SOU 1884:1

UDKAST

TIL

LOV. OM BESKYTTELSE FOR YAREM.ERKER

UDARBEIDET

DE DAXSK-NORSK-SVENSKE KOMMITTEREDE.

FÖRSLAG

TILL

LAG ANGÅENDE SKYDD FÖR VARUMÄRKEN

UTARBETADT

DE DANSK-NOESK-SVENSKE KOMITERADE.

STOCKHOLM,

TRYCKT HOS K. L. BECKMAH,

1882.

II

Utkast

til

Lov om Beskyttelse for Varemserker.

§ !•

Enhver, som lier i Riget frembringer eller forhandler Varer, kan ved Siden

af den barn tilkommende Ret til som Varemserke att benytte sit Navn, Firma

eller Navnet paa en ham tilhorende fast Eiendom ved Registrering overensstemmende

med nservserende Lovs Förskrifter erhverve Eneret til åt benytte

sserlige Varemserker, som han anbringer paa de af ham tilvirkede eller forhandlede

Yarer eller deres Indpakning (Emballage) for i den almindelige Omssetning

åt adskille dem fra Andres Varer.

§ 2.

(Dansk).

Varemserkeregistret fores for hele

Riget i Kjobenhavn af en dertil beskikket

Registrator.

(Norsk).

Varemserkeregistret föres for hele

Riget i Kristiania af en dertil beskikket

Registrator.

§ 3.

Den, som vil have et Varemserke registreret, skal till Registrator indlevere

eller i betalt Brev indsende en skriftlig Anmeldelse, indeholdende en tydelig

Beskrivelse af Märket samt fuldstaondig ©plysning om Anmselderens Nseringsvei

og om hans Navn og Bopsel eller om det Firma, hvorunder o g Stedet, hvor

Forretningen drives.

Med Anmeldelsen skal folge:

1) en Afbildning af Mserket paa holdbart Papir i tre Exemplarer af hoist

10 Centimetre i Höide og 15 Centimetre i Brede;

2) to till Mserkets Trykning tjenlige Typer (Clichéer) af samme Storrelse;

3) 40 Kr. i Registreringsafgift samt det Belob, som skal erlsegges for Registreringens

Bekjendtgjorelse.

III

Förslag

till

lag angående skydd för varumärken.

§ i

Hvar,

som här i riket tillverkar eller säljer varor, må, jämte den honom

tillkommande rätt att såsom varumärke begagna sitt namn eller sin firma eller

namnet å honom tillhörig fast egendom, genom registrering i enlighet med denna

lags föreskrifter förvärfva uteslutande rätt att begagna särskild! varumärke, som

han vill sätta å de af honom tillverkade eller till salu hållna varor eller deras

kärl eller omslag (emballage) för att i den allmänna handeln skilja dem från

andres varor.

§ 2.

Varumärkesregistret föres för hela riket i Stockholm af en dertill förordnad

myndighet.

§ 3.

Den, som vill låta registrera varumärke, skall till registreringsmyndigheten

ingifva eller i betalt bref insända skriftlig ansökan, innehållande tydlig beskrifning

å märket samt fullständig upgift om sökandens yrke, namn och bostad

eller, om det är firma, denna och stället, der näringen drifves.

Med ansökan skola följa:

1. afbildning af märket på fast papper i tre exemplar om högst 10 centi

meters

höjd och 15 centimeters bredd;

2. två till märkets tryckning tjenliga stampar (clichéer) af samma storlek som

afbildningarna;

3. 40 kronor i registreringsafgift samt det belopp, som skall erläggas för re

gistreringens

kungörande.

IV

Registrator skal snarest muligt til Anmelderen aflevere eller, naar Adress©

er opgivet, med Posten afsende skriftlig Tilstaaelse for Anmeldelsens Modtagelse

og Tiden for samme, idet han vedhefter et af de indleverede Exemplarer af

Yaremserket.

§ 4.

Yaremaerket maa ikke registreres:

1) naar det udelukkende bestaar i Tal, Bogstaver eller Ord, som ikke hav©

eu fremtraedende eiendommelig Form;

2) naar det uden Hjemmel indeholder andet Navn eller andet Firma end

Anmelderens eller Navnet paa en anden Mands fäste Eiendom;

3) naar det indeholder offentlige Yaaben eller Mserker;

4) naar det indeholder Fremstillinger, der kunne vsekke Förargelse;

5) naar dets Registrering vil vsere uforenelig med den Beskyttelse, som

tilkommer et Manke, der allerede behörig er anmeldt, (jvfr. §§ 13, 14 og 15).

Naar Registreringen negtes paa Grund af Forskrifterne i §§ 3 og 4 skal

Underretning herom samt om Grunden

deren overensstemmende med § 3.

(Dansk).

Finder han sin Ret krasnket ved

Negtelsen, kan han, inden 2 Maaneder

derefter, indbringe Registrators Beslutning

for Indenrigsministeren, som endelig

afgjor, om den begjserte Registrering

skal negtes.

til Negtelsen skriftlig meddeles Amu el

(Norsk).

Finder han sill Ret krsenket vecl

Negtelsen, kan han, inden 2 Maaneder

derefter, indbringe Registrators Beslutning

for vedkommende Regjeringsdepartement,

som endelig afgjor om den begjserte

Registrering skal negtes.

§ 6.

(Dansk).

Er der intet til Hinder for Registreringen,

skal Mserket indfores i Registret,

og Bekjendtgjorelse herom snarest

muligt ske i den Berlingske Tidende

samt i en ved offentlig Föranstaltning

udgiven Registreringstidende.

(Norsk).

Er der intet til Hinder for Registreringen,

skal Mserket indfores i Registret,

og Bekjendtgjorelse herom snarest

muligt ske i den offentlige Kundgjorelsetidende

samt i en ved offentlig

Föranstaltning udgiven Registreringstidende.

V

Registreringsmyndigheton åligger att oförtöfvadt till sökanden aflemna eller,

om adress upgifvits, med posten öfversända skriftligt intyg om ansökans mottagande

och tiden derför samt dervid fästa ett af de inlemnade exemplaren af

varumärket.

§ 4.

Varumärke må ej registreras:

1. om det består endast af siffror, bokstäfver eller ord, som icke utmärka sig

genom egendomlig form;

2. om deri obehörigen intagits annat namn eller annan firma än sökandens

eller namnet på annans fasta egendom;

3. om det innehåller offentliga vapen eller märken;

4. om det innehåller framställningar, som kunna väcka förargelse;

5. om registreringen icke kan förenas med det skydd, som, enligt hvad här

nedan stadgas i §§ 13, 14 och 15, tillkommer märke, hvilket redan

blifvit behörigen anmäldt.

§ 5.

Rar registrering vägras på grund af föreskrifterna i §§ 3 och 4, skall underrättelse

om detta beslut med skälen derför skriftligen delgifvas sökanden så^

som i § 3 stadgas för der afsedda fall.

Finner sökanden sin rätt kränkt genom afslaget, eger han att vid talans

förlust innan klockan tolf å tretionde dagen från beslutets delfående deröfver

klaga hos Konnngen i den ordning, som föreskrifves för mål handlagda af

förvaltande myndigheter och embetsverk.

§ 6.

Möter icke något hinder för registreringen, skall märket intagas i registret

samt kungörelse derom med det snaraste införas i allmänna tidningarna och i

en genom det allmännas försorg utgifven registreringstidning.

VI

§ 7.

Indeholder et registreret Yaremserke Tal, Bogstaver eller Ord, som ikke

kave en fremtrsedende eiendommelig Form, eller bestaar det helt eller delvis af

saadanne Tegn eller Mserker, der almindelig benyttes i visse Klasser af Forretninger,

udelukkes Andre ikke derved fra åt benytte de samme Betegnelser.

§ 8.

Överdrager Nogen sin Bedrift, eller Under anden Övergång af samme Sted,

folger, i Mangel af anden Aftale, dermed tillige Betten til det eller de registrerede

Yaremserker, som benyttes i Bedriften.

Overdragelse af et registreret Yaremserke maa kun ske i Förbindelse med

den Bedrift, i hvilken det benyttes.

§ 9.

Beskyttelsen for et registreret Yaremserke regnes fra den Tid, da Anmeldelsen

modtoges, og ophorer, naar Anmeldelse om Förnyelse ikke sker förste

Gång inden 10 Aar fra Begistreringsdagen og siden inden 10 Aar fra hver saadan

Anmeldelse.

Yil Nogen fornye Begistreringen, skal han indlevere eller indsende en overensstemmende

med § 3 affattet skriftlig Anmeldelse, ledsaget af saadan Afbildning,

som der foreskrevet, samt 10 Kröner i Begistreringsafgift. Har Mserket

vseret registreret for nogen Anden end den, som begjserer Förnyelsen, skal tillige

Anmelderens Bet til Mserket bevisliggjores.

Förnyelsen skal snarest mulig indfnres i Begistret, og saadan Tilstaaelse,

som i § 3 paabudt med Hensyn til Anmeldelse om nyt Mserke, meddeles Anmelderen.

Finder Begistrator Anmeldelsen mangelfuld, skal han negte Förnyelsen; i

Henseende til Underretning om den stedfundne Negtelse og Klage over samme

komme Bestemmelserne i § 5 til Anvendelse.

10.

(Dansk).

Finder Indenrigsministeren, åt et

Yaremserke i Henhold til Forskrifterne

i § 4 No. 3 og 4 ikke burde have vseret

registreret, bliver Mserket åt udslette

af Begistret.

(Norsk).

Finder vedkommende Begjeringsdepartement,

åt et Yaremserke i Henhold

til Forskrifterne i § 4 No. 3 og

4 ikke burde have vseret registreret,

bliver Mserket ad udslette af Begistret.

VII

§ 7.

Innehåller registreradt varumärke siffror, bokstäfver eller ord, som icke utmärka

sig genom egendomlig form, eller består det endast eller till en del af

sådana tecken eller märken, som allmänneligen nyttjas i vissa slag af näringar,

hindras andre icke derigenom att använda samma beteckningar.

§ 8.

Öfverlåtes eller öfvergår eljest rörelse från en till annan egare, medföljer,

der ej annorlunda aftalats, rättigheten till de registrerade varumärken, som begagnas

för rörelsen.

Rättigheten till registreradt varumärke må ej öfverlåtas annat än tillsammans

med den rörelse, för hvilken det begagnas.

§ 9.

Skyddet för registreradt varumärke räknas från den tid, då ansökan mottogs,

och uphör när ej anmälan om förnyelse skett första gången inom 10 år

från registreringsdagen och sedermera inom 10 år från hvarje sådan anmälan.

Till någon förnya registreringen, ingifve eller insände, på sätt i § 3 sägs,

skriftlig anmälan derom och bifoge sådan afbildning, som der föreskrifves, jämte

10 kronor i registreringsafgift. Har registreringen skett för annan än den, som

begär förnyelsen, skall jämväl den anmälandes rätt till märket styrkas.

Förnyelse skall genast införas i registret och intyg derom tillställas den anmälande

på enahanda sätt, som i § 3 stadgas angående ansökan om nytt märke.

Finner registreringsmyndigheten något vara underlätet af hvad här föreskrifvits,

skall han vägra förnyelse. Angående delgifvande af beslutet och klagan

deröfver gäller hvad för motsvarande fall stadgas i § 5. .

§ io.

Finner Konungen, att varumärke på grund af § 4 mom. 3 och 4 icke bort

registreras, förordnar han om dess utstrykning ur registret.

VIII

Antager Fogen, åt et Varemserkes Registrering er håna til Skade, horer

Spargsmaalet om Registreringens Opheevelse under Domstolenes Afgjorelse. Sag

heroin kan, naar Yaremserket udelukkende hestaar af Tegn eller Maerker, der almindelig

benyttes i visse Klasser af Forretninger, reises af Enhver, der driver

saadan Forretning.

§ 11-

Naar Registreringen af et Yaremserke er erklaeret ugyldig eller Beskyttelsen

for et registreret Varomserke er ophort, eller naar den till Märket Berettigede

begjaerer det, skal Märket udslettes af Registret, og Bekjendtgjorelse derom

ske i de i § 6 omhandlede Tidender.

(Dansk).

Har Indenrigsministeren overensstemmende

med § 10 paabudt Maerkets

Udslettelse, skal Registrator tillige derom

underrette den, for hvem Märket

er registreret.

(Norsk).

Har vedkommende Regjeringsdcpartement

overensstemmende med § 10

paabudt Mserkets Udslettelse, skal Registrator

tillige derom underrette den,

for hvem Märket er registreret.

§ 12.

Den, som paa Yarer, der falholdes, eller paa deres Indpakning uhjemlet anbringer

en Andens Navn eller Firma eller Navnet paa en anden Mands fäste

Eiendom eller en Andens registrerede Yaremserke, saavel som den, der falholder

de paa saadan Maade betegnede Yarer, kan efter den Forurettedes Paastand

ved Dom tilpligtes åt borttage de uhjemlede Betegnelser, eller i förnöden! Fald

åt tilintetgjore Yarerne eller disses Indpakning, forsaavidt de endnu ere i hans

Besiddelse eller iovrigt staa til hans Raadighed.

(Dansk).

Har han vseret vidende om den

Andens bedre Ret, komme almindelig

borgerlig Straffelovs Bestemmelser om

Sträf og Erstatning til Anvendelse, dog

åt Bodestraffen efter den nsevnte Lovs

§ 278 2det Stykke, forsaavidt Overtraedelsen

falder ind under sammes Bestemmelser,

forhoies til Boder fra 200 til

2000 Kr. og i Gjentagelsestilfaelde til

saadanne Boder eller Fängsel.

(Norsk).

Har han vseret vidende om den

Andens bedre Ret, straffes han med

Boder indtil 2000 Kr. eller Fängsel,

hvorhos han pligter åt erstatte den forvoldte

Skade.

§ 13-

Den Beskyttelse, som tilkommer Nogen i Medför af denne Lov, gjselder ogsaa,

naar en Anden gjengiver hans Navn eller Firma med Forandringer, eller naar en An

-

IX

Förmenar någon, att registrering af varumärke skett honom till förfång,

eger han att vid domstol föra talan om registreringens uphäfvande. I afseende

å varumärke, som endast hestår af sådant tecken eller märke, som allmänneligen

nyttjas i vissa slag af näringar, tillkommer denna rätt hvarje idkare af

sådan näring.

§ 11.

Då registrering förklarats ogiltig eller skyddet för registreradt varumärke

uphört eller den, som är till märket berättigad, det begär, skall märket utstrykas

ur registret och kungörelse derom införas i de tidningar, som omförmälas

i § 6.

Har Konungen enligt § 10 förordnat om varumärkes utstrykning, skall

registreringsmyndigheten tillika derom underrätta den, för hvilken registreringen

skett..

§ 12.

Den, som å varor, hvilka till salu hållas, eller å deras kärl eller omslag

obehörigen sätter annans namn eller firma eller namnet å annans fasta egendom

eller annans registrerade varumärke, så ock den, som till salu håller så

betecknade varor, kan på käromål af den, hvars rätt blifvit för nära trädd,

genom dom tillförbindas att utplåna de otillåtna märkena, eller, om sådant är af

nöden, att förstöra varorna eller deras kärl eller omslag, så vida de fortfarande

äro i hans besittning eller han eljest förfogar öfver dem.

År gerningen begången med vetskap om annans bättre rätt, gälle tillika

hvad strafflagen stadgar angående ansvar och skadestånd.

§ 13.

Det skydd, som tillkommer någon enligt denna lag, gäller äfven när annan

eftergör hans namn eller firma med ändringar eller annans varumärke företer sådan

2

X

dens Yaremaerke frembyder saadan Lighed med det beskyttede Yaremaerke, åt Indtrykket

i sin Hellied uagtet Forskjellen i Enkeltheder let foranlediger Förvexling.

§ 14.

Naervaerende Lovs Bestemmelser kunne, under Forudsaetning af Gjensidighed,

ved Kongelig Anordning gjores anvendelige paa dem, som i eu fremmed

Stat drive saadan Forretning, som i § 1 omhandlet, dog åt i saa Fald felgende

saerlige Regler blive åt iagttage med Hensyn til de Yaremaerker, der registreres:

1) Anmeldelsen skal vaere ledsaget af Bevis for, åt Anmelderen har opfyldt

de Betingelser, som i den fremmede Stat udfordres for åt vinde Beskyttelse for

Yaremaerket.

(Dansk).

2) Anmelderen skal for alle Sager,

som angaa Yaremaerket, vedtage Soog

Handelsretten i Kjobenhavn som

Yaernething samt opgive en her i Riget

bosat Fuldmaegtig, der paa hans Yegne

kan modtage Sogsmaal.

(Norsk).

2) Anmelderen skal for alle Sager,

som angaa Yaremaerket vedtage Christiania

Byret som Yaernething samt opgive

en her i Riget bosat Fuldmaegtig,

der paa hans Yegne kan modtage Sogsmaal.

3) Yaremaerket, der, forsaavidt det ikke strider mod Moralen eller den offentlige

Orden, registreres i den Form, hvori det i den fremmede Stat er gyldigt,

beskyttes ikke i videre Omfång eller for laengere Tid, end i den fremmede Stat.

4) Negtes Registreringen i Henhold til § 4 No. 5, og godtgjor Anmelderen

ved Dom, åt det tidligere registrerede Maerke oprindelig er et af ham benyttet

Maerke, som en Anden bär tilegnet sig, kan han faa Maerket registreret med

Eneret til dets Benyttelse for det Slags Yarer, for hvilke han benyttede Maerket,

da den gjensidige Beskyttelse indtraadte. Sag hérom kan dog ikke reises senere

end 6 Maaneder, efteråt den gjensidige Beskyttelse er indtraadt.

§ 15-

(Dansk).

Ligeoverfor Lande, hvis Lovgivning

om Yaremaerker er overensstemmende

med naervaerende Lov, kan det fremdeles

ved Gjensidighedens Traeden iKraftfastsaettes,

åt aeldre Yaremaerker, der i saadanne

Lande lovligt ere registrerede for

Forretningsdrivende i Landet, for Jernog

Traelastvarer, og som alene bestaae

i Tal, Bogstaver eller Navne uden fremtraedende

eiendommelig Form, skulle,

(Norsk).

Naar Nogen, som tilvirker eller forhandler

Yarer her i Landet eller i Lande,

med hvilke Overenskomst om gjensidig

Beskyttelse er oprettet, eller hvis Lovgivning

om Yaremaerker er overensstemmende

med naervaerende Lov, ved

den Tid, Loven traeder i Kraft, retmaessig

benytter sirligt Yaremaerke, kan ingen

Anden ved Registrering vinde Ret til

hans Maerke (jfr § 13), saafremt Först

-

XI

likhet med det skyddade varumärket, att, oaktadt skiljaktigheter i mindre delar,

intrycket i sin helhet lätt föranleder förvexling.

§ 14.

Föreskrifterna i denna lag kunna under förutsättning af ömsesidighet af

Konungen förklaras gälla för den, som i främmande stat drifver sådan näring,

som i § 1 omförmäles; dock att i sådant fall följande särskilda regler skola iakttagas

i afseende å varumärke, som registreras:

1. Ansökan skall åtföljas af bevis, att sökanden upfylt de vilkor, som i den

främmande staten-fordras för att bereda skydd åt varumärket.

2. Den, för hvilken registreringen blir gällande, skall hafva ett här i riket bosatt

ombud, som eger att härstädes å hans vägnar svara i alla saker, hvilka

angå varumärket, och åligger honom förty att, då ansökningen göres, samt

sedermera vid ombyten af ombud upgifva ombudets namn och vistelseort,

vid äfventyr att, i händelse föreskriften derom skulle finnas icke vara iakttagen,

domaren må på anmälan i förekommande fall med laga verkan utse

sådant ombud för honom. Angående laga domstol i dylika saker är särskilt

stadgadt.

3. Varumärket registreras, för så vidt det icke strider mot. sedlighet eller god

god ordning, i den form, hvari det är gällande i den främmande staten.

Det skyddas icke i vidsträcktare mon eller för längre tid än i nämnda stat.

4. Yägras registrering på grund af § 4 mom. 5 och styrker sökanden genom

laga kraft vunnen dom, att det förut registrerade märket ursprungligen är

ett af honom i allmänna handeln brukadt märke, som annan tillegnat sig,

eger han erhålla registrering med uteslutande rätt till märkets begagnande

för det slag af varor, för hvilket han brukade märket vid det ömsesidiga

skyddets inträdande. Talan härom må dock icke väckas senare än sex

månader från det ömsesidiga skyddets inträdande.

§ 15.

De för vissa jerneffekter af bergsöfverstyrelsen godkända stämplar och bistämplar,

som ega bestånd när denna lag träder i kraft, skola från nämnda

tid gälla såsom varumärken, och åligger registreringsmyndigheten att till samma

tid intaga afbildningar af dem i varumärkesregistret samt införa kungörelse

härom i registreringstidningen. Om förnyelse af sådana märken gäller hvad för

andra varumärken stadgas i § 9.

Då varutillverkare eller handlande här i riket eller i främmande stat, med

hvilken aftal om ömsesidigt skydd för varumärken träffats, eller hvars lagstiftning

angående varumärken är öfverensstämmande med denna lag, vid lagens

trädande i kraft lofligen brukar särskildt märke, kan annan icke genom registrering

vinna rätt till märke, som dermed företer sådan likhet, som om

-

XII

naar de beskyttes i Hjemlandet, her i

Landet nyde den sserlige Beskvttelse,

åt andre ikke maa benytte de Tal, Bogstaver

eller Navne, hyoraf Mserket bestaaer,

som Varemserke for samme

Arter af Varer, med mindre de derved

betegne deres Navn eller Firma

eller disses Begyndelsesbogstaver, eller

allerede have benyttet dem för Gjensidigheden

intraadte. Eegistrering med

saadan Virkning skal dog kun Ande

Sted indenfor den Tid, som nnumero

fastssettes ved den Kgl. Anordning, og

skal Bekjendtgjorelsen om Registreringen

dels angive, for hvilken Art af

Yarer, Registreringen har fundet Sted,

dels antyde, åt den sker i Henhold til

denne §.

nsevnte inden 6 Maanader efter Lovens

Trseden i Kraft gjor Anmeldelse om

Märket paa den i § 3 foreskrevne

Maade. I dette Tilfselde skal Mserket,

hvis det har vseret benyttet for Lovens

Bekjendtgjörelse i Lovtidenden, registreres

i den Form, i hvilken det har vseret

benyttet, uafhsengigt af Bestemmelserne

i § 4. Dog er Eneretten til Märket,

hvis det udelukkende bestaar af Tal,

Bogstaver eller Ord liden fremtrsedende

eiendommelig Form, fremdeles begrsendset

til det Slags Yarer, for hvilke Märket

har vseret benyttet; heller ikke er

Nogen, naar bortsees fra Jernstempler

og Trselastmserker, herved udelukket

fra åt benytte Begyndelsesbogstaverne

til sit Navn eller Firma som Yaremserke.

§ 16-

(Dansk).

De nsermere Bestemmelser om Yaremserkeregistrets

Indretning, Form og

Forelse, om Registreringstidendens Udgivelse,

om de i denne Lov omhandlede

Bekjendtgjorelser, om den Betaling,

der skal er!segges for disse, samt

om Regnskabsaflseggelsen för de Statskassen

i Medför af denne,Lov tilfaldende

Oppeborsler fastssettes af Indenrigsministeren,

der ogsaa beskikker Registrator.

(Norsk).

De nsermere Bestemmelser om Varemserkeregistrets

Indretning, Form og

Forelse, om Registreringstidendens Udgivelse

og om de i denne Lov omhandlede

Bekjendtgjorelser samt om den Betaling,

der skal erlsegges for disse, fastssettes

af Kongen eller den, han dertil

bemyndiger.

§ 17-

(Dansk).

Borgerlige Retstrsetter, i hvilke der

nedlsegges Paastand i Henhold til Bestemmelserne

i nservserende Lov, behandles

som Handelssager.

(Norsk).

Forbrydelse imod denne Lovs § 12

sidste Afsnit paatales ikke af det Offentlige,

med mindre det attraaes af Nogen,

som derved er fornsermet.

XIII

förmäles i § 13, så vida den förre inom 6 månader från det lagen trädt i kraft

söker skydd för märket på det sätt, som i § 3 sägs.

I de fall, som i denna § omförmälas, skall märket, om det brukats före

lagens utfärdande, oberoende af bestämmelserna i § 4 registreras i den form,

hvari det brukats; dock att den uteslutande rätten till märke, bestående endast

af siffror, bokstäfver eller ord, som icke utmärka sig genom egendomlig

form, fortfarande omfattar endast det slag af varor, för hvilka det före registreringen

begagnades. Ej heller må sådan registrering med undantag för

jernstämplar och skeppningsmärken å trävaror medföra hinder för någon att

med begynnelsebokstäfverna till sitt namn eller sin firma beteckna varor, som

af honom tillverkas eller till salu hållas.

Hafva två eller flere låtit enligt denna § registrera varumärken, hvilka sins

emellan förete sådan likhet, som omförmäles i § 13, eger den af dem, somjämlikt

kungl. kungörelsen den 13 juni 1862 först - offentliggjort märket såsom

sitt, företrädesrätt till dess begagnande för det slag af varor, för hvilka det vid

denna förordnings utfärdande begagnades, der ej någon af de andre visar, att

det ursprungligen varit ett af honom i den allmänna handeln begagnadt märke,

som den förre tillegna! sig.

§ 16-

Närmare föreskrifter angående varumärkesregistret, registreringstidningens

utgifvande, tid och sätt för kungörelsernas införande i denna tidning samt betalningen

för dessa kungörelser meddelas af Konungen.

XIV

18.

Det skal vsere Alle og Enhver tilladt åt erholde (plysning af Registret

enten ved Eftersyn af samme eller ved Tidskrifter, i hvilke dog selve de registrerede

Afbildninger ikke lomme forlanges gjengivno.

(Dansk).

För en Tidskrift af Registret eller

af en original Anmeldelse erlsegges en

Rjendelse til Statskassen efter Indenrigsministerens

Bestemmelse. For Eftersyn

af Registret erlaegges ingen Betaling.

(Norsk).

För en Tidskrift af Registret eller

af en original Anmeldelse, hvilken kan

udfeerdiges paa ustemplet Fapir, erlsegges

der samme Betaling, som for Tidskrifter

af Panteboger er eller bliver

bestemt. For Eftersyn af Registret erlsegges

ingen Betaling.

§

(Dansk).

Lov om Beskyttelse for Yareimerker

af 2den Juli 1880 ophseves, uden åt

dette dog har Indflydelse paa den i

Medför af samme stedfundne Registrering

eller dennes Retsvirkning.

Denne Lov trseder i Kraft den.........

Regjeringen bemyndiges til ved

Kongelig Anordning åt ssette denne Lov

i Kraft paa Fseroerne med de Lempelser,

som ifolge disse Gers sseregne Forhold

maatte findes hensigtsmaessige.

19.

(Norsk).

Naervserende Lov trmder i Kraft fra

............................................. fra hvilken Tid

Straffelovens Kap. 21 § 12 og Lov om

Borgverksdriften af 14 juli 1842 § 29

ophseves.

XY

Förslå g

. till

Förordning om införande af lagen angående skydd för varumärken

ock livad i afseende derå skall iakttagas.

§ I

Den

lag angående varumärken, som nu är gillad och antagen, så ock hvad

här nedan stadgas skall gälla från den .......................

§ 2.

Kungl. kommersekollegium skall tils vidare utgöra den i förenämnda lag

omförmäld a regi streringsmy ndighet.

§ 3.

Tvist om varumärke instämmes till dén rätt, hvarunder svaranden eller, då

fråga är om främmande märke, dennes här i riket bosatta ombud har sitt bo och

hemvist.

§ 4. •

Kungl. förordningen om svenska jerneffekters stämpling den 12 januari 1855

samt de författningar, hvilka ändrat deri innehållna bestämmelser, uphäfvas.

§ 5.

I afseende ä kontroll- och tillverkningsstämpel å arbeten af vissa metaller

samt stämpling af spelkort gäller fortfarande hvad derom är föreskrifvet.

Förslag

till ändrad lydelse å

Strafflagens kap. 22 § 16.

Sätter man olofligen å varor, som till salu hållas, eller å deras kärl eller

omslag annans namn eller firma eller namnet å annans fasta egendom eller annans

registrerade varumärke, eller håller man olofligen till salu så betecknade

varor, straffes med böter från och med 20 till och med 2,000 kronor eller fängelse,

efter ty i § 13 stadgas.

MOTIV

TILL

DET AF DE DANSK-NORSK-SVENSKE KOMITERADE

UTARBETADE

FÖRSLAG

TILL

LAG ANGÅENDE SKYDD FÖR VARUMÄRKEN.

Sedan det arbete för upnående af större öfverensstämmelse mellan Danmarks,

Norges och Sveriges handelslagstiftning, som börjats för några år sedan, ledt till

antagande år 1880 af vexellagar af lika innehåll för de tre rikena, ansågs tiden

vara inne att vidare fortgå på den sålunda med framgång beträdda banan. Af

denna anledning begärde chefen för svenska justitiedepartementet och erhöll

genom kungl. resolution den 2 juni 1881 svenska regeringens bemyndigande

att sätta sig i förbindelse med chefen för justitiedepartementet i Norge och justitieministern

i Danmark för att mod dem rådgöra om anordnande af ett samarbete

i syfte att till väga bringa författningar angående handelsfirma och prokura samt

angående skydd för varumärken af lika innehåll i Sverige, Norge och Danmark.

I do skrifvelser, som till fullgörande af omförmälda updrag aflätos till bemälda

danska och norska myndigheter, föreslog chefen för svenska justitiedepartementet,

att från hvart och ett af de tre rikena skulle af regeringarna utses två män

att utarbeta förslag till författningar angående ofvan nämnda delar af handelslagstiftningen.

Denna framställning rönte fullständigt tillmötesgående från de

båda rikena. Till följd häraf blef genom ungefär lika lydande kungl. resolutioner,

nämligen af den 6 augusti 1881 för Sverige, den 22 i samma månad för

Danmark och den 9 september samma år för Norge, tillsatt för hvarje land en

komité af två personer med updrag att utarbeta förslag till författningar angående

handelsfirma och prokura samt angående skydd för varumärken, så vidt möjligt

öfverensstämmande med de lagförslag angående samma ämnen, som samtidigt

kunde blifva upgjorda af komitéerna i de båda andra länderna. Till ledamöter

i do tre komitéerna utsågos genom nämnda resolutioner för Sverige sekreteraren

hos Stockholms stadsfullmäktige, filosofie doktor Moritz Rubenson och grosshandlanden

Oscar Almgren, för Danmark departementschefen i danska justitieministeriet

Christian Fredrik Ricar d och höjesteretsadvokaten Anton Hjeronymus

Fritzsche Klubien samt för Norge statsrådet, juris doktor Ole Andreas Bachke

och konsuln Thomas Johannessen Heftye.

I öfverensstämmelse med do erhållna updragen och förd brefvexling emellan

justitieministrarne sammanträdde de tre rikenas komiterade första gången i

Kristiania den 17 oktober 1881, dervid till ordförande utsågs statsrådet Bachke

och till vice ordförande departementschefen Ricard. Då den tid, komiterade

hade till sitt förfogande för detta sammanträde, var knappt tillmätt, beslöts att

hufvudsakligen egna densamma åt don del af indraget, som afsåg så vidt möjligt

öfverensstämmande lagar angående varumärken. Utkast till dylika lagar

Komiterades

updrag.

Komiterades

arbetssätt.

4

Särskilda,

i hufvudsak

öfverensstämmande

lagtexter.

Bedogörelse

för främmande

lagar.

utarbetades också under dagliga sammanträden från och med den 18 till och

med den 27 oktober. De två åter stående dagarna, den 28 och 29 oktober,

egnades dels åt bestämmande af allmänna grunder för förslagen till lag om

firma och prokura, dels åt arbetet med varumärkeslagen, i afseende å hvilken

ordalydelsen för de särskilda förslagen antogs, dock så, att förbehåll gjordes om

tillfälle att göra de ändringar deri, som sedermera kunde visa sig önskliga.

Sedan beslut fattats om sättet för utarbetande af motiven till varumärkeslagen,

åtskildes komitéerna den 29 oktober. Det förslag till motiv, som i enlighet med

omförmälda beslut derefter upgjordes, jämte i fråga satta ändringar i varumärkeslagen

gåfvo anledning till dels ett den 16 och 17 januari 1882 i Kristiania

hållet sammanträde mellan delegerade, en från hvarje komité, dels brefvexling

emellan komitéerna. Efter det på sådant sätt förslaget till motiv blifvit färdigt,

samlades komiterade i Sandefjord den 3 augusti och faststälde, innan arbetet

med firmalagen fortsattes, under dagliga sammanträden från nyss angifna till

nedan skrififa dag motivens och lagtextens slutliga lydelse.

Det lagstiftningsarbete, som nu framlägges såsom frukten af komitéernas

gemensamma öfverläggningar, skiljer sig i yttre måtto från de nya vexellagarna

för de tre länderna deruti, att de särskilda ländernas lagtexter sinsemellan

förete större olikheter. Denna skilnad är dock blott skenbar. Yexellagarnas

stora likhet blef nämligen möjlig endast derigenom, att hela vexelprocessen uteslöts

från gemensamheten. De tre föreliggande lagförslagen åter hafva sinsemellan

icke andra skiljaktigheter än sådana, som grunda sig på olikheter i de

särskilda ländernas konstitutionela, administrativa eller processuela rätt eller på

nödvändigheten att skydda rättsförhållanden, som i det ena eller andra landet

upstått enligt nu gällande lagar. I afseende å alla andra delar af de framlagda

lagförslagen har full samstämmighet rådt bland komiterade, så att lagtexterna,

i dessa punkter sluta sig så nära intill hvarandra, som hänsynen till de olika

språken medgifvit. Lagförslagens §§ 1—14 och 16 innehålla sålunda nästan

undantagslöst sådana öfverensstämmande stadganden, under det att de bestämmelser,

som af ofvan angifna skäl icke kunnat göras lika, till vida öfvervägande

delen sammanförts i § 15 och de sista paragraferna från och med den 17:de

samt, hvad angår Sverige, jämväl i en särskild promulgationsförordning och ett

förslag till ändring i strafflagen.

Yarumärkets stora betydelse i handeln mellan folken samt det häraf beroende

intresse, hvart särskilt land har att bereda sig märkesskydd och för sådant

ändamål känna lagstiftningen i ämnet i de länder, med hvilka det står i handelsförbindelser,

i förening med senare tidens sträfvan att på detta likasom på när

-

5

beslägtade. lagstiftningsfält utjämna skiljaktigheterna och grundlägga en internationel

rätt torde utgöra giltig anledning att låta en redogörelse för hufvuddragen

af andra länders varumärkeslagar föregå motiveringen för det föreliggande

lagförslaget.

Då man undersöker, hvilken laga verkan tillagts märkenas registrering Grunden

i de särskilda länderna, finner man, att lagarna angående skydd för fabriks- för märkesoch

handelsmärken bilda två hufvudgrupper, hvilka skilja sig från hvarandra

deruti, att i den ena gruppen den med märket följande uteslutande rätten grundar

sig på märkets första besittningstagande, så att anmälan till registrering hufvudsakligen

är ett sätt att låta anspråket på denna rätt blifva allmänt kunnigt,

medan i den andra gruppen den uteslutande rätten med undantag för märken,

som funnits innan lagarnas utfärdande, upstår först genom anmälan till märkesregistret.

Denna skilnad uttryckes i den franska rättsvetenskapen så, att enligt

det ena slaget af lagar »le dépöt de la marque est déclaratif de propriété» och

det andra slaget »attributif de propriété». Ett märkes anmälande till registret

och derefter följande registrering innebär i förre fallet endast ett, till dess motsatsen

ådagalägges, gällande (ppima facie) bevis, att den, för hvars räkning registreringen

skett, har uteslutande rätt att begagna märket, då deremot i senare

fallet sj elfva anmälan konstituerar rättigheten till märket. Enligt en del lagar

inom den förre gruppen utgör dock registrering ett oundgängligt vilkor för

märkets innehafvares rätt att föra talan om uteslutande rätt till märkets begagnande,

och ingen af dem medgifver innehafvare af ett oregistreradt märke att utverka

straffansvar enligt märkeslagen å den, som gör intrång å hans märke.

Bland lagar, som utgå från den förre grundsatsen, intager den franska en framstående

plats. Till denna lag sluta sig i förenämnda hänseende bland andra

Italiens, Brasiliens, Belgiens, Schweitziska förbundets och Nordamerikas Förenta

Staters märkeslagar. Den vigtigaste lagen i den senare gruppen är den tyska.

Bland öfriga lagar, som höra till samma grupp, må nämnas de österrikiska,

rumäniska, nederländska och danska. En särskild ställning emellan dessa grupper

intager, efter hvad vidare nedan omförmäles, den engelska märkeslagen.

I sammanhang härmed bör den uplysning lemnas, att såsom en allmän regel Märkes bei

märkeslagstiftningen gäller, att begagnande af varumärken är en helt och hållet

frivillig • sak. Detta hindrar icke, att i något land undantagsvis en eller flere ''

grupper af näringsidkare äro särskild! förbundna att nyttja märken på sina varor

för vinnande af ändamål, som ligga utanför märkeslagstiftningen.

Det är uppenbart, att varumärken från början tillkommit för att angifva Fabriks- och

hvem, som tillverkat en vara, och således ursprungligen endast utgjorts af fabriks- handels

märken. Under tidernas lopp hafva emellertid äfven handelsmärken upstått, rnärken.

och nu mera finnes knappast något land, som ej erkänner båda slagen af märken.

Att emellertid handelsmärkens intagande i märkesdagarna försvårat en följdriktig

lagstiftning i ämnet, ligger för öppen dag.

Enligt franska märkeslagen af den 23 juni 1857 kunna till märken tjena namn Frankrike.

under en framträdande form, benämningar, sinnebilder, stämplar, sigill, vignetter,

bokstäfver, siffror in. m. och i allmänhet alla beteckningar, som egna sig att

6

utmärka fabriksalster, deri inräknade jordbruksalster, eller handelsvaror. För att

kunna göra inför domstol gällande uteslutande rätt till ett märke fordras att

hafva hos handelsrätten i näringsidkarens bostadsort aflemnat två exemplar af

märket. Den härpå grundade rätten gäller dock icke utan förnyelse längre än 15

år och sedermera lika lång tid från hvarje förnyelse. Han är emellertid, såsom

ofvan angifvits, till sitt bestånd beroende deraf, att det anmälda märket icke

förut begagnats af någon annan, enär det står den, som kan visa sig hafva sådan

äldre rätt till registreradt märke, öppet att i tvistemålsväg få sig enligt allmänna

civilrättsliga regler tillerkänd skadeersättning på grund af oredlig konkurrens

(concurrence déloyale) och, så snart han later registrera märket, jämväl att fa

kriminel! ansvar ådömdt. Främlingar, som från plats inom Frankrike drifva

industri- eller handelsnäring, njuta i afseende å denna deras närings alster de i

märkeslagen omförmälda förmoner mot fullgörande af der föreskrifna formaliteter.

Enahanda förhållande eger rum med alster från näring, som af fransman eller

främling drifves från plats i sådant utom Frankrike beläget land, med hvilket

ömsesidigt skydd för varumärken aftalats. För sist nämnda fall skall anmälan

ske vid Seinedepartementets handelsdomstol. Franska lagen belägger med straff

att eftergöra eller begagna eftergjord! märke, att i bedräglig afsigt på egna varor

sätta annans märke eller med vetskap sälja eller hälla till salu varor, som äro

försedda med eftergjorda eller i bedräglig afsigt påsatta märken, att bedrägligen

efterhärma märke, så att en köpare kan blifva deraf bedragen, eller begagna sadant

efterhärmadt märke; att bruka märke, försedt med upgifter, genom hvilka

köparen kan få en oriktig föreställning om varans natur, samt att veterligen

sälja eller till salu hålla varor med märken af något af sist nämnda slag. Straffen

äro för de svårare brotten böter från 50 till 3,000 francs (36—2,160 kr.) tillika

med fängelse från 3 månader till 3 år samt för de lindrigare böter från 50 till

2,000 francs (36—1,440 kr.) jämte fängelse från 1 månad till 1 år. Yid återfall

fördublas straffen. Jämte straff kan ådömas förlust af vissa medborgerliga rättigheter

för viss tid. Domstolen kan ock förordna om domens anslående på upgifvet

ställe och dess intagande i tidningar, allt på den sakfäldes bekostnad.

Yidare kan domstolen, äfven när straffansvar ej ådömos, förklara, att varorna och

de redskap, som begagnats för ändamålet, skola vara förbrutna och tillfalla målsegaren

oberoende af det skadestånd, som i öfrigt kan tillkomma honom. I alla

händelser skola de olagliga märkena förstöras. Främmande alster, som äro försedda

med en i Frankrike bosatt fabrikants märke eller namn eller med namnet

å eller platsen för en fransk fabrik, få icke införas, upläggas eller föras genom

Frankrike och kunna genom myndigheternas försorg tagas i beslag af domstol

och förklaras förbrutna.

Ur tillämpningsförordningen af den 26 juli 1858 må anföras, att registreringen

sker i den ordning,-anmälningarna inkommit, att i registret antecknas

dag och timme för anmälan, märkesegarens och hans befullmäktigade ombuds

namn samt den förres yrke och bostad tillika med den näringsgren, inom hvilken

han ämnar begagna märket, samt att det ena af de aflemnade exemplaren

af märket insändes till en centralsamling.

7

Slutligen bör upiysas, att enligt en lag af den 26 november 1873 egare

till ett i Frankrike registreradt varumärke har rätt att på vissa vilkor få sitt

«. märkes äkthet bestyrkt genom en af offentlig myndighet åsatt stämpel.

• Enligt Italiens varumärkeslag, utfärdad den 30 augusti 1868, skall med

undantag för djur och mindre föremål, hvilkas märken kunna bestå i en bokstaf

eller annat tecken, tillverkningsstället eller handelsrörelsen angifvas i märket, så

att man deraf kan få reda på den näringsegare, namn- eller reelfirma, för hvars

varor märket begagnas. Märkgsegarens namnteckning eller på ett varaktigt sätt

anbragta namnstämpel utgör ett giltigt märke. Anmälan om märke sker hos lokalmyndigheten

och skall åtföljas af två exemplar med beskrifning samt af upgift, huruvida

det är fabriks- eller handelsmärke, samt för hvilket slag af varor det afses. Handlingarna

sändas till en central myndighet, som, derest icke hinder för registreringen

möter, verkställer denna, utan att dock den föregångna pröfningen innebär någon

säkerhet för märkets framtida bestånd. Underrättelse om registreringen intages i den

officiela tidningen. Skyddet räknas från tiden för anmälan. Någon förnyelse

af registreringen är ej föreskrifven. Ny egare till den näring, för hvilken registreringen

skett, skall, om han vill behålla märket, ofördröjligen göra anmälan

derom, äfven när han är förre egarens arfvinge. I afseende å rätt till märkesskydd

för utländska varor gäller den regel, att märket, om det är i hemlandet

giltigt, skyddas när de för italienare stadgade formaliteter upfylts. Ett för Italien

egendomligt stadgande är förbudet för en handlande att utan tillverkarens samtycke

borttaga fabriksmärket från en vara. Ett märkes eftergörande kan åtalas

utan målsegarens angifvelse. Endast böter kunna ådömas, första gången högst

2,000 (1,440 kr.) och vid återfall högst 4,000 lire (2,880 kr.).

Brasilien har en varumärkeslag af den 23 oktober 1875, som i flere delar

företer likhet med den franska men ej afser landtbruksalster, föreskrifver registreringens

kungörande i den officiela tidningen, förbjuder registrering af endast

bokstäfver eller siffror, fordrar anmälan om närings öfvergång till ny egare,

som vill behålla tillhörande märke, samt har lägre straff än den franska lagen.

Den belgiska lagen angående fabriks- och handelsmärken af den 1 april

1879 sluter sig nära till den franska. I olikhet med sin förebild föreskrifver

han dock, att märkena skola inom viss tid efter registreringen aftrycka^ i en

för hela landet gemensam tidning. För att möjliggöra detta och uprättande i

Bruxelles af en för hela landet gemensam samling af märken skall med anmälan

följa tre af bildningar af märket samt tillhörande stamp. Andra vigtiga olikheter

med den franska lagen finnas deri, att den belgiska icke till vissa år begränsar

registreringens giltighet och föreskrifver, att rättigheten till varumärket

icke kan öfvergå på ny egare annat än i sammanhang med den rörelse, för

hvars varor det begagnas. Öfverlåtelse under egares lifstid skall registreras och

har icke någon verkan i förhållande till tredje man förr, än anmälan derom skett.

Regeringen kan lemna bemyndigande till främmande märkens registrering vid

de belgiska konsulaten i utlandet. I belgiska lagen stadgas i allmänhet lägre

straff än i den franska och medgifves att tillämpa endera fängelse eller böter,

hvarjämte regler gifvas för bedömande af delaktighet i förbrytelser mot lagen.

Italien.

Brasilien.

Belgien.

8

Schwdtz.

Nord

amerikas

Förenta

Stater.

Närmare föreskrifter för tillämpning af den belgiska lagen äro gifna genom

en kunglig skrifvelse den 7 samt inrikes- och finansministrarnes cirkulärer den

8 juli 1879.

Schweitziska förbundet bär en varumärkeslag af den 19 december 1879, .

som i en del stadgande!! skiljer sig från Frankrikes. Af dessa föreskrifter må

följande anföras. Såsom märken godkännas icke en firmas begynnelsebokstäfver;

dock skall enligt en af förbundsrådet den 4 januari 1881 afgifven förklaring

detta stadgande så förstås, att dermed icke afses personnamn, som märkessökanden

är berättigad begagna. Ej heller skyddas tecken, som uteslutande bestå

af siffror, ord eller bokstäfver, äfven om de fogas vid en firma eller en beteckning,

som begagnas i deras ställe. Enligt nyss nämnda förklaring eger skydd

ruin, om siffrorna, bokstäfverna eller orden genom teckning eller egendomlig

form äro lätta att skilja från vanliga. Från skydd äro uttryckligen undantagna

beteckningar, som strida mot goda seder samt ett i ett märke förekommande

offentligt vapen. Likhet med ett äldre märke utgör ej hinder för skyddande af

nytt märke, så vida detta afses för varor af helt och hållet annan natur än det

äldre märket eller likheten blott sträcker sig till vissa delar och märkena i sin

helhet icke gifva anledning till förvexling. Om flere samtidigt anmäla samma

märke, fordras för registrering, att en af dem genom laga kraft vunnen dom

visar sin rätt till märket, eller att de öfrige afstå från sina anspråk. Anmälan

för hela riket sker hos en centralmyndighet i Bern. Om denna- myndighet

skulle finna ett anmäldt märke icke väsentligen skilja sig från ett äldre, underrättas

den anmälande härom konfidentielt, men, om han fortfar i sitt yrkande på

registrering, skall denna ske, dock på hans eget äfventyr. Yid öfriga ofvan ängdun

felaktigheter vägras registrering. Angående aflemnande af stamp, märkets

kungörande och öfverlåtelse gälla samma reglor som i Belgien. För registrering

af märke, tillhörande utomlands drifven näring, fordras dels aftal med det främmande

landet om ömsesidigt skydd, dels bevis, att märket är derstädes skyddadt.

Tiden för anmälans förnyelse är bestämd till 15 år, dock att rätten till *

märket försittes, om den icke utöfvas under tre omedelbart på hvarandra följande

år. Beskrifningen på förbrytelserna är något annorlunda affattad och straffen

mildare än i franska lagen, hufvudsakligen derigenom att fängelse och böter

icke tillämpas samtidigt.

Till en början åtnjöto varumärken skydd i Nordamerikas Förenta Stater endast

enligt common law, i hvilken följaktligen utvecklingen af varumärkenas

rättsliga betydelse är att söka, men genom en förbundslag af den 8 juli 1870

medgafs varumärkens registrering och genom en strafflag af den 14 augusti

1875 stadgades särskilda straff för intrång i märkesrätten. Ungefär samtidigt

medgafs i en lag af den 18 juni 1874 registrering af »prints» och »labels», hvarmed

torde förstås sådana figurmärken och etiketter, som äro ämnade att sättas

på varor och på denna grund ansågos icke kunna skyddas såsom konstverk men

å andra sidan icke heller äro att hänföra under varumärken i den mening, som

common law faststält. De två omförmälda förbundslagarna, som omfattade så

väl den inhemska som den utländska handeln, äro emellertid numera uphäfda,

9

enär det visat sig, att kongressen vid deras utfärdande öfverskridit sin behörighet.

Inom gränserna för denna behörighet har kongressen deremot den 3 mars

1881 antagit en lag om registrering af egentliga varumärken, men endast så

vida de användas i handeln med främmande folk eller indianstammar. Denna

lag, vid sidan af hvilken 1874 års lag om prints och labels ännu gäller, utgår

likasom 1870 års lag från den grundsats, att registreringen icke .grundlägger den

uteslutande rättigheten till märkets begagnande, i det att han stadgar, att vid

anmälan skall angifvas, huru länge märket varit brukadt, samt att registreringen

utgör, till dess motsatsen ådagalägges (prima facie), bevis för rätt till märket.

För öfrigt bör uplysas, att anmälan och registrering sker hos en centralmyndighet;

att vid anmälan skall så väl upgifvas varuklassen som noggran beskrifning

lemnas på de varor inom klassen, för hvilka märket afses eller blifvit begagnadt;

att vid anmälan skall fogas en under edlig förpligtelse gifven försäkran,

att den anmälande har rätt till märkets begagnande, sä att icke någon

annan eger begagna samma eller väsendtligen liknande märke för den klass af

varor, för hvilken registreringen solros; att namn utan någon tillsats icke godkännes

såsom märke; att registreringen göres beroende af en föregående pröfning

hos registreringsmyndigheten, dervid äfven likhet med förut för annan registreradt

märke kommer i betraktande; att registreringen för de egentliga varumärkena

gäller under 30 år och kan under loppet af det sista halfåret förnyas

för ytterligare 30 år (för prints och labels är denna tid 28 år), dock att för varor,

som tillverkats i främmande land, skyddet ej räcker längre än i samma land;

samt att det beror på den registrerande myndigheten att föreskrifva regler för

anmälan af märkes öfverlåtelse.

Den tyska lagen om märkesskydd af den 30 november 1874 innehåller

utom ofvan angifna grundsats om märkesrättens konstituerande genom registreringen

följande hufvudsakliga bestämmelser. Varumärke får icke registreras för

annan näringsidkare än sådan, hvars firma är införd i handelsregistret, hvaraf

blir en följd, att varumärke icke kan innehafvas af andre än sådane näringsidkare,

som tyska handelslagen benämner köpmän, följaktligen icke af handtverkare,

landtbrukare och kikare af mindre handelsrörelse. Anmälan af märke

skall, åtföljd af en tydlig afbildning af märket samt af en förteckning € de varuslag,

för hvilka märket skall begagnas, ingifvas till vederbörlig domstol för

intagande i handelsregistret på den ort, der näringsidkaren hufvudsakligen idkar

sin rörelse. Med undantag för vissa enligt äldre lagstiftning medgifna märken

skall registrering vägras af märke, som uteslutande bestar af siffror, bokstäfver

eller ord, eller som innehåller offentligt vapen eller förargelseväckande framställning.

Registreringen sker för den anmälandes firma. Tiden för anmälan

antecknas såväl vid första registreringen, som äfven när ny registrering skall

ega rum på grund af hufvudkontorets flyttning. Varumärke utstrykes i registret

vare sig på firmainnehafvarens begäran, eller när utan sådan begäran firman

utstrykes i handelsregistret eller ändras utan att anmälan sker om märkets

bibehållande, när tio år förflutit utan sådan ny anmälan, samt när registrering

bort vägras på grund af märkets ofvan angifna beskaffenhet. Registrering

2

Tyskland.

10

Österrike.

och utstrykning kungöras i »Deutscher Reichs-Anzeiger». Genom anmälan af

varumärke, som innehåller bokstäfver eller ord, hindras icke någon att till utmärkande

af sina varor begagna sitt namn eller sin firma äfven i förkortad

form. Icke heller kan någon genom anmälan förvärfva rätt till ett varumärke,

som förut fritt nyttjats af alla eller vissa klasser af näringsidkare, eller hvars

registrering ej är tillåten. Den anmälande är skyldig att på yrkande af den,

hvars rätt deraf beröres, låta utstryka ett sådant märke. Inländsk varutillverkare

eller handlande är berättigad att mot den, som till varors betecknande

nyttjar hans skyddade märke eller namn eller firma, eller som säljer eller till

salu håller så betecknade varor, föra talan om förbud mot sådant intrång i

märkesrätten. Det åt ett märke genom registrering samt åt namn och firma

förlänade skydd innefattar rätt att hindra annan att begagna samma märke,

namn eller firma med sådana ändringar, hvilka icke varseblifvas utan användande

af synnerlig upmärksamhet. Den, som med vetskap olagligen till

varors betecknande begagnar skyddadt varumärke eller inländsk tillverkares

eller handlandes namn eller firma eller säljer eller till salu håller så betecknade

varor, straffes, när målsegaren derå talar,, med böter från 150 till

3,000 mark (omkr. 130—2,660 kr.) eller fängelse till och med 6 månader och är

skyldig att ersätta skadan. Denna ersättning kan på målsegarens yrkande utbytas

mot en till denne erlagd plikt (Busse) å högst 5,000 mark (omkr. 4,440 kr.).

Huru vida skada upstått och huru högt denna skall skattas, afgör domstolen

efter sin på bedömande af alla omständigheter grundade öfvertygelse. När den

tilltalade fälles, skall på målsegarens yrkande i domen förklaras, att det olofliga

märket skall utplånas från alla varor, som finnas i den sakfäldes besittning, och,

om detta icke kan annorledes ske, att varorna eller deras omslag skola förstöras.

Målsegaren skall ock berättigas att på sätt och inom tid, som i domen angifves,

låta kungöra denna på den sakfäldes bekostnad. I fråga om sådana näringsidkares

varumärken, som icke drifva sin rörelse från någon plats i Tyskland,

samt i fråga om utländske tillverkares och handlandes namn eller firma

är, så vida näringen drifves i en stat, i hvilken enligt kungörelse i »ReichsGesetzblatt»

tyska varumärken, .namn och firmor njuta skydd, den tyska lagen

tillämplig, dock med de särskilda reglor i afseende å varumärken, att anmälan

skall ske hos handelsdomstolen i Leipzig och åtföljas dels af förklaring, att den

anmälande underkastar sig att inför nämnda domstol svara i saker, som väckas

på grund af samma lag, dels af bevis, att de i den främmande staten för märkesskydd

upstälda vilkor fullgjorts. Sådan anmälan grundlägger icke rätt till

skydd för längre tid eller i större omfång än i det främmande landet.

Österrikes varumärkeslag, som är dagtecknad den 7 december 1858, är olik

den tyska i åtskilliga delar, af hvilka följande torde , få anses vara de anmärkningsvärdaste.

Näringsidkare (Gewerbetreibende) i allmänhet kunna förvärfva rätt

till varumärke. Yaruslaget behöfver ej vid anmälan angifva^, endast den näring,

i hvilken märket skall brukas. I öfverensstämmelse härmed stadgar lagen, att den

genom registreringen vunna rätten till ett märke, hindrar annan näringsidkare att

begagna samma märke endast, för det slag af varor, som tillhör märkesinnehaf

-

11

varens ''näring. Det stadgas uttryckligen, att tiden för inlemnandet är afgörande

vid fråga om företräde, vare sig att samma eller väsendtligen lika märken anmälts

på samma eller olika orter. Rättigheten till märket följer rörelsen åt, så

att det uphör och vexlar egare med denna; dock skall, då fråga ej är om enka

eller minderåriga arfvingar eller oskift arfsbo eller konkursmassa, den nye egaren

inom tre månader låta registrera märket på sitt namn vid äfventyr att eljest

förlora rätten till märket. Vid eftergörande af märke skall skadeståndsfrågan bedömas

efter allmän lag. Äfven brottmålet afdömes efter allmän lag, men utöfver

der bestämdt straff fälles den skyldige med tillämpning af varumärkeslagen till

böter (Geldbusse) af 25—500 gulden (omkr. 45—890 kronor). Vid återfall i brottet

kunna böterna fördublas och i vissa fall jämväl fängelsestraff ådömas. Böterna

kunna ock under vissa omständigheter förvandlas i fängelse. Tvister om bättre

rätt till varumärke samt frågor om tillämpning af straffansvar enligt märkeslagen

afgöras af administrativa myndigheter med nyss nämnda undantag för skadestånd.

Det tillkommer sakkunnige män att konstatera ingrepp i märkesrätten

och bestämma, huruvida ett märke liknar ett annat. Mot hvad de sakkunnige

bestämma får i allmänhet klagan ej föras.

Rumänien har den 27/lä april 1879 fått en lag angående fabriks- och han- Rumänien.

delsmärken, hvilken visserligen uptager ofvan angifna tyska grundsats i afseende

å skyddsrättens ursprung, men i andra delar ännu mer än den belgiska liknar

1857 års franska lag. Bland de få olikheterna märkas bestämmelserna i den

rumäniska lagen, att såsom varumärken icke erkännas bokstäfver eller monogram,

ej heller statens eller kommuners vapen, som allmänt brukas å varor;

att rättigheten till ett märke uphör på samma gång som den rörelse, till

hvilken det hör; samt att märket kan öfverlåtas, dock att den nye innehafvaren

skall inom tre månader låta registrera märket på sitt namn, vid äfventyr att

eljest rättigheten till märket uphör.

Nederländernas lag om handels- och fabriksmärken den 25 maj 1880 öfver- Nederlänensstämmer

med den österrikiska lagen i fråga om de personer, som äro behö- derna.

riga att förvärfva märkesrätt, med den tyska i föreskriften, att varuslaget skall

upgifvas, samt med båda dessa lagar, i hvad angår förbud för registrering af ensamt

siffror, bokstäfver eller ord, dock med uttrycklig förklaring, att förbudet gäller

endast vanliga sådana. Likaså förbjuder den nederländska lagen registrering af offentliga

vapen och förargelseväckande framställningar samt föreskrifver lokalregistrering.

Ett egendomligt stadgande för Nederländerna, som dock närmar sig hvad

för England finnes föreskrifvet, är det processuela förfarande, som föregår registreringen.

Sedan den lokala myndigheten mottagit ansökan om nytt märke

med dertill hörande upgifter och gjort föreskrifna anteckningar derom, skall nämligen

denna myndighet inom tre dagar insända ett exemplar af handlingarna

till justitiedepartementet, som inom utsatt tid låter i den officiela tidningen intaga

beskrifningen på samt, om stamp medföljt ansökan, ett aftryck af märket

tillika med upgiften å varuslaget. Sökanden åter åligger att sist åtta dagar efter

ansökan göra enahanda tillkännagifvande i någon ortens tidning. Inom sex

månader från kungörandet i den officiela tidningen står det fritt för hvar och

12

Stor

britannien.

en, som för samma varuslag förut fått registreradt eller gjort ansökan om registrering

af ett märke, hvilket är lika med eller liknande det kungjorda, likasom

för åklagaremakten, om denna finner förenämnda förbud vara öfverträdt,

att hos domstolen i den ort, der ansökan skett, påkalla beslut, att registreringen

ej må ega rum. Sedan tillfälle lemnats sökanden att yttra sig, gifver

domstolen sitt beslut. Detta beslut får ej öfverklagas på annat sätt,

än att talan må inom en månad föras om dess kassation. Göres inom

den angifna tiden af sex månader icke någon framställning om förbud för

registrering, eller har genom laga kraft vunnet utslag sådan framställning

funnits böra lemnas utan afseende, skall på sökandens begäran registreringen

ske hos den lokala myndigheten och denna registrering delgifvas justitiedepartementet

för anteckning derstädes samt för kungörande i den officiel

tidningen. Innan detta kungörande har registreringen icke någon giltighet i

förhållande till tredje man, men märkesrättens upkomst beräknas sedan från tiden

för den första ansökan. Registreringen gäller i 15 år och kan förnyas för

15 år i sänder. Förnyelse skall kungöras så som den första registreringen.

Brottsligt ingrepp i annans märkesrätt är belagdt med straff af fängelse från 8

dagar till 3 månader och böter från 25 till 600 gulden (omkr. 38 — 900 kronor),

så att vare sig endera eller båda slagen af straff kunna tillämpas. Vid återfall

inom fem år äro straffens maxima fördublade. Angående utslagets kungörande

och förstörande af det olagliga märket gälla ungefär samma regler som i den

tyska lagen, dock skola de med märket försedda varor, som tillhörde den fälde,

alltid förklaras förbrutna.

De två ofvan (sid. 5) angifna hufvudgrunderna hafva blifvit förmedlade i den

engelska, märkeslagstiftningen. Hufvudlagen (the Trade Marks Registration Act) af

den 13 augusti 1875 (38 och 39 Victoria ch. 91) stadgar nämligen å ena sidan, att

registreringen skall, intill dess motsatsen ådagalägges (prima facie), utgöra bevis för

innehafvarens uteslutande rätt till märket, och å den andra, att registreringen efter

förloppet af fem år har den påföljd, att någon motbevisning mot denna genom

registreringen vunna rätt icke är tillåten. Såsom varumärken godkännas namn

och firmor, som utmärka sig genom egendomlig form, namnteckningar, kopior

af sådana, sinnebilder (device), tecken, o. s. v., allt med eller utan tillägg af

bokstäfver, ord eller siffror, således icke de tre senare slagen ensamma. Registreringen

eger rum hos en central myndighet. Hvarje märke skall registreras

för en, men kan registreras för flere af de i administrativ väg bestämda varuklasserna.

Registreringen skall, der icke annorlunda blifvit genom dom bestämdt,

vägras, om samma eller liknande märke pröfvas förut vara registreradt i den

sökta klassen. Frågan om det berättigade i''sådan vägran likasom frågor om

bättre rätt till märke afgöras af domstol. Likaledes skall registrering vägras

af förargelseväckande framställningar samt af sådana ord i ett varumärke, som

icke kunna blifva föremål för uteslutande rätt, vare sig derför, att de skulle

missleda, eller af annan anledning. Registreradt varumärke kan icke öfverlåtas

utan i sammanhang med den rörelse, för hvilken det begagnas. Öfverlåtelse

skall anmälas till registret.

13

Genom särskilda bestämmelser (Rules), gifna i kraft af förenämnda lag, är stadgadt

bland annat följande: I ansökan skall upgifvas de klasser, i hvilka registrering

önskas, samt de varor inom klasserna, för hvilka märket afses. Ansökan skall

åtföljas af en försäkran, att enligt sökandens öfvertygelse han är lagligen berättigad

att begagna märket. Registratorn skall tillsända sökanden underrättelse om ansökans

mottagande och upmana honom att på angifvet sätt låta i den officiela

registreringstidningen intaga upgift om ansökan samt der låta aftrycka märket

för att lemna dem, hvilkas rätt kunde beröras af registreringen, tillfälle att bestrida

denna. Sådant bestridande skall ske genom en skrift, som i två exemplar inlemnas

till registratorn, hvarefter det ena tillställes sökanden med föreläggande

att förklara sig inom utsatt tid. Försitter han denna, anses han hafva afstått

från registreringen. Inkommer åter förklaringen, förelägges den andra parten att

ställa säkerhet å upgifvet belopp. Sker det ej inom 14 dagar, anses han hafva

afstått från bestridandet. Sedan tre månader förflutit från första kungörandet

i registreringstidningen, registreras märket i den eller de varuklasser, i hvilka

registrator finner sökanden berättigad att erhålla registrering. Äro flere sökande

i afseende å samma eller väsendtligen lika märken för samma varor

eller varor inom samma klass, beror det af registrator att registrera alla eller

några ovilkorlig! eller under vilkor af föreskrifna ändringar eller andra vilkor

eller ock att hänvisa sökandene att tvista inför domstol; dock får, efter

hvad ofvan blifvit uplyst, aldrig utan föregående dom ett märke registreras

inom en klass, der ett väsentligen lika märke förut registrerats. Då en vara

anses tillhöra två eller flere klasser och för denna vara ett märke registrerats i

en klass, får ej utan föregången dom ett dermed väsentligen lika märke i annan

klass registreras för annan person i afseende å samma eller liknande vara.

Rättigheten till registreradt märke räknas från tiden för ansökans aflemnande.

Sökanden skall underrättas om verkstäld registrering. För registrering af

öfverlåtna märken hafva gifvits särskilda reglor, bland hvilka må antecknas den,

att, om flere, hvilka fått på sig öfverlåtna särskilda delar af en affär, begära att

få tillhörande varumärke på sig öfverlåtet, en sådan registrering af samma märke

för flere personer icke må beviljas i andra fall, än att de nye egarne dertill

samtycka. Saknas sådant samtycke, må, registrering icke utan föregången dom ske

för någon af dem. Registreringen gäller icke utan förnyelse längre än 14 år med

en respittid af 3 månader. Två till tre månader före de 14 årens utgång skall

registrator påminna innehafvaren om förfallotiden och, om, när en månad återstår,

förnyelse ej skett, skicka en ytterligare sådan påminnelse. Varumärke,

som efter de tre respitmånadernas utgång utstrukits ur registret, kan der åter

införas, om någon af ledamöterne i registreringsmyndigheten pröfvar det skäligt.

Under fem år efter ett märkes utstrykning behandlas frågan om ett detta liknande

märkés registrering så, som om det förra märket ej varit utstruket. Efter

fem år från ett varumärkes registrering må på käromål af den, hvars rätt deraf

beröres, domstolen förordna om märkets utstrykning på den grund, att det icke

brukats i den rörelse, för hvars varor det registrerats. Efter beslut af domstol

kunna oväsentliga delar af ett varumärke ändras eller sådant märke rättas, och,

14

Danmark.

Norge.

Sverige.

om registratorn så anser lämpligt, tan verkställigheten häraf offentligen tillkännagifvas.

Invändningar kunna göras mot varumärkes ändring och öfverlåtelse

och skola delgifvas den sökande. Registrator kan fordra säkerhet af den, som

gjort invändningen och, om han finner sådant lämpligt, hänvisa parterna att

tvista vid domstol. De upstälda väruklasserna äro 50. De grundsatser, som

följts vid klassfördelningen, komma att beröras i den speciela motiveringen för

komite^des förslag.

Ansvaren för straffbar användning af varumärken äro stadgade i en lag

(the Merchandise Marks Act) af den 7 augusti 1862 (25 och 26 Victoria ch. 88).

Straffen äro fängelse eller böter, båda slagen eller ettdera,

Den danska lagen om skydd för varumärken af den 2 juli 1880 har i afseende

å såväl grunden för märkesskyddet som de flesta detaljer slutit sig till

den tyska lagen. Såsom särskildt utmärkande för nu gällande danska lagstiftning

i ämnet må i detta sammanhang endast omförmälas, att registreringen är

central, att märkesskyddet är generel^ d. v. s. att ett registreradt märke omfattar

alla slag af varor, att märke ej får, utan att vederbörligt tillstånd visas, innehålla

namnet å annan fast egendom, än den, som är tillverkningsstället för de

af den anmälande tillverkade varor, samt att registreringen och beslutet om dess

uphäfvande kungöras så väl i den allmänna tidningen för rättsliga kungörelser

som i en särskild registreringstidning, i hvilken senare en afbildning af märkena

intages när deras registrering kungöres.

Norge och Sverige höra till de få länder, som sakna särskilda lagar angående

registrering af varumärken.

I Norge finnes, om man lemnar utan afseende föreskrifterna om tvungen

stämpling af några få varuslag, icke några andra hit hörande allmänna bestämmelser

än strafflagens allmänna bedrägeristraff samt det i samma lags kap.

21 § 12 stadgade straff af böter från och med 8 till och med 800 ktonor eller

fängelse för den, som på varor, hvilka hållas till salu, oloflligen anbringar

dens märke eller stämpel såsom tillverkare, hvilken ej har tillverkat varorna,

Ett utkast till lag om skydd för varumärken har dock blifvit utarbetadt i »Indredepartementet»

och befordradt till trycket jämte de erinringar, som inom

landet gjorts mot utkastet.

Bortser man från bestämmelserna om jerneffekters stämpling samt om kontroll-

och tillverkningsstämpel å arbeten af vissa metaller, inskränker sig den

svenska lagstiftningen i föreliggande ämne till dels det i kungl. kungörelsen

den 13 juni 1862 angående afskaffande af fabriksstämpel gifna stadgandet, att

det ankommer på fabriks- och handtverksidkarne sjelfve att, om de så för godt

finna, å sina varor anbringa egna stämplar eller märken och offentligen tillkännagifva

dessas utseende och beskaffenhet, dels strafflagens stadgande i kap. 22 §

16, jämförd med samma kapitels § 13 och kap. 2 § 8, att den, hvilken obotligen

å tillverkning, som till salu hålles, sätter annans märke än rätte tillverkarens,

skall straffas med böter från och med 5 till och med 500 kronor eller, när om

-

15

ständigheterna äro synnerligen försvårande, med fängelse samt, der sådant finnes

särskildt stadgadt, vara förlustig sin tillverkning. Huru förenämnda kungörande

skall ske, derom är icke något stadgadt. Förarbeten till en ny lagstiftning finnas

emellertid äfven för Sverige, i det att en komité på updrag af svenska regeringen

utarbetat ett förslag till förordning angående skydd för varumärken i

sammanhang med förslag till förordningar angående patentskydd samt angående

skydd för mönster och modeller. Denna komités betänkande har blifvit utgifvet

från trycket.

Ofvan har blifvit omförmäldt, att bemödanden gjorts att utjämna skiljaktigheterna

i de särskilda ländernas lagar om varumärken. En kortfattad redogörelse

för resultaten af dessa bemödanden torde här vara på sin plats.

På tillskyndan af den kommission, som Frankrikes minister för åkerbruket

och handeln tillsatte för att anordna kongresser och konferenser vid 1878 års

verldsutställning i Paris, hölls vid nämnda tillfälle från den 5 till den 17 september

en internationel kongress för den industriela eganderätten. Denna kongress,

vid hvilken tio regeringar, deribland den svenska och den norska, voro

representerade genom delegerade, var delad på tre sektioner, en för patent,

en för mönster och modeller samt den tredje för varumärken. Bland resolutioner,

som fattades i den samlade kongressen, må följande nämnas.

Firma skyddas utan registrering öfverallt oberoende af nationalitet. .Främmande

makters undersåter likställas i afseende å varumärken med de inhemske.

Deras rättigheter garanteras genom särskilda fördrag. Ett centralregister för varumärken

bör finnas i hvart,land och hållas tillgängligt för allmänheten samt stål

förbindelse med en officiel registroringstidning. Det är önskligt, att anmälan om

märkena sker samtidigt hos den inhemska myndigheten och de främmande ländernas

konsuler. Registreringen grundlägger icke rättigheten till ett märke men

utgör vilknret för att kunna göra den uteslutande rättigheten dertill gällande

inför domstol. Märke, som registrerats i ett land, bör registreras i oförändrad

form (telle quelle) i alla länder, som med det förra ingått fördrag. Registreringen

i det egna landet grundlägger rätt till märkets begagnande i de andra,

om det inom viss tid anmäles till dessas centralregister. Såsom fabriks- eller

handelsmärken anses namn på personer, person- och realfirmor samt tillverkningsorter,

bokstäfver, siffror och ord med framträdande form, sinnebilder, stämplar

ni. in. och i allmänhet tecken, som tillsammans eller hvart för sig äro egnade

att utmärka fabriks- eller jordbruksalster eller handelsvaror. Märke, som anmäles,

mottages utan pröfning, men, om det finnes icke vara nytt, bör underrättelse

härom under hand meddelas den anmälande. Märket skall aflemnas i tre exemplar

och åtföljas biand annat af beskrifning, upgift å de varor, för hvilka det är

ämnadt, samt en stamp för offentliggörande i den officiela tidningen eller särskild

registreringstidning. Ett exemplar af märket bör vara för allmänheten att

tillgå hos centralmyndigheten. Registreringen offentliggöres i en för alla fördragsstaterna

gemensam tidning. Vid vissa på förhand bestämda tider skall regi

-

Inter

nationéla

förhand

lingar.

1878 års

kongress.

16

1880 års

konferens.

streringen förnyas. Så vida icke annorlunda bestämts genom aftal, som kungjorts,

åtföljer märket den rörelse, hvars varor det är afsedt att beteckna. Förbud

bör finnas för införsel till, forsling genom och uplag i ett land af utländska

varor, å hvilka olofligen finnes anbragt en i omförmälda land bosatt fabrikants

märke eller upgift om deras ursprung från samma land.

Vid 1878 års kongress tillsattes en permanent internationel kommission med

updrag bland annat att söka utverka hållandet af en internationel konferens, som

skulle hafva till upgift att bestämma grunderna för en likformig lagstiftning

i afseende å den industriela eganderätten. Denna permanenta kommission sammanträdde

i Paris efter kongressens slut den 18 och 19 september och upgjorde

dervid grunddragen till en allmän förening till skydd för den industriela

eganderätten samt utverkade, att en konferens af ofvan angifna slag kom till

stånd. Denna konferens sammanträdde i Paris den 4 november 1880. Tretton

europeiska länder, deribland Sverige och Norge, Nordamerikas Förenta

Stater, två centralamerikanska stater, Brasilien samt tre andra sydamerikanska

stater voro representerade. Af de europeiska stormakterna saknades Tyskland.

Resultatet af konferensens förhandlingar, som afslötos den 20 november,

blef ett förlag till konvention för bildande af en förening (Union) till skydd

för den industriela eganderätten med följande hufvudsakliga bestämmelser i

fråga om varumärken och firma.

Undersåtarne och medborgarne i hvar och en af de kontraherande staterna

skola inom de öfriga staterna i föreningen njuta de fördelar, som enligt

dessa staters lagar tillkomma de inhemske, och följaktligen hafva samma skydd

och samma tillgång till rättsmedel mot angrepp å deras rättigheter som desse,

om de upfylla de för de inhemske föreskrifna formaliteter och vilkor. Samma

rätt tillkommer äfven andra staters undersåtar, som äro boende i någon af föreningens

stater eller från ort inom sådan stat idka tillverkning eller handel.

Den, som i vederbörlig ordning låtit registrera ett varumärke i en af de kontraherande

staterna, skall med förbehåll om annan mans bättre tätt hafva

under loppet af tre eller, då fråga är om transatlantiska länder (les pays

d’outre-mer), fyra månader företrädesrätt att låta registrera märket i de andra

staterna, så att hans rätt till märket i dessa stater icke förminskas deraf, att

samma märke eller ett liknande i det främmande landet blifvit för annan registreradt

eller af annan brukadt under mellantiden. Märke, som i sitt hemland

vederbörligen registreras, skall i föreningens andra stater mottagas till

registrering och skyddas under oförändrad form (telle quelle), dock får registrering

vägras, om märket är stridande mot sedlighet eller god ordning.

Såsom hemland anses det land, der den anmälande har sin hufvudsakliga

rörelse eller, om detta icke är någon af föreningens länder, det land, han

tillhör. Beskaffenheten af den vara, å hvilken märket anbringas, må ej utgöra

hinder för registreringen. Firma njuter utan registrering skydd i alla

föreningens länder, vare sig den ingår såsom del i ett varumärke eller icke.

Tara, å hvilken olofligen anbragts ett fabriks- eller liandelsmärke eller en firma,

kan på begäran af allmänna åklagaren eller mälsegaren sättas i qvarstad (saisie)

17

•vid införsel till de af föreningens länder, der märket eller namnet är lagligen

skyddadt. Det samma gäller när å en vara en bestämd ort finnes angifven

såsom ursprungsorten och denna uppgift är stäld i sammanhang med en firma,

som är updiktad eller använd i sviklig afsigt. Hvarje kontraherande stat skall

inrätta en särskild myndighet (service special) för den industriel eganderätten

och en centralbyrå, der allmänheten kan få del af varumärkena. Under schweitziska

republikens tillsyn skall på de kontraherande makternas gemensamma bekostnad

en internationel byrå inrättas under namn af »Bureau international de

rUnion pour la pretention de la Propriété industrielle» enligt de närmare bestämmelser,

om hvilka dessa makter kunna ötverenskomma.

1 det protokoll, som hölls vid konferensens afsilande, uttalades såsom gemensamma

åsigtor hos samtliga staternas representanter, att ordet industriel

eganderätt borde fattas i sin mest vidsträckta betydelse, så att det afsåg jämväl

åkerbruks- och bergverksalster; att ofvan omförmäla förbehåll om främmande

undersåters och medborgares skyldighet att upfylla de för inhemske föreskrifna

formaliteter och vilkor för vinnande åt märkesskydd icke afsag inskränkning i

de kontraherande staternas lagstiftning i afseende ä förfarandet inför domstolar

och dessas behörighet: att med inrättande i hvarje land af omförmälda särskilda

myndighet borde om möjligt förenas utgifvandet af en periodisk tidning; samt

att den internationela byrån skulle insamla och i statistisk form sammanfatta

alla slags uplysningar angående den industriela eganderätten, undersöka dit hörande

frågor, som kunde vara af gemensamt intresse för föreningen, utgifva en

periodisk tidning med ledning af de handlingar, som al regeringarna inom föreningens

stater tillställas byrån, samt gå samma regeringar till banda med begärda

uplysningar i dit hörande frågor.

Då komiterade nu gå att i korthet framlägga skälen för det upgjorda lagförslagets

vigtigaste bestämmelser, bör den allmänna erinran förutskickas, att

komiterade under .fullgörande af sitt updrag att föreslå eu för de tre skandinaviska

rikena gemensam varumärkeslagstiftning tillika med hänsyn till varumärkets

stora betydelse i handeln folken emellan haft till sitt ögonmärke att i

dessa förslag uptaga de grundsatser, som enligt komiterades mening hafva utsigt

att genom den sista tidens internationela förhandlingar arbeta sig fram till

att blifva allmänt erkända.

Ett sådant allmänt erkännande kan redan anses vara lemnadt åt den grundsats,

att icke någon registrering behöfves för att skydda cn näringsidkares namn

eller firma, när de begagnas såsom märke å hans varor. Frågan om detta

skydd ligger derför i viss mon utanför lagstiftningen om varumärken, hvilket

blifvit antydt i förslagets t? 1, som i detta hänseende gått ett steg längre än

det inledande stadgandet i nu gällande danska varumärkeslag, i det att förslaget

i stället för att direkt stadga förbud för näringsidkare att märka sina varor

Internationela

grundsatser.

Skydd för

personnamn,

. firma och

egendoms

namn.

Namn å länder

och orter.

O

18

Grunden för

slcyddsrätten.

med annans namn eller firma endast omförmäler detta förbud såsom oberoende

af märkeslagen. Hvad i komiterades förslag i öfrigt uptagits om skydd för

namn och firma 4, 12 och 13 jämförda med § 10) inskränker sig till förbud

att för någon registrera ett varumärke, å hvilkot annans namn eller firma än

sökandens obehörigen förekommer, samt beifrande och i viss mon äfven bestraffande

af dit hörande förbrytelser. Namn å fast egendom hafva komiterade

ansett böra ställas lika med personnamn, då en egendoms namn å en vara i allmänhet

tjenar till att beteckna tillverkningsstället eller möjligen, om än undantagsvis,

stället, der varan hålles till salu. och det icke bör vara medgifvot för

någon att utan särskilt tillstånd af egaren beteckna en vara med namnet å

annans fastighet. Såsom af förestående redogörelse synes, innehåller franska

lagen en bestämmelse, som syftar åt samma håll, och äfven i andra länders

lagstiftningar lemnas antydningar, att upmärksamheten varit fästad å denna

sak, hvilkot för öfrigt framgår af förhandlingarna vid 1878 års kongress och

1880 års konferens samt de vid dessa tillfällen belutade resolutioner. Komitorade

hafva emellertid icke tilltrott sig att längre, än som skott, utvidga den

i danska lagen uptagna regeln, att ingen må på sina varor anbringa namnet å

en fastighet, vare sig på landet eller i stad, der en annans varor tillverkas.

Att ytterligare utsträcka förbudet så, att det skulle förmenas någon att å sina

.varor sätta namnet å annan stad eller annat land än de, der varuegaren är bosatt

eller idkar rörelse, möter, enligt hvad de i detta ämne hållna öfverläggningar vid

de internationela förhandlingarna utvisa, vigtiga betänkligheter af åtskilliga anledningar,

bland hvilka må nämnas lättheten att kringgå förbudet i synnerhet vid

fråga om handelsmärken, hvarför ock 1880 års kongress icke förordar sådant

förbud annat, än då tillika en firma updiktats eller begagnats i sviklig afsigt.

En annan svårighet ligger deri, att många varors benämning efter orter och

äfven efter länder icke afser att beteckna deras härkomst från dessa orter eller

länder utan allenast att angifva ett visst slag af varor, såsom exempel hvarå

kunna anföras eau de Cologne, ryssläder (cuir de Russin), svenska handskar

(gants do Snede), Laneashirejern, Brysselinattor, bayerskt Öl, och många slag af

konstgjorda helsovatten. Dessa med flere benämningar hafva under tidernas

lopp förlorat sin lokala karakter och öfvergått till att beteckna varornas beskaffenhet.

De måste derför undantagas från ett i fråga satt förbud, ett undantag,

som skulle falla sig synnerligen vanskligt med hänsyn till mängden af redan

befintliga och den ständiga tillkomsten af nya dylika benämningar.

Ankommande de egentliga eller figurliga varumärkena hafva komiterade

icke tvekat att sluta sig till do lagstiftningar, hvilka utgått derifrån, att det

är registreringen, icke bruket af ett varumärke, som konstituerar don uteslutande

rätten till dem. Eör Danmark är denna grundsats redan nu gällande.

Hvad åter beträffar de båda andra länderna, vilja komiterade erinra, att man vid

denna fragas bedömande alltid måste bortse från de i § 15 gifna öfvergångsbestämmelser

för äldre norska och svenska samt de vid lagens trädande i kraft

inom dessa länder brukade främmande märken från de stater, med hvilka

Sverige och Norge slutit aftal om ömsesidigt märkesskydd. Undantagas nu

19

nyss omförmälda äldre främmande och inhemska märken och fasthåller man

strängt den sålunda gjorda skilnaden, inses utan tvifvel lätt såväl det berättigade

som det lämpliga i att grunda märkesskyddet på den skedda registreringen.

Då staten tillägger en näringsidkare uteslutande rätt att begagna ett visst

märko till betecknande af hans varor, måste dot nämligen anses vara en berättigad

fordran att såsom vilkor härför inställa märkets noggranna angifvande

inför en offentlig myndighet och dess kungörande till allmänhetens kännedom.

Ett strängt fasthållande af bruket såsom bestämmande för märkesrättens upkomst

skulle lätt hafva till följd, att i marknaden komme å ena sidan varumärken,

hvilkas innehafvare, oaktadt märkena icke registrerats, hade uteslutande

rätt till deras begagnande, och å andra sidan märken, hvilka, fastän deras

innehafvare i god tro sökt och utverkat sig skyddsrätt, kunde när som helst

utträngas af det förre slaget. En lagstiftning, som kan gifva anledning till

sådan oreda och uppenbar orättvisa, kan icke förordas. Också hafva, såsom

förut visats, de länder, som icke velat fordra registrering såsom vilkor

för märkesrätten, i allmänhet upstält detta vilkor för möjligheten att göra

samma rätt lagligen gällande mot alla, en ståndpunkt, som tydligen icke

kan vara hållbar. Komiterade kunna icke föreställa sig annat, än att den

grundsats i detta hänseende, som medför enkelhet och reda inom affärsverlden,

och som ej heller ur principiel synpunkt bör kunna möta några betänkligheter,

hvad beträffar märken, som äro nya inom ett land, skall efter hand

uttränga den andra till motsatt resultat ledande grundsatsen, som ock svårligen

kan följdriktigt tillämpas. De röster, som vid 1878 års kongress med

värme uttalade sig för det engelska medelvägssystemet, gifva stöd för en sådan

upfattning.

Att inom hvarje land bör finnas en centralbyrå, der allmänheten har lätt Centraltillgång

till redan registrerade varumärken, torde nu mera kunna anses för registrering.

ostridigt. Derifrån till införande af centralregistrering är steget helt kort, och för

de tre skandinaviska länderna kan så mycket mindre finnas några betänkligheter

mot detta stegs uttagande, som länder med så stor folkmängd och så högt

utvecklad industri som Storbritannien och de nordamerikanska Eörenta Staterna

icke tvekat att göra registreringen central. Också finnes centralregistrering

stadgad för Danmark och uptagen i det äldre svenska författningsförslaget. Det

norska förslaget åter förutsatte visserligen lokalregistrering, men häremot höjdes

vid förslagets granskning många och betydande röster inom landet. På dessa

skäl är centralregistrering föreslagen i § 2.

En af de fördelar, centralregistreringen medför, är den öfverblick, som Förpröfning.

vinnes öfver alla gällande märken, med deraf följande möjlighet att straxt bedöma,

huruvida ett anmäldt märke är så likt ett förut skyddadt, att den begärda

registreringen skulle vålla ingrepp i det skyddade märkets rätt. Häraf

har tanken väckts att tillägga den registrerande makt att vägra registreringen,

om en sådan kollision skulle deraf upstå. En dylik förpröfning är föreskrifven

i den danska lagen men föreslogs icke i det förre svenska förslaget, oaktadt det

förutsatte centralregistrering. Af förestående redogörelse för den utländska lag

-

20

stiftningen inhemtas, att de särskilda länderna på olika sätt sökt lösa denna

fråga. Under det några länder, som hafva centralregistrering, stadgat eller

förutsatt, att registrering skall medgifvas alldeles oberoende af likhet med förut

registrerade märken, hafva andra isynnerhet på senare tiden i mer eller mindre

mon sökt förekomma registrering af sådana märken, som göra intrång på äldre,

antingen, såsom Schweitz, genom att föreskrifva en konfidentiel varning till den,

som aflemnar ett dylikt märke, på sätt 1878 års kongress satte i fråga, eller

genom att anordna eller möjliggöra ett processuelt förfarande för att utröna,

huruvida sådan likhet eger rum. Af dessa system finna komiterade, såsom af

förslagets 4: 5, jämfördt med der åberopade §§, framgår, det, som föreskrifver

vägran af registrering vid befunnen likhet med äldre märken, vara att föredraga

så väl ur prineipiel synpunkt som med hänsyn till förhållandena inom de skandinaviska

länderna. Det lär nämligen icke gerna kunna bestridas, att, då staten

genom ett märkes registrering förlänat den anmälande behörighet att med andres

uteslutande begagna samma märke att dermed beteckna varor, det icke låter

förena sig med helgalen i en sådan åtgärd från statens sida att sedermera medgifva

samma eller liknande märkes registrering för en annan till förfång för

den förre. Något verkligt gagn kan ej heller en dylik lagstiftning medföra; ty,

är den, som senare anmält märket, i god tro, bör han vara bäst belåten med

att i tid erhålla underrättelse derom, att märket är af annan uptaget, så att han

icke behöfver utsätta sig för en rättegång med dess obehag och kostnader. Har

han åter med vetskap om annans äldre rätt sökt registrering, kan det icke ligga

i statens verkliga intresse att underlätta ett sådant intrång. Då nu affärsverksamheten

inom de skandinaviska länderna icke har och inom en afsovärd framtid

icke lär kunna taga sådan utsträckning, att några större svårigeter kunna

möta att företaga den pröfning, hvarom här är fråga, och hvilken den engelske

lagstiftaren icke dragit i betänkande att anförtro åt registratorn, hafva komiterade ej

tvekat att förorda dess införande, naturligtvis med förbehåll att, om oaktadt en

sådan granskning registreradt märke af domstol förklaras intränga på den skyddsrätt,

som förlänats ett tidigare registreradt märke, den senare registreringen kan

förklaras ogiltig. Den omständighet, att med ett sådant system någon gång ett

anmäldt märke måste ändras för att kunna registreras, oaktadt det möjligen

skulle kunnat1 vid domstols pröfning bestå i täflan med ett äldre märke, torde

få anses vara af ringa betydelse vid jämförelse med de fördelar, systemet medför.

Skyddsrum- Dernäst möter frågan om skyddsrättens omfång, huruvida ett märkes regitenVaruslan^

s^rel^nS bör medföra rätt att begagna märket ondast på vissa varor eller vissa

eller icke. varuslag eller varuklasser, eller om den uteslutande rätten skall omfatta alla slag

af varor. Att främmande länders lagstiftningar sökt lösa denna fråga på mycket

olika sätt, är här ofvan upgifvet. Det öfvervägande flertalet har upstält den

fordran, att vid märkets anmälan upgift skall lenmas å de bestämda varor eller

åtminstone det slag eller den klass af varor, för hvilka märket skall nyttjas. En

del af dem förklarar uttryckligen, att icke något hinder möter för andra personer

att få samma eller liknande märke registreradt för andra varor eller varuslag

eller varuklasser än de sålunda upgifna. Danska lagen intager, såsom redan

21

blifvit uplyst, i detta hänseende en undantagsställning, dock mera till skenet än

i verkligheten. Så gäller i Österrike skyddet för alla slag af varor, som höra

till den af märkets innehafvare drifna näring. I de länder, der förenämnda

utgifter skola lomnas, utan att tillika vissa klasser på förhand upstälts, mellan

hvilka den anmälande har att välja, medför stadgandet icke heller alltid med

nödvändighet den påföljd, att do varor eller varuklasser, som icke tillhöra det

upgifna området, få betecknas mod liknande märken. Så stadgas t. ex. i en så

nyligen utkommen lag som den schweitziska, att, då ett märke registrerats

för en näringsidkare, en annan får begagna samma märke endast å varor af

helt och hållet annan natur (durchäus verscliiedener Natur) än de, som afsetts

för det äldre märket. Förenämnda skyldighet att angifva varuslaget kan för

öfrigt lätt kringgås derigenom, att upgiften göres sväfvande eller så vidsträckt,

att hon omfattar, snart sagdt, alla slag af varor. Till bestyrkande af detta påstående

må anföras att enligt fransk och belgisk rätt en person kan anmäla ett

märke för hela den näringsgren, i hvilken han ernar begagna märket.

Efter öfvervägande af de omständigheter, som vid denna frågas bedömande

böra komma i betraktande, hafva komiterade på följande grunder stadnat vid

att förorda borttagande af alla bestämmelser i förevarande hänseende.

Så länge varumärken utgöras endast af fabriksmärken, kunna ur så väl

principiel som praktisk synpunkt tänkvärda skäl anföras för en klassindelning,

men då under tidernas lopp äfven de, som handla med varor, begagnat sig i

stor skala af märken för att skilja sina varor från andra handlandes, hafva de

olägenheter, som i många fall följa af ett strängt genomförande af en sådan indelning,

blifvit synnerligen stora. Det är för en handlande, som vill välja ett

varumärke, ganska svårt med ett sådant system att göra sin upgift så, att han

ej äfventyrar att vid anmälan glömma en eller annan vara eller, att, när han

sedermera vill utvidga sin handel till ett nytt slag af varor, finna sitt eget märke

eller ett med detta snarlikt uptagot för dessa varor. Detta ligger för öppen

dag, att detta är en svår olägenhet i synnerhet i de skandinaviska länderna,

inom hvilka handeln sedan gammalt tagit den i många fall ännu bibehållna

riktning, att de särskilda så väl gross- som minuthandlandene till salu hålla

varor af många olika slag. Den under öfverläggningarna i denna fråga under

1878 års kongress framhållna omständighet, att indelning i varuslag möter svårigheter

på grund af nutidens stora handelsetablissement med deras varor af den

mest olika beskaffenhet, är ock af icke ringa betydelse för de tro länderna, då

dylika etablissement på senare tiden efter hand få insteg i dessa länder. Vidare

har kommit i betraktande, att nutidens kemiska och tekniska upfinningar lägga

ytterst stora svårigheter i vägen för att i förevarande hänseende indela varuområdet

så, att de särskilda grupperna tillräckligt skiljas från hvarandra. Så

t. ex. utgjorde förut linne- eller bomullsvaror en från andra varor strängt afskild

grupp, men, sedan man lärt sig att af papper, celluloid o. s. v. förfärdiga

hvita beklädnadsartiklar, som äro förvillande lika med de förra, är gränsen utplånad.

På samma sätt förhåller det sig med papper, tillverkadt af linnelump,

halm, trä m. m. Eller, för att taga ett annat exempel, om en person fått ett

22

varumärke registreradt för mejeriprodukter och lyckats skaffa godt anseende

åt de med detta märke försedda varor, är klart, att han skulle lida betydlig

skada, om det tillätes en annan att begagna samma märko för tillverkningar af

konstgjord! smör. Äfven om i många tall samma varumärke kunde af olika

personer begagnas för skilda slag af varor, utan att någon af dem hade skada

deraf, är det i allmänhet omöjligt att vid registreringen förutse, huruvida icke

en afsevärd skada kan upstå genom sådana jämlöpande märken. Det engelska

systemet, hvilket är det enda, som lemnar någon säkerhet derför, att icke stadgandet

om begränsningen af omfånget för ett varumärkes gällande kraft kringgås,

visar bäst svårigheten vid upgörande af klasser. Dessa äro, såsom förut

angifvits, icke mindre än 50, deribland 3 för hvar och en af klasserna kemiska

produkter, linnevaror, silkesvaror och yllevaror. För dessa och flere varusorter

finnas först några klasser med vissa angifna varor och sedermera en klass med

öfriga varor af samma sort, och, sedan på detta sätt 49 klasser upstälts, kommer

den 50:de, innefattande hvarjehanda (miscollaneous) med sina särskilda underafdelningar

af dels angifna varor, dels slutligen en allmän rubrik, lydande å alla andra

varor, som icke innefattas i föregående klasser. Stärkelse använd till föda är upförd

i en, stärkelse använd till tvätt eller för industriela ändamål i en annan klass.

Den hufvudsakliga betydelsen af ett sådant system är, såsom ock anmärkts, att

det tvingar märkessökanden att anmäla sig i flere klasser och derigenom ökar

hans utgifter för märkets erhållande, enär särskild afgift skall erläggas för

hvarje klass. Så är t. ex. ett först i England och sedermera i Danmark registreradt

märke uptaget i icke mindre än sex klasser, nämligen för jern och

stål i 5:te, maskinerier i 6:te, delar af skördemaskiner och trädgårdsredskap i

7:de, kirurgiska instrument och apparater i ll:te, skärande redskap och verktyg

med egg utom filar i 12:te och plätervaror i 14:de klassen. Registratorn har

enligt de för England gällande stadganden till och med rätt att företaga registreringen

för en varuklass, som icke begärts. Af hvad sålunda blifvit uplyst

framgår, att det äfven efter engelska systemet allenast är en penningefråga,

huruvida ett märke skall vara specielt eller i verkligheten öfvergå till att blifva

generelt.

Till de betänkligheter, som sålunda tala mot att i lagen begränsa det område,

inom hvilket den uteslutande rätten till ett varumärke skall gälla, kommer den

väsendtliga omständighet, att de skäl, en person kan hafva att välja ett märke,

som liknar eu annans, icke är af den beskaffenhet, att lagstiftaren behöfver vid

dem fästa något afseende. Det fält, som står Öppet för den, som skall taga

ett märke, är så stort och den menskligt fantasien är så rik, att aldrig någon

behöfver komma i förlägenhet vid valet. Då så är förhållandet, bör en

persons sträfvan att taga ett märke, som liknar en annans, icke upmuntras,

enär vanligen till grund för donna sträfvan ligger den mindre lofligt afsigten

att till godo göra sig det arbete, denne nedlagt på att skaffa förtroende åt de

med märket försedda varorna. Enär behofvet af en varumärkeslagstiftning är

att söka i den köpande allmänhetens vana att egna en blott flyktig upmärksamhet

åt varors märken och etiketter samt i eu del fabrikanters och handlandes

23

äfven i do skandinaviska länderna icke okända benägenhet att begagna sig af

donna vana för att på ofvan antydda sätt skatta ett ofta oförtjent förtroende åt

deras varor, måste det vara ytterst angeläget att icke genom, lagstiftningen i

ämnet öpna vägen för och gifva ett sken af laglighet åt ett dylikt sätt att befordra

varors afsättning. När härtill kommer, att mängden af varumärken icke

inom de skandinaviska länderna kan blifva sa stor, att man skulle behöfva anlita

klassindelningen för att kunna hålla reda på dom, hafva komiterade, som

sagdt, icke dragit i betänkande att i denna punkt sluta sig till den danska

grundsatsen, i synnerhet som, enligt hvad redan blifvit antydt, förhållandena

i andra länder i många fall faktiskt stält sig så, som om denna grundsats der

varit införd. Komiterade hafva ock i denna punkt ett stöd för sitt förslag i

svenska kungl. kommerskollegium, som vid sin granskning af den äldre svenska

komiténs förslag till varumärkeslag förklarade sig anse det med förslaget åsyftade

mål icke kunna i nöjaktig mon upnås, derest ej varumärkena blefve gonerela i

stället för, såsom kom itö n tänkt sig, omfattande ondast vissa varuslag. Samma

åsigt uttalades vid granskningen af det norska förslaget enhälligt å representantmöte

inom norska handtverks- och industriföreningen i Christiania och äfven

inom Bergens »Formandskab» höjdes röster för detta system.

Det faller af sig sjelft, att hvad nu yttrats om det omfång, i hvithet ett

märke med utestängande af andra må begagnas, afser hufvudsakligen nya

inhemska märken, enär gränserna för främmande märken måste och för äldre

inhemska märken kunna i förevarande hänseende bedömas efter de förhållanden,

under hviika do tillkommit. .Det må dock erinras, att den omständighet, att

främmande märken kunna registreras för endast vissa varor eller varuslag, medför,

såsom nedan vid motiven till § 14 skall närmare utvecklas, att den af komiterade

hyllade grundsats, att ett registrerad! märke bör omfatta hela varuområdet,

icke under alla förhållanden kan genomföras ens för nya inhemska märken,

hvilket ock blifvit af komiterade iakttaget vid affattande af dit hörande ställen

af § 1 och 4: 5.

Don begärlighet, med hvilken allmänheten upsöker en vara med ett visst Varumärices

märke, beror tydligen på det förtroende, samma allmänhet har till den fabrik, öfvergång

der varan är tillverkad, eller, då fråga är om handelsmärke, den handelsrörelse, flyttande i

der hon är van att finna goda varor. Hvem som eger fabriken eller handeln, sammanhang

u c 7 med rörelsen

är ofta nog för allmänheten icke bokant och inverkar således enligt regeln icke

på bogärlighetén efter varan. Vid sådant förhållande hafva komiterade ansett

det vara riktigt att, såsom i § 8 af lagförslaget skett, fästa varumärket vid rörelsen,

så att det icke kan öfverlåtas annat än med denna och följer rörelsen åt,

om icke annorlunda är aftaladt. Det är för den bestämda rörelsens räkning, som

staten beviljar skyddsrätten åt märket. Denna skyddsrätt bör derför följa rörelsen

åt, öfverlåtas och uphöra med denna, så att icke märket för att bereda dess

förste innehafvare en inkomst må till allmänhetens förvillande qvarlefva, sedan

den affär uphört, i hvilken det ursprungligen begagnats. Denna grundsats är

ock, enligt hvad ofvan angifvits, uttalad i ett betydligt antal af de främmande

varumärkeslagarna och är äfven följd i det förra norska förslaget (9: 2) samt

förordad af pluraliteten i den svenska högsta domstolen vid det äldre svenska

förslagets granskning.

24

Frivillighet.

Märkesrätt

för alla

näringsidkare.

Inhemska

märken.

Märken, som

ej äro varumärken.

Efter denna redogörelse för de ledande grundsatserna i det framlagda lagförslaget

hafva komiterade att angifva skälen för de detaljbestämmelser, Indika

anses fordra särskild motivering.

§ 1.

Denna paragraf innehåller medgifvande men icke något tvång för näringsidkare

att begagna varumärke. Att sålunda dylikt märkes begagnande i allmänhet

skulle vara en frivillig sak, utesluter naturligtvis icke, såsom redan blifvit antyda

möjligheten för att i ett eller annat af länderna skyldighet kan finnas för

särskilda klasser af näringsidkare att förse sina varor med märken eller stämplar.

Komiterade hafva i denna punkt följt den allmänt gällande, i danska lagen samt

de äldre norska och svenska förslagen uptagna och vid 1878 års kongress förordade

grundsatsen.

Likaså öfverensstämmer det föreliggande förslaget med så väl den danska

lagen som de norska och svenska förslagen deruti, att rättigheten till varumärkes

begagnande icke är inskränkt till vissa klasser af näringsidkare utan skulle tillkomma

dem alla, så väl fabrikanter och handlande som handtverkare och idkare af

jordbruks- med flere näringar, ehvad de äro enskilda personer eller bolag. Att,

såsom den tyska lagen i motsats mot de flesta andra länders lagar gjort, begränsa

rättigheten till vissa större näringsidkare och helt och hållet utesluta dem, som

frambringa jordbruksalster, lämpar sig icke för de skandinaviska länderna, i

hvilka vissa af dessa alster, såsom smör och ost, hafva en vidsträckt marknad,

för hvars betryggande det är af stor vigt, att förmonen af varumärkesskydd

kan komma dessa alster till godo. För öfrigt är det svårt att finna något giltigt

skäl, hvarför det skulle förmenas hvilken näringsidkare som helst, äfven den

minste, att, om han vill underkasta sig de kostnader, som äro förenade med ett

varumärkes registrering, bereda sig de fördelar, denna medför.

Att rättighet att inom något land låta i första hand registrera ett varumärke

skall tillkomma en näringsidkare oberoende af hans nationalitet, allenast

han inom detta land drifver sin rörelse, är en allmänt antagen internationel regel,

från hvilken det icke lär kunna komma i fråga att vika. För rättighet att på.

sådant sätt få ett varumärke registreradt fordras derför enligt § 1 samt vidkommande

äldre märken enligt de norska och svenska texternas § 15, att näringen

idkas »här i riket». Denna grundsats, som i Danmark redan nu är gällande,

skulle bibehållas för detta land på grund af den danska textens § 19. Reglerna

för skydds förlänande åt märken, som utomlands registrerats, äro upstälda i

§i? 14 och 15.

För att ett varumärke skall vara för handen, fordras, enligt hvad i slutet af

förevarande paragrafangifves, att egarens afsigt med varornas förseende med märke

är »att i den allmänna handeln skilja dem från andres varor.» Häraf följer, att

märken, hvilkas ändamål är att angifva en varas art, slag, pris, mått, godhet

o. s. v., icke äro hänförliga under förevarande lagstiftning. De skeppnings

-

25

markon, som begagnas för att skilja olike egares och eller exportörers trävaror

från hvarandra, äro således afsedda i lagen, men deremot icke de timmer- eller

flottningsmärken, hvilka bruka åsättas särskilde egares timmerstockar och som

hafva till uteslutande ändamål att bevisa och betrygga eganderätten till virket.

Någon vidare definition på varumärke än den, som ligger i lagtextens ofvan an- Varumärkes

förda, ord, hafva komiterade icke trott sig böra inställa. De hafva derutöfver inskränkt definierande.

sig till att jämte den ofvan vid den allmänna motiveringen omtalade hänvisningen till

en näringsidkares rätt att beteckna sina varor med sitt namn eller sin firma eller

namnet å sin fasta egendom angifva »särskilt varumärke» såsom föremål för

lagförslagets bestämmelser, med detta uttryck afseende hvad som brukar kallas

figurmärken till skilnad från namnmärken, det förra uttrycket taget i vidsträckt

betydelse, så att det innefattar icke allenast egentliga figurer utan äfven bokstäfver,

ord och siffror. Enligt hvad andra länders, t. ex. Frankrikes och Englands,

lagar samt det vid 1878 års kongress gjorda försök utvisa, är det med

stora svårigheter förenadt att definiera varumärke, och de definitioner, som försökts,

hafva vanligen inskränkts till ett upräknande af de vigtigaste slagen af

brukliga märken. Komiterade hafva derför efter föredömet från de flesta andra

lagar föredragit att låta varumärkets begrepp framgå af nyss angifna stadgande

i förening med de i §§ 4, 7 och 10: 2 negativt gjorda begränsningar.

Bestämmelsen, att märket kan anbringas vare sig å varorna eller å deras Varumärkes

kärl eller omslag, en bestämmelse, som återfinnes i flere utländska lagstiftningar, anbrmgamde.

har sin orsak i de olika varornas beskaffenhet och den deraf föranledda olikhet

i sättet för märkets anbringande.

§ 2.

Då de skäl ofvan (sid. 17) angifvits, som föranledt komiterade att föreslå

centralregistrering, tarfvas här icke någon vidare förklaring af förevarande paragraf.

§ 3.

De i denna paragraf lemnade föreskrifter för till väga gåendet vid begäran Formaliteter

om varumärkes registrering (jämför danska lagen §§ 4 och 5: 1 samt de norska

och svenska förslagen § 3) sluta sig nära till hvad i andra länder finnes i förevarande

afseende stadgadt.

Rättigheten för sökanden att insända handlingarna mod posten är för Sverige Handlingars

en nyhet, som ansetts påkallad såväl af hänsyn till allmänhetens beqväm- sändande

• x ** a med v ost eu

lighet som deraf, att detta förfaringssätt är i allmänhet tillåtet vid de båda andra

ländernas embetsverk.

Att ansökan skall vara skriftlig, innebär, att sökanden eller annan å hans Ansökans

vägnar skall, då ansökan sker för en firma, vare sig person- eller realfirma, beskaffenhet.

underteckna firman, men då sökanden ej har firma eller gör ansökan för sin enskilda

räkning, mod hans borgerliga namn eller vanliga namnteckning. Underskriftens

riktighet hafva komiterade icke ansett behöfva styrkas, såsom det norska

4

26

Upgift om

yrke, fullständigt

namn, bostad

och adress.

Beskrifning

ä märket.

Färger.

Afbildningar

af märket.

förslaget och några främmande lagar fordra, enär ingen gerna kan hafva ett

rimligt intresse i att anmäla ett märke i annans namn.

Den fordran, som ställes på sökanden, att han skall upgifva sitt yrke, får

icke fattas vidsträcktare, än att han skall uplysa om den näring, han är berättigad

idka, så att han icke kan vara skyldig ådagalägga, att han vid tillfället verkligen

tillverkar eller handlar med de varor, för hvilka märket afses. Fullständig

upgift å namnet, d. v. s. upgift å slägtnamnet och fullständiga förnamn,

skall lernnas äfven när enskild sökande underskrifvit med endast slägtnamnet

såsom sin brukliga namnteckning. Upgiften om bostad eller, då fråga är om

firma, stället, der näringen drifves, eller med andra ord postadressen, är nödig

för skriftvexlingen med sökanden.

Vidare skulle fordras en tydlig beskrifning å märket. Motsvarande ställen

i den danska lagen och det norska förslaget tillägga, att beskrifningen

skall jämväl innehålla, om så behöfves, upgift om sättet för märkets anbringande

(t. ex. på sjelfva varorna eller omslaget, genom påklistring, inbränning,

inhuggning o. s. v.). Orsaken till denna skiljaktighet är att söka dels deri, att

vid märken, som omfatta alla varuslag, dylika upgifter aldrig kunna blifva uttömmande,

enär näringen framdeles kan utvidgas till varor, för hvilka det angifna

sättet icke lämpar sig, dels deri, att det ligger i sökandens eget intresse att göra

upgifterna så fullständiga som möjligt. I öfrigt märkes, att den fordrade beskrifningen

är af synnerlig vigt vid färgade märken, då färgerna hafva stor betydelse

vid varumärkens jämförande med hvarandra men icke återgifvas i de aftryck,

som kungöras.

Enär, enligt hvad nyss blifvit antydt, färger ofta ingå såsom en vigtig beståndsdel

i ett märke och de i allmänt förvar befintliga märkena derför böra

jämväl i detta hänseende vara till ledning för bedömande af likhet med andra

märken, hafva komiterade för de exemplar, som skola vid ansökan vidfogas, begagnat

uttrycket »afbildning» för att dermed utmärka, att i dem skola återgifvas

jämväl färgerna i ett märke. Af de tre exemplar afbildningar, som begäras,

skulle ett behöfvas för varumärkesregistret, ett återgå till sökanden, enligt

hvad sista delen af paragrafen utvisar, samt det tredje finnas i reserv, om det

första skadas. Att förslaget likasom varumärkeslagar i allmänhet bestämmer

högsta tillåtna storleken å afbildningarna, har sin grund deri, att registrets storlek

måste begränsas. Då bruket att -begagna etiketter såsom varumärken fått

allt större insteg och följden deraf blifvit, att varumärkena i allmänhet hafva betydlig

storlek, hafva komiterade, på det att afbildningarna i allmänhet icke må behöfva

tagas i förminskad skala, satt för dem ett högt maximum, som dock

är något lägre än det, som den danska lagen faststält. Genom att bestämma

den högsta tillåtna storleken allt för lågt äfventyrar man, att näringsidkaren för

27

att undvika märkenas förminskning delar stampen, såsom i Tyskland skett, i

flere delar och derefter anmäler de särskilda aftrycken såsom kollektivmärken *).

De två stampar, som skulle åtfölja afbildningarna, behöfvas för det i § 6

föreskrifna dubla kungörandet. Med orden »till märkets tryckning tjenliga» har

*) Jämförande framställning af olika märkens storlek.

!zl

O

B

Stampar.

28

Registre

ringsafgift.

Antecknande

af och underrättelse

om

ansökans

mottagande.

Förbud för

ensamt vanliga

siffror,

bokstäfver

eller ord.

afsigten varit att angifva, att stamparna stola kunna begagnas i en vanlig tryckpress.

Deras storlek bör naturligtvis vara sådan, att aftrycken blifva lika stora

som afbildningarna.

Kegistreringsafgiften, hvilken afgift uptages i alla länder för att betacka de

af registreringen föranledda löner och andra kostnader, hafva komiterade trott

sig böra föreslå till 40 kronor, dervid lika med det äldre norska förslaget hållande

medelvägen mellan de i den danska lagen stadgade 30 kronor och det

äldre svenska förslagets 50 kronor. Den sålunda föreslagna afgiften synes ock

å ena sidan icke vara större, än att hon kan, då i allmänhet en näringsidkare

endast behöfver ett märke, med lätthet bäras af den, som har ett verkligt

intresse af att skaffa sig märkesskydd, och å andra sidan tillräckligt hög för att

hindra marknadens öfverfyllande med onödiga varumärken. Registreringsafgiften

vexlar betydligt i de särskilda länderna. Så är den i Belgien 10 francs (7 kr.

20 öro), i Österrike 5 fl. (8 kr. 90 öre), i Nederländerna 10 fl. (15 kr.), i Tyskland

50 riksmark (44 kronor 45 öre), i Storbritannien minst 2 p. st. (36 kr.

32 öre) med tillökning för hvarje ny klass, i Schweitz 20 francs (14 kr. 40 öre),

i Italien 40 lire (28 kr. 80 öre) och i Nordamerikas Förenta Stater 25 dollars

(93 kronor 25 öre).

Enligt sista stycket af § 3 skulle det åläggas den registrerande myndigheten

att på upgifvet sätt tillställa sökanden upgift om ansökans mottagande och

tiden derför samt för märkets indentifierande dervid fästa en af afbildningarna.

Af en jämförelse med § 5 inses, att deremot icke någon skyldighet för samma

myndighet finnes att delgifva registreringen. Med hänsyn dertill, att vid tvist

om företräde mellan två märken den bättre rätten i allmänhet tillkommer det

märke, som tidigast anmälts, har det nämligen ansetts vara af vigt för innehafvaren

att kunna visa, när han gjorde sin anmälan, hvaremot sjelfva registreringen,

som kungöres på föreskrifvet sätt, alltid kommer till sökandens kännedom

och derför är lätt för honom att bevisa. Af det nu sagda är klart, att skyldigheten

att anteckna och delgifva sökanden tiden för ansökans mottagande innefattar,

att icke blott dagen utan äfven den tid på dagen, då ansökan inkom,

skall omförmälas. Skulle för något af länderna uttryckligt stadgande härom

behöfves, har detta sin plats bland de särskilda tillämpningsstadganden, som,

enligt hvad § 16 gifver vid handen, förutsättas såsom behöfliga för att fullständiga

en del stadganden i § 3 och andra paragrafer af den gemensamma författningen.

§ 4.

Den första inskränkning i valet af varumärke, som göres i § 4, är, att märket

icke får bestå endast af siffror, bokstäfver eller ord, som icke utmärka sig

genom egendomlig form. I denna punkt är komiterades förslag öfverensstämmande

med den danska lagen (6: i), de norska (4: 2) och svenska (2: 1) förslagen

samt den österrikiska, tyska, nederländska, schweitziska och delvis engelska lagen.

Det är visserligen sant, att de af komiterade begagnade orden »som icke ut

-

29

märka sig genom egendomlig form» ej återfinnas i förenämnda förslag och lagar

mod undantag af tillägget till den schweitziska lagen, samt att endast den

nederländska lagen uttryckligen talar om vanliga siffror, bokstäfver eller ord,

men detta är enligt komiterades mening blott en skenbar olikhet, enär äfven

de andra förslagen och lagarna böra förstås så, att registrering skall vägras

för märke, som uteslutande består af vanliga siffror eller af vanliga bokstäfver

eller af ord, bildade af sådana bokstäfver, eller af vanliga sammanställningar

af sådana siffror, bokstäfver eller ord, men deremot icke skall vägras, så

snart siffrorna, bokstäfverna eller orden eller deras sammanställning antingen

hvar för sig eller tillhopa utmärka sig genom egendomlig form, så att märket

genom de begagnade siffer- eller bokstafstyperna eller genom siffrornas eller bokstäfvernas

anordnande öfvergår från ett rent siffer- eller bokstafsmärke till att

blifva ett verkligt figurmärke i lagens mening.

Till bokstäfver, söm utmärka sig genom egendomlig form och således kunna

godkännas såsom varumärken, skulle derför enligt förslaget likasom enligt don

tyska lagen räknas alla bokstäfver af icke i landet brukliga (landesubliche) typer,

såsom koptiska, arabiska, kinesiska och vissa ryska bokstäfver, runor m. m.,

likasom alla med arabesker utsirade eller konstfärdig^ bildade bokstäfver. Om

vanliga bokstäfver kombineras så, att de icke blott sammanställas, utan tillsammans

bilda en figur eller flätas i hvarandra på ett, om än oj alldeles okändt,

likväl ovanligt sätt, och sålunda skilja sig från de vanliga skrift- och trycktyporna

och t. ex. utgöra ett monogram, böra de ock såsom enligt tyska lagen

anses bilda ett figurmärke. Yidåre skulle, såsom varande figurmärken, godkännas

vanliga siffror, bokstäfver eller ord eller vanliga sammanställningar af dom,

om till dem fogats ett tecken eller eu figur, en ram eller dylikt. I hvilket förhållande

ramen, tecknet eller figuren skall stå till den öfriga delen af märket,

är, såsom ock framgår af utländska lagars tystnad i detta hänseende, omöjligt

att angifva i ett lagstadgande.

Enligt § 7 medför intagande i varumärke af siffror, bokstäfver eller ord,

som ej utmärka sig genom egendomlig form, icke något skydd för dessa,

enär andre af ett sådant uptagande icke hindras att använda samma beteckningar.

Ännu mindre skulle varumärken, som uteslutande bestå af sådana siffror,

bokstäfver eller ord, åtnjuta något lagligt skydd. Vid sådant förhållande har det

ansetts riktigast att med de undantag, som innehållas i §§ 14 och 15, förbjuda dylika

märkens registrering, då komiterade funnit det icke kunna försvaras att

medgifva registrens belamrande med märken, som i verkligheten icke äro varumärken

i rättslig mening, att mot betalning lemna statens biträde till en handling,

som är i rättsligt hänseende utan betydelse. Deremot är det intet, som

hindrar att skydda och således ej heller att registrera ett märke, som består ensamt

af siffror, bokstäfver eller ord, som utmärka sig genom en egendomlig form, enär

märket, som sagdt, genom denna form öfvergår från ett rent siffer- eller bokstafs-

till ett figurmärke.

Af ofvan omförmälda, oberoende af varumärkeslagen gällande regel, att

hvar och en är berättigad att utan anmälan och registrering begagna sitt namn

Personnamn,

firma eller

eejendomsnanm

imder

framträdande

form.

30

Obehörigt

intagande i

märke af

namn eller

firma.

Förbud för

offentliga

vapen eller

märken.

eller sill firma såsom varumärke, följer, att, om två näringsidkare hafva samma

namn eller lika firmor, den ene är lika berättigad som den andre att anbringa

sitt namn eller sin firma på sina varor. Detsamma är förhållandet, om de

hafva egendomar med lika namn. Om deremot den ene låter såsom varumärke

registrera vare sig sitt namn eller sin firma eller namnet å sin fasta

egendom under en egendomlig form eller sin handteckning, vinner han derigenom

rätt att ensam begagna denna form och utesluter således den andre derifrån.

På sådant sätt registrerade namn, firmor eller handteckningar följa samma

regler som andra figurmärken, så att de, enligt hvad i det följande skall närmare

utvecklas, blifva genom registreringen skyddade mot andra namns, firmors

eller handteckningars begagnande till varumärken under sådan form, att de lätt

kunna förvexlas med de registrerade.

Det skydd, som utan registrering tillkommer eu näringsidkare i afseende å

namn och firma såsom varumärke, hör naturligen medföra förbud för annan att

intaga dem såsom beståndsdelar i ett varumärke, som registreras. Detta är

ock uttryckligen angifvet i den andra af reglerna i § 4. Motsvarande bestämmelse

återfinnes i den danska lagen (6: 2) och det norska förslaget (4: s).

Det vid förbudet fästade^ vilkor, att intagandet skall hafva skett »obehörigen»,

afser att undantaga dels de fall, då namnets eller firmans eller fastighetens egare

gifvit sitt tillstånd till begagnandet, dels de fall, då namnet kan anses vara

allmän egendom på den grund, att det ingår i varans benämning. Hit höra

Bessemerstål, Martinstål, Liebigs köttextrakt, Morses apparat och andra dylika

i allmänhet från upfinnarens namn hemtade benämningar, som blifvit föremål

för fritt begagnande.

Det i tredje punkten intagna förbud mot registrering af offentliga vapen

och märken torde icke behöfva någon annan närmare förklaring, än att till

offentliga märken räknas bland andra de, som begagnas af eu del embetsverk.

Detta förbud förekommer så väl i den danska lagen (6: 3) som i det norska

förslaget (4: 4) samt, om än med något andra ordalag, i det svenska förslaget

(2: 1) och finnes äfven i de vigtigaste främmande lagar. Motsvarande bestämmelse

i den tyska lagen har blifvit tolkad så, att förbudet blott afser inhemska

vapen eller märken. Komiterade åter hafva icke funnit skäl att på detta sätt

inskicka förbudet, men, då det måste förutsättas, att registrator!! enligt regeln

har tillräcklig kännedom endast om inländska offentliga vapen och märken och

följaktligen i allmänhet icke på tjenstens vägnar nekar registrering för andra,

har i § 10 utväg anvisats att, derest offentliga vapen och märken blifva registrerade,

få dem senare utstrukna ur registret. Att enskilda vapen och. märken

kunna registreras, ''om icke enskilds eller familjens rätt derigenom trädes för nära,

följer af de begagnade ordalagen. Utställningsmedaljer, hvilka ofta intagas såsom

underordnade delar i de näringsidkares varumärken, som fått belöningarna,

utgöra med eu sådan anordning icke något hinder för ett varumärkes registrering,

men en dylik registrering utesluter naturligtvis icke andre, som hafva

samma rätt till medaljernas begagnande, från att uptaga dem jämväl i sina märken.

31

Det är naturligt, att märken, innehållande figurer eller andra framställningar

af sådan beskaffenhet, att de såra den religiösa eller sedliga känslan

eller på annat sätt kunna väcka offentlig förargelse, icke böra få registreras. Det

härom i fjerde punkten intagna stadgandet närmar sig dit hörande ställe (2: i)

af det svenska förslaget. Det i den danska lagen (6: 4) och det norska förslaget

(4: 5) till ordet förargelse fogade ordet »offentlig» har uteslutits såsom öfverflödigt

och i viss moll vilseledande, enär staten icke lär böra gifva sin sanktion

till ett märke, som är förgripligt i förhållande till någon enskild.

Med hänvisning till de i den allmänna delen af motiven anförda skäl för

den i femte punkten stadgade skyldighet för registrator]! att vägra registrering

af märke, som .gör intrång på ett förut skyddadt märke, få komiterade

här i afseende å det sätt, hvarpå samma punkt affattats, jämfördt med den danska

lagens bestämmelse i G: 5, uplysa, att olikheten i de begagnade ordalagen

beror derpå, att kollisionsfallen enligt förslaget äro flere och inträda under andra

förhållanden än enligt den danska lagen i synnerhet med hänsyn till de särskilda

regler, förslaget upställer för registrering af äldre norska och svenska

samt sådana främmande märken, på indika den allmänna regeln för omfånget

af märkets giltighet icke kan tillämpas af den anledning, att de icke afse en

näringsidkares hela verksamhet utan endast vissa varor eller varuslag. På

grund af den i förslaget uptagna grundsats, att ett registreradt märke gifver

uteslutande rätt till dess begagnande å alla varor i den näring, för hvilken

registreringen gäller, må i allmänhet ett och samma märke icke registreras

mer än en gång, hvadan registrering enligt regeln skall vägras, då registratorn

finner samma eller väsendtligen liknande märke förut vara registreradt

för en annan. I detta hänseende öfverensstämmer förslaget med don danska

lagen. Men då omförmälda allmänna grundsats icke för närvarande gäller i

Norge och Sverige och oj heller är antagen i en del främmande länder, utan

der finnas varumärken, hvilka äro skyddade endast med hänsyn till vissa varor

eller varuslag, är klart, att dessa märkens tillvaro icke utgör hinder för samma

eller liknande märkens registrering, allenast registreringen sker för andra varor

eller varuslag än de, som det äldre skyddet afser; ty, om detta iakttages, upkommer

icke någon kollision med det äldre märket.

För de äldre norska och svenska varumärkena och för de med dem

enligt § 15 likstälda främmande märken har femte punkten i § 4 en särskild

betydelse derutinnan, att enligt samma punkt, jämförd med § 15, alla sådana

anmälda märken, till och med lika eller liknande märken för samma varor,

skola under omförmälda öfvergångstid utan pröfning antagas till registrering.

Under denna tid har nämligen den ordning, i hvilken anmälningarna göras, icke

någon betydelse, enär hvar och eu, som vill behålla sin rätt, skall inom denna

tid anmäla sitt märke och det således först efter öfvergångstidens slut kan visa

sig, huruvida begagnande af ett eller annat af de sålunda registrerade likadana

eller hvarandra liknande märkena icke är förenligt med det skydd, som tillkommer

något af do andra märkena. Upstår dervid kollision, så att märkena

icke kunna bestå jämte hvarandra, maste företrädesrätten dem emellan naturligt

-

Framställningar,

som

hunna väcka

förargelse.

Förbud att

registrera

förut registreradt

eller med

sådant väsendtligen

lika märke.

Undantag

från detta

förbud.

Öfvergående

registrering

af utländska

och äldre

inhemska

märken.

32

vis afgöras genom rättegång och bedömas, icke efter tiden för anmälan till varumärkesregistret,

utan efter de författningar, som gälde innan den här föreslagna

lagen trädde i kraft, så att det tidigare lagliga bruket af varumärket blir afgörande

för ''tvistens slitande.

§ 5.

Vägrad regi- Om en inkommen ansökan är i o tf eller annat afseende bristfällig

Mrermg.lila- eper jcj.0 j ap0 öfverensstämmande med lagens föreskrifter, skall registreöfver.

ring vägras. Med hänsyn dertill, att on sådan vägran närmast är att betrakta

såsom resultatet af ett subjektivt bedömande (Skjon) och icke berör

tredje mans rätt, hör hon enligt komiterades mening icke kunna dragas under

domstols pröfning, men väl göras till föremål för klagan hos den öfverordnade

myndigheten. I den danska lagen (§ 6 sista stycket) säges ock uttryckligen,

att registrators vägran endast kan underställas inrikesministern. Då de der

tillagda orden »som da afgjor Sägen» blifvit i de danska och norska texterna

utbytta mot orden: »som endelig afgjor, om den begjmrte Registrering skal

nasgtos», är orsaken härtill ondast att söka deri, att det ansetts riktigast att antyda,

att tredje mans rätt, när registreringen medgifves af den högre myndigheten,

icke deraf boröres, och särskildt att tredje man deraf är oförhindrad att

bestrida beslutets laglighet vid tvist, som enligt förslagets 10: 2 instämmes af

honom, eller som enligt § 12 anhängig göres mot honom. Den svenska komiténs

förslag i donna dol sluter sig till hvad i kung! förordningen den 14 december

1866 i allmänhet, d. v. s. med undantag för de norrländska länen, stadgas

om besvär i mål, som handläggas af förvaltande myndigheter och embetsverk.

Ofvan omförmälda i de båda öfriga ländernas texter intagna tillägg har

icke varit behöfligt för Sverige, då besvären skola pröfvas af Konungen och det

är en i den svenska administrativa ratten allmän regel, att den behandlade frågan

är dermed slutligen afgjord. Olikheten med de båda andra ländernas lagar

i donna punkt motsvaras således icke af någon olikhet i sak.

§ 6.

Registrera Denna g handlar om hvad den registrerande myndigheten har att iakttaga

^de hMnT~ när ansökan bifallits eller, om don afslagits, beslutet härom uphäfts af don högre

rcmde m. m. myndigheten. Do närmare reglerna skola enligt § 16 på administrativ väg fastställas.

Registreringens snara kungörande är af vigt så väl för sökanden som

för allmänheten. Att kungörandet skall sko icke allenast i den officiela tidningen

utan äfven i en registreringstidning har sin orsak i angelägenheten af

att hafva afbildningar af alla do registrerade märkena samlade på ett för

allmänheten beqvämt sätt.

Fritt begagnande

af vanliga

siffror,

bolcstäfver

eller ord, som

ingå i ett

märke.

§ 7.

Under 4:1 hafva, såsom förut omtalats, komiterade föreslagit, att varumärken,

bestående ondast af siffror, bokstäfver eller ord, som icke utmärka sig genom

33

egendomlig form, ej få mottagas till registrering. Deremot kunna märken registreras,

när de utgöras dels af sådana siffror, bokstäfver eller ord, dels af andra

beståndsdelar, såsom figurer och dylikt, och detta vare sig de förre beståndsdelarna

utgöra den väsendtligaste delen, som bestämmer märkets totalintryck, eller endast

■en mindre enstaka del af märket. Nu åter föreslås i denna paragraf, att, då sålunda

för en näringsidkare registrering skett af ett varumärke, i hvilket till större eller

mindre del ingå siffror, bokstäfver eller ord, som icke utmärka sig genom egendomlig

form, andre derigenom icke hindras att använda de siffror, bokstäfver eller

■ord, som det registrerade märket innehåller. För så vidt nu dessa siffror, bokstafsfel''

m. m. utgöra en underordnad, för totalintrycket af märket oväsendtlig

•del af detta, ligger häri icke något ovanligt, då samma förhållande eger rum

med hvarje detalj i den del, som gör märket till ett figurmärke. Ingå de åter

såsom en hufvudbeståndsdel i märket, d. v. s. bestämmes dettas karakter väsendtligen

af de begagnade siffrorna, bokstäfverna eller orden, så innehåller

paragrafen en särskild regel deri, att utan hänsyn till märkets registrering

hvem som helst må tillegna sig nämnda beståndsdelar af märket vare sig på

det sätt, att liknande .siffror, bokstäfver eller ord faktiskt begagnas såsom varumärken,

eller så, att de göras till beståndsdelar i ett till registrering bestämdt

märke. För att närmare förklara denna regel och på samma gång fullständiga

hvad ofvan anförts om regeln i förslagets 4: i må följande anföras.

Komiterades skäl att icke erkänna vanliga siffror, bokstäfver eller ord såsom

varumärken eller såsom ett märkes beståndsdelar, lika berättigade med de delar,

som utgöra figurer, äro säkerligen desamma, som varit bestämmande för reglerna

i de danska, tyska, österrikiska m. fl. lagar, att märken af endast siffror, bokstäfver

eller ord ej må registreras, och för de med bestämmelsen i förevarande

•§ 7 beslägtade reglerna i den danska lagens § 14 och det norska förslagets

§ 11 samt med stadgandet i tyska lagen, att någon icke genom ett

bokstafsmärke hindras att beteckna sina varor med sitt namn eller sin firma

äfven i förkortad form. Yanliga siffror, bokstäfver och ord äro en allas tillhörighet

(domaine public), som icke bör kunna monopoliseras af någon enskild; och,

äfven om man bortser från bruket af bokstäfver såsom initialer till namn och

firmor, äro både siffror och enstaka bokstäfver så vanliga och allmänt brukade

för att beteckna grader i varors art, godhet och mått, att rättighet för en enskild

att tillegna sig dessa beteckningar såsom varumärken skulle medföra oberäkneliga

följder. Men hvad som i detta hänseende gäller enstaka bokstäfver,

det gäller äfven hela ord, för så vidt icke åt dessa gifves en egendomlig form.

Intet skulle vara mera onaturligt, än om det tillätes den enskilde att genom

varumärken lägga beslag på t. ex. gångbara varubenämningar eller, såsom förut

omtalats, städers eller länders namn eller de vanligaste och mest i handeln begagnade

uttryck och beteckningar eller ord, som innehålla allmänna rekommendationer

för varor. Så lär det exempelvis icke kunna komma i fråga, att den

förste, som i ett varumärke insätter något af orden »patent», »bästa», »prima»

o. s. v., skulle få från samma ords bruk såsom varubeteckningar utesluta alla andra,

eller att de, som handla med en vara, skulle hindras att å denna sätta varans all

-

5

34

manna benämning, t. ex. »parafinerade säker hetständstickor», derför att en annan

infört denna benämning i sitt varumärke. Det skulle visserligen kunna tyckas,

som om, när en fabrikant gifvit ett nytt särskildt namn åt någon af honom tillverkad

vara, t. ex. en cigarrtillverkare benämner en cigarrsort »Nornan», någon

billighet funnes för att undantagsvis medgifva honom uteslutande rätt att med

denna benämning förse dylika varor; men, om man besinnar å ena sidan,

att han fått sig anvisad den utväg att gifva benämningen en framträdande form,

och å den andra, att en rationel gräns för dylika undantag icke skulle kunna

dragas, föreställa komiterade sig, att den af dem upstälda regel skall finnas

antaglig. Att skydd bör vägras varumärke, som uteslutande består af siffror,

bokstäfver eller ord, är derför oundgängligt och säkerligen allmänt erkändt,

och att vid sådant förhållande dylika märken icke böra få registreras,

så vida de icke utmärka sig genom en egendomlig form, är förut

visadt. Det, som sålunda gäller för varumärken, hvilka bestå endast af vanliga

siffror, bokstäfver eller ord, bör ock i hufvudsak tillämpas vid märken, hvilka

till den väsendtligaste delen utgöras af sådana beteckningar men tillika innehålla

figurer. Den nödvändighet, som talar för att bevara vanliga siffrors,

bokstäfvers och ords egenskap att tillhöra alla, uphör icke genom ett sådant

tillägg af figurer, hvilka till ''och med kunna inskränkas till något mycket

obetydligt, utan att man derför kan bestrida, att märket delvis är ett figurmärke.

Tillräckliga skäl saknas emellertid att helt och hållet förbjuda att registrera märken,

i hvilka vanliga siffror, bokstäfver eller ord ingå såsom en af beståndsdelarna.

Derigenom skulle nämligen den registrerande komma i en kinkig ställning,

då i hans hand lades afgörandet af den svåra frågan, huruvida dessa beteckningar

utgöra en hufvudbeståndsdel eller en underordnad del af ett märke;

ty i senare fallet finnes icke något giltigt skäl att förbjuda registrering. Ett.

sådant förbud skulle icke heller kunna försvaras, så vida de till märket

hörande figurer i och för sig äro egnade att registreras, samt det ändamål,

som med märket skall vinnas, icke kan på annat sätt upnås. Att, såsom det

sker i England, tillåta registrering på det sätt, att de i ett märke uptagna

siffror, bokstäfver eller ord i vissa fall undantagas, skulle vara förenadt med åt

skilliga

olägenheter. Antingen skall regeln utsträckas till alla beteckningar af

omförmälda art och derigenom blifva onödigt sträng, enär beteckningar utestängdes,

som blott vore underordnade delar af ett märke, eller ock skall

ofvan angifna pröfning läggas i den registrerandes hand. Det engelska systemet,

som består i att dels utesluta bestämda ord, dels angifva vissa

grupper af ord, som icke få uptagas i märken i allmänhet eller i märken för vissa

varuslag, kan icke förordas, dels derför att i allmänhet tillräckliga skäl saknas att

stadga ett sådant förbud för underordnade delar af ett märke, dels derför att en

en sådan inräkning aldrig skulle kunna blifva uttömmande eller motsvara vexlande

förhållanden. Komiterade hafva derför bestämt sig för den i förevarande

paragraf uptagna regel, att märket väl må registreras i sin helhet, men att den

del deraf, som består i siffror, bokstäfver eller ord, som icke utmärka sig genom

egendomlig form, fortfarande hör till »le domaine public.» Denna del af märket

35

åtnjuter således icke skydd. Hvar och en kan, om han ställer sig till efterrättelse

de särskilda regler, som gifva ett af lagen oberoende skydd åt firmor samt

namn på personer eller fastigheter, begagna samma siffror, bokstäfver eller ord

till och med såsom en lika väsendtlig del af ett märke. Märket är i verkligheten

skyddadt endast i afseende å deri befintliga figurer, till hvilka räknas så

väl egendomliga sammanställningar af siffrorna, bokstäfverna eller orden som åt

<lessa gifna dekorativa former.

Komiterade hafva ingalunda förbisett, att denna regel går längre, än som

uttryckligen angifvits i den danska och omförmälda främmande lagar, men den

sålunda föreslagna, i det svenska förslaget uptagna regeln har ansetts vara en

nödvändig och riktig utveckling af den tanke, från hvilken dessa lagars förbud

mot registrering af märken, som uteslutande bestå af siffror, bokstäfver eller ord,

måste antagas utgå, enär det säkerligen icke varit meningen med nämnda lagar,

att någon skulle kunna monopolisera dessa benämningar. Följden af en sådan

bestämmelse som den här föreslagna skall utan tvifvel blifva den, att hvar och

<311, som är angelägen att skaffa sig ett märke, som skall komma att åtnjuta ett

verkligt skydd, väl aktar sig att välja detta märke så, att vanliga siffror, bokstäfver

eller ord blifva hufvudbeståndsdelarna i märket.

Det nu sagda lider delvis ett undantag för de i § 15 omtalade äldre inhemska

och främmande märken, enligt hvad vid samma paragraf närmare förklaras.

Beträffande slutligen paragrafens senare del, som berör de för alla eller

vissa klasser af näringsidkare gemensamma tecken eller märken, är hvad

om den förra delen här ofvan yttrats tillämpligt jämväl på denna, då ej

heller dessa beteckningar böra få monopoliseras af den enskilde; men, under det

siffror, bokstäfver och ord icke ensamma få registreras, är icke något sådant förbud

gifvet för de tecken och märken, om hvilka den senare delen handlar. Anledningen

till denna olikhet är att söka deri, att den registrerande myndigheten

icke kan antagas känna till alla sådana beteckningar. Skulle i följd häraf ett

■dylikt tecken eller märke ensamt registreras såsom varumärke, medför registreringen

emellertid icke någon uteslutande rätt till dess begagnande, eller med

andra ord rätt att från dess bruk utestänga någon annan, vare sig de näringsidkare,

inom hvilkas näringar det allmänt begagnas, eller andre. Dock märkes,

att de förre enligt förslagets § 10 äro de ende, som hafva rätt att fordra märkets

utstrykande ur registret, enär de ensamme hafva något intresse deraf, att i

fråga varande slag af tecken eller märken ej monopoliseras. Komiterade hafva

trott sig böra på sådant sätt bevara i fråga varande beteckningars egenskap att

få fritt begagnas. Såsom exempel på tecken och märken, som här åsyftas, må

anföras det i jernhandteringen begagnade jernmärket och det märke, som allmänt

i handeln brukas i stället för ordet nummer.

§ 8.

De ofvan i den allmänna motiveringen angifna skälen till den i § 8 upstälda

grundsats om registrerade varumärkens öfvergång eller öfverlåtelse från

Fritt begagnande

af märken,

som allmänt

brukas

i flere näringar.

Ny innehafvare

anmäles

vid märkes

förnyande.

36

en till annan leda naturligen dertill, att en ny innehafvare icke behöfver anmäla

förändringen för att kunna-gorå sin rätt till märket gällande. Hvart och

ett försök att stadga en viss tid, inom hvilken öfvergång eller öfverlåtelse skall

anmälas, stöter på stora svårigheter både i afseende på tidsbestämningen, som

skall lämpas efter dels inhemska, dels utländska förhållanden, och i synnerhet

med hänsyn till omöjligheten att kontrollera stadgandets efterlefnad. Då märket

icke får öfverflyttas å annan utan sammanhang med den rörelse, i hvilken

det brukas, och allmänheten derför icke har något intresse att få kännedom om

öfverflyttningen, är det först vid närmast följande förnyelse af märket, som en sådan

anmälan tarfvas. Då skall äfven, efter hvad i § 9 af förslaget uttryckligen

stadgas, den nye innehafvarens rätt styrkas.

§ 9.

Rätt till re- Det i denna paragrafs första stycke berörda ämne, tiden, från hvilken skydinÉrkeräknas

^ registi''eradt varumärke räknas, förekommer i den danska lagens 12: i,

från ansökan, det norska förslagets 9: i och det svenska förslagets § 6. Det ämne åter, som

behandlas i de två sista styckena, sättet för förnyelse af registreringen, har sin

plats i den danska lagens 7:4, det först nämnda förslagets 6:3 och det senares § 5.

En jämförelse mellan förslagets § 1 och förevarande paragrafs första stycke

utvisar, att den uteslutande rätt, som följer med ett registreradt varumärke,

visserligen vinnes genom registreringen men, sedan denna för sig gått, räknas

från tiden för anmälan, efter hvad redan blifvit uplyst i motiveringen

för sista punkten i förslagets § 3, en grundsats, som visats icke vara främmande

för andra länders varumärkeslagar. Den registrerande skall naturligtvis

genom de blifvande, i förslaget förutsatta särskilda föreskrifterna få till åliggande

att registrera varumärkena i den ordning, i hvilken de inkommit, men

då fullgörandet af denna föreskrift icke är beroende af den, som anmält märket,

har det ansetts riktigast att lägga tiden för anmälan till grund för företrädet

mellan två märken.

Förnyelse af Af förestående redogörelse för den utländska lagstiftningen inhemtas, att

Afgift derför. de flesta främmande lagar registreringen icke utan förnyelse blir vid

kraft mer än ett visst antal år, samt att tiden, inom hvilken förnyelse skall ega

rum, vexlar efter de olika lagstiftningarna mellan 10 och 30 år. Komiterade

hafva bestämt sig för den i Danmark föreskrifna och i de bägge andra länderna

föreslagna tiden af 10 år såsom en för de nordiska länderna vanlig förnyelsetermin.

Om förnyelse ej inom föreskrifven tid begäres, skall märket afföras ur

registret, efter hvad i förslagets 11:1 uttryckligen säges. Genom sådana utstrykningar

lättas öfversigten öfver de gällande märkena. För att anmälan till förnyelse

skall vara giltig, fordras, att en afgift af 10 kronor bilägges. Förslaget

om denna afgift har sin grund dels deri, att registreringsverket .anses böra bära

sina egna kostnader, dels i önskan att förekomma förnyelse i andra fall, än

då innehafvaren har ett verkligt intresse i att bibehålla sitt märke vid kraft.

Finnes ett sådant intresse, kan afgiften icke anses för hög, men å andra sidan

37

har hon icke skäligen kunnat göras högre, då man tänkte sig kungörelsen om

förnyelsen såsom en enkel underrättelse i registreringstidningen utan aftryck af

märket.

I § 7 af den danska lagen finnes intagen en föreskrift för registratorn att

minst en månad innan tiden för registreringens förnyande inträffar underrätta

den, som anmält märket, att det kommer att utstrykas, så vida förnyelse ej sker.

En dylik bestämmelse hafva komiterade funnit sig icke böra föreslå, enär dess

efterlefnad skulle vara nästan omöjlig för utländska märken och för de inländska

förenad med stora svårigheter samt stadgandet alltid skulle förutsätta, att

det ålades märkets innehafvare skyldighet att anmäla ändring i sin adress. Den

tänkbara utvägen att offentligen kungöra de särskilda märkens förfallotider tillika

med en förklaring, att de blefve utstrukna, om registreringen ej förnyades, hafva

komiterade ej heller velat förorda, då ett sådant förfaringssätt lätt kunde gifva

anledning till mindre redbar tillegnan af värdefulla märken, hvilkas förnyade

registrering försummats.

§ 10.

Stadgandet i första stycket motsvaras af den danska lagens 7: s och början

af det norska förslagets 6: 4 men går icke så långt som dessa, enär det

inskränker den administrativa myndighetens rätt att utstryka _ märket till de

fall, att det innehåller offentliga vapen eller märken eller framställningar, som

kunna väcka förargelse, samt lägger rättigheten att besluta utstrykningen icke

hos don registrerande myndigheten, mot hvars behörighet i detta hänseende

betänkligheter med fog möta, utan hos den öfverordnade myndigheten. Hvad

beträffar offentliga vapnen och märken, af hvilka de utländska lätt kunna

blifva intagna i registret, utan att någon egentlig försummelse kan läggas

den registrerande till last, har det ansetts af vigt. att kunna utan omgång

få dem afförda ur registret särskildt vid sådana tillfällen, då anmärkning mot

deras intagande göres från en främmande stats sida. Att osedliga och andra

förargelseväckande framställningar icke kunna få bli stående, när myndigheterna

fått sin upmärksamhet fästad å dem, är naturligt. Föreskriften i

11: 2, att den, för hvilken registreringen skett, skall erhålla underrättelse om

den utstrykning, hvarom här är fråga, har tillkommit, för att han må genast

uphöra med att begagna märket och, om han så önskar, skaffa sig ett annat.

Den omständighet att den, som sökt registreringen, vetat eller bort veta,

att den icke rätteligen skolat beviljas, har för komiterade utgjort tillräcklig

anledning att icke ur den danska lagens § 7 uptaga den bestämmelse, att den

vid registreringen erlagda afgiften skall återbekommas, derest begäran derom

framställes inom viss tid. Icke heller hafva komiterade uptagit någon bestämmelse

motsvarande det i det norska förslagets 6: 2 förekommande stadgande,

att varumärke skall utstrykas ur registret när det för den registrerande myndigheten

styrkes, att innehafvaren icke längre har rätt att drifva den näring,

för hvilken märket afsetts; ty först och främst synes den registrerande

I fråga satt

påminnelse

om eller kungörande

af

tiden för utlöpandet.

Utstrykning

af registrerade

offentliga

vapen

eller märken

eller förargelseväckande

framställningar.

38

Talan å

registrering,

som skett annan

till

förfång.

Talan om

registrering

eif tecken eller

märke, som

brukas i vissa

näringar.

Kungörande

af märkes

■utstrykning.

Förfaringssätt

för att

hindra fortsatt

intrång i

märkesrätt.

myndigheten icke kunna anses behörig och, hvad beträffar främmande märken,

icke heller i stånd att pröfva de nödiga bevisen i ett dylikt fall, och

vidare möter en sådan regel betänkligheter deri, att den förlorade behörigheten

ofta återvinnes. Någon skada lär ej heller kunna upstå deraf, att ett märke,

som icke begagnas, qvarstå!'' i registret till den tioåriga periodens slut.

Att den, som förmenar ett varumärkes registrering hafva skett honom till

förfång, eger med sin talan vända sig till domstol, är i förevarande paragraf

uttryckligen sagd! för att göra lagen så fullständig, att han kan upfylla bestämmelsen

att tjena till behöflig ledning i internationela förhållanden. Hvem

som med framgång kan föra sådan talan, framgår af andra ställen i förslaget.

Der inhemtas, att detta eger rum med den, hvilken gitter visa, att annan fått

honom till förfång ett märke registreradt, som är väsendtligen liknande hans

förut registrerade märke, och att således något af de fall är för handen, som

afses i de lagrum, till hvilka förslagets 4: 5 hänvisar. Så är deremot icke förhållandet

med innehafvare af utländskt eller före författningens trädande i kraft

brukadt inhemskt märke, som försutit de i förslagets §§ 14 och 15 stadgade

preskriptionstider, eller med den, som visserligen kan visa, att han efter sedan lagen

trädt i kraft men förr än ett varumärke registrerats för annan begagnat samma

eller ett dermed väsendtligen lika märke, men som icke låtit registrera det tidigare

än den andre. Komiterade hafva nämligen, såsom redan angifvits, i sitt

förslag utgått /rån grundsatsen, att, oafsedt öfvergångsstadgandena om äldre inländska

och en del äldre utländska märken, det är registreringen och icke begagnandet

utan registrering, som grundlägger den med ett registreradt varumärke följande

uteslutande rätten, och att följaktligen med omförmälda undantag den, som fått

ett märke registreradt, är berättigad hindra annan att begagna samma eller liknande

oregistrerade märke, äfven om denne haft detta märke i bruk tidigare, än

den andre fått sitt registreradt.

Den i förevarande paragraf sist intagna bestämmelsen är redan förklarad

vid motiveringen af § 7. Liknande bestämmelser finnas i den danska lagen (§

16), det norska förslaget (§ 14) och den tyska lagen.

§ 11.

Den kungörelse, hvarom denna paragraf förmäler, har man tänkt sig kunna

ske på det sätt, att med angifvande af märkets nummer, dagen, då det registrerades,

samt den person, för hvilken registreringen skedde, endast tillkännagifves,

att samma märke blifvit utstruket ur registret.

De ■ skäl, som ligga till grund för stadgandet i det andra stycket i denna

paragraf, äro redan angifna i sammanhang med motiveringen af § 10.

§ 12-

Det första stycket af denna paragraf afser att stadga det förfaringssätt,

som skall ega rum för att, när en persons uteslutande rätt att begagna sitt

namn, sin firma eller namnet å sin fasta egendom eller sitt registrerade varu

-

39

märke trädes för nära af annan, undanrödja detta intrång. Det andra stycket

åter handlar om ansvar och skadestånd när gerningen tillika är brottslig, d. v.

s. när den skett med vetskap om annans bättre rätt. I intetdera fallet är fråga

om registrering, som sker annan till förfång, utan endast om intrång i namneller

märkesrätten genom varors hållande till salu. De i paragrafens förre del

omförmälda påföljder finnas stadgade i de flesta främmande lagar, nämligen att

de otillåtna märkena skola utplånas eller, om sådant är af nöden, de varor

eller de kärl eller omslag, å hvilka de olofligen anbragts, förstöras, så vida de

fortfarande äro i den skyldiges besittning eller han eljest förfogar öfver dem.

Yarornas förstörande kan således icke komma i fråga annat än i utomordentliga

fall, när icke någon annan utväg finnes att uprätthålla rätten till det skyddade

varumärket.

Hvad beträffar det senare stycket, skiljer sig den svenska texten i det Straffansvar.

hänseendet från de båda andra ländernas, att han endast hänvisar till den allmänna

strafflagens bestämmelser, ett förfaringssätt, som den svenske komitén

anlitat för att gå till mötes den, enligt hvad en i högsta domstolen gjord anmärkning

mot det förre svenska förslaget utvisar, inom Sverige rådande upfattningen

af den allmänna strafflagens förhållande till speciallagar. Den omarbetning

af strafflagens 22: ie, som af denna anledning framlagts, torde i betraktande

af den föreslagna varumärkeslagens §§ 1 och 12 icke tarfva någon förklaring

beträffande förbrytelsens karakteriserande. Hvad åter angår straffets

storlek, hafva böternas så väl maximum som minimum föreslagits högre än de

i allmänhet för bedrägeri och oredlighet bestämda. Anledningarna dertill hafva

varit dels den här nedan vid fråga om straffets storlek enligt norska texten berörda

omständighet, dels önskan att så nära som möjligt sluta sig till de bötesbelopp,

som föreslagits för de båda andra skandinaviska länderna. Det senare

stycket i nu varande lag är uteslutet, enär detta stycke, så vidt komitén varit

i tillfälle inhemta, endast syftar på 1855 års förordning om svenska jerneffekters

stämpling, hvilken förordning skulle genom promulgationsförordningen uphäfvas.

Äfven de danska och norska texterna skilja sig i denna del från hvarandra.

Hvad angår Norge, har det ej varit möjligt att inskränka sig till att hänvisa

till den allmänna strafflagen, enär denna lags hit hörande bestämmelse i

kap. 21 § 12 icke lär kunna anses gälla andra än egentliga varumärken och

bland dessa afser allenast fabriksmärken, således ej handelsmärken, samt äfven

inom detta område icke skiljer mellan registrerade och ej registrerade eller mellan

inhemska och främmande märken, hvartill kommer, att denna bestämmelses

förhållande, till den i kap. 21 § 1 omtalade allmänna bedrägeriförbrytelsen icke

är fullt klart. Af de två tänkbara utvägarna, den ena att föreslå en annan affattning

för sist nämnda lagrum, den andra att uphäfva detta och införa en

lämplig straffbestämmelse i förevarande lagförslag, har den norska komitén i

enlighet med den åsigt, som uttalades i de utlåtanden, hvilka afgåfvos öfver det

inom »Indredepartementet» utarbetade förslaget, och i likhet med hvad sorir skedde

i afseende å strafflagens kap. 22 § 20, valt den senare utvägen, enär endast

denna gör lagen fullt klar och så fullständig som med hänsyn till utlandet är

40

Märkens likhet.

Totalintryck.

(hiskligt. Anledningen till förslaget, att så höga böter som 2,000 kronor skulle

kunna ådömas, är den, att de, som begå i fråga varande förbrytelse, ofta åsyfta

att göra en stor vinst och derjämte i många fall äro i sådana förmögenhetsomständigheter,

att, när icke fängelsestraff •bör ådömas, ansvaret med det allmänna

maximum för böter enligt strafflagen icke kan göras tillräckligt verksamt.

För Danmark har, enär i alla fall icke full öfverensstämmelse mellan de

tre rikena kunnat upnås, anledning saknats att frångå de nyligen i 17: 2 af lagen

den 2 juli 1880 faststälda straffbestämmelser.

Slutligen bör upmärksamheten fästas derå, att det icke ansetts vara skäl

att för något af de tre länderna irptaga bestämmelsen i det äldre norska förslaget

(17: s), att utslaget skall, enligt hvad deri särskildt angifves, i sin helhet

eller till en del offentliggöras på den sakfäldes bekostnad genom anslag eller

införande i en eller flere tidningar. Ett sådant tillvägagående är visserligen

mycket verksamt och har t. ex. i Frankrike användts, men förhållandena i de

nordiska länderna anses åtminstone ännu icke kräfva ett så skarpt medel.

§ 13.

Denna paragraf, som svarar mot den danska lagens § 15, det norska förslagets

§ 12 och det svenska förslagets § 6, omfattar likasom dessa både

namn och registrerade märken samt öfverensstämmer äfven till innehållet med

dem och med norska rättspraxis, som går ut derpå, att den uteslutande rättigheten

att begagna ett namn eller ett märke anses såsom kränkt när namnet eller

märket i sin helhet är så eftergjordt, att en köpare lätt får det intryck, att varan

är försedd med den rätte tillverkarens stämpel.

Vid afgörande af frågan, huruvida märken äro så lika, att de lätt kunna

med hvarandra förvexlas, bör den afgörande vigten läggas på totalintrycket

och icke på de olikheter, som möjligen kunna finnas; ty, om afvikelsen icke

är tillräcklig att gifva märket i sin helhet ett annat utseende, är det för afgörande

af den fråga, hvarom denna paragraf handlar, alldeles likgiltigt, att

hon finnes och Irvari hon består, enär märkena oberoende deraf komma att

anses såsom lika. En olikhet i en så vigtig del som sjelfva namnet eller

firman hindrar derför icke, att märkena kunna anses vara lika, enär denna

del af märket i förevarande hänseende icke har annan betydelse än. de öfriga

delarna, nämligen att medverka till totalintrycket. Deraf följer att, om någon

ändrar en annans varumärke på det sätt, att han utbyter dennes deri ingående

namn mot sitt eget, denna omständighet ensam icke är tillräcklig att undgå tillämpning

af nu i fråga varande paragraf, utan att dertill fordras, att genom ändringen

märket i sin helhet blir ett annat. Tid afgörande af frågan, huruvida

ett fall hör under denna paragraf eller icke, skola således alltid märkena i sin

helhet komma i betraktande, men icke de särskilda skiljaktigheterna framdragas

och ställas mot hvarandra. Härmed stämmer den åt den tyska, från samma

grundåskådning utgångna lagen gifna tolkning, att likhet eger rum så snart

varumärkena lätt kunna förvexlas af allmänheten, när de Icke ses samtidigt.

41

Hvad angår den grad af upmärksamhet, som enligt förslaget fordras, måste

denna blifva mycket olika efter föremålens och omständigheternas vexling och

stå i omvändt förhållande till värdet och sällsyntheten af den vara, för hvilken

märket brukas. Man kan sålunda icke fordra, att samma upmärksamhet skall

egnas åt etiketter å stryksticksaskar som åt stämplar och märken å ädla metaller.

§ 14.

Den omständighet, att varumärkeslagen har till syftemål jämväl att bereda

de inhemska varumärkena skydd på den utländska marknaden, har i åtskilliga

fall varit bestämmande så väl i afseende å lagens anordning och flere af dess

särskilda stadganden som äfven deri, att icke i förslaget uptagits något, som

kunnat antagas komma att hindra de överenskommelser med andra länder om

ömsesidigt skydd, utan hvilka omförmälda mål icke kan upnås. Reciprocitet

eller ömsesidighet i skydd är nämligen i de flesta utländska lagar upstäld såsom

ett oundgängligt vilkor för medgifvande af skydd åt främmande märken, enär

endast få länder skydda främmande märken utan afseende derå, om samma

skydd tillkommer de inhemska märkena i det främmande landet. De flesta

lagar göra ock det ömsesidiga skyddets inträdande beroende af ett speciel

traktatsenligt aftal, som vanligtvis innehåller, att man ömsesidigt beviljar hvarandra

samma skydd och samma rättigheter, som det egna landets lagar tillerkänna

inhemska märken, så snart de vilkor och föreskrifter upfyllas, som

äro gällande för de inhemska märkena. Härtill har man dock på senare tiden

lagt några särskilda bestämmelser i syfte att förenkla formaliteterna vid anmälning

af märke. Förestående redogörelse för 1880 års konferens i Paris visar

äfven, att konferensens beslut gick i samma riktning.

1 likhet med den danska lagen (§ 19) samt de norska (§ 18) och svenska

(§ 9) förslagen har förevarande förslag uptagit omförmälda, i allmänhet godkända

regel att göra lagens användbarhet på främmande märken beroende deraf,

att åt inhemska märken tillförsäkras samma skydd i det främmande landet. Af

de begagnade ordalagen, jämförda med lydelsen af § 1 och de vid samma paragraf

anförda motiv, .framgår, att med främmande märken förstås sådana, som

skola i ett främmande land först registreras, på den grund att den näring, i

hvilken de skola användas, der utöfvas.

Vidare bör erinras, att § 14 gäller icke blott figurmärken utan äfven

namn, brukade till varumärken; dock så, att dessa senare icke mer än inhemska

namn behöfva anmälas och registreras. I afseende å de förre fordras, att lagens

allmänna föreskrifter skola vara upfylda, likasom att de i allmänhet föreskrifna

formaliteter skola iakttagas, allt så vida icke undantag stadgas i paragrafens särskilda

bestämmelser.

Bland dessa särskilda bestämmelser förekommer främst den allmänna fordran

på giltigt bevis, att märket är lagligen registreradt i hemlandet. Hvad

som fordras, för att beviset skall vara giltigt, och hvad det närmare skall innehålla,

skulle bestämmas på administrativ väg i instruktionen för den registrerande

myndigheten.

Främmande

murken. Deras

rätt beroende

af

ömsesidighet

i skydd.

Skydd för

främmande

namn.

Vilkor för

namn- och

märkesskydd.

Registrering

i eget land.

6

42

Märkesinnehafvarens

ombud.

Svaromål

inom landet.

Främmande

märke skyddas

ej vidsträcktare

eller längre ån

i eget land.

Registrering

under samma

form som i det

egna landet.

Den dernäst följande regeln, att sökanden skall hafva ett i riket bosatt

ombud, som eger svara för honom i saker, som röra märket, är en för alla texterna

gemensam bestämmelse, som är lika med motsvarande ställe i den danska

lagen. I öfrigt skilja sig de tre texterna från hvarandra i afseende å regeln

under n:r 2 hufvudsakligen deri, att den svenska texten i motsats till de båda

andra innehåller närmare föreskrifter, hvilka öfverensstämma med hvad i Sverige

brukar stadgas, när främmande makters undersåtar erhålla rätt att besitta fast

egendom inom riket.

Att ett registreradt främmande märke icke skyddas i vidsträcktare mon

eller för längre tid än i den främmande staten, är i allmänhet föreskrifvet i

märkeslagarna. Såsom förut anförts, kan denna regels tillämpning medföra den

följd, att samma eller flere hvarandra väsendtligen liknande främmande märken

kunna hvart efter annat registreras och erhålla skyddsrätt, i det fall nämligen,

att de i sitt hemland endast gälla vissa varor eller varuklasser, tv då

finnes intet hinder derför, att en annan kan få samma märke registreradt för

de varor eller klasser, hvilka icke beröras af den äldre registreringen, om

nämligen registreringen i hemlandet innefattar de sålunda lediga varorna eller

klasserna, och detta oberoende deraf, att märkenas hemland icke äro desamma.

Har deremot ett märke först blifvit anmäldt och registreradt såsom inhemskt i

hela det omfång, lagen medgifver, så äro alla lika eller väsendtligen liknande

märken uteslutna, ty deras registrering låter då icke förena sig med det skydd,

som tillkommer det äldre märket. Först sedan detta skydd under de omständigheter,

som i 14: 4 förutsättas, blifvit af domstol till större eller mindre del uphäfdt,

kan det främmande märket registreras.

Då registrering således i vissa fall måste medgifvas af samma eller flere

hvarandra liknande främmande märken, torde det svårligen kunna låta sig göra

att, sedan ett främmande märke registrerats för vissa varor eller varuslag, vägra

registrering af samma eller ett detta väsendtligen liknande märke såsom inhemskt

för den del af varuområdet, som icke blifvit för det först nämnda

märket uptaget. Då härtill kommer att vid tillämpning af 14: 4 ett för alla’

varuslag registreradt inhemskt märke kan, sedan det förklarats ogiltigt för ett

eller flere varuslag, förblifva gällande för öfriga slag af varor,, skulle det icke

vara följdriktigt att vägra registrering af inhemskt märke endast för vissa varor

eller varuslag, om sökanden vill afstå från de förmoner, som åtfölja ett generel

märke och underkasta sig de olägenheter, som lätteligen kunna upstå derigenom,

att flere begagna samma märke. Yilkoret för att sådant skulle kunna medgifvas

måste naturligtvis vara en i ansökan gjord och derifrån i registret

intagen uttrycklig förklaring, att sökanden afsäger sig rättigheten att begagna

märket för andra varor eller varuslag än de, för hvilka han anmäler märket.

Enligt den tredje regeln kan för främmande märken ett annat undantag

medgifvas från en i allmänhet gällande bestämmelse, nämligen från förbudet att

registrera varumärke, hvithet består endast af siffror, bokstäfver eller ord, som icke

utmärka sig genom egendomlig form. Detta undantag innebäres i stadgandet, att

främmande märke skall, för så vidt det icke strider mot sedlighet eller god ordning,

43

registreras i den form (telle quelle), hvari det är registreradt i den främmande

staten; ty deraf följer, att märket, när det i öfrigt npfyller föreskrifna fordringar,

skall registreras, äfven om det består af vanliga siffror, ord eller bokstäfver. Då

ett sådant stadgande under de internationela förhandlingarna påfordrats med allt

större och större kraft samt äfven ingår i 1880 års kongressbeslut, hafva komiterade

trott sig böra förorda detsamma. Då, enligt hvad förut omtalats, flere

länders märkeslagar böra så tolkas, att de förbjuda registrering af ensamt vanliga

siffror, bokstäfver eller ord, lära främmande märken, bestående af endast

dylika beteckningar, icke komma att i någon större utsträckning anmälas till

registrering, i synnerhet som det skydd, som derigenom gifves åt sådana i och

för sig mindre ändamålsenliga märken, icke har synnerlig betydelse i betraktande

af bestämmelsen i § 7.

Såsom af förslagets 14: 4 synes, hafva komiterade ansett, att det bör under

vissa vilkor förbehållas innehafvare af sådant äldre främmande märke, som

icke förut kunnat på grund af bristande ömsesidighetsaftal registreras inom

landet, men som annan tillegna! sig, d. v. s. med vetskap om den förres

bättre rätt låtit registrera, att oberoende deraf genom registrering vinna rätt

till märkets begagnande i den omfattning, hvari det af honom brukats, då det

ömsesidiga skyddet inträdde. Dessa vilkor äro, att han sökt men på grund af

4:5 icke kunnat vinna registrering, samt att han mot det först registrerade märkets

innehafvare anhängiggör talan, som leder till dom med laga kraft af innehåll,

att märket ursprungligen af honom begagnats i den allmänna handeln, och

att den andre på ofvan nämnda sätt kommit i besittning deraf. Stadgandet

torde icke kunna komma att tillämpas för andra fall, än då fråga är om att utdrifva

ett inhemskt märke, ty ett här registreradt främmande märke, kan svårligen

förklaras ogiltigt förr, än det förlorat sin kraft i det land, der det ursprungligen

registrerats.

§ 15.

Såsom förut blifvit antydt, beror den uteslutande rättigheten till egentliga

varumärken efter nu gällande bestämmelser både i Norge och Sverige af märkets

besittningstagande och dess begagnande, så att dessa omständigheter blifva afgörande

vid tvist mellan dem, som göra anspråk på samma märke. Detta gäller

ostridigt i Norge, der märken hvarken registreras eller offentliggöras. Hvad

åter angår Sverige, märkes först och främst, att det enligt kungl. kungörelsen

den 13 juni 1862 ankommer på fabriksegarne sjelfvc att offentligen tillkännagifva

utseendet och beskaffenheten af de stämplar eller märken, som de anbringa

å sina varor. Jämföres härmed strafflagens 22: ie, som med straff belägger åtgärden

att olofligen å tillverkning, som till salu hålles, sätta annans märke

än rätte tillverkarens, kan man enligt den svenska komiténs åsigt svårligen

komma till annan slutsats, än att det i 1862 års kungörelse omtalade tillkänna

-

Tillgripet och

inom landet

registreradt

främmande

märke

uttränges af

märkets ursprungliga

innehafvare.

Stämning

inom viss tid.

Äldre norska

och svenska

samt med dem

likstälda

främmande

märken.

44

gifvandet endast är en utväg, som anvisas märkets innehafvare att bevisa sill

rätt, men icke något vilkor för att straffansvar skall kunna ådömas den, som

begagnar hans märke. Derjämte finnas för vissa jernvaror, i afseende å Indika

stämpeltvång eger rum, stämplar, som godkännas af vederbörande myndighet.

Det ligger i sakens natur och framgår för öfrigt af § 4 i kungl. förordningen

om svenska jerneffekters stämpling den 12 januari 1855, att skyddsrätten i detta

fall räknas från dagen för stämpelns godkännande.

Bland de nu i bruk varande norska och svenska varumärkena finnas ganska

många, som icke upfylla de i § 4 upstälda vilkor, i synnerhet derigenom, att

de uteslutande bestå af siffror, bokstäfver eller ord utan framträdande form.

Bland sådana må särskild! nämnas flere i jern- och trävaruhandeln förekommande

märken, som åtnjuta stort anseende å den utländska marknaden. Dessa gamla

märken måste naturligtvis behandlas med stor varsamhet. Det är emellertid

tydligt, att, om någon reda skall kunna åstadkommas i detta ämne, äfven dessa

äldre märken måste registreras och derefter, så vidt möjligt, underkastas lagens

bestämmelser, hvilket för öfrigt är till märkesinnehafvarnes egen fördel hufvudsakligen

derför, att registrering i hemlandet enligt regeln är ett vilkor för att

vinna skydd i andra länder. De af nu angifna förhållanden påkallade övergångsbestämmelser

äro intagna i förevarande paragraf. Der fastställes en tid

af 6 månader från lagens trädande i kraft, inom hvilken innehafvare af inhemska

äldre märken, d. v. s. sådana, som dessförinnan brukades, kunna med andres

uteslutande anmäla sina märken till registrering. Försittes denna tid, har innehafvaren

af det äldre märket förlorat sin på det tidigare bruket grundade uteslutande

rätt till märket. Anmäles det, åter inom de föreskrifna 6 månaderna,

blir deraf följden, icke allenast att den gamla rättigheten bibehållas, utan äfven

att den rätt, som registreringen derutöfver kan lemna, kommer märket till godo,

så att, om icke något särskild! hinder derför tinnes, märket kommer att omfatta

hela varuområdet. Att han sjelf kan frivilligt afstå från denna utvidgning af

märkets förra område, är förut sagdt. Sådan utvidgning eger ej heller under

några omständigheter rum med siffer-, bokstafs- eller ordmärken, enligt hvad

nedan vidare omförmäles. Det är ock klart, att, om samma märke före lagens

trädande i kraft begagnats af flere för olika slags varor och desse inom den utsatta

tiden af 6 månader anmäla sina märken, registreringens nyss angifna

verkan att utvidga området för märkets skyddsrätt icke kan inträda, enär den

enes rätt begränsar den andres. Huru förhållandet dem emellan skall bedömas,

är redan förut angifvet (sidd. 31, 32).

Då äldre märken, som bestå af endast siffror, ord eller bokstäfver, efter nu gällande

rättsregler äro lagliga, böra de under omförmälda öfvergångstid få registreras

under oförändrad form, oberoende af hvad § 4 i detta hänseende stadgar om nya

inhemska märken. Som det emellertid skulle kunna vålla väsendtliga olägenheter,

om under den sannolikt ganska långa tid, som kommer att förflyta mellan

lagens utfärdande och dess trädande i kraft, det tillätes att skapa sådana

siffer-, bokstafs- och ordmärken med möjlighet att sedan få dem registrerade

med samma rätt som äldre dylika märken, hvilka tillkommit innan de nya stad

-

45

gandena voro kända, kar det ansetts riktigast att icke utsträcka detta undantag

längre än till sådana märken, som tillkommit förr, än lagen utfärdades. Märken,

som tillkommit mellan lagens utfärdande och dess trädande i kraft, skulle således

ej få registreras, om de strida mot bestämmelserna i 4: i, men i öfrig! behandlas

såsom andra äldre märken.

De skäl, hvilka legat till grund för förbudet mot nya märken, som bestå endast

af siffror, bokstäfver eller ord utan framträdande form, äro af den vigt, att det

icke kunnat komma i fråga att utvidga området för äldre sådana märken eller

att med undantag för jernstämplar och skeppningsmärken för trävaror, der vigtiga

praktiska intressen kräfva ett undantag, låta ett bokstafsmärke medföra den

påföljd, att någon skulle derigenom hindras att till sina varors betecknande begagna

ett så naturligt märke som sina egna initialer.

Det nu sagda är tillämpligt äfven på bestående märken från främmande

länder, hvilka vid lagens trädande i kraft fått sig genom traktater tillförsäkradt

skydd för sina varumärken. Det är dock klart, att anmälan i dessa fall likasom

vid främmande märken i allmänhet skall vara åtföljd af bevis, att sökanden upfvlt

de vilkor, som i de främmande staten fordras för att bereda skydd för varumärket,

samt att det omfång, inom hvilket dessa märken skyddas, icke genom

registreringen utvidgas. Med stater, med hvilka traktater afslutats, har det ansetts

lämpligt att likställa stater, hviikas lagstiftning öfverensstämmer med den här

föreslagna, naturligtvis under förutsättning af ömsesidighet. Denna bestämmelse

kommer att få en väsendtlig praktisk betydelse icke allenast de förenade rikena

inbördes emellan, utan äfven i dessa båda rikens förhållande till Danmark, enär

den danska texten af § 15 under samma vilkor gifver ett högst önskligt skydd

åt äldre norska och svenska jernstämplar och trävarumärken, som bestå af uteslutande

vanliga siffror, bokstäfver eller namn.

Förhållandet emellan gamla och nya märken är för Danmark redan afgjord

genom § 13 i lagen den 2 juli 1880. Under sådana omständigheter har den

danska texten icke kunnat erhålla några bestämmelser, som motsvara § 15 i

de norska och svenska texterna. Då emellertid dessa senare, under antagande

att förevarande förslag blir lag i de tre nordiska länderna, gifvit åt märken,

som brukats i Danmark före inträdandet af det ömsesidiga märkesskydd, som förutsättes

blifva en följd af denna lag, samma gynnade undantagsställning, som

lagförslaget medgifver inhemska äldre och sådana främmande märken, som

hittils varit skyddade inom Norge och Sverige på grund af traktater om ömsesidighet,

har den danska komitén funnit det vara naturligt att i utbyte häremot

under samma förutsättning medgifva Norge och Sverige den undantagsförmon,

vid hvilken de fästa stort afseende, att jernstämplar och skeppningsmärken

för trävaror, som bestå endast af siffror, bokstäfver eller namn, oberoende

af bestämmelsen i 4: i kunna, när de lagligen registrerats i hemlandet, d. v. s.

enligt § 15 i de norska och svenska texterna, registreras med den verkan, att

andre icke få begagna dessa siffror, bokstäfver eller namn såsom varumärke förliknande

varor, naturligtvis med det förbehåll, att derigenom icke någon hindras

att bruka sådana namn och bokstäfver, när de utgöra hans eget namn eller

46

initialerna dertill. Xågon betänklighet har icke ansetts böra möta detta i § 15

af den danska texten uptagna medgifvande, dels derför att det afser endast ett

begränsad! antal märken, dels på den grund, att de varor, för hvilka märkena

skulle begagnas, icke kunna anses spela någon stor roll i den danska industrien,

vid hvilket förhållande någon kollision icke gerna deraf kan föranledas. Å andra

sidan är medgifvandet påkalladt så väl af de båda andra ländernas motsvarande

eftergift som af den eftersträfvade öfverensstämmelse!! mellan de tre ländernas

lagstiftning i ämnet. Förevarande registrering skulle dock icke kunna få ega

rum längre än en viss bestämd tid. Med afseende derå, att sådana märken

kunna i Xorge och Sverige registreras under 6 månader efter det lagen trädt

i kraft, antages det, att förenämnda tid i Danmark kommer att vara minst några

månader längre. Slutligen må uplvsas, att man ansett upmärksamheten böra

vid kungörelsen om dessa märkens registrering i Danmark uttryckligen fästas

derå, att märkena intaga en undantagsställning.

Upliörandeaf Till förklaring af sitt i promulgationsförordningen gjorda förslag om den

u-ång iUre- tvungna jernstämplingens afskaffande får don svenska komitén i detta samman

rige

för rissa hang anföra följande:

jet nefféktei. g?t länge varumärkeslagstiftningen är sa föga utbildad som för närvarande

i Sverige, att registrering hos offentlig myndighet af varumärken i allmänhet

icke eger rum, har det kunnat låta sig göra att hafva tvungen registrering för

en viss klass af varor, men så snart märken kunna registreras för hvilka varor

som helst, kan stämpeltvånget för en dol jern varor gifva anledning till de svåraste

förvecklingar. Ätt. låta stämplar för de i fråga varande slagen af jornvaror

registreras af annan myndighet än den, som eger att besörja registrering

af märken för andra varor, kan tydligen icke komma i fråga, i synnerhet om

den i det gemensamma förslaget förordade regeln, att ett märke skall omfatta

alla slag af varor, uphöjes till lag; ty, såsom kommersekollegium redan anmärkt

i sitt yttrande öfver den förre svenska komiténs förslag till varumärkeslag, den jämförelse.

som är nödig för att förekomma lika märkens registrerande, blefve derigenom

så godt som omöjlig gjord. Således måste registrering af jernstämplar handläggas

af den myndighet, som skall registrera varumärken i allmänhet. Ej mindre

nödvändigt torde det ock då vara, att samma regler komma att gälla för det

ena som för det andra slaget. För att icke fästa sig vid den svårighet, som

skulle för nämnda myndighet upstå, att använda olika regler på de särskilda

slagen af varor, lär det icke kunna bestridas, att de grundsatser, som blifvit

upstälda för märken i allmänhet i afseende å den form, ett märke skall hafva

för att kunna registreras, huru det skall vara beskaffad! för att icke göra intrång

på skyddsrätten för ett registroradt märko, i hvad mon bokstäfver, ord

och siffror i ett märke åtnjuta verkligt skydd o. s. v., böra göras tillämpliga på

nya jernstämplar lika väl som på andra nya varumärken. En bland de vigtigaste

punkter, i hvilka sådan likhet bör eftersträfvas, är skyldighet att förnya

märkena och tiden för denna förnyelse; ty det ligger för öppen dag, att stor

oreda skulle kunna vållas, om ett slag af märken icke behöfde, såsom för märken

i allmänhet förutsatts, förnyas för hvart tionde år. Men det är klart, att en

47

sådan skyldighet att låta förnya en jernstämpel, vid äfventyr att rättigheten till

dess begagnande eljest uphör, icke låter förena sig med stämpeltvånget. Af

ännu större betydelse är, såsom ofvan blifvit i ett annat sammanhang erinradt,

att, på det jernstämplarna må komma i åtnjutande af den skyddsrätt på den

utländska marknaden, hvars förvärfvande utgör ett hufvud syftemål med varumärkeslagen,

denna lag nödvändigt måste omfatta dylika stämplar. På grund

häraf, och då kommerskollegiet vitsordat, att detta stämpeltvång icke nu mera

är af omständigheterna påkalladt, har den svenska komitén icke kunnat annat

än biträda kollegiets förslag om stämpeltvångets afskaffande, i synnerhet som

en icke ovigtig del af de i landet tillverkade jernvarorna är fri från stämpeltvång.

Det är visserligen sant, att, såsom den förre komitén uplvst, brukssocieteten

i underdånigt utlåtande den 5 juni 1862 uttalat den åsigt, att jern effekters förseende

med tillverkningsställets stämpel under stadgade kontroller dädanefter som

dittils borde utgöra ett åliggande, men det torde kunna tagas för gifvet, att svaret

blifvit ett annat, om societoten varit i tillfälle att såsom kommersekollegium

taga i betraktande do för jernhandteringen menliga, här ofvan angifna följder,

som skulle upstå, derest jernstämplarna hölles helt och hållet utanför varumärkeslagstiftningen,

något som, efter hvad det nu sagda gafvel- vid handen, torde

blifva nödigt, om man vill bibehålla stämpeltvånget. I enlighet med nu uttalade

åsigter har den svenska komitén i § 4 af promulgationsförordningen föreslagit

uphäfvande af 1855 års förordning om svenska jerneffekters stämpling.

Äfven den norska komitén är af den åsigt, att tiden är inne att borttaga

den i bergverkslagen af den 14 juli 1842 § 29 stadgade skyldigheten att förse

vissa jernvaror med tillverkarens stämpel, ett stadgande, som endast påminner

om äldre tiders infattning och qvarstår såsom en anomali. Komiténs förslag

i denna punkt är intaget i § 19 af den norska texten.

Hvad ofvan anförts om äldre märkens anmälande till registret inom viss

tid, vid äfventyr att skyddsrätten försittes, är tydligen icke tillämpligt på nu

varande svenska jernstämplar, hvilka redan blifvit i kommersekollegium registrerade,

hvarför don svenska komitén funnit, att i § 15 af det gemensamma lagförslaget

borde uptagas en bestämmelse derom, att dessa stämplar skola afregistreringsmyndigheten

öfverflyttas till märkesregistret och kungörelse härom införas

i registreringstidningen, så att de med lagens trädande i kraft gälla såsom

varumärken med skyldighet för stämpelns innehafvare att inom tio år från

nämnda tid låta förnya märket, derest han vill behålla sin rätt till detsamma.

Het företräde, som, när två eller flere väsendtligen lika märken begagnas

för samma varuslag, enligt nu gällande lagstiftning för Sverige tillkommer det,

som först brukades, bör naturligtvis fortfarande gälla, om samma märke inom

sex månader från lagens trädande i kraft vederbörligen registreras af innehafvaren,

hvadan, sedan sådan'' registrering skett, eu dylik tidigare innehafvare af

ett äldre märke kan enligt den svenska komiténs åsigt genom dom utverka sig

förbud mot begagnande för samma varuslag af senare i bruk tagna, väsendtligen’

liknande märken, äfven om dessa inom preskriptionstiden registrerats; dock alltid

under förbehåll, att åtkomsten till det tidigare märket varit loflig. Gorå de

Upphörande af

stämpling stvång

i Norge

för vissa jerneffekter.

Svenska

jernstämplars

intagande

i

märkesregistret.

Tiden

för deras

förnyelse.

Idka äldre

svenska

märken gällande

för

olika varor.

Äldre bruket

gifva- företräde

vid

samma varor.

Olofligen

tillegnade

märken.

48

Närmare

föreskrifter

om registret

m. m. Laga

domstol. Tillträde

till registret.

o

Åtal sr ätt i

Norge.

Förut registrerade

danska

varumärken.

Kontroll- och

metall- samt

kortstämplar

bibehållas.

lika märkena icke intrång på hvarandra, i det att de före lagens trädande i kraft

begagnats och fortfarande begagnas för olika varuslag, få de bestå jämte hvarandra,

så snart de registreras inom förenämnda tid. Dit hörande regel har

intagits i förslagets 15: 4 med anledning af en mot det förre komitéförslaget

inom högsta domstolen gjord erinran.

s§ 16-19.

Beträffande förslagets §§ 16—18 inskränker den danska komitén sig till att

hänvisa till lagen om varumärken den 2 juli 1880 § 8 mom. 2 samt §§ 9—11

och 18 och uplysa, att den ordning, i hvilken de särskilda ämnen uptagits, har

sin grund i syftet att låta paragrafföljden svara mot det norska förslaget.

En nödvändig följd deraf, att i afseende å straffansvar den svenska texten

af varumärkeslagen endast hänvisar till den allmänna strafflagen, är, att reglerna

för laga domstol i brottmål gälla i fråga varande förbrytelser. Äfven vid

fråga om varumärkestvister saknas enligt den svenska komiténs mening tillräckliga

skäl att frångå de allmänna reglerna för laga domstol. Bestämmelsen härom

är införd i promulgation sförord ningens § 3, som särskildt angifver, hvar innehafvare

af främmande registreradt varumärke skall svara.

Enär tryckfrihetsförordningens stadgande om tillträde till offentlig myndighets

protokoll och handlingar är tillämplig på varumärkesregistret, har icke någon

bestämmelse, motsvarande de norska och danska texternas § 18, uptagits i

den svenska promulgationsförordningen.

Den norska texten § 17, som behandlar frågan om åtalsrätten, gifver icke

anledning till annan erinran än den, att den der upstälda regeln torde få anses

vara en nödvändig följd deraf, att vid bestämmande af hvad som är en straffbar

handling endast afsetts det olofliga bruket af märket i förhållande till märkesinnehafvarens

rätt. Förhållandet emellan den, som olofligen brukat ett märke,

och den bedragne köparen bedömes efter strafflagens kap. 21 § 1.

Beträffande § 19 af den danska texten får den danska komitén erinra, att

Danmark redan från den tid, då varumärkeslagen af den 2 juli 1880 trädde i kraft,

haft registrering tf varumärken, och, ehuru det följer af allmänna rättsgrundsatser,

att de på denna lag grundade registreringar fortfarande äro gällande, och

att den nya lagen, om deri icke annorlunda stadgades, ej kan minska den

rätt, som tillkommer de lagligen registrerade märkena, har det ansetts riktigast

i omförmälda paragraf intaga ett uttryckligt stadgande härom.

Då de i Sverige föreskrifna kontroll- och tillverkningsstämplarna å arbeten

af vissa metaller samt spelkortstämplarna hafva helt andra ändamål än de allmänna

varumärkena och kunna jämte dessa bestå, har den svenska komitén funnit

lagstiftningen om de förre böra lemnas orubbad af varumärkeslagen. För

att undvika hvarje tvifvel derom, att så är förhållandet, har ett uttryckligt stadgande

härom intagits i § 6 af promulgationsförordningen.

För Danmark och Norge har det icke ansetts nödvändigt att särskildt förklara,

att dylika i det allmännas intresse och särskildt för offentlig kontroll i

49

vissa fall tillkomma stadgande!) fortfarande gälla efter förevarande lags trädande

i kraft.

Enligt hvad på flere ställen i förestående motiv vidrörts, hafva komiterade

vid förslagets utarbetande fästat väsendtlig vigt vid de beslut, som fattades vid

konferensen i Paris i november 1880; men det har icke ansetts vare sig möjligt

eller riktigt att i förslaget uptaga alla konferensens beslut, enär bland dessa

finnas dels några, som innebära ett frångående af regler, som gälla i de flesta

länder och särskild! i sådana, i afseende å Indika beredande af ömsesidighet i

skydd för varumärken är angeläget för de skandinaviska länderna, dels några, som

svårligen blifva genomförda under annan förutsättning, än att den på konferensen

föreslagna union till skyddande af den industriela eganderätten kommer till stånd.

Komiterade hafva emellertid inhemta!, att förhandlingar pågå om en union, bygd

på den af konferensen förordade grund, och då Danmark redan förut vilkorligen

förklarat sig vilja tillträda unionen, sä vida do länder derom förena sig, som

böra komma i betraktande, samt med anledning af en från Frankrike stäld upmaning

till de förenade rikena att ingå i unionen det norska Indredepartementet

anmodat den norska komitén att utlåta sig derom, huruvida med hänsyn till det

komitén lemnade updrag något hinder finnes att förena sig om en konvention i det

antydda syftet, hafva samtlige komiterade trott sig böra tillfoga några antydningar*

om de ändringar, det af dom utarbetade lagförslaget skulle undergå, om den

på Pariskonferensen föreslagna ordning i afseende å det internationela skyddet

för den industriela eganderätten kommer till stånd.

Enligt komiterados infattning är det blott i fyra punkter, som deras förförslag

till lag angående skydd för varumärken skiljer sig från de på konferensen

upstälda regler, och bland dessa är det allenast eu punkt, som är af principiel

betydelse.

1. 1 enlighet med hvad, såsom förut angifvits, i allmänhet gäller, hafva

komiterade i lagförslaget upstält den regel, att blott de, Indika i ett land tillverka

varor eller der hafva handelsetablissement, kunna anmäla sina märken såsom

inhemska. (Förslagets §§ 1 och 14, jämförda med § 15), Konferensförslaget

åter bestämmer Kart. 2, att »undersåtarne och medborgarne i hvar och en af de

kontraherande staterna skola i alla andra föreningens stater, i hvad angår

............ fabriks- eller handelsmärken och firmor, åtnjuta samma fördelar, som enligt

landets lagar för närvarande tillkomma eller framdeles tilldelas landets egna

undersåtar», och i art. 3, att »med undersåtar eller medborgare i de kontraherande

staterna likställas undersåtar af stater, som icke tillhöra föreningen, så lida de

äro bosatte eller tillverka varor eller hafva handelsetablissement inom någon af

föreningens stater». Art. 6 stadgar dessutom: »Hvart och ett fabriks- eller

handelsmärke, som på föreskrifvet sätt blifvit anmäldt i hemlandet, skall mottagas

och skyddas i samma form i hvar och en af föreningens stater. Såsom hemland

anses det land, der anmälaren har sitt hufvudetablissement. Är detta icke

7

50

beläget i några af föreningens stater, betraktas det land, som anmälaren tillhör,

såsom hemland.» Häraf framgår enligt komiterades infattning, att det, utöfver hvad

redan i förslaget uptagits, skulle stadgas, att såsom inhemska märken i de stater,

som ingå i föreningen till skydd för den industriela eganderätten, betraktas

märken, hvilka anmälas af personer, som visserligen icke i dessa stater tillverka

varor eller hafva handelsetablissement, men äro dessa staters undersåtar eller

der bosatta.

2. Beträffande derefter den ofvan antydda punkt i konferensförslaget, som,

jämförd med komiterades förslag, företer en mera genomgripande och principiel

skilnad, bör till en början erinras, att det senare förslaget upställer den regel,

att den uteslutande rättigheten till ett vare sig inhemskt eller främmande varumärke

i egentlig mening beror på en lagenlig anmälan till det inhemska varumärkesregistret

och räknas från tiden för anmälan, så att företrädet till ett

varumärke, som anmäles af flere, tillkommer den, som på föreskrifvet sätt först

anmält märket. Deremot bestämmer art. 4 i konferensens konventionsförslag i

afseende å de egentliga varumärkena följande: »Den, som i någon af de kontrollerande

staterna på föreskrifvet sätt anmält ett............fabriks- eller handelsmärke,

skall under nedan bestämda tid hafva med förbehåll om tredje mans rätt företräde

till sådan anmälan i de andra staterna. I följd häraf kan den i någon

af de öfriga bland föreningens stater före utgången af denna tid gjorda senare

anmälan icke blifva ogiltig på grund af hvad som inträffat under tiden, således

särskild! icke på grund af en annan anmälan ............ eller derigenom, att mär

ket

brukas. Förenämnda tid för anmälan skall vara tre månader. Den ökas

med en månad för transatlantiska länder (les pays d’outre-mer).»

3. Konferensförslagets art. 9 lyder så: »Hvar och en vara, som olofligen

är försedd med ett fabriks- eller handelsmärke eller en firma, kan beslagläggas

vid införsel i de föreningens stater, der märket eller firman åtnjuter lagligt

skydd. Beslaget verkställes på begäran vare sig af offentlig myndighet eller af

den intresserade parten i enlighet med hvarje stats särskilda lagstiftning». Någon

motsvarande bestämmelse förekommer ej i komiterades förslag.

4. Ej heller hafva komiterade i sitt förslag något, som svarar mot föreskriften

i art. 10 af detta innehåll: »Bestämmelserna i näst föregående artikel

äro tillämpliga på hvarje vara, som falskeligen är försedd med namnet å en bestämd

ort såsom varans ursprungsort, så framt dertill fogats en firma, som är

updiktad eller i sviklig afsigt begagnad (emprunté). Såsom målsegare anses i

detta fall hvar och en, som tillverkar eller handlar med sådan vara å den ort,

som falskligen angifvits såsom varans hemort.»

Efter att sålunda hafva redogjort för konferensförslagets ställning till komiterades

förslag få komiterade hänvisa till nedanför intagna ändringar och tillägg,

som ansetts behöfliga, för att det framlagda lagförslaget skall blifva förenligt med

konferensförslaget. I afseende å dessa ändringar och tillägg kunna komiterade

på grund af det förut anförda inskränka sig till följande erinringar.

Det under Jit. a. uptagna förslaget skulle undanrödja de ofvan vid 1. framhållna

olikheter, och af förslagen under lit. b. har mom. 5 till syftemål att åstad

-

51

komma den nödvändiggjorda öfverensstämmelsen med konferensförslagets art. 4,

medan mom. 6 skulle uptaga bestämmelserna i konferensförslagets artt. 9 och

10. Vid lit. a hafva komiterade utgått derifrån, att, så vida de tre länderna anses

böra inträda i den tilltänkta unionen, det icke kan Arara ändamålsenligt att

fatta inhemska märkens begrepp olika, alt efter som fråga är om stater, hvilka höra

till eller stå utanför unionen. Det har derför ansetts riktigast att under den angifna

förutsättningen ändra det inledande stycket och mom. 1 af lagförslagets § 14

så, att samma regel tillämpades för alla stater, med hvilka aftal om ömsesidigt

skydd träffas. Med de under lit. b uptagna förslag åter är förhållandet annorlunda.

Dessa mera genomgripande bestämmelser hafva komiterade trott sig

böra inskränka till att gälla blott för de stater, som äro medlemmar af unionen,

hvilket är angifvet genom det sätt, hvarpå dessa förslag äro fogade vid § 14,

enär der säges, att bestämmelserna i momm. 5 och 6 äro tillämpliga i förhållande

till de stater, som göra motsvarande medgifvande. Medan således de

öfriga delarna af § 14 skola tillämpas på en främmande stat, så snart det vilkor

upfylts, att denna stat medgifver ömsesidighet i skydd för varumärken, således

utan hänsyn till de särskilda bestämmelserna i dessa länders lagar, kunna momm.

5 och 6 icke tillämpas för en främmande stat, med mindre den i sin lagstiftning

har bestämmelser, som svara mot de, hvilka innehållas i omförmälda moment.

I afseende å mom. 5 bör ytterligare erinras, att när på grund af der uptagna

regel om företräde ett här i riket registreradt märke efter registrators åsigt bör

stå efter för ett senare till registrering anmäldt märke, deraf naturligtvis icke

följer, att först nämnda märke skall utstrykas af registratorn, utan endast att

det senare anmälda märket skalk registreras, oaktadt det är samma som eller

väsendtligen liknar det förut anmälda märket. Sedan beror det af det senare

registrerade märkets innehafvare att utverka det andra märkets utstrykning.

Komiterades förslag till ändringar i och tillägg till lagförslaget under förutsättning

af konferensförslagets fullständiga införande äro således följande:

a) Inledningen till § 14 och mom. 1 i denna § blifva så lydande:

Föreskrifterna i denna förordning kunna under förutsättning af ömsesidighet

af Konungen förklaras gälla för märke, som har sitt hemland i främmande

stat; dock att i sådant fall följande särskilda regler skola iakttagas i afseende å

varumärken, som registreras.

1. Ansökan skall åtföljas af bevis, att sökanden är undersåte eller bosatt

i den främmande staten eller der drifver sådan näring, som i § 1 omförmäles,

samt upfylt de vilkor som i den främmande staten fordras för att bereda skydd

åt varumärket.

b) Efter slutet af § 14 mom. 4 tillägges följande:

För stat, som gör motsvarande medgifvande, kan vidare bestämmas följande:

5. Har någon behörigen anmält varumärke i hemlandet och inom tre, eller,

om det är ett land utanför Europa, fyra månader derefter gjort ansökan om

märkets registrering här i riket, skall sådan ansökan i förhållande till andra ansökningar

anses så, som vore den skedd samtidigt med anmälan i hemlandet.

52

6. Tara, å hvilken namn, firma eller registrerat varumärke obehörigen

anbragts, eller som är försedd med oriktig upgift om dess ursprung från eu bestämd

ort tillika med en firma, som är updiktad eller begagnas för att vilseleda,

må icke införas till försäljning bär i riket, om förbud deremot begäres, i förre

fallet af namnets, firmans eller varumärkets innehafvare och i senare fallet af

någon, som på det upgifna stället tillverkar eller handlar med varor af samma

slag.

Sandefjord den 12 augusti 1882.

OSCAR ALMGREN. O. A. RA ÖRKE. TH. JOH. HEFTYE.

A. KLTJB1EN. C. P. RICARD. MORITZ RUBENSON.

Jörg. Selmer.

Komiténs sekreterare.

MOTIVER

TIL

DET AF DE SVENSK-NORSK-D ANSKE KOMMITTEREDE

UDARBEIDEDE

FÖRSLAG

TIL

LOV OM BE8KYTTBL8E FÖR VAREMTRKER

Efteråt det til Opnaaelse af större Överensstemmelse mellem Danmarks,

og Sverigs Handelslovgivning sigtende Arbeide, som paabegyndtes for nogle Aarrei!es IIvervsiden,

havde ledet til, åt der i Aaret 1880 var vedtaget Vexellove af samme Individ

for de tre Dager, antoges Tiden åt vsere kommen til åt gaa videre paa den

saaledes heldigt betraadte Bane. I den Anledning androg Chefen for det svenske

Justitsdepartement om, og erholdt ved Kgl. Resolution af 2den Juni 1881 den

svenske Regjerings Bemyndigelse til åt ssette sig i Förbindelse med Chefen for

Justitsdepartementet i Norge og Justitsministeren for Danmark for åt raadslaa

med dem om Ordningen af et Samarbete med det Formaal åt tilveiebringe Love

angaaende Handelsfirma og Prokura, samt angaaende Beskyttelse for Yaremserker

af samme Indhold i Sverig, Norge og Danmark. I de Skrivelser, som i Henhold

til den meddelte Bemyndigelse tilstilledes de norske og danske Myndigheder,

foreslog Chefen for det svenske Justitsdepartement, åt der fra ethvert af de tre

Riger skulde af Regjeringerne udnrevnes to Msend til åt udarbeide Förslag til Love

angaaende de ovennsevnte Dele af Handelslovgivningen. Dette Förslag modte fuldstaendig

Tilslutning i de to Riger. Som Folge heraf blev der ved omtrent ligelydende

Kgl. Resolutioner, nemlig af 6te August 1881 for Sverig, af 22de samme

Maaned for Danmark og af 3die September s. A. for Norge anordnet for hvert

Land en Kommission af 2 Medlemmer med den Opgave åt udarbeide Förslag til

Love angaaende Handelsfirma og Prokura samt angaaende Beskyttelse for Varemserker,

saa vidt muligt overensstemmende med de Lovforslag om de samme

iEmner, som samtidigt maatte blive udarbeidede af Kommissionerne i de 2 andre

Lande. Til Medlemmer af de 3 Kommissioner udnsevntes ved de anforte Resolutioner

for Sverig Sekretair ved Stockholms Stadsfuldmaegtige Dr. phil. Moritz

Rubenson og Grosserer Oscar Almgren, for Danmark Departementschef i

Justitsministeriet Christian Frederik Ricard og Hoiesteretsadvokat Anton Hjeronimus

Fritzsche Klubien, og för Norge Statsråd Dr. juris Ole Andreas Bachke

og Konsul Thomas Johannessen Heftye.

I Överensstemmelse med det dem overdragne Hverv og efter forudgaaende-De KommitteBrevvexling

mellem Justitsministrene traadte Kommissionsmedlemmerne for de

Riger förste Gång sammen i Christiania den 17de Oktober 1881, hvor da til Formand

valgtes Statsråd Bachke og til Naestformand Departementschef Ricard. Da

den Tid, de Kommitterede havde til deres Raadighed i denne Samling, var knapt tilmaalt,

besluttedes det hovedsaglig åt anvende den til den Del af Opgaven, som

angik saavidt muligt overensstemmende Love om Varemserker. Utkast til saadanne

1

2

Love udarbeidedes ogsaa i daglige Moder fra den 18de til den 27de Oktober. De 2

nseste Dage den 28de og 29de Oktober, anvendtes dels til Fastssettelse af de almindelige

Grundssetninger for Forslagene til Love om Firma og Proknra, dels til Årbeidet

paa Varemaerkeloven, med Hensyn til hvilken den endelige Redaktion af de sserskilte

Förslag vedtoges, dog saaledes, åt det forbeholdtes i fornodent Fald åt foretage

de iEndringer deri, som senere maatte vise sig önskelig^. Efteråt Beslutning

var taget om Maaden, hvorpaa Motiver til Varemterkeloven skulde udarbeides,

skiltes de Kommitterede den 29de Oktober. Det Förslag til Motiver, som i Henhold

til ovennaevnte Beslutning blev udarbeidet, samt de iEndringer i Varemaerkeloven,

som der er blevet Sporgsmaal om, foranledigede dels et den 16de og 17de

Januar 1882 i Christiania afholdt Mede af Delegerede, en fra hver Kommission,

dels Brevvexling mellem de Kommitterede. Efter åt saaledes Forslaget til Motiver

var blevet färdigt, samledes de Kommitterede i Sandefjord den 3die August, og

vedtoge, för Årbeidet paa Firmaloven fortsattes, i daglige Moder fra den nsevnte

Dag og til undertegnede Dato Motiverne til Lovtexten i deres endelige Skikkelse.

ScersMte, i Det Lovgivningsarbeide, der nu fremlaegges som Frugten af de Kommitteredes

Hovedsagen fggjjgg Overveielser, adskiller sig i udvortes Henseende fra de nye Vexellove for de

overensstem- #

mende Lov- 3 Lande deri, åt de enkelte Ländes Lovtexter indbyrdes ere mere uoverensstemtexfcf.

men(je, Denne Uoverensstemmelse er dog kun tilsyneladende. Vexellovenes

nsesten helt gjennemforte Identitet blev nemlig kun mulig derved, åt bele

Yexelprocessen udelukkedes fra Fsellesskabet. Paa den anden Side frembyde

de tre foreliggende Lovforslag ikke andre indbyrdes Forskjelligheder end saadanne,

som have deres Grund i Uoverensstemmelser i de enkelte Ländes konstitutionelle,

administrative eller processuelle Ret, eller i Nodvendigheden af åt

beskytte Retsforhold, som i det ene eller det andet Land ere opstaaede under den

nugjseldende Lovgivning. Med Hensyn til alle andre Dele af de fremlagte Lovforslag

har der hersket fuldkommen Samstemning mellem Kommissionsmedlemmerne,

saa åt Lovtexterne i disse Punkter slutte sig saa nser til hverandre, som Hensynet

til de forskjellige Sprog har kunnet tilstede. Lovforslagenes §§ 1—14 og 16 indeholde

saaledes nsesten uden IJndtagelse saadanne overensstemmende Bestemmelser,

medens de Bestemmelser, der af ovenanforte Grunde ikke have kunnet gjores enslydende,

for den aldeles overveiende Del have kunnet samles i § 15 og i de sidste

Paragrafer fra § 17 åt regne, samt for Sverigs Vedkommende tillige i en sserskilt

Promulgationsforordning og et Förslag til Forandringer i Straffeloven.

Fremmede Varemserkernes store Betydning i Samhandlen mellem Folkene, samt den

Loves ^gj.^ flyende Interesse, som hvevt enkelt Folk har i åt skaffe sig Yaremserke

Bestemmelser

“

om JEmnet. beskyttelse og til dette Giemed åt kjende Lovgivningen om dette iEmne i de

3

Lande, med hvilke det staar i Handelsförbindelse, i Förening med den nyere Tids

Bestrsebelser efter saavel paa dette som paa beslsegtede Lovgivningsomraader åt

udjsevne Uoverensstemmelserne og åt grundlsegge en international Ret, turde afgive

tilstrsekkelig Grund til åt indlede Motiveringen af det foreliggende Lovforslag med

en Fremstilling af Hovedtrsekkene i andre Ländes Varemserkelove.

Naar man undersoger, hvilken Retsvirkning der er blevet tillagt Mserkernes Grundlaget

• • /by*

Registrering i de forskjeilige Lande, saa finder man, åt Lovene angaaende Beskyt- Jm(zrlcere(te„.

telse for Fabriks- og Handelsmserker danne to Hovedgrupper, der adskille sig fra

hinanden deri, åt den til Märket knyttede Eneret i den ene Gruppe hviler paa den

förste Besiddelsestagelse, saa åt Anmeldelsen til Registrering hovedsaglig er en Maade,

hvorpaa Paastanden om denne Ret bliver almindelig kundgjort, medens Eneretten til

Märket i den anden Gruppe, bortset fra de Mserker, som have vseret i Brug for

Lovenes Udfaerdigelse, först opstaar ved Anmeldelsen til Varemaerkeregistret.

Denne Förskjul betegnes i den franske Retsvidenskab saaledes, åt i den ene Art af Love

„le dépöt de la marque est déclaratif de propreté11 og i den anden „attributif de propriété“.

Et Maerkes Anmeldelse til Registret og derpaa folgende Indregistrering indeholder

i forstnaevnte Tilfaelde kun et, indtil det Modsatte godtgjores, gjseldende (prima

facie) Bevis for, åt den, for hvis Regning Registreringen er sket, bar Eneret til åt

benytte Märket, medens derimod i det andet Tilfselde selve Anmeldelsen konstituerer

Retten til Märket. I Medför af flere Love i den förste Gruppe er dog

Registreringen den nodvendige Betingelse for, åt Mserkets Indehaver kan vsere berettiget

til åt anlaegge Sag om Eneretten til Mserkets Benyttelse og ingen af dem

tilsteder Indehaveren af et ikke registreret Maerke åt gjore Strafansvar gjseldende

i Henhold til Varemserkeloven mod den, som gjor Indgreb i hans Mserke. Blandt

de Love, som hvile paa den forstnsevnte Grundssetning, indtager den franske en

fremragende Plads. Til denne Lov slutte sig i den naevnte Henseende blandt andre

Italiens, Brasiliens, Belgiens, det schweizerske Förbunds og de forenede nordamerikanske

Staters Varemserkelove. Den vigtigste Lov i den anden Gruppe er

den tydske. Blandt de ovrige Love, som hare til samme Gruppe, maa nsevnes

den osterrigske, rumaenske, nederländske og den danske, En saeregen Stilling

mellem disse Grupper indtager, saaledes som nedenfor vil blive omtalt, den engelske

Varemserkelov.

I Förbindelse hermed skal den Bemaerkning gjores, åt det gjselder som Märkets

almindelig Regel i Varemaerkelovgivningen, åt Benyttelsen af Varemaerker er en

aldeles frivillig Sag. Dette er ikke til Hinder for, åt det i et Land undtagelsesvis Sag.

kan vsere gjort en eller flere Grupper af Nseringsdrivende til smidig Pligt åt benytte

Mmrker paa deres Varer til Opnaaelse af Giemed, som ligge udenfor Yaremserkelovgivningen.

Det er aabenbart, åt Varemserkerne fra Begyndeisen ere blevne til for åt Fabrik- og

angive, hvem der har tilvirket en Väte, og saaledes oprindelig kun bestod afaan

Fabrikmserker. I Tidens Lob er der imidlertid ogsaa opstaaet Handelsmserker, og

nuomstunder gives der neppe noget Land, der ikke anerkjender begge Arter af

4

Frankrig.

Marker. Åt imidlertid Handolsmaerkernes Optagelse i Varemserkelovene har gjort

det vanskeligt åt give HUmnet en konsekvent Behandling i Lovgivningen, er

oiensynligt.

Overensstemmende med den franske Yaremserkelov af 23de Juni 1857 kan

man til Varemserke benytte Navne, der have en frcmtrasdende Form, Benaevnelser,

Emblemer, Stempler, Prag, Vignetter, Bogstaver, Tal m. m., og i Almindelighed

enhver Betegnelse, som egner sig til åt maerke Fabrikprodukter, derunder

indbefattet Jordbrugsprodukter, eller Handelsvarer. For åt man for Domstolene

skal kunne gjere Paastand paa Eneret til et Marke, maa man til

Handelsdomstolen for det Sted, hvor vedkommende Naringsdrivende har Bopal,

have indleveret to Exemplarer af Märket. Den herpaa begrundede Ret gjalder

dog ikke liden Förnyelse langer end 15 Aar og derefter ligesaa lång Tid efter

hver Förnyelse. Dens Opretholdelse er, som ovenfor bemarket, betinget af, åt det

anmeldte Marke ikke tidligere er blevet benyttet af nogen anden. Det staar nemlig

den, der kan godtgjore åt have en saadan aldre Ret til Märket, frit for ved Sogsmaal

og overensstemmende med de almindelige civilretlige Regler åt faa sig tilkjendt

Skadeserstatning for uredelig Konkurrence (concurrence déloyale), og, saasnart

han lader Märket registrera, tillige åt faa kriminelt Ansvar paalagt. Fremmede,

som fra et Sted i Frankrig drive Industri- eller Handelsnaring, nyde med Hensyn

til denne deres Nseringsdrifts Frembringelser de i Varemarkeloven omhandlede

Rettigheder mod åt opfylde de foreskrevne Formaliteter. Det Samme gjalder med

Hensyn tilYarer, som hidrore fra en Näring, som en Franskmand eller en Fremmed

drive paa et Sted udenfor Frankrig i et Land, med hvilket gjensidig Beskyttelse

for Varemserker er betinget. I sidstnsevnte Tilfaelde skal Anmeldelsen ske til

Seinedepartementets Handelsdomstol. Den franske Lov föreskriver Sträf for åt

eftergjere eller benytte et eftergjort Maerke, for i bedragerisk Hensigt åt sjette

andres Maerke paa egne Varer eller vidende åt sselge eller falholde Varer, som

ere forsynede med eftergjorte eller i bedragerisk Hensigt paasatte Markör, for

svigagtigt åt efterligne et Mserke, saa åt en Kjober derved kan blive bedraget,

eller åt benytte et saadant efterlignet Mserke, for åt brage et Maerke, der er forsynet

med Opgivelser, ved hvilke Kjeberen kan faa en urigtig Forestilling om

Varens Natur, samt for vidende åt sselge eller falholde Varer med Mserker af

sidstnsevnte Art. Straffene ere for de betydeligere Förseelser Beder fra 50—

3,000 francs (36—2,160 Kr.) i Förbindelse med Faengsel fra 3 Maaneder til 3 Aar,

samt for de mindre Förseelser Beder fra 50 til 2,000 francs (36—1,440 Er.) i

Förbindelse med Fsengsel fra 1 Maaned til 1 Aar. I Gjentagelsestilfselde fordobles

Straffen. I Förbindelse med Straffen kan der idemmes Tab af visse borgerlige

Rettigheder for en bestemt Tid. Dommen kan ogsaa fastssette, åt den skal

opslaas paa et opgivet Sted og indrykkes i visse Blade, alt paa den Demtes

Bekostning. Fremdeles kan Dommen, selv naar Strafansvar ikke paalsegges, gaa

ud paa, åt Varerne og de Redskaber, som ere benyttede til Förseelsens Udforelse,

skulle vaere forbrudte og tilfalde den Paatalende, liden åt dette skal have Indfly

-

5

delse paa den Skadeserstatning, som ifrigt kan tilkomme ham. Under alle Omstsendigheder

skulle de ulovlige Mserker tilintetgjeres. Fremmede Frembringelser,

som ere forsynede med en i Frankrig bosat Fabrikants Mserke eller Navn eller

med Navnet paa eller Stedet (le lieu) for en fransk Fabrik, maa ikke indferes eller

oplaegges i eller fieres gjennem Frankrig, og kunne ved offentlig Föranstaltning

lsegges under Beslag af Domstolene og erklseres for forbrudte.

Af Indholdet afen supplerende Anordning af 26de Juli 1858 fremhaeves, åt Registreringen

sker i den Orden, tivoli Anmeldelserne ere indkomne, åt der i Registret

sker Antegnelse af Dagen og Klokkeslettet for Anmeldelsen, Yaremserkeeierens og

hans Fuldmsegtigs Navn, samt Ferstnsevntes Naeringsvei og Bopsel tilligemed Angivelse

af den Gren af Nalringen, i hvilken han agter åt benytte Masrket, samt

åt det ene af de afleverede Exemplarer af Märket indsendes til en Centralsamling.

Sluttelig skal det fremhaeves, åt i Benböld lil en Lov af 26de November

1873 har Eieren af et i Frankrig registreret Varemserke Ret til paa visse Vilkaar

åt faae sit Mserkes iEgthed bekrseftet ved et af en offentlig Myndighed paasat

S tern pel.

Ifelge Italiens Varemserkelov, udfserdiget den 30te August 1868, skal, bortset

fra Dyr og mindre Gjenstande, hvis Mserke kan bestaa i et Bogstav eller et

andet Tegn, Gjenstandens Tilvirknings- eller Forhandlingssted vsere angivet i Mjellhet,

saa åt man deraf kan faa Oplysning om den Nseringsdrivende, vsere sig et

Personfirma eller et Realfirma, for hvis Varer Mserket benyttes. Varemserkeeierens

Navnetegning eller hans paa en holdbar Maade anbragte Navnestempel udgjer

et gyldigt Mserke. Anmeldelsen om Märket sker hos den stedlige Myndighed

og skal ledsages af to Exemplarer med Beskrivelse, samt med Opgivelse af, hvorvidt

det er et Fabrik- eller et Handelsmserke, og hvilken Art af Varer det er

bestemt for. Dokumenterne sendes til en Centralmyndighed, som, naar der ikke

er noget til Hinder for Registreringen, ivserkssetter den, uden åt dog den stedfundne

Prevelse indeholder nogen Sikkerhed for Mserkets Gyldighed. Meddelelse om Registreringen

indferes i den officielle Tidende. Beskyttelsen regnes fra Anmeldelsestiden.

En Förnyelse af Registreringen er ikke foreskreven. En ny Eier af den

Nsering, for hvilken Registreringen er sket, skal, hvis han vil beholde Mserket,

uopholdelig gjere Anmeldelse derom, selv om han er den tidligere Eiers Arving.

Med Hensyn til Retten til Varemserkebeskyttelse for udenlandske Yarer gjselder

den Regel, åt Mserket, hvis det er gyldigt i Hjemlandet, beskyttes, naar de for

Italienere foreskrevne Formaliteter ere opfyldte. En for Italien sserlig Bestemmelse

er den, som forbyder en Handlende uden Tilvirkerens Samtykke åt borttage

Fabrikmserket af en Vare. Et Mserkes Eftergjerelse kan paatales uden Anmeldelse

af den Forurettede. For Overtrsedelse af Varemserkeloven kan Straffen ikke

overstige Beder, förste Gång hoist 2,000 Lire (1,440 Kr.) og i Gjentagelsestilfselde

hoist 4,000 Lire (2,880 Kr.).

Brasilien har en Yaremserkelov af 23de Oktober 1875, som i flere Retninger

Italien.

Brasilien,

6

Belgien,

Schweiz.

frembyder Lighed med den franske, men har ikke Hensyn til Landbrugsprodukter,

föreskriver Registreringens Kundgjerelse i den officielle Tidende, forbyder Registrering

af Bogstaver alene eller af Tal alene, fordrer Anmeldelse om Nseringens

Övergång til en ny Bier, som vil beholde det dertil knyttede Maerke, og har

lavere Sträf end den franske Lov.

Den belgiske Lov om Fabrik- og Handelsmserker af lste April 1879 slutter

sig naer til den franske. I Modsaetning til sit Forbillede föreskriver den dog, åt

Meerkerne inden en vis Tid efter Registreringen skulle aftrykkes i en for hele

Landet faelles Tidende. For åt muliggjere dette og til Oprettelse i Bryssel af

en for hele Landet faelles Samling af Maerker skal der med Anmeldelsen felge tre

Afbildninger af Maerket med tilherende Type. Andre vigtige Uoverensstemmelser

med den fianske Lov ere endvidere, åt den belgiske Lov ikke begraendser Registreringens

Gyldighed til visse Aar, og åt den föreskriver, åt Retten til Varemserket

ikke kan gaa over paa en ny Eier uden i Förbindelse med den Forretning,

for hvis Varer det benyttes. Overdragelse i Eierens levende Live skal registreres

og har ikke nogen Virkning i Forhold til Trediemand, för Anmeldelse derom er

sket. Regjeringen kan bemyndige til fremmede Maerkers Registrering ved de

belgiske Konsulater i Udlandet. Den belgiske Lov fastssetter i Almindelighed

lavere Sträf end den franske og tillader åt anvende enten Fängsel eller Bnder,

hvorhos der gives Regler for Bedemmelsen af Delagtighed i Overtraedelser af

Loven.

Nsermere Forskrifter for Gjennemfarelsen af den belgiske Lov ere givne ved

en kgl. Anordning af 7de samt ved Indenrigs- og Finantsministrenes Cirkulaerer

af 8de Juli 1879.

Det schweizerske Förbund har eu Varemrerkelov af 19de December 1879, som

i en Del Bestemmelser adskiller sig fra Frankrigs. Af dens Bestettimelser fremliaeves

felgende. Som Manke anerkjendes ikke et Firmas Begyndelsesbogstaver; dog

skal, efter en af Forbundsraadet den 4de Januar 1881 given Förskrift, denne Bestemmelse

förstaas saaledes, åt der ikke derved sigtes til Personnavne, som Anmelderen

af Märket er berettiget til åt bruge. Ei heller beskyttes Maerker, som udelukkende

bestaa af Tal, Ord eller Bogstaver, selv om de feies til et Firma eller en

Betegnelse, som benyttes i Stedet for et saadant. I Henhold til ovennaevnte Förskrift,

finder der Beskyttelse Sted, naar Tallene, Bogstaverne eller Ordene ved Förstling

eller en ejendoinmelig Form ere lette åt adskille fra ssedvanlige. Fra Beskyttelse

undtages udtrykkeligt Betegnelser, som stride mod gode Sseder, samt et i et

Mierke forekommende offentligt Vaaben. Ligbeden med et aeldre Maerke er

ikke til Hinder for Beskyttelsen af et nyt Maerke, for saa vidt dette har Hensyn

til Varer af en ganske anden Slags end det aeldre Maerke, eller Ligheden

blot straekker sig til visse Bele, medens Maerkerne i deres Helhed ikke give

Anledning til Förvexling. Saafremt Flere samtidigt anmelde samme Maerke,

udfordres der til Registrering, åt en af dem ved endelig Dom godtgjer sin Ret

til Maerket, eller åt de andre frafalde deres Begjaering, Anmeldelsen for hele

7

Riget sker hos en Centralmyndighed i Bern. Hvis denne Myndighed skulde Ande,

åt et anmeldt Mserke ikke vsesentlig adskiller sig fra et heldre, underrettes Anmelderen

herom under Haanden, men hvis han fastholder sin Begjsering om Registrering,

skal denne ske, dog paa hans eget Ansvar. I Tilfselde af de andre ovenfor

angivne Urigtigheder nsegtes Registreringen. Med Hensyn til Aflevering af Type,

Mserkets Olfentliggjerelse og Overdragelse deraf gjselde de samme Regler som

i Belgien. Registreringen af Mserker, der til b ore Nseringer, som drives i TJdlandet,

er betinget dels af Overenskomst med det fremmede Land om gjensidig Beskyttelse,

dels af Bevis for, åt Mserket dersteds er beskyttet. Tiden for Anmeldelsens

Förnyelse er fastsat til 15 Aar, dog åt Retten til Mserket fortabes, hvis den ikke

udeves i tre umiddelbart paa hinanden folgende Aar. Formuleringen af Overtrsedelsestilfseldene

er noget forskjellig, og Straffen er mildere end efter den franske

Lov, hovedsaglig dermed, åt Fsengsel og Beder ikke anvendes samtidigt.

Efteråt Varemserker tidligere kun havde nydt Beskyttelse i de forenede nord- De. forenede

amerikanske Stater under common larv, under hvilken det retlige Begreh om Vare-jcaZlce”sutter.

mserker har uddannet sig, blev der ved en Unionslov af 8de Juli 1870 aabnet

Adgang til Registrering af saadanne og ved en Unionslov af 1875 fastsat

saer 1 ige Straffe for Indgreb i Varemserkeretten. Ved Siden heraf blev der ved

en Lov af 18de Juni 1874 aabnet en sirlig Adgang til Registrering af saakaldte

prints and labels, hvorved vistnok förstaas saadanne figurative Mserker og Etiketter,

der ere bestemte til åt ssettes paa Varer og derför ikke menes åt burde henfores

under Beskyttelsen for Kunstvserker, medens de paa den anden Side ikke dsekkes

af det Begreb om Varemserker, som common law har uddannet. De to förste

Love, som omhandlede alle Varemserker, baade for den indenlandske og den udenlandske

Handel, ere nu ophsevede, da det havde vist sig, åt Kongressen ved deres

Udfserdigelsc havde overskredet sin Kompetence. Liden for Grsendserne af denne

har Kongressen derimod under 3die Marts 1881 vedtaget en Lov om Registrering

af egentlige Varemserker, men kun forsaavidt disse anvendes i Samhandlen med

fremmede Folk og Indianerstammer. Denne Lov, ved Siden af hvilken Loven af

1874 om prints og labels endnu gjselder, hviler ligesom den tidligere af 1870

paa den Grundssetning, åt Registreringen ikke er Grundvolden for Eneretten til

Mserkets Benyttelse, idet det skal opgives, hvor lsenge Mserket har vseret brugt,

samt åt Registreringen, indtil Modbevis fores (prima facie), skal vsere Bevis for

Retten til Mserket. Forevrigt bemserkes, åt Anmeldelsen og Registreringen sker

hos en Centralmyndighed, åt ved Anmeldelsen baade Vareklassen skal opgives

og en noiagtig Beskrivelse indleveres af de Varer i Klassen, for hvilke

Mserket agtes eller er blevet henyttet, åt Anmeldelsen skal vsere ledsaget af en

under Ed afgiven Försäkring om, åt Anmelderen har Ret til Mserkets Benyttelse,

saa åt ingen anden er berettiget til åt benytte samme eller et vsesentlig lignende

Mserke for den Klasse af Varer, for hvilken Registreringen soges, åt Navne uden

noget Tillseg ikke anerkjendes som Mserker, åt Registreringen gjeres afhsengig af

en forudgaaet Provelsc af Registreringsmyndigheden, hvorved ogsaa Lighed med et

8

Tydskland.

tidligere for en anden registreret Mserke kommer i Betragtning, åt Registreringen

for de egentlige Yaremserker gjselder i 30 Aar, og kan i Debet af det sidste Halvaar

fornyes yderligere for 30 Aar — for prints og labels er Tiden 28 Aar

samt åt det er overladt Registreringsmyndigheden åt foreskrive Regler for Anmeldelser

om Mserkets Overdragelse.

Den tydske Lov om Varemserkebeskyttelse af 30te November 1874 indeholder,

förliden den ovenfor angivne Grundssetning om Varemserkerettens Stiftelse ved

Registreringen, felgende Hovedbestemmelser. Varemserker maa ikke indregistreres

for Andre end saadanne, hvis Firma er indfert i Handelsregistret, hvoraf folger,

åt Yaremserker ikke kunne haves af andre Nseringsdrivende end dem, som den

tydske Handelslov bensevner som Kjobmsend, folgelig ikke af Haandvserkere, Landbrugere

og dem, som kun drive Smaahandel. Anmeldelsen om Varemserket skal,

ledsaget af en tydelig Afbildning af Mserket samt af en Angivelse af, paa hvilken

Art af Yarer Mserket skal benyttes, indleveres til vedkommende Domstol til Indtegning

i Handelsregistret paa det Sted, hvor den Nseringsdrivende hovedsaglig

driver sin Forretning. Bortset fra nogle i den seldre Lovgivning hjemlede Mserker,

skal Registrering nsegtes Mserker, som udelukkenae bestaa af Tal, Bogstaver eller

Ord, eller som indeholde offentlige Vaaben eller Frerastillinger, der vsekke Förargelse.

Registreringen sker for Anmelderens Firma. Tiden for Anmeldelsen antegnes

saavel ved den förste Registrering som ogsaa, naar ny Registrering skal Ande Sted

paa Grund af Hovedforretningens Flytning. Varemserker udslettes af Registret

saavel paa Firmaindehaverens Begjsering som uden en saadan, naar Firmaet udslettes

af Handelsregistret eller forandres, uden åt der sker Anmeldelse om Varemserkets

Bibeholdelse, naar 10 Aar ere forlobne liden en saadan ny Anmeldelse,

samt naar Registreringen burde have vseret nsegtet paa Grund af Mserkets ovenangivne

Beskaffenhed. Registrering og Udslettelse kundgjores i „Deutscher ReichsAnzeiger“.

Anmeldelse af Varemserker, som indeholde Bogstaver eller Ord, kan

ikke forhindre Nogen i til Mserke for sine Vara- åt benytte sit Navn eller Firma

selv i forkortet Skikkelse. Ikke heller kan Nogen ved Anmeldelse erhverve Ret

til et Varemserke, som forud har vseret frit benyttet af alle eller nogle Klasser af

Nseringsdrivende, eller hvis Registrering ikke er tilladt. Anmelderen er, naar

Paastand derom fremssettes af den, hvis Ret derved berores, forpligtet til åt lade

et saadant Mserke udslette. En indenlandsk Varetilvirker eller Handlande er, naar

Nogen til Betegnelse af Vara- benytter hans beskyttede Mserke eller hans Navn

eller Firma, eller sselger eller falkolder saaledes mserkede Varer, berettiget til åt

reise Sag mod den Paagjseldende til Erhvervelse af et Förbud mod saadant Indgreb

i Varemserkeretten. Den et Mserke ved Registreringen, samt Navnet og Firmaet

tillagte Beskyttelse indbefatter Ret til åt forhindre andre i åt benytte samme

Mserke, Navn eller Firma med saadanne Forandringer, som ikke bemserkes uden

Anvendelse af sserlig Opmserksomhed. Den, som forssetlig og uberettiget til Varers

Betegnelse anvender et beskyttet Varemserke eller en indenlandsk Producents eller

Handlendes Navn eller Firma, eller sselger eller falholder saaledes mserkede Varer,

9

straffes, naar den Forurettede andrager derom, med Boder fra 150 til 3,000 Mark

(c. 133—2,666 Kr.) eller Faengsel indtil 6 Maaneder, og er forpligtet til åt erstatte

Skaden. Denne Erstatning kan paa den Forurettedes Begjaering forandres til en

denne tilfaldende Bod (Busse) paa hoist 5,000 Mark (c. 4,444 Kr.). Hvorvidt

Skade er sket og hvor hult den skal anssettes, afgjer Domstolen efter sit paa en

Bedommelse af samtlige Omstaendigheder grundede Skjen. Naar Tiltalte faeldes,

skal det paa den Forurettedes Begjaering udtales i Dommen, åt det ulovlige Maerke

skal udslettes af alle de Vara-, som findes i Domfaeldtes Besiddelse, og, hvis dette

ikke kan ske paa anden Maade, åt Varerne eller deres Emballage skulle

tilintetgjores. Den Forurettede skal ogsaa kjendes berettiget til paa den

Maade og indenfor den Tidsgraendse, som Dommen fastsaetter, åt lade

denne offentliggjore paa Domfaeldtes Bekostning. Hvad angaar saadanne Naeringsdrivendes

Varemaerker, der ikke drive deres Forretning fra et Sted i Tydskland,

samt udenlandske Producenters og Handlendes Navn eller Firma, kommer,

forsaavidt Naeringen drives i en Stat, i hvilken tydske Varemaerker, Navne og

Firmaer i Benböld til Bekjendtgjorelse i „Reichs-Gesetzblatt“ nyder Beskyttelse,

den tydske Lov til Anvendelse, dog med de saerlige Regler med Hensyn til Varemaerker,

åt Anmeldelsen skal ske til Handelsretten i Leipzig og ledsages dels

af en Erklaering om, åt Anmelderen vedtager den naevnte Domstol som Vaernetbing

i Sager, der reises i Henhold til ommeldte Lov, dels af Bevis for, åt de i den

fremmede Stat foreskrevne Betingelser for Varemaerkebeskyttelsen ere opfyldte.

En saadan Anmeldelse begrunder ikke Ret for Maerket til Beskyttelse i laengere

Tid eller i större Omfång, end i det fremmede Land.

•Osterrigs Varemaerkelov, som er dateret den 7de December 1858, er forskjellig Osterrig.

fra den tydske i flere Henseender, af bvilke navnlig folgende turde fortjene åt

fremhaeves. Naeringsdrivende (Gewerbetreibende) i Almindelighed kunne erhverve

Ret til Varemaerke. Varens Art behover ikke åt angives ved Anmeldelsen, men

kun den Naering, i hvilken Maerket skal bruges. I Overensstemmelse hermed fastsaetter

Loven, åt den ved Registreringen vundne Ret til et Manke kun förhindra

andre Naeringsdrivende i åt benytte samme Maerke for den Art af Vara, som

henhere under Maerkeeierens Naering. Det bestemmes udtrykkeligt, åt Indleveringstiden

er afgjorende med Hensyn til Forrettigheden, hvad enten det samme

Maerke eller vaesentlig lignende Maerker ere blevne anmeldte paa samme eller forskjellige

Steder. Retten til Maerket folger med Forretningen, saa åt den ophorer

eller skifter Eier med denne; dog skal, naar der ikke er Sporgsmaal om

Enke, mindreaarig Arving, Dödsbo eller et Konkursbo, den nye Eier inden

3 Maaneder lade Maerket registrera under Ansvar af ellers åt miste Retten

til Märket. I Tilfselde af Maerkets Eftergjorelse skal Skadeserstatningssporgsmaalet

bedemmes efter den almindelige Lovgivning. Ogsaa Straffesagen afgjores

efter den almindelige Lovgivning, men som Tillaeg til den deri fastsatte Sträf

bliver dog den Skyldige i Henhold til Varemaerkeloven åt anse med Boder (Geldbusse)

paa 25—500 Gylden (c. 45—890 Kr.). I Gjentagelsestilfaelde kunne Hoderne

2

10

fordobles og i visse Tilfselde endog Sträf af Fsengsel idommes. Boderne

kunne ogsaa under visse Omstsendigheder forandres til Fsengsel. Stridigheder om

Forret til et Varemaerke samt Spergsmaalet om Anvendelse af Strafansvar i Henhold

til Varemserkeloven afgjores af administrative Myndigheder med den ovenanferte

Undtagelse med Hensyn til Skadeserstatning. Det tilkommer Sagkyndige

åt konstatere Indgreb i Yaremserkeretten og åt bestemme, hvorvidt

et Mserke ligner et andet. Den af de Sagkyndige trufne Afgjerelse er i

Almindeligbed endelig.

Rumänien. Bumsenien har den 27/ib April 1879 faaet en Lov om Fabrik- og Handelsmserker,

der ganske vist har adopteret den ovenfor angivne tydske Grundssetning

for Beskyttelsesrettens Grundlag, men i andre Henseender i endnu hoiere Grad

end den belgiske ligner den franske Lov af 1857. Blandt de faa Uoverensstemmelser

mserkes folgende Bestemmelser i den rumsenske Lov, åt den ikke anerkjender

som Varemserker Bogstaver eller Monogrammer ligesaalidt som Statens eller Kommuners

Vaaben, der almindeligt bruges paa Yarer, åt Retten til et Mserke ophorer

paa samme Tid som den Forretning, hvortil det horer, samt åt Märket kan överdrages,

dog åt den nye Indehaver, for åt bevare Retten til Märket, inden 3 Maaneder

skal lade det registrere paa sit Navn.

Nederiandene. Nederlandenes Lov om Handels- og Fabrikmserker af 25de Mai 1880 stemmer

med den osterrigske med Hensyn til, hvilke Personer der ere berettigede til åt erhverve

Varemserkeret, med den tydske i Regien om, åt Varens Art skal opgives,

og med begge de nsevnte Love i Forbudet mod Registrering af blötte Tal, Bogstaver

eller Ord, dog med den udtrykkelige Tilfeielse, åt Forbudet kun gjselder

saadanne i ssedvanlig Form. Ligeledes forbyder den nederländske Lov Registrering

af offentliga Vaaben og Fremstillinger, der vsekke Förargelse, hvorhos den föreskriver

Lokalregistrering. En eiendommelig Bestemmelse for Nederiandene, som dog

nsermer sig til hvad der gjselder i England, er den processuelle Fremgangsmaade,

som gaar forud for Registreringen. Naar den stedlige Myndighed har

modtaget en Anmeldelse om et nyt Mserke med de dertil horende Angivelser og

företaget de foreskrevne Noteringer desangaaende, skal Hemlig denne Myndighed

inden tre Båge indsende et Exemplar af Aktstykkerne til Justitsdepartementet,

som inden en fastsat Tid lader Beskrivelsen, og, hvis en Type er fulgt med

Anmeldelsen, et Aftryk af Maerket samt Opgivelserne om Varens Art indrykke i

den officielle Tidende. Anmelderen paahviler det derhos senest otte Dage efter

Anmeldelsens Indgivelse åt indrykke en lignende Bekjendtgjorelse i et af Stedets

Blade. luden sex Maaneder fra Kundgjorelsen i den officielle Tidende åt regne

staar det aabent for Enhver, som for samme Slags Varer forud har faaet registrerat

eller anmeldt Registrering af et Mserke, der er ligt med eller ligner det kundgjorte,

ved Domstolen paa det Sted, hvor Anmeldelsen er indgivet, eller for Anklagemyndigheden,

saafremt denne Under, åt det ovennsevnte Förbud er overtraadt,

åt andrage paa en Kjendelse af Domstolen for, åt Registreringen ikke

maa Ande Sted. Efteråt der er givet Anmelderen Leilighed til åt yttre sig,

11

afsiger Domstolen sin Kjendelse. Denne Kjendelse kan inden en Maaned indbringes

for Kassationsretten, men ikke paaankes paa anden Maade. Fremkommer

der ikke inden de nsevnte sex Mäaneder noget Andragende om Förbud

mod Registreringen, eller er det kommet til en endelig Afgjorelse af, åt et

saadant Andragende ikke bor t.ages til Folge, skal Registreringen paa Anmelderens

Begjsering ske ved den stedlige Myndighed, og denne Registrering meddeles Justitsdepartementet

til Notering sammesteds og til Kundgjerelse i den officielle

Tidende. För denne Kundgjerelse har Registreringen ingen Gyldighed i Forhold

til Trediemand, men Varemserkerettens Begyndelse regnes senare fra den förste

Anmeldelses Tid. Registreringen gjselder i 15 Aar og kan fornyes for 15 Aar ad

Gången. Förnyelsen skal offentliggjeres ligesom den furste Registrering. Forbryderisk

Indgreb i en andens Varemserkeret straffes med Fängsel fra 8 Dage til

3 Maaneder og Beder fra 25 til 600 Gylden (c. 38—900 Kr.) saaledes, åt saavel

hver enkelt af disse Straffe som begge tilsammen kunne anvendes. I Tilfafide af

Gjentagelse inden fem Aar stiger Maximum af Straffene til det Dobbelte. Med

Hensyn til Dommens Oflfentliggjerelse og Tilintetgjerelse af det ulovlige Mserke

gjselde omtrent de samme Regler som i den tydske Lov; dog skulle de med

Mserket forsynede Varer, som tilhere Domfseldte, altid erklseres for forbrudte.

De to ovenfor S. 3 angivne Hovedgrundssetninger ere blevne medierede Storbritanien.

i den engelske Varemserkelovgivning. Hovedloven (the Trade Marks Registration

Act) af 13de August 1875 (38 og 39 Victoria, ch. 91.) fastssetter nemlig

paa den ene Side, åt Registreringen, indtil det Modsatte bevises (prima facie),

skal danne Bevis for Indehaverens udelukkende Ret til Mserket, og paa den anden

Side, åt Registreringen efter 5 Aars Forleb har til Felge, åt det ikke tilstedes åt

före Bevis mod den ved Registreringen vundne Ret. Som Varemserker anerkjendes

Navne og Firmaer, der have en fremtrsedende eiendommelig Form, Navnetegninger

eller Gjengivelser deraf, Emblemer (device), Tegn o. s. v., alt med eller

uden Tillseg af Bogstaver, Ord eller Tal, altsaa ikke de tre sidstnsevnte Slags

alene. Registreringen floder Sted hos en Centralmyndighed, Ethvort Mserke skal

registrera for en, men kan registreres for flere af de ad administrativ Vei fastsatte

Vareklasser. Naar ikke det Modsatte er blevet fastsat ved Dom, skal Registreringen

nsegtes, forsaavidt det samme eller et lignende Mserke befindes tidligere

åt vsere registreret i den paagjseldende Klasse. Spergsmaalet om saadan

Nsegtelses Berettigelse saavelsom Spergsmaal om Forret til et Mserke afgjeres af

Domstolene. Fremdeles skal Registrering nsegtes Fremstillinger, der vsekke Förargelse,

samt saadanne Ord i et Varemserke, som ikke kunne blive Gjenstand

for Eneret, enten fordi de kunne vildlede eller af andre Grunde. Et registreret

Varemserke kan ikke överdrages uden i Förbindelse med den Forretning, for hvilken

det benyttes. Overdragelsen skal anmeldes til Registret.

Ved sserlige Forskrifter (rules), der ere givne i Kraft af den nsevnte Lov, er

blandt andet felgende fastsat: Anmeldelsen skal opgive de Klasser, i hvilke Registreringen

enskes, samt de Varer indenfor Klassen, for hvilke Mserket er bestemt.

12

Anmeldelsen skal ledsages af en Erklsering om, åt Anmelderen efter sin Overbevisning

er lovligt berettiget til åt brage Märket. Registrator skal tilstille Anmelderen

Underretning om Anmeldelsens Modtagelse og opfordre ham til paa en naermere

opgiven Maade åt lade en Meddelelse om Anmeldelsen indrykke i den officielle

Registreringstidende samt lade Märket aftrykke deri for åt give dem, hvis Ret

kunde blive berört åt Registreringen, Leilighed til åt fremkomme med Indsigelse

mod samme. Saadan Indsigelse, der skal ske skriftlig, skal i to Exemplarer indleveres

til Registrator, hvorefter det ene tilstilles Anmelderen med Opfordring til

åt erklsere sig derover inden en fastsat Frist. Oversidder han denne, betragtes

han som havende frafaldet Registreringen. Indkommer derimod Erklseringen, opfordres

den anden Part til åt stille Sikkerhed til et opgivet Belob. Sker dette

ikke inden 14 Page, betragtes han som havende frafaldet sin Indsigelse. Naar

3 Maaneder ere forlobne efter den förste Bekjendtgjorelse i Registreringstidenden,

registreres Mserket i den eller de Vareklasser, i hvilke Registrator

Under Anmelderen berettiget til åt faae Registrering. Er der flere Anmeldere

med Hensyn til det samme Mserke eller vsesentlig ens M.ether for de samme

Varer eller for Varer indenfor samme Klasse, beror det paa Registrator, om

han vil registrere alle eller nogle, ubetinget eller paa Betingelse af, åt de

underkastes de iEndringer, han föreskriver, eller paa andre Betingelser, eller

om han vil henvise Anmelderne til Domstolene; dog maa, som ovenfor anfört,

et Manke aldrig uden foregaaende Dom registreres i en Klasse, hvori et vsesentlig

lignende Mserke tidligere er registrerat. Naar en Vare anses som henhorende til

to eller flere Klasser, og der for denne Vare er blevet registrerat et Mserke i en

Klasse, maa der ikke uden efter foregaaende Dom registreres et vsesentlig lignende

Mserke i en anden Klasse for en anden Person med Hensyn til samme Slags eller

lignende Varer. Retten til et registrerat Mserke regnes fra Anmeldelsens Indleveringstid.

Anmelderen skal underrettes om den stedfundne Registrering. Angaaende

Registrering af overdragne Mserker, er der blevet fastsat sserlige Regler, blandt

hvilke mserkes den, åt naar Flere, til hvem enkelte Delo af en Forretning ere

blevne overdragne, begjsere åt faa det tindrande Mserke överdraget til sig, maa en

saadan Registrering af det samme Mserke for flere Personer ikke indrommes, medmindre

de nye Eiere derom ere enige. Er saadan Enighed ikke til Stede, maa

Registreringen ikke ske for nogen af dem uden foregaaende Dom. Registreringen

gjselder ikke uden Förnyelse lsengere end 14 Aar, med en Respittidaf3 Maaneder.

To til tre Maaneder for de 14 Aars Udlob skal Registrator erindre Indehaveren

om Forfaldstiden, og, naar der kun mangler en Maaned, uden åt Förnyelse er sket,

skal han sende en yderligere Paamindelse. Et Varemserke, som efter de 3 Respitmaaneders

Forlob er blevet udslettet af Registret, kan paany indfores deri, hvis

noget Medlem af Registreringsmyndigheden finder det billigt. I fem Aar efter et

Mserkes Udslettelse behandles Sporgmaalet om Registrering af et lignende

Mserke som om det forstnsevnte Mserke ikke var udslettet. Efter Forlobet af 5

A ar efter et Varemserkes Registrering kunne Domstolene efter Paastand af den,

13

som har retlig Interesse deri, bestemme, åt Märket skal udslettes, fordi det ikke

er blevet brugt i den Forretning, for bvis Yarer det blev registreret. I Henhold

til Dom kunne mindre vaesentlige Dele af et Maerke aendres eller et Maerke rettes,

og hvis Registrator finder det hensigtsmaessigt, kan det meddeles Otfentligheden,

åt saadant har fundet Sted. Der kan reises Indsigelser mod et Varemaerkes Förändring

og Overdragelse, og om saadanne skal Anmelderen underrettes. Registrator

kan fordre Sikkerhedsstillelse af den, som bar reist Indsigelsen, og, hvis han finder

det hensigtsmaessigt, henvise Parterne til Domstolene. Der er Offert 50 Vareklasser.

De Grundsaetninger, som ere hlevne fulgte ved Klassefordelingen, ville

blive bererte i den specielle Motivering af de Kommitteredes Förslag.

Straffene for ulovlig Benyttelse af Yaremaerker ere fastsatte i en Lov (the

Merchandise Marks Act) af 7de August 1862 (25. og 26. Victoria ch. 88). Straffene

bestaa i Faengsel eller Beder, kumulativt eller alternativt.

Den danske Lov om Beskyttelse for Varemaerker af 2den Juli 1880 bar saa- Danmark.

vel i Hänseende til Grundlaget for Varemaerkebeskyttelsen som til de fleste Enkeltheder

sluttet sig til den tydske Lov. Som saerlige Eiendommeligheder for den

nugjaeldende danske Lovgivning paa dette Omraade skal i denne Sammenhaeng kun

fremhaeves, åt Registreringen er central, åt Maerkebeskyttelsen er generel, det vil

sige, åt et registreret Maerke omfatter alle Arter af Varer, åt et Maerke ikke, uden

åt rette Yedkommendes Tilladelse godtgjnres åt vaere meddelt, maa indeholde

Navnet paa en anden fast Eiendom end den, som er Tilvirkningssted for de af

Anmelderen tilvirkede Varer, samt åt Registreringen og Beslutningen om dens

Ophaevelse kundgjeres saavel i den almindelige Tidende for retslige Bekjendtgjorelser

som i en sserskilt Registreringstidende, i hvilken sidste en Afbildning

af Mserkerne indrykkes, naar deres Registrering offentliggjores.

Norge og Sverig here til de faa Lande, som savne saerlige Love angaaende

Registrering af Varemaerker.

I Norge findes der, naar man bortser fra Forskrifterne om tvungen Stempling Norge.

af nogle faa Vareslags, ikke nogen anden herhen horende Bestemmelse end Straffelovens

almindelige Bedrageristraf samt den i samme Lovs Kap. 21 § 12 fastsatte

Sträf af Beder fra 8 til 800 Kr. eller Faengsel for den, som paa Varer, der

falholdes, ubjemlet anbringer dens Maerke eller Stempel som Tilvirkér, der ei bar

tilvirket samme. Et Udkast til Lov om Beskyttelse for Varemaerker er dog blevet

udarbeidet i Indredepartementet og trykt tilligemed de over Udkastet afgivne

Erklaeringer.

Bortset fra Bestemmelserne om Jernvarers Stempling samt om Kontrol- og Sverig.

Tilvirkningsstempel paa Arbeider af visse Metaller, indskraenker den svenske Lovgivning

om dette iEmne sig dels til den i den Kgl. Kundgjerelse af 13de Juni

1862 om Afskaffelsen af Fabrikstempler indeboldte Bestemmelse, åt det beror

14

paa Fabrikanterne o g Haandvserkerne selv, om de paa deres Yarer ville anbringe

egne Stempler eller Mserker og offentliggjore disses TJdseende og Beskaffenbed,

dels til Straffelovens Bestemmelse i Kap. 22 § 16 jfr. samme Kapitels § 13 og

Kap. 2 § 8, åt den, som paa tilvirkede Gjenstande, der falholdes, olovligt anbringer

en Andens Mserke end den rette Tilvirkers, skal straffes med Beder fra 5 til 500

Kr., eller, under sserdeles skserpende Omstsendigheder, med Fängsel, samt, naar

saadant sserligt er fastsat, have forbrndt den tilvirkede Gjenstand. Hvorledes

ovennsevnte Bekjendtgjerelse skal ske, derom er der intet fastsat. Der findes

imidlertid ogsaa for Sverig Forarbeider til en ny Lovgivning, idet en af den svenske

Regjering nedsat Kommission bär udarbeidet et Förslag til Lov angaaende Beskyttelse

för Varemserker i Förbindelse med Förslag til Love om Patentbeskyttelse og

om Beskyttelse for Monstre og Modeller. '' Denne Kommissions Betsenkning er

bleven udgivet i Trykken.

Internationale Det er ovenfor blevet omtalt, åt der har fundet Bestrsebelser Sted for åt udForhandlm-

j8eyne pjoverensstemmelserne mellem de forskjellige Ländes Love om Varemserker.

En kortfattet Fremstilling af Resultaterne af disse Bestrsebelser turde her vsere paa

sin Plads.

Efter Opfordring af den Kommission, som Frankrigs Minister for Agerdyrkning

og Handel nedsatte for åt forberede Kongresser og Konferencer ved Verdensudstillingen

i Paris i 1878, blev der ved den nsevnte Leilighed fra 5te til 17de

September afholdt en international Kongres for den industrielle Eiendomsret.

Denne Kongres, ved hvilken 10 Regjeringer, deriblandt den svenske og den norske,

vare reprsesenterede ved Delegerede, var delt i 3 Sektioner, en for Patenter, en

for Monstre og Modeller, og den tredie for Varemserker. Blandt de Resolutioner,

som vedtoges i den samlede Kongres, maa folgende fremhseves.

Firmaet beskyttes uden Registrering överalt uden Hensyn til Nationaliteten.

Fremmede Magters Undersaatter stilles i Henseende til Varemserker paa lige Fod

med Landets egne. Deres Rettigheder skulle sikkres ved sserlige Overenskomster.

Et Centralregister for Varemserker skal findes i ethvert Land og vaere almen tilgsengeligt

samt staa i Förbindelse med en officiel Registreringstidende. Det anses for onskeligt,

åt Anmeldelserne om Mserkerne ske samtidigt bos Landets egne Myndigheder

og hos de fremmede Ländes Konsuler. Registreringen danner ikke Grundlaget

for Retten til et Mserke, men er Betingelsen for åt kunne gjere den udelukkende

Ret til samme gjseldende ved Domstolene. Et Mserke, som er registreret i et

Land, skal registreres i uforandret Form (telle quelle) i alle Lande, som have

sluttet Overenskomst med det forstnsevnte. Registrering i Hjemlandet hjemler

Retten til Mserkets Benyttelse i de andre Lande, hvis det inden en vis Tid anmeldes

til disses Centralregistre. Som Fabrik- eller Handelsmserker anses Navne

paa Personer, Person- og Realfirmaer, samt Tilvirkningssteder, Bogstaver, Tal og

15

Ord med fremtraedende Form, Emblemer, Stempler m. m„ og i Ålmindelighed

Tegn som tilsammen eller hver for sig ere egnede til åt vaere Kjendetegn for

Fabrik- eller Landbrugsprodukter eller Handelsvarer. Varemaerker, som anmeldes,

modtages uden Provelse, men, hvis de befindes ikke åt vaere nye, bor Underretning

derom under Haanden meddeles Anmelderen. Märket skal afleveres i tre

Exemplarer og vaere ledsaget blandt Andet af en Beskrivelse, en Angivelse af de

Yarer, for hvilke det er bestemt, samt en Type til Offentliggjorelsen i den

officielle Tidende eller en saerskilt Registreringstidende. Et Exemplar af Maerket

skal vaere tilgaengeligt for Publikum hos Centralmyndigheden. Registreringen

offentliggjores i en for alle Konveutionslandene faelles Tidende. Til visse forud

bestemte Tider skal Registreringen fornyes. Forsaavidt ikke andet er vedtaget

ved en kundgjort Overenskomst, folger Maerket med den Forretning, hvis Varer

det er bestemt til åt betegne. Det bor vaere forbudt i Landet åt indfore, eller

derigjennem åt före eller deri åt oplaegge udenlandske Varer, paa hvilke der olovligt

findes anbragt en i Landet bosat Fabrikants Maerke eller en Angivelse om, åt

de hidrore fra dette Land.

Ved Kongressen af 1878 blev der nedsat en permanent international Kommission

med den Opgave b!, andet åt virke for Afholdelsen af en international

Konference, som skulde have til Formaal åt bestemme Grundsaetningerne for en

ensartet Lovgivning angaaende den industriel^ Eiendomsret. Denne permanente

Kommission traadte sammen i Paris efter Kongressens Slutning den 18de og 19de

September og forfattede Grundtraekkene til en almindelig Förening til Beskyttelse

for den industriel^ Eiendomsret, samt bevirkede, åt en Konference af den ovenfor

angivne Art kom i Stånd. Denne Konference traadte sammen i Paris den 4de

November 1880. Tretten europaeiske Lande, deriblandt Sverig og Norge, de forenede

nordamerikanske Stater, to mellemamerikanske Stater, Brasilien og tre

andre sydamerikanske Stater vare repraesenterede. Af de europaeiske Stormagter

manglede Tydskland. Resultatet af Konferencens Forhandlinger, der afsluttedes

den 20de November, blev et Förslag til Konvention om Dannelsen af en Förening

(Union) til Beskyttelse for den industriel^ Eiendomsret med folgende Hovedbestemmelsej*

i Henseende til Yaremaerker og Firmaer.

Undersaatterne og Statsborgerne i enhver af de kontraherende Stater skulle

i de ovrige Stater i Föreningen nyde de Fordele, som i Henhold til disse Staters

Love tilkomme Indlaendinge, og felgelig nyde samme Beskyttelse og have samme

Adgang til Retshjae.lp mod Angreb paa deres Rettigheder som disse, naar de opfylde

de for Indlaendinge foreskrevne Formaliteter og Betingelser. Samme Rot

tilkommer ogsaa andre Staters Undersaatter, som bo i nogen af Föreningens Stater

eller som fra et Sted i en saadan Stat drive Fabrik- eller Handelsnaering. Den,

som paa behörig Maade har ladet et Varemaerke registrera i en af de kontraherende

Stater, skal, med Forbehold af Andenmands bedre Ret, i Lobet af

tre eller, for overseiske Ländes Vedkommende, fire Maaneder have Fortrinsret

Konferencen

1880.

16

til åt lade Märket registrera i de andre Stater, saa åt hans Rot til Märket

i disse Stater ikke indskrsenkes derved, åt det samme eller et lignende Mserke

i Mellemtiden er blevet registrerat i det fremmede Land for en anden

eller benyttet af en anden. Et Mserke, som behörigt registreres i sit Hjemland,

skal i Föreningens Lande modtages til Registrering og beskyttes i uforandret

Skikkelse (telle quelle); dog kan Registrering nsegtes, hvis Mserket

strider mod Ssedelighed eller den offentliga Orden. Som Hjemland anses

det Land, hvor Anmelderen har sin Hovedforretning, eller, hvis dette

ikke er noget af Föreningens Lande, det Land, han tilhorer. Beskaffenheden af

den Vare, paa hvilken Mserket anbringes, maa ikke vsere til Hinder for Registreringen.

Firmanavn nyder uden Registrering Beskyttelse i allé Föreningens Lande,

hvad enten det udgjer en Bestanddel af et Yaremserke eller ikke. Vara'', paa

hvilke der olovligt er anbragt et Fabrik- eller Handelsmserke eller et Firma,

kunne paa Andragende af Anklagemyndigheden eller den Forurettede lsegges under

Beslag (saisie) ved deres Indforsel i de til Föreningen horende Lande, i hvilke

Mserket eller Navnet er lovligt beskyttet. Bet Samme gjselder naar der paa en

Vare findes angivet et bestemt Sted som Tilvirkningssted, og denne Angivelse er

sat i Förbindelse med et Firma, som er opdigtet eller benyttet i svigagtig

Hensigt. Enhver af de kontraherende Stater skal oprette en sserlig Myndighed

(service spécial) for den industriel^ Eiendomsret og et Centralkontor, hvor

Publikum kan faa Underretning om Varemserkerne. Under den schweizerske

Republiks Tilsyn skal der paa de kontraherende Magters fselles Bekostning indrettes

et internationalt Kontor under Navn af „Bureau international de l’Union

pour la protection de la Propriété industrielle“ efter de nsermere Bestemmelser,

hvorom disse Magter kunne blive enige.

I den Protokol, som blev optaget ved Konferencens Slutning, udtaltes det

som samtlig^ Staters Reprsesentanters fselles Opfattelse, åt Ordet industriel Eiendomsret

burde tages i sin videste Betydning, saa åt det ogsaa sigtede til Landbrugs-

og Bjergvserksprodukter, åt det oven omtalte Forbehold om fremmede

Undersaatters og Statsborgeres Förpligtelse til åt opfylde de for Indlsendinge foreskrevne

Formaliteter og Betingelser ikke tilsigtede åt gjere nogen Indskrsenkning

i de kontraherende Staters Lovgivning om Rettergangsmaaden og om Domstolenes

Kompetence, åt der med Oprettelsen i ethvert Land af den oven omtalte

sserlige Myndighed om muligt burde forbindes Udgivelsen åt en periodisk

Tidende, samt åt det internationale Kontor skulde indsamle og i statistisk Form

sammenfatte alle Slags Oplysninger om den industriel^ Eiendomsret, undersoge

de herhen horende Sporgsmaal, som kunde vsere af faelles Interesse for Föreningen,

udgive en periodisk Tidende med Benyttelse af de Aktstykker, som af Regjeringerne

i Föreningens Stater tilstilledes Kontoret, samt staa disse Regjeringer bi

med de Oplysninger, de maatte begjsere i herhen horende Sporgsmaal.

17

Idet de Kommitterede nu gaa over til i Korthed åt begrunde det udarbei- Internationale

dede Lovforslags Hovedbestemmelser, skal den almindelige Bemserkning forudskikkes,

åt de Kommitterede under Udforelsen af det dem givne Hverv, åt foreslaa

en for de tre skandinaviske Lande fselles Varemasrkelovgivning, tillige under

Hensyn til Varem arkets store Betydning i Samhandlen mellem Folkene have

stillet sig som Formaal i dette Förslag åt optage de Grundsaetninger, som efter

de Kommitteredes Mening have Udsigt til gjennem den nyeste Tids internationale

Forhandlinger åt arbeide sig frem til åt blive almindeligt anerkjendte.

En saadan almindelig Anerkjendelse kan allerede nu siges åt vare vundetBcstyuelseför

for den Grundssetning, åt der ikke behoves nogen Registrering for åt beskytte en 1^y°nn"v''‘e,

Naeringsdrivendes Navn eller Firma, naar de af ham benyttes som Märke Eiendommes

paa hans Varer. Sporgsmaalet om denne Beskyttelse ligger derför paa sferkrs

vis Maade udenfor Lovgivningen om Varemserker, hvilket er blevet antydet i Navm.

Forslagets § 1, der i denne Henseende er gaaet et Skridt videre end Indledningsbestemmelsen

i den nu gjseldende danske Varemaerkelov, idet Forslaget,

i Stedet for direkte åt udtale et Förbud mod åt Naeringsdrivende märke deres

Varer med andres Navne eller Firmaer, kun forudsatter det Ulovlige heri som

uafhsengigt af Varem serkelo ven. Hvad der iovrigt er optaget i det foreliggende

Förslag om Beskyttelse for Navn og Firma (§§ 4, 12 og 13 jfr. § 10) indskraenker

sig til et Förbud mod for nogen åt registrere et Varemarke, i hvilket der uden

Hjemmel förekommer en andens Navn eller Firma end Anmelderens, samt til

Bestemmelser om Paatalen af og til en vis Grad ogsaa Strafansvaret for de

derhen horende Förseelser. Navnet paa en fast Eiendom har man ment burde

ligestilles med Personnavne. da en Eiendoms Navn paa en Vare i Almindelighed

tjener til åt betegne Tilvirkningsstedet, eller muligt, om end kun undtagelsesvis,

det Sted, hvor Varen falholdes, og det bor ikke vaere tilladt nogen uden Eierens

sserlige Tilladelse åt betegne en Vare med Navnet paa en andens fäste Eiendom.

Som det af ovenfor givne Udvikling fremgaar, indeholder den franske Lov en

Bestemmelse, som gaar i samme Retning, og ogsaa i andre Ländes Lovgivninger

findes der Antydninger om, åt Opmaerksomheden har vaeret rettet paa denne

Sag, hvilket for övrigt fremgaar af Forhandlingerne ved Kongressen af 1878

og Konferencen af 1880 samt af de ved disse Leiligheder vedtagne Resolutioner.

De Kommitterede have dog ikke troet i videre Omfång end sket

åt burde udvide den i den danske Lov optagne Regel, åt ingen paa sine

Varer maa anbringe Navnet paa en fast Eiendom, vaere sig paa Landet eller i en

Stad, der er Tilvirkningssted for en andens Varer. Åt udvide Forbudet

yderligere, saa åt det skulde formenes nogen paa sine Varer åt saette Navnet

paa en anden Stad eller et andet Land end dem, i hvilke Vareeieren er bosat

eller driver Nsering, modes, som de om dette iEmne stedfundne Overveielser ved

de internationale Forhandlinger vise, af vigtige Betsenkeligheder i forskjellige Retninger,

hvoriblandt maa naevnes Letbeden ved åt omgaa Forbudet i Sserdeleshed

med Hensyn til Handelsmaerker, hvorfor ogsaa Konferencen af 1880 ikke tager

3

18

Ordet for et saadant Förbud, undtagen naar tillige et Firma er blevet opdigtet

eller benyttet i svigagtig Hensigt. En anden Vanskelighed ligger deri, åt mange

Yarers Bensevnelse efter Steder og endogsaa efter Lande ikke sigter til åt betegne,

åt Yarerne hidrore fra disse Steder eller Lande, men alene til åt angive en vis

Art af Varer, som Exempler paa hvilket kan anferes Eau de Cologne, Ruslaeder

(cuir de Russie), svenske Handsker (gants de Suéde), Lancashirejern, Brysselertsepper,

Bajersk -Öl og mange Arter af kunstige Mineralvande. Disse og

flere Bensevnelser liave i Tidernes Lob mistet deres stedlige Karakter og ere

gaaede over til åt betegne Yarernes Beskaffenhed. De maatte derför undtages fra

et eventuelt Förbud, men en saadan Undtagelsesbestemmelse vilde paa Grund af

den Msengde af slige Bensevnelser, der allerede nu ere i Brug, og den beständige

Opstaaen af lignende nye, frembyde store Vanskeligheder.

Grundlaget Med Hensyn til Grundlaget for Eneretten til et Varemserkes Benyttelse have

f°Tskritten*1''de Kommitterede ikke vseret i Tvivl om, åt man jo burde slutte sig til de Lovgivninger,

der ere gaaede ud fra, åt det er Registreringen, ikke Varemserkets Brug,

som konstituerer Eneretten. For Danmarks Vedkommende gjselder denne Grundssetning

allerede nu. Hvad de to andre Lande angaar, skulle de Kommitterede

först bringe i Erindring, åt man ved dette Sporgsmaals Bedommelse stedse maa

see bort fra de Overgangsbestemmelser, som indeholdes i § 15 om seldre

norske og svenske, samt de ved Lovens Trseden i Kraft i disse Lande benyttede

fremmede Mserker fra de Stater, med hviike Sverig og Norge have

sluttet Overenskomster om gjerisidig Beskyttelse. Undtager man nu de nysntevnte

seldre fremmede og indenlandske Mserker, og fastholder man strengt den

saaledes gjorte Adskillelse, indses uden Tvivl let det saavel berettigede som hensigtsmsessige

i åt begrunde Mserkebeskyttelsen paa den stedfundne Registrering.

Naar Staten tilstaar en Nseringsdrivende udelukkende Ret til åt benytte et vist

Mserke til Betegnelse af hans Varer, maa det nemlig anses for åt vsere en berettiget

Fordring som Betingelse herfor åt opstille, åt Märket noiagtig beskrives for

en offentlig Myndighed og kundgjores til almindelig Efterretning. En streng Fastholden

af Brugen som bestemmende for Mserkerettens Opstaaen vilde let have til

Folge, åt der fremkom paa Markedet paa den ene Side Yaremserker, Avis Besiddere,

uagtet Mserket ikke var blevet registrerat, havde udelukkende Ret til deres

Brug, og paa den anden Side Mserker, som skjondt deres Indehavere i god Tro

havde sogt og faaet tilstaaet Beskyttelsesret, naarsomhelst kunde fortisenges af

den forstnaevnte Slags. En Lovgivning, som kan give Anledning til saadan Förvirring

og aabenbar Uret, kan ikke anbefales. Som ovenfor paavist, have ogsaa

de Lande, der ikke have villet fordre Registreringen som Betingelse for Mserkeretten,

i Almindelighed opstillet denne som Betingelse for Muligheden af åt gjore

denne Ret retsligt gjseldende mod alle, et Ståndpunkt som oiensynligt ikke kan

vsere holdbart. De Kommitterede kunne ikke tro andet, end åt den Grundsmtning i

saa Henseende, som medföra’ Simpelhed og Orden i Forretningsverdenen, og som

heller ikke fra et principielt Ståndpunkt vil kunne stode paa Betsenkeligheder i

19

Hänseende til Mserker, der ere nye i et Land, efter Haanden vil fortrsenge den

anden til de modsatte Resultater ledende Grundsanning, som ogsaa vanskeligt

kan gjennemfores folgerigtigt. De Stemmer, som ved Kongressen 1878 med

Varme udtalte sig for det engelske Middelveissystem, stötte denne Opfattelse.

Åt der i ethvert Land bor findes et Centralkontor, hvor Publikum bär let CentralAdgang

til de allerede registrerede Varemserker, turde nu kunne anses for ube- re''Jlstrerin^- strideligt. Derfra og til Indforelse af Centralregistrering er der kun et lille Skridt,

og for de tre skandinaviske Lande kan der saa meget mindre reises nogen Betsenkelighed

ved åt gaa detta Skridt, som Lande med en saa stor Folkemsengde

og en saa hoit udviklet Industri som Storbritanien og de forenede nordamerikanske

Stater ikke have betsenkt sig paa åt gjore Registreringen central. Centralregistreringen

er ogsaa anordnet for Danmark og optagen i det heldre svenske Lovforslag.

Det norske Förslag derimod forudsatte ganske vist Lokalregistrering, men herimod

hsevedes der ved Forslagets Provelse mange og betydelige Stemmer omkring

i Landet. Af de anforte Grunde er Centralregistrering foreslaaet i § 2.

En af de Fordele, som Centralregistreringen medfbrer, er det Overblik, som Forudyaaende

vindes over alle gjseldende Mserker, med den deraf folgende Mulighed for strax åt Pr0velse■

kunne bedömare, livorvidt et anmeldt Mserke er saa ligt med et allerede beskyttet,

åt den begjserte Registrering vilde vsere et Indgreb i det beskyttede Mserkes Ret.

Heraf er Tanken opstaaet om åt tillsegge Registrator Myndighed til åt nsegte Registreringen,

naar en saadan Kollision vilde opstaa deraf. En saadan forudgaaende

Provelse er foreskreven i den danske Lov, men var ikke foreslaaet i det svenske

Förslag, uagtet det forudsatte Centralregistrering. Af den ovenfor givne Fremstilling

af den udenlandske Lovgivning fremgaar, åt de forskjellige Lande have

sogt åt lose dette Sporgsmaal paa forskjellig Maade. Medens nogle Lande, som

have Centralregistrering, have fastsat eller forudsat, åt Registrering skal tilstedes

liden Hensyn til Lighed med et tidligere registreret Mserke, have andre, i Sserdeleshed

i den senere Tid, i heiere eller mindre Grad sogt åt forebygge Registrering

af saadanne Mserker, som gjore Indgreb i seldre, enten, som Schweiz, ved åt

foreskrive eu Advarsel under Haanden til den, som afleverer et saadant Mserke,

— saaledes som Kongressen af 1878 foreslog —, eller ved åt anordne og muliggjore

en processuel Fremgangsmaade for åt komme efter, livorvidt der Under

en saadan Lighed Sted. Af disse Systemer Ande de Komuiitterede;, som

det af Forslagets § 4 Nr. 5, jfr. med de der paaberaabte §§ fremgaaer,

åt det System, som nsegter Registrering i Tilfselde af forefunden Lighed

med et seldre Mserke, bor foretrsekkes saavel fra et principielt Synspunkt

som med Hensyn til Forholdene i de skandinaviske Lande. Det

turde nemlig ikke vel kunne bestrides, åt, naar Staten ved et Mserkes Registrering

har tilstaaet Anmelderen Adkomst til med Udelukkelse af andre åt

benytte et Mserke til dermed åt betegne sine Varer, lader det sig ikke forene med

Ukrsenkeligheden af en saadan Föranstaltning fra Statens Side derefter åt tilstede

det samme eller et lignende Mserkes Registrering for en anden til Forurettelse for

20

den förste. Nogen virkelig Gavn kan en saadan Lovgivning heller ikke medlare;

thi hvis den, som senere har anmeldt Maerket, er i god Tro, vil han vsere bedst

tjent med i Tide åt faa Underretning om, åt Maerket er optaget af en anden, saa

åt han ikke behöver åt udssette sig for et Sögsmaal med de deraf flydende Ulemper

og Bekostninger. Har han paa den anden Side med Kjendskab til den andens

Bet begjsert Registrering, kan det ikke ligge i Statens virkelige Interesse åt befordre

et saadant Indgreb. Da nu Forretningsvirksomheden i de skandinaviske Lande

ikke har og ikke i en overskuelig Fremtid turde antages åt kunne faa en saadan

Udstrsekning, åt der skulde kunne möde större Yanskeligheder ved åt foretage den

Prevelse, hvorom her er Sporgsmaal, og som den engelske Lovgivningsmagt ikke

har taget i Betänkning åt betro Registrator, have de Kommitterede ikke nseret Tvivl

om, åt de hurde anhefale dens Indferelse, selvfelgelig med det Forbehold, åt hvis

et registrerat Mserke trods en saadan Undersegelse skulde af Domstolene blive

erklseret for åt gjere Indgreb i den Beskyttelsesret, som er tilstaaet et tidligere

registreret Mserke, kan den senere Registrering erklaeres for ugyldig. Den Omstsendighed,

åt det under et saadant System en enkelt Gång kunde hsende, åt et anmeldt

Mserke maatte sendres for åt kunne registreres, uagtet det muligt for en Domstol

vilde have kunnet bestaa i Striden med et seldre Mserke, turde anses for åt vsere

af Unge Betydning i Sammenligning med de Fordele, Systemet medförer.

Beshjiulses- Dernsest möder Spörgsmaalet om Beskyttelsesrettens Omfång, hvorvidt et

ret,ens Mserkes Registrering bor medföre Ret til åt benytte Maerket alene paa visse

Vanarter Varer eller visse Slags Yarer eller Vareklasser, eller om Eneretten skal omfatte

eiUr Me. ape Arter af yarer. Åt fremmede Ländes Lovgivninger have segt åt lese dette

Spergsmaal paa meget forskjellig Vis, er paavist ovenfor. Det overveiende Flertal

har opstillet den Fordring, åt der ved Mserkets Anmeldelse skal ske en Opgivelse

af de bestemte Varer, eller i det Mindste af den Art eller Klasse af Varer, for

hvilke Maerket skal benyttes. En Del af dem bestemme udtrykkeligt, åt der ikke

er noget til Hinder for, åt andre Personer kunne faa det samme eller et lignende

Mserke registreret for andre Varer eller Arter af Varer eller Vareklasser end de

saaledes opgivne. Den danske Lov indtager, som allerede fremhaevet, i saa Henseende

en Undtagelsesstilling, dog mera tilsyneladende end virkeligt. Saaledes

gjselder i Usterrig Beskyttelsen for alle Slags Varer, som hare til den af Mserkets

Indehaver drevne Nsering. I de Lande, i hvilke den ovenfor anförte Opgivelse

skal ske, uden åt der tillige form! er opstillet visse Klasser, niellera hvilke Anmelderen

bär åt vselge, medförer Regien heller ikke altid med Nödvendighed, åt de

Varer eller Vareklasser, som ikke henhere til det opgivne Omraade, kunne betegnes

med lignende Mserker. Saaledes fastssettes det f. Ex. i en saa nylig udkommen

Lov som den schweizerske, åt naar et Mserke er bleven registret for en Nseringsdrivende,

maa en anden ikke benytte det samme Mserke uden paa Varer af en

ganske anden Beskaffenhed (durchaus verschiedener Natur) end dem, som det seldre

Mserke var bestemt for. Den ovennsevnte Förpligtelse til åt angive Varens Art kan

iövrigt let omgaas ved åt gjöre Angivelsen svsevende eller saa vid, åt den omfatter

21

saa godt som alle Arter af Yarer. Til Bevis for denne Paastand skal det anfores,

åt efter fransk og belgisk Ret kan en Person anmelde et Mserke for hele den

Näringsgren, i hvilken han vil benytte Märket.

Efter åt have overveiet de Omstsendigheder, som ved Bedemmelsen af dette

Sporgsmaal bor komme i Betragtning, ere de Kommitterede af folgende Grunde

blevne staaende ved åt anbefale Udeladelsen af enbver Bestemmelse i den omspurgte

Henseende.

Saalsenge Varemserkerne alene ere Fabrikm serker, kan der saavel fra principielle

som fra praktiske Synspunkter anferes antagelige Grunde for en Klasseinddeling, men

efteråt i Tidens Lob ogsaa de, der bandle med Varer, i en stor Maalestok have benyttet

Mserker for åt adskille deres Yarer fra andre Handlendes, ere de Ulemper, som i mange

Tilfselde hyde af en streng Gjennemferelse af en saadan Inddeling, blevne sserdeles

store. Det er for en Handlende, som vil valge et Varemserke, saare vanskeligt

under et saadant System åt affatte sin Angivelse saaledes, åt han ikke udssettes

for åt glemme en eller anden Vare eller, naar han senere vil udvide sin Handel til

en ny Art af Varer, åt Ande sit eget Mserke eller et, som har Lighed dermed, optaget

for saadanne Varer. Det er indlysende, åt dette er en betydelig Ulempe i

Sserdeleshed i de skandinaviske Lande, i hvilke Handelen fra seldre Tid har taget

den i mange Tilfselde endnu bibeholdte Retning, åt de enkelte Handlende, saavel

Grosserere som Detaillister, falholde Varer af mange forskjellige Slags. Den under

Forbandlingerne om dette Sporgsmaal paa Kongressen i 1878 fremhsevede Omstsendighed,

åt Inddeling i Vareklasser, stöder paa Vanskeligheder paa Grund af Nutidens

store Handelsetablissementer med deres Varer af den mest forskjellige Beskaffenhed,

er ogsaa af ikke ringe Betydning for de tre Lande, da saadanne

Etablissementer i den senere Tid efter Haanden have vundet ledgång i disse

Lande. Fremdeles er det taget i Betragtning, åt Nutidens kemiske og tekniske

Opfindelser begge overordentlig store Hindringer i Vejen for i foreliggende Henseende

åt inddele Vareomraadet saaledes, åt de sserskilte Grupper skilles tilstrsekkeligt

fra hverandre, Saaledes f. Ex. udgjorde tidligere Linneds- eller Bomuldsvarer

en fra andre Varer strengt afsondret Gruppe, men efteråt man har lsert af Papir,

Celluloid og lignende åt forfaerdige hvide Beklsedningsgjenstande, som skuffende ligne de

forstnaevnte, er Grsendsen udslettet. Paa samme Maade forholder det sig med

Papir, forfserdiget af Linnedklude, Halm, Trse osv. Eller, for åt tage et andet

Exempel, hvis en Person har faaet et Varemserke registreret for Meieriprodukter,

og det er lykkedes ham åt vinde et godt Omdomme for de med dette Mserke

forsynede Varer, er det klart, åt han vilde lide betydelig Skade, hvis det tillädes

en anden åt benytte samme Mserke for Tilvirkning af Kunstsmor. Selv om

det samme Varemserke i mange Tilfselde kunde benyttes af forskjellige Personer

for forskjellige Slags Varer, liden åt nogen af dem led Skade derved, er det

over Hovedet umuligt ved Registreringen åt forudse, om ikke en Skade, der fortjener

åt komme i Betragtning, kan hyde af saadanne jevnsides gaaende Mserker. Det

engelske System, der er det eneste, som afgiver nogen Sikkerhed for, åt Bestem

-

22

melsen om Begrsendsning i Omraadet for et Varemserkes gjseldende Kraft ikke

skal blive omgaaet, viser bedst Vanskeligheden ved Fastssettelsen af Klasser. Disse

ere, som tidligere anfört, ikke fserre end 50, deriblandt B for enkver af Klasserne

kemiske Produkter, Linnedvarer, Silkevarer og uldne Yarer. For disse og flere

Arter af Yarer findes der först nogle Klasser med visse opgivne Vara- og siden

en Klasse med de ovrige Varer af samme Sort, og, efteråt der paa denne Maade

er opstillet 49 Klasser, kommer den 50de indbefattenbe „Forskjelligt“ (miscellaneous)

med sine flere Underafdelinger dels af angivne Varer dels tilsidst af en

almindelig Rubrik lydende paa „alle andre Yarer, som ikke indbefattes i de foregaaende

Klasser“. Stivelse, bestemt til Fode, er opfort i en, Stivelse bestemt til

Vask eller til industrielt Brug i en anden Klasse. Den vsesentlige Betydning af

et saadant System er, som ogsaa bemserket, åt det tvinger den, der seger om et

Varemserke, til åt anmelde sig i flere Klasser og saaledes föreger hans Udgifter

til åt eibverve Varemserket, idet der skal betales sseiskilt Afgift for liver Klasse.

Saaledes er t. Ex. et först i England og siden i Danmark registreret Mserke optaget

i ikke mindre end sex Klasser, nemlig for Jern og Staal i femte, for Maskiner

i sjette, for Dele af Hestmaskiner og Haveredskaber i syvende, for kirurgiske

Instrumenter og Apparater i ellevte, for skjserende Redskaber og Vserktoi

med Eg, undtagen File, i tolvte og for Blikvarer i fjortonde Klasse. Registrator

har efter de for England gj seid ende Love endogsaa Ret til åt foretage Registreringen

for en Vareklasse, der ikke er förlängt. Efter det Anferte er det saaledes,

selv efter det engelske System, kun et Betalingsspergsmaal, om Märket skal vsere

specielt, eller blive til et i Virkeligheden aldeles generelt Mserke.

Til de Betaenkeligheder, som saaledes tale mod ved Loven åt begrsendse det

Omraade, indenfor hvilket den udelukkende Ret til et Yaremserke skal gjselde,

kommer den vsesentlige Omstsendighed, åt de Grunde, som en Person kan have til åt

vselge et Mserke, som ligner en andens, ikke here til dem, Lovgiveren behöver åt

boie sig for. Det Felt, som staar aabent for den, som skal vselge et Mserke, er saa stort,

og den menneskelige Fantasi er saa rig, (åt ingen nogensinde behover åt komme i

Forlegenhed ved Valget. Xaar dette forholder sig saaledes, bor en Persons Bestrsebelse

for åt vselge et Mserke, som ligner eu andens, ikke opmuntres, da der ssedvanlig til

Grund for denne Bestrsebelse ligger den mindre rosvserdige Hensigt åt före sig det

Arbeide til Gode, som denne har anvendt paa åt skaffe de med Märket forsynede

Yarer Tillid. Da Trangen til en Varemserkelovgivning maa soges i det kjobende

Publikums Vane, ikkun åt skjsenke Varers Mserker og Etiketter en

flygtig Opmserksomhed, samt i en Del Fabrikanters og Handlendes ogsaa i

de skandinaviske Lande ikke ubekjendte Tilboielighed til åt benytte sig af

denne Vane til paa den oven antydede Maade åt skaffe deres Varer en ofte ufortjent

Tillid, turde det vsere yderst vigtigt, åt man ikke ved Lovgivningen om dette iEmne

aabner Veien for eller synes åt legalisere den Slags Maader åt befordre Varers

Afssetning paa. Naar hertil kommer, åt Varemserkernes Antal i de skandinaviske

Lande ikke kan blive saa stort, åt man skulde heheve åt tye til Klasseinddelingen

23

for åt kunne holde Orden paa dem, have de Kommitterede, som sagt, ikke taget i

Betänkning i dette Punkt åt slutte sig til den danske Grundssetning, og det saa

meget mindre som, efter hvad der ovenfor er antydet, Forholdene i andre Lande i

mange Tilfselde faktisk stille sig paa samme Maade, som om denne Grundssetning var

indfort der. De Kommitterede have ogsaa paa dette Punkt en Stötte for deres Förslag i

det kgl. svenske Kommercekollegium, der ved sin Dreftelse af den seldre svenske

Kommissions Förslag til en Varemserkelov udtalte, åt det ikke antog, åt det ved

Forslaget tilsigtede Maal fuldstsendigt kunde naas, naar Varemserkerne ikke bleve

generelle i Stedet for, som Kommissionen havde paatsenkt, åt vsere knyttede til bestemte

Arter af Varer. Den samme Mening udtaltes enstämmigt ved det norske Forslags

Droftelse paa den norske Haandvserks- og Industriforenings Iieprsesentantmode i

Christiania, ligesora der ogsaa hsevede sig Stemmer derför i Bergens Formandskab.

Det folger af sig selv, åt hvad ovenfor er bemserket om det Omfång, hvori

et Mserke maa benyttes med Ddelukkelse af andre, hovedsaglig sigter til nye

indenlandske Mserker, eftersom Grsendserne i den her omhandlede Henseende for

fremmede Mserker maa bedemmes og for seldre indenlandske Mserker kunne blive

åt bedomme efter de Forhold, under bvilke de ere blevne til. Det maa endvidere

fremhseves, åt den Omstsendigbed, åt fremmede Mserker kunne blive åt registrere

alene for enkelte Varer eller Vareslags, medforer, som nedenfor nsermere vil blive

udviklet ved Bemserkningerne til § 14, åt den af Kommissionen anbefalede Grundssetning,

åt et registrerat Mserke bär omfatte hele Vareomraadet, heller ikke under

alle Omstsendigbeder kan gjennemferes med Hensyn til nye indenlandske Mserker,

hvilket de Kommitterede ogsaa have taget Hensyn til ved Affattelsen af Bestemmelserne

i §§ 1 og 4 Nr. 5.

Den Begjserlighed, hvormed Publikum opseger en Vare med et vist Mserke, Varemoerlcers

beror oiensynligt paa den Tillid, som dette Publikum har til den Fabrik, livor Varen

er tilvirket, eller, naar Talen er om Handelsmserker, den Handelsforretning, hvor detflyttelse i Forer

vant til åt Ande gode Varer. Den, der er Indehaver af Forretningen, er ofte nok

ubekjendt for Publikum og har saaledes i Regien ingen Indflydelse paa Eftersporgselen

efter Varen. Under disse Ornstsendigheder have de Kommitterede anset det for

rigtigt, saaledes som i Forslagets § 8 sket, åt knytte Varemserket til Forretningen,

saa åt det ikke kan överdrages uden med denne, og folger med Forretningen,

bvis ikke andet er vedtaget. Det er for den bestemte Forretnings Skyld, åt Staten

bevilger Mserket Beskyttelsesretten. Denne Beskyttelsesret bor derför folge med

Forretningen og överdrages og opbere med samme, saa åt Mserket ikke for åt

skalle dets förste Indebaver en Indtsegt skal bestaa til Vildledelse for Publikum,

efteråt den Forretning var opbort, i hvilken det oprindelig benyttedes. Denne

Grundssetning er ogsaa efter det ovenfor beimerkede udtalt i en stor Msengde

fremmede Lovgivninger, og er ligeledes fulgt i det norske Förslag (§ 9

Nr. 2), samt anbefalet af Flertallet i den svenske Hoiesteret ved Droftelsen

af det svenske Förslag.

24

Efter saaledes åt have gjort Bede for de ledende Grundsaetninger i det foreliggende

Lovforslag, skal man meddele Grundene til de Detailbestemmelser, der

maatte kunne traenge til en saerlig Motivering.

§ I

Frivillighet!.

Denne Paragraf tilsteder de Naeringsdrivende, men paalaegger dem ikke nogen

Tvang til åt benytte Varemaerke. Åt saaledes Benyttelsen af et saadant Maerke i

Almindelighed skal vaere en frivillig Sag, udelukker selvfelgelig ikke, som allerede

antydet, Muligheden af åt der i det ene eller det andet af Landene kan bestaa en

Förpligtelse for saerlige Klasser af Naeringsdrivende til åt forsyne deres Varer med

Maerker eller Stempler. De Kommitterede have i denne Henseende fulgt den almindeligt

gjaeldende, i den danske Lov samt de norske og svenske Förslag optagne

og af Kongressen af 1878 anbefalede Grundsaetning.

Mcerkeret for Ligeledes stemmer det foreliggende Förslag overens saavel med den danske

allé Närings-]^, som me(] ,]e norske og svenske Förslag deri, åt Betten til åt benytte Varemaerke

ikke er indskraenket til visse Klasser af Naeringsdrivende, men skal tilkomme

alle, saavel Fabrikanter og Handlende som Haandvaerkere og Jordbrugere og andre

Naeringsdrivende, hvad enten de ere Enkeltmaend eller Interessentskaber. Saaledes

som den tydske Lov i Modsaetning til de fleste andre Ländes Love har gjort, åt

begraendse Betten til visse större Naeringsdrivende og ganske åt udelukke dem,

som frembringe Landbrugsprodukter, passer ikke for de skandinaviske Lande, i

bvilke visse af disse Produkter, saaledes Smör og Ost, have et udstrakt Marked,

til hvis Betryggelse det er af stor Yigtighed, åt Formaalet med Yaremaerkebeskyttelsen

kan komme disse Produkter til Gode. Ievrigt kan der vanskeligt anferes nogen

gyldig Grund for, åt det skulde formenes en hvilkensomhelst Naeringsdrivende,

selv den mindste, åt skaffe sig de Fordele, Varemaerkets Begistrering medferer,

naar han vil baere den dermed forbundne Bekostning.

Indenlandske Åt Betten til åt lade et Varemaerke registreret i et Land som indenlandsk

Mwrher. i\ja.r](e maa tilkomme en Naeringsdrivende uden Hensyn til hans Nationalitet, naar

kun han driver sin Forretning i dette Land, er en almindeligt antagen international

Segel, fra hvilken der ikke bor vaere Tale om åt afvige. Som Betingelse för åt

faa et Varemaerke registreret paa denne Maade kraeves det derför i § 1 samt for

aeldre Maerkers Vedkommende i § 15 i den norske og svenske Text, åt Naeringen

drives „her i Biget,“ og for Danmarks Vedkommende, hvor denne Grundsaetning

allerede nu gjaelder, opretholdes den ved § 19 i Forslagets danske Text. Beglerne,

hvorefter Beskyttelse tilstaas Maerker, som ere registrerede i Udlandet, ere opstillede

i §§ 14 og 15.

Marker, som För åt der skal vaere Tale om et Varemaerke kraeves det, efter hvad der i

naervaerende Paragraf er udtalt, åt Eierens Hensigt med åt forsyne

Varerne med Maerke er „i den almindelige Omsaetning åt adskille dem fra Andres

Varer.“ Heraf folger, åt Maerker, hvis Formaal alene er åt angive en Vares Art,

Slags, Pris, Maal, Godhed o. s. v., ikke henhoro under naervaerende Lov. De

25

Skibningsmaerker, som benyttes til åt adskille forskjellige Eieres eller Exportörers

Trsevarer, falde saaledes ind under Loven, men deritnod ikke de Tömmer- og

Ffedningsmrerker, som anbringes paa forskjellige Eieres Tommerstokke, og som

udelukkende bave til Formaal åt bevise og betrygge Eiendomsretten til Tommeret.

Nogen yderligere Definition end den, som ligger i de ovenfor anferte Ord af VanmmrUu

Lovtexten, barman ikke troet åt burde opstille. Man har derför indskrsenket sig til,

ved Siden af den under den almindelige Motivering omtalte Henvisning til en

Nseringsdrivendes Ret til åt betegne sine Varer med sit Navn eller sit Firma eller

med Navnet paa sin fäste Eiendom, åt angive „sserlige Varemaerker“ som Gjenstand

for Lovforslagets Bestemmelser, idet der ved dette Udtryk er sigtet til,

hvad man pleier åt kalde Figurmserker til Adskillelse fra Navnemserker, det ferstnsevnte

Udtryk taget i videre Betydning, saa åt det omfatter ikke alene egentlige

Figurer, men ogsaa Bogstaver, Ord og Tal. Som andre Ländes, f. Ex. Frankrigs

og Englands Love samt de ved Kongressen af 1878 gjorte Forsog vise, er det förbundet

med store Vanskeligheder åt definere Varemserket, og de Definitioner, som

ere blevne forsugte, bave i Almindeligbed indskrsenket sig til en Opregning af de

vigtigste Arter af Mserker, som bruges. De Kommitterede have derför i Lighed

med de fleste Love foretrukket åt lade Yaremserkets Begreb fremgaa af den nysanferte

Bestemmelse i Förbindelse med de i §§ 4, 7 og 10, Nr. 2 negativt gjorte

Begrsendsninger.

Bestemmelsen om, åt Mserket kan anbringes enten paa Yarerne eller paa deres VaremasrkeJ-R

Indpakning, en Bestemmelse, som gjenfindes i flere udenlandske Lovgivninger, har'' Anhrmnelsesin

Grund i Yarernes forskjellige Beskaifenhed samt den deraf flydende Forskjel i

Maaden, hvorpaa Mserket maa anbringes.

§ 2.

Da de Grunde, som have foranlediget de Kommitterede til åt foreslaa Centralregistrering,

ere anferte ovenfor (pag. 19), giver denne § ikke Anledning til

yderligere Bemserkninger.

§ 3.

De i denne Paragraf indeholdte Forskrifter angaaende Fremgangsmaaden med Formaliteter

Begjseringen om et Varemserkes Registrering (jfr. den danske Lov §§ 4 og 5 Nr. 1 ^rmhe.

samt de norske og svenske Forslags § 3) slutte sig nser til, hvad der i andre

Lande findes foreskrevet i denne Henseende.

Retten for Anmelderen til åt indsende Aktstykkerne med Posten er forAktens IndsenSverigs

Vedkommende noget Nyt, som man har anset for krsevet saavel af Hensyn delse pr- PosL

til Publikums Bekvemmelighed som paa Grund af, åt denne Fremgangsmaade i Almindelighed

er tilladt ligeoverfor de to andre Ländes administrative Myndigheder.

Åt Anmeldelsen skal vsere skriftlig medferer, åt Anmelderen eller en anden Anmeldehens

paa hans Vegne skal, naar Anmeldelsen sker for et Firma, vsere sig Person- eller Beskaffen1iedRealfirma,

underskrive Firmaet, men, naar Anmelderen ikke har Firma, eller företager

Anmeldelsen i sin personlige Interesse, undertegne Anmelderens borgerlige

4

Oplysning on

Nceringsvei,

fulde Ncivil,

Bopcel og

Adr esse.

Beskrivelse

af McerTcet.

Farver.

Afbildninger

af Mce.rlet.

Navn eller ssedvanlige Underskrift. Underskriftens Kigtighed bar man ikke anset

det fornodent åt fordre bekrseftet, saaledes som det norske Förslag og nogle

fremmede Love paabyde, eftersom ingen lettelig kan Lave nogen rimelig Interesse

i åt anmelde et Mserke i en andens Navn.

1 Den Fordring, som stilles til Anmelderen, åt Lan skal oplyse sin Nseringsvei,

maa ikke förstaas anderledes, end åt han skal opgive den Nsering, lian er berettiget

til åt drive, saa åt lian ikke kan vsere pligtig åt godtgjere, åt han for Tiden

virkelig tilvirker eller bandier med de Varer, for hvilke Märket er bestemt.

Fuldstsendig Oplysning om Navnet, o: Oplysning om Slsegtnavnet og det fulde

Fornavn, skal meddeles selv, naar en Anmelder har undertegnet alene med Slsegtnavnet

som sin ssedvanlige Underskrift. Oplysningen om Bopsel eller, ved Firmaer,

det Sted, hvor Nseringen drives, eller, med andre Ord, Postadressen, er förnöden

af Hensyn til Brevvexlingen med Anmelderen.

Fremdeles krseves der en tydelig Beskrivelse af Mserket. Paa de tilsvarende

Steder i den danske Lov og det norske Förslag tilfoies det, åt Beskrivelsen tillige

i fornodent Fald skal indeholde Oplysning om Maaden, hvorpaa Mserket anbringes

(f. Ex. paa selve Yarerne eller Emballagen, ved Paaklsebning, Indbrsending, Indbugning

osv.). Grunden til denne Förspel ligger dels deri, åt saadanne Opgivelser

aldrig kunne blive udtommende ved Mserker, som omfatte alle Arter af

Varer, eftersom Näringen senere kan blive udvidet til Varer, paa hvilke Opgivelsen

ikke passer, dels deri, åt det ligger i Anmelderens egen Interesse åt gjere Opgivelserne

saa fuldstsendige som muligt. Iovrigt bemaerkes, åt den begjserte

Beskrivelse er af stor Vigtighed ved farvede Marker, da Farverne have vaesentlig

Betydning ved Varemserkers Sammenligning med hinanden, men ikke gjengives

i de Aftryk, som offentliggjeres.

Da, som nys bemserket, Farver ofte udgjore en vigtig Bestanddel af et Maerke,

og de Mserker, som opbevares ved offentlig Föranstaltning derför ogsaa i denne

Henseende bor vsere til Veiledning ved Bedemmelsen af Ligheden med andre

Mserker, har man om de Exemplarer, som skulle ledsage Anmeldelsen, brugt Udtrykket

,,Afbildning1'', for derved åt fremhseve, åt i disSe skulle ogsaa Farverne

i et Mserke gjengives. Af de 3 Exemplarer af Afbildninger, som krseves,

er et fornodent til Varemserkeregistret, et sendes filbåge til Anmelderen overensstemmende

med hvad der i Slutningen af Paragrafen bestemmes, og det tredje

holdes i Reserve for det Tilfaelde, åt det förste skulde blive beskadiget. Åt Forslaget,

ligesom Varemserkelovene i Almindelighcd, fastssetter det hoieste tilladte

Maal for Afbildningerne, har sin Grund deri, åt Registrets Sterrelse maa begrsendses.

Da den Skik, åt benytte Etiketter som Varemserker, har faaet stedse större

Indpas, og Folgen deraf er blevet, åt Yaremserkerne i Almin delighed have en betydelig

Sterrelse, har Forslaget, for åt det ikke som Regel skal vsere nedvendigt

åt tage Afbildningerne i formindsket Maalestok, sat et helt Storstemaal

for dem, hvilket dog er noget lavere end det, som den danske Lov har foreskrevet.

Ved åt ssette den hoieste tilladte Sterrelse altför lav, udssetter man sig for, åt den

27

Nseringsdrivende, for åt undgaa Mserkernes Reducering, deler Typen, saaledes

som det har vist sig i Tydskland, i flere Dele og derefter anmelder de enkelte

Stykker som Kollektivmserker. *)

De to Typer, som skulle fel ge med Afbildningerne ere nedvendige til den

i § 6 foreskrevne dobbelte Kundgjorelse. Ved Ordene „til Mserkets Trykning

*) Sammenlignende Fremstilling af forskjellige Mserkers St0rrelse.

Typer.

28

tjenlige11 bär det vaeret Hensigten åt antyde, åt Typerne skulle kunne benyttes

i en saedvanlig Bogtrykkerpresse. Deres Storrelse bur selvfolgelig vaere saadan, åt

Aftrykkene blive lige saa store som Afbildningerne.

Re''Jlafgift"JS~ -Registreringsafgiften, en Afgift som oppebaeres i alle Lande til åt daekke de

ved Registreringen foranledigede Lonninger og andre Omkostninger, har man

troet åt burde foreslaa til 40 Kr., livorved den ligesom det norske Korslag

liolder Mellemveien mellem de i den danske Lov fastsatte 30 Kr. og det

svenske Porslags 50 Kr. Den saaledes foreslaaede Afgift synes ogsaa paa

den ene Side ikke åt vaere större, end åt den, da en Naeringsdrivende i Almindelighed

kun behöver et Märke, med Lethed kan baeres af den, som har en virkelig

Interesse i åt forskafte sig Varemaerkebeskyttelse, og paa den anden Side åt vaere

tilstraekkelig hoi til åt forhindre Markedets Overtyldelse med unodige Varemaerker.

Registreringsafgiftens Sterrelse vexler betydelig i de forskjellige Lande. Saaledes er

den i Belgien 10 francs (7 Kr. 20 Öre), i Ostlig 5 fl. (8 Kr. DO öre) i Neder

landene

10 fl, (15 Kr.), i Tydskland 50 Reichsmark (44 Kr. 45 Öre), i Storbrita

nien

mindst 2 £ (36 Kr. 32 öre) med Tillaeg for hver ny Klasse, i Schweiz 20

francs (14 Kr. 40 öre), i Italien 40 lire (28 Kr, 80 Öre) og i de forenede nord

amerikanske

Stater 25 dollars (93 Kr. 25 Öre).

dunder*!- ■ 1 Hen,lolcl 111 det sidsIe Stykke af § 3 paaligger det Registreringsmyndigning

om An- heden paa den naeimere angivne Maade åt tilstille Anmelderen Meddelelse om

ZdtatZ ^nmeldelsens Modtagelse og Tiden for samme, idet han, for åt sikre Maerkets

J Identitet, vedhaefter en af Afbildningerne. Af en Jevnforelse med § 5 fremgaar

det, åt den naevnte Myndighed derimod ikke har nogen Förpligtelse til åt meddele

Underretning om Registreringen. Af Hensyn til, åt Forretten i Tilfelde af Strid

mellem 2 Mserker i Almindelighed tilkommer det Maerke, som först er blevet anmeldt,

er det nemlig anset for åt vaere af Yigtighed for Indehaveren åt kunne

godtgjore, naar han har gjort sin Anmeldelse, hvorimod selve Registreringen,

som kundgjeres paa den foreskrevne Maade, altid kommer til Anmelderens Kundskab,

og derför er let for barn åt bevise. Af det Anferte er det klart, åt Forpligtelsen

til åt notere og meddele Anmelderen Underretning om Tiden for Anmeldelsens

Modtagelse indbefatter, åt ikke blot Dagen, men ogsaa den Tid paa

Dagen, da Anmeldelsen indkom, skal opgives. Slmlde en udtrykkelig Bestemmelse

beröm vaere förnöden for noget af Landene, har dette sin Plads blandt de saerligo

Gjennemforelsesbestemmelser, der, som det af § 16 fremgaar, forudsaettes åt ville

vaere fornodne til åt fuldstaendiggjore en Del Bestemmelser i § 3 og andre Paragrafer

af den faelles Lov.

§ 4.

Förbud mod Den förste Indskraenkning i Yalget af Varemaerker, som gjores i § 4, er den,

staver^eller at Mserket ikke maa kestaa aleiie af Tal, Bogstaver eller Ord, som ikke have en

Ord alene. fremtraedende eiendommelig Form. Paa dette Punkt er de Kommitteredes För

slag

overensstemmende med den danske Lov (§ 6 Nr. 1), det norske Förslag

(§ 4 Nr. 2) og det svenske Förslag (§ 2 lste Stykke) samt med de esterrigske,

29

tydske, nederländske, schweizerske Love og til Dels med den engelske Lov. Det

er ganske vist, åt de af de Kommitterede benyttede Ord „som ikke have en fremtrsedende

eiendommelig Form" ikke findes i de nysnsevnte Förslag og Love, med

Undtagelse af Tillseget til den schweizerske Lov, samt åt kun den nederländske

Lov udtrykkeligt taler om almindelige Tal, Bogstaver eller Ord, men dette er

efter de Kommitteredes Mening kun en tilsyneladende Uoverensstemmelse, idet

ogsaa de andre Förslag og Love maa förstaas saaledes, åt Registreringen skal

nsegtes Mserker, som alene bestaa af almindelige Tal eller almindelige Bogstaver

eller af Ord, der ere dannede af saadanne Bogstaver, eller af almindelige Sammenstillinger

af saadanne Tal, Bogstaver eller Ord, men derimod ikke skal nsegtes,

saasnart Tallene, Bogstaverne eller Ordene eller deres Sammenstillinger enten liver

för sig eller tilsammen liave en eiendommelig Form, saaledes åt Maerket ved de

benyttede Tal- eller Bogstavtyper eller ved Tallenes eller Bogstavernes Anordning

gaar over fra åt vsere et blot Tal- eller Bogstavmaerke til åt blive et virkeligt

Figurmserke i Lovens Betydning.

Til Bogstaver, der fremtrsede i en eiendommelig Form og saaledes kunne godkjcndes

som Varemserker, skal derför efter Forslaget, ligesom efter den tydske Lov,

henregnes alle Bogstaver af ikke i Landet brugelige (landesubliche) Typer, saasom

koptiske, arabiske, kinesiske og visse russiske Bogstaver, Runer m. m. ligesom alle

med Arabesker forzirede eller kunstig dannede Bogstaver. Hvis almindelige Bogstaver

kombineres saaledes, åt de ikke blot sammenstilles, men tilsammen danne

en Figur, eller sammenslynges paa en, om end ikke aldeles ubekjendt, saa dog

ussedvanlig Maade, og saaledes adskille sig fra de almindelige Skrift- og Tryktyper

og f. Ex. udgjore et Monogram, bor de ogsaa, ligesom efter den tydske Lov,

anses for åt danne et Figurmserke, Fremdeles skulle som Figurmserker anerkjendes

almindelige Tal, Bogstaver eller Ord, eller almindelige Sammenstillinger

deraf, naar der dertil er foiet et Tegn eller en Figur, en Ramrne eller Lignende.

1 hvilket Forbold Rammen, Tegnet eller Figuren skal staa til den evrige Del af

Märket, er det, som det fremgaar af de udenlandske Loves^Taushed i denne Henseende,

umuligt åt gjore til Gjenstand for nogen Förskrift.

Efter § 7 medföra- Optagelsen i Varemserker af Tal, Bogstaver eller Ord, som

ikke liave en fremtrsedende eiendommelig Form, ikke nogen Beskyttelse for disse,

idet andre ikke ved en saadan Optagelse förhindra i åt anvende de samme Betegnelser.

Saameget mindre kunne Yaremserker, som alene bestaa af saadanne

Tal, Bogstaver eller Ord, komme til åt nyde nogen lovmsessig Beskyttelse. Under

disse Omstsendigheder er det anset for rettest — med den Undtagelse, som omliandles

i §§ 14 og 15 — åt forbyde saadanne Mserkers Registrering, da de Kommitterede

have ment, åt det ikke kunde försvara åt tilstede, åt Registrene belemres

med Mserker, som i Yirkeligkeden ikke ere Varemaerker i retlig Betydning, og for

Betaling åt yde Statens Medvirkning til en Handling, som i retlig Henseende er

liden Betydning. Derimod er der Intet til Hinder för åt beskytte, og saaledes

heller ikke for åt registrere et Mserke, som bestaar alene af Tal, Bogstaver eller

30

Ord, der have en fremtrsedende eiendommelig Form, da Märket, som sagt, gjennem

denne Form gaar over fra et blot Tal- eller Bogstavmserke til et Figurin

aerke.

Personnavne, Af den ovennsevnte, uafhsengig af Varemserkeloven gj seid ende Regel, åt En*Eiendomler

^lver er k>erettiget til liden Anmeldelse og Registrering åt benytte sit Navn eller

navne i en sit Firma som Varemserke, felger det, åt hvis to Nseringsdrivende have samme

eien<Eorml''''J ^avn eller Firma, er den ene lige saa berettiget som den anden til åt anbringa

sit Navn eller sit Firma paa sine Yarer. Paa samme Maade forholder det sig, hvis

de besidde Eiendomme af samme Navn. Hvis derimod den ene som Varemserke

lader registrere enten sit Navn eller sit Firma eller Navnet paa sin fäste Eiendom

under en eiendommelig Form eller sit Navnetrsek, vindel'' han derved Ret til ene

åt benytte denne Form og udelukker saaledes den anden derfra.

Saaledes registrerede Navne, Firmaer eller Navnetnek gaa efter de samme

Regler som andre Figurmserker, saa åt de, efter hvad der i det Folgende nsermere

vil blive udviklet, ved Registreringen blive beskyttede mod andre Navnes, Firmaers

eller Navnetrseks Benyttelse til Yaremaerke i en saadan Form, åt de lettelig kunne

forvexles med de registrerede.

Uhjemlet Op- Den Beskyttelse, som uden Registrering tilkommer en Naeringsdrivende i

tefnf ‘jv^Henseende til Navn og Firma som Varemserke, ber selvfelgelig medfere et Förbud

eller Firmaer.moå, åt andre optage dem som Bestanddele af et Varemserke, der registreres.

Dette er ogsaa udtrykkeligt udtalt i den anden Regel i § 4. Tilsvarende

Bestemmelser findes i den danske Lov (§ 6, Nr. 2) og det norske Förslag

(§ 4, Nr. 3). Den til Forbudet knyttede Betingelse, åt Optagelsen skal vsere sket

„uden Hjemmel“, sigter til åt undtage dels de Tilfselde, i hvilke Navnets, Firmaets

eller Eiendommens Eier har tilladt Benyttelsen, dels de Tilfselde, i hvilke Navnet

kan anses for åt vsere Almeneiendom af den Grund, åt det udgjor en Bestanddel

af Varens Bensevnelse. Herhen herer Bessemerstaal, Martinstaal, Liebigs Kjodextrakt,

Morsesapparat og andre ligncnde Bensevnelser, der i Almindelighed ere

hentede fra Opfinderens Navn, og ere blevne Gjenstand for fri Benyttelse.

Förbud wod Det under Nr. 3 optagne Förbud mod Registrering af offentliga Vaaben og

offentliga l -jviheikei'' turde ikke trsenge til nogen anden Förklaring end den, åt til oifentlige

ben og Marker. ° ° ° ...

Mserker regnes blanclt andre saadanne, som brages af en Del onentlige Myndigheder.

Dette Förbud förekommer saavel i den danske Lov (§ 6 Nr. 3) som i det

norske Förslag (§ 4 Nr. 4) samt, om end i noget forskjellige Udtryk, i det svenske

Förslag (§ 2 Nr. 1) og findes ogsaa i de vigtigste fremmede Love. Den tilsvarende

Bestämmelse i den tydske Lov er bleven fortolket saaledes, åt Forbudet blot har

Hensyn til indenlandske Vaaben eller Mserker. De Kommitterede have ikke fundet

Grund til saaledes åt begrsendse Forbudet, men da det maa forudssettes, åt

Registrator i Regien kun har tilstrsekkeligt Kjendskab til indenlandske offentlige

Vaaben og Mserker og felgelig ikke i Almindelighed i Embeds Medfer nsegter

Registrering af andre, har man i § 10 anvist en Udvei til, naar offentlige Vaaben

og Mserker ere blevne registrerede, senere åt faa dem udslettede af Registret. Åt

31

private Yaaben og Maerker kunne registreres, Avis ikke vedkommende Privatmands

eller Families Ret derved trades for nser, folger af de benyttede Udtryk. Udstillingsmedailler,

der ofte optages som underordnede Dele af Marker for Naringsdrivende,

som have faaet saadanne Belonninger, ere efter denne Regel ikke til

Hinder för et Varemarkes Registrering, men denne Registrering udelukker selvfelgelig

ikke andre, der have samme Ret til åt benytte Medaillerne, lfa ligeledes

åt optage dem i deres Marke.

Det er naturligt, åt Marker, som indeholde Figurer eller andre Fremstillinger-FVems<i7/in?er,

af den Beskuffenhed, åt de saare de religiöse eller sadelige Felelser, eller paa

anden Maade kunne vakke offentlig Förargelse, ikke ber registreres. Det, argehe.

som Nr. 4 indeholder beröm, er omtrent enslydende med det tilsvarende Sted

(§ 2 lste Stykke) i det svenske Förslag. Det i den danske Lov (§ 6 Nr. 4)

og det norske Förslag (§ 4 Nr. 5) til Ordet Förargelse feiede Ord offentlig1''

er blevet udeladt som överflödigt og til en vis Grad vildledende, da Staten ikke

bor yde sin Sanktion til et Manke, som er anstodeligt i Forhold til nogen

Privatmand.

Under Henvisning til de i den almindelige Del af Motiverne anferte Grunde Förbud mod

for den i Nr. 5 foreskrevne Förpligtelse for Registrator til åt nagte åt registrere a‘t ^Jiiqere

et Manke, som gjer Indgreb i et tidligere beskyttet Manke, skulle de Kommitterede registrera

med Hensyn til den Maade, hvorpaa dette Nummer er affattet i Sammenligning

med den danske Lovs Bestemmelse i § 6 Nr. 5, bemarke, åt Forskjellen i de Märke. —

benyttede Udtryk beror derpaa, åt Kollisionstilfaldene efter Forslaget ere flere

og indtrade under andre Forhold end efter don danske Lov, i Sardeleshed under ''Förbud.

Hensyn til de sarlige Regler, Forslaget opstiller om Registrering af aldre norske

og svenske samt saadanne udenlandske Marker, paa hvilke den almindelige Regel

om Omfanget af Markets Gyldighed ikke kan anvendes af den Grund, åt de

ikke have Hensyn til en Naringsdrivendes bele Virksomhed, men kun til bestemte

Varer eller Arter af Varer. Paa Grund af den i Forslaget optagno

Grundsatning, åt et registrerat Marke giver Eneret til dets Benyttelse paa

alle Varer i den Näring, for hvilken Registreringen gjalder, maa i Almindelighed

det samme Marke ikke registreres mere end en Gång, hvisaarsag Registrering i

Regien skal nagtes, naar Registrator floder, åt det samme eller et väsentlig lignende

Marke allerede er registrerat for en anden. Forsaavidt stemmer Forslaget med

den danske Lov. Men da den navnte almindelige Grundsatning ikke for Tiden

gjalder i Norge og Sverig, og ei heller er antagen i en Del fremmede Lande, hvor

der derimod findes Varemarker, som kun ere beskyttede med Hensyn til bestemle

Varer eller Varesorter, er det klart, åt disse Markers Tilvarelse ikke er til Hinder

for det samme eller lignende Markers Registrering, naar blot Registreringen sker

for andre Varer eller Varesorter end dem, som den aldre Beskyttelse har Hensyn

til; thi naar dette iagttages, opstaar der ikke nogen Kollision med det aldre

Marke.

32

Registrering i För de seid re norske og svenske Varemaerker og for de mod dem i Hedfår af

tiden"af^den - § ^ ligestillede fremmede Mserker har § 4 Nr. 5 en sirlig Betydning, forsaavidt

landske og gom, i Henhold til dette Nr. jevnfert med § 15, alle saadanne anmeldte Mserker,

landsie derunder indbefattet samme eller lignende Mserker for de samme Yarer, i den

Marter, ovenomtalte Övergångstid skulle antages til Registrering uden Prevelse. I denne

Tid har Hemlig den Orden, hvori Anmeldelserne ske, ikke nogen Betydning, eftersom

enhver, som vil heholde sin Ret, i dette Tidsrum skal anmelde sit Maerke, og det

saaledes furst efter Övergångstidens Slutning kan vise sig, hvorvidt Benyttelsen af

et eller andet af de saaledes registrerede ensartede eller indbyrdes lignende Masrker

er uforenelig med den Beskyttelse, som tilkommer noget af de andre Mserker.

Opstaar der derved Kollision, saa åt Mserkerne ikke kunne bestaa jaevnsides, maa

Forrangen imellem dem selvfelgelig afgjeres ved Rettergang og bedommes, ikke

efter Tiden for Anmeldelsen til Varemserkeregistret, men efter de Love, som gjselde,

för den her foreslaaede Lov traadte i Kraft, saa åt den tidligere lovlige Brug af

Vare märket bliver afgjerende for Stridens Udjevning.

§ 5.

Ncegtet Naar en indkommen Anmeldelse i en eller anden Hänseende er mangelfuld

KlagTderovér e^er ikke i det Hele overensstemmende med Lovens Forskrifter, skal Registreringen

nsegtes. Som Felge af, åt eu saadan Nsegtelse nsermest maa betragtes som Resultatet

af et Skjen, og ikke bererer Trediemands Ret, ber den efter de Kommitteredes

Mening ikke kunne undergives Domstolenes Prevelse, men vel gjeres til

Gjenstand for Klage til den overordnede Myndighed. I den danske Lov (§ 6,

sidste Stykke), siges det ogsaa udtrykkeligt, åt Registrators Naegtelse kun kan

indankes for Indenrigsministeren, og naar Ordene i den danske Lov „som da

afgjer Sägen11 i nasrvaerende Forslags danske og norske Text ere blevne forandrede

til „som endelig afgjer, om den begjaerte Registrering skal naegtes11, er Grunden

hertil alene den, åt det er blevet anset for rettest åt antyde, åt Trediemands Ret,

naar Registreringen tillädes af den heiere Myndighed, ikke bereres heraf, og saer1-igt,

åt Trediemand ikke er udelukket fra åt bestride Registreringens Lovlighed

under en Sag, som reises af barn i Medfer af Lovforslagets § 10, 2det Stykke,

eller som anlsegges mod ham i Henhold til § 12.

De svenske Kommitteredes Förslag om dette Punkt slutter sig til hvad der

i den Kgl. Förordning af 14de December 1865 i Almindelighed, det vil sige med

Undtagelse af, hvad der vedkommer de nordlandske Provindser, er foreskrevet om

Klage over administrative Myndigheders Handlinger. Den ovennaevnte Tilfeielse

i de 2 andre Ländes Texter er ikke anset förnöden for Sverig, da Klagen

afgjeres af Kongen, og det er en i den svenske administrative Ret almindelig

Regel, åt det behandlede Spergsmaal dermed er endelig afgjort. Uoverensstemmelsen

med de to andre Ländes Love er saaledes ikke af reel Natur.

33

§ 6.

Denne Paragraf handier om, hvad Registreringsmyiidigheden har åt iagttage, Regisirerinnaar

Regeringen tilstaas eller, hvis den afslaas, naar denne Afgjorelse er bleven 9££.e Tlh^_

ophsevet af den hoiere Myndighed. De naermere Regler blive i Henhold til § lö kjendtgjerehe

åt fastssette ad administrativ Vei. Registreringens hurtige Bekjendtgjerelse er af m''

Vigtighed saavel for Anmelderen som for Publikum. Åt Bekjendtgjorelsen skal

ske ikke blot i den almindelige Kundgjorelsestidende, men ogsaa i en Registreringstidende,

er hegrundet i det Magtpaaliggende i åt have Afbildningerne af alle de

registrerede Mserker samlede paa eu for Publikum bekvem Maade.

§ ?•

Under § 4 Nr. 1 have de Kommitterede, som ovenfor omtalt, foreslaaet, åt Fri Benyttelse

Varemserker, der alene bestaa af Tal, Bogstaver eller Ord, som ikke have cn";t almmdehge

1 al, Bogstaver

fremtrsedende eiendommelig Form, ikke maa modtages til Registrering. Derimode/fer Ord, som

kunne Mserker registreres, naar de bestaa dels af saadanne Tal, Bogstaver eller

Ord, dels af andre Bestanddele, saasom Figurer eller lignende, og dette hvad

enten de forstnsevnte Bestanddele udgjore den vsesentligste Del, som bestemmer

Mserkets Totalindtryk, eller kun en mindre, isoleret Del af Mserket. Det foreslaas

nu i denne Paragraf, åt naar der saaledes for en Nseringsdrivende er sket Registrering

af et Varemserke, i hvilket der for en större eller mindre Del findes Tal,

Bogstaver eller Ord, som ikke have en fremtrsedende eiendommelig Form, forhindres

andre ikke derved i åt anvende de Tal, Bogstaver eller Ord, som det

registrerede Märke indeholder. For saa vidt nu disse Tal, Bogstaver in. m. udgjore

en underordnet, for Totalindtrykket af Märket uvsesentlig Del af dette,

ligger der ikke heri noget eiendommeligt, da det samme er Tilfseldet med enhver

Enkelthed i den Del af Märket, som gjor det til et Figurmserke. Udgjore de

derimod en Hovedbestanddel af Mserket, det vil sige, bestemmes dettes Karakter

vsesentlig af de benyttede Tal, Bogstaver eller Ord, saa indeholder Paragrafen

en sirlig Regel derved, åt det, uden Hensyn til Mserkets Registrering

tilstedes en hvilkensomhelst anden åt tilegne sig de nsevnte Bestanddele af

Mserket, hvad enten det sker paa den Maade, åt lignende Tal, Bogstaver eller

Ord faktisk benyttes som Varemserker, eller saaledes, åt de gjores til Bestanddele

af et til Registrering bestemt Mserke. Til nsermere Förklaring af denne Regel

og samtidig til Fuldstsendiggjerelse af det, som ovenfor er anfört om Regien i

Forslagets § 4 Nr. 1, skal folgende bemserkes.

De Kommitteredes Grunde til ikke åt erkjende almindelige Tal, Bogstaver eller

Ord som Varemserker eller som Bestanddele af et Varemserke, der ere lige berettigede

med de Dele af samme, der udgjore Figurer, ere vistnok de samme, som

have vseret bestemmende for den Förskrift i de danske, tydske, osterrigske og flere

Love, åt Mserker, som alene bestaa af Tal, Bogstaver eller Ord, ikke maa registreres,

og for de med Bestemmelserne i nservserende § 7 beslsegtede Regler i den

danske Lovs § 14 og det norske Forslags §11, samt med den Bestemmelse

5

34

i den tydske Lov, åt ingen ved et Bogstavmserke forhindres i åt betegne sine

Yarer med sit Navn eller sit Firma, selv i forkortet Skikkelse. Almindelige Tal,

Bogstaver og Ord ere et Fselleseie (domaine public), som ikke maa kunne monopoliseres

af nogen enkelt, og selv om man ser bort fra Brugen af Bogstaver som

Initialer til Navne og Firmaer, blive baade Tal og enkelte Bogstaver saa saedvanligt

og almindeligt brugte til åt betegne Grader i Varers Art, Godhed og Maal,

åt Ret for en enkelt til åt tilegne sig disse Betegnelser som Varemaerker vilde

medfore uberegnelige Folger. Men hvad der i saa Hänseende gjselder enkelte

Bogstaver, det gjaelder ogsaa bele Ord, forsaavidt der ikke gives disse en eiendommelig

Form. Intet vilde vsere mere unaturligt, end om det skulde tillädes en

enkelt gjennem Varemaerker åt lsegge Beslag f. Ex. paa gangbare Varebenaevnelser,

eller, som tidligere omtalt, Stseders eller Ländes Navne, eller de ssedvanligste og

i Handlen mest benyttede Udtryk og Betegnelser, eller Ord, som indeholde

almindelige Anbefalinger for Varer. Saaledes turde der f. Ex. ikke kunne vsere

Tale om, åt den förste, som i et Yaremserke indssetter et af Ordene »Patent11,

„bedste“, „prima“ osv., skulde kunne udelukke alle andre fra Brugen af disse Ord

som Varebetegnelser, eller åt de, som handle med en Vare, skulde kunne forhindres

i paa denne Vare åt anbringa Varens almindelige Benaevnelse, f. Ex. „parafineredo

Sikkerhedstaendstikker“, fordi en anden havde indfort denne Benaevnelse i sit Varemarrke.

Det kunde ganske vist synes, åt naar en Fabrikant havde givet en af

ham tilvirket Vare et nyt, sserligtNavn, f. Ex. naar en Cigarfabrikant benaevner en Cigarsort

„Nornen“, Billighed da kunde tale for undtagelsesvis åt tilstaa ham udelukkende

Ret til åt forsyne slige Varer med denne Benaevnelse; men naar det tages i Betragtning

paa den ene Side, åt der anvises ham den Hdvei åt give Benaevnelsen

en fremtradende eiendommelig Form, og paa den anden Side, åt en rationel

Graendse for saadanne Undtagelser ikke vil kunne dragés, formene de Kommitterede

åt den af dem opstillede Regel vil findes antagelig. Åt Beskyttelse maa naegtes

Varemaerker, som udelukkende bestaa af Tal, Bogstaver eller Ord, er derför uundgaaeligt

og vistnok almindeligt erkjendt, og åt under disse Omstaendigheder saadanne

Maerker ikke bor kunne faas registrerede, forsaavidt de ikke have en fremtraedende

eiendommelig Form, er ovenfor paavist. Det, som saaledes gjaelder om

Varemaerker, der alene bestaa af almindelige Tal, Bogstaver eller Ord, bor ogsaa

i Hovedsagen anvendes paa Maerker, som for den vaesentligste Del bestaa af saadanne

Betegnelser, men tillige indeholde Figurer. Den Nodvendighed, der, som

anfört, taler for åt bevare almindelige Tal, Bogstaver og Ord deres Egenskab af åt

tilhore alle, ophorer ikke paa Grund af et saadant Tillaeg af Figurer, som tilmed

kunne indskraenkes til noget meget ubetydeligt, uden åt man derför kan bestride,

åt Maerket til Dels er et Figurmserke. Der savnes imidlertid tilstraekkelig Grund

til ganske åt forbyde Registrering af Maerker, af hvilke almindelige Tal, Bogstaver

eller Ord udgjore en Bestanddel. Derved vilde nemlig Registrator komme i en

vanskelig Ftilling, idet det lagdes i hans Höand åt afgjore det ofte tvivlsomme Sporgs

-

35

maul, hvorvidt disse Betegnelser udgjore en Hovedbestanddel eller en underordnet

Del af et Maerke; thi i sidste Däld er der ikke nogen gyldig Grund til åt forbyde

Registreringen. Et saadant Förbud vilde heller ikke kunne forsvares, forsaavidt

de til Maerket borende Figurer i og for sig ere egnede til åt registreres, og det

Formaal, som tilstraebes ved Maerket, ikke paa anden Maade kan naas. Overensstemmende

med, hvad der gjselder i England, åt tilläde Registreringen paa den

Maade, åt de i et Maerke optagne Tal, Bogstaver eller Ord i visse Tilfselde undtages,

turde vsere förbundet med forskjellige Ulemper. Enten maa Regien udstrsekkes

til alle Betegnelser af den nsevnte Art og derved blive unodvendigt

sträng, naar Betegnelser udelukkedes, som blot vare underordnede Dele af et

Maerke, eller ogsaa maa den ovenfor berorte Provelse laegges i Registrators Haand.

Det engelske System, som bestaar i, dels åt udelukke bestemte Ord, dels åt

angive bestemte Grupper af Ord, som ikke maa optages i Maerker i Almindeligbed

eller i Maerker for visse Varesorter, kan ikke anbefales, dels fordi der i Almindelighed

mangler gyldig Grund til åt opstille et saadant Förbud ligeoverfor underordnede

Dele af et Mserke, dels fordi en saadan Opregning aldrig vilde kunne

blive udtommende eller svarende til de vexlande Forhold. Man har derför

bestemt sig for den i naervasrende Paragraf optagne Regel, åt Maerket vel maa

registreres i sin Helhed, men åt den Del deraf, som bestaar i Tal, Bogstaver eller

Ord, der ikke have en lremtraedende eiendommelig Form, vedvarende horer til „lc

domaine public11. Denne Del af Maerket nyder saaledes ingen Beskyttelse. Enhver

kan, naar han holder sig de saerlige Regler efterrettelig, der yde Firmaer samt

Navne paa Personer og fäste Eiendomme en af Loven uafhaengig Beskyttelse,

benytte de samme Tal, Bogstaver eller Ord, og det tilmed som en ligesaa vaesentlig

Del af et Maerke. Maerket er i Virkeligheden kun beskyttet i Henseende til

de deri vaerende Figurer, hvortil lienregnes saavel eiendommelige Sammenstillinger

af Tallene, Bogstaverne eller Ordene som de disse givne dekorative Former.

De Kommitterede have ikke överset, åt denne Regel gaar noget videre end hvad

der udtrykkeligt er udtalt i den danske og de ovennaevnte fremmede Love, men

man har anset den saaledes foreslaaede, i det svenske Förslag optagne Regel for

en nodvetidig og rigtig Udvikling af den Tanke, fra hvilken disse Loves Förbud

mod Registrering af Maerker, der udelukkende bestaa af Tal, Bogstaver eller Ord,

maa antages åt vaere gaaet ud, da det sikkert ikke har vaeret Meningen med de

naevnte Love, åt nogen skulde monopolisera disse Benaevnelser. Folgen af en saadan

Bestemmelse, som den her foreslaaede, vil vistnok blive den, åt Enhver, hvem

det er magtpaaliggende åt skäfte sig et Maerke, som skal komme til åt nyde villig

Beskyttelse, vel vil vogte sig for åt vaelge dette Maerke saaledes, åt almindelige

Tal, Bogstaver eller Ord blive Hovedbestanddelene i Maerket.

Fra det ovenfor Anforte gjores der til Dels en Undtagelse med Hensyn til de

i § 15 omhandlede aeldre indenlandske og fremmede Maerker, hvorom det Naermere

vil blive anfört under den naevnte Paragraf.

36

IM Bemjttehe Hvad slutelig angaar Paragrafens senere Del, som omhandler de for alle

åt Marker, ,, .

som alminde-eller visse Klasser åt Na3nngsdnvende felles Tegn eller Ma3rker, ere BemserkflmNwrin

yiin^erne til den förste Del ogsaa anvendelige paa denne, da ikke heller disse

‘ ""''^Bensevnelser ber kunne monopoliseres af den enkelte; men medens blötte Tal,

Bogstaver eller Ord ikke maa registrera, er der ikke givet noget saadant Förbud

med Hensyn til de Tegn og Maerker, om hvilke den senere Del handier. Grunden

til denne Förspel maa soges deri, åt den registrerende Myndighed ikke kan antages

åt kjende alle saadanne Betegnelser. Skulde som Felge deraf et saadant

Tegn eller Mserke blive registreret som eneste Bestanddel af et Maerke, medföra

imidlertid Registreringen ikke nogen Eneret til dets Benyttelse, eller, med andre

Ord, Ret til fra Brugen deraf åt udelukke nogen anden, vaere sig de Naeringsdrivende,

i hvis Naeringer det almindeligt benyttes, eller andre. Dog bemaerkes,

åt de forstnaevnte i Henhold til Forslagets § 10 ere de eneste, som have Ret til

åt fordre Maerket udslettet af Registret, da de alene have nogen Interesse i, åt

den omspurgte Art af Tegn og Marker ei monopoliseres. Man har troet paa

denne Maade åt burde bevare den Egenskab ved de omspurgte Betegnelser, åt de

staa til fri Afbenyttelse. Som Exempler paa de Tegn og Maerker, der her haves

for Öie, kunne naevnes det i Jernindustrien benyttede Jernmaerke og det Maerke,

som almindeligt bruges i Handelen i Stedet for Ordet Nummer.

§8-

Ny Indehavers De ovenfor under den almindelige Motivering angivne Grunde til den i § 8

Mm-kets i''V-°PstiFede Grundsanning om registrerede Maerkers Övergång eller Overdragelse fra

nyelse. den ene til den anden lede naturligt til, åt en ny Indehaver ikke behover åt anmelde

Förändringen for åt kunne gjore sin Ret til Maerket gjaeldende. Ethvert

Forsog paa åt fastsaette en bestemt Tid, inden hvilken Övergång eller Overdragelse

skal anmeldes, stöder paa store Vanskeligheder baade i Henseende til Tidsbestemmelsen,

som skal lempes efter dels iudenlandske dels udenlandske Forhold, og i

Saerdeleshed med Hensyn til Umuligheden af åt kontrollere Paabudets Efterlevelse.

Da Maerket ikke maa överföres paa en anden uden i Förbindelse med den Forretning,

i hvilken det bruges, og Publikum derför ikke har nogen Interesse i åt faa

Underretning om Övergången, er det först ved den naermest paafolgende Förnyelse

af Maerket, åt en saadan Anmeldelse behoves. Da skal ogsaa, efter hvad der udtrykkelig

bestemmes i Forslagets § 9, den nye Indehavers Ret godtgjores.

§ 9.

lieiten /il et Det i förste Stykke af denne Paragraf omhandlede HUrnne, Tiden, fra hvilken

Malke m/«esBeskyttelsen for et registreret Yaremaerke regnes, förekommer i den danske Lovs

Sradete»''el~ § ^ ^r’ ^ nors^e korslags § 9 Nr. 1 og det svenske Forslags § 6. Det

^Emne, som behandles i de to sidste Stykker, Maaden, hvorpaa Registreringen

fornyes, findes i den danske Lovs § 7 Nr. 4, det forstnaevnte Forslags § 6 Nr, 3

og det sidstnaevnte Forslags § 5.

37

En Sammenholdelse af Forslagets § 1 med naervaerende Paragrafs förste

Stykke viser, åt den udelukkende Ket, som folger med et registreret Varemaerke,

ganske vist vindes ved Registreringen, men, naar denne er foregaaet, regnes fra

Anmeldelsestiden, saaledes som allerede anfört i Bemaerkningerne til det sidste

Nummer af § 3, en Grundsaetning, der er paavist ikke åt vaere fremmed for andre

Ländes Varemaerkelovgivninger. Det vil selvfolgelig ved de i Porslaget forudsatte

specielle Forskrifter blive Registrator paalagt åt registrere Varemaerker i den Orden, livori

de indkomme, men da Opfyldelsen af denne Förskrift ikke afhaenger af den, som

har anmeldt Maerket, er det anset rigtigt åt laegge Anmeldelsestiden til Grund for

Afgjorelsen af, hvilket Maerke der skal nyde Fortrinet.

Af den ovenfor givne Fremstilling af den udenlandske Lovgivning ses det, Registrerinat

Registreringen efter de fleste fremmede Love ikke uden Förnyelse förbliver i FAfgift

Kraft mer end et vist Antal Aar, samt åt Tiden, inden hvilken Förnyelsen skal derför.

Ande Sted, efter de forskjellige Lovgivninger vexler mellem 10 og 30 Aar. De Kommitterede

ere blevne staaende ved den i Danmark foreskrevne og i begge de andre

Lande foreslaaede Tid af 10 Aar''som en i de nordiske Lande ikke ualmindelig

Fornyelsestermin. Hvis Förnyelsen ikke begjaeres inden den befalede Tid, skal

Maerket udslettes af Registret overensstemmende med, hvad der i § 11 Nr. 1 udtrykkeligt

udtales. Ved saadanne Udslettelser lettes Oversigten over de gjaeldende

Maerker. For åt Anmeldelsen til Förnyelse skal vaere gyldig, kraeves det, åt der

samtidig erlaegges en Afgift af 10 Er. Forslaget om en saadan Afgift er be

grundet

dels derpaa, åt Registreringen antages åt burde baere de med

samme forbundne Omkostninger, dels i önsket om åt forhindre Förnyelse i andre

Tilfaelde end dem, i hvilke Indehaveren har en virkelig Interesse i åt holde sit

Maerke i Kraft Er der en saadan Interesse til Stede, kan Afgiften ikke anses

for hoi, men paa den anden Side har man ikke troet med Feie åt kunne gjere

den heiere, da man har taenkt sig Bekjendtgjorelsen om Förnyelsen som en simpel

Meddelelse i Registreringstidenden uden Aftryk af Märket.

I § 7 af den danske Lov indeholdes der en Förskrift for Registrator om Spargsmaal

mindst en Maaned, forend Tiden for Registreringens Förnyelse indtrasder, åt under- °n^

rette den, som har anmeldt Maerket, om, åt det vil blive udslettet, saafremt For - Békjendtgjanyelsen

ikke sker. En saadan Bestemmelse har man ikke troet åt burde re.lse °"i

r it nn dens Udlob.

foreslaa, da dens Efterlevelse naesten vil vaere unruhg med Hensyn til udenlandske

Maerker og, forsaavidt angaar de indenlandske Maerker, förbunden med store Vanskeligheder,

hvorhos en saadan Bestemmelse altid maatte forudsaette, åt der paalagdes

Maerkets Indehaver en Förpligtelse til åt anmelde Bopaelsforandringer. Den

taenkelige Udvei, offentlig åt bekjendtgjore de enkelte Maerkers Forfaldstider tilligemed

en Underretning om, åt de vilde blive udslettede, hvis Registreringen ikke

fornyedes, har man ikke heller ment åt burde anbefale, da en saadan Fremgangsmaade

let kunde give Anledning til en mindre liderlig Tilegnelse af

vaerdifulde Maerker, hvis fornyede Registrering var bleven forsomt.

38

§ io.

Udslettelse af Bestemmelsen i det förste Stykke svarer til den danske Lovs § 7 Nr. 3 og

r?fenäig!e Begyndeisen af det norske Forslags § 6 Nr. 4, men gaar ikke saa vidt som

Vadben eller disse, da det indskraenker den administrative Myndigheds Berettigelse til åt udMflrargelige

siette Märket til de Tilfelde, åt det indeholder offentliga Vaaben eller Mserker,

Fremstillinger.eWex Fremstillinger, som kunne vsekke Förargelse, samt henfegger Retten til åt

tage Beslutning om Udslettelsen, ikke til den registrerende Myndighed, mod hvis

Kompetence i saa Henseende der med Feie kan reises Betsenkeligheder, men derimod

til den overordnede Myndighed. Hvad angaar offentlige Yaahen og Hanker,

af hvilke de udenlandske let kunne blive optagne i Registret, uden åt nogen

egentlig Forsomroelighed kan fegges Registrator til Last, har man anset det for åt

vsere af Vigtighed, uden Omsveb åt kunne faa dem udslettede af Registret, navnlig

i saadanne Tilfelde, livor der reises Indsigelse mod deres Indtegning fra en fremmed

Stats Side. Åt usaedelige og andre Fremstillinger, der vaekke Förargelse, ikke

kunne faa Lov til åt blive staaende, naar Myndighedernes Opmserksomhed er

bleven henledet paa dem, er naturligt. Forskriften i § 11 andet Stykke, åt den,

för hvem Registreringen er sket, skal have Underretning om den Udslettelse,

hvorom der her er Tale, er tilfoiet, for åt han snarest mulig kan ophere med åt

benytte Märket, og, hvis han ensker det, skäfte sig et andet. Den Omstsendighed,

åt den, som har begjaert Registreringen, har vidst eller burde have vidst, åt den rettelig

ikke burde have vaeret indrommet, har for de Kommitterede vmret en afgjorende

Grund til ikke fra den danske Lovs § 7 åt optage den Bestemmelse, åt den ved

Registreringen erlagte Afgift skal tilbagebetales, naar Begjsering derom fremsaettes

inden en vis Tid. Ikke heller har man optaget nogen Bestemmelse

svarende til den i det norske Forslags § 6 Nr. 2 forekommende Förskrift,

åt et Yaremaerke skal udslettes af Registret, naar det godtgjores for Registreringsmyndigheden,

åt Indehaveren ikke laenger har Ret til åt drive den Näring, för

hvilken Märket var bestemt; thi for det Förste synes Registreringsmyndigheden

ikke åt vsere kompetent og, for fremmede Mserkers Yedkommende, ikke i Stånd

til åt prove de fornodne Beviser i et saadant Tilfselde, og fremdeles reiser der

sig mod en saadan Regel den Betsenkelighcd, åt den tabte Naeringsret ofte

gjenerhverves. Der synes ei heller åt kunne opstaa nogen Skade åt, åt et

Mandre, som ikke benyttes, förbliver i Registret indtil den tiaarige Periode er

forloben.

Paatale af Åt den, som mener, åt et Yaremasrkes Registrering er sket ham til Skade,

Registrering kan iienven(je sj„ mea Paatale til Domstolene, er udtrykkeligt sagt i nservae

SOill

CT SiC€t °

en anden til rende Paragraf for åt gjore Loven saa fuldsfendig, åt den kan opfylde den BeSkade-

stemmelse åt tjene til behörig Veiledning i internationale Forhold. Hvo der med

Nytte kan reise saadan Sag, maa udledes af andre Bestemmelser i Forslaget. Af

disse fremgaar det, åt dette er Tilfeldet med den, som kan godtgjore, åt en anden

ham til Skade har faaet et Manke registreret, der väsentlig ligner hans tidligere

registrerede Maerke, og åt saaledes et af de Tilfelde er til Stede, som omhandles

i de Lovsteder, til hvilke § 4 Nr. 5 henvisef. Anderledes stiller Sägen sig saavel

for den Indehaver af et udenlandsk eller far Lovens Trseden i Kraft faktisk benyttet

indenlandsk Mserke, der har oversiddet de i Forslagets §§ 14 og 15 föreskrevne

Preskriptionstider, som for den, der ganske vist kan godtgjere, åt han

efter Lovens Trseden i Kraft, men forend et Yaremserke blev registreret for en

anden, har benyttet det samme eller et vsesentlig lignende Mserke, men som dog

ikke har ladet det registrera för den anden. De Kommitterede ere nemlig, som

tidligere udviklet, i Forslaget gaaede ud fra den Grundssetning, åt det, bortset

fra Overgangsbestemmelserne, er Registreringen, og ikke Brugen liden Registrering,

der begrunder den med et registreret Yaremserke folgende Eneret, og åt

folgelig, med den bererte Undtagelse, den, som har faaet et Mserke registreret,

er berettiget til åt förhindra en anden i åt benytte det samme eller et lignende

uregistreret Mserke, selv om denne har havt dette Mserke i Brug,

för den förste fik sit registreret.

Den i sidste Punktum af nservserende Paragraf indeholdte Bestemmelse er Paaiale aj

allerede bleven forklaret ved Bemserkningerne til § 7. Lignende Bestem- af regn eller

melser findes i den danske Lov (§ 16), det norske Förslag (§ 14), og den Märket-, som

tydske Lov. Nceringer.

§ 11.

Den Bekiendtgierelse, hvorom denne Paragraf handier, har man tsenkt sig åt Beljendtgjekunne

ske paa den Maade, åt det, med Angivelse af Mserkets Nummer, Dagen, kets xjdsktda

det blev registreret, samt den Person, for hvem Registreringen er sket, blot telse

meddeles,

åt samme Mserke er blevet udslettet af Registret. De Grunda, paa

hvilke Bestemmelsen i det andet Stykke hvile, ere allerede angivne i Förbindelse

med Bemserkningerne til § 10.

§ 12.

Det förste Stykke af denne Paragraf har til Ilensigt åt fastssette den Frem- Fremgangsgangsmaade,

som, naar en Persons udelukkende Ret til åt benytte sit Navn, sit m™stadhe

Firma, eller Navnet paa en barn tilherende fast Eiendom eller sit registrerede format lndVaremserke

trsedes for nser af en anden, skal iagttages for åt afvise et saadant5"^6 e

Indgreb. Det andet Stykke derimod handier om Ansvar og Erstatning, naar Gjerningen

tillige er kriminel, det vil sige, naar den er sket vidende om en andens

bedre Ret. I intet af Tilfseldene er der Tale om en Registrering, som er sket til

Skade for en anden; men kun om det Indgreb i Navne- eller Mserkeretten, der

fremkommer ved Varers Falholdelse. De Felger, som efter Paragrafens förste

Del kunne Hyde af Paatalen, findes foreskrevne i de fleste fremmede Love,

nemlig, åt de uhjemlede Mserker skulle udslettes, eller åt i fornedent Fald

Varerne eller den Indpakning, paa hvilke de uhjemlet ere anbragte, skulle tilintetgjores,

forsaavidt de endnu ere i den Skyldiges Besiddelse eller ievrigt staa

til hans Raadighed. Om Varernes Tilintetgjerelse vil der saaledes kun blive

40

Spergsmaal under overordentlige Omstsendigheder, naar der ikke skulde vsere nogen

anden Udvei til åt opretliolde det beskyttede Varemaerkes Eet.

Sirafamvar. Med Hensyn til det andet Stykke, adskiller den svenske Text sig i den

Henseende fra de to andre Ländes, åt den alene henviser til den almindelige

Straffelovs Bestemmelser, en Fremgangsmaade, som de svenske Kommitterede

have benyttet for åt imodekomme den, som det fremgaar af en i Heiesteret

fremfert Indvending mod det tidligere svenske Förslag, i Sverig herskende Opfattelse

af den almindelige Straffelovs Forhold til Speciallovene. Den Omarbeidelse

af Straffelovens Kap. 22 § 16, som i denne Anledning er blevet bragt i Förslag,

turde, i Betragtning af den foreslaaede Varemserkelovs §§ 1 og 12 ikke trange

til nogen Förklaring, forsaavidt angaar Förseelsens Karakterisering.

Med Hensyn dernäst til Straffens Storrelse, ere Bedernes saavel Maximum som

Minimum foreslaaede til lieiere Beleb end de i Almindelighed for Bedrägeri og svigagtige

Handlinger bestemte. Grundene hertil have vseret dels den nedenfor ved

Spergsmaalet om Straffens Storrelse efter den norske Text bererte, dels Dnsket om,

saa nser som muligt åt slutte sig til de Bedebeleb, der ere foreslaaede for de to

andre skandinaviske Lande. Det andet Stykke i den nuvaerende Lov er udeladt,

fordi dette Stykke, saavidt de Kommitterede have vseret i Stånd til åt skjenne,

alene har Hensyn til Forordningen af 1855 om svenske Jerneffekters Stämpling,

hvilken Förordning skulde hseves ved Promulgationsforordningen.

Ogsaa de norske og danske Texter ere noget forskjellige fra hinanden. For

Norges Vedkommende har det ikke vseret muligt åt indskrsenke sig til en Hänvisning

til den almindelige Straffelov, da dens herhen horende Bestemmelse i

Kap. 21 § 12 formentlig kun gjselder de egentlige Varemserker, og blandt disse

ikke Handelsmserker, men kun Fabrik- eller Tilvirkningsmserker, og derhos indenfor

denne Ramme ikke gjor nogen Forskjel mellem registrerede og ikke registrerede,

eller mellem indenlandske og fremmede Mserker, hvorhos Bestemmelsens

Forhold til den i Kap. 21 § 1 givne almindelige Förklaring af Bedrageribegrebet

efterlader visse Tvivl. Blandt de to Udveie, som da frembod sig, nemlig enten

åt give den almindelige Straffelovs nysnsevnte Bestemmelse en ny Affattelse, eller

åt ophseve samme og umiddelbart knytte den passende Strafbestemmelse til nservserende

Lovforslag, have de norske Kommitterede, overensstemmende med hvad

der ogsaa i de over det norske Udkast afgivne Erklseringer er blevet anbefalet, og

i Lighed med hvad der skete med Hensyn til Straffelovens Kap. 22 § 20, foretrukket

den sidste som den, der alene vil give Loven den rette Klarhed og den

sserligt ligeoverfor Udlsendinge enskelige Fuldstsendighed. Aarsagen til, åt der er

aabnet Adgang til åt idomme Beder af et saa stort Beleb som 2,000 Kr., er den,

åt de, som forsee sig paa den her omhandlede Maade ofte derved ville have havt

en betydelig Fordel, og derhos let ville befindes åt vsere i saadanne Formuesvilkaar,

åt det, naar Tilfseldet ikke kravel- Fsengselsstraf, ofte ikke vilde vsere muligt,

indenfor det almindelige i Straffeloven opstillede Maximum for Beder, åt idemme

en tilstrakkelig felelig Sträf.

41

For Danmarks Vedkommende er der, da fuld Overensstemmelse mellem de

tre Lande dog ikke vil kunne naaes paa dette Punkt, ikke fundet Anledning til åt

fravige de saa nyligt vedtagne Straffebestemmelser i Loven af 2den Juli 1880

§ 17, 2det Stykke.

Sluttelig skal man endnu gjore opmrerksom paa, åt man ikke har fundet

Grund for noget af de tre Ländes Vedkommende til åt optage Bestemmelsen i

det norske Forslags § 17 Nr. 3, åt Dommen, forsaavidt det saerligt bestemmes

ved samme, helt eller delvis skal offentliggjores paa Domfseldtes Bekostning

enten ved Opslag eller ved Indrykkelse i en eller flere Tidender. En saadan Fremgangsmaade

er ganske vist meget virksom, og er f. Ex. bleven anvendt i Frankrig,

men Forholdene i de nordiske Lande antages i alt Fald ikke endnu åt krseve et

saa skarpt Middel.

§ 13-

Denne Paragraf, som svarer til den danske Lovs § 15, det norske For-Märkets Ligslags

§ 12 og det svenske Forslags § 6, omfatter ligesom disse baade Navne

og registrerede Mserker, og stemmer ogsaa i Henseende til Indhold med disse og

med den norske Betspraxis, som gaar ud paa, åt den udelukkende Bet til åt

benytte et Navn eller et Mserke anses for kranket, naar Navnet eller Märket

i sin Helhed er saaledes eftergjort, åt en Kjeber let faar det Indtryk, åt Varen

er forsynet med den rette Tilvirkers Stempel.

Ved Afgjerelsen af Spergsmaalet om, hvorvidt Mrerker ere hinanden saa

lige, åt de let knnne forvexles med hinanden, bor den afgjorende Vsegt lsegges

paa Totalindtrykket og ikke paa de Uligheder, som muligt kunne findes; thi hvis

Afvigelsen ikke er tilstrsekkelig til åt give Maerket i sin Helhed et andet Udseende,

er det med Hensyn til Afgjerelsen af det Sporgsmaal, hvorom denne Paragraf

handier, aldeles ligegyldigt, åt den findes og hvori den bestaar, naar Maerkerne

dog alligevel maa anses for åt vaere lige. En Forskjel selv i en saa vigtig Del

som Navnet eller Firmaet er derför ikke til Hinder for, åt Maerkerne kunne anses

for åt ligne hinanden, eftersom denne Del af Maerket i den foreliggende Henseende

ikke har anden Betydning end de ovrige Dele, nemlig åt medvirke til

Totalindtrykket. Deraf folger, åt hvis nogen forandrer en andens Varemaerke paa

den Maade, åt han ombytter dennes deri optagne Navn med sit eget, er denne

Omstaendighed alene ikke tilstraekkelig til åt forhindre Anvendelsen åt denne

Paragraf, men dertil maa fordres, åt Maerket i sin Helhed er blevet et andet ved

Hilndringen. Ved'' Afgjerelsen af Spergsmaalet om, hvorvidt et Tilfaelde horer

under denne Paragraf eller ikke, bor Maerkerne saaledes stedse komme i Betragtning

i deres Helhed, men ikke de enkelte Forskjelligheder fremdrages og stilles

imod hverandre. Hermed stemmer den fra samme Grundsaetning udgaaende Fortolkning

af den tydske Lov, åt der finder utilladelig Lighed Sted, saasnart Varemaerkerne

let kunne forvexles af Publikum, naar de ikke ses samtidigt. Hvad

angaar den Grad af Opmaerksomhed, der efter Forslaget maa kraeves, maa denne

blive meget forskjellig efter de vexlende Diemed og Omstsendigheder, og staa i

42

omvendt Forhold til Vaerdien og Sjaeldenheden af den Vare, for hvilken Märket

brnges. Man kan saaledes ikke fordne, åt der skal anvendes samme Opmaerksomked

paa Etiketter for Taendstikaesker som paa Maerker for sedle Metaller.

§ 14..

Fremmed^ Den Omstaendighed, åt Varemaerkeloven tillige har til Formaal åt skaffe de

re^Ret beror indenlan dske Varemaerker Beskyttelse paa de udenlandske Markeder, har i flere

peta Beslut- Retninger vaeret bestemmende saa vel for Lovens Hkonomi og flere af dens

UlSsidl,ilier enkelte Bestemmelser, som ogsaa derför, åt der ikke i Forslaget er optaget

noget, som kunde antages åt ställe sig til Hinder for de Overenskomster

med andre Lande om gjensidig Beskyttelse, uden hvilke det nsevnte Formaal

ikke kan opnaas. Reciprocitet eller Gjensidighed i Beskyttelsen er nemlig

i de fleste udenlandske Love opstillet som en ufravigelig Betingelse for åt

tilstaa fremmede Maerker Beskyttelse, idet kun faa Lande heskytte fremmede

Maerker uden Hänsyn til, om der tilkommer de indenlandske Maerker samme

Beskyttelse i det fremmede Land. De fleste Lande gjore ogsaa den gjensidige

Beskyttelses Indtraedelse afhamgig af en saerlig traktatmaessig ''Aftale,

der saedvanligt indeholder, åt man gjensidig tilstaar hinanden den samme Beskyttelse

og de samme Rettigheder, som Landets egne Love tillaegge indenlandske

Maerker, saa snart de Betingelser og Forskrifter opfyldes, som gjaflde

for indenlandske Maerker. Hertil har man dog i den senere Tid feiet nogle saerlige

Bestemmelser sigtende til åt simplificere Formaliteterne ved Maerkets Anmeldelse.

Den ovenfor givne Beretning om Konferencen af 1880 i Paris viser ogsaa,

åt Konferencens Beslutning gik i samme Retning.

I Lighed med den danske Lov (§ 19), samt de norske og svenske Förslag

(henholdsvis § 18 eg § 9) har det foreliggende Förslag optaget den ovennaevnte,

i Almindelighed godkjendte Regel, åt gjore Lovens Anvendelighed paa fremmede

Maerker afhamgig af, åt der tilsiges indenlandske Maerker samme Beskyttelse i det

andet Land. Af de benyttede Udtryk, sammenholdte med Udtrykkene i § 1 og

de til samme Paragraf gjorte Bemaerkninger, fremgaar det, åt der ved fremmede

Maerker förstaas saadanne, som fra först af skulle registreres i et fremmed Land,

fordi den Naering, i hvilken de skulle benyttes, drives dersteds.

Beshyttehe Framdeles maa det erindres, åt § 14 gjaelder ikke blot om Figurmaerker, men

^°rNarne.6°S®aa om Navne, der bruges som Varemaerke, dog saaledes, åt de lige saa lidt

Betingelser som indenlandske Navne behove åt anmeldes og registreres. I Henseende til de

fog Märke- fwstnaevnte udfordres, åt Lovens almindelige Forskrifter skulle vaere opfyldte, ligebeskytteise.

som åt de i Almindelighed foreskrevne Formaliteter skulle iagttages, alt for saa

vidt ingen Undtagelse fastsaettes i Paragrafens saerlige Bestemmelser.

Registrering i Blandt disse saerlige Bestemmelser er der först den almindelige Fordring om

J '' gyldigt Bevis for, åt Mserket er lovligt registrerat i Hjemlandet. Hvad der fordras,

for åt Beviset skal vaere gyldigt, og hvad det naermere skal indeholde, bliver åt

bestemme ad administrativ Vei i Instruxen for Registreringsmyndigheden.

43

Den nseste Regel, åt Anmelderen skal have en i Riget bosat Fuldmsegtig, Mwrkeeierens

som kan modtage Sogsmaal paa hans Yegne i de Sager, der angaa Märket, er ''smil al \

en for alle Texterne fselles Bestemmelse, der stemmer med det tilsvarende Sted i Landet.

den danske Lov. Iovrigt adskille de tre Texter sig fra hverandre i Henseende til

Regien i Nr. 2 kovedsagelig som Folge af, åt den svenske Text i Modssetning til

de to andre indeholder nogle nsermere Forskrifter overensstemmende med hvad der

i Sverig som almindelig Regel fastssettes, naar fremmede Undersaatter erhverve

Ret til åt besidde fäste Eiendomme i Landet.

Åt et registreret fremmed Mserke ikke beskyttes i videre Omfång eller for Fremmede

lmngere Tid end i den fremmede Stat, er i Almindelighod foreskrevet i Varemserke- beskyttes ikke

lovene. Som tidligere bemserket, kan denne Regels Anvendelse medföra den Folge,1 Vld*re Ornat

samme Mserke eller flere indbyrdes vsesentlig lignende Mserker kunne, det iZgtrl end

ene efter det andet, registreres og faa Beskyttelsesret, nemlig i det Tilfselde,1 de™n^em~

åt de i deres Hjemland kun gjselde for bestemte Varer eller Yareklasser; thi da er

der Intet til Hinder for, åt en anden kan faa det samme Mserke registreret for

de Varer eller Yareklasser, som ikke berores af den seldre Registrering, naar

nemlig Registreringen i Hjemlandet indbefatter de saaledes ledige Varer eller

Klasser, og dette uden Hensyn til, åt Mserkernes Hjemland ikke er det samme.

Er derimod et Mserke först blevet anmeldt og registreret som indenlandsk i bele

det Omfång, Loven tilsteder, saa ere alle ensartede eller vsesentlig lignende

Mserker udelukkede, thi deres Registrering lader sig da ikke forene med den

Beskyttelse, som tilkommer det seldre Mserke. Först naar denne Beskyttelse under

de Omstsendiglieder, som § 14 Nr. 4 forudssetter, for en större eller mindre Del

er bleven ophsevet af Domstolene, kan det fremmede Mserke registreres.

Da det saaledes i visse Tilfselde maa tilstedes åt registrera det samme eller

flere hverandre lignende fremmede Mserker, kunde det, naar et fremmed Mserke

er blevet registreret for visse Varer eller Vareslags, neppe gaa an åt nsegte det

samme eller et vsesentligt lignende Mserke åt blive registreret som indenlandsk

for den Del af Vareomraadet, der ikke var blevet optaget af det forstnsevnte

Mserke. Naar hertil kommer, åt i Medför af § 14 Nr. 4 et for alle Arter af Varer

registreret indenlandsk Mserke, efter åt vsere erklseret for ugyldigt for en eller flere

Slags Varer, kan forblive i Kraft for de ovrige Arter af Varer, turde det ikke vsere

folgerigtigt åt nsegte et indenlandsk Mserke åt blive registreret alene for visse

Varer eller Vareslags, naar Anmelderen vil give Afkald paa de Fordele, der Hyde

af et generelt Mserke, og underkaste sig de Ulemper, som let kunne folge af, åt

en eller flere benytte det samme Mserke. Betingelsen for, åt saadant skal kunne

tilstedes, maa selvfolgelig vsere en i Anmeldelsen indfort og derfra i Registret optaget

udtrykkelig Erklsering om, åt Anmelderen giver Afkald paa Retten til åt

benytte Mserket for andre Varer eller Vareslags end dem, for hvilke han har anmeldt

Mserket.

I Medför af den tredie Regel kan der tilstaas fremmede Mserker en anden Registrering

Undtagelse fra en i Almindelighed gjseldende Bestemmelse, nemlig fra Förbudet; samme Form

44

som i Hjem<

landet.

Tillistet, her

i Landet

registreret

fremmed

Mverke ma a

vige for

Mcerkets

oprindelige

Eier. Segsmaal

luden

eu vis Tid.

/Eldre norske

og svenske

samt dermed

ligestillede

Mcerker.

■ mod åt registrera Varemaerker, som bestaa alene af Tal, Bogstaver eller Ord, som

ikke have en fremtraedende eiendommelig Form. Denne Undtagelse indeholdes i

den Bestämmelse, åt det fremmede Maerke, forsaavidt det ikke strider mod Saedelighed

eller god Orden, registreres i den Form (telle quelle), hvori det er registreret

i den fremmede Stat; thi deraf fel ger, åt Märket, naar det i övrigt op fadder

de foreskrevne Fordringer, skal registreres, selv om det bestaar af almindelige

Tal, Bogstaver eller Ord. Da en saadan Bestemmelse er bleven kraevet med

större og större Kraft under de internationale Forbandlinger og ogsaa er

optaget i Kongresbeslutningen af 1880, bär man troet åt burde anbefale den.

Da, efter hvad der tidligere er anfört, flere Ländes Varemaerkelovgivninger maa

fortolkes saaledes, åt de forbyde Kegi strering af blötte almindelige Tal, Bogstaver

eller Ord, ville fremmede Maerker, der alene bestaa af saadanne Betegnelser, neppe

blive anmeldte til Registrering i större Antal, saa meget mere som den Beskyttelse,

der derved ydes slige i og for sig mindre hensigtsmaessige Maerker, ifolge

Bestemmelsen i § 7 ikke har synderlig Betydning.

Saaledes som § 14 Nr. 4 udviser, have de Kommitterede ment, åt det under

visse Betingelser bor forbeholdes Indehaveren af et saadant aeldre fremmed Maerke,

som, paa Grund af manglende Overenskomst om Gjensidighed, ikke har kunnet

registreres inden Riget, men som en anden har tilegnet sig, det vil sige, med

Kjendskab til den forstnaevntes bedre Ret, ladet registrere, uden Hensyn til en

saadan Registrering åt faa Ret til Mserkets Benyttelse i det Omfång,

hvori det blev brugt af ham, da den gjensidige Beskyttelse indtraadte.

Disse Betingelser ere, åt han her har sogt, men paa Grund af § 4 Nr. 5 ikke

har kunnet opnaa Registrering, samt åt han mod Indehaveren af det först registrerede

Maerke anlaegger en Sag, som leder til en endelig Dom for, åt Maerket

oprindelig er blevet brugt af ham i Samhandlen, og åt den anden paa ovennaevnte

Maade er kommet i Besiddelse deraf. Denne Bestemmelse kan vistnok ikke

komme til Anvendelse i andre Tilfaelde end, hvor der er Sporgsmaal om åt fordrive

et indenlandsk Maerke, thi et fremmed her registreret Maerke kan neppe erklaeres

for ugyldigt, for det er sat ud af Kraft i det Land, bvor det oprindelig er

registreret.

§ 15.

Som forud antydet, beror Eneretten til egentlige Varemaerker efter den

nugjaeldende Ret baade i Norge og Sverig paa Besiddelsetagelsen og Brugen af

Maerket, saaledes åt disse Omstaendigheder blive afgjorende i Tilfaelde af Strid

mellem dem, som gjore Paastand paa det samme Maerke. Dette gjaelder uomtvisteligt

i Norge, hvor Maerkerne hverken registreres eller bekjendtgjores. Hvad

Sverig angaaer, bemaerkes först, åt det i Henhold til den Kgl. Kundgjorelse af

13. Juni 1862 er overladt Fabrikeierne selv, om de ville bekjendtgjore, hvorledes

45

Udseendet og Beskaffenheden er af de MJerker, som de anbringe paa deres Yarer.

Sammenholdes hermed Straffelovens Kap. 22 § 16, som seetter Sträf for den, der

paa Varer, som falholdes, anbringer en andens Mserke end den rette Tilvirkers,

kan man efter de svenske Kommitteredes Mening vanskeligt komme til anden

Slutning, end åt den i Kundgjorelsen af 1862 omkandlede Bekjendtgjorelse alene

er en Udvei, der anvises Mserkets Eier til åt kunne bevise sin Ket, men ikke en

Betingelse for, åt Strafansvar kan gjores gjseldende mod den, som benytter hans

Mserke. Derhos finder der for visse Jernvara-, med Hensyn til hvilke tvungen

Stempling er paabuden, en Godkjendelse af vedkommende Myndighed Sted. Det

ligger i Sägens Natur og fremgaar iovrigt af § 4 i den kgl. Förordning om

svenske Jerneffekters Stempling af 12. Januar 1855, åt Beskyttelsesretten i dette

Tilfselde regnes fra den Dag, da Stemplingen godkjendtes.

Blandt de nu i Brug vserende norske og svenske Varemserker findes der

ikke faa, som ikke opfylde de i § 4 foreskrevne Betingelser, i Sserdeleshed fordi

de alene bestaa af Tal, Bogstaver eller Ord uden fremtrsedende eiendommelig Form.

Blandt saadanne Mserker man ssedigt fremhseves flere i Jern- og Trselasthandelen

forekommende Mserker, som nyde stor Anseelse paa udenlandske Markeder. Disse

gamle Mserker maa selvfelgelig behandles med stor Varsomhed. Det er imidlertid

klart, åt hvis der skal komme nogen Orden i dette iErnne, maa ogsaa disse seldre

Mserker registreres og derefter saa vidt muligt underlsegges Lovens Bestemmelser,

hvilket forovrigt er til Mserkeeierens egen Fordel, navnlig fordi Registrering i Hjemlandet

i Regien er en Betingelse for åt vände Beskyttelse i andre Lande. De

Overgangsbestemmelser, som de nys bererte Forhold gjere fornedne, ere optagne i

nservserende Paragraf. Der fastssettes en Tid af 6 Maaneder fra Lovens Trseden i

Kraft, inden hvilken Indehavere af indenlandske seldre Mserker, det vil sige saadanne,

som för den Tid vare i Brug, med Udelukkelse af andre kunne anmelde

deres Mserker til Registrering. Oversiddes denne Frist, har Indehaveren af det

seldre Mserke mistet sin paa den tidligere Brug beroende Eneret til Märket. Anmeldes

det derimod inden de nsevnte 6 Maaneder, bliver Felgen deraf ikke blot,

åt den gamle Ret bibeholdes, men ogsaa åt den yderligere Ret, som Registreringen

kan give, kommer Mserket til Gode, saa åt Mserket, hvis der ikke er noget sserligt

til Hinder derför, kommer til åt omfatte hele Yareomraadet. Åt man selv frivilligt

kan give Afkald paa denne Udvidelse af Mserkets tidligere Omraade, er ovenfor

bemserket. En saadan Udvidelse finder, saaledes som nedenfor vil bli ve omtalt,

heller ikke under nogen Omstsendighed Sted ved Tal-, Bogstav- eller Ordmserker.

Det er ogsaa klart, åt hvis det samme Mserke fer Lovens Trseden i Kraft er blevet

brugt af flere paa forskjellige Slags Varer, og disse inden den fastsatte Tid af

6 Maaneder anmelde deres Mserker, kan Registreringens ovenomtalte Virkning til

åt udvide Omraadet for Mserkets Beskyttelsesret ikke indtrsede, idet den enes Ret

begrsendser den andens. Hvorledes deres indbyrdes Forhold skal bedemmes, er

allerede omtalt ovenfor pag. 32.

Da seldre Mserker, som bestaa alene af Tal, Bogstaver eller Ord, efter den

46

nuvaerende Ret ere lovlige, ber de i den naevnte Övergångstid kunne registrera i.

uforandret Form, uden Hensyn til hvad § 4 i saa Henseende fastsaetter om nye

indenlandske Maerker. Eftersom det imidlertid vilde kunne foraarsage vaesentlige

Ulemper, hvis det, i den sandsynligvis temmelig länge Tid, der vil forlobe mellem

Lovens Udferdigelse og dens Traeden i Kraft, blev tilladt åt danne saadanne Tal-,

Bogstav- eller Ordmaerker med Mulighed for senere åt faa dem registrerede med

samme Ret som aeldre Maerker af denne Slags, der ere blevne til, för de nye Lovbestemmelser

vare bekjendte, har man anset det for rettest ikke åt ndstraekke

denne Undtagelse laenger end til saadanne Maerker, som ere blevne til, for Loven

udfaerdiges. Maerker, som ere blevne til mellem Lovens Udfaerdigelse og dens

Traeden i Kraft, skulle saaledes ikke kunne registreres, hvis de stride mod Bestemmelserne

i § 4 Nr. 1, men iovrigt behandles som andre gamle Maerker. De

Grunde, som have vaeret bestemmende for Forbudet mod nye Maerker, der bestaa

alene af Tal, Bogstaver eller Ord uden fremtradende eiendommelig Form, ere saa

voltige, åt der ikke har kunnet vaere Sporgsmaal om åt udvide Omraadet for saadanne

aeldre Maerker, eller, bortset fra Jernstempler og Skibningsmaerker for Traelast,

hvor vigtige praktiske Hensyn krave en Undtagelse, åt lade et Bogstavmaerke

medföra den Virkning, åt nogen derved skulde förhindra i, til Betegnelse af sine

Varer åt benytte et saa naturligt Maerke som sine egne Initialer.

Det ovenfor Anforte gjaelder ogsaa med Hensyn til aeldre Maerker fra fremmede

Lande, der ved Lovens Traeden i Kraft ifolge Traktater have erhvervet Ret

til Beskyttelse for deres Varem aerker. Det er dog klart, åt Anmeldelsen i dette

Tilfaelde, ligesom ved fremmede Maerker i Almindelighed, skal vaere ledsaget af

Bevis for, åt Anmelderen har opfyldt de Betingelser, som i det fremmede Land

kraaves for åt skaffe et Varemaerke Beskyttelse, samt åt det Omraade, indenfor

hvilket disse Maerker beskyttes, ikke udvides ved Registreringen. Med Lande, med

hvilke der er sluttet Traktater, er det anset for rigtigt åt ligestille Stater, hvis

Lovgivning er overensstemmende med den her foreslaaede, selvfolgelig under Forudsaetning

af Gjensidighed. Denne Bestemmelse vil faa en vigtig praktisk Betydning

ikke blot i det indbyrdes Forhold mellem de forenede Rigel-, men ogsaa i disse

to Rigers Forhold til Danmark, idet den danske Text til § 15 under samme Betingelse

hjemler en heist .önskelig Beskyttelse for aeldre norske og svenske Jernstempler

og Maerker for Traelast, som bestaa alene af saedvanlige Tal, Bogstaver

eller Navne.

Da Forholdet mellem aeldre og nyere Maerker for Danmarks Vedkommende

allerede er afgjort ved Loven af 2. Juli 1880 § 13, er det en Selvfolge, åt der

ikke i den danske Text kan indtages Bestemmelser svarande til den svenske og

norske Texts § 15. Disse sidste have imidlertid, under Forudsaetning af, åt nservaerende

Förslag bliver til Lov i de 3 nordiske Lande, tilsikret Maerker, som i

Danmark vare i Brug, forinden den Gjensidighed i Varemaerkebeskyttelsen, der

forudsaettes åt ville blive Folgen af naervaerende Lov, trader i Kraft, den samme

begunstigede Undtagelsesstilling, som Lovforslaget indremmer aeldre svenske og

47

norske Varemaerker og saadanne fremmede Varemaerker, der hidtil i Kraft af Gjensidighedsoverenskomster

have vaeret beskyttede i Sverig og Norge. Som Felge

lieraf have de danske Kommitterede antaget, åt det vilde vivre naturligt, til Gjengjaeld

under samme Forudsaetning åt indromme Sverig og Norge den Sserstilling,

paa hvilken der fra deres Side laegges stor Vsegt, åt Maerker for Jernvarer og Tralast,

der alene hestaa i almindelige Tal, Bogstaver og Navne, uanset Bestemmelsen

i Forslagets § 4 Nr. 1, skulle, naar de lovligt ere registrerede i Hjemlandet (altsaa

i Medför af den svenske og norske § 15) kunne registreres med den Virkning, åt

andre ikke maa benytte saadanne Tal, Bogstaver eller Navne som Varemaerke for

lignende Varer, selvfolgelig med det Forbehold, åt dette dog ikke skal forhindre

nogen i saaledes åt benytte saadanne Navne eller Bogstaver, naar de udgjere

Vedkommendes eget Navn eller Initialerne dertil. Denne Indrommelse er optaget

i § 15 af den danske Text, og man er gaaet ud fra, åt den, dels fordi den kun

angaar et afsluttet Antal af Maerker, dels paa Grund af, åt de Varer, med Hensyn

til hvilke der er Sporgsmaal om åt anvende den, neppe spille nogen stor Bolie

for den danske Industri, ikke kunde vaere betsenkelig, da en Kollision er lidet sandsynlig;

den er derhos paakaldt haade af den modstaaende Indrommelse fra de to

andre Ländes Side og af de Hensyn, som Tilblivelsen af en ensartet Lovgivning

for de tre Lande paa dette Omraade kravel''. Den omtalte Kegistrering skal dog

kun staa aaben indenfor visse Tidsgraendser, hvorved det er forudsat, åt der tages

Hensyn til, åt slige Maerker i Norge og Sverig kunne blive registrerede 6 Maaneder

efter Lovens Traden i Kraft, og åt Fristen i Danmark maa vaere mindst nogle

Maaneder laenger. Det er endelig antaget, åt det vilde vaere rigtigt, ved Bekjendtgjorelsen

om deres Kegistrering i Danmark, udtrykkeligt åt henlede Opmaerksomheden

paa, åt disse Maerker indtage en saerlig Stilling.

Til Förklaring af det i Promulgationsforordningen gjorte Förslag om Afskaffelsen

af den tvungne Jernstempling skulle de svenske Kommitterede paa dette

Sted bemaerke Folgende:

Saalaenge Varemaerkelovgivningen er saa lidet udviklet som for Tiden i

Sverig, åt der i Almindelighed ikke Under nogen Registrering af Varemaerker ved

ofifentlige Myndigheder Sted, har det kunnet lade sig gjore åt have tvungen Registrering

for en vis Klasse af Varer; men saa snart Maerker kunne registreres for

hvilkesomhelst Varer, kan Stemplingstvangen for en Del Jernvarer give Anledning

til meget betydelige Forviklinger. Åt lade Stempler for de omspurgte Arter af

Jernvarer blive registrede af en anden Myndighed end den, som kommer til åt

besorge Registreringen af Maerker for andre Varer, kan der oiensynligt ikke vaere

Sporgsmaal om, i Saerdeleshed hvis den i det faelles Förslag anbefalede Regel, åt

et Maerke skal omfatte alle Arter af Varer, bliver til Lov. Thi, som Kommercekollegiet

allerede har bemaerket i sin Betäckning over den tidligere Kommissions

Förslag til en Varemaerkelov, den Sammenligning, som er förnöden for åt forhindre

Registrering af Maerker, der ligne hverandre, vilde derved vaere saa godt som

umuliggjort. Registrering af Jernstempler maatte derför foretages af den Myndig

-

Opher af

Stemplingstvangen

i

Sverig for

visse Jerneffekter.

48

hed, som skal registrera Varemserker i Almindelighed. Det turde da ogsaa vsere

ligesaa nödvändigt, åt de samme Regler komme til åt gjselde saavel for den ene

som for den anden Art. Bortset endog fra den Vanskelighed, det vilde medfara

for denne Myndighed åt anvende forskjellige Regler paa de forskjellige Slags Yarer,

turde det ikke kunne bestrides, åt de Grundssetninger, som ere blevne opstillede i

Henseende til Maerker i Almindelighed om den Form, et Mserke skal have for åt

kunne registreras, om hvorledes det skal vsere indrettet for ikke åt gjore Indgreb

i et registreret Mserkes Ret til Beskyttelse, om det Omfång, hvori Bogstaver, Ord

og Tal i et Maerke nyde virkelig Beskyttelse osv., bor gjores anvendelige paa nye

Jernstempler lige saa vel som paa andre nye Varemaerker. Et af de vigtigste

Punkter, hvori saadan Lighed bor tilstrsebes, er Forpligtelsen til åt fornye Maerker ne

og Tiden for denne Förnyelse; thi det er indlysende, åt der vilde kunne opstaa

stort Vilderede, hvis en Art af Maerker ikke, saaledes som det er forudsat for

Maerker i Almindelighed, behovede åt fornyes hvert fiende Aar. Men det er klart,

åt en saadan Förpligtelse til åt lade et Jernstempel fornye under Trudsel af, åt

Retten til dets Benyttelse ellers ophorer, ikke lader sig forene med Stemplingstvangen.

Af endnu större Betydning er det, saaledes som det ovenfor er blevet

bemaerket i en anden Förbindelse, åt for åt Jernstemplerne kunne komme til åt

nyde den Ret til Beskyttelse paa de udenlandske Markeder, hvis Erhvervelse udgjor

et Hovedformaal for Varermerkeloven, maa denne Lov nodvendigt omfatte slige

Stempler. Paa Grund heraf, og da Kommercekollegiet har bekraeftet, åt denne

Stemplingstvang nu ikke laenger paakaldes af Forholdene, have de svenske Kommitterede

ikke kunnet andet end tiltraede Kollegiets Förslag om Stemplingstvangens

Afskaffelse, i Saerdeleshed da en ikke uvigtig Del af de i Landet tilvirkede Jernvarer

ere frie for Stemplingstvang. Ganske vist har, som af den förrige Kommission

oplyst, Bruksocietetet i underdanigst Betaenkning af 5. Juni 1862 ytret den

Mening, åt Jerneffekters Forsyning med Stempel under den anordnede Kontrol nu

som for burde bibeholdes som Pligt, men det turde kunne anses for givet, åt

Svaret vilde vaera blevet et andet, dersom Societetet havde vaeret i Stånd til,

saaledes som Kommercekollegiet, åt tage Hensyn til de for Jernindustrien skadelige,

ovenfor paaviste Felger, der ville hyde af, åt Jernstemplerne holdes aldeles udenfor

Varemaerkelovgivningen, noget der, som det af det nys Udviklede klart fremgaar,

turde blive nodvendigt, hvis man vil bibeholde Stemplingstvangen. I Overensstemmelse

med de saaledes anforte Synspunkter have de svenske Kommitterede i

Promulgationsforordningens § 4 foreslaaet åt ophaeve Forordningen af 1855 om

svenske Jerneffekters Stempling.

Opher af Ogsaa de norske Kommitterede ere af den Mening, åt Tiden er kommen

tvång f Ävjetil åt ophaeve den i Bergvaerksloven af 14de Juli 1842 § 29 fastsatte Förpligtelse

för visso til åt forsyne visse Jernvarer med Tilvirkerens Stempel, en Bestemmelse, som kun

jerne.ffcider. mjn(jer om jgjjj-g Tiders Opfattelse og staar filbåge som en Anomali. De Kommitteredes

Förslag i den Henseende indeholdes i § 19 af den norske Text.

49

Hvad der ovenfor er bemarket om heldre Markers Anmeldelse til Registret Jernstemplers

inden en vis Frist, under Fortabelse af Retten til Beskyttelse, passer eiensynligt ^H^regiikke

paa de nuvarande svenske Jernstempler, der allerede ere blevne registrerade stret. Tiden

i Kommercekollegiet, hvis Aarsag de svenske Kommitterede liave troet i § 15 i Förnyelse

det falles Lovforslag åt burde optage en Bestemmelse om, åt disse Stempler af

Registreringsmyndigheden skulle overflyttes til Markeregistret og Bekjendtgjarelse

derom indferes i Registreringstidenden, saa åt de samtidigt med Lovens Traden

i Kraft gjalde som Varemarker med Förpligtelse for Stemplets Indehaver til inden

ti Aar fra den navnte Tid åt lade Märket fornye, hvis han vil beholde sin

Ret til samme.

Den Fortrinsret, som, naar to eller flere indbyrdes väsentlig lige Marker JEidre imibenyttes

for samme Slags "Varar, efter den nu for Sverig gjaldende Lovgivning til - ^enske Markommer

det, der först blev brugt, bor selvfolgelig vedvarende gjalde, hvis det her för församme

Marke inden sex Maaneder fra Lovens Traden i Kraft tilborligt bliver

gistreret ved Indehaverens Föranstaltning. Naar slig Registrering er sket, kan, Brug giver

efter de svenske Kommitteredes Mening, en saadan tidligere Indeliaver af et aldre^"”’™*"^

Marke ved Dom udvirke et Förbud mod paa samme Slags Varer åt benytte et Ulovligt tilsenere

i Brug taget, väsentlig lignende Marke, selv om dette er blevet registrerat M^lter

indenfor Prascriptionstiden, stedse dog under Forbenold af, åt det tidligere Marke

oprindelig har varet lovligt. Gjere de indbyrdes lignende Marker ikke Indgreb

i hverandre, idet de for Lovens Traden i Kraft ere blevne benyttede og vedvarende

benyttes for forskjellige Vareslags, blive de bestaaende ved Siden af hverandre,

naar de registreras inden fornavnte Tid. Den lierhen hörande Regel er paa Grund

af en i Hoiesteret mod det tidligere Förslag reist Indvending optaget i Forslagets

§ 15, 4de Stykke.

§§ 16—19.

Hvad Forslagets §§ 16—18 angaar, skulle de danske Kommitterede ind-Nasrmere Forskranke

sig til åt henvise til Loven om Varemarker af 2den Juli 1880 § 8, 2det ^{gZret!

Stykke og §§ 9 — 11 samt 18, med Tilfoiende, åt Omordningen af Stoffet alene Viernething.

er sket for åt bringe Paragrafrakken til åt svara til det norske Förslag. ArSJu

Som nodvendig Folge af, åt den svenske Text til Varemarkeloven med

Hensyn til Straffeansvar blot henviser til den almindelige Straffelov, komme Reglerne

om Varnething i Straffesager ogsaa til Anvendelse paa de her omspurgte

Förseelser. Ogsaa med Hensyn til Stridigheder om "Varemarker mangler der efter de

svenske Kommitteredes Mening Grund til åt fravige de almindelige Regler om

Yarnething. Bestemmelsen herom indeholdes i Promulgationsforordningens § 3,

der sarligt angiver, hvor Indehaveren af et fremmed, i Sverig registrerat Marke

skal sagsoges.

Da Trykkefrihedsforordningens Bestemmelse om Adgang til offentliga Myndigheders

Protokoller og Aktstykker Andel1 Anvendelse paa Varemarkeregistret,

er der ikke i den svenske Promulgationsforordning optaget nogen til § 18 i de

norske og danske Texter svarande Bestemmelser.

7

50

Paatalen i Paragraf 17 i den norske Test, som bebandler Sporgsmaalet om Paatalen,

Nnr(Je- gjver Anledning til anden Bemserkning end den, åt den deri opstillede Regel

turde anses som en nödvändig Fölge af, åt der, ved Bestemmelsen af, livad der

er en strafbar Handling, alene er taget Hensyn til den ulovlige Brug af Mserket

i Forhold til Mserkets Indehavers Ret. Forholdet mellem den, som olovligt har

brugt et Maerke, og den bedragne Kjöber bedömmes efter Straffelovens Kap. 21 §1.

De tidiigere Med Hensyn til § 19 i den danske Text bemserke de danske Kommitterede, åt

^danske “ Danmark jo allerede siden Loven om Varemserker af 2den Juli 1880 traadte i

Varemcerlcer, Kraft har havt Registrering af Varemserker, og, skjendt det vistnok flyder af almindelige

Retsgrundsretninger, åt den i Medför af denne Lov stedfundne Registrering

vedvarende er gyldig, og åt den nye Lov, i Mangel af nogen udtrykkelig

Bestemmelse i modsat Retning, ikke kan formindske den retlige Betydning, der

tilkommer de lovligt registrerede Mserker, er det dog anset for rigtigt, i denne

Paragraf åt lade indflyde en paa Udtalelsen heraf rettet Tilkjendegivelse.*

Kontroll, Da de i Sverig foreskrevne Kontrol- og Tilvirkningsstempler paa Arbeider

Kortstémpler v^sse Metaller samt Spillekortstempler have ganske andre Formaal end de albibeholdes.

mindelige Varemserker og kunne bestaa ved Siden af disse, have de svenske Kommitterede

fundet, åt Lovgivningen om de förstnaevnte bör forbiive liberalt afVaremaerkeloven

For åt undgaa enhver Tvivl om, åt det forholdor sig saaledes, er en

udtrykkelig Bestemmelse derom bleven optaget i Promulgationsforordningens § 5.

For Norges og Danmarks Vedkommende er det like anset fornedent sserligt

åt anordne, åt slige i Publikums Interesse og navnlig for den offentlige Kontrols

Skyld i visse Tilfselde tilblevne Bestemmelser vedvarende skulle gjaelde,

efter åt naervserende Lov er traadt i Kraft.

Som paa flere Steder i ovenstaaende Motiver berört, have de Kommitterede

ved Udarbeidelsen af Forslaget taget et vaesentligt Hensyn til de Beslutninger,

som bleve affattede paa Konferencen i Paris i November 1880. Men de have

ikke fundet det muligt eller rigtigt åt optage samtlige Konferencens Beslutninger

i Forslaget, eftersom der blandt disse findes enkelte, som dels vilde nedföre Brud

paa Grundsaetninger, der nu ere gjaeldende i de fleste Lande, og navnlig i Lande,

med hvilke det er magtpaaliggende for de skandinaviske Lande åt oprette Gjensidighed

i Beskyttelsen af Varemserker, dels vanskeligt kunne taenkes gjennemferte

undtagen under Forudsaetning af, åt den paa Konferencen foreslaaede Union til

Beskyttelse af den industriel^ Eiendomsret skulde komme i Stånd. De Kommitterede

ere imidlertid blevne vidende om, åt Forhandlinger om en Konvention, sigtende

til åt oprette en saadan Union paa det af Pariserkonferencen anbefalede

Grundlag, ere i Gång. Og da Danmark allerede tidiigere betingelsesvis har erklaeret

åt ville tiltraede Unionen, saafremt den finder Tilslutning blandt de Laude,

der bör komme i Betragtning, og da det norske Indredepartement, i Anledning åt

en fra Fiankrig til de forenede Rigel rettet Opfordring om åt indtraede i Unionen,

51

har anmodet de norske Kommitterede om åt udtale sig om, hvorvidt der af Hensyn

til de Opgaver, de have åt behandle, maatte vsere noget til Hinder for åt filtrade

en Konvention i det antydede 0iemed, liave samtlige Kommitterede .tro et

åt burde tilfoie nogle Antydninger om de iEndringer, det af dem udarbeidede

Lovforslag maatte undergaa, naar den paa Pariserkonferencen foreslaaede Ordning

af den internationale Beskyttelse for den industrielle Eiendomsret maatte blive

realiseret.

Saavidt de Kommitterede se, er det kun i fire Punkter, åt deres Förslag

til Lov om Beskyttelse for Varemserker adskiller sig fra de paa Konferencen opstillede

Grundssetninger, og blandt disse er der kun et Punkt, som er af principiel

Betydning.

1. I Overensstemmelse med hvad der, som tidligere bemserket, i Almindelighed

er Tilfseldet, have de Kommitterede i Lovforslaget opstillet den Kegel, åt

kun de, som have deres Tilvirknings- eller Handelsetablissement i vedkommende

Land, kunne anmelde deres Maerker som indenlandske (Forslagets §§ 1

og 14, jfr. 15). I Konferenceforslagets Art. 2 bestemmes det nu, åt „Undersaatterne

og Borgerne i enhver af de kontraherende Stater skulle i alle de

evrige af Föreningens Stater, hvad angaar Fabrik- eller Handelsmaerker og

Firmanavne, nyde de samme Fordele, som vedkommende Lovgivninger fortiden

tilstaa eller fremtidig komme til åt tilstaa Landets egne Undersaatterog

i Art. 3, åt „med Undersaatter eller Borgere af de kontraherende

Stater ligestilles Undersaatter af Stater, der ikke tilhere Föreningen,

forsaavidt de ere bosatte eller have industrielle eller Handels-Etablissementer

paa Omraadet af en åt Föreningens Stater“. Hortil foier Art. 6, åt „ethvert

Fabrik- eller Handels-Maerke, der paa foreskreven Maade er anmeldt i Hjemlandet,

skal modtages til Anmeldelse og beskyttes i samme Form i enhver

af Föreningens Stater. Som Hjemland anses det Land, hvor Anmelderen

har sit Hovedetablissement. Saafremt dette Hovedetablissement ikke er beleende

i nogen af Föreningens Stater, skal som Hjemland anses det Land,

som Anmelderen tilhorerU Herefter skal, saavidt skjonnes, udover hvad de

Kommitterede have foreslaaet, i Forholdet mellem de Stater, som tiltrsede

Unionen til Beskyttelse af den industrielle Eiendomsret, som indenlandske

Maerker betragtes Maerker, der anmeldes af Personer, som vel ikke have

deres Tilvirknings- eller Handelsetablissement i vedkommende Land men

som ere Undersaatter af eller bosatte i Landet.

2. Hvad dernäst angaar det ovennaevnte Punkt, i hvilket der er en mere indgribende,

principiel Forskjel mellem nservserende Lovforslag og Konferenceforslaget,

skulle de Kommitterede bringe i Erindring, åt Lovforslaget opstiller

den Grundsanning, åt Eneretten til et Varemserke i egentlig Förstånd — hvad

enten det er et indenlandsk eller et udenlandsk Mserke — beror paa en lovformelig

Anmeldelse til det indenlandske Yaremserkeregister og regnes fra

Anmeldelsestiden, saa åt Prioriteten til et Varemaerke, som anmeldes af flere,

52

maa tillsegges den, som paa lovformelig Maade först har anmeldt det. I

Modssetning hertil bestemmer Art. 4 i Konferencens Förslag til Konvention

för de egentlige Varemaerkers Vedkommende folgende: „Den, som i nogen

af de kontraherende Stater paa foreskreven Maade har anmeldt et Fabrikeller

Handelsmserke, skal til lignende Anmeldelse i de andre Stater og under

Forbehold af Trediemands Kettigheder nyde Fortrinsret inden nedenfor bestemte

Tidsfrist. Som en Folge heraf kan en Anmeldelse, der senere afgives

i en af de ovrige af Föreningens Stater inden Udlebet af denne Tidsfrist,

ikke blive ugyldig paa Grund af Tildragelser i dette Tidsmellemrum, altsaa

navnlig ikke paa Grund af en anden Anmeldelse .... eller ved åt Mserket benyttes.

Ovennaevnte Frister for Fortrinsretten skulle vaere____tre Maaneder.

De föreges med en Maaned for overseiske Lande.“

3. Konferencens Forslags Art. 9 lyder således: „Enhver Vare, der ulovligt

baerer et Fabrik- eller Handelsmserke eller et Firmanavn, kan beslaglsegges

ved Indferselen i de af Föreningens Stater, hvor dette Mserke eller dette

Firmanavn har . Ket til lovlig Beskyttelse. Beslaglseggelsen floder Sted paa

Forlangende enten af den offentlige Myndighed eller af den interesserede Part,

overensstemmende med enhver Stats indre Lovgivning.11 Til denne findes der

ikke i de Kommitteredes Förslag nogen tilsvarende Bestämmelse.

4. Dette er ligesaa lidt Tilfseldet, forsaavidt angaar den i Konferencens Förslag

Art. 10 indeholdte Förskrift-, hvorefter „Bestemmelserne i den foregaaende

Artikel kunne anvendes paa enhver Vare, der falskelig bserer som Angivelse

af sin Oprindelse Navnet paa et bestemt Sted, saafremt der til denne Angivelser

feiet et Firmanavn, der er opdigtet, eller som er benyttet (empruntéj,

i bedragerisk Hensigt. Som interesseret Part skal i dette Tilfselde

anses enhver Fabrikant eller Handlende, som befatter sig med Fabrikationen

eller med Handelen af saadan Vare, og som er etableret paa det Sted, der

falskelig er angivet som Stedet for Varens Oprindelse.11

Dette forudskikket skulle de Kommitterende nedenfor anfere de iEndringer

og Tilfeielser, som ville vsere fornedne for åt det foreliggende Förslag kan komrne

til åt fyldestgjere Konferenceforslaget af 1880. Med Hensyn til disse troer man

efter det An forte åt kunne indskrsenke sig til åt bemserke felgende:

Forslaget under Litr. a. sigter til åt fjerne den ovenfor under 1. fremhasvede

Uoverensstemmelse, og af Forslaget under Litr. b. sigter Nr. 5 til åt tilveiebringe

den fornedne Overensstemmelse med Konferenceforslagets Art. 4., medens

Nr. 6 har Hensyn til i Loven åt indbringe de i Konferenceforslagets Ålit. 9 og 10

indeholdte Bestemmelser. Hvad Litr. a. angaar, ere de Kommitterede gaaede ud

tfa, åt saafremt det findes rigtigt åt både de tre Lande indtrsede i den paataenkte

Union, vilde det vaere uhensigtsmsessigt åt opstille et forskjelligt Begreb om indenlandske

Mankel1 i Forhold til de Stater, der tiltraede, og i Forhold til dem, der

ikke tiltraede Unionen. Man har derför antaget, åt Lovforslagets § 14 förste Stykke

ogNr. 1 under den angivne Forudsaetning helst maatte forandres saaledes, åt samme

53

Kegel kom til Anvendelse i Forholdet til alle Stater, hvem Beskyttelse for Varemserker

tilstaas paa Grund af Gjensidighed. Anderledes stiller Sägen sig med

Hensyn til de under Litr. b. fremsatte Förslag. Disse mere indgribende Bestemmelser

have de Kommitterede antaget, åt det vilde findes rigtigt åt indskrsenke

til kun åt gjselde i Forhold til Stater, der ere Medlemmer af Unionen, og er dette

antydet ved den Maade, paa hvilken de under Litr. b. indeholdte Förslag ere bragte

i Förbindelse med § 14, idet det er udtalt, åt Bestemmelserne under Nr. 5 og 6

kun komme til Anvendelse i Forhold til Stater, der gjore en tilsvarende Indrommelse.

Medens det altsaa med Hensyn til den evrige Del af § 14 som Betingelse

for åt gjore de deri indeholdte Bestemmelser anvendelige ligeoverfor en

fremmed Stat kun kommer an paa, åt denne Stat indrommer Gjensidighed i Besky

ttelsen for Varemserker uden Hensyn til de enkelte Bestemmelser i det fremmede

Lands Lovgivning, er det, for åt Bestemmelserne under Nr. 5 og 6 kunne

bringes til Anvendelse ligeoverfor en fremmed Stat, nodvendigt, åt dennes Lovgivning

indeholder Bestemmelser, der svara til de under Nr. 5 og 6 anforte. Med

Hensyn til Nr. 5 bemserkes endnu blot, åt naar et heri Kiget registrerat Mserke

i Henhold til den Kegel om Fortrinsretten, som Forslaget under Nr. 5 opstiller,

efter Registrator Mening maa vige för et senere til Registrering anmeldt Mserke,

vil Virkningen heraf selvfolgelig ikke ysere den, åt det förste Mserke udslettes af

Registrator, men kun den, åt det senere anmeldte Mserke registreras, skjondt det

er det samme som eller vsesentlig ligner det först registrerade, og maa det derefter

överlädes Eieren af det senest registrerade Mserke åt faa det först anmeldte

Mserke fjernet af Registret.

De Kommitteredes Förslag til HUndringer i og Tilfoielser til Lovforslaget

under Forudssetning af Konferenceforslagets fuldstsendige Gjennemforelse ere

altsaa folgende:

a) Begyndeisen af § 14 og dennes Nr. 1. affattes saaledes:

Nservserende Lovs Bestemmelser kunne, under Forudssetning af Gjensidighed,

ved Kgl. Anordning gjeres anvendelige paa Mserker, der ere hjemmehorende

i en fremmed Stat, dog åt i saa Fald folgende sserlige Regler blive

åt iagttage med Hensyn til de Varemserker, der registreras:

1) Anmeldelsen skal vsere ledsaget af Bevis for, åt Anmelderen er

Undersaat af, eller bosat i, eller driver saadan Forretning, som i § 1 omhandlet,

i den fremmede Stat, samt åt han har opfyldt de Betingelser, som

dersteds udfordres for åt vinde Beskyttelse för Varemserket.

b) I Slutningen af § 14 tilfoies folgende:

I Forhold til Stater, der gjore en tilsvarende Indrommelse, kan det

endvidere fastssettes:

5) Hvis nogen behörigt har anmeldt et Varemserke i Hjemlandet, og

inden tre, eller, hvis det er et Land udenfor Europa, inden fira Maaneder

derefter anmelder det til Registrering her i Riget, skal saadan Anmeldelse i

bi

Fördold til andre Anmeldelser anses som sket samtidig med Anmeldelsen

i Hjemlandet.

6) Varer, paa hvilke der uhjemlet er anbragt en andens Navn eller

Firma, eller en andens registrerede Varemserke, samt Varer, der bajre en nriglig

Angivelse om åt hidrore fra et bestemt Sted i Förbindelse med et opdigtet

eller i vildledende Hänsigt benyttet Firmanavn, maa ikke indferes til Förhandling

heri Kiget, naar Förbud derimod nedlasgges, i förste Tilfaelde af

Navnets, Firmaets eller Varemserkets Indehaver og i sidste Tilfaelde af nogen,

der paa det angivne Sted tilvirker eller forhandler saadanne Varer.

Sandefjord den 12te August 1882.

Oscar Almgren. O. A. Bachke. Tho. Jo. Heftye.

A. Klubien. C. F. Ricard. Moritz Rubenson.

Jerg. Selmer,

do Kommitteredes Sekretär.

Kj0beuhavn. — Trykt hos J. 11. Scliultz.