamma

borde finnas uttryckt å det mest i ögonen fallande

ställe i sparbanksboken, på det allmänheten ej skulle

kunna förebära okunnighet om den rättighet, staten sålunda

för vissa undantagsfall betingat sig.

Jag bör icke underlåta att fästa uppmärksamheten på

ett förslag angående införande i det franska sparbanksväsendet

af sparkort och sparmärken, som af M. de Malarce

ingifvits till Generalpoststyrelsen, och hvilket förslag

omfattats med ett intresse, som gör det sannolikt, att

dessa medel för befordrande af sparsamhet komma att i

Frankrike börja användas samtidigt dermed, att postsparbanken

träder i verksamhet.

Sparkort och sparmärken hafva, såsom jag förut haft

tillfälle att framhålla, till ändamål att uppsamla belopp,

som understiga minimum för insättning i sparbanken. De

hafva i senaste tid börjat användas i åtskilliga länder såsom

England, Nederländerna, Belgien m. fl., och visat sig

med afgjord framgång verka i den rigtning, som med dem

varit afsedd.

Enligt M. de Malarce’s förslag skulle en hvar ega att

i någon af de postanstalter, som äro upplåtna för sparbanksverksamhet,

afgiftsfritt utbekomma ett sparkort. Detta

är tillverkad t af starkt och tjockt papper och vikes dubbelt,

så att det kan förvaras i en plånbok. A yttersidan

är tryckt utdrag af sparbank sreglementet, innehållande

sådane uppgifter, som företrädesvis äro af intresse för allmänheten

att känna. A innersidan finnes kortets ordningsnummer

och plats''att anteckna innehafvarens namn

samt derunder två parallela kolumner, hvardera inne

-

154

hållande 5 rutor, bestämda för 10 sparmärken å 10 centimer.

När kortets innehafvare vill spara några slantar, köper

han i närmaste postbyrå eller cigarrbutik sparmärken,

livilka fastas å sparkortet. Då detta är fyldt, och sålunda

sammansparats 1 franc, öfverlemnas kortet till någon postanstalt,

som emottager det såsom insättning till belopp af

1 franc och meddelar qvitto samt utlemna)'' sparbanksbok.

Sedermera kan insättaren fortfara att på enahanda sätt öka

sina besparingar.

Genom tillverkningen af sparkort och sparmärken tillskyndas

staten naturligen en utgift. Men M. de Malarce

anser, att denna kostnad bör blifva i det närmaste betäckt.

Först och främst äro sparkorten en tid utelöpande,

innan de hunnit fyllas, och under denna tid tillgodogör

sig staten de för försålda sparmärken influtna medel, men

betalar deremot sjelf ej ränta förr, än kortet blifvit fyldt

och öfverlemnats till postanstalten. Vidare kan man beräkna,

att sparmärken gå förlorade sedan de inköpts, hvilket

jemväl bidrager till utjemnande af kostnaden. M. de

Malarce gör en mycket noggrann beräkning öfver statens

sannolika utgift för ifrågavarande ändamål och kommer

till det resultat, att uppoffringen från statens sida blifver

ytterst ringa.

För att åstadkomma erforderlig kontroll och förekomma

förfalskning anser M. de Malarce nödigt, att särskilda

sparmärken utfärdas, att dessa ej kunna användas

för annat ändamål, och att vanliga postmärken ej få bebegagnas

i stället för sparmärken. 1 annat fall skulle

posttjenstemän, kontorsbiträden och andra, Indika hafva

tillgång till betydligare belopp af postmärken, lätt kunna

frestas att begagna sig deraf för att göra insättningar i

sparbanken.

155

Innan jag leuinar Frankrike torde jag böra något

närmare redogöra för de sträfvanden, hvilka synnerligast

under de senare åren framträdt i syfte att befordra sparsamhet

i skolorna, sträfvanden, hvilka mångenstädes krönts

med anmärkningsvärd framgång. Jag har ansett lämpligast

att redogöra för de s. k. skolsparkassornas organisation

och verksamhet i sammanhang med framställningen

af de senaste reformerna i det franska sparbanksväsendet,

dels derför att denna art af sparinrättningar leder sitt ursprung

från f rankrike, dels ock emedan sparverksamheten

i de franska skolorna synnerligast sedan år 1874 rönt eu

framgång, som i andra länder saknar motstycke.

Den ledande grundtanken vid denna sträfvan är, att

om sparsamheten är en dygd, som det är angeläget att i

möjligaste man befordra, bör fröet till denna dygd utsås

redan genom barnens uppfostran, som afser att utbilda ej

blott förståndet utan äfven karakteren. Redan från barnaaren

bör hos menniskan inpräglas, hurusom sparsamhet

är ett oundgängligt vilkor för nationernas såväl som individens

framåtskridande i materiel välstånd, och det är angeläget,

att redan tidigt uppmärksamheten ledes derpå, huru

nödvändigt det är, synnerligast för de mindre bemedlade

klasserna, att genom klokt förutseende och omtanke för

framtiden söka såvidt möjligt göra sig oberoende af den

onda dagen och derigenom aflägsna förutsättningarne för

de skarpa vexling^- i lefnadsvilkoren, hvilka verka slappande

på menniskans värdighet och aktning för sig sjelf,

- grundvilkor! för ett regleradt lefnadssätt.

TTr synpunkten lika mycket af det allmännas som individens

bästa är det derför som skolsparkassorna afse att

i det unga, för intryck mottagliga sinnet inprägla nyttan

af sparsamhet, praktiskt visa den blifvande arbetaren, att

hall genom att hvarje vecka aflägga t. ex. 10 centimer af

sina skolpenningar, vid den tid, då han inträder i myndig

-

156

hetsåldern är ägare till ett kapital af 100 francs, eller att

en besparing af 1 franc i hvarje vecka gör honom vid

28 års ålder, den tid då han vill ingå äktenskap, till egare

af ett kapital af 1,000 francs.

Jag nämnde, att skolsparkassorna ledde sitt ursprung

från Frankrike. Den första kända inrättning af detta slag

kom till stånd år 1834 vid elementarläroverket i staden

le Mans. Den visade goda resultat och fortfor att verka

så länge, som dess nitiske upphofsman, skolans föreståndare

M. Dulac, deråt egnade sin verksamhet. Inom åtskilliga

andra franska städer gjordes äfven försök i enahanda

rigtning, dock utan synnerlig framgång, och så

småningom afstannade sparverksamheten i de franska

skolorna nästan helt och hållet.

Emellertid hade utlandet tillegnat sig den i Frankrike

vunna erfarenheten, och i flere länder, • synnerligast i Belgien,

England och Tyskland, bildades sparkassor i ett

betydligt antal skolor. Den framgång, hvarmed dessa på

inånga orter arbetade, och den välgörande verkan, de visade

sig utöfva ej minst genom den uppfordran till sparsamhet,

de inneburo för familjerna, återförde den allmänna

uppmärksamheten i Frankrike på vigten af denna angelägenhet.

M. de Malarce erhöll 1874 i uppdrag att göra

sig underrättad om organisationen af skolsparkassorna i

utlandet och att egna sin verksamhet åt deras ordnande

i Frankrike. Uti en samma år utgifven skrift »Manuel

des Caisses d’épargnes scolaires en France» framlade de

Malarce sina, på den i utlandet vunna erfarenheten grundade

a sigter om lämpligaste sättet att ordna denna angelägenhet

i Frankrikes skolor. Dessa åsigter omfattades

med lifligaste intresse af undervisningsministern, inspektörer

för skolorna och andra målsmän för den allmänna

undervisningen, och hafva tjenat till ledning för det stora

157

flertalet af de i Frankrike efter nämnda tid inrättade sparkassorna.

Tack vare det outtröttliga nit, de Malarce alltjemt utvecklat

för befordrande af ifrågavarande syfte, samt verksamheten

hos en år 1875 bildad förening, la société des

institutions de prévoyance, hafva de franska skolsparkassorna

vunnit en utbredning, som ställer Frankrike på detta område

framför hvarje annat land i Europa. Med hvilket,

intresse dessa kassor blifvit, omfattade, kan man finna

deraf, att under det år 1873 sådane funnos allenast i 7

departement, steg deras antal så hastigt, att i början af

år 1879 skolsparkassor voro inrättade i 83 departement.

De hafva i allmänhet rönt mycket tillmötesgående från

sparbankernas sida, hvilka afgiftsfritt ställt till deras förfogande

erforderliga räkenskapsböcker och annan materiel,

hvarjemte municipal- och provinsförsamlingarne ej sällan

genom penningeanslag befordrat deras verksamhet.

Följande tabell åskådliggör resultatet af de franska

skolsparkassornas verksamhet den 31 December 1877 och 1878.

År.

Antal depar- tement, i h vil- kas skolor

sparkassor in- förts.

Antal skolor,

som ega spar- kassor.

Antal lärjun- gar, som ega

besparingar.

Antal lärjun- gar, som ega

särskilda spar- banksböcker.

Summa

insatte medel.

1877............

60

8,033

177.040

143,272

2,964,352

1878............

83

10,440

224,280

177,574

3,602,621

Regeringen har, på samma gång den visat sig mycket

gynnsamt stämd emot sparkassorna och sökt undanrödja

alla hinder för deras framgång, omsorgsfullt undvikit att

med några obligatoriska föreskrifter regelbinda deras verksamhet;

den har nemligen hållit före, att största möjliga

frihet måste lemnas åt en inrättning af så ömtålig natur

158

som den ifrågavarande, hvars framgång vore helt och

hållet beroende af lärarens intresse och goda vilja samt

deraf, att lärjungarne icke vore föremål för annat inflytande

än verkan af ett godt föredöme.

Emellertid äro kassorna i allmänhet inrättade efter

samma mönster, grundad! på de utaf M. de Malarce frarnstälda

principer. Dervid har man tagit till ögonmärke, å

ena sidan, att lärarens arbete måste vara så litet betungande

som möjligt och att han ej belastas med en ansvarighet,

som är oförenlig med hans ställning, samt å

den andra, att kassans mekanism måste vara enkel och

lättfattlig för lärjungen.

ATid inrättande af en skolsparkassa tillgår i allmänhet

sålunda. Sedan skolläraren erhållit vederbörande inspektörs

tillstånd att öppna sparkassa, träffar han öfverenskommelse

med närmaste sparbank om emottagande af

medlen, tiden för hvarje insättning in. in. samt förskaffar

sig nödiga böcker och register. Derefter tillställer han lärjungarne

hvar sitt exemplar af en liten, enligt i ofvannämnda

handbok gifvet formulär tryckt redogörelse för

kassans ändamål och sättet för dess verksamhet, samt

meddela]- uppgift om den dag i hvarje vecka, då lärjungarne

kunna till honom aflemna sina besparingar. Insättningsbelopp

får vara hur lågt som helst, men ej öfverstiga

5 francs, — denna senare begränsning afsedd att

förekomma, att föräldrarne, till undvikande af besväret att

sj elfva besöka sparbanken, för egen räkning göra bruk

af kassan. En gång i hvarje månad insätter läraren i

sparbanken alla belopp, som uppgå till 1 franc eller deröfver,

samt erhåller för hvarje sådan insättning särskild

sparbanksbok i läljungens namn. Vill lärjungen lyfta sitt

tillgodohafvande eller någon del deraf för att bestrida eu

nyttig utgift, eger han dertill rättighet, allenast hans föräldrar

eller målsman äro närvarande vid uttagning-en.

O o

159

Mekanismen för kassans verksamhet är, enligt M. de

Malarce’s egen framställning deraf uti ofvannämnda handbok,

följande:

En gång i veckan, vanligen tisdagen, vid lektionens

början leder skolläraren »sparöfningen». Han

har dervid framför sig »Skolsparkassans Register»,

hvars sidor äro numrerade. Hvarje sida innehåller

12 vertikala kolumner, eu för hvarje månad, och 31

horizontala kolumner, hvardera motsvarande eu dag

i månaden. 1 detta register får hvarje sparande lärjunge

sitt särskilda konto. Skolläraren kan äfven för

sin egen kontroll föra en journal eller kladd och deri

införa insättningarne i deri mån de göras.

Läraren har vidare bredvid sig ett antal lösa

pappersblad (feuillets volants), som på ena sidan äro

aftryck af registrets folier och på den andra böra

innehålla en kortfattad redogörelse för kassans moraliska

syfte och sättet för dess verksamhet. Af dessa

blad erhåller hvarje insättare ett exemplar för att

tjena såsom qvitto och uppvisas för föräldrarne.

När allt sålunda blifvit ordnadt, få de sparande

lärjungarne i tur och ordning framträda och aflemna

sina besparingar. Omedelbart efter hvarje

särskild insättning antecknar läraren summan i den

ruta på lärjungens sida i registret, som motsvarar

dagen. Samtidigt gör eu af eleverna, som utses i

tur bland de bäste i klassen, enahanda anteckning å

ett af de lösa räkenskapsbladen, hvilket derefter jemföres

med registret, inlägges i ett konvolut och öfverlemnas

till lärjungen med uppmaning att medhafva

det, hvarje gång ny insättning göres.

En af de första dagarne i hvarje månad hopsummerar

läraren de belopp, som äro införda i hvarje

särskild! konto i registret. Uppgår dervid slutsum

-

160

man på ott konto för månaden icke till fullt 1 franc,

transporteras beloppet till motsvarande kolumn för

nästa månad; detsamma gäller om alla delar af 1

franc, som utöfver 1 eller flere hela francs ingå i slutsumman;

endast hela francs inskrifver läraren på ett

särskild! räkenskapsblad (bordereau), afsedt för sparbanken.

På detta månatliga räkenskapsblad antecknar läraren

insättarens namn och folionummer i registret,

vidare den summa af hela francs, som för hvar och

en denna gång aflemnas till sparbanken, samt, om

lärjungen redan är egare till en sparbanksbok, dennas

nummer.

För de lärjungar, som nu första gången göra

insättningar i sparbanken, antecknar läraren tillika

födelseort och datum samt den laglige målsmannens

namn och hemvist.

Läraren hopsummerar beloppen, som skola aflemnas

till sparbanken, daterar och undertecknar räkenskapsbladet,

samt bär detta till sparbanken jemte

penni ngarne och de insättares sparbank sböcker, till

Indika sådane redan blifvit utstälde. Af räkenskapsbladet

behåller han för sin egen efterrättelse en afskrift.

I sparbanken inskrifvas de särskilda beloppen i

vanliga sparbank sböcker, hvaraf hvarje sparande lärjunge

erhåller sin. Dermed upphör lärarens ansvarighet

för dessa sparbanksböcker och de i dem antecknade

belopp.

Så länge lärjungarne qvarstanna i skolan, förvaras

deras sparbanksböcker i regeln af läraren. Men dagen

efter hvarje insättning i sparbanken anförtros boken

åt lärjungen för att af honom medtagas till hemmet

och uppvisas för målsmannen. Boken skall dock följande

dag af lärjungen återställas till läraren.

161

Vill lärjungen uttaga sin behållning i sparbanken

eller någon del deraf, måste lian dertill erhålla bemyndigande

af föräldrar eller målsman, hvilka tillika

med lärjungen qvittera det uttagna beloppet i sparbanksboken.

När lärjungen lemnar skolan, utlemnas till hans

föräldrar eller målsman såväl sparbanksboken som det

belopp understigande 1 franc, läraren sjelf möjligen

har för lärjungens räkning i förvar i skolsparkassan,

hvarefter alltsammans af målsmannen qvitteras på lärjungens

konto i registret. Läraren underrättar sedan

sparbanken derom, att lärjungen slutat skolan och att

sparbanksboken öfverlemnats till föräldrarne eller målsmannen.

Dessa äro de allmänna dragen af skolsparkassans

mekanism; den har visat sig på samma gång säker samt

enkel och lättfattlig. Ehuru den vållar läraren så ringa

besvär och ansvar som möjligt, utgör den dock ett plus i

hans åligganden. Det oaktadt hafva lärarne i de franska

skolorna nästan utan undantag frivilligt åtagit sig de med

skolsparkassans förvaltning förenade bestyr, för hvilka de

i allmänhet icke åtnjuta någon godtgörelse. Dock hafva''

eu del sparbanker och äfven offentliga myndigheter anslagit

medel till belöningar åt sådane skollärare, som verksamt

och nitiskt arbeta för skolsparkassornas framgång.

Äfven på annat sätt hafva kassorna rönt understöd både

af offentliga myndigheter och enskilda personer. Särskild!,

pläga medel anslås till premier åt välartade lärjungar,

hvilka premier utdelas i form af s. k. Bons Points-centimes,

d. v. s. små kort af papp med angifvet värde af

1, 2, 5 eller flere centimer, hvilka emottagas såsom mynt

i skolsparkassan, efter det den summa de i*epresentera

förut öfverlemnats till läraren.

11

Skolsparkassorna hade, synnerligast då man ännu var

i saknad af någon större erfarenhet angående resultatet

af deras verksamhet, ganska många vedersakare. Mot

dem anfördes, att sparverksamheten i skolorna vore egnad

att på det ungdomliga sinnet utöfva ett mindre godt inflytande.

Den kunde lätt hos de lärjungar, som tillhörde

fattiga familjer, alstra afund emot dem, som befunne sig

i lyckligare omständigheter. Läraren inpräglade visserligen

hos ungdomen nyttan och fördelen af att spara, men

en lätt förklarlig önskan att kunna framvisa ett vackert

resultat af sparkassans verksamhet kunde på samma gångförleda

honom att på barnen utöfva ett otillbörligt inflytande

för att förmå dem att göra insättningar. Sparsamheten

vore slutligen en dygd, endast för såvidt man sparade

medel, dem man sjelf förtjena!, och för att bilda sig

ett litet kapital underkastade sig någon uppoffring eller

ock ett trägnare arbete. Men barnet sammansparade medel,

som det bekommit af andra, och utan annat besvär

än att bära dem till skolan.

Utan att vilja helt och hållet underkänna vigten åt

dessa skäl, hafva anhängarne af sparverksamheten i skolorna

framhållit de synnerligen fördelaktiga resultat, denna

verksamhet visat sig medföra, och hvilka framträdt icke

blott i den ofantliga spridning, skolsparkassorna inom en

jemförelsevis kort tid erhållit, utan, hvad som vore vigtigare,

uti det goda inflytande, de visat sig utöfva i hemmen

derigenom, att i många familjer, hvilka icke varit

bland sparbankernas kunder, barnens deltagande i »sparöfningarne»

rigta! uppmärksamheten på vigten af att spara.

Att så varit händelsen framginge bland annat deraf, att en

märkbart ökad freqvens visat sig hos sparbankerne i de

departement, der skolsparkassorna vore talrikast, ett förhållande,

som icke kunde tillskrifvas allenast de jemförelsevis

små belopp, som insamlades genom skolsparkassorna.

163

Också hafva de röster, som höjts mot sträfvandet att

redan från barndomen bibringa insigt om vigten af sparsamhet,

allt mer tystnat, i samma mån man vunnit eu mera

bestämd erfarenhet om skolsparkassornas välgörande moraliska

inflytande, och man är berättigad att säga, att dessa

inrättningar numera äro föremål för ett odeladt intresse.

Eu annan art af spann rättningar, åsyftande att uppsamla

mycket små belopp och derigenom bidraga att

öka sparbankernas verksamhet, är fabriks- eller verkstadssparkassorna

(Bureaux d’öpargne des manufactures). Liknande

inrättningar finnas visserligen under en eller annan

form i de flesta industriidkande länder, men de hafva

ingenstädes fatt eu så lämplig organisation och derigenom

eu så kraftig utveckling som i Frankrike. Äfven på detta

område är det M. de • Malarce s sakkunniga och nitiska

verksamhet, man har att i väsentlig män tillskrifva den

vunna framgången.

Fabrikssparkassan asyftar att bereda arbetaren tillfälle

att i samma stund han utfar sin aflöning utan tidspillan

deponera så stor del deraf, som han kan undvara,

och att i händelse af behof utan omgång åter utbekomma

sina medel; att dervid lemna arbetaren fullkomlig handlingsfrihet,

så att han ej, såsom händelsen är t. ex. för

medlemmar i föreningar till ömsesidigt understöd, måste

vidkännas ett obligatoriskt afdrag å sin arbetslön; att låta

ai betarnes transaktioner med sparbanken förmedlas genom

personer, utsedde bland arbetarne sjelfve, och till hvilka

de hafva förtroende; samt att erbjuda arbetarne fördelen

att kunna aflägga äfven så ringa belopp, som icke emottagas

i sparbanken, en fördel, som är af stort värde synnerligast

för de qvinligt! arbetarne, hvilka i anseende till

164

den ringare arbetslön de uppbära i allmänhet kunna för

ändamålet afse endast obetydliga belopp.

Sparkassan ledes af en komité, bestående af 5 till 9

medlemmar allt efter fabrikens eller verkstadens storlek

och arbetarnes talrikhet. Medlemmarne utses af fabrikens

styrelse eller disponent vanligen bland de driftigaste och

samvetsgrannaste af de uppsyningsman och arbetsförmän,

som äro benägne att åtaga sig denna förtroendesyssla.

Komiténs uppdrag fördelas emellan medlemmarne sålunda,

att en af den sparbank, med hvilken öfverenskommelse

träffas om emottagande af kassans medel, utses till sparbankens

ombud, två användas att uppsamla medlen och

två att föra kassans räkenskap.

Till arbetande utdelas eu redogörelse angående kassans

ändamål och sättet huru den fungerar, hvarjemte underrättelse

meddelas, att en hvar, som vill deponera i kassan,

skall på förhand af sparbanksombudet begära ett räkenskapsblad,

hvarå antecknas insättarens namn, bostad in. in.

äfvensom de af honom gjorda insättningar.

Hvarje gång arbetslönerna i fabriken utbetalas, aflägger

den arbetare, som vill göra insättning, sedan han

emottagit sin arbetslön, insättningsbeloppet på ett derför

särskilt afsedt ställe å det framför kassören stående bordet.

Kassören nedlägger penningarne i eu låda och antecknar

genast beloppet dels på ett fabrikens räkenskapsblad

(feuille-bordereau d’atelier) dels ock å det lösa pappersblad

(feuille volante), som arbetaren erhållit af sparbanksombudet.

Detta senare blad, som derpå återställes

till arbetaren, skall af denne framlemnas, hvarje gång han

vill göra någon omsättning i kassan.

När afiöningen för dagen är slut, summerar kassören

de a räkenskapsbladet antecknade summorna och jemför

dermed den kontanta kassan. Nu infinner sig en af de

personer, som hafva i uppdrag att hopsamla de medel,

165

hvilka blifvit insatte å fabrikens olika äfdelningar. Denne

emottager räkenskapsbladet, som af honom och kassören

undertecknas, äfvensom den kontanta kassan. När detta

försiggått inom samtliga afdelningarne, emottager sparbanksombudet

alla de hopsamlade räkenskapsbladen och

penningarne äfvensom de arbetares sparbanksböcker, som

denna gång gjort insättningar, och bär det, åtföljd af en

komitéledamot, till sparbanken. Vederbörande banktjenstemän

emottaga penningarne och inskrifva med ledning af

fabrikens räkenskapsblad de särskilda beloppen i de enskilde

insättarnes sparbanksböcker, qvittera räkenskapsbladen

samt återlemna dessa och sparbanksböckerna till

ombudet, som sedermera lemnar räkenskapsbladen till fabrikens

kassör, men i sitt förvar behåller sparbanksböckerna,

hvilka dock arbetarne naturligtvis hafva rättighet

att hos ombudet se och granska. Samtliga insättningsbelopp,

som ej uppgå till 1 franc, införas i en kollektivbok,

men då minimum för insättning i sparbanken uppnåtts,

afföres beloppet ur sistnämnda bok och införes i

vederbörandes egen sparbanksbok.

På liknande sätt eger insättare att genom ombudets

försorg göra uttagningar i sparbanken; han har dervid endast

att hos ombudet göra behörig anmälan medelst ifyllande

af ett genom den senare tillhandahållet formulär.

Om arbetaren lemnar fabriken eller af eu eller annan

anledning önskar utträda ur dess sparkassa, erhåller han

af sparbanksombudet den summa, understigande 1 franc,

som kan utgöra hans tillgodohafvande å kollektivboken,

äfvensom sin sparbanksbok, och blir derefter sjelfständig

kund i sparbanken.

Den första sparinrättning af ifrågavarande slag grundades,

på anmodan af la Direction Générale des Manufaktur

es de VEtat, af M. de Malande den 6 Augusti 1876

i statens tobaksfabrik i Nantes och har visat följande

166

resultat. Af 1,789 arbetare, deraf 111 manliga och 1,678

q vinliga, voro vid slutet af nämnda år 771 insättare med

eu behållning af 21,045 francs. Den 31 December 1877

farinös 1,044 insättare med 55,673 francs och ett år senare

hade dessa tal stigit till 1,309 och 95,544. Den 30

Juni 1880 utgjorde insättarnes sammanlagda behållning

141,894 francs.

Eu afgjord ehuru ej lika stor framgång hafva andra

dylika inrättningar haft i de flesta af franska statens tobaksfabriker

och för flottans behof arbetande industriella

etablissement äfvensom i åtskilliga, enskilda personer och

bolag tillhöriga fabriker och verkstäder. Jemväl i England

och Italien hafva dylika sparkassor blifvit med framgång

inrättade. Den använda metoden för kassornas verksamhet

har visat sig enkel och praktisk och derigenom

varit egnad att förskaffa kassorna ett allt mera ökadt

förtroende.

Förutom de länder, för hvilkas postsparbanker redogörelse

här ofvan blifvit lemnad, äro dylika inrättningar

i verksamhet i Nya Zeeland sedan den 1 Februari 1867,

i Kanada sedan deri 1 April 1868 och i Japan sedan den

1 Januari 1875. Angående dessa sparbankers organisation

har det emellertid icke varit mig möjligt att erhålla

några uppgifter.

Vidare får jag omnämna, att, enligt hvad Kongl.

Maj ds beskickningar i Berlin och Wien meddelat, frågan

om införande af postsparkassor i Tyskland är under öfvervägande,

ehuru öfverläggningarne derom ännu ej hunnit

afslutas, samt att ett lagförslag i fråga om inrättande af

eu postsparbank för Österrike för närvarande är under

utarbetande.

167

För att undvika att under framställningens fortgång

citera de källor, ur hvilka de lemnade uppgifterna äro

hemtade, tiar jag i en särskild förteckning sammanfört

den litteratur, som vid utarbetandet af denna redogörelse

blifvit använd och hvilken jag härmed får såsom bilaga

öfverlemna.

Stockholm i September 1881.

Hj. af Petersens.

Litteratur-Förteckning.

Reports, Minutes and Memoranda explanatory of the origin and

progress of the system of post-office-savings-banks.

London 1871.

Report of the Postmaster General on the post office, presented

to both houses of Parliament by command of Her Majesty.

London 1872—1880.

Statistique Internationale des Caisses d’épargne, compilée par le

bureau de statistique du royaume d’Italie, présentée å la

IXmc session du Congrés Internationale de statistique ä

Buda-Pest.

Rome 1876.

Institution d’une Caisse générale d’épargne et de retraite eu Belgique.

Premiére partie: Documents et discussions parlementaires.

Bruxelles 1868.

L’Union postale, journal publié par le bureau international de

1’union postale universelle. 5mo volume. Anné 1880.

Berne.

Statistique de la France. Nouvelle série. Törne VII. — Statistique

annuelle. Année 1877.

Paris.

A. de Malar ce: Les Caisses d’épargne en Angleterre et en France

apres la guerre. Moyens de développer et d’assurer 1’institution

eu France.

Paris 1872.

169

Dietionnaire de pédagogie et d’instruction primaire publié sous

la direction de F. Buisson. Premiére série.

Paris 1878—1880.__

Congrés scientifique International des institutions de prévoyance,

tenu ä Paris du ler au 7 Juillet 1878.

Paris 1881.

Journal des économistes, revue de la Science économique et de

la statistique. Décembre 1879. Avril, Juillet, Décembre 1880.

Février 1881.

Paris. _

Revue générale d’administration. Avril et Mai 1879.

Paris.

Projet de loi portant création d’une Caisse d’épargne postale.

Chambre des Députés, deuxiéme legislature, session de 1880

Paris.

Rapport fait au nom de la Commission cbargée d examiner 1°) le

projet de loi, 2°) la proposition de loi de M. Arthur Legrand,

portant création d’une Caisse d’épargne postale, par M.

Audiffred. Chambre des députés. deuxiéme législature, session

de 1880.

Paris.

Rapport fait au nom de la Commission chargée d’examiner le

projet de loi portant création d’une Caisse d’épargne postale,

par M. le Bastard. Sénat. Session de 1881.

Paris.

A. de Malarce: Åtskilliga uppsatser i VEconomiste Francais och

Journal des Débats.

Qvintinio Sella: Sulle Casse postali di rispärmio. Lettere all

onorevole deputato Podestä.

Roma 1881.

Relazione della Commissione sulla istituzione delle casse di risparmio

postali. Camera dei Deputati. XII legislatura.

Sessione del 1874—1875.

Roma.

170

Bollettino Bimestriale del risparmio.-

Roma 1876—1880. .

Statistica delle casse di risparmio per gli anni 1873—1876.

Roma 1877.

Relazione intorno all servizio delle casse postali di risparmio.

Roma 1877—1880.

Istruzione ad uso delle direzioni e degli ufizi pel servizio delle

casse postali di risparmio.

Roma e Firenze 1878.

Istruzione per le casse di risparmio nelle scuole.

Roma 1881.

Dr. Ludwig Elster: Die Postsparkassen.

.lena 1881.

C. J. Boogaarä: Wet regelende de Rijks-Postsparbank toeglicht

uit de officieele stukken en de discussien in de Staten-Generaal.

''Sgravenhage 1880.

Algemeene maatregel op de inlagen van en terugbetaling uit de

Rijks-Postsparbank.

Hvartill komma de särskilda ländernas lagar ocli reglementen

rörande postsparbankerna.

Tillägg till redogörelsen för de i Frankrike

vidtagna åtgärder för inrättande af en

postsparbank.

Sedan tryckningen af förevarande arbete i det närmaste

lmnnit afslutas, bär mig tillhandakomma Franska

Republikens journal officiel för den 11 innevarande Oktober,

deri offentliggöres ett af republikens president på

framställning af ministern för post- och telegrafväsendet

och finansministern den 31 förutgångne Augusti utfärdadt

dekret, innehållande de reglementariska bestämmelserna

för Frankrikes blifvande postsparbank. Då dessa bestämmelser

ur mer än en synpunkt äro af intresse, anhåller

jag att här få såsom tillägg för desamma lemna en kort

redogörelse:

Allmänna bestämmelser.

Postsparbanken har sitt säte i Paris hos ministeriet

för post- och telegrafväsendet. Samtliga franska postanstalter,

i den män de dertill varda af vederbörande minister

bestämda, tjenstgöra såsom mellanhänder för emottagande

för sparbankens räkning af insättningar och verkställande

af utbetalningar.

Räkenskapsföringen af de vid postanstalterne verkstälde

omsättningar uppdrages åt en tjensteman, som för

sina åtgöranden är ansvarig inför den myndighet, som har

att granska offentliga räkenskaper (la Cour des Comptes).

172

Denne tjensteman, som hav att ställa säkerhet, benämnes

Agent comptable de la caisse dHépargne postale''“*).

Ledningen och öfvervakandet af postsparbankens angelägenheter

tillkommer eu särskild afdelning inom ministeriet

för post- och telegrafväsendet, benämnd la Direction

de la caisse d’épargne postalevw).

Postsparbankens kamrerare utnämnes af. republikens

president pa framställning af ministern för post- och telegrafväsendet

och sedan finansministern blifvit hörd. Han

aflägger ed inför la cour des comptes. År han i anseende

till sjukdom eller tjenstledighet förhindrad att sköta tjensten,

eger han att i sitt ställe sätta annan person, som

dock i denna egenskap skall vara godkänd af vederbörande

minister. Ställföreträdaren handlar helt och hållet på den

ordinarie tjensteinnehafvarens ansvar.

Sparbankens direktör (chefen för sparbanksstyrelsen)

skall å olika tidpunkter, minst en gång i månaden, anställa

inventering hos postsparbankens kamrerare och deröfver

upprätta instrument. Ett exemplar af instrumentet

öfver den inventering, som skall verkställas den 31 December,

åtföljer den redovisning, som af kamreraren afgifves

till la cour des comptes.

Beloppet af den säkerhet, som skall ställas af kamreraren,

och som utgöres af kontanta penningar, bestämmes

genom dekret.

Den centrala räkenskapsföringen.

Hvarje postanstalt skall dagligen till le direeteur departemental*mo)

insända uppgift på de under dagens lopp

°.) Jag tillåter mig att i det följande benämna denna tjensteman postsparbankens

kamrerare.

''■''*) Jag använder i det följande för nämnda afdelning benämningen Sparbanksstyrelsen.

***) Le direeteur departemental ntöfvar den närmaste tillsynen och kontrollen

öfver postanstalterna och posttjenstemännen inom departementet.

178

vid anstalten verkställa insättningar och uttag. Dessa uppgifter

insändas derefter till ministeriet för post- och telegrafväsendet.

Postanstalten eger ej göra någon utbetalning

utan särskildt bemyndigande af centralförvaltningen.

Då samtliga omförmälda uppgifter för eu dag inkommit

till postsparbankens kamrerare, upprättar denne eu

räkning, utvisande å ena sidan antalet och beloppet af

insättningarne och å den andra antalet och beloppet af

uttagen. Med ledning af denna räkning bestämmes derefter

summan af de medel, som skola antingen inlevereras

till la ca,isse des clépöts et consignations eller derifrån utreqvireras

samt påföras eller godtskrifvas postsparbankens

löpande räkning derstädes.

Sparbankens kamrerare använder dubbel bokföring.

Förutom dagbok och hufvudbok åligger honom jemväl att

föra följande böcker, nemligen

l:o) Ett sparbanksregister, afsedt att innehålla erforderliga

uppgifter angående hvarje Ersättare;

2:o) En liggare, upptagande räkningar med insättarne.

Hvarje räkning skall innehålla samtlige af samme Ersättare

verkstälde omsättningar i den ordningsföljd, hvari de finnas

införde i sparbanksboken;

3:o) En bok, innehållande sammandrag af räkningarne,

grupperade efter särskilda postdistrikt;

4:o) En bok, upptagande i sammandrag för hvarje dag

insättningar och utbetalningar vid samtlige postanstalter;

5:o) Ett register öfver uppköp och utlemnande af rentes

för insättarnes räkning; och

6:o) En räkning, utvisande postsparbankens förhållande

till la caisse des dépots el consignations.

I fråga om de ytterligare räkenskapsböcker, som

kunna finnas erforderliga, stadgas genom den instruktion,

som utfärdas af ministern för post- och telegrafväsendet

efter samråd med finansministern.

174

Centralforvaltningen för ett * duplettexemplar af den

här ofvan under 2:o omförmälda räkenskap. ])en hav dessutom

att tid efter annan noggrant revidera öfrige af

kamreraren förde böcker. Efter hvarje revision, som jemväl

skall omfatta granskning af vederbörliga verifikationer,

förses räkenskapsboken med intyg derom af sparbankens

direktör (visa).

Utgifterna för postsparbankens förvaltning gäldas medelst

betalningsordres, utfärdade af ministern för post- och

telegrafväsendet att infrias af la caisse des receveurs principaux.

Sparbankens kamrerare upplägger för ifrågavarande

utgifter särskild räkning med skattkammaren, upptagande

såsom inkomst det belopp, som uppkommer genom

skilnaden i den ränta efter 3*/4 %, som af la caisse des

dépots et consignations betalas till postsparbanken, och

den ränta efter 3 %, som uppbäres af insättarne, samt såsom

utgift kostnaderna för sparbankens tjenstepersonal

m. m. För den händelse de tillgångar, som enligt sparbankslagen

äro afsedda för bestridande af sparbankens

förvaltningskostnader, skulle befinnas för ändamålet otillräckliga,

skola de utgifter, skattkammaren i sådant hänseende

får vidkännas, betäckas medelst en särskild kredit,

som för hvarje finansår ställes till ministerns för post- och

telegrafi send et för fogan de.

Omsättningar vid postanstalterna.

Innan första insättning göres i postsparbanken, skall

insättaren ingifva ansökning om erhållande af sparbanksbok.

I denna ansökning skall lian dels uppgifva för- och

tillnamn, ålder, födelsedag och -ort samt bostad och tjenst

eller yrke, dels ock förklara, att han ej eger fordran i

postsparbanken eller i enskild sparbank. Sparbanksböckerna,

hvilka utfördas i nummerordning, öfverlemnas åt

175

centralförvaltningen till vederbörande directeurs départementaux

och tillhandahållas derefter postanstalterna i man

af beliof.

Vid första insättning iakttages följande:

a) Insättaren skall uppgifva, huruvida han deponerar

för egen räkning eller för annan person.

b) Sker insättning för egen räkning, skall insättaren

underteckna ofvan omförmälda ansökning; kan han ej

skrifva, skall posttjenstemannen derom göra anteckning å

ansökningen och sjelf underteckna densamma.

c) Göres insättning af enka, skall i ansökningen upptagas

jemväl hennes aflidne mans namn.

d) Om gift qvinna vill begagna sig af den henne

genom sparbankslagen medgifna rättighet att för egen

räkning göra omsättningar i sparbanken, skall sådant uttryckligen

omnämnas i ansökningen, deri tillika antecknas

mannens för- och tillnamn; i motsatt fall skall hon vara

åtföljd af mannen, och ansökningen undertecknas af båda

makarne; kan endera ej skrifva, har posttjenstemannen

att iakttaga hvad som här ofvan under b) finnes föreskrifvet.

e) Göres insättning af minderårig, på sätt genom sparbankslagen

är medgifvet, skall ansökningen innehålla uppgift

jemväl om fadrens namn, eller, om fadren är död,

modrens; äro båda döde, antecknas förmyndarens namn.

Göres insättningen af målsman för minderårigs räkning,

undertecknas ansökningen af den förre.

/) Den, som deponerar för annan persons räkning,

skall sjelf underteckna ansökningen, såvida ej depositionen

innefattar en gåfva, och gifvaren önskar förblifva okänd,

i hvilket fall ansökningens riktighet attesteras af posttjenstemannen.

Grundar sig depositionen på ett testamentariskt

förordnande, skall sådant anmärkas i ansökningen.

g) Föreningar till ömsesidigt understöd antecknas

under den af föreningen antagna benämning. Då första

176

insättning "göres för sådan förenings räkning, skall dess

föreståndare (iller styresman tillika ingifva ett exemplar

af föreningens stadgar, hvarförutan det åligger bemälde

person att vid hvarje efterföljande omsättning förete de

handlingar, hvilka bemyndiga honom att för föreningens

räkning vidtaga en sådan åtgärd. Ansökningen, som undertecknas

af föreståndaren eller styresmannen, skall tillika

innehålla uppgift, huruvida föreningen blifvit erkänd såsom

en allmännyttig inrättning (etablissement d’ utilité publique)

enligt lagen af den 15 Juli 1850, eller om den vunnit

stadfästelse af vederbörande prefekt enligt dekretet af den

26 Mars 1852.

Nu omförmälda bestämmelser äro tillämpliga jemväl

på kooperativa föreningar, föreningar för välgörande ändamål

och andra föreningar, hvilka erhållit tillstånd att insätta

sina medel i postsparbanken.

Insättning för annan persons räkning, innefattande en

gåfva, kan göras med vilkor, att den på grund af insättningen

utfärdade sparbanksbok icke får på annan person

öfverlåtas, eller att utbetalning''ej får ske förr än vid en

bestämd tidpunkt. Har insättningen gjorts till förmån för

en myndig person, skall tiden för uttagningen bestämmas

till viss dag; har den åter egt rum för omyndigs räkning,

kan tiden för utbetalningen bestämmas till den dag, då

den omyndige uppnår myndighetsåldern eller ingår äktenskap,

eller ock till en ännu mera aflägsen tidpunkt.

Vid ''hvarje insättning meddelar posttjenstemannen ett

interimsqvitto, som skrifves å dubbelblankett, så beskaffad,

att det utgående qvittot motsvaras af en blankett, hvarå

qvittots innehåll antecknas och som qvarstanna]’ såsom

verifikation hos postanstalten. Qvittot utbytes inom tre

dagar, oberäknad! insättningsdagen samt sön- och helgedagar,

emot en numrerad sparbanksbok-, stöld på insättaren

personligen.

177

Hvarje afton efter slutad expedition insänder postlin

stemannen samtliga, under dagens lopp emottagna ansökningar

om sparbanksbok till le directeur departemental,

som derpå inför de verkstälda insättningar ne uti sparbanksböcker,

hvilka, sedan böckernas nummer och insättningsbeloppen

annoterats i eu särskild liggare, skyndsamt

befordras till vederbörande postanstalter för att utbytas

mot interimsqvittenserna. Samtidigt insändas samtliga ansökningarne

till postsparbankens centralförvaltning, der

deras innehåll antecknas i sparbanksregistret. Ansökningarne

ordnas och förvaras för att användas såsom kontroll

vid efterföljande omsättningar.

Vid hvarje senare insättning skall sparbanksboken

ingifvas. Posttjenstemannen meddelar interimsqvitto, innehållande

dels uppgift på sparbanksbokens nummer samt

insättarens för- och tillnamn, dels ock underrättelse derom,

att qvittot inom tre dagars förlopp utbytes emot sparbanksboken.

Efter slutad expedition insändas samtliga

under dagen ingifna sparbanksböcker jemte en detaljerad

förteckning på de deponerade beloppen till le directeur

departemental, som, på sätt ofvan är omförmäldt, låter införa

insättningsbeloppen i böckerna och ofördröjligen återsänder

dessa till vederbörande postanstalter för att utbytas

mot interimsqvittenserna.

Det är tjenstemännen vid postanstalterna förbjudet

såväl att inskrifva deponerade belopp i sparbanksböckerna

som att i egenskap af ombud för annan person verkställa

omsättningar i sparbanken.

Sparbanksbok, som ej uttagits inom en månad efter

utgången af omförmälda tre dagar, insändes till le directeur

departemental som förvarar boken, till dess den af

insättaren eller hans rättsinnehafvare utfordras, då den

återsändes till postanstalten för att vederbörande tillställas.

12

178

Önskar insaltare utbekomma sin fordran i sparbanken

eller någon del deraf, skall han till ministern för postoch

telegrafväsendet insända ansökning derom, innehållande

uppgift på sparbanksbokens nummer, det belopp han

önskar lyfta, och den postanstalt, der han önskar utbekomma

medlen. Ansökningen skrifves å särskildt formulär,

som afgiftsfritt hålles allmänheten tillhanda vid samtliga

för sparbanksrörelse upplåtna postanstalter. Den skall

göras af insättaren sjelf och undertecknas af honom eller,

om han ej är skrifkunnig, för hans räkning af posttjenstemannen.

Har insättaren ej sjelf undertecknat ansökningen

om sparbanksbok, skall hans namnteckning å ansökningen

om lyftning bestyrkas af mairen eller poliskommissarien

i den kommun, der insättaren vistas.

Centralförvaltningen tillsänder derefter insättaren en

invisning, stäld att infrias inom den i sparbankslagen för

uppsägning bestämda tid. Samtidigt härmed underrättas

den postanstalt, å hvilken invisningen är stäld, medelstett

duplettexemplar af densamma — s. k. avis demission

— om invisningens utfärdande. Den föreskrift^ uppsägningstiden

beräknas från den dag, som angifves i den af

postanstalten å ansökningen påtryckta datostämpel.

Då insättaren för medlens lyftande hos postanstalten

företer invisningen, har posttjenstemannen att noggrannt

jemföra denna med den postanstalten tillsända avis demission,

och, om icke ..någon skiljaktighet dem emellan förefinnes,

inskrifva beloppet i sparbanksboken med attest af

sitt namn och postanstaltens datostämpel. Invisningen

förses med insättarens qvitto.

G öres uttag af gift qvinna, som vid första insättningen

varit biträdd af sin man, skall invisningen qvitteras

af båda makarne, om de äro närvarande. År endast endera

tillstädes, tecknar denne qvitto och bilägger detsamma

179

ett af den andra maken undertecknadt medgifvande att

uttaga medlen.

Till omyndig, som eger göra omsättningar i sparbanken

utan biträde af sin målsman, får utbetalning icke ske

annat än i målsmannens närvaro och med hans skriftligen

afgifna samtycke, om den omyndige ej uppnått 16 års

ålder. Eger den omyndige att göra omsättningar endast

med biträde af målsmannen, skall qvittot underskrifvas af

den person, som förvaltar den omyndiges egendom eller

af förmyndaren.

Kommer insättaren ej sjelf tillstädes för att uttaga

medlen, eger han sända annan person i sitt ställe, hvilken

skall vara försedd med fullmakt. Ombudet undertecknar

qvittot, deri skall omnämnas, att median uttagits på grund

af fullmakt, hvarjemte fullmakten bilägges qvittot.

År insättaren ej skrifkunnig, må i stället för det handskrifna

qvittot aflemnas ett af två vittnen undertecknadt

certifikat af enahanda innehåll, hvarå posttjenstemannen

jemväl tecknar sitt namn för att dermed bestyrka, att

certifikatet undertecknats i hans närvaro.

Då utbetalning göres till förening för ömsesidigt understöd

eller annan dylik förening, skall qvittot undertecknas

af någon föreningens befullmäktigade, som dervid

har att styrka sin behörighet och visa, att de i föreningens

reglemente för ifrågavarande fall bestämda formaliteter

behörigen iakttagits. Innehåller reglementet icke

några särskilda föreskrifter i sådant hänseende, skall ombudet

vara försedd med fullmakt, undertecknad af samtliga

de personer, som utgöra föreningens styrelse.

Medel, som blifvit för annan persons räkning insatte

mot vilkor, att de ej få lyftas förr än efter eu viss tid,

må ej utbetalas förr, än det blifvit behörigen styrkt, att

den föreskrifna tiden tilländalupit. Har utbetalningen bestämts

till den tid, då omyndig qvinna ingår äktenskap,

180

skall, förr äu lyftning’ får ske, vigselattest och mannens

skriftliga samtycke företes.

Då lyftning af afliden insättares tillgodohafvande i

sparbanken ifrågakommer, skall å baksidan af qvittot i

korthet anmärkas samtliga de handlingar, hvarpå arfvinge

eller annan innehafvare af den aflidnes rätt grundar sina

anspråk på de insatte medlen. Qvittot skall undertecknas

af alla arfvingarne eller rättsinnehafvarne eller ock deras

lagligen befullmäktigade ombud.

Aflider insättare utan kände arfvingar och utan att

hafva genom testamente förordnat om sin qvarlåtenskap,

utbetalas den aflidnes såsom danaarf kronan tillfallande

medel ej förr, än de i civillagen för sådant fall föreskrift^

formaliteter iakttagits och sådant blifvit behörigen ådagalagdt.

Försummar insättaren att presentera invisningen till

inlösen inom en månad från dess utfärdande, upphör den

att vara gällande, och postanstalten återsänder till ministern

för post- och telegrafväsendet den anstalten samtidigt

tillstälda avis dimission. Medlen utbetalas derefter ej till

insättaren förr än efter af honom ånyo gjord ansökning.

Förlorar insättaren interim sqvitto, skall han å särskildt

formulär afgifva en förklaring derom, hvilken legaliseras

af mairen eller poliskommissarien i hans vistelseort.

I sådant fall utlemnas emellertid ej sparbanksboken

till insättaren förr, än le directeur departemental dertill

gifvit sitt, å omförmälda förklaring tecknade medgifvande.

Går sparbanksbok förlorad, skall insättaren till ministern

för post- och telegrafväsendet insända en på enahanda

sätt legaliserad förklaring, innehållande erforderliga

uppgifter rörande bokens förlust. Centralförvaltningen eger

derefter att, sedan en månad förflutit från den dag, då

berörda förklaring inkom, utfärda ett duplettexemplar af

sparbanksboken, deri insättarens fordran i kapital och

181

ränta införes såsom första insättning. Anteckning om

duplettexemplarets utfärdande göres i sparbanksregistret.

Skulle den förlorade boken åter komma till rätta, insändes

den till sparbankens kamrerare och annulleras, sedan hvarje

sida i densamma blifvit makulerad.

Efter slutad expedition för dagen insänder postanstalten

till le directeur departemental eu förteckning, upptagande

numren å ingifne sparbanksböcker, insättarnes

namn samt beloppen af verkstälde insättningar och uttag.

Har någon omsättning under dagens lopp icke försiggått

vid postanstalten, skall meddelande derom jemväl insändas.

Så snart uppgifter inkommit från samtlige postanstalter,

insänder le directeur departemental dem skyndsamt till

centralförvaltningen.

På samma gång insändas från postanstalten till le

directeur departemental för att hos honom förvaras särskilda

duplettexemplar af omförmälda förteckning dock så,

att det ena exemplaret innehåller uppgift på allenast insättningar

och det andra på uttag. Såsom verifikationer

bifogas, den förra, ansökningar om sparbanksböcker och

inlemnade dylika böcker, samt, den senare, inlöste invisningar,

försedde med vederbörandes qvitto.

De första dagarne i hvarje månad upprättar posttjenstemannen

särskilda förteckningar, upptagande i poster,

den ena samtlige under föregående månad verkstälde insättningar,

och den andra gjorda utbetalningar, samt insänder

dem ofördröjligen till le directeur departemental.

Denne kontrollerar förteckningarne medelst de honom för

hvarje dag från postanstalterna tillsände uppgifter, upprättar

med ledning deraf sammandrag för samtlige postanstalter

inom departementet, särskilt af insättningar och

särskildt af utbetalningar, och insänder dem till sparbankens

kamrerare.

182

Förhällandet emellan postsparbanken och la caisse des

dépöts et consignations.

Om den utaf sparbankens kamrerare med ledning- af

de för hvarje dag insände förteckningar uppgjorda räkning

öfver omsättningar för dagen utvisar ett öfverskott

af insättningar, skall kamreraren efter erhållen skriftlig

order af centralförvaltningen inleverera öfverskottet till la

caisse des dépöts et consignations medelst invisning på

franska banken, som kamreraren har att reqvirera från

skattkammarens centralkassa. Utvisar berörda räkningderemot

öfverskott af utbetalningar, utfärdar la caisse des

depots et consignations till kamreraren recepisse å belopp,

motsvarande berörda öfverskott.

Vid slutet af hvarje år öfverlemnar la caisse des dépöts

et consignations till postsparbanken ett extrakt af

dess kontokurant, deri kapital och ränta äro särskildt hvar

för sig utförde. De olika posterna i kontokuranten kontrolleras

medelst den hos postsparbanken förda räkenskap.

Alla inköp af rentes för insättares räkning verkställas

af la caisse des dépöts et consignations efter den för dagen

på börsen gällande kurs.

Rentes, som inköpas på insättares begäran, kunna vara

antingen stälda på insättaren personligen eller s. k. rentes

mixtes. De inköpta valutorna öfverlemnas emot qvitto

till sparbankens kamrerare, som låter dem komma vederbörande

tillhanda. Inköpssumman påföres insättarens sparbanksräkning

samt afskrifves såsom uttag ur hans sparbanksbok,

då han inställer sig hos postanstalten för att

emottaga valutorna.

°) Med rentes mixtes förstås sådane förskrifningar, som äro stälde på

viss man, hvad angår det förskrifna kapitalet, under det att de tillhörande

räntekupongerna äro stälde på innehafvaren,

183

Sådana rentes åter, som inköpas för insättares räkning,

men utan att denne derom gjort framställning, skola

vara stälda på insättaren personligen. Om af en eller

annan anledning det icke är möjligt att tillställa insättare

de för hans räkning inköpta rentes, förvaras dessa af la

caisse des dépöts et consignations, som lyfter derå utfallande

ränta. Denna ränta godtskrifves insättarens sparbanksräkning.

Hvarje månad skall sparbankens kamrerare till la

direction générale de la comptabilité publique °) insända

l:o) ett exemplar af den vid nästföregående månads

slut efter postsparbankens hufvudbok upprättade balance;

2:o) en förteckning å samtlige under föregående månad

af kamreraren bokförde inkomster och utgifter, samt

3:o) de härtill hörande verifikationer.

Från den stund en postanstalt börjat tjenstgöra äåsom

agent för postsparbanken, upphör dess verksamhet

för enskild sparbanks räkning.

ö) La direction générale de la comptabilité publique är den myndighet,

som har att öfvervaka redogörarne af publika medel och reglera deras

räkenskapsföring.

Innehållsförteckning''.

Sid.

Inledning___________________________________________;__________________________ 5.

Stor-Britannien och Irland________________________________________________ 18.

Belgien_______________________________ ________________________________________ 47.

Italien_______________________________________________________________________________ 78.

Nederländerna___________________________________________*.___________________ 111.

Frankrike ________ _________ ___________ ......... ____________ 127).

Andra länder_____________________________ _________________________________________ 166.

Litteraturförteckning __________________________________________________________ 168.

Tillägg till redogörelsen för de i Frankrike vidtagna åtgärder

för inrättande af en postsparbank___________________________ 171.