SOU 1883:3

UNDERDÅNIGA YTTRANDEN

I ANLEDNING AF

SKIT T E R E G L E R1NGSK0MITÉNS

DEN 13 SEPTEMBER 18 82 APGIENA

UTLÅTANDE OCH EÖRSLAO

ANGÅENDE

SKATTEFÖRHÄLLANBEIÅ i sikel

■r<2-cN

-

STOCKHOLM,

ISA A C MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG.

1882.

Innehållsförteckning,

Afskrifningsplan: grundskatterna, m. m..................................... A 5.

,, rustnings- ochroterings-besvären .................. A 9.

Arfs- och stämpelskatt....................................................... A 18. "

Tobaksbeskattning ............................................................ A 37.

Utländske handlandes bevillning ............................................. A 45.

Personliga skatter:

utlåtande af ölverståthållareembetet.................................... B 160 C 3 C 26.

„ Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Stockholms län B 3 C 27.

77 77

7) 77

77 77

77 77

77 77

77 77

77 77

77 77

77 77

77 77

77 77

77 77

77 77

77 77

77 77

77 • 77

„ Upsala ,, B 4 C 28.

„ Södermanlands

län B 5 C 28.

„ Östergötlands

län B 6 C 29.

„ Jönköpings „ B 7 C 30.

„ Kronobergs „ B 11 C 35.

„ Kalmar „ B 12 C 36.

„ Gotlands „ B 13 C 37.

„ Blekinge „ B 16 C 38.

„ Christianstads

län B 17 C 38.

„ Malmöhus „ B 19 C 40.

„ Hallands „ B 20 G 41.

„ Göteborgs och

Bohus län B 21 C 42.

„ Elfsborgs „ B 26 C 42.

„ Skaraborgs „ B 32 C 45.

„ Vermlands „ B 36 C 46.

,, Örebro B 37 C 46.

„ Westmanlands

län B 40 C 47.

„ Kopparbergs

län B 41 C 48.

„ Gefleborgs ,, B 45 C 49.

„ Yesternorrlands

län B 47 C 51.

Sid.

utlåtande af Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Jemtlands län

B

49

C

52.

»

„ Vesterbottens „

B

52

C

53.

» V

»

,, Norrbottens ,,

B

53 C

54.

utlåtande af domkapitlet

i Upsala .........

.. C

4.

>> >> ”

„ Linköping ......

.. C

6.

)) ?> ’>

„ Skara ............

.. C

7.

)) >> >>

„ Strengnäs ......

. C

10.

JJ V 77

„ Vestevås .........

.. C

14.

H 77 77

„ Vexiö ............

.. C

15.

•t 77 >>

„ Göteborg .........

.. C

16.

» 77 >>

„ Lund ............

.. C

17.

tf 77 77

„ Kalmar .........

.. C

18.

77 77 77

„ Karlstad .........

.. C

20.

)> 77 77

,, Hernösand ......

.. C

22.

H J>

,, Visby ............

.. C

23.

„ „ Stockholms

stads consistorium

. C

25.

Kommunala beskattningen

å landet och landstingsskatt:

utlåtande åt Kongl Maj:ts befallningshafvande

i Stockholms län .

.. B

55.

• 77 77

77

Upsala ,, ..

, B

50.

n )>

77

„ Södermanlands

län ..

. B

01.

t) >>

77

„ Östergötlands,, .

.. B

0.

>> »

77

„ Jönköpings „ .

.. B

63.

77 v

77

„ Kronobergs „ .

.. B

71.

))

77

,, Kalmar ,, .

.. B

73.

77

,, Gotlands „ ..

.. B

77.

>> >>

„

„ Blekinge „ .

.. B

86.

»> »

77

„ Christianstads

län .

.. B

92.

77 )>

77

,, Malmöhus ,, .

.. B

94.

» >>

77

„ Hallands „ .

. B

96.

77 77

77

„ Göteborgs och

Bohus län

.. B

97.

f) >>

77

„ Elfsborgs ,, .

.. B

26.

77 ”

77

„ Skaraborgs „ .

.. B

106.

t) n

77

„ Vermlands ,,

.. B

109.

»> »

y>

„ Örebro „ .

.. B

110.

utlåtande af Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Yestmanlands

län —

..... B

126.

„ .. Kopparbergs

?t • • • •

..... B

128.

>• >>

„ „ Gefleborgs

}i *• • •

..... B

134.

„ „ Vesternorrlands

n ....

.... B

137.

„ „ Jemtlands

)> • • • •

.... B

139.

?> >>

„ „ Yesterbottens

,, ....

. .. B

142.

„ »

„ ., Norrbottens

n ■ • ■ •

.... B

143.

Kommunala byggnadsskyldigheten ......................................

.... B

145.

Kyrkotionde ..

.... C

57.

Kyrkornas vin-

och byggnadssäd:

utlåtande af kammarkollegium och statskontoret .................

... c

60.

domkapitlet i Upsala .................................

... c

62.

v )>

,, „ Linköping ..............................

.... C

64.

O 7)

,, „ Skara ...............................

.... c

65.

>? ))

„ „ Strengnäs .............................

.... c

66.

J)

„ „ Vesterås.................................

.... c

67.

» )>

„ „ Wexiö ................................

.... c

69.

n „ ...................................

.... c

70.

„ n Göteborg ...............................

... 0

70.

>7

„ „ Kalmar ..................................

. .. 0

71.

O >7

„ „ Karlstad.................................

.... c

73.

„ „

„ „ Hernösand ...............................

... c

75.

>5 77

» „ Wisby ..................................

.... c

76.

A.

UNDERDÅNIGA YTTRANDEN

INKOMNA TILL

KONGL. FINANSDEPAIITEMENTET.

JCongl. JWaj:ts och rikets kammarkollegium

angående vissa delar af den för grundskatternas afskrifning

uppgjorda plan samt i fråga om hofveriskyldigheten.

Till Konungen.

Genom bilagda nådiga remiss den 22 sistlidne september bar

Eders Kongl. Maj:t behagat anbefalla kammarkollegium att inkomma

med underdånigt utlåtande i anledning af skatteregleringskomiténs

i afgifvet underdånigt betänkande väckta förslag,

dels beträffande de i sammanhang med förslaget till grundskatternas

afskrifning gjorda hemställandena, rörande:

l:o) undantag från afskrifning af hospitalens med ingången af

år 1877 till statsverket indragna frälseräntor och andra afgälder af

fast egendom;

2:o) afskrifning af den arbets- eller hofveriskyldighet till kronoegendomar,

som ännu ålåge en del hemman och lägenheter i Skåne;

3:o) indragning till statsverket af de till båtsmansrustningen i

Blekinge och Södra Möre anordnade tillskotts- och tillgiftsräntorna;

4:o) uteslutande ur jordeböcker och räkenskaper af andra för

rustning eller rotering anordnade räntor och den för samma ändamål

anordnade kronotionden;

dels ock i fråga om

5:o) hofveriskyldigheten i allmänhet i Skåne.

A 6 Afskrifningsplan: grundskatterna, m. m.

Till fullgörande häraf får kollegium, som i öfrigt icke haft något

att erinra, i underdånighet anföra följande:

A.) Beträffande de från hospitalen indragna frälser autor na och

andra afgälder af fast egendom.

Komitén har föreslagit, att från den stadgade afskrifningen

skulle undantagas hospitalens med ingången af år 1877 till statsverket

indragna frälseräntor och andra afgälder af fast egendom;

varande såsom skäl för undantaget anfördt, att dessa räntor och afgälder,

som jemlikt kongl. brefvet den 12 maj 1876 med ingången af

år 1877 indragits till statsverket, dels utginge af hemman och lägenheter,

hvilka i de flesta fall i äldre tider antingen anvisats af Sveriges

konungar eller skänkts af enskilde, och som innehades i allmänhet

under full frälsefrihet oberoende af deras natur enligt jordeboken,.

och dels af egendom, som på grund af kongl. förordningen den 19

december 1728, angående skatteköp, blifvit såld till skatte på auktion,

dervid undantagits räntor samt ersättning för äckor och dagsverken

äfvensom för skyldigheten att till hospitalen leverera ved och

torf, hvilka alla räntor och afgälder ej antecknats i kronans jordeböcker

och uppenbarligen egde egenskapen af frälseräntor af frälseskattenatur,

och som nu utgjordes såsom före indragningen dels i

penningar, dels ock, så vidt de bestode af persedlar eller ersättning

för naturaprestationer, efter medelmarkegångspris, årlig markegång

eller efter öfverenskommet pris.

Härvid får kollegium underdånigst erinra, att, om än kunde

sägas att ifrågavarande räntor och afgälder tillkommit på lika sätt.

som frälseskatteräntor och såsom sådana äfven utgöras, kollegium

dock anser en väsentlig skilnad förefinnas mellan dessa båda slags

räntor derutinnan, att frälseskatteräntorna äro i enskild mans hand,

hvarföre de från föreskrifterna i kongl. kungörelsen den 11 maj 1855

och kongl. förordningen den 23 juli 1869 om räntors omsättning och

förenkling blifvit undantagne, men f. d. hospitalsräntorna deremot

äro till statsverket indragna, hvadan och då det genom kongl. brefvet

den 11 maj och koliegii kungörelse den 1 juni 1855, i fråga om

Afskrifningsplan: grundskatterna, m. m. A 7

framdeles skeende skattläggningar, samt högstberörda kongl. förordning

den 23 juli 1869 blifvit i nåder medgifvet, att vid skattläggning

räntan finge förvandlas till ny ränta efter enahanda beräkningsgrund,

som för de äldre räntornas förvandling blifvit faststäld, och sedermera

omsättas i penningar efter beräkning af medelvärdet mellan

1834—1853 årens medelpris samt 1862 års medelmarkegångspris och

med detta värde framgent utgöras, enahanda medgifvande ej skäligen

bör förvägras i afseende på de från hospitalen indragna räntorna

och afgälderna i de fall, då de icke allaredan utgå i kontanta penningar.

Genom denna åtgärd skulle de ock komma i samma ställning

som räntorna å vanliga skatteköpta kronohemman; och om afskrifning

af dessa senare utan hinder af köpeaftalet medgifves, synes

det med samma fog kunna ifrågasättas att äfven hospitalens f. d.

räntor och afgälder blifva afskrifna.

B.) Rörande de till båtsmansrustningen i Södra Möre anordnade

tillgiftsräntorna.

I betänkandet är vordet föreslaget, att dessa räntor skulle vid

tiden för afskrifningens början till statsverket indragas mot ersättning

till vederbörande rusthållare, så att ersättning för desamma

skulle årligen tillkomma hvarje rusthåll med det belopp, som augments-

eller tillgifts-räntegifvaren för året näst före afskrifningens

början varit skyldig att till rusthållaren utbetala.

Såsom skäl till denna indragning anföres, att tillgiftsräntorna

vore jemförliga med de numera till statsverket indragna augmentsräntorna

vid det berustade kavalleriet och infanteriet, men härvid

förekommer dock, såsom komitén jemväl meddelat, att genom kong!,

brefven den 3 oktober 1809, den 13 december 1825 och den 20 december

1836 blifvit stadgadt, att de hemman, från hvilka tillgiftspenningar

utginge, egde antingen deltaga i rustningen efter räntans

dalertal, jemfördt med dalertalet af öfriga till samma rusthåll anvisade

rustnings- och tillgiftsräntor, eller ock, der sådant i anseende

till hemmanens aflägsenhet från sjelfva stammen eller emedan de

vore indelade på flere rusthåll ej kunde ske, utgöra tillgiftsräntan

A 8 Afskrifningsplan: grundskatterna, m. m.

genom erläggande af dess efter enahanda grund uträknade andel i

det värde, hvartill den årliga kostnaden för en båtsman genom utsedde

ombud för tillgiftstagare och tillgiftsgifvare hvarje gång för

5 års tid borde bestämmas, och att dessa föreskrifter föranledt,

att tillgiftsräntorna icke kunnat, i likhet med hvad som enligt kongl.

förordningen den 23 juli 1869 skett med augmentsräntorna, till statsverket

indragas. Till följd af denna valfrihet att antingen effektivt

deltaga i rustningen eller i stället utbetala de derföre belöpande sålunda

bestämda afgifterna äro tillgiftsräntegifvarne ingalunda i samma

ställning som de, hvilka till berustadt kavalleri och infanteri betalat

augmentsräntor, utan tvärtom sjelfva rusthållare, hvarföre hinder

fortfarande möter för dessa räntors indragning till statsverket; och

tillåter sig kollegium vid sådant förhållande i underdånighet erinra,

att denna punkt litt. e af komiterades förslag helt och hållet bör

förfalla.

Stockholm den 9 november 1882.

Underdånigst:

HANS FORSSELL.

FR. BERGSTRÖM. FR. M. SIVARD. TH. S. LUNDBERG.

J. K. M. MARTIN. J. LÖFDAHL. STEN FORSBERG.

Föredragande.

Edv. Åbergh.

Kongl. Maj:ts och rikets kammarkollegium,

kongl. arméförvaltningen och kongl.

marinförvaltningen

angående en del af den för rustnings- och roteringsbesvärens

afskrifning uppgjorda plan.

Till Konungen.

Som Eders Kongl. Maj:t, efter det skatteregeleringskomitén den

13 nästlidne september afgifvit utlåtande och förslag angående

skatteförkållandena i riket, genom nådig remiss den 22 i samma

månad anbefalt kammarkollegium, arméförvaltningen och marinförvaltningen

att före den 22 dennes afgifva gemensamt underdånigt

utlåtande öfver komiténs i dess betänkande, beträffande afskrifning

af rustnings- och roteringsbesvären, å pag. 243 och 244 i punkten b.

framstälda förslag angående de värden, som å prestationerna för

hvarje rusthåll eller rote borde bestämmas, för att, med vissa undantag,

vid liqviderna emellan statsverket, å ena sidan, och rust- eller

rotehållare, å den andra, lända till efterrättelse under afskrifningstiden;

få kollegierna i underdånighet anföra:

På samma sätt som i det af arméförvaltningen, förvaltningen

af sjöärenden, kammarkollegium och statskontoret den 22 februari

A 10 Afskri fningsplan: rustnings- och roteringsbesvären.

1875 afgifna underdåniga utlåtande i anledning af kammarrådet

Andersons betänkande den 15 september 1874, angående sättet och

vilkoren för grundskatternas samt rustnings- och roteringsbesvärens

afskrifning, någon granskning af de uträkningar, som för erhållande

af de i sistnämnda betänkande föreslagna medelvärden å rust- och

rotehållarnes prestationer blifvit gjorda, icke kunde åstadkommas,,

så har äfven denna gång den korta tid, inom hvilken den nådiga

remissen bort besvaras, för kollegierna utgjort hinder för åstadkommande,

i den mån sådant eljest kunde ske, af en genomgående granskning

af de vidlyftiga beräkningar och uppgifter, hvarpå komitén till

större eller mindre del grundat sitt här ifrågavarande förslag. En

dylik granskning torde dessutom i förevarande fall anses så mycket

mindre magtpåliggande, som komitén i flera enskilda fall ansett sig

böra göra mera eller mindre betydande afvikelser från de regler,

som i allmänhet för dess förslag varit gällande, — afvikelser, hvilka

åter i sin mån ådagalägga svårigheten att på ett fullt tillfredsställande

sätt och utan allt för stora och för afskrifningen hinderliga

omgångar bestämma värdena på rust- och rotehållarnes prestationer..

Ehuru det icke synes oantagligt, att skiljaktigheterna i dessa värden

inom olika delar af landet ställa sig i verkligheten ännu mindre än

komiténs förslag angifver, enär prestationerna för de serskilda vapenslagen

äro hufvudsakligen enahanda, så är det likväl utan tvifvel

lämpligt, att sådana skiljaktigheter, der de förekomma, varda iakttagna,

så vidt ske kan utan olägenhet vid afskrifningens genomförande;

och kollegierna hafva fördenskull ej något att erinra emot komiténs

förslag, i hvad det afser värdenas bestämmande, regements-, kår- och,

vid båtsmanshåll, kompanivis till lika belopp för hvarje rusthåll

eller rote.

Hvad soldathållet angår, grunda sig de af komitén föreslagna

värden i allmänhet på de i ofvanberörda betänkande af år 1874

(tab. 19—22) beräknade kostnader för effektivt rusthåll eller rote och

medeltalet af vakansafgifterna enligt de från och med år 1870

upprättade kontrakt. Dessa värden ställa sig för kavalleriet och det

Afskrifningsplan rustnings- och roteringsbesvären. A 11

berustade infanteriet i de flesta fall lägre än de i 1874 års betänkande

föreslagna medelvärden å rustnings- och roteringsbesvären för

de serskilda vapenslagen. Komitén har emellertid med några få

undantag vidhållit den regel, att icke föreslå värden, understigande

nämnda medeltal af vakansafgifterna, hvaraf synes framgå, att komitén

ansett dessa på kontrakt grundade vakansafgifter, då såsom i

förevarande fall medeltalet deraf för ett tiotal af år tages till måttstock,

ega i främsta rummet sin betydelse såsom angifvande det

minimum, hvarunder värdena å rustnings- och roteringsprestationerna

icke borde bestämmas; och den omständigheten, att vakansafgifterna

vid olika regementen och kårer utgå med olika belopp, synes af

skäl, som i 1874 års betänkande (pag. 78) framhållas, ej kunna

anses innebära, att rustnings- eller roteringskostnaderna vexla i

samma förhållande. När härjemte tages i betraktande, dels att i

fråga varande värden å rustnings- och roteringsbesvären äro afsedda

att gälla under hela afskrifningstiden, dels penningevärdets

fortgående minskning, hvilken, beträffande rotefrihetsafgifterna vid

soldathållet samt vakanta rusthåll eller rotar vid båtsmanshållet,

märkbart framträder, om medeltalen af markegångsprisen för åren

1864 — 1873 (1874års betänkande) samt för åren 1869 —1878 jemföras

sinsemellan och med enahanda medeltal för åren 1879 —1881, så synes

väl, som om anledning ej saknades att i flera fall höja de utaf

komitén föreslagna värden, företrädesvis der dessa understiga medelvärdena

i 1874 års betänkande eller de medelvärden, som finnas,

pag. 241, i komiténs betänkande upptagna; men med afseende å

ofvan antydda svårighet att för en framställning i dylikt syfte erhålla

fullt tillförlitliga grunder, hafva kollegierna ansett sig böra i

underdånighet hemställa om allenast följande ändringar i komiténs

förslag.

Sålunda då giltiga skäl ej torde förefinnas att bestämma olika

värden å rustningsbesvären vid Skånska husar- och dragonregementena,

som äro förlagda i samma ort och vid hvilka rustningsskyldigheten

måste antagas i verkligheten vara enahanda, så synes det

A 12 Afskrifningsplan: rustnings- och roteringsbesvären.

jemförelsevis låga värdet å rustningsprestationerna vid det senare

regementet lämpligen kunna höjas till 350 kronor för hvarje rusthåll.

För Smålands grenadierbataljon har komitén, som i detta fall

ansett sig icke böra taga hänsyn till vakansafgifterna såsom varande

allt för låga, bibehållit det af serskilda utskottet vid 1878 års riksdag

föreslagna värde, 290 kronor; men äfven detta förslag af utskottet

grundar sig på det i 1874 års betänkande (tab. 20) beräknade

medeltal, hvaruti vakanta nummer ingå; fördenskull, då det i

samma betänkande beräknade medeltalet för ensamt effektiva rusthållsnummer

utgör 302 kronor 87 öre, synes denna summa, jemnad

till 300 kronor, böra med större skäl än det af komitén nu föreslagna

belopp bestämmas såsom värde å rustningskostnaden vid

bataljonen.

Oaktadt det låga medeltalet af de på kontrakt grundade vakansafgifterna

vid Norrbottens fåltjägareMr, uppgår likväl högsta vakansafgiften

till 160 kronor; och det ständigt stigande markegångspriset

på vakansafgifteu för hel soldatrote, bvilket pris utgör i medeltal

75 kronor 3 öre för åren 1864 — 1873, 91 kronor 70 öre för åren

1869— 1878 och 118 kronor 35 öre för åren 1879 — 1881 samt uppgår

för sistlidet år ända till 135 kronor 71 öre, synes, äfven om hänsyn

ej tages dertill att, såsom komitén (pag. 241) yttrat, de i markegångstaxorna

för såväl soldat- som båtsmanshållet upptagna vakansafgifterna

skulle i allmänhet vara för låga, antyda, att roteringsbesväret

inom Norrbottens län icke är serdeles billigt; hvarför kollegierna

för sin del anse, att värdet å roteringsbesväret vid Norrbottens

fältjägarekår icke bör sättas lägre än till 130 kronor, bvilket

belopp komitén föreslagit för Södermanlands regemente, Jemtlands

fältjägarekår samt norra och södra Skånska infanteriregementena.

Och slutligen, då genom en sådan förändring af värdet å roteringsbesväret

vid Norrbottens fältjägarekår det af komitén anförda

skäl för nedsättande till 140 kronor af värdet å prestationerna vid

Vesterbottens fältjägarekår bortfaller, torde detta senare värde böra

höjas till 150 kronor.

Afskrifningsplan: rustnings- och roteringshesvären. A 13

Vidkommande derefter värdena för rustning och rotering vid

båtsmanshåll har komitén, enär några genom kontrakt bestämda

vakansafgifter här ej funnes, med vissa förändringar antagit de af

serskilda utskottet vid 1878 års riksdag afgifna förslag och sålunda

tillstyrkt, att värdena måtte bestämmas, för hvarje rusthåll eller rote

med full roteringsskyldighet, till 120 eller 130 kronor vid hela

båtsmanshållet å landet.

Från denna regel har dock komitén föreslagit ett undantag,

nämligen för Södra Möre tre kompanier, vid hvilka rustningskostnaden

värderats till endast 100 kronor. Genom kongl. brefven den 13

december 1825 och den 20 december 1836 är föreskrifvet, att behörigen

valde och befullmägtigade ombud af rusthållare och augmentseller

tillgiftsgifvare skulle hvart femte år sammanträda under öfvervaro

af landshöfdingen eller dess ombud, för att uträkna och bestämma

hvad en hel båtsman för året verkligen kostar, och att de augmentsliemman,

hvilka ej kunna effektivt i rustniugen deltaga, sedermera

iinge, efter detta bestämmande, erlägga tillgiften i förhållande till

hvars och ens dalertal, utan afseende å persedelräntan. Då den på

sådant sätt bestämda rustningskostnaden, enligt hvad kollegierna haft

tillfälle att inhemta, för åren 1877—1881 utgjort 90 kronor, synes

som om ingenting borde vara att erinra emot det af komitén föreslagna

värde å rustningsbesväret vid berörda tre båtsmanskompanier;

men, sedan enligt kongl. brefvet den 10 maj 1872 halfva antalet

rusthåll inom hvarje socken erhållit tillåtelse att tills vidare för en

tid af tio år i sender vara vakanta, emot skyldighet att utgöra den

vakansafgift som i nyssnämda ordning blifvit bestämd, torde vederbörandes

intresse af att beräkna rustningskostnaden lågt kunna understundom

vara allt för mycket öfvervägande, för att det sålunda bestämda

priset skulle kunna anses såsom en fullt tillförlitlig mätare

på den verkliga rustningskostnaden; och då för öfrigt inga sådana omständigheter

synas vara för handen, som göra det antagligt, att

rustningsskyldighetens fullgörande i Södra Möre är i afsevärd mån

billigare än i Blekinge eller lindrigare än vid Tjusts och Smålands båts

-

A 14 Afskrifningsplan: rustnings- och roteringsbesvären.

manskompanier, samt komiténs förslag i förevarande fall stödjer sig på

den i 1874 års betänkande (tab. -23) gjorda beräkning å rustningskostnaderna,

i hvilken vakanta rusthåll ingå, under det att medelkostnaden

för effektivt rusthållsnummer enligt samma betänkande

beräknas vid tredje kompaniet till 119 kronor 78 öre och vid alla tre

kompanierna gemensamt till 103 kronor 10 öre, så anse kollegierna

för sin del, att det af komitén föreslagna värde å rustningsprestationerna

vid Södra Möre båtsmanskompanier bör höjas till 110

kronor för hvarje rusthåll; hemställande kollegierna i underdånighet,

med afseende å hvad komitén, pag. 241, yttrat, huruvida icke värdet

å roteringsskyldigheten vid städernas båtsmanshåll jemväl må bestämmas

till 110 kronor för hvarje båtsman.

I öfrigt hafva kollegierna ej funnit anledning att tillstyrka någon

ändring uti de af komitén för båtsmanshållet föreslagna värden.

Den nådiga remissresolutionen återställes; hvarjemte bifogas

protokollsutdrag, innefattande från kollegiernas beslut afvikande mening.

Stockholm den 10 november 1882.

Underdånigst:

HANS FORSSELL. R. von FEILITZEN. ALFRED SJÖBERG.

O. STACKELBERG. FR. BERGSTRÖM. C. FORSMAN.

A. K. GASSLANDER. FR. M. SIVARD. A. E. MALMGREN.

Föredragande. „

Edv. Äbergh.

Afskrifningsplan: rustnings- och roteringsbesvären A 15

Protokoll, hullet vid sammanträde emellan kongl. kammar - Jcollegium, Jcongl. arméförvaltningen och kongl.

marinförvaltningen i Stockholm den 10 november

1882.

Närvarande:

Herr presidenten och kommendören Forssell.

Herr kontreamiralen och kommendören von Feilitzen.

Herr generalkrigskommissarien och riddaren Sjöberg.

Herr kommendören, m. m. friherre Stackelberg.

Herr kammarrådet och riddaren Bergström.

Herr krigsrådet och riddaren Forsman.

Herr öfverkommissarien och riddaren Gasslander.

Herr kammarrådet och riddaren Sivard.

Herr krigsrådet och riddaren Malmgren.

S. H. Herr kammarrådet Sivard föredrog handlingarna till

Kongl. Maj:ts nådiga remiss den 22 sistlidne september uppå skattelegleringskomiténs

underdåniga förslag, i hvad detsamma afsåge de

värden å rustnings- och roteringsbesvären, som för afskrifning af

dessa besvär borde bestämmas; och beslöts underdånigt utlåtande

till Konungen af det innehåll, registraturet utvisar.

Irån beslutet var herr öfverkommissarien Gasslander skiljaktig

och yttrade:

“Komiterade yttra i sin motivering för ifrågavarande förslag

å sidan 241, att de i markegångstaxorna för såväl soldat- som båtsmanshållet

på landsbygden upptagna vakansafgifter i allmänhet äro för

A 16 Afskrifningsplan: rustnings- och roteringsb esvären.

låga. "Vid den jemförelse, som jag varit i tillfälle anställa, emellan

markegångstaxorna för år 1881 och de af komiterade föreslagna

värden å prestationerna vid båtsmanskållet visar sig, att sistnämnda

värden äro lägre än vakansafgifterna efter markegångstaxorna i flera

landskap, der båtsmanshållet är förlagdt. För båtsmansbållet i öfrige

landskap äro de föreslagna värdena högre än vakansafgifterna. Olikheten

emellan markegången i det ena och andra länet beror väl merendels

på olika uppskattning, men en af anledningarne härtill lärer

dock vara att, såsom markegångstaxorna utvisa, prestationerna icke

äro desamma inom alla län enligt gällande hufvudkontrakt och öfriga

föreskrifter. Enahanda ojemnheter framgå jemväl af komiterades

förslag. Sålunda är roteringen i Blekinge af dem uppskattad till 130

kronor, eller till 10 kronor mera än rustningen derstädes, under det

markegångstaxorna visa ett motsatt förhållande, eller att prestationerna

vid indelningen hafva högre värden än vid roteringen.

Med rätta meningen i åberopade kontrakt och föreskrifter torde

närmast öfverensstämma, att vederbörande rust- och rotehållare icke

förbindas att betala högre ersättning för dem åliggande prestationer,

när deras utgörande icke fordras, än som svarar mot prestationernas

värden enligt ortens markegång.

Sådan förbindelse kan dock i enstaka fall uppkomma genom

tillämpning af de föreslagna värdena.

Vakansafgiften för en rote i Södra Möre härad af Kalmar län

utgör enligt 1881 års markegångstaxa 110 kronor 6 öre, men värdet

af rotens prestationer är föreslaget till 130 kronor. Om roten blifver

ledig första afskrifningsåret och markegången icke undergår förändring,

skulle rotehållaren enligt komiterades förslag vara förbunden

att betala för hvart och ett af 2:dra, 3:dje, 4:de och 5:te afskrifningsåret

några kronor utöfver vakansafgiften. Och kunna flere exempel

å enahanda utgifter anföras beträffande både effektiva och vakanta

nummer, beträffande de senare dock endast under förutsättning att

vakansen skulle komma att från kronans sida uppsägas. Den påvisade

ojemnheten betingar emellertid efter min uppfattning ingen

Afskrifningsplan: rustnings- och roteringsbesvären. A IT

rubbning i de föreslagna värdena, utan att allenast vid fastställelse!!

af desamma göres det undantag, att ingen rust- eller rotehållare må

blifva förbunden att för honom åliggande prestationer betala högre

åi lig afgift, än som svarar mot prestationernas värden enligt markegången

i orten.

Denna från kollegiernas underdåniga utlåtande skiljaktiga mening

har jag, ehuru den gäller jemförelsevis ringa belopp, likväl ansett

mig böra i underdånighet framställa, för den händelse Eders Kongl.

Maj:t skulle behaga derå fästa nådigt afseende.11 Som ofvan.

In fidem:

Edv. Äberg.

A 2

A 18

statskontoret samt jCongl. JVtaj:ts

och rikets kammarrätt

i anledning af komiténs förslag om skatt på arf, m. m.,

äfvensom om stämpelskatt.

Till Konungen.

Genom nådig remiss har Eders Kongl. Maj:t anbefalt statskontoret

och kammarrätten att i underdånighet afgifva gemensamt

utlåtande i anledning af skatteregleringskomiténs i underdånigt betänkande

af den 13 nästlidne september väckta förslag, dels om

skatt på arf, testamente, fideikommiss och gåfva, dels ock angående

stämpelskatt; och få kollegierna till åtlydnad häraf i underdånighet

anföra följande:

Uti det underdåniga betänkandet har komitén förmält, att, så

väl för betäckande af de betydliga kostnader, hvilka, enligt meddelade

uppgifter från landt- och sjöförsvarskomitéerna, dessa komitéer

ansett behöfliga under de närmast följande femton åren för det förbättrade

försvaret, som ock till följd af ifrågasatta förändringar i

skattesystemet, komitén, som måst vara betänkt på flera utvägar att

fylla behofven, i den mån dessa gjorde sig gällande, ansett sig, för

så vidt tillgångar skulle beredas genom inflytande skatter, böra

Arfs- och stämpelskatt. A 19

föreslå, bland annat, en betydlig utveckling af förenämnda 2:ne

skatteformer.

Vid granskning af detta utaf komitén afgifna förslag hafva

kollegierna utgått från det antagande, att detsamma icke skulle

ifrågakomma till genomförande i annat fall, än då sådant funnes

erforderligt till följd af de utaf komitén omförmälda förändrade

förhållanden med statsverkets utgifter och inkomster.

Vidkommande först skatten på arf, testamente, fideikommiss

och gåfva, så yttrar komitén härom, att bland de särskilda skatteformer,

som utgjort föremål för komiténs öfverläggningar, knappast

någon förekommit, om hvars lämplighet meningarna varit så odelade,

som om arfsskatten; att denna skatt, i andra länder vanlig, icke

vore ny hos oss, ehuru för närvarande föga utvecklad; att staten,

på hvars lagstiftning den bestämda arfsordningen grundade sig och

under hvars skydd den aflidnes qvarlåtenskap öfverginge till de

efterlefvande, med rätta egde uppbära en afgift af denna qvarlåtenskap;

att arfsskatten i flera afseenden väl motsvarade de fordringar

man borde ställa på en direkt skatt; samt att det syntes vara obestridligt,

att arfsskatten, ändamålsenligt ordnad, i regeln skulle bäras

jemförelsevis lätt.

I dessa hänseenden utgå för närvarande 2:ne särskilda afgifter,

nämligen dels den genom nådiga kungörelsen angående stämpelpappersafgiften

den 22 oktober 1880 påbjudna stämpel för bouppteckningar,

dels också den i bevillningsförordningens §§ 18 och 19

stadgade bevillning för gåfva, testamente, fideikommiss och arf.

För ordnande af en arfsskatt har komitén, som i afseende å

de olika sätt, hvarpå densamma skulle kunna beräknas och uttagas,

af anförda skäl (pag. 257) valt den utväg, att skatten skulle utkräfvas

af det samfälda arflället under form af stämpel å bouppteckning,

nu föreslagit (pag. 258), att bouppteckning, när den för inregistrering

hos domstol företeddes, skulle förses med stämpel, vexlande

emellan | procent och 6 procent, efter vissa olika kategorier (punkterna

a) b) c) och d), beroende af den större eller mindre behåll

-

A 20

Arfs- ocli stämpelskatt,

ningen i boet, arfvingarnes närmare eller fjermare skyldskap med

den aflidne eller om känd arfvinge ej funnes.

De sålunda föreslagna skattesatserna synas visserligen, vid jemförelse

med de i nu gällande bestämmelser stadgade afgifter, i vissa

fall väl höga; men

då den lindring i stämpeln å bouppteckningar i mindre dödsbon

iakttagits, att från all stämpel skulle befrias bouppteckningar, som

efter afdrag af giftorätten utvisade behållning under 1,000 kronor, och

då de högre skattesatserna, hvilka äro låga i förhållande till

hvad utlandets skattelagar i detta hänseende stadga, först vidtaga

vid en relativt betydlig behållning i boet,

hafva kollegierna icke ansett sig härvid kunna göra någon hufvudsaklig

erinran.

I afseende å nyssberörda behållning, då afgift skall utgå efter

den högre beräkningen, eller från och med 10,000 kronor, om boet

tillfaller arfvinge i rätt upp- och nedstigande led eller syskon eller

syskons afkomlingar, torde dock kunna ifrågasättas, om icke detta

belopp, då den aflidne ej efterlemnat bröstarfvingar och skatten

således utgår enligt punkterna b) eller c), skulle kunna bestämmas

till likhet med det i punkt d) föreslagna, eller 5,000 kronor.

I finansielt hänseende blefve emellertid en sådan ändring ej af

någon synnerlig betydelse. Efter det af komitén följda beräkningssätt

skulle nämligen tillökning i afgift derigenom åstadkommas till

belopp enligt punkten b) af ......................................... 6,674: ,

och enligt d:o c) „ ......................................... 33,309: ,

eller tillsammans 39,983: —.

Till följd deraf att skatten skulle utgå genom stämpelbeläggning

af bouppteckning efter behållningen i boet, har komitén antagit, att

skattenormen måste fastställas efter närmaste arftagarens skyldskap.

Derifrån gör komitén sedermera ett undantag, då komitén föreslår:

“äro fader eller moder samarfva med syskon beskattas halfva behållningen

enligt b) och halfva enligt c).“

Härvid få kollegierna erinra, att då (se pag. 260), genom den

A 21

Arfs- och stämpelskatt.

föreslagna stämpelskatten å bouppteckningen, testamenterad eller

fideikommitterad egendom äfven skulle vara beskattad, i följd hvaraf

särskilda bestämmelser rörande dylik egendoms beskattning ansåges

ej vara erforderliga, hade likväl, synes det kollegierna, i afseende

å testamenterad egendoms beskattning, sådan särskild föreskrift bort

lemnas, enär denna skatt icke kan få bero af de jemte testamentarien

till lott i dödsboet berättigade personers närmare eller fjermare

frändskap med den aflidne. I afseende härå och då vid boupptecknings

upprättande beloppet af testamenterad egendom väl i allmänhet

är kändt, torde böra stadgas, att skatt å testamenterad egendom

skall erläggas enligt punkt d), dock med afdrag för den del, hvartill

testamentarie kan vara berättigad, såsom hans lagliga arfslott, och

hvarå skatten skall utgå efter hvad derom finnes stadgadt.

Vidare har komitén (pag. 259) föreslagit, att vid utbetalning

af testamente eller afträdande af fideikommiss skulle innehållas eller

uttagas godtgörelse med ränta för den del af bouppteckningsstämpeln,

som å testarn entaries eller fideikommissaries andel belöpte i förhållande

till boets behållning.

Då den testamenterade egendomen qvarblifver i dödsboet till

dess boutredning egt rum, kan det, enligt kollegiernas tanka, icke

vara med billighet förenligt, att, på sätt komitén hemstält, ränta å

derför belöpande stämpel skall af testamentarien erläggas; och äfven

om testator skulle, såsom det någon gång skett, föreskrifva, att

ränta skall från hans dödsdag eller annan tidpunkt före utbetalningsdagen

beräknas å testamenteradt belopp, lärer en sådan af testator

medgifven förmån icke böra föranleda till ränteberäkning å stämpelskatten.

Beträffande åter skattens erläggande af fideikommitterad egendom,

så och då denna mera sällan förekommande skatt kan uppgå

till ganska höga belopp, samt dödsboet ej öfver denna egendom

kan fritt förfoga, framträder här tydligen obilligheten af skattens

utkräfvande vid företeende af bouppteckningen, hvadan anstånd med

derför belöpande arfsskatt torde böra medgifvas, intilldess fideikom

-

A 22 Arfs- och stämpelskatt.

misset tillträdts af den nya innehafvaren, på sätt enligt nu gällande

bestämmelser eger rum; och i detta fall synes ej ens borgen vara

behöflig, utan endast den blifvande fideikommissariens förbindelse

att, inom viss tid efter tillträdet af egendomen, skatten erlägga, då

ju egendomen bör kunna anses utgöra säkerhet för skattebeloppet.

Frågan, huruvida kontrollen härå bör på hittills öfligt sätt fortfara

eller annorlunda anordnas, lärer ej behöfva här beröras.

Vid komiténs (pag. 259) förslag om stämpelbeläggning af gåfvobref

hafva kollegierna icke funnit något att erinra.

Mot den af komitén (pag. 261) uttalade åsigt, att nu gällande

befrielse från bevillning för testamente till fromma stiftelser ej borde

vidare medgifvas, hafva kollegierna, med afseende å den svårighet

vid skattens kontrollerande, som af dylik befrielse blefve en följd,

ansett sig icke böra göra någon erinran.

Hvad sedermera angår stämpelskatten, så har komitén, — under

anförande, att denna skatt, som i Sverige hittills blifvit använd i

ringa utsträckning, vunnit en vidsträckt användning i flertalet europeiska

länder, och att sådant förklarades derigenom, att stämpelskatten

vore ett synnerligen beqvämt och, der skatten genom någon

tids bestånd ingått i vanorna, för de skattskyldiga föga besvärande

medel att för staten uppbringa betydande inkomstbelopp; att, då,

såsom kändt vore, det i allmänhet mötte icke ringa svårighet för

beskattningsmakten att tillbörligen träffa det särskildt i vår tid

alltmer betydande rörliga kapitalet, den utväg vidtagits att med afgifter

belägga vissa yttringar af den allmänna rörelsen, som företrädesvis

kunde anses utgöra medel för kapitalets bildande och

förökande, eller med andra ord egentliga affärer; samt att enligt

vår nu gällande stämpellagstiftning vore för vissa affärshandlingar,

såsom skuldebref, räkningar, kontrakt, bestämdt, att desamma endast

belädes med stämpel i händelse af uppvisande för domare eller

executor, hvilken bestämmelse tydligen måste medföra en betydande

minskning i statens inkomster af stämpeln för nämnda handlingar; —

A 23

Arfs- och stämpelskatt.

i 10 särskilda punkter framstält förslag till de ändringar i

gällande stämpelpappersförordning, hvilka komitén funnit önskvärda.

Yi de af komitén i lista punkten, angående anmälan eller

ansökning om rätt till idkande af näring, i 2:dra punkten om rättegångsfullmagter,

i 5:te punkten om mutsedlar och hviloståndsresolutioner,

i 7:de punkten om aktier och lottbref, och i 9:de punkten

om nederlagsbevis föreslagna stämpelsätser å nämnda slags handlingar

hafva kollegierna ej funnit något att erinra.

Uti 8:dje punkten har komitén hemstält om beläggning å

lagfartsbevis med stämpel, motsvarande 15 öre för hvarje fulla 100

kronor af den lagfarna egendomens värde.

Härvid torde först böra anmärkas, att komitén, jemte köpe- eller

bytesbref å fast egendom, här bort äfven upptaga gåfvobref å dylik

egendom. Vidare och då, enligt kongl. kungörelsen den 15 oktober

1875, för lagfartsbevis i stad utgår lösen med ett belopp, svarande

mot den i nådiga förordningen den 30 november 1855 föreskrifna

lösen för fastebref, under det att någon motsvarande afgift ej vid

lagfart på landet erlägges, få kollegierna, för beredande af likställighet

i detta fall, föreslå, att den af komitén ifrågastälda afgift

måtte för egendom, som lyder under landsrätt, utgå med 35 öre för

hvarje fulla 100 kronor af värdet, då det ej öfverstiger 10,000 kronor,

men sedermera beräknas efter 15 öre.

4:de punkten, handlar om stämpel å nyttjanderättsaftal angående

fast egendom.

De af komitén föreslagna stämpelsatser synas måttliga; och få

kollegierna endast i afseende å det afgäldshelopp, som skulle vara

från stämpel fritt, eller belopp ej uppgående till 500 kronor, framhålla,

att, såsom en reservant i komitén jemväl erinrat, de bostäder,

som inom hufvudstaden kunna erhållas för en hyra af 500 kronor

icke äro af beskaffenhet, att någon särskild beskattning å aftal derom

bör läggas; hvadan kollegierna anse, att förenämda afgäldsminimum

bör för hufvudstaden höjas åtminstone till 800 kronor.

A 24

Arfs- och stämpelskatt.

Uti 4:de punkten förekomma jemväl några otydligheter i redaktionen,

hvilka här i förbigående omförmälas:

i 4:de mom. torde orden »förlängd på viss tid», vid jemförelse

med senaste perioden i lista mom., böra utbytas mot »förlängd på

bestämd eller obestämd tid»;

i 6:te mom. lärer efter orden, »eller uthyr egendomen», få inflyta,

»eller någon del deraf»; samt

i 7:de mom. borde, till följd af stadgandet i 2:dra mom.,

jemväl ingå föreskrift, att, då viss afgift en gång för alla erlägges,

äfven sådan afgäld, om den icke uppgår till 500 kronor för år, är

från stämpel fri.

Den i 6:te punkten föreslagna stämpel vid skriftlig öfverlåtelse

af lös egendom, m. m., anser sig kollegierna deremot icke kunna förorda.

Lika med en reservant inom komitén finna kollegierna det af

komitén anförda motiv för dylik öfverlåtelses stämpelbeläggning icke

vara giltigt. Äfven torde någon egentlig kontroll å denna skatts

utgående icke kunna erhållas, och är till följd deraf att befara, det

ett allmännare begagnande af stämpel å dylika handlingar icke kommer

att ega rum.

I afseende å stämpelbeläggning af skuldebref, obligationer och

vexlar har komitén i 8:de punkten yttrat, att särskildt i fråga

om dessa slag af värdepapper torde den varsamhet, som i allmänhet

kräfdes vid införande af nya skatteformer, böra iakttagas, samt fördenskull

dels sjelfva skattesatserna sättas lågt, dels ock skattefria

minima och lindringar för smärre belopp stadgas; hvarjemte komitén,

på anförda skäl, ansett, att åtskilliga affärspapper, såsom postremissvexlar,

invisningar å upp- och afskrifningsräkning samt å kreditivräkning,

äfvensom svenska statens och främmande staters skuldförbindelser

borde vara från stämpel fritagna.

Ehuru denna skatt otvifvelaktigt kommer att förorsaka åtskilliga

svårigheter i den allmänna rörelsen samt någon fullt verksam kontroll

öfver skattens utgående knappt lärer kunna åstadkommas, finna

kollegierna likväl, med afseende derå att, oaktadt de föreslagna nya

Arfs- och stämpelskatt. A 25

stämpelbeloppen äro låga och således icke kunna verka tryckande å

affärsrörelsen, skatten å skuldförskrifningar af alla slag, enligt komitens

beräkning, skulle uppgå till det betydliga beloppet af 250,000

kronoi, sig böra tillstyrka, att komiténs förslag äfven i denna del

må antagas.

Den i 10:de punkten föreslagna stämpel å qvittenser torde deremot

icke böra bifallas, då denna skatteform utan tvifvel skulle

störande inverka på den allmänna rörelsen samt, såsom alldeles

okontrolleiad, icke kan väntas komma att lemna synnerlig inkomst.

Sedermera har komitén, beträffande öfriga här icke vidrörda

punkter af nu gällande stämpelpappersförordning, förklarat sig biträda

de åsigter, som uttalats i det inom finansdepartementets afdelning

al Eders Kongl. Maj:ts kansli utarbetade förslag, af den 30 augusti

1881, till kungörelse angående stämpelafgiften; och få kollegierna

i denna del åberopa sitt den 8:de derpåföljde december afgifna yttrande

öfver samma förslag, hvarvid kollegierna dock torde böra tilllägga,

att komitén, som i 8:de punkten om skuldebref, m. m.,

intagit det i nyss omförmälda förslag förekommande stadgande om

stampelbeläggning af skuldebref, när det för inteckning eller betalning

företes, äfvensom ett dylikt för godkänd eller protesterad vexel,

utan att omförmäla den i samma förslag intagna föreskrift om befrielse

från stämpel vid fordrans anmälan i konkurs eller då inteckning

sökes i jernväg, dermed utan tvifvel icke afsett, att stämpelbeläggning

i dessa fall skulle ifrågakomma.

Slutligen har, med afseende derå, att komiténs förslag väsentligen

afsåge handlingar, som aldrig behöfde för offentlig myndighet

uppvisas, komitén (pag. 282 och 283) föreslagit åtskilliga straffbestämmelser

för uraktlåten stämpelbeläggning, m. m., hvilka bestämmelser,

enligt kollegiernas åsigt, äro af behof påkallade; lärande

dock, i händelse kollegiernas förslag om stämpelfrihet för qvittenser

skulle vinna afseende, stadgandet om dessa handlingar böra ur 4:de

mom. utgå.

A 26

Arfs- och stämpelskatt.

Utdrag af det vid ärendets föredragning förda protokoll, utvisande

de i frågan yttrade särskilda meningar, bifogas härhos i underdånighet.

Stockholm den 4 november 1882.

Underdånigst:

O. F. AF SILLÉN. C. O. V. BUREN.

AUG. HÄGGBLADH. AXEL LILJENSTOLPE. M. NORDLINDH.

Föredragande.

ERNST J. BIÖRK.

1. S.

C. Kritberg.

Arfs- och stämpelskatt.

A 27

Utdrag af protokollet, hållet i Tcongl. statskontoret vid

sammanträde med kongl. kammarrätten den

4 november 1882.

Närvarande:

Herrar presidenterne, m. m., O. F. af Sillen.

och C. O. V. Buren.

Herr statskommissarien, m. m., A. Häggbladh.

Herr kammarrättsrådet, m. m., A. C:son Liljenstolpe.

Herr statskommissarien, m. m., M. Nordlindh.

samt Herr kammarrättsrådet, m. m., E. J. Biörk.

S. D. Herr statskommissarien Häggbladh föredrog Kongl. Maj:ts

nådiga remiss till kongl. statskontoret och kongl. kammarrätten

gemensamt å skatteregleringskomiténs förslag dels om skatt på arf,

testamente, fideikommiss och gåfva, dels ock angående stämpelskatt;

och beslöts underdånigt utlåtande enligt registraturet.

Under öfverläggningen till beslut yttrades följande från kollegiernas

utlåtande i vissa delar skiljaktiga meningar, nämligen:

af referenten, herr statskommissarien Häggbladh, med hvilken

herr presidenten af Sillén instämde:

“I olikhet med kollegierna kan jag ej lemna utan anmärkning

den af komitén (pag. 261) uttalade åsigt, att nu gällande befrielse

från bevillning för testamente till fromma stiftelser ej borde vidare

medgifvas.

Uti bevillningsförordningens § 18, punkten 4, lit. d stadgas,

att från bevillningsafgift för gåfva och testamente äro befriade kyrka,

A 28

Arfs- och stämpelskatt.

akademi, vetenskapligt samfund, allmän skola eller annat allmänt

undervisningsverk, stipendiefond, pensionsanstalt, sjuk- ock fattigvårdsinrättning

jemte annan from stiftelse, och enär det icke kan

vara lämpligt, att staten genom utkräfvande af afgifter skall minska

de till dylika ändamål gjorda donationer, anser jag för min del, att

denna sålunda medgifna afgiftsfrihet äfven må tillämpas å den föreslagna

nya arfsskatten.“

Af herr statskommissarien Nordlindh, med hvilken herr kammarrättsrådet

JBiörlc instämde:

“I fråga om arfsskattens beräknande å testamenterad egendom

har jag ej kunnat dela kollegiernas åsigt. Uppenbart är att från

rättvisans synpunkt det ej kan försvaras, att beräkningsgrunden, efter

hvilken arfsskatt skall af sådan egendom utgå, göres beroende

af den helt och hållet tillfälliga omständigheten, huruvida de jemte

testamentarie till lott i dödsboet berättigade stått till den aflidne i

närmare eller fjermare skyldskap, och denna oegentlighet är ej heller

af komiterade förbisedd; men då kontrollen å denna uppbörd,

hvilken, såsom hvilande hos domstolen, der bouppteckning för inregistrering

företes, är fullt tillförlitlig, skulle, i händelse kollegiernas

ändringsförslag i fråga om arfsskattens beräkning å testamenterad

egendom vunne tillämpning, i högst betydlig mån försvåras och nödvändiggöra

en noggran granskning af alla vid upptecknandet af

ett dödsbo företedda eller sedermera åberopade testamentariska förordnanden,

har jag ej kunnat, annat än äfven i detta fall godkänna

komiterades förslag. “

samt af herr kammarrättsrådet Liljenstolpe, med hvilken herr

presidenten JBurén instämde:

A. angående förslaget om skatt på arf, testamente,

fideikommiss och gåfva.

“Ehuru komitén i motiveringen (pag. 255) yttrar bland annat:

“Ju aflägsnare slägtskapen är, ju mer oväntadt således arfvet, desto

A 29

Arfs- och stämpelskatt,

större afgift bör ur denna synpunkt kunna åläggas"; äfvensom: “Till

en väl ordnad arfsskatt bör fördenskull, att dess procentsatser äro

billigt bestämda i förhållande till de olika graderna af skyldskap11;

— har komitén likväl efter närmaste arftagarens skyldskap med

den aflidne faststält skattenormen för de fjermare slägtingar eller

oskylda, hvilka jemte de närskylda erhålla någon del af qvarlåtenskapen;

samt således gjort beräkningsgrunden, efter hvilken arfsskatt

af testamenterad egendom skall utgå, beroende af den helt och hållet

tillfälliga omständigheten, huruvida de jemte testamentarie till

lott i boet berättigade stått till den aflidne i närmare eller fjermare

skyldskap; — och har komitén såsom skäl för denna oegentlighet

endast anfört (pag. 257) “uppbördssättets lätthet11.

Då detta skäl efter mitt förmenande icke kan vara tillräckligt

för ett dylikt afsteg från en följdriktig tillämpning af ofvanomförmälda

utaf komitén uppstälda och, så vidt jag kan finna, fullt riktiga

reglor, samt ett sådant förfarande medför dels en icke jemnlik

beskattning, dels en antagligen ej så obetydlig minskning i inkomst

för statsverket, anser, i betraktande häraf och enär kontrollen i detta

hänseende utan synnerlig svårighet bör kunna af domaren vid bouppteckningens

inlemnande till rätten utöfvas, jag för min del arfsskatt

för testamenterad egendom böra erläggas af dödsboets samfälda

tillgångar om testamentstagaren är oskyld enligt punkten d) i

förslaget, men eljest efter den beräkning, som betingas af detskyldskapsförhållande,

hvaruti testamentstagaren stått till den aflidne.

Härjemte synes mig rörande arfsskatt af testamenterad egendom

föreskrift jemväl böra meddelas derom, att, för den händelse

testamentet varder af en eller annan orsak upphäfdt, delegarne i

dödsboet berättigas att kostnadsfritt återbekomma hvad de vid bouppteckningens

ingifvande till rätten med afseende å testamentet må

hafva i stämpelafgift för mycket betalt.

Beträffande stämpelafgift för fideikomitterad egendom instämmer

jag uti hvad kollegierna derom anfört, dock att enligt min me

-

A 30

Arfs- och stämpelskatt.

ning uttrycklig föreskrift derom, att fideikommissegendom utgör säkerhet

för den derå belöpande arfsskatten, bör meddelas.

I motiveringen (pag. 257) förekommer vidare följande yttrande:

“Ett annat inkast, som kan göras mot arfsskattens läggande

på den i bouppteckningen angifna behållningen, hemtas från de allt

för låga värden, som i bouppteckning kunna upptagas, och hvilka

skulle kunna otillbörligen sänka arfsskatten; men vid närmare granskning

torde det finnas, att denna anmärkning ej förtjenar synnerligt

afseende. Den värdefullaste egendomen i ett bo är efter regeln

fastigheter och fordringar. — Fastighet får efter gällande stämpelpappersförordning

ej upptagas lägre än till taxeringsvärdet och fordringar

lära svårligen i en bouppteckning kunna upptagas till mindre

än deras verkliga belopp. — Egentliga lösören lära väl i en del

orter vid bouppteckning värderas mycket lågt, men vanligtvis utgöra

dessa en jemförelsevis ringa del af boet, hvadan värderingen

af dem ej utöfvar synnerlig inverkan på arfsskattens belopp. — Har

man anledning antaga, att värderingen vid bouppteckningar ej sker

med tillbörlig omsorg, torde en föreskrift om skyldighet för värderingsmännen

att å bouppteckningsinstrumentet underteckna en försäkran,

att värderingen blifvit samvetsgrant verkstäld, vara en tillräcklig

erinran om den enligt 9 kapitlet 1 § ärfdabalken dem åliggande

pligt att värderingen efter bästa förstånd verkställa."

De åsigter, hvilka komitén i detta yttrande uttalat, kan jag icke

dela. — Vill man påbjuda en arfsskatt med så betydliga skattesatser,

som åtminstone i vissa fall nu blifvit föreslagna, så synes mig

vara af synnerlig vigt att tillika så anordnas, att i möjligaste mån

verksam kontroll kommer att ega rum deröfver, att bouppteckningsvärdena

upptagas till behöriga belopp. Utom fastigheter och vanliga

fordringar förekomma nu mera bland den värdefullare egendomen

i förmögnare dödsbon aktier och obligationer ofta till betydliga

värden. Ej sällan torde till och med tillgångarne nära nog uteslutande

bestå af dylika värdehandlingar, om hvilkas verkliga värde

åsigterna kunna vara särdeles vexlande, och hvilka i följd häraf, om

A 31

Arfs- och stämpelskatt.

erforderlig kontroll saknas, utan tvifvel mången gång blifva i bouppteckningen

utförda med oskäligt låga belopp, helst de höga skattesattserna

otvifvelaktigt komma att betydligt öka den redan nu, som

komitén sjelf synes erkänna, befintliga benägenheten att genom låga

värdens åsättande söka nedbringa boets i bouppteckningen upptagna

behållning och dymedelst minska stämpelafgiften. Då en sådan nu

måhända vanligen förekommande nedsättning af bouppteckningsvärdena

åtminstone å vissa slag af egendom i allmänhet torde uppgå

till 25 å 33 procent eller derutöfver af egendomens verkliga värde,

synes mig uppenbart, att en dylik värdering kommer att betydligt

inverka på arfsskattens belopp. — Äfven om de oansvarige bouppteckningsmännen

förse bouppteckningen med den af komitén föreslagna

anteckning, lärer derigenom endast i ringa mån det dermed

afsedda syftemålet komma att uppnås, enär numera i allmänhet delegarne

i dödsbo ega att efter godtycke välja värderingsmän och vid

sådant förhållande föga trygghet torde förefinnas derför, att dessa

skola ega de insigter och de egenskaper i öfrigt som erfordras, på

det statsverkets af värderingen beroende rätt må varda behörigen

tillgodosedd.

I fråga om fastighetsbouppteckningsvärde finnes visserligen bestämmelse

meddelad derom, att detta ej får sättas lägre än taxeringsvärdet;

men jag betvifiar, att vederbörande domhafvande anse

sig tillkomma att ens i detta hänseende utöfva kontroll, helst genom

Kongl. Maj:ts dom i särskildt mål den 5 augusti 1813 blifvit förklaradt,

att domare, när tvist derom icke uppstått emellan arfvingar

och slerbhusdelegare, icke eger ingå i pröfning eller förändring

af de värden, som uti behörigen upprättade bouppteckningar blifvit

utsatte.

Med afseende å hvad jag sålunda tillåtit mig anföra, anser jag

för min del det vara af synnerlig vigt att, derest en lag om arfsskatt

i den utsträckning som nu blifvit föreslagen kommer att antagas,

derjemte meddelas uttrycklig föreskrift om åliggande för domare att

tillse, dels att värde å i bouppteckning upptagen fastighet ickeblif

-

A 32

Arfs- och stämpelskatt.

vit utfördt till lägre belopp än fastighetens senast faststälda taxeringsvärde,

dels ock att för öfrig i bouppteckning upptagen egendom

skäliga värden blifvit utförda; börande i följd af denna min åsigt,

jemväl enligt min uppfattning, nu gällande föreskrifter om rätt för

delegare i dödsbo att till rätten aflemna bouppteckning förseglad

upphäfvas.

För beredande af tillfälle för vederbörande domhafvande att

kunna utöfva nu antydda kontroll, lära afskrifter af den afbdnes

testamentsförordnanden äfvensom behörigt bevis om senast faststälda

taxeringsvärde å dödsbos fastighet böra jemte bouppteckningen till

rätten aflemnas.

Enär en aflidens föräldrar och syskon eller deras afkomlingar

i vissa fall kunna vara samarfva, förefaller mig såsom om stämpelafgift

för egendom, hvilken tillfaller syskon eller syskons afkomlingar,

borde lämpligen utgå med enahanda belopp, hvarmed sådan afgift

skall utgöras för egendom, som tillfallit den allidnes efterlemnade

fäder eller moder, i hvilket fall den föreslagna bestämmelsen derom,

att, i händelse fader eller moder äro samarfva med syskon till den

aflidne, halfva behållningen skall beskattas enligt b) och halfva enligt

c), naturligtvis bör utgå. Såsom ersättning för den härigenom

uppkommande minskning i beräknad inkomst för statsverket kunde

möjligen stämpelsatsen under punkten c) för egendom, som tillfaller

den aflidnes förfäder i andra eller fjermare led, kunna höjas till 4

i stället för föreslagna 3 kronor för hvarje 100 kronor utöfver ett

visst minimum af behållning i boet.

Jag instämmer uti kollegiernas förslag rörande nedsättande af

den minimiberäkning, efter hvilken den högre stämpelafgiften enligt

punkterna b) och c) bör utgå, till 5,000 i stället för 10,000 kronor.

Då någon verksam kontroll icke lärer kunna utöfvas i afseende

å den föreslagna stämpelafgiften å gåfvobref rörande lösegendom,

måste jag för min del afstyrka antagandet af komiténs förslag i

denna del.

A 33

Arfs- och stämpelskatt.

I öfrigt anser jag mig icke böra framställa någon erinran emot

komiténs förslag om skatt på arf, testamente, fideikommiss och gåfva.®

B. Angående förslaget om stämpelskatt.

“Till en början tillåter jag mig i fråga om detta förslag erinra,

att, så vidt jag kan finna, denna skatt ingalunda, såsom komitén

synes afsett, kommer att uteslutande träffa kapitalet, utan att skatten

fastmer uti många om icke de flesta fall kommer att utgöras af

den, som beböfver låna penningar, arrendera jord, utfärda vexlar

o. s. v., det vill säga af den, hvilken i allmänhet icke eger kapital.

Uti motiveringen (pag. 266) yttrar komitén, bland annat, dels att

“enligt gällande stämpellagstiftning hos oss är för vissa handlingar,

såsom skuldebref, räkningar, kontrakt, m. fl., bestämdt att de samma

med stämpel beläggas endast i det fall, att de för domare eller

exekutor uppvisas1*, dels ock att “komitén icke kunnat finna något

giltigt skäl för en sådan restriktion i Sverige vara för handen mera

än i främmande länder, hvilkas lagstiftning i allmänhet ej gjorde

stämpelns erläggande beroende af något för skattens natur så föga

väsentligt, som det offentliga uppvisandet för inteckning eller betalning.

"

Anledningen till berörda restriktion förefinnes tydligen uti den

säkra kontroll, som derigenom vinnes i afseende å skattens verkliga

utgörande, och, om än villigt må medgifvas, att det offentliga uppvisandet

för inteckning eller betalning af den handling, som skall

med stämpel beläggas, är för skattens natur föga väsentligt, så lärer

väl svårligen kunna bestridas, att derest icke, i sammanhang med

utfärdandet af påbud om en skatts utgörande, jemväl meddelas föreskrift

om kontroll deröfver, att skatten verkligen kommer att utgå,

skattepåbudet blifver af ringa värde. Sanningen häraf har komitén

äfven erkänt, då komiténs förslag innehåller flera stadganden om

böter i allmänhet till, med afseende å stämpelsatserna, ej obetydliga

A 3

A 34 Arfs- och stämpelskatt,

belopp för den, som uraktlåter att efterkomma e föreslagna bestämmelserna

angående handlingars stämpelbeläggn'' g.

Denna kontroll kommer likväl tvifvelsutan i en mängd fall icke

att uppfylla det dermed åsyftade ändamål, och synes äfven i öfrigt

vara allt annat än lämplig.

Såsom skäl för denna min uppfattning tillåter jag mig, i hufvudsaklig

öfverensstämmelse med hvad komitéledamoten Carl Ifvarsson

uti sin reservation, så vidt jag kan finna, med fullt fog andragit,

framhålla bland annat:

att beträffande en betydande del af de handlingar, hvilka enligt

komiténs förslag skola med stämpel förses, men hvilka i regeln

ej skola hos myndighet eller tjensteman företes, vederbörande åklagare

ytterst sällan och endast undantagsvis kan blifva i tillfälle att

i laga ordning beifra en underlåten eller felaktig stämpelbeläggning;

att, enär anskaffandet af stämplar vid många tillfällen synnerligast

å landet skulle medföra kostnader, tidspillan och andra olägenheter,

såsom då, i följd af handel, boutredning eller andra affärer,

för dessa affärers uppgörande och afslutande skuldsedlar eller andra

handlingar, som borde med stämpel beläggas, måste utfärdas, men

erforderliga stämplar icke vore tillgängliga, vederbörande säkerligen

i en mängd fall skulle, hellre än att underkasta sig berörda olägenheter

för stämplarnes anskaffande, underlåta stämpelbeläggningen,

helst faran för åtal för dylik underlåtenhet vore ytterst ringa;

att jemte den förlust, som för statsverket härigenom uppkomme,

likgiltighet och missaktning för lagens vanmäktiga bud äfven häraf

blefve en följd;

att utan tvifvel en betydlig, för att icke säga den betydligaste

delen af allmänheten — äfven med tillgång till stämpelskattelagen

och dess temligen invecklade bestämmelser, hvilken lag dock mången

gång, då den borde tillämpas, ej torde vara för vederbörande tillgänglig,

-— svårligen lärer kunna bedöma, huruvida en handling är

af beskaffenhet att böra med stämpel förses, än mindre beräkna det

rätta stämpelbeloppet;

A 35

Arfs- och stämpelskatt.

att i följd häraf äfven deD, som beflitar sig om ett noggrant

iakttagande af lagens föreskrifter, lätteligen kan komma att göra sig

skyldig till underlåtenhet i afseende å stämpelbeläggningen;

att vid sådant förhållande tillämpandet af de föreslagna bötesbestämmelserna

i många fall skulle blifva högeligen obilligt eller till

och med orimligt;

att i allmänhet det synes vara af stor vigt att statsmakten

sorgfälligt undviker utfärdande af en lag, hvars tillämpning icke kan

med noggranhet kontrolleras och öfvervakas; samt

att jag icke känner något i allmänhet tillförlitligare sätt för

kontroll öfver föreskrifven stämpelbeläggning af skriftlig handling än

den, som af myndighet eller tjensteman vanligen utan nämnvärd

svårighet kan utöfvas, då handlingen hos myndigheten eller tjenstemannen

företes.

Med anledning af hvad jag sålunda anfört, anser jag för min

del, att stämpelbeskattning endast bör ifrågakomma, dels då skriftlig

handling företes hos myndighet eller tjensteman, hvilken i sådant

fall bör åläggas ansvarsskyldighet derför, att handlingen är eller

varder på den skattskyldiges bekostnad med stämpel enligt gällande

föreskrifter försedd, dels då fullt verksam kontroll i afseende å

stämpelbeläggning i öfrigt kan åstadkommas, hvilket synes vara förhållandet

i afseende å aktie eller lottbref samt obligationer, utfärdade

af bolag, hvilkas bolagsordning blifvit af Kongl. Maj:t stadfästad.

I öfverensstämmelse med denna min åsigt och på de skäl, hvilka

af kollegierna i öfrigt i vissa fall blifvit anförda, instämmer jag

hufvudsakligen i hvad kollegierna yttrat rörande 2:a, 3:dje, 5:te, 6:e,

7:de, 9:de och 10:de punkterna.

Beträffande de föreslagna bestämmelserna i l:a punkten angående

stämpel å anmälan om rätt till idkande af näring, så anser jag

dessa bestämmelser så till vida böra inskränkas, att åtminstone den

svenske medborgaren, hvilken under närmast föregångne år icke erlagt

inkomst eller fastighetsbevillning eller eljest visar sig vara

A 36 Arfs- och stämpelskatt,

mindre bemedlad, uttryckligen befrias från utgörande af denna

stämpelafgift.

Bestämmelserna i 4:de punkten om stämpel å nyttjanderättsaftal

angående fast egendom och i 8:de punkten om stämpel å

skuldebref, obligationer och vexlar kan jag af förut anförda skäl

förorda endast så vidt dessa bestämmelser afse handlingar, hvilka

företes hos myndighet eller tjensteman eller utgöras af obligationer,

utfärdade af bolag, hvars bolagsordning blifvit af Kongl. Maj:t faststäld.

Af min förut uttalade åsigt att, utom i afseende å förenämnda

aktie- eller lottbref samt obligationer, vederbörande myndighet eller

tjensteman, hos hvilken handling, som skall stämpelbeläggas, företes,

bör åläggas ansvarsskyldighet derför, att handlingen är eller varder

på den skattskyldiges bekostnad med behörig stämpel försedd, följer,

att jag anser de föreslagna bestämmelserna rörande ansvar för skattskyldig,

som uraktlåter att iakttaga stämpelskattelagens föreskrifter,

böra från lagförslaget utgå, utom i hvad berörda bestämmelser röra

bolag, hvilkas bolagsordningar äro af Kongl. Maj:t faststälda, för de

aktie- eller lottbref samt obligationer, hvilka af dessa bolag kunna

utfärdas.

Slutligen och i fråga om de uti förslaget icke vidrörda punkterna

af nu gällande stämpelpappersförordning, rörande hvilka komitén

förklarat sig biträda de åsigter, som uttalas i det inom finansdepartementet

utarbetade förslag af den 30 augusti 1881 till kungörelse

angående stämpelafgiften, får jag lika med kollegierna hänföra

mig till det af kollegierna angående sistberörda förslag den 8

december nämnda år afgifna utlåtande.®

Som ofvan.

Efter befallning:

C. K Cervin.

A 37

Kongl.

kollegium

Maj:ts och rikets kommerseoch

kongl. generaltullstyrelsen

angående komiténs förslag om tobaksbeskattning.

Till Konungen.

Genom nådig remiss af den 22 sistlidne september bar Eders Kongl.

Maj:t anbefalt dess och rikets kommerskollegium samt generaltullstyrelsen

att afgifva gemensamt underdånigt utlåtande i anledning

af skatteregleringskomiténs i bilagdt betänkande väckta förslag angående

tobaksbeskattning.

Till åtlydnad häraf få embetsverken, med återställande af remisskandlingen,

underdånigst anföra följande:

Med komiterade dela embetsverken den åsigten, att tobaken utgör

ett särdeles lämpligt beskattningsföremål, äfvensom att det allmänna

jemväl hos oss kan och till och med bör deraf hemta större

inkomst än för närvarande, om och när behofvet sådant kräfver.

En sådan åsigt är ingalunda ny för vår lagstiftning, då tullafgiften

å tobaksblad och stjelk under senast förflutna 20 år tid efter annan

blifvit förhöjd och nu utgår med nära dubbelt belopp emot hvad

förut var stadgadt.

A 38

Tobaks be skattning.

Embetsverken instämma jemväl med komiterade deri, att de

tvenne former för tobaksbeskattning, som blifvit i åtskilliga främmande

länder införda, nemligen monopol och fabriksskatt, icke böra

hos oss ifrågasättas.

Huruvida åter den tredje beskattningsformen, förhöjd tullafgift,

nu må vinna ytterligare tillämpning, lärer, såsom redan är antydt,

helt och hållet böra bero af för handen varande statsbehof och utvägarne

att dem fylla; ty huru lämpliga beskattningsföremål än må

förefinnas eller kunna utfinnas, måste dock alltid vara lämpligast,

att skatt aldrig utöfver behofvet upptages och icke heller utan synnerligen

giltiga skäl uttages under en form i stället för en annan

häfdvunnen. Då nu för statsbehofvens fyllande hos oss redan utgå

indirekta och konsumtionsskatter till jemförelsevis mycket högt belopp,

och dessa skatter, ehvad de träffa mer eller mindre umbärliga

behof, dock i det hela höja folkets lefnadskostnader samt dymedelst

jemväl fördyra landets produktionsvilkor, synes häri ligga stark

maning att med försigtighet fortgå på den indirekta beskattningens

väg.

Emellertid och under förutsättning att ett oafvisligt behof att

afvinna tobaksförbrukningen förhöjd beskattning vore för handen,

få embetsverken i underdånighet anmäla, att då, på sätt generaltullstyrelsen

i härhos i afskrift bifogadt, till komiterade sistlidet år

afgifvet yttrande närmare utvecklat, hänsyn tages till de tullsatser,

som gälla i grannländerna, och till faran för smuggling från dem,

embetsverken icke hafva något att erinra emot komiterades förslag,

att nu gällande tullsats för oarbetad tobak, blad och stjelk, höjes

med 25 öre, eller till 1 krona 25 öre per kilogram. Icke heller

hysa embetsverken betänklighet emot att, vid denna förhöjning af

råtobakstullen, afgiften för rubriken “alla andra slag“ af arbetad

tobak (än cigarrer och cigaretter) höjes med 30 öre, eller till 1

krona 50 öre per kilogram. Nämnda tullsatser skulle derigenom

icke i annat hänseende skilja sig från de i Norge nu gällande, än

att artikeln “karotter1*, som här i riket inbegripes under “andra

Tobaksbeskattning.

A 39

slag“ och, enligt nyss berörda förslag, skulle komma att åsättas

en tullafgift af 1 krona 50 öre, deremot i Norge är belagd med

särskild tullafgift af 1 krona 25 öre.

"Vidkommande åter komiterades förslag att höja tullen å cigarrer

och cigaretter från nu gällande 3 kronor till 3 kronor 50 öre

per kilogram, så kunna embetsverken icke deri instämma, enär en

sådan tullförhöjning, efter hvad hittills vunnen erfarenhet gifver vid

handen, ingalunda skulle uppfylla det dermed afsedda ändamål att

bereda statsverket en motsvarande ökad inkomst, utan endast, eller

åtminstone hufvudsakligen, blott innebära ett obehöfligt ökande af

det skydd, den inhemska cigarrtillverkningen nu åtnjuter. Tillgängliga

statistiska uppgifter ådagalägga nämligen, att sedan tullsatsen

å cigarrer år 1866 nedsattes från 1 krona 80 öre till 1 krona 30

öre per skålpund och dervid bibehållits, oaktadt sedermera tid efter

annan vidtagen förhöjning af införselstullen å råtobak, den för cigarrer

influtna tullinkomst icke allenast ganska snart ersatte den af

tullnedsättningen första åren uppkomna ringa förlusten utan ock

derefter mera än fördubblats.

Det förtjenar äfven att uppmärksammas, att, oaktadt tullsatsen

å råtobak i Norge utgör 1 krona 25 öre, man der för cigarrer och

cigaretter icke stadgat högre tull än 2 kronor 50 öre per kilogram,

eller 50 öre mindre än den hos oss nu gällande cigarrtullen. Embetsverken

hemställa derföre, att, äfven med nu ifrågasatta tullafgiften

å tobaksblad och stjelk af 1 krona 25 öre per kilogram, hos

oss gällande tullsats å cigarrer och cigaretter, 3 kronor per kilogram,

måtte bibehållas oförändrad.

Slutligen hafva komiterade på anförda skäl funnit sig icke böra

framställa något förslag om accis å den inhemska tobaksodlingen.

Om likväl, såsom komiterade antagit och embetsverken jemväl

biträdt, tobaken utgör ett särdeles lämpligt beskattningsföremål, så

beror detta helt och hållet af varans beskaffenhet såsom ren öfverflödsvara

— ett Djutnings- men icke födoämne — och gäller fullkomligt

lika den inhemska som den i annat land producerade to

-

A 40

T obak sbeskattning.

baken. Endast synnerligen talande skäl böra följaktligen kunna

föranleda skattefrihet för den förra, då den senare underkastas dryg

beskattning. Men de skäl, komiterade i sådant hänseende anfört,

synas embetsverken ingalunda ega en sådan giltighet. Att den inhemska

tobaksproduktionen, enligt derom af komiterade lemnade

uppgifter, är ganska betydlig — såsom motsvarande mera är 25

procent af hela införseln — och derjemte vid ökad tullafgift ytterligare

stiger, detta påkallar otvifvelaktigt synnerlig uppmärksamhet

vid beskattningsfrågans bedömande. Vore tobaksodlingen en kring

hela landet spridd näring, fördelad på ett mycket stort antal kikare,

kunde svårigheten att utöfva nödiga beskattningskontroller och

ringheten af den afgift, som hos en hvar odlare borde uppbäras, i

förening dermed att skattefriheten någorlunda jemnt fördelades på

rikets jordbrukare, möjligen anses innebära skäl för bibehållande af

denna skattefrihet. Men nu är, enligt komiterades meddelande, tobaksodlingen

af naturliga skäl bunden vid vissa, för denna odling

gynsamma lokala förhållanden, som i vårt land och med vårt klimat

blott undantagsvis stå till buds; och dessa omständigheter synas

således icke blott möjliggöra utan, såväl ur statskassans synpunkt

som ur synpunkten af rättvisa beskattningsgrunder, påkalla

införande af accis å den inhemska tobaksodlingen, äfven om denna,

emot hvad embetsverken tro sig ega anledning antaga, mera än hvitbetsodlingen

såsom binäring utöfvas.

Underdånigst:

Ko

J. SJÖBERG.

C. ER. W/ERN.

S. CEDERSCHIÖLD.

Generaltullstyrelsen:

NILS LAGERHEIM.

Föredragande.

A. G:SON BENNICH.

HUGO MARTIN.

1. s.

Anvid Faxe.

Stockholm den 16 november 1882.

Tobaksbeskattning.

A 41

Till den af Kongl. Maj:t förordnade sTcatteregleringskomitén.

Till svar å komiténs skrifvelse den 27 nästlidna april med begäran

om upplysning angående hvilken tullförhöjning å tobak, som

med afseende å tullförhållandena i våra grannländer kunde anses

vara lämplig såsom maximum, samt huruvida en ännu högre inkomst

än som, med hänsyn till faran för smuggling, enbart genom tullförhöjning

vore möjlig, skulle kunna vinnas genom ett kombineradt

system af tull och fabrikatskatt, får generaltullstyrelsen till en början

äran erinra derom, att, sedan de före år 1858 med skiljaktiga

tullsatser belagda råtobaksslagen blad och stjelk sistnämnda år sammanförts

under en tullsats, 22 öre skålpundet, så har denna tullsats

småningom blifvit förhöjd: år 1861 till 25 öre; 1867 till 26 öre; 1871

till 29 öre och 1879 till 42 öre, allt per skålpund, samt slutligen

med innevarande års ingång utjemnats till 1 krona per kilogram.

Den sålunda tid efter annan vidtagna förhöjningen i tullafgiften

å råtobak, i sammanhang hvarmed tullafgifterna å fabrikaten dock

hufvudsakligen lemnats oförändrade och till och med för den betydande

artikeln cigarrer redan år 1866 icke obetydligt nedsattes, kan

icke anses kafva föranledt någon allmännare eller ur statskassans

synpunkt afsevärd smuggling af tobak; men tullsatsernas inverkan

i detta hänseende röjes emellertid i viss mån af de olika slag tobak,

som under sista decenniet 1871—1880 blifvit konfiskerade och

dömde förbrutne; tobaksblad, för hvilka tullafgiften blifvit höjd,

förekomma i större myckenhet i konfiskationsjournalerna, under det

cigarrerna, å hvilka tullafgiften blifvit nedsatt, nästan försvinna ur

dessa journaler.

Öfver beloppet af olika slag och på skiljda orter konfiskerad

och förbruten dömd tobak under nyssnämnda decennium bifogas

A 42

Tobaksb e ska 11 ning.

sammandrag ur konfiskationsjournalerna, af hvilka framgår så väl

obetydligheten af dessa qvantiteter, i förhållande till den årliga förtullningen,

som ock att den i beslag tagna råtobaken nästan uteslutande

smugglats från Finland, der lägre tullsatser å denna vara

än hos oss äro gällande.

Härvid må dock erinras, att smugglingen otvifvelaktigt omfattat

mångfaldiga gånger beloppet af de i beslag tagna varorna, helst

denna smuggling hufvudsakligen bedrifves å den långa land- och

fjellgränsen mot Norge samt å landgränsen mot Finland, bägge af

kända naturliga orsaker omöjliga att utan öfverdrifvet höga kostnader

med noggranhet bevaka. — Men äfven med detta antagande

är styrelsen förvissad, att statskassans förlust genom den olofiiga

tobaksinförseln under senare tider alls icke varit af någon afsevärd

betydelse, jemförd med den stora inkomst, som tullbeskattningen

å tobak inbringat.

Detta, hvad smugglingen öfver norska gränsen angår, jemförelsevis

gynsamma resultat är onekligen i icke ringa mån beroende af

nu gällande mellanrikslags bestämmelser, hvilka medgifva restitution

af erlagd råtobakstull vid utförsel af tobaksfabrikater från det ena

till det andra af de förenade rikena, äfvensom af anordningen af

flera förtullningsplatser vid riksgränsen, hvarigenom långa omvägar

och dermed förknippade kostnader för förtullningens verkställande

blifvit trafiken besparade. Sålunda visar sig att förtullningen af

spunnen tobak eller negerhead, hvilken artikel hufvudsakligen införes

från Norge, nära sexdubblats sedan den nu gällande mellanrikslagen

trädde i kraft. Men den hufvudsakligaste och mest verksamma

orsak till ett bättre förhållande är utom allt tvifvel att söka deri,

att tobakstullen hos oss icke varit högre än i Norge.

De finska tullsatserna å tobaksblad 46,4 öre och å tobaksstjelk

25,4 öre per kilo äro redan hos oss så betydligt öfverskridna genom

vår nu gällande tullafgift, 1 krona, att lockelsen till smuggling öfver

den långa landgränsen tvifvelsutan skulle i betydande grad göra sig

gällande, derest gränsbefolkningens fåtalighet och de långa afstån

-

A 43

Tobak sbeskattning.

den till folkrikare orter icke, i förening med tullpersonalens vaksamhet,

motverkade större omfattning af en dylik rörelse.

Öfriga grannländernas, Danmarks och Tysklands råtobakstullar,

det förras 28,9 och det senares 76,5 öre per kilo, understiga jemväl

Danmarks, i högst betydlig mån vår motsvarande, tullafgift; men, som

införsel från dessa länder endast kan ega rum sjöledes och denna

samfärdsel, sedan tullförhållandena i sundet blifvit på ett betryggande

sätt underkastade ömsesidig kontroll, nu mera icke skäligen bör gifva

anledning till befarande af svårare missbruk, äfven om en större

skilnad emellan de respektive staternas tulltaxor komme till stånd,

vill det synas kongl. generaltullstyrelsen antagligt, att vid bestämmande

af den hos oss, med afseende å tullförhällandena i våra grannländer,

tillrådliga högsta tullsats å tobak hänsyn förnämligast bör

egnas åt den norska tullafgiftens belopp. Att hos oss öfverskrida

detta belopp, för närvarande 1 krona 25 öre per kilo, anser styrelsen,

äfven om alla andra synpunkter än den att bereda statsverket en

väsentligt förhöjd inkomst lemnas å sido, i högsta grad betänkligt.

I afseende å den senare i komiténs skrifvelse uppkastade frågan,

huruvida eu än mera förhöjd inkomst skulle kunna vinnas genom en

kombinerad tull- och fabrikatskatt å tobak, befinner sig styrelsen i

förlägenhet att uttala någon bestämd mening, då styrelsen saknar

all antydan om det sätt, hvarpå komitén tänkt sig att en sådan

kombination skulle anordnas. — Men ehvad den ifrågasatta fabrikatskatten

skulle uttagas af den, som tillverkar, eller af köpmannen,

som till allmänheten försäljer tobaksfabrikaten, komme dock alltid

fabrikaten att belastas med en motsvarande förhöjning i varans försäljningspris,

i hvilken prisförhöjning smugglaren af den utländska

varan antagligen skulle finna en ytterligare premie utöfver den undansnillade

tullafgiften; och i hvad fall som helst torde fabrikatskattens

uttagande icke kunna tillvägabringas utan mycket ingripande

fiskaliska kontroller, med hvilka svenska folkets vanor och föreställningssätt

icke utan yttersta nödfall lära förlika sig. Då emellertid,

A 44

To b ak sb e skattning.

såsom redan är närnndt, styrelsen helt och hållet saknar kännedom

om beskaffenheten af de förslag, komitén må vara sinnad att i före

varande hänseende framställa, inskränker sig styrelsen till dessa allmänna

uttalanden i ämnet.

Stockholm den 3 juni 1881.

A. G:SON BENNICH.

A. F. Östman.

A 45

JCongl. JVIaj:ts och rikets kommersekollegium

-

angående komiténs förslag i fråga om bevillning af utländske

eller andre här i riket icke mantalsskrifne handlande ochhandelsexpediter.

Till Konungen.

Genom nådig remiss har Eders Kongl. Maj:t befalt sitt och

rikets kommersekollegium att afgifva underdånigt utlåtande öfver

skatteregleringskomiténs i betänkande den 13 september innevarande

år väckta förslag i fråga om bevillning af utländske eller andre bär

i riket icke mantalsskrifne handlande och handelsexpediter, hvilket

förslag förekommer å sid. 819—322 i omförmälda, af trycket utgifna

betänkande angående skatteförbållandena i riket.

Efter att hafva dels inledt sin framställning i ämnet med en

kortfattad öfversigt af de i nu ifrågavarande hänseende gifna stadganden

i bevillningsförordningarne från 1810 till och med 1861,

dels antydt, hurusom genom det af en utaf 1878 års Riksdag afiåten

skrifvelse föranledda utfärdandet af nådiga förordningen den 20 juni

1879 angående ändringar i förordningen den 18 juni 1864 om utvidgad

näringsfrihet syntes vara nöjaktigt sörjdt derför, att den i

slutet af § 16 i nu gällande bevillningsförordning tillagda föreskrift

om skyldighet för utländing, som reser omkring i landet och bjuder

A 46 Utländske handlandes bevillning.

ut eller försäljer medförda eller eljest i riket befintliga varor, att

erlägga bevillning i enlighet med de i art. II bestämda grunder,

verkligen varder tillämpad, — i afseende hvarå, och till fullständigande

i öfrigt af komiténs förberörda uppgifter, kollegium tillåter sig åberopa

sitt den 31 december 1878 afgifna underdåniga utlåtande öfver

Eisksdagens af komitén antydda skrifvelse den 15 maj 1878, uti

hvilket utlåtande kollegium framstälde förslag till vissa ändringar

ej mindre i 1864 års nyss nämnda förordning än äfven i då gällande

bevillningsstadga, hvilket sist nämnda förslag i allt hufvudsakligt

godkändes vid 1880 års riksdag, — dels ock meddelat uppgift å de

belopp, ifrågavarande bevillning utgjort under hvart och ett af åren

1876—1880, yttrar komitén, att antalet af utländske och andre här

i riket icke mantalsskrifne handlande och handelsexpediter, som i

landet kringrest, icke kunnat utrönas, likasom ej heller huru långtid,

en hvar sådan sig här uppehållit, men att det syntes antagligt,

att det stora flertalet erlagt bevillning för en tid af endast tre

månader, samt att. för bedömande af omfattningen af de utaf ifrågavarande

personer drifna affärer, likasom i hvad mån de gjort affärer

med andre än köpmän, officiella uppgifter visserligen saknades, men att

det torde vara säkert, att ifrågavarande form för affärers inledande och

afslutande under senare tider vunnit betydande utveckling och numera

ofta antoge proportioner, som ej stode i något, rimligt förhållande till

de i bevillningsförordningens § 16 bestämda skattesatserna, hvarför

komitén ej heller dragit i betänkande att föreslå, det, med bibehållande

i öfrigt af nu gällande bestämmelser för utländske eller andre

här i riket icke mantalsskrifne handlande och handelsexpediter, nu

stadgade bevillningsbelopp må höjas till 200 kronor för första månaden

och 80 kronor för hvarje följande månad af dylik persons vistelse

inom riket.

Vid afgifvande af underdånigt utlåtande i detta ärende torde

kollegium icke böra lemna oanmärkt, att i 15:de artikeln af 1865

års handelstraktat emellan Sverige och Norge, å en sidan, och Frankrike,

å den andra, bestämdes bland annat, att så länge den svenska

A 47

Utländske handlandes bevillning.

lagstiftningen pålade utländske reseagenter en särskild bevillningsafgift,

skulle en afgift till lika belopp kunna i Frankrike affordras

svenske reseagenter, utan att likväl franska regeringen sedermera

fann godt att på grund af traktatens innehåll i berörda del ålägga

svenske handelsresande i Frankrike någon dylik afgift. Sista momentet

i art. 17 af den emellan de förenade rikena och Frankrike den 80

december nästlidna år afslutade handelstraktat innehåller, att franske

handelsresande icke skola inom de förenade rikena vara underkastade

högre särskild yrkesafgift än den lägsta dylika afgift, som erlägges

af inhemska (eller “infödde“, så som det i franska texten af traktaten

förekommande ordet “nationaux“ finnes återgifvet i den uti

författningssamlingen intagna svenska text af sagda traktat) handelsresande

af samma kategori, äfvensom att en afgift till lika belopp

med den bevillning, som vare sig i Sverige eller Norge drabbar

franske handelsresande, kan i Frankrike påläggas svenske eller norske

handelsresande; och enär genom en vid sistnämnda traktat fogad

särskild deklaration Eders Kongl. Maj:t förbundit sig att för Riksdagen

innevarande år framlägga förslag, i syfte att bestämma den

särskilda yrkesafgiften för såväl utländske som infödde, inom riket

icke mantalsskrifne handelsresande till halfva beloppet af den afgift,

som är dem i Sverige ålagd, aflät Eders Kongl. Maj:t den 9 sistförflutne

februari till Riksdagen proposition derom, att den i § 16 af

gällande bevillningsstadga föreskrifna bevillning af utländske eller

andre här i riket icke mantalsskrifne handlande och handelsexpediter

måtte, med bibehållande i öfrigt af de för samma bevillning meddelade

bestämmelser, nedsättas från 100 kronor till 50 kronor för

de första tre månaderna och från 40 kronor till 20 kronor för

hvarje följande månad. Då emellertid ett fullständigt förslag till

ny bevillningsstadga äfvensom andra framställningar, syftande till

en genomgripande reform i vårt skatteväsende, inom kort torde

blifva föremål för Riksdagens pröfning, ansåg Riksdagen det mindre

lämpligt att besluta någon förändring i reglerna för den bevillningsskyldighet,

hvarom vore fråga, eller eljest vidtaga några delvisa för

-

A 48 Utländske handlandes bevillning.

ändringar i gällande bevillningsstadga, såvida de ej skulle påkallas

af särdeles tvingande skäl; i följd hvaraf Riksdagen beslöt, att hvad

för närvarande vore stadgadt angående beloppet af bevillningen för

utländske eller andre här i riket icke mantalsskrifne handlande och

handelsexpediter skulle oförändradt bibehållas. Till följd af Riksdagens

nyss berörda beslut har, enligt hvad kändt är, franska regeringen

numera, med stöd af åberopade moment af § 17 i sist nämnda

traktat, funnit sig föranlåten att för svenske handelsresande, som

vistas i Frankrike, bestämma en särskild afgift, motsvarande den,

som i Sverige fortfarande affordras franske handelsresande; och vid

sådant förhållande lärer det icke kunna betviflas, att, derest ifrågavarande

afgift förhöjes i Sverige, en motsvarande förhöjning af afgiften

kommer att åläggas svenske handelsresande i Frankrike.

Nu får visserligen icke förbises, att genom bifall till komiténs

förslag äfven andre utländske handelsresande skulle komma att vidkännas

den i fråga satta förhöjningen, men å andra sidan lärer

icke heller kunna förnekas, att ett beslut om en sådan förhöjning

icke skulle väl öfverensstämma med de åsigter, som legat till grund

för och gjort sig gällande vid afslutandet och godkännandet af de

nyligen ingångna handels- och sjöfartstraktaterna emellan de förenade

rikena och Frankrike. Huruvida hvad komitén till stöd för sitt

förslag anfört, eller att det torde vara säkert, att den ifrågavarande

formen för affärers inledande och afslutande under senare tider

vunnit betydande utveckling och numera ofta antoge proportioner,

som ej stode i något rimligt förhållande till de i sådant afseende

stadgäde skattesatserna, kan anses ega grund eller icke, är kollegium

icke i tillfälle att bedöma; men, vid jemförelse af, å ena sidan,

de för främmande handelsresande nu bestämda bevillningsafgifter,

som från och med år 1862 till enahanda belopp utgått, eller 100

kronor för de tre första månaderna och 40 kronor för hvarje månad

derefter, en sådan handlande vistas i riket, och, å andra sidan, de

af komitén föreslagna, som skulle uppgå till 360 kronor för de tre

första månaderna och 80 kronor för hvarje följande månad af en sådan

Utländske handlandes bevillning. A 49

persons vistelse inom riket, samt således för år räknadt utgöra,

enligt nu stadgade beräkningsgrund, 460 kronor och, enligt den

af komitén föreslagna, 1,080 kronor, denna sistnämnda summa

motsvarande den bevillning, som för ett till 108,000 kronor uppgående

behållet belopp af årlig inkomst af kapital eller arbete

skall, jemlikt § 6 i gällande bevillningsstadga, till staten erläggas,

vill det synas att den af komitén föreslagna förhöjningen af nu i

fråga varande afgift icke står i skäligt förhållande till den affärsverksamhet,

som af omförmälde personer i allmänhet bedrifves. Dessutom

bör icke lemnas ur sigte, att, i samma mån meranämnda afgift

förhöjes eller bestämmes allt för hög, i samma mån skola ock försöken

att under en eller annan form kringgå gällande stadganden i

ämnet tilltaga, hvilket låter sig göras så mycket lättare, som kontrollen

öfver denna skatts erläggande icke är eller med nu rådande

åsigter om olämpligheten af alla, den personliga samfärdseln störande

eller inskränkande föreskrifter kan vara fullt verksam eller till ändamålet

ledande.

På nu anförda skäl anser kollegium den af komitén förordade

förhöjningen af mera nämnda bevillningsafgift icke böra ega rum;

men, under förutsättning att en förändring i berörda hänseende skall

vidtagas, föreställer sig kollegium, att en sådan, både med hänsyn

till kontrollens underlättande och i betraktande af att de affärsföretag,

hvarom här är fråga, väl i allmänhet icke kräfva någon

längre tid för desammas utförande, lämpligen skulle kunna gå i den

riktningen, att afgiften, bestämd till exempelvis dubbla beloppet af

hvad den nu utgör för de tre första månaderna, en främmande

handelsresande vistas här i riket, erlades af honom i ett för allt,

men hvarje gång en sådan resande till riket ankommer.

Remisshandlingen får kollegium härhos återställa.

Underdånigst:

C. FR. WiERN.

J. SJÖBERG.

1. s.

Arwiä Faxe.

Stockholm den 17 november 1882.

B.

UNDERDÅNIGA YTTRANDEN

INKOMNA TILL

KONGL. CIVILDEPARTEMENTET.

Kong! Maj:ts samtlige Befallningshafvande

i länen

angående komiténs förslag om tillägg till Kongl. förordningarna den 21 Mars

1862 om landsting samt kommunalstyrelse på landet och i stad, äfvensom

om upphäfvande af vissa resolutioner angående upptagande

af personliga eller matlagsafgifter för kommunala behof.

l;o. Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Stockholms län.

Till Konungen.

Genom remiss den 22 sistlidne September har Eders Kong],

Maj:t behagat infordra Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes

utlåtande öfver särskilda, komiterades förslag om tillägg till nådiga

förordningarna angående landsting samt angående kommunalstyrelse

å landet och i stad, äfvensom om upphäfvande af vissa

resolutioner i fråga om upptagande af personliga eller matlagsafgifter

för kommunala behof. Åberopande det utlåtande, Eders

Kongl. Maj:ts Befallningshafvande samtidigt härmed afgifver beträffande

komiterades förslag angående den kommunala beskattningen,

anser Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande sig böra tillstyrka

bifall till nu ifrågavarande förslag, dock med hemställan, huruvida

icke en mindre, personel afgift till folkskolan bör bibehållas, på sätt

Grefve G. Sparres reservation (pag. 160 och 161) innehåller; och torde

Personliga skatter.

B 4

i fråga om personel afgift böra bemärkas, dels att sådan afgifts upphörande

kommer fastigheterna till godo, för så vidt egaren eller

innehafvaren hittills betalt afgiften för sina arbetare, dels ock att

förslag om påförande af bevillning på kroppsarbetarne med mera

fog kan väckas och vinna afseende, om de befrias från all personlig

utskyld.

Stockholm å Landskansliet den 16 November 1882.

Underdånigst

W. STRÅLE.

Sten Drakenberg.

2:o. Kongl. Majits Befallningshafvande i Upsaia län.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 22 sistlidne September har blifvit

Länsstyrelsen anbefaldt att till Kongl. Civildepartementet afgifva

underdånigt utlåtande angående Skatteregleringskomiténs i dess

betänkande väckta förslag å sidorna 60 och 66 om tillägg till nådiga

förordningarna den 21 Mars 1862 om landsting samt kommunalstyrelse

å landet och i stad, äfvensom å sidan 67 om upphäfvande

af resolution angående upptagande af personliga eller matlagsafgifter

för kommunala behof; och får Länsstyrelsen i underdånighet förklara,

att Länsstyrelsen mot dessa förslag icke har något att erinra.

Landskansliet i Upsaia den 6 November 1882.

Underdånigst

Å. HAMILTON.

P. It. Löfquist.

Porsonliga skatter.

B 5

3:o. Kong!, Maj:ts Befallningshafvande i Södermanlands län.

Till Konungen.

Till följd af nådig remiss den 22 sistlidne September, hvarigenom

infordrats Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes underdåniga

utlåtande angående Skatteregleringskomiténs i dess afgifna

betänkande väckta förslag: å pag. 60 och 66 om tillägg till nådiga

förordningarna den 21 Mars 1862 om landsting samt kommunalstyrelse

å landet och i stad, äfvensom å pag. 67 om upphäfvande

af vissa resolutioner angående upptagande af personliga eller matlagsafgifter

för kommunala behof, får Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

underdånigst anföra, att, som de personliga skatter,

hvilka enligt nu fällande författningar upptagas såsom bidrag till

betäckande af kostnaderna för folkskoleundervisningen samt sjukoch

fattigvården, hafva till syftemål att gagna företrädesvis den obemedlade

befolkningen, samt nyssnämnda skatter, derest de i afseende

å beloppet icke utsträckas öfver sitt nuvarande maximum

af tillsammans en krona 50 öre för man och hälften för qvinna, icke

kunna anses i minsta mån betungande för arbetaren eller inverkande

på hans lefnadsomständigheter, men den personliga beskattningsformen

i öfrigt för kommunala behof icke torde böra förekomma.,

Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, som således anser ofvan

omförmälda personliga skatters bibehållande vara med billighet och

rättvisa förenligt, finner sig i underdånighet böra tillstyrka de af

komiterade ifrågasatta tillägg till åberopade nådiga förordningar

endast försåvidt derunder icke inbegripas personliga afgifter för

ofvanuppgifna tre ändamål; hvarjemte Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

hemställer, att de i hithörande del af betänkandet

Personliga skatter.

B 6

omförmälda resolutioner rörande personliga eller matlagsafgifter

måtte upphäfvas.

Nyköping i Landskansliet den 21 November 1882.

TJnderdånigst

G. LAGERBJELKE.

Gustaf Nordeman.

4:o. Kongl.

Maj:ts Befallningshafvande i Östergötlands län,

Till Konungen.

Till fullgörande af nådig föreskrift i skrifvelsen den 22 sistlidne

September får Landshöfdingeembetet härmed afgifva infordradt

utlåtande öfver Skatteregleringskomiténs i afgifvet betänkande framstälda

förslag dels angående den kommunala beskattningen å landet,

dels ock angående landstingsskatt, äfvensom angående de af samma

komité väckta förslag om dels tillägg till nådiga förordningen af

den 21 Mars 1862 om landsting samt om kommunalstyrelse å landet

och i stad, dels ock om upphäfvande af vissa resolutioner angående

upptagande af personliga eller matlagsafgifter; och får Landshöfdingeembetet,

som till alla delar instämmer i åsigten om borttagandet,

så långt möjligt är, af alla rent personliga skattetitlar och afgifter,

underdånigst tillstyrka nådigt bifall till hvad komitén i berörda afseenden

föreslagit.

Linköpings Slott i Landskansliet den 21 November 1882.

Underdånigst

På Landshöfdingeembetets vägnar:

Adolf Wallenberg.

N. 11. Joachimsson.

Personliga skatter.

B 7

5:o. Kongl, Maj:ts Befallningshafvande i Jönköpings län.

Till Konungen.

Medelst nådig remiss af den 22 nästlidne September har Eders

Kongl. Maj:t behagat anbefalla Kongl. Maj:ts Befallningshafvande att

■afgifva underdånigt utlåtande angående de af skatteregleringskomitén

väckta förslag

att vid § 47 i Kongl. förordningen den 21 Mars 1862 om

landsting måtte fogas ett tillägg af följande innehåll: »Utom den i

särskild författning stadgade sjukvårdsafgift må landsting ej besluta

någon personlig skatt»;

att vid § 60 i Kongl. förordningen om kommunalstyrelse på

landet och vid § 58 i Kong!, förordningen om kommunalstyrelse i

stad måtte göras tillägg, afseende uttryckligt förbud mot bestämmande

af personliga och matlagsafgifter; samt

att i de på grund af Kongl. cirkuläret den 10 Juli 1863 faststälda

likställighetsresolutioner för rikets städer de bestämmelser

måtte upphäfvas, som angå upptagande af personliga eller matlagsafgifter

för kommunala behof.

Hvad sålunda först angår det föreslagna tillägget till § 47 i

förordningen om landsting, så.vill det synas, att ett sådant tillägg

ingalunda är behöfligt. Visserligen har komitén åberopat, hurusom

det visat sig af de till komitén inkomna uppgifter, att år 1878 två

landsting fattat beslut om en personlig landstingsskatt utöfver den

lagliga sjukvårdsafgiften; men om än erfarenheten gifvit vid handen,

att inom ett och annat landsting den i § 47 förekommande

bestämmelsen att landstinget må, med afseende å ett ifrågastäldt

företags beskaffenhet, särskildt bestämma grunden för uttaxeringen

af de medel, som för dess utförande erfordras, tolkats på sådant sätt,

att rättighet till påläggande af personliga bidrag äfven skulle till

-

Personliga skatter.

B 8

komma landstinget, äro dock så beskaffade beslut icke så talrika,

att, för beredande af nödig rättelse, lagstiftningens mellankomst må

vara af behofvet påkallad. De beslut af sådan beskaffenhet, hvilka.

förekommit under den tid af tjugo år landstingsinstitutionen varit

i verksamhet, kunna fast hellre anses såsom enstaka undantag och

hafva, der de genom besvär dragits under Eders Kongl. Maj:ts nådiga

pröfning, blifvit undanröjda. Då nu landstingsbesluten, för att

vinna bindande kraft, skola af Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

pröfvas och godkännas, torde, med kännedom af Eders Kongl. Maj:ts

i så beskaffade frågor meddelade beslut, det vara att emotse, att

beslut om personliga bidrags uttaxerande i andra än särskildt medgifna

fall icke vidare skola inom landstingen förekomma eller vinna

godkännande; och Kongl. Maj:ts Befallningshafvande hemställer alltså,,

att komiténs ifrågavarande förslag icke måtte till någon vidare åtgärd

föranleda.

Beträffande derefter förslaget att till Kongl. förordningarna om

kommunalstyrelse på landet och i stad skulle fogas tillägg, afseende

uttryckligt förbud mot bestämmande af personliga och matlagsafgifter,

så framgår visserligen af hvad komitén till stöd för berörda,

förslag anfört, att i ganska många fall, så väl inom städerna som

å landet, man genom påläggande af för sådana fall i lag icke medgifna

personliga afgifter sökt bereda tillgångar för bestridande af

utgifter, hvilka, med afseende å deras natur och beskaffenhet, rätteligen

skolat af kommunens medlemmar gäldas efter den för kommunala

utskylders utgörande i allmänhet bestämda grund; men

oaktadt de flerfaldigt exempel, som af komitén framlagts på användning

af personliga afgifter, utan att en sådan användning egt

stöd af gällande föreskrifter, vågar Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

Hysa den mening, att det hvarken vore lämpligt eller för vinnande

af rättelse härutinnan behöfligt att till omförmälda båda förordningar

göra tillägg på sätt komitén föreslagit. Ett så ovilkorligt förbud

mot uttaxerande af personliga afgifter, som komitén föreslagit, lärer

väl i allt fall icke kunna komma i fråga att meddelas, innan förut

blifvit afgjordt, att de lagbestämda personliga afgifterna till folkskola

Personliga skatter.

B 9

och fattigvård skola borttagas, något som komitén visserligen föreslagit,

men kvilket förslag Riksdagen, att döma af de åsigter, som

inom densamma hittills gjort sig gällande, näppeligen torde finnas

benägen att godkänna, och som Kongi. Maj:ts Befallningshafvande,

hvad angår den till underdånigt yttrande remitterade frågan om

fattig vårdsafgiftens indragning, för sin del ansett sig icke kunna

tillstyrka. Att personliga afgifter i många fall blifvit sedan längre

tid tillbaka inom kommunerna, både i städerna och på landet, uttaxerade

är ostridigt, och vederbörande hafva, vid fattande af besluten

härom, utan tvifvel förestält sig, att de dertill egde rättighet.

Uti Kongi. förordningen den 29 Augusti 1843 om sockenstämmor

i riket stadgades nemligen i § 10, att alla afgifter, hvarom

sockenstämma egde besluta, skulle utgå efter den bestämda grunden

för rösträtt i sockenstämma, så vida icke särskildt derom funnes

stadgadt eller särskild öfverenskommelse derom blefve träffad, och

enligt Folkskolestadgan af år 1842 skulle kostnaden för folkskolors

anskaffande utgöras af alla inom hvarje skoldistrikt boende efter de

grunder, som inom orten följas i fråga om kyrkobyggnad, d,er ej

annorlunda öfverenskommes. Enär sålunda före de år 1862 utfärdade

kommunalförfattningarna menigheterna i flera fall egt att träffa

öfverenskommelser angående sättet för utgörande af bidrag till förekommande

utgifter och behof, samt i fråga om flera sådana, såsom

t. ex. anskaffande af bostad åt läkare eller barnmorska, bidrag till

sockenbibliotek, folkhögskola, insättningar i lifränteanstalter för fattiga

barn, m. m., några särskilda föreskrifter icke finnas meddelade,

hvadan dessa utgifter betraktats såsom »nya utskylder», å hvilka

stadgandet i § 61 uti förordningen om kommunalstyrelse på landet

ansetts vara tillämpligt, är det lätteligen förklarligt, att de personliga

afgifterna, äfven efter kommunalförfattningarnes utfärdande, funnit

en vidsträcktare användning, än som vid hos Eders Kongi. Maj:t

skedd pröfning af i besvärsväg understälda beslut ansetts vara med

en riktig tillämpning af de genom berörda författningar meddelade

föreskrifter förenligt och lagligt.

För att emellertid vinna rättelse uti det anmärkta förhållandet

B 10

Personliga skatter.

torde vara tillfyllestgörande, att Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i

samtliga länen undfå nådig befallning att genom utfärdade kungörelser

fästa vederbörande menigheters uppmärksamhet derpå, att,

vid bestämmande af bidrag för bestridande af utgifter, som afse

kommunens gemensamma gagn eller för särskilda dess behof erfordras,

personella afgifter icke må till uttaxering beslutas i andra

fall, än der sådana afgifter finnas genom särskild författning medgifna.

Det synes nemligen med fullt skäl kunna antagas, att de af

komitén åberopade beslut på »olaglig debitering» af personliga utskylder

härröra af bristande insigt derom, att besluten varit stridande

mot gällande föreskrifter, såsom de rätteligen skolat tolkas

och tillämpas, samt att, sedan allmänna uppmärksamheten inom

kommunerna blifvit fästad å det lagstridiga uti påläggandet af personliga

afgifter i andra än särskildt medgifna fall, vid bestämmandet

af bidrag till förekommande gemensamma utgifter en riktigare uppfattning

om den kommunen tillkommande beskattningsrätt och sättet

för dess utöfvande skall göra sig gällande, och att, derest inom

någon kommun en obehörig uttaxering af personela afgifter skulle

varda beslutad, det från dem, hvilkas rätt derigenom förnärmas,

icke skall komma att saknas yrkande om rättelse härutinnan.

Vidkommande slutligen komiténs förslag att i de på grund af

Kongl. cirkulärbrefvet den 10 Juli 1863 faststälda likställighetsresolutioner

de bestämmelser måtte upphäfvas, som angå upptagande

af personliga eller matlagsafgifter för kommunala behof, så får Kongl.

Maj:ts Befallningshafvande i underdånighet upplysa, att i de överenskommelser

angående likställighet i kommunala rättigheter och skyldigheter,

som emellan vederbörande i städerna Jönköping, Eksjö

och Grenna blifvit, till följd af ofvanberörda nådiga cirkulärbref

träffade och af Kongl. Maj:t år 1864 faststälda, nemligen genom

Kongl. Brefvet den 23 September för Jönköping, den 25 November

för Eksjö och den 19 Augusti för Grenna, icke ingår någon bestämmelse,

som afser upptagande af personliga eller matlagsafgifter

för kommunala behof, hvadan den af komitén i omförmälda hänseende

gjorda framställning icke kan åsyfta »likställighetsresolutioner»

Personliga skatter.

B 11

för städerna inom Jönköpings län; och anser Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

vid detta förhållande sig sakna skäl att närmare yttra

sig om förevarande framställning.

Jönköping i Landskansliet den 10 November 1882.

Underdånigst

C. EKSTRÖM.

A. H. Bagge.

6:o. Kong!. Majits Befallningshafvande i Kronobergs län.

Till Konungen.

Genom nådig remiss af den 22 sistlidne September har Eders

Maj:ts Befallningshafvande sig älagdt att afgifva underdånigt utlåtande

öfver Skatteregleringskomiténs i bifogadt tryckt betänkande väckta

förslag å pag. 60 och 66 om tillägg till nådiga förordningarna den

21 Mars 1862 om landsting samt kommunalstyrelse å landet och i

stad, äfvensom å pag. 67 om upphäfvande af vissa resolutioner angående

upptagande af personliga eller matlagsafgifter för kommunala

behof.

Till underdånig åtlydnad häraf får Eders Maj:ts Befallningshafvande

underdånigst tillstyrka nådigt bifall till det föreslagna tilllägget

till § 47 i nådiga förordningen om landsting, enär slikt förtydligande;

af samma förordnings rätta förstånd visat sig vara af

förekomna omständigheter påkalladt; äfvensom Eders Maj:ts Befallningshafvande,

med afseende å mindre bemedlade samhällsmedlemmars

behof af någon lindring i deras personliga afgifter för kommunala

behof, finner sig icke böra i underdånighet framställa annan

erinran mot Skatteregleringskomiténs öfriga ofvanberörda förslag, än

B 12

Personliga skatter.

i afseende å upphäfvande af lands- och stadskommunernas nuvarande

rättighet att bestämma viss personlig afgift till kommunernas

fattigvård, hvilken rättighets bibehållande Eders Maj:ts Befallningshafvande

i särskildt underdånigt utlåtande i detta ämne af anförda

skäl ansett sig böra till bibehållande i underdånighet förorda.

Wexiö å Landskansliet den 18 November 1882.

Underdånigst

G. AVENNERBERG.

C. A. Holmberg.

7:o. Kongl, Majits Befallningshafvande i Kalmar län,

Till Konungen.

Till underdånig åtlydnad af Eders Kongl. Maj:ts nådiga befallning

i remiss den 22 sistlidne September får Länsstyrelsen afgifva

underdånigt utlåtande öfver Skatteregleringskomiténs förslag angående

tillägg till nådiga förordningarna om landsting samt om kommunalstyrelse

å landet och i stad den 21 Mars 1862 m. m.

Om det af komiterade anförda förhållandet att personliga avgifter

inom flera landstings områden och kommuner utdebiterats i

större utsträckning, än författningarna medgifva, anses icke kunna

rättas utan lagstiftningsåtgärd, synes det Länsstyrelsen, —- hvilken

enligt den nådiga remissens lydelse det icke tillkommer att yttra

sig öfver komiténs förslag angående upphörande af vissa och bibehållande

af andra nu utgående personliga utskylder, — såsom om

en i berörda hänseende erforderlig befunnen erinran lämpligare

skulle meddelas genom en enda allmän författning, än medelst särskilda

tillägg till ofvannämnda förordningar.

Personliga skatter.

B 13

Beträffande frågan om upphäfvande af de i likställighetsresolutioner

för vissa af rikets städer faststälda personliga eller matlagsafgifter,

saknar Länsstyrelsen i komiténs betänkande sådan utredning

af frågan, att Länsstyrelsen, som icke har till sitt förfogande

utväg att verkställa dylik utredning, tilltror sig kunna härutinnan

uttala något bestämdt omdöme, utan hemställer i underdånighet,

att samma fråga hellre må beträffande hvarje stad för sig få bero

på särskild pröfning, när fråga der kan varda väckt om förändring

i nämnda hänseende, än att utan närmare undersökning af de i

olika städer förekommande olika förhållanden lagstiftaren må löpa

fara att medelst ett förhastadt penndrag generalisera ett stadgande,

som, om det än principielt har skäl för sig och i vissa fall må befinnas

lämpligt, likväl i andra torde vid tillämpningen komma att

visa sig ingripa mindre välbetänkt.

Kalmar i Landskansliet den 6 November 1882.

Underdånigst

G. J. EDELSTAM.

C. A. Palme.

8:o. Kongl, Majits Befallningshafvande i Gotlands län,

Till Konungen.

Till följd af Eders Kongl. Maj:ts nådiga remiss den 22 sistlidne

September, hvarigenom Eders Kongl. Majrts Befallningshafvande

blifvit anbefald att före den 22 i denna månad afgifva underdånigt

utlåtande angående Skatteregleringskomiténs förslag om tillägg till

nådiga förordningarna den 21 Mars 1862 angående landsting samt

B 14

Personliga skatter.

angående kommunalstyrelse å landet och i stad, äfvensom om upphäfvande

af vissa resolutioner angående upptagande af personliga

eller matlagsafgifter för kommunala behof, får Eders Kongl. Maj:ts

Befallningshafvande härmed det anbefalda utlåtandet underdånigst

afgifva.

Hvad först beträffar föreslagna förändringen af mom. 1 i Kongl.

kungörelsen den 26 Augusti 1873 och tillägget till § 47 i Kongl.

förordningen om landsting den 21 Mars 1862, så finner Eders

Kongl. Maj:ts Befallningshafvande sig böra komiténs förslag härutinnan

till nådigt bifall förorda.

Vidkommande dernäst förslaget till förändringar i bestämmelserna

angående personliga skatter till de mindre kommunerna, så

föranleder en rätt tolkning af nu gällande kommunallagar till den

oförtydbara åsigten, att personliga pålagor icke må beslutas utom i

de fall, der tydlig lag dertill gifver tillstånd och då endast till högst

det belopp, som i lagen blifvit begränsadt. Har nu ändock händt,

att vissa kommuner fattat beslut, som varit stridande mot dessa

lagens föreskrifter, så kunna sådana beslut endast genom klagan

till deras verkningar undanrödjas. Anföras ej besvär emot dessa

beslut, skola de alltså vid debiteringen tillämpas. Om nu, såsom

komitén föreslagit, uttryckligt förbud mot bestämmande af personliga

och matlagsafgifter inflyter i kommunallagarna, hindrar detta

ändock icke kommunerna att med samma verkan som hittills, i strid

mot förbudet, besluta nya sådana olagliga utgifter, om icke en kraftigare

påföljd för sådana inom kommunerna icke ovanliga maktmissbruk

stadgas, såsom t. ex. att en sådan olaga afgift icke må blifva

föremål för utmätning.

Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande anser alltså berörda

föreslagna tillägg till kommunalförfattningarna icke vara af synnerligt

gagn; men för den händelse det skulle nådigst pröfvas, att mera

verkande förbud i omförmälda riktning skulle vara erforderligt eller

nyttigt, har Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande icke emot ett

sådant meddelande att erinra.

I fråga om föreslagna borttagandet af alla de personliga afgif

-

Personliga skatter.

B 15

terna inom den mindre kommunen, anser sig Eders Kong!. Maj:ts

Befallningshafvande i alla delar böra instämma uti den särskilda

mening, som af komitéledamöterne Grefve Sparre och Herr Fosser

derom blifvit uttalad, och att förty en personlig skatt inom kommunen

för dess behof hör bibehållas till det af dessa ledamöter begränsade

belopp. Eör denna åsigt åberopas icke allenast de skal, desse

ledamöter anfört, utan äfven det förhållande, att mången arbetare

och yrkesidkare, som icke är qvalificerad att skatta efter fyrk, ändock

befinner sig i en ställning, fullt jemförlig med de mindre efter

fyrk beskattade jordegarne; och anser sig Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

företrädesvis böra förorda, att den personliga afgiften

till folkskolans behof matte bibehållas, enär flertalet inom

kommunen af dessa skolor hafva direkt gagn.

Emot förslaget om stadgandet angående kostnadens för vinören

uttagande efter allmänna skattegrunder har Eders Kong]. Maj:ts Befallningshafvande

icke något att erinra.

Slutligen har Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande emot förslaget

i 7:de punkten sid. 67 ej annat att anmärka, än att, derest

Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes ofvan uttalade åsigt om

bibehållande af en personlig afgift inom kommunen skulle godkännas,

cirkuläret af den 10 Juli 1863 endast måtte upphäfvas i do

delar, hvilka angå sådana personliga eller matlagsafgifter för kommunala

behof, som icke bibehållas.

Visby Landskansli den 20 November 1882.

Underdånigst

BUD. HORN.

Johan Hambrceus.

Johan Gardell.

B 16

Personliga skatter.

9:o Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Blekinge län,

Underdånigt -utlåtande.

Såsom infordradt utlåtande angående Skatteregleringskomiténs

i afgifvet betänkande väckta förslag om tillägg till nådiga förordningen

den 21 Mars 1862 om landsting samt om kommunalstyrelse

å landet och i stad, äfvensom om upphäfvandet af vissa resolutioner

angående upptagandet af personliga eller matlagsafgifter för kommunala

behof, får Eders Maj:ts Befallningshafvande i underdånighet

anföra följande.

På de af komitén anförda skäl får Eders Maj:ts Befallningshafvande

med komitén hemställa, att mom. 1 i nådiga kungörelsen

angående kurhusafgiftons upphörande och införande af en allmän

sjukvårdsafgift den 26 Augusti 1873 må erhålla den af komitén

föreslagna lydelse;

att till 47 § i Kongl. förordningen om landsting den 21 Mars

1862 må fogas det af komitén föreslagna tillägg;

att till § 60 i Kongl. förordningen angående kommunalstyrelse

på landet den 21 Mars 1862 och till § 58 i Kongl. förordningen

angående kommunalstyrelse i stad den 21 Mars 1862 må göras

tillägg, afseende uttryckligt förbud mot bestämmandet af personliga

och matlagsafgifter; samt

att i de på grund af Kongl. cirkuläret den 10 Juli 1863 faststälda

likställighetsresolutioner för flertalet af rikets städer de bestämmelser

måtte upphäfvas, som angå upptagande af personliga

eller matlagsafgifter för kommunala behof.

Carlskrona å Landskansliet den 12 Oktober 1882.

H. WACHTMEISTER.

Carl Christopherson.

Personliga skatter.

B 17

I0;o. Kongl, Majits Befallningshafvande i Christianstads län,

Till Konungen.

Till följd af Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande genom

vederbörande departement den 22 sistlidne September meddelad

föreskrift, får Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande härmed afgifva

underdånigt utlåtande angående Skatteregleringskomiténs i

dess betänkande väckta förslag dels å pag. 60 och 66 om tillägg

till nådiga förordningarna om landsting samt kommunalstyrelse å

landet och i stad beträffande personliga afgifter och dels å pag. 67

•om upphäfvande af vissa resolutioner angående upptagande af personlig

eller matlagsafgift för kommunala behof.

Komitén har uttalat den åsigt att en lindrig personlig skatt till

staten låter försvara sig af det skydd, staten lemnar en hvar i hans

personliga verksamhet, och Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

•delar denna åsigt.

Likaledes liar komitén ansett billigt bibehållande af personlig

skatt för upprätthållande af allmänna sjukvården, hvars tillgodoseende

ansetts ligga alla samhällsklasser, ej minst de mindre bemedlade,

lika om hjertat, och äfven härutinnan instämmer Eders Kongl.

Maj:ts Befallningshafvande med komitén.

Deremot kan Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande icke dela

komiténs åsigt i afseende på fullständigt afskaffande af all personlig

afgift till kommunen. Lika väl som en personlig skatt till staten

kan försvaras af det skydd, staten, på sätt ofvan är anfördt, lemnar

en hvar, och lika väl som en personlig afgift till upprätthållande af

allmänna sjukvården är med billighet öfverensstämmande, lika väl

■synes en personlig afgift till kommunen hafva skäl för sig. Individen-har

också af kommunen ett slags skydd och han njuter der för•delar,

som berättiga till något om än ringa bidrag. Komitén har

B 18

Personliga skatter.

såsom skäl för sitt förslag om afskaffande af personlig kommunalskatt,

bland annat, framhållit erfarenheten att kommunerna öfverskridit

sin befogenhet genom olaglig debitering af personela afgifter,

men detta skäl synes Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

icke vara hållbart, enär en begången olaglighet i regeln icke torde

böra föranleda till upphäfvande af det lagstadgande, emot hvilket.

brutits. Om det nu, hvad komitén jemväl framhållit, än icke kan

förnekas, att, i fråga om den personliga fattigvårdsafgiften, en sådan

afgifts uttagande af mindre bemedlade med fixt belopp, lika med

det af de mera bemedlade utgående, icke har billighet för sig, så.

torde deremot en personlig afgift i och för folkskoleväsendet kunna,

försvaras lika väl som den personliga afgift, hvilken antagits böra

utgå i och för allmänna sjukvården.

Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, som i öfrigt icke häremot

komiténs förslag i nu i fråga varande delar att erinra, får derföre

underdånigst hemställa om den modifikation i samma förslag,

att 58 § i stadgan om folkundervisningen i riket må erhålla sådan

lydelse, att det må vara kommun öppet att besluta om årligt bidrag

af högst 50 öre för man och 25 öre för qvinna, som inom kommunen

är mantalsskrifven och fyllt 18 år.

Christianstads Landskansli den 11 November 1882.

Underdånigst

TROLLE WACHTMEISTER.

W. Ehrenborg.

Personliga skatter.

B 19

li:o. Kong!, Maj:is Befallningshafvande i Malmöhus län,

Till Konungen.

Till underdånig åtlydnad af Eders Kong!. Maj:ts nådiga befallning

i resolution den 22 sistlidne September, bar Eders Kongl.

Maj :ts Befallningshafvande att afgifva underdånigt utlåtande angående

Skatteregleringskomiténs förslag dels att till § 47 i Kongl. förordningen

om landsting den 21 Mars 1862 må fogas ett tillägg af

innehåll att: »utom den i särskild författning stadgade sjukvårdsafgift

må landsting ej besluta personlig skatt»; dels att till § 60 i

Kongl. förordningen angående kommun al styrelse på landet den 21

Mars 1862 och § 58 i Kongl. förordningen angående kommunalstyrelse

i stad af samma dag göras tillägg, afseende uttryckligt förbud

mot bestämmande af personliga och matlagsafgifter; dels ock att

i de på grund af Kongl. cirkuläret den 10 Juli 1863 faststälda likställighetsresolutioner

för flertalet af rikets städer de bestämmelser

måtte upphäfvas, som angå upptagande af personliga eller matlagsafgifter

för kommunala behof; och får Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

dervid i underdånighet förklara, att den för sin del

ej har något emot ofvanberörda förslag att erinra.

Malmö Landskansli den 21 November 1882.

Underdånigst

GOTTH. WACHTMEISTER.

Folke Hain.

B 20

Personliga skatter.

l2:o. Kongl, Maj:ts Befallningshafvande i Hallands län.

Till Konungen.

Till följd af Eders Kongl. Maj:ts nådiga resolution den 22 sistlidne

September, får Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, i fråga

om Skatteregleringskomiténs förslag dels om tillägg till Eders Kongl.

Maj:ts nådiga förordningar den 21 Mars 1862 om landsting samt

kommunalstyrelse å landet och i stad, dels ock om upphäfvande af

vissa likställighetsresolutioner angående upptagande af personliga

och matlagsafgifter för kommunala behof, härigenom underdånigst

afgifva utlåtande.

Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande anser för sin del särdeles

lämpligt, att genom en mindre personlig skatt hvarje medlem

af samhället sättes i tillfälle att bidraga till kostnaden för fyllande

af dess behof och derigenom manas till lifligare deltagande i samhällets

angelägenheter; men då Skatteregleringskomitén i sådant afseende

föreslagit bibehållande af såväl mantalspenningarne som den

personliga sjukvårdsafgiften, har Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

intet att erinra mot borttagande af alla öfriga personliga

utskylder; i följd hvaraf Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande,

under förutsättning af den ifrågastälda skatteregleringens genomförande,

underdånigst tillstyrker nådigt bifall till de föreslagna

ändringarna af ofvanberörda nådiga förordningar och resolutioner.

Halmstads slott den 28 Oktober 1882.

Underdånigst

E. W. LE1JONANCKEE,

H. G. Nycander.

Personliga skatter.

B 21

l3:o. Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Göteborgs och

Bohus län.

Till Konungen.

Öfver Skatteregleringskomiténs i öfverlemnadt betänkande väckta

underdåniga förslag å pag. 60 obh 66 om tillägg till nådiga förordningarna

den 21 Mars 1862 om landsting samt kommunalstyrelse

å landet och i stad, äfvensom å pag. 67 om upphäfvande af vissa

resolutioner angående upptagande af personliga eller matlagsafgifter

för kommunala behof, får Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, på

grund af Eders Kongl. Maj:ts nådiga befallning i remiss den 22

sistlidne September, härmed afgifva underdånigt utlåtande, livilket

dock måste lemna mycket öfrigt att önska till följd af den knappa

tid, Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande dertill kunnat använda.

Hvad då först beträffar komiténs underdåniga förslag å pag.

60 af betänkandet angående tillägg till nådiga förordningen den

21 Mars 1862 om landsting af det innehåll att landstinget utom

den i särskild författning stadgade sjukvårdsafgift ej skulle ega besluta

någon personlig skatt, så finner Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

ej något att deremot erinra.

Annorlunda är förhållandet med de öfriga af komiténs nu

ifrågavarande förslag.

Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande delar väl i hufvudsak

komiterades åsigt om olämpligheten och obilligheten af de personliga

skatterna, hvilka obestridligen drabba den fattige hårdare än den

rike; men om man, i likhet med komiterade, anser sig icke kunna

förorda, att samtliga nu utgående skatter af sådan art böra afskaffas,

utan bibehåller dem för staten såsom mantalspenningar och för

landstinget såsom sjukvårdsafgift, synes det Eders Kongl. Maj:ts

Befallningshafvande, som om den mindre kommunen icke heller

B 22

Personliga skatter.

borde helt och hållet beröfvas de bidrag till sina utgifters bestridande,

som han haft och har i de personliga afgifterna. Långt ifrån att

finna komiterades skäl för upphäfvande af alla personela kommunalutskylder

tillräckligt bindande, anser Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

fastmer, att många skäl tala för att, likasåväl som medlemmarne

af den mindre kommunen skola erlägga personliga afgifter

till landstingsområdet och staten såsom en påminnelse om

det skydd och de förmåner, de af dem åtnjuta, de också böra utgöra

en måttlig afgift till den kommun, med hvilken de lefva i närmaste

och daglig beröring, och af hvilken de i vissa fall äro berättigade

att erhålla både sjukvård och fattigvård. Inom kommunen skulle,

på sätt en af komiténs ledamöter, Grefve Sparre, uti afgifven reservation

jemväl framhållit, ett borttagande af alla personliga skatter

komma att medföra ej ringa inverkan på skatteförhållandena i sin

helhet, och skulle detta ännu mera blifva händelsen, derest existensminimum

höjdes utöfver det nu derför bestämda beloppet. Enhvar,

hvars inkomster ej uppgå till existens-minimum, blifver nemligen,

såvida han ej eger fastighet af minst 100 kronors värde, skattefri,

om ej personlig skatt utgår, och ju större existens-minimum medgifves,

desto flera af kommunens medlemmar varda skattefria, och

desto färre komma således att bidraga till de kommunala behofvens

fyllande. Inom vissa kommuner förekomma dessutom egendomliga

förhållanden, som skulle göra följderna af alla personliga kommunalskatters

borttagande ännu mera känbara. Vidkommande särskild!

Göteborgs och Bohus län är detta i mer eller mindre mån fallet

med de flesta skärgårdskommuner och derjemte med några andra

kommuner, som hafva talrik arbetarebefolkning. Af 1881 års taxeringslängder

öfver bevillning för inkomst af kapital och arbete har Eders

Kongl. Maj:ts Befallningshafvande inhemtat, att uti Grundsunds

kapellförsamling å Orust endast 9 personer upptagits till bevillning

för inkomst af 500 kronor och derutöfver, under det 128 personer

beskattats för mindre inkomst än 500 kronor, deraf 125 personer

för inkomst af endast 400 kronor. Derjemte hafva dock 14 rederier

uppförts till bevillning för inkomst af 200 kronor och 1 rederi för

Personliga skatter.

B 23

en inkomst af 100 kronor. Under nu angifna förhållanden skulle i

denna kommun, derest personlig skatt ej finge utgå, och existensminimum,

såsom komitén föreslagit, höjdes till 500 kronor, endast

9 personer, förutom några rederier af mindre betydelse och fastigheter,

som uteslutande bestå af byggnader, afsedda för fiskarebefolkningen,

komma att få vidkännas kostnaderna för kommunens

behof. I Gullholmens och Kärringöns kapellförsamlingar skulle förhållandet

icke blifva mycket bättre. I den förra församlingen voro

år 1881 till bevillning uppförde 103 personer för inkomst, understigande

500 kronor, 20 personer för inkomst af nämnda belopp

uller derutöfver samt 10 rederier för inkomst, vexlande emellan

100 kronor och 300 kronor. I den senare församlingen åter utgjorde

talen respektive 85, 19, 22, 100 och 500. Fastigheterna i

båda kommunerna bestå af byggnader och tomter, hvilka med få

undantag äro små och af ringa värde. Bland landskommunerna åter

torde Fässbergs socken kunna tjena som exempel på nämnda egendomligheter.

I denna kommun, med en befolkning af 6,155 personer,

beskattades nämnda år 143 personer för inkomst af mindre belopp

än 500 kronor, 222 personer för 500 kronors inkomst eller

högre belopp samt 5 bolag för inkomst, vexlande emellan 2,000 och

30,000 kronor. En mängd fastigheter af betydligt värde voro dock

derjemte uppförde till bevillning. Säkerligen äro, med få undantag,

de personer, hvilkas inkomst uppgår till 400 kronor, ej oförmögne

att erlägga en måttlig personel afgift till kommunen jemte de båda

personliga skatterna, som, enligt komiténs förslag, böra utgå till

stat och landsting, och de personer, som hafva ännu mindre inkomst,

torde väl icke heller de i allmänhet vara ur stånd att lemna ett

litet bidrag till kommunens utgifter. Att någon ovilja icke råder

emot de personela kommunalskatterna, torde man kunna sluta till

deraf, att, så vidt Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande har sig

bekant, klagomål icke försports öfver dylika afgifter, fastän de i

många fall blifvit påförda med större belopp än lag medgifver och

till och med understundom saknat all laglig grund. Snarare är

detta förhållandet med sjukvårdsafgiften till landstinget, äfven då,

B 24

Personliga skatter.

som i detta län är förhållandet, vissa kategorier åtnjuta fri sjukvård''

under bestämdt antal dagar. Det kan väl dessutom vara fara värdi

att, derest alla personela kommunalskatter borttoges, och existensminimum

samtidigt dermed höjdes till 500 kronor eller derutöfver,

de personer, hvilkas inkomst nu anses uppgå till 400 kronor eller

högre belopp, intill den summa, hvilken såsom existens-minimum

blefve bestämd, af taxeringskomitéerna skulle uppskattas till medgifna

lägsta beskattningsbara inkomst, på det fyrktal måtte kunna

dem åsättas, och de således komma att deltaga i kommunens allmänna

utgifter; och man behöfver derför icke tro, att taxeringskomitéerna

skulle genom ett dylikt tillvägagående hafva gjort sigskyldige

till uppenbar orätt eller mannamån, ty bevillningsförordningens

regler för inkomstens uppskattning, tillämpade med stränghet,

skulle nog kunna rättfärdiga förfarandet. Blefve åter detta

följden af de personliga kommunalskatternas borttagande, då voreej

mycket dermed vunnet.

Enligt Eders Kong], Maj:ts Befallningshafvandes förmenande

bör alltså vid sidan af mantalspenningen och sjukvårdsafgiften utgå

en personlig skatt till kommunen, men, likasom ett maximum

blifvit bestämdt, utöfver hvilket landstinget icke eger gå vid bestämmandet

af sjukvårdsafgiftens belopp, bör också ett maximum

fastställas för den personela kommunalskatten; och torde i sådant,

afseende för densamma böra gälla enahanda bestämmelse som för

sjukvårdsafgiften eller att han ej får öfverstiga 50 öre för man och

25 öre för qvinna.

Tidkommande åter de ändamål, för hvilka kommunen skulleega

upptaga en dylik afgift, så synes den böra utgå endast för

fattigvård och skolväsende, och torde rättighet böra tillerkännas

kommunen att antingen fördela afgiften emellan dessa båda ändamål

på sätt kommunen finner för godt, eller ock att blott för endera

ändamålet använda hela afgiften, dock med vfilkor att beloppet

deraf aldrig får öfverstiga det maximum, som för skatten

blifvit bestämdt.

Af hvad Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande nu under

-

Personliga skatter.

B 25

dånigst anfört följer, att Eders Kong], Maj:ts Befallningshafvande

icke kan tillstyrka nådigt bifall till ett så allmänt förbud mot upptagande

af personela kommunalafgifter som komitén föreslagit såsom

tillägg till § 60 i nådiga förordningen den 21 Mars 1862 angående

kommunalstyrelse på landet och § 58 i nådiga förordningen

af samma dag om kommunalstyrelse i stad; utan synes Eders

Kongl. Maj:ts Befallningshafvande förbudet böra inskränkas till de

fall, då särskild författning icke tillstädjer upptagande af personlig

skatt för visst ändamål.

Komiténs å pag. 67 i betänkandet väckta förslag derom, att i

de på grund af nådiga cirkuläret den 10 Juli 1863 faststälda likställighetsresolutioner

för flertalet af rikets städer de bestämmelser

måtte upphäfva^, som angå upptagande af personliga eller matlagsafgifter

för kommunala behof, kan Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

icke heller biträda i vidare mån, än som låter sig förena

med hvad Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande här förut anfört,

och detta endast för så vidt en ändring uti dessa likställighetsresolutioner,

hvilka ju äro af Kongl. Maj:t faststälda beslut af vederbörande

stadsrepresentation, kan åvägabringas oberoende af de

stadskommuner, för hvilka de gälla.

Göteborg å Landskontoret den 21 November 1882.

Underdånigst

ALB. EHRENSYÄBD.

V. Billmanson.

B 26

Personliga skatter.

14:o. Kong!. Majiis Befallningshafvande i Elfsborgs län.

Till Konungen.

Till underdånig åtlydnad af Eders Kongl. Maj:ts nådiga remiss

den 22 sistlidne September i anledning af Skatteregleringskomiténs

förslag angående dels den kommunala beskattningen å landet ocli

landstingsskatten, dels tillägg till Kongl. förordningarna den 21

Mars 1862 om landsting och kommunalstyrelse på landet samt dels

upphäfvande af vissa resolutioner angående upptagande af personliga

eller matlagsafgifter för kommunens behof, får Eders Kongl. Maj:ts

Befallningshafvande afgifva infordradt underdånigt utlåtande.

Af de öfverlemnade handlingarna, hvilka, oafsedt tabellerna,

till den största dolen utgöras af ledamöternas särskilda meningar,

kan icke utan svårighet utletas hvad som må anses som pluralitetens.

Denna har egentligen enats om afskaffande af vissa skatter

eller afgifter. I fråga om hvad som skulle sättas i stället är oenigheten

så väsentlig, att det kunde vara att befara, det förslaget, om

det upphöjdes till lag, skulle, efter det erfarenhet derom vunnits,

hafva lika kort bestånd, som det i kommunallagarnc af 1862 intagna

stadgande om fyrktalssättningen, hvilket maste förändras redan

den 15 September 1863.

Kommunalutskylderna hafva under den jemförelsevis korta tid,

som förflutit från lagarnes trädande i kraft, tillväxt i en oroande

grad. De uppgå flerestädes redan till 6, 8 å 10 procent af den beräknade

beskattningsbara inkomsten, men i vissa kommuner vida

högre och komma sannolikt att ökas i samma proportion som hittills.

Betänkligt vill det under sådana förhållanden synas att, på

samma gång man till dessa utskvlder öfverflyttar åtskilliga utgiftstitlar

eller onera, såsom prestgårds- och tingshusbyggnad, äfvensom

vid kyrkobyggnad dagsverkena, hvilka efter nu gällande lag ut

-

Porsonliga skatter.

B 27

göras efter matlag, tillika dels borttaga de personliga afgifterna till

folkskolan och fattigvården, genom hvilken sistnämnda åtgärd ensam

kommnnalutskylderna för de återstående skattskyldige skulle

ökas enligt de beräkningar, som uppgjorts för åtskilliga kommuner

inom länet, med 12 å 13 procent af nuvarande beloppet, dels öka

antalet af de till kommunen skattefrie genom höjande af minimum

för beskattningsbar inkomst från 400 till 500 kronor. Detta vore

att öka kommunens utgifter på samma gång som de skattskyldiges

antal minskades till föga fromma för de återstående skattdragande.

Ännu vida betänkligare blefve förhållandet, enär den nya lagen

måste genast tillämpas och således eg a tillbakaverkande kraft, om

de utgifter, hvartill kommuner beslutat sig under förutsättning af

personela bidrag, under det andra härröra ifrån tiden före kommunallagarnes

antagande, nu på en gång skulle utgå efter allmän

fyrk. De i mån af kommunalutskyldernas tillväxt år för år tilltagande

och med synnerlig bitterhet framstälda klagomålen hos

pröfningskomitén ådagalägga riktigheten af den längesedan och allestädes

af erfarenheten konstaterade sats, att samhällets, det störres

som det mindres, inkomster icke kunna grundas endast och allenast

på direkt beskattning efter taxering, enär en fullt rättvis sådan

omöjligen kan åstadkommas och orättvisan vid tillväxande beskattning

blir mera kännbar.

En till beloppet bestämd skatt väcker hos de skattskyldige icke

den harm, som den, hvars belopp bestämmes af personer, hvilkas

goda vilja eller förmåga man icke är benägen att erkänna, och till

höjande af hvilken beskattning minsta skymt eller förmodan om

förkofran uppskattas stundom till öfverdrift. Yår egen historia lemnar

i detta afseende vittnesbörd. Under det adertonde århundradet

klagades af »allmogen» ständigt öfver »taxationerne», och Gustaf III

köpte bifallet till Förenings- och Säkerhetsakten med sin försäkran

den 4 April 1789 att »de å hemmanen en gång gjorda skattläggningsoch

tiondeersättningar» (den tidens hufvudsakligaste beskattningsgrund),

»skulle i everldeliga tider ega bestånd och aldrig någon

ändring deri tillåtas». En hvar, med någon erfarenhet af taxerings

-

B 23

Personliga skatter.

och pröfningskomitéernas uppskattning såväl af fastighetsvärden,

som isynnerhet af inkomst, måste också erkänna olämpligheten deraf,

då fråga blifver om större skattebelopp, hvaremot man, så länge

frågan angick erläggande af en procent af inkomsten eller 3 öre för

100 kronor af värdet, låtit dervid bero.

Aldraminst lämpar sig detta beskattningssätt för det mindre

samhället, kommunen, der en hvar känner, att hvad han betalar

minskar andras utgifter, hvilkct kan framkalla misstanke om bristande

oväld hos taxeringsmännen. Man hade vid kommunallagarnes tillkomst

icke någon erfarenhet härom och förutsåg icke, att, »utöfver

hvad kommunen samfäldt tillhörde, äfvensom medel, hvilka staten

kunde hafva åt kommunen beviljat» (§ 5 kommunalförordningen) —

och hvartill torde kunna hänföras halfva personliga skyddsafgiften —

skulle erfordras så betydliga belopp, som sedermera visat sig nödvändiga.

Då nu en mängd kommuner, tilläfventyrs just med afseende

härpå och med förment stöd af 60 och 61 §§ kommunalstämmoförordningen,

som medgifva bestämmande af andra grunder

för utskyldernas fördelning än de i allmänhet stadgade, beslutat utgifter

att i öfverensstämmelse härmed utgå, skulle ett upphäfvande

på en gång af sådana beslut medföra betänkliga följder.

Komiténs förslag, vittnande om ett förbiseende eller underskattande

af berörda förhållanden, just i fråga om den redan nu

ojemförligt betydligaste utskyld, som derigenom ytterligare skulle

höjas, komme, om det blefve lag, enligt Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes

åsigt, att bryta stafven öfver systemet, eller ock,

då utskylderna blefve allt för stora, att framkalla tanken på progressiv

beskattning.

Men dessförinnan skulle systemet åstadkomma ett missnöje med

hemlandsförhållanden, som lagstiftaren måste söka undvika. Detta

missnöje röjer sig redan tydligt nog i den betydliga emigrationen,

hvari deltager en stor mängd mindre jordegare och dessas barn —

mindre deremot arbetarne, särdeles i städerna, emedan dessa berga

sig väl, ehuru deras inkomster icke med säkerhet kunna beräknas

öfverstiga 400 kronor. I den mån kommunalutskylderna ökas och

Porsonliga skatter.

B 29

i all synnerhet, om de personela utgifterna borttagas, växa också

de vid taxerings- och pröfningskomitéerna alltmera framträdande

bemödandena att komma under strecket genom föregifvet öfverlåtande

af tillgångar till barn eller döljande på annat sätt af dessa tillgångar.

Man må icke eller föreställa sig, att de till kommunen skattskvldige

hufvudsakligen äro bemedlade, för hvilka en tillökning af

några kronor i kommunalskatt föga betyder. De utgöras till största

delen af helt små jordegare, innehafvare af två å tre tunnland odlad

jord och några tunnland äng, hvarpå de föda en ko, handtverkare

eller fabriksarbetare med stor familj och en inkomst — inberäknad

fri bostad — af 500 kronor, svaga enkor med många barn och för

sitt underhåll hänvisade till en pension eller undantag till nämnda

belopp, skollärare med små inkomster, med flera, för hvilka en kommunalutskyld,

der den uppgår till 6 å 7 procent af deras beskattningsbara

inkomst, är utan all jemförelse mera betungande än en

personlig afgift af 50 öre för en frisk arbetare, helst dessa afgifter

ofta frivilligt erläggas af deras husbönder eller arbetsgifvare.

Öfrige arbetare åter hafva den utväg, för hvilken de ej blygas,

att genom uppvisande för exekutor af ett bo, som ej värderas till

75 kronor, undgå afgifter. Erfarenheten har ådagalagt, att, i den

mån man mera allmänt kommer under fund med denna, i den nya

utsökningslagen först stadgade förmån, man alltmera begagnar sig

deraf, helst vid de tillfällen, då ett något större belopp utkräfves.

Deremot erlägges villigt folkskoleafgiften, 50 öre, såsom en obetydlighet.

Inom åtskilliga kommuner af detta län, för hvilka beräkningar

gjorts, hafva på denna grund omkring en femtedel af de

personela afgifterna till kommunen afskrifvits; och Eders Kongl.

Majtts Befallningshafvande är fullt öfvertygad, att för de återstående

erläggandet af denna afgift icke medför någon olägenhet, hvaremot

de år från år växande kommunalutskylderna för mången kännas

ganska tunga.

Dessutom torde det böra medgifvas, att ingen kan anses när

-

B 30

Personliga skatter.

mare eller mera pligtig att bidraga till folkskolan än den, hvars

barn begagna densamma.

Beträffande derefter de särskilda titlarne för kommunalutskylderna,

så och då komitén — efter att hafva beslutat sig för det,

enligt'' Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes förmenande, vanskliga

försöket att ibland dessa skattetitlar upptaga inkomst af jordbruksfastighet

— genast vid tillämpningen röjt sin tvekan om lämpligheten

deraf genom att göra undantag derifrån vid de hufvudsakliga,

eller kommunalutskylderna, har Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

vid denna punkt i detta afseende intet att erinra.

I fråga om grunden för kommunalutskyldernas utgörande i

öfrigt, hvarom mycken oenighet inom komitén synes hafva rådt, så

torde hemmansegarne blifva föga tacksamma för det de — mot utsigten

att få tingshusbyggnaden, som ytterst sällan, sannolikt icke

en gång på århundradet, förekommer, och prestgårdsbyggnaden, som

också endast periodiskt återkommer, från ett hemmanen åliggande

onus öfverflyttadt på kommunalutskylderna, i hvilkas utgörande de

i allt fall taga största delen — enligt förslaget skulle deltaga i dessa,

som årligen förekomma, med 16 2/3 procent tillökning i förhållande

till annan fastighet och frälseränta, men ända till 37 l/2 procent i

förhållande till beskattningsbar inkomst. Derjemte skulle vid kyrkors

byggnad och underhåll kommunalutskylderna genom öfverförande

dit af dagsverken ökas med omkring en tredjedel af den dertill

erforderliga kostnad; ty äfven vid öfverlåtande på entreprenad af

sådana arbeten utgöras dagsverken in natura. Dessa företag äro

ock så kostbara och för kommunerna betungande, att det ingalunda

är olämpligt, att alla innevånarne dertill bidraga. Härigenom torde

för de till erläggande af grundskatterna förbundne jordegarne blifva

uppenbart, att förmånen för dem af den förespeglade afskrifningen

af dessa skatter, hvilkas belopp man åtminstone på förhand känner,

blifver ringa i jemförelse med obehaget att träffas af en år från år

stigande och af andras taxering beroende skatt, för att icke tala

om de jordegare, som icke hafva grundskatter å sin jord.

Hvad sedermera landstingsskatten angår, sä, enär komitén icke

Personliga skatter.

B 31

iakttagit samma försigtighet vid tillämpningen på denna skatt af det

vanskliga försöket att beskatta jordbruksfastighet, som i afseende på

kommunalutskylder, nödgas Eders Kong! Maj:ts Befallningshafvande

till detta försök återkomma.

Yäl hafva alla auktoriteter i nationalekonomien, allt ifrån grundläggaren

af denna vetenskap intill de i senaste dagar samtidigt

med komiténs arbete framträdande författare, framhållit svårigheten

att beräkna inkomst af jordbruk, bland andra, af de skäl att, i fråga

om större possessioner, behaget att lefva på landet — att vara jordegare

— och det säkra placerandet af kapitalet motväger den lägre

inkomsten, hvarmed man dervid måste åtnöjas, och, i fråga om den

mindre jordegaren, att denne oftast af binäringar eller biförtjenster

har sin utkomst, samt slutligen i vår tid att Norra Amerikas uppträdande

med massor af jordbruksprodukter på verldsmarknaden

tidtals omöjliggör alla beräkningar.

Dessa med flera skäl, af hvilka åtskilliga i reservationerna anföras,

hafva allt hittills förmått lagstiftaren att afstå från beskattning

af jordbrukets inkomst, men att deremot beskatta sjelfva fastigheten

till dess fulla värde utan afräkning för vidlådande skuld, ehuru

genom statistiska beräkningar är styrkt, att jordegare för ''/3 och i

vissa orter för hälften af fastighetsvärdet häfta i skuld endast till

Hypoteksföreningarna. Komitön, som funnit utväg för öfvervinnande

af dessa betänkligheter, utan att förändra fastighetsbevillningen, har

dess värre icke angifvit denna utväg. Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

har icke lyckats finna den och befarar derjemte, att

försöket skall bidraga till att ytterligare minska förtroendet till

taxeringsförrättningarna, i hvilka förrättningar samvetsgranna, fridsamma

och rättänkande personer, till följd af dels insigt om omöjligheten

att rätt lösa uppgiften, dels fruktan för missnöje och obehag,

redan nu undandraga sig att deltaga, på samma gång försöket nödvändiggör

taxeringskomitéernas konstituerande till jury, emedan

den utväg, som står industriidkaren eller kapitalisten öppen, att hos

den högre instansen vederlägga en af ortmyndigheten uttalad opinion

om en öfverdrifven inkomst genom företeende af sina räkenskaps

-

B 82

Personliga skatter.

böcker, icke finnes för den större delen af jordbrukarne, som ej föra

böcker, åtminstone icke i den form, att de i detta afseende något

bevisa.

Slutligen anser Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande sig

böra tillägga, att, om komitén trott sig kunna våga försökets tilllämpning

på landstingsskatten af det skäl, att donna för närvarande

är i några län ingen och i andra mindre betydlig, det icke må förbises,

att jemväl densamma är i tillväxt och utan tvifvel kommer

att ökas genom bidragen till skjutsentreprenader och till den af

vägkomiterade föreslagna vägkassan med flera afgifter, som man

afser att hänföra härtill.

Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande anser således förslaget

icke så förtroendeväckande, att det med någon sannolikhet kan antagas,

det Riksdagen skulle enas om att, med upphäfvande af ett

bepröfvadt och kändt skattesystem, underkasta sig vådorna eller

ovissheten af det föreslagna nya, i följd hvaraf Eders Kongl. Maj:ts

Befallningshafvande anser sig icke kunna komiténs förslag understödja.

Yenersborg i Landskansliet den 20 November 1882.

Underdånigst

E. SPARRE.

Ludv. Almqvist.

i5:o. Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Skaraborgs län.

Underdånigt Memorial.

I nådig remissresolution den 22 nästlidne September anbefald

att afgifva underdånigt utlåtande angående Skatteregleringskomiténs

i dess betänkande väckta förslag å pag. 60 och 66 om tillägg till

Personliga skatter.

B 33

nådiga förordningarna den 21 Mars 1862 om landsting samt kommunalstyrelse

a landet ock i stad, äfvensom å pag. 67 om upphäfvande

af de i likställiglietsresolutioner på grund af nådiga cirkulärbrefvet

den 10 Juli 1863 för åtskilliga af rikets städer intagna bestämmelser

angående upptagande af personliga eller matlagsafgifter

för kommunala behof, far Eders Kong!. Maj:ts Befallningshafvande

nu underdånigst anföra följande.

Hvad först beträffar det af komitén ifrågastälda tillägg till 47

■§ 1 förordningen om landsting, innefattande uttryckligt förbud emot

påbjudande af annan personlig skatt, än den i särskild författning

■stadgade sjukvårdsafgift, saknar Eders Kongl. Majrts Befallningshafvande

desto hellre anledning att deremot göra någon invändning,

som landstings befogenhet att besluta om personliga skattebidrag,

■enligt gällande lag, torde få anses vara till nämnda utskyld begränsad.

Vidkommande derefter det enahanda förbud, komitén ansett böra

inflyta i nådiga förordningarna om kommunalstyrelse å land och i

■stad, äfvensom i förordningen om kyrkostämma, kyrkoråd och skolråd,

så har komitén grundat sin underdåniga framställning i berörda

hänseenden på det, enligt dess mening, ostridiga förhållandet,

att de personliga skatterna skulle utgöra en qvarlefva från tider

-af lägre kultur och ej vara under vårt lands närvarande civilisatoriska

utveckling berättigade. På samma gång har dock komitén i

sin motivering inrymt det medgifvandet, att detta åskådningssätt i

vårt land, hvarest de personliga skatterna skulle vara i vidsträckt

mått använda, torde, såsom orden lyda, »tåla någon modifikation))

samt under inflytelsen af detta antagande föreslagit bibehållande af

mantalspenningar ne, såsom en påminnelse för den mindre bemedlade

samhällsmedlemmen om de fördelar, en tryggad statsform skänker,

samt af den personliga sjukvårdsafgift, hvarom landstingen besluta,

för upprätthållandet af en ändamålsenlig sjukvård i orterna, såsom

afseende ett ändamål, hvilket »måste ligga alla samhällsmedlemmar,

ej minst de mindre bemedlade, lika om lijertat»; hvaremot öfriga

personliga afgifter och bland dem äfven de, som den mindre kom

B

3

B 34

Personliga skatter.

munen nu eger upptaga för folkskoleundervisningens befrämjande och

fattigvårdens behof, af komitén ansetts böra upphöra, hvad de sistnämnda

angår af orsak, bland annat, att en hvar dem förutan har

lätt att känna sig såsom medlem af sin kommun. De nu i riket,

lofliga personliga utskylderna utgöras af mantalspenningar, 40 öre

för man och 20 öre för qvinna, som uppnått 18 års ålder, personlig

skyddsafgift, 40 öre för man och 20 öre för qvinna, som enligt gällande

författningar skall utgöra mantalspenningar, personlig sjukvårdsafgift,

i landsorten högst 50 öre för man och 25 öre för qvinna,,

personlig fattigvårdsafgift. likaledes högst 50 öre för man och 25 öre

för qvinna samt personlig folkskoleafgift högst 50 öre. Af dessa

ingå de två förstnämnda till statsverket, de öfriga användas till kommunala

behof. Det högsta utskyldsbelopp, som i form af personligt

bidrag i landsorten kan någon affordras, uppgår således till högst

2 kronor 30 öre för man och 1 krona 40 öre för qvinna. Med förebråelse

för öfverdrift lärer man väl nu svårligen kunna bemöta de

personer, hvilka djerfvas hysa den meningen, att en sådan irtgift.

äfven för den, hvars inkomst ej öfverstiger det s. k. existens-minimum,

är en billig pålaga i utbyte mot den säkerhet till person, det.

skydd emot rättskränkningar, det förädlande inflytandet af en väl

afvägd folkundervisning samt den ömmande vård och omsorg i lidandets

och den kroppsliga vedermödans ögonblick, som en i alla sina

förgreningar ändamålsenligt inrättad stats- och samfundsordning

skänker äfven den ringaste af sina medlemmar. Lika litet lärer

man kunna klandra dem, hvilka, i anslutning till flydda tiders lagstiftare,

föreställa sig, att hvarje herradöme, som åt den sedliga

sjelfkänslan inrymmer en berättigad plats, icke bör förmena någon

att efter råd och lägenhet frambära sin skårf till utgifterna för det

allmänna bästa, sålunda på samma gång besparande den arbetsföro

medborgaren förödmjukelsen att känna sig sjelf öfverflödig och förflyttad

till nådehjonens klass. Sällan om ens någonsin har väl

också en skattskyldig hörts klaga öfver det tryckande i en utlaga,

som finner sin begränsning i ofvannämnda måttliga penningebelopp.

Detta oaktadt har, med hänsyn till förhållandena och den menings

-

Personliga skatter.

B 35

riktning, som i afseende å denna skatteform numera synes vilja

göra sig gällande, dock Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

ansett sig böra ifrågasätta bibehållandet i de mindre kommunernas

budget af endast en utaf de nuvarande personliga skattetitlarne,

nemligen afgiften till folkskolan, sådan den i Kongl. kungörelsen

den 30 November 1876 blifvit. bestämd. Skulle denna mening lyckas

tillvinna sig vederbörandes uppmärksamhet, komme af de personliga

skatterna att qvarstå en till staten, en till länskommunen

och en till sockenområdet, i ungefärlig öfverensstämmelse med hvad

en reservant inom komit.én föreslagit. På denna utskyld inpassar

ock till alla delar det skäl, komiterade anfört för den personliga

sjukvårdsafgiftens bibehållande, och i utveckling af hvad komitén i

sitt betänkande sid. 65 yttrat torde man kunna med all utsigt till

framgång förfäkta den åsigten, att en god och omfattande folkupplysning

är minst sagdt lika eftersträfvansvärd och fördelaktig

för dem, som allmänneligen begagna sig af de anstalter, der sådan

upplysning meddelas, som för de mera välmående samhällsklasserna

och de intressen, de hafva att bevaka.

Af hvad här ofvan är vordet anfördt följer, att Eders Kongl.

Maj:ts Befallningshafvande icke har något att anmärka emot det af

komitén föreslagna tillägg till 60 § i Kongl. förordningen om kommunalstyrelse

på landet den 21 Mars 1862 och 58 § i Kongl. förordningen

om kommunal styrelse i stad, hvaremot beträffande tillägget

till 35 § i Kongl. förordningen om kyrkostämma, kyrkoråd och

skolråd, allt samma år och dag, Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

underdånigst hemställer, att detsamma måtte komma att

inskränkas till förbud för kyrkostämma att besluta om uttaxering

af matlagsafgifter och hvarje annan personlig afgift än den i särskild

författning stadgade personliga folkskoleafgiftcn (Kongl. kungörelsen

den 30 November 1876).

Sist och i fråga om komiténs förslag att uti de på grund af

Kongl. cirkuläret den 10 Juni 1863 faststälda likställighetsresolutioner

för flertalet af rikets städer de bestämmelser måtte upphäfvas,

som angå upptagande af personliga eller matlagsafgifter för kommu

-

B 36

Personliga skatter.

nala behof, torde vid det förhållande att dylika bestämmelser ej

förekomma i de nådiga resolutioner, som i nämnda afseende blifvit

för städerna i länet meddelade, något Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes

vidare yttrande angående denna del af komitébetänkandet

icke, hvad detta län vidkommer, vara af omständigheterna

påkalladt.

Marieholm i Landskansliet den 21 Oktober 1882.

C. A. SJÖCKONA.

A. M. Bolinder.

l6:o. Kongl. Majits Befallningshafvande i Vermlands län.

Till Konungen.

Genem nådig remiss af den 22 sistlidne September har Konungens

Befallningshafvande fått sig anbefaldt att före den 22 innevarande

månad afgifva underdånigt utlåtande öfver Skatteregieringskomiténs

förslag å pag. 60 och 66 om tillägg till nådiga förordningarna

den 21 Mars 1862 om landsting samt om kommunalstyrelse

å landet och i stad, äfvensom å pag. 67 om upphäfvande af vissa

resolutioner angående upptagande af personliga eller matlagsafgifter

för kommunala behof; och får Konungens Befallningshafvande, till

underdånig åtlydnad häraf, i underdånighet anföra:

Ifrågavarande förslag, hvilka afse att med undantag för sjukvårdsafgiften

upphäfva rättigheten att för kommunala behof upptaga

personela afgifter, finner Konungens Befallningshafvande allt skäl

att tillstyrka. I likhet med hvad Herr A. Hedin i sin reservation

anfört, synes det Konungens Befallningshafvande vara rätt svårt att

Personliga skatter.

B 37

för personela kommun alutskyldér andraga någon rättsgrund, och då,

enligt hvad erfarenheten nogsamt visat, en stor del af de personela

afgifter, som till uppbörd upptagas, sedermera måste för bristande

tillgång afkortas, så att det belopp, som vanligen ingår, ofta nog

inskränker sig till en obetydlighet i förhållande till kommunens

hela uppbördssumma och indrifvandet af de å denna skattetitel alltid

förekommande stora rester ofta förorsakar större kostnader och

besvär, än som kunna godtgöras med de medel, som inflyta, ville

Konungens Befallningshafvande i underdånighet hemställa, att äfven

den personliga sjukvårdsafgiften borttoges.

I afseende å förslaget å pag. 67 har Konungens Befallningshafvande

ingenting att erinra.

Carlstad i Landskansliet den 8 November 1882.

Underdånigst

H. GYLLENRAM.

C. II. Varenius.

i7:o. Kongl, Maj:ts Befallningshafvande i Örebro län,

Till Konungen.

Jemlikt nådig befallning i remiss den 22 sistlidne September

åligger det Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande att afgifva underdånigt

utlåtande öfver Skatteregleringskomiténs i öfverlemnadt

betänkande Afdelning III väckta förslag dels å sidorna 60 och 66

om tillägg till nådiga förordningarna den 21 Mars 1862 om landsting

samt kommunalstyrelse å landet och i stad och dels å sidan 67

om upphäfvande af vissa resolutioner angående upptagande af personliga

eller matlagsafgifter för kommunala behof; och får till un

-

B 38

Personliga skatter.

derdånig åtlydnad af denna befallning Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

härmed anföra följande:

Komiténs första förslag går derpå ut, att till § 47 i Kongl. förordningen

om landsting den 21 Mars 1862 må fogas ett tillägg, så

lydande:

»Utom den i särskild författning stadgade sjukvårdsafgift må

landsting ej besluta någon personlig skatt.»

1 afseende å omförmälda förslag tillåter sig Eders Kongl. Maj:ts

Befallningshafvande i Eders Kongl. Maj:ts minne återkalla, hurusom

Eders Kongl. Maj:t redan den 5 Januari 1872 genom beslut i särskildt

mål förklarat, att den landsting enligt 47 § i åberopade förordning

tillkommande frihet att, med undantag af de fall, der afgifter

eller arbetsbidrag för ifrågakommande företag eller åtgärder böra

enligt lag från hemman och fastigheter utgå eller andra grunder för

kostnadernas uttaxerande äro faststälda, i öfrigt med afseende på

ett ifrågastäldt företags beskaffenhet särskildt bestämma grunden

för uttaxering af de medel, som för dess utförande erfordras, icke

finge utsträckas derhän, att landsting skulle ega att till grund för

uttaxering af förekommande utgifter lägga, icke hvarje skattskyldigs

förmåga att landstingsskatt utgöra, sådan denna förmåga, vare sig

genom uppskattning för allmän bevillning enligt andra artikeln bevillningsstadgan

eller efter annan grund, funnes behörigen bestämd,

utan den af skatteförmågan oberoende omständighet, att skattskyldig

person, man eller qvinna, vore mantals- och skattskrifven samt

erlade bevillning eller s. k. personlig skyddsafgift enligt första artikeln

bevillningsstadgan, hvilken senare beskattningsgrund icke

utan stöd af uttryckligt lagstadgande, såsom i fråga om kurhusafgift,

finge tillämpas. Enahanda förklarande har Eders Kongl. Maj:t

i annat mål meddelat den 20 Februari 1880.

Då nu komiténs ifrågavarande förslag står i full öfverensstämmelse

med rätta förståndet af hvad nådiga förordningen om landsting

stadgar i fråga om länsrepresentationens beskattningsrätt och

med den tolkning, Eders Kongl. Maj:t vid särskilda tillfällen i berörda

del gifvit åt samma förordning, samt behofvet af ett sådant

Personliga skatter.

B 39

uttryckligt förbud mot nämnda beskattningsrätts obehöriga utsträckning,

som komitén föreslagit, synes vara till fullo ådagalagdt derigenom

att landsting upprepade gånger utan stöd af särskild lag besluta

upptagande af personliga afgifter, får Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

i underdånighet förorda det af komitén föreslagna

tillägg till § 47 i nådiga förordningen om landsting.

På likartade skäl anser sig Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

jemväl böra tillstyrka nådigt bifall till komitens hemställan,

att till § 60 i Kongl. förordningen angående kommunalstyrelse på

landet den 21 Mars 1862 och till § 58 i Kongl. förordningen angående

kommunalstyrelse i stad af samma dag må göras tillägg,

innefattande uttryckligt förbud mot bestämmande af personliga och

matlagsafgifter.

Hvad slutligen angår komiténs förslag att i de på grund af nådiga

cirkuläret den 10 Juli 1863 faststälda likställighetsresolutioner

för flertalet af rikets städer de bestämmelser må upphäfvas, som

angå upptagande af personliga eller matlagsafgifter för kommunala

behof, så finner Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande skäl att

till bifall förorda jemväl detta förslag; dock att sådant bifall icke

må föranleda den följd, att personliga tjenstbarheter eller sådana

personliga afgifter, hvilka påbjudas och utgöras såsom vederlag för

Befrielse från tjenstbarheter af nämnda slag, äfvenledes varda afskaffade.

I § 57 mom. 3 af nådiga förordningen om kommunalstyrelse i

stad den 21 Mars 1862 stadgas nemligen, att personliga tjenstbarheter,

hvilka inom stad utgjorts efter förut antagna grunder, må

fortfarande, till dess annorlunda varder förordnadt, efter samma grunder

utgöras. En sådan tjenstbarhet, hvilken icke synes kunna efterskänkas,

är den skyldighet, som i stad, hvarest icke, såsom till

exempel i hufvudstaden, särskild brandkorps finnes inrättad, åligger

åtminstone hvarje vuxen mansperson att vid uppkommande vådeld

deltaga i släcknings- och räddningsarbetet. Der nu en sådan stad

har så stor folkmängd, att, såsom till exempel i Örebro, icke alla

dertill eljest lämpliga personer kunna eller böra indelas till tjenst

-

B 40

Personliga skatter.

göring vid brandväsendet, synes det Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

billigt, att de, som njuta befrielse från sådan tjenstgöring,,

derför gifva vederlag i penningar. Sålunda innehåller § 27 i den

för staden Örebro gällande brandordning en så lydande bestämmelse

:

»Mansperson mellan 18 och 55 år, som till kronan betalar skatt,

af minst tio kronor och som af en eller annan orsak ej blifvit till

tjenstgöring i brandkorpsen inkallad, erlägger till brandkassan en årlig

afgift sålunda, att den, som erlägger skatt af tio till tjugo kronor*

betalar en krona i afgift; den, som erlägger skatt af tjugo till tretiokronor,

betalar två kronor i afgift, och så vidare, med ökning af en

krona i afgift till och med tio kronor, som är högsta årliga afgift,

till brandkassan.»

Besvär, som åtskilliga personer i Örebro anfört deröfver, att på

grund af åberopade bestämmelse afgifter till stadens brandkassa,

blifvit. dem påförda, hafva fullföljts hos Eders Ivongl. Maj:t, men

blifvit af Eders Kongl. Maj:t genom beslut den 12 Juni 1880 ogillade.

Örebro slott i Landskansliet den 31 Oktober 1882.

TJnderdånigst

AXEL BERGSTRÖM.

_ Aug. Helting.

i8:o. Kongi. Majits Befallningshafvande i Vestmanlands län.

Till Konungen.

Med anledning af Eders Kong!. Maj:ts nådiga remiss den 22

sistlidne September i fråga om utlåtande angående Skattereglerings

-

Personliga skatter.

B 41

komiténs i bilagdt betänkande väckta förslag å pag. 60 och 66 om

tillägg till nådiga förordningarna den 21 Mars 1862 om landsting

samt kommunalstyrelse å landet och i stad, äfvensom å pag. 67 om

upphäfvande af visssa resolutioner angående upptagande af personliga

eller matlagsafgifter för kommunala behof, får Eders Kongl.

Maj:ts Befallningshafvande, som anser borttagande af personliga

skatter samt af personliga eller matlagsafgifter för kommunala behof

i den utsträckning, Skatteregleringskomitén föreslagit, vara välgrundadt,

i underdånighet förklara, det Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

icke har något emot nådigt bifall till hvad komitén i det

underdåniga betänkandet uti ofvanberörda hänseenden hemstält att

i underdånighet erinra.

Vesterås slott i Landskansliet och Landskontoret den 20 November

1882.

Underdånigst

REINHOLD CHARPENTIER,

L. W. Ahlm. C. E. Stålhös.

19:o. Kongi. Maj:ts Befallningshafvande i Kopparbergs län.

Till Konungen.

Till följd af befallning i nådig remiss den 22 sistlidne September

fär Länsstyrelsen härvid afgifva underdånigt utlåtande angående

Skatteregleringskomiténs i remissen bilagdt betänkande

väckta förslag å pag. 60 och 66 om tillägg till nådiga förordningarna

den 21 Mars 1862 om landsting samt kommunalstyrelse å landet

och i stad, äfvensom å pag. 67 om upphäfvande af vissa resolu

-

B 42

Personliga skatter.

tioner angående upptagande af personliga eller matlagsafgifter för

kommunala behof.

Lika med Skatteregleringskomitén finner Länsstyrelsen nödvändigt

både att inskränka antalet af för närvarande lagligen utgående

personela afgifter, äfvensom att meddela uttryckligt förbud emot

upptagande af dylika afgifter i andra fall, än der sådant uttryckligen

blifvit medgifvet; men Länsstyrelsen anser, delvis på de af reservanten

Grefve Sparre anförda skäl, en personlig afgift till den mindre

kommunen böra utgå, en afgift, för hvars bibehållande i Länsstyrelsens

tanke fullt lika giltiga skäl kunna anföras, som för mantalspenningarno

och sjukvårdsafgiften. Då nemligen komitén för

att motivera borttagandet af den personliga fattigvårdsafgiften anmärker,

att »en sådan afgifts uttagande af den mindre bemedlade

med fixt belopp, lika med det af de mera bemedlade utgående,

innefattar en verklig obillighet», så kan Länsstyrelsen icke medgifva

riktigheten af detta resonement i och för sig eller under annan

förutsättning än att den personliga afgiften vore tillräcklig att ensamt

betäcka kommunernas samtliga utgifter för fattigvården, i hvilket fall

naturligtvis upptagandet af en sådan afgift skulle innefatta en stor

obillighet. Men då, såsom kändt är, fattigvårdstungan allmänneligen

kräfver vida större uppoffringar än den personliga fattigvårdsafgiften,

uppoffringar, hvilka kommunens mera bemedlade medlemmar

uteslutande få vidkännas i form af beskattning efter 2:a artikeln

eller fyrktal, så synes en personlig afgift till fattigvården väl kunna

försvaras, alltid naturligtvis under förutsättning att denna afgift

sättes till så lågt belopp, att densamma i förening med öfriga personela

afgifter icke blifver allt för betungande för de obemedlade

klasserna. På enahanda sätt förhåller det sig med mantalspenningarne

och sjukvårdsafgiften, hvilkas bibehållande komitén förordat.

Om nemligen statens och landstingets alla utgifter kunde betäckas,

statens uteslutande genom mantalspenningarne och landstingets uteslutande

genom sjukvårdsafgifter, så skulle naturligtvis upptagandet

af dessa afgifter innebära en lika stor orimlighet, som utkräfvandet

af den personliga afgiften till fattigvården i det fall, att annan be

-

Personliga skatter.

B 43

skattning för bestridandet af fattigvårdsutgifterna icke erfordrades.

Öfver hufvud synes för de personliga afgifterna samma rättsgrund

kunna uppställas, som för alla öfriga skatteformer. Det gäller sålunda

i främsta rummet att undersöka, huruvida skatten är nödvändig.

Är denna fråga oomtvistelig, så återstår vidare att tillse,

dels att skatten bestämmes till ett lämpligt och de skattdragandes

krafter icke öfverstigande belopp och dels att skattens upptagande

icke heller af andra anledningar väcker ovilja. Ur denna sistnämnda

ingalunda ovigtiga synpunkt anser Länsstyrelsen en personlig skatt

till den mindre kommunen ega företräde till och med framför både

mantalspenningarne och sjukvårdsafgiften, och detta just derför att,

såsom komitén riktigt, ehuru i motsatt syfte, anmärker, »hvarje

medlem af kommunen dagligen och stundligen känner sig vara i

åtnjutande af de mångfaldiga förmåner, som ur ett dylikt föreningsband

för honom härflyta». Denna omständighet förklarar, hvarför

skattskyldigheten till kommunen måste förefalla mest naturlig och

följaktligen äfven minst motbjudande för de skattdragande. Länsstyrelsen

är också för sin del öfvertygad derom, att, om kommunerna

icke berättigas att upptaga en mindre, personlig skattj hvarigenom

måste inträffa, att, såsom Grefve Sparre påpekat, inom flera

kommuner många personer skulle blifva helt och hållet skattefria,

missnöjet häröfver inom kort skulle blifva så stort, att man snart

nog skulle se sig nödsakad att återinföra den personliga beskattningen.

Af hvad Länsstyrelsen sålunda anfört följer, att Länsstyrelsen

väl anser, att en personlig skatt till kommunen bör utgå, men att

härvid tillka bör tillses, att sammanlagda beloppet af samtliga personel

skatter icke blifver för högt i förhållande till de mindre

bemedlade samhällsklassernas skatteförmåga. Sådant kan förekommas

antingen genom borttagande eller genom nedsättande af de

öfriga personela skatter, hvilkas bibehållande komitén förordat,

nemligen mantalspenningarne och sjukvårdsafgiften. Hvad nu först

angår mantalspenningarne och det ofta förut hörda samt jemväl af

komitén framhållna skälet för denna skatts bibehållande, eller ange

-

B 44

Personliga skatter.

lägenheten att genom mantalspenningarne påminna de skattskyldiga

om de förmåner, som staten bereder en hvar af dess medlemmar,

så fäster väl Länsstyrelsen för sin del icke synnerlig vigt vid detta

skäl, enär hvarje något tänkande medborgare nog, skatten förutan,

inser och värderar de fördelar, som sambandet med staten skänker;

hvadan och då det bidrag till statsbehofvens fyllande, som upphemtas

genom mantalspenningarne, är af jemförelsevis underordnad betydelse,

Länsstyrelsen icke heller ur dessa synpunkter hyser någon

betänklighet emot mantalspenningarnes afskaffande, helst härigenom

jemväl kunde åstadkommas någon lindring i uppbördsförvaltningens

besvär med denna skatts indrifning och redovisning; men Länsstyrelsen

befarar, att, om mantalspenningarne borttagas, mycken

osäkerhet och godtycklighet skulle komma att göra sig gällande

vid utdebiteringen af de båda andra personliga afgifterna, eller sjukvårdsafgiften

och den personela afgiften till kommunen, en olägenhet,

som deremot med mantalspenningarnes bibehållande icke kan

uppstå, då, såsom kändt är, endast de, hvilka erlägga mantalspenningar,

drabbas af öfriga personliga afgifter. Hvad åter beträffar

sjukvårdsafgiften, så skulle Länsstyrelsen icke tveka, att, i likhet

med reservanten Hedin, förorda nämnda afgifts borttagande, derest

icke Länsstyrelsen befarade, att, med hänsyn till det betydande tillskott

denna afgift lemnar till sjukvårdens behöriga uppehållande,

afgiftens borttagande skulle, såsom också i komiténs betänkande

antyddes, kunna medföra den påföljd att, till undvikande af en hög

landstingsskatt, antingen legosängsafgifterna komrne att oskäligen

stegras, hvarigenom ändamålet med sjukvårdsanstalterna skulle i

väsentlig mån förfelas, eller ock ekonomien vid sjukvårdsinrättningarna

komme att ordnas efter ett förknappningssystem, hvarigenom

sjukvården skulle blifva lidande. Af nu anförda skäl torde både

mantalspenningarne och sjukvårdsafgiften väl böra bibehållas, men

deremot till beloppet afpassas så, att dessa afgifter och den af

Länsstyrelsen förordade personela afgiften till kommunen sammanlagda

icke öfverstiga det beskattningsbelopp, som, enligt komiténs

Personliga skatter.

B 45

förslag, skulle komma att utgå i form af mantalspenningar och sjukvård

safgift.

Skulle den åsigt, Länsstyrelsen sålunda uttalat, vinna godkännande,

blifver häraf naturligtvis en följd, att de af komitén å pag.

66 i betänkandet föreslagna ändringar i kommunallagarne måste

modifieras i sådant syfte, att upptagandet af den personliga afgiften

till kommunen blifver uttryckligen medgifvet.

Falun i Landskansliet den 20 November 1882.

Underdånigst

CURRY TREFFENBERG.

Edvard Bolin.

20:o. Kong!, Maj:ts Befallningshafvande i Gefleborgs län.

Till Konungen.

Jemlikt nådig befallning af den 22 sistlidne September åligger

det Länsstyrelsen att afgifva underdånigt utlåtande öfver Skatteregleringskomiténs

i betänkande den 13 nyssnämnda månad väckta

förslag dels å pag. 60 och 66 om tillägg till nådiga förordningarna

den 21 Mars 1862 om landsting samt kommunalstyrelse å landet

och i stad, afseende förbud mot bestämmande, hvad förstnämnda

förordning beträffar, af annan personlig skatt, än stadgad sjukvårdsafgift,

och i fråga om de öfriga båda förordningarna, af någon som

helst personlig afgift, dels ock å pag. 67 om upphäfvande af vissa

resolutioner angående upptagande af personliga eller matlagsafgifter

för kommunala behof.

Till åtlydnad häraf får Landshöfdiugeembetet underdånigst

anföra:

B 46

Personliga skatter.

att, om än erfarenheten må hafva ådagalagt, att skiljaktig uppfattning

hos landstingen i fråga om rättigheten till bestämmandet

af personlig afgift gör ett förtydligande af stadgandena i detta afseende

i nådiga förordningen om landsting önskvärdt, den omständigheten

att åtskilliga kommunalstyrelser företagit sig att utan lagligt

berättigande bestämma så beskaffad afgift dock icke synes

kräfva annat stadgande, än de uttryckliga och oförtydbara bestämmelser,

som redan innefattas i §§ 58 och 60 af nådiga förordningen

om kommunalstyrolse på landet och i §§ 57 och 58 i nådiga förordningen

om kommunalstyrelse i stad;

att, ifall ändock, beträffande sistnämnda båda förordningar, ett

positivt stadgande i den riktning komitén föreslagit skulle anses

erforderligt, detsamma lärer böra för fullständighets skull upptaga

förbud mot användandet af hvarje annat än i lag eller författning

medgifvet beskattningssätt, enär det eljest kan befaras, att af det

ifrågasatta tillägget kunde hemtas anledning till det antagande, att

författningarna icke hölle lika strängt på behörigt användande af

öfriga tillgängliga beskattningssätt;

att syftemålet med komiténs ofvanberörda förslag likväl synes

uppnås, derest komiténs under punkten 4 å pag. 404 i betänkandet

gjorda hemställan, beträffande angifna §§ i nådiga förordningen

om kommunalstyrelse på landet, röner bifall och tilläfventyrs kunde

föranleda till likartad åtgärd vidkommande öfriga tvenne ifrågavarande

författningar;

samt, beträffande den föreslagna ändringen i faststälda likställighetsresolutioner

för städerna att, ifall öfriga personliga skatter

till kommunala ändamål komma att försvinna, jemväl uti ifrågavarande

resolutioner tilläfventyrs stadgad dylik afgift följdriktigt torde

böra upphäfvas.

Grefle slott å Landskansliet den 20 November 1882.

På Landshöfdingeembetets vägnar:

Underdånigst

C. W. Lundberg. C. Ad. Fagerlund.

Personliga skatter.

B 47

2l:o. Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Vesternorrlands län.

Till Konungen.

Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, anbefald att afgifva

underdånigt utlåtande angående Skatteregleringskomiténs i dess betänkande

n:r 3 väckta förslag å pag. 60 och 66 om tillägg till nådiga

förordningarna den 21 Mars 1862 om landsting samt kommnnalstyrelse

å landet och i stad, äfvensom å pag. 67 om upphäfvande af

vissa resolutioner angående upptagande af personliga eller matlagsafgifter

för kommunala behof, har ansett sig böra härutinnan erinra

följande:

Det af komitén föreslagna tillägg till landstingsförordningen innefattar,

enligt Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes förmenande,

en bestämd ändring i samma förordning. Då deri nemligen stadgas,

att med vissa undantag landstinget må, med afseende på ett

ifrågastäldt företags beskaffenhet, särskildt bestämma grunden för

uttaxering af de medel, som för dess utförande erfordras, samt att

blott i de fall, då icke några sådana eller andra särskildt faststälda

bestämmelser finnas meddelade, do afgifter, som af landstinget blifvit

till uttaxering beslutade, böra utgå i förhållande till den allmänna

bevillningen enligt art. II bevillningsstadgan, måste detta

anses innebära en rättighet för landstinget att påbjuda äfven personliga

afgifter för bestridande af förekommande utgifter af ett eller

annat slag;_ och de af komitén utpekade landstingen hafva följaktligen

varit af författningen oförhindrade att, utöfver sjukvårdsafgiften,

besluta en personlig landstingsskatt.

Huruvida nu denna rättighet bör afskaffas, synes icke vara så

sjelfklart, som komitén antagit. Enligt § 2 i sistnämnda förordning

tillkommer det landsting att besluta om för länet gemensamma angelägenheter,

hvilka afse den allmänna hushållningen, jordbrukets och

B 48

Personliga skatter.

andra näringars utveckling, anstalter för kommunikationsväsendets

befordrande, helsovård, undervisning, allmän ordning och säkerhet,

med mera dylikt; och med hänsyn till de många och olikartade

ärenden, som sålunda falla inom området för landstingens verksamhet,

torde det måhända vara vanskligt att inskränka deras ofvanberörda

rätt att, med afseende å ett ifrågastäldt företags beskaffenhet,

särskildt bestämma grunden för uttaxering af de medel, som för

dess utförande erfordras; men då, å andra sidan, fara möjligen kan

vara för handen, att landstingen, till förfång för de deri orepresenterade,

icke skola med tillräcklig varsamhet begagna denna rättighet,

vill Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande icke uttryckligen

afstyrka den ifrågasatta förändringen, hvilken, om don genomföres,

lämpligast torde i förordningen böra få sitt uttryck sålunda, att till

2:dra punkten i 47 § tillägges: »dock att, utöfver den i särskild författning

stadgade sjukvårdsafgift, ingen personlig skatt må af landstinget

beslutas.»

Deremot kan Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande icke biträda

komiténs åsigt, att de särskilda lands- och stadskommunerna

böra fråntagas rättigheten att till fyllande af sina behof för fattigvårdens

eller folkskolans räkning påföra personlig afgift. Genom ett

bifall härtill skulle den lösa befolkningen, som i en del kommuner

af detta län utgör flertalet, blifva alldeles skattefri till den kommun,

af hvilken den, för att begagna komiténs egna ord, dagligen och

stundligen beredas mångfaldiga förmåner, samt kommunen undanryckas

ett flerestädes icke ovigtigt bidrag till bestridande af sina

mest maktpåliggande utgifter; och den omständigheten, att det nu

faststälda maximum blifvit af vissa kommuner öfverskridet, torde så

mycket mindre vara något skäl för ifrågavarande afgifters fullständiga

afskaffande, som ju ingen garanti finnes derför, att äfven den

nya lagen kan blifva öfverträdd.

Enligt nuvarande stadganden kan årligen utdebiteras för fattigvårdens

bestridande högst 50 öre för man och 25 öre för qvinna

samt för skolväsendet högst 50 öre af hvarje skattskyldig person.

Om dessa afgifter sammansloges till en enda personlig afgift, att för

Personliga skatter.

B 49

fattigvårdens och folkskolans gemensamma behof enligt den fördelning

till hvardera, som kommunen ville fastställa, utgå med högst

50 öre af man och 25 öre af qvinna, skulle kommunens rätt blifva

tillbörligen tillgodosedd på samma gång en betydlig förminskning

■af de nu utgående personliga skatterna skulle komma att till arbetarnes

fördel ega rum. — En sådan förändring i komiténs förslag

får följaktligen Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i underdånighet

tillstyrka.

Hvad slutligen beträffar de på grund af Kongl. cirkuläret den

10 Juli 1863 faststälda likställighetsresolutioner för vissa städer, torde

bestämmelserna i dem hafva tillkommit på grund af överenskommelser

eller föreningar emellan hvardera stadens borgerskap och

stadskommunens öfriga medlemmar. Yid sådant förhållande lärer

Eders Kongl. Maj:t icke vilja till pröfning företaga den af komitén

väckta fråga om rubbning i dessa bestämmelser innan de kommuner,

frågan angår, haft tillfälle att derom yttra sig; och först efter

■sålunda eller eljest vunnen utredning om de förutsättningar, under

hvilka öfverenskommelserna eller föreningarna blifvit träffade, torde

frågan böra för hvarje stad särskildt hufvudsakligen skärskådas och

pröfvas.

Hernösand i Landskontoret den 15 November 1882.

Underdånigst

G. RYDING.

O. H. Wibom.

22:o. Kong!, Maj:ts Befallningshafvande i Jemtlands län.

Till Konungen.

Enligt remiss från Eders Kongl. Maj:ts Civildepartement den

22 sistlidne September har Eders Kongl. Maj:t anbefalt Dess

B 4

B 50

Personliga skatter.

Befallningshafvande i Jemtlands län att afgifva underdånigt utlåtande

öfver Skatteregleringskomiténs underdåniga förslag i fråga dels.

om tillägg till nådiga förordningarna den 21 Mars 1862 om landsting''

samt kommunalstyrelse på landet och i stad, afseende uttryckligt,

förbud mot bestämmande af nya personliga eller matlagsafgifter,

hvad angår landstingsförordningen med undantag af sjukvårdsafgiften,

dels ock om upphäfvande af vissa resolutioner angående upptagande

af personliga eller matlagsafgifter för kommunala behof; och

får Landshöfdingeembetet sådant utlåtande härmed i underdånighet

afgifva.

Om än Landshöfdingeembetet icke kan obetingadt instämma

uti komiténs förkastelsedom öfver de personliga skatterna, åtminstone

intill dess en fullt rättvis och billig förmögenhetsbeskattning

kommer till stånd, anser dock Landshöfdingeembetet, lika med kornitén,

nya personliga skatter vare sig till stat eller kommun icke numera

lämpligen böra ifrågakomma; och Landshöfdingeembetet har

följaktligen intet att erinra mot hvad komitén i detta hänseende

föreslagit. Härvid torde dock böra iakttagas, att tilläggen gifvas.

sådan form, att de grunder ej rubbas, efter hvilka kommuner redan

iklädt sig för längre eller obestämd tid utgående frivilliga bidragsåsom

för jernvägsbyggnader, anskaffande och underhåll af bostäder

åt provincialläkare m. m. dylikt, helst kommunernas åtaganden härutinnan

måste antagas hafva tillkommit under vilkor af de grunder

för deltagandet, kommunerna funnit vara efter bidragens beskaffenhet

billiga och rättvisa.

Tidkommande härefter de särskilda resolutioner, hvilka uti

remissen afses, eller de på grund af nådiga cirkuläret den 10 Juli

1863 tillkomna s. k. likställighetsresolutioner för flertalet af rikets

städer, i afseende hvarå komitén hemstält, att deruti förekommande

bestämmelser, som angå upptagande af personliga eller matlagsafgifter,

måtte upphäfvas, får Landshöfdingeembetet till en

början upplysa, att för länets enda stad, Östersund, full likställighet,

i enlighet med det nådiga cirkuläret är beslutad och af Eders KongL

Maj:t genom resolution den 11 December samma år faststäld.

Personliga skatter.

B 51

Berörda cirkulär afsåg dock blott åstadkommande af skattelikställighet

mellan särskilda samhällsklasser inom städerna och antydde

ej ens någon förändring i öfrigt uti bestående debiteringsgrunder

för städernas kommunala behof, hvadan här i Östersund,

likasom antagligen i de flesta andra städer, likställighetens införande

icke ansetts utesluta rättigheten att fortfarande anlita förut bestämda

personliga eller efter matlag utgående skattebidrag. Komiténs förslag

om upphörande af alla sådana bidrag lärer således ej kunna

åvägabringas genom någon »ändring» uti berörda resolutioner, utan

kräfva en ny lag härom, i sammanhang hvarmed äfven borde upphäfvas

stadgandet uti sista mom. af 57 § i förordningen om kommunalstyrelse

i stad rörande »personliga tjenstbarheter».

Hvad åter angår sjelfva frågan om lämpligheten och billigheten

af att för städerna helt och hållet upphäfva den personliga skattegrunden,

— afgifter efter matlag torde inom städerna endast undantagsvis

förekomma, -— så synes denna fråga svårligen kunna lika

bedömas för alla städer. Dessas ekonomi torde af ålder vara bygd

på så skiljaktiga grunder, att en rubbning deraf uti nu antydda

riktning, ehuru för en del städer af föga betydenhet, åter för andra

kunde verka högst störande.

Landshöfdingeembetet vågar alltså i stället föreslå, att, om Eders

Kongl. Maj:t finner de nu bestående personliga skattebidragen för

städerna böra afskaffas, sådant må, i likhet med hvad som egde rum

vid likställighetens genomförande, blifva beroende på särskild pröfning

för hvarje stad, efter densammas hörande, och förslag i afseende

å den skattereglering, som i stället må kunna af omständigheterna

betingas.

Östersund i Landskansliet den 10 November 1882.

Underdånigst

På Landshöfdingeembetets vägnar:

Carl II. Ekberg. P. G. Rissler.

B 52

Personliga skatter.

23:o. Kongl, Majits Befallningshafvande i Vesterbottens län,

Till Konungen.

Sedan Skatteregleringskomitén föreslagit, dels att till § 47 i

Kongl. förordningen om landsting den 21 Mars 1862 må fogas ett

tillägg af innehåll att: »utom den i särskild författning stadgade

sjukvårdsafgift må landsting ej besluta någon personlig skatt»;

dels att till § 60 i Kongl. förordningen om kommunalstyrelse

på landet den 21 Mars 1862 och till § 58 i Kongl. förordningen

om kommunalstyrelse i stad af samma dag må göras tillägg, afseende

uttryckligt förbud mot bestämmande af personliga och matlagsafgifter;

och

dels att i de på grund af Kongl. cirkuläret den 10 Juli 1863

faststälda likstäUighetsresolutioner för flertalet af rikets städer de

bestämmelser måtte upphäfvas, som angå upptagande af personliga

eller matlagsafgifter för kommunala behof; så bar Eders Kongl.

Maj:t i nådig remiss den 22 sistlidne September anbefalt Länsstyrelsen

att häröfver afgifva underdånigt utlåtande.

Med anledning häraf får Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

förklara, att komiterades ifrågavarande förslag synas vara väl motiverade

; hvarföre nådigt bifall till desamma i underdånighet tillstyrkes.

Landskansliet i Umeå den 10 November 1882.

Underdånigst

AXEL YÄSTFELT.

C. J. Cygna/us.

Personliga skatter.

B 53

24:o. Kongl, Majits Befallningshafvande i Norrbottens län,

Till Konungen.

Till åtlydnad af Eders Kongl. Maj:ts nådiga remiss den 22 sistlidne

September får Länsstyrelsen i djupaste underdånighet afgifva

utlåtande i anledning af de i Skatteregleringskomiténs underdåniga

betänkande väckta förslag å sid. 60 och 66 om tillägg till nådiga

förordningarna den 21 Mars 1862 om landsting samt om kommunalstyrelse

å landet och i stad, äfvensom å sid. 67 om upphäfvande af

vissa resolutioner angående upptagande af personliga eller matlagsafgifter

för kommunala behof.

I allmänna författningar af det slag, hvartill ofvannämnda trenne

nådiga förordningar höra, synas föreskrifter icke erforderliga i fråga

om andra skatter än de tillåtna, men dessa bestämmelser böra affattas

i så tydliga ordalag, att de ej skäligen kunna lemna rum för

missförstånd. Stadgande angående förbud mot en eller flera af de

icke uttryckligen tillåtna beskattningsmetoderna torde vara öfverflödigt

och olämpligt.

Hvad nådiga förordningen om kommunalstyrelse i stad beträffar,

innehåller 58 § så otvetydiga föreskrifter, att Landshöfdingeembetet

för sin del anser, att godtyckligt införande af personliga eller matlagsskatter

i stad ej gerna kan förorsakas af missuppfattning.

"Vidkommande deremot 47 § i nådiga förordningen om landsting

och 60 § i nådiga förordningen om kommunalstyrelse å landet,

skulle en sådan missuppfattning kunna finna sin förklaring på förra

stället genom stadgandet: »I öfrigt må landstinget» etc., och på

senare stället genom orden: »eller der för deltagande i sådan utskyld

andra grunder bestämmas». Landshöfdingeembetet antager,

att en omredigering af sistnämnda tvenne paragrafer i dessa delar

vore tillfyllestgörande.

B 54

Personliga skatter.

Mot föreslagna upphäfvandet af de för vissa städer faststälda

likställighetsresolutionerna, så vidt de angå personliga eller matlagsafgifter,

har Landshöfdingeembetet intet att erinra, enär dels större

enkelhet och likformighet i beskattningen derigenom kunde vinnas,

dels beskattningen efter matlag mycket ofta sker godtyckligt i följd

af rådande osäkerhet i afseende å det omfång och den betydelse,

som rätteligen bör tilläggas ordet matlag.

Landskansliet i Luleå den 14 November 1882.

Underdånigst

Landshöfdingeembetet:

P. Zetterstedt. Oskär Rutbåck.

Kongl, Maj:ts samtlige Befallningsliafyande

i länen,

angående komiténs förslag dels rörande den kommunala beskattningen å

landet, dels rörande landstingsskatt.

i:o. Kongl. Majits Befallningshafvande i Stockholms län.

Till Konungen.

Genom remiss den 22 sistlidne September har Eders Kongl.

Maj:t behagat infordra Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes

underdåniga utlåtande öfver särskilde komiterades förslag dels angående

den kommunala beskattningen dels ock angående landstingsskatt.

Att, om en förändrad lag angående den kommunala beskattningen

skall utfärdas, densamma måste blifva gemensam för hela

riket, lärer icke kunna med fog bestridas; men mycket antagligt

är, att denna lags tillämpning kommer att medföra mer eller

mindre obilliga följder i en kommun, då den jemföres med en annan

Kommun.

De genom 1862 och 1863 årens författningar införda beskattningsgrunder

undergingo en icke oväsentlig förändring, då genom

Kongl. kungörelsen den 30 November 1876 utgifterna för folkskola,

med undantag af vissa bidrag, öfverflyttades till de allmänna kommunalutskylderna;

och Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande befarar,

att genom fortsatt obetingad tillämpning af samma grundsats

B 56 Kommunal beskattning å landet. Landstingsskatt.

kommer — jemte det att, såsom afsedt är, det ypperliga frälset får

en ökad tunga på samma gång skattej orden befrias från grundskatter

och får åtskilliga andra onera till viss del öfverflyttade på andra skatteföremål

— en högst betydlig omkastning af skattebördor att inträffa..

Allmänt medgifves väl, att bestämmandet af förhållandet emellan

fyrk för jordbruksfastighet, annan fastighet samt inkomst af kapital

och arbete måste ske med största varsamhet. Antagas måste dock

att, hvilka förändrade bestämmelser man må meddela, inom särskilda,

kommuner skola uppstå helt olika följder, beroende icke allenast

derpå, om större uppoffringar egt rum för t. ex. jernvägsanläggning,.

skolhus o. s. v., utan äfven på förhållandet emellan de olika slagen

af fyrk, i hvilket senare hänseende må exempelvis framhållas, att:

för år 1881 utgjorde taxeringsvärdet för jordbruksfastighet:

uti Bränkyrka kommun .......................................... 2,351,800 kronor

» Sorunda » .......................................... 2,323,000 b

» Skå b ........................................ 470,000 b

samt taxeringsvärdet för annan fastighet:

uti Bränkyrka kommun ......................................... 2,290,900 kronor

» Sorunda » ......................................... 195,000 »

» Skå » .......................................... 19,800 b

hvaremot bevillningen för inkomst af kapital och arbete beräknades,

uti Bränkyrka kommun till ...................................... 837,134 kronor

» Sorunda b » ....................................... 50,449 b

b Skå b b ....................................... 3,900 b

I sammanhang härmed tillåter sig Eders Ivongl. Maj:ts Befallningshafvande

uttala den åsigt, att kommunens uppoffring för jernvägsanläggning

borde hufvudsakligen drabba jordbruksfastigheterna

och annan fastighet, således äfven med sistnämnda fastighet förenad

industrirörelse, hvilka skatteföremål hafva den ojemförligt största,

fördelen af förbättrad kommunikation.

Yid öfvervägande af de skäl och motskäl, som blifvit anförda,

för de skiljaktiga förslag, komiterades pluralitet och reservanter

framstält, skulle Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande helst vilja

tillstyrka, att den kommunala beskattningen lemnades i vidare mån,

Kommunal beskattning å landet. Landstingsskatt. B 57

än här nedan antydes, oförändrad intilldess de ifrågasatta förändringarna

beträffande grundskatterna och beskattningen till staten blifvit

faststälda och åtminstone någon tid tillämpade.

Då emellertid förslag föreligger, att bevillning för jordbruksfastighet

skall ställas lika med bevillning för annan fastighet samt för

inkomst af kapital och arbete, torde, för den händelse att bifall till

nämnda förslag anses kunna lemnas endast under förutsättning af

förändring i de kommunala beskattningsgrunderna, det åligga Eders

Kongl. Maj:ts Befallningshafvande att i ärendets närvarande skick

vidare utlåta sig angående samma grunder.

Fördelarna deraf att alla skattskyldiga så för fastighet som för

inkomst af kapital och arbete blefve tillförbundna att deltaga i byggnad

af prestgård, tingshus och häradshäkte äro i flera hänseenden

obestridliga; men då, såsom ofvan är omnämndt, det ypperliga frälset

i allt fall genom skattereformen erhåller ökad börda och då en

mer än billigt ökad tunga kan komma att genom samma reform

mångenstädes drabba inkomst af kapital och arbete, vågar Eders

Kong]. Majrts Befallningshafvande för närvarande icke tillstyrka någon

förändring uti gällande stadganden uti förevarande hänseende.

Deremot synas de skäl, som blifvit anförda för en förändrad lagstifning

angående kyrkobyggnad m. m., vara så giltiga, att Eders Kong].

Maj:ts Befallningshafvande hemställer om bifall till förslaget i denna del.

Beträffande grunden för de från kommunen utgående gemensamma

utskylder åberopar Eders Ivongl. Maj:ts Befallningshafvande

de skäl, som K. Fosser med flera (pag. 58—59) anfört till stöd för

förslaget, att för hvarje 100 kronors taxeringsvärde af fast egendom

och för hvarje 6 kronors beskattningsbar inkomst åsättes en fyrk,

men med afseende å hvad här ofvan blifvit antydt tillåter sig dock

Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande hemställa om den ändring

i samma förslag, att för hvarje 150 kronors taxeringsvärde af fast

egendom och för hvarje 10 kronors beskattningsbar inkomst åsättes

en fyrk; och torde i den händelse att, emot hvad Eders Kongl.

Maj:ts Befallningshafvande antager, erfarenheten skulle komma att

visa, att en sådan fastighetsfyrk i förhållande till inkomstfyrken

B 58 Kommunal beskattning å landet. Landstingsskatt.

mera allmänt medförde en allt för hög tunga, nedsättning i grunden,

fastigheterna till lättnad, med större sannolikhet kunna tillvägabringas,

än om, under motsatt förhållande, fråga blefve att bereda

inkomstfyrken någon lättnad.

Angående egares och brukares af fast egendom beskattning för

inkomst af jordbruksrörelse hänförer Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

sig till sitt underdåniga utlåtande den 27 sistlidne Januari.

Skall åter bevillning för denna inkomst åsättas, synes fyrktal böra

jemväl påföras.

I öfrigt lära. på sätt komiterade föreslagit, vissa undantag från

beskattning böra medgifvas.

Slutligen torde uppmärksamheten böra fästas dels på de särskilda

beskattningsgrunder, som äro faststälda uti 22 § af Kongl.

stadgan angående skjutsväsendet den 31 Maj 1878, dels ock på det

förslag angående förändrade grunder för väghållningsbesvärets utgörande,

som är under pröfning.

Enligt 47 § i nu gällande förordning om landsting utgår landstingsskatt

i förhållande till det från länet till statsverket utgående

bevillningsbelopp jemlikt 2 art. bevillningsstadgan; och beräknas

detta belopp efter den vid taxeringsförrättningarna under året påförda

bevillning. Efter komiterades förslag åter skulle landstingsskatt

utdebiteras efter de i senast faststälda mantals- och taxeringslängder

upptagna värden å fastighet och belopp af beskattningsbar

inkomst, men mantalslängderna fastställas icke särskildt, och, derest

vid landstingets sammanträde taxeringsvärden och beskattningsbelopp

ännu icke blifvit af Pröfningskomitén faststälda för löpande

året, skulle efter förslagets ordalydelse det föregående arets beskattningsgrunder

komma att tillämpas. Ett sådant förhållande torde

hvarken vara afsedt eller lämpligt; och synes förty en förändrad

redaktion af förslaget vara erforderlig.

Stockholm i Landskontoret den 16 November 1882.

Underdånigst

W. STRÅLE.

I. Törnebladh.

Kommunal beskattning å landet. Landstingsskatt. B 59

2:o. Kongl, Maj:ts Befallningshafvande i Upsala län,

Till Konungen.

Genom nådig remiss af den 22 sistlidne September har blifvit

Länsstyrelsen anbefaldt att till Kongl. Civildepartementet afgifva

underdånigt utlåtande öfver Skatteregleringskomiténs förslag dels

angående den kommunala beskattningen å landet, dels ock angående

landstingsskatt.

Komiténs förslag angående den kommunala beskattningen innefattas

i fem särskilda moment, af livilka momentet 2, som afser

grunden för fyrktalssättningen, lärer vara hufvudpunkten. Momenten

1, 3 och 5 torde få anses stödja sig på moment 2 såsom förutsättning,

så att, derest moment 2 icke skulle antagas, momenten 1,

3 och 5 i och med detsamma torde i sitt föreliggande skick hafva

förfallit.

Hvad således först moment 2 beträffar, anser Länsstyrelsen i

underdånighet de anmärkningar, som af reservanterne i komitén

herrar H. L. Kydin och A. Hedin framstälts mot hvad komitén i

detta moment föreslagit, vara så val grundade, att Länsstyrelsen,

med åberopande allenast af desse komitéledamöters reservationer,

får i underdånighet förklara sig icke kunna tillstyrka komiténs i

merberörda moment 2 innefattade förslag, hvarvid dock beträffande

den i förslaget innefattade bestämmelse att till beräkningsgrund för

fyrktalssättningen skulle tjena taxeringsvärdena å fastighet och beloppen

af beskattningsbar inkomst, hvilken beräkningsgrund lärer

kunna väl förenas med annan fyrktalssättning än den komitén föreslagit,

Länsstyrelsen torde böra i underdånighet tillägga, att Länsstyrelsen

mot sagda bestämmelse i och för sig icke har något att

anmärka.

B 60 Kommunal beskattning å landet. Landstingsskatt.

Då, på sätt ofvan yttrats, momenten 1, 3 och 5 förutsätta antagande

af moment 2 och då det genom den nådiga remissen

Länsstyrelsen tilldelade uppdrag icke torde höra anses sträcka sig

derhän, att Länsstyrelsen skulle under något förhållande hafva att

ens antydningsvis framställa något motförslag i ämnet, förmodar i

underdånighet Länsstyrelsen något vidare yttrande om nu omförmälda

delar af komiténs förslag icke vara erforderligt.

Hvad åter beträffar moment 4 i komiténs förslag anser i underdånighet

Länsstyrelsen det deri åsyftade förtydligande af §§ 60

och 61 i Kongl. förordningen om kommunalstyrelse på landet den

21 Mars 1862 vara ändamålsenligt och väl behöfligt.

Komiténs förslag angående landstingsskatt innebär, dels att utdebiteringen

deraf skulle grundas på taxeringsvärden å fastighet

och belopp af beskattningsbar inkomst, dels och att utdebiteringen

skulle så verkställas, att landstingsskatten komme att af de olika

beskattningsföromålen utgå i samma förhållande som bevillningen

till staten enligt komiténs derom uppgjorda förslag. Mot hvad

komitén i först berörda afseende angående landstingsskatten föreslagit

har Länsstyrelsen icke något att erinra, och får beträffande

återstående del af förslaget Länsstyrelsen, som nu icke har att yttra

sig öfver komiténs förslag angående bevillningen till staten, allenast

i underdånighet förklara, att Länsstyrelsen icke finner skäl att ifrågasätta,

det landstingsskatten skulle af de olika beskattningsföromålen

utgå i annat förhållande än bevillningen till staten.

Landskansliet i Upsala. den 6 November 1882.

Underdånigst

A. HAM1LTON.

P. II. Löfquist.

Kommunal beskattning å landet. Landstingsskatt. B 61

3:o. Kongl, Maj:ts Befallningshafvande i Södermanlands län.

Till Konungen.

På grund af nådig remiss den 22 sistlidne September får Eders

Kongl.* Maj:ts Befallningshafvande härmed i underdånighet afgifva

yttrande öfver Skatteregleringskomiténs i dervid fogadt betänkande

framstälda förslag angående dels den kommunala beskattningen på

landet, dels ock landstingsskatt.

Yidkommande dervid den förstnämndabeskattningen, håller Eders

Kongl. Maj:ts Befallningshafvande före, att den omreglering af skattskyldigheten

till staten, hvilket utgjort det hufvudsakliga föremålet

för nämnda komités arbete och ledt till förslag om grundskatternas

samt rustnings- och roteringsbördans afskrifning, icke står med den

kommunala beskattningen i sådant samband, som påkallar behof af

rubbning i den uti kommunalförfattningarna stadgade grund för de

kommunala besvärens fördelning, i vidsträcktare mån än som erfordras

för tillgodoseende af det berättigade anspråket att åstadkomma

likställighet i detta hänseende mellan jordbruks- och annan

fastighet. De flesta och största kommunalutskylderna utgå oftast

för ändamål, hvaraf fastighetsinnehafvare hafva vida större gagn och

intresse än andra skattskyldiga. Och då den tillärnade skatteregleringen

icke kan komma att verka någon ändring i detta förhållande,

torde, äfven om fastighetsbevillningen i följd af grundskattsafskrifningen

höjes från tre öre till fem öre för ett hundra kronors taxeringsvärde

och under förutsättning att de byggnadsbesvär, hvilka

nu ensamt hvila å jorden, blifva för alla skattskyldiga gemensamma,

det ej heller strida mot billighet och rättvisa, att den i nuvarande

lagstiftning faststälda norm för jordbruksfastigheternas deltagande i

B 62 Kommunal beskattning å landet. Landstingsskatt.

kommunalskatterna i förhållande till bevillningen bibehålies oförändrad,

helst den ringa ökning i kommunalbeskattningen för fastighet,

som såmedelst uppstår, i allt fall icke kommer att stå i något

jemförligt förhållande till värdet af de förmåner, som grundskattsafskrifningen

bereder jordegaren. Med denna uppfattning och då

Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande icke kunnat gjort sig förvissad,

huruledes de beräkningar, som uppgjorts och åberopats till

stöd för komiténs från omförmälda grundsats afvikande förslag till

ändring i § 58 i nådiga förordningen om kommunalstyrelse på landet

den 21 Mars 1862 skulle i verkligheten under olika förhållanden

utfalla, anser Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande sig ej

kunna förorda sagda förslag, hvarigenom uppstälts tre olika grunder

för skatts utgörande af olika beskattningsföremål; och tillåter

sig Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande dessutom mot detsamma

anmärka, att det saknar den enkelhet och reda, som är nödvändig

för en allestädes riktig tillämpning af så beskaffade stadganden

som dem, hvarom här är fråga, samt utan hållbart skäl utesluter

från beskattning för kommunala behof den inkomst, hvilken enligt

förslaget till bevillningsstadga skall påläggas jordbruksrörelsen.

Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande ansluter sig deremot till

den af herr professorn m. m. H. L. Rydin i hans utförliga reservation

uttryckta åsigt, att jordbruksfastighet bör fortfarande ingå i kommunalskatt

med dubbelt så högt fyrktal i förhållande till dess bevillning

som inkomst af kapital och arbete, samt att denna grundsats

i sin tillämpning äfven utsträckes till annan fastighet.

Hvad derefter angår landstingsskatten, så, ehuruväl, enligt Eders

Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes mening, skäl icke saknas derför,

att densamma bör utgöras, icke, såsom nu, i förhållande till bevillningen

efter art. II, utan i öfverensstämmelse med grunden för

kommunalutskylders utgörande, finner Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

likväl, då förslag derom icke blifvit väckt, sig icke

hafva något att anmärka mot den af komitén föreslagna ändringen

af § 47 uti nådiga förordningen om landsting den 21 Mars 1862,

Kommunal beskattning å landet. Landstingsskatt. B 63

att landstingsskatt skall påföras fastighet efter dess taxeringsvärde

och icke efter åsatt bevillning.

Nyköping i Landskansli den 21 November 1882.

Underdånigst

G. LAGEKBJELKE.

Gustaf Nordeman.

4:o. Kongl, Maj:ts Befallningshafvande i Östergötlands län.

(Se ofvan sid. 6.)

5:o. Kongl. Majits Befallningshafvande i Jönköpings län.

''A ill Konungen.

Medelst nådig remiss har Eders Kongl. Haj:t behagat infordra

Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes underdåniga utlåtande öfver de

af Skatteregleringskomitén framstälda förslag dels angående den

kommunala beskattningen å landet, dels ock angående landstingsskatt;

och får Kongl. Maj:ts Befallningshafvande till fullgörande af

denna nådiga föreskrift i underdånighet anföra följande:

Hvad först angår de af komitén framstälda förslag till förändrad

reglering af de kommunala beskattningsförhållandena å landet, i

hvad desamma afse ej mindre byggande och underhåll af kyrka,

B 64 Kommunal beskattning å landet. Landstingsskatt.

prestgård och tingshus, jemte häradsfängelse, än äfven de kommunala

behofven i allmänhet, så har komitén af det densamma lemnade

uppdrag visserligen egt giltig anledning att under öfvervägande

taga frågan om den kommunala beskattningen, hvarunder,

om man så vill, torde kunna hänföras byggnad och underhåll af

omförmälda allmänna hus, samt att dervid föreslå sådana förändringar,

som kunde finnas vara af behofvet påkallade i ändamål att

åstadkomma en rättvis fördelning af skattebördorna i berörda hänseenden;

men af hvad komitén anfört till stöd för sina härutinnan

framstälda förslag har Kongl. Maj:ts Befallningshafvande icke funnit

sig öfvertyg ad om rättvisan och billigheten af desamma. De betydande

meningsskiljaktigheter, som i afseende å den kommunala beskattningen

på landet inom komitén framträdt, lemna ock talande

bevis för svårigheten att, synnerligast då frågan tages i en så stor

omfattning, som i komiténs förslag skett, åt densamma gifva en lösning,

som må vara egnad att mera allmänt tillfredsställa de olika

anspråken och intressena.

Före utfärdandet af Kongl. förordningen den 29 Augusti 1843

om sockenstämmor i riket var, i fråga om landsbygden, rättigheten

att deltaga i sockenstämma uteslutande fästad vid fastigheterna,

delaktigheten beräknad efter fastigheternas storlek, och bidragen till

de kommunala behofven utgingo vanligen efter enahanda grund.

Uti Rikets Ständers underdåniga skrifvelse af den 12 Juni 1841

angående ändringar af författningarna om sockenstämma och om bildande

af kommunalstyrelser åberopades, hurusom från deltagande

i de kommunala angelägenheterna vore uteslutna flerfaldiga medlemmar,

hvilka, till följd af sin ställning i samhället, borde vara

dertill berättigade, samt att, ehuru föreskrifter blifvit gifna om ett

vidsträcktare deltagande i kostnaden för de kommunala behofven,

det likväl icke blifvit stadgadt, efter hvad grund ett sådant deltagande

skulle beräknas, men att ett stadgande härom voro af så

mycket mera vigt, som detta utgjorde en grundbestämmelse för

sammansättningen af sockenstämman. Härvid borde dock, yttrade.

Rikets Ständer, icke förbises att, sådana de kommunala angelägen

-

Kommunal beskattning å landet. Landstingsskatt. B 65

heterna dittills visat sig, de måste anses hufvudsaMigast och allmännast,

särdeles på landet, vara förenade med innehafvande af

fastighet. För dem, som derförutan vistades inom ett samhälle,

vore verkan af de anstalter, som vidtogos, beroende af vistelsens

mer eller mindre långvarighet och derigenom i många fall snart

■öfvergående. Dessa anstalter kunde således för dem icke vara af

samma vigt, som för fastighetsinnehafvarne, hvilka dervid måste

taga i betraktande ett för framtiden varaktigt bestående förhållande,

hvarföre fastigheterna borde fortfarande utgöra den hufvudsakliga

grunden för delaktighet i de kommunala angelägenheterna. Af Rikets

Ständers skrifvelse den 26 Oktober 1860, med anledning af de

utaf Kongl. Maj:t till Riksdagens pröfning öfverlemnade förslagen

till förordningar angående kommunalstyrelser, inhemtas äfven, hurusom

Rikets Ständer fasthöllo vid den förut uttalade åsigten i afseende

på bidragsskyldigheten och det förhållande, som i detta hänseende

borde förefinnas emellan innehafvande af den i mantal satta

jorden samt kommunens öfriga medlemmar, eller så att, i fråga om

de kommunala bidragen, hemmansegaren borde för samma bevillning

hafva dubbelt så stora kommunalutskylder som löntagaren och

rörelseidkaren; och sedan en snar erfarenhet gifvit vid handen, att

de i Kongl. förordningen om kommunalstyrelse på landet af den

21 Mars 1862 stadgade taxeringsgrunder för de kommunala bidragens

utgörande ledde till icke obetydliga missförhållanden, hvarigenom

löntagare och rörelseidkare oskäligen betungades, lyssnade

äfven Rikets Ständer med villighet till de framstälda motionerna om

rättelse härutinnan. Under förklarande att, då egaren af den fasta

jorden måste anses ega mera intresse för kommunens framtid än

egare af annan fastighet, löntagare eller rörelseidkare, den förre

äfven borde i förhållande till de senare vidkännas en större andel

i kommunalskatterna, äfvensom ega högre rösträtt vid kommunalfrågornas

behandling, och att, enligt Rikets Ständers förmenande,

förhållandet af fem till tio skulle närmast motsvara hvad billighet

■och rättvisa i detta fall kräfde, hemstälde Rikets Ständer hos Kongl.

Maj:t om en sådan förändring uti ofvanberörda förordning, attjord

B

5

B 66 Kommunal beskattning å landet. Landstingsskatt.

bruksfastighet, utan afseende å mantalssättning, komme att påföras

en fyrk för fem öre bevillning och derunder, samt annan fastighet,,

frälseränta och hvarje annat beskattningsföremål en fyrk för tio ör&

bevillning och derunder o. s. v. Denna förändring blef ock af Kongl.

Maj:t godkänd och den i enlighet dermed genom Kongl. kungörelsen

den 15 September 1863 faststälda beräkningsgrund för deltagandet

i bidragen till de kommunala behofvens fyllande har allt:

sedermera varit gällande och tjenat till efterrättelse.

Rättmätigheten deraf att den fasta egendomen bör till viss&

slags kommunala utgifter bidraga i högre grad, än andra beskattningsföremål,

har äfven af komitén blifvit erkänd; men det sätt,

hvarpå komitén sökt reglera den kommunala beskattningen på landet,

synes allt för mycket afvika från de grunder, med tillämpninghvaraf

densamma hittills varit ordnad.

Med åberopande deraf att alla icke personliga afgifter för fattigvård

och folkundervisning, äfvensom bidragen till de för dessa

ändamål erforderliga byggnader, utgöras efter den allmänna grunden

för kommunalutskylder, samt att detta förhållande uti viss mån

jemväl eger rum i afseende å bidragen till kyrkobyggnad, har komitén,

som ansett de personliga afgifterna till fattigvård och folkskola

böra, såsom icke vidare tidsenliga, upphöra, likasom ock dagsverksskyldigheten

efter matlag vid kyrkobyggnad, funnit sig böra

föreslå, att nu gällande stadganden i fråga om skyldigheten att

bygga och underhålla kyrka med hvad dertill hörer, deltaga i prestgårdsbyggnad

samt att bygga och underhålla tingshus, jemte häradsfängelse,

måtte förändras derhän, att deltagande i denna byggnadsskyldighet

måtte åläggas jemväl innehafvare af derifrån hittills befriade

fastigheter, äfvensom dem, livilka erlägga bevillning för inkomst

af kapital och arbete. Visserligen måste erkännas giltigheten

af de skäl, som upprepade gånger inom Riksdagen framhållits

till stöd för yrkanden om en förändring i nu gällande stadganden

angående ifrågavarande byggnadsskyldigheter, så att icke blott

den egentlige jordbrukaren, utan äfven den öfriga befolkningen af

tjenstemän, fabrikanter, handlande och handtverkare, med flere, hvilka,

Kommunal beskattning å landet. Landstingsskatt. B 67

lika med jordbrukaren, hafva nytta af de till gudstjenstens förrättande

och rättskipningens handhafvande uppförda byggnader, skulle

komma att i utgifterna för desamma deltaga; men icke mindre giltighet

lärer böra tillerkännas den mening, att ett deltagande uti

denna byggnadsskyldighet skall bestämmas efter annan grund, än

den, som finnes stadgad för deltagande i de allmänna kommunalutskylderna.

Att den år 1876 beslutade reglering, enligt hvilken

bidrag till byggande af skolhus numera skola sammanskjutas efter

de grunder, som i allmänhet gälla för kommunalutskylders utgörande,

lättare kunde genomföras, torde kunna förklaras deraf att,

utom det att skolhus icke tillhört de i byggningabalken omförmälda

allmänna hus, genom stadgande af fyrktalet såsom grund för

bidragen både till skolhusen och till skollärarn es aflöning någon

förändring till afsevärd förmån eller skada för någon särskild klass

af de skattdragande medlemmarne inom kommunen icke förorsakades.

- Skattebidragen för folkskolelärarnes aflöning utgjordes nemligen

före förändringen efter den åsätta bevillningen, eller lika för

alla beskattningsföremål, hvaremot jordbruksfastigheten för detta

ändamål nu erlägger dubbelt mot tillförene, under det att, å andra

sidan, de bidrag, som för dylik fastighet skola utgöras för byggande

och underhåll af skolhus, minskats derigenom att jemväl andra beskattningsföremål

deltaga i utgörandet af dessa bidrag.

Emot upphörandet af dagsverksskyldigheten efter matlag vid

kyrkobyggnad, hvilken dagsverksskyldighet, der den numera utkräfves,

till följd af matlagens stora olikhet drabbar ojemnt och för

de mindre bland dessa måste kännas tyngre än med billighet och

rättvisa är förenligt, har Kongl. Maj:ts Befallningshafvande icke

något att erinra; men de af komitén föreslagna beräkningsgrunder

för fyrktalssättningen anser Kongl. Maj:ts Befallningshafvande sig

icke kunna biträda. Lika med flere reservanter inom komitén anser

nemligen Kongl. Maj:ts Befallningshafvande berörda förslag vara

alltför kompliceradt samt sakna den enkelhet och lätthet vid tillämpningen,

som äro nödvändiga egenskaper hos stadganden, hvilka

årligen skola inom kommunerna å landsbygden bringas i använd

-

B 68 Kommunal beskattning å landet. Landstingsskatt.

ning, och på de af Professoren Rydin uti den af honom vid komiténs

betänkande fogade reservation anförda grunder anser Kongl.

May.ts Befallningshafvande komiténs ifrågavarande förslag, äfven med

afseende på den otillfredsställande fördelning af skattebördorna, som

antagandet af detsamma skulle komma att medföra, icke innebära

en nöjaktig lösning af den kommunala skattefrågan.

Den grundsats, enligt hvilken jordbruksfastighet bör vidkännas

dubbelt så hög kommunalskatt, som andra beskattningsföremål, synes

fortfarande böra fasthållas äfven efter grundskatternas samt rustnings-

och roteringsbesvärens afskrifning, helst den ringa tillökning

i bevillning, som, för den händelse en sådan afskrifning varder beslutad,

skulle komma att drabba jordbruksfastigheterna, icke skäligen

kan anses motsvara de derigenom vunna betydande fördelar.

Ett stöd för denna mening hemtar Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

särskildt deraf, att Rikets Ständers underdåniga skrifvelse af den

28 Oktober 1860, med öfverlemnande af ny Bevillningsstadga, ingalunda

angifver hvarken grundskatter eller rustnings- och roteringsbesvären,

eller öfriga på jorden hvilande allmänna onera af skjuts,

väghållning och inqvartering m. m. såsom grund derför att årliga

afkomsten af jordbruksfastighet icke upptagits till högre belopp än

tre procent af det uppskattade värdet, men deremot årliga afkomsten

af annan fastighet antagits till fem procent af uppskattningsvärdet.

Skälet för denna skillnad i inkomstberäkningen angifves

nemligen hafva varit att bereda afdrag för de kostnader, som med

jordbruksnäringens bedrifvande äro förenade, eller för det deri nedlagda

förlagskapital, äfvensom hänsyn till den omständighet, att

dylik egendom i allmänhet förvärfvas mindre i beräkning att å köpeskillingen

erhålla en hög ränta, än för att af en redan förvärfvad

förmögenhet med trygghet kunna påräkna en stadigvarande, om än

måttligare inkomst. Härvid har Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

icke förbisett, att enligt komiténs förslag till Bevillningsstadga,

jemte det att bevillningen för jordbruksfastigheterna skulle utgå

efter samma måttstock, som hittills varit tillämpad för all annan

fastighet, jordbruksidkaren skulle komma att i samma mån som

Kommunal beskattning å landet. Landstingsskatt. B 69

öfriga yrkesidkare beskattas för sin genom yrkets utöfning förvärfvade

behållna inkomst, eller för det belopp, hvarmed egendomens

afkastning möjligen öfverskjuter hvad som redan genom fastighetsbevillning

blifvit beskattadt. Men äfven om Bevillningsstadgan

skulle komma att förändras derhän, att jordbruksidkaren finge vidkännas

en slik inkomstbevillning, så är detta förhållande utan betydelse

för frågan om den kommunala beskattningen, enär, jemlikt

komiténs förslag, den inkomst och förmån af jordbruksfastighet,

som egaren genom bedrifvande af jordbruksrörelse förvärfvar, skulle

vid fyrktalssättningen helt och hållet undantagas.

Hvad derefter vidkommer komiténs förslag att, med ändring af

den hittills gällande lagbestämda normen för landstingsskattens utgörande,

i stället såsom grund derför måtte stadgas, att lika belopp

af ifrågavarande utskylder må åsättas hvarje ett hundra kronor af

taxeringsvärde å fastighet och hvarje fem kronor af beskattningsbar

inkomst, har Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, för att kunna bedöma

verkan af en sådan bestämmelse, anstalt följande beräkning:

Enligt generalsammandraget öfver 1870 års bevillning utgjorde

summan af alla fastighetsvärdena nämnda år......... kr. 2,165,956,376

samt totalbeloppet af den antagna beskattningsbara

inkomsten....................................................... » 126,515,644

och enligt generalsammandraget öfver 1881

års bevillning utgjorde summan af fastigheternas

uppskattade värden ............................................ » 3,062,528,037

samt totalbeloppet af den antagna beskattningsbara

inkomsten......................................................... » 240,075,517

Med tillämpning af den utaf komitén föreslagna bestämmelse

samt beräkning af ett öre i landstingsskatt för hvarje ett hundra

kronor af taxeringsvärdet och likaledes ett öre å hvarje fem kronor

af den beskattningsbara inkomsten uppkommer följande förhållande:

1870

landstingsskatt af inkomsten .

d:o af fastigheterna

kr. 253,031

» 216,595

B 70 Kommunal beskattning å landet. Landstingsskatt.

1881

landstingsskatt af inkomsten ....................................... kr. 480,151

d:o af fastigheterna ....................................... » 306,252

utvisande sålunda denna beräkning, att inkomstbidragen, bvilka

år 1870 öfverstego fastighetsbidragen med endast 36,435 kronor, år

1881 öfverstego fastighetsbidragen med icke mindre än 173,898

kronor.

Enligt generalsammandraget öfver 1870 års bevillning utgjorde

summan af den för nämnda år faststälda fastighets

bevillning

.................................................................... kr. 749,326

och summan af de för samma år faststälda in

komstbevillnings-afgifter

.................................. » 1,265,156

Enligt generalsammandraget öfver 1881 års bevillning

utgjorde summan af den för nämnda år faststälda

fastighetsbevillning........................................... » 1,103,778

och summan af de för samma år faststälda in

komstbevillnings-afgifter.

............................................... » 2,400,755

Uträknas nu landstingsskatten efter den i gällande författning

stadgade grund, med antagande af tio öre å hvarje bevillningskrona,

uppkommer följande förhållande:

1870

landstingsskatt af inkomstbevillningen ........................... kr. 126,515

d:o af fastighetsbevillningen ........................ » 74,932

1881

landstingsskatt af inkomstbevillningen ........................ kr. 240,075

d:o af fastighetsbevillningen ........................ » 110,377

Häraf framgår, att, genom antagande af den utaf komitén föreslagna

beräkningsgrund, den beskattningsbara inkomsten skulle

komma att i väsentligen högre mån bidraga till landstingsskatten

än fastigheterna; och då summan af den beskattningsbara inkomsten,

enligt erfarenhetens vittnesbörd, växer i mycket större pro

-

Kommunal beskattning å landet. Landstingsskatt. B 71

portion än summan af fastigheternas uppskattningsvärden — den förra

■summan ökades nemligen under åren 1870—1881 från 126,515,644

kronor till 240,075,517 kronor eller med omkring 90 procent, under

.det att summan af fastigheternas uppskattningsvärden, oaktadt den

■år 1879 skedda betydliga förhöjningen med icke mindre än i jemnt

tal 352,000,000, ökades med endast vid pass 42 procent eller från

■2,165,956,376 kronor till 3,062,528,037 kronor — skulle förhållandet

dem emellan blifva allt mera till nackdel för de skattskyldige, hvilka

komme att på grund af uppskattad inkomst deltaga i utgörändet af

■landstingsskatt.

Redan nu äro de bidrag till ifrågavarande skatt, hvilka erläggas

af dem, som betala inkomstbevillning, väsentligen högre än bidragen

från fastighetshevillningen, på sätt ofvanstående beräkning

utvisar; men genom antagande af den beräkningsgrund för debiteringen,

som af komitén hlifvit föreslagen, skulle missförhållandet blifva

•ännu större, och Kongl. Maj:ts Befallningshafvande finner sig, på

.grund af hvad sålunda anförts, icke kunna biträda det af komitén

i fråga om landstingsskatten framställa förslag.

Jönköping i Landskansliet den 10 November 1882.

Underdånigst

C. EKSTRÖM.

A. IL Bagge.

«6:o. Kongl, Maj:ts Befallningshafvande i Kronobergs län,

Till Konungen.

1 följd af Eders Maj:ts nådiga befallning i remiss af den 22

■sistlidne September får Eders Maj:ts Befallningshafvande härmed

B 72

Kommunal beskattning å landet. Landstingsskatt.

afgifva underdånigt utlåtande öfver Skatteregleringskomiténs i bifogadt

betänkande framstälda förslag dels angående den kommunala,

beskattningen a landet dels ock angående landstingsskatt; dervid

Eders Maj:ts Befallningshafvande har att förutsätta föreslagen afskrifning

af grundskatter och indelningsverk, sedan anordningar för

åstadkommande af ett fullt betryggande försvar blifvit faststälda,,

äfvensom sådan bevillningsförordning, som af Skatteregleringskomitén

blifvit föreslagen; och

dä genom berörda afskrifningar innehafvarne af jordbruksfastighet

skulle å öfrige samhällsmedlemmars bekostnad tillskyndas särdeles

afsevärd vinst;

då innehafvarne af jordbruksfastighet skulle, vid tillämpning af

den föreslagna bevillningsförordningen, än mera än hittills kunna

genomdrifva sådan fastighets asättande af lägre taxeringsvärde, än

rätteligen vederborde;

dä, enligt komiténs förslag, inkomst af jordbruksrörelse, ehuru

bevillning derför erlades till staten, ej borde särskildt åsättas fyrktal;- då ostridigt torde vara, att den, som disponerar ett kapital af

t. ex. 8,000 kronor och nedlägger detsamma i en jordbruksfastighet,,

har bättre tillfälle att försörja sig och de sina samt, under i öfrigt;

lika förhållanden, äfven större skatteförmåga, än den, som, förfogande

öfver samma kapital, nedlägger detsamma i annan fastighet,,

som gifver i behållen hyresafkomst 400 kronor, äfvensom don, hvilken

af kapital eller arbete tillgodonjuter en inkomst af 400 kronor;,

och då fastighet, såsom egande mera tryggadt bestånd samt till

sin afkomst icke underkastad så många vanskligheter som de mera

rörliga beskattningsföremålen, kapital och arbete, torde böra draga

jemförelsevis större andel i skatt;

finner Eders Maj:ts Befallningshafvande den af komitén föreslagna

allmänna fördelningsgrunden i afseende å den kommunala

beskattningen å landet, att en fyrk skulle motsvara 125 kronor af

jordbruksfastighets taxeringsvärde, 150 kronor af annan fastighets

taxeringsvärde samt 10 kronors inkomst af kapital och arbete, icke

innebära full billighet och rättvisa, utan böra i så måtto jemkas,.

Kommunal beskattning å landet. Landstingsskatt. B 73

att i berörda fördelningsförslag 100 kronor af en jordbruksfastighet

anses motsvaras af en fyrk, äfvensom att alla uttaxeringar för sådana

allmänna byggnader å landet, som omförmälas i 1, 2 och 4

§§ af 26 kapitlet byggningabalken, skola drabba endast fyrkar för

fastighet, hvartill dock frälseränta, såsom mera jemförlig med ouppsägbart

kapital än fastighet, icke torde böra räknas.

Beträffande föreslagen grund för fördelning af landstingsskatt

synas förberörda skäl, äfvensom den särdeles beaktansvärda omständigheten,

att de flesta landstings medlemmar till större delen och

inom Kronobergs län nästan uteslutande äro innehafvare af jordbruksfastighet

samt att den landstingsskatt, som af dem beslutas,

egentligen afser gagn för innehafvare af jordbruksfastighet och deras

underhafvande, skäligen föranleda dertill, att grunden för landstingsskatts

fördelning bör vara enahanda, som för kommunalbeskattning

blifver stadgad.

Yexiö i Landskansliet den 18 November 1882.

Underdånigst

G. WENNERBERG.

C. A. Holmberg.

7:o. Kongl. Majits Befallningshafvande i Kalmar län,

Till Konungen.

Genom nådig befallning i remiss den 22 sistlidne September

har Eders Kongl. Maj:t infordrat Länsstyrelsens underdåniga utlåtande

öfver Skatteregleringskomiténs i afgifvet betänkande framstälda

förslag dels angående den kommunala beskattningen å landet, dels

ock angående landstingsskatt. Till åtlydnad häraf får Länstyrelsen

nu i underdånighet yttra sig i ämnet.

B 74 Kommunal beskattning å landet. Landstingsskatt.

Till en början kan Länsstyrelsen, beträffande frågorna om förändrade

grunder för utgörande af de besvär, hvilka afse byggnad

af kyrka med livad dertill hörer, af prestgård samt af tingshus och

bäradsfängelse, icke undertrycka den åsigten, att, då don utredning,

som komitén sökt härutinnan åstadkomma, synes, så vidt handlingarna

utvisa, beröra förhållandena allenast sådana de visat sig under

ett enda år, 1878, men för tillförlitligt bedömande huru nu gällande

stadganden verka i fråga om dylika i allmänhet endast periodiskt,

med längre tiders mellanskof, till utgörande förekommande

besvär, undersökning, omfattande en rymligare tid, bort vara af

nöden, samma utredning icke kan tillerkännas den grundlighet och

omfattning, som erfordras för pröfning, i hvilken mån och på b vilket

sätt förändring i hittills bestämda grunder för utgörande af dessa

besvär verkligen må vara af behof och billighet påkallad. Då härtill

kommer, att frågan om kyrkobyggnadsbesväret blifvit helt nyligen

ordnad genom nådiga förordningen den 4 November 1876, utan

att, Länsstyrelsen veterligt, klagan försports öfver de derigenom för

samma byggnadsskyldighets fullgörande faststälda förändrade grunder,

hvilka för öfrigt synas böra underkastas någon tids ytterligare

pröfning i erfarenhetens belysning, innan man företager sig att ånyo

förändra dem; — att den jemkning i prestgårdsbyggnadsbesväret,

som må befinnas behöflig, desto hellre torde kunna i och för sig

utan sammanblandning med andra ämnen finna sin lösning, som

frågan om byggnad af de ecklesiastika boställena redan länge varit

bearbetad och för närvarande torde bero på Eders Kongl. Maj:ts

åtgärd; samt att, enär Länsstyrelsen, — som för sin del anser

öfverflyttning af åliggandet att bygga tingshus och häradsfängelse

från häradet till staten icke böra möta annat hinder än den dermed

antagligen förbundna faran af byggnadskostnadens fördyrande, hvaremot

dock nödiga korrektiv torde kunna beredas, — förmenar det

slutliga afgörandet af denna fråga, hvarom hittills meningarna inom

riksdagen varit mycket delade, utan våda kunna anstå, till dess att

densamma kan tagas under ompröfning i sammanhang med spörsmålet

om häradsrätternas organisation vid den pågående bearbet

-

Kommunal beskattning å landet. Landstingsskatt. B 75

ningen och slutliga ordnandet af domstolsväsendet och rättegångssättet,

finner Länsstyrelsen sig sakna anledning att tillstyrka

godkännande af komiténs nu framstälda förslag till grunder för

ifrågavarande besvärs framtida utgörande.

Yidkommande den egentliga kommunala beskattningen å landet

har Länsstyrelsen väl icke något att erinra mot komiténs förslag

att fyrktalssättningen beräknas icke efter bevillningen, utan efter

taxeringsvärdet å fastighet och belopp af beskattningsbar inkomst.

Men att den af komitén föreslagna proportionen mellan de nämnda

skatteobjektens betalningsskyldighet är den riktiga, kan Länsstyrelsen

deremot icke inse. Det synes nemligen Länsstyrelsen vara

uppenbart, att innehafvarne af fastigheterna eller med andra ord

af det under tidernas lopp i fastigheterna nedlagda s. k. fasta eller

orörliga kapitalet äro, till följd af det senares införlifvande med

kommunens område samt deraf följande oafvisliga behof af de kommunala

inrättningarna, i vida högre mån beroende och intresserade

af kommunens funktioner, än de personer, hvilka icke äro med

kommunen förenade genom det starka band, som fastighetskapitalet

alstrar, utan allenast af annan mer eller mindre tillfällig anledning

bo inom kommunens gränser, vare sig att deras subsistens grundar

sig å afkastning af rörligt kapital eller å deras arbete. Deruti lärer

väl den väsentligaste, om också icke den enda, orsaken förefinnas

dertill, att städse den fasta egendomen, åtminstone jordbruksfastigheten,

hittills ansetts böra draga en vida drygare del af den kommunala

skattebördan än de öfriga skatteobjekten. Yid sådant förhållande

och då lång erfarenhet visat, —- hvad äfven ligger i sakens

natur —, att den fasta egendomen genom deri successivt nedlagdt

kapital vinner i produktionskraft och till följd häraf stiger i värde,

under det att det rörliga kapitalets relativa betydenhet städse förminskas

till följd af penningevärdets fortgående fall, och den penningeinkomst,

hvarmed arbetet lönas, af samma anledning tenderar

att förlora i förmåga att betrygga existensvilkoren, synes det i och

för sig icke lätt att förklara, hvarföre anspråk nu framträda på

minskning i den andel af kommunalskatt, som åligger jordbruks

-

B 76 Kommunal beskattning å landet. Landstingsskatt.

fastigheten. Något för en sådan förändring talande skäl torde åtminstone

icke vara af komitén anfördt. Ännu oförklarligare förefaller

det, att sådana anspråk förspörjas på samma gång som det

ifrågasattes ej mindre att genom afskrifning af grundskatterna bereda

den nu lefvande generationen af jordegare en betydande fördel och

statsverket en förlust, som, om den än i någon män kunde kompenseras

genom höjd bevillning å jordbruksegendom, likväl i väsentlig

mån skulle ersättas statsverket medelst stegrad beskattning å

andra medborgare, än äfven att, för utsigten att kunna bilda en för

fosterlandets sjelfständighet mera betryggande härordning än den

nuvarande, från jorden aflyfta rustnings- och roteringsbesväret utan

särskild godtgörelse från jordegarne, under det att desse dock icke

komme att draga större andel af den nya organisationens börda än

samhällets öfriga medlemmar. I betraktande häraf och enär, såsom

äfven inom komitén erinrats, komiténs förslag till fyrktalssättning,

utom det att detsamma är beroende af den utgång förslaget angående

den allmänna bevillningen kan erhålla, är mera inveckladt, än

som med möjligheten af dess behöriga tillämpning å landsbygden

synes vara förenligt, kan Länsstyrelsen icke heller förorda nådigt

afseende å omförmälda förslag till förändring af nådiga förordningen

om kommunalstyrelse å landet.

För att åstadkomma en efter de förändrade omständigheter, som

skulle inträda med grundskatternas samt rustnings- och roteringsbesvärens

afskrifning, mera rättvis och billig fördelning af kommunalskatten,

anser Länsstyrelsen, som, med hänseende till den betydliga,

alltjemt fortgående utveckling industrien ernått och det stora

inflytande densamma i följd häraf utöfvar å alla de kommunala förhållandena,

förmenar fast egendom, hvarmed jordbruk icke är förenadt,

böra i samma proportion som jordbruksfastighet deltaga i de

kommunala utskylderna, det kunna såsom lämplig norm för kommunalskattens

fördelning, åtminstone tills vidare, bestämmas, att, på

sätt äfven medlemmar af komitén hemstält, all fastighet skall till

de kommunala utgifterna bidraga i dubbelt mått mot inkomst af

kapital och arbete; dervid Länsstyrelsen dock underdånigst erinrar

Kommunal beskattning å landet. Landstingsskatt. B 77

om den åsigt, Länsstyrelsen tillförene uttalat angående billigheten

deraf, att inkomst af arbete icke beskattas lika tungt som inkomst

af kapital.

Slutligen, i fråga om landstingsskatten, hvilken till sin natur

är alldeles likartad med den öfriga kommunalskatten, anser Länsstyrelsen

den förra i och med inträdet af det ifrågasatta nya beskattningssystemet

böra fastställas att utgå efter alldeles enahanda grunder,

som blifva gällande för utgörandet af den senare.

Kalmar i Landskansliet den 6 November 1882.

TJnderdånigst

G. J. EDBLSTAM.

C. A. Palme.

8:o. Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Gotlands län.

Till Konungen.

Med anledning af Eders Kongl. Maj:ts nådiga remiss den 22

sistlidne September, hvarigenom Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

fått sig förelagdt att före den 22 i denna månad inkomna

med underdånigt utlåtande angående Skatteregleringskomiténs förslag

dels angående den kommunala beskattningen å landet dels ock

angående landstingsskatt, får Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

nu berörda nådiga föreläggande fullgöra.

Ända till år 1842, då vår i viss mån ännu gällande folkskolestadga

utkom, hafva de kommunala utskylderna, med undantag af

vissa personliga afgifter och matlags-prestationer, uteslutande utgått

af den i mantal satta jorden. I afseende å de direkta skatterna till

staten och andra allmänna onera har förhållandet från äldsta tider

i allmänhet varit enahanda. Under senare tider synes dock lag

-

B 78 Kommunal beskattning å landet. Landstingsskatt.

stiftningen hafva gått ut på att lindra pålagorna för jorden och att

lägga dem äfven på andra beskattningsföremål. Att sådant i viss

mån bort ske kan icke bestridas, enär så småningom allt mer och

mer kapitalbildningen i synnerlig grad stegrats och de af denna

kapitalbildning beroende öfriga näringarna till en förut ej anad utsträckning

uppblomstrat. Rättvisan fordrade alltså, att kapitalet och

dessa öfriga näringar jemväl i sin mån borde bidraga till såväl

statens som kommunens utgifter, helst dessa utgifter, i den mån

landets välstånd genom samtliga näringarnas uppblomstring tilltog,

i samma mån stigit. De bidrag, som de olika näringarna och kapitalet

böra lemna till dessa utgifters bestridande, torde dock böra

lämpas efter den nytta, som hvardera näringen tillskyndas af de

behof, för hvilkas fyllande bidragen skola utgå, i förhållande till

hvarje närings omfång och beskaffenhet att lemna inkomst åt dess

idkare. Granskas nu närmare de olika behof, som genom beskattningen

skola fyllas, så visar det sig deraf, att ett stort antal af

dessa uteslutande äro till jordbrukets gagn och att denna näring af

de öfriga hafva minst lika och oftast öfvervägande gagn mot andra

beskattningsföremål. Häraf torde ock. böra följa, att jordbruksnäringen

i vida högre mån än öfriga näringsgrenarne bör taga andel uti landets

beskattning. Att uppgöra en fullständigt exakt proportion emellan

de olika beskattningsföremålens deltagande i de olika skattebördorna

eller i skattebördorna i sin helhet är omöjligt; men den åsigten

torde dock af en opartisk granskare anses vara den rätta, att jordbruksnäringen

proportionsvis bör draga, om icke en flerdubbel, så

åtminstone en dubbel börda mot inkomst af kapital och arbete.

På proportionen af den kommunala beskattningen de olika beskattningsföremålen

emellan torde i viss mån inverka den reglering,,

som nu föreslagits angående skattebördorna till staten, enär, om en

allmän reglering af skattebördorna till kommunen nu skall göras

och om en del af skattebördorna till staten skulle, hvad som ock

i viss mån föreslagits, kastas på kommunen såsom en kommunal

börda, sådant beslut i väsentlig mån kan och bör inverka på den

skatteproportion, som skall inom kommunerna drabba de olika be

-

Kommunal beskattning å landet. Landstingsskatt. B 79

skattningsföremåletf. Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande finner

derföre för sin del, att fråga om omreglering af den kommunala

beskattningen bör anstå intill dess den ifrågasatta omregleringen

af skatter till staten och andra allmänna onera försiggått.

Skulle emellertid denna åsigt icke nådigst godkännas och skulle

Eders Kongl. Maj:t alltså finna lämpliga tidpunkten redan nu vara

inne att lagstifta om den kommunala beskattningen i de delar,

hvarom fråga är, så torde Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

tillåtas i underdånighet derom erinra följande:

rörande de mindre kommunernas beskattning på landet.

På sätt ofvan är vordet anmärkt har, sedan 1842 års folkskolestadga

utkom, jordbruket i månget hänseende vunnit lindring,

från pålagor och besvär i det att ej mindre, jemte det kronobrefbäringen

såsom onus för jordbruket alldeles upphört, statsverket

öfvertagit kostnaden till någon del för skjutsningsbesväret, än äfven

på kommunalbösbattningen i allmänhet och sålunda på samtliga beskattningsföremål

blifvit lagda dels viss andel i kostnaden för skjutsbesvärets

uppehållande, dels vissa utgifter för kronofjerdingsmannabestyret,

dels de hufvudsakliga utgifterna för kommunernas fattigvård,

dels ock de väsentligaste kostnaderna för folkskolorna. Dessutom

har den i mantal satta jorden vunnit någon lindring i utgifterna för

kyrkobyggnad med hvad dertill hörer derigenom, att dessa utgifter

numera jemväl skola drabba all fast egendom. Genom gällande

kommunalförfattningar af år 1862 hafva derjemte alla kommunala

utgifter, som förut legat hufvudsakligen å jorden, blifvit bestämda

böra utgå i viss proportion efter andra artikelns bevillning. Bedan

dessa bestämmelser hafva haft till följd, att, på samma gång en

väsentlig lindring redan medgifvits åt den i mantal satta jorden,

öfriga beskattningsföremål och bland dessa synnerligast inkomst af

kapital och arbete fått vidkännas stora skatteutgifter för förhållanden,

hvartill de förut ej skattat. Såsom ett exempel härpå torde kunna

anföras, att sedan, enligt tillgängliga handlingar, inom en kommun

uti länet fattats beslut om uppförande af en byggnad för folkskolan,

för hvilken byggnad ett uppgjordt kostnadsförslag upptagit utgifterna

B 80 Kommunal beskattning å landet. Landstingsskatt.

till 8,637 kronor 75 öre, hade detta skolhus blifvit färdigbygdt utan

att församlingen, som består af 15 7/s hela mantal, till denna byggnads

uppförande upptagit något lån att på längre tid återbetalas.

Enligt 1881 års taxeringslängder för sagda socken hade jordbruksfastighet

blifvit åsatt bevillning efter andra artikeln till sammanlagdt

belopp af 135 kronor 71 öre och inkomst erhållit sådan bevillning

med 122 kronor 41 öre, af hvilken senare en person debiterats

med 22 kronor 41 öre, en annan med 80 kronor och vissa andra

personer med tillsammans 20 kronor. Eör annan fastighet eller för

inkomst af rörelse var ingen det året inom socknen taxerad. Följaktligen

skulle enligt gällande kommunallag jordbruksfastigheten

för 135 kronor 71 öre i bevillning påföras 2,715 fyrk och inkomst

för 122 kronor 41 öre 1,225 fyrk samt hela socknen alltså tillsammans

3,940 fyrk. Resultatet häraf blifver, att fastigheterna efter

denna beräkning skulle till folkskolebyggnaden såsom kommunalskatt

bidraga med 5,947 kronor 8 öre och inkomst öied 2,690 kronor

67 öre. För inkomst skulle den till 22 kronor 41 öre i bevillning

uppskattade personen till byggnaden bidraga med 495 kronor

2 öre, den till 80 kronors bevillning med 1,757 kronor 15 öre och

de öfriga till 20 kronors bevillning taxerade personerna med tillhopa

438 kronor 50 öre. Dessa för inkomst beskattade personer

hafva alltså genom 1876 års lagförändring ensamt i fråga om pålagor

till folkskolan skolat drabbas af en öfver höfvan dryg utgift,

som före 1877 icke för dem skulle hafva ifrågakommit. Detta för

•ofvan anförda kommun angifna fall är icke enstaka, utan förekomma

sådana tidt och ständigt och hafva äfven utgjort föremål vid denna

länsstyrelse för klagomål. Det kan visserligen invändas, att församlingen,

då stora utgifter på en gång skolat förekomma, hade sig

sjelf att skylla, då den icke beslutat upptagande af ett amorteringslån

att på längre tid återgäldas; men om församlingens fastighetsegare

bestå af personer med mindre egendomar och dessa vilja på

en gång gälda kostnaden för byggnadens uppförande samt förmå,

såsom här är fallet, öfverrösta öfriga församlingsmedlemmarna, måste

Kommunal beskattning å landet. Landstingsskatt. B 81

dessa senare underkasta sig pluralitetens beslut. Ingen myndighet

ian sådant beslut ändra, om laga former iakttagits.

Skulle emellertid nu, på sätt föreslaget blifvit, dels kostnaden

för vägunderhållet, kyrkobyggnad med hvad dertill hörer, prestgårdsbyggnad

samt tingshus och häradsfängelsebyggnad äfven läggas på

alla beskattningsföremål, dels de flesta personela afgifterna och matlagsprestationer

försvinna och motsvarande belopp jemväl öfverföras

på samtliga beskattningsföremålen, dels rustnings- och roteringsbördan,

som jemväl förut endast hvilat på jorden, till hufvudsaklig

del äfven blifva en allmän kommunal börda, dels ock slutligen genom

.grundskatternas afskrifning ytterligare nya pålagor komma att drabba

alla beskattningsföremål, torde det vara uppenbart, att den i mantal

natta jorden komme att göra en altför oskäligt stor vinst på öfriga

heskattningsföremålens bekostnad; och måhända skulle, om de olika

iomitéernas samtliga förslag komme att vinna godkännande, andra

näringar än jordbruksnäringen, hvilka andra näringar i sin mån äro

för staten lika mycket oumbärliga som jordbruket, blifva i en allt

för hög grad hämmade i sin fortgång och utveckling, allt genom de

nya skattebördor, som på dem vilja öfverflyttas.

Om det emellertid ändock skulle pröfvas skäligt, att alla beskattningsföremål

skola taga del i alla kommunala skattebördor, så torde

dock mera hänsyn, än som skett genom de olika komitéernas förslag,

tagas till det större gagn, som jordbruket och dernäst måhända

annan fastighet hafva att påräkna af de skattetitlar, för hvilka dessa

skattebördor utgöra föremål. Det torde nemligen icke kunna jäfvas,

att fattigvårdstungan å landet i de allra flesta fall härleder sig deraf,

att personer,, hvilka tillhört arbetsklassen och blifvit utslitna eller

stödfallna under arbete i jordbrukets tjenst, af sådan anledning

kommit fattigvården till last; att folkskolorna på landet äfven anlitas

proportionsvis vida mera af jordbruksklassens och dess arbetares

barn, än af andra yrkesidkare och kapitalisterna; att jordbruket

samt grufvor och fabriker af de allmänna farvägarne och andra

kommunikationsanstalter, hvartill pålagor erfordras, hafva större gagn

än andra yrkesidkare och den, som skatta för kapitalet; att skjuts

B

6

B 82 Kommunal beskattning å landet. Landstingsskatt.

tungan, sådan den nyligen blifvit reglerad, numera icke är något

nämnvärdt onus för jordbrukaren, utan tvärtom på de flesta ställen,

lemnar honom förtjenst; och att inånga andra föremål, för hvilka

skatter inom kommunen erfordras, äro till öfvervägande del för

jordbruket och dess binäringar gagneliga.

Öfverväger man noggrant alla dessa förhållanden och sammanföras

samt jemföras dessa med hvarandra, och uppdelar man dem i

afseende å det gagn, som derigenom tillföres ena eller andra slaget:

af beskattningsföremål, så måste det nogsamt finnas, att jorden har

flerdubbel nytta af de allra flesta föremål, hvartill kommunala pålagor

erfordras. Efter denna nytta bör väl också vidden af de

olika beskattningsföremålens deltagande i sagda pålagor mätas?

Att ställa »annan fastighet» dervid lika högt med jordbruksfastighet

torde dock icke vara skäligt, helst »annan fastighet» på landet mer andels

består af byggnader, som äro uppförda för och förenade med.

bedrifvande af näring, hvarför särskild beskattning skall utgöras.

Det är svårt att, om under nuvarande förhållanden alla kommunernas

pålagor på en gång skola regleras och då för de flesta,

fall en gemensam grund för dem skall uppletas, träffa någorlunda

den rätta. Genom det slut, hvartill komiterade dervid kommit, harv

enligt Eders lvongl. Maj:ts Befallningshafvandes åsigt, det rätta och

billiga på långt när icke träffats. Deras beräkningar rörande utfallandet

af skatterna inom en normalkommun visar endast förhållandet

såsom det efter nu gällande beskattningslagar skulle utfalla

jemfördt med förhållandet enligt den af komiterade rörande kommunalbeskattningen

föreslagna grund; men det är icke dessa förhållanden,

som skola med hvarandra jemföras, om man skall komma,

till ett rättvist slut i denna högst vigtiga beskattningsfråga, utan

det är, hvad komiterade hittills icke utredt, proportionen mellan det.

ena och det andra beskattningsföremålets mer eller mindre öfvervägande

gagn af ena eller andra kommunalbehofvet, för hvilka utskyld

erna skola utgå.

Såsom följd af hvad Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

ofvan emot komiterades förslag rörande den kommunala beskatt

-

Kommunal beskattning å landet. Landstingsskatt. B 83

ningen på landet erinrat, och då Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

alltså icke för sin del anser sig kunna till bifall förorda

omförmälda förslag, vågar Eders Kong], Maj:ts Befallningshafvande,

under förutsättning att redan nu, och förinnan de på dagordningen

stående skattefrågorna blifvit lösta och förinnan deras inverkan på

landets beskattning i allmänhet kan bedömas, frågan om kommunalbeskattningen

skall i sin helhet regleras, underdånigst hemställa,

att jordbruksfastighet må påföras en fyrk för uppskattadt värde till

belopp, ej öfverstigande åtminstone 100 kronor, två fyrkar för belopp

utöfver 100 kronor till och med 200 kronor o. s. v. samt att öfriga

beskattningsföremål, på sätt komiterade föreslagit, påföras annan

fastighet och frälseränta en fyrk för uppskattadt värde till belopp,

ej öfverstigande 150 kronor o. s. v. och beskattningsbar inkomst

en fyrk för belopp, ej öfverstigande 10 kronor o. s. v., allt med de

undantag, hvarom förslaget i punkten B) mom. a) omförmäler.

Beträffande deremot det från fyrktalssättning föreslagna undantaget

i mom. b) rörande inkomst af jordbruks rörelse,så finner Eders

Kongl. Maj:ts Befallningshafvande komiterade ingalunda hafva gifvit

något giltigt skäl dertill, att sådan inkomst bör från kommunal

beskattning befrias. Etgör detta beskattningsföremål en särskild

inkomst utöfver den skatt, som sjelfva jordbruksfastigheten för sig

bör bära, så synes ock rättvist, att denna inkomst bör lika med

annan inkomst uti beskattningen deltaga. Komiterades skäl för

sitt förslag härutinnan —• nemligen att det vore »enklare och naturligare»

att beräkna det för jordbruksfastigheten uppkommande fyrktal

omedelbart på sj elfva fastigheten i sammanhang med dess fastighetsfyrk,

och att, om sådan inkomst beskattades, »en sådan bestämmelse

i och för sig vore egnad att väcka ett ganska stort missnöje»

— synas icke vara synnerligen afsevärda; ty, i det fall att inkomst

af jordbruk skulle komma att i kommunalbeskattning deltaga, blefve

beräkningen, enligt Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes åsigt,

både enkel och naturlig, och hvad »missnöjet» öfver sådan beskattning

beträffar, så varder, om komiterades förslag i sin helhet af

riksdag godkännes, missnöjet säkerligen vida högljuddare från mot

-

B 84 ''Kommunal beskattning å landet. Landstingsskatt.

sidan och måhända ock mera berättigadt. Eders Kongl. Maj:ts

Befallningshafvande hemställer alltså, att omförmälda moment b)

måtte utgå.

Emot punkten C) har Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

ingen anmärkning att göra.

Hvad beträffar öfriga förslaget framställes endast don anmärkning,

att, om Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes nyss ofvan

gjorda framställning om jordbruksinkomsts deltagande i beskattningen

godkännes, formulären för längder m. m. i enlighet dermed

måtte bestämmas.

Rörande landstingsskatten.

Hvad denna beskattning vidkommer, så anser Eders Kongl.

Maj:ts Befallningshafvande, att sådan kommunalbeskattning som

landstingsskatt bör göras likstäld med all annan kommunalbeskattning.

Mgot giltigt skäl till en motsatt åsigt finnes icke, om beskattningsgrunden

skall bestämmas efter det gagn, som de olika

beskattningsföremålen hafva af de kommunala behof, till hvilkas

fyllande skatten skall utgå. Yid granskning af den årligen utkommande

»tidskriften för Sveriges landsting och större kommuner»

visar sig nemligen, att de väsentligaste anslagen lemnats till sjukvården

i allmänhet, till veterinärers aflönande, till vägarbeten såväl

jernvägar som allmänna farvägar och de senares underhåll inom

vissa orter, till skjutsningens upprätthållande, till hästpremiering,

landtbruksskolor och folkhögskolor, till folkskolorna och andra undervisningsanstalter,

till länsagronoms och dikningsförmäns aflönande,

till bymejeris inrättande, till vattendrags upprensande, till hydrografiska

och geologiska undersökningar, till skogsvård och skogsskolor,

till skottpenningar för rofdjurs och skadedjurs dödande, till

slöjdundervisningens befrämjande, till fiskerinäringens förkofran

samt till fornminnesföreningar, skarpskytteföreningar och befrämjande

af lifränte- och kapitalförsäkringsanstalter äfvensom gröfre brotts

upptäckande. Detta visar nogsamt, att väsentlig, om icke väsentligaste

delen af dessa anslag kommit jordbruksnäringen till godo

Kommunal beskattning å landet. Landstingsskatt. B 85

sålunda, att en del af anslagen uteslutande gjorts till befordrande

af denna näring och de öfriga anslagen varit nyttiga minst lika

mycket för jordbruksnäringen som för andra näringar och kapitalisten,

hvilken senare i allmänhet deraf haft minsta gagn.

Af sådan anledning och då dertill kommer, att, för den händelse

komiterades förslag till förordning angående bevillning af fast egendom

och af inkomst vinner godkännande, bestämmelsen uti 22 §

af nya skjutsstadgan skulle upphöra- att gälla derutinnan, att jordbruksfastighet

skall, såsom nu är förhållandet, till skjutsentreprenaderna

bidraga med dubbelt emot andra beskattningsföremål, såsom

följd hvaraf och då alla beskattningsföremål skulle komma att

lika uti denna beskattning deltaga, jordbruksfastighet på ny lagförändring

i berörda riktning skulle göra en väsentlig vinst, finner

sig Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande af rättvisa och billighet

manad underdånigst hemställa, att grunden för landstingsskattens

utgörande måtte blifva densamma, som Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

föreslagit såsom grund för kommunala beskattningens

uttaxerande inom de mindre kommunerna.

Då nu skall regleras angående landstings- och socknekommuners

beskattning och jemväl lem nas vissa bestämmelser om en annan

kommunal beskattning, nemligen om skyldigheten att hålla

tingshus och häradsfängelse, hvarför debitering skall ske inom härad

eller tingslag, så, ehuru komiterade uraktlåtit derom göra förslag,

tillåter sig dock Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande erinra,

att i afseende å såväl sättet att uttaxera och uppbära sistnämnda

utskyld, som äfven grunden och sättet för besluts fattande,

debitering och uppbörd rörande vissa andra kommunala afgifter,

hvilka skola utgå af härad eller visst länsdistrikt, såsom för bostad

och aflöning åt visse distriktsläkare m. m., finnas inga lagbestämmelser

gifna, hvadan följden i praxis varit, att slika afgifter ån utdebiterats

och uttagits i sammanhang med kronoutskylderna, såsom

B 86 Kommunal beskattning å landet.'' Landstingsskatt.

förhållandet inom de flesta län varit med afgifterna för underhåll af

tingshus och häradsfängelse äfvensom öfriga för häradet gemensamma

utgifter, och ån hafva myndigheterna, derest beslut derom

icke fattats af skattskyldiga, meddelat stadgande om sättet och grunden

för debitering och upphörd, dervid vanligen kommunalförvaltningen

fått förständigande att afgifterna inom kommunen uppbära

och för vederbörande redovisa.

Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande hemställer derföre underdånigst,

att bestämmelser i omförmälda hänseenden måtte genom

lag varda gifna.

Landskansliet i Wisby den 20 November 1882.

Underdånigst

HUD. HORN.

Johan Hambrceus. Johan Gardell.

9:o. Kongl, Maj:ts Befallningshafvande i Blekinge län,

Underdånigt utlåtande.

Såsom infordradt utlåtande öfver Skatteregleringskomiténs uti

afgifvet betänkande framstälda förslag angående dels den kommunala

beskattningen å landet och dels landstingsskatt, får Eders

Maj:ts Befallningshafvande, efter tagen kännedom om de olika förslagen

äfvensom om innehållet af de reservationer, som rörande förslagen

blifvit afgifna, i underdånighet anföra följande.

Kommunal beskattning å landet. Landstingsskatt. B 87

Beträffande först

A) Den kommunala beskattningen. å landet, så torde det tillåtas

Eders Maj:ts Befallningshafvande att behandla förslagen i den ordning,

desamma förebomma uti komiténs betänkande.

Eders Maj:ts Befallningshafvande öfvergår alltså till förslaget

förande

l:o) Kyrkobyggnad med, livad dertill hörer. Enligt 26 kapitlet

1 § Byggningabalk®^ sådant detta lagrum lyder genom Kong],

förordningen den 4 November 1876, åligger det egare eller innehafvare

af fast egendom att efter samma grund, som är bestämd

för kommunala utsbylder, utgöra byggnadsvirke, körslor och annan

kostnad till ifrågavarande byggnad, hvaremot erforderliga dagsverken

utgå efter matlag. Jemlikt Skatteregleringskomiténs förslag

skulle kostnaderna utgå efter samma grund, som komitén för utgörande

af kommunalutskylder i allmänhet föreslagit.

Då emellertid detta byggnadsbesvär allt hittills i väsentligaste

grad hvilat på jorden, synes det vara obilligt, att vid detsammas

öfverflyttande jemväl på andra beskattningsföremål enahanda grund

följes för detsammas framtida utgörande, som för utgifterna i allmänhet

till kommunen. Det obilliga i ett sådant ordnande framgår

ännu bjertare vid besinnandet af det förhållande, att, på det andra,

jorden ensam vidlådande skatter, nemligen grundskatterna samt

rustnings- och roteringsbesväret, må kunna afskrifvas, och på det

ntt tidsenligt försvar må kunna ordnas, ersättningen för den minskade

inkomst till och ökade utgift för staten, som sålunda föranledes,

är vorden föreslagen att fördelas jemväl på andra beskattningsföremål

än jordbruksfastighet. Om derföre under sådana förhållanden,

om hvilka det dock icke nu tillkommer Eders Maj:ts Befallningshafvande

att yttra sig, aflyftningen af nu ifrågakomma, af statsmakterna

så nyligen ordnade besvär och detsammas fördelande jemväl

på andra skatteföremål skall genomföras, måste densamma verkställas

på ett för inkomstbeskattningen icke allt för betungande

sätt. Det är visserligen framhållet, att denna byggnadsskyldighet

så sällan ifrågakommer och att kostnaden för densamma vanligen

B 88 Kommunal beskattning å landet. Landstingsskatt.

utgår under loppet af många år. Sådant hindrar dock icke, att

byggnadsskyldigheten, när den inträder, ändock kan kännas tryckande

för dem, som under hela eller större delen af ljfvet utaf

kostnaden för densamma besväras, och i all synnerhet måste förhållandet

blifva sådant beträffande dem, som för inkomstbeskattning*

varit fria från, men nu måste taga del i denna byggnadskostnad.

Eders Maj:ts Befallningshafvande kan derföre ej finna annat än att,

en rättvis fördelning af detta besvär endast åstadkommes derigenom,,

att vid detsammas utgörande fastighet i förhållande till taxeringsvärdet

deri deltager dubbelt emot den beskattningsbara inkomsten.

Visserligen har emot en sådan anordning, som den nu föreslagna,

blifvit anmärkt, att derigenom skulle föranledas två särskilda

debiteringsgrunder och att sådant, efter hvad erfarenheten

visat, skulle leda till svårigheter och en oriktig tillämpning. Det

må nu så vara. Gent emot det förhållandet åter, att nu ifrågasatta

skatteordnande skulle orättvist drabba ett särskildt skattefö remål,,

torde dessa betänkligheter icke böra tillmätas något afgörande inflytande

vid bedömandet af den verkan, förslaget anses medföra.

Emot komiténs förslag, att den i lag stadgade dagsverksskyldigheten

efter matlag bör försvinna, har Eders Maj:ts Befallningshafvande

ej något att erinra.

I ordning härefter förekommer frågan

2:o) Om prestgårds byggnad. Eu gällande lag i Byggningabalken,

26 kap. 2 §, stadgar härom, att prestgård skola alla bygga efter

gårdantalet, eller, hvilket är detsamma, efter hemmantalet. Jemväl

beträffande detta besvär har Skatteregleringskomitén föreslagit,,

att detsamma skulle utgöras efter enahanda grund, som för kommunalutskylder

äro föreslagna.

Som detta besvär i regel hvilar på jorden, kan Eders Maj:ts

Befallningshafvande, då detsammas öfverflyttande jemväl på andra,

beskattningsföremål nu ifrågasättes, icke af förut, beträffande kyrkobyggnad,

angifna skäl biträda komiténs förevarande förslag.

Dessutom förefaller det Eders Maj:ts Befallningshafvande, som

med aflyftningen af detta besvär, för utgörandet hvaraf så många

Kommunal beskattning å landet. Landstingsskatt. B 89

friheter och undantag kunna åberopas och hvilka skulle komma att

qvarstå, gerna kunde anstå så länge tills, efter fullständig utredning

och deraf föranledda, erforderliga öfverenskommelser och regleringar,

en lagstiftning i ämnet kunde komma till stånd, som vore

tillämplig för prestgårds byggnad inom riket i sin helhet. Den

börda, som detta besvär tillskyndar jorden, lärer icke vara af den

beskaffenhet, att den fordrar en så hastig utjemning att icke med

detta besvärs ordnande lugnt må kunna anstå, tills annan, bättre

afpassad tidpunkt inträder.

Skulle denna framställning om uppskof icke lyckas att tillvinna,

sig afseende, får Eders Maj:ts Befallningshafvande i underdånighet

hemställa, att, i fråga om utgörandet af detta besvär, fastighet i

förhållande till inkomst må deltaga på enahanda sätt, som beträffande

kyrkobyggnad här ofvan blifvit hemstäldt.

Hvad vidare angår

3:o) Skyldigheten att hygga tingshus och härads fängelse, hvarom

26 kap. 4 § Byggningabalk^ stadgar, att densamma skall hvart

härad, till byggnad och underhåll, utgöra efter gårda- eller mantalet,

så har Skatteregleringskomitén, i fråga om detta besvär, afgifvit

enahanda förslag för detsammas öfverflyttande på och framtida

utgörande af jemväl andra beskattningsföremål, som blifvit återgifvet

beträffande kyrk- och prestgårdsbyggnad.

Då staten numera i det närmaste direkt aflönar domaren å

landet, synes följdriktigheten jemväl bjuda, att staten öfvertager den

nu ifrågakomna byggnads- och underhållsskyldigheten, så att densamma,

frän att vara ett i viss mån kommunalt åliggande, må i

stället, såsom tillbörligt är, blifva en statens egen angelägenhet.

Om, såsom torde vara att förmoda, frågan härom icke för närvarande

tillvinner sig afseende, hemställer Eder Maj:ts Befallningshafvande,

att, af ofvan anförda skäl, grunden för framtida utgörandet

af detta besvär blifver enahanda, som beträffande öfriga förut

omförmälda byggnadsbesvär är vordet hemstäldt.

Då Eders Maj:ts Befallningshafvande nu öfvergår till Skatteregleringskomiténs

förslag i hvad det särskildt rörer:

B 90 Kommunal beskattning å landet. Landstingsskatt.

4:o) De vanligen utgående leommunalutskylderna, så instämmer

Eders Maj:ts Befallningshafvande uti komiténs förslag att taxeringsvärdena

å fast egendom samt å antagen beskattningsbar inkomst,

livilka ligga till grund för bevillningen till staten, äfven läggas till

grund för kommunalbeskattningen. Lika med komitén anser Eders

Maj:ts Befallningshafvande, att jordbruksfastighet i och för sig samt

annan fastighet böra till fyllandet af kommunernas behof lika bidraga

och gillar likaledes komiterades på af dem anförda skäl grundade

åsigt att sär skil dt fyrktal ej må åsättas inkomst af jordbruksfastighet.

Enligt Eders Maj:ts Befallningshafvandes åsigt hafva komiterade

deremot saknat tillräckliga skäl att till jordbruksfastighetens

fördel frångå det förhållande i fyrktalssättning, som, enligt nu gällande

författningar, eger rum mellan denna och den beskattningsbara

inkomsten. De skäl, som i afseende på de olika slagen af

kommunal byggnadsskyldighet blifvit anförda, för att visa obilligheten

deraf, att den beskattningsbara inkomsten dermed för mycket

betungas, kunna, om än i mindre mån, äfven tillämpas på de flesta

andra kommunala utgifter och besvär, om man tager hänsyn dertill,

att jordbruksfastigheten är med ett, för all framtid gällande intresse

fästadt vid kommunen, hvilket deremot icke kan sägas om

inkomsten. I detta afseende torde kunna såsom exempel anföras

skolhusbyggnader, inköp och ordnande af fattiggårdar m. m., ja, till

och med i afseende på den vanliga fattigvården, som i allmänhet

föranleder de drygaste af de kommunala utgifterna, kan med skäl

sägas, att jordbruket har en större moralisk skyldighet att bära dess

tunga, då det ej kan nekas, att. åtminstone i flertalet af landskommunerna,

den betydligaste delen af understödstagare utgöres af personer,

som användt sin arbetsföra ålder uti jordbrukets tjenst, ett

förhållande, som bland annat framgår af den erfarenheten, att uti

kommuner, der egarne af större jordegendomar egna omtanke åt

och göra uppoffringar för sina arbetares bergning på ålderdomen,

fattigvårdstungan för kommun vanligen är högst obetydlig.

Kommunal beskattning å landet. Landstingsskatt. B 91

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, får Eders Maj:ts Befallningshafvande,

med gillande för öfrigt af komiterades förslag, uttala

den åsigt, att vid fyrktalets åsättning enahanda förhållande

emellan jordbruksfastighet och beskattningsbar inkomst, som nu eger

rum, må bibehållas, så att den förra i förhållande till taxeringsvärdet

med dubbelt belopp emot den senare må deltaga i de kommunala

utskylderna. Detta anser Eders Maj:ts Befallningshafvande

vara så mycket rättvisare, som en förändring i detta förhållande till

jordbruksfastighetens fördel vore obillig äfven ur den synpunkten,

att dessa genom grundskatternas afskrifning komma att i afseende

på skatterna till staten erhålla en bättre ställning än förut.

Hvad slutligen vidkommer Skatteregleringskomiténs förslag

B) angående landstingsskatt,

så har komitén framhållit, att detsamma blifvit genomfördt med

hänsyn till enahanda likställighet mellan jordbruksfastighet, annan

fastighet och inkomst, som komitén föreslagit beträffande bevillningen

till staten. Då det icke tillkommer Eders Maj:ts Befallningshafvande

att i förevarande angelägenhet göra förslaget till bevillningsförordning

till föremål för skärskådande, torde vid sådant förhållande

komiténs förslag angående landstingsskatt ej kunna föranleda

till annat yttrande än att, derest sådana anmärkningar emot

förslaget till bevillningsförordning blifvit framstälda eller kunna

förekomma, som föranleda till ändring uti grunden för bevillningens

utgörande, sådant i sin ordning måtte verka till ett behörigt iakttagande

i fråga om bestämmandet af grunden för utgörandet af

landstingsskatt.

Carlskrona å Landskansliet den 12 Oktober 1882.

H. WACHTME1STEE.

Carl Christopherson.

B 92 Kommunal beskattning å landet. Landstingsskatt.

iO:o. Kongl, Maj:ts Befallningshafvande i Christianstads län.

Till Konungen.

Till följd af Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande genom

vederbörande Departement den 22 sistlidne September meddelad

föreskrift, får Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande härmed afgifva

underdånigt utlåtande öfver Skatteregleringskomiténs förslagdels

angående kommunala beskattningen å landet och dels angående

landstingsskatt.

På grund af hvad komitén anfört i fråga om den kommunala

beskattningen å landet har den hemstält, att 1, 2 och 4 §§ i 26

kapitlet Byggningabalkou måtte på det sätt ändras, att bestämmelser

i dem införas derom, att kostnaderna för deri omförmälda byggnader

skola utgå efter samma grund, som komitén för utgörande af kommunalutskylder

föreslagit.

Ku gällande stadganden angående grunderna för deltagande i

kostnaderna för i fråga varande byggnader tarfva ovedersägligen förändring,

synnerligast med hänseende dertill att de svårligen kunna

korrekt tillämpas, men antagandet att berörda kostnader böra utgå

efter allmänt fvrktal torde rättvisligen få bero på hurudan beräkningsgrunden

för fyrktalssättningen kommer att blifva.

Det förslag, komitén i sistnämnda hänseende afgifvit, synes Eders

Kongl. Maj:ts Befallningshafvande icke fullt tillfredsställande. Obestridligen

hafva kostnaderna för kommun åliggande byggnadsskyldighet

hittills till största delen drabbat fastigheterna, och billigheten

deraf framträder vid beaktande att de genom byggnad tillvägabragta

fördelar allt framgent för längre tid komma samma fastigheter och i

följd deraf deras egare tillgodo, mot det de, livilka till kostnaderna

bidraga efter uppskattad inkomst, af fördelarne icke komma i åtnjutande

för längre tid än de i kommunen blifva qvarboende jemte

Kommunal beskattning å landet. Landstingsskatt. B 93

det de äro. utsatta för olägenheten att, sedan de väl inom en kommun

utgjort bidrag till byggnadskostnad, de, efter afflyttningen till annan

kommun, der kunna drabbas af likartad utskyld. Komitén har antydt

att, då inom en kommun byggnadsföretag förekommer, som

medföra mera känbara utgifter för kommunens medlemmar, man

numera söker fördela uttaxeringen på en längre tidrymd genom upptagande

af lån, som efter hand åter betalas och hvarigenom anmärkta

olika verkningar af en eller annan af angifna beskattningsgrunder

skulle till stor del upphäfvas; men då denna utväg att söka

utjemna förhållandena icke med säkerhet är att påräkna, då den icke

kan lagbestämmas, torde den ej heller böra tagas i betraktande vid

uppgörande af lagförslag. Det må således med skäl kunna anses

stå fast, att fastigheterna i kommun äfven framdeles komma att få

vidkännas högre kommunal beskattning i och för byggnadskostnader

än uppskattade inkomster, och denna åsigt genomgår också i viss

mån komiténs förslag, men då komitén derjemte velat bringa kommunal-beskattningen

derhän, att den dels icke blifver beroende af

bevillningen till staten och dels får enkla grunder för fyrktalssättningen,

hvilket Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande anser eftersträfvansvärdt,

finner Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, med

fästadt afseende jemväl å den ekonomiska vinst, som genom föreslagna

afskrifningen af grundskatterna kan beredas fastigheterna,

skäligt, att grunden för fyrktalssättningen må blifva sådan, att en

fyrk åsättes för hvarje 100 kronor af fastighetens taxeringsvärde

och en fyrk åsättes för hvarje 10 kronor uppskattad inkomst, deri

dock icke inberäknad någon uppskattning. å inkomst af fastighet.

Genom antagande af den af Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

sålunda såsom rimlig ansedda grund för fyrktalssättningen, hvilken

är vida enklare än komiténs förslag, som upptager tre olika grunder,

skulle för fastigheterna i kommun komma att utöfvas större rösträtt

vid afgörandet af kommunens angelägenheter, och då dessa otvifvelaktigt

måsto ligga fastighetsegarne mera än andra medlemmar af

kommunen om hjertat, må också den större rösträtten anses befogad.

Hvad nu vidare förslaget om landstingsskatten beträffar, anser

B 94 Kommunal beskattning å landet. Landstingsskatt.

Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, lika med komiterade, lämpligt,

att denna beskattning, likasom den rent kommunala beskattningen,

så till vida lösgöres från bevillningen, att den bygges omedelbart

på uppskattningsvärdet af fastighet och beloppet af beskattningsbar

inkomst, och som förslaget om landstingsskatts utdebitering efter

det förhållande emellan de särskilda beskattningsföremålen att lika

belopp skulle utgöras för ett hundra kronor af taxeringsvärde å

fastighet, som för fem kronor af beskattningsbar inkomst, vid tillämpning

i någon, om än ringa mån ställer sig till förmån för sistnämnda

beskattningsföremål mot nu gällande beskattningsgrund,

anser sig Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande icke ega skäl att

emot berörda förslag något erinra.

Christianstads Lanskansli den 11 November 1882.

Underdånigst

TROLLE WACHTMEISTER.

W. Ehrenborg.

ii:o. Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Malmöhus län.

Till Konungen.

Uti nådig resolution af den 22 sistlidne September har Eders

Kongl. Maj:t anbefalt Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande att

afgifva underdånigt utlåtande öfver Skatteregleringskomiténs uti afgifvet

betänkande framstälda förslag angående dels den kommunala

beskattningen å landet dels och landstingsskatt.

Beträffande den kommunala beskattningen å landet hemställer

komitén, bland annat, om förändringar i § 58 af Kongl. förordningen

Kommunal beskattning å landet. Landstingsskatt. B 95

om kommunalstyrelse på landet den 21 Mars 1862, afseende förändrad

beräkningsgrund för fyrktalssättningen och uppgift å byggnader

m. m., som må från fyrktalssättningen undantagas, samt att 59 och

64 §§ af samma förordning jemte formulären till fyrktalslängd, debiterings-

och uppbördslängd samt debetsedel måtte undergå de

ändringar, hvartill komiténs nyssnämnda förslag föranleda; hvarförutom

komitén föreslår, att 60 och 61 §§ af samma förordning måtte

på det sätt ändras, att af dem må fullt tydligt framgå, att kommunerna

icke i andra än genom lag eller allmän författning bestämda

fall ega rätt att afvika från den allmänna grund, som för kommunalutskylders

utgörande är bestämd.

Eders Kongl. Måj:ts Befallningshafvande, som anser dessa förslag

samt komiténs hemställan om ändringar i 47 och 48 §§ af

Kongl. förordningen om landsting den 21 Mars 1862 angående grunden

för landstingsskattens utgörande utgöra egentliga föremålet för

det infordrade utlåtandet, får i sådant afseende i underdånighet

erinra, hvad som äfven blifvit i afgifna reservationer anmärkt, att

förslaget om de olika grunderna för kommunalskattens på landet utgörande

af olika beskattningsföremål synes Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

vara ganska inveckladt och svårtillämpligt samt

icke öfverensstämmande med förslaget rörande landstingsskatten,

emot hvilket Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande ej har något

att påminna.

Malmö Landskansli den 21 November 1882.

Underdånigst

GOTTH. WACHTMEISTER.

Folke Hain.

B 96 Kommunal beskattning å landet. Landstingsskatt.

l2:o. Kongl, Majits Befallningshafvande i Hallands län,

Till Konungen.

Till följd af Eders Kongl. Maj:ts nådiga resolution den 22 sistlidne

September får Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i fråga

om Skatteregleringskomitöns förslag dels angående den kommunala

beskattningen å landet dels ock angående landstingsskatt härigenom

afgifva underdånigt utlåtande.

Under förutsättning af den ifrågastälda skatteregleringens genomförande

i sin helhet på den af komitén föreslagna grund, om

hvilkens lämplighet Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande icke

har att nu yttra sig, får Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

underdånigst, beträffande sättet för tillämpning af samma grund på

Ken kommunala beskattningen å landet, instämma uti komitéledamoten,

Herr professorn och riddaren H. L. Bydins reservation derutinnan

och, beträffande landstingsskatten, uttala den åsigt, att

■denna synes Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande rättast böra

utgå efter samma grunder som öfriga kommunala utskylder.

Halmstads slott den 28 Oktober 1882.

Underdånigst

E. W. LEJONANCKER.

H. G. Nycander.

Kommunal beskattning å landet. Landstingsskatt. B 97

13:o. Kongl. Majits Befallningshafvande i Göteborgs och

Bohus län.

Till Konungen.

Till åtlydnad af Eders Kongl. Maj:ts nådiga befallning i remiss

•den 22 sistlidne September får Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

härmed afgifva underdånigt utlåtande öfver det af SkatteiTegleringskomitén

utarbetade underdåniga betänkande med förslag

angående dels den kommunala beskattningen å landet och dels

landstingsskatt.

Då Skatteregleringskomitén redan vid afgifvandet af sitt underdåniga

förslag till förordning om bevillning af fast egendom samt

af inkomst den 17 Augusti sistlidna år funnit sig föranlåten att

uttala den mening, att det samband, som förefinnes emellan den

kommunala beskattningen och den till staten utgående bevillning

icke i det stora hela torde kunna rubbas, kunde man förutse, att

komitén skulle bygga sitt förslag angående ordnandet af den kommunala

beskattningen å landet i väsentlig grad just på detta samband.

Utgående från den förutsättning att grundskatter samt rustnings-

och roteringsbesvär varda afskrifna och att i sammanhang

dermed komiténs först nämnda förslag blifver såsom gällande lag

antaget, så att bevillning för inkomst utgår med en procent af inkomstbeloppet

och jordbruksfastighet kommer att draga enahanda

bevillning som annan fastighet ell|r för hvarje fullt hundratal kronor

af fastighetens taxeringsvärde fem öro, motsvarande en procent af

den antagna normala inkomsten, hafva komiterade föreslagit: att

bidragen till de allmänna kommunala behofven skola, såsom nu,

utgå efter fyrktal, hvilket dock icke göres beroende af den bevillning,

.som för de olika beskattningsföremålen utgår, och icke heller på;föres

dessa föremål i det förhållande, som nu dem emellan i sådant

B 7

B 98 Kommunal beskattning a landet. Landstingsskatt.

afseende eger ruin, utan sålunda, att en fyrk asättes för hvarje tio

kronors beskattningsbar inkomst och för hvarje etthundrafemtio

kronors taxeringsvärde af annan fastighet samt för hvarje etthundratjugofem

kronors taxeringsvärde af jordbruksfastighet; att från fyrktalssättningen

undantagas åtskilliga uppräknade fastigheter, för hvilka

bevillning ej utgöres, samt inkomst af jordbruksrörelse, derför bevillning,

enligt komiténs förenämnda underdåniga förslag, skall utgå.

i den mån denna inkomst öfverstiger fem procent af fastighetens

taxeringsvärde, hvilken dol af inkomsten anses genom den fastigheten

påförda bevillning vara beskattad; samt att kostnaderna för

byggande af kyrka med hvad dertill hörer, prestgård samt tingshus

och häradshäkte jemväl skola fördelas efter samma grund som den

för utgörande af kommunalutskylder sålunda föreslagna.

Eders Kong]. Maj:ts Befallningshafvande tillåter sig till en början

att, med vidhållande af sin i underdånigt utlåtande den 31 sistlidne

Januari öfver Skatteregleringskomiténs förslag till förordning om

bevillning af fastighet samt af inkomst uttalade mening angående

lämpligheten och önskvärdheten af fullkomligt oberoende emellan

kommunalbeskattning och bevillning, rikta den anmärkning emot

nu förevarande förslag, att derigenom i verkligheten ingalunda

tagits något steg fram emot nämnda önskningsmål; ty ej kan väl

den föreslagna förändringen i det samband, som nu eger rum emellan

dessa båda arter af beskattning, såsom sådant anses. Om också,

bevillningsafgiften, efter komiténs förslag, kan bestämmas fritt och

utan inverkan på den kommunala beskattningen, så är det ju dock

samma uppskattning af fastighets taxeringsvärde och beskattningsbar

inkomst, som ligger till grund både för bevillning och kommunalutskylder.

Ku rådande oreda och invecklade förhållanden i beskattningsfrågor

och deraf orsakade felaktigheter i beskattningen

samt tvister för dessa felaktigheters afhjelpande och besvär dels.

för enskilda parter och vederbörande myndigheter i och för dessa

tvisters anhängiggörande, utförande och afdömande samt återbärande

af oriktigt guldna, utskylder och dels för enskilde personer

och uppbördsman med indrifning och betalning af sådana afgifter i

Kommunal beskattning å landet. Landstingsskatt. B 99

de fall, då de ej bort påföras, tomma derföre icke heller genom antagandet

af komiténs förslag att varda undanröjda, utan skola fortfarande

qvarstå såsom följder af meranämnda samband. Att komiterade

uttryckligen erkänt riktigheten af den åsigt, Eders Ivongl.

Maj:ts Befallningshafvande i nu berörda hänseende vidhåller, men

likväl förklarat, att de efter noggrant öfvervägande funnit sig icke

kunna ernå det mål, som, enligt denna åsigt, bör såsom eftersträfvansvärdt

anses, i vidsträcktare grad, än att taxeringsvärdet å fast

egendom samt antagen beskattningsbar inkomst, hvilka ligga till

grund för bevillningen, äfven läggas till grund för kommunalbeskattningen,

vill synas Eders Ivongl. Maj:ts Befallningshafvande

anmärkningsvärd!. Ehuruväl komiterade ej lomnat någon upplysning

om de skäl, som hindrat dem att taga det önskvärda steget

fullt ut, för sa vidt de kunna anses i någon mån hafva närmat sig

målet, torde det nemligen ej vara för djerft att antaga, att dessa

skäl ej äro af någon större betydelse.

Vid den granskning af komiténs underdåniga förslag, som den

knapt tillmätta tiden i öfrigt tillåtit, tror sig Eders Kongl. Maj:ts

Befallningshafvande hafva funnit skäl betvifla, att den deri uppstälda

normen för fyrktals åsättande, enligt hvilken jordbruksfastighets

andel i kommunalutskylderna förhåller sig till annan fastighets

andel deri som sex till fem och till inkomstens bidrag som åtta till

fem samt annan fastighets andel till inkomstens som fyra till tre,

är ett sant uttryck för den rättvisa, billighet och enkelhet, som

komiterade anse sig derigenom hafva uppnått. Om för inkomst af

jordbruksrörelse bevillning skall utgå, torde sådan inkomst ej heller

böra fritagas från delaktighet i den kommunala beskattningen. De

för dylik befrielse af komitén anförda skälen synas åtminstone icke

kunna göra anspråk på stor giltighet. Blir åter nämnda inkomst

satt i fyrktal, följer deraf att jordbruksfastighet och annan fastighet

böra i lika grad bära kommunalutskylder. Vidkommande derefter

förhållandet emellan fastighet och inkomst, så oph derest, på sätt

komitén föreslagit, samma grunder, som gälla för uttaxering af

kommunalutskylder, äfven skola tillämpas i afseende å byggande

B 100 Kommunal beskattning å landet. Landstingsskatt.

af kyrka med hvad dertill hörer, prestgård samt tingshus och häradshäkte,

torde de grunder för kommunalutskylders utgörande, som

tvenne ledamöter i komitén, H. L. Rydin och A. Hedin, uti afgifna

reservationer förordat, eller att fastighet bör bära kommunalutskylder

å dubbelt förhållande emot inkomst, långt mera än komiténs

beskattningsnorm vara förtjenta af nådigt afseende; och får Eders

Kongl. Maj:ts Befallningshafvande till stöd för denna sin åsigt underdånigst

hänvisa till de skäl, bemälde ledamöter åberopat.

T lika litet som en annan af komiténs ledamöter N. Fosser,

med hvilken ledamöterne F. F. Carlson, G. H. Stråle och G. Sparre

förenat sig, kan emellertid Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

finna, att någon våda skulle uppstått derigenom att komitén nu

icke föreslagit några förändringar i grunderna för deltagande uti

förenämnda tre slag af byggnader. Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

vågar till och med påstå, att ett förslag i berörda ämne

vid närvarande tidpunkt kan komma att medföra en våda, ty säkert

är, att derigenom lösningen af den vigtiga frågan om ordnandet af

rikets försvarsväsende, med hvilken fråga redan förut tillräckligt

många andra frågor sammankopplats, skall varda än ytterligare

försvårad. Lämpligast och bäst vore det derföre, enligt Eders Kongl.

Maj:ts Befallningshafvandes förmenande, om för närvarande endast

toges under ompröfning förändrade grunder för de allmänna kommunalutskyldernas

fördelning; och torde de grunder förbemälde

N. Fosser i sådant afseende föreslagit, eller att för hvarje etthundra

kronors taxeringsvärde af fast egendom och för hvarje sex kronors

beskattningsbar inkomst åsättes en fyrk, vara värda allt beaktande.

Genom tillämpning deraf skulle den proportion, efter hvilken inkomst

af kapital och arbete med jordbruksfastighet för närvarande

deltager i nämnda utskylder, eller så som fem förhåller sig till sex,

förblifva orubbad och endast den olikhet inträda i bestående förhållanden,

som påkallas af förändringen i bevillningen, eller att annan

fastighet blefve likstäld med jordbruksfastighet, ej såsom nu med

inkomst.

Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande har i sitt här ofvan

Kommunal beskattning å landet. Landstingsskatt. B 101

berörda underdåniga utlåtande af den 31 sistlidne Januari dels sökt

visa, att komitén i fråga om inkomstbevillningen icke tagit hänsyn

till betydelsen af de olika källor, hvarifrån inkomster kunna flyta,

och dels framhållit det billiga och rättvisa i en begränsad progression

för beskattningen af den högre inkomsten.

Med anledning häraf finner sig Eders Kong], Maj:ts Befallningshafvande

böra fästa Eders Kongl. Maj:ts nådiga uppmärksamhet

derå, att, då efter komitén s nu förevarande förslag fyrktal skall påföras

efter taxeringsvärdet för fastighet samt efter beloppet af beskattningsbar

inkomst, och ej såsom nu efter bevillningens storlek,

af dess tillämpning blir en följd att, derest afseende fästes vid de

olika inkomstkällorna och progressiv beskattning införes beträffande

bevillningen för inkomst, dessa förhållanden icke komma att utöfva

någon inverkan på kommunalbeskattningen. Samma skäl, som tala

för en progression och för ett aktgifvande på inkomstkällornas olika

beskaffenhet i ena fallet, gälla dock äfven för det andra; och torde

derföre, såvida det progressiva systemet vinner tillämpning i afseende

å bevillning för högre inkomst, konseqvensen fordra att jemväl i

fråga om kommunalbeskattningen samma system i viss mån varder

användt, likasom ock att, derest någon betydelse tillmätes inkomstkällornas

olikhet vid uppställandet af regler för bevillningens utgörande,

kommunalbeskattningen, så vidt den angår inkomst, bör

modifieras derefter.

Med fästadt afseende derå, att Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

i samma underdåniga utlåtande jemväl tillåtit sig förorda

att, i motsats till hvad komitén föreslagit, bevillning ej måtte påföras

inkomst af jordbruksrörelse, utan att i stället för jordbruksfastighet

måtte utgå sex öre för hvarje etthundra kronors taxeringsvärde

såsom fastighetsbevillning och ej fem öre, såsom komitén ansett

lämpligt, har Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande ansett

sig äfven böra taga i betraktande, hvad inverkan ett dylikt ordnande

af jordbruksfastighets beskattningen bör hafva på kommunalbeskattningen,

dervid Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande dock funnit,

att deraf icke påkallas någon förändring i de grunder, som, efter

B 102 Kommunal beskattning å landet. Landstingsskatt.

hvad här ofvan blifvit anfördt, synas Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

böra tillämpas för kommunalutskylders utgörande, vare sig

meranämnda byggnadsbesvär efter samma grunder skola fördelas

eller ej.

Då de fastigheter, som, enligt komiténs förslag, böra från fyrktalssättningen

undantagas, skulle komma att draga kommunalutskylder,

derest med tillämpning af komiténs förslag i öfrigt detta icke

skedde, så och emedan de under alla förhållanden synas böra lika

litet belastas med sådana utskylder som med bevillning, har Eders

Kongl. Maj:ts Befallningshafvande icke något att erinra emot det

föreslagna undantagsstadgandet.

Yinner den af komitén föreslagna förändringen i grunderna för

den kommunala fyrktalssättningen nådigt afseende, torde jemväl i

nåder böra bifallas komiténs förslag om ändringar dels i 59 och 64

§§ af nådiga förordningen den 21 Mars 1862 om kommunalstyrelse

på landet jemte formulären till fyrktalslängd, debiterings- och uppbördslängd

samt debetsedel och dels i de vid komiténs förslag till

bevillningsförordning fogade formulär N:ris 1, 2 och 3.

Som slutligen, efter hvad erfarenheten gifvit vid handen, kommunalstämma

tillämpat §§ 60 och 61 af nyss nämnda nådiga förordning

så, att hon för visst fall, utan att dertill hafva stöd af uttryckligt

medgifvande i lag eller allmän författning, bestämt annan

uttaxeringsgrund än den allmänna, för utgörande af kommunalutskylder

bestämda., men ett sådant förfarande, på sätt komitén framhållit,

väl måste anses vara oförenligt med en riktig tolkning af

innehållet i nämnda §§, anser sig Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

böra instämma äfven i komiténs hemställan om sådan

ändring af samma §§, att af dem må fullt tydligt framgå, att kommunerna

icke i andra än genom lag eller allmän författning bestämda

fall ega rätt att afvika från den allmänna grund, som för

kommunalutskylders utgörande finnes stadgad.

Yidkommande derefter landstingsskatten torde Eders Kongl.

Maj:ts Befallningshafvande först underdånigst få redogöra för den

Kommunal beskattning å landet. Landstingsskatt. B 103

ställning, detta läns landsting intagit till frågan om fördelningen af

denna skatt.

Sedan Kongl. Maj:t infordrat 1863 års landstings underdåniga

yttrande öfver uppkommen fråga, huruvida icke den förändring i

.grunderna för kommunalutskylders utgörande, som åstadkoms genom

nådiga kungörelsen den 15 September sagda år, påkallade en i hufTudsakligen

enahanda riktning gående förändring i bestämmelserna

om de afgifter, som af landsting beslutades, och i sammanhang dermed

till landstinget i nåder öfverlemnat att afgöra, om ej af nämnda

förändring i kommunalbeskattningen betingades särskildt beslut i

afseende på de afgifter, som för sagda år af landstinget skulle uttaxeras,

enär de skäl, som legat till grund för samma förändring, i

viss mån kunde ega tillämpning äfven i fråga om dessa afgifter,

för hvilkas uttaxering en framdeles möjligen blifvande förändring i

grunderna för landstingsskattens utgörande icke kunde blifva gällande,

så beslutade nämnda landsting, dels att landstinget för framtiden

ville antaga den förändrade grunden för kommunalutskylders

fördelning såsom grund för uttaxering af de allmänna afgifter, som

af landstinget bestämdes, och dels att enahanda grund skulle gälla

jemväl för de afgifter, som för året kunde komma att uttaxeras.

Yid 1864 års landsting förekom frågan åter på grund af Kongl.

Maj:ts förnyade nådiga framställning i ämnet, och beslutade landstinget

då att vidblifva sitt näst föregående år fattade beslut och

att den förändrade grunden för kommunalutskyldernas utgående således

skulle tillämpas äfven för de afgifter, som år 1864 af landstinget

bestämdes. Efter denna tid har Kongl. Maj:t ej påkallat någon

landstingets åtgärd i saken, men de afgifter, som beslutats af alla

•de följande årens landsting, hafva debiterats efter den af landstinget

år 1863 för framtiden antagna grunden.

Enligt den norm, detta läns landsting sålunda bestämt för landstingsskattens

fördelning, förhåller sig jordbruksfastighets andel deri

till annan fastighets andel, likasom ock till inkomstens andel, som

sex till fem, och Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande kan för

sin del ej finna annat, än att denna proportion under nuvarande

B 104 Kommunal beskattning å landet. Landstingsskatt.

förhållanden är både billig och rättvis. Kommer jordbruksfastighet

att i afseende å bevillningen blifva likstäld med annan fastighet,,

och varder i sammanhang dermed en förändring genomförd i grunderna

för kommunalutskylders utgörande, så att jordbruksfastighet:

och annan fastighet jemväl i fråga om dessa utskylder varda likstälda,

kan emellertid nämnda proportion emellan de båda slagen af

fastigheter i afseende å landstingsskatten icke vidare anses vara dem

rätta, utan torde i sådant fall jordbruksfastighet och annan fastighet,

böra lika mycket bidraga till fyllandet af de allmänna behof, hvilka,

landstinget har att tillgodose. Beträffande åter förhållandet i detta,

fall emellan fastighetens och inkomstens andelar uti landstingsskatten,

synas, för åstadkommandet af en rättvis fördelning, äfven derför

böra gälla samma bestämmelser, som Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

tillåtit sig i enahanda hänseende förorda för kommunalbeskattningen,

under förutsättning att byggnadsbesvären ej

skola utgå efter den för kommunalutskylders utgörande bestämda,

grund.

Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande kan alltså icke heller

biträda det förslag, komitén framstält angående grunden för utgörande

af landstingsskatten. Genom tillämpning af denna grund

skulle fastigheten ovilkorligen komma att oskäligt gynnas på inkomstens

bekostnad, då det snarare kunde ifrågasättas, huruvida icke

en sträng rättvisa skulle kräfva, att fastighetens andel i landstingsskatten

i förhållande till inkomstens bidrag borde blifva ännu något

större, än Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, efter hvad nyss

blifvit yttradt, anser lämpligt.

De grunder för landstingsskattens utgörande, som Eders KongL

Maj:ts Befallningshafvande sålunda tillåtit sig förorda, torde böra.

gälla äfven för den händelse att, i motsats till hvad komitén föreslagit,

inkomst af jordbruksrörelse från bevillning fritages och bevillning

i stället påföres jordbruksfastighet med sex öre för hvarje

etthundra kronors taxeringsvärde.

Jemväl i fråga om landstingsskatten, för så vidt den utgår för

den högre inkomsten, synes dock Eders Kongl. Maj:ts Befallnings

-

Kommunal beskattning å landet. Landstingsskatt. B 105

hafvande en progression önsklig, likasom ock äfven på detta område

hänsyn bör tagas till beskaffenheten af de olika inkomstkällorna.

Emot komiténs förslag om den förändring i formelt afseende i

grunden för landstingsskattens fördelning, att den bör utgå ej efter

bevillningen utan efter vissa belopp af fastighets taxeringsvärde

och af beskattningsbar inkomst, finner Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

ej skäl till anmärkning, likasom ej heller emot komiténs

förslag om den ändring i redaktionen af § 48 uti landstingsförordningen,

som måste blifva en följd af detta förslags antagande;

tillåtande sig Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande dock äfven

i fråga om landstingsskatten, likasom här ofvan vidkommande kommunalbeskattningen,

underdånigst erinra derom, att en tillämpning

af det progressiva systemet och ett beaktande af de olika inkomstkällornas

beskaffenhet beträffande bevillningen för inkomst icke

komma att sträcka sina verkningar till landstingsskatten, derest komiténs

nämnda förslag om förändring i den formela grunden för

skattens beräkning varder antaget, utan att i detta fall särskilda bestämmelser

böra inflyta i landstingsförordningen angående användandet

af samma grunder för landstingsskattens utgörande, såvida

de anses böra tillämpas jemväl derå.

Göteborg å Landskontoret den 21 November 1882.

Underdånigst

ALB. EHRENSVÄRD.

V. Billmanson.

B 106 Kommunal beskattning å landet. Landstingsskatt.

l4:o. Kongl, Maj:ts Befallningshafvande i Elfsborgs län.

(Se ofvan sid. 26.)

!5:o. Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Skaraborgs län.

Underdånigt Memorial.

Fullgörande Eders Kong]. Maj:ts nådiga föreskrift i remissresolution

den 22 nästlidne September får Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

härmed afgifva underdånigt utlåtande öfver Skatteregleringskomiténs

i dess betänkande framstälda förslag dels angående

den kommunala beskattningen å landet dels ock angående

landstingsskatt.

Efter en i korthet utförd historisk öfverblick af förstnämnda

beskattningsförhållanden i rikets landsbygd samt förutskickad motivering,

hafva komitérade i fråga om denna afdelning af sitt uppdrag

hufvudsakligen föreslagit, att kostnaderna för kyrko-, prestgårds-,

tingshus- och häradsfängelsebyggnader skola utgå efter samma grund,

som för utgörande af kommunalutskylder i allmänhet bestämmes,

samt att till beräkningsgrund för fyrktalssättningen skall komma att

tjena de i senast faststälda mantals- och taxeringslängder upptagna

värden å fastighet och belopp af beskattningsbar inkomst, sålunda att:

a) för jordbruksfastighet påföres en fyrk för uppskattadt värde

till belopp ej öfverstigande 125 kronor, 2 fyrkar för belopp derutöfver

till och med 250 kronor o. s. v.,

Kommunal beskattning å landet. Landstingsskatt. B 107

b) för annan fastighet och frälseränta påföres en fyrk för uppskattadt

värde ej öfverstigande 150 kronor, 2 fyrkar för belopp utöfver

150 kronor till och med 300 kronor o. s. v. samt

c) för beskattningsbar inkomst påföres en fyrk för belopp ej

öfverstigande 10 kronor, motsvarande efter 5 procent ett kapitalvärde

af 200 kronor, 2 fyrkar för belopp utöfver 10 till och med 20

kronor o. s. v., med bibehållande i öfrigt af gällande förordning om

kommunalstyrelse å landet oförändrad, i den mån förändringar icke

erfordras till följd af berörda förslag och komiténs föreställning om

behofvet att i lagen införa bestämdt förbud emot afvikelse från den

allmänna grunden för kommun alu tskyld ers utgörande i andra fall,

än de genom lag eller allmän författning bestämda; hvarjemte komitén

uppräknat de platser, lägenheter och anstalter, hvilka enligt dess

uppfattning borde från fyrktalssättning undantagas.

Ehuruväl i fråga om kyrkobyggnad det skulle kunna ifrågasättas,

huruvida den lagstiftning, som fått sitt uttryck i Kongl. förordningen

den 4 November 1876 och om hvilken man väl icke, i likhet med

komitén, med full rätt torde kunna påstå, att den på ett otillfredsställande

sätt ordnar måttet af de skattskyldiges deltagande i skattebördan,

redan nu, innan verkningarne af densamma hunnit blifva

fullt skönjbara, lämpligen bör ånyo förändras; och om också, hvad

angår prestgårdsbyggnad, mången icke utan fog skulle kunna påstå,

att egarne af jordbruksfastighet borde såsom en tillräcklig lindring

i denna börda erkänna en lagförändring, hvarigenom densamma fördelades

jemväl på egare af annan fastighet efter fyrktal, helst den

ofta tillförene och af komitén nu likaledes uttalade åsigten »att till

vissa afgifter den fasta egendomen bör i högre grad än andra beskattningsföremål

bidraga» derigenom skulle erhålla en fullkomligt

följdriktig tillämpning; så har Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande,

med afseende å den förbättring i utskyldsprocent för andra

kommunens skattskyldige, som komitén i sitt förslag till fyrktalssättning

förordat och genom särskilda uträkningar åskådliggjort, utvisande,

i siffror uttryckt, ett förhållande af 8 till 5 i stället för

nuvarande 6 till 5, dock icke tvekat att biträda komiténs hemställan

B 108 Kommunal beskattning a landet. Landstingsskatt.

om nämnda byggnadsskyldigheters utgörande af samtlige kommunens

skattskyldige innevånare i mån af åsatt fyrktal.

En från komiténs mening afvikande åsigt hyser Eders Kongl.

Maj:ts Befallningshafvande deremot beträffande frågan om förändrad

grund för utdebitering af kostnaden för tingshusbyggnad och uppförandet

och vidmakthållandet af häradsfängelse. Denna med rättsskipningen

i landet nära sammanhängande utgiftsfråga dristar Eders

Kongl. Maj:ts Befallningshafvande föreställa sig vara en statens angelägenhet,

hvilken lämpligast torde böra i samband med rättegångsväsendets

förestående omdaning och ordnande behandlas och afgöras.

Intill dess detta kan medhinnas, lärer, om nämnda förutsättning

erkännes vara riktig, den tanken ej kunna anses oberättigad,

att det urgamla sättet för utgörandet af denna i öfrigt icke särdeles

betungande byggnadsskyldighet bör lemnas oberördt af lagstiftningsförsök,

som sakna utsigt till varaktighet. Ett annat skäl, hvarför

denna byggnadsskyldighet ej bör med den kommunala beskattningen

sammanblandas, kan sökas deruti, att tingshus och häradsfängelsebyggnad

ske häradsvis, att häradet ej utgör någon kommunal

enhet, och att i gällande lag föreskrift saknas angående sättet för

kommunernas deltagande i öfverläggning och beslut om nämnda

byggnaders uppförande. Skola kommunerna vidkännas utgifter för

dylikt ändamål, böra de väl ock tillerkännas rätt att derom yttra

sig i lagbestämd ordning och utöfva det inflytande på besluten, som

af deras betalningsskyldighet måste härledas.

I öfrigt och med undantag af den meningsskiljaktighet, som här

ofvan blifvit yttrad, finner Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande,

som erkänner det välberäknade i komiténs förslag att till grund för

fyrktalssättningen lägga taxeringsvärdet i stället för bevillningsafgifterna,

för sin del anledning saknas till erinran emot bifall till

samma förslag rörande den kommunala beskattningen i inskränkt

mening, sådant det i betänkandet förekommer.

Emot förslaget till ändring af 47 och 48 §§ i gällande förord

-

Kommunal beskattning å landet. Landstingsskatt. B 109

ning om landsting har Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande för

sin del icke något att påminna.

Marieholm i Landskansliet den 21 Oktober 1882.

C. A. SJÖCRONA.

A. M. JBolinder.

i6:o. Kongl, Majits Befallningshafvande i Vermlands län.

Till Konungen.

Genom nådig remiss af den 22 sistlidne September har Konungens

Befallningshafvande fått sig anbefaldt att före den 22 innevarande

månad afgifva underdånigt utlåtande öfver Skatteregleringskomiténs

förslag dels angående den kommunala beskattningen å

landet dels ock angående landstingsskatt; och får Konungens Befallningshafvande,

till underdånig åtlydnad häraf, i underdånighet

anföra:

Beträffande härvid först den kommunala beskattningen å landet

har Konungens Befallningshafvande efter den granskning, som Konungens

Befallningshafvande lemnats tillfälle att egna ej mindre

komiténs betänkande och förslag i denna del än äfven deremot förekommande

reservationer, tillvunnit sig den uppfattning, att den

åsigt, som Herr Professoren H. L. Rydin i den af honom afgifna

reservation på ett efter Konungens Befallningshafvandes mening

synnerligen förtjenstfull! sätt framstält, borde i lagstiftningen göra

sig gällande.

Yare sig nu att den föreslagna förändringen i den kommunala

beskattningen vore afsedd att införas endast i sammanhang med den

jemväl föreslagna regleringen af skatter till staten eller utan afse

-

B 110 Kommunal beskattning I landet. Landstingsskatt.

ende derå, synes det Konungens Befallningshafvande att, då jordbruksfastigheterna

i senare fallet skulle erhålla den lindring i den

kommunala skattebördan, att kostnaden för sådana allmänna byggnader,

som för närvarande hvilar endast på nämnda fastigheter,

skulle delas äfven af andra fastigheter samt inkomsten för kapital

och arbete, samt i förra fallet jordbruksfastigheter derjemte skulle

åtnjuta förmånen af befrielse från grundskatten, rättvisa och billighet

fordrade att, på sätt Professor Rydin hemstält, nu gällande grundsats

att jordbruksfastighet ingår i kommunalskatt med dubbelt så

högt fyrktal i förhållande till dess bevillning, som inkomst, bibehålies,

och att denna grundsats utsträckes äfven till annan fastighet

synes ock hafva goda skäl för sig.

Hvad sedermera angår komiterades förslag i fråga om landstingsskatt,

så synes den förändring, som förslaget i det hänseendet

åsyftar, vara af så oväsentlig beskaffenhet, att någon anmärkning

deremot icke bör göras, under den antagliga förutsättningen att förslaget

icke afser någon ändring i 47 § 1 momentet.

Carlstad i Landskansliet den 8 November 1882.

TJnderdånigst

H. GYLLENRAM.

C. E. Varenius.

17:0. Kong!. Majits Befallningshafvande i Örebro län.

Till Konungen.

Till åtlydnad af Eders Kongl. Maj:ts nådiga befallning i remiss

den 22 sistlidne September får Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

härmed afgifva underdånigt utlåtande öfver Skatteregleringskomiténs

i öfverlemnadt betänkande framstälda förslag dels angående

t

Kommunal beskattning å landet. Landstingsskatt. B 111

den kommunala beskattningen å landet dels ock angående landstingsskatt.

Om det i allmänhet höfves lagstiftaren att, när förändring i

bestående lagar ifrågasättes, iakttaga den största varsamhet, så att

det bepröfvade gamla icke utan moget och allsidigt öfvervägande

af alla på den uppkomna frågans lösning inverkande förhållanden

öfvergifves för det oförsökta nya, så måste hvad nu är sagdt i synnerlig

mån ega giltighet, när fråga uppstår att ändra gällande lagar

och grunder för beskattningen. En skatt, hvilken sedan långa tider

tillbaka utgått, har, äfven om den från början icke varit fullt rättvis,

dock under tidernas lopp blifvit så att säga utjemnad, hvadan

den icke kännes så tryckande som en ny pålagd skatt. Detta förhållande

har ock blifvit uppfattadt af folkmedvetandet, som vetat

att åt sin uppfattning gifva ett träffande uttryck i ordspråket:

gammal skatt, god skatt. Att den varsamhet, hvilken, enligt Eders

Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes åsigt, är af så synnerlig vigt

vid stiftande af nya eller ändring af gamla beskattningslagar, icke

alltid blifvit i vårt land af lagstiftaren iakttagen, bevisas till öfverflöd,

bland annat, deraf, att genom § 58 i Kongl. förordningen om

kommunalstyrelse på landet den 21 Mars 1862, enligt denna paragrafs

ursprungliga lydelse, blefvo lör kommunalutskylders utgörande

stadgade nya grunder af sådan beskaffenhet, att de icke oftare än

en gång vunne tillämpning förr, än en ändring af desamma fanns

af behofvet högeligen påkallad. Yerkningarna af dessa grunder voro

nemligen sådana, att i många kommuner kyrkoherden ensam fick

vidkännas hälften, ja till och med mera än hälften af fattigvårdstungan.

En högljudd klagan öfver dessa verkningar, hvilka icke

blifvit af lagstiftaren beräknade eller förutsedda, förspordes öfver

hela landet och föranledde rikets år 1863 församlade ständer att i

underdånig skrifvelse den 9 September samma år göra framställning

om väsentliga förändringar i nyss åberopade paragraf. Kikets ständer

hade nemligen, med afseende derå, att egare af jord måste ega

mera intresse för kommunens framtid, än egare af annan fastighet,

löntagare eller rörelseidkare, funnit de förra böra i förhållande till

B 112 Kommunal beskattning å landet. Landstingsskatt.

de senare vidkännas en större andel i kommunalskatterna äfvensom

åtnjuta högre rösträtt vid kommunalfrågors behandling. Till

rikets ständers anhållan, att ifrågavarande 58 § måtte erhålla sådan

ordalydelse, som rikets ständer i omförmälda skrifvelse föreslagit,

fann Kongl. Maj:t, med iakttagande allenast af några smärre, på

hufvudfrågan icke inverkande förändringar, godt lemna bifall och lät

till följd deraf, under den 15 September 1863 utfärda nådig kungörelse

angående förändrad lydelse af vissa §§ i Kongl. förordningen

den 21 Mars 1862 om kommunalstyrelse på landet. De i åberopade

kungörelse stadgade grunder för utgörande af kommunalutskylder

inom landskommunerna äro ännu gällande, och det är i

dem, som ändring nu af komitén föreslagits.

Till följd dels af den i gällande bevillningsstadga till grund för

bestämmelsen om den bevillning, som bör för jordbruksfastighet utgöras,

gjorda tysta förutsättning, att under nuvarande förhållanden,

så länge grundräntorna och indelningsverket ega bestånd, dylik fastighet

icke bereder sin egare högre inkomst än som motsvarar ett

penningebelopp, beräknadt till tre procent af fastighetens taxeringsvärde,

hvaremot annan fastighet, likasom kapital och dermed jemförlig

arbetskraft, antagas inbringa en inkomst motsvarande fem procent

af det värde, hvartill fastighet af sistberörda slag för bevillning

uppskattas, och af det belopp, hvartill befintligt kapital eller dermed

jemförlig arbetskraft beräknas uppgå, och dels af den dubbla s. k.

pondus, en fyrk, påförd jordbruksfastighet, enligt den genom Kongl.

kungörelsen den 15 September 1863 förändrade lydelse af 58 § i

nådiga förordningen om kommunalstyrelse å landet, förklarats ega i

förhållande till en fyrk, påförd annan fastighet, frälseränta och hvarje

annat beskattningsföremål, förhåller sig, såsom bekant är, den andel

af allmänna kommunalutskylder, hvilken drabbar jordbruksfastighet,

till den andel deraf, som drabbar andra beskattningsföremål,

likasom 6 till 5, ett förhållande, som, enligt Eders Kongl. Maj:t Befallningshafvandes

förmenande, ingalunda kan anses ofördelaktigt

och ogynsamt för jordbruksfastigheten, utan snarare tvärtom.

Då nu ifrågasatta ändring af omförmälda gällande grunder för

Kommunal beskattning å landet. Landstingsskatt. B 113

utgörande af kommunalutskylder å landet, hade, enligt Eders Kongl.

Maj:ts Befallningshafvandes åsigt, en sådan ändring lämpligast kunnat

och bort beredas genom att upplösa det samband, som för närvarande

förefinnes mellan bevillningen och den kommunala beskattningen,

till föga fromma för den senare, och att bygga hela den kommunala

beskattningen, således jemväl den i städerna, på sjelfständig grund.

Dervid skulle god ledning kunnat hemtas från flera främmande länders

lagstiftning angående grunderna för ifrågavarande beskattning. Komitén

har emellertid icke tagit något steg, som i verkligheten går i

sådan riktning. I den underdåniga skrifvelse af den 17 Augusti

1881, med hvilken komitén till Eders Kongl. Maj:t öfverlemnade sitt

uppgjorda förslag till förordning angående bevillning af fast egendom

samt af inkomst, yttrar nemligen komitén sig hafva vid utarbetande

af samma förslag måst antaga, att det samband, som nu

förefinnes mellan bevillningen och den kommunala beskattningen,

icke lärer kunna undvikas, men att ändrade bestämmelser i bevillningsförordningen

påkallade, särskildt i fråga om beredande af jemlikhet

vid fyrktalssättningen, vissa ändringar i kommunallagarne,

till hvilka ändringar komitén framdeles finge framlägga förslag; och

i det underdåniga utlåtande och förslag, som hvad angår den kommunala

beskattningen nu utgör föremål för granskning, har komitén,

fastän den fortfarande erkänner det önskvärda i att göra kommunalbeskattningen

oberoende af den allmänna bevillningen, dock

förklarat, att komitén efter noggrant öfvervägande funnit sig icke

kunna ernå detta mål i vidsträcktare grad, än att taxeringsvärdet å

fast egendom samt antagen beskattningsbar inkomst, hvilka ligga

till grund för bevillningen till staten, äfven läggas till grund för

kommunalbeskattningen. Denna föreslagna åtgärd utgör dock icke,

såsom nyss här ofvan antydts, något verkligt steg i den såsom

■önskvärd erkända riktningen, och komitén har sjelf medgifvit, att

derigenom sambandet mellan bevillningen och kommunalbeskattningen

icke blifvit fullständigt upphäfdt.

När således förslag till den kommunala beskattningens ordnande

på sjelfständiga, af bevillningen oberoende grunder, så önsk

B

8

B 114 Kommunal beskattning å landet. Landstingsskatt.

v är cl t ett sådant förslag enligt Eders Kongl. Maj:ts Befalluingshafvandes

åsigt än varit, icke föreligger, utan endast komiténs i sjelfva

verket på bevillningsstadgan bygda förslag, öfvergår Eders Kongl..

Maj:ts Befallningshafvande nu till granskning af detta.

Till grund för förslaget ligger förutsättningen, att grundskatter

samt rustnings- och roteringsbesvär, hvilka hittills hållit jordbruksnäringen

i en undantagsställning, varda afskrifna; att, när sådant,

skett, jordbruksfastighet kommer att bereda sin egare lika stor inkomst,

som annan till lika stort värde, som jordbruksfastigheten,

taxerad fastighet och lika stort kapitalbelopp bereda sina egare;

samt att derför jordbruksfastighet bör draga enahanda bevillning

som annan fastighet eller fem öre för hvarje fullt hundratal kronor

af fastighetens uppskattade värde, hvilken bevillning motsvarar en

procent af den antagna normala inkomsten. Hvilande på nämnda,

förutsättning går förslaget ut derpå, att jordbruksfastighets andel i

bidragen till de allmänna kommunala behofven skall förhålla sig

till annan fastighets andel deri som 6 till 5 och till öfriga beskattningsföremåls

andel som 8 till 5, samt annan fastighets andel till

öfriga beskattningsföremåls som 4 till 3: att från fyrktalssättningen

bör undantagas, utom åtskilliga uppräknade byggnader, för

hvilka bevillning icke skall utgöras, jemväl den inkomst och förmån

af jordbruksfastighet, som, utöfver den antagna normala inkomsten,,

hvilken beskattas genom fastighetsbevillningen, egaren genom bedrifvande

af jordbruksrörelse förvärfvar och hvarom handlas i § T

lit. c af komiténs underdåniga förslag till förordning angående bevillning

af fast egendom samt af inkomst; och att alla de beskattningsföremål

af hvad slag som helst, hvilka deltaga i utgörande af

de allmänna kommunala utskylderna, jemväl skola efter samma

grunder och i ofvanuppgifna proportioner deltaga i byggande af

kyrka med hvad dertill hörer, af prestgård samt af tingshus och

häradshäkte.

Det bör villigt erkännas, att komitén synes hafva vid utarbetande

af omförmälda förslag varit lifvad af uppriktig önskan att

•efter bästa förmåga åstadkomma icke en formel, utan verklig lik

-

Kommunal beskattning å landet. Landstingsskatt. B 115

ställighet emellan de olika b eska ttnin gsföremålen hvad angår deltagandet

i de kommunala skattebördorna, likasom att åtskilliga

bland de af komitén i motiven till förslaget uttalade åsigter äro

fullt riktiga. Sålunda yttrar komitén bland annat, att den fasta

egendomen bör i högre grad än andra beskattningsföremål bidraga

till vissa slag af kommunala utskylder och afgifter samt att innehafvare

af fastighet såsom ständige ledamöter i kommunen hafva af

dess bestånd och utveckling ett större intresse än de, som njuta inkomst

af kapital eller arbete, hvilket förhållande bör för de förre

medföra högre utgifter till kommunala byggnader, än för de senare.

Deremot anser Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande komitén

vid tillämpningen af berörda åsigter icke hafva träffat det rätta, då

komitén förklarat å ena sidan utan inskränkning, att de medel, som

fordras för bestridande af kommunens löpande utgifter, på giltiga

skäl böra i lika grad drabba alla beskattningsföremål, och å andra

sidan, hvad angår den kommunala byggnadsskyldigheten, att fastighet

syntes böra deri efter förhållande till taxeringsvärdet deltaga

endast dubbelt mot den beskattningsbara inkomsten, kapitaliserad

efter fem för hundrade. Till följd af önskan att undvika uppställandet

af två särskilda beräkningsgrunder, nemligen ett för deltagande

i den kommunala byggnadsskyldigheten och en annan för uttaxering

af öfriga kommunala utskylder, har komitén kombinerat en

gemensam grund för utgörande af alla kommunala utskylder och

besvär, enligt hvilken grund fyrktal skall i de här ofvan angifna

proportioner åsättas de särskilda slagen af beskattningsföremål med

undantag för inkomst af jordbruksrörelse, men derefter alla kommunala

utskylder, vare sig att de afse byggnader eller löpande utgifter,

utgå med lika fördelning å hvarje slag af fyrk.

Komitén har enligt ett tillvägagående, hvarför redogörelse i

motiven lemnas, konstruerat en s. k. normal kommun samt uträknat

och uppgifvit å ena sidan de uppskattade penningevärden å

jordbruksfastighet, å annan fastighet och å inkomst, hvilka en sådan

kommun komme att förete, och å andra sidan de belopp, hvartill

de efter allmän fyrk uttaxerade kommunalutskylder, kyrkobygg

-

B 116 Kommunal beskattning å landet. Landstingsskatt.

nåd m. m., tingshusbyggnad m. m. samt prestgårdsbyggnad, hvarje

för sig, skulle uppgå. För att utröna, huru tillämpningen af den

utaf komitén föreslagna taxeringsgrund skulle i verkligheten slå sig

ut i förhållande till den enligt gällande lagstiftning i ämnet tillämpade

taxeringsgrund, har komitén vidare, med ledning af förhållandena

i några verkliga kommuner af en karakter, hvilken komitén

ur en eller annan synpunkt ansett vara typisk, verkstält särskilda

uträkningar. Härvid är dock att märka, att komitén, hvad angår

dels de uppskattade penningevärdena å de särskilda beskattningsföremålen

och dels beloppet af de efter nu gällande fyrktalssättning

utgående utskylder, opererat med tal, som uti ifrågavarande kommuner

under ett gifvet år i verkligheten företett sig, men deremot

hvad angår de kostnadsbelopp, hvartill skyldigheten att bygga kyrka

m. m., tingshus m. m. och prestgård må uppskattas och uppgå, begagnat

sig icke af belopp, som i verkligheten förekommit, utan af

de vid konstruktionen af normalkommunen funna tal, utgörande för

kyrkobyggnad m. m. 278 kronor 95 öre, för tingshusbyggnad m. m.

58 kronor 5 öre och för prestgårdsbyggnad 154 kronor 74 öre, allt

för år räknadt. "Värdet af sådana profräkningar, vid hvilka förekomma

å ena sidan verkliga, å andra sidan fritt konstruerade tal,

synes Eders Kong! Maj:ts Befallningshafvande vara ringa, om ens

något. Upplysande och ledande för ett omdöme i frågan skulle varit

uträkningar, hvarvid användts endast verkliga tal inom sådana

kommuner, hvarest byggnadsskyldighet af ifrågavarande slag faktiskt

fullgjorts. Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande förmenar, att,

om sådana profräkningar i så vidsträckt mån, som det komitén till

buds stående rika material medgifvit, blifvit företagna, de skulle

bekräfta Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes farhåga att, vid

tillämpning af komiténs föreslagna uttaxeringsgrund, inkomst af kapital

och arbete varda lika oskäligt betungade, som fallet blef vid

tillämpningen af den grund för uttaxering af kommunalutskylder,

som ursprungligen var stadgad genom § 58 af nådiga förordningen

angående kommunalstyrelse på landet. En ökad tunga har ju redan

drabbat nämnda beskattningsföremål till följd af nådiga kungö

-

Kommunal beskattning å landet. Landstingsskatt. B 117

relsen den 30 November 1876, hvarigenom, med ändring af den i

Kongl. stadgan angående folkundervisningen i riket den 18 Juni

1842 lagda grund för deltagande i skyldigheten att bygga folkskolehus,

nämnda skyldighet förklarades skola för framtiden utgöras efter

samma grunder, som gälla för uttaxering af kommunalutskvlder.

Enligt hvad en ledamot i riksdagen vid ett tillfälle sökt visa och

sedermera inom pressen förfäktades, lära verkningarna af omförmälda

kungörelse blifvit sådana, att t. ex. kyrkoherden inom en

socken i Dalarne fått vidkännas nära hälften af kostnaderna för en

ny skolhusbyggnad.

Tvifvelsmål kunna hysas och göras gällande om lämpligheten

af komiténs förslag, att bevillning jemväl bör utgöras för särskildt

uppskattad inkomst och förmån af jordbruksfastighet, som egaren

genom bedrifvande af jordbruksrörelse förvärfvar. Men kommer sådan

bevillning att utgå, lära giltiga skäl icke kunna anföras, hvarför

nämnda inkomst mera än sådan, som egare af jordbruksfastighet

genom försäljning af skog, utarrendering eller på annat sätt förvärfvar,

skall vid fyrktalssättningen lemnas obeaktad och således

derifrån undantagas. De skäl, komitén i sådan syftning andragit,

synas åtminstone Eders Kongl. Majrts Befallningshafvande icke

kunna göra anspråk på giltighet.

Med längtan, ja med otålighet, emotser fosterlandsvännen en

god lösning af den vigtiga frågan om ett tillfredsställande ordnande

af rikets försvarsväsende. Genom Riksdagens skrifvelse den 24 Maj

1873, den s. k. kompromissen, hafva tillräckligt många och stora

frågor blifvit förknippade och sammankopplade med den förra. På

sätt en ledamot af komitén, professorn m. m. H. L. Rydin, uti afgifven

särskild mening (se afdelningen IT afSkatteregleringskomiténs

betänkande sidorna 136 och 137), enligt Eders Kongl. Maj:ts

Befallningshafvandes omdöme, nöjaktigt ådagalagt, kunna de skäl,

Rikets Ständer i förr åberopade skrifvelse den 9 September 1863

p. 122 anfört för sin uttalade åsigt, att löntagare och rörelseidkare

borde i utgörande af kommunalutskylder deltaga endast till hälften

mot egare af hemman och jordbruksfastigheter, icke anses förlora

B 118 Kommunal beskattning å landet. Landstingsskatt.

sin giltighet derigenom, att bevillningen för jordbruksfastighet varder

höjd till lika belopp med bevillning för annan fastighet; hvadan

icke heller någon ändring i uttaxeringsgrunden för utgörande

af kommunalutskylder borde deraf blifva en ovilkorlig följd. Men

med afseende å den behandling, samtliga berörda frågor sedermera

rönt förnämligast vid 1878 års Riksdag i särskilda utskottets utlåtande

n:o 2, och med afseende å den inre ''politikens utvecklingsgång

i det hela lärer det väl numera icke kunna undvikas, att

jemväl frågan om ändring uti nämnda afseende af gällande lagstiftning

angående kommunalstyrelse, åtminstone den på landet, tages

under allvarligt öfvervägande. Komitén har dock nu genom sitt

ifrågavarande förslag till de redan på dagordningen uppstälda frågor,

af hvilkas samtidiga lösning den om försvarsväsendets ordnande

gjorts beroende, ytterligare fogat tre nya, nemligen om grunden

för deltagande i kyrkobyggnad m. m., i tingshusbyggnad m. in.

och i prestgårdsbyggnad. Det ligger ju i öppen dag, att lösningen

af försvarsfrågan, som af många med allt skäl betraktas som fäderneslandets

lifsfråga, skall varda derigenom ytterligare försvårad.

Ett sådant betraktelsesätt tyckes vara det, som föranledt en annan

ledamot i komitén, godsegaren N. Fosser, med hvilken förre statsrådet

F. F. Carlson och bruksegaren G. H. Stråle instämt, att i afgifven

reservation påyrka undanskjutande tills vidare af förslagen

om ändring i nu gällande grunder för utgörande af skyldigheten

att bygga kyrka m. m., tingshus m. m. samt prestgård, samt åtnöja

sig med att endast föreslå förändrad grund för uttaxering af

de nu efter allmän fyrk utgående kommunalutskylder. Den af Fosser

uppstälda formel, att »för hvarje ett hundra kronors taxeringsvärde

af fast egendom och för hvarje sex kronors beskattningsbar inkomst

åsättes en fyrk», innebär, att den andel af kommunalutskylderna,

som bör drabba fastighet, skall förhålla sig till den andel,

som bör falla å inkomsten, som 6 till 5. Enligt detta förslag skulle

således, äfven sedan bevillningen för jordbruksfastigheten blifvit

höjd från tre till fem öre för hvarje fullt hundratal kronor af dess

uppskattade värde, den proportion, efter hvilken inkomst af kapital

Kommunal beskattning å landet. Landstingsskatt. B 119

■och arbete med jordbruksfastighet deltager i utgörande af kornmunalutskylder,

blifva orubbad. Den enda förändring i nu bestående

förhållanden, samma förslag innebär, består deri, att annan fastighet

än jordbruksfastighet framdeles skall anses lika skattskyldig,

icke, som hittills, med inkomst af kapital och arbete, utan mod jordbruksfastighet.

Det aktgifvande på bestående förhållanden och den

billighet mot inkomsten af kapital och arbete, som utmärker ifrågavarande

åsigt, förtjenar allt erkännande i motsats till den, som

.gjorde sig gällande i särskilda utskottets vid 1878 års Riksdag afgifna

utlåtande n:o 2 och gick derpå ut, att efter ofvanomförmälda

förhöjning af bevillningen för jordbruksfastighet fullkomlig likställighet

emellan alla beskattningsföremål borde vid fyrktalssättningen

■ega rum. Det obilliga i en sådan uttaxeringsgrund, hvilken inom

komitén funnit tre försvarare, är med styrka ådagalagd af professoren

Rydin i hans ofvanåberopade reservation. Genom tillämpning

•af en sådan uttaxeringsgrund skulle i sjelfva verket af de kommunalutskylder,

hvilka enligt gällande lagstiftning falla på jordbruksfastighet,

icke mindre äu 16 % procent lyftas från denna till stor

tunga för inkomst af kapital och arbete.

Den väg, komitén för att komma till sitt resultat gått, är för

<en hvar, som icke är väl hemmastadd i och bekant med hithörande

förhållande, svår, om icke omöjlig att följa. Systemet af komiténs

beräkningar är så kompliceradt, att svenskt lagstiftningsarbete hittills

näppeligen torde hafva företett något dermed jemförligt, ja så

konstrikt eller, om man så vill, så konstigt, att man eger skäl betvifla,

att det sanna och rätta, som vanligen utmärker sig för sin

enkelhet, kan på sådant sätt utfinnas. Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

befarar, att antagande af komiténs förslag skulle vara

detsamma som att taga ett steg ut i det ovissa, det okända, ja i

mörkret.

Af hvad nu blifvit anfördt följer, att Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

icke kan förorda bifall till ifrågavarande förslag,

utan nödgas afstyrka detsamma.

Om det anses lämpligt stadga, att för deltagande i skyldigheten

B 120 Kommunal beskattning å landet. Landstingsskatt.

att uppföra ofvannämnda tre slag af byggnader skola gälla samma

grunder, som varda antagna för kommunalutskylders utgörande, kan

Eders Ivongl. Mnj:ts Befallningshafvande icke annat än såsom lämpliga

och billiga grunder i sistberörda afseende förorda, dem, hvilka.

två ledamöter i komitén, nemligen ledamoten af riksdagens andra

kammare S. A. Hedin (se sidan 76 i IV afdelningen af komitén»

betänkande) och professoren Bydin (se sidan 138) hvar för sig föreslagit,

eller att all fastighet bör bära kommunalutskylder i dubbelt;

förhållande mot inkomst; åberopande Eders Kong], Maj:ts Befallningshafvande

till stöd för denna sin åsigt de af bemälde tvenne reservanter

anförda skäl.

Om, såsom komitén och jemväl reservanterne föreslagit, icke bevillningen

omedelbart, utan taxeringsvärdet å fast egendom och antagen

beskattningsbar inkomst skola läggas till grund för den kommunala

fyrktalssättningen, blir deraf en följd, att från densamma

böra uttryckligen undantagas de af komitén uppräknade fastigheter,,

hvilka, enär, enligt gällande bevillningsstadga, bevillning icke dem

påföres, för närvarande äro befriade från allt deltagande i de kommunala

utskylderna och jemväl för framtiden böra åtnjuta sådan

befrielse, hvadan Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, under

ofvan gjorda förutsättning, tillstyrker bifall till hvad komitén å sidan

404 under mom. B lit. a hemstält.

I händelse af nådigt bifall till komiténs förslag i fråga om ändrade

beräkningsgrunder för fyrktalssättningen torde ock böra bifallas,

hvad komitén hemstält å sidorna 104 och 105 dels under mom. 3 om

ändringar i 59 och 64 §§ af nådiga förordningen om kommunalstyrelse

på landet jemte formulären till fvrktalslängd, debiteringsoch

uppbördslängd samt debetsedel och dels under mom. 5 om erforderlig

förändring i de vid komiténs förslag till ny bevillningsförordning

fogade formulär n:ris 1, 2 och 3.

Utan att yttra sig öfver komiténs under mom. c gjorda framställning

om upphäfvande af de för vissa delar af Kopparbergs län

gällande undantagsstadganden i fråga om grunderna för uttaxering

af de kommunala utskylderna, öfvergår Eders Kongl. Maj:ts Befall

-

Kommunal beskattning å landet. Landstingsskatt. B 121

ningshafvande härefter till komiténs å sidan 404 under inom. 4:o

gjorda förslag, att 60 och 61 §§ af nyss åberopade nådiga förordning

må på det sätt ändras, att af dem må fullt tydligt framgå, att kommunerna

på landet icke i andra än genom lag eller allmän författning

bestämda fall ega rätt att afvika från den allmänna grund,

som för kommunalutskvlders utgörande är bestämd.

Om lagstiftaren haft för afsigt att lemna kommunalstämma sådan

frihet, att hon, oaktadt en allmän grund för uttaxering af kommunalutskylder

blifvit i förordningen om kommunalstyrelse på landet

faststäld, likväl skulle ega att, utan stöd af uttryckligt medgifvande

dertill i lag eller allmän författning, i enstaka fall afvika från den

jagstadgade uttaxeringsgrunden och i stället för den bestämma en

annan, så hade han säkerligen låtit sig angeläget vara att med tydliga

och oförtydbara ord medgifva en dylik frihet. Ett bestämdt

uttalande i sådan syftning förefinnes icke å något ställe i nyss åberopade

förordning. Enligt allmänt giltiga lagtolkningsregler måste

det således antagas, att kommunalstämma icke eger omförmälda frihet.

Denna åsigt vinner ytterligare bekräftelse vid granskning af

de underdåniga betänkanden och förslag till särskilda förordningar

om kommunalstyrelse på landet, om kommunalstyrelse i stad, om

kyrkostämma samt kyrko- och skolråd samt om landsting, som den

31 Oktober 1859 afgåfvos af den dertill i nåder förordnade komité.

Hvad denna komité i motiven för förslaget till förordning om kommunalstyrelse

på landet sid. XXVI och XXYII yttrat gifver nogsamt

vid handen, att tillstädjande åt landskommunerna af den frihet,

hvarom nu är fråga, icke förekommit i komiténs tankegång. Icke

ens åt landstinget hade denna komité tilltänkt dylik frihet, såsom

kan inhemtas af hvad komitén sid. LIX yttrat om rättighet för landstinget

att inom länet upptaga erforderliga skattebidrag och om den

bestämmande grunden för dessa bidrags uttaxering, utan har den i

§ 47 af nådiga förordningen om landsting förekommande bestämmelse,

att, med deri stadgade undantag, landsting i öfrigt må, med

afseende på ett ifrågastäldt företags beskaffenhet, särskildt bestämma

grunden för uttaxering af do medel, som för dess utförande erfor

-

B 122 Kommunal beskattning å landet. Landstingsskatt.

dras, tillkommit vid förordningens utfärdande utan komiténs initiativ

och förslag.

Hvad sålunda blifvit anfördt tillsammans med de af Skatteregleringskomitén

å sidan 401 af dess betänkande andragna skäl torde

till fullo bekräfta riktigheten af den tolkning, komitén gifvit åt 60

och 61 §§ af nådiga förordningen om kommunalstyrelse på landet.

Då nu, enligt hvad erfarenheten visat, rätta förståndet af de i

åberopade §§ innehållna lagbestämmelser mött svårigheter till följd

af de ordalag, hvari samma bestämmelser gifvits, får Eders Kong!.

Maj:ts Befallningshafvande biträda komiténs hemställan om förtydligande

af dessa §§ i öfverensstämmelse med komiténs lagtolkning.

Vidkommande slutligen landstingsskatten tillåter sig Eders

Kougl. Maj:ts Befallningshafvande i underdånighet erinra, hurusom

vid föredragning inför Kongl. Maj:t af Rikets Ständers förr omförmälda

skrifvelse den 9 September 1863 och utfärdande till följd

deraf utaf Ivongl. kungörelsen den 15 samma månad och år angående

förändring i grunderna för uttaxering af kommun al utskylder

fråga uppstod dels huruvida icke förändringen i grunden för kommunalutskyldernas

utgörande jemväl påkallade en i hufvudsakligen

■enahanda riktning gående förändring i bestämmelserna om de afgifter,

som af landstinget beslutas, så att dessa i allmänhet komme

att för jordbruksfastighet, ehvad den vore i mantal satt eller ej,

utgå med dubbelt belopp emot för annan fastighet, frälseränta och

hvarje annat beskattningsföremål, och dels om icke, oberoende häraf,

sådan jordbruksfastighet, för hvilken bevillning ej utgjordes, i allt

fall borde erlägga afgifter till det belopp, som, derest bevillning för

densamma enligt artikeln II bevillningsstadgan utgå skulle, på grund

af taxeringsvärdet mot sådan bevillning svarade. Till följd deråt

utfärdade, på Kongl. Maj:ts nådiga befallning, då varande statsrådet

och chefen för Civildepartementet den 15 September 1863 till Kongl.

Maj:ts samtlige Befallningshafvande cirkulär af innehåll dels att landstingens

underdåniga yttranden öfver den sålunda uppkomna fråga

borde infordras och till Civildepartementet insändas och dels att, då

emellertid en framdeles möjligen blifvande förändring i nyssberörda ''

Kommunal beskattning å landet. Landstingsskatt. B 128

hänseende icke kunde komma att tillämpas å de afgifter, som vid

1863 års landsting beslötes, men de skäl, som hos Rikets Ständer

gjort sig gällande vid frågan om grunden för kommunalutskyldernas

utgörande, kunde i viss mån tala för deras tillämpning äfven i detta

fall, och landstinget enligt 1 mom. af 47 § i förordningen om landsting

egde att med afseende på ifrågakomna företags beskaffenhet

särskildt bestämma grunden för uttaxering af de medel, som för utförandet

kunde erfordras, så borde åt landstingens afgörande hänskjutas,

huruvida af då förändrade förhållanden måtte betingas särskildt

beslut i afseende på de afgifter, hvilka för året 1863 skulle

uttaxeras, i hvilket hänseende Kongl. Maj:ts Befallningshafvande alltså

hade att, hvar till landstinget inom sitt län, göra framställning.

Enligt hvad Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande vill med

säkerhet erinra sig, föranledde dylik framställning Göteborgs och

Bohus läns landsting att fatta beslut i öfverensstämmelse med hvad

som ifrågasattes i nyss åberopade cirkulär, och landstingsskatten

inom nämnda län har sedermera allt jemt uttaxerats efter enahanda

grunder. Möjligen handlade ett och annat läns landsting på samma

sätt, men de flesta landstingen, deribland det i Örebro län, funno

icke skäl att uttala sig för utsträckning jemväl till landstingsskatt

af de uttaxeringsgrunder, som blifvit lagstadgade i fråga om kommunalutskylderna,

och beslöto till följd deraf, att tillämpning af

samma grunder vid uttaxering af den landstingsskatt, som för år

1863 kunde komma att beviljas, icke borde ifrågakomma. I saknad

af tillgång till riksdagshandlingarna för påföljande 1865 och 1866

års riksmöte kan Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande icke nu

afgöra, huruvida Kongl. Maj:t till Rikets då församlade Ständer

gjorde nådig proposition i den syftning, hvari Kongl. Maj:t uttalat

sig i ofta omförmälda cirkulär: men afläts sådan proposition, har

den icke blifvit af Riksdagen gillad, ty visst är, att de i § 47 af

nådiga förordningen om landsting stadgade grunder för landstingsskattens

utgörande förblifvit och ännu äro oförändrade, sådana som

de i nämnda förordning meddelades.

Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, som alltid hyst och

B 124 Kommunal beskattning å landet. Landstingsskatt.

fortfarande hyser den åsigt, som jemväl regeringen år 1863 i åberopade

cirkulär den 15 September samma år uttalade, att grunderna

för uttaxering af kommunalutskylder bort blifva gällande äfven för

fördelningen af landstingsskatten, kan derför, i motsats mot hvad

Skatteregleringskomitén å sidan 406 af betänkandets afdelning III

förklarat, icke anse, att en verklig, d. v. s. efter skatteförmågan och

fördelarno af de ändamål, hvilka genom landstingsskatt främjas,

lämpad, utan endast en formel likställighet mellan de särskilda beska

ttningsförem ål en är genom bestämmelserna i landstingsförordningens

47 § åstadkommen, derest bevillningen för jordbruksfastighet

varder höjd från tre till fem öre för hvarje fullt hundratal kronor

af dess uppskattade värde och redaktionen af åberopade 47 §

lemnades oförändrad. Visserligen skulle derigenom nämnda slag af

fastighet komma att i större proportion än för närvarande är fallet

deltaga i utgörande af landstingsskatten. Enahanda förhållande blir

jemväl en följd af komiténs förslag att icke, såsom för närvarande,

bevillningskrona, utan vissa belopp af taxeringsvärde å fastighet och

af beskattningsbar inkomst skola läggas till grund för utdebitering

af landstingsskatten. I och för sig sjelft innebär detta förslag icke

i formelt hänseende någon olämplighet och står i öfverensstämmelse

med hvad komitén i fråga om grunden för kommun alutskyldernas

utgörande hemstält, men den materiela verkan deraf blir, såsom

nyss antydts, icke, enligt Eders Kong]. Maj:ts Befallningshafvandes

åsigt, fullt tillfredsställande. Om således, i öfverensstämmelse med

komiténs förslag, landstingsskattens fördelning för framtiden skall

grundas icke omedelbart på bevillningen, utan på taxeringsvärde af

fastighet och belopp af beskattningsbar inkomst, anser Eders Kongl.

Maj:ts Befallningshafvande en annan formel än den af komitén föreslagna

böra uppställas, nemligen en formel af den verkan, att fastighetsandel

i landstingsskatten kommer att förhålla sig till beskattningsbar

inkomsts andel deri åtminstone som 6 till 5 i enlighet med

hvad reservanten Eosser hemstält i fråga om grunden för deltagande

i kommunalutskylder.

Kommunal beskattning å landet. Landstingsskatt. B 125

Derest den formela grunden för uttaxering af landstingsskatt

ordnas så, som komitén föreslagit, blir, på sätt komitén erinrat, en

ändring af bestämmelserna i landstingsförordningens 48 § jemväl

erforderlig.

Kongl. Maj:ts nådiga stadga angående skjutsväsendet den 31

Maj 1878 förmår i § 22 mom. 2, att de skjutsentreprenadbidrag,

som böra inom län eller landstingsområde erläggas, skola utgöras

medelst en särskild afgift, hvilken skall utgå i förhållande till den

allmänna bevillning enligt andra artikeln bevillningsstadgan för fast

egendom eller för inkomst af kapital eller arbete, som af en hvar

skattskyldig till statsverket erlägges; dock att, så länge bevillningen

för jordbruksfastighet utgår med lägre procent än bevillningen för

annan fastighet, omförmälda afgift skall utgöras med dubbelt större

belopp för bevillning af jordbruksfastighet än för bevillning af annan

fastighet, frälseränta och hvarje annat beskattningsföremål; samt i

§ 23 mom. 1 att, sedan utrönt blifvit, med hvilka belopp län eller

landstingsområde bör i entreprenad bidragens gäldande deltaga, Kongl.

Maj:ts Befallningshafvande har att, med tillämpning af ofvan stadgade

debiteringsgrund, låta verkställa uträkning af det öretal, som

för länet eller landstingsområdet belöper på hvarje bevillningskrona

enligt andra artikeln bevillningsstadgan.

Då den omständighet att komitén i sin framställning med

tystnad förbigått omförmälda stadganden icke får antagas hafva härrört

af förbiseende af det sammanhang, som enligt Eders KoDgl.

Maj:ts Befallningshafvandes förmenande eger ruin emellan samma

stadganden och de i § 47 af landstingsförordningen bestämda grunder

för uttaxering af landstingsskatt, utan af den af komitén hysta,

om än icke uttalade åsigt, att de af komitén föreslagna ändringar i

sistberörda grunder icke behöfva föra med sig redaktionsförändringar

i skjutsstadgans ofvananförda bestämmelser, men Eders Kongl. Maj:ts

Befallningshafvande uti ifrågavarande afseende hyser en motsatt

åsigt, har Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, utan att framställa

något eget förslag till erforderliga redaktionsförändringar i åbe

-

B 126 Kommunal beskattning å landet. Landstingsskatt.

ropade stadga, dock ansett sig böra å anförda förhållande fästa Eders

Kong], Maj:ts nådiga uppmärksamhet.

Örebro slott i Landskansliet den 31 Oktober 1882.

Underdånigst

AXEL BERGSTRÖM.

Aug. Helling.

18:o. Kong!. Majits Befallningshafvande i Vestmanlands län,

Till Konungen.

Till åtlydnad af nådig befallning genom Kong! Finansdepartementet

den 22 sistlidne September får Eders Kongl. Haj:ts Befallningshafvande,

efter tagen kännedom af Skatteregleringskomiténs uti

dess den 13 i samma månad till Eders Kongl. Maj:t öfverlemnade

underdåniga betänkande framstälda förslag, pag. 370—407, dels angående

don kommunala beskattningen å landet dels angående landstingsskatt,

afgifva följande underdåniga utlåtande:

l:o) angående den kommunala beskattningen å landet: Om, på

sätt komitén annorstädes i sitt betänkande och på der utvecklade

skäl föreslagit, samtliga för kommunala ändamål utgående personliga

afgifter, med undantag af den personliga sjukvårdsafgiften samt af

hvad som genom bestående prestlöneregleringar äfvensom beträffande

kyrkobetjeningens aflöning i detta hänseende är stadgadt, komme

att upphöra, faller det sig helt naturligt, att alla öfriga kommunala

Kommunal beskattning å landet. Landstingsskatt. B 127

behof, för hvilka nu personliga afgifter ega rum, skola fyllas med

medel utdebiterade efter allmän fyrk.

Enahanda förhållande lärer ock finnas lämpligt med de afgifter,

som grundats på matlag.

Och då med stora skäl komitén uttalat sig emot två beräkningsgrunder

för de kommunala utskylderna, enligt hvilka dels mera.

vidtomfattande sådana skulle medföra högre utgift för fastighet.än

för inkomst, och dels de för kommunens löpande utgifter erforderliga

medel skulle i lika grad drabba alla beskattningsföreinål, samt

i stället förordat, att alla kommunala utskylder, vare sig afsedda för

byggnader eller för löpande utgifter, måtte utgå med lika fördelning

å allt slags fyrk, hvarvid fyrktalet å fastighet i förhållande till det

å inkomst sättes efter en sådan beräkningsgrund, att fastigheten

kommer att draga den högre andel af de kommunala bördorna öfver

hufvud, som betingas af den nu varande fyrktalssättningen och nuvarande

skyldigheter i fråga om vissa kommunala byggnader, finner

Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande en sådan förenkling af fyrktalssättnings-

och debiteringsmetoderna i högsta måtto önskvärd vid

uppgörande af förslag till ordnande af det kommunala beskattningsoch

rösträttsväsendet; men dervid torde, enligt Eders,Kongl. Maj:ts

Befallningshafvandes uppfattning, böra läggas mera vigt, än komitén

dervid fästat, på det större intresse innehafvare af fastighet, såsom

ständiga ledamöter i kommunen och representanter af det konstanta

deri, hafva af dess bestånd och utveckling, framför icke-fastighetsinnehafvare,

såsom mer eller mindre tillfälliga ledamöter i kommunen,

och anser derför Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande med

afseende derpå rättvisare mot dessa senare, om grunden för fyrktalssättningen

å landet blefve

1 fyrk för hvarje 125 kronor af taxeringsvärdet å jordbruksfastighet;''

1 » » » 150 >'' » » å annan fastighet;

1 » » » 20 >'' å beskattningsbar inkomst; men i öf

rigt

har Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande icke funnit anledning

till någon väsentlig anmärkning mot komiténs förslag angående

den kommunala beskattningen å landet.

B 128 Kommunal beskattning å landet. Landstingsskatt.

2:o) angående landstingsskatt synes det af komitén framstälda

förslag hafva goda skäl för sig.

Yesterås slott i Landskansliet och Landskontoret den 20 November

1882.

Underdånigst

REINHOLD CHARPENTIER.

L. W. Ahlm. C. E. Stålhös.

l9:o. Kongl, Maj:ts Befallningshafvande i Kopparbergs län.

Till Konungen.

I nådig remiss den 22 sistlidne September har Eders Kongl.

Maj: t anbefalt Länsstyrelsen att afgifva underdånigt utlåtande öfver

Skatteregleringskomiténs i remissen bilagdt betänkande framstälda

förslag dels angående den kommunala beskattningen å landet dels

ock angående landstingsskatt; och får Länsstyrelsen i sådant afseende

underdånigst anföra följande:

Hvad de personela afgifterna till kommunen angår, har Länsstyrelsen

i tvenne andra äfvenledes denna dag afgifna utlåtanden

öfver Skatteregleringskomiténs förslag angående borttagande af de

personela afgifterna till fattigvården och folkskolan samt af öfriga

personliga eller matlagsafgifter för kommunala behof uttalat sina

åsigter, hvadan det torde tillåtas Länsstyrelsen att här inskränka

sitt utlåtande till öfriga delar af komitérades förslag till ordnande af

den kommunala beskattningen samt landstingsskatten.

Med den sålunda angifna begränsningen af komitérades förslag,

såvidt det afser ordnandet af den kommunala beskattningen, inne

-

Kommunal beskattning å landet. Landstingsskatt. B 129

fattar samma förslag hufvudsakligen följande nya grunder för samma,

beskattning, nemligen:

l:o) dels att kostnaderna för kyrkobyggnad, prestgårdsbyggnad,

tingshusbyggnad och häradsfängelse skola utgå efter samma grunder,

som för utgörande af kommunalutskylder äro föreslagna;

2:o) dels att den till grund för kommunalutskyldernas utgörande

liggande fyrktalssättningen skall verkställas efter trenne olika beräkningssätt,

så att för jordbruksfastighet skall påföras en fyrk för

hvarje påbörjadt 125-tal af taxeringsvärdet, för annan fastighet en

fyrk för hvarje påbörjadt 150-tal af taxeringsvärdet och för beskattningsbar

inkomst en fyrk för hvarje påbörjadt 10-tal af inkomstbeåoppet;

och

3: o) dels att, förutom åtskilliga i förslaget uppräknade byggnader,

tomter och allmänna platser m. m., jemväl inkomst af jordbruksrörelse

skall från fyrktalssättningen undantagas; hvarjemte,

hvad särskildt detta län angår, komitén föreslagit, att de för vissa

■delar af länet gällande undantagsstadganden skola upphäfvas.

Af det underdåniga betänkande, som Länsstyrelsen den 8 Mars

innevarande år afgifvit öfver Skatteregleringskomiténs förslag till

förordning angående bevillning af fast egendom samt af inkomst,

behagade Eders Kongl. Maj:t finna, att Länsstyrelsen redan genom

samma underdåniga utlåtande i hufvudsak besvarat den nu föreliggande

nådiga remissen. Uti berörda utlåtande framhöll nemligen

Länsstyrelsen ej mindre den bjudande nödvändigheten att vid en

revision af nu gällande bevillningsförordning söka afhjelpa dess

många allmänt öfverklagade brister beträffande dels grunderna för

inkomstbevillningens utgörande och för beräkning af den beskattbara

inkomsten, dels beskaffenheten af sjelfva uppskattningen och

de upplysningar, som till vägledning dervid erhållas, och dels beska

ttningsmyndighetern as sammansättning och verksamhet, än äfven

angelägenheten att upplösa sambandet emellan bevillningen och den

kommunala beskattningen. Beträffande bevillningsstadgan har emellertid,

efter hvad kändt är, komitén inskränkt sitt åtgörande hufvudsakligen

till att endast föreslå jordbruksfastighetens likställighet

B 9

B 130 Kommunal beskattning å landet. Landstingsskatt.

med annan fastighet samt jordbruksnäringens beskattning, och, hvad

den föreslagna nya kommun albeskattningen angår, bar komitén i

det väsentliga, eller i frågan om sjelfva hufvudgrunden för beskattningens

utgörande, fortfarande upprätthållit förbindelsen emellan

bevillningen och den kommunala beskattningen — enär ju bestämmelsen

derom att taxeringsvärdet å fast egendom samt antagen beskattningsbar

inkomst, hvilka ligga till grund för bevillningen till

staten, äfven skall läggas till grund för kommunalbeskattningen,,

kommer att medföra alldeles samma verkan, som den nu gällande

bestämmelsen, enligt hvilken kommunalbeskattningen är

omedelbarligen beroende af bevillningen. Komitén anser en fördel

genom den föreslagna nya bestämmelsen vara vunnen, derigenom

att Riksdagen hädanefter kan i fråga om bevillningen fatta beslut,

utan att dervid i hvarje fall behöfva befara någon rubbning i kommunalbeskattningen,

likasom icke Riksdagen redan nu och, såsom vid

flera föregående tillfällen skett, genom tilläggsbevillningarne skulle

kunna besluta öfver bevillningen, utan att sådant behöfver medföra

någon rubbning i den kommunala beskattningen.

Då sålunda den kommunala beskattningen, enligt komiténs förslag,

fortfarande skulle blifva beroende af bevillningen, men de af

komitén föreslagna grunder för bevillningen i Länsstyrelsens tanke

äro otillfredsställande, och då Länsstyrelsen, i likhet med reservanten

Hedin, betraktar »en omarbetning af bevillningsstadgan på väsentligen

nya grunder såsom den oundgängliga utgångspunkten för en

rättvis och lyckobringande skattereform», lärer Eders Kongl. Maj:t

såsom följd häraf finna, att Länsstyrelsen icke kan för sin del godkänna

komiténs förslag till ordnande af den kommunala beskattningen.

Efter dessa allmänna omdömen öfver komiténs förslag torde

det tillåtas Länsstyrelsen att öfvergå till en kort granskning af ofvan

angifna hufvudpunkter i samma förslag.

Hvad sålunda till en början angår komiténs förslag om utgörandet

af kostnaderna för kyrkobyggnad, prestgårdsbyggnad och

tingshusbyggnad jemte häradsfängelse, så och om äfven medgifvasmå,

att de bland kommunens innevånare, som icke ega fastighet,.

Kommunal beskattning å landet. Landstingsskatt. B 131

men erlägga skatt för inkomst af kapital och arbete, icke böra vara

från ifrågavarande onera helt och hållet befriade, synes likväl å andra

sidan all billighet ligga uti det ofta frambålna yrkandet att den fasta

egendomen, hvilken inom kommunen representerar den varaktiga

förmögenheten, bör till ofvannämnda byggnader bidraga i vida högre

proportion än den inkomst, som ofta endast tillfälligtvis eller för

jemförelsevis kort tid inom kommunen erhålles. Komitén har i

Länsstyrelsens tanke icke fästat tillbörligt afseende på denna omständighet.

I öfrigt anser Länsstyrelsen, i likhet med reservanterne

Fosser, Carlsson och Stråle och på af dem anförda skäl, att »om

komitén ej föreslagit någon åtgärd i afseende på de nu nämnda besvären,

så hade deraf säkerligen ingen våda uppstått».

Vidkommande derefter det föreslagna beräkningssättet för fyrktalssättningen,

sa och utom det att detsamma, hvad ock flere reservanter

erinrat, saknar den enkelhet och lätthet vid tillämpningen,

som'' äro nödvändiga för ett stadgande, som årligen i alla kommuner

på landsbyggden skall tillämpas, lider förslaget i denna del jemväl

af det väsentliga felet att derigenom i allt för hög grad rubbas

den nuvarande proportionen emellan skattebördorna å jordbruksfastighet

och öfriga beskattningsföremål, hvartill kommer dels, att den

tillökning i kommunalskatt, som jordbruksfastighet enligt förslaget

får vidkännas, lika litet står i skäligt förhållande till den förhöjda

bevillning, som efter grundskatternas afskrifning kommer att påföras

jordbruksfastigheterna, som till den vinst, hvilken genom afskrifningen

jordbruket beredes, och dels att den inom komitén godkända

åsigten att jordbruksfastighet och annan fastighet böra lika bidraga

till fyllande af kommunens behof icke genom förslaget vinner tillämpning.

Till närmare åskådliggörande af nu anmärkta missförhållanden

tillåter sig Länsstyrelsen att här anföra och åberopa hvad

i detta ämne kronofogden i Kopparbergs län i infordradt utlåtande

yttrat. »Genom en enkel uträkning», yttrar nemligen bemälde kronofogde,

»öfver det fyrktal, som inom den s. k. normalkommunen

skall påföras de olika skatteföremalen efter nu varande förhållanden,

efter komiténs förslag och efter beräkning af jordbruksfastighets

-

B 132 Kommunal beskattning å landet. Landstingsskatt.

bevil!ningens förhöjning till 5 öre per 100 kronor, med en fyrk för

hvarje 5-tal af bevillningens öresbelopp, torde ofvan anmärkta missförhållanden

tydligast skönjas. Då nemligen efter nu gällande stadganden

ett jordbruksfastighetsvärde af 788,831 kronor drager ett

fyrktal af 4,733, skulle efter bevillningens förhöjning från 3 till 5

öre samma taxeringsvärde efter enahanda beräkningsgrund komma

att draga ett fyrktal af 7,888, men efter komiténs förslag endast

6,311. Dör annan fastighet med taxeringsvärde af 75,465 kronor

blifva, dessa fyrktal respektive 377 efter nuvarande förhållanden,

755 under förutsättning af likställighet emellan jordbruks- och annan

fastighet, men efter komiténs förslag endast 503. För inkomst af

30,186 kronor blir fyrktalet i alla tre fallen lika eller 3,019. Genom

en annan beräkning framträder missförhållandet ännu skarpare. Enligt

resultaten af komiténs utredning angående den kommunala beskattningen

(pag. 342) utgår nu för hvarje 1,000 kronor taxeringsvärde

å jordbruksfastighet något mera än fyra gånger så mycket

i kommunalskatt som å 1,000 kronor kapitalvärde af beskattningsbar

inkomst, och blir förhållandet mellan jordbruksfastighetsbeskattningen

och inkomstbeskattningen sålunda ungefärligen 4:1, men efter komiténs

förslag att 1,000 kronors taxeringsvärde å jordbruksfastighet

skall påföras 8 fyrkar och 1,000 kronors kapitalvärde af beskattningsbar

inkomst, hvilket efter 5 proc. motsvarar 50 kronors inkomst,

5 fyrkar, blir förhållandet, som S : 5, eller som är detsamma som

4 : 2l/2, det vill med andra ord säga att, då jordbruksfastigheterna nu

bidraga till kommunalskatterna med något mera än 4 gånger så

mycket som inkomsten af kapital och arbete, skulle dessa fastigheter

efter komiténs förslag komma att drabbas af ifrågavarande

skatter med endast l,e gånger mera än inkomsten af kapital och

arbete». »En så stor rubbning», tillägger kronofogden, »af nu bestående

förhållanden till jordbruksfastigheternas förmån torde icke

med den lindring, jordbruket genom afskrifningen får njuta, kunna

anses hvarken rättvis eller billig», och i detta omdöme instämmer

äfven för sin del Länsstyrelsen.

I fråga vidare om inkomst af jordbruksrörelse, för hvilken enligt

Kommunal beskattning å landet. Landstingsskatt. B 133

komiténs förslag någon fyrktalssättning icke borde ifrågakomma, så

och för den händelse att, på sätt komitén föreslagit, bevillning till

staten kommer att utgöras för dylik inkomst, lärer följdriktigheten

fordra, att densamma ingår jemväl i fyrktalssättningen, om också

icke särskildt utmärkt, utan endast inbegripen i beskattningen å

jordbruksfastigheterna, så att dessa komma att beskattas så mycket

högre i förhållande till öfriga beskattningsföremål, som motsvarade

inkomsten af jordbruksrörelse, helst i annat fall alla öfriga näringar

med samma skäl som jordbruket kunde göra anspråk på att befrias

från fyrktal.

Hvad ändtligen angår frågan om upphäfvandet af de för vissa

delar af detta län gällande undantagsstadganden i afseende på den

kommunala beskattningen, så och ehuru storskiftet ännu icke blifvit

afslutadt inom Elfdals och Sårna socknar, likväl och som från

och med innevarande år den anordning blifvit genomförd i öfriga

till länet hörande socknar, hvarest bevillningen förut påförts rotevis,

att taxeringsvärde blifvit åsatt hvarje särskild brukningsdel,

samt enahanda taxeringssätt bör kunna tillämpas äfven inom Sårna

och Elfdals socknar, om också brukningsdelarna inom dessa socknar

tillsvidare icke kunna med visst skattetal utmärkas, torde hinder

icke möta för fyrktalssättningssystemets tillämpning öfver allt inom

länet, hvadan de ifrågavarande undantagsstadgandena utan olägenhet

synas kunna upphäfvas.

I öfrigt får Länsstyrelsen, som, beträffande den kommunala beskattningen,

i allo biträder de åsigter, som utaf professoren Bydin blifvit

uttalade i hans reservation pag. 135 och följande, äfvenledes

instämma uti det yrkande, hvarmed bemälde professor afslutar sin

reservation i denna del, eller att »till dess en väl behöflig revision

af kommunallagarne genomförts nu gällande grundsats att jordbruksfastighet

ingår i kommunalskatt med dubbelt så högt fyrktal

i förhållande till dess bevillning, som inkomst, måtte bibehållas och

att denna grundsats i sin tillämpning äfven utsträckes till annan

fastighet.»

Beträffande slutligen komiténs förslag om ändring af 7 § i lands

-

B 184 Kommunal beskattning å landet. Landstingsskatt.

tingsförordningen, har Länsstyrelsen endast den anmärkning att

göra, att önskvärdt hade varit, om komitén i motiveringen uttryckligen

tillkännagifvit, huruvida det ingått i komiténs afsigt att genom

den ifrågavarande förändringen af ofvannämnda § i landstingsförordningen

föreslå upphörandet af den landstinget för närvarande i

samma § tillerkända befogenhet att fatta beslut om särskilda och

för beskattningsföremålen olika grunder för landstingsskattens utgörande.

Under förutsättning att någonting sådant icke ingått i

komiténs afsigt, har Länsstyrelsen visserligen icke någonting att

erinra emot den föreslagna förändringen, då verkan af hvad koniitén

föreslagit kommer att blifva alldeles densamma, som af stadgandet

i 2:a momentet af §, sådant detsamma för närvarande lyder.

Falun i Landskansli den 20 November 1882.

Underdånigst

CURRY TREEFENBERG.

Edvard Bolin.

20:o. Kong!, Majits Befallningshafvande i Gefleborgs län.

Till Konungen.

Öfver det af utsedde komiterade afgifna förslag angående dels

den kommunala beskattningen å landet dels ock angående landstingsskatt

får Landsköfdingeembetet, jemlikt derom den 22 sistlidne

September erhållen föreskrift, såsom underdånigt utlåtande anföra:

Komitén har i sitt under den 17 Augusti 1881 afgifna förslag

till ny bevillningsförordning, i hvad angår »bevillning af fast egendom

och af inkomst», utgått från den förutsättningen att grundskatter

samt rustnings- och roteringsbesväret, hvilka »hittills ur skatte

-

Kommunal beskattning å landet. Landstingsskatt. B 135

synpunkt hållit jordbruksfastigheten i en undantagsställning», varda

ufskrifna; hvarjemte komitén i motiveringen till nämnda förslag uttalat

önskvärdheten af att det samband, som nu förefunnes emellan

bevillningen och den kommunala beskattningen, kunde upplösas, så

att dessa båda skattearter blefve oberoende af hvarandra, men att

komitén, efter noggrant öfvervägande, funnit, att detta samband »i

det stora hela icke kunde rubbas».

Uti sitt nu afgifna förslag i fråga om den kommunala beskattningen

har komitén jemväl utgått från samma förutsättning samt,

för vinnande af det eftersträfvansvärda målet att, för såvidt möjligt

vore, ställa den kommunala beskattningen på en mera sjelfständig

.grund än hittills, föreslagit, att icke bevillningskronan, utan taxeringsvärdet

å fast egendom och beskattningsbar inkomst skola läggas

till grund för den kommunala beskattningen och på denna grund

hemstält, att:

l:o) för jordbruksfastighet påföres en fyrk för uppskattadt värde,

ej öfverstigande 125 kronor o. s. v.;

2: o) för annan fastighet och frälseränta påföres en fyrk för uppskattadt

värde till belopp, ej öfverstigande 150 kronor o. S. v.; samt

3:o) för beskattningsbar inkomst påföres en fyrk för belopp, ej

•öfverstigande 10 kronor o. s. v.; äfvensom att alla de beskattningsföremål,

hvilka deltaga i utgörande af de allmänna kommunala utskylderna,

äfven skola efter samma grunder deltaga i byggande af

kyrka, af prestgård samt af tingshus och häradshäkte; hvarjemte komitén

hemstält, att upptagande af personlig afgift för fattigvård och

folkskola skulle varda förbjuden. Dock har komitén, som fortfarande

vidhåller sin uti ofvanberörda förslag till förordning angående bevillning

af fast egendom och af inkomst uttalade åsigt om bevillning

för inkomst af jordbruksrörelse, på uppgifna skäl, ansett att

■sådan inkomst icke bör åsättas fyrktal.

Då den af komitén uttalade åsigten, att den fasta egendomen,

hvars innehafvare, såsom ständige ledamöter i kommunen, måste

anses hafva större intresse af dess bestånd än de, som åtnjuta in

-

B 136 Kommunal beskattning å landet. Landstingsskatt.

komst af kapital eller arbete, följaktligen ock bör i högre grad ärt

andra beskattningsföremål beskattas, torde få anses fullt riktig;

då det af komitén framstälda förslag, om ej till den utsträckning,

Landshöfdingeembetet anser önskvärd, dock går i en sådan,

riktning; samt

då komitén, enligt Landshöfdingeembetets åsigt, vid utarbetandet

af förslaget, synes hafva sökt åstadkomma likställighet emellan

de olika beskattningsföremålen, så finner sig Landshöfdingeembetet,

utan att ingå i bedömande af dels huruvida det eftersträfvansvärda

målet att ställa den kommunala beskattningen på en mera

sjelfständig grund kunnat vinnas på ett mera tillfredsställande sätt

än det af komitén nu föreslagna, och dels huruvida de skäl, som

blifvit anförda derför att uppskattad inkomst af jordbruksrörelse, om:

bevillning af sådan rörelse kommer att utgå, skall vid fyrktalssättningen

undantagas, må anses giltiga, sakna fog för anmärkningar

mot de framstälda förslagen rörande vare sig den kommunala eller

landstingsbeskattningen; dock och enär anledning saknats till borttagande

af en för alla medborgare gemensam personlig skatt till

staten, förmenar Landshöfdingeembetet ännu mindre skäl vara för

handen att betaga kommunerna rättighet till upptagande af personlig

skatt inom stadgad begränsning och detta så mycket hellre, som

icke, Landshöfdingeembetet veterligt, något missnöje eller klagan

i detta afseende från de skattdragandes sida försports.

Gefle slott i Landskontoret den 20 November 1882.

På Landshöfdingeembetets vägnar:

Underdånigst

C. W. Lundberg. C. Ad. Fagerlund.

Kommunal beskattning å landet. Landstingsskatt. B 187

2l:o. Kongl. Majits Befallningshafvande i Vesternorrlands

län.

Till Konungen.

Öfver Skatteregleringskomiténs i dess afgifna betänkande framstälda

förslag dels angående den kommunala beskattningen å landet,,

dels ock angående landstingsskatt har Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande,

enligt nådig befallning, att afgifva underdånigt utlåtande.

I nuvarande lagstiftning gäller den bestämmelse, att jordbruksfastighet

skall ingå i kommunalskatt med dubbelt så högt fyrktal i

förhållande till dess bevillning, som inkomst; och för sin del finner

Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande någon förändring i denna

bestämmelse icke vara af omständigheterna påkallad.

Yisserligen föreligger till pröfning ett förslag om dels en förhöjning

i bevillningen på jordbruksfastighet, uppgående till 2 öre

för hvarje fulla 100 kronor af taxeringsvärdet, och dels införande

af bevillning på den behållna inkomsten af dylik fastighet; men då

dessa förökade afgifter, sannolikt tillförande statsverket mindre än

en half million kronor i årlig inkomst, skulle utgöra enda vederlaget

för grundskatterna, hvilka äro beräknade att i penningar och

naturaprestation er tillföra statsverket omkring tio millioner kronor

årligen, samt härtill ytterligare kommer, att, enligt komiténs förslag^

samtidigt skulle upphäfvas de bestämmelser, enligt hvilka fastighet

för närvarande ensam fullgör vissa kommunala besvär, synes den

enklaste billighet tala derför, att, i fråga om afgifterna till kommunen,

den hittills följda grundsats beträffande förhållandet emellan

jordbruksfastighet och inkomst icke upphäfves; -— hvaremot nämnda

grundsats torde rättvisligen böra tillämpas äfven på »annan fastighet»,

hvilken derigenom att någon särskild inkomstbevillning icke

B 1S8 Kommunal beskattning å landet. Landstingsskatt.

skulle densamma påföras, i allt fall blefve i ringare mån än jordbruksfastighet

beskattad; biträdande Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande,

under nämnda förutsättningar om ett anständigt

vederlag, desto hellre komiténs förslag om de s. k. ovissa besvärens

öfverflyttande på kommunalbeskattningen i dess helhet, som derigenom

fastighetsbeskattningens storlek och följaktligen äfven en

fastighets verkliga värde skulle blifva lättare att beräkna.

Skulle likväl den åsigt göra sig gällande, att fördelarne för jordbruksfastigheten

härigenom icke blefve tillräckligt stora, vågar Eders

Kongl. Maj:ts Befallningshafvande framför det af komitén väckta

förslag biträda den inom komitén framstälda mening, att i fyrksättningen

skulle ingå all fastighet efter 1 per mille af taxeringsvärdet

samt inkomst efter 1 procent af dess belopp, genom hvilken bestämmelse

vunnes en, med afseende å de auktoriteter, som i första

hand handlägga dylika ärenden, särdeles önskvärd lättnad i debiteringen.

Skulle äfven mot detta förslag möjligen invändas, att ej helle

derigenom jordbruksfastigheten blefve tillräckligt tillgodosedd, får

Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i underdånighet erinra, att

den sannolika tillökning i kommunalskatt, som, enligt det senare

förslaget, skulle drabba jordbruksfastigheten öfver hela riket, uppgår,

enligt inom komitén verkstäld uträkning, till icke fullt 400,000

kronor, hvilken tillökning uppenbarligen är af ringa betydenhet i

jemförelse med ekonomiska värdet af den vinst, som blott genom

grundskatternas afskrifning skulle komma samma fastighet till godo.

Berörda två af Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i underdånighet

förordade alternativa förslag skilja sig från hvarandra deri,

att i det senare förslaget inkomsten af jordbruksrörelse blifvit från

delaktighet i den kommunala beskattningen fritagen. För en dylik

befrielse torde likväl något giltigt skäl icke kunna anföras, och hvilken

annan rörelsegren som helst kan, såsom jemväl blifvit inom

komitén anmärkt, med lika god rätt göra anspråk derpå.

Emot komiténs förslag i fråga om landstingsskatten har Eders

Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, under förutsättning att bevill

-

Kommunal beskattning å landet. Landstingsskatt. B 139

ning på den behållna inkomsten från jordbruksfastighet bestämmes

«n gång för alla till en procent af fastighetens taxeringsvärde, icke

något att erinra.

Hernösand i Landskontoret den 15 November 1882.

Underdånigst

G. RYDING.

O. H. Vibom.

22:o. Kong!. Majits Befallningshafvande i Jemtlands län.

Till Konungen.

Enligt nådig befallning får Landshöfdingeembetet i Jemtlands

län härmed afgifva underdånigt utlåtande öfver Skatteregleringskomiténs

underdåniga förslag dels angående den kommunala beskattningen

å landet dels ock angående landstingsskatt.

Det skattesystem, komitén uppställt så för staten som kommunen,

är i första rummet grundadt på jordens befriande från de särskilda

åligganden, den samma af ålder tillhört. Skälen för och emot

en sådan befrielse äro så väl i komiténs betänkande med åtföljande

reservationer, som äfven tillförene, då denna fråga vid Riksdagen

varit å bane, så fullständigt utvecklade, att föga dertill kan läggas;

•och Landshöfdingeembetet inskränker sig alltså till det uttalande,

att, om äfven de politiska skälen till en eftergift i förevarande hänseende

till jordegarnes fördel må vara öfvervägande, noga bör tillses,

att den förmenta orättvisa eller obillighet man trott sig böra

afhjelpa icke i förhöjd mån kommer att drabba andra beskattningsföremål.

B 140 Kommunal beskattning å landet. Landstingsskatt.

Hvad nu särskildt angår den jorden af ålder åliggande kommunala

byggnadsskyldigheten, har väl komitén icke kunnat lemna åsido,

att de utgifter, hvilka af byggnadsskyldigheten föranledas, medföra

varaktigare fördel för fastighetsegarne än för andra medlemmar af

kommunen; men har komitén i allt fall ansett byggnadsskyldigheten

böra öfvergå till allmänt kommunalåliggande mot det att jordegarne

vidkändes en något förhöjd andel i kommunens alla utgifter. Om

nu ock komitén skulle hafva lyckats beräkna denna förhöjning så,

att, för en längre tid räknadt, rättvisans och billighetens kraf i berörda

hänseende uppfyldes, torde dock ej böra förbises, att, under

det fastigheterna måste anses hafva vunnit och bibehålla ett ökadt

värde t. ex. genom fullgjord ny kyrkobyggnad, de näringsidkare

eller löntagare, hvilka fått vidkännas en kanske ganska dryg del

af byggnadskostnaden, men som af en eller annan anledning snart

derefter upphöra att tillhöra kommunen, icke få åtnjuta någon fördel

af det föreslagna utjemningssystemet, utan, om de flyttat till

en annan kommun, möjligen äfven der få vidkännas höga byggnadskostnader.

Mot komiténs anmärkning att dylika kostnader vanligen

genom upptagande af amorteringslån fördelas på flera år kan erinras,

att af en eller annan anledning hinder kan möta mot erhållande

af sådant lån, äfvensom att fall lätt kunna tänkas, då det är

fastighetsegarnes men ej öfriga skattskyldiges fördel att byggnadskostnaderna

ej fördelas på längre tid.

"Vidare har komitén, efter att hafva föreslagit bevillning till

staten jemväl för inkomst af jordbruksrörelse och beräknat denna

bevillning att ej varda obetydlig, deremot ansett denna inkomst

böra befrias från kommunal beskattning på det skäl, att samtliga

eller åtminstone största delen af jordbruksfastigheterna inom ett

ingalunda obetydligt antal kommuner äro så små, att någon beskattningsbar

inkomst af jordbruksrörelse ej kunde af dem påräknas,

hvilket förhållande, i förening med beskattning af jordbruksinkomsten,

enligt hvad komitén sökt visa, skulle för de större jordbruksfastigheterna

och öfriga beskattningsföremål medföra ökad andel i de

kommunala afgifterna.

Kommunal beskattning å landet. Landstingsskatt. B 141

Landshöfdingeembetet, som ej kan dela denna komiténs uppfattning,

anser det deremot vara med full rättvisa öfverensstämmande,

att all inkomst, för hvilken skatt till staten erlägges, äfven

vidkännes skatt till kommunen.

Slutresultatet af komiténs förslag har blifvit sådant, att med

jordens befrielse från densamma hitintils åliggande byggnadsskyldighet

och jordbrukarens från kommunalskatt för inkomst af jordbruksrörelsen,

egare af jordbruksfastighet till uppskattadt värde af t. ex.

12,500 kronor och af annan fastighet eller frälseränta till värde af

15,000 kronor skulle till kommunens behof skatta lika med den,

som af arbete eller lön åtnjuter en årlig inkomst af 1,000 kronor.

Att den sistnämnde skulle härtill ega. lika förmåga och billigtvis

lika skyldighet med den förstnämnde vågar Landshöfdingeembetet

bestrida; och fästes vidare uppmärksamheten derå, att väl

hädanefter såsom hitintils taxeringsvärdena å jordbruksfastigheter i

allmänhet torde komma att understiga de verkliga värdena, hvaremot

någon verksam kontroll svårligen lärer stå att finna, anser

Landshöfdingeembetet komiténs förslag icke vara öfverensstämmande

med rättvisans och billighetens kraf; hvadan detsamma af Landshöfdingeembetet

i underdånighet afstyrkes.

Mot komiténs förslag i afseende å landstingsskatt har Landshöfdingeembetet

intet att erinra.

Östersund å Landskansliet den 10 November 1882.

Underdånigst

På Landshöfdingeembetets vägnar:

Carl H. Ekberg. P. G. liissler.

B 142 Kommunal beskattning å landet. Landstingsskatt.

23:o. Kong!, Maj:ts Befallningshafvande i Vesterbottens län.

Till Konungen.

Öfver Skatteregleringskomiténs förslag dels angående den kommunala

beskattningen å landet och dels angående landstingsskatt

får jag, till åtlydnad af nådig befallning, afgifva underdånigt utlåtande.

Beträffande kommunala beskattninge7i å landet.

Ehuru vid jemförelse af kommunalskatten, sådan den från några

kommuner här i länet utgått för sistlidet år och sådan den skulle

hafva ställt sig enligt de grunder för dess utgörande, som komitén

föreslagit, det visserligen framgått, att jordbruksfastigheten enligt

förslaget skulle hafva fått vidkännas en lindrigare beskattning än

hvad enligt nu gällande bestämmelser eger rum, i följd hvaraf förslaget

vid en sådan jemförelse synes lända till förmån för jordbruksfastigheten;

likväl och då uti dessa kommuner under år 1881 endast

af jordbruksfastighet utgående afgifter varit större än hvad under

normala förhållanden kan anses blifva fallet, samt, såsom komitén

jemväl an ty dt, under en längre tid då några sådana byggnader,

som nu åligga endast jordbruksfastighet, icke förekomma, i medeltal

ett jemnare förhållande emellan kommunalutgifterna för jordbruksfastighet

och annan fastighet samt för inkomst skall komma att ega

rum, tvekar jag ej att i underdånighet instämma uti komiténs förslag

till beräkningsgrund för fyrktalssättningen.

Deremot kan jag inglunda biträda komiténs förslag derutinnan,

att inkomst af jordbruksrörelse skulle undantagas från fyrktalssättning.

Jag anser tvärtom, att den, som innehar en jordbruksfastighet

så beskaffad, att den kan lemna dess egare taxeringsbar inkomst

af jordbruksrörelse, har långt större förmåga att för en sådan inkomst

erlägga kommunalutskylder än den eger, som har en lika stor

Kommunal beskattning å landet. Landstingsskatt. B 148

beskattningsbar inkomst af annan rörelse, näring, yrke eller tjenst,

vare sig allmän eller enskild; och

Beträffande landstingsskatten

anser jag mig ej i underdånighet hafva någon erinran att göra vid

komiténs förslag.

Landskontoret i Umeå den 13 November 1882.

Underdånigst

AXEL WÅSTFELT.

B. Ljungberg.

24:o. Kong!. Maj:ts Befallningshafvande i Norrbottens län.

Till Konungen.

Med anledning af Eders Kongl. Maj:ts nådiga remiss den 22

sistlidne September har Landshöfdingeembetet att i djupaste underdånighet

afgifva utlåtande öfver Skatteregleringskomiténs förslag angående

den kommunala beskattningen å landet och landstingsskatt.

För länsstyrelsen har det ej låtit sig göra att under eu jemförelsevis

kort tidrymd tillräckligt sätta sig in uti detta ärendes

detaljfrågor, beträffande hvilka flera ej obetydliga sifferberäkningar

skulle erfordras.

Enligt Landshöfdingeembetets åsigt hafva några synnerligen

enkla och pålitliga beräkningsgrunder för fyrktalssättning och utdebitering

af kommunalutskylder icke vunnits genom komiténs projekt,

hvartill kommer, att den af komitén från början såsom ett

medel eller vilkor för alla kommunala bördors lika fördelning å allt

B 144 Kommunal beskattning å landet. Landstingsskatt.

slags fyrk framhållna omständigheten, att fastighet bör draga den

högre andel af bördorna, hvilken betingas af nuvarande fyrktalssättning

och af fastigheternas nuvarande särskilda skyldigheter i

fråga om vissa byggnader, vid tillämpningen lemnats väl mycket

ur sigte. Betänkandet och reservationer visa, att de af komitén

uppstälda proportionstalen 125, 150 och 10 icke äro mest tilltalande

.af de sifferkombinationer, som med afseende å nyssnämnda fördelning

och vilkor kunna ega rum. Detta förhållande antyder, att utgångspunkten

för komiténs beräkningar är sväfvande.

Jordbruksrörelses uteslutande från fyrktalssättning synes komitén

icke hafva på ett tillfredsställande sätt motiverat, helst skälet grundas

på ett undantagsförhållande, nemligen långt drifven jordstyckning.

Hvad landstingsskatten angår, torde giltig orsak för komitén

icke förefunnits till att föreslå dess utgörande efter andra grunder,

än den kommunala beskattningen i öfrigt.

Länsstyrelsen vågar derjemte i hufvudsakliga delar åberopa hvad

professor H. L. Rydin uti sin reservation i ärendet anfört.

Landskansliet i Luleå den 16 November 1882.

Underdånigst

Landshöfdingeembetet:

P. Zetterstedt.

Oskar Rutbåck.

Kongl. Maj:ts och Rikets Kammarkollegium,

-angående komiténs förslag i afseende å den kommunala byggnadsskyldigheten.

Till Konungen.

I sammanhang med frågan om den kommunala beskattningen

ä landet har den af Eders Kongl. Maj:t tillförordnade Skatteregleringskomitén

väckt förslag om förändrade stadganden angående utgörande

af den kommunala byggnadsskyldigheten derstädes, öfver hvilket

förslag, som dock endast afser byggande af kyrka mod hvad dertill

hörer, prestgård, tingshus jemte häradsfängelse samt fattighus och

skolhus, Eders Ivongl. Maj:t medelst bilagda nådiga remiss den 22

■sistlidne September anbefalt Kammarkollegium att till Civildepartementet

före den 22 innevarande månad afgifva underdånigt utlåtande.

Af gällande stadganden angående ofvannämnda byggnadsskyldigheter

inhemtas, att kostnaden för kyrkobyggnad enligt 26 kapitlet

1 § Byggningabalken, sådan denna paragraf lyder i Kongl. förordningen

den 4 November 1876, skall af egare eller innehafvare af

fast egendom utgöras efter samma grund, som är för kommunalutskylder

bestämd, och dagsverken efter matlag; att kostnaderna för

byggande af prestgård samt tingshus jemte fängelse deremot, enligt

2 och 4 §§ i nämnda lagrum, utgå efter mantalet; att befrielse från

deltagande häri, grundad på lag och privilegier samt särskilda Kongl.

beslut, åtnjutes af en del jordegendom; samt att kostnaderna för

fattighus och skolhus, enligt Kongl. förordningen angående fattig

B

10

B 146 Kommunal byggnadsskyldighet.

vården den 9 Juni 1871 och Kongl. stadgan angående folkundervisningen

den 20 Januari 1882, sammanskjutas efter de grunder,,,

som gälla för kommunalutskylders utgörande.

Enär mantalet emellertid icke vidare vore en tillförlitlig gradmätare

på olika fastigheters skatteförmåga, hvilket ock föranledt.

dess afskaffande såsom grundval för utgörande af kyrkobyggnadsskyldigheten,

har komitén först förklarat sig anse det vara af bjudande

skäl påkalladt att ersätta mantalet med en annan och rättvisare

norm för utgörande jemväl af de med byggande af prestgård

och tingshus förenade besvär; hvarjemte komitén, enär dagsverksskyldigheten

vid kyrkobyggnad vore hänförlig till de för kommunala

ändamål utgående personliga afgifter, om hvilkas upphörande med

vissa undantag komitén hemstält, samt dessutom drabbade de densamma

underkastade utan hänsyn till skatteförmågan, ansett denna,

dagsverksskyldighet böra upphäfvas, desto hellre som den omständigheten

att kyrkobyggnad numera vanligen upplätes på entreprenad

försvårade om ej omöjliggjorde särskiljandet, huru stor del af kostnaden

som bordo utgöras å ena sidan af fastighet och å den andraaf

matlag.

Komitén, som härefter öfvergått till frågan om och i hvad månde

särskilda beskattningsföremålen borde uti ifrågavarande byggnadsskyldigheter

deltaga, har i sådant liänsende ansett billigt, att

jemväl i de byggnadsskyldigheter, som hittills utgjorts endast af

jordbruksfastighet samt hvad prestgårdsbyggnad beträffar jemväl af

bruk och qvarnar, deltagande ålägges äfven innehafvare af hittills,

befriad fastighet, äfvensom, om ock i ringare grad, dem, hvillm ickeega

fastighet, men erlägga skatt för inkomst af kapital och arbete,

helst som påtagligt vore, att värdet af annan fastighet och beloppet

af inkomst år efter år ökades i långt högre grad, än värdet af

jordbruksfastighet. Kyrkobyggnadsskyldigheten, i fråga om hvilken

nämnda grundsats redan blifvit i icke ringa grad erkänd, vore föröfrigt

den drygaste af dessa skyldigheter, så att den ökning i utskylder,

som genom en rättvisare fördelning jemväl af de öfriga,

grundad på taxeringsvärdet å fastighet samt beloppet af beskatt

-

Kommunal byggnadsskyldighet.

B 147

ningsbar inkomst, komme att drabba de hittills fritagne beskattningsföremålen,

icke blefve af särdeles stor betydenhet. En sådan

ökning har komitén, hvad annan fastighet beträffar, funnit fullt befogad

och, hvad angår inkomst af kapital och arbete, trott sig kunna

på annat sätt motverka en för denna ofördelaktig rubbning i skattebördans

relativa tyngd; hvarjemte i sammanhang härmed den mening

hos komitén gjort sig gällande, att deltagande uti ifrågavarande

bördor borde utsträckas till all jordbruksfastighet af hvad slag som

helst.

Om således skyldigheten att deltaga i sistberörda tre byggnadsbesvär

borde utsträckas till all fastighet, samt äfven inkomst, om

ock i mindre grad, dervid bidraga, så måste samma grundsats gälla

beträffande den byggnadsskyldighet, hvilken, såsom fallet är med

fattighus och skolhus, nu utgöres efter den för kommunalutskylders

utgörande i allmänhet stadgade grund. Härigenom erhölles en gemensam

grund för deltagande i all kommunal byggnadsskyldighet, hvilken

grund, med afseende å det större intresse innehafvare af fastighet

såsom ständiga ledamöter i kommunen hafva af dess bestånd

och utveckling, borde medföra högre utgift för fastighet än för inkomst,

under det att i afseende åter å de medel, som fordras för

kommunens löpande utgifter, giltiga skäl torde finnas för den åsigt,

att de böra i lika grad drabba alla beskattningsföremål.

Då det gällde att under en gemensam beskattningsnorm sammanfatta

de för kommunala byggnader erforderliga utskylder, hvilka

förut antingen utgjorts ensamt af fastighet eller ock fördelats mellan

fastighet och inkomst efter hvarderas inbördes betydenhet, voro det

visserligen icke lätt att uppställa det riktiga förhållandet mellan de

olika beskattningsföremålen. Det hade emellertid vid anstälda beräkningar

visat sig, att, derest fastighet i förhållande till taxeringsvärdet

komme att deri deltaga dubbelt emot den beskattningsbara

inkomsten, kapitaliserad efter fem för hundrade, någon synnerligen

stor förändring i hvarderas utskylder för ifrågavarande ändamål,

sådana de utgå efter nu gällande stadganden, icke skulle uppkomma,

om ock inkomsten derigenom erhölle något större skyldigheter än

B 148

Kommunal byggnadsskyldighet.

för närvarande. Men om ock nu antydda sätt att lösa frågan om

fördelningen af den kommunala byggnadsskyldigheten måste medgifvas

vara enkelt och lättfattligt, borde dock icke förgätas, att för

de kommunala utskylderna i allmänhet derigenom skulle uppkomma

två beräkningsgrunder, som vexelvis koinme till användande, den

ena med skyldighet för fastighet att för hvarje fyrk betala dubbelt

mot hvad som skulle åligga inkomstfyrk, och den andra med lika

skyldighet för dessa båda beskattningsföremål; och komitén, som

hade anledning att antaga, att detta utan tvifvel konnno att på många

ställen medföra svårigheter och föranleda en oriktig tillämpning af

gifna stadganden, har derföre ansett största möjliga förenkling af

fyrktalssättnings- och debiteringsmetoderna böra uppställas såsom

ett vigtigt önskningsmål, till hvilket ej ringa hänsyn borde tagas

vid uppgörande af förslag till ordnande af det kommunala beskattningsväsendet.

Detta mål kunde ernås derigenom, att alla kommunala

utskylder, vare sig de äro afsedda för byggnader eller

löpande utgifter, utginge med lika fördelning å allt slags fyrk, hvarvid

fyrktalet å fastighet i förhållande till det å inkomst sattes efter

en sådan beräkningsgrund, att fastigheten komme att draga den

högre andel af de kommunala bördorna öfver hufvud, som betingades

af den nuvarande fyrktalssättningen och nuvarande skyldigheter i

fråga om vissa kommunala byggnader.

På grund af dess obestridliga enkelhet och lätthet vid användningen

har sistnämnda grund för do kommunala utskyldernas fördelning

samt för rösträtt i kommunala angelägenheter synts komitén

ega ett afgjordt företräde. Tillämpningen deraf komme väl att i

vissa afseenden medföra något olika verkan emot hvad som med

tillämpning af vare sig nu gällande stadganden eller den första af

de ifrågasatta fördelningsgrunderna blefve förhållandet, i det nemligen,

då större byggnadsskyldighet än den normala på en gång

inom någon kommun förekomme, en lättnad inträffade för fastigheten,

motsvarad af stegrad börda för inkomsten, hvaremot, då ringa

eller ingen byggnadsskyldighet inträffade, eu stegrad börda uppstode

för fastigheten, motsvarad af lättnad för inkomsten, allt i jern

-

Kommunal byggnadsskyldighet.

B 149

förelse med nuvarande förhållande; men härvid vore dock att märka,

att dessa förhållanden, inträffande å olika tider, sinsemellan utjemnade

hvarandra, så att öfverhufvud fördelningen i längden blefve

rättvis; hvartill komme, att, då inom en kommun byggnadsföretag

förekomme, som medförde mera kännbara utgifter, man numera

sökte fördela uttaxeringen på en längre tidrymd genom upptagande

af lån, som efter hand återbetaltes, hvarigenom ofvan anmärkta

olika verkningar af den ena eller den andra beskattningsgrunden

till ganska stor del upphäfdes.

Med erinran att till grund för fyrktalssättningen för närvarande

tjenar den bevillning enligt andra artikeln i bevillningsstadgan, som

de skattskyldige erlägga till staten, samt med förmälan att komitén,

som erkände det önskvärda i att göra kommunalbeskattningen oberoende

af den allmänna, bevillningen, funnit sig icke kunna ernå

detta mål i vidsträcktare grad, än att taxeringsvärdet å fast egendom

samt antagen beskattningsbar inkomst, hvilka ligga till grund

för bevillningen till staten, äfven läggas till grund för kommunalbeskattningen,

har komitén, som uti sitt nästlidna, år afgifna förslag

till bevillningsförordning jemväl upptagit bevillning för inkomst

af jordbruksrörelse, derefter företagit till utredning, huruvida sådan

inkomst borde särskildt åsättas fyrktal. Enär emellertid samtliga

eller åtminstone största delen af jordbruksfastigheterna inom ett

ingalunda obetydligt antal kommuner i följd af en långt drifven

jordstyckning äro så små, att någon beskattningsbar inkomst af jordbruksrörelse

icke kunde af dem påräknas, har komitén på grund

häraf och i följd af andra uppgifna omständigheter funnit sig böra

föreslå, att den inkomst och förmån af jordbruksfastighet, som egaren

genom bedrifvande af jordbruksrörelse förvärfvar, helt och hållet

undantages vid fyrktalssättningen, dock att sådant undantag icke

bör medgifvas i fråga om den inkomst, som uppkommer genom

arrende, öfverstigande fem procent af taxeringsvärdet å jordbruksfastighet,

eller som vinnes genom försäljning af skog.

Komitén, som förut yttrat sig om förhållandet mellan fastighet

å ena sidan och inkomst å den andra, har vidare, beträffande för

-

B 150 Kommunal byggnadsskyldighet.

hållandet mellan de olika slagen af fastighet, jordbruksfastighet å

den ena och annan fastighet å den andra sidan, förklarat sig anse

dessa böra lika bidraga till fyllande af kommunens behof; men enär,

derest komiténs åsigt att den inkomst af jordbruksrörelse, som erhölles

utöfver den genom fastighetsbevillningen beskattade, ej borde

särskildt eller synligen läggas till grund för kommunalbeskattning

vunne tillämpning, detta medförde, att en dylik likställighet i verkligheten

ej skulle vinnas, om jordbruksfastighet och annan fastighet,

för hvilken senare en sådan inkomst toges i beräkning, sattes efter

taxeringsvärdet till lika antal fyrkar, har komitén i följd häraf och

för åstadkommande af en verklig likhet dem emellan ansett fyrktalssättningen

å dessa två slag af fastigheter böra ske, ej lika på

hvarderas taxeringsvärde, utan enligt lämplig proportion, hvilken på

grund af hvad sålunda framhållits och i öfverensstämmelse med nuvarande

förhållanden syntes böra vara 6: 5; och då den ökade skyldighet

att deltaga i kommunala bördor, som härigenom komme att

drabba annan fastighet, medförde en motsvarande lindring för öfriga

beskattningsföremål, hvilken med afseende å den anpart, som nu

ålåge inkomsten, syntes böra åtminstone till största delen komma

den sistnämnda till godo, helst derigenom skilnaden vid de kommunala

bördornas utgörande mellan annan fastighet och inkomst, om

denna senare kapitaliserades efter fem procent, icke blefve större

än förhållandet mellan 4 och 3, har komitén, om för inkomsten bibehölles

enahanda fyrkt.al som nu åsättes densamma, nemligen en

fyrk för bevillning af 10 öre eller, hvilket är detsamma, för 10 kronor

beskattningsbar .inkomst, ansett för annan fastighet höra åsättas

en fyrk för 150 kronors taxeringsvärde och för jordbruksfastighet,

derunder äfven inbegripes jordbruksrörelse, en fyrk för 125 kronors

taxeringsvärde.

För att söka utreda den verkan, som den föreslagna fyrktalssättningen

skulle medföra och i hvad mån rubbning i nu bestående

förhållanden derigenom skulle ega rum, har komitén derefter .framlagt

åtskilliga beräkningar, hvilka verkstälts med hänsyn dels till

de hittills efter allmän fyrk utgående bördorna, dels ock till bygg

-

Kommunal byggnadsskyldighet.

B 151

madsskyldigheten för kyrka, prestgård och tingshus, äfvensom fästat

uppmärksamheten derpå, att den angifna metoden för fyrktalssättmingen

måste vid jemförelse med nuvarande stadganden derom an-ses

synnerligen enkel, enär man hittills dels mast uträkna fyrktalet

-efter bevillningen och dels haft att i fråga om nyssnämnda tre byggnadsskyldigheter

tillämpa ofta ganska invecklade lagstadganden, hvaremot

enligt komiténs förslag endast kräfdes en enkel division med

talen 125, 150 och 10, af hvilka intetdera kunde anses såsom en

svårliandterlig divisor: och i fråga om tillämpningen af den nya fyrktalssättningen

har komitén förklarat sig anse en fyrk böra påföras

de olika beskattningsföremålen för hvarje påbörjadt belopp af de för

hvartdera bestämda såsom svarande mot en fyrk.

I enlighet med hvad sålunda anförts har komitén slutligen liem-stält:

att

1, 2 och 4 §§ i 26 kapitlet Byggningabalken måtte på det

sätt ändras, att bestämmelser i dem införas derom, att kostnaderna

för deri omförmälda byggnader skola utgå efter samma grund, som

komitén här nedan föreslår för utgörande af kommunalutskylder; och

att 58 § af Kongl. förordningen om kommunalstyrelse på lan,

det den 21 Mars 1862 måtte undergå sådan förändring, att till beräkningsgrund

för fyrktalssättningen komma att tjena de i senast

faststälda mantals- och taxeringslängd upptagna värden å fastighet

-och belopp af beskattningsbar inkomst, sålunda att

a) för jordbruksfastighet påföres en fyrk för uppskattadt värde

till belopp, ej öfverstigande 125 kronor; två fyrkar för belopp utöfver

125 till och med 250 kronor; tre fyrkar för belopp utöfver

250 till och med 375 kronor o. s. v.,

b) för annan fastighet och frälseränta påföres en fyrk för upp«kattadt

värde till belopp, ej öfverstigande 150 kronor; två fyrkar

för belopp utöfver 150 till och med 300 kronor; tre fyrkar för belopp

utöfver 300 till och med 450 kronor o. s. v. samt

c) för beskattningsbar inkomst påföres en fyrk för belopp, ej

öfverstigande 10 kronor; två fyrkar för belopp utöfver 10 till och

B 152 Kommunal byggnadsskyldighet.

med 20 kronor; tre fyrkar för belopp utöfver 20 till och med 30

kronor o. s. v.;

hvarjemte komitén ansett böra från fyrktalssättning undantagas,

dels enahanda byggnader, tomter, mark och allmänna platser, som

enligt 2 § i 1880 års bevillningsstadga äro från bevillning fritagna,.

dels ock inkomst af jordbruksrörelse.

Till fullgörande af högstberörda nådiga föreskrift får KammarKollegium,

som granskat ifrågavarande förslag med all den sorgfällighet,

som den knappa tiden och handläggning samtidigt af andra

angelägna ärenden medgifvit, underdånigst anföra.

Enligt Kongl. förordningen den 4 November 1876 åligger det

innehafvare af annan fastighet att med egare af jordbruksfastighet:

deltaga i byggande och uppehållande af kyrka med hvad dertill hörer.

Enahanda skäl, som grundlagt detta stadgande, anser Kollegium jemväl

ega tillämplighet i fråga om skyldighet att anskaffa och underhålla

prestgård och tingshus; och då mantalet, hvarefter hemmansegarno

hittills deltagit i de två sistnämnda besvären, upphört att

utgöra fördelningsgrund i afseende på kyrkobyggnad, anser Kollegium

gällande bestämmelser om fastighets deltagande efter fyrktal

så väl i kyrkobyggnad samt byggande af fattighus och skolhus som

uti allmänna kommunalutskylder jemväl böra till dem utsträckas.

Af kyrka och tingshus draga alla fördel; och det lärer väl tillkomma

hvarje församlingsmedlem att efter förmåga deltaga i sin

kyrkoherdes aflöning, hvartill hör dennes förseende med boställe..

Att åtskilliga medlemmar af en kommun vid sådant förhållande äro

fritagna från allt deltagande efter förmögenhet uti fullgörande af

samtliga dessa för en kommun vigtiga skyldigheter, med undantag

för dagsverken vid kyrkobyggnad, synes icke vara med rättvisa och

billighet öfverensstämmande.

Lika med komitén anser Kollegium således alla beskattningsiöremal

böra deltaga i fullgörande af ifrågavarande byggnadsskyl

-

Kommunal byggnadsskyldighet.

B 153

digheter. Beträffande åter den proportion dem emellan, enligt hvilken

ett sådant deltagande bör ega rum, är detta ej lätt att rätt bestämma,

och meningarna derom inom komitén hafva ock varit

mycket skiljaktiga. Tid kyrkobyggnad är förhållandet i detta hänseende

mellan jordbruksfastighet och annan fastighet för närvarande

som 6 till 5; och härvid anser Kollegium på de af komitén anförda

skäl böra förblifva så väl vid denna som all öfrig byggnadsskyldighet.

Vidkommande deremot förhållandet mellan jordegarne, hvilka

äro att anse för kommunens stadigvarande medlemmar, och näringsidkare,

tjensteman, handtverkare med flere, eller i allmänhet de, som

skatta för inkomst af kapital eller arbete, hvilka af mera tillfälliga

orsaker tillhöra en kommun, anser Kollegium de förre i väsentligare

mån, än komitén föreslagit, böra ansvara för uppfyllande af

kommunens skyldighet i berörda hänseende. Alla ifrågavarande

byggnadsskyldigheter höra nemligen till de kommunala besvär, som

på en gång för en längre tid fullgöras; och då de nämnda, mindre

stadigvarande medlemmarne af kommunen icke såsom jordegarne

kunna påräkna något varaktigare gagn af sina uppoffringar i sådant

hänseende samt dessutom fa vidkännas en ny tunga, som mångenstädes

kan blifva rätt betydlig, anser Kollegium jordbruksfastighet

böra deltaga i dessa utskylder i dubbelt förhållande mot inkomst af

kapital och arbete.

I enlighet härmed och om för inkomsten bibehålies en fyrk för

10 kronors beskattningsbar inkomst enligt komiténs förslag, får Kollegium

föreslå den ändring deri, att för jordbruksfastighet åsättes en

fyrk för 100 kronor taxeringsvärde och för annan fastighet en fyrk

för 120 kronor taxeringsvärde.

Komiténs hemställan, att den nu vid kyrkobyggnad utgående

dagsverksskyldigheten efter matlag måtte upphäfvas, kan Kollegium

icke heller biträda. Från allt deltagande i kyrkobyggnad skulle

härigenom befrias sådana församlingsmedlemmar, hvilkas inkomst af

kapital eller arbete icke uppginge till beskattningsbart belopp. Men

då en församlings alla medlemmar äro i lika åtnjutande af den förman,

som kyrkans begagnande erbjuder, bör det väl åligga hvar

B 154

Kommunal byggnadsskyldighet.

och en af dem att efter förmåga bidraga till fullgörande af denna

för en kommun vigtiga skyldighet; och detta åliggande har den

obemedlade utan tvifvel lättare att uppfylla med eget arbete, än om

han nödgades att i penningar utbetala den på honom belöpande anpart

af kostnaden derför. Genom bibehållande af dagsverksskyldigheten,

för hvars fullgörande någon billigare grund än matlaget icke

synes vara att tillgå, komme densamma visserligen att drabba jemväl

de församlingsmedlemmar, hvilka påföras bidrag i penningar,

men äfven kostnaden för kyrkobyggnaden med all sannolikhet att i

icke ringa mån nedsättas och penningebidragen i följd deraf minskas.

På grund af dessa förhållanden och då den af komitén befarade

svårigheten, att vid arbetets upplåtande på entreprenad kunna

särskilja, huru stor del af kostnaden som bör utgöras af matlag,

icke torde böra tillmätas något afseende, enär matlagen, derest dagsverken

ej påkallas in natura, icke lära lagligen kunna påföras motsvarande

penningebidrag, anser Kollegium, att dagsverken vid kyrkobyggnad

böra fortfarande bibehållas och efter matlag utgöras.

Äfven med de modifikationer i komiténs förslag, hvarom Kollegium

gjort framställning, kan visserligen befaras, att utgifterna för

de medlemmar af en kommun, hvilka icke ega fastighet, kunna

blifva ganska betungande, synnerligast då den drygaste af ifrågavarande

byggnadsskyldigheter, eller kyrkobyggnad, förestår; men

härvid torde ej böra förbises, att behofvet af en kyrkas om- eller

nybyggnad eller större reparation derå lärer göra sig gällande åtskilliga

år innan verkställighet deraf ifrågakommer; att sammanskott

för sådant ändamål, hvartill redan i Kongl. brefven den 22 Mars

1759 och den 28 Augusti 1764 utgått uppmaning och måhända

borde förnyas, derunder ofta torde komma till stånd; samt att medel

för ett sådant arbetes utförande numera vanligen anskaffas genom

lån, stälda på afbetalning under en längre tid, genom hvilket

allt kostnaden icke på en gång af do betalningsskyldige uttages,

utan kommer att fördelas på en längre tidrymd med ett belopp för

hvarje år, som i följd deraf torde kunna antagas icke blifva allt för

Kommunal byggnadsskyldighet.

B 155

betungande; hvarjemte ej heller torde böra lemnas oanmärkt, att

bördan för de icke-fastighetsegare, som under en längre tid tillhöra

en sådan kommun, utjemnas genom deras deltagande i de allmänna

kommunalutskylderna efter en lindrigare grad än förut.

Kollegium, som förutsätter att grunderna för uppskattning af

fast egendoms värde och af inkomst varda så afvägda och tillämpade,

att det ena beskattningsföremålet icke gynnas på det andras

bekostnad, anser sig alltså kunna tillstyrka komiténs ifrågavarande

förslag med de förändringar i afseende på fyrktalssättningen och

dagsverksskyldigheten vid kyrkobyggnad, Kollegium förordat; likasom

Kollegium icke har något att erinra vid komiténs hemställan,

att de för vissa delar af Stora Kopparbergs län gällande undantagsstadganden

i afseende på fyrktalssättningen måtte upphäfvas. Men

i afseende på komiténs förslag för så vidt det afser upphäfvande af

den frihet från deltagande uti ifrågavarande bördor, som är grundad

på privilegier, har Kollegium trott sig böra fästa uppmärksamheten

på innehållet af 114 § i regeringsformen.

Uti 26 kapitlet 5 § Byggningabalken stadgas, att, der tiondebod

nödig är, bygge den alle de i soknen eller staden, som kronotionde

utgöra; och 6 § innehåller ansvar för underlåtenhet att sådant

fullgöra. Enär komitén icke yttrat sig angående denna byggnadsskyldighet,

har Kollegium slutligen ansett sig böra derom meddela,

att ändamålet med nämnda byggnad, jemväl kallad kyrkoherberge,

var att Kronans andel af tionden skulle, efter afräkning

och proftröskning, derstädes förvaras till dess den för stadgade ändamål

derifrån utfördes; att redan uti Kongl. resolutionen på allmogens

besvär den 28 Juni 1731 medgifvits att, der tiondesättning

skett, finge kronotionden föras direkte till vederbörlig ort utan inslag

i kyrkoherberget; att enligt Kongl. förordningen den 23 Juli

1869 kronotiondespanmålen blifvit omsatt i penningar och skall vid

skeende skattläggningar deri omsättas; samt att tiondebod i följd

häraf ingenstädes numera är af behofvet påkallad.

B 156

Kommunal byggnadsskyldighet.

Protokollsutdrag, innefattande från Kollegii beslut afvikande meningar,

bifogas härjemte.

Stockholm den 7 November 1882.

Underdånigst

HANS FORSSELL.

Fk. Bergström. Fr. M. Sivard. Th. S. Lundberg.

Föredragande.

I. K. M. Martin. I. Löfdahl. Sten Forsberg.

Edv. Abergli.

Utdrag af Kongl. Maf.ts och Rikets Kammarkollegii

protokoll, hållet i Stockholm den 7

November 1882.

Närvarande:

Herr presidenten och kommendören Forssell,

Herrar kammarråden och riddarne Bergström och Sivard,

Herr kammarrådet Lundberg,

Herr t. f. kammarrådet Martin,

Adjungerande ledamöterne, arkivarien Löfdahl och notarien

Forsberg.

S. I). Herr kammarrådet Lundberg föredrog handlingarna till

Kongl. Maj:ts nådiga remiss den 22 sistlidne September uppå Skatteregleringskomiténs

underdåniga förslag, i hvad detsamma afsåge den

kommunala byggnadsskyldigheten å landet; och beslöts underdånigt

utlåtande till Kongl. Maj:t af det innehåll registraturet utvisar.

Kommunal byggnadsskyldighet.

B 157

.Följande från Kongl. kollegii beslut skiljaktiga meningar yttrades,

nemligen af:

Adjungerande ledamoten, notarien Forsberg:

»En förändring i nu gällande bestämmelser rörande fördelningen

af kostnaderna för uppförande och underhåll af allmänna byggnader

på landet, i syfte att jemväl innehafvare af annan än med

jordbruk förenad fastighet äfvensom personer, hvilka, utan att innehafva

fastighet på landet, derstädes erlade skatt för inkomst af kapital

och arbete, komme att, i vidsträcktare mån än hittills, uti

samtliga berörda kostnader deltaga, kunde visserligen under nuvarande

förhållanden vara af billighetsskäl påkallad så vidt derigenom

en lättnad kunde jordbruksfastigheterna beredas; men då redan genom

antagande af det nu samtidigt framlagda förslaget rörande afskrifning

af grundskatterna samt rustnings- och roteringsbesväret

en högst väsentlig lindring i skattebördor kommer jordbruksfastigheterna

till del, anser jag för min del den ytterligare lindring, som

genom ett vidsträckare öfverflyttande på ofvannämnda särskilda beskattningsföremål

af deltagande i den kommunala byggnadsskyldigheten

skulle för jordbruksfastigheterna uppkomma, vara för dem

mindre behöflig; hvarföre jag finner mig sakna giltigt skäl att för

närvarande förorda komiténs nu föreliggande förslag rörande den

kommunala beskattningen»;

Herr kammarrådet Sivard:

»1 likhet med Kongi. Kollegium anser jag en annan fördelning,

än nu gällande föreskrifter innehålla, af den kommunala byggnadsskyldigheten

böra ega rum i syfte att andra medlemmar än fastighetsegare

må komma att deri deltaga efter grunder, som äro billiga

och rättvisa; men då komiténs förevarande förslag ytterst stödjer

sig på bevillningsförordningen, finner jag mig för närvarande

förhindrad att tillstyrka någon ändring af de i 26 kapitlet 1, 2 och

4 §§ Byggningabalken gifna bestämmelser, innan pågående omarbetning

af samma förordning hunnit genomföras, så att deraf kan

hemtas ledning för bedömande, på hvad sätt fördelningen af ifrågavarande

onus lämpligast må för framtiden anordnas».

B 158

Kommunal byggnadsskyldighet.

Herr presidenten Forssell:

»Komiterade hafva föreslagit att, med ändring af hvad i Byggningabalken

26 kapitlet 1, 2 och 4 §§ stadgas om Byggande af

kyrka, prestgård och tingshus, kostnaderna för sådan byggnad skola

utgå efter samma grunder, som gälla för kommunalutskylder, i afseende

å hvilka komiterade framstält ett särskildt förslag, afseende

att fyrktalssättningen i kommunerna hädanefter må bestämmas efter

de i vederbörande bevillningstaxeringslängd upptagna värden å fastigheter

och belopp af beskattningsbar inkomst.

Jag bestrider alldeles icke, att den nuvarande fördelningen af

i fråga varande allmänna besvär gifver anledning till berättigade

anmärkningar och klagomål och att en förändring derutinnan må

anses önskvärd, men det synes mig påtagligt, att, då en dylik förändring

skall vidtagas, bör så vidt möjligt all ovisshet vara undanröjd

i fråga om den nya grund, hvarefter besväret framgent skall

utgöras. Just i nuvarande tidpunkt råder dock en fullständig

ovisshet om den grund, som genom bevillningsförordningen framgent

skall komma att läggas för kommunalbeskattningen. Den närmare

granskning, som under senast förflutna fem år kommit nu

gällande bevillningsförordning till del, och den erfarenhet, som under

samma tid vunnits om tillförlitligheten af de i enlighet med

dess bestämmelser verkstälda uppskattningar af inkomst och egendomsvärde,

hafva spridt en misstro mot denna grundval för allmänna

bördors fördelning, hvilken längesedan . föranledt Kongl.

Maj:t att låta underkasta denna bevillningsförordning en mångsidig

och omsorgsfull revision. Denna revision gäller icke blott sådana

frågor, som den om rätta förhållandet mellan fastighets och olika

inkomstarters bevillning till staten, utan äfven sjelfva systemet för

den taxering, hvarå kommunal fyrktalssättning fortfarande skulle

grundas, och härutinnan, äfvensom i fråga om den beskattningsbara

inkomstens belopp, hafva redan de mest skiljaktiga meningar blifvit

framstälda, hvilkas pröfning af vederbörande myndigheter, af Kongl.

Maj:t och af Riksdagen ännu återstår. Vid pröfning af frågan,

huruvida nu gällande grunder för byggnadsskyldigheternas utgö

-

Kommunal byggnadsskyldighet.

B 159

rande böra emot de af komiterade föreslagna utbytas, lär det vid

sådant förhållande icke vara tillbörligt att taga hänsyn till den

grundval för kommunal fyrktalssättning, som är lagd uti nu gällande

bevillningsförordning. Det nya förslag till bevillningsförordning

åter, som samma komiterade äfven framlagt, lär så mycket mindre

kunna tagas till måttstock vid bedömandet af nu föreliggande

fråga, som granskning af i fråga varande förslag, hvari Kammarkollegium

ej deltager, just för närvarande pågår.

Då jag sålunda saknar tillräcklig ledning för mitt omdöme om

den nya grund, hvarefter de i fråga varande allmänna besvär framgent

skulle komma att med tillämpning af komiterades förslag utgöras,

anser jag mig icke kunna tillstyrka den ändring af Byggningabalken

26 kapitlet 1, 2 och 4 §§, som komiterade föreslagit».

Som ofvan.

In fklem

Kdv. Abergh.

E 160

«•

Öfverståthållareembetet,

angående komiténs förslag om tillägg till Kongl. förordningen om kommunalstyrelse

i Stockholm den 23 Maj 1862.

Till Konungen.

I anledning • af nådig remiss den 22 sistlidne September med

befallning till Öfverståthållareembetet att till Kongl. Civildepartementet

afgifva underdånigt utlåtande angående Skatteregleringskomiténs

å sidan 66 i dess betänkande väckta förslag att nådiga förordningen

den 23 Maj 1862 angående kommunalstyrelse i Stockholm

måtte erhålla ett tillägg, afseende förbud mot bestämmande af personliga

och matlagsafgifter, har Öfverståthållareembetet, enär denna

fråga kan anses beröra Stockholms kommuns ekonomiska intresse,

inhemtat stadsfullmäktiges yttrande.

Med öfverlemnande af detta yttrande, som jemväl innehåller

uttalande i andra delar, hvarom Öfverståthållareembetet afgifver särskilda

underdåniga utlåtanden, får Öfverståthållareembetet för egen

del anföra, att då, enligt hvad komitén upplyst, missbruk inom åtskilliga

kommuner egt rum i afseende å påläggande af personela skatter

samt, med undantag af sjukvårds- och fattigvårdsafgifter, hvarom

här icke är fråga, dylika skatter till den borgerliga kommunen, åt

-

Personliga skatter.

B 161

minstone på senare tider, icke utgått i hufvudstaden och ej heller

äro ifrågasatta att framdeles derstädes utgå, Öfverståthållareembetet

icke har något att erinra mot utfärdande af en bestämmelse i berörda

syfte.

Stockholm i Öfverståthållareembetets kansli den 30 November 1882.

Underdånigst

GUST. ap UGGLAS.

Semmy Rubenson.

Till Öfverståthållareembetet,

I tre särskilda skrifvelser af den 28 sistlidne September hafveri

I infordrat Stockholms stadsfullmäktiges yttrande öfver Skatteregleringskomiténs

förslag om dels den ändring i gällande författning

angående allmän sjukvårdsafgift, att denna afgift skulle för Stockholm

likasom för riket i öfrigt bestämmas till högst 50 öre för man

och 25 öre för qvinna, dels borttagande af den i Kongl. förordningen

angående fattigvården den 9 Juni 1871 stadgade personliga

fattigvårdsafgift, dels införande i Kongl. förordningen angående kommunalstyrelse

i Stockholm den 23 Maj 1862 af ett förbud mot personliga

skatters påläggande.

I anledning häraf få stadsfullmäktige, med upplysning att sjukvårdsafgiften

år 1881, då denna afgift utgått med 1 krona för man

och 50 öre för qvinna, influtit med 51,459 kronor 30 öre och den

personliga fattigvårdsafgiften med 25,739 kronor 80 öre, och att

följaktligen den af förslagens genomförande följande minskning i

B 11

B 162

Personliga skatter.

stadens inkomster kan beräknas komma att uppgå till något öfver

50,000 kronor, förklara sig icke hafva något att erinra mot omförmälda

förslag.

Stockholm den 29 November 1882.

På stadsfullmäktiges vägnar:

ATP. LINDHÅGEN.

A. G. Lindholm. Joseph Rubenson. Cael E. Ekgeen.

Moritz Rubenson.

Stockholm, tryckt hos K. L. Beckman, 1882.

c,

UNDERDÅNIGA YTTRANDEN

INKOMNA TILL

KONG!.. ECKLESIASTIKDEPARTEMENTET.

Personliga skatter.

G 3

•t

Ofverståthållareembetet

angående komiténs förslag om ändring i gällande författning

rörande allmän sjukvårdsafgift.

Till Konungen.

I anledning- af nådig remiss den 22 sistlidne September med befallning

till öfverståthållareembetet att till kongl. ecklesiastikdepartementet

afgifva underdånigt utlåtande angående skatteregleringskomiténs

å sida 60 i dess betänkande väckta förslag, att den allmänna personliga

sjukvårdsafgiften måtte i Stockholm utgå med lika belopp som

inom öfriga delar af landet, har öfverståthållareembetet, enär denna

fråga kan anses beröra Stockholms kommuns ekonomiska intresse,

inhemtat stadsfullmäktiges yttrande.

Med öfverlemnande af detta yttrande,*) som jemväl innehåller uttalande

i andra delar, hvarom öfverståthållareembetet afgifver särskilda

underdåniga utlåtanden, får öfverståthållareembetet för egen

del anföra, att då något giltigt skäl för en högre personlig sjukvårdsafgift

i Stockholm än inom landet i öfrigt icke, såvidt öfverståthållareembetet

inser, förefinnes, samt den föreslagna nedsättningen ej kan

anses för kommunen medföra någon känbar förlust i ekonomiskt afseende,

öfverståthållareembetet icke har något att erinra mot den

ifrågastälda förändringen.

Stockholm i öfverståthållareembetets kansli den 30 November 1882.

Underdånigst

GUST. ap UGGLAS.

_ Semmy Rubenson.

'') Se sid. B. 161.

Domkapitlen

angående komiténs förslag dels om tillägg uti Kongl. Förordningen

angående kyrkostämma samt kyrkoråd ock skolråd den 21

Mars 1862. dels om ändring i Kongl. Stadgan angående folkundervisningen

i riket den 20 Januari 1882, dels ock om ändring i gällande

stadganden rörande vinören.

Domkapitlet i Upsala.

Till Konungen.

På nådigste befallning hafva Domkapitlen fått sig ålagdt att före

den 22 innevarande November afgifva underdåniga utlåtanden angående

Skatteregleringskomiténs väckta förslag dels om tillägg till nådiga

förordningen angående kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd

den 21 Mars 1862, dels om ändring i stadgan angående folkundervisningen

i riket den 20 Januari 1882, dels och om ändring i gällande

stadganden angående vinören, allt med anledning af komiténs förslag

derom

att, med undantag endast för den personliga sjukvårdsafgiften

samt bestämmelserna om presterskapets och kyrkobetje

-

Personliga skatter.

C 5

ningens aflöning, all utdebitering af personliga utskylder för

kommunala ändamål må varda uttryckligen förbjuden.

Härvid får domkapitlet i Upsala i underdånighet anföra följande.

Då den af komitén uttalade grundsats, att alla personliga skatter,

ehuru de, såsom tillhörande staternas barndom, kunna under ett

samhällsskick, då den personliga kraften gäller allt samt ingen eller

ringa olikhet inträdt i de enskildes ekonomiska lefnadsvilkor, anses

naturliga och således både lämpliga och ur rättvisans synpunkt försvarliga,

blifva allt mindre användbara och befogade i den mån samhällets

inkomstkällor allt mer flerfaldigt utvecklas, likväl ännu i våra

dagar synts komitén tåla någon modifikation i tillämpningen, särskildt

ur den synpunkten att dessa skatter, måttligt anlitade, kunna erfordras

dels såsom en erinran om individens pligter emot samhället, behöflig

för en mängd personer, som derförutan icke skulle hafva någon

känsla af sina förbindelser till staten och kommunen, dels till befrämjande

af skattebördornas möjligast jemna och rättvisa fördelning,

så har komitén föreslagit bibehållandet af en personlig skatt till staten,

nämligen mantalspenningarna och likaså en till kommunen, nämligen

den personliga sjukvårdsafgiften inom landstingsområde. Deremot

borde enligt komiténs åsigt alla öfriga personliga skatter afskaffas

med undantag af dem, som utgå till presterskapets och kyrkobetjeningens

aflöning.

« Domkapitlet, som ingalunda kan obetingadt biträda komiténs åsigt

om de personliga skatternas allmänna olämplighet eller orättvisa,

nämligen för så vidt som de skattdragande kunna sägas stå i ett

personligt förhållande till skatternas ändamål, anser på den grund, i

motsats till komitén, de personliga afgifterna böra bibehållas företrädesvis

inom kommunen eller det mindre sarafundsområdet, inom hvilket

berörda personliga förhållanden naturligast och följaktligen starkast

göra sig gällande. Och till de ändamål, hvarför personliga afgifter

på grund af sådana naturliga förhållanden synas lämpligast

böra bibehållas, må väl i främsta rummet räknas den allmänna gudstjenstens

och barnaundervisningens upprätthållande. Häri måste alla

Personliga skatter.

C 6

kommunens medlemmar känna sig nära intresserade. Domkapitlet

anser således ingen giltig anledning vara för handen till ändring i nu

gällande stadganden om den personliga utdebiteringen af vinören för

gudstjenstens ändamål och af personliga bidrag till folkskoleväsendet.

Deremot kan Domkapitlet icke annat än instämma i komiténs mening,

att utdebitering af andra personliga afgifter än de i lag uttryckligen

medgifna bör upphöra, och att följaktligen förbud deremot bör i 35

§ af gällande kongl. förordning angående kyrkostämma samt kyrkoråd

och skolråd intagas.

Upsala den 8 November 1882.

Underdånigst:

A. N. SUNDBERG.

C. A. CORNELIUS.

Martin Johansson. K. II. Gez. von Schéele.

E. R. Henschen.

Domkapitlet i Linköping.

Stormägtigste, Allernådigste Konung!

I nådig remiss den 22 sistlidne September har Eders Kongl.

Maj:t anbefalt Domkapitlet att afgifva underdånigt utlåtande öfver

af skattereglerings-komitén väckta förslag dels om tillägg till nådiga

förordningen angående kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd den

21 Mars 1862, dels om ändring i stadgan angående folkundervisningen

i riket den 20 Januari 1882, dels ock om ändring i gällande stadganden

angående vinören.

Och får domkapitlet till åtlydnad häraf underdånigst tillkännagifva,

att domkapitlet för sin del ingenting har att erinra vid berörda

förslag, dock med underdånig hemställan, hvad det sistnämnda angår,

N

Personliga skatter. C 7

att Eders Kougl. Maj:t täcktes tillse, att den deruti omförraälda nya

skatten icke måtte drabba främmande trosbekännare.

Linköpings domkapitel den 18 Oktober 1882.

Med etc.

E. G. BRING.

I. H. W. Steinnordh.

L. Er. Isander. N. Östling.

Herman Petri.

Domkapitlet i Skara.

Stormägtigste, Allernådigste Konung!

Till underdånig åtlydnad af Eders Kongl. Maj:ts Nådiga befallning

i remiss af den 22 September 1882 får consistorium afgifva utlåtande

angående i skatteregleringskomiténs betänkande väckta förslag

dels om tillägg till nådiga förordningen angående kyrkostämma

samt kyrkoråd och skolråd den 21 Mars 1862, dels om ändring i

kongl. stadgan angående folkundervisningen i riket den 20 Januari

1882, dels ock om ändring i gällande stadganden angående vinören.

Komiténs hufvudskål att föreslå afskaffande af alla personela

skattebidrag till kommunen — församlingen deri inbegripen — och

deremot lemna statens inkomst af mantalspenningarne orubbad, är

att den anser en lindrig personlig skatt till staten skälig ur den synpunkten,

att de fördelar en tryggad samhällsställning bereder »icke för

hvar och en äro så påtagliga, att icke en påminnelse derom i skatteform

kan vara erforderlig och särskildt en personlig skatt dertill lämplig,

då de flesta medborgares gagn af staten just utgöres af skydd

för deras personliga verksamhet», då deremot i fråga om afgift till

de mindre kommunerna (sockenkommuner eller församlingar) en hvar,

C 8 Personliga skatter.

sådana afgifter förutan, »har lätt att känna sig såsom medlem af en

kommun».

Consistorium kan icke för sin del fatta det bindande i detta

resonnement. Bidrager verkligen skyldigheten att afgifva skatt till det

här omrörda ändamålet, nemligen att man känner sig såsom medlem af

det samhälle man tillhör, så måste denna skyldighet anses lika väsendtlig

i fråga om det mindre samhället, församling, skoldistrikt, som i

fråga om det större. En person kan lika väl, oaktadt de förmåner

han åtnjuter, förbise sin egenskap såsom medlem af sistnämda samhällen,

som af staten. I det mindre samhället likaväl som i det

större vore det fördenskull lämpligt, att han derom påmindes, genom

att han åtminstone i någon mån finge bidraga till samhällets ändamål

och dertill förpligtades.

Då det således för komiterade synes lämpligt att bibehålla mantalspenningarne

såsom ett medel att erinra en hvar om det skydd,

för hvilket han har att tacka staten, så borde ej förbises, att bland

personliga kommunalafgifter finnes en, folkskoleafgiften, som genom

sjelfva sitt namn erinrar om en förmån, som åt hvar och en blifvit

åt församlingen beredd. Då dess begränsade belopp icke heller medgifver

något betungande missbruk, så finner consistorium den af komiterade

angifna synpunkt mera tala för än mot dess bibehållande.

Att det ligger i de mera välmående samhällsmedlemmarnes intresse,

»att folkupplysningen varder så god och omfattande som möjligt»,

förklarar komitén äfven vara tydligt. Men icke mindre tydligt är det

tör de fleste, som hafva folkskolan att tacka för hela sin intellektuela

underbyggnad, att de sjelfva af denna skola hemtat betydligt

gagn. Och de, som förstå detta, kunna icke finnas obenägna, att,

när de kommit till den kraftfullare åldern, genom en föga känbar personlig

tolkskoleafgift återgälda församlingen dess omkostnader för sin

undervisning i barndomen. Den genom kongl. förordningen den 20 Januari

1882 stadgade personela folkskoleafgiften, högst 50 öre årligen,

bör för en ensam arbetsför person icke kännas tryckande.

Komiterade anse, att denna afgift icke bör drabba »mindre be

-

Personliga skatter.

C 9

medlade föräldrar, på h vilka den obligatoriska folkundervisningen ställer

nog stora och med uppoffring förenade kraf». Detta har dock icke

hindrat koiniterade att föreslå en afgift af högst 50 öre årligen för

hvarje tara, som begagnar någon af distriktets skolor. Lätt inses

dock, att denna afgift drabbar obemedlade föräldrar hårdare, ju flere

barn de hafva i skolan, således just på den tid, då den obligatoriska

undervisningen ställer på dem de största, med mesta uppoffring förenade

kraf, hvika de då hafva svårast att uppfylla. In praxi hafva

derför alla afgifter för barnen till skolan blifvit flerstädes afskaffade

såsom både förhatliga och svåra att utkräfva. Och skulle lagstiftningen

gå många icke blott obemedlade föräldrars, utan äfven skolråds

och kommunaltjenstemäns önskningar till mötes, om dessa afgifter

blefve i lag förbudna.

Hvad deremot de personela folkskoleafgifterna angår, så torde

dessa kunna räknas bland de minst öfverklagade personalutskylder.

Åtminstone uppbäras de, enligt debetsedeln, utan svårighet och utan

knot. Nu mera synes den insigten vara temligen allmän, att en god

och omfattande folkundervisning gagnar både och i första rummet dem,

som den erhålla, och tillika hela samhället och alla dess medlemmar.

Dertill kommer, att arbetare i andras tjenst samt andras underhafvande

genom afskaffande af ifrågavarande personalutskyld endast skulle

få en skenbar lindring. I sjelfva verket skulle denna lindring tillfalla

husbonden, som, vid arbetsaftals träffande, kunde beräkna den

sig till godo genom minskning af den aftalade lönen för arbetet.

Åf dessa skäl anser consistorium, att med bibehållande af den

personela folkskoleafgiften men afskaffande af all afgift för bara, som

begagna folkskolan, § 58 af kongl. stadgan om folkundervisningen i

riket af den 20 Januari 1882 må erhålla följande lydelse:

För att bereda tillgång till kostnaderna för folkskoleväsendet,

bör, der ej andra medel finnas, ett årligt bidrag af

minst sex öre och högst femtio öre utgöras af hvarje mantalsskrifven

person i skoldistriktet, och vare det åt skoldistriktet

öfverlemnadt att närmare bestämma nämda bidrag.

C 10

Personliga skatter.

Om detta icke uppgår-------------

— — kommunalutskylders utgörande.

Med undantag af hvad här ofvan stadgadt är, må bidrag

till kommuns eller skoldistrikts behof icke i något fall igenom

personlig skatt uttagas.

Härmed anser sig consistorium också hafva i underdånighet afgifvit

utlåtande angående afskaffande af vinören, hvilka, efter hvad komiterade

föreslagit, äfvensom enligt consistorii mening icke vidare höra

såsom personlig skatt uttaxeras.

Skara domkapitel den 1 November 1882.

Med etc.

A. F. BECKMAN.

A. F. SONDÉN. J. COLLÉN. N. SALANDER.

C. Landtmanson. F. Ödberg. John Stenqvist.

Sven Dahlgren.

Gabr. Söderlind.

Domkapitlet i Strengnäs.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 22 nästlidne September har Eders Kong!.

Maj:t anbefalt domkapitlet att afgifva yttrande i anledning af vissa

utaf skatteregleringskomitén i dess betänkande af den 13:e i samma

månad gjorda förslag och hemställanden, nemligen:

dels att i nådiga förordningen angående kyrkostämma samt kyrkoråd

och skolråd den 21 Mars 1862 må göras tillägg, afseende uttryckligt

förbud mot bestämmande af personliga och matlagsafgifter;

Personliga skatter.

C 11