SOU 1885:2

Utlåtanden

af Länsstyrelserna och Fångvårdsstyrelsen m. fl. öfver det af

komiterade afgifna förslag till förordning angående lösdrifveri ro. in.

I. Öfverståthållareembetet.

Till Konungen.

I anledning af Eders Kongl. Maj:ts nådiga remiss den 22 September

1882 med infordrande af Öfverståthållareembetets utlåtande öfver

det af särskilde komiterade uppgjorda förslag till förordning angående

lösdrifveri m. m., får Öfverståthållareembetet i underdånighet anföra,

att Öfverståthållareembetet så mycket mindre har något att erinra mot

de liufvudgrunder, på hvilka förslaget hvilar, som dessa temligen nära

öfverensstämma med dem, Öfverståthållareembetet redan länge vid försvarslösas

behandling tillämpat i den mån sådant med nu gällande

lagstiftning kunnat ske.

De anmärkningar, Öfverståthållareembetet anser med fog kunna

mot förslaget framställas, gälla följaktligen jemförelsevis mindre väsentliga

punkter och äro följande.

Då ett försörjningsmedel, om det är olofligt, uppenbarligen icke

bör för behandling såsom lösdrifvare skydda en person, hvars förhållanden

i öfrig! göra honom till dylik behandling förfallen, samt denna

grundsats torde vara af den vigt, att den bör i författningen oförtäckt

uttalas, synes det Öfverståthållareembetet nödigt att i 1 § 1 mom.

mellan orden »söker» och »arbete» inskjutes ordet »lofligt».

På flera ställen i författningsförslaget talas om underrättelser,

som skola rikets polismyndigheter meddelas, och af komiterades underdåniga

skrifvelse erfar man, att dessa underrättelser äro ärnade komma

myndigheterna tillhanda genom tidningen »Polisunderrättelser». Att en

sådan ordning för de ifrågavarande meddelandenas spridande skulle

komma att särskild! föreskrifvas, finnes emellertid antydt allenast på

ett ställe i förslaget, nemligen i 3 § 2 mom. Denna ofullständighet,

som sannolikt har sin orsak deri, att komiterade velat undvika ett

1

2

flerfaldigt upprepande af en och samma bestämmelse, skulle dock utan

uppoffring af erforderlig tydlighet kunna afhjelpas derigenom, att från

sistnämnda moment borttoges orden »i den ordning, som särskildt varder

föreskrifven», samt mot författningens slut, exempelvis mellan nuvarande

20 och 21 §§, infördes en ny § så lydande:

De i denna förordning omförmäla underrättelser till rikets ''polismyndigheter

skola meddelas i den ordning, som särskildt varder föreskrifven.

Sista delen af 5 § 3 mom. anser Öfverståthållareembetet böi\a, för

större tydlighets skull, erhålla följande förändrade lydelse: inom åtta dagar

derefter eller annan tid, som Konungens Befallningshafvande egen bestämma.

Tiden för polisuppsigten räknas, enligt 5 § 2 inom., från den dag,

då den polisuppsigt underkastade personen första gången varnas för

lösdrifveri. Så väl för konseqvensens skull som på det de myndigheter

och tjenstemän, hvilka komma att hafva befattning med lösdrifvare,

icke onödigtvis skola behöfva hålla reda på olika utgångstider

för de särskilda terminer, hvarunder den ena eller andra åtgärden får

med lösdrifvare vidtagas, synes det Öfverståthållareembetet nödigt att

äfven den tid, hvarinom återfall i lösdrifveri må kunna berättiga

Konungens Befallningshafvande att förklara en person vara lösdrifvare,

räknas från den dag, varningen gafs, och icke från don, då varningen

kungjordes, allra helst som tvekan kan uppstå, huruvida kungörandet

skall anses hafva skett deri dag, då Konungens Befallningshafvande

expedierar sitt beslut, eller den, då kungörelsen förekommer

i »Polisunderrättelser». Vidare torde uttrycket i 6 § 1 mom. andra

stycket: »förklarande meddelades» kunna, mot författningsförslagets tydliga

mening, tolkas så som afsåges dermed forklarandets meddelande

för rikets polismyndigheter, eller med andra ord dess kungörande i

»Polisunderrättelser», men icke sjelfva beslutet om en persons förklarande

för lösdrifvare.

Af dessa skäl och för beredande af större säkerhet att underrättelse

om dagen, då varningar och Konungens Befallningshafvandes på

lösdrifvares behandling inverkande beslut meddelats, må komma vederbörande

till banda, föreslår öfverståthållareembetet följande ändringar:

5 §•

4 mom. Sedan — — — — underrättelse om varningen och dagen

då den gafs. Har den — — — — derom.

«§•

1 mom. Varder — — — — polisuppsigt, inom två år efter erhållen

varning, om hvilken underrättelse meddelats rikets polismyndigheter,

3

åter beträdd — — — — lösdrifvare; och skall om detta beslut och dagen,

eld det gafs, underrättelse meddelas rikets polismyndigheter.

Sådant — — — — tvä år från det beslutet derom gafs och i fall

— — — — sägs.

Denna ändring, i hvad den afser 6 §, har Ofverståthållareembetet

föreslagit under förutsättning, att det skulle befinnas nödigt bibehålla

bestämmelsen om Konungens Befallningshafvandes rättf att, när en

person två gånger varnats för lösdrifveri, förklara honom vara lösdrifvare.

Men, förutom att mot densamma kan i formclt hänseende anmärkas,

att förklarandet komme att träffa personer, hvilka redan, genom

varningarna och dessas kungörande, faktiskt underkastats behandling

för lösdrifveri och af Konungens Befallningshafvande blifvit såsom

lösdrifvare anmälda för rikets polismyndigheter, så synes ifrågavarande

bestämmelse temligen öfverflödig, enär förklarandets hufvudsakligaste

ändamål, eller att beteckna början af det skede, då lösdrifvare^

i händelse af fortsatt lösdrifveri, får häktas och dömas till

tvångsarbete, lika väl torde vinnas med andra varningens kungörande.

Det vill derför förefalla Ofverståthållareembetet som borde, jemte att

5 §4 mom. ändras på ofvan angifua sätt, följande ändringar vidtagas

i §§ 6, 7, 9, 11 och 17.

6 §.

1 mom. utgår.

7 §•

1 mom. Varder någon, som icke står under polisuppsigt, beträdd

med. lösdrifveri och har han inom tvä ar det''förinnan, jemlikt 5 § 1 mom.,

undfått två varningar, om hvilka underrättelse meddelats rikets polismyndigheter,

vid lian häktas — — —- — anhållits.

2 inom. Beträdes den, som jemlikt 5 § 2 inom. är stöld under

polisuppsigt, ånyo med lösdrifveri, eller iakttager han icke honom i följd

af uppsigten gifven föreskrift, må lian ''Underkastas behandling, som i 1

mom. sägs.

3 mom. Anträffas--— — stadsfiskal.

1 inom. Har den, som icke står under polisuppsigt, blifvit dömd

till tvångsarbete och beträdes han äter med lösdrifveri innan två är förflutit

från det han senast från tvångsarbete frigifvits, må han behandlas

på sätt i 7 § 1 mom. sägs.

4

11 §■

3 mom. Orden »eller hvarigenom någon blifvit förklarad vara

lösdrifvare)) utgå.

1? §•

Orden »eller förklarad vara lösdrifvare» utgå.

Slutligen anser Öfverståthållareembetet 18 § böra förtydligas och

fullständigas på sätt som följer:

jDen som, jemlikt 4 § 1 mom., erhållit Konungens 43efgilning skafvande,

^ uppdrag att i särskildi fall handhafva polisuppsigt, ege, i utöfning en

häraf, mot lösdrifvare åtnjuta — -— — — tjensteärende.

Underdånigst

GUST. af UGGLAS.

L. S.

B. J. Schönmeyr.

Stockholm den 29 Juni 1883.

2. Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Stockholms län.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 22 September 1882 har Eders Kong].

Maj:t behagat infordra Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes underdåniga

utlåtande öfver ett af utsedde komiterade afgifvet förslag till

Förordning angående lösdrifveri jemte i sammanhang dermed framstälda

författningsförslag.

Med aktgifvande på det uppdrag komiterade erhållit »att åt ifrågavarande

lagstiftning gifva en enklare form samt mildra dess i många

fall allt för stränga bestämmelser», hafva komiterade, öfvergifvande

5

det i gällande författning upptagna »försvarsbegreppet», utgått från den

grundsatsen, att föremål för lagstiftningen i fråga borde endast vara

den, som gjort sig skyldig till »lösdrifveri» eller bettlande.

Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande vill icke bestrida vigten

af de skäl, komiterade anfört till stöd derför, att författningen om

lösdrifveri icke bör grundas på begreppet om laga försvar; men då

gällande författning medgifver, att dömd försvarslös skall frigifvas på

grund af erhållet laga försvar eller besparad arbetsförtjenst, skulle

efter förslaget ådömdt tvångsarbete, utan afseende derå, att ett väsendtligt

förändradt förhållande af ofvannämnda beskaffenhet med den dömde

inträdt, ovilkorligen verkställas och polismyndighetens beslut härom

komma till likställighet med ett af domstol i brottmål meddeladt utslag.

Försvarslöses behandling komme följaktligen att förflyttas från

preventiva till repressiva åtgärder.

Komiterades förslag i fråga om sådan person, som anses böra

stå under polisuppsigt, upptager endast bestämmelse härom för så vidt

personen är lösdrifvare. Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande tilllåter

sig dock betvifla, att samhällets skäliga anspråk på skydd derigenom

blifver tillfredsstäldt.

Medgifvet att flertalet från straffarbete frigifne fångar bör betraktas

såsom varande uti ringa eller ingen mån mera vådligt för allmänna

säkerheten och ordningen än lösdrifvare, visar dock erfarenheten tyvärr,

att åtskillige, efter nuvarande föreskrifter försvarslöse förbrytare

måste, efter slutad strafftid, vida allvarligare behandlas än komiterades

förslag medgifver; och Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

förmenar det vara oeftergifligt att skilda bestämmelser meddelas angående

personer — frigifna fångar — som anses vådliga för allmän

säkerhet och personer — lösdrifvare och bettlare — som störa allmän

ordning och trefnad.

Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande tillåter sig i sammanhang

härmed afstyrka komiterades förslag uti 2 § 2 momentet angående

undantag i vissa fall från straffad persons ställande under polisuppsigt.

Understundom inträffar nemligen, att ifrågavarande brottslingar

äro synnerligen vådliga för allmänna säkerheten, ehuru de i

brist af bevisning kunna ådömas ett mindre straff; och lärer det uti

förevarande fäll på omständigheterna få bero om polisuppsigt på viss

tid bör åläggas eller icke.

Uppmärksamheten torde jemväl böra fästas derpå, att bland de

försvarslöse, hvilka enligt stadgan den 29 Maj 1846 6 § 1 momentet

kunna dömas till allmänt arbete, upplages äfven den, som, för vissa

brott tilltalad och häktad, blifvit af domstol ansedd hafva emot sig

6

besvärande liknelser till brott, ehuru han, i brist af full bevisning, ej

kunnat åt saken fällas. Denna bestämmelse har någon gång blifvit

tillämpad till exempel på person, angifven flera gånger för fickstöld,

utan att full bevisning om brottet kunnat åstadkommas.

Under förutsättning att nu gällande försvarslöshetsstadga icke

varder upphäfd utan att genom särskild författning bestämmelser meddelas

om frigifne brottslingars ställande under polisuppsigt på viss tid,

öfvergår Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande till granskning af förslaget

till förordning om lösdrifvare.

§ L ''''■

Då orden »utan tillgångar» icke uttrycka hvad komiterade

(sidan 32) säga dermed afsetts eller att personen »skall sakna medel

»till sin försörjning under närmaste framtiden, oafsedt om hos honom

»skulle finnas en eller annan krona, den han genom bettlande eller

»annorledes förskaffat sig», och ej heller betecknar att tillgångar, förvärfvade

genom skörlefnad, ej böra fritaga prostituerade från behandling

för lösdrifveri (sidan 34);

då uttrycket »behandlas såsom lösdrifvare» ej lärer vara fullt

lämpligt med afseende derå, att en kategori af ifrågavande personer

skall förklaras vara lösdrifvare och en annan ställas under polisuppsigt,

men § skulle tillämpas på begge kategorierna; och

då det ej torde finnas giltigt skäl dertill att i lagtexten skall

afhandlas om så kallade landsstrykare i ett och om andra lösdrifvare i

ett annat moment,

hemställer Eders Kongl. Maj:t sBefallningshafvande att §:n aflättas

sålunda:

Hvar, som stryker landet omkring, eller för ett sådant lefnadssätt,

att han stör allmän ordning eller sedlighet, vare, der han finnes

utan ärliga uppehållsmedel och omständigheterna ådagalägga, att han

icke har eller söker lagligt arbete, förfallen till behandling för lösdrifveri,

på sätt här nedan sägs.

V , ; . , ; V § 5-

De personer, som §:n afser, förekomma under väsendtligt olika för•

hållanden. Eu del är behörigen mantalsskrifven för det löpande eller

närmast föregående år, eller har stadig bostad i en kommun, eller

uppehåller sig der åtminstone under längre tid afåret. En annan del

utgöres af mer eller mindre arbetsföre landsstrykare, hvilka, utan att

7

på åtskilliga år hafva tillhört någon viss kommun, drifva omkring

under förevändning att söka arbete, eller att handla med srnåkram

o. s. v.; och om äfven landsstrykare ej beträdes med bettlande, är det

dock otvifvelaktigt att han ofta i större eller mindre mån stör allmän

ordning på landsbygden.

Då särdeles i fråga om nyssnämnde landsstrykare, det är af vigt,

att personens identitet med säkerhet bestämmes, innan varning meddelas,

lärer polistjenstemannen, i händelse tillämpning af 7 § 2 momentet

icke sker, böra i protokollet införa synnerligen fullständig

beskrifning på personen. Om lösdrifvaren framdeles, anhållen på annan

ort, nekar för erhållen varning, torde i allt fall svårighet understundom

möta att afgöra om iteration inträffat eller icke.

§ G.

Komiterade hafva antydt »do ifriga klagomål öfver saknaden

af medel att förhindra de lättjefulles och liderliges menliga inflytande

på sedligheten inom orterna» som framträdde efter utfärdandet af stadgan

den 29 Maj 1840 och innan kungörelse den 13 Juli 1853 utfärdades;

och visserligen hafva komiterade genom föreslagna bestämmelser

sökt att förebygga ett förnyadt tillstånd af den beskaffenhet, som

nyss är antydt; men Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, åberopande

hvad vid 5 § blifvit anfördt, vågar icke obetingadt tillstyrka

den omgång komiterade föreslagit såsom vilkor för att tillämpning

af 8 § får ega rum.

Om, sedan landsstrykaren erhållit varning på sätt 5 § bestämmer

och hans förhållande ansetts föranleda dertill, att underrättelse om varningen

blifvit kungjord, han inom två år efter kungörelsens utfärdande

blifvit med lösdrifveri ånyo beträdd, bör han efter Eders Kongl. Maj:ts

Befallningshafvandes åsigt kunna häktas, i fall omständigheterna anses

dertill föranleda, och insändas till Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande,

på hvilken^ pröfning det får bero om landsstrykaren skall erhålla

förnyad-varning och kungörelse derom utfärdas, eller, om han i

händelse försvårande omständigheter förefinnas, skall dömas till tvångsarbete

under högst tre månader.

Den varning, som meddelas person, egande mera stadigt hemvist

inom viss kommun, torde i allmänhet ej höra kungöras. Förteckningen

på öfrige lösdrifvare lärer i allt fall blifva ganska -vidlyftig.

§ 8.

Om landsstrykare, som, efter utredning, befinnes höra till annat

län än der han blifvit häktad, är förfallen till tvångsarbete och anses

böra dertill dömas, torde giltigt skäl ej förefinnas för det föreslagna

stadgandet, att lian kan till Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i det

förstnämnda länet öfverlemnas.

År åter upplysning vunnen, att annan lösdrifvare eger mera stadigt

hemvist inom det andra länet, synes han åtminstone i de flesta

fall höra dit försändas för pröfning huru med honom vidare skall

förfaras.

Den antydda utredningen är af vigt för att möjligen minska

fångforslingskostnad.

§ 12.

Vid jemförelse af texten i denna § med komiterades motiver

(p. 54) synas komiterade hafva utgått från den synpunkt, att äfven

om lösdrifvaren icke kan hänföras under 1 § i Fattigvårdsiageri, men

enligt 2 § i samma lag bör vara föremål för fattigvård, lian icke får

dömas till tvångsarbete.

Häremot vore icke något att erinra, om genom anordnad arbetsanstalt

eller fattiggård eller andra meddelade bestämmelser, utväg

till försörjning blifvit beredd den behöfvande, som är föremål för behandling

efter sistnämnda stadgande i fattigvårdslagen. Förhållandet

är dock icke allmänneligen sådant; och fall komma nog att inträffa,

hädanefter såsom hittills, då den mindre arbetsföre icke erhåller hostad

eller annan erforderlig hjelp inom kommunen.

Visserligen befinner sig ifrågavarande hjelpbehöfvande, så vidt

han icke behandlas såsom försvarslös, i samma ställning enligt nu

gällande stadganden. Det synes dock böra tagas i öfvervägande huruvida

icke vid en ny författnings utfärdande missförhållandet bör ordnas

genom bestämd föreskrift till ökad tunga vare sig för det allmänna

eller för kommunen.

Härvid bör uppmärksamheten jemväl fästas på ett annat icke så

sällan förekommande fall, nemligen att den hjelpbehöfvande arbetsföre

eller inom kommunen icke hulpne mindre arbetsföre lösdrifvaren, i

brist af bostad och utväg till bergning, anmäler sig hos polismjmdigheten

med begäran att blifva intagen i häkte för att under någon tid

hållas till allmänt arbete.

De i §:ns 2 moment förekommande ordalag »oförmögen till arbete»

kunna efter Konungens Befallningshafvandes åsigt gifva anledning

till olika tydning.

Från mera än en synpunkt vore det emellertid fördelaktigt, om

kommunen kunde tillförbindas att utgifva någon ersättning för den i

9

allmän arbetsanstalt intagne mindre arbetsföre men till arbete icke alldeles

oförmögne hjelpbehöfvande lösdrifvare, som kommunen vägrat

att bistå.

Då lösdrifvares i 8 § omförmälde hemort enligt 16 § anses vara

den kommun, der han senast varit eller bort vara mantalsskrifven,

torde slutet af 12 § böra lyda »inom hvilket han på grund af de uti

fattigvårdslagen meddelade stadganden anses ega hemortsrätt».

§ 13.

Till undvikande af tvetydighet torde det böra heta Konungens

Befallningshafvandes skriftliga utslag.

§ 14-

Till tvångsarbete på högst tre månader dömde personer torde

böra qvarhållas i länscellfängelserna.

Till tvångsarbete på längre tid dömde fullt arbetsföre manspersoner,

som fyllt 18 år, böra efter Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes

åsigt försändas till kronoarbetscorps, hufvudsakligen ordnad

efter det nuvarande förhållandet; de för brott straffade till en afdelning,

lösdrifvarne till eu annan. Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

förutsätter dock härvid att lämpliga arbetsstationer kunna beredas.

I annat fall lära särskilda tvångsarbetshus få anlitas. Ofrige

mera eller mindre arbetsföre manspersoner, som fyllt 18 år, torde böra

qvarhållas i läns- och kronocellfängelserna, så vidt utrymmet medgifver.

I annat fall måste de försändas till tvångsarbetshus.

Med förevarande lätta kommunikationer i största delen af riket

synes för närvarande endast ett större tvångsarbetshus erfordras för

lösdrifvare af mankön, så vida kronoarbetscorps för straffade personer

bibeliålles.

Angående häktad person under 18 år stadgas i 8 §.

För qvinnor äro tvångsarbetshus af nöden.

Dömd lösdrifvare, hvilken lämplig, af Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

godkänd arbetsgifvare vill emottaga, eller som uti

fängelset besparat en viss summa, torde böra frigifvas.

§ 15.

Om det äfven må vara rättvist att lösdrifvare, som frigifves från

tvångsarbetsanstalt, måste af egna, tillgängliga enskilda medel bestrida

2

10

kostnaden för hemfärden, torde det dock med fullt skäl kunna ifrågasättas,

huruvida han med de vid anstalten besparade premier ovilkorligen

skall bestrida nämnda kostnad. Åtminstone synes han böra från

denna skyldighet befrias, derest icke behållningen i allt fall uppgår

till ett visst mindre belopp.

Då, i händelse allmänt arbete blifvit ådömdt efter försvarslöshetsstadgan,

afdrag uti arbetstiden eger rum, om den dömde hålles i cell,

men sådant afdrag icke tillämpas, derest utslaget är grundadt på fattigvårdsförordningen,

lärer öfverensstämmelse böra åstadkommas emellan

dessa olika stadganden.

Lika med komiterade förutsätter Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande,

att särskilda föreskrifter om meddelanden angående

lösdrifvare till »Polisunderrättelser)) komma att i administrativ väg utfärdas

; och då nuvarande »Polisunderrättelser» redan äro temligen

omfattande, torde uti afskeda, bifogade tillägg till samma underrättelser

böra upptagas meddelanden angående lösdrifvare.

Förordningen om fattigvården i riket 5 momentet. Då den, som

befallt eller tillåtit bettlande, kan ega bostad, stadigt arbete o. s. v.,

synes det vara lämpligare, att gällande föreskrift tillämpas på honom

än att han behandlas såsom lösdrifvare.

§ 41.

Person, som är intagen på fattighus eller eljest åtnjuter fattigvård,

är ej föremål för behandling efter lösdrifveristadgan. Sådan

person beträdes dock understundom med bettlande, och nuvarande stadgande

synes förty lämpligen böra bibehållas i gällande kraft.

Underdånigst

W. STRÅLE.

Matths Falk

ut in prot.

Stockholm å Landskansli den 19 April 1884.

Utdrag af protokollet, hållet inför Konungens Befallningshafvande

öfver Stockholms län å landskansli den 19 April 1884.

S. D. Föredrogs Ivongl. Maj:ts nådiga remiss den 22 September

1882 å förslag till förordning angående lösdrifveri m. in. och beslöts

följande underdåniga utlåtande:

»Till Konungen.

Genom etc.»

Från detta beslut var undertecknad föredragande så till vida

skiljaktig att han ansåg,

att våda för det allmänna ej skulle uppkomma genom upphäfvande

af gällande försvarslöshetsstadga och antagande af komiterades

förslag med uteslutande af andra stycket af 2 § deri och till följd deraf

nödig ändring af 6 § 2 mom. men att helst borde, i sammanhang med

utfärdande af ny förordning om lösdrifveri, vidtagas den förändring i

strafflagen att i stället för der nu stadgad påföljd af förlust af medborgerligt

förtroende, den dömde förklarades skola stå under polistillsyn,

och att den nya förordningen blefve en stadga om lösdrifveri

och polistillsyn, deruti nu föreslagna 3 § skulle träda i 2 §:s ställe;

att då upprepade varningar för lösdrifveri lära komma att visa

sig lika gagnlösa som nu föreskrifna flera varningar enligt försvarslöshetsstadgan,

det torde böra få ankomma på vederbörande tjensteman

att, då person — som en gång inför protokollet meddelats formlig varning

för påföljden af fortsatt lösdrifveri och blifvit i vittnens närvaro

tillstäld, för honom uppläst skriftligt besked, innefattande ej allenast

den gifna varningen och skälen derför utan äfven hänvisning att i

händelse af fog vända sig till Konungens Befallningshafvande för att

få all verkan af varningen undanröjd, — ånyo varder funnen med lösdrifveri

inom två år, sedan Konungens Befallningshafvande efter pröfning

af frågan huruvida varningen bort tilldelas eller icke, genom beslut

om varningens kungörande stadfästadt åtgärden, antingen meddela

förnyad varning eller ock anhålla lösdrifvaren och öfverlemna honom

till Konungens Befallningshafvandes vidare förordnande;

att, derest föreslagna tvä varningar anses böra bibehållas, Konungens

Befallningshafvandes beslut om andra varningens kungörande

12

borde medföra samma verkan som ifrågasatta förslaget om »förklarande

att person är lösdrifvare», hvilket förklarande då blefve obehöflig!;

att dagen, hvarifrån de föreslagna två preskriptionsåren skola

räknas, uttryckligen borde bestämmas till den dag, då Konungens Befallningshafvandes

ofvan omförmälda beslut fattats;

att komiterades förslag om tiden för tvångsarbetets ådömande,

om dess verkställande å tvångsarbetshus och till fullo samt om meddelad

varnings kungörande syntes vara välgrundade. År och dag som

ofvan.

In fidem

Matths Falk.

3. Kong!. Maj:ts Befallningshafvande i Upsala län.

Till Konungen. *

Genom nådig remiss den 22 September 1882 har blifvit Länsstyrelsen

anbefaldt att afgifva underdånigt utlåtande öfver förslag till

förordning angående lösdrifveri jemte andra dervid fogade författningsförslag.

Länsstyrelsen har lemnat magistraterne i länet samt polismästaren

i Upsala tillfälle att i ämnet yttra sig; och hafva magistraterne

endast tillkännagifvit, att de icke funnit anledning till anmärkning

mot ifrågavarande författningsförslag, hvaremot från polismästaren i

Upsala inkommit ett underdånigt yttrande, som härmed i underdånighet

öfverlemnas.

Länsstyrelsen, som varit i tillfälle att taga kännedom om det af

Ofverståthållareembetet afgifna underdåniga utlåtande i ämnet, får för

egen del i underdånighet förklara, att äfven Länsstyrelsen icke funnit

anledning till anmärkningar mot förslagets liufvudgrunder, utan endast

har några erinringar mot mindre enskildheter deri att framställa.

Lika med Ofverståthållareembetet anser Länsstyrelsen för lämpligt

om ock ej ovilkorligen nödigt att i § 1 af förordningen om lösdrifvare

mellan orden »söker» och »arbete» kunde inskjutas ordet »lofligt».

13

Mot samma § har polismästaren i Upsala anmärkt, att den för

lösdrifveri anhållne borde vara pligtig, om han vill undgå behandling

såsom lösdrifvare, att sjelf ådagalägga omständigheter, som gåfve vid

handen, att han hade eller sökte arbete. Polismästaren synes hafva

uppfattat förslaget så, att den som befunnes stryka landet omkring

utan tillgångar, skulle kunna behandlas såsom lösdrifvare endast såvida

dessutom genom positiva bevis ådagalades, att han icke hade eller

sökte arbete, men, ehuru ordalagen »och omständigheterna ådagalägga

att han icke» må kunna så tolkas, vill Länsstyrelsen tro det vara både

förslagets mening och i sig sjelf rigtigt, att saknad af anledningar

till antagande att meddellös landsstrykare hade eller sökte lofligt arbete,

skulle efter hållen undersökning vara nog för att berättiga till

hans behandling såsom lösdrifvare. Så till vida finner Länsstyrelsen,

med hänsyn till förslagets ordalag, en viss befogenhet i polismästarens

anmärkning. Men ett stadgande om bevisningsskyldighet för den

för lösdrifveri anhållne torde dock vara ännu mindre lämpligt än förslagets

uttryckssätt. En ändring i sådan rigtning skulle kunna föranleda

den vida sämre tolkning, att polismyndigheten icke vore skyldig

att af egen drift anställa noggrannaste möjliga undersökning.

Den mening, som Länsstyrelsen anser för den rigtiga, skulle efter

hvad det vill synas otvetydigt framgå blott genom omflyttning åt ordet

»icke», så att satsdelen komme att lyda: »och omständigheterna

icke ådagalägga, att han har» etc.

Lika med Öfverståthållareembetet anser Länsstyrelsen lämpligt

att i en särskild paragraf införes hänvisning till stadgande om den

ordning, hvari alla i förslaget omförmälda underrättelser till rikets

polismyndigheter skulle meddelas.

I afseende å § 4 vill Länsstyrelsen anmärka, att i stad der, såsom

i Upsala, finnes polismästare, ehuru icke poliskammare, handhafvande

af polisuppsigt torde böra åt polismästaren uppdragas. Der

nämnda förhållande eger rum, torde äfven stadsfiskals åligganden enligt

§ 5 böra öfverflyttas på polismästaren eller uppdragas åt både polismästaren

och stadsfiskalen, likasom sådan gemensamhet i åligganden

enligt denna paragraf föreslagits för kronofogde och länsman.

Det af polismästaren i Upsala föreslagna tillägg till § 5 mom. 1,

rörande någon större fullständighet i protokollet öfver förhör med den,

som för lösdrifveri anhållits, anser Länsstyrelsen icke olämpligt; dock

att, enär sådan större fullständighet synes erforderlig allenast då varning

meddelas och afskrift af protokollet skall till Konungens Befallningshafvande

insändas, ett tillägg i det af polismästaren angifna syfte

torde böra tillfogas icke momentets första utan dess andra punkt.

14

Enligt § 5 mom. 4 skulle Konungens Befallningshafvande, »om

han dertill finner skäll), lemna rikets polismyndigheter underrättelse

om meddelad varning. Sådan underrättelse synes dock åtminstone, för

den händelse att den varnade blifvit stäld under polisuppsigt, höra

ovilkorligen föreskrifvas; hvilken derest särskilt beslut om persons

förklarande för lösdrifvare skulle anses obehöflig! och till följd deraf

§ 6 mom. 1 utgå, äfven torde böra gälla, då person, som icke står under

polisuppsigt, blifvit andra gången under två års tid varnad.

I § 7 mom. 1 stadgas äfventyr, bland annat, för åsidosättande af

föreskrift, som i följd af polisuppsigt meddelats den under sådan uppsigt

stälde. Rörande sättet för sådan föreskrifts meddelande stadgas

i § 3, och då enligt mom. 3 i denna paragraf skulle skriftligen meddelas

cfen under polisuppsigt stälde ej blott särskild! föreläggande, som

ifrågakomme, utan äfven underrättelse om hvad han i öfrigt enligt

sjelfva förordningen hade att iakttaga, så torde få tagas för gifvet, att

äfventyr enligt § 7 mom. 1 är afsedt att tillämpas ej blott för ohörsamhet

mot särskilda förelägganden enligt § 3 utan äfven för åsidosättande

af författningens egna stadganden, om hvilka underrättelse

skriftligen lemnats, till exempel stadgandet om förbud att utan tillstånd

begifva sig utom hemor-ten. Möjligen kunde någon tvekan uppstå,

huruvida äfventyret vore tillämpligt för åsidosättande af föreläggande

enligt § 5 mom. 2 andra punkten, hvilket gifvits af annan än

den, det åligger att handhafva polisuppsigten. Då sådant föreläggande

likväl får anses vara gifvet »i följd af» polisuppsigt, torde äfventyret

vara tillämpligt äfven i detta fall. Möjligen skulle dock större tydlighet

vinnas, om ifrågavarande stadgande finge något annorlunda lydelse,

till exempel följande: »är — — — lösdrifveri^ eller åsidosätter den

under polisuppsigt stälde honom i öfverensstämmelse med denna förordning

gifvet föreläggande eller hvad han i öfrigt har att efter vederbörligen

meddelad underrättelse enligt förordningen iakttaga må

han» etc.

Polismästaren i Upsala har föreslagit ett tillägg till § 7 i syfte,

att person må kunna på egen begäran häktas för att hemsändas med

fångtransport. Det synes Länsstyrelsen önskvärdt, att hinder för sådan

åtgärd icke måtte anses uppkomma genom den föreslagna förordningen,

och vill Länsstyrelsen fördenskull äfven förorda intagande af

ett stadgande, hvarigenom uttryckligen lemnades berättigande att, efter

bepröfvande, för liemsändning med fångtransport häkta meddellös landsstrykare,

som sjelf derom framstält begäran och icke befunnits vara

föremål för fattigvård enligt § 1 i Kongl. förordningen den 9 juni 1871.

Enligt § 8 synes Länsstyrelsen, då någon till länet hörande person

15

blifvit med åberopande af § 7 mom. 1 häktad, knappt skola hafva annat

val än att ådöma ^tvångsarbete, såvida häktningsåtgärden befunnes lagligen

grundad. Åtminstone finnes för detta fall någon annan utväg

icke påpekad. Det torde dock icke vara otänkbart, att äfven om häktningsåtgärden

ej kunde ogillas, skäl kunde förekomma att låta vid varning

bero, såsom det för liknande händelse heter i gällande fattigvårdsförordning.

Om Länsstyrelsen skulle ega låta vid varning bero, tyckes

det böra tydligt utsägas.

Polismästaren i Upsala har framhållit, att underrättelser borde vederbörande

meddelas ej mindre om utslag, hvarigenom tvångsarbete

enligt § 8 blefve ådömdt, och om stället för tvångsarbetets aftjenande,

än äfven om förekommande frigifning af den, som blifvit häktad och

på sätt i § 8 omförmäles till Länsstyrelsen försänd. Att i något af

dessa afseenden aflåta särskild underrättelse till polismyndighet i lösdrifvarens

hemort, synes dock vid den åsyftade användningen af allmänna

polisunderrättelserna obehöflig!. Deremot torde icke vara olämpligt

att i polisunderrättelserna infördes tillkännagifvande om hvarje

häktning enligt § 7 mom. 1 och hvarje frigifvande af den, som enligt

samma mom. blifvit häktad, äfvensom rörande tid och ort för aftjenande

af ådömdt tvångsarbete, som ginge till verkställighet. Föreskrifter

härom synas dock likaväl kunna inrymmas i den särskilda förordningen

om polisunderrättelsers utgifvande, som i förordningen om lösdrifveri.

Då i § 10 stadgas att utslag om tvångsarbetes ådömande skall

den dömde inom 3 dagar tillställas, synes förutsatt att han under besvärstiden

skulle hållas häktad. År detta meningen, synes dock högst

nödvändigt att uttryckligt stadgande derom införes. Kunde eller skulle

den dömde åter under besvärstiden lemnas på fri fot, torde vara omöjligt

att med säkerhet kunna tillställa honom utslaget inom 3 dagar,

utan torde för sådan händelse stadgas allenast utslagets tillhandahållande

för afhemtning inom nämnda tid. I hvarje fall synes bestämda

föreskrifter rörande den dömdes behandling under besvärstiden vara

ovilkorligen behöfliga. Onekligen skulle ett ovilkorlig! stadgande om

den dömdes qvarhållande i häkte under besvärstiden lända till reda och

bestämdhet vid beräkning af ådömd arbetstid samt öka kraften af förordningens

tillämpning, och ej allenast den ovilkorliga föreskriften i §

11 mom. 1 om ''biträde vid besvärs författande, då klaganden det behöfver,

utan äfven § 13, hvarifrån uteslutits det i § 18 mom. 2 af nu

gällande stadga om försvarslösa befintliga förbehåll för den händelse

den dömde afviker eller eljest vållar uppskof med utslags verkställighet,

synes ytterligare tyda på den förutsättning, att den dömde skulle

under besvärstiden hållas häktad; men brist på uttrycklig föreskrift i

16

en så vigtig och grannlaga punkt, synes oundgängligen skola föranleda

svåra tvifvelsmål och vacklande tillämpning.

I hvad öfverståthållareembetet anfört dels rörande något förtydligande

af § 5 mom. 3 sista delen samt af § 18, dels om ändring i

några uttryck för att bereda säkerhet vid beräkning af de terminer,

hvarunder särskilda åtgärder få med lösdrifvare vidtagas, dels ock om

obehöfligheten att genom särskildt beslut förklara person för lösdrifvare

får Länsstyrelsen instämma med anmärkning allenast i afseende

å det af Öfverståthållareembetet föreslagna mom. 2 af § 7 att, då person

skulle kunna ställas under polisuppsigt äfven enligt § 6, begynnelseorden

i momentet icke borde lyda: »Beträdes den, som jemlikt 5 §

2 mom. är stäld under polisuppsigt» — utan blott: »Beträdes den,

som är stäld under polisuppsigt»; hvarjemte i händelse mom. 1 af §

6 utginge, de i mom. 2 samma § förekommande orden »som i mom. 1

sägs», äfven borde borttagas.

Slutligen har mot § 12 af polismästaren i Upsala anmärkts, att

ett tillägg behöfdes för att förhindra person, som ansåges vara föremål

för full fattigförsörjning, att i förlitande på att icke kunna dömas till

tvångsarbete hänsynslöst störa allmän ordning och sedlighet.

Visserligen kunde det synas vara tillräckligt korrektiv att den,

som för sig sjelf åtnjuter fattigvård, så länge fattigvården fortfarande står

under fattigvårdsstyrelsens husbondevälde, men då fattigvård möjligen

icke beviljats just för den tid, då fråga om tvångsarbetes ådömande

för lösdrifveri förekommer, samt då i allt fall, men isynnerhet genom

berörda svårtillämpliga begränsning af tiden för husbonderätten, det

kan vara förenadt med svårighet att kraftigt och utan omgång göra

fattigvårdsstyrelses husbonderätt gällande, torde icke vara olämpligt, att

det lemnades Länsstyrelsen öppet att till tvångsarbete döma särdeles vanartig

eller vådlig lösdrifvare, som funnes ega någon arbetsförmåga, om

än denna vore så ringa, att personen, med hänsyn allenast dertill, skäligen

kunde anses vara föremål för full fattigförsörjning. Att tvångsarbetets

verkställande måste rättas efter arbetsförmågans ringhet är en

sak för sig, som dock icke synes upphäfva tjenligheten af arbetets ådömande

i omförmälda fall. Landskansli i Upsala den 17 December 1883.

Underdånigst

A. HAMILTON.

P. H. Löfqvist.

17

Polismästaren i Upsala.

Till Konungen!

A/ Konungens Befallningshafvande i länet anmodad att afgifva

underdånigt yttrande rörande underdånigt förslag till t örordning angående

lösdrifveri m. in., afgifvet den 31 Augusti 1882 af dertill i nåder

förordnade komiterade, får jag, såsom Polismästare i Upsala, i underdånighet

anföra, att jag, som för öfrigt gillar förslaget, anser mig böra

i detsamma föreslå följande ändringar, nemligen:

§ 1. Hvar, som stryker landet omkring, må, der han finnes utan

tillgångar och icke af omständigheterna kan ådagalägga, att han har

arbete eller söker sådant, behandlas såsom lösdrifvare, på sätt här nedan

sägs.

''Pilj _ ___— .— —--— — — — — — — sedlighet.

§ 5. Den — —--—--— — -— —--hålla förhör

samt till protokollet anteckna så väl orsak till anhållandet och hvad

den anhållne kan till sin ursäkt förebringa, som jemväl hvad polistjenstemannen

har sig bekant i afseende å tiden, som lösdrifvaren i orten

vistats och huru han derunder sig förhållit.

Befinnes dervid-----------underrättelse

derom.

§ 7. 1 mom. År någon — — — — — — — — -—- anhållits.

2 mom. Anträffas--— — — — — — — — — — —

stadsfiskal.

3 mom. Den, som utom det län, hvarinom han skall anses hafva

sin hemort, är i saknad af bostad och medel till sitt uppehälle, utan

att kunna enligt 5:te och 7:de §§ behandlas, må, om han hos polismyndigheten

gör anhållan att blifva homsänd och ej förut sådan förmån åtnjutit,

häktas och öfverlemnas till Konungens Befallningshafvande i den

ort, der häktningen skett, dervid protokoll öfver häktningsåtgärden tillika

med de närmare omständigheterna, som föranledt denna, bör bifogas.

På Konungens Befallningshafvande må vidare bero, om den häktade

skall ställas på fri fot eller till sin hemort försändas, i livilket

3

18

senare fall rikets polismyndigheter derom böra genom Konungens Befall

ningshafvandes försorg underrättas.

§ 8. Har lösdrifvare — —-------förbehandling,

som nu är sagd.

Konungens Befallningshafvande i det län, som tvångsarbetet ådömt,

åligge, att sedan lösdrifvare eller den under polisuppsigt stälde, blifvit

till tvångsarbetsanstalt afsända polismyndigheten i den dömdes hemort

underrätta om tiden för tvångsarbetet och stället, der det skall aft

jo nas.

§ 12. Ej skall--— —--- ---—---åtnjuta full

försörjning, så vidt han ej för ett sådant lefnadssätt, att han är vådlig

för allmän säkerhet eller stör allmän ordning eller sedlighet, då i sådant

fall han, om ej arbetsförmåga helt och hållet saknas, må blifva till

tvångsarbete dömd.

Såsom skäl för de ändringar och tillägg jag i komiterades förslag

underdånigst framställt, får jag i underdånighet anföra, att jag anser:

beträffande 1 §, den, som anhålles såsom misstänkt för lösdrifveri

höra sjelf ådagalägga omständigheter, hvaraf kan slutas, att han söker

arbete eller kan under sin vandring utan andras betungande försörja

sig sjelf; och

angående 5 §, att det protokoll, som af polisfjenstemannen skäll

uppsättas och till Konungens Befallningshafvande öfverlemna^,- bör särskild!

innehålla hvad polisfjenstemannen har om lösdrifvarens vandel

sig bekant. För Konungens Befallningshafvande, som har att afgöra

dels huruvida rikets ofri ga polismyndigheter skola angående den lösdrifvaren

meddelade varningen underrättas eller icke och dels om den

förklarade lösdrifvaren, som ånyo med lösdrifveri beträdes, skall tvångsarbete

ådömas eller icke, bör enligt mitt förmenande vara af ej ringa

vigt att veta, huruvida lösdrifvaren gjort sig känd att föra ett supigt

och liderligt lefnadssätt eller vara för allmän säkerhet, ordning och sedlighet

vådlig; om emot honom ej förekommit särskild anmärkning eller

om han t. ex. ej antagit arbete, som kunnat erhållas, eller afvikit, från

arbete och försmått en skälig arbetsförtjenst m. m.

Hvad mitt föreslagna tillägg till 7:de § att på egen begäran kunna

få häktas, angår, finner jag ett sådant tillägg behöflig!, för att en utom

''sin hemort kringvandrande person, som ofrivilligt kommit i den belägenhet,

att han ej kan sjelf förskaffa sig lifsuppehälle!, ej må af omständigheterna

tvingas att genom betleri eller på annat obehörigt sätt

söka erhålla hvad han tarfvar, för att kunna uppnå hemorten. Skulle

eu sådan person ej af sin bekymmersamma belägenhet låta sig varnas,

19

utan ånyo begifva sig’ ut i landet utan garanti att erhålla nödig arbetsförtjenst

eller, om sådan erhålles, ej tillse att af densamma göra behöfliga

besparingar för hemresa, må lian skylla sig sjelf, om lian förfaller

och blifver såsom lösdrifvare behandlad.

Mitt föreslagna tillägg till 8 § anser jag af vigt, för att polismyndigheten

i den dömde lösdrifvarens hemort må hafva kännedom om

hvar denne sig uppehåller och om tiden för det honom ådömda tvångsarbete.

. .

Likaså anser jag att mitt föreslagna tillägg till 12 § är behöflig!,

enär någon gång förekommer, att personer, som eg a full försörjning,

i medvetandet af att ej kunna ådömas allmänt arbete, antingen på det

oförsyntaste sätt stryka omkring och öfva betleri eller på annat sätt

gorå sig vådliga för allmän säkerhet, ordning och sedlighet.

I komiterades underdåniga förslag finnes enligt mitt förmenande

för öfrig t en bristfällighet, hvarå jag underdånigst anser mig böra fästa

uppmärksamhet.

Om lösdrifvare eller under polisuppsigt stäld person, som enligt

8 § till Konungens Befallningshafvande öfverlemnats, af Konungens

Befallningshafvande frigifves, finnes ej bestämmelse, att rikets polismyndigheter

derom böra underrättas, om skäl dertill finnes, såsom t.

ex. om den ifrågavarande personen blifvit instäld inför Konungens Befallningshafvande

i annat län, än han sjelf tillhör eller om han plägar

ombyta hemorter i olika län eller föra ett kringstrykande lefnadssätt.

Följden af att ett sådant kungörande ej i lagen förutsättes skola ega

rum blifver, att en person, som stryker landet omkring och väl förtjenar

att tvångsarbete undergå, kan genom ett fördelaktigt utseende, eller

förmåga att ådraga sig medlidande m. m. lyckas att gång på gång få

friheten och undslippa tvångsarbetet.

I hide mom. 5:te § finnes bestämmelse derom, att Konungens Befallningshafvande,

om Konungens Befallningshafvande dertill finner skäl,

eger att meddela rikets polismyndigheter kännedom om varningen,

hvarom protokollen från de underordnade polismyndigheterna inkommit

och hvilka föranledt förhör med den varnade inför Konungens Befallningshafvande,

men om sådant förhör ej hållits, synes mig ifrågavarande

lagställe ej tydligt innebära förpligtelse för Konungens Befallningshafvande

att, om lian dertill anser skäl, varningen kungöra; och

anser jag ej heller å annat ställe i lagförslaget förekomma förpligtelse

i ifrågavarande afseende. ..v , fö

Under hemställan huruvida de af mig i underdånighet gjorda anmärkningar

emot komiterades underdåniga förslag kunna anses vara

UföH

20

af sådan vigt att de böra åstadkomma i ett eller annat afseende någon

förändring i lagförslaget framhärdar

Underdånigst

Edv. Raab.

Upsala Rådhus den 28 Februari 1883.

4. Landshijfdingeembetet i Södermanlands län.

Till Konungen!

Till följd af nådig remiss den 22 September 1882 får Landshöfdingeembete!;

härmed i underdånighet, med öfverlemnande af poliskammarens

i Eskilstuna infordrade underdåniga yttrande i ämnet, afgifva

eget utlåtande öfver af särskilda komitorade uppgjordt förslag till förordning

angående lösdrifveri in. in.

Emot den af komiterade uppstälda förändrade rättsgrund för

ifrågavarande preventiva lagstiftning har Landshöfdingeembetet så mycket

mindre något att anmärka, som detsamma fullständigt delar komiterades

uppfattning om olämpliglieton af det försvarslöshetssystem, som

i nu gällande lagstiftning har sitt uttryck, och om vigten deraf att

bättre tillgodose sådana samhällsmedlemmars personliga frihet, som, utan

att hafva ådagalagt vanart eller osedlighet, hemfallit till, mången gång

oförvållad, sysslolöshet.

Beträffande deremot de i författningsförslaget intagna bestämmelser

rörande behandlingen af lösdrifvare hyser Landshöfdingeembetet

i afseende å deras lämplighet för dermed åsyftadt ändamål åtskilliga

21

betänkligheter, hvilka Landshöfdingeembetet härmed tillåter sig i korthet

framhålla.

Enligt § 5 mom. 1 skulle det tillkomma en hvar utan någon inskränkning

att anhålla och hos ortens polismyndighet inställa den, som

beträdes med lösdrifveri. Men att åt hvilken samhällsmedlem som helst

inrymma rätt att i första hand bedöma, huruvida eu person må anses

såsom lösdrifvare, och att med denne vidtaga åtgärder, som faktiskt

innebära förlust af dennes personliga frihet under den kortare eller

längre tid, som förflyter, innan vederbörande polismyndighet, som på

landsbygden tilläfventyrs är boende på flera mils afstånd, varder anträffad,

anser Landshöfdingeembetet lemna ett allt för stort spelrum

åt fåkunuigheten och godtycket och derföre icke vara tillrådligt, emedan

hos den anhållande icke sällan torde komma att saknas erforderlig insigt

att kunna rätt urskilja de omständigheter, hvilka dervid böra tagas

i hufvudsakligt betraktande. Långt bättre synes det Landshöfdingeembetet

vara att öfverlemna ofvanberörda preliminära behandling af

kringstrykande personer åt inom kommunerna utsedde tillsyningsmän,

af hvilka i följd af deras lefnadsställning och detta förtroendeuppdrags

natur skäligen kan förväntas nödig urskilning och opartiskhet att

pröfva beskaffenheten af kringvandrares lefnadssätt och att icke utan

giltiga skäl antasta dennes personliga frihet. Det kan visserligen icke

förnekas, på sätt komiterade äfven anmärkt, att tillsyningsmanna-institutionen,

sådan den finnes i nu gällande försvarslöshetsstadga omnämnd,

icke hittills, åtminstone på landet, motsvarat det gagn, som med densamma

åsyftades, hvilket hufvudsakligast torde bero på den länge fortvarande

allmänna obenägenheten för mottagande af kommunala bestyr,

särdeles af ifrågavarande art, äfvensom af kommunernas farhåga för

de möjliga kostnader, som af denna befattningens handhafvande kunde

blifva en följd. Men då med stigande medborgerlig anda och vexande

erfarenhet om behofvet af dylika tillsyningsmän, denna institution, som

under sista årtiondet blifvit här i länet inom de flesta kommuner bragt

till verklighet och åstadkommit skönjbara resultat till ståtande af kringstrykeri

och bettlande, torde gå en bättre framtid till mötes, samt tillsy

ningsmanna-beftittningen tillika är afsedd att fortfarande bibehållas

för uppsigt öfver bettlare, förefaller det Landshöfdingeembetet, att

nämnda institution, under förutsättning att densammas ovilkorliga införande

i hvarje kommun påbjödes och öfvervakades, skulle varda mycket

användbar i fråga om lösdrifvares anhållande och öfverlemnande

till polismyndigheten. Enahanda myndighet torde ock lämpligen böra

anförtros fjerdingsmännen, hvilka numera i de flesta fall ega dertill erforderliga

insigter.

22

Uet äfvenledes i komitéförslagets § 5 förefintliga stadgandet, att

anhållen lösdrifvare skall af polistjensteman efter föregånget förhör varnas

för påföljden af lösdrifveri, synes Landshöfdingeembetet, om ock i

viss mån lämpligt för rikets städer, der ständig polismyndighet är att

tillgå, likväl icke för landsbygden vara ändamålsenligt. Med hänsigt

dels till dervarande polistjenstemäns fåtalighet och deras tjensteområdens

storlek dels till mängden af deras olikartade, med täta och vidlyftiga

resor förenade tjenstebestyr, Indika under vissa tider af året

hålla dem för flera dagar, ja till och med veckor aflägsnade från deras

hem — såsom då kronofogden är sysselsatt med kronouppbörden, bevillningstaxeringar

och husesyner samt länsmannen med vägsyner, närvaro

vid mantalsskrifningar och tingssammanträden samt med soldattorpsyner

— lär det otvifvelaktigt blifva tidtals med stora svårigheter

och mycken tidsutdrägt förknippadt att anträffa ortens kronofogde eller

länsman för att få anhållen person förhörd och varnad, helst sådant

åtgörande med den omständliga procedur, som i förslaget angifves,

svårligen torde kunna af polistjenstemännon annorstädes än å deras

tjenstestationer verkställas. Nyssberörda omständighet i förening med

förekommande långa afstånd mellan anhållningsplatsen och tjenste mannens

bostad samt, icke minst, obehaget af och kostnaderna för den anhållnes

herbergerande, underhåll och forsling till polistjenstemannen,

för Indika utgifters godtgörande anvisning icke i författningsförslaget

lenmas, komma, enligt Landshöfdingeembetets mening, att väsentligt

motverka en mera vidsträckt tillämpning af sist ifrågakomna stadgande,

hvartill såsom ytterligare skäl kan läggas saknaden af föreskrift, huru

förfaras skall, då vederbörarde polismyndighet icke för omförmälda ändamål

anträffas.

Då den föreslagna varningsåtgärden är af beskaffenhet att kunna

utöfva ett afgörande inflytande på lösdrifvarnes framtida behandling,

kan ock skäligen dragas i tvifvelsmål, huruvida länsmän och stadsflskaler

äro lämpliga att dermed taga befattning. Visserligen är den frågan,

om varning bör meddelas eller icke, af så enkel natur, att densamma

bör kunna af krono- och stadsbetj eningen pröfväs. Men emedan

hos alla till denna talrika klass hörande tjensteman icke lär få

förväntas lika nit och intresse vid behandlingen af så beskaffade ärenden,

tinnes anledning befara, att tillämpningen af förslagets stadganden

i detta hänseende skulle komma att utfalla mycket olika. Skyldigheten

att öfver förhöret med den anhållne föra protokoll och tillställa

denne skriftligt besked öfver varningen samt insända afskrifter

af dessa handlingar till Konungens Befallningshafvande torde på mången

polistjensteman, särskilt vid tillfällen, då hans tid är tagen i an

-

2 B

språk af andra göromål, verka derhän, att han eftersätter varningen,

för att. undgå det med densamma förenade besvär och arbete; och någon

verksam kontroll mot dylik försumlighet torde endast undantagsvis

varda möjlig, eftersom, då varning icke meddelas, någon upplysning

om förhöret och förloppet dervid icke, enligt författningsförslagpt,

skulle af polistjenstemannen lemnäs Konungens Befallningshafvande.

Komiterades förslag, att lösdrifvaren skall varnas å den ort, der

han anträffa®, och icke uteslutande i hans hemort, tror Landsliöfdingeembetet

kunna komma att leda till många förvecklingar och svårigheter,

då fråga uppstår om lösdrifvares vidare behandling. Af anhållna

lösdrifvare är vanligen en stor mängd, för att ej säga flertalet, i: saknad

af betyg; rörande deras identitet, hvars bestyrkande på detta sätt

de gemenligen ringakta; och i sådana fall oger den förhörande, för utrönande

af den anhållnes person och lefnadsomständigheter, ingen

annan vägledning än de uppgifter derom, som den sistnämnde lemnar.

Dessa afgifvas visserligen oftast af den nybörjandq kringstrykaren sanningsenligt,

men så är ingalunda förhållandet med don förfarne lösdrifvaren

eller den klass af kringstryka^, hvilken förnämligast skulle blifva

föremål för den ifrågastälda nya försvarslagstiftningen. IIos detta slag

af lösdrifvare förefinnes ofta en förklarlig åtrå att, genom föregifvande

af annat namn, söka dölja sitt eget; och

vare inställes hos polistjensteman å trakt, som är långt aflägsen från

den förres hemort, torde tvifvelsutan donna frestelse blifva obetvinglig,

om han kan hysa hopp att derigenom undgå häktning och afforsling

till hemorten, der hans uppgifter lätteligen kunna kontrolleras, utan

undslipper med en varning. Enligt § 7 mom. 2 i författningsförslaget

skulle väl den anhållne, hvilkens uppgifter om namn och hemort skäligen

kunna anses osanna, vara underkastad äfventyret af häktning och

försändande till Konungens Befallningshafvande; men, utom det att ett

dylikt äfventyr sällan injagar någon skräck hos den vane lösdrifvaren,

kunna dessa uppgifter framställas med sådant sken af trovärdighet, att

polistjenstemannen, af obekantskap med förhållandena inom den anhållnes

uppgifna hemort, föres bakom ljuset och frigifver denne med meddelande

af varning. Har den anhållne härvid begagnat sig af helt och

hållet uppdiktadt namn, sker visserligen ej värre, än att lian för den

gången undkommer hvarje påföljd af sitt lösdrifveri och af den gynsamma

utgången lockas och lockar andra till nya dylika försök; men

om, såsom icke sällan inträffat och antagligen äfven hädanefter inträffar,

lösdrif varen betjenar sig af annans namn, kan häraf uppstå den betänkliga

följden, att, om den, som i verkligheten eger detta namn, varder beträdd

med lösdrifveri och varnad, den förra varningen jemväl kommer

24

att föras honom till last och inverka bestämmande på hans framtida behandling-,

utan att erforderlig upprättelse kan komma honom till godo.

Föreskrifterna i § 5, rörande varningsprotokolls innehåll, innebära ingalunda,

enligt Landshöfdingeembetets mening, betryggande korrektiv

mot dylikt misstag, lika litet som den i § 5 mom. 3 förefintliga anvisningen

åt den varnade att anmäla sig till förhör inför Konungens Befallningshafvande,

då otvifvelaktigt den varnade, om ej af annat skal, så åtminstone

af brist på tillgångar att för sådant ändamål uppehålla sig i

länet och begifva sig till länsresidenset, sällan torde komma att påkalla

så beskaffad åtgärd. Och någon rättighet för Konungens Befallningshafvande

att i annat fall än, då förhör derstädes förekommer, pröfva befogenheten

af och undanrödja en af polis!] ensteman meddelad varning,

synes författningsförslaget ej medgifva, derest icke åt stadgandet i § o

mom. 4, att Konungens Befallningshafvande, »om lian dertill finner skäb

skall underrätta rikets polismyndigheter om varningen, kan gifvas en

sådan tolkning. Men i mera tydliga ordalag borde då eu dylik pröfningsrätt

vara uttryckt.

Då af bestämmelsen, att lösdrifvarens behandling förutom hans

dömande till tvångsarbete, skall ega rum å den ort, der lian anträffas,

med nödvändighet framgår, att alla de med lösdrifvaren vidtagna åtgärder,

som kunna ega inflytande på hans framtida behandling, skola

meddelas rikets samtliga polismyndigheter, synes åliggandet i detta

afseende för Konungens Befallningshafvande böra göras ovilkorlig! och

sålunda, till undvikande af missförstånd, de här ofvan kursiverade orden,

»om han dertill finner skäl» utgå ur mom. 4; hvarjemte undervisning

om det sätt, hvarpå detta kungörande skall ske, torde höra i författningen

inrymmas. Endast i motiven hafva komiterade angifvit utvägen

härför medelst ifrågavarande underrättelsers intagande i tidningen

»Polisunderrättelser»; men i sjelfva lagen bör väl fullständig bestämmelse

om förfaringssättet härvid förefinnas, på det att, såframt

förutsättningen om Polisunderrättelsernas anlitande för detta ändamål

icke varder verkliggjord, vederbörande oj ma sväfva i ovisshet, huruledes

denna, i anseende till dess möjliga följder så vigtiga skyldighet

skall fullgöras, utan användande af den orimliga utvägen att skriftligen

delgifva öfriga polismyndigheterna omförmälda meddelanden. Vidare synes

det Landshöfdingeembetet angeläget, att, ehvad dessa underrättelser

varda i »Polisunderrättelser» eller annorstädes samlade och offentliggjorda,

den handling, som såmedelst kommer att utgöra källan för myndigheternas

kännedom om lösdrifvare, uttryckligen i författningen förklaras ega

laga vitsord, så att deri förekommande uppgifter må kunna såsom giltiga

grunder för myndigheters beslut i sa beskaffade ärenden aberopas.

25

I fråga om lösdrifvares behandling hyser Landshöfdingeembetet,

i motsats mot komiterade, den åsigt, att, sedan anhållen kringvandrare

blifvit af polismyndighet i den ort, der han anträffas, förhörd och dervid

befunnits hafva enligt §§ 1 och 2 i författningsförslaget gjort sig

förfallen till lösdrifveri, hans varnande, ställande under polisuppsigt,

förklarande för lösdrifvare och dömande till tvångsarbete borde verkställas

af vederbörande, i lösdrifvarens hemort anstälda polismyndigheter.

Genom ett sådant förfarande vunnes dels stor lätthet att åstadkomma

noggrann kännedom om lösdrifvarens person och alla de på

hans författningsenliga behandling inverkande omständigheter äfvensom

omöjlighet för denne att söka genom missledande eller sanningslösa

uppgifter föra myndigheterna bakom ljuset, dels ock erforderligt

rådrum och större utsigt för lösdrifvaren att kunna återgå till ett ordentligt

och arbetsamt lefnadssätt genom det bistånd dertill, som företrädesvis

i hemorten kan i vanliga fall stå honom till buds.

Varnas åter lösdrifvaren å den främmande ort, der han anhålles,

förblifver han efter varningens meddelande i precis samma nödstälda

och hjelplösa belägenhet, som förut. Befinnande sig på för honom

obekant ort utan medel till uppehälle eller fortkomst och utan att der

räckes honom någon hjelpsam hand till beredande af arbete, nödgas

lösdrifvaren fortsätta sitt lefnadssätt att tiggande och kringstrykande

fortskaffa sig till annan ort, hvarest han ej heller undfår något arbete,

men måhända redan inom ett par veckors förlopp eller till och med

kortare tid efter första varningen bekommer af någon nitisk men till

äfventyra omdömessvag polistjensteman sin andra varning. Och på

sådant sätt genomgår lösdrifvaren helt snabbt de föreskrifna preliminära

behandlingsgraderna och är snart bragd derhän att varda för lösdrifveri

dömd till tvångsarbete, utan att — hvad med varningarne

dock måste vara åsyftadt — nödig tidsutdrägt och utväg dessförinnan

varit honom lemnad att genom arbete söka sin utkomst. Häremot kan

visserligen förväntas det inkast, att de flesta lösdrifvare, begifna på

lättja och tiggeri, icke åstunda arbete och derför ej förtjena undseende.

Men om äfven detta förhållande må vara i regeln sannt, är dock visst

att, särdeles i tider, då en eller flera näringsgrenar lida af ekonomiskt

betryck, mången, för tillfredsställande af de oundgängligaste lefnadsbehofven,

måste tillgripa lösdrifveri, just derföre att han ej är i stånd

till att skaffa sig arbete.- Och för polistjensteman å den trakt, der

den anhållne lösdrifvaren ej har sin hemort och denues lefnadsförhållanden

följaktligen ej äro kända, torde det oftast blifva mycket svårt,

om ens möjligt, att skilja emellan den arbetssökande kringstrykaren

och den verklige lättingen, emedan den sistnämnde just under sådana

4

26

tidsförhållanden lättast kan uppträda såsom skenbart sökande arbetsanställning,

då lian ej behöfver befara, att hans erbjudanden i detta

hänseende varda antagna.

Det här ofvan af Landshöfdingeembetet förordade tillvägagående

mot lösdrifvare skulle val, då sådan å främmande ort anhålles och

beträdes med lösdrifveri, medföra dennes häktande och försändande till

Konungens Befallningshafvande eller polismyndigheten i hemorten, för

att der behandlas och sålunda onekligen i viss mån motverka den inskränkning

i lösdrifvarens fångforsling, som komiterade velat åstadkomma.

Men härvid tillåter Landshöfdingeembetet sig anmärka, att

ett så ymnigt häktande och transporterande af försvarslöse som under

nu gällande lagstiftning i ämnet egt rum, icke i allt fall vore att

befara. Till följd af de bestämda föreskrifter, rörande vilkoren för

lösdrifvares varnande och vidare behandling, som i författningsförslaget

förefinnas, skulle nemligen under loppet af två år från lösdrifvarens

första varnande, denne kunna högst tre gånger häktas, innan han i

sammanhang med den sista häktningsåtgärden dömdes till tvångsarbete,

och under de efter frigifningen från tvångsarbetet, närmast följande

två åren förekomma ej heller vidare häktning än den, som omedelbart

föreginge hans förnyade dömande till dylikt arbete. Statens

kostnader för lösdrifvares forslande komme ändock att betydligt nedbringas

och synas Landshöfdingeembetet dessutom fullt motvägas af

de fördelar, som lösdrifvares behandling i hemorten skulle medföra

och till hvilka, såsom den icke minst verkande, torde skäligen kunna

hänföras den större eftertrycklighet och vigt, som gåfves åt varningsoch

öfriga preventiva åtgärderna, om en hvar af dessa beledsagades

af häktning.

Nyköping i Landskansliet den 31 Mars 1884.

Underdånigst:

På Landshöfdingeembetets vägnar:

Johan Lagerhjelke. Gustaf Nordeman.

27

Poliskammaren i Eskilstuna.

Stormäktigste Allernådigste Konung!

Poliskammare!!, som af Landshöfdingeembetet i Södermanlands

län genom Magistraten härstädes affordrats underdånigt yttrande öfver

det af dertill i nåder förordnade komiterade utarbetade underdåniga

förslag till förordning angående lösdrifveri jemte öfriga dit hörande

författningsförslag, får, efter härom tagen kännedom, förmäla sig icke

hafva något, i afseende å samma förslag, att erinra.

Poliskammaren framhärdar med djupaste vördnad, trohet och nit

Stormäktigste Allernådigste Konung!

Eders Kongl. Maj:ts

tropligtigste tjenare och undersåte

Sixten Alm.

Eskilstuna den 8 November 1882.

5. Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Östergötlands län.

Till Konungen.

Sedan till fullgörande af Eders Kongl. Maj:ts nådiga föreskrift i

remiss den 22 sistlidne September å det af särskilt förordnade komiterade

den 31 förutgångne Augusti afgifna förslag till »förordning angående

lösdrifveri m. in.», yttrande blifvit infordradt och inkommit från

Poliskammaren i Norrköping, får Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

detsamma härmed öfverlemna och jemväl för egen del deröfver

nu afgifva infordradt utlåtande.

28

Beträffande härvid först förslaget till rubrik å ifrågavarande förordning,

synes detsamma Eders Kong! Maj:ts Befallningshafvande mindre

lyckligt valdt, icke allenast derför att ordet »lösdrifveri)), som i och för

sig torde vara ett temligen vulgärt och i lagspråket hvarken häfd egande

eller förtjenande uttryck, motsvarar blott en jemförelsevis obetydlig del

af hvad i sjelfva förordningen bestämmes och i egentlig mening icke

låter sig tillämpas på hvarken de i 2 mom. af 1 § omförmälda personer

eller annat än undantagsvis på dem, som enligt de nya bestämmelser,

förordningen skulle komma att i lagstiftningen införa, böra »stå

under polisuppsigt», utan äfven derför att förordningen afser bestämmandet

af påföljder för dem, som utan att sysslolöse kringstryka, på

samma gång de icke hafva eller söka ordentligt arbete, föra ett sådant

lefnadssätt, att de äro vådliga för allmän säkerhet eller störa allmän

ordning eller sedlighet, samt för den skull väl icke kan sägas utgöra

den reglering af lösdrifveriförhållanden, hvilken enligt den nu föreslagna

rubriken skulle utgöra föremålet för dess bestämmelser.

Med afseende derå och då enligt Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes

åsigt i sin ordning vore, om den nya författningen redan i

sin rubrik angåfve något af den nu gällande författning, i hvars ställe

den skulle komma, tillåter sig Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

hemställa, om icke rubriken kunde i stället för den föreslagna blifva:

»Förordning angående till allmänt arbete förfallne och under polisuppsigt

stående personer».

Hvad derefter sjelfva författningsförslaget angår, anser sig Eders

Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, som instämmer i förslaget om bestämmelse

af polisuppsigt för dem, som för svårare förbrytelse blifvit

dömde medborgerligt förtroende förlustige, böra framställa en bestämd

erinran mot uttrycket, att de i författningen afsedde personer skola

”dömas” till tvångsarbete.

Personerna i fråga hafva nämligen icke begått någon egentlig förbrytelse,

som kan föranleda en “dom“ af ifrågavarande beskaffenhet,

utan de hafva blott genom en i många fall kanske af oförmåga föranledd

underlåtenhet att skaffa sig stadigt arbete och hemvist gjort det

nödvändigt för samhället att om dem taga sådan hand, att ett fortsättande

af deras hem- och arbetslösa tillstånd icke skall föranleda dem

till verkligt brottsliga handlingar. Af sådan anledning behandlas de

äfven af de administrativa myndigheterna och icke af domstolarne. I

följd häraf måste äfven dessa myndigheters åtgörande med afseende å

ifrågavarande personer endast vara preventiva men icke bestraffande.

Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande kan derför icke tänka

annat, än att med ifrågavarande personer fortfarande, såsom hittills med

29

de s. k. försvarslösa, skall förfaras så, att när de antingen genom pålitliga

medmenniskors biträde eller genom andra inträffande omständigheter

komma i den ställning, att de icke vidare kunna anses medföra

någon våda för samhällets rättmätiga kraf på säkerhet och ordning

eller sedlighet, det tvångsarbete, hvartill myndigheterna förordnat att

de skola hållas, genast upphör, utan afseende på den tid, som vid afkunnandet

af beslut om tvångsarbetet blifvit bestämd.

Så snart fullt pålitlig och till deras vårdande lämplig befunnen

person anmält sig att i äretjenst uttaga en till tvångsarbete enligt denna

förordning hållen person, eller denna genom arf eller på annat sätt

kommer i den ställning, att han finnes böra kunna sig godt försörja,

bör han fördenskull å fri fot ställas, dock med vilkor, att den honom

erbjudna tjensten blifver minst årstjenst med de för husbonden deraf

följande förpligtelser, som likväl ej böra kunna genom ensidigt aftal

med den i tjenst tagne och utan godkännande af vederbörande polismyndighet

rubbas. Derjemte torde icke böra öfvergifvas den i nu gällande

författning intagna bestämmelse om rätt för den till allmänt arbete

hållne, som, jemte det han visat ordning och pålitlighet i sitt uppförande

vid tvångsarbetsanstalten, genom flit der sammansparat ett visst

penningebelopp af t. ex. 150 kronor för man och 100 kronor för qvinna,

att derpå blifva från tvångsarbetets fortsättande befriad.

Med tillämpning af de åsigter, Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

sålunda uttalat, föreslås underdånigst följande förändrade lydelse

för de delar af förslaget till förordning i ämnet, som deraf hufvudsakligen

beröras.

§ I

Hvar,

som obehörigen stryker landet omkring, må, när han finnes

utan tillgångar, och omständigheterna ådagalägga, att han icke har eller

söker arbete, kunna förklaras vara till allmänt arbete förfallen och sedermera

dertill hållas i den ordning och på sätt här nedan sägs.

Till enahanda påföljd vare ock den förfallen etc.

§ 2.

Befinnes den, som är förlustig medborgerligt förtroende, vara i

i de omständigheter 1 § angifver, skall han efter ty etc.

§ 5.

Mom. 1. Den, som under de i 1 § omförmälda omständigheter

30

anträffas, må anhållas — — — — öfver hans utseende, meddela honom

varning samt för honom uppläsa etc.

Mom. 2. Erhåller den, som jemlikt 2 § skall stå under polisuppsigt,

1 1 mom. föreskrifven varning, då inträde uppsigten öfver honom etc.

§ 6.

Mom. 1. Varder någon, som icke står under polisuppsigt, innan

2 år förflutit, sedan honom meddelad varning blifvit kungjord, åter under

de i 1 § angifna omständigheter anträffad och derför ånyo enligt

5 § varnad, må Konungens Befallningshafvande förklara honom vara

till allmänt arbete förfallen; och skall underrättelse etc.

Mom. 2. År till allmänt arbete förfallen person, som åter kommit

i besittning — — — — — polistjensteman, som meddelat varningen - och sedan den anhållen blifvit etc.

§ 7-

Mom. 1. År någon förklarad vara till allmänt arbete förfallen eller

stöld under polisuppsigt, och anhålles han ånyo under de i 1 § angifna

omständigheter eller iakttager etc.

§ 8.

Har till allmänt arbete förfallen person eller den, som är stöld

under polisuppsigt — — — — till protokollet antecknade, förordna,

det han må hållas till tvångsarbete från och med 6 månader till och

med 2 år, om han står under polisuppsigt, samt i annat fall från och

med 1 månad till och med 1 år, derest han icke före denna tids utgång

antingen genom arf eller annan sådan tilldragelse kommer i de vilkor,

att han icke längre kan anses komma att fortsätta det lefnadssätt

som till tvångsarbetet varit vållande, eller med ådagaläggande af ordning

och pålitlighet i sitt uppförande, vid tvångsarbetsanstalten sammansparat

man 150 kronor och qvinna 100 kronor, eller ock lyckats

honom erhålla laga äretjenst hos person, som hos Konungens Befallningshafvande

pröfvas lämplig att honom antaga i sådan tjenst, som

likväl då icke må utan vederbörande polismyndighets medgifvande före

den ursprungligen aftalade tjenstetidens slut rubbas; i hvilka fall tvångsarbetet,

äfven om det blifvit för längre tid bestämdt, genast upphör.

År den häktade — — — Har den anhållne sin hemort etc.

31

§ 9.

Har den, Horn förklarats vara till allmänt arbete förfallen, förordnats

böra till sådant arbete hållas, galle etc.

§ 10.

Beslut, hvarigenom någon förordnats böra till tvångsarbete hållas,

skall för honom afkunnas etc.

§ n.

Vill någon söka ändring i Konungens Befallningshafvandes beslut,

hvarigenom blifvit förordnadt, att han skall till tvångsarbete hållas, eger

han — — — hvarigenom någon blifvit förklarad vara till allmänt arbete

förfallen eller i fråga om polisuppsigt etc.

§ 12-

Ej skall efter denna förordning någon hållas till tvångsarbete —

— — sedan han tvångsarbete börjat oförmögen etc.

§ 13-

Arbetstiden beräknas etc.

§ 14-

— — — förekomma, att den, som skall till tvångsarbete hållas,

bör sändas etc.

§ 15.

Under polisuppsigt stående eller eljest till allmänt arbete förfallen

person, som från etc.

§ 16-

Mom. 1. Under polisuppsigt stående eller eljest till allmänt arbete

förfallen person anses hafva etc.

32

§ 17.

1---tillsyn å under polisuppsigt stående eller eljest till allmänt

arbete förfallna personer---— och böra för nämnde per

soner

bereda utväg till arbete.

Underrättelse, att person blifvit varnad enligt denna förordning

eller förklarad vara till allmänt arbete förfallen eller stäld under polisuppsigt,

skall af vederbörande polistjensteman i personens hemort, inom

8 dagar, efter det underrättelse kommit tjenstemannen till banda, meddelas

kommunalnämnden i den kommun, den under polisuppsigt stående

eller eljest till allmänt arbete förfallen person tillhör.

§ 18.

— — — ege mot under polisuppsigt stående eller eljest till allmänt

arbete förfallen person åtnjuta etc.

Och torde jemväl öfriga förslag till förändringar i författningarna

bringas till öfverensstämmelse med hvad Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

här ofvan föreslagit, derest detsamma vinner nådigt

afseende.

Underdånigst

ROBERT DE LA GARDJE.

Adolf Wallenberg.

Linköpings slott i Landskansli den 28 Mars 1883.

Poliskammaren i Norrköping.

Till Konungen.

Öfver det af dertill i nåder förordnade komiterade afgifna underdåniga

förslag till förordning angående lösdrifveri jemte öfriga till

ämnet hörande författningsförslag, får Poliskammaren, till åtlydnad af

Eders Kongl. Maj:ts nådiga vilja, härmed afgifva underdånigt yttrande:

33

Att nu gällande stadganden angående försvarslöse och till allmänt

arbete förfallne personer tarfva omarbetning för att åt denna

lagstiftning bereda en enklare form och mera öfverensstämmelse med

lagstiftningen i närbeslägtade ämnen, likasom ock att en behöflig mildring

uti dessa stadgandens i många fall alltför stränga bestämmelser

särskild! betingar förändringar, kan ingalunda förnekas. Huruvida det

deremot kan anses behöflig! att med frånträdande af den princip, hvarpå

lagstiftningen i ämnet hittills hvila!, antaga en, om icke ny, dock

annan dylik, kan deremot mera ifrågasättas. Det preventiva skyddet

mot rättskränkningar, som blifvit lagdt till grund för komiterades förslag,

är ingalunda främmande för nu gällande lagstiftning i ämnet, och

då visst är att de qvalifikationer, som äro utmärkande för försvarslösheten,

arbetslöshet i förening med medellöshet, i de flesta fall alstra

lösdrifveriet såsom en följd, synes det nuvarande systemet, som i det

preventiva syftet påbjuder laga försvar-, vara lika berättigad! och väl

grundad!, som det nyuppstälda, hvilket blott förbjuder och bestraffar

lösdrifveriet. Då i öfrig! begreppet lösdrifvare, enligt komiterades förslag,

synes temligen obestämdt, enär den för lösdrifvare!!, enligt 1 punkten

i § 1 utmärkande egenskapen att stryka landet omkring, redan i

nästa punkt är öfvergifven, hvarförutom man på grund af föreskriften

i § 6 råkar i tveksamhet, huruvida icke benämningen lösdrifvare uteslutande

tillkommer dem, som genom Konungens Befallningshafvandes

förklarande, i denna deras egenskap, så att säga, vunnit bekräftelse,

synes åtminstone ej sjelfva benämningen lösdrifvare ega något företräde

framför benämningen försvarslös, såsom innefattande alla dem,

som äro underkastade de preventiva åtgärderna.

Hvad vidare angår förslagets bestämmelser rörande dessa åtgärder,

så torde isynnerhet den del deraf, som angår polisuppsigt, vara

förtjent af all uppmärksamhet, såsom behöflig i och för underlättad

tillsyn öfver för svårare brott straffade personer. Beträffande den

verksammaste af alla åtgärderna — ådömandet af tvångsarbete —• vore

säkerligen nyttigt om någon större frihet, än enligt förslaget, blefve

lemnad i tillämpningen häraf. Finnes någon anledning att förvänta

åsyftad påföljd af varningars meddelande, då böra dessa naturligtvis

ej sparas, utan gerna förnyas två, tre eller flera gånger, så länge hopp

om förbättring ej är ute, men i motsats härtill förekomma till behandling

ej sällan personer, hvilkas sinnesbeskaffenhet trotsar hvarje varning

och livilka, utan att vara straffade för brott, ändock måste räknas

till de för samhället vådliga, och mot dessa bör polismyndigheten

ega makt att förfara med större skyndsamhet, än med föreskrifterna

om upprepade varningar och förklarandet att vara lösdrifvare torde

5

34

vara förenlig. Sjelfva termen »förklara vara lösdrifvare» synes mindre

väl vald, då densamma ej innefattar något annat, än som rörande

den ifrågavarande personen bör för såväl honom sjelf som polismyndigheten

genom de upprepade varningarne förut vara väl bekant, och

torde böra utbytas mot någon annan, som mera utmärker den ifrågavarande

lösdrifvarens särskilda qvalifikation att genast, utan vidare

varning, kunna dömas till allmänt arbete.

1 fråga om förfaringssättet vid behandlingen af lösdrifvare vore

säkerligen önskligt att vinna större enkelhet, än enligt komiterades

förslag. Bestämmelserna om formliga protokolls förande vid förhör

med lösdrifvare jemte allt hvad i dessa bör innefattas såsom t. ex.

den anhållnes alla lefnadsomständigheter, hvilkas antecknande å skilda

tider och ställen säkerligen ej sällan skall förete många vilseledande

olikheter sins emellan och knappast kan vara nödigt vid andra tillfällen,

än då tvångsarbete skall ådömas, m. m., skola tvifvelsutan göra

behandlingssättet mera tungt, än förhållandena påkalla,

Norrköpings Poliskammare den 22 November 1882.

Underdånigst

E. GRENANDER,

O. F. Schillberg.

6. Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Jönköpings län.

Till Konungen.

Öfver det af dertill i nåder förordnade komiterade utarbetade

förslag till förordning angående lösdrifveri, och i sammanhang dermed

framlagda förslag till dels förordning angående utländingar, Indika såsom

lösdrifvare här i riket anträffas, dels ock af förstnämnda författningsförslag

påkallade ändringar i Kongl. förordningen om fattigvården

i riket och Kongl. legostadgan för husbönder och tjenstehjon,

35

får Kongl. Maj ds Befallningshafvande, enligt erhållen nådig föreskrift,

härmed afgifva underdånigt utlåtande.

Stadgandet af ändamålsenliga lagbestämmelser i syfte att bereda

allmänheten skydd emot lösdrifvare och motverka det lättjefulla personer,

under förevändning att söka arbete, drifva landet omkring och

lifnära sig med hettande, utan att genom dessa bestämmelser trädes

för nära deri enskildes rätt att, efter eget godtfinnande, på lofligt sätt

förskaffa sig sitt lifsuppehälle och att för sådant ändamål söka sysselsättning

äfven utom den ort, der han författningsenligt eger hemortsrätt,

torde kunna sägas utgöra en af lagstiftningens svåraste uppgifter.

De bestämmelser, hvilka gällande förordning om fattigvården samt

Kongl. Stadgan angående försvarslöse och till allmänt arbete förfallne

personer innehålla, i syfte att medelst tillsyningsman utöfva uppsigt

och kontroll å lösdrifvare och betlare, hafva, enligt hvad erfarenheten

ådagalagt, visat sig icke vara tillfyllestgörande för ernående af dermed

afsedda ändamål; och oaktadt eu längre tid redan förflutit sedan tillsyningsmans-institutionen

i lagstiftningen infördes, har densamma, såsom

komiterade äfven erinrat, å landsbygden endast i ringa mån kommit

till någon lifskraftigare verksamhet.

Genom införandet af den redan i andra länder med framgångverkande

institutionen PoUsuppsigt, skulle utan tvifvel ett vida kraftigare

medel åstadkommas för ernåendet af de syften i den allmänna

ordningens intressen, som den nuvarande lagstiftningen angående försvarslöse

och till allmänt arbete förfallne personer afser att vinna och

tillgodose. För sin del tvekar icke Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

att, efter granskning af de utaf komiterade utarbetade författningsförslag

och dervid fogade motiv, uttala den mening, att komiterade lyckats

att på ett tillfredsställande och ändamålsenligt sätt lösa den uppgift,

som varit dem förelagd.

Endast vid nedanstående bestämmelser har Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

funnit sig ega anledning till framställande af anmärkning:

§ 5. Enär uti förevarande § stadgas om hvad den polistjeusteman,

inför hvilken en mod lösdrifveri beträdd och derför anhållen person

varder instäld, har att iakttaga med afseende å den anhållne, synes

åt mom. 2, som afser det fall, att vid förhöret sådana omständigheter

förekomma, att den anhållne jemlikt § 2 är skyldig att stå under polisuppsigt,

böra gifvas en lydelse, som mera direkt angifver hvad för

sådant fall åligger polistjenstemannen att iakttaga, och hemställer

Kongl. Maj d s Befallningshafvande på grund häraf huruvida icke följande

lydelse af detta moment må ega företräde:

»Förekommer i afseende å den anhållne sådant förhållande, att

36

lian, jemlikt stadgandet i § 2 är underkastad skyldigheten att stå under

polisuppsigt, då skall denna skyldighet omedelbarligen för honom inträda,

och åligge det polistjenstemannen att, i sammanhang med varningen,

derom meddela den anhållne förständigande, äfvensom underrättelse

om den tid, för hvilken polisuppsigten skall fortfara, hvilket

allt i det skriftliga beskedet införes».

Uti mom. 4 stadgas det Kongl. Maj:ts Befallningshafvande har

att, sedan förhörsprotokollet inkommit, låta, om han dertill finner skäl,

meddela rikets polismyndigheter underrättelse om varningen; men då

komiterade i motiven förutsatt, att ett undanrödjande af meddeladt

förständigande, hvarigenom den anhållne blifvit stäld under polistillsyn,

endast undantagsvis skulle komma i fråga, samt berörde förutsättning

ännu mera måste ega skäl för sig i fråga om en tilldelad varning,

vill det synas mera öfverensstämmande med denna förutsättning om

orden: »låter Konungens Befallningshafvande, om han dertill finner

skäl, meddela», förändras till: låter Konungens Befallningshafvande,

sä framt anledning icke förekommer till ogillande af den tilldelade varningen,

meddela rikets polismyndigheter underrättelse om densamma.

Hvad angår det uti förevarande § åt underordnad polismyndighet

lemnade bemyndigande att, när den anhållne, jemlikt föreskriften

i § 2 är skyldig att stå under polisuppsigt, tillämpa denna föreskrift

och derom meddela den anhållne förständigande, har Kongl. Maj:ts

Befallningshafvande, utan att vid förslaget i denna del framställa någon

anmärkning, dock ansett sig böra uttala den mening, att det vill synas,

som tillämpningen af berörde föreskrift hellre bort öfverlemnas åt

Konungens Befallningshafvande, hvilken mening icke heller varit främmande

för komiterade sjelfve, enligt hvad motiven utmärka. Visserligen

hade för detta ändamål varit nödigt stadga, att den anhållne

skulle tagas i förvar och insändas till länshäktet; men då häktandet i

detta fall komme att drabba en person, som till följd af föröfvadt brott

vore att hänföra till de för allmänna säkerheten vådlige, hvilka med

allt skäl må vara föremål för strängare behandling, torde en häktningsåtgärd

i så beskaffadt fäll kunna anses väl berättigad. Genom att åt

Kongl. Maj:ts Befallningshafvande öfverlemna tillämpningen af omförmälde

föreskrift, skulle det förhållande icke heller kunna komma att

inträffa, att ett af underordnad polismyndighet meddeladt förständigande,

hvarigenom en person förklarats skola stå under polisuppsigt,

varder af Konungens Befallningshafvande undanröjdt.

§ 6. Då i mom. 2 med uttrycket »lösdrifvare» icke afses en sådan

person, som förklarats vara lösdrifvare, utan blott en med lösdrif

-

37

veri beträdd och derför anhållen person, synes ordalydelsen böra bringas

i närmare öfverensstämmelse med det i momentet afsedda förhållande.

Enligt föreskriften i detta moment skall den anhållne af polistjenstemannen

tilldelas förnyad varning innan han till Konungens Befallningshafvande

insändes; men då varningen i förevarande fall icke

skulle medföra påföljden att den varnade förklarades vara lösdrifvare,

synes föreskriften om förnyad varnings tilldelande genom den underordnade

polismyndigheten böra bortfalla och det öfverlemnas åt Konungens

Befallningshafvande att, i händelse giltiga skäl finnas icke förekomma

att ställa den anhållne under polisuppsigt, tilldela honom sådan

varning, med den deraf beroende påföljd att han förklaras vara lösdrifvare.

j

På grund af hvad sålunda anförts, hemställer Kong!. Maj:ts Befallningshafvande

att åt mom. 2 måtte gifvas följande förändrade

lydelse:

»Varder någon, som blifvit dömd medborgerligt förtroende förlustig,

men deraf åter kommit i besittning, eller som, ehuru dömd förlustig

medborgerligt förtroende, likväl enligt föreskriften i § 2 icke

är underkastad äfventyret att stå under polisuppsigt, ånyo beträdd

med lösdrifveri och derför anhållen, då må en sådan person, der han

finnes vara för allmänna säkerheten synnerligen vådlig, ställas under

polisuppsigt för eu tid af två år.

I fall som nu är sagdt, skall den anhållne insändas till Konungens

Befallningshafvande i länet, på hvilken det ankommer att, sedan

personen blifvit inför Konungens Befallningshafvande hörd, ålägga

honom polisuppsigt; skolande, derest Konungens Befallningshafvande

finner skäl att ett sådant åläggande meddela, skriftligt besked derom

lemnas den anhållne samt underrättelse om beslutet meddelas vederbörande

polismyndigheter på sätt i § 5 mom. 4 föreskrifves. Finner

Kongl. Maj:ts Befallningshafvande deremot skäl icke förekomma att

ställa den anhållne under polisuppsigt, bör förnyad varning honom

tilldelas och personen för lösdrifvare förklaras».

§ 8. Då med uttrycket lösdrifvare i första punkten af denna §

afses en person, som förklarats vara lösdrifvare, torde, för tydligare

angifvande af detta förhållande, ordalydelsen böra sålunda förändras:

»Varder någon, som af Konungens Befallningshafvande förklarats

vara lösdrifvare, eller som blifvit under polisuppsigt stäld, med tillämpning

af stadgandet i § 7 mom. 1 häktad och till Konungens Befallningshafvande

försänd, må--— -— — — — — — — — —«—

§ 9. Enär den uti mom. 1 intagna föreskrift eger tillämplighet

38

jemväl å den som första gången blifvit från honom ådömdt tvångsarbete

frigifven, synes ordet ''»senast)) böra utgå.

§ 11. Från den af komiterade uppstäda allmänna regel, att besvär

ej må anföras öfver Konungens Befallningshafvandes beslut angående

varning eller hvarigenom någon blifvit förklarad vara lösdrifvare

eller i fråga om polisuppsigt, hafva komiterade ansett undantag

böra ske i så måtto, att, på sätt i mom. 3 tinnes stadgadt, öfver beslut,

som meddelas med tillämpning af stadgandet i § 6 mom. 2, särskild

klagan skulle få föras i den ordning,'' som för Överklagande af förvaltande

myndigheters beslut är bestämd; dock att, utan hinder af besvären,

polisuppsigten å klaganden tillämpas, såvida Kongl. Maj:t ej

annorlunda förordnar.

Vid berörde bestämmelse förekommer den anmärkning, att föreskrift

saknas om den myndighet, till hvilken den med Konungens

Befallningshafvandes beslut missnöjde har att vända sig för att få

besvären pröfvade. Visserligen vill det synas, som komiterade tänkt

sig att besvären skulle ställas till Kongl. Maj:t, till hvilket antagande

slutmeningen i inom. 3 gifver anledning; men någon uttrycklig bestämmelse

härom finnes icke intagen i förslaget, som blott angifver att

klagan skulle få föras i den ordning, som för Överklagande af förvaltande

myndigheters beslut är bestämd, det vill säga, i enlighet med

bestämmelserna i Kongl. förordningen don 14 December 1866.

Med afseende å ärendets natur och don snabbare behandling, som

torde böra besvären tillgodokomma, anser Kongl. Maj:ts Befallningshafvandeför

sin del, att talan emot Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes beslut

i förevarande fall bör få fullföljas hos Kongl. Maj:t i den ordning,

som i mom. 1 tinnes stadgad och som öfveernsstämmer med hvad, enligt

§ 50 i gällande Fattig vårdsförordning, finnes bestämdt för det fall,

att någon vill söka ändring i Konungens Befallningshafvandes utslag

i mål rörande betlande eller sådana förseelser, som i § 35 mom. 4

samt § 40 mom. 5 af berörda Förordning nämnda äro.

Vid öfriga delar af de upprättade förslagen har Kongl. Maj:ts

Befallningshafvande icke något att erinra.

Underdånigst

C. EKSTRÖM.

,/. J. Smith.

Jönköping i Landskansliet den 30 December 1882.

89

7. Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Kronobergs län.

Till Konungen.

Enligt nådig remiss af den 22 September sistlidet år åligger Edes

Kongl. Maj:ts Befallningshafvande att afgifva underdånigt utlåtande öfver

särskilda af utsedde komiterade upprättade förslag dels till förordning

angående lösdrifveri, dels till förordning angående utländingar, Indika

såsom lösdrifvare bär i riket anträffas, dels till ändringar i Kongl. förordningen

om fattigvården i riket, dels till ändringar i Kongl. legostadgan

för husbönder och tjenstehjon, dels ock till ändringar i Kong!,

förordningen den 21 September 18G0 om upphäfvande af skyldigheten

för resande att vara försedda med pass; och som dessa förslag befunnits

vara efter nuvarande förhållanden väl lämpade samt de ökade besvär,

som deraf för såväl Eders Kongl. Maj:ts Befallninghafvande som

öfrige polismyndigheter i riket föranledas, mer än väl uppvägas af dermed

följande fördelar i mera ändamålsenlig behandling af sådana personer,

som för närvarande äro att hänföra till så kallade försvarslösa

personer, får Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande underdånigst tillstyrka

nådigt bifall till berörda förslag. Wexiö å Landskansliet den

19 Oktober 1883.

Underdånigst

På Landshöfdinge-embetets vägnar :

C. A. Holmberg. G. W. Granqvist.

40

8. Kong!. Maj:ts Befallningshafvande i Kalmar län.

Till Konungen.

Enligt Eders Kongl. Maj:ts nådiga remiss den 22 sistlidne September

åligger det Länsstyrelsen att afgifva underdånigt utlåtande öfver

utsedde komiterades underdåniga förslag till Förordning angående lösdrifveri

m. m.

Vid granskning af förslaget till nämnda förordning äfvensom af

de i sammanhang dermed föreslagna äudringarne i nu gällande fattigvårdslag,

legostadga och förordning om pass, samt efter tagen kännedom

af komiterades för dessa förslag anförda motiver, har Länsstyrelsen

icke funnit skäl till någon väsentlig anmärkning mot de liufvudprinciper,

på hvilka de ifrågavarande förslagen grundats; hvaremot i

fråga om vissa detalj bestämmelser förekommit anledning till följande

underdåniga erinringar och hemställanden, beträffande:

Först den ifrågasatta nya förordningen angående lösdrifveri.

Hvad rubriken angår, så, enär förordningen skulle gälla icke allenast

dem, hvilka enligt densammas G § blefve, efter föregångna varningar,

förklarade för »lösdrifvare», utan ock alla de öfrige personel-,

som utan att ännu vara officiel inrangerade i lösdrifvareklassen, likväl

vore föremål för en eller annan i förordningen föreskrifven behandling,

skulle kunna anmärkas, att ordet »lösdrifveri», så förstådt, som af nämnda

§ föranledes, icke utmärker mer än en del af hvad förordningen

omfattar. Men då man på goda skäl ansett sig böra ur don ifrågasatta

nya lagstiftningen aflägsna allt, som har afseende på laga försvar,

hvadan benämningen »försvarslöse personer» ej vidare bör deri begagnas,

samt svenska språket icke har för lösa personers så beskaffade

kringstrykande, lättjefulla, osedliga eller för samhällsfriden vådliga lefnadssätt,

som här är i fråga, något annat mera uttrycksfullt och omfattande

namn, än »lösdrifveri», synes nyssberörda anmärkning kunna lemnas

åsido, så mycket hellre, som rubriken eljest skulle förlora önskvärd korthet.

Deremot torde af de förslagna bestämmelser, enligt hvilka ingen må

anses och behandlas såsom lösdrifvare, förrän han blifvit för sådan formligen

förklarad, nödvändigt böra följa undvikandet i förordningens text

af denna benämning i alla de fall, der den person, som afses, ännu

41

icke blifvit lösdrifvare i legal mening. Denna omständighet, jemte andra,

har tagits i akt vid de förändringar, som Länsstyrelsen vågar här nedan

i underdånighet föreslå.

§ 1. Då på personens polisbehandling icke torde böra inverka,

om det i mom. 1 omförmälda kringstrykandet omfattar en större eller

mindre del af landet, samt det för öfrig!, understundom vore för samhällsfridens

vårdande mycket behöfligt, att i afseende på dem, som

finnas vådliga för allmän säkerhet eller störa allmän ordning eller

kränka sedligheten, polisåtgärder må kunna vidtagas utan den i mom.

2 af denna § angifna inskränkning, som förutsätter att på den ifrågavarande

personen inträffa, med undantag endast af kringstrykandet,

alla de öfriga förhållanden, hvilka nämnas i mom. 1, får Länsstyrelsen

— med särskild syftning på den företrädesvis i städer5ej fåtaliga klass

af lättjefulla, supiga och förargelseväckande män, som i den måtto

kunna sägas icke vara utan tillgångar, att de lefva på sina hustrurs

eller barns knappa arbetsförtjenst —, samt för undvikande jemväl af

den här icke fullt konseqveuta lösdrifvarebenämningen, underdånigst

hemställa om icke redaktionen kunde på följande sätt förändras: :

»Mom. 1. Hvar, som stryker omkring utan tillgångar eller arbetsförtjenst,

må, der icke omständigheterna ådagalägga att han söker

arbete, behandlas efter ty i denna förordning sägs.»

»Mom. 2. Lag samma vare, om någon, som icke stryker omkring,

för ett lättjefullt lefnadssätt samt befinnes vara vådlig för

allmän säkerhet eller störa allmän ordning eller kränka sedligheten.»

§ 2. På det att, af förut angifven orsak, ordet lösdrifveri måtte

för här afsedt fall undvikas, äfvensom för vinnande af större enkelhet,

föreslås i underdånighet följande något förändade lydelse af mom. 1

och 2, med bibehållande af 3:dje mom. oförändradt.

»Mom. 1. År den, som i 1 § omförmäles, förlustig medborgerligt

förtroende, skall han, på sätt i denna förordning är stadgadt,

ställas under polisuppsigt så länge sådan förlust varar, dock minst

två år.»

»Mom. 2. Polisuppsigt vare dock etc. (enligt förslaget)»

''§ 3. I mom. 4 torde mellan orden »eller» och »utsättes» böra

inflickas orden

»mer än nödigt är.»

§ 4. Af skäl, som Länsstyrelsen kommer att här nedan i fråga

§ 16 anföra, torde uttrycket »hemort» böra undvikas. För öfrigt

6

om

42

och då i § 4 för första gången förekommer ordet »tillsyningsman»,

synes hvad dermed förstås böra redan här angifvas, hellre än, som

skett, längre fram i § 17. Länsstyrelsen föreslår derföre i underdånighet

att lista mom. af § 4 får följande lydelse:

»Polismyndighet etc. etc. — — kronolänsmannen i den ort,

som den under uppsigt stål de tillhör, eller der han etc. etc.---

tillsyningsman, som enligt förordningen om fattigvården i riket är

tillsatt att hafva uppsigt å betlare, eller åt annan tjenlig person

etc. etc. —• — polismyndighet.»

§ 5. Mom. 1 torde lämpligen böra till lydelsen förändras sålunda:

»Anhålles den, som i 1 § sägs, skall han inställas å landet etc.

etc. — — orsaken, hvarföre han anhållits, och hvad han kan till

sin ursäkt förebringa.))

Samma § mom. 2. Sista punkten deraf synes böra erhålla följande

tillägg: »— — -— förhörsprotokollet, hvaraf i senare fallet,

en afskrift skall af polistjensteman, skyndsamt öfversändas till

den polismyndighet, som utöfningen af den ifrågavarande polisuppsigten

åligger.»

Samma § mom. 3. Efter ordet, »Befallningshafvande» torde böra

insättas:

»i det län, der han anhållits».

Samma § mom. 4. Då sådan varning, som i första och andra

mom. af denna § namnes, utgör enligt § 6 ett vilkor för personens

förklarande för lösdrifvare, är det af vigt, att varningen under alla förhållanden

bringas till öfriga polismyndigheters i riket kännedom, hvilket

således hvarken bör bero af Länsstyrelsens godtfinnande eller uppskjutas

under den tid, som kan åtgå innan Länsstyrelsen, etter att

hafva afvaktat den varnades personliga inställelse, hinner företaga den

erforderliga pröfningen. Detta moment torde derföre böra gifvas ungefär

följande lydelse:

»Om varning eller ställande under polisuppsigt, hvarom i denna

§ sägs, skall af polistjenstemannen, som åtgärden vidtagit, underrättelse

skyndsamt meddelas rikets öfriga polismyndigheter. Har,

efter förhör, som i nästföregående mom. omförmäles, Konungens

Befallningshafvande ändrat polismyndighets beslut om-varning eller

ställande under polisuppsigt, varde ock det meddeladt på sätt nyss

är nämndt.»

43

§ 6. Den i 1 mom. afsedda tid synes af flera skäl böra beräknas

från den dag varningen egt ruin och icke från den senare, af en eller

annan tillfällighet lätt beroende tidpunkt, då varningen »kungjorts»,

hvilket kungörande i öfrigt, enligt hvad förslaget i 5 § 4 mom. innehåller,

icke ens skulle vara obligatoriskt och ej heller synes motsvara

detta ords vanliga bemärkelse, enär här torde åsyftas allenast meddelande

genom polisunderrättelserna. Med afseende på denna och andra

omständigheter, hvaribland äfven den, att i fråga om stället för

sådant förhör, som i andra punkten af mom. 2 omförmäles, synes, för

undvikande af möjligen onödiga forslingskostnader och tillika med afseende

å utvägarna att åstadkomma i orten tillgänglig bevisning, böra bibehållas

hvad derom är stadgadt i 6 § 1 mom. af Kongl. stadgan angående

försvarslöse m. in. den 29 Maj 1846, jemförd med Kongl. kungörelsen

den 13 Juli 1853, får Länsstyrelsen i underdånighet hemställa,

att ifrågavarande paragraf i förslaget må ändras på följande sätt:

»Mom. 1. Varder någon, som icke stål- under polisuppsigt, anhållen

och varnad på sätt i 5 § nämndt är, och har han inom

två år förut undergått dylik varning, må Konungens Befallningshafvande

förklara honom vara lösdrifvare; och skall etc. —--

polismyndigheter.

Sådant förklarande gälle för eu tid åt två år derefter och i

fall, hvarom i 9 § 1 inom. förmärs, ytterligare för den tid, som

i samma mom. sägs.»

»Mom. 2. Har den, hvilken blifvit, såsom i 5 § sägs, varnad,

återfått honom fråndömdt medborgerligt förtroende, eller är lian,

ehuru förlustig sådant, jemlikt 2 § icke underkastad polisuppsigt;

och varder han, efter ytterligare varning, förklarad för lösdrifvare,

då må, om han befinnes vara för allmänna säkerheten synnerligen

vådlig, han tillika ställas under polisuppsigt för eu tid af två år.

I fall, som nu är sagdt etc. etc. — -— — inför Konungens

Befallningshafvande eller enligt dess förordnande vid domstol i orten

in stöld etc. etc.---omförmäles.»

§ 7. I mom. 1 torde i stället för orden »i följd af uppsigten»

kunna lämpligen sättas »enligt 3 eller 5 §» och i mom. 2 kunde måhända

utbyte ske af orden »i sagda hänseenden» till »om honom» samt

af orden »kronofogde, kronolänsman eller stadsfiskal» till det enda,

men här tillräckliga ordet »polistjensteman.»

§ 8. Då lämpligt synes vara, att det protokoll, hvarom här förmärs,

innehåller angående lösdrifvarens personlighet lika fullständiga

upplysningar, som föreskrifvas i 6 § 4 mom. af nu gällande stadga om

44

försvarslöse, samt för öfrigt förekommer, dels att yngre persons insättande

i allmän uppfostringsanstalt beror icke blott på sådan anstalts

befintlighet, utan jemväl på utrymme för hans mottagande och medel

till hans underhåll derstädes, och dels att det i sista punkten begagnade

ordet »hemort» bör undvikas, får Länsstyrelsen underdånigst tillstyrka

följande ändringar:

»Har lösdrifvare — — — blifvit antecknade till protokollet,

deruti ock höra införas vederbörligt prestbetyg och läkarebetyg

jemte beskrifning på den häktades kroppsställning och utseende

samt uppgift å hans mantalsskrifningsort, döma honom--

om tillgång dertill finnes och medel till hans underhåll derstädes

kunna beredas.

Tillhör häktad lösdrifvare annat län, vare Konungens Befallningshafvande

— — — som nu är sagd.»

§ 11 mom 3. Länsstyrelsen, som icke saknar anledning till tvekan,

huruvida icke i allmänhet af Konungens Befallningshafvande meddéladt

beslut, hvarigenom någon blifvit stäld under polisuppsigt, må

kunna af den, samma beslut gäller, öfverklagas, anser deremot obestridligt,

att, såsom ock här blifvit antaget, rätt till besvärs anförande

bör stå öppen för den, som på grund af 6 § 2 mom. blifvit under

dylik uppsigt stäld. Men sakens beskaffenhet förutsätter onekligen en

i viss mån judiciel pröfning. Med afseende härå och då komiténs förslag

i fråga om sättet för pröfning af underdåniga besvär i dylikt fall

torde innebära en måhända med våra administrativa former icke fullt

öfverensstämmande nyhet, synes det Länsstyrelsen lämpligare, om klagan

i så beskaffadt mål fördes och pröfvades i den ordning 11 § af

nu gällande försvarslöshetsstadga föreskrifver; och torde momentet

böra i enlighet dermed erforderligen ändras.

§ 12 mom. 2. Slutorden: »inom hvilken han anses ega hemortsrätt»,

synas böra utbytas mot orden »han tillhör.»

§ 14 mom 2. Det på fjerde raden begagnade pronominet »dess»

kan gifva anledning till tvetydighet, som undvikcs om i stället sättes

»anstaltens.»

§ 15. I underdånighet föreslås följande mindre ändringar:

»Lösdrifvare — — — eller socken, som han tillhör, och skall

— — — för färden till förpassningsorten-samt om skyldighet för

den frigifne att passet uppvisa för polismyndigheten derstädes.

Medel som---i mån af behof.»

§ 16. Enligt den här lemnade beskrifningen på hemort förstås

45

dermed deri kommun, der personen senast varit eller bort vara mantalsskrifven.

Men, om det icke alltid är lätt att vinna tillförlitlig upplysning

om senaste mantalsskrifningsorten, så vore det ännu oftare

förenadt mod stor svårighet, om icke alldeles omöjligt, att endast genom

polisförhör och utan menligt dröjsmål utröna, å hvilket ställe någon

senast hade författningsenligt bort vara i mantal tecknad. Undersökning

derom är af vigt, när det gäller att i fattigförsörjnirigsmål

bestämma någon behöfvandes hemortsrätt, men derom är i förevarande

författning icke fråga. I allt fall bör pröfning deraf icke tillkomma

polistjensteman eller arbetsanstalts föreståndare (se förslagets 15 §),

icke heller Konungens Befallningshafvande i annan ordning, än fattigvårdslagen

bestämmer; hvarjemte det vore i hög grad olämpligt om

den länsstyrelse, som hade att i fattigvårdsmål pröfva, huruvida viss

person egde hemortsrätt i någon till länet hörande kommun, funne

frågan om samma persons hemort redan vara i polisväg afgjord af

länsstyrelsen sjelf eller, än värre, af Konungens Befallningshafvande

i annat län. Det är till undvikande af nu antydda olägenheter och

förvecklingar, som Länsstyrelsen här ofvan hemstält om sådan förändring

af de bestämmelser i förslaget, som hänsyfta på i förordningen

afsedda personers hemort, att i stället må begagnas uttrycket, den ort,

som personen tillhör; och att med den orten bör förstås den kommun,

inom hvilken, för så vidt det för tillfället kan utrönas, personen senast

varit mantalsskrifven, hvilket lämpligen torde böra i nu ifrågavarande paragraf

angifvas, med anvisning derjemte, huru förfaras skall, i händelse

den anhållne eller såsom lösdrifvare förklarade personen vid polisförhör

finnes vara i behof af fattigvård. Vidare och under antagande, att i

afseende på polisåtgärder, der fattigvård ej är i fråga, senaste mantalsskrifningen

bör bestämma, till hvilken ort personen må anses höra,

måste Länsstyrelsen afstyrka den i 2 mom. af denna paragraf intagna

föreskrift angående verkan af f. d. krigsmäns och andra der uppgifna

personers mantalsskrifning å anställningsorten, eu föreskrift, som, utom

det, att den står i strid med nådiga Brefvet den 13 Juli 1853, ofta

kunde hafva till följd, att lösdrifvare eller eljest enligt denna förordning

behandlad person, som icke är föremål för fattigvård, blefve hänvist

till en ort, som han sedan lång tid tillbaka ej tillhört och der han

svårligen kunde finna de näringsutvägar, hvilka snarare stode honom

öppna, om han finge stanna på eller återgå till den ort, der lian i

flera år haft anställning.

1 betraktande af nu anförda omständigheter hemställes i underdånighet,

att § 16 i den ifrågasatta förordningen måtte få följande lydelse:

46

»Deri, som för lösdrifveri anhålles eller dömes, anses tillhöra

den kommun i riket, der han senast varit mantalsskrifverr.

Uppstår fråga om hans fattigvård, galle derom, så ock om

hans hemortsrätt, hvad i förordningen angående fattigvården i allmänhet

är stadgadt.»

§ 17. Med hänsigt till hvad här ofvan blifvit anfördt om lämpligheten

af att dels redan i 4 § angifva hvad slags »tillsyningsman» i

denna förordning afses, samt dels undvika uttrycket »hemort» äfvensom

lösdrifvarébenämningen för sådane, som ännu icke blifvit för lösdrifvare

förklarade, får Länsstyrelsen hemställa, att förevarande paragraf

må lyda på ungefär följande sätt:

»Mom. 1. Krono- och polisbetjente äfvensom tillsyningsman,

hvarom i 4 § nämnclt är, åligge att hålla noggrann tillsyn å dem,

som i 1 § omförmälas; och bör, der så ske kan, dem boredas utväg

till arbete genom polis- och kommunalmyndighets samt tillsyn

in gs mii n s försorg.

‘ Mom 2. Underrättelse — -— — skall på landet kronolänsmannen

i det distrikt, som personen tillhör, meddela vederbörande

kommunalnämnd inom åtta dagar efter det underrättelsen kommit

kronolänsmannen till hända.»

§ 18. Af förut förklarad anledning torde i stället för ordet »lösdrifvare»

böra sättas

»denp som skola enligt denna förordning behandlas.»

§ 20. Då i eu och annan stad, fastän poliskammare der saknas,

finnes anstäld särskild poliskommissarie och det i allt fall lärer inträffa,

att stadsfiskalen icke alltid är fullt lämplig för utöfvande af den

tillsyn och vidtagande af de åtgärder, som i denna förordning afses,

torde vid slutet af paragrafen böra tilläggas en punkt, så lydande:

»I annan stad ankomme på Konungens Befallningshafvande,

der omständigheterna dertill föranleda, att, uppdraga stadsfiskals

omförmälda åligganden åt annan lämplig person.»

Vid förslaget till ändringar i Kongl. förordningen om fattigvården

i riket anser Länsstyrelsen sig böra hemställa, beträffande

§ 40 mom. 2, att näst efter orden »hos stadsfiskalen» måtte

tillsättas ■»

»eller deri, som i hans ställe är förordnad att utöfva polismyndighet

i afseende på lösdrifveri.»

Samma paragraf mom. 5, att i stället för slutorden »å landet hos

47

ortens kronofogde eller kronolänsman och i stad hos stadsfiskalen»

måtte begagnas do enklare uttrycken

»hos polistjensteman, som i 2 mom. sägs».

§ 41 mom. 1 att, då, derest lagförslaget om lösdrifveri antages,

benämningen lösdrifvare icke är lämplig i fråga om annan än den,

som blifvit för lösdrifvare formligen förklarad, samt dertill kommer,

att andra skäl än endast sjelfva inställandet hos polistjenstemannen

måste vara för handen, om den instälde skall kunna behandlas för lösdrifveri,

redaktionen torde böra ändras sålunda:

»Inställes — — — hos polistjensteman, förfare denne efter

ty i Kong!, förordningen angående lösdrifveri stadgas.»

§ 48, att mom. 4 sådant det lyder i nu gällande fattigvårdsförordning

må bibehållas.

Kalmar i Landskansliet den 3 November 1882.

Underdånigst

G. J. EDELSTAM.

C. A. Palme.

9. Kongl. Maj;ts Befallningshafvande i Gotlands län.

Underdånigs te Memorial.

Med anledning af Eders Kongl. Maj:ts nådiga remiss den 22

sistlidne September, tecknad å bilagdt förslag till förordning angående

lösdrifveri jemte andra angifna författningar, skall det åligga Eders

Kongl. Maj:ts Befallningshafvande att rörande dessa lagförslag med

underdånigt utlåtande inkomma.

Vid fullgörandet af Eders Kong!. Mäj:ts nådiga befallning uti

48

berörda hänseende, får Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande afgifva

följande underdåniga utlåtande:

l:o Angående förslag till lag angående lösdrifveri:

Emot detta lagförslag har Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

icke något att erinra.

2:o Angående förslag till förordning angående utländingar, Indika

såsom lösdrifvare här i riket anträffas:

Emot detta förslag har Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

icke heller någon anmärkning att framställa.

3:o Angående förslag till ändring i Kongl. förordningen om fattigvården

i riket:

Icke heller mot de i lagförslaget upptagna §§ har Eders Kongl.

Maj:ts Befallningshafvande någon anmärkning att göra.

Emellertid och i sammanhang med dessa lagförslag anser sig

Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande icke böra underlåta att föreslå

eu ändring eller ett tillägg uti förordningen om fattigvården i nedan

upptagna syfte.

Under senare tider hafva här i Sverige, likasom förhållandet

varit mångenstädes i utlandet, bildats föreningar, hvilkas ändamål är

att från återfall söka bevara frigifna fångar, som efter frigifvandet

kunna vara i behof af vård och understöd för att icke till brott förfalla.

Dessa föreningar, hvilka än benämnas »Skyddsföreningar» än

»Fångvårdsföreningar» utöfva i allmänhet sin verksamhet på det sätt,

att fångar, som anses böra blifva föremål för föreningens åtgärder,

efter frigifvandet beredas vård och arbetsförtjenst, den senare synnerligast

medelst fångarnes utackordering hos enskilda eller medelst anskaffande

åt dem af stadig tjenst, helst utom deras hemort, hvarvid

föreningarna merendels till eu början måste betinga kontanta förmåner

åt den, som fånge i sin tjenst antager. Utackorderingen är merendels

endast tillfällig i afvaktan på stadig tjensts anskaffande. Af

möjligheten att anskaffa lämplig tjenst beror merendels eu sådan

fånges förbättrande. Det är derför af största vigt, om dessa välgörenhetsföreningar

skola kunna genom sin verksamhet på ett gagnande

sätt verka, att i gällande lagbud hinder icke förefinnas för ernående

af föreningarnas ändamål eller för medlen till detsammas vinnande.

Nu emellertid uppreser sig ett sådant hinder uti 25 § af gällande fattig

vårdsförordning i sådan måtto att, till följd af stadgandena om

hemortsrätt uti denna paragraf, merendels ingen enskild vågar till

inackordering och i stadig tjenst emottaga en för detta fånge, af fruktan

att, om han hos den enskilde qvarstannade ett år från senaste

mantalsskrifningen och sedermera återfå!le till brott, hans hemort skulle,

49

der fattigvård erfordrades, bestämmas till den kommun, hvarest han

under omförmälda omständigheter varit inackorderad eller innehaft

tjenst och sålunda bort vara mantalsskrifven. Alltså, på det sagda föreningar

må kunna verka till ernående af deras allmännyttiga ändamål,

anser Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande vara nödigt, att till 25

§ i fatt ig v år d sfö r or d n i n g e n finge göras ett tillägg af ungefärligen följande

lydelse:

»Har någon för sig — — — åtnjutit fattigvård. Samma lag

gälle ock för den, som, efter att hafva blifvit dömd till tvångsarbete

för lösdrifveri eller till straff för brott, hvarå straffarbete med eller

utan förlust af medborgerligt förtroende följt, genom åtgärd af skyddsförening

eller annan likartad välgörenhetsinrättning blifvit tillfälligt

utackorderad till förbättring utom hans rätta hemort eller ock på grund

af sådan inrättnings skriftliga aftal utom hemorten erhållit stadig tjenst,

så länge lian sådan utackordering åtnjuter eller sådan på förenings

skriftliga aftal grundad tjenst innehafver och intill dess ett år förflutit,

sedan, näst efter det sådan utackordering eller tjenst upphört, hans

mantalsskrifning egt rum eller bort ske.»

4:o Angående fördag till ändringar i Kongl. legostadgan för husbönder

och tjenstehjon; och

5:o Angående förslag till ändringar i Kongl. förordningen om upphäfvande

af skyldigheten för resande att vara försedda med pass den 21

September 1860.

Emot dessa lagförslag har Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

icke heller någon erinran att i underdånighet göra.

Wisby Landskansli den 6 Oktober 1882.

RUD. HORN.

G. N. Donner.

10. Landshöfdingeembetet i Blekinge län.

Till Konungen.

öfver de af särskilde komiterade uppgjorda förslag dels till förordningar

angående lösdrifveri och angående utländingar, hvilka såsom

7

50

lösdrifvare här i riket anträffas och dels till ändringar i Förordningen

om fattigvården i riket och i förordningen om upphäfvandet af skyldigheten

för resande att vara försedda med pass den 21 September 1860,

äfvensom i legostadgan för husbönder och tjenstehjon, har Eders Maj:ts

Befallningshafvande, enligt föreskrift, infordrat och får härmed öfverlemna

poliskammarens i Carlskrona den 28 sistlidne Augusti hit inkomna

yttrande:

Såsom infordradt, eget utlåtande får Eders Maj:ts Befallningshafvande

anföra:

A) Rörande förslaget till förordning angående lösdrifveri.

Granskningen af förslagets särskilda bestämmelser har föranledt

till anmärkning

mot § 1.

Vid jemförelse mellan ordalagen i paragrafens särskilda moment

vill det synas som skulle hinder ej förefinnas för en person att under

ett kringstrykande lif föröfva handlingar, hvarigenom han störde allmän

ordning eller sedlighet, endast han kunde visa sig ega tillräcklig penningetillgång

samt tillfälligtvis innehade eller ock sökte arbete. En

i något af rikets södra län mantalsskrifven arbetare skulle under sådana

förhållanden kunna längre tider uppehålla sig än i ett, än i ett annat

af de norrländska länen och der föra en ordning och sedlighet störande

vandel, utan att vederbörande myndigheter skulle ega rätt att mot honom

ingripa i annat fall än då han med sin gerning vore hemfallen

under allmän strafflag. Erfarenheten vitsordar emellertid, att en sådan

person ofta är mycket mera samhällsvådlig än den kringstrykande

befaren.

Den förre ådagalägger sitt uppsåt med sin gerning, då den senare

ofta ej kan föras annat till last än att han, i saknad af tillgång

på penningar eller arbete, kringstryker för att bereda sitt lifsuppehälle.

Då preventiva åtgärder rigtas mot den senare på misstanke om

att han skall begå samhällsstörande handlingar, så vill det synas, som

skulle den förre, då han beträdes med sådan förnärmelse, ej höra fritagas

från den behandling, som kan drabba den senare, ty eljest inträder

det egendomliga förhållandet att preventiv åtgärd rigtas mot den

fattige endast på misstanke om brottsligt uppsåt, men icke någon åtgärd

alls vidtages mot den bergade, som gör sig skyldig till rättskränkande

handling, och det endast och allenast af den anledning, att d

ene saknar men den andre eger existensmedel.

51

mot § 2.

Äfven om de personer, Indika i inom. 2 af paragrafen omförmälas,

af billighetshänsyn höra vara undantagna från att stå under polisuppsigt,

då efter undergånget straff, de första gången beträdas med lösdrifveri,

synes det dock från det allmännas synpunkt skäligen kunna

fordras, att sådana personer, när de oftare beträdas med lösdrifveri och

derför varnas, jemväl förklaras böra stå under polisuppsigt. Under

sådan uppsigt bör äfven den ställas, som, utan att vara förlustig medborgerligt

förtroende, gör sig skyldig till lösdrifveri, efter att hafva

undergått honom härför ådömdt tvångsarbete.

mot § 3.

För att den från utlandets lagstiftning hemtade institution, om

polisuppsigt, skulle kunna visa sig verksam i värnandet om samhällets

säkerhet, för så vidt dermed afses landsbygden, erfordras uppenbarligen

att institutionen uppbäres och uppehälles af en vida talrikare och annorledes

ordnad polispersonal, än som å landsbygden förefinnes.

Enligt vunnen erfarenhet kan nemligen för sådan uppsigt icke

påräknas något verksamt ingripande, hvarken af fjerdingsman eller tillsyningsman;

och hvad kronolänsmannen angår, är han med sin tid, omtanke

och verksamhet, delade som de äro för många och mångartade

bestyr i det allmännas tjenst, redan så upptagen, att han icke,

utan att sådant sker till förfång för andra, det allmännas angelägenheter,

kan än vidai-e tagas i anspråk.

Det är af denna anledning, som Eders Maj:ts Befallningshafvande

hyser farhåga för att denna institution, hur nyttig och verksam den än

må hafva visat sig vara i andra länder, under ofvan omförmälda förhållanden

svårligen skall här i landet, ens tillnärmelsevis komma att

uppfylla de på densamma stälda anspråk.

mot § 4.

Lika med poliskammaren i Carlskrona, anser Eders Maj:ts Befallningshafvande

att i stad, hvarest polismästare, men ej poliskammare

finnes, åt polismästaren i stället för stadsfiskalen bör uppdragas polismyndighet,

i fråga om handhafvandet af polisuppsigten.

Enahanda myndighet synes skäligen också kunna å landet uppdragas

åt kronofogden. Särskildt med afseende å förhållandena i de

52

Morra länen synes en sådan anordning vara både behöflig och, då kronofogden,

enligt § 5 inom. 1 i förslaget, är uppdragen behandlingen

af för lösdrifveri anhållna, dessutom lämplig.

mot § 5.

Såsom under § 3 redan blifvit framhållet, befarar Eders Majrts

Befallningshafvande, att den föreslagna anordningen att de lägre polismyndigheterna

skola hålla förhör med lösdrifvare, tilldela dem varning

och meddela föreläggande med flere åtgärder, för så vidt anordningen

afser landsbygden, skall visa sig vara opraktisk och oändamålsenlig.

Härtill kommér att, enligt Eders Majrts Befallningshafvandes

förmenande, i alla de fall, då lösdrifvaren ej tillhör det län, hvari han

anhålles, anordningen snarare skall komma att befordra än förekomma

och förhindra lösdrifveri. Enligt nu gällande stadga rörande försvarslösa,

blifva nemligen alla sådana lösdrifvare, då de ej äro i behof af

fattigvård, med fångskjuts öfversända till det län de tillhöra, hvarigenom

man velat förekomma allt vidare obehörigt kringstrykande.

Efter förslaget skulle förhållandet blifva helt annat. En person,

tillhörande något af de norra länen, anhålles för lösdrifveri exempelvis

i ett af de södra länen och erhåller, efter förhör, varning med påföljd

att stå under polisuppsigt. Härmed är den anhållne missnöjd. Han

vandrar då till residensstaden, för att komma i förhör inför Kongl.

Maj:ts Befallningshafvande, som, till följd af hinder, ej kan företaga sådant

den dag, anmälan eger rum. Efter å annan dag undergånget förhör

fortsätter den anhållne vidare sin vandring och inställer sig hos vederbörande

polismyndighet i hemorten, för erhållande af föreskrift enligt

§ 3. Under denna vandring och uppehållet är den anhållne, i saknad

af medel och arbete, hänvisad att uppehålla lifvet vare sig genom betlande

eller ock på annat, olofligt sätt. En sådan anordning är till sina

följder i sjelfva verket ej annat än ett legaliseradt lösdrifveri.

Uti motiverna till denna paragraf framhålla komiterade såsom synnerligen

vigtig!, att gifven varning, »för att emot lösdrifvaren ega legal

kraft», äfvensom att hvarje annan med honom vidtagen åtgärd, hvilken är

af beskaffenhet att, vid återfall i lösdrifveri, kunna inverka bestämmande

på hans behandling, oförtöfvadt meddelas i polisunderrättelser till kännedom

för rikets Övriga polismyndigheter. Sådant oaktadt och ehuru,

enligt § 6 mom. 1, vidare behandling af för lösdrifveri varnad person

är gjord beroende af den erhållna varningens kungörande, hafva komiterade

likväl i 4 momentet af förevarande paragraf lemnat åt Eders

Maj:ts Befallningshafvandes godtfinnande, huruvida underrättelse om

53

undfången varning, med eller utan påföljd af polisuppsigt skall meddelas

rikets polismyndigheter, eller icke.

mot § 6.

Af motiverna till denna paragraf framgår, att påföljden af att

varda förklarad för lösdrifvare skulle inträda, när den anhållne blifvit

två gånger behörigen varnad, men af det i momentet 1 af paragrafen

förekommande uttryck »må» Konungens Befallningshafvande förklara ho-''

nom vara lösdrifvare, vill det åter synas som skulle med dylikt förklarade

än vidare kunna anstå, beroende af vederbörande Befallningshafvandes

godtfinnande.

I paragrafen torde hänvisning böra lemnas huru vederbörande polistjenstemän

å landet böra förhålla sig, för att få personen i fråga förklarad

för lösdrifvare. År, såsom man har skäl att antaga, meningen

den, att förklarandet ej skall föranledas af någon särskild anmälan härom,

eller, i sammanhang dermed, af den anhållnes inställande inför Eders

Maj:ts Befallningshafvande, så borde sådant uttryckligen nämnas i förslaget

eller ock, i motsatt fall, föreskrift lemnas om sådan särskild anmälan,

ty eljest torde det hända, att Eders Maj:ts Befallningshafvande,

hvilka, enligt förslaget, ej hafva skyldighet att till efterlefnad föra någon

rulla öfver lösdrifvare, lätteligen underlåta att, endast i anledning af

föreskriften i § 5 mom. 1, meddela detta förklarande, som dock är för

vidare behandling af den ifrågakomne personen i så måtto af betydelse,

som han derförinnan ej kan dömas till tvångsarbete.

mot § 7.

Ordet »må» i momenten 1 och 2 synes böra utbytas mot ordet

»skall», då ej gerna frågan derom, huruvida den anhållne skall häktas

eller icke, bör vara öfverlemnad åt de lägre polismyndigheternas godtfinnande.

mot § 8.

Äfven i denna paragraf torde ordet »må» böra ersättas med ordet

»skall», enär, enligt paragrafens innehåll, lösdrifvaren redan inträdt i

det stadiet af lösdrifveri, att han synes utan vidare böra dömas till

tvångsarbete.

1 nu gällande stadga om försvarslösa meddelas föreskrift om att

i protokollet skall intagas prest- och läkarebetyg rörande den, som skall

dömas. Med prestbetyget afses att vinna upplysning om, bland annat,

personens hemort, för lians hemsändande efter utståndet tvångsarbete,

och med läkarebetyget att vinna visshet om personens förmåga af sådant

arbete.

Då, enligt § 15 i förslaget, från tvångsarbetsanstalt frigifven lösdrifvare

skall genom anstaltens föreståndare afsändas till sin hemort,

samt det, med stöd af innehållet i 12 §, väl får antagas, att den ej skall

dömas till tvångsarbete, som till dylikt arbete kan vara oförmögen,

torde paragrafen böra förses med lämpligt tillägg i nu angifna syfte.

mot §§ 10 och 11.

I förslaget förekommer icke, såsom uti nu gällande försvarslöshetsstadga,

föreskrift om, huruvida den, som blifvit dömd till tvångsarbete

och i sådan afsigt är vorden häktad, skall, efter besluts meddelande, i

häktet qvarblifva eller lösgifvas i afvaktan derpå, att beslutet vinner laga

kraft eller, då besvär anförts, intill dess Eders Maj:ts utslag ankommer.

Då, enligt förslaget, Eders Majds Befallningshafvande skulle ega

rätt att jemväl döma sådana personer till tvångsarbete, hvilka ej tillhörde

länet, så skulle, derest meningen är att den dömde under mellantiden

skulle få vistas på fri fot, det i de flesta fall blifva mycket svårt

att sedermera träffa honom i och för straffverkställigheten.

Förslaget bör derför innehålla föreskrift om hur u detta fall skall

förhållas.

mot § 14.

Vid denna paragraf finner Eders Majds Befallningshafvande sig

böra än en gång framhålla, hurusom förverkligandet af komiterades

förslag i väsentliga delar hvilar på anordningar och inrättningar,

hvilka antingen endast ofullständigt förefinnas eller ock helt och hållet

saknas samt måhända först i en aflägsen framtid kunna åstadkommas.

Härpå har exempel anförts, i fråga om institutionen med polisuppsigt

och nu föreligger ytterligare ett exempel härpå uti de föreslagna

tvångsarbete- och uppfostrings-anstalterna.

mot § 17.

Förskriften om att kronobetjente och tillsyningsmän å landet

skola hålla noggrann tillsyn å lösdrifvare samt låta sig angeläget vara

att för dem bereda arbetsförtjenst kan, såsom redan blifvit anmärkt,

55

icke i någon nämnvärd grad vinna tillämpning så länge polisväsendet

å landsbygden ej annorledes är ordnadt än mr är förhållandet.

Slutligen kan ifrågasättas, om komiterade i sitt förslag till förordning

angående lösdrifveri så noggrant, som vederbort, stält sig till efterlefnad

den af dem i skrifvelsen till Eders Maj:t åberopade föreskriften

om att åt lagstiftningen rörande försvarslösa och till allmänt arbete

förfallna ''personer borde gifvas en enklare form, än som förefinnes uti den

härom nu gällande stadga. Lösdrifvares behandling efter förslaget är

nemligen synnerligen invecklad, föranleder åtskilliga, för lagstiftningen

härom förut främmande åtgärder samt pålägger vederbörande polismyndigheter

å landet förpligtelser, som de antingen alldeles icke eller ock

endast genom eftersättande af andra dem redan åliggande skyldigheter

kunna behörigen fullgöra.

B) mot öfriga författningsförslag har Eders Maj:ts Befallningshafvande

ej något att erinra. Carlskrona å Landskansliet den 17

September 1883.

Underdånigst.

Landshöfdinge-embetet.

Carl Christopherson. A. Holmqvist.

Poliskammaren i Karlskrona.

Till Konungen.

Anbefald att afgifva yttrande öfver det af särskilde komiterade

uppgjorda förslag till förordning angående lösdrifveri med andra dervid

fogade författningsförslag, får Poliskammaren i ärendet underdånigast

anföra.

Bland den befolkning, som kan hänföras under benämningen lös

-

56

drifvare och blifva föremål för ifrågavarande författnings bestämmelser,

förekomma så många olika slag af personer samt så många olika arter

af lösdrifveri, helst bland dem, hvilka icke blott tillfälligtvis råkat deri

utan mera såsom näringsfång, stundom på ett nästan konstfärdigt sätt

idka lösdrifveri, att en af de största svårigheter torde vara att noggrant

bestämma begreppet lösdrifveri, sådant det är underkastadt de i författningen

föreskrifna påföljder samt att genom sådana bestämmelser hindra

de verkliga och farligare lösdrifvarne från möjligheten att kunna undandraga

sig samma påföljder.

Ordalydelsen i § 1 mom. 1 gifver vid handen, att person, som

strj''ker landet omkring, men har eller söker arbete, icke hemfaller under

lagen angående lösdrifveri, men det är just ur denna grupp, som

de flesta verkliga lösdrifvare rekryteras och i hvilken de med största

lätthet kunna, då behofvet sådant kräfver, åter inordna sig. Alla slags

handtverkare, konstmakare, kettilbotare, skärslipare m. fl. dylika hafva

bland de verkliga lösdrifvarne sina representanter; och intet är lättare

för eu sådan person än att, vandrande från ort till annan, såsom det

heter, söka arbete utan att finna sådant, som passar för den vandraudes

yrke eller anspråk. Har en sådan person dertill en eller annan krona

reserverad och icke för tillfället kan öfvertygas om betlande, så har

han ett slags »laga försvar» emot en förhörande polisman, hvilken beträffande

de till aflägsna orter hörande personer icke har eller lätt kan

förskaffa sig närmare kännedom om den kringstrykandes förhållande i

allmänhet, utan är hänvisad att döma efter ett tillfälligt uppdagadt faktum.

Motiverna till förslaget innehålla visserligen en förklaring, huru

uttrycket »utan tillgång» skulle uppfattas, men det torde likväl få anses

lämpligt, att sjelfva författningen innehåller en bestämmelse, som utesluter

möjligheten af ofvan antydda tolkning.

An vidare bestämning i samma hänseende synes nödig äfven af

den anledning att genom föreslagna ändringar i Kongl. förordningen

angående fattigvården betlare öfver 15 år, hvilka icke äro i den ställning,

att de få fattigvård, skulle undandragas nyssnämnda förordnings bestämmelser

samt blifva förfallna »till behandling som lösdrifvare på sätt

i Kongl. förordningen angående lösdrifveri sägs.» Men denna förordning

upptager icke betlande såsom ett karakteristiskt kännetecken på lösdrifveri

eller någon anvisning derom, att betlare skola såsom lösdrifvare

behandlas utan afseende derpå om på dem inträffa alla de kännetecken,

som äro bestämmande för lösdrifveri. Vid en sträng tillämpning af

orden i 1 § af den föreslagna förordningen om lösdrifveri, synnerligast.

beträffande dem, som på ett förblommeradt sätt öfva betleri och ega

någon tillgång i penningar eller persedlar, skulle helt visst mången

57

polisman anse sig förhindrad att sådana personer såsom lösdrifvare behandla.

Om den grundsats förslaget vill i allmänhet uppställa, nemligen

att endast den, som är eller varit dömd förlustig medborgerligt förtroende,

kan komma under polisuppsigt, billigtvis må tåla det i 2 mom. af

2 § gjorda undantag, så synes det ej heller å andra sidan obilligt, att

personer, som flere än en gång blifvit dömda till tvångsarbete för lösdrifveri,

men likväl åter dermed beträdas, må kunna blifva stälda under

polisuppsigt, äfven om de icke någonsin varit dömde förlustige medborgerligt

förtroende; hemställande Poliskammare)!, om icke eu sådan bestämmelse

må anses lämplig.

1 stad der polismästare finnes utan att poliskammare der är inrättad

synes åt denne embetsman lämpligen kunna uppdragas den polismyndighet,

som enligt förslaget skulle i fråga om lösdrifvare tillit

o in in a p olisk am mar e.

Då genom det ifrågavarande förslagets antagande 1846 års stadga

angående försvarslösa blifver upphäfd, kommer samtidigt att förfalla

bestämmelsen, derom att den, som, efter frigifvandet från kronoarbetskår,

allmän arbetsanstalt eller fängelse, vid ankomsten till sin bestämmelseort

saknar nödig bostad eller det nödvändiga för sitt uppehälle,

kan under vissa betingelser erhålla sådant åtminstone de första 14 dagarne

på fattigvårdens bekostnad. — Eu häremot svarande bestämmelse

synes derför vara af beliofvet påkallad i den nya förordningen

eller ock torde särskild föreskrift i sådant hänseende leninas för att

motsvara den hänvisning, som gifves i § 5 af Kong!, förordningen angående

fattigvården. Karlskrona den 28 Aug. 1883.

På Poliskammarens vägnar,

Henrik Herman.

it. Kong!. Maj:ts Befallningshafvande i Kristianstads län.

Till Konungen.

Till följd af nådig remiss den 22 sistlidne September får Eders

Kongl. Maj:ts Befallningshafvande härmed afgifva underdånigt utlå

8

-

58

tände öfver af dertill i nåder förordnade komiterade afgifvet underdånigt

förslag till förordning angående lösdrifveri m. in.

Länge liar varit känd t behofvet af annan lagstiftning i ämnet än

den som innefattas i nu gällande stadga angående förvarslöse och till

allmänt arbete förfallna personer.

Försvarssystemet såsom korrektiv mot lösdrifveri och deraf följande

våda för samhällsordningen är numera alldeles olämpligt, allra

helst det lemnar den för lösdrifveri benägne tillfälle att under skydd

af s. k. laga försvar föra ett kringstrykande, sysslolöst lefnadssätt i

hur vidsträckt mån som helst. Likaledes äro bestämmelserna om behandling

af dem som äro i saknad af laga försvar högst olämpliga,

särdeles beträffande sådana som äro att hänföra under 2 mom. 5 §

ofvanberörda stadga, sådant det lyder i Eders Kongl. Majrts nådiga

kungörelse den 13 Juli 1853, i ty att det högst sällan händt att kommunalnämnden

och tillsyningsmän utöfvat deras i nämnda moment utstakade

åligganden, deraf följden blifvit att under samma moment hänförliga

personer gång efter annan anhållits för obehörigt kringstrykande,

öfverlemnats till Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, forslats från

ett län till annat, för att slutligen blifva öfverlemnade till kommunen,

som ingenting åtgjort, så att samma kringgång upprepats otaliga gånger

utan något resultat, förr än kringstrykaren slutligen råkat komma

i den beklagliga kategori som innefattas under bestämmelserna i de

fyra första punkterna i 1 mom. G § mera åberopade stadga.

Vidare anser Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande icke behöfva

yttras såsom skäl för befogenhet att tillstyrka lagförändring i

ämnet.

Hvad nu det ifrågavarande förslaget till förordning angående lösdrifveri

beträffar, finner sig Eders Kong]. Maj:ts Befallningshafvande

ega skäl att detsamma till antagande i hufvudsak tillstyrka, endast

anmärkande följande:

att, på sätt i 2 § föreslaget blifvit, från polisuppsigt undantaga

den, som blifvit dömd för första resan stöld till lägre straff än ett års

straffarbete eller för inbrott utan tillgrepp första gången och allenast

i följd deraf är förlustig medborgerligt förtroende, synes Eders Kongl.

Majrts Befallningshafvande icke lämpligt, ej ens för den dömde nyttigt.

Mången sådan första gången dömd person kan nemligen just derigenom

att lian blifver stöld under uppsigt och i viss män hindras från

för honom vådlig sysslolös kringvandring, derunder han lättare än

annars ledes in på eu fortsatt brottslig bana, möjligen fredas från

denna fara, och, om man nu än dervid icke vill fästa afseende, synes

det dock från det allmännas sida kunna med skäl foi-dras att för brott

59

af nämnda art straffad person står under strängare uppsigt än andra,

som sig sålunda icke förbrutit.

Eders Kongl. Mapts Befallningshafvande anser sig derföre böra

tillstyrka att nyssberörda bestämmelse må ur 2 § utgå, samt att, såsom

följd deraf, äfven må från 2 mom. i 6 § utgå orden: »eller, ehuru

förlustig sådant, jemlikt, 2 §:n icke är underkastad polisuppsigt.»

Till 2 mom. 11 § torde böra göras det tillägg att den dömde

under tiden skall i häkte hållas.

Erfarenheten har visat att till allmänt arbete för försvarslöshet

dömd person blifvit från arbetsanstalten återsänd till Eders Kongl.

Maj:ts Befallningshafvandes vidare förordnande på den grund att personen

ansetts icke vara arbetsför. Eders Kongl. Mapts Befallningshafvande

har då i eko haft annan utväg än att söka få honom behandlad

såsom fattighjon, för att ställas under fattigvårdsstyrelsens inseende,

men derför har hinder ofta mött i så hänseende att, då personen icke

befunnits vara i den mån oförmögen till arbete, att fattigvårdssamhälle

kunnat författningsenligt dömas skyldigt att antaga honom till försörjning,

personen opåtaldt fått fortsätta med lösdrifveri utan att kunna

ådömas ansvar derför.

Det torde derföre vara nödigt att 2 mom. 12 § får följande lydelse:

»Varder någon, sedan han blifvit till tvångsarbete dömd, i den

mån att han eldigt gällande fattigvårdsförordning är till fattigvård berättigad

oförmögen till arbete för den ådömda arbetstiden — — —

hemortsrätt.»

Emot förslaget till förordning angående utländingar, hvilka såsom

lösdrifvare här i riket anträffas, har Eders Kongl. Maj:ts Befallningshatvande

ej annat att erinra än att bestämmelse torde höra meddelas

om sättet för lösdrifvarens befordrande ur riket och huru kostnaden

derför skall bestridas.

De ändringar, hvilka blifvit föreslagna i Eders Kongl. Maj:ts

förordning om fattigvården i riket, legostadgan för husbönder och

tjenstehjon samt förordning om upphäfvande af skyldigheten för resande

att vara försedda med pass, betingas af förslaget till förordningen

angående lösdrifveri och varda alltså af Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

i underdånighet tillstyrkta.

Kristiansstads Landskansli den 14 November 1882.

Underdånigst

T RÖLLE WACHTMEISTER.

M. Ehrenborg.

60

12. Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Malmöhus län.

Till Konungen.

Jemlikt föreskriften i Eders Kongl. Maj:ts nådiga remissresolution

den 22 September sistlidet år har Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

infordrat och får härmed öfverlemna polismästarens i Malmö

underdåniga yttrande öfver utsedde komiterades underdåniga förslag

till förordning angående lösdrifveri m. m.; hvarjemte Eders Kongl.

Maj:ts Befallningshafvande får afgifva öfver berörda förslag af Eders

Kongl. Maj:t äskadt underdånigt utlåtande.

Ehuru ovedersägligt är, att nu gällande föreskrifter angående behandlingen

af försvarslöse, eller, såsom dylika personer i föreliggande

förslag benämnas, lösdrifvare, tarfva en fullständig och genomgripande

förändring, hyser Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande likväl vissa

tvifvel om möjligheten att under nuvarande förhållanden fullständigt

genomföra eu likformig tillämpning af förslagets stadganden, förinnan

polisväsendet, särskildt på landet, blifvit på ett tillfredsställande sätt

anordnadt och så att det motsvarar förslagets kraf på polisstyrka. För

närvarande lemna)- polisväsendet å landet mycket öfrig! att önska såväl

beträffande styrka som organisation. Med tillämpning af nu gällande

föreskrifter angående försvarslöses behandling är densamma nästan

uteslutande öfverlemnad till Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i

länen, dit de personer, som af någon anledning anhållits såsom försvarslöse,

införpassas, vanligen af kronolänsmännen i orterna. Efter

det så skett pröfva!- Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande ensam,

om den anhållne är att såsom försvarslös anse och följaktligen

underkastad behandling efter Kong], stadgan den 29 Maj 1846, eller,

såsom också sker, fastän icke så ofta, såsom betlare hemfallen till ansvar

enligt fattigvårdsförordningen. Vid det, åtminstore här i länet,

af erfarenheten bekräftade förhållandet, att samma försvarslösa och

betlande personer efter längre eller kortare tids förlopp återkomma,

förvärfva!- Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande en personalkännedom,

som möjliggör en varsam och omsorgsfull tillämpning af nu gällande,

bristfälliga ^t.adganden, och öfverhufvud är oundgängligen nödig

vid handhafvande! af hvarje preventiv makt. Huru betungande och

tidsödande dessa Eders Kong]. Maj:ts Befallningshafvandes göromål

61

än äro, särskild! bär i länet, der Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

har till åliggande att emottaga det ej obetydliga antal medellösa

svenska medborgare, som af myndigheter å utrikes ort, vanligtvis

Tyskland och Danmark, varda hit öfversända, är dock detta i den

personliga frihetens och rättssäkerhetens intresse att föredraga, framför

att till polismyndigheten å landet, sådan den nu är organiserad eller

rättare sammansatt, öfverlemna de i ifrågavarande förslag omförmälda

ansvarsfulla, på den personliga friheten i hög grad inverkande åtgärder

att anhålla personer, förklara dem såsom lösdrifvare och å dem

utöfva polisuppsigt. Såsom bekant utgöres polismakten på landet af

kronofogde; kronolänsman och af kommunerna aflönade fjerdingsman.

Härtill komma visserligen äfven i försvarslöshetsstadgan omförmälda

tillsyningsman, men, såsom komiterade sjelfva påpekat, äro sådana

endast i ett fåtal kommuner tillsatta, och deras verksamhet föga tillfredsställande.

Beträffande kronofogde och kronolänsman torde emot

deras qvalifikation för de i förslaget åt dem gifna uppdrag någon befogad

anmärkning i allmänhet icke kunna göras, men annorlunda är

förhållandet med fjerdingsmännen, hvilka, enligt Eders Kongl. Maj:ts

Befallningshafvandes åsigt, äro föga lämpliga för de vigtiga uppdrag,

som enligt förslaget måste åt dem anförtros, och på Indika man, med

fästadt afseende å deras i allmänhet svaga aflöning, ej heller kan halva

större anspråk.

Under denna förutsättning af en väsentligen omarbetad och tillfredsställande

organisation af polisväsendet å landet samt inrättande

af lämpliga tvångsarbetsanstalter, har Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

icke något väsentligt att erinra emot de hufvudprinciper,

hvarpå ifrågavarande förslag till förordning om lösdrifveri samt till

ändringar i gällande fattigvårdsförordning, legostadga och förordning

om pass grundas, eller de föreslagna förordningarnas upphöjande

till lag.

Beträffande derefter förslagets detaljbestämmelser får Eders Kongl.

Maj:ts Befallningshafvande derutinnan framställa följande underdåniga

anmärkningar.

Uti 1 § af förordningen angående lösdrifveri upptagas bland de

förhållanden, som böra ega rum för att eu person må vara underkastad

behandling såsom lösdrifvare, att personen ifråga skall vara »utan

tillgångar». Ehuru herrar komiterade enligt motiverna ansett sig kunna

under benämningen lösdrifvare, sådan den i förevarande § definieras,

inrymma de s. k. prostituerade qvinnorna, torde likväl, såsom äfven

polismästaren Anmärkt, med en ordagrann tolkning af §, dylika qvinnor

endast undantagsvis kunna hänföras till lösdrifvare. Många pro

-

62

stituerade qvinnor kunna svårligen sägas vara utan tillgångar, men

föra ett lefnadssätt, som förvisso stör allmän ordning och sedlighet,

utan att de dock alltid kunna bedömas enligt allmän lag. De trotsa

dem af polismyndigheten meddelade ordningsregler och stola genom

sitt uppträdande vanlig anständighet, utan att dock öfverskrida gränsen

för straffbarhet. För såvidt dessa qvinnor ej äro utarmade skulle någon

preventiv makt enligt förslaget ej emot dem förefinnas, hvadan,

enligt Eders Kong]. Maj:ts Befallningshafvandes åsigt, ifrågavarande

§ borde till lydelsen undergå sådan förändring eller erhålla sådant

tillägg, att derigenom tydligt utmärkes, det äfven prostituerade qvinnor

derunder inbegripas.

1 likhet med Herr polismästaren anser Eders Kong!. Maj:ts Befallningshafvande,

att området, hvarinom den under polisuppsigt stälde

enligt förslaget tillätes att vistas, kunde lämpligen utsträckas;

hvarjemte Eders Kong!. Maj:ts Befallningshafvande finner polismästaren

hafva anfört goda och giltiga skäl för sina anmärkningar emot föreskrifterna

i 5 § 1 mom. angående behandlingen af lösdrifvare samt i

7 § 2 mom. rörande häktning af sådan person, som undandrager sig

att uppgifva namn eller hemort, samt för de ändringar han derutinnan

hemstält.

Uti förslaget förekomma flerestädes, §§ 4, 7, 8, 12, IG, 17, uttrycken

»hemort» och »hemortsrätt», hvilka icke synas Eders Kong!.

Maj:ts Befallningshafvande vara fullt lämpliga. Pröfningen af frågan

om en persons hemort eller den kommun, der personen är eller bort

vara mantalsskrifven, hvilken stundom är ganska svår och tidsödande,

torde, såsom hittills endast böra förekomma i fattigvårdsfrågor och tillkomma

endast Konungens Befallningshafvande. Utom det olämpliga

deri, att en dylik pröfning öfvcrlemnas, såsom föreslaget blifvit, till

polistjensteman och föreståndare för arbetsanstalt, synes detta kunna

medföra allvarsamma olägenheter icke blott genom det dröjsmål, som,

såsom ofvan är anmärkt, kan vara förenadt med utrönande af eu persons

rätta mantalskrifningsort, utan äfven derigenom att vid förekommande

fattigvårdsmål Konungens Befallningshafvande skulle finna frågan

om en persons hemortsrätt på förhand afgjord i polisväg. Till

undvikande af dessa påpekade olägenheter bör, enligt Eders Kong!.

Maj:ts Befallningshafvandes åsigt, i stället för uttrycket »hemort» användas

»kommun, som personen tillhör eller synes tillhöra».

Vidkommande derefter de föreslagna ändringarna i gällande fattig-

vårdsförordning har Eders Kong!. Maj:ts Befallningshafvande ej annat

att erinra än att 4 mom. i 43 § synes böra bibehållas."

Slutligen får Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande på det. lifligaste

förorda polismästarens hemställan att i fråga om lösdrifvare

polismästaren må innehafva och utöfva den myndighet och befogenhet,

som i fråga om landet samt smärre städer i allmänhet tillkommer

Eders Kongl. Mapts Befallningshafvande.

Malmö Landskansli den 23 April 1883.

Underdånigst

GOTTH. WACHTMEISTER.

P. Krok.

Polismästaren i Malmö.

Till Konungen.

Till åtlydnad af nådig befallning har jag att öfver det af utsedde

komiterade utarbetade förslag till förordning angående lösdrifveri m.

m. afgifva underdånigt yttrande; och får dervid såsom min underdåniga

mening uttala, att om förslaget med något förtydligande och ändring

i nedan anmärkta hänseenden upphöjdes till lag, behandlingen af lösdrifvare

skulle underlättas genom en större tydlighet i föreskrifter samt

vinna i billighet och rättvisa, utan att förlora i kraft.

Af de anmärkningar vid förslaget, som jag har att framställa,

afse några allmängiltiga detaljer och en af dem ett påvisande, hurudan

ändring deri efter min mening påkallas i följd af de här i Malm© faststälda

anordningar och rådande förhållanden, för att en författning sådan

som den föreslagna här, och måhända flerstädes, skulle kunna genomföras

utan väsendtlig olägenhet.

I först nämnda hänseende anhåller jag att i underdånighet få

anmärka.

Såsom naturligt synes vara och jemväl af komiterade i motiverna

angifvits såsom deras mening, har åsyftats, att s. k. prostituerade qvinnor

eller sådana, som hängifvit sig åt ett allmänt osedligt lefverne

skulle vara att hänföra under bestämmelserna i § 1. Men om man

(34

ordagrant tolkar den af komiterado sjelf va i denna § föreslagna definition

på lösdrifvare, torde densamma ondast undantagsvis kunna tilllämpas

på sådana qviuuor. Ty blott högst sällan torde det inträffa,

att eu prostituerad qvinna »finnes utan tillgångar». Jag föreställer

mig, att komiterades mening fullt ritgigt återgifves och en i större

omfång tillämplig definition erhålles, om t. ex. orden »utan tillgångar»

utbytas emot »sakna medel till ärlig försörjning» eller något dylikt.

Med de förhållanden, som i allmänhet råda å vår landsbygd, torde

det mången gång vara svårt, eller hardt nära omöjligt för en straffad

person, som tillhör en mindre landtkommun, att der finna eller derifrån

kunna å annan ort skaffa sig arbete. Det ligger vid sådant förhållande

nära för hand att antaga, att han, om han står under polisuppsigt,

antingen skall underlåta inhemta vederbörandes tillstånd till

de för arbetes sökande nödiga resor eller ock bryta mot de i sådant

hänseende honom gifna föreskrifter. Ju oftare behofvet att söka sådant

tillstånd förefinnes, desto starkare kännes tvånget och desto större

blir frestelsen att söka undandraga sig detsamma. I någon mån torde

detta tvång utan våda för allmän säkerhet kunna minskas, derigenom

att det område, hvarinom personer, som stode under polisuppsigt, fritt

finge röra sig, något utvidgades utöfver nu föreslagna eller hemortskommunen,

åtminstone för landet, der t. ex. sådan person torde kunna

få fritt vistas hvar som helst inom hemortskommunens länsmansdistrikt

och måhända äfven för de mindre städerna.

1 afseende på behandlingen af lösdrifvare, föreskrifves, bland annat,

i 5 § 1 inom., att polistjenstemannen skall bevisligen tillställa lösdrifvaren

ett skriftligt besked, innefattande den gifna varningen och

skälen derför. För detta stadgande, som i icke obetydlig mån skulle

föröka den redan förut ganska dryga expedition, som åtminstone här,

enligt hvad nedan skall visas, behandlingen af lösdrifvare medför, kan

jag endast tänka mig två grunder: den ena, att deri skulle innefattas

ett fullt legalt bevis inför alla dem, som senare kunde få att göra

med lösdrifvaren, att han erhållit varningen, och den andra, att någon

missuppfattning icke hos honom sjell skulle kunna uppkomma om varningens

art och påföljder samt skälen derför.

Hvad den första af dessa antagna grunder beträffar, så torde böra

erinras, att enligt förslaget lösdrifvare i allmänhet måste, innan han

kan ådömas tvångsarbete, två gånger hafva undergått varning. Om

meddelandet af varning skulle visserligen underrättelse tillhandakomma

alla rikets polismyndigheter, men en anhållen okänd lösdrifvares identifiering,

såsom den der tillförene undergått varning, kan ju omöjligen

ske med tillhjelp ensamt af dylika meddelanden utan måste, då häkt

-

65

ningen af lösdrifvare varder undantag, icke, såsom nu, regel, naturligen

bero antingen på sanningen af hans egna uppgifter om sin person eller

ock på innehållet af hos honom anträffade handlingar. Detta lär sig

en kringstrykande lösdrifvare ganska snart att förstå. Det torde vid

sådant förhållande kunna anses ligga i sakens natur, att det första eu

varnad sådan kringstrykare gör, som alldeles icke vill arbeta eller underordna

sig samhällets lagar, d. v. s. just hör till den farligaste kategorien,

är att rifva sönder icke blott det honom gifna skriftliga medelandet

om erhållen varning, utan ock alla andra handlingar, som, lika

med detta, kunna ådagalägga hans lösdrifvareart eller hindra honom att

om sin person fritt uppdikta hvad som han anser för sig fördelaktigast,

helst om den föreslagna 7 § 2 mom. i afseende på rättigheten att häkta

lösdrifvare antages oförändrad till lag.

I afseende på ifrågavarande lagstadgandes syfte att förebygga

missuppfattning hos lösdrifvaren om arten af den med honom vidtagna

åtgärd, synes raig för detta syftes vinnande tillfyllestgörande att bibehålla

föreskriften, att protokollet angående varningen skall för honom

bevisligen uppläsas, samt tillägga, att han är berättigad undfå skriftlig

del af protokollet i sådant hänseende, om han det begär.

Om ändring i öfverenstämmelse härmed vågar jag i underdånighet

hemställa.

Principen att en lösdrifvare icke bör häktas i annat fall, än då

det gäller att få honom dömd till tvångsarbete, synes mig vara både

billig och riktig samt en naturlig reaktion emot nu rådande alldeles

motsatta missförhållande. Den länder efter min mening icke till att

förringa, utan tvärtom att mycket förstärka kraften i lösdrifvares behandlingssätt.

Dock tror jag, att detta eger full tillämplighet allenast

i afseende å de lösdrifvare som äro kända. Beträffande okända lösdrifvare

innehåller 7 § 2 mom. i förslaget att, om en sådan »undandrager

sig att uppgifva namn eller hemort, eller förekommer skälig anledning,

att hans uppgift derom är osann, och kan rätta förhållandet ej genast

utredas, må han häktas etc.» Om, såsom man väl torde böra antaga i

betraktande af den hela lagförslaget genomgående princip angående

häktning, detta stadgande af hvarje försigtig och samvetsgrann polisman

tolkas restrictivt och i full öfverensstämmelse med dess uppställning,

så skall äfven med tillämpning deraf häktning jemförelsevis sällan

ifrågakomma. Ty hvarutaf skall skälig objektiv anledning hemtas

att betvifla sanningen af en alldeles okänd, utan minsta legitimationshandling

försedd persons med säkerhet och lugn framförda uppgifter

om sin person och sina förhållanden? Och hvarföre genom uppställ

9

-

66

ningen af lagen möjligen premiera den med största fräckheten framsagda

och vidhållna osanningen? Ty derom behöfver väl icke råda

tvifvel, att om förslaget antages och om ofvan nämnda tolkning af lagbudet

varder allmän, så skall det mycket ofta inträffa, att kringstrykande

lösdrifvare genom falska uppgifter lyckas att alltför länge, kanske

för alltid, undandraga sig att dömas till tvångsarbete, för hvilket de

länge varit mogna. På olika orter skall den förslagne och farlige lösdrifvaren

uppträda under olika namn och skall kunna genom lugn och

fräckhet nästan omöjliggöra sin identifiering, såsom den der tillförene

undergått varningar eller blifvit förklarad för lösdrifvare. Jag tror derföre,

att om man ville i afseende på okände lösdrifvare något jemka

på principen att icke annat än undantagsvis häkta dem och för den

skull, i stället att såsom föreslaget blifvit, gifva ifrågavarande lagbud

en positiv form, den nemligen, att häktning borde ske endast då skälig

anledning förekomme att betvifla iösdrifvarens uppgifter om sina

förhållanden, uppstälde detsamma i denna del negativt eller så att häktning

borde ske, då intet funnes, som gjorde hans uppgifter sannolika,

så skulle behandlingen af okända lösdrifvare betydligt underlättas. Och

någon verklig fara för dessas rättmätiga anspråk på tillgodonjutande

af personlig frihet eller något nämnvärdt missbruk af häktningsrätten

tror jag icke skulle deraf uppstå. För närvarande veta de flesta lösdrifvare

mycket väl, att det är för dem nyttigt att kunna legitimera

sig, då de anhållas, och att derförutan deras häktning är nästan viss.

Att vidmakthålla och stärka eller, der så behöfves, till och med skapa

denna uppfattning hos kringstrykare, kan väl icke annat än lända till

befrämjande af god ordning och ett verkligt genomförande af författningens

syfte, utan att skada en stillsam och ordentlig,, ehuru fattig

kringvandrares intressen.

I följd af hvad ofvan i underdånighet anfördt blifvit bör, efter

min mening, 7 § 2 mom. i förslaget ändras i angifvet syfte, hvilket

torde kunna ske t. ex. derigenom att efter orden: »som är okänd» tilllägges:

»eller utan handlingar, som synas tillförlitligen ådagalägga hvem

han är», och att derjemte orden, »eller förekommer skälig anledning,

att hans uppgift derom är osann» utbytas emot: »eller förekommer icke

något, som gör hans uppgift derom sannolik.»

Beträffande frågan, huru tillämpningen af den föreslagna författningen,

om den blefve lag, skulle gestalta sig här i Malmö, tillåter

jag mig först att, till utredning om de förhållanden, som här föreligga,

i underdånighet hänvisa till Eders Kongl. Maj:ts nådiga bref angående

förändrad organisation af Malmö stads rådstufvurätt och magi

-

67

stråt m. m. den 30 Januari 1873. Af innehållet i detta nådiga bref

framgår, att Eders Kongl. Maj:t funnit inrättandet, på sätt föreslaget

blifvit, af en särskild poliskammare med domsrätt öfver s. k. polismål

lämpligast kunna ske så, att inom rådstufvurätten bildades en särskild

afdelning för behandlande af sådana mål. Härigenom har nådig

bestämmelse väl blifvit meddelad angående den sida af en poliskammares

befogenhet, som rörer det judiciela; men beträffande dess administrativa

verkningsområde förekommer i det nådiga brefvet icke någon

bestämd föreskrift eller något uttryck, som innefattar, att poliskammare

här inrättats. Väl föreskrifves, att den magistraten eller borgmästaren

såsom dess ordförande enligt författningarna eljest åliggande tillsyn

öfver och ledning af stadens säkerhets-, sundhets-, sedlighets- och ordningspolis

skall i stället af polismästaren utöfvas; att polismästaren

skall å de dagar och tider, som af Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

kunna varda bestämda, nu en timme hvarje söcknedags förmiddag,

vara tillstädes å embetsrummet för handläggning af sådana

mål och ärenden, som honom tillkommer att allena upptaga och afgöra,

att kallelse till inställelse inför polismästaren skall åtlydas vid den

påföljd allmän lag angående stämningar i brottmål till domstol innehåller;

samt att polisnotarien åligger att angående de ärenden, som

af polismästaren handläggas, föra protokoll samt diarier och register.

Men häraf allena torde icke kunna dragas den slutsatsen, att polismästaren,

''ehuru försedd med en lagligen ansvarig, juridiskt kompetent

expeditionshafvande, kan handla med en poliskammares befogenhet i

administrativt hänseende. Då alltså här icke finnes poliskammare, skulle,

enligt förslaget, behandlingen af lösdrifvare samt handhafvande! af polisuppsigten

öfver dem, som skulle derunder stå, tillhöra stadsfiskalen.

Utom det olämpliga deruti, att uti rikets tredje stad, som under årlig

tillväxt redan uppnått eu befolkningssumma af omkring 40,000 menniskor,

polismästaren, såsom stadens högste polischef ensam ansvarig

för den allmänna säkerheten och ordningen på platsen, skulle genom

en sådan anordning ställas alldeles utom befattningen med lösdrifvare,

torde det, efter min mening, varda hardt när omöjligt för stadsfiskalen

att fullgöra allt hvad honom skulle påhvila. Af polismästaren, som

enligt ofvan åberopade nådiga bref utöfvar chefskapet öfver stadsfiskalen,

har han blifvit satt att leda och förestå härvarande detektiva polisafdelning.

De honom enligt lag såsom stadsfiskal i öfrigt åliggande

bestyr äro bland andra att vara åklagare vid rådstufvurättens andra

och tredje afdelningar i de mål, som höra under allmänt åtal. För att

utreda omfånget af dessa bestyr och visa hvad dertill skulle komma,

68

torde böra nämnas, att hos radstufvurättens andra afdelning1, som å en

ordinarie rättegångsdag i veckan handlägger gröfre brottmål, allmänna

åklagaren uti af honom anhängiggjorda mål under förlidet år uppträdt

269 gånger, samt att vid rådstufvurättens tredje afdelning, den s. k.

polisdomstolen, som har ordinarie sammanträde två dagar i veckan,

och der i allmänhet knappast tio mål om året bero af enskild parts instämning,

numerären i domboken vanligen rörer sig emellan elfva och

tolfhundra, och får jag derjemte i underdånighet bilägga dels en arbetsöfversigt

för härvarande detektiva polisafdelning och dels en redogörelse

af stadens två tillsyningsman öfver betlare och försvarslöse för

antalet sådane under åren 1875—1881. Skulle det nu pröfvas lämpligt

att afhjelpa de sålunda påvisade svårigheterna på det sätt, att möjlighet

bereddes att fördela de stadsfiskalen tillämnade bestyr med behandlingen

af lösdrifvare genom att i detta hänseende med honom likställa

en eller flere polistjenstemän, torde detta kunna ske genom någon

ändring i förslagets 20 § antingen sålunda:

))I stad, der polismästare eller poliskammare finnes, må polismästaren

eller poliskammaren förordna poliskommissarien eller annan polisman

med samma befogenhet som stadsfiskal att fullgöra hvad enligt

denna förordning åligger denne» eller ock så, att det tillägges, att i

stad der poliskammare icke finnes, Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

må ega enahanda rätt att förordna viss polistjenstemän att

jemte stadsfiskal fullgöra tillsynen.

Men om, såsom jag i underdånighet vågar hemställa, Eders Kongl.

Maj:t skulle täckas i nåder godkänna min mening, att i en så stor stad

som Malmö, det icke torde vara otjenligt, att i fråga om lösdrifvare

polismästaren må innehafva och utöfva den myndighet och befogenhet,

som i fråga om landet samt smärre städer i allmänhet tillkommer Eders

Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, så torde för detta ändamål endast

i förslagets 4, 19 och 20 §§ någon ändring behöfva vidtagas, i det att

der kunde på lämpliga ställen inskjutas, att polismästare likstäldes med

poliskammare. Ett sådant stadgande skulle blott komma att röra Malmö

och Upsala, den sist nämnda mig veterligen den enda stad i vårt land,

utom Malmö, som har polismästare utan att på samma gång poliskammare

förefinnes. Skulle åter förhållandena anses icke medgifva en slik

förändring, föreställer jag mig att genom ett vare sig särskilt eller

ock i förordningen inryckt nådigt förklarande af Eders Kongl. Maj:t

kunde föreskrifvas, att åt polismästaren i Malmö uppdroges enahanda

befogenhet, som enligt nådiga förordningen angående lösdrifveri tillkommer

poliskammare i stad.

69

I fråga om de af komiterade föreslagna ändringar i öfriga författningar,

får jag i underdånighet tillkännagifva, att jag anser desamma

icke höra till någon min anmärkning föranleda.

Underdånigst

Ph. Wester.

Malmö den 10 Februari 1883.

• 1;.

Från 1875 års början till 1881 års slut äro inom Malmö stad

nedan förtecknade försvarslöse och betlare behandlade.

Försvarslöse

Betlare

Tillhörande

Tillhörande

andra

Tillhörande

Tillhörande

andra

in

£

ö CO

staden.

orter.

staden

orter.

1 |

s B

År

Öfver

15 år.

Under

15 år.

Summa.

Öfver

15 år.

Under

15 är.

Summa.

Öfver

15 år.

Under

15 år.

Summa.

Öfver

15 år.

Under

15 år.

U1

tf

B

B

tf

1875

128

__

128

207

_

207

10

5

15

14

3

17

367

1876

71

—

71

197

1

198

7

8

15

8

—

8

292

1877

101

—

101

350

9

359

4

7

11

11

—

11

482

1878

124

—

124

440

19

459

40

27

67

28

1

29

679

1879

147

1

148

241

17

258

30

33

63

40

—

40

509

1880

195

4

199

209

6

215

67

57

124

33

1

34

572

1881

185

1

186

211

5

216

74

78

152

45

—

45

599

!3:a

951

6

957:4855

57

1912

232

215

447

j 179

5

184

3500

Malmö den 7 Oktober 1882.

N. As chan ^ A. Bergström,

Tillsyningsman öfver betlare ock försvarslöse inom Malmö stad.

Brottmålsförteckning för Malmö detektiva polisafdelning år 1881.

Anmälda brott och deras beskaffenhet.

Upptäckta brott.

Af förestående

brottslingar äro:

Den tid

redogörelsen

omfattar.

Mord eller dråp.

•nra

Inbrott.

Fickstöld.

Enkel tjufnad.

Snatteri.

Förfalskning.

Bedrägeri.

Summa.

Mord

eller

dråp.

Bån.

Inbrott.

Fiek-

stöld.

Enkel

tjufnad.

Snat-

teri.

För-

falsk-

ning.

Bedrä-

geri.

Summa.

Brott.

Brottslingar.

Brott.

Brottslingar.

Brott.

Brottslingar.

Brott.

Brottslingar.

Brott.

Brottslingar.

Brott.

Brottslingar.

Brott.

Brottslingar.

Brott.

Brottslingar.

Brott.

Brottslingar.

Vuxne.

Minder-

årige.

Förut

straffade.

m.

q-

m.

q-

m.

q-

Januari

—

1

3

—

—

8

—

—

12

—

—

i

1

Q

3

—

—

—

—

8

5

_

—

—

—

12

9

9

—

—

_

3

_

Februari

—

—

10

2

3

12

—

—

27

—

—

—

—

10

5

2

i

3

3

10

6

—

—

—

—

25

15

12

1

2

—

1

Mars

—

—

3

2

5

4

—

—

14

—

—

—

—

2

—

2

—

4

9

4

3

—

—

—

—

12

12

8

3

1

—

2

—

April

—

—

1

—

2

7

—

—

10

—

—

—

—

—

—

—

—

2

2

5

3

—

—

—

—

7

5

5

—

—

—

1

—

Maj

-

1

1

1

10

—

—

13

—

—

—

—

1

1

—

—

—

—

7

9

—

—

—

—

8

10

4

2

4

—

2

—

Juni

—

—

1

—

4

4

—

i

10

—

—

—

—

—

—

—

—

2

2

2

2

—

—

i

1

5

5

4

—

1

—

—

—

Juli

—

—

2

9

5

10

—

—

26

—

—

—

—

2

2

6

2

3

2

5

2

—

—

—

—

16

8

4

2

1

1

—

l

Augusti

—

—

5

1

6

17

—

—

29

—

—

—

—

4

12

1

3

3

2

13

8

—

—

—

—

21

25

8

1

16

—

4

l

September

—

—

4

4

2

11

—

—

21

—

—

—

—

2

3

1

1

1

1

8

16

—

—

—

—

12

21

6

1

14

—

3

—

Oktober

—

—

7

2

6

12

—

27

—

—

-

—

4

7

—

—

4

1

10

7

—

—

—

—

18

15

9

1

4

l

3

—

November

—

—

—

2

6

11

—

—

19

—

—

—

—

—

—

—

—

3

3

6

12

—

—

—

—

9

15

2

2

11

—

—

—

December

—

—

3

2

7

8

—

—

20

—

—

—

—

3

2

—

—

4

4

3

1

—

—

—

—

10

7

5

1

1

—

1

—

Summa

—

1

40|25[47

114|—

1|228

—

—

i

1

31

35 j 12

7

29

29

81

74

—

—

i

1

155

147

76

14[ 55

2

20

2

O

Af de anmälda brotten utgöra upptäckta 68 proc.

71

13. Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Hallands län.

Underclånigste Memorial.

Till följd af Eders Kongl. Maj:ts- nådiga resoluiion den 22 sistlidne

September får Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande härigenom

underdånigst afgifva utlåtande öfver uppgjorda förslag till förordning

angående lösdrifveri, till förordning angående utländingar,

hvilka såsom lösdrifvare i riket anträffas, samt till ändringar i Kongl.

förordningen om fattigvården den 9 Juni 1871, Kongl. legostadgan

den 23 November 1833 och Kongl. förordningen om upphäfvande af

skyldigheten för resande att vara försedda med pass den 21 September

1860.

Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande finner ifrågavarande

förslag innefatta öfvergång till en rigtigare grundsats med hänsyn

till förfarandet med hittills s. k. »försvarslöse och till allmänt arbete

förfallne personer» samt har ej heller något att anmärka emot de föreslagna

föreskrifterna rörande lösdrifvares och under polisuppsigt stälda

personers behandling, men finner det i § 1 mom. 1 af förordning om

lösdrifveri föreslagna stadgandet böra inskränkas till dem, hvilka stryka

landet omkring och antingen å allmänna platser besvära allmänheten

med tiggeri eller annorledes störa allmän ordning och sedlighet eller

visa sig vådliga för allmän säkerhet, emedan Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

icke anser någon böra göras till föremål för preventiv

behandling som lösdrifvare endast af det skäl, att han utan tillgångar

och utan att hafva eller söka arbete stryker landet omkring, äfven om

han icke besvärar någon vare sig med tiggeri eller på annat sätt. Eders

Kongl. Maj:ts Befallningshafvande vågar således underdånigst hemställa,

att nämnda § 1 mom. 1 förändras i antydda rigtning, men att i öfrigt

samtliga förslagen af Eders Kong]. Maj:t i nåder godkännas.

Halmstads slott den 24 Oktober 1882.

F. W. LEIJONANCKER.

H. G. Nycander.

72

14. Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Göteborgs och Bohus län.

Till K onungeh.

Sedan af de för omarbetning af nådiga stadgan angående försvarslöse

och till allmänt arbete förfallne personer af den 29 Maj 1840

i nåder utsedde komiterade utarbetats förslag till: l:o förordning an

gående

lösdrifveri; 2:o förordning angående utländingar, hvilka såsom

lösdrifvare här i riket anträffas; 3:o ändringar i nådiga förordningen

om fattigvården i riket; 4:o ändringar i nådiga legostadgan

för husbönder och tjenstehjon; och 5:o ändringar i nådiga förordningen

om upphäfvande af skyldigheten för resande att vara försedda

med pass, har i nådig remiss den 22 September nästlidet år det blifvit

Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande anbefaldt att öfver nu nämnda

författningsförslag infordra poliskammarens i Göteborg underdåniga

yttrande samt dermed jemte eget underdånigt utlåtande till Eders

Kongl. Maj:t inkomma. Till underdånig åtlydnad häraf får Eders

Kongl. Maj:ts Befallningshafvande nu öfverlemna af poliskammaren afgifvet

underdånigt yttrande samt för egen del anföra, det Eders Kongl.

Maj:ts Befallningshafvande vid granskning af ifrågavarande författningsförslag

icke funnit skäl till andra anmärkningar än dem, som

beträffande förslaget till förordning angående lösdrifveri här nedan

framställas.

1 §■

Såsom af det underdåniga anförande framgår, hvarmed komiterade

beledsaga de af dem utarbetade förslag till ny lagstiftning i de

ämnen, som hittills varit afhandlade i ofvanberörda nådiga stadga angående

försvarslöse och till allmänt arbete förfallne personer, har

komiterades uppdrag föranledts deraf, att Eders Kongl. Maj:t ansett

en fullständig omarbetning af nämnda stadga vara af nöden i afsigt

icke blott att åt ifrågavarande lagstiftning gifva en enklare form utan

äfven att mildra dess i många fall allt för stränga bestämmelser och

bringa dessa i öfverensstämmelse med författningar i närbeslägtade

ämnen, som under senare tider utkommit. Med allt erkännande af de

förtjenster, komiterade genom sitt förslag till förordning angående lös

-

73

drifven inlagt i förstnämnda afseende, kan Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

deremot icke finna, att samma förslag innehåller i nämnvärd

mån mildare bestämmelser än nu gällande lagstiftning, i hvad

beträffar förfarandet mot personer, som sakna tillgångar och icke hafva

eller söka arbete. Sålunda hafva komiterade i 1 mom. af 1 § föreslagit,

att dylika personer, i händelse de anträffas strykande landet

omkring, skola behandlas såsom lösdrifvare, äfven om de icke äro för

brott straffade eller för allmänna säkerheten vådliga eller störa allmän

ordning eller sedlighet; och detta ehuru komiterade sjelfve uttala den

satsen, att till erkännandet af den rätt, som tillkommer den enskilda

personligheten hörer, att icke någon bör misstänkas för brottsliga afsigter,

förrän han genom bevisliga handlingar eller underlåtanden gjort

sannolikt, att han icke aktar andras rätt. Att emellertid till sådana

handlingar eller underlåtanden räkna, det eu person utan tillgångar

och utan att hafva eller söka arbete vandrar från bygd till bygd, kan

Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande för sin del icke finna vara

rigtigt, hvarföre Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande underdånigst

vågar hemställa, det denna paragrafs 1 mom. varder ändradt i sådant

syfte, att ingen må på grund af der omförmälda omständigheter behandlas

såsom lösdrifvare, utan att han för ett sådant lefnadssätt, att

han är vådlig för allmänna säkerheten eller för allmän ordning eller

sedlighet.

I likhet med komiterade anser Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

en möjlighet böra finnas att emot qvinnor, som hängifva sig

åt skörlefnad, kunna ingripa i sedligt och sanitärt intresse, men då

emot tydliga ordalydelsen i denna paragraf ingen torde kunna såsom

lösdrifvare behandlas, som befinnes ega tillgångar, synes det Eders

Kongl. Maj:ts Befallningshafvande vara nödigt, att i paragrafen stadgande

intages derom, att lösaktig qvinna må kunna underkastas behandling

såsom lösdrifverska, äfven om de tillgångar, hon genom sitt

liderliga lefnadssätt förvärfva^ skulle förslå till hennes upphälle under

någon tid.

^ §.

De lösdrifvare, hvilka för samhällets betryggande mot fortsatta

rättskränkningar komiterade anse kräfva polisuppsigt, hafva komiterade

angifvit vara sådana, som genom redan ådagalagd gröfre brottslighet

visat sig ega eu emot rätten rigtad fiendtlig vilja. Med fog torde

dock kunna ifrågasättas, huruvida, såsom komiterade föreslagit, till

dessa lösdrifvare må räknas endast de, som föröfvat brott, hvilka äro

10

74

belagda med förlust af medborgerligt förtroende, enär jemväl förbrytelser,

hvarför sådan påföljd icke finnes stadgad och af hvilka blott

exempelvis må nämnas sådan skadegörelse, som i 19 kap. 11 § strafflagen

omförmäles, kunna vara af den grofva beskaffenhet, att gerningsmannen

bör anses vådlig för allmänna säkerheten.

5 § 3 mom.

Då åt Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande blifvit öfverlemnadt

att med afseende å hvarje läusmansdistrikts närmare eller fjermare

belägenhet från länets residensstad bestämma den tid, inom hvilken

anmälan till förhör må ega rum, synes stadgande böra inflyta

derom, att sådant bestämmande skall af Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

i länskungörelserna till efterrättelse för vederbörande

polistjenstemän offentliggöras i god tid innan den föreslagna förordningen,

om den till lag upphöjes, träder i kraft.

7 § 1 mom.

Efter orden »beträdes han» synes, till undvikande af allt missförstånd,

böra inskjutas ett förtydligande tillägg: »under den tid, för

hvilken förklarandet eller uppsigten gäller».

11 § 3 mom.

Då frågan, huruvida en person må kunna dömas till tvångsarbete,

är beroende af, huruvida han förut blifvit stäld under polisuppsigt

eller förklarats vara lösdrifvare, synes det Eders Kongl. Maj:ts

Befallningshafvande icke böra vara någon betaget att särskild!, anföra

besvär öfver beslut, hvarigenom Eders Kong]. Maj:ts Befallningshafvande

förklarat någon vara lösdrifvare eller funnit skäl godkänna af

polistjenstemän meddeladt förständigande rörande polisuppsigt. I motsats

mot komiterade anser nemligen Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

hittills gällande stadganden angående försvarslöse icke lägga

hinder i vägen för besvär öfver preliminära åtgärder, till stöd hvarför

Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande får åberopa 10 § i oftanämnda

nådiga stadga angående försvarslöse och till allmänt arbete

förfallne personer. De af komiterade befarade förvecklingar mellan de

administrativa och judiciela myndigheterna synas Eders Kongi. Maj:ts

Befallningshafvande kunna undvikas, om såsom tillförene besvär jemväl

öfver preliminära åtgärder få hos Eders Kongl. Maj:t i Högsta

75

Domstolen fullföljas. Någon fruktan, för att Högsta Domstolen skulle

blifva öfverlupen med sådana besvär, behöfver man för öfrigt icke

hysa, då erfarenheten under nu gällande lagstiftning visat, att den försvarslöse

högst sällan förklarar sig vilja klaga öfver beslut, hvarigenom

han erhållit föreläggande att skaffa sig laga försvar.

19 §.

I den af poliskammaren i Göteborg med afseende å denna paragraf

gjorda anmärkning instämmer Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande.

De ställen i förslaget, der med »Konungens Befallningshafvande))

endast kan förstås länsstyrelse, synas dock icke vara flere än

4 § 2 mom. samt 14 § 1 och 2 mom.

Göteborg å Landskansliet den 15 Januari 1883.

Underdånigst

ALB. EHRENSVÅRD.

Carl Hafströrn.

Poliskammaren i Göteborg.

Underdånigste Memorial.

Då genom nådig resolution den 22 sistlidne September poliskammarens

yttrande öfver komiterades förslag till förordning angående

lösdrifveri jemte öfriga bifogade författningsförslag af Eders Kongl.

Maj:t infordrats, får poliskammaren härmed i djupaste underdånighet

meddela, att poliskammaren för sin del lemnat dem samtliga utan annan

anmärkning än att då med “Konungens Befallningshafvande44 på

åtskilliga ställen i förslaget till lösdrifveriförordning uteslutande afses

76

länsstyrelse, bestämmelsen i § 19 att hvad som om Konungens Befallningshafvande

säges äfven gäller för poliskammaren i stad, icke utan

viss begränsning af uttrycket torde motsvara hvad dermed åsyftas.

Göteborg den 5 Oktober 1882.

Rudolf Öberg.

15. Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Elfsborgs län.

Till Konungen.

Till underdånig åtlydnad af Eders Kongl. Maj:ts nådiga befallning

får Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande härmed afgifva underdånigt

utlåtande öfver det af dertill förordnade komiterade afgifna

underdåniga förslag till förordning angående lösdrifveri m. m.

Behofvet af en förändrad lagstiftning angående behandlingen af

personer, som i ett eller annat afseende kunna anses för den allmänna

säkerheten eller ordningen äfventyrliga, är länge erkänd, och det alldeles

oskäliga häktande och forslande från ort till annan, hvartill denna

lagstiftning gifvit anledning, med fullt skäl öfverklagade.

Komiterade hafva obestridligen sökt att sätta en gräns för detta

fel och de grunder, hvarpå det ifrågavarande förslaget hvilar, synas i

allmänhet vara att föredraga för dem, hvarpå nu gällande författningar

i ämnet äro byggda, samt mera än dessa öfverensstämma med tidsförhållandena.

Men eu lag beror på huru grundprinciperna äro i detalj genomförda,

äfvensom på redaktionen; och i dessa afseenden lemnar förslaget

åtskilligt att önska.

Såsom exempel härpå tillåter sig Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

anföra: att i 1 § talas om i hvilka fall en person må »behandlas

såsom lösdrifvare»; i § 6 huru han må »förklaras vara lösdrifvare»

samt i 2 och 5 §§ talas om den, som »beträdes med lösdrifveri».

77

Vidare och då, såsom vilkor för att en person skall kunna förklaras

för att vara lösdrifvare enligt 6 § erfordras, att lian skall vara

tvenne gånger varnad; samt enligt 5 §, underrättelse, om meddelad

varning lemnas Konungens Befallningshafvande i länet, som endast i

det fall »att han dertill finner skäl» meddelar rikets polismyndighet

underrättelse om varningen, så torde det komma att dröja länge innan

en person kan förklaras lör lösdrifvare, beroende detta på olika uppfattning

hos Konungens Befallningshafvande angående skäl för meddelande

af underrättelse om lemnad varning.

Då, enligt 3 §, polismyndighet, endast eger meddela tillåtelse för

den, som är stäld under polisuppsigt att inom länet å uppgifven ort

söka arbete, så torde i det län, der för tillfället tillgång till arbete ej

finnes, svårighet möta för under polisuppsigt derstädes stälde personer

att finna arbete; helst den uppmaning att söka bereda sådant,

som, hemtad ur fattigvårdsförordningen, förekommer i 17 § af förslaget,

enligt hvad erfarenheten visat, i allmänhet är en död bokstaf.

Det nu anförda torde vara tillfyllestgörande att rättfärdiga den

åsigt Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande tillåter sig uttala, att

förslaget, innan det förelägges Riksdagen, måste underkastas en revision.

Underdånigst.

E. SPARRE.

Ludvig Almqvist.

Venersborg, i Landskansliet, den 10 Januari 1884.

Ii:;

16. Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Skaraborgs län.

Till Konungen

Till underdånig åtlydnad af Eders Kongl. Maj:ts nådiga befallning

i remissresolution den 22 September nästlidna år, tecknad å det

underdåniga förslag till Förordning angående lösdrifveri m. m., som

78

i nåder förordnade komiterade upprättat, får Eders Kong!. Maj:ts Befallningshafvande,

som i ärendet infordrat yttranden från kronofogdarne

och länsmännen i länet, sedan dessa yttranden numera inkommit,

afgifva underdånigt- utlåtande öfver förslaget och i sådant afseende

anföra följande.

Emot allmänt införande af den här i landet hitintills endast undantagsvis

i de större städerna försökta polisuppsigtsinstitutionen skulle

Eders Kongl. Majfis Befallningshafvande under andra förhållanden icke

hafva något att invända, men i betraktande af vår polisorganisation å

landet, der länsmannen med ett ofta vidsträckt tjenstgöringsområde

otvifvelaktigt ensam kommer att hufvudsakligen utöfva den egentliga

polismyndigheten, har Eders Kong!. Maj:ts Befallningshafvande ej kunnat

undertrycka en viss tvekan angående lämpligheten att redan nu

här införa eu institution, som för att verka följdriktigt saknar fullständiga

organer för sin verksamhet. Länsstyrelsernas i så många rigtningar

flitigt anlitade medverkan lemnar nämligen ringa eller ingen

tid öfrig för ett, såsom komiterade synas hafva förutsatt, kraftigt och

mera personligt ingripande i vården om de olyckliga, hvilka nedsjunkit

i lösdrifveri och lättja, eller för verksamma bemödanden till individernas

skyddande emot dylik ofärd och deras återupprättande, i fall de

derunder hemfallit. Af nämnda myndighet lärer väl svårligen annat

kunna begäras än en öfvervakande och regulativ befattning i fråga

om lösdrifvares behandling. Skyddsförening finnes icke här i länet,

och af kommunalnämnd, tillsyningsman eller enskild person torde knappast,

och när så sker endast tillfälligtvis, något biträde vid polisuppsigten

kunna påräknas. Landtbefolkningens obenägenhet för inblandning

i polisangelägenheter är nämligen allt för väl känd för att behöfva

särskildt afhandlas. Emellertid vill Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

ej afstyrka komiterades förslag om införandet af polisuppsigt

öfver lösdrifvare försöksvis jemväl å landet, och skulle med

tillfredsställelse se sina farhågor af verkligheten vederlagda. En omständighet

som komiterade tyckas hafva förbisett, vill Eders Kongl.

Majfis Befallningshafvande likväl ej underlåta att betona, nämligen behofvet

deraf, att lämplig kostnadsersättning tillerkännes de personer,

hvilka gripa och hos polismyndigheten för varnings erhållande inställa

kringstrykande personer. Det är eljest fara värdt, att dylika personer

få obehindradt fortsätta sina vandringar, ty med högst få undantag lärer

icke någon å landet, åtminstone på längre afstånd från länsmannens

eller kronofogdens hemvist bosatt person, underkasta sig kostnaden

och besväret med lösdrifvares inställande hos kronobetjeningen

utan annan synlig verkan deraf än deras lösgifvande å stället efter före

-

79

gången varning. Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande befarar, att

i sådant fall lösdrifveriet skulle tilltaga, och den föreslagna nya lagstiftningen

således visa sig mindre verksam, än den nuvarande, enligt

hvilken lösdrifvaren i de flesta fall häktas och till annan ort afföres,

så att hans gripande och aflemnande till kronobetjening åtminstone för

den närmaste framtiden medför hans aflägsnande från orten, der han

anhållits.

Då det ofta på landsbygden kan vara förknippadt med väsentliga

svårigheter att vid oförutsedda tillfällen anskaffa ojäfviga personer

för handlingars bevittnande samt polismyndighetens uppgift, att

lösdrifvare erhållit skriftligt besked om undfången varning för kringstrykande

lefnadssätt, väl må antagas vara i det ifrågavarande afseendet

tillräckligt bevisande, hemställer Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

underdånigst att i 5 § 1 mom. 2:dra afdelningen lista punkten

ordet »bevisligen» må utbytas emot orden »med ätecknad uppgift'')'').

Vidare och då, enligt gällande fattigvårdsförordning, fattigvård

endast är obligatorisk, då den på grund af föreskrifterna i 1 § erfordras

för minderåriga, ålderstigna eller sjuklingar, och således ej i andra

fall kan fattigvårdsstyrelse tvångsvis åläggas, samt då afgörandet huruvida

lösdrifvare anses skäligen böra af fattigvårdssamhälle åtnjuta full

försörjning i allmänhet ej kan ske utan förberedande undersökningar och

vederbörande fattigvårdsstyrelsers hörande, hvilket allt kräfver större

tidsutdrägt, än som är väl förenligt med behandlingen af en polisangelägenhet

angående häktad person, så anser sig Eders Kongl. Maj:ts

Befallningshafvande böra underdånigst ifrågasätta, att 12 § 1 mom. i

det underdåniga förslaget måtte erhålla följande förändrade lydelse:

»Ej skall — — som befinnes vara till allmänt arbete oförmögen.»

I öfrigt har Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, som likväl

icke egnat fullständig granskning åt sjelfva redaktionen af lagförslaget,

intet att erinra vare sig mot berörda förslag, eller emot de förslag

till förändringar af särskilda med lösdrifverilagstiftningen sammanhängande

författningar, som komiterade vidfogat sitt underdåniga betänkande.

Marieliolm, i Landskansliet, den 30 Juni 1883.

Underdånigst

C. A. SJÖCRONA.

A. W. Bolinder.

80

17. Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Vermlands län.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 22 September nästlidna år har Eders

Kongl. Maj:ts Befallningshafvande fått sig anbefaldt att afgifva underdånigt

utlåtande öfver ett af utsedde komiterade utarbetadt förslag till

»förordning angående lösdrifveri)), jemte andra i sammanhang dermed

uppgjorda författningsförslag; och lår Eders Kongl. Majrts Befallningshafvande,

efter granskning af förslagen och de för desamma framstälda

motiv, härmed nu i underdånighet fullgöra högstberörda nådiga befallning.

Först omförmälda förslag eger, enligt Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes

uppfattning, i principielt hänseende ett afgjordt företräde

framför den nu gällande lagstifningen i ämnet och Eders Kongl.

Maj:ts Befallningshafvande har icke heller något att erinra emot de

hufvudgrunder, som gjort sig gällande vid utarbetandet af ifrågavarande

förslag.

I afseende sedermera å förslagets detaljer anser sig deremot Eders

Kongl. Maj:ts Befallningshafvande ega anledning att framställa några

anmärkningar och dervid först underdånigst hemställa, att den föreslagna

rubriken till den nya författningen måtte förändras till följande lydelse:

»förordning angående lösdrifvares behandling.» För den sålunda föreslagna

förändringen torde någon särskild motivering ej erfordras.

Första §:n af förslaget angifver de förhållanden, under hvilka en

kringvandrande person må behandlas såsom lösdrifvare, och det synes

Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande angeläget, att föreskriften härom

erhåller sådan bestämdhet och tydlighet, att den, så vidt möjligt är,

vid tillämpningen icke gifver anledning till ovisshet och tvekan. Men

eu sådan önskan uppfyller icke, efter Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes

uppfattning, den föreslagna bestämmelsen i denna paragraf.

Enligt hvad erfarenheten nogsamt visat, lärer det väl knappast någonsin

förekomma, att en person, som »stryker landet omkring», icke uppgifver

såsom orsak, att han söker arbete och, i de flesta fall, innehar

ett eller annat arbetsbetyg, hvarmed han vill ådagalägga trovärdigheten

af sin uppgift. Att vid sådant förhållande, äfven om det tyckes

fullt antagligt, att arbetssökandet icke är synnerligen allvarligt, ovisshet

och tvekan skall uppstå, huruvida en dylik person skall kunna såsom

lösdrifvare behandlas, har all sannolikhet för sig, och om en sådan

Bl

uppfattning allmännare skulle göra sig gällande, att sådana personer

icke kunde såsom lösdrifvare behandlas, erhålles derigenom ett lätt vunnet

skydd för denna i allmänhet mycket lättjefulla befolkning. Eders

Kongl. Maj:ts Befallningshafvande tillåter sig derföre i underdånighet

hemställa att orden »eller söker» från förevai-ande paragraf uteslutas.

För de iakttaganden, som enligt 5 § af förslaget åligga kronofogde

eller länsman å landet och stadsfiskal i stad, skulle Eders Kongl. Maj:ts

Befallningshafvande anse det önskligt, att den nya författningen komme

att åtföljas af tryckta blanketter för de protokoll, som enligt samma

paragraf skola af bemälda tjenstemän föras, och de besked, som af dem

skola meddelas. Utom den lättnad vid arbetet, som derigenom skulle

beredas, vunnes derjemte den fördelen, att ifrågavarande handlingar

alltid erhölle nödig fullständighet, nödvändig för den ytterligare behandling,

som med den förhörda personen kan böra ega rum.

Uti 4 mom. af samma paragraf föreskrifves att Eders Kongl Maj:ts

Befallningshafvande skall, der skäl dertill förefinnes, meddela rikets polismyndigheter

underrättelse om gifven varning och att, om den varnade

blifvit stäld under polisuppsigt, meddelandet skall innehålla underrättelse

derom. Förslaget innehåller i öfrigt icke någon bestämmelse

om sättet för expedierandet af dessa meddelanden, men komiterade

hafva, såsom de i motiven yttra, trott sig i en utvidgning af de

polisunderrättelser, hvilka under inseende af Stockholms polisstyrelse

tryckas och utdelas till rikets polismyndigheter, finna en utväg att på

ett snabbt och tillförlitligt sätt kunna bringa ifrågavarande meddelanden

till polismyndigheternas kännedom. Denna utväg för bekantgörandet

af dessa meddelanden synes ock Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

synnerligen lämplig, och det vore derför önskligt, att eu föreskrift

derom antingen intoges i blifvande förordning eller ock i sammanhang

dermed särskild! meddelades.

Emot öfriga af komiterade framställda författningsförslag har Eders

Kongl. Maj:ts Befallningshafvande ingenting att erinra. Karlstad å

Landskansli! den 21 Februari 1883.

Underdånigst.

S. IL GYLLENRAM.

C. E. Varenius.

It

82

18. Landshöfdingeembetet i Örebro län.

t

Till Konungen.

J

Till följd af nådig befallning i remiss den 22 September förlidet

år har Länsstyrelsen att afgifva underdånigt utlåtande öfver de af

utsedde komiterade utarbetade förslag till:

förordning om lösdrifveri;

förordning angående utländingar, livilka såsom lösdrifvare bär

i riket anträffas;

ändringar i Kong!, förordningen om fattigvården i riket;

ändringar i Kong], legostadgan för husbönder och tjenstehjon; samt

ändringar i Kongl. förordningen om upphäfvande af skyldigheten

för resande att vara försedda med pass.

Då Kongl. stadgan angående försvarslöse och till allmänt arbete

förfallne personer af den 29 Maj 1846 och äldre författningar i ämnet

utgå från den grundsats, att en hvar måste vara försedd med så kalladt.

laga försvar samt att den, som det ej har, är underkastad vissa inskränkningar

i sin frihet och sin rätt att välja vistelseort, hafva i föreliggande

förslag till Förordning om lösdrifveri komiterade frångått

all fordran å laga försvar samt såsom föremål för lagstiftningen i fråga

angifvit den, som medellös kringstryker utan att ega eller söka loflig

sysselsättning, och vidare den, som, utan att kringstryka, dock genom

sin uraktlåtenhet att genom arbete förskaffa sig nödigt uppehälle samt

genom ett i öfrigt varnartadt och oordentligt lefnadssätt visat sig vara

vådlig för allmän säkerhet eller störa allmän ordning eller sedlighet.

Enligt Kongl. stadgan den 29 Maj 1846 är eu person straffbar,

icke för det onda han gjort, utan för det han saknar en viss ställning

i samhället, hvilken anses för det allmänna betryggande och nödvändig

för att lian ej skall misstänkas för brottsliga afsigter. Enligt förslaget

åter är han förfallen till straff först när lian gjort sig skyldig till handlingar,

som visa, att lian ej aktar ordning och annans rätt. Att

man härmed slagit in på rätt väg i fråga om lagstiftningen angående

lösdrifvare torde få anses uppenbart; och tror Länsstyrelsen att genom

utrensning af begreppet försvarslös ur lagstifningen mycket godt kan

vinnas, men vid de särskilda bestämmelserna i förslaget kan åtskilligt

vara att erinra.

Då komiterade med det i § 1 af förslaget till förordning angående

83

lösdrifveri begagnade uttrycket, ”stryker landet omkring”, eldigt hvad

motiven upplysa, velat beteckna, att vandringen sträckes utom hemorten,

synes uttrycket vara aktor omfattande. Den förklaring, motiven

gifva åt orden “utan tillgångar14, nämligen att dermed afses, att den

kringstrykande skall “sakna medel till sin försörjning under den närmaste

framtiden", synes göra det önskligt, att sistnämnda bestämmelse

Unge sättas i stället för det obestämda, som ligger i orden »utan tillgångar».

När det vidare säges, att omständigheterna skola ådagalägga,

att den kringstrykande icke har eller söker arbete, uppstår frågan, hvilken

det åligger att förebringa dessa omständigheter. Har den kringstrykande

ej sådant åliggande, så har han lätt att med sin blotta uppgitt,

att han söker arbete, undgå behandling som lösdrifvare, hvadan det

väl bör få antagas att den kringstrykande, för att undgå sådan behandling,

skall visa, att han eger medel till sin försörjning under närmaste

framtiden, och åtminstone göra sannolikt, att han har eller söker arbete.

Till behandling som lösdrifvare är ock enligt lista § 2:dra momentet

den förfallen, hvilken utan att kringstryka, men under öfriga i

lista momentet angifna förhållanden, för ett sådant lefnadssätt, att han

är vådlig för allmänna säkerheten eller stör allmän ordning eller sedlighet.

l)en det gör bör väl ej gå fri från lösdrifveribehandling, äfven om lian icke

skulle vara utan tillgångar och äfven om han skulle kunna göra troligt,

att han sökt arbete.

Enär efter hvad motiven utvisa, de qvinnor som äro hemfallna

åt skörlefnad, böra hänföras under stadgandet i lista § 2:dra momentet,

torde det vara så mycket lämpligare att detta bestämdt uttalas, som

annan i lag stadgad tygel icke tinnes å lösa qvinnors lättfärdighet.

Om, med hänseende till svenska folkets lynne och landets utsträckning,

man ock icke kan af den institution, som fått benämning polisuppsigt,

här vänta sig all den fördel, komiterade antaga, då don noggrannare

kännedom om den befolkning, hvarur brottslingarno hufvudsakligen

rekryteras, som skulle utgöra institutionens styrka, svårligen

lärer kunna i vårt vidsträckta och glest befolkade land annat än undantagsvis

erhållas, så torde dock genom densamma kunna beredas

bättre ordning och tillsyn, än nu eger rum, å de personer, som derför

kunna blifva föremål; hvadan Länsstyrelsen anser sig böra biträda förslaget

om polisuppsigtens införande.

Uti 4:de §:n torde emellan orden »beträffande» och »anmälningar»

böra till förtydligande af meningen inskjutas ordet ”lösdrifvares”. Det

utdrag af rullan öfver de under polisuppsigt stälda personer, som skall

till Konungens Befallningshafvande öfverlemnas, torde böra insändas

84

genom magistrat eller kronofogde, på det dessa myndigheter icke må

sakna kännedom om de under sådan uppsigt strida personer.

I 5:te § lista momentet synes en ändrad redaktion påkallas deraf,

att ordet ”som” i tredje raden icke lärer räcka till att omfatta äfven de

föregående orden ”kronofogde eller kronolänsman”. Om den åtgärd,

som enligt senare punkten i 2:dra momentet af 5:te § vidtages, bör väl

underrättelse meddelas den polismyndighet, som skall handhafva uppsigten.

Hvad i § 5 stadgas bör väl icke lägga hinder i vägen för Konungens

Befallningshafvande att varna lösdrifvare, som hos honom inställes.

I 6:te § lista momentet förekommer stadgande derom, att lösdrifvare,

som tvenne gånger blifvit varnad för lösdrifveri, må af Konungens

Befallningshafvande förklaras vara lösdrifvare. Detta stadgande

låter sig näppeligen försvaras.

Att en person, efter det han kanske flera år idkat lösdrifveri och

fått varning för slik förseelse samt följaktligen i sjelfva verket länge

varit lösdrifvare, först efter det han andra gången varnats för lösdrifveri,

får, icke ens skall, förklaras för lösdrifvare, innebär en motsägelse,

som säkerligen icke skall hos lösdrifvaren inskärpa aktning för lagen,

utan helt säkert motverka dess ändamål. Rättare synes väl vara, att,

när första varningen gifves, förklara lösdrifvaren vara hvad han verkligen

är och i enlighet dermed förfara. Att såsom stadgandet i § 7

vill, låta lösdrifvaren gå fri från allmänt arbete tills han tredje gången

beträdes med lösdrifveri, torde vara så mycket mer olämpligt, som benägenheten

för lösdrifveri bör snart afklippas, emedan ju äldre hon blir,

desto svårare blir hon ock att utrota. När lösdrifvare, vare sig straffad

eller ostraffad, en gång fått varning, synes han, så snart han åter beträdes

med lösdrifveri, böra kunna dömas till allmänt arbete, helst varning

en gång missaktad, icke har utsigt att göra åsyftad verkan och

kanske gagnar mindre än intet i det hon invaggar i säkerhet.

När i 7:de § 2 momentet talas om okänd person, som anträffas

”under de i § 1 angifna förhållanden”, kan väl dermed icke afses att,

såsom orden utmärka, alla de i samma § angifna förhållanden skola, med

hänsyn till den okände, inträffa. I slutet af nämnda moment heter det,

att Konungens Befallningshafvande skall vidtaga de åtgärder, som enligt

§ 5 eljest ankomma på kronofogde, länsman eller stadsfiskal. Att

denna bestämmelse icke är adeqvat, visar sig deraf, att en bland de antydda

åtgärderna är att till Konungens Befallningshafvande insända afskrift

af förhörsprotokollet jemte bevis om beskedets tillställande.

De många och långvariga tvister, som härflutit från stadgandet

i 22 § af Kongl. förordningen om fattigvården, göra det önskligt, att

85

stadgandet i förslagets § 16 om lösdrifvares hemort kunde utbytas mot

annat, som i tillämpningen företedde mindre svårighet för den, som

skall behandla lösdrifvare. När det gäller lösdrifvare, torde föreskrift

icke böra saknas hvar den, som icke varit mantalsskrifven eller haft

stadigt hemvist så länge, att han bort mantalsskrifvas, skall anses

hafva sin hemort.

Eu väsentlig lättnad vid behandling af lösdrifvare hos Konungens

Befallningshafvande kunde vinnas, om författningen medgåfve, att förhör

med lösdrifvare finge hållas af landssekreteraren ensam; dock att alla

beslut skulle, efter föredragning inför Konungens Befallningshafvande,

af honom fattas.

Det förslaget bifogade formulär till förhörsprotokoll utmärker, att

angifvarens namn skall i protokollet införas. Delta torde, med hänsyn

till den hos folket i allmänhet rådande obenägenhet att göra angifvelse

i polis- och brottmål vara mindre .ändamålsenligt, då det kunde leda

dertill, att de, som mest gjort sig förtjenta af polisbehandling, säkrast

undginge angifvelse.

Vid öfriga förslag till förordning angående utländingar, livilka

såsom lösdrifvare här i riket anträffas och till ändringar i Kongl. förordningen

om fattigvården i riket, i Kongl. legostadgan för husbönder

och tjenstehjon och i Kongl. förordningen om upphäfvande af skyldigheten

för resande att vara försedda med pass har Länsstyrelsen

icke något särskilt att erinra.

På Landshöfdinge-embetets vägnar

Underdånigst.

J. O. Högström. Aug. Helting.

Örebro Slott i Landskansliet den 3 Februari 1883.

19. Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Vestmanlands län.

Till Konungen. ’

Genom nådig remiss den 22 September nästlidna år har Eders

Kongl. Maj:t, med bifogande af det utaf dertill i nåder utsedda komi

-

86

terade afgifna förslag i ämnet, infordrat Eders Kong!. Majds Befallningshafvandes

underdåniga utlåtande öfver förslag till förordning angående

lösdrifveri jemte öfriga författningsförslag; och får Eders Kong!.

Majds Befallningshafvande sådant utlåtande härmed afgifva.

Då förslaget ej upptager något stadgande derom, huruvida den

som är i fråga att dömas eller blifvit dömd till tvångsarbete skall, i

afbidan på besvärs anförande och afgörande, i häkte förblifva, men sådant

synes böra ega rum samt tillika framgår af öfriga stadgande!!, såsom

t. ex. i 11 och 13 §§, torde ock bestämdt stadgande härom böra

uti förordningen intagas, dock med rättighet för Eders Kongl. Maj:ts

Befallningshafvande att pröfva, huruvida särskilda omständigheter förekomma,

som kunna gifva anledning dertill, att personen i fråga må

under tiden å fri fot förblifva.

Den särskilda klagan, som må kunna ega rum öfver beslut jemlik!.

6 § 2 mom., skall, i enlighet med 11 § 3 mom., föras i den ordning,

som för Överklagande af förvaltande myndigheters beslut är bestämd,

men då t. ex. den, som ställes under polisuppsigt och ämnar

föra eller fört särskild klagan deröfver, under besvärstiden och innan

frågan derutinnan hinner genom Eders Kongl. Maj:ts i statsrådet meddelande

utslag att afgöras, begår förseelse eller uraktlåter iakttaga gifven

föreskrift och skall jemlikt 7 och 8 §§ behandlas, — i så fall icke

kan dömas till tvångsarbete, utan måste i häkte afbida Eders Kongl.

Maj:ts nådiga utslag öfver beslutet derom, att han blifvit stöld under

polisuppsigt, i ty att den händelse annars kunde inträffa, att derest

Eders Kong]. Majds utslag skulle ändra beslutet om personens ställande

under polisuppsigt, personen ej heller bör till tvångsarbete dömas,

— anser Eders Kongl. Majds Befallningshafvande, att sådan särskild

klagan, då den må vara tillåten, icke bör föras i den ordning, som för

Överklagande af förvaltande myndighets beslut är stadgad, utan, såsom

för ändring i Eders Kongl. Majds Befallningshafvandes utslag,

hvarigenom någon blifvit dömd till tvångsarbete, är föreskrifvet, hos

Eders Kongl. Majd i Justitierevisionen — då något afbidande af beslutet

öfver ställande under polisuppsigt icke torde erfordras, när båda

besvärsmålen handläggas i Justitierevisionen.

Beträffande de formulär till besked, förhörsprotokoll m. in., som

finnas förslaget bilagda, anser visserligen- Eders Kongl. Majds Befallningshafvande

önskligt att varningens tilldelande eger rum i närvaro

af andra personer, men då det vid vissa tillfällen, ja de flesta, icke

torde vara möjligt att utan tidsutdrägt och med särskildt besvär, i synnerhet

vid förhör inför länsmannen, anskaffa för sådant ändamål lämpliga

personer, torde ett absolut stadgande derom, att varningen skall

87

ske i närvaro af annan person icke böra förefinnas, ens i formuläret,

utan bör väl i dylikt fall vara tillräckligt, att tjensteman intygar hvad

som förelupit dels genom protokollets underskrifvande och dels genom

underskrift af beskedet samt medelst intygande derom i protokollet

eller särskild påskrift eller intyg ex officio å protokollet, att det

skriftliga beskedet tillstälts vederbörande.

Vidkommande förslaget i öfrigt har Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

icke något att erinra, utan vågar i underdånighet hemställa,

att enär förändring af lagstiftningen i fråga är af behofvet synnerligen

påkallad samt det afgifna förslaget enligt Eders Kongl. Maj:ts

Befallningshafvandes åsigt är väl grundad! och särdeles genom framhållande

af nödvändigheten att åstadkomma tvångsarbets- samt forbättringsanstalter,

innefattar en efter tidsförhållandena lämpad ändamålsenlig

lagstiftning i denna för samhället så maktpåliggande fråga

förevarande förslag till förordning om lösdrifveri och öfriga författningsförslag

måtte vinna Eders Kongl. Maj:ts nådiga bifall ,dock

med tillägg och ändring i de delar, hvarutinnan Eders Kongl. Maj:ts

Befallningshafvande härofvan i underdånighet framstäf anmärkning.

Underdånigst.

REINHOLD CHARPENTIER.

C. E. Stålhös.

Westerås Slott i Landskanslist den 4 Augusti 1883.

20. Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Kopparbergs län.

Till Konungen.

I nådig remiss den 22 September 1882 har Eders Kongl. Maj:t

anbefalt. Länsstyrelsen att inkomma med underdånigt utlåtande öfver

ett af dertill i nåder förordnade komiterade den 31 Augusti samma år

afgifvet underdånigt förslag till

l:o förordning angående'' lösdrifveri;

2:o förordning angående utländingar, hvilka såsom lösdrifvare här

i riket anträffas;

3:o ändringar i Kong!, förordningen om fattigvården i riket;

4:o ändringar i Kong], legostadgan för husbönder och tjenstehjon;

samt

5:o ändringar i Kong!, förordningen om upphäfvande af skyldigheten

för resande att vara försedda med pass.

Till åtlydnad häraf får Länsstyrelsen underdånigst anföra följande.

Hvad först angår förslaget till förordning angående lösdrifveri, så

tillåter sig Länsstyrelsen till eu början underdånigst erinra, hurusom

Landsliöfdingeembetet i Vestmanlands län uti särskilda, på föredragning

af undertecknad Landshöfding, såsom då varande landssekreterare

i nämnda län, den 2 December 1869 afgifna underdåniga utlåtanden

öfver tvenne af vederbörande komiterade utarbetade förslag dels till

ny författning angående försvarslösa personer och dels till ny författning

rörande fattigvården i riket uttalat den åsigt, att, under förutsättning

att man lyckades åstadkomma nödiga garantier för upprätthållandet

af rätts- och sedlighetstillståndet samt ordningen inom samhället ej

mindre genom en särskild preventiv polislagstiftning gent emot för

brott stralfade personer och prostituerade qvinnor, än äfven genom

skärpta bestämmelser i fattigvårdsförordningen emot kringstrykande

betlande personer, tiden möjligen kunde vara inne att taga i öfvervägande,

huruvida icke den grund, på hvilken försvarslöshetslagstiftningen

livilar, eller statens fordran på så kalladt »laga försvar» för

personer, tillhörande vissa samhällsklasser, kunde helt och hållet uppgifvas.

Under sådant förhållande har Länsstyrelsen icke kunnat annat

än med tillfredsställelse erfara, att komiterade uti det ifrågavarande af

dem afgifna författningsforslaget brutit med den gamla grunden för

hithörande lagstiftning och byggt den nya lagstiftningen på mera rättsoch

tidsenliga principer. Också har Länsstyrelsen icke något att erinra

vare sig emot dessa principer i och för sig eller emot tillämpningen

af desamma, sådan den framträder i förslagets detaljbestämmelser,

dock under förutsättning — och af skäl, som Länsstyrelsen vid granskningen

af komiterades förslag till ändringar i fattigvårdsförordningen

skall anföra — att kringstrykande betlare icke, såsom komiterade

föreslagit, blifva likstälda med lösdrifvare, utan fortfarande blifva underkastade

den särskilda strängare behandling, som i den nu gällande

fattigvårdsförordningen finnes föreskrifven. Med denna reservation har

Länsstyrelsen endast en anmärkning af jemförelsevis underordnad betydelse

att framställa mot förslaget, i det att Länsstyrelsen anser önsk

-

89

värdi, att den i 11 § 3 mom. förekommande bestämmelse derom, att

öfver beslut, som jemlik! 6 § 2 mom. meddelats, särskild klagan må

föras i den ordning »som för Överklagande af förvaltande myndigheters

beslut är bestämd», måtte förtydligas så, att icke någon tvekan må

uppstå, om hvilken den myndighet är, hos hvilken klagan för det här

förutsätta fallet skall föras, helst många förvaltande myndigheter af

olika slag finnas och ordningen för Överklagande af dessa myndigheters

beslut är olika i olika fall. Länsstyrelsen föreställer sig, att

komiterade med de begagnade ordalagen svårligen kunna hafva afsett

någon annan myndighet än Kong!. Maj:t i dess Justitiedepartement,

hvilket, om sådan varit komiterades mening, ju lätt kunnat tydligen

uttryckas.

Hvad vidare angår förslaget till förordning angående utländingar’

hvilka såsom lösdrifvare här i riket anträffas, så och då här föreslås, aV

Kongl. Maj:ts Befallningshafvande skall draga försorg om för lösdrifveri

anhållen utländings befordrande ur riket, har Länsstyrelsen visserligen

icke något att erinra emot det sålunda föreslagna förfaringssättet,

såsom äfven enligt Länsstyrelsens åsigt i och för sig rigtigt

och ändamålsenligt, men Länsstyrelsen har endast velat påpeka angelägenheten,

att hithörande frågor blifva ordnade genom konventioner

med främmande makter, enär eljest lätt kan inträffa, att polismyndigheten

i det rike, till hvilket utländingen blifvit transporterad, återsänder

honom.

Om Länsstyrelsen sålunda i hufvudsak gillar de båda oVannämnda

författningsför slagen, så är detta icke händelsen med det af komiterade

afgifna förslag till ändrigar i Kongl. förordningen om fattigvården i riket,

i fråga om hvilket förslag Länsstyrelsen deremot hyser en från

komiterade väsentligen skiljaktig mening, i det att Länsstyrelsen är

så långt ifrån att kunna förorda någon mildring uti fattigvårdsförordniugens

nuvarande ansvarsbestämmelser för betleri, att Länsstyrelsen

fast hellre anser dessa bestämmelser i viss mån böra ytterligare skärpas.

I motiven till författningsförslaget yttra komiterade, att bestämmelserna

i 40, 41 och 42 §§ af fattigvård sförordningen skulle hafva

visat sig vara svåra att tillämpa saipt att denna omständighet, i förening

med svårigheten att emot betlares nekande kunna åstadkomma

bevisning om öfvadt betleri, skulle hafva ledt dertill, att »af de många,

hvilka såsom betlare anhållas och till behandling hos Kongl. Maj:ts

Befallningshafvande anmälas, ett högst ringa fåtal dömas för betleri».

Lika villigt som Länsstyrelsen medgifver riktigheten af denna för öfrigt

af officiela handlingar bekräftade uppgift angående det ringa antalet

af till allmänt arbete dömde betlare, lika mycket måste Länssty

12

-

90

relsen för sin del betvifla, att orsaken till det angifna förhållandet är

att söka i de omständigheter, komiterade antagit. Då i ofvannämnda

§§ af fattigvårdsförordningen stadgas, att den, som efter fylda femton

år betlar, utan att vara i den nödstälda belägenhet, att fattigvård enligt

§ 1 erfordras, må, om han förut är beträdd med betlande eller af

omständigheterna ådagalägges, att han stryker omkring för att öfva

betlande, af tillsyningsman anhållas och genom krono- eller stadsbetjents

försorg afföras till Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, som eger

ålägga betlaren allmänt arbete, der sådan åtgärd pröfvas vara af omständigheterna

påkallad, men eljest förpassa eller med fångskjuts försända

honom till den ort, hvarest han anses hafva sitt rätta hemvist,

med rätt för Kongl. Maj:ts Befallningshafvande att,* då det pröfvas

lämpligare, öfverlemna betlare, som anses hafva sitt hemvist inom annat

län, till Kongl. Maj.-ts Befallningshafvande derstädes för behandling,

som nyss är föreskrifven, så kan Länsstyrelsen icke för sin del finna

att dessa bestämmelser äro svåra att tillämpa. Den på tillsyningsman

ankommande pröfning, huruvida betlare är i den nödstälda belägenhet,

att fattigvård enligt 1 § af fattigvårdsförordningen erfordras, kan icke

gerna vara synnerligen invecklad, då det för tillsyningsmannen endast

gäller att bedöma, huruvida betlaren i följd af ålderdom, kroppseller

sinnessjukdom, vanförhet eller lyte är oförmögen att genom arbete

sig försörja. Sant är deremot att, såsom komiterade jemväl anmärkt,

det ofta blifver omöjligt för tillsyningsmannen att med visshet

utröna, huruvida betlaren »förut blifvit beträdd med betlande», men

härpå ligger heller icke någon vigt, enär författningen medgifver betlarens

häktande icke blott för det bär förutsatta fallet, utan äfven för

det fall, som vanligast inträffar, eller “då af omständigheterna ådagalägges,

att betlaren stryker omkring för att öfva betlande“ — ett förhållande,

som ju lätt kan utrönas, om det nämligen visar sig, att den

betlande icke har egna medel, att han tiggt på flera ställen och att

han icke någonstädes sökt att erhålla arbetsförtjenst o. s. v. Hvad

åter behandlingen hos Kongl. Maj:ts Befallningshafvande angår, så äro

ju de härom meddelade föreskrifter af så enkel beskaffenhet, att de

omöjligen kunna föranleda någon svårighet i tillämpningen, då nämligen

Kongl. Maj:ts Befallningshafvande efter omständigheterna kan antingen

döma betlare till allmänt arbete eller frigifva honom med förpassning

till hemorten eller med fångskjuts dit försända honom eller

slutligen öfverlemna honom till Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i annat

län för föreskrifven behandling, i händelse betlaren inom det länet

har sitt hemvist. Vidare och i fråga om den af komiterade framhållna

svårigheten att emot betlarens nekande åstadkomma bevisning om öf

-

91

vaclt betleri, så är det visserligen sant, att stor svårighet härvid skulle

uppstå, om det vore författningens mening, att allmänt arbete icke

skulle få ådömas betlaren, med mindre än att han, i händelse af nekande,

blefve efter rättegång inför domstol med laga bevisning öfvertygad

om att hafva betlat. Men en så orimlig tolkning af förordningens

föreskrift i detta hänseende har, Länsstyrelsen veterligt, aldrig

varit ifrågasatt, utan polismyndigheterna hafva i detta hänseende ansett

det vara tillfyllestgörande, om betleriförseelsen blifvit styrkt genom

intyg af trovärdiga personer. Det inses också lätt, att ett sådant

summariskt förfaringssätt är betingadt af praktiska skäl och rättfärdigadt

af en tvingande nödvändighet, enär lagens bestämmelse om ansvaret

för betleri skulle blifva helt och hållet illusorisk, i händelse betlaren

måste dragas inför domstol för att kunna öfverbevisas om sin

förseelse. Någon våda för den personliga friheten lärer det ifrågavarande

förfarandet icke heller kunna i andra än ytterst sällsynta undantagsfall

medföra, då den anhållne, i händelse han oskyldigt blifvit häktad,

naturligtvis har sig öppet att vid domstol föra talan emot den

eller dem, som föranleda eller verkstält häktningsåtgärden, hvilken, i

synnerhet om den haft till följd, att allmänt arbete för betleri blifvit

den oskyldige ådömdt, måste ådraga vederbörande strängt ansvar. Att

i alla händelser misstag eller Övergrepp af denna beskaffenhet ytterst

sällan måste hafva förekommit, bekräftas deraf, att, Länsstyrelsen veterligt,

det aldrig någonsin inträffat, att någon för betleri anhållen

och dömd person väckt ansvarstalan för olaga häktning.

Så vidt Länsstyrelsen icke oriktigt uppfattat komiterades mening,

synas komiterade äfven antaga, att den omständigheten, att den behandling,

som enligt fattigvårdsförordningen kan drabba betlaren, är i

vissa hänseenden strängare än den, som för försvarslöse är föreskrifven,

skulle hafva i sin mån bidragit dertill, att så få betlare blifva dömde

för betleri. Att enligt den nu gällande lagstiftningen betlare i vissa

fall blifva behandlade strängare än försvarslöse kan icke förnekas, men

det är för Länsstyrelsen omöjligt att inse, hvad sammanhang detta förhållande

kan hafva med den praxis, som i fråga om betlares behandling

hos Kongl. Maj:ts Befallningshafvande utbildat sig. Lika litet

förmår Länsstyrelsen fatta att, såsom komiterade jemväl synas föreställa

sig, den i 42 § 2 mom. af fattigvårdsförordningen förekommande

bestämmelsen derom, att särkildt ansvar för betlandet ej må ådömas,

när betlaren tillika såsom försvarslös är förfallen till allmänt arbete

—- om rätta betydelsen af hvilket stadgande komiterade för öfrigt, synas

vara ovissa, — skulle kunna hafva utöfvat någon inverkan på ofvannämnda

praxis eller hafva bidragit dertill, att så få betlare blifvit

92

dömda till allmänt arbete. Om åt det ifrågavarande stadgandet gifves

den enkla tolkning, som af ordalydelsen otvetydigt synes framgå, eller

att, i den händelse den försvarslöse betlaren, då lian inställes inför

Kong!. Maj:ts Befallningshafvande, redan förut erhållit föreskrifna varningar

och försutit förelagd tid att skaffa sig laga försvar samt alltså

befinner sig i den ställning, att allmänt arbete omedelbarligen kan på

grund af försvarslöshetsstadgan honom ådömas och Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

finner anledning att emot honom tillämpa försvarslöshetsstadgan

och sålunda ålägga honom allmänt arbete under viss

tid, betlaren i sådant fall blifver befriad från särskilt ansvar för betlandet,

så att arbetstiden icke kan på grund af betleriförseelsen ytterligare

utsträckas, så kan Länsstyrelsen icke finna, att en sådan tillämpning

af det ifrågavarande stadgandet i någon mån skulle kunna hafva

föranledt dertill, att “utaf de många, hvilka såsom betlare anhållits och

till behandling hos Kongl. Maj:ts Befallningshafvande anmälts, ett högst

ringa fåtal blifvit dömdt för betleri.“

Af hvad nu blifvit anfördt framgår, att Länsstyrelsen icke delar

komiterades uppfattning rörande anledningarna dertill, att fattigvårdsförordningens

ansvarsbestämmelser för betleri endast undantagsvis blifvit

tillämpade mot anhållne betlare. Länsstyrelsen är öfvertygad

derom, att orsaken till detta förhållande bör sökas på ett helt annat

håll, än komiterade antagit, nämligen i den vid behandligen af betlare

Kongl. Maj:ts Befallninghafvande medgifva vidsträckta handlingsfrihet, hvilken

med hänsyn till de många öfriga göromål, af hvilka Kongl. Majds

Befallningshafvandes tid är upptagen, helt naturligt måste leda dertill,

att man i allmänhet väljer det behandlingssätt, livilket medför minsta

besvär och inskränker sig till anställande af ett kort förhör, till utrönande

af betlarnes hemort, hvarefter förpassningen eller fångpasset

utskrifves och man är betlaren qvitt.

Men om, såsom Länsstyrelsen sökt ådagalägga, den slapphet,

med hvilken fattigvådsförordningens ansvarsbestämmelser emot betlare

tillämpas, icke har sin grund i de af komiterade framhållna omständigheter,

och sålunda de skäl för förändring af ifrågavarande bestämmelser,

komiterade ur denna synpunkt fram stält, icke enligt Länsstyrelsens

åsigt kunna anses hållbara; så återstår att tillse, huruvida någon

afgörande vigt må böra tillmätas hvad komiterade i öfrigt anfört

till stöd för deras förslag, att betlaren måtte underkastas samma behandling

som lösdrifvaren. “Då nu“, yttra komiterade, “enligt förslaget

till förordning angående lösdrifveri, den, som obehörigt stryker

landet omkring, skulle behandlas såsom lösdrifvare samt sådant kringstrykande

vanligen sker under betlande och då, äfven under andra för

-

93

hållanden än vid kringstrykande, betleri så ingår i och utgör ett kännetecken

på lösdrifveri, att den, som flera gånger anträffats benande,

med allt skäl lärer kunna sägas vara lösdrifvare, hafva komiterade ansett,

att genom föreskrift om lika behandling af betlaren och lösdrifvaren

icke blott en ensidig enkelhet i lagstiftningen skulle vinnas,

utan jemväl fordringarna på rättvisa och billighet bättre ses tillgodo41.

Att genom betlarens likställighet med lösdrifvaren inför lagstiftningen

enkelhet i densamma skulle vinnas kan ju icke förnekas, men härmed

är dock endast en rent formell fördel vunnen, hvilken måste uppoffras,

om sådant påkallas af ett vigtigare reelt samhällsintresse. Om nämligen

det skulle befinnas, vare sig att den kringstrykande betlaren under

vissa förhållanden inverkar menligare och mera störande på rättsoch

sedlighetstillståndet samt samhällstrefnaden än den kringstrykande

men icke hettande lösdrifvaren eller den icke kringstrykande lösdrifvaren,

eller att en nöjaktig kontroll öfver den förre icke kan utöfvas utan

användande af mera kraftiga och snabbt verkande åtgärder än som finnas

nödiga att anlita mot de senare, så kräfver statsintresset att den

kringstrykande betlaren behandlas strängare än lösdrifvaren äfven om

det icke kan undvikas, att symmetrien i lagstiftningen häraf komme

att lida. Denna erinran eger sin tillämplighet jemväl beträffande komiterades

förmenande,, att genom den föreslagna likställigheten mellan

betlaren och lösdrifvaren fordringarna på rättvisa och billighet skulle

komma att bättre ses tillgodo, enär lagstiftningen härvid endast har

att tillse, att de repressiva åtgärderna både emot betleri et och lösdrifveriet

blifva afpassade efter den gradskillnad i farlighet för samhället,

som är utmärkande för dem begge, och att dessa åtgärder i intet fall

komma att medföra större ingrepp i den personliga friheten, än nödvändigheten

ur samhällsintressets synpunkt bjuder. I samma män,

som detta syftemål uppnås, i samma mån blifva också fordringarna på

rättvisa och billighet tillgodosedda.

Frågan gäller sålunda här att undersöka, om och under hvilka

vilkor betlaren kan anses vara för rätts- och sedlighetstillståndet samt

för samhällstrefnaden farligare än lösdrifvaren, sådan denne sistnämnde

kännetecknas i komiterades förslag till förordning angående lösdrifveri.

Förslaget indelar lösdrifvarne i tvenne särskilda klasser, i det att såsom

lösdrifvare skall behandlas dels den, som stryker landet omkring

i det fall, att han icke eger tillgångar och omständigheterna tillika

ådagalägga, att han icke har eller söker arbete, och dels den, som, utan

att kringstryka, under öfriga nyss angifna förhållanden för ett sådant

lefnadssätt, att han är vådlig för allmän säkerhet eller stör allmän ordning

eller sedlighet.

94

Hvad nu den förra klassen af lösdrifvare eller den så kallade

vagabonden beträffar, så är det tydligt, att derest denne icke uppträder

benande, utan endast stryker landet omkring, all anledning till en preventiv

lagstiftning emot honom skulle saknas, så vida icke just den

omständigheten, att han saknar tillgångar och icke har eller söker arbete

innebure en presumtion för att han på ett eller annat sätt förr

eller senare måste komma att störa allmän säkerhet och ordning. Men

alldeles samma presumtion inträffar på den kringstrykande befaren —

såvida han icke är att hänföra till fattighjon, i hvilket fall ju något

ansvar för betlande icke ifrågakommer — med den skilnad dock, att

den kringstrykande betlaren, utom den presumtion att vara farlig för

samhällsfriden, hvilken han delar med den icke betlande vagabonden,

tillika genom betlandet och således genom en i lag förbjuden handling

redan visat sig hafva stört samhällsordningen, hvadan och då presumtionen

sålunda öfvergått till verklighet, samhället har större anledning

att mot den kringstrykande betlaren ingripa på ett strängare sätt

än mot den icke betlande vagabonden. Hvad åter angår den senare

klassen af lösdrifvare eller sådana, hvilka icke stryka omkring i landet,

men föra ett sådant lefnadssätt, att de äro vådliga för allmän

säkerhet eller störa allmän ordning eller sedlighet, så är det visserligen

sant, att de till denna klass af lösdrifvare hörande personer ofta

kunna vara för allmänna säkerheten vådligare eller för allmänna ordningen

eller sedligheten mera störande än den kringstrykande betlaren,

men just den omständigheten, att de förra icke stryka omkring utan stadigt

uppehålla sig i hemorten, underlättar för polismyndigheten möjligheten

att öfver dem utöfva tillsyn och att i händelse af behof emot

dem vidtaga de i författningen medgifna skyddsåtgärder, under det

deremot den kringstrykande betlaren är undandragen en sådan kontroll

och följaktligen i samhällsordningens intresse bör underkastas en strängare

behandling än den icke kringstrykande lösdrifvaren.

Länsstyrelsen kan således icke finna annat än att staten har giltiga

skäl att förfara strängare mot den arbetsföre betlaren än mot

öfriga lösdrifvare, och att således anledning saknas att, såsom komiterade

föreslagit, borttaga de nu gällande ansvarsbestämmelserna för betleri

och låta betlaren behandlas lika med lösdrifvaren. Den behandling,

lösdrifvaren enligt komiterades förslag skulle komma att undergå,

i det att lösdrifvaren, först då han tredje gången beträdes med lösdrifveri,

skulle kunna häktas och till tvångsarbete dömas, är allt för

omständlig, för att kunna verka tillräckligt afskräckande för betlaren.

Emot en sådan omständlig behandling, förutsatt att den endast

blifver tillämpad på de i lösdrifveriförordningen afsedda lösdrifvare,

95

och att ansvarsbestämmelserna för betleri i fattigvårdsförordningen

fortfarande komme att qvarstå, har Länsstyrelsen icke något att invända,

enär den föreslagna behandlingen antagligen bör blifva tillfyllestgörande

för kontrollen öfver icke betlande och icke kringstrykande

lösdrifvare samt det vida öfvervägande antalet lösdrifvare utgöres af

kringstrykande lättingar, hvilka för att förskaffa sig uppehälle nödgas

betla och sålunda på denna väg träffas af lagen.

Om deremot, på sätt komiterade föreslagit, sådana ändringar uti

fattigvårdsförordningen vidtagas, att betlaren kommer att behandlas

på samma sätt som lösdrifvaren, så skulle härigenom lagstiftarne icke

blott återgå till de slappa, illusoriska och opraktiska principer, hvilka

i lagstiftningen rörande betlares behandling varit tillämpade, innan

den nuvarande fattigvårdsförordningen utfärdades, och framkallat allt

det sjelfsvåld, hvilket nödvändiggjorde strängare ansvarsbestämmelser

mot betleri, utan äfven taga ett ytterligare steg tillbaka så tillvida,

som enligt fattigvårdsförordningen af den 13 Juli 1853, betlaren åtminstone

kunde genast häktas och till Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

öfverlemnas för att såsom försvarslös behandlas, under det att

enligt komiterades förslag betlaren först efter tre gånger öfvadt betleri

skulle kunna häktas. Med allt skäl må dock det kunna betviflas, huruvida

det kan vara välbetänkt att ännu en gång exprimentera med tilllämpning

af principer, hvilka förut visat sig overksamma och vanmäktiga

mot betleriet.

Länsstyrelsen har i det föregående antydt, att Länsstyrelsen, långt

ifrån att kunna biträda komiterades förslag att mildra de nuvarande

ansvarsbestämmelserna mot betleriet, fast hellre ansåge en skärpning

af dessa bestämmelser i viss mån böra ega rum; och då, enligt hvad

Länsstyrelsen jemväl framhållit, anledningen dertill, att dessa ansvarsbestämmelser

så sällan blifva tillämpade mot betlaren, är att söka uti

den vidsträckta handlingsfrihet vid betlares behandling, som i fattigvårdsförordningen

blifvit Länsstyrelserna medgifven, så är ock härmed

angifven den rigtning, i hvilken den af Länsstyrelsen åsyftade skärpningen

borde vidtagas. Den godtyckliga behandling af betlare, för hvilka

nu gällande stadganden lemna utrymme, borde alltså enligt Länsstyrelsens

åsigt inskränkas och begränsas genom en uttrycklig föreskrift derom,

att för betleri anhållen arbetsför person i regel och såvida icke synnerligen

mildrande omständigheter förekomma, borde till allmänt arbete dömas.

En sådan föreskrift skulle ur alla synpunkter verka välgörande. Den

skulle medföra minskning uti statens dryga utgifter för de många och

långa tiggartransporterna, då betlaren icke behöfde, såsom nu oftast

sker, försändas till sin hemort, utan kunde, efter uttjent arbetstid, för

-

96

passas att gående begifva sig hem. Den skulle hos allmänheten framkalla

bemödande att understödja kronobetjeningen i dess tillsyn öfver

betlare, då allmänheten egde förvissning derom, att endast en enkel

anmälan hos kronobetjeningen vore tillräcklig för att föra befaren till

ärbetsanstalten. Den skulle af samma skäl för kronobetjeningen innefatta

en sporre och uppmuntran till ökade ansträngningar att i detta

hänseende fullgöra sin tjenstepligt. Den skulle på den till allmänt arbete

dömde betlaren sjelf utöfva ett i flera hänseenden helsosamt inflytande,

bland annat genom nödvändigheten för honom att underkasta

sig och vänja sig vid den i arbetsanstalten rådande tukt och ordning.

Den skulle'' ändtligen verksamt bidraga till inskränkning uti betleriet

och derigenom betrygga rätts- och säkerhetstillståndet samt befrämja

sämhällstrefnaden. Helt visst behöfver man icke befara, att eu sådan

föreskrift skulle leda till någon allt för hård och obillig behandling af

betlare, då nogsamt kändt är, att åtminstone på landet i allmänhet endast

sådana betlare, Indika uppträda på ett pockande och hotfullt sätt,

blifva anhållna, men att deremot sådana personer, hvilka under ett ärligt

men misslyckadt försök att förskaffa sig arbetsförtjenst gå omkring

för att söka arbete och under tiden nödgas för sitt uppehälle anlita

menniskors barmhertighet sällan blifva antastade. En onödig stränghet

emot tiggare af detta slag torde dessutom icke vara att befara, äfven

af det skäl, att tillsyningsmannen ju icke är ovilkorligen förbunden att

införpassa dylika tiggare till Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, utan

eger att vidtaga sådan åtgärd, endast då skäl dertill förefinnes.

De åsigter, komiterade uttalat rörande ordnandet af tvångsarbetsanstalter

synas Länsstyrelsen i allt väsentligt rigtiga, likasom också

Länsstyrelsen icke har något att anmärka mot de af komiterade föreslagna

ändringar i Kongl. legostadgan för husbönder och tjenstehjon äfvensom

i Kongl. förordningen angående upphäfvande af skyldigheten för resande

att vara försedda med pass.

Underdånigst

CURRY TREFFENBERGl.

Ernst Sam tellus.

Falun i Laudskansliet den 14 Mars 1884.

97

21. Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Gefleborgs län.

Till Konungen!

Till underdånig åtlydnad af Eders Kongl. Maj:ts nådiga befallning,

meddelad i remiss den 22 September nästlidet år, får Eders

Kongl. Maj:ts Befallningshafvande härmed afgifva underdånigt utlåtande

öfver de af i nåder utsedde komiterade den 31 Augusti samma år afgifna

förslag till:

förordning angående lösdrifveri;

förordning angående utländingar, Indika såsom lösdrifvare

här i riket anträffas;

ändringar i Kongl. förordningen om fattigvården i riket;

ändringar i Kongl. legostadgan för husbönder och tjenstehjon;

samt till

ändringar i Kongl. förordningen om upphäfvande af skyldigheten

för resande att vara försedda med pass, den 21 September 1860.

Den nya grund, på hvilken förevarande förslag till förändrad lagstiftning

i ämnet hvilar, synes Eders Kongl. Majrts Befallningshafvande

förtjena erkännande såsom den enda rigtiga, och frågan om samhällets

skyldigheter och rättigheter mot den för allmän ordning, säkerhet och

sedlighet likgiltiga eller farliga klass af medborgare, hvarpå denna lagstiftning

har afseende, torde få anses i dessa förslag hafva funnit en

tillfredsställande lösning.

Under det Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande sålunda i

hufvudsak delar komiterades uppfattning af ämnet, har likväl Eders

Kongl. Maj:ts Befallningshafvande vid granskning af de föreslagna särskilda

bestämmelserna trott sig finna anledning till vissa erinringar,

hvilka, med få undantag, gälla mindre väsentliga detaljer och för

hvilka Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande går att här nedan i

underdånighet redogöra, fästande dervid sin uppmärksamhet först vid

förslaget till förordning angående lösdrifveri.

Såsom en verklighet torde få antagas att inom vårt vidsträckta och

merendels glest befolkade land uppsigt å kringstrykande samhällsvådliga

individer icke kan allestädes öfvas med den noggranhet och fram

13

-

98

gång, att det ej skall falla sig lätt nog för dylika kringstryka^ att

länge undandraga sig sammanträffandet med polistjensteman. Huruvida

ändtligen detta sammanträffande skall verka till någon rättelse

eller ej, lärer bero af den makt öfver kringstrykaren, som medgifvits

polistjensteman. ömheten om den förres rätt till personlig frihet bjuder

väl att tillse, det han icke utan fog göres till föremål för polisbehandling;

men då redan ett kraftigt skydd för honom ligger i det föreslagna

stadgandet, att band på hans frihet i regel icke må läggas förr

än han efter två gånger erhållen varning, den tredje gången inom viss

tid befunnits skyldig till lösdrifveri, bör å andra sidan möjligheten för

polistjenstemannen att komma till rätta med den kringstrykande icke

mer än nödigt är försvåras. Det vilkor dock som i § 1 föreslagits

för att en kringstrykande må anses göra sig skyldig till lösdrifveri,

eller att omständigheterna skola ådagalägga, att han icke har eller söker

arbete, kan befaras lägga menligt hinder i vägen för stäfjandet af

lösdrifveri. Åligger det således icke den kringstrykande att ådagalägga

de vilkorade omständigheterna, måste nämligen den kringstrykändes

blotta försäkran, att han är stadd i ändamål att söka arbete, nödvändiggöra,

förr än varning kan honom tilldelas, en undersökning af förhållandena,

som skall vålla antingen tidsutdrägt och svårighet att derunder

försäkra sig om den kringstrykandes person, eller ock att denne

utan vidare tillätes att fortsätta sin vandring och såmedelst gång efter

annan undgår en befogad varning.

("hiskligt vore derför om skyldigheten att åstadkomma utredning

angående nyss antydda omständigheter oförtydbart lades å den kringstrykande,

hvarföre och då vidare benämningen ^lösdrifvare.» synes

oegentligt använd i första punkten af § /, enär en person varder föremål

för deri afsedt behandlingssätt, redan innan han förklarats vara lösdrifvare,

Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande underdånigst anser

lydelsen af nämnda punkt böra ändras till:

»Hvar som stryker landet omkring, må, der han finnes utan tillgångar

och icke förmår göra troligt, att han har eller söker arbete, behandlas

för lösdrifveri på sätt här nedan sägs.»

Eu icke ovanlig företeelse i de större städerna äro de män af arbetsklasseu,

hvilka hängifva sig åt ett lättjefullt och på rusdrycker begifvet

lefnadssätt, och, om de än stundom genom tillfälligt arbete förskaffa

sig medel till utbyte mot rusdrycker, oftare bereda sig sådana

genom försäljning eller pantsättning af egna och sin familjs tillhörigheter,

under det de med hot eller våld tilltvinga sig del i den knappa,

föda, som familjens öfriga medlemmar under ansträngdt arbete sig förvärfvat.

Då dessa män ofta under rusets inflytande äro lika vådliga

99

för allmän säkerhet som de i första punkten af § 1 omförmälda, äfven

om de icke kunna sägas vara utan tillgångar, vågar Eders Kongl.

Maj:ts Befallningshafvande, på det att myndigheterna icke må stå helt

och hållet maktlösa gent emot denna klass af lättsinniga och samhällsvådliga

individer, i Underdånighet hemställa att åt 2:dra punkten af § 1

kunde gifvas denna lydelse:

»Till enahanda behandling vare ock den förfallen, hvilken utan

att kringstryka eller vara i saknad af tillgångar, men under öfriga ofvan

angifna förhållanden, för ett sådant lefnadssätt, att han är vådlig för

allmän säkerhet eller stör allmän ordning eller sedlighet.»

Till denna hemställan anser sig Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

hafva så mycket större skäl, som enligt motiven för komiterades

betänkande, prostituerade, oansedt de ega tillgångar, skulle varda

föremål för behandling enligt ifrågavarande punkt.

§ 2. Enär de i andra punkten omförmälda personer, enligt hvad

i nästföljande punkt angifves, icke under alla förhållanden äro fritagna

från polisuppsigt, torde punkten 1 böra sålunda förändras:

»Af endast sådan orsak, som nyss är nämnd, vare dock icke

den underkastad polisuppsigt, som blifvit dömd för första resan

stöld till lägre straff o. s. v. — — — förtroende.»

§ 3 mom. 3 torde böra innefatta rättighet till användande af åtminstone

delvis tryckt besked och följaktligen erhålla denna ändring:

»Förelägganden, hvilka — — af polismyndigheten genom

skriftligt eller tryckt besked meddelas.»

§ 4 mom. 1. I flere städer äfven der poliskammare ej finnes,

är såsom närmaste chef för ordningspolisen stäld en kommissarie, och

lämpligt synes, att åt Kongl. Maj:ts Befallningshafvande inrymdes rättighet

att bestämma, om denne i stället för stadsfiskalen skulle utgöra

polismyndighet.

Då likväl en förändring i sådant syfte, vidtagen i förevarande

mom., skulle föranleda ändring äfven i följande §§, torde Eders Kongl.

Maj:ts Befallningshafvande i underdånighet få föreslå, att vid § 20 göres

ett tillägg i detta hänseende.

Slutet af ifrågavarande mom. synes påkalla omredigering och måhända

erhålla följande lydelse:

»Polismyndighet, som har--— eller annan dertill tjenlig

person öfverlåta, ej mindre att bestämma tid och sätt för aflemnandet

af, än ock att emottaga de anmälningar beträffande bostad

100

och försörjningsmedel, som eljest skolat verkställas hos polismyndighet,

samt att vidare fullgöra hvad i anledning deraf ålegat sådan

myndighet.»

å § mom. 2. För korthets skull torde detta mom. kunna börja

sålunda:

»Polismyndighet skall föra rulla öfver de under dess uppsigt

stälda personer» o. s. v.

§ 3. På det att meningen med häri föreslagna bestämmelser må

vinna nöjaktig tydlighet, torde mom. 2 såsom sådant böra utgå och i

stället förenas med mom. 1 punkten 2, efter det likväl de sista båda

raderna i denna punkt (»afskrift af — — insändas») borskiljts och förenats

med sista punkten af det af komiterade föreslagna mom. 2. Med

denna förändring skulle förevarande § erhålla följande lydelse:

»1 mom. Den, som beträdes — — — — till sin ursäkt förebringa.

Befinnes dervid — — — — tillställa honom ett skriftligt

eller tryckt besked, innefattande den gifna varningen och skälen

derför. Varnas den för lösdrifveri, som jemlikt 2 § skall---—- —

meddela honom förständigande, som i ofvannämnda besked intages;

skolande polistjenstemannen, derest det åligger annan polismyndighet

att handhafva polisuppsigen, att tillika förelägga den varnade

att ofördröjligen — — — jemväl i beskedet intagas.

Om åtgärd som sålunda vidtages, göres anteckning i förhörsprotokollet,

hvaraf afskrift jemte bevis om beskedets tillställande

skall skyndsamligen till Konungens Befallningshafvande i länet

insändas.»

I följd häraf skulle mom. 3 benämnas 2 mom. och förändras

sålunda:

2 mom. »Vill den som erhållit varning eller, på sätt i 1

mom. sägs, blifvit stäld under polisuppsigt, varda o. s. v. — —

— — intagas. “

Ehuru enligt motiven pag. 45, komiterade ansett det vara af

synnerlig vigt, att varningen likasom hvarje annan med lösdrifvare vidtagen

åtgärd, hvilken är af beskaffenhet att vid återfall i lösdrifveri

kunna inverka bestämmande på lösdrifvarens vidare behandling, oförtöfvadt

varder meddelad rikets öfriga polismyndigheter, har dock i sista

mom. af förevarande § ett dylikt meddelande gjorts beroende, ej mindre

101

deraf att den varnade instält sig hos Konungens Befallningshafvande,

än ock af Konungens Befallningshafvandes godtfinnande. I det Eders

Kongl. Maj:ts Befallningshafvande anser sig på goda skäl böra ansluta

sig till komiterades i motiven uttalade åsigt, får Eders Kongl. Maj:ts

Befallningshafvande i underdånighet hemställa, att åt ifrågavarande

mom. gifves hufvudsakligen följande innehåll:

3 mom. »Sedan handlingarna till Konungens Befallningshafvande

inkommit och den varnade förelagd tid att hos Konungens

Befallningshafvande sig inställa tilländagått, utan att den varnade

afhörts, eller ock, i fall han sig instält, efter förhör inför Konungens

Befallningshafvande ändring i polismyndighetens beslut icke

blifvit gjord, meddele Konungens Befallningshafvande underrättelse

om berörda beslut till rikets polismyndigheter.»

§ 6. Åt innehållet af 1 punkten i 2 mom. torde böra gifvas en

något lättfattligare form, dervid uttrycket lösdrifvare, såsom nog oegentligt,

kunde undvikas.

Måhända skulle denna punkt lämpligen kunna omredigeras sålunda:

«

»Har någon, som varit fråndömd medborgerligt förtroende, men

af detsamma åter kommit i besittning, eller ock den, som saknar

medborgerligt förtroende, men likväl icke enligt 2 § är underkastad

polisuppsigt, undfått varning enligt 5 §, och är han för allmänna

säkerheten synnerligen vådlig; då må han, när förnyad varning,

såsom i 1 mom. härofvan sägs, honom tilldelas, tillika ställas

under polisuppsigt för eu tid af två år.»

En icke obetydlig besparing i kostnaden för transport af lösdrifvare

till och från residensstäderna inom de vidsträcktare länen skulle

utan tvifvel uppkomma i fall det fortfarande, såsom med nu gällande

lagstiftning, kunde medgifvas, att förhör med lösdrifvare finge, när Konungens

Befallningshafvande funne skäligt derom förordna, ega rum inför

domstolen i orten, hvilket ock med den numera förändrade ordningen

för häradstingen synes förenadt med mindre olägenhet än fordom,

då tingssammanträdena inföllo med längre mellantider.

Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande vågar af sådan anledning

föreslå, att uti sista punkten af 6 § efter orden: »lösdrifvaren blif- /

vit inför Konungens Befallningshafvande», inskjutes »eller efter dess förordnande

inför domstolen i orten».

§ 7 mom. 2. Då de åtgärder, som enligt 5 § ankomma på deri

omförmälde polistjenstemän, endast i vissa delar lära komma att bero

102

på Konungens Befallningshafvande, synes följande ändring böra gifvas

åt de sista två raderna af detta mom.

»Och skola för Konungens Befallningshafvande, som har att

efter förekommande omständigheter honom vidare behandla, jemväl

de i 5 § för polistjensteman meddelade föreskrifter i tillämpliga

delar lända till efterrättelse.»

§ 16. Den stora svårighet, som skulle uppstå vid behandlingen

af lösdrifvare eller för lösdrifveri anhållne personer, ifall vid bedömandet

af deras hemortsrätt hänsyn skulle tagas till annat än deras mantalsskrifningsort,

manar Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande till

den underdåniga hemställan, att komiterades förslag i 1 mom. af denna

§ icke måtte vinna nådigt godkännande. Öfvertygad derom att många

förvecklingar skola undvikas genom och inga afsevärda olägenheter blifva

följden af en bestämmelse derom, att ordet hemort i denna förordning

skall anses liktydig med mantalskrifningsort, vågar Eders Kongl. Maj:ts

Befallningshafvande underdånigst föreslå följande lydelse af mom. 1:

»Med hemort förstås i denna förordning den ort, hvarå för

lösdrifveri anhållen person är eller senast varit mantalsskrifven.»

Till denna §, vid hvars 2:dra mom. Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

icke har något att erinra, torde böra fogas ett 3:dje

mom., innefattande, till ledning för tvångsarbetsanstalts föreståndare,

föreskrift till hvilken ort frigifven lösdrifvare, som ingenstädes är eller

varit mantalskrifven, bör förpassas.

I 17 och 18 §§ förekommande benämningen »lösdrifvare» såsom

icke omfattande jemväl sådana under förordningen hänförliga personer,

hvilka ännu icke förklarats vara -lösdrifvare, synes böra utbytas mot

»personer, som äro föremål för behandling enligt denna förordning.»

§ 20. Med den uppfattning, som Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

vid § 4 här ofvan angifvit, anser sig Eders Kongl. Maj:ts

Befallningshafvande böra i underdånighet föreslå följande ändring i

förevarande §:

»I stad der poliskammare finnes, må poliskammaren och för

annan stad Konungens Befallningshafvande förordna derstädes anstäld

poliskommissarie eller annan polisman att fullgöra hvad enligt

denna förordning åligger stadsfiskal.»

Vid förslaget till förordning angående utländingar har Eders

Kongl. Maj:ts Befallningshafvande ej annat att erinra, än att öfverskriften

till densamma torde böra förändras till

103

»Förordning, angående utländingar, hvilka med lösdrifveri inom

riket beträdas.»

I förslaget till ändringar i Kongl. förordningen om fattigvården

i riket, § 41, mom. 1 synes eu redaktionsförändring erforderlig och

torde detta mom. kunna erhålla följande lydelse:

»Den som, jemlikt 40 § 2 och 5 mom. inställes hos polistjensteman,

vare förfallen till behandling enligt Kongl. förordningen

angående lösdrifveri.»

Emot öfriga författningsförslag har Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

ej funnit anledning till någon erinran.

Gefle slott å Landskansliet den 26 Oktober 1883.

Underdånigst

O. A. T. BJÖRKMAN.

C. Ad. Fagerlund.

22. Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Vesternorrlands län.

Till Konungen.

Sedan Eders Kongl. Maj:t genom nådig remiss den 22 nästlidna

September behagat infordra Dess Befallningshafvandes underdåniga

utlåtande öfver ett utaf komiterade afgifvet underdånigt förslag till

förordning angående lösdrifveri jemte öfriga remissen bifogade författningsförslag,

får Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande till fullgörande

af nyssberörda nådiga uppdrag underdånigst anföra, att, ehuni

ifrågasättas kan, huruvida den likformighet, som vid lösdrifvares behandling

tillförene varit möjlig, då endast Öfverståthållareembetet och

Länsstyrelserna haft pröfningsrätt i afseende å det förlängda anstånd,

som bort lösdrifvare medgifvas att bereda sig laga försvar, jemväl är

att påräkna när städernas polismyndigheter och rikets samtliga länsmän

skola ega befogenhet att meddela den slutliga varning, hvarpå

104

för förnyad lösdrifveriförseelse kommer att följa tvångsarbete, Eders

Kongl. Maj:ts Befallningshafvande likväl, enär ifrågavarande förordningsförslag

otvifvelaktigt skulle komma att medföra väsentlig förenkling

och reda vid behandlingen af de personer, hvilka tillförene varit

att hänföra under Kongl. stadgan angående försvarslöse och till allmänt

arbete förfallne personer af den 29 Maj 1846, så mycket mindre

tvekar att underdånigst förorda bifall till hufvuddragen i det af komiterade

upprättade förslag till förordning angående lösdrifveri, som Eders

Kongl. Maj:ts Befallningshafvande måste vitsorda de olägenheter, hvarom

närlagda, från tillsyningsmannen vid Sundsvalls kronohäkte hit inkomna

rapport lemnar närmare kännedom, och som af nu gällande

lagstiftning i förevarande ämne länge varit en följd inom detta län.

Emellertid och för den händelse att komiterades ifrågavarande

förordningsförslag om lösdrifveri blifver af Eders Kongl. Maj:t i hufvudsakliga

delar gilladt, har Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

ansett sig böra mot detsammas detaljbestämmelser underdånigst erinra:

att bestämmelsen i 1 §, att den skall såsom lösdrifvare behand- *

las, om hvilken, bland annat, omständigheterna ådagalägga, att han

»icke söker arbete» med så mycket större skäl torde böra utgå, som

denna bestämmelse är för den verklige lösdrifvaren, hvilken gemenligen.

omsorgsfullt studerat de honom rörande författningar, särdeles lätt

att undgå genom en eller annan förfrågan, om hvilken han på förhand

är viss, att den kommer att lemnas utan bifall, samt de öfriga bestämmelserna

i paragrafen torde vara tillfyllest för att utan fara för misstag

karakterisera lösdrifveriets egentliga väsende;

att, då i 6 § finnes föreslaget att om någon, som icke står under

polisuppsigt, innan två år förflutit sedan honom meddelad varning

blifvit kungjord, åter varder beträdd med lösdrifveri och derför blifvit

ånyo enligt 5 § varnad, Kongl. Maj:ts Befallningshafvande må genom

beslut, hvarom rikets polismyndigheter skola underrättas, förklara

honom vara »lösdrifvare», men eu dylik genom särskildt beslut tillkommen

benämning, såsom straffpåföljd betraktad, synes Eders Kongl.

Maj:ts Befallningshafvande så mycket mindre lämplig, som den person,

hvilken förklarandet komme att gälla, härigenom skulle utsättas för

eu beklagansvärd uppmärksamhet, och det i allmänna opinionen förhatliga

namnet tilläfventyrs föranleda svårigheter för honom att äfven

med godt uppsåt till bättring, bereda sig sådant arbete, hvarigenom

han kunde undgå den svårare påföljd, hvartill en fortsatt sysslolöshet

enligt författningsförslaget ovilkorligen leder, Eders Kongl. Maj.ds

Befallningshafvande anser det böra vara tillfyllest att när någon för

andra gången varnas för lösdrifveri, beslutet härom underställes Eders

105

Kong! Maj ds Befallningshafvandes pröfning och, derest det fastställes,

underrättelse derom meddelas rikets polismyndigheter;

att om denna uppfattning af Eders Kongl. Majd gillas omredigering

erfordras af åtskilliga §§ såsom t. ex. 7 §, 9 §, 11 § 3 mom.

och 17 § 2 mom.;

att då 7 § innehåller att när någon, som blifvit förklarad lösdrifvare

eller stäld under polisuppsigt, ånyo beträdes med lösdrifveri,

han må häktas och försändas till Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i

den ort, der han anhållits, men ordet »ånyo» lätt skulle kunna tolkas

ända derhän, att den felaktige omedelbart efter honom gifven varning

kunde åter anhållas och då jemväl häktas för lösdrifveri, Eders Kongl.

Maj:ts Befallningshafvande, med fästadt afseende å den i nu gällande

lagstiftning förefintliga bestämmelsen om anstånd för den försvarslöse

att förse sig med tjenst eller annat laga försvar, ansett försigtigheten

bjuda att ordet »ånyo» utbytes mot en viss anståndstid af exempelvis

8 eller 14 dagar;

att, då 8 § omförmäler de vilkor, hvarunder en person må till

tvångsarbete dömas, men på bestämmandet af strafftiden i icke ringa

mån torde inverka för hvad brott den häktade tillförene undergått

bestraffning äfvensom om och i hvad mån han är till tvångsarbete

duglig, det torde, änskönt föreskrift finnes meddelad derom, att den

häktades lefnadsomständigheter skola i förhörsprotokollet antecknas,

blifva för tillförlitlighetens skull nödvändigt att på enahanda sätt, som

nu sker, då eu person blifver till allmänt arbete dömd, prest- och

läkarebetyg angående den häktade skola finnas tillgängliga och i protokollet

intagas, hvadan föreskrift härom jemväl synes Eders Kongl.

Maj:ts Befallningshafvande böra i nu anmärkta .§ inflyta;

att, då i 16 § finnes omförmäldt, att lösdrifvare skall anses hafva

sin hemort, der han senast varit eller bort vara mantalsskrifven, men

tvifvel om särskild! de personers mantalsskrifningsort, på hvilka ifrågavarande

författningsförslag skulle komma att ega tillämpning, allt för

lätt kan komma att uppstå och föranleda förvecklingar, Eders Kongl.

Maj ds Befallningshafvande anser sig böra underdånigst föreslå att lösdrifvare

må anses hafva sin hemort, der han senast varit kyrkoskrifven;

samt '' : - - >■

att, då i 19 § stadgas att hvad i den föreslagna förordningen

säges om Kongl. Majds Befallningshafvande, skall gälla äfven för poliskammare

i stad, skäligen torde kunna ifrågasättas, huruvida lämpligt

är, att tvänne myndigheter komma att i en och samma stad ega

enahanda befogenhet vid behandlingen af de ämnen, som utgöra föremål

för samma författnings tillämpning.

14

106

Slutligen tillåter sig Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

underdånigst fästa uppmärksamheten på lämpligheten deraf att formulär

till de rullor, hvilka skola, enligt författningsförslagets 4 §, af poliskammare,

stadsfiskal och kronolänsman föras, må blifva upprättade

att för riket i dess helhet användas i likhet med hvad komiterade

föreslagit vid fråga om särskilda formulär för förhörsprotokoll in. in.

Emot öfriga remissen bifogade ändringsförslag i nu gällande författningar

har Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande icke någon anmärkning

att framställa.

Hernösand i Landskansliet den 27 Januari 1883.

Underdånigst

G. RYDING.

A. Asker.

Till Konungens Befallningshafvande i Hernösand.

Om ock fördel för det allmänna vunnits derigenom att tillsyningsman

vid kronohäkte eger förordna om förvandling af böter

samt att efter inrättandet af kronohäktet här i Sundsvall fångar söderifrån

hit till Sundsvall icke vidare behöfva att först forslas till Hernösand

för att af Länsstyrelsen sedermera hit återförpassas eller fångar

från Sundsvall till de södra orterna icke behöfva skickas upp till

Hernösand för att, åtminstone då sjöfarten varit stängd, förpassas

samma väg tillbaka, qvarstår dock en stor olägenhet derigenom att

den mängd försvarslösa personer, för i år redan uppgående till 100,

som här i Sundsvall anliålles och till kronohäktet införpassas, icke

kan behandlas af myndighet på platsen, utan måste till Länsstyrelsen

öfverföras för att vanligen omedelbart derefter förpassas hit tillbaka.

Omförmälda olägenhet är betydande icke blott i ekonomiskt

afseende för statsverket utan äfven derför att medvetandet hos dessa

försvarslösa, att de icke stå under någon egentlig behandling af myndighet

på platsen, som naturligtvis har den fullständigaste kännedom

om dem, äfvensom ovissheten hos härvarande polismyndighet, hvilka

åtgärder Länsstyrelsen efter de försvarslösas införpassande med dem

107

vidtagit, inverka menligt för ordningsmakten vid uppträdandet mot

dessa ständigt återkommande individer.

I betraktande deraf, att anförda beaktansvärda olägenhet torde,

om ock i mindre grad, förefinnas vid andra i stad förlagda kronohäkten

och att tillsyningsman i afseende å kronohäkte i allmänhet utöfvar

den befattning, som vid länsfängelser i stad, der Konungens Befallningshafvande

har sitt säte, utöfvas omedelbart af Konungens Befallningshafvande,

anser jag mig böra hemställa, huruvida icke Länsstyrelsen

ville söka åstadkomma ett lagstadgande, hvarigenom den Konungens

Befallningshafvande enligt stadgan angående försvarslöse den

29 Maj 1846 och fattigvårdsförordningen den 9 Juni 1871 tillkommande

behandling af försvarslöse och betlare, en behandling som i

de flesta fall inskränker sig till de anhållnas hemskickande, kunde af

Konungen på framställning af vederbörande Länsstyrelse uppdragas åt

tillsyningsmän vid kronohäkte i fråga om till kronohäkte införpassade

försvarslöse och betlare.

Sundsvall den 31 Oktober 1882.

R. Björck.

23. Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Jemtlands län.

Till Konungen.

Enligt nådig befallning går Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

nu att afgifva underdånigt yttrande öfver af komiterade afgifvet

förslag till »Förordning angående lösdrifveri», hvilken förordning

vore afsedd att ersätta nu gällande Kongl. Maj:ts nådiga stadga angående

försvarslöse och till allmänt arbete förfallne personer af den

29 Maj 1846.

Vilkoret för att en sedan gammalt gällande och af folket känd

stadga bör afskaffa^ och ersättas af en ny är väl att den gamla icke

längre kan uppfylla sitt ändamål och att den nya bättre tillgodoser

såväl den allmänna säkerheten och ordningen som rättvisans och billighetens

kraf.

108

Det är ur denna synpunkt, Eders Kong1!. Maj:ts Befallningshafvande

ansett sig böra skärskåda förslaget.

Hvad då först vidkommer den i såväl motiveringen till förslaget

som eljest framstälda anmärkningen mot benämningen »försvarslöse»,

och skyldigheten till »laga försvar», såsom numera icke varande tidsenlig

eller motsvara hvad man afser att uttrycka och bestämma, så

torde väl kunna ifrågasättas, huruvida benämningen »lösdrifvare» bättre

eller ens så väl uttrycker hvad och hvilka som afses. — Hvar och en

som icke genom arbete, ordning och sedlighet vill försvara sin medborgerliga

rätt att sjelf bestämma öfver sina handlingar och sin vistelseort,

han saknar laga försvar för att få utöfva denna rätt och att det

är i denna bemärkelse ordet »försvarslös» skall tolkas framgår redan

af första paragrafen i nu gällande stadga. — »Lösdrifvare» är deremot

en polisterm som, jemte det den enligt språkuttrycket har ett

tycke af oqvädingsord, icke fullständigt uttrycker hvad här är afsigten

bestämma. — I allt fall bör det dock vara författningens innehåll och

icke dess benämning, som skall afgöra om den bör bibehållas eller icke.

Både i nu gällande stadga och i förslaget är det i första paragrafen,

man har att söka de hufvudbestämmelser, som karakterisera

individer och förhållanden, på hvilka stadgan har tillämpning. Det har

synts Eders Kong!. Maj:ts Befallningshafvande, som om det kännetecken

på eu för allmänna ordningen farlig eller besvärlig person, som

komiterade uppställa, att han ovilkorligen skall sakna tillgångar, icke

är betryggande. Enligt förslagets första paragraf är emellertid, synes

det, saknad af tillgångar ett vilkor för att vara underkastad polisbehandling.

Det gifves emellertid en mängd industririddare, hvilka

det i ordningens intresse är vigtigt att kunna åtminstone förpassa till

hemorten och sålunda aflägsna från den plats de utvalt till fält för

spekulationer, hvilkas olagliga natur och skadliga verkningar väl kunna

lätteligen skönjas, men icke alltid lika lätt på domstolsvägen af lagen

åtkommas. Sådana äro de lagbrytare och bedragare af mångahanda

slag, hvilka åtfölja de allmänna arbetena eller inställa sig vid marknader,

militärmöten eller andra större folksamlingar och drifva ofog

såsom lönkrögare, bränvinslangare, s. k. klockskojare, hästbytare, liderliga

qvinnor m. fl. och hvilka visserligen icke sakna tillgångar utan

tvärtom vanligen hafva godt om pengar och således efter förslaget

icke skulle kunna antastas. Enligt nu gällande stadga möter emellertid

icke derutinnan att individen har tillgångar något hinder emot att

han, då han är främmande på orten, kan åläggas göra reda för sin

person, sitt näringsfång och sina afsigter och, om denna redogörelse

icke utfaller tillfredsställande, till hemorten förpassas. Huru vigtigt

109

det är att polismyndigheten utan allt för många omständigheter kan

oskadliggöra individer af ofvannämnda slag ligger emellertid i öppen

dag och redan af detta skäl skulle Eders Kongl. Mapts Befallningshafvande

icke draga i betänkande att försvara nuvarande stadgas företräde

framför förslaget.

Men skulle äfven ändring i förslaget vidtagas, så att af Eders

Kong]. Maj:ts Befallningshafvande ofvan anförda, såsom otillräcklig ansedda

qvalifikation af personer, som böra behandlas enligt särskild

polisförordning, blefve förtydligad och mera betryggande, så återstår

dock enligt Eders Kongl Maj:ts Befallningshafvandes åsigt allvarliga

anmärkningar vid förslaget till stadgans tillämpning.

Enligt nuvarande stadga kan lokalmyndighet, genast, om det är

en främling, och efter föreskifven varning, om det är en hemmahörande,

göra orten qvitt en fridstörande eller som samhällsvådlig uppträdande

individ och antingen direkt sända honom till sin hemort, om denna är

känd och närbelägen, eller ock till Konungens Befallningshafvande.

Enligt förslaget skulle en främmande, som uppträder under misstänkta

omständigheter, icke kunna anhållas utan att han saknade tillgångar

och i allt fall icke vara underkastad någon annan åtgärd än att kunna

varnas af kronofogde eller länsman. Ingenting hindrar, att han sedan

begifver sig in i ett annat län, der han, sedan lian genom oordentligt

uppträdande tillräckligt förfördelat befolkningen för att ånyo blifva

instäld för denna orts länsman, af denne får en varning, hvilken varning,

då den förra varningen icke behöfver delgifvas rikets polismyndigheter,

åter anses för att vara den första och således icke har

någon annan verkan, än att personen ifråga begifver sig från den orten

i så pass god tid att en ny varning af samma länsman icke kan honom

rimligen tilldelas o. s. v. Det är i regelri först sedan han inom

ett och samma län erhållit 2 varningar som han förklaras för lösdrifvare

och är underkastad dermed följande risk. Att eu procedur, som

är så långsam och gifver så lätt tillfälle att gäcka lag och ordningsmakt

icke är att föredraga framför nu gällande enkla och lätt handhafda

föreskrifter till den ordentliga befolkningens skyddande emot

dem, som störa frid och ordning, finner Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

vara påtagligt.

Men icke allenast ur ordningens synpunkt sedt, utan äfven ur

rättvisans och billighetens gent emot dem, som kunna underkastas stadgans

föreskrifter äro enligt Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes

åsigt anmärkningar att framställa emot förslaget. Efter 2 varningar

erhållna inom loppet af 2 år kan en person förklaras för lösdrifvare

med deraf följande ödesdigra konseqveuser. Dessa varningar kunna

dock vara tillkomna för jemförelsevis obetydliga förseelser eller, icke

omöjligt, af misstag. Man kan nemligen lätt föreställa sig, huruledes,

då den anhållne föres inför länsman eller stadsfiskal midt under dennes

sysselsättning med andra brådskande göromål och utan tillgång till

eller tid och möjlighet för denne tjensteman att förskaffa sig andra

upplysningar om den anhållnes förhållanden, än de som lemnas af den,

som anhållit honom och kanske af en eller annan anledning är förargad

på honom, eller af den anhållne sjelf, som kanske är försagd,

förlägen och förvirrad och derför lätt missförstås och origtigt eller

ofullständigt besvarar de frågor, som hagla öfver honom, en varning

under sådana förhållanden lätt kan afkunna^ utan att, om förhållandena

kunnat vederbörligen granskas, tillräckliga skäl dertill förefunnits.

Två sådana varningar ställa honom i viss mån utom lagen.

Enligt nuvarande stadga är det Eders Kongl. Majrts Befallningshafvande,

som utreder och pröfvar den anhållnes förhållanden och de

omständigheter, hvarunder han blifvit anhållen. Då både tid och möjlighet

att förskaffa nödiga upplysningar står Konungens Befallningshafvande

bättre till buds än länsmannen eller stadsfiskalen, och då

i Konungens Befallningshafvandes makt bör ligga att förfara mera

efter omständigheterna än som kan anförtros den underordnade polisen,

och då det slutliga afgörandet, hvilket i båda fallen tillkommer

Konungens Befallningshafvande, enligt nu gällande stadga grundar sig

på Konungens Befallningshafvandes egna iakttagelser och erfarenheter

af personen i fråga, men enligt förslaget skulle till stor del stödja sig

på undersökningar och beslut, som äro resultatet af eu annans omdöme

och rättsbegrepp, så synes det Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

som om nu gällande bestämmelser vore äfven ur den brottsliges

eller tilltalades synpunkt vida att föredraga framför förslagets; och

säkert är att äfven med bästa vilja och största samvetsgranhet det

enligt den ordning för den primära utredningen, som förslaget stadgar,

icke blir möjligt alltid förekomma att icke personer dömas till allmänt

arbete, hvilka kanske äro mera olyckliga än brottsliga.

En nyhet i våra polisförordningar är den af komitén föreslagna

polisuppsigten. Eu princip i svensk lagstiftning har varit att, sedan

straffet är utstånden försoning med samhället är ingången och att icke

pinliga och chikanerande straff äro tålda, och Eders Kongl. Maj:ts

Befallningshafvande tror denna princip vara rigtig och värd att vårda.

Det i gällande lag förekommande, på senare tider tillkomna, stadgandet

om förlust af medborgerligt förtroende för viss tid, hvilket medför

suspension af vissa medborgerliga rättigheter, är visserligen en,

fortsättning af straffet utöfver den egentliga strafftiden, men dels synes

in

att döma af många i sådant syfte på senare tider väckta förslag, en

tendens till åtminstone en inskränkning i tillämpningen vara tillfinnandes

och dels torde denna straffart, såsom icke väl öfverensstämmande

med folkets rättsbegrepp, icke vara synnerligen populär och

derför icke lämplig att, om äfven under annan form, återupptagas.

Det kan dessutom med mycket skäl sättas i fråga, om den af .

komiterade föreslagna polisuppsigten öfver vissa kategorier brottsliga

eller oordentliga kan anses medföra så stora resultat för ordningens

sak, att de hårda och långt drifna inskränkningar i den personliga

friheten, som § 3 i förslaget bestämmer och som kunna individer påläggas,

ofta nog såsom följd af jemförelsevis lindriga förseelser emot

samhällets ordningsregler — dermed äro motiverade. Att fördelen

på landet icke blefve stor är Eders Kongl. Majrts Befallningshafvande

öfvertygad om, i all synnerhet som nuvarande stadga icke saknar bestämmelser,

som berättiga Konungens Befallningshafvande att inskränka

rättigheten att välja vistelseort der så nödigt pröfvas, hvaremot,

såsom en följd af den för vissa fall efter utstånden tvångsarbete fortfarande

polisuppsigten, otvifvelaktigt uppstår ökad svårighet för den

frigifne att få arbete och få den olycka glömd, som i allt fall trycker

hårdt no g på hans framtid.

Då således Eders Kong]. Majrts Befallningshafvande ogillar hufvudgrunderna,

hvarpå komitén byggt sitt förslag, så har Eders Kong].

Majrts Befallningshafvande icke trott det vara nödigt ingå i granskning

af detaljerna, utan får på de grunder, ofvan äro anförda, i underdånighet

hemställa, att komiterades förslag till förordning angående

lösdrifveri icke måtto vinna nådigt bifall.

En följd af denna underdåniga hemställan är, att Eders Kong].

Majrts Befallningshafvande hemställer, att de med förslaget sammanhang

egande förändringar i fattigvårdsförordningen, i legostadgan och

i passförordningen samt förslaget till »Förordning angående utländingar,

hvilka såsom lösdrifvare här i riket anträffas» icke heller måtte

vinna Eders Kongl. Majrts nådiga godkännande. Skulle deremot Eders

Kongl. Majrt finna det föreliggande hufvudförslaget höra blifva lag,

så har Eders Kong!. Majrts Befallningshafvande ingen anmärkning att

göra vid de såsom en följd häraf föreslagna ändringar i ofvan anförda

författningar.

Då Eders Kongl. Majrts Befallningshafvafvande således tillstyrker,

att nuvarande författningar icke utbytas mot de af komiterade utarbetade,

så anhåller dock Eders Kongl. Majrts Befallningshafvande att

i underdånighet få fästa Eders Kongl. Majrts nådiga uppmärksamhet

på ett stadgande i Kongl. förordningen af den 29 Maj 1846, hvilket

enligt, Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes mening borde förändras.

Det är de i § 8 mom. 1 bestämda straffpåföljder för försvarslöse,

hvilka tillförene undergått straffarbete eller anses med strafffångar

likstälda, som Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande anser vara

väl hårda. Men om dessa straffbestämmelser äro hårda i och för sig,

så blifva de det ändå mera derigenom, att det icke är lemnadt, åt

Konungens Befallningshafvande att kunna dem efter omständigheterna

mildra. Sådana förhållanden kunna dock ofta nog förekomma, då en individ

mera af slarf och oordentlighet än som följd af samhällsvådligt uppförande

måste ådömas allmänt arbete och det vore då mången gång af

vigt, att Konungens Befallningshafvande egde rätt göra någon mildring,

der sådan eftergift utan men för det allmänna kunde ske och rättvisa

och billighet så kunde anses fordra. Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

får derför i underdånighet föreslå, att § 8 mom. 1 ändras

derhän, att för hvarje särskild kategori af försvarslöse, som af Konungens

Befallningshafvande enligt denna § skola dömas, det bestämmes

ett maximum och ett minimum för arbetstiden, hvarinom Konungens

Befallningshafvande efter omständigheterna eger att förordna.

Underdånigst

JOHN ERICSON.

P. G. Rissler.

Östersund i Landskansliet den 11 Februari 1884.

24. Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Vesterbottens län.

Till Konungen.

Sedan Eders Kongl. Maj:t, i nådig remiss den 22 sistlidne September

infordrat underdånigt utlåtande öfver det af dertill förordnade

komiterade afgifna underdåniga förslag till Förordning angående lösdrifveri

m. m., får Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande sådant utlåtande

härmedelst i underdånighet afgifva.

113

Att behofvet af förändrade föreskrifter rörande behandlingen af

lösdrifvare varit och är* för handen, torde icke kunna bestridas, lika

litet som att gällande stadga angående försvarslöse och till allmänt

arbete förfallne personer kan hafva, vid tillämpning af stadgans föreskrifter,

mången gång led t derhän, att en i öfrigt möjligen onödig

häktning, samt eu lång och kostsam transport egt ruin med lösdrifvare,

som ej veterligen begått något egentligt brott, utan endast

sysslolöst drifvit omkring, saknat medel till sitt uppehälle och vid ankomsten

till städerna varit flitiga krogkunder.

Ehuru förslaget till förordning angående lösdrifveri innehåller

åtskilliga bestämmelser om förfarandet med lösdrifvare och under polisuppsigt

stäld person, hvilka kunna synas vara af beskaffenhet, att föranleda

väl mycket besvär och skrifvande, anser sig likväl Eders Ivongl.

Maj:ts Befallningshafvande böra tillstyrka nådigt bifall till samma förslag;

dock att dervid torde i underdånighet få göras följande anmärkningar.

Förslaget innehåller: dels i § 3 mom. 2, att den, som står under

polisuppsigt och för uppgifvet ändamål erhållit pass att afgå till bestämd

ort, skall ställa sig till efterrättelse de i passet gifna föreskrifter

och efter framkomsten ofördröjligen anmäla sig hos ortens polismyndighet;

dels i § 5 mom. 2, att, om den varnas för lösdrifveri, som

jemlikt § 2 skall stå under polisuppsigt, då skall uppsigten öfver honom

inträda, hvarom äfvensom om tiden, hvarunder uppsigten skall

fortfara, polistjenstemannen har att meddela honom förständigande, som

i det skriftliga beskedet intages, samt att, om det åligger annan polismyndighet

att handhafva polisuppsigten, polismannen tillika skall förelägga

den varnade att ofördröjligen inställa sig hos denna myndighet

för erhållande af föreskrifter enligt § 3; dels i § 7 mom. 1 att, om

någon är förklarad för lösdrifvare eller stäld under polisuppsigt och

beträdes ånyo med lösdrifveri, eller om den under polisuppsigt stälde

icke iakttager den honom i följd af uppsigten gifna föreskrift, han

må häktas och försändas till Eders Kong]. Maj:ts Befallningshafvande,

i den ort, der han anhållits; och dels i § 8 att, derest lösdrifvare

eller den, som är stäld under polisuppsigt, blifvit jemlikt § 7 mom. 1

häktad och till Eders Kong]. Maj:ts Befallningshafvande försänd, Eders

Ivongl. Maj:ts Befallningshafvande må, efter hållet förhör och sedan

den häktades lefnadsomständigheter blifvit till protokollet antecknade,

döma honom till tvångsarbete under viss tid.

Häraf vill det synas, som skulle en under polisuppsigt stäld person,

-— endast derför att han icke stält sig till efterrättelse någon i

det för honom utfärdade passet gifven föreskrift, eller efter framkom

15

-

114

sten till destinationsorten icke »ofördröjligen» anmält sig hos ortens

polismyndighet, eller ej »ofördröjligen)) instalt sig hos polismyndigheten,

i och för erhållande af de i § 5 mom. 2 omförmälda föreskrifter,

— kunna af Eders Kong]. Maj:ts Befallningshafvande dömas till tvångsarbete;

hvilket tyckes vara val strängt.

§ 5 stadgar i mom. 1, att den, som beträdes mod lösdrifveri,

må anhållas och inställas, å landet, hos ortens kronofogde eller kronoläusman

och i stad hos stadsfiskal. Om meningen härmed är, att en

hvar är lagligen berättigad vidtaga denna åtgärd, som närmast är att

jemföra med en häktning, helst kronofogden eller länsmannen mången

gång kan vara boende på flere mils afstånd från det ställe, der lösdrifvaren

anträffas; så torde sådant, till förekommande af osäkerhet

och villrådighet vid författningens tillämpning, böra deri vara bestämdt

uttryckt.

Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande har ingenting att erinra

emot komiterades särskilda förslag till: l:o förordning angående ut

ländingar,

Indika såsom lösdrifvare här i riket anträffas; 2:o ändringar

i Kongl. förordningen om fattigvården i riket; 3:o ändringar i

Kong], legostadgan för husbönder och tjenstehjon; och 4:o ändringar i

Kongl. förordningen om upphäfvande af skyldigheten för resande att

vara försedda med pass den 21 September 1860.

Landskansliet i Umeå den 11 December 1882.

Underdånigst

AXEL WÅSTFELT.

C. J. Cygnoeus.

25. Land shöfdingeembetet i Norrbottens län.

Till Konungen.

115

Landshöfdingeembetet lar härmed i djupaste underdånighet gifva

tillkänna, att Länsstyrelsen icke har anmärkning att framställa mot

det vid nådig remiss den 22 September 1882 fogade förslag till förordning

angående lösdrifveri eller mot öfriga remissen bilagda författningsförslag.

Underdånigst

Lan dshöfdingeembetet:

P. Zetterstedt. Oskar Rudbäck.

Luleå Landskansli den 11 Juni 1883.

26. Fångvårdsstyrelsen.

Till Konungen.

Efter det underdåniga förslag till förordning angående lösdrifveri

m. m. blifvit af dertill i nåder förordnade komiterade afgifvet,

har Eders Kongl. Maj:t genom nådig remiss den 23 sistlidne April,

behagat deröfver infordra Fångvårdsstyrelsens underdåniga utlåtande,

i anledning hvaraf styrelsen, med återställande af remissakten samt

bifogande af utdrag af styrelsens i ärendet förda protokoll, anser sig

med afseende å de vid granskning af förslaget gjorda, i protokollet

omförmälda anmärkningar, icke kunna i underdånighet förorda förslagets

antagande i oförändradt skick.

Stockholm den 3 December 1883.

Underdånigst

G. ER. ALMQVIST.

VICTOR LJUNGSTEDT. C. GERLE.

C. R. Ulfsax.

116

Utdrag af Kongl. Fångvårdsstyrelsens protokoll, hållet i Stockholm

den 3 December 1883.

Närvarande:

Herr Generaldirektören in. in. Almqvist.

Herr Kameralbyråchefen m. in. Ljungstedt.

Herr Kanslibyråchefen in. in. Gerle.

S. 1). Herr Kanslibyråchefen anmälde Kongl. Maj:ts remiss den

23 nästlidne April i anledning af underdånigt förslag till förordning

angående lösdrifveri in. in., afgifvet den 31 Augusti 1882 af dertill i

nåder förordnade komiterado; och yttrade dervid Herr Byråchefen:

“På sätt af komiterädes underdåniga skrifvelse framgår, har det

dem nådigt lemnade uppdrag afsett en omarbetning af nu gällande

försvarslöshetsstadga, i afsigt att dels åt denna lagstiftning gifva en

enklare form och dels att mildra dess i många fall allt för stränga bestämmelser.

Beträffande först den formella sidan, så befarar jag att genom

inläggandet af en hittills okänd institution, nemligen polisuppsigten, i

eu och samma författning, som handlar om sysslo- och medellöse krinstrykande,

den afsedda enkelheten icke ernås. Detta visar sig ock

derutinnan, att, enligt komitéförslaget, de prceliminära åtgärderna i fråga

om lösdrifvares behandling blifva olika, allt efter som lösdrifvaren är

förlustig medborgerligt förtroende eller, efter att hafva varit ådömd förlust

af medborgerligt förtroende, återfått samma förtroende, men anses

för allmänna säkerheten vådlig, eller slutligen är blott och bart

kringstrykande utan tillgångar och utan att ega eller söka arbete.

Jag föreställer mig, att det afsedda ändamålet bättre skulle uppnås

genom utfärdande af två särskilda förordningar — handlande den ena

om polisuppsigt å för gröfre brott tilltalade och straffade personer —

och den andra om betleri och kringstrykande i allmänhet, och till

hvilken senare då borde öfverflyttas de bestämmelser om ansvar för

117

betleri, som äro intagna i nuvarande fattiyvårdsförordning, men der

synas mig icke hafva sin plats. Emellan förenämnda två klasser af

individer är nemligen den väsentliga åtskilnad, att, då den ena genom

verkliga rättskränkningar visat sig vara samhällsvådlig, om den andra

deremot endast finnas anledningar, och i många fall endast svaga sådana,

att befara rättskränkningar eller störande af allmän säkerhet

och ordning.

Hvad åter vidkommer senare delen af det komitcrade lemnade

uppdrag, så är väl sant, att den arbetstid, som enligt författningsförslaget

skulle kunna ådömas, blifvit satt icke obetydligt lägre, än

enligt nu gällande stadga — en skilnad, som likväl till stor del försvinner,

om i betraktande tages, att nu gällande lagstiftning medgifver

arbetstidens förkortning i flere fall. Men å andra sidan lägger

författningsförslaget otvifvelaktigt en större diseretionär makt i polismyndigheternas

händer, än de enligt nu gällande stadga eg a, då ju

enligt § 1 enhvar, som anträffas på främmande ort utan tillgångar,

skall kunna behandlas såsom lösdrifvare, der polismyndigheten finner

omständigheterna ådagalägga, att personen icke har eller söker arbete

och följaktligen jemväl den, som genom andras vårdnad har sin bergning

eller som företer intyg derom, att han är känd såsom den der

iakttager ordning och sedlighet i sitt lefverne samt söker att efter

förmåga sig ärligen försörja, — och hvilken enligt nu gällande lagstiftning

icke kan för försvarslöshet dömas — kan komma att såsom

lösdrifvare behandlas.

Betänkligt synes mig i hög grad att lägga pröfningen deraf,

huruvida personen har eller söker arbete, i den underordnade polistjenstemannens

hand; ty endast undantagsvis och hufvudsakligen endast

då, när förhör blifvit begärdt, lärer det kunna antagas, att Konungens

Befallningshafvande, så öfverhopad som denna myndighet klaf

andra göromål, skulle ingå i pröfning af dessa omständigheter.

Den af komiterade föreslagna bestämmelsen, att personer efter

erhållna två varningar skola förklaras för lösdrifvare, synes mig icke

heller lyckligt funnen, då det är fara värdi, att på detta sätt inom

samhället skapas en särskild pariasklass, som för hela lifvet komme

att behålla benämningen “lösdrifvare“.

Med viss betänksamhet måste jag äfven betrakta komiterades förslag,

att åtgärder, som för en mängd personer kunna hafva till påföljd

frihetens förlust, skola kunna grundas på meddelanden, som intagas i

en från trycket utgifven polistidning, hvilken, huru tillförlitliga de till

grund derför liggande skriftliga underrättelserna än må vara samt med

hvilken noggranhet än redaktionen, korrekturläsningen och den slut

-

118

liga tryckningen af samma tidning än må försiggå, likväl efter någon

tid måste komma att innehålla flera origtiga uppgifter.

Lösdrifverilagstiftningen är, såsom ock komiterade på flere ställen

i motiveringen till sitt betänkande framhållit, eu preventiv lagstiftning,

afseende att förekomma brot t genom vidtagande af särskilda säkerhetsåtgärder

i de fall, der rättskränkningar äro att befara. Deraf följer

ock, att denna lagstiftning endast bör ingripa mot dem, med afseende

å Indika sannolikhet verkligen förefinnes, att de skola förnärma annans

rätt samt att, så snart ett eller flere af de kännetecken, som ingå i

lösdrifveriets begrepp, bortfallit, den såsom lösdrifvare anhållne icke

vidare bör såsom sådan behandlas.

I nuvarande försvarslöshetsstadga har denna grundsats kommit

till erkännande, men icke så i komiterades förslag; ty detta förslag,

som jemväl uppställer brist på tillgångar eller arbete såsom ett kännetecken

på lösdrifveriet, låter icke straffet eller påföljden upphöra, när

denna brist icke längre förefinnes. Den vigtiga grundsats, som finnes

nedlagd i § 22 mom. 1 af nu gällande stadga, att den för bristande

försvar dömde skall frigifvas, der sådan förändring yppas i hans vilkor,

att han ej vidare bör såsom försvarslös anses, har sålunda blifvit

af komiterade öfvergifven; och dermed har lagstiftningsförslaget erhållit

en mera repressiv än preventiv karaktär; något, som väl må kunna

ega sitt berättigande med afseende å dem, som, straffade för brott, blifvit

stälde under polisuppsigt och icke iakttagit de dem i följd deraf

gifna föreskrifter, men svårligen synes mig kunna försvaras i fråga om

de blott medel- och arbetslöse.

I sammanhang härmed hafva komiterade uttalat sig ganska skarpt

mot den i § 22 mom. 2 af nu gällande stadga intagna bestämmelsen

derom, att en till allmänt arbete dömd person, som under halfva den

ådömda arbetstiden förhållit sig väl och har eu besparad arbetsförtjenst

till visst belopp, skall ställas på fri fot. De hafva velat visa förkastligheten

af ett system, hvarigenom den dömde, som i anstalten på statens

bekostnad underhålles, gifves tillfälle förtjena ända till hundratals

kronor, och sålunda kan komma att från anstalten utgå med en

besparad arbetsförtjenst, som helt och hållet förtager det intryck tvångsarbete

såsom sådant bör ingifva. Do hafva framhållit, hurusom erfarenheten

visat, hvilket ringa gagn, att icke säga hvilken skada, den

till högre belopp insparade arbetsförtjensten medför för den från arbetsanstalten

frigifne, samt hurusom han i vanligaste fall faller ett offer

för frestelsen att förstöra denna förtjenst på starka drycker eller

öfverflöd i kläder m. in.

119

Då denna af komiterade berörda fråga är af den största vigt,

har jag till hvad komiterade yttrat, ansett mig böra foga följande erinringar.

För den, som har någon närmare kännedom om förhållandet vid

våra straff- och förbättringsanstalter, är det nogsamt kändt, att fången

icke af pligt eller tvång förmås till arbete. Hvad som drifver honom

dertill är, liksom i det fria lifvet i allmänhet, den egna fördelen. Kan

han genom arbetet förbättra sin ställning antingen under sjelfva fångenskapen

eller för den tid, som närmast derpå följer, eller kan lian derigenom

förkorta samma fångenskap ja — då arbetar han och det i

desto högre grad, ju mera hans fördel deraf främjas.

Ett slående exempel härpå erbjuder i senaste tid förhållandena

vid kronoarbetsstationen å Vaxholm. De der intagna ostraffade, försvarslöse,

som just tillhöra den klass, som af fortfarande fylleri, lättja

och liderlighet icke kunnat förmås att genom arbete förskaffa sig en

ärlig utkomst, voro till för kort tid sedan allesammans sysselsatta med

arbete för fortifikationens eller försvarsverkets räkning. Med de ringa

och obestämda anslag, hvaröfver krigsadministrationen under senare

åren förfogat, hafva arbetena å Vaxholm och Rindö icke kunnat på ett

planmessigt sätt anordnas, och de flitpenningar, som tilldelats kronoarbetskarlarne,

hafva öfverhufvud tagit icke uppgått till mer än 5 å 6

öre om dagen. Följden häraf har varit, att man hos dessa kronoarbetskarlar

fåfängt spanat efter någon håg och lust till arbete. För kort

tid sedan erbjöd sig emellertid en enskild fabriksfirma att sysselsätta

en del af denna arbetspersonal; och ehuru, såsom jag har anledning

antaga, de sämsta och lättjefullaste karlarne öfverlätos till denna firma

för sysselsättning, så har likväl den blotta omständigheten, att hvarje

karl der kunnat förtjena ända till 20 å 25 öre om dagen i flitpenningar,

sporrat deras flit och bemödanden så, att arbetsentreprenören förklarat

sig knappast kunna påräkna större arbetsprodukt af fria arbetare,

på samma gång också visat sig, att disciplinen inom denna afdelning

kunnat bättre upprätthållas än vid den, som fortfarande sysselsättes för

fortifikationens räkning, och detta bland annat af farhåga för att genom

ett visadt dåligt uppförande karlen komme att återgå från det

bättre till det sämre aflönade arbetet.

Enahanda är förhållandet vid kronoarbetsstationen å Tjurkö, der

manskapet i strängt arbete, 12 timmar om dygnet både sommar och

vinter, är i tillfälle förtjena 20 å 25 öre om dagen och der arbetsfliten

och arbetsprodukten äro synnerligen goda.

Men, — säger man — genom denna högre arbetsförtjenst och

deraf härflytande förmåner kommer arbetsan stal ten att förlora den af

-

120

skräckande betydelse, den bör hafva; på samma gång denna högre förtjenst

innebär en orättvisa mot den dömdes kamrater, som icke innehafva

samma skicklighet och förmåga. Härpå vill jag svara, att friheten

för alla, med högst få undantag, är så ytterst dyrbar, att man

icke utbyter henne mot någon annan förmån; och förlusten af friheten

kännes svårare i samma mån, man är i besittning af flere medel

att njuta henne. Så länge den flitige och ordentlige arbetaren i det

fria samhället kan förvärfva hvad han för sig och familj nödtorfteligen

beliöfver, skall han icke betrakta fängelset eller tvångsarbetsanstalten

— huru stora beqvämligheter der än må erbjudas — såsom en efterlängtad

tillflyktsort, hvilket deremot den lättjefulle skall göra, huru

mycket man än inskränker de förmåner, han inom arbetsanstalten åtnjuter.

Det enda medel, att göra lättingen till en nyttig samhällsmedlem

är att bibringa honom lust och håg till arbete; och detta kan, enligt

min öfvertygelse, icke ske, så framt icke enhvar uppmuntras i förhållande

till myckenheten och beskaffenheten af det arbete, han åstadkommer.

Erfarenheten har också visat, att arbetsentreprenörer svårligen

kunna förmås att till kronan för hvarje utgjordt dagsverke betala

mer än ett visst begränsadt belopp, under det de deremot lägga

största vigt på, att ingen begränsning hvad flitpenningarna angår göres,

utan att dessa få utgå i förhållande till arbetsprodukten.

Då alltså den enskilde och jemväl det allmänna måste göra desto

större vinst, ju större arbetsprodukt på en viss gifven tid åstadkommes;

då utan tilldelandet af premier åt den till allmänt arbete dömde

det icke blifver möjligt att hos honom väcka kärlek och håg till arbete,

hvilket åter är ett oeftergifligt vilkor för, att han icke efter frigifningen

skall återfalla i gamla laster; då ingen annan olägenhet är

med denna premiering förenad, än att den frigifne efter frigifningen

kan förslösa en under arbetstiden förvärfvad vinst, som utan denna

premiering icke uppkommit — ett missbruk, som ju icke bör upphäfva

det gagnande i sjelfva saken och emot hvilket dessutom det icke torde

vara omöjligt att finna bot; samt dä slutligen det skulle vara äfventyrligt

att sätta premierna och deraf härflytande förmåner vid arbetsinrättningarna

lägre än vid de centrala straffanstalterna, kan jag för

min del icke anse ändamålsenligt, hvarken att inskränka premiernas

belopp eller att borttaga nu gällande bestämmelser derom, att den till

allmänt arbete dömde må frigifvas på grund af besparad arbetsförtjenst.

Det i nuvarande stadga bestämda belopp af den besparade arbetsförtjenst,

på grund hvaraf frigifning kom komma i fråga, torde emel

-

121

lertid få anses allt för lågt, i synnerhet för dem, som äro dömde till

3 å 4 års arbete; men då detta belopp synes mig till någon del böra

vara beroende af arbetstidens längd, beskaffenheten af ingångna arbetsaftal

m. m., synes mig den ändring i nu gällande stadga vara af nöden,

att samma belopp, efter förslag af fångvårdsstyrelsen, af Kongl.

Maj:t för ett år i sender efter sig företeende förhållanden bestämmes

för de särskilda arbetsanstalterna.

I fråga om botemedlet mot det öfvcrklagade missbruket, att den

frigifnes besparingar omedelbart förslösas, så föreställer jag mig, att

följande stadgande skulle vara ändamålsenligt, att nemligen utaf de besparade

tillgångarne endast hälften binge vid frigifningen utbetalas

samt att återstoden mot viss bestämd ränta skulle hos Fångvården

innestå en tid, motsvarande hällten af den, hvartill personen sednast

varit till allmänt arbete dömd, för att, med upplupen ränta, den frigifne

tillgodokomma efter denna tids förlopp, derest han då funnes

vara på fri fot; hvaremot om han under tiden efter senaste frigifning

blifvit för förseelse mot allmän lag eller mot försvarslöshets- eller

fattigvårdsförordningen straffad, sagda arbetsförtjenst skulle tillfalla

fångvårdens besparingskassa. Genom ett sådant stadgande hade man

alltid ett visst band på den frigifne att åtminstone någon tid efter frigifningen

iakttaga ordning och arbetssamhet; och något godt vore väl

härmed vunnet, om än icke kan förväntas, att flertalet deraf skulle

förhindras återfalla i sina gamla ovanor.

Vid personens afgång från arbetsanstalten borde ett besked lemnas

honom, innefattande underrättelse om beloppet af den innestående

arbetsfört] en sten, i hvilket. fall det komme att förverkas samt hvad för

dess utbekommande skulle iakttagas.

De af mig här ofvan mot komitéförslagets hufvudgrunder fratnstälda

anmärkningar hafva synts mig vara af den vigt, att jag icke

kan förorda underdånigt tillstyrkande af samma förslag.

Emot förslagets detaljer eller redaktionen tillåter jag mig göra

följande erinringar:

§ 1.

Mom. 1. Här liksom på flere andra ställen i förslaget kan uttrycket

“må“ lätt gifva anledning till föreställning om godtycklighet och

borde väl utbytas mot ett positivt “skalk1.

16

122

Då förordningen enligt rubriken liandlar om “lösdrifveri1,\ synes

detta uttryck i den §, som innehåller sjelfva definitionen böra

begagnas i stället för ulösdrifvareu; och föreslås följande lydelse:

“Hvar som stryker landet omkring, vare, der etc. — arbete

underkastad behandling för lösdrifveri, på sätt här nedan sägs“.

Mom. 2. Då den, som “stör allmän ordning eller sedlighet11 begått en

rättskränkning, som är straffbar enligt allmän lag, torde sednare

delen af momentet böra erhålla en något förändrad lydelse, såsom:

lör ett sådant lefnadssätt, som innebär fara för allmän ordning och

sedlighet.

§ 2.

Mom. 1. Ordet »lösdrifveri)) i författningsförslaget förekommer på olika

ställen i olika betydelse af dels kringstrykande under de i § 1 angifna

förhållanden och dels af sjelfva det legala lösdrifveriförklarandet.

Här synes bäst att utbyta orden »Beträdes den med lös- -

drifven» emot »är den, som i § 1 omförmäles, förlustig» etc.

§ 5.

Mom. 1. »Den, som beträdes med lösdrifveri)), torde enligt vanligt språkbruk

betyda »den, som gjort sig skyldig till lösdrifveri»; men då

detta först blifver uppenbart, sedan förhöret skett, lärer förstnämnda

uttryck böra utbytas mot »Den, som anträffas under de i

§ 1 angifna förhållanden, må etc.»

I fråga om det här förekommande ordet »anhållas» kan erinras,

att detta uttryck är temligen obestämdt, liksom ock, att icke uttryckligen

blifvit sagd!, af hvem sådan anhållning får ske, eller

huru länge han må fortfara. Det kan ofta hända, att en länsman

befinnes ute på tjenstförrättningar under flere dagar, och fråga

kan då uppstå, huruvida en anhållen person bör släppas på fri

fot. Anses sådant icke böra ske, är kanske bäst utbyta ordet

»genast» mot »så fort ske kan».

Mom.*3. För tydlighets skull torde efter »Konungens Befallnings-,

hafvande» på första stället böra insättas orden »i det län der han

anhållits».

Mom. 4. Orden »om han dertill finner skäl» kunna gifva anledning

till den tydning, att det skulle bero på Konungens Befallningshafvande

att låta kungöra varningen eller icke, hvilket ej kan vara

123

meningen. T stället föreslås »der skäl ej förekommit att upphäfva

beslutet».

§ 6-

Mom. 1. Orden “åter beträdd med lösdrifveri''* torde böra utbytas

mot “under de i § 1 angifna förhållanden anhållen.“

Mom. 2. “År lösdrifvare som“. Då meningen icke torde vara att

déssa ord skola tagas i samma mening som “är den för lösdrifvare

förklarade41, så föreslås i stället: “År den som41.

§ 7.

Mom. 1. “Och beträdes han ånyo med lösdrifveri44 torde böra utbytas

mot “och anhålles han ånyo under de i § 1 angifna förhållanden

etc.44

Likaledes synes i stället för orden “må han häktas och försändas44

böra skrifvas “varde häktad och sänd''4, enär ej torde

vara skäl att åt den underordnade polistjenstemannen öfverlemna

afgörande!, huruvida personen, hvarom här är fråga, bör häktas

eller icke.

§ 8.

Mom. 1. Till förekommande deraf, att icke, såsom nu ofta är fallet,

till tvångsarbetsanstalt må sändas sådane, som icke äro till arbete

duglige, — och som enligt fattigvårdsförordningen böra af

kommunen underhållas — synes det tillägg böra göras, att i protokollet

skall intagas läkarebetyg, huruvida personen “icke i följd

af ålderdom, kropps- eller sinnessjukdom, vanförhet eller lyte är

oförmögen att genom arbete förvärfva, hvad till lifvets uppehälle

oundgängligen erfordras.44

Mom. 2. “Har häktad lösdrifvare44 torde utbytas mot “Har den häktade44,

ty eljest skulle dermed ej afses den under polisuppsigt

stälde.

§ 12-

Mom. 1.--“tvångsarbete, sopi af Konungens Befallningshafvande etc.44

synes böra lyda — — “tvångsarbete, som är till fattigvård berättigad

etc.44 Med den lydelse momentet i förslaget har, befarar

124

jag, att till fångvården skulle komma att öfver!emnas en mängd

personer, som böra af fattigvårdssamhällena underhållas.

§ 15.

“Lösdrifvare, som“ torde utbytas mot “Person, som“, för att

kunna omfatta jemväl den under polisuppsigt stälde.

Stadgandet i senare delen af denna §, att medlen skola öfversändas

till polistjensteman för att den frigifne tillgodokomma i

mån af behof, synes mig icke välbetänkt, då det utan tvifvel skall

gifva anledning till mycket trassel. Bättre torde då vara, att för

den frigifnes räkning insätta hvad han ej under vandringen till

hemorten behöfver i sådan sparbanksbok, hvarom förordningen angående

on postsparbank för riket talar.

§ 16.

“Lösdrifvare41 torde utbytas mot “Person, hvarom denna förordning

handlar44.

§ 17-

Mom. 1. I stället för “lösdrifvare44 bör heta å första stället “dem, som

i § 1 omförmälas44 och i senare stället “dem44.

Ofriga af komiterade afgifna förslag lemnar jag utan erinran.

Herr Kameralbyråchefen utlät sig:

»Den uppgift komiterade haft sig förelagd, att åt lagstiftningen

i förevarande ämne gifva en enklare form, samt mildra dess i många

fall allt för stränga bestämmelser, har, efter min uppfattning, blifvit

genom det nu föreliggande förslaget på ett tillfredsställande sätt löst.

Den rigtning, hvari förslaget blifvit affattadt, och de allmänna grunder,

hvarpå det hvilar, öfverensstämmer med de åsigter, jag i detta ämne

hyser och jemväl förut uttalat i det protokoll, som åtföljt Styrelsens

underdåniga utlåtande den 26 Augusti 1879. Jag anser derför detta

förslag böra läggas till grund för ny lagstiftning angående försvarslöse

och till allmänt arbete förfallne personer.

125

Med fullkomligt instämmande i komiteradcs yttrande om lämpligheten

af införande af polisuppsigt såsom korrektiv mot lösdrifveri,

synes mig dock komiterades förslag i fråga om tillämpningen af detta

korrektiv föranleda några anmärkningar.

Enligt nu gällande lagstiftning skall ostraffad, försvarslös person

först varnas, antingen en gång inför kommunalnämnd eller två gånger

inför tillsyningsman för följderna af ett mot arbetssamhet och ordning

stridande uppförande, hvarefter Kongl. Maj:ts Befallningshafvande eger

makt att förelägga den försvarslöse viss lämplig tid att skaffa sig tjenst

eller annat laga försvar, samt, om sådant försummas, och skäl icke är

för handen att meddela nytt sådant föreläggande, döma till allmänt

arbete. Samma förfaringssätt är föreskrifvet beträffande försvarslös,

som undergått bestraffning för vissa uppräknade brott, med endast den

skilnad, att varning icke behöfver honom meddelas.

Jemlikt komiterades förslag skulle deremot en väsentligt skiljaktig

behandling af dessa båda grupper af lösdrifvare komma att stadgas.

Den första af dessa grupper, eller med några få undantag, sådana

personer, som i besittning af medborgerligt förtroende, beträdas

med lösdrifveri, skulle icke kunna dömas friheten förlustiga eller till

inskränkning deri, förrän de efter två föregångna varningar samt, sedan

de ytterligare gjort sig skyldiga till enahanda förseelse, af Konungens

Befallningshafvande förklarats vara lösdrifvare. De senare åter

eller i allmänhet de, som för gröfre eller itererade brott äro fråndömda

medborgerligt förtroende, skulle på en gång varnas första gången de

beträdas med lösdrifveri och samtidigt ställas under polisuppsigt och

sålunda omedelbart lida inskränkning i sin frihet. De förra kunna sålunda

först efter att fyra gånger blifvit beträdda med lösdrifveri, dömas

till tvångsarbete, men de senare första gången, de beträdas med denna

förseelse, ställas under polisuppsigt och sedermera ådömas tvångsarbete.

''

En så väsentlig skilnad i behandlingen af de olika klasserna af

lösdrifvare har icke någon grund i nu gällande lagstiftning och synes

icke heller vara af sakens natur betingad.

Med allt erkännande af den varsamhet, som ligger till grund för

komiterades förslag beträffande den förra gruppen, synes dock långmodigheten

härvid vara allt för utsträckt; hvaremot å andra sidan behandlingen

af den andra gruppen lösdrifvare förekommer allt för summarisk

och sträng. Förseelsen, som skall bestraffas, är lika hos dem

båda, och om än, på sätt komiterade yttrat, denna senare klass af lösdrifvare

behöfver en strängare uppsigt än den andra, torde dock icke

böra förbises, att den för brott straffade, dels redan undergått det för

126

brottet stadgade straff ocli derigenom bör anses hafva försonat sig med

samhället, dels att han fortfarande har att kämpa med de svårigheter

för sin utkomst, som vanfrejden medför, och sålunda bör vara mera

ursäktad för lösdrifveri än den, som är i besittning af medborgerligt

förtroende. Derförutom synes en formel oegentlighet förefinnas deruti

att, enligt 6 § af författningsförslaget, Konungens Befallningshafvande

må förklara den, som två gånger förut blifvit varnad för lösdrifveri,

vara lösdrifvare, lika som ock att, enligt 5 § 2 mom. då den varnas

för lösdrifveri, hvilken jemlikt 2 § skall stå under polisuppsigt, denna

uppsigt omedelbart inträder. Det synes nemligen i förstnämnda hänseende

hvarken lämpligt eller behöflig! att förklara den som lösdrifvare,

hvilken såsom sådan redan två gånger blifvit behandlad; och i

senare afseende! lärer en varning för lösdrifveri sakna all betydelse,

då påföljden för denna förseelse omedelbart inträder.

Då, efter min uppfattning, man i eu lagstiftning som denna,

icke bör använda strängare repressiva medel, än som för det afsedda

ändamålets vinnande äro af nöden, och enär det synes antagligt, liksom

ock af andra länders erfarenhet det torde vara ädagalagdt, att polisuppsigt,

hvilken, sådan den af komiterado blifvit föreslagen, innefattar

en viss inskränkning i den personliga friheten, men likväl lemnar utrymme

för fri verksamhet, skulle verka ej mindre till förekommande

af brott, än till minskning i lösdrifvares häktande och åläggande af

tvångsarbete, vill det synas som denna polisåtgärd borde tillämpas,

icke på sätt komiterade föreslagit, endast på vissa för brott straffade

personer, hvilka blifvit fråndömda medborgerligt förtroende, utan äfven

på alla öfriga lösdrifvare. Jag föreställer mig, att många af dessa

senare, för mindre brott, som ej medfört vanfrejd, straffade personer

eller ock helt och hållet ostraffade sådana, om de, efter att hafva två

gånger blifvit varnade för lösdrifveri, i stället för att, såsom komiterade

föreslagit, af Konungens Befallningshafvande förklaras för lösdrifvare,

genom samma myndighets beslut stäldes under polisuppsigt, skulle

mången af dem undgå att dömas till tvångsarbete. På dessa personer,

som ofta äro af en mera slö och dåsig sinnesart, skulle det band och

den tillsyn, som polisuppsigten innefattar, kunna verka fördelaktigt till

hämmande af deras lösdrifveri. Att någon verkan i denna retning

icke vinnes genom dessa - personers förklarande att vara lösdrifvare,

torde med temlig visshet kunna antagas. Hvad åter de vanfrejdade

lösdrifvarno angår, synas desse, först sedan dem meddelad varning för

lösdrifveri visat sig gagnlös och de ånyo gjort sig skyldiga till samma

förseelse, böra likaledes genom beslut af Konungens Befallningshafvande

ställas under polisuppsigt; dock med det undantag, att, derest

127

sådan vanfrejdad lösdrifvare ansåges för allmänna säkerlieten synnerligen

vådlig, lian utan föregången varning kunde af Konungens Befallningshafvande

ställas under polisuppsigt.

Om sålunda bestämdes, att polisuppsigt icke skulle åläggas lösdrifvare,

som är i* besittning af medborgerligt förtroende, förrän han

eftei att tva g''anger derför erhållit varning, tredje gången återkomma,

samt lösdrifvare, som saknar medborgerligt förtroende, i allmänhet efter

att en gång blifvit varnad och ånyo beträdes med lösdrifveri, torde

de skäl,. som ligga till grund för komiténs i 2 § framstälda förslag,

att för vissa mindre brott straffade, men medborgerligt förtroende saknande

lösdrifvare, icke skulle vara underkastade polisuppsigt och följaktligen

behandlas lika med lösdrifvare, som voro i besittning af dylikt

förtroende, kunna anses i väsentlig mån hafva förfallit. Äfven

om på sätt komiterade föreslagit, endast vanfrejdade personer skulle

kunna ställas under polisuppsigt, synes åtminstone något undantag

derifrån icke böra stadgas. Med den latitud i fråga om strafftidens

längd, som strafflagen i allmänhet medgifver och den skiljaktighet i

tillämpningen af straffbestämmelserna, som hos olika domare förekommer

synes strafftidens längd utgöra en vansklig grund, hvarpå en väsentligt

olika behandling i lösdrifverihänseende skulle hvila.

Efter dessa erinringar i fråga om förslagets hufvudgrunder, får

jag i afseende å detalj bestämmelserna anmärka:

Rubriken: »Förordning angående lösdrifveri)), synes med bibehållande^

benämningen stadga, som hittills användts i fråga om denna

lagstiftning, lämpligen böra erhålla följande lydelse »stadga angående

lösdrifvares behandling».

I fråga om sista mom. af 1 § yttra komiterade i motiven pag. 34:

»Till denna klass af lösdrifvare måste räknas jemväl prostituerade,

hvilkas, genom skörlefnad förvärfvade, tillgångar icke böra fritaga dem

från den behandling, som här afses.» Med tillämpning af den bestämning

på lösdrifvare, första perioden af denna § innehåller, lärer likväl

prostituerad, som är i besittning af tillgångar för sin subsistens, icke

på grund af detta stadgande kunna såsom försvarslös behandlas. Om

derför detta sedlighetsbrott skall hemfalla under lösdrifverilagstiftningen,

torde särskildt böra stadgas, att qvinna, som yrkesmessigt för ett lösaktigt

lefnadssätt, skall såsom lösdrifvare behandlas.

Femte § föreskrifver, att lösdrifvare må anhållas och inställas

hos polismyndighet, men bestämmer icke hvem som är behörig att

verkställa en sådan anhållning och inställelse. Till förekommande af

missförstånd härutinnan torde stadgandet i öfverensstämmelse med hvad

nu gällande försvarslöshetsstadga i 3 § 2 mom. föreskrifver i fråga om

128

häktning af försvarslös person böra sålunda kompletteras, att tillsyningsman

samt krono- och stadsbetjente eg a verkställa denna anhållning

och inställelse.

Uti åttonde § stadgas, att om häktad lösdrifvare har sin hemort

inom annat län, Konungens Befallningshafvande vöre obetaget att, der

det pröfvas lämpligare, öfverlemna honom till Konungens Befallningshafvande

i detta län för vidare behandling. Uti motiven pag. 49

yttra komiterade rörande detta ämne, att dömandet till tvångsarbete i

regeln skulle ske hos Konungens Befallningshafvande i det län, der

lösdrifvaren anträffats, hvarigenom en väsentlig inskränkning i forslande

å fångtransport skulle beredas. Det är att befara att komiterades

sålunda uttalade syftemål icke vinnes genom det. föreslagna stadgandet.

Äfven enligt nu gällande lagstiftning eger Konungens Befallningshafvande

i det län, der den försvarslöse anträffas, förelägga

honom viss tid att förskaffa sig laga försvar vid äfventyr att dömas

till allmänt arbete (6 § 1 mom. försvarslöshetsstadgan); men det är nu

ett kändt förhållande, att länsstyrelserna i allmänhet icke tagit någon

annan befattning med försvarslös från annat län, än att öfverlemna

honom till Konungens Befallningshafvande i det län, der den försvarslöse

haft sin hemort, och då, enligt det föreslagna stadgandet, länsstyrelserna

vore obetaget att, der det pröfvades lämpligare, fortfarande

tillvägagå på enahanda sätt, kan det inträffa, att någon väsentlig minskning

af fångtransporterna af samma stadgande icke vunnes, helst om

skäl af den beskaffenhet, som komiterade sjelfve antydt, nemligen att

ett flertal lösdrifvare från främmande län i större städer eller å viss

ort sammankommit, finge gälla såsom bestämmande vid pröfningen i

detta hänseende. Traditionen att hvarje länsstyrelse borde behandla

de till länet hörande lösdrifvare komme säkerligen att fortfarande bibehållas

såsom den lämpligaste och sålunda skulle framdeles, såsom

hittills icke sällan inträffat, kunna hända att lösdrifvare, som anträffats

t. ex., i Stockholm blifvit försänd till Malmö eller Luleå, för att, efter

att der blifvit dömd till tvångsarbete, transporteras till tvångsarbetsanstalterna

å Vaxholm, Tjurkö eller Borghamn. Visserligen har, till

följd af den nu gällande lagstiftningens art i fråga om laga försvar,

en giltig grund förefunnits, att den försvarslöse bort försändas till sin

hemort för att, efter förelägganden och upplysningars inhemtande om

möjligheten att bereda honom laga försvar, derstädes dömas; men då,

enligt den nu föreslagna lagstiftningen, försvarssystemet blifvit förkastadt,

förfaller denna grund. De betydliga kostnader för staten och

den demoralisation för individen, som forslandet mod fångtransport

fram och åter genom landet medför, synes böra föranleda dertill, att

i2§

endast för det fall, att frågan om personers dömande till tvångsarbete

icke kan behörigen pröfvas i den ort, der lösdrifvaren anträffas, han

då må öfverlemnas till Konungens Befallningshafvande i det län, derhän

har sin hemort. Ett sådant fall förefinnes i fråga om lösdrifvare,

som omförmälas i 7 § 2 mom. och der för utrönande af personens

identitet hans försändande till hemorten kan vara behöfligt; men då i

öfrigt, på sätt komiterade anmärkt, all erforderlig upplysning om lösdrifvaren

skulle kunna hemtas ur polisunderrättelserna, och de upplysningar,

som möjligen der icke funnes, men vore af nöden, lätteligen

genom skriftvexling kunde inhemtas, synes bestämmelsen om Konungens

Befallningshafvandes rättighet att till behandling af annan myndighet

öfverlemna häktad lösdrifvare, böra inskränkas till sådant fall,

som i nyssnämnda § och moment förmäles.

Enligt 11 §3 mom. af komiterades förslag skulle särskilda besvär

öfver Konungens Befallningshafvandes beslut angående varning

eller hvarigenom någon blifvit förklarad vara lösdrifvare eller i fråga

om polisuppsigt icke få anföras. Då, hvad angår varning, denna åtgärd

lör den varnade icke innefattar någon omedelbar påföljd, samt förklarandet

att vara lösdrifvare, enligt mitt förmenande, borde ur stadgan

utgå, lära besvär i dessa hänseenden icke böra få anföras, men då,

hvad angår ställande under polisuppsigt, denna åtgärd i viss mån innebär

en inskränkning i den personliga friheten och, enligt hvad här

ofvan blifvit ifrågasatt, icke, på sätt komiterade föreslagit, skulle afse

endast vanfrejdade lösdrifvare, synas besvär öfver beslut i detta hänseende

böra få anföras i den ordning, som i 1 mom. af nyssnämnda §

omförmäles. För komiterades förslag i 3 mom. af ifrågavarande §, att

för visst fall besvär öfver Konungens Befallningshafvandes beslut i fråga

om polisuppsigt skulle särskild! i administrativ väg få anföras, synes

mig giltiga skäl saknas.

En mycket svårlöst fråga förekommer i 12 § af komiterades förslag.

.Enligt nu gällande lagstiftning, 17 § försvarslöshetsstadgan,

skall icke någon till allmänt arbete dömas, som är till arbete oförmögen;

sker det, varder personen återlemnad till den embetsmyndighet,

som i målet dömt, för vidare förordnande efter gällande föreskrifter,

hvarjemte samma stadga i 22 § 3 mom. föreskrifver, att till allmänt

arbete dömd person skall frigifvas, derest han under arbetstiden blifvit

oförmögen att till allmänt arbete vidare användas. Dessa bestämmelser

hafva ofta haft den följd, att sedan försvarslös, som jemlikt läkares

intyg funnits arbetsför, blifvit till allmänt arbete dömd och till arbetsanstalten

ankommit, han af der anstäld läkare antingen omedelbart

eller efter någon tids förlopp befunnits till allmänt arbete oförmögen

17

180

samt på sådan grund återsändts till hemorten, hvarigenom obehörig

fångforsling till och från arbetsanstalten föranledts.

Då i 1 § af förordningen angående fattigvården den 9 Juni 1871

är stadgadt, att den, som är oförmögen att genom arbete förvärfva

hvad till lifvets uppehälle oundgängligen erfordras, skall lemnas nödtorftig

fattigvård, förutsätter detta stadgande, att den nödstälde icke

skall vara helt och hållet oförmögen till allt arbete, utan kan han,

äfven om han besitter någon arbetsförmåga, vara berättigad till fattigvård

och vid sådant förhållande icke, enligt lösdrifveristadgan, till

tvångsarbete förfallen. Komiterade hafva i stället för nu gällande

stadgande i detta hänseende föreslagit ett så lydande: »Ej skall efter

denna förordning någon dömas till tvångsarbete, som af Konungens

Befallningshafvande anses skäligen böra af fattigvårdssamhälle åtnjuta

full försörjning.» I motiverna till detta stadgande yttra komiterade

(pag. 54): »Graden af större eller mindre arbetsförhet kan betydligt

vexla, men så snart densamma ej sjunkit derhän, att den må anses

böra berättiga till full fattigförsörjning, torde å tvångsarbetsanstalt böra

beredas lämpligt arbete jemväl för den mindre arbetsföre, enär eljest en

sådan icke skulle kunna drabbas af någon påföljd för ett kringstrykande

eller oordentligt lefnadssätt.» — Då emellertid äfven andra omständigheter,

än de i 1 § af fattigvårdsförordningen nämnda, kunna verka

oförmögenhet att genom arbete förvärfva hvad till lifvets uppehållande

oundgängligen erfordras, hafva komiterade åt Konungens Befallningshafvande

öfverlemnat att jemväl pröfva, huruvida lösdrifvaren i den

mån brister i arbetsförhet, att fattigvård, enligt fattigvårdsförordningens

2 § skäligen bör honom tillkomma, i hvilket fall likväl, som om fattigvårdsförordningens

1 § vore tillämplig, Konungens Befallningshafvande

skulle ega förklara, att tvångsarbete icke kunde lösdrifvaren ådömas.

Enligt min uppfattning motsvarar icke det föreslagna stadgandet,

hvad komiterade enligt motiverna dermed afsett. Uttrycket »full försörjning»

förekommer icke i fattigvårdsförordningen i annat hänseende

än i fråga om fattigvårdsstyrelsens målsmanna- och husbonderätt öfver

fattighjonet (§ 35), men för befrielse att dömas till tvångsarbete torde

det förhållande, att personen i fråga finnes vara berättigad till »nödtorftig

fattigvård» på sätt 1 § af fattigvårdsförordningen föreskrifver,

vara fullt tillräckligt, likasom ock å andra sidan fattigvård enligt 2 §

af samma förordning desto mindre synes böra utgöra giltig grund fölen

sådan befrielse, som endast fattigvårdssamhället, men icke Konungens

Befallningshafvande, eger om sådan fattigvård besluta. — Då för

öfrigt det föreslagna stadgandet icke uttryckligen angifver, att Konungens

Befallningshafvande, på sätt i motiverna angifves, må pröfva,

131

huruvida lösdrifvaren i den mån brister i arbetsförhet, att fattigvård,

enligt 2 § i fattigvårdsförordningen, skäligen bör honom tillkomma,

lärer icke heller denna § kunna tillämpas; och skulle en sådan bestämmelse

innefatta en väsentlig ändring i grunderna för nu gällande

fattigvårdslagstiftning. Kändt är, att en af de vigtigaste förändrade

bestämmelser, som intogos i 1871 års fattigvårdsförordning var den,

att kommunerna sjelfva skulle ega besluta om det fattigunderstöd, som

af dem bör lemnas, samt att, jemlikt 46 § af fattigvårdsförordningen,

klagan mot kommunernas beslut i detta hänseende icke må hos embetsmyndighet

anföras. Endast i det fall, att fattigvårdssamhälle underlåter

lemna fattigvård, då sådan enligt 1 § för viss person erfordras,

är Konungens Befallningshafvande obetaget att tillhålla vederbörande

att sin skyldighet fullgöra.

Konungens Befallningshafvandes pröfning i förevarande hänseende

torde derför endast böra afse tillämpningen af 1 § af fattigvårdsförordningen,

och då, på sätt ofvan är antydt-, tillämpningen af detta stadgande

icke förutsätter, att personen i fråga skall helt och hållet sakna

arbetsförmåga, lärer det af komiterade afsedda mål att icke underkasta

personer tvångsarbete, som skäligen böra komma i åtnjutande af fattigvård,

i allt fall kunna vinnas. För pröfningen af dessa frågor synes

Konungens Befallningshafvande böra inhemta vederbörande läkares

yttrande om personens helsotillstånd, och, ehuru komiterade antagligen

ansett denna åtgärd utan föreskrift böra vidtagas, torde likväl stadgande

härom icke böra saknas. På grund af hvad sålunda blifvit anfördt,

skulle jag anse 1 mom. af ifrågavarande § böra erhålla ungefär

följande lydelse: »Ej skall efter denna förordning någon dömas till

tvångsarbete, som Konungens Befallningshafvande, efter att hafva inhemtat

vederbörande läkares yttrande om personens helsotillstånd, pröfvar,

med tillämpning af 1 § af förordningen angående fattigvården

den 9 Juni 1871, böra af fattigvårdssamhälle åtnjuta fattigvård.))

Uti 2 mom. af ifrågavarande § stadgas, att om någon, sedan han

blifvit dömd till tvångsarbete, varder oförmögen till arbete under den

ådömda arbetstiden eller den del deraf, som kan återstå, han då må

för vidare förordnande återsändas till Konungens Befallningshafvande.

Då, på sätt är anmärkt härofvan, total oförmåga till allt arbete icke

är ett nödvändigt vilkor för erhållande af fattigvård enligt 1 § af

fattigvårdsförordningen, torde icke heller ett sådant vilkor böra föreskrifvas

för behörighet att återsända till tvångsarbete dömd person,

som under arbetstiden i den mån förlorat sin arbetsförmåga, att han

är till fattigvård, enligt nyssnämnda § i fattigvårdsförordningen, berättigad.

I öfverensstämmelse härmed synes detta stadgande böra

132

erhålla följande lydelse: »varder någon, sedan han blifvit till tvångsarbete

dömd, så oförmögen till arbete, att fattigvård enligt det i l:sta

mom. åberopade stadgande honom bör tillkomma, då må han för vidare

förordnande öfversändas till Konungens Befallningshafvande i det län,

inom hvilket han anses ega hemortsrätt.»

I motiven i fråga om 14 § (pag. 57—59) hafva komiterade egnat en

utförlig behandling angående ej mindre de sedan början af innevarande

århundrade anordnade tvångsarbetsanstalter, än äfven de förändrade

anordningar och sättet för arbetsfånges behandling, s.om komiterade

ansett i ena och andra afseendet böra vidtagas. Denna framställning

torde för närvarande icke böra till behandling upptagas i vidsträcktare

omfattning, än som kan ega inflytande på bestämmelserna i författningsförslaget

samt de förändrade anordningar, som i följd af detsammas

antagande kunna omedelbart påkallas. Lika med komiterade

hyllar jag den af dem uppstälda grundsats, att tvångsarbetet bör betraktas

såsom näpst för öfverträdelser af de för ordningens uppehållande

nödiga befunna föreskrifter. Men af den af komiterade i detta

hänseende uttalade grundsats synes mig icke böra följa, att behandlingssättet

af arbetsfången bör erhålla en så sträng och afskräckande

karakter, som komiterade fram stält. Väl må erkännas, att för närvarande

arbetstvånget icke innefattar den skärpa, som i väsentlig mån

hindrar återfall, likasom ock att arbetspremierna i allmänhet äro höga,

ett förhållande, som i väsentlig mån härleder sig från entreprenadsystemet

eller personalens sysselsättning för enskild entreprenörs räkning,

och som derjemte har sin förklaringsgrund i den nu gällande

lagstiftningen, enligt hvilken arbetsfången genom betjenande af visst

belopp kan med hälften förkorta den honom ådömda arbetstiden. Men

om, på sätt komiterade yttrat, tvångsarbetsfången ständigt skall öfvervakas,

under halfva dygnet hållas till träget arbete, erhålla synnerligen

låg godtgörelse för öfverarbete, under måltider och fritider från arbetet

samt under natten hållas i cell och i öfrigt i sträng tukt och

ordning — hvari består då den större frihet komiterade anse honom

böra tillkomma framför straffången i gemensamhetsfängelse? — Efter

mitt förmenande kan och bör denna senare icke underkastas en annan

eller strängare behandling, än den af komiterade angifna.

Enligt nu gällande bestämmelser skall i läns- eller kronohäkte

till allmänt arbete hållas:

l:o) för försvarslöshet första gången dömd ostraffad mindre

arbetsför mansperson, så ock qvinna, derest ej under offentlig myndighets

tillsyn stöld arbetsanstalt inom orten finnes (Kongl. förordningen

den 13 Juli 1853);

133

2:o) öfriga för försvarslöshet dömda ostraffade manspersoner i den

mån tillfälle till sysselsättning för dem vid kronoarbetskompaniet å

Vaxholm icke finnes att tillgå (Kong], brefvet den 22 September 1876);

3:o) Betlare och den, som mot § 35 mom. 4 samt § 40 mom. 5

fattigvårdsförordningen sig förbrutit, derest icke sådana särskilda tvångsarbetsanstalter

för orten finnas, som i nämnda förordning omförmälas

(Fattigvårdsförordningen den 9 Juni 1871).

Komiterade, som föreslagit, att de, som, efter fattigvårdsförordningen

äro förfallna till allmänt arbete, med undantag af dem som

omförmälas i 35 § 4 mom. fattigvårdsförordningen, skola behandlas

lika med lösdrifvare, hafva ansett att, derest en förändrad lagstiftning

angående lösdrifveri skulle komma att antagas, innan sådana kommunala

eller för särskilda distrikt af staten anordnade tvångsarbetsanstalter,

som komiterade omförmält, hunne komma till stånd, en anordning

erfordrades, hvarigenom tvångsarbetet kunde af de för brott icke straffade

lösdrifvare, dit till följd af komiterades ofvannämnda förslag jemväl

betlare och tredskando fattighjon skulle räknas, fullgöras annorledes

än i länscellfängelserna. Komiterade anse det i hög grad beklagligt,

att en för brott aldrig straffad lösdrifvare och en sakfäld brottsling

underkastas en lika behandling, icke som skulle denna behandling i

och för sig vara svårare, än hvad den lättjefulle och vanartige lösdrifvaren

förtjent, ty i cellen skulle, efter komiterades förmenande, den

late lemnas fritt att arbeta efter behag eller att sofvande tillbringa

den del af dagen, som icke af måltider eller vandring på fånggården

upptages — men för lösdrifvaren likasom för allmänheten, skulle det

förefalla underligt, att staten har samma straff för lättjan, som för

brottet, en likhet, som möjligen kunde verka derhän, att gränsen

mellan båda lättare öfverträdes.

Detta räsonnemang synes mig till en väsentlig del grunda sig

på ofullständig kännedom af fångbehandlingen inom länscellfängelserna.

Det är felaktigt att antaga, det vare sig den till tvångsarbete eller

straffarbete dömde skulle i cellfängelserna tillåtas att arbeta efter behag

eller sofvande tillbringa sin tid om dagen. Det är likaledes felaktigt

att förutsätta, att samtliga i cellfängelserna förvarade fångar

underkastas en lika behandling. Som kändt är, förvaras i dessa fängelser

flera olike slag af fångar, nemligen ransakningsfångar, fängelsefångar,

de till undergående af vatten- och brödbestraffning, till allmänt

arbete och till straffarbete för en tid af två år och derunder dömda

fångar. Alla dessa särskilda slag af fångar i cellfängelserna egnas en

olika behandling, hvarom ock dels allmänna bestämmelser i Kongl .förordningarna

den 21 December 1857 och den 16 Februari 1864, dels sär

-

134

skilda föreskrifter genom Fångvårdsstyrelsen blifvit meddelade. Sålunda

är bland annat föreskrifvet, att till handräckningsgöromål inom

fängelserna företrädesvis böra användas fångar, som äro dömda för

försvarslösbet, likasom ock sådana göromål, som tvätt af beklädnad

och renhållning utom fängelselokalen, må af dessa fångar besörjas,

hvaremot straffarbetsfångar ej må sysselsättas utom cellen. Äfven i

andra hänseenden gälla föreskrifter, enligt hvilka straffarbetsfånge

underkastas en strängare behandling än öfriga i cellfängelserna förvarade

fångar; och befinnes sålunda det straff, lösdrifvaren undergår,

om han hålles till tvångsarbete i länsfängelse, om än i viss mån svårare,

än vid de allmänna tvångsarbetsanstalterna, likväl icke lika med

det, som straffarbetsfången undergår.

På sätt ofvan är nämndt, skola betlare och öfriga, som på grund

af fattigvårdsförordningen dömas till allmänt arbete, undergå detsamma

i kronohäkte, derest icke särskild tvångsarbetsanstalt för orten finnes.

Den komité, som den 5 December 1870 afgifvit underdånigt betänkande

med förslag till nyssnämnda förordning, har till stöd för

detta stadgande (pag. 44 och 45 i det tryckta betänkandet) anfört

öfvertygande och fullt giltiga skäl, och då dessa skäl ega lika giltighet

beträffande lösdrifvaren, som betlaren, hvilken enligt komiterades förslag

bör i öfrigt behandlas lika med lösdrifvaren, bör, enligt mitt förmenande,

bestämmelsen i fattigvårdsförordningen om kronohäktes användande

såsom tvångsarbetsanstalt för betlare icke endast bibehållas,

utan äfven utsträckas till lösdrifvare i allmänhet, då tvångsarbete för

kortare tid är ådömdt och utrymme i kronohäkte finnes att tillgå.

Om denna tid bestämmes till sex månader, skulle härigenom ej allenast

ostraffade, utan äfven vanfrejdade lösdrifvare, som icke ådömas längre

tids tvångsarbete, kunna få undergå detta i läns- eller kronohäkte i

orten, hvarigenom ej mindre i ekonomiskt hänseende de administrationskostnader,

som erfordrades för en ny tvångsarbetsanstalt, kunde

undvikas, än äfven de olägenheter och ofördelaktiga verkningar, som

gemensamhetsfängelse i allmänhet utöfvar, kunde undgås, på samma

gång som för de minst förderfvade och fallna ensamhetsfängelset med

dess skärpa och till en förändrad sinnesrigtning verkande inflytande,

kunde åtminstone föra en eller annan af dessa vilsekomna och missrigtade

varelser till sedlig och ordentlig vandel och sålunda föranleda

minskning i återfallens antal. Det synes mig otvifvelaktigt, att den

grund, hvarpå bestämmelserna i 1857 års nådiga förordning, att straffarbete

på kortare tid skall undergås i cellfängelse, eger lika giltighet

i fråga om de till tvångsarbete på kortare tid dömda.

Enligt nu gällande bestämmelser, eger afkortning å tiden rum,

135

såväl å straffarbete som tvångsarbete, då det i enrum verkställes, men

då, enligt komiterades förslag, Konungens Befallningshafvande skulle

ega ådöma tvångsarbete för den ena gruppen af försvarslöse från 1

till 12 månader och för den andra från 6 månader till 2 år, vore den

dömande myndigheten i tillfälle att afpassa arbetstiden, med hänsyn

ej mindre till den åtalades större eller mindre vanart, än äfven dertill

att tvångsarbetet förrättas i enrum eller allmän arbetsanstalt.

Då för närvarande ostraffade försvarslöse, utom dem som dömas

af Öfverståthållareembetet, likasom ock betlare, undergå allmänt arbete

i läns- och kronohäktena, men den längsta arbetstiden, hvartill försvarslös

kan dömas att i läns- eller kronohäkte förrätta allmänt arbete, nu

utgör fyra månader, skulle väl utsträckningen af denna tid till högst

sex månader komma att öka antalet arbetsfångar i dessa häkten, särdeles

om desamma komma att i någon väsentlig mån användas till

tvångsarbetsanstalt för straffade lösdrifvare; men för närvarande lemna

nämnda häkten i allmänhet godt utrymme för den tillökning, som sålunda

kunde ifrågakomma, och då kronoarbetskompaniet å Vaxholm,

der så beskaffade försvarslösa manspersoner från Stockholms stad undergå

allmänt arbete, och hvarest numera tillfälle till sysselsättning finnes

att tillgå, komme att bibehållas, kunna der intagas dels de ostraffade

försvarslösa manspersoner, som äro ådömda längre arbetstid än 6 månader,

dels öfriga af enahanda klass, för hvilkas förvarande i länsoch

kronohäktena utrymme skulle komma att saknas. Och skulle sålunda

den af komiterade föreslagna arbetsanstalten i Varberg kunna

undvaras. Komiterade hafva jemväl föreslagit anordnande af en dylik

anstalt för qvinnor i Göteborg. Samtliga de till allmänt arbete dömda

qvinnor, med undantag af dem som förvaras i läns- eller kronohäktena,

intagas för närvarande å ärbetsfängelset å Norrmalm, der sålunda förvaras

både straffade och ostraffade. Dessa senare utgöras dock till

största delen af prostituerade, och då deras ståndpunkt i moraliskt

hänseende i allmänhet torde vara föga bättre, utan snarare sämre, än

de straffades, synes anordnandet af en särskild arbetsanstalt för ostraflade

lösdrifvare af qvinnokönet icke vara af behofvet påkalladt eller

komma att motsvara det dermed afsedda ändamålet, utan torde dessa,

likasom hittills, böra intagas på fängelset å Norrmalm.

1 öfrigt och då de i 1 mom. 14 § af det underdåniga förslaget

meddelade bestämmelser, huru tvångsarbetsanstalter böra vara ordnade,

snarare synas böra intagas i ett reglemente för dessa anstalter, än

förekomma i den föreslagna stadgan, skulle de nu vid detta mom.

gjorda erinringar föranleda till en så lydande förändrad redaktion, nemligen:

-

136

»Tvångsarbete, der det ådömdt är på en tid icke öfverstigande

sex månader, må förrättas i läns- eller kronohäkte, om utrymmet der

sådant medgifver, men i andra fall vid allmän tvångsarbetsanstalt, enligt

de bestämmelser, som af Fångvårdsstyrelsen meddelas.»

Slutligen torde uppmärksamheten fästas derå, att komiterades

förslag icke innehåller någon bestämmelse i fråga om kostnaden för

lösdrifveritransport. Att denna kostnad bör af statsmedel bestridas,

så snart lösdrifvare!! blifvit häktad, derom torde icke någon tvekan

förefinnas, men deremot lärer föreskrift böra meddelas beträffande kostnaden

för lösdrifvares inställelse hos polistjensteman å landet. I orter,

der länsmansdistrikten äro stora och särdeles i de norra länen, föranleder

dylik inställelse icke obetydliga kostnader. Det är att befara,

att den i allmänhet gällande höga skjutslegan och rättighet att begagna

skjuts efter 2 hästar, äfven om endast en lösdrifvare skall transporteras,

kan föranleda stora missbruk i fråga om lösdrifvares anhållande

och inställelse hos länsman eller kronofogde. Då stadskommunerna

hafva ganska betydliga kostnader för polisväsendet, men deremot

på landet dylika kostnader bestridas af staten, med undantag endast

af den i allmänhet obetydliga aflöning till fjerdingsmän, som af kommunerna

bestrides, synes det icke obilligt om dessa senare ålades att

bestrida kostnaden för anhållne lösdrifvares inställelse hos vederbörande

polismyndighet. En sådan anordning vore så mycket lämpligare,

som kommunerna af det egna intresset föranleddes att bereda

billiga skjutskostnader och att i öfrigt utöfva kontroll mot missbruk i

förenämnda hänseende. Enligt nu gällande föreskrift i fattigvårdsstadgan,

43 § 3 mom., åligger det fattigvårdsstyrelse att bestrida

kostnaderna för betlare, som fattigvårdsstyrelsen, enligt 40 § 2 inom.,

låter afföra till Konungens Befallningshafvande, men jemlikt komiterades

förslag skulle fattigvårdssamhället vidkännas kostnader för dem,

som enligt 40 § 2 och 5 mom. nyssnämnda förordning, af fattigvårdsstyrelse

inställas hos polistjensteman. Då afståndet till polistjensteman

vanligen är vida mindre, än till länsresidensstaden, skulle antagligen

genom den af komiterade föreslagna förändring kommunerna

beredas någon minskning i förenämnda kostnad.»

Herr Generaldirektören åter anförde:

»Förslaget i fråga, som med förtjensten af förenklad uppställning

och uteslutande af institutionen »laga försvar» förenar den att genom

137

de föreskrifna varningarna söka förebygga förhastad tillämpning af

tvångsarbete, synes likväl äfven mig lemna rum för åtskilliga anmärkningar.

Uti anmärkningen mot förslagets 1 § mom. 1, att den, som stryker

landet omkring utan att eg a tillgångar, och hvarken har eller söker

arbete, skall såsom lösdrifvare behandlas, kan jag likväl icke instämma.

— Nuvarande föreskrift, att den, som företer bevis, att han är

känd, såsom den der iakttager ordning och sedlighet samt söker efter

förmåga sig ärligen försörja, skall vara befriad från behandling såsom

försvarslös, har visat sig opraktisk och icke kommit i bruk.

De i §§ 5 och 6 föreskrifna varningar, hvilka torde afse, dels

att väcka individens uppmärksamhet • på det äfventyr, för hvithet han,

i händelse af fortsatt lösdrifveri, blottställer sig, och dels att förekomma

förhastad tillämpning af den påföljd, lagen derför bestämmer,

äro från individens synpunkt af stor betydelse; men då mellantiden

mellan de särskilda varningarna och den omständighet, att allmänheten

icke villigt medverkar för eu lös persons inställelse hos vederbörande

för varnings erhållande, uppenbarligen skulle bereda den en

gång varnade tillfälle till fortsatt lösdrifveri, synas föreskrifterna i

detta afseende icke väl öfverensstämma med hvad allmän säkerhet och

ordning fordra till förekommande af så beskaffad! oskick. Varningarna

torde derför icke böra sträckas längre, än ändamålet oundgängligen

kräfver.

Komiterade medgifva, att nuvarande föreskrift om inställelse af

försvarslös för varnings emottagande endast sällan iakttagits, och den

såsom orsak dertill anförda obenägenhet hos befolkningen att i berörda

afseende medverka, lärer ej vara mindre nu än förr. ■— Icke

sällan bor länsman eller kronofogde på flere mils afstånd, och lösdrifvarens

inställelse hos endera af dem skulle uti de flesta fall icke kunna

åstadkommas utan tvång eller våld å den personliga friheten, det vill

säga utan häktningsåtgärd. Obehaget och äfventyret af en sådan åtgärd

skulle tvifvelsutan derifrån afhålla de flesta. Ju flere varningar,

som skola föregå, innan tvångsarbete må föreläggas lösdrifvaren, dess

längre tid och dess flere tillfällen erhåller denne att fortsätta sitt kringstrykande,

allmänna ordningen störande lefnadssätt. — Föreskriften

om upprepade varningar synes mig således motverka författningens

ändamål.

I allmänhet må ju icke förutsättas okunnighet angående lagens

bud, och om lösdrifvaren eu gång genom särskild varning erinras om

påföljden för kringstrykande och oordentligt lefnadssätt, synes all nödig

varsamhet i afseende å honom vara iakttagen.

18

188

För den åter, som, efter bestraffning för brott, är förlustig medborgerligt

förtroende och enligt 2 §:s mom. 2 kan, i händelse af lösdrifveri,

blifva underkastad polisuppsigt, torde annan varning ej påkallas,

än den utslaget i brottmålet innebär, helst om föreskrift blefve domstolen

meddelad, att vilkorlig påföljd af polisuppsigt i angifna fall

skulle i utslaget utsättas. Om den straffade derefter, då polisuppsigten.

ansågs böra inträda, genom Konungens Befall ni ngsliafvandes försorg

finge sig tillstäldt skriftligt besked om hvad af honom i följd af den

förelagda polisuppsigten borde iakttagas, vore han väl derigenom erforderligen

varnad. — Blefve sådant förfarande anbefaldt, torde, såsom

komiterade antydt, den förhatliga och i många fall skadliga påföljden

»förlust af medborgerligt förtroende» för de flesta fall utan olägenhet

kunna utgå.

Polisuppsigten, såsom innebärande förbindelse för polismyndigheten

att utöfva särskild tillsyn öfver den dermed belagde, borde visserligen

i viss mån betrygga allmänna säkerheten, derest uppsigten

kunde göras effektiv; men i vårt glest bebodda och med så föga polis

försedda land lärer, åtminstone i landsorterna, icke någon verksam

polisuppsigt kunna tillvägabringas0)- De förbindelser, som af den

med polisuppsigt belagde borde iakttagas, skulle väl, om alla föreskrifter

iakttoges, underlätta möjligheten af en dylik uppsigt; men

betydelsen af denna föreskrift förringas derigenom att, enligt förslaget,

uppsigten icke skulle inträda förrän efter föregången varning för lösdrifveri

(§ 5 mom. 2). Den för brott straffade, hvilken icke lär hafva

mera anledning än öfriga lösdrifvare att underkasta sig inställelse hos

kronobetjeningen för varnings emottagande, skulle således länge nog

kunna pröfva chancen af sina allmänna säkerheten störande bedrifter,

och detta just i skydd af varningsföreskriften.

Enär varning enligt 1 § och polisuppsigt enligt 2 § icke afse

personer af samma kategori, och påföljden af tvångsarbete blifvit för

hvardera slaget föreslagen till olika tidslängd, torde hinder icke möta,

att frågorna angående enkelt lösdrifveri och den angående polisuppsigt

öfver frigifrxa straffade personer upptagas antingen i särskilda författningar

eller åtminstone i skilda delar af en och samma författning,

hvarigenom en för allmänheten gagnelig enkelhet i föreskrifterna för

båda vunnes. 1 händelse påföljden »förlust af medborgerligt förtroende»

med tiden komme att utgå, skulle i så fall derigenom icke påkallas

ändring i lösdrifveriförordningen.

*) Irland, med allenast million innevånare mera än Sverige, har en styrka af

13,000 polismän, och ändock lyckas det ej alltid att der göra polisuppsigten effektiv.

Komiterade, Indika till grund för sitt förslag (pag. 30) åberopat

statens rättighet och pligt att genom preventiv lagstiftning söka förekomma

rättskränkningar, hafva likväl vid tillämpningen frångått denna

åsigt och förordat repressivt medel eller »näpst för begångna polisförseelser»

och säga, »att denna näpst icke må upphöra derigenom, att

lösdrifvaren för sig erbjuder tjenst eller under arbetstiden uppfört sig

väl eller genom gåfva, arf eller på annat sätt komme i goda bergningsvilkor.

Näpsten drabbar honom för hvad han brutit.»

Hvad har han då brutit? ■— Mången, som ej annat ligger till

last, än att han fört en kringstrykande lefnad, har från spädaste åren

varit missvårdad och ej sällan af föräldrars eller till följd af kommunens

sätt att åt underhållstagando barn bereda uppehälle, vants stryka

socknen omkring. Med åren har kretsen för dessa vandringar vidgats

och genom de dåliga sällskap, med Indika allena gemenskap stått honom

till buds, bär han dragits allt djupare ned i förfall, i fylleri och

laster. Svag till både kropp och själ, har lian icke förmått höja sig

ur sin belägenhet, och ingenstädes har stått honom till buds lämplig

sysselsättning eller välvilligt bemötande, hvilket möjligen hos honom

kunnat verka till återgång och förbättring. lian är sådan omständigheterna

gjort honom. Utan klar uppfattning af sin belägenhet, tager

han dagen, sådan den kommer, och vandrar från ort till annan för att

genom andras deltagande bekomma det iför lifvets uppehälle nödvändiga.

Om han ock bedit derom, månne sådant med skäl bör bedömas såsom

eu straffvärd förbrytelse? — Andra, under barnaåren mindre öfvergifna,

men saknande moralisk kraft och fasthet, hafva, äfven de icke afsigtlig!,

kommit på förfall. Allmännaste orsaken dertill har varit bruk af

spritdrycker, som till vinning för stat och kommun allestädes tillhandahållas.

— Alla dylika individers belägenhet är sorglig; men derför

att de sjelfva icke förmå lyfta sig derur, äro do ej straffvärda. Samhället

sjelft och dess medlemmars obenägenhet att taga omsorg om

sina likar, hafva väl ock sin del i deras belägenhet. Denna, lika väl

som det allmännas bästa, kräfver, att de svaga stödjas och de vilsekomna

om möjligt upprättas. Detta låter sig ej åstadkomma genom

straffbehandling; det kan ske endast derigenom att den late hålles till

arbete och genom vana dervid bibringas en viss arbetsfärdighet. Endast

såmedelst kan den i dåliga vanor förfallne omdanas och sättas i

tillfälle att sig sjelf försörja. I sådant syfte må preventiva åtgärder

mot sådana arbetsskygge individer vidtagas och band läggas på friheten;

men att bestraffa en person för hvad som ej stått i hans förmåga

att undvika, förekommer lika obilligt som ändamålslöst.

Komiterade föreslå, att dessa, till stor del svaga och förslappade

140

personer, skola näpsas »genom verkligt tvångsarbete», hvilket sålunda

beskrifves: »arbetet inom tvångsanstalten skall genom dess stränga och

tunga beskaffenhet, liksom hela lefnadsordningen i öfrigt under arbetstiden,

tjena att hos den oordentlige och vanartige injaga fruktan för

dylikt arbete och förmå honom till ansträngning för undvikande att

åter varda för sådant utsatt».

Komiterade, som tro sig hafva funnit, »att mycken oklar uppfattning

af det allmänna arbetets art och vilkoren för dess rätta tillämpning

hitintills egt rum», föreslå, att tvångsarbetsanstalten skall

vara skiljaktig icke mindre från det frivilliga arbetshuset, än ock från

straffanstalten. Med lemnad större frihet än för straffångar, bör dock

tvångsarbetsfångens arbete, såväl inom anstalten som i det fria, ständigt

öfvervakas. Hvarje sådan fånge bör under halfva dygnet hållas

till träget arbete med åliggande att dagligen eller för vecka fullgöra

ett visst honom föresatt och efter hans större eller mindre arbetsförmåga

lämpadt pensum, vid påföljd att för uraktlåtenhet häraf lida inskränkning

under påföljande dag eller vecka i föda eller beqvämlighet

i fråga om sängkläder eller annat. Till uppmuntran i arbetet skulle

visserligen någon godtgörelse för öfverarbete kunna honom medgifvas;

men denna bör ställas synnerligen låg. Under måltider, fritider från

arbetet och natten skulle fången hållas i cell, och bör i allt sträng

tukt och regelbunden ordning inom anstalten handhafvas.

Den skiljaktighet i arbete och behandling, som enligt komiterades

åsigt bör ega rum inom det frivilliga arbetshuset, tvångsarbetsanstalten

och straffarbetsanstälten, må väl vid skrifbordet teoretiskt låta

sig uppdragas; men efter alla länders erfarenhet kan den i verkligheten,

i stort taget, icke åstadkommas utan återgång till forna tiders,

af vår tid utdömda straffmedel. Förvaltningen så af det ena som

andra slaget anstalter måste, enligt hvad förhållandet i allmänhet visar,

låta sig nöja med de arbetsslag, på hvilka tillgång finnes eller kan

beredas, utan att dessas större eller mindre tyngd och lämplighet för

olika klasser fångar så noga väges. Ju kortare arbetstiden är för individen,

dess större blifver svårigheten att bereda denna lämplig produktiv

sysselsättning. Den korta arbetstiden slutar ofta, innan ett för

fången främmande arbetsslag hunnit inläras. Föreskriften om tungt

arbete torde vara herntad från bestämmelsen om »härd labour» i Storbritanien

och Irland, men dermed menas icke tungt, utan enformigt,

intresselöst arbete, såsom det att reda dref och kokosbast, hvilket der

utgör allmännaste sysselsättningen under första månadernas straffel

ler arbetstid. Att vid straffanstalterna införa strängare behandling,

än den komiterade förordat för tvångsarbetsanstalten, skulle förutsätta

141

tillämpning af vissa plågomedel vid sidan af arbetet"). Men om så

beskaffad! straffarbete af komiterade åsyftas, torde sådant dock af andra

anses olämpligt.

Af komiterades uppfattning, att påföljden för lösdrifvaren skall

utgöra »näpst» (bestraffning) »för hvad lian brutit», blifver en naturlig

följd, att denna måste vara helt kort, derest den icke skall komma i

allt för stort missförhållande till de straff, som enligt strafflagen ådömas.

I andra länder anses likväl korta bestraffningar vara ändamålslösa:

do åstadkomma hos den straffade icke någon förbättring och afhålla

oj från förnyade förseelser, minst då fråga är om en sådan svag

och förslöad befolkning som bär. Denna skulle genom sådana förnyade

bestraffningar endast ännu mera demoraliseras.

Enär det tvångsarbete, komiterade förorda, skulle blifva fullt lika

bård!, om icke strängare, än det straffarbete, som i Sverige och de flesta

andra länder användes såsom straff för verkliga brott; men enkelt

fängelse, hvilket utgör strängaste bestraffning för snatteri, deremot är

betydligt mildare än den af komiterade förordade påföljd för lösdrifveri,

skulle den, som viste sig såsom lösdrifvare hafva att befara

tvångsarbete, ega skälig anledning att, till undgående deraf, begå ett

ringa snatteri. Till sådant resultat kan komiterades förslag leda.

Om den af komiterade till en början godkända principen af preventiva

medel vidhölles och konseqvent genomfördes, skulle dylika olägenheter

undvikas. — Att den, som medellös förer eu kringstrykande

eller oordentlig lefnad och såmedelst hotar allmänna säkerheten och

ordningen, må derifrån förhindras, lärer icke af någon bestridas, och

med mindre olägenhet för individen sjelf lär detta icke kunna uppnås,

än om denne hålles till nyttig verksamhet, ordning och flit. —- Härigenom

skulle hos denne skyggheten för arbete småningom manas bort,

och vanan vid gagnelig sysselsättning, som lemnade honom någon fördel

skulle föda håg till arbete. — För den förut arbetsskygge underlättades

på så sätt möjlighet till framtida sjelfförsörjning — eller just

det mål, som af lagstiftningen i fråga torde böra eftersträfvas.

*) Sådant förekommer i England, der militärfångarne, uppstäda å fängelsegården i

en stor lång tvingas att efter kommande, tran marken till jemnhöjd med hufvudet upplyfta

hvar sin tung jernkula och nedlägga den på grannens plats och så fortgå hvarfvet

om, under 15 minuter, tills karlarne äro uttröttade och svetten dryper af dem, hvaruppå,

efter ett par minuters uppehåll, samma plågoarbete fem gånger förnyas. — Ett annat

straffmedel utgör trampqvarn eller “tread wheel to grind wind.“ •— Vid Spike Island i

Irland åter användas grupper af fångar, delvis med kedjor sammankopplade, att från

hafsstranden släpa tunga lastvagnar, fylda med grus, uppför höjderna till befästningsverken.

142

Afses individens förbättring, må nuvarande tvångsarbetstid icke

förkortas, ocli rättigheten att afgå, då viss arbetsförtjenst blifvit besparad,

icke borttagas, men betydligt inskränkas, För att aflägsna

skadliga och bibringa goda vanor eller, med andra ord, för att omdana

en till följd af lättja på förfall kommen individ, erfordras längre

tid vid produktivt arbete, under välvillig uppfostrande ledning; något

helt annat än »näpst», huru intensiv denna än må göras.

Det i Sverige häfdvunna bruket, att till allmänt arbete dömda,

för brott icke straffade anställas såsom handräckning vid militäretablissement,

har visat sig i flera afseenden ändamålsvidrigt. Militärpersonalen,

för hvilken vård om fångarne icke är hufvudsak, och hvilken

för arbetsbiträdet icke vidkännes någon kostnad, manas ej af något

intresse att öfvervaka och hålla dessa till jemn sysselsättning. Dertill

kommer, att frånvaron • af tillfälle för arbetaren att genom ansträngning

och flit förtjena något eller bereda sig tillökad kost, underhåller

hos honom just den liknöjdhet, som orsakat hans förfall.

De för brott flere gånger straffade försvarslöse, som för närvarande

vid arbetsstationen å Tjurkö af enskild arbetsgifvare fulla tolf

timmar dagligen sysselsättas med bearbetning af granit ute i luften,

iakttaga i allmänhet ordning och flit samt förvärfva under tvångsarbetstiden

sådan arbetsfärdighet, att de efter frigifningen ej sällan vinna

anställning i dylikt arbete hos enskilde. Komiterades anmärkning, att

arbetaren här erhåller allt för stor flitskilling, påkallar några upplysningar.

Bestämmelsen hos oss angående utspisning för straff- och arbetsfångar,

hvilken vid de större anstalterna kostar 15 å 16 öre person

per dag, utom brödet, hvilar på förutsättning att fångarne skola

ega tillfälle genom arbetsflit bereda sig kostförstärkning. Behofvet af

eu sådan förstärkning är naturligtvis större för de fångar, hvilka, såsom

vid Tjurkö, hafva tungt arbete hela dagen ute i luften. De bland

dessa, som uppöfvat sin arbetsfärdighet och, efter de 12 ordinarie arbetstimmarnes

slut, genom öfverarbete eller biträde vid inlastning af

sten å fartyg, beredt sig tillfälle till extra inkomst, hafva stundom, i

mån af tvångsarbetstidens längd, besparat ett högre belopp. Dermed

bekostas vid frigifningen i första rummet erforderlig beklädnad och

resa till hemorten, och hvad derefter återstår blifver jemlikt gällande

föreskrift, från arbetsanstalten tillsändt Konungens Befallningshafvande

i den ort, dit personen afgår, för att efter framkomsten denne tillhandahållas.

Onskligt vore, om dervid tillsåges, att besparniugarna

mera allmänt komme egaren till verkligt gagn; och för de ortstyrelser,

som derför hysa intresse, bör sådant med biträde af fångvårdssällskapen

och andra föreningar ej möta hinder. Men med förvaltning af

143

besparingar, tillhörande personer, som afgått från straff- eller arbetsanstalterna

och vistas inom det fria samhället, synes mig Fångvårdsförvaltningen

icke lämpligen böra åläggas befattning. Förvaltningen

och räkenskapen för tusentals frigifnas medel blifva ganska tidsödande

för en centralmyndighet, hvilken icke i likhet med en lokalmyndighet,

vore i tillfälle att genom underordnade öfvervälta medlens användande.

Komiterades anmärkning om den höga arbetsförtjenst af ej mindre

än 32,152 kronor, hvilken tillhört de år 1881 från arbetsanstalterna

afgångna försvarslöse, torde väsentligen förlora i betydelse, om

dervid ihågkommes, att den afgångna personalen det året utgjort mera

än 1,300 individer, och medelbehållningen således utgjort omkring 25

kronor. De undantag i afseende å beloppet, hvilka af ofvan anförda

anledning förekomma, torde ej höra tagas till grund, för omdöme om

anordningen i sin helhet.

Vid jemförelse med förhållandet i länder, der ingen eller lägre

flitponning vid tvångs- eller straffarbete lemnas, än hos oss, må ej

förbises, att i stället för det tillfälle, fången hos oss eger att genom

av betsflit bereda sig erforderlig kostförstärkning, beklädnad, hemresa

samt underhåll första tiden efter frigifningen, staten der består tilläggslcost,

då ai''betets beskaffenhet, sjukdom eller andra orsaker så påkalla.

I Storbritanien* och Irland, der utspisningen är så tillräcklig, att tillskott

icke i något fall erfordras, lemnas fångarne vid frigifningen »såsom

belöning för flit och godt uppförande» minst 2, stundom ända till

5 å 6 pund sterling jemte fullständig beklädnad. Enär för den friheten

beröfvade krafvet på erforderlig föda, såväl under strafftiden som

under den närmast derefter följande, på något sätt måste tillfredsställas,

torde ej vara förkastligt, att fången lemnas tillfälle sjelf genom

arbete och ansträngning dertill medverka.

Derest med den tvångsåtgärd, som mot lösdrifvaren påkallas,

mindre skulle afses att näpsa för förbrytelse än att undanrödja orsakerna

till hans förfall och underlätta möjligheten för honom till framtida

försörjning, skulle, såsom jag förr haft tillfälle erinra, arbete vid

jordbruk erbjuda en för staten mindre kostsam och för individen mera

nyttig utväg. Vid denna näring förekomma både tyngre och lättare

arbeten, äfven af sådan beskaffenhet, att de kunna utföras utan föregående

öfning och ej alltid taga i anspråk större krafter. Arbetet dervid

kan icke, såsom inom andra näringar, medföra menlig konkurrens,

och för den, som någon tid deri deltagit och dermed vill fortfara, saknas

vanligen icke användning, om ock mot nedsatt daglön. Vid jordbruksarbeten

användas lösdrifvare icke blott i Belgien och Holland vid

större kolonier, utan äfven i andra länder, om ock i mindre skala.

144

För ostraffade lösdrifvare eller försvarslöse till antal af 200—300

män, hvilka senare åren hållits förvarade dels vid Vaxholms fästning

och dels inom länsfängelserna, måste staten vidkännas kostnaden för

föda och kläder, bevakning m. m., till lika litet gagn för staten som

för individen. För en ej ringa del af denna personal skulle användning

vid jordbruk sannolikt kunna vinnas mot ersättning, som åtminstone

betäckte utspisningskostnaden. Tillsyn och ordning måste visserligen

äfven der uppehållas genom statens försorg; men arbetsgivare

hade intresse att genom skälig flitpenning sporra karlarne till ordning

och flit. Några månader så beskaffadt tvångsarbete kunde ej undgå

ätt för arbetaren medföra någon arbetsvana och färdighet, hvilken i

sin ordning borde underlätta tillfället till sjel Försörjning, enär allmänheten

haft tillfälle erfara, att ett ej ringa ai''betsgagn kunde hemtas af

den samma personal, som nu ansetts endast såsom en börda för samhället.

l)å, med anledning af hvad här ofvan mot förslaget blifvit anmärkt,

dels om dubbla varningar, innan tillståndet af lösdrifveri eller

polisuppsigt inträder, dels mot användandet af den repressiva påföljden

af »näpst» i stället för förbättrande preventiva medel, dels ock slutligen

mot sammanförandet om hvar andra i förslaget af föreskrifterna

angående lösdrifveri och polisuppsigt — jag anser mig icke kunna

förorda förslagets antagande i oförändradt skick, utan måste förutsätta

omarbetning af detsamma, har vid detta tillfälle icke synts mig af behof

ingå i närmare granskning af förslagets redaktion, i afseende

hvarå, såsom Herrar Byråchefers anföranden visa, anledning till erinringar

icke saknas.“

Och skulle i öfverensstämmelse med Herr Generaldirektörens sålunda

yttrade mening underdånigt utlåtande expedieras, såsom registraturet

utvisar.

Efter befallning

C. F. Holmquist.

145

Komiterades skrifvelse med omarbetadt förslag till lag angående

lösdrifveri.

Till Herr Statsrådet och Chefen för Kong!. Justitiedepartementet.

Sedan de till Kongl. Maj:t från Konungens Befallningshafvande

och Kongl. Fångvårdsstyrelsen inkomna utlåtanden öfver det af komiterade

enligt nådigt uppdrag utarbetade förslag till förordning angående

lösdrifveri in. m. blifvit till komiterade för'' besvarande öfverlemnade,

få komiterade, af livilka polismästaren Elliot varit hindrad att i detta

arbete deltaga, härmed vördsamt öfverlemna omarbetadt förslag till

författning samt beträffande de framstälda hufvudsakliga anmärkningarna

äfvensom i fråga om några i förslaget nu vidtagna ändringar afgifva

följande yttrande:

Emot det i 1 § 1 punkt förekommande uttrycket »stryker landet

omkring» har anmärkts, att det större eller mindre landområde, hvarinom

kringstrykandet egde rum, icke borde hafva någon inverkan på

polisbehandlingen, sa,mt att uttrycket vore allt för omfattande, då dermed

skulle förstås allenast »utom hemorten».

Uttrycket har af komiterade användts såsom en term för att dermed

beteckna ett under längre tid fortsatt kringstrykande från ort till

annan inom ett landområde, der kringstrykaren af allmänheten betraktas

såsom en landstrykare; och utgör uttrycket sålunda allenast en omskrifning

för denna i språkbruket allmänt gängse, fullt fattliga och synnerligen

betecknande benämning. Området för hans kringstrykande skulle

sträcka sig utom hemorten utan att derföre behöfva omfatta hela landet

eller någon större del deraf. Men att begagna uttrycket »stryka

omkring utom hemorten» eller »utom den kommun han tillhör» hafva

komiterade ansett olämpligt, då dels detta uttryck icke nog starkt

framhåller landstrykarens vana att söka främmande trakter, och dels

derigenom möjligen skulle för lösdrifveribehandling komma att utsättas

den, som mera tillfälligtvis vandrade omkring i en grannsocken eller

ett område af sådana, der han på grund af föregående tjenstanställningar

eller af annan orsak vore fullt ut lika känd och egde samma

utvägar till uppehälle som inom sin egen hemort, och der således hans

19

146

kringstrykande icke skulle innebära den våda för allmänna säkerheten,

som i fråga om landstrykaren förutsättes. Uttrycket »stryka landet

omkring» anse vi jemväl nödigt för ett tillbörligt betonande af skilnaden

mellan dem, som i 1 och 2 stycket af § afses.

Likaså har mot ifrågavarande lista stycke anmärkts, att blotta

landstrykeriet i förening med meddellöshet och arbetslöshet icke utgjorde

tillräcklig grund för preventiv behandling utan att derjemte

borde fordras, att landstrykaren antingen å allmänna platser besvärade

allmänheten med tiggeri eller eljest förde ett lefnadssätt, som vore

vådligt för allmänna säkerheten eller störde allmän ordning eller sedlighet.

Enligt komiterades mening innebär landstrykeriet en så stark

presumtiou för ett vanartigt och osedligt lefnadssätt, att annan bevisning

om sådant lefnadssätt icke bör kunna anses erforderlig än den,

som ligger i det konstaterade upprepandet af kringstrykandet, något

som komiterade förutsatt såsom vilkor för landstrykarens häktande och

dömande. Genom att förnyade gånger anträffas strykande kring landet

har landstrykaren lagt å daga sin lättja, men huruvida han äfven i

andra stycken gjort sig skyldig till ett vanartigt eller osedligt lefnadssätt,

skulle, om än aldrig så antagligt, dock ofta nog fordra en utredning,

hvilken å eu främmande ort åtminstone icke utan alltför lång

tidsutdrägt skulle kunna åstadkommas. Visst är, att landstrykaren

måste betla eller stjäla för att lefva, och i denna nödvändighet ligger

icke blott nyss antydda presumtion om vanart och osedlighet utan ock

den omedelbara våda för den allmänna säkerheten, hvilken ger fog för

landstrykarens preventiva behandling. Då nu i de flesta fall, der landstrykare

anhållas, osedligheten i deras lif, om ock ögonskenlig och

påtaglig, likväl icke vore lätt bevislig och då landstrykeriet i och för

sig innebär vanart nog, anse komiterade ett tillägg i angifna syfte

vara oftast hinderlig!, och för landstrykeriets kännetecknande obehöflig!.

Genom den af oss nu föreslagna ordställning i 2:dra stycket af §: »den

— hvilken eljest — för ett lättjefullt och vanartigt lefnadssätt» hafva

vi ock sökt tydligare framhålla förutsättningen om landstrykarens lättja

och vanart.

Uttrycket »utan tillgångar)) hafva vi med anledning af de deremot

rigtade anmärkningarna utbytt, såväl i 1 som 2 punkten, mot

»utan lofliga medel till sitt uppehälle»; och torde dessa ord, under hvilka

skulle inbegripas såväl penningemedel som andra utvägar till uppehälle

under den närmaste framtiden, ej blott uttrycka saknaden af bergning

vare sig genom egna tillgångar eller andras vårdnad, utan äfven utesluta

sådan tillgång som genom prostitution eller andra olofliga medel

147

vunnits. Att ur andra punkten alldeles borttaga vilkoret af tillgångslöshet

anse vi betänkligt, enär tillräcklig omedelbar fara för den allmänna

säkerheten, ordningen eller sedligheten, för att en preventiv

behandling må vara berättigad, icke torde kunna anses förefinnas, der

ej sådan tillgångslöshet, som af oss nu blifvit närmare bestämd, tillika

är för handen.

Att komiterade i fråga om vidtagande af åtgärder mot lösdrifvare

såväl i 1 § som i de öfriga §§, hvilka handla om lösdrifvarens varnande,

häktande och dömande, användt ordet »må» i stället för »skall»,

har, såsom i motiverna till författningsförslaget framhålles, skett för

att, der mildrande omständigheter förekomma, lemna myndigheten öppet

att låta lösdrifvaren gå fri för åtgärden; och har denna rätt för myndigheten

ansetts kunna, såsom i 40 och 41 §§ af fattig vårdsförordningen

skett beträffande betlares behandling, uttryckas med ordet »må».

Beträffande polisuppsigten, sådan den af komiterade blifvit i 2, 3

och 4 §§ i det ursprungliga förslaget ifrågasatt, har under de öfverläggningar

inom Kongl. Justitiedepartementet, hvari vi fått deltaga,

framhållits oegentligheten af att binda polisuppsigten vid strafflagens

påföljd af förlust af medborgerligt förtroende, enär sålunda skulle komma

att i denna straffpåföljd inläggas något annat och mera än hvad strafflagen

dermed åsyftat.

På samma gång vi erkänna rigtigheten af denna anmärkning

tillåta vi oss anföra att, då nu gällande försvarslöshetsstadga gör en

väsentlig skilnad i behandlingen af straffade och icke straffade försvarslöse

samt vi ansett det vara af vigt att denna skilnad i preventivt

syfte bibehölles, vi icke funnit någon lämpligare grund än denna

straffpåföljd för utmärkande af sådana, hvilka företrädesvis borde göras

till föremål för polisuppsigten, synnerligast som vi trott denna uppsigt

lämpligen kunna i eu framtid sättas i stället för ifrågavarande straffpåföljd.

Då emellertid anmärkningen ur principal synpunkt förtjenar allt

afseende och då det antydda syftemålet äfven kan vinnas genom att

ställa samtliga till tvångsarbete dömde lösdrifvare efter deras frigifvande

från tvångsarbete under uppsigt, med rätt för Konungens Befallningshafvande

att ifråga om de mindre vådliga eftergifva uppsigten, hafva

vi, med uppgifvande åt all skilnad i bestämmelser om Behandlingen af

straffade eller icke straffade lösdrifvare, för båda dessa kategorier föreslagit

enahanda behandling. Med undvikande af ordet polisuppsigt —

hvilket begrepp, oaktadt det visserligen icke torde, såsom påstådt blifvit,

stå i strid med andan i svensk lagstiftning, då det under snart

fyratio år ingått i den svenska försvarslöshetslagstiftningen, der icke

148

blott ordet »uppsigt)) i stadgans 1 § förekommer utan ock föreskrifter

lemnats, som i det väsentligaste öfverensstämma med den utländska

lagstiftningens uppfattning om polisuppsigt, likväl ännu icke i vårt

land synes vunnit nödigt erkännande — hafva vi i det nu afgifna förslagets

3 och 12 §§ såsom en påföljd af ådömdt tvångsarbete ålagt

den dömde den inskränkning i rätten att välja vistelseort, att han

under två år efter frigifvandet icke utan särskilt tillstånd skulle ega

att begifva sig från hemorten. Då en sådan inskränkning redan nu

åligger samtliga försvarslöse och detta för den tid de af myndigheterna

anses vara försvarslösa, hvilken kan räcka hela deras lifstid, och då

de, utan att ens på förhand hafva blifvit om denna inskränkning underrättade,

kunna komma att, hårdt nog, häktas såsom utan tillstånd

vistande på främmande ort, innebär det nu afgifna förslaget eu icke

oväsentlig mildring i gällande bestämmelser om uppsigten å dem, som

äro föremål för preventiv behandling.

Af såväl Kongl. Fångvårdsstyrelsen som några Konungens Befallfallningshafvande

har vidare anmärkts, att nuvarande bristfälliga organisation

af polisväsendet å landet icke medgåfve utförbarheten af polisuppsigten

å landsbygden, sådan den af komiterade blifvit bestämd,

samt att särskilt kronolänsmännen icke utan förfång för andra deras

åligganden skulle kunna tagas i anspråk för samma uppsigt.

Komiterade kunna visserligen icke fullt dela denna misstro till

polisväsendet å landet, livilket genom den derstädes numera allt talrikare

anstälda extra polisbevakning äfvensom de större anspråk, som

på grund af den ökade aflöningen numera med fog kunna ställas på

kronolänsmännen, icke torde vara så aldeles ur stånd att handhafva

polisuppsigten, äfven till den utsträckning komiterade ursprungligen

tänkt sig, som af åtskilliga förmenats. Men då möjligen svårigheter

i sådant hänseende under den närmaste framtiden skulle för landsbygden

vara att emotse och då i allt fall det företrädesvis är af vigt för

de större städerna att polistillsynen varder så kraftig, som ske kan,

hafva vi i det omarbetade förslaget endast för städer, der polismästare,

vare sig med eller utan poliskammare, finnes och der svårighet för

polisuppsigtens handhafvande icke torde förekomma, ifrågasatt skyldighet

för de samma städer tillhörande eller der vistande frigifna tvångsarbetsfångar

att anmäla bostad och försörjningsmedel, under det kronolänsmännens

befattning med de frigifne -- om hvilkas förpassningsorter de

från tvångsarbetsanstalterna skulle erhålla meddelande genom polisunderrättelserna

— skulle inskränkas till att öfvervaka, att förbudet

för de frigifne att under viss tid lemna hemorten icke öfverträdes; —

en tillsyn, som icke i vidsträcktare mån öfverskrider hvad dem redan

£<

149

nu åligger än för så vidt angår utfärdande af tillståndsbevis att lemna

vistelseorten. Sålunda inskränkt torde kronolänsmännens befattning

med de frigifna lösdrifvarne kunna fullt stå tillsammans med deras

öfriga tjensteåligganden.

1 fråga om de närmare bestämmelserna angående polisuppsigten

hafva vi icke i öfrigt vidtagit annan hufvudsaklig förändring än att''

tillfällena, då tillstånd att lemna hemorten skulle kunna lösdrifvare

meddelas, blifvit, för underlättande af möjligheten för den frigifne att

bereda sig arbete, något utvidgade.

Att första åtgärden med en anhållen lösdrifvare borde utgöras af

en honom meddelad varning för påföljden af lösdrifveri har icke af

någon af de hörda myndigheterna blifvit bestridt; men hafva deremot

några anmärkt dels den nog stora omgången i behandlingen, som

skulle ligga i de tvenne varningarna och det derpå följande förklarandet

såsom lösdrifvare, och dels olämpligheten att lösdrifvaren varnades

i den ort, der han anträffades, och att varnandet uppdroges åt underordnad

polistjensteman, i stället att varningen alltid borde meddelas

af Konungens Befallningshafvande i det län, der lösdrifvaren hade sin

hemort.

Hvad nu varningarnas antal och förklarandet angår, har förslaget

derom tillkommit i afsigt att derigenom dels uppdraga en afgjord skilnad

i behandlingen af straffade och icke straffade lösdrifvare och dels,

hvad dessa senare angår, så vidt möjligt förebygga ett alltför ovarsamt

ingripande i en för brott icke straffad persons görande och låtande.

Då emellertid åtskilnad mellan förenämnda tvenne kategorier af

lösdrifvare möjligen i nu förevarande hänseende icke är af den väsentliga

betydelse att den bör föranleda skilda bestämmelser och då, genom

den lemnade rätten för polismyndigheten att efter omständigheterna

i hvarje fäll förfara, tillfälle beredts för en mildare behandling, der sådan

kräfves, hafva vi, med afseende jemväl å önskvärdheten af att de

nuvarande stadgandena angående behandlingen af betlare, hvilka enligt

förslaget skulle lika med lösdrifvare anses, icke komme att undergå

allt för stor förändring, ansett oss böra inskränka de obligatoriska varningarnas

antal till en sådan samt låta förklarandet bortfalla.

Deremot vidhålla vi på det bestämdaste förslaget att lösdrifvaren

första gången han anträffas bör, utan föregående häktning, varnas i den

ort, der han anhållits.

Emot den nuvarande försvarslöshetslagstiftningen har, såsom det

synes oss med fullt skäl, anmärkts hårdheten deri, att en för brott icke

angifven eller misstänkt person kan häktas och såsom fånge sändas

150

från ena orten till den andra utan att han tillförene undfått sådan underrättelse

och varning, att han kunnat för häktningspåföljden värja sig.

Denna hårdhet skulle genom bestämmelsen att lösdrifvaren alltid

skulle häktas och sändas till Konungens Befallningshafvande för varnings

erhållande göras till regel utan att, efter komiterades mening,

något nödtvång derför förefinnes.

Anmärkningen om de underordnade polistjenstemännens bristande

lämplighet för uppdraget att meddela varningen är rigtad företrädesvis

mot kronolänsmännen, hvilka icke skulle ega det omdöme och

den urskilning, som för uppdraget erfordrades, icke skulle kunna antagas

allmänt nog hysa det nit och intresse för saken, som för en

jemn behandling af lösdrifvare vore nödig, och icke skulle vara i tillfälle

att förskaffa sig de för behandlingen erforderliga upplysningarna.

Komiterade hålla före, att länsmansinstitutionen redan nu hunnit

den utveckling, att den på ett fullt tillfredsställande sätt skall komma

att fylla de kraf, som enligt förslaget skulle på den ställas, och, om

i något undantagsfall så icke blefve händelsen, skulle säkerligen dessa

kraf utgöra ett kraftigt medel att äfven i polishänseende uppbringa

institutionen till den jemnhet i pligtutöfning, som hör af denna tjenstemannacorps

med skäl kunna fordras. Vederbörande Konungens Befallningshafvande,

som af de inkomna förhörsprotokollen eller af andra

förekommande omständigheter sattes i tillfälle att bedöma den underlydande

tjenstemannens tjensteåtgärder, lära icke heller komma att

underlåta tillse, att den länsman, som i förevarande hänseende visade

sig försumlig, blefve tillhållen att behörigen uppfylla sina skyldigheter.

Då uppgifterna till Polisunderrättelser om den meddelade varningen

skulle grundas allenast på länsmännens förhörsprotokoll, antagas

dessa polisunderrättelser med tiden komma att innehålla flera

origtigheter, ledande till förvecklingar vid lösdrifveribehandlingen.

Nämnda polistidning, som nu i öfver sex år utgifvits på grund

af omedelbara meddelanden från underordnade polistjenstemän och

bland dem kronolänsmännen, har visat sig kunna lemna fullt pålitliga

uppgifter;, och det finnes ingen anledning att antaga, det origtigheter

skulle insmyga sig mera i afdelningen angående lösdrifvare än i den om

brottslingar. I dessa polisunderrättelser skulle upptagas lösdrifvarens

namn, födelseort och hemort, ålder till år och dag, längd och utseende

in. m., genom hvilka uppgifters fullständighet en förvexling af personer

torde vara, så vidt möjligt, föreb}^gd, — en förvexling, som äfven om

den undantagsvis någon gång skulle inträffa, dock vore af ytterligt ringa

betydelse i förhållande till olägenheten deraf, att alla lösdrifvare, som

anhållas å främmande ort, skulle behöfva häktas för identifieringens

151

skull. Saknade lösdrifvaren betyg och vore han okänd i den ort, der

han anhållits, blefve han väl i de flesta fall insänd till Konungens

Befallningshafvande, som om honom egde förskaffa tillförlitlig upplysning.

Innehade och åberopade åter lösdrifvaren falska betyg, skulle

en förvexling af person kunna uppstå lika väl hos Konungens Befallningshafvande

som hos kronolänsmännen.

Vidare har man förordat häktningsåtgärd och transport till hemorten

såsom Renande till lösdrifvarens bästa, enär han i hemorten

skulle ega största utsigten till arbetsförtjenst.

Denna uppfattning kunna vi icke dela. Hemorten eger efter vår

åsigt ingalunda den betydelse för landstrykaren, man sålunda velat

gifva den. Lösdrifvaren, som å främmande ort anhålles, har oftast

under en längre tid fört ett kringstrykande lif och, om han tillfälligtvis

haft arbete, har han haft sådant mindre i hemorten än å andra

ställen. Vill han söka arbete, vänder han sig främst till förra arbetsgivare

och först i sista rummet till hemorten, der han vanligen är sämst

känd och minst liden. Förpassas lösdrifvaren till hemorten, följer han

sällan förpassningen, utan begifver sig åt annat håll — och vill han

icke sjelf hem, tjenar ett försändande till hemorten till intet, ty han

skall icke der stanna många dagar. Blefve han dertill med fångtransport

instäld i hemorten, skulle otvifvelaktigt sjelfva befordringssättet

ytterligare i hög grad öka svårigheten för honom att på hemorten

kunna vinna tjenst eller arbete. I de mera enstaka fall, då lösdrifvaren

sjelf önskar komma till sin hemort, skulle han långt bättre

än af en fångtransport till sitt hem vara betjent af en fribiljett till närmaste

jernvägsstation, om möjlighet för Konungens Befallningshafvande

bereddes att kunna lemna honom eu sådan.

Slutligen har mot varnandet å stället, der lösdrifvaren anträffas,

anmärkts, att allmänhetens medverkan till anhållande icke skulle vara

att påräkna, då med sådant anhållande icke vore förenad utsigt att få

lösdrifvaren häktad och sänd från orten, utan påföljden skulle blifva

allenast en varning under det lösdrifvaren finge å orten förblifva.

Denna anmärkning har förlorat mycket af sin vigt, då nu dels

varningarnas antal blifvit inskränkt till en, och lösdrifvaren sålunda

vid andra varningen kan häktas och insändas till Konungens Befallningshafvande,

och dels inskränkningen i val af vistelseort blifvit ålagd

alla från tvångsarbete frigifna lösdrifvare vid äfventyr af häktning.

Men för öfrig!, tro vi, att ett högst ringa fåtal lösdrifvare verkligen

anhålles genom någon åtgärd från allmänhetens sida. Det är då lösdrifvaren

kommer till stad, köping, större jernvägsstation eller annan

mera befolkad plats, marknad eller dylikt samlingsställe för menniskor,

152

som han, efter att ofta nog hafva besökt dervarande krogar eller ölutskänkningsställen,

ådrager sig uppmärksamhet från ortens ordningsmakt

och af denna anhålles. På landsvägen och i de enstaka byarne

skola hädanefter som hittills landstrykarne lemnas temligen oantastade.

Som emellertid lösdrifvaren oupphörligt dragés till städerna och till

" befolkade orter, lärer han icke undgå att äfven utan allmänhetens medverkan

utsättas för polisens aktgifvande; och någon minskning i anhållandet

af lösdrifvare befara vi sålunda alls icke skola komma att af

varnandet å stället följa.

Tiden för tvångsarbetet har på grund af Kongl. fångvårdsstyrelsens

anmärkning mot densammas korthet blifvit i det omarbetade förslaget

utsträckt till tre år från och med eu månad, en latitud som

torde kunna försvaras på grund af den mångfald af omständigheter,

som gör lösdrifveriet svårare eller lindrigare, i det exempelvis eu prostituerad

ofta, då hon första gången anhålles, skulle kunna rättas och

föras till besinning af en månads fängelse under det att tre år möjligen

icke vore för hårdt straff för den förhärdade, för svåra brott förut

straffade lösdrifvaren; synnerligast om den ådömda arbetstiden skulle

af en eller annan orsak kunna förkortas.

Komiterade anse dock fortfarande att det ådömda tvångsarbetet

bör vara ovilkorlig och icke, såsom af Kongl. Fångvårdsstyrelsen påyrkats,

kunna upphöra genom inträffad förändring i lösdrifvarens

vilkor.

Förevarande lagstiftning torde nemligen icke upphöra att vara

preventiv äfven om hon i syfte att förekomma brott bestraffar sådana

polisförseelser, som anses kunna till brott föranleda. Hon har icke

blifvit repressiv derigenom att hon repressivt verkar mot ett mindre

ondt för att förekomma ett större. Skola dock dessa repressiva medel

fylla sitt yttersta ändamål, får något af deras repressiva egenskap

ej uppgifvas. Strafflagen, då den bestraffar försök till vissa, synnerligen

vådliga brott, efterskänker icke straffet, äfven om gerningsmannen

af egen drift afvärjt all skadlig verkan af försöket, och ur samma

preventiva syfte synas ifrågavarande polisförseelser förtjena straff, äfven

om antagligt vore, att gerningsmannen icke skulle komma att

upprepa förseelsen. Förbjudes lösdrifveriet vid viss påföljd, bör påföljden

utkräfvas för att gifva anseende och helgd åt förbudet. Så

uppfattas ock påföljden å lösdrifveri i de flesta utländska lagstiftningar,

der bestämmelserna om lösdrifveri ofta förekomma i strafflagarna;

så i de danska och norska lösdrifverilagarna, och samma grundsats

har i vår gällande fattigvårdslagstiftning blifvit faststäld och under

153

tretton år tillämpad i fråga om ansvar för betleri, en med lösdrifveri

fullt jemförlig och nära sammanhängande förseelse.

En motsatt åsigt eller den, som anser »tvångsarbete för lösdrifveri

böra upphöra då ett eller flera kännetecken på lösdrifveriet bortfallit»,

synes oss icke hafva fullt frigjort sig från intrycket af det nuvarande

försvarslöshetssystemet. »Saknaden af tjenst eller arbete förmenas

fortfarande utgöra grunden för tvångsarbetet, och sådant påkallas

allenast af statens intresse att taga hem- och arbetslösa om

hand för att förekomma att de skola begå brott.» När lösdrifvaren

fått tjenst eller eget hem, finnes ingen vidare anledning för staten

att med honom taga någon befattning och en »näpst för den blott

medel- och arbetslöse» anses icke vara befogad. Men detta är försvarslöshetstadgans

principer och icke den nya lagstiftningens.

Komiterade hafva i motiverna till det ursprungliga förslaget sökt

framhålla den högst vanskliga grund för befrielse från tvångsarbete,

som skulle ligga i erbjuden tjenst åt lösdrifvaren. Under åberopande

af hvad sålunda anförts tillåta vi oss här blott tillägga, att, äfven om

det skulle lyckas att för lösdrifvare vinna en fullt god anställning,

största svårigheten dock blefve att förmå lösdrifvaren att stadna i tjensten

och icke vid första motighet undandraga sig det för honom ovana

tvånget af ordning och arbete. Då nu något medel icke finnes för

lösdrifvarens qvarhållande i tjensten mot hans vilja, synes mera frukt

vara att vänta af en allvarlig och oeftergiflig näpst för lösdrifveriet

än af en eftergift, beroende af — icke lösdrifvarens förbättring eller

eljest ömmande omständigheter — utan af att händelsevis någon intresserar

sig för honom eller han sjelf eger större förmåga än andra

att skaffa sig en beskyddare.

De ändringar i öfrigt, hvilka vi, beträffande såväl redaktionen

som sakinnehållet, i det omarbetade förslaget vidtagit, torde icke vara

af den beskaffenhet att någon särskild motivering för dem nu erfordras.

Stockholm den 4 Juli 1884.

A. H. Bagge. Semmy Rubenson.

20

154

Omarbetadt förslag

till

Lag angående lösdrifveri.

§ i.

Hvar, som stryker landet omkring utan lofliga medel till sitt

uppehälle må, der ej omständigheterna ådagalägga att han söker arbete,

behandlas såsom lösdrifvare på sätt här nedan sägs.

Till enahanda behandling vare ock den förfallen, hvilken eljest,

under saknad af lofliga medel till sitt uppehälle, för ett lättjefullt och

vanartigt lefnadssätt samt befinnes vara vådlig för allmän säkerhet

eller störa allmän ordning eller sedlighet.

§ 2.

1 monn. Den, som anträffas under de i 1 § angifna förhållanden,

må anhållas och inställas, å landet, hos ortens kronofogde eller kronolänsman

och, i stad, hos stadsfiskal. Denne polistjensteman har att

genast hålla förhör med den anhållne samt till protokoll anteckna hvarför

han anhållits och hvad han kan till sin ursäkt förebringa.

Befinnes dervid sådant fall vara för handen, som i 1 § afses,

skall polistjenstemannen, efter att hafva i protokollet intagit redogörelse

för den anhållnes lefnadsomständigheter och beskrifning öfver

hans utseende, meddela honom varning för påföljden af lösdrifveri

samt för honom uppläsa och tillställa honom ett skriftligt besked, innefattande

den gifna varningen och skälen derför. Afskrift af förhörsprotokollet

med polistjenstemannens intyg om beskedets tillställande

skall ofördröjligen till Konungens Befallningshafvande i länet insändas.

2 mom. Vill den, som erhållit varning, varda i saken vidare

hörd, eger han hos Konungens Befallningshafvande i länet anmäla sig

till förhör inom åtta dagar eller annan längre tid, som Konungens

Befallningshafvande, om så anses nödigt, må för aflägsnare delar af

länet bestämma; och skall den varnade om hvad honom sålunda står

öppet leinnas underrättelse, som i-beskedet intages.

155

Nu har den, som erhållit varning, instält sig till förhör eller den

derför bestämda tiden tilländagåtts, utan att han afhörts: finner Konungens

Befallningshafvande skäligt fastställa varningen, då skall af Konungens

Befallningshafvande underrättelse om varningen meddelas rikets

polismyndigheter.

3 mom. År anhållen lösdrifvare okänd och undandrager han sig

att uppgifva namn eller hemort, eller förekommer skälig anledning att

hans uppgift derom är osann, och kan rätta förhållandet ej af betyg,

som af lösdrifvaren innehafves, eller annorlunda genast utredas, må

han häktas och sändas till Konungens Befallningshafvande i länet, och

må Konungens Befallningshafvande hålla honom i häkte till dess tillförlitlig

upplysning i sagda hänseenden vunnits. I fall, som nu är nämndt,

ankommer på Konungens Befallningshafvande att vidtaga de åtgärder,

som i 1 mom. omförmälas.

§ 3.

1 inom. Varder någon, innan två år förflutit sedan honom meddelad

varning blifvit kungjord, ånyo beträdd med lösdrifveri, må han,

efter det förhör, på sätt i 2 § sägs, med honom hållits, häktas och

sändas till Konungens Befallningshafvande i länet, till hvilken jemväl

afskrift af förhörsprotokollet skall insändas.

2 mom. Konungens Befallningshafvande må efter ytterligare

förhör och sedan den häktades lefuadsomständigheter blifvit antecknade

till protokollet, deruti ock böra införas prestbetyg och läkarebetyg för

den häktade jemte beskrifning öfver hans utseende och uppgift å hans

hemort, döma honom till tvångsarbete från och med en månad till och

med tre år jemte påföljd som i 12 § sägs. År den häktade under 18

år, må Konungens Befallningshafvande i stället förordna om hans intagande

i allmän uppfostringsanstalt, om tillgång dertill finnes.

Pröfvar Konungens Befallningshafvande sådana omständigheter

vara för handen, att den häktade, ändå att han befunnits skyldig till

lösdrifveri, icke skäligen bör till tvångsarbete dömas, eger Konungens

Befallningshafvande att i stadgad ordning meddela honom varning samt

ställa honom på fri fot.

§ 4.

Har den, som undergått tvångsarbete, inom två år efter frigifvandet

ånyo blifvit beträdd med lösdrifveri, vare underkastad behandling

som i 3 § sägs.

156

§ 5.

Beslut, hvarigenom någon enligt denna lag blifvit dömd till tvångsarbete,

skall för den dömde afkunnas hos Konungens Befallningshafvande;

och varde skriftligt utslag med åtecknad fullständig besvärshänvisning

bevisligen tillstäldt den dömde inom tre dagar, den oräknad

då beslutet afkunnades.

§ 6-

1 mom. Vill någon söka ändring i Konungens Befallninghafvandes

utslag, hvarigenom han blifvit dömd till tvångsarbete, eger han

inom åtta dagar efter det utslaget blifvit honom tillstäldt, den dagen

oräknad då tillställandet skedde, till Konungens Befallningshafvande

ingifva sina till Kongl. Maj:t stälda underdåniga besvär. Behöfver klaganden

biträde vid besvärens författande, foge Konungens Befallningshafvande

anstalt att det erhålles.

Inkomna besvär åligge Konungens Befallningshafvande att, så

fort ske kan, till Justitierevisionsexpeditionen insända tillika med vederbörande

polistjenstemans yttrande, om sådant blifvit infordradt,

äfvensom eget utlåtande och öfriga till målet hörande handlingar.

2 mom. Finnes skäl dertill, eger Konungens Befallningshafvande

förordna, att den dömde må, intill dess besvären blifvit afgjorda eller

utslaget vunnit laga kraft, vistas på fri fot.

3 mom. Särskilda besvär må ej anföras öfver Konunngens Befallninghafvandes

beslut angående varning.

§

1 mom. Ej må efter denna lag någon dömas till tvångsarbete,

som enligt 1 § i Kongl. förordningen angående fattigvården den 9 Juni

1871 skall af fattigvårdssamhälle åtnjuta fattigvård.

2 mom. Varder någon, sedan han börjat undergå tvångsarbete,

så oförmögen till arbete, att han enligt nyss åberopade författningsrum

är berättigad till fattigvård, må han sändas till Konungens Befallningshafvande

i det län, inom hvilket han har sin hemort.

§ 8.

Ådömd arbetstid beräknas från den dag den dömde förklarat sig

nöjd med Konungens Befallningshafvandes utslag eller detsamma vun

-

nit laga kraft eller, efter anförda besvär, Kong!. Maj:ts utslag till

verkställighet ankommit.

§ 9.

1 mom. Tvångsarbete skall förrättas i allmän tvångsarbetsanstalt,

så ordnad, att för brott straffade i allmänhet särskiljas från andra, samt

att de dömde varda skilde till kön och ålder, äfvensom att de hållas

till lämpligt arbete efter olika arbetsförmåga.

Finner Konungens Befallningshafvande i särskildt fall anledning

förekomma, att dömd lösdrifvare bör sändas till annan tvångsarbetsanstalt

än den, till hvilken han enligt Fångvårdsstyrelsens föreskrift bort öfverlemnas,

ege Konungens Befallningshafvande derom göra framställning

hos Styrelsen och afvakte dess beslut i saken.

2 inom. Har fattigvårdssamhälle, enskildt för sig eller gemensamt

med andra fattigvårdssamhällen, inrättat sådan, under offentlig

myndighets tillsyn stäld tvångsarbetsanstalt, som i förordningen om

fattigvården i riket omförmäles, då må, der anstaltens stadgar det

medgifva, ådömdt tvångsarbete, enligt Konungens Befallningshafvandes

förordnande, der förrättas; och ege fattigvårdssamhälle derför njuta ersättning

af staten, efter ty Kongl. Maj:t pröfvar skäligt.

§ io.

Den, som från tvångsarbetsanstalt frigifves, skall af anstaltens

föreståndare förpassas till den kommun, der han har sin hemort.

Passet skall innehålla föreskrift om väg, tid och sätt för färden äfvensom

underrättelse om hvad den frigifne enligt 12 § har att iakttaga. ''''

§ 11-

K.ostnaden för lösdrifvares inställande hos kronofogde, kronolänsman

eller stadsfiskal äfvensom för hans försändande till Konungens

Befallningshafvande bestrides af allmänna medel.

Kostnaden för hemresan, när lösdrifvare från tvångsarbetsanstalten

frigifves, äfvensom för uppehälle under färden och nödtorftig

beklädnad bestrides jemväl af allmänna medel, i den mån den frigifnes

vid anstalten innestående tillgångar ej dertill förslå. Ej må dock den

frigifnes tillgångar i vidsträktare mån för nämnda ändamål anlitas, än

att han eger i behåll nödiga medel för uppehälle i hemorten under

minst 14 dagar.

158

Medel, som den frigifne kan kafva vid anstalten innestående,

sedan ofvan nämnda kostnad blifvit betäckt, skola enligt anvisning i

passet sändas till kronolänsmannen i den frigifnes hemort, eller, om

han tillhör stad, till polismästaren eller, der sådan ej finnes, till stadsfiskalen;

och hafva desse att, i fråga om vid anstalten insparade flitpenningar,

antingen sjelfve eller, der så anses lämpligt, genom skyddsförening,

tillsyningsman eller annan dertill tjenlig person ombesörja,

att desamma komma den frigifne till godo i mån af behof.

§ 12.

1 mom. Den frigifne skall ofördröjligen, i enlighet med det för

honom utfärdade pass, begifva sig till hemorten och, om han har sin

hemort i stad der polismästare finnes, anmäla sig hos denne inom

tjugufyra timmar efter ankomsten.

Under två år efter frigifvandet eger den frigifne ej utan särskilt

tillstånd, meddeladt i stad, af polismästare eller, der sådan ej finnes,

af stadsfiskal och, å landet, af kronolänsman, begifva sig utom den

kommun han tillhör eller der han med behörigt tillstånd vistas; och

skall han i stad, der polismästare finnes, å de tider och i den ordning,

som af polismästaren förelägges honom, göra anmälan om bostad och

försörjningsmedel.

2 mom. Tillstånd må lemuas den frigifne att begifva sig utom

hemorten för att

emottaga erbjuden anställning hos välkänd och pålitlig person eller

å uppgifven ort söka arbete, der utsigt dertill finnes.

För den, som erhållit sådant tillstånd, skall den, som lemnat

tillståndet, utfärda pass, och har denne jemväl att om tillståndet meddela

rikets polismyndigheter underrättelse. Den förpassade åligger att

ställa sig till efterrättelse de i passet gifna föreskrifter och, om lian

blifvit förpassad till stad, der polismästare finnes, inom tjugufyra timmar

efter framkomsten anmäla sig hos denne.

3 mom. De i 1 mom. omförmälda anmälningar om bostad och

försörjningsmedel böra så ordnas, att den anmälningsskyldige icke störes

i sin lofliga verksamhet eller utsättes för allmän uppmärksamhet; och

ege polismästaren i särskildta fall åt skyddsförening, tillsyningsman eller

annan dertill tjenlig person öfverlåta befattningen med anmälningarna.

4 mom. Förekommer skäl dertill, eger Konungens Befallningshafvande

att helt och hållet eller delvis meddela befrielse från de

skyldigheter, som enligt denna § åligga den frigifne. Varder han fri

i val af vistelseort, skola rikets polismyndigheter derom underrättas.

* 159

5 mom. Åtlyder icke den frigifne honom enligt denna § gifven

föreskrift, vare han underkastad behandling som 3 § sägs.

§ 13.

1 mom. Lösdrifvare anses hafva sin hemort der han senast varit

eller bort vara mantalsskrifven. Kan ej detta utrönas, vare lösdrifvarens

födelseort ansedd såsom hans hemort.

2 mom. För krigsmanskap eller vid kronans varf eller verkstäder

anstäld arbetare eller handtverkare, som endast till följd af

fjensten mantalsskrifves å tjenstgöringsorten, gälle ej denna mantalsskrifning

till bestämmande af hemorten.

§ 14.

Krono- och polisbetjent^ äfvensom tillsyningsman åligge att hålla

noggrann tillsyn å lösdrifvare; och bör, der så ske kan, dem beredas

utväg till arbete genom polis- och kommunalmyndighets samt tillsyningsmans

försorg.

Underrättelse, att person blifvit varnad för lösdrifveri eller från

tvångsarbete frigifven, skall af kronolänsmannen i lösdrifvarens hemort,

inom åtta dagar efter det underrättelsen kommit kronolänsmannen

till banda, meddelas kommunalnämnden i den kommun lösdrifvaren

tillhör.

§ 15.

Tillsyningsman, äfvensom annan person, hvilken erhållit sådant

uppdrag som i 11 § och 12 § 3 mom. sägs, ege i utöfningen af sin

befattning mot lösdrifvare åtnjuta det skydd, som enligt lag tillkommer

tjensteman i tjensteärende.

Med tillsyningsman förstås i denna lag sådan, som enligt förordningen

om fattigvården i riket blifvit utsedd att hafva uppsigt å betlare.

§ 16.

I stad, der poliskammare finnes, utöfvar polismästaren den myndighet,

som enligt denna lag tillkommer Konungens Befallningshafvande.

§ 17-

I stad, der polismästare finnes, må denne och i annan stad

Konungens Befallningshafvande förordna poliskommissarie eller annan

polisman att fullgöra hvad enligt denna lag åligger stadsfiskal.

160

§ 18-

De i denna lag omformälda underrättelser till rikets polismyndigheter

skola meddelas i den ordning, som särskildt varder föreskrifven.

§ 19.

Denna förordning är icke tillämplig å barn under 15 års ålder.

Öfvergångsstadgande.

Den, som, då denna förordning träder i kraft, undergår honom

på grund af Kongl. Stadgan angående försvarslöse och till allmänt

arbete förfallne personer ådömdt allmänt arbete, skall anses såsom

hade han tvångsarbete enligt denna lag undergått.

%

y

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1884.