SOU 1885:1

UNDERDÅNIGT FÖRSLAG

TILL

FÖRORDNING ANGÅENDE LÖSDRIFVERI

M. M.

AFGIFYET DEN 31 AUGUSTI 1882

AF DERTILL I NÅDER FÖRORDNADE KOMITERADE.

GÖTEBORG.

GÖTEBORGS HANDELSTIDNINGS AKTIEBOLAGS TRYCKERI

1882.

STORMÄGTIGSTE ALLERNÅDIGSTE KONUNG!

Emedan i underdånig skrifvelse till Eders Kong! Maj:t af den

13 Maj 1869 Riksdagen—jemte det framställning gjorts om utarbetande

af ny förordning om fattigvården i riket i hufvudsaklig öfverensstämmelse

2

med föreslagna grunder — anhållit, att Eders Kongl. Maj:t måtte täckas

låta öfverse gällande förordning om försvarslöse och till allmänt arbete

förfallne personer och jemväl derom utarbeta förordning, samt Eders Kongl.

Maj:t med anledning häraf den 25 berörde månad åt utsedde komiterade

uppdragit att uppgöra förslag till författningar i omförmälda ämnen, hafva

dessa komiterade den 13 September 1869 afgifvit sådana förslag, dervid

de, i afseende på författningen om försvarslöse personer, förmält sig hafva

ansett det dem gifna uppdrag ej omfatta annat åliggande än att bringa

densamma i öfverensstämmelse dels med förslaget till fattigvårdsförordning

och dels med författningar, som blifvit utfärdade senare än nu gällande

stadga om försvarslöse och till allmänt arbete förfallne personer.

Efter det yttranden öfver dessa förslag af vederbörande embetsmyndighet^

afgifvits, uppdrog Eders Kongl. Maj:t den 23 November 1869

åt en med nya ledamöter förstärkt komité att, efter tagen kännedom af

samma yttranden, verkställa granskning af förslagen och derefter till

Eders Kongl. Maj:t inkomma med det underdåniga utlåtande och ytterligare

förslag i ämnet, hvartill eu sådan granskning kunde föranleda.

Denna komité afgaf den 5 December 1870 sitt underdåniga betänkande

och förklarade dervid sig hafva uppfattat det komitén lemnade uppdrag

i afseende på förordningen angående försvarslöse och till allmänt

arbete förfallne personer såsom icke innefattande något vidsträcktare åliggande

än att granska hvad som föreslagits och derom afgifva yttrande,

hvadan ock komitén allenast emot förslaget framstälde några få anmärkningar.

Emellertid hade Eders Kongl. Maj:t den 24 September 1869 anbefalt

Kongl. Fångvårdsstyrelsen att afgifva underdånigt utlåtande öfver förstbemälde

komiterades förslag till ändringar i stadgan angående försvarslöse,

och lät Eders Kongl. Maj:t den 21 Mars 1871, för att vid behandlingen

af ärendet tagas i öfvervägande, till Kongl. Fångvårdsstyrelsen

öfverlemna de öfver nämnda förslag från Öfverståthållare-Embetet och

Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande inkomna yttranden äfvensom det

af sist omförmälda komité afgifna betänkande.

o

I det underdåniga utlåtande, som i anledning häraf af Kong]. Fångvårdsstyrelsen

den 26 Augusti 1879 afgafs, förmälde sig Styrelsen anse

den nuvarande lagstiftningen och det dermed nära öfverensstämmande förslag,

som af komiterade blifvit framlagdt, i flera hufvudsakliga delar icke

vara tidsenliga eller motsvara ändamålet, och förklarade sig Styrelsen i

följd häraf förhindrad tillstyrka att ny stadga för försvarslöse i enlighet

med samma förslag utfärdades.

Vid underdånig föredragning den 1 Juli 1881 af Ivongl. Fångvårdsstyrelsens

herörda utlåtande har Eders Ivongl. Maj:t, enär en fullständig

omarbetning af Kong! Stadgan angående försvarslöse och till allmänt arbete

förfallne personer af den 29 Maj 1846 syntes vara af nöden i afsigt

dels att åt denna lagstiftning gifva en enklare form, dels att mildra dess

i många fall allt för stränga bestämmelser och bringa dessa i öfverensstämmelse

med författningar i närbeslägtade ämnen, som under senare tider

utkommit, behagat i nåder åt oss undertecknade uppdraga att utarbeta

förslag till ny lagstiftning i de ämnen, som hittills varit afhandlade

i förenämnda stadga.

Vidare och sedan Riksdagen i underdånig skrifvelse den 28 April

1877 hos Eders Ivongl. Maj:t anhållit om den ändring af 3 kapitlet 23 §

i åberopade nådiga stadga att frigifven fånges under fängelsetiden besparade

medel måtte af honom få lyftas hos polismyndighet eller kommunalnämnd

inom den kommun i hemorten, dit han vid frigifvandet förpassades,

har Eders Kongl. Maj:t likaledes under den 1 Juli sistlidna år täckts

låta åt komiterade för vidare behandling öfverlemna samma skrifvelse

jemte Kongl. Fångvårdsstyrelsens i anledning deraf afgifna underdåniga

utlåtande.

Komiterade, som på kallelse af Chefen för Kongl. Justitie-Departementet

sammanträdt i Stockholm den 13 Oktober sistlidna år och sedermera

tid efter annan fortsatt sina öfverläggningar samt jemväl, efter det

Eders Kongl. Maj:t, på komiterades underdåniga framställning, i nåder

medgifvit, att en af komiterade finge afresa till Danmark och Korge för

att inhemta och meddela komiterade nödiga upplysningar, sökt att pa

4

stället vinna kännedom om förhållandena i dessa länder uti ifrågavarande

ämnen, få efter fullgjordt uppdrag härmed för Eders Kongl. Maj:t i underdånighet

framlägga förslag till

l:o) förordning angående lösdrifveri

2:o)

förordning angående utländingar, hvilka såsom lösdrifvare här

i riket anträffas:

3:o) ändringar i Kongl. Förordningen om fattigvården i riket;

4:o) ändringar i Kongl. Legostadgan för husbönder och tjenstehjon samt

5:o) ändringar i Kongl. Förordningen om upphäfvande af skyldigheten

för resande att vara försedda med pass;

varande förslagen åtföljda af dithörande motiv och bilagor.

Härjemte och då komiterade uti förslaget till först omförmälda förordning

intagit bestämmelse derom, att underrättelse om vissa med lösdrifvare

vidtagna åtgärder skall meddelas rikets polismyndigheter i den

ordning, som särskilt varder föreskrifven, få komiterade i underdånighet

hemställa att, i händelse komiterades förslag vinner nådigt bifall, Eders

Kongl. Maj:t täcktes förordna, att meddelanden angående lösdrifvare skola

införas i de tryckta polisunderrättelser, som i hufvudstaden under dervarande

polisstyrelses inseende utgifvas, äfvensom till ÖfverståthållareEmbetets

förfogande, för att i mån af behof användas till bestridande af

kostnaden för den utvidgning af Polisunderrättelser, som af dessa meddelanden

konime att föranledas, af allmänna medel anvisa det belopp, som

för ändamålet må finnas erforderligt.

Med djupaste vördnad, trohet och nit framhärda

Stormägtigste Allernådigste Konung!

Eders Kongl. Maj:ts

underdånigste, tropligtigste

tjenare och undersåtar

A. H. Bagge. Semmy Rubenson. A. O. Elliot.

Göteborg den 31 Augusti 1882.

FÖRSLAG TILL FORFATTNINGAR.

\

%

Förslag

till

förordning angående lösdrifveri.

1 §•

Hvar, som stryker landet omkring, må, der lian finnes utan tillgångar

ocli omständigheterna ådagalägga att han icke har eller söker arbete,

behandlas såsom lösdrifvare på sätt här nedan sägs.

Till enahanda behandling vare ock den förfallen, hvilken, utan att

kringstryka men under öfriga ofvan angifna förhållanden, för ett sådant

lefnadssätt, att han är vådlig för allmän säkerhet eller stör allmän ordning

eller sedlighet.

2 §•

Beträdes den med lösdrifveri, som är förlustig medborgerligt förtroende,

skall han, efter ty i denna förordning är stadgadt, stå under

polisuppsigt så länge sådan förlust varar, eller två år om han inom kortare

tid åter kommer i besittning af medborgerligt förtroende.

Sådan uppsigt vare dock den ej underkastad, som hlifvit dömd för

första resan stöld till lägre straff än ett års straffarbete eller för inbrott

utan tillgrepp första gången och allenast i följd deraf är förlustig medborgerligt

förtroende.

Om de fall, då polisuppsigt eljest ifrågakommer, skiljs i 6 § 2 mom.

och 9 § 2 moln.

3 §•

1 mom. Polisuppsigt medför för den, som är derunder stöld, inskränkning

i friheten att välja vistelseort, så att han ej utan särskilt

tillstånd eger begifva sig utom den stad eller socken han tillhör, äfvensom

8

skyldighet att å de tider och i den ordning, som af polismyndigheten

föreläggas honom, göra anmälan om hostad och försörjningsmedel.

2 mom. Polismyndigheten eger lemna den, som är stäld under

polisuppsigt, tillstånd:

att inom länet å uppgifven ort söka arbete, der utsigt dertill förefinnes;

att begifva sig till ort utom länet för att emottaga erbjuden tjenst

eller annan anställning hos välkänd och pålitlig person;

samt att i något för honom angeläget ärende under kortare tid

uppehålla sig å ort inom eller utom länet.

För den, som erhållit tillstånd, hvarom nu är nämndt, skall pass

af polismyndigheten utfärdas; och bör underrättelse om tillståndet meddelas

rikets polismyndigheter i den ordning, som särskild! varder föreskrifven.

Den förpassade åligger att ställa sig till efterrättelse de i passet

gifna föreskrifter och efter framkomsten ofördröjligen anmäla sig hos ortens

polismyndighet.

3 mom. Förelägganden, hvilka gifvas den under polisuppsigt stälde,

äfvensom underrättelse om hvad han, enligt denna förordning, i öfrigt har

att iakttaga skola honom af polismyndigheten skriftligen meddelas.

4 inom. Polisuppsigten bör så ordnas, att den, som derunder är

stäld, icke störes i sin lofliga verksamhet eller utsättes för allmän uppmärksamhet.

5 mom. Förekomma skäl dertill, ege Konungens Befallningshafvande

att helt och hållet eller delvis befria den, som är stäld under polisuppsigt, från

de skyldigheter som deraf följa. Varder lian fri från inskränkning i rättigheten

att välja vistelseort, skola rikets polismyndigheter derom underrättas.

4 §■

1 mom, Polismyndighet, som har att handhafva polisuppsigten, vare,

i stad, poliskammaren och, der sådan icke finnes, stadsflskalen samt, å

landet, kronolänsmannen i den under uppsigt stäldes hemort eller der han

med behörigt tillstånd vistas; och ege Konungens Befallningshafvande i

särskilda fall åt kommunalnämnd, skyddsförening, tillsyningsman eller annan

dertill tjenlig person öfverlåta att, beträffande anmälningar om bostad och

försörjningsmedel, fullgöra hvad eljest ankommer på polismyndighet.

2 mom. Poliskammare, stadsfiskal och kronolänsman skola föra rulla

öfver de under deras uppsigt stälda personer och deri teckna dagen,

9

då förständigande om polisuppsigten jemlikt 5 § 2 mom. meddelats, de

förelägganden som af polismyndigheten gifvits och huru dessa iakttagits,

lemnad tillåtelse till förändring af vistelseort samt i öfrigt hvad angående

eu hvar af de i rullan upptagne må hafva förekommit.

Stadsfiskal och kronolänsman skola till Konungens Befallningshafvande

insända utdrag ur rullan i enlighet med de föreskrifter, som af

Konungens Befallningshafvande meddelas.

5 §•

1 mom. Den, som beträdes med lösdrifveri, må anhållas och inställas,

å landet, hos ortens kronofogde eller kronolänsman och, i stad, hos

stadsfiskal, som har att genast med honom hålla förhör samt till protokoll

anteckna orsaken till anhållandet och hvad den anhållne kan till sin ursäkt

förebringa.

Befinnes dervid sådant fall vara för handen, som i 1 § afses, skall

polistj en stemannen, efter att hafva i protokollet intagit redogörelse för den

anhållnes lefnadsomständighcter och beskrifning öfver hans utseende, meddela

honom varning för påföljden af lösdrifveri samt för honom uppläsa

och bevisligen tillställa honom ett skriftligt besked, innefattande den gifna

varningen och skälen derför. Afskrift af förhörsprotokollet jemte bevis

om beskedets tillställande skall ofördröjligen till Konungens Befallningshafvande

i länet insändas.

2 mom. Varnas den för lösdrifveri, som jemlikt 2 § skall stå under

polisuppsigt, då inträde uppsigten öfver honom, hvarom äfvensom om tiden,

hvarunder uppsigten skall fortfara, polistj enstemannen liar att meddela

honom förständigande, som i det skriftliga beskedet intages.

Aligger det annan polismyndighet att handhafva polisuppsigten, skall

polistj enstemannen tillika förelägga den varnade att ofördröjligen inställa

sig hos denna myndighet för erhållande af föreskrifter enligt 3 §•, och

skall detta föreläggande jemväl i beskedet intagas.

Om åtgärd, som sålunda vidtages, göres anteckning i förhörsprotokollet.

3 mom. Vill den, som erhållit varning eller, på sätt i 2 mom. sägs, blifvit

stöld under polisuppsigt, varda i saken vidare hörd, eger han hos Konungens

Befallningshafvande anmäla sig till förhör inom åtta dagar eller annan af

Konungens Befallningshafvande bestämd tid: och skall underrättelse härom

lemnas den varnade och i beskedet intagas.

2

lö

4 mom. Sedan handlingarna till Ivonnngens Befallningshafvande inkora1

mit och ytterligare förhör blifvit hållet, der den, som varning undfått, inom

den bestämda tiden dertill sig instält, låter Konungens Befallningshafvande,

om han dertill finner skäl, meddela rikets polismyndigheter underrättelse

om varningen. Har den varnade blifvit stäld under polisuppsigt, skall

meddelandet tillika innehålla underrättelse derom.

6 §•

1 mom. Varder någon, som icke står under polisuppsigt, innan två

år förflutit sedan honom meddelad varning blifvit kungjord, åter beträdd

med lösdrifveri och derför ånyo enligt 5 § varnad, må Konungens Befallningshafvande

förklara honom vara lösdrifvare; och skall underrättelse om

detta beslut meddelas rikets polismyndigheter.

Sådant förklarande gälle för en tid af två år från det förklarandet

meddelades och i fall, hvarom i 9 § 1 mom. förmäles, ytterligare för tid

som i samma moment sägs.

2 mom. Är lösdrifvare, som åter kommit i besittning af honom

fråndömdt medborgerligt förtroende eller, ehuru förlustig sådant, jemlikt

2 § icke är underkastad polisuppsigt, för allmänna säkerheten synnerligen

vådlig, må han, efter erhållen förnyad varning som i 1 mom. sägs, ställas

under polisuppsigt för en tid af två år.

I fall, som nu är sagdt, ankomme på Konungens Befallningshafvande

att, på anmälan af polistjensteman, som meddelat varningen, och sedan

lösdrifvaren blifvit inför Konungens Befallningshafvande instäld och hörd,

ålägga honom polisuppsigten samt meddela det besked, som i 5 § 2 mom.

omförmäles.

7 §.

1 mom. Är någon förklarad vara lösdrifvare eller stäld under polisuppsigt

och beträdes han ånyo med lösdrifveri, eller iakttager icke den

under polisuppsigt stälde honom i följd af uppsigten gifven föreskrift, må

han häktas och försändas till Konungens Befallningshafvande i den ort,

der han anhållits.

2 mom. Anträffas under de i 1 § angifna förhållanden någon, som

är okänd, och undandrager han sig att uppgifva namn eller hemort, eller

förekommer skälig anledning att hans uppgift derom är osann, och kan

rätta förhållandet ej genast utredas, må han häktas och försändas till

Konungens Befallningshafvande, som ege hålla honom i häkte till dess

11

tillförlitlig upplysning i sagda hänseenden vinnes: och skall Konungens

Befallningshafvande, som har att efter förekommande omständigheter honom

vidare behandla, jemväl vidtaga de åtgärder, som enligt 5 § eljest ankomma

på kronofogde, kronolänsman eller stadsfiskal.

8 §•

Har lösdrifvare eller den, som är stäld under polisuppsigt, blifvit jemlikt

7 § 1 mom. häktad och till Konungens Befallningshafvande försänd, må

Konungens Befallningshafvande, efter hållet förhör och sedan den häktades

lefnadsomständigheter blifvit till protokollet antecknade, döma honom till

tvångsarbete från och med sex månader till och med två år, om han slår under

polisuppsigt, samt, i annat fall, från och med en månad till och med ett

år. Är den häktade under 18 år, må Konungens Befallningshafvande

i stället förordna om hans insättande i allmän uppfostringsanstalt, om tillgång

dertill tinnes.

Har häktad lösdrifvare sin hemort inom annat län, vare Konungens

Befallningshafvande obetaget att, der det pröfvas lämpligare, öfverlemna

honom till Konungens Befallningshafvande i detta län för behandling som

nu är sagd.

. 9 §''

1 mom. Har den, som förklarats vara lösdrifvare, blifvit dömd

till tvångsarbete, gälle sådant förklarande ytterligare så länge två år icke

förflutit från det han senast från tvångsarbete frigifvits.

2 mom. Varder den, som är stäld under polisuppsigt, dömd till tvångsarbete,

skall polisuppsigten fortfara under två år från det han senast från

tvångsarbete frigifvits, äfven om han före utgången af dessa år åter kommer

i besittning af medborgerligt förtroende.

10 §.

Beslut, hvarigenom någon blifvit dömd till tvångsarbete, skall för

den dömde af kunnas hos Konungens Befallningshafvande- och varde

skriftligt utslag med åtecknad fullständig besvärshänvisning bevisligen

tillstäldt den dömde inom tre dagar, den oräknad då beslutet afkunnades.

11 §.

1 mom. Vill någon söka ändring i Konungens Befallningshafvandes

utslag, hvarigenom han blifvit dömd till tvångsarbete, eger hau inom åtta

dagar efter erhållen del af utslaget, den oräknad då tillställandet skedde,

12

till Konungens Befallningshafvande ingifva sina till Kongl. Maj:t stälda underdåniga

besvär. Behöfver klaganden biträde till besvärens författande, foge

Konungens Befallningshafvande anstalt att det erhålles.

2 mom. Inkomna besvär åligga Konungens Befallningshafvande att,

så fort ske kan, till Justitie-Kevisionen insända tillika med vederbörande

polistjenstemans yttrande, om sådant blifvit infordradt, äfvensom eget utlåtande.

3 mom. Särskilda besvär må ej anföras öfver Konungens Befallningshafvandes

beslut angående varning eller hvarigenom någon blifvit förklarad

vara lösdrifvare eller i fråga om polisuppsigt. Öfver beslut, som

jemlikt G g 2 mom. meddelats, må dock särskild klagan föras i den ordning,

som för Överklagande af förvaltande myndigheters beslut är bestämd-,

men varde utan hinder af dylik klagan polisuppsigten å klaganden tillämpad,

så vida Kongl. Maj:t ej annorlunda förordnar.

12 §.

1 mom. Ej skall efter denna förordning någon dömas till tvångsarbete,

som af Konungens Befallningshafvande anses skäligen böra af

fattigvårdssamhälle åtnjuta full försörjning.

2 inom. Yarder någon, sedan han blifvit till tvångsarbete dömd,

oförmögen till arbete för den ådömda arbetstiden eller den del deraf, som

kan återstå, då må han för vidare förordnande öfversändas till Konungens

Befallningshafvande i det län, inom hvilket han anses ega hemortsrätt.

13 §.

Adömd arbetstid beräknas från den dag don dömde förklarat sig

nöjd med Konungens Befallningshafvandes utslag eller detsamma vunnit

laga kraft eller, efter anförda besvär, Kongl. Maj:ts utslag till verkställighet

ankommit.

14 §.

1 mom. Tvångsarbete skall förrättas i allmän tvångsarbetsanstalt,

så ordnad att för brott straffade i allmänhet särskiljas från andra samt

att de dömde varda skilde till kön och ålder, äfvensom att de hållas till

lämpligt arbete efter olika arbetsförmåga.

13

Finner Konungens Befallningshafvande i särskild! fall anledning

förekomma, att dömd lösdrifvare hör sändas till annan tvångsarhetsanstalt

än den, till hvilken han enligt Fångvårds-Styrelsens föreskrift bort öfverleinnas,

ege Konungens Befallningshafvande derom göra framställning hos

Styrelsen och afvakte dess beslut i saken.

2 mom. Har fattigvårdssamhälle, enskild! för sig eller gemensamt

med andra fattigvårdssamhällen, inrättat sådan, under offentlig myndighets

tillsyn stöld tvångsarhetsanstalt, som i förordningen om fattigvården i riket

omförmäles, då må, der dess stadgar det medgifva, ådömdt tvångsarbete,

enligt Konungens Befallningshafvandes förordnande, der förrättas; och ege

fattigvårdssamhälle derför njuta ersättning af staten, efter ty Kong!. Maj:t

pröfva!'' skäligt.

15 §.

Lösdrifvare, som från tvångsarhetsanstalt frigifves, skall af anstaltens

föreståndare förpassas till den stad eller socken, der han anses ega sin

hemort, och skall kostnaden för resa, uppehälle under färden och nödtorftig

beklädnad, om och i den mån den frigifnc ej vid anstalten dertill eger

tillgång, bestridas af allmänna medel. Passet skall innehålla föreskrift om

väg, tid och sätt för färden samt ställas till uppvisande för polismyndighet

i hemorten.

Medel, som den frigifne kan hafva vid anstalten innestående, sedan

ofvan nämnda kostnad blifvit betäckt, skola sändas till den i passet anvisade

polismyndighet, som i fråga om vid anstalten insparade flitpenningar

har att antingen sjelf eller, der så anses lämpligt, genom skyddsförening,

tillsyningsman eller annan dertill tjenlig person ombesörja att

desamma komma den frigifne till godo i mån af behof.

16 §.

1 mom. Lösdrifvare anses hafva sin hemort der han senast varit

eller bort vara mantalsskrifven.

2 mom. För krigsmanskap eller vid kronans varf eller verkstäder

anstäld arbetare eller handtverkare, som endast till följd af tjensten mantalsskrifves

å tjenstgöringsorten, galle ej denna mantalsskrifning till bestämmande

af hemorten.

Krono- och polisbetjente äfvensom tillsyningsman, hvarmed i denna

förordning förstås sådan, som enligt förordningen om fattigvården i riket

hlifvit utsedd att hafva uppsigt å betlare, åligge att hålla noggrann tillsyn

å lösdrifvare-, och höra polis- och kommunalmyndighet samt tillsyningsman

låta sig angeläget vara att för lösdrifvare bereda utväg till arbete.

Underrättelse att person blifvit varnad för lösdrifveri eller förklarad

vara lösdrifvare eller stöld under polisuppsigt skall af kronolänsmannen

i lösdrifvarens hemort, inom åtta dagar efter det underrättelsen kommit

kronolänsmannen till hända, meddelas kommunalnämnden i den kommun

lösdrifvaren tillhör.

18 §.

Tillsyningsman samt ombud för skyddsförening ege mot lösdrifvare

åtnjuta det skydd, som enligt lag tillkommer tjensteman i tjensteärende.

19 §.

Hvad i denna förordning sägs om Konungens Befallningshafvande

galle äfven för poliskammare i stad.

20 §■

I stad, der poliskammare finnes, må poliskammaren förordna poliskommissarie

eller annan polisman att fullgöra hvad enligt denna förordning

åligger stadsfiskal.

21 §.

Denna förordning är icke tillämplig å barn under 15 års ålder.

öfvergångsstadgande.

Den, som, då denna förordning träder i kraft, undergår honom på

grund af Kongl. Stadgan angående försvarslöse och till allmänt arbete förfallne

personer ådömdt allmänt arbete eller under de närmast der förut

gångna två åren frigifvits från dylikt arbete, skall, om han, efter att

15

hafva undergått bestraffning för brott, som medfört förlust af medborgerligt

förtroende, blifvit dömd enligt 8 § 1 mom. i berörda stadga och inom

två år efter frigifningen beträdes med lösdrifveri samt icke enligt 2 §

af denna förordning är från polisuppsigt undantagen, ställas under polisuppsigt,

äfven om han åter kommit i besittning af medborgerligt förtroende,

samt i andra fall anses såsom hade han vid frigifningen blifvit

en gång varnad enligt 5 § 1 mom. denna förordning.

----

16

F örslag

till

förordning angående utländingar, hviika såsom lösdrifvare

här i riket anträffas.

Anträffas utländing här i riket under de förhållanden, som omförmälas

i 1 § af Ivongl. Förordningen angående lösdrifveri, må han häktas

och öfverlemnas till Konungens Befallningshafvande i länet, som, der annat

förfarande ej anses höra ega rum, har att draga försorg om hans befordrande

ur riket.

17

Förslag

till

ändringar i Kongl. Förordningen om Fattigvården i Riket.

40 §.

1. Anser tillsyningsman — —- — som vederbör.

2. Betlar någon efter fylda 15 år utan att vara i den nödstälda

belägenhet, att fattigvård enligt 1 § erfordras, må tillsyningsman,

om betlaren icke har sitt hemvist inom det f; itti g vård s sam h allé, der han

anhålles, inställa honom, å landet, hos ortens kronofogde eller kronolänsman

och, i stad, hos

inom det fattigvårdssamhället, anmäler tillsyningsmannen förhållandet hos

fattig vårdsstyrelsen, som, der fattigvård enligt 2 § anses icke böra ifrågakomma,

meddelar betlaren varning eller ock låter inställa honom hos polistjensteman,

som ofvan är nämnd.

3. Anträffas — — — nödig pröfvas.

4. Betlar — — — rättas skall.

5. Har minderårigt barn betlat på befallning eller med tillåtelse

af föräldrar eller annan, som är skyldig att om barnet hafva vård,

må fattigvårdsstyrelsen antingen varna den, som betlandet befallt eller

tillåtit, eller ock låta inställa honom, å landet, hos ortens kronofogde eller

kronolänsman och, i stad, hos stadsfiskalen.

41 §.

1. Inställes någon, jemlikt 40 § 2 och 5 momm., hos polistjensteman,

vare han förfallen till behandling som lösdrifvare på sätt i

Kongl. Förordningen angående lösdrifveri sägs.

3

18

2. Hav någon gjort sig skyldig till förseelse, som i 35 § 4 mom.

sägs, och. varder — — — varning bero.

. 42 §.

Pröfvar Konungens Befallningshafvande skäligt ålägga den, som mot

35 § 4 mom. sig förbrutit — — — tillgå eller, om utrymme der brister,

i arbetsfängelse.

2 mom. (utgår).

43 §.

1. Hemsändes — — — fattigvård.

2. Har — — — lemnad.

3. Varder någon, enligt 40 § 2 och 5 momm., af fattigvårdsstyrelse

hos polistjensteman instäld,

samhället.

50 §.

Sökes ändring i Konungens Befallningshafvandes utslag i mål rörande

sådan förseelse, som i 35 § 4 mom. nämnd är, länder till efterrättelse

hvad i Kong!. Förordningen angående lösdrifveri i afseende å besvär öfver

Konungens Befallningshafvandes utslag och detsammas verkställighet föreskrifves.

19

Förslag

till

ändringar i Kongl. Legostadgan för husbönder och tjenstehjon.

Art. I.

4 §■

(Denna paragraf utgår).

2 §•

(Denna paragraf utgår).

Art. II.

3 §■

(Donna paragraf utgår).

4 §•

Husbonde må — — — lön af honom njuter.

Art. VIII.

45 §.

Tjenstehjon — — — ersätta skadan.

52 §.

Afviker tjenstehjon — — — samt fylle skadan. Husbonde göre

— inberätta.

20

Förslag

till

ändringar i Kongl. Förordningen om upphäfvande af skyldigheten för

resande att vara försedda med pass den 21 September 1860.

Vi Carl — — — iakttagas:

att, i öfverensstämmelse med livad i 7 § 2 mom. i Kongl. Förordningen

angående lösdrifveri finnes förutsatt, okänd person, som undandrager

sig — -— — vara underkastad den påföljd, att af polismyndigheten

häktas och försändas till Konungens Befallningshafvande, som har

att med honom efter berörde lagrum förfara;

att denna Förordning ej afser förpassning af dem, som äro stälde

under polisuppsigt eller som frigifvas från straffarbetsfängelse eller tvångsarbetsanstalt;

samt

att hvad angående skyldighet att vara försedd med sådant pass,

som innefattar intyg om rättighet att under resa idka handel, finnes föreskrifvet

fortfarande kommer att gälla.

MOTIV.

A) Förordningen angående lösdrifveri.

Den svenska nu gällande lagstiftningen angående lösdrifveri livilar, såsom bekant

är, till icke ringa del på grunder, indika leda sin uppkomst från äldre tiders

med lösdrifveriet icke i omedelbart samband stående samhällsförhållanden och som i följd

deraf ursprungligen varit för eu preventiv lagstiftnings syften främmande. Kong! Stadgan

angående försvarslöse och till allmänt arbete förfallne personer af den 29 Maj

1846 utgår nemligen från grundsatsen, att en hvar måste ega ett af lagen närmare

bestämdt så kalladt “laga försvar11 för att icke såsom “försvarslös" vara underkastad

uppsigt, inskränkning i friheten att välja vistelseort och vilkorligt arbetstvång; men

eu sådan fordran på “försvar11, då hon först uppstäldes, afsåg ingalunda att betrygga

samhället mot rättsingrepp af för allmänna säkerheten vådliga personer, utan åsyftade

allenast att till landets eller vissa privilegierades gagn betjena sig af den sysslolöse

eller i en af lagen erkänd anställning icke fastade arbetaren.

Huru med denna term “försvar11 i 16:de och följande århundradets adliga

privilegier betecknades adelns rätt att från utskrifning till krigstjenst undantaga

eller, som det hette, “försvara11 sitt hof- och gårdsfolk, sina landbönder inom ett

visst afstånd från sätesgården och sina embetsman eller handtverkare; huru ordet

med samma begrepp sedermera återfinnes i presterskapets, städers, bergsbruks med

fleras privilegier; huru — efter det utskrifningarna genom indelningsverket upphört

och sedan, på adelns klagan att bönderna, till förfång för de adliga herrarno i

fråga om tillgång på prisbilligt tjenstefolk, på sina hemman hade flera tjenare än de

skäligen behöfde, genom 1686 års Legostadga blifvit bestämdt huru många drängar

en bonde i förhållande till sitt hemmans storlek kunde “försvara" — ordet öfvergick

till betydelse af dels det skydd mot krigstjenst, som vanns af all årstjenst, och dels

det värn mot herretjenst, som kräfdes för bondens drängar; huru under 18:de århundradet

saknaden af “försvar" ledde till arbete i manufakturernas tjenst, samt

huru under alla dessa århundraden, oberoende af lagstiftningen om “försvar", lagar

i preventivt syfte utkommo, hvilka med utdrifning ur riket, spö och ris, tukthus och

arbete i jern bestraffade “vaganter och landstrykare", tiggare och “löst folk i gemen11 —

detta allt torde genom den utredning derom, som förefinnes såväl i det underdåniga

betänkande, som den 8 Juni 1839 afgafs af den då tillförordnade Komitén för Fattig

-

24

vårdsanstalterna i Riket, som ock i senare utkomna handlingar och skrifter, Tara så

allmänt kändt att vidare utveckling deraf från komiterades sida icke lärer erfordras.

Deremot anse komiterade sig böra desto hellre något närmare redogöra för

den derefter följande lagstiftningen i ämnet, som denna lagstiftning, på samma gång

hon bär skuld för den förblandning af den tjenstlöse och lösdrifvaren, som skett

genom att båda ansetts lika vådliga för samhällets säkerhet, likväl under ett skede

befunnit sig på eu ståndpunkt, hvilken, efter komiterades åsigt, i principielt hänseende

ligger framom den, som af den nuvarande lagstiftningen intages.

I Kong! Stadgan om värfning och manskaps legando till krigstjenst af den 7

April 1802 märkes första spåret af nyss antydda förblandning af två helt skilda kategorier

af folk, de från arbete ledige men dertill villige och de lättjefulle och oordentlige.

Denna stadga innehåller i dess 15 § följande: “Hvar och eu medlem i

samhället är pliktig åt gagna det allmänna med nyttig verksamhet; och skal ingen

lösdrifvare, landstrykare eller lätting lidas, vare sig i Stad eller på Landet. Den

som icke antingen ingått i almän tjenst eller idkar annat lofligt yrke, eller innehafver

landtbruk, årstjenst eller visst tillåtit näringsfång, eller af egne tillgångar eller

genom andras vårdnad sin bergning och ständigt uppehälle njuter, eller å Landet

är gift samt å visst ställe mantalsskrifven och boende, der han sig ärligen försörjer;

varde för lösdrifvare ansedd, likasom den, hvilken blifvit i mantal antecknad för

Husbondes räkning, utan åt hos honom, emot erhållande kost och lön, tjenst förrätta0;

och skulle lösdrifvaren vara till krigstjenst förfallen.

Förblandningen blef dock först fullständig genom den kort derefter utfärdade

Kongl. Förordningen om allmänna arbetsställen för Svea och Göta Riken

samt Storfurstendömet Finland af den 27 Februari 1804. Denna författning uppställer

uttryckligen såsom sitt mål “befordrandet af allmän säkerhet till person och

egendom" och tillhör derigenom till sitt syfte den preventiva polislagstiftningen. Genom

att såsom vådliga för allmän säkerhet utmärka personer, hvilka icke annat läge

till last än att de vore i saknad af tjenst eller af lagen godkändt näringsfång, oansedt

om de sjelfve sådant förvållat eller icke, lemnade dock författningen åt myndigheterna

öppet att preventivt behandla jemväl oförvitlige personer och införde derigenom

i förevarande lagstiftning en godtycklighet, som ännu i viss mån torde vidlåda

henne.

Förordningen, som tillkännagifver att till eu början allmänna arbetsinrättningar

blifvit stiftade för Svea och Göta riken i Carlskrona och för Finland å Sveaborg,

medger i dess 1 § åt Öfverståthållare-Embetet och Konungens Befallningshafvande

i länen rätt att till dessa inrättningar på obestämd tid döma:

Do) sådane personer, som blifvit straffade för första eller andra resan stöld

eller ock för andra brott varit på viss tid dömde till fästningsarbete men efter utståndet

straff eller arbetstidens utgång ej kunnat uppgifva lofligt näringsfång, hvarmed

de ansågos blifva i stånd att försörja sig, eller anskaffa pålitlig man, som dem

i tjenst antoge och svarade för att de ej genom kringstrykande folio det allmänna

till last;

25

2:o) lösdrifvare eller landstrykare, hvarmed förstodos så beskaffade personer,

hvilka, på sätt ofvan omförmälts, finnas uppräknade i 15 § af värfningsstadgan af

den 7 April 1802, äfvensom ock kringstrykande “Tatarer och Zigenare8;

3:o) soldater, som blifvit för liderlighet och sturskhet från regementsrullorne

utstrukne;

4:o) sådane, hvilka hlifvit, vid påföljd af straff, förbjudna att till vissa städer

eller orter återkomma men sådant icke hörsammat;

5:o) ur tjenst skild eller uppsagd betjent eller dräng, som icke inom åtta dagar

i stad eller en månad på landet, samt soldat, som icke inom sex veckor efter

uttjent kapitulation gittat uppgifva för sig någon säker tillgänglig tjenst eller annat

lofligt näringsfång;

6:o) svensk handtverksgesäll, som, utan att ega laga försvar eller bevisligt förhinder,

icke inom fjorton dagar efter ankomst till stad instält sig till arbete hos mästare;

7:o) handtverksgesäller, som oaktadt föregångna tvenne varningar, första gången

af Ålderman eller Bisittare i Embetet och andra gången af Magistrat, antingen

visat sådan ostadighet eller sturskhet att någon mästare icke velat dem till arbete

antaga eller af lättja och liderlig lefnad afhållit sig från arbete;

8:o) utrikes ifrån inkomne öfverlöpare, som icke borde utlevereras, samt

9:o) extra ordinarie vaktbetjente vid allmänna eller stadens verk, hvilka icke

hade annat näringsfång men utan laga förfall eller erhållet tillstånd under sex veckor

undanhållit sig från tjenstgöring, samt slutligen “andre personer, hvilka med de

nu uppräknade kunde jemföras.“

Alla dessa skulle af krono- och stadsbetjente samt magistrater noga efterspanas

och skyndsamligen hos Konungens Befallningshafvande anmälas för att antingen,

om de voro till krigstjenst duglige och icke förverkat rättigheten att i egenskap

af krigsmän tjena Kongl. Maj:t och kronan, till sådan tjenst uttagas eller ock till

allmänna arbetsinrättningen försändas.

Från det allmänna arbetsstället kunde personen ej förr lösgifvas än med tillförlitlig

säkerhet blifvit styrkt, att han erhållit tjenst eller lofligt näringsfång, och fordrades

för lösgifvandet dessutom, att minst ett hälft år förflutit från ankomsten äfvensom

att personen icke under arbetstiden utmärkt sig för vanart eller lättja, i

hvilket fall han borde, “oaktadt erhållet försvar8 vid anstalten förblifva, intill dess

han sitt lefverne förbättrat. Profilingsrätten huruvida arbetskarlen finge lösgifvas

eller ej tillkom Konungens Befallningshafvande i det län, der arbetsstället var beläget.

Med den utsträckning författningen gaf åt bestämningen å lösdrifvare följde

snart, att de allmänna arbetsställena blefvo öfverfylda och att nya utvägar måste

tillgripas för hysandet af det ständigt växande antalet af till allmänt arbete dömda

personer. Så hade fästningarne, der grafva brottslingar utstodo sitt straff, måst dertill

anvisas, hvarjemte äldre korrektionshus utvidgats och eu ny arbetsanstalt inrättats.

Icke desto mindre saknades efter någon tid utrymme för alla till allmänt arbete

dömda, försvarslösa personer, och Kongl. Maj:t förklarade i förordningen af den

4

26

31 Augusti 1819 eu rättelse Höflig i hvad angående sysslolösa och vanartiga personers

hållande till allmänt arbete ditintills blifvit stadgadt.

Nyssnämnda förordning ändrade ock helt och hållet grunden för dömandet

till allmänt arbete. Blotta saknaden af tjenst eller näringsfång eller viss anställning

fick nu icke längre utgöra sådan grund, utan, med sorgfälligt undvikande af ordet

“försvar0, hvilket icke eu enda gång i förordningen förekommer, föreskrefs att hädanefter

finge till allmänt arbete dömas allenast:

l:o) lösdrifvare, då de besvärade allmänheten med tiggeri, samt

2:o) sådane personer, hvilka undergått bestraffning för tjufnad och voro såsom

lösdrifvare att anse.

Då sålunda allenast de, hvilka genom viss oordentlig eller brottslig handling

— tiggeri eller tjufnad — visat sig vådlige för allmän säkerhet, voro förfallna till

allmänt arbete, torde med skäl kunna sägas att denna förordning, i fullkomlig motsats

till den föregående författningen i ämnet, klart uppfattade sitt preventiva syfte

och alldeles bröt det försvarslöshetssystem, som den förra infört. Visserligen betecknades

ännu såsom lösdrifvare do uti 1802 års värfningsstadga såsom sådana angifna

personer; men dels hade egenskapen af lösdrifvare förlorat sin stränga betydelse, då

derutöfver erfordrades antingen betleri eller tjufnad för att eu preventiv behandling

skulle kunna ifrågakomma, och dels upptog förordningen jemväl “annat stadigt arbete“

såsom en utväg att undgå beteckningen såsom lösdrifvare. Åtskilliga föreskrifter

meddelades dessutom i ändamål att ytterligare lindra den legala påföljden

af lösdrifveri. Så skulle betlare ej i annat fall till allmänt arbete dömas än om

utrymme saknades till deras intagande i särskildt arbetshus, som i länet kunde vara

inrättadt; lösdrifvare skulle från honom ådömdt arbete frigifvas, derest han, efter det

han till arbetsinrättningen ankommit, genom arbete, gåfva eller testamente förvärfvat

penningar till ett belopp af Trettiotre Riksdaler 16 skillingar banko och under de

tre sista månaderna gjort sig känd för flit och ordning i sitt uppförande; och arbetskarl,

som utmärkt sig genom flit och pålitligt uppförande, skulle tillåtas att på viss

tid och till viss ort från inrättningen bortgå, för att höra sig om efter tjenst eller

näringsfång. Då dertill kommer att förordningen, för att förebygga det ingen, så

länge utväg ännu stodc honom öppen att vinna tillfälle till bergning och utkomst,

måtte till arbetsinrättning försändas, föreskref, att, innan någon dertill finge dömas,

skulle lämplig tid honom föreläggas att sjelf förskaffa sig tjenst eller lofligt näringsfång,

så torde af hvad nu blifvit anfördt framgå, att denna förordning ådagalade en

omsorg om den personliga friheten, som bjert afsticker både mot den föregående och

den efterföljande lagstiftningen i ämnet. Eu bestämmelse, som från den förra författningen

qvarstod, den nemligen att det allmänna arbetet skulle på obestämd tid ådömas,

vållade dock att någon synnerlig minskning i de dömdes antal icke förspordes.

Härtill bidrog, att tvungen krigstjenst, som allt mera ansågs stridande mot en rätt

uppfattning af krigarens värf, genom Kongl. Brefvet den 8 September 1824 alldeles

förbjöds, hvadan lösdrifvare icke längre inom armén upptogos. Hoppet att den

nya författningen skulle, kraftigare än förra föreskrifter i ämnet, loda till de å ar

-

27

betsinrättningarne intagnas förbättring och till deras snarare återlemnande åt samhället

gick icke i fullbordan, och behofvet af korrektiv jemväl mot andra lösdrifvare

än de uti 1819 års förordning upptagne började göra sig gällande. Rikets

Ständer anhöllo derföre i skrifvelse till Kongl. Maj:t af den 5 Februari 1830 om den

ändring i nyssberörda förordning, att till allmänt arbete skulle kunna dömas, förutom

hettande och för tjufnadsbrott straffade lösdrifvare, jemväl dels sådane lösdrifvare,

som gjort sig kände för vanartigt, liderligt och lättjefullt uppförande och således

för samhället voro vådlige, och dels sådana personer, som för brott i allmänhet blifva

dömda och straffade och voro såsom lösdrifvare att anse.

Kongl. Maj:t utfärdade den 29 Juni 1833 eu förordning huru med “försvarslöse

borde förhållas" och med denna förordning återinfördes i lagstiftningen försvarslöshetssystemet

i dess fulla utsträckning.

Författningen skilde mellan blott försvarslöse och “vanartade" sådane. Till

de förra räknades alla, hvilka ej innehade allmän eller enskild tjenst, ej idkade lofligt

yrke, handtverk eller annat näringsfång, ej heller bevisligen af annan underhölles,

ej enligt församlingens i sockenstämma yttrade omdöme vore känd såsom den der

genom arbete eller annorledes ärligen sig försörjde, eller ej kunde för sig ställa borgen

af femtio Riksdaler banko. Såsom vauartad åter förklarades hvar och eu som

blifvit _ dömd och straffad för bedrägligt eller ärerörigt förhållande, eller tjufnad, eller

inbrott i afsigt att stjäla äfvensom den, hvilken, tilltalad för hvad brott som helst

af gröfre art, antingen blifvit dertill saker fäld, eller, i brist af full bevisning, likväl

funnits om brottet i den mån besvärad att saken vore lemnad åt framtiden.

Person, hvilken fört oförvitlig vandel men blifvit försvarslös icke genom ostadighet

eller felaktigt förhållande utan af orsaker, som ej skäligen kunde honom till last

föras, skulle af Konungens Befallningshafvande föreläggas viss tid och meddelas pass

att afgå till ort, der han trodde sig tjenst eller arbete ernå. Kunde han äfven efter

förnyadt rådrum icke förskaffa sig försvar och kunde anställning åt honom ej beredas,

egde Konungens Befallningshafvande att försända personen till sysselsättning vid

allmänt arbete, som i orten förehades, eller till arbetsinrättning inom länet eller till

allmän korrektionsinrättning för att der förblifva, intilldess utväg till laga näringsfång

för honom yppades.

Försvarslös, icke vauartad person, som till följd af omständigheter, hvilka

bordo den försvarslöse sjelf tillräknas, kommit i saknad af laglig utväg till sin försörjning,

förklarades pligtig att i stad inom fjorton dagar och å landet inom dubbelt

så lång tid förse sig med laglig sysselsättning. Bruste han deri och ansåge Konungens

Befallningshafvande honom icke böra åtnjuta förlängd tid till anskaffande af

laga näringsfång, vore han förfallen till allmänt arbete.

Vauartad försvarslös, med undantag allenast af den, som icke mera än eu

gång vore för enkel stöld straffad och hvilken borde behandlas lika med näst här

förut nämnde försvarslöse, skulle öfverlemnas till Konungens Befallningshafvande. Om

sådan försvarslös person ej gitte genast uppgifva välkänd och till tjenstehjons antagande

behörig husbonde, som villo afgifva skriftlig förbindelse att om hans upp fö

-

28

rande sig vårda och låta honom hos sig skattskrifvas, ogde Konungens Befallningshafvande,

om så ansågs lämpligt, genast afsända honom till allmän korrektionsinrättning

att der till sedlighet och arbete hållas.

Det allmänna arbetet skulle fortfarande på obestämd tid ådömas.

Emot denna författning, som utsatte don utan eget förvållande tjenst^ eller

näringslöse Äir nära nog enahanda behandling, som tillämpades å den kringstrykande

och oordentlige lättingen; som för eu mängd frigifne brottslingar gjorde snart sagdt

omöjligt att undgå korrektionsinrättningen och som i öfrigt lemuade myndigheterna

magt att nästan efter godtycke behandla de såsom försvarslöse anmälde, framstäldes

inom kort både inom Riksdagen och af embetsmyndigheter skarpa anmärkningar. Saknaden

af bestämd tid för det allmänna arbetet hade föranledt att personer dertill hållits

under större delen af deras lifstid utan att hafva gjort sig skyldige till någon brottslighet;

den stadgade borgens belopp ansågs för hög för att kunna af den fattige anskaffas;

församlingens omdöme förmenades kunna komma att bero på huruvida personen

vore mer eller mindre arbetsför eller stode på gränsen till fattigförsörjning;

bestämmelserna om dom, hvilka skulle såsom vanartade anses, anmärktes lida af

otydlighet och kunna föranleda oförskyldt lidande för enskilda, och föreskrifterna om

de försvarslöses förpassning förmodades komma att framkalla hvad de ville motverka,

i det de befrämjade ett kringstrykande och lättjefullt lif.

På Rikets Ständers underdåniga framställning upphäfdes också författningen

och utfärdades den 29 Maj 1846 nu gällande Kongl. Stadga angående försvarslöse

och till allmänt arbete förfallne personer.

Genom denna stadga blefvo många af den förra författningens anmärkta fel

undanröjda. Så klöf viss tid bestämd för det allmänna arbetets ådömando; stadgandet

om borgens ställande upphäfdes; möjligheten att erhålla vitsord derom att personen

ärligen sig försörjde underlättades; bestämmelserna om den brottslighet, hvarmed

den försvarslöse skulle vara beträdd för att kunna efter författningen behandlas,

förtydligades och förpassandet af de försvarslöse inskränktes.

Försvarslöshetssystemet lemnades dock orubbadt och i detsamma inlades allenast

eu ny institution af tillsyningsman, valde af kommunen, i syfte att åvägabringa

tillsyn å de försvarslöse och, så vidt möjligt, bereda dem utväg till försörjning.

Den behandling, som stadgan föreskref, rigtades till eu början endast mot

dem, hvilka antingen varit dömde och straffade för vissa brott eller ock redan

tillförene varit såsom försvarslöse vid allmän arbetsinrättning eller kronoarbetskorps

till arbete hållne. När och huruledes åter öfrigo försvarslöse, hvilka antingen gjorde

sig skyldige till hutleri eller visade fortfarande lättja och liderlighet, skulle kunna

genom tvång hållas till ordning och arbete vid inrättning inom orten, derom förklarade

Kongl. Maj:t sig vilja särskildt förordna.

Redan vid 1847 —1848 årens riksdag och ännu mera vid följande riksdag 1850

—1851 hördes emellertid ifriga klagomål öfver saknaden af medel att förhindra de

lättjefulles och liderliges menliga inflytande på sedligheten inom orterna och att förekomma

att de icke folio församlingarnes fattigvård till last, och Rikets Ständer an

-

29

höllo i underdåniga skrifvelse!'' den 16 September 1848 och den 28 Augusti 1851

om sådan ändring i 1846 års stadga, att jemväl de, som beträddes med kringstrykande,

tiggeri, lättja och liderlighet, utan att vara för brott straffade eller förut till

allmänt arbete hållne, måtte kunna dömas till tvångsarbete.

Kongl. Kungörelsen af don 13 Juli 1853 utsträckte, med anledning af de gjorda

framställningarne, behandlingen såsom försvarslöse till dem, hvilka af fortfarande lättja

eller böjelse för ett kringstrykande eller oordentligt lefnadssätt uraktläte att förskaffa

sig arbete eller att förrätta det arbete, som af tillsyningsman hlifvit dem anvisadt,

på samma gång författningen tillika mildrade bestämmelserna i fråga om

hvilka borde såsom försvarslöse anses, i det don tillerkände jemväl den laga försvar,

som, enligt behörigt intyg, iakttoge ordning och sedlighet i sitt lefverne och sökte

att efter förmåga sig ärligen försörja,

Af den nu lemnade redogörelsen torde framgå: att Sveriges preventiva lagstiftning

under innevarande århundrade utgått från antagandet att staten eger både rättighet

och pligt att genom tvång förmå sina sysslolöse medlemmar till nyttig verksamhet;

att enda utvägen för den medellöse att undgå dylikt tvång legat i ett beskydd

— eller så kalladt laga försvar — af eu annan mera bemedlad person; att

lagstiftningen, genom att sålunda uppställa den sysslo- och medellöse såsom föremål

för preventiv behandling, icke kunnat undgå att såsom vådlige för samhället inbegripa

jemväl oförvitligo om ock svage och mindre arbetsduglige personer; att insigten

om det obilliga härutinnan framkallat uppfattningen att endast tiggare och straffade

tjufvar hehöfde preventivt behandlas, men alt — då behof gjort sig gällande af tvångsmedel

jemväl mot andra frigifne brottslingar än tjufvar äfvensom mot sådano, hvilka

genom sitt lättjefulla och oordentliga lefnadssätt utsatte sig för skälig misstanke om

brottslig benägenhet — lagstiftningen genom olika bestämmelser om vilkoren för

laga försvar tid efter annan sökt att bland de sysslolöse skilja de laglydige från

de vådlige och att uppdraga eu gräns mellan oförskyld och sjelfförvållad sysslolöshet,

hvilken gräns dock aldrig kunnat blifva annat än sväfvande och lemna rum för

godtycklighet.

Då den nuvarande lagstiftningen såsom vilkor för att den tjenst- eller näringslöse

må komma i åtnjutande af det skydd, som lagen fäster vid laga försvar, fordrar,

att han skall förete intyg af behörig embetsmyndighet eller tjensteman eller

på landet af kommunalnämnd och i stad af tillsyningsman att han söker ärligen sig

försörja och i sitt lefverne iakttager ordning och sedlighet, har lagstiftningen brutit

mot den allmänna regeln att hvar och en bör anses oförvitlig tills motsatsen blifvit

ådagalagd. Ett intyg af ofvannämnda beskaffenhet kan icke heller någon, icke ens

don bäste, tilltvinga sig och allra minst lärer det lyckas den från straffängelse eller

arbetsanstalt nyss frigifne att utverka sig sådant. Då det dessutom icke under alla

förhållanden står en person öppet att bereda sig tjenst eller anställning, blir eu

30

straffpåföljd för oförmågan att göra hvad som icke varit eu möjligt uppenbart

orättvis. Dertill kommer att det skydd för samhällets säkerhet, som skulle ligga i ett

vunnet laga försvar, visat sig vara synnerligen skenbart och bedrägligt. Erfarenheten har

ådagalagt, att det varit omöjligt att alltid kontrollera, huruvida ett gjordt anbud att

taga eu till allmänt arbete dömd person eller eu frigifven fånge eller annan försvarslös

i sin tjenst tillkommit på grund af ett verkligt eller låtsadt aftal, och man har

icke kunnat förebygga uppkomsten af eu industri, som låtit betala sig för erbjudandet

af laga försvar utan att ens för eu kortare tid medgifva den i tjensten antagne

att hos försvarsgifvaren sig uppehålla.

Komitorude tro tidpunkten vara inne att bortkasta denna fordran på laga

försvar, eu qvarlefva från dagar, då den enskilda personlighetens rätt icke var erkänd

och arbetet icke frigjordt, utan då staten, på samma gång han band arbetet

vid vissa former och vilkor, sökte garantier för att den enskilde skulle foga sig i

den stadgade ordningen; och komiterade hafva i öfvertygelse om ohållbarheten af

den grund för eu preventiv lagstiftning, som göres beroende på tillvaron eller saknaden

af laga försvar, för sitt förslag sökt en annan mera rätts- och tidsenlig grund.

Staten, hvilken, såsom rättsanstalt, har till uppgift att uppehålla rättsordningen

inom samhället, egen både rättighet och pligt att för sådant ändamål icke blott

bestraffa redan öfvade rättskränkningar utan äfven söka förekomma sådana. Till en

dylik preventiv verksamhet hörer att bereda trygghet mot riittsingrepp af dem,

hvilka kunna befaras vilja på ett otillåtet eller lagstridigt siitt söka sig förmåner och

såmedelst sätta andra medborgares personliga säkerhet eller egendom i våda.

Grunden för den preventiva lagstiftningen synes komiterade allena vara denna

statens befogenhet att vidtaga erforderliga säkerhetsmått, på det allmän ordning eller

enskild rätt ej må kränkas af personer, hvilkas uppförande och lefnadssätt gifva skäl

till farhåga för rättsförnärmelse från deras sida.

Den rättighet, som tillkommer hvarje medlem af samhället att fritt få använda

sina själs- och kroppskrafter under vilkor att ej förnärma annans rätt, kräfver dock

den yttersta varsamhet och omsorg, då det gäller att rättmätigt bestämma omfånget

och gränsen för denna statens preventiva magt.

Till erkännandet af den rätt, som tillkommer den enskilda personligheten,

hörer, att icke någon bör misstänkas för brottsliga afsigtor förr än han genom bevisliga

handlingar eller underlåtanden gjort sannolikt att han icke aktar andras rätt.

Till sådana handlingar eller underlåtande!! måste räknas, att någon stryker kring

landet utan loflig afsigt och utan kända utvägar att på tillåtligt sätt finna sin bergning

eller att någon uppenbarligen för ett vanartadt lefnadssätt och underlåter att

efter förmåga genom arbete förskaffa sig nödig utkomst eller att någon såsom ett

yrke öfvar betleri. Lättja, vanart och tiggeri fostra, enligt allmänna moraliska lagar,

lätteligen brottsliga böjelser och leda icke sällan till rubbningar af rättsordningen.

De som gjort sig skyldige till dylika förseelser kunna derföre mod skäl befaras vara

för allmän säkerhet eller enskild rätt vådlige och eu mot dem rigtad preventiv lagstiftning

eger i nämnda farhåga sitt berättigande.

31

På dessa grunder hafva komiterade, med frångående af begreppet laga försvar

och af allt hvad dermed eger oskiljaktigt sammanhang, såsom föremål för lagstiftningen

angifvit i främsta rummet den, som medellös kringstryker utan att ega

eller söka loflig sysselsättning och vidare den, som, utan att kringstryka, dock genom

sin uraktlåtenhet att genom arbete förskaffa sig nödigt uppehälle samt genom ett i

öfrigt vanartadt och oordentligt lefnadssätt visat sig vara vådlig för allmän säkerhet

eller stör allmän ordning eller sedlighet.

Då i de flesta fall lösdrifvaren på samma gång är betlare, hafva komiterade

på skäl, som vid motiveringen af föreslagna ändringar i gällande fattigvårdsförordning

torde få närmare utvecklas, ifrågasatt att betlare skola lika med lösdrifvare

behandlas, men anse komiterade bestämmelserna angående hettande personer böra,

i eldighet med Riksdagens i underdåniga skrifvelsen den 13 Maj 1869 derutinnan

gjorda hemställan, fortfarande intagas i fattigvårdsförordningen. Komiterade hafva

dessutom så mycket mindre funnit skäl upptaga betleri såsom bestämning å lösdrifvaren,

som denne af särskilda anledningar tidtals kan underlåta att hetta, samt ofta nog

den icke hettande lösdrifvaren kan vara för allmänna säkerheten farligare än den bettlande.

Betleri är för öfrigt den bland alla polisförseelser i afseende å hvilken, i händelse

af nekande, bindande bevisning är svårast att åstadkomma; ty få äro de, som ens

vilja till straff anmäla den, som hettande vändt sig till dem, och ännu färre äro de

vittnen, som från husen, inom hvilka betlandet skett, kunna förmås att bestyrka förseelsen.

Det vore ock, enligt komiterades åsigt, mindre välbetänkt att, såsom uti en

till 1871 års riksdag afgifven motion blifvit ifrågasatt, inskränka den preventiva lagstiftningen

till betlare och för brott straffade personer, då behandlingen af den kringstrykande

lättingen skulle komma att bero på huruvida han blifvit öfverbevisad om

hettande eller icke.

I den äldre lagstiftningen likasom väl ock i det allmänna språkbruket kallas 1 §.

den kringstrykande lösdrifvaren i allmänhet landstrykare till skilnad från öfrige lösdrifvare.

Då emellertid ordet lösdrifvare numera torde kunna anses utgöra den generella

benämningen å de för samhället vådliga personer, som i förslaget afses, hafva

komiterade trott sig, för vinnande af enkelhet i redaktionen, kunna undgå att i förslaget

använda termen landstrykare utan benämnt jemväl denne lösdrifvare.

Don som stryker landet kring utan tillgångar och utan att ega eller söka arbete

har i alla tider betraktats och är i de flesta folks lagstiftningar betecknad såsom

samhällsvådlig.

Då han icke annorledes än af andras egendom kan få sina lefnadsbehof tillfredsstälda,

måste han genom hettande eller stöld söka sin utkomst, och antagandet

ligger under sådana förhållanden nära, att han, synnerligast om betlandet icke varit

tillräckligt inbringande, skall begagna ett yppadt tillfälle att olofligen åtkomma annans

tillhörighet. Frestelsen dertill är så mycket större som han i sitt vandrande

eger utsigt att undkomma efterspaningar. Särskildt sakna de å landsbygden enstaka

boende ofta nog allt värn mot hans hotelser och rofferier. Numera, då gesällvandringen

ingalunda kan anses af behof påkallad, utan i allmänhet högst få or

-

32

clentlige handtverkare eller arbetare välja dot tidsödande och derföre också dyra

befordringssättet medelst vandring å landsvägen mellan orter, der ångbåts- eller

jernvägsled finnes, torde ock mindre undseende behöfva visas nämnda, af gammalt

privilegierade landstrykeri och dermed förbundna tiggeri, synnerligast som de fleste

arbetsgifvares erfarenhet säkerligen ådagalagt, att den medellöse, vandrande handtverkaren

vanligen är en arbetsskygg person, som valt kringstrykandet såsom en utväg

att tillfredsställa sin lättja och lefva på andras bekostnad.

Genom uttrycket “stryker landet omkring" hafva komiterade velat beteckna

att vandringen, under längre tid fortsatt från ort till annan, sträckes utom hemorten.

Dervid hafva komiterade visserligen utgått från förutsättningen att den kringstrykande

icke skulle ega någon fast bostad, men hafva komiterade ansett sig icke böra i förslaget

uttryckligen betona denna omständighet, då ett omnämnande deraf å ena sidan

kunde föranleda den uppfattning bos polismyndigheten att med fast bostad borde

förstås endast sådan, hvilken vore förhyrd för år eller halfår, eu uppfattning som så

mycket mindre bör få blifva gällande, som äfven den ordentlige arbetaren numera

ofta nog, synnerligen i de större städerna, förhyr en mera tillfällig bostad, och å

andra sidan skulle kunna för den kringstrykande påvisa utvägen att genom ett fingeradt

aftal om bostad freda sig från tillvitelsen att kringstryka.

Med bestämmelsen att den kringstrykande skall finnas “utan tillgångar" afses,

att han skall sakna medel till sin försörjning under den närmaste framtiden, oafsedt

om bos honom skulle finnas eu eller annan krona, den han genom hettande eller

annorledes möjligen förskaffat sig.

Då en person äfven under vandrande från ort till annan kan hafva arbete,

såsom t. ex. att han mod behörigt tillstånd till salu utbjuder varor, dem han medför,

eller att han i byar och gårdar idkar något handtverk såsom skrädderi eller

annat eller att han såsom yrke samlar lump, ben eller dylikt, och då ändamålet

med hans vandrande jemväl kan vara att söka arbete, hafva komiterade intagit förbehåll

derom, att omständigheterna skola visa att den kringvandrande icke har eller

icke söker arbete.

Men, om nu ock do fleste torde vara ense om landstrykarens samhällsvådlighet,

lära tankarne vara i hög grad delade i fråga om behöfligheten af en preventiv

lagstiftning jemväl mot andra, så vidt de icke gjort sig skyldige till betleri eller äro

för brott straffade.

Komiterade hafva dock, såsom nyss blifvit nämndt, ansett jemväl den böra

blifva föremål för preventiv behandling, hvilken, äfven om han icke kringstryker, dock

under saknad af tillgångar och utan att ega eller söka arbete för ett sådant lefnadssätt

att han är vådlig för allmän säkerhet eller stör allmän ordning eller sedlighet.

Det torde icke kunna nekas att flerstädes inom vårt land, synnerligast i de

större städerna, finnas sådana personer, hvilka genom fortsatt fylleri, lättja och liderlighet

så i moraliskt hänseende sjunkit eller äro på väg att nedsjunka, att de sjelfva

icke längre räkna sig bland ärliga arbetare, mycket mindre af allmänheten så anses.

Oaktadt friska och arbetsföra drifva de sysslolösa omkring i hemorten, undandraga

33

sig allt stadigt arbete och söka an genom hettande än genom eu tillfällig handräckning

bereda sig ett knappt uppehälle för dagen. Företrädesvis lefva de på andras

bekostnad — anhöriges, kamraters eller allmänhetens — och deras arbetsförtjenst förslår

ej att förskaffa dem vare sig en hel klädnad eller eu stadig bostad.

Befinnas nu sådane ofta sällskapa med frigifna, illa kända brottslingar eller med

andra för brott skäligen misstänkta personer, eller anträffas do nattetid liggande i

främmande uthus, trappor, källare, fartyg eller andra lägenheter, dit de beredt sig inträde,

och vittnar i öfrigt hela deras lefnadssätt derom att känslan af skam hos dem

gått förlorad, torde skälig anledning finnas att betrakta dem lika vådliga för allmän

säkerhet som landstrykare. Många af dem äro ock redan straffade för brott, som

medfört förlust af medborgerligt förtroende, men, på sätt här nedan närmare kommer

att visas, skulle den polisuppsigt, som i afseende å dem vore af nöden, icke

kunna dem åläggas med mindre än att de såsom lösdrifvare anses.

Men äfven om eu och annan af dessa olycklige, till följd af den dåsighet och

slapphet, som icke sällan är för dem utmärkande, icke vore för samhällets säkerhet

vådlig, så störa do dock genom sitt uppträdande ofta nog den allmänna ordning

och trefnad, hvarpå samhällsmedlemmarne med skäl göra anspråk och som af

polismyndigheten böra upprätthållas. Finnas de, till exempel, gång efter annan

för allmänhetens ögon liggande halfrusiga sofvande å allmänt eller enskildt område,

eller bete do sig våldsamt, stojande eller annorledes oskickligt, fordrar samhällets

och den enskildes trefnad att ett upprepande häraf, om möjligt, förebygges, och, om

förseelsen icke är att hänföra under strafflagen, återstår ej annat än att på den väg,

som eu lösdrifveri-lagstiftning angifvcr, söka rättelse mot ingreppet i den allmänna

ordningen. Svårt om icke omöjligt är för öfrigt att uppdraga gränsen mellan sådane

som störa allmänna ordningen och dem som äro för samhällets säkerhet vådlige.

Samma person, som ena dagen är att räkna till den förra kategorien, kan mycket

väl andra dagen tillhöra den senare.

Ifrågavarande slag af lösdrifvare är, såsom ofvan blifvit antydt, företrädesvis

egendomligt för. de större städerna — ehuru väl äfven öfriga städer liksom köpingar

och platser å landsbygden icke torde sakna individer deraf. Inom en större

stad, der de lättare undkomma uppmärksamheten, kunna de dock blifva till synnerlig

våda. Bland dem har polisen redan nu att söka flertalet af gerningsmännen till

åtminstone de mindre brotten i samhället, och skulle de komma att lemnas utan all

uppsigt från polismyndighetens sida, kan det vara att befara att, med den benägenhet

do af dåliga instinkter och böjelser drifna hafva att sluta sig tillsammans, vissa

trakter i städerna och dessas omgifningar inom kort skulle blifva tillhåll för eu privilegierad

lösdrifvareklass, som snart sagdt skulle göra dessa trakter obeboelige för

andra och genom den styrka, som sammanslutningen gifven, sjelf blifva eu härd för

brott och för vådor för samhället.

Komiterade hafva redan framhållit vigten af att den preventiva lagstiftning,

som i polismagten har sitt organ, icke utsträckes till andra än dem, som genom sin

belägenhet, sitt behof och sina vanor stå på gränsen af brottslighet, men lika vigtigt

5

M

torde vara att polismagtens verksamhet och myndighet icke förlamas eller stäckes,

så att hon ej förmår tillmötesgå de rättmätiga anspråk, som på henne ställas för bevarandet

af samhällets säkerhet, ordning och trefnad. Säkerligen skulle äfven den,

som mest ifrar för den personliga frihetens okränkbarhet, illa upptaga om polismyndigheten

förklarade sig magtlös gent emot eu fridstörare, hvilken slagit sig ned på

ifrarens eget område utan att dock enligt lagens mening begå hemfridsbrott, men

hvars hela uppträdande, utseende och lefnadssätt gåfve stöd för misstankar om

brottsliga afsigter eller från hvilken, om han, såsom ofta händer, vore i sällskap med

andre likartade kamrater, med skäl kunde befaras ohägn eller öfvervåld.

I sitt förslag hafva komiterade sökt förhindra vidare användande af den magt

den nuvarande lösdrifveri-lagstiftningen — om icke till sin anda och mening dock

genom dess möjliga tillämpning — lemnar polismyndigheten gent emot eu för tillfället

i nödstäld belägenhet stadd, mindre ordentlig eller för brott straffad person,

men komiterade skulle beklaga om det betoges polismyndigheten möjlighet att i någon

mån betrygga samhället mot den osäkerhet och otrefnad, som kunna förväntas

från personer, hvilkas hela lefnadssätt stämplar dem såsom lör samhället vådlige

eller hvilkas laster störa allmän ordning eller sedlighet. Den svenska lösdrifverilagstiftningcns

historia vittnar jemväl derom att behofvet af repressiva åtgärder mot

nu ifrågavarande slag af lösdrifvare alltid gjort sig kändt och blifvit tillgodosedt, så

snart försök gjorts att lemna dem åsido. Otvifvelaktigt är det äfven, att i ju större

frihet de lemnas, desto flere af dem skola vid tidigare eller senare år befolka församlingar»

es arbets- och fattighus och blifva församlingarne till börda.

Allra minst torde man göra desse eländige sjelfve någon tjenst genom att

låta dem gå frie från allt ingrepp från ordningsmagtens sida, då ju möjligen fruktan

för eu behandling såsom lösdrifvare eller ock sjelfva behandlingen skulle kunnat

städja deras oordentliga lefnadssätt.

Något rum för godtycke i fråga om tillämpningen af komiterades förevarande

förslag torde så mycket mindre förefinnas, som förslaget uttryckligen föreskrifver,

icke blott att personen skall sakna tillgångar och, efter hvad omständigheterna ådagalägga,

hvarken ega eller söka arbete, utan äfven att hela hans lefnadssätt — således

icke blott eu eller annan enstaka handling — skall utvisa att han antingen är

för allmänna säkerheten vådlig eller stör allmän ordning eller sedlighet. Pröfningen

angående beskaffenheten af hans lefnadssätt förutsätter nemligen fullt ut lika klara

och bestämda, erkända eller intygade faktiska förhållanden som bedömandet af tillgångs-

och arbetslösheten.

Till nu afhandlade klass af lösdrifvare måste räknas jemväl prostituerade,

hvilkas genom skörlefnad förvärfvade tillgångar icke böra fritaga dem från den behandling

som här afses. Emot dessa qvinnor lemnar allmänna lagen icke någon repressiv

magt, så vida de ej vistas i hus, der otukt drifves, under hvilken förutsättning

allena strafflagen kan emot dem tillämpas; men då skörlefnad, bedrifven äfven

på annat sätt, kan förnärma den allmänna sedlighetskänslan, bör för sådant fall finnas

eu möjlighet att emot otukten ingripa i sedligt likasom i sanitärt syfte.

35

För alla slag af lösdrifvare gäller att de genom eget förvållande, det vill säga

genom uraktlåtenhet att efter förmåga använda sin arbetskraft, försatt sig i ett tillstånd

af behof, bvilket de svårligen utan våda för allmän säkerhet eller utan att störa

allmän ordning eller sedlighet kunna tillfredsställa. Det är det sjelfförvållade behofvet

i förening med ett om sedlig förslappning vittnande lefnadssätt, som utsätter

personen för misstanke att kunna begå ett ingrepp i andras eganderätt eller annorledes

störa allmän ordning och säkerhet och som utgör grunden för hans behandling

såsom lösdrifvare. De preventiva åtgärderna rigtas sålunda icke mot den fattige

för att lemna den rike fri, utan skälig anledning saknas att hos den förmögne

landstrykaren eller bergade lösdrifvaren — om sådane ens finnas — misstänka en

afsigt att förnärma andras rätt.

Bland lösdrifvare finnes en klass, hvilken, efter hvad allmänt erkännes, måste 2 §

framför andra anses såsom farlig för det allmänna rättstillståndet, och denna klass

utgöres af dem, hvilka genom redan ådagalagd gröfre brottslighet visat sig ega eu

mot rätten rigtad fiendtlig vilja. Dessa lösdrifvare kräfva för samhällets betryggande

mot fortsatta rättskränkningar från deras sida en strängare uppsigt än de öfrige.

Komiterade hafva föreslagit att de skola ställas under en särskild så kallad

polisuppsigt.

Institutionen polisuppsigt finnes numera införd i de flesta länders lagstiftning.

Frankrikes, Belgiens och Tysklands strafflagar bestämma den såsom eu straffpåföljd,

hvilken af domstolen ådömes i sammanhang med straffet för en mängd gröfre brott,

stundom jemväl för polisförseclsor sådana som betlande och kringstrykande (vagarbandage).

I andra länder åter såsom i England utgör polisuppsigten eu på grund

af administrativ lag polismyndigheten lemnad befogenhet att öfver vissa frigifna brottslingar

öfva tillsyn. I Danmark är genom Lov om Straffen for Losgsengeri og Betleri

af den 3 Mars 1860 rätt medgifven polismyndigheten att affordra lösdrifvaren redogörelse

för sättet, hvarpå han försörjer sig, och föreskrifva honom iakttagande af

vissa åligganden, hvarigenom polismyndigheten sättes i stånd att tillse det lösdrifvaren

verkligen söker det af honom uppgifna eller honom anvista försörj ningsmedel,

samt särskildt att förelägga honom att å bestämda tider inställa sig för myndigheten

för att derom lemna nödig upplysning. På grund af denna lag har polisuppsigt i

Danmark blifvit ordnad och på ett icke ringa antal brottslingar tillämpad. För

Norge åter stadgas i Lov af den 21 Mars 1860 angående upphäfvande af det tvungna

passväsendet, att, när polismyndighet eller andra, som på embetets eller tjenstens

vägnar hafva att hålla tillsyn öfver främmande eller obekanta personer, finna sådant

nödigt, är en hvar skyldig att göra reda för sig och att lemna de upplysningar som

stå honom till buds. Kongl. Resolutionen af den 24 Oktober 1838 innehåller derjemte,

att polismästare å ort, hvarest en straffanstalt är belägen, skall i god tid och

minst tre dagar före en fånges frigifvande, underrättas derom samt om fångens

36

brott och undergångna straff äfvensom om do vilkor, hvarunder frigifningen skall

ega rum. Skall fången på grund af nåd lösgifvas under förbehåll af att stå under

polisens speciella uppsigt å den blifvande vistelseorten eller att uppehålla sig

a viss ort eller att icke vistas inom ett angifvet distrikt, skall polismyndigheten

å det ställe, dit den frigifne förpassas eller försändes, meddelas underrättelse derom,

och i sist omförmälda fall skall polismyndigheten i det distrikt, der den frigifne förbjudits

att uppehålla sig, underrättas om frigifvandet och om det ställe dit den frigifne

förpassats. Fogden eller polismästaren på den nya vistelseorten skall förse

fångens förpassning med anteckning om dess uppvisande och, i händelse den frigifne

skall stå under polisens speciella uppsigt, tillika minst hvar tredje månad affordra

den frigifne noggrann redogörelse för det sätt, hvarpå han försörjer sig. Erhåller

den frigifne tillstånd att förändra vistelseort skall polismyndigheten i den nya vistelseorten

derom underrättas. Åberopade resolution af år 1838 ålägger dessutom

alla vid polisen anstälde embets- och tjensteman likasom alla prester att, så vidt

möjligen ske kan, hålla tillsyn öfver de från straffanstalterna lösgifna fångar och,

ettor förmåga, draga försorg derom att de försättas i nyttig verksamhet.

Komiterade hafva genom Kongl. Utrikes-Departementets .försorg fått sig beredd

upplysning om det sätt, hvarpå polisuppsigtcn utöfvas i Frankrike, Belgien,

Tyska Riket och Österrike, och lemnas i eu bilaga till detta betänkande eu kortfattad

redogörelse för det sålunda inhemtade. I England, derifrån upplysningar jemväl

äskats, lärer frågan om polisuppsigt för närvarande vara under beredning för åstadkommande

af väsendtligt ändringar derutinnan, och någon närmare uppgift om nuvarande

förhållandet har derifrån icke kunnat vinnas.

I Sverige saknas all annan lagstiftning angående polisuppsigt än den, som i

1846 års försvarslöshetsstadga och 1871 års fattigvårdsförordning förefinnes angående

tillsyningsman öfver försvarslöse och betlare; men bestämmelserna härutinnan —

hvilka för öfrigt hufvudsakligen handla om hvad tillsyningsmännen hafva att iakttaga

utan att närmare angifva hvilka skyldigheter åligga den under tillsyn stälde — äro

icke uteslutande rigtade mot frigifne brottslingar och motsvara icke heller hvad i

allmänhet förstås med polisuppsigt. Visserligen har, oberoende af denna brist på

stadgande derom, i Stockholm och Göteborg samt möjligen i eu eller annan af öfriga

större städer inom riket, på grund af försvarslöshetsstadgan, under senare tider

utöfvats polisuppsigt öfver straffade personer, men polismyndigheten har härtill saknat

all annan befogenhet än den som legat i polisens preventiva uppgift. Vid sådant

förhållande hafva gränserna för uppsigtous utöfning icke kunnat vara annat än

obestämda och sväfvande, liksom förmågan att bereda verkställighet åt påbuden varit

ringa, om personen vägrat lyda honom gifven föreskrift. Inom öfriga städer äfvensom

å landsbygden — der tillsyningsmanna-institutionen på ytterst få ställen kommit

till någon lifskraftig verksamhet — saknas deremot all uppsigt öfver straffade

brottslingar.

Då emellertid erfarenheten allt mera gifver vid handen, att samhällets säkraste

värn mot brott och återfall deri är att finna icke så mycket i stränga straff,

37

som skulle afskräcka från brott, som icke fast mer i eu vaken och verksam polisuppsigt,

hvilken på grund af sin noga kännedom om den befolkning, hvarur brottslingarne

rekryteras, är i stånd att snabbt och säkert träffa gerningsmannen till ett

begånget brott, och hvars blotta tillvaro betager den brottsliga viljan hoppet att

kunna undgå upptäckt af brottet och derigenom afhåller från brottets begående,

torde synnerliga skäl tala för införandet äfven här i landet af eu ordnad polisuppsigt.

Det har äfven visat sig att, der polisuppsigt med urskilning och varsamhet

handhafves, har hon ofta 110g blifvit till verklig hjelp för den frigifue brottslingen

genom den anvisning å arbete och de råd, som derunder kunnat lemnas den frigifne.

Inom komiterades uppdrag ligger dock frågan om polisuppsigt allenast så vidt

den angår lösdrifvare; och komiterade hafva redan framhållit sin åsigt att för brott

skaffade lösdrifvare böra under sådan uppsigt ställas.

Beträffande åter hvilka brott skola för lösdrifvare medföra polisuppsigt, synas

de, för hvilka lagen bestämmer den påföljd att den dömde förklaras hafva förverkat

medborgerligt förtroende för viss tid eller för alltid, vara framför andra af beskaffenhet

att gerningsmännen aro till de för allmänna säkerheten vådlige att räkna.

Komiterade hafva ock ansett de för dylika brott straffade personer skäligen böra

underkastas polisuppsigt, i händelse de under den tid de äro såsom vanfrejdade att

anse med lösdrifveri beträdas. Att sålunda fästa polisuppsigton vid förlusten af det

medborgerliga förtroendet, hafva komiterade trott vara så mycket mera lämpligt som

derigenom ett steg möjligen skulle vara taget till eu reform, som af många anses

önskvärd. Skulle nemligen, på grund af vunnen erfarenhet om polisuppsigtcns nytta

och behöflighet, framdeles samtliga vanfrejdade personer, oafsedt om de såsom lösdrifvare

anträffas eller icke, förklaras förfallna till polisuppsigt, torde det nu förekommande

antecknandet af vanfrejdeu uti den straffades prestbetyg kunna upphöra,

och dermed vore undanröjd den anledning till återfall i brott, hvilken förefinnes i

den stämpel af vaufrejd, som påtryckes den straffade i just det betyg han vid

sökande efter arbete har att såsom legitimationshandling åberopa.

En utsträckning af polisuppsigten jemväl till lösdrifvare, som föröfvat brott,

hvilka med påföljden af förlust af medborgerligt förtroende icke äro belagda, synes

komiterade icke vara af behofvot påkallad. I sådan händelse borde nemligen ett

visst minimum af straff bestämmas såsom medförande polisuppsigt, hvithet straffmått

väl näppeligen kunde sättas lägre än till straffarbete i mer än två år. Ett så högt

straff utan dermed förenad påföljd af förlust af medborgerligt förtroende finnes i

lagen utsatt för följande förbrytelser: uppsåtlig! utspridande af hemligheter eller

handlingar, derå rikets säkerhet eller rätt mot främmande magt ligger, genom annan

än den, som är betrodd att veta hemliga underhandlingar; underlåtenhet att i tid

upptäcka förräderi eller brott mot rikets säkerhet; förgripelse å främmande stats

regent eller sändebud, som här i riket vistas; majestätsbrott och brott emot Riksstyrelsen,

Riksdagen eller offentlig myndighet; dråp och gröfre misshandel; ouppsåtlig

förgiftning, deraf död eller svår kroppsskada följt, då faran oaktadt vetskap derom

ej blifvit genast afvärjd; barnamord och fördrifning af foster; misshandel med berådt

38

mod å hafvande qvinna så att fostret förgås eller kommer ofullgånget fram; utsättande

af barn eller annan hjelplös person; envig, deraf död eller svår kroppsskada

följt; brott mot annans frihet; tvegifte; gröfre sedlighetsbrott; viss skadegörelse å

kanal, slussverk eller jernväg äfvensom vissa brott af embetsman. Men dessa brott

torde i allmänhet icke vara af den art att polisuppsigt skulle förmå hindra ett upprepande

deraf eller att gerningsmännen, med undantag af dråpare och våldsverkare,

må anses för allmänna säkerheten vådlige. Hvad åter angår nyss nämnde brottslingar,

så händer väl att de, om ock mera sällan än tjufvar, göra sig skyldige till

lösdrifveri; men då de i sådant fall ofta nog tillika äro rånare eller inbrottstjufvar,

samt de, såsom sådane, enligt komiterades förslag, äro underkastade polisuppsigt,

hafva komiterade ansett tillräckliga skäl saknas att i afseende å dem meddela särskilda

föreskrifter.

Bland brott, hvilka medföra förlust af medborgerligt förtroende, finnes dock

en grupp, för hvilken undantag i fråga om polisuppsigt torde böra göras. Den som

första resan begått enkel stöld eller qvalificerad sådan, så vida derå följt lägre straff

än ett års straffarbete, eller den som första gången föröfvat inbrott utan tillgrepp,

har derigenom icke ådagalagt sådant förderf i sedligt hänseende eller sådan förhärdelse

i den onda viljan att han bör utan vidare likställas med gröfre brottslingar

eller med dem sättas under polisuppsigt. För den första stölden kunna finnas många

ursäktande omständigheter och det är af vigt för personen sjelf och det bemödande,

som går ut på att uppresa den första gången fallne, att brottslingen efter straffets

fullbordan icke af myndigheterna misstänksamt behandlas såsom om hoppet om hans

bättring voro ute. Med don stränghet hvarmed vår lag karakteriserar tjufnadshrottet

innebär icke heller, efter komiterades förmenande, den förlust af medborgerligt förtroende,

som följt å första gången föröfvad stöld, afgörande vittnesbörd derom, att

brottslingen är för allmänna säkerheten vådlig. På dessa skäl hafva komiterade i

sitt förslag från polisuppsigt fritagit förenämnda grupp af brottslingar.

Hvarföre åter komiterade icke från polisuppsigt undantagit jemväl dem, som

första gången föröfvat andra brott, hvarå straffarbete under kortare tid än ett år

kan jemte förlust af medborgerligt förtroende följa, torde af komiterade böra angifvas.

Så beskaffade brott äro: uppmaning till förräderi, när derå ingen straffbar verkan

följt; försök att i krigstid tillhandagå fienden; förfalskning af enskild handling; flyttning

i bedräglig afsigt af rå och rör eller annat gränsmärke; eftergörande af kopparmynt;

filning eller klippning i bedräglig afsigt af guld- eller silfvermynt; förfärdigande

af stamp eller annat verktyg för förfalskning utan att brottet kommit till

fullbordan; tillredande af gift i uppsåt att annan till lif eller helsa skada utan att

försök till fullbordande af uppsåtet skett; biträde vid försök till fosterfördrifning;

pådiktande å annan af bestämdt brott eller visst slag af brott; eldskada af uppsåt

då ringa egendom var i fara och ej synnerlig skada skedde; mordbrand eller sänkning

af fartyg i uppsåt att bedraga försäkringsgifvare eller i annan sviklig afsigt samt

vissa slag af bedrägeri eller annan oredlighet. Alla dessa brott karakteriseras af

39

eu sådan mogen öfverläggning och beräkning för utförandet, att gerningsmännen

synas med skäl böra, om de anträffas såsom lösdrifvare, stå under polisuppsigt.

Ehuru komiterade sålunda föreslagit, att genom lag skulle bestämmas hvilka

skola stå under polisuppsigt, hafva dock komiterade lemnat vederbörande myndighet

öppet (3 § 5 mom.) att på grund af förekommande omständigheter helt och hållet

eller delvis befria under uppsigt stöld person från de skyldigheter som af uppsigten

följa, likasom å andra sidan rätt blifvit förbehållen åt Konungens Befallningshafvande

att, om lösdrifvare finnes vara för allmänna säkerheten synnerligen vådlig, under

polisuppsigt ställa ej mindre den, som eljest enligt 2 § skulle vara derifrån befriad,

än äfven den, som återvunnit honom fråudömdt medborgerligt förtroende (6 § 2 mom).

Tiden för polisuppsigtens bestånd har i så måtto gjorts beroende af tiden

för förlusten af det medborgerliga förtroendet, att polisuppsigteu inträder, då lösdrifvaren

första gången varnas (5 § 2 mom.) och räcker så länge förlusten af det medborgerliga

förtroendet varar, dock att, om sådant förtroende återvinnes inom kortare

tid än två år efter det polisuppsigteu börjat denna uppsigt utsträckes till två år.

Skulle den under polisuppsigt stälde under tiden göra sig åter skyldig till lösdrifveri

eller öfverträda honom på grund af uppsigten gifna föreskrifter och i följd deraf

varda till tvångsarbete dömd, förlänges polisuppsigteu under ytterligare två år från

tvångsarbetets slut (9 § 2 mom.), så att i allmänhet två år af oförvitlighet uti

ifrågavarande hänseende komme att erfordras för att personen må blifva fri från de

skyldigheter, som af polisuppsigten följa.

Sedan komiterade sålunda redogjort för hvilka skulle blifva föremål för polisuppsigten

och huru länge den borde räcka, torde böra utvecklas hvari polisuppsigten

skulle bestå och af hvem den skulle utöfvas.

Polisuppsigt, enligt komiterades förslag, innebär gent emot den derunder stälde 3 §

dels inskränkning i rätt att välja vistelseort och dels skyldighet att, efter föreläggande,

å vissa tider anmäla bostad och försörj ningsmedel.

Uppenbart är att för rätta haudhafvandet af polisuppsigten fordras att vissa

skyldigheter kunna af den öfvervakade utkräfvas. Är denne obunden af alla inskränkningar

i sin frihet, kan han fritt få förflytta sig från ort till annan eller efter

behag hålla sig dold och undandraga polismyndigheten all kännedom om sin bostad

och sina försörjningsutvägar, blir det för denna myndighet snart sagdt omöjligt att

kunna med uppmärksamhet följa honom. Polispersonalen är för fåtalig i förhållande

till det stora antal, som bör öfvervakas, för att den skulle kunna uppsöka hvarje

misstänkt individ och försäkra sig om det sätt hvarpå denne lefver. Förpligtelse att

icke utan särskilt tillstånd lemna den stad eller socken han tillhör äfvensom skyldighet

att för polisen anmäla hvar han bor och hvarmed han försörjer sig måste

derföre åläggas den under polisuppsigt stälde. På samma gång bör dock tillses, att

dessa åligganden icke för den öfvervakade medföra större tunga än som för ändamålets

vinnande är oundviklig. Han bör sålunda kunna erhålla tillstånd att inom

länet uppsöka den ort, der tillgång till arbete för honom må finnas, att utom länet

emottaga honom af välkänd och pålitlig person erbjuden tjenst eller anställning samt

40

att i något för honom angeläget ärende begifva sig till och under bestämd kortare

tid uppehålla sig å ort utom eller inom länet. Vid förflyttning från ort till annan

bör underrättelse om förflyttningen meddelas polismyndigheten i ankomstorten, och

torde komiterade här nedan vid redogörelsen för det sätt, hvarpå lösdrifvare ansetts

böra behandlas, få närmare angifva den form, hvarunder sådant meddelande, efter

komiterades tanke, borde ske.

Anmälningsskyldigheten åter skulle fullgöras på ett sätt, som borde af polismyndigheten

helt och hållet lämpas efter förhållandena i hvarje särskildt fall och

alltid göras så skonsamt som möjligt. Bestämmandet af de tider, hvarpå anmälan

skulle ske, bör rättas efter hvarje persons särskilda ställning, i syfte att sfi litet störande,

som sig göra låter, ingripa i den öfvervakades verksamhet. Anmälningstiden

bör sålunda i allmänhet infalla efter dagsverkstidens slut eller å dag, som icke af

arbete upptages, och mellantiderna för sådana anmälanden böra allt efter personens

uppförande och sinnesart utsträckas från en vecka intill tre månader eller längre

eller ock inskränkas. För hvar och en bör om möjligt särskild tid för inställelse

till anmälan utsättas, på det icke flere frigifno brottslingar må tid efter annan sättas

i tillfälle att sammanträffa och med hvarandra rådgöra. Likaså torde anmälningarne

kunna i särskilda fall efter polismyndighetens förordnande sko jemväl inför myndighetens

underordnade, såsom polisbetjente eller fjerdingsmän, och synes personlig inställelse

i undantagsfall kunna med behörigt tillstånd mot skriftlig anmälan utbytas.

Polismyndigheten bör ega rätt icke blott att efter omständigheterna skärpa

eller mildra de föreskrifter, som gifvas den under polisuppsigt stälde, utan äfven att,

på sätt jemväl förut blifvit berördt, i synnerligen grannlaga fall helt och hållet befria

personen från de skyldigheter, som af sådan uppsigt härflyta.

Då polisuppsigten hufvudsakligen afser att åt myndigheten bereda utväg, att

lära känna den frigifno brottslingens belägenhet, bör denna belägenhet icke onödigtvis

för allmänheten blottställas, och måste för polisuppsigtens handhafvande såsom

regel gälla, att dervid synnerlig varsamhet iakttages, så att icke genom ett oförsigtigt

och ogrannlaga tillvägagående den frigifne hindras i sitt bemödande att återvinna

allmän aktning.

4 § Vidkommande nu frågan af hvem'' polisuppsigten bör utöfvas, så torde upp

märksamheten

i första rummet böra fästas å den institution för tillsyn öfver försvarslöse

och betlare vi enligt författa in garn e redan ega. Denna tillsyningsmannainstitution,

hvarmed utan tvifvel afsågs att företrädesvis för landsbygden, der polismännen

äro synnerligen fåtalige, vinna ett verksamt och kraftigt biträde inom hvarje

kommun för stäfjandet af landstrykeri och hettande, har dock ingalunda motsvarat

de dervid fästade förväntningar. Erfarenheten har tyvärr ådagalagt, att institutionen

icke vunnit insteg hos kommunerne; att under den tid af nära fyratio år, som förlupit

sedan författningsstadgandet derom utkom, institutionen icke ens lyckats komma till

verklighet i mer än ett mindre antal kommuner, samt att den för öfver tio år sedan

i fattigvårdsförordningen meddelade föreskrift om aflöning åt deruti omförmälda

tillsyningsman icke heller förmått att åt denna institution förläna något synnerligt

41

lif. Ännu torde inom de flesta landtkommuner saknas insigt och öfvertygelse om

behofvet af ifrågavarande tillsyningsman.

Med den obenägenhet, som här i landet i allmänhet råder hos den enskilde,

att sjelfmant uppträda såsom polis eller med sådan samverka, lärer det knappast

vara att hoppas att på frivillighetens väg kunna åvägabringa någon kommunal polis

å landet, och fattigvårdsförordningens nyssberörda stadgande är äfven bygdt på antagandet,

att icke någon godvilligt åtager sig tillsyniugsmannabefattningen utan ersättning

för sitt besvär. Men icke ens mot aflöning — hvilken för öfrigt säkerligen

komme att blifva skäligen låg — låter det ofta nog inom landtkommunerna sig göra

att erhålla lämpliga tillsyningsman. Jordbrukare i allmänhet hysa motvilja för ett

uppdrag, som kanske tvingar dem att under bråd tid eller angeläget sysslande med

annat ärende afbryta sitt arbete för att vidtaga en tidsödande och icke sällan för

dem kostnad medförande åtgärd emot eu person, hvars förseelse, om han betlar under

ödmjuka later, de anse föga straffvärd, eller hvars hämnd, om han är en frigifven

brottsling eller visat fräckhet och trots i sitt uppförande, de möjligen frukta.

För den ringa utsigten att kunna erhålla lämpliga tillsyningsman och af tillsy

ni ngsmannabefattningen kunna vinna något synnerligt gagn talar ock erfarenheten

om de svårigheter, hvilka alltjemt mött för att till verklig nytta uppbringa eu annan

kommunal polissyssla eller fjerdingsmannabefattningen. Ehuru fjerdingsmannen, enligt

den för honom utfärdade instruktionen, är skyldig att på Konungens Befalluingshafvandes,

kronofogdes och kronolänsmans befallningar “lemna den laga handräckning,

som kan påkallas vid tillfällen, då något förehafves som störer eller hotar allmänna

säkerheten eller hus- och hemfrid11, och ehuru han sålunda borde kunna vara

att såsom polisman påräkna, befinnes dock, genom kommunernas obenägenhet att

anslå skälig aflöning till uppehållande af befattningen, dennas innehafvare, der han

omgångsvis ombytes, ofta nog för befattningen alldeles otjenlig.

Komiterade hafva på grund af nu anförda förhållanden icke vågat att för polisuppsigten

i sin helhet göra räkning på tillsyningsmamia-institutionen, ehuru väl

komiterade lemnat Konungens Befallningshafvande öppet att i särskilda fall åt tillsyningsmän

öfver betlare — hvilka tillsyningsman komiterade antagit fortfarande

komma att enligt fattigvårdsförordningen utses — öfverlemna en icke oväsendtlig del

af uppsigtens handhafvande.

Då det i många hänseenden och särskildt för den polisuppsigt underkastade

är nödigt att veta af hvem polisuppsigten inom eu ort utöfvas, hafva bland polistjenstemännen

å landet — kronofogde och kronolänsman — endera måst dertill utväljas;

och då det för uppsigtens handhafvande är Renligt att distriktet för bevakningen

blir så litet och de öfvervakades antal så ringa som möjligen ske kan, hafva

komiterade föreslagit kronolänsmatinen såsom den, hvilken å landet skulle utöfva

polisuppsigten. I stad skulle polisuppsigten handhafva,s af poliskammare och, der sådan

icke finnes, af stadsfiskal. Konungens Befallningshafvande skulle ega både rätt

och pligt att öfvervaka handhafvandet af polisuppsigten, meddela erforderliga föreskrifter

för åstadkommande af likformighet och jemnhet i åtgärderna inom de sär

6

-

42

skilda distrikten samt, der så omträngde, för rättelse ingripa. För att hålla Konungens

Befallningshafvande i kännedom om vidtagna åtgärder skulle, qvartalsvis eller

å andra af Konungens Befallningshafvande bestämda tider, af stadsfiskal och kronolänsman

till Konungens Befallningshafvande insändas utdrag af rulla öfver de under

deras uppsigt stälda personer. Att sådant utdrag från stadsfiskal borde ingå, icke

till Magistrat utan till Konungens Befallningshafvande har blifvit föreslaget, på det

att Konungens Befallningshafvande må — med undantag allenast för de städer, der

poliskammare i fråga om lösdrifvare utöfvar enahanda myndighet som Konungens

Befallningshafvande — ega öfversigt öfver de inom länet befintliga, under polisuppsigt

stälda personer och på grund af sådan öfversigt kunna föranstalta om åtgärder,

som deraf, till exempel till förhindrande af ett flertal frigifna brottslingars sammankommande

å ett ställe, må kunna föranledas.

I fråga om utdragets vidlyftighet hafva komiterade, med afseende å skiljaktigheten

i antalet af de under polisuppsigt stälde inom de särskilda länen, ansett lämpligast

böra åt Konungens Befallningshafvande öfverlemnas att derom lemna föreskrift,

men hafva komiterade tänkt sig sådant utdrag, om det qvartalsvis insändes, böra

för årets tre första månader innehålla fullständiga uppgifter angående samtlige de

inom distriktet under polisuppsigt stående, men för de tre följande qvartalen allenast

kort anteckning om hvad under qvartalet angående de förut upptagne förekommit

äfvensom fullständig uppgift om tillkommen person.

Polisuppsigten torde icke i något fall böra helt och hållet skiljas från polismyndigheten.

Den öfvervakade bör finnas antecknad i uppsigtsrullan, tillstånd till

ombyte af vistelseort bör af polismyndigheten lemnas och pass för resa af samma

myndighet utfärdas. Deremot torde i särskilda fall vara lämpligt om åt kommunalnämnd,

skyddsförening, tillsyningsman eller annan dertill tjenlig person kunde uppdragas

att utöfva den mera personliga tillsyn, som afses med föreläggandet och emottagandet

af anmälan om bostad och försörjningsmedel. Har den frigifne kommit

under särskild vård af kommunalmyndighet, skyddsförening eller enskild person och

finner Konungens Befallningshafvande, på derom gjord framställning, tillsynen Öfver

don frigifne lämpligen kunna vårdaren anförtros, bör genom öfverlåtandet till denne

af bestyret om anmälningarne ändamålet med polisuppsigten till fullo vinnas, om

blott vårdaren tillhålles att genast för Konungens Befallningshafvande anmäla, när

anledning på grund af den frigifnes mindre goda uppförande eller eljest förekommer

att tillsynen i sin helhet bör af polismyndigheten öfvertagas.

Efter att sålunda hafva framstält grunderna för författningens tillämplighet

å lösdrifvare äfvensom för polisuppsigten och dess handhafvande, öfvergå komiterade

till redogörelse för den behandling af lösdrifvare, som blifvit föreslagen.

För att dervid undvika en kommenterande omskrifning af de bestämmelser

derutinnan, som i förslaget återfinnas, torde komiterade få framhålla de moment,

43

hvilka för behandlingen äro karakteristiska, och derefter yttra sig om några enskilda

punkter af förslaget.

Första åtgärden med en för lösdrifveri anhållen person skulle utgöras af en 5 §

utaf polistjensteman muntligen och skriftligen honom meddelad varning för påföljden

af lösdrifveri, hvilken varning, för att emot lösdrifvaron ega legal kraft, skulle af

Konungens Befallningshafvande kungöras till kännedom för rikets öfrige polismyndigheter.

Meddelandet af varning har således öfverflyttats från kommunalnämnd eller

tillsyningsman till polistjensteman.

Då komiterade fattat lösdrifveriet såsom en bestämd polisförseelse, begången

genom kringstrykande utan lofligt syfte eller ådagalagd genom ett lefnadssätt, som

innebär våda för allmän säkerhet eller stör allmän ordning eller sedlighet, och då det,

efter komiterades förslag, icke vidare skulle föras någon till last, att han endast uraktlåtit

att skaffa sig loflig sysselsättning eller att förrätta honom anvisadt arbete, lika

litet som honom skulle föreläggas att inom viss tid skaffa sig tjenst eller annan utväg

till bergning, synes befattningen med varnandet, vid sålunda helt och hållet förändrad

grund för lösdrifvarens behandling, rätteligen tillkomma, icke några delegerade

af kommunen, utan polismyndighet. Åtgärden är tillkommen i preventivt syfte

och har sin befogenhet i statens rättsliga uppgift, men den afser icke omedelbart *

att vare sig framtvinga något arbete eller förekomma eu kommuns betungande med

eu samhällsmedlems försörjning. Visserligen bör hvarje vaket och upplyst kommunalt

samhälle af eget intresse låta sig angeläget vara att bereda kommunens förfallna

medlemmar utväg till arbete och att genom sina tillsyningsman söka förmå

den lättjefulle och oordentlige till flit och ordning, men ett bemödande i detta syfte

kan endast framgå ur kommunens eget initiativ och fria vilja, då deremot ett lagbud

om sådan omsorg från kommunens sida skulle, såsom erfarenheten visat, frambringa

allenast en gagnlös och för syns skull tillkommen åtgärd. Kommunens befattning

med lösdrifvare torde således böra hållas skild från den behandling polismagten

i preventivt syfte måste låta honom undergå.

Att varnandet genom öfverflyttningen skulle förlora något i eftertrycklighet

och värdighet kunna komiterade så mycket mindre föreställa sig, som komiterade

sökt åt varningens meddelande bereda en formel fasthet och en notoritet, som den

hittills saknat. Det nuvarande sättet för varnandet har i dessa hänseenden lemnat

mycket öfrigt att önska. Förutom att flerstädes, efter hvad komiterade hafva sig

bekant, icke ens anteckningar af tillsyningsmannen förts öfver de meddelade varningarna,

så har ofta nog så tillgått, att i stad, der tillsyningsmannen varit handlande,

den försvarslöse af polisbetjeningen förts till handelsboden och der under tillopp af

kunder, som skolat betjenas, af handelsmannen undfått en knapphändig varning, hvilken

i polisvaktkontoret sedermera antecknats, samt att å landet varningen meddelats,

icke inför fulltaligt samlad kommunalnämnd, utan allenast af en eller annan af

nämndens ledamöter.

Genom öfverflyttning till polistjensteman af bestyret med varningens meddelande

skulle jemväl vinnas att häktning icke vidare blefve behöflig för lösdrifvare^

44

inställande till sådan varning. Häktning har hittills ofta måst vidtagas, då lösdrifvare

skolat till kommunalnämnd eller tillsyningsman i hemorten afföras och blefve

äfven i stad ej sällan nödig, om poliskammare i session i stället för stadsfiskal skulle

utdela varningen.

Efter hvad komiterade af de till dem öfverlemnade handlingar iuhemtat, har

Länsstyrelsen i Vestmanlands län uti afgifvet underdånigt utlåtande hemstält om den

förändring i hufvudgrunden för nu gällande lagstiftning angående försvarslöse, att

ingen borde kunna till allmänt arbete dömas, med mindre än att styrkt vore, att

den till behandling såsom försvarslös anmälde blifvit vid varningens meddelande tillbjuden

arbetsförtjenst utan att han deraf velat sig begagna.

Till stöd för denna hemställan har åberopats danska lagens af den 3 Mars

1860 stadgande derom att, då arbets- och medellös person, som erhållit föreläggande

att söka lofligt försörjningsmedel, icke sjelf kan skaffa sig arbete, polismyndigheten

bör med biträde af fångvårdsstyrelse!) gifva honom anvisning på sådant,

samt att först sedan sig visat, att han uraktlåter fullgöra det anvista arbetet, personen

må såsom lösdrifvare anses och till straff dömas.

Med anledning häraf torde komiterade få angifva skälen, hvarför komiterade

i sitt förslag icke upptagit något dylikt stadgande eller ens ifrågasatt, att lösdrifvaren

skulle föreläggas att inom viss tid skaffa sig arbete vid utsatt påföljd.

Det åberopade danska stadgandet, hvithet för öfrigt icke gäller kringstrykande

lösdrifvare, står i öfverensstämmelse mod ej mindre samma lags bestämmelse att

hvar och eu, som icke veterligen egen tillgångar, fast näringsutväg eller annan ställning,

som lemnar trygghet för att han utan skada för det allmänna vinner sitt underhåll,

är skyldig att för polismyndigheten göra reda för huru lian försörjer sig,

vid äfventyr att på grund af sin “arbetslöshet“ varda såsom lösdrifvare ansedd, än

äfven den uti Danmarks Grundlov uttryckta sats: “att den, som icke sjelf kan försörja

sig eller de sina och hvars underhåll icke åligger annan, egen rätt att erhålla

hjelp af det offentliga®, antingen han nu är arbetsför eller icke.

Då sålunda blotta arbetslösheten kan medföra ansvarspåföljd och all oförmåga

att försörja sig har grundad rätt till hjelp från det allmänna, kan det med

allt skäl anses nödigt att genom erbjudande af arbete förvissa sig derom, att icke

någon, som vill arbeta, varder för arbetslöshet behandlad såsom lösdrifvare, och

komiterade skulle till och med finna stadgandet lämpligt nog för den nuvarande

svenska försvarslöshets-lagstiftningen.

Men då komiterade i sitt förslag såsom vilkor för behandling såsom lösdrifvare

förutsätta eu redan ådagalagd uraktlåtenhet att efter förmåga sig försörja äfvensom

derutöfver sådant vanartigt eller oordentligt lefnadssätt, att personen vare sig

som kringstrykande eller annorledes är vådlig för allmän säkerhet eller stör allmän

ordning eller sedlighet, samt dessutom den hos oss gällande fattigvårdsförordningen

fastställer såsom grundsats att “eu hvar, som är arbetsför, skall utan fattig vårdssamhälles

betungande försörja sig sjelf11, kunna komiterade för sin del icke finna

med förslagets grunder eller med nyssnämnda förordning enligt, att låta lösdrifva

-

45

rens behandling såsom sådan bero derpå, huruvida lösdrifvaren vill eller icke vill

vare sig emottaga ett honom erbjudet arbete eller sjelf bereda sig sådant. Vid

tillämpningen af ett stadgande om skyldighet att erbjuda lösdrifvare arbete skulle

ock tvifvels utan uppstå frågor, hvilkas lösning åtminstone efter svenska förhållanden

icke vore lätt att finna, såsom bland andra: huru länge skall polis- eller kommunalmyndighet

vara skyldig att förse lösdrifvaren med arbete? huru skall dagslönen bestämmas?

huru skall lösdrifvaren under tiden underhållas, ifall ej arbetslönen för

det oftast dåliga dagsverket dertill förslår, och om, såsom icke sällan torde inträffa,

kostnad sålunda blir förenad med anskaffande af arbete åt lösdrifvare, skall då det

samhälle, der lösdrifvaren anträffats, vara pligtigt ildäda sig sådan kostnad eller skall

densamma kunna utkräfvas af det samhälle, der lösdrifvaren har sin hemort? efter

hvilken grund skulle tvister härom afgöras och blefve icke följden den att månget

fattigvårdssamhälle nödgades att å sin arbetsinrättning, i fall sådan funnes, intaga

arbetsföra lösdrifvare till förfång för inrättningens egentliga ändamål och till icke

obetydlig ekonomisk tunga för samhället?

Den personliga frihetens rätt torde i allt fall vara mindre häfdad genom att,

såsom efter danska lagen sker, mot personens vilja och utan att denne gjort sig

skyldig till någon förseelse lägga beslag på hans arbetskraft, än att, såsom komiterades

förslag innehåller, personen på grund af egna, mot ordning och sedlighet stridande

handlingar lider inskränkning i sin frihet.

Af synnerlig vigt anse komiterade det vara, att varningen likasom hvarje annan

med lösdrifvare vidtagen åtgärd, hvilken är af beskaffenhet att vid återfall i

lösdrifveri kunna inverka bestämmande på lösdrifvarens vidare behandling, oförtöfvadt

varder rikets öfriga polismyndigheter meddelad. Endast derigenom blir det

möjligt att kunna, med undvikande af personens försändning från ort till annan, behandla

lösdrifvaren å den ort, der han anträffats, oafsedt huruvida han der eget- sin

hemort eller der varit tillförene för lösdrifveri anträffad och behandlad eller icke,

och endast derigenom kan eu verklig polisuppsigt och tillsyn öfver lösdrifvare komma

till stånd.

En utväg att på ett snabbt och tillförlitligt sätt kunna bringa ifrågavarande

meddelanden till polismyndigheternas kännedom hafva komiterade trott sig finna i

en utvigning af de polisunderrättelser, hvilka under inseende af Stockholms polisstyrelse

från och med år 1878 tryckas och utdelas till rikets polismyndigheter. I

dessa underrättelser införas för närvarande, jemlikt Kougl. Cirkuläret den 1 Juni

1878 och på grund af meddelanden från polismyndigheter och fängelseföreståndare,

dels efterlysningar å förbrytare; dels underrättelser när personer, som kunna anses

vådliga för allmänna säkerheten, häktas för brott emot person eller egendom, för

försvarslöshet eller för lösdrifveri, äfvensom när för allmänna säkerheten vådliga

personer afvika från sin hemort, anträffas å främmande orter eller aflida; dels tillkännagifvande

att efterlyst person anhållits; dels uppgift å för allmänna säkerheten

vådliga personer, hvilka under den närmaste framtiden komma att frigifvas

efter undergånget straffarbete eller allmänt arbete, samt dels slutligen andra till

-

46

kännagifvanden i polishänseende. Underrättelserna afsändas hvarje tisdags, torsdags

och lördags afton till länsstyrelser, poliskammare, polisföreståndare, stadsfiskaler,

kronofogdar, landsfiskaler, länsmän och föreståndare för straff- och arbetsanstalter.

Uti eu särskild afdelning af denna tidning borde, enligt komiterades mening,

införas alla meddelanden om lösdrifvare, såsom, underrättelse om honom gifna varningar,

om sådan persons ställande under polisuppsigt, om tillstånd till förändring

af hans vistelseort, om befrielse från polisuppsigten i hvad angår hans rätt att välja

vistelseort, om förklarande att han är lösdrifvare samt om hans intagande å och afgång

från tvångsarbetsanstalt. Genom de register, hvilka dels för hvarje månad,

dels för år och dels, efter hvad tillämnadt lärer vara, för fem år i sender komma

att för dessa underrättelser upprättas, erhålles eu fortlöpande förteckning öfver samtlige

lösdrifvare i riket, och polismyndigheten skulle, med ledning af denna förteckning,

kunna uti Polisunderrättelserna hemta hvarje nödig upplysning angående lösdrifvare.

Visserligen förutsätter komiterades förslag om användandet af Polisunderrättelserna

såsom källa för myndigheternas kännedom om lösdrifvare ett flitigt och

noggrant bruk af samma underrättelser; men då denna tidnings nytta i polishänseende

så väsendtligt heror på den förtroliga bekantskap dermed och den lätthet

att deri söka och finna upplysningar, hvarje polisman eger, hålla komiterade före,

att bestämmelser, som syfta att framkalla ett dylikt flitigt bruk af Polisunderrättelserna,

icke kunna vara annat än gagneliga. Att å ett ställe ega samlade alla nödiga

uppgifter angående lösdrifvare inom landet skulle ock utan tvifvel tjena dertill, att

derigenom komme att uppdragas eu skarpare åtskilnad mellan den tillfälligtvis tjenstenit

sysslolöse men på det hela ordentlige arbetaren och den för allmän säkerhet

vådlige lösdrifvaren än som kanske nu kunnat alltid iakttagas, — eu åtskilnad som

för uppehållandet af arbetarens sjelfkänsla är af icke ringa betydelse. Likaledes

skulle genom denna, år efter år i Polisunderrättelserna tillgängliga förteckning öfver

landets lösa befolkning eu ledning vinnas för ecklesiastika och kommunala myndigheter

vid mantals- och kyrkoskrifningar. Eu fördelning i förteckningen å dessa lösdrifvare

efter län och socknar läte lätteligen sig göra och för dem, som hafva att

öfvervaka mantalsskrifningen, erbjöde förteckningen tillfälle till kontroll att icke någon

lösdrifvare obehörigen ur mantalsläugden uteslötes. Komiterade behöfva icke

framhålla betydelsen af hvarje individs antecknande inom eu viss kommun såsom

ett oeftergifligt vilkor för möjligheten att upprätthålla ordning inom samhället eller

vigt en deraf att banden mellan samhället och individen icke lösas. Erfarenheten

har till fullo ådagalagt, att den individ, som känner sig stå utom samhället, snart

nog blir en fiende till detsamma. Komiterade äro äfven förvissade, att ordningsmagten

icke skall underlåta tillse, att de uti Polisunderrättelsernas förteckning upptagne

lösdrifvare varda, om möjligt, i sina hemorter i mantalsläugden antecknade.

Hvad angår landtkommunerne, hafva komiterade genom åläggande för kronolänsmannen

(17 §) att på grund af Polisunderrättelserna meddela kommunalnämnd

inom distriktet uppgift å kommunen tillhörande person, som blifvit varnad för lös

-

47

drifveri eller förklarad vara lösdrifvare eller stöld under polisuppsigt, sökt. bereda

dessa kommuner kännedom om dem tillhörige lösdrifvare, hvar de än i riket anträffas.

För kommunala och kyrkliga myndigheter i stad lärer genom myndigheternas egen

försorg lätteligen kunna utverkas dylikt meddelande från stadens magistrat, till

hvilken, likasom till stadsfiskal, Polisunderrättelsorna ingå. Underrättelserna skulle

ock kunna erbjuda ledning för vidtagande af åtgärd vare sig från kommunens eller

anhöriges eller annan deltagande persons sida för att till hemorten återföra och

från sedligt förfall upprätta en på villovägar kommen men ännu icke hopplöst förlorad

varelse.

Af alla dessa skäl och särskilt med hänseende till angelägenheten deraf, att

rikets polismyndigheter ega tillgång till kännedom om landets lösa befolkning, anse

komiterade den ifrågasatta afdelniugen i Polisunderrättelserna kunna blifva till synnerligt

gagn.

Befinnes lösdrifvare, som till varning inställes, vara förlustig medborgerligt

förtroende och tillhör han icke den grupp af sådane lösdrifvare, som enligt 2 § blifva

från polisuppsigt undantagen, skall han af polistjenstemannen på grund af författningen

ställas under polisuppsigt och derom erhålla förständigande. Förständigandet

att lösdrifvaren ställes under polisuppsigt hade komiterade velat hellre öfverlemna

åt Konungens Befallningshafvande än åt eu underordnad polismyndighet; men då ett

dylikt förständigande icke lärer böra meddelas annorledes än i den persons närvaro,

hvilken förständigandet gäller, allrahelst som åtskilliga föreskrifter böra i sammanhang

dermed gifvas honom, samt lösdrifvarens inställande inför Konungens Befallningshafvande

icke i regeln kan ske med mindre än att han häktas, hafva komiterade, för

undvikande af sådan häktning och enär förständigandet genom författningens bestämmelser

om de förhållanden, under hvilka polisuppsigt skall ifrågakomma, utgör allenast

en tillämpning af ett författningsstadgande, som icke gerna kan missförstås, ansett

sig böra föredraga den mera formella oegentlighet, som må förefinnas deri att

polistjenstemannen erhåller ifrågavarande uppdrag, framför det i sak betydande onda,

som ligger i eu häktningsåtgärd, hvilken icke kan sägas vara oundgängligen nödig.

Konungens Befallningshafvande skulle emellertid vara i tillfälle att, efter det protokollet

inkommit, undanrödja förständigandet — ett undanrödjande som allenast skulle

kunna ske antingen på den grund att Konungens Befallningshafvande, efter hållet

förhör med lösdrifvaren, funne fog till varningen hafva saknats, vid hvilket förhållande

polisuppsigten förfaller, ty endast såsom lösdrifvare kan personen under sådan

uppsigt ställas, eller ock till följd deraf att någon missuppfattning i fråga om förlusten

af det medborgerliga förtroendet finnes hafva hos polistjenstemannen egt rum.

Då emellertid de sakförhållanden, som skola läggas till grund för bedömandet

huruvida i författningen angifna förutsättningar för personens ställande under

polisuppsigt äro för handen, lätt nog böra framgå ur de för polistjenstemannen tillgängliga

Polisunderrättelserna samt af hvad denne vid förhöret inhemtat, lärer ett

undanrödjande af förständigandet kunna antagas komma i fråga endast i få undantagsfall,

och för desså få fall hafva komiterade ansett sig kunna låta bero vid den åt

-

48

gärd, Konungens Befallningshafvande kan efter omständigheterna finna skäl för rättelses

åstadkommande vidtaga, vare sig denna åtgärd komme att bestå uti ett meddelande

i Polisunderrättelser, att förständigandet hlifvit undanröjdt, eller i eu skrifvelse

derom till vederbörande polismyndighet i den anhållnes hemort. På grund af det

gjorda meddelandet skulle derefter den polisuppsigt, som vid lösdrifvarens inställelse

hos polismyndigheten i hans hemort möjligen kunnat öfver honom anordnas, komma

att upphöra.

6 och 7 §§ Beträdes lösdrifvare innan två år förflutit, efter det honom meddelad varning

kungjorts, åter med lösdrifveri och varder derför ånyo varnad, må Konungens Befallningshafvande,

i sammanhang med godkännandet af den förnyade varningen, förklara

personen vara lösdrifvare och låta heslutet derom i Polisunderrättelserna kungöras.

Först efter det sådant förklarande egt rum skulle lösdrifvare, som icke står under

polisuppsigt, kunna, om han tredje gången inom ytterligare två år med lösdrifveri

beträdes, af polismyndighet häktas och till Konungens Befallningshafvande i orten

försändas för att dömas till tvångsarbete.

Genom ett uttryckligt, af Konungens Befallningshafvande fattadt och till protokoll

antecknadt beslut skulle således eu för andra gången med lösdrifveri beträdd

och derför varnad person förklaras vara lösdrifvare, innan han, såvidt han icke står

under polisuppsigt, kan såsom lösdrifvare häktas. Ett dylikt, af öfverordnad myndighet

meddeladt. förklarande såsom vilkor för häktningsåtgärden kräfves af omsorg

för den personliga friheten, då fråga icke gäller eu för brott straffad eller derför

misstänkt person.

Onekligen har ett alltför ymnigt häktande af försvarslöse under nuvarande

lagstiftning egt rum och delvis af lagstiftningen sjelf framkallats. Hvarje åtgärd

med den försvarslöse, vare sig den bestått i varningar eller förelägganden att

skaffa sig laga försvar, har icke sällan måst föranleda till häktning, då den försvarslöse

å främmande ort anhållits och bort till hemorten försändas för att af

vederbörande tillsyningsmän eller kommunalnämnd varnas eller af Konungens Befallningshafvande

behandlas. Anda till sex, sju ja flera gånger har sålunda häktning

och långväga transport kunnat ega rum, innan dömande till allmänt arbete ifrågakomma.

De statistiska tabeller komiterade vidfogat sitt betänkande utvisa i medeltal

för de tio senaste åren 5985 häktade mot 1109 dömde försvarslöse om året,

och har antalet af sådane försvarslöse, hvilka efter utståndet straff för brott eller

slutad ransakning qvarhållits i häkte för att meddelas föreläggande att bereda sig

laga försvar eller annorledes såsom försvarslöse behandlas, vexlat mellan 1118 och

1857 om året, dervid dock bör erinras att största delen af dessa häktade varit sådane,

hvilka aftjenat böter för fylleri och tillförene flere gånger varit såsom försvarslöse

behandlade. Af de nominativa uppgifter, hvilka komiterade för år 1881 insamlat,

upplyses att under nämnda år en och samma person varit för försvarslöshet

häktad ända till elfva gånger, en annan ''nio gånger, fem åtta gånger, sexton sju gånge!'',

sexton sex gånger, femtioen fem gånger, etthundratjugoåtta fyra gånger o. s. v.

49

Att dylika, gång på gång förekommande häktningar utan annan påföljd, än att

personen efter några dagars förlopp antingen 4 det län, der han häktats, eller i annat,

dit han blifvit öfversänd, åter satts på fri fot, slutligen måste hos den, som är

derför utsatt, försvaga allt intryck af åtgärden och borttaga skammen deraf är uppenbart

nog, och det är äfven ganska vanligt att höra försvarslöse med största lugn

omtala huru många gånger “de åkt“, hvarmed de mena den häktning med åtföljande

transport, hvarför de varit föremål. På samma gång ett sådant tidt och ofta

upprepadt häktande lätt nog kan leda till den enskildes förorättande, förringar det

lagens anseende och borttager udden i den preventiva behandlingen samt medför för

staten dryga omkostnader, synnerligast då den försvarslöse anträffats i eu från hans

hemort långt aflägsen trakt och måst för behandling förnyade gånger försändas till

Konungens Befallningshafvande i hemorten.

Komiterade hafva sökt förebygga ett fortgående af detta myckna häktande.

Först då personen tredje gången blifvit beträdd med lösdrifveri skulle han kunna

häktas, men vore han då ock färdig att dömas till tvångsarbete för sitt lösdrifveri.

En persons qvarhållande i häkte såsom lösdrifvare efter utståndet straff för brott

eller afslutad ransakning skulle alldeles icke kunna ifrågakomma, och eu väsendtlig

inskränkning i lösdrifvares forslande å fångtransport skulle ega rum derigenom att,

likasom alla varningar äfvensom förklarandet att någon är lösdrifvare komrne att

meddelas inom det län der lösdrifvare!! anträffades, skulle ock dömandet till tvångsarbete

i regeln ske hos Konungens Befallningshafvande i samma län. Visserligen

hafva komiterade icke velat betaga Konungens Befallningshafvande rätt att, der det

pröfvas lämpligare, öfversända lösdrifvare till Konungens Befallningshafvande i det

län, inom hvilket lösdrifvare!! har sin hemort; men då all erforderlig upplysning om

lösdrifvare!! skulle kunna hemtas ur Polisundefrättelserna, hafva komiterade förestält

sig att sådant öfversändande icke borde komma att ega rum i annat fall, än då

särskilda omständigheter dertill gåfve anledning, såsom, exempelvis, då i större städer

eller å viss ort ett flertal af lösdrifvare från främmande län sammankommit,

men att utan sådan anledning lösdrifvare!! komme att dömas i det län der han häktats.

Lösdrifvare, som blifvit stöld under polisuppsigt, skulle deremot icke behöfva

förklaras vara lösdrifvare, utan skulle han kunna häktas, då han andra gången med

lösdrifveri beträdes.

I fråga åter om lösdrifvare, hvilka förklarats hafva förverkat medborgerligt

förtroende men före deras behandling såsom lösdrifvare åter kommit i besittning af

detsamma eller hvilka, ehuru förlustige medborgerligt förtroende, dock jemlikt förslagets

2 § icke skulle vara underkastade polisuppsigt, hafva komiterade, för den

händelse att de för allmänna säkerheten skulle vara synnerligen vådlige, ansett möjlighet

böra beredas för deras ställande under polisuppsigt. Polistjenstemannen skulle

nemligen ega att, då sådan lösdrifvare andra gången för lösdrifveri varnas, inställa

honom hos Konungens Befallningshafvande, som efter hållet förhör skulle, i stället

att förklara honom vara lösdrifvare, kunna ställa honom under polisuppsigt för eu

tid åt två år.

50

8 § Det ansvar, hvartill en häktad lösdrifvare skulle enligt komiterades förslag

kunna dömas, utgöres af tvångsarbete från och med sex månader till och med två

år, om lösdrifvaren står under polisuppsigt, men i annat fall från och med en månad

till och med ett år.

Komiterade hafva utbytt benämningen “allmänt arbete" mot “tvångsarbete"

för att dermed beteckna det för ifrågavarande arbete utmärkande. Termen “allmänt

arbete", som torde härleda sig från 1804 års Förordning om allmänna arbetsställen,

har genom dess användande äfven å öfriga för statens räkning eller för allmänna

medel utförda arbeten förlorat betydelse af den näpst, som enligt komiterades

förslag bör i arbetet inläggas. Deremot är uttrycket tvångsarbete redan i lagstiftningen

användt i samband med ordet “anstalt"; och då någon förvexling mellan

tvångsarbete och straffarbete icke kan vara att befara, synes ordet tvångsarbete

lämpligen kunna användas för det arbete, hvartill lösdrifvare bör med tvång hållas.

I fråga om tiden för sådant arbete hafva komiterade ansett den förändrade

uppfattning af grunden för lösdrifvares dömande till ansvar, hvarifrån komiterades

förslag, jemfördt med gällande försvarslöshetsstadga, utgår, kräfva en inskränkning i

nu stadgade tidsbestämningar för det allmänna arbetet. Enligt det föreställningssätt,

som ligger till grund för den nuvarande lagstiftningen i ämnet, synes det allmänna

arbetet utgöra eu påföljd deraf att den dömde, ehuru i saknad af laga försvar, uraktlåtit

sjelf skaffa sig arbete, genom hvilken uraktlåtenhet han ådragit sig förpligtelse

att åt staten arbeta intill dess antagligt erbjudande af enskildt arbete för

honom yppas eller han sjelf under det allmänna arbetet genom flit och sparsamhet

förvärfvat eu behållning, tillräcklig för tillfredsställandet af hans behof under den

närmaste tiden, eller ock han annorledes kommit i besittning af medel till sin försörjning.

Med sådan uppfattning öfverensstämmer äfven att det allmänna arbetet

på obestämd tid ålägges. Så var ock förhållandet, enligt den svenska försvarslöshets-lagstiftningen,

ända till år 1834, då tjenstetiden för de till Pionierkåren dömde

försvarslöse bestämdes från två till och med fyra år. För öfrige försvarslöse var

arbetstiden obestämd ända till dess nu gällande författning stadgade viss tid för det

allmänna arbetet från och med tre månader till och med fyra år.

Enligt komiterades förslag åter utgör tvångsarbetet eu ådömd näpst, hvarmed

umgälles eu begången förseelse emot eu af staten till skydd för allmänna säkerheten

stiftad polislag. Näpsten skall stå i rätt förhållande till förseelsen och bör icke

göras svårare än som anses nödigt för det repressiv^ och korrektionela syfte, som

med densamma afses. Då i fråga om lösdrifveri korta men stränga straff bäst uppfylla

sitt ändamål, synes tiden för tvångsarbetet kunna sättas icke obetydligt lägre

än hvad nu finnes stadgadt, på samma gång dock med afseende å skiljaktigheten af

de omständigheter, på grund hvaraf i hvarje särskildt fall förseelsen kan finnas gröfre

eller ringare, en latitud för tidens bestämmande torde böra fortfarande lemnas öppen.

Den gällande fattigvårdsförordningen bestämmer för betleri lägsta tiden för

det allmänna arbetet till en månad, och komiterade hafva i betraktande af de förmildrande

omständigheter, som för lösdrifveri kunna förekomma, icke velat frångå

51

denna ''sålunda bestämda minimigräns. Deremot och då fattigvårdsförordningens maximigräns

af sex månader synes skäligen böra utsträckas för de fall af itereradt och

svårt lösdrifveri, som kunna inträffa, hafva komiterade höjt maximigränsen för tvångsarbete,

som må en icke under polisuppsigt stäld lösdrifvare åläggas, till ett år. Latituden

skulle således räcka mellan eu månad och ett år; och komiterade hysa den

öfvertygelse att, såvida tvångsarbetet med tillbörligt allvar tillämpas, den sålunda

bestämda tiden skall vara tillräcklig att göra näpsten eftertrycklig och gagnande

men deremot eu längre utsträckt tid för tvångsarbetet icke stå i rätt förhållande

till förseelsen. Någon annan stegring af näpsten för förnyadt lösdrifveri än dertill

möjlighet förefinnes i den föreskrifna latituden har icke af komiterade ansetts nödig.

För de under polisuppsigt stälde synas dock tidsbestämningarne skäligen böra

förlängas. Dessa lösdrifvare hafva för brott redan undergått straffarbete utan att af

straffet hafva låtit sig föras till ett ordentligt, stilla och arbetsamt lefnadssätt och

den näpst, som för lösdrifveri nu ytterligare kan komma att drabba dem, måste göras

strängare än den som för de förut icke straffade varit behöflig, såvidt densamma

skall kunna förväntas tjena dem till rättelse och varning. Deras redan ådagalagda

brottslighet gör dem såsom lösdrifvare farligare för allmänna säkerheten än andra

icke straffade lösdrifvare, och de föreskrifter, de såsom under polisuppsigt stälde

fått emottaga men hvilka de åsidosatt, medföra för dem särskild förpligtelse och

ökadt ansvar.

Försvarslöshetsstadgan bestämmer för de för brott straffade försvarslöse tiden

för det allmänna arbetet till fyra år för den som undergått straff för tredje resan

stöld eller ock blifvit för annat brott dömd till lifstidsarbete å fästning eller tukthus

eller att mista lifvet, men i det straff af nåd erhållit mildring; till tre år för

den som undergått straff för andra resan stöld eller andra resan inbrott och till två

år för öfrige ifrågavarande försvarslöse.

Att sålunda låta straffbestämmelsen bero icke af den svårare eller lindrigare

grad af den förseelse, som vållat påföljden, utan af den gröfre eller mindre brottslighet,

som medfört redan utståndna straff, kan icke vara med en rätt lagstiftningsgrund

öfverensstämmande, och att låta dessa svårare straff drabba den, som kanske för

tiotal af år tillbaka gjort sig skyldig till något brott men derefter lefvat oförvitligt,

är icke med billighet enligt.

Ansvaret för lösdrifveri utgör i England fängelse med strängt arbete från en

till tolf månader; i Danmark fängelse på vatten och bröd från eu till trettio dagar

eller tvångsarbete från sex dagar till sex månader samt i Norge tvångsarbete från

och med två månader till och med två år. I Frankrike straffas vagabondage med

fängelse från tre till sex månader och, om vagabonden tillika betlar, med fängelse

från sex månader till två år, hvarjemte personen efter utståndet straff ställes under

polisuppsigt under fem till tio år. Öfverträdelse af föreskrifter, som på grund af

polisuppsigt gifvas någon, straffas med fängelse i högst fem är. I Preussen utgöres

straffet för landstrykare och lättingar af fängelse från eu vecka till tre månader

samt för betlare af fängelse i högst sex veckor, hvarjemte lösdrifvare kunna dömas

52

till tvångsarbete, antingen i allmännyttigt arbete genom landtråd^ eller lokalmyndigbets

försorg eller i arbetshus under en tid af högst tre år. I Österrike dömes för

lösdrifveri till arreststraff från åtta dagar till tre månader samt i vissa fall till

tvångsarbete i högst tre är.

Komiterade, som på förut anförda skäl anse ett bibehållande af strängare

ansvar för de under polisuppsigt stälde lösdrifvare än för andra lämpligt, hafva, såsom

ofvan blifvit nämndt, föreslagit ansvarets bestämmande för ifrågavarande lösdrifvare

till tvångsarbete från och med sex månader till och med två år; och är enahanda

ansvar stadgadt för öfverträdelse af hvad i följd af polisuppsigten blifvit dem

föreskrifvet.

För tillräknelighet i fråga om lösdrifveri har lägsta åldersgränsen blifvit satt

till femton år (§ 21); men utan tvifvel kunna ömmande skäl, åtminstone i många

fall, tala för att icke lika med vuxne lösdrifvare behandla jemväl dem, som, om

ock äldre än 15 år, ännu stå på utvecklingens ståndpunkt och icke lemnat den

ålder, då de företrädesvis äro öppna för inflytelse af sin omgifning. Att utsätta lösdrifvare

under aderton år för umgänget med och förderflig inverkan af äldre, i brott

och sedligt förfall mer eller mindre invanda kamrater å eu arbetsanstalt eller att

genom sträng bestraffning ytterligare förhäi''da dem, måste samhället för sitt eget

bästa om icke af pligt söka undvika. \ id tanken på de många ungas sorgliga lott,

hvilka, födde i armod, från föräldrar tagit i arf endast dåliga föredömen och vanor;

hvilka sedermera, ofta till kropp och själ svagt utvecklade, vid tidig ålder lemnats

att, utan ledning och hjelp, sjelfva draga försorg om sig, och hvilka, utsatta

för frestelser till dryckenskap, lättja och osedlighet, lätt nog göra sig skyldiga till

lösdrifveri, finner man nogsamt att för dessa kräfves mera uppfostran än näpst.

Det är företrädesvis hos de unga man kan hoppas eu sedlig förbättring och dessa

böra i främsta rummet göras till föremål för eu behandling, som afser att bibringa

dem den tukt och den sedliga kraft de sakna. För unga landstrykare och betlare,

hvilka behöfva och ännu kunna emottaga uppfostran, måste derföre förr eller senare

uppfostrings- eller förbättringsanstalter bringas till stånd, och komiterade hafva

lemnat Konungens Befallningshafvande Öppet att, om så anses lämpligt, i stället att

döma till tvångsarbete, förordna om sådan ung lösdrifvares insättande i dylik allmän

uppfostringsanstalt, dervid tiden för hans vistande å anstalten komme att bero

af anstaltens reglemente eller af dess styrelses beslut.

För samtliga de åtgärder, hvilka under lösdrifvarens behandling kunna ifrågakomma,

allenast med undantag af hans ställande under polisuppsigt, gäller att det

lemnats vederbörande öppet att efter omständigheterna i hvarje särskild! fall förfara

och att således vidtaga åtgärden eller för tillfället låta lösdrifvaren gå fri för densamma.

Denna fakultativa rätt för myndigheterna påkallas af arten af de förseelser,

som äro i fråga, samt af hänsyn till de många ursäktande omständigheter, som i

enskilda fall kunna för lösdrifveriet förekomma.

9 § Komiterade hafva antagit två år såsom den tidrymd, inom hvilken en med

lösdrifvare vidtagen åtgärd såsom varning, förklarande att han är lösdrifvare, hans

53

ställande under polisuppsigt eller hans dömande till tvångsarbete må, då personen

ånyo med lösdrifveri beträdes, bestämma den ytterligare åtgärd, som må ifrågakomma.

Så eger Konungens Befallningshafvande, såsom redan blifvit. nämndt, att,

om lösdrifvaren andra gången varnas inom två år efter det kungörelse om första

varningen meddelats, förklara honom vara lösdrifvare; om lösdrifvaren inom två år

derefter åter beträdes med lösdrifveri, må han häktas och af Konungens Befallningshafvande

dömas till tvångsarbete, hvilka påföljder ånyo kunna drabba honom, om

han inom ytterligare två år efter det han från tvångsarbetet frigifvits åter gör sig

skyldig till lösdrifveri, och skulle lösdrifvaren derefter alltjemt kunna på enahanda

sätt behandlas så länge två år icke förflutit från det han senast från honom ådömdt

tvångsarbete frigifvits utan att han såsom lösdrifvare anhållits. Förflyta deremot

två år efter första varningen utan att personen gjort sig till förnyadt lösdrifveri förfallen,

måste han ytterligare två gånger varnas, innan han må förklaras vara lösdrifvare,

och om två år förgått efter sådant förklarande utan att personen för lösdrifveri

anhållits och blifvit till tvångsarbete dömd, måste ånyo tvenne varningar

och dylikt förklarande föregå, innan personen må häktas och dömas. Likaså gäller

i fråga om den under polisuppsigt stälde att polisuppsigten varar under minst två år

från det lösdrifvaren första gången varnats för lösdrifveri, samt att, om sådan person

under tiden för polisuppsigten dömes till tvångsarbete, han fortfarande skall stå

under polisuppsigt under två år efter det han från tvångsarbetet frigifvits, oafsedt

om han derförinnan åter kommit i besittning af medborgerligt förtroende. Deremot,

har han återvunnit sådant förtroende och har han under den tid polisuppsigten varat

icke för lösdrifveri eller öfverträdelse af honom i följd af polisuppsigten gifna föreskrifter

blifvit till tvångsarbete dömd, då är han, i fall han anträffas såsom lösdrifvare,

icke annorledes att betrakta än såsom eu lösdrifvare i allmänhet och måste således

efter undfångna tvenne varningar förklaras vara lösdrifvare, innan han må häktas och

till tvångsarbete dömas; dock att, såsom ofvan blifvit berördt, Konungens Befallningshafvande

må ega att, om personen är för allmänna säkerheten synnerligen vådlig,

vid andra varningen ställa sådan lösdrifvare under polisuppsigt för en tid af två år,

dervid i fråga om polisuppsigtens ytterligare bestånd på grund af förnyadt lösdrifveri, å

honom skulle tillämpas hvad för annan under polisuppsigt stöld person finnes stadgadt.

Lika litet som komiterade ansett skäl vara att frångå den uti försvarslöshetsstadgan

följda grundsats, att Konungens Befallningshafvande äfvensom poliskammare

i städerna ega att till pröfning upptaga och afgöra frågor om dömande till allmänt

arbete, lika litet hafva komiterade trott sig böra föreslå ändring i hittills följda ordning

för Överklagande af polismyndighetens beslut i dessa mål. Så länge Häradsrätterna

icke äro permanenta, kan af rent praktiska skäl det icke gerna blifva fråga

om att åt domstolarne i första instans öfverlemna domsrätten öfver lösdrifvare.

Hinder derför torde ock möta i den föreslagna bestämmelsen att lösdrifvare skulle

kunna dömas antingen i den ort, der han anträffats och der förseelsen således begåtts,

eller i hemorten. Deremot och då dessa mål röra den enskildes dyrbaraste

rättighet eller rätten öfver sin person, synes med allt skäl det slutliga afgörandet

U §

54

böra läggas i domstols hand och följaktligen besvären öfver de administrativa myndigheternas

beslut hos Kongl. Maj:t i Högsta Domstolen fullföljas.

Likaledes hafva komiterade, i hufvudsaklig öfverensstämmelse med hvad hittills

varit stadgadt, föreslagit att särskilda besvär öfver preliminära åtgärder vid lösdrifvares

behandling — hans varnande och förklarande att han är lösdrifvare eller

hans ställande under polisuppsigt — icke skulle få anföras. Dessa åtgärder torde

kunna anses vara af administrativ natur, och, om särskild klagan öfver dylik, af

administrativ myndighet vidtagen åtgärd skulle få föras, borde den gå i administrativ

väg. Men uppenbart är hvilka förvecklingar mellan de administrativa och judiciela

myndigheterna lätteligen skulle kunna uppkomma, om domstolens slutliga afgörande

af målet blefve beroende på utgången i administrativ väg af klagan öfver

preliminära åtgärder i samma mål. Då lösdrifvare!! i öfrig! har sig öppet att vid

klagan hos domstolen öfver beslutet om hans dömande till tvångsarbete jemväl besvära

sig öfver alla preliminära åtgärder i målet samt det likaledes måste stå honom

fritt att i vanlig ordning klaga öfver eu mot honom företagen häktning, torde hans

rätt icke kunna sägas vara obehörigen inskränkt. Endast i ett fall anse komiterade

förandet af särskild klagan böra lösdrifvare medgifvas, nemligen då lösdrifvare!), enligt

förslagets 6 § 2 mom., blifvit såsom synnerligen vådlig af Konungens Befallningshafvande

stäld under polisuppsigt. I detta fall är polisuppsigten icke, såsom

eljest är händelsen, beroende på vissa af lagen bestämda faktiska förhållanden —

såsom förlust af medborgerligt förtroende i förening med lösdrifveri — utan Konungens

Befallningshafvande har att bedöma huruvida personen är för allmänna säkerheten i

så hög grad vådlig, att polisuppsigt bör lösdrifvaren åläggas. Då emellertid utan

hinder af sådan klagan, hvilken skulle föras i administrativ väg, polisuppsigten skulle

å klaganden tillämpas, synes någon kollision mellan den administrativa och judiciela

myndigheten icke uti förevarande fall vara att befara.

Hvad derefter angår de anstalter, hvari tvångsarbetet skulle aftjenas, torde

komiterade få här nedan derom utförligare sig yttra. I detta sammanhang böra

komiterade allenast framhålla sin åsigt att, utöfver här ofvan omnämnda lösdrifvare

12 § under aderton år, icke annan lösdrifvare borde vara från tvångsarbete fritagen än

den, som af Konungens Befallningshafvande ansåges skäligen böra för sig af fattigvårdssamhälle

åtnjuta full försörjning. Graden af större eller mindre arbetsförhet

kan betydligt vexla, men så snart densamma ej sjunkit derhän, att den må anses

böra berättiga till full fattigförsörjning, torde å tvångsarhetsan stalt böra beredas

lämpligt arbete jemväl för den mindre arbetsföre, enär eljest en sådan icke skulle

kunna drabbas af någon påföljd för ett kringstrykande eller oordentligt lefnadssätt.

Då emellertid äfven andra omständigheter än de i 1 § Fattigvårdsförordningen

nämnda af minderårighet, ålderdom, kropps- eller sinnessjukdom, vanförhet eller lyte

kunna verka oförmögenhet att genom arbete förväifva hvad till lifvets uppehållande

oundgängligen erfordras, hafva komiterade åt Konungens Befallningshafvande öfverlemnat

att jemväl pröfva, huruvida lösdrifvaren i den mån brister i arbetsförhet att

fattigvård, enligt Fattigvårdsförordningens 2 §, skäligen bör honom tillkomma, i hvil

-

ket fall, likaväl som om Fattigvårdsförordningens i § vore tillämplig, Konungens Befallningshafvande

skulle ega förklara att tvångsarbete icke kunde lösdrifvaren ådömas.

Något återsändande af lösdrifvare från arbetsanstalten till Konungens Befallningshafvande

skulle icke kunna ifrågakomma med mindre lösdrifvaren, efter det han

hlifvit till tvångsarbete dömd, råkat i sådan sjukdom eller blifvit så vanför att

han icke vidare vore till arbete duglig.

Af komiterades uppfattning af tvångsarbetet såsom en näpst för begångna

polisförseelser följer, att det ådömda arbetet icke bör kunna upphöra derigenom att

lösdrifvaren får sig erbjuden någon tjenst eller under arbetstiden uppför sig väl eller

genom sitt arbete lyckas förtjena något visst belopp eller genom gåfva, arf eller

på annat sätt kommer i goda bergningsvilkor. Näpsten drabbar honom för hvad

han brutit, om också denna näpst visserligen är af en annan art än straff för brott

och sålunda icke bör med sådant straff likställas. Yäl må erkännas att utsigten

att genom inbesparandet af ett visst belopp i arbetspenningar vinna sin frihet tjenar

till sporrande af fångens arbetsamhet och antagligen i disciplinärt hänseende kan

vara af betydelse; men det innebär en orättvisa mot fångens kamrater, att låta den

större arbetsförmågan eller färdigheten i ett mera inkomstbringande handtverk,

hvilken förmåga och färdighet göra lösdrifveriet så mycket oursäktligaie, bereda

fången möjlighet att tidigare än andra undslippa påföljden af sitt lösdrifveri. Af de

under år 1881 från rikets allmänna arbetsanstalter frigifne egde vid frigifvandet 217

män, hvar för sig, en å arbetsanstalten inbesparad arbetsförtjenst af från 75 kronor

till 252 kronor, och uppgick sammanlagda beloppet af den arbetsförtjenst, som under

året af arbetsfångarne från anstalterna medtogs vid frigifvandet, till 32,155 kronor

24 öre. Komiterade tveka icke att, på grund af den erfarenhet de under sin tjensteutöfning

vunnit, framhålla förkastligheten af detta system, hvarigenom fången, under

det han i tvångsarbetsanstalt på statens bekostnad underhålles, gifves tillfälle att

förtjena ända till hundratals kronor och sålunda kan komma att från anstalten utgå

med en besparad arbetsförtjenst, som helt och hållet förtager det intryck tvångsarbetet

såsom sådant borde lemna efter sig. Erfarenheten har nogsamt visat

hvilket ringa gagn att icke säga hvilken skada den till högre belopp insparade

arbetsför^ensten medför för den från arbetsanstalten frigifne. Ovan vid innehafvandet

af ett större penningebelopp, utsättes han och faller i vanligaste fall offer

för frestelsen att förslösa penningarne på starka drycker eller öfverflöd i kläder

eller annat, och gamla kamrater eller nya vänner från krogen förhjelpa honom att

göra ett snart slut på tillgången. Under besittningen af penningarne har han ansett

sig icke behöfva arbeta och vid deras slut är han redan åter inne på lösdrifvarestråten.

Något ringa belopp, såsom godtgörelse för öfverarbete, synes dock böra

till uppmuntran i arbetet fången lemnas, och i fråga om dylika insparade flitpenniugars

öfversändande till den frigifnes hemort hafva komiterade, i enlighet med Riksdagens

derutinnan hos Kongl. Maj:t gjorda underdåniga hemställan, föreslagit bestämmelser

i syfte att förebygga onödiga vandringar för medlens utbekommande

äfvensom missbruk af medlen.

15 §.

5(1

Vid fångens frigifvande efter slutadt tvångsarbete bor arbetsaiistaltens före.

ståndare draga försorg derom att den frigifne, med begagnande af jernvägs- eller

ångbåtslägonhet, der sådan finnes, samt försedd med nödig utrustning af kläder och

medel till uppehälle under färden befordras till sin hemort, och hafva komiterade

ansett kostnaden derför böra af allmänna medel bestridas om och i den mån den

frigifne icke vid anstalten dertill eger tillgång. Vådan af att handlöst utsläppa fången

från anstalten för att sedan låta honom, bäst han gitter, sjelf förskaffa sig till

sin hemort är för stor för att icke böra om äfven på det allmännas bekostnad om

möjligt förebyggas, och det synes jemväl vara billigt att staten låter tillse att den

frigifne förhjelpes till sin hemort, sedan lösdrifvaren för undergående af tvångsarbetet

■ i de flesta fall blifvit genom polismyndighets försorg från sin hemort afhigsnad.

16 § Genom det föreslagna antecknandet af lösdrifvare i Polisunderrättelserna och

den ledning, som deraf vore att hemta vid mantalsskrifningarne, må det antagas att

småningom åtminstone flertalet af lösdrifvare skall komma att finnas i mantalslängd

uppfördt; men då tillförlitlig upplysning om lösdrifvares hemort icke i hvarje fall

torde kunna vinnas och det för polisuppsigtens handhafvande äfvensom för förpassandet

från anstalterna är nödigt att veta hvilken ort bör antagas vara lösdrifvarens

hemort, hafva komiterade förklarat att lösdrifvare må anses hafva sin hemort, derhän

senast varit eller bort vara mantalsskrifven, ett förklarande som är i allo enligt

med hvad i sådant hänseende finnes genom Kongl. Brefvet den 13 Juli 1853 för närvarande

stadgadt.

I öfverensstämmelse med likartad! stadgande i fattigvårdsförordningen har dock

ett undantag från nyssberörda bestämmelse blifvit gjordt för de garnisonsorter, der

krigsmanskap eller vid kronans varf eller verkstäder anstälde arbetare eller handtverkare

endast till följd af tjensten mantalsskrifvas, genom hvilket undantag dessa

orter komme att fritagas från tungan att såsom medlemmar af samhället räkna jemväl

dem, hvilka från tjensten afgå och kort derpå till lösdrifvare förfalla.

20 § Då stadsfiskal i vissa städer, der poliskammare finnes, är nästan uteslutande

åklagare vid rådstufvurätten och icke står i det samarbete med poliskammaren, som

erfordras för ett rätt utöfvande af den befattning med lösdrifvares varnande med

mera, hvilken enligt förslaget skulle stadsfiskal tillkomma, har rätt blifvit medgifven

poliskammare att åt poliskommissarie eller annan polisman — med hvilket ord komiterade

velat beteckna person, som på grund af tjenst eller anställning har polisverksamhet

till uppgift — uppdraga fullgörandet af hvad enligt förordningen eljest skulle

åligga stadsfiskal.

Åt Konungens Befallningshafvande hafva komiterade lemnat öppet att dels,

på grund af lokala förhållanden, för viss trakt af länet bestämma annan tid än den

af komiterade föreslagna af åtta dagar för lösdrifvares inställelse till förhör angående

honom meddelad varning, och dels, med afseende å dömd lösdrifvares särskilda

sinnesart, hos Kongl. Fångvårdsstyrelsen göra hemställan om lösdrifvarens försändning

till viss annan tvångsarbetsaustalt än den eljest för honom afsedda.

57

Vidkommande slutligen verkställigheten af det ådömda tvångsarbetet, så föreslå

komiterade, att sådant arbete skall förrättas i allmän tvångsarbetsanstalt eller ock

i enskild af ett fattigvårdssamhälle för sig eller af flere fattigvårdssamhällen gemensamt

inrättad och under offentlig myndighets tillsyn stäld tvångsarbetsanstalt, äfvensom

att, så vidt möjligt, särskilda tvångsarbetsanstalter böra inrättas för de för brott

straffade och för de icke straffade lösdrifvarne samt att i öfrigt fångarne hållas skilde

till kön och ålder.

Då frågan om ordnandet af tvångsarbetsanstalter är af största betydelse för

eu rätt behandling af lösdrifvare, hafva komiterade, ehuruväl denna fråga törhända

mera tillhör förvaltnings- än lagstiftningsområdet, likväl ansett sig böra här icke

blott redogöra för de hufvudsakliga åtgärder, som derutinnan varit under innevarande

århundrade här i landet vidtagna, än ock närmare angifva sin egen uppfattning i ämnet.

Såsom redan är vordet nämndt, blef genom Kong! Förordningen den 27 Februari

1804 förordnadt, att eu arbetsanstalt eller ett så kalladt allmänt arbetsställe skulle

för Svea och Göta rike inrättas i Carlskrona, der från fästningsstraff frigifne personer

äfvensom lösdrifvare och landstrykare skulle utan sammanblandning med missdådare

eller fästningsfångar hållas till arbete. I anseende dertill att utrymmet vid

arbetsanstalten snart nog befans fyldt, förordnades dock kort derefter genom Kongl.

Brefvet den 24 December 1805, att den, som gjort sig skyldig till allmänt arbete

och icke kunde för bristande utrymme intagas å arbetsinrättningen i Carlskrona,

skulle försändas till fästningarne. Men icke ens fästningarne förslogo att hysa det

växande antalet af clem, hvilka enligt den nya lagstiftningen af länsstyrelserna dömdes

till allmänt arbete på obestämd tid. För beredande af ytterligare utrymme inrättades

i Vadstena ett nytt allmänt arbetshus för manspersoner. Äfven denna anstalt

blef dock snart fyld, och år 1817 hemstälde Kongl. Maj:t till Rikets Ständer,

att som Carlskrona och Vadstena arbetshus hyste det antal fångar de högst kunde

rymma, eller det förra 200 och det senare 300 fångar, samt å rikets fästningar

funnos insatte 400 försvarslöse, hvilka dock icke bort med missdådare sammanblandas,

ännu eu ny arbetsinrättning måtte anläggas. Sedan Rikets Ständer stält nödiga

medel till Kongl. Maj:ts disposition, vidtogos anordningar för att dels till arbete å

Vanäs fästning, det nuvarande Carlsborg, använda eu afdelning af do på Vadstena

arbetshus insatta och dels, med indragning af detta arbetshus, hvarest ständig arbetstillgång

för fångarne saknades, anlägga ett nytt arbetshus i Stockholm för 400 personer.

Genom Kongl. Brefvet den 11. Maj 1814, hade för qvinnor, som med sysslolöshet

blifvit beträdda, stadgats, att de skulle först hållas till arbete å länskorrektionshusen

och, om rättelse ej följde, insättas å de för qvinno!'' afsedda spinnhusen

å Långholmen, i Norrköping och Göteborg.

Under denna tid af ständigt ökadt behof af utrymme för de för försvarslöshet

till allmänt arbete dömde, fastades uppmärksamheten jemväl å inrättandet af tvångsarbetshus

i de särskilda länen. Så utfärdade Kongl. Maj:t den 10 November 1807

ett Cirkulär till Länsstyrelserna, deruti med anledning af anläggandet inom Malmöhus

län af. eu enskild läusarbetsanstalt, landshöfdingarue aubefaldes att taga i öf

-

14 §

8

58

vervägancle, huruvida icke enahanda anstalt till tiggerlers hämmande jemväl inom

öfrige länen kunde vara lämplig, derom öfverenskommelse med vederbörande i sådant

fall borde träffas. Då allmän verkställighet å detta Cirkulär icke följde, blef

genom Kongl. Brefvet den 28 Maj 1813, enär genom dylika arbetsinrättningar sysslolöse

personer med mindre besvär för det allmänna genom deras forslande till en

aflägsen ort kunde hållas till arbete och eu utväg för de häktade lättare yppas att

i orten skaffa sig försvar, landshöfdingarne ånyo anbefaldt att söka uppmuntra arbetsställens

inrättande genom enskildes försorg och sammanskott. Genom ett Kongl.

Cirkulär af den 18 November 1783 hade visserligen landshöfdingarne redan tidigare

anbefalts att i länen grunda publika arbetsinrättningar, men dessa inrättningar, hvilka

med anledning af inträffade missväxter ansetts erforderliga för att såsom statsanstalter

under Commerce-Collegii inseende bereda nödlidande arbetsförtjenst, hade endast

på få ställen kommit till stånd och jemväl så småningom upphört. De arbetsinrättnin - gar åter, som år 1807 afsågos, skulle bekostas af kommunerna och vara beräknade för

emottagande af lättjefulla äldre och yngre personer, hvilka voro arbetsföre men saknade

laga försvar. Vid början af år 1819 funnos sådane arbetshus inrättade inomUpsala,

Skaraborgs, Södermanlands, Kalmar, Örebro, Wermlands och Vester Norrlands län

samt voro under anläggning i Linköpings, Elfsborgs, Vesterbottens, Gotlands och

Jemtlands län, hvarförutan medel till dylika inrättningars anläggande voro insamlade

i flere andra län. Den på grund af Rikets Ständers underdåniga skrifvelse den

24 November 1809 tillförordnade fattigvårdskomité, hvilken afgaf sitt betänkande den

4 Juni 1821, föreslog ock, att för försvarslöshet ådömdt arbete skulle förrättas helst

i stadens eller länets tukt- och arbetshus, om sådant funnes, men i brist deraf vid

allmän arbetsinrättning. Denna komités förslag föranledde dock ej till någon författning

och snart yppade sig andra åsigter i fråga om lämpligheten af länsarbetshus.

Sedan under år 1820 vid Vanäs fästningsbyggnad uppsatts eu Piouierkår

om 300 man af försvarslöse under militäriskt befäl, dertill första uppsättningen tagits

bland arbetsarrestanterne i Vadstena; sedan derjemte det till vanartiga qvinnors förvarande

använda kronospinnhuset å Långholmen blifvit utvidgadt och inredt till korrektionsinrättning

för försvarslöse manspersoner, i sammanhang hvarmed anlagts ett

särskildt korrektionshus för qvinno!'' å hufvudstadens Norra Malm, samt sedan Malmö

Citadell, som förut användts endast till straffängelse för brottslingar, blifvit utvidgadt

till förvarande jemväl af dem, som i södra delen af riket för försvarslösbot dömdes

till allmänt arbete, ansågos länsarbetshusen icke vidare vara behöfliga. En af Kongl.

Maj:t nedsatt komité för utarbetande af förslag rörande behandlingen af personer,

som för bristande näringsfång vore i saknad af friheten, hade redan i sitt den 5 Mars

1823 afgifna betänkande hemstält, att de gjorda sammanskotten för särskilda arbetsanstalter

i länen måtte, med vederbörandes begifvande, disponeras för korrektionsinrättningen

i Stockholm.

Genom Kongl. Brefvet af den 27 Juni 1827 förordnades att ifrågavarande

länsinrättningar skulle förenas med de större anläggningar af detta slag, som då

funnes å Långholmen och i Malmö för manspersoner samt i Stockholm, Norrköping

59

och Göteborg för qvinnor. Till följd af samma förordnande upphörde ifrågavarande

länsinrättningar med undantag allenast af de inom Upsala, Linköpings, Nyköpings,

Vesterbottens, Gotlands och Jemtlands län anlagda, hvilka ännu 1839 funnos

i behåll men numera, såvidt komiterade kunnat utröna, upphört att utgöra någon

för länet afsedd inrättning. Stockholms stads arbetsinrättning, der mindre arbetsföra

försvarslöse hållas till arbete, torde för närvarande vara den enda kommunala arbetsanstalt

i riket, i hvilken ådömclt allmänt arbete af försvarslöse uttjenas.

I det betänkande, som afgafs af den år 1.837 tillsatta fattigvårdskomité, framhölls

dock behofvet ej mindre af tvångsarbetshus, hvilka borde inom hvarje län inrättas

för återförande till arbetsamhet och sedlighet af dem, som genom lättja och

sysslolöshet i förening med liderlighet, tiggeri och ett kringstrykande lefnadssätt visat

sig vådlige för samhället, än äfven af frivilliga arbetsinrättningar, hvilka för fattigvårdens

rätta handhafvande borde upprättas af hvarje stad eller socken eller af

flere socknar gemensamt, om belägenheten dertill gåfve anledning och förening derom

kunde träffas. Tvångsarbetshuset skulle i allo vara skildt från korrektionsinrättningen,

der förbrytare för umgällande af sina missgerningar insattes, och borde kostnaden

för byggnad och underhåll af tvångsarbetshusen desto hellre bestridas af allmänna

medel, som samma inrättningar komme att träda i korrektionsanstalternas

ställe till emottagande af lösdrifvare samt tungan af deras underhåll skulle blifva

alltför ojemnt fördelad om detsamma skulle af kommunerna bekostas.

Samma komité hade jemväl hemstält, att i förbindelse med tvångsarbetshusen

borde ställas arbetskompanier, vid hvilka sådane personer af mankönet kunde upptagas,

som voro dömde till minst ett års tvångsarbete.

I enlighet med derom af styrelsen öfver fängelser och arbetsinrättningar i

riket framstäldt förslag förordnade jemväl Kongl. Maj:t genom nådig skrifvelse af

don 8 Augusti 1842 om bildandet af eu kronoarbetskår under militärisk tukt och

befäl samt indelad i fyra särskilda klasser efter manskapets större eller mindre

vanart. Kronoarbetskåren skulle uppsättas af fullt arbetsföra manspersoner, de

der vore dömde till allmänt arbete vid korrektionsinrättningarne, Pionierkåren

eller arbetskompanierna i Carlskrona och å sjökastellet Kungsholm; och skulle för

så väl desse som dem, hvilka komme att till kåren dömas, arbetstiden bestämmas

till två, tre eller fyra år. Den första klassen eller fästningsklassen skulle utgöras

af frigifne brottslingar äfvensom sådane försvarslöse, som förut undergått allmänt

arbete; den andra klassen eller lägre fältklassen af försvarslöse, som förr varit insatte

i allmän arbetsanstalt men tillhört elit- eller förtroendeafdelning; den tredje

klassen eller högre fältklassen • af öfrige försvarslöse och den fjerde klassen eller

soldatklassen af sådane, ur rullorna utstrukne soldater, hvilka ålagts att med allmänt

arbete uttjena deras vid värfvadt regemente ingångna kapitulation.

Första klassen fördelades i kompanier och förlädes dels i Carlskrona, dels å

Kungsholmens kastell, dels å Carlsborg och dels å Vaxholm och Rindö. Andra och

tredje klasserna åter skulle i spridda mindre afdelningar dels användas för statens

60

räkning vid fängelsebyggnader och dels på grund af infordrade anbud utlemnas till

arbete åt bolag eller enskilda personer.

Soldatklassen användes under eu lång följd af år vid Strömskolms kanalbyggnader

och flyttades år 1860, under namn af Disciplin-kompaniet, till Borghamn. År

1872 upphörde Disciplin-kompaniet att utgöra eu afdelning af kronoarbetskåren

och, jemte det kompaniet förlädes till Carlsborgs fästning, öfverflyttades all befattning

med detsamma från Fångvården till Krigsadministrationen.

Då några anbud från bolag eller enskilde för användning af krön oarbetskarlar

icke läto sig afhöra, måste emellertid de öfrige klasserna och kompanierna sammanslås

och höllos de straffade lösdrifvarne till arbete vid Carlsborg, Carlskrona, Slite

och Långholmen samt förlädes de icke för brott straffade lösdrifvarne såsom Pionierklass

vid Vaxholms fästning. År 1872 flyttades fastningsklassen från Carlsborg för

att lemna rum för Disciplin-kompaniet, och blefvo do straffade lösdrifvarne under

civil förvaltning förlagdo dels å Tjurkö i närheten af Carlskrona, der de enligt ett

af Ivongl. Maj:t faststäldt kontrakt, hvilket eger bestånd till den 1 Oktober 1888

och jemväl derefter intill dess ett år förflutit från det uppsägning deraf från någondera

sidan skott, af enskild person sysselsättas med stenhuggeriarbete, varande utrymmet

för denna arbetsstyrka, som är inlogerad i bostäder, hvilka af entrepenöreu

tillhandahållas, beräknadt för högst 450 man, och dels vid kalkstensbrottet å Borghamn,

der fortfarande lärer kunna påräknas användning för eu styrka af ungefärligen

140 man.

Deremot och då fästningsarbetena i Stockholms skärgård ej längre lemnade

tillfälle till sysselsättning för mera än ett mindre antal försvarslöse, och då antagligt

anbud för desammas öfvcrtagando i arbete hos enskilde icke kunnat erhållas,

har genom Nådigt bref den 22 September 1876 förklarats, att för brott icke straffade

försvarslöse tillsvidare skola, i den mån tillfälle till sysselsättning för dem vid

Vaxholm icke funnes att tillgå, fullgöra det ådömda arbetet i enrum å läns- och

kronocellfängelserna, med iakttagande deraf att, der arbetet verkställes i enrum, eu

tredjedel af arbetstiden afdrages. Från och med år 1877 hafva derefter vid fortifikationsarbetona

å Rindö sysselsatts allenast de af Öfverståthållare-Embetet till allmänt

arbete dömde icke straffade försvarslöse till antal af är 1877, 226, år 1878,

209, år 1879, 182, år 1880, 188 och år 1881, 152 — hvaremot i län sfängelserna

och kronohäktena under enahanda behandling som tillkommit brottslingar hållits förvarade

år 1877, 213, år 1878, 143, år 1879, 155, år 1880, 172 och år 1881 ett

vexlande antal af 60 till 170 man om dagen.

Försvarslösa straffade qvinno!’ hafva allt efter de olika län, inom hvilka de

blifvit för bristande försvar dömda, intill senare åren försändts till Norrmalm, Norrköping

eller Göteborg, men sändas numera allenast till Norrmalm, der de i särskild

afdelning inom straff- och arbetsfängelset hållas tillsammans med sådana för brott

icke straffade försvarslösa qvinnor, hvilka för itereradt lösdrifveri blifvit till allmänt

arbete dömda. För första gången till sådant arbete dömda, icke straffade qvinno!’

hafva åter allt sedan år 1853 aftjenat arbetet i läns- och kronohäktena.

61

I afseende å mindre arbetsföra försvarslösa manspersoner förordnades dels år

1842 att sådane, så vidt de voro för brott straffade, skulle qvarstadna vid eller försändas

till korrektionsinrättningarne i Malmö och å Långholmen, och dels år 1853

att ostraffade försvarslöse borde, derest inom orten funnes för län eller större del

deraf inrättad, under offentlig tillsyn stöld arbetsanstalt, der förrätta det ådömda

arbetet, men, om sådan icke funnes, hållas i fängelse å kronohäkte att förrätta det

arbete, som der kunde vara att tillgå; men att, om personen åter dömdes för försvarslöshet,

skulle arbetet verkställas vid arbetsinrättning inom orten eller ock vid

allmän arbetsanstalt. Som någon så beskaffad arbetsinrättning för viss ort icke funnits

annorstädes än i Stockholm, hafva endast de af Öfverståthållare-Embetet till

allmänt arbete dömde mindre arbetsföra, icke straffade försvarslöse kunnat i sådan

inrättning intagas, hvaremot de öfrige hållits förvarade i läns- och kronohäktena.

Genom Kongl. Brefvot den 17 Augusti 1877 har dock förordnats, att mindre arbetsföra

försvarslöse skulle, efter beskaffenheten af förut straffade eller ostraffade, hållas

till arbete bland den klass försvarslöse, hvartill de hörde, och har genom detta stadgande

den förra sammanblandningen af försvarslöse och straffade vid straff- och arbetsfängelserna

i Malmö och å Långholmen upphört.

Genom Kongl. Blefven den 30 Oktober 1845, den 17 Oktober 1846 och den

16 Oktober 1850 både det medgifvits frigifna kronoarbetskarlar att i mån af utrymme

få ingå såsom. frivillige vid kronoarbetskåren, dervid arbetstiden vid inträdet

i kåren skulle, efter personens egen önskan, bestämmas till visst antal månader,

dock icke till mindre än tolf och icke till mera än tjugofyra, och hade jemväl

sådane försvarslöse, hvilka fått sig förelagdt att vid äfventyr af allmänt arbete förskaffa

sig laga försvar, blifvit på egen begäran emottagne vid straff- och arbetsfängelserna

i Malmö och å Långholmen. Af detta medgifvande hade tidtals nära 600

individer begagnat sig och antalet af frivillige hade sällan sjunkit under 300. Då

det emellertid visade sig att samma personer år efter år såsom frivillige vid fångvårdsanstalterna

qvarstadnat eller att från anstalterna afgångne frivillige efter några

få dagar dit återvända sedan de i lättja förslösat den inom anstalten besparade arbetsförtjensten,

lät Kongl. Fångvårdsstyrelsen genom cirkulär den 12 Maj 1871 tillkännagifva,

att frivillige derefter icke utan i undantagsfall komme att vid fångvårdsinrättningarne

emottagas ; och har till följd af denna åtgärd mängden af så kallade frivillige

minskats så att antalet deraf sedan 1872 i medeltal utgjort allenast 18 om året.

I det betänkande, som den 5 December 1870 afgafs af de för utarbetande af

förslag till ny fattigvårdsförordning utsedde komiterade, hafva desse komiterade, med

hufvudsakligt biträdande af de uti 1837 års fattigvårdskomités utlåtande uttalade

åsigter, förordat dels frivilliga arbetsanstalters inrättande inom kommunerna och genom

dessas försorg och dels upprättande af tvångsarbetsanstalter på statens bekostnad.

Bemälde komiterade hafva anfört, att, om man ville att de frivilliga arbetsanstalterna

skulle utan utgift för staten komma till stånd, hvarigenom måhända staten

besparades mången framtida fångvårdskostnad, kunde de särskilda samhällena

icke skäligen betungas med kostnader för inrättandet af tvångsarbetsanstalter, och

62

då staten genom lag bestämdo allmänt arbete såsom straffpåföljd för försvarslöse

personer, betlare med flera, tillkomme det ock staten att vidtaga sådana åtgärder

att arbetet kunde på lämpligt sätt verkställas och således äfven att, likasom i fråga

om hvarje annan straffanstalt, bekosta inrättandet, underhållet och förvaltningen af

de tvångsarbetsanstalter i riket, som kunde anses erforderliga. I fråga åter om det

nödiga antalet af dylika, från fängelserna helt och hållet fristående tvångsarbetsanstalter

ansågs, att sådan anstalt icke inom hvarje län vore af behofvet påkallad,

men att det vore önskligt att inom skilda större delar af riket anordnades lämpligt

antal tvångsarbetsanstalter, afsedda att till arbete emottaga inom vissa orter dertill

dömda personer.

Kongl. Fångvårdsstyrelsen har uti sitt underdåniga utlåtande af den 26 Augusti

1879 framhållit såsom en hufvudgrund för eu ny lagstiftning angående lösdrifvare,

“att denna lagstiftning gjordes sådan att kommunen och dess medlemmar, hvilka

allena vore i tillfälle att egna tillsyn och bereda vård åt det uppväxande slägtet

och hindra individer från skadliga vanor och förfall, funne sig af egen fördel manade

att fullgöra hvad på dem ankomme och icke åt dem inrymde tillfälle att från

sig på staten hvälfva tungan af egen efterlåtenhet." Af de förhandlingar, som i

Kongl. Fångvårdsstyrelsen föregått nämnda utlåtande, hafva komiterade inhemtat, att

till stöd för denna grundsats anförts, att med anledning deraf att staten allena bekostade

både forsling och underhåll äfven för de till allmänt arbete dömde försvarslöse,

hvilka icke förut undergått bestraffning för brott men för kommunerna vore

besvärliga eller misshaglige, skulle dessa ej haft annat bemödande än att fortast

möjligt blifva dem qvitt medelst anmälan till behandling såsom försvarslöse; att till

förhindrande af dylikt förfarande vore nödigt att kommunerna i viss mån komme att

vidkännas kostnaden för de för betleri och olofligt kringstrykande till allmänt arbete

dömde samt att, om kronan anskaffade sjelfva jordlägenheten med erforderlige byggnader

för tvångsarbetsanstalten samt antoge och afiönade de tjenstemän, som omhänderhade

förvaltningen och redovisningen för fångarnes arbeten med inkomster och

utgifter, borde kostnaderna för den omedelbara tillsynen öfver hjonen, deras föda

och klädnad, underhåll af byggnader med mera till den del deraf, som ej betäcktes

af jordens afkastning och inkomsten af hjonens arbete, ersättas af kommunen efter

dagkostnad i mån eu hvar af dem under året haft individer vid anstalten intagne;

och hafva jemväl åberopats förhållandena i Danmark, der numera hvarje amf skulle

ega sin tvångsarbetsanstalt, i hvilken tredskande, försupna och liknöjde fattige insattes

på vederbörande kommuns räkning, eu anordning som skulle utöfvat eu utomordentligt

gagnelig och afskräckande inverkan så väl på lösdrifvare som på kommunerna.

I sammanhang med hvad sålunda blifvit återgifvet, anse komiterade sig jemväl

böra upplysa, att Kongl. Maj:t uti nådig proposition till Rikets Ständer af den 7

November 1853, hvarigenom äskats anslag af allmänna medel för anläggande af minst

en arbetsanstalt i hvarje af rikets län äfvensom Stockholm för emottagande af, till

tvångsarbete dömda, icke straffade försvarslösa qvinno!’ och mindre arbetsföra personer,

tillika föreslagit att, till betäckande af kostnaderna vid sådan arbetsanstalt för

arbetshjonens underhåll, den socken eller stad, dit ett arbetshjon hörde, skulle vara

förpligtad att lemna ett bidrag af minst fyra skillingar och högst åtta skillingar banko

för hvar dag hjonen å arbetsanstalten vistades, samt att öfriga nödiga kostnader

skulle fördelas å kommunerna att utgå efter enahanda grund, som för bidrag till

fattigvården vore bestämd, men att Rikets Ständer funnit sig af finansiela skäl icke

kunna bevilja det begärda anslaget, i följd hvaraf förslaget förfallit.

Nu, hvad först angår den för lagstiftningen vigtiga frågan om och i hvad mån

staten eller kommunen skall bekosta anläggning eller underhåll af tvångsarbetsanstalt

för lösdrifvare, så torde komiterade till en början få fästa uppmärksamheten derå

att, såsom af den nyss lemnade redogörelsen framgår, det icke blifvit ifrågasatt att

kommunen skulle deltaga i kostnaden för anstalt afsedd för sådan lösdrifvare, som

för brott undergått bestraffning. Anledningen härtill kan icke vara annan än den

graduela skilnad i vådlighet för den allmänna säkerheten, som ansetts förefinnas mellan

dessa lösdrifvare och andra för brott icke straffade lösdrifvare, och då komiterade

dela uppfattningen att staten bör på sin bekostnad föranstalta om verkställighet af det

tvångsarbete, som blifvit ådömdt straffade lösdrifvare, lärer den nu uppstälda frågan

få fattas såsom gällande endast tvångsarbetsanstalt för icke straffade lösdrifvare.

Likaledes, och då med inrättandet af tvångsarbetsanstalter för sistnämnda klass

af lösdrifvare äfven åsyftas att bereda trygghet för upprätthållande af allmän ordning

och säkerhet, hvilka om än i mindre grad af dessa lösdrifvare hotas, kunna komiterade

icke finna annat än att staten bör bekosta anläggningen af sådana anstalter,

och det föreligger icke heller något förslag att kommunen skulle bestrida eller deltaga

i kostnaden för dylik anläggning. Det är allenast kostnaden för arbetsfångarnes

underhåll, som ansetts böra i viss mån drabba kommunen.

Utan att vilja ingå i bedömandet af huruvida landets kommuner och särskildt

dess större städer, hvilka måhända gjort mest för ordnandet af folkskoleväsende och

fattigvård, kunna med skal förevitas att eftersätta omsorgen om den uppväxande ungdomen,

eller om någorstädes visat sig eu afsigt hos kommunen att från sig på staten

kasta omvårdnaden om förfallna individer, kunna komiterade dock icke neka, att det

vore önskligt om den kommun, som i nämnda hänseenden gjorde sig skyldig till försummelse,

kunde drabbas af en påföljd, hvari läge eu kraftig maning till ett bättre

iakttagande af sina pligter gent emot kommunens barn och förfallna medlemmar.

Huru en dylik påföljd skulle rättvist träffa den skyldige kommunen, hafva dock

komiterade förgäfves sökt utgrunda.

Att, såsom Kongl. Fångvårdsstyrelsen föreslagit, stadga att den kommun, hvilken

lösdrifvaren tillhörde, skulle till eu viss del bestrida kostnaden för lösdrifvarens

underhåll å anstalten, befara komiterade icke kunna annat än leda till ett allmänt

missnöje genom den obillighet, som i många fall deraf skulle uppkomma.

Om, på sätt komiterade i öfverensstämmelse med nu gällande stadgande hemstält,

lösdrifvaren ansåges ega sin hemort, der han senast varit eller bort vara mantalsskrifven,

skulle nemligen kanske i de flesta fall inträffa att den kommun, som

komme att drabbas af omkostnaderna, icke varit i tillfälle att vårda lösdrifvaren i

64

lians ungdom och förhindra hans förfall i do laster, hvilka varit hos honom rådande

redan vid hans inflyttning i kommunen. Af komiterades vid detta betänkande fogade

statistiska tabell n:o 4 angående de under år 1881 för försvarslöshet och betlande häktade

och till allmänt arbete dömda personer framgår, att af ett antal 3,122 å landet

födde försvarslöse endast 1,523, eller således mindre än hälften, voro vid häktandet fortfarande

å landet kyrkoskrifne, under det åter 3,744 försvarslöse varit vid häktandet

kyrkoskrifne i städerna, men allenast 2,029 varit derstädes födde; att i Stockholm

2,167 lösdrifvare varit kyrkoskrifne, men endast 741 derstädes födde, och att i Göteborg

varit kyrkoskrifne 505 lösdrifvare men derstädes födde allenast 261. Dessa

siffror bestyrka den allmänna iakttagelsen, att städernas befolkning ökas genom inflyttningar

från landsorten, och att synnerligast de större städerna draga till sig ett

stort antal individer, hvilka antingen äro eller blifva lösdrifvare. Då en kommun

icke eger rätt att hindra inflyttning af personer, äfven om de äro kände för lättja

samt oordentligt och vanartigt lefnadssätt, skulle, utan att kommunen på något sätt

kan sägas hafva förskylt det, sådana förfallna personer komma att ådraga kommunen

dryga kostnader genom den behandling, hvarför de såsom lösdrifvare från statens

sida blifva föremål. För denna obilliga tunga skulle visserligen städerna i främsta

rummet vara utsatta, men äfven landskommunerna skulle icke undgå att träffas deraf.

Af primäruppgifterna till nyss åberopade tabell inhemtas att af 1,437 landskommuner,

hvilka utgjort födelse- eller kyrkoskrifningsort för de under år 1881 häktade och till

allmänt arbete dömde betlare och försvarslöse, allenast 161 kommuner haft ett lika

antal inom kommunen födde och inom densamma vid häktningen kyrkoskrifne betlare

och försvarslöse, hvaremot inom alla öfrige 1,276 kommuner antalet vexlat

mellan än flere födde än kyrkoskrifne och än tvärtom, ett bevis på den synnerliga

rörlighet i fråga om in- och utflyttningar, som utmärker ifrågavarande personal.

Då med visshet kan antagas att färre än halfva antalet af dömde lösdrifvare

skulle vid häktandet befinnas tillhöra den kommun, • der lösdrifvaren blifvit

född och tillbragt sin ungdom, och då kommunen saknar all utväg att förhindra

ett fortsatt lösdrifveri, utan lösdrifvaren strax efter det han från tvångsarbetsanstalt

frigifvits kan åter lemna sin hemort och börja ett förnyadt kringstrykande,

skulle utan tvifvel mången kommun finna det hårdt och orättvist att betungas

med kostnader för underhåll å tvångsarbetsanstalt af en lösdrifvare, hvilken törhända

några veckor efter första mantalsskrifningen blifvit med lösdrifveri beträdd och hvars

förfall och fortsatta lösdrifveri ingalunda kunna läggas kommunen till last. Skyldigheten

att bekosta arbetsföra lösdrifvares underhåll skulle dessutom stå i uppenbar strid

med den nu varande fattigvårdsförordningens grundsats om den obligatoriska försörjningens

inskränkning till minderårige, sjuke och ålderstigne, på samma gång den

skulle öppna en ny följd af tvister kommunerna emellan om underhållsskyldigheten.

Lika litet synes rättvisa och billighet uppnås om det, till exempel, bestämdes

att den kommun, hvari lösdrifvaren vore född, skulle bestrida underhållskostnaden å

tvångsarbetsanstalten. I våra dagar, då till följd af lättade samfärdsmedel folk allt

mer dragés från hemmet för att söka nya förvärfskällor, och i vårt vidsträckta land,

65

der af gammalt från vissa fattigare trakter en utflyttning pågått för sökande af arbete

och försörjning, som inom födelseorten icke stå att vinna, äro de fall icke få,

der under familjens kortvariga uppehåll i eu kommun barn hlifvit födda och sedermera

åtföljt föräldrarne till annan kommun för att kanske, efter ett lika kort uppehåll

derstädes, jemte den än mer ökade familjen flytta till ytterligare eu tredje eller

fjerde kommun. Under sådana förhållanden måste banden emellan individerna och

födelseorten vara slappa nog, och det skulle säkerligen kännas för eu kommun synnerligen

hårdt att drabbas af eu dryg kostnad för en person, som kanske för tjugo

eller tretio år sedan blifvit född inom kommunen men derstädes sedan spädaste barnaåren

icke vistats och på hvars uppfostran kommunen omöjligen kunnat öfva inflytande.

Att dessutom ega eu särskild grund för ifrågavarande underhållsskyldighet

och eu annan för bestämmande af hemortsrätten i fattigvårdshänseende, skulle kunna

föranleda betänkliga förvecklingar mellan de olika bestämningsgrunderna, då en person

skulle ega hemortsrätt inom eib samhälle men ett annat skulle vara pligtigt

att vårda sig om att han icke till lösdrifvare förfaller, och då till exempel lösdrifvaren

för fattigvård, lemnad åt familjen, stode under fattigvårdsstyrelsens husbondevälde

i det samhälle, der han egde hemortsrätt, men för godtgörande af kostnaden

för sitt eget underhåll i tvångsarbetsanstalt vore skyldig att arbeta åt födelsekommunen.

Någon ändring af nu gällande grund för hemortsrätten i fattigvårdshänseende

sakna så mycket mer komiterade anledning att ifrågasätta, som denna grund så

nyligen blifvit på de af senaste fattigvårdskomité anförda, öfvertygande skäl faststäld.

Synnerlig ledning för frågans bedömande synes icke heller vara att hemta

från förhållandena i Danmark. Före 1860, då den nu gällande danska lösdrifverilagen

utkom, utgjorde de till fängelse dömde lösdrifvarne och betlarne omkring fem

procent af de danska straffanstalternas befolkning, och utstods fängelsestraffet i statens

tukt- och förbättringshus. Lösdrifvare voro för förnyadt lösdrifveri och betleri

underkastade ända till 8 —10 års fängelsestraff, och i straffanstalterna funnos månge

lösdrifvare af den ålder och bräcklighet att de förklarades vara långt mera passande

till hjon i ett fattighus än att hållas i eu kostsam straffanstalt. I medeltal för de

näst föregående fem åren utgjordes åttiotvå procent af lösdrifvare öfver 30 års ålder

och nära en fjerdedel af sådana som hunnit öfver 50 år. Straffet för lösdrifveri förändrades

genom nämnda lag till fängelse vid vatten och bröd, hvilket straff aftjenas

i de kommunala arresthusen —■ der för öfrigt samtlige fängelsestraff, med undantag

af statsfängelse, numera uttjenas äfvensom alla ransakningsfångar hållas häktade —

eller ock till motsvarande tvångsarbete, och lemnades justitieministeriet öppet att bestämma

hvilka kommunala fattig- och arbetshus, och af dem företrädesvis amtsfattighus

skulle kunna såsom tvångsarbetshus anses och för hvilka jurisdiktioner de skulle användas.

Såsom sådana tvångsarbetsanstalter voro år 1881 förklarade nio amtsfattighus,

hvilka underhållas af amtsrepartitionsfonden, dertill bidrag från kommunerna

ingå utan att dock särskild debitering å någon kommun för denne tillhörige, å tvångsarbetshuset

insatte lösdrifvare eger rum. Af amtsrepartitionsfonden bestridas nemligen

åtskilliga andra utgifter såsom för arresthusen, för allmänna vägars och broars

9

anläggning och underhåll, för skolväsendet, hospitals- och sundhetsvasendet, lagskipningen

med mera, och till fondens uppehållande utgöras bidrag af hela amtet efter

“Hartkorn* (det värde af eu egendoms afkastning som motsvarar eu tunna hartkorn)

eller annan grund. Någon påtryckning å de särskilda sockenkommunerna att egna

sorgfälligare vård om den kommunen tillhörande ungdom eller de inom kommunen

skrifne lösdrifvare synes derföre genom ofvan anmärkta lagförändring icke i annan

mån kunna vara vunnen, än att utan tvifvel amtet bättre än staten är i tillfälle att

uti ifrågavarande hänseenden öfva kontroll öfver sockenkommunen. Deremot lärer

det inom Danmark minskade antalet lösdrifvare och betlare kunna tillskrifvas den

strängare uppsigt, som numera särskildt genom det ridande gendarmeri, som inom

flera amt inrättats, hålles öfver dem, och som i ett tätt bofolkadt land är både

nödig och möjlig att utöfva, hvarförutom det danska folklynnet och den mera jemnt

utbredda välmågan torde till sådan minskning bidraga. I hvad mån minskningen

skett är för öfrigt svårt att utreda, då någon officiel statistik icke föres öfver de i

arrest- och tvångsarbetshusen förvarade, genom dom eller resolution till tvångsarbete

dömde lösdrifvare. Den väsendtliga skiljaktighet, som här och i Danmark råder i

uppfattningen om eu kommuns skyldighet att vårda sig om eu arbetsför person, försvårar

ock i hög grad all jemförelse mellan do båda landen uti förevarande hänseende.

Att hos oss ålägga länen, såsom sådanc, skyldighet att ansvara för ifrågavarande

lösdrifvares bestraffning har synts komiterade betänkligt, då, på grund af

förut anmärkta tillströmning af lösdrifvare till do större städerna, Stockholms stad

samt Göteborgs och några få andra län skulle oskäligt derigenom betungas, under

det många af de öfriga länen icke ega ett så stort antal icke straffade lösdrifvare

att ens någon fristående tvångsarbetsinrättning kan för dem ifrågasättas. Emot antagandet

af länsindelningen såsom grund för bestämmande af skyldigheten att underhålla

lösdrifvare å tvångsarbetsanstalt gälla för öfrigt samma skäl som nyss blifvit

anförda emot sockenkommuns eller stads förpligtande till enahanda skyldighet.

Fördelarne af att ega tvångsarbetshus i de särskilda länen och i de större

stadskommunerna äro dock synnerligen beaktansvärda. Långa fångtransporter undvekos;

arbetsfångarne egde lättare utväg att vid afgång från anstalten vinna tjenst

och anställning i sin hemort än i en derifrån aflägsen trakt; de skulle icke genom

intagandet å arbetsanstalten alltför långt skiljas från hemorten och derigenom möjligen

försättas på en kringstrykande fot och för kommunerna kunde tillfälle beredas att

öfvervaka ej mindre att tvångsarbetet ändamålsenligt ordnades än äfven att kommun

tillhölles att taga behörig vård om sådan lösdrifvare, som deraf vore i behof.

En utväg att få tvångsarbetshus inom länen till stånd kunde vinnas, om länen

upprättade frivilliga arbetshus och i dessa inrymdes eu afdelning, innehållande ett

efter behofvet afpassadt antal celler jemte arbetssalar, att tjena till tvångsarbetsanstalt

för länet.

Behofvet af frivilliga länsarbetshus för ett rätt handhafvande af fattigvården

inom länot har flera gånger, såsom ock delvis här ofvan blifvit nämndt, framhållits,

och frågan om inrättande af sådane arbetshus har äfven utgjort föremål för lands

-

67

tingens pröfning inom icke mindre än tolf särskilda län, eller Stockholms, Upsala,

Södermanlands, Vestmanlands, Jönköpings, Kalmar, Hallands, Blekinge, Göteborgs och

Bohus, Vermlands, Geflehorgs och Stora Kopparbergs län. Frågan har dock dels af

några landsting till obestämd framtid uppskjuta, dels fått förfalla och dels, såsom i

Upsala län, förklarats hyllande under det medel för ändamålet årligen afsättas. Eu

ofta nog nu saknad utväg för länets särskilda fattigvårdssamhällen att kunna på ett

eftertryckligt sätt till arbete hålla dem, hvilka genom lättja och liknöjdhet ådragit sin familj

sådan nöd att fattigvård måst lemnas, skulle derigenom beredas och möjligen skulle

ock, såsom jemväl blifvit vid riksdagen föreslaget, i eu särskild afdelning af arbetshuset

kunna från kommunerna emottagas dessa obotligt sjuka fattighjon, hvilka nu

ofta sakna all nödig vård. Dagkostnaden för dessa och nyssbemälda under fattigvårdsstyrelses

husbondevälde stående arbetsföra hjonen kunde på grund af arbetshusets

räkenskaper årligen af landstinget bestämmas och af kommunerna erläggas.

För de af Konungens Befallningshafvande till tvångsarbete dömde, på arbetshuset

intagne lösdrifvare, borde åter länen undfå godtgörelse af allmänna medel, antingen

lösdrifvaron tillhörde länet eller icke.

Då tvångsarbetsanstalten är till för verkställigheten af den näpst, hvarmed staten

till förekommande af brott och till förhindrande af den allmänna ordningens störande

belägger vissa polisförseelser, och då sålunda tvångsarbetsanstalten tjenar icke ett

kommunalt intresse utan ett statsändamål, bör nemligen, efter komiterades mening,

kostnaden för dömde lösdrifvares underhåll å länets tvångsarbetsanstalt åt staten länet

återgäldas. På samma grund synes det komiterade jemväl vara billigt att länen finge

åtnjuta statsbidrag för uppförande af tvångsarbetshus, utan hvithet bidrag frågan om

länsarbetshus, efter hvad erfarenheten visat, näppeligen lärer komma att bringas till

verkställighet.

Då emellertid tillfälle till inredande af tvångsarbetsafdelning i ett kommunalt

frivilligt arbetshus för närvarande i de flesta länen saknas och då länen genom något

lagstadgande svårligen kunna förpligtas att om upprättande af arbetshus gå i författning,

blir nödigt att staten tills vidare i egna inrättningar för tvångsarbetets verkställande

emottager icke blott de för brott straffade utan jemväl de ostraffade lösdrifvarno.

I afseende å det förra slaget af lösdrifvare eller de för brott straffade synes,

enligt hvad dels af de komiterade till banda komna handlingar kunnat inhemtas och

dels Kongl. Fångvårdsstyrelsen på komiterades anmodan upplyst, tillfälle vara beredt

att fortfarande använda de mest vådliga manspersonerna vid anstalten å Tjurkö och

de till mogen ålder komna, som lemna hopp om förbättring, vid Borghamn, dervid

dock nattceller borde, om möjligt, för samtlige arbetsfångarne vid dessa tvenne ställen

inredas.

För brott straffade qvinno!’ skulle intagas i särskild afdelning vid straff- och

ar betsfängelset å Norrmalm.

För sådana för brott straffade manspersoner, hvilka icke uppnått 20 till 22

års ålder, borde eu särskild anstalt inrättas; och lärer lämplig lokal derför finnas

vid Nya Varfvet invid Göteborg.

68

Hvad beträffar för brott icke straffade qvinno!’ skall för deras emottagande

straff-fängelset vid Göteborg kunna åtminstone i eu nära framtid vara att påräkna.

Deremot lärer inom kort, i anseende till afslutade fortifikationsarbeten, komma

att upphöra don hittills begagnade utvägen att å Rindö använda de af Öfverståthållare-Embetet

till allmänt arbete dömde icke straffade lösdrifvare, och dessa skulle

då, i likhet med hvad för öfrige ostraffade lösdrifvare af mankönet redan nu egen

rum, fullgöra det ådömda tvångsarbetet i enrum i läns- eller kronohäkte. En dylik

lika behandling af eu för brott aldrig straffad lösdrifvare och af eu sakfäld brottsling

är att i hög grad beklaga och kan endast försvaras såsom en provisorisk, af nödtvång

framkallad åtgärd. Icke såsom om denna behandling skulle i och för sig vara svårare

än hvad den lättjefulle och vanartige förtjent — ty i cellen lemnas den late

fritt att arbeta efter behag eller att sofvande tillbringa den del af dagen som icke

af måltider och vandring på fånggård en upptages — men för lösdrifvare!! likasom

för allmänheten måste det förefalla underligt att staten har samma straff för lättjan

som för brottet, en likhet som möjligen kan verka derhän att gränsen emellan båda

lättare öfverträdes.

För att undvika vidare användning af statens straffanstalter för verkställighet

af tvångsarbete, som blifvit för lösdrifveri ådömdt, måste, derest kommunala tvångsarbetsinrättningar

icke kunna bringas till stånd, för särskilda distrikt af landet genom

statens försorg och på dess bekostnad anordnas tvångsarbetsanstalter för lösdrifvare.

I sådant hänseende anse komiterade tillfyllest om en dylik anstalt vore att tillgå för

Stockholms stad och län jemte öfriga länen kring Mälaren, en för Göteborgs och

Bohus län, Vermlands, Hallands och Yestgöta länen, en för de båda Skånska länen,

Småländska länen, äfvensom Blekinge och Östergötlands län samt en anstalt för Stora

Kopparbergs län och de Norrländska länen.

Skulle emellertid den förändrade lagstiftning angående lösdrifveri, Kong!

Maj:t kan finna skäl gilla och antaga, anses böra träda i verkställighet, innan vare

sig kommunala eller af staten inrättade tvångsarbetsanstalter hunnit komma till stånd,

erfordras eu anordning, hvarigenom tvångsarbetet kan af de för brott icke straffade

lösdrifvare fullgöras annorledes än i länscellfängelserna. För sådant ändamål torde

tillfälle böra beredas att fortfarande ä Rindö till tvångsarbete hålla de af Öfverståthållare-Embetet

dömdo ostraffade lösdrifvare. För öfriga lösdrifvare af ifrågavarande

slag kräfves åter en ny tvångsarbetsanstalt. Kongl. Fångvårdsstyrelsen har, på komiterades

förfrågan, upplyst, att af de under styrelsens förvaltning stälda inrättningar

icke någon annan skulle till förvar af ifrågavarande lösdrifvare kunna disponeras, än

det nyligen indragna straff-fängelset i Varberg, deri, utom i eu cellbyggnad med 32

celler, kunde i gemensamma lokaler inrymmas 300 fångar. Såsom eu mellertidig

anordning hemställa komiterade, att nämnda straffanstalt, efter det den blifvit försedd

med nattceller till erforderligt antal, måtte tills vidare användas såsom tvångsarbetsanstalt

för icke straffade lösdrifvare af mankön, dervid vore önskligt om eu särskild

fristående afdelning af anstalten förbehölles ostraffade lösdrifvare under 20 till 22

års ålder.

69

Hvad vidare beträffar ordnandet af sjelfva arbetet, bör i främsta rummet tillses

att detsamma blifver ett verkligt tvångsarbete och således utmärkes af ett strängt

och oeftergifiigt tvång till arbete. Visserligen får staten icke underlåta att söka bereda

den till sådant arbete dömdes sedliga förbättring genom moraliskt och religiöst

inflytande, men framför allt bör sjelfva arbetet genom dess stränga och tunga beskaffenhet

likasom ock hela lefnadsordningen i (ifrigt''under arbetstiden tjena att hos

den oordentlige och vanartige injaga fruktan för dylikt arbete och förmå honom till

ansträngning för undvikande af att åter varda för sådant utsatt. Det är kanske företrädesvis

genom sådan fruktan som sedlig förbättring skall kunna hos den fullväxte

lösdrifvaren framkallas, under det åter i fråga om unga lösdrifvare bemödandet bör

gå ut på att genom uppfostran godtgöra hvad i sådant hänseende försummats.

Komiterade befara att under den lagstiftning, som utgått från försvarslöshetsbegreppet,

mycken oklar uppfattning af det allmänna arbetets art och vilkoren för

dess rätta tillämpning egt rum. A ena sidan har man betraktat den allmänna arbctsanstalten

snart sagdt som eu asyl för utsväfvande och förfallna lättingar eller

för sådana, hvilka till följd af föregången brottslighet eller såsom kände för våldsamt

och oordentligt sinnelag icke förmått skaffa sig laga försvar, dervid man lemnat dem,

som förmått och velat arbeta, tillfälle att genom arbete förtjena jemförelsevis högst

ansenliga belopp, under det den late visserligen icke lemnats i sysslolöshet men ansetts

nog straffad för sin bristande arbetsvillighet genom den uteblifna eller lägre

arbetsförtjensten, och dervid i öfrigt anordningarne varit sådana, att frivillige i mängd

anmält sig till inträde. A andra sidan har man icke tvekat att i samma anstalt

och på enahanda sätt behandla brottslingen och den försvarslöse.

Tvångsarbetsanstalten bör, efter komiterades åsigt, med afseende å dess inre

anordning våra skiljaktig icke mindre från det frivilliga arbetshuset än från straffanstalten.

Med lemnad större frihet än för straff-fångar ifrågakomma, bör dock

tvångsarbetsfångens arbete såväl i anstalten som i det fria ständigt öfvervakas. Hvarje

sådan fånge, som icke af sjukdom är derifrån hindrad, bör under halfva dygnet hållas

till träget arbete med åliggande att dagligen eller för vecka fullgöra ett visst honom

föresatt och efter hans större eller mindre arbetsförmåga lämpaclt pensum — något

som måsto gälla äfven för arbete i det fria — vid påföljd att för uraktlåtenhet häraf

lida inskränkning under påföljande dag eller vecka i föda eller beqvämlighet i fråga

om sängkläder eller annat. Till uppmuntran i arbetet skulle visserligen någon godtgörelse

för öfverarbete kunna honom medgifvas, men borde denna ställas synnerligen

låg. Under måltider, fritider från arbetet och natten skulle fången hållas i cell, och

borde i allt sträng tukt och regelbunden ordning inom anstalten handhafvas.

Såsom komiterade redan framhållit, böra de för brott straffade hållas afskilda

från förut icke straffade lösdrifvare; de som flera gånger undergått bestraffning för

vanfrejdande brott skiljas från de mindre brottslige; personer af olika kön i skilda

anstalter förvaras samt fångar under 20 till 22 års ålder upptagas i särskilda anstalter

för den behandling deras ungdom och för intryck emottagliga sinne kräfva.

70

Genom det föreslagna öfvergångsstadgandet hafva komitorade sökt förekomma, att

sådana, för vanfrejdande brott straffade personer, hvilka, då författningen träder i kraft,

undergå eller nyligen undergått allmänt arbete och inom två år efter frigifvandet göra

sig skyldiga till lösdrifveri, skulle fritagas från den polisuppsigt, som enligt förslaget

ansetts nödig för lösdrifvare, som äro förlustige medborgerligt förtroende, hvarjemte

komiterade, i fråga om samtlige öfrige försvarslöse under enahanda förhållanden, likstält

det dem ådömda allmänna arbete med eu dessa försvarslöse vid frigifningen

meddelad första varning.

Slutligen få komiterade, med tillkännagifvande att komitorade förutsatt, att

särskilda föreskrifter om vissa meddelanden angående lösdrifvare till Polisunderrättelser

från föreståndare för tvångsarbetsanstalt skulle komma att i administrativ väg

utfärdas, åberopa dels, såsom förtydligande den ifrågasatta behandlingen af lösdrifvare,

vidfogade formulär till besked, förhörsprotokoll och andra handlingar, för uppsättning

hvaraf tryckta blanketter lämpligen synas böra till polistjenstemännen utdelas,

och dels bilagda statistiska tabeller, hvartill material hemtats för åren före 1881 ur

Kongl. Fångvårdsstyrelsens embetsberättelse!- och för året 1881 från uppgifter, hvilka

på komiterades begäran blifvit från rikets fångvårdsanstalter infordrade.

71

B) Förordning angående utländingar, Indika här i riket såsom

lösdrifvare anträffas.

Genom konventionen med Ryssland af fj December 1860 har aftal med

nämnda stat blifvit träffadt om återsändande till fäderneslandet af alla lösdrifvare

och tiggare, hvilka, födde i Ryssland eller Finland eller derstädes naturaliserade, begifvit

sig till Sverige eller Norge och der af myndigheterna anhållas. På grund af

denna konvention återsändes hvarje år ett icke obetydligt antal finnar och ryssar,

hvilka i de norrländska provinserna eller i Stockholm och öfriga kuststäder vid

Östersjön icke sällan anträffas såsom lösdrifvare. Då konventioner med andra länder

om ömsesidigt öfversändande af lösdrifvare och tiggare icke. finnas afslutna, men det

alltjemt visat sig, att ett icke ringa antal utländingar äfven från andra länder än

Ryssland och Finland årligen såsom lösdrifvare här i landet anhållas, torde någon

åtgärd jemväl i afseende å dessa böra vidtagas.

Danmark har genom lagen af den 15 Maj 1875 utan föregångna konventioner

förbjudit utländingar att uppehålla sig i landet, så vidt do vilja söka sin utkomst

under kringvandrande; och alla sådana personer liksom ock öfriga utländingar, hvilka

icke i Danmark ega försörjningsrätt och befinnas utan medel till sitt uppehälle, varda

genast ur landet utsända eller utvisade. Genom Plakat af den 19 April 1805 äfven

som lag af den 27 Maj 1854 är i Norge stadgadt, att hvarje från straffanstalterna

lösgifven utländing, hvilken förut icke i tro år stadigt uppehållit sig i landet och der

haft loflig försörj ningsutväg, skall genom polismyndighetens försorg föras ut ur riket

och, om han åter infinner sig i landet, straffas med fängelse och ånyo bortsändas.

Af danska undersåtar voro under år 1881 här i landet såsom lösdrifvare häktade

40 personer och de flesta af dem blefvo antagligen till Danmark genom Konungens

Befallninghafvandes i Malmöhus län försorg öfversända. Men då någon grund i lagstiftningen

för dylik åtgärd torde böra finnas; då flera främmande länders lagstiftningar

utgå från det antagande, att hvarje stat har rätt att från landets område utvisa utländingar,

hvilka såsom lösdrifvare inom landet anträffas, och då den inhemska lösdrifverilagstiftningen

icke kan emot utländsk lösdrifvare tillämpas, samt denne således

skulle, om han finge i landet qvarstadna, undgå den behandling, som lagen stadgat

för den inhemske lösdrifvaren och som för den utländske vore än mera nödig, anse

komiterade, att en författning i det syfte komiterades förslag angifver är behöflig,

samt att, för den händelse den ifrågasatta författningen skulle befinnas icke vara å

norske undersåtar tillämplig, föreskrifter jemväl för sådan tillämplighet böra meddelas.

72

C) Ändringar i Fattigvårdsförordningen.

Fattigvårdsförordningens 40, 41 och 42 §§ stadga, att den, som efter fylda

femton år betlar utan att vara i den nödstälda belägenhet att fattigvård enligt 1 §

erfordras, må, om han förut är beträdd med hettande eller af omständigheterna

ådagalägges, att han stryker omkring lör att öfva hettande, af tillsyningsman anhållas

och genom krono- eller stadsbetjentes försorg afföras till Konungens Befallningshafvande,

som eget ålägga betlaren allmänt arbete från och med en till och

med sex månader.

Den behandling, som enligt dessa paragrafer kan drabba betlaren, är i vissa

hänseenden strängare än den som för försvarslöse är föreskrifven eller af komiterade

blifvit för lösdrifvare ifrågasatt, på samma gång bestämmelserna visat sig vara svåra

att tillämpa. Den kringstrykande betlaren skulle, äfven om han egde god frejd,

kunna, första gången han anträffas, genast dömas till allmänt arbete, under det att

den försvarslöse, som är förlustig medborgerligt förtroende, icke kan dömas till sådant

arbete utan att först hafva erhållit föreläggande att inom viss tid skaffa sig laga försvar,

samt den för brott icke straffade försvarslöse skall tvenne gånger varnas innan

han kan drabbas af berörda påföljd. Enligt komiterades förslag skulle lösdrifvaren

först då han tredje gången beträdes med lösdrifveri kunna häktas och dömas till

tvångsarbete och äfven den till polisuppsigt förfallne lösdrifvaren måste varnas eu

gång innan tvångsarbete kan honom ådömas.

Särskildt ansvar för betlandet får dock, enligt 42 § 2 mom., ej ådömas när

betlaren tillika såsom försvarslös är förfallen till allmänt arbete. Är detta stadgande

så att förstå att det särskilda ansvaret bortfaller allenast då den försvarslöse samtidigt

förklaras förfallen till allmänt arbete och till sådant dömes, synes författningen

medgifva, att den kringstrykande betlaren, hvilken nästan alltid är försvarslös, skulle

kunna såsom betlare behandlas under det han åtnjuter anstånd för att skaffa sig

laga försvar eller under det varningar honom såsom försvarslös meddelas. Är åter

meningen den att den försvarslöse, såsom vilkorligen underkastad arbetstvång, aldrig

kan såsom kringstrykande betlare behandlas, blir den betlare, som eger laga försvar,

utsatt för mera summarisk behandling än den mest oordentlige och för allmänna

säkerheten vådlige försvarslöse betlare. Allmänt arbete skulle likaledes utan föregående

varning kunna åläggas jemväl den “som förut är beträdd med hettande”.

Då emellertid något bevisligt beträdande med hettande svårligen kan ega rum utan

73

att betlare» för vederbörande myndighet derför angifves och inställes, men betlare»

icke får till Konungens Befallningshafvande afföras utan att han “förut är beträdd

med betlande“, lärer en tillämpning af detta stadgande i ytterst sällsynta fall kunna

ifrågakomma.

Dessa nu anmärkta förhållanden i förening med den af komiterade förut antydda

svårigheten att emot betlarens nekande kunna åstadkomma bevisning om öfvadt

betleri hafva, såsom erfarenheten ådagalagt, ledt dertill att af de många, hvilka såsom

betlare anhållas och till behandling hos Konungens Befallningshafvande anmälas, ett

högst ringa fåtal dömes för betleri. Snart sagdt alla behandlas de såsom försvarslöse,

och fattigvårdsförördningons ansvarsbestämmelser tillämpas endast mot tredskande

fattighjon, eller sådane som stå under fattigvårdsstyrelsens husbondevälde,

eller föräldrar och målsmän som befalt eller tillåtit minderåriga barn att betla.

Då nu, enligt komiterades förslag till förordning angående lösdrifveri, don som

obehörigt stryker landet omkring skulle behandlas såsom, lösdrifvare samt sådant

kringstrykande vanligen sker under botlande, och då äfven under andra förhållanden

än vid kringstrykande betleri så ingår i och utgör ett kännetecken på lösdrifveri, att

den, som flera gånger anträffats hettande, med allt skäl lärer kunna sägas vara lösdrifvare,

hafva komiterade ansett, att genom föreskrift om lika behandling af betlare»

och lösdrifvare» icke blott en ensidig enkelhet i lagstiftningen skulle vinnas, utan

jemväl fordringarno på rättvisa och billighet bättre ses till godo. I sådant syfte hafva

ändringar i Fattigvårdsförordningen af komiterade föreslagits.

Likaledes hafva komiterade ifrågasatt att föräldrar eller vårdare, som befalt

eller tillåtit midorårigt barn att betla, må såsom lösdrifvare behandlas. Berörda förseelse

torde nemligen kunna med lösdrifveri likställas. Deremot hafva komiterade,

ehuru önskvärdt det än vore att från Fattigvårdsförordningen kunde frånskiljas allt

stadgande angående allmänt arbete, likväl ansett det icke tillkomma sig att föreslå

någon ändring i fråga om ansvaret för tredska, sjelfsvåld eller annan förseelse af arbetsför

person, som står under fattigvårdsstyrelscs husbondevälde och ej är minderårig, enär

den behandling, som för lösdrifvare blifvit föreslagen, icke, med afseende å deri ingående

varningar och förklarande att någon iir lösdrifvare, torde vara för sådan person

lämplig. Den ändring, som i sådant hänseende erfordras, synes kunna inskränkas

till utbyte i 42 § 1 mom. af uttrycket “allmänt arbete“ mot “tvångsarbete8 samt

till uteslutande af momentets sista punkt.

För de af komiterade föreslagna ändringar i Kongl. Legostadan för husbönder

och tjenstehjon äfvensom i Kongl. Förordningen angående upphäfvande af skyldigheten

för resande att vara försedda med pass torde några särskilda motiv icke vara erforderliga.

10

-

*

BILAGOR

Redogörelse

för

Poiisuppsigten

i

Frankrike, Belgien, Tyska Riket och Österrike.

Frankrike.

De allmänna stadgandena angående poiisuppsigten öfver straffade (la surveillance

de la haute police) äro gifna i code pénal, hvars hithörande artiklar blifvit ändrade senast

genom en lag af den 23 januari 1874. De närmare bestämmelserna återfinnas i en på

denna lag grundad, den 30 augusti 1875 utfärdad administrativ författning. (Dietet du

jo Aout 1875, portant reglement d’administration publique pour Cexécution de la loi du 23

Janvier, sur la surveillance de la haute police.)

Beträffande straffarbete på viss tid (travaux for ees a ternps), fästning (délention),

tukthus (réelusiou) och landsförvisning (bannissement), hvilka straff endast kunna ådömas

för brott, hänförliga till klassen crimes, innehåller lagen den generela bestämmelse att de

dömda, sedan de slutat sin bestraffning, skola, utan att sådant blifvit i domen föreskrifvet

(de pleti1 drott), stå under polisuppsigt, landsförvisad lika länge som straffet varat och de

öfriga i 20 år från frigifningen. Domstolen eget- likväl makt icke allenast att bestämma

kortare tid, än den lagen sålunda utsätter, utan ock att alldeles befria den dömda från

uppsigt.

Utom de nu nämnda straffen, jemte lifstidsstraff, som genom nåd förvandlats till

ett lindrigare, medför intet straff polisuppsigt de pleti drott, utan beror det på lagens

föreskrift i hvarje särskild! fall, huruvida en förbrytelse föranleder uppsigt eller icke,

hvarvid dess ådömande än är obligatoriskt, än fakultativt. Om mildrande omständigheter

förekommit, kan domaren likväl underlåta att ådöma polisuppsigt i de eljest obligatoriska

fallen, och på samma grund kan han alltid förkorta den lagbestämda tiden,

hvilken vanligast är utsatt med en latitud mellan 2 och 10 eller 5 och ro år. Les contraventions

medföra aldrig polisuppsigt, men åtskilliga déltts, till hvilken senare klass i

regeln räknas de förbrytelser, som bestraffas med fängelse under längre tid än 5 dagar

(emprisonnement correctionnd) eller böter öfver 15 francs. Bland déltts, för hvilka polisuppsigt

skall ådömas för en tid mellan 5 och ro år, må nämnas lösdrifveri och, i en

del qualificerade fall, hettande.

78

Enligt fransk lag är barn under 16 år straffbart om det pröfvas hafva handlat

med urskiljning. I så fall kan äfven polisuppsigt från 5 till ro år ådömas så väl för

délits som crimes.

Undantagsvis kan polisuppsigt ådömas utan sammanhang med annat straff. Särskild!

är detta förhållandet med lösdrifvare under 16 år, hvilken kan dömas att stå under

polisuppsigt till dess han fyllt 20 år eller dessförinnan ingått i krigstjenst.

Den som, vare sig de plätt drott eller på annan nu omförmäld grund, blifvit stäld

under polisuppsigt, kan derifrån vinna fullständig eller partiel befrielse genom beslut på

administrativ väg. På förslag af vederbörande prefekt eger nemligen inrikesministern rätt

att, sedan halfva tiden förflutit och den straffade derunder visat prof på godt uppförande,

befria honom från den återstående tiden; dock kan denna frihet när som helst återkallas

af ministern om den missbrukas.

Polisuppsigten medför för den derunder stälda dels inskränkning i rättigheten att

välja vistelseort och dels en viss anmälningsskyldighet.

I förra afseendet har regeringen bestämt vissa orter, å hvilka den straffade icke

får uppehålla sig, och såsom regel härutinnan gäller bland annat att han icke eger vistas

i trakten af den anstalt, der han undergått sitt straff. Förbudet är emellertid icke i sin

praktiska tillämpning så absolut, att detsamma hindrar polismyndigheten att, om särskilda

skäl dertill föranleda, autorisera eller åtminstone tolerera den straffades vistelse på en ort,

som innefattas i förbudet. Sålunda tillhör t. ex. Seinedepartementet med Paris de förbjudna

orterna; men icke destomindre få under polisuppsigt stälda personer der bosätta

sig om de hafva utsigt till ärlig försörjning och icke kunna anses för allmän säkerhet

vådliga.

Hvarje polisuppsigt underkastad straff-fånge skall minst 15 dagar före frigifningen

uppgifva den ort, der han ämnar först bosätta sig, och om han underlåter det, utser regeringen

hans första vistelseort. Den första vistelseorten, vare sig den blifvit bestämd

på det ena eller andra sättet, får den straffade icke lemna förr än 6 månader förflutit

från ankomsten, så framt han ej dertill erhållit särskildt tillstånd af inrikesministern; dock

kan tillåtelsen lemnas jemväl af prefekten då det endast är fråga om flyttning från ett

till annat ställe inom hans departement, äfvensom i brådskande fall, för hvilken sistnämnda

händelse prefektens tillstånd dock endast gäller provisoriskt. Efter de första 6

månadernas förlopp får den straffade bosätta sig å hvilken som helst af de platser, som

icke blifvit af regeringen undantagna på sätt ofvan är sagdt, men förpligtelsen att stanna

6 månader qvarstår i fråga om hvarje plats, han då eller sedermera väljer.

När den straffade vill lemna en vistelseort för att begifva sig till en annan, skall

han 8 dagar före affärden härom göra anmälan hos afgångsortens polismyndighet, hvilken

då tillställer honom ett kostnadsfritt pass (,feuille de route), angifvande den väg, han

får taga, och den tid, han får uppehålla sig å hvarje mellanliggande ort m. in. d. Inom

24 timmar från ankomsten till bestämmelseorten skall den straffade till dervarande polismyndighet

aflemna sitt pass samt erhåller då i utbyte ett uppehållskort (,permis de séjour),

mot hvars återställande han undfår nytt pass när han afflyttar från orten. Den polismyndighet,

som utfärdat passet, lernnar ofördröjligen avis derom i skrifvelse till polismyndigheten

å den ort, hvarå förpassningen lyder.

Förutom skyldigheten att anmäla in- och utflyttningar åligger det den straffade att,

för anmälan om bostad och försörjningsmedel, inställa sig hos polisen på de tider, som

af denna för hvarje person särskildt bestämmas; dock kan han af prefekten befrias från

denna förpligtelse och i stället förständigas låta höra af sig på något annat lämpligt

sätt. Naturligtvis måste riktigheten af den straffades vid anmälningarna gjorda nppgifter

på något sätt kontrolleras, och detta sker, åtminstone hvad Paris beträffar, genom besök

i hans bostad, upplysningars inhemtande hos grannar och arbetsgifvare o. s. v., men de

79

polismän, åt Indika denna undersökning är anförtrodd, hafva order att dervid tillvägagå

med den största grannlagenhet så att besöken eller förfrågningarna icke väcka uppseende.

Öfverträdelse af de för straffad person gällande föreskrifter i fråga om polisuppsigt

är en délit, hänförlig till den klass deraf, som kallas rupture de ban, och ansvaret

är fängelse i högst 5 år.

Polisuppsigten utöfvas under inrikesministerns och prefekternes öfverinseende af

mairerne, hvilka följaktligen utfärda passen och uppehållskorten, mottaga anmälningarna

samt bestämma de tider derför, som icke äro i författningarna utsatta; dock skola mairens

beslut i sistberörda afseende underställas prefektens godkännande. I kommun, der

■poliskommissarie finnes, hvilket är fallet med hvarje stad med mer än 5,000 innevånare,

kan anmälningsskyldigheten fullgöras hos honom, dock vill det synas som vore anmälan

om utflyttning härifrån undantagen.

Belgien.

De allmänna stadgandena om polisuppsigten i detta land {la surveillance spéciale.

de la police) förekomma i 1867 års codc pénal, som i detta afseende efterträdt en lag af

den 31 december 1836. Skillnaden mellan sistnämnda lag och ifrågavarande del af

code pénal är dock icke mer betydande än att de administrativa författningar, nemligen

en kongl. arrété af den 31 december 1836 och ett af justitieministern den 13 december

1838 utfärdadt cirkulär, som närmare bestämde sättet för tillämpningen af 1836 års lag,

fortfarande ega giltighet.

I Belgien finnes blott ett fall, då, såsom i Frankrike, polisuppsigten följer de plätt

droit af straffet, och detta är när någon, som blifvit dömd till döden eller ock för lifstiden

till straffarbete eller fästning, af konungens nåd erhåller lindring i straffet utan att

benådningsakten befriar honom från polisuppsigt. Denna varar då i 20 år från frigifningen.

I alla öfriga fall ådömes polisuppsigten i sammanhang med det egentliga straffet.

För samtliga brott, hänförliga till kategorien crimes, gäller i detta hänseende en generel

bestämmelse, på grund hvaraf polisuppsigt från 5 till 20 år samt, vid iteration, för lifstiden

kan ådömas, dock finnes intet fall då sådant ovilkorligen måste ske, utan har domaren

fri bestämningsrätt härutinnan. Polisuppsigt från ett till ro år kan ådömas jemväl

för vissa i lagen bestämda délits, och för några helt få sådana skall den ådömas, så

framt mildrande omständigheter icke förekommit. Barn under 16 år får likväl aldrig

ställas under polisuppsigt. Befrielse från ådömd polisuppsigt kan endast vinnas genom

konungens nåd.

I Belgien likasom i Frankrike medför polisuppsigten makt för regeringen att bestämma

vissa orter, der under uppsigten stående personer icke få vistas, jemte deraf

följande rättighet för polismyndigheten att utöfva kontroll öfver att dessa personer icke

utan uppfyllande af vissa formaliteter lemna de orter, der de äro boende. Det är appelationsdomstolarnas

gener alpr okuratorer, biträdde af dem underlydande konungens prokuratorer,

som, hvar inom sitt tjenstgöringsområde, utöfva förstnämnda funktion å regeringens

vägnar. Den antydda närmare tillsynen handhafves af borgmästarne, hvilkas hithörande

göromål, der poliskommissarier finnas, skötas af desse.

Den 15 i hvarje månad sänder generalprokuratorn till vederbörande fängelseföreståndare

en förteckning, upptagande alla inom den förres tjenstgöringsområde polisuppsigt

ådömda personer, som under loppet af nästföregångna månaden börjat sin bestraffning;

och innehåller denna förteckning upplysning om generalprokuratorns beslut beträffande

de orter, der fångarne icke få vistas efter frigifningen. Ifrågavarande beslut kan

80

generalprokurator!! sedermera ändra när han dertill finner skäl, och detta jemväl efter

frigifningen; men om förbud afser ort, der den straffade redan tillåtits sätta sig ned,

skall tillräcklig tid honom beviljas att utse annan vistelseort och ditflytta. Inom de tre

första dagarna af hvarje qvartal sänder fängelseföreståndaren till vederbörande generalprokurator

en med ledning af förenämnda förteckning uppgjord lista öfver de inom

generalprokuratorns tjenstgöringsområde polisuppsigt ådömde fångar, hvilka skola frigifvas

under nästföljande qvartal, hvarvid för hvarje å listan uppförd fånge besked tillika lemnas

om den ort, der han efter frigifningen Önskar bosätta sig. Finner generalprokurator!!

intet hinder möta för den straffades vistelse å den utsedda orten, sänder generalprokuratorn

till fängelset ett pass, stäldt på denna ort, hvilket pass innehåller uppgift å de

otillåtna orterna jemte fullständiga upplysningar om hvad den straffade har att iakttaga

såsom stäld under polisuppsigt. I händelse någon af de orter, generalprokuratorn icke

vill upplåta för den straffade, eller ock den ort, denne valt, tillhör en annan generalprokurators

tjenstgöringsområde, afgöra de begge generalprokuratorerne gemensamt, huruvida

den förra orten skall undantagas eller den senare anvisas i passet.

Sedan den straffade anländt till den bestämda uppehållsorten, skall han inom 24

timmar uppvisa passet för borgmästaren. Sedermera kan han när som helst flytta till

någon annan af de orter, der det är honom tillåtet att vistas, dock med skyldighet att

3 dagar före afifärden låta visera sitt pass hos afgångsortens borgmästare och inom 24

timmar efter framkomsten till bestämmelseorten förete detsamma hos borgmästaren derstädes.

Genom skriftvexling dels mellan borgmästarne inbördes, dels mellan dem och

konungens prokuratorer, dels mellan desse och generalprokuratorerne samt dels de sistnämnde

sinsemellan erhålla samtlige vederbörande embetsman underrättelse så väl om

alla anmälda in- och utflyttningar som äfven om de straffades underlåtenhet att inställa

sig å förpassningsorterna.

Någon anmälningsskyldighet i vidsträcktare mån, än den som nyss är nämnd,

hafva författningarna icke uttryckligen ålagt den under polisuppsigt stälda; men då han

icke utan föregången anmälan och undfången förpassning får lemna den vistelseort, han

valt, anses det ligga i sakens natur att han på anfordran skall styrka sin qvarvaro derstädes.

I sådant afseende åligger det honom att tid efter annan, vanligast en gång i

veckan, inställa sig personligen hos polisen, från hvilken skyldighet han dock befrias om

han uppför sig väl och har stadigt arbete. Polisen och gendarmeriet anses jemväl oförhindrade

att genom besök i den straffades bostad förvissa sig om hans vistelse på platsen,

dock äro de strängt tillhållna att dervid iakttaga den största grannlagenhet.

Om polisuppsigt underkastad person icke efterkommer de föreskrifter, han såsom

sådan har att iakttaga, ställes han under åtal vid domstol och dömes för ruptur e de bart

till fängelse från 8 dagar till ett år.

Tyska Riket,

Detta rikes strafflag af den 15 maj 1871 idas Strafgesetzbuch fiir das Deutsche

Räck) innehåller de allmänna bestämmelserna angående polisuppsigt öfver straffade. Samma

bestämmelser funnos jemväl i nordtyska förbundets strafflag af den 31 maj 1870 (das

Strafgesetzbuch fiir den Norddeutschen Blind), och en af inrikesministern den 12 april

1871 på grund af sistnämnda lag utfärdad instruktion beträffande uppsigtens verkställande

gäller fortfarande.

För vissa brott, hänförliga till klasserna Verbrechen och Vergehen, kan domstolen

i sammanhang med frihetsstraff ådöma den påföljd, som benämnes Zulässigkeit von Poli

-

T»

81

zeiaufsicht, d. v. s. att personen kan underkastas polisuppsigt. Har domstolen gifvit ett

dylikt förklarande, eger den högre polismyndigheten (Landespolizeibehördc) ställa den straffade

under polisuppsigt om sådant pröfvas nödigt, hvarvid polismyndigheten har att taga

i betraktande hans tidigare vandel, uppförande å straffanstalten och de förhållanden,

hvari han efter straffets undergående inträder.

14 dagar före frigifningen afsänder fängelseföreståndaren till den lägre polismyndigheten

('' Ortsfolizeibehörde) å den ort, dit fången vid frigifningen kommer att förpassas

(Entlassungsort), ett intyg öfver hans uppförande under strafftiden jemte yttrande,

huruvida det synes vara skäl ställa honom under polisuppsigt. Om vid straffanstalten

finnes en Kolf er ems der Gefängniss-Oberbeamten, afgifves yttrandet af denna, eljest af anstaltens

föreståndare i samråd med dess själasörjare. Finner den lägre polismyndigheten

anledning till den frigifnes ställande under uppsigt, gör den derom framställning hos den

högre polismyndigheten i det Regierungsbezirk, orten tillhör, hvarefter sistnämnda myndighet

skyndsamt fattar sitt beslut, som icke får öfverklagas. Domstolens förklarande att

en person kan underkastas polisuppsigt gäller för en tid af 5 år efter frigifningen, och

under denna tid kan den högre polismyndigheten när som helst bestämma att uppsigten

skall ega rum, dock får den aldrig utsträckas öfver 5 år från frigifvandet. Beslutet om

den frigifnes ställande under polisuppsigt kan den högre polismyndigheten återkalla eller

modifiera när den så för godt finner, likväl med den inskränkning att uppsigten skall

räcka minst 6 veckor från den dag, dess inträdande beslöts. Den befogenhet, som, efter

hvad nu är nämdt, tillkommer Landespolizeibehörde des Entlassungsortes, är jemväl tillerkänd

motsvarande myndighet i det Regierungsbezirk, hvarinom den straffade, efter att

hafva lemnat sin Entlassungsort, sig uppehåller.

Polisuppsigten innefattar allenast förbud för den derunder stälda att vistas å någon

af de orter, som i sådant afseende bestämmas. Öfverträder han detta förbud, ställes han

under åtal och dömes till fängelse (Haft) i högst 6 månader. Hvad beträffar skyldigheten

för de under polisuppsigt stälda att på vissa tider anmäla sig hos polisen, så är

det visserligen i inrikesministerns förenämnda instruktion uttryckligen föreskrifvet, att lokalpolisen

icke får ålägga den straffade några andra förpligtelse!'', än dem strafflagen förutsätter,

och att detta särskildt gäller i fråga om berörda anmälningsskyldighet, men genom

ett annat beslut har ministern förklarat hinder icke möta för polisen att på administrativ

väg förelägga under polisuppsigt stäld att personligen hos polisen göra anmälan

om hvarje förändring af bostad. Något ansvar för underlåtenhet häraf kan likväl icke

ådömas.

Österrike.

I Österrike är polisuppsigten betydligt strängare än i Tyska Riket. De hithörande

bestämmelserna äro gifna i lösdrifvarelagen den ro maj 1873 (Gcsctz rom 10 Mai 1873

momii polizeistrafrechtliche Bestimmungen svider Arbeitsscheue lind Landstreicher erlassen werden.)

Arbetsför person, som undergått bestraffning för någon af vissa Vcrbrechen och

Uebertretungen, bland Indika senare må nämnas upprepadt betlande, eller som blifvit

straffad för landstrykeri, katt, så länge tre år icke förflutit från straffets uttjenande, af

polismyndigheten förständigas att inom förelagd tid styrka att han försörjer sig på lofligt

sätt; och om han af motvilja för arbete {ems Arbeitsscheu) icke efterkommer detta föreläggande,

kan han straffas, första gången med arrest från 3 till 14 dagar och sedermera

med sträng arrest under högst en månad. Detta innefattar likväl icke den egentliga

polisuppsigten, utan, likasom i Tyska Riket, är det domstolen som i sammanhang med

11

82

straffs ådömande förklarar personen zulässig der Skilling unter Polizeiauf sickt. När detta

skett eger den högre provinsiala polismyndigheten (die pohtische Behördé) eller den dermed

jemförliga polisstyrelsen i vissa städer, om den dertill finner skäl, ställa personen

under polisuppsigt. Å de orter, der kommunalmyndigheten fått sig anförtrodt att jemte

polisen upprätthålla den allmänna säkerheten, tillhör ifrågavarande befogenhet den förra

myndigheten, hvars föreståndare i hvad fall som helst är skyldig biträda polisen säd

uppsigtens handhafvande. Zulässigkeit der Stellung unter Polizeiauf sickt kan — sådant

beror alltid på domarens ompröfning — ådörnas bland andra dem, som fällas till ansvar

för landstrykeri, så framt de nemligen synas farliga för annans egendom. Samma verkan

som Zulässigkeit der Skilling unter Polizeiauf sickt har ett förklarande af domstolen att en

person, om vederbörande polismyndighet dertill finner skäl, må intagas på tvångsarbetsanstalt

för en tid af högst tre år (Zulässigkeit der Anhaltung in eoner Zwangsarbeitsanstalt'').

Ett dylikt förklarande kan domstolen gifva beträffande lättjefull (’arbeitscheu) person, som

dörnes till ansvar för någon af vissa Uebertretungen, bland hvilka äro upptagna landstrykeri,

betlande och undanhållande från polisuppsigt.

Tiden för polisuppsigten bestämmer polismyndigheten, dock får den i regeln icke

utsträckas öfver 3 år från strafftidens slut.

Polisuppsigten medför följande inskränkningar i den derunder stälclas personliga

frihet:

a) Den högre polismyndigheten kan förbjuda honom att vistas inom vissa områden,

anvisa honom viss uppehållsort samt förbjuda honom att utan särskild! tillstånd

lemna denna eller den ort, han sjelf valt; dock kan han icke förhindras att uppehålla

sig i den kommun, der han har hemortsrätt (''Zuständigkeitsgemeinde).

b) Han är förpligtigad att samma dag, han förändrar bostad, derom göra anmälan

hos polisen samt att på anfordran infinna sig hos polisen för att redogöra för

sin sysselsättning, sina försörjningsmedel och sitt umgänge med andra personer.

c) Polisen kan äfven ålägga honom periodisk anmälningsskyldighet samt förbjuda

honom att deltaga i vissa sammankomster, besöka vissa lokaler samt nattetid eller vid

större folksamlingar lemna sin bostad utan tvingande skäl.

d) Han kan när som helst underkastas såväl hus- som kroppsransakan.

Dessa försigtighetsmått skola emellertid icke iakttagas i vidsträcktare mån, än omständigheterna

med nödvändighet påkalla, och alltid så att den straffades rykte så mycket

som möjligt skonas och han icke varder hindrad i utöfningen af sin lofliga verksamhet.

Undandrager sig den straffade polisuppsigten eller dermed förenad skyldighet,

ställes han under åtal vid domstol och straffas med arrest från en till 14 dagar eller, vid

iteration, med sträng arrest under högst en månad, hvarjemte, i händelse han är arbeihscheu,

domstolen, på sätt nyss är anfördt, kan förklara polismyndigheten oförhindrad intaga

honom på tvångsarbetsanstalt.

>> >-—SS --

83

Tabell n:r 1, utvisande antal gånger personer häktats för försvarslöshet och hettande, samt

med de häktade vidtagne åtgärder in. in., under åren 1835, 1845, 1855, 1865, 1871 -1880.

År

Antal gångei

och

för försvarslöshet.

benande

s'' ^

o: £

£2

P

£ er

3: S

“• O

oq

Stälde på fri fot

Afförde såsom öfverftyt-

tade till annan klass,

döde eller af annan

anledning

Vid årets slut qvar- varande dömde

De

dömdes

intill 26

ålder

år

Omedelbart

häktade

Efter undergången

bestraffning eller

slutad ransakning

såsom försvarslöse

behandlade

Summa

Summarum 1

Enligt 8 § 1 m.

af K. St. d. 29

Maj 1846

Enligt 8 § 2 m.

af K. K. d. 13

Juli 1853

Enligt Fattig -

vårdsförordn.

Frivillige

Summa

O’

05

P°

CO

P°

CD

po

to

o

21—25 år

Män

Ov.

S:ma

Män

<iv.

S:ma

1880

4370

755

5125

1671

185

1856

6981

825

4,i7

161

713

452

-17

6

1218

9

5

16

24

142

1879

51 19

796

5915

1552

195

1717

7662

1007

5143

277

63 1

437

52

•12

1235

14

7

25

12

152

1878

4946

850

5796

1452

201

1653

7449

972

4865

1:56

663

437

42

14

1156

12

16

20

27

127

1877

4725

717

54 12

1612

245

1857

7299

1091

4786

381

626

352

52

8

1038

5

7

10

14

98

J870

4081

621

4702

1549

222

1771

6473

763

4294

350

599

-ilo

-18

9

1066

4

5

11

15

72

1875

—

—

4050

—

—

1118

5168

794

3119

221

569

369

56

40

1034

5

8

10

5

68

187-1

—

—

3767

—

—

—

—

682

2130

86

502

274

70

23

869

12

5

5

6

66

1873

—

—

3627

—

—

—

—

—

—

—

532

307

37

15

Sill

8

8

12

5

77

1873

—

—

4222

—

—

—

—

--

—

—

599

345

45

19

1008

12

7

12

3

91

1871

—

—

4357

-

—

-

—

—

—

—

589

353

—

55

997

12

3

9

9

74

18(35

—

3143

—

—

—

—

—

—

—

505

88

—

481

1077

—

—

—

—

—

1855

—

—

3019

—

—

—

—

—

—

—

1249

—

—

328

1577

—

1845

—

—

6002

—

—

—

—

—

—

—

2317

—

—

74

2391

—

—

—

—

—

1835

—

—

2879

—

—

—

—

-

—

1842

—

—

—

1812

—

—

—

—

84

Tabell n:r 2, utvisande antalet gånger personer häktats för försvarslöshet och hettande inom länen

under åren 1S35, 1845, 1855, 1865, 1871-1880.

Stockholms stad och

rikets län

1835

1845

1855

1805

1871

1872

1873

1874

1875

1870

1877

1878

1879

1880

Stockholms stad ...............

133

3092

1401

2188

1923

2204

1992

2149

2957

4001

4702

4121

4113

3279

Stockholms län ........

‘200

(jo

49

47

39

29

10

09

85

85

80

no

113

133

Upsala d:o ..............

00

152

80

31

85

70

79

30

21

33

36

55

05

145

Södermanlands d:o ............

74

194

45

40

37

40

14

73

47

52

45

100

99

in

Östergötlands d:o.........

285

350

210

175

400

321

324

244

281

269

252

288

270

302

Jönköpings d;o.............

94

145

56

85

42

48

27

21

21

23

17

28

25

30

Kronobergs d:o ...........

130

99

42

10

8

27

22

31

31

79

Öl

51

91

1(10

Kalmar d:o ........

112

278

104

55

175

107

137

82

80

100

117

170

208

200

Gotlands d:o ........

17

—

3

i

15

15

16

12

4

6

.3

4

4

12

Blek inge d:o ..............

228

231

77

30

no

1 10

so

92

67

103

1 14

133

201

233

Kristianstads d:o..............

133

292

94

30

130

85

09

37

47

Öl

93

131

171

149

Malmöhus d:o...........

20(1

377

258

101

403

2 12

150

200

35.3

287

402

171

503

485

Hallands d:o ..................

03

107

30

5

9

20

9

12

28

21

11

30

17

38

Göteborgs och Bohus d:o ...

in

135

130

118

202

188

178

213

187

507

594

028

001

002

Elfsborgs och Dals d:o ......

93

12S

36

31

00

55

92

47

64

52

51

78

114

98

Skaraborgs d:o..................

1 13

109

08

Öl

78

14

40

18

08

83

64

no

130

108

Vermlands d:o..................

66

92

36

35

145

127

83

54

93

00

78

141

94

92

Örebro d:o ...............

77

94

00

47

105

135

65

72

90

83

115

220

182

105

Yestmanlands d:o ............

00

221

112

3

125

51

05

50

49

77

75

113

109

138

Kopparbergs d:o...............

74

71

51

28

42

51

40

39

75

75

00

09

70

81

Gefleborgs d:o..................

105

177

88

9

91

89

09

95

112

228

191

265

226

176

Vester Norrlands d:o .........

40

7

8

22

73

74

54

90

1.31

118

117

170

105

191

Jemtlands d:o ..................

26

10

9

0

25

20

0

8

11

10

20

37

32

24

Vesterbottens d:o...............

24

18

7

—

21

23

17

28

11

12

11

15

JO

31

Norrbottens d:o ...............

13

21

11

8

20

21

12

22

24

24

54

52

50

31

Summa

2879

0520

3173

3184

4435

4334

3704

3830

5249

6551

7.399

7602

7837

7086

Om härifr. afraka, de vid är:s börj. qvarv.

—

52 1

15 1

11

78

112

77

63

81

78

100

153

175

1 (15

så utgör antalet gång. af und. året katt.

- |

0< >02

3019

3143

4357

4222

3027

3707

5108

0 173

7299

7449

7602

0981

85

§ inom. 2 Kong!. Kungörelsen den 1*5 Juli

Tabell n:r 3, utvisande antalet personer, som enligt 8

1853 för försvarslöshet hållits till allmänt- arbete, fördelade efter födelseorten och efter det ställe,

der de ådörnts det allmänna arbetet, för nedanstående är 1874—1880.

Stockholms stad och

rikets län

187 1:

187.7

1870

1877

1878

1879

1880

För-

ort

Doms-

ort

koh-

ort

Doms-

ort

Föd.-

ort

Doms-

ort

Föd.-

ort

Doms-

ort

Föd.-

ort

Doms-

ort

Föd-

ort

Doms-

ort

Föd.-

ort

Doms-

ort

Stockholms stad............

ld,''!

140

09

208

75

208

86

290

101

303

99

343

124

361

Stockholms län ...............

20

4

20

13

23

15

28

15

45

20

37

37

39

32

Upsala d:o ....................

s

1

15

3

10

1

12

1

11

3

10

2

10

—

Södermanlands d:o ...........

‘20

2

It

4

21

1

15

2

29

lo

36

15

28

7

Östergötlands d:o...............

44

30

48

37

42

34

48

30

5 1

34

58

32

59

38

Jönköpings d:o ............

9

1

19

5

28

7

23

2

23

3

30

5

23

9

.Kronobergs d:o ...........

9

2

13

1

19

3

15

2

10

2

19

0

19

3

Kalmar d:o................

20

10

31

15

42

15

‘ Öl

22

72

28

57

26

00

35

Gotlands d:o ..................

1

2

5

2

8

4

9

i

7

1

0

—

7

i

Blekinge d:o ................

39

31

2 1

22

32

28

35

27

33

24

4 1

34

37

32

Kristianstads d:o..............

5

—

3

1

9

—

10

1

0

4

10

4

9

2

Malmöhus d:o...............

11

7

17

18

19

18

12

9

14

10

17

14

25

18

Hallands d:o ..............

7

i

12

1

9

—

0

3

11

7

11

5

0

3

Göteborgs och Bohus d:o ...

(io

102

77

108

(36

104

58

85

SO

100

89

no

81

99

Elfsborgs och Dal d:o ......

29

3

20

—

35

6

28

3

22

3

28

3

42

9

Skaraborgs d:o...........

19

1

20

0

30

3

20

3

2 1

1

30

0

23

5

Ver mlands d:o...........

14

5

13

8

21

10

13

3

12

1

20

3

11

4

Örebro d:o ............

8

2

15

1

20

1

29

6

32

4

22

3

26

1

Yestmanlands d:o .......

11

0

1 1

2

13

3

7

2

10

2

7

2

18

3

Kopparbergs d:o............

5

1

9

i

4

3

6

—

9

—

8

i

9

3

Gefleborgs d:o.........

1

—

4

2

2

1

3

i

5

—

4

2

4

2

Yestmanlands d:o .....

5

0

5

5

4

3

1

2

5

5

2

4

3

1

Jeintlands d:o ..............

1

1

—

—

—

—

—

—

1

—

—

—

—

—

Vesterbottens d;o............

■1

0

2

2

3

4

5

4

5

7

i

1

1

5

Norrbottens d:o ........

1

—

1

—

—

—

—

—

1

—

4

1

1

5

Summa

409

304

468

468

535

535

320

j 320

j 040

j 640

| 001

j 005

674

| 078

86

Tabell n:r 4, uppgift å de län och städer inom hvilka de under är 1881 för försvarslöshet

och hettande häktade personer varit födde och vid hiiktningstillfäilet kyrkoskrifne.

Landsbygden

Födde

Vid häktningen kyrkoskrifne

Män

(kvinnor

Summa

Män

Qvinnor

Summa

Stockholms lan ....................................

1S7

41

228

118

14

132

Upsala eko..........................................

''JO

22

112

34

6

10

Södermanlands d:o.................................

104

22

126

32

6

38

Östergötlands d:o .................................

ISO

30

210

81

10

Öl

Jönköpings d:o ....................................

Ilo

2 1

161

37

12

19

Kronobergs d:o ....................................

KU

10

1S3

72

10

82

Kalmar d:o..........................................

405

64

360

165

19

184

Gottlands d:o.......................................

24

6

30

7

—

7

Blekinge d:o .......................................

143

31

171

87

10

106

Kristianstads d:o .................................

1 Öl

10

131

74

8

82

Malmöhus d:o.......................................

156

13

160

106

6

112

Hallands d.o .......................................

7''2

9

81

38

0

47

Göteborgs och Bohus d:o........................

126

22

118

59

10

60

Elfsborgs d:o.......................................

170

30

200

67

22

89

Skaraborgs d;o ....................................

lss

39

224

58

12

70

Yermlands d:o.......................................

112

35

1 17

50

15

65

Örebro d:o ..........................................

102

23

125

14

8

52

Yestmanlands d:o .................................

06

11

77

30

4

34

Kopparbergs dio .................................

52

13

65

47

5

52

Gefleborgs d:o.......................................

32

5

37

36

2

38

Vesternorrlonds d:o .............................

31

16

47

28

9

37

Jerntlands d:o.......................................

9

2

11

11

4

15

Vesterbottens d:o .................................

19

5

24

12

3

15

Norrbottens d:o ....................................

10

9

19

12

5

17

Summa

2621

501

3122

1305

218

1523

Tabell n:r 4. (Forts.)

Städer

Födde

Vid häktningen kyrkoskrifne

Män

(kvinnor

Summa

Män

(kvinnor

Summa

Stockholm ..........................................

G 4 5

90

7 11

1750

417

2107

Göteborg.............................................

237

2 1

261

475

30

5115

Malmö................................................

44

2

10

79

8

87

Norrköping..........................................

9r>

11

100

106

7

113,

Gefle ................................................

IT

2

19

34

3

3,7

Karlskrona..........................................

ir>

0

51

71

0

so

Jönköping ..........................................

25

7

32

23

6

29

Upsala .............................................

28

13

41

35

11

46

Lund ................................................

24

2

26

18

3

21

Örebro................................................

28

2

30

28

2

30

Kalmar .............................................

43

9

52

40

1 I

51

Landskrona..........................................

8

—

8

24

—

24

Linköping ..........................................

29

8

37

19

14

33

Sundsvall ..........................................

4

3

7

10

0

22

Kristianstad .......................................

10

2

18

21

1

22

Eskilstuna ..........................................

14

4

18

40

2

42

Ystad ................................................

15

12

27

19

2

21

Uddevalla ..........................................

18

4

22

11

1

12

Ye sfer ås ..............................................

14

G

20

10

2

18

Nyköping ..........................................

24

4

28

10

—

10

Ofri ga städer.......................................

300

79

439

333

41

374

Summa

1733

296

2029

3171

573

37 14

Sammandrag.

Landsbygden .......................................

2021

501

3122

1305

218

1523

I städerna ..........................................

1733

290

2029

3171

573

3744

Till födelse- eller kyrkoskrifningsort okände

231

11

242

109

17

120

Summa Summarum

4585

sos

5393

4585

80S

5393

88

Tabell n:r 5, grundad på af fiingelseföreståndare

angående under år 1881 för försvarslöshet och

nominativa uppgifter,

häktade personer.

Män

Qv:r

Summa

4585

sos

5393

fl

gånger personer varit häktade .........................................................

61(i2

1105

7207

fl

häktade personer, som förut undergått straffarbete .................................

1055

152

1185

fl

häktade personer, som veterligen förut icke undergått straffarbete ............

3532

676

4208

Afförda: såsom stälde på fri fot ...............................................................

2571

385

2954

a

såsom öfverflyttade till annan klass, döde eller af annan anledning.........

639

159

79S

Dömde enl. 8 § 1 mom. i Kong], Förorda d. 29 Mai 1846 till 4 år...............

iso

16

205

fl

n a a a 3 «...............

ISO

19

208

fl

o

a a a fl^fl ...............

301

43

344

fl

enligt 8 § 2 mom. i Kongl. Kungörelsen den 13 Juli 1853 ..................

470

204

674

fl

enligt Fattigvårdsförordningen ......................................................

140

8

148

fl

såsom arbetsföre ........................................................................

1084

2G3

1347

fl

såsom mindre arbetsföre ...............................................................

201

31

232

Till allmänt arbete dömde, som frigifvits: efter tilländalupen arbetstid ...............

471

129

600

v „ på grund af besparad arbetsförtjenst ...

217

10

227

„ „ på grund af erhållet laga försvar eller

af annan anledning.....................

229

34

203

Antal

häktade, som haft samma födelse- och kyrkoskrifningsort........................

1791

269

2000

fl

„ som haft annan födelseort än kyrkoskrifningsort........................

2641

507

3148

fl

„ för hvilka ovisst är huruvida födelse- och kyrkoskrifningsort varit

lika eller olika ............................................................

153

32

185

Antal dagar de häktade vistats i häkte eller arbetsanstalt har för året uppgått till 430,783,

och utgör förplägnings- och beklädnadskostnaden för ifrågavarande häktade, efter en förslagsvis beräknad

dagkostnad af 35 öre pr dag, 150,774 kronor 5 öre.

89

Tabell n:r 5. (Forts.)

Antal personer, som

häktade mer än eu

under året

blifvit

gång

Antal gånger de häktade

personerna förut varit till

allmänt arbete dömde

De häktades

ålder

Antal häktade utländingar,

ej inräknade i ofri ga

kolumner

Män

Qv:r

S:ma

Män

Qv:r

S:ma

Män

Qv:r

S:ma

Hemort

Män

Qv:r

S:ma

2 ggr

829

119

948

1 gång

432

112

544

under 15 år

34

1

35

Norge

87

6

93

3 ,

2Til

51

921

- ggr

264

52

310

mellan 15 och Hår

82

23

105

Finland

52

12

64

4 ,

no

IS

128

,

171

34

205

. 17,20,

250

08

318

Tyskland

28

—

23

5 ,

49

2

51

1 ,

no

20

130

, 20 „ 25 „

658

185

843

Danmark

40

—

40

6 „

15

i

16

5

82

23

105

, 25 .. 30 „

698

144

842

England

5

—

5

7 „

9

7

16

6 ,

02

13

75

, 30 40 „

1171

171

1342

Italien

2

—

2

8 ,

5

-

5

7 „

44

S

52

, W„60,

1509

185

1694

Polen

1

—

1

9 „

1

—

1

8 ,

30

6

30

öfver 60 år

160

29

189

Ryssland

10

—

10

11 ,

1

—

1

9 »

16

5

21

af okänd ålder

23

2

25

Vestindien

1

—

1

10 ,

14

2

16

11 ,

11

3

14

12 ,

6

2

8

13 ,

7

—

7

1-1 ,

3

1

4

15 ,

—

2

2

19 ,

1

—

1

18 „

1

—

1

22 „

—

i

1

25 ,

—

i

1

Amu. De mindre skiljaktigheter, som förefinnas mellan slutsummor, som bort öfverensstämma, torde grunda sig på

olika uppfattning vid primäruppgifternas affattande.

12

90

........ stad kronofogde

kronolänsmansdistrikt.

Förhörsprotokoll

angående

lösdrifveri.

Formulär litt. A.

JUL.

ang.

Signalement:

18.......... deri...............................-..... kl............in. instälde

.......................................hos mig .......

....................................................................såsom beträdd med

lösdrifveri.

Om orsaken till anhållandet förmälde

att.....................................................--................................

Längd

Hår

Skägg

Ögon.

................

Näsa................................

Mun ..................

Panna

Ansigf sform................

Växt.............

Särskilda kännetecken

Häröfver hörd, förklarade ..

att..........................

Beträffande sina lefnadsomständigheter uppgaf

........................................att han hon är född den...........

18 ......... i...........-............................stad socken

af................................ län samt son dotter af.......................

att han hon är senast inantalsskrifven i

................. stad socken af ............................. län och (på

sätt hans hennes prestbetyg jemväl gifver vid handen)

kyrkoskrud! i stad socken af

län;

att

91

Efter anteckning häraf jemte Tillstående beskrifning öfver .................................

utseende, och då jag, så väl på grund af hvad vid iörhöret förekommit som enär

fann sådant fall, som afses i 1 § af Kong!. Förordningen angående lösdrifveri, vara

för handen, meddelade jag ........................................ varning för påföljden af lösdrifveri,

hvarjemte skriftligt besked, innefattande den gifna varningen och skälen derför, blef,

i närvaro af................................. ..... ,

för............................................. uppläst och honom henne tillstäldt med i beskedet intagen

underrättelse att, om han hon ville varda i saken vidare hörd, han hon egde hos

Konungens Befallningshafvande i länet inställa sig till förhör inom åtta ........... dagar

(Häruppå och sedan i protokollet antecknats att_________________

enligt Polisunderrättelser N:r......... år 18.........., förut blifvit varnad för lösdrifveri,

fick han hon afträda.)

............................................................som ofvan

Kronofogde. Kronolänsman. Stadsfiskal.

Att det skriftliga besked, som i ofvan stående protokoll omförmäles, denna dag

blifvit för.................................. uppläst och ....................... tillstäldt, betygas.

som ofvan

stad kronofogde

-

Formulär litt. B.

kronolänsmansdistrikt.

Besked

om varning för lösdrifveri.

Smil vid af mig hållet förhör...........................................................................................

............................................., född den.................................. 18.........., befunnits stryka landet

omkring (föra ett sådant lefnadssätt att han hon är vådlig för allmän säkerhet, stör

allmän ordning, sedlighet), samt ........................................... funnits utan tillgångar och

omständigheterna ådagalagt att lian hon icke har eller söker arbete; så varder

.................................. härmed (ånyo) varnad för påföljden af lösdrifveri med erinran att

han hon genom upprepande af denna förseelse äfventyrar att — sedan Konungens

Befallningshafvande (efter erhållen underrättelse om denna varning) förklarat honom

henne vara lösdrifvare — blifva häktad och dömd till tvångsarbete från och med

eu månad till och med ett år;

Vill ........................... ..... varda i saken vidare hörd, eger han hon hos Konungens

Befallningshafvande i länet inställa sig till förhör inom åtta ....................... dagar

härefter.

............................................. den. ................................18............

Kronofogde. Kronolänsman. Stadsfiskal,

93

........................ stad kronofogde- Formulär litt. C.

kronolänsmansdistrikt.

Förhörsprotokoll

angående

lösdrifveri och ställande under polisuppsigt.

M.....................

IS........... den ...............................kl............m. instälde

hos mig..........

.......................-................- ______såsom beträdd med

lösdrifveri.

ang.

Om orsaken till anhållandet förmälde

Signalement;

att ................................................

Längd

IIHröfver liörd, förklarade

Håi-

att

Skägg

Ögon ........................................

Beträffande sina lefnadsoinständigheter uppgå!

Näsa ...............

att han hon är född den

Mun ..........................

..... 18........... i...................................stad socken

Panna _______

af..................... län samt son dotter af......................

Ansigtsform

Växt

att han hon är senast luantalsskrifVen i ........

Särskilda kännetecken ...........

................. stad socken af ............................. län och (på

sätt hans hennes prestbetyg jemväl gifver vid handen)

kyrkoskrud! i stad socken af

.................................. län;

att

Efter anteckning häraf jemte vidstående beskrif- ning öfver .................................. utseende, och då jag, så

94

val på grund af hvad vid förhöret förekommit som enär...................................................

fann sådant fall, som afses i 1 § af Kongl. Förordningen angående lösdrifveri, vara

för handen, meddelade jag ...................................... varning för påföljden af lösdrifveri.

Som ............................, enligt hvad Polisunderrättelser N:r............... år 18.........

(hans hennes prestbetyg) utvisa, är förlustig medborgerligt förtroende till den .............

...................... 18............, förständigade jag honom henne tillika att han hon från och

med innevarande dag till den................................. 18........... — eller, om han hon, jem

lik!

ofvan åberopade förordning, dömdes till tvångsarbete, ytterligare till dess två år

förflutit irån det han hon senast från sådant arbete frigifves — vore stöld under

polisuppsigt;

i hvilket afseende honom henne ålåge att noggrant iakttaga de föreskrifter

om anmälan af hostad och försörjningsmedel samt de öfriga af polisuppsigten härflytande

skyldigheter, hvarom han hon af mig erhölle särskild underrättelse;

(i följd hvaraf samt då polisuppsigten öfver .................................skall handhafvas

af poliskammaren, kronolänsmannen, stadsfiskalen i............................................. stad socken

af .................................. län ............................., vid äfventyr att varda häktad och dömd

till tvångsarbete, hade att ofördröjligen inställa sig hos denna myndighet för erhållande

af föreskrifter om anmälan af bostad och försörjningsmedel jemte underrättelse

om hvad honom henne i öfrigt ålåge såsom under polisuppsigt stäld).

Skriftligt besked, innefattande ej mindre den gifna varningen och skälen derför

än äfven ofvan omförmälda förständigande, blef, i närvaro af..........................

................................................................., för .....................................uppläst och honom henne

tillstäldt med i beskedet intagen underrättelse att, om han hon ville varda i saken

vidare hörd, han hon egde hos Konungens Befallningshafvande i länet inställa sig till

förhör inom åtta .......... dagar härefter.

.................................................................. som ofvan

Kronofogde. Kronolänsman. Stadsfiskal.

Att det skriftliga besked, som i ofvanstående protokoll omförmäles, denna dag

blifvit för .................................. uppläst och ................................. tillstäldt, betygas.

som ofvan

Formulär litt. D.

......................... stad kronofogde

ta

onolänsmansdist rikt.

Besked om varning

för lösdrifveri ocii ställande under polisuppsigt.

Som vid af mig hållet förhör ......................................................................................

.........................................., född den .................................. 18...... , befunnits stryka landet

omkring (föra ett sådant lefnadssätt att han hon är vådlig för allmän säkerhet stör

allmän ordning, sedlighet), samt ........................................... funnits utan tillgångar och

omständigheterna ådagalagt att han hon icke har eller söker arbete; så varder

................. härmed varnad för påföljden af lösdrifveri med erinran att han

hon genom upprepande af denna förseelse äfventyrar att blifva häktad och dömd till

tvångsarbete från och med sex månader till och med två år.

Och enär................................., enligt hvad Polisunderrättelser N:r........... år 18...........

(hans hennes prestbetyg) utvisar, är förlustig medborgerligt förtroende till den ...........

18. , varder han hon tillika förständigad att han hon från och med

innevarande dag till den ............... 18 — eller, om han hon, enligt

Kong! Förordningen angående lösdrifveri, dömes till tvångsarbete, ytterligare tilldess

två år förflutit från det han hon senast från sådant arbete frigifves — är stöld under

polisuppsigt;

i hvilket afseende honom henne åligger att noggrant iakttaga de föreskrifter

om anmälan af bostad och försörjningsmedel samt de öfriga af polisuppsigten härflytande

skyldigheter, hvarom han hon af mig erhåller särskild underrättelse.

(i följd hvaraf samt då polisuppsigten öfver ..................................skall handhafvas

af poliskammaren kronolänsmannen stadsfiskalen i .................................. af.............................

län ............................................, vid äfventyr, som ofvan är sagdt, har att ofördröjligen

inställa sig hos denna myndighet för erhållande af föreskrifter om anmälan af bostad

och försörjningsmedel jemte underrättelse om hvad han hon i öfrigt har att iakttaga

såsom under polisuppsigt stiild).

Vill ........................... varda i saken vidare hörd, eget- han hon hos Konungens

Befallningshafvande i länet inställa sig till förhör inom åtta....................... dagar

härefter.

..................................... den ...........18...........

Kronofogde. Kronolänsman. Stadsfiskal.

stad

Formulär litt. E.

kronolänsmansdistrikt.

Föreskrifter angående polisuppsigt.

hvilken är stäld under polisuppsigt från och med innevarande dag till den ................

.................................. 18............ — eller, om han hon, enligt Kongl. Förordningen angående

lösdrifveri, dömes till tvångsarbete, ytterligare till dess två år förflutit från det

han hon senast från sådant arbete frigifves — underrättas härmed att han hon, under

den tid uppsigten varar, är underkastad följande inskränkning i friheten att

.välja vistelseort och anmälningsskyldighet:

l:o). Utan poliskammarens mitt särskilda tillstånd och iakttagande af dervid

gifna föreskrifter eger ............................................................................... icke begifva sig utom

.............................................. stad socken.

2:o). Det åligger ....:.........................................att, för anmälan om hostad och för

sörjningsmedel,

inställa sig hos ...................... å .................................................................

......................................... dagen kl............. i hvarje ........................................................................

Beträdes.................................. med lösdrifveri eller iakttager han hon icke de

honom henne i följd af polisuppsigten åliggande skyldigheter, äfventyrar han hon att

varda häktad och dömd till tvångsarbete från och med sex månader till och med två år.

........................................... den ......................18...........

Poliskammaren.

Kronolänsman. Stadsfiskal.