SOU 1884:2

STATSKONTORETS

OCH

KAMMARRÄTTENS

UNDERDÅNIGA UTLÅTANDE

ÖFVER

SÄRSKILDE KOMITERADES

DEN 21 JUNI 1881

AFGIFNA

FÖRSLAG TILL FORMULÄR OCH FÖRESKRIFTER FÖR

LÄNSRÄKENSKAPERNAS TIDIGARE AFSLUTANDE.

STOCKHOLM

ISAÅC MAECDS’ BOKTR.-AKTIEBOLAG.

V

*>

.

p

Till Konungen!

#

Genom nådig remiss den 16 december 1881 hafva statskontoret och

kammarrätten fått sig anbefaldt att, efter vederbörandes hörande, gemensamt afgifva

underdånigt utlåtande öfver ett af särskilda komiterade, på uppdrag af statsrådet

och chefen för finansdepartementet, den 21 juni 1881 afgifvet utlåtande

4

med förslag till formulär och föreskrifter för länsräkenskapernas tidigare afslutande;

och efter det Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i samtliga länen i

riket och öfverståthållareembetet med infordrade underdåniga yttranden inkommit,

få statskontoret och kammarrätten nu underdånigst anföra följande:

Enligt omförmälda, komiterade meddelade uppdrag skulle det åligga dem

att utarbeta förslag till de formulär och öfriga föreskrifter, som ansågos erforderliga

för länsräkenskapernas anordnande på ett sätt, som möjliggjorde deras

afslutande och insändande till granskning så tidigt, att riksbokslutet kunde

senast inom nio månader efter räkenskapsårets slut varda affattadt, och detta

såväl under förutsättning att, i öfverensstämmelse med Riksdagens uti underdånig

skrifvelse den 10 maj 1871 gjorda framställning, föreskrift skulle varda meddelad

om uppbördsredogörelsernas afslutande med kalenderår, utan redovisning

för resultatet af de efter utgången af kalenderåret inträffande uppbördsstämmorna,

som ock särskildt under antagande att, i motsats härtill, enligt ett af

kammarkollegium, statskontoret och kammarrätten uti gemensamt underdånigt

utlåtande af den 12 december 1878 väckt och af sistnämnda båda embetsverk

uti underdånigt utlåtande den 24 maj 1879 närmare utveckladt förslag, beslut

skulle fattas om samtliga allmänna räkenskapers och således jemväl landtränterispecialräkningarnes

m. fl. nu kalenderår omfattande redogörelsers afslutande å

en med det nuvarande uppbördsårets utgång och fögderispecialräkenskapernas

afslutning mera sammanfallande tidpunkt.

Uti det afgifna utlåtandet hafva komiterade redogjort för syftemålet med

Riksdagens i ofvanomförmälda underdåniga skrifvelse gjorda framställning och

för innehållet af embetsverkens underdåniga utlåtanden och derefter vidare förmält,

hurusom någon fullt bestämd tid för afslutning af allmänna räkenskaper,

i händelse dessa skulle komma att omfatta ett annorlunda beräkna dt år än

kalenderåret, icke vore uti det för komiterade utfärdade förordnande angifven,

hvarför komiterade, såvidt länsräkenskaperna anginge, tagit frågan härom i öfvervägande,

innan formulärarbetet påbörjats, och dervid funnit statskontorets och

kammarrättens förslag, att det nya räkenskapsåret skulle bestämmas till tiden

från den 1 juli det ena till och med den 30 juni det påföljande kalenderåret, särdeles

väl lämpa sig för redogörelsen af den egentliga uppbörden inom länen och

ej heller, hvad nu ifrågavarande räkenskaper anginge, i öfrigt föranleda några

svårigheter af betydenhet; och hafva komiterade på dessa och i öfrigt anförda

skäl funnit sig böra uppställa formulären, efter det senare af de förelagda alternativen,

på ett redovisningsår, som slutade med den 30 juni.

För vinnande af fullständig kontroll å uppbördens leverering och för att

möjliggöra en tidig räkenskapsgranskning hafva komiterade, jemväl i det fall

att, såsom Riksdagen förutsatt, uppbördsräkningarne skulle omfatta kalenderåret

utan redogörelse för de efter nämnda års slut infallande uppbördsstämmorna,

ansett någon särskild från uppbördsstämmornas afslutande icke allt för aflägsen re

-

0

dovisnirtgstid böra bestämmas, vid hvilken uppbördsmännen hade att afgifva veriflcerad

räkenskap för sin uppbörd. På det att i den''då afgifna redovisningen äfven

måtte kunna inbegripas en fullständig redogörelse för resterna, syntes tidpunkten för

en dylik redogörelse lämpligen kunna förläggas till den 30 juni; och hafva, af denna

anledning, uti första alternativet af formulärförslagen specialräkningarne fått sönderfalla

uti tvenne halfår sräkningar, hvaraf den ena hufvudsakligen blefve redogörelse

för indrifningen af nästförflutna kalenderårets skatter'', under det att den andra, utom

redogörelsen för sådana af debitering oberoende uppbördsmedel, som under senare

halfåret inflöte, förnämligast komme att innehålla uppgift å beloppet af de skatteoch

andra uppbördsmedel, som under särskilda titlar för året borde utgå och under

påföljande år skulle erläggas samt sålunda till sistnämnda år balanseras. Ett

sammandrag för hvarje år af halfårsredogörelserna vore dock af nöden; och har,

till undvikande af vidlyftighet i detta afseende, uti formulärförslaget åt den för

senare halfåret afgifna räkningen gifvits sådan uppställning, att den, ehuru veriflcerad

allenast i de delar, som innehölle redogörelsen för sagda halfår, likväl

omfattade och hänvisade till den räkning, som redan förut blifvit för det första

halfåret lemnad.

Såvidt form och uppställningssätt anginge, förekomma i öfrigt ingen egentlig

anledning till större skiljaktighet emellan räkenskaperna, vare sig att afslutningen

skedde med den 31 december eller med den 30 juni. Deremot ådagalade

formulären, så väl det ena som det andra alternativet, att vid deras utarbetande

i liera delar afvikelser egt rum från det nu föreskrifna eller brukliga

redovisningssättet.

Öfver komiterades ändringsförslag i berörda hänseende äfvensom beträffande

de af komiterade för formulärens tillämpning samt för redovisningen och kon

trollen i öfrigt föreslagna föreskrifter få kollegierna här nedan afgifva yttrande.

Enligt det komiterade lemnade uppdrag har det äfven tillkommit dem att

gemensamt taga i öfvervägande, huruvida någotdera af de upprättade förslagen

till länsräkenskapernas uppställning egde företräde framför det andra, samt att

deröfver afgifva yttrande.

Arid fullgörande af denna del af deras uppdrag hafva komiterade förmält,

hurusom af räkenskapens uppställningssätt icke kunde erhållas ledning vid denna

frågas bedömande, utan att för komiterades omdöme varit bestämmande de omständigheter,

som egde omedelbart sammanhang med sjelfva grunderna och förutsättningarne''

för förslagen, hvilka, fastän till uppställningen temligen lika, i

verkligheten dock inneburo stridigheter sins emellan, som, såvidt redogörelsen

för de vid kronouppbördsstämmorna inflytande medlen anginge, utgjorde rena

motsatser eller stodo på gränsen deraf. Då syftemålet med den förändring, som

vore i fråga, måste vara att tidigt vinna kännedom om de förhållanden, som

utgjorde föremål för räkenskapsföring och redovisning, berodde detsamma icke

ensamt på förminskning af tiden emellan afslutningsdagen och räkenskapens af

-

6

lemnande, utan vore detsamma lika mycket beroende på afståndet emellan den

tidpunkt, då de händelser inträffade, som skulle redovisas, och afslutningstiden.

Uti den Riksdagens framställning, som läge till grund för förslaget att afsluta

uppbördsredogörelserna för länen med kalenderår, hade emellertid detta förhållande

förbisetts och endast den ena sidan af saken, nemligen behofvet att inskränka

tiden emellan afslutningsdagen och räkenskapens aflemnande, blifvit beaktad,

men den andra deremot lemnad utan allt afseende, hvaraf följden åter

blifvit ätt, för en jemförelsevis ringa tidsvinst, som kunde beredas genom räkenskapsuppgörelsens

påskyndande efter den tid, som sattes till gräns för redovisningen,

den vida större tidsförlust blefve förgäten, som uppkomme derigenom,

att afslutningstiden eller gränsen för redovisningen aflägsnades från den

period, hvartill redovisningens föremål vore förlagdt. Huru än länsräkenskapernas

afslutning vid kalenderårets utgång verkstäldes och räkenskapsformen

under sådan förutsättning anordnades, vare ''sig att de skatter, som vid uppbördsstämmorna

skulle erläggas, blefve, såsom Riksdagen ifrågasatt, påförda uti

räkenskapen för det år, som närmast föreginge det, då uppbörden i verkligheten

egde rum, eller — i enlighet med ett vid 1874 års riksdag, i fråga om allmänna

bevillningen, framstäldt nådigt förslag — först uti redogörelsen för det senare

året, skedde dock derigenom ingen förändring i afseende på tiden för de åtgärder,

som genom räkenskapen skulle redovisas, utan det vore blott tiden för redovisningens

afläggande, som blefve förändrad. Som denna förändring i begge

fallen skedde på det sätt, att afslutningsdagen förflyttades vida längre från det

egentliga föremålet för redovisningen, nemligen uppbördsstämmorna och hvad

dervid förefallit, än som under några omständigheter kunde uppvägas af inskränkningen

i tiden för sjelfva räkenskapsuppgörelsen, vore det klart, att hvarken genom

det ena eller det andra af omförmälda båda sätt att anordna länsräkenskaperna

någon tidsvinst stode att uppnå, utan att tvärtom tidspillan måste blifva

den oundvikliga följden. De föreställningar, som gifvit upphof till förslaget att

afsluta länsräkenskaperna för kalenderår, samt att, utan all redovisning för resultatet

af kronouppbördsstämmorna, i hvarje kalenderårs räkenskaper upptaga

men såsom balans till efterföljande året öfverföra räkenskapsårets direkta skatter,

härledde sig från det årligen, i den till grund för hela redovisningen af statsmedelsförvaltningen

liggande riksstaten, förekommande antagandet, att statsverkets

för hvarje år belöpande utgifter skulle bestridas med samma årsinkomster,

ehuru dessa senare till en ganska väsentlig del först under det påföljande året

inflöte. Detta antagande hade ock på senare tider förorsakat icke blott svårigheter

vid uppfattningen af rätta förhållandet, då fråga varit om jemförelse emellan

beräkningarna och resultatet af statsregleringen, utan jemväl olägenheter, uti

sjelfva statsförvaltningen, och genom räkenskapsföring, i enlighet med det på afslutning

vid kalenderårets utgång grundade första alternativet af formulärförslagen,

skulle dessa svårigheter och olägenheter icke blott qvarstå i samma om

-

7

fattning som hittills, utan äfven ökas derigenom, att jemförelsen emellan riksstaten

och deremot svarande årsräkenskap blefve ofullständig och otillförlitlig i samma

mån som verkliga redovisningen inskränktes, d. v. s. i allt, som berodde på resultatet

af uppbördsstammorna och den derpå närmast följande restantieindrifningen.

Om allmän räkenskapsafslutning med kalenderår skulle införas, måste,

enligt hvad komiterade vidare anfört, med afseende å sistnämnda omständighet

obetingadt företräde tillerkännas ett sådant redovisningssätt, att, enligt den anordning,

som vid 1874 års riksdag i fråga om allmänna bevillningen. föreslogs,

skatterna togos till uppbörd under det år, då de till betalning förföllo, ehuru

dervid, såsom vid hvarje räkenskapsmetod, som vore grundad på afslutning med

kalenderår, redovisningens afläggande blefve, hvad uppbörden inom länen anginge,

uppskjuten längre än nödigt vore — ett uppskof, som ingalunda förekommes

derigenom att, på sätt komiterade till olägenhetens minskande iakttagit, särskild

räkning blefve affordrad för redovisande af resultatet utaf uppbördsstammorna,

enär frågan här gälde redovisningen inför Riksdagen och jemförelse med den

för kalenderår upprättade statsregleringen. Den framställning åter, som läge till

grund för det andra alternativet, enligt hvilket räkenskapsafslutningen skulle ske

med utgången af juni månad hvarje år, egde med den vid 1874 års riksdag,

ehuru blott partielt, ifrågasatta anordningen, att för hvarje kalenderår skulle

såsom uppbörd beräknas de skatter, som vid samma års uppbördsstämma inflöte,

det gemensamma syftet att med sjelfva roten undanrödja de olägenheter,

som uppkomme af omförmälda uppställning af riksstaten. Under det. att den af

Riksdagen uti dess underdåniga skrifvelse af den 10 maj 1871 gjorda framställningen

utginge från bibehållandet af den förvillande uppställningen af riksstaten

och lade densamma till grund för hela räkenskapsverket, utgjorde deremot, enligt

kollegiernas förslag likasom enligt grunderna för den vid 1874 års riksdag

gjorda nådiga framställning om förändring af allmänna bevillningens beräknande

i riksstaten, omförmälda af riksstatens uppställning föranledda antagande'' det

hinder, som måste skaffas ur vägen för åstadkommande af en bättre redovisningsmetod.

Sättet vore blott något olika, så till vida att enligt kollegiernas

förslag räkenskapsafslutningen förlädes till en sådan tidpunkt, att fullständig

redovisning för kronouppbörden i länen då kunde ega rum, utan att öfverflödig

tidsutdrägt dervid medgåfves, då deremot afslutning först med kalenderårets utgång

för denna del af redovisningen, på sätt komiterade visat, innebure ett obehöfligt

och otillbörligt uppskof.

Under åberopande af hvad komiterade sålunda andragit och med förmälan,

att af det sätt, hvarpå finansförvaltningen inom åtskilliga andra länder vore ordnad,

framginge, det kalenderårets slut ingalunda med någon nödvändighet behöfde

vara utgångspunkten för räkenskapsverkets ordnande, utan att hvarje

annan tid kunde med lika fördel användas, om särskilda omständigheter dertill

gåfvo anledning, hafva komiterade uttalat den åsigt, att det enligt förutsätt

-

8

ningarne uti Riksdagens underdåniga skrifvelse af den 10 maj 1871 upprättade

första alternativet af förslagen till räkenskapsformulär för länen icke borde komma

till någon tillämpning, men att deremot alla åtgärder, som kunde vara egnade

att bereda framgång åt förslaget om räkenskapsafslutning för år, beräknadt från

början af juli månad det ena till slutet af juni månad det andra kalenderåret,

borde vidtagas och det under sådan förutsättning utarbetade andra alternativet

af formulärförslagen, sedan derför erforderliga förberedelser egt rum, fastställas att

för bokföringen och redovisningen inom länen lända till efterrättelse.

Beträffande först det enligt förutsättningarne uti Riksdagens underdåniga

skrifvelse den 10 maj 1871 upprättade första alternativet af förslagen till räkenskapsformulär

för länen, få statskontoret och kammarrätten underdånigst erinra,

hurusom Riksdagen i omförmälda underdåniga skrifvelse i hufvudsak åberopat de

åsigter, som af dess nästföregående år församlade revisorer blifvit i ämnet uttalade,

och på grund deraf anhållit, att Eders Kongl. Maj:t täcktes anbefalla

samt i de delar, der Riksdagens vidare samverkan erfordrades, föreslå sådana

åtgärder, att syftemålet med revisorernes framställning kunde ernås. Enligt

revisorernes i Riksdagens skrifvelse återgifna förslag i ämnet hade desse — under

antagande att uti räkenskaperna för hvarje år icke intoges andra förhållanden

än som under samma år verkligen passerat, och att således icke redogörelse

meddelades för uppbörden af landträntor m. m., hvilka först under påföljande år

inflöte — ansett, att tiden för räkenskapernas afslutande och insändande till

kammarrättens revision kunde betydligt förkortas i förhållande till hvad som

dittills varit medgifvet, förslagsvis till 3, högst 4 månader efter kalenderårets

utgång, och att derefter revisionen i kammarrätten skulle verkställas och rikshufvudboken,

likasom hittills, oberoende af denna granskning, upprättas så tidigt,

att samtliga räkenskaperna kunde för statsrevisionen vara att tillgå den 1 oktober,

till hvilken tid denna förrättning äfven af andra skäl lämpligen borde framflyttas.

Af länens uppbördsredogörelser omfatta fögderiernas och städernas specialräkningar

uppbördsår, eller tiden från den 1 maj det ena till samma dag det

andra året, ehuru desamma så tillvida afslutas med kalenderår, att den intill

uppbördsårets slut influtna, men vid kalenderårets utgång icke till ränteriet levererade

uppbörden balanseras, hvilken åtgärd vidtagits af den anledning, att

specialräkningarne, ehuru redovisande ett kalenderårs skatter ända till uppbördsårets

slut, skola jemte ränteriets m. fl. redogörelser, som afslutas med och endast

afse kalenderår, till en hufvudräkning, landsboken, sammanfattas. Om nu från

dessa specialräkningar uteslötes all redovisning för hvad som förefölle under

tiden från kalenderårets till uppbördsårets slut, ä hvilken tid likväl uppbörds

-

9

stämmorna höllos, samt de dervid ej erlagda skatterna till afkortning befordrades

eller för indrifning restfördes, skulle, enligt hvad statskontoret och kammarrätten

uti det med anledning af revisorernes omförmälda förslag den 15 december 1870

afgifna underdåniga utlåtande erinrat, derigenom inträffa, att all redovisning för

hvad som vid dessa, tvifvelsutan de vigtigaste förrättningar under uppbördsåret

förekommit intill slutet af då löpande kalenderår saknades, och att sålunda den

kontroll, som under nuvarande förhållanden, då vederbörande vore skyldige att

den 15 maj hvarje år inför Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande med fullständigt

afslutad räkning för sin uppbörd redovisa, inom kort tid vunnes, blefve för

en tidrymd af 7 å 8 månader undanskjuten, likasom ock granskningen inom

kammarrätten i denna del af uppbördsförvaltningen derigenom skulle i lika lång

tid uppehållas. För undvikande af dessa olägenheter hafva visserligen komiterade

nu föreslagit dels afgifvande omedelbart efter uppbördsårets slut af summarisk

redovisning, sådan som före år 1869 afgifvits, men då på grund af kongl. brefvet

den 12 september 1868 afskaffades, och dels att verificerad räkenskap efter utgången

af första hälften af hvarje kalenderår skulle uppbördsmannen affordras;

men genom dylika bestämmelser undanröjdes emellertid icke den genom förändringen

uppkommande olägenhet, att redovisningen för denna del af statsförvaltningen

blefve fördröjd, i det att de för kalenderåret belöpande skatterna icke komme

att redovisas i samma års räkenskaper, utan först i det påföljande årets, då de

inflöte, och att den redovisning inför Riksdagen för statens hela medelsförvaltning,

som genom afslutad rikshufvudbok eger rum, skulle inskränkas i allt som

beror på resultatet af de för skatternas uppbärande efter kalenderårets utgång

hållna uppbördsstämmorna. Då fråga tillika är att tillgodose behofvet för Riksdagen

att, i och för behandlingen af de till statsregleringen hörande ärenden, så

tidigt som möjligt erhålla kännedom om finansförvaltningens slutliga resultat

samt beredande af tillfälle till jemförelse mellan den för kalenderåret upprättade

statsregleringen och de verkliga statsinkomsterna under samma år, skulle således

genom förändringen icke vinnas något i skyndsamhet, utan tvärtom förloras.

Dessa och öfriga genom länsräkenskapernas afslutande med kalenderår uppkommande

olägenheter äro än vidare belysta såväl af komiterade som uti omförmälda

af kammarkollegium, statskontoret och kammarrätten afgifna underdåniga

utlåtande den 12 december 1878 och sistnämnda båda embetsverks underdåniga

utlåtande den 24 maj 1879, och få kollegierna nu, under åberopande

deraf, i likhet med Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i samtliga länen och

öfverståthållareembetet, underdånigst hemställa, att Eders Kongl. Maj:t icke

måtte godkänna förslaget, att länens uppbördsräkenskaper skola omfatta kalenderår

utan redogörelse för de efter nämnda års slut infallande uppbördsstämmorna.

2

10

Det andra alternativet af de utarbetade formulärförslagen, hvilket blifvit

stäldt på ett redovisningsår, som slutar med den 30 juni, och hvars användande

för bokföringen och redovisningen inom länen förutsätter att afslutningstiden för

alla de statens räkenskaper, som böra uti det generella bokslutet ingå, blefve på

enahanda sätt bestämdt, har, såsom ofvan nämnts, sin grund i omförmälda af

embetsverken den 12 december 1878 och den 24 maj 1879 afgifna underdåniga

yttranden. För det förstberörda utlåtandet var föremålet ett af särskilda korniterade

den 13 oktober 1875 afgifvet betänkande och förslag till allmän tjensteoch

lönereglering för landsstaten samt till ordnande af uppbörds- och redovisningsväsendet

för länen. För att åvägabringa reda i åtskilliga afseenden, som

föranledt anmärkningar emot de nuvarande uppbördsräkenskapernas form och

uppställning m. m., samt för att tillika åstadkomma ej mindre öfverensstämmelse

emellan länsräkenskaperna och öfriga redovisningar för allmänna medel i

afseende å afslutningstiden, än ock rättelse af det nu brukliga förfaringssättet

vid statsregleringens fastställande, hvarigenom inkomster, afsedda för utgifters

bestridande, beräknades vara tillgängliga tidigare än de inflöte, hade dessa komiterade

föreslagit, bland annat, att de vid kronouppbördsstämmorna i länen inflytande

skatterna skulle i riksstat och räkenskaper upptagas ett år senare än

nu egde rum, samt upprättat och framlagt dermed öfverensstämmande formulärförslag.

Efter att hafva erinrat, hurusom framställningar i enahanda syfte vid

tvenne föregående tillfällen blifvit gjorda samt att frågan både den ena och den

andra gången varit föremål för en sorgfällig utredning och pröfning, utan att

likväl någon förändring i detta afseende funnits lämplig, yttrade kollegierna vidare,

i anledning af detta förslag, att genom detsamma intet väsentligt skulle

vinnas med hänsyn till tidigare redovisning, enär sådan komrne att inträffa endast

i förhållande till räkenskapens benämning, men icke i verkligheten. De för en

tidigare redovisning för statsmedelsförvaltningen erforderliga åtgärder finge icke

grundas på förändringar uti redogörelserna för kronouppbörden inom fögderier

och städer. Kunde man icke genom uppbördsstämmornas utsättande till sådan

tid, att redovisningen möjliggjordes vid kalenderårets slut, åvägabringa öfverensstämmelse

emellan uppbördsräkenskaperna för länen och statsverkets öfriga

räkenskaper, så syntes kollegierna den enda utvägen vara, att dessa senare

räkenskaper, hvad afslutningstiden anginge, lämpades efter uppbördsräkenskaperna.

För närvarande, då de flesta räkenskaper afslutades med kalenderår samt Riksdagen

sammanträdde i början af ett kalenderår för att besluta om statsregleringen

för det påföljande, kunde fullständigt afslutade och till ett helt riksbokslut sammandragna

räkenskaper öfver statsförvaltningens olika grenar icke framläggas för

senare tid än tredje året före det, då Riksdagen sammanträdde, och emellan det

år, för hvilket fullständigt bokslut funnes upprättadt, och det, för hvilket stat

skulle fastställas, läge alltså en tid af ej mindre än tre år. Genom en tidigare

afslutning af landsböckerna och genom öfriga räkenskapers skyndsammare af

-

11

slutning skulle väl låta sig verkställas, att, utan vidare ändring af nu bestående

förhållanden, åstadkomma en så stor förkortning af nyss berörda tid, att till

riksmötets början eller kort derefter resultatet af statsförvaltningen under det

andra året före riksdagens sammanträde blefve kändt genom fullständigt bokslut,

som kunde till granskning framläggas; men så länge räkenskapernas afslutningstid

sammanfölle med kalenderåret och Riksdagen sammanträdde i början af nämnda

år vore all vidare förkortning af den tid, för hvilken fullständiga räkenskaper saknades,

omöjlig. Om åter alla räkenskaper blefve afslutade samtidigt med eller kort

efter riksdagens slut, t. ex. den 31 maj eller den 30 juni, samt arbetet för deras

upprättande i öfrigt anordnades på ett sätt, som främjade erforderlig skyndsamhet,

syntes det, enligt hvad kollegierna vidare anförde, icke blifva omöjligt att vid

hvarje riksdag framlägga fullständigt afslutade räkenskaper för nästförutgångna

räkenskapsår.

Uti det underdåniga utlåtandet den 24 maj 1879 hade statskontoret och

kammarrätten att yttra sig i anledning af den underdåniga framställning, som

af Riksdagen, enligt hvad omförmäldt är, gjordes i underdåniga skrifvelsen den

10 maj 1871. Dervid anmälde kollegierna till en början, att kollegierna så mycket

mindre kunde afgifva något definitivt förslag eller till alla delar fullständigt

yttrande i detta vidt omfattande ämne, som sådant förutsatte en närmare bekantskap

med statsförvaltningens alla detaljer, än hvad för kollegiernas embetsverksamhet

erfordrades eller stode att vinna; hvadan kollegierna hufvudsakligen

inskränkte sitt yttrande till några mera allmänna vilkor, hvarunder en tidigare

räkenskapsafslutning och deraf beroende tidigare granskning måtte kunna åstadkommas,

äfvensom de grunder, hvilka vid redogörelsernas upprättande m. m.

syntes böra för sådant ändamål i allmänhet tillämpas. I den del, som närmast

anginge länsräkenskaperna, blef af kollegierna framhållet, hurusom det vore gifvet

att, om en mera betydande förkortning af den för bokslutet öfver hela rikets

finansförvaltning nu bestämda tiden skulle kunna uppnås, en och samma gräns

måste fastställas för omfattningen och afslutningen af alla de särskilda redogörelser,

som borde uti det generella bokslutet ingå. Vid valet af redovisningstertnin

och afslutningstid för räkenskaperna läge, enligt hvad kollegierna vidare

anförde, åter förnämligast vigt derpå, att största möjlighet bereddes till undvikande

af ouppgjorda balanser, synnerligen af sådana räkenskapsposter, som vid

indrifning kunde vara underkastade förändring, samt att vid afslutningstiden

resultatet af de till räkenskapsåret hörande förvaltningsåtgärder i allmänhet kunde

vara noga bestämdt. Huruvida den ena tidpunkten vore såsom gräns för redovisningen

mera eller mindre lämplig än en annan, berodde derför på beskaffenheten

och inre anordningen af den förvaltning, för hvilken redogörelse skulle afläggas,

och då frågan gälde sä väsentligen olikartade verksamhetsområden, som statens

och allmänna inrättningars särskilda förvaltningsmyndigheter, vore deraf påtagligt,

att någon för alla dessa myndigheters räkenskaper fullt tjenlig gemensam af

-

12

slutningstid svårligen stode att finna. I fråga om riksstatens upprättande och

fastställande samt de förberedelser och beräkningar, som för pröfning af dit

hörande ärenden fordrades, vore det deremot af mycken vigt, att statsregleringsoch

räkenskapsåret blefve, från det nu efter kalenderår brukliga beräkningssättet,

ändradt så, att det vidtoge någon kortare tid efter slutet af riksdagens årliga

sammanträden, hvarmedelst i vida. högre grad, än med den nu bestående ordningen

för statens beräknande och redovisningens upprättande, vore åtkomliga

de fördelar, som med räkenskapernas sammandragande till ett bokslut öfver hela

statsförvaltningen förnämligast hade blifvit åsyftade; och af sådan anledning ansågo

sig statskontoret och kammarrätten böra för sin del framställa det förslag,

att — derest ej oöfvervinnerliga hinder eller, i förhållande till fördelarne, öfvervägande

svårigheter, dem kollegierna icke vore j tillfälle att till alla delar förutse

eller bedöma, skulle möta — statsreglering^- och räkenskapsåret för allmänna

redogörelser måtte bestämmas till tiden från början af juli månad det ena till

slutet af juni månad det andra kalenderåret.

Af en sådan åtgärd, som af kollegierna sålunda ifrågasatts, följde väl, bland

annat, att rikshufvudboken, som för närvarande framlades till granskning vid

den under senare hälften af hvarje kalenderår sammanträdande statsrevisionen,

i stället komme att upprättas och afslutas vid sådan tid, att den kunde blifva

för granskning tillgänglig under början af hvarje kalenderår, samt att alltså

statsrevisionen torde behöfva förläggas till annan tid af året eller möjligen i

öfrigt annorlunda anordnas; men denna omständighet, vare sig att den måste

leda till revisionens uppdragande åt någon särskild inom Riksdagen utsedd delegation,

som under tiden för Riksdagens sammanträde förrättade granskningen,

på sätt som af enskild motionär vid 1869 års riksdag föreslogs, eller gifva anledning

till andra bestämmelser i fråga om utöfvandet af Riksdagens granskningsrätt,

ansågo sig kollegierna så mycket hellre kunna och böra lemna åsido, som

den framställning, hvilken läge till grund för Riksdagens underdåniga skrifvelse

i ämnet, jemväl förutsatte ändring af den för statsrevisionen nu utsatta tid, och

Eders Kongl. Maj:ts kollegierna meddelade nådiga remiss endast afsåge hvad

som vid förvaltningen och räkenskapsverket kunde åtgöras för en tidigare redovisning,

men icke det sätt, hvarpå Riksdagens eller dess revisorers granskning

måtte kunna lämpligast anordnas.

Jemte sådana ändringar af allmänna författningar eller speciella föreskrifter,

som af räkenskapsårets förändrade beräkningssätt skulle blifva en nödvändig

följd, och oafsedt de särskilda åtgärder, livilka kunde erfordras, på det

att inom hvarje verk eller inrättning redogörelsen kunde efter de nya förhållandena

i detaljerna lämpligare anordnas — omständigheter, hvaröfver kollegierna

af förut uppgifven anledning icke kunde utlåta sig — förutsattes, såsom hufvudsakliga

betingelser för möjligheten af den antydda tidigare råken skapsafslutningen,

dels meddelande af åtskilliga bestämmelser i fråga om landsboksräken

-

13

skaperna, förvaltande verkens räkenskaper och rikshufvudboken, samt dels vidtagande

af förändring i tiden för redovisningen af riksgäldsverkets och åtskilliga

andra fonders medel, för hvilka- rikshufvudboken, jemte redovisningen af statsverkets

medel i mera inskränkt mening, innefattade summarisk redogörelse;

varande af kollegierna vidare anfördt, att, då kollegierna, som förut anmält att

de vid detta tillfälle icke kunde afgifva något definitivt förslag eller fullständigt

yttrande i ämnet, likväl uppgifvit åtskilliga vilkor och förutsättningar, som syntes

nödiga, och meddelat några antydningar, huru i ett eller annat hänseende redovisningen

för allmänna medel antagits kunna anordnas, sådant endast haft till

syfte att i någon mån bereda tillfälle att bedöma den af kollegierna ifrågasatta

förändringens verkställbarhet, men ingalunda att påvisa alla de olägenheter, som

möjligen kunde vara dermed förenade, och uppgifva sättet till dessas undvikande

eller afhjelpande, hvilket skulle erfordra en helt annan utredning, än kollegierna

kunde åstadkomma.

Enligt hvad här ofvan förmälts, hafva komiterade funnit den af kollegierna

sålunda ifrågasatta förändring, att räkenskapsåret skulle bestämmas till tiden

från den 1 juli det ena till och med den 30 juni det påföljande kalenderåret,

särdeles väl lämpa sig för redogörelsen af den egentliga uppbörden inom länen,

och att densamma ej heller, hvad länens uppbördsräkenskaper anginge, i öfrigt

kunde föranleda några svårigheter af betydenhet. Genom en sådan förändring

skulle, enligt hvad komiterade förmält, ernås lindring i redovisningen, och redogörelsen

skulle kunna fullständigare verificera^ än nu kunde ske, enär inom utgången

af det sålunda bestämda året en vida mera restfri redovisning för den

på våren inflytande kronouppbörden kunde åstadkommas, än under nuvarande

förhållanden egde rum, då redogörelsen lemnades två månader tidigare. Handräcknings-

och andra exekutiva åtgärder för kronoutskylders indrifning, äfvensom

afskrifnings- och afkortningsärenden, hvilka nu till betydlig del måste handläggas

efter den egentliga uppbördsredovisningen, syntes nemligen, om deråt egnades

den driftighet, hvartill nu befintliga samfärdsmedel lemnade tillfälle, i allmänhet

kunna bringas till slut inom utgången af juni månad, så att, i jemförelse med

de uti uppbördsräkenskaperna nu balanserade rester, de vid denna tid oguldna

utskylderna säkerligen icke kunde uppgå till högre belopp, än att de utan synnerlig

svårighet kunde verificera^ i den då afgifna redogörelsen. Vidare upphörde

behofvet af en särskild restredovisning genom förändringen, och uppbördmännen

vunne således befrielse från afgifvande af så kallad balansrelation eller restantieräkning,

hvilken, innefattande redogörelse för tiden efter uppbördsårets slut till

den 31 augusti, nu årligen upprättades och med tillhörande längder till landskontoret

ingåfves för att, efter granskning i detalj, derstädes sammandragas med

öfriga restredovisningar till en redogörelse för länet, som sedermera inom den

31 oktober öfversändes till vidare granskning inom statskontoret och kammarrätten.

9

14

Uti de yttranden, som af Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i samtliga

länen och öfverståthållareembetet i detta ämne afgifvits, har den afkomiterade

föreslagna förändring i räkenskapsåret blifvit förordad endast af Eders

Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Jemtlands län samt af öfverståthållareembetet.

Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i öfriga länen hafva deremot ansett någon

förändring i den nu bestämda afslutningstiden icke böra ega rum. Bland andra

omständigheter, som till stöd för denna åsigt blifvit andragna, förekommer ock

den, att de fördelar, hvilka i afseende å länsräkenskaperna, enligt komiterades

åsigt, skulle af förändringen uppstå, i sjelfva verket ej stode att vinna, samt att

den förändrade afslutningstiden för dessa räkenskaper skulle förorsaka olägenheter

af flera slag. Sålunda är erinradt, att, ehuru räkenskapernas afslutande

skulle fördröjas två månader utöfver den tid, som för närvarande vore bestämd,

redovisningen likväl icke i allmänhet, på sätt komiterade antagit, skulle blifva

mera restfri än nu vore förhållandet. Enligt hvad en del af Eders Kongl. Maj:ts

befallningshafvande anfört, gåfve nemligen erfarenheten vid handen, att restredovisningen

till den 1 juli så föga fortskrede, att endast en mycket obetydlig

del af de skatter, som icke erlades inom nuvarande redogörelseårs utgång eller

inom den 1 maj, inflöte under maj och juni månader. Synnerligast vore förhållandet

sådant inom län med större redogöraredistrikt och der handräckningsärenden

i så stor mängd förekomme, att deras slutbehandling icke kunde medhinnas

ens inom den 1 september, äfven om desamma anhängiggjordes omedelbart

efter hvarje uppbördsstämmas slut, och ännu mindre om begäran om handräckning

egde rum först vid den tid, till hvilken den författningsenligt kunde

uppskjutas. Af sådan anledning har ock af vederbörande ansetts mindre välbetänkt

att, äfven om räkenskapsåret afslutades den 30 juni, befria uppbördsmännen

från afgifvande af den så kallade balansrelationen, afsedd till kontroll

huruvida de i behörig ordning vidtagit på dem beroende åtgärder för restantieindrifning,

hvarförutan framhållits såsom anmärkningsvärdt, att en restredogörelse

den 30 april, då många rester utestode, enligt komiterades åsigt, skulle utan

nämnvärd tillökning i uppbörd smännens arbete kunna åstadkommas, under det

att å andra sidan behöflig lindring i arbetet vid redovisningen ansetts böra

uppbördsmännen beredas genom afskaffande af den nu föreskrifna restredovisningen,

som afgåfves den 31 augusti, då en stor del af de vid uppbördsårets slut

utestående resterna hunnit inflyta. Arbetet med fögderiräkenskapernas afslutande

skulle ock inträffa å en tid, då kronofogdar och häradsskrifvare voro sysselsatte

med taxeringsförrättningarne och med af dem föranledda resor i fögderierna; och

landsbokens upprättande skulle till tiden sammanfalla med uppgörande af landskontorets

öfriga uppbördsredogörelser under en årstid, då förstärkning af arbetskrafterna

mindre än annars kunde ega rum.

Hvad sålunda i dessa hänseenden anförts synes vara af beskaffenhet att

icke böra lemnas obeaktadt; men om äfven deraf icke kan hemtas grundad an

-

15

ledning till det antagande, att den föreslagna förändringen icke med fördel kunde,

i hvad länsräkenskaperna angår, ega rum, torde deremot den förutsättning, hvarunder

förevarande andra alternativet af formulärförslagen blifvit utarbetadt, vid

bedömande af förändringens verkställbarhet föranleda stora betänkligheter. Enligt

denna förutsättning skulle nemligen, pa sätt ofvan förmälts, före fastställande

af dessa formulär till efterrättelse vid bokföringen och redovisningen inom länen,

alla de åtgärder varda vidtagna, som ledde dertill, att afslutningstiden för samtliga

statens förvaltande myndigheters räkenskaper blefve lämpad eftgr länens

uppbördsräkenskaper, samt att således statsreglering»- och räkenskapsåret för

allmänna redogörelser bestämdes till tiden från den 1 juli det ena till den 30 juni

det andra kalenderåret.

En omständighet, som, enligt hvad komiterade förmält, syntes tala emot den

ifrågasatta förändringen uti Räkenskapsåret, läge deruti, att med några få undantag

kalenderåret utgjorde redovisningsperioden så val för de allra flesta grenar

af statsförvaltningen, som ock i allmänhet för enskild affärsverksamhet och

kommunalförvaltningen här i landet. Af kollegierna är förut erinradt att, då

frågan gälde så väsentligt olikartade verksamhetsområden, som statens och allmänna

inrättningars särskilda förvaltningsmyndigheter, påtagligt vore, att någon

för alla dessa myndigheters räkenskaper fullt tjenlig gemensam afslutningstid

svårligen stode att finna. Om äfven räkenskapernas utslutning i vissa hänseenden

kunde lämpligen ega rum på sommaren, torde dock otvifvelaktigt vara, att

det för åtskilliga de betydligaste af statens penningeförvaltande myndigheter

blefve förenadt med största svårighet att vid denna tid af året afsluta sina redogörelser.

Beskaffenheten af vårt lands klimatiska förhållanden föranleder dertill,

att den lifligaste affärsverksamheten samt verkställandet af åtskilliga allmänna

arbeten äfvensom utöfvandet af de vissa grenar af statsförvaltningen tillhörande

bestyr hufvudsakligen inträffa på den årstid, hvarunder det föreslagna räkenskapsåret

skulle tilländagå och redogörelserna afshjtas. Så till exempel förberedas eller

pågå under denna årstid arméns vapenöfningar. De af dem härflytande kostnader

kunna således icke vara för arméförvaltningen vid denna tid kända, i följd

hvaraf någon afbildning af redovisningen för de till denna myndighets disposition

stälda medel svårligen vid denna tidsperiod kan ega rum. Liknande förhållanden

äro, enligt hvad kollegierna i sistnämnda underdåniga utlåtande erinrat, äfven

för handen i fråga om redogörelserna för medel, anslagna till sjöförsvaret samt

till allmänna arbeten, såsom jernvägsbyggnader m. m., för hvilka räkenskaperna

säkerligen kunna med mindre svårighet afslutas på vintern än på sommaren,

då expeditioner och öfningar pågå samt byggnader och andra arbeten med större

kraft bedrifvas. Under sistnämnda årstid råder den största lifligheten i handeln

och samfärdseln, hvarföre den hufvudsakligaste delen af tullverkets inkomster

ock då inflyter. Afslutandet af tullverkets räkenskaper under denna tid lärer

af sådan anledning få antagas icke kunna ske utan olägenhet.

16

Om tiden för de årliga statsregleringarne blefve beräknad från den 1 juli

det ena till den 30 juni det andra kalenderåret, lära de bevillningar, hvilka Riksdagen

sig åtager, komma att utgå för samma tid. Hvad tullbevillningen då särskildt

angår, skulle densamma under ett kalenderår utgöras efter tvenne särskilda tulltaxor

med för desammas tillämpning tilläfventyrs skiljaktiga bestämmelser, och

en ny, af den vid årets början sammanträdande Riksdagen faststäld tulltaxa

skulle träda i kraft just under den tid, då handeln och samfärdseln vore som

lifligast, q,tt förhållande, hvilket, om ock detsamma hittills vid vissa undantagsfall

icke saknat motsvarighet, likväl enligt kollegiernas tanka i allmänhet skulle

visa sig föranleda olägenheter såväl för den enskilda affärsverksamheten som vid

uppbörden och redovisningen.

Den omständighet, att kalenderåret utgör redovisningsperioden för kommunalförvaltningen,

bör äfven icke förbises vid bedömande af lämpligheten af den ifrågasatta

förändringen. Helt visst skulle en förändring härutinnan, om den blefve

genomförd, föranleda många rubbningar i de med denna förvaltning sammanhängande

förhållanden, då ju den till staten utgående fastighets- och inkomstbevillningen

utgör beräkningsgrunden för den väsentligaste delen af de bidrag,

som af kommunernas medlemmar skola lemnas till bestridande af utgifterna för

kommunernas gemensamma behof. I förhållande till denna bevillning utgår äfven

i vissa fall de utgifter, som af landsting till uttaxering beslutas, äfvensom bidragen

till skjutsentreprenader.

En annan omständighet talar äfven emot den föreslagna förändringen. Då

någon ändring i tiden för Riksdagens sammanträde ej är ifrågasatt, blefve nemligen,

vid det förhållande att riksdagens afslutande i allmänhet inträffar först i

medio af maj och någon gång senare, den tid, som skulle återstå, innan det nya

statsregleringsåret inträdde, otillräcklig för utfärdandet af de på Riksdagens beslut

i statsregleringsfrågor beroende nådiga föreskrifter, hvilka skulle vederbörande

meddelas för att under statsregleringsperioden tillämpas. Erfarenheten har visat,

att de utredningar, som måst föregå meddelande af föreskrifter om verkställighet

af sådana beslut, någon gång varit af den omfattning, att de kraft all den tid,

som under nuvarande förhållanden dertill kunnat medgifvas.

I betraktande af de väsentliga rubbningar i bestående förhållanden, som

af en förändring i den nu i allmänhet gällande redovisningstiden, kalenderåret,

skulle föranledas, bör en dylik förändring icke vidtagas utan synnerligen talande

skäl; och

enär svårigheterna för en del förvaltningsgrenar, att å den föreslagna tiden

afdela sin verksamhet och företaga bokslut, synes kollegierna särdeles beaktansvärd;

enär vidare, för utfärdandet af de på Riksdagens beslut i statsregleringsfrågor,

hvilka vanligen först mot slutet af riksdagen komma regeringen tillhanda,

beroende nådiga föreskrifter, tiden, innan nya räkenskapsåret vidtager, blifver i

allmänhet knapp och alldeles otillräcklig i de ofta förekommande fall, då yttran

-

17

den från embetsmyndigheter finnas erforderliga eller utredningar på annat sätt

måste ega rum före utfärdandet af dylika föreskrifter; samt

enär slutligen med den sålunda föreslagna tiden för räkenskapsårets utgång,

den 30 juni, resultatet af det allmänna bokslutet, efter hvad komiterade

antagit och äfven kollegierna anse sannolikt, icke kan vara kändt så tidigt, att

det kan ligga till grund för Eders Kongl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen,

anse sig kollegierna icke kunna till förevarande förslag tillstyrka nådigt

bifall, aldrahelst en tidigare kännedom om resultatet af statsregleringen och således

det väsentligaste af hvad Riksdagen åsyftat, synes kunna på annat sätt

vinnas.

Med afseende nemligen på angelägenheten deraf, att den tidigare redovisning,

som utgjorde det gemensamma syftemålet med alla på senare tider väckta förslag

till förändringar i räkenskapsverket, icke måtte helt och hållet undanskjutas

i afvaktan på undanrödjandet af alla de anledningar, som för närvarande kunde

ligga i vägen för genomförande af den förändring och tillämpning af de formulär,

hvaråt komiterade önskat framgång, hafva nemligen komiterade fästat uppmärksamheten

derpå att, sedan numera föreskrifter blifvit utfärdade, som så inskränkt

tiden för afgifvande af de förvaltande centrala embetsverkens räkenskaper, att

dessa räkenskaper fullständigt kunde vara tillgängliga efter förloppet af fyra

månader från utgången af det år, som de omfattade, en högst betydligt tidigare

redovisning inför Riksdagen eller dess för räkenskapsgranskning särskildt utsedde

delegerade kunde åstadkommas utan någon som helst rubbning af nu gällande

terminer för afslutningen af länens räkenskaper. Om man också icke kunde

komma så långt som Riksdagen, under förutsättning af kalenderårsafslutning för

alla räkenskaper, antagit, torde dock ingen svårighet möta, att räkenskaper, affattade

i öfverensstämmelse med riksstatens nuvarande uppställning och uti fullständigt

afslutad rikshufvudbok sammandragna, kunde för hvarje år till granskning

framläggas kort efter utgången af det påföljande året eller, för att välja

ett exempel, att 1880 års räkenskaper, hvilka nu framlades till granskning först

under augusti månad 1882, i stället kunde framläggas redan i början af samma

år. Till möjligheten af en sådan inskränkning i den medgifna tiden för räkenskapernas

upprättande. och sammandragande slutade sig komiterade af den omständigheten,

att statskontoret och kammarrätten, enligt deras här ofvan åberopade

underdåniga utlåtande af den 24 maj 1879, ansett en tid af omkring sex

månader tillräcklig för rikshufvudbokens upprättande. Det borde nemligen icke

kunna erfordras längre tid för uppgörande af länens landsböcker, då de deri ingående

specialräkningarne för fögderier och städer afslutades med den 30 april,

än om de afslutades med den 31 december eller den 30 juni. Om till landsbokens

författande och utskrifning ansloges lika lång tid efter den 30 april, som

af komiterade föreslagits efter utgången af de af dem ifrågasatta räkenskaps

3

-

18

åren eller två och en half månader, så borde för hvarje år landsboken kunna

vara till kammarrätten ingifven vid medlet af juli månad det påföljande. Då nu

enligt bestämmelser, som redan äro gifna, öfriga räkenskaper före sistnämnda tid

voro tillgängliga för bokföringen af de deri redovisade förhållanden, borde det

följaktligen vara lättare att, under denna förutsättning, inom det nödiga anståndet

af omkring sex månader afsluta rikshufvudboken, än då, såsom kollegiernas

förslag innebure, de förvaltande verkens räkenskaper skulle inkomma en och en

half månad senare än landsböckerna. Något tvifvel syntes derföre icke kunna

uppstå derom att, derest befallning blefve meddelad om landsböckernas ingifvande

inom två och en half månader efter utgången af uppbördsåret, för Riksdagen, då

den sammanträdde, med fullständiga räkenskaper kunde ådagaläggas resultatet

af statsregleringen för ett år senare än nu egde rum.

Enligt den antydning till frågans lösning, som sålunda blifvit af komiterade

gifven, skulle alltså, allenast genom meddelande af föreskrift om landsböckernas

skyndsammare upprättande och tidigare insändande till kammarrätten,

samma mål i hufvudsak vinnas, som Riksdagen uti sin skrifvelse i ämnet åsyftat.

Enda skilnaden vore, att statsrevisionen icke kunde förrättas före början af den

riksdag, för hvilken räkenskapsresultatet meddelades. På sätt komiterade erinrat,

borde emellertid denna omständighet icke utgöra hinder för påbjudande af

en tidigare räkenskapsafslutning, om den eljest kunde åvägabringas, och de olägenheter,

som af berörda omständighet kunde vara beroende, uppvägdes till

väsentlig del af det förhållande, att kännedomen om resultatet af uppbördsstämmorna

i landet blefve genom fullt afslutad räkenskap Riksdagen meddelad ett år

tidigare än enligt Riksdagens eget förslag. Fördelarne af denna tidigare kännedom

vore ock så stora, att derföre den jemförelsevis mindre vigtiga frågan om tiden

för räkenskapsgranskningen syntes böra sättas till sidan, så mycket hellre som,

enligt sakens natur, granskningen måste vara beroende af tiden, då redovisningen

kunde fullbordas, men icke tvärtom.

Detta sätt att åstadkomma en tidigare räkenskapsafslutning har äfven

förordats af flertalet af Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i länen, med förklarande

dervid, att hinder icke mötte, att inom den af komiterade ifrågasatta

tiden af 2\ månader efter uppbördsårets utgång afsluta landsboken, under förutsättning

att länsbokhållarne bereddes tillfälle att under dertill anslagen tid,

utan hinder af andra tjenstegöromål, uteslutande egna sig åt räkenskapsarbetet.

Hvilka åtgärder än må vidtagas för åstadkommande af en tidigare räkenskapsafslutning,

bör dervid tillses, att noggran kännedom om sistförflutna räkenskapsårets

finansiela resultat må erhållas inom sådan tid, att de nådiga förslag

till blifvande statsregleringar, som till Riksdagen aflåtas, kunna grundas å

detta resultat. Enligt hvad ofvanberördt är, hafva föreskrifter numera meddelats

om tidigare inlemnande till kammarrätten af de förvaltande verkens räkenskaper.

I händelse nuvarande räkenskapsår bibehålies, och föreskrift jemväl

19

blifver meddelad om afslutande och insändande af landsböckerna inom 2| månader

efter uppbörds- och redogörelseårets utgång eller inom den 15 juli hvarje år,

skulle, vid det förhållande att öfriga räkenskaper derförinnan numera äro för

bokföringen inom statskontoret tillgängliga, rikshufvudboken kunna afslutas något

tidigare än kollegierna, på sätt förut är nämndt, under en annan förutsättning

antagit. Blifva samtliga räkenskaper, som skola i riksbokslutet ingå, tillgängliga

på de för hvarje af dem bestämda tider, anse kollegierna, under förutsättning

tillika att förstärkning af arbetskrafterna i statskontorets riksbokslutbyrå

varder beredd, att arbetet med rikshufvudboken kan så fortskyndas, att, om

äfven hufvudboken ej vore i alla delar fullbordad och utskrifven, resultatet för

hvarje statsreglering likväl blefve med noggranhet kändt den 1 december eller

11 månader efter utgången af den statsregleringsperiod, för hvilken redogörelse

skall i nämnda bokslut lemnas. I jemförelse med det förslag, som legat till

grund för Riksdagens framställning i ämnet, skulle väl rikshufvudbokens utslutning

inträffa två månader senare än Riksdagen afsett, men deremot komme densamma

att innefatta redogörelse för resultatet af de då nästförflutna uppbördsstämmorna,

hvilken redogörelse, enligt Riksdagens förslag, skulle lemnas först i

påföljande årets rikshufvudbok.

Kollegierna, som alltså funnit sig icke böra till nådigt bifall förorda någotdera

af komiterades förslag till förändrad afslutningstid för länens räkenskaper,

få, under åberopande af hvad här ofvan anförts och i likhet med flertalet af

Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande, underdånigst hemställa att, för åstadkommande

af en tidigare redovisning inför Riksdagen af resultatet af hvarje

statsreglering, i nåder måtte föreskrifvas, att landsböckerna i länen skola afslutas

så tidigt, att de kunna till kammarrätten insändas inom två och en half

månader efter uppbördsårets utgång.

I händelse hvad sålunda af kollegierna i underdånighet hemstälts vunne

nådigt bifall, skulle väl, såsom komiterade och äfven en del af Eders Kongl.

Maj:ts befallningshafvande i länen erinrat, de nu gällande formulären till länens

räkenskaper kunna oförändrade bibehållas och andra bestämmelser egentligen ej

erfordras, än i afseende på tiden för aflemnande af landsboken och de till städernas

och fögderiernas specialräkningar hörande verifikationer, hvarjemte länsbokhållarne

borde, under tiden för landsbokens uppgörande, beredas ledighet från

dem i öfrigt åliggande göromål.

Emellertid hafva, till följd af förändrade förhållanden, jemkningar i eller

tillägg till de nu gällande formulären för ifrågavarande räkenskaper tid efter

annan egt rum. Sålunda hafva flera nya konti såväl i landsboken som special

-

20

räkningarne måst uppläggas; föreskrifter om mera detaljerad redovisning af åtskilliga

slags medel, än hvartill formuläret gifver anledning, meddelas; hvarjemte

liera i gällande formulär för redovisningen intagna exempel numera sakna tillämplighet.

Utfärdandet af nya formulär anse kollegierna derför vara önskvärdt.

Vid utarbetande af de framlagda förslagen till formulär för de nu anbefalda redogörelserna

för länen hafva komiterade iakttagit alla de rättelser i redovisningssättet,

hvilka påkallas af de förändrade förhållanden, som inträdt sedan de nu

gällande formulären faststäldes, och, med undantag för några få fall, der kollegierna

icke funnit sig kunna dela de af komiterade uttalade åsigter, hafva komiterades

förslag synts kollegierna till uppställningen ega ett afgjordt företräde

framför nuvarande formulär. I detta hänseende få kollegierna här endast omförmäla,

att i förslaget bötesredovisningen blifvit skild från specialräkningarne

och förlagd till en särskild redogörelse, en åtgärd hvilken kollegierna, i likhet

med de i ämnet hörda myndigheterna, anse i allo välbetänkt. Den uppställning

ränteriets specialräkning enligt förslaget skulle erhålla möjliggör denna räkenskaps

tidigare afslutande och insändande till kammarrätten. I jemförelse med det nu

gällande eger det föreslagna formuläret till landsbok med åtföljande bilagor det

företrädet, att detsamma omfattar alla specialredovisningar och att derföre hvarje

i landsboken förekommande summa med större lätthet, än efter nu gällande formulär,

upplöses uti de poster, hvaraf den uppkommit.

Komiterades förslag omfatta äfven hittills saknade formulär för landskontorets

anteckningsböcker och ränteriets koncepträkenskaper, och deras användande

skulle åstadkomma ett planmessigt ordnande af denna vigtiga del utaf den

i länen förekommande bokföring.

Ehuru utarbetade under förutsättning af en och samma afslutningstid

för samtliga uti landsbokslutet ingående specialredogörelser, kunde de föreslagna

formulären, enligt hvad komiterade erinrat, tjena till efterrättelse jemväl i det

fall, hvarom nu är fråga, utan någon annan betydande ändring i sjelfva räkenskapsformen,

än att uti fögderiernas och städernas specialräkningar, på samma

sätt som för närvarande iakttages, sådana levereringar, som ske efter kalenderårets

men före uppbördsårets utgång, varda hänförda till räkningarnes balanser.

Under åberopande häraf och då kollegierna, på grund af hvad ofvan anförts,

anse användandet af de föreslagna formulären medföra fördel, få kollegierna

underdånigst hemställa, att dessa formulär, ändrade ej allenast i det af komiterade

angifna hänseende, utan äfven i de delar, der kollegierna, på sätt redan är nämndt,

icke funnit sig böra med komiterade instämma och hvarom här nedan vidare

förmälas, måtte i nåder fastställas till efterrättelse för bokföringen och redovisningen

i länen; varande härvid af kollegierna afsedt det första, på kalenderår

stälda alternativet af komiterades formulärförslag.

21

Fögderiernas och städernas specialräkningar.

Dessa räkningar skulle enligt komiterades förslag sönderfalla uti tvenne

halfårsräkningar; men detta förslag förfaller, om afslutningstiden fortfarande blifver

den 30 april.

Enligt det nu gällande formulärets uppställning åligger det uppbördsinannen

att vid leverering af statsmedel, stälda till statskontorets disposition, uppgifva

icke blott denna generela titel för en mängd af de till uppbörden börande

medlen, utan äfven huruvida det är ränta eller tionde eller arrendemedel eller

några andra af de särskilda uppbördsmedel, som under generel benämning af

statsmedel skola uti räkenskapen upptagas. På sätt komiterade förmält, skulle

levererade medels specificerande på angifvet- sätt, som för redovisningen i ränteriets

räkning utan olägenhet kunde undvaras, förorsaka mycket besvär för uppbördsmännen,

om det skulle kunna behörigen verkställas, af hvilken anledning

och enär redogörarens öfriga göromål under pågående uppbördsstämmor och restindrifningar

ofta icke medgåfve någon i detalj gående undersökning, huru den influtna

uppbördssumman borde på uppbördstitlar fördelas, det vore nästan utan

undantag brukligt, dels någon gång att endast såsom deposition uti ränteriet insätta

uppbördsmedlen och sedermera, efter uppbördsstämmornas slut, låta efter

anstäld beräkning och derpå grundade specifika reversal omföra medlen till de

räkningar, hvarå desamma i ränteriet rätteligen borde bokföras, dels ock, i de

flesta fall, att, efter ett ungefärligt öfverslag samt med ledning af förhållandet

under föregående åren, på särskilda uppbördstitlar leverera afrundade belopp, som

sedermera kort före redogörelsen genom ytterligare leverering fyldes till hvad som,

enligt den då i koncept upprättade räkningen, visade sig hafva influtit och bort

levereras. Förstnämnda förfaringssätt, huru betryggande det än vore ur synpunkten

af uppbördsmedlens säkra förvarande, syntes komiterade dock icke tillfredsställa

statsverkets behof af medlens obehindrade disposition för utgifter, som

dermed skulle bestridas, och genom det senare kunde vid reversalens upprättande

misstag svårligen helt och hållet förebyggas, hvarigenom vid redogörelsens upprättande

ofta visade sig, att öfverlevereringar egt rum å en titel, under det att

levereringsbrist förekomme på en annan. För att så mycket som möjligt undvika

anledningen till dessa olägenheter, hafva komiterade uppstält förslaget så,

att uppbördsmannen, då han levererade statsmedel, icke behöfde uppgifva, hvilken

uppbördstitel medlen tillhörde. Samtliga levereringar af statsmedel borde

nemligen enligt förslaget i uppbördsmannens räkning upptagas å ett konto, som

blifvit benämndt “Behållna statsmedel“, till hvilket de under särskilda titlar influtna

uppbördsmedlen skulle öfverföras, så att deraf omedelbart framginge i hvad

mån levereringsskyldigheten, såvidt statsmedlen beträffade, blifvit fullgjord. Så

-

22

som en nödvändig följd af den sålunda vidtagna förändringen, har i förslaget måst

närmast efter nyssnämnda konto intagas en särskild “öfversigt af statsmedlen

som, utan motsvarighet i nu gällande formulär, skulle tjena hufvudsakligen till

ersättande af det sammandrag, som. enligt det nu gällande formuläret, i slutet

af specialräkningen lemnades öfver statsmedlen, men icke, utan levereringarnes

hänförande under vissa uppbördstitlar, kunnat i det omarbetade formuläret upptagas.

Denna sålunda föreslagna förändring hafva länsstyrelserna i Upsala, Stockholms,

Blekinge, Kristianstads, Malmöhus och Vestmanlands län afstyrkt, hufvudsakligen

på den grund att någon nämnvärd svårighet icke yppat sig att före den

slutliga levereringstiden till sina rätta belopp fördela de särskilda slagen af statsmedel

på behöriga titlar utan öfverlevereringar och motsvarande propriebalanser,

helst, då afkortnings- och rostlängderna måste vara afslutade före slutlevereringen,

utredning om det belopp, som å hvarje titel verkligen influtit, icke vore svår

att göra; att förändringen, som möjligen kunde medföra någon lindring iränteriräkenskapen,

deremot skulle föranleda mera arbete vid uppbördsmännens räkningar

; samt att ett sådant bokföringssätt som det föreslagna skulle minska den öfverskådlighet,

som hvarje särskildt medelskonto erbjöde enligt nu gällande formulär.

För egen del få kollegierna underdånigst anföra, att de utaf komiterade anmärkta

olägenheter vid det af nu gällande formulär föranledda levereringssättet,

enligt kollegiernas åsigt, icke äro af den betydenhet, att deraf må hemtas anledning

till en sådan förändring i räkenskapernas uppställning, som i detta hänseende

af komiterade föreslagits. Hvad särskildt angår det af komiterade anförda förhållande,

att uppbördsmedel någon gång levereras till ränterierna under depositionstitel

för att sedermera omföras till de räkningar, hvarå desamma rätteligen

böra bokföras, så få kollegierna upplysa, att sådant förfaringssätt förekommit

undantagsvis och endast inom några få län, samt att, om dröjsmål med sålunda

levererade medels behöriga omförande någon gång skulle ega rum, statskontoret,

som af månatliga rapporter undfår kännedom om förhållandena med ränteriuppbörden,

derigenom är i tillfälle att om rättelse härutinnan meddela föreskrift.

Komiterade sjelfva hafva anmärkt att, med den af dem föreslagna uppställningen

af räkenskapen, anledning till det af komiterade omförmälda, nu brukliga förfarande

vid uppbördsmedels leverering, icke till fullo undanrödjes, utan att tvärtom,

så länge uppbördsmannen hade skyldighet att i sina reversal göra noggran

skilnad, ej blott emellan statsmedel å ena och alla andra slag af uppbördsmedel

å andra sidan, utan ock emellan dessa senare medel inbördes, enahanda svårigheter

vid uppbördsmedlens specificerande på levereringstitlar i allt fall till stor del

vore för handen. Under förutsättning att nuvarande afslutningstid för fögderiernas

och städernas specialräkningar bibehålies, och att i följd deraf i räkningarnes

balanser skall redogöras, på samma sätt som nu iakttages, för levereringar, som

ske efter kalenderårets, men före uppbördsårets utgång, är ej heller den af komiterade

i förcvarandejiänseende föreslagna räkenskapsform tillämplig; och kollegi

-

23

erna få alltså, på grund af hvad sålunda förekommit, i underdånighet hemställa,

att hvad komiterade, i fråga om förändradt sätt för leverering af statsmedel,

föreslagit, icke måtte vinna nådigt bifall, samt att det i nu gällande formulär i

slutet af specialräkningarne förekommande sammandrag måtte få oförändradt

bibehållas.

Vidare hafva komiterade föreslagit, att räntan och kronotionclen skulle å

gemensamt konto redovisas. Då emellertid innevarande års Riksdag, med afslag

å Eders Kongl. Maj:ts nådiga framställning om räntans och tiondens sammanslagning

till en inkomsttitel grundskatt, ansett dessa inkomsttitlar böra, såsom

hittills, i riksstaten hvar för sig upptagas och beräknas, böra dessa inkomsttitlar

fortfarande i räkenskaperna särskiljas, hvarför kollegierna underdånigst hemställa,

att komiterades förslag i denna del icke måtte vinna nådigt bifall, utan torde

dessa inkomsttitlar, liksom kyrkotionden, böra på hittills vanligt sätt i räkenskaperna

redovisas.

I sammanhang med nyssnämnda förslag, hafva komiterade redogjort för

ett inom åtskilliga fögderier inom Kopparbergs län förekommande undantagsförhållande

i afseende å kronotionden, som verkade på räkenskapens uppställning och

syntes böra ordnas så, att likformighet med öfriga orter i riket uppkomme.

Detta undantagsförhållande bestode deri, att specialräkningarne för ifrågavarande

fögderier upptoge, utom det öfver hela riket förekommande kontot för kronotionde,

ett särskildt konto, benämndt efter den förr i riksstaten upptagna, men

nu mera uteslutna uppbördstiteln “Tiondespanmålslösen efter bestämda pris“,

och afkortades inom dessa fögderier å förstnämnda konto, årligen ett sammanräknadt

belopp af 3,671 kronor 36 öre, utgörande, efter det genom kongl. förordningen den 23

juli 1869 faststälda medelpris, värdet af vissa qvantiteter spanmål, som sedermera

med ett lägre värde, uppgående allenast till 418 kronor 5 öre, å den särskilda titeln

“Tiondespanmålslösen efter bestämda pris“ åter uppdebiterades och redovisades.

Skilnaden emellan det afkortade beloppet och hvad som å annat konto uppdebiterades

vore, enligt vid räkningarne fogade qvittenser, utgifven till kommunalförvaltningen

inom en del socknar. Efter att hafva redogjort för grunden för

detta förfaringssätt, hafva komiterade vidare anfört, att skäligen kunde sättas

i fråga, huruvida ofvan angifna sätt att redovisa för kronotionden inom en del af

Dalarne numera egde laglig grund, samt att, om äfven statsverket vid frågans

pröfning ur rättslig synpunkt skulle finnas skyldigt att fortfarande vidkännas

den afsaknad i inkomst, som derigenom uppkomme, det nuvarande redovisningssättet

borde upphöra, enär med verkliga förhållandet och det sätt, som i andra

24

dylika fall vunnit tillämpning, mest öfverensstämde, att anslag, till beloppet

motsvarande hvad som nu af kommunalförvaltningarne uppbures, blefve på riksstaten

uppfördt och från ränteri et utbetaldt; och hafva komiterade hemstält om

åtgärders vidtagande i ofvan angifna syfte, så att, efter behörig utredning och

pröfning af frågan, orsaken måtte undanrödjas till det från tionderedovisningen

i öfriga län afvikande förfaringssätt, som nu i Kopparbergs län följdes.

Af komiterades framställning i ämnet inhemtas, att grunden för detta förfaringssätt

vore att söka i äldre resolutioner, meddelade af konung Gustaf II

Adolf, Drottning Christina och konung Carl XI, hvarigenom allmogen inom vissa

orter af Dalarne erhållit frihet att för ett visst pris lösa hvad som af kronotionden

inom socknen blef öfver, sedan officerares underhåll och annan tillbörlig

afkortning afgått, samt att, enligt hvad äldre handlingar, bland andra kongl.

brefvet den 30 oktober 1782, hvarigenom lösningssätten närmare bestämdes och

begränsades, oförtydbart utvisade, den allmogen förunnade förmånen endast bestod

i rättigheten att, sedan kronotionden af de skattskyldige till tiondeboden

in natura levererats, deraf för ett visst pris få lösa, det vill säga köpa, visst

qvantum, beroende på den odisponerade tillgångens storlek i förhållande till indelningar

och afkortningar.

Lika med komiterade anse kollegierna kunna ifrågasättas, huruvida ej,

på samma gång som kronan förlorade rätten att uppbära kronotionden in natura,

allmogen ock förlorade den lösnings- eller inköpsrätt, som af det äldre uppbördssätt

omedelbart berodde, samt att tvifvel kan uppstå jemväl om befogenheten

att åt socknarne såsom samfälligheter öfverlåta en förmån, som förr endast tillkommit

enskilda medlemmar deraf, i den mån de sig till lösningsrätt anmälde

och tillgång på spanmål var för handen. Kollegierna hemställa derför i underdånighet,

att Eders Kong], Maj:t täcktes i nåder förordna om vidtagande inom

vederbörande'' embetsverk af den utaf komiterade ifrågasatta utredning i ämnet;

lärande emellertid, före verkstäld utredning och pröfning af frågan, huruvida

statsverket må finnas skyldigt att fortfarande vidkännas den afsaknad i inkomst,

som af ifrågavarande lösningsfrihet uppkommit, någon ändring i det nu brukliga

redovisningssättet icke böra ega rum.

Uti komiterades förslag till formulär saknas konto för bergverkstionden.

Anledningen dertill vore, enligt hvad komiterade förmält, att, jemlikt Kongl.

kungörelsen den 10 augusti 1877, denna skatt upphört med undantag allenast

för Sala silfververk och Höganäs stenkolsverk, samt att ti onden för det förstnämnda

verket enligt särskild föreskrift icke redovisades i landsboksräkenskaperna

och för det senare hittills icke utgått, enär frågan derom vore beroende på utredning

och pröfning. Inom några län erlades emellertid ännu tionde af bergverk,

hvilka till följd af vissa förbehåll och vilkor; som vid skattens eftergifvande

blifvit fästade men hittills icke fullgjorts, ännu voro tiondeskyldige, men dessa

verk voro så få, att om ock ett eller annat för längre tid skulle qvarstå vid

tiondeskyldigheten, skatten syntes komiterade icke böra upptagas till redovisning

uti fögderispecialräkningarne, utan direkt inför vederbörande länsstyrelse

redovisas genom landskontoret, som. jemlikt föreskrifterna i kongl. brefvet den

14 oktober 1853, angående förändrad organisation af bergslagsstaten m. m.,

alltid i första hand undfinge kännedom om den tillverkning, som skulle beskattas.

Då denna skatt alltid utgöres in natura, och det berodde på statskontoret att

meddela föreskrifter om dess försäljning å auktion i produktionsorten eller uppläggande

och försändande till annan ort, torde Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande,

så snart upplysning inkommit om beskattningsbara tillverkningen, böra,

utan afvaktan af tiondens erläggande, göra anmälan hos nämnda embetsverk om

tiondebeloppet för erhållande af föreskrift om försäljning eller annan disposition,

så att redan före skattens erläggande kunde vara kändt, huru dermed vidare

borde förfaras, och redovisningen kunde då inskränkas till en enkel uträkning,

som, åtföljd af bergmästarens uppgift om tillverkningen, vid tiondens försäljning

inom produktionsorten tillika med auktionsprotokollet bilades ränteriräkenskapen,

der medlen i sådant fall direkt toges till uppbörd, men vid uppläggning eller

försändning till annan ort öfverleinnades till statskontoret, der vidare redovisning

borde lemnas.

Enligt högstberörda nådiga kungörelse skulle hvad deri stadgats angående

upphörande af bergverkstionden icke, förr än derom särskildt förordnats, gälla

för åtskilliga i den nådiga kungörelsen uppräknade bergverk. Dessa skulle nemligen

enligt Riksdagens beslut vinna befrielse från skattens erläggande först efter

fullgörande af vissa förbehåll och vilkor. Enligt hvad kollegierna inhemtat, hafva

egarne af Löfås silfververk, Tunabergs kopparverk, Riddarhytte eller Skilå kopparverk

samt Dylta svafvel-, vitriol- och rödfärgsverk vägrat underkasta sig de för

tiondens eftergifvande stadgade vilkor, hvaremot egarne af de öfriga i den nådiga kungörelsen

omförmälda bergverken, nemligen Åtvidabergs kopparverk, Stora Kopparbergs

bergslags verk, Garpenbergs kopparverk samt Gustafs och Carl bergs kopparverk

underkastat sig de föreskrifna vilkoren, och enligt nådigt bref den 31 januari 1879,

till följd häraf medgifvits befrielse från och med år 1878 från tionde af tillverkningen.

Förutom Sala silfververk, hvars tionde enligt särskild föreskrift icke redovisas

i landsboksräkenskaperna, utgöres således tionde endast af fyra bergverk.

Med afseende härå, samt då, genom det af komiterade föreslagna redovisningssätt,

vågräkningarne öfver statsverkets bergseffekter blefve obehöfliga och förenkling

i räkenskapen i öfrigt vunnes, anse kollegierna, i likhet med komiterade,

konto för Bergverkstionde icke böra i specialräkningarne uppläggas.

Bötesredovisningen — med undantag allenast för stämmoböterna, som upptagits

å ett för dem uteslutande afsedt konto i specialräkningarne — är uti formulärförslagen

förlagd till en särskild redogörelse. Med afseende å olämpligheten

deraf att, såsom nu eger rum, oberoende af den tillämpning ådömda bötesstraff

kunna erhålla, under kronouppbörden inberäkna de till straffens mätande nyttjade

Å

26

penningevärden, samt å de väsentliga olikheter, hvilka, såväl till debitering och

kontroll som angående sjelfva redovisningens beskaffenhet, ega rum emellan den

allmänna kronouppbörden och de vanliga bötesmedlen, anse kollegierna, i likhet

med Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande, den af komiterade sålunda föreslagna

förändring välbetänkt och böra till nådigt bifall förordas. Beträffande redovisningens

form och de derför af komiterade föreslagna bestämmelser, komma kollegierna

att här nedan afgifva yttrande.

Jemte förmälan att spcmrnålsleverering in natura, ehuru i allmänhet upphörd,

dock ännu någon gång förekomme, samt att spanmålen då upplades i

hyrdt eller eljest tillgängligt magasin och försåldes för kronans räkning enligt

förordnande, som Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande meddelade, hvaremellertid

uti fögderispecialräkningen affördes markegångsvärdet å den levererade spanmålsqvantiteten,

under det att uti särskild räkning, som upprättades å landskontoret,

redogörelse lemnades för spanmålens försäljning, hafva komiterade

vidare anfört, att detta förfaringssätt vore förenadt med större omgång, än som

för ifrågavarande, mera sällan inträffande fall torde erfordras. Då före spanmålens

leverering underrättelse derom borde i behörig tid af den skattskyldige

meddelas kronofogden, saknade ej denne senare tillräckligt rådrum att, efter

hemställan hos länsstyrelsen, gå i författning om spanmålens försäljning genom

auktion så snart ske kunde, samt att före redovisningstidens utgång medelst

bifogande af auktionsprotokollet styrka försäljningsbeloppet, så att uti hans egen

räkning utan svårighet kunde upptagas den vinst eller förlust, som genom försäljningen

uppstode, utan att för sådant ändamål någon särskild redogörelse

behöfde upprättas. I formulärförslaget vore derföre antydt, att jemväl sjelfva

försäljningsresultatet borde uti det nu omförmälda fallet genom specialräkningen

redovisas, och någon vidare föreskrift erfordrades icke, enär deraf följde att

auktionsmedlen inginge uti kronofogdens uppbörd och således borde till honom

erläggas.

Med erinran att leverering af spanmål in natura endast förekommer, då

såsom komiterade förmält rusthållare vid afsutet kavalleriregemente begagna

sig af rätt enligt kontrakt till spanmåls erläggande i sjelfva varan, och då det

af komiterade föreslagna redovisningssätt är förenadt med större enkelhet än

det nu brukliga, få kollegierna hemställa, att hvad i detta hänseende föreslagits

måtte i nåder bifallas.

För att fögderiernas specialräkningar, i afseende på redovisningen af den

uppbörd af skogsmedel, som fortfarande ombesörjdes af länsstyrelserna och den

dem underlydande kronobetjeningen, måtte blifva lämpade efter den form, som

ränteriredogörelsen öfver skogsmedlen måste, enligt de i nådiga brefvet den 3

december 1880 gifna föreskrifter beträffande dessa medels redovisning samt ordningen

vid utbetalningar för skogsväsendet, erhålla, samt på det att äfven för

framtiden uppbörden och redovisningen för skogsmedlen i fögderierna måtte, såvidt

de i högstberörda nådiga bref meddelade föreskrifter det medgåfve, kunna

anordnas eftersom olika förhållanden inom länen påkallade, hafva komiterade uti förslagen

till formulär för fögderiernas och städernas specialräkningar förutsatt en

redovisning af skogsmedel i sammanhang med annan kronouppbörd och upplagt

ett särskildt konto derför, helt och hållet fristående från dem, hvilka omfattade

redogörelsen för allmänna statsmedel, stälda till statskontorets disposition, samt

afsedt att, likasom motsvarande konto i ränteriets räkning, utgöra redovisning

för de flera slag af skogsmedel, som nu hvar för sig redovisades; men då, enligt

de nya bestämmelserna, fögderiernas räkningar icke skulle — och med afseende

å den tidsutdrägt, som deraf skulle föranledas, ej heller kunde - ingå uti de

hos skogsstyrelsen förda räkenskaperna, och det alltså vore nödigt, att ränteriets

redogörelse för skogsmedlen, ehvad dessa medel direkt inflöte till ränteriet eller

i första hand redovisades af kronobetjeningen, innefattade hvarje upplysning, som

för bokföringen hos styrelsen kunde erfordras, samt upptoge beloppet af de

medel, som uppburits, utan afdrag för kostnader eller utgifter af något slag, så

måste ock de reversal, som åtföljde levereringar af skogsmedel, fullständigt angifva

uppbördens beskaffenhet, samt uppbördsmännen åläggas att till fullo leverera

influtna medel och deremot hos länsstyrelsen söka godtgörelse för sådana utgifter,

som hittills omedelbart af uppbörden blifvit bestridda.

I anledning häraf få kollegierna underdånigst meddela att, sedan Eders

Kongl. Maj:t under den 11 november 1881 funnit godt förordna, bland annat, att,

vid öfvergången till den genom nådiga brefvet den 3 december 1880 anbefalda

nya ordning för redovisning och bokföring af skogsmedlen, de uti 1881 års kronoräkenskaper

för fögderierna och städerna i riket redovisade, statsverket tillfallande

skogsmedel skulle, såvidt desamma före utgången af uppbördsåret 1881, eller

innan den 30 april 1882, blefve till landtränterierna levererade, derstädes upptagas

bland de till statskontorets disposition stälda statsmedlen, och att således, i fråga

om den i berörda räkenskaper förekommande redovisning af statsverkets skogsmedel,

den beslutade förändringen icke skulle inträda förr än med början af

uppbördsåret 1882, statskontoret och skogsstyrelsen, till följd af nådig befallning

att för verkställandet häraf meddela Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande nödiga

föreskrifter, uti cirkulär den 20 derpåföljde december föreskrifvit, att der, enligt

fögderiernas och städernas specialräkningar för år 1881, resterande skogsmedel,

tillhörande statsverket, vid räkenskapsårets slut funnos utestående, dessa medel

28

skulle uti det årets räkenskaper bland statsmedlen utbalanseras, men uti räkenskaperna

för år 1882 från vederbörande konto bland statsverkets uppbördsmedel,

såväl uti fögderiernas och städernas specialräkningar som uti landsboken, öfverföras

till särskildt bland “diverse verks medel" upplagdt konto för redovisning

af de flere slags skogsinkomster, hvilka, under gemensam benämning af skogsmedel,

enligt nådiga brefvet den 3 december 1880, borde af ränterierna ä särskild

räkning med skogsstyrelsen upptagas, och att följaktligen, då leverering af omförmälda

restantier ifrågakomme, medlen borde ä sistnämnda räkning uti ränteriet

bokföras; och blef i sammanhang härmed och på det ränteriets redogörelse för

skogsmedlen skulle innefatta hvarje upplysning, som för bokföringen hos skogsstyrelsen

kunde erfordras, föreskrifvet, bland annat, att de reversal, som åtföljde

levereringen af skogsmedel, skulle enligt formulär, som komrne att af skogsstyrelsen

Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande tillsändas, fullständigt och tydligt

angifva uppbördens beskaffenhet samt tillika innehålla uppgift å dag, då uppbördsorder

meddelats eller försäljning skett, äfvensom å den skog, hvarifrån

medlen influtit.

Häraf täcktes Eders Kongl. Maj:t finna, att sådana föreskrifter för ordnande

af skogsmedel sredovisningen i specialräkningarne, som af komiterade ifrågasatts

och som erfordrats för att bringa denna redovisning i öfverensstämmelse med

stadgandena i nådiga brefvet den 3 december 1880, blifvit meddelade. Hvad åter

angår sättet för beredande af de för bokföringen af skogsmedel i ränterierna behöfliga

upplysningar, så hafva väl, enligt hvad omförmäldt är, föreskrifter utfärdats

om formen för de reversal, som borde åtfölja levereringar af skogsmedel; men

då, för den på domänstyrelsen ankommande bokföring af och kontroll öfver skogsmedlen,

tillgång till alla skogsmedelsuppbörder angående handlingar är för styrelsen

behöflig samtidigt med det, att ränteriets redogörelser öfver skogsmedlen till

styrelsen inkomma, få kollegierna, som i öfrigt icke haft något att erinra mot det

i denna del föreslagna formulär, hemställa, att i detsamma måtte få intagas

föreskrift derom, att samtliga de handlingar, hvarå skogsmedelsuppbörden i fögderierna

sig grundar, skola vid levereringar af uppbördsmedlen till ränteriet aflemnas för

att ränteriets räkning med domänstyrelsen bifogas.

Vidkommande komitorades förslag att uppbördsmännen borde åläggas att

till fullo leverera influtna skogsmedel och deremot hos länsstyrelsen söka godtgörelse

för sådana utgifter, som hittills omedelbart af uppbörden blifvit bestridda,

så vore detta, enligt hvad komiterade förmält, föranledt deraf, att den anledning,

som hittills förefunnits att uti fögderiernas specialräkningar på sjelfva skogsmedelsuppbörden

afföra en del kostnader för skogsalsters försäljning fortfarande vore förhanden,

ehuru det hufvud sakligaste af förut gällande bestämmelser rörande redovisningen

af skogsmedel blifvit genom åberopade nådiga bref af den 3 december 1880 upphäfdt.

Kongl. cirkuläret den 23 september 1870, hvilket i denna del åtminstone

icke blifvit uttryckligen ändradt, innehölle nemligen, bland annat, dels att den

kronobetjent, som förrättat skogsauktion, egde att af försäljningssumman erhålla

resekostnadsersättning och traktamente enligt resereglementet, och dels att för

indrifning af försäljningsmedel för skogseffekter vederbörande uppbördsman i vissa

fall egde att sig tillgodoberäkna två procent provision å levererade beloppet.

Fastän denna uppbördsprovision numera, efter det sådan aflöningsfönnån, hvad

allmänna medel anginge, blifvit för landsstatens tjensteman indragen, endast

mycket sällan kunde ifrågakomma, skulle dock sålunda ofta inträffa, att kronofogde

vid leverering af skogsförsäljningsmedel, såsom hittills, gjorde afdrag för

sina resekostnader vid försäljningsauktionerna och att derigenom domänstyrelsen,

som endast erhölle kännedom om det levererade beloppet, saknade tillfälle att

fullständigt redogöra för alla inkomster och utgifter, som af skogsförvaltningen

berodde, så framt icke annan föreskrift mellankomme.

Enligt hvad kollegierna inhemtat, har uti de stater, som, till efterrättelse

vid utbetalningar i länen af skogsförvaltningskostnader, af domänstyrelsen utfärdats,

föreskrift väl meddelats derom, att sådan resekostnadsersättning, hvarom

här förmälts, skall af skogsmedlen utbetalas och i ränteriets qvartalsredogörelse

öfver dessa medel afföras, men det oaktadt gifva 1882 års landsboksräkenskaper

vid handen, att flerstädes vid leverering af skogsförsäljningsmedel afdrag fortfarande

egt rum för kronofogdes resekostnader. På grund häraf och då, pa sätt

komiterade vidare anfört, det ej kan anses fullt lämpligt och öfverensstämmande

med hvad som i andra likartade fall allmänt är vedertaget, att försäljningsmannen,

utan föregången behörig granskning och pröfning af hans anspråk, medgifves rätt

att af uppburna medel innehålla hvad han på grund af resereglementet kan finna

sig berättigad åtnjuta, få kollegierna underdånigst hemställa, att, med upphäfvande

af omförmälda föreskrift i nådiga cirkuläret den 23 september 1870, måtte i nåder

förordnas, att uti fögderiernas specialräkningar icke må upptagas eller redovisas

några utgifter för skogsförvaltningen eller för försäljning af skogsalster, utan att

alla dylika utgifter skola af vederbörande ränteri enligt behörig anordning bestridas.

Beträffande komiterades förslag om uppläggande i fögderiernas specialräkning

af särskildt konto för redovisningen af afbetalningar å odlings- och vattenaftappning

slån, få kollegierna underdånigst anföra, att till följd af nådiga kungörelsen

den 28 sistlidne september, angående bildandet af en fond med ändamål

att genom lån understödja odling af sanka trakter, till statskontoret inflytande

annuiteter å odlingslån skola från och med år 1884 till och med år 1888 ingå

till denna fond, i stället för att, såsom hittills, beräknas såsom inkomst för statsverket.

De odlingslån, som komma att utlemnas från denna fond, blifva emellertid

af enahanda natur, som de odlingslån, hvilka hittills utgått från de årligen

30

af Riksdagen dertill anvisade anslag, och i afseende på sättet och ansvarigheten

för verkställande af inbetalningar af ränta och amortering å dessa lån skola lända

till efterrättelse de i kongl. kungörelserna den 13 juni 1845 och den 3 november

1848 meddelade och af komiterade omförmälda bestämmelser, angående sättet

för återbetalning af lån utaf allmänna medel för beredande af odlingsföretag; och

då, enligt dessa bestämmelser, afbetalningar å dylika lån böra å debetsedlarne

för hvarje år upptagas samt af kronobetjeningen uppbäras och i landtränteriet

insättas, synes härmed vara öfverensstämmande, att dessa afbetalningar på föreslaget

sätt i specialräkningen redovisas.

Mot komiterades förslag om redovisning i fögderispecialräkningen af afbetalningar

å undsättningdån, samt hvad till stöd för detta förslag blifvit af komiterade

anfördt, hafva kollegierna icke något att erinra.

Vidare hafva komiterade uti det föreslagna formuläret upplagt konto för

debetsedelslösen samt derjemte hemstält, att bestämd föreskrift måtte meddelas,

dels att alla de medel och utskylder eller sammanskott m. m., som uti ingifven

uppbördsbok och derpå grundade debetsedlar påfördes eller, enligt Eders Kong].

Maj:ts befallningshafvandes särskilda order, skulle vid uppbördsstämmorna erläggas,

varda uti vederbörandes specialräkningar utan undantag redovisade, och dels

att samtliga dessa medel och utskylder m. m. varda af uppbördsmännen levererade

till ränteriet, dock att i sistnämnda afseende undantag måtte ega rum för

debetsedelslösen och stämmoböter, som af uppbördsmännen borde få direkt utbetalas

till vederbörande, likväl med skyldighet att derför uti sin räkning göra redo.

Till stöd för detta förslag hafva komiterade hufvudsakligen anfört, hurusom

en noggran och pålitlig kontroll å uppbördsmännen, huru medel af honom uppburos

eller indrefvos och till vederbörande aflemnades, städse utgjort förnämsta

syftemålet för anordningen af redogörelsen, men att denna kontroll, som vore

möjlig endast under sjelfva uppbördsstämmorna, då allt hvad som inflöte antecknades

på landet af häradsskrifvaren, som derom aflemnade uppgifter, på grund

af hvilka landskontoret hade att öfvervaka, det leverering i behörig tid verkstäldes,

försvårades mycket derigenom, att mångenstädes på debetsedlarna upptogos

och vid uppbördsstämman erlades medel, som ej sedermera till ränteriet levererades

eller ens till redovisning uti räkenskaperna upptogos, till stöd för hvilket

förfaringssätt skäligen kunde åberopas, att gällande formulär icke upptogo exem

-

31

pel för dylika medels redovisning. Oaktadt den mångfald af olika uppbördstitlar,

som uti de till kammarrätten ingående landsboksräkenskaperna förekommo,

voro de medel, som vid kronouppbördsstämmorna i riket uppburos, men likväl

uteslötos från redovisning inför nämnda myndighet, ganska betydliga. En öfver

hela riket utgående afgift, som inflöte med kronouppbörden, utan att i sammanhang

dermed uti räkenskaperna redovisas, vore debetsedelslösen, och ehuru någon

annan lika allmän uppbördstitel icke kunde angifvas, vore det helt säkert,

att enahanda förhållande ofta egde rum med hvarjehanda sammanskott af menigheter

eller afgifter till föreningar m. m., och exempel saknades ej heller, att

jemväl rent kommunala utskylder på dylikt sätt uppburos utan redogörelse uti

specialräkningen. I allmänhet blefve väl dessa medel, såsom förhållandet städse vore

med debetsedelslösen, påförda i debetsedlarne och i uppbördsboken, och, om ändamålet

med anteckningen vid uppbördsstämman i någon mån skulle vinnas, måste

derföre anteckningslängden föras så, att å den till landskontoret afgående

uppgiften om de influtna medlens belopp, kunde frånskiljas den summa, som ej

till ränteriet borde levereras, hvilken omständighet icke allenast gjorde kontrollen

besvärlig å de medel, som ovilkorligen borde levereras till ränteriet, utan ock

satte länsstyrelsen ur stånd att behörigen öfvervaka, huru uppbördsmannen i allmänhet

handhade sin uppbörd, enär denne senare alltid egde tillfälle att med sådana

medel, hvilka icke inför länsstyrelsen redovisades, betacka brister, dem han

tilläfventyrs åsamkat sig i den egentliga kronouppbörden, hvarförutom olägenheter,

motsvarande dem, som visade sig i berörda afseende, uppstode vid sjelfva

redogörelsen, då uti denna ej upptogos alla de medel, som i sammanhang med

kronouppbörden inflöte.

Såväl med afseende å betryggande kontroll som för beredande af lättnad

i redovisningsgöromålen, vore det derför angeläget, att redogörelsen fullständigt

erhölle den omfattning, som af uppbörden betingades. Då redan nu de uti speeialräkningarne

förekommande uppbördstitlarnes antal på flera orter vore mycket

stort, samt uppbördsmännens rättighet att i andra fall, än der det blifvit genom

särskild författning eller föreskrift dem uttryckligen ålagdt, taga befattning med

enskilda korporationers, föreningars eller inrättningars uppbörd, måste vara beroende

af Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvandes tillstånd, kunde utan tvifvel

full motsvarighet emellan räkenskapen och uppbörden enklast och på ett sätt,

som från statsförvaltningens synpunkt måste anses mera tillfredsställande, vinnas

genom förbud för uppbördsmannen att debitera eller uppbära andra medel

än dem, som enligt allmänna stadganden och särskilda föreskrifter borde till

uppbördsmännen erläggas, men sådant skulle åter å andra sidan helt säkert

ådraga dessa korporationer, föreningar eller inrättningar, som nu finge sina ofta

för mycket allmännyttiga ändamål afsedda inkomster på billiga vilkor uppburna

och redovisade, förut okända och betungande kostnader, hvarföre komitérade ansett

sig icke böra ifrågasätta någon vidsträcktare inskränkning af Eders Kongl.

Maj:tö befallningshafvande^ befogenhet att tillåta uppbördsmännen i sammanhang

med kronouppbörden debitera och indrifva jemväl andra afgifter, än dem som

rätteligen dit kunde hänföras. Det ökade besvär, som möjligen i något fall

kunde vara förenadt med uppbördsmedel lyftande i ränteriet, borde så mycket

mindre anses betungande för vederbörande, som jemväl åt dem större trygghet

bereddes, då hela uppbörden underkastades samma kontroll. Undantoges stämmoböter

och debetsedelslösen, - hvilka medel, med afseende å de ringa beloppen

och det obetydliga inflytande, som dessa titlar egde på uppbörden i dess

helhet, framgent såsom hittills borde få af uppbördsmännen direkte aflemnas till

dem som vederborde — kunde ej heller levereringen till ränteriet förorsaka någon

nämnvärd tillökning af'' landsstatstjenstemännens göromål, då särskilda reversal

i alla händelser voro nödiga och medlen kunde insändas till ränteriet på samma

gång som de flerahanda uppbördsmedel, hvilka redan nu, på grund af uttryckliga

föreskrifter i allmänna författningar, dit levererades, samt för dessa medels

utbetalning endast en enkel anordningsåtgärd å Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvandes

sida fordrades.

Med den särskilda anordning, som förefunnes inom städerna, der närmaste

kontrollen å uppbördsmännen samt hela ansvaret för redovisningen uteslutande

livilade på den kollegialt sammansatta magistraten, och kronans intresse sålunda

mindre omedelbart vore beroende af uppbördsmännen, läte det lättare än med

uppbördsförvaltningen inom fögderierna på landet förena sig att från kronoräkenskaperna

utesluta sådana medel, som, ehuru de erlades vid de vanliga uppbördsstämmorna,

likväl icke kunde räknas till den egentliga kronouppbörden.

De personer, som under magistratens inseende och ansvar emottogo sistnämnda

uppbörd, voro icke anstälde i kronans utan i städernas tjenst, och om de, såsom val

på vissa orter vore brukligt, hade att samtidigt med kronouppbörden jemväl ombesörja

kommunaluppbörd och dylikt, så erfordrades dock icke för detta sistnämnda

ändamål Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvandes särskilda uppbörd sorder, hvilken

deremot på landet vore nödig för all uppbörd, som af kronofogde verkstäldes.

Uppbördsordern borde derföre vara den handling, som hufvudsakligen bestämde

räkenskapens omfång.

Detta komiterades förslag har icke blifvit af någon utaf Eders Kongl. Maj:ts

befallningshafvande eller af öfverståthållareembetet biträdt. Utaf dessa myndigheter

är nemligen erinradt, hurusom kronofogdarne innehade utom de slags medel,

som med komiterades förslag afsetts, andra medel, för hvilka de ej voro

redovisningsskyldige inför landskontoren. Sålunda uppburo desse tjenstemån dels

rester å kommunalutskylder och dels exekutionsmedel understundom till mycket

betydliga belopp, hvarförutom numera, enligt nådiga kungörelsen den 12 juli

1878, kronofogdarne fingo från andra län emottaga begäran om handräckningför

utskylders uttagande. Den med komiterades förslag åsyftade kontrollen

vunnes således ej. Deremot skulle ett bifall till detta förslag komma att med

-

33

föra betydligt ökadt besvär ej allenast för uppbördsmännen, utan äfven för landskontoren

och ränterierna, likasom för medlens uttagande från ränterierna vederbörande,

som nu ofta finge vid uppbördsstämmorna utan någon kostnad af uppbördsmännen

mottaga hvad dem tillkomme, skulle tillskyndas besvär och omkostnader

antingen genom resor till residensstäderna eller genom ombuds anlitande

derstädes. På grund häraf och då numera genom nådiga kungörelsen

den 30 april 1881 blifvit meddelade tillfyllestgörande bestämmelser, angående

redovisning af och kontroll öfver den uppbörd utaf inom härad eller tingslag

för dess gemensamma behof utgående afgifter, som af kronobetjent verkställes,

hafva de fleste af Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande afstyrkt komiterades

ifrågavarande förslag, hvarvid tillika af en del af dessa myndigheter särskildt

erinrats om obehöfligheten att upptaga debetsedelslösen i räkenskaperna, då

häradsskrifvarne, livilka denna lösen å landet tillkomme, ej underläte att i detta

hänseende bevaka sin rätt. Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Skaraborgs

och Örebro län hafva åter väl ansett ifrågavarande slags medel böra i specialräkenskaperna

upptagas, men hållit före, att föreskrift om medlens inlevererande

till ränteriet ej borde meddelas, utan uppbördsmännen tillåtas att, såsom hittills

skett och af komiterade äfven föreslagits i fråga om debetsedelslösen och stämmoböter,

hvilka ofta till beloppet öfverstege de afgifter, om hvars redovisning

nu vore fråga, till vederbörande direkt utbetala de uppburna medlen mot qvittens,

som borde samtidigt med specialräkenskapen till Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande

ingifvas. Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Kopparbergs

län har förklarat sig ej kunna biträda förslaget under annan förutsättning,

än att, såsom nu vore förhållandet i fråga om brandstodsmedel, uppbörd af medel

af ifrågavarande slag funnes i särskild förordning medgifven. Slutligen hafva

Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Södermanlands, Östergötlands, Hallands

och Elfsborgs län såsom sin åsigt uttalat, att förevarande slags medel väl

icke borde få i uppbördsboken debiteras och vfd uppbördsstämmorna uppbäras,

med mindre Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande dertill lenmat tillstånd, men

att redovisning derför dock icke borde i specialräkenskapen inflyta utan direkt till

vederbörande afgifvas i särskilda räkningar emot qvittenser. hvilka skulle till Eders

Kongl. Maj:ts befallningshafvande insändas samtidigt med specialräkenskapen.

Den under benämning af debetsedelslösen utgående afgift tillkommer, enligt

gällande bevillningsförordning, den som upprättar och utfärdar debetsedlarne

såsom ersättning för detta bestyr, och skulle denna afgift, enligt komiterades

förslag, likasom hittills af uppbördsmännen till vederbörande direkt utbetalas,

och ej till ränteriet inlevereras, för att derifrån debiteringsförrättarne tillhandahållas.

Med afseende å hvad Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande anfört,

anse kollegierna dessa medels redovisande i speeialräkningarne ej behöfligt, utan

hemställa underdånigst, att hvad derom föreslagits icke måtte bifallas.

Beträffande förslaget angående upptagande till redovisning i uppbördsrä

5

-

34

kenskaperna af sammanskott af menigheter eller afgifter till enskilda korporationer,

föreningar eller inrättningar m. fl. dylika slags medel, som af kronobetjeningen

indrifvas, få kollegierna anföra, att, enligt deras åsigt, medel, som jemlikt

särskilda nådiga föreskrifter skola af kronans uppbördsman uppbäras och

till ränterierna inlevereras för att derifrån enligt Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvandes

anordningar vederbörande tillhandahållas, äfven böra i uppbördsmännens

redogörelser upptagas. Sådana föreskrifter äro meddelade, i fråga om

riddarhusmedel uti Kongl. kungörelsen den 30 september 1813 m. fl. författningar,

sjukvårdsafgift uti nådiga instruktionen den 21 oktober 1864 och Kongl.

kungörelsen den 15 augusti 1874, bränvinsförsäljningsafgift uti Kongl. förordningen

den 24 augusti 1877, landstingsmedel uti nådiga förordningen den 21 mars

1862, brandstodsmedel uti nådiga cirkuläret den 14 juli 1845 och Kongl. kungörelsen

den 6 augusti 1881, samt bidrag till skjutsentreprenader uti nådiga stadgan

angående skjutsväsendet den 31 maj 1878. Enligt nu gällande formulär

skola riddarhusmedel, sjukvårdsafgift, bränvinsförsäljningsafgift och landstingsmedel

äfven upptagas i uppbördsmännens specialräkningar, och synes sådant,

på sätt komiterade föreslagit och i likhet med hvad i åtskilliga län redan iakttages,

äfven böra ega rum i fråga om brandstodsmedel och bidrag till skjutsentreprenader,

hvarföre kollegierna till nådigt bifall förorda komiterades förslag

i denna del.

Hvad åter angår förslaget rörande redovisning i uppbördsräkenskaperna af

menigheters sammanskott, m. fl. afgifter till enskilda korporationer och föreningar,

som af uppbördsmännen med Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvandes tillstånd

indrifvas, så torde, med afseende å den inom städerna befintliga särskilda

anordning beträffande kontrollen å uppbördsmännen, det icke vara, för vinnande

af hvad med komiterades förslag i förevarande hänseende åsyftats, erforderligt,

att dessa medel ingå i städernas kronoräkenskaper; och då, genom hvad utaf

flertalet af Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i ämnet anförts, enligt kollegiernas

tanka, måste anses vara till fullo ådagalagdt, att genom den föreslagna

förändringen ökadt besvär skulle förorsakas uppbördsmännen och länsstyrelsernas

tjensteman samt att de vederbörande, som medlen tillkomme, skulle tillskyndas

såväl besvär som kostnader, allt utan att nämnda syftemål, eller en mera noggran

och pålitlig kontroll å uppbördsmännen, komme att vinnas, vare sig medlen,

på sätt komiterade föreslagit, inlevererades till ränteriet, eller, såsom af ett

par länsstyrelser ifrågasatts, inför länsstyrelsen redovisades medelst företeende

af vederbörandes qvittenser, få kollegierna, som, vid det jemväl åberopade förhållande

att föreskrifter angående redovisning af häraders utaf kronobetjente

uppburna medel redan förefinnas, ej eller funnit skäl att biträda den af några

länsstyrelser uttalade åsigt om redovisning af dylika medel endast på det sätt,

att genom qvittenser inför länsstyrelserna styrktes, huru mycket af de i uppbördsboken

påförda beloppen blifvit till vederbörande utgifvet, underdånigst hem

-

35

ställa, att hvad härutinnan föreslagits eller ifrågasatts icke måtte vinna nådigt

godkännande; lärande i händelse af bifall härtill, det i formulärförslaget upplagda

konto för redovisning af “tingshusunderhållsmedel för N. N. och N. N. härad“

få från förslaget utgå.

Lika med komiterade anse kollegierna, att det i uppbördsförfattningarne

i och för kontrollen öfver uppbördsmännens levereringar meddelade stadgande,

att jemväl efter uppbördsstämmornas afslutande särskilda uppbördsextrakter öfver

inflytande rester för hvarje månad till landskontoret skola afgifvas, utan

olägenhet kan upphäfvas; och hemställa kollegierna derför om nådigt bifall till

komiterades härom afgifna förslag.

Enligt hvad ofvan förmälts hafva komiterade, vid valet af afslutningstid

för länsräkenskaperna, afsett bland annat det syftemål, att uppbördsmännens

innan städernas och fögderiernas specialräkningar afgåfvos, skulle beredas tillräckligt

rådrum för de på dem ankommande åtgärder till indrifvande af resterande

utskylder, i det fall att skattskyldig vore från uppbördsdistriktet afflyttad,

äfvensom för erhållande af order om afkortning och för anskaffande af de för

afskrifning nödiga upplysningar, då utskylder på grund af styrkt fattigdom eller

andra omständigheter icke kunde uttagas eller då den restskyldige icke kunnat

anträffas. Jemte erinran härom hafva komiterade vidare förmält, att med förslaget

äfven åsyftats, att räkenskaperna, som för närvarande, så vidt de utestående

resterna anginge, vid aflemnandet vore alldeles obestyrkta, måtte vid

aflemnandet kunna förses med fullständiga verifikationer jemväl för resterna;

samt att möjligheten att uppnå omförmälda syftemål vore helt och hållet beroende

af de föreskrifter, hvilka skulle tillämpas vid resternas indrifvande och

verkställande af nödiga undersökningar rörande skattskyldiges betalningsförmåga

och vistelseort äfvensom vid handräcknings-, afkortnings- och afskrifningsfrågors

behandling. De vigtigaste och för redogörelsen hufvudsakligen bindande bestämmelser,

som i dessa ämnen för närvarande vore gällande, innehöllos uti kongl.

kungörelsen den 19 december 1855, angående förändrade föreskrifter i afseende

å, kronoutskylders och böters uttagande hos personer, som från skattskrifningsorten

afflyttat, sådan denna författning lydde enligt kongl. kungörelserna den 4

oktober 1861 och den 12 juli 1878. Då de stadganden, som häri funnos intagna,

till någon del hade sin anledning uti förhållanden, som vid författningens utfärdande

ännu voro i afseende å kronouppbördens redovisning bestående men sedermera

ändrats, hade deraf blifvit en följd, att tillämpningen i motsvarande delar

36

blifvit timligen osäker och vacklande, hvarförutan sjelfva ändringarne uti författningens

ursprungliga lydelse icke varit synnerligen egnade att befrämja redovisningens

påskyndande.

Sålunda hafva komiterade erinrat, att de i berörda hänseende vidtagna

förändringar, enligt komiterades åsigt, föranledt dertill, att begäran om handräckning

för utbekommande af bortflyttade personers utskylder framstäldes senare

än hvad som i allmänhet kunde ske, samt att de särskilda bestämmelserna

härutinnan icke voro öfverensstämmande, hvarken sins emellan eller med numera

gällande förändrade föreskrifter om redovisningssättet och tiden för räkenskapernas

aflemnande. De i ämnet meddelade författningar egde ock tillämpning i

fråga om böter, ehuru det i allmänhet icke kunde medföra annat än olägenhet

att, i fråga om kronoutskylder eller dermed jemförliga uppbördsmedel, hvilka

skulle erläggas allenast en gång om året, och böter, som helt och hållet tillfälligtvis

och under alla tider af året skulle indrifvas, tillämpa enahanda föreskrifter.

I sammanhang med de anledningar, som sålunda funnos för handen, att

uti åtskilliga mera väsentliga delar göra ändring uti nu gällande föreskrifter

rörande resterande utskylders uttagande hos personer, som från ekattskrifningsorten

afflyttat, hafva komiterade, med afseende å den af dem föreslagna förändring

i tiden för räkenskapernas af slutning och aflemnande, ansett behöfligt

att någon särskild kontroll vidtoges till förekommande deraf, att uppbördsmannen

läte obehörigt dröjsmål med leverering af inflytande medel komma sig till

last. Sedan äldre tider hade uppbördsmännen skyldighet att verkställa leverering

af influten uppbörd inom slutet af april månad, derest han icke skulle anses

vara på balans, men fullgörandet af denna levereringsskyldighet kunde icke

behörigen öfvervakas, om redovisningsterminen, såsom komiterade föreslagit, förflyttades

från slutet af april till slutet af juni månad, med mindre vederbörande

tillförbundos att särskildt styrka, det leverering i behörig ordning fullgjorts, af

hvilken anledning återinförandet af en preliminär redovisning af ungefärligen enahanda

beskaffenhet med den, som före det nu gällande räkenskapsformulärets tillämpning

aflades genom den så kallade summariska räkningen, icke kunde undvikas.

Då alltså föreskrifterna om resterande utskylders uttagande synts böra i

vissa delar undergå väsentlig förändring, hade komiterade trott dermed förnämligast

böra åsyftas, å ena sidan, en inskränkning, som gjorde föreskrifterna tillämpliga

allenast ä de vid uppbördsstämmorna förfallna medlen, och, å andra

sidan, en sådan utsträckning, att sättet och formen för donna del af redogörelsen jemte

kontrollen å uppbördsmännen blefve närmare bestämda, på samma gång som

all anledning till dröjsmål med handräcknings- och andra redovisningsärenclen, så

vidt möjligt vore, undvekes; och hafva komiterade, i öfverensstämmelse härmed,

utarbetat förslag till kungörelse angående indrifning och redovisning af allmänna

utskylder, som af skattskyldig vid kronouppbördsstämma lemnats obetalda, hvarjemte

särskilda formulär blifvit upprättade för den uti nämnda förslag omför

-

37

malda summariska redogörelse, äfvensom för de afkortnings- och restlängder

med flera handlingar, som borde tjena till bestyrkande af denna redogörelse likasom

till verifikation af specialräkningen.

Beträffande detta förslag få kollegierna till en början underdånigst erinra,

att, i händelse af nådigt bifall till hvad kollegierna här ofvan i underdånighet

hemstält om bibehållande af den nu brukliga afslutningstiden för länens uppbördsräkenskaper

äfvensom angående tiden för specialräkenskapernas aflemnande, de

af komiterade föreslagna bestämmelser om införande af en summarisk redogörelse

och sättet för bestyrkande af den uppbörd, som enligt denna redogörelse

icke influtit, böra ur förslaget utgå.

Deremot kommer att qvarstå behofvet af den särskilda restredovisning,

som, enligt nu gällande bestämmelser, innefattar redogörelse för tiden efter uppbördsårets

slut till den 31 augusti, och hvilken med tillhörande längder till landskontoret

ingifves för att, efter granskning i detalj, derstädes sammandragas med

öfriga restredo visningar till en redogörelse för länet, som sedermera inom den

31 oktober öfversändes till vidare granskning inom statskontoret och kammarrätten

; och torde derföre i den ordning, här nedan förmäles, nådig föreskrift om

bibehållande af en sådan restredovisning, eller så kallad balansrelation, hvilken

enligt komiterades förslag ej skulle erfordras, meddelas i sammanhang med de

för de nya formulärens tillämpning med mera erforderliga bestämmelser.

Vidare innehåller förslaget åtskilliga föreskrifter om anteckningars verkställande

i uppbördsboken samt om öfverlemnande af denna bok jemte specialräkningarne

till Eders Kong!. Maj:ts befallningshafvande. I afseende härå hafva de

fleste af Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande erinrat, att anteckningar i uppbördsboken

efter stämmornas slut om inflytande rester med mera vore alldeles obehöfliga

och skulle, utan att någon kontroll dermed vunnes, förorsaka ett mycket

tidsödande arbete; hvarjemte uti de afgifna yttrandena anförts, att uppbördsbokens

återställande till Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande ej medförde någon fördel

men val svårigheter för uppbördsförvaltningarne, för hvilka tillgäng till uppbördsboken

ofta vore behöflig.

Föreskrift att uppbördsboken borde åtfölja specialräkningarne finnes meddelad

i uppbördsreglementet den 13 november 1739 och kammarkollegii cirkulärbref

den dl) april 1779. Om äfven denna, likasom andra uti de äldre uppbördsförfattningarne

meddelade föreskrifter, såsom komiterade förmält, någon

gång förbisåges, anse emellertid kollegierna, med afseende å hvad Eders Kongl.

Maj:ts befallningshafvande anfört, med fog kunna ifrågasättas, huruvida skäl må

förefinnas att i det hänseendet meddela vidare bestämmelser.

Härvid och hvad i öfrig! angår de af komiterade föreslagna bestämmelser

i fråga om hvad af redogörare bör iakttagas vid indrifning af utskylder, som

vid kronouppbördsstämma lemnats obetalda, få kollegierna underdånigst fästa

Eders Kongl. Maj:ts nådiga uppmärksamhet å behofvet deraf, att en allmän för

-

88

fattning varder utfärdad, innehållande de hufvudsakliga föreskrifter, som vid uppbörd

och redovisning af kronouppbörden böra af landsstatens embets- och tjensteman

samt magistrater och uppbördsman inom städerna iakttagas. Kongl. uppbördsreglementet

den 13 november 1739 tillämpas ännu i de få delar, hvaruti

detsamma fortfarande kan anses gälla, men de flesta deri förekommande bestämmelser

hafva likväl blifvit ändrade genom tid efter annan utkomna författningar.

Vid tillämpningen af nu gällande stadganden, som delvis tillkommit under länge

sedan förflutna tider, har behofvet af mera bestämda och efter tidens kraf lämpade

föreskrifter, samlade i en författning, framstått och skulle, enligt hvad

kammarkollegium, statskontoret och kammarrätten uti ofvan åberopade underdåniga

utlåtande den 12 december 1878 erinrat, otvifvelaktigt hafva varit än

mera trängande, derest icke uti gällande bevillningsstadga funnits sammanförda

de bestämmelser, som gälla för uppbörden och redovisningen af denna skatt,

hvilka bestämmelser i hufvudsakliga delar jemväl ega tillämpning på öfriga vid

uppbördsstämmorna inflytande skattemedel. En författning, sådan som bevillningsstadgan,

hvilken egentligen endast afsåge grunderna och sättet för bevillningens

åsättande, vore likväl, på sätt kollegierna vid nyssnämnda tillfälle vidare

förmälde, icke rätta platsen för upptagandet af föreskrifter rörande sjelfva uppbördens

besörjande af statens för sådant afseende anstälde tjensteman; åtminstone

förefunnes icke numera, sedan denna skatt, lika med öfriga, inginge till

statskontoret, någon anledning dertill, att särskilda bestämmelser i detta afseende

af Riksdagen årligen meddelades och i dess bevillningsstadga upptogos.

På grund af Eders Kongl. Maj:ts under den 19 september 1873 meddelade nådiga

uppdrag, framlades af den s. k. landsstatskomitén ett särskildt förslag jemte

motiver till reglemente för debitering, uppbörd och redovisning af de allmänna

utskylder, hvilka vid kronouppbördsstämmorna skulle erläggas. De dervid ifrågasätta,

stadganden voro emellertid hufvudsakligen beroende af nådigt bifall till

nämnda komités organisationsplan och i öfrigt framstälda förslag till förändrade

anordningar af landsstatstjenstemännens bestyr med den allmänna kronouppbörden.

Genom Eders Kongl. Maj:ts den 24 maj 1877 och den 2 januari 1880 fattade

nådiga beslut om kronofogde-, häradsskrifvare- och länsmanstjensternas äfvensom

räntmästarebefattningarnes bibehållande med hufvudsakligen enahanda

åligganden, som hittills, förföll denna organisationsplan, och behofvet deraf att

de stadganden, som för den allmänna kronouppbördens verkställande och redovisande

böra iakttagas, varda uti särskild författning sammanförda, qvarstår

oförändradt.

Kollegierna, som det icke nu tillkommer att i nyssnämnda afseende framställa

något förslag, anse sig ej heller böra uti det ämne, hvarom nu är fråga,

eller indrifning och redovisning af utskylder, som vid kronouppbördsstämma lemnats

obetalda, för närvarande tillstyrka andra förändrade föreskrifter, än som

äro erforderliga för vinnande af öfverensstämmelse emellan stadgandena om hvad

39

iakttagas bör vid uttagande af kronoutskylder hos personer, som från skattskrifningsorten

afflyttat, i hvilket afseende ny författning i allt fall lärer blifva behöflig,

i händelse hvad här nedan af kollegierna föreslås rörande utfärdande af

särskild nådig förordning om redovisning och indrifning af böter vinner nådigt

bifall.

Komiterades förslag, i fråga om hvad vid handräckningsärendens behandling

å uppbördsmannens och landskontorets sida borde iakttagas, är nära öfverensstämmande

med det ursprungligen i 1855 års kungörelse anbefalda förfarande,

men innefattar tillika i detta hänseende några nya bestämmelser, hvilka, på sätt

komiterade förmält, voro föranledda af behofvet att, då handräckning äskades

allenast på grund af upplysningar, som, utan medverkan af presterskapet eller

kommunalnämnden, kunnat af kronobetjeningen införskaffas, förebygga möjligheten

af obehöriga afskrifningar. Enligt förslaget, som i öfrigt vore grundadt på

den förutsättningen, att afslutningstiden för länsräkenskaperna blefve bestämd

till den 30 juni, och att en summarisk redogörelse afgåfves senast vid den tid,

som nu är för dessa räkenskapers afslutande faststäld, skulle förhållandet i afseende

på den uppbörd, som enligt berörda redogörelse icke kunnat utbekommas,

styrkas, bland annat, med sådana socknevis upprättade restlängder med sammandrag,

hvilka äro föreskrifna i 2 § af Kongl. kungörelsen den 19 december

1855, sådan den lyder i nådiga kungörelsen den 4 oktober 1861, hvarjemte det

skulle åligga uppbördsmannen, till hvilken dessa restlängder efter granskning af

redogörelsen borde ofördröjligen återställas, dels att senast före medlet af maj

månad meddela restlängderna vederbörande kommunalnämnd för det ändamål,

som omförmäles i 3 § af förstberörda nådiga kungörelse, sådan den blifvit ändrad

genom 1861 års kungörelse, dels att, samtidigt med den summariska räkningens

afgifvande, enligt särskild förteckning, åtföljd af debetsedlar eller uppbördsboksutdrag,

som upptoge hvarje den skattskyldige påförd post, hos Eders

Kongl. Maj:ts befallningshafvande begära handräckning för utskyldernas utbekommande

hos en hvar af de från orten bortflyttade skattskyldige, hvars vistelseort

enligt nyssnämnda restlängder uppgifvits såsom känd, dels ock slutligen, att efter

det samma restlängder, behörigen påtecknade, blifvit af kommunalnämnden

till uppbördsmannen återstälda, på enahanda sätt som ofvan förmälts, skyndsamligen

hos Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande ytterligare begära handräckning

till utskyldernas och stämmoböternas uttagande hos de skattskyldige,

hvilkas vistelseort, enligt de genom kommunalnämnden meddelade upplysningar,

då kunde med visshet eller sannolikhet uppgifvas, hvarjemte, i händelse kännedom

vunnits, att skattskyldig uppehölle sig å uppgifven annan ort, än der han

enligt förut aflåten handräckningsbegäran bort sökas, ny handräckning på vederbörlig

ort skulle äskas, utan afvaktan på svar rörande de åtgärder, som af den

äldre kunnat föranledas.

I anledning af de af komiterade sålunda ifrågasatta förändringar i gällande

40

bestämmelser angående begäran af handräckning för utbekommande af resterande

utskylder för personer, som från skattskrifningsorten bortflyttat, få kollegierna,

med erinran att, i händelse någon ändring af nuvarande räkenskapsår

och afslutningstid för länens uppbördsräkenskaper ej egen rum, några nya föreskrifter

i förevarande hänseende ej åro oundgängligen af behofvet påkallade,

tillika i öfrigt underdånigst anföra, att en omarbetning af nu gällande föreskrifter,

enligt kollegiernas åsigt, likväl bör lämpligen ega rum för undanrödjande

af den tvekan, som vid dessa föreskrifters tillämpning tilläfventyrs kan föranledas

af det utaf

melse saknades emellan dessa föreskrifter sins emellan samt emellan dem och

de som vore gällande i fråga om räkenskapernas aflemnande. Äfven andra anledningar

förefinnas, enligt kollegiernas tanka, till utfärdande af ny nådig förordning

i ämnet. Sålunda anse kollegierna, lika med komiterade, att särskilda bestämmelser

för begäran af handräckning för utfående af böter, ådömda personer,

som lemnat orten, innan böterna hunnit uttagas, böra stadgas. Vidare hafva,

enligt hvad nedan förmäles, sådana förändrade förhållanden inträffat, att de i

nådiga kungörelsen den 19 december 1855 meddelade föreskrifter i fråga om

hvad inom Stockholms stad bör iakttagas för uttagande af bortflyttade personers

utskylder icke vidare ega full tillämplighet.

De af komiterade föreslagna bestämmelser äro, på sätt ofvan nämnts, nära

öfverensstämmande med det ursprungligen i nyssberörda nådiga förordning stadgade

förfarande, men innehålla derjemte sådant, som, vid uteslutande från förslaget

utaf föreskriften om summariska redogörelsen, förfaller. I öfrigt hafva dessa

bestämmelser gifvit Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande anledning till framställandet

af åtskilliga erinringar. Komiterades antagande, det uppbördsmännen

af nu gällande stadganden funnit anledning att uppskjuta med begäran om handräckning

till tiden för redogörelsens afgifvande, vore nemligen icke öfverensstämmande

med hvad åtminstone i de flesta länen egde rum, enär sådan åtgärd vidtoges

redan i mars eller i början af april och således en å två månader före

redogörelsens aflemnande. Det vore ej heller lämpligt eller ledande till skyndsamhet

vid redovisningen, att alla redogörare på en och samma tid begärde

handräckning för resterande utskylder af detta slag, utan borde fasthellre såsom

nu flerestädes egde rum, dylik åtgärd vidtagas under det uppbördsstämmorna

påginge och för sista uppbördsdistriktet omedelbart efter afstötande af

uppbördsstämmorna derstädes. Begäran om handräckning, innan erforderliga

upplysningar från kommunalnämnd och presterskap erhållits, kunde dessutom

val föianleda till, att en del utskylder komme att något förr än eljest inflyta,

men skulle deremot, i de fall att genom upplysningarne från kommunalnämnden

kännedom vunnes derom att den bortflyttade uppehölle sig å annan ort, än der

han enligt förut aflåten handräckningsbegäran blifvit sökt, förorsaka omgång och

onödig skriftvexling, äfvensom, särskildt för den lägre kronobetjeningen, besvär

41

och utgifter vid de af handräckningarne föranledda undersökningar efter personer,

om livilkas vistelseort lemnats oriktiga uppgifter.

Enligt kollegiernas åsigt synes äfven komiterades förslag, om hvad af uppbördsmännen

bör iakttagas vid begäran af handräckning, komma att medföra

omgång och onödig skriftvexling. Af synnerlig vigt är, att så tillförlitlig upplysning

som möjligt snarast vinnes om de från mantalsskrifningsorten bortflyttade

skattskyldiges vistelseorter, på det att de må kunna anträffas och rester i

möjligaste måtto indrifvas, och det synes derföre böra åläggas uppbördsmannen

att efter hvarje uppbördsstämmas slut ofördröjligen icke allenast inom uppbördsdistriktet

låta eftersöka den restskyldige, utan ock, der han icke varder anträffad,

från pastorsembete och kommunalnämnd infordra tillgänglig upplysning,

för att, på sätt nu är föreskrifvet, först derefter hos Eders Kong!. Maj:ts

befallningshafvande skyndsammast begära handräckning för utfående af den

bortflyttades utskylder. För att redovisningen ej må blifva fördröjd, samt för

undvikande deraf att handräckningsärenden på en gång i större mängd inkomma

till Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande, bör begäran om handräckning ega

rum så fort ske kan, i den mån nödiga upplysningar erhållits, och ej senare än

vid specialräkningens afgifvande. Kollegierna, som uppgjort förslag till ny förordning

i ämnet, hafva deruti affattat hithörande stadganden i enlighet med

dessa grunder och i nära öfverensstämmelse med hvad Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande

i allmänhet föreslagit.

Uti nådiga kungörelsen den 19 december 1855 är föreskrifvet, att uppbördsman,

i sammanhang med specialräkningens aflemnande, som då egde rum den 1

oktober, skulle begära afskrifning i räkenskaperna af alla de bortflyttade personers

utskylder, som då ännu voro obetalda. Då nämnda räkningar numera aflemnas

den 15 maj, kan denna föreskrift icke tillämpas. Kollegierna, som anse

begäran om afskrifning samt äfven om afkortning af utskylder för de bortflyttade

personer, om hvilka till dylik åtgärd föranledande upplysningar vunnits, lämpligen

böra ske senast i sammanhang med afgifvande utaf restantieredogörelsen,

hafva uti förslaget iakttagit de ändringar, som deraf påkallas. De af komiterade

föreslagna bestämmelser, i fråga om sättet för specialräkningens verificerande,

anse kollegierna deremot vara af beskaffenhet att böra från förslaget utgå, helst

dessa bestämmelser närmast angå den restredovisning, som för närvarande den

31 augusti afgifves och, enligt hvad kollegierna här ofvan förmält, fortfarande

bör afgifvas, samt om hvilken särskilda föreskrifter äro meddelade, deri någon

ändring, i kollegiernas tanka, icke erfordras. Härförutan torde, beträffande det

af komiterade föreslagna stadgandet, att utskylders balanserande på grund af

pantlista icke finge ega rum, med mindre Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande

sådant medgifvit, böra erinras, att det ligger utom Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvandes

befogenhet att neka uppbördsmannen att balansera medel, för livilkas

utfående utmätning blifvit verkstäld, utan att den utmätta egendomen kunnat

6

42

försäljas och redovisning för köpeskillingen lemnas, på sätt utsökningslagen föreskrifver.

De i komiterades förslag i öfrigt intagna bestämmelser skilja sig från de

nu gällande hufvudsakligen deri, att tiden, inom hvilken Eders Kongl. Maj:ts

befallningshafvandes utslag i afskrifningsmål böra till kammarrättens pröfning

insändas, för närvarande bestämd till den 20 december hvarje år, af komiterade

föreslagits till BO dagar, räknade från utslagets datum, hvarigenom öfverensstämmelse

vunnes med hvad som* numera i allmänhet för sådana mål gäller enligt

kongl. kungörelsen den 14 november 1879.

Hvad angår föreskriften derom, att Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvandes

beslut om afskrifning af resterande utskylder skola underställas kammarrätten,

hafva de flesta af dessa myndigheter ansett, att densamma bör upphäfvas och

sålunda skilnad i förfaringssättet vid behandling af ärenden om afkortning och

afskrifning af utskylder försvinna. Till stöd för denna framställning är anfördt,

bland annat, att sådana utskylder, om hvilkas afskrifning Eders Kongl. Maj:ts

befallningshafvande beslutat, skulle, i afvaktan på kammarrättens fastställelse,

fortfarande balanseras i räkenskapen, ehuru erfarenheten visat, att den pröfning,

som afskrifningsmålen undergingo i kammarrätten, ytterst sällan föranledt dertill,

att några utskylder, om hvars afskrifning Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande

förordnat, inflöte, samt att i allt fall ej allenast tillräcklig kontroll vunnes derigenom,

att de handlingar, som anginge afskrifningsbeslutet, blefve föremål för

granskning i kammarrättens revisionsafdelning, utan äfven den bortflyttades

betalningsskyldighet qvarstode, i händelse han framdeles anträffades.

Denna Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvandes framställning hafva kollegierna

funnit sig icke kunna biträda. Enligt den efter Riksdagens hörande utfärdade

författning, har afskrifningsfrågors omsorgsfulla pröfning hittills ansetts

vara af den vigt, att densamma icke kunnat ensamt åt Eders Kongl. Maj:ts

befallningshafvande öfverlåtas. På sätt kammarkollegium, statskontoret och

kammarrätten uti ofvanberörda underdåniga utlåtande den 12 december 1878

förmält, kan det korrektiv mot mindre omsorgsfull behandling hos länsstyrelserna

af afskrifningsärenden, granskningen inom kammarrättens revisionsafdelning må

innebära, ej ersätta den pröfning frågorna i följd af underställningen nu måste

undergå. Anmärkningar öfver obehöriga eller otillräckligt verificerade afskrifningar

kunde dessutom, enligt hvad vidare i nyssnämnda utlåtande anfördes, icke

utan föregående förklaringar och deraf föranledda påminnelser och utredningar

m. m., leda till beslut om de afskrifna utskyldernas återdebitering, hvilken åter,

om den slutligen endast hade till påföljd utskyldernas förnyade afskrifning, skulle

medföra föga gagn och reda, under det att skriftvexlingen i dylika mål ovilkorligen

måste blifva så betungande och äfven motbjudande, att snart allt nit vid

granskning af afskrifningsbeslut med dertill hörande handlingar torde förslappas.

På dessa grunder och då kollegierna, som enligt hvad här nedan förmäles, ansett

43

sig böra i underdånighet tillstyrka upphäfvande af gällande föreskrifter om efterlysning

af bötfälde personer, äfven af sådan anledning funnit någon vidare eftergift

icke böra ega rum i afseende å den kontroll, som nu förefinnes beträffande

afskrifning af såväl utskylder och böter genom afskrifningsbeslutens underställande,

få kollegierna underdånigst hemställa, att Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvandes

ifrågavarande framställning måtte lemnas utan nådigt afseende, samt

komiterades med nu gällande föreskrifter nära öfverensstämmande förslag af

Eders Kongl. Maj:t godkännas.

Slutligen hafva komiterade föreslagit att, i fråga om bortflyttade skattskyldiges

efterspanande och de åtgärder, som dervid för upplysningars erhållande

borde vidtagas, fortfarande inom hufvudstaden borde lända till efterrättelse hvad

nådiga kungörelsen den 19 december 1855 föreskrefve.

I detta afseende innehåller 10 § af nyssberörda nådiga kungörelse, att de

för kronouppbördsverket i Stockholm särskild! meddelade stadganden skola i afseende

å uttagandet af bortflyttade personers utskylder och böter, fortfarande

tjena till efterrättelse, dock med den förändring, att efterlysning af dem, som

häfta för obetalda utskylder, icke vidare må ega rum; börande derjemte, sedan

utrönt blifvit, dels att icke någon är för frånvarande persons oguldna utskylder

ansvarig, dels ock att, enligt behöriga bevis, de restskyldige blifvit eftersökte,

utan att hvarken deras vistelseort eller någon deras egendom kunnat upptäckas,

med anledning af de öfver dessa personer för hvarje uppbördsdistrikt upprättade

förteckningar, genom poliskammarens försorg, upplysning hos vederbörande pastorsembeten

sökas, huruvida af befintliga anteckningar om utfärdade flyttningsbevis

närmare underrättelser kunna inhemtas, till hvilken ort de bortflyttade sig begifvit;

hvarefter och sedan poliskammaren samt öfverståthållareembetets kansli å

samma förteckningar jemväl tecknat de uti 4 art. 12 § af 1814 års reglemente

omförmälda bevis, meranämnda förteckningar skola mellan uppbördskommissarierne

cirkulera, på det af dem tillses och intygas må, huruvida någon af de bortflyttade,

efter skatteårets slut, är inom annat stadens distrikt mantalsskrifven.

Uti det i ämnet afgifna underdåniga utlåtande har öfverståthållareembetet

erinrat, att de särskilda stadganden, till hvilka sålunda i 1855 års nådiga kungörelse

hänvisades, funnos intagna i art. 4 §§ S och 12 samt i art. 6 § 14 af

åberopade den 16 november 1814 utfärdade nådiga reglemente för kronouppbördsverket

i Stockholms stad; men att detta reglemente upphört att gälla med ingången

af år 1881, då det af Eders Kongl. Maj:t under den 15 oktober 1880 i

nåder faststälda nya reglemente för uppbördsverket i Stockholms stad trädde i

kraft. Att i en ny författning, på sätt komiterade föreslagit, till fortfarande

tillämpning hänvisa till vissa detaljbestämmelser dels i ett till all kraft och

verkan upphäfdt reglemente och dels i en kungörelse, som eljest skulle med den

nya författningens trädande i kraft upphöra att vara gällande, syntes öfverståthållareembetet

mindre lämpligt. Dertill komme, att några af dessa bestämmel

-

44

ser numera- till följd af förändrade förhållanden icke voro ändamålsenliga. De

upplysningar, som, till ledning vid bortflyttade restskyldiges efterspanande, erhållits

från pastorsembetena inom hufvudstaden, hade varit mycket få till antalet

och sällan ledt till do restskyldiges anträffande eller utskyldernas utfående.

Och sedan, på grund af Eders Kongl. Maj:ts nådiga skrifvelse till öfverståthållareembetet

af den 10 november 1876, angående fastställande af grunder för ordnandet

af mantals- och skattskrifningen i Stockholm, en fortlöpande bokföring af

hufvudstadens innevånare blifvit införd och ombesörjdes af så kallade rotemän,

hos hvilka skulle anmälas icke allenast alla inflyttningar till och utflyttningar

från Stockholm, utan derjemte alla flyttningar från en till annan egendom inom

hufvudstaden, och hvilka rotemän voro pligtig© att om dessa anmälningar föra

noggranna anteckningar, hade pastorsembetena vanligen icke med förteckningarne

å ej igenfunne restskyldige personer tagit annan befattning, än att öfverlemna

dem till vederbörande rotemän, samt efter det rotemännen till pastorsembetena

återstält förteckningarne, försedda med de upplysningar, rotemännen kunnat i

ämnet meddela, tillkännagifva, det pastorsembetena derutöfver icke haft något

att upplysa. Yid detta förhållande och då, genom föreskrifterna i § 14 af den

under den 27 oktober 1882 af Eders Kongl. Maj:t i nåder utfärdade förordning

om mantals- och skattskrifningens förrättande i Stockholm, nyss omförmälda

skyldighet att hos rotemännen göra anmälan om flyttningar blifvit ytterligare

stadfästad, till följd hvaraf rotemännen voro i tillfälle att meddela icke allenast

sådana upplysningar om flyttningar, som pastorsembetena kunde för det nu

ifrågavarande ändamålet lemna, utan derjemte talrika andra, vore obestridligt

att pastorsembetenas anlitande härutinnan endast vållade ett gagnlöst besvär

för pastorsexpeditionerna och ett för de skattskyldiges igenfinnande hindersamt

dröjsmål med de erhållna upplysningarnes begagnande. Likaså ledde uppbördskommissariernes

åliggande att tillse och intyga, huruvida någon af de bortflyttade

efter skatteårets slut hade blifvit inom annat uppbördsdistrikt mantalsskrifven,

endast till tidsutdrägt utan motsvarande nytta; ty de man talslängder och register,

som härvid skulle tjena uppbördskommissarierne till ledning, voro upprättade af

rotemännen, hvilka derför kunde långt tidigare, än uppbördskommissarierne, lemna

de upplysningar, som här voro i fråga. Och emedan de resepass, öfverståthållareembetet

utfärdade, vanligen i fråga om orten, hvarthän den resande ämnade

begifva sig, endast angåfve landets eller ländernas namn, hade det visat sig, att

till utrikes ort afreste skattskyldige sällan, om ens någonsin, anträffats med ledning

af de upplysningar, som kunnat herntas från passjournalerna.

Under åberopande af hvad sålunda blifvit anfördt, har öfverståthållareembetet

afgifvit förslag till förändrad lydelse af de uti förevarande hänseende

gällande föreskrifter, innefattande jemväl i uppbördsreglementet saknade bestämmelser

i fråga om hvad som iakttagas bör vid handräcknings-, afskrifnings- och

afkortningsärendens behandling. Hvad förslaget innehåller i fråga om sättet för

45

verificerande af specialräkningen, synes böra förfalla vid bibehållande af nuvarande

tidsperioder för afslutning och aflemnande af denna räkenskap. Mot de föreslagna

bestämmelserna i öfrigt hafva kollegierna icke funnit annan anledning till erinran,

än att tiden, inom hvilken svar å begärd handräckning äfvensom poliskammarens

bevis om gjord efterspaning bör komma öfverståthållareembetet tillhanda, torde

böra bestämmas till början af september i stället för november månad.

Då uti gällande reglemente för kronouppbördsverket i Stockholm redan

finnes intagen en del bestämmelser i fråga om indrifning af rester, synes det

kollegierna lämpligast vara, att de utaf öfverståthållareembetet i detta hänseende

såsom erforderliga ansedda ytterligare föreskrifter varda i samma reglemente

intagna, i stället för att under en särskild § af den författning, hvarom nu är

fråga, införas. I händelse denna kollegiernas åsigt vunne nådigt godkännande,

behöfde nämnda författning, i fråga om hvad som borde iakttagas vid indrifning

af sådana allmänna utskylder, som vid de inom Stockholms stad hållna uppbördsstämmorna

lemnades obetalda, endast innehålla en hänvisning till berörda reglemente.

Bötesredogörelsen.

Enligt hvad här ofvan är anfördt, hafva kollegierna ansett sig böra till

nådigt bifall förorda komiterades förslag angående förläggande af redovisningen

för böter — undantagandes stämmoböterna — till en särskild redogörelse. De

skäl, hvarpå detta komiterades förslag grundade sig, och hvilka kollegierna funnit

giltiga, fordra, att redogörelsen i och för sig erhåller annan form, än uppbördsräkenskapen

i öfrigt.

I detta hänseende hafva komiterade anfört, att såvidt som böter kunde

uttagas, och ändamålet med bötesbeslutet sålunda uppnåddes på ett sätt, som

medförde penningeinkomst, tillhörde bötesredogörelsen uppbördsräkenskaperna.

Men härmed vore bötesredogörelsen ingalunda fullständig; den afsåge jemväl att,

i de fall då böterna icke kunnat uttagas, ådagalägga, det straffet gått i fullbordan

under annan form eller, till följd af mellankomma hinder, förfallit, samt i hvad

mån verkställigheten af tillfälliga anledningar uppehölles, och i denna del folie

bötesredogörelsen helt och hållet utom gränserna för räkenskaperna öfver kronouppbörden.

Då, utan afseende å den tillämpning, ådömda bötesstraff kunde erhålla,

de till straffens mätande nyttjade penningevärden inberäknades under kronouppbörden,

hade detta till följd, att uti räkenskaperna såsom tillgång måste

upptagas ganska betydliga summor, hvilka i sjelfva verket endast utmärkte, det

vissa med motsvarande penningebelopp betecknade straff för lagöfverträdelser

eller andra förseelser af en eller annan anledning ännu voro beroende på verkställighet,

men ingalunda representerade någon behållning, som kunde påräknas

46

inflyta, äfvensom att debiteringar och afföringar måste ega rum, som uti den

verkliga omsättningen af uppbördsmedel saknade all motsvarighet.

Bötesredogörelsen hade derföre enligt formulärförslagen blifvit fördelad uti

tvenne afdelningar, hvaraf den ena afsåge att ådagalägga, huru och i hvad mån

bötesbeslut kunnat bringas till verkställighet och åsyftad straffpåföljd vunnits,

och den andra innefattade räkning öfver den i följd af bötesbesluten inflytande

uppbörden. Med denna åtskilnad, som egentligen endast utmärkte begränsningen

emellan redogörarens funktioner såsom exekutor af straffdomar och såsom uppbördsman,

kunde naturligen ingen rubbning ske af det olösliga samband, som i

verkligheten förenade uppbörds- och verkställighetsbestyren i det fall att böterna

kunde uttagas; det vore allenast formen, som underginge den förändring, att till

uppbördsräkenskapen hänfördes hvad som dit hörde, under det att i öfrigt bötesredogörelsen

endast inginge bland verifikationerna.

En omständighet, som vid bötesredogörelsens anordnande förtjenade särskildt

afseende, vore ock att bötesmedlen, oberoende af viss tid, inflöte under

hela årets lopp, i mån som saköreslängder för verkställighet aflemnades, och

böterna derefter kunde uttagas, utan att någon annan än uppbördsmannen sjelf

egde kännedom om beloppet af de inflytande medlen eller om de böter, som

skulle redovisas, förr än redogörelse aflemnades. Då för allmänna kronouppbörden

en fullständig redogörelse om året kunde anses tillfyllestgörande, föranledde

denna omständighet, att nöjaktig kontroll å bötesmedelsuppbörden, samt — hvad

som måste anses ännu angelägnare — nöjaktig säkerhet att sakfälde finge vidkännas

den straffpåföljd, som i laga ordning blifvit bestämd, icke vunnes allenast

med en årsredogörelse. Det alltför vidsträckta utrymme till uppskof med verkställighetsåtgärders

vidtagande, som en årsredogörelse, utan tillfälle till någon

fortlöpande kontroll, lemnade uppbördsmannen, kunde mången gång begagnas på

ett sätt, som mer än sannolikt beredde bötfälde möjlighet att undgå efterspaning,

hvilken, om den företagits i tid, till äfventyrs kunnat leda till böternas uttagande

eller straffpåföljd under annan form. Af dessa och i öfrigt anförda skäl hafva

komiterade ansett lämpligt, att redogörelse i detta afseende afgåfves två gånger

om året.

På sätt ofvan erinrats förekommer derjemte, i fråga om handräckning för

böters uttagande, skälig anledning till anmärkning emot nu gällande föreskrifter

och det samband, som i detta afseende eger rum emellan böter och den egentliga

uppbördsredovisningen, och kollegierna hafva äfven här ofvan uttalat den

åsigt, att särskilda bestämmelser vore behöfliga i fråga om handräckning för

utfående af böter, ådömda personer, som lemnat orten, innan böterna hunnit

uttagas. Då, enligt hvad komiterade vidare i ämnet förmält, saköreslängder

eller andra handlingar, som afsåge verkställande af meddelade bötesbeslut, kunde

blifva till uppbördsmannen aflemnade vid hvilken tid af året som helst, vore det

klart, att nu gällande föreskrift, enligt hvilken uppbördsmannen, oberoende af

47

tiden då bötesbeslut för verkställighet må vara honom meddeladt, skall senast

den 1 maj hvarje år begära handräckning, å ena sidan lemnade redogöraren allt

för stor frihet till ett för rättskipningen menligt uppskof, och å den andra, i det

fall att saköreslängd endast kort före den 1 maj kommit redogöraren till handa,

innebure en obillighet, så mycket större som just vid denna tid göromålen med

den egentliga kronouppbördens redovisande ofta vore mest brådskande. Angelägenheten

af skyndsamhet uti allt hvad till verkställande af bötesbeslut hörde,

lika mycket som behofvet af att vid försummelse i berörda afseende kunna binda

vederbörande till rättmätigt ansvar, fordrade derföre, att bötesredogörelsen i alla

dess delar blefve oberoende och skiljd från redovisningen af den allmänna uppbörden,

och att i afseende å böterna någon viss tid, räknad ifrån den då saköreslängd

eller dermed jemförlig handling för verkställighet aflemnats, bestämdes,

inom hvilken det ålåge redogöraren att, så vidt laga hinder icke mötte, vidtaga

alla på honom beroende åtgärder för böternas uttagande eller för deras förvandling

till motsvarande fängelsestraff.

Hvad nu först angår formen för den af komiterade föreslagna bötesredogörelsen,

få kollegierna i underdånighet tillkännagifva, att flertalet af Eders Kongl.

Maj:ts befallningshafvande lemnat detta formulärförslag utan anmärkning och att

kollegierna ej heller, utom i ett här nedan omförmäldt fall, funnit anledning att

deri föreslå någon ändring.

Yid granskning af det utaf komiterade upprättade förslag till kungörelse,

angående redovisning inom länen för verkställighet af meddelade bötesbeslut och

för influtna bötesmedel, har förekommit följande:

§ I

Tiderna

för aflemnande af kronofogdes och magistrats halfårsredogörelse

torde, med hänsyn såväl till de redogörarne efter utgången af hvarje halfår åliggande

redovisningsbestyr som de åtgärder, hvilka erfordras för redogörelsens behöriga

verificerande, samt i enlighet med hvad Eders Kong], Maj:ts befallningshafvande

i allmänhet föreslagit, få framflyttas till den 1 augusti och den 1

februari.

Insändandet till kammarrätten af nyssnämnda redogörelser jemte landskontorets

redogörelse för hela länet skulle, enligt förslaget, ske inom lika lång

tid efter hvarje redovisningstermin, som för öfriga kronoräkenskapers insändande

från länen vore eller blefve stadgad. I händelse hvad kollegierna här ofvan i

afseende å räkenskapsåret föreslagit vinner nådigt bifall, kommer icke en och

samma afslutningstid att gälla för alla länens redogörelser, hvarföre de ej heller

komma att, såsom med komiterades förslag vore afsedt, samtidigt till kammarrätten

insändas, och torde derför tiden för insändande af halfårsredogörelserna

för böterna särskildt bestämmas, i hvilket afseende kollegierna underdånigst föreslå

den 15 september och den 15 mars.

48

§ 2.

På här ofvan omförmälda skäl skulle, sedan saköreslängd, enligt hvad

derom särskildt finnes stadgadt, för verkställighet kommit redogörare till banda,

det åligga denne att sjelf eller genom vederbörande utmätningsförrättare skyndsamligen

och sist inom två månader vidtaga alla för bötesbeslutens verkställande

erforderliga och på honom ankommande åtgärder, mot hvilka laga hinder icke

mötte.

I anledning häraf få kollegierna underdånigst erinra, att den sålunda föreslagna

tiden torde blifva otillräcklig, synnerligast för redogörare inom vidsträckta

fögderier med mindre beqväma kommunikationer, och då en större mängd bötesbeslut

samtidigt för verkställighet kommit redogöraren till handa. Med afseende

härå, och då genom 2 kap. 8 § rättegångsbalken kronofogde redan har sig ålagdt

att efter hvarje tings slut utsöka sakören inom nästa ting, samt landskontoret,

vid granskning af redogörarens halfårsvis afgifvande redogörelser, är i tillfälle

att öfvervaka, det redogöraren icke försummat att skyndsamligen gå i författning

om bötesbesluts verkställande, hemställa kollegierna, att orden “sist inom

två månader" må ur förslaget utgå och paragrafens lydelse för öfrigt i öfverensstämmelse

härmed rättas.

§ 2.

I förslaget saknas bestämmelse om den tid, inom hvilken pastorsembete

och kommunalnämnd böra aflemna äskada upplysningar angående bötfälda personers

vistelseort. Kollegierna anse, att i detta hänseende bör föreskrifvas en

tid af högst 14 dagar, efter det begäran om upplysningarne ankommit, och att

således till mom. 1 bör läggas orden “börande dessa myndigheter skyndsamligen

och senast inom 14 dagar efter det begäran om sådant intyg till dem ankommit,

tillställa redogöraren de äskade upplysningarne. “

Orden “vederbörlig ort“ i samma moment böra utbytas mot “uppgifven

vistelseort'''' och ordet "uppgifvits" i sista momentet utbytas mot “enligt meddelad

uppgift måste antagas."

§ 4.

Kollegierna veterligen, finnes utom nådiga förordningen den 22 december

1869, angående afkortning af böter, ådömda enligt §§ 5 och 6 i Kongl. förordningen

den 20 juli 1861 om mantals- och skattskrifningarne i riket, icke någon

föreskrift i det syfte, att böter vid bristande tillgång ej skola förvandlas. Vid

sådant förhållande anse kollegierna, att i momentet förekommande orden “bristande

tillgång, då jemlikt lag eller allmän författning böterna ej skola förvandlas"

böra ur förslaget utgå, helst meningen derigenom i sjelfva verket ej undergår

någon förändring.

49

Med hänseende dertill, att Eders Kong!. Maj:ts befallningshafvandes beslut

om afskrifning af böter på grund af bristande kännedom om den bötfåldes vistelseort

skola underställas kammarrättens pröfning, böra efter de i detta moment

förekommande orden “annan laga orsak" tilläggas “än bristande kännedom om

den bötfäldes vistelseort".

På det att tillsyn måtte kunna utöfvas deröfver, att redogöraren icke

låter dröjsmål komma sig till last i afseende å bötesbesluts bringande till verkställighet,

bör den förteckning, som enligt 2:a momentet skall medfölja ansökan

om afskrifning af böter, innefatta uppgift om dagen, då saköreslängd angående

böterna kommit redogöraren till handa.

Slutorden i detta moment “hvarefter Yår befallningshafvande eger ansökningen

pröfva och efter sig företeende omständigheter slutligen afgöra" böra utgå,

enär momentet 1 innefattar bestämmelse härutinnan.

Då den af komiterade föreslagna bestämmelsen, att Eders Kongl. Maj:ts

befallningshafvande i vissa fall skulle ega ålägga redogöraren att sjelf gälda

annan ådömda böter, står i strid mot gällande rättegångsordning, samt då Eders

Kongl. Maj:ts befallningshafvande redan, jemlik t 66 § i nådiga instruktionen för

landshöfdingarne i rikets län och de vid länsstyrelserna anstälde tjensteman den

10 november 1855, eger förordna om redogörarens tilltalande för tjenstefel vid

vederbörlig domstol, torde hela 3:dje momentet af denna § böra utgå.

§ 5.

Komiterade hafva föreslagit bibehållande af hittills gällande bestämmelse,

att Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvandes beslut angående afskrifning af böter

skola underställas kammarrätten.

Uti de af Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande afgifna yttranden hafva

framställningar gjorts derom, att härutinnan gällande bestämmelser skulle upphäfvas,

— men kollegierna hafva, enligt hvad här ofvan anförts, icke funnit sig

höra biträda dessa framställningar i fråga om afskrifning af utskylder; och anse

kollegierna, med hänsyn till angelägenheten deraf att nöjaktig säkerhet vinnes

för att den sakfålde måtte vidkännas den straffpåföljd, som i laga ordning blifvit

bestämd, sig ännu mindre kunna tillstyrka vidtagande af denna förändring i stadgandena

om böters afskrifning.

Uti § 9 i högstberörda nådiga kungörelse den 19 december 1855, angående

förändrade föreskrifter i afseende å kronoutskylders och böters uttagande

hos personer, som från skattskrifningsorten afflyttat, sådant detta lagrum lyder

enligt Kongl. kungörelsen den 4 oktober 1861, äro, i afseende å bötfälde personers

efterlysning, särskilda föreskrifter meddelade, och skall, i enlighet dermed

och derest Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande bifaller af uppbördsman gjord

50

begäran om efterlysning, allmän kungörelse i ämnet skyndsamligen utfärdas,

ej mindre af den länsstyrelse, hos hvilken efterlysningen blifvit begärd, än äfven’

på denna länsstyrelses anmodan, af öfverståthållareembetet samt Eders Kongl.

Maj:ts befallningshafvande i rikets öfriga län. Sedan sex månader, efter det att

efterlysningen beviljades, tilländalupit utan att medlen influtit eller kunskap vunnits

om de bötfäldes vistelseort, åligger det uppbördsmannen att, utan uppskof,

om böternas afskrifning hos Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande göra framställning.

Stadgandet om bötfäldes efterlysning, hvilket, enligt komiterades förslag,

skulle bibehållas, har deremot af flertalet utaf Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande

ansetts böra upphäfvas, hufvudsakligen på den grund, att det med

samma stadgande åsyftade ändamål, nemligen straffets bringande till verkställighet,

ytterst sällan vunnes, oaktadt de omkostnader och den tidsutdrägt, som af tilllämpningen

deraf vållades.

Fråga om upphörande af skyldigheten att efterlysa bötfälda personer, som

icke kunnat anträffas, har vid ett föregående tillfälle varit föremål för kollegiernas

yttrande.

I ett af särskilde komiterade den 13 oktober 1875 öfverlemnadt betänkande

och förslag till allmän tjenste- och lönereglering för landsstaten samt till ordnande

af uppbörds- och redovisningsväsendet för länen, hade desse komiterade

ansett sig, på de af Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande äfven nu anförda

skäl, böra föreslå upphörandet af ifrågavarande bestämmelser, hvarjemte framställning

i enahanda syfte gjordes af Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i

Vermlands län uti underdånig skrifvelse den 1 november 1876. Uti det af kammarkollegium,

statskontoret och kammarrätten den 12 december 1878 öfver berörda

förslag och framställning från Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i

Vermlands län gemensamt afgifna underdåniga utlåtande blef af embetsverken

anfördt, bland annat, att det visserligen borde anses i hög grad betänkligt att

eftergifva någon åtgärd, som vore egnad att upprätthålla lagens kraft, men att,

då å andra sidan måste medgifvas att efterlysningen endast i ytterst ringa grad

visat sig främja detta syfte, kollegierna icke tvekade att i underdånighet förorda

framställningen om efterlysningsskyldighetens upphörande, helst möjligheten

att undgå laga straff borde förebyggas genom stadganden i allmän lag, hvarom

det likväl icke tillkomme kollegierna att göra framställning.

Under åberopande häraf få kollegierna nu underdånigst hemställa, att från

ifrågavarande af komiterade utarbetade förslag till nådig kungörelse måtte få

utgå deri intagna bestämmelser om efterlysning af bötfälda personer.

§ 6.

Denna § anse kollegierna böra gifvas den förändrade lydelse, bifogade förslag

utvisar.

51

§ 7.

Uti denna § äro bestämmelser intagna om sättet för redogörelsens bestyrkande

i afseende å böter, som till följd af verkstälda bötesbeslut afföras. Dessa

bestämmelser synas kollegierna lämpligen hafva bort upptagas under förslagets

9:de §, innefattande föreskrifter om sättet för verificerande af redogörelsen i

fråga om de deri såsom oredovisade upptagna böter.

§ 8.

Då de böter, som redogöraren månatligen uppbär, i allmänhet icke torde

uppgå till något betydande belopp, anse kollegierna, med hänsyn jemväl till det

ökade arbete, såväl för redogöraren som länsstyrelsens tjensteman, de af komiterade

föreslagna månatliga levereringarne skulle medföra, tillfyllest vara, att

leverering af bötesmedel eger rum hvar tredje månad.

Mot komiterades förslag, att åklagares och målsegares jemte öfriga bötesandelar,

som af en eller annan anledning icke kunnat vederbörande tillställas,

skola, samtidigt med redogörelsens aflemnande, i ränteriet levereras för att derifrån

vederbörande tillhandahållas, få kollegierna erinra, att dylika bötesandelar böra,

i likhet med hvad jemlikt nådiga kungörelsen den 8 december 1882 föreskrifvet

är i fråga om böter, hvilka enligt nådiga förordningen den 6 derförutgångne

oktober blifvit svarandepart ådömda och uttagits innan bötesbeslutet vunnit laga

kraft, i ränteriet deponeras för att derifrån vederbörande tillhandahållas; och

torde ändring i detta hänseende äfven i formuläret till bötesredogörelsen få vidtagas.

§ 9.

Härunder böra, enligt hvad ofvan förmälts, upptagas erforderliga föreskrifter

om sättet för bestyrkande af bötesredogörelsen i afseende å böter, som till

följd af verkstälda bötesbeslut i redogörelsen afföras; hvarförutan denna §, i händelse

kollegiernas förslag om upphörande af skyldigheten att efterlysa bötfälda

personer vinner nådigt godkännande, torde erhålla den förändrade lydelse, bifogade

förslag utvisar.

Mot förslagets 10 och 11 §§ hafva kollegierna icke något att erinra.

Stämpelpappersredogörelsen.

Enligt nu gällande stämpelpappersförordning åligger det stämpelpappersförsäljningsmän

i länen att årligen inom den 15 januari afgifva redovisning för det

af dem under föregående året till försäljning emottagna stämpelpapperet; och

52

skola landskontoren, på grund såväl af dessa redovisningar som af ränteriernas

räkningar öfver stämpelpappersförråden, upprätta redogörelse öfver stämpelpappersuppbörden,

hvilken redogörelse, jemte ränteriets och försäljningsmännens räkningar,

skall samtidigt med ränteriets specialräkning till kammarrätten insändas;

Och har uti den nådiga förordning angående stämpelafgiften, som under den 6

september innevarande år utfärdats att lända till efterrättelse från nästkommande

års början, någon förändring i dessa förhållanden icke blifvit föreskrifven.

Formulär äro faststälda för försäljningsmännens och ränteriets räkningar

genom nådiga brefvet den 11 februari 1832, kungjordt genom statskontorets kungörelse

den 14 mars samma år och för landskontorets redogörelse öfver stämpelpappersuppbörden

inom länet genom statskontorets på nådiga brefvet den 12

september 1868 grundade kungörelse den 21 september 1869.

Komiterade hafva nu föreslagit, att landskontoren, som enligt gällande föreskrifter

hafva att hålla räkning med försäljningsmännen, borde åläggas, att,

sedan instrument öfver föreskrifna inventeringar hos försäljningsmännen till

landskontoret inkommit, upprätta och afsluta redogörelse öfver det till försäljningsmännen

utlemnade stämpelpapperet och derför influtna medel; och hafva

komiterade i sådant afseende upprättat förslag till formulär för landskontorets

ränning öfver stämpelpappersuppbörden i länet jemte den ränteriets räkning och

de afräkningar med stämpelpappersförsäljningsmännen, hvarpå landskontorets

räkning skulle sig grunda.

Emot detta förslag äro erinringar gjorda af flera utaf Eders Kongl. Maj:ts

befallningshafvande. Kollegierna hafva ej eller funnit sig böra till förslaget tillstyrka

bifall. Försäljningsmännen äro ostridigt att anse såsom uppbördsman, de

der böra för den dem anförtrodda uppbörd sjelfve göra redo, och öfverflyttande

af detta bestyr på landskontoret vore ej heller lämpligt. Stridigheter emellan

landskontoret och försäljningsman kunna uppstå i fråga om beräkningen af den

senare tillkommande provision eller beloppet af afgiften för makulerade stämplar.

Förändringen vore ej eller öfverensstämmande hvarken med de i gällande landshöfdingeinstruktion

meddelade föreskrifter, enligt hvilka det åligger Eders Kongl.

Maj:ts befallningshafvande att tillhålla vederbörande uppbördsman och redogörare

att i behörig ordning indrifva och till ränteriet leverera de till deras uppbörd hörande

medel och i rätt tid afgifva föreskrifna räkenskaper, samt att till pröfning

och afgörande upptaga bland annat de anmärkningar, hvilka vid uppbördsräkenskapernas

granskning i landskontoret kunna förekomma, eller med den derstädes

för landskamereraren stadgade skyldighet att, då fråga uppstår om uppbördsmans

balans, göra framställning om erforderliga åtgärders vidtagande. Under åberopande

häraf och då den af komiterade föreslagna åtgärd dessutom skulle tillskynda

landskontoren en ej oväsentlig tillökning i göromålen, få kollegierna, som ej anse

någon ändring i det för landskontorets räkning öfver stämpeluppbörden i länet nu

53

gällande formulär vara af behofvet påkallad, underdånigst hemställa, att hvad komiterade

uti ifrågavarande hänseende föreslagit icke måtte vinna nådigt afseende.

Hvad komiterade i öfrigt omförmält i fråga om stämpelpappersredogörelsen

är af beskaffenhet att, sedan, på sätt ofvan är berördt, ny nådig förordning

i ämnet numera utfärdats, höra förfalla. Det i nu gällande förordning lemnade

medgifvande för kronofogde att emottaga försäljningsmedel är nemligen, likasom

föreskriften om stämpelpappers balanserande, från den nya förordningen uteslutet.

Äfven är i sistnämnda förordning rättelse vidtagen i afseende å den af komiterade

omförmälda oegentligheten i benämningen af ränteriets redogörelse.

Beträffande tiden för redogörelsernas aflemnande torde få förblifva vid hvad

i den från och med nästkommande år gällande stämpelförordning är föreskrifvet,

dock att, i händelse hvad här nedan är föreslaget om tiden för aflemnande af

ränteriets specialräkning varder i nåder godkändt, tiden för afgifvande af landskontorets

räkning för stämpeluppbörden inom länet, som enligt gällande föreskrifter

hittills skolat ega rum samtidigt med specialräkningens aflemnande, torde i

nåder bestämmas till den 1 Mars.

Landskontorets öfriga uppbördsredogörelser.

Mot de af komiterade föreslagna formulär till afräkningar med bränvinsoch

hvitbetssockertillverkare för de skatter, som af dem skola erläggas, samt

med personer, hvilka för inköpta kronolägenheter, försålda enligt föreskrifterna

uti Kong!, brefvet den 29 maj 1874, häfta för ogulden köpeskilling, hafva kollegierna

icke haft något att erinra,

Landtränteriets specialräkning och koncepträkenskaper.

Vid utarbetande af formulären till rän ferier nas redogörelser hafva komiterade

hufvudsakligen följt den anvisning, som af kollegierna uti förut åberopade

underdåniga utlåtande den 24 maj 1879 blifvit lcmnad, i syfte att denna redogörelse

måtte så anordnas, att den kunde i mån af skeende in- eller utbetalningar

successivt under årets lopp till hufvudsakligaste delen upprättas och utskrifvas

samt i fullständigt skick till landskontoret aflemnas senast inom fjorton dagar

efter räkenskapsårets slut. Såvidt koncepträkenskaperna angå, äro formulären

alltså inrättade efter den s. k. dubbla bokföringsmetoden och utgöras dels af

journal eller kassabok, afsodd för den första, uteslutande efter tidsföljd ordnade

anteckningen af alla förekommande in- eller utbetalningar, samt dels af särskilda efter

behofvet lämpade räkenskapsböcker, der de uti journalen antecknade posterna sedermera

böra sammanföras och grupperas på det sätt, som för den fullständiga

redovisningen är nödigt.

Jemte förmälan att den särskilda afdelning deraf, som blifvit benämnd

balansextrakt och egentligen icke vore behöflig för årsredogörelsens afslutande,

54

tillkommit i ändamål att vinna kontroll och säkerhet derför, att bokföringen enligt

den bestämda metoden oafbrutet fortginge, så att räkenskapsarbetet icke blefve

efterliggande, äfvensom att tjena såsom inventeringsinstrument vid den under

första dagen af hvarje månad försiggående ränteriinventeringen, hafva komiterade

vidare anfört, att, om man undantoge sjelfva uppställningsformen för ränteriets

koncepträkenskaper, formuläret förutsatte ingen förändring uti det hittills öfliga

bokföringssättet vid länsstyrelserna, utom i afseende på statskontorets anordningar

på ränterierna, hvilka nu uti länsräkenskaperna affördes under de utgiftstitlar,

som uti hvarje anordning funnes särskildt föreskrifna, men, enligt de nya

formulären, såväl af landskontoret som af ränteriet borde hänföras till en gemensam

titel: “utgifter, anordnade af Kongl. statskontoret1''. Till denna förändring

funnos flera anledningar. Dels afsåge ifrågavarande anordningar vanligen helt

andra utgiftsanslag än dem, som i länets stat förekommo, vid hvilket förhållande

under årets lopp mycket ofta blefve erforderliga nya bokföringstitlar, som på

förhand icke kunde beräknas, hvarigenom svårigheter uppstode vid räkenskapsböckernas

uppläggande och utgiftstitlarnes ordnande; dels fullgjordes genom infriandet

af statskontorets anordningar på ränterierna från länsstyrelsens sida endast

en utbetalning, som redan förut, vid anordningens utställande, inom statskontoret

blifvit såsom utgift å behörig titel bokförd, hvarföre särskild anteckning uti

länens räkenskaper af den anslagstillgång, som af utgiften drabbades, icke kunde

vara oundgängligen nödig; dels inträffade det också icke sällan, att anordningar

på ränterierna af statskontoret utfärdades till disposition af och öfversändes till

annan myndighet än Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande, utan att Eders Kongl.

Maj:ts befallningshafvande egde kännedom om anordningarnes tillvaro, för än dessa

efter längre eller kortare tids förlopp till inlösen företeddes, hvarigenom vid årsskiftena

svårighet att iakttaga nödig bokföring af beslutade och anordnade, menännu

ej bestridda utgifter ganska ofta uppkomme. Då ränterikassorna, för så vidt

de utgjordes af statsmedel eller af tillgångar, som eljest voro stälda till statskontorets

förfogande, endast vore att anse såsom afdelningar af statskontorets

kassa, saknades ej heller giltig grund, att uti redovisningsformen göra noggran

och fullständig skilnad emellan utgifter, som Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande,

på grund af, erhållet bemyndigande uti den af statskontoret

årligen faststälda länsstaten, anordnade och dem, som endast efter särskild order

från statskontoret blefvo bestridda. Om vid anordningarnas utfärdande dessa

inom statskontoret försåges med nummer uti särskild serie för hvarje län, kunde

— äfven då anordningarnas fullständiga titel ej funnes uti länsräkenskaperne utskrifven

— förvexling af skilda anordningar å lika belopp icke inträffa eller svårighet

möta att, genom jemförelse med de från länsstyrelserna inkommande redovisningarne,

vinna full visshet, huruvida och i hvad mån utstälda anordningar

af vederbörande ränteri blifvit infriade eller voro oinlösta. Utom den förenkling,

som följde af flera bokföringstitlars utbytande mot en gemensam, skulle således

55

vid länsräkenskapernas upprättande den fördel vinnas, att afslutningen blefve

oberoende af anordningar, som af statskontoret utstälts men före räkenskapsårets

slut icke uppvisats, och alltså kunde verkställas i öfverensstämmelse med hvad

som vid sagda års slut verkligen vore kändt.

Detta sålunda föreslagna sätt för bokföringen hos länsstyrelserna af statskontorets

anordningar på ränterierna hafva kollegierna funnit vara lämpligt och böra

godkännas. Med afseende å det inflytande förändringen, enligt hvad komiterade

antydt, skulle ega på bokföringen i statskontoret, få dock kollegierna underdånigst

erinra, att någon inverkan å bokföringen i nämnda embetsverk, åtminstone i allt

hvad angår de utgifter, som skola af de egentliga statsmedlen bestridas, skulle

af förändringen uppstå endast i det fall att-, såsom komiterade ifrågasatt, vid anordningarnes

utfärdande inom statskontoret dessa blefvo försedda med nummer

uti särskild serie för hvarje län. För undvikande af förvexlingar utaf skiljda anordningar

å lika belopp är, enligt kollegiernas åsigt, en dylik åtgärd icke behöflig,

helst med ledning af anordningens datum och, om undantagsvis tvenne eller flera

anordningar å lika belopp skulle blifva under en och samma dag utfärdade, af verifikationerna

till länens räkenskaper kan vinnas full visshet, huruvida och i hvad

mån utstälda anordningar af vederbörande ränteri blifvit infriade eller ej.

Enligt förslaget till formulär för ränteriets kassajournal skulle, för vinnande

af beqvämlighet vid afgifvandet af föreskrifna halfmånadsrapporter, statsmedel

och öfriga i ränteriet inneliggande medel under första hälften af hvarje månad

hvar för sig bokföras i särskilda kolumner, hvaremot under senare hälften af månaden

ett sådant särskiljande af de olika medlen ej borde ega rum.

Sedan detta förslag blifvit af komiterade afgifvet, har emellertid genom

nådigt bref den 3 oktober 1881, angående rätt för åtskilliga länsstyrelser att på

statskontorets folioräkning i riksbanken utställa anvisningar m. m., förändrade

bestämmelser meddelats ej mindre om sättet, hvarpå hos Eders Kong!. Maj:ts

befallningshafvande i de län, i hvilkas residensstäder riksbanken hade afdelningskontor,

förekommande utbetalningar af statsmedel borde verkställas, än äfven

huru inflytande sådana medel borde statskontoret tillkomma, hvarförutan statskontoret,

enligt nådigt bemyndigande, genom cirkulär den 9 december samma år

meddelat de ytterligare föreskrifter, livilka för verkställighet af Eders Kong! Maj:ts

berörda beslut funnos nödiga. I enlighet härmed skola alla medel, som till ränterierna

i dessa län inflyta, insättas å länsstyrelsens folioräkning och derefter af

länsstyrelsen utassigneras, för att statskontorets folioräkning tillgodoföras; dock

att assignering för detta ändamål ej eger rum förr, än beloppet af sådana medel,

hvilkas natur af statsmedel är fullt utredd, uppgår till minst 1,000 kronor.

För verkställighet af dessa assigneringar är behöfligt, att ränteriets kassajournal

varder förd så, att statsmedlen alltjemt med lätthet kunna skiljas från öfriga i

ränteriet inneliggande medel; och torde ändring i dylikt hänseende böra uti formulär

förslaget vidtagas.

4

56

Om det af komiterade föreslagna förändrade sätt för verkställande af uppbördsmännens

i fögderier och städer levereringar af statsmedel, på sätt ofvan

hemstälts, icke vinner nådigt godkännande, utan uppbördsmännen hafva att fortfarande

såsom hittills uppgifva de olika slagen af medel, som levereras, böra anteckningarne

i ränteriets koncepträkenskap om dessa levereringar härefter lämpas.

Ifrågavarande koncepträkenskaper hafva af Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande

blifvit olika bedömda, i det en del af dessa myndigheter ansett dem

vara vidlyftiga och blifva för tjenstgöringen betungande, under det andra förklarat

sig icke hafva något att mot dem erinra. Ett planmessigt ordnande af

anteckningarne i landtränterierna är emellertid oundgängligen nödvändigt, på det

att tidigare afslutning af ränteriets specialräkning, eller det utgående exemplaret

af ränteriets årsredovisning, må kunna ega rum. Denna sistnämnda räkning

jemte bilagor skulle, enligt formulärförslaget, blott utgöra en afskrift af de under

koncepträkenskaperna inbegripna s. k. hufvudräkning och statsmedelsspecial, och

specialräkningens bilagor, som utgöra den drygaste delen af räkningen, kunna

och böra, i den mån bokföringen uti koncepträkenskapen fortgår, utskrifvas samt

sålunda vid räkenskapsårets slut hållas fullt färdiga.

Genom bokföringens ordnande på sådant sätt besparas ej litet af det arbete,

som nu erfordras för uppgörande af specialräkningen, och hvilkot arbete

under nuvarande förhållanden nästan helt och hållet måste uppskjutas till dess

räkenskapsåret gått till ända. Yid upprättandet af ränteriets specialräkning härinom

ett af rikets län under loppet af några år användts en uppställning, öfverensstämmande

med den af komiterade nu föreslagna; och denna anordning har

dervid funnits ändamålsenlig och ledande till tidigare räkenskapsafslutning. Yid

jemförelse med de anteckningsböcker, som, enligt hvad kollegierna erfarit, inom

ifrågavarande läns ränteri blifvit använda, hafva kollegierna äfven trott sig finna,

att de af komiterade föreslagna koncepträkenskaper icke skola i någon nämnvärd

mån medföra tillökning i det arbete, som med dessa anteckningar är förenadt.

Under åberopande häraf och med erinran derjemte att, i händelse hvad i fråga

om landskontorets kontrollräkenskaper föreslagits och hvarom här nedan förmäles,

i nåder godkännes, det sammandrag af ränteriets utgifter enligt och utom stat

samt enligt extra statsregleringen, räntmästarne efter gällande formulär hafva

att upprätta, icke vidare blifver behöfligt, få kollegierna, som redan förut uttalat

den åsigt, att det föreslagna formuläret för ränteriets specialräkning hade ett

afgjordt företräde framför det nu brukliga, underdånigst hemställa, att komiterades

förslag till formulär för ränteriets specialräkning och koncepträkenskaper

måtte med de ändringar, hvarom ofvan förmälts, i nåder godkännas.

57

Landskontorets kontrollräkning med ränteriet och dertill hörande

anteckningsböcker.

Enligt föreskrifter, som från äldre tider varit gällande, skall landskontoret

till kontroll å ränterikassan vid hvarje månads slut författa och för landshöfdingen

uppvisa en kalkulation öfver den förflutna månadens totala uppbörd i ränteriet, på

det landshöfdingen må kunna samma kalkulation sedermera jemföra med det kassainventarium,

som den påföljande dagen vid ränteriinventeringen aflemnas. Grunden

för berörda kalkulation eller kontrollräkning utgöres af de anteckningar, som å

landskontoret verkställas dels af ränteriets qvittensor, hvilka utan annotation å

landskontoret sakna giltighet, och dels af alla på ränteriet utstälda anordningar

eller dit aflåtna utbetalnings- och afföringsorder. En planmessig uppställning af

dessa anteckningar skulle, enligt komiterades mening, i hög grad minska redovisningsarbetets

besvärlighet och medföra för landskontoret större oberoende af

räntmästarens redovisning samt lättnad vid meddelande af uppgifter, som med

räkenskapsverket egde sammanhang. Ehuru uppställningen af landskontorets

anteckningar till den väsentligaste delen vore bestämd endast genom formuläret

för landsboken och de deri ingående räkningarna samt genom den stat, som

hvarje år för tillämpning vid redovisningen af statskontoret meddelades, men

detta förhållande i allmänhet icke vore till fullo beaktad!, och under handläggning

af olikartade expeditionsgöromål de anspråk, som i formelt afseende voro uppsmida

för den slutliga redovisningen uti länets landsbok, lätteligen kunde förbises,

hafva komiterade ansett nyttigt för landskontoret, att uti särskildt formulär

jemväl för dessa anteckningsböcker ega tillgång till exempel, som lemnade

ledning för anteckningarnas ordnande.

Enär de uti landtränterierna inneliggande statsmedlen endast voro att anse

såsom en del af statskontorets kassa, hafva komiterade ansett, att nämnda

embetsverk genast efter hvarje räkenskapsårs slut direkt borde erhålla någon

fullständig, om ock blott summarisk redogörelse för det sätt, hvarpå enligt meddelad

stat dessa medel under årets lopp blifvit utaf länets styrelse disponerade.

På denna grund och jemväl i afsigt att bereda tillfälle att utöfva kontroll derå,

att vid landskontoren anordningsböcker varda i öfverensstämmelse med stat och

räkenskapsplanen med ordning förda, hafva komiterade jemväl uppgjort ett särskildt

formulär till utdrag af anordningsboken för att vid hvarje års slut insändas

till statskontoret. Ifrågavarande utdrag borde tillika innehålla sådana upplysningar,

som nu vunnos genom de uti statskontorets cirkulär den 26 Oktober 1843

särskildt föreskrifna besparingsförteekningar samt uppställas i hufvudsaklig öfverensstämmelse

med det vid räkenskaperna hittills fogade sammandraget öfver

ränteriets utgifter enligt stat, i följd hvaraf nämnda förteckningar och sarnman

8

-

58

drag derigenom blefve öfverflödiga, och hafva komiterade derjemte föreslagit nytt

formulär till kontrollräkning med ränteriet, hvilken jemte inventeringsinstrumentet

för hvarje månad skulle insändas till statskontoret. Denna kontrollräkning vore

endast en sammanställning af landskontorets anteckningsböcker, som till formen

hufvudsakligen öfverensstämde med den för närvarande brukliga månadsräkningen;

men då utgifterna här skulle afföras och beräknas i enlighet med utfärdade anordningar,

utan afseende derpå om utbetalning ännu egt rum, betecknade räkningens

balanser icke den för tillfället inneliggande kontanta behållningen, utan

endast den del deraf, som fortfarande för anordning funnes disponibel.

För vinnande af likformighet i de anteckningar öfver inkomster och utgifter

hos länsstyrelserna, som skola i landskontoren föras, anse kollegierna vara önskvärdt,

att äfven i detta hänseende formulär blifva faststälda; och då kollegierna,

i likhet med flera af Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande, funnit de af komiterade

föreslagna formulär vara lämpliga, få kollegierna underdånigst hemställa,

att desamma måtte af Eders Kongl. Maj:t godkännas, dock med den ändring,

som blifver en följd af nådigt bifall till hvad kollegierna här ofvan anfört i fråga

om dels upptagande i räkenskaperna af korporationers och föreningars m. fl. af

kronofogdarne uppburna medel och dels om obehöfligheten af att förse statskontorets

anordningar på ränterierna med nummer.

Landsboken.

Beträffande det af komiterade föreslagna sättet för redovisning i landsboken

af ersättningarne för indragna eller annorledes upphörda indelningar äfvensom

det jemväl föreslagna sammandrag, hvarmed landsboken i denna del

skulle styrkas, få kollegierna underdånigst anmäla, att sedan riksstaten från

och med år 1881 till sin uppställning i detta afseende undergått förändring och

motsvarande ändring i räkenskaperna deraf påkallats, föreskrifter härutinnan

blifvit uti cirkulär den 31 oktober 1881 af statskontoret meddelade i hufvudsaklig

öfverensstämmelse med hvad komiterade föreslagit.

I förslaget till formulär för denna räkenskap böra vidtagas de förändringar,

som blifva en följd dels deraf, att i fögderiernas och städernas specialräkningar

sådana levereringar, som ske efter kalenderårets men före uppbördsårets

utgång, hänföras till räkningarnes balanser, dels af nådigt godkännande af hvad

kollegierna yttrat angående komiterades förslag i fråga om upptagande i räkenskaperna

af debetsedelslösen samt korporationers och föreningars vid kronouppbördsstämmorna

inflytande medel; lärande ock fordringar hos bränvinstillverkare

och köpare af mindre kronolägenheter fortfarande i balansen upptagas under

rubriken “fordringar" och ej, såsom komiterade ifrågasatt, under rubriken “ej

förfallen uppbörd hos skattskyldige".

59

Det af komiterade upprättade förslag till formulär för landsboken skiljer

sig från det nu gällande, bland annat, derigenom, att konti med uppbördsmännen

uti fögderierna och städerna deri upptagits. De skäl komiterade anfört till

stöd för denna åtgärd anse kollegierna vara fullt giltiga. Visserligen förorsakas

härigenom i någon mån en tillökning i skrifningsbesvär, hvilken omständighet

dock synts kollegierna icke ega någon afsevärd betydelse, helst om, såsom här

nedan varder föreslaget, länsbokhållarne beredas ledighet från öfriga dem åliggande

göromål under den för landsbokens upprättande afsedda tid. I likhet med

flera af Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande få kollegierna, under åberopande

af hvad i öfrigt blifvit i fråga om detta formulär här ofvan yttradt, alltså hemställa,

att det af komiterade föreslagna formulär måtte, med iakttagande af omförmälda

rättelser, i nåder fastställas.

Slutligen hafva komiterade afgifvit förslag till de allmänna stadganden,

som, i händelse det ena eller andra alternativet af de utaf dem upprättade

räkenskapsformulären vunne fastställelse, borde meddelas för att tjena till efterrättelse

vid räkenskapernas upprättande, hvilka föreslagna stadganden dels, såsom

naturligt är, till följd af beskaffenheten af komiterades förslag angående

räkenskapsårets förändring, i väsentlig mån skilja sig från nu i ämnet gällande

föreskrifter, dels ock i öfrigt innehålla flera derifrån afvikande bestämmelser.

Under förutsättning att kollegiernas förslag om bibehållande af nuvarande afslutningstider

för länens uppbördsräkenskaper äfvensom kollegiernas mot komiterades

förslag här ofvan eljest gjorda erinringar vinna nådigt afseende, kunna de

föreslagna bestämmelserna i allmänhet icke vinna tillämplighet. Då emellertid,

enligt hvad ofvan berördt är, kollegierna ansett, att de af komiterade upprättade

formulärförslagen, dels till följd af den tidigare afslutning af räkenskaperna, som

genom deras användande skulle kunna ernås, dels af andra anledningar, i flera

delar ega ett afgjordt företräde framför de nu brukliga formulären, hvilkas omarbetning

i allt fall vore af nöden, samt att desamma fördenskull borde, dock

med vissa deri vidtagna förändringar, till efterrättelse för bokföringen och redovisningen

i länen fastställas, böra, vid nådigt godkännande af hvad kollegierna i

dessa hänseenden anfört, andra föreskrifter, än de i statskontorets på nådiga

brefvet den 12 september 1868 grundade kungörelse den 21 september 1869 i

ämnet meddelade, utfärdas; och få kollegierna i detta hänseende underdånigst

anföra följande:

Specialräkningarne för fögderier och städer, hvilka enligt kollegiernas förslag

böra afslutas vid samma tid som nu eller den 80 april, skola, enligt gällande

bestämmelser, till länsstyrelsen aflemnas, i Kopparbergs län den 15 juni

och i öfriga län den 15 maj. Enligt hvad embetsverken i oftaberörda underdåniga

utlåtande den 12 december 1878 erinrat, saknas numera giltigt skäl till detta

för Kopparbergs län medgifna undantagsförhållande; och då Eders Kongl. Maj:ts

befallningshafvande i länet nu upplyst, att hinder icke mötte för dessa räken

*

60

skapers aflemnande äfven derstädes den 15 maj, torde i nåder förordnas, att

ifrågavarande räkenskaper skola inom samtliga länen till länsstyrelsen aflemnas

sistnämnda dag, liksom hittills i tvenne exemplar, hvaraf det ena åtföljdt af

verifikationer.

Från äldre tider hafva redogörarne haft skyldighet att vid redogörelsens

aflemnande personligen inställa sig inför Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande^

hvarom föreskrift äfven meddelats i statskontorets omförmälda kungörelse. Då

de förhållanden, som gifvit upphof till denna skyldighet, numera voro väsentligen

förändrade, hafva komiterade ifrågasatt, om icke berörda skyldighet, till

lindring i kostnader för redogörarne, borde inskränkas till de fäll, då Eders Kongl.

Maj:ts befallningshafvande sådant särskildt föreskrefve. Någon närmare granskning

af redovisningen kunde nemligen i allmänhet icke medhinnas under uppbördsmännens

sammanträden, och skyldigheten att å viss bestämd dag aflemna

räkningen hindrade mången gång redogörare i hans öfriga tjenstegöromål eller

gåfve anledning till uppskof med insändande af räkningen, som redan derförinnan

kunnat lemnas.

I afseende härå har Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Upsala län

erinrat att, ehuruväl redogörarnes inställelse vid ifrågavarande tillfälle numera

icke vore alldeles oundgänglig, Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande likväl,

enär dels den personliga inställelsen utan tvifvel innebure den bästa säkerhet

för räkenskapernas aflemnande i rättan tid, och dels detta redogörarnes personliga

sammanträffande med hvarandra och med länsstyrelsen visat sig vara i

många hänseenden och särskildt för vinnande af likformighet i en del mer eller

mindre tvifvelaktiga detaljer af räkenskapen synnerligen nyttigt, icke ansåge

skäl vara att, allenast med hänsyn till den jemförelsevis obetydliga kostnad,

denna resa till länsresidenset kunde för en del redogörare medföra, upphäfva

det härom nu gällande stadgande.

Såsom Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Gotlands län äfven förmält,

lärer granskningen af de afgifna specialräkenskaperna icke kunna i landskontoret

verkställas under redogörarnes sammanvaro utan först efteråt; hvarförutom

öfverskridandet af medgifvet anstånd för räknings aflemnande synes böra,

på sätt kollegierna i ofvan åberopade underdåniga utlåtande den 24 maj 1879

ifrågasatt och äfven här nedan föreslå, genom ansvarsbestämmelser förebyggas.

Enligt hvad kollegierna inhemta!, pläga Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande

flerstädes medgifva befrielse från den personliga inställelsen, då redogörarne

anmält förfall, och till statskontoret inkomna redogörelser öfver hvad som vid

specialräkningarnes aflemnande förekommit utvisa ock, att i ett och annat län

redogörarnes personliga inställelse dervid icke iakttagits, utan att räkenskaperna

före den bestämda tiden till Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande blifvit insända.

Under åberopande häraf och då föreskriften om redogörarnes personliga inställelse

synes kunna föranleda till uppskof med räkenskapernas aflemnande utöfver

61

den tid, inom hvilken de eljest kunde insändas, anse kollegierna ovilkorlig föreskrift

i detta hänseende icke böra meddelas, utan att personlig inställelse bör

iakttagas endast då Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande pröfvar sådan

böra ske.

Beträffande ränteriets koncepträkenskaper äfvensom ränterispecialräkningen,

äro af komiterade föreslagna särskilda bestämmelser, mot hvilka kollegierna

icke hafva annat att erinra, än hvad angår förslaget att sistnämnda räkenskap

skulle aflernnas senast å femtonde dagen efter redogörelseårets utgång.

Enligt nu gällande föreskrift skall ränteriets specialräkning vara aflemnad inom

den 1 maj. Lika med flertalet af Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande anse

kollegierna det af komiterade föreslagna anstånd af högst 15 dagar för aflemnande

af denna räkenskap vara, med hänsyn derjemte till öfriga redovisningsbestyr,

som vid början af året åligga räntmästaren, allt för kort; och synes tiden,

inom hvilken ränterispecialräkenskapen senast bör till länsstyrelsen aflernnas,

lämpligen kunna bestämmas till januari månads utgång.

Enligt nådiga förordningen om stämpelafgiften skall ränteriets räkning

öfver stämpeluppbörden, jemte tillhörande verifikationer, aflernnas inom januari

månads utgång. Kollegierna, som ej hafva funnit skäl att biträda komiterädes

förslag att denna redogörelse skulle aflernnas senast å femte dagen efter räkenskapsårets

slut, anse någon förändring i nyssnämnda stadgade tid icke böra ega rum.

För närvarande skola landskontorets redogörelser för bränvinstillverkningen

och stämpelpappersuppbörden samtidigt med ränteriets specialräkning till

kammarrätten insändas. Någon förändring härutinnan bör ej ega rum, äfven

sedan tiden för aflemnande af ränteriets specialräkning varder annorlunda bestämd;

lärande samtidigt med nämnda redogörelser äfven böra insändas landskontorets

afräkningar med hvitbetssockertillverkare samt köpare af smärre kronolägenheter,

jemte deröfver upprättade sammandrag.

Redogörelser för kronomagasin och landshöfdingeackordsamorteringen, hvarom

föreskrifter i statskontorets ofvannämnda kungörelse äro meddelade, förekomma

ej nu mera; och särskilda föreskrifter om de derstädes omförmälda redogörelserna

för metallvågar och för utbetalda räntefria undsättningslån blifva,

i händelse hvad här ofvan föreslagits om sättet för redovisning af bergverkstionde

och nyssnämnda lån i nåder bifalles, ej vidare erforderliga.

I enlighet med hvad kollegierna föreslagit i fråga om tiden för afslutande

af landsboken, skulle denna räkenskap aflernnas, i stället för såsom hittills inom

den 31 oktober, den 15 juli, jemte sammandrag öfver indelningsersättningarne.

Hvad komiterade föreslagit angående insändande till statskontoret af utskrift

af sammandrag öfver landskontorets afräkningar med stämpelpappersförsäljare

i länen lärer, i händelse komiterädes förslag om åläggande för landskontoren

att upprätta försäljningsmännens redogörelser blifver, på sätt kollegierna

hemstält, lemnadt utan nådigt afseende, få förfalla. I händelse komiterädes, af

62

kollegierna underdånigst afstyrkta förslag om upptagande i specialräkningarne

af sådana korporationers, föreningars eller kommuners afgifter, som vid uppbördsstämmorna

af kronofogden uppbäras, icke vinner nådigt godkännande, torde

ej eller det af komiterade föreslagna stadgandet, angående utbetalning af städernas

andelar af bränvinsförsäljningsafgifter samt debetsedelslösen och stämmoböter

äfvensom angående leverering till ränteri af öfriga influtna medel, vara

behöfligt, enär såväl gällande förordning, angående vilkoren för försäljning af

bränvin och andra brända eller distillerade spirituösa drycker, som nådiga instruktionen

för kronofogdar den 10 november 1855 samt formulärförslaget gifva

ledning för hvad i ty fall bör iakttagas; lärande Eders Kongl. Maj:t äfven i

nåder finna särskild föreskrift icke erfordras derom, att utgift, remiss eller leverering

från ränteriet icke må ega rum utan länsstyrelsens skriftliga anordning

derå, då bestämmelse härom redan finnes meddelad i nådiga instruktionen af

nyssnämnda dag för landshöfdingarne i rikets län samt de vid länsstyrelserna

anstälde tjensteman.

Då, vid -anteckningarne öfver ränteriets inkomster, landskontoret likasom

ränteriet understundom saknade säker ledning för afgörande, huruvida inflytande

medel uti räkenskapen borde föras under inkomst- eller levereringstitel, till hvilken

sistnämnda titel endast sådana poster finge hänföras, som utgjorde föremål

för redovisning uti annan till räkenskaperna hörande redogörelse, men icke sällan

inträffade, att uppbördsman aflemnade anmärkningsmedel eller andra tillfälliga

inkomster, som uti deras sedermera afgifna räkning icke blefvo upptagna, kunde

i dylika fall misstag vid bokföringen och deraf härflytande stridighet olika redogörelser

emellan uppstå och gifva anledning till hinder eller felaktigheter vid

landsbokens upprättande. Bötesmedlens utbrytande från fögderiernas och städernas

specialräkningar och redovisning uti särskild räkning kunde möjligen

också lätt gifva upphof till likartade bokföringsfel, om icke särskild anstalt till

förebyggande deraf vidtoges. I detta hänseende hafva komiterade föreslagit, att

genom länsstyrelsernas försorg skulle tryckas och uppbördsmännen uti fögderierna

och städerna tilldelas blanketter, att vid levereringar användas såsom reversal,

samt att enligt dessa blanketter uppbördsmännen borde tillförbindas uppgifva,

uti hvilken räkning hvarje levereradt belopp blefve redovisadt.

Detta förslag hafva kollegierna funnit vara ändamålsenligt och få derföre

detsamma till nådigt bifall förorda.

Enligt, de af Eders Kongl. Maj:t den 12 september 1868 nådigst faststälda

och i statskontorets ofvanberörda kungörelse den 21 september 1869 till kännedom

och efterrättelse meddelade bestämmelser, skulle underlåtenhet att i stadgad

tid aflemna länsräkenskaperna medföra enahanda påföljd, som då funnes i sådant

afseende bestämd.

Uti förevarande hänseende äro af komiterade föreslagna förändrade bestämmelser,

innefattande ej allenast förhöjning i beloppen af nu stadgade viten

63

och dagaböter, utan äfven i öfrigt föreskrifter om hvad som vid redogörares

försummelse vore att iakttaga för rättelses vinnande.

För underlåtenhet att i föreskrifven tid aflemna ränteriets samt fögderiernas

och städernas specialräkningar äro i äldre författningar stadgade böter till belopp

af 1 riksdaler banko för hvarje dag, hvarmed räkenskapernas aflemnande varder

fördröjdt, och äro landskamereraren och länsbokhållaren hvar för sig hemfallne

till vite af 25 riksdaler banko för dröjsmål vid landsbokens aflemnande. Härförutan

är dels stadgadt i stämpelpappersförordningen om påföljd vid försummelse

i afseende å de deri omförmälda redogörelsers aflemnande, och dels i kammarrättens

på nådiga brefvet den 6 april 1858 grundade kungörelse den 30 i samma

månad, angående tiden för åtskilliga räkenskapers aflemnande till granskning i

kammarrättens revisionsafdelning, föreskrifvet, att för de fall, der dagaböter icke

redan vore eller särskildt blefve stadgade för dem, som försummade att sina

redogörelser inom den i samma kungörelse stadgade tid till kammarrätten ingifva,

öfriga redogörelser, som till kammarrätten årligen ingingo, skulle vara å

utsatt tid till kammarrätten öfverlemnade, vid äfventyr för den eller dem, som

till dröjsmålet varit vållande, att derför höta 30 riksdaler riksmynt.

Vidare är i nåder förordnadt i gällande instruktion för landshöfdingarne samt

de vid länsstyrelserna anstälde tjensteman, § 59, att landskamereraren, bland

annat, åligger att tillse, det de å landskontoret anstälde tjensteman behörigen

fullgöra sina skyldigheter, samt att alla de till kontoret hörande göromål blifva

med ordning och skyndsamhet bestridda, och att föreskrifna uppgifter eller andra

handlingar, som enligt allmänna stadganden eller särskilda föreskrifter böra till

landskontoret afgifvas, i rätt tid inkomma; att ansvara för landsbokens upp- »

rättande genom länsbokhållarens försorg, samt att, om uti dessa hänseenden

några fel eller försummelser upptäckas, derom genast göra anmälan till landshöfdingen,

för vidtagande af den åtgärd, som deraf kan påkallas. För öfrigt är

i § 66 af samma nådiga instruktion föreskrifvet, att Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande

eger att, i händelse omständigheterna dertill föranleda, förelägga

underlydande tjensteman viten och dem dertill fälla, eller ådöma böter till högst

en månads lön, eller suspension från tjenst och lön på högst tre månaders tid.

På det att en sådan tidigare räkenskapsafslutning, som här ofvan blifvit

af kollegierna föreslagen, måtte kunna ega rum, är det af synnerlig vigt att uppbördsredogörelserna

varda aflemnade inom den för hvar och en af dem bestämda

tid, och kollegierna hafva redan i ofvanberörda underdåniga utlåtande den 24

maj 1879 erinrat om nödvändigheten deraf, att verksamt vite eller annat lämpligt

äfventyr varder stadgadt för underlåtenhet eller dröjsmål i detta afseende,

samt att tillsynen öfver de i ämnet gifna föreskrifters efterföljd varder med noggranhet

handhafd. Till följd af den förändring i penningevärdet, som egt rum

sedan ofvannämnda viten eller dagaböter till beloppet bestämdes, synes förhöjning

deri lämpligen böra ske, och äfven i öfrigt torde skärpta bestämmelser i ämnet

64

böra meddelas. Emot komiterades härutinnan afgifna förslag hafva kollegierna i

hufvudsak icke något att erinra; dock torde det icke vara erforderligt att bestämma

det vite och den dagabot, hvartill redogörare skulle varda förfallen vid

försummelse med redogörelsens aflemnande, till högre belopp än för vitet 25

kronor och dagaboten 5 kronor, hvarförutan kollegierna ansett någon förändrad

bestämmelse i fråga om påföljd för dröjsmål med räkenskapernas insändande till

kammarrätten icke böra meddelas.

Bland de af kollegierna uti nyssberörda underdåniga utlåtande anförda

vilkor och förutsättningar, hvarunder en tidigare räkenskapsafslutning vore möjlig,

förekom ock nödvändigheten deraf, att länsbokhållarne bereddes tillfälle att under

den till landsbokens upprättande anslagna tid uteslutande egna sig åt detta

räkenskapsarbete; och är af komiterade särskild föreskrift i detta hänseende

föreslagen.

Jemte anmälan att kollegierna icke hafva något att härvid erinra, få kollegierna

tillika underdånigst meddela, att för bestridande af de göromål, från hvilka

länsbokhållarne under nyssnämnda tid borde befrias, erfordras anvisande af särskilda

arvoden. Dessa arvoden synas lämpligen böra bestämmas till belopp,

motsvarande hvad af de länsbokhållarne enligt stat anslagna tjenstgöringspenningar

för ifrågavarande tid sig belöper, och skulle, under förutsättning att för landsboksarbetets

verkställande anslås en tid af högst 2y månader, härtill erfordras

ett belopp af 4,666 kronor 64 öre, hvilket, torde anvisas att utgå af det under

sjette hufvudtitelns anslagsrubrik “Landsstaterna i länen" uppförda reservationsanslag

till arvoden åt extra länsnotarie]'' och extra biträden vid länsstyrelserna.

På grund af hvad sålunda anförts få kollegierna underdånigst hemställa,

att, i sammanhang med fastställande af förändrade formulär för räkenskapernas

uppgörande, Eders Kongl. Maj:t i nåder täcktes till efterrättelse meddela följande

föreskrifter, nemligen:

l:o. Specialräkningarne för fögderier och städer skola för hvarje kalenderår

afslutas den 30 april, med upptagande dervid af hvad med nämnda dag blifvit

af den vid kalenderårets slut utestående uppbörd levereradt, och inom den 15

maj till länsstyrelsen aflemnas i två exemplar, det ena åtföljdt af dertill hörande

verifikationer, behörigen ordnade och folierade; egande Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande

bestämma, huruvida redogörarne böra vid räkenskapernas aflemnande

iakttaga personlig inställelse.

2:o. Alla till ränteriet inkommande och derifrån utgående medel skola

under räkenskapsårets lopp af räntmästaren bokföras i en efter dubbel bokföringsmetod

inrättad koncepträkenskap, som, ehuru omfattande helt år, likväl för

hvarje månad uti ett balansextrakt afslutas med en öfversigt, så uppstälcl, att

den, jemte ränterikassans dåvarande belopp, summariskt utvisar kassarörelsens

omfång från årets början och den inneliggande behållningen å hvarje slag af

65

medel, som för sig bör redovisas. På grund af koncepträkenskapen utskrifvas,

i den mån sådant kan ske, under årets lopp de till ränteriets specialräkning för

samma år hörande bilagor; och skall sistnämnda räkning, åtföljd af dessa bilagor

och jemte dom inbunden, ingifvas till landskontoret senast inom utgången

af januari månad nästföljande år. Till densamma hörande verifikationer skola,

vederbörligen ordnade, folierade och inbundna, dersammastädes aflemnas inom

februari månads utgång, sedan nödiga hänvisningar till dem förut blifvit af räntmästaren

införda i räkningen och dess bilagor, för hvilket ändamål räkenskapen

i fråga bör, på anmälan af denne tjensteman, honom tillhandahållas; börande

genast, efter det verifikationerna sålunda blifvit aflemnade, specialräkningen af

länsstyrelsen på vanligt sätt till kammarrätten insändas.

3:o. Inom fejjruari månads utgång skola ock till kammarrätten insändas

fullständiga, af behörigen undertecknade sammandrag åtföljda utskrifter af landskontorets

afräkningar med bran vins- och hvitbetssockertillverkare samt köpare

af smärre kronolägenheter.

Angående tiden för insändande af bötesredogörelsen och redogörelsen för

stämpeluppbörden i länet är särskildt förordnadt.

4:o. Så fort ske kan och senast inom den 15 juli skall till kammarrätten

insändas länets landsbok för sist gångna året. behörigen underskrifven och af

landshöfdingen, eller i hans frånvaro af landssekreteraren, försedd med påskrift

om dagen, då densamma, i fullständigt skick upprättad, blifvit för honom uppvisad,

samt åtföljd af sammandrag öfver indelningsersättningarne jemte fögderiernas

och städernas specialräkningar med tillhörande verifikationer.

5:o. A tid och i den ordning, som förut varit bestämd, skall efter hvarje

månads slut, sedan inventering af ränterikassan skett, till statskontoret insändas

dels landskontorets kontrollräkning med ränteriet för sist gångna månaden, dels

ock afskrift af balansextraktet enligt den vid samma månads utgång verkstälda

af slutning af ränteriets koncepträkenskap, försedd med räntmästarens underskrift

samt med inventeringsmännens intyg om inventeringen och beloppet af den dervid

uppräknade kontanta behållning.

6:o. För att tjena till upplysning om de från ränteriet anordnade utgifterna

i länet under det då förflutna året, skall senast inom januari månads utgång

till statskontoret insändas ett utdrag af landskontorets anordning sbok, så

uppstäldt, att det innefattar jemförelse med länets stat och visar uppkomna besparingar,

samt de utgifter, som återstå att för året anordna.

7:o. Der bergverkstionde ännu förekommer, skall densamma hädanefter

icke redovisas i fögderis eller stads specialräkning, utan böra försäljningsmedel,

som inflyta för kronans andel af bergverksprodukter, genom landskontorets försorg

upptagas till redovisning omedelbart i ränteriets räkenskaper.

8:o. För att användas såsom reversal vid leverering af medel till ränteriet

skola genom länsstyrelsernas försorg tryckta blanketter tillhandahållas upp

9

-

66

bördsmännen i fögderier och städer; börande å dessa reversal uppgifva s, uti

hvilken räkning medlen af uppbördsmannen komma att redovisas.

9:o. Anordning, utstäld af annan vederbörlig myndighet än Kongl. Maj:ts

befallningshafvande i länet, må icke i ränteriet inlösas, innan densamma blifvit

å landskontoret uppvisad och med anteckning derom försedd.

10:o. Uppstår hinder för aflemnande a föreskrifven tid af specialräkning

jemte tillhörande verifikationer, bör detsamma af vederbörande redogörare ofördröjligen

uppgifvas och styrkas hos Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande, som

i anledning deraf vidtager erforderliga åtgärder. Uraktlåtes sådant eller varder

anmäldt hinder icke af Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande godkändt, så skall,

derest räkenskapen icke till landskontoret inkommit å dag, dä den senast bort

vara dit ingifven, landskamererare!!, vid ansvar som för tjenstefel, samma dag,

innan han från embetsrummet sig aflägsnar, till Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande

skriftligen anmäla förhållandet; och vare den försumlige redogöraren

då förfallen ej allenast till ett vite af 25 kronor, utan ock sedermera till en bot

af 5 kronor för hvarje dag, som med räkenskapens aflemnande utöfver den stadgade

tiden fördröjes. Till vinnande af skyndsam redovisning har Eders Kongl.

Maj:ts befallningshafvande i sådan händelse antingen att låta på den försumliges

bekostnad genom annan person upprätta den uteblifna redovisningen, eller ock

att, der under dess lydnad stående försumlig redogörare icke genast varder från

tjensten afstängd, förelägga honom viss kort tid att sin uraktlåtna redovisningsskyldighet

fullgöra, vid äfventyr att eljest varda från tjenst och lön på bestämd

tid skild; kommande ofvan stadgade dagabot i dessa fall att upphöra med den

dag, då annan person förordnats att saknad redogörelse upprätta eller försumlig

redogörare blifvit från tjensten afstängd.

Skulle den för landsbokens aflemnande bestämda tiden öfverskridas, äro

landskamereraren och länsbokhållare!! hvar för sig underkastade dubbelt så högt

vite och enahanda dagaböter, som här ofvan föreskrifvits.

För underlåtenhet att inom föreskrifven tid till kammarrätten insända här

ofvan nämnda redogörelser och verifikationshandlingar gäller hvad derom särskildt

är stadgadt.

ll:o. För landsbokens och dertill hörande redovisningars uppgörande eger

länsbokhållare!! att, utan afdrag å sina löneförmåner, njuta ledighet från öfriga

honom åliggande göromål under tiden från den 30 april till dess ifrågavarande

räkenskaper äro afslutade, dock högst 2 \ månader.

12:o. Den ofvan stadgade förändring i tiden för afgifvandet af landsboken

kommer att gälla jemväl för Stockholms stads kronouppbördsverk, för hvilket

verks räkenskaper de faststälda nya formulären i tillämpliga delar skola tjena

till efterrättelse.

13:o. Utom föreskrifterna dels om skyldigheten att jemväl efter uppbördsstämmornas

afslutande till landskontoren afgifva särskilda uppbördsextrak

-

67

ter öfver inflytande rester, dels om tiden för räkenskapernas aflemnande, komma

alla nu gällande icke här förut förändrade stadganden, som angå uppbörds- och

redogörelseverket, att fortfarande lända till efterrättelse; och qvarstår följaktligen,

bland annat, uppbörd smännens skyldighet att för tiden från uppbördsårets slut,

den 30 april, till den 31 augusti aflemna s. k. balansrelation, uti hvilken med

dertill hörande förteckningar jemväl skall, såsom nu eger ruin. upptagas summan

af den efter uppbördsårets slut till dagen för berättelsens afgifvande influtna

uppbörd.

14:0. I den mån sådant af förändrad lagstiftning eller andra tillkomna

omständigheter påkallas, må efter medgifvande af statskontoret eller öfverståthållareembetet

i Stockholm samt Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande erforderliga

jemkningar i räkenskapsformulären ega rum, dock i enlighet med deras

plan och så att deras hufvudgrunder icke rubbas eller olikformighet uppstår

emellan redogörelser af samma slag.

Sedan sålunda underdånigt yttrande afgifvits öfver komiterades förslag,

hafva kollegierna ansett sig böra i ett sammanhang upptaga de hemställanden,

hvartill kollegierna, på sätt ofvan är förmäldt, funnit anledning, nemligen:

att Eders Kongl. Maj:t måtte, med förklarande att icke något af de utaf

komiterade under särskilda förutsättningar afgifna förslag i fråga om förändrad

afslutningstid för länens räkenskaper kunnat godkännas, i nåder förordna, att

dessa räkenskaper böra å hittills bestämd tid afslutas;

att, på det rikshufvudbokslutet måtte kunna så tidigt verkställas, att resultatet

af hvarje föregående statsreglering blifver med noggranhet kändt inom

den 1 december eller 11 månader efter utgången af den statsregleringsperiod,

för hvilken redogörelse skall i nämnda bokslut lemnas, i nåder måtte förordnas,

att länens landsböcker skola upprättas och till kammarrätten insändas inom den

15 juli hvarje år;

att, för sådant ändamål, länsbokhållare beredas tillfälle att under den

för landsbokens upprättande bestämda tid, utan hinder af andra tjenstegöromål,

uteslutande egna sig åt räkenskapsarbetet, och att erforderliga medel varda i

nåder anvisade för uppehållande under tiden af desse tjenstemäns åligganden i

öfrigt:

att det uti uppbördsförfattningarne, i och för kontrollen öfver uppbördsmännens

levereringar, meddelade stadgandet, att jemväl efter uppbördsstämmornas

afslutande särskilda uppbördsextrakter öfver inflytande rester för hvarje

månad skola till landskontoret afgifvas, måtte i nåder upphäfvas;

att bötesredovisningen — med undantag allenast för stämmoböterna —

68

måtte skiljas från redovisningen för den allmänna kronouppbörden och förläggas

till en särskild redogörelse;

att, med undantag för landskontorets redogörelse öfver stämpeluppbörden

och ränteriets redogörelse för stämpelförrådet, i öfrigt måtte få utfärdas nya formulär

för länens uppbördsräkenskaper och i sammanhang dermed för landskontorets

anteckningsböcker och ränteriets koncepträkenskap, samt att i detta afseende

det första alternativet af de utaf komiterade utarbetade formulärförslagen

måtte, med de förändringar deri, hvilka såväl, hvad särskildt angå fögderiernas

och städernas specialräkningar, i fråga om bokföringen af sådana levereringar,

som ske efter kalenderårets men före uppbördsårets utgång, som äfven i öfrigt

blifvit af kollegierna föreslagna, till sin plan och uppställning i öfrigt i nåder

gillas och till efterrättelse vid bokföringen och redovisningen i länen fastställas;

att Eders Kongl. Maj:t måtte i nåder förordna om utredning om befogenheten

af det inom åtskilliga fögderier inom Kopparbergs län förekommande undantagsförhållande

i afseende å kronotionden;

att, med upphäfvande af nådiga cirkuläret den 23 september 1870, måtte

i nåder förordnas, att uti fögderiernas specialräkningar icke må upptagas eller

redovisas några utgifter för skogsförvaltningen eller för försäljning af skogsalster,

utan att alla dylika utgifter skola af vederbörande ränteri enligt behörig

anordning bestridas;

att, med upphäfvande af nu gällande föreskrifter i afseende å kronoutskylders

och böters uttagande hos personer, som från skattskrifningsorten afflyttat,

och förklarande att hvad särskildt deri är stadgadt om skyldighet att efterlysa

bötfälde personer icke fortfarande kommer att gälla, Eders Kongl. Maj:t i nåder

täcktes godkänna de underdånigst bifogade förslag till kungörelser, angående dels

förändrade föreskrifter i afseende å allmänna utskylders uttagande hos personer,

som från skattskrifningsorten afflyttat och dels redovisning inom länen för verkställigheten

af meddelade bötesbeslut och för influtna bötesmedel.

Lärande, i händelse af nådigt bifall till hvad sålunda i underdånighet hemstälts,

statskontoret erhålla nådigt bemyndigande, dels att, efter vidtagande af

de rättelser i formulärens detaljer, som utöfver de här ofvan omförmälda fall

må finnas nödiga, ombesörja de nya formulärens tryckning och utdelning, och

dels att till efterrättelse för vederbörande kungöra de föreskrifter, som i sammanhang

med utfärdandet af de nya formulären äro erforderliga och hvilka här

ofvan blifvit föreslagna,

Enligt hvad här ofvan anförts hafva kollegierna, för möjligheten att rikshufvudboksarbetct

skulle kunna verkställas så tidigt, att redan den 1 december

årligen resultatet af föregående årets statsreglering vore kändt, äfven ansett erforderligt

att arbetskrafterna inom statskontoret blifva förstärkta, I detta hänseende

torde statskontoret framdeles få afgifva underdånigt förslag.

69

De remitterade handlingarne äfvensom de af Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande

i länen och öfverståthållareembetet afgifna underdåniga yttranden

i ämnet bifogas i underdånighet.

Stockholm den 8 november 1883.

Underdånigst:

ARVID FR:SON POSSE. O. F. AF SILLEN.

AUG. HÄGGBLADH. AXEL LILJENSTOLPE. L. W. RIBEN.

föredragande.

HENNING v. UNGE.

1. s.

C. Kinberg.

70

Förslag

till kungörelse angående förändrade föreskrifter i afseende å allmänna utskylders

uttagande hos personer, som från skattskrifningsorten afflyttat.

Med upphäfvande af nådiga kungörelsen den 19 december 1855 om krono*

utskylders och böters uttagande hos personer, som från skattskrifningsorten afflyttat,

enligt den lydelse denna författning erhållit genom Våra nådiga kungörelser

af den 4 oktober 1861 och den 12 juli 1878, hafve VI funnit godt att härigenom

i detta hänseende förordna som följer:

§ I*

Då skattskyldig från skattskrifningsorten afflyttat. utan att hafva sina

utskylder behörigen erlagt, åligger det vederbörande uppbördsman, dels att ofördröjligen

efter uppbördsstämmans slut noga undersöka, så väl huruvida husbonde

eller annan person författningsenligt är pligtig att för den bortflyttades utskylder

ansvara, som ock huruvida annan tillgäng för utskyldernas gäldande förefinnes,

i hvilka fall genom uppbördsmannens försorg bör uttagas hvad den skattskyldige

lemnat obetaldt, dels ock att för hvarje kommun inom uppbördsdistriktet upprätta

särskild restlängd, upptagande för en hvar skattskyldig, som enligt vederbörande

kronobetjents intyg blifvit i skattskrifningsorten förgäfves eftersökt och

hvilkens utskylder vid sådan undersökning, som ofvan omförmäles, icke kunnat

inom uppbördsdistriktet uttagas, beloppet af dessa utskylder jemte stämmoböterna.

På landet skall uppbördsmannen skyndsamt öfverlemna dessa rostlängder

till vederbörande kommunalnämnder, hvarefter på nämndens anmälan pastorsembetet

i församlingen skriftligen meddelar alla hos embetet tillgängliga upplysningar

om de orter, till hvilka de bortflyttade sig begifvit; och bör kommunalnämnden,

inom fjorton dagar efter det restlängd emottagits, densamma till uppbördsmannen

återställa, försedd med påteckning, huruvida de deruti befintliga

71

uppgifter om personers vistelseort öfverensstämma med hvad nämnden har sig

bekant, samt hvarest öfriga i rostlängd upptagna personer, nämnden veterligt

eller enligt dess förmodan, sig uppehålla.

I stad, utom Stockholm, åligger det magistraten att före den 15 april låta

hos pastorsembetet inhemta enahanda upplysningar, Indika böra af bemälda

embete påtecknas restlängden.

§ 2.

Så snart ske kan och senast samtidigt med specialräkningens afgifvande,

har uppbördsmannen att hos Vår befallningshafvande begära handräckning för

utskyldernas utbekommande hos en hvar af de från orten bortflyttade skattskyldige,

om hvilkas vistelseort genom de i § 1 omförmälda åtgärder upplysningerhållits,

och att för sådant ändamål vid ansökningen foga särskild förteckning

å bemälda personer, åtföljd af dels de i § 1 omförmälda, dessa personer rörande

restlängder med derå verkstälda anteckningar, dels oc-k debetsedel eller uppbördsboksutdrag,

upptagande hvarje den skattskyldige påförd post; börande dessa

debetsedlar eller uppbördsboksutdrag öfversändas af Vår befallningshafvande till

den myndighet eller tjensteman, som handräckningens ombesörjande eller verkställande

åligger.

§ 3.

Hos Vår befallningshafvande skall uppbördsmannen, i den mån inkomna

upplysningar dertill föranleda och senast i sammanhang med restantieredogörelsens

afgifvande, dels begära afskrifning ej mindre af alla de utskylder, som enligt

förberörda, vederbörligen påtecknade restlängder finnas utestående hos sådana

bortflyttade personer, om hvilkas vistelseort ingen upplysning kunnat vinnas, än

ock af utskylderna för dem, som, jemlikt de å samma längder meddelade upplysningar,

antagits upphålla sig å viss ort men, enligt sedermera skedd efterspaning

och dittills inkomna behöriga intyg, icke kunnat å uppgifven ort anträffas,

dels jemväl enligt särskild, behörigen styrkt, längd göra hemställan om

afkortning af utskylderna för de bortflyttade personer, om hvilka, enligt dittills

å uppgifven ny vistelseort verkstäld undersökning, upplysningar inkommit, som

föranleda till dylik åtgärd.

§ 4.

Då, i fråga om utskylders uttagande hos personer, som från skattskrifningsorten

afflyttat, handräckning blifvit i föreskrifven ordning begärd, skall åtgärd

i anledning deraf utan dröjsmål vidtagas; åliggande det embets- och tjenste

-

*

72

män, hvilkas handräckning äskats, att densamma så skyndsamt lemna, att svar,

så vidt ske kan, må innan september månads början komma den länsstyrelse

till handa, som handräckningen äskat; och hafva vederbörande uppbördsman att

senast inom en tid af en månad efter det sådant svar kommit honom tillhanda,

hos Vår befallningshafvande göra ytterligare framställning i fråga om afkortning

eller afskrifning, af de utskylder, som enligt upplysningar, handräckningsvis inhemtade

efter den tid, afskrifning eller afkortning enligt nästföregående § begärdes,

icke kunna utbekommas.

§ 5.

Är afskrifning af från skattslcrifningsorten bortflyttad persons utskylder

hos Vår befallningshafvande begärd, egen Vår befallningshafvande att förhållandet

i hvarje fall pröfva och, der uppbördsman sina åligganden fullgjort samt upplyst

och styrkt är, att sådana på rostlängd uppförda personer, om hvilkas vistelseort

kännedom ej kunnat erhållas, blifvit förgäfves efterspanade, den sökta afskrifningen

bevilja genom utslag, som underställes Vår och rikets kammarrätts pröfning.

Saknas i något fall förväntad upplysning, skall, intill dess sådan upplysning vunnits,

med pröfningen af afskrifningsfrågan i denna del anstå, men ärendet i öfrigt

afgöras.

Finnes uppbördsman hafva uraktlåtit hvad honom i afseende på resternas

indrifning ålegat, vare han skyldig till ansvar härför såsom för tjenstefel.

§ 6.

De af Vår befallningshafvande meddelade utslag i afskrifningemål skola

inom trettio dagar, räknade från utslagets datum, af Vår befallningshafvande

till kammarrättens pröfning insändas.

§ 7.

Har afskrifning i räkenskaperna af från skattskrifningsorten bortflyttad

persons utskylder blifvit medgifven, qvarstår likväl den bortflyttades betalningsskyldighet,

i händelse han framdeles skulle anträffas; börande i sådant fall, eller

derest kännedom om hans vistelseort sedermera erhålles, de obetalda utskylderna

åter i räkenskaperna påföras för att uttagas och behörigen redovisas.

§ 8.

För kronouppbördsverket i Stockholm gäller, i afseende å resterande utskylders

indrifning och redovisning, hvad uti särskildt reglemente för detta verk

finnes stadgadt.

78

Förslag

till kungörelse angående redovisning inom iänen för verkställigheten af meddelade

bötesbeslut och för influtna bötesmedel.

Sedan Vi för länens räkenskaper denna dag faststält nytt formulär, enligt

hvilket bötesredogörelsen uteslutits från räkningarne öfver den egentliga kronouppbörden

i fögderier och städer, samt tillika, med upphäfvande af hittills gällande

författning om kronoutskylders och böters uttagande hos personer, som

från skattskrifningsorten afflyttat, utfärdat förändrade föreskrifter i afseende å

allmänna utskylders uttagande, hafve Vi i fråga om redovisning för verkställigheten

af meddelade bötesbeslut och för influtna bötesmedel funnit godt att, såvidt

angår bötesredogörelsen inom länen, med upphäfvande af alla häremot stridande

föreskrifter, i nåder förordna som följer:

§ 1.

Öfver vidtagna åtgärder för verkställighet af domstolars och andra myndigheters

beslut, hvarigenom böter blifvit ådömda, tillhör det å landet kronofogde

och i stad magistrat att för hvardera hälften af kalenderåret inom den 1 augusti

och 1 februari till Vår befallningshafvande afgifva redogörelse, åtföljd af särskild

räkning öfver de bötesmedel, som i följd af besluten influtit. Dessa redovisningar,

hvilka å landskontoret granskas och till en bötesredogörelse för hela

länet sammanföras, skola med tillhörande verifikationer, för undergående af vidare

granskning, insändas till Vår och rikets kammarrätt för det förra halfåret inom

den 15 september och för det senare inom den 15 mars.

Underlåtenhet att i sålunda bestämd tid aflemna dessa redogörelser och

sammandrag medför enahanda påföljd, som i dylikt afseende är i fråga om länens

ofri ga räkenskaper bestämd.

10

74

§ 2.

Då saköreslängd, enligt hvad derom särskildt finnes stadgadt, för verkställighet

kommit redogörare tillhanda, åligger det denne att sjelf eller genom

vederbörande utmätningsförrättare skyndsamligen vidtaga alla för bötesbeslutens

verkställande erforderliga och på honom ankommande åtgärder, mot hvilka laga

hinder icke möter, samt att i detta afseende icke allenast, i den ordning nästföljande

§ bestämmer, hos Vår befallningshafvande begära handräckning för beslutens

verkställande i afseende å sådane bötfälde, som, enligt hvad kåndt eller

sannolikt är, uppehålla sig å viss, i saköreslängden antecknad eller vid deras

efterspanande uppgifven ort utom redogörarens uppbördsdistrikt, utan ock, der

annat hinder för verkställighet icke är för handen, men den bötfälde vid undersökning

befunnits sakna utmätningsbara tillgångar, hos vederbörande göra framställning

om böternas förvandling, dä sådan lagligen eger rum.

§ 3.

Då handräckning begäres skall redogöraren, jemte särskild förteckning,

upptagande den domstol eller myndighet, som böterna ådömt, dagen, då sådant

skett, den bötfäldes namn, yrke och hemvist, böternas belopp och handräckningsorten,

tillika för hvar och en derå upptagen person bifoga fullständigt saköreslängdsutdrag,

försedt med bevis af behörig kronobetjent, att den bötfälde blifvit

å uppgifven vistelseort inom redogörarens uppbördsdistrikt eftersökt utan att

kunna anträffas, äfvensom med uppgift, enligt tillgängliga upplysningar, om den

ort, dit den bötfälde, veterligen eller efter förmodan, sig begifvit. Afser handräckningen

person, som är eller enligt saköreslängdens lydelse maste antagas

vara inom redogörarens distrikt mantalsskrifven, skall derjemte biläggas intyg

från vederbörande pastorsembete och å landet jemväl från kommunalnämnd,

innefattande de upplysningar, bemälda myndigheter må kunna vara i tillfälle att

om den bötfäldes vistelseort meddela; börande dessa myndigheter skyndsamligen

och senast inom 14 dagar, efter det begäran om sådant intyg till dem ankommit,

detsamma till redogöraren aflemna.

Af Vår befallningshafvande öfversändas derefter utdragen skyndsamligen

till den myndighet eller tjensteman, handräckningens ombesörjande eller verkställande

åligger, hvilken har att den sökta handräckningen utan dröjsmål meddela

och att, då frågan är om bötfäld person, som är eller enligt meddelad uppgift

måste antagas vara i handräckningsorten mantalsskrifven, men derstädes

icke kan af kronobetjeningen anträffas, hos pastorsembetet och å landet jemväl

hos kommunalnämnden, på enahanda sätt som i motsvarande fall redogöraren

75

sjelf, inhemta tillgängliga upplysningar om den bötfäldes vistelseort och skriftligt

intyg derom sig förskaffa. .

§ 4.

Kan till följd af annan laga orsak, än bristande kännedom om den bötfäldes

vistelseort, bötesbeslut icke bringas till verkställighet, må, der anledningen

f* varder behörigen styrkt, böterna med Vår befallningshafvandes tillstånd uti redo

görelsen

för verkställighet af bötesbeslut afföras.

För sådant ändamål åligger det redogöraren, att senast fjorton dagar före

slutet af hvarje hälft år hos Yår befallningshafvande göra ansökan om afskrifning

och cjervid foga dels en förteckning, upptagande domstol eller myndighet,

som böterna ålagt, dagen, då sådant skett, den bötfäldes namn, yrke och hemvist

samt böternas belopp och fördelning, äfvensom uppgift om dagen, då saköreslängd

angående böterna kommit redogöraren till handa, dels ock fullständiga

bevis om de förhållanden, på grund af hvilka afskrifningen anses påkallad.

§ d.

Jemväl i det fall att verkställighet af bötesbeslut förhindras genom bristande

kännedom om den bötfäldes vistelseort, åligger det redogöraren att hos Yår

befallningshafvande afskrifning begära med bifogande af sådan förteckning, som

i § 4 är föreskrifven, jemte intyg att de bötfälde, om hvilkas vistelseort kännedom

ej kunnat erhållas, blifvit förgäfves efterspanade; hvarefter Yår befallningshafvande

eger att förhållandet i hvarje fall pröfva och, derest redogöraren befinnes

hafva för de bötfäldes anträffande och erforderliga upplysningars vinnande

fullgjort hvad honom ålegat, utan att ändock någon kännedom om deras vistelseort

stått att erhålla, om böternas afskrifning förordna genom beslut, som underställes

kammarrätten och hvilket jemte de till beslutet hörande handlingar skola

för sådant ändamål till kammarrätten insändas inom trettio dagar efter beslutets

meddelande. De ådömda böterna må icke uti redogörelsen afföras förr än beslutet

blifvit af kammarrätten faststäldt.

%

§ 6.

Hafva böter i följd af bristande kännedom om. den bötfäldes vistelseort i

redogörelsen afförts, skola dock, derest den bötfälde framdeles, under den tid

bötesbeslutet eger gällande kraft, anträffas eller kännedom om hans vistelseort

erhålles, böterna ånyo i redogörelsen upptagas och beslutet till verkställighet

befordras.

76

Bötesmedel, som tillfalla kronan eller eljest på grund af gällande föreskrifter

skola till ränteriet ingå, böra senast inom åtta dagar efter utgången af

hvarje qvartal, hvarunder böterna influtit, af redogöraren levereras.

Åklagarens och målsegarens jemte öfriga bötesandelar, hvilka icke till

ränteriet levereras, böra, sedan de influtit, vid anfordran vederbörande tillhandahållas,

med skyldighet för redogöraren att, oberoende af särskildt kraf, så tidigt *»

tillställa hvar och en, hvad honom af sådana bötesandelar tillkommer, att qvittenser

derå kunna räkningen biläggas; och skola medel af ifrågavarande slag,

då de af en eller annan anledning icke derförut kunnat vederbörande tillställas,

samtidigt med räkningens aflemnande i ränteriet deponeras för att derifrån vederbörande

tillhandahållas.

§ 8.

I afseende å de bötesbeslut, som vid redogörelsens afgifvande blifvit verkstälda,

så att i följd deraf böterna kunnat afföras, skall redogörelsen vara styrkt

med vederbörliga bevis, då böterna vid bristande tillgång blifvit med motsvarande

förvandlingsstraff aftjenta, och med särskild räkning öfver de bötesmedel, som

blifvit frivilligt erlagda eller utmätningsvis uttagna.

Då böter uti redogörelse för verkställighet af bötesbeslut upptagas såsom

oredovisade, skall anledningen dertill vara styrkt medelst restlängd, upptagande:

a) summariskt, alla böter, som till följd af bristande kännedom om de

bötfäldes vistelseort äro på afskrifningsåtgärd beroende;

b) specifikt, de böter, som bero på sökt handräckning eller på afskrifning

i de fall, då sådan af annan anledning än den under a) omförmälda är medgifven,

med uppgift för en hvar bötfäld om dagen, då handräckning eller afskrifning

blifvit sökt, samt f

c) likaledes specifikt, alla öfriga böter, hvilka på verkställighetsåtgärd äro

beroende, med noggran uppgift om de hinder, som i hvarje fall mött för verkställigheten.

Restlängden, som i särskilda kolumner skall utvisa böternas fördelning,

bör i afseende å de under c) omförmälda böter vara åtföljd af behöriga intyg

samt i afseende på de under a) och b) upptagna af landskontoret bestyrkas,

innan redogörelsen till kammarrätten insändes.

§ 9.

Hvad om redovisning af böter nu blifvit stadgadt eger jemväl tillämpning

i afseende å försutna viten, förbrutet gods och afgifter, som i sammanhang med

77

böter ådömas; och skall, då utan saköreslängds aflemnande verkställighet af bötesbeslut

sker på grund af utslag eller annan handling, som för sådant ändamål

blifvit redogöraren tillstäld, dervid tillämpas hvad i fråga om saköreslängd här

ofvan finnes bestämdt.

§ 10.

f Denna kungörelse har icke tillämpning på stämmoböter, hvilka redovisas

i den för kronoutskylder stadgade ordning.

i*

11