SOU 1889:1

UNDERDÅNIGT BETÄNKANDE

ANGÅENDE

FÖRÄNDRAD LAGSTIFTNING I FRÅGA OM UTGÖRANDE AF

VÅGHÅLLMGSBESVÅRET PÅ LANDET

AFGIFVET AF

DERTILL I NÅDER UTSEDDE KOMMITTERADE.

STOCKHOLM. 1881.

KONfiL. BOKTRYCKERIET.

l>. A. NORSTEDT & SÖNER.

INNEHÅLL.

Underdånig skrifvelse----------------------- sid. 1

I. Utländsk lagstiftning............................................................ » 1

II. Historisk öfversigt................................................................ » 16

III. Statistik.........—................................................................... » 38

IV. Lagförslaget..................................... » 74

V. a) Motiv..............................................................................----- » 101

b) Reservationer.................. » 231

Tabeller.

Stormägtigste, Allernådigste Konung!

I underdånig skrifvelse den 14 Maj 1876 har riksdagen, med

förmälan, huru som frågan om sådan ändring i stadgandena rörande

vägunderhållet på landet, att någon skälig lindring i detta besvärs

II

utgörande kunde jordbruket beredas, vid flera föregående riksmöten

utgjort föremål för representationens öfverläggningår och äfven vid

dåvarande riksdag varit under pröfning, samt att riksdagen, som

ansett billigheten påkalla en dylik ändring, funnit den samma lämpligast

kunna på det sätt åvägabringas, att deltagande i vägunderhållet

i någon viss skälig män ålades all sådan fast egendom, som

nu vore derifrån befriad, äfvensom med fastighet förenad industriel

rörelse jemte grufvor, men att för ett tillägg till gällande lag i denna

syftning dock torde erfordras eu noggrannare utredning af hithörande

förhållanden, än som under riksdagens jemförelsevis korta sammanvaro

kunnat åstadkommas, anhållit, att Eders Kongl. Maj:t täcktes

uppdraga åt en kommitté att utreda ej blott i hvad mån och på

hvad sätt deltagande i vägunderhållet på landet måtte kunna åläggas

bruk, fabriker, qvarnar, sågar, allmänna skogar eller annan fast egendom,

som hittills varit från väghållningsbesväret undantagen, äfvensom

grufvor samt med fastighet förenad industriel rörelse, utan ock

livilka verkningar en dylik förändring inom olika orter antagligen

skulle medföra samt derefter låta utarbeta och till riksdagen aflåta

nådigt förslag till förändrad lagstiftning i fråga om väghållningsbesvärets

utgörande å landet.

Med nådigt bifall till riksdagens berörda underdåniga framställning

uppdrog Eders Kongl. Maj:t åt en kommitté att verkställa den

af riksdagen ifrågastälda utredning och utarbeta förslag till förändrad

lagstiftning i fråga om väghållningsbesvärets utgörande på landet

samt förordnade till ordförande i denna kommitté undertecknad

Ehrensvärd samt till ledamöter undertecknade de Maré, Berg, Ericson,

von Ekensteen och Jan Andersson, jemte bruksegaren Th. Svedberg,

kammarherren, kommendören af Eders Kongl. Maj:ts Vasaorden in.

m. grefve Nils Gustaf Alexander Sparre och häradshöfdingen Justus

Nathanael Freding. Sedan beinälde Svedberg med döden afgått samt

Sparre och Freding på begäran erhållit entledigande från det dem

anförtrodda uppdraget, täcktes Eders Kongl. Maj:t dels till ledamöter

förordna, i stället för Svedberg, undertecknad Reutersvärd och, i

III

stället för Freding, undertecknad Westin, och dels förklara, att annan

ledamot i grefve Sparres ställe icke komme att förordnas.

Kommitterade, hvilka jemlikt Eders Kongl. Maj:ts nådiga föreskrift

första gången sammanträdde i Stockholm den 30 November

1876, dervid till kommitterades sekreterare antogs vice häradshöfdingen

Frans Almén, fingo då från Eders Kongl. Maj:ts civildepartement

emottaga dels riksdagens ofvannämnda underdåniga skrifvelse

den 14 Maj samma år och dels en underdånig framställning från

Norrbottens läns landsting i fråga om vidtagande af en rättvisare

fördelning af väghållningsbördan inom samma län; och få kommitterade,

hvilkas sammanträden, med längre eller kortare afbrott för

nödiga utredningar och redaktionsarbeten, fortgått från första sammanträdet

intill denna dag, härhos underdånigst öfverlemna sitt betänkande,

som i särskild afdelning innehåller förslag till ny lag angående

väghållningsbesvärets utgörande på landet, för hvars hufvudgrunder

kommitterade, med hänvisning till den utförligare motivering,

som åtföljer lagförslaget, anhålla att här få i korthet redogöra.

Enligt samma förslag, som endast afser allmän väg på landet, *

hvarmed förstås den väg som för allmänna samfärdseln pröfvas nyttig

och nödig vara, indelas sådan väg i två klasser, nemligen

a) landsväg och

b) bygdeväg.

Till den förra klassen hänföres väg, som för allmänna samfärdseln

är af större betydelse och förenar riket med annat rike eller

ett län med annat län, leder från en stad till annan eller tjenar att

förbinda något härad i dess helhet eller till väsendtlig del med

stad, större hamn- och lastageplats, jernvägsstation eller annat jemförligt

ställe.

Till den senare klassen räknas väg af förenämnda beskaffenhet,

men som ej är af den vigt för allmänna samfärdseln, att den bör

till landsväg hänföras, så ock väg härad eller socknar emellan,

kyrko- och tingsväg eller annan med dessa jemförlig väg.

IV

Under den senare klassen äro således de förra socknevägarne

inbegripna.

Rörande anläggning af ny väg besluter Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande

såsom förr, dock efter landstingets hörande.

I„ fråga om byggande och underhåll af väg när mark är bar

utgör hvarje län eller, der län är i särskilda landstingsområden fördeladt,

hvarje sådant område, med undantag af städerna, en gemensamhet

för sig.

Beträffande skyldigheten att bygga och underhålla allmän väg,

bro och färja hafva kommitterade sökt att i största möjliga mån

tillämpa de åsigter, riksdagen i sin ofvan åberopade underdåniga

skrifvelse uttalat, dervid kommitterade dock, med afseende å dels

svårigheten att i lag bestämma hvad som skulle förstås under uttrycket

»med fastighet förenad industriel rörelse», dels ock det förhållande,

att strängt taget all industriel rörelse för sin verksamhet

är mer eller mindre beroende af bruket af fast egendom, ansett sig

bäst motsvara riksdagens mening, om den mindre industrien fritoges

från skyldigheten att i besväret deltaga. Likaledes hafva kommitterade

ansett fast egendom af mindre värde böra från besväret undantagas.

I följd af dessa åsigter har skyldigheten att bygga och underhålla

allmän väg, bro och färja ålagts

all i mantal satt jord med undantag af äldre lotshemman;

frälseränta;

hvarje annan jordbruksfastighet hvars taxeringsvärde uppgår till

minst 400 kronor;

all annan fastighet, hvarför bevillning efter art. II bevillningsstadgan

till staten utgöres och hvars taxeringsvärde uppgår till

minst 400 kronor, äfvensom staten eller menigheter tillhöriga allmänningsskogar,

jemte staten tillhörig annan fastighet, deraf inkomst

dragés och hvars taxeringsvärde uppgår till nyssnämnda belopp; och

inkomst som uppgår till minst 1,000 kronor och hvarför bevillning

efter art. II bevillningsstadgan till staten utgår; dock med

undantag för inkomst af

V

a) kapital;

b) kanal, jernväg och annan farväg;

c) aflöning, arfvode och traktamente eller annan med allmän

eller enskild tjenstebefattning förenad förmån, pension, årligt understöd,

gratifikation, lifränta och undantagsförmån; och

d) arrende af staten tillhörig jordbruksfastighet.

Vägunderhållet in natura skall fortfarande såsom hittills utgöras

af den i mantal satta jorden, hvaremot öfriga i väghållet deltagande

beskattningsföremål skola dertill bidraga med penningar, hvilka ingå

till en för hela landstingsområdet gemensam vägkassa.

Denna kassa förvaltas af en utaf landstinget utsedd vägstyrelse,

och landstinget fastställer årligen det belopp, som skall såsom vägskatt

uttaxeras på de dertill skyldiga beskattningsföremål, enligt

grunder, för hvilka nedan redogöres.

Kostnaden för anläggning af ny väg, omläggning af gammal väg,

äfvensom underhåll af ny väg, intill dess den ingått i vägdelning,

bestrides ur vägkassan. Likaså kostnaden för anskaffande och underhåll

af färja och större bro.

Egarne och brukarne af den i mantal satta jorden skola fullgöra

natura-underhållet efter en ny grund, som benämnes vägmantal och

motsvarar medeltaxeringsvärdet å helt förmedladt mantal inom landstingsområdet.

Natura-underhållet skall fördelas på härad eller andra

lämpliga distrikt, och de härad eller distrikt, som erhålla större vägunderhåll

än som svarar mot deras sammanlagda vägmantal, erhålla

ersättning i penningar af de distrikt, som tilldelats mindre vägunderhåll

än som efter deras vägmantal på dem sig belöper. Inom distrikten

delas vägunderhållet på rotar och hemmansnummer, hvaremot

åbor å samma hemman må, om de så för godt finna, sins emellan

dela vägen. Afsides liggande hemman, som ej lämpligen kunna till

vägunderhåll in natura indelas, få bidraga med penningar, som ingå

till hemmansegare eller brukare inom samma distrikt.

För bestämmande af ej mindre de bidrag, som af andra beskattningsföremål

än den i mantal satta jorden skola till väghållet utgöras

i

VI

än ock de ersättningar, som utaf afsides liggande hemman skola utgifvas,

uppskattas af en särskild nämnd den på ett vägmantal belöpande

årliga kostnaden för underhållet sommartiden af väg, som

ingått i vägdelning, vid hvilken uppskattning skäligt afseende skall

fästas så väl å ortens pris på dagsverken och körslor, som ock derå

att de till vägunderhåll in natura skyldige i allmänhet äro i tillfälle

att med egna arbetare och dragare fullgöra arbetet å tider som för

dem finnas lämpliga.

Ur vägkassan bestridas utgifter för, bland annat,

byggande af ny väg, större bro och färja;

omläggning af backig eller eljest för rörelsen obeqväm väg;

underhåll af ny väg intill dess den ingått i vägdelning;

underhåll af bro, som från vägdelning undantagits samt af

färja; och

ny vägdelning.

Kostnaderna härför hafva hittills utgjorts af den i mantal satta

jorden, och befrielsen derifrån är således direkt lindring för samma

jord, utom den som ytterligare beredes genom uppkommande öfverskott

i vägkassan, hvarom här nedan förmäles.

Vägskatten utgår sålunda, att den på hela landstingsområdet

belöpande väghållningskostnad, hvarmed förstås dels kostnaden för

underhåll af all indelad väg enligt särskilda nämndens uppskattning

och dels alla de utgifter, som ur vägkassan skola bestridas, enligt

fas-tstäld utgiftsstat fördelas på samtliga i väghållet deltagande beskattningsföremål,

efter den bevillning, som enligt art. II bevillningsstadgan

till staten af dessa beskattningsföreinål utgöres, eller, der

bevillning ej erlägges, efter det belopp, som, i fall bevillning utgå

skulle, på grund af taxeringsvärdet mot sådan bevillning svarar, dervid

dock iakttages,

A) under de första femton åren efter det lagen trädt i gällande

kraft:

a) att den i mantal satta jorden vid fördelningen ingår för hela

sin bevillning eller motsvarande belopp;

VII

b) att annan jordbruksfastighet ingår för 6/10 af sin bevillning

eller motsvarande belopp;

c) att annan fastighet, hvartill jemväl hänföras staten eller menigheter

tillhöriga allrnänningsskogar samt frälseränta, ingår endast för

7i0 af sin bevillning eller deremot svarande belopp; och

d) att den inkomst, som till vägunderhållet bidrager, ingår allenast

för 3/20 af sin bevillning;

B) efter förloppet af nämnda femton år:

a) att jordbruksfastighet vid fördelningen ingår för hela sin bevillning

eller motsvarande belopp;

b) att annan fastighet, hvartill jemväl hänföras staten eller

menigheter tillhöriga allrnänningsskogar samt frälseränta, ingår för

5/io af sin bevillning eller deremot svarande belopp; och

c) att den inkomst, som till vägunderhållet bidrager, ingår för

5/20 af sin bevillning.

Vid fördelningen af hela väghållningskostnaden räknas den i

mantal satta jorden till godo uppskattade värdet af det underhåll in

natura, som jorden åligger, och påföres den samma således icke någon

vägskatt, derest bidragen från öfriga beskattningsföremål äro tillräckliga

till bestridande af utgifterna ur vägkassan, hvaremot öfverskottet

i vägkassan, som endast kan uppstå derigenom, att den i

mantal satta jorden utgör natura-underhåll för större värde, än som

motsvarar dess andel i hela vägskatten, icke får utdelas till egarne

eller brukarne af den i mantal satta jorden, utan skall för åstadkommande

af bättre vägar användas i främsta rummet till de sammas

grundförbättring och, i den mån det härför ej erfordras, till direkt

underhåll medelst vägkassan af väg, som vid delning för sådant afseende

undantages från natura-underhåll af den i mantal satta jorden.

Vinterväghållningen hafva kommitterade icke ansett sig kunna

föreslå såsom en landstingsområdets gemensamma angelägenhet, utan

är detta besvär ordnadt i hufvudsaklig öfverensstämmelse med nuvarande

lag, dock med den vigtiga förändring att dertill skola bidraga

alla de beskattningsföremål, som i sommarväghållet deltaga

VIII

efter derför gällande grunder; och har åt Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande

inrymts rätt att, om i en eller annan ort andra anordningar

för vinterväghållningen pröfvas lämpliga, än de som i lagen

föreskrifvits, derom förordna.

Koinmitterades förslag förutsätter för sitt genomförande nya

vägdelningar öfver hela riket, och kommitterade hafva rörande vägdelning

föreslagit nya bestämmelser, af hvilka här endast anmärkes:

att vägdelningen skall omfatta hela landstingsområdet;

att, innan sj elfva delningen af vägen vidtager, alla hufvudgrunder

för delningen skola vara genom laga kraftegande beslut afgärda;

att

vissa vägdelningsgrunder pröfvas direkt af Eders Kongl. Maj:ts

befallningshafvande men andra deremot afgöras af förrättningsmännen

och endast genom besvär kunna dragas under Eders Kongl. Maj:ts

befallningshafvandes pröfning, samt att.i båda fallen före sådan pröfning

landstingets yttrande inhemtas; och

att kostnaden för den första vägdelningen efter lagens tillämpning

skall bestridas af staten men för derefter skeende vägdelningar

ur vägkassan utgå.

Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande öfvervakar vägarnes behöriga

underhåll sommar- och vintertid samt vidtager derför erforderliga

åtgärder.

Beträffande sommarväghållet utöfvas närmaste tillsynen öfver

vägväsendet af en väginspektör, som för ett eller flera landstingsområden

förordnas af Eders Kongl. Maj:t samt aflönas af staten.

Dessutom utgöres vägpolisen af länsmannen inom hans tjenstgöringsdistrikt

samf inom hvarje rote af rotemästare, som tillsättes af kronofogden

och hvilkens befattning skall utgöra ett nytt ej aflönadt

menighetsbestyr.

Vinterväghållet kontrolleras särskildt af snöplogfogdar, hvilkas

befattning gjorts obligatorisk, i stället för att förut hafva varit beroende

på ploglagens derom fattade beslut.

IX

I fråga om rättegången är stadgadt, att alla frågor om öfverträdelser

af lagen tillhöra allmän domstols pröfning; att en hvar

eger å slik öfverträdelse tala; samt att Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvandes

beslut rörande vägväsendet ej må öfverklagas, med

undantag för frågan om anläggning af ny allmän väg och urskiljande

af vägens egenskap af lands- eller bygdeväg, hvilken fråga fullföljes

i den ordning, som för ekonomimål i allmänhet är stadgad.

Frågan om säteriernas i Skåne, Halland, Blekinge och Bohus län

deltagande i väghållningsbesväret är, på grund af gällande lag och

adliga privilegierna, gjord beroende på de överenskommelser derom,

som med egarne kunna träffas.

De af några kommitterade yttrade särskilda meningar äro lagförslaget

bilagda; och varda riksdagens skrifvelse af den 14 Maj 1876,

äfvensom Norrbottens landstings ofvan omförmälda framställning härhos

underdånigst återstälda.

Med djupaste vördnad, trohet och nit framhärda

Stormägtigste, Allernådigste Konung

Eders Kongl. Maj:ts

underdånigste, tropligtigste

tjenare och undersåtar

ALB. EHRENSVÄRD.

Gustaf de Make. Lars Berg. Carl Ericson. Fr. Ekensteen.

Jan Andersson. Patric Reutersvärd. Henr. Westin.

Stockholm den 14 December 1880.

Frans Almén.

I.

Utländsk lagstiftning.

Genom benägen medverkan af Sveriges sändebud i utlandet hafva kommitterade

erhållit begärda upplysningar rörande väglagstiftningen i andra länder;

men enär dels, såsom i Tyskland, hvarest sedan århundradets början pågått förarbeten

till en genomgripande reform i vägväsendet, lagstiftningen i ämnet icke

hunnit slutligen genomföras och afslutas, dels ock förhållandena i flera länder

så föga öfverensstämma med de hos oss rådande, att en redogörelse för vägväsendet

derstädes endast skulle utan motsvarande nytta göra detta betänkande

allt för vidlyftigt, hafva kommitterade ansett samma redogörelse böra inskränkas

till förhållanden och hufvudsakliga bestämmelser rörande väghållningen i Norge,

Danmark och England.

Å) Norge.

Gällande bestämmelser om Norges offentliga vägväsende finnas i lagen

angående vägväsendet af den 15 September 1851 jemte eu tilläggslag till denna

af den 12 Oktober 1857. Dessa bestämmelser sönderfalla i följande hufvudaf

delningar:

i:o.

Om vägarnes klassifikation ock anläggning.

Jemlikt väglagen indelas de offentliga vägarne i följande två klasser:

a) Hufvudvägar, hvartill räknas de vigtigare bland de vägar, som förbinda

Norge med Sverige, ett stift med ett annat, ett amt med ett annat, som föra

från en stad till en annan eller tjena ett amt, fögderi eller sorenskriveri

(domsaga) antingen i dess helhet eller till en väsendtlig del såsom väg till stad

eller lastageplats.

b) Bygdevägar, hvartill räknas alla öfriga vägar, som det anses nödigt att

underordna offentlig förvaltning och tillsyn, deribland sådana vägar, som af

Kom;s

uti. any. Väghållningsekyldighet.

2

handlas under föregående moment men icke äro bland hufvudvägar upptagna,

äfvensom kyrkovägar, tingsvägar och dylika.

Anläggning af nya hufvudvägar och omläggning eller igenläggning af äldre

hufvudvägar skall jemlikt lagen bestämmas af Konungen, sedan vederbörande

amtformandskabs betänkande inhemtats och, för så vidt ny anläggning eller omläggning

angår, sedan dertill nödigt penningeanslag beviljats. Rörande arbetets

utförande förordnar Konungen; dock kan amtmannen med amtformandskabets

samtycke föranstalta om sådana mindre betydliga omläggningar, som han finner

ändamålsenliga.

Anläggning af nya och omläggning af äldre bygdevägar föranstaltas af

amtmannen, sedan samtycke dertill meddelats af vederbörande kommunstyrelse.

Ingen bygdeväg må igenläggas, utan att samma styrelse derom fattat beslut, som

af amtmannen godkännes.

Med hänsyn till klassifikationen bestämmer lagen, att den af Konungen

före lagens utgifvande faststälda klassifikation af de offentliga vägarne fortfarande

förblifver gällande, derest icke förändringar deruti ske jemlikt ofvan

anförda bestämmelser.

Om anskaffandet af medel till vägarbeten bestämmer lagen följande:

Anläggning af nya hufvudvägar eller omläggning af äldre sådana emellan

Norge och Sverige (mellanriksvägar) bekostas med dertill af stortinget anslagna

medel.

Anläggning af andra nya hufvudvägar eller omläggning af äldre sådana

bekostas i allmänhet af det eller de amt, hvarigenom vägen leder, nemligen af

hvarje amt för dess del af vägen. Skulle utgifterna härvid i sin helhet eller

delvis anses blifva allt för tryckande för vederbörande amt, förelägges saken

stortinget för anvisande af nödiga medel ur statskassan, antingen såsom direkt

anslag eller såsom förskott mot återbetalning genom uttaxering på rikets »matrikelskyld»

(skattegrunden för jord) samt genom bidrag från städerna och

lastageplatserna, efter det förhållande emellan dessa å ena sidan och landtdistrikten

på den andra samt mellan de särskilda städerna och lastageplatserna

inbördes, som af hvarje storting bestämmes.

Anläggning af nya eller omläggning af äldre bygdevägar skall i allmänhet bekostas

af det eller de »formandskabsdistrikt» hvarigenom vägen leder, nemligen

af hvarje distrikt för dess del af vägen. Skulle utgifterna härvid, efter formandskabets

pröfning, blifva för tryckande för distriktet, göres framställning

till amtformandskabet om nödigt understöd af amtets vägkassa.

Med hänsyn till sättet, hvarpå nödiga medel anskaffas, uppställer lagen

alltså följande tre klasser af vägar:

3

l:o mellanriksvägar, hvilka bekostas af statskassan;

2:o allmänna hufvudvågar, hvilka i allmänhet skola bekostas af vederbörande

amt och endast undantagsvis med understöd af statskassan; och

3:o bygdevägar, hvilka bekostas af formandskabsdistriktet, i vissa fall dock

med understöd af amtet.

Beträffande denna indelning är dock att märka följande:

Vid l:o. Utom mellanriksvägar finnes äfven en del andra vägar, hvilkas anläggning

eller omläggning bekostas uteslutande af statskassan, utan att härom

finnes någon uttrycklig bestämmelse i väglagen. Sådana äro i främsta rummet

de vägar, som anläggas öfver högfjellen och af hvilka åtminstone en del äro

anlagda uteslutande med statsmedel, antagligen af den orsak, att man har funnit

det obilligt att ålägga amten utgifter för anläggning af vägar genom så afsides

liggande trakter som högfjellen. På sätt här nedan närmare skall visas, inrymmer

väglagen uttryckligt medgifvande att öfverflytta utgifterna för underhåll

af afsides liggande vägstycken på statskassan; och då denna bestämmelse

är tillämpad på högfjellsvägarne, har man antagligen häruti funnit anledning

till att låta den samma gälla äfven i fråga om sådana vägars anläggning.

Vidare är i Finnmarkens amt och särskildt i Syd-Varanger (den söder om

Varangerfjorden belägna landsträcka) tillämpadt och kommer att fortfarande

tillämpas ett system af vägar, som anläggas uteslutande af staten.

Vid 2:o. På sätt anfördt är förutsätter väglagen, att anläggning och omläggning

af allmänna hufvudvägar i regel skall bestridas af vederbörande amt

och att det endast i undantagsfall kan blifva fråga om understöd af statskassan.

Denna bestämmelse, enligt hvilken byggandet af dessa vägar åtminstone företrädesvis

är en ämtkommunerna åliggande skyldighet, har emellertid aldrig varit

tillämpad, utan anläggningar af nya och omläggningar af gamla hufvudvägar

hafva deremot alltid, åtminstone efter väglagens utgifvande, ombesörjts af staten,

under det att utgifterna härför i allmänhet blifvit bestridda af staten och vederbörande

distrikt i förening.

Vägbyggnadsväsendet förestås, hvad hufvudvägarne angår, för hela riket af

en vägdirektör, som lyder under departementet för det indre och under hvilken

de särskilda arbetena, äfven de som utföras uteslutande för statskassans räkning,

besörjas genom dertill antagne ingeniörer.

Hvart tredje år framlägges för stortinget förslag till plan för de vägarbeten,

som under nästkommande tre år böra komma till utförande i hela riket,

till hvilka arbeten då nödiga medel beviljas af hvartdera af periodens tre storting

med en tredjedel för hvarje gång. Anslaget gifves i den form, att en viss

summa fastställes att af statskassan utgifvas, hvaraf en del bestämmes till åter

-

4

bärande dels genom uttaxering på rikets matrikelskyld med ett visst belopp på

»skylddaler», dels af rikets städer och lastageplatser, efter en fördelning emellan

dem enligt förhållandet emellan medeltalen af hvarje stads och lastageplats

brandförsäkringssumma, folkmängd och införseltull, hvaremot återstoden upptages

såsom direkt utgift ur statskassan. Med huru stor andel hvar och en af

dessa tre (statskassan, matrikelskylden och städerna) skola bidraga till den fond,

som på detta sätt uppkommer (den allmänna vägfonden), bestämmes af stortinget

för hvarje gång. För öfrigt har likväl understundom åt statskassan förbehållits

återbetalning, genom taxering på matrikelskylden och af städerna, af

hela anslagssumman, hvaraf i så fall matrikelskylden i allmänhet bestridt tre

fjerdedelar och städerna en fjerdedel.

Utom hvad distrikten på detta sätt komma att utgöra till vägväsendet blifver

för hvarje särskild!, till utförande bestämdt arbete i regel stadgadt såsom vilkor,

att en viss qvot af de med det samma förenade utgifter skall öfvertagas af

vederbörande distrikt. Denna qvot, som efter omständigheterna bestämmes olika,

såsom till hälften, en tredjedel, en fjerdedel eller ännu mindre, skall alltså, innan

ifrågasatt anläggning kan komma till utförande, i behörig ordning till utgifvande

beslutas, antingen af vederbörande formandskabsdistrikt, stad, eller af

amt, eller också af distrikt och amt i förening, allt efter som de derom enas,

hvarefter beloppet skall inbetalas på vissa terminer, som fastställas af departementet

för det indre, för att användas till bestridande af arbetsutgifterna i förening

med de egentliga vägfondsmedlen. Vidare åligger det i allmänhet äfven

distrikten att ej mindre utgifva ersättning för förvärfvande af grunden till vägar,

som anläggas för den allmänna vägfondens räkning, än äfven bestrida kostnaden

för uppförande af stängsel vid sådana vägar.

Slutligen må det i sammanhang härmed också anmärkas, att det vid anläggning

eller omläggning af hufvudvägar, hvartill utgifterna till någon del bestridas

af vederbörande amt, åligger brukarne af matrikulerad jord i de distrikt,

genom hvilka vägen leder, förpligtelse att i förhållande till gårdarnes matrikelskyld

förrätta vägarbete efter tillsägelse utan betalning från en till tjugufyra

dagar (det så kallade pligtarbetet), dock så att ingen brukare ålägges arbeta

mera än tolf dagar hvarje sommar.

Förhållandet emellan brukarne med hänsyn till antalet af arbetsdagar bestämmes

af amtmannen, sedan vederbörande kommunstyrelses betänkande inhemtats.

Vid 3:o. Ehuru väglagen förutsätter, att bygdevägarne skola bekostas af

vederbörande distrikt, i fall af behof med bidrag af amtet, hafva likväl vid särskilda

tillfällen också till bygdevägsanläggning beviljats medel af den allmänna vägfonden.

o

Vid anläggning eller omläggning af bygdevägar lemnas pligtarbete på samma

sätt som vid hufvudvägarne, antingen dertill gifves bidrag af amtet eller icke.

2:o.

Om vägars underhåll.

Underhållet af färdiga vägar, så väl hufvud- som bygdevägar, fullgöres i

allmänhet genom arbete in natura utaf brukarne af matrikulerad egendom i det

eller de distrikt, hvarigenom vägen går, och för öfrigt, hvad hufvudvägarne

angår, på vederbörande amts och, hvad bygdevägarne beträffar, på vederbörande

distrikts bekostnad. Amten och distrikten skola alltså bestrida den del af underhållet,

som icke kan utgå genom arbete in natura, såsom anskaffandet af slagen

sten, bromateriel m. m. I öfrigt kan vederbörande kommunstyrelse med amtmannens

begifvande bestämma, att natura-arbetet i sin helhet eller delvis skall

bortfalla samt vägarnes underhåll i öfverensstämmelse dermed bestridas genom

penningebidrag. Befinnes något vägstycke vara så afsides liggande eller så

svårt att underhålla, att det skulle pålägga vederbörande formandskabsdistrikt

oproportionerlig tunga, framställes till amtsformandskabet, huru vida vägstycket

i sin helhet eller delvis skall underhållas på amtets bekostnad. Om amtsformandskabet

icke samtycker härtill, och vägstycket hör till hufvudvägarne, kan saken

af amtmannen hänskjutas till Konungens afgörande. Likaledes kan, när sådant

vägstycke hör till hufvudvägarne och utgiften för dess underhåll antages komma

att blifva för tryckande för hela amtet, utgiften beviljas antingen förskottsvis

eller direkt ur statskassan.

Med stöd af denna sistnämnda bestämmelse har man, såsom förut anmärkts,

öfverflyttat utgifterna för underhållet af högfjellsvägarne på statskassan; dock

har detta antagligen endast tillämpats på de högfjellsvägar, som äro anlagda

på statskassans bekostnad, vid hvilket förhållande också underhållet bestrides

af denna, utan att natura-arbete kräfves af brukarne utaf matrikulerad jord i

angränsande kommun. Om underhållet af mellanriksvägar innehåller lagen ej

någon särskild bestämmelse, men praxis är, att de närmast riksgränsen liggande

delar af de samma underhållas på statskassans bekostnad, utan natura-arbete af

brukarne, när de leda genom så afsides liggande trakter, att underhållet skulle

blifva för tryckande för distrikten; hvaremot i annat fall mellanriksvägarne

underhållas såsom andra hufvudvägar.

De för statens räkning anlagda vägar i Finnmarkens amt underhållas icke

på statskassans bekostnad.

Med hänseende till det brukarne af matrikulerad jord åliggande naturaarbete

för offentliga vägars underhåll är hvarje formandskabsdistrikt indeladt

6

i rotar, af hvilka en hvar tilldelas ett eller flera stycken af de genom distriktet

ledande vägar.

Der, hvarest icke den äldre roteindelningen förblifvit gällande, skall indelningen

jemlikt lagen bestämmas af amtmannen, sedan vederbörande kommunstyrelses

yttrande derom inhemtats. När på detta sätt en ny roteindelning är

bragt till stånd, kan förändring deruti icke ega rum förr än efter tjugu års

förlopp, med mindre det blifver nödvändigt på grund af nya vägars anläggning

eller äldre vägars igenläggande. Skulle ett distrikt finnas vara för

hårdt betungadt med underhållsarbete i förhållande till angränsande distrikt,

utjemnas förhållandet på det sätt, att en eller flere rotar af de angränsande

distrikten inom samma amt underkastas vägarbete i förstnämnda distrikt, för

hvilket ändamål nödiga bestämmelser meddelas af amtmannen och amtsformandskabet

eller, i händelse af tvist emellan dem, af Konungen. Hvarje rotes vägstycke

fördelas emellan samtliga matrikulerade bruk (hemman) i roten, så att

hvarje bruk får sin tillmätta del af det samma att underhålla; och skola för detta

ändamål, för så vidt icke den äldre indelningen förblifvit gällande, nödiga bestämmelser

härom fattas af rotens brukare sjelfva. När detta skett, må ingen

förändring deruti försiggå förr än efter tjugu års förlopp, så vida icke ny roteindelning

gör den nödvändig. Vid vägstyckenas fördelning emellan brukarne

skall förnämligast gårdarnes matrikelskyld läggas till grund. För öfrigt skall,

så vida den roten tillagda vägsträckning är af olika beskaffenhet i afseende å

underhållet, hela sträckningen indelas i klasser, så att en viss väglängd i den

ena klassen kommer att motsvara en viss mindre väglängd i den andra. Om

något distrikt eller någon gård är så afsides belägen, att vederbörande brukare

icke anses böra fullgöra natura-arbete, skall i stället derför betalas ett visst

årligt penningebidrag, hvars storlek bestämmes af amtmannen och amtsformandskapet

eller i tvistiga fall af Konungen, och som tillfaller amtsvägskassan eller

distriktskassan, allt efter som vägen är hufvud- eller bygdeväg.

Alla amtet eller formandskabsdistrikten åliggande utgifter till vägväsendet,

så väl till anläggning som till underhåll af vägar, skola jemlikt lagen uttaxeras

på vederbörande amts eller distrikts matrikelskyld.

Med underhållet af de offentliga vägarne har statens vägstyrelse (vägdirektören

och hans ingeniörer) ingen befattning, hvaremot allt, som angår vägunderhållet,

äfven af de för statskassans räkning byggda vägar, besörjes af amtmännen,

en hvar för sitt amt, dervid desse biträdas dels af amtsingeniörer och

väginspektörer, hvilka anställas af amtmännen, dels af länsmännen; hvarförutan

i hvarje rote bland medlemmarne af den samma, af amtmannen förordnas en

rotemästare. Af amtsingeniörerna förestås i allmänhet anläggningen af äfven

7

bygdevägar inom amtet, åtminstone i hvarje fall, då dessa anläggas med bidrag

af amtets vägkassa.

En hvar, hvilken underhållet af ett vägstycke åligger, är förpligtad att hålla

detta i försvarligt skick; dock skall nödigt sprängningsarbete utföras antingen

för amtets eller formandskabsdistriktets räkning, efter som vägen är hufvudeller

bygdeväg. Har ett vägstycke genom jordras, öfversvämning eller dylikt

så skadats, att iståndsättandet skulle blifva för tryckande för den enskilde brukaren,

skall vägstycket repareras af en eller flere af de angränsande rotarne.

En gång om året, i allmänhet om våren, strax efter vårarbetets fullgörande,

skall hvarje rotes manskap uppbådas till allmänt vägarbete; dock kan sådant

arbete äfven påbjudas af amtmannen, när vägarne vår eller höst tarfva förbättring.

Om eljest brister skulle förefinnas på enskilda vägstycken, skola vederbörande

brukare bevisligen underrättas derom och dem åläggas att inom viss

tid hafva bristerna afhulpna. Om vintern äro brukarne i hvarje rote förpligtade

att samfäldt förrätta snöplogning och annat vintervägs arbete på rotens vägstycken,

när behofvet så kräfver. Vägstyrelsen är dessutom berättigad att, när sådant

anses för den allmänna samfärdseln gagneligt, genom de närmast liggande rotarne,

skotta och i fargilt stånd försätta de vintervägar, som ligga utanför de

offentliga sommarvägarne.

3:o.

Om vägars beskaffenhet samt om afstående af jord m. m. till väganläggning.

Nya hufvudvägar skola i allmänhet anläggas med 8 och bygdevägar med

6 alnars bredd emellan dikena (en norsk aln = 2,n fot svenskt mått). Dock

kan Konungen, hvad hufvudvägarne angår, tillåta bredden inskränkas till 6 alnar

eller, under särskilda förhållanden, till och med till en mindre bredd, likasom

för bygdevägarne en mindre bredd än 6 alnar kan beslutas af kommunstyrelsen

med amtmannens bifall, likväl så att den i intet fall må vara under 4 alnar.

Om bredden af broar gäller det samma som om vägarne. Alla vägar skola vara

försedda med diken, der sådana icke af vägstyrelsen anses obehöfliga.

En hvar är förpligtigad att mot ersättning afstå nödig jord till vägars anläggning,

omläggning eller utvidgning och att underkasta sig att så väl härtill,

som till vägars underhåll grus m. m. tages å hans egendom. I brist af godvillig

öfverenskommelse bestämmes ersättningen genom värdering. Ersättning

för jord till vägar tillfaller jordegaren; men om egendomen med laglig åtkomst

brukas af någon annan, skall egaren till brukaren under dennes besittningstid

utgifva fyra procent årligen af ersättningsbeloppet.

8

4:o.

Om Yägväsendet i städerna och lastageplatserna på deras grund.

Anläggning af nya eller förändring af äldre vägar på städernas grund skall,

så vida icke anslag dertill beviljas ur allmänna vägfonden, bestridas ur stadskassan.

I förra fallet utföres arbetet på samma sätt som vid anläggning af

hufvudvägar i landtdistrikten. I senare fallet deremot besörjer stadens kommunalstyrelse

utförandet.

Hvarje stad skall utom sina egna gator underhålla de öfver dess grund

ledande vägar, som stöta till de offentliga vägarne i landtdistrikten. Allt hithörande

besörjes af kommunalstyrelsen. De till underhåll af vägar på städernas

grund nödiga medel bestridas ur stadskassa^

Kommunalstyrelsen kan, beträffande så väl anläggning som underhåll

af stadens vägar, bestämma, att arbete in natura skall utgöras af dem, som

i staden ega hus eller hålla häst. Denna bestämmelse tillämpas dock knappt

någonstädes.

Hvad som gäller om städerna gäller äfven om lastageplatserna, för så vidt

dessa hafva särskild kommunalstyrelse. Hafva de deremot kommunalstyrelse

gemensam med tillhörande landtdistrikt, förhålles med lastageplatserna efter de

för landet gifna regler.

5:o.

Straffbestämmelser och rättegång.

Väglagen uppställer åtskilliga straffbestämmelser, bland hvilka de väsendtligaste

äro följande:

för den, som utan tillåtelse af vägstyrelsen uppför hus eller stängsel närmare

vägens diken, än tre alnar från yttre dikeskanten;

för den, som gräfver lera, sand eller dylikt i vägen, i dess diken eller på

dess kanter, eller på annat sätt skadar vägen, dess diken eller kanter;

för den, som på vägen eller i dess diken kastar orenlighet eller något som

kan hindra eller försvåra färdseln;

för den, som tjudrar kreatur på vägen eller i dess diken eller släpper dem

till bete på vägar, som äro omgifta af stängsel;

för den, som utan vägstyrelsens tillåtelse uppsätter grind på hufvudvägar

å ställen, der sådana icke funnits före väglagens utgilvande, eller inrättar dem

annorlunda, än vägstyrelsen bestämmer;

9

för den, som nyttjar förbjuden körredskap (amtmännen kunna nemligen

med amtformandskabets samtycke förbjuda bruket af sådana kördon, som skada

vägarne, t. ex. derigenom att hjulringarne äro för smala);

för brukare af matrikulerad jord, som efter uppbåd icke inställer sig till

vägarbete eller som på annat sätt gör sig skyldig till försummelse i afseende

å väghållningsskyldigheten; och

för försummelse af länsman och rotemästare i fråga om de dem rörande

vägväsendet åliggande skyldigheter.

Straffet för dessa förseelser äro penningeböter, hvilka på landet tillfalla

amtsvägskassan och i städerna samt på lastageplatserna kommunalkassan.

För öfverträdelse af ifrågavarande bestämmelser utfärdar vederbörande amtman

resolution, hvari han ålägger den skyldige den bestämda boten, och derest

ersättning skall gifvas, jemväl bestämmer dennas belopp, hvarefter resolutionen

delgifves den skyldige till förklaring om han medgifver att betala eller icke.

Erkännes resolutionen, är saken dermed afgjord, och kommer beloppet, så framt

det icke inom den bestämda tiden betalas, att indrifvas genom utmätning. Erkännes

resolutionen icke, skall den skyldige sakföras vid politirätten.

B) Danmark.

Enligt lagen af den 21 Juni 1867 om bestyrelsen af vägväsendet m. m.

tillkommer öfverinseendet öfver landsvägarne inrikesministern, som genom en

öfverväginspektör utöfvar det samma. Jemlikt sin instruktion skall öfverväginspektören,

hvad Jutland angår med biträde af en under honom stäld ingeniörofficer,

minst en gång om året inspektera en tredjedel af konungarikets

landsvägar och deröfver afgifva berättelse till inrikesministeriet, som derefter

uppfordrar de respektive amtsråden att föranstalta det anmärkta brister blifva

afhulpna. Hvart tredje år utarbetar öfverinspektören och insänder till inrikesministeriet

en generalrapport öfver samtliga landsvägarne.

Konungarikets landsvägars och landsvägsgators sammanlagda längd utgjorde

vid slutet af år 1876 omkring 875 danska mil.

Omkostnaderna vid anläggning af nya landsvägar uppskattas till omkring

kronor............................................................................................................. 100,000 ,

för dansk mil; och årliga underhållet af eu mil till................................. 2,000,

der icke särskilda tekniska svårigheter finnas att öfvervinna.

Genom förordningen af den 4 Mars 1690 blefvo de dittills förordnade och

af bönderna aflönade vågmästare afskaffade, på grund deraf att denna institution

icke bragt vägarne i ett bättre skick; hvaremot stiftsbefallningsmännen och

amtmännen blefvo förordnade att öfvertaga de nödiga göromålen, bestämma

Kom:s uti. ang. Vägliållningsskyldighet. 2

10

huru många och hvilka vägar som i deras resp. amt skulle förbättras och underhållas,

fördela väglagningen och underhållet proportionell emellan hvart härad,

socken och by, och särskildt att tillhålla alla vederbörande att låta reparera och

derefter årligen underhålla sina vägdelar, samt draga omsorg om detta arbetes

försvarliga utförande.

Under tiden från år 1690 till år 1793, således i ett århundrade, blef vägväsendet

icke föremål för kraftig omsorg; och en följd af mindre väsendtliga

förordningar, åsyftande att häfda vederbörande myndigheters auktoritet, hafva

näppeligen i någon synnerlig mån förbättrat tillståndet, ty förordningen af den

13 December 1793 nämner uttryckligen vägarnes dåliga skick såsom orsaken

till förordningens tillkomst. Denna förordning bildår grundvalen till vägväsendets

ordnande intill den närmaste tiden. Genom förordningen af den 29 September

1841 underkastades förordningen af den 13 December 1793 en genomgående

revision, i synnerhet med afseende å dennas bestämmelser om vägarbetet

och vägafgifternas fördelning. Härefter utkommo åtskilliga författningar

af mindre ingripande betydelse, intill dess genom lagen af den 21 Juni 1867

om förvaltningen af vägväsendet och bestridandet af omkostnaderna samt utförandet

af arbetet vid allmänna vägars omläggande, iståndsättande och underhåll

vägväsendets organisation fullständigt förändrades, i det att förvaltningen

af allt, som rör vägväsendet, öfvergick till amtsråden, eller med andra ord, från

att vara en regeringens angelägenhet blef en kommunal, dock, på sätt förut

anmärkts, under regeringens (inrikesministerns) kontroll.

Vägarne äro dels offentliga dels enskilda. De offentliga vägarne, hvilka

denna framställning afser, indelas i:

Landsvägar, hvarunder hänföras så väl hufvudlandsvägar som mindre landsvägar;

och

Bivägar.

a) Hufvudlandsvägar äro de, som förbinda eu provins med en annan. Hvilka

dessa äro fastställes genom lag. Dessa vägar skola anläggas på ett särskildt,

solidare och för färdseln beqvämare, men ock kostsammare sätt. Arbetets utförande

vid anläggning af hufvudlandsvägarne och till en del äfven vid underhåll

af de samma skall i allmänhet icke ske genom arbete in natura af de väghållningsskyldige,

utan efter entreprenadauktion eller, när arbetet efter sin beskaffenhet

bäst egnar sig dertill, efter privat ackord; och endast när härvid

intet antagligt anbud kan erhållas, åligger det hartkornsbrukarne under vissa

närmare begränsningar och mot betalning att göra arbete in natura.

Anm. »Hartkorn» är i Danmark beteckning af skattegrunden för jord. En tunna

hartkorn motsvarar 51/? tunnland uorinaljord.

11

Hvarje år fastställas af deri lagstiftande magten de arbeten, som under nästa

finansår skola utföras. För så vidt fråga är om nya anläggningar behöfves

härtill särskild lag, men eljest beslutas härom och anvisas erforderliga medel i

sammanhang med fastställandet af utgiftsstaten för riket. Utförandet af beslutade

arbeten åligger ingeniörcorpsen; dock är åt amtmännen, vederbörande kommunala

auktoriteter och politiembetsmännen tillsyn och medverkan dertill uppdragen.

Hvad utgifterna angår är hufvudlandsvägarnes anläggning och underhåll

en för hela konungarikets köpstads- och landtjurisdiktioner gemensam sak,

dock med undantag för Köpenhamn och Bornholm; hvarförutan det närmast

intresserade distriktet skall lemna ett högre bidrag. Utgifterna bestridas af

staten genom den allmänna vägkassan. Denna uppbär, förutom bompenningar,

hvilka nu till största delen äro afskaffade, och några mindre inkomster, den så

kallade vägskatten, hvilken utgöres af allt hartkorn, med undantag för Köpenhamn

och Bornholm, och som skiljer sig från andra direkta statsskatter derigenom,

att den icke är faststäld till ett visst belopp, utan bestämmes dess storlek

genom den årliga finanslagen, dock med ett maximum af 32 skilling (67 öre) per

tunna hartkorn. Derjemte hafva hvarje amts köpstäder och landtdistrikt att

utgöra till vägkassan en tredjedel af det till hufvudlandsvägarne i amtet hvarje

år åtgående belopp; dock att häraf icke i något särskildt år kan fordras mera

än en riksdaler (2 kronor) per tunna hartkorn, likasom slutligen köpstäderna

lemna ett särskildt bidrag till de genom de samma löpande gator, hvilka utgöra

en del af hufvudlandsvägarne.

b) De mindre landsvägarne äro de, som föra från en köpstad till en annan

eller till allmänna färje- och lastageplatser, eller som tjena en hel landsträcka

som väg till någon betydlig köpstad. Hvilka vägar som äro mindre landsvägar

afgöres genom särskilda beslut af inrikesministeriet efter förslag af amtsrådet,

som derom förhandlar med vederbörande köpstads- och kommunalstyrelse.

På vägens anläggningssätt ställas ringare fordringar än i afseende å

hufvudlandsvägarne. Arbetets utförande skall, på samma sätt som vid hufvudlandsvägarne,

ske genom entreprenadauktion, och endast när detta stöter på

svårigheter, skall det besörjas in natura af jordbrukarne i amtet efter enahanda

föreskrifter som gälla rörande hufvudlandsvägarne. De mindre landsvägarnes

anläggning och underhåll är icke stats- utan kommunalangelägenhet

för hvarje särskildt amts köpstäder och landtdistrikt. Tillsynen utöfvas beträffande

köpstäderna af amtmannen och beträffande landtdistrikten af amtsrådet,

och staten medverkar endast dels genom sin tillsyn af vägarnes beskaffenhet,

dels genom stadgande af allmänna föreskrifter och dels slutligen

genom afgörande af särskilda frågor. Utgifterna fördelas emellan köpstäderna

12

och landtdistrikten i förhållande till hartkornet sålunda, att det är föreskrifvet

ett maximum af l riksdaler 32 sk. (2 kronor 67 öre) per tunna hartkorn- för

det belopp, som årligen må upptagas till utgifterna för de mindre och hufvudlandsvägarne

till sammans. Det åligger dessutom hvarje amts så väl köj)städer

som landtdistrikt att bekosta nödigt iståndsättande och årligt underhåll af de

genom amtet löpande gamla, ännu ej grundförbättrade mindre landsvägar (hufvudvägarne

äro nu öfverallt grundförbättrade), sålunda att vissa betydligare arbeten

bekostas af dertill skyldiga köpstadskommuner och amtsrepartitionsfonden, samt

det öfriga arbetet utföres in natura af dertill pligtiga hartkornsbrukare efter de

en gång faststälda vägdelningarna, som dock kunna förändras af amtmannen,

efter inhemtad förklaring från sockenföreståndarskapet; dock kan efter omständigheterna

grannhjelp komma att utgöras af de på ett visst afstånd från

arbetsstället boende hartkornsbrukare.

c) De offentliga vägar, som icke kunna hänföras till hufvudlandsvägar eller

mindre landsvägar, betecknas såsom bivägar. Hvilka dessa äro, afgöres för tre

år i sänder genom en af amtmannen eller amtsrådet, efter förslag af vederbörande

köpstads kommunalstyrelse eller sockenföreståndarskap i förening med

politiembetsmännen, meddelad föreskrift. Om dessa vägars anläggningssätt finnas

särskilda bestämmelser. Underhållsskyldigheten åligger dertill pligtiga köpstadsoch

sockenkommuner, och arbetet utföres i regel in natura af hartkornsbrukarne

efter vägindelning, dock att äfven här kan blifva fråga om grannhjelp af kringboende

hartkornsbrukare. Tillsynen utöfvas af amtmannen eller amtsrådet.

Förutom de offentliga vägarne finnas jemväl allmänna gångstigar, som tjena

till närmaste väg för gående till kyrka, skola, tingshus eller för annat allmänvigtigt

ändamål. Hvilka gångstigar skola betraktas såsom offentliga afgöres

af den lokala kommunalstyrelsen genom bestämmelse för tre år. Afgörandet

af frågor om sådana stigars anläggande, förbättrande och utvidgande tillkommer

kommunalstyrelsen och i sista hand amtsrådet, och underhållet verkställes för

kommunens räkning.

Till skydd för vägarne äro redan genom 1793 års förordning åtskilliga

vigtiga bestämmelser gifna, hvilka icke vid ansvar må öfverträdas. Bland dessa

anmärkas här:

att till vägen hör en alns bredd af jorden på hvarje sida af vägens diken,

hvilken vägen tillhörande grund ej må af angränsande jordegare nyttjas;

att jordegaren ej må plöja eller företaga gräfningar i jorden närmare diket

än nämnda afstånd af en aln;

att ingen må i vägens kanter eller diken gräfva lera eller sand eller annat

sådant eller skära torf;

13

att ingen må understå sig att egenmägtigt anlägga öfvergångar från vägen till

8in gård, utan att sådana skola vid vägens anläggning på allmän bekostnad inrättas;

att ingenting som kan förhindra färdseln må på vägen uppläggas;

att ingen får tjudra kreatur på vägarne eller i dessas diken; och

att hjulen på åkdonen skola vara inrättade så, att vägarne ej derigenom

onödigtvis skadas (kongl. Pl. den 27 Maj 1848 m. m.).

Vinterväghållningen är ordnad hufvudsakligen genom reglementet den 20

December 1799, förordningen den 27 Maj 1848 och lag den 30 December 1858.

Vinterväghållningen räknas icke till det sedvanliga vägarbetet, utan är en förpligtelse,

som till allmän och gemensam nytta åligger en hvar gård- och husinvånare,

som bor intill vägen på ett visst afstånd (V2 mil från distriktet)

utan skilnad till jurisdiktion och utan hänsyn till den reparation hvarefter vägen

eljest är indelad till beständigt underhåll. De vinterväghållningsskyldige indelas

distriktvis, i regel sockenvis, och för hvarje distrikt skall finnas en sockenfogde

eller ålderman, som verkställer uppbåd af manskap och håller uppsigt

öfver det dagliga arbetet. Häradsfogdarne och birkedomarne öfvervaka att fördelningen

af arbetet af sockenfogdarne verkställes så, att ingen derigenom göres

orätt. Arbetets fördelning sker utan afseende på skilnad emellan hela och halfva

gårdar eller olika jordnatur, efter ett af amtsrådet för större eller mindre kretsar

i amtsrådsdistriktet, efter samråd med sockenföreståndarskapen affattadt regulativ,

hvarvid hartkornets storlek, assuransvärdet af byggnaderna, för så vidt

deraf utgår byggnadsafgift, och den rörelse, som drifves i byggnaderna, äfvensom

matlaget lägges till grund för fördelningen. Husman utan jord och inhyseshjon

deltaga jemväl i snöskottning sålunda, att härtill må användas alla

eller någon del af de trenne dagsverken, sådane äro skyldiga att årligen till

kommunen utgöra; men om vidare dagsverken af dem skulle för ändamålet erfordras,

erhålla de derför ersättning af kommunen. Detaljerade föreskrifter

angående sättet för snöskottningsarbetets utförande äfvensom uppsigten dervid

äro gifna i lagen.

C) England.

En offentlig väg (highway) kan uppstå dels genom häfd och dels genom

lokalmyndighets af vissa vilkor betingade förklaring, dervid särskildt förekommer

det fall, då egaren till en enskild väg vill afstå den samma till allmänt bruk,

hvartill han är berättigad, synnerligast om han under en lång tid utan ersättning

tillåtit främmande personer att begagna vägen. Hvarje församling var af ålder

skyldig att i god ordning underhålla de offentliga vägarne inom sitt område, för

hvilket ändamål funnos väguppsyningsmän (surveyors of highways), hvilka från

14

början voro förtroendetjenstemän, som ej åtnjöto lön, men jemte dem funnos aflönade

uppsyningsman, och flera distrikt kunde om en sådan aflönad uppsyningsman

sig förena. I äldre tider bestreds vägunderhållet genom natura-arbete, så

att egarne till jord och fastighet skulle på väginspektörens uppfordran tillhandahålla

dragare, fordon, arbetare och väglagningsmaterialier, hvaremot alla andra

invånare, med undantag af tjenstehjon, voro pligtiga att personligen eller genom

ställföreträdare utgöra dagsverken. Med tiden uppkom bredvid natura-arbetet

äfven skyldighet att bidraga med penningar, som uttaxerades på alla, som utgjorde

fattigskatt. Genom vägbyggnadslagen år 1773 meddelades fullständiga föreskrifter

rörande natura-arbetets utgörande. Alla egare eller brukare af fastighet

kunde inkallas till sex dagars arbete årligen, jemte det att egare till viss större

jordrymd hade skyldighet att dessutom lemna tre eller flere hästar, egare af

viss grundränta ett tvåspann och mindre jordegare en dragare. Andra personer

emellan 18 och 65 år voro pligtiga att utgöra dagsverken, antingen personligen

eller medelst lega. Billiga taxor för aflösning af natura-arbetet faststäldes

dock, och genom en senare lag bemyndigades fredsdomaren att emot

en personalafgift af 2 sh. sterling årligen befria fattiga arrendatorer och inhysesmän

från natura-arbete. Jemte detta arbete infördes en hjelpskatt i penningar,

som dock icke fick öfverstiga en viss procent af inkomsten.

Genom väglagen den 26 Mars 1836 upphäfdes systemet af natura-arbete,

och penningebidrag ålades alla beskattningsföremål. De väsendtligaste hufvuddragen

i lagen kunna sammanfattas i följande bestämmelser:

l:o att väginspektören skulle utses af personer med en viss bestämd valbarhetscensus

efter de grundsatser, som gälde för val af fattigföreståndare; att

flera församlingar kunde förena sig om en aflönad distriktsinspektör; och att

större församlingar med öfver 5,000 invånare skulle utse en vägstyrelse af

5—20 ledamöter samt aflöna en skattmästare och en biträdande väginspektör;

2:o att församlingarnas gamla pligt att underhålla de offentliga vägarne,

med några obetydliga modifikationer, lemnades oförändrad;

3:o att vägskatt trädde i stället för den gamla skyldigheten att in natura

rödja vägarne, i det att alla äldre lagar, som syftade på slik skyldighet, upphäfdes;

att vägskatten skulle uttaxeras på all synlig, inkomst gifvande egendom

(visible profitable property) inom församlingen, i den mån den samma var till

fattigskatts utgörande pligtig, deruti äfven inbegripna skogar, bergverk och

stenbrott, så vida de förut varit dertill taxerade;

4:o att väginspektören egde att taga sten, sand, grus och andra väglagningsämnen

från allmänningar, offentliga floder och stenbrott, äfvensom från oinhägnad

enskild person tillhörig grund emot ersättning för derigenom uppkom

-

15

mande skada, ock slutligen i nödfall jemväl från inhägnad enskild mark, men

i så fall emot full ersättning;

5:o att väginspektören skulle på lämpliga ställen, der flere vägar korsa

hvar andra, utsätta vägvisare af sten eller trä, med läsliga bokstäfver af minst

en tums höjd och bredd i förhållande derefter, utvisande till hvilken ort vägen

leder, äfvensom stenar eller stolpar, betecknande vägens gränser och den församling

den tillhör; och

6:o att fråga om utvidgning, omläggning eller tillslutande (aflysning) af väg

väg beror på afgörande vid fredsdomarens qvartalssession.

Genom en akt af år 1878 har väghållningsdistriktets område på landet

blifvit bestämdt att utgöras af helsovårdsdistriktet.

I England finnes ett särskildt slag af offentliga vägar, chausséer, om hvilka

speciela bestämmelser äro gifna dels genom den allmänna chaussé-ordningen

och dels genom specialakter för hvarje enskild sådan väg. Dessa vägar, som

icke stå under de allmänna väginspektörernas förvaltning, utan under särskilda

styrelser, äro anlagda med större konst än de vanliga offentliga vägarne (highways),

och rörande deras underhåll gälla vida strängare föreskrifter; men likasom

de vanliga vägarne äro chauséerna nödvändiga samfärdsmedel för allmänheten,

i följd hvaraf enskilda församlingar äro till deras underhåll medförpligtade.

Anläggningskapitalet åstadkommes gemenligen genom subskription eller

aktieteckning. Kapitalets förvaltande och amortering samt kostnaderna för

underhållet bestridas dels genom upptagande af vägtull, enligt särskild tariff i

specialakten rörande hvarje väg, och dels genom bidrag från vissa församlingar.

De närmare bestämmelserna angående dessa vägar äro synnerligen invecklade,

men torde ej tjena till vidare upplysning beträffande det förslag kommitterade

hafva att afgifva.

Grefskapsbroarna, hvarmed förstås allmänna byggnader öfver en flod eller

en kanal, floden eller kanalen må för tillfället ligga torr eller icke, men deremot

ej broar öfver hålvägar, underhållas af ålder af grefskapets samtliga innevånare.

Detta besvär har senare blifvit närmare bestämdt sålunda, att byggnads-

och underhållsskyldigheten hvilar på alla matlag, antingen de besitta

jordbruk eller icke, och på all fastighet, antingen egaren dertill bor inom eller

utom grefskapet. Kostnaderna för byggande och underhåll af broarna bestredos

förr genom uttaxering på grefskapets innevånare, men utgöras numera ur den

gemensamma kretskassan.

Historisk öfversigt.

Från urminnes tid har vägunderhållningsbesväret i Sverige varit fästadt

vid jorden, och sådant var äfven helt naturligt på eu tid, då jordbruket var

den enda egentliga näring, som förefans. Uti landslagen finnes stadgandet

härom sålunda uttryckt: »alla ägha broa byggia och wägha rydhia, swa then

minna ägher i by, som then mera ägher, hvar efter ägho sinne.» Några förädlingsnäringar

i nutidens mening funnos knappast å landet, och de, som så

småningom der utvecklade sig, t. ex. qvarnrörelse såsom industri och bergshandtering,

voro gemenligen förenade med jordbruk. Handtverkerierna och

fabriksnäringarna sökte man att genom lagstiftningen binda vid städerna, och

landets befolkning bestod nästan uteslutande af jordbrukare och för jordbruket

använda arbetare. Sådant var förhållandet hufvudsakligen ännu vid stiftandet

af 1734 års lag, och till följd deraf bibehölls i 25 kap. 8 § byggningabalken

det stadgande, att alla, som å landet egde eller brukade hemman, skulle vägar

rödja och broar bygga, och allmänneligheten af detta stadgande uttrycktes genom

föreskriften, att icke ens konungens gårdar skulle vara derifrån fria.

I fråga om grunden för fördelningen af väghållningen bestämdes i samma

lagrum, att »hvar skall sitt skifte få, efter den del han i by eger, och som det

för alla lägligast faller, och ligge der Konungens befallningshafvandes vård å,

att den ene ej mera betungas, än den andre». Beträffande städernas väghållningsskyldighet

stadgades i samma lagrum, att dessa skulle rödja och hålla väg

och broar, så långt stadens egor räcka.

Från den allmänna väghållningsskyldighet, som åligger alla som å landet

hemman ega eller bruka, äro befriade:

l:o Säterierna i Skåne, Halland, Blekinge och Bohus lån. Jemlikt 9:de punkten

i fredsfördraget uti Roskilde den 26 Februari 1658 tillförsäkrades »samtlige

ständer, adel och oädel, andlige och verldslige, borgare och bönder, uti nämnde

till Sverige afträdde provinser, att blifva vid theras vanlige rätt, lag och gamble

17

privilegier ocli frijheter oturberade och obehindrade, så wijda tlie icke löpa,

eller strijda contra leges fundamentales afl'' Sveriges Crono.» Genom fredsfördraget

i Köpenhamn den 27 Maj 1660 bekräftades den sålunda åt dessa

ständer tillförsäkrade rätt, med tillägg att de skulle »blifva vidh deres vanlige

rätt, lagh och på deres gods och sätesgårdar hafvande garnble rätter, privilegier

och friheter.» Enligt 8:de punkten af Malmö recess den 18 September

1662 tillförsäkrades särskilt ridderskapet och adeln att blifva »vid de immuniteter

och privilegier, som de af ålder njutit hafva»; men bland de särskilda

friheter, som uti nyssnämnda akter uppräknas, förekommer icke uttryckligen

frihet från vägunderhåll. Uti § 8 af ridderskapets och adelns privilegier den

16 Oktober 1723 förekommer deremot följande stadgande. »Uti Skåne, Halland,

Blekinge och Bohuslähn, skal Ridderskapet och Adelen, såsom dem af ålder

förundt och efterlåtit varit, niuta och behålla deras Sätesgårdar de äga, med sina

Torp, Gatehus, Krogar och qvarnar med mera, som ligger på Sätesgårdens

egor, antingen de nu äro uppbygde eller hädanefter uppbyggas kunna, fria

och lediga för all tunga, utlagor och besvär, af hvad namn de vara inäga, såsom

för Tijondeafgift, utskrifningar, enrulleringar och roteringar, Cronokiörslor,

skiutsningar, durchtågs- och andre giärder, inqvarteringar, Kyrkio-, Prestegårds-

samt Tings- och Giästgifvarehus-byggnad, Contributioner och alla andra

Crono utlagor och besvär, undantagande den vanliga Adelsrusttiensten, som i den

21 puncten infördt finnes. Sammaledes äro insockne- eller vekudags-godsen,

som de nu äga, eller af samma rättighet återvinna kunna, alldeles befriade och

frikallade för alla upprepade Cronoutlagor och besvär, undantagandes Adels

te , som redan sn0t är, Crono-, Kyrkio- och Präste Tijonden med

andra gamla bevislige Präste rättigheter, samt vägrödning och brobygnad af

skattlagde hemman, jemväl Kyrkio- och Kyrkiogårds samt Prästegårds bygnad

i de orter som af ålder vanligt varit.» Sedan ridderskapet och adeln ifrån

Skåne, Halland, Blekinge och Bohus län besvärat sig deröfver, att dem emot

adeliga privilegiernas nyssnämnda § påbördades att deltaga i väg- och brobyggnad

för deras säterier, förklarades genom Kongl. resolutionen den 8 Januari

1735 pa ridderskapets och adelns allmänna besvär, att »emedan Adeliga privilegiernas

8:de § är aldeles tydlig, att säterierna i Skåne, Halland, Blekinge och

Bohuslän icke äro förpligtade till bro- och vägbyggnad, så hafva de sig dervid

aldeles att trygga.»

2:o Nybyggen i fjälltrakterna af Jernband.

Genom Kongl. brefvet den 27 November 1792 förklarades, att de längst

bort belägna nybyggena finge befrias från ref- och skattläggningskostnad, samt

endast åsättas en dräglig penningeränta, utan utgörande af de andra onera, som

Kohus uti. ang. Väghållningsskyldighet. 3

18

de gamla hemmanen i socknarna vanligen åtfölja, men genom Kongl. brefvet

den 9 November 1836 till Kongl. kammarkollegium angående skattläggning

af ifrågavarande nybyggen, bibehölls ifrågavarande stadgande endast beträffande

redan då anlagda, aflägsna nybyggen i Ströms och Fölinge socknar,

hvaremot öfriga sådana nybyggen skulle i väghållningsskyldigheten deltaga till

hälften emot vanliga hemman.

3:o Äldre lotshemman.

Jemlikt 2 § af Kongl. förordningen den 17 September 1783 äro lagligen

erkända lotshemman, hvarmed förstås »alla sådana lägenheter och hemman,

the vare sig frälse, Skatte, eller Krono, som af ålder varit och ännu äro lotsningsskyldighet

underkastade och icke lagligen blifvit derifrån skilgde», befriade

från vägröjning och brobyggnad. Kongl. förordningen den 9 Juli 1862 angående

lotshemman utvisar, att särskilda friheter ej må beviljas hemman, som, efter det

samma förordning blef gällande, anslås till lotsning, men att äldre lotshemmans

friheter äro bibehållna.

4:o Skattlagda utjordar.

Enligt Kongl. brefvet den 10 Oktober 1793 till Kongl. kammarkollegium

afslogs allmogens vid näst föregående riksdag gjorda ansökning, att innehafvare

af skattlagda utjordar, som efter visst hemmantal deltoge i prestval, måtte anses

skyldiga att efter samma grund biträda vid vägbyggnad.

Beträffande området för vägdelningsdistrikten innehåller 1734 års lag ej

några bestämda föreskrifter, men från urminnes tider utgjordes distrikten af häradet,

äldre tiders enda kommun, eller tingslag, och genom Kongl. resolutionen

den 8 Januari 1735, på ridderskapets och adelns allmänna besvär, stadgades

angående vägdelningen — hvilken ridderskapet och adeln ansett böra inrättas

så, att görligast ingen på allmänna landsvägen utom sitt härad och ingen på

sockne- eller häradsvägen utom sin socken blefve förvist och indelt — att af

vederbörande häradsrätter skulle lagligen undersökas, huru stor andel af kungsoch

allmänna landsvägarne, eller de öfriga härads- och socknevägarne, hvart

hemmans åbo, efter öre och örtug eller hemmantalet med vägröjning underhålla

borde. Äfven angående fördelningsgrunden emellan hemmanen är 1734

års lag obestämd, i ty att den endast stadgar att hvar och en skall deltaga

efter den del han i by eger, utan att närmare angifva, om sådant deltagande

bör ske efter förmedladt eller oförmedladt mantal. Häraf uppstodo tid efter

annan tvister, och sedan allmogen klagat att åtskilliga förmedlade hemman ville

sträcka sin förmedling, som dock endast skulle angå den ordinarie räntan, till

andra utgående pålagor, deribland äfven vägröjningen, hvarigenom de gamla

skattehemmanen till en stor del högre betungades, än dem efter jordeboken

19

tillkom, samt för ty anhållit, det vederbörande måtte förbjudas att i sådant

afseende högre belägga de oförmedlade hemmanen än jordeboken innehöll och

de voro skyldiga till, resolverade Kongl. Maj:t den 17 December 1734, att alla

de pålagor och besvär, som hittills utgått på vissa orter efter öre eller röketalet,

borde äfven dädanefter lika utgå, utan anseende till förpiedlingen i hemmantalet,

men att åter de afgifter, som skett efter hemmantalen och derefter

blifvit jemkade, skulle utgå efter förmedlingen, utom knektehållet, som ej finge

rubbas, samt vägdelningar, i hvilka förmedlade hemman borde behålla sin förra

andel till undvikande af stadiga ändringar och det besvär, som deraf förorsakas

skulle. Genom Kongl. cirkuläret den 28 September 1790 förordnades på förekommen

anledning, och då nyss anförda resolution ålade förmedlade hemman

att, utan afseende på deras förmedling, svara för sina förra vägstycken, till

undvikande af besvär med ändringar uti vägdelningarna, men denna grund bortfölle

då ny vägdelning skulle ega rum, att vid nya vägdelningar förmedlade

hemmantalet skulle ligga till grund för vägdelningen. Detta stadgande bekräftades

ytterligare genom Kongl. brefvet den 15 Januari 1810 och Kongl.

kammarkollegii cirkulär den 15 Februari samma år, hvarvid dock förordnades,

att utan lagliga och gällande skäl rubbning och ändring uti redan faststälda

vägdelningar icke måtte beviljas, samt att således dylika ändringar icke måtte

tillåtas endast på den grund, att förmedlade hemman i stöd af förmedlingen

uti vägröjningsbesväret begärde ändring. Ehuru således i regel det förmedlade

hemmantalet numera utgör grunden för väghållningsbesvärets fördelning,

har Kongl. Maj:t dock för några orter tillåtit, att öretalet, som i allmänhet icke

får läggas till grund för allmänna besvärs fördelande mellan särskilda byar eller

enstaka hemman, må användas såsom grund för väg- och brobyggnadsbesvärets

fördelande i samma by. I landskapet Jemtland är väghållningsbesväret

fördeladt tingslagsvis så, att, der inom tingslaget mera väg finnes att underhålla,

än efter skattetal på tingslaget belöper, öfverskottet underhålles på entreprenad,

och der ett tingslag inom sina gränser har mindre vägunderhåll, än

på det samma belöper, ersättning för bristen uttaxeras i tingslaget och erlägges

till landstingskassan. Hvad derutöfver för förstnämnda entreprenadsbetalning

erfordras utdebiteras på hela landskapet efter skattetal och ingår till nämnda

kassa. Inom tingslagen har vägunderhållet antingen på entreprenad bortackorderats

eller ock, vanligast, på tingslagets särskilda hemman fördelats.

I den mån andra näringar uppkommo, för hvilka en lätt och beqväm transport

var af lika mycken vigt som för jordbruket, och anspråken på vägarnes beskaffenhet

blefvo större och underhållet derför kostsammare, uppstod helt naturligt

hos de väghållnings skyldige en önskan, att tungan af väghållningsbesväret

20

måtte delas af idkarne af andra näringar. Samtidigt med uppkomsten och utvecklingen

af näringarna blef samfärdseln ojemförligt större än i forna dagar,

och en naturlig följd deraf var, att bördan af väghållningsbesväret allt jemt

ökades, och orättvisan deraf att detta onus ensamt hvilade å jordbruksnäringen

kändes lifligt af^ denna närings målsmän samt fick sitt uttryck i ständigt, så

väl i underdåniga framställningar till Kongl. Maj:t som uti motioner vid riksmötena

upprepade anspråk på förändring. Uti den strid, som sålunda uppstått

mellan motsatta intressen, har man emellertid på senare tid i allmänhet erkänt

det rättmätiga uti berörda anspråk, men praktiska svårigheter hafva allt hitintills

undanskjuta frågans lösning.

Sålunda hemstälde bondeståndet redan under förra århundradet, om icke

egare af bruk och qvarnar, som ej voro begripna under något hemmansbruk

och skattläggning, kunde, till lindring för allmogen uti väglagning och kyrkobyggnad,

åläggas att deruti deltaga efter det mantal, hvartill de kunde vara

satta, eller efter samma grund, som de bidroge till kyrko- och prestegårdsbyggnad,

men genom resolution den 20 November 1786 på allmogens besvär,

14 §, förklarade Kongl. Maj:t, att som, enligt 25 kap. 8 § byggningabalken,

väg- och brobyggnad vore en jorden åtföljande skyldighet, hvarunder bruk och

qvarnar ej kunde inbegripas och hvarmed de hittills aldrig varit besvärade,

samt dessutom adelns odalqvarnar emot privilegierna icke kunde sådant åläggas,

fann Kongl. Maj:t icke anledning att till denna anhållan samtycka.

Vid riksdagarne åren 1843 och 1848 förekom frågan om förändrad lagstiftning

beträffande ifrågavarande ämne, i syftning att utsträcka deltagandet i

väghållningsbesväret jemväl till bruks- och bergverksanläggningar, skattlagda

mjöl- och sågqvarnar samt andra fabriksanläggningar på landet, och vederbörande

utskott tillstyrkte i anledning af väckta motioner, att rikets ständer

skulle hos Kongl. Maj:t underdånigst anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes, efter

föregången undersökning och vederbörandes hörande, till rikets ständer aflåta

nådig proposition rörande de grunder, enligt hvilka omförmälda skyldighet

borde af meranämnda verk och inrättningar utgöras. Utskottens förslag, som

vid sagda riksmöten godkändes af presteståndet och bondeståndet, lyckades deremot

icke tillvinna sig ridderskapets och adelns samt borgareståndets bifall,

hvadan frågan då förföll.

Först vid 1853—1854 årens riksdag uppnåddes inom representationen någon

enighet beträffande frågans lösning, i det att rikets ständer då beslöto att i

underdånig skrifvelse anhålla det Kongl. Maj:t täcktes låta undersöka, enligt

hvilka grunder och på hvad sätt bruk och bergverksanläggningar, skattlagda mjöloch

sågqvarnar samt andra fabriksinrättningar på landet kunde åläggas att till

21

vägarnes byggande och underhållande bidraga, samt efter vederbörandes hörande

nådig proposition i ämnet till rikets ständer aflåta. Öfver denna framställning

hörde Kongl. Maj:t samtlige sina befallningshafvande äfvensom Kongl.

kammarkollegium. En stor del af Kongl. Maj:ts befallningshafvande (i 7 län)

afstyrkte bifall till framställningen, hufvudsakligen på den grund att bruk och

qvarnar genom lag, nemligen ofvan åberopade Kongl. resolutionen den 20 November

1786, voro fria från väg- och brohållning. Öfrige Kongl. Maj:ts befallningshafvande

förklarade sig anse framställningen billig och rättvis, alla

öfverensstämmande deruti, att deltagande i väghållningsbesväret icke kunde

åläggas på det sätt, att väglotter till underhåll indelades på de nya beskattningsföremålen,

enär sådant skulle föranleda ofta återkommande rubbningar i

bestående vägdelningar, utan att deras deltagande borde afbördas genom erläggande

åt bidrag i penningar. Angående beräkningsgrunden för utgörandet

af dessa bidrag hade Konungens befallningshafvande uttalat mycket olika meningar,

dervid erinrats dels att den i 1741 års resolution stadgade grund för

bruks deltagande i kyrko- och prestegårdsbyggnad icke vore lämplig, emedan,

ju mera smidesmetoderna förbättrades, dess osäkrare blefve antalet härdar såsom

jemförelsegrund emellan bruken inbördes och ännu mera mellan bruk och

hemman, dels att den i nämnda resolution stadgade grund för qvarnars deltagande

i kyrkobyggnad icke heller vore passande, euär ej alla qvarnar åsattes

grundränta och grundräntan dessutom bestämdes olika allt efter olika jordnatur,

dels att den för beräkning af rösträtt vid prestval bestämda grund icke

heller vore antaglig, och dels att taxeringsvärdet lika litet kunde lämpligen

tjena till beräkningsgrund, enär taxeringsvärdet på hemman och andra jordlägenheter

på landet i allmänhet vore ganska lågt i jemförelse med verkliga

värdet, hvaremot bruken och bergverken äfvensom qvarnar ofta vid taxeringar

erhölle ett värde, som de i och för sig sjelfva betraktade icke alltid egde, hvadan

efter denna grund bruk och qvarnar komme att för tungt beskattas. Kongl.

kammarkollegium, som ansåg att bruk och qvarnar genom Kongl. resolutionen

den 20 November 1786 och Kongl. brefvet den 10 Oktober 11793 uppenbart

blifvit från ifrågasatta skyldigheten fritagna, anförde till stöd härför, att väghållningsskyldigheten

af ålder varit ett hemmanen åtföljande onus, änskönt både

bruk och qvarnar då funnos, samt att grunden till detta förhållande utan tvifvel

borde sökas deruti, att vägarne vore hufvudsakligen för hemmansegare af nytta,

samt att desse egde dragare för verkställande af bro- och vägunderhållet, äfvensom

tillgång till erforderligt virke och väglagningsämnen. I öfrig! ansåg Kongl.

Kammarkollegium det icke heller vara rättsenligt att då ålägga berörda verk

ifrågavarande skyldighet, enär sådant skulle föranleda rubbning i en mängd

22

bestående rättsförhållanden samt allt för mycket ingrepe i grunderna för dessa

lägenheters beskattning, hvarförutan framhölls, att någon säker och rättvis beräkningsgrund

för utgörande af verkens bidrag svårligen kunde framläggas.

För den händelse likväl, att Kongl. Maj:t skulle anse väghållning och brobyggnad

höra åläggas berörda verk, hade kollegium — med anmälan, att en sådan

skyldighet torde böra utsträckas till utjordar, fisken, kronoparker, allmänningar,

grufvor samt alla andra sjelfbestående lägenheter på landet — föreslagit följande

sätt för bestämmandet af de bidrag, som af nämnda verk och inrättningar borde

i sådant afseende erläggas. För hvarje väghållningsskyldig kommun, som för

lands- och häradsvägen är häradet, för sockenvägen socknen, skulle de väghållningsskyldige,

jemte allmänna ombud och vederbörande kronofogde, inför

häradsrätten i orten sammankomma med egarne och innehafvarne af de hittills

med väghållning och brobyggnad ej betungade verk och lägenheter. Vid detta

sammanträde borde först bestämmas värdet i medeltal af ett helt väghållningsskyldigt

mantal inom kommunen, beräknadt i penningar; dernäst värdet af hvarje

verk och lägenhet inom distriktet — genom jemförelse af hvilka värden erhölles

en viss proportion, enligt hvilken dessa verk och lägenheter hvar för sig borde

i brobyggnad och väghållning deltaga — samt slutligen medelvärdet i penningar

af de dagsverken och kostnader för materialier hvarje väghållningsskyldigt

mantal hade att för fullgörandet af ifrågavarande besvär årligen utgöra. Sedan

en sådan uppskattning skett, hade häradsrätten att i ämnet afgifva yttrande till

Konungens befallningshafvande, som derefter meddelade beslut i saken. Fn

sålunda åstadkommen och faststäld uppskattning borde sedermera lända till

efterrättelse, intill dess å endera sidan fråga om ändring deri väcktes, hvilken

fråga då skulle på samma sätt behandlas. Bidragen borde debiteras och uppbäras

på samma sätt som brandstodsmedel enligt Kongl. cirkuläret den 14 Juli

1845 och emot den för dessa medel stadgade provision, samt förvaltas utaf en

af väghållningskommunen, häradet eller socknen, utsedd direktion och årligen

redovisas vid häradsrätten eller å sockenstämma, och användas till sådana ändamål,

som medförde särskilda kostnader och ej inbegrepes under den hemmanen

genom indelning ålagda väghållning, t. ex. större broars anläggning, backars

sänkning m. m., dock ej förr än Konungens befallningshafvande lemnat tillstånd

till medlens disponerande. Genom beslut den 10 Februari 1860 förklarade

Kongl. Maj:t rikets ständers ifrågavarande framställning ej till någon åtgärd

föranleda, »helst grunden för och verkställigheten af väghållningsbesvärets inom

kommunerna fördelning på andra skattdragande än dem, hvilka det hittills ålegat,

måste, ehvad denna fördelning skedde i det inskränktare omfång, rikets ständer

föreslagit, eller utsträcktes till de skattskyldige i allmänhet, stå i sammanhang

23

med och i viss mån bero på de till behandling då väckta frågorna om ändring

i bevillningsgrunderna och om inrättande af kommunalstyrelser.»

Sedan vid 1856 års riksdag rikets ständer afslagit då väckt förslag om

vägarnes underhållande genom vågpenningar, som af de trafikerande borde erläggas,

och jemväl vid näst derpå följande riksdag förslag i enahanda syfte

förevarit, återkom frågan å nyo till behandling på riksdagen 1865—1866, och

rikets ständer afläto i anledning af dervid fattade beslut den 7 April sistnämnda

år underdånig skrifvelse till Kongl. Maj:t, deruti, med uttalande af den åsigt

att skyldigheten att deltaga i väghållningsbesväret borde utsträckas ej allenast

till fastigheter af alla slag utan äfven till en hvar till deltagande i kommunalutskylder

förpligtad person och utgöras efter samma grund som nämnda utskylder,

men att dervid likväl borde medgifvas dels vissa undantag med afseende

å tjenstemäns löner och pensioner samt några andra med dem jemförliga

inkomsttitlar, dels vissa modifikationer med afseende å inkomstbevillningen

i allmänhet, helst grunden för kommunalutskyldernas utgörande, under den korta

tid som förflutit från kommunallagens antagande, icke kunde anses hafva undergått

de jemkningar, till hvilka omständigheterna torde föranleda, och vissa kategorier

genom ett ovilkorligt antagande af denna grund för vägunderhållningsskyldigheten

möjligen skulle blifva allt för hårdt betungade, rikets ständer,

enär ett ändamålsenligt ordnande af detta förhållande kräfde kännedom om

flere omständigheter, hvilka ständerna icke vore i tillfälle att utreda, anhöllo,

att Kongl. Maj:t täcktes i öfverensstämmelse härmed låta utarbeta och, så snart

ske kunde, till riksdagen framlägga nådig proposition i ämnet. Häröfver hörde

Kongl. Maj:t Kongl. kammarkollegium, som den 31 Maj 1867 afgaf utlåtande,

hvilket innehåller i främsta rummet de skäl som hufvudsakligen kunna anföras

emot väg- och brohållningsbesvärets skiljande från hemmanen, men för den

händelse, att billighet och rättvisa ansåges fordra, att all hittills från väghållning

befriad jordbruksfastighet utan åsatt mantal, annan fastighet, bruk, qvarnar

och andra fabriksinrättningar skulle deltaga i kostnaden till vägens byggnad

och underhåll, tillika förslag huru, med fortfarande af sjelfva underhållets fördelning

på hemmanen, derifrån befriade sjelfbestående lägenheter och verk på

landet skulle till dess fullgörande lemna bidrag efter det dem påförda fyrktal

i visst förhållande, förslagsvis en femtedel, till det fyrktal, som blifvit ett helt

förmedladt mantal inom kommunen åsatt, hvaremot underhållet af broar och

färjinrättningar ansetts lämpligast böra öfverlåtas på entreprenad till den minstbjudande,

men kostnaden fördelas efter samma grunder, som för vägarnes underhåll

blifvit angifna. Sedan kollegium ytterligare uttalat och genom anförda

exempel närmare utvecklat den åsigt, att utsträckning af deltagandet i väg

-

24

hållningsbesväret till öfriga efter art. II i bevillningsstadgan beskattningsbara

föremål skulle möta ganska många svårigheter, bar kollegium emellertid tillagt,

att, om likväl, med afseende å nutidens stegrade anspråk på bättre vägar och

kommunikationsanstalter än förut varit fallet, dels den i följd af större befolkning

och industriens utveckling på flera ställen ökade trafiken, dels ock den

bristande tillgång på tjenliga väglagningsämnen, som redan på många orter inträffat,

hvilka samverkande orsaker bidragit dertill att väghållningen blifvit mera

tryckande för den i allmänhet drygt beskattade jorden, billigheten syntes fordra,

att deltagande i väghållningsskyldigheten borde utsträckas icke allenast till all

slags fast egendom, alla verk och inrättningar, utan ock till en hvar person,

som är förpligtad att utgöra kommunalutskylder, öfvergången borde, i synnerhet

vid dess första början, med varsamhet verkställas, enär den i annat fall skulle

blifva af menligt inflytande på alla dem, hvilka hittills varit från detta besvär

lagenligt befriade, och har kollegium derföre, för att i någon mån lindra hemmanen

i deras omförmälda besvär och så småningom utan våldsamma rubbningar

bereda öfvergång till andra grunder för väghållningsbördans fördelning

emellan öfrige skattskyldige, hemstält, om icke desse borde till en början och

innan någon vidsträcktare förändring vidtoge, bidraga med afgifter till väg-arnes

öppenhållande vintertiden, dock att hemmanen deltoge med fem gånger så stor

afgift, som öfriga beskattningsföremål; hvarjemte kollegium, hvad särskildt beträffade

tjenstemäns löner och pensioner, väl funnit att tjenstemännen genom

att lemna bidrag till väghållningens fullgörande skulle få vidkännas en känbar

minskning i sina inkomster, hvilka i allmänhet icke kunde anses öfverstiga deras

lefnadsbehof, men ändock, enär den väckta frågan afsåge att göra väghållningen

till ett helt och hållet kommunalt åliggande, ansett tjenstemännen lika litet som

någon annan kommunens medlem, hvilken egde förmåga att bidraga till kommunens

utgifter, böra derifrån fritagas. Slutligen har kollegium, under åberopande

deraf, att högst skiljaktiga förhållanden i åtskilliga orter i fråga om

väghållningsskyldigheten förekomme, och då några allmänna grunder för en

förändring i en så genomgripande fråga som den förevarande icke borde stadgas,

förr än så fullständig utredning som möjligt deri vunnes, i underdånighet hemstält,

att, innan ärendet till pröfning företoges, länsstyrelsernas underdåniga

yttranden deröfver skulle infordras. I anledning af riksdagens underdåniga

framställning aflat Kong!. Maj:t till 1868 års riksdag nådig proposition, hvaruti

förklarades att hvad anginge frågan, huru vida vägröjnings- och brobyggnadsskyldigheten

inom kommunerna å landet borde utsträckas till alla skattskyldige,

vare sig på sätt rikets ständer förutsatt, med eller ock utan iakttagande af

undantag för tjenstemäns löner och pensioner samt andra dermed jemförliga

25

inkomsttitlar, Kongl. Maj:t ansåge att, derest ifrågavarande besvär skulle

kunna öfverflyttas på samhällsklasser, hvilka förut varit derifrån befriade, sådant

likväl icke skäligen kunde i sin helhet på eu gång bringas till utförande;

att, om en så genomgripande förändring, som dessa besvärs fördelning på alla

skattskyldiga, skulle kunna komma till stånd utan att väcka billig klagan, den

måste endast småningom genomföras och en dylik fördelning företrädesvis ske

i sådana fall, der en allmän delaktighet kunde med mindre praktiska svårigheter

åstadkommas; att härtill lämpade sig företrädesvis det åliggande, som af

de väghållningsskyldige redan nu bestredes genom kontanta tillskott, nemligen

vägarnes hållande i fargilt stånd vintertiden vid snöfall; att det icke borde

lemnas utan uppmärksamhet, att må hända den största ojemnheten vid väghållnings-

och brobyggnadsbesvärets fördelning, likasom i fördelningen af kostnaderna

för vinterväghållningen, der ploglag voro inrättade, icke läge så mycket

deri, att besvär och kostnader drabbade jordbruket allena, som fast hellre —

åtminstone inom flere orter — deruti, att de samma voro på jorden ytterst ojemnt

fördelade, enär fördelningsgrunden varit och ännu vore hemmantalet oberoende

af hemmanens högre eller lägre värde; att en öfverflyttning på andra samhällsklasser

af större eller mindre del af detta besvär derför icke borde esa rum,

utan att samtidigt dermed jemväl ändrades den fördelningsgrund emellan hemmanen,

som hittills varit gällande; att det möjligen kunde ifrågasättas, huru

vida den frihet från deltagande i kostnaden för vinterväghållningen, som i följd

af frihet från deltagande i väg- och brohållningsbesväret, på grund af särskilda

kongl. resolutioner, hitintills varit bruk, qvarnar, skattlagda utjordar och lotshemman

beviljad, likasom den frihet, som i detta hänseende tillkomme säterierna

i Skåne, Halland, Blekinge och Bohus län, borde fortfarande gälla, äfven om

en förändring i ifrågasatta syftningen komme till stånd, men att, då berörda

frihet måste anses meddelad endast med afseende å de förhållanden, som egde

rum, då de samma beviljades, eller att väg- och brohållningen var ett jorden

uteslutande åliggande besvär, så torde deraf följa, att tillämpningen af denna

frihet förfölle för den del af ifrågavarande besvär, som genom statsmagternas

beslut, efter en helt och hållet ny grund, gjordes gemensamt för alla skattskyldige;

att rättvisa och billighet dock fordrade, att vid en sådan öfverflyttning

jorden fortfarande droge samma andel, som i kommunalförfattningarna vore i

afseende å fyrktalsberäkningen iakttaget, men att det syntes icke böra ifrågakomma

att befria vissa slag af inkomst från all delaktighet härutinnan; och

fann Kongl. Maj:t, på grund häraf, skäligt »föreslå riksdagen att, med ändring

af föreskriften i Kongl. förordningen den 13 September 1790, § 5, måtte stadgas

att, när i öfverensstämmelse med nämnda författning till vägarnes hållande i

Kuliss all. any. VäghttUningstkyldiyhet. ■ 4

26

fargalt stånd under vintertiden vid snöfall s. k. ploglag vore eller blefve inrättade,

den för alla ploglagen uti socknen eller häradet belöpande ersättning

skulle sammanslås och inom socknen eller häradet fördelas efter den allmänna

grund, som gälde för uttagande af kommunalutskylder på landet.»

I det utlåtande, som häröfver afgafs af 1868 års lagutskott, hemstäldes på

anförda skäl, att riksdagen, med förklarande att den funnit sig förhindrad att

lemna bifall till berörda nådiga förslag, måtte hos Kongl. Maj:t i underdånighet

anhålla, det täcktes Kongl. Maj:t låta tillvägabringa den utredning, som, enligt

hvad i utlåtandet blifvit anmärkt, erfordrades för bedömande af den föreslagna

förändringens verkningar inom de särskilda orterna, samt derefter till riksdagen

göra den förnyade framställning i ämnet, hvartill omständigheterna föranledde.

I öfverensstämmelse med denna hemställan beslöt första kammaren för sin

del, att underdånig framställning i omförmälda syftning skulle till Kongl. Maj:t

aflåtas, hvaremot andra kammaren, med afslag å utskottets utlåtande, biföll

Kongl. Maj:ts nådiga proposition; och som någon sammanjemkning af kamrarnes

skiljaktiga beslut ej kunde åvägabringas, var således den nådiga propositionen

å riksdagens sida afslagen.

Genom enskilda motioner blef frågan i hela dess omfattning å nyo bragt

å bane vid 1869 års riksdag, som dels, under antagande, att frågan om väghållningsskyldigheten

i allmänhet skulle, i anledning af rikets ständers åberopade

skrifvelse den 7 April 1866, komma under vidare öfvervägande och behandling

inför Kongl. Maj:t, af sådan orsak förklarade, att de härutinnan gjorda

framställningar ej kunde till någon åtgärd å riksdagens sida föranleda; och

dels, beträffande vinterväghållningen, aflat till Kongl. Maj:t underdånig skrifvelse

med anhållan, att Kongl. Maj:t täcktes låta tillvägabringa den utredning,

som erfordrades för bedömande af den föreslagna förändringens verkningar

inom de särskilda orterna, samt derefter till riksdagen göra den förnyade framställning

i ämnet, hvartill omständigheterna kunde föranleda.

Förnyade motioner i ämnet väcktes vid 1870 års riksdag, som dock, enligt

hemställan af då varande lagutskott, lemnade dessa motioner utan afseende,

emedan frågan i hela dess vidd ansågs vara beroende på åtgärd af Kongl. Maj:t.

Jemväl vid riksdagarne åren 1872, 1873 och 1874 förevar åter samma fråga,

då lagutskottet uti afgifna utlåtanden hemstälde att riksdagen måtte aflåta underdånig

skrifvelse, med anhållan att Kongl. Maj:t täcktes, så snart ske kunde,

låta utarbeta och för riksdagen framlägga förslag till de förändringar i fråga

om väghållningsbesväret i allmänhet, hvartill omständigheterna föranledde, men

dessa utlåtanden, som af andra kammaren godkändes, blefvo deremot af första

kammaren ogillade.

27

Vid 1875 års riksdag väcktes åtskilliga motioner i ämnet. Under uttalande

äfven för egen del af den åsigt, att en lagförändring, hvarigenom väghållningsskyldigheten

komme att mera tidsenligt fördelas, vore af omständigheterna påkallad,

yttrade i afseende på de grunder, hvarpå en sådan lagförändring borde

åvägabringas, lagutskottet den mening:

att byggandet och underhållet af vägarne, såsom en kommunens angelägenhet,

äfven borde af kommunen bekostas;

att, då väghållningen emellertid icke lämpligen kunde på den större kommunen

— länet eller landstingsområdet — öfverflyttas, den borde besörjas af

någon af de mindre — häradet eller socknen — men att, som väghållningsbesväret

syntes jemnare och följaktligen äfven rättvisare kunna fördelas häradsän

socknevis, häradet borde få samma besvär sig ålagdt;

att deltagandet i kostnaderna för vägunderhållet borde, med fyrktalet såsom

skattegrund, bestämmas och jemkas efter den större eller mindre nytta,

de skattskyldige kunde anses, med hänsyn till de olika beskattningsföremålen,

af de allmänna vägarne hemta;

att ur denna synpunkt borde bestämmas, dels att samma kostnad skulle

utgå för fastighet efter hela åsätta fyrktalet, för inkomst af rörelse, näring eller

yrke allenast efter någon del deraf och för öfriga beskattningsföremål efter

någon än mindre del af fyrktalet, dels ock att staten borde för kronopark eller

någon annan dermed likartad skogsegendom uti vägarnes underhåll deltaga; och

att den största möjliga frihet borde medgifvas häradet att inom sig ordna

ifrågavarande angelägenhet och i afseende derå allenast föreskrifvas, att häradet

egde inför häradsrätt välja fullmägtig, som hade att på lämpligt sätt efter

hvarje orts olika förhållanden anordna väghållningsbestyret;

och hemstälde utskottet, att riksdagen måtte i underdånig skrifvelse hos

Kongl. Maj:t anhålla, det täcktes Kongl. Maj:t, så snart ske kunde, låta i öfverensstämmelse

med ofvan angifna grunder utarbeta och för riksdagen framlägga

förslag till förändrad lagstiftning i fråga om väghållningsbesvärets utgörande

på landet.

Denna utskottets hemställan vann andra kammarens bifall, hvaremot första

kammaren för sin del beslutade, att riksdagen skulle till Kongl. Maj:t aflåta

underdånig skrifvelse med anhållan, att Kongl. Maj:t täcktes låta utreda ej

blott i hvad mån och på hvad sätt deltagande i vägunderhållet skulle kunna

åläggas bruk, fabriker, qvarnar och annan fast egendom, som hitintills varit

från vägbyggnadsskyldighet befriade, äfvensom grufvor, utan ock hvad som

erfordrades för bedömande af en dylik förändrings verkningar inom de olika

orterna, och sedermera till riksdagen aflåta nådigt förslag i ämnet.

28

Under den öfverläggning, som föregick detta första kammarens beslut,

uttalade, med erkännande af rättmätigheten af anspråket på en lagförändring,

hvarigenom bördan af väghållningsbesväret till någon del lyftades från den i

mantal satta jorden, de flesta talarne den mening, att då byggandet och underhållet

af vägarne icke vore att anse såsom en kommunalangelägenhet, så kunde

fyrktalet, den för kommunala utskylder i allmänhet gällande grund, icke lämpligen

tjena till ledning för ifrågavarande besvärs förändrade fördelning, utan

borde dervid tagas hänsyn till den direkta nytta olika samhällsmedlemmar genom

vägarnes begagnande af dem kunde anses åtnjuta.

För sammanjemkning af kamrarnes olika meningar ansåg utskottet sig

böra hemställa, att kamrarne, å ömse sidor med frånträdande i vissa delar af

sina förut i ämnet uttalade meningar, ville besluta, att riksdagen måtte i underdånig

skrifvelse anhålla, det täcktes Kongl. Maj:t låta utreda, huru vida icke

skyldigheten att deltaga i vägunderhållet på landet skulle kunna åläggas dels

all fast egendom, och följaktligen äfven sådan, hvilken, ehvad den tillhörde

staten eller enskild person, hittills varit från väghållningsskyldighet befriad,

dels ock, ehuru i någon mindre proportion än fastighet, alla dem, som idkade

näring eller rörelse, samt derefter låta utarbeta och för riksdagen framlägga

förslag till förändrad lagstiftning i ämnet.

Denna hemställan blef emellertid af båda kamrarne afslagen.

Vid 1876 års riksdag väcktes å nyo inom andra kammaren flera enskilda

motioner i ämnet. Lagutskottet, som, vid det förhållande, att riksdagen afslagit

Kongl. Maj:ts förslag om ordnandet af vinterväghållningen, antog, att

Kongl. Maj:t tills vidare lemnat å sido frågan om väghållningsskyldigheten i

allmänhet, och att iniativ i frågan följaktligen borde tagas af riksdagen, hemstälde

med anledning af berörda motioner, att

då rättmätigheten i anspråket på ett efter tidsomständigheterna mera lämpadt

ordnande af väghållningsskyldigheten blifvit af båda kamrarne erkänd;

då åsigterna inom kamrarne jemväl öfverensstämde derutinnan, att deltagandet

i vägunderhållet i viss mån borde bestämmas efter den större eller

mindre direkta nytta, de olika samhällsmedlemmarne genom vägarnes begagnande

af dem kunde anses åtnjuta;

då ovedersägligt syntes att de, hvilka idkade bergsbruk, fabriks- och

handelsrörelse, minst i lika grad med den jordbrukande befolkningen använde

vägarne; och

då, beträffande stadskommunens medlemmar, likställighet uti ifrågavarande

hänseende redan enligt öfverenskommelse på många ställen torde ega rum, så

att någon förändring i lagstiftningen rörande dem syntes mindre erforderlig,

29

riksdagen måtte i underdånig skrifvelse anhålla, det täcktes Kongl. Maj:t

låta utreda, dels huru vida icke skyldigheten att deltaga i vägunderhållet på

landet måtte kunna åläggas all fast egendom och följaktligen äfven sådan,

hvilken, ehvad den tillhörde staten eller enskild person, hittills varit från väghållningsskyldighet

befriad, äfvensom bergsbruks-, fabriks- och handelsrörelse,

dels ock hvilka verkningar en dylik förändring inom olika orter antagligen

skulle medföra, samt derefter till riksdagen aflåta nådigt förslag till förändrad

lagstiftning i ämnet.

Jemväl inom första kammaren väcktes en motion om ändring i gällande

lagbestämmelser för skyldighet att bygga och underhålla allmänna vägar. Denna

motion afsåg att, med hufvudsaklig förändring i byggningabalkens bestämmelser

i frågan, få genom nya lagen stadgadt:

att alla, som å landet fastighet ega, bruka eller innehafva, eller för inkomst

till staten skatta, skola vägar rödja och broar bygga samt dem underhålla,

dock med befrielse derifrån för dels lotshemman samt säterierna i Skåne,

Halland, Blekinge och Bohus län, dels ock alla dem, som enligt bevillningsstadgan

åtnjuta rätt till afdrag å bevillning;

att landstingsområdet bör utgöra den krets, inom hvilken de allmänna

vägarne indelas till underhåll;

att kretsens fastighets-taxeringsvärde, sammanräknadt med dess inkomstbevillning,

kapitaliseradt ä 10 procent, skall blifva grunden för det årliga vägunderhållet,

hvarvid medeltaxeringsvärdet af hemmanen inom kretsen må vara

den likare, derefter skyldigheten för all annan fastighet eller kapitaliserad inkomst

att deltaga i vägunderhållet bör rättas;

att beträffande fabrik eller annat verk dess större eller mindre deltagande

deri tillika göres beroende af särskild pröfning af taxeringsnämnd;

att hvarje inom kretsen belägen socken skall ansvara för fullgörandet af

allt det arbete, som behöfves för underhållet af derinom löpande väg, med

rätt för hemman till ersättning af kretsens gemensamma vägskattebidrag för

hvad nämnda arbete öfverskrider dess egen väghållningsskyldighet;

att kommunalnämnden i hvarje socken skall föranstalta om fördelning och

ordnande af vägunderhållet derinom; samt

att inom hvart af kretsens härad skall finnas en för tre år genom landstinget

utsedd, af tre personer bestående nämnd, hvilken har att afsyna nya

vägar, att uppvärdera eller taxera årliga kostnaden för underhållet af de allmänna

vägarne inom häradet samt att pröfva och bestämma i hvad mån fabrik

eller annat verk bör deltaga i vägunderhållet.

O O

30

Denna motion behandlades af ett tillfälligt utskott, som på andragna skäl

väl ansåg sig icke kunna tillstyrka motionen i dess helhet, men med stöd af

den samma hemstälde, att riksdagen måtte i underdånig skrifvelse hos Kongl.

Maj:t anhålla, det täcktes Kongl. Maj:t uppdraga åt en kommitté att utreda ej

blott i hvad mån och på hvad sätt deltagande i vägunderhållet på landet må

kunna åläggas bruk, fabriker, qvarnar, sågar, allmänna skogar eller annan fast

egendom, som hittills varit från väghållningsbesväret undantagen, äfvensom

grufvor samt med fastighet förenad industriel rörelse, utan ock hvilka verkningar

en dylik förändring inom olika orter antagligen skulle medföra, samt

att derefter låta utarbeta och till riksdagen aflåta nådigt förslag till förändrad

lagstiftning i fråga om väghållningsbesvärets utgörande å landet.

Vid förehafvande i första kammaren af lagutskottets förenämnda utlåtande

i anledning af de inom andra kammaren väckta motionerna i frågan och medan

tillfälliga utskottets memorial ännu var Infilande, beslöt kammaren med afslag

å lagutskottets hemställan underdånig skrifvelse till Kongl. Maj:t af det innehåll

som tillfälliga utskottet föreslagit.

Detta beslut fattades med 41 röster mot 40, som skilde sig från pluraliteten

endast deruti, att de ansågo orden »samt med fastighet förenad industriel

rörelse» icke böra i den underdåniga skrifvelsen ingå.

Sedan jemväl andra kammaren förenat sig med första kammaren, blef

den sammas beslut riksdagens.

Med Kongl. Maj:ts nådiga skrifvelse den 24 November 1876, angående

kommittéens tillsättande, öfverlemnades Norrbottens läns landstings underdåniga

framställning om vidtagande af en rättvisare fördelning af väghållningsbördan

inom samma län, hvarjemte kommitterade vid sitt första sammanträde från Kongl.

civildepartementet emottogo dels från Konungens samtlige befallningshafvande

samt från landstingen, med anledning af herr statsrådet och chefens för Kongl.

civildepartementet skrifvelse den 24 Januari 1868 inkomna yttranden öfver ett

inom nämnda departement uppgjordt förslag till förändrad lagstiftning angående

skyldigheten att bygga och underhålla större broar och färjor, i syftning att

utsträcka detta besvär till alla dem, som enligt gällande bestämmelser erlade

kommunalutskylder; dels ock på grund af Kongl. Maj:ts nådiga cirkulär den

30 Juli 1869 från Konungens samtlige befallningshafvande inkomna yttranden

i fråga om föreslaget förändradt sätt för allmänna vinterväghållningens bestridande;

och anse sig kommitterade i sammanhang med förestående historiska

öfversigt böra för nämnda handlingars innehåll redogöra.

31

l:o. I underdånigt memorial den 24 September 1875 har Norrbottens läns

landsting andragit:

att vid den tid, då 1734 års lag blef till efterrättelse gällande, samma lags

stadganden i afseende å väghållningen säkerligen voro lämpliga och rättvisa

med hänsyn till beskattningsgrund, emedan jordbruket då var den enda näring,

som inom orten vunnit någon utveckling, och öfriga industrigrenar vid samma

tid, åtminstone inom länet, ej ännu gjort nämnvärda framsteg;

att under den tid af mera än 140 år, som derefter förflutit, visserligen jordbruket

vunnit förkofran och landets uppodling fortgått, så att den i mantal

satta jorden allt mera ernått betydelse såsom beskattningsföremål, men att i

ännu högre grad annan industriel verksamhet, deribland trävarurörelsen, tilltagit

och medfört stegrad inkomst, på samma gång som kapitalvärdet högst

betydligt ökats å sådana fastigheter, som icke äro åsätta hemmantal;

att ehuru endast den i mantal satta jorden hittills varit underkastad kostnaden

för väghållning, man dock allt mera kommit till insigt deraf, att vägarne

i länet anlitats mera till fördel för andra näringar än för jordbruket, och att

man på samma gång kommit till den öfvertygelse, att det nuvarande förhållandet,

eller att jordbrukets idkare skola, till fördel för andra näringar, vara

ålagda en särskild beskattning, innefattade en orättvisa, som med en stigande

upplysning funnits kränkande och desto mera betungande, som den ifrågavarande

bördan varit och vore underkastad ständig tillökning, i följd af de nya

väganläggningar, som blifvit utförda eller vore under utförande till länets inre

delar, till fördel för landets uppodling, men till ännu större förmån för handel

och andra näringar, i första rummet för den mest betydande i orten eller trävarurörelsen

;

att de skogsegendomar, på hvilka sistnämnda rörelse grundats, fortfarande

stigit i värde och afkastning, så att endast för behållna kronomarker och kronoparker

inom länet — inom Piteå, Öfver-Luleå, Eönneå, Neder-Kalix, ÖfverKalix,

Carl Gustaf, Ofver-Torneå, Hietaniemi och Korpilombolo socknar, med

en sammanräknad areal af 168,82 qvadratmil, 55,28 qvadratmil kronomark, inom

Arvidjaurs och Jockmocks socknar en kronopark om 27 qvadratmil, inom Jockraocks

och Gellivare socknar två kronoparker af omkring 63 qvadratmil — statsverkets

inkomst för år 1875, efter afdrag af förvaltningskostnader, beräknats

till omkring 580,000 kronor:

att i mån af afvittringens fortgång och kommunikationsväsendets utveckling,

så väl genom strömrensningar som vägar, samma inkomst komme att än

vidare ökas, men att statsverket likväl icke till ringaste del för samma högst

betydliga jord- och skogsegendom deltoge i det väghållningsbesvär, som ändock,

32

genom underlättad samfärdsel och deraf främjad täflan vid försäljning af afverkningsrätt

å statens skogar, bidroge till förökandet af statsverkets inkomster;

att i de kommuner, der största delen af området vore afsatt såsom kronomark

eller kronopark, följaktligen den i mantal satta jorden vore af ringa omfång

och väghållningsbördan särdeles tryckande, i synnerhet som dylika staten

tillhöriga områden oftast förekomme i länets nordliga delar, der jordbruket

motverkades af stora svårigheter i följd af klimatiska och andra förhållanden

och således saknade krafter att vidkännas kostnaden för ett väghållningsbesvär,

som vore desto mera betungande i följd deraf, att den i mantal satta jordens

skattetal vore ringa och vägafstånden stora uti ifrågavarande glest befolkade

bygder, så att ofta de väghållningsskyldige bodde på ända till 6 å 8 mils afstånd

från sina väglotter, dit de endast undantagsvis hade väg att begagna vid

sina färder för väglagning;

och har landstinget underdånigst anhållit, att Kongl. Maj:t täcktes vidtaga

de åtgärder, som kunde finnas lämpliga för att åstadkomma en rättvisare fördelning;

af väghållningsbördan och den sammas underlättande för den i mantal

satta jorden, hvilken i detta hänseende i Norrbottens län — och synnerligast

vissa delar deraf — vore hårdare betungad än inom öfriga delar af riket.

2:o. Genom cirkulär den 24 Januari 1868 hade chefen för Kongl. civildepartementet

på nådig befallning infordrat samtlige Konungens befallningshafvandes

och landstingens yttranden öfver ett inom departementet uppgjordt

förslag till grunder för förändrad lagstiftning angående skyldigheten att bygga

och underhålla större broar och färjor, i syftning att utsträcka detta besvär till

alla dem, som enligt nu gällande bestämmelser erlägga kommunalutskylder, och

att, för åstadkommande af en jemnare och billigare fördelning af den från detta

besvär härflytande kostnad, antaga landstingsområdet i stället för häradet till

gemensamhet, hvilket förslag väsendtligen innebar:

att hvarje landsting såsom en landstingsområdets gemensamma angelägenhet

skulle ombesörja det underhåll af större brobyggnader, som förut ålegat

hemmanen inom de till samma område hörande landtkommuner enligt särskild

längd, som af Konungens befallningshafvande, efter vederbörandes hörande,

upprättades;

att kostnaderna för detta underhåll skulle från och med året näst efter

det, under hvars lopp allmän författning derom utfärdades, gäldas af för ändamålet

särskildt afsedda landstingsmedel, hvilka ensamt från landsbygden skulle

uppbäras och i förhållande till allmänna bevillningen, enligt 2:dra artikeln bevillningsstadgan,

för fast egendom eller för inkomst af kapital och arbete uttaxeras

efter enahanda grund, som för kommunalutskylder i allmänhet vore

33

gällande, eller sålunda, att jordbruksfastighet, ehvad den vore i mantal satt

eller ej, erlade afgift med dubbelt belopp emot det, som för annan fastighet,

frälseränta och hvarje annat beskattningsföremål utginge, dervid borde iakttagas,

att sådan jordbruksfastighet, för hvilken bevillning ej utgjordes, likväl

skulle efter ofvan angifna grund påföras afgift efter det belopp, som, derest

bevillning för den samma enligt art. II i bevillningsstadgan skulle utgå, på

grund af taxeringsvärdet mot sådan bevillning svarade, hvaremot inkomst af

arrende för sådan fastighet ej skulle påföras någon afgift; och skulle i fråga

om löntagare, som tillika innehade boställen, gälla, att bevillningen för inkomst

af bostället icke vid debitering af den öfriga lönen borde tagas i 1‘eräkning;

att

enahanda bestämmelser skulle gälla i fråga om öfvertagande af befintliga

färjeinrättningar å de allmänna vägarne inom landstingsområdet;

att alla broar eller färjor, som sålunda öfverginge till underhållande af

landstinget, förut skulle vara af de hitintills i sådant afseende byggnadsskyldige

försatta i fullgodt stånd, enligt bevis af vederbörande kronofogde, efter

verkstäld besigtning, vid hvilken tillfälle borde lemnas åt ombud af landstinget

att tillstädesvara;

att i de härad, der kassor för byggnad och underhåll af broar eller färjor

funnos samlade, dessa kassor skulle, der de uppkommit genom uppbörd från

de trafikerande, öfverlemnas till landstinget, men der de bildats genom sammanskott

från de brobyggnadsskyldiga hemmanen, bibehållas för sådana gemensamma

utgifter som fortfarande ålåge samma hemman, och

att vederbörande landsting egde vidtaga de åtgärder för öfrigt, som erfordrades

för fullgörandet af de landstinget sålunda tillkommande nya åligganden.

Uti de öfver berörda förslag afgifna yttranden hade nästan samtlig^ Konungens

befallningshafvande och landsting afstyrkt det samma, ehuru det omvägande

flertalet af dem erkänt billigheten och rättvisan af den föreslagna nya

grunden för en del af väghållningsbesvärets utgörande.

Emot förslaget hade förnämligast anmärkts:

att en reform af lagstiftningen angående väghållet borde afse vägunderhållningsskyldigheten

i dess helhet och icke endast underhållet af broar och färjor;

att brohållet skulle blifva vida kostsammare, om det öfvertoges af landstinget,

än om det fortfarande bestredes af nuvarande brobyggnadsskyldige,

hviika voro i tillfälle att sjelfvjj verkställa arbetet och tillsläppa nödiga materialier,

äfvensom, när brobyggnaden någon gång upplätes å entreprenad, noggrant

öfvervaka och medverka dertill, att kostnaden blefve så låg som möjligt;

Korna uti. ang. Väghållningsskyldighet. 5

34

att de bidrag, som enligt förslaget skulle af andra beskattningsföremål

utgöras, sannolikt icke komme att uppgå till de ökade kostnaderna för brohållet,

hvarigenom i sjelfva verket ingen lindring för nuvarande brobyggnadsskyldige

uppkomme, på samma gång andra samhällsmedlemmar, livilka enligt

nu gällande stadgar vore från väg- och brohållningsskyldighet befriade, skulle

få vidkännas gagnlösa uppoffringar; att dessutom brohållet enligt förlaget skulle

medföra kontanta utlägg, derför stor obenägenhet funnes hos de väghållningsskyldige,

livilka i de flesta orter föredrogo naturaprestationer i arbete och

materialier;

att brohållet inom eu ort varit kostsammare än inom eu annan, derigenom

att varaktigare och dyrbarare broar uppförts inom den ena än inom den andra,

och att förslaget innebure en orättvisa mot sådana brobyggnadsskyldige, som

genom redan verkstälda dyrbarare brobyggnader för lång tid befriat sig från

bördan deraf, men det oaktadt jemlikt förslaget finge vidkännas bidrag till det

allmänna brohållet;

att stora svårigheter mötte för uppdragande af en fullt rättvis gräns emellan

större broar, hvilkas underhåll skulle af landstinget bekostas, och mindre sådana,

hvilka fortfarande skulle af de väghållningsskyldige direkt underhållas,

och att för upphjelpande af denna olägenhet förslaget bort omfatta alla de

brobyggnader, som icke kunde hänföras till sadana mindre brotrummoi., som

vid fördelningen af väghållningsbesväret i sjelfva vägunderhållsskyldigheten

ingått;

att då nu bestående vägdelningar inbegrepe jemväl broarna, förslagets genomförande

skulle framkalla nya vägdelningar öfver hela riket, derför kostnaderna

blefve högst betydande (af Konungens befallningshafvande i Stockholms

län skattade för detta län till 40,000 kronor);

att landstingen, i händelse dem ålades att ombesörja någon större eller

mindre del af vägunderhållet, skulle från att vara en länets representation

öfvergå till en verkställande myndighet, hvilket icke vore lämpligt;

att om ock billighetsskäl tycktes tala för att vissa jordegare ej ensamma

borde vidkännas underhållet af vägar, hvilkas begagnande konnne alla samhällsklasser

till godo, det dock vore ett förfarande, som skulle komma att leda till

oberäkneliga följder, om, utan motsvarande vederlag, den väghållningsskyldiga

jorden befriades från ett onus, som af ålder ålegat den samma och så att säga

ingått såsom faktor uti bestämmandet af dess värde, samt detta onus pålades

andra, som hittills derifrån varit befriade, samt att beträdandet af denna väg

vore »inbringandet af en kil uti hela vårt beskattningsväsende, hvarigenom detta

skulle kunna söndersprängas, för att åter uppbyggas efter grunder, som, om de

35

ock stödja sig på billighetsskäl, kanske ej alltid skulle hafva lika säkert stöd

uti bestående egandcrättsförhållanden»;

att den rubbning i bestående förhållanden, som uppkomme genom underhållsskyldighetens

fördelning efter bevillningens belopp i stället för hemmantalet,

vore särdeles afsevärd, helst det förra ofta nog stode i ett omvändt förhållande

till det senare, så att en fastighet med lägre hemmantal icke sällan hade lika

och stundom högre taxeringsvärde än den med större hemmantal, och att det

visserligen kunde sägas, att just detta visade, att den nuvarande grunden vore

orättvis, men att häremot kunde åter anmärkas, att vid eganderättens förvärfvande,

liksom vid uppgörande af legoaftal med mera dylikt, beskaffenheten och

värdet af åliggande onera tagits eller åtminstone bort tagas i beräkning;

att för sådana skattskyldige, hvilka hittills varit befriade från bro- och väghållningsbesväret,

deltagandet deri skulle kännas än mera betungande, såsom

föranledande en alldeles ny och oförutsedd utgift, hvilken dessutom icke komme

att lämpas efter den skattdragandes inkomst, möjligen härflytande från sådana

källor för förvärfvet, på hvilka den rörelse, för hvars behof allmänna vägarne

synnerligast begagnades, åtminstone icke omedelbart egde något inflyande;

att billigheten väl fordrade att någon lindring eller jemkning uti ifrågavarande

likasom i andra dylika onera och besvär bereddes dem, som hittills

deraf varit ensamt och mera eller mindre ojemnt tryckta, men att öfvergången

borde ske med största varsamhet och göras så föga känbar som möjligt för

dem, hvilka derigenom finge ökade eller nya skyldigheter;

att sådant visserligen syntes i viss mån vara afsedt genom bestämmelsen i

2:dra punkten af förslaget, att jordbruksfastighet för brounderhållet skulle erlägga

dubbel afgift mot andra beskattningsföremål, men att, utom det, att härigenom

icke förekommes den hastiga rubbningen i förhållandet emellan nuvarande

brohållningsskyldige inbördes, och att innehafvare af jordbruksfastighet, hvilken

icke vore i mantal satt och som hittills varit befriad från nämnda onus, på en

gång finge vidkännas det samma i hela dess vidd, den på ofvannämnda sätt

afsedda lindring i deltagandet visade sig för öfriga skattdragande vara af ganska

ringa betydenhet, när i betraktande tages, att bevillningen efter 2:dra artikeln

utginge för jordbruksfastighet med blott tre, men för annan fastighet med fem

öre för hundra kronor af värdet och i sistnämnda proportion äfven för inkomst

af kapital och arbete, om denna kapitaliserades efter fem för hundra; och

att förslaget innebure ett ingrepp uti de rättigheter, som genom adeliga

privilegierna tillförsäkrats säteriegare i vissa provinser af riket.

Dessa äro de väsendtligaste anmärkningarna emot ifrågavarande förslag,

men kommitterade anse sig äfven böra framhålla det särskilda förslag till åstad

-

36

kommande af en förändring i sättet för väghållningsbesvärets utgörande, som

i sammanhang med anmärkningarna framstälts af en utaf Konungens befallningshafvande,

nemligen: att en viss afgift till allmänna vägars och broars underhåll

skulle årligen erläggas af hvar och en skattskyldig, i förhållande till värdet af

egande fastighet eller inkomsten af kapital eller arbete, möjligen högre för i

mantal satt jord och i hvarje fall till en början så lågt beräknad, att erläggandet

deraf blefve föga känbart, men med en småningom och efter vissa tider

stigande, lika försigtigt tilltagen förhöjning, samt att, intill dess den kassa, som

sålunda skulle bildas, vunnit den tillväxt, att det allmänna väg- och brounderhållet

kunde i någon större omfattning med kassans tillgångar bestridas, de

samma allenast finge användas till understöd vid nya vägomläggningar och brobyggnader.

3:o. Uti underdånig skrifvelse den 11 Maj 1869 hade riksdagen, med förmälan,

huru som framställningar blifvit gjorda, åsyftande den ändring i nu

gällande stadganden rörande skyldigheten att vintertiden vid snöfall hålla allmänna

vägarne i fargilt stånd, att kostnaden för vinterväghållningen blefve fördelad

efter enahanda grund, som gälde för uttagande af kommunala utskylder

på landet, tillika anhållit, det Kong!. Maj:t täcktes låta tillvägabringa den utredning,

som erfordrades för bedömande af föreslagna förändringens verkningar

inom de särskilda orterna, samt derefter till riksdagen göra den framställning i

ämnet, hvartill omständigheterna kunde finnas föranleda. I anledning häraf

hade Kongl. Maj:t i nådigt cirkulär den 30 påföljande Juli anbefalt sina befallningshafvande

ej mindre att i underdånighet inkomma med uppgift, dels å

de väghållningsdistrikt, der kostnaden för vinterväghållningen ersattes i mån af

derför utgjorda öke- och mansdagsverken, enligt af plogfogdar afgifna räkningar,

dels å dem der ersättningen utgick med ett på förhand bestämdt belopp, dels

slutligen å dem, hvarest vinterväghållningen utgjordes in natura af alla väghållningsskyldiga

hemman, än äfven att för minst fyra väghållningsdistrikt inom

hvarje län införskaffa och å för ändamålet öfversända tabeller låta anteckna

upplysningar i de der utmärkta hänseenden; vid valet af hvilka distrikt afseende

borde fästas uteslutande å den utredning, som, enligt hvad ofvan vore

närnndt, dermed åsyftades, och alltså tillses, att åtminstone genom något af dem

det allmännaste förhållandet inom länet blefve framstäldt, samt att ett eller två

uttoges bland sådana, der vinterväghållningen ansåges vara i ovanlig mån

betungande, om hvilket Konungens befallningshafvande, vid öfversändandet

af omförmälda tabeller, jemväl egde att hos Kongl. Maj:t göra underdånig

anmälan.

37

Af ifrågavarande från Konungens befallningshafvande inkomna uppgifter

hafva kommitterade tagit del, men då förhållandena, särskilt hvad taxeringsvärden

och ersättning till ploglagen angår, torde hafva undergått förändringar,

sedan uppgifterna meddelades, samt dessutom kommitterade infordrat upplysningar

rörande vinterväghållningen för hela riket, från så väl kronobetjeningen

som kommunalstämmorna, för Indika upplysningar kommitterade här nedan

komma att redogöra, anse kommitterade ej nödigt att nu lemna någon närmare

redogörelse för innehållet af berörda uppgifter.

in.

Statistik.

För utförande af sitt uppdrag hafva kommitterade aktat nödigt att från

vederbörande myndigheter begära åtskilliga statistiska upplysningar, i enlighet

med derför af kommitterade faststälda formulär, nemligen:

Formulär n:r 1, beträffande sommarväghållningen, innefattande uppgifter

för hvarje härad och socken, om:

a) väglängd, särskildt för landsväg, häradsväg och sockneväg, samt huru

vida vägen vore indelad till underhåll inom eller utom socknen;

b) årliga medelkostnaden för underhåll af en mil väg;

c) årliga medelkostnaden för underhåll af sådana större broar, som icke

ingå i den allmänna vägdelningen;

d) årliga underhållskostnaden af vägar och broar, fördelad på hvarje helt

hemman, särskildt för landsväg, häradsväg och sockneväg;

e) vägunderhållningsskyldiga hemmans mantal och taxeringsvärde; och

f) kostnaden för väglagning, verkstäld genom kronobetjeningen, mot lega

på de väghållningsskyldiges bekostnad för mil och för helt hemman, högst

och lägst.

Formulär n:r 2, rörande vinterväghållningen, innehållande uppgifter för

hvarje härad och socken om:

a) väglängd inom och utom socken, härad eller tingslag;

b) vinterväghållningssättet vare sig genom ploglag, beting eller vägdelning

på hvarje väghållningsskyldig;

c) årliga medelkostnaden för underhåll af en mil vinterväg, med särskild

hänsyn till de olika väghållningssätten;

d) årliga medelkostnaden för hvarje helt mantal räknad; och

e) väghållningsskyldiga hemmans mantal och taxeringsvärde.

Formulär uir 3, afsedt för upplysningar om de hittills från väghall befuade

beskattningsföremål, som enligt riksdagens skrifvelse ansetts böra dertill bidraga,

samt innefattande för hvarje härad och socken uppgifter om:

39

a) antalet af bruk, fabriker, qvarn ar och sågar, dessas taxeringsvärde och

taxerade medelinkomst af rörelse under de senaste tio åren;

b) allmänna skogar, dessas egenskap af dels kronoparker, kronoöfverloppsmarker

och oafvittrade kronomarker, dels härads- och sockenallmänningar, jemte

taxeringsvärden härå;

c) annan fast egendom, som hittills varit från vägunderhåll befriad, dels

i mantal satt och dels icke i mantal satt, jemte sådan egendoms natur och

taxeringsvärde;

d) antal grufvor och taxerad medelinkomst deraf under de senaste tio

åren; och

e) annan med fastighet förenad industriel rörelse jemte taxerad medelinkomst

deraf under de senast förflutna tio åren, dervid antydts, att hit skulle

räknas sådan rörelse, som icke kunde hänföras under någon af förut angifna

rubriker, såsom bränneri, bryggeri, tegelslageri m. in., men deremot ej handel.

Formulär n:r 4, afsedt att besvaras af hvarje rikets kommunalstämma och

innefattande uppgift om de årliga belopp, hvartill det hemman inom kommunen

åliggande väg- och brounderhåll, med afseende å gångbara pris å körslor

och dagsverken m. m., rimligtvis kan för helt mantal beräknas, särskildt för

sommarväghållningen och särskildt för vinterväghållningen.

Formulär n:r 5, afsedt att besvaras af Konungens befallningshafvande och

för hvarje län innefattande upplysningar angående:

a) väglängd i mil af landsväg, häradsväg och indelad sockneväg;

b) hvilka vägar, som till följd af jernvägs-, kanal-, ny väganläggning

eller andra omständigheter antingen kunna anses hafva upphört att såsom sådana

användas, eller ock blifvit af den betydelse, att de såsom allmän väg

böra indelas;

c) af enskilda bolag eller personer anlagda eller underhållna vägar, som i

den utsträckning begagnas af allmänheten och äro för samfärdseln behöfliga, att

de böra ifrågakomma att såsom allmänna vägar anses och underhållas;

d) huru vida inom kortare tid sådan jernvägs-, kanal-, ny väg- eller hamnanläggning

komme till stånd, att derigenom märkligare omkastningar i länets

kommunikationer skulle blifva en följd;

e) broar eller färjor för hvilka statsbidrag uppbäras;

f) broar eller färjor, som underhållas gemensamt af flera härad eller tingslag

eller af länet;

g) vägar eller broar, för hvilka uppbäras väg- och broafgifter.

Innan kommitterade närmare redogöra för innehållet af de lemnade uppgifterna,

anse kommitterade sig böra förutskicka den allmänna anmärkning, att

40

dessa icke äro så fullständiga, som önskligt varit, utan förete åtskilliga smärre

luckor, beroende dels på bristande uppgifter, dels på en ofullständig tillämpning

inom vissa orter af gällande bevillningsstadga. i fråga om sättet för taxering

af lägenheter samt inkomst af industriel rörelse, men att uppgifterna, om

ock ej fullt exakta, likväl torde vara tillfredsställande för sitt hufvudändamål,

eller en utredning af de verkningar, som den af riksdagen ifrågasatta förändring

af grunderna för väghållet skulle inom olika orter medföra; hvarförutan kommitterade

i fråga om uppgifterna i de särskilda formulären vilja erinra om några

i samband dermed stående förhållanden.

Den i äldre författningar förekommande indelning af vägarne i lands-,

härads- och socknevägar har så småningom förlorat en väsendtlig del af sin

praktiska betydelse. Ursprungligen förstås väl härmed att lands- och häradsvägar,

som endast skildes genom sin bredd, skulle underhållas af häradet, men

socknevägar endast af socknen. Några uttryckliga föreskrifter för bestämmelsen

af vägens olika egenskap hafva ej funnits samt svårligen kunnat meddelas, och

en följd häraf har naturligen blifvit, att omdömet härutinnan blifvit skiftande

och i viss mån beroende på subjektiv uppfattning. Vid vägdelningar på senare

tider har man på många orter i riket sammanslagit lands-, härads- och sockneväg

till en enda vägart, nemligen allmän väg, till skilnad från enskild väg, och

derefter endast genom gradering skilt vägens olika egenskap samt delat den

sålunda graderade vägen på hela häradet. I Skaraborgs län göres ingen skilnad

på härads- och sockneväg, utan äro de allestädes sammanblandade. Vidare har

man på andra ställen såsom i Skåne låtit enskilda utfartsvägar för hemman och

byar ingå såsom socknevägar vid vägdelning. Dessa sväfvande begrepp om

vägarnes olika egenskap hafva vållat en temligen väsendtlig skiljaktighet emellan

uppgifterna om vägarnes längd. Enligt kronobetjeningens uppgifter i formuläret

n:r 1 utgör denna för hela riket 4,968,so mil, men enligt Konungens befallningshafvandes

upplysningar i formulär n:r 5 belöper sig våglängden till

5,139,70 mil. Således en skilnad af 171,20 mil. Såsom en närmare förklaring

öfver berörda olikhet åberopa kommitterade förhållandet inom Kronobergs län,

der Konungens befallningshafvande uppgifva sammanlagda våglängden till 3.36,75

mil, dock med upplysning, att deruti jemväl inbegripas en mängd vägar, som

rätteligen borde kallas byvägar, enär de ej blifvit i laga ordning såsom socknevägar

förklarade eller indelade, men likväl underhållas såsom socknevägar af

socknens hemmansegare enligt derom å sockne- eller kommunalstämmor afslutade

öfverenskommelse!-, hvilka såsom ej öfverklagade tills vidare äro gällande,

samt att denna omständighet utgjorde förbiaringsgrunden för den stora

skilnaden emellan det miltal socknevägar som uppgifvits i länsstyrelsens senaste

41

femårsberättelse och den enligt formuläret n:r 5 lemnade uppgiften. Kronobetjeningens

i samma län uppgifter upptaga åter våglängden till endast 280, i

mil, utgörande en skilnad af 56,85 mil, utan tvifvel beroende derpå, att kronobetjeningen

från socknevägarne uteslutit en del enskilda vägar, hvilket bekräftas

af uppgiften från kronofogden i Konga härad, deraf framgår att från socknevägarne

i häradet enligt förut meddelade uppgifter uteslutits ej mindre än 44, i

mil, som fordom ingått i delning af de s. k. hemvägarne, men till större delen

utgjordes af by- och utfartsvägar och numera ej voro till allmänt underhåll

indelade socknevägar. Ett motsatt förhållande eger rum i Malmöhus län, der

Konungens befallningshafvande upptager sammanlagda våglängden till 223,68

mil, under det att denna enligt kronobetjeningens uppgifter uppgår till 269,io

mil, utvisande en skilnad af ej mindre än 45,42 mil, hvilken skilnad till väsendtlig

mån torde bero derpå att kronobetjeningen bland socknevägarne äfven upptagit

enskilda utfartsvägar, dem socknemännen låtit ingå i delning. Tdl någon del

torde den anmärkta olikheten emellan ifrågavarande uppgifter förklaras derigenom,

att kronobetjeningen på ett eller annat ställe ej riktigt uppfattat kommitterades

formulär.

I afseende å den uppskattade kostnaden för årliga underhållet af vägar,

broar och färjor, fördelad på mantal, ansågo kommitterade för kontrollens skull

lämpligt att inhemta icke allenast kronobetjeningens utan jemväl kommunalstämmornas

yttranden. På många ställen hafva dessa omdömen företett högst

väsendtliga olikheter, och har i allmänhet kommunalstämman uppgifvit kostnaden

vida högre än kronobetjeningen. I sadana fall hafva kommitterade lagt

medeltalet af de olika uppgifterna till grund för beräkningen, och då kommitterade

velat finna medelkostnaden af väghållet för härad, hvilken samfällighet

i regel utgör väghållningsdistrikt, men uppgifterna meddelats socknevis, har

härvid förfarits sålunda, att väghållningskostnaden först utrönts för hvarje

socken efter medeltalet af kostnaden för mantal, hvarefter kostnaden för alla

häradets socknar sammalagts och delats med häradets väghållningsskyldiga

mantal. Der uppenbara orimligheter i uppgifterna förekommit, såsom t. ex. att

årliffa väghållet inom en socken skulle utgöra 3,000 kronor för mantal, hvarmed

antagligen afsetts en kapitalisering af väghållningsbesväret, så att arliga underhållskostnaden

skulle utgöra 180 kronor lör mantal, har en sådan uppgift lemnats

utan afseende och ej ingått såsom faktor vid uträkningen. Vidare framgår af svaren

å de begärda kostnadsuppgifterna för mantal, jemförda med enahanda uppgifter

för mil, att öfverensstämmelse härutinnan på många ställen saknas uti

kronobetjeningens uppgifter, så att man för jemförelsens behöriga verkställande

stundom bör sammanräkna underhållskostnaden för lands-, härads- och sockneväg,

0

Kohus uti. ang. Väghållningsskyldighet.

42

stundom deraf taga medeltalet, och har vid behandlingen af primäruppgifterna

jemväl i detta afseende nödig kritik måst utöfvas, på det att resultatet ej skulle

blifva vilseledande. Kommitterade anse sig dock redan nu böra uttala den

åsigt, att kommitterade med kännedom om förhållandena, hvar i sin ort och

särskildt genom erhållna upplysningar om de belopp, hvartill väghållet å en

del större egendomar i medeltal uppgått enligt bokföring, på goda grunder antaga,

att underhållskostnaden för mantal i allmänhet för högt upptagits, utan

att dock kommitterade tilltro sig kunna uppgifva någon viss grund för nedsättning

af medelsiffran, enär väghållningskostnaden å olika orter inom riket är

så väsendtligen olika, beroende icke allenast på väglängd utan jemväl på lokala

förhållanden, deribland tillgång på passande väglagningsämnen.

Uppgifterna enligt kommitténs formulär n:r 3 äro ofullständiga beträffande

så väl taxeringsvärdet å en del fast egendom som ock medelinkomsten af bruk,

fabriker, qvarnar och sågar samt annan med fastighet förenad industriel rörelse.

Vid granskning af berörda uppgifter befans att de allmänna skogarne på

de flesta orter i riket icke voro åsätta taxeringsvärden, ehuru, enligt gällande

bevillmngsstadga, sådant värde syntes böra åsättas all statens fasta egendom,

utan afseende derå, om bevillning deraf utgår eller icke. Då emellertid kommitterade

erhållit uppdrag, bland annat att utreda i hvad mån och på hvad sätt

jemväl allmänna skogar, som nu äro från vägunderhållsbesväret undantagna,

kunde åläggas deltagande deruti, samt kommitterade för erhållande af jemförelségrunder

emellan den till vägunderhåll nu skyldiga, i mantal satta jorden,

och annan, från dylikt besvär hittills undantagen fast egendom, aktade nödigt

erhålla fullständiga upplysningar om taxeringsvärdet å den fasta egendom, som

till deltagandet i vägunderhållet ifrågasatts, anmäldes förhållandet uti skrifvelse

den 13 Mars 1877 till herr statsrådet och chefen för Kongl. finansdepartementet

med hemställan huru vida icke nödiga åtgärder kunde vidtagas för att de allmänna

skogar, som då ej vore taxeringsvärden åsätta, måtte dertill uppföras

vid nästinstundande taxeringsförrättningar samt vederbörande erhålla föreskrift

om att derefter till kommittén inkomma med särskilda uppgifter om de sålunda

åsätta värdena. Uti skrifvelse den 15 Juni 1877 underrättade herr statsrådet, att,

efter det Kongl. kammarrätten i anledning af kommitterades berörda hemställan

afgifvit infordradt underdånigt utlåtande, hade Kongl. Ma:jt funnit godt att,

med anledning af hvad kammarrätten uti ärendet anfört, i nåder förklara ifrågavarande

hemställan för närvarande ej kunna till någon Kongl. Maj:ts åtgärd

föranleda. Då frågan om denna egendoms bidrag till väghållet, i synnerhet

hvad angår de norrländska länen, är af stor vigt, samt för att icke sakna all

jemförelsegrund emellan värdet af den samma samt taxeringsvärdet å den i

43

mantal satta jorden, ingingo kommitterade till Kong!, skogsstyrelsen med hemställan

att erhålla läns-, härads- och socknevis affattade upplysningar om det

värde, hvartill allmänna skogarne i styrelsens förteckningar upptages, och erhöllo

kommitterade uti skrifvelse den 16 Augusti 1877 från Kong!, skogsstyrelsen

de begärda upplysningarna, meddelade enligt grunderna uti styrelsens till Kongl.

statskontoret i följd af Kongl. brefvet den 30 December 1874 insända uppgifter.

Dessa värden ligga till grund för de uppgifter härom som finnas uti nedan omförmälda

sammandrag. Derefter hafva kommitterade uti skrifvelse den 15 November

1877 från Konungens befallningshafvande i Norrbottens län erhållit utdrag

af 1877 års taxeringslängd öfver sådan staten tillhörig fast egendom inom

länet, derför bevillning icke erlägges, utvisande att statens skogar inom länet

taxerats till ett värde af 4,708,950 kronor 50 öre, hvaremot enligt skogsstyrelsens

åberopade uppgifter värdet af samma skogar upptagits till 15,425,122

kronor.

I fråga om uppskattning af lägenhet, för alltid eller under viss tid afsöndrad

från annan egendom, synes bevillningsstadgans föreskrifter å olika orter på olika

sätt tillämpas. Så har man på en del ställen icke taxerat sjelfva jordområdet

för sådana lägenheter, vare sig dessa äro afsöndrade för all tid eller för viss

tid, utan endast derå uppförda byggnader. Vidare torde en del sådana lägenheter

icke vara åsätta taxeringsvärden, enär med dem icke förfarits enligt Kongl.

förordningen om jordafsöndring af den 6 Augusti 1864. Uppgifterna om värdet

å denna egendom torde derföre lida af icke oväsendtliga brister.

Uppgifterna om den taxerade inkomsten af bruk, fabriker, qvarnar och

sågar samt annan med fastighet förenad industriel rörelse äro delvis ofullständiga,

enär på många orter sådan inkomst icke särskildt uppskattats, utan sammanförts

under generel inkomst af kapital och arbete, hvadan äfven kronobetjeningen,

der förhållandet varit sådant, förklarat sig icke kunna lemna äskade

upplysningar.

För att underlätta sammanförandet af de socknevis meddelade statistiska

uppgifterna, särskildt för hvarje härad, hvilket senare område i regel utgör

väghållningsdistriktet på landet och således varit det enda lämpliga för jemförelse

af väghållningsbördans olika fördelning, sådan den nu är, och den förändring

samma börda i afseende på fördelningen skulle undergå, derest samma

distrikt bibehölles och väghållningsbesväret utsträcktes till de af riksdagen till

deltagande deruti föreslagna nya beskattningsföremål, hafva kommitterade låtit

häradsvis upprätta sammandrag af uppgifterna dels enligt formulären n:ris 1, 2

och 4 och dels enligt formuläret n:r 3. Dessa sammandrag hafva derefter ytterligare

sammanförts häradsvis för hvarje län och slutligen uti ett generalsamman

-

44

drag länsvis för hela riket. Då tryckning af så val primäruppgifterna som

de för deras sammanfattning häradsvis uppgjorda förberande sammandragen

skulle i så väsendtlig mån ökat tabell-bilagornas antal och omfång, att man

endast med svårighet derutaf kunnat hemta önskade upplysningar, samt af skäl,

som nyss är nämndt, förhållandena häraden emellan äro de för anställande af

jemförelse!- bestämmande, hafva kommitterade af ifrågavarande uppgifter och

sammandrag vid sitt betänkande endast fogat generalsammandraget för riket

(tabellen Litt. A) och länssammandragen (tabellerna A 1—A 24).

Af sammandraget för riket framgå följande förhållanden, nemligen:

att allmän indelt sommarväg för hela riket uppgår i längd till

4,968,5 mil;

att allmän vinterväg i längd uppgår till

4,805,1 mil;

att enligt kronobetjeningens uppgift årliga medelkostnaden för underhåll af

en mil landsväg utgör.............................................................................. kr. l,/0o

» » häradsväg » ® 1,122

» » sockneväg » » 779;

att, likaledes enligt kronobetjeningens uppgift, årliga medelkostnaden för

underhåll af en mil vinterväg utgör............................................................ kr. 379;

att antalet nu vägbållningsskyldiga förmedlade mantal belöper sig till

66,089,ii;

att totala taxeringsvärdet af den i mantal satta jorden, som nu deltager i

väghållet utgör

kr. 1,804,169,764;

att medeltaxeringsvärdet å ett dylikt hemman utgör

kr. 27,299;

att årliga kostnaden för underhåll af sommar- och vinterväg enligt kronobetjeningens

och kommunalstämmornas derom meddelade, på ofvan antydt sätt

bearbetade uppgifter, utgör för mantal i medeltal,

för sommarväg ......................................................................

» vinterväg ..........................................................................

eller till sammans....................................................................

att totalkostnaden för underhåll af allmän väg utgör

för sommarväg ......................................................................

» vinterväg............................................................................

eller till sammans....................................................................

kr. 83,72

.... » 25,05

kr. 108,77;

kr. 5,533,108

» 1,655,207

kr. 7,188,315;

45

att nuvarande kostnaden för underhåll af allmän väg på hvarje 1,000 kronor

af taxeringsvärdet i medeltal för hela riket utgör

kr. 3,98;

att taxeringsvärdet å bruk, fabriker, qvarnar, sågar och allmänna skogar

utgör

kr. 128,652,649;

att taxeringsvärdet å annan fast egendom, som hittills varit från vägunderhåll

befriad utgör

kr. 108,301,293;

att taxerad medelinkomst af rörelse utaf bruk, fabriker, qvarnar, sågar,

grufvor och annan med fastighet förenad industriel rörelse belöper sig till

kr. 19,346,260;

att berörda inkomst kapitaliserad med beräkning efter 5 % motsvarar ett

värde af

kr. 386,925,200;

att på hvarje af rikets län i medeltal skulle sig belöpa en väglängd af

207 mil;

att Elfsborgs län har längsta vägsträckan med 339 mil och Blekinge län

den kortaste med 78,4 mil;

att en jemförelse emellan våglängden och mantalen för hela riket visar,

det på hvarje 13,3 mantal belöper sig underhåll af en mil väg;

att, om hela rikets landareal jemföres med hela längden af dess allmänna

vägar, sig visar att på hvarje 0,715 qvadratmil belöper sig en mil allmän

väg; och

att om rikets folkmängd, städernas befolkning deruti ej inbegripen, jemföres

med längden af dess allmänna vägar, sig visar att för hvarje mil allmän

väg finnes 765 invånare.

Förestående jemförelser emellan, å ena sidan våglängden, samt, å andra

sidan, antalet af de på en mil allmän väg sig belöpande mantal, qvadratmil

och invånare, hafva kommitterade låtit utsträcka jemväl till de särskilda länen

inom riket, samt meddela derom nedanstående uppgifter, nemligen:

Antal mantal på vågmil, länsvis utråknadt.

Stockholms län................................... 20 5.

Upsala..................................................................................... 24,8.

Södermanlands......................................................... 19 4.

Östergötlands................ 18 7.

Jönköpings.................... 13)0.

Kronobergs ......................................._................................ pp s

Kalmar............. 13 1.

Gotlands................................................................................... 10.0.

Blek!nge.............................-..........................-.......................... 13,5.

Kristianstads........................................................ g

Malmöhus....................................................................... 23 s

Hallands............................................................................ 14 9.

Göteborgs................................................................................. 22,7.

Elfsborgs............................................................................... \2 4.

Skaraborgs.................................................... 15 2.

Vermlands....................... g 1

Örebro.......................................................................... 20 7

Vestmanlands....................................................................... 27 8.

Kopparbergs..................................................... 27 7>

Gefleborgs................................................................................. 20 9.

Vest ernorrl ands..................................................................... 9

Jemtlands....................................._............................. 7 o

Vesterbottens........................................................................... 20 0:

Norrbottens............................................................................. g 0>

Vågmil per qvadratmil inom hvarje län.

Stockholms län, en vägmil på

Upsala » »

Södermanlands » »

Östergötlands » »

Jönköpings » a

Kronobergs >1 »

Kalmar » »

Gotlands » »

Blekinge » »

Kristianstads » »

Malmöhus » »

Hallands » »

Göteborgs » »

Qvadrat

mil.

0,332.

0,304.

0,318.

0,300.

0,311.

0,279.

0,371.

0,248.

0,321.

0,171.

0,152.

0,221.

0,347.

kvadrat

mil.

Elfsborgs län, en

Skaraborgs

vägmil på..........

Vermlands

))

1)

Örebro

)>

))

Vestmanlands

»

Kopparbergs

»

»

Gefleborgs

»

Vesternorrlands

»

„

Jemtlands

Vesterbottens

)>

» __________________

))

..........-.....-......... 3,004.

Norrbottens

))

»

.......................... 8,571.

Antal invånare på vågmil inom hvarje lån.

Stockholms län .

Upsala.............

Södermanlands ...

Östergötlands ....

Jönköpings.......

Kronobergs .......

Kalmar............

Gotlands...........

Blekinge...........

Kristianstads.....

Malmöhus........

Hallands..........

Göteborgs..........

Elfsborgs..........

Skaraborgs.........

Vermlands.........

Örebro.............

Vestmanlands_____

Kopparbergs.......

Gefleborgs.........

Vesternorrlands...

Jemtlands.........

Vesterbottens.....

Norrbottens.......

Folk-

Antal in-

mängd

vanare

utom

påTäg-

städerna.

mil.

.......... 130,431

665.

.......... 90,814

613.

.......... 126,947

734.

-......... 225,789

784.

.......... 172,413

577.

---------- 162,423

580.

853.

.......... 47,932

439.

.......... 107,781

1,382.

.......... 217,176

674.

.......... 264,124

982.

.......... 119,109

627.

.......... 168,659

1,360.

803.

.......... 238,563

772.

.......... 253,482

862.

.......... 165,463

956.

679.

-......... 180,226

748.

.......... 137.891

703.

.......... 141,331

772.

......... 74,779

550.

.......... 96,452

945.

__________ 79,363

786.

Summa 3,800,601.

48

Då kronobetjeningens uppgifter om kostnaden för underhållet af en mil väg

oftast icke öfvensstämt med kronobetjeningens uppgifter om kostnaden för mantal

och den med ledning af sistberörda uppgift uträknade kostnaden för mil,

hafva kommitterade låtit upprätta följande tabell:

Kostnad för sommar- och vinterväghållet per mil och i sin helhet för hvarje län,

uträknad med ledning af kommunalstämornas och kronobetjeningens uppgifter.

Sommar- väghållet

per mil.

Vinter- väghållet

per mil.

Sommar- väghållet

i sin helhet.

Vinter- väghållet

i sin helhet.

Stockholms............................................-............

1,156

287

226,765

54,628

Upsala...............................................................

1,307

405

193,746

56,958

Södermanlands..........-..........................-..............

834

319

144,300

56,136

Östergötlands......................................................

1,072

287

309,213

87,311

Jönköpings................ ............ .... .............-...........

641

149

191,262

42,589

Kronobergs .........................................................

697

128

195,156

32,802

Kalmar........................ .....................................

1,022

380

261,631

95,736

Gotlands........................ ....................................

800

484

87,546

51,963

Blekinge.......................................-.....................

966

120

75,709

7,253

Kristianstads.......................................................

828

383

267,021

63,494

Malmöhus...........................................................

2166

554

582,937

143,379

Hallands.......................................... ..................

962

259

182,602

33,862

Göteborgs och Bohus............................................

1,393

329

172,999

40,691

Elfsborgs............................................................

1,053

354

356,912

104,822

Skaraborgs..........................................................

922

365

285,120

109,752

Vermlands...........................................-..............

1,067

201

313,751

60,161

Örebro...............................................................

1,365

389

236,930

63,946

Vestmanlands................................... ..................

1,439

527

230,737

88,640

Kopparbergs...............................-.......................

863

241

208,103

58,019

Gefleborgs............................................................

1,008

749

197,230

117,405

Vesternorrlands..................................................

1,878

766

343.472

160,391

Jemtlands...........................................................

1.253

386

170,226

52,238

Vesterbottens.......................................................

1,418

224

144.757

57,603

Norrbottens.........................................................

1,541

123

154,983

15.428

1,114

CO

5,533,108 | 1,655,207

7,188,315

49

I sammanhang härmed meddelas följande uträkningar rörande maximum

och minimum af åtskilja uppgifter, beräknade häradsvis inom hvarje län,

nemligen:

Uppgift öfver maximum och minimum af hela väghålningskostnaden sommar och

vinter, per mantal, häradsvis inom hvarje lån.

Maximum.

Minimum.

Stockholms län................

Danderyd........................

203

30

lyhundra........................

31

64

Upsala...........................

Vestlands tingslag.............

120

26

Bro...............................

28

63

Södermanlands.................

Villåtttinge.....................

83

39

Åker............................

41

83

Östergötlands..................

Lysing...........................

125

44

Östkind..........................

33

74

Jönköpings.....................

Östbo............-..............

93

—

Norra Vedbo...................

33

42

Kronobergs......................

Norrvidinge . ..................

112

05

Konga ...........................

45

17

Kalmar..........................

ljust.............................

179

32

Södra Möre,........... ........

74

02

Gotlands.........................

Norra domsagan...............

127

82

Södra domsagan...............

126

57

Blekinge.........................

Brak ne..........................

115

38

Östra............................

53

85

Kristianstads..................

Albo.............................

261

03

Jerrestad ........................

63

39

Malmöhus ......................

Torna............................

294

44

Herrestad.......................

74

77

Hallands.........................

Tona ersjö.......................

124

90

Faurås...........................

52

47

Göteborgs.......................

Säfvedal........................

242

33

Tunge............................

33

19

Elfsborgs........................

Sundal...........................

319

09

Flundra .........................

45

62

Skaraborgs.....................

Viste.............................

135

02

Laske ............................

45

18

Vermlands......................

Fryks dals öfre.................

925

66

Visnum.........................

74

81

Örebro...........................

Nya Kopparberg..............

433

—

Glanshammar ..................

40

58

Vestmanlands..................

Gamla Norberg................

175

09

Förstena........................

67

02

St. Kopparbergs..............

Malung, Lima...-...............

368

66

Sundboru........................

28

00

Gedeborgs........................

Ugglebo och Hamrånge.....

437

16

Hedensuuda och Pernebo ...

83

93

Vesternorrlands................

Ramsele.........................

923

88

NordingrR.......................

114

08

Jemtlands.......................

Lit...............................

267

84

Hallen...........................

100

04

Vesterbottens...................

Nordmaling och Bjurholm..

425

35

Löfånger........................

70

—

Norrbottens.....................

Paj ala............................

458

—

Jukkasjärvi............ ........

4

50

Kohus uti. ang. Väghållning sskyldighet.

7

50

Uppgift öfver maximum och minimum af vågmil, per qvadratmil, häradsvis

inom hvarje lån.

_

Maximum.

Minimum.

Stockholms län....................

Färentuna.......................

7,0

Vermdö .........................

1,7

Upsala.............................

Asunda..............-...........

5,8

Löfstad..........................

1,7

Södermanlands....................

Öster-Rekarne..................

5,0

Vester-Rekarne................

1,5

Östergötlands.....................

Hanekind........................

8,4

Bråbo............................

1,5

Jönköpings.......................

Norra Vedbo...................

3,7

Södra Vedbo...................

2,7

Kronobergs........................

Norrvidinge....................

5,5

Sunnerbo........................

2,5

Kalmar.............................

Tjust.............................

3,7

Norra Möre....................

1,7

Gotlands............................

Norra domsagan...............

4,7

Södra domsagan...............

3,8

Blekinge...........................

lister............................

4,6

Medelstad.......................

1,9

Kristianstads......................

Bjäre.............................

7,5

Ingelstad........................

4,3

Skytts...........................

13,4

3,8

6,9

Göteborgs..........................

Östra Hising ..................

5,5

Sörbygdens .....................

1,3

Elfsborgs...........................

As.................................

4,9

B ollebygds......................

1,5

7,3

2 4

Vermlands.........................

Karlstad.........................

4,7

Élfsdals öfre...................

0,7

Örebro..............................

Hardemo........................

7,0

Nya Kopparberg..............

1,0

Vestmanlands.....................

Tuhundra.......................

6,o

Skinskatteberg................

1,5

St. Kopparbergs..................

Torsång..........................

4,2

Malung, Lima.................

0,5

Gefleborgs ........................

Hedensunda och Fernebo ...

3,0

Ljusdal.........................

0,5

Vesternorrlands...................

Skön.............................

6,5

Torp.............................

0,3 7

Jemtlands........................

Sunne............................

3,2

Hammerdal.....................

0,18

Vesterbottens......................

Nysätra..........................

1,3

Lycksele.........................

0,015

Norrbottens......................

Neder-Torneå och Karl.....

1,0

Jokkmokk ......................

0,03

51

Uppgift öfver maximum och minimum af väghållning skostnaden, sommar och vinter,

per 1,000 kr. af taxeringsvärdet, häradsvis inom hvarje lån.

Maximum.

Minimum.

1

Stockholms län................

Sjuhundra ......................

6

46

Öknebo..........................

i

67

Upsala...........................

Vestlands tingslag............

9

04

Bro...............................

i

37

Södermanlands.................

Villåttinge......................

4

Öl

Jönåker.........................

i

67

Östergötlands..................

Lysing...........................

5

20

Finspånga län..................

i

45

Jönköpings .....................

Vestbo...........................

5

35

Norra Vedbo...................

i

31

Kronobergs .....................

Norrvidinge..................

5

39

Konga ...........................

2

05

Kalmar..........................

Ölands södra mot.............

5

11

Stranda.........................

1

98

Gotlands.........................

Norra domsagan...............

4

58

Södra Domsaga................

4

49

Blekinge.........................

Lister............................

i!2

21

Medelstad.......................

1

65

Kristianstads..................

Albo..............................

5

93

Jerrestad........................

1

25

Malmöhus ......................

Torna............................

5

13

Herrestad........ ..............

1

64

Hallands........................

Tönnersjö.......................

6

27

Faur ås...........................

3

08

Göteborgs.......................

Säfvedals........................

6

71

Tunge.........................

1

35

Elfsborgs........................

Kinds............................

8

84

Flundra.........................

1

50

Skaraborgs .....................

Yilske............................

7

64

Hofva............................

1

27

Vermlands......................

Kil........................ ....

9

21

Visnum..........................

1

74

Örebro...........................

Sundbo ..........................

6

87

Grythytte och Hellefors_____

1

22

Vestmanlands.................

Våla.............................

(i

28

Skinskatteberg_______ _________

2

34

St. Kopparbergs...............

Malung, Lima och Äppelbo

8

84

Sundborn........................

1

44

Gefleborgs ......................

Ostra tingslag..................

12

15

Ofransjö Torsåker............

3

15

Vesternorrlands................

Ramsele.........................

33

49

Torp.............................

3

93

16

09

5

07

Vesterbottens...................

Nordmaling och Bjurholm..

14

64

Skellefteå.......................

2

30

Norrbottens.....................

Jokkmokk.......................

26

16

Jukkasjärvi.....................

0

32

52

Uppgift öfver maximum och minimum af underhållskostnad sommartiden per mil våg,

håradsvis inom hvarje lån.

Maximum.

Minimum.

3,623

436

Upsala...............................

Asunda..........................

2,644

Vendels tingslag..............

316

Södermanlands....................

Daga..............................

1,053

Rönö.............................

714

Östergötlands.....................

Lysing...........................

2,159

Ydre......... ....................

439

Jönköpings........................

Vista.............................

1,066

Mo...............................

271

Kronobergs........................

Allbo.............................

995

Uppvidinge.....................

359

Kalmar norra landtingsområde

Tjust.............................

1,237

luna län........................

500

Kalmar södra d:o

Norra Möre.....................

2,128

Olands södra mot.............

586

956

692

1,150

804

Kristianstads......................

Södra Åsbo....................

1,766

Ostra Göinge ..................

467

4,174

1,075

Hallands............................

Fjäre.............................

1,860

Tönnersjö.......................

571

5,668

434

Elfsborgs..........................

Sundal...........................

2,765

563

1,684

397

Vermlands.........................

Kil..............................

2,305

Visnum..........................

515

Örebro .............................

Nva Kopparberg..............

2,484

Grythytte och Hellefors.....

553

1,917

682

St. Kopparbergs..................

Gagnef...........................

2,394

Sårna och Idre"—.............

86

Gefleborgs .........................

Ljusdal..........................

2,173

Hedemora och Fernebo.....

387

Vesternorrlands...................

3,382

453

Jemkande.........................

Brunflo med Näs.............

3,283

623

Vesterbottens......................

Umeå............................

.1,921

Löfånger......................„

460

Norrbottens.....................

Neder Lule....................

3,751

Korpilombolo..................

459

53

Uppgift öfver maximum och minimum öfver underhållskostnaden per mil vinterväg,

häradsvis inom hvar ja lån.

Maximum.

Minimum.

Stockholms län...................

Väddö och Häfverö..........

439

Vermdö .........................

63

Upsala..............................

Vaksala.........................

645

Bro................................

146

Södermanlands....................

Selebo............._.............

482

Jönåker .........................

124

Östergötlands.....................

Memming.......................

889

Ydre .............................

86

Jönköpings.........................

Tveta............................

232

Mo...............................

60

Kronobergs........................

Uppvidinge.....................

183

Konga...........................

61

Kalmar norra landtingsområde

Tjust.............................

315

Tuna län .......................

139

Italmar södra d:o

Ölands södra mot............

1,335

Södra Möre.....................

247

Gotlands............................

Gotlands södra ................

582

Gotlands norra ................

407

Blekinge...........................

Östra ............................

116

Bräkne...........................

71

Kristianstads......................

Albo .............................

764

Östra Göinge..................

133

Malmöhus.........................

Könneberg......................

1,558

Onsjö............................

278

Hallands...........................

Viska...........................

797

Faurås...........................

145

Göteborgs..........................

Vestra Hising .................

768

Bullaren ........................

123

Elfsborgs.............''..............

Sundal...........................

1,380

Gäsened.........................

120

Skaraborgs.........................

Valle.............................

745

Hofva............................

226

Vermlands.........................

Nyed.......................

612

Nordmark.......................

125

Örebro.. ..........................

Asker............................

645

Nora och Hjulsjö.............

172

Vestmanlands.....................

Siende...........................

719

Skinnskatteberg................

251

St. Kopparbergs..................

Folkare ... ....................

483

Sundborn........................

60

Gefleborgs.........................

Bergsjö..........................

1,281

Hedemora och Fernebo......

324

Vesternorrlands...................

Tuna.............................

1,471

Nordingrå......................

353

Jemtlands...................;......

Lit...............................

727

Hede............................

144

Vesterbottens......................

Burträsk........................

795

Norsjö och Mala..............

49

Norrbo ttens........................

Neder Lule.....................

483

Enontekis.......................

3

För att erhålla eu lättare öfversigt af värdet å ej mindre den i mantal

satta jorden än ock de beskattningsföremål som af riksdagen föreslagits skola

uti väghållet deltaga, än den som erhålles af tabellerna Al — A 25, samt

dymedelst lättare blifva i tillfälle att bedöma huru vida en lindring i väghåll

-

54

ningsbördan och en utjemning af den samma kunde beredas med bibehållande

af de från ålder bestående väghållsdistrikten, eller häraden, läto kommiterade

upprätta bilagda tabeller Litt. B 1 — B 25, hvilka innehålla en, med beräkning

af jemna tusental, upprättad jemförelse emellan taxeringsvärdet å den i mantal

satta jorden, som nu bestrider väghållet, samt taxeringsvärdet och uppskattade

kapitalvärdet å andra beskattningsföremå), som ifrågasatts att uti allmänna väghållet

deltaga, allt i förhållande till väghållningskostnaden samt under förutsättning,

att samtliga ifrågavarande beskattningsföremål skulle deruti proportionaliter

taga lika del, äfvensom ett sammandrag deröfver för hela riket, tabellen

Litt. B.

Berörda tabeller, som i procent upptaga så väl den i mantal satta jordens,

som andra beskattningsföremåls andelar i väghållet, beräknade under nyssnämnda

förutsättningar, utvisa att värdet å de sålunda med hvar andra jemförda

beskattningsföremålen högst betydligt vexla icke allenast inom rikets särskilda

län, utan jemväl emellan häraden i samma län.

Såsom exempel i förenämnda hänseende anföras:

dels Gefleborgs län, der den i mantal satta jorden i förhållande till sitt

värde skulle utgöra 42,4 % af väghållningskostnaden, under det att andra beskattningsföremål

skulle deraf bestrida 57,6 °/\

dels ock Skaraborgs län, der den i mantal satta jordens värde utgör 92 %,

men andra beskattningsföremåls endast 8 %.

För att ådagalägga skilnaden i berörda hänseende emellan olika härad åt

samma län anföres följande exempel, nemligen:

Den i mantal Andra beskattsatta

jorden. ningsförem&l.

Stockholms lån:

Svartlösa härad

Vallentuna »

54 %

96,7 »

46 S

3,s »

Upsala län:

Films härad

Trögds.........

22,9 >'' 77,i »

93,6 » 6,4 »

Södermanlands län:

Villåttinge härad

Hölebo »

70,2 » 29,8 »

92,i » 7,9 »

Den i mantal

Andra beskatt-

satta jorden.

ninsrsföremål.

Östergötlands län:

Bankekinds härad

................ 53,5 »

46,5 «

Lysings ......................................

................ 93,7 »

6,3 »

Jönköpings lån:

Tveta härad...

75,s »

24,2 »

Vista » ...............................

................ 95, i »

4,9 »

Kronobergs län:

Uppvidinge härad

........... 77,4 »

22,6 »

Allbo »

................ 92,6 »

7,4 »

Kalmar lån:

Handbörds härad ...

................ 74,o »

26,0 >:

Olands södra mot

................ 93,2 »

6,8 »

Gotlands lån:

Gotlands södra härad

............... 88,s »

11,2 »

» norra »

.............. 92,9 »

7,1 »

Blekinge län:

Medelstad härad

........... 67,i »

32,9 o

Listers »

................ 91,i »

8,9 »

Kristianstads län:

Albo härad

............... 78,o »

22,o »

Jerrestads härad

................ 87,s »

12,2 »

Malmöhus lån:

Bara härad

76,6 »

23,4 »

Skytts »

................ 92,7 »

7,3 »

Hallands län:

Arstads härad

81,7 »

18,3 »>

Himble »

............... 96,o »

4,0 »

Göteborgs och Bohus lån:

Östra Hisings härad

............... 25,o »

75,o »

T j örns »

............... 96,6 »

3,4 »

Den i mantal

satta jorden.

Andra beskatt- ningsföremål.

Elfsborgs lån:

Vane härad.........................................

54,5 %

45,5 %

Bjärke » .......................................

96,2 »

3,8 »

Skaraborgs lån:

Valla härad.........................................

79,5 »

20,5 »

Kållands härad......................•...........

98,2 »

1,8 »

Vermlands lån:

Fernebo härad ..................................

31,9 »

68,1 »

Näs » ...................................

99,0 »

1,0 »

Örebro lön:

Grythytte och Hellefors härad ........

50,3 »

49,: »

Hardemo härad .............................

94,8 »

5,2 »

Vestmanlands län:

Gamla Norbergs bergslag................

45,o »

55,o »

Tuhundra härad ..............................

98, i «

1,9 »

Stora Kopparbergs län:

Vika, Knifva och Husjö härad.......

17,i »

82,9 »

Stora Skedvi härad ........................

92,3 »

7,7 »

Gejleborgs län:

Östra tingslag ..................................

14,2 »

85,8 »

Jerfsö härad ....................................

79,5 »

20,5 »

Vesternorrlands län:

Sköns'' härad ....................................

9,8 »

90,2 »

Barnsele » ....................................

88,0 » .

12,o »

Jemtlands län:

Undersåkers härad............................

49,6 »

50,4 »

Lits » ............................

SO

w

oo

6,2 »

Vetserbottens län:

Nordsjö och Mala härad ................

50,8 »

49,2 »

Asele » ................

99,o »

1,0 »

Norrbottens län:

Jokkmokks härad ............................

9,i »

90,9 »

Pite .............................................

79,o »

21,o »

57

_ Öfver de af samtliga Konungens befallningshafvande meddelade uppgifter,

enligt ofvan antecknade formulär n:r 5, meddela kommitterade följande sammandrag,

nemligen:

l:o. Vid 1875 års slut utgjorde de å landsbygden till underhåll indelta

allmänna vägarnes längd.

0 o

M

i ).

Landsväg.

Härads-

Sockne-

Summa.

väg.

väg.

Inom Stockholms län...................................

70,io

76,20

51,30

7197,60

» Upsala.........

40,70

81,53

38,95

161,18

» Södermanlands......

102,60

21,60

58,00

182,20

» Östergötlands.....

103,70

100,10

92,io

295,90

» Jönköpings........

87,oo

172,60

46,70

306,80

» Kronobergs ........

53,97

176,20

106,78

336,95

» Kalmar.............

102,30

122,20

37,20

261,70

» Gotlands.

50,io

£2,80

90

» Blekinge...........

23,10

8,70

62.40

94,20

» Kristianstads.........

66,io

83,90

177,80

327,80

>* Malmöhus............

79,57

31,73

112,38

223,68

» Hallands......

43,88

75,49

86,06

205,43

» Göteborgs och Bohus ...

40,30

74,40

13,30

128,oo

» Elfsborgs.............

158,co

113,70

100,80

373,io

» Skaraborgs.............

150,5 9

153,91

304,50

» Vermlands..........

120,60

133,10

47,70

301,40

» Örebro ..........

88,17

57,20

28,60

173,97

» Vestmanlands...

74,87

37,16

55,75

167,78

» Kopparbergs......

129,26

48,58

53,64

231,48

» Gefleborgs.......

47,50

78,80

74,80

201,10

>> Vesternorrlands ..

77,85

82,61

47,57

208,03

» Jemtlands.......

66,90

43,30

25,50

135,70

» Vesterbottens____

29,30

72,20

8,oo

109,50

» Norrbottens____

24,20

71,2o

3,90

99,30

153.91

)

Summa

1,831,26

1,825,30

1,329,23

Kom:s uti. ang. Väghållningsskyldighet. 8

58

2:o. Till följd af jernvägs-, kanal-, ny väg-anläggning eller andra omständigheter

kunna följande indelade allmänna vägar anses hafva upphört att

såsom sådana användas, nemligen:

Mil.

Landsväg. Häradsväg.

inom Södermanlands län........................................................................... 0,60.

» Östergötlands län:

en mil häradsväg skall efter gästgifvaregården Boets indragning hänföras

till sockneväg.

» Jönköpings län................................................................................

dessutom anses 12,3 mil landsväg numera vara att hänföra till häradsväg

samt ofvan upptagna 2,80 mil häradsväg böra betraktas såsom sockneväg.

» Kronobergs län:

samtliga landsvägar böra anses såsom häradsvägar;

landsvägen från Ljungby till Replösa Agård, utan uppgifven längd;

häradsvägen från Skiftebro öfver Annerstad till sjön Bolmen, utan angifven

längd.

häradsvägen från Ryssby klockaregård till Tutaryd Östergård, utan angifven

längd.

» Kalmar lön:

landsvägen från Åtvidaberg till Gamleby förvandlas till häradsväg och finnes

upptagen å tab. 5 .............................-........................................

» Blekinge län:

fråga om förändring af åtskilliga landsvägars natur är beroende på pröfning.

» Kristianstads län..............................................................................

0,8 mil öfvergå från lands- till häradsväg.

» Malmöhus län:

häradsvägen från Annelöf om Qvårlöf till landsvägen emellan Saxtorp och

norra Möinge, utan angifven längd.

» Elfsborgs län.................—............................................................. 0,23.

» Skaraborgs län................................-.......-.............................-......... 0,30.

dessutom en landsväg ifrån Varnums kyrka till Önums gästgifvaregård, utan

angifven längd samt en landsväg från Slädenäs ås till Tenges gästgifvaregård,

äfven utan angifven längd.

» Örebro län:

11,7 mil öfvergått från lands- till högst häradsväg.

» Kopparbergs län...............................................................................

2,80.

0,14.

*) 0,93.

2,00.

1,80.

*) 0,5 mil är sockneväg.

59

3:o. Till följd af jernvägs-, kanal-, ny väg-anläggning eller andra omständigheter

hafva följande härads-, sockne- eller enskilda vägar blifvit af den

betydelse för samfärdseln, att de böra ifrågakomma att såsom allmän väg indelas

och underhållas, nemligen:

Mil.

Landsväg. Häradsväg.

inom

»

Stockholms län................................................................................

Upsala län......................................................................................

2,50.

1,20.

2,40.

2,70.

j)

Södermanlands län...................................................-......................

2,70.

Östergötlands län........................_________............______________________________

4,05.

Jönköpings län................................................................................

1,65.

19,30.

»

dessutom 11 st. häradsvägar inom T veta härad, samt 3 st. dito inom Vestra

härad, utan angifna längder.

Kronobergs län...............................................................................

2,40.

)>

dessutom 15 st. häradsvägar, utan angifven längd.

Kalmar län.................................................. ................................-

1,60.

7,80.

»

Blekinge län...................................................................................

0,50.

Kristianstads län.............................................................................

0,13.

5,15.

n

Malmöhus län.................................................................................

4,10.

9,70.

»

Göteborgs oeh Bohus län..................................................................

2,40.

2,30.

dessutom såsom häradsväg n. v. byvägen genom Tingstadsby, ej angifven

till längd.

Elfsborgs län..................................................................................

1,05.

2,30.

Skaraborgs län................................................................................

0,86.

1,57.

dessutom 6 st. häradsvägar, utan angifven längd.

Vermlands län ......... .............................................................____.....

2,00.

dessutom 6 st. lands-utfartsvägar från jernvägsstationer, utan angifna längder,

som underhållas af häraden på entreprenad samt en häradsväg, utan

uppgifven längd.

Örebro län....................................-................................................

2,60.

dessutom 3 st. häradsvägar, ej uppgifna till längd.

Vestmanlands län_________________________________________............._________..............

0,70.

2,00.

dessutom 1 st. lands- och 3 st. häradsvägar, utan uppgifna längder.

Gefleborgs län ...........................................*_________-..........................

0,74.

1,45.

VpQ+pvnn ruin Tina län __________________

0,60.

Ä

l ColClUvllIctUuo lull - .

Norrbottens län.......................................................................-.......

---

1,30.

60

4:o. Af enskilda bolag eller personer anlagda eller underhållna vägar,

som i den utsträckning begagnas af allmänheten och äro för samfärdseln behöfliga,

att de böra ifrågakomma att såsom allmänna vägar anses och underhållas:

Mil

inom

Stockholms län.....................................................................1..........

Landsväg.

Häradsväg.

6,70.

0,50.

»

Upsala län.....................................................................................

dessutom 1 st. landsväg utan uppgifven längd samt såsom socknevägar en

om 1,5 mil och en utan uppgifven längd.

M

Södermanlands län............................................................................

1,90.

n

Östergötlands län.............................................................................

4,60.

2,00.

»

Jönköpings län:

eu häradsväg från Os bruk till Lamhults jernvägsstation, utan angifven

längd.

Kalmar län ...................................................................................

»

Kristianstads län.............................................................................

0,25.

2,24.

Hallands län...................................................................................

2,82.

dessutom en landsväg, s. k. Flobäcksvägen, samt 2:ne häradsvägar, utan

angifna längder.

»

Göteborgs och Bohus län...................................................................

*) 0,65.

»

Elfsborgs län..................................................................................

0,25.

1,50.

0,03.

»

Skaraborgs län................................................................................

2,28.

o

Vermlands län......................................................................

»

Örebro län.....................................................................................

dessutom eu häradsväg, s. k. Porlavägen, utan angifven längd, hvarjemte

2,9 mil lands- och S,5 mil häradsväg undersökes för omläggning.

2,20.

»

Kopparbergs län..............................................................................

1,80.

0,20.

»

Gefleborgs län................................................................................

4,19.

1 20.

»

Vesternorrlands län..........................................................................

»

Vesterbottens län.........................................................................

4,30.

»

Norrbottens län.......................................................

2.60.

) Förutom en väg genom Tingstads by, utan angifven längd

61

5:0-_ 1 anledning af tilltänkta jernvägs-, kanal-, ny väg- eller hamnanläggningar,

obehufliga gamla vägar eller behöfliga nya sådana.

1 Obehöfliga.

Ny.

Lands-

väg.

Härads-

väg.

Lands-

väg.

Härads-

väg.

Inom

Stockholms län............

n

Upsala län...

0,00

»

en ny häradsväg ej angifven till längd.

Östergötlands län.............

0,80''

1,00

Jönköpings län.....

förestående 1,40 mil landsväg jemte en landsväg, utan angifven

längd, skall öfvergå till häradsväg.

Kalmar län......

1,40

4,20

0,74

0,20

—

»

Hallands län

/,20i

»

Göteborgs och Bohus län

2,80

»

landsvägen från Strömstad till Svinesund, utan uppgifven längd,

anses obehöflig.

Elfsborgs län.......

»

3 nya häradsvägar, ej uppgifva till längd.

Vermlands län...

0,25

3,40

»

Örebro län.......

»

landsvägen emellan Grythyttehed och Saxån, längden ej upp- gifven, anses obehöflig.

Gefleborgs län........

0,60

0,30

»

en häradsväg ej till längd uppgifven, anses obehöflig.

Norrbottens län____

62

6:o. Uppgift å vägar, broar och färjor för hvilkas underhåll statsbidrag

uppbäras. Bidragens

Antal. beloPP''

Kronor.

Inom Stockholms län:

Tranebergs, Nockeby, Drottningholms och Almare—Stakets broar äro

staten tillhöriga samt byggas och underhållas af statsmedel.........

» Kalmar lön:

Gästgifveri- och färjefartsrörelsen vid sjögästgifvaregården Refsudden i

Norra Möre härad, för öfverfart till Oland.....................-........

» Gottlands lön:

Början emellan Fårön och Bunge. Färjemannen erhålla årligen 50

kronor emot skyldighet att utan ersättning befordra embets- och

tjensteman i tjenstärenden, beväringsmanskap m. m...................

» Göteborgs och Bohus län:

Svanesunds färja.................................................... Kr. 2,02.

Bäckeviks båtstation................................................ * 3,00.

Sunds, Storehagens, Vrångebäcks, Sämstads, Alsbäcks, Röds

och Svinesunds färjor af ordinarie räntor till hvardera

3 kr. 19 öre...................................................... " 22,33.

» Kopparbergs län:

Flottbron öfver Dalelfven vid Landa.......................... Kr. 35,20.

d:o

»

>» »

Torsångs kyrka........

»

19,68.

d:o

»

» »

Husby kyrka............

»

9,00.

d:o

))

» »

Utsänd...................

»

38,00.

d:o

» »

Nybo.....................

»

5,47 '').

d:o

»

» »

Nyckelby.................

»

9.3 7 2).

d:0

»

» »

Gagnefs kyrka..........

...... »

—3).

''ärja vid

Näs :

i By socken..

»

7,00.

Väg emellan Äsen och Sårna................................. ” 350,00.

d:o » Sårna och Idre................................... ” 200,00.

d:o från Vermland genom Dalarne och Helsingland till

Jeintland............................................................ .

Gefleborgs län:

Kårbölevägen genom Alfta, Ofvanakers m. fl. socknar— Kr. 1,133,44.

Bron öfver Ljusne eif vid Bergvik...........................

Vesternorrlands län:

Färjerodd öfver Angermanelfven emellan Veda och Hornön.

Rotefrihetsafgift å hvartdera stället för 23 ''/t seland......

Jemtlands län:

en väg inom Bergs och Svegs tingslag, 5,7 mil lång.........

907,50.

1,18.

11

’) samt 2 fot 9 kannor 75 ktm dubbelhafre.

2) samt 1 » 4 » 88 » råg.

3) 5 » 9 » 50 » dubbelhafre,

4) tillsammans 8 fot 9 k:r 25 ktm dubbelhafre och 1 fot 4 k:r 88 ktm råg.

400,00.

50,oo.

27,35.

•) 1,581,22.

1,134,62.

89,86.

600,oo.

63

7:o. Broar och färjor som underhållas gemensamt:

Inom Stockholms län....................................................

» Upsala...............................................................

» Södermanlands....................................................

» Östergötlands.......................................................

» Kronobergs...........................................:.............

» Kalmar..............................................................

» Blekinge.............................................................

» Kristianstads........................................................

» Malmöhus...........................................................

» Hallands.............................................................

» Göteborgs och Bohus.............................................

» Elfsborgs............................................................

» Skaraborgs..........................................................

» Vermlands..........................................................

» Örebro...............................................................

» Vestmanlands.......................................................

| » Kopparbergs........................................................

» Gefleborgs...........................................................

» Vesternorrlands...................................................

» Jemtlands...........................................................

(alla större broar och färjor underhållas af provinserna)

» Vesterbottens län..................................................

» Norrbottens........................................................

Antal.

Af län.

Af flera

härad

eller

tingslag.

2

_

2

8

—

8

11

—

11

6

—

6

2

—

2

3

—

3

1

—

1

4

—

4

15

—

15

4

—

4

5

—

5

3

—

3

14

—

14

4

—

4

12

1

11

1

—

1

3

—

3

4

—

4

G

—

6

1

1

4

—

4

113

1

112

Summa

64

8:o. Broar eller vägar, för Indika uppbäras bro- eller vägafgifter.

Län.

Namn å vägar eller

broar.

Namn å vägarnes

eller broarnes

egare.

Tiden för af- giftens upp- bärande.

Namn å dem

som uppbära

afgiterna.

Stockholms..............

Tranebergs bro..........

Staten

tills vidare

Nyckelby d:o.............

d:o

d:o

Drottningsholms d:o ...

d:o

d:o

Almare-Stäkets d:o.....

d:o

d:o

Stocksunds d:o...........

egaren af Djursholm

d:o

>egarne

Lidingö d:o...............

egaren af Hersby

31/12 1881

Sigtuna d:o...............

egaren af Tels hemman

Vid 1878

Alsunda d:o..............

Alsunda byamän

31/12 1883

Skura d:o.................

Vermdö skeppslag

tills vidare

Magelungs-sjös d:o......

egaren af Agesta

d:o

.

Ekolsunds d:o............

egaren till Ekolsund

»/„ 1885

/ egarne

bolag

d:o

Karl Xlllts d:o..........

d:o

Södermanlands..........

Bro i vägen emellan

Vansö kyrka och all- männa vägen vid Näs- byholm.................

enskilda

d:o

egarne

Väg emellan Näsbyholm

och Hållsta jern vägs- stationer................

egaren af Hellefors

d:o

d:o

Jönköpings................

Bro öfver sjön Nätaren

emellan hemmanen

Sundsholm och Sund

1 egaren till nämnda

| hemman

d:o

d:o

Kronobergs.............

Flottbro öfver Lagaån

vid dess utlopp från

bolag

|

d:o

Blekinge ...............

Augerumsbro bro.......

Korke d:o................

1 Augerums sockens väg- | undehållsskyldige.

3Vu 1878

d:o

Kristianstads... .

Norra och Södra Asbo

Jtills vidare

d:o

härad.

65

Län.

Namn å vägar eller

broar.

Namn a vägarnes

eller broarnas

egare.

Tiden för af- giftens upp- bärande.

Namn å dem

som uppbära

afgifterna.

Kristianstads............

Långe bro............ ...

Flera härad i detta och

Malmöhus län

!

Härnestads d:o ..........

Kristianstads stad

I

Helge d:o.................

Ahus och Yngsjö bya-

dills vidare

egarne

män

Väg vid Hammarsjö för

torrläggning deraf.

Disponenten af torrlägg- ningsarbetet

Malmöhus..............

Görarps bro..............

Egaren till Görarps qvarn;

Lomma d:o...............

Skånska cementaktie-

[■tillsvidare

bolaget

Qvinnevads d:o..........

bolag

31/

/12

1880

egarne

Refvinges d:o............

egaren af Refvinge;

Bjellerups d:o............

enskilda.

[•tills vidare

Ringsjösunds d:o........

egaren af Bosjö kloster

Hallands ..................

Hallansåsvägen..........

P. v. Möller

31/

l2

1880

Flobäcksvägen............

Laholms bro .............

aktiebolag

brokassan

jtills vidare

Stenså pråmbro..........

P. v. Möller

allt framgent

Halmsta östra bro......

Enslöfs bro...............

Falkenbergs tullbro öf- ver Atra-ån.

brokassan

bolag

Kongl. Maj:t och kronan,

utarrenderas för 400 kr.

I

[tills vidare

1

l''/i 1880, då nu- ■ varande arrendet!

| upphör.

egarne

VeS8inge pråmbro.......

enskilda

i

Refvinge bro.............

d:o

;tills vidare

Nye d:o...................

Egaren af lägenheten

Nybro

derefter

Göteborgs och Bohus...

Möndalsvägen............

Hisings bro...............

aktiebolag

d:o

>7,1880

V121879

beroende

på Kongl.

Majcts

pröfning

|egarne

Elfborgs...................

Nye bro..................

Venersborgs stad

Köpmanne d:o...........

Nordals härad

[ tills vidare

egarne

Sunds d:o ................

bolag

Skaraborgs................

Lidköpings stads bro...

Lidköpings brokassa

tills

vidare

d:o

Vermlands................

Väg emellan Gammel-Gammelkroppa aktie- kroppa och Filipstad | bolag

j tills vidare

d:o

Kom:s uti. ang. Väghållning skyldighet.

9

66

Län.

Namn å vägar eller

broar.

Namn å vägarnes

eller broarnas

Tiden för af- giftens upp-

Namn å dem

som uppbära

egare.

bärande.

afgifterna.

Örebro....................

Bro öfver Lilla Hammar- sundet

jsundbo härad

V, 1878

egarne

Vestmanlands ............

Kolbäcks bro.............

Stockholm-V esterås-

Bergslagernas jern- vägsaktiebolag

>tills vidare

uppbäresej f.n.

Borgåsunds d:o..........

Strömsholms Nya kanal-

bolag

Mellansunds d:o.........

Väg emellan Lågbo i Kila

egaren af Stensjö

i d:o

egarne

1

socken och Vesterby- vägen i Rumla socken

bolag

1

Kopparbergs..............

Uppbo, landa, Torsångs,

Lillelfvens, Husby,

Grådö, Avesta och TJt- sunds flottbroar öfver

•

Dalelfven...............

enskilda

Nybro bro.........-......

Skutskärs trävaruaktie-

> d:o

1

bolag

Nyckelby, Djurås och

| d:o

Gagnefs flottbroar öf- ver Dalelfven.........

enskilda

Tulla, Leksands, Björk-

bo, Nås och Vanås broar

brokassorna

[tillåtelse till väg-

Väg emellan Asen och

Sårna och Elfdals socknar

1 afgiftens uppta-

Sårna

j gande förnyas år-

l ligen

Gefleborgs.................

Gysinge bro..............

brokassan

tills vidare

Bergsviks d:o............

Bergsviks trävaruaktie-

tillåtelse att upp-

aktiebolag

Färjesunds d:o...........

År brå d:o.................

bolag

bära broafgift,

pröfvas hvar 5:e

V d:o

Ljusdals d:o..............

>väghållningsskyldige

Vesternorrlands..........

Fjäle d:o..................

Njurunda d:o.............

|

|tills vidare

Långsele d:o .............

/ brohallningsskyldige

ls/i2 1886

; d:0

Nordantjäls d:o..........

1

V5 1880

]

(tills vidare bero-

1

Karl Johans vägen......

Länet

I ende på Kongl.

I Maj:ts pröfning

> d:o

I

\ hvart 5:e år

Lits bro........ ..........

enskilda

tills vidare

Vesterbotttens____________

Umeå bro.................

Umeå härad

31/,2 1881

egarne

Skellefteå d:o............

broegarne

tills vidare

uppbäres ej f.n.

Norrbottens...............

Råne elfsbroar...........

väghållningsskyldige

d:o

egarne

67

Då enligt kommitterades uppfattning af riksdagens underdåniga skrifvelse

den 14 Maj 1876, riksdagen afsett att i allmänhet fast egendom äfvensom inkomst

af med fastighet förenad industriel rörelse borde i väghållet deltaga, men

kommitterade derjemte antagit, att riksdagens mening ej varit, att smärre fastigheter

samt mindre betydande inkomst af den s. k. lilla industrien skulle till

samma besvärs utgörande lemna bidrag, funno kommitterade, som ansågo sig

dels nödsakade att till grund för deltagande i väghållet, lägga bevillningen till

staten efter art. II bevillningsstadgan, med skäliga pröfvade jemkningar, dels

oek böra utsträcka deltagandet i väghållningsbesväret till all den inkomst, som

icke uppenbarligen enligt riksdagens antagna uppfattning af frågan borde vara

derifrån befriad, nödvändigt att fastställa så väl ett minimivärde för den fastighet,

som ock ett minimum för den inkomst, som ej borde till dylikt deltagande

förpligtas. Till ledning för sitt omdöme i berörda hänseende och för pröfning

af de alternativa förslag, som rörande ifrågavarande minimigränser blifvit inom

kommitterade föreslagna, nemligen dels 1,000 kronor och dels 400 kronor för

fast egendom och dels 1,000 kr. för inkomst, begärde kommitterade från Kong!,

kammarrätten upplysningar rörande värdet å åtskilliga beskattningsföremål, som

ifrågasatts att uti väghållet deltaga, hvilka upplysningar, länsvis för hela riket

sammandragna, finnas meddelade uti tabellen Litt. C.

Af denna tabell framgå följande förhållanden beträffande sagda minimivärden

för hela riket, nemligen:

att taxeringsvärdet å ej i mantal satt jordbruksfastighet med värde af 1,000

kronor och deröfver uppgår till sammanlagdt

kr. 51,061,278;

att taxeringsvärdet å samma egendom, med värde af 400 kronor och deröfver,

uppgår till

kr. 61,283,758;

att taxeringsvärdet samt uppskattade kapitalvärdet å annan fastighet och

frälseränta, hvarför bevillning efter art. II bevillningsstadgan utgöres, äfvensom

staten eller menigheter tillhöriga allmänningsskogar jemte staten tillhörig annan

fastighet, deraf inkomst dragés, skattad till 1,000 kronor och deröfver, uppgår

sammanlagdt till

kr. 166,751,273;

att taxeringsvärdet samt uppskattade kapitalvärdet å nyssnämnda egendom,

skattad till 400 kr., uppgår till

kr. 174,241,403, och

68

att inkomst af 1,000 kronor och deröfver med undantag för: inkomst af

kapital, aflöning, arfvode och traktamente eller annan med allmän eller enskild

tjenstebefattning förenad förmån, pension, årligt underhåll, lifränta och undantagsförmån,

samt inkomst som förvärfvas genom arrende af staten tillhörig jordbruksfastighet,

uppgår till

kr. 31,731,145.

Kommitterade kunna icke underlåta att här anmärka den väsendtliga skilnad,

som förefinnes emellan inkomstbeloppen enligt primäruppgifterna efter

formuläret n:r 3 och Kongl. kammarrättens uppgifter. Då nemligen inkomsten

af bruk, fabriker, qvarnar, sågar, grufvor och annan med fastighet förenad

industriel rörelse enligt förstberörda primäruppgifter, sammanförda i tabellen

A, för hela riket uppgår till ....................................................... kr. 19,346,260

uppgår det af Kongl. kammarrätten, visserligen efter andra

grunder uppgifna inkomstbelopp, till............................................... » 31,731,145

utvisande en skilnad af........................................................... kr. 12,384,885.

Kapitaliseras det af Kongl. kammarrätten uppgifna inkomstbeloppet, med

beräkning efter 5 %, motsvarar den ett kapitalvärde af............. kr, 634,622,900,

under det att samma värde enligt ofvanberörda primäruppgifter

utgöres endast af .................................................. ......... » 386,925,200

utvisande en skilnad af ej mindre än ................................... kr. 247,697,700.

Väl hafva kommitterade här ofvan antydt, att primäruppgifterna i synnerhet

beträffande inkomstbeloppen visat sig vara ofullständiga, men ofvan anmärkta

betydande skilnad måste dock väsendtligen bero på de olika grunder enligt

Indika uppgifterna meddelats. Primäruppgifterna afse positiv upplysning om

inkomsten af vissa beskattningsföremål, deraf det ena, eller »annan med fastighet

förenad industriel rörelse», måste blifva föremål för en subjektiv uppfattning.

Kongl. kammarrättens uppgifter afse åter all inkomst, med undantag för

vissa bestämda kategorier. Med så olika utgångspunkter för upplysningarnas

afgifvande är det uppenbart, att en betydande skilnad skulle uppstå, men just

betydenheten af denna skilnad visar, huru stor vigt för utjemning af väghållsbördan

måste tilläggas frågan om hvilken inkomst bör dertill bidraga.

Tabellen Litt. C. innehåller vidare följande statistiska uppgifter om säterierna

i de eröfrade provinserna, med värde af 1,000 kr. och deröfver, nemligen:

i Blekinge lån:

c:a 15 mantal med taxeringsvärde .................................................. kr. 455,400.

i Kristianstads lån:

c:a 77 mantal med taxeringsvärde »

3,498,272.

69

i Malmöhus län:

c:a 171 mantal med taxeringsvärde.

i Hallands län:

61 5/ji mantal med taxeringsvärde. ..

i Göteborgs och Bohus lån:

9 mantal med taxeringsvärde

kr.

8,648,600.

2,641,500.

400,000.

Summa 333 °/xi mantal med sammanlagdt taxeringsvärde kr. 15,643,772.

Under Litt. D. meddela kommitterade en tabell, utvisande maximum och

minimum af det för år 1876 å helt förmedladt mantal gällande taxeringsvärde

inom hvarje af rikets fögderier, af hvilken tabell här intages följande utdrag,

nemligen:

maximum af

minimum af

taxeringsvärde

taxeringsvärde

å 1 mantal.

å 1 mantal.

Stockholms läu..................;..........

....................... 350,000

4,000

Upsala............. ..........................

....................... 94,000

3,000

Södermanlands..............................

....................... 150,000

2,900

Östergötlands ...............................

....................... 250,000

4,000

Jönköpings.................................

....................... 99,000

3.200

Kronobergs..................................

....................... 90,000

5,300

Kalmar........................................

....................... 200,000

7,600

Gotlands......................................

....................... 68,000

19,000

Blekinge.. ...................................

....................... 160,000

11,000

Kristianstads...............................

....................... 279,000

9,600

Malmöhus....................................

....................... 242,000

6,164

Hallands......................................

....................... 100,000

3,000

Göteborgs och Bohus.......................

....................... 227,000

1,500

Elfsborgs.....................................

....................... 220,000

2,800

Skaraborgs...................................

........................ 336,000

5,100

Vermlands...................................

....................... 320.000

3,840

Örebro.......................................

....................... 172,000

2,000

Vestmanlands.................................

....................... 205,600

2,100

Kopparbergs..................................

....................... 528,000

11,900

Gefleborgs....................................

....................... 500,000

6,400

Vesternorrlands..............................

....................... 450,000

2,200

Jemtlands......................................

....... ............... 191,600

5,200

Vesterbottens ................................

....................... 166,400

5,120

Norrbottens...................................

....................... 94,400

1,000

70

Efter att sålunda hafva redogjort för de statistiska uppgifter, som till kommitterades

ledning förefunnits före uppgörandet af deras förslag till ny väglag

och som i viss mån legat till grund för samma förslag, anse kommitterade sig

böra lemna en statistisk redogörelse för verkningarna af samma förslag och

hänvisa för sådant ändamål till tabellerna Litt. E och F. Den förra tabellen

utvisar den i mantal satta jordens och öfriga till vägunderhållet med penningar

bidragande beskattningsföremåls andelar i kostnaden för väghållet sommartiden,

beräknade i enlighet med § 69 i lagförslaget och med ledning af kronobetjeningens

och kommunalstämmornas uppgifter om berörda kostnad; och få kommitterade

härvid anmärka: att värdet å sistnämnda beskattningsföremål upptagits

i enlighet med Kongl. kammarrättens uppgifter; att, på sätt kommitterade förut

antydt, kronobetjeningens och kommunalstämmornas uppgifter om ifrågavarande

kostnad torde vara högre, än de verkliga, enär sannolikt ej någon hänsyn tagits

till det förhållande, att den i mantal satta jordens egare eller brukare äro i

tillfälle att med egna arbetare och dragare fullgöra underhållet å tider, som

för dem finnas beqvämliga; att tabellen icke upptager hvarje särskild grupp af

de till väghållets utgörande pligtiga beskattningsföremåls andel i väghållskostnaden,

utan endast å ena sidan den i mantal satta jorden, och å den andra

Samtliga öfriga beskattningsföremål; och att tabellen upptager de sålunda mot

hvar andra stälda beskattningsföreinålens andelar i kostnaden så väl i penningar

för dem hvardera som i procent af hela väghållningskostnaden. Efter förutskickande

af dessa erinringar vilja kommitterade på detta ställe endast för

hvarje län upptaga procentförhållandet, så väl under öfvergångstiden eller de

första 15 åren efter lagens tillämpning som för tiden derefter.

7J

Landstingsområden.

t——

Andel i kostnaden för

sommarväghållet under

de första 15 åren.

Andel i kostnaden för

sommarväghållet efter

de 15 första åren.

Dem i man- tal satta

jorden %.

Andra be- skattnings- föremål %.

Den i man- tal satta

jorden %.

Andra be- skattnings- föremål %.

Stockholms.........................................................

86.4

13,6

■ 78,9

21,i

Upsala................................................................

88,6

11,4

81,9

18,i

Södermanlands.....................................................

90,4

9,6

84,5

15,5

Östergötlands......................................................

87,9

12,1

80,8

19,2

Jönköpings .........................................................

93,o

7,0

88,7

11,3

Kronobergs....................... .....................

92,8

7,2

84,4

11,6

Kalmar norra... ................................................

90,8

9,2

85,3

14,7

Kalmar södra.......................................................

93,8

6,2

89,9

10,1

Gotlands............................................................

93,5

6,5

89,4

10,6

Blekinge...........................................................

90,4

9,6

84,7

15,3

Kristianstads..............................................

94,9

5.i

91,6

8,4

Malmöhus....................................

92,8

7,2

87,s

12,2

Hallands.............................................. ............

94,o

6,0

90,1

9,9

Göteborgs och Bohus............................................

75,2

24,8

64,4

35,6

Elfsborgs...........................................................

90,4

9,G

84,8

15,2

Skaraborgs.........................................................

94 4

5,6

90,5

9,5

Vermlands...................... ......................................

85,7

14,3

78,3

21,7

Örebro...............................................................

81,3

18,7

72,o

28,0

Vestmanlands.......................................................

88,0

12,0

81,2

18,8

Kopparbergs......................................................

66,0

34,o

53,5

46,5

Gefleborgs..........................................................

63,o

37,o

50,2

49,8

Vesternorrlands.....................................................

64,2

35,8

51,2

48,8

Jemtlands..............................................

93,8

6,2

89,3

10,7

Vesterbottens .....................................................

85,5

14.5

77,6

22,4

Norrbottens.................

80,6

19,4

71,2

28,8

För hela riket utvisar tabellen att under de första 15 åren efter lagens

tillämpning skulle af hela kostnaden för sommarväghållet på den i mantal satta

jorden belöpa sig

86,1 %

och på andra beskattningsföremål

13,9 %

samt att, sedan 15 år efter lagens tillämpning förflutit af samma kostnad belöper

sig:

på den i mantal satta jorden

79,2 %>\ och

på andra beskattningsföremål

20,8 %■

Tabellen Litt. F utvisar förhållandet emellan allmänna bevillningen efter

art. II bevillningsstadgan samt den i mantal satta jordens och nya med penningar

till väghållet bidragande beskattningsföremåls andelar i kostnaden för

väghållet sommartiden, särskildt för hvarje grupp af dessa beskattningsföremål,

så väl under öfvergångstiden eller de första 15 åren efter lagens tillämpning

som för tiden derefter. Beträffande kostnaderna för berörda väghåll gäller

kommitterades erinran vid redogörelsen för tabellen Litt. E.

Af tabellen Litt. F. framgå, bland andra, följande förhållanden för hela

riket, nemligen:

att den i mantal satta jorden under de första 15 åren skulle till sommarväghållet

bidraga med kr. 4,763,254 eller

8,80 gånger

sin bevillning, samt efter sagda tid med kr. 4,380,255, eller

8,09 gånger

sin bevillning;

att ej i mantal satt jordbruksfastighet under de första 15 åren skulle bidraga

med kr. 85,774 eller

4,ofi gånger

sin bevillning samt efter denna tid med kr. 154,041 eller

8,32 gånger

sin bevillning;

att annan fastighet än jordbruket skulle under de första 15 åren bidraga

med kr. 228,938 eller

2,03 gånger

sin bevillning, samt efter sagda tid med kr. 338,412 eller

3,88 gånger

sin bevillning;

att den uti väghållet deltagande inkomst under de första 15 åren skulle

dertill bidraga med kr. 455,142 eller

1,43 gånger

73

sin bevillning, samt efter sagda tid med kr. 660,400 eller

2,08 gånger

sin bevillning.

Vid granskning af denna tabell torde kommitterades motivering till § 69

iakttagas. Enligt bestämmelserna i sagda § skulle annan fastighet än jordbruksfastighet

bidraga dubbelt, i förhållande till inkomsten. Kommitterades hufvudsyfte

med tabellen har varit att visa hvarje särskild grupps af beskattningsföremålen

andel i väghållningskostnaden, och för vinnande af än större tydlighet

har denna jemförts med bevillningen till staten efter art. II bevillningsstadgan.

Då den i mantal satta jordens andel i väghållningskostnaden visar en så hög

multipel af bevillningen, böra kommitterade erinra, att kostnaden för den i mantal

satta jordens andel i väghållet kommer att minskas med allt det natura-arbete,

som medelst vägkassan kommer att utföras, samt med de ytterligare lindringar,

som genom öfverskott i samma kassa komma att egarne eller brukarne

af den i mantal satta jorden beredas, hvadan samma multipel kommer att betydligt

nedgå. Någon beräkning häraf i siffror har ej kunnat meddelas, då man

ännu saknar all ledning för bedömande af värdet utaf det underhåll, som ur

vägkassan direkt kommer att bestridas, utan hafva kommitterade varit nödsakade

att till grund för sin utredning af hithörande förhållanden lägga den af kronobetjeningen

och kommunalstämmorna uppgifna kostnaden för nuvarande sommarväghåll

samt derefter fördela dessa på de särskilda beskattningsföremålen efter

de i § 69 angifna regler.

Slutligen få kommitterade erinra, dels att alla här förekommande uppgifter

om värden och inkomstbelopp grunda sig på 1876 års taxeringsförrättningar,

och dels att de i denna redogörelse förekommande uträkningar blifvit verkstälda

genom sekreterarens försorg.

Kom:s uti. ang. Väghållningsskyldighet.

10

V.

Förslag

till

Lag

angående väghållningsbesYärets utgörande på landet.

Kap. I.

Om allmän vägs anläggning och förändring.

§ 1. .

Det väghållningsbesvär, hvarom denna lag stadgar, afser sådan

väg på landet, som pröfvas för allmänna samfärdseln nyttig och

nödig vara. Den väg benämnes allmän och är af två slag:

a) landsväg, hvartill hänföres väg, som för allmänna samfärdseln

är af större betydelse och förenar riket med annat rike eller ett län

med annat län, leder från en stad till annan eller tjenar att förbinda

något härad i dess helhet eller till väsendtlig del med stad, större

hamn- och lastageplats, jernvägsstation eller annat jemförligt ställe.

b) bygdeväg, hvartill räknas väg af förenämnda beskaffenhet, men

som ej är af den vigt för allmänna samfärdseln, att den bör till

landsväg hänföras, så ock väg, härad eller socknar emellan, kyrkooch

tingsväg samt annan med dessa jemförlig väg.

§ 2.

Landsväg skall vara 6 meter samt bygdeväg 3,ti meter bred

emellan dikena; egande dock Konungens befallningshafvande att, der

75

särskilda förhållanden så påkalla, för kortare väglängd så väl medgifva,

att väg må hafva mindre bredd, som ock, när ny väg anlägges,

eller gammal väg omlägges, efter landstingets hörande, förordna om

dess utläggande till större bredd, än här stadgats.

Der redan anlagd väg är bredare, än här föreskrifves, varde den

så vidmagthållen, derest icke Konungens befallningshafvande pröfvar

den samma kunna utan nämnvärd olägenhet till bredden inskränkas.

Likaledes eger Konungens befallningshafvande, der redan anlagd

väg har mindre bredd, än denna lag bjuder, och dess utläggande till

stadgad bredd blefve förenadt med betydande svårigheter eller kostnader,

att låta dervid bero.

§ 3.

Allmän väg skall läggas der den tarfvas och hvar den jemnast

och genast göras kan.

§ 4.

Uppstår fråga om anläggning af allmän väg, då skall ansökning

derom göras hos Konungens befallningshafvande, som vid häradsrätten

i orten låter i ämnet höra vederbörande, hvilka i väghållningen

med arbete eller penningar deltaga; hvarefter och sedan landstingets

yttrande äfven inhemtats, Konungens befallningshafvande

meddelar beslut i frågan.

I enahanda ordning skola afgöras frågor om indragning af allmän

väg, omläggning af backig eller eljest för rörelsen obeqväm väg

samt förändring af redan befintlig väg till bygdeväg eller landsväg.

Kap. II.

Om skyldighet att deltaga i vägs byggande samt dess underhåll,

när mark är bar, så ock om tillsyn å väg.

§ 5.

I fråga om byggande och underhåll af väg, bro och färja utgör

hvarje län eller, der län är i särskilda landstingsområden fördeladt,

76

hvarje sådant område, med undantag af städerna, en gemensamhet

för sig.

Om vägs hållande i fargilt stånd vintertiden vid snöfall stadgas

i kap. VI.

§ 6,

I skyldigheten att bygga och underhålla allmän väg, bro och

färja deltaga, efter nedan stadgade grunder, följande beskattningsföremål:

A.

All i mantal satt jord, med undantag af äldre lotshemman,

hvilka, så länge de äro underkastade lotsningsskyldighet, bibehållas

vid dem hittills förunnad frihet från väghållningsbesväret;.

B. Frälseränta för sitt efter 5 procent beräknade kapitalvärde;

C. Hvarje annan jordbruksfastighet, hvars taxeringsvärde uppgår

till minst fyra hundra kronor;

D. All annan fastighet, hvarför bevillning efter art. II bevillningsstadgan

till staten utgöres och hvars taxeringsvärde uppgår till

minst fyra hundra kronor, äfvensom staten eller menigheter tillhöriga

allmänningsskogar, jemte staten tillhörig annan fastighet, deraf inkomst

dragés och hvars taxeringsvärde uppgår till nyssnämnda belopp;

E. Inkomst som uppgår till minst ett tusen kronor och hvarför

bevillning efter art. II bevillningsstadgan till staten utgöres; dock

med undantag för:

l:o. Inkomst af kapital;

2:o. Inkomst af kanal, jernväg och annan farväg;

3:o. Inkomst genom aflöning, arfvode och traktamente eller

annan med allmän eller enskild tjenstebefattning förenad förmån,

pension, årligt understöd, gratifikation, lifränta och undantagsförmån;

och

4:o. Inkomst som förvärfvas genom arrende af staten tillhörig

jordbruksfastighet.

77

§ 7.

Vägunderhållet in natura, hvarmed förstås arbetet för vägs

hållande i laggift stånd, åligger den i mantal satta jorden, öfriga

beskattningsföremål bidraga dertill med penningar, hvilka ingå till

eu för länet eller landstingsområdet gemensam vägkassa.

§ 8.

Kostnaden för anläggning af ny samt omläggning af gammal

väg äfvensom för underhåll af ny väg, intill dess den ingått i vägdelning,

bestrides ur vägkassan.

Anskaffande och underhåll af färja och större bro bekostas jemväl

ur vägkassan.

§ 9.

Vägunderhållet in natura utgöres efter särskild! åsatt vägmantal.

§ 10.

Vägmantal åsättes hvarje hemman eller hemmansnummer efter

dess taxeringsvärde i förhållande till medeltaxeringsvärdet å helt förmedladt

mantal inom landstingsområdet, sålunda, att ett vägmantal

motsvarar sagda medeltaxeringsvärde, med iakttagande likväl, dels

att medeltaxeringsvärdet jemkas till hela hundratal, på det sätt, att

belopp af femtio kronor eller derutöfver höjes till närmaste hundratal,

då deremot belopp mindre än femtio kronor bortfaller, dels att

vägmantalet, då brutet tal förekommer, utföres i hela hundradelar,

så, att half hundradel eller derutöfver höjes till närmaste hundradel,

hvaremot mindre än half hundradel bortfaller.

§ 11.

Vägmantal åsättes, genom Konungens befallningshafvandes försorg,

i sammanhang med vägdelning och eger bestånd intill dess ny

vägdelning sker.

78

§ 12.

Inom hvarje särskilt härad skola egare eller brukare af den i

mantal satta jorden underhålla der befintliga vägar och mindre

broar; och åtnjuter egare eller brukare inom det härad, som till

följd häraf betungas med svårare vägunderhåll, än som i förhållande

till hela landstingsområdets uppskattade väglängd på häradets sammanlagda

vägmantal sig belöper, ersättning derför i penningar af

egare eller brukare inom de härad, som hafva lindrigare vägunder

håll, än som mot deras vägmantal svarar.

År härad deladt i ett eller flera väghållningsdistrikt, eller äro

två eller flera härad eller delar deraf förenade till ett distrikt, må

dervid förblifva.

Väckes förslag om. landstingsområdes indelning i nya lämpligare

väghållningsdistrikt, må det endast komma under pröfning i sammanhang

med fråga om vägdelning, på sätt nedan sägs.

§ 13.

Ersättning, som i § 12 sägs, utgår efter det belopp, hvartill

underhållskostnaden på vägmantal inom hela landstingsområdet bestämmes

af särskild nämnd, hvarom i kap. IV stadgas.

§14.

Genom Konungens befallningshafvandes försorg och på grund af

faststäld vägdelning debiteras, uppbäras och redovisas ersättningsbeloppen,

under benämning »väghållningsersättning», till fördelning

emellan häraden årligen i sammanhang med kronoutskylderna, på

sätt om landstingsmedel finnes stadgadt, dervid iakttages, att omförmälda

väghållningsersättning debiteras och fördelas efter vägmantal,

och, der ett hemman är deladt i lotter på två eller flere åbor, dem

emellan efter lotternas taxeringsvärden.

79

§ 15.

Är hemman så afsides liggande, att det icke lämpligen kan till

väghållning indelas, må sådant hemman i stället bidraga med penningar

efter den grund, som i § 13 finnes stadgad.

Sådant bidrag debiteras, uppbäres och redovisas på sätt i § 14

är föreskrifvet om ersättningarna häraden emellan, och godtgöres

samma bidrag vederbörande väghållare inom häradet i sammanhang

med den utjemning af vägunderhållsbesväret emellan häraden, som

enligt §§12 och 14 skall ega rum.

§ 16-

Inom häradet fördelas vägunderhållet på rotar, med iakttagande

dels att delar af samma hemman ej må anslås till olika rotar, dels

ock att rotarnes storlek bestämmes efter förhållandena inom olika

orter, med fästadt afseende derå, att rotemästarne, hvarom nedan

stadgas, må vara i tillfälle att fullgöra sina åligganden, utan att

oskäligt betungas.

§ 17.

Inom roten fördelas rotens vägstycke på hemmansnummer efter

vägmantal.

§ 18.

År hemmansnummer deladt på två eller flere åbor, svara desse

gemensamt för underhåll af hemmanets väg. Kunna de ej härom

enas, har den vitsord, som vill dela vägen, dervid vägmantalet utgör

delningsgrund sålunda, att hvarje hemmanslott efter dess taxeringsvärde

åsättes andel i hemmanets vägmantal.

Sådan vägdelning ombesörjes och bekostas af åborna sjelfva i

förhållande till delningsgrunden och eger bestånd från den dag, delningsinstrumentet

till kronolänsmannen ingifvits och till dess ny

vägdelning öfvergår hela landstingsområdet.

80

§ 19.

Varder väg omlagd, skall den, intill dess ny allmän vägdelning

öfvergår landstingsområdet, underhållas af de hemman, som förut

underhållit den gamla vägen. Betungas hemman härigenom med

märkligt svårare vägunderhåll, än det förut haft, njuter det hemman

ur vägkassan motsvarande ersättning.

§ 20.

Förändras bygdeväg till landsväg eller varder väg till bredden

utlagd, njuter likaledes den, hvilkens vägunderhåll härigenom märkligt

försvåras, ersättning ur vägkassan.

§ 21.

Uppkommer skada å väg genom utomordentlig naturhändelse,

såsom jordras, öfversvämning eller dylikt, och är den skada af sådan

betydenhet, att iståndsättandet skulle i väsendtlig mån betunga den

fastighet, på hvilken den skadade vägen är till underhåll indelad, må

kostnaden för sådan skadas botande kunna gäldas ur vägkassan.

§ 22.

Njuter hemman, till följd af gammal vägs indragning, omläggning

eller inskränkning till bredden, befrielse eller minskning i vägunderhållet,

erlägger det hemman motsvarande ersättning till vägkassan.

§ 23.

Uppstår tvist om rätt att åtnjuta eller skyldighet att utgifva

sådan ersättning, som i §§ 19, 20, 21 och 22 omförmäles, eller om

ersättningens belopp, hänskjutes sådan tvist till bedömande af tre

gode män, hvilka utses en af Konungens befallningshafvande, en af

landstingets vägstyrelse och en af vederbörande väghållningsskyldig.

81

Vägrar någon enligt nämnda §§ till ersättnings utgifvande skyldig

att utse god man och har sådant ej fullgjorts inom fjorton dagar

efter bevislig tillsägelse, skall domhafvanden i orten, på anmälan,

utse god man för den tredskande.

Emot gode männens beslut må klagan ej föras.

§ 24.

o

Aligger någon, utöfver hvad lag bjuder, särskild förpligtelse att

underhålla allmän väg, bro eller färja, må dervid förblifva, derest ej

särskild öfverenskommelse med vederbörande landsting, vare sig i

sammanhang med vägdelning eller eljest, träffas, hvarigenom sådan

väg, bro eller färja öfvertages till allmänt underhåll.

Samma lag vare i fråga om väg, bro eller färja, som af ålder

eller på grund af särskildt åtagande underhålles af staten.

§ 25.

Väg- och bropenningar, der de hittills af vägfarande erlagts,

skola hädanefter upphöra, då sådant, utan förnärmande af någons

enskilda rätt, ske kan.

§ 26.

Der kassa för byggnad eller underhåll af allmän väg, bro eller

färja, som öfvertages till underhåll medelst vägkassan, finnes samlad,

skall den samma, så vida den uppkommit genom uppbörd från vägfarande,

öfverlemnas till landstingsområdets vägkassa. Är den deremot

bildad genom sammanskott af de väghållningsskyldige, må den

fortfarande förblifva deras tillhörighet.

§ 27.

Bro eller färja, som öfvertages till underhåll medelst vägkassan,

skall vid öfverlemnandet vara försatt i laggill stånd, derom af Konun

Kom:s

uti. ang. Väghållnings skyldighet. 11

82

gens befallningshafvande förordnad besigtningsman, efter verkstäld

syn, meddelar bevis; börande tillfälle lemnas vägstyrelsen att genom

ombud vid synen närvara.

§ 28.

Väg skall städse hållas i ett för samfärdseln fullt tillfredsställande

skick. A båda sidor skola diken till erforderlig bredd och

djup med nödiga aflopp göras, derest sådana icke, efter vederbörandes

pröfning, utan olägenhet kunna undvaras.

§ 29.

På ömse sidor om väg skola buskar intill 3,5 meter från vägens

kant, genom jordegarens försorg, borthuggas; dock ankommer på

Konungens befallningshafvande att i särskilda fall efter omständigheterna

pröfva, huru vida undantag från denna bestämmelse må ega

rum.

§ 30.

Utan Konungens befallningshafvandes tillstånd må ej hädanefter

utmed väg på mindre afstånd än 3,5 meter från vägens kant byggnad

uppföras och ej heller stenmur eller jordvall uppläggas till större

höjd än 3 decimeter öfver vägens yta.

§ 31.

Utmed väg må ej upptagas gropar eller grafvar af beskaffenhet

att för den vägfarande eller vägens bestånd medföra fara.

§ 32.

Väg må ej inkräktas genom upplag af andra ämnen än sådana,

som för vägunderhållet oundgängligen erfordras; dock må dessa ej

så uppläggas, att samfärdseln derigenom försvåras.

83

§ 33.

Går väg utmed vattendrag eller fördjupning, som för vägfarande

kan medföra våda, skall lämpligt skyddsvärn anbringas af den, som

vägen underhåller.

§ 34.

Bro, som hädanefter uppföres, skall hafva samma bredd som

den väg, hvaraf den utgör fortsättning; dock eger Konungens befallningshafvande,

i afseende å större bro på landsväg, att i särskilda

fall, der omständigheterna dertill föranleda, härifrån medgifva

undantag.

Rörande färjas storlek och beskaffenhet förordnar Konungens

befallningshafvande.

Bro och färja skola alltid vara försedda med nödiga skyddsvärn

till förekommande af olycka.

§ 35.

A allmän väg skola vid hvarje hel och half ny mil uppresas

märken af sten eller jern, å hvilka miltalet angifves.

§ 36.

Der vägar stöta samman skola vägvisare uppställas.

§ 37.

Milstenar samt vägvisare, om hvilkas upprättande och beskaffenhet

Konungens befallningshafvande förordnar, anbringas och underhållas

af de väghållningsskyldige.

§ 38.

Vid skilnaden emellan hvarje till underhåll indeladt vägstycke

skola de väghållningsskyldige anbringa tydliga märken, angifvande

så väl rote som hemman eller hemmansdel, som har vägstyckets

underhåll sig ålagdt.

§ 39.

o

A väg må, med undantag för de ställen, der sådan af jernväg

eller kanalled korsas, grind hädanefter icke uppsättas, med mindre

Konungens befallningshafvande dertill lemnar tillstånd.

Vid de vägsyner, som hädanefter förrättas, böra förrättningsmännen

tillse, huru vida å väg befintliga grindar, hvilka icke ingått

i beräkning uti gällande hägnadsdelning, må utan synnerlig olägenhet

för jordegare kunna utdömas, samt med förslag härom, upptagande

sådana grindars läge jemte andra på frågans bedömande inverkande

förhållanden, till Konungens befallningshafvande inkomma; hvarefter

Konungens befallningshafvande, sedan vederbörande, der sådant icke

redan skett, blifvit hörde, eger förordna, att grind, som icke ingått

i beräkning uti gällande hägnadsdelning eller eljest pröfvas vara för

inegors fredande oundgängligen nödig, skall inom viss lämplig tid

borttagas, vid äfventyr att sådant eljest på grindegarens bekostnad

genom kronobetjeningens försorg emot lega verkställes.

Med hänsyn till särskilda orters olika förhållanden eger Konungens

befallningshafvande genom allmänna kungörelser bestämma hvilken

tid af året de grindar öfver väg, som tillåtas qvarstå, skola

hållas öppna och för ty vara aflyftade.

§ 40.

Vill någon till vägs underhåll taga sand, grus eller sten å annans

egor, och kan öfverenskommelse med jordegare icke träffas, eger

häradsrätten, då väghållningsskyldig derom väcker talan, efter föregången

undersökning bestämma, huru vida och hvarest nämnda väglagningsämnen

tjenligast och till minsta skada för jordegaren må,

emot utsatt skälig ersättning, få afhemtas.

85

§ 41.

Konungens befallningshafvande tillkommer att öfvervaka vägarnes

behöriga underhåll och vidtaga derför erforderliga åtgärder.

Närmast under Konungens befallningshafvande utöfvas tillsyn

öfver vägväsendet, inom länet eller landstingsområdet af en väginspektör,

som förordnas af Kongl. Maj:t och för hvilken Kongl.

Maj:t, utfärdar instruktion. Väginspektören, som för sitt uppdrag

njuter aflöning och reseersättning af statsmedel, kan tillsättas för ett

eller flera till hvar andra gränsande län.

Inom sitt tjenstgöringsdistrikt skall länsman öfvervaka vägunderhållet

enligt denna lag och de särskilda föreskrifter, som honom af

Konungens befallningshafvande meddelas.

För hvarje rote, som består af flere än eu delegare, skall af

kronofogden, på förslag af länsmannen, utses för en tid af tre år

en rotemästare, hvilken det åligger att tillse, det rotens väg underhålles

i behörigt skick, för hvilket ändamål honom tillkommer dels

att anmana vederbörande väghållare att afhjelpa befintliga brister å

vägen, dels, der någon tredskas att fullgöra sin skyldighet, att derom

göra anmälan till länsmannen, dels ock biträda denne med nödiga

åtgärder; börande rotemästaren vid syn å rotens väglotter närvara

för att med upplysningar tillhandagå.

§ 42.

o

Årligen skall vägsyn hållas af länsman med biträde af två

nämndemän. Sådan syn bör förrättas tidigt på våren eller sent på

hösten å tid, som, med fästadt afseende å skiljaktiga förhållanden,

af Konungens befallningshafvande, efter landstingets hörande, bestämmes

för hela landstingsområdet eller särskilda delar deraf.

Kungörelse om vägsyn skall minst fjorton dagar före syneförrättningen

och, der så ske kan, å två på hvar andra följande söndagar

offentliggöras; och bör dervid bestämmas ej mindre dagen och timmen

då den på hvarje ställe tager sin början, än äfven huru stor

86

del af vägen hvarje dag kommer att besigtigas, äfvensom dagen då

underrättelse om befunna brister skall hos rotemästaren afhemtas.

Öfver de vid synen befunna brister föras protokoll, deraf utdrag

utan lösen särskild! för hvarje väghållare inom åtta dagar efter syneförrättningens

slut af länsmannen skall till rotemästaren aflemnas.

Sådant utdrag skall tillika innehålla föreläggande för den, hvilkens

väg befunnits ©gill, att inom viss af syneförrättaren föreskrifven

lämplig tid hafva den samma lagad, vid äfventyr, om sådant underlåtes,

af böter enligt § 91 samt påföljd derjemte att bristerna mot

lega afhjelpas. Den legokostnad äfvensom kostnad för afhjelpande

af tillfälliga mellan de årliga vägsynerna uppkomna brister, hvilka

väghållaren underlåtit att efter anmaning af rotemästaren afhjelpa,

eger länsmannen att omedelbart hos den tredskande uttaga.

''Kap. III.

Om vägdelning.

§ 43.

Vägdelning, hvarom i detta kapitel stadgas, omfattar hela länet

eller landstingsområdet, utom städerna, samt afser vägs fördelning

till underhåll endast på rotar och hemmansnummer.

§ 44.

Fråga om ny vägdelning väckes hos Konungens befallningshafvande,

som efter landstingets hörande pröfvar huru vida sådan delning,

till följd af väsendtligen förändrade förhållanden, må vara erforderlig.

§ 45.

Då vägdelning skall ske, förordnar Konungens befallningshafvande

lämplig person att den samma förrätta med biträde af tre gode män,

hvilka tillika med två suppleanter utses af landstinget.

87

§ 46.

Stanna förrättningsmannen och gode männen i olika meningar,

gäller hvad de fleste säga. Vid lika röster eller der hvar har sin

särskilda mening gäller förrättningsmannens.

§ 47.

Innan delningen fortsattes och fullbordas, skola följande frågor

vara, på sätt här nedan sägs, genom laga kraftegande beslut afgjorda,

nemligen:

l:o) om urskiljande af de vägar, hvilka skola såsom allmänna

anses, samt dessas egenskap af landsväg eller bygdeväg;

2:o) om urskiljande af de broar, som skola från delningen undantagas,

för att medelst vägkassan underhållas;

3:o) om landstingsområdets delning i nya lämpliga väghållningsdistrikt;

4:o)

om öfvertagande till allmänt underhåll af sådan väg, som

det åligger staten eller enskild person att underhålla;

5:o) om urskiljande af de hemman, hvilka såsom afsides liggande

må befrias från vägunderhåll in natura och i stället bidraga med

penningar; och

6:o) om vägarnes gradering.

§ 48.

Uti de i punkterna 5 och 6 af § 47 omförmälda frågor eger

förrättningsmannen med gode männen beslutande rätt. Sedan beslut

härutinnan för hela landstingsområdet fattats, gör förrättningsmannen

derom anmälan hos Konungens befallningshafvande, som genom allmän

kungörelse gifver till känna huru dessa frågor blifvit afgjorda.

År någon missnöjd med förrättningsmannens och gode männens

beslut i här omförmälda frågor, må han deröfver hos Konungens

befallningshafvande anföra besvär, hvilka vid förlust af talan i saken

böra ingifvas sist inom trettio dagar, men i Norrbottens, Vesterbottens,

88

Jemtlands och Vesternorrlands län inom fyratiofem dagar från den

dag, då berörda kungörelse blifvit uppläst; egande den missnöjde att

hos förrättningsmannen mot lösen erhålla erforderlig del af handlingarna

i saken.

§ 49.

Rörande de i punkterna 1, 2, 3 och 4 af § 47 upptagna frågor

åligger förrättningsmannen med gode männen att upprätta förslag,

hvilket underställes Konungens befallningshafvandes pröfning; hvarefter

och sedan Konungens befallningshafvande dels genom allmän

kungörelse förelagt viss lämplig tid, inom hvilken vederbörande må

emot förslaget ingifva skriftliga anmärkningar, och dels inhemtat

landstingets yttrande, Konungens befallningshafvande i frågan meddelar

beslut.

§ 50.

Vid vägs gradering skall hänsyn tagas till dels vägens egenskap

af lands- eller bygdeväg, dels olika beskaffenheten af den mark,

hvaröfver vägen går, dels tillgång till sand, grus eller annat ämne,

hvarmed vägen underhållas kan, dels ock andra omständigheter, som

under en längre fortgående tid må kunna på vägunderhållet inverka,

så att, der större svårigheter i en eller annan af dessa delar möta,

skälig minskning i vägens längd deremot beräknas.

§ 51.

Förrättningsmannen åligger att minst åtta dagar före förrättningens

början offentligen i landstingsområdets kyrkor låta kungöra,

när och hvarest förrättningen inom hvarje härad tager sin begynnelse;

egande landstingsområdets väghållningsskyldige att inför förrättningsmannen

och gode männen yttra sig efter befogenhet rörande de

frågor, som i § 47 omförmälas.

89

§ 52.

Sedan de i § 47 omförmälda frågor blifvit slutligen afgärda,

fortsättes förrättningen medelst roteindelning och vägarnes fördelande

på hemmansnummer; åliggande förrättningsmannen att minst åtta

dagar före delningens början offentligen inom häradets kyrkor kunH

göra när och hvarest delningen tager sin början.

§ 53.

Sedan vägdelning öfver landstingsområdet blifvit afslutad, åligger

det förrättningsmannen så väl att derom hos Konungens befallningshafvande

göra anmälan, som ock att tillställa länsmännen ett för

hvarje väghållningsdistrikt utskrifvet exemplar af vägdelningen inom

distriktet, för att vara för vederbörande tillgängligt. Konungens

befallningshafvande utfärdar derefter allmän kungörelse med föreläggande

för den, som är med delningen missnöjd, att vid talans förlust

deröfver anföra besvär hos Konungens befallningshafvande sist

inom trettio dagar, men i Norrbottens, Vesterbottens, Jemtlands och

y Vesternorrlands län inom fyratiofem dagar från den dag, då berörda

kungörelse blifvit i landstingsområdets kyrkor uppläst.

Efter delningens afsilande insänder förrättningsmannen fullständigt

instrument deröfver till Konungens befallningshafvande.

Kap. IV.

Om särskild nämnd.

§ 54.

För bestämmandet af beloppet ej mindre af de till vägkassan

ingående bidrag, än ock af den ersättning, som enligt §§ 12 och 15

skall utgå, uppskattas den på ett vägmantal belöpande årliga kostnad

för underhållet sommartiden af väg, som ingått i delning.

Vid sådan uppskattning skall skäligt afseende fästas så väl å ortens

pris för dagsverken och körslor som ock derå, att de till väg

I

«>

Koin:s uti. ang. VäghållningssJcyldighet.

90

underhåll in natura skyldige i

arbetare och dragare fullgöra

lämpliga.

allmänhet äro i tillfälle att med egna

arbetet å tider, som för dem finnas

§ 55.

Den i § 54 föreskrifna uppskattning verkställes af en för hvarje

landstingsområde tillsatt särskild nämnd, bestående af en ordförande,

som förordnas af Kongl. Maj:t, samt fyra ledamöter, hvilka utses två

af Konungens befallningshafvande och två af landstinget.

Derjemte utse Konungens befallningshafvande och landstinget

hvardera en suppleant.

§ 56.

Den som är öfver sextio år gammal är ej skyldig att i nämnden

deltaga. Ej må eljest någon, som till nämnden kallad varder, draga

sig utan laga förfall det förtroende undan.

§ 57.

Finnes någon, som kallad varder, af laga förfall hindrad att i

nämnden sitta, skall han det anmäla hos Konungens befallningshafvande,

som i sådant fall inkallar vederbörande suppleant.

§ 58.

Innan nämnd skrider till utförande af sitt uppdrag, skall den

inför Konungens befallningshafvande aflägga denna ed:

”Jag lofvar och svär vid Gud och hans heliga evangelium, att

jag utan våld och mannamån, efter mitt bästa förstånd och samvete,

skall den pröfning verkställa, hvartill jag nu blifvit kallad: Så sant

mig Gud hjelpe till lif och själ.”

§ 59.

När ed är svuren, som ofvan sägs, sammanträder nämnden på

ordförandens kallelse.

y

91

§ 60.

Hvad de fleste i nämnden säga gäller som nämndens beslut.

§ 61.

Nämndens uppskattning, deremot klagan ej må föras, skall lända

till efterrättelse i minst tio år och intill dess ny uppskattning derefter

sker. Askas, efter sagda tids förlopp, ny uppskattning, ankommer

det på Konungens befallningshafvande att, efter landstingets

hörande, om sådan förordna. Då ny vägdelning öfvergår landstingsområdet,

skall dock i sammanhang dermed förnyad uppskattning ega

rum.

§ 62.

Nämndens medlemmar njuta reseersättning i likhet med hvad

om landstingsmän finnes stadgadt.

§ 63.

Efter fullgjordt uppdrag insänder nämnden uppskattningsinstrumentet

till Konungens befallningshafvande, som i länskungörelserna

låter offentliggöra det samma.

Kap. V.

Om vägkassans förvaltning samt om vägskatt.

§ 64.

För hvarje landstingsområde skall finnas en vägkassa, till hvilken

ingår, utom öfriga dithörande afgifter, den vägskatt, hvarom

nedan stadgas.

§ 65.

Landstinget väljer inom eller utom sig, för en tid af fem år,

en vägstyrelse, bestående af tre eller flere ledamöter, jemte nödigt

antal suppleanter.

92

Denna styrelse åligger förvaltningen af vägkassan, verkställigheten

af vederbörandes rörande vägväsendet meddelade beslut samt

fullgörandet af öfriga åtgärder, som jemlikt denna lag på styrelsen

ankomma, allt i enlighet med instruktion, som af landstinget upprättas

och Konungens befallningshafvandes pröfning och godkännande

underställes.

I vägstyrelsens öfverläggningar men ej i dess beslut egen väg- >-

inspektören deltaga.

§ 66.

Ur vägkassan bestridas utgifter för:

a) byggande af ny väg, större bro och färja;

b) omläggning af backig eller eljest för rörelsen obeqväm väg;

c) underhåll af ny väg, intill dess den i vägdelning ingått;

d) underhåll af bro, som från vägdelning undantagits, samt af färja;

e) ny vägdelning;

f) reseersättning till särskilda nämnden;

g) sådan ersättning, som jemlikt §§ 19, 20 och 21 utgå kan; och

h) förvaltningskostnad. 1

§ 67.

Inom Juli månads utgång hvarje år skall vägstyrelsen till Konungens

befallningshafvande insända dels fullständig redovisning öfver

föregående årets förvaltning jemte den vid granskningen deraf af

revisorerna afgifna berättelse, åtföljd af styrelsens yttrande öfver

möjligen gjorda anmärkningar, dels ock beräkning öfver så väl vägkassans

utgifter för det kommande året som äfven den behållning,

hvilken vid löpande årets slut kan vara att påräkna, jemte de inkomster,

hvilka på grund af föregående beslut böra under det nästföljande

året inflyta; skolande dessa handlingar minst fjorton dagar

före landstingets början af Konungens befallningshafvande till landstinget

öfverlemnas.

93

§ 68.

Med ledning af den i § 67 omförmälda beräkning och de beslut

rörande utgifter ur vägkassan, som efter beräkningens uppgörande

kunna hafva tillkommit, skall landstinget, innan det åtskiljes, upprätta

fullständig utgifts- och inkomststat för vägkassan under det

nästföljande året samt i sammanhang dermed fastställa det belopp,

hvilket skall såsom vägskatt uttaxeras på de till utgörande deraf

skyldige.

§ 69.

Vägskatten utgår sålunda, att den på hela landstingsområdet,

med undantag för städerna, belöpande väghållningskostnad, hvarmed

förstås dels kostnaden för underhåll af all indelad väg enligt särskilda

nämndens uppskattning, dels alla de utgifter, som ur vägkassan

skola bestridas enligt faststäld utgiftsstat, fördelas på samtliga

de enligt § 6 i väghållet deltagande beskattningsföremål, efter den

bevillning, som, enligt art. II bevillningsstadgan, till staten af dessa

beskattningsföremål utgöres, eller, der bevillning ej erlägges, efter

det belopp, som i fall bevillning utgå skulle, på grund af taxeringsvärdet

mot sådan bevillning svarar; dervid dock iakttages:

A) under de första femton åren efter det denna lag trädt i gällande

kraft:

a) att den i mantal satta jorden vid fördelningen ingår för hela

sin bevillning eller motsvarande belopp;

b) att annan jordbruksfastighet ingår för fem tiondedelar af

sin bevillning eller motsvarande belopp;

c) att annan fastighet, hvartill jemväl hänföras staten eller

menigheter tillhöriga allmänningsskogar samt frälseränta,

ingår endast för tre tiondedelar af sin bevillning eller deremot

svarande belopp; och

d) att den inkomst, som till vägunderhållet bidrager, ingår

allenast för tre tjugondedelar af sin bevillning;

94

B) efter förloppet af nämnda femton år:

a) att jordbruksfastighet vid fördelningen ingår för hela sin

bevillning eller motsvarande belopp;

b) att annan fastighet, hvartill jemväl hänföras staten eller

menigheter tillhöriga allmänningsskogar samt frälseränta, ingår

endast för fem tiondedelar af sin bevillning eller deremot

svarande belopp; och y

c) att den inkomst, som till vägunderhållet bidrager, ingår

endast för fem tjugondedelar af sin bevillning.

§ 70.

Till ledning för vägskattens bestämmande böra häradsskrifvarne

hvarje år efter slutade taxeringsförrättningar till landstingets ordförande

genom Konungens befallningshafvande insända förteckningar,

som för hvarje socken summariskt upptaga den bevillning, som enligt

art. II bevillningsstadgan till staten utgöres af de i § 6 omförmälda

beskattningsföremål eller, der bevillning ej erlägges, det belopp,

som, i fall bevillning utgå skulle, på grund af taxeringsvärdet emot

sådan bevillning svarar. >

§ 71.

Vid fördelningen af hela väghållningskostnaden enligt § 69 räknas

den i mantal satta jorden till godo uppskattade värdet af det underhåll

in natura, som jorden åligger, och påföres detta beskattningsföremål

icke någon vägskatt, derest bidragen från öfriga beskattningsföremål

äro tillräckliga till bestridande af utgifterna ur vägkassan.

§ 72.

Uppkommer öfverskott i vägkassan, sedan'' de i § 66 omförmälda

behof blifvit behörigen tillgodosedda, eger landstinget att deröfver

förfoga för grundförbättring af vägarne och, sedan öfverskottet härför

icke vidare erfordras, jemväl till lindring af det vägunderhåll in

natura, som åligger den i mantal satta jorden, sålunda att på väg

-

95

kassans bekostnad till underhåll öfvertages väg, som antingen är

eller vid ny vägdelning borde till underhåll på nämnda beskattningsföremål

blifva indelad.

§ 73.

Konungens befallningshafvande ombesörjer, på landstingets derom

framstälda begäran, att vägskatten varder genom vederbörande i

sammanhang med kronoskatterna debiterad, indrifven och redovisad,

på sätt om landstingsmedel är föreskrifvet.

§ 74.

Landstinget besluter om afskrifning af sådana afgifter till vägkassan,

som i anseende till bristande tillgång icke kunnat indrifvas.

§ 75.

Öfver vägkassan låter vägstyrelsen föra fullständiga räkenskaper,

hvilka för kalenderår afslutas.

§ 76.

För granskning af vägstyrelsens räkenskaper och förvaltning utser

landstinget årligen särskilda revisorer jemte suppleanter till antal,

som landstinget bestämmer.

§ 77.

Landstinget meddelar vägstyrelsen ansvarsfrihet eller beslutar

om de åtgärder som i anledning af anmärkningar böra vidtagas.

Kap. VI.

Om vinterväghållningen.

§ 78.

Till vägs hållande i fargalt stånd vid snöfall skall Konungens

befallningshafvande, sedan vederbörande blifvit inför häradsrätten

96

hörda, af närmast belägna hemman inom hvarje socken eller härad

inrätta så kallade ploglag, hvilka hvardera af vägen tilldelas ett visst

stycke, det de skola behörigen vidmakthålla.

Finnes väg, som då mark är bar underhålles af vägkassan, skall

äfven den under vederbörande ploglag indelas.

§ 79.

Der särskilda vintervägar öfver sjöar och myrar af ålder funnits

eller nödiga pröfvas, ingå de jemväl i ploglagsindelningarna. Blifver

i följd af sådan vinterväg någon allmän väg för längre eller kortare

tid obehöflig, vare dess hållande i fargilt stånd under sagda tid ej

nödigt.

§ 80.

Finnes utmed väg stängsel af trä, som kan föranleda bildande

af snödrifvor å vägen, vare den, som håller stängslet, pligtig att under

vintertid hafva det samma nedtaget.

§ 81.

Vinterväg skall till erforderlig bredd hållas öppen och, der så

tarfvas, af vederbörande ploglag märkas ut.

§ 82,

För besväret af vinterväghållningen njuta ploglagen ersättning af

häradet eller socknen efter thy vägens längd och beskaffenhet det

fordrar.

§ 83.

Till häradsrätten skola härads- eller sockenborna inkallas att

med ploglagen om ersättningen öfverenskomma. Kunna de icke i

godo sig härom förena, insänder häradsrätten sitt betänkande i ämnet

till Konungens befallningshafvande, som sedermera efter skälighet

jemkar och stadfäster ersättningsbelopp.

97

§ 84.

Den för alla ploglagen i hela häradet eller socknen bestämda

ersättning sammanslås och fördelas på de beskattningsföremål, som

jemlikt § 6 i vägunderhållet deltaga, enligt de i § 69 bestämda grunder;

skolande det ersättningsbelopp, som på hvarje härad eller socken sig

belöper, genom kronofogdens försorg utdebiteras, indrifvas och till

ploglagen inbetalas.

§ 85.

De beting, som antingen godvilligt med ploglagen slutas eller af

Konungens befallningshafvande fastställas, skola för hvarje gång gälla

i minst fem högst tio år, efter hvilken tids förlopp härads- eller sockneborna

å nyo böra sammankallas att antingen det förra betinget förnya

eller ett nytt tillvägabringa.

§ 86.

Konungens befallningshafvande fördelar ploglagen så, att de hemman,

som dertill kunna anslås, blifva i möjligaste måtto lika dertill

nyttjade, i förhållande till deras vägmantal.

§ 87.

Inom hvarje ploglag, som består af två eller flere delegare, skall

kronofogden, på förslag af länsmannen, för en tid af tre kalenderår

tillsätta en snöplogfogde.

Honom åligger dels att öfvervaka det väg hålles i fargilt stånd

samt att för sådant ändamål vid inträffande behof utfärda uppbåd

till ploglaget att verkställa erforderligt arbete, hvilket uppbåd delegare

äro skyldiga att sig emellan fortskaffa, dels ock att tillse det

vinterväg jemlikt § 81 märkes ut.

Snöplogfogde, som i tre år tjenstgjort, vare ej skyldig att befattningen

å nyo emottaga, förr än ytterligare tre år förflutit.

Kom:s uti. ang. Väghållningsskyldighet.

13

98

§ 88.

Försummar vederbörande att hålla vinterväg fargill eller att den

samma märka ut, låter kronobetjeningen sådant verkställa mot lega,

som uttages på sätt i § 42 föreskrifves.

§ 89.

Skulle i en eller annan ort andra anordningar för vinterväghållningen

pröfvas lämpliga, ankommer på Konungens befallningshafvande,

sedan vederbörande blifvit hörda, i den ordning, som för ploglags

inrättande är stadgad, att derom förordna; dock med iakttagande att

äfven i slikt fall kostnaden för vinterväghållningen utgöres efter den

för ersättning till ploglag stadgade grund.

§ 90.

Konungens befallningshafvande öfvervakar att väg vintertiden

behörigen öppenhålles.

Kap. VII.

Om ansvar för öfverträdelse af denna lag; så ock om rättegången.

§ 91.

Öfverträdelse af hvad i denna lag blifvit väghållningsskyldig,

rotemästare eller snöplogfogde till iakttagande föreskrifvet straffas

med böter från och med fem till och med femtio kronor, efter omständigheterna.

Enahanda ansvar drabbar den, som gör sig skyldig till öfverträdelse

af föreskrifterna i §§ 29, 30, 31, 32, 39 och 80.

Böter, som efter denna § ådömas, skola tillfalla kronan och, der

tillgång till deras gällande brister, förvandlas efter allmän strafflag.

§ 92..

Skada, som genom öfverträdelse af denna lag annan tillfogas,

gäldas jemlikt, grunderna i kap. VI strafflagen.

99

§ 93.

Ledamot af särskilda nämnden, som, oaktadt kallelse, uteblifver

från sammanträde utan anmäldt laga förfall, skall bota till vägkassan

två kronor för hvarje dag han är frånvarande, med skyldighet tillika

att, derest sammanträdet af sådan anledning måste inställas, betala

öfrige ledamöters resekostnader.

§ 94.

Fråga om öfverträdelse af de i denna lag gifna föreskrifter tillhöra

allmän domstols pröfning, och eger en hvar att slik öfverträdelse

åtala.

§ 95.

öfver Konungens befallningshafvandes beslut i de frågor, som

omförmälas i § 4 och i § 47 punkt 1, må klagan föras i den ordning,

som för ekonomimål i allmänhet stadgad är.

§ 96.

Emot Konungens befallningshafvandes beslut uti öfriga i denna

lag afhandlade frågor eger talan ej rum.

Kap. Vill.

Särskilda bestämmelser.

§ 97.

Med härad i denna lag förstås jemväl de före utfärdandet af

Kongl. förordningen den 17 Maj 1872 varande tingslag i de orter,

der benämningen härad ej förekommer.

100

§ 98.

Denna lag träder i kraft den....., hvarefter och sedan ny

vägdelning inom hvarje särskild! landstingsområde blifvit verkstäld

och vunnit laga kraft, tillämpning inom sådant område af kap. 25.

byggningabalken samt alla öfriga tid efter annan meddelade föreskrifter,

som emot denna lag strida, icke vidare eger rum, dock med

de undantag §§ 99, 100 och 102 upptaga.

§ 99.

Bestämmelserna i kap. VI rörande vinterväghållningen tillämpas

i den mån, ploglag kunna af Konungens befallningshafvande inrättas.

§ ioo.

Hvad i kap. II stadgas rörande underhåll af väg, bro och färja,

så ock om tillsyn å väg, tillämpas ej förr än vid tillträde af de vid

första vägdelningen utlagda väglotter.

Sådant tillträde sker den 1 Juli det år, då vägskatt först erlägges;

börande dervid väglotterna af afträdande väghållningsskyldige

vara försatta i laggilt stånd, vid äfventyr, att befintliga brister eljest

på den försumliges bekostnad emot lega afhjelpas.

101.

Den vägdelning på rote och hemman, som enligt denna lag första

gången skall ega rum, bekostas af statsverket.

102.

Denna lag gäller icke säterierna i Skåne, Halland, Blekinge och

Bohus län, men vinner tillämpning jemväl å dem i den mån, öfverenskommelse

derom kan träffas.

Motiv till lagförslaget.

Innan kommitterade öfvergå till motivering af de Särskilda stadgandena i

förslaget till ny väglag, torde det anses lämpligt att i korthet redogöra för

kommitterades uppfattning af den frågan, till hvilket område inom lagstiftningen

denna lag rätteligen bör hänföras, eller huru vida den är att anse såsom civil

eller ekonomisk lag. Att urskilja hvad som hör till landets allmänna hushållning

och således ligger inom ekonomiska lagstiftningens omfång från hvad som

rör blott de fall, i hvilka civillagen bör lägga band på den enskildes frihet att

efter godtfinnande hushålla med sin egendom, torde vara med den största svårighet

förenadt. Om ock de äldre lagarne i teorien iakttagit denna skilnad,

har den samma likväl icke i praxis vunnit tillämpning, och man torde våga

påstå, att gränsen svårligen kan uppdragas så, att den ekonomiska och den

civila lagstiftningen icke allt jemt komma att gripa in i hvar andra. På få af

lagstiftningens områden torde ett dylikt ingripande af den ena lagstiftningen i

den andra hafva varit vanligare, än just rörande de allmänna vägarne. Stadgandena

i texten af kap. 25 byggningabalken af 1734 års lag, hvilka ju på

historisk grund och med afseende å sättet för deras tillkomst hänföras till den

civila lagstiftningen, angå till stor del landets allmänna hushållning och borde

väl således strängt taget hafva fallit inom den ekonomiska lagstiftningens område.

Andra stadganden åter uti särskilda af Kongl. Maj:t på ekonomisk väg

utfärdade till samma lagstiftning hörande författningar ingripa uppenbart i den

enskildes rätt och synas således böra hafva varit såsom civillag betraktade.

Kommitterade, som funnit nödigt, att frågan om lagens plats i lagstiftningsområdet

utredes, innan lagens antagande ifrågasattes, på det att förvecklingar,

uppkommande genom den ena eller andra lagstiftande magtens begagnande af

dess lagstiftningsrätt, må undvikas, tveka ej att såsom sin mening uttala den

åsigt, att lagen rörande allmänna väghållningsbesväret bör såsom civillag betraktas.

Såsom skäl för denna åsigt torde kommitterade få anföra:

102

att de flesta hithörande stadganden, såsom ingripande i den enskildes frihet

att med sin egendom hushålla efter eget godtfinnande, äro af civil natur;

att de äldre stadgandena uti 25 kap. byggningabalken, hvilka till stor del återfinnas

i det nya lagförslaget, ostridigt torde hafva varit att till civillag hänföra;

att det på ett lagstiftningsområcle sådant som detta, hvilket djupt ingriper

uti större delens af svenska folket rättigheter och skyldigheter och, så att säga,

i viss mån rör dess beskattning, torde anses vara rätt och billigt, att folket

sjelf! får genom sina ombud taga del uti lagens stiftande; och

att riksdagen deltagit i lagstiftningen angående förändrad reglering af skjutsväsendet,

oaktadt detta med vida större skäl, än väghållningsbesväret, kunnat

hänföras till landets allmänna hushållning och följaktligen bort falla under den

ekonomiska lagstiftningen, dit det jemväl förut hört.

Det är ej för kommittéen obekant att lagkommittéen och lagberedningen

hyllat en från kommitterades åsigt i denna del afvikande mening. Lagkommittéen,

med hvilken lagberedningen instämmer, yttrar nemligen i motiveringen till

sitt förslag uti 6 kap. byggningabalken, hvilket dock omfattar endast enskilda

vägar, följande:

»Vägar kunna vara antingen enskilda eller allmänna. Det förra slaget utgöres

af sådana, som anläggas endast för att komma till och ifrån ett hemman,

ett bruk, en qvarn eller annan dylik enskild lägenhet. Dessa vägar upphöra

ej att vara enskilda, fast de stundom nyttjas af främmande personer eller menigheter,

som besöka hemmanet, bruket qvarnen eller lägenheten.

Senare slaget åter kan delas i mindre eller större allmänna vägar. De

mindre leda sitt upphof blott från inskränktare förhållanden, som ega rum inom

vissa grannelag, såsom byar eller socknar: de större deremot hafva till föremål

att befordra allmän rörelse i landet, genom den ena ortens sammanbindande

med den andra, och att lätta tillträdet till statens offentliga inrättningar.

I följd häraf kunna i byggningabalken, utom de enskilda vägarne, endast

de mindre allmänna komma i fråga. Huru rättigheter och skyldigheter grannar

emellan skola mätas vid dessas anläggning och underhållande, är således i förslaget

utstakadt. Till grund härför har man antagit förmedlade hemmantalet:

en grund, som redan förut varit lagd, i Kongl. brefvet den 28 September 1790.

I afseende åter på vägarnes storlek har man bibehållit det stadgande, 4 kap.

byggningabalken i 1734 års lag innefattar.

Allt, hvad som angår anläggningen och underhållandet af de större allmänna

vägarne, är att hänföra till de anstalter, statsstyrelsen direkte måste

handhafva, och hörer derföre till de särskilda författningar, som härom kunna

af ekonomiska lagstiftningen utfärdas.»

103

Ehuru dessa skäl måste tillerkännas en stor betydelse, synnerligast för sin

tid, hafva kommitterade likväl icke deraf funnit anledning att frånträda sin ofvan

uttalade åsigt om lagens plats i lagstiftningspmrådet.

Kommitterades lagförslag omfattar, såsom dess benämning utvisar, jemlikt

Kongl. Maj:ts nådiga bref den 24 November 1876, endast väghållningsbesväret

a landet, men afser deremot ej städernas väghållningsbesvär. Häraf skulle följa

att, om förslaget oförändradt antoges, utan att i sammanhang dermed några bestämmelser

meddelades rörande städernas väghållningsbesvär, detta fortfarande

kom me att bedömas efter nu gällande lag. Det lärer svårligen kunna bestridas,

att det ju vore olämpligt att bredvid den nya lagen, som ordnar lagstiftningen

rörande allmänna vägarne å landet, låta de många föreskrifter, som tid efter

annan i lag och författningar dels på civil, dels på administrativ väg tillkommit,

qvarstå i gällande kraft för den ringa de! af de allmänna vägarne, som af städerna

underhållas; och så mycket mera olämpligt framstår detta förhållande,

som dels den nuvarande lagens föreskrifter rörande sättet för vägars byggande,

deras underhåll m. m. varit gemensamma för land och stad, endast med den

naturliga skilnad i afseende ä grunderna för besvärets utgörande, som betingats

af de olika förhallandena emellan stad och land, dels ock det nya lagförslagets

bestämmelser om allmän vägs anläggning och förändring, dess beskaffenhet och

underhåll m. m. lätteligen kunna göras tillämpliga äfven å städernas vägar.

Emellertid hafva kommitterade på grund af beskaffenheten af det dem lemnade

uppdrag icke ansett sig befogade att uti berörda syfte göra någon framställning.

Kap. 1.

Om allmän vägs anläggning och förändring.

Detta kapitel, som jemväl omfattar bestämmelser rörande den för vägs anläggning

nödiga klassifikation af vägarne, är rörande den formela behandlingen

af dylika frågor i det väsendtligaste grundadt på förut gällande, i lag och författningar

meddelade föreskrifter.

Konungens befallningshafvande beslutar no likasom förut, efter vederbörande#

hörande, om vägens anläggning och till hvilken klass den bör höra.

§ i

Redan

af kapitlets rubrik synes att lagförslaget endast handlar om allmänna,

ej om enskilda vägar. Att uti lagförslaget införa en uttömmande definition på

104

begreppet allmän väg har icke ansetts nödigt och skulle dessutom varit med

stor svårighet förenadt, då några ©vilkorligt bindande regler för begreppets bestämmande

svårligen kunna uppställas, utan sådant måste bero på särskilda

omständigheter, till stor del betingade af lokala förhållanden samt beroende på

pröfning af dem, som rörande vägens beskaffenhet hafva att besluta. Det har

följaktligen ansetts tillfyllestgörande att förklara, det lagen afser endast allmän

väg och att den väg är såsom sådan att betrakta, som för allmänna samfärdseln

pröfva^ nyttig och nödig vara. Härmed är i sjelfva verket äfven begreppet

till fyllest bestämdt, och till ledning för den som skall verkställa, pröfningen

tjena de senare i §:n förekommande bestämmelserna om allmänna vägarnes olika

slag. Kap. 25 § 1 byggningabalken innehöll ursprungligen endast att landsvägskall

läggas »der den tarfvas», men genom Kongl. förordningen den 19 Februari

1824 tillkom ytterligare ett moment, hvarigenom stadgades, att samma

lag skulle gälla för väg till hamn, lastplats, varunederlagsplats samt emellan

segelleder, båtleder och flottleder, äfvensom för väg till alla sådana ställen, der

vägar pröfvades vara för varutransporter af allmän nytta och nödvändighet.

Dessa senare stadganden hafva kommitterade ansett sig böra bibehålla, såsom

allmänt bestämmande, och hafva återgifvit dem uti stadgandet, att allmän väg

är den som pröfvas för allmänna samfärdseln nyttig och nödig vara. Att endast

hafva användt ordet »nyttig» skulle kunna hafva föranledt begreppets utsträckande

jemväl till enskilda vägar. Skulle man hafva användt orden »nyttig

eller nödig», så hade följden kunnat blifva enahanda, och ett ännu större utrymme

hade derigenom blifvit åt den profvande myndigheten lemnadt. Deremot

hade må hända varit till fyllest att nyttja endast ordet »nödig», men dels

skulle härigenom möjligen en allt för sträng tolkning af bestämmelsen kunnat

komma att ega rum, dels hade härigenom en afvikelse skett från nuvarande

stadganden i ämnet, hvilken kommitterade ansett sig böra undvika, der ej

vigtiga skäl tala derför.

Beträffande förslaget till vägarnes indelning vilja kommitterade först söka

redogöra för nu gällande stadganden i samma hänseende. Kap. 25 byggningabalken

upptog ursprungligen följande olika slag af vägar, nemligen:

i § 1

Landsväg:

i § 2

Väg till ting, kyrka och qvarn;

Allmän farväg.

105

I kap. 4 samma balk omnämnas jemväl: allmän landsväg samt »farväg till

och från by så ock till åker och äng, kyrka och qvarn».

Genom ofvan åberopade Kongl. förordning den 19 Februari 1824 tillkommo

ytterligare i kap. 25 § 1 väg till »hamn, lastplats, varunederlagsplats samt

emellan segelleder, båtleder och flottleder äfvensom till alla sådana ställen, der

vägar pröfvas vara för varutransporten af allmän nytta och nödvändighet», hvilka

vägar skulle vara af samma natur som landsväg.

I Kongl. gästgifvareordningen den 12 December 1734 nämnas landsvägar

samt väg till ting, kyrka och qvarn, så ock annan farväg.

I samtliga dessa lagrum finnas inga andra bestämmelser, som kunna grundlägga

en klassifikation af vägarne, än att landsväg skall vara tio alnar bred

samt väg till ting, kyrka och qvarn så ock annan farväg sex alnar bred; hvaremot

i Kongl. resolutionen på ridderskapets och adelns besvär den 8 Januari

1735 förekommer dels en definition på begreppet landsväg, i det att der nemligen

stadgas, att »inga andra för kungs- och allmänna landsvägar böra anses,

än de som gå antingen igenom landet stapel- och uppstäderna emellan samt

med gästgifvaregårdar försedda äro, hvilka till det minsta skola vara tio alnar

breda, eller ock sådana, som i landet, der det tarfvas, efter vederbörande tingsrätts

ransakning, med Kongl. Maj:t befallniugshafvandes samtycke, likmätigt lag

hädanefter anläggas och med gästgifvaregårdar förses»; och dels det stadgande,

att »de öfriga smärre vägar, som gå emellan härad och socknar, till lings,

kyrka, qvarn, marknadsplatser, bruk och sjöhamnar, samt andra kundbara orter,

böra hädanefter, der det icke redan skett, göras allenast 6 alnar breda». Den

här antydda klassifikation af vägarne finnes närmare bestämd i Kongl. förordningen

den 27 November 1845, der vägarne indelas i sockne-, härads- och landsvägar,

med uttrycklig föreskrift, att då fråga uppstode om anläggning af allmän

väg eller förändring af vägs egenskap af enskild, sockne-, härads-eller landsväg,

Konungens befallningshafvande skulle, sedan vederbörande blifvit hörda, pröfva

huru vida vägen i den ena eller andra af nämnda egenskaper tarfvades eller

eljest, såsom ledande till hamn, lastplats, varunederlagsplats eller emellan segelleder,

båtleder och flottleder m. m., vore för varutransporten af allmän nytta och

nödvändighet, i hvilket fall Konungens befallningshafvande jemte bestämmande,

så vidt sådant erfordrades, hvar vägen skulle läggas, hade att förordna om

vägens indelning å dem, som enligt lag och författningar funnes pligtiga att

den samma rödja och underhålla.

På grund häraf anse kommitterade, att, enligt nu gällande lag och författningar,

de allmänna vägarne äro af tre slag, nemligen:

Kom:s uti. ang. VäghåliningssJcylclighet.

14

106

a) landsvägar, som skola vara tio alnar breda och med gästgifvaregårdar

försedda samt underhållas af häradet; och att dit räknas sådana vägar, som af

ålder varit såsom landsvägar ansedda, sådana vägar, som efter 1824 års förordning

anlagts till hamn, lastplats, varunederlagsplats samt emellan segelleder,

båtleder och flottleder m. m. och dervid såsom landsvägar förklarats, och sådana

vägar, som efter 1845 års förordning i vederbörlig ordning pröfvats böra denna

egenskap hafva;

b) häradsvägar, som skola vara sex alnar breda och underhållas af häradet;

och att dit hänföras sådana vägar, som af ålder varit häradsvägar eller efter

1824 och 1845 årens författningar ansetts böra sådan egenskap hafva; och

c) socknevägar, som likaledes skola vara sex alnar breda och underhållas af

en eller flera socknar; och att dit räknas sådana vägar, som af ålder varit såsom

socknevägar indelade eller efter 1845 års författning såsom sådana upptagits.

Under tidernas lopp hafva emellertid begreppen landsväg, häradsväg och

sockneväg förlorat sin ursprungliga betydelse och blifvit med hvar andra sammanblandade,

så att svårt är att afgöra till hvilken klass en väg rätteligen bör

hänföras; och i synnerhet gäller detta om härads- och socknevägar. I senare

tider h ar man till och med på många orter i riket vid allmänna vägdelningar

icke gjort någon skilnad på vägarnes omförmälda egenskap utan endast vid

graderingen tagit nödig hänsyn till vägarnes deraf beroende större eller mindre

svårighet i afseende å underhållsskyldigheten. Körelsens fordringar och förändrade

rigtningar af den samma till följd af jernvägs- och kanalanläggningar

hafva i sin mån väsendtligen bidragit att förblanda begreppen och förändra

vägars egenskap. Den sålunda så att säga af sig sjelf uppkomna sammanblandningen

af härads- och socknevägar synes kommitterade äfven hafva goda skäl

för sig, enär derigenom dels väghållningsbördan utjemnas på en större samfällighet

och dels de ständiga tvisterna angående vägens egenskap af sockne- eller

häradsväg förekommas. Dessutom torde medgifvas, att det i och för sig är med

svårighet förenadt att bestämma gränsen emellan härads- och sockneväg, eller

med andra ord, att afgöra när en väg är behöflig endast för en eller några

vissa socknar, eller när den är för hela häradet af gagn. Härtill kommer att

en väg, som vid vägdelning upptagits såsom sockneväg, lätteligen efter förloppet

af ett eller annat år, till följd af förändrade förhållanden för samfärdseln,

kan blifva af den betydenhet, att den bör såsom häradsväg betraktas. Man har

då, för de dryga kostnadernas skull, skytt att begära ny vägdelning, och socknarna,

på hvilka vägen varit indelad, hafva fortfarande måst underhålla den

samma utöfver sin andel i underhållet af häradsvägarne, ehuru jemväl omförmälda

sockneväg bort bland häradsvägarne beräknas. Sådant alstrar ett lätt

begripligt missnöje hos de väghållningsskyldige, hvartill anledningen så mycket

hellre bör undanrödjas, som det utan orättvisa kan ske.

Af dessa skäl hafva kommitterade ansett, att de nu befintliga allmänna

vägarne kunde sammanfattas i två slag, det ena omfattande landsvägar, enligt

derom hittills meddelade bestämmelser, och det andra inbegripande nuvarande

härads- och socknevägar. I afseende å den benämning, som lämpligen bör gifvas

detta senare slag af vägar, har det synts kommitterade obestridligt, att uttrycket

»häradsväg», såsom enligt gammalt begrepp omfattande ett inskränktare

antal vägar, än som nu skulle under samma begrepp falla, icke kan ifrågakomma,

enär det lätteligen kunde blifva för den stora allmänheten förvillande. Vid

detta förhållande och då kommitterade, å ena sidan, anse häfdvunna benämningar

så vidt möjligt är böra i den nya lagen bibehållas, men å den andra finna

den i en del utländska lagar förekommande indelning i hufvudvägar och bivägar

så mycket mindre lämplig, som förvexling emellan mindre vägar och enskilda

vägar derigenom kan uppstå, hafva kommitterade i förslaget bibehållit

för det ena slaget af vägar benämningen landsväg och trott de sammanslagna

härads- och socknevägarne kunna lämpligen benämnas bygdeväg. Uttrycket är

hemtadt ur norska väglagen, som delar de offentliga vägarne i två slag, hufvudvägar

och bygdevägar. Ordet »bygd» är ett gammalt svenskt ord, äfven om

det samma icke i nu ifrågastälda sammansättning förut varit begagnadt. Fördelarne

af att i lagen införa begreppet och uttrycket »bygdeväg», för att dermed

beteckna de allmänna mindre vägarne, hvilka icke hafva någon väsendtlig

betydelse för landet i dess helhet eller ens för länet, i motsats till de för dessa

vigtiga landsvägarne? hafva synts kommitterade så öfvervägande att de icke

tvekat införa denna benämning, som icke heller kan gifva någon anledning till

missförstånd, hvilket åter lätteligen blifvit fallet, om kommitterade sökt bibehålla

något af de hittills brukliga benämningarna af härads- eller sockneväg,

men deråt gifvit en annan än deras, enligt kommitterades förut gjorda anmärkning,

för öfrigt redan nu något sväfvande betydelse.

Beträffande sjelfva definitionerna å begreppen landsväg eller bygdeväg

erinra kommitterade främst om det gemensamma kännetecknet på allmän väg,

som är, att den skall pröfvas vara för allmänna samfärdseln nyttig och nödig.

Definitionerna afse således icke allenast att vid denna pröfning tjena till ledning

för afgörande af frågan, huru vida väg är att hänföra till allmän eller enskild

sådan, utan jemväl att innefatta grunderna för vägarnes klassifikation, hvaraf

åter deras bredd är beroende.

Definitionen på landsväg är till sin form positiv och afser att omfatta de

för riket i dess helhet eller för ett län vigtigare vägarne. Att man icke kunnat

108

använda bestämda uttryck, som omedelbart hänföra en väg till denna klass, är

helt naturligt, då förhållandena i olika orter på grund af samfärdselns skiljaktiga

kraf kunna vara så väsendtligt skilda, att t. ex. en väg, som förenar ett län

med ett annat län eller förer från en stad till annan, icke är för den allmänna

samfärdseln af den betydelse, att den nödvändigt bör såsom landsväg upptagas.

Af sådan anledning hafva kommitterade såsom hufvudsakligt kännetecken bestämt,

att vägen skall ''för allmänna samfärdseln vara af större betydelse. Tolkningen

af detta ord beror på vederbör andes pröfning; och då härvid omfattande

försigtighetsmått äro vidtagna (se §§ 4, 47, 49, 51 och 95), lärer det icke blifva

svårare utan fastmer lättare att hädanefter såsom hittills pröfva om en allmän

väg skall såsom landsväg upptagas. I fråga om öfriga kännetecken torde det

vara till fyllest att erinra, att deråt gifvits en sådan utsträckning, att de inbegripa

alla vägar, som tarfva den större bredd, som förnämligast utmärker landsvägen.

Definitionen å bygdeväg är i sin första del till formen negativ, men detta

förklaras deraf, att man velat uttrycka, att de vägar, som, derest de för den allmänna

samfärdseln varit af större betydelse, bort såsom landsvägar upptagas,

skola, när de icke ega för samfärdseln denna betydelse, anses såsom bygdevägar.

I senare delen af definitionen äro de positiva bestämmelserna upptagna, att till

bygdeväg jemväl räknas kyrko- och tingsväg samt annan med dessa jemförlig

väg. Dessa bestämmelser torde i det närmaste öfverensstämma med nu gällande

lag och dess häfd vunna tillämpning. Att kommitterade uteslutit den i kap. 25

§ 2 byggningabalken upptagna väg till qvarn, har sin grund deruti dels att

qvarnhandteringen, sedan tullmälden och de gamla mäldelagen till största delen

upphört, blifvit en fabriksnäring, som i allmänhet torde anses böra bekosta vägen

till qvarnen såsom en enskild väg, och dels att i de fall, der väg till qvarn anses

för allmänna samfärdseln nödig, den fäller under stadgandet i sista momentet om

annan med kyrko- och tingsväg jemförlig.

I öfrigt torde kommitterade för jemförelsens skull få hänvisa till norska

lagens förut intagna definitioner å hufvud- och bygdevägar.

§ 2.

Den af kommitterade föreslagna, i de nya längdmåtten uttryckta bredden å

vägar öfverensstämmer så nära som möjligt med hittills gällande bestämmelser.

Enligt kap. 25 § 2 byggningabalken skall landsväg vara 10 alnar och annan

farväg 6 alnar bred. Sex meter motsvara 20 fot 2 tum och 3,6 meter 12 fot

1 tum 2 linier.

Visserligen hafva kommitterade icke förbisett, att den nu stadgade vägbredden,

hvars bibehållande såsom allmän regel tillstyrkts, är den minsta möjliga,

109

och att det följaktligen i så väl samfärdselns som underhållsskyldighetens intresse

skulle varit önskligt, att större bredd kunnat föreskrifvas. De dryga kostnader,

som vägarnes utläggande till större bredd skulle medföra, hafva emellertid förmått

kommitterade att bibehålla nu gällande föreskrifter, och detta desto hellre,

som kommitterade hysa den öfvertygelsen, att i den mån landstinget, enligt

deras förslag, kommer att verksamt deltaga i ordnandet af landstingsområdets

allmänna vägväsende och vägarbetets utförande, man ock sjelfmant skall finna

sig föranlåten att, der förhållandena så påkalla, besluta om åtminstone de nya

vägarnes anläggande till större bredd än den stadgade, och att sedermera efter

hand de gamla vägarne också komma att utläggas.

Ofriga stadganden i denna § öfverensstämma väsendtligen med innehållet af

Kongl. kungörelsen den 28 April 1819, men några olikheter förekomma dock,

som kommitterade vilja påpeka. Sålunda är det öfverlemnadt åt Konungens befallningshafvande

ej mindre att för kortare väglängd medgifva, att väg må hafva

mindre bredd än den stadgade, och detta utan afseende derå, att vägen af ålder

varit till mindre bredd utlagd, på sätt nämnda kungörelse innehåller, utan ock,

att då ny väg anlägges eller gammal omlägges, efter landstingets hörande, förordna

om dess utläggande till större bredd, än den i lag bestämda, hvartill

samma kungörelse icke heller berättigade. Det har synts kommitterade lämpligt

att åt Konungens befallningshafvande inrymma en dylik rätt, då t. ex. dels en äldre

landsväg, till följd af minskad samfärdsel, ej kan tarfva att å hela sin sträcka

r bibehålla samma bredd, dels en nyanlagd väg -å hela sin sträckning eller i när

heten

af en stad eller annan vigtig plats kan erfordra större bredd. Skälet,

hvarföre landstinget i sådant fall bör höras, är, utom den allmänna befattning

med vägväsendet, som förslaget afser att åt landstinget uppdraga, det att kostnaden

för så väl nyanlagda vägar som ökade underhållskostnader af omlagda vägar

skola bestridas ur den under landstingets tillsyn stälda vägkassan (se härom §§

8, 19, 20, 65 och 66). Vidare har den nya bestämmelsen tillkommit, att der

väg är bredare, än i lag föreskrifves, den skall så vidmagthållas, der ej Konungens

befallningshafvande pröfvar den samma kunna utan nämnvärd olägenhet till

bredden inskränkas, hvarigenom afsetts att lägga hinder i vägen för godtyckligt

åtgörande af väghållningsskyldige att sjelfva efter egen ompröfning gå i författning

om sådan vägs förminskande till bredden.

§ 3-

Detta stadgande är sammanfattningen af de i kap. 25 § 1 byggningabalken

förekommande bestämmelser rörande landsvägs anläggning.

no

Några på en gång kortare och tillika mera uttömmande bestämmelser för

en väganläggning än de, som innefattas i föreskrifterna att väg skall läggas

»der den tarfvas och hvar den jemnast och genast göras kan», torde svårligen

kunna utfinnas; men i afseende å tillämpningen af den anvisning, som genom

ordet »genast» lemnas, bör anmärkas, att det samma alltid måste förstås i sammanhang

med föreskrifterna i öfrigt, så att en väg icke ovilkorligen tankes såsom

dragen kortast emellan ändpunkterna, så vida den icke på samma gång

lägges der lokala förhållanden medgifva den största jemnheten och rigtningen

tillika blifver sådan, att de flesta vägtrafikanters behof derigenom tillgodoses.

För öfrigt lärer väl icke, om kommitterades förslag antages, vid hädanefter

skeende nya väganläggningar biträdde af tekniskt sakkunnig person komma

att saknas.

§ 4.

Här föreslagna stadganden återfinnas väsendtligen i kap. 25 § 1 byggningabalken,

jemförd med Kong], förordningen den 27 November 1845.

Kommitterade hafva icke funnit nödigt särskilt stadga, att Konungens befallningshafvande

skall pröfva vägs egenskap af lands- eller bygdeväg, emedan en

sådan pröfning är en gifven följd af Konungens befallningshafvandes åtgörande

att i sjelfva vägfrågan meddela beslut. Att nya föreskrifter förekomma rörande

dem, som öfver förslagen ny väganläggning skola höras, beror derpå att, jern- y

likt kommitterades i följande kapitel intagna förslag, nya beskattningsföremål

skola till väghållet bidraga och derföre jemväl bort inrymmas rätt att sin talan

i frågan bevaka. Vederbörandes hörande inför häradsrätten gäller således numera

icke endast innehafvarne af den i mantal satta jorden, utan jemväl dem,

som hädanefter skola med penningar till väghållningen bidraga. Då nu emellertid

väghållningsbördan blifvit utsträckt till en större samfällighet än förut,

eller till landstingsområdet i stället för till häradet, samt det således lätteligen

skulle kunna inträffa, att man i den mindre samfälligheten hufvudsakligen fäste

sitt intresse vid erhållandet derstädes af en väl underhållen allmän väg, i stället

» för en väg, som rätteligen borde såsom enskild betraktas, har det blifvit nödigt

att, jemte de i väganläggningsorten intresserade personer, höra jemväl landstinget

såsom målsman för vägkassan, hvarutur hädanefter kostnaderna för nya

väganläggningar äro afsedda att bestridas. I landstinget har man ansett sig

kunna påräkna en återhållande kraft, derest bemödanden i en eller annan ort

till äfventyrs komme att göras i syfte att få enskilda utfartsvägar såsom allmänna

upptagna. Det är äfven uppenbart, att Konungens befallningshafvandes prof

-

in

ning af vägfrågorna skall underlättas genom den möjligast fullständiga utredningen

deraf.

I andra momentet har tillkommit en förut icke gällande bestämmelse, eller

att fråga om indragning af allmän väg skall pröfvas i enahanda ordning, som

gäller för vägs omläggning eller förändring. Att sådan bestämmelse förut saknats

är en uppenbar brist, äfven om Konungens befallningshafvande, på grund

af sin allmänna befattning med vägväsendet, ansett sig befogad att i hithörande

frågor besluta; ty genom de förändringar, landskommunikationerna på senare

tider undergått genom jernvägs- och kanalanläggningar, hafva på många orter

stora sträckor af allmän väg blifvit för samfärdseln obehöfliga eller mindre nödvändiga.

Kommitterade hafva sig bekant, att åtskilliga Konungens befallningshafvande

ansett sig icke vara befogade att aflysa dylika vägar såsom allmänna;

men då det uppenbart skulle vara orimligt att enligt lag underhålla en väg,

som nästan icke begagnades, har man sökt afhjelpa saken derigenom att kronobetjeningen

tillåtits eftergifva lagens strängare fordringar på underhåll af dylik

väg. Grenom nämnda brist har äfven en orättvisa .uppstått, derigenom att de

hemman, som enligt gällande vägdelningar skolat underhålla en obehöflig blifven

väg, befriats från underhållsbesväret, under det att andra hemman, som haft

sin indelning på andra vägar, fått bära tungan af underhållet oförändrad. Eu

sådan orättvisa, som hittills ej kunnat förekommas utan kostsamma nya vägdelningar,

hafva kommitterade genom särskilda stadganden sökt afhjelpa. (Jemför

§ 22.)

Att beslut om anläggning af ny väg eller omläggning af gammal sådan

måste föregås af undersökning jemte upprättande af kostnadsförslag, torde falla

af sig sjelf.

Kap. II.

Om skyldighet att deltaga i vägs byggande samt dess underhåll, när mark

är bar; så ock om tillsyn å väg.

Beträffande skyldigheten att deltaga i väghållningsbördan förekomma stadganden

så väl om väghållningsdistriktens gränser, bördans fördelning på dertill

bidragande beskattningsföremål, sättet för fördelningen af det underhåll in natura,

som af en viss klass af beskattningsföremål skall utgöras, äfvensom jemkningar

och undantag från hufvudbestämmelserna härom, som ock om de tekniska föreskrifter,

som för vägs hållande i fargilt stånd ansetts erforderliga.

112

§ 5.

I momentet l af denna § förekommer den vigtiga bestämmelsen, att i fråga

om vägunderhållet hvarje landstingsområde, med undantag af städerna, utgör

en gemensamhet för sig.

Enligt hittills bestående lag har samfälligheten i regeln utgjorts af häradet;

men redan nu har man med fog klagat öfver väghållningsbördans ojemna fördelning

icke allenast särskilda hemman emellan, utan jemväl emellan olika

härad. Genom tillämpning utaf den af riksdagen ifrågasatta utsträckning af

samma besvär till andra, derifrån hittills fria beskattningsföremål, skulle, om

häradet fortfarande bibehölles såsom gemensamhet, denna ojemnhet framstå i

ännu hjelpare dager och framkalla befogade klagomål öfver orättvisa. Om man

antager att inom ett härad funnes, tillfälligtvis eller till följd af lokala förhållanden,

större bruk, fabriker eller med fastighet förenad industriel rörelse, på

samma gång som väghållet icke vore mera utan må hända mindre betungande

der än i ett annat härad, der omförmälda beskattningsföremål antingen alls

icke eller ock af ringa betydenhet förefunnes, skulle innehafvare af den i mantal

satta jorden inom det förra häradet, genom bidrag från der befintliga nya beskattningsföremål,

erhålla en betydande lindring i sin väghållningstunga och till

och med i många härad, der värdet af de nya bidragande beskattningsföremålen

vida öfverstege värdet af den i mantal satta jorden, endast komma att bära en

obetydlig del deraf, under det att innehafvarne af den i mantal satta jorden i

ett annat härad, som icke blifvit gynnadt med andra beskattningsföremål, än

sjelfva jorden, icke vunne någon lindring i sin väghållningsskyldighet. Tabellerna

under n:r B i—24, som upptaga de olika beskattningsföremålens värde

inom hvarje af rikets härad, ådagalägga detta förhållande; men kommitterade

tillåta sig dock, på det att det anmärkta förhållandet än tydligare må framstå,

att här införa exempel från några län.

Sålunda utgör den i mantal satta jordens taxeringsvärde inom Skytts härad af

Malmöhus län............................................................................-................ Kronor 16,216,000,

och sammanlagda värdet af öfriga till väghållet bidragande beskattningsföremål......... »* 1,274,000.

Jorden skulle alltså bära 92,7 procent af väghållningsbesväret och de andra beskattningsföremålen

endast 7,3 procent.

Inom Bara härad af samma län utgör jordens taxeringsvärde........................ » 13,788,000,

och andra beskattningsföremåls värde blott........................................................ ” 4,215,000,

motsvarande resp. 76,6 och 23,4 procent.

113

Inom nedannämnda län och härad ställa sig motsvarande siffror sålunda:

Göteborgs och Bohus län.

Askims härad. Jorden......................................................................... kronor 4,267,000

Andra beskattningsföremål................. » 8,014,000,

motsvarande 34,7 och 65,3 procent.

Ostra Hisings härad. Jorden......................................................................... » \ 651 000.

Andra beskattningsföremål................................................ » . 4,924,000>

motsvarande 25 och 75 procent.

Tjärns härad. Jorden...................... » 2,692,000.

Andra beskattningsföremål......................................................... » 95000>

motsvarande 96,6 och 3,4 procent.

Störa Kopparbergs län.

Kopparbergs och Aspeboda härad. Jorden.......................... » 2,423,000.

Andra beskattningsföremål.................................... » 10,866,000.

motsvarande 18,2 och 81,8 procent.

Stora Skedvi härad. Jorden..................................................... » 2.112,000.

Andra beskattningsföremål......................... » 176,000,

motsvarande 92,3 och 7,7 procent.

Gefleborgs län.

Östra tingslag. Jorden.......,...................... ................................................. » 3,360,000.

Andra beskattningsföremål................... » 20,366,000,

motsvarande 14,2 och 85,8 procent.

Jerf so härad. Jorden............... » 1,838,000.

Andra beskattningsföremål..................................... » 473,000,

motsvarande 79,5 och 20,5 procent;

varande den här meddelade procentberäkningen grundad på det antagande, att den i mantal satta jorden

och öfriga till väghållet bidragande beskattningsföremål skulle i besväret taga lika del i förhållande till

sina värden.

På grund af ofvan anmärkta förhållanden anse kommitterade nödvändigt

att, derest någon tillfredsställande utjemning af vägbördan verkligen skall ernås,

utsträcka den samma till en större samfällighet än häradet. Härvid återstår

intet annat val än antingen riket i dess helhet eller länet eller landstingsområdet.

Att utsträcka utjemningen till hela riket skulle väl kunna ur teoretisk

synpunkt försvaras, ty de statistiska tabellerna (se sammandraget för

riket, tabell Litt. D) utvisa, att ett stort missförhållande i vägbördans fördelning

eger rum jemväl provinserna emellan, enär i den ena provinsen finnes nästan

uteslutande jordbruksnäring, under det att inom andra provinser betydande fabriksindustri

är rådande; men häremot kan dock invändas dels att det ej vore

med billighet öfverensstämmande, att t. ex. fabriksegare i Bohus län eller bergs

Kom:s

uti. ang. Väghållningsskyldighet. 1Ö

114

bruksidkare i Vermlands och St. Kopparbergs län eller skogs- och sågverksegare

i Norrland bidroge till underlättande af väghållningsbördan för jordbruksidkare

i Skaraborgs och Malmöhus län, dels ock att man i flera provinser genom

enskildes uppoffringar åvägabragt jernvägskommunikationer, hvarigenom väghållningsbördan

minskats, vid hvilket förhållande det vore obilligt, om man

jemte dessa uppoffringar äfven skulle bära tungan af bidrag till andra provinsers

väghållning. Dessutom tala praktiska skäl mot väghållningsbesvärets utjemning

på en så stor samfällighet som hela riket, ty om bidragen från hela riket skulle

ingå till en gemensam kassa, för att derutur utdelas till de mest betungade

väghållare, så skulle, till följd af den derigenom uppkommande centralisationen,

en så besvärlig och kostsam förvaltning uppstå, att för dess besörjande må hända

ett särskildt embetsverk erfordrades. Då härtill kommer,

dels att de särskilda länen hafva centrala styrelser hvart för sig;

dels att riket är indeladt i landstingsområden, hvilka i landstingslagen särskildt

fått sig anvisadt att genom sina ombud rådslå och besluta om, bland

annat, anstalter för kommunikationsväsendets befordrande;

dels att en samverkan emellan länsstyrelsen och landstinget för kommunikationernas

förbättrande med säkerhet kan påräknas; och

dels att hvarje länsrepresentation bäst torde vara i tillfälle att billigast och

ändamålsenligast förvalta de kontanta bidrag till väghållet, som från andra beskattningsföremål,

enligt kommitterades förslag, skulle erläggas;

så hafva kommitterade icke tvekat att såsom en gemensamhet för sig i

fråga om väghållet föreslå länet eller, der län är i särskilda landstingsområden

fördeladt, hvarje sådant område.

§ 6.

Då 1734 års lag stiftades, fans å landet endast ett nämnvärdt beskattningsföremål,

på hvilket väghållningsbesväret lämpligen kunde läggas, nemligen jordbruksnäringen.

Andra näringar hade förnämligast sökt städerna såsom verksamhetsfält

för sig. Följaktligen och då städerna enligt nämnda lag bestredo

väghållet inom sina områden, hade lagstiftningen inga synnerliga svårigheter

att bekämpa vid ordnandet af detta besvär. Förhållandena förändrades emellertid

med tiden, och i den mån landets utveckling framskred, spredo sig industriens

anläggningar jemväl till landet. På sätt den i betänkandets början intagna

historiska utredningen närmare gifver vid handen, gingo i jembredd med

industriens tillväxt klagomålen öfver väghållningsbesvärets ojemna fördelning,

men föreställningarna om hvilka beskattningsföremål rätteligen borde deltaga

115

deruti eller huru medel till kostnaden derför kunde beredas blefvo ständigt

vexlande. Man ansåg nemligen att besväret skulle utgöras än af endast vissa

slag af fast egendom, än af all slags fastighet, än af alla beskattningsföremål,

som till staten erlägga bevillning, än genom afgifter af de trafikerande och än

af de beskattningsföremål, som företrädesvis kunde sägas begagna vägarne försina

ändamål. Det betänkande, som afgifvits af första kammarens tillfälliga

utskott vid 1876 års riksdag, den öfverläggning i ämnet, som i anledning deraf

i kamrarne hållits, samt det beslut, riksdagen i fråga fattat och som finnes uttryckt

i dess underdåniga skrifvelse till Kongl. Maj:t den 14 Maj samma år,

antyda, att riksdagen för sin del omfattat sistnämnda åsigt, ehuru meningarna

voro mycket delade, och riksdagens egentliga åsigt icke af de begagnade uttrycken

framstår fullt tydlig och klar.

Enligt kommitterades uppfattning äro de allmänna vägarne nyttiga och

behöfliga för samhällets alla medlemmar, vare sig de begagna vägarne direkt

eller endast indirekt af de samma draga fördel; och, om så är, borde hvarje

medborgare, i mån af sin förmåga i förhållande till öfriges, bidraga till de

allmänna vägarnes byggande och underhåll. Den omständigheten, att ett beskattningsföremål

enligt bestående lag, till följd af förut rådande tidsförhållanden,

befinnes pligtigt att ensamt bestrida detta besvär, bör icke, då behof göres

af förnyad lagstiftning i ämnet, verka till hinder för läggande af den grund för

besvärets utgörande, som förändrade omständigheter numera påkalla såsom med

T rättvisa och billighet mest öfverensstämmande, dock utan förbiseende af dels

beskattningsföremålens inbördes förhållande till hvar andra, såsom större säkerhet

i besittning af det ena än det andra och det enas större förmåga att bära

bördan än det andras, dels frågan huru vida bördan af besväret för det deraf

å en viss tid betungade beskattniugsföremålet medfört lindring å andra beskattningsområden

dels ock billigheten deraf att en skälig öfvergångsperiod

bestämmes, innan ett nytt beskattningsföremål förpligtas att underkasta sig ett

onus, hvarifrån det förut varit rättsligen befriadt.

Så framt kommitterades här uttalade åsigter äro rigtiga, kunna åtskilliga

vigtiga slutsatser deraf dragas. Så skulle man kunna säga, att den enklaste

följden deraf vore, att allt väghåll bestredes genom afgifter å trafiken. Detta

skulle väl leda till att fördyra all produktion af varor, som för sitt frambringande

till afsättningsorten måste taga allmänna vägarne i anspråk, och kostnaden

derför drabbade konsumtionen; men då de flesta medborgare icke kunna

hänföras uteslutande till producenter eller konsumenter, utan tillhöra båda dessa

kategorier, så blefve bördan emellan producenter och konsumenter skäligen utjemnad.

Ehuru giltigheten af denna uppfattning svårligen torde kunna jäfvas,

116

kan dock deremot med fog anmärkas, att kostnaderna för uppbärandet af omförmälda

afgifter skulle betydligt fördyra väghållet; att anstalterna för uppbörden

vållade tidsuppehåll och obehag för trafikanten; att afgifterna för trafiken

skulle trycka synnerligen ojemnt och på ett ställe blifva mera betungande

än på ett annat; och att man af dessa och jemväl andra skäl sökt småningom

afskaffa afgifterna å sjelfva trafiken i de länder, der sådana ända till sista tiderna

utgått. Nu uttalade åsigt skulle möjligen berättiga till det antagande, att rättvisan

bäst tillfredsstäldes, om staten öfvertoge byggandet och underhållet af

allmänna vägarne. Detta torde äfven ur teoretisk synpunkt vara rigtigt, och

i flera länder har denna åsigt vunnit tillämpning så till vida, att staten öfvertagit

de större vägarne, eller s. k. chausséerna, till byggande och underhåll,

men ur praktisk synpunkt skulle en sådan anordning i ett land med den stora

utsträckning, vårt eger, och deraf beroende långa vägsträckor i förhållande till

den glesa befolkningen mångdubbla kostnaden för väghållet; i följd hvaraf

endast af detta skäl hvarje tanke på statens öfvertagande af väghållet måste

åtminstone för närvarande öfvergifvas. Såsom ytterligare skäl för kommitterades

åsigt om alla beskattningsföremåls skyldighet att i berörda besvär deltaga

framgår, att om man till bidragande i besväret endast förpligtade en del af de

nu derifrån befriade föremålen, men läte andra sådana gå fria, så skapade man

af de förra å nyo en betryckt och missnöjd klass af skattdragande, som med

fullt fog kunde klandra, att endast de och icke alla andra jemte dem förut fria

beskattningsföremål fått sin andel i den nya tungan. I sådant hänseende antaga

kommitterade för gifvet, att idkaren af en med fastighet förenad industriel

rörelse icke med blida ögon kan se, om kapitalisten å landet ginge alldeles fri

från deltagande i ett besvär, som just till följd deraf drabbade honom, industriidkaren,

så mycket hårdare. Med statens löntagare är förhållandet i viss mån

annorlunda. Vid bestämmandet af deras löner torde nemligen i allmänhet vara

tagna i betraktande de bestående skatterna, men icke någon ökad börda genom

deltagande i allmänna onera, som förut ålegat andra beskattningsföremål. Hafva

lönerna ansetts tillständiga med de vid deras bestämmande beräknade afdrag

för skatter, så skulle dessas ökande i nämnvärd mån följdrigtigt föranleda lönernas

höjande, och sådant vore att taga med den ena handen för att gifva

med den andra. Såsom allmänt bekant torde äfven här få erinras, att embetsed!

tjensteman i flera länder äro för sina löner fritagna från all skatt till staten.

Till stöd för åsigten om väghållningsbördans utsträckning till andra än de

beskattningsföremål, som enligt riksdagens nu föreliggande beslut till deltagande

ifrågasatts, få kommitterade till sist åberopa ej mindre riksens ständers beslut

vid riksdagen 1865—1866 jemte kammarkollegii deröfver afgifna yttrande den

117

31 Maj 186<■, båda antecknade i förut intagna historiska öfversigt af väglagstiftningsarbetet,

än ock lagutskottets utlåtanden vid flere riksdagar.

Emellertid anse sig kommitterade, hvilka åsigter de än må hysa om grunderna

för deltagandet i väghållningsbördan, likväl bundna af den anvisning,

som de jemlikt sin tolkning af Kongl. Maj:ts nådiga bref angående kommittéens

sammansättning erhållit för utförandet af det dem anförtrodda uppdrag. Då nemligen

riksdagen i sin underdåniga skrifvelse beslutat anhålla om nedsättande af

en kommitté för utredning ej blott i hvad mån och på hvad sätt deltagande i

vägunderhållet på landet måtte kunna åläggas bruk, fabriker, qvarnar, sågar,

allmänna skogar eller annan fast egendom, som nu vore från vägunderhållsbesväret

undantagen, äfvensom grufvor samt med fastighet förenad industriel

rörelse, utan ock hvilka verkningar en dylik förändring inom olika orter antagligen

skulle medföra, samt Kongl. Maj:t, med bifall till riksdagens skrifvelse,

nedsatt kommittéen, med uppdrag tillika att utarbeta förslag till förändrad lagstiftning

i fråga om väghållningsbesvärets utgörande på landet; så hafva kommitterade

vid uppgörande af samma förslag ansett sig höra, så vidt möjligt

varit, följa de af riksdagen angifna grunder derför.

Vid första blick på förevarande § skulle det kunna synas, som om kommittéen,

vid fördelningen af vägunderhållsbesväret på olika beskattningsföremål,

stält sig på en annan grund än den riksdagen angifvit; men vid närmare

granskning af §:ns innehåll torde befinnas, att kommitterade sökt bäst möjligt

uttrycka riksdagens mening. I stället för den af riksdagen anvisade positiva

väg att ålägga vissa beskattningsföremål att i väghållet deltaga hafva dock

kommitterade af formela skäl nödgats söka vinna samma mål på negativ väg,

genom att särskilt undantaga de beskattningsföremål, som enligt riksdagens

åsigter böra från besväret vara befriade. Förnämsta orsaken härtill har varit

omöjligheten att i en lag använda ett så sväfvande begrepp som det, hvilket

finnes uttryckt i orden »med fastighet förenad industriel rörelse». I viss män

måste all rörelse vara förenad med fastighet, så till vida som den förutsätter

en fastighet, på eller inom hvilken den skall utöfvas. Att således använda

dessa uttryck skulle hafva föranledt tvifvel och ändlösa tvister om lagens rätta

tillämpning samt olika tolkning deraf på olika orter. Kommitterade hafva förgäfves

bemödat sig att finna någon passande definition, som kunde motsvara

berörda uttryck och på samma gång utgöra grund för en rigtig tolkning af

lagens rätta förstånd. Riksdagens mening kan ej heller anses med berörda

ordalag, äfven om de jemföras med i ämnet väckta förslag, utskottsbetänkande!!

och den i kamrarne förda öfverläggning, vara klart uttryckt, helst som, enligt

kommitterades förut uttalade åsigter, inga allmängiltiga skäl torde kunna upp

-

118

gifvas, på grund hvaraf inkomsten af den ena industriela rörelsen skulle mera

än inkomsten af den andra vara pligtig att i väghållet deltaga. Väl vill det

af förhandlingarna i kamrarne synas, som om riksdagen förnämligast afsett

sådan industriel rörelse, som för sitt ändamål direkt begagnar eller med ett

annat ord »sliter» vägarne; och särskilt hafva meningarna huru vida t. ex.

landthandel skulle till dylik rörelse hänföras varit delade; men svårligen hade

det varit möjligt att genom uppräknande af alla de mangfaldiga slag af industriel

rörelse, som direkt draga nytta af de allmänna vägarne, träffa riksdagens

mening, ty dels hade gränserna för det direkta begagnandet af vågen varit

omöjliga att med någon klarhet uppdraga, dels tillkomma tid efter annan nya

industriela företag som för sitt ändamål i mer eller mindre grad tarfva allmänna

vägarne och om Indika man vid lagens affattning icke rimligen kunnat hafva

någon klar föreställning. Hvad särskild! exemplet om landthandeln angår, så

torde det svårligen kunna förnekas, att, huru obestämdt ordet industri än är,

hvilken obestämdhet i och för sig omöjliggör lagstiftning på grund af samma

uttryck, landthandeln likväl är en art af industri, och att den både är med

fastighet förenad och för sitt ändamål tarfvar vägarnes direkta begagnande.

Väl kan det vara möjligt att vetenskapen närmare begränsar begreppet »industri»,

så att dermed afses omedelbar produktion af vissa alster och icke den

förmedlande verksamhet emellan producent och konsument, som af handeln i

inskränkt mening representeras; men i vanligt språkbruk förekomma ju sådana benämningar

som »fabriks-industrien», »handtverks-industrien», »sjöfarts-industrien»

m. m., indika alla tyda på en vidsträcktare betydelse af uttrycket än den ofvau

antydda och som göra det främmande ordet oanvändbart i en lag. Härtill

kommer vidare, såsom kommitterade jemväl ofvan antydt, att målsmännen för

den industri, som ålades deltaga i besväret, med fog skulle kunna klandra att annan

industri fritoges derifrån, hvarigenom de deltagandes börda ytterligare ökades.

På nu anförda grunder hafva kommitterade trott sig bäst motsvara riksdagens

önskningar, om de i regel ålade all inkomst att i väghållet deltaga, med

undantag för de slag deraf, som riksdagen antagligen, enligt kommitterades

tolkning af riksdagens skrifvelse, afsett att befria. Vid en sådan tolkning hafva

kommitterade i främsta rummet utgått från den förutsättningen, att riksdagen

icke önskat ålägga den lilla industrien, såsom t. ex. handtverkerierna på landet,

äfven om de kunna sägas vara med fastighet förenade, att i väghållningsbesväret

deltaga, af hvilken förutsättning blifvit en nödvändig följd, att komitterade

föreslagit ett visst minimum för den inkomst, som skulle till deltagande

förbindas. Kommitterade inse nog att ur teoretisk och rättslig synpunkt befogade

anmärkningar kunna göras emot stadgande af slikt minimum, men i

119

skattefrågor, och en sådan fråga är i sjelfva verket väghållningens ordnande,

kan man icke alltid taga hänsyn till teorierna, eller den absoluta rätten, utan

måste jemväl fästa afseende vid praktiska kraf och således tillse, att de förslag,

som göras, ej stöta på allt för stora svårigheter vid deras genomförande. Nu

lärer det väl svårligen kunna bestridas, att bidragen från den mindre handtverksindustrien

endast i ytterst ringa mån skulle lindra väghållningsbördan för

öfriga beskattningsföremål; att denna lilla industri ej är synnerligen egnad att

bära ökade skatter; och att besväret med debitering och uppbörd af dess små

bidrag föga skulle motsvara deras belopp. På dessa skäl anse kommitterade

minimibestämningen kunna försvaras, men tillåta sig ytterligare till stöd derför

erinra, att den samma återfinnes i bevillningstadgan rörande bevillningen efter

2:dra artikeln, och, då denna lagts till grund för kommunalutskyldernas utgörande,

jemväl vid bestämmande deraf återkommer. Det är sålunda ej någon

nyhet i beskattningsfrågor, som kommitterade föreslagit, utan ett stadgande,

som står i full öfverensstämmelse med gällande bevillningslag. Till gränsen

för minimum återkomma kommitterade vid behandlande af §:ns mom. E.

I fråga om den fasta egendom, som möjligen icke borde till väghållet bidraga,

lemnar riksdagens ifrågavarande skrifvelse ingen bestämd ledning; men

af kommitterades ofvan uttalade åsigter, att när berörda besvär skall utsträckas

till nya beskattningsföremål, utsträckningen,, till undvikande af befogade klagomål

från dessas målsmän, bör omfatta så många föremål som möjligt, följer att

kommitterade ansett all särskild taxerad fastighet böra deltaga deruti, dock med

en minimigräns, hvilken, på samma skäl som förut anförts i fråga om inkomsten,

jemväl här ansetts lämplig. Kommitterade hafva icke förbisett, huru som lagen

bjuder, att när lägenheter för alltid afsöndras från ett hemman, skall, vid fastställandet

af den afgäld, som från lägenheten bör till stamhemmanet ingå, tagas

i beräkning den andel i hemmanet åliggande »onera realia», som enligt skattläggningsmetoderna

bort lägenheten drabba; men då så väl stamhemmanet som

lägenheten jemlikt bevillningsstadgan skola vara åsätta särskilda taxeringsvärden,

samt kommitterade, på sätt deras förslag i §§ 9 och 10 utvisar, hemstält, att

väghållet hädanefter skall utgöras efter den nya grunden af vägmantal, hvilket i

sjelfva verket är det samma som taxeringsvärdet, hafva kommitterade icke tvekat

att hänföra jemväl sådana lägenheter till den nya fasta egendom, som skulle

till väghållet bidraga. Härigenom kan det synas, som om innehafvare af dylika

lägenheter finge på dubbelt sätt bestrida väghållet, nemligen dels genom direkt

bidrag dertill och dels genom afgäld till stamhemmanet, men kommitterade anse

för sin del, att då grunden för afgäldens utgörande genom den nya lagen försvunnit,

lägenhetshafvaren, utan att något särskildt stadgande derom göres,

120

blefve berättigad att vinna befrielse från den del af afgälden, som mot lägenhetens

andel i väghållet beräknats, och, om sådan befrielse ej i godo vunnes,

oförhindrad att derom efter befogenhet föra talan i tvisteväg.

Emot kommitterades förslag i denna § kan möjligen invändas, att kommitterade

icke bort lägga bevillningsstadgan till grund för deltagandet i väghållet

utan uppgöra nya grunder derför. Denna anmärkning kan nog hafva skäl för

sig, och ett sådant förfaringssätt skulle utan tvifvel underlättat kommitterades

arbete, men deremot erinras:

att bevillningen efter andra artikeln utgör grunden för ej mindre landstingsskattens

än ock kommunalutskyldernas utgörande, och att, huru stor betydelse

vägbållskostnaden än må hafva, den dock blir relatift obetydligt emot

de öfriga sammanlagda utskylderna;

att uppställande af nya och helt andra grunder för väghållets utgörande än

dem, som ur bevillningsstadgan hemtas, särskildt med iakttagande af de ur

teoretisk synpunkt mest rigtiga grundsatser, skulle hafva vållat kostsamma

anordningar vid deras genomförande och fortsatta tillämpning;

att ett sådant förfarande synts kommitterade i viss mån innebära ett öfverskridande

af deras befogenhet, då de nemligen ej erhållit uppdrag att utarbeta

något förslag till förändrade bestämmelser rörande beskattningen utan förnämligast

att bereda jordbruket någon lindring i det samma näringsgren nu ensamt

åliggande väghållningsbesväret;

att kommitterade ansett sådan lindring böra jordbruket beredas, oafsedt

bevillningsstadgan ännu icke vunnit den ändring, som vid en blifvande skadereglering

torde varda nödvändig; och

att kommitterade för ty ansett sig böra lägga nu bestående beskattningslagar

till grund för sitt förslag om väghållets ordnande.

Af det nu sagda följer åter att, om bevillningsstadgan, beträffande hufvudgrunderna

för beskattningen, skulle i en snar framtid komma att ändras, så

torde, derest kommitterades förslag dess förinnan skulle blifva lag, äfven denna

lag böra i öfverensstämmelse dermed undergå förändring.

Mom. A.

Af den i mantal satta jorden har från utgörande af väghållningsbesväret

endast undantagits äldre lotshemman, så länge de äro underkastade lotsningsskyldighet.

Kommittéen har nemligen ansett dessa hemmans rättigheter i berörda

hänseende vara af kontraktsnatur och för ty ej ifrågasatt rubbning deraf

utan blott inskränkt deras nuvarande frihet derhän, att den skulle gälla endast

121

så länge de äro underkastade lotsningsskyldighet, med hvilken inskränkning

kommittéen afsett det möjliga fall, att lotsskyldigheten kunde framdeles varda

från jorden skild.

Att kommittéen inbegripit annan, enligt särskilda författningar från väghållet

befriad i mantal satt fastighet beror på kommitterades förut uttalade åsigt, att

då sagda besvär numera skulle utsträckas till andra än dertill förut förpligtade

beskattningsföremål, sådant borde ske i så stort omfång som möjligt, samt att dessutom

vid sådant förhållande inga särskilda skäl numera finnas att bibehålla sådan

jord vid den under förra tider förunnade frihet från detta besvär. Beträffande

säterierna i Skåne, Halland, Blekinge och Bohus län yttra sig kommitterade

närmare under § 102.

Mom. B.

Af samma skäl som nyss är nämndt och då frälseränta, jemlikt gällande

lag, fortfarande betraktas som fast egendom, har kommittéen ansett sig böra jemväl

upptaga frälseränta såsom skyldig att i väghållet deltaga.

Mom. C.

Enahanda skäl har förmått kommittéen att i väghållningsskyldigheten äfven

inbegripa ej i mantal satt jordbruksfastighet.

V Då i detta moment bestämmandet af minimum första gången förekommer,

få kommitterade anmärka, att gränsen för detta i viss mån alltid blir godtycklig

och beroende på subjektiv uppfattning. Några allmängiltiga grunder derför

torde ej kunna gifvas. Vid sättandet deraf hafva kommitterade utgått från sin

ofta uttalade grundåsigt, att utsträckningen af besväret borde å ena sidan omfatta

så många nya beskattningsföremål som möjligt, men å andra sidan icke

inbegripa smärre fastigheter, af hvilka bidragen blefve allt för ringa att bära

kostnaden för debitering och uppbörd. Till ledning för sitt omdöme begärde

kommittéen af Kongl. kammarrätten uppgift om värdet å alla lägenheter, dels

från 1,000 kronor och derutöfver och dels från 400 kronor och derutöfver; och

då det, på sätt tabellen Litt. C närmare gifver vid handen, visade sig att

lägenheternas värde emellan 1,000 och 400 kronor sammanlagdt uppgick till

icke obetydliga belopp, bestämde kommittéen sig slutligen för sistnämnda siffra.

Till närmare upplysning om minimibestämmelsens större eller mindre behörighet

meddela kommitterade följande på rikssammandraget tab. Litt. A, angående dels

medeltaxeringsvärdet å ett mantal dels medelkostnaden på mantal af hela väghållningskostnaden,

sommar- och vintertiden grundade uträkning, nemligen:

Kom:s uti. ang. Väghållningsskyldighet.

122

inedeltaxeringsvärde å ett hemman ............................................. kronor 27,299,oo.

medelkostnaden på mantal af hela väghållet.............................. » 108,7 7.

kostnad för 100 kronor................................................................................. öre 39,8.

kostnaden för en lägenhet om 400 kronors värde blefve alltså 15,92 öre, under

förutsättning, att den deltoge lika med den i mantal satta jorden.

Mom. D.

På samma grunder som förut i motiveringen för denna § anförts hafva kommitterade

här upptagit all annan fastighet än jordbruksfastighet och hvarför bevillning

erlägges; och då icke några särskilda skäl funnits att fastställa annat

minimivärde än det för jordbruksfastighet antagna, hafva kommitterade bibehållit

det samma äfven här.

I de fall, då menigheter, akademier, vetenskapliga samfund, allmänna undervisningsverk

och barmhertighetsinrättningar för dem tillhöriga byggnader, regementens

och officerskårers vid mötesplatser för begagnande under mötena uppförda

byggnader, äfvensom enskilda personer tillhöriga kyrkor och bönehus,

äro från bevillning befriade, utgöra de ej väghåll, men i motsatt fall deltaga

jemväl de deruti.

I hufvudsaklig öfverensstämmelse med de skäl, som anförts af Norrbottens

läns landsting i dess till Kongl. Maj:t ingifna, i den historiska öfversigten här

ofvan antecknade underdåniga framställning, hafva kommitterade ansett billigt,

att staten för sina egande skogar deltager i väghållet; och samma skäl gälla jemväl

beträffande menigheters skogar, såsom härads- och sockneallmänningar. Då

kommitterade, för att beteckna dessa skogar, användt det mindre vanliga uttrycket

»allmänningsskogar», få kommitterade förklara, att med detta för korthetens

skull använda uttryck afses sådana staten tillhöriga allmänna skogar, som

icke äro inbegripna under särskildt i mantal satt jord, såsom kronoparker,

kronoallmänningar, kronoöfverloppsmarker, häradsallmänningar m. in. äfvensom

menigheter tillhöriga härads- och sockneallmänningar. Att endast hafva användt

ordet allmänningar hade icke varit lämpligt, då deraf kunnat uppstå tvifvel om

kronoparkerna varit deri inbegripna. Att åter hafva användt endast ordet skogar

hade ej heller varit lämpligt, emedan derunder kunnat begripas sådana boställsskogar,

som staten öfvertag^ under sin omedelbara vård och förvaltning

och hvilka icke äro särskildt bevillningstaxerade utan inbegripas i boställstaxeringsvärde

och för hvilka bostället, såsom i mantal satt jord, utgör väghållet.

Då i detta moment föreslås, att staten jemväl bör i väghållet deltaga för

annan fastighet, deraf inkomst dragés, få kommitterade erinra i främsta rummet

123

att staten för sin egendom icke erlägger någon bevillning och att sådan egendom

för ty icke kunnat förstås under momentets första punkt, men att det synts

kommitterade billigt, att då väghållningsbördan utjemnats på all annan fastighet,

och jemväl på statens skogar, utjemningen äfven omfattade sådan fastighet, der

staten till äfventyrs drifver inkomstgifvande rörelse. För att anföra ett exempel

hänvisa kommitterade till Tumba pappersbruk, som eges af riksbanken och som

för sitt ändamål utan tvifvel tager allmänna vägarnes begagnande i anspråk.

Om nu alla andra fabriker inom denna ort få sin andel i väghållningsbördan,

så torde det ej vara obilligt att staten för en dylik industriel anstalt äfven lemnar

sitt bidrag. Att åter staten ej skall till väghållet bidraga för sådan fast

egendom, som ej lemnar inkomst, står i full öfverensstämmelse med den befrielse,

som medgifvits mindre korporationer och välgörenhetsanstalter för deras

ej inkomstgifvande fasta egendom.

Mom. E.

Om det här satta minimum gäller i allmänhet hvad som anförts under

mom. C. Att gränsen för inkomsten blifvit satt så hög som 1000 kronor, beror

förnämligast på kommitterades förut uttalade föreställning, att riksdagen ej

önskat utsträcka deltagandet i väghållet till den mindre industrien, som väl i

allmänhet ej så direkt som den större begagnar de allmänna vägarne. Hade

icke kommitterade hyst en sådan uppfattning, skulle de tvifvels utan fäst bev

hörigt afseende derpå, att ett fastighetsvärde af 400 kronor och ett inkomstbe

lopp

af 1000 kronor samt dessas förmåga att bära hvar sin andel af en ny skattebörda

ej stå i jemförligt förhållande till hvar andra.

Undantag 1.

Detta undantag har sin grund uteslutande i riksdagens skrifvelse, enär inkomst

af kapital ej kan hänföras till inkomst af med »fastighet förenad industriel

rörelse».

Undantag 2.

Detta undantag har tillkommit endast på den grund, att kommittéen funnit

det mindre lämpligt att den ena kommunikationsleden bidroge till underhåll af

den andra. Om också en jernvägs- eller kanalanläggning kan föranleda anläggning

af vissa sträckor ny allmän väg, så torde likväl icke kunna förnekas, att

sådana kommunikationsleder i det hela taget, genom upptagande af en betydande

del af varu- och persontrafiken, minska slitningen å och följaktligen äfven underhållskostnaden

för de allmänna vägarne. Att utan afseende å den indirekta

nyttan, som sådana kommunikationsanstalter bereda väghållet i dess helhet, jemväl

124

pålägga den direkta bidrag dertill, har synts kommitterade icke rättvist eller

med billighet öfverensstämmande.

Hvad nu är sagdt gäller jemväl om annan, till allmänt begagnande upplåten,

inkomstgifvande farväg.

Undantag 3.

Till stöd äfven för detta undantag åberopas riksdagens beslut, enär den här y

uppräknade inkomst ej kan hänföras till »med fastighet förenad industriel rörelse»,

hvarjemte i hit hänförlig del gäller hvad kommitterade ofvan anfört om den

större eller mindre lämpligheten deraf, att embete- och tjensteman för inkomst

af sina löner i besväret taga del.

Undantag 4.

Då staten tillhörig jordbruksfastighet, jemlikt föregående stadganden, direkt

deltager i väghållet, har man icke kunnat pålägga jemväl den inkomst, som förvärfvas

genom arrende af sådan fastighet, deltagande deruti, enär sådant skulle

innebära dubbel beskattning af samma föremål. Att bevillning till staten för

sådan inkomst utgöres beror naturligtvis på det förhållande, att ingen bevillning

för sjelfva fastigheten, såsom tillhörig staten, utgår.

Det kan ifrågasättas, huru vida kommitterade, äfven med sin uppfattning af

hvad som rätteligen torde kunna förstås med uttrycket »med fastighet förenad

industriel rörelse», gjort tillräckligt många undantag från bestämmelserna i § 6

af bevillningsstadgan. Ehuru strängt taget den inkomst, som förvärfvas genom

»skeppsrederi», »sjöfart» samt utöfning af »vetenskap eller konst», icke torde

kunna anses vara med fastighet förenad eller, hvad den sista kategorien beträffar,

ens vara att såsom inkomst af industri betrakta, hafva kommitterade

likväl, af förut angifna skäl, ansett sig böra åt riksdagens ifrågavarande uttryck

gifva den största möjliga extensiva tolkning samt af sådan anledning ej tvekat

att till minsta möjliga antal inskränka undantagen. Till ytterligare stöd för

denna uppfattning åberopa kommitterade riksens ständers underdåniga skrifvelse

den 7 April 1866, deruti, rörande skyldigheten att i väghållet deltaga, uttalas

den åsigt att detta besvär borde utsträckas icke blott till fastigheter af

alla slag utan till en hvar till deltagande i kommunalutskylder förpligtad person

och utgöras efter samma grund som nämnda utskylder, dock med dels vissa

undantag i afseende å tjenstemäns löner och pensioner samt några andra med

dessa jemförliga inkomsttitlar, dels må hända vissa modifikationer i afseende å

inkomstbevillningen i allmänhet.

125

§ 7.

Föl'' den allmänna regel, som här uttalats rörande vägunderhållets in natura

utgörande af den i mantal satta jorden, har förnämligast hänsyn till billigheten

gjort sig gällande. Innehafvare af den i mantal satta jorden ega tillgång till

dragare och fasta arbetare, hvarigenom de kunna "förrätta vägarbetet på tider,

som förorsaka dem minsta olägenhet. Egare åter af bruk, fabriker och andra

industriel anläggningar kunna i allmänhet lika litet den ena tiden af året som

den andra undvara sina dragare och arbetare, utan hafva i regel för dem jemn

sysselsättning. Egare till annan icke jordbruksfastighet lära i allmänhet sakna

så väl dragare som ständiga arbetare och hafva således icke skäligen kunnat till

natura-arbete ifrågasättas. Om man låtit alla beskattningsföremål bidraga med

penningar och stält vägunderhållet på entreprenad, så skulle kostnaden derigenom

otvifvelaktigt väsendtligen fördyrats, till vinst endast för några få entreprenörer

men till skada för alla andra och icke minst för idkarne af jordbruksnäringen.

Yäl skulle en eller annan icke i mantal satt jordbruksfastighet med

fördel kunna indelas till underhåll in natura, men egare till de flesta sådana

lägenheter torde vara bäst betjente med att få lemna bidrag i penningar, då

lägenheternas taxeringsvärde i allmänhet är så lågt, att vägunderhållet in natura

komme att inskränka sig till ett så ringa vägstycke, att den tyngsta delen af

underhållet blefve fraktandet af dragare och arbetare från hemmet till vägstycket.

Af dessa skäl och med afseende jemväl derå, att den i mantal satta

jorden af ålder utgjort natura-underhållet, hafva kommitterade icke ansett sig

böra till sådant underhåll föreslå annan jordbruksfastighet. Att åter den inkomst,

som föreslagits att i väghållet deltaga, icke lämpligen kan till nådeunderhåll

indelas torde falla af sig sjelf.

Om användningen af penningebidragen från andra beskattningsföremål

stadgas längre fram i lagförslaget.

Då kommitterade i denna § användt det från främmande språk lånade uttrycket

»in natura», anhålla kommitterade få anmärka att sådant skett för korthetens

skuld och för att undvika en eljest erforderlig omskrifning, samt att uttrycket,

som torde förekomma i kamerala författningar, vunnit sådant burskap i

språket, att det förstås af en hvar. Äfven i den norska lagen har man ej funnit

någon betänklighet emot användandet af samma uttryck.

§ 8.

I denna § förekomma de första bestämmelserna om de lindringar i väghållet,

som genom den nya lagen skulle beredas idkarne af jordbruksnäringen,

nemligen att anläggning af ny väg och omläggning af gammal, underhåll af ny

väg, intill dess den ingått i vägdelning, samt anskaffande och underhåll af

färja och större bro skola bekostas ur vägkassan.

Redan dessa lindringar äro i och för sig icke oväsendtliga, på samma gång

bestämmelserna härom öppna utsigten för bättre vägkommunikationer; men i

den mån vägkassan lemnar öfverskott utöfver nämnda kostnader kunna jemväl

andra väsendtliga lindringar vinnas, på sätt §§ 66 och 72 närmare upplysa.

Stadgandet, att underhåll af ny väg, intill dess den ingått i vägdelning,

skall bestridas ur vägkassan, har sin grund i nödvändigheten att söka undvika

de dryga kostnaderna för ny vägdelning, som enligt kommitterades förslag i

tredje kapitlet skulle för hvarje gång den eger rum omfatta hela landstingsområdet.

§§ 9 och 10.

Genom stadgandena i dessa §§ har lagts en ny grund för vägunderhållets

utgörande in natura af den i mantal satta jorden. Enligt äldre lagar har mantalet

utgjort delningsgrunden för väghållningsbesväret, och genom Kongl. brefvet

den 28 September 1790 har stadgats att, då ny vägdelning skedde, förmedlade

hemman skulle njuta sin förmedling till godo, hvilket stadgande dock, jemlikt

Kongl. brefvet den 15 Januari och kammarkollegii cirkulär den 15 Februari

1810, inskränkts derhän, att ändring i redan faststälda vägdelningar icke finge

beviljas endast på den grund, att förmedlade hemman, i stöd af förmedlingen, i

vägröjningsbesväret begärde ändring. Det förmedlade mantalet utgör alltså

den nu gällande grunden för besvärets fördelning emellan den i mantal satta

jorden.

Att mantalet vid tiden för dess åsättande var en, så vidt möjligt, rigtig

mätare för det dertill uppskattade jordområdets förmåga att, i förhållande till

andra jordområden, bära de på mantalssättningen beroende skattebördor, lärer

väl icke bestridas; men med lika skäl torde kunna betviflas, att mantalet lika

som hvarje annan för århundraden till baka satt skattegrund kan allt fortfarande

förblifva en rättvis mätare för skatteförmågan. Omständigheter alldeles oberoende

af hemmansegarens omtanke, såsom odlingstillfällen, förändrade kommunikationsleder

och deraf uppkommande förmånligare afsättningsorter, i närheten

uppstående större industriel anläggningar, tillfälle för tillgodogörande af befintlig

vattenkraft, deraf värdet vid mantalssättningen ej tagits i betraktande,

jemte många andra orsaker, kunna i tidernas längd väsendtligt förändra ett

hemmans verkliga värde och förmåga att bära det allmännas bördor. En bekräftelse

af dessa satsers sanning ligger i de ofta återkommande skatteförmed

-

127

lingarna. För hvarje hemmansegare är det bekant, huru taxeringsvärdet å ett

helt mantal icke allenast inom hans ort utan äfven derutanför vexlar. Tabellerna

Lätt. A samt A 1—25 visa huru olika medeltaxeringsvärdet å ett helt mantal

ställer sig inom skilda län och skilda härad. För att ytterligare ådagalägga

huru skarpt dessa vexlingar framstå, bifoga kommitterade här nedan en uppgift

öfver maximum och minimum af taxeringsvärdet för ett helt mantal inom

några af rikets län, nemligen:

Uppgift å maximum och minimum af taxeringsvärde å förmedladt mantal, efter helt räkuadt inom

nedannämnda län, nemligen:

Maximum.

Minimum

Stockholms län...................

........-......... Kr. 350,000.

4,000.

Jönköpings.........................

................. » 99,000.

3,200.

Blekinge............................

.................. » 160,000.

11,000.

Malmöhus.........................

.................. .. 242,000.

6,164.

Elfsborgs............................

.................. » 220,000.

2,800.

Skaraborgs .........................

...........-...... » 336,000.

5,100.

Vesternorrlands ..................

................. » 205,600.

2,100.

Gefleborgs.......................

-............... » 500,000.

6,400.

Norrbottens.........................

...—............ » 94,400.

1,000.

Af berörda uppgift (se Westernorrlands län) synes att ett hemman är taxeradt

nära 98 gånger högre än ett annat hemman i samma län; men om ny vägdelning

skulle ega rum och hemmanen vore belägna inom samma vägdelningsdistrikt,

skulle det oaktadt båda dessa hemman erhålla lika mycken allmän väg

att underhålla.

Kommitterade, som erhållit uppdrag att afgifva förslag till förändrad lagstiftning

rörande väghållningsbesväret på landet, hafva vid utförande af detta

uppdrag ej kunnat fatta det samma så inskränkt, att förslaget endast till lindringför

jordbruksnäringen skulle afse en utjemning af bördan på andra beskattningsföremål.

Enligt kommitterades uppfattning gick det ej an att stanna på

halfva vägen, utan den uppenbara orättvisan af besvärets fördelning emellan

idkarne af jordbruksnäringen måste jemväl på ett eller annat sätt afhjelpas.

Visserligen är det sant, att förändring af en af ålder bestående skattegrund i

viss mån ingriper i den enskildes rättsförhållanden, ja till och med i någon

man kränker hans eganderätt, och derföre skulle t. ex. egaren till ett hemman

med högt värde men ringa mantal ur juridisk synpunkt med fog kunna invända,

att han köpt och betalt sitt hemman i förtröstan till bestående lagar och deraf

beroende deltagande i allmänna besvär, samt att, om grunden för deltagandet

i dylika besvär förändrades derhän, att han deraf högre betungades, ingrepp

derigenom gjordes i hans eganderätt, och att man toge ur hans ficka för att

128

lägga i en annans; men enahanda argumentation kunde med lika mycket skäl

föras af egare till annan fastighet och andra nya beskattningsföremål, som

ifrågasatts att i väghållet deltaga. Det oaktadt hafva desse, då fråga om förändring

i hithörande lagstadganden förekommit, med erkännande af jordbruksnäringens

berättigade anspråk på lindring i det den samma nu ensamt åliggande

besväret, icke undandragit sig att i samma besvär efter rättvisa och billighet

taga del. En liknande offervillighet förutsätta kommitterade hos de jordbruksnäringens

målsmän, som genom antagande af en ny grund för vägunderhållets

utgörande in natura skulle erhålla en i jemförelse med andra idkare af samma

näring ökad i stället för en lindrad börda. Eganderätten är väl helig, och man

bör endast med den yttersta varsamhet ingripa deruti, men man får icke heller

drifva satsen om dess okränkbarhet ända derhän, att hvarje enskild samhällsmedlem

med ensidig uppfattning af samma rätt skulle hafva i sin magt att

hindra reformer, som rättvisan och hela samhället för hennes helgd oundgängligen

fordra; ty i sådant fall och då hvarje skattereform i ett land icke låter

sm genomföra utan att den ene eller den andre får en ökad eller lindrad skattebörda,

omöjliggjordes hvarje ändring i det bestående.

Den nya grunden för väghållets fördelning på den i mantal satta jorden

är, jemlikt § 9, vägmantalet, och, på sätt § 10 närmare utvisar, är vägmantalet

i sjelfva verket det samma som taxeringsvärdet, med allenast de inskränkningar,

som betingats af önskan att vinna en lätt handterlig mätare för sjelfva vägdelningen

och de ersättningsbelopp, som på grund af andra lagförslagets bestämmelser

kunna komma att af den i mantal satta jorden utgå. Ehuru de

stadganden, som i § 10 meddelas rörande vägmantalets åsättande, torde i och

för sig ega tillräcklig tydlighet, vilja kommitterade dock med ett exempel ytterligare

förklara de samma. Antaget att medeltaxeringsvärdet å ett helt förmedladt

mantal inom ett landstingsområde utgör 26,751 kronor, motsvarar vägmantalet

då ett taxeringsvärde af 26,800 kronor, om vidare antages att inom

samma landstingsområde finnes ett förmedladt mantal med taxeringsvärde af

84,900 kr. och ett annat med taxeringsvärde af 17,800 kronor, skulle det förra

hemmanet erhålla 3,17 vägmantal och det senare 0,66 vägmantal, eller med

andra ord och då taxeringsvärdet å hemmanen samt vägmantalen förhålla sig

till hvar andra såsom 4,s : 1, så skulle det förra hemmanet erhålla 4,8 gånger

mera väg än det senare. I ett annat landstingsområde utgör medeltaxeringsvärdet

å helt förmedladt mantal 17,829 kronor. Vägmantalet motsvarar då

17,800 kronor. Taxeringsvärdet å ett hemman belöper sig till 23,700 kronor

och å ett annat till 15,900 kronor. Det förra åsättes 1,33 och det senare 0,89

vägmantal, eller, då taxeringsvärdet och vägmantalet hemmanen emellan förhålla

129

sig såsom 1,51, erhåller det förra en och en half gång mera väg än det

senare.

Såsom kommitterade nyss antydt, är förnämsta fördelen af vägmantalet att

derigenom beredes en lätt handterlig mätare vid vägdelningen äfvensom vid

debitering af ersättningar jemlikt §§ 12 och 15. Det skulle vara synnerligen

besvärligt att vid sagda åtgärder röra sig med så många siffror, som i de direkta

taxeringsvärdena innehållas; och då härtill kommer att, på sätt under

nästföljande § 11 närmare utvecklas, vägmantalet endast skulle ändras vid nya

vägdelningar, hvilka, enligt kommitterades föreställning, efter den nya lagens

genomförande ytterst sällan skulle förekomma, så äro väghållarne på samma

gång genom vägmantalet i tillfälle att hafva en konstant och lätt öfverskådlig

mätare för deras inbördes väghållningsskyldigliet.

1 §:ns början hafva kommitterade stadgat, att vägmantal skall åsättas hvarje

hemman eller hemmansnummer. Med begagnande af dessa uttryck i förening

med hvar andra hafva kommitterade afsett, att hvarje i jordeboken uppförd jordbruksfastighet,

ehvad den utgör ett helt mantal eller endast en del deraf, skall

särskild! åsättas vägmantal, hvilket åter står i samband med vägens indelning på

rotar och hemmansnummer, hvarom i §§ 43 och 52 närmare förmäles.

§ Il

Här

föreskrifves att vägmantal åsättes endast i sammanhang med vägdelning

och eger bestånd intill dess ny vägdelning sker.

Kommitterades förslag att åsättandet af vägmantalet skulle ske genom

Konungens befallningshafvandes försorg grundar sig derpå att endast Konungens

befallningshafvande har tillgång till taxeringslängderna för hela landstingsområdet

och för ty uteslutande är i tillfälle att för landstingsområdet enligt § 10

bestämma vägmantalet, hvaremot intet hinder möter för Konungens befallningshafvande

att, sedan detta blifvit bestämdt, ålägga häradsskrifvarne att uträkna

och hvarje särskild hemmansnummer åsätta vägmantal jemlikt bestämmelserna

härom i nyssnämnda lag.

Under förutsättning att taxeringarna af jordbruksfastighet inom samma län

ske efter samma grunder, till hvilken förutsättning man borde kunna vara berättigad,

då pröfningskommittéerna länsvis i sista hand besluta öfver uppskattningarna,

skulle vägmantalet vid dess första åsättande blifva en fullt rättvis

grund för vägunderhållets fördelning, när denna bygges på taxeringsvärdena.

En jemn höjning eller sänkning af taxeringsvärdet å alla hemman inom länet

Kom:s uti. ang. Väghctllningsskyldighet. 11

130

skulle ej verka någon rubbning i den genom vägmantalet sätta mätare, ty höjningen

eller sänkningen skulle drabba alla hemman i lika mån, enär den måste

förutsättas bero på allmänna grunder för jordvärdets stegring eller fall. En

tillfällig höjning eller sänkning åter af taxeringsvärdet å ett eller annat hemman

har för hela det stora väghållningsdistriktet eller landstingsområdet i dess

helhet så ringa betydelse, att kommitterade icke förestält sig möjligheten att

sådant skulle framkalla behofvet af en ny vägdelning med dermed förenade

kostnader. För det fall åter, att en större del af ett landstingsområdes hemman

underginge väsendtliga förändringar i sina taxeringsvärden, under det att andra

bibehölle de värden, som dem vid vägmantalets bestämmande åsatts, skulle eu

ny vägdelning blifva nödig; men kommitterade hafva svårt att föreställa sig

att ett så oregelbundet förhållande skulle kunna inom samma landstingsområde

uppkomma.

En af de vanligaste anledningarna till nya vägdelningar, eller att nya vägar

anlagts, eller gamla sådana omlagts, är undanröjd genom bestämmelserna dels i

§ 8, att kostnaden härför äfvensom för underhållet af ny väg skola ur vägkassan

bestridas, dels i §§ 19 och 20 om ersättning ur vägkassan för försvåradt

väghåll. Till följd af dylika omständigheter skulle endast i det fall, att anläggningen

af nya vägar, broar och färjor samt underhållet af dessa jemte omläggningen

af gamla vägar medtoge alla bidrag från andra beskattningsföremål, och

man på samma gång icke funne sig vid den uttaxering, som i § 71 finnes stadgad,

utan pröfvade underhållet af nyanlagda vägar in natura mera billigt, än om det

samma ur vägkassan bestredes, behofvet af ny vägdelning uppstå, men kommitterade

tro, att äfven detta fall svårligen kan inträffa.

På här anförda grunder anse sig kommitterade berättigade att uttala den

öfvertygelsen att en laga kraftvunnen vägdelning, byggd på kommitterades förslag,

skall utan svårighet i tillämpningen kunna ega bestånd under mansåldrar.

§ 12.

Vid bestämmande i mom. 1 af häradet såsom i regel distrikt för vägunderhållet

in natura och om ersättningar till och från de härad, som in natura utgöra

mera eller mindre vägunderhåll, än som i förhållande till hela landstingsområdets

vägar på deras vägmantal sig belöper, hafva kommitterade ansett sig

icke kunna till alla delar vidhålla den åsigt, som i förstone framstälde såsom

mål hela landstingsområdet såsom väghållningsdistrikt, hvarigenom särskilda

liqvider distrikten emellan icke skolat erfordras. Kommitterade hafva nemligen

icke kunnat undgå att fästa behörigt afseende på den af sakkunniga personer

131

framhållna omständighet, huru som en sådan anordning lätteligen skulle kunna

omöjliggöras af lokala förhållanden, som föranleda så stor skiljaktighet i taxeringsvärdena,

att ett jordeboksmantal i en bördig eller af andra anledningar eftersökt

trakt, till följd af det höga jordvärdet, måste åsättas så mycket större vägmantal,

än det som komrne på ett jordeboksmantal i en af naturen eller omständigheterna

i öfrigt mindre gynnad landsdel, att vägstycken, som till underhåll

indelades på fastighet i den ena orten, skulle komma att ligga på allt för stort

afstånd från det väghållningsskyldiga hemmanet. Kommitterade hafva sig bekant

förhållandet i ett län, der taxeringsvärdet å ett hemman i södra delen af

länet betydligt öfverstiger samma värde i den norra, hvaraf följer, att om landstingsområdets

hela våglängd efter vägmantal fördelades, så skulle så stor vägsträcka

tillfalla södra delen af länet att den komme att sträcka sig långt in i

den norra. Då kommitterade likväl, ofsedt detta förhållande, icke alldeles kunnat

öfvergifva den öfvertygelsen att sålunda anmärkta olägenhet, åtminstone inom

de flesta landstingsområden, kunde dels genom lämplig distriktsindelning inom

området och dels genom stadgandet i § 15 om afsides liggande hemmans rätt

och skyldighet att med penningar till väghållet bidraga undanrödjas, hafva

kommitterade, jemte bibehållande i första momentet såsom regel af nuvarande

allmännaste väghållningsdistriktet eller häradet, tillika på det intet hinder måtte

möta för andra anordningar, der sådana med rådande lokala förhållanden kunna

vidtagas, i mom. 3 inrymt sådana bestämmelser, att, åtminstone då omständigheterna

så medgifva, de i §:n föreslagna liqvider häraden emellan kunna

undvikas.

Beträffande berörda ersättningar torde endast behöfva erinras, att då kommitterade

föreslagit taxeringsvärdet eller det derpå beroende vägmantalet såsom

grund för vägunderhållets fördelning på den i mantal satta jorden, men på samma

gång nödgats i regeln binda underhållet till de inom ett visst område befintliga

allmänna vägar, det för samma grunds följdrigtiga bibehållande icke fans annan

utväg än att genom kontant ersättning de särskilda områdena emellan utjemna

den orättvisa, som eljest i strid mot grunden uppstått. Att låta ersättnigarna

ingå till och utgå ur vägkassan var icke heller möjligt, emedan de i förra fallet

kommit väghållet i dess helhet och icke just dem, som genom ett drygare underhåll

dertill voro berättigade, till godo, och i det senare ej drabbat dem, som

åtnjutit lindrigare vägunderhåll, än som bort dem tillkomma.

Bestämmelserna i momentet 2 afse allenast att genom undantag från regeln

i momentet 1, der sådant af omständigheterna påkallas, underlätta vägdelningen.

132

§ 14.

Här meddelade bestämmelser rörande debitering, uppbörd, redovisning och

fördelning af de i §§ 12 och 13 omförmälda ersättningsbelopp torde utan svårighet

förstås af de myndigheter, som skola de samma tillämpa; men för dem, som

möjligen föreställa sig, att liqviderna häraden emellan skulle vara med mycket

besvär och stora svårigheter förenade, tillåta sig kommitterade att exempelvis

och med ledning af antagna siffror verkställa uträkning och fördelning af ersättningarna

emellan häraden inom ett län.

Enligt laga kraftvunnen vägdelning inom t. ex. Göteborgs och Bohus län

finnas der allmänna vägar till längd af 124,3 mil, hvilka vid vägdelningen graderats

till 248,6 vägmil. Kostnaden för underhåll af väg sommartiden har af

särskilda nämnden faststälts till 50 kronor årligen på vägmantal. Samtliga vägmantal

inom länet uppgå till 2,825,70 stycken, fördelade på häraden sålunda:

Tabell, utvisande fördelning af vågmantal på de särskilda häraden inom Göteborgs

och Bohus lån, hvarest med 2,822,08 jordebolcsmantal till taxeringsvärde af kr.

65,274,700 medeltaxeringsvärdet å helt förmedladt hemman utgör 23,130 kronor,

hvadan vågmantalet således motsvarar ett värde af 23,100 kr., jemlikt § 10 i väglagen.

Askirns härad........

Vägm an- tal.

Vestra Hisings ......

Östra d:o .......................

............................................... 71,48.

Säfvedals........_.....................

..........- ....... ...................... 158,05.

Inlands Södre .......................

.............-................................. 200,72.

d:o Nordre......................

................................................ 211,40.

d:o Fräkne -.....................

.............................................. 113,43.

d:o Torpe .....................

........................-...................... 101,62.

Orusts Ostra.........................

........... .............................. 114,77.

d:o Vestra........................

........................,...................... 144,93.

Tjörns..................

........................... ................... 116,55.

Fåne.......... ........................

.............................................. 205,47.

Tunge................. ................

....... ............ .................... 155,97.

Sörbygdens ...........................

............................................... 72,85.

Sotenäs.................................

.....................-........................ 78,95.

Stångenäs..............................

.............................................. 108,17.

Vette ..................................

.............. . ............................ 181,32.

Tanums..............................

..... ............................-..... ... 160,24.

Oville................

Bullarens..............................

............................................. 75,35.

Summa vägmantal 2,825,7 0.

133

Väghållningskostnaden för hela länet gör alltså 141,285 kronor och för

hvarje graderad vägmil 568,48 kronor.

Med tillämpning af vägmantalet såsom delningsgrund skulle således på

hvarje härad hafva kommit graderade vägmil i följande förhållande, nemligen:

Tabell; utvisande fördelningen af graderad vägmil jemte underhållskostnaden, ef ter

vägmantal, på de särskilda häraden inom Göteborgs och Bohuslän, hvarest finnas

124,3 mil lands- och bygdeväg, vid gradering antagen till 248,6 vägmil.

Vägmil efter

Upskattad

vägmantal.

kostnad Kr.

Askims härad ......................

...................... 16,25

9,236,50.

Vestra Hisings...................

...................... 19,46

ll,061,oo.

Ostra d:o ...................

...................... 6,29

3,574,oo.

Säfvedal............................

...................... 13,91

7,902,50.

Inlands Södre .....................

...................... 17,66

10,036,o o.

d:o Nordre....................

......... ........... 18,60

10,570,oo.

d:o Fräkne ...................

...................... 9,98

5,671,50.

d:o Torpe....................

...................... 8,94

5,081,oo.

Orusts Ostra.......................

...................... 10,12

5,738,50.

d:o Vestra......................

...................... 12,75

7,246,50.

Tjörns...............................

....................... 10,25

5,827,50.

Lane................................

.........-........... 18,08

10,273,50.

Tunge..............................

....... ............. 13,72

7,798,50.

Sörbygdens.........................

....,................. 6,41

3,642,50.

Sotenäs................

3 947

Stångnäs...........................

...................... 9,52

5,408,60.

Vette.............................

---------------------- 15,95

9,066,00.

Tanums............................

.....................- 14,10

8,012,oo.

Oville ..............................

...................... 13,06

7,424,oo.

Bullarens............................

6,(88

3,767,50.

S:a mil 248,53. S:a kr. 141,285,00

134

Som emellertid, med tillämpning af den i § 12 gifna regel, hvarje härad skall

underhålla derinom befintliga vägar, har vid vägdelningen milen fördelats sålunda

:

Tabell utvisande fördelningen af graderad vägmil jemte underhållskostnaden, efter

vågdelning, på de särskilda häraden inom Göteborgs och Bohus lån, hvarest finnas

124,3 mil landsväg och bygdeväg, som antagas graderade i medeltal till andra

graden eller 248,6 vägmil.

Vägmil efter

Upskattad

vägdelning.

kostnad kr.

Askims kärad..........

................. 9,80

5,571,10.

Vestra Hisings........

................. 15,20

8,640,90.

Ostra d:o .......

................. 4,40

2,501,31.

Säfvedals................

8,20

4,661,54.

Inlands Södra .......

................. 13,60

7,731,33.

d:o Nordre........

................. 17,00

9,664,16.

d:o Fräkne........

................. 7,00

3,979,36.

d:o Torpe.........

................. 9,40

5,343,71.

Orusts Ostra.........

.............. .. 14,80

8,413,50.

d:o Vestra.........

................ 10,20

5,798,50.

Tj örns..................

................. 11,20

6,366,98.

................. 22.00

12,506,56.

................ 10,80

6,139,58.

Sörbygdens ............

................. 5,60

3,183,49.

Sotenäs.................

..........

................ 8,20

4,661,54.

................. 8,60

4,888,93.

Vette....................

................. 19,00

10,801,12.

................. 23,so

13,529,82.

Qville...................

................. 16,40

9,323,08.

Bullarens..............■

................ 13,33

7,578,49.

S:a mil 248,53 S:a

kr. 141,285,00.

135

På grund af dessa förhållanden upprättas för länet liqvider sålunda:

Tabell, utvisande liqviden rörande väghållning ser sättning en emellan häraden i

Göteborgs och Bohus lån.

Skulle efter

vägmantal

utgöra våg- hål! för kr.

Utgör efter

vägdelning

väghåll

för kr.

Betalar till

väghållare

i andra

härad kr.

Uppbär af

väghållare

i andra

härad kr.

9,236,50

5,571,10

3,665,40

11 061 no

3,574,00

2,501,31

1,072,69

—

7,902,50

4,661,54

3,240,96

—

10,036,oo

7,731,33

2,304,6 7

—

10,570,o o

9,664,16

905,84

—

5,671,50

3,979,36

1,692,14

—

5,081,oo

5,343,71

—

262,71

5,738,50

8,413,50

—

2,675,oo

7,246,50

5,798,50

l,448,oo

—

5,827,50

6,366,98

—

539,48

10,273,50

12,506,56

—

2,233,06

7,798,50

6,139,58

1,658,92

—

3,642,50

3,183,49

459,oi

—

3,947,50

4,661,54

——

714,04

5,408,50

4,888,93

519,57

—

9,066,oo

10,801,12

—

1,735,12

8,012,oo

13,529,82

—

5,517,82

7,424,oo

9,323,08

—

1,899,08

3,767,50

7,578,49

—

3,810,99

141,285,00

141,285,00

19,387,30

19,387,30

H

a d.

Askim9 härad..

Vestra Hisings..

Ostra d:o ..

Säfvedals.........

Inlands Södre...

d:o Nordre

d:o Fräkne.

d:o Torpe..

Orusts Ostra...

d:o Vestra ..

Tjörns............

Fåne...............

Tunge.............

Sörbygdens ......

Sotenäs...........

Stångenäs........

Vette..............

Tanums ..........

Q-ville.............

Bullarens........

136

På hemman inom häraden skola ersättningsbeloppen dels utdebiteras och

dels utdelas efter vägmantal.

Nu kan väl den ersättning, som skulle från ett eller annat härad utgå,

blifva så ringa, att svårighet kunde möta för dess lagliga utdebitering på vägmantal;

men kommitterade hafva för sådant fall förestält sig att utjemning kunde

ske genom de i § 15 omförmälda bidrag från afsides liggande hemman, hvaraf

antagligen något eller några komme att finnas inom hvarje härad, eller oek att

frågan om ersättnings utgörande skulle af sig sjelf förfalla. Äfven den summa

som skulle till ett eller annat härad utdelas, kan tänkas uppgå till så ringa belopp,

att hinder för dess utdelning kunde uppstå, men äfven i afseende härå

gäller hvad nyss är sagdt, eller att denna olägenhet kan afhjelpas genom bidrag

från afsides liggande hemman, jemlikt stadgandet i § 15. För öfrigt erinras

dels att ifrågavarande ersättning utdebiteras icke ensam för sig utan i samband

med kronoutskylder, landstingsskatt och andra umgälder, hvarigenom slika

undantagsfall antagligen skola kunna afhjelpas, dels ock att, derest ersättningen

blefve för ringa att kunna årligen utdelas, den finge med anmärkning härom

till redovisning upptagas för att ett annat år, då sådant läte sig verkställa, fördelas

emellan dertill berättigade hemman.

Grunden till stadgandet i sista momentet, att ersättningen, der ett hemman

är deladt i lotter på två eller flere åbor, skall dem emellan dels debiteras och

dels fördelas efter lotternas taxeringsvärden, är den, att jemlikt kommitterades

förslag (se §§ 18 och 43) den allmänna vägdelningen omfattar endast rotar och

hemmansnummer men deremot icke inbegriper de särskilda lotterna af ett hemman,

hvilka följaktligen icke hafva något vägmantal sig åsatt.

Ersättningen, som benämnts »väghållningsersättning», till skilnad från den

i § 68 omförmälda vägskatt, komme att med oförändradt belopp utgå under hela

den tid särskilda nämndens uppskattning vore beståndande, hvarom närmare bestämmelser

meddelas i § 61.

§ 15.

Bestämmelserna i denna § afse icke allenast en fördel för egarne till aflägse

belägna hemman, derigenom att de undgå att in natura utgöra ett vägunderhåll, som

eljest skulle för dem kännas ännu mera tryckande, utan ock en lättnad i sjelfva

vägdelningen. Vid denna grannlaga förrättning är den största svårigheten att

så afpassa vägens fördelning, att allas berättigade anspråk att få sitt vägstycke

så nära sitt hemman som möjligt blifva i görligaste mån tillgodosedda. Detta

kan mången gång med nu bestående delningsgrunder icke låta sig göra; och

137

om än sådana fall som att ett hemman i Norrbotten fått sig till underhåll tilldeladt

ett vägstycke på fjorton mils afstånd från hemmanet äro sällsynta, torde

dock icke vara ovanligt, att ett hemman har en ä två mil till sitt vägstycke.

Det synes då vida rimligare och för alla förmånligare, om välbelägna hemman

hvardera erhölle ett något längre vägstycke jemte någon ersättning i penningar

än att genom en sträng tillämpning af grundsatsen om vägunderhållningens utgörande

in natura af all i mantal satt jord, utan afseende på dess belägenhet,

göra väghållningsbesväret än mera tryckande. Ett hufvudändamål vid vägunderhållets

ordnande måste vara, att detta ställes så billigt som möjligt; och det

lärer icke kunna bestridas, att ett sådant mål säkrast vinnes, om till väghållning

in natura endast indelas de för sådant arbete bäst belägna hemman, under det

att de dertill olämpligt belägna få lemna bidrag i penningar. Dessutom finnas

många hemman i riket, för hvilkas egare det är omöjligt att med egna dragare

verkställa vägarbete. Sådana hemman finnas i stort antal på öar i rikets skärgårdar,

derifrån ingen förbindelse finnes med fastlandet, vare sig genom bro

eller färja. Detta oaktadt indelas dessa hemman enligt nu bestående lag till

vägunderhåll in natura på fastlandet, och de äro för arbetets verkställande hänvisade

att lega dragare, hvarigenom deras kostnader ytterligare fördyras utöfver

andras. För egare till sådana hemman är det en uppenbar fördel att de genom

stadganden i sjelfva lagen befrias från utgörande af ett onus, hvaruti de ej

lämpligen kunna taga del; och då de utgöra sina bidrag med penningar, samt

antagas måste, att särskilda nämndens uppskattning af väghållningskostnaden

på vägmantal kommer att motsvara den verkliga kostnaden, tillskyndas hvarken

den ena eller andra af väghållarne någon orätt. I norska väglagen förekommer

ett stadgande af enahanda innehåll som detta.

På sätt näst föregående § antyder tjena dessa bidrag jemväl att utjemna

liqviderna emellan häraden. Kommitterade vilja för större tydlighets skuld

tillämpa bestämmelserna på de under § 14 anförda exempel. Enligt samma

exempel skulle Askims härad till andra härad såsom väghållningsersättning utgifva

3,665,4 0 kronor. Från afsides liggande hemman uppbär häradet kontanta

bidrag till belopp af 665,40 kronor. Dessa afräknas från väghållningsersättningen

och skilnaden utdebiteras. Tjörns härad skulle från andra härad åtnjuta

väghållningsersättning med 539,4 8 kronor. Afsides liggande hemman inom häradet

bidraga med 300 kronor. Båda beloppen sammanslås och fördelas på de

hemman, som in natura vägunderhållet utgöra.

Kom:s ull. ang. Väghållnings skyldighet.

18

138

§ 16.

I likhet med hvad i Norge eger rum skulle, enligt kommitterades förslag,

vägunderhållet fördelas på rotar. Denna anordning har vidtagits för att genom

införandet af bestämmelsen om rotemästare erhålla en ständig tillsyn att vägen

hålles i godt stånd, hvarigenom åter väghållningsbesväret väsendtligen lindras;

ty om en mindre skada afhjelpes i dess början, kräfver dess iståndsättande icke

på långt när så mycket arbete, som om dermed fördröjes. Rotemästareinstitutionen

har i Norge visat sig ytterst verksam att befordra ett godt och billigare

vägunderhåll; och kommitterade äro öfvertygade att förhållandet skall blifva

enahanda hos oss. Kommitterade, som under § 41 återkomma till ämnet, vilja

nu endast erinra, huru som kommitterade förestält sig, att hvarje rotemästare

endast skulle hafva tillsyn öfver en half högst en mil väg. Då nemligen i riket

finnas omkring 5,000 mil allmän väg och omkring 66,000 mantal, så skulle på

hvarje half mil behöfvas indelas omkring 6 ''/2 mantal. Derigenom att roten

således komme att omfatta en vägsträcka af omkring endast en half mil, borde

rotemästarens uppdrag icke medföra synnerligt besvär, helst som det icke kunde

vara nödvändigt, att han alltid personligen utöfvade tillsyn öfver vägen utan

dertill jemväl kunde använda sina tjenare eller andra, som befara vägen. Rotemästaren

borde också företrädesvis utses från de hemman, som läge närmast

vägen, hvarigenom tillsynen ytterligare lättades. Då enligt kommitterades förslag

den allmänna vägdelningen endast skulle omfatta hemmansnummer men

icke lotter af samma hemman, har det ansetts nödigt att föreskrifva, att delar af

samma hemman ej må anslås till olika rotar.

§§ 17 och 18.

Kommitterade hafva sökt att göra den offentliga vägdelningen i största

möjliga mån oberoende af tillfälliga vexlingar i de förhållanden, som derpå inverka,

så att ofta återkommande dyrbara vägdelningar må kunna undvikas. Derjemte

torde delningen böra inrättas så, att den blifver möjligast billig. Då nu

ett hemmans nummer måste tänkas såsom ständigt bestående, under det att hemmansklyfningen

kan fortgå i stor utsträckning, synes det lämpligt att inskränka

den offentliga vägdelningen till hemmansnummer men låta de särskilda åborna

inom hvarje sådan nummer sjelfva besluta antingen de önska hafva sin väg

oskiftad eller dela den samma, i hvilket senare fall de finge sjelfva ombesörja

delningen. Denna åsigt öfverensstäinmer med stadgandena i den norska väglagen,

enligt hvilken den offentliga vägdelningen slutar på rotar, men delningen

139

på de särskilda jordbruken inom hvarje rote ankommer på vederbörande brukare.

Åtskilliga andra skäl tala för en sådan anordning. Om nemligen ett hemman

är styckadt emellan många åbor, som genom vägdelningens utsträckning äfven

till särskilda hemmansdelarne erhållit till underhåll hvardera ett högst obetydligt

vägstycke, må hända beläget på stort afstånd från hemmanet, skulle den

deraf uppkommande skyldighet för åborna att för det ringa vägarbetets verkställande

färdas den långa vägen fram och till baka med sina dragare naturligtvis

i hög grad fördyra underhållet, hvilket förekommes, om tillfälle lemnades

åborna inom ett hemman att på annat och lämpligare sätt sins emellan ordna

väghållet. I sådant afseende har äfven föresväfvat kommitterade möjligheten

deraf att åborna på många orter skulle finna med sin fördel öfverensstämmande

att antingen turvis fullgöra det ständiga underhållsarbetet eller ock, medelst

beting eller antagande af en gemensam vägvaktare, på bästa sätt ordna sitt

vägunderhåll. Många dagsverken skulle säkerligen besparas och vägarnes tillstånd

väsendtligen förbättras, om en eller flere rotar eller endast åborna i ett

hemmansnummer uppdroge besörjandet af dem åliggande vägunderhåll åt eu

vägvaktare, hvilken skulle genom att i god tid laga tillfälliga brister å vägen

fullgöra dess vederbörliga underhåll på ett mera tillfredsställande sätt och med

vida mindre kostnad än som nu erfordras, då vägarne i allmänhet endast en

eller två gånger om året bättras. Genom ofvannämnda bestämmelsen, att åborna

å ett hemman gemensamt ansvara för underhållet af hemmanets väg, äro de i

främsta rummet hänvisade till öfverenskommelser härutinnan. Ur det allmännas

synpunkt förefaller det jemväl påtagligt, att vägunderhållets bestridande

medelst vägvaktare eller beting, på ofvån beskrifna sätt, skulle leda till ett

bättre väghåll, ty derigenom befriades de väghållningsskyldige från allt annat

arbete än väglagningsämnenas framskaffande, på samma gång vägarne skulle

komma i åtnjutande af ett mera oafbrutet och metodiskt arbete, hvilket, såsom

antydt är, med visshet skulle verka till lindring i väghållets börda till förbättring

af vägarne och till väsendtlig lättnad i kontrollen öfver arbetets behöriga

fullgörande, i ty att de, som hafva uppsigten öfver vägarne, för en längre vägsträcka

endast hade att hålla sig till en person och ej till ett stort antal mindre

lottegare.

Å andra sidan bör dock icke förbises den gamla satsen, att gemenskap är

tvisternas moder; och med särskild hänsyn till den hos de fleste rådande föreställningen

om fördelen och behaget af att vara sjelfständig och svara hvar för

sig och sina handlingar, hafva kommitterade funnit det betänkligt att göra den

gemensamma ansvarigheten för åborna inom ett hemman fullkomligt obligatorisk.

Af sådan anledning har vitsord bJjLfvit tillagdt den åbo, som vill dela

140

hemmanets väg, men på samma gång stadgats att en så beskaffad vägdelning

skulle vara af enskild natur och endast angå åborna sjelfva samt af dem efter

befogenhet ombesörjas. För att emellertid slik delning skulle för åborna medföra

den åsyftade fördelen att en hvar erhölle sitt särskilda vägstycke, hvilken

fördel icke skulle kunna åtnjutas förr än vederbörande derom fått kännedom,

är föreslaget, att delningen endast skall ega bestånd ifrån den dag, delningsinstrumentet

till kronolänsmanneu ingifvits; och för att någon beständighet

skulle gifvas jemväl åt dylika enskilda vägdelningar, hvilket synts nödvändigt

icke allenast ur synpunkten af väghållarens berättigade anspråk att varda vid

en honom tilldelad väglott bibehållen, utan jemväl för vinnande af en lättare

kontroll öfver vägunderhållets behöriga utgörande, har stadgats, att sådan vägdelning

skulle gälla till dess ny delning öfvergick hela landstingsområdet. Varder

åter efter verkstäld enskild vägdelning emellan åborna i ett hemman en

hemmansdel ytterligare styckad, må de nya egarne till sålunda styckade lotter

sig emellan ombesörja delning af det hemmanslotten förut tillhörande vägstycke

utan någon rubbning af den vägdelning, som förut öfvergått hela hemmansnumret.

Då lotterna i ett hemman icke vid den offentliga vägdelningen åsättes vägmantal,

har såsom delningsgrund emellan åborna å samma hemman stadgats

lotternas taxeringsvärde.

§ 19.

På sätt förut blifvit anmärkt hafva kommitterade låtit sig angeläget vara

att genom bestämmelser i lagen aflägsna anledningarna till nya vägdelningar.

Så har i § 8 stadgats, att underhållet af ny väg skall ur vägkassan bestridas.

Denna grundsats kunde hafva utsträckts jemväl till underhållet af omlagd väg;

men kommitterade hafva äfven velat i största möjliga män bevara grundsatsen

om vägunderhållets utgörande in natura af den i mantal satta jorden, der sådant

utan olägenhet ansetts kunna ske; och då en omlagd väg i regeln ej borde

blifva mera betungande att underhålla än den gamla vägen varit, hafva kommitterade

trott sig kunna föreskrifva, att sådan väg skall, intill dess ny allmän

vägdelning sker, underhållas af de hemman, som förut underhållit den gamla

vägen, hvartill så mycket mera skäl förefinnes, som det för bevarande af den

jemna fördelningen af vägunderhållstungan blifvit i §:ns moment 2 stadgadt,

att om hemman genom en så beskaffad förändring af dess väghåll skulle med

märkligt svårare vägunderhåll betungas, det skall ur vägkassan njuta motsvarande

ersättning. Att införa bestämmelsen derom, att vägunderhållet skulle

141

»märkligt» försvåras för att ersättning derför skulle ifrågakomma, har ansetts

nödigt med anledning deraf, att eljest hvarje omläggning af en väg, äfven om

den icke medförde försvåradt underhåll, antagligen skulle framkalla anspråk på

ersättning; och då, såsom § 23 gifver vid handen, ersättningsfrågan i tvistiga

fall skall af gode män pröfvas, hafva kommitterade trött att härigenom båda

parternas anspråk blifvit behörigen tillgodosedda.

§ 20.

Äfven detta stadgande har tillkommit för att allt fortfarande låta vägunderhållsbesväret

vara så jemnt som möjligt fördeladt emellan egarne till den i

mantal satta jorden och derigenom förekomma missnöje med bestående vägdelningar,

äfvensom att på samma gång, vid pröfningen af frågan om förändringen

af vägs egenskap af bygde- eller landsväg, ingen hänsyn skulle behöfva tagas

till ökad tunga af underhållsbesväret.

Då nemligen den, som deraf skulle erhålla märkligt tyngre besvär än honom

förut ålegat, erhåller ersättning i penningar, torde något befogadt klagomål

i detta hänseende ej kunna framställas.

Skulle enskild väg förändras till bygde- eller landsväg, måste sådan väg

betraktas såsom nyanlagd och derpå tillämpas bestämmelsen i § 8, eller att den

så väl bygges som underhålles ur vägkassan.

Beträffande uttrycket »märkligt» hänvisas till näst föregående §.

§ 21.

Med grundsatsen om vägunderhållets största möjliga utjemning på de dertill

skyldige sammanstår stadgandet att genom utomordentlig naturhändelse, såsom

öfversvämning eller jordras, å väg uppkommen skada icke bör botas af

den, som fått sig den sålunda skadade vägen till underhåll indelad, utan skall

drabba vägkassan. Sådan skada, som ej vid vägens gradering rimligen kunnat

tagas i beräkning, kunde lätteligen blifva af sådan betydelse, att den icke allenast

väsendtligen försvårade och fördyrade vägunderhållet utan för sitt afhjelpande

kräfde större kostnad än den väghållningsskyldige till äfventyra mägtade

utgöra. På det att emellertid icke hvarje skada, som genom vattenflöde eller

annorledes kunde åkomma en väg och som vid vägens gradering tagits eller

bort tagas i betraktande, skulle kunna inbegripas under rättigheten till anspråk

på ersättning ur vägkassan, har det ansetts nödigt stadga, att skadan

skall hafva uppkommit genom utomordentlig naturhändelse Och väsendtligt be

-

142

tunga väghållaren; hvarjemte och på det att vid bedömandet af ersättningsanspråkets

mer eller mindre berättigande ej må tagas någon hänsyn till väghållarens

personliga förmögenhetsvilkor samt deraf beroende större eller mindre

förmåga att skadan bota, kommitterade användt uttrycket betunga den »fastig-,

het», på hvilken den skadade vägen är till underhåll indelad, hvarmed afsetts

att förekomma en dylik anledning till missförstånd.

Något lagstadgande i det syfte, som med bestämmelsen i denna § afsetts

att vinna, har förut icke funnits; men i förekommande fall hafva vederbörande

myndigheter ofta förordnat, att sådana åtgärder i fråga om underhållet af en

väg, som icke vid vägdelning tagits i betraktande och. som på samma gång vore

af den betydenhet, att kostnaden derför icke rimligen borde drabba den enskilde

väglottsegaren, skolat af häradets samtliga väghållningsskyldige bekostas;

och genom Kongl. Maj;ts nådiga bref till Kongl. kammarkollegium den 14

April 1832 har samma grundsats tillämpats i fråga om iståndsättande af en genom

utomordentlig naturhändelse å väg uppkommen skada, hvars iståndsättande

ansetts jemförlig med upprödjande af ny väg.

I likhet med hvad för ersättningar enligt §§ 19 och 20 stadgats hafva tvister

om ersättning jemväl enligt denna § hänvisats till afgörande af gode män,

enligt § 23.

Bestämmelsen i denna § står i fullkomlig öfverensstämmelse med grunderna

för stadgandena i §§ 19 och 20. Med lika mycket skäl som den, hvilken genom

vägs förändring erhåller försvåradt vägunderhåll, njuter ersättning ur vägkassan,

bör den, som af enahanda, orsak njuter lindring i sitt besvär, betala deremot

svarande ersättning till samma kassa; och stadgandet i denna § har jemväl sin

grund i bemödandet att göra vägunderhållsbesväret lika för den ene som den

andre, utan att för sådant ändamål behöfva anlita utvägen af ny vägdelning.

§ 23.

För att undvika tvist vid domstol om rättigheten att erhålla eller skyldigheten

att utgifva här afhandlade ersättningar, hvilka tvister, i och för sig kostsamma,

i dessa fall skulle ytterligare fördyras genom den sannolikt ofta inträdande

nödvändigheten att för de sammas behöriga afgörande anlita syner, har ,i

lagen införts den i rättsförhållanden emellan enskilda personer ofta förekommande

och jemväl stundom af domstolarne föreskrifna utväg att slita tvisterna

143

genom gode män. Pröfningen af de ersättningsärenden, om hvilka här är fråga,

måste i väsendtlig mån bero af sakkunniga mäns uppfattning; och äfven af sådan

anledning har afgörandet deraf genom gode män synts lämpligt. Bestämmelserna

om sättet för gode männens val torde innebära trygghet för en oväldig

och på sakkunskap grundad pröfning.

Enär tvistefrågornas hänskjutande till gode män, utan att dessa finge afgörande

domsrätt, skulle omintetgöra det med en dylik form för tvisternas slitande

afsedda ändamål, har det jemväl synts lämpligt bestämma, att klagan

emot gode männens beslut icke må föras.

§ 24.

Fall förekomma då menigheter eller enskilda personer hafva särskildt åliggande

att underhålla allmän väg, bro eller färja. Det vanligaste sättet för tillkomsten

af ett dylikt åliggande har antagligen varit, att en väg eller bro befunnits

af synnerligt behof för en viss menighet eller enskild person, men på

samma gång i sin början mindre nödvändig för den stora allmänheten samt

dessutom för anläggningen kraft så dryga kostnader, att man icke ansett sig

kunna ålägga häradet att de samma utgöra. Den intresserade menigheten eller

enskilda personen har då på egen bekostnad anlagt vägen eller bron samt deremot

sökt och erhållit rätt att Uppbära väg- eller bropenningar, vare gig för beständigt

eller för obestämd tid tills vidare eller för vissa bestämda å°, under

hvilka anläggningskapitalet ansetts kunna amorterats, hvarefter vägen eller bron

indelats till allmänt underhåll. Det sist antydda vilkoret har på senare tider

allmännast föreskrifvits vid meddelande af tillstånd till uppbärande af väg- och

bropenningar; dock torde icke hafva varit ovanligt att förlängning medgifvits af

rättigheten till slika utgifter, der visas kunnat, att anläggningskapitalet ej hunnit

amorteras. På vissa orter inom riket underhållas större broar af hela länet, ja

till och med af härad i skilda län. Nu antydda förhållanden torde vara allmänt

hända, men för närmare upplysning hänvisas till den statistiska öfversigten.

Der väg- eller bropenningar fortfarande utgå till någon, som anlagt och

underhåller till allmänt begagnande upplåten väg eller bro, hade man ej\ utan

att obehörigt ingripa i den enskildes rätt, kunnat föreskrifva någon rubbning i

sålunda bestående förhållanden. Der åter väg- och bropenningar upphört, men

den enskilda menigheten eller enskilde personen fortfarande hade åliggande att

underhålla vägen eller bron, skulle man genom att utan vederlag befria dem

från ett dylikt åliggande hafva onödigt uppoffrat en rätt, som det allmänna åt

sig förvärfvat.

144

På dessa skäl hafva kommitterade ansett rigtigast att i regel bibehålla de

menigheter eller enskilda uti ifrågavarande hänseende åliggande skyldigheter

eller tillkommande rättigheter; men då det ur allmän synpunkt synts (hiskligt

att, vid ett, nytt ordnande af väghållnings besväret, icke allenast enskildes befattning

med allmänna vägarne upphörde, utan jemväl att väg- och bropenningar

ej vidare kornme att upptagas, hafva kommitterade hänvisat till överenskommelser

emellan sådana enskilda vägegare och vederbörande landsting, hvarigenom

väg, bro eller färja af här omförmäld beskaffenhet kunde till allmänt

underhåll öfvertagas; och då alldeles enahanda skäl gäller om sådan väg, bro

eller färja, som af staten underhålles, hafva kommitterade jemväl under samma

stadgande inbegripit dessa,

På sätt öfversigten af den utländska lagstiftningen utvisar, finnes ett med

detta liknande stadgande i den norska väglagen.

Då kommitterade ansett att den antydda öfverenskommelsen kunde ske vare

sig i sammanhang med vägdelning eller eljest, vilja kommitterade nu endast

erinra, att om öfverenskommelsen kommer till stånd pa förra sättet, det är nödvändigt

att sådant sker före vägdelningens afslutande jemlikt bestämmelserna i

§ 47.° Skall den åter ske vid annat tillfälle, torde den endast ifrågakomma

under förutsättning, att det befunnes lämpligt att ur vägkassan bestrida underhållet

af så beskaffad väg, bro eller färja, hvilket i förekommande fäll finge af

landstinget pröfvas.

§ 25.

Kommitterade hafva redan förut dels uttalat den åsigt, att väg- och bropenningar,

såsom direkta afgifter å trafiken och dertill medförande obehag och

hinder för trafikanter, äro olämpliga, och dels upplyst, att nyare tidens lagstiftning

i andra land sträfvade att borttaga de samma, i öfverensstämmelse härmed

är vordet föreslaget, att dylika afgifter hädanefter skola upphöra, men då, pa

sätt under nästföregående § är angifvet, enskilda personer kunde hafva laglig

rätt till afgifternas fortsatta uppbärande, har den inskränkning blifvit gjord, att

upphörandet skulle inträda endast i det fall, att sådant utan förnärmande af

någons enskilda rätt kunde ske.

Följdrigtigheten hade fordrat i sammanhang härmed förslag om upphörande

jemväl af färjpenningar; men då kostnaderna för färjhållet i många landstingsområden

torde uppgå till betydliga belopp, hvilka, jemlikt stadgandet i § 8,

skola ur vägkassan bestridas, och färjpenningarnes erläggande icke i samma

män som väg- och bropenningarne vållar tidsuppehåll, hafva kommitterade ansett,

att innan någon erfarenhet kunnat vinnas i hvad mån vägkassans tillgångar

komma att tagas i anspråk för andra dermed afsedda ändamål, med färjpenningarnas

borttagande borde anstå.

§ 26.

Då rättigheten att af den trafikerande allmänheten uppbära väg-, bro- eller

färjpenningar alltid betingats af skyldigheten att underhålla väg, bro eller färja,

är det en naturlig följd af samma skyldighets upphörande, att rättigheten öfverflyttas

på den, som öfvertager underhållet; och då den till äfventyrs bildade

kassan tillkommit utan någon uppoffring af den förut underhållsskyldige genom

uppbörd från de vägfarande och således ej kan anses vara någon den underhållsskyldiges

egendom utan är afsedd för framtida underhållets bestridande, är

uppenbart, att landstinget, då det till underhåll medelst vägkassan öfvertager

sådan väg, bro eller färja, jemväl är berättigadt att erhålla den på nämnda

sätt bildade kassa. I de fall, då sådant öfvertagande sker jemlikt § 24 genom

öfverenskommelse mellan enskilda väghållningsslryldige, gäller ej stadgandet i

§ 26, utan, om kassa i sådant fall finnes, måste frågan om förfogandet deröfver

jemväl bero på öfverenskommelse.

Att åter der en väg- eller brokassa är bildad genom sammanskott af de

väghållningsskyldige, kassan bör förblifva deras egendom, är endast en följd

deraf, att kassan måste anses såsom ett på förhand utgjordt underhållsbesvär;

och då detta skall aflyftas för att utbytas mot andel i annat dylikt besvär enligt

ny vägdelning, torde vara klart, att kassan bör vara deras egendom som den

samma tillskjutit. Huru med en sådan egendom rätteligen skall förfaras, om

den fortfarande skall förblifva en gemensamhet eller om den må emellan vederbörande

fördelas, och i sådant fall på hvad sätt fördelningen skall ske, härom

hafva kommitterade icke ansett sig ega befogenhet att framlägga förslag.

§ 27.

Genom stadgandet att landstinget medelst vägkassan till underhåll öfvertager

färjor och större broar har afsetts att lindra vägunderhållsbesväret i dess

helhet för alla dem, som underhållet in natura fullgöra, men deremot icke att

bereda någon lindring åt vissa enskilda väghållare i den dem enligt lag förut

åliggande skyldighet. Någon annan grund för bestämmelsen i denna § torde

icke erfordras; och då det framtida underhållet skall ur vägkassan bestridas,

har det ansetts lämpligt att tillfälle bereddes den sammas målsman, vägstyrelsen,

att, i fall af befogenhet, genom ombud närvara vid den föreskrifna syneförrättningen.

Kohus uti. ang. Väghållningsskyldighet.

19

146

§ 28.

I kap. 25 § 6 byggningabalken stadgas: »Vägar skola fyllas och höjas upp

med sand och grus och årliga bättras, så att vatten derå ej stannar. A båda

sidor skola diken göras, der det ske kan, så ock aflopp derutur, hvar så nödigt är.»

Genom särskild författning stadgades jemväl, att vägarne skulle stensättas

på sidorna; men då allmogen klagade öfver, att vederbörande som skulle efterse

och befordra verkställighet af denna författning tvungo allmogen att onödigtvis

spilla tid och dagsverken med sådan stensättning i hårda backar och torra sandhedar,

der det icke behöfdes, förordnade Kongl. Maj:t genom resolutionen på

allmogens besvär den 17 Augusti 1762 att berörda författning skulle med foglighet

och varsamhet yrkas, så att allt onödigt arbete och tidspillan måtte undvikas,

samt att, då tvist om något ställes stensättning yppades, landshöfdingen

skulle hafva utan allmogens minsta bekostnad att genom behörig syn låta utröna

nödvändigheten deraf.

Dessa äro de enda tekniska bestämmelser rörande vägs underhållande, söm

i nu gällande lag förekomma; och ehuru icke bestridas kan, att 1734 års lags

ofvan omförmälda föreskrifter, ehuru sammanfattade i få ord, hafva ett synnerligen

rikt innehåll, så torde detta likväl icke vara fullt uttömmande och har

jemväl gifvit anledningar till misstydningar och missbruk. I förra afseendet

erinras att grus och sand icke äro de enda väglagningsämnen, som för en vägs

hållande i godt stånd erfordras, och i det senare hänseendet åter har föreskriften

om vägarnes fyllande och upphöjande med sand och grus samt årliga bättrande

ledt till den tolkning, att det vore till fyllest om allmänna vägarne en gång om

året fyldes med grus eller sand, äfven om sådant något år icke erfordrades, och

man har till detta arbete vanligen valt högsommaren, hvarigenom vägarne onödigtvis

blifvit tunga och obeqväma att befara äfven under den tid, då de, derest

intet arbete å dem nedlagts, skulle varit i fullt tillfredsställande skick. Detta