SOU 1888:2

II.

BETÄNKANDE

DEN 12 DECEMBER 1887

KOMITÉN FÖR AFGIFVANDE AF FÖRSLAG TILL ÅTGÄRDER I SYFTE ATT

UPPHJELPA DEN EKONOMISKA STÄLLNINGEN I LANDET

JEMTE

STATISTISKA TABELLER OCH DIAO RAM.

STOCKHOLM, 1887.

KONA!, BO K TRYCKERTE T.

P. A. NORSTETVl'' & BÖXEli.

TILL KONUNGEN.

Sedan Eders Kongd. Maj:t funnit skäligt, genom Nådig skrifvelse

den 19 Mars 1886, åt eu serskild Kommitté uppdraga att föreslå åtgärder

egnade att underlätta vilkoren för jordbrukets och andra näringars be

-

4

drifvande eller eljes bidraga till upphjelpande af den ekonomiska ställningen

i landet, samt Kommittén, till följd deraf, den 19 nästföljande

November i underdånighet afgifvit sitt betänkande I »angående möjligheten

att bereda allmän fraktlindring vid Sveriges jernvägar»; får Kommittén,

som tillika i anledning af serskilda nådiga remisser utlåtit sig

angående bildande af en fond för täckdikningslån och om ifrågaställd nedsättning

i räntan för odlingslån, härjemte underdånigst öfverlemna sitt

af bilagor åtföljda betänkande II; med hvilket Kommittén anser det åt

densamma uppdragna arbete afslutadt.

De undersökningar, som derunder blifvit anställda, hafva icke blott

åsyftat att klargöra den ekonomiska ställningen samt utreda dess orsaker,

utan äfven berört flere bland de områden, såsom kommunikations- och

transportmedlens, vissa grundförbättringars, skattelindringens, den allmänna

räntefotens, hypoteksväsendets, inteckningsväsendets, kreditens och

vissa kreditanstalters, associationsväsendets, spanmåls- och exporthandelns,

samt den allmänna undervisningens och folkuppfostrans områden, inom

hvilka åstadkommandet af förändringar samt införandet af bättre system

kunde anses i någon mera allmän utsträckning verka till gagn för näringarne

samt till återställande och betryggande af välstånd i landet.

Men redan sjelfva uppgiftens omfattning och ämnenas beskaffenhet

hafva icke medgifvit Kommittén att åt alla de henne förelagda vigtiga

frågor finna en fullt tillfredsställande lösning.

Det är derför endast inom ett fåtal områden undersökningarne ledt

till direkta förslag; och bland desse äro de mest betydande af den be

-

5

skaffenhet ocli det omfång, att desamma, äfven om de eljes vinna god

kännande, icke lära kunna, utan under förutsättning af andra organisations

åtgärder samt efter hand, verkställas.

Stockholm den 12 December 1887.

Underdånigst:

Carl Ekman.

E. Frånckel.

O. Ljunöquist.

ARVID F:son POSSE.

A. P. Danielson,

med reservation.

Carl Ifvarsson.

Christian Lovén.

F. v. Essen.

Gustaf Kilman.

J. H. Palme.

./. Österman.

Då åt Kommittén uppdragits att föreslå åtgärder egnade att »under- inledning

lätta vilkoren för jordbrukets och andra näringars bedrifvande eller eljes nr''hpf^Jlets''

bidraga till upphjelpande af den ekonomiska ställningen i landet», måste

för Kommittén, på sätt den ock redan i sitt den 19 påföljande November

afgifna betänkande I. i underdånighet anmält, framställa sig såsom eu

nödvändighet, att, innan förslag i den anbefallda syftningen kunde påtänkas,

söka vinna en öfverblick af de serskilda näringarnes ställning

och landets ekonomiska tillstånd öfverhufvud till erforderlig ledning för

bedömandet, om och i hvad mån desse måtte kunna genom åtgöranden

från statsmagternas sida af ett eller annat slag upphjelpas och förbättras.

Kommittén har dervid väl med de henne till buds stående krafter Åtgärder för

och inom den tid, som skäligen kunde för arbetet beräknas, icke kunnat w%%%Zdet.

hoppas att annorlunda än i ganska ringa mån sprida ljus öfver förhållanden

samt lösa problem, de der i Europas största industriidkande länder

utgöra föremål för vidtgående undersökningar, samt, så vidt erfarits,

hittills utan afgörande resultat ställt på prof de kunskapsrikaste och mest

skarpsinniga förmågor samt framkallat en vidlyftig litteratur.

Men, för att åtminstone i någon mån förskaffa sig den för uppdragets

fullgörande behöfliga kännedom, har Kommittén, med begagnande

af den förunnade rättigheten att påkalla myndigheters och sakkunniges

biträde, till en början, efter utarbetande af närlagda frågoformulär (Bil. A),

från Ofverståthållare-Embetet i Stockholm och Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

i rikets samtlige län infordrat utlåtanden angående den

ekonomiska ställningen inom deras resp. förvaltningsområden och om

de till densamma antagligen verkande orsaker.

Kommittén har vidare låtit, — med anknytning till uppgifterna i det

utlåtande N:o l rörande jordbrukets finansiela angelägenheter, hvilket

vid Riksdagen år 1867, med anledning af en då i ämnet gjord motion,

af dess Serskilda Utskott afgifvits, — genom en dertill anlitad tjensteman

vid Kongl. Statistiska Centralbyrån på grund af dit inkomna officiela

uppgifter utarbeta en intill närvarande tid så nära som möjligt fort

-

8

löpande statistik öfver vissa hufvudgrupper af landets näringar samt

sådana förhållanden, hvilka kunna anses i någon väsendtligare mån

beteckna en förkofran eller tillbakagång af landets allmänna välstånd.

Slutligen har Kommittén genom Kongl. Utrikes-Departementets medverkan

sökt förskaffa sig del af de i utlandet af der arbetande Undersökningskommissioner

afgifna utlåtanden och rapporter, så väl som åt

den i ämnet tillgängliga litteratur.

Af det sålunda insändade material har det utländska befunnits visserligen

egnadt, att i väsendtlig mån bibringa kännedom om den ekonomiska

ställningen i utlandet, men i anseende till sitt betydliga omfång och uppställningens

form icke att hvarken i sin helhet eller i sammandrag här

återgifvas.

Deremot har Kommittén funnit sig böra härjemte öfverlemna ej

mindre en sammanfattning af Öfverståthållare-Embetets och Länsstyrelsernas

utlåtanden, än äfven de utarbetade statistiska tabellerna med tillhörande

grafiska framställningar, — hvilka handlingar återfinnas: den förra

i bilagan Lift. B. och de sednare i bilagde Tabb. 1—42 med diagram.

Då, efter denna redogörelse för sina förarbeten, Kommittén nu öfvergår

till sjelfva hufvudsaken, fördelar sig det föreliggande ämnet naturligen

i tre hufvudafdelningar, under hvilka torde böra behandlas: i den

första frågan om den ekonomiska ställningens verkliga beskaffenhet; i den

lindra frågan om de orsaker, som kunna anses hafva berörde ställning

frambragt eller dertill väsendtligen medverkat, och slutligen i den tredje

de hjelpmedel, som till förbättrande af det ekonomiska tillståndet må af

omständigheterna påkallas samt kunna föreslås.

Skildring (tf Beträffande alltså till en början den verkliga ekonomiska ställningen

dsh, ftäUnin-i landet, är det dess värre ett allom bekant, oroande factum, att från

fatt- nästan alla delar af riket, stad eller land, likasom från idkarne af de

fleste näringsgrenar och yrken, länge försports och fortfarande höres en

sammanstämmande och högljudd klagan öfver ekonomiskt betryck samt

bristande eller ofördelaktig afsättning för näringarnes produkter med deraf

minskade inkomster i förening med näringarnes och deras idkares obestånd.

Visserligen hafva bland Länsstyrelserna fyra förklarat, att, ehuru

inom deras orter näringarne vore, i jemförelse med föregående period,

mindre inbringande och detta framkallat missbelåtenhet, denna likväl icke

stegrats till allmännare klagan, samt fem andra allenast för vissa delar

af länen eller med vissa inskränkningar medgifvit förekomsten af klago

-

fl

mål öfver ekonomiskt betryck. Men deremot hafva de öfrige femton

jemte Öfverståthållare-Embetet obetingadt och några med starkare betoning

vitsordat icke allenast att en sådan klagan vore inom områdena

för deras förvaltning allmän samt flerestädes yttrade sig i misströstan

om näringarnes bestånd, utan äfven att för klagomålen förefunnes fullt

giltige och berättigade anledningar serskildt hvad anginge jordbruket

och landets andra hufvudnäringar samt, genom återverkningarne af desses

obestånd eller tryckta ställning, jemväl beträffande de öfriga näringsgrenarne,

industrien, handeln och sjöfarten.

Det lärer följaktligen och vid betraktande af åtskilliga andra omständigheter

icke kunna betviflas eller bestridas, att ju vårt land, öfverhufvud

taget, för närvarande befinner sig i eu mera eller mindre ogynsam

ekonomisk belägenhet; att denna är förhanden serskildt med hänseende

till de näringskällor, ur hvilka landet förnämligast har att hemta styrka

och inkomst, och att den följaktligen är i samma mån egnad att ingifva

allvarliga bekymmer.

Men äfven med erkännandet och behjertande! häraf är ännu icke

utrönt och förklaradt, hvari de förhanden varande svårigheterna och

det ekonomiska betrycket egentligen bestå.

Rådfrågar man statistiken och dervid närmast fäster sin uppmärksamhet

vid befolkningsförhållandena, hvilka, såsom äfven 1867 års Serskilda

Utskott med rätta anmärkt, pläga vara af väsendtlig betydelse såsom

mätare af ett lands ekonomiska ställning, så inhemtas af tabellerna N:o

1 och 2:

åren 1861—1870. 1871—1880.

att tillvexten i landets folkmängd utgjort i medeltal.. 0,77 0,92 %,

på samma gång för hela Europa medeltillvexten varit 0,75 » 0,80 »;

att, vid ''jemförelse med Europas serskilde länder, Sverige under

begge ofvannämnde tioårsperioder med afseende på folkmängdens tillvextprocent

intagit rummet N:o 12 bland 23 länder;

och af tabellerna N:o 3 och 4:

att antalet ingångne äktenskap, som under perioden 1871—1880 med

6,81 pr 1,000 invånare varit relativt ogynsamt och ställt Sverige i sista

rummet bland 15 länder, motsvarat på samma invånareantal, under tiden

1866—1884:

lö

lägst år 1868................................................................ 5,46

högst år 1873............................................................... 7,31

samt år 1885.................................................................. 6,63 hvilket

sistnämnde förhållande är bättre än under hvarje af de 7 nästföregående åren;

att antalet lefvande födde, som varit högst 1879 och lägst 1868, samt pr

1,000 invånare år 1884 motsvarat.......................... 30,o

väl för 1881—1885 utgjort i medeltal blott........... 29,4

samt varit lägre än under de tre föregående femårsperioderna och för åren

1871—1880 ställt Sverige efter 13 andra länder i Europa, men icke synes

förete någon oroande förändring;

att beträffande antalet aflidne, som per 1,000 invånare åren 1866—

1870 utgjort............................................................................................ 20,5

men åren 1881—1885 nedgått till.................................................. 17,5

Sverige bland 15 Europas länder intager andra rummet näst efter

Norge med.................... 16,9;

att nativitetsöfver skottet, som åren 1881—1885 utgjort................. 11,9

väl understigit öfverskottens medeltal under de två nästföregående

femårsperioderna, som varit högst...................................................... 12,4;

men öfverstiga siffran för 1866—1870, som utgjort endast................ 9,2

och under 1871—1880 ställt Sverige i 6:te rummet bland 15 Europas

länder; och

att, hvad slutligen angår den verkan folkmängden rönt af utvandring

och invandring, den förra, som

från 1866, då den utgjorde.................................................. 7,206 personer

år 1882 steg till..................................................................... 50,178

sedermera minskats, så att den år 1885 uppgick endast till 23,493 »

men invandringen, som först år 1873 var af betydenhet, derefter alltjemt

ökats så att den år 1885 utgjorde 5,792 personer; hvarvid torde förtjena

anmärkas att, såsom uti en i Statistisk Tidskrift intagen uppsats

blifvit utredt, utvandringen icke ens 1882, då den var högst, varit stark

nog att omintetgöra den naturliga folkökningen.

''fager man dernäst i betraktande landets fattigvårds förhållanden, hvilka,

om några, böra angifva graden af der rådande allmänna välstånd, visar

Tab. 15, att väl det absoluta antalet understödstagare, som

åren 1866—1870 utgjorde................................... 194,763

år 1881 stigit till.................................................. 225,296

och år 1885 ännu uppgick till........................... 221,911;

inen att sistnämnde antal i procent af folkmängden icke utmärker sämre

förhållande än åren 1866—1870 eller 4,74 %.

Skiljer man mellan landsbygden och städerna, visa sig procenttalen

hafva utgjort

på landsbygdeu, i städerna..

åren 1866—1870......... 4,37 6,82

» 1876—1880........................................ 4,n 6,56

år 1885........................................................ 4,33 6,67

hvilka sistnämnda tal understiga för landet de fem och för städerna de sex

näst föregående årens; och framgår deraf dels att i förhållande till folkmängden

i städerna underhållas ungefär eu half gång flere fattige än på

landsbygden, och dels att öfverhufvud fattigdomen i riket icke kan anses

förökad.

Huruledes fattigbördan fördelat sig mellan serskilda delar af riket,

irdiemtas af Tab. N:o 16, ur hvilken här må antecknas, att under åren

1875 och 1885 procenttalen af understödstagare i förhållande till folkmängden

ställt sig på landet lägst för Jernband med resp. 1,29 och 1,69

samt för de öfrige nordliga länen utom Norrbottens och för Gottland,

men högst i Göteborgs och Bohus län med 5,88 och 5,56, Vermland, de

småländska länen och Östergötland och bland de upptagne städerna mest

ogynsamt i Norrköping med 8,58 och 9,48 samt i Göteborg med 8,59 och 8,49.

Öfvergår man derefter till förhållandet med afseende på brott och

förseelser, framgår af Tab. N:o 12, att medeltalet af fångar, som på 10,000

invånare årligen motsvarat åren 1866—1870...................................... 14,3,

sedermera successive nedgått, så att det 1885 utgjorde blott........ 8,3,

samt att, ehuru antalet sakfälde, som 1866—1870 utgjorde i medeltal.

..................................................................................................... 77,5,

stigit 1881—1885 till.............................................................................. 121,4,

åter antalet af dem, som blifvit fälda för gröfre brott, utgjort

1866—1870...............................................................................''............ 5,6;

men 1881—1885 sjunkit till ................................................................ 4,o,

eller ensamt 1885 till............................................................................. 3,9,

allt per 10,000 invånare årligen; hvaraf är uppenbart att tillvexten i

antalet sakfälde uteslutande faller på sådana förseelser, som kunnat försonas

med böter, men att deremot de gröfre, med fängelse eller straffarbete

belagda förbrytelserna, till hvilka höra jemväl brott mot egendom,

under tiden med mera än en fjerdedel minskats.

12

Tillser man vidare, huru det under de tjugo åren 1866—1885 förhållit

sig med utsökningsmålen och konkurserna i landet, så inhemta^ af

Tab. N:r 10:

att de algjorda ''Utsökningsmålen, som för åren Adömdt belopp.

1866—1870 visade i årligt medeltal...................... 75,553 kr. 15,904,115,

samt under nästa femårsperiod betydligt minskades,

men sedermera åter stigit, för åren 1881—

1885 uppgått till.................................................... 23,521 * 8,605,305,

och ensamt 1885 till ................................................ 25,988 » 10,343,943,

samt sålunda och äfven om de år 1886 något ökats, nu icke torde uppgå

till mera än omkring /3-delar af de för 1866—-1870 angifna antal

och belopp eller de af ungefär lika höjd, hvilka tabellen upptager för

åren 1878 och 1879; samt

att förhållandet med afseende pa konkurserna, som i medeltal utgjort

åren 1866—1870 ..................................................... 4,516

men åren 1881—1885 ............................................ 3,599

varit ungefär enahanda.

I afseende på lagsökningarnes och konkursernas fördelning mellan

olika landsdelar och städer redogöres i Tab. N:r 11, hvartill hänvisas.

Af de under perioden 1866—1885 lagfarna köp af fast egendom, hvilka

närmare redovisas i Tab. N:r 7 och för hvilka köpesumman,

år 1866 utgörande ................................ kr. 90,439,870,

år 1885 stigit till.................................... » 299,169,007,

hafva för egendom försåld efter utmätning eller konkurs, belupit

åren 1866—1870

1871—1875

1876—1880

1881—1885

och ensamt 1885

14,4

3,8

4,7

4,2

3,>

hvilket sistnämnde procenttal är lägre än de 7 nästföregående årens,

endast V5 till ''/j af procenttalen 1867—1871, ungefär V3-del af det år

1879 och Va af procenttalet 1881.

Tabellen visar i öfrigt, att köpesumman i årligt medeltal utgjort,

för fastighet å landet:

kr. 72,704,498

> 103,267,926

» 99,708,748

åren 1866—1870 ...

1881—1885 ...

och ensamt 1885 ...

men för fastighet i städerna:

åren 1866—1870 .................................... > . 18,866,179

1881—1885 .................................... * 93,562,750

och ensamt 1885 .................................... » 199,460,259.

Vidkommande tillgången på arbete och arbetspriserna har visserligen

utredning icke kunnat skaffas om antalet och omfattningen af de större

allmänna arbetsföretag, jernvägsbyggnader med flere, som, efter hvad

bekant är, under de sednare åren förekommit i olika delar af landet,

eller af antalet dervid sysselsatte arbetare och de till dem utbetalte arbetslöner;

men man erhåller dock om hithörande förhållanden en viss föreställning

af Tabb. 27 och 14, den förra öfver fabriksverksamheten åren

1866—1885 och den sednare om arbetsprisen 1866—1884.

Förstnämnde tabell utvisar

nemligen

i årligt medeltal:

Antal i gång

Använde

Tillverkningsvärde

varande fabriker.

arbetare.

Hästkrafter.

Kronor.

för åren 1866—1870....................

men efter successivt stigande,

. 2,235

31,601

9,974

82,966,107

för år 1885................................

. 2,976

72,980

41,349

191,469,886,

hvilket sistnämnda värde är det högsta under 20-årsperioden och, likasom

arbetareantalet, mellan 2 och 3 gånger högre än vid periodens början.

Af den sednare tabellen inhemtas åter, att arbetslönerna varit högst

under åren 1873-—-1876, samt, ehuru de sedermera minskats, ännu äro

betydligt högre än åren 1866—1870; och att i hvarje fall minskningen

icke är anmärkningsvärd, om den sammanställes med den samtidigt inträdda

miskning i kostnaden för de förnämsta lifsförnödenheterna.

I förening angifva båda tabellerna åtminstone icke några tecken

till minskad tillgång på arbete och bekräftas en sådan uppfattning af

de från länen inkomna utlåtanden, i Indika flerestädes finnes anmärkt,

å ena sidan, att arbetslönerna icke sjunkit i förhållande till prisfallet

på alla råvaror och produkter, samt, å andra, att arbetarnes ställning

öfverhufvud vore gynsam och förbättrad.

Till upplysning om kapitalbildningen i landet lemnas bidrag i bifogade

Tab. N:r 13 öfver sparbankerna i riket under åren 1866—1884; hvaraf inhemtas,

att under perioden sparbankernas antal ökats med cirka 97 %,

14

delegarnes med 258 % och deras innestående behållning, som sistnämnda

år utgjorde 209,276,573 kr., med 450 %\ äfvensom att under alla åren,

utom 1877—1879, insättningarne öfverstigit uttagningarne och det vissa

år med från 5 till närmare 10 millioner kronor.

Äfven för åren 1885 och 1886, för hvilka emellertid siffrorna ännu

ej blifvit tillgängliga, lärer tillvexten fortfarit, ehuru åtminstone i flera

af de större sparbankerna insättnings räntan blifvit nedsatt.1

Att tillgång på penningar serskildt för jordbruket icke saknats, framgår

af styrelse- och revisionsberättelserna öfver Allmänna Hypotheksbanken

för år 1886, som utvisa, att nämnde bank under tiden från 1861, då

dess verksamhet börjades, tillhandahållit hypotheksföreningarne och, genom

dem, landets jordbrukare förskotts- och amorteringslån till sammanlagdt

belopp af 318,898,548 kr., deraf under de tre sista åren 28,877,309 kr;

hvarförutan det är bekant, att banken förfoga]- öfver en icke obetydlig

fond lånemedel, som icke af hypotheksföreningarne eller deras delegare

tagits i anspråk och derför måst tills vidare på annat sätt fruktbargöras.

Likaledes torde, äfven om några siffror i hänseendet icke framläggas,

få antagas obestridligt, att de enskilda bankerna och öfrige penninge-inrättningame

i landet på antagliga säkerheter villigt tillhandahållit

lån och krediter.

Beträffande årsvexten och skördeförhållandena i landet innehåller Tab.

N:r 20, omfattande åren 1874—1886, de närmare detaljerna; men torde

här ur Tab. N:r 21 böra antecknas att skörden, reducerad i rågvärde efter

angifven grund, i sin helhet utgjort i medeltal för år, under perioden

1876—1880 .................................... 32,356,100 hektoliter.

1881—1885 .................................... 34,092,000

1886................................... 34,786,600

Sädesskördens vigt i centner, som utgjorde

lägst år 1874 ............................. 35,329,500

högst år 1882................... 53,843,330

samt år 1884..................................................... 52,915,580

uppgick år 1886 till........................................ 52,226,500

ctr, eller mera än under något af åren under perioden, utom 1882 och 1884.

1 Utom de sålunda besparade medel finnas, såsom bekant, betydliga fonder förvaltade af

Postsparbankén, Litförsäkrings- samt Kapital- och Lifränte-anstalterna, de allmänna Pensionsinrättningarne

m. fl. inrättningar, bland hvilka en del först på sista tiden tillkommit.

15

Fördelad på de särskilda provinserna och invånareantalet har skörden

motsvarat:

för åren 1876—1880, högst

i Malmöhus län ....................

i Christianstads län .............

samt lägst

i Vesternorrlands län...........

och för hela riket i medeltal.

för åren 1881—1885, högst

i Gottlands län .....................

i Malmöhus län.....................

i Christianstads län...............

samt lägst

i Vesternorrlands län............

och för hela riket i medeltal

hektoliter 12,5

12,.,

3,2

7 2-

4

»

14,«

13,i

12 4

1 -''G''

3,2

V;

samt år 1886, högst

i Gottlands län......................................... » 14,5

i Malmöhus län........................ » 13,7

i Upsala län.............................................. > 12,2,

samt lägst

i Vesternorrlands län.................. 5 3,7

och för hela riket i medeltal................ » 7,4

allt pro persona.

Till utredningen om skörden ansluter sig naturligen en sådan angående

den i bruk tagna jordvidden och de verkställda jordförbättringarne

med de derför af landtbruksingeniörerne hållne förrättningar, rörande hvilka

af Tabb. N:is 17, 18, 19 och 25 upplyses

att den till trädgård använda areal från år 1865 till och med 1884

stigit från 0,os % till 0,08 % af hela egovidden;

att myckenheten af åker eller annan odlad jord samtidigt vuxit från

2,333,341 hektar till 3,000,014 hektar eller från 5,77 % till 7,38 % af hela

egovidden;

att den naturliga ängen, som år 1865 utgjorde 1,925,274 hktr, år

1884 uppgick till 1,944,024 hktr;

att, beträffande åkerjordens användning den del, som begagnats till

vårsäd, stigit från 30,80 % till 34,31 % och den, som brukats till grässkörd,

16

från 17,u % till 23,48 % af åkerjorden, men de till andra säden och till

träda använda delar deremot minskats;

att den brukade jordens vidd från 1875 till och med 1884 ökats med

1,579,967 hektar och att, ehuru relativ minskning inträdt i odlingen af höstsäd,

balj- och spånadsväxter samt potatis, odlingen deremot i fullt motsvasvarande

mån ökats af vårsäd och foderväxter, hvilket sednare, såsom

betecknande en utvidgad ladugårdsskötsel, torde utmärka ett obestridligt

framsteg;

att under åren 1866—1884 i ungefärligt medeltal årligen nyodlade

blifvit.......................................................................................... hektar 12,500;

vattenaftappning egt rum å.................................... 5 4,865;

underdikning verkställts å........................................................ 27,149;

ängsvattning omfattat............................................... » 1,461;

mergling skett af........................................................................ » 18,757;

skogssådd utförts å..................................................................„■ 8 3,220;

och skogsplantering å.......................... » 2,045;

att, under åren 1866—1885 landtbruksingeniörs biträde användts å

847 förrättningsställen samt deras förrättningar omfattat 39,437 hektar,

allt likaledes i årligt medeltal;

att bland jordförbättringarne företrädesvis den vigtiga underdikningen,

men äfven mergling, skogssådd och skogsplantering under sednare hälften

af omhandlade period betydligt ökats, samt

att utsädet från år 1865 till 1884 ökats på det hela med 1,271,663

hektoliter; hvaremellertid i procent af samfälda utsädet för perioden visar

sig tillökning allenast

för hafre från 46,19 % till 55,25 %, och

för hvete från 2,90 % till 3,18 *, men

minskning för alla öfriga sädesslag, deribland

för råg från 21,51 % till 18,21 % och

för korn från 17,73 % till 13,77 %.

Kreatursstocken åter har, enligt Tab. N:r 22, från år 1866 till och

med 1884

ökats för hästar från 437,159 till 476,008,

» nötkreatur » 1,983,112 » 2,327,003,

* svin » 386,606 » 476,889; men

minskats för får från 1,644,781 till 1,410,177 och

» getter » 131,711 » 101,496 stycken.

Reducerad, enligt angifven grund, till enheter af nötkreatur har

den på det hela ökats från 2,667,058 till 3,040,264 eller med 373,206

dylika enheter, samt motsvarade år 1884 pr 1,000 invånare 655 st. eller

högre förhållande än under samtliga föregående år under perioden utom

1873, då antalet uppgick till 665 st, pr 1,000 invånare.

1 afseende på värdet af handel somsättningen åren 1866—1885 inhemta»

af Tab. N:r 28, att detta på det hela i årligt medeltal utgjorde:

åren 1866—1870 .................................... kr. 259,349,000

1881—1885 .................................... » 561,231,000

och 1885 ensamt .................................... » 586,301,000

h vilket öfvers teg alla de föregående årens utom 1883, då värdet uppgick

till 590,460,000, men att, om man tager hänsyn serskildt till införsel och

serskild! till utförsel,

införselvärdet, som, i årligt medeltal

åren 1866—1870 utgjorde .................... kr. 132,626,000

1881—1885 ökats till.................... » 317,531,000

och serskildt 1885 uppgått till ............ » 340,030,000,

h vilket är det högsta värdet under perioden samt utför sele är det, som

åren 1866—1870 utgjorde .................... kr. 126,723,000

1881—1885 vuxit till.................... » 243,700,000

men serskildt 1885 belupit..................... » 246,271,000,

hvithet väl understiger värdena 1882 och 1883, men är högre än ut

-

förselvärdena under alla ofri ga år af perioden.

Värdena hafva således under denna ungefärligen fördubblats; hvaremot

i procent af den samfäld a omsättningen införselvärdet stigit från

51,3 % år 1866 till 58 % år 1885; men utförselvärdet fallit från 48,7 %

förstnämnda år till 42,o % år 1885.

Huruledes varuutbytet med serskilda länder fördelat sig, inhemtas af

Tab. N;r 29.

Utan att nu vidare inlåta sig på betydelsen för landets välstånd af

förhållandet mellan införseln och utförseln eller den deraf uppkommande,

s. k. handelsbalansen, bör Kommittén dock icke underlåta att fästa uppmärksamheten

på, dels hurusom i de flesta Europas länder införselvärdet

fortfarande företer öfverskott öfver utförselvärdet, och dels på olikheterna

i sättet att utröna dessa värden, af Indika det sednare eller utförsel värd et,

18

såsom grundad! hufvudsakligen på beräkning och icke angifvande varans

pris i afsättningsorten, i regeln måste framställa sig lägre än det verkliga;

så att man endast med mycken varsamhet kan af uppgifterna draga

tillförlitlig slutsats.

Detta gäller naturligen äfven om den jemförelse mellan in- och utförselvärden

å serskilda varor för åren 1871—1885, som innefattas i

Tab. N:r 30, ur hvilken, med hänvisning i öfrigt till sjelfva tabellen,

här må antecknas allenast, att utförselvärdet visar, delvis betydligt, öfverskott

för artiklarne: lefvande djur, matvaror af djur, trävaror oarbetade,

sågade eller tillhuggna. trävaror arbetade, papper och pappersarbeten, mineralier,

fabrikat samt metaller, oarbetadc eller till en del arbetade: men att

deremot för alla öfriga varugrupper underbalans visar sig förhanden, deribland

för spanmål och produkter deraf, som för åren 1871—-1875 gåfvo

öfverskott med kr. 17,217,401, för år 1885 med ej mindre än kr. 18,269,305,

så att skilnaden utgjorde kr. 35,486,706.

Emellertid ådagalägger tabellen, att för flere af desse varugrupper

utförseln, ehuru ännu understigande införseln, likväl under de sednare

åren i procent tillvuxit mera än denna.

Beträffande specielt in- och utförseln af kreatur och ladugårdsprodukter

åren 1866—1885 innefattas i Tab. N:r 24 närmare redogörelse, hvaraf

framgår, att utförseln, ehuru de sista åren i vissa delar minskad, dock

ännu mycket betydligt öfverskjuter införseln af nötkreatur, får, svin, ägg

och företrädesvis smör, som 1885 lemnat öfverskott af ej mindre än

7,794,636 kilogram; men att underbalans deremot eger rum för hästar,

kött, ost, hudar, samt isynnerhet fläsk, talg och ull.

I afseende på Bergshandteringen i landet åren 1866—1885 utvisar

Tab. N:r 26

att brytningen ökats:

af jernmalm från 11,557,988 centner år 1866 till 20,546,016 centner

år 1885, hvilken myckenhet öfverstiger samtlige de föregående årens,

utom 1874, som företer högsta siffran eller 21,794,120 centner, samt

1882—1884;

af zinkmalm från 490,300 ctr år 1866 till 1,143,067 ctr år 1885, då

brytningen varit störst, samt

af stenkol från 1,670,186 kubikfot 1866 till 8,313,821 kub.-fot år 1885,

då brytningen varit högst samt öfverstigit 1883 års med omkring 1,000,000

k.-fot och de öfriga årens med från 1 ända till 6 millioner kubikfot;

19

och att tillverkningen likaledes vuxit af stångjern från 3,923,985 ctr

år 1866 till 6,394,127 ctr år 1884 och 6,269,042 år 1885, då den, ehuru

något lägre än 1884 års tillverkning, ännu öfverstigit alla öfriga årens;

af stål från 94,486 ctr 1866 till 1,815,511 ctr år 1885, då den varit

högst och mera än dubbelt så stor som alla föregående år under perioden

till och med 1880;

af stål- och jernmanufaktier från 454,867 ctr år 1866 till 1,003,962

ctr år 1885, hvilken sistnämnda myckenhet visserligen med 20 å 30

tusen ctr understiger tillverkningen åren 1882—1884, men öfverstiger

alla de öfriga årens; samt

af tackjern och gjutgods vid masugnar från 5,414,870 ctr år 1866 till

10,933,031 år 1885, då tillverkningen varit högst under perioden;

hvaremot af koppar tillverkningen sjunkit från 44,834 ctr 1866 till

endast 14,746 ctr år 1885; dertill anledningen torde böra sökas i upptäckten

af rika koppargrufvor i utlandet.

Vidkommande Svenska handelsflottan inhemtas af Tab. N:r 31, att

från 1875 till och med 1885 visserligen hela antalet fartyg minskats

från 4,237 till 3,968, men att tontalet ökats från 507,049 till 517,061

samt att, under det af fartygen år 1875 funnos 664 ångfartyg om 83,007

ton och med 22,897 hästkrafter, ångfartygens antal ökats till 878 om

110,151 ton och med 31,466 hästkrafter.

Af desse fartyg hade enligt Tab. N:r 33 inseglats bruttofrakter,

som, utgörande för åren 1876—1880 35,514,172 kr., men åren 1881—1885

endast 33,916,300 kr. allt i årligt medeltal, emellertid för år 1885 sjunkit

till 28,983,717 kr. eller det lägsta beloppet under perioden; och hade af

berörda frakter af ångfartyg inseglats lägst 1877 31,7 % och högst, år

1885, 47,8 %.

En ytterligare öfversigt af landets Sjöfart lemnar Tab. N:r 32, som

visar, att

antalet från utlandet med last ankommande fartyg från 9,321 om

1,333,879 ton år 1876 stigit till 11,782 om 2,272,813 ton år 1885, och

att bland dem Svenska fartyg utgjort lägst 43,r % år 1876, och högst

52,1 % år 1882, samt för 1885 50,7 %; samt

antalet till utlandet med last af gångna fartyg likaledes stigit från 16,775

om 2,533,476 ton år 1875 till 18,985 om 3,393,596 ton år 1885, som är

högre än under hvarje af periodens föregående år utom år 1883, då antalet

varit 19,729 om 3,498,279 ton; och att Svenska fartyg dervid del

-

2(1

tagit högst år 1880 med do,8 % samt år 1882 med 39,7 % och 1883 med

39,3 %, men dernäst 1885 med 39,2 %.

hör fullständigare öfversigt af landets utveckling må ytterligare antecknas

:

att, enligt 1 ab. N:r 5, fastighet svärdet, som år 1866 utgjorde:

för taxerad jordbruksfastighet...................... 1,774,677,486

8 d:o annan fastighet.......................... 484,451,329 2,259,128,815

» bevillningsfri fastighet..................................................... 109,144,446

år 1886 stigit till: eller tillhopa kr. 2,368,273,261,

taxerad jordbruksfastighet 2,241,417,645

d:o annan fastighet.... 1,233,219,549 3,474,637,194

och bevillningsfri d:o............................... 323,428,931 kr. 3.798.066,125:1

att, enligt Tab. N:r 6, Uppskattade inkomsten af kapital tjenst, rörelse

och yrke, som år 1866 utgjorde kr. 162,521,154, år 1886 besteg sig till

kr. 344,964,998;

att, enligt Tab. N:r 41, antalet telegrafstationer i riket från 93 år

1866 stigit till 181 år 1885 och de afsända tele grammens antal samtidigt

från 418,744 till 1,166,634, motsvarande en på hvar fjerde invånare;

att; enligt lab. N:r 42, postanstalternas antal, som år 1875 utgjorde

1,934, ar 1885 ökats till 2,026, och samtidigt antalet postförsändelser

stigit från 54,956,260 till 96,280,592 samt värdet af assurerade försändelser,

postanvisningar och postförskott från 565,785,588 kr. till 766,661,759

kr.; och slutligen

att, under det år 1866 i riket funnos jernvägar till en längd af

1,278,5 kilometer, deraf statsbanor 851 och enskilda d:o 427,5, voro, enligt

hvad åt Tab. N:r 40 samt Kommitterades betänkande I sid. 43 inhemtas,

vid 1885 års slut anlagda samt, med allenast ringa undantag, för trafik

öppnade statsbanor............................................................... 2,385 kilometer

och enskilda banor.................... .......................................... 4,505 »

eller tillhopa 6,890 kilometer.

Sådant är de officiella siffrornas vittnesbörd om landets utveckling

under de två sista decennierna.

När i ett samhälles historia ett visst skede betecknas såsom »hård

ocb dålig tid» serdeles af den svåra och betänkliga art, som allvarligt

1 Förhöjningen är till en del en följd af den skärpta tillämpningen af författningen, som

inträdde år 1879, då taxeringsvärdet steg med omkring 300 millioner kronor.

hotar välståndet och samhällsutvecklingen samt frampressar allmän klagan

och misströstan, tänker man sig snarast det tillstånd som framkallas

af någon sådan anledning, som svårare eller upprepad missvext, känbarare

brist på lifsmedel eller andra förnödenheter för de dagliga behofven,

märkligen förknappad eller fördyrad penningetillgång, allmännare

arbetslöshet med deras vanliga följeslagare, talrikare utmätningar och

konkurser, minskad befolkning, vexande fattigdom och ökade förbrytelser.

Intet af allt detta kan dock, såsom ofvan är visadt, skäligen sägas

för närvarande period utmärkande eller verksamt i sådan grad, att det

allmänt öfverklagade betrycket deraf kan förklaras eller väsendtligen käntecknas.

Sträcker man blicken något längre och skådar tillbaka på den ståndpunkt,

hvilken vårt land och dess näringar intogo för 30 å 40 år sedan

samt dermed jemför deras nuvarande ställning, visa sig nästan alla dess

ekonomiska förhållanden hafva under den mellanliggande, jemförelsevis

korta tiden undergått den mest genomgripande förändring samt nått en

storartad utveckling, till hvilken, under lika tidrymd, hvarken vår egen

eller knappt något annat europeiskt lands historia har något motstycke

att uppvisa, åtminstone såsom resultat af fredligt arbete och utan att.

vara genom politiska tilldragelser och eröfringar framkalladt.

Utmattadt af de föregående krigens bördor och efterverkningar, med

en, i förhållande till sin utsträckning, ringa folkmängd, föga tryggade

finanser och ett genom myntförsämringar rubbadt samt i öfrigt illa

organiseradt penninge- och kreditväsende, stod ännu under århundradets

första decennier landet på nästan alla områden .tillbaka för flertalet af

Europas länder.

Bland hufvudnäringarne stod jordbruket, som ännu icke i någon

större mån mottagit den kraftiga impuls till ökad verksamhet, hvilken

efterhand gafs genom en allmän skiftesdelning, på en mycket låg utvecklingsgrad

samt bedrefs efter föråldrade methoder utan tillgodogörande

af landtbruksvetenskapens framsteg eller de af denna erbjudna

medel att bekämpa inflytelserna af landets mindre gynsamma naturförhållanden.

De dervid begagnade redskap voro likaledes föråldrade och

otjenliga, byggnaderna, serskild! ekonomihusen, otillräckliga och dåliga,

vägarne mångenstädes ofarbara, transportmedlen inskränkta och produkternas

afsättning begränsad.

Inom bergshandteriiigen rådde i många afseenden och företrädesvis

vid förädlingsverken enahanda mera ursprungliga förhållanden.

Fabrikerna voro fåtaliga och deras tillverkningar obetydliga samt

med utlandets föga jemförliga.

Bland landets städer, som öfverhufvud voro illa bygda samt i saknad

af nutidens förbättringar och beqvämligheter, gas- och vattenledningar

in. in., hade, utom hufvudstaden, hvars folkmängd var relativt ringa,

endast få en befolkning uppgående till eller öfver 10,000 invånare, och

de förde öfverhufvud ett tynande lif utan att kunna tillgodogöra befintliga

resurser.

Handeln inskränkte sig, med få undantag, som till eu del betingades

af serskilda omständigheter samt egde ringa varaktighet, merändels till

småhandel och varuutbyte med den kringliggande landsbygden; och omsättningen

var ringa.

Sjöfarten, om ock från några platser mera omfattande och med

framgång bedrifven, idkades nästan uteslutande med segelfartyg samt

var likaledes på det hela föga betydlig.

Penningeväsendet, ombesörjdt hufvudsakligen af Riksbanken, ett fåtal

lånekontor och banker i landsorten och några förvaltande kassor, var i

hög grad otillfredsställande samt föga egnadt att förmedla affärerna vare

sig inom landet eller med utlandet.

Postförbindelserna voro likaledes föga utvecklade. Telegrafer och

jernvägar saknades. Anstalterna för folkbildningen voro jemförelsevis

mycket få och bristfälliga. De för fackbildning afsedda, landtbruks- och

slöjdskolor med flere, likaså; likasom i ännu högre mån sjukvårdsinrättningarne

och anstalterna för andra humanitetsändamål.

Eu helt annan bild af vårt samhälle framställer den närvarande

tiden.

Skiftesverket är nu i det närmaste fullbordad! och odlingen har i

allmänhet högst betydligt tilltagit. Ett förbättradt åkerbruk är infördt i

förening med en ökad ladugårdsskötsel. De föråldrade redskapen äro

utbytta mot nya af bättre beskaffenhet, och kraftiga, tid och arbete besparande

maskiner komma allt mera allmänt i bruk.

I de flesta af landets åtminstone sydligare delar hafva gårdarne

blifvit ombygde samt försedde med tillräckliga, varaktigare och prydliga

hus, mångenstädes af tegel med bättre och mindre eldfarliga tak i stället

för de fordna halm- eller torftäckta lerhusen.

För bergshandteringen och dertill hörande förädlingsverk hafva likaledes

nya, dyrbarare och mera tidsenliga maskiner och byggnader anskaffats

samt förbättrade methoder införts.

Fabrikerna och deras tillverkningar hafva mångfaldigats och utvecklats

både i antal, omfång samt art, och i tillverkningssätt, så att de,

åtminstone i vissa fall, nu kunna täfla med utlandets.

Städerna hafva, synnerligen efter och genom de nya kommunallagarnes

införande, uppblomstrat, till betydliga delar ombygts samt blifvit

försedde med så väl sanitära som andra allmänna förbättringar, på samma

gång folkmängden och rörelsen ökats.

Handelsomsättningen har mångfaldigats.

Vid sidan af segelfartygen har uppstått en ångbåtsflotta af flera

hundra fartyg.

Ej blott landsvägarne hafva blifvit allmänt förbättrade, utan ock

jernvägar till en sammanlagd längd af omkring 7,000 kilometer i landets

alla delar anlagde och för trafik öppnade.

Ett vidsträckt telegrafnät har blifvit knutet öfver landet och förbundet

med utlandets, samt, till ytterligare lättnad för meddelandena

inom orterna, telefon-väsendet redan vunnit en stor utbredning.

Post-anstalterna och post-försändelsernas antal hafva många gånger

fördubblats, på samma gång postbefordringen blifvit snabbare, enklare

och billigare.

De äldre penningeinrätt-ningarnes verksamhet har blifvit ökad samt

bättre lämpad efter affärsbehofven, och i alla delar af landet hafva icke

allenast uppstått nya banker, förmedlande affärerna och liqviderna, utan

äfven uppvuxit andra penningeinrättningar, hypotheksföreningar, försäkrings-

och garantiaktiebolag till allmänhetens betjenande och betryggande.

Så väl vid rikets universiteter, som för elementarundervisningen hafva

med stora kostnader åstadkommits nya läroverks- och institutionsbyggnader

och i nästan alla rikets socknar hafva uppförts ändamålsenliga och prydliga

skolhus, i vissa bland dem till antal af 5, 6 eller flere, så att hela antalet

nu öfverstiger 10,000.

För landtbrukets utveckling har blifvit sörjdt genom landtbruksinstitut-,

rättare- och mejeriskolor. Nya slöjdskolor hafva inrättats och i

de flesta af rikets provinser, så väl som i städerna, uppförts nya, flerestädes

storartade sjukhus, hospital och andra dylika vårdsanstalter.

24

Vårt land intager till följd häraf numera icke allenast i de flesta

hänseenden ett hedrande rum bland Europas kulturländer, utan kan jemväl

i vissa fall väl uthärda eu jemförelse med desse, oaktadt utvecklingen

hos dem långt tidigare tagit sin början samt främjats så väl af gynsammare

naturförhållanden, som af en betydligare egen kapitalförmögenhet.

Med tillfredsställelse måste hvarje fosterlandsvän se denna hastiga

och storartade utveckling.

Men huru bevisande i afseende å denna statistiken än är, lära dess

siffror icke närmare belysa — än mindre vederlägga — tillvaron af det

nu öfverklagade betryck, som är af alldeles serskild art och faller inom

helt andra områden.

Döljas kan icke heller, att framstegen, huru glädjande de eljes äro,

icke kunnat åstadkommas utan så väl bindande i högst betydlig mån af

landets egna tillgångar, som ett jemförelsevis starkt anlitande af krediten

i utlandet.

Betecknande är i detta hänseende företrädesvis den alltjemt fortgående

stegringen af (lön intecknade afliden, hvarom Tabb. N:is 8 och 9 lemna upplysning.

Af dessa tabeller inhemtas nemligen:

dels att inom riket inteckningar i medeltal årligen beviljats till belopp:

åren 1866—1870 af.............................................. kr. 49,148,841,

1871—1875 af............................................... » 62,842,444,

1876—1880 af.............................................. * 94,401,080,

och 1881—1885 af................................................ » 104,300,793, men

ensamt år 1885 af kr. 122,195,395;

samt förnyats:

åren 1866—1870 för..................

1871—1875 för...................

1876—1880 för...................

och 1881—1885 för...................

ensamt för 1885 för kr. 92,858,851;

men dödats allenast:

kr. 56,419,396,

» 61,486,304,

» 70,066,222,

» 85,694,335, eller

åren 1866—1870 för

1871—1875 för

kr. 22,130,792,

* 22,457,242,

25

1876—1880 för.............................................. kr. 22,196,274,

och 1881—1885 för.............................................. » 26,800,082, men

ensamt 1885 för endast kr. 25,090,583;

dels och att intecknade beloppet på det hela vuxit från kr. 1,188,500,000

år 1881 till kr. 1,405,326,000 år 1885, deraf ensamt i Stockholms stad

med ej mindre än kr. 100,226,000 samt sistnämnde år i procent af

taxeringsvärdet motsvarade högst i Stockholm 60, i %, dernäst i Östergötland

44,s %, Kalmar län 44,5 &, Blekinge 44,3 %, Jemtland 43,•> &, Upsala

län 42,2 %, Skaraborgs 41,9 %, Elfsborgs och Christianstads län 40,9 %,

Göteborgs och Bohus län 40,o % samt lägst i Vesterbotten 21,6 % eller

i medeltal för hela riket 40,9 %.

Enligt Justitieministerns embetsberättelse för 1885 gällde dessutom

förlagsinteckningar för omkring 531/3 millioner kr. och hade i jern vägar

under året intecknats något öfver 5 millioner kr.

Härvid torde serskildt beaktas dels att, under det en del egendomar

ännu äro jemförelsevis med inteckning föga belastade, ett icke ringa

antal åter äro till vida större delen af sitt värde graverade eller öfverintecknade,

och, dels att, i samma mån fastighetsvärdet sjunker, inteckningarnes

förhållande dertill måste ställa sig allt mera ogynsamt.

När till den skuldbörda, som sålunda belastar fastigheterna, lägges

den kredit, som förskaffats ensamt på namn, framträder ett missförhållande

mellan, å ''ena sidan, den disponibla, till liqvid användbara förmögenheten

och, å den andra, de åtagna förbindelserna, som ehuru med

hänsyn till landets utveckling ingalunda oförklarligt, likväl är i hög grad

betänkligt och utan tvifvel måst synnerligen verksamt bidraga till den

öfverklagade allmänna förlägenheten.

Kreditens värde såsom häfstång för den ekonomiska utvecklingen

bör visserligen ej underskattas allraminst i en tid af uppdrifven konkurrens

och då det egna kapitalet är jemförelsevis knappt.

Men ju kraftigare berörde hjelpmedel är, desto varsammare bör det

användas, för att ej medföra fara; och likasom den enskildes ekonomiska

bestånd är beroende ej allenast på storleken af hans inkomster utan äfven

på utgifterna, beror också tvifvelsutan hela samhällets välstånd deraf, att

icke jemnvigten mellan inkomster och utgifter rubbas.

Emellertid kan skäligen befaras, att genom ett alltför rastlöst framåtskridande

en dylik rubbning i vårt land förorsakats.

4

26

Prisfallet

och dess

or salter.

Under den period af uppdrifven spekulation med stegrade priser och

inkomster, som föregått det nuvarande betrycket, kunde icke heller uteblifva,

att ju visserligen förbättrade, men äfven kostbarare lefnadsvanor

utbredde sig i landet icke blott bland de bemedlade, utan ock hos den

stora massan af befolkningen, hvars behof och anspråk ökades, på samma

gång begäret efter förut okända njutningar och böjelsen att lefva öfver

sina tillgångar blefvo inom alla samhällslager mera allmänna.

Men ehuru häraf framkallats en finansiel öfveransträngning, hvaremot

reaktion icke kunde uteblifva, ligger likväl häri icke det företrädesvis

utmärkande för ställningen.

Denna kännetecknas fast mera af det ojemförligt starka prisfall, hvilket

inträdt. och fortfar här så väl som i Europas fleste länder samt närmast

drabbar de klasser, som innehafva produktionsmedlen; och den

uppenbarar sig icke, — såsom de mera hastigt öfvergående penninge-,

handels- och industrikriserna — i plötsliga och våldsamma omstörtningar,

utan i ett fortsatt sjunkande i de flesta värden, hvilket alltmera försvårar

produktionen och, då det utesluter all beräkning, jemväl tillintetgör spekulationen

och förtroendet.

Att finna orsaken till detta prisfall är ett problem, som sysselsätter

de skarpaste hufvud och pennor, och hvilket är desto svårare att lösa, som

företeelsen uppträder under mycket olikartade förhållanden. Det är ock

en af vetenskapen erkänd sanning, att icke någon mera märklig och allmän

företeelse inom det ekonomiska området kan nöjaktigt förklaras ur en eller

några orsaker, utan gemenligen är en produkt af ett stort antal faktorer.

Såsom hufvudsakligen verksamma eller åtmistone mera bidragande

orsaker hafva nu af olika författare framhållits bland andra:

dels den starka tillökning af produktionskraft, som redan under åren

1850—1870 genom den utomordentligt ökade guldtillgången i förening med

den deraf föranledda prisstegring och spekulation framkallades och hvilken

sedermera under åren 1871—1873 genom verkningarne af det fransktyska

kriget erhöll sin största stegring;

dels förökandet och förbättrandet under de två sista decennierna

af samfärds- och transport-medlen, hvarigenom, jemte öppnandet af nya

handelsvägar, icke blott fraktkostnaderna så betydligt förminskats, utan

äfven verldshandelns gång och art på det hela förändrats, isynnerhet

derigenom att mellanhänderna allt mera undanskjutits och varornas lagrande

i depoter blifvit obehöflig!.;

27

dels den efter år 1870 inträdda betydliga minskningen af guldproduktionen

i förening med inflytandet af silfvermyntets aflysande och guldmyntfotens

införande i flere af Europas länder jemte afskaffande af tvångskursen

i Nordamerikas förenta stater samt Italien och Frankrike; och

dels slutligen en allmän öfverproduktion jemte spekulationens återhållande

af den befintliga mängd produktionskrafter, som nu, i följd af

prisernas nedsättning, vore obegagnade, men, vid förändrad konjunktur,

snart kunde komma i användning och erbjuda konkurrens.

Andre författare hafva emellertid bestridt flere eller färre bland de

sålunda angifne orsaker, eller icke velat tillerkänna dem väsendtlig inverkan

på priserna; och Kommittén vill för sin del i fråga om desamma

icke uttala någon egen mening, så mycket mindre, som derför fordrades

en mera omfattande utredning, än hvartill material finnes samladt.

Då för allt ekonomiskt sträfvande målet ytterst måste vara att med

så litet arbete och kostnad som möjligt fylla de menskliga behofven, samt

produktionen följaktligen, i samma män den har framgång, regelrätt måste

verka till allt billigare pris på produkterna, skulle det nu fortgående

prisfallet, i och för sig betraktadt, visserligen hvarken kunna anses abnormt,

eller vara att beklaga, så mycket mindre, som, när ett sådant

efterhand inträdde och verkade i samma grad på alla områden och inom

alla samhällslager, de inbördes förhållandena emellan olika bytesvärden

skulle blifva orubbade och verkningen sålunda visa sig endast i billigare

lefnadskostnad för alla.

Men helt annorlunda ställer sig saken, då prisfallet icke allenast,

genom att inträda efter en period med högt uppstegrade värden, medför

hastig och stark förminskning i dessa med deraf uppkommande stora

förluster, utan äfven, såsom nu är händelsen, träffar uteslutande eller

företrädesvis eu enda klass — i detta fall, enligt hvad redan är anmärkt,

den, som innehar de egentliga produktionsmedlen; och det måste då för

denna klass blifva nästan förkrossande, serdeles när den tillika, såsom

förhållandet tyvärr är i Sverige, arbetar med till största delen främmande,

lånta penningar, Indika, utan afseende på varuprisens fall, måste till sitt

nominela värde förräntas och återbetalas; och den tryckta ställning, hvari

landets produktion härigenom blifvit allmänneligen försatt, kan icke undgå,

att betänkligt återverka på landets välstånd.

Innan Kommittén afslutar undersökningen om den ekonomiska ställningen,

torde emellertid ännu böra påpekas följande, för ett riktigt be

-

Prisfallets

betydelse.

28

Frågan om

hjelpmedlen.

dömande ad densamma med dertill hörande frågor icke ovigtig^ omständigheter.

Den ena bland dem är, att, likasom den enskilde icke sällan ölVerdrifver

ett påkommet ondt; så framträder ock vid vexlingar inom samhället

från ett bättre till ett sämre tillstånd och i samma mån omskiftena

sträcka sig till vida eller betydande områden en benägenhet hos de

lidande samt hos dem, som frukta att af vexlingen drabbas, att inför

sig sjelfva och den allmänna meningen öfverdrifva sina bekymmer.

Då en sådan benägenhet, hvartill tecken jemväl nu visat sig, emellertid

är egnad att ej blott förlama de enskildes besinning, verksamhet

och motståndskraft, då desse som mest behöfvas, utan äfven sprida en

allmän, på näringslifvet återverkande misstro, föranledes häraf en oberäknelig

skärpning af de olägenheter, som verkligen förefinnas.

En annan ej mindre stadgad erfarenhet är, att, i samma män ett

större antal eller en mera betydande klass af samhällets medlemmar

röner förlägenhet, svårigheter och motgångar, hvilkas verkliga orsaker

de ej inse och ur hvilka de icke kunna sig sjelfve omedelbart förhjelpa,

visar sig eu tendens att derför hvälfva den hufvudsakliga skulden på

felaktiga och otillfredsställande samhällsinrättningar eller på den allmänna

styrelsen och förvaltningen samt af förändringar i dessa vänta hjelp

jemväl inom områden, som ligga utom deras uppgift och der de snart

måste visa sig vanmägtiga.

Då, efter förutskickande af dessa anmärkningar, Kommittén nu öfvergår

till frågan, i hvad mån genom det allmännas mellankomst någon

förbättring i det öfverklagade tillståndet må kunna åstadkommas och

hvilka hjelpmedel skulle kunna i sådant afseende föreslås; lärer det till

en början vara af sig sjelf! klart, att de orsaker till betryck, som bero

på allmänt, icke ensamt här i landet utan äfven i främmande länder,

rådande missförhållanden •— såsom exempelvis det allmänna prisfallet,

en möjligen förh andenvaran de öfverprod aktion eller en relativt minskad

guldtillgång — icke kunna genom några inom vårt land vidtagna åtgärder

uppliäfvas eller förändras, och att följaktligen hvarje förslag i sådant

syfte skulle vara ändamålslöst.

Lika uppenbart är, att, för så vidt betrycket har sin grund i finansiel

öfveransträngning, illa beräknad spekulation, planlös hushållning eller för

29

högt uppdrifna lefnadsvanor, det icke ligger inom stats magiernas uppgift

eller förmåga att derutinnan råda bot, utan att hjelpmedlen häremot

måste sökas hos folket sjelf! samt icke lära kunna bestå i annat, än dels

nödig hvila för återhemtande af krafter, dels tillvägagående för framtiden

med mera besinning och klokhet i näringsföretagen samt återvändande

till ett enklare lefnadssätt.

Häraf lärer visserligen icke nu, mera än eljes i dylika fall, kunna

undgås, att de, som af dessa hjelpmedel icke kunna upprättas, måste i

ekonomisk undergång lida följderna af sina felsteg eller misstag, hvarvid

äfven åtskilliga andra af gifna skäl måste dragas med i fallet; men

huru hårdt desse sålunda drabbas och fastän genom en sådan kris,

och i samma män den tager utsträckning, ej mindre näringsverksamheten,

än egendomsförhållandena i allmänhet smärtsamt skola rubbas,

måste dock krisen hufvudsakligen och till sist bereda ett sundare tillstånd.

Då vidare det torde få anses såsom en af erfarenheten bekräftad

och allmänt erkänd grundsats, att, med hänseende till ett lands näringar,

statsverksamheten icke med framgång eller gagn kan sträcka

sig till vare sig näringarnes bedrifvande för allmän räkning eller direkta

åtgärder för deras ledning, kontrollerande eller utveckling, utan fast

hellre bör inskränkas till det mera indirekta befrämjandet af den enskilda

företagsamheten och näringsdriften, som innefattas dels i upprätthållandet

af den lagbundna ordningen och rättsväsendet, dels i en efter näringarnes

behof och beqvämlighet afpassad närings-, handels- och kreditlagstiftning,

samt upprättande, der så erfordras, af lämpliga kreditanstalter,

dels i åstadkommande af lätta och billiga sarnfärdsmedel, dels i beredande

af tillfällen till inhemtande af ökade kunskaper, förvärfvande af

större yrkesskicklighet och erhållande af nödig kännedom om produktions-

och handelsförhållanden inom och utom landet, samt dels i lämplig

uppmuntran för visade framsteg med mera dylikt; så är jemväl härigenom

uppställd en gräns, utöfver hvilken det allmännas ingripande i och för

afhjelpande af det öfverklagade ekonomiska betrycket icke kan anses

tillrådligt, samt följaktligen åtgärder för nämnde ändamål icke böra af

Kommittén föreslås.

I fråga åter om sådane mått och steg, som, enligt förestående uppfattning,

kunnat påtänkas samt medföra en allmännare och mera genom

-

Redan afgifne

förslag

och yttranden.

30

Skattelin

äring.

Rättsväsendet

och näring

slag stiftningen.

gripande inverkan, har Kommittén, redan i sitt underdåniga betänkande

I, framställt ett förslå!) till enskilda jernvägars inköpande af staten.

Kommittén har ock, till följd af Kongl. Majrts serskilda Nådiga

remiss den 29 Oktober 1886 med utbrytande, från den mera generela

behandlingen af de till förbättring af jordbrukets tillstånd syftande förslag,

af den väckta frågan om eu täckdikningsfond, i den 4 April 1887

serskildt afgifvet underdånigt utlåtande, tillstyrkt åstadkommandet af en

allmän fond, för att i föreslagen ordning användas till befrämjande af

den i en väl utförd täckdikning för jordbruket innefattade grundförbättring;

likasom Kommittén, jemväl med föranledande af Nådig remiss,

utlåtit sig angående ifrågaställd nedsättning i räntan för odlingslån. Utlåtandena

härom återfinnas i Bil. Litt. C. <y 1).

Bland åtgärder, som vidare kunna ifrågakomma serskildt »för underlättande

af vilkoren för jordbrukets bedrifvande» framställer sig äfven

såsom vigtig en fortgående lindring af de på jorden Infilande skattebördor,

hvilken lindring uppenbarligen måste ega den största betydelse för flertalet

af den jordbrukande delen bland landets befolkning så väl med afseende

på förhanden varande minskning i jordbrukets afkastning, som derför att

ifrågavarande beskattning, hvilken är grundad på helt andra än de nu rådande

förhållanden, träffar nämnde befolkning i hög grad ojemn!, både vid

jemförelse med landets öfrige skattdragande invånare och i förhållande till

jordens närvarande kultur, afkastningsförmåga och kamerala beskaffenhet.

Angelägenheten att afhjelpa de härutinnan rådande missförhållanden

har, efter upprepade sorgfälliga utredningar, redan blifvit af Statsmagterna

erkänd ej mindre i princip, än äfven genom borttagande till en del af

ifrågavarande skatter; och det torde således i detta hänseende på Kommittén

ankomma allenast, att inför Kongl. Maj:t uttala sin öfvertygelse,

att ett verksamt medel att förbättra vilkoren för en stor del af landets

jordbrukare utan tvifvel skulle vara en fortgående afskrifning af de jorden

pähvilande, ännu återstående grundskatter samt rustnings- och r otering sb ördor;

hvilkas slutliga aflyftande från jorden Kommittén alltså anser sig böra i

underdånighet tillstyrka.

Beträffande rättsväsendet, som, ur Kommitténs synpunkt, torde påkalla

uppmärksamhet, endast i hvad angår handels-, närings- och kreditlagstiftningen,

lärer frågan om den förstnämnda redan vara under be

-

31

handling af sakkunnige i sammanhang med förslag till mera omfattande

reformer i den allmänna lagen.

Jemväl för afhjelpande af bristerna i den egentliga näringslagstiftningen

erfordras speciel sakkunskap; och Kommittén tillåter sig i afseende

derpå här antyda allenast, att botemedlet emot den för näringarnes

bedrifvande menliga osäkerhet i förhållandet mellan arbetsgifvare och arbetare,

som öfverklagas, torde snarast och med största utsigt till gagneligt

resultat vara att söka, icke i återgången till det forna skråväsendet med

sitt ensidiga tvång och dermed förenade inskränkningar i näringsfriheten,

utan i ett sträfvande, att, med uppkallande af arbetarens eget intresse i

saken, göra honom, så att säga, mera bofast, dertill Kommittén föreställer

sig skulle väsendtligen bidraga icke allenast, om utvägar kunde

finnas att mera allmänt inrätta och på fördelaktiga vilkor tillförsäkra arbetarne

egna bostäder, utan äfven, om åt dem, genom sjukkassor, olycksfallsförsäkringar

m. fl. dylika åtgärder, kunde beredas förmåner på ett

sådant sätt, att deras tillgodonjutande ställdes beroende af arbetarnes

ordentliga qvarblifvande vid de af dem åtagna arbeten samt af respekterandet

af derom slutne aftal. Frågan härom tillhör emellertid närmast

eu annan, af Kongl. Maj:t förordnad kommittés uppgift och är derför

här endast i förbigående berörd.

Hvad kreditlagstiftningen angår, gäller väl äfven i afseende å denna,

att egentliga förslag till ändringar deruti måste hänskjuta^ till mera speciel!

sakkunnige, men denna lagstiftning är dock af alltför omedelbar och

ingripande verkan på landets näringslif, att de känbarare bristerna i

densamma skulle kunna af Kommittén förbigås; och Kommittén kommer

alltså att i hänseendet här nedan göra serskild framställning; men

anser sig likväl böra redan nu uttala den uppfattning att åtskilliga

bland bristerna i landets kreditväsende äro att tillskrifva ej mindre sjelfva

lagstiftningens beskaffenhet, än en viss slapphet i dess tillämpning samt

mindre goda kreditbruk.

Emellertid och då, enligt Kommitténs uppfattning i afseende på

karakteren af det i landet rådande betryck, bankernas nuvarande organisation

och verksamhet icke kunna fritagas från andel i skulden till detta,

finner sig Kommittén höra framhålla angelägenheten af, att en ändamålsenlig

reform af landets bankväsende, som redan länge stått på dagordningen

samt blifvit af en serskild Kommitté förberedd, icke vidare fördröj es,

likasom serskildIt deraf att, vid en sådan reform, jemväl frågan om. behöflig

Kreditlagstiftningen

i

allmänhet.

32

revision af lagstiftningen för sparbankerna och om kontroll öfver deras

rörelsesätt tages i öfvervägande.

TJtvägar till Bland de Kommittén förelagda uppgifter framträder emellertid,

e''hf%vul^enligt det Nådiga uppdraget, i främsta rummet, att taga i öfvervägande:

»huruvida icke genom anordningar på kreditväsendets område tillfälle

kunde beredas för jordbruk och andra näringar att erhålla förlag på gynsammare

vilkor än för närvarande».

Vid ett sådant öfvervägande måste till en början dels visa sig nödigt,

att undersöka de utvägar till erhållande af förlagsmedel samt erforderlig

kredit, som för närvarande stode näringarne till buds, samt om vilkoren

derför voro gagneligt och med näringarnes behof under rådande betryck

förenlige, eller, i motsatt fall, kunde förbättras; dels ock ligga nära till

hands att samråda med de penningeinrättningar, af bvilka en kraftigare

medverkan till lättnader i afseendet syntes vara att påräkna.

Riksbankens I dylikt afseende har Kommittén, som icke saknat kännedom om

atbetaimngs ^0n bland allmänheten gängse föreställning, att utväg till fördelaktigare

kredit skulle kunna beredas genom en utsträckning af och jemkning i

vilkoren för de af Riksbanken lemnade afbeta!ningslån, ansett sig böra

inhemta yttrande af Riksbankens Fullmägtige, livilka emellertid på anförde

skål, — hufvudsakligen att bedrifvandet af nämnde lånerörelse läge

vid sidan om Bankens egentliga uppgift och att Banken icke kunde till

rörelsens utvidgande anslå de ytterligare medel, som för det åsyftade

ändamålet torde påkallas — gifvit ett afböjande svar; i följd hvaraf

Kommittén ansett sig böra låta frågan förfalla.

Den, all- Kommittén har vidare icke förbisett hvarken önskligheten af att, i den

““ri<’mån sådant kunde ske eller genom lagstiftningsåtgärder göras möjligt,

verka till ett allmännare nedbringande af räntan, eller behofvet af serskilda t

slags förlagslån; men likväl funnit sig höra närmast sysselsätta sig med

den företrädesvis vigtiga frågan om vilkoren för den egentliga jordbruksfastighetskreditcn.

Förlagslån Innan Kommittén härtill öfvergår, bör den likväl icke uraktlåta

mot säkerhet att yttra något angående beredandet af tillfälle till erhållande af förlag

inventarier, åt de jordbrukare, företrädesvis arrendatorer, som icke kunna derför er

-

33

bjuda annan real säkerhet, än sina inventarier, de der emellertid, huru

dyrbara och värderika tillgångar i dem än innefattas, under nu gällande

lagstiftning icke kunna såsom underpant användas; och som således äro

uteslutande hänvisade till kredit på namn eller borgen samt underkastade

olägenheterna af dermed åtföljande dryga lånevilkor och större äfventyr.

Kommittén förbiser dervid icke, att åt en serskild Kommitté i Nåder uppdragits,

bland annat, att gorå förslag, huruledes tillfälle till betryggande

panträtt i dylik egendom skulle--kunna lagligen beredas; och bemälda

Kommitté har jemväl i afseendet afgifvit ett förslag, h vilket emellertid

ännu icke är åt Kong!. Maj:t och Riksdagen pröfvadt.

Men ju angelägnare det lärer vara så väl att under jordbruksnäringens

förhandenvarande betryck förskaffa den jordbrukande befolkningen

och företrädesvis den allt mera betydande arrendatorsklassen

bättre utvägar till nödig och billig kredit, än de nu för dem tillgänglige,

som att inskränka det serskildt inom detta område skadliga borgenssystemet;

desto vigtigare synes det äfven, att, om och så snart tryggande

former för pantsättning och belåning af jordbruksinventarier kunnat

åstadkommas, icke sakna utväg, att på sådane tillhandahålla lämpliga

lån; och Kommittén anser sig derför endast höra framhålla behof v et af

ändamålsenlig anordning i nämnda hänseende såsom ett väsendtligt vilkor

för en solidare affärsställning på landsbygden.

Som bekant, är jordbruksfastighetskrediten — belåningen af jord mot Frågan om

inteckning — väsendtligen, eller för närvarande till ett belopp af omkring 7/räntanför

318 millioner kr., bemedlad af Sveriges Allmänna Hypotheksbank och

Hypotheksföreningarne på sådane vilkor, att för lånen, hvilka äro ställda

på omkring 41 års amortering, erläggas, jemte förvaltningskostnadsbidrag5

proc. ränta och i/i proc. kapitalafbetalning årligen.

Men derutöfver finnas, om ock icke till siffran närmare beräknelige,

otvifvelaktigt i hvarjehanda penningeanstalter och kassor samt på enskilda

händer placerade goda inteckningar till mycket stort belopp.

Vid dylikt placement hafva vilkoren, om än för tillfället i följd af den

rådande låga räntefoten förmånligare, likväl varit i allmänhet samt i genomsnitt

för längre perioder lika dryga, som Hypotheksföreningarnes

samt tillika i andra afseenden, såsom i fråga om uppsägning och skyl

-

34

dighet att på en gång eller hastigare återgälda kapitalet in. in., för jordegarne

och jordbruksnäringen mindre betryggande.

Uppenbarligen måste en lindring i vilkoren för hypothekslånen vara

af den största betydelse icke blott för hypotheksföreningarnes nuvarande

talrika delegare och för den stora mängd jordägare, hvilkas inteckningar

nu äro annorstädes belånte, utan äfven medelbart för fastighetskrediten

och räntefoten i landet öfverhufvud samt dermed för produktion svit k oren

och välståndet i allmänhet.

I alla delar af landet har ock, såsom nogsamt erfarits, gjort sig allt

starkare gällande, — jemte en fordran på nedbringande af räntan såsom

ett hufvudvilkor för näringarnes bestånd under förhandenvarande utomordentliga

prisfall på alla produkter — den föreställning, att en räntenedsättning,

åtminstone för lån mot första klassens inteckningssäkerlieter,

icke vore omöjlig att ernå, allenast Hypotheksbanken och Hypotheksföreningarne

ville dertill medverka och för ändamålet lämpa sin lånerörelse.

Redan i ett sådant allmännare föreställningssätt måste, ej mindre än

i sjelfva sakens vigt, ligga en uppfordran till Kommittén, att sätta sigi

förbindelse med Hypotheksinrättningarne; och vid de underhandlingar,

som i sådant afseende öppnades med Allmänna Hypotheksbankens Styrelse,

gjordes till denna, bland andra, den hemställan: huruvida, på hvad

vilkor och vid hvilka tider, med afseende på kontraktsenlig rätt att

konvertera upptagna lån med nya på billigare ränta med eller utan förlängd

amorteringstid, möjlighet måtte förefinnas eller kunna beredas att

nedsätta räntan för redan upptagne eller framdeles utgående hypothekslån.

1 det härå den 14 Augusti 1886 afgifna svar har emellertid Bankstyrelsen

hufvudsakligen anfört:

att Hypotheksbankens uppgift vore att bereda Hypotheksföreningarne

medel till utlåning åt jordegarne på en amorteringstid af

omkring 41 år och att banken för detta ändamål varit uteslutande

hänvisad till upptagande af obligationslån, hvilkas amorteringstid,

på det förbindelserna till långifvarne alltid skulle kunna fullgöras,

måst utsträckas åtminstone så långt, att de från Föreningarne ingående

annuiteter fullt räckte till de Banken åliggande rånte- och

kapitalbetalningar;

att, om ock dervid varit en pligt, att omsorgsfullt tillse, att

upplåningen skedde så fördelaktigt som möjligt, å andra sidan icke

borde förbises, att härvid icke, såsom vid vanlig bankrörelse, der

35

förbindelserna i regel afsåge högst några månader, upp- och utlåningsräntan

kunnat ändras efter ständigt vexlande tillgång och

efterfrågan på ledigt kapital; hvaraf ock föranledts, att den för

hypothekslånen bestämda, ännu gällande räntefot stundom visserligen

varit högre, men stundom äfven lägre än räntan för korta lån

till och med från Riksbanken;

att, ehuru härmed icke nekades, att äfven en sådan rörelse som

liypotheksbankens i viss mån berodde af den för tillfället rådande

räntefoten, denna dock väsendtligen gjorde sig gällande endast vid

konvertering af äldre eller upptagande af nya lån, hvilka operationer

enligt sakens natur likväl förekommo allenast med längre tids

mellanrum, och, den förra, blott hade partiel omfattning;

att banken, som under de sist förflutna åren till en räntefot af

4 % konverterat de af densamma mot högre ränta upptagne lån,

hvilka kontraktsenligt kunnat konverteras, för närvarande vore af

gällande låneaftal hindrad till återbetalning uppsäga andra än 1872

och 1874 års svenska lån med utelöpande obligationer till sammanlagd!

belopp af 20,653,000 kr., hvilkas konvertering dock under rådande

förhållanden hade föga utsigt att lyckas och ej eller i öfrig!

syntes tillrådlig;

att af bankens öfriga lån enligt låneaftalen kunde återbetalas:

1874 års tyska lån med obligationer för i svenskt mynt

30,321,333 kr. 33 öre tidigast år 1889;

1879 års tyska 41/2% lån med obligationer för, likaledes beräknade,

31,894,923 kr. 33 öre tidigast år 1895; samt

1880 och 1883 års svenska 41/2% lån med sammanlagd kapitalskuld

af 92,738,700 kr. under år 1897;

att, derest nu rådande kursförhållanden förefunnos, då för desse

lån tiden inträdde till konvertering, en sådan åtgärd då otvifvelaktigt

skulle medföra betydande vinst, som komme att hypotheksföreningarne

tillgodoföras enligt § 17 i Kongl. Förordningen om

liypotheksbanken sådan den lydde enligt Kongl. Kungörelsen den

23 Maj 1879; men, om nådig stadfästelse åkomme den, vid allmänna

sammankomsten sist föregångna år, af bankens delegare definitivt

antagna förändrade lydelse af berörde § 1 kunde, så snart

1 Ofvanstående ändring är sedermera godkänd.

36

vinsten uppginge till l/10;clols % af de hos föreningarne utestående

låns ursprungliga belopp och under förutsättning tillika att föreningarne

kunnat befrias från förvaltningskostnad sbidrag till banken,

komma dem till godo medelst en motsvarande nedsättning i

räntefoten å samma lån;

att af paragrafens nya lydelse emellertid följde, att en sådan

räntenedsättning skulle gälla alla lånen och icke endast de föreningar

eller deras delegare, till Indika de genom det konverterade

lånet upptagne medel utlemnats, hvilket utan tvifvel vore berättigad!,

emedan i motsatt fall och då föreningarne, en hvar i sin mån, voro

ansvarige för det nya lånet, likasom föreningarnes delegare för deras

förbindelser, rättigheter och skyldigheter icke blefve lika för alla;

att förhållandet blefve enahanda, då upplåning skedde utan

sammanhang med konvertering, om de upplånade medlen utlemnades

till några föreningar eller nya låntagare till lägre räntefot än

den för låntagarne i öfrigt gällande;

att, då en partiel räntenedsättning eller utlåning till nye delegare

mot lägre ränta skulle hos de öfrige framkalla önskan att få

i förtid inbetala sina lån, för att, äfven de, erhålla nya och komma

i åtnjutande af den lägre räntan, men sådan inbetalning icke kunde

medgifvas, så länge den utfästa högre räntan vore för fullgörandet

af hypotheksföreningarnes och hypotheksbankens förbindelser oumbärlig,

utlemnandet af lån till nya låntagare mot lägre ränta måste

hos de äldre delegarne väcka berättigad! missnöje;

att någon viss tidpunkt för inträdande af en allmän räntenedsättning

å hypothekslånen icke kunde, enär en sådan berodde på

oberäkneliga omständigheter, på förhand angifvas, men att räntenedsättningen

naturligen borde föregås af förvaltningsbidragets borttagande;

1

att styrelsen emellertid, för att minska låntagarnes årliga betalningsskyldighet,

beslutat föreslå bankens delegare att hos Kongl.

Maj: t begära sådan ändring af det för banken gällande reglemente,

att amorteringen, som nu utginge med minst s/4 %, blefve bestämd

till minst 1/i % af lånesumman; samt

1 Enligt delegarnes i Hypotheksbanken beslut den 17 Juni 1887 kommer förvaltningskostnadsbidraget

att med samma års utgång upphöra att debiteras.

37

att, om clenna förändring, hvaraf följde amorteringstidens förlängande

till omkring 62 år, komme till stånd och, såsom sannolikt

vore, ett flertal af delegarne begagnade den rättighet, hvilken då

antagligen af hypotheksbanken medgåfves, att på de nya vilkoren

omsätta sina enligt nu gällande lag uttagne lån antingen till deras

primitiva eller återstående belopp, Styrelsen, under förutsättning af

fortfarande gynsamma penningeförhållanden vid de tider, då Bankens

lån kunde konverteras, likasom af förvaltningsbidragets upphörande

och att Bankens verksamhet lemnades orubbad, antoge såsom sannolikt,

att räntan för hypothekslånen i mån af konverteringens genomförande

kunde efterhand sänkas till 4,90, 4,80, samt slutligen 4,5 eller

åtminstone 4,6 %.

För jemförelse mellan vilkoren för hypothekslån här i landet och för

motsvarande lån i andra länder, har jourhafvande styrelseledamoten i

Hypotheksbanken meddelat de upplysningar, som innefattas i följande

skrifvelse:

»Med anledning af Eder genom Eder ordförande derom gjorda

framställning får jag, med den kännedom jag af tillgängliga reglementen

och officiella berättelser kunnat inhemta, härmed angående

jordbrukskrediten i Norge, Danmark, Finland, Tyskland, Frankrike

och England lemna följande upplysningar:

Norge. Låntagare i Norges hypoteksbank äro icke solidariska.

Belåningsrätt intill 3 - af taxeringsvärdet. Lånen utbetalas kontant.

Ränta och amortering betalas halfårsvis i förskott. Ränta nu 43/8 %

(nedsattes d. 1 Januari 1885 till 4‘7''s %, d. 1 Januari 1886 till 41 2

% och d. 1 Juli 1886 till 43/''K %). Förvaltningsbidrag V» %• Extra

afgift vid lånets lyftande 1 %. Amorteringen utgår med viss, under

hela lånetiden konstant procent, hittills 3 % årligen under 33V3 år;

den nya lagen föreskrifver eu amortering af i regel 21/2 % årligen

under 40 år. Genom detta amorteringssätt är den årliga afgiften

stadd i aftagande.

Finland. Låntagare i Finlands hypoteksförening äro solidariska.

Belåningsrätt 1 2 af taxeringsvärdet. Lånen utbetalas kontant. Ränta

och amortering betalas halfårsvis. Ränta 51/2, 5 och 4VS %. Förvaltningsbidrag

s/8 %. Amortering 1 s %. Amorteringstid 47 år.

Extra afgift vid lånets lyftande 21 , %.

38

Danmark. Låntagare i de danska kreditföreningarne äro solidariska.

Belåningsrätt 3/r, af taxeringsvärdet. Lånen utbetalas i

obligationer med högst samma räntefot som lånen. Ränta och amortering

erlägges half årsvis, i några fall i förskott. Ränta 4 å 472 %,

vanligen 4 %. Förvaltningsbidrag V4 å 1/i2 %, vanligen 1 - å 1 10 %.

Amortering från s/io % årligen i 73 år till l1 , % årligen i 361., år.

Extra afgift vid lånets lyftande 2 å 5 vanligen 2 %. 1 några fall

går amorteringsafgiften under de första åren till reservfonden, och

först när denna uppgår till 5 % af anstaltens skuld, börjar amortering

af låntagarens skuld.

Tyskland. De preussiska »Landschaften» så väl som öfriga tyska

jordbrukskreditanstalter förete stora skiljaktigheter i organisation

och lånevilkor. De äldre anstalternas låntagare äro obegränsadt solidariska,

de yngre anstalternas begränsadt eller alldeles icke solidariska,

Belåningsrätt 1/2 å 2 , af taxeringsvärdet, vanligen 2/3. Lånen

utbetalas i obligationer (Pfandbriefe) af högst samma räntefot som

lånen. Ränta och amortering betalas half årsvis, i några fall i förskott,

Ränta 372, 4 å 47ä vanligen 4 %. Förvaltningsbidrag vanligen

74 %, i några fall högre, i några af de äldsta anstalterna afskaffadtAmortering

1 , å 11 , %, vanligen 1 , %>. Amorteringstiden vexlande

och i många fall oberäknelig, emedan amorteringsafgiften i flere

anstalter går till den så kallade säkerhetsfonden, intill dess denna

uppgår till 5 % af anstaltens skuld, och först derefter börjar amorteringen

af låntagarens skuld. Vid lånets lyftande erlägges i allmänhet

en extra afgift af 1 å 2 %>.

Frankrike. Frankrikes hypoteksbank — Credit Fonder de France

— lemnar lån inom 1 2 taxeringsvärdet. Låntagarne ej solidariska.

Lånen utbetalas kontant. Ränta och amortering betalas halfårsvis.

Ränta (sedan Maj 1885) 4,85 %>. Förvaltningsbidraget sedan samma

tid tills vidare afskaffadt (derförut 710 %)■ Amortering från 0,13 %

under 75 år till 7,88 % under 10 år; vanligen 0,?n % under 60 år.

England. Anstalter, serskildt afsedda att skaffa jordbruket lån,

saknas i England. Amorteringslån beviljas derstädes hufvudsakligen

af de stora försäkringsbolagen, hvilka (t, ex. The Commercial Union

i London) för sådana lån mot inteckning i jordbruksfastighet fordra

43/4 å 5 % ränta, Amorteringstiden vanligen minst 50 år.

39

Jemför man ofvannämnde länders lånevilkor med den svenska

hypoteksbankens, der lånekostnaden, sedan det till banken nu utgående

förvaltningskostnadsbidrag’ af V16 % antagligen med nästa år

bortfaller, belöper sig till endast räntan, för närvarande 5 %, och

dervid tager i betraktande, dels att de svenska låntagarne erlägga

sina afgifter helårsvis, under det att öfver allt annorstädes afgiftema

utgå halfårsvis, dels att lånen vid de flesta utländska kreditanstalter

utlemnas till låntagarne i sådan form, att desse på ett eller annat

sätt drabbas af kapitalafdrag och således erhålla ett mindre belopp

än de förskrifva, samt dels att den svenske låntagaren, såsom delegare,

har andel i alla de besparingar, som genom möjligen skeende

konverteringar till lägre ränta af de genom banken upptagna lån

eller på annat sätt kunna uppkomma, och hvilka besparingar, enligt

hvad jag uti min till Kommittén afgifna promemoria af den 24 November

1886 visat, under vissa, ej osannolika förutsättningar komma

att småningom nedbringa räntan å alla af hypoteksbanken utlemnade

amorteringslån från nuvarande 5 %1 kanske inom 12 å 15 år,

till 4\ 2 .f, så synes det mig som skulle de svenska låntagarne vara

åtminstone lika väl lottade som de utländska.»

Med afseende å ofvan anställda jemförelse mellan Sverige och utlandet

bör icke lemnas oanmärkt, att serskildt i Tyskland och Danmark

rättigheten att utfärda obligationer mot säkerhet af inteckning i jordegendom

icke är föremål för något privilegium. I nämnda länder finnas

derföre, vid sidan af de mot våra Hypotheksföreningar svarande låneinrättningarne,

äfven privata Hypotheksbanker, hvilka till jordegare utlemna

amorteringslån mot sådana räntevilkor, som vid hvarje tidpunkt betingas

af ställningen å penningmarknaden.

Icke heller bör det förbises, att några bland våra Hypotheksföreningar

ännu nödgas, för bestridande af sina egna kostnader, debitera förvaltningsbidrag,

oberoende af huru vida sådant till Hypotheksbanken utgår,

och att detta verkar såsom förhöjning i räntan.

Af det anförda inhemtades nu visserligen, så väl att Hypotheksbankens

styrelse vore betänkt på utväg att genom nedsättning af

den årliga amorteringen i förening med utsträckande af amorteringstiden

bereda innehafvarne af hypothekslån minskning i den dem nu åliggande

årliga betalningsskyldighet, som att, under åtskilliga förutsättningar, en

40

successiv nedsättning af räntan för dylika lån kunde vara att motse;

men framgick tillika, att de sålunda i utsigt ställde, mera eller mindre

ovissa och till framtiden uppskjutna lindringar icke voro egnade att bereda

omedelbart gagn eller behöfligt tillfälle för öfrige jordegare att till

en efter närvarande förhållanden lämpad billig ränta belåna fullgoda inteckningar.

Då inom Kommittén emellertid den föreställning framkommmit, att utväg

dertill eller öfverhufvud till nedbringande af räntan för jordbrukslån

ännu skulle i icke oväsendtlig mån kunna åstadkommas, i händelse allenast

ett någorlunda betydligt kapital gjordes tillgängligt för att mot högst 4 Va %

ränta meddela lån på tio år emot goda inteckningar, samt att möjligen hypotheksbanken,

som veterligen hade icke obetydliga belopp på deposition eller

annorledes mera tillfälligt placerade, skulle kunna, utan rubbning i reglementet

eller annan olägenhet, till ett dylikt mål medverka, desto hellre

som de på nämnde sätt erbjudna billigare lån, de der borde, i likhet

med de vanliga hypothekslånen, genom hypotheksföreningarne utgifvas,

sedermera kunde efterhand som eu motsvarande nedsatt räntefot för

hypothekslån enligt Bankstyrelsens förutsättningar infördes, till den ordinarie

låneräkningen öfverflyttas samt operationen således tillika skulle

anticipera och förmedla en öfvergång till gynsammare vilkor för hypothekslånen

i allmänhet; ansåg sig Kommittén böra till styrelsen för hypotheksbanken

ytterligare hemställa: om och, i sådant fall, till hvilket omfångstyrelsen

funne med bankens reglemente och ställning förenligt samt i

öfrigt skulle vilja med redan tillgängliga eller i mån af behof anskaffade

medel anordna en så beskaffad serskild lånerörelse.

Jemväl på denna framställning erhölls dock ett afböjande svar, hvaruti,

under hänvisning till hypotheksinrättningarnes författningsenligt begränsade

verksamhet, anfördes:

hurusom den föreslagna lånerörelsen dels vore med denna oförenlig,

dels sannolikt skulle betydligt aflägsna tidpunkten för lindringar

i lånevilkoren för föreningarnes till ett antal af omkring sextiotusen

uppgående delegare, för hvilka emellertid de nuvarande

förhållandena voro lika ofördelaktiga som för de utom föreningarne

stående jordegare, hvilka åtgärden afsåge att gagna; dels ock kunde,

åtminstone i utlandet, menligt inverka på bankens kredit, hvilken

vore för landet alltför värdefull att genom några mot bankens ändamål

och ställning stridande åtgärder äfventyra^.

41

Kommitténs bemödande att vinna hypotheksbankens medverkan för

nedbringande af räntan å lån med säkerhet af inteckning'' i jordegendom

har sålunda icke ledt till önskad påföljd.

Vid detta förhållande har Kommittén måst för sig uppställa och söka Frågan om en

besvara frågan, om det åsyftade önskningsmålet skulle kunna vinnas ge-jtaUfnrtiiinom

inrättandet af en ny kreditan stalt. kandahåiian

.

# de af jord

En

sådan anstalt måste nödvändigtvis, för att kunna fylla sin upp- brukdån.

gift, vara berättigad att utfärda och försälja obligationer med säkerhet i

jordegendom- Möjligheten af denna rättighets meddelande är åter beroende

af den tolkning, som bör gifvas åt de i § 5 af Kongl. Förordningen

angående hypotheksbanken meddelade bestämmelser att »ifrån

den dag denna förordning blifvit offentligen kungjord, må ingen, vare

sig nu befintlig eller framdeles tillkommande hypoteksförening eller

hvilken annan kreditinrättning som helst, än allena den allmänna hypotheksbanken,

utgifva tryckte eller graverade till innehafvare!! ställde, på

viss årlig afbetalning eller på uppsägning lydande, räntebärande obligationer,

i hvilka för upplåningen säkerhet i jordegendom på landet utlofvas».

Den nu citerade ordalydelsen har gifvit anledning till olika meningar

rörande omfånget af det hypotheksbanken meddelade privilegiet. A ena

sidan har det framhållits att, då den Kongl. Förordningen uttryckligen

angifvit de två slag af obligationer mot säkerhet i jordegendom, hvilka

hypotheksbanken skulle vara ensam berättigad att utfärda, så måste deraf

följa, att det tredje slaget af obligationer mot enahanda säkerhet, nemligen

sådane som äro ställda att betalas å viss tid, icke kunna vara i

privilegiet innefattade. A andra sidan hår riktigheten af denna tolkning

blifvit bestridd. Kommittén har för sin del funnit frågan härom vara af

tvistig beskaffenhet. Af denna anledning anser Kommittén sig icke böra

tillstyrka, att för närvarande åtgärder vidtagas för bildande af någon ny

kreditanstalt med rätt att utfärda obligationer mot säkerhet i jordegendom.

Härvid har Kommittén påverkats jemväl af sin förhoppning om att

hypotheksinrättningarnes styrelser sjelfve skola i en icke aflägsen framtid

finna det vara af såväl jordbruksnäringens behof påkalladt, som äfven

med hypotheksföreningarnes egna intressen förenligt att vidtaga tidsenliga

ändringar i ifflåningsvilkoren — bland hvilka Kommittén vill serskildt

framhålla den af 1867 års utskott förordade större frihet i val af

amorteringstid — samt att härigenom, äfvensom genom den af hypo

6

-

42

nens amortering.

theksbankens styrelse i utsigt ställda successiva räntenedsättningen väsendtliga

fördelar och lättnader må varda åt jordbruksnäringen beredda.

Frågan om Emellertid anser sig Kommittén böra med afseende å fastighets

återställande

* '' ^

af intechnin- belåningen framställa ett förslag, som, på samma gång det torde vara

0hypotheksW för hypotkeksföreningarnes delegare af stor vigt, äfven synes vara redan

nu utförbart. Detta förslag afser beredande af rätt åt låntagarne, att i

mån af lånens amortering få förfoga öfver motsvarande del af den för

desamma ställda inteckningssäkerhet; och torde Kommittén i detta hänseende

få anföra följande:

Ehuru från början afsågs, att hypothekslånen skulle inom viss bestämd

tid försvinna och att räntan för berörde lån, för hvilken hela annuiteten

då ej öfversteg den allmänna penningeräntan, skulle i förhållande

till denna fortfarande ställa sig lika gynsamt, har dock erfarenheten visat,

att resultatet icke motsvarat en sådan förväntan.

Härtill hafva i förra afseendet utan tvifvel flere orsaker bidragit, såsom

jordbrukets snabba utveckling och'' ökade behof af förlag; de belånta

egendomarnes öfvergång till nya egare, hvarvid hypothekslånen till sina

fulla belopp beräknats för liqviden; oförstånd vid lånemedlens användning

m. m.; men den förnämsta anledningen torde dock böra sökas i sättet

för tillämpningen af de för kypotheksföreningarne och hypotheksbanken

fastställda reglementen.

Faktiskt hafva hypothekslånen, i motsats till den ursprungliga afsigten,

genom ständiga förnyelser alltmera antagit karakteren af permanenta

lån.

I det sednare är det åter väl bekant, huru den allmänna räntefoten

nu sjunkit, så att första klassens inteckningar äro begärliga till betydligt

lägre ränta än den för hypothekslån gällande; och då, enligt hvad ofvan

är visadt, de band, hvilka hypotheksföreningarnes anordning lägga på

dessa inrättningar, förhindra lånerörelsens lämpande efter penningeställningen

och jordbruksnäringens behof; skulle det utan tvifvel vara en stor

lättnad för denna näring, om icke, så som nu sker, den för lånen lemnade

säkerhet, fastiglietsin teckningen, af hypotheksföreningarne qvarhölles

oförminskad under hela amorteringstiden, utan i mån af kapitalskuldens

minskning återlemnades till låntagaren, så att han kunde

annorstädes och på billigare vilkor vinna placering för åtminstone denna

del af sitt hypothek.

43

Tager man hänsyn till de stora kapital, som i form af hypothekslån

äro inom landet placerade, och besinnar, att, till följd af den hos hypotheksbankeu

och hypotheksföreningarne i afseende! hittills gängse uppfattning,

för alla berörde lån hela det från början lemnade hypotheket

qvarhålles, ända till dess den sista af de reglementsenligt stadgade 41

annuiteterna inbetalts; så inses lätt, till hvilket stort belopp utmärkta

säkerheter finnas utan motsvarande verklig skuld bundna till förfång för

landets jordbrukare, af hvilka många derigenom nödgas belåna efterstående

inteckningar, hvilka, såsom medförande mera risk för långifvaren,

blott till högre ränta kunna placeras.

Att åstadkomma ändring i detta menliga förhållande måste då för

jordbruksnäringen vara af den största betydelse; och då, i dylikt ändamål

Kommittén hänyändt sig till hypotheksbankstyrelsen med hemställan,

om det icke utan fara för säkerheten eller olägenheter vid förvaltningen

skulle kunna medgifvas innehafvare af hypothekslån att, sedan en del

deraf amorterats, återfå motsvarande del af den för lånet ställda intecknings

säkerhet;

har bemälde styrelse väl erkänt, att ett sådant medgifvande

skulle bereda låntagarne eu förmån, hvilken, om de till hypotheksföreningarne

intoge enahanda ställning som låntagare hos vanliga

bankinrättningar och kassor hade till desse, skulle vara af rättvisa

och billighet påkallad; men emellertid såsom hinder derför åberopat:

hurusom hos en hypoteksförening låntagaren tillika vore delegare

för visst, enligt §§ 2 till och med o i de för föreningarne stadgade

allmänna grunder bestämdt, delaktighetsbelopp samt, i förhållande

till detta, icke blott berättigad deltaga i öfver läggningar och beslut

rörande föreningames angelägenheter samt bland dessé jemväl om

användningen af den på rörelsen uppkommande vinst, utan äfven för

föreningames förbindelser ansvarig; hurusom han derför i regeln

qvarstode vid nämnda delaktighetsbelopp, ända till dess hans genom

årliga kapitalbetalningar med derå upplupne räntor uppkomne behållning

hos föreningen uppginge till beloppet af hans der erhållna

lån och kunde detta utqvitta; och hurusom i öfverensstämmelse härmed

icke allenast låntagarnes skuldförbindelser till föreningarne voro

affattade, utan ock lånen under hela lånetiden i föreningames räkenskaper

qvarstode till oafkortade belopp, under det å andra sidan

låntagarne tillgodofördes de gjorda kapitalinbetalningame med derå

44

upplöpande räntor; och har, såsom följd häraf samt enär, i den händelse

att delegaren Unge, i mån af lånets amortering, disponera öfver

motsvarande inteckningar, realsäkerhet komme att saknas för den

delaktighet, hvilken öfverstege de qvarvarande inteckningarne, oafsedt

låntagaren fortfarande egde för hela delaktigheten föra talan

utan minskning i de med delaktigheten förenade förmåner och ansvarsförbindelser,

och den personliga säkerheten ofta vore oviss eller

mindre påräknelig, styrelsen ansett det ifrågaställda medgifvandet

rubba den likställighet i rättigheter och skyldigheter, som vore eu

af hufvudgrunderna för gällande lagstiftning om hypotheksföreningarnes

bildande och verksamhet, samt kunna, i händelse af ifrågakommande

utdebitering för betäckande af brist eller förlust, medföra

att de delegare, som hade tillgångar, finge betala mera eller mindre

af de tillskott, som belöpte på delegare, hvilka fått eu del af sina

inteckningar återtaga.

Det torde likväl, enligt Kommitténs förmenande, skäligen kunna

ifrågasättas, huruvida den af Bankstyrelsen sålunda yttrade uppfattning

verkligen har fullt stöd i författningarne och hypotheksföreningarnes derå

grundade förhållanden.

o ,

A ena sidan har nemligen Kommittén, vid granskning af Kongl.

Förordningarne om hypotheksbanken och om hypotheksföreningars bildande

och verksamhet den 26 April 1861, icke kunnat finna deruti någonstädes

stadgadt, att delegare skall för sitt delaktighetsbelopp samt dermed

följande rättigheter och skyldigheter ställa och upprätthålla motsvarande

säkerhet; och å den andra finnes icke heller veterligen något lagligt hinder

för att, såsom äfven i verkligheten ofta är förhållandet, den reglementsenligt

medgifna och tecknade delaktigheten till beloppet — och det

emellanåt rätt betydligt — öfverstiger den af delegaren begagnade lånerätten

eller länet, för hvilket ensamt han är lagligen pligtig en sådan

säkerhet lemna. I afseende åter på denna säkerhet, hvilken vid lånets

uttagande hvarken reglementsenligt bör öfverstiga eller i regel öfverskjuter

lånebeloppet med ränta och kostnader och som således då endast

undantagsvis innebär realsäkerhet för de delegaren utöfver skulden påhvilande

förbindelser, ålägger väl Kongl. Förordningen om hypotheksbanken,

i § 10, nämnde bank, att vid afl upplåning tillse att »tillräcklig»

säkerhet derför i jordegendom ställes och under hela afbetalningstiden

bibehålies i enlighet med grunderna för hypotheksföreningarnes bildande

45

och verksamhet; men tortattningarne innehålla deremot icke något stadgande

derom, att inteckningssäkerheten för de af föreningarne utgifne

lån städse under amorteringstiden skulle vidmagthållas till lånens ursprungliga

belopp, än mindre till de primitiva beloppen af den, för beredande

af förlag åt föreningarne, af hypot.heksbanken företagne upplåning.

Med »tillräcklig» säkerhet synes, under sådana förhållanden, icke

kunna förstås större sådan, än som vid hvarje tidpunkt kan antagas till

fullo betäcka låntagarens då egande kapitalskuld med räntor, bidrag och

de öfriga kostnader, till hvilka förvaltningsutgifter, kapitalrabatt och dylikt

kunna beräknas föranleda; och något derutöfver synes ej heller långifvaren

hafva rätt eller anledning att fordra.

Icke heller torde, vid det förhållandet, att, i många fall, redan nu

icke förefinnes något öfverhypothek motsvarande skillnaden emellan skulden

och den tecknade delaktigheten, någon betydelse i verkligheten böra

tillmätas den fara för rubbning i delegarnes likställighet eller det äfventyr

för någre bland dem vid en möjlig, men hittills aldrig förekommen,

utdebitering, hvartill, enligt bankstyrelsens yttrande, saknaden af ett sådant

öfverhypothek skulle föranleda.

Den rättighet, hvilken Kommittén ifrågaställt, synes således både

med gällande lagstiftning och med hypotheksinrättningarnes förhållanden

väl förenlig.

Men, för så vidt den, sådant oaktadt, af hypotheksbanken bestrides,

och säkerheterna, som befinnas under bankens förvar, faktiskt icke kunna

utan dess samtycke återfås, lärer för rättighetens vinnande annan väg

icke återstå, än att derom införa en uttrycklig föreskrift genom nödigförändring

af Kongl. Förordningarne den 26 April 1861 om hypotheksbanken

samt grunderna för hypotheksinrättningarnes bildande och verksamhet,

hvilket på anförde skäl synes utan våda för hypotheksinrättningarnes

säkerhet eller vidare rubbning i deras hufvudgrunder kunna ske.

Visserligen bör icke fördöljas, att rättigheten icke kan undgå att vid

hypotheksföreningarnes förvaltning medföra eu del ökadt besvär; men

den praktiska olägenheten deraf lärer i hvarje fall icke blifva af tillräcklig

betydelse att hindra en för jordbruksnäringen så vigtig reform, samt

dessutom kunna begränsas dels derigenom att rättigheten till återfående

af inteckningssäkerheter icke må utan efter amortering af vissa större

delar af ett lån och följaktligen blott ett mindre antal gånger under

46

amorteringstiden begagnas, dels ock derigenom, att den icke torde komma

i fråga att anlitas i afseende på mycket små lån, för hvilka eu fördelaktig

användning deraf förbjudes af de, i förhållande till beloppen allt

för stora, från säkerheters utbrytande oskiljaktiga omkostnader; och torde

för öfrigt, enär i hypotheksföreningarne säkerheten nu utgöres endels af

direkta till föreningarne för lånesumman utställda eller eljes hela lånet

omfattande, intecknade reverser, hvilka således icke kunna delvis återtagas,

och endels af omslagsreverser med vid dem såsom hypothek fogade

flere eller färre intecknade skuldebref, ett serskildt förfarande, i

syfte att göra rättigheten gagnelig för så många låntagare som möjligt,

blifva att iakttaga med afseende på de båda olika kategorierna, af hvilka

dock den sednare, eller den, för hvilken säkerheten har formen af omslagsrevers

med serskilda till belopp och förmånsrätt afpassade hypothek,

torde, i den mån man lärer sig inse dess fördelar, blifva den mest använda.

Då, enligt hvad häraf torde framgå, ett medgifvande i den yrkade

riktningen, på samma gång det, utan våda för säkerheten eller för landets

kredit, komme att bereda eu mängd låntagare störa fördelar, jemväl

af det skäl vore af största vigt, att det skulle medverka till ett för näringarne

i allmänhet önskvärdt nedbringande af räntefoten; så och under

förutsättning dervid, att, oberoende af rättigheten till förfogande öfver

viss del af säkerheten, annuiteterna för sjelfva lånet skulle under hela

lånetiden fortfarande med oförminskade belopp utgå samt att för anuiteterna

städse borde bibehållas full inteckningssäkerhet, tvekar på anförda

grunder Kommittén icke att uttala, att den anser en så beskaffad förändring

af den för hypotheksbanken och hypotheksföreningarne gällande lagstiftning

böra vidtagas, att derigenom må åt nämnde föreningars låntagare

beredas rättighet, att, i den mån de sina län amorterat, få öfver motsvarande

andel af de för länen till säkerhet lemnade inteckningar på det sätt

disponera:

att de, hvilkas lånesäkerhet utgöres af en för lånesumman till Föreningen

direkt utgifven eller eljes hela länet omfattande intecknad revers, må

ega att, så snart en femtedel af lånet inbetalts och likaledes efter inbetalning

af hvarje följande femtedel, få inteckningen, när det af dem begäres,

genom föreningens försorg, men på deras egen bekostnad, dödad för sä

stort belopp, som. det hvarmed den, i hvartdera fallet, öfverstege deras återstående

kapitalskuld med ränta, bidrag, samt eljes skäligen beräkneliga kostnader

och utgifter, för hvilka låntagarne borde ansvara;

47

men att åter de låntagare, som till säkerhet lemnat, jemte omslagsrevers,

serskilde deri pantförskrifne intecknade skuldebref, mätte ega, att so

snart amorteringen af deras län uppginge till beloppet af något bland desse

skuldebref och sä mycket deröfver, att de återstående skuldebrefven kunde

antagas innefatta full säkerhet för den oguldna kapitalskulden med ränta,

bidrag och beräkneliga kostnader, fä till sig pa begäran utlemnade det eller

de mot amorteringen till beloppen svarande skuldebref under förutsättning,

att desse till inteckningen hade sämre förmånsrätt än de hos föreningen

qvarblifvande pantreverserna, eller ock, i motsatt fall, att de före utlemnandet

blifvit efter desse genom föreningens försorg, men på låntagarens

bekostnad, till förmånsrätten nedflyttade.

Att ett lämpligt och tidsenligt ordnande af inteckningsväsendet är

för tillgodogörande af realkrediten af genomgripande betydelse lärer icke

kunna bestridas, lika litet som att på säkerhet, enkelhet och billighet i

nämnde rättsinstitut ligger stor vigt både för fastighetsegare och långifvare.

Ju rörligare affärslifvet blir och ju mera dervid inteckningen behöfver

anlitas såsom kreditmedel och underlag för omfattande låneoperationer

in- och utomlands, desto mera vexel- en sådan betydelse.

Men i samma mån framträda ock allt känbarare de brister, som

vidlåda ifrågavarande för näringslifvet vigtiga del af rättsväsendet samt

medföra hinder och inskränkning i inteckningarnes användbarhet och tillförlitlighet.

Ett sådant väsendtligt hinder är, såsom redan af Särskilda Utskottet

vid Riksdagen år 1867 och sedermera ofta blifvit anmärkt, den likväl

ännu qvarstående skyldigheten att, för intecknings bibehållande vid kraft,

densamma inom hvart tionde år förnya.

Men jemväl i flera andra hänseenden lider det svenska inteckningsväsendet

af brister, som betänkligt inverka på inteckningarnes säkerhet

och brukbarhet.

Det torde icke vara lämpligt, att, — äfven om Kommittén dertill

hade förmåga, — här ingå i någon theoretisk utveckling af panträtten

och de dermed förenliga grunder för ett väl ordnadt inteckningssystem

eller i en närmare kritik af den nu gällande lagstiftningen i ämnet.

Angående

borttagande

af skyldigheten

till inteckningsför

- nyelse samt

om inteckning

sväsendets

reformerande

i allmänhet.

48

Kommittén tillåter sig endast att — såsom ock för ändamålet torde

finnas tillräckligt — i korthet angifva några mera väsendtliga af de rent

praktiska olägenheter, livilka äro förknippade med det nuvarande inteckningsväsendet.

Såsom sådane kunna anföras:

A) beträffande närmast föreskriften om inteckningars förnyande:

l:o) faran af att genom glömska eller förbiseende förverka realsäkerheten

eller förmånsrätten till, mången gång oersättlig, skada för både

inteckningshafvare och fastighetsegare — hvilken fara är desto större,

som den kan vållas allenast genom ett, i och för sig ringa, skrif- eller

collationeringsfel;

2:6) äfventyret, att, i och för förnyelsen, nödgas till domare eller

kanslibiträden öfverlemna värdehandlingar ofta i stort antal och för höga

belopp, utan att derför erhålla mottagningsbevis eller ega regress till

staten, i händelse handlingarne missbrukas eller förloras;

3:o) de icke ringa besvär och omkostnader, som äro förenade med

förnyelsen, i synnerhet när den, i anseende till fastighetens belägenhet,

måste på främmande och aflägsen ort verkställas.

B) beträffande i åteckning sväsendets nuvarande organisation i allmänhet:

l:o) att inteckningsrätten städse är förenad med en viss obligatorisk

förbindelse och derför endast under de i denna stadgade vilkor kan göras

gällande;

2:6) att förmånsrätten, som nu i allmänhet beror af tiden för inteckningens

beviljande, icke är till viss plats i förmånsrättsordningen och för

visst belopp vid inteckningen bestämd och i inteckningsbeviset utsatt;

3:o) att, i följd deraf, för bedömande af inteckningens ställning och

värde erfordras ett serskildt gravationsbevis, som icke sällan är af den

invecklade beskaffenhet, att äfven den sakkunnige har svårighet att tillförlitligt

utreda inteckningsförhållandena;

4:o) att, för intecknings profvande, så väl i allmänhet, som serskildt

med afseende på den i 11 Kap. 2 § Jorda-Balkeu åt ogulden köpeskilling

förbehållna rätt, erfordras jemförande af fastighetsegarens åtkomsthandlingar

och ej sällan kännedom om en längre serie af lagfarter; hvartill

kommer den, serdeles på landet, längre tidsutdrägt, som vållas deraf, att

det lagligen medgifna rådrum för intecknande af köpeskilling måste afvaktas,

innan värdet af en annan, af köparen medgifven inteckning kan

bedömas;

49

5:o) den osäkerhet om inteckningens objekt, som föranledes icke

blott på landsbygden, derigenom att egendom intecknas, utan att vara

genom kamerala och laga skiftesbeteckningar från annan egendom tydligen

åtskild, eller utan att beteckningarne i inteckningsbeviset utsättas,

i synnerhet i de fall, då en egendom styckas i flere lika delar samt dessa

i samme egares hand intecknas; utan äfven i städerna genom tomternas

namn förändring, då denna icke å inteckningshandlingarne anmärkes;

6:o) svårigheten — i många fall omöjligheten — att, i stället för

en inteckning, som förlorats eller skadats, åstadkomma en annan med

motsvarande förmånsrätt; likasom att dela eller mot flere inteckningar

på sannnanlagdt enahanda belopp med bibehållen plats i förmånsrättsordningen,

men olika företrädesrätt sinsemellan, utbyta en befintlig större

inteckning, då denna antingen icke behöfver i sin helhet såsom säkerhet

användas, eller inteckningsäkerheter inom beloppet skola för lån å olika

händer praesteras;1

7:o) bristen på föreskrifter derom, att i de fall, då inteckningar

kunna, utan inteckningshandlingarnas företeende, dödas, nemligen då

utmätt fastighet försålts mot köpeskilling, som icke betäcker inteckningarne,

eller då försäljning under inteckningssumman af fastighet i konkurs

blifvit under hand verkställd, sådane anteckningar och åtgärder

skola af vederbörande domstol besörjas, att icke allmänheten må löpa

fara, att inteckningarne, oaktadt dödeligen, såsom säkerhet för lån

mottaga;

8:o) bristen på stadganden om företrädesrätten vid den kollision,

som i vissa fall kan uppstå emellan inteckningsrätt, å ena, samt hvarjehanda,

på viderboende- och naborätt eller tomters ofrihet m. in. grundade

lösningsanspråk å andra sidan; och

9:o) slutligen den, relativt till de praktiska beliofven, alltför långa

tidsutdrägt, som, under nuvarande förhållanden, isynnerhet å landsbygden

är förenad med beviljandet af inteckning samt behandlingen af inteckningsäréndena

i allmänhet.

Otvifvelaktigt skulle det för realkrediten och näringslifvet vara af

största vigt, om dessa olägenheter kunde undanrödjas; och då desamma

lära åtminstone till stor del vara förebygda i andra länder, hvarest in

1

Såsom, då någon, som innehar en inteckning å 10,000 kr., behöfver lemna inteckningssäkerhet

för t. ex. blott 2,000 kr. eller, utan tillgång till annan inteckningssäkerhet, behöfde

deremot upptaga lån på flere ställen.

Kreditens

missbruk.

50

teckningen, i stället för att vara bunden vid en enskild förskrifning,

hufvudsakligen erhållit karakteren af en inscription af panträtt till viss

man i ett offentligt vitsord egande register, af hvilket inteckningshandlingen

är ett enkelt utdrag; föreställer sig Kommittén, att de anmärkta

bristerna jemväl här kunna afhjelpas, samt anser derför äfven synnerligen

önskvärdt, att Kongl. Majd täcktes taga frågan om lämpligt reformerande

af inteckning sväsendet i dess helhet under nådigt öfvervägande.

Ehuru, såsom i det föregående blifvit antydt, till det närvarande

ekonomiska betrycket serskildt på landsbygden i väsendtlig mån torde

hafva bidragit en öfverdrifven planlös skuldsättning samt betänkligheter

derför icke kunna undgå att framställa sig emot skapandet af nya penningeinrättningar

och anstalter, genom hvilka än ytterligare tillfällen

skulle öppnas att uppdrifva och begagna en okontrollerad kredit; lärer

sådant icke hindra att fullt erkänna behofvet af lämpliga anordningar

och organer för en ändamålsenligare och mera gagnelig regleringaf

den redan förhandenvarande skuldsättningen samt för införande efterhand

af kreditbruk, mera än de nu gängse förenliga med bevarande

och utveckling af enskild! och allmänt välstånd.

Att för ett nöjaktigt tillgodogörande af ett lands produktions- och

näringskraft krediten serdeles i vår tid icke kan undvaras, utan måste

anlitas i samma mån mera, som landet, i likhet med Sverige, är jemförelsevis

fattigt samt framalstrande! af de förnämsta lifsförnödenheterna

och exportartildarne kräfver ansträngning och förlag, är lika uppenbart,

som att krediten kan missbrukas och, lika med hvarje annat kraftigare

hjelpmedel, vid ovarsamt begagnande verka till förderf i stället för till

åsyftad nytta.

Allt ankommer dervid på sättet; och ty värr måste det af eu hvar,

som något närmare betraktat hithörande förhållanden, medgifvas, att det

kreditsystem, som i vårt land utbildat sig, är i många hänseenden otillfredsställande

och menligt, att icke säga stridande mot kreditens sanna

begrepp.

Krediten, uppfattad till sitt rätta, med sjelfva benämningen öfverensstämmande

innehåll, betingar nemligen väl ett visst underlag af materiel

förmögenhet och tillgång till betäckande af åtagne förbindelser, men

innebär ännu mycket mera och hufvudsakligen förtroendet till den kredit

-

51

sökandes redbarhet, arbetsamhet, klokhet och sparsamhet — utan Indika

mången gång äfven en stor materiel förmögenhet erbjuder tvifvelaktig

säkerhet — samt dermed till befintligheten och fortvaron af de sedliga

krafter, af Indika både den enskildes och samhällets bestånd ytterst bero.

Men deraf är ock klart, att, likasom den personliga förbindelsen och den verkliga

affärsvexeln, när de representera förutnämnde personliga egenskaper,

utgöra den högsta kreditformen — genom hvilken ock krediten otvifvelaktigt

i största omfattning gagnat utvecklingen — ett system, som,

utan afseende på eller efterforskande af gäldenärens personliga qvalifieationer,

lemnar kredit allenast på grund af antagen säkerhet i pant

eller tredje mans borgen och under förhoppning att i sista hand af dessa

vinna betäckning, är eu vrångbild, den der snarare framställer misstillitens

än ett väl ordnadt kreditens system, och, ju mera det vinner

insteg och tillämpning, desto mera är egnadt att slappa, i stället för att

stärka den allmänna moralen.

Det system att meddela kredit på borgensförbindelser och blancovexlar,

som vunnit insteg i vårt land, kan med skäl betraktas såsom en

af de verksammaste orsakerna till obestånd inom alla klasser, och är

utan tvifvel menligt, ehvar det anlitas. Då borgensförbindelserna oftast

ingås utan allvarlig tanke på deraf följande betalningsskyldighet, innebär

det nemligen en stark frestelse till öfverdrifven improduktiv skuldsättning;

och möjliggör sådan i desto större utsträckning, som förbindelsernas

belåning underlättas å ena sidan genom konkurrensen af talrika

banker och å den andra genom svårigheten att deröfver utöfva kontroll.

Det invecklar ock de enskildes affärer sinsemellan utan mått eller beräkning

till samfäld ruin, när härfvan någonstädes brister sönder.

Men det är för visso icke minst skadligt för den jordbrukande befolkningen

och jordbruksnäringen, för hvilka korta lån på borgen eller vexel,

eller — såsom betecknande nog på sednare tider icke är ovanligt — på

vexel försedd med borgen, allra minst passa in med de öfriga ekonomiska

förhållandena samt kanske jemförelsevis minst kunna af de långifvande

bankerna kontrolleras och begränsas. Ehvar i någon ort på landsbygden

yppar sig ett allmännare obestånd och man spörjer efter dess orsaker,

erfar man ock snart, att missbruk af krediten och ett utgrenadt borgenssystem

dervid spela en ödesdiger roll, ofta till och med mera än ortens

naturliga fattigdom, dåliga skördar, sjunkna spanmålspriser och dylikt.

52

Cooperativa

kredit

föreningar.

Alltmera framställer det sig derför såsom ett känbart allmänt behof

och ett hufvudvilkor för afhjelpande af det ekonomiska betrycket samt

grundläggandet af en solidare affärsställning på landsbygden att kunna

sätta en gräns för nämnde skadliga utsträckning och missbruk af krediten.

Men denna gräns, ehuru i viss mån möjlig att åstadkomma genom

förändrad organisation af bankväsendet och genom strängare kreditlagar,

kan dock, enligt sakens natur och då det gäller att regelbinda

och förbättra den enskilda hushållningen, endast i ringa män tillvägabringas

genom lagtvång, som dessutom i ett fritt samhälle skulle illa fördragas.

Dertill fordras fastmera att, genom bibringande af bättre insigt om

hvad som leder till verklig egen och ömsesidig fördel och genom uppkallande

till fullare verksamhet af befolkningens sedliga krafter, gorå begränsningen

till dess eget fria val samt uppmuntra på eu gång till sjelfhjelp

och till välförstådd samverkan för gemensamma intressen. Endast

på sådana grundvalar lärer varaktigt ekonomiskt välstånd, likasom all

annan utveckling i samhället, kunna byggas. Det är dock ej nog att

sålunda hafva fastställt den rätta utgångspunkten samt funnit de yttersta

oumbärliga driffjedrarne för en framgångsrik hushållning. Man måste

tillika finna lämpliga organer för den verksamhet, som skall framkallas;

men äfven desse måste, för att ej strida mot principen, hufvudsakligen

vara skapelser af fri sjelfverksamhet; och statsmagtens ingripande skulle,

om det ock eljes vore möjligt och tillrådligt, snarast verka störande,

åtminstone såvida det sträcktes utöfver aflägsnandet af hinder, eller längre

än ett tillfälligt underhjelpande af de första stegen på den nya banan.

Således är det icke till staten eller någon mer eller mindre utsträckt

art af statssocialism man har att i första hand vända sig för vinnande

af bot mot ifrågavarande samhällskräfta, utan till det enskilda initiativet

och framför allt associationen, som mångdubblar och ordnar de enskilda

krafterna och hvars betydelse för lösningen af många bland det moderna

samhällets missförhållanden allt mera framträder.

På kreditens område framställa sig dervid, såsom synnerligen förtjent^

af uppmärksamhet, de cooperativa föreningar, som under de fyra

eller fem sista årtiondena utbildat sig i Tyskland och sedermera vunnit

efterföljare i andra länder — samt sådant icke blott för de inom penningeverlden

nya principer, på hvilka de äro grundade, utan äfven lika

mycket för sin hastiga och storartade utveckling samt sina välgörande

verkningar, med hvilka de bevisat nämnde principers riktighet.

53

skotts- och

Kreditföreningar.

Bland desse cooperativa'' föreningar eller anstalter böra utan gen- Schuize-sesägelse

i första rummet nämnas de af förre Preussiske Kretsdomaren '' °

Herman Schulze aus Delitzsch organiserade och sedermera med outtröttlig

omsorg vårdade och utvecklade så kallade »Förskotts- och Kreditföreningar»

och det både för sin ålder, sitt stora antal, sin vidtomfattande

verksamhet samt de flere konsumtions-, råvaruuppköps-, magasinsoch

produktionsassociationer, till hvilka de gifvit upphof, och derför, att

deras stiftare egentligen varit den, som tagit initiativet till eu tillämpning

i stort af associationsidéen på hithörande områden och enligt de för de

cooperativa föreningame öfverhufvud antagna grunder.

De Schulze-Delitzschka Förskotts- och Kreditföreningarne, —• hvilkas

yttre föranledande låg uti det till ytterlighet tryckta och utarmade tillstånd,

hvaruti handtverkerierna, den lilla industrien och småhandeln råkat

efter upphäfvande af de i viss mån sammanhållande och skyddande skråinrättningarne

samt under konkurrensen med den kapitalstarka, alltmera

öfvermägtiga fabriksindustrien och grosshandeln, och som egentligen utgöra

af de mindre näringsidkarne i förening distriktvis bildade folkbanker

med syfte att åt dem och deras yrken bereda den billiga kredit

och det förlag, som eljest alltmera blifvit storslöjden och grosshandeln

förbehållne — hade nemligen från eu ringa och bekymmersam början

redan år 1883 utvecklat sig så, att af dylika föreningar kunde räknas

i de egentliga Preussiska provinserna ett antal af ................ 1,051

och i Tysklands

öfriga

stater.

838

1,889;

hvartill, efterhand som behofven och omständigheterna tvungo att

till serskilda föreningar hänvisa hvarjehanda, i anstalternas syften

ingående, men med deras egentliga bankverksamhet icke väl förenliga

administrativa bestyr, ytterligare kommo:

Industriela syndikater.............................................................................. 898

Cooperations- och consumtionsföreningar............................................ 660

samt construktionsföreningar.................................................................. 34

eller tillsammans ett

anstalter af nämnda

Enligt stiftarens beräkning disponerade de i eget, af grundfonds

inbetalningar

och reservfonder bildadt kapital................ Rmk 190,000,000

samt i främmande, upplånt kapital.................................. » 420,000,000

eller tillhopa Rmk 610,000,000

antal af ............................................................... 3,481

slag.

beräkning

54

Låneltassor

enligt

JRaiffeisens

system.

samt bemedlade dermed eu total omsättning af mera än Två Milliarder

Riksmark årligen, under det delegarnes antal, — som för 808 föreningar

exakt redovisats till ett antal af män................................................ 358,163

och qvinno!-......................................... 34,006

eller tillhopa 392,169,

fördelade i tolf kategorier, deribland en del mindre jordegare och ett

jemförelsevis inskränkt antal rentierer, men eljes hufvudsakligen handtverkare,

arbetare, mindre yrkesmän, tjenare och underordnade tjenstemän

— på det hela skattades till 1,200,000.

Det är dock icke närmast vid dessa föreningar — för hvilka redogjorts

egentligen för att visa, af hvilka storverk associationen är möjlig,

och som egentligen för stadsmannanäringarne hafva sin, dock utan tvifvel

äfven förebildande, betydelse samt åt stiftaren förvärfva! hedersnamnet:

»Handtverkeriernas räddare» — Kommittén här vill fästa sig, utan i stället

vid de »Lånekasseföreningar», hvilka väl i viss mån efter förebilden af de

Schulze-Delitzschka anstalterna och med tillgodogörande af deras erfarenhet,

men dock alldeles sjelfständigt och på väsendtligen afvikande grunder,

till afhjelpande af nöden bland de mindre jordbrukarne och af deras

kreditbehof organiserats af förre Borgmästaren i Heddesdorf F. W. Raiffeisen

och åt hvilkas vård och utveckling han alltifrån år 1849 egna! eu

uppoffrande verksamhet, som är ej mindre förtjenstfull än den, med

hvilken Schulze-Delitzsch utmärkt sig inom sitt område, och, om den

ock ännu icke frambragt till siffran lika höga resultater, likväl krönts af

omisskännelig framgång, spridt mycken välsignelse samt måhända ledts

af ännu högre och ädlare grundsatser.

Att gifva en, ens närmelsevis, fullständig redogörelse för desse, ursprungligen

och företrädesvis i Rhenprovinserna organiserade lånekasseföreningars

historia och utveckling är dessvärre, i saknad af eu öfver

dem regelbundet åstadkommen statistik, icke möjligt.

Af en fransysk författare, Amédée Marteau, som, efter erhållet offentligt

uppdrag att studera ifrågavarande anstalter, derom år 1883 afgifvit

en rapport med titeln: »Les banques populaires en Allemagne, leur organisation

et leur fonctionnement», hvarifrån de förestående uppgifterna

rörande de Schulze-Delitzschka anstalterna förnämligast hemtats, uppskattades

då lånekasseföreningarne enligt Raiffeisens system till ett antal

af omkring 600 å 700.

55

Ur den statistiska redogörelse, hvilken Hr Theodor Krans i sin, år

1876 i Bonn utgrina skrift : »Die Raiffeisen’schen Darlehns Kassenvereine

in der Rheinprovinz» lemnat öfver 63 bland omkring 100 af honom,

enligt uppdrag af Landtbruksakademien i Poppelsdorf, personligen besökte

och närmare granskade sådane lånekassor, inhemtas, att desse, af

hvilka den äldsta var den år 1855 i Heddesdorf af Raiffeisen sjelf stiftade

och fortfarande förvaltade, vid 1875 års slut hade tillhopa 17,635 delegare,

samt en summa passiva af Rmk 4,394,466, deraf i grundfondsandelar

Rmk 61,439, i eget samladt kapital Rmk 209,060 samt i främmande

medel, såsom lån af privata banker, på sparkasseräkning och löpande

räkning, Rmk 4,123,967; hvaraf åter, om, efter all anledning, utvecklingen

härmed åtminstone hållit jemna steg i öfrige lånekassor och under den

följande tiden, med sannolikhet bör kunna slutas, att, i förhållandet mellan

de undersökte 63 och de år 1883 befintlige 700 kassor, förut nämnde

siffertal kunna elfvadubblas, då således för desse kassor blifva att räkna

ett delegareantal af 193,985, i eget kapital Rmk 2,299,660, i grundfondsandelar

Rmk 675,829, i anförtrodt främmande kapital Rmk 45,363,637

och i passiva öfverhufvud Rmk 48,339,126; men utom det att dessa siffror

näppeligen komma upp mot de verkliga, bör, serskild! vid jemförelse

med de Schulze-Delitzschka anstalterna, iakttagas, att, såsom af det följande

framgår, genom det skiljaktiga i organisation och rörelsesätt siffrorna

för de Raiffeisenska lånekassorna erhålla ett relativt högre värde.

Likasom de Schulze-Delitzschka förskotts- och kreditföreningarne

hade sitt föranledande i de mindre handtverks- och industriidkande klassernas

armod och förfall, föranleddes de Raiffeisenska lånekassornas tillkomst

af den utomordentliga nöd, som rådde bland de mindre jordbrukare

i Rhenprovinsen och som hotade dem och idkarne af jordbrakets

binäringar med fullständig, nästan omedelbart förestående

undergång.

Skillnaden var, att, under det betrycket bland industriidkarne i

väsendtlig mån berodde på oförmågan att täfla med kapitalstarka öfvermägtiga

rivaler, men ännu för dem, då den sjelfständiga verksamheten

måste uppgifvas, stod, såsom utväg till lifsuppehälle, öppet tillfället att

arbeta för andra; så låg för landsbygden orsaken till det allmänna obeståndet

dels i den missvext, som nödåret 1847 inträffade i den Preussiska

Rhenprovinsen samt, serskild! i de mera afskilda bergstrakterna, föranledde

brist på de nödvändigaste lifsmedel ända derhän, att mången

56

familj till uppehälle icke hade annat än en blandning af cichoria och

surkål, dels i ett allmänt näringens förfall genom saknad af erforderliga

penningar, kredit och oumbärliga hjelpmedel med deraf naturligen framkallad

likgiltighet, modlöshet och moralisk förnedring bland jordbrukame.

Utan tillräckliga kreatur, dragare, redskap, gödningsämnen, utsäden,

byggnader, likasom utan kredit och arbetstillfällen på en sönderstyckad,

skuldsatt och vanhäfdad jord, som äfven åt den flitige lemnade endast

det knappaste uppehälle för dagen, men icke någon utsigt att trygga

sin ställning, än mindre att tillgodogöra sig någon af de, för öfrigt i

orterna okända, förbättringar, af hvilka, i våra dagar, äfven landtbrukets

förmåga att uthärda vexlande skiften beror, befann sig den mindre jordbrukande

befolkningen i ett tillstånd, hvartill vårt land, äfven i de sämsta

trakterna och under de minst gynsamma förhållanden, numera lyckligtvis

icke erbjuder något motstycke, och var tillika ett lätt rof för en här af samvetslösa

ockrare, som i den oupphörligt återkommande förlägenhetens stund

städse var redo med frestelsen af ett alltid otillräckligt, dyrköpt förskott och

lika färdig, att, när spekulationen var mogen, utpressa den yttersta skä-rfven

samt för ett orimligt vanpris slå under sig gäldenårens alla tillgångar.

Så skildras den belägenhet, för hvilken Raiffeisen sökte och i väsendtlig

mån lyckats råda bot.

Han insåg dervid att ett direkt, enskildt eller offentligt, understöd,

äfven om det i tillräcklig mån stått till buds, väl kunde lindra tillfällig

nöd, men icke skänka varaktig förbättring, som endast kunde vinnas

genom sjelfhjelp. Då emellertid af en redan i det närmaste utarmad

befolkning några bidrag till de serdeles i företagets början alltid derför

oumbärliga medel icke voro att. påräkna, måste lian, likasom föregångaren

Sehulze-Delitzsch, bygga sina lånekasseföreningar på medlemmarnes personliga

solidariska ansvarighet, beräknande dervid, att, äfven om desse,

hvar för sig, hvarken för sina personer eller sin ringa förmögenhet

kunde tillvinna sig erforderlig kredit, en sådan likväl af dem i föreningunder

behörig ledning och kontroll kunde förvärfvas.

Kritisk jern - Men redan i tillämpningen af solidaritetens grundsats skilj de han sig,

''de af Vchuhe- endels för att kunna öfva nämnda kontroll och dermed åt solidariteten

d?afBuffel bereda förtroende och endels för att göra densamma för deltagarne ofarsn,

bildade lig från Schulze-Delitzsch; hvarvid oek olikheten mellan bådaderas verk

fÖT6''fl%7lQ(LV.

samhetsfält i viss mån måste blifva bestämmande.

57

Under det nemligen Schulze-Delitzsch icke med sitt syfte gick utöfver

affärssynpunkten eller afsåg annat, än att på, så vidt omständigheterna

medgåfvo, bankmessiga grunder åvägabringa kreditanstalter

lämpade efter de arbetande klassernas behof och förhållanden, samt ur

nämnde synpunkt dels fann en af delegarne tillskjuten grundfond oumbärlig,

dels, i ändamål att interessera desse och äfven personer, hvilka

eljes icke af anstalterna hade behof, tillstadde innehafvande på eu hand

af ett större antal grundfondsandelar, hvarå årliga dividender förespeglades,

dels, för ernående af vinst, utsträckte anstalternas verksamhet icke

blott till andra än deras egna delegare, utan äfven till huru stora distrikter

som helst, samt häraf följde att den solidariska ansvarigheten

redan från början icke uteslutande och efterhand som anstalterna utvecklades

allt mindre utgjorde grundvalen för deras säkerhet och kredit;

uppställde åter Raiffeisen från begynnelsen för de af honom organiserade

lånekassor, enligt § 2 i de för desse utarbetade statuter, det vidsträcktare

syftemålet »att i sedligt och materielt afseende förbättra sina medlemmars

förhållanden samt åstadkomma dertill nödiga inrättningar» specielt för

att åt delegarne under gemensam ansvarighet anskaffa erforderliga penningemedel

äfvensom för att bereda dem utväg till fruktbargörande af

för tillfället öfverflödiga medel, som mottogos äfven till minsta belopp.

Ställande den materiella förbättringen först i andra rummet och principielt

åsidosättande allt afseende på utdelning eller egentlig vinst, som

ansågs endast locka till äfventyrlig spekulation vid lånekassornas förvaltning

samt till egennyttiga beräkningar med deraf följande söndring

och stridigheter mellan delegarne, begränsade han, i öfverensstämmelse

härmed samt för att genom verksam kontroll kunna åt anstalterna och

den solidaritet, hvarå de från början uteslutande byggdes, gifva ett varaktigt

sedligt underlag, kassornas verksamhet icke allenast till de minsta

distrikter, som kunde anses för en lifskraft.^ organisation tillräcklige, så

att i regel hvarje distrikt omfattade allenast en kyrkosocken — der medlemmarne

städse voro med hvarandras sedliga och ekonomiska förhållanden

väl förtrogne, kunde desse ömsesidigt öfvervaka samt tillika hade

samfälda och likartade intressen; — utan ock, hvad angick den egentliga

låne- och sparkasserörelsen, ensamt till kassans delegare. I princip,

lika mycket som till följd af svårigheten att af delegarne erhålla bidrag,

fordrades till en början icke några grundfondsandelar; och när, dels för

vinnande af laglig inregistrering och dermed af de åt köpmän lagstadgade

8

58

rättsliga förmåner, dels synnerligen till följd af Schulze-Delitzschs och

lians anhängares lidelsefulla angrepp samt den förres interpellation i

riksdagen år 1876 med deraf föranledda skärpta bestämmelser, bildandet

af grundfond icke längre kunde undvikas, sökte man förebygga olägenheterna

deraf dels genom grundfondsandelarnes inskränkande till små

belopp och inbetalning i ytterst små, på lång tid fördelade terminer om

t. ex. 50 pfennige hvarje, dels genom föreskrift att icke någon delegare

fick förvärfva flere än en eller ett ringa fåtal andelar, samt att desse,

som i vissa fall hemföllo till kassan, först vid delegarens afgång finge

af honom uttagas, dels genom dividendernas begränsande till den vanliga

utlåningsräntan.

För erhållande af de nödiga medlen till rörelsens öppnande betingade

eu del kassor hos någon bank eller bankir ett mindre förskott, men

vädjades företrädesvis till de mera välmående personerna i orten samt

deras interesse för dennas utveckling, hvarefter genom måttlig ränteskilnad

och provision småningom bildades ett eget kapital, som förbiet

odelbart och oförytterligt, men hvaraf, sedan det uppgått till beloppet

af kassans rörelsekapital, öfverskottet kunde, efter delegarnes beslut,

anslås till för orten allmännyttiga företag; i sammanhang hvarmed föreskrefs,

att, om kassan upplöstes, kapitalet skulle hos offentlig myndighet

deponeras, för att, när eu ny förening i orten bildades, åt denna öfverlemnas

eller till skapande af andra lånekassor användas. Genom att

göra kassornas förvaltning till ett olönadt kommunalt förtroendeuppdrag,

så att af förvaltningspersonalen endast räkenskapsföraren aflönades samt

detta med ett, i allmänhet mycket ringa, fast belopp utan s. k. tantieme,

hvilken ansågs medföra missbruk, inskränktes i möjligaste mån utgifterna,

på samma gång man, — då af affärernas utsträckande till äfventyrliga

spekulationer direktörerne eller medlemmarne af det s. k. »Vorstand» och

af det dem öfverordnade uppsigts- eller förvaltningsrådet icke kunde

vänta någon pekuniär fördel, men väl, i sin egenskap af solidariskt förbundne

delegare, löpa förhöjd risk — i denna anordning sökte en kraftig

garanti mot hvarje affär, hvilken medförde fara.

Andtligen gjordes icke blott rättigheten att blifva delegare i kassan

beroende af Direktionens och i sista hand Förvaltningsrådets medgifvande,

utan föreskrefs äfven att delegare ovilkorligen skulle i stadgad ordning ur

föreningen uteslutas, så snart han förlorat sin sjelfmyndighet eller borgerliga

hedersförmåner; när lian blifvit delegare i annan på solidarisk an

-

59

svårighet grundad kreditanstalt samt icke ville från delaktigheten deri

utgå; när han blifvit insolvent eller gjort sig skyldig till ett mot föreningens

grundsatser och interessen stridande handlingssätt och när han oftare gjorde

sig förfallen till lagsökning för erhållna lån; samt att uteslutning kunde

följa äfven i de fall, då delegare icke uppfyllde sina statutmessiga förbindelser,

specielt genom dröjsmål öfver viss tid med stadgade grundfondsafbetalningar

och då han inlät sig i affärer med personer, hvilka af

föreningen ansågos såsom ockrare.

I afseende på lånen, hvilka af de Schulze-Delitzschka folkbankerna

beviljades i regel på endast 3 månader eller genom medgifna omsättningar

högst 9 månader x, måste enligt jordbruksnäringens vilkor och behof

tiden i Raiffeisens lånekassor vida längre utsträckas, så att lån der kunde

beviljas på ända till tio år.

Det skulle föra till allt för stor vidlyftighet att i enskildheter redogöra

för, inom hvilka gränser och på hvad slags säkerheter lånen lemnas,

likasom för detaljerna åt förvaltningen. Denna besörjes, såsom redan är

antydt, af en aflönad räkenskapsförare, som tillika förrättar alla hufvudsakliga

skrifgöromål, ett Vorstand eller Direktion, bestående vanligen endast

af 2 eller 3 ledamöter och ett talrikare Förvaltningsråd, hvilka alla

väljas af den beslutande Generalförsamlingen, uti hvilken alla, dock endast

manliga, delegare äro röstberättigade och som bestämmer så väl

maximi- och minimibeloppen för lånen och sparkasse-insatserna, räntefoten,

rörelsekapitalets storlek m. m. samt om decharge och disposition

af fonderna, som i alla andra hufvudfrågor, och hvilken tillika dels är

skiljedomare i alla förekommande stridigheter, dels har den betecknande

befogenheten att kunna med böter belägga delegare, hvilka förfallolöst

från Generalförsamlingens möten uteblifvit. De närmare bestämmelserna

i dessa afseenden jemte utarbetade statuter för Lånekasseföreningarne

samt med dem förbundna Underafdelningar finnas fullständigt samlade i

Raiffeisens år 1883 i Heddesdorf-Neuwied utgifna arbete: »Die Darlehnskassen

Vereine in Verbindung mit Consum-, Verkaufs-, Winzer-, MolkereiViehversicherungs-

&c. Genossenschaften, als Mittel zur Abhilfe der Noth 1

1 På denna omsättningsrätt, hvarigenom samma summa kommer att figurera flera gånger i

årsräkenskaperna, likasom på medgifvandet af många grundfondsandelar på en hand och ett

lifligare ombyte — in- och utträde — af delegare beror till en del, att för de Schulze-DelitzBchka

anstalterna statistiken upptager så höga nominella siffror.

60

der ländlichen Bevölkerung» Praktisk anvisning för grundandet och ledningen

af sådana föreningar, fjerde upplagan: hvartill hänvisas.

Utöfver de här ofvan framstälda, i verkligheten mera eller mindre

modifierade hufvudgrunderna för dessa anstalter torde här allenast böra

dels meddelas eu kortfattad redogörelse för så väl kassornas bemödanden

att genom centralisation bereda sig större trygghet, enhet och andra

fördelar, som för de speciela associationer, till hvilka de gifvit upphof,

dels upptagas några frågor af vigt för ett rätt bedömande af hela systemet.

Främst bland dessa sednare förekommer dervid frågan om den solidariska

ansvarighetens användande, i eller utan förening med materiel

grundfond, såsom kreditbasis och om det dermed för delegarne förbundna

äfventyr.

I afseende härå bör först märkas, att, ehuru solidariteten innebar att

hvarje delegare ansvarade för kassans förbindelser såsom för sina egna,

berörde ansvarighet likväl, på sätt den uppfattats, först då ansågs träda

i effektiv kraft, när kassan bragts till konkurs och upplösning, då bristen

i tillgångar^ skulle uttaxeras på de solventa delegarne efter hufvudtalet.

Ett plötsligt kräfvande af full betalning hos enskild delegare för någon

kassans förbindelse var således icke att befara. Erfarenheten har ock,

hvad angår de Raiffeisenska lånekassorna, till fullo ådagalagt, att äfven

förmögna personer utan betänklighet inlåtit sig i nämnde ansvarighet,

som, vid det förhållande att veterligen ännu icke någon af nämnde kassor

lärer kommit på obestånd, äfven de facto visat sig för dem ofarlig

och helt visst varit vida mindre förlustbringande än det hos oss, man och

man emellan, så vidt förgrenade borgenssy stena et. Detta berodde utan

tvifvel närmast på den för ifrågavarande anstalter egendomliga, starkt utvecklade

och genomförda kontroll medlemmarne inbördes emellan samt

på anstalternas hela inrättning och förvaltning, hvilka ställde solidariteten

mera i bakgrunden; hvartill kom ytterligare, att, i samma mån, genom

den derpå riktade oaflåtlig^ omtanka, kassan förvärfvade eget kapital,

faran af den gemensamma ansvarigheten minskades. Förtroendet härtill

har antagligen ock varit icke oväsendtlig^ bestämmande i fråga om solidaritetens

tillräcklighet såsom grundval för kassornas kredit hos tredje man.

Ett factum är i alla händelser, att, oaktadt solidaritetens begränsning

i tillämpningen, penningar villigt strömmat till dessa kassor mången gång

i större myckenhet, än att de kunnat af dem mottagas och i deras ro

-

61

relse användas; att detta förtroende kommit jemförelsevis de kassor fullt

lika mycket till del, som icke både någon inbetald grundfond, utan byggt

ensamt på den solidariska ansvarigheten, som dem, hvilka tillika bygde

på tillskjutne grundfondsandelar, samt att jemväl under tider af osäkerhet,

såsom under krigsåren, då kapitalet i allmänhet drog sig tillbaka, penningar

med oförminskadt förtroende ifrågavarande anstalter tillflöto.

Ett annat factum är att bland de 03 kassor, hvilka, såsom ofvan är

omförmäldt, af Krans inspekterats, allenast 7 för räkenskapsåret 1875

lemnat förlust med tillsammans 1,830 Rmk, deraf en kassa drabbades

högst med 846 Rmk, äfvensom att ännu icke någon af de Raiffeisenska

kassorna lärer brustit i fullgörande af sina förbindelser.

I afseende på den omtvistade frågan om nödvändigheten att genom

tillskott bilda en grundfond, visar sig den dermed beredda säkerhet serskild!

i de Schulze-Delitzschka bankerna, för hvilka eu grundfond städse

varit föreskrifven, vid betraktande dels af inbetalningarnes långsamma

verkställande i små terminer, dels af den ständiga vexlingen af delegare,

hvilka erhålla starka utdelningar och vid afgång ega sina grundfondsandelar

uttaga, ganska illusorisk; men måste i allt fall erkännas, att en

grundfond, der den kan åstadkommas och upprätthållas, otvifvelaktigt

utgör en önskvärd förstärkning af lånekassornas kredit; hvarför bildandet

af en sådan ock bör utgöra regel; men, å andra sidan kan endast gifvas

fullt erkännande åt Raiffeisens omsorg att begränsa dividenderna, såsom

egnade att förrycka kassornas verksamhet.

Såsom stridande väl icke mot dessa kassors syfte, men dess mera

mot de i öfrigt, för verksamheten antagna grunder har betecknats den af

dem efterhand upptagna rörelsegren, som består i öfvertagande af s. k.

»Verkaufsprotokollen» eller »Cessioner». Härmed förhöll sig sålunda, att,

när en fastighet blifvit försåld och köpehandling derom med vissa, vanligen

på längre tid fördelade betalningsterminer upprättad, men säljaren

beliöfde tidigare disponera köpesumman eller deremot svarande kreditpapper,

hade i Rhenprovinsen inrotat sig det skadliga missbruk, att köpehandlingen

och den derå grundade köpeskillingsfordran emot afdrag, icke

blott af den rabatt, som enligt vanlig räntefot borde vid köpesummans

omedelbara utbetalning godtgöras, utan ofta stegrade till en orimlig del

af den utfästa köpeskillingen cederades till någon af de ockrare, hvilka

alltid voro beredde att göra dylika ruinerande fenster samt i hans hand

snart blef ett medel att ansätta den ofta i förlägenhet bragte köparen,

62

indraga honom i allt mera tryckande förbindelser samt slutligen för en jemförelsevis

ringa penning åtkomma den köpta egendomen. Det var, för att hindra

detta plundringssystena, köpeliandlingarne, visserligen ej utan behörig rabatt

och någon serskild fördel, men dock på billiga och för köparen tryggande

vilkor, i stället inlöstes af lånekassorna, som jemväl lyckades i sin afsigt.

Man anmärkte emellertid, att de härigenom dels frånträdde de vigtiga

hufvudprinciperna att ej inlåta sig i förskottsaffarer med andre än sina

egna delegare samt att icke spekulera på vinst, och dels, enär inlösningssumman

måste genast erläggas och oftast genom upplåning anskaffas,

men köpeskillingen endast i terminer under längre tid kunde hos köparen

utfås, utsatte sig för äfventyr.

Befogenheten af dessa anmärkningar kan väl icke bestridas; men,

för att minska äfventyret, begränsades i tillämpningen de belopp, som

fingo för ändamålet disponeras; hvarjemte af kontrahenterne fordrades

serskild säkerhet; och, så snart någon lämplig del af köpeskillingen var

erlagd, mötte gemenligen för kassorna icke svårighet att på köpehandlingen

i någon bank vid behof erhålla penningar. Faktiskt lärer på denna

rörelsegren icke någon förlust uppstått, lika litet som på eu annan dermed

beslägtad, genom hvilken kassorna funno nödigt att med afpassade anbud

vid förefallande tvångsförsäljningar hindra spekulationer på de sålda egendomarnes

åtkommande till vrakpris.

Skarpast har af Schulze-Delitzsch och andra såsom stridande mot

grundsatserna för hvarje solid lånerörelse klandrats det förhållandet, att

Raiffeisens lånekassor upplånte medel på korta tider, men utlånte dem

på längre, ända till tio år utsträckta; och då deremot invändes, att, äfven

när lånen beviljades på längre tid eller på afbetalning, kassorna i låntagarnes

förbindelser förbehölles viss kort uppsägning, betecknades detta

såsom på eu gång löjligt samt för låntagaren vilseledande, och i allt fall

ändamålslöst, emedan, om behofvet kräfde begagnande af uppsägningsrätten,

fordringen gemenligen icke kunde från den oberedde gäldenären

sä hastigt indrifvas.

Emot dessa anmärkningar, genom hvilka, jemte de öfrige redan omhandlade,

det verkligen lyckades beröfva Raiffeisens kassor den dittills

åtnjutna förmånen att få hos sig placerade en del under offentlig vård

ställde medel, men som icke hindrade att förmyndaremedel fortfarande

hos dem anbragtes eller minskade de enskildes förtroende, torde med fog

kunna erinras, dels att de anmärkta förhållandena, hvilka varit för låne

-

63

kassorna nära nog oundvikliga, om de eljes skulle kunna motsvara sin

uppgift, under omkring 30 års verksamhet icke för dem medfört någon

allvarsam olägenhet, dels ock att enahanda olikhet mellan in- och utlåningstider

samt enahanda förbehåll om uppsägning af på längre tid eller

omsättning beviljade lån, praktiserats och fortfarande förekomma i våra

sparbanker, utan att de yttrade farhågorna besannats.

Ånmärkningarne gjorde dock klart det redan förut kända beliofvet

af närmare sammanslutning, i livilket syfte grundades först en centrallånekasseförening,

men, då äfven denna af en del formela skäl fördömdes,

en af de serskilda kassorna i Neuwied bildad, på aktier bygd centralbank

med egentlig uppgift att vara en utjemningsanstalt, den der kunde

å ena sidan från de enskilda kassorna till fruktbargörande mottaga öfverskjutande

medel, jnen, å den andra, deraf åt kassor, som det behöfde,

lemna förskott.

Tillika och då de i socknarne förlagde, företrädesvis af personer utan

större vana vid räkenskaper och former förvaltade kassorna hade behof

af en serskild förvaltning, som kunde dem i hvarjehanda fall med upplysningar

och biträde af åtskilliga slag tillhandagå, inrättades för sådant

ändamål ett serskildt »Anwaltschaft», åt hvilket tillika och, enär kassorna,

lika som de å ena sidan icke påkallade någon statshjelp, å andra sidan

sorgfälligt undandrogo sig allt offentligt förmynderskap, anförtroddes att

öfver samtliga kassor utöfva noggrann kontroll.

I samma mån kassorna utvecklades och man alltmera insåg associa- Af lånekastionens

gagn, uppvexte under kassornas hägn och med åt dem lorskjutna oc% undermedel

serskilda »Untergenossenschaften» eller föreningar till främjande afStsdda ass°- jordbruket och dess binäringar, såsom Consumtions-, Försäljnings-, Mejeri-,

Kreatursförsäkrings- och Vinodlingsassociationer, samtliga ordnade hufvudsakligen

efter samma grunder som lånekassorna, men naturligen med de

af de serskilda ändamålen betingade åtskilnader.

Af dessa underassociationer, som egentligen kännetecknas af ett bemödande,

att på alla områden undanskjuta skadliga mellanhänder samt

att på billigaste vilkor förskaffa landtmännen de för näringens bedrifvande

erforderliga inventarier, redskap och hjelpmedel, och hvilkas uppkomst

främjats genom serskildt organiserade s. k. »Casinos» eller sällskap, der

landtmännen ofta kunde samlas för att, genom föredrag och annorledes,

erhålla nyttiga kunskaper, jemföra sina rön och erfarenheter samt öfverenskomma

om gemensamma gagneliga företag, till hvilka nödiga medel

64

förskötos af låiiekassorna, äro några, såsom associationer mellan vinodlare,

icke på Svenska förhållanden tillämpliga, samt andra såsom mejeri- och

försäkringsföreningar för oss mindre behöfliga, då motsvarande anstalter

i vårt land redan sjelfständigt uppstått och vinna allt större utbredning;

men deremot uppköps- och försälj ningsassociationerna, hvilka endast undantagsvis

här förekommit, och bland de sistnämnda specielt de, som afse försäljningen

af spanmål, synnerligen under nu rådande tryckta prisförhållanden,

förtjenta af den största uppmärksamhet, såsom här nedan kommer att närmare

utvecklas. Och ingenting synes hindra att i större omfattning än

hittills skett, gifva idéen tillämpning äfven på andra, för våra förhållanden

passande ändamål, såsom skogsplanterings- och vissa odlings-företag, hvilka

fordra gemensamma bemödanden och närmare tillsyn. Ifrågasättas torde

jemväl med skäl kunna, om icke kreditanstalter efter Ifcaiffeisens system —

hvilkas välgörande beskaffenhet framhållits jemväl i det af serskilda Kommitterade

den 23 September 1886 afgifna underdåniga betänkande med

förslag att genom förändrad lagstiftning bereda jordbruket lättad utväg

till erhållande af nödigt förlag och för hvilka af bemälda Kommitterades

ordförande vid nämnda betänkande fogats ett utkast till sockenföreningslag—

skulle företrädesvis lämpa sig till förmedlare af kredit på jordbruksinventarier,

om och när lagstiftningen lyckats Unna betryggande former

för pantsättning af dylik säkerhet.

Man må nu härom och angående den med Svenska förhållanden bäst

förenliga organisationen och rörelseformen för ifrågavarande slags lånekasseföreningar

hysa hvilka åsigter som helst. Det är icke derpå den hufvudsakliga

vigten ligger, utan fast hellre på sjelfva kärnan i systemet, på grundtanken

att bygga krediten, såsom medel till allmänt väl, på''sedlig ansvarighet

under inbördes kontroll och enig samverkan. Det är denna grundsats med dess

oeftergifliga förutsättningar: redbarhet, arbetsamhet, egen omtanka och

sparsamhet, Kommittén synnerligen under förhandenvarande omständigheter

ansett icke kunna nog behjertas.

Kommittén hav derför trott sig böra i underdånighet uttala sin

uppfattning om nämda grundprincip samt lemna en utförligare kritisk

redogörelse för de derå i Tyskland bygda kreditinrättningar med uppvisande

af deras resultater, för den händelse Kongl. Maj:t skulle finna

lämpligt att låta derom sprida en allmännare gagnelig kännedom; men

då åstadkommandet af motsvarande anstalter i värt fosterland enligt

Kommitténs mening redan af det skäl att sjelf hjelpen är deras egentliga

lifskraft måste öfverlemnas åt det enskilda initiativet samt endast en efter

hand förvärfvad erfarenhet kan anvisa den för dem mest ändamålsenliga

organisation; hav Kommittén trott sig icke höra i ämnet framlägga något

åt arbetad t förslag.

Då i det Kommittén lemnade Nådiga uppdrag ingår att taga i Frågan om

öfvervägande, bland annat, »huruvida icke kommunerna vid för deras

räkning skeende upplåning af medel skulle kunna tillskyndas gagn genom

anordnande af en kommunal lånekassa för landet, vare sig fristående

eller i förbindelse med annan kreditanstalt», åligger det Kommittén att

jemväl i fråga härom redogöra för sin uppfattning; livilket Kommittén

funnit lämpligast kunna ske i detta sammanhang.

Det har utan tvifvel varit de sednare årens starka utveckling på

alla områden och icke minst af samfärdsmedlen, som för kommunerna

skapat det tillförne mera sällan förekommande behofvet af skuldsättning

för gemensamma och allmänna ändamål samt fästat uppmärksamheten

på huruledes vid denna skulle kunna beredas gynsamma vilkor.

Då nämnda skuldsättning, som endast mera sällan egt rum för i

egentlig mening rentabla — om ock eljes gagneligt — företag, gemenligen

måste i mera eller mindre mån för lång framtid betunga kommunernas

invånare, och möjligen, om den utsträcktes för vidt, skulle i sin rot angripa

kommunernas välstånd; har den af ganska många principielt klandrats;

och Kommittén, som finner de deremot i kommunallagen stadgade

begränsningar synnerligen angelägna och välbetänkta, anser icke skäl

förhanden, att densamma uppmuntra eller underlätta.

Detta skulle dock antagligen blifva följden, derest man för bemedlande

af lån åt kommunerna inrättade eu allmän låneanstalt, vare sig

ensamt för sig eller såsom en afdelning af någon annan kreditinrättning;

hvartill torde komma att, om en sådan skulle blifva af mera central beskaffenhet,

kommunerna derigenom kunde inledas i eu samfäld, betänklig

ansvarighet.

Kommittén föreställer sig icke heller att, för närvarande åtminstone,

förefinnes något egentligt behof af en sådan allmän förmedlare af kommunernas

upplåning.

Erfarenheten har nemligen ådagalagt att de större stadskommunerna,

som företrädesvis anlitat krediten, och hvilkas låneoperationer vanligen

!)

Anstalter för

ordnande af

spanmålshandeln.

vant af tillräcklig- omfattning att, oberoende af andra dylika, intressera

de större kapitalisterna, i allmänhet sjelfve med framgång genomfört sina

negociationer.

För de mindre kommunerna och företrädesvis på landsbygden hafva

åter i orten befintliga kassor eller provinssparbankerna merändels kunnat

tillfredsställa lånebehofven, om också icke alltid till låg ränta, dock äfven

i detta hänseende skäligen billigt, och framför allt på vilkor, som i andra

afseenden passat landsbygdens förhållanden sannolikt bättre, än om deras

angelägenheter skolat förmedlas af ett aflägset affarsinstitut.

Skulle det lyckas i vårt land införa associationer och föreningar

enligt det här ofvan framställda, af Raiffeisen ordnade system; föreställer

sig Kommittén äfven, att genom dem landskommunernas legitima lånebehof

skulle kunna både nöjaktigt och på lämpligaste sätt tillgodoses;

och Kommittén anser sig alltså icke hafva skäl att förorda inrättandet af

någon serskild låneanstalt för säd,ant ändamål.

Beträffande nu anstalter för ett gagneligt ordnande af Spanmålshandeln

ligger det i sakens natur, att för spanmål likasom för hvarje annan

vara kan påräknas regelbunden och efter förhållandena förmånlig afsättning

allenast i den mån densamma kan i marknaden regelbundet och lätt

tillhandahållas af fullt pålitlig beskaffenhet och i de partier, hvilka motsvara

handelns och konsumtionens behof; samt att, i den mån afnämaren

icke finner detta behörigen ti 11 fredsställdt, han vänder sig med sin efterfrågan

till en bättre försedd marknad eller åtminstone, i förhållande till

varans sämre eller ojemnare beskaffenhet samt till olägenheten af att nödgas

söka den på flere platser, trycker priserna.

Ju mera i våra dagar icke allenast sjelfva konsurntionen, industrien

och handeln antagit väldiga proportioner, utan äfven genom stigande kultur

och utvecklade kommunikationer marknadernas antal och konkurrensen

ökats, desto mera blir producenten beroende af de deraf bestämda afsättningsvilkor,

desto svårare måste det blifva för den som producerar endast

i mindre omfång och i mera afskilda orter, ätt fördelaktigt afyttra, hvad

af produkterna öfverskjuter hans egen eller den närmaste ortens förbrukning.

På detta, sätt bär, i samma mån qvarnindustrien centraliserat sig i

några få storartade anstalter samt exportaffärerna samlat sig i större om

-

67

fång på några få orter och hos några der befintliga grosshandelsfirmor,

det blifvit allt svårare för idkande af, serdeles mindre, jordbruk att för

sina spanmålsöfverskott, vare sig för inhemsk förbrukning eller för export,

bereda sig afsättning utan genom enskilda mellanhänder, de der icke

försumma att vid prisbestämningen göra sig nämnda svårigheter och

jordbrukarnes penningebehof på allt sätt till godo.

Olägenheten häraf, stor nog i och för sig och serskildt under allmänt

fallande priser, blir så mycket större, som, utom det att den mindre jordbrukaren

icke kan noga följa marknadens vexlingar eller välja tiden för

sin försäljning, sjelfva produkten, till hvars fullgoda frambringande han i

det låga priset har föga uppmuntran och till hvars ändamålsenliga rengöring,

torkning och sortering det skulle blifva honom för dyrbart att

enskildt förskaffa sig nödiga anstalter, ofta af honom levereras i så

underhaltigt skick, att den icke uthärdar konkurrens eller kan, utan efter

serskild, naturligen med kostnad förenad, behandling, med fördel bringas

i den allmänna marknaden.

På möjligheten att någorlunda fördelaktigt afsätta sina produkter och

att dermed, i mån af behof, bereda penningar, beror emellertid icke blott

jordbrukarens existens, utan äfven väsendtligen hela jordbruksnäringens

utveckling.

Det är den dyrköpta erfarenheten häraf, som gifvit upphof till inrättande

af serskilda s. k. Spanmålsdepoter med syfte att afhjelpa berörda

olägenheter.

I lihenpro vin serna hafva, enligt hvad redan är omförmäldt, sådana

depöter blifvit tillvägabragte genom serskilda af de Raiffeisenska lånekassorna

understödda associationer, men torde ännu vara af mera lokal

och inskränkt omfattning. De eg a dock för orternas landtbruk icke ringa

betydelse.

I större skala tilltagna och derigenom för hela landets spanmålshandel

mera verksamma äro de, som inrättats i Ungern, af hvilka den

förnämsta är anlagd i Budapest. Staden Budapest har dertill vid Donaukajen

på den ena och jernbana!! på den andra sidan med en kostnad

af 3 1ja millioner gulden byggt ej färre än fyra stenhus och två trähus,

rymmande 160,000 metercentner, jemte en spånmålselevätor rymmande

240,000 metercentner.

Under år 1885 inlagrades i dessa magasiner sammanlagd! 1,432,829

metercentner varor, hvaraf allra största delen, 89,mi procent, utgjordes af

68

spån mål, hufvudsakligen hvete. Rörelsen, som således är mycket omfattande

och klöfver betydliga medel, bedrifves på arrende af Ungarische

Escompte & Weclisler bank i Budapest. Spanmålen mottages i depoten

ej blott till magasinering, utan äfven till försäljning enligt uppdrag samt

underkastas, då aflemnaren så önskar, rengöring, sortering, luftning och

andra dylika åtgärder mot billiga afgifter, hvarjemte öfver mottagandet

utfardas bevis, s. k. »Lagerscheine», hvilka i omförmälde bank kunna

belånas.

Liknande, ehuru ej så stora depöter, som jemväl arrenderas och drifva»

af samma bank, finnas i Temesvar, Szegedin och Barcs.

Ännu mera storartade äro de spanmålsdepoter, som under de sednare

tiderna i stort antal uppstått i Nordamerikas Förenta Stater, framför allt

i de vestra rika spanmålsdistrikten; och det lider icke tvifvel att dessa

anstalter i förening med de utmärkta och billiga transportmedlen till

lands och vatten samt de sinnrika, tidsbesparande inrättningarne för spanmålens

rengöring, sortering, vågning och lastning i högst väsendtlig mån

bidragit att möjliggöra den stora sädesexport, till den gamla verlden,

hvaröfver nu så mycket klagas.

I vårt land, hvarest spanmålsdepoter, förlagda inom de serskilda

länen, utan tvifvel skulle vara ej mindre behöfliga och gagneliga, hafva,

så vidt Kommittén har sig bekant, hittills dermed icke gjorts försök.

Men oaktadt således åstadkommandet af dylika, väl ordnade depöter

skulle för spanmålshandeln och jordbruket samt dermed för det allmänna

välståndet vara af synnerligen stor betydelse, anser Kommittén att tillväg

abringandet af sädana, — hvartill för öfrigt Länens Hushållningssällskap

synas närmast kallade att medverka, — måste öfverlemnas åt

det enskilda initiativet samt enskild association, och Kommittén har derför

här, utan att göra något närmare förslag, framstäf uppkomsten af

dylika anstalter allenast såsom ett för jordbruksnäringens upphjelpande

vigtigt önskemål.

Åtgärder för

befrämjande

af landets

export i allmänhet.

Det är dock icke ensamt för afsättning af spanmål anordningarne

äro bristfälliga.

Enahanda brister förete sig fast mera med hänseende till afsättningen

och exporten af svenska näringsalster i allmänhet.

Af hvilken betydelse det måste vara att afhjelpa dessa brister är af

sig sjelft tillräckligt uppenbart.

Men det bevisas icke minst deraf, att till och med uti ett land med

Storbrittaniens ojemförligt utvecklade industri och handel de sednare årens

relativa tillbakagång i dessa i icke ringa mån tillskrifvits brister af samma

slag; och att bland de bekantblifna praktiska resultaten af de der, med

anledning af det förevarande betrycket, föranstaltade undersökningar äro

just förslag i syfte att befrämja exporten genom hvarjehanda medel.

Såsom för ändamålet användbara dylika hafva framhållits ej mindre

ett noggrannare bevakande och understödjande, genom konsulerna eller

andra agenter, af exportinteressena på redan tillgängliga handelsplatser,

än äfven dels öppnande af nya marknader, dels tillhandahållandet der,

genom handelsmuseer, utställningar och annorledes, af profver på de förnämsta

exportartiklarne, dels ett omsorgsfullt aktgifvande på och skyndsamt

spridande i hemlandet af underrättelser om behofven och efterfrågan

på de främmande platserna med deri inträdande vexlingar, likasom om

andra, på utsigterna till förmånlig afsättning inverkande, förhållanden.

Af flere skäl, och bland dem företrädesvis att eu verksamhet i sådan

syftning säkrast kunde påräkna framgång, om den bedrefves af affärsmän

med nödig sakkännedom och egna förbindelser, har man dervid i främsta

rummet hänvisat på det enskilda initiativet och enskilda associationer;

hvilket dock icke uteslutit hvarken bistånd af konsuler och diplomater

eller allmänt understöd, i de fall då sådant blefve af nöden.

En början till eu dylik verksamhet är afsedd med den här nyligen

bildade Exportförening samt det anslag, som redan beviljats till främjande

af Svenska produkters afsättning i utlandet.

Och då Kommittén håller före, att, serdeles under nu rådande tryckta

förhållanden, det är angeläget att icke försumma de utvägar, som erbjuda

sig att öka afsättningen af landets produkter, men att de omedelbara åtgärderna

för ändamålet äfven här lämpligast öfverlåtas åt den enskilda

omsorgen, anser Kommittén jemväl synnerligen önskvärdt, att, under fortgående

pa den redan inslagna vägen, föreningar bildas oeh åtgärder vidtagas

för främjande af landets export samt, der så prof va# behöflig t, med

allmänna medel understödjas.

70

Reform af

undervisningsväsendet.

I det föregående är antyd t, att de yttersta orsakerna till det ekonomiska

tillståndet och varaktiga medel till dess förbättring icke äro att

finna allenast inom det rent materiel området, utan äfven måste sökas

djupare: i det sedliga underlaget och den andliga utvecklingen.

Att i detalj uppvisa detta har icke kunnat ingå hvarken i Kommitténs

uppgift eller dess arbetsplan.

Men det finnes dock ett fält, der sambandet mellan de yttre företeelserna

och omförmälda innersta faktorer tränger alltför tydligt i dagen,

att kunna utan något närmare betraktande förbigås.

Det är nemligen den nationela bildningens fält och den inverkan,

hvilken det allmänna välståndet icke kan undgå att röna af folkets moraliska

och intellektuela uppfostran, och följaktligen äfven af den allmänna

undervisningens riktning och anordning.

Att dessa hos oss för närvarande icke äro tillfredsställande, är allmänt

erkändt och bevisas icke minst af de, sedan lång tid, hvarannan

aflösande, men ännu beroende förslagen till undervisningsväsendets ombildning.

Huru denna lämpligast bör ske, kan visserligen ej här anvisas.

Men uppenbart måste dock synas:

att det nuvarande systemet, såsom företrädesvis riktadt på formalistisk

bildning och bibringande åt alla klasser, utan åtskillnad för behof

eller begåfning, af ett lika mått af mångartad tlieoretisk insigt samt af

mogenhet för statstjenst eller vetenskaplig sysselsättning, icke kan vara

för folkets praktiska utveckling gagnande;

att det genom ett sådant ensidigt syfte lockar allt flere af landets

uppvexande ungdom från de relativt tillbakasätta, men i egentligaste mening

produktiva yrkena, och på samma gång medför en allt starkare

öfverproduktion åt medelmåttiga ämnessvenner för statslifvet och det vetenskapliga

arbetet;

att, då endast ett mindre antal kan i dessa finna användning och

utkomst, deraf fostras ett literärt proletariat med ökade anspråk men utan

medel till deras fjällande, och hvithet är lika missnöjd! med sin ställning

och med samhället, som odugligt för annan gagnande verksamhet;

att det, redan genom elevernas qvarhållande på skolbänken och vid

högskolorna så länge, att de nästan först vid mannaåldern kunna inträda

i det praktiska lifvet och förvärfva sjelfständig bergning, dels omedelbart

undandrager produktionen eu oberäknelig mängd krafter, dels af fäder

71

och målsmän krafvel- mot deras vilkor oproportionerliga uppoffringar och

dels för de unge leder till skuldsättning samt icke sällan grundlägger

ekonomiskt obestånd för hela deras framtid; och

att jemväl i afseende på den egentliga folkbildningen undervisningen

i allmänhet icke är egnad att gifva folket en praktisk riktning, eller hos

detsamma behörigen utveckla känslan af lifvets pligter och ansvar samt

af arbetets välsignelse och ära.

I dessa förhållanden och den missriktning, hvilken den allmänna

uppfostran och undervisningen i vårt land erhållit, ligger enligt Kommitténs

lifliga öfvertygelse eu af de verksammaste orsakerna till den relativa

svagheten i landets produktion, till dess otillräckliga förmåga att uthärda

täflan med andra länder samt dermed till dess förhandenvarande

obestånd; och Kommittén anser derför i hög grad angeläget att en tidsenlig

reform af det allmänna undervisningsväsendet, sä fort ske kan, åstadkomma

och att det praktiska lifvets kraf dervid vinna tillbörligt afseende.

Häremot äro följande reservationer afgifna:

af hrr Loven och Palme:

Mot Komiténs uttalande rörande önskvärdheten af en fortgående afskrifning

af de jorden pall vilande grundskatter samt rustnings- och roteringsbördor nödgas

vi härmed afgifva reservation.

I betraktande af den nu rådande ekonomiska ställningen inom landet måste

det, efter vårt förmenande, anses i hög grad sannolikt att statsverket icke skall

under den närmaste framtiden kunna undvara nu ifrågavarande inkomster.

Den förordade åtgärden skulle vid detta förhållande påtagligen leda endast

till en omflyttning af skattebördor och torde till följd deraf visserligen icke vara

något lämpligt medel för den allmänna ekonomiska ställningens förbättrande.

Komitén hade derför, efter vår åsigt, bort tillstyrka de nu berörda bördornas

aflyftande endast i den mån sådant finnes kunna ske titan öfriga medborgares betungande

med nya eller ökade skatter.

Stockholm den 10 december 1887.

Christian Lovén.

J. II. Palme.

af hrr frih. von Essen, Fränekel, Kilman och Danielsson:

Uti åtskilliga af de slutsatser, Komiterade på grund af betänkandet bifogade

statistiska tabeller dragit, angående landets ekonomiska utveckling under de senaste

årtiondena, kunna undertecknade endast delvis instämma. Det synes oss som

skulle Komiterade i sin utredning hufvudsakligen hafva bemödat sig att visa, det

vårt lands befolkning icke för närvarande lider hvad man plägar kalla nöd, något

som näppeligen torde vara behöfligt, enär de allmänna klagomålen icke afse förhanden

varon — ännu -— af ett tillstånd, som exakt kan betecknas med detta ord;

deremot är klagan allmän öfver ekonomiskt betryck, och det synes oss icke att

Komiterade med sin utredning lyckats ådagalägga, att dessa klagomål äro obefogade.

Jemte det vi anse oss böra framställa den allmänna invändningen, att

Komiterade ej nog strängt fasthållit skilnaden mellan ofvannämnda båda begrepp,

.a ena sidan akut nöd, å den andra kroniskt ekonomiskt betryck, torde äfven den

principiela anmärkningen böra göras mot Komiterades utredning, att densamma

börjar med och utgår ifrån perioden 1866—1870, en tidrymd, angående hvilken

torde vara allmänt bekant, att den till följd af upprepade missväxter blef eu

nödstid, sådan vårt land näppeligen genomgått under hela den sjuttioåra fredsperiod,

som varit oss förunnad. Mot denna mörka bakgrund — af tillfällig, och

derför temligen snart öfvergående nöd — afteckna sig de sedan dess gångna tiderna,

ofta nog blott skenbart, i en ljusare dager, som endast är vilseledande och alldeles

icke kommit till synes, om Komiterade, såsom obestridligen rättvisare varit,

till sin utgångspunkt valt en tidrymd af åtminstone medelmåttigt gynsam karaktär.

Då sä är förhållandet, anse sig undertecknade icke böra undandraga sig att

söka åstadkomma en mera verklighetstrogen framställning af landets ekonomiska

tillstånd. Såsom grundval för denna utredning hafva äfven vi hufvudsakligen

användt Komiterades bifogade statistiska tabeller samt, der dessa ej synts oss

tillräckligt upplysande, den officiel a statistiken i öfrigt. De vigtigaste af dessa

af oss tillagda data finnas sammanförda uti våra till reservationen fogade bilagor.

Beträffande då först vårt lands befolkningsförhållanden, så kunna vi icke

dela Komiterades åsigt, det dessa ej skulle vara af natur att ådagalägga tillvaron

af ekonomiskt betryck. Det synes oss tvärtom oemotsägligt, att redan här tydliga

vittnesbörd om ett sådant tillstånd springa betraktaren i ögonen. Komiterade

hafva visserligen påpekat, att under årtiondena 1861—1880 Sveriges relativa folkökning

varit något högre än medeltalet för vår verldsdel, men förhållandet blir

ett helt annat, om vi, såsom rimligt är, utsträcka öfversigten jemväl till tiden

efter 18801). Under den gångna delen af 1880-talet kan Sveriges folkökning

högst beräknas hafva utgjort något öfver 0,5 % per år, och ett lägre tal än detta

finner man, utom för vårt broderlaud Norge, endast för Frankrike, och möjligen

Schweiz, samt för Irland. Beträffande Frankrike och Schweiz är det icke i främsta

'') Se bil. N:o 1.

73

rummet ekonomiska svårigheter, som hafva åstadkommit folkökningens ringhet.

Obestridligen är detta deremot, i form af deraf förorsakad utvandring, fallet i

Irland, och likaledes i Sverige och Norge, ty de föddes öfverskott öfver de aflidne

har icke varit under medelmåttan. Vi måste således börja vår undersökning med

att konstatera, att, näst Irland och Norge, intet land finnes i Europa, hvars folkökning

blifvit så försvagad genom följderna af ekonomiskt betryck, som just

Sverige.

Nu anförda faktum är dock ingalunda inom befolkningsförhållandena det enda,

som vittnar om ett ogynsamt tillstånd. Antalet ingångna äktenskap betraktas af

alla samtidens nationalekonomer såsom den bästa mätaren af den trygghet, de

förhoppningar, hvarmed ett lands närings!dkande befolkning ser den ekonomiska

framtiden till mötes. Nu framgår af Komiterades tabeller det beklagliga faktum,

att äktenskapsfreqvensen i .Sverige för närvarande är lägre än inom något annat

land i Eitropa. Och utsträcker man blicken till äldre tider x), så finner man att,

så vidt kändt är, äktenskapssiffran i vårt land icke under någon föregående period

af fem år varit så låg som under den senaste, för hvilken uppgifter finnas (åren

1881—1885), om man endast och allenast undantager den af oss redan såsom rent

exceptionel angifna perioden 1866''—1870 * 2 3). Ingenstädes skall man finna en opartisk

forskare, som ej af nu anförda drag skulle sluta sig till, att vårt land för

närvarande lider under ett synnerligen hårdt ekonomiskt betryck.

Kraftigt vittnar om obeståndet jemväl det redan vidrörda faktum af vårt

lands stora utvandring. Komiterade hafva visserligen anmärkt, att efter år 1882

utvandringen nedgått till endast halfva beloppet mot detta år, men först och

främst bör ej glömmas, att detta jemförelsevis lägre belopp, som gäller för åren

1884 och 1885, i alla fall är så högt, att det endast af högst få andra länders

utvandringsbelopp öfverträffas; ja, den svenska utvandringen under dessa de gynsammaste

af de senare åren har varit relativt högre än som under det ogynsammaste

år varit förhållandet uti Tyskland8). Och dertill bör ock märkas, att under åren

1886, och 1887 utvandringen ånyo till den grad vuxit, att innevarande år säkerligen

skall befinnas åter hafva närmat sig maximiåret 1882. Intill och med oktober

månad hafva nämligen (enligt officiela uppgifter) från 1887 års början ej mindre

än 35,486 svenskar afrest till Amerika, och beräknar man dertill, proportionelt

till föregående år, utvandringen under årets sista månader, samt tillägger den

sedvanliga kontingenten af 5- ä 6,000 utvandrare till öfriga länder än Amerika,

så får man för år 1887 ett slutligt antal utvandrare af ej mindre än 43,000, mot

något öfver 50,000 år 1882. Och tyvärr äro alla utsigter för, att under år 1888

utvandringens vågor skola komma att gå ännu högre än år 1887. Vi hafva öfverhufvud

kommit derhän, att när utvandringen under ett eller annat år minskas,

så beror detta icke så mycket på förbättrade förhållanden inom vårt eget land

*) Bihanget till 1876 års Officiela Befolkningsstatistik, sid. 30.

2) Att inom perioden 1881—1885 en ringa ökning egt rum från år till annat, har icke

kunnat upphäfva här ofvan anmärkta förhållande.

3) Se bil. N:o 2.

10

74

som fast mera på försämrade förhållanden uti det land, som mottager våra flyttande

landsmän.

Sammanfattas det nu sagda: den i hög grad minskade folkökningen (hvilken

inom stora landsändar längesedan öfvergått till en konstant folkminskning), de

låga talen för ingångna äktenskap (och födda barn) samt den oerhördt starka, nu

åter i en oberäknelig stegring stadda utvandringen, så torde väl med skäl kunna

sägas, att vårt lands befolkningsförhållanden vittna om ett allmänt och starkt

betryck, och att utsigterna för framtiden äro allt annat än hugnesamma.

Detta ogynsamma tillstånd finner sin naturliga förklaring genom en närmare

undersökning af tillståndet hos våra näringar.

Den förnämsta af dessa är väl ännu utan tvifvel landtbruket. Angående

detta vilja vi icke bestrida, att åkerbruket i fråga om metodernas fulländande

och jemväl i en del andra hänseenden under de senaste årtiondena gjort betydande

framsteg; tyvärr neutraliseras dock i väsentlig grad alla dessa framsteggenom

den samtida obestridliga tillbakagången från två så väsentliga synpunkter

som åkerbrukets tillräcklighet för landets egna behof och dess rentabilitet för sina

utöfvare. Angående den förra synpunkten ha Komiterade visserligen velat göra

gällande, att den odlade jorden under de senaste tjugo åren vuxit med ett högst

betydligt hektar-tal; verkliga förhållandet är emellertid, att denna tillväxt till

en mycket betydande del finnes endast på papperet, beroende nämligen dels å en

småningom ökad fullständighet hos de insamlade uppgifterna, dels sannolikt ock

derå, att mångenstädes jord, som förr upptagits endast såsom äng, nu mera, utan

försiggången högre odling, ansetts böra upptagas bland åkerjorden. Vill man deremot

erhålla eu verklig föreställning om vart jordbruks höjda eller minskade motsvarighet

mot landets behof, så bör man gå till skördestatistiken samt in- och

utförseltabellerna. Beträffande skördebeloppen, så utvisa Kong! Maj :ts Befallnings - hafvandes rapporter :) samt för de senare åren de s. k. Ärsväxtberättelserna, att

medelskörden af nedanstående säden utgjorde, i hektoliter årligen per innevånare

af rikets folkmängd:

Aren

1856—1860:

Åren 1881—1885:

Hvete.........

................. 0,2.i hl.—

-------------------------- 0,26

hl.

Råg.....-----

................ 1,90 » ....

--------------------------- 1,55

»

Korn ........

....... .......- 1,39 » ....

-----........ ......-- 1,19

»

Hafre---------

---------------- 2,44 » ....

..............-........... 4,24

»

Blandsäd

................ 0,6.3 » ....

-------------------------- 0,49

»

Balj växter -

________________ 0,21 » ....

--------------------------- 0,2 1

»

Potatis......

................. 4,01 » ....

__________________________ 3,90

»

Af dessa siffror framgår, att landets af egen skörd disponibla qvantum af

råg nedgått från 1,90 hl. per innevånare till endast 1,55 hl., eller med 18 att

!) Se bil. N:o 3,

75

minskningen på samma sätt utgjort af korn 14 %, af blandsäd 22 och af potatis

3 f, hvaremot tillgången på hvete och baljväxter väl ej utvisar minskning, men

också endast en mycket ringa eller till och med ingen ökning. Tillgången på de

befolkningens födoämnen, som hemtas från åkerbruket, har alltså i en anmärkningsvärd

grad aftagit. Att detta förhållande icke fullt kan motvägas deraf, att

Aa/re-odlingen under samma tidrymd nått en högst betydlig utsträckning, framgår

uppenbarligen af nedanstående, med ledning af Kommerskollegii berättelser utarbetade

öfversigt, som visar, att jordbruksalster J) under nedanstående perioder

in- och utförts till ett värde i årliga medeltal af:

Införsel.

Åren 1871—1875: 21,493,375 kr.

» 1876—1880: 34,422,577 »

» 1881—1885: 43,459,751 »

Utförsel.

36,897,898 kr.

39,339,717 »

29,144,238 »

Skilnad.

+ 15,404,523 kr.

+ 4,917,140 »

— 14,315,513 »

af hvilka tal framgår, att medan vi under den första af dessa perioder ännu kunde

sälja för mer än 15 millioner kronor årligen mera än vi köpte af dessa varor, så

hafva vi under den sista perioden måst köpa ett nära nog lika stort öfverskott

mot hvad vi sålt.

Obestridligt är alltså, att vårt jordbruks qvantitativa framsteg icke varit

på långt när så stora som med hänsyn till folkmängden önskligt vore. Lika obestridligt

är för öfrigt att orsakerna till ett sådant förhållande ingalunda äro att

söka uti någon den svenska jordens karghet eller brist på odlingslägenheter. Helt

säkert skulle millioner hektar ännu kunna, med jemförelsevis ringa svårighet, nyodlas

i vårt land och bära"skördar, som räckte till för hela vårt folk och för afsalu

derutöfver; det är på ett helt annat område man har att söka grunden till,

att svenska armar måste låta ligga qvar i jordens sköte dess skatter och i stället

bryta bygd och hösta säd fjerran på andra sidan verldshafvet.

Bättre än för åkerbruket gestaltar sig utan tvifvel förhållandet om man

öfvergår till boskapsskötseln. Väl är ökningen inom kreatursstocken säkerligen

icke så stor som af Komiterades tabeller tyckes framgå, ty mycket får jemväl

här skrifvas på fullständigare uppgifters räkning, men ett talande faktum är dock,

att vi under de senaste åren kunnat, i fråga om ladugårdsalster nå fram till ett,

om ock ringa, exportöfverskott. Tyvärr är detta gynsamma förhållande alldeles

icke tillräckligt att motväga den omnämnda samtida tillbakagången inom vår

spanmålsproduktion. Sammanfattar man under ett alstren såväl af vårt åkerbruk

som vår boskapsskötsel, så finner man att in- och utförseln utgjort i årliga

medeltal x):

Införsel.

Åren 1871—1875: 46,345,215 kr.

» 1876—1880: 59,207,951 »

> 1881—1885: 69,156,736 »

Utförsel.

51,458,683 kr.

55,568,008 »

55,106,954 »

Skilnad.

+ 5,113,468 kr.

— 3,639,943 »

— 14,049,782 »

l) Se bil. N:o 4.

76

Och ha vi alltså i fråga om vårt landtbruk i dess helhet från ett ärligt +

af 5 millioner kronor åren 1871—1875, nedsjunkit till ett årligt minus af ej mindre

än 14 millioner åren 1881—1885. Från synpunkten af tillräcklighet för landets

behof har alltså vart landtbruk under de senaste årtiondena icke gjort framsteg,

utan tvärtom befunnit sig i tillbakagång.

Om än detta förhållande i och för sig är ogynsamt, så återstår dock ännu

den bekymmersammaste sidan af vårt landtbruks historia under dessa år; dess

minskade rentabilitet. Att en högst betydande försämring härutinnan inträdt, torde

klart framgå af följande siffror:

Enligt en nyligen verkstäld värdering efter nutida priser, af 1887 års nyss

inbergade skörd 1), uppgår detta (af spanmäl och potatis) till nära 239 millioner

kronor. Reduceras, enligt Statistiska Centralbyråns beräkning, skördens qvantitet

af hvarje sädesslag till medelskörd, sjunker dock detta tal till 221 mill. kronor,

utvisande att 1887 års skörd varit öfver medelmåttan i fråga om qvantiteten.

Sistnämnda summa af 221 millioner kronor representerar således det nutida värdet

af en medelgod skörd af säd och potatis i vårt land.

Utföres samma reduktion till medelskörd af en skörd vid midten af 1870- talet, med tillämpande af medelmarkegångsprisen för åren 1871—1875, så erhåller

man åter ett värde af ej mindre än 295 millioner kronor *).

Då en nutida skörd, såsom nyss nämndes, representerar endast 221 millioner

kronor, hafva alltså våra landtbrukares bruttoinkomster under denna tid sjunkit

med omkring 74 millioner kronor årligen eller 25 %.

Långt ifrån att denna uppskattning af förlusten är för hög torde väl kunnat

ifrågasättas att beräkna den ännu högre, när man besinnar dels att skördeuppgifterna

för ett årtionde sedan voro mera ofullständiga än nu, hvadan således

den qvantitativ a tillväxten af skörden är mindre än som af siffrorna synes, och

dels äfven, att vid värderingen af den äldre skörden användts markegångsprisen,

hvilka torde varit något lägre än de verkliga försäljningsprisen. Men låter man

dessa förhållanden motvägas deraf, att inkomsterna af ladugårdsskötseln otvifvelaktigt

befunnit sig i stigande, så torde utan fara för öfverdrift kunna sägas, att

Sveriges landtbrukare sedan medlet af förra årtiondet sett sina inkomster nedgå

med en fjerdedel.

Vi upprepa, att detta gäller &rw#oinkomsten. Alltförofta händer väl, att

med en sådan nedsättning af bruttoinkomsten, we#ovinsten rentutaf försvinner, ja

kanske ersättes af en mer eller mindre betydande förlust. Man brukar visserligen

invända att detta ej kan vara förhållandet, af det skäl att prisen å landtmannens

förnödenheter äfven sjunkit, och att alltså ej blott hans inkomster, utan ock hans

utgifter minskats. Men om detta än i någon mon är sant, så är å andra sidan

icke mindre sant, att de väsentligaste utgiftsposterna för produktionen nästan förblifvit

oförändrade, och att andra utgiftsposter finnas, hvilka till och med betydligt

ökats.

*) Se bil. N:o 5. I brist på officielt utförda beräkningar af detta slag ha vi härutinnan

måst utgå från kalkyler, nyligen synliga inom den dagliga pressen.

77

Till utgifter, som ökats, höra först och främst beloppet af räntor och amorteringar

å intecknad skuld. Beloppet af i fastighet intecknad gäld har nämligen

på tio år stigit från 839 millioner kronor till 1,405 millioner x). En relativt större

del af denna tillväxt faller visserligen efter all sannolikhet på annan fastighet än

jordbruks-, så att ökningsprocenten ej torde vara lika hög för detta senare slags

fastighet ensamt, men i alla händelser qvarstår en högst betydlig ökning, medförande

en betungande tillväxt uti landtbrukarens årliga ränteutgifter. Invändningen

att tillväxten i gälden svarar mot tillväxten i taxeringsvärdet håller icke

streck, ty först och främst har taxeringen ej ökats i lika hög grad som gälden,

vidare betecknar största delen af tillökningen i taxeringsvärdet icke någon höjning

i det verkliga värdet, utan är närmast föranledd af ett cirkulär från herr

finansministern af år 1879, och slutligen hafva vid den i år verkstälda sedvanliga

treårstaxeringen icke obetydliga nedsättningar på de flesta ställen verkstälts,

nedsättningar, som tvifvelsutan mångenstädes skulle blifvit ännu större, om man

ej ofta afhölles derifrån endast på grund af lånebehofvet.

Allt detta sammanlagdt -torde med visshet kunna sägas, att i förhållande

till det verkliga värdet den svenska jorden i närvarande stund är betydligt mera

skuldbetungad än händelsen var för ett årtionde sedan. Med sjunkande priser

och växande svårigheter att afyttra alstren, måste detta förhållande för den svenska

jordbrukaren kännas såsom ett tryck, som ofta nog ensamt är tillräckligt att

borttaga utsigterna till räddning och hoppet om en bättre framtid.

Bland de landtmannens utgifter, som visserligen icke till penningevärdet

ökats, men ej heller minskats, och således i förhållande till det lägre pris, han

nu sjelf erhåller för sin vara, kännes såsom en verklig ökning, förekommer en så

vigtig post, som hans utgifter för underhåll eller aflönande af nödiga arbetsbiträden.

Då Komiterade redan fäst uppmärksamheten å detta förhållande, och

vi i det följande skola söka egna denna sak en något närmare belysning, torde

vi här ej behöfva upptaga densamma till utförligare behandling; här är det för

oss nog att konstatera förevaron af ytterligare en ej ringa svårighet för landtmannen,

en svårighet, som visserligen icke skall bestå för alltid, enär det snart

skall vara omöjligt att tillfredsställa dylika löneanspråk, men som innan denna

omöjlighet hinner göra sig allmänt gällande, skall i sin mon bidraga till mången

nuvarande jordbrukares ruin.

Bland utgiftsposter ändtligen, som — till trots för det allmänna prisfallet —

icke undergått någon sänkning, få för arrendatorsklassen räknas jemväl alla arrenden,

hvilka faststälts i penningar. Om de svårigheter, som härigenom drabbat en

mängd af våra arrendatorer, vittnar det faktum, att af statens 3,507 arrendatorer

ett antal af 569, eller 16 /, detta år uppsagt sina arrenden * 2), sedan tillfälle dertill

genom ett riksdagsbeslut blifvit dem beredt. I vissa län steg procent-talet

uppsagda arrenden till och med till öfver 40 /, och det skulle dock säkerligen i

*) Enligt den offieiela statistiken för rättsväsendet.

2) Enligt benäget meddelande från Kungl. Domänstyrelsen.

78

allmänhet blifvit ännu högre än det blef, om ej med uppsägningen varit förbunden

förlust för denna gång jemväl af optionsrätten. Utom dessa fakta kan ock anföras,

att petitioner till Eders Kung! Maj:t inkommit från alla rikets län, med

undantag af de norrländska, deri ett långt större antal arrendatorer begära lindringar

i arrendevilkoren. Förverkade hafva derjemte blifvit ett antal arrenden,

som år 1883 endast uppgick till 18, under det derefter följande året till 23, derefter

36, under fjolåret till 47 och slutligen under innevarande år redan intill

december månad ända till 571)-

Det obestånd, som måste blifva resultatet af det oerhörda prisfallet på landtbrukets

alster framträder i öppen dag, i den redan förut omnämnda starka förökningen

af landtbrukets skuldbörda, samt uti det mycket höga antalet tvångsförsäljningar.

Den ökade skuldbördan, om hvilken redan i det föregående talats,

är å ena sidan en följd af betrycket, å den andra i sin ordning en ytterligare

faktor till betryckets stegrande.

Hvad tvångsförsäljningarne beträffar, ha Komiterade visserligen lagt vigt

uppå, att deras antal (skenbart) icke på långt »när uppgår till hvad händelsen

var under slutet af 1860-talet. Yi hafva emellertid redan visat, att en jemförelse

utan vidare med denna tidrymd alltid är viseledande. Slutet af 1860-talet var

en period af upprepade missväxter, och redan häraf vore väl ej underligt om konkursernas

antal då skulle varit högre under 1880-talet, som hittills lyckligtvis

välsignats med jemförelsevis ganska goda skördar. Genom de nämnda missväxterna

mot 1860-talets slut försattes en stor del af vår allmoge ej blott i fattigdom, utan

rent af i hungersnöd. Utan penningar att betala ens sina vanliga utgifter, stodo

många af våra jordbrukare dertill inför nödvändigheten att, till ett starkt uppjagadt

pris, köpa de lifsförnödenheter, genom hvilkas afyttrande de i vanliga fall

skulle skaffat sig de kontanter som behöfdes. År det underligt, att vi på detta

sätt fingo ett fruktansvärdt antal konkurser, särskildt bland våra mindre jordbrukare?

Hvad som här fattades var ju bröd; hvad som behöfdes för betryckets

häfvande var blott att åkern igen bar sina skördar; och när detta ock i ymnigt

mått skedde under de följande åren, så var inom få år förlägenheten den gången

förbi. I vår tid äro svårigheterna vida mera komplicerade. Yi stå nu, såsom

redan betonats, icke uti en akut nödstid, utan uti ett kroniskt betryck, och det

är naturligt att de omedelbara yttringarna då blifva något färre. Detta förhållande

synes oss vara fullt tillräckligt att förklara, hvarför konkursernas antal —

ännu •— icke uppnått den höjd som mot slutet af 1860-talet.

Men står den nuvarande tiden tillbaka i detta fall för åren 1866—70, så är

dock sannolikt, att den ej står tillbaka för någon annan period: sällan har väl

annars konkursernas antal varit så högt bland våra jordbrukare som under det

senast förflutna årtiondet, i högre eller lägre grad under olika år, varit fallet.

Derom kan man vara viss, äfven om af vår officiela statistik skulle tyckas, att

ett eller annat tidigare år stått ännu sämre: förhållandet är nemligen, att den

]) Enligt benäget meddelande från Kung!. Domänstyrelsen.

79

officiela statistiken icke längre lemnar eu fullständig föreställning om det verkliga

antalet försäljningar på grund af obestånd å landsbygden. Allt oftare händer

nämligen, att man undviker att begagna den omständliga och kostsamma utvägen

af en efter lagens former genomförd konkurs och nöjer sig med att under hand

gäldenärens tillgångar afyttras och beloppet proportionelt fördelas mellan borgenärerna.

Vi kunna inom området för egen erfarenhet anföra en mängd sådana

fall, ja till och med fall, der bankinrättningar, och det för rätt betydliga fordringsbelopp,

nöjt sig med att deltaga uti en sådan uppgörelse på privat väg. Dylika

uppgörelser upptagas emellertid icke uti den officiela konkursstatistiken, och således

har denna under de senare åren kommit att mer och mer afvika från de

siffror, som skulle utmärka den verkliga omfattningen af försäljningar på grund

af obestånd. Tages äfven detta förhållande i betraktande, och erinras tillika om,

att det onda befinner sig i ständigt stigande, hvadan Komiterades blott till och,

med år 1885 räckande siffror äfven från denna synpunkt ej kunna gifva någon

föreställning om tillståndet nu, så torde med all rätt kunna sägas, att aldrig har

den tid förut funnits, då under ostörd fred och rikliga grödor en sådan mängd

svenska jordbrukare fått gå från gård och grund, som förhållandet under de sista

åren varit, och tyvärr gestaltar sig att i än högre grad blifva under de närmast

kommande åren.

Den undersökning, vi kunnat utföra i fråga om vårt landtbruks nuvarande

ställning, leder alltså till ett resultat, som torde kunna sammanfattas på följande

sätt: Trots förbättrade metoder och nedlagda stora kapital har Sveriges jordbruk

icke kunnat hålla jemna steg med befolkningens behof; boskapsskötselns framsteg

härutinnan kunna icke uppväga spanmålsproduktionens tillbakagång, ett oerhördt

prisfall å jordbrukets alster har beröfvat Sveriges landtman fjerde delen af deras

bruttoinkomst, medan dock under tiden beloppet af räntor och amorteringar å intecknad

gäld befunnit sig i stark stegring, och arbetslönerna endast obetydligt

sjunkit, och såsom en slutlig följd af allt detta: antalet ruinerade j or dbruks affär er

har stigit till en höjd, som sannolikt icke uppnåtts annat än under missväxtåren

på 1860-talet.

Sådan är vår landtbruksnärings verkliga ställning i våra dagar. Angående

orsakerna till denna ställningens ogynsamhet torde till en början få nämnas, att

äfven vi såsom medverkande orsaker dertill betrakta de förhållanden, hvilka redan

blifvit af Komiterade omnämnda. Men derjemte måste vi tillägga att i vår tanke

Komiterades framställning härutinnan lider af en väsentlig ofullständighet. Det

synes oss nämligen, det Komiterade bort framhålla, ej blott — såsom skett —

att en af de, väsentligaste orsakerna är det nära nog allmänna prisfallet, utan ock

att detta prisfall i sin ordning och hvad närmast vårt land beträffar -— enligt

hvad jemväl af ej mindre än 20 af Eders Kong! Maj:ts Befallningshafvande med

styrka framhållits — i främsta rummet är att tillskrifva den öfvermäktiga utländska

konkurrensen. Angående de i vår tanke verksammaste medel till denna

konkurrens’ öfvervinnande är Komitén till följd af sitt begränsade uppdrag förhindrad

att yttra sig; men oss synes som funnes icke någon utsigt att endast

80

genom åtgärder, som det legat inom Komiténs befogenhet att föreslå, denna konkurrens

skulle kunna göras oskadlig för vårt landtbruk. Ostindien, Ryssland och

Amerika skola ännu länge kunna sälja sin spanmål till priser, sådana att den

svenska jorden sannolikt aldrig skall kunna bära skördar, som med vinst låta sig

afyttras lika billigt. Man plägar visserligen få höra invändas, att detta skall

blifva en möjlighet när jordegendomen öfvergått ur sina nuvarande innehafvares

händer och af de nye egarne öfvertagits å billigare köpevilkor. Men äfven om

detta i teorien vore sant, hvilket vi för vår del fortfarande betvifla, så synes det

oss vara mindre väl förenligt med skyldig medkänsla för landets näringsidkande

befolkning att på detta sätt utan försök till räddning döma den svenska jordens

nuvarande innehafvare, landets talrikaste näringsklass, till en oundviklig undergång.

Och äfven om denna medkänsla skulle synas vara för saken främmande,

så kunna vi för vår del ej heller motse en dylik katastrof utan de största bekymmer

för samtliga våra näringars framtid. Må man dock besinna den fruktansvärda

stöt, som skulle drabba landets näringslif genom att tusenden af landets

jordbrukare finge gå från gård och grund. Det gifves kriser icke blott till lif

utan äfven till död.

Att våra öfriga näringar redan lidit betydligt genom följderna af de ogynsamma

konjunkturerna på verldsmarknaden och den minskade köpkraften hos den

talrikaste gruppen af landets befolkning, visar sig tydligt vid en närmare undersökning.

En gemensam mätare å dessa näringars tillstånd finner man uti beloppet

af den för bevillning uppskattade inkomsten. Jemför man nu å ena sidan

ett år vid midten af förra årtiondet, såsom 1875, å andra sidan det senaste, för

hvilket uppgifter finnas, eller året 1886, så finner man visserligen en ökning uti

den taxerade inkomsten af »rörelse, yrke eller eljes» med 14 %, hvilken tillväxt,

om äfven inkomsten af enskild tjenst tillägges, stiger till 22 % och, med tillägg

jemväl af inkomst af kapital, till 23%; men undersöker man så också den samtida

tillväxten af den folkmängd, som af denna inkomst skall hemta sitt uppehälle, så

finner man, att städernas folkmängd under samma tid vuxit med ej mindre än

35 %; och den af industri och öfriga stadsmannanäringar lefvande befolkningen å

landsbygden har, efter folkräkningarne och bevillningsstatistiken att döma, vuxit

lika hastigt, ja kanske ännu hastigare.

Den uppskattade inkomsten af ifrågavarande näringar har alltså icke vuxit

i proportion mot den folkmängd, på hvilken den fördelar sig, och säkerligen ej

heller i proportion mot det arbete och det kapital, som under dessa år på densamma

nedlagts. Om det nedlagda kapitalets storlek får man en föreställning af

det faktum, att under de elfva åren i fråga taxeringsvärdet af »annan fastighet»

(än jordbruks-) stigit från 624 millioner kronor till 1,233 millioner, (hvilket faktum

å andra sidan motsvaras af flere hundra millioner kronors ökning uti den intecknade

gälden). Om den direkta afkastningen af dessa fastigheter gifvas visserligen

icke några uppgifter, men ingen finnes väl, som betviflar, att densamma är betydligt

lägre, relativt taget, än förhållandet var för ett årtionde sedan. Tagna

under ett, visa således våra industriela och stadsmannanäringar genast vid första

81

anblicken liknande symptom, som dem vi redan iakttagit i fråga om landtmannanäringen.

Detta intryck af ett ogynsamt tillstånd försvinner ingalunda vid en närmare

granskning af livar ocli en af dessa näringar för sig. Beträffande först Industriel!

hafva Komiterade framhållit den betydande tillväxt, som under de senaste tjugu

åren egt rum inom det samfälda tillverkningsvärdet. Intet kan dock vara mera

missledande än att endast af detta faktum draga den slutsatsen, att i hufvudsak

allt vore väl bestäldt inom vår industri. Först måste nämligen uppmärksammas,

att tillväxten nästan uteslutande faller på tiden före år 1875. Under det sedan

dess förflutna årtiondet har tillverkningsvärdei stigit blott från 173 millioner

kronor till 191 millioner, hvilket utgör föga mer än 10 f. Äfven om hela denna

tillväxt vore verklig och ej blott skenbar, så vore den visserligen icke så synnerligen

betydande, om man erinrar sig att t. ex. landets stadsbefolkning samtidigt

vuxit med öfver 30^. Men dertill kommer ytterligare, att äfven den lilla tillväxt, som

nämndes, säkerligen i betydande grad finnes till endast på papperet: af de 18 a 19

millioner kronor, hvarmed 1885 års siffra öfverstiger 1875 års, komma ej mindre

än 7 millionor endast på maltdryckstillverkningen, om hvilken man under tidigare

år egde ensamt mycket ofullständiga uppgifter. Inom flera af våra vigtigaste industrigrenar

har tillverkningsvärdet sedan år 1875 sjunkit; sålunda utgjorde det

-

samma vid:

År 1875 År 1885

Gjut er ier na och de mekaniska verkstäderna-------- 31,2 null. 27,8 null.

Bomullsspinnerierna-------------......-.................... 14, o » 12,4 »

Tobaksfabrikerna-------------------------------------— 10,4 » 10,3 »

Klädesfabrikerna--------------------------------------------- 13, i » 9,7 »

Läderfabrikerna ...............-.............-............... 7,5 » 4,9 »

Färgerierna----------------------------------------------------- 2,8 » 2,4 »

in. fl. Inom flere industrigrenar är tillväxten dessutom ringa eller ingen.

Men äfven der tillväxt i produktionsvärdet förekommit, eller der minskningen

uti detsamma varit mindre än man kunnat förvänta, härrör detta ingalunda

alltid af orsaker, som kunna anses vittna om gynsamma förhållanden. Till

följd af det starka prisfallet har man mångenstädes tvingats att utsträcka produktionen

till det yttersta, för vinnande genom tillverkningens massa af det utbyte,

som för affärens uppehållande synes nödvändigt, och-som förut genom den högre

nettovinsten kunde erhållas redan af eu mindre tillverkning. Detta förhållande,

hvilket gäller ej blott en mängd af våra fabriker utan jemväl vår bergshandtering

och vårt skogsbruk, visar klart, huru vilseledande det är att endast af ökad tillverkning

vilja sluta sig till ett gynsamt ekonomiskt tillstånd. Qvantitativt har

tillverkningens ökning också i sjelfva verket varit betydligt högre än som af tillverkningens

värde framgår, •— en naturlig följd af prisfallet, — och härigenom

har otvifvelaktigt en vigtig fördel vunnits, till en tid, nämligen en skenbar tillgång

på arbete. Detta förklarar till stor del ökningen af arbetarnes antal vid

våra industriela anläggningar. Men det ligger i öppen dag, ätt det endast är en

11

82

tidsfråga, när arbetet skall upphöra, om utbytet af rörelsen mer och mer svinner

in, och mängden af tillverkningen allt hårdare begränsas genom svårigheten att

vinna afsättning.

Huru föga ökningen i tillverkningens värde motsvarat de på fabrikationen

nedlagda kostnaderna, framgår klart af följande fakta. År 1875 uppgafs hela

drifkraften vid våra fabriker endast till 24,341 hästkrafter, mot hvilka då svarade

ett tillverkningsvärde af 172,7 millioner kronor, eller ungefär 7,100 kronor per

hästkraft. År 1885 uppgifves drifkraften vara ökad ända till 41,349 hästkrafter,

men tillverkningen endast till 191,5 millioner kronor, så att mot hvarje hästkraft

nu svarade endast 4,600 kronors tillverkningsvärde. Om än dessa siffror icke äro

af den noggranhet och fullständighet, att någon större vigt kan läggas vid dessa

medeltal i och för sig, så utvisa de dock otvifvelaktigt den riktning i hvilken utvecklingen

försiggått, och denna riktning innebär alltså, att ej ens bruttoafkastningen

af Sveriges industri, än mindre nettovinsten, ökats i den proportion, som

till följd af nedlagda omkostnader vore att förvänta. Hvad här sagts om industrien,

torde i fullt mått gälla äfven i fråga om vår bergshandtering, om än enskilda

grenar af denna gjort ingalunda obetydande framsteg. Ett talande intyg

om betrycket är det faktum, att trots alla utvidgningar och förbättringar, jernmalms-brytningar

i vårt land aldrig sedan uppnått den höjd som under det nu

långt tillbaka i tiden liggande året 1874.

Sveriges största industri är utan tvifvel sågverksrörelsen. Hvilken kolossal

betydelse denna rörelse numera eger för vårt land framgår klart af följande data,

hvilka utvisa sammanlagda värdet af landets införsel och af dess utförsel under

de femton åren 1871—85. Under denna tid utgjorde:

Införselns hela värde-......................................................... 4,162 null. kr.

Utförseln af

a) oarbetade trävaror -------------------------...... 1,348 null.

b) samtliga öfriga varor —............................. 1,942 » g 290 » »

Utförseln af oarbetade trävaror uppgår alltså till ej mindre än 32 % af införselns

hela värde, och till mer än 40% af utförselns. Våra trävaror äro i sjelfva

verket den största kassaartikel, med hvilken våra behof af utländska förnödenheter

skola betäckas. Af stor vigt för vårt land äro då ej allenast konjunkturerna

för denna industri på verldsmarknaden, utan äfven att vårt anlitande af

skogstillgången ej når en större omfattning än som motsvarar den årliga återväxten,

eller med andra ord, att vi ej tära på kapitalet. Hvad först detta senare

förhållande beträffar, så torde det näppeligen vara för mycket att påstå, det i

allmänhet våra skogar hårdare anlitats än som med en klok omtanke för de framtida

behofven varit önskligt. Och hvad vår export af skogsprodukter angår, så

har denna qvantitativt ingalunda minskats, utan i det hela taget ökats. Men härom

gäller i fullt mått, hvad som redan yttrats om åtskilliga grenar af vår industri:

man anstränger sig och producerar till det yttersta för att ernå ett nettoutbyte,

som anses nödvändigt, men som till följd af prisfallet nu måste hemtas från en

83

större bruttoförsäljning än förut. Konjunkturerna å trävarumarknaden skildras i

Svensk Trävara-Tidning på följande sätt: »en stadgad konsumtion finnes; hvad

som återstår, är att uppfinna medel att tvinga denna konsumtion att betala sådana

pris, att affären blir vinstgifvande». Öfverafverkning och dock tvifvelaktigt vinstutbyte,

sådant är det ogynsamma tillståndet för vår största industrigren, vår

största kassa-artikel gentemot utlandet.

Att under nu uppvisade förhållanden för vårt landtbruk och våra öfriga

näringar vår liaiidelsomsättniiig med främmande länder antagit en för oss allt

ogynsammare karaktär af öfver skjutande införsel, är visserligen icke underligt, men

underligt kan man nästan säga det vara, att man så allmänneligen för den del af

den s. k. handelsbalansen, som kan bortförklaras, glömmer att en betydande del

af densamma dock utan tvifvel är en ren verklighet. Äfven om en del af öfver - skottet kan förklaras genom hänvisning till fraktafgifter, handelsvinst, olika beräkningsgrunder

in. m., så torde väl dock aldrig kunna bestridas att den stadiga

försämringen uti förhållandet mellan vår införsel och vår utförsel1) har någon

betydelse, och svårligen skall man kunns resonnera sig till att denna betydelse

skulle vara af gynsam natur. Så mycket mindre kan detta vara händelsen, som

det ej torde kunna påvisas, att vårt land åtnjuter den ersättning för ett dylikt

förhållande, hvilken tillkommer flere andra af Europas länder med importöfverskott,

nämligen innehafvande! af främmande, räntebärande förskrifningar till nog stora

belopp att täcka den öfver skjutande införseln; hvad vårt land beträffar är förhållandet

tvifvelsutan att vi tvärtom erlägga betydande årliga utbetalningar till

utlandet i form af räntor a svenska värdepapper, som befinna sig i utländingars

ego. Och inräknas jemväl dessa »passiva», så torde med säkerhet kunna påstås,

att vår verkliga underbalans i våra affärsförbindelser med utlandet belöper sig

till tiotals millioner kronor årligen.

Af våra näringsgrenar återstår ännu onämd sjöfarten. Ej heller i fråga om

denna äro de uppgifter, som föreligga, af glädjande natur. Under det årtionde,

som förflutit från år 1875 till 1885, hafva den civiliserade verldens samtliga handelsflottor

ökat sitt tontal* 2) med ej mindre än 52 %; för vårt eget land utgör motsvarande

siffra för samma tid endast 10 %. Emellertid: en viss ökning förspörjes

äfven här; kapital äro äfven här nedlagda, men med utbytet råder ett bedröfligt

förhållande. Bmttofrakten. som utgjorde i fart mellan Sverige och utlandet år

1876 nära 20 millioner kronor, nedsjönk år 1885 till mindre än 17 millioner och

för farten mellan utrikes orter är minskningen till och med från 18,8 millioner

kronor år 1877 till endast 12 millioner kronor år 1885. Men en nedsättning af

bntffoinkomsten med en fjerdedel ä en tredjedel eller mera torde väl i ett

!) Enligt Komiténs tabell N:o 28 har utförseln i jemförelse med handelsomsättningens

sammanlagda värde sjunkit från 49 / år 1871 till 42 % år 1885, och införseln således stigit

från 51 till 58 %.

2) Det »reducerade tontalet» (d. v. s. att ett ton af ångfartyg sättes = 3 ton af segelfartyg);

se Neumanu-Spallarts Uebersichten der Weltwirtschaft, senaste årgången sid 527.

84

stort antal fall vara tillräcklig att alldeles förinta wetöoutbytet. Sveriges sjöfart

arbetar således jemväl under förhållanden, som äro egnade att ingifva stora

bekymmer.

Gentemot den i allmänhet ganska mörka tafla af vårt näringslifs tillstånd,

som det varit vår ingalunda angenäma pligt att i det föregående framlägga, skall

man säkerligen med Komiterade framdraga åtskilliga fakta, som tyckas vittna om

att tillståndet är gynsammare än som här blifvit framstäldt. Man skall peka på

det ännu jemförelsevis ej betydliga antalet understödstagare, på att uttagningarna

ur våra sparbanker ännu år 1885 ej begynt öfverstiga insättningarna o. d. Men

dylika invändningar visa endast att man missuppfattar sjelfva arten af det betryck,

som här är i fråga. Då såsom i det föregående visats, inom en stor del af vår

industri, vår bergshandtering, vårt skogsbruk man är tvungen att söka möjligast

utvidga produktionen (utan att denna produktion derför lemnar den afkomst som

vore önsklig, ja nödvändig), så är det icke underligt om arbetslösheten i dess svåraste

form ännu ej uppenbarat sig, och då arbetslönerna ej i betydligare mon

sjunkit, under det att priset på de flesta lifsförnödenheter aftagit, så är det ej

underligt om tillståndet hos den del af landets arbetande befolkning, som lyckats

skaffa sig arbete, verkligen ännu kan vara jemförelsevis temligen gynsamt. Det

är i sjelfva verket icke de vanligen s. k. arbetande folkklasserna, som ännu träffats

af det egentliga betrycket: det är ännu •— såsom ock af Komiterade påpekats —

hufvudsakligen den klass, som uppträder såsom arbetsgifvande. Men i längden är

det ju omöjligt, att ett betryck kan råda inom denna senare klass utan att nå

öfver äfven till den förra, den arbetstagande. Denna sak är så sjelfklar, att den

näppeligen skall af någon tänkande menniska betridas. Och att de nödvändiga

följderna af det nu rådande ekonomiska tillståndet redan begynt hinna jemväl till

vår kroppsarbetande befolkning, derom vittna till öfverflöd den arbetslöshet, som

ger sig uttryck i en kolossal utvandring, och den hopplöshet för framtiden, som

ger sig tillkänna deruti att äktenskapsfreqvensen nedsjunkit till att vara den lägsta

inom något europeiskt land.

Kunna å ena sidan dessa fäkta icke betridas och å den andra den skildring

som i det föregående framlagts, icke jäfvas, så synes det oss, som Komiterade vid

afgifvande af sina förslag till åtgärder för den ekonomiska ställningens förbättrande

jemväl bort påpeka att dessa, huru gagneliga de än i och för sig må vara,

icke kunna anses tillfyllest, utan att jemväl andra mycket alvarliga mått och

steg inom den ekonomiska lagstiftningens område äro af behofvet påkallade; men

att bestämmelserna i sjelfva det åt Komiterade lemnade Nådiga uppdrag utgjort

ett hinder för dem att härutinnan göra några direkta framställningar. Då emellertid

Komiterades flertal icke funnit skäl till ett sådant uttalande, ha under

-

85

tecknade ansett det som en pligt att, på sätt nu skett, reservationsvis framföra

vår från deras i denna del afvikande åsigt.

Stockholm den 12 December 1887.

F. v. Essen. E. Fränclcel. Gustaf Kilman. A. F. Danielson.

Bilaga N:r 1.

Land.

Folkmängd omkring är

i880.

Folkmängd enligt nyaste

uppgifter.

Mellantiden.

År.

Folkmängd.

0

År.

Folkmängd.

Antal år.

Årlig ök- ning, %.

England.........................

1880

25,714,288

.1887

28,247,151

7

1''35

Finland .........................

1880

2,060,782

1885

2,203,358

5

1''35

Nederländerna.................

1880

4,060,592

1886

4,390,857

6

1*31

Belgien..........................

1880

5,520,009

1886

5,909,975

6

1*14

Skotland.........................

1880

3,705,994

1887

3,991,499

7

1''07

Italien...........................

1881

28,459,628

1886

29,943,607

5

1''02

Österrike........................

1880

22,144,244

1886

23,233,111

6

0*80

Tyska riket.....................

1880

45,234,061

1885

46,855,704

5

0*71

Spanien .........................

1880

16,705,242

1885

17,226,254

5

0*62

Sverige...........................

1880

4,565,668

1886

4,717,189

6

0*55

Norge............................

1880

1,924,000

1886

1,974,000

6

0*43

Frankrike.......................

1881

37,672,048

1886

38,218,903

5

0*29

i Irland............................

1880

5,202,648

1887

4,852,914

7

— 0*96

Då de uppskattningar af Sveriges folkmängd, som göras emellan folkräkningsåren, i allmänhet

torde få anses numera lemna ett något för högt resultat i jemförelse med uppgifterna

från folkräkningarna (jrnfr Statistiska Byråns berättelse om 1880 års folkräkning), så torde

ofvan anförda procenttal (0*5 5 %) snarast vara något högre än det i verkligheten förefunna.

Bilaga N:r 2.

Utvandringen från Sverige har sedan år 1879 varit lägst år 1885, då den uppgifves till

23,493 personer, motsvarande 0*50 % af medelfolkmängden; under samma tid har den i tyska

riket varit högst år 1881, och utgjorde den då 210,547 personer, hvilket motsvarade blott

0*4 6 % af folkmängden. —- Uppgifterna om den tyska utvandringen äro hemtade ur Almanack

de Gotha.

Bilaga N:r 3.

Uppgifterna om skördarna åren 1856—60 äro hemtade ur Statitisk Tidskrift. De absoluta

beloppen utgjorde, i årliga medeltal:

Hvete ........................... 939,900 hl. | Blandsäd ..................— 2,352,800 hl.

Råg............................... 7,089,100 » | Baljväxter..................... 784,500 »

Korn............................. 5,178,900 » J Potatis ......................... 14,955,500 »

Hafre............................ 9,088,900 »

86

Bilaga N:r 4.

Såsom »jordbruksalster» äro räknade samtliga varor, som i Kommerskollegii berättelser

hänföras under rubriken »Spanmål och produkter deraf», — äfvensom lin och hampa.

Såsom »alster af boskapsskötseln» hafva räknats: Kommerskollegii varugrupp »Lefvande

djur» samt gruppen »Matvaror af djur» med undantag af fiskvaror o. d.; vidare ock ull, hästhår

o. d., oberedda hudar, talg och ister.

Bilaga N:r 5.

Beräkningen af de båda behandlade skördarnas penningevärde har tillgått på sätt, som.

synes af nedanstående öfversigt:

Skörd i kubikfot.

Pris pr

kubikfot,

kronor.1)

Således skördens

värde, kronor.

Korntalet

i % af

medel- korntalet

1877—86.

Skördens värde

reduceradt till

medelskörd.

År 1887:

Hvete............................

5,822,900

2-4 0

13,975,000

125

11,180,000

Mg..............................

30,166,200

1*62

48,869,000

114

42,866,000

Korn.............................

20,414,800

2*00

40,830,000

106

38,519,000

Hafre............................

76,090,100

0*92

70,003,000

96

72,920,000

Blandsäd ........................

10,914,600

1*50

16,372,000

107

15,301,000

Baljväxter in. m.2)............

3,615,000

3)---

9,339,000

—

8,992,000

Potatis...........................

82,182,400

0*48

39,448,000

126

31,308,000

Summa

—

—

238,836,000

—

221,086,000

År 1875:

Hvete ...........................

4,517,000

3*80

17,165,000

105

16,348,000

Mg..............................

27,518,700

2*70

74,300,000

107

69,439,000

Korn.............................

21,805,100

2*34

51,024,000

104

19,062,000

Hafre............................

66,068,500

1’42

93,817,000

104

90,209,000 ''

Blandsäd.......................

7,823,700

1*93

15,100,000

99

15,253,000

Baljväxter m. in.2)............

4,543,700

5)-----

:) 12,500,000

—

;) 10,400,000

Potatis...........................

74,767,700

6) 0*68

50,842,000

116

43,829,000

Summa

—

—

311,748,000

_

294,540,060

’) För 1887 års skörd enligt eu beräkning i Göteborgs Handels- och Sjöfarstidning; för 1875 medelmarkegångsprisen

af åren 1871—75. — 2) Arter, bönor, vicker och bohvete. — 3) Arter 2''90 kr., bohvete

2*25, bönor och vicker 2 kr. — *) Beräknadt nr prisen för korn, hafre och ärter. — 5) Arter 3*12 kr., öfriga

sädesslag i samma proportion härtill som år 1887. — 6) Antaget = ''/« af rågpriset. — ’) Rundt tal.

87

af hrr Kilman och Danielson:

Då undertecknade, utöfver hvad i särskild reservation, afgifven af oss gemensamt

med tvenne bland Komiténs öfriga medlemmar, blifvit anfördt, jemväl vid

behandling af frågorna »om ny kreditanstalt för tillhandahållande af lån på viss

tid mot inteckning i jord» samt »om förändring i vilkoren för riksbankens afbetalningslån»

haft en från komitéflertalets afvikande mening, anse vi oss böra reservationsvis

framföra äfven dessa våra åsigter.

Till en början få vi då förklara, att vi ingalunda anse det åt hypoteksbanken

lemnade privilegium innebära hinder för bildandet af en ny hypothekskassa för

jordbruksfastighetslån på viss tid och utan amortering. Visserligen skulle vi ansett

aldra önskvärdast att hypotheksbanken öppnat en ny afdelning för utlemnande

af sådana lån mot möjligast billiga ränta och erhållit den härför nödiga utsträckningen

af sitt privilegium, men då, att döma af bankstyrelsens meddelande till

Komitén, något tillmötesgående från hypotheksbankens sida icke synes påräkneligt,

tveka vi icke uttala »att vi, för åstadkommande af räntenedsättning i allmänhet

vid jordbrukslån, anse det af stor vigt att eu ny hypothekskassa bildas, som eger

förmedla lån på viss tid utan amortering och åt hvilken medgifves utfärda samt,

såväl inom riket som i utlandet, försälja härför nödiga obligationer, grundade på

inteckning i svensk jord».

Att en sådan åtgärd skulle mycket bidraga till undanrödjande af det nu

rådande missförhållandet att nemligen räntefoten för jordbruksfastighetslån i vårt

land i allmänhet är Vi, till 3/4 % högre än exempelvis för fastighetslån inom

Stockholms stad och 1 till 1 ’/2 % drygare än för jordbrukslån i Tyskland, der

ingen på statsgaranti grundad och med monopol utrustad hypotheksbank för jordbrukslån

lärer finnas, detta lärer näppeligen kunna betviflas. Vi tro till och med att

blotta tillvaron af en sådan ny kreditanstalt och deraf uppkomna möjligheten af konkurrens

skulle, äfven utan att denna anstalts verksamhet utsträcktes utöfver en vid

jemförelse med hypotheksbankens ganska ringa omfattning, verka ganska snart

en nedsättning af räntan å de, i afseende på säkerheterna med hypothekslånen

jemförliga, jordbrukslån, hvilka för närvarande äroj af såväl publika kassor som

enskilda långifvare utlemnade till belopp, som torde vara närmast jemförligt med

hypothekslånens. Såsom ett bevis för sannolikheten af denna förutsättning och

som ett skäl för vår åsigt, att en sådan anordning ingalunda behöfde medföra fara

för hypotheksbankens inom utlandet välförtjent goda kredit, torde vi få åberopa

det allmänt kända sakförhållande, att en bland våra största hypotheksinrättningar

— Stockholms Inteckningsgarantiaktiebolag — genom sin först under år 1886

började utlåning på viss tid utan amortering, mot472 % ränta (förvaltningsbidrag

in. m. häri inräknadt), i hög grad medverkat till den under sednaste året ganska

allmänt inträdda räntereduktionen af ungefär 1/3 % för lån i publika kassor mot

pant af inteckningar i fastigheter inom Stockholm; och att detta kunnat ske utan

att denna förändring och utvidgning af bolagets verksamhet veterligen rubbat dess

kredit.

88

Då vi nu öfvergå till den andra frågan, den om förändring i vilkoren för

riksbankens afbetalningslån, hvarmed vi afse en delvis utsträckning af tiden för

dessa låns amortering och förstärkande af afbetalningslånefonden, möter oss först

det inkastet, att denna form af bankrörelse icke anses förenlig med riksbankens

ursprungliga uppgift. Utan att vidare inlåta oss på detta spörsmål, vilja vi blott

påpeka, att riksbanken enligt riksdagens beslut redan länge haft och fortfarande

har en särskild fond af tolf millioner kronor för utlemnande af afbetalningslån

mot billig ränta och 21/., års amortering, och att denna fond är ganska mycket

anlitad utan att sådant veterligen hittills för riksbanken medfört olägenheter.

Denna särskilda lånerörelse torde från början fä anses tillkommen hufvudsakligen

för landtmannanäringarne och handtverkerierna och har utan tvifvel gjort god

nytta, synnerligast som dessa lån i allmänhet draga lägre ränta än den för lån

i de små provinsbankerna vanliga; men för sjelfva jordbruksnäringen, som i regeln

icke kan med fördel använda lånadt förlag med så kort amorteringstid som t. ex.

för handtverkerierna och ännu heldre handeln är tillfyllest, synes oss önskligt,

att sådana lån kunde utlemnas jemväl på längre amorteringstid. En stor del af

rikets sparbanker, hvilka numera drifva en ganska betydlig lånerörelse, medge,

fast under annan form än den för riksbankens afbetalningslån gällande, en amorteringstid

af 5 ända till 10 år, men mot i allmänhet högre ränta än riksbankens.

Detta är ett ytterligare skäl hvarföre vi anse nyttigt, att en utsträckning af

tiden för afbetalningslånens amortering medgifves; och få vi nu i öfverensstämmelse

härmed uttala: »att vi anse det för landets jordbrukare vara af stort gagn,

om afbetalningslån af riksbanken utlemnas jemväl på fem års amorteringstid och

att vi tro sådant kunna ske Titan att för riksbanken medföra olägenheter». En

sådan åtgärd skulle sannolikt medföra ökadt anlitande af dessa lån, hvarföre en

höjning af nuvarande fonden blefve nödig. Då emellertid riksbankens styrelse

tycks anse, att sådan höjning ej bör ske på bekostnad af bankens egna tillgångar

i öfrigt, lärer varda riksdagens ensak att, om den godkänner den åsigt vi nu

uttalat, anvisa nödiga medel. Yi våga nu till sist uttrycka den bestämda åsigten,

att de af oss nu antydda åtgärderna skulle, om de konime till utförande, blifva

till stort gagn för vårt lands jordbrukare: den förra genom möjligheten att på

fast hand och mot billigare ränta än hittills kunna omflytta redan åsamkad, intecknad

skuld, och den sednare genom möjligheten att på förmånligare vilkor än

hittills erhålla förlagslån.

Stockholm den 8 December 1887.

A. P. Daniélson.

Gustaf Kilman.

samt af hr Ekman:

Långt ifrån att instämma uti något klander emot Allmänna Hypoteksbanken

och dess organisation förmenar jag, att den rättighet banken erhållit, att ensam

utgifva obligationer emot säkerhet af inteckning i jordbruksfastighet, varit till stort

89

gagn och att vi hafva att tacka denna, genom Statsmakternas beslut upprättade

och delvis med deras garanti försedda, institution för de, i jemförelse med många

andra länder, fördelaktiga amorteringslån, emot pant af jordbruksfastighet, som

under senast förflutna 26 är, eller sedan bankens stiftelse, kunnat utlemnas. Lemnas

hanken nu i fred för sådane förändringar i dess verksamhet, som kunna menligt

inverka på bankens kredit, skulle framdeles, och i den mån äldre af banken

upptagna lån kunna konverteras, nya fördelar tillföras Hypoteksföreningarne och

deras låntagare. Det är af denna anledning som jag funnit mig föranlåten att

anmäla min reservation mot Komiténs förslag, om återställandet till Hypoteksföreningarnes

låntagare af inteckningar, i den mån som erhållna lån amorteras.

Till stöd för min reservation får jag först anmärka, att innehafvare af Allmänna

Hypoteksbankens obligationer hafva den föreställning, i följd af reglementets

lydelse och bankstyrelsens förklaring, att de intecknade reverser, som utgöra

grunden för bankens inlåning, qvarligga till obligationsinnehafvares säkerhet, och

under Hypoteksbankens kontroll och vård, under hela amorteringstiden; dernäst,

att för flertalet utlemnade hypotekslån äro lemnade inteckningar, lydande å hela

det belopp hvarmed lånet utgått, och att dessa inteckningars delvisa dödning blir

förenad med mycken risk och besvär, enär dessa inteckningar, vid flera tillfällen

under amorteringstiden, och då under åtskilliga dagar, behöfva, för den lagliga

åtgärden, ligga vid häradsrätterna. Men äfven för låntagare skulle antagandet

af förslaget ej medföra synnerliga fördelar. Den som behöfver att belåna en från

Hypoteksförening eventuelt återbekommen inteckning, gör det tvifvelsutan fördelaktigast

hos Hypoteksförening, genom ny belåning och den som ej vill hafva större

belopp inteckningar inneliggande hos Hypoteksförening, än det som motsvarar

lians lån, vinner detta mål säkrast genom slutbetalning af äldre lånet och uttagandet

af nytt, till ett belopp förminskadt med den verkstälda amorteringen.

Då förslaget sålunda ej för låntagarne medför afsevärd fördel, men kan vara

egnadt att minska det förtroende som Hypoteksbanken åtnjutit och åtnjuter af

långifvare, hade det, enligt min mening, af Komitén aldrig bordt framställas.

12

91

JL/ht>t» A.

Frågor angående den ekonomiska ställningen.

l:o) Råder inom det Eder anförtrodda län någon allmän klagan

öfver ekonomiskt betryck?

2:o) Finnas några bestämda anledningar att anse en sådan klagan

berättigad beträffande

a) jordbruket och dess binäringar;

b) bergshandteringen;

c) fabriksindustrien;

d) handel och sjöfart;

e) öfriga näringar?

3:o) Om nyss berörda klagan är berättigad, hvilka äro då de

orsaker, hvaruti den öfverklagade olägenheten har sin hufvudsakliga

grund? Böra dessa tillskrifvas

a) bindandet af större kapitaler än den verkliga förmögenheten

medgifvit?

b) bristande företagsamhet och deraf föranledd minskad arbetsförtjenst?

c)

bristande planmässighet och beräkning i näringsföretagen?

d) utländsk konkurrens?

e) inhemsk öfverproduktion?

f) för dyra produktionskostnader?

g) dyrbara lefnadsvanor och ökade behof?

h) andra förhållanden?

4:o) Inom hvilka närings- eller yrkes-klasser hafva lagsökningar

och konkurser under de senaste 5 åren företrädesvis egt rum och kan i

92

jemförelse med förutvarande förhållanden någon afsevärd förändring härutinnan

förmärkas?

5:o) Gifva förhållandena vid de under de senaste 5 åren förekomna

utmätnings- och konkurs-auktioner anledning till antagande, att

saluvärdet å dervid afyttrad fastighet i verkligheten nedgått under

taxeringsvärdet?

Bil. Litt. B.

93

Sammanfattning

af

Öfverståthållare-Embetets och Länsstyrelsernas Utlåtanden

till 1886 års Ekonomiska Kommitté.

I anledning af de frågor, hvilka Kommittén, för att vinna i möjlig

mån fullständig och tillförlitlig kännedom om den verkliga ekonomiska

ställningen i landet, enligt serskildt formulär ställt till ÖfverståthållareEmbetet

och Kongl. Maj:ts samtlige Befallningshafvande, hafva från

bemälde myndigheter inkommit mera eller mindre utförliga utlåtanden,

som till en del åtföljts af infordrade yttranden ej blott från de myndiglieterne

underlydande magistrater, kronofogdar och länsmän samt någre

domhafvande, utan ock af handels-, fabriks- och handtverksföreningar,

äfvensom, till mindre antal, af hushållningssällskap, bankstyrelser, innehafvare

af större industriella anläggningar. samt enskilda personer

Vid granskning och sammanfattning af sagda utlåtanden, hvilka, i

anseende till vexlande förhållanden, naturligen måst utfalla olika för olika

delar äfven inom samma län, och bland hvilka några, serskildt vid angifvande!.

af de! ekonomiska tillståndets antagliga orsaker, synas förråda

en viss tvekan om uppfattningen af de framställda frågorna, hafva desse

funnits besvarade hufvudsakligen som följer.

Frågan 1. Råder inom det Eder anförtrodda län någon allmän klagan

öfver ekonomiskt betryck?

Till svar härå har förklarats:

af fyra Länsstyrelser, att inom de respective länen näringarne vore, vid

jemförelse med föregående gynsamma tidsperiod, mindre inbringande

och att häraf framkallats åtskilliga yttringar af missbelåtenhet, men att

likväl någon allmän klagan öfver betryck der icke försports; och

Tillvaron

af betryck.

94

af fem andra åter, att dylik klagan väl förekommit, men allenast från

vissa delar af länen och vissa klasser af näringsidkare.

Deremot hafva alla de öfrige Länsstyrelserna till ett antal af femton,

så väl som Öfverståthållare-Embetet, obetingadt bejakat den framställda

frågan, någre, företrädesvis Länsstyrelserne i Östergötland, Upsala, Kronobergs

och Jönköpings län under framhållande och skarpt betonande,

hurusom både på landsbygden och i de flesta städerna rådde eu allmän

och högljudd klagan öfver stort betryck inom näringslifvets alla områden,

för vissa bland dem stegrad ända till misströstan om näringarnes

bestånd.

Klagomålens Frågan 2, a—e. Finnas några bestämda anledningar, att anse en

ochterättl sådan klagan berättigad, beträffande följande näringar?

gande. Frågan har bejakats så väl af sistnämnde femton Länsstyrelser, som

af de öfrige, hvilka funnit klagan förhanden, samtlige med vitsordande,

— om ock under en eller annan begränsning — att för klagomålen

funnos berättigade anledningar, beträffande så väl

a) jordbruket och dess binäringar jemte skogshandteringen och trävarurörelsen,

samt företrädesvis

b) bergshandtering en, som, redan genom återverkan deraf,

c) fabriksindustrien,

d) handeln och sjöfarten och

e) öfriga näringar,

hvilka i allmänhet, fabriksverksamheten dock ännu jemförelsevis minst,

arbetade under bekymmersamma vilkor och flerestädes med förlust. Såsom

betecknande framgår af utlåtandena derjemte, dels att betrycket synes

vara relativt störst i någre af landets bördigaste, i åkerbruk och industri

mest utvecklade samt med täta och lätta förbindelser väl försedda provinser,

men mindre eller alls icke känbart inom vissa aflägsnare delar

af landet, der hvarken jordbruket, industrien eller samfärdsmedlen vunnit

jemförlig utveckling och der äfven naturen erbjöd mindre rika hjelpkällor;

samt dels att den arbetande klassens ställning, hvilken under

senare tider mycket förbättrats, allestädes i landet vore öfver hufvud

jemförelsevis god, så att, äfven om från arbetarnes sida enstaka missljud

försports, för dem saknades fog till klagan.

Olägenheter- Frågan 3. Om nyss berörda klagan är berättigad, hvilka äro dä de

nes orsaker. orsaher^ hvaruti den öfver klagade olägenheten hav sin hufvudsaklig a grund?

Böra dessa tillskrifvas något af de nedan (a—h) uppräknade förhållanden?

95

I anledning af denna fråga har dels af någre Länsstyrelser, bland

dem Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Östergötland, erinrats om det,

för öfrigt nogsamt kända, förhållandet, att det stora prisfall på alla produkter,

den öfverfyllnad i marknaden, samt den öfver hufvud tryckta

ställning och de svårigheter, under hvilka näringarne allmänt ledo, icke

voro inskränkte till Sverige, utan samtidigt uppenbarat sig och öfverklagades,

mångenstädes i fullt lika eller än högre grad, öfverallt i den

civiliserade verlden, — hvaraf otvunget måste följa, att de icke kunde

hafva sin grund eller förklaring uteslutande i någon eller några för

Sverige serskildt egendomliga eller verksamma orsaker —; dels ock, i

flertalet bland de afgifne yttrandena, angifvits en mångfald speciela,

endast för vissa orter eller vissa näringar verksamma orsaker och menliga

omständigheter, som till betrycket och ökandet deraf väsentligen

bidragit.

Frågan i mom. 3. a., om olägenheterna borde tillskrifvas bindandet

af större kapitaler, än den verkliga förmögenheten medgifvit

har uppfattats af någre i den inskränktare mening, som dermed åsyftades

allenast bindandet i sådane, mera omfattande industriella eller

affärsföretag, som jernvägar, större fabriksanläggningar med flere af

jemförelsevis till förmögenheten allt för stora kapital, som; utan att

lemna motsvarande afkastning, på oviss tid undandragits den allmänna

rörelsen; men af andre i den mera vidsträckta, med frågans verkliga

innebörd mera öfverensstämmande, enligt hvilken dermed afsetts att

erfara, i hvad mån näringsföretagen öfver hufvud, till följd af sin allt för

betydliga omfattning, dyrbarhet eller andra orsaker, tagit i anspråk den

egna förmögenheten oproportionerligt öfverstigande, med kreditens tillhjelp

anskaffade kapital, de der vid behof antingen alls icke eller blott

med känbara förluster, kunde för näringsidkaren och den allmänna rörelsen

göras disponible och som under tiden lemnade föga eller otillräcklig

afkomst. — I den ena eller andra meningen hav bindande af större

kapital än den verkliga förmögenheten medgifvits af tolf Länsstyrelser,

samt, med specielt hänsyn till de sednare årens uppdrifna byggnadsverksamhet

i Stockholm, af Ofverståthållare-Embetet derstädes angifvits

såsom en af de allra verksammaste anledningarne till det förhandenvarande

betrycket; och hafva i afseendet, bland annat, Kronofogdarne i

Elfdals och Öster-Sy sslets fögderier inom Vermlands län anfört det

belysande exempel, att ensamt inom nämnde ort bruks- och grufegare

Bindandet

af kapital.

96

Bristande

företag

samhet.

Bristande

planmessig

het.

i jernvägar bundit det oproportionerligt stora beloppet af 4,103,000 kr.

Tre Länsstyrelser hafva åter ansett betrycket allenast i mindre mån kunna

tillskrifvas en dylik orsak, och nio Länsstyrelser hafva förmenat, att något

så beskaffad!, missförhållande emellan den verkliga förmögenheten och det

i företagen bundna kapital icke i någon väsentligare mån till obeståndet

medverkat; men likväl icke kunnat jäfva, att ju under de gynsamma åren

på 1870-talet priserna i allmänhet och serskild! på jordegendom högst

betydligt uppjagats i oproportionerligt förhållande till den beräkneliga

afkastningen.

Mom. 3. b. bristande företagsamhet och deraf föranledd minskad

arbetsförtjenst?

Denna orsak har såsom medverkande framhållits obetingadt allenast

af fyra Länsstyrelser samt i någon mindre mån af en. Härvid har anförts,

hurusom jordbruket i de omhandlade orterna antingen befunne sig

på en, af bristande intresse och insigter mera än af naturförhållanden

beroende, låg ståndpunkt, eller vore missriktad! deruti, att det hvarken

med erforderlig styrka vänd! sig åt den slags produktion, hvarför orten

erbjöde de gynsammaste förutsättningarne, eller i allmänhet egna! behörig

omsorg åt ladugårdsskötseln eller åt hemslöjden och binäringar, de der

kunde lemna värdefulla bidrag till utkomsten. Vidare har åberopats, att

den svenska jernhandteringen icke hållit jemna steg med jernförädlingsindustriens

utveckling i främmande länder vare sig i metallurgiskt hänseende

eller i användningen af maskiner, hvilken utveckling beredt,

nämnda industri tillfälle att ej mindre göra naturligen underlägsna jernsorter

allt mera användbara för ändamål, till hvilka svenskt jern förut

begagnats, än äfven genom billigare produktionskostnad uppväga detta

sednares qvalitativa företräden; men å andra sidan har anmärkts, att den

svenska industriens underlägsenhet i nämnda afseende hufvudsakligen

vore att tillskrifva brist på tillräckligt kapital.

Deremot hafva öfriga Länsstyrelser, ej mindre än ÖfverståthållareEmbetet,

funnit bristande företagsamhet så mycket mindre kunna inräknas

bland orsakerna till betrycket, som företagsamheten under de senaste

åren snarare varit allt för stor, i synnerhet på vissa områden, der också

reaktionen nu skarpast framträdde.

Mom. 3. c. bristand,e planmessighet och, beräkning i näring sföretagen?

Uti tolf bland utlåtandena har obetingadt och i tvä till en viss grad

förklarats obestridligt, att häruti en af hufvudorsakerna till det rådande

97

betrycket borde sökas, hvilket oförtydbart visat sig icke blott deruti, att

näringsföretagen ganska ofta utan erforderliga medel och insigter lättsinnigt

påbörjats och bedrifvits, utan äfven deri, att man, hänförd af

den gynsamma tidens framgångar och rika förtjenst, ställt beräkningarne

efter desse, utan att taga lärdom af erfarenheten om konjunkturernas

föränderlighet samt besinna följderna af det omslag, som vanligen kunde

motses och icke uteblifvit. En Länsstyrelse har dock tillagt, att det

prisfall och den stockning i näringsverksamheten, som inträffat, vore af

den utomordentliga beskaffenhet, att äfven de samvetsgrannaste och mest

kloka beräkningar kunnat deraf gäckas. I tio utlåtanden har åter gjort

sig gällande den uppfattning, att någon brist af förevarande art icke

skäligen kunde, mera än i allmänhet vid menskliga beräkningar, näringsidkarne

tillvitas, åtminstone ej af beskaffenhet att hafva till det närvarande

betrycket väsentligen medverkat.

Mom. 3. d. utländsk konkurrens?

Ej färre än tjugo bland de myndigheter, som sig utlåtit, hafva

enstämmigt och med styrka, samt ytterligare tvä i viss mån funnit

den hufvudsakliga och öfvervägande skulden till landets ekonomiska

betryck böra tillskrifvas den utländska konkurrensen, samt antagit, att

denna hufvudsakligen föranledt det allmänna prisfallet ända till 30 %

eller mera på såväl jordbrukets, bergshandteringens och trävarurörelsens

.produkter, som nästan alla landets tillverkningar och handelsartiklar,

hvilket prisfall, vid marknadens öfverfyllande med främmande

länders, under gynsammare förhållanden af flere slag frambragte och

derför prisbilligare, om ock mången gång till qvaliteten sämre alster och

under rådande lätta samfärdsel med nedtryckta frakter, antingen alldeles

undanträngde och förhindrade afsättningen af de svenska produkterna,

eller gjorde dem säljbara allenast till priser, som lemnade föga eller ingen

förtjenst samt emellanåt understege produktionskostnaden, och sålunda

hotade att, med nedbringande af alla värden, undergräfva och tillintetgöra

de inhemska näringame samt frambringa allmänt obestånd.

Tvä Länsstyrelser hafva deremot, ehuru medgifvande den utländska

konkurrensens tryckande inverkan i åtskilliga riktningar, dock för sine orter,

hvarest tillräckligt, spannmål för lefnadsbehofven icke producerades, utan

säd måste af en stor del bland befolkningen köpas, funnit införseln af

spanmål från utlandet till billigare pris för orterna medföra en vigtig,

serskildt, under i öfrigt tryckta tider, beaktansvärd fördel, som icke kunde

1 o

lo

Utländih

konkurrens.

98

Öfvertro

Auktion.

Produktions

kostnaden.

beklagas. I några utlåtanden har dels erinrats, att prisfallet, såsom icke

inskränkt till Sverige utan allmänt i de flesta länder, icke uteslutande

kunde bero af den utländska konkurrensen, utan jemväl hade allmännare,

om ock ej närmare utredda orsaker; dels antydts att en af hufvudanledningarne

till den ökade införseln af utländsk spannmål under några af de

senare åren varit att de svenska produkterna till följd af klena skördar

samt dålig inbergning och behandling befunnits ej blott otillräckliga för

behofvet, utan äfven mindre goda eller i vissa orter till bröd alldeles

otjenliga; dels ock slutligen, under erinran om konkurrensens verkan

att egga till framsteg och förbättringar, blifvit ifrågastäldt, huruvida

genom en allmännare inskränkning eller upphäfvande af densamma, derest

sådane, läte sig verkställa, landets näringslif och ekonomiska utveckling

på det hela skulle i verkligheten gagnas.

Mom. 3. e. inhemsk öfverproduktion?

Af denna olägenhet hafva sex Länsstyrelser obetingadt och tvä i viss

mån funnit näringarne lida, dervid en bland dem betecknat öfverproduktionen

såsom allmän inom de flesta områden i alla civiliserade länder;

men sjutton hafva åter funnit betrycket icke kunna väsentligen tillskrifvas

för högt uppdrifvande af produktionen eller dess fortgång utöfver marknadens

behof samt anmärkt att, der emellertid undantagsvis öfverproduktion

förekomme, den närmast hade sin grund dels i ett af omständigheterna

framtvingadt bemödande att nedbringa produktionskostnaden, hvilken i

regeln minskades för hvarje producerad artikel, om tillverkningen deraf

ökades, dels ock i omsorgen att icke genom arbetets inställande eller

inskränkande med deraf följande minskning af arbetsstyrkan samt afskedande

af iuöfvade arbetare framkalla nöd och bekymmer inom arbetsklassen

samt bereda näringen förluster, Indika, om bättre konjunktur

inträdde, icke skulle utan svårigheter och efterhand kunna ersättas.

Mom. 3. f. för dyra produktionskostnader?

Häri har det öfvervägande antalet bland Länsstyrelserna eller sexton

ansett näringarnes oförmåga att konkurrera och deraf följande betryck

hafva en väsendtlig orsak samt såsom anledning till produktionens dyrhet

anfört dels att arbetslönerna, som under de gynsamma åren betydligt

stegrats, sedermera, oaktadt priserna både på alla arbetsprodukter och på

lifsmedel så betydligt sjunkit, bibehållit sig oförändradt höga, eller endast

i ringare mån rättat sig efter konjunkturen; dels fortgående relativ förminskning

i påräkneliga arbetskrafter, hvilken, utom i arbetsklassens

99

större rörlighet, osäkerheten i arbetsaftalen och inom vissa orter konkurrensen

mellan olika näringar med flere förhållanden, serskildt hvad jordbruket

anginge hade sin grund i det allt oftare förekommande förhållandet,

att hvarken bonden eller hans familj deltogo, såsom fordom, i det egentliga

jordbruksarbetet eller de erforderliga hushållssysslorna, utan dertill

anlitades dyrlegda tjenare; dels användandet i allt för stor utsträckning

af dyra förlagsmedel, jemte skadliga kreditbruk och höga räntor; dels

och råmaterialets fördyrande genom höga samt ojemnt och efter näringarnes

behof illa afpassade frakttaxor med mera. Ofriga Länsstyrelser

hafva deremot icke funnit produktionskostnadens dyrhet i någon afsevärd

mån till betrycket medverkande, eller derom något anfört.

Mom 3. g. dyrbara lefnadsvanor och ökade behof? Lefnads

Med

afseende härå har det i allmänhet medgifvits, att stigande %ano,naodling

samt den allt lifligare samfärdseln och beröringen mellan serskilda

orter och olika samhällsklasser i förening med lättare tillgång på alla

slags köpmannavaror och öfverflödsartiklar icke kunnat underlåta att

inom alla samhällslager väcka och sprida stegrade anspråk på bättre

lefnadssätt och ökade beqvämligheter samt skapa förut okända behof,

hvilka anspråk och behof i enskilda fall urartat till öfverflödigt och

dyrbart lefnadssätt. Tio Länsstyrelser hafva äfven obetingadt och fem i

viss mån framhållit, att i de dyrbara lefnadsvanor och ökade behof’, hvilka

allt mera vunnit insteg och utträngt fädernas enkla seder samt icke stodo

i rimligt förhållande till förmögenheten, visserligen vore att söka en af

de allra väsentligaste orsakerna till många enskildas obestånd, den vexande

skuldsättningen samt näringarnes deraf följande missvård och förfall. Af

nio har emellertid deremot vitsordats, att i deras orter mängden, serskildt

bland den jordbrukande allmogen, fortfarande lefde enkelt, sträfsam! och

hushållsaktigt; — hvilket åter, enligt några utlåtanden, icke kunde lika

allmänt betygas om arbetarne, enär bland desse, serskildt i vissa orter,

begäret efter vällefnad och förlustelser jemte likgiltighet för besparande

af penningar betänkligen tilltagit.

Mom. 3. h. andra förhållanden? Andra

En stor mängd sådane af dels allmännare omfattning och beskaffenhet, f°rhallandendels

mera lokal verkan och betydelse serskildt för visse orter, näringsgrenar

och yrken, hafva angifvits såsom grundläggande eller bidragande

till det öfverklagade betrycket,

Bland dessa vore att räkna:

100

v

till det förra slaget:

eu i allmänhet för långt drifven skuldsättning så väl genom upptagande

åt fasta lån mot inteckning, hvarmed jordegendomen vore i allt högre

mån på senare tiden belastad, som ock mot personliga, korta och serskildt

för jordbrukaren olämpliga förbindelser och vexlar i bankinrättningarne

eller på enskilda händer; genom hvilken skuldsättning, som

främjats af låneinrättningarnes vidt utsträckta beredvillighet att tillhandahålla

penningar, och medfört eu allt större utgrening af ett förderfligt

bergssystem, den osunda spekulationen med onaturligt uppstegrade värden

och omåttlig konsumtion drifvits till sin spets; i jemnbredd hvarmed

under en allt slappare tillämpning af ansvarsbestämmelserna för vårdslöshet

eller bedrägeri mot borgenärer äfven fostrats liknöjdhet samt

redbarheten i handel och vandel lidit afbräck;

missbruk af krediten och de upptagna länen icke blott genom deras

redan anmärkta allt för stora utsträckning, utan äfven genom deras förslösande

eller användning till improduktiva ändamål;

de, i förhållande till penningkonjunkturen allt för höga räntor, Indika

låntagaren finge vidkännas icke blott på hypoth ekslånen och andra försträckningar,

oaktadt säkerheten för dem utgjordes af prioriterade inteckningar,

utan äfven företrädesvis å lån i bankinrättningarne, hvarest

räntan med ofta återkommande omsättningsprovision icke sällan kunde

beräknas till 8 å 9 %\

de, i följd af den allmänna utvecklingen, öfverallt i landet stigande

kommunalutskyIderna, hvilkas höga belopp i vissa orter kunde bedömas

deraf, att exempelvis kronofogden i Vestra fögderiet af Stockholms län

beräknat utskylderna öfverhufvud för ett helt hemman derstädes till i

medeltal 500 kronor om året, motsvarande omkring 3 % af hemmansvärdet;

dessa

och öfrige skatters tryckande beskaffenhet icke blott genom beloppet,

utan ock derigenom att de icke kunde utgöras medelst naturaprestationer

och derigenom ställas i förhållande till produkternas pris, utan

måste gäldas med penningar;

allt för dyra transporter, i några delar af landet till följd af otillräckliga

samfärdsmedel, men i de öfriga genom höga jemn äg sfr akter,

hvilka icke blott i många fall utföllo så ogynsamt, att de öfverstego den

forslade varans produktionskostnad samt ökade dess värde i export- eller

afsättningsorten, så att all täflan med utlandet derigenom försvårades

101

eller omöjliggjordes; utan ock genom sin ojemnhet på olika banor och

genom godtyckligt medgifna nedsättningar för visse trafikanter omöjliggjorde

en på jemnlikhet i vilkor grundad konkurrens mellan idkare af

samma näring inom landet, samt tillika, i anseende till mängden af olika

tariffer, som vid transporter öfver flere banor borde tagas i betraktande,

ofta vore af beskaffenhet att icke kunna af producenterna vid mottagandet

af beställningar och affärssluten eller i allmänhet på förhand

beräknas;

den obegränsade näringsfrihet, som, enligt nu gällande författningar,

för en del år tillbaka, plötsligt aflöste det fordna skråtvånget, samt icke

allenast gjorde möjligt för personer utan förvärfvad arbetsskicklighet eller

andra garantier för ett redbart och gagneligt bedrifvande af yrket, att

sätta sig ned såsom idkare af hvithet handtverk eller hvilken annan

näring som helst, utan ock bragd allmän osäkerhet i aftalen mellan

arbetsgivare och arbetare, samt i verkligheten, om ock icke enligt lagen,

ställt de förre nästan rättslöse mot de sednares ofta upprepade kontraktsbrott

och stegrade fordringar;

den allmänt öfverklagade, allestädes i landet kring sig gripande,

landthandeln, åt hvilken, då för rättighet till dess bedrifvande icke fordrades

annan qvalification än oklandrad frejd ech egenskapen af myndighet,

ett allt större antal lättjefulle och för nyttigt produktivt arbete

obenägne personer utan kapital och utan de allra nödtorftigaste insigter

eller det ringaste begrepp om bokföring egnade sig, och hvilken verkade

i flerfaldigt afseende förderfligt;

hvartill slutligen komrne gård far ihandeln och friheten för utländske

handelsresande att öfver allt i landet utbjuda sina varor, hvilka, då de

handelsresande, likasom idkarne af gårdfarihandel, från ort till ort ända

in i de aflägsnaste bygder, ofta på kredit utprånglade sina öfverflödiga

och vanligen till beskaffenheten dåliga varor, skadade både den redbara,

beskattade handeln i städerna och det allmänna välståndet på landet.

Till de sednare voro åter att hänföra: för jordbruket: i vissa orter

inträffade missvexter eller klenare skördar, såsom i Vesterbotten och Norrbotten;

konkurrensen om arbetskrafter mellan bergverkshandteringen och

trävarurörelsen i de orter, der dessa bedrefvos; egornas sammanblandning

och de stora afstånden mellan egor tillhörande samma hemman, såsom i

Stora Kopparbergs län, der likväl det enda botemedlet, laga skifte, vore

för kostsamt; tungan af skifteskostnaderna på Gottland, hvilka under de

102

sista tio åren uppgått till 1,117,754 kronor oberäknadt handtlangningen

och hvarest ännu återstode 478 hemman att skifta; bristande afdikning i

sistnämnde och andre län; missbruket att vid öfverlåtande af jordegendom

belasta densamma med tryckande s. k. undantag eller födoråd, såsom i

Blekinge och flerestädes; samt för arv endator er ne, serdeles af krono- och

boställsjord, höga och olämpliga arrendevilkor jemte arrendenas utgörande

i penningar;

för sjöfarten serskildt med segelfartyg desses nästan fullständiga

utträngande af ångfartygen, så att de till stor del måst uppläggas, hvilket

i samma mån medfört stort betryck för rederierna och skeppsbygg erierna;

men för ångfartygen konkurrensen med de större utländske ångarne, som

under närvarande i allmänhet tryckta förhållanden lemnade billigare befraktning;

för fiskerinäringen i de nordliga länen, der strömmingsfiske

bedrefves, brist på ändamålsenliga salterier och anstalter för fångstens

konserverande och fördelaktiga tillgodogörande; i Blekinge dels enahanda

brist jemte otillräckliga medel för anskaffande af nödiga båtar och annan

redskap, dels en af föråldrad och olämplig lagstiftning beroende misshushållning

med vissa fisken, och i Bohus län, utom det förhållandet att

under eu del år sillen tillstött först vid eu årstid, då den varit mindre

tjenlig för inläggning, det ännu fortfarande trycket af de omkostnader,

Indika nedlagts på förbättrade fiskefartyg och redskap samt salterier;

vid Strömsholms kanal för höga kanalfrakter; samt

för handeln, handtverkerierna och flertalet näringar den af de tryckta

förhållandena serskildt för jordbruket föranledda minskade köpkraft hos

allmänheten och inskränkning i omsättningen;

Lagsökningar Frågan 4. Inom livilka närings- och yrkesklasser häfda lagsökningar

konkurser, och konkurser under de senaste 5 åren företrädesvis egt rum och kan i

jemförelse med förutvarande förhållanden någon afsevärd förändring härutinnan

förmärkas !

Till svar härå har uppgifvits

af sju Länsstyrelser samt Ofverståthållare-Embetet att lagsökningarne

och konkurserna ''ökats;

af tio Länsstyrelser, att de ej företett afsevärd förändring och

af öfrige sju, att de till antalet minskats vid jemförelse med näst

föregående fem-års-period; samt att, likasom förut, största antalet inträffat

inom de i hvarje område talrikaste klasser och mest framträdande

yrken eller öfver hufvud i städerna handlande och handtverkare och å

103

andel jordbrukare, arrendatorer samt landthandlare, utan annan märkbarare

åtskillnad, än att under år 1885 och den gångna delen af

år 1886, då de visat jemförelsevis större tillvext, serskild! antalet

af lagsökningar för hypoteksföreningarnes fordringar och i allmänhet

mot jordbrukare i några landsorter betydligt förökats. I flere utlåtanden

anmärkes dock, att lagsökningarnes jemförelsevis mindre eller

oförändrade antal icke finge antagas såsom en mätare på det allmänna

välståndet, utan i väsentlig mån vore att tillskrifva den nya Utsökningslagen,

hvars bestämmelser öfver hufvud medfört inskränkning i antalet

af utsökningsärenden; hvaremot å andra sidan torde förtjena uppmärksammas,

att, enligt flere kronofogdars intyg, kronouppbörden influtit

jemförelsevis mycket ordentligt och utan synnerliga restantier.

Frågan 5. Gifva förhållandena vid de under de senaste 5 åren före- Saluvärdet å

komna utmätnings- och konkurs-auktioner anledning till antagande, att^^iUrUid™

saluvärdet å dervid afyttrad fastighet i verkligheten nedgått under taxeringsvärdet?

Salupriserna

hafva ställt sig,

enligt fem utlåtanden, högre,

eldigt nio » omvexlande högre eller lägre, och

enligt ellofva » obetingadt lägre, än fastigheternas bevillnings

taxeringsvärden.

I flere utlåtanden har emellertid anmärkts, att köpeskillingsbeloppen

vid tvångsförsäljning icke lemnade tillförlitlig ledning för bedömande af

fastighetsvärdenas stigande eller fallande, så mycket mindre, som fastigheterna

gemenligen inköptes af inteckningshafvare, och inropssumman

bestämdes af inteckningarnes ställning och den gräns, till hvilken inroparen

behöfde gå för deras skyddande.

De lägre köpeskillingarne berodde dessutom icke sällan derpå att

egendomarne vid försäljningen befunnits i ett af gäldenärens obestånd

föranledt tillstånd åt vanvård, och de strängare betalningsvilkor, under

Indika tvångsförsäljningen skedde, verkade naturligen ock till nedtryckande

af köpeskillingarne, hvilkct visat sig deraf att de sålunda till lågt

pris inköpte fastigheter, då de kort derefter af inroparen frivilligt men

på beqvämare betalningsvilkor afyttrats, ofta betingat en icke obetydligt

högre köpeskilling.

Sådant allt oaktadt har emellertid i flertalet af utlåtandena antagits,

att det i allmänhet inträffade prisfall och minskade värdet serskild! på

104

jordbrukets afkastning icke kunde förfela att medföra en allmännare

reduktion af fastigheternas saluvärden.

Slutligen torde icke böra lemnas oanmärkt det i eu del yttranden

omförmälda förhållandet, att, den tryckta konjunkturen oansedt, likväl

insättningarne af medel i sparbanker^ och å deposition i öfrige bankinrättningar

icke förminskats, utan tvertom tillvuxit; hvilket förhållande

dock, för vissa fall, förklarats beroende dels af tillfälliga omflyttningar,

dels ock deraf, att under rådande förhållanden och brist på förtroende,

mången föredragit ett dylikt placement framför att inlåta sig på ovissa

företag.

105

Bil. Titt. C.

(åtföljes af reservationer).

TILL KONUNGEN.

Genom nådig remiss den 29 Oktober sistlidne år bär Eders Kong!.

Maj:t till den för afgifvande af förslag till åtgärder för upphjelpande af

den ekonomiska ställningen i landet den 19 nästförutgångne Mars tillsatta

kommitté, för att. vid fullgörandet af det denna lemnade uppdrag tagas i

öfvervägande, öfverlemnat. han dlingame rörande, bland annat, ett af

Konunngens Befallningshafvande i Upsala län i sammanhang med andra

frågor väckt, sedermera i anledning af serskilda Nådiga remisser, af

Hushållningssällskapens ombud närmare formulerad! och af Landtbruksakademiens

Förvaltningskommitté behandlad! förslag till beredande af

låneunderstöd för den odlade jordens förbättring, serskild! genom täckdikning;

och då Kommittén, som alltså under öfvervägande tagit nämnda

förslag och funnit detsamma förtjent af synnerlig uppmärksamhet, nu

går att derom yttra sig, får i sådant hänseende Kommittén i underdånighet

anföra följande:

Åkerjordens fullständiga täckdikning, verkstäld enligt rationella grunder,

har sedan lång tid. tillbaka i de länder, der den mera allmänt blifvit

genomförd, visat sig vara ett kraftigt medel att underlätta åkerjordens

brukande och höja dess afkastning samt derigenom minska kostnaderna

för produktion af jordbruksalster.

Då nu en billigare produktion jemte ett mera intensivt och derigenom

för ojemnheter i af kastningen mera skyddadt jordbrukssätt väl måste

anses icke blott under alla förhållande]! för jordbruksnäringen gagneliga,

utan ock ovilkorligen nödvändiga, om berörda näring skall kunna under

svåra lider hållas uppe; och då, såsom ofvan är nämndt, täckdikning

14

106

direkt bidrager till produktionskostnadens förminskande och enligt erfarenhetens

vittnesbörd jemväl utgör ett väsentligt vilkor för intensivt

jordbruk; måste följaktligen ett allmännare användande af denna grundförbättring

vara i hög grad önskvärd!. Det har ock utan tvifvel till ej

ringa del berott just af nämnda grundförbättrings mera allmänna genomförande

i vissa, — tyvärr ännu allt för få och inskränkta — trakter åt

vårt land, att jordbrukaren i dessa, bättre än i landets öfriga, delar kunnat

motstå trycket af de sednare årens dåliga konjunkturer.

Ju mera å ena sidan öfvertygelsen om behofvet och fördelarne af

eu allmännare täckdikning stadgades, men å den andra man icke kunde

förbise, i huru jemförelsevis ringa grad nämnde väsentliga grundförbättring

i vårt land kommit till användning, samt hurusom en af hufvudanledningarue

till dess ringa framgång vore brist på nödiga medel; desto

mera måste här, likasom i andra länder, visa sig angelägenheten för det

allmänna, att för ändamålet bereda jordbruket erforderligt och lämpligt

understöd; och när omsider frågan derom kommit under öfvervägande;

hafva så väl Hushållningssällskapens ombud som Landtbruksakademiens

Förvaltningskommitté funnit densamma vara för vårt land af så stor vigt,

att de, icke allenast för bildande af en fond till utlemnande af lån för

täckdikningsarbeten, föreslagit Statens mellankomst genom beviljande af

ett reservationsanslag stort Tre millioner kronor, att utgå under loppet

af tre år, första året med 500,000, det andra med 1,000,000 och det

tredje med 1,500,000 kronor, utan äfven, oberoende af deremot yppade

betänkligheter, ansett säkerhet för lånens återbetalning böra Staten beredas

på enahanda sätt, som för lån ur den s. k. odlings!ånefonden genom

Kongl. Kungörelsen den 28 September 1888 stadgats eller medelst tyst

förmånsrätt i låntagarnes fastighet.

Äfven enligt Kommitténs uppfattning är befrämjandet af en allmännare

täckdikning i landet af synnerlig vigt och tillräcklig allmän betydelse

att blifva föremål lör åtgärder från Statens sida; och Kommittén

kan i fråga om den riktning, i hvilken nämnda åtgärder lämpligen böra

gå, icke annat än, om ock med vissa modificationer, hufvudsakligen gilla

hvad Hushållningssällskapens ombud och Landtbruksakademiens Förvaltningskommitté

föreslagit, Men, innan kommittén öfvergår till de öfriga

enskilda delarne af deras förslag eller till de detaljföreskrifter, som för

dess genomförande torde erfordras, anser sig Kommittén böra i främsta

rummet taga i skärskådande frågan om den för täckdikningslånen före

-

107

slagna säkerhet och sådant icke blott med afseende på donna frågas

relativt stora vigt vid jemförelse med de öfriga detaljfrågorna, utan älven

derför att af förslagets godkännande i denna del dess utförbarhet och

gagnelighet på det hela synes hufvudsakligen beroende.

Det kan dervid icke bestridas, att ju införandet, till säkerhet för

täckdikningslån, af eu ny s. k. tyst förmånsrätt måste synas i hög grad

betänkligt, icke allenast derför, att, om man frånräkna! det undantag,

som gjorts med afseende pa odlingslånen, det under sednare tid varit en

af lagstiftningens ledande grundsatser att afskaffa eller i möjligaste man

inskränka dylika för krediten i allmänhet menliga rättigheter, utan älven

emedan inskjutandet åt eu sådan förmånsrätt med tillbaka sätt ande åt den

enskilde personer eller allmänna penningeinrättningar redan i laga ordning

tillerkänd inteckningssäkerliet både synes strida emot eljes gällande

lagliga grundsatser, och, isynnerhet om förmånsrätten afser relativt betydligare

belopp, lätteligen kan leda till förfång för inteckningshafvaren

samt till rubbning af förtroendet till penningeinrättningarnes säkerhet,

För bedömande af den verkan en för täckdikningslån medgifven tyst

förmånsrätt i nämnda afseende kunde anses medföra, må anföras, att, då

kostnaden för täckdikning af ett tunnland jord kan antagas i medeltal

till 7() kr. samt enligt det af Huhållningssällskapens ombud och Landtbruksakademiens

Förvaltningskommitté gjorda förslag 2/8-delar af berörda

kostnad skulle i lån mot tyst förmånsrätt utlemnas, sa komme denna att

belasta tunnlandet med en gravation åt 46 kr. 67 öre, under det- den i

landets Hypotheksföreningar medgifna högsta lånerätt mot första inteckning

belöper för ett Finland till 150 kr. eller serskild! i Skånska Hypotheksföreningen

till 224 kr. och för täckdikning kan höjas med intill 10 %

samt således, om den tysta förmånsrätten mellankomme, skulle gravera

tunnlandet intill 196 kr. 67 öre å 270 kr. 67 öre,

Den tysta förmånsrätten vore ock, ehuru i syfte af ett allmänt gagn,

i verkligheten medgifven till säkerhet för ett åt enskild man lemnadt lan

samt skulle derför icke hvila på samma grund, som t. ex. förmånsrätten

för allmänna utskyld er, och kunde icke, såsom denna sednare, den dei

utan åtskillnad drabbar all skattskyldig jord, vid beviljande af lån mot

inteckning på förhand tagas i beräkning.

Men å andra sidan skulle den för täckdikningslån medgifna tysta

förmånsrätt lika väsentligt skilja sig från förmånsrätten för utskylder och

öfriga tysta förmånsrätter af enahanda slag i det, serskild! här beaktans

-

108

värda, afseende!, att, under del dessa allenast medföra tunga, utan att

vara förbundna med någon åtgärd till höjande af pantens värde, så skulle

den tysta förmånsrätten för täckdikningslån, hvilken kommu att träda i

kraft först i den mån täckdikningsarbetet vore fullbordadt, städse förblifva

oskiljaktig från den, genom täckdikningen, å panten åstadkomne förbättring,

hvilken kan anses förhöja dennes värde med vida större belopp,

än den genom täckdikningslånet åkomne gravation.

Utan att vidare ingå i närmare detaljer rörande de, genom långvarig

erfarenhet ådagalagda fördelarne af eu på rationela grunder fotad underdikning

af åkerjord i ökad areal, minskad arbetskostnad, djupare bebrukning,

större trygghet mot inflytande a f ogynsarn väderlek, jemna re skördar,

högre totalafkastning in. in.; hänvisar Kommittén i detta afseende

till de den Nådiga remissen följaktiga handlingar.

Då härtill komma:

dels det kända förhållande att väl och fullständigt täckdikad jord

vid ny utarrendering ganska ofta betingar förhöjdt arrende af 1 a, ja ända

till Vä utöfver det förutvarande;

dels det likaledes kända förhållande att i många trakter jordegare,

för att åvägabringa täckdikning af utarrenderad jord, medgifver arrendator,

såsom en direkt uppoffring a egarens sida, viss ersättning, motsvarande

i allmänhet åtminstone V3 af dikningskostnaderna;

dels den redan af Kommitterade för beredande genom lagstiftning

åt utvägar för jordbruksnäringens lättare bedrifvande i betänkande den

23 September 1886 åberopade erfarenheten från England och Skottland,

der täckdikningslån sedan mera än 40 år af allmänna medel kunnats,

hvilken erfarenhet visar att förmånsrätt för dylika lån, ehuru medgifven

äfven i det fall att lånen lemnats af enskilda, ingalunda verkat störande

för jordbrukskrediten, utan tvertom ansetts bidraga till förbättrande af

förutvarande inteckningshafvares rätt;

då, i betraktande häraf, den försämring af inteckningshafvares rätt,

som genom den medgifna förmånsrätten vore att befara, måste anses

mera skenbar än verklig, och då för öfrig! någon annan utväg att bereda

staten säkerhet för det erforderliga förslaget till täckdikningslån så mycket

mindre erbjuder sig, som inteckning icke lämpligen eller utan ålit för

mycken omgång och kostnader för låntagaren kan dertill användas,

anser Kommittén, lika med Hushållningssällskapens ombud och Landtbruksakademiens

Förvaltningskommitté ofvannämnda, egentligen ur theo

-

100

retiska och formela grunder härledda betänkligheter böra vika för det

genom den föreslagna anordningen påräkneliga allmänna gagn samt tillstyrker

således att såsom säkerhet för täckdikningslånen den s. k. tysta

förmånsrätten må anlitas. Dock anser Kommittén, att, för aflägsnande

af de farhågor, som ännu kunna i hänseendet återstå, försigtigtvis dels

bör stadgas, att å fastighet, som redan graveras af förmånsrätt för lån

ur odlingslånefonden, täckdikningslån mot sådan säkerhet icke må beviljas

eller tvertom, så att följaktligen fastigheten icke må samtidigt med

två dylika förmånsrätter belastas, och dels i hvarje fall täekdikningslånens

belopp böra inskränkas till högst 1/2 af kostnaden för dikningsföretaget;

och Kommittén anser sig så mycket hellre kunna föreslå

sistnämnde inskränkning, som, noga räknadt, jemväl lånen ur Odlingslånefonden

icke torde öfverstiga hälften af kostnaderna för det dermed

understödda företag, samt äfven en tendens på sednare tider visat sig,

att till samma gräns inskränka anslagen till vägförbättringar, och som

serskild! för innehafvare af mindre jordbruk, Indika utgöra det jemförelsevis

större och mest i behof af ifrågavarande understöd varande antalet,

men sjelfva eller med sitt husfolk kunna verkställa det för täckdikningen

erforderliga gräfningsarbete, redan ett till halfva dikningskostnaden inskränkt

billigt låneunderstöd synes böra blifva en tillräckligt verksam uppmuntran

till en så beskaffad, i och för sig väl lönande, grundförbättring.

I afseende på det för lånefonden af Hushållningssällskapens ombud

och Landtbruksakademiens Förvaltningskommitté föreslagna belopp, har

Kommittén så mycket mindre att erinra, som det synes åtminstone till

en början för ändamålet tillräckligt och först erfarenheten kan gifva

ledning för en noggrannare beräkning af behofvet; men finner icke skäl

att under den korta period, för hvilken fonden är beräknad att tagas i

anspråk, fördela densamma olika för de olika åren.

Beträffande den af bemälde korporationer föreslagna räntefrihet för

lånen under vissa år finner Kommittén sig ej kunna någonderas förslag

biträda, emedan, i denna fråga, sem berör eu allmän princip, Kommittén

anser, att Staten väl må kunna såsom förlagsgifvare befrämja för landet

i allmänhet nyttige åtgärder, dervid ju den enskilde, såsom i förevarande

fall ifrågasättes, vinner den stora fördelen af förlag mot billig ränta och

på bestämd armorteringstid; men att Staten deremot icke bör gå ända

derhän, att göra uppoffringar till den enskildes fördel, hvilket ju ett

medgifvande af viss tids räntefrihet skulle innebära. — Då det för täck

-

ILO

dikningen använda lån först efter hand kan gifva afkastning, anser

Kommittén deremot att ett i viss mån motsvarande uppskof med ränteliquiden

skäligen må kunna raedgifvas, dock under den förutsättning

att vid den slutliga beräkningen af lånets hela belopp och bestämningen

af den deraf beroende, till lånets återbetalning i stadgad ordning erforderliga

annuitet, ränta för hvarje del af lånet från dess lyftning till

kapitalet lägges.

Vidkommande den räntefot, som, åtminstone till eu början, torde

böra gälla för de nu föreslagne lån, har Kommittén en från Hushållningssällskapens

Ombud och Landtbruksakademiens Förvaltningskommitté afvikande

mening, i det Kommittén anser densamma tillsvidare böra bestämmas

till 4Vs %• Såsom skäl härför får Kommittén anföra, att, ehuruväl

under sista tiden staten kunnat upplåna penningar till ränta af till och

med under 4 %, denna räntefot dock ej kan anses såsom ett stadgadt och

med visshet påräkneligt förhållande för ens den närmaste framtiden; att

uti det pris, penningarne kosta staten, måste utom inlåningsräntan inräknas

en hel del andra kostnader — såsom kapitalrabatt och andra lånepåkostnader,

samt statens förlust af ränta på ränta före amorteringens

början m. in.; och att det utan tvifvel vore oklokt att från början ställa

räntefoten så låg, att eu ringa förhöjning i inlåningsräntan kunde kanske

ganska snart nödvändiggöra höjande af utlåningsräntan, hvithet alltid

komnie att medföra missnöje; hvartill slutligen kan läggas det förhållandet,

att medelräntan för statens samtlige skulder står närmare 4Va än

4 %, eller nogare räknadt utgör omkring 4,34 %.

I fråga om tiden för lånets återbetalande är Kommittén jemväl af

olika mening med så väl Hushållningssällskapens Ombud som Landtbruksakademiens

förvaltningskommitté, samt håller före att amorteringstiden

skäligen må kunna bestämmas till tio år med början först, när

täckdikningsarbetet är fullbordadt, hvarvid dock förutsättes, att för dettas

utförande viss maximitid af, såsom Kommittén föreslår, högst åtta år

på förhand stadgas.

Rörande sättet för de anslagna lånemedlens fördelning mellan rikets

olika län hafva Hushållningssällskapens Ombud och Landtbruksakademiens

Förvaltningskommitté uttalat olika åsigter och biträder Kommittén

för sin del, hvad sistbemälde myndighet föreslagit, eller att medlen föråret

af Eders Kong!. Maj:t fördelas, sedan lånebehofvet för rikets alla

delar blifvit af Konungens Befallningshafvande anmäldt.

in

Om emellertid den nu föreslagna åtgärd skall kunna medföra det

stora gagn man bör hafva rätt att af densamma förvänta och hvilket

ej vinnes med mindre den åt den stora massan bland jordbrukarne gifver

eu väckelse att genom underdikning förbättra sin åkerjord, erfordras ej

allenast, att möjlighet beredes till erhållande af billigt förlag på lämplig

amorteringstid, utan det synes Kommittén jemväl vara af stor vigt att

sj elfva sättet för lånens erhållande blir i möjligaste mån enkelt, samt

att kostnaderna för dikningsplaners upprättande och arbetenas afsynande

reduceras till det minsta möjliga.

Kommittén, som derför sökt utreda, huru nämnda fordringar skulle

kunna, med bibehållande af full trygghet i fråga om lånemedlens rätta

användande, lämpligast tillgodoses, sammanfattar sina åsigter härom i

följ ande hufvudpunkter:

A. Sättet för lånens fördelning'' öfver hela riket.

Sedan Konungens samtlige Befallningshafvande anmält, huru stort

belopp, som för hvarje län på grund af inkomne, granskade och godkände

ansökningar erfordras, torde, i förhållande dertill, de för året

disponibla medel böra af Ivongl. Maj:t mellan länen fördelas. Befinnes

dervid för något län de inlemnade ansökningarnes belopp öfverskjuta

den vid lånemedlens fördelning anvisade summan; torde, innan Konungens

Befallningshafvande i ämnet beslutar, ansökningarne lämpligen böra

remitteras till vederbörande Hushållningssällskaps Förvaltnings-Usskott

med infordrande af dess yttrande, Indika bland sökandena anses böra

hafva företräde.

B. Sättet för ansökning'' om lån samt lånens pröfning och beviljande.

I afseende härå anser Kommittén, att den, som önskar lån ur täckdikningsförlagsfonden,

bör åligga att derom ingifva ansökan till Konungens

Befallningshafvande i länet, samt dervid icke allenast styrka sin egandeeller

dispositionsrätt till den jord, hvilken täckdikningsarbetet afser, utan

äfven förete fullständigt förslag för samma arbetes verkställande, angifvande

den tid, i alla händelser icke öfverstigande åtta år, inom hvilken

dikningen i sin helhet kan vara utförd, samt innehållande så väl fullständig

plan och karta för arbetets utförande, som kostnadsberäkning

112

öfver detsamma, hvilken bör vara grundad å i orten gängse priser på

dagsverken och dräneringsmateriol. Nämnde förslag bör vara upprättadt

af i statens tjenst varande landtbruksingeniör samt i afseende på kostnadsberäkningarne

granskadt och godkändt af Hushållningssällskapets i

orten förvaltningsutskott. Det torde ock vara nödigt, att förrättningsmannen,

vid förslagets upprättande, afgifver serskildt yttrande, huruvida

den till afdikning ämnade åkerjorden är deraf i behof och för öfrig! nog

värdefull att böra täckdikas, likasom vidare böra iakttagas att, för låns

erhållande erfordras jemväl bevis af den, som dikningsplanen upprättat,

att han anser den förhöjning i årliga af kastningen, som efter de ifrågavarande

fältens fullständiga dränering är att påräkna, böra uppgå minst

till värde motsvarande amortering och ränta å lånet.

För att ansökan om lån under näst påföljande år må kunna afgöras,

synes nödigt att densamma till Konungens Befallningshafvande ingifves

inom Oktober månads utgång, för att sedan före December månads slut

kunna hos Kong]. Maj:t anmälas. För erhållande af landtbruksingeniörs

biträde under kommande året till upprättande af dikningsförslag eger

enhvar jordinnehafvare att ansökan derom till Konungens Befallningshafvande

inom December månads utgång inlemna på sätt, som i §. 7 af

Kongl. Maj:ts Nådiga Reglemente den 1 Oktober 1886 för de i statens

tjenst anstälda landtbruksingeniörer tinnes närmare stadgadt.

Sådant biträde kan då påräknas under påföljande års sommar, utan

annan kostnad för reqvirenten än dagtraktamente af Kr. 4,:>o under den

tid, landtbruksingeniören på förrättningsstället arbetar, samt lösen förkårta,

utgörande 25 öre för tunnland.

Då man nu beräknar, att en öfvad ingeniör bör i vanlig terrängkunna

för dränering afväga och utstaka minst 30 å 40 tunnland, ofta

mera, per dag, hvarefter upprättandet af kostnadsförslag in. m. torde

upptaga högst lika lång tid; så blifva i det hela reqvirentens kostnader

för upprättande af dikningsförslag, äfven om dermed förenas kulturplan

för åkerjorden, som kostar 772 öre för tunnland, föga betungande.

Den, som på arrende eller under åborätt innehar annans jord än

statens, synes dessutom med afseende på den till säkerhet för lånens

återgäldande föreslagna förmånsrätt, böra, för erhållande af lån, vid ansökningen

foga bevis om jordegarens samtycke.

Arrendatorer af statens jord åter synes ej böra erhålla lån ur täckdikningsförlagsfonden,

enär andra utvägar för täekdiknings åstadkommande

113

äro för dem genom Kongl. Förordningen den 10 November 1882 beredda.

Emellertid torde få anses önskvärdt, att några närmare bestämmelser

härvid, såsom tillägg till åberopade Förordnings stadganden i ämnet,

göras i syfte, att sådan arrendator må, redan på förhand, innan han

bekostar dikningsplans upprättande in. in., ungefär känna, hvad lättnad

lian kan påräkna för det arbete, hvilket han nedlägger till förbättring

af en annans jord. I vissa trakter af vårt land, liksom allmänt i det

starkt åkerbrukande Danmark, är numera vanligt, att der arrendator af

enskild mans jord vill täckdika, jordegaren bestrider en viss bestämd

del af dermed förenade kostnader — vanligen kostnaden för sjelfva dikningsmaterialet

och dess transporterande till dikningsplatsen, samt anses

härför erhålla full valuta genom jordens ökade värde samt deraf vid

framtida utarrendering framkallade högre arrende. Kommittén håller

före, att äfven staten åt sine arrendatorer borde medgifva motsvarande

fördel genom minskning efter på förhand bestämda grunder å arrendesummorna

under dp år täckdikningen pågår, der icke arrendator är

genom kontrakt förut bunden att på egen bekostnad sådan grundförbättring

fullgöra.

C. Vilkoren för utbekommande af beviljadt lån.

Beviljadt lån torde böra utlemnas endast i den mån låntagaren visar

sig hafva till större eller mindre del fullgjort täckdikningen, dock så att

utbetalning af lånemedel sker blott en gång årligen.

Vid täckdikningsarbetets verkställande bör naturligtvis den af vederbörande

landtbruksingeniör upprättade plan för arbetets utförande, hvilken

i sammanhang mod lånets beviljande torde af Konungens Befallningshafvande

böra fastställas, utan ändring följas samt arbetet utföras i den

ordning samma plan föreskrifver.

Då nödigt synes vara, att besigtning af arbetet under dess fortgång,

före dikenas igenfyllande, verkställes och till följd häraf är af vigt för

arbetets obehindrade fortsättning, att besigtningsmannen ej är för aflägset

boende, synes det Kommittén som om kontrollen öfver täckdikningsarbetets

planmessiga fullgörande skäligen kunde uppdragas antingen åt

Statens landtbruksingeniör, der sådan finnes att i närheten tillgå, eller

ock åt för ändamålet serskild! förordnade, i landtbruk förfarne och i

dräneringsarbetens bedömande kunnige personer, hvilka skulle för viss

lä

114

tid, 2 eller högst 3 år, utses af Hushållningssällskapens Förvaltningsutskott,

som jemväl hade att bestämma deras antal och tjenstgöringsområde,

äfvensom om valet hos Konungens Befallningshafvande göra

anmälan.

Då svårighet torde möta att finna härtill lämpliga personer, som

utan all ersättning vilja åt dylikt uppdrag offra tid och arbete, anser

Kommittén skäligt, att besigtningsman eger, jemte fri skjuts till och från

förrättningsstället, åtnjuta någon ersättning, och torde storleken af denna

ersättning bäst böra bestämmas af Hushållningssällskapet i orten, vare

sig nämnda sällskap, såsom i allmänhet torde kunna antagas blifva förhållandet,

helt och hållet eller till någon del åtager sig bestridandet af

ifrågavarande kostnad, eller den skall af låntagaren gäldas. På det ej

dessa kostnader må för den mindre jordbrukaren i förhållande till ai''betets

omfattning blifva alltför betungande, anser Kommittén emellertid, att

i sednare fallet besigtningsmans dagarvode bör bestämmas till högst 2 kr.

öfver besigtningen bör af förrättningsmannen utfärdas bevis, som

tillika skall upptaga det fullgjorda dikningsarbetets värde enligt kostnad

sförslaget.

Sedan besigtning sålunda är verkstäld, torde låntagaren blott mot

företeende af besigtningsbeviset vara berättigad att utbekomma så stor

del af lånet, som motsvarar det fullgjorda arbetet, dock så, att icke

någon del af lånet må utbetalas, innan det blifvit i jordeboken antecknadt;

samt att Konungens Befallningshafvande må vara obetaget, att der

lian af serskilda skäl så kan pröfva nödigt, låta, före lånets utbetalande,

genom landtbruksingeniör ytterligare kontrollera det afsynade arbetet.

D. Sättet för lånets återbetalande.

Kommittén, som, enligt hvad redan ofvanföre är sagd!, anser amortering

böra ega rum först efter hela arbetets fullgörande samt dervid

förutsätter att för arbetets utförande eu maximitid af 8 år varder faststäld,

finner i öfrigt rörande betalningen böra stadgas:

1. att vid utgången af året efter det, då arbetet är fullbordadt,

göres första amorteringen;

2. att låntagaren å alla till låns fångna medel betalar ränta efter

4Vs, % om året, hvilken ränta dock för de föregående åren intill början

af det, för hvilket första amorteringen gäldas, lägges till kapitalskulden;

115

3. att lånet bör i sin helhet återbetalas med en tiondedel om året, och

således inom utgången af nio år från första amorteringstiden räknadt.

Vid det fall att låntagare inom den föreskrifna tiden af högst åtta

år icke till fullo utan endast delvis utfört sitt täckdikningsarbete och

sålunda också blott delvis utfått sitt lån, bör han likväl vara. skyldig att

vid utgången af det nionde året, på sätt här ofvan är sagdt, börja amorteringen

af den summa han till låns bekommit.

Har i täckdikningsarbetets utförande afbrott egt rum under tvenne

på hvarandra följande år, anses arbetet afslutadt; hvadan vidare utbetalning

af dertill beviljadt lån ej får ifrågakomma, utan för låntagaren inträder

skyldighet att vid andra årets slut börja lånets återbetalning samt

densamma sedermera i ofvan bestämda ordning fullgöra.

Låntagare, som det önskar, bör i öfrigt vara medgifvet, att, oberoende

af det här förut stadgade återbetalnings sätt, när som helst under lånetiden

sex månader efter skedd anmälan inbetala hela återstående skuldbeloppet

jemte all derå upplupen ogulden ränta.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt och då Kommittén anser

en allmänt genomförd rationel täckdikning vara ett verksamt medel till

åkerjordens förbättring, jordbrukets höjande och jordbruksnäringens stärkande

mot inflytelsen af dåliga konjunkturer, samt sålunda väl förtjena

att af statsmagterna med intresse omfattas och befrämjas; får Kommittén

i sådant hänseende härigenom i underdånighet hemställa, att, med beredande

af för ändamålet nödigt anslag, en förlagsfond för utlemnande af

täckdikningslån af statsmedel bildas, samt, intill dess erfarenheten visat,

huru stor summa årligen erfordras för motsvarande af landets behof, för

de tre första åren bestämmes till sammanlagdt Tre millioner kronor, med

föreskrift att deraf må beviljas lån till högst 1,000,000 kronor om året;

äfvensom att för ordnande af den med fonden afsedda lånerörelse måtte

stadgas, jemte erforderliga detaljbestämmelser i de af Kommittén här

förut angifna hänseenden samt i tillämpliga delar, hvad genom Kongl.

Kungörelsen den 28 September 1883 i afseende på lån ur Odlingslånefonden

föreskrifvits, följande allmänna grunder:

l:o. Förlag till täckdikningsarbeten lemnas af staten med högst

hälften (*/*) af hela kostnaden för täckdikningen, undersökningskostnader

deri inberäknade;

116

2:o. Såsom säkerhet för förlaget erhåller Staten tyst förmånsrätt

i den jordegendom täckdikningen afser;

3:o. Lånet lemnas till 4V2 % ränta;

4:o. De för året till utlåning disponibla medel fördelas af Kongl.

Maj:t på de serskilda länen, efter det från Dess samtliga Befallningshafvande

ingått anmälan om de på grund af inkomne, godkände ansökningar

för hvarje län erforderliga belopp i förhållande till dessa;

5:o. Ansökan om lån inlemnas till Konungens Befallningshafvande,

som öfver densamma beslutar. Ansökningen skall åtföljas dels af bevis

att sökanden har egande- eller dispositionsrätt till den jord, som är afsedd

att dikas, och der han densamma af annan man arrenderar, jemväl bevis

öfver egarens samtycke till egendomens graverande för sådant lån, dels

ock utaf eu, af i Statens tjenst varande landtbruksingeniör upprättad

fullständig dikningsplan jemte kostnadsberäkning och förrättningsmannens

yttrande rörande täckdikningens behöflighet och de sannolika fördelam

e deraf;

6:o. Förlaget utlemnas i mån af arbetets fortgång, dock under förutsättning

att arbetet inom högst åtta år afslutas och att utbetalning

icke får ske flere än en gång om året. Lånemedel må ej utbetalas,

innan det fullgjorda arbetet blifvit besigtigadt och godkändt eller förr

än lånet är i jordeboken antecknadt;

7:o. Besigtning å fullgjordt arbete verkställes antingen af Statens

landtbruksingeniör eller ock af för sådant ändamål af Hushållningssällskapets

i orten Förvaltningsutskott för viss tid förordnad person;

8:o. Lånet amorteras under tio år med en tiondedel hvarje år, som

första gången erlägges vid utgången af året näst efter det, då arbetet

afslutats, och skall den ränta, som intill början af sistnämnde år under

de föregående åren å derunder utbetalte låneandelar från utbetalningstiderna

upplupit, tilläggas kapitalet, samt i beräkningen af skuldbeloppet

och af den årliga kapitalbetalningen ingå;

9:o. Arrendator af statens jord kan ej för dennas täckdikning erhålla

lån ur täckdikningsförlagsfonden, ej heller den som innehar lån ur

odlingslånefonden för den fastighet, som af odlingslånet graveras, innan

gravationen derför upphört att densamma belasta.

117

Bifogande utdrag af Kommitténs protokoll, innefattande undertecknade

Kilmans och de Lavals serskilde meningar, får Kommitén härjemte de

remitterade handlingarne i ärendet återställa.

Stockholm den 1 April 1887.

Underdånigst:

ARVID FR:SON POSSE.

Carl Ekman. A. P. Danielsson.

F. v. Essen.

(Jarl Ifvarsson.

Gustaf de Laval

med reservation.

Christian Boven.

E. Frånckel.

Gustaf Kilman.

med reservation.

O. Ljungqvist.

J. H. Palme.

J. Österman.

118

Reservation af Herr Gustaf Kilman.

Sedan ombud från rikets samtliga Hushållningssällskap vid gemensam öfverläggning

sistlidet år uttalat sig om önskvärdheten deraf att Staten måtte lemna

förlagslån för täckdikning och de utan meningsskiljaktighet ansett dessa låns

storlek skäligen böra bestämmas till två tredjedelar af dikningskostnaden samt

Kung! Landtbruksakademiens Förvaltningskomité uti infordradt underdånigt utlåtande

jemväl, i detta afseende enhälligt, biträdt, hvad förutnämnde ombud föreslagit,

och man sålunda i detta hänseende har stödet af en bestämdt uttalad åsigt

inom de båda korporationer, Indika i frågor berörande jordbruksnäringen väl framför

andra torde få tillmätas sakkunskap och omdömesförmåga, har, vid ärendets

handläggning inom 1886 års ekonomiska komité, denna komités beredningsutskott,

efter sorgfällig pröfning och efter inhemtande af erfarne landtbruksingeniörers

yttranden om de i allmänhet påräkneliga fördelarne af täckdikning och den täckdikade

jordens af dräneringen framkallade värdeförhöjning, äfven för sin del utan

meningsskiljaktighet tillstyrkt samma beräkningsgrund för storleken af dessa lån.

Komitén i sin helhet, som emellertid synes godkänna, hvad beredningsutskottet

anfört såväl om önskvärdheten deraf att vårt lands åkerjord i vidsträcktaste grad

må bli förbättrad genom täckdikning — ett mål som väl med allt större sannolikhet

skulle vinnas ju större lättnad man genom billigt förlag kunde bereda jordbrukaren

— som ock derom att lån för täckdikning, utlemnade på det sätt och

under de kontroller utskottet föreslagit, oaktadt Statens förmånsrätt till säkerhet

för lånens gäldande ingalunda kunna anses förnärma förutvarande inteckningshafvares

rätt (ej ens deras, som ha inteckningssäkerhet efter halfva taxeringsvärdet,

sålunda efter t. ex. hypoteksföreningens inteckningar), utan tvärtom förbättra

dem gifna säkerheter; har allt detta oaktadt funnit skäl att, med godkännande

af utskottets förslager i öfrigt, förorda det täckdikningslån må utlemnas

till belopp motsvarande endast halfva dikningskostnaden. Visserligen har komitén

velat söka motiver härför dels deri att, enligt dess förmenande, lån ur den nyligen

bildade odlingsfonden utlemnas till belopp, som skulle kunna beräknas motsvara

blott halfva kostnaden för den förbättring de afse, dels ock deri att röster inom

riksdagen redan höjts för att anslag till vägbyggnader in. m. hädanefter borde

lemnas endast med hälften af totalkostnaden. Mot dessa skäl torde kunna invändas

dels att, då vid torrläggning och odling af i betydligare grad vattensjuka

trakter utgiften för sjelfva torrläggningen ofta är större än utgiften för den torrlagda

markens derefter följande odling och Staten ur odlingsfonden lemnar lån

till hela torrläggningskostnadens belopp, Staten sålunda, åtminstone i många fall

119

lemnar förlag, och detta dessutom förskottsvis, till mer än halfva totalkostnaden

för de arbeten förslaget afser, dels ock att det ännu torde vara för tidigt tillmäta

det sednare motivet stor betydelse, då Staten ännu i allmänhet i fråga om anslag,

d. v. s. direkt uppoffring från Statens sida, till allmänna arbeten sådana som de

anförda, och ganska ofta äfven i fråga om lån mot mera vansklig säkerhet än den

för täckdikningslånen föreslagna, t. ex. vissa jernvägslån, lemnat två tredjedelar

af totalkostnaden. Vid ärendets afgörande inom komitén synas mig egentligen

två skäl ha blifvit de i sista hand bestämmande, nemligen hänsynen till ett befaradt

motstånd från hypoteksföreningarne i riket och deras målsmän inom riksdagen

och sannolikheten att lättare vinna riksdagens samtycke till ett mindre än

till ett större förlag. Då nu enligt min uppfattning komitén, med mindre hänsyn

till dessa förhållanden, bort företrädesvis pröfva, om den påtänkta lånerörelsen

kan till gagn för landets jordbruk, utan risk för staten och utan förnärmande af

tredje mans rätt, ordnas i den omfattning såväl Hushållningssällskapens ombud

som Kong! Landtbruksakademiens Förvaltningskomité och komiténs eget beredningsutskott

föreslagit, och då vid ärendets afgörande inga för mig öfvertygande

skäl anförts för ändring i dessa förslag, vill jag härmed anmäla min reservation

mot komiténs beslut i denna del och uttala såsom min åsigt, att förlagslån för

täckdikning af åkerjord må, under de vilkor i öfrigt, som komitén föreslagit, utlemnas

till belopp motsvarande två tredjedelar af dikningskostnaden, undersökningskostnaden

deri inräknad.

Stockholm den 1 april 1887.

Gustaf Kilman.

Reservation af Herr De Laval.

Ehuru äfven jag är lifligt öfvertygad om en förökad och förbättrad täckdiknings

stora gagn för jordbruket, och anser att i en sak af så allmän betydelse

det är lofligt och lofvärdt att staten träder emellan till nämnda produktionsförmågas

ökande;

Och ehuru särskildt jag känner mig tilltalad af komitépluralitetens beslut,

att till hälften af kostnadsförslaget i stället för två tredjedelar bestämma lånebidraget

från staten, emedan jag derigenom anser, att dessa penningar skulle

komma ett större antal mindre jordbrukare till godo;

Dock enär komitén funnit sig förhindrad villfara mitt yrkande, att förutom

den anstälda specialutredningen med åtföljande kalkyler i och för täckdikningen,

äfven verkställa en utredning med kalkyler öfver jordbrukets i allmänhet produktionsförhållanden

och omkostnader hos oss och i andra länder samt äfven den

internationela samfärdseln, hvilket yrkande af mig framstäldes på den grund, att

jag är förvissad om, att den vinst, som medelst det i fråga satta täckdiknings

-

120

förslaget tillskyndas vårt jordbruk under dess närvarande svåra konjunkturer,

icke förmår uppväga och ersätta det svenska jordbrukets under närvarande ekonomiska

lagstiftning permanenta underlägsenhet;

I hvilken sin vägran komitén låtit sig bestämmas af det henne meddelade

uppdraget i Kong! Maj:ts för henne utstälda nådiga konstitutorial af den 19 mars

1886, genom hvilken tolkning i sjelfva verket ett »noli tangere» fastställes gent

emot den omfattande och ostridiga utredning, jag äfven i och för detta föreliggande

ämne anser nödvändig;

Så återstår mig endast att här uttala min åsigt, att under för handen varande

samfärdsel- och produktionsförhållanden jordbruk, hvilket utgör kombinationen

af faktorerna: sol, luft, nederbörd, brukning af areal och verldsmarknaden, ej

mera i Sverige lönande bedrifves, hvadan jag, med gillande af nämnda täckdikningsförslag

såsom i och för sig rationelt, dock nödgas föreslå, att det ännu måtte

till ingen åtgärd föranleda såsom under för handen varande omständigheter ej

blott gagnlöst, utan dessutom vilseledande.

Stockholm den 2 april 1887.

Gustaf de Laval.

121

Bil. Lift. T).

TILL KONUNGEN.

Sedan Hushållningssällskapens ombud, enligt beslut vid sammanträde

den 18 februari 1886, hos Eders Kong]. Maj:t genom Landtbruksakademiens

Förvaltningskommitté gjort underdånig anhållan om föreslående

bos riksdagen, att för lån ur odlingsfonden, med bibehållande

af den för närvarande bestämda annuitet eller 8 %, räntan måtte nedsättas

från nu stadgade 4J/- % till 4 % å det oguldna kapitalbeloppet;

hafva handlingarne rörande denna anhållan, till hvilken, uti infordrade

utlåtanden, Landtbruksakademiens Förvaltningskommitté förordat, men

Kongl. Statskontoret deremot funnit sig icke kunna tillstyrka bifall, åt

Eders Kongl. Maj:t genom nådig remiss den 1 påföljande juli öfverlemnats

till den, för afgifvande af förslag till åtgärder för upphjelpande af

den ekonomiska ställningen i landet den 19 mars sistlidne år tillsatte

kommitté för att, vid fullgörande af det densamma lemnade uppdrag,

tagas i öfvervägande; och får, med anledning häraf, sistnämnde kommitté,

nu efter behandling af ifrågavarande ärende, deruti afgifva underdånigt

yttrande.

Kommittén delar dervid visserligen Landtbruksakademiens Förvaltningskommittés

uttalade åsigter, så väl om önskligheten deraf att odlingsfonden

måtte blifva i största möjliga utsträckning använd för beredande

af nya fält för jordbrukets utveckling och för ernående af de mera

medelbara fördelar, hvilka i klimatiskt hänseende kunna ''vinnas genom

torrläggning i större skala af sänka trakter, som ock derom, att en

möjligast låg ränta å odlingslånen måste antagas befordra ett allmännare

16

122

anlitande af dylika lån. Men kommittén anser likväl berörde uppfattning’

icke ensam för sig erbjuda tillräckliga skäl, för att, sedan genom

Kongl. kungörelsen den 18 maj 1885 medgifvits nedsättning af räntan

för odlingslånen från 5 % till 41 3 %, staten redan nu skulle derutöfver

ytterligare nedsätta räntan.

Såsom grundsats vid statens utlåning synes det nemligen kommittén

städse böra fasthållas, att staten väl må kunna lemna förlag åt

allmännyttiga företag, men icke bör göra uppoffringar till den enskildes

fördel; och, med tillämpning af denna grundsats, lärer ett medgifvande

i den begärda riktningen väsendtligen böra bero på den kostnad anskaffandet

af medel till odlingslånen kan beräknas för staten medföra.

Visserligen har nu riksgäldskontoret under sednare tid lyckats upptaga

lån till så låg ränta, att af dem förlagslån synas böra kunna, utan

förlust för statsverket, lemnas till 4 %, men denna låga räntefot har ej

ens på den utländska penningemarknaden ännu vunnit den stadga, att

den skäligen torde böra läggas till grund för framtida beräkningar, och

inom landet lära, i saknad af ett ordnadt inhemskt fondsystem, erforderliga

penningar för ändamålet svårligen kunna så billigt upplånas.

Den möjlighet synes således icke vara utesluten, att staten, vid anskaffande

framdeles af erforderliga medel till odlingslån, måhända icke

kan betinga nog billiga vilkor, för att kunna, utan förlust, utlemna dessa

lån till 4 och om emellertid räntenedsättning medgifvits, skulle deraf,

i förutsatta händelsen, nödvändiggöras en ränteförhöjning, som helt visst

skulle förorsaka skadliga rubbningar i odlingsarbetenas gång och väcka

åtskilligt missnöje, livilket allt torde böra undvikas.

I betraktande torde ock böra komma, att, såsom af riksdagens för

år 1886 församlade revisorers berättelse om granskning af riksgäldskontorets

tillstånd och förvaltning framgår, staten för närvarande å hela

sin skuld betalar en medelränta af omkring 4,34 %; hvadan, om man

tager denna siffra till utgångspunkt för beräkningen under uppställande

såsom regel att staten, oberoende af tillfälliga fluctuationer inom penningemarknaden,

icke bör utlemna förlag till billigare ränta, än den dess

upplånade medel i allmänhet draga, och i förevarande fall till omförmälde

räntesats skäligen bör lägga statens förlust genom efterskänkande

af ränta på fänta under de första fem åren af lånetiden, statens verkliga

utgift för de till odlingslån använda medel, belöper sig till helt

nära 41/* %.

123

Vid sådant förhållande och på grund af här ofvan i öfrigt anförda

skäl, finner sig kommittén föranlåten, att till den af Hushållningssällskapens

ombud gjorda ifrågavarande framställning, huru förtjent af beaktande

densamma under andra omständigheter kunde vara, för närvarande

i underdånighet afstyrka bifall.

De remitterade handlingarne återställas härjemte.

Stockholm den 1 april 1887.

Underdånigst

ARVID FR:SON POSSE.

Carl Ekman.

E. Frånckel.

Gustaf de Laval.

A. P. Danielsson.

Carl Ifvarsson.

O. Ljungqvist.

J. H. Palme.

F. v. Essen.

Gustaf Kilman.

Christian Lovén.

J. Österman.

STATISTISKA TABELLER

OCH

B I AGB A M

UTARBETADE AF

KOMITÉN FÖR AFGIFVANDE AF FÖRSLAG TILL ÅTGÄRDER I SYFTE ATT

UPPHJELPA DEN EKONOMISKA STÄLLNINGEN I LANDET.

STOCKHOLM

TRYCKT HOS K. L. BECKMAN

1887.

TABELLEKNAS INNEHALL.

Sid.

Sid.

Tab. N:r 1. Folkmängden i olika länder.........

5.

Tab. K:r 22.

Kreatursstocken åren 1866—1884

25.

Tall. Kr 2. Ärliga folkmängdstillväxten inom

Tab. N:r 23.

In- och utförsel af spanmål åren

olika länder åren 1861—1880.....................

(i.

1866—1885

26.

Tab. N:r 3. Befolkningsrörelsen inom olika län-

Tab. Kr 24.

In- och utförsel af kreatur och

der åren 1871—1880 .............................

7.

ladugårdsprodukter åren 1866—1885............

28.

Tab. N:r 4. Befolkningsrörelsen i Sverige åren

Tab. Kr 25.

Sammandrag af landtbruksingeniö-

1866—1885 ..........................................

8.

rernas förrättningar åren 1866—1885 .........

30.

Tab. N:r 5. Fastighetsvärde åren 1866—1886..

10.

Tab. Kr 26.

3ergshandteringen åren 1866—1885

31.

Tab. Kr 6. Uppskattad inkomst åren 1866—

Tab. Kr 27.

Fabriksverksamheten åren 1866—

1886 ....................................................

11.

1885 ........

32.

Tab. N:r 7. Lagfarna köp å fast egendom åren

Tab. Kr 28.

Värdet af handelsomsättningcn

1866—1885 ........................................

12.

åren 1866—

1885 ..................................

33.

Tab. N:r 8. Inteckningar i fast egendom åren

Tab. Kr 29.

Värdet af Sveriges varubyte med

1866- 1885 ..........................................

13.

främmande länder åren 1866—1885 ............

34.

Tab. N:r 9. Intecknad gäld länsvis vid slutet af

Tab. K:r 30.

Yärdot af Sveriges in- och utförsel-

åron 1881—1885....................................

14.

varor gruppvis åren 1871—1885 ................

36.

Tab. N:r 10. Utsökningsmål och konkurser åron

Tab. Kr 31.

Handelsflottan åren 1875 och 1885..

45.

1861 i—1885 ..........................................

15.

Tab. Kr 32.

In- och utgående fartyg med last

Tab. N:r 11. Lagsökningar och konkurser läns-

åren 1876—

1885 ....................................

45.

vis åren 1881—1885 ..............................

16.

Tab. Kr 33.

Af svenska fartyg inseglade brutto-

Tab. N:r 12. Fångantal, för kringstrykande och

frakter åren

1876—1885...........................

45.

bettlande häktade samt för brott och förseelser

Tab. N:r 34.

Markegångspriset å hvete åren

sakfäldo åren 1866—1885 ........................

17.

1866—1886

46.

Tab. Kr 13. Sparbankerna i riket åren 1866—

Tab. Kr 35.

Markegångspriset å råg åren 1866—

1884....................................................

18.

1886 .......

48.

Tab. N:r 14. Arbetsprisen åron 1866—1884 ...

19.

Tab. Kr 36.

Markegångspriset å korn åron

Tab. N:r 15. Fattigvården i riket åren 1866—

1866—1886

50.

1885 ..................................................

20.

Tab. Kr 37.

Markegångspriset å hafre åren

Tab. N:r 16. Fattigvården länsvis åren 1875,

1866—1886

52.

1880 och 1885 .......................................

21.

Tab. Kr 38.

Markegångspriset å ärter åren

Tab. N:r 17. Jord vidd ..............................

22.

1866—1886

54.

Tab. N:r 18. Jordförbättringar.....................

22.

Tab. Kr 39.

Markegångspriset å smör åren

Tab. Kr 19. Utsäde .................................

22.

1866—1886

56.

Tab. N:r 20. Skörd af säd och potatis åren

Tab. Kr 4U.

Statens jornvägar åren 1866—1885

58.

1874—1886 ..........................................

23.

Tab. Kr 41.

Tolegrafinrättningen åren 1866—

Tab. Kr 21. Skörden af säd och potatis re-

1885 .......

60.

ducerad till rågvärde .............................

24.

Tab. Kr 42.

Posttrafiken åren 1875—1885 ...

61.

D

Tab. N:r 1.

Folkmängden i olika länder,

Land.

F

o 1 k m ä n g

d.

Årlig tillväxt,

%■

1800 *.

1870 *.

1880 *.

1861-70.

1871—80

1

Ryssland ..............................

69,50» ),000

76,474,289

85,500,0» )0

<»■96

1*12

Tyska riket...........................

38,137,410

41,058,792

45,393,000

0*74

1*01

Österrike—Ullgarn ...............

33,108,529

35,880,000

37,882,712

0''81

0*53

Frankrike..............................

35,821,383

37,100,000

37,672,048

0*31

0*15

Storbritannien och Irland......

29,321,288

31,845,379

35,241,482

»>83

1*02

Italien .................................

25,016,801

26,801,154

28,459,628

0*69

0*59

Spanien.................................

15,658,531

16,809,913

16,705,242

0*71

- 0*06

Belgien.................................

4,650,000

5,040,00»)

5,520,009

»)*S1

0*91 1

Sverige.................................

3,859,728

4,108,525

4,505,008

0*77

0*92 !

j Portugal ..............................

3,693,362

3,990,570

4,3» »6,554

0*78

0*77 j

Nederländerna m. Luxemburg

3,505,000

3,780,000

4,222,000

0*76

1*11 |

Schweiz ..............................

2,507,170

2,669,147

2,846,102

0*63

.0*64

Finland.................................

1,746,725

1,773,612

2,060,782

0*15

1*51

Danmark..............................

1,608,362

1,784,741

1,969,039

1*05

0*99

Norge...................................

1,608,653

1,741,621

1,914,000

0*80

0*95

Balkanhalfön ........................

? 15,000,000

? 16,000,000

? 18,000,000

—

-

Hela Europa

284,743,000

300,918,flint

332,258,000

0*75

0*80

SärsMdt:

Bayern .................................

4,689,837

4,863,450

5,337,255

0*37

0*93

Sachsen.................................

2,225,240

2,556,244

2,997,565

1*40

1*60

Wiirttemberg........................

1,720,708

1,818,539

1,981,565

0*55

0*86

Österrike..............................

18,884,598

20,385,498

22,144,244

0*77

0*83

Ungarn.................................

14,223,931

15,500,000

15,738,468

0*86

0*15

England med Wales ............

20,066,224

22,712,266

25,974,439

1 ‘25

1*35

Skotland ..............................

3,062,294

3,360,018

3,735,573

0*93

1*07

Irland .................................

5,798,967

5,412,377

5,174,836

- 0*67

- 0*44

Nordamerikas Förenta Stater

31,443,321

38,558,371

50,155,783

2*06

2*67

* Eller rid folkräkningstillfället närmast detta år; i hvarje fall med tio års mellanrum.

6

Tab. N:r 2.

Årliga folkmängdstillväxten inom olika länder

1861—1870.

1871—1880.

1.

Sachsen ....................................

Imo %

1.

Sachsen ...................................

1*60 %

2.

England med Wales ...............

1''25 »

2.

Finland ....................................

1*51 »

3.

Danmark .................................

1-05 »

3.

England med Wales ...............

1*35 »

4.

Ryssland .................................

0*96 »

4.

Ryssland .................................

1*12 »

5.

Skotland .................................

0’93 »

5.

Nederländerna .........................

1*11 »

6.

Un garn ....................................

0*86 »

6.

Skotland .................................

1*07 »

7.

Storbritannien och Irland.........

0-83 »

7.

Storbritannien och Irland.........

1*02 »

8.

Österrike—Ungarn ..................

0-81 »

8.

Tyska riket..............................

1*01 »

9.

Belgien ....................................

0*81 »

9.

Danmark .................................

0*99 »

10.

Norge.......................................

0‘80 »

10.

Norge.......................................

0*95 »

11.

Portugal .................................

0*78 »

11.

Bayern ....................................

0*93 »

12.

Sverige....................................

0*77 »

12.

Sverige ...................................

0*92 »

13.

Österrike .................................

0*77 »

13.

Belgien ....................................

0*91 »

14.

Nederländerna ........................

0*76 »

14.

Wiirttemberg ...........................

0*86 »

15.

Tyska riket..............................

0*74 »

15.

Österrike .................................

0*83 »

16.

Spanien....................................

0*71 »

16.

Portugal .................................

0*77 »

17.

Italien ....................................

0*69 »

17.

Schweiz..................................

0*64 »

18.

Schweiz....................................

0*63 »

18.

Italien ....................................

0*59 »

19.

Wurttemberg ...........................

0*55 »

19.

Österrike—Ungarn ..................

0*53 »

20.

Bayern ....................................

0*37 »

20.

Frankrike.................................

0*15 »

21.

Frankrike.................................

0*31 »

21.

Ungarn ....................................

0*15 »

22.

Finland...................................

0*15 »

22.

Spanien...................................

1

O

o

03

V

23.

Irland......................................

1

O

cs

-q

23.

Irland.......................................

—0*14 »

Europa.................................

0*75 »

Europa.................................

O

CO

Ö

Nordamerikas Förenta Stater

2*06 »

Nordamerikas Förenta Stater

2*67 »

1861—70:

1871—80:

Europa................................

0*75 »

Europa.................................

0*80 »

Sverige ...............................

0*77 »

Sverige...............................

0*92 »

7

Tal). N:r

Befolkningsrörelsen inom olika länder åren 1871—1880.

I. Årliga antalet ingångna äktenskap bland 1,000 invånare.

1.

Ullgarn ............

......................... 10*23

9.

Danmark...............................

7*83

2.

Ryssland ..........

......................... 9*17

10.

Schweiz ..............................

7*70

3.

Tyskland .........

......................... 8*68

11.

Italien.................................

7*61

4.

Österrike ..........

........................ 8*41

12.

Belgien..................................

7*21

5.

Finland.............

........................ 8*30

13.

Norge ..................................

. .. 7*20

6.

England.............

....................... 8*u

14.

Skotland..............................

7*18

7.

Frankrike........

........................ 8*04

15.

Sverige .............................

(i*8i

8.

Nederländerna .

......................... 8*04

II.

Årliga antalet lefvande födde

bland 1,000 invånare.

1.

Ryssland............

........................ 49*4

9.

Skotland .............................

..... 34-8

2.

Ungarn ...........

......................... 43*i

10.

Belgien ................................

..... 32*1

3.

Österrike .........

......................... 39*2

11.

Danmark .............................

..... 31*5

4.

Tyskland .......

....................... 39*o

12.

Norge....................................

..... 30*8

5.

Finland ............

......................... 36*9

13.

Schweiz................................

..... 30*(i

G.

Italien...............

.......................... 36*5

14.

Sverige.................................

..... .*{« 5

7.

Nederländerna...

......................... 36*i

15.

Frankrike............................

..... 25-5

8.

England ...........

...................... 35*5

III. Årliga antalet aflidne bland 1,000 invånare.

1.

Norge ...............

.......................... 16*9

9.

Frankrike..............................

..... 23*7

2.

Sverige ............

.......................... 18*3

10.

Nederländerna.......................

..... 24*i

3.

Danmark............

.......................... 19*5

11.

Tyskland ..............................

..... 27*o

4.

England ............

.......................... 21*4

12.

Italien .................................

..... 29*o

5.

Skotland............

.......................... 21*6

13.

Österrike ..............................

..... 31*6

6.

Finland ............

.......................... 22-2

14.

Ryssland ..............................

..... 35*7

7.

Belgien..............

.......................... 22*5

15.

Ungarn .................................

..... 41*i

8.

Schweiz ............

......................... 23*4

IV.

Årliga öfverskottet af födde

bland 1,000 invånare.

1.

Finland ............

........................ 14*7

9.

Nederländerna .....................

..... 12*o

2.

England ............

.......................... 14*i

10.

Belgien ................................

9*6

3.

Norge ...............

......................... 13*9

11.

Österrike .............................

7*6

4.

Ryssland.............

......................... 13*7

12.

Schweiz................................

7*2

5.

Skotland.............

.................... 13*2

13.

Italien .................................

6*9

G.

Sverige .............

......................... 13*2

14.

Ungarn ...............................

2*o

7.

Danmark............

......................... 12*0

15.

Frankrike.............................

1*8

8.

Tyskland ..........

......................... 12*o

8

Tält. N:r 4.

Befolkningsrörelsen i

A. Absoluta tal.

o

Ingångna

äkten-

skap.

Lefvande

födde.

Aflidne.

(ifver- skott af

födde.

Känd

utvan-

dring.

Känd

invan-

dring.

Beräknad

folk-

ökning.

Uppgifven

folk-

ökning.

Ärligen

18<ifi -70

24,929

123,658

85,554

38,104

20,526

89

17,667

10,877

1871—7"......

30,020

131,033

78,114

52,919

12,893

1,505

41,531

42,953

187 « — 80

29,713

136,427

82,166

54,261

17,161

2,988

40,088

36,475

1881—85.....

29,566

135,206

80,710

54,496

34,966

4,276

23,806

23,420

År

27,797

136,989

82,666

54,323

7,206

63

47,180

46,536

» C.7 .....

25,440

128,832

82,072

46,760

9,334

49

37,475

35,004

» fi8 ......

22,833

114,955

87,807

27,148

27,024

47

171

- 22,601

» fi!> ......

23,503

117,677

92,775

24,902

39,064

138

- 14,024

- 14,323

» 70 ......

25,072

119,838

82,449

37,389

20,003

147

17,533

9,768

» 1871 ......

27,187

127,333

72,046

55,287

17,450

173

38,010

35,652

» 72......

29,470

126,983

68,802

58,181

15,915

293

42,559

46,235

» 73 ......

31,257

131,643

73,525

58,118

13,580

1,547

46,085

47,560

» 74 ......

31,422

133,249

87,760

45,489

7,791

2,705

40,403

43,587

» 75 ......

30,762

135,958

88,439

47,519

9,727

2,805

40,597

41,732

» I87fi ......

31,184

135,890

86,334

49,556

9,418

3,212

43,350

46,422

» 77 .....

30,674

138,476

83,175

55,301

7,610

3,288

50,979

54,829

» 78 ......

29,151

134,464

81,418

53,046

9,032

2,841

46,855

47,321

» 70 ......

28,635

139,043

77,152

61,891

17,637

2,592

46,846

47,038

» 80 ......

28,919

134,262

82,753

51,509

42,109

3,009

12,409

-13,233

» 1881 ......

28,301

132,804

80,800

52,004

45,992

2,957

8,969

6,577

» 82 ......

28,967

134,300

79,406

54,894

50,178

3,567

8,283

6,870

» 83 ......

29,449

132,875

79,487

53,388

31,605

4,153

25,936

24,480

» 84 ......

30,200

138,745

81,077

57,668

23,560

4,911

39,019

40,853

» 85 ......

30,911

137,308

82,781

54,527

23,493

5,792

36,826

38,321

9

Sverige åren 1866—1885.

B. På 1,000 invånare.

O

Årligen

18(16—70

Ingångna

äkten-

skap.

Lefvande

födde.

Aflidne.

Öfver- skott af

födde.

Känd

utvan-

dring.

Känd

invan-

dring.

Beräknad

folk-

ökning.

Uppgifven

folk-

ökning.

5''99

29*7

20*5

9-2

4*9

4*3

2*6

1871—75 .....

7-02

30*7

18*3

12*4

3*o

0*4

9*8

10*o

1876-80

6-60

30*3

18*3

12*o

3*8

0*6

8*8

8*i

1881—85 .....

6''42

29*4

17*5

11*9

7*6

0*9

5*2

5*i

År 1866 ......

6*72

33*i

20o

13*1

1*7

_

11*4

11*2

» 67 ......

6*09

30*8

19*6

11*2

2*2

—

9*o

8*4

» 68 ......

5''46

27*5

21*o

6*5

6*5

—

0*o

--5*4

* 69 ......

5*64

28*3

22*3

6*0

9*4

o*i

— 3*3

— 3*4

» 70 ......

6*02

28*8

19*8

9*o

4*8

0*i

4*3

2*3

» 1871 .....

6*49

30*4

17*2

13*2

4-2

0*1

9*i

8*5

» 72......

6*93

30*o

16*3

13*7

3*6

0*1

10*2

11*0

» 73 ......

7*31

30*8

17-2

13*6

3*2

0*4

10*8

11*1

» 74 ......

7*27

30*9

20-3

10*6

1*8

0*6

9*4

10*1

» 75 ......

7*05

31*2

20*3

10*9

2*2

0*7

9*4

9*6

» 1876 ......

7*08

30*8

19*6

11*2

2*1

0*7

9*8

10*5

» 77 ......

6*83

31*i

18*7

12*4

1*7

0*7

11*4

12*3

» 78 ......

6*47

29*8

18*i

11*7

2*o

0*6

10*3

10*5

> 79 ......

6*29

30*5

16*9

13*6

3*9

0*6

10*3

10*3

» 80 ......

6*32

29*4

18*i

11*3

9*2

0*7

2*8

— 2*9

» 1881 ......

6*19

29*i

17*7

11*4

10*1

0*6

1*9

1*4

» 82......

6*33

29*4

17-4

12*0

11*0

0*8

1*8

1*5

» 83 .....

6*43

28*9

17*3

11*6

6*9

0*9

5*6

5*3

» 84 .....

6*53

30*o

17*5

12*5

5*i

1*1

8*5

8*8

» 85 ......

6*63

29*4

17-7

11*7

5*o

1*2

7*9

8*2

2

10

Tub. N:r .T.

Fastighetsvärde (i kronor) åren 1866—1886.

Taxeringsvär

d e.

Värdet af L

evillningsfri fastighet.

Jordbruks-

fastighet.

Annan

fastighet.

Summa.

Tillhörig

staten.

Tillhörig

menigheter,

undervisnings-

Summa.

vork 0. d.

o

Årligen

1866—70

1,705,406,414

497,314,041

2,202,720,455

43,779,302

73,032,599

116,811,901

1871-75

1,732,437,439

558,594,550

2,291,031,989

49,323,240

86,053,538

135,376,778

1876-80

1,990,900,812

802,380,774

2,793,281,586

100,606,815

117,417,585

218,024,400

1881—85

2,199,246,538

1,051,569,507

3,250,816,045

145,979,734

148,631,071

294,610,805

År 1866..

1,774,677,486

484,451,329

2,259,128,815

41,451,891

67,692,555

109,144,446

» 67..

1,694,197,834

493,030,150

2,187,227,984

43,420,356

70,905,643

114,325,999

» 68

1,695,606,743

502,388,202

2,197,994,945

43,776,227

74,301,019

118,077,246

» 6!)

1,695,591,742

507,702,414

2,203,294,156

44,712,782

75,452,198

120,164,980

» 70..

1,666,958,265

498,998,111

2,165,956,376

45,535,253

76,811,581

122,346,834

» 1871

1,668,737,369

507,210,424

2,175,947,793

45,771,179

79,435,181

125,206,360

» 72..

1,674,548,018

517,394,452

2,191,942,470

48,086,774

81,254,831

129,341,605

» 7.‘5..

1,757,693,123

552,221,124

2,309,914,247

49,550,526

85,281,032

134,831,558

» 74..

1,778,264,387

591,673,063

2,369,937,450

50,524,293

88,877,216

139,401,509

. J5

1,782,944,298

624,473,689

2,407,417,987

52,683,427

95,419,430

148,102,857

» 1876..

1,897,320,405

716,917,728

2,614,238,133

62,078,439

104,919,940

166,998,379

» 77..

1,897,617,103

748,531,702

2,646,148,805

81,037,246

110,577,056

191,614,302

» 78.

1,876,102,295

783,316,013

2,659,418,308

107,671,281

115,363,277

223,034,558

» 79

2,142,564,918

869,253,366

3,011,818,284

123,739,227

125,596,608

249,335,835

» 80..

2,140,899,341

893,885,060

3,034,784,401

128,507,884

130,631,042

259,138,926

» 1881..

2,136,872,214

925,655,823

3,062,528,037

134,038,166

136,048,197

270,086,363

» 82..

2,187,563,004

981,693,631

3,169,256,635

143,669,980

143,280,678

286,950,658

» 83..

2,189,035,105

1,024,415,435

3,213,450,540

144,844,763

146,576,760

291,421,523

» 84..

2,241,073,922

1,137,111,452

3,378,185,374

150,535,223

156,599,028

307,134,251

» 85..

2,241,688,447

1,188,971,193

3,430,659,640

156,810,537

160,650,692

317,461,229

» 1886..

2,241,417,645

1,233,219,549

3,474,637,194

156,449,154

166,979,777

323,428,931

11

Tab. N:r 6.

Uppskattad inkomst (i kronor) åren 1866—1886.

Af

kapital.

Af allmän

tjenst eller

pension.

Af enskild

tjenst eller

pension.

Af rörelse,

yrke eller

eljest.

Summa.

Uppskat- |

tad in- komst på

hvarje

inv.

Kr.

Årligen

I8(i(i—70

16,831,606

32,616,956

18,161,767

92,816,647

160,426,976

39

1871—75

18,227,326

36,952,577

24,079,501

145,839,044

225,098,448

53

18 7 <*—8 0.........

22,343,156

50,564,361

38,417,740

174,960,014

286,285,271

64

1881—85 .........

26,050,230

56,870,943

45,537,755

198,517,121

326,976,049

71

År 18<i(> .........

17,768,785

30,937,769

18,839,397

94,975,203

162,521,154

39

» (»7 .........

17,129,100

31,831,729

18,833,073

93,183,356

160,977,258

39

» (»8 .........

16,642,778

33,203,202

18,216,649

90,541,734

158,604,363

38

* 11 il .........

16,440,388

33,460,386

16,929,612

91,823,977

158,654,363

38 |

» 7« .........

16,176,979

33,651,696

17,990,104

93,558,965

161,377,744

39

» 1871 .........

16,367,542

33,931,464

18,122,757

102,171,263

170,593,026

41

. 72 ........

16,900,777

34,431,293

19,646,408

119,332,094

190,310,572

45

» 7:i .........

17,761,175

35,347,529

23,112,685

150,232,465

226,453,854

53

» 74 .........

19,690,185

38,323,744

27,828,447

178,712,652

264,555,028

61

» 7 5 .........

20,416,954

42,728,857

31,687,207

178,746,744

273,579,762

63

» 187(1 ........

20,938,408

46,378,185

37,849,572

176,471,367

281,637,532

64

* 77 .........

21,999,436

48,676,258

39,295,257

185,147,336

295,118,287

66

» 78 ........

22,601,604

50,866,935

39,647,437

181,326,876

294,442,852

65

» 79 .........

22,912,335

52,851,559

37,935,440

160,541,805

274,241,139

60

» 80 .........

23,263,995

54,048,869

37,360,995

171,312,687

285,986,546

63

» 1881 .........

24,484,692

55,039,565

39,493,330

185,479,830

304,497,417

67

» 82 .........

24,863,196

55,759,777

44,121,330

193,414,448

318,158,751

70

» 83 .........

26,011,460

57,077,879

46,569,635

201,900,322

331,559,296

72

» 84 ........

26,960,282

56,966,431

46,960,665

201,022,357

331,909,735

72

» 85 ........

27,931,522

59,511,065

50,543,813

210,768,648

348,755,048

75

» 1880 ........

27,885,519

60,739,298

53,210,998

203,129,183

344,964,998

73

12

Tdh. N:r 7.

Lagfarna köp å fast egendom åren 1866—1885.

o

A landsbygden.

I städerna.

I hela riket.

Summa

kronor.

Deraf efter utmät- ning eller konkurs.

Summa

kronor.

Deraf efter utmät- ning eller konkurs.

Summa

kronor.

Deraf efter utmät- ning eller konkurs.

Kronor.

%■

Kronor.

%■

Kronor.

%>■

Årligen

1866—70.....

72,704,498

9,384,697

12''D

18,866,179

3,801,175

20-i

91,570,677

13,185,872

14''4

1871—75......

106,945,633

3,558,679

3-3

36,562,429

1,904,621

5-2

143,508,062

5,463,300

3-8

1876—SO......

104,495,464

4,797,799

4*6

40,058,300

2,032,983

5-i

144,553,764

6,830,782

4*7

1881—85......

103,267,926

5,384,538

5*2

93,562,750

2,826,655

3-o

196,830,676

8,211,193

4-2

År 1860 ......

67,558,941

7,363,242

10-9

22,880,929

1,676,328

7-3

90,439,870

9,039,570

10''o

» 87 ......

71,528,916

10,153,455

14''2

21,101,779

2,914,026

13-9

. 92,730,694

13,067,481

14-i

- 68 ......

74,712,185

11,111,212

14''9

17,210,692

4,229,289

24''6

91,922,877

15,340,501

16-7

»> 09 ......

72,447,619

9,139,372

12-6

17,639,855

5,909,481

33-5

90,087,474

15,048,853

16-7

» 70 ......

77,174,828

9,156,204

11-9

15,497,640

4,276,753

27-e

92,672,468

13,432,957

14-s

» 1871 ......

73,157,014

7,638,090

10-4

19,484,927

4,291,881

22-0

92,641,941

11,929,971

12-9

» 72 ......

97,489,304

5,672,320

5*8

26,034,617

2,125,512

8-2

123,523,921

7,797,831

6''3

>» 73 ......

138,892,922

1,990,228

1-4

44,951,770

1,104,493

2*5

183,844,692

3,094,721

1*7

» 74 ......

125,707,352

1,145,707

0*9

49,881,667

662,625

1*3

175,589,019

1,808,332

1-0

» 75 .....

99,481,571

1,347,052

1''4

42,459,165

1,338,594

3-2

141,940,736

2,685,646

1*9

» 1870 ......

119,037,172

2,380,515

2''0

43,439,685

1,666,626

3-8

162,476,857

4,047,141

2*5

» 77 ......

106,778,553

1,512,265

1*4

43,892,904

863,587

2-0

150,671,457

2,375,852

1*6

» 78 ......

93,090,161

2,211,052

2-4

31,963,050

1,848,607

5-8

125,053,211

4,059,659

3-2

» 79 ......

94,268,229

8,585,681

9-1

33,290,682

2,759,086

8’3

127,558,911

11,344,767

8-9

» 80 ......

109,303,206

9,299,483

8-5

47,705,178

3,027,010

6’3

157,008,384

12,326,493

7-9

.. 1881 ......

105,380,438

8,125,818

7-7

54,528,864

2,520,437

4-6

159,909,302

10,646,255

6-7

» 82 ......

102,434,443

4,551,966

4-4

55,897,575

2,078,901

3-7

158,332,018

6,630,867

4*2

» 83 ......

109,457,584

5,021,866

4*6

68,734,572

2,615,242

3-8

178,192,156

7,637,108

4-3

» 84 ......

99,358,419

3,567,917

3-6

89,192,481

3,243,887

3-6

188,550,900

6,811,804

3-6

» 85 ......

99,708,748

5,655,123

5’7

199,460,259

3,674,809

1*8

299,169,007

9,329,932

3-1

13

Tub. 1V:r 8.

Inteckningar i fast egendom åren 1866—1885.

Å

a n d s b y g d

e n.

städerna

Beviljade.

Förnyade.

Dödade.

Beviljade.

Förnyade.

Dödade.

K r o

n o r.

Ärligen

1866—70

38,055,289

41,791,559

16,993,561

11,088,552

14,627,837

5,137,231

1871—75.....

43,150,963

44,536,451

16,549,835

19,691,481

16,949,853

5,907,407

1876—80

66,563,576

53,409,899

16,596,599

27,837,504

16,656,323

5,599,675

1881—85......

55,356,735

57,843,031

20,236,470

48,944,057

27,851,344

6,563,612

o

År

1866

35,659,992

35,038,559

9,861,780

14,722,747

16,697,054

3,892,657

»

67

36,427,870

46,241,626

11,603,306

12,022,343

17,125,454

4,018,685

68 ......

41,024,116

47,729,421

26,263,576

10,734,949

13,221,984

5,419,760

»

69

44,702,220

32,492,739

18,508,226

9,282,939

12,839,763

6,527,572

»

70

32,462,248

47,455,452

18,730,919

8,679,781

13,254,928

5,827,479

»

1871 ......

32,839,853

62,034,813

17,997,835

9,022,621

15,311,368

6,091,371

»

73 ...

37,398,256

45,373,219

18,629,904

12,159,267

16,561,885

6,172,201

»

7 It

43,947,399

40,894,983

15,210,229

18,557,366

15,439,796

6,143,656

»

74 .....

46,291,663

38,665,075

16,588,427

28,907,752

18,512,359

6,288,677

»

75 ......

55,277,643

35,714,164

14,322,782

29,810,400

18,923,859

4,841,1.29

»

1876 .....

53,355,345

42,237,182

11,993,882

25,667,044

18,513,322

5,775,314

»

77 ......

62,631,603

48,366,735

13,478,596

29,932,891

15,863,114

4,981,662

»

78 ......

74,200,584

48,561,426

15,942,542

26,309,492

14,811,272

3,959,698

»

79

75,861,899

60,060,203

16,765,690

25,588,552

15,052,848

4,882,441

»

80 ......

66,768,451

67,823,949

24,802,284

31,689,541

19,041,061

8,399,262

»

1881 ......

56,086,738

63,529,461

21,059,266

37,665,338

20,587,239

7,212,012

»

83 ......

54,269,580

53,019,389

24,858,743

40,110,654

22,786,520

5,856,857

»

83 ......

50,802,686

53,239,162

16,724,653

46,601,664

30,149,429

7,037,412

»

84 ......

58,0.69,662

57,709,477

20,116,200

55,702,247

34,592,146

6,044,685

»

85 ......

57,555,011

61,717,665

18,423,490

64,640,384

31,141,386

6,667,093

14

Tab, 1V:r 9.

Intecknad gäld länsvis vid slutet af åren 1881—1885.

L ä n.

Intec

k n a d t b

Kronor.

1 o p p.

Intecknings- beloppet i %

af taxerings- värdet..

1881.

1882.

1883.

1884.

1885.

1881.

1885.

Stockholms stad...

143,026,000

160,029,000

177,531,000

209,041,000

243,252,000

52-3

60-4

Stockholms 1

än...

39,914,000

40,145,000

40,654,000

42,062,000

43,411,000

35-3

34-e

TJpsala

»...

36,089,000

37,077,000

38,907,000

41,598,000

42,850,000

40-2

42-2

Södermanlands

» ...

34,241,000

35,718,000

38,328,000

40,307,000

41,866,000

33-2

36-9

Östergötlands

» ...

93,021,000

93,414,000

95,618,000

99,611,000

101,670,000

43-s

44-8

Jönköpings

» ..

41,733,0< )0

42,920,000

42,857,000

44,225,000

44,851,000

36-9

36-4

Kronobergs

» ...

28,048,000

28,228,000

28,747,000

29,691,000

30,461,000

37-8

39-o

Kalmar

» ..

56,994,000

58,152,000

59,834,000

61,442,000

63,957,000

43-o

44''5

Gotlands

» ...

14,830,000

15,671,000

15,708,000

15,867,000

16,188,000

34''9

37-9

Blekinge

» ...

28,723,000

29,221,000

30,297,000

31,829,000

32,476,000

43-o

44-3

Kristianstads

» ...

56,743,000

56,539,000

60,075,000

63,358,000

65,907,000

37-3

40''9

Malmöhus

»...

137,063,000

141,742,000

147,642,000

150,614,000

159,041,000

36-4

39-e

Hallands

» ...

28,827,000

30,111,000

31,344,000

32,041,000

33,004,000

40-2

40-5

Göteborgs o. Bohus

78,273,000

83,589,000

87,756,000

89,279,000

93,553,000

39-7

40-6

Elfsborgs

» ..

49,272,000

50,973,000

52,121,000

54,092,000

54,949,000

37-j

40-9

Skaraborgs

61,350,000

65,990,000

68,472,000

71,660,000

74,196,000

36-2

41-7

Vermlands

»...

44,320,000

43,041,000

42,343,000

39,704,000

40,831,000

33''2

29-i

Örebro

»...

49,414,000

50,013,000

50,397,000

51,665,000

51,984,000

37-7

38-7

Vestmanlands

» ...

32,902,000

32,621,000

32,843,000

32,308,000

29,260,000

34-e

29-s

Kopparbergs

»...

27,094,000

28,030,000

27,615,000

27,442,000

27,045,000

31-i

28-4

Gefleborgs

» ...

48,516,000

44,772,000

45,015,000

44,153,000

46,696,000

47-o

38-7

V esternorrlands

»...

26,875,000

29,630,000

30,357,000

30,594,000

30,265,000

31-4

29-8

Jemtlands

»...

11,410,000

12,485,000

13,405,000

14,385,000

16,123,000

33-e

43-2

Vesterbottens

» ...

10,412,000

10,547,000

9,998,000

10,014,000

10,441,000

26-9

21-6

Norrbottens

»...

9,410,000

9,827,000

10,152,000

10,423,000

11,049,000

28-s

28-9

Riket

1,188,500,000

1,230,485,000

1,278,016,00(1

1,337,336,000

1,405,326,000

38-s

409

15

Tält. N:r JO.

Utsökningsmål och konkurser åren 1866—1885.

•

Afgjorda

utsöknings-

Till betalning ådömdt

skuldbelopp, Kr.

Ingifna konkurs- och urarfva- ansökningar.

mål.

Summa.

På 100,000

inv.

Ä landot.

I städerna.

I riket.

Årligen

1806—70

75,553

15,904,115

381,147

3,051

1,465

4,516

1871—75 ....................

19,477

4,975,620

115,786

804

585

1,389

1876-80................

39,562

11,787,167

260,190

1,990

1,277

3,267

1881—85 ..................

23,521

8,605,305

186,256

1,998

1,601

3,599

År 1866 ....................

79,200

17,576,753

422,518

2,553

1,531

4,084

» 67 ...................

89,649

20,472,249

487,936

3,284

1,809

5,093

» 68 .....................

88,731

16,548,872

396,563

3,798

1,730

5,528

69 ....................

73,060

14,919,115

358,739

3,554

1,271

4,825

» 70 ....................

47,124

10,003,588

239,979

2,067

986

3,053

» 1871 ...................

26,508

5,943,148

141,363

1,071

628

1,699

'' » 72 .................

18,156

4,272,774

100,527

757

516

1,273

» 73 ....................

14,824

3,556,301

82,744

612

444

1,056

» 74 ....................

14,867

4,242,594

97,720

583

558

1,141

» 75 .....................

23,029

6,863,285

156,578

998

779

1,777

» 1876 ...................

27,133

7,534,021

170,079

987

762

1,749

» 77 .....................

33,522

9,099,415

202,906

1,294

994

2,288

» 78 .....................

58,827

15,145,091

334,191

2,561

1,511

4,072

» 79 .....................

47,100

16,461,635

359,511

3,085

1,733

4,818

» 80 .....................

31,227

10,695,675

234,263

2,024

1,387

3,411

» 1881 ....................

22,944

8,169,906

178,684

1,794

1,432

3,226

» 82 ....................

22,950

8,076,009

176,366

1,873

1,488

3,361

» 83 .....................

21,705

7,530,000

163,568

1,792

1,535

3,327

» 84 ....................

24,020

8,906,666

191,770

2,198

1,575

3,773

» 85 ....................

25,988

10,343,943

220,894

2,333

1,975

4,308

16

Tab. N:r 11.

Lagsökningar och konkurser länsvis åren 1881—1885.

L ii n.

Inkomna lagsökningsmål.

Ingifna konkurs- och urarfva- ansökningar.

I medeltal åren

1881-1885.

År 1885.

I medeltal åren

1881-1885.

År 1885.

Summa.

På 10,000

inv.

Summa.

På 10,000

inv.

Summa.

På 10,000

inv.

Summa.

På 10,000

inv.

Stockholms stad

1,990

105

2,636

125

638

33-e

923

43*9

Stockholms

län ...

802

54

938

63

79

5''4

104

7*o

Upsala

» ...

923

82

1,131

98

89

7-9

106

9*2

Södermanlands

» ...

346

23

400

27

61

4-i

74

4*9

Östergötlands

» ...

1,499

57

2,144

80

167

6*3

236

8*8

Jönköpings

» ...

1,427

73

1,593

81

in

5-7

130

6*6

Kronobergs

» ...

1,818

108

2,409

144

82

4-9

90

5''4

Kalmar

» ...

2,600

107

3,369

140

147

6-1

183

7*o

Gotlands

» ...

898

169

628

119

54

10*2

50

9-5

Blekinge

)> .

2,253

162

2,252

161

107

7*7

105

7*5

Kristianstads

» . .

2,461

108

2,424

107

145

6*4

134

5-9

Malmöhus

»

1,778

51

1,668

47

293

8*4

299

8*4

Hallands

» ...

2,277

169

2,272

167

87

6*5

95

7*o

Göteb. o. Bohus

» ...

2,619

98