SOU 1889:2

TILL

KONGL. MAJI,

DEN 29 APRIL 1867,

KONGL. MALTS OCH RIKETS KAMMARCOLLEGIUM

AFGIFVET NYTT UNDERDÅNIGT UTLÅTANDE

ANGÅENDE

EKLESIASTIK BOSTÄLLSORDNING.

STOCKHOLM

IWAK HiEGQSTRÖMS BOKTRYCKERI

1868.

Xnrieliall

Underdånigt utlåtande......

Omröstningsprotokoll ......

Register ......................

K si ttelser

i underdåniga utlåtandet

den no Mars 1805.

Sid. 139 rad. 6 nerifrån står: 1844 läs: af 1844.

n 153 »7 »i några .exemplar står: Abyggnader läs: Åbyggnader.

» 1(11 » 12 uppifrån står: efterträdare läs: afträdare.

>» 190. Rubriken bör lyda för 40 § 9 mom.: Ekonomisk besigtning i stad, och för 10 inom. i

samma §: Kontraktsprosts frihet från ansvar.

den 20 April 1801.

Sid. 26 rad. 4 uppifrån står: 247 läs: 427.

» 70 » 16 nerifrån » Bobus » Bohus län.

» 80 » 9 uppifrån » 248 » 428.

» 118 » 5 nerifrån i några exemplar står: s dana läs: sådana.

» 124 » 10 uppifrån står: 26 läs: 27.

» 147 » 13 nerifrån i några exemplar står: s läs: så.

» 217 » 15 » » » » A Å.

I

Stomägtigste, Allernåäigste Konung!

Vid föredragning af KammarCollegii den 30 Mars 1865 afgifna underdåniga

utlåtande med förslag till Eklesiastik Boställsordning har Eders Kongl. Maj:t den

9 nästpåföljde Juni i nåder dels forordnat, att samtlige Domkapitel i Riket skulle,

sedan vederbörande presterskap kontraktsvis blifvit hördt och sig yttrat, med dessa

och egna underdåniga yttranden i ämnet till Eders Kongl. Maj:t inkomma inom

6 manader eftei erhallen del åt den nadiga remissen, och dels i sammanhang härmed

bemyndigat Collegium att låta trycka 1800 exemplar af nämnde utlåtande med

förslag; och, sedan Collegium uti underdånig skrifvelse den 17 November anmält,

att detta tryckningsarbete blifvit fullbordadt, har Eders Kongl. Maj:t den 21 December

samma år anbefalt Dess Befallningshafvande i vederbörande län att till Collegium

inom den 1 Juli 1866 insända till Eders Kongl. Maj:t ställda underdåniga yttranden

öfver förslaget och bemyndigat Collegium att genom bokhandlen tillhandahålla

allmänheten 250 exemplar af Collegii underdåniga utlåtande med förslag, mot ett

2

pris af 1 Rdr för hvarje exemplar, samt att genom kungörande i allmänna tidningarne

uppmana dem, som dertill kunde finna sig töranlatne, att inom nämnde tid

inlemna sina yttranden öfver förslaget till Collegium, som derefter egde att i anledning

af dessa yttranden samt de tran Domkapitlen och presteiskapet infoidmde

underdåniga utlåtanden, hvilka skulle efter hand varda till Collegium i nåder öfverlemnade,

inkomma med det ytterligare underdåniga yttrande, hvartill omständigheterna

kunde föranleda.

Efter emottagande den 30 Januari 1866 af sist anmärkta nådiga Bref beslöt

Collegium den 2 nästpäföljde Februari införande i Post och Inrikes Tidningarne

3:ne gånger, en månad emellan hvarje, af kungörelse, deruti, med tillkännagifvande,

att Collega underdåniga utlåtande den 30 Mars 1865 med förslag var i bokhandlen

mot ett pris af 1 Rdr exemplaret för allmänheten tillgängligt, de, som dertill kunde

finna sig föranlåtne, uppmanades att inom den 1 Juli samma år med yttranden

öfver förslaget till Collegium inkomma: och blefvo i sammanhang härmed 250

exemplar till Holmbergska bokhandlen här i staden aflemnade.

Sedermera har Collegium tid efter annan, sednast den 7 September 1866,

fatt emottaga underdåniga yttranden i ärendet dels från Länsstyrelserne och dels,

genom särskilda nådiga remisser, från Domkapitlen; äfvensom Komministern C. J.

Palman i Skönberga, Östergötlands Län, till Collegium inlemna t en skrift angående

förslaget, men i öfrig! hafva icke några enskilde personer med yttranden inkommit.

Handlingarne bifogas i underdånighet, inbundne i ett band samt folierade

och registrerade.

*) Uti de inkomna underdåniga yttranden äro anmärkningar framställda mot

redaktionen åt flera §§. i det af Collegium upprättade författningsförslag, och

Collegium, som ingalunda vill bestrida, att åtskilliga bland dessa anmärkningar ega

skäl, tror sig hafva derå vid den förnyade granskning, förslaget nu hos Collegium

undergått, fästat tillbörlig uppmärksamhet; men i anledning af de brister i redaktionen,

som sålunda blifvit anmärkta, och de, hvilka ännu torde deruti förefinnas, beder

Collegium få underdånigst anföra, att, då Collegium erhöll Eders Kongl. Maj:ts

nådiga befallning att upprätta förslag till Eklesiastik Boställsordning, Collegium,

hvars tid är ganska mycket upptagen med handläggningen åt de många, ofta både

vidlyftiga och invecklade ärenden, hvilka det tillhör Collegium att behandla och

afgöra, så uppfattat denna nådiga befallning, att Collegium borde i främsta rummet *)

*) Se omröstningsprotokoll A. l:o.

3

egna sina bemödanden deråt, att i författningsförslaget bleiVo införda så fullständiga

och ändamålsenliga stadganden som möjligt.

Då nu Collegium går att redogöra för de anmärkningar, som emot Collegii,

förslag i sak blifvit framställda, har Collegium trott sig böra omförmäla alla de i

sådant afseende uti de afgifna yttranden gjorda anmärkningar, äfven om dessa icke

alltid hållit sig inom gränsorna af det ämne, som varit föremål för det upprättade

författningsförslaget, utan sträckt sig utöfver dessa gränsor och omfattat andra,

dermed ej i oskiljaktigt samband stående frågor.

Till en början förekommer:

1) att, likasom under ärendets förra handläggning skett, äfven nu någya

kyrkoherdar (föl. i de inbundna handlingarne 28 v., 31, 32 v., 52 v., 55 v., 58 v.,

62 v., 74, 156, 168 v., 218 v., 228, 249 v., 252, 253 v., 257, 261 & 486 v.) förklarat

sig godkänna den nya, för dem mera än förr betungande byggnadsskyldigheten

endast med vilkor eller under förutsättning, att församlingarne bygga åt komminister

och, såsom i ett yttrande tillagts, äfven åt klockare.

Nu anmärkta yttranden äro icke af beskaffenhet att till vidare utlåtande

föranleda. *)

2) Af presterskap^ i Willands kontrakt, Lunds stift, hafva (308 v.) föreslagits

ändringar dels uti 9 §. 2 mom. af Kong]. Förordningen den 11 Juli 1862, om

presterskapets aflöning, hvad Skåne angår, dels uti Kongl. Reglementet den 5

October 1839 för Byggnadskassan, och dels uti Kong]. Resolutionen den 23 Mars

1849 om amorteringsfonden; — och af presterskap^ i södra kontraktet af Wisby

stift har (423 v.) klagats öfver det sätt, hvarpå Lönereglerings-Nämnderne derstädes

i visst hänseende förfarit; men det ena eller andra häraf lärer, i den ordning framställningarne

derom nu blifvit gjorda, icke af Eders Kongl. Maj:t till Nådig pröfning

upptagas och påkallar följaktligen ej heller vidare utlåtande af Collegium.

3) Presterskapet i Helsinglands norra kontrakt, Upsala stift, har (377) anfört,

att, ehuru förtjenstfullt förslaget än i sig måtte vara, tiden för dess genomdrifvande

visst ännu icke vore kommen; — att församlingarne genom den pågående löneregleringen

blifvit försatta i mycken oro och missnöje, hvilket utan tvifvel skulle

jäsa öfver bräddarne, derest en ny boställsordning komme öfver dem med förökad

tunga; — att äfven för presterskapet blefve den föreslagna ordningen i ett och

annat hänseende skadlig; — och att genom upptagande af hölador och fäbodehus

) Se omröstningsprotokoll A. 2:o.

4

bland de laga husen skulle boställsinnehafvarne tvingas att nedlägga vida större

kostnader pa sådana hus, än nödvändigheten kräfde, och ett nytt tält öppnas för

godtycket att betrycka afträdande sterbhus, dä deremot liqvider för sådana hus

hittills biff vit uppgjorda man efter man utan synnerlig kostnad, hvarvid ock borde

förblifva; och har med anledning häraf detta presterskap enhälligt och eftertryckligt

anhållit, att den tiilämnade reformen för det närvarande inhiberades; men Collegium

har icke funnit hvad sålunda anförts utgöra skäl att till nämnde anhållan tillstyrka

nådigt bifall.

4) En Komminister i Trögds kontrakt, Upsala stift, har (345), dä Collegium

uti underdåniga utlåtandet den 30 Mars 1865, sid. 118, sjelf medgifvet, att derstädes

omnämnde handlingar afse »endast kyrkoherdeboställen», funnit Collegii

åtgärd att icke dess mindre på eget bevåg utarbeta förslag till en boställsordning,

omfattande äfven andra boställen och lägenheter, vara till sina motif lika opåkallad

och öfverflödig, som förslaget till sina föreskrifter obilligt, orättvist och orimligt

samt i sin tillämpning aldeles outförbar!.

Något bemötande af sistanmärkta omdöme om förslaget kan naturligtvis å

Collegii sida icke ifrågakomma, och beträffande Collegii åtgärd att utarbeta förslag

till en Eklesiastik Boställsordning är skälet dertill redan på åberopade ställe i 1865

års underdånigt utlåtande anfördt.

5) Denne Komminister, som (346) anser förklaring tarfvas af hvad, som

törstås med det i nämnde underdåniga utlåtande, sid. 119, förekommande uttrycket:

»andra en egendom tillhörande herrligheter», har ock funnit asigten, att

»de föreskrifter, som härom meddelas, böra gälla lika för alla och således

göra eu klassifikation i detta afseende obehöflig», mindre billig

mot de till 2:dra, 3:dje och 4:de klasserna hänförde, svagast aflönade boställsinnehafvare;

men Collegium finner icke något vidare yttrande i anledning häraf tarfvas.

6) Eu Kyrkoherde i Wilska kontrakt, Skara stift, har (171) förklarat sin

vilja och rena önskan, att, enär tidsandan uttalar presterskapets skilsmessa från

kommunal-bestyr, bör ock Kongl. Maj:t och Kronan draga försorg om presterskapets

boställen och löneförmåner på så sätt, att Kronan helt och hållet har bestyr med

prestboställens byggnader, på Statens bekostnad, samt att presterne i allmänhet

få uppbära och qvittera sin lön vid ränteriet, och således undgå obehaget att utkräfva

lönen ur åhörares händer; och har det i århundraden varit eu förundransvärd

fråga, hvarföre icke prester och skollärare, så väl som öfrige rikets tjensteman,

5

kunna få uppbära sin lön å ränteriet samt sina bostäder genom Statens försorg

uppbyggde och underhållne. Häremot har förslag om prestboställens öfvertagande

af församlingarne framstälts i så måtto, att dels presterskapet i Ölands medelkontrakt,

Calmar stift (393 v.) ansett, att bäst torde vara, om pastor finge öfverlemna

bostället (trädgården dock undantagen) till församlingen, som ansvarade för

lönens utgörande, och dels af en Kyrkoherde i Fellingsbro kontrakt, Westerås stift

(512) blifvit anfördt: att, då, efter de större församlingarnes redan verkställda eller

blifvande fördelning, flera pastorat uppkomma med blott en prest, hvilken således

behöfver all sin tid och alla sina krafter för att »uträtta sitt embete redeliga»,

bör han ock skiljas från allt jordbruk, ty, är han road af detsamma eller behöfver

det för sin anständiga bergning, uppoffrar han sin mesta tid och bästa förmåga att

sköta det, hvaraf hans egentliga kall får lida; är han åter icke intresserad af

nägotdera, uppletar han lätt i det förra en förevändning för sin försummelse i det

sednare; — att församlingen bör derföre öfvertaga bostället med undantag af en

rotfruktstäppa och trädgården samt i följd deraf ladugårdshusen, samt gifva presten

anständig aflöning efter tidens fordringar och 1862 års förordning samt vissa centner

hö och halm till utfodring för, till exempel, 2 hästar för kyrkoherden och eu

för komminister samt några kor jemte nödig vedbrand; — och att han, om han

då ej fyller sitt kall med nit och de krafter, han eger, må med fog klandras, men

skall han sjelf bruka sitt boställe och deraf taga sin förnämsta lön samt fullgöra

alla de skyldigheter, andra afdelningen i Collegii förslag om jordens häfd och bruk

föreskrifver, blir föga tid öfrig för honom att sköta sitt embete, och då må ingen

klaga, om detta mer eller mindre försummas.

Framställningar i hufvudsakligen enahanda syftning, eller att prest bör, på

ett eller annat sätt, från alla ekonomiska bestyr befrias för att blifva i tillfälle uteslutande

egna sig åt sitt egentliga kall, gjordes ock under målets förra handläggning,

såsom uti 1865 års underdåniga utlåtande sid. 22 momm. 2:o och 6:o, sid. 27

mom. 1), sid. 46 mom. a) och sid. 59 mom. c) är anmärkt; men ansågos af Collegium,

sid. 120, icke böra vidare uppmärksamhet tillegnas, hvilken tanka i underdånighet

åberopas.

7) Bildande stifts- eller kontrakts- eller pastorats-vis af en byggnadsfond,

såsom i Skåne är förhållandet, har, med hänseende till de fördelar eu sådan anstalt

skulle medföra, förordats af: en utnämnd Kyrkoherde i Kinds kontrakt, Linköpings

stift (140); — en Komminister i Roslags östra kontrakt, Upsala stift (363 v.);

6

— presterskapet i Jemtlands norra, södra och vestra kontrakter, Hernösands stift

(470, 475 V. & 476); — och eu Kyrkoherde i Fellingsbro kontrakt, Westerås stift

(512); och får i anledning häraf Collegium underdånigst åberopa hvad i detta ämne

uti 1865 års utlåtande, sid. 131, förekommer.

8) Framställningar om utarrendering på bestämd tid af prestboställen äro

gjorda af: en Kyrkoherde i Sunnerbo kontrakt, Wexiö stift (36); — en Kyrkoherde

i Halmstads kontrakt, Göteborgs stift (272); — en Kyrkoherde i Erlinghundra

kontrakt, Upsala stift (350); — Eders Kongl. Majrts Befallningshafvande i Göteborgs

och Bohus län (378 v.); — och presterskapet i Westerbottens tredje kontrakt,

Hernösands stift (456 v.); äfvensom en Komminister i Trögds kontrakt, Upsala

stift (347), förmodat utarrendering för tjenstetid böra äfven framdeles få förblifva

boställshafvarens ensak.

Sistnämnde yttrande påkallar icke något vidare utlåtande, då en boställshafvares

rätt i det omnämnda hänseendet aldrig varit ifrågasatt, som äfven af 56 §

inhemta^, och beträffande de öfriga framställningarne har Collegium redan uti 1865

års utlåtande, sid. 119, anfört, att då gjorda af enahanda innehåll icke kunde emot

föreskrifterne i nådiga Förordningen den 11 Juli 1862 vidare afseende förtjena eller

till några stadganden i eu Eklesiastik Boställsordning föranleda. Det har visserligen

inträffat, att Eders Kongl. Maj:t vid fastställande af löneregleringar, enligt

nämnde nådiga Förordning, för en de! pastorater i nåder medgifvit önskad utarrendering

för bestämd tid af prostgårdar, men häraf torde något allmänt stadgande

derom i eu Eklesiastik Boställsordning icke böra anses vara af behof påkalladt,

utan lärer det vid sådana undantagsfall få bero på särskild öfverenskommelse eller

beslut, huru med byggnadsskyldigheten bör förhållas.

9) Consistorium i Göteborg, som uti dess skrifvelse den 28 October 1863,

anmärkt i 1865 års utlåtande, sid. 24, ansett det, efter allmänt stadgande om hvilka

hus, som borde af presten eller af församlingen byggas, böra för öfrigt bero pa

närmare bestämningar, som stifts- eller läns-vis kunde träffas eller i särskilda lönekonventioner

intagas, om derå bland de åt PresteStåndet föreslagna lägenheter

skola i ett enda hus sammanföras, till antal och utrymme ökas eller minskas o. s. v.,

har, uti dess nu afgifna underdåniga utlåtande den 6 Juni 1866 (235), funnit anledning

att å nyo framhålla sin åsigt, att lagen framför allt bör bestämdt fastställa

de allmänna grundsatserne för byggnadsskyldighetens fördelning mellan församling

och boställsinnehafvare, men att tillfälle må lemnas för sådana närmare bestämningar,

7

som stifts- eller läns-vis eller till och med häradsvis, kontraktsvis eller socknevis

kunna genom särskilda förhållanden påkallas.

Hvad Consistorium, som icke framställt en enda speciel anmärkning emot

de i förslaget uppfattade föreskrifter, sålunda blott i allmänhet yttrat, har Collegium

icke funnit behöfva närmare bemötas, desto heldre som det altid står vederbörande

Öppet att inom ett distrikt, större eller mindre, fatta de beslut, som af der befintliga

särskilda förhållanden möjligen påkallas och hvarom de kunna öfverenskomma,

såsom i fråga om karaktershus särskild! 9 §. 1 mom. innehåller.

10) Uti 1865 års utlåtande, sid. 119, har, efter antecknande, att ändring uti

nu gällande stadganden om nödiga åbyggnader och deras beskaffenhet å prostgårdar

på landet blifvit uti afgifna yttranden bestridd och afstyrka ibland andra

skäl, jemväl på den grund, att sådan ändring vore mot privilegierne stridande,

Collegium anfört, att af hvad sålunda och i öfrigt blifvit i ämnet yttradt Collegium

icke funnit skäl frånträda dess förut i underdånigt utlåtande den 28 Februari 1862

uttalade tanka om företrädet af den nu ifrågasatta grunden för prestgårdsbyggnad

framför de föreskrifter, som nu äro gällande och »hvilka så vidt de till privilegier

äro att hänföras, icke utan PresteStåndets eget medgifvande

kunna förändras, vid hvilket förhållande ordandet om kränkning af

dessa privilegier icke förtjenar vidare uppmärksamhet».

Denna Collega »förklaring» har eu Komminister i Trögds kontrakt, Upsala

stift, (346 v.) funnit »högst oväntad», då Collegium, »i fall det då ännu

h vilande, men sedermera antagna Kongl. Representationsförslaget skulle,

såsom nu verkligen skett, blifva upphöjd! till grundlag, väl vet, att

det, enligt denna nya Riksdagsordning, ej längre kommer att finnas

något på de blifvande riksdagarne representerad! särskild t Prestestånd,

lika litet som något annat Riksstånd, och att rikets presterskap följaktligen

hädanefter derigenom blifvit betaget all utväg att, såsom vid

de fordna riksdagarne, sina få, ännu återstående, visserligen foga

afvundsvärda, men redan nu nog dyrköpta privilegier från all vidare

kränkning och obehörigt intrång bevara».

Vid författandet af dess underdåniga utlåtande den 30 Mars 1865 måste

Collegium naturligtvis taga hänsyn till hvad, då gällande grundlag stadgade, och

icke till hvad, eu möjligen blifvande sådan kunde komma att innehålla, ehuru

Collegium icke blott hade sig bekant både tillvaron och beskaffenheten af det

8

Kongl. Representationsförslaget, utan äfven visste — hvarom likväl anmärkaren

synes hafva varit aldeles okunnig — att dermed och såsom följd deraf stod i

sammanhang jemväl ett förslag till eu ändring i 114 §. Regeringsformen, enligt

hvilket förslag en annan myndighet än PresteStåndet, nemligen Kyrkomötet, skulle

framdeles komma att bevaka presterskapets privilegier.*)

**) Efter att sålunda hafva upptaget hvad emot förslaget i allmänhet blifvit

erinradt, öfvergår Coliegium till granskning af de mera speciela anmärkningar,

som mot förslaget framstälts, dervid Coliegium skall beträffande hvarje §. och

moment särskildt sig i underdånighet yttra, med citerande inom paranthes af de

blad, der anmärkningarne förekomma, men anser sig förut böra i underdånighet

anmäla, att uti underdåniga utlåtandet den 30 Mars 1865, sid. 111, bordt bland författningar

äfven omnämnas 26 §. 1 mom. i Kongl. Instruktionen för Landshöfdingarne

och de vid länsstyrelserne anställde tjensteman af den 10 November 1855.

§ 1.

1) Komminister Pålman har, enär, enligt Kongl. Stadgan den 18 Juni 1842,

församling är skyldig upplåta fri bostad och nödiga uthus åt examinerad folkskolelärare

samt folkskolan i administratift hänseende står under öfverinseende af

kyrklig myndighet, (10, 10 v. & 16) ansett skäligt, att bland fjerde klassens boställen

folkskolelärares upptagas.

2) Ordet »pastorsadjunkter» synes Consistorium i Linköpings stift (104

v.) böra utbytas mot »pastoratsadjunkter», Indika 2:ne uttryck icke hafva enahanda

betydelse.

3) Af Consistorium i Carlstads stift är (193 v.), i likhet med hvad ock blifvit

af presterskapet i Kihls kontrakt derstädes (199 v. & 200) yttradt, anmärkt, att vid

boställenas klassifisering äro förbigångna dels i andra klassen kyrkoherdeboställen

i prsebendepastorater, enär de icke kunna sägas »bebos» åt kyrkoherdarne, Indika

äro pligtige att bo i universitets- eller stifts-staden, hvarföre lämpligare är, att

andra klassens prestgårdar benämnas »kyrkoherdeboställen»; — och dels i

tredje klassen pastorats- och socken-adjunkts boställen, Indika derföre böra upptagas,

hvarvid Consistorium särskildt erinrat, att i stiftet finnas icke pastors- men

väl pastorats-adjunkts boställen, ehuru i Collega underdåniga utlåtande annorlunda

*) Se omröstningsprotokoll A, 3:o.

**) Se omröstningsprotokoll A, 4-.o.

9

uppfattats; varande jemväl yttradt af några piaster i Pryksdals kontrakt (210 v.),

att med de i §:n omnämda Pastorsadjunkter och Sockenpredikant^- torde menas

Pastorats- och Socken-adjunkter; af presterskapet i Norra Dals kontrakt (229 v.),

att ordet »pastorsadjunkter» hör mot »pastoratsadjunkter» utbytas; och af

presterskapet i Södra Dals kontrakt (231), att med »pastorsadjunkter» torde

menas »pastoratsadjunkter».

4) Presterskapet i Onsjö kontrakt, Lunds stift, (294), med hvilket Consistorium

derstädes sig förenat (282 v.), har anmärkt, att, då i Skåne finnas sodalitiehemman,

altaregods m. m., torde sådana äfven böra i femte klassen specificeras.

5) Af LandshöfdingeEmbetet i Elfsborgs Län (326 v.) yttras, att inom länet

och veterligen icke eller inom hela riket finnas boställen för pastorsadjunkter, men

i den del af länet, som tillhör Carlstads stift, eller Dalsland, äro flerestädes pastoratsadjunkter,

åt församlingarne pastoratsvis antagne och afiönade särskilde prestman,

åt hvilka, vanligen på församlingens bekostnad, äro upplåtna boställen, Indika böra,

såsom tillhörande tredje klassen, uttryckligen nämnas.

6) En Komminister i Trögds kontrakt, Upsala stift, har anmärkt, dels (345

v.) att komministrarne på landet förut, likasom komministrarne i städerne, i 3:ne

klasser indelade, kunna icke ens sins emellan, långt mindre med hänsigt till komministrarne

i städerne, till en och samma klass med billighet hänföras, med afseende

å »boningshus» för sig sjelfve, sina familjer och sitt tjenstefolk, utan bör

så väl härvid, som likaledes hvad »ladugårdshusen» vidkommer, skäligt afseende

göras på boställenas större eller mindre egovidd, läge och afkastning, som gör

somliga hus öfverflödiga, andra deremot aldeles oumbärliga; — och dels (346) att,

då beträffande klockare- och orgelnist-boställen, åtminstone på landet, icke blott

dessa boställsinnehafvares utan ock folkskolelärare-tjensten är förenad, åtnjuta dess

innehafvare mångenstädes fullt ut lika stor, om ej större årlig löneinkomst än

komministrar på landet, utan deremot svarande byggnadsskyldighet; hvadan billigt

synes vara att antingen nedflytta komministrarne till fjerde klassen eller uppflytta

de till denna klass nu hänförda boställsinnehafvare till tredje klassen.

7) Presterskapet i Håbo kontrakt, samma stift, har (356 v.) ansett, att vid

förekommande fall af komministertjenstens indragning pastor, i händelse han af

komministersbostället blifver innehafvare, bör befrias från all annan byggnadsskyldighet

än sådan, som är föreskrifven för egendomar af femte klassen.

2

10

8) Då inom Ålems pastorat, Stranda kontrakt, Calmar stift, tinnes en pedagogi,

som skötes af prestman, hvilken innehar l''/2 hemman till boställe, har presterskapet

i nämnde kontrakt (384) velat sådant anmäla, under hemställan, om denna

lägenhet bör i Boställsordningen inrymmas.

9) Af anledning, att de med Kongl. Maj:ts nådiga tillstånd på ett eller annat

ställe i riket antagne brukspredikanter äro så fåtalige, att några allmänna lagstadganden

icke synas vara erforderliga för ordnandet af deias, manligen genom

särskilda aftal till belåtenhet bestämda löneförmåner af bostad m. in., har Eders

Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Vester-Norrlands län (407 v.) ansett denna

klass af prestman icke böra omnämnas.

10) Då de till 4:de och 5:te klasserna hörande boställen och hemman skola

på lika sätt bebyggas och de jemväl i andra omständigheter, som på klassindelningen

kunna inverka, ega med hvarandra fullkomlig likhet, har LandshöfdingeEmbetet

i Nyköpings län (410 v.) ansett dessa båda klasser lämpligen kunna och

böra till en sammanslås.

11) Lappmarkspastorernes boställen har presterskapet i Westerbottens tredje

kontrakt, Hernösands stift (454), ansett böra till tredje klassen hänföras, enär

nämnde pastorer i allmänhet ej hafva dyrare lefnadskostnad än komministrarne.

Redan i 1865 års underdåniga utlåtande, sid. Ill, har Collegium ansett eu

Eklesiastik Boställsordning icke böra upptaga folkskolelärare-boställen, hvilket

äfven eger tillämpning å den i Alems pastorat befintliga pedagogi; hvadan Collegium

icke kan tillstyrka något afseende å hvad härom i 1 och 8 punkterne yttras.

Hvad, som anföres i 6:te punkten om komministers- klockare- och orgelnistboställen;

i 10:de punkten om sammanslagning af fjerde och femte klasserne; och

i ll:te punkten om pastorsboställen i Lappmarken bär Collegium ej funnit böra

till någon ändring i förslaget föranleda; och då, för den händelse att, såsom i 7:de

punkten upptages, indragning af ett komministersboställe och dess öfverlemnande till

kyrkoherde förordnas, skyldighet att bebygga detsamma såsom komministersboställe

upphört, samt föreskrift, huru med bebyggandet deraf bör förfäras, särskildt torde

komma att meddelas, lärer något allmänt stadgande för ett sådant specielt fäll icke

lämpligen böra i en Eklesiastik Boställsordning införas.

1 stället för orden »prestgårdar, som af kyrkoherdar bebos», torde, med anledning

af hvad i 3:dje punkten är anmärkt, i stället böra införas: »kyrkoherdeboställenideell

dä brukspredikanter på enskild begäran anställas, dervid deras löneförmåner

11

af bostad m. m. bestämmas, torde, i enlighet med 9:de punkten, ordet »brukspredikanter»

höra uteslutas.

Med anledning af hvad under 3:dje punkten är antecknadt, anser Collegium

ordet »sockenpredikanter» böra till »socken-predikanter eller -adjunkter» förändras; äfvensom

det i 2:dra, 3:dje och öde punkterne anmärkta ordet »pastorsadjunkter», hvilket

genom missskrifning tillkommit, bör emot »pastoratsadjunkter» utbytas.

Efter ordet »mensal» anser Collegium böra, med anledning af hvad under 4:de

punkten är antecknadt, tilläggas: »eller andra lönings-».

Med afseende å hvad sålunda och i öfrig! förekommit tillstyrker Collegium,

att § 1 må erhålla följande lydelse:

»Boställen samt andra hemman och lägenheter, anslagna eklesiastike embets- och

tjenste-män, indelas med hänseende till de byggnader, som derå böra finnas, i fem klasser

och räknas till första klassen: Biskopars embetsgårdar i städerne och boställen på

landet; till andra klassen: Kyrkoherdébostållen; till tredje klassen: boställen åt

Komministrar, Kapellprester, vice Pastorer, Socken-predikanter eller -adjunkter, tredje Predikanter

och Pastoratsadjunkter; till fjerde klassen: boställen åt Klockare och Orgelnister;

samt till femte_ klassen: prcebende- slom- annex- och mensal- eller andra lönings-hemman,

äfven de, som äro till enkesäten anordnade.»*)

§ 2.

1) De 2:ne benämningarne: bostads- och ladugårds-hus har Pålman (10 v.)

väl funnit vara i fråga om byggnadsskyldighets fullgörande beqväma i lagstiftningsväg

och således kunna i §:n qvarstå, men, då vid tillämpningen deraf i följande

§§ förekommer den oegentligheten, att hus, som bebos af menniskor, komma under

benämningen ladugårdshus och tvärtom, har han ansett, att, till förebyggande af

alla nominella oegentligheter, benämningarne böra utgå och i stället lika ändamålsenligt

stadgas: Församling bygge 1) sätes byggning etc., Boställshafvare 1) ko- oxoch

får-hus m. fl.

2) Indelningen uti »bostadshus» och »ladugårdshus»-synes Eders Kongl.

Maj ds Befallningshafvande i Blekinge län (403 v.) mindre rig-tig, ty med »bostadshus»

förstås, efter allmänt språkbruk, alla hus å bostaden och således äfven ladugårdshus,

hvarföre indelningen bör blifva den i nu gällande lag begagnade af mangård

och ladugård eller mangårds- och ladugårds-hus.

'') Se omröstningsprotokoll A, 5:o.

12

3) Dä drängstugan skall räknas till de s. ii. ladugårdshusen, har LandshöfdingeEmbetet

i Nyköpings län (411) hemstält, att denna sednare benämning må

emot »landtbruksbyggnåder» utbytas.

Med föranledande af hvad sålunda blifvit anmärkt och till öfverensstämmelse

med de uti allmänna lagen begagnade benämningar hemställer Collegium, att § 2

må erhålla följande lydelse:

»Abyggnaden är i allmänhet af två slag: mangård och ladugård.»*)

§ 3.

1 inom.

1) Beliofvet af spannmålsbod har LandshöfdingeEinbetet i Gottlands län (5)

förestält sig böra vara beroende af, om jord finnes till bostället, då i annat fäll

hushållsspannmålen torde kunna utan särskild magasinsbyggnad rymmas; hvarförutan

LandshöfdingeEmbetet ansett momentet hafva en sådan lydelse, att, om jord

hörer till bostället, författningen skulle kunna tydas så, att biskopen bör erhålla

2:ne drängstugor och" 2:ne stall, hvilket icke kan vara meningen.

2) Kyrkoherden i Hardemo, Rumla kontrakt, Strengnäs stift, har (97) yttrat

sig om 3, 4 och 5 §§ i ett sammanhang och dervid hufvudsakligen anfört: att, då

dels allmänna språkbruket fordrar, det drängstuga räknas till bostadshus och ej till

ladugårdshus, och dels innehafvare af boställe i alla händelser, äfven om intet jordbruk

är med detsamma förenadt, nödvändigt måste hafva dräng, som för flerahanda

sysslors förrättande är alldeles oumbärlig, bör drängstuga såsom bostadshus och ej

såsom ladugårdshus anses; — att vid boställen af första, andra och tredje klasserne

i stad mindre stall och vagnshus likaledes, äfven om intet jordbruk är med sådant

boställe förenadt, äro nödvändiga och sålunda böra räknas till bostadshus; — att

detta också, om byggnadstomten är inskränkt, vore särdeles lämpligt, enär de öfriga

husen på tomten utgöras af bostadshus, som kunna till största delen inrymmas

under ett tak; — och att ett sådant inrymmande ej kan ske, om ofvannämnde hus

anses såsom ladugårdshus, då de, såsom afsöndrade från de öfriga, skulle kräfva

relativt stor kostnad att bygga och underhålla, men i motsatt fall, eller om de lika

med öfriga husen tillhöra församlingen, kunde med ringa kostnad med bostadshusen

sammanföras och underhållas; och har på grund häraf denne Kyrkoherde föreslagit,

ibland annat, följande lydelse af nu ifrågavarande moment:

*) Se omröstningsprotokoll A, Ö:o.-

13

»I stad skola biskops bostadshus utgöras af: karaktershus, stuga

för en dräng, visthusbod, spannmålsbod, källare, brygghus med bakugn

och tvättstuga, vedlider, mangelbod, mindre stall och vagnshus, hemligthus

och brunn, der ej annars tillgång på godt och tillräckligt vatten

finnes, samt, om så stor jord är med egendomen förenad, att synerätt

pröfvar särskilda hus härför nödiga, af följande ladugårdshus: större

drängstuga, större stall, redskapshus, fä-, får- och svin-hus, hus för höns

in. fl. småkreatur, foderlada samt loge med lador.» -

3) Consistorium i Linköpings stift anser (104 v.) till bostadshus böra hänföras

äfven drängstuga, mindre stall och vagnshus, derför grund synes kunna hemtas

i 2 mom. 4 § och i 7 §, enär till bostadshus väl böra räknas alla sådana byggnader,

som äro behöfliga äfven på de ställen, der boställshafvare icke sjelf sköter

jordbruk.

4) Åt ordställningen anser Eders Kong]. Maj:ts Befallningshafvande i Jönköpings

län (138 v.) den slutsats kunna dragas, att, då jord är med egendomen

förenad, derstädes skola, jemte större drängstuga och större stall, finnas äfven särskild

stuga för en dräng och mindre stall, hvilket, om så är meningen, likväl synes

vara öfverflödigt; varande hufvudsakligen enahanda anmärkning framstäld af Eders

Kong! Maj:ts Befallningshafvande i Blekinge och Vester-Norrlands län (404 & 408)*).

5) Consistorium i Carlstads stift och presterskapet i Kihls kontrakt hafva

(194 v. & 200) ansett dels spannmålsbod vara öfverflödig, om icke jordbruk är med

biskopsboställe i stad förenad!, och dels »tvättstuga» böra förändras till »bagarekammare»,

emedan man väl möjligen kan tvätta, men icke baka i brygghuset.

6) Presterskapet i Wikornas södra kontrakt, Göteborgs stift, anser (249 v.),

att, enär stall och vagnshus äro lika nödvändiga för boställshafvare utan som med

jordbruk, böra dessa byggnader med fullt skäl hänföras till bostadshus och icke

till ladugårdshus.

7) Då bakugn väl lämpligast bör vara i särskilt rum anbringad, synes

Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Skaraborgs län (321 v.), det bör, för

undvikande af tvätydighet, i stället för: »brygghus med bakugn och tvättstuga»

införas: »brygghus, innehållande tvättstuga och bagarestuga med

bakugn».

*) Se omröstningsprotokoll A, 7:o.

14

8) Visthusbod och spannmålsbod, hvilka nämnas såsom särskilda hus, anser

LandshöfdingeEmbetet i Elfsborgs lön (326 v.) alltid kunna och böra i ett bus

sammanbyggas utöfver hvad 9 § i detta ämne förmår.

9) Eders Kong! Maj:ts Befallningshafvande i Vester-Norrlands län anmärker

(407 v.), att, då med ladugårdshus enligt språkbruket förstås sådana byggnader,

som för boskap eller gröda blifvit uppförda, synes drängstugas hänförande till dylika

hus, vara dessinera oegentligt, som, med tillämpning häraf på stadganderne i 9

och 10 §§, drängstugan, ehuru med eldstad försedd, skulle få sammanbyggas under

ett tak med fähuset samt rör och halm till täckningsämnen derå användas.

10) Presterskapet i Vesterbottens tredje kontrakt, Hernösands stift, har (454

v.) ansett brunn böra finnas äfven vid ladugården.

Collegium, som redan i dess underdåniga utlåtande den 28 Februari 1862

till ladugården hänfört drängstuga, stall och vagnshus, har uti förslaget bibehållit

denna fördelning af skäl, att dessa hus, om ock eu prest äfven utan jordbruk kan

deraf vara i behof, likväl hufvudsakligast och egentligen äro nödiga för jordbruket;

och Collegium hemställer, att dervid äfven framdeles må förblifva, samt således de

uti 2:dra, 3:dje, 6:te och 9:de anmärkningspunkterna uppfattade yrkanden om ändring

härutinnan lemnas utan nådigt afseende.*)

Med hänsigt till stadgandet i 9 § 2 mom. tarfvas icke någon särskild föreskrift

om sammanbyggnad af visthusbod och spannmålsbod, såsom i 8:de punkten

framstälts; och då en brunn synes vara nog, lärer hvad i 10 punkten yrkats icke

förtjena nådigt afseende.

Häremot finner Collegium, med godkännande af hvad, som är anfordt i

-punkterna 1 och 5 om spannmålsbod; 1 och 4 om 2:ue drängstugor och stall; och

5 och 7 om brygghuset, sig böra i underdånighet tillstyrka följande förändrade

lydelse af detta moment:

»/ stad skall biskops embetsgård utgöras i mangården af sätesbgggning, visthusbod,

källare, brygghus, jemväl innehållande tvättstuga och bagarestuga med bakugn, vedlider,

mangelbod, hemligthus och, der ej annars tillgång på godt och tillräckligt vatten finnes,

brunn, hvaremot till ladugården skall räknas stall och vagnshus samt drängstuga; men är

jordbruk med egendomen förenadt, skola_ äfven uppföras i mangården: spannmålsbod, och

‘) Se omröstningsprotokoll A, 8:o.

15

i ladugården: redskapshus, fä-, får- och svin-hus, hus för höns m. fl. småkreatur, foderlada

samt loge med lador.» *)

2 mom. Orden »rättade efter behofvet och» ånger Collegium kunna såsom öfverflödiga

uteslutas. **)

§ 4.

1) AOd denna samt 5, 8 och 10 §§ har under anförande, att föreskrifterne

angående de till andra och tredje klassernas boställen hörande bostads- och ladugårds-hus

synas dels i allmänhet erfordra förändring till någon inskränkning i

boningsrummens antal, och dels icke utan många olägenheter kunna öfver allt i

landet tillämpas, emedan lokala förhållanden, seder Qch bruk på olika orter förete

högst betydliga skiljaktigheter, hvilka vkf bestämmandet af byggnadernas beskaffenhet

nödvändigt påkalla afseende, Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Östergötlands

län (425 v.) hemstält: att storleken och beskaffenheten af ifrågavarande

hus jemte deras byggnads- och täcknings-ämnen samt rummens antal och öfriga

inredning må särskildt för hvarje län föreslås af eu nämnd samt derefter af Eders

Kongl. Maj:t i nåder pröfvas och fastställas; — att denna nämnd kan bestå af en

ordförande, utsedd af Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, och två ledamöter, utsedde

den ene af länets landsting och den andre af Domkapitlet; — att nämnden bör

sammanträda i länsresidensstaden och ega att sig till biträde tillkalla byggmästare

eller andre sakkunnige män; — att nämndens förslag med tillhörande ritningar ingifves

till Kong], Maj.-ts Befallningshafvande, som till Eders Kongl. Maj:t insänder detsamma

jemte eget och Domkapitlets underdåniga utlåtanden; — och att kostnaden

för nämndens sammanträde samt förslagets och ritningarnes upprättande ersättes

af allmänna medel efter de grunder, som särskildt varda i nåder bestämda.

2) Kyrkoherden i Brunskogs pastorat, Fryksdals kontrakt och Carlstads stift,

har (208) uppgifvit, att prestgårdens mark är så belägen, att både bostads- och

ladugårds-hus behöfvas å 2:ne ställen, enär en större bergshöjd med svåra nedstigningsvägar

å ömse sidor åtskilja hemegorna från utegorna, så att dessa 2:ne

possessioner, ehuru närbelägne, nödvändigt måste brukas för sig sjelfva och tarfva

en fullständig åbyggnad; och då Collegium icke synes hafva förestält sig ett slikt

*) Se omröstningsprotokoll A, 9:o. och C.

**) Se omröstningsprotokoll A, 10:o.

16

undantagsfall, har Kyrkoherden ansett sig böra anmäla detsamma, på det nödigt

stadgande måtte i Boställsordningen blifva intaget.

En sådan åtgärd, som Eders Kong! Maj ds Befallningshafvande i Östergötlands

län föreslagit, torde i allmänhet lika litet finnas nödvändig i fråga om

eklesiastika boställen, som den ansetts erforderlig beträffande militära eller civila

boställen, ehuru äfven de, lika med de förra, äro i olika landsorter belägna; hvadan

något stadgande i den föreslagna syftningen icke kan af Collegium, under åberopande

i öfrigt af hvad i 1865 års utlåtande sidd. 121 och 122 i likartad! ämne förekommer,

i underdånighet tillstyrkas.

Icke heller kan Collegium finna det undantagsförhållande, som i Brunskogs

pastorat skall ega rum — måhända det enda i hela riket — påkalla något särskildt

stadgande i Boställsordningen, utan torde det med tillämpning af 8 § 2 inom., och

då naturligtvis blott en sätesbyggning äfven i detta pastorat erfordras, tillhöra synerätt

att angående alla öfriga hus, derest flere eller färre deraf behöfva på mera än

ett ställe uppföras, föreskrifter meddela.

1 mom.

1) Den ändamålsenliga föreskriften i 10 § 7 punkten om beredande af foderrum

i hus, der kreatur äro inrymda, har synts LandshöfdingeEmbetet i Gottlands

län (5 v.) göra foderlada i det närmaste öfverflödig.

2) Framför ordet »foderlada» anser Pålman (16) böra tilläggas: »och der

behofvet så påkallar», då byggnadsskyldighet af foderlada bör endast vara vilkorlig,

enär dels detta hus, om foderskullar byggas tillräckligt höga, 5 fot från

skullbotten till takfot, icke beköfs utom på aflägsen utäng, och dels numera, efter

nya pålitliga sätt, dös sättes lika väl af hö som af halm.

3) Inom Wexiö stift hafva följande hus ansetts böra från ladugården till

mangården öfverflyttas nemligen: drängstuga af presterskap i Kinnevalds och Norrvidinge

kontrakt (30 och 45); drängstuga och vagnshus i All bo kontrakt (31);

drängkammare, vagnshus och stall i Sunnerbo och Konga kontrakt (38, 40 och 41);

drängstuga med handtverksrum i Upvidinge kontrakt (49); samt drängstuga, stall,

vagnshus och svinhus i Wista kontrakt (62 v.) och Consistorium (27 v.), derföre

såsom skäl hufvudsakligen anförts: att boställsinnehafvare behöfver egen stalldräng,

åkdon och hästar, i händelse bostället varder utarrenderad!; — att innehafvare af

prestboställe, äfven om dermed jordbruk icke är förenad!, likväl behöfver dessa hus;

— att, om åter till boställe hörer jordbruk, det icke är lämpligt, att indelningshafvaren

17

inhyser sin dräng samt vagnar och hästar i de hus, som tilläfventyrs äro för eu

arrendator uppförda eller upplåtna; — att, då drängstuga, vagnshus och stall af

Collegium ansetts nödvändiga för presterskapet i städerne såsom bostadshus, borde

deraf framgå, att dessa hus böra äfven på landet så anses, helst presten der behof

ver göra flera resor både inom och utom församlingen och dessutom ofta måste

till herbergerande emottaga främmande med deras körsvenner, hästar och vagnar,

oberoende åt, om han sjelf brukar jorden eller icke; — att, om indelningshafvare!!

vill utarrendera prestgården, må det vara hans ensak att bestämma, huru han vill

hysa arrendatorn, hans folk, vagnar och hästar, utan att bostället betungas med

att underhålla sådana hus, som i enskilda fall kunna anses nödvändiga; — att,

enär presterne ej gerna kunna undvara manlig betjening, vare sig vid resor i tjensteärender

eller för andra i och för embetet erforderliga tjenstbarheter, och då det

synes vara församlingens åliggande att anskaffa och underhålla bostad för eu dylik

person, bör det icke vara mycket mera betungande att äfven anskaffa bostad till

de drängar, som för boställets brukning kunna erfordras; derigenom åtminstone

den naturliga bestämmelse vunnes, att till boställshus hänföras alla de hus, som af

meuniskor bebos; — och att konsistorium uti dess förslag dels utgått frän den

synpunkten, att till bostadshus borde räknas hvad, som i allmänhet för en någorlunda

talrik familjs utrymme och beqvämlighet erfordras, äfven om jordbruk icke

innehafves, och dels tagit hänsyn till förutvarande förhållanden.

4) Presterskapet i Östra Härads kontrakt, samma stift, har (58) ansett drängstuga

böra icke blott till bostadshus hänföras, helst den i sjelfva verket är det

och, vid jemförelse emellan åbyggnadernes närvarande och blifvande fördelning

emellan presterskapet och församlingen, synes med större rättvisa tillhöra församlingen,

så vida icke presterskapet skall genom det nya betungas; utan ock vid

boställen med jordbruk uppföras med 2:ne rymliga ruin på nedra botten och ett

handtverksrum på den öfra för att äfven kunna vid sådant behof inrymma hälftenbrukare

eller arrendator, enär, om utrymme för arrendator och handtverksrum icke

finnas, öfverloppshus för detta behof blifver nödvändigt, hvilket är både mera betungande

för bostället och eu obehaglig handel för presterskapet.

5) Bakugnens förläggande till köksspisen i sätesbyggningen i stället för dess

inrättande uti brygghuset, som altid måste vara uppfördt på längre afstånd från

mangårdens öfriga hus, bär presterskapet i Konga kontrakt, samma stift (40),

tillstyrkt.

3

18

6) På de här ofvan under 3 § 1 mom. antecknade skäl har Kyrkoherden i

Hardemo, Rumla kontrakt, Strengnäs stift (97 v.) ansett »drängstuga» böra från

ladugårdshus till bostadshus öfverfiyttas.

7) Förslag till ändring uti fördelningen af bostads- och ladugärds-lius, beträffande

ömsom endast kyrkoherdeboställen och ömsom både kyrkoherde- och

komministers-boställen, äro inom sistnämnde eller Strengnäs stift äfven i öfrigt framställda

af innehåll, att bland bostadshus böra upptagas, enligt yttranden från Consistorium

(65): lämpligt vagnshus samt ett mindre stall, å kyrkoherdeboställen med

minst 4 och å tredje klassens boställen med minst 2 spiltor; — Domprosteriets

kontrakt (67 v.): drängstuga, vagnshus och ett mindre stall; — Oppunda östra

kontrakt (72): drängstuga, stall, vagnshus och rum för handtverkare; — Oppunda

vestra kontrakt (74): mindre stall och vagnshus; — Nyköpings vestra kontrakt

(75): stuga åt stalldräng och stall med foderlada; — Nyköpings östra kontrakt

(77 v.): stall; — Vester Rekarne kontrakt (84): antingen stall med höskulle, 5 spilt

och utrymme för seltyg m. in. samt drängstuga eller ock endera; — och Öster

Rekarne kontrakt (88 v.): drängstuga, stall med 4 å 5 spiltor och vagnshus; hvaremot

dels, enligt yttranderne från Oonsistorium samt Domprosteriets, Nyköpings

östra jemte Vester och Öster Rekarne kontrakter, spannmålsbod ansetts kunna till

ladugårdshus öfverfiyttas, och dels presterskapet i Nyköpings vestra och Vester

Rekarne kontrakter förklarat sig vilja medgifva minskning i boningsrummens antal;

och har utom åtskilligt, som här förut är upptaget, såsom grund för förslagen

hufvudsakligen anförts: att de öfverensstämma med grundsatsen för byggnadernes

fördelning i bostads- och ladugårds-hus; — att till presterskapets lindring* böra

hänföras till bostadshus så många och till ladugårdshus så få byggnader som möjligt;

— och att spannmålsbod hädanefter ej blifver behöflig, när lefverering in natura

upphör.

8) En prest i Glanshammars kontrakt, samma stift, har (92 v.) ansett, att

till beredande af nödigt rum för arrendator bör efter ordet »drängstuga» tilläggas

»jemte kök och kammare» eller åtminstone »kök», helst det är toga troligt,

att synerätt skall, med stöd af 8 § 2 inom., finna sig befogad att fureskriiva ett

sådant tillägg, om det saknas i Boställsordningen; och kunde boställshatvarens härigenom

i någon män förökade byggnadsskyldighet jemnas dermed, att vagnshus till

bostadshus öfverflyttades.

9) Tväune prester i Rumla kontrakt, samma stift, hafva (93 & 96) ansett,

19

dels att, då bakugnen är den enda på bostället, hvaraf följer, att tvättstugan måste

äfven till bagarestuga begagnas, men mångenstädes brygghus så väl som tvättstugor

uppföras med stengolf och utan allt inre tak, hvilket byggnadssätt gör tvättstugan

fullkomligt obrukbar till bagarestuga, så bör efter ordet »tvättstuga» tilläggas:

»eller bagarestuga»; — och dels att orden: »foderlada samt loge med lador»

böra förändras till »foderlador samt logar med lador efter boställets

behof», enär en foderlada och en loge mångenstädes blifva otillräckliga.

10) Inom Linköpings stift hafva mera eller mindre omfattande anmärkningar

framställts. Sålunda bär yttrats:

a) af presterskapet i Södra Wedbo kontrakt (156), att, på det prestens

byggnadsskyldighet icke må öfver höfvan betungas derigenom, att flera hus, än

förr varit vanligt, åläggas presterskapet att bygga och underhålla, böra hänföras

till bostadshus: 1) sätesbyggning; 2) brygghus med spis, bakugn, pannemur och

bagarestuga; 3) spannmåls- och visthus-bod i två afdelningar med 2:ne loft; 4) källare;

5) drängstuga med 2:ne rum, ett större och ett mindre; 6) hemligthus; 7) stall

för hästar med 6 spiltor och foderskulle; 8) vagn- och ved-bod; 9) brunn med tillbehör;

alla husen af den dimension, som Domkapitlet föreslagit; — och till ladugårdshus:

1) ladugård, innehållande ko- och ox-hus; 2) fårhus med foderskulle och

redskapslider; 3) loge med 2:ne golf; 4) en lada till förvarande af halm och löf;

5) svinhus och hönshus; 6) en eller två brunnar med tillbehör; varande i ämnet

vidare anfördt: att med billighet synes vara öfverensstämmande, det stall och vagnbod

hänföras till de hus, som af församlingen böra byggas och underhållas, ty en

pastor, som i de aldra flesta fall måste skjutsa sig sjelf vid alla förefallande förrättningar,

är i behof af dessa hus, äfven om han icke har något jordbruk; — och

att pastorernes byggnadsskyldighet dessutom blir hädanefter vida större, än den

hittills varit, dock ville pastorerne ej undandraga sig densamma, så vida äfven

komministrars och klockares bold komma under samma kategori, att deras innehafvare

bygga uthusen och församlingen mangårdshusen.

b) att till bostadshus böra hänföras drängstuga, stall och vagnshus: af presterskapet

i Rankekinds (116 v.) och Wifolka (148) kontrakt; — drängstuga, mindre

stall och vagnshus: af Consistorium (104 v.) och presterskapet i Göstrings kontrakt

(149); — drängstuga och stall: af presterskapet i Skärkinds (118), Lysings

(154) och Norra Wedbo (155) kontrakt; — fähus och stall: af en prest i Norrköpings

kontrakt (122); — drängstuga och vagnshus: af presterskapet i Wikbolands

20

(123) och Hammarkinds (126) kontrakt; — drängstuga: af presterskapet i Domprosteriets

(107) och Norrköpings (120) kontrakter samt en prest i Kinds (140 v.) kontrakt;

— och stall med foderskulle: af en prest i Södra Tjusts kontrakt (132) i

det fall, då församling icke bygger både till pastor och till komminister; varande

för dessa åsigter uti några yttranden vidare skäl icke anförda och i andra åter i

sådan egenskap andraget: att dessa hus äro i och för tjensten för prest behöfliga

äfven på de ställen, der lian icke sjelf sköter jordbruk; att Collcgii förslag strider

emot både PresteStåndets förslag och Kongl. Resolutionen den 10 Augusti 1762;

och att, utan denna ändring, presterskapet får för stor byggnadsskyldighet, hvilket

är obilligt, då det otvifvelaktigt faller sig mycket lättare för eu hel församling, än

för en boställshafvare ensam, att densamma utgöra.

c) att till ladugårdshus såsom rätteligen dit hörande bör hänföras spanmålsbod:

af presterskapet i Domprosteriets (107) och Göstrings (149) kontrakter.

d) att såsom öfverflödiga böra försvinna mangelbod och foderlada: af presterskapet

i Domprosteriets kontrakt (107); — bakugn och tvättstuga: af presterskapet

i Bergslags kontrakt (128); — och tvättstuga: af presterskapet i Göstrings kontrakt

(149).

e) af Gonsistorium (105), att »tvättstuga» bör mot »bagarestuga» utbytas;

— samt af presterskapet i Domprosteriets kontrakt (107), att efter »visthusbod»

bör tilläggas »med loft för husbehofssäd», och »brygghus med bakugn och

tvättstuga» förändras till »brygg- och tvätt-hus»; — och i Göstrings (149) kontrakt

och en prest i Norrköpings kontrakt (122), att bakugn bör icke i brygghus

utan i köket inrättas, såsom öfverflödig på det förra, men vanlig på det sednare

stället.

f) att godkännande af Consistorii förra förslag den 14 October 1863 yrkats

af presterskapet i Norra Tjusts kontrakt (130) helt och hållet, och i Ydre kontrakt

(142 & 147) med vissa förändringar.

11) Af Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Wermlands län är (158 v.)

anfördt: att, enligt Resolutionen på presterskapets besvär den 10 Augusti 1762,

hafva »drängstuga» samt »vagnshus eller redskapshus» förklarats böra af

pastorerne byggas, hvilka bägge hus äfven blifvit i förslaget bland ladugårdshusen

upptagna; men, då den hittills bestående fördelningen af byggnadsskyldigheten

emellan presten och församlingen i afseende på kyrkoherdeboställen å landet icke

vidhållits, enär till ladugårdshusen, hvilka skulle af boställshafvaren byggas och

21

underhållas, hänförts äfven stall och särskilt redskapshus samt den lada med loge,

hvilken församlingen haft att bygga; och presten hittills varit befriad från byggande

af både vagnshus och redskapshus, utan blott behöft uppföra ettdera; alltså, och

då drängstuga, hvilken jemväl i 1762 års Resolution räknas till mangården, samt

stall och ett mindre vagnshus, der de för embetsresor nödiga bättre åkdon kunna

förvaras, äro behöfliga utan afseende på hvad, som erfordras till boställets skötsel,

synas sistnämnde tre hus böra bland bostadshusen upptagas, på sätt PresteStåndets

förslag innefattar.

12) Inom Skara stift har yttrats af presterskap^ i: Wiuköls kontrakt (169)

såsom en önskan, att drängstuga och vagnbod blifvit bland bostadshus upptagna; —

Kåkinds kontrakt (176), att mangelbod blir öfverflödig, om efter tvättstuga tillägges:

»med utrymme för mangel», och att »hus för höns m. fl. småkreatur» kan

uteslutas, enär dessa icke räknas till de nödvändiga husdjuren och af somliga till

och med anses, om icke såsom skadedjur, åtminstone såsom okynnes fä, för hvilkas

vård ingen boställshafvare må kännas skyldig att hålla byggnad: — och Södra

Wadsbo kontrakt (180), att tvättstugan bör förses med eldstad för att jemväl kunna

till bagarestuga begagnas; och har Consistorium (163) ansett Kåkinds presterskaps

yttrande förtjent af nådigt afseende.

13) Inom Carlstads stift är yttradt af eu prest i Gillbergs kontrakt (224),

att sätesbyggningen med dess 2:ne våningar, rum och dimensioner äfvensom dit

hörande byggnader och uthusen äro rundeligen föreslagna; — af Consistorium

(194 v.), dels att såsom bostadshus böra räknas äfven drängstuga och vagnbod,

hvartill jemväl kunde läggas ett mindre stall för 2:ne hästar, helst dessa byggnader

för en prest på landet äro nödvändiga, om han ock icke har jordbruk; och dels

att »tvättstuga» bör, likasom vid 3 § 1 mom. anmärkts, utbytas mot »bagarekammare»;

— af presterskapet i Kilds kontrakt (200 v.), att sistnämnde förändring

bör ega ruin och i öfrig t att vagnbod bör räknas till bostadshus, enär åkdon

icke behöfvas för åkerbruket, men äro för embetsresor nödvändiga; — af presterskapet

i Elfdals kontrakt (203 & 204), att till bostadshus bör räknas drängstuga

dels af det skäl, att den verkligen är ett bostadshus, och dels derföre att boställshafvaren

eljest får för mycken ökning i sin byggnadsskyldighet emot hvad, som

förut egt rum; — af eu prest i Fryksdals kontrakt (209), dels att, då spannmålsbod

väl skall inrymma både tionden och prestgårdens spannmålsafkastning, således vara ett

22

magasin af större omfång i flera våningar, bör i lagen uttryckas, att boden skall

tjena till bägge dessa ändamål, der tertialtionde brukas, eller endast till prestgäll

dens spannmålsskördar, der sådan lönereglering blifvit af Kongl. Maj:t faststäld, att

tionden alltid skall lösas med penningar, i b vilket fall boden kan förminskas; och

dels att 2:ne källare, der så oundgängligt behöfves, böra vara i lag föreskrift^,

hvarom vidare under 8 § 2 mom. här nedan förekommer; — och af presterskapet

i ^Vestra Dals kontrakt (232 & 232 v.), dels att hänförandet till ladugårds- i

stället för bostads hus af drängstuga, vagnshus och stall är icke blott principvidrigt

utan ock en orättvisa mot kyrkoherdarne, hvilkas byggnadsskyldighet skulle, om

förslaget blefve lag, blifva betydligt mera betungande, än hvad den nu är, hvarföre,

och då onekligt är, det en prest utan jordbruk, snarare, då han bor på landet än i

stad, behöfver drängstuga, vagnshus och ett mindre stall med foderskulle, dessa

hus böra höra till bostadshus och af församlingen underhållas, på det att, om ock

ingen full ersättning utan blott en lättnad i kyrkoherdarnes ökade byggnadsskyldighet

härigenom beredes, dock förslaget må förete eu genomförd grundsats och

fördenskull blifva mera antagligt samt boställenas utarrendering möjligen kan underlättas;

och dels att bland ladugårdshusen bör upptagas ytterligare ett stall,

tillräckligt stort för jordbrukets behof, men hvarken drängstuga eller vagnshus.

14) Inom Göteborgs stift önskas upptagande bland bostadshus af dels drängstuga:

af presterskapet i Kinds (261), Falkenbergs (270) och Laholms (281) kontrakt,

enär en prest å landet alltid är i behof af tjenstehjon utaf mankön utan afseende

på, om lian sjelf brukar bostället eller utarrenderar detsamma, samt denna

byggnad dessutom enligt begreppsbestämningen hör till bostadshus; — dels stall

och drängstuga: af presterskapet i Wikornas södra kontrakt (249 v.), enär de äro

lika nödvändiga för prest utan som med jordbruk; — dels stuga för en dräng,

mindre stall och vagnshus: af presterskapet i Elfsyssels norra kontrakt (247> af

skäl, att, då kyrkoherdarnes byggnadsskyldighet genom den nya ordningen blifver

vida drygare, än den förut in praxi varit, böra till bostadshusen räknas alla de lägenheter,

dem en prest i och för sin embetsutöfning behöfver, äfven om lian icke

är jordbrukare, således äfven ifrågavarande 3:ne hus; — och dels drängstuga,

vagnshus och stall: åt presterskapet i Warbergs kontrakt (269), enär de äro be~

höflige, äfven om prest icke har jordbruk.

15) Presterskapet i Wikornas södra kontrakt, samma stift, har ansett (250)

eu passande bagarestuga med eldstad böra i stället för tvättstugan tinnas.

2?»

16) Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Skaraborgs län och LandshöfdingeEmbetet

i Elfsborgs län göra vid detta moment (321 v. & 326 v.) enahanda

anmärkningar, som här förut under 3 § 1 mom. äro antecknade.

17) Inom Upsala stift äro följande yttranden afgifna, nemligen mera allmänna:

af presterskapet i Hagunda kontrakt (339), att den föreslagna fördelningen

af husen vore mera, än den gamla, för boställshafvaren betungande, i det att stall

och fähus, som nu skulle öfverflyttas på boställshafvaren, snart taga röta, ofta erfordra

reparation och inom kort tid behöfva ombyggas; i Trögds kontrakt (344),

att Collegii förslag, såsom för de byggnaclsskyldige allt för betungande, icke vore

antagligt, hvaremot Consistorii förra förslag till alla delar godkändes; och i Norunda

kontrakt (367 v.), att Collegii förslag vore med presterskapets åsigt öfverensstämmande,

likväl under iakttagande af de inskränkningar och tillägg, som Consistorium

i sitt utlåtande af den 7 October 1863 så välgrundad! förordat; — och mera speciel

a) af presterskapet i Waksala (332), Hagunda (339), Lagunda (340), Svartsjö

(359), Roslags östra (361 & 364) och Orbyhus (368 v.) kontrakt: att drängstuga

bör bland bostadshus upptagas, derför såsom skal anföres: att detta hus är, lika

med pigkammare, som församlingen ålagts anskaffa, oundgängligt för pastor, som

för sina hästar, hviika äro honom nödvändiga för embetsresor, behöfver dräng; att

det bör, såsom egande eldstad, skiljas från ladugårdshus och med brygghuset eller

bagarestugan sammanbyggas; att församlingens byggnadsskyldighet blifver efter förslaget

vida mindre betungande, än förr, då det alltid medför större kostnad att

underhålla ladugårdshus, hviika förr taga röta än bostadshus; att prest, äfven då

han ej har landtbruk, svårligen kan undvara dräng; och att drängstuga utgör en

verklig bostad för menniskor; b) af presterskapet i: Lagunda kontrakt (340), att

ordet »tvättstuga» bör utbytas mot »timrad bagarstuga såsom varmrum i

sammanhang med brygghuset», hvilket sistnämnda, anses kunna såsom tvättstuga

begagnas; Södra Fjerdhundra kontrakt (342), att ordet »tvättstuga» bör

utbytas mot »bagarestuga», enär till tvättstuga bör kunna begagnas brygghuset,

hvilket är olämpligt till bagarestuga, helst detta, vid en prestgård å landet alldeles

oumbärliga rum måste vara varmare; och i Åsunda kontrakt (349), att tvättstugan

bör vara bagarestuga, d. v. s. varmrum med eldstad; — c) af presterskapet i

Lagunda kontrakt (340), att byggandet af stall och fähus blifver för pastorerne allt

för kännbart i afseende på underhållet, hvarföre dessa hus böra, såsom förut, tillhöra

kommunerne att bygga och underhålla; och har ansetts billigare, att, när än

-

24

äring skall ske, pastorerne bygga drängstuga, såsom förut, äfven med tillökning af

brygghus och bagarestuga; men, kan detta utbyte icke beviljas, böra (340 v.),

äfven utan pastors boställsbruk, finnas rum för en dräng, rum för 2:ne hästar och

ett litet lider för inrymmande af åkdon; — d) af eu prest i Södra Fjerdhundra

kontrakt (343 v.), att ett mindre stall med ett mindre vagnshus jemte rum för eu

dräng, såsom behöflige för en pastor på landet, äfven om han icke har jordbruk,

höra ingå såsom bostadshus, i likhet med förhållandet i stad för pastor utan landtbruk

enligt 2 inom.; — och e) af presterskapet i Hagunda kontrakt (339), att bland

ladugårdshusen behöfves särskild! eu mindre byggning till bostad antingen för ladugårdspiga

med stat samt gift rättare, om pastor sjelf brukar sitt boställe, eller ock

för arrendator, när bostället är bortarrenderadt.

18) Vid uppdragandet af skilnaden emellan bostadshus och ladugårdshus har

Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Göteborgs och Bohus län (378 v.)

tänkt sig det förhållande böra befordras, att prosten, skiljd från allt bestyr med

bostället, hvars bebrukning är öfverlemnad åt arrendator, som äfven svarar för

hans byggnadsskyldighet, kan, i möjligaste måtto ostörd af timliga omsorger, egna

hela tiden åt sitt andliga kall, hvarföre till den bostad, som församlingen honom tillhandahåller,

äfven böra räknas ett mindre stall jemte vagnbod, hvilka hus lian icke

gerna kan hafva gemensamma med arreudatorn, utan att anledning till obehag

vore att befara; och har af sådan orsak Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

ansett, att bland bostadshusen bör tiunas stall med höskulle och spiltor för 2 hästar

jemte vagnbod, likasom bland ladugårdshusen skall finnas stall med höskulle för

dragare till boställsjordens bebrukning; men, är bostället ringa, må synerätt ega

bestämma, att allenast ett stall skall finnas, hvilket då tillhör ladugårdshusen.

19) Af presterskapet i Calmar stift och följande kontrakter anföres, nemligen:

Norra Möre (382), att presterskapets byggnadsskyldighet blifver mera betungande

efter förslaget, än förut varit, hvarföre önskvärd! är i allmänhet, men i synnerhet

för de svagare lägenheterna, om någon lindring kunde tillvägabringas; och då bland

ladugårdshusen äro upptagna både vagnshus och redskapshus, men endast det sednare

egentligen hörer dit, hvaremot det förra är behöflig! till förvarandet af prestens

både sommar- och vinter-åkdon, äfven om han är skiljd från allt jordbruk,

syntes vagnshuset böra till bostadshusen öfverflyttas och således af församlingen

byggas och underhållas; — Stranda (384), att, på det den nya byggnadsskyldigheten

för pastorerne ej må blifva för mycket betungande, bör drängstugan räknas

25

till bostadshusen; — Handbörds (385 v.), att bland bostadshusen böra ovilkorligt

upptagas drängstuga, vagnshus och stall, så mycket nödvändigare som jordbruket

vid ett boställe kan komma att bortarrenderas, och innehafvare!! i intet fäll kan

undvara dessa hus, ty hästar, åkdon och dräng måste han alltid hafva till nödiga

embetsresor och körslor för hushållet; men skulle byggnadsskyldigheten i mangården

icke med dessa hus kunna ökas, kan i stället för dem borttagas »tvättstuga,

mangelbod och vedbod», som, ehuru ock nödiga, dock äro det mindre än de förstnämnde;

— Södra Möre (387 & 388 v.), att, då församlingen befrias från byggnadsskyldighet

för fähus och loge med lada i ladugården, äfvensom från större stall och större

vagns- och redskaps-lider derstädes, och då pastor väl behöfver, i och för sitt embetes

utöfning, rum för eu dräng, för några åkdon och för ett par hästar, synes det vara ömkligt,

att dessa byggnader blefvo upptagna bland bostadshusen, dem församlingen åligger;

att, om man kunde umbära den med brygghuset förenade tvättstugan och förrätta

tvätten i sjelfva brygghuset samt sammanbygga den föreslagna mangelboden

med en mindre drängstuga och vedboden med en vagnsbod, så återstode ett min

dre stall, som skulle tillkomma ibland bostadshusen; och att, om pastor brukar bostället

sjelf, men i synnerhet om det skall utarrenderas, hvilket man synes i allmänhet

åsyfta, maste byggas ett särskildt större stall och ett större hus för drängar

och arbetsfolk, hvilka byggnader då skulle räknas till ladugårdshus, dem det åligger

pastor att uppföra och underhålla i den mån de icke öfvertagas af en arrendator;

— Ölands norra (391 & 392), att till bostadshus böra äfven räknas drängstuga

med kammare innanför, vagnshus, svinhus, hus för höns m. fl. småkreatur, emedan

sådana hus äro nödiga äfven utan jordbruk, stall för embetshästar, så att till ladugårdshus

endast böra hänföras stall för arbetshästar, fähus, fårhus, redskapshus,

foderlada samt loge med nödiga lador; — Ölands medel (393 v.), att husen böra

inskränkas till: boningshus, brygghus, visthusbod på nedra botten och spannmålsvind

på öfra botten, källare, drängstuga, hemligthus, stall, fähus, fårhus, svinhus, sädeslada

med loge, brunn i ladugården och mangården, hus för fjäderfä och hägnad

kring gården; — och Ölands södra (396), att drängstuga bör till bostadshus hänföras;

och har stiftets Consistorium (381) ansett sig böra förorda presterskapets önskan,

att rum för dräng, vagnar och hästar till prestens embetsresor må bland bostadshus

upptagas.

20) Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Blekinge län (403 v.) och

LandshöfdingeEmbetet i Nyköpings län (407 v.) anse drängstuga böra bland

4

26

bostadshus upptagas, det sednare på de skäl, som här förut vid 3 § 1 mom. äro

antecknade.

21) Då presterskapets inkomster i en ej aflägsen framtid komma att utgå i

kontant aflöning, anser LandshöfdingeEmbetet i Stockholms län (247 v.) det ej

vara lämpligt att hänföra spannmålsbod till bostadshus, helst denna byggnad endast

blifver behöflig för jordbruket och således ej kan komma att betraktas såsom

tiondebod; åtminstone borde byggandet och underhållet af detta hus åligga pastor

från och med den tid, han uppbär sin lön i kontant.

22) Inom Hernösauds stift har af Consistorium (430 v.) samt presterskapet i

följande 4 kontrakter, nemligen: Ångermanlands östra (435 v.) och vestra (437 v.),

Westerbottens tredje (454) och Medelpads (460 v.) ansetts, att drängstuga och

vagnshus böra till bostadshus från ladugårdshus öfverflyttas, deremot en sådan öfverflyttning

af drängstuga ensamt föreslagits af presterskapet i Ångermanlands

södra (433) och nordvestra (439 v.) samt Jemtlands östra (473 v.) kontrakter;

varande härför andragna hufvudsakligen enahanda skäl, som från andra orter anförts

och här förut äro anmärkte; hvarjemte hemstälts om sammanbyggnad under

ett tak dels af drängstugan med brygghuset, hvarigenom den förmånen vunnes, att

en möjligen antagen hälftenbrukare der finge lämpligare boningshus, och dels af

vagnshuset med mangelboden eller vedlidret, till besparing i byggnadskostnaden;

och har beträffande drängstugan särskildt anmärkts i ett yttrande: att deremot

kunde rummens antal i karaktershuset minskas; — i ett: att, då den qvinliga

tjenstepersonalen fått sig rum anvisade i bostadshusen, borde väl ock den manliga

till samma kategori hänföras; — och i ett: att drängstuga ingalunda bör hänföras

till ladugårdshus *), utan heldre hemligthus upptagas bland ladugården; kunnande

drängstuga, men icke hemligthus sammanbyggas med mangårdsbyggning och deraf

utgöra ett rum.

23) Presterskapet i Jemtlands norra, södra och vestra kontrakter samma

stift (469 v., 475 och 476), har, på sätt vid 8 § 1 mom. varder anmärkt, ansett

rummens antal i karaktershuset kunna minskas emot. det, att till bostadshusen i

stället hänföres något af ladugårdshusen, helst stallet.

24) Inrättande af brunn äfven i ladugården har presterskapet i Ångermanlands

södra (433) och Westerbottens tredje (454 v.) kontrakter, samma stift, ansett nöd

-

*) Se omröstniugsprotokoll A, ll:o.

27

vändigt, det förra vilkorligt, eller i händelse ladugårdshusen äro belägna något aflägse

från bostadshusen, och det sednare ovilkorlig^

25) Presterskapet i Westerbottens fjerde kontrakt, samma stift, har (459 v.)

föreslagit tillägg vid momentet af orden: »eller tvänne rior med eldstäder och

till dem nödiga hässjor och halmlador.»

o

26) Presterskapet i Ångermanlands nordvestra kontrakt, samma stift, har

(439 v.) anmält, att särskildt hus för höns m. fl. småkreatur är för den trakten i

allmänhet icke behöfligt, under yttrande i öfrigt, att det åtminstone icke bör upptagas

såsom obligatorisk byggnad, utan må synerätt ompröfva, huruvida en sådan

kan vara af behof påkallad eller icke.

27) Kyrkoherden i Jockmock, Westerbottens tredje kontrakt, samma stift,

har (458), i afseende på Lappland och de byggnader, hvilka böra vid prestgårdarne

uppföras och underhållas, afgifvet ett så lydande förslag: »1) vid hvarje

församling uppföras nödiga hus efter pastoratets storlek och efter det

antal kreatur, som kunna vinterfödas; — 2) socknemännen bygga och

underhålla: mangårdsbyggnad med 7 rum sålunda: 2:ne kamrar på ena

ändan af byggningen; sal midt för förstugan; kök med kökskammare

på andra ändan; hela byggningen vare 14 alnar bred inom knutarne och

lång 27 alnar; jemte 2:ne vindskamrar, deri kakelugnar uppföras;

dubbla fönster i alla rummen; — ladugården efter behof stor med port

och lada; hela huset väl täckt och spisel i fähuset; stall afdeladt i två

rum, hvaraf det ena varmrum och det andra foderlada. Detta hus kan

behöfvas större vid det ena prestbordet och mindre vid det andra;

stolpebod med loft 9 alnar i fyrkant med utskog; visthus eller matbod

med loft, 9 alnar i fyrkant; bagarestuga 15 alnar lång, 10 alnar bred

afdelad i bagarestuga och kammare med förstuga, med bakugn och

spis; kornlada eller långlo efter hvarje orts behof; — 3) pastor bygge

och underhålle: badstuga, fårhus, redskapshus, qvarn och hemligthus

jemte x/3 uti brunn, då socknemännen deltaga med pastor till 2/3. — 4) På

ofvanstående sätt kan man å ömse sidor hafva något lagomt i byggnadsväg.

Som svin sällan uppfödas i norra Lappmarkerna, så anses

svinhus icke behöfvas; men, skulle det på något ställe behöfvas, må

pastor bygga sådant.»

28) Inom Westerås stift yttras af en prest i Munktorps kontrakt (496): att

28

i synnerhet vid de kyrkoherdeboställen, der arrendator behöfvas, böra för sådana

fall drängstugubyggnaderne tillökas med ett eller tvänne rum, äfven om en deremot

svarande minskning af rummen i karaktersbyggningen skolat erfordras; — af

en prest i Fellingsbro kontrakt (512), dels att drängstuga och vagnshus böra till

bostadshus hänföras, enär presten enligt ingångna konventioner är skyldig sjelf

hålla sig häst i socknebud, på husförhör och skolinspektioner, utom för andra embetsresor,

och detta till församlingens förmån *), och dels att särskild! hus för höns och

andra fjäderfä icke behöfves, utan kunna dessa kreatur inrymmas i fähuset, hvilket

på ganska många ställen sker, hvarföre det må på boställshafvarens eget godtycke

få bero, om han för dem vill bygga eget hus eller ej; — af en prest i samma kontrakt

(513), att, der prest åligger eller ålägges att vid förrättningar hålla sig häst

eller bestå sig skjuts, torde ej obilligt vara, att drängkammare, stall och vagnshus

räknas till bostadshus; — af en prest i samma kontrakt (514), att drängstuga bör

upptagas bland bostadshusen samt uppföras i förening med och under samma tak

som brygghus; — af 2:ne prester i Leksands kontrakt (521 & 522), att drängstuga

bör räknas icke till ladugårds- utan till bostads-hus, enär, såsom en prest anför, i

pastorat, der boställsjord icke finnes, pastor ändock behöfver bostad för en dräng,

hvilken han icke kan undvara; — af presterskapet i Mora kontrakt (531 v.), att

drängstuga, lika så väl som rum för qvinligt tjenstehjon, bör få räknas till bostadshus;

— af presterskapet i Stora Tima kontrakt (533 & 534), att billigt torde kunna

anses, det så väl drängstuga som vagnslider (»för de bättre åkdonen» tillägger

en prest) räknas till bostadshusen, i fall, såsom en prest yttrar, dräng för en kyrkoherde

icke bör anses öfverflödig, äfven om han icke eger boställsjord; — af presterskapet

i Hedemora kontrakt (535), att skäligt är, det församlingen bygger och

underhåller jemväl drängstuga, stall och vagnshus, enär boställshafvaren, äfven der

han finner förmånligare eller af andra skäl nödigt att utarrendera sitt boställe, i

alla fall icke kan undvara tjenstedräng jemte stall och åkdon, hvarföre ifrågavarande

3:ne hus rättare och med mera skäl böra räknas till bostads- än till ladugårds-hus,

hvilka sistnämnda ju äro de hus, som uteslutande anses nödvändiga för

boställets bruk och skötsel; — och af preslerskapet i Fernebo kontrakt, a) (537 &

540 v.) att till bostadshus böra räknas drängstugubyggnad i två rum, vagnshus

och stallbyggnad, emedan, å ena sidan, dessa tre hus icke hafva någon så nödvändig

gemenskap med s. k. ladugårdshus, att de skulle kunna anses öfverflödiga för

'') Se omröstningsprotokoll A, ll:o.

29

boställshafvaren, i fall lian saknade jordbruk, och, å den andra, byggnads- och

underhålls-skyldigheten, såsom PresteStåndet ock anfört, sålunda blefve mellan församling

och dess kyrkoherde åtminstone med mera rättvisa fördelad; varande vidare

andraget: att tager man, som rättvisan fordrar, ännu gällande lagstadganden

i betraktande, torde med skäl kunna ifrågasättas, huruvida full reciprocité ens med

detta tillägg kan anses uppnådd, utan snarare huruvida icke till första kategorien

ett och annat hus derutöfver borde uppflyttas af dem, som i den föreslagna 4 §

til! ladugårdshus räknas, hvilka af boställshafvaren skola både byggas och underhållas,

från hvilken skyldighet han förut varit, nära nog, helt och hållet befriad;

att denna skyldighet måste i synnerhet kännas tung för en kyrkoherde i ett mindre

pastorat, ehuru ock, om full rättvisa, som sig bör, skall vederfaras båda parterne,

det måste erkännas, att i pastorater med färre mantal den föreslagna byggnadsordningen

vid dess tillämpning skall medföra en tunga, som för de byggnadsskyldige

å båda sidor kommer att kännas allt för tryckande; och att någon medling

synes vara af nöden och å båda sidor med full rättvisa påkallad; och har uti

detta yttrande eu prest i Domprosteriets kontrakt (490 v.) instämt; — och b) (540)

att får- och höns-hus synas böra uteslutas från boställshafvarens byggnadsskyldighet,

såsom under åtskilliga omständigheter icke behöfliga.

Uti en mängd yttranden äro påståenden gjorda om öfverflyttning från ladugårds-

till mangårds-hus af drängstuga, vagnshus och stall, antingen alla 3 husen

eller 2:ne af dem eller endast ett af dem, hvarom framställningar förekomma under

punkterne 3, 4, 6, 7, 10 a och b, 11, 12, 13, 14, 17 a och d, 18-, 19, 20, 22 och 28;

men Collegium åberopar det underdåniga afstyrkande, som vid 3 § 1 mom. i lika

ämne är anfördt *), till följd hvaraf Collegium jemväl anser de särskild! i sammanhang

dermed stående yrkanden om stall både bland mangårds- och bland ladugårdshus,

punkterne 13 och 18, icke någon uppmärksamhet förtjena.

Vidare har yrkats öfverflyttning från ladugårds- till mangårds-hus af spannmålsbod,

punkterne 7, 10 c och 21; af svinhus, punkterne 3, 10 b, 17 c och 19; af

foderlada antingen ensamt eller gemensamt med loge, punkterne 7 och 9; af fähus,

punkterne 10 b och 17 c; och af hus för höns, punkten 19, hvilka yrkanden, då

dessa hus ostridigt tillhöra ladugården, icke kunna af Collegium understödjas.

Såsom alldeles öfverflödiga hus hafva åter i andra yttranden ansetts sistnämnde

hus, punkterne 12, 26 och 28; mangelbod, bakugn och tvättstuga, punk

-

‘) Se omröstningsprotokoll C.

30

ten 10 d; och fårhus, punkten 28, samt foderlada, punkterne 1, 2 och 10 d, hvilka

åsigter icke kunna af Collegium delas.

Collegium har under 3 § 1 mom. yttrat sig i anledning af framställning om

sammanbyggnad af visthusbod och spannmålsbod, hvilket yttrande åberopas så väl

i samma ämne, punkten 16, som beträffande i punkten 22 yrkad sammanbyggnad

af dels drängstuga med brygghus och dels vagnshus med mangelbod eller vedbod.

Uti ett yttrande, 27, har förslag gjorts om stadgande för prestgårdar i Lappmarken,

men Collegium finner ej nödigt, att i Boställsordningen införes särskild

föreskrift för denna, mera än för någon annan landsort i riket.

Framställningar äro gjorda om hus eller rum för handtverkare, punkterne 3

och 7; om särskild byggning i ladugården för ladugårdspiga med stat eller för gift

rättare eller för arrendator, punkten 17 rf; och om uppförande af rior, punkten 25;

men Collegium kan nu, lika litet som i 1865 års underdåniga utlåtande, dessa framställningar

understödja.

Hvad yrkandet om inrättande af 2:ne brunnar angår, punkterne 10 a och 24,

åberopar Collegium det, som här ofvan under 3 § 1 mom. anförts.

Åtskilliga framställningar äro gjorda om inredningen af drängstuga, stall,

visthus och spannmålsbod, punkterne 4, 7, 8, 10 e, 13 och 28, äfvensom angående

inrättande af mangel i tvättstugan, punkten 12; men vidare stadgande i dessa ämnen,

än det redan i 8 § 2 mom. föreslagna, anser Collegium icke tarfvas.

Med anledning af hvad i punkterne 5, 9, 10 e, 12, 13, 15, 16 och 17 b, angående

bakugn, brygghus samt bagare- och tvätt-stuga, förekommer samt i öfverensstämmelse

med Collegii tillstyrkande vid 3 § 1 mom. hemställer Collegium, att

§ 4, 1 mom. må erhålla följande lydelse:

*) ”Kyrkoherdeboställe å landet bör vara försedt med följande hus dels i mangården:

sätesbyggning, visthusbod, spannmålsbod, källare, brygghus, jemväl innehållande tvättstuga

och bagarestuga med bakugn, vedlider, mangelbod och hemlighus, äfvensom brunn, der ej

annars tillgång på godt och tillräckligt vatten finnes; och dels i ladugården: drängstuga,

vagnshus, redskapshus, stall, fähus, fårhus, svinhus, hus för höns m. fl. småkreatur, foderlada

samt loge med lador."

2 mom.

1) På de här ofvan under 3 § 1 mom. antecknade skäl har Kyrkoherden i

Hardemo, Kumla kontrakt, Strengnäs stift (97 v.), ansett momentet böra lyda:

'') Se omröstningsprotokoll A, 12:o,

31

»Å prestgård i stad böra bostadshusen vara desamma, som för

biskopsboställe i stad sagdt är, och ladugårdshusen likaledes, om så

stor jord är med egendomen förenad, att synerätt pröfvar särskilda

sådana nödiga.»

2) Presterskapet i Göstrings kontrakt, Linköpings stift, har (149) erinrat:

att ett stall är nödigt äfven i ladugården; — att fähuset bör innehålla 2:ne rum,

ett för kor och ett för oxar, hvartdera med särskild foderskulle; — att ettdera af

dessa fähus äfven kan inrymma fåren; — att särskilt hus för höns och andra småkreatur

är öfverflödigt; — och att likaledes en särskild byggnad såsom foderlada

är öfverflödig, hvaremot ett foderrum i hvartdera fähuset bör finnas.

3) Eders Kongl. Majrts Befallningshafvande i Kronobergs län har (157 v.)

erinrat, att å prestgård i stad synas spannmålsbod, drängstuga, stall och vagnshus

icke vara behöfliga i annat fall, än om jord är med egendomen förenad eller pastor

tillika har landsförsamling.

4) Af Consistorium i Carlstads stift och presterskapet i Kihls kontrakt (194 v.

& 200 v.) är anmärkt, att för kyrkoherde i stad synes spannmålsbod öfverflödig,

om han icke har jordbruk.

5) Då behof af drängstuga och stall i allmänhet icke finnes för kyrkoherde

i stad, der jord icke är med bostället förenad, anser Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

i Blekinge län (403 v.) stadgandet om byggande af dessa hus

böra utgå.

6) LandshöfdingeEmbetet i Upsala län (406) anser, lika med 2:ne ledamöter

i Collegium, att stall och vagnshus icke erfordras för kyrkoherde i stad, till hvars

boställe jord ej hörer.

7) Af Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i WesterNorrlands län (408)

anmärkes, att uppförande af stall och vagnshus ej bör ega rum å prestgård, dyjord

saknas och pastor icke tillika har landsförsamling. *)

8) Af presterskapet i Westerbottens första kontrakt, Hernösands stift (445),

yttras: att, ehuruväl förslaget helt och hållet frikänner kyrkoherde i stad, som icke

har boställsjord, från skyldigheten att hålla ladugårdshus, synes han dock vara berättigad

att för sin tjenstetid förse sig med ett dylikt,''om han finner sådant med

sin fördel öfverensstämmande; —■ att vid sådant förhållande synes ock författningen

böra innehålla bestämdt yttrande derom, att nödig tomt för dylikt hus med dertill

*) Se omröstningsprotokoll A. 13:0.

32

hörande tillräckligt stort foderrum bör pastor af församlingen tillhandahållas; —

och att, då stall enligt förslaget bör blifva »skyldighetshus», bör ock dertill erforderligt

foderrum förklaras medföra enahanda åliggande för pastor.

9) Kyrkoherden i Köpings pastorat, Westerås stift, anmäler (500 v.), att

tvekan derstädes kan uppstå i afseende på Boställsordningens tillämpning beträffande

ladugårdshusen, i hvilken fråga vidare anföres: att med bostället i staden är

jord inom stadens område icke för det närvarande förenad, hvarföre ladugårdshusen

skulle komma att bestå af drängstuga, mindre stall och vagnshus; — att detta block

tillräckligt såsom kyrkoherden för det närvarande har sin hushållning inrättad;

— att boställena Fantetorp och Ulfvesta i Köpings socken äro af kronan upplåtna

åt pastor såsom ersättning för stadsjord, hvilken på 1600-talet blef kyrkoherden

fråntagen och donerad åt staden till dess utvidgande; — att derföre kunna landsboställena

på visst sätt anses såsom förenade med bostället i staden; — att, för

att bereda pastor tillgång på ladugårdsprodukter, finnas fähus och svinhus vid sistnämnda

boställe, hvilka byggas af församlingarne; — att ifrån landsboställena, som

äro utarrenderade, har en del af arrendeafgälden bestått i hö och halm till kreaturens

utfodring; — och att detta anmärktes, dock icke såsom något alldeles nödvändigt,

ty, såsom landtbruket i sednare tider vunnit förkofran äfven i afseende på

ladugårdsskötsel^ bör svårighet för kyrkoherden icke uppstå att erhålla ladugårdsprodukter

utan egen ladugård.

Något stadgande i Boställsordningen lärer icke påkallas hvarken af hvad i

sistnämnde yttrande rörande staden Köping anföres eller af hvad, 8:de punkten innehåller

i fråga om rättighet för kyrkoherde att för sin tjenstetid förse sig med

ladugårdshus och om skyldighet i sådant fall för församlingen att anskaffa nödigtomt

för dylikt hus med tillräckligt stort foderrum.

I anledning af hvad, som yttras i denna 8:de punkt och i 2:dra punkten,

om inredning af stall och fähus, samt i sistnämnde punkt derom, att hus för höns

och foderlada äro öfverflödiga, åberopar Collegium i underdånighet hvad här ofvan

under 1 mom. blifvit i likartade ämnen anfördt.

Hvad i första punkten yttras befinnes, vid jemnförelse med hvad i ämnet är

under 3 § 1 mom. upptaget, gå derpå ut, att drängstuga, stall och vagnshus skulle

finnas bland mangårdshusen, hvilket, likasom här förut, af Collegium i underdånighet

afstyrkes.

Uti punkterne 3, 4, 5, 6 och 7 är erinradt, att spannmålsbod, drängstuga,

33

stall och vagnshus icke äro ovilkorligen behöfliga, utan tarfvas endast då jordbruk

är med prestgård^! förenadt eller pastor tillika har landsförsamling.

kollegium har ej funnit skäl frånträda 1865 års underdåniga utlåtande, sid.

121, beträffande drängstuga, stall och vagnshus, men val, i likhet med hvad redan

här ofvan vid 3 § 1 mom. skett, i fråga om spannmålsbod; och då dessutom förekommer,

att olika föreskrifter tarfvas i det fall, att stads- och lands-församlingar

äro till ett pastorat förenade, hemställer Collegium, att ifrågavarande 2:dra mom.

må erhålla följande förändrade lydelse:

*) n0m åbyggnad å prestgård i stad galle hvad i, 3 § 1 mom. sagdt är, när stadsförsamling

antingen för sig utgör ett pastorat eller, i förening med landsförsamling, år

moderförsamling, men år stadsförsamling blott annex, bör endast anskaffas ett embetsrum

för presten att begagnas, då han i staden sig infinner, tillika med nödiga rum åt hans

medhafvande dräng jemte hästar och åkdon, om ej någon jord jemväl är presten anslagen,

hvaremot i motsatt händelse de för jorden behöfliga hus i man- och ladu-gård skola uppbyggas

och underhållas i enlighet med den föreskrift, synerätt egen meddela.»

§ O. ''

En för denna med flera §§ gemensamt framstäld anmärkning af Eders

Kong!. Maj:ts Befallningshafvande i Östergötlands län är vid 4 § antecknad och

besvarad.

1 mom.

1) Hvad, som vid 4 § 1 mom. under 3) blifvit af presterskap och Consistorium

i Wexiö stift anmärkt, angående öfverflyttning från ladugårdshus till mangården å

kyrkoherdeboställen af drängstuga m. in., torde äfven afse tredje klassens boställen

å landet, ehuru derom något uttryckligt yttras endast för Kinnevalds (30), Sunnerbo

(38) och Upvidinge (49) kontrakt.

2) Utom hvad här ofvan under 4 § 1 mom. 7) är antecknadt från Strengnäs

stift förekommer, att komministrar i Öster Rekarne kontrakt derstädes (90) ansett

di ängstuga, stall och vagnshus böra äfven å deras boställen till mangården

hänföras.

3) Inom Linköpings stift är yttradt af presterskapet i Bergslags kontrakt (128):

att åbyggnaderne å komministersboställen äro allt för många och byggnadsskyldig

-

*) Se omröstningsprotokoll A, 14:o och C.

5

34

heten för desse svagt lönade tjensteman blifver allt för betungande, mången gång

ruinerande, äfven om 16 och 17 §§ skola så förstås, att byggnadsskyldigheten i

mangården åligger församlingen; — af komministrarne i Norra Tjusts kontrakt (130

& 131): att, så framt ej nämnde skyldighet församlingarne ålägges, bör utan någon

förändring fortfarande förblifva gällande det gamla stadgandet: att »å kapellansboställen

bygges såsom å kronohemman»; — af presterskapet i Göstrings

kontrakt (149): att vid tredje klassens boställen erfordras blott ett stall, hvilket

bland ladugårdshusen upptages, och att, om förslaget i 17 § 2 mom. ej fastställes,

blifver det högst angeläget att ändra stadganderne i nu förevarande moment, emedan

i annat fall en byggnadsskyldighet skulle drabba innehafvarne af tredje klassens

boställen, hvilken de icke förmå bära; — och af presterskapet i Lysings kontrakt

(153 v.): att byggnadsskyldigheten, så vida den qvarstår hädanefter såsom

hittills och ensamt drabbar boställshafvaren, synes blifva alltför kännbar och betungande,

ja för många ruinerande.

4) En prest i Domprosteriets kontrakt, Skara stift, har (165) ansett drängstuga

böra finnas i mangården å komministersboställe, såsom, om ej nödvändig,

dock högst behöflig; — och presterskapet i Kakinds kontrakt, samma stift, har (1 /6)

funnit bestämmandet å 3:dje klassens boställen a landet, det vill säga allmänligast

komministersboställen, af lika antal byggnader, som för andra klassen, vara utöfver

hvad, omständigheterna kräfva och medgifva, hvilken åsigt stiftets Consistorium

(163) till nådigt afseende anmält.

5) LandshöfdingeEmbetet i Elfsborgs län (326 v.) gör härvid enahanda anmärkning,

som vid 3 § 1 mom. är antecknad.

6) Presterskapet i Trögds kontrakt, [Jpsala stift (344), har ansett stadgandet

icke antagligt såsom medförande komministrarnes ruin genom den allt för vidt utsträckta

byggnadsskyldigheten och att å 3:dje klassens boställen böra finnas: kök

med bakugn och kammare, sal med kammare, sängkammare och ett vindsrum,

visthusbod, spannmålsbod, källare, drängstuga, vedlider, hemligthus, redskapslider,

stall, fähus, fårhus, svinhus i 4 utdelningar, lada med loge och brunn; dock att på

skoglös ort husens så väl storlek som antal kunna'' efter synd ätts pröfning förminskas.

7) Inom Hernösands stift yttras af presterskapet: i Ångermanlands södra

kontrakt (433 v.), att drängstuga bör upptagas bland mangårdshus emot indragning

af 2:ue rum i karaktershuset; — i Ångermanlands östra kontrakt (435 v.), att

35

drängstuga och vagnshus höra bland mangårdshus upptagas åt samma skål som å

kyrkoherdeboställen; — och i Westerbottens tredje kontrakt (454 v.), att brunn

bör äfven vid ladugården finnas.

8) Presterskapet i Fernebo kontrakt, Westerås stift, anser (540) tår- och

höns-hus böra, synnerligast vid tredje klassens boställen, uteslutas tran bostållshafvarens

byggnadsskyldighet, såsom under åtskilliga omständigheter icke bekötliga.

Uti punkterne 3 och 4 yttras, att de föreslagna åbyggnaderne äro för många

och att den gamla föreskriften, om byggnad å kapellansboställen såsom å kronohemman,

bör förblifva gällande, i händelse icke det föreslagna stadgandet i 17 §

2 inom., om skyldighet för församling att bygga bostadshus, varder godkändt; äfvensom

i 6:te punkten särskildt förslag till byggnader å tredje klassens boställen

framstälts. Collegium, som, på sätt redan i 1865 års underdåniga utlåtande, sid.

119, är anmäldt, icke har sig bekant någon äldre föreskrift om nödiga åbyggnader

och deras beskaffenhet å tredje klassens boställen, har ansett och anser fortfarande

de nu föreslagna husen vara af behof påkallade.

*) De öfriga framställningarne angå dels öfverflyttning från ladugårds- till

mangårds hus af drängstuga m. fl. hus, punkterne 1, 2, 4, 6 och 7, dels sammanbyggnad

af visthusbod och spanmålsbod, punkten 5, dels inrättande af brunn äfven

i ladugården, punkten 7, och dels öfverflödigheten al tår- och höns-hus, punkten 8;

och åberopar Collegium i underdånighet hvad i dessa ämnen här ofvan under 3 §

1 mom. och 4 § 1 mom. blifvit anfördt.

**) Någon annan ändring af detta mom. anser Collegium ej erforderlig, än

att orden »bostads- och ladugårds-hus» ändras till »hus i mangård och ladugård.»

2 mom.

1) Kyrkoherden i Hardemo, Knuffa kontrakt, Strengnäs stift, har (97 v.), på

här ofvan under 3 § 1 mom. antecknade skäl, föreslagit följande lydelse:

»För sådana boställen gäller i afseende på antalet af både bo"

stadshus och ladugårdshus hvad i § 3 mom. 1 sagdt är.»

2) Af Consistorium i Carlstads stift och presterskapet i Kihls kontrakt (194

v. A 200 v.) erinras, att komminister i stad beliöfver vagnbod, antingen han har

jordbruk eller icke. *) **)

*) Se omröstningsprotokoll C.

**) Se omröstningsprotokoll A, 15:o.

36

3) Presterskapet i Westerbottens första kontrakt, Hernösands stift, bär (445 v.)

ansett det åt detsamma vid 4 § 2 mom. föreslagna stadgande böra äfven uti detta

moment inflyta.

Collegium åberopar i underdånighet i anledning af dels sistnämnde yttrande

hvad i ämnet under 4 § 2 mom. och dels beträffande öfverflyttning från ladugårdstill

mangårds-hus af drängstuga m. m., derom i punkterne 1 och 2 handlas, hvad

under 3 § 1 mom. och 4 § 1 mom. anförts; men, likasom Collegium föreslagit ändring

uti 4 § 2 mom., anser Collegium enahanda ändring böra ega rum uti nu förevarande

moment, hvilket således torde få lyda:

) »Sadana boställen i stud skola vara försedda. med lika antal hus i mangården, soja

i föregående mom. sagdt år, med undantag af spannmålsbod, der ej jordbruk år med bostället

förenadt, i hvilket fall så vål detta hus som ladugårdshus, likaledes till enahanda

antal, böra finnas; och tillämpas i öfrigt hvad 4 % 2 mom. innehåller, •når stads- och

lands-för samlingar äro till ett pastorat förenade.»

§ 6.

1 mom.

1) Ehuru uti motiverne, sid. 121, till 1—6 §§ af Collegii förslag andrages,

att, väl blifvit framstäldt, det stomhemman borde blott för eu åbo bebyggas, men

att detta skulle innefatta förbud mot klyfning af hemman, som derför annars kunde

och borde blifva föremål, i öfverensstämmelse hvarmed något stadgande om ett

slikt inskränkt bebyggande af dessa hemman icke föreslagits, är likväl af presterskapet

i Upvidinge kontrakt, Wexiö stift, (46 v.) anfördt, att i den föreslagna Byggnadsordningen

är bestämdt, det å stomhemman skall finnas endast en byggnad för

abo, med gillande hvaraf den önskan uttryckts, att, der flera åbyggnader eller

bostadshus finnas a stomhemman, desamma må anses såsom öfverbyggnader eller

öfverloppshus.

2) Att synerätt må pröfva, huruvida ladugårdshus tarfvas eller icke, yttras

åt presterskapet i Hagunda kontrakt, Upsala stift (339 v.).

Det förra af dessa yttranden är af ett fullkomligt missförstånd föranledt och

hvad i det sednare föreslås förtjena]'' icke afseende, enär klart är, att, om jordbruk

*) Se omröstningsprotokoll A, lti:o.

37

icke till bostället finnes, ladugårdshus icke tarfvas, derom någon pröfning åt synerätt

således icke är af nöden.

*) På grund åt Collegii framställning vid föregående §§ i författningsförslaget

torde orden: »bostads- och ladugårds-hus» utbytas mot »hus i man- och ladugård» samt

ordet »jord» ändras till'' >:jordbruk.»

1 enlighet med Collegii hemställan om ändring uti 1 § bör emellan orden

»mensal» och »hemman» införas: »eller andra lönings-.»

Härförutan torde jemväl i detta moment ändring, likasom i 4 § 2 mom. och

5 § 2 inom., ega rum för det fall, att stads- och lands-församlingar äro till ett

pastorat förenade, och derföre i slutet tilläggas:

»äfvensom å klockare- och orgelnist-lostållen, når stads- och lands-församlingar åro

i ett pastorat förenade, skall tillämpas hvad 4 % 2 mom. innehåller.»

2 mom.

Någon anmärkning vid detta moment är icke framstäld, men, likasom i det

föregående, böra orden »eller andra lönings-» införas emellan orden »mensal» och

»hemman.»

§ 7.

1) 2:ne piaster i Upvidinge kontrakt, Wexiö stift, hafva (49) ansett, det bör

mälthus i brygghus inrymmas och badstnfva, der den af synerätt pröfvas behöflig,

till ladugårdshus hänföras.

2) Då synerätt numera icke torde anse badstuga och mälthus erforderliga

vid något boställe, finner Eders Kong]. Maj:ts Befallningshafvande i Skaraborgs län

(321 v.) denna § böra antingen helt och hållet utgå eller erhålla följande lydelse:

»Rådstufva och mälthus, der de finnas, betraktas som öfverloppshus,

hvilka boställsinnehafvaren sjelf må bygga och underhålla. Är virket

taget från boställets skog, förfares vid afträdet, som i 24 § stadgas.»

3) Presterskapet i Ångermanlands nordvestra kontrakt, Hernösands stift

(439 v.), anmärker, att derstädes badstuga alltid ansetts såsom en nödvändig

byggnad; finnes ock allestädes i orten och bör derföre, utan synerätts ompröfvande,

äfven framgent vara att tillgå och till bostadshus hänföras; varande af presterskapet

i Jemtlands östra kontrakt, samma stift (473 v.), endast yttradt, att tork- och

mält-hus höra och kunna sammanbyggas och räknas till bostadshus.

*) Se omröstningsprotokoll A, 17:o.

4) Då badstuga cell malthus icke uti föregående §§ äro upptagne bland de

byggnader, som vid boställen böra, der de äro behöflige, finnas, anser Eders Kongl.

Maj:ts Befallningshafvande i Jemtlands län (482 v.) denna § böra erhålla förändrad

lydelse i följande syftning: »Badstuga och malthus böra äfven, då synerätt

anser sådant nödigt, vid boställe finnas; och hänföras dessa i sådant

fall till bostadshus.»

5) Presterskapet i Fernebo kontrakt, Westerås stift, har (540) ansett badstuga

vara af den nödvändighet för boställshafvaren, att en sådan byggnad bör,

oberoende af synerätt^ pröfning, inräknas bland bostadshus i § 4, dock att nämnde

byggnad kan i pastorat, der både kyrkoherde och komminister finnas, af dem båda

gemensamt begagnas.

Hvad sålunda är vordet yttradt kan Collegium ej finna böra till ändring i

det föreslagna stadgandet föranleda, utan torde endast ordet »bostadshus» utbytas

mot »mangårdshus.» *)

§ 8.

En af Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Östergötlands län emot

denna och flera §§ gemensamt framstäld anmärkning är vid 4 § antecknad och

derstädes besvarad.

1 mom.

1) LandshöfdingeEmbetet i Gottlands län har (5 v.) anmärkt, att för biskopsboställe

i stad gästrum torde vara öfverflödigt och att kyrkoherdeboställets karaktershus

är med sina många lägenheter allt för rikt utrustadt och blir så väl för

allmogen som för presterskapet allt för betungande, hvarföre LandshöfdingeEmbetet

tror stadgandet mera afse undantag än vanliga förhållanden; varande karaktershuset

fullständigt ordnadt för eu prestman, som har vuxna barn af bägge könen,

små barn för barnkammaren och tillika behöfver embetsbiträde, men få familjer

inom Wisby stift — för närvarande, så vidt LandshöfdingeEmbetet känner, icke en

enda, — äro i behof af sådant utrymme; och anser LandshöfdingeEmbetet, det

embetsrum, sal, förmak, gästrum och 4 sofrum äro för vanliga förhållanden fullt

tillräckliga.

2) Under yttrande, att vederbörande äro Collegium tacksamme för förslaget

om rymligare, efter tidens sed och behof lämpade bostäder, har Pålman (11 v.)

'') Se omröstningsprotokoll A, 18:o,

39

vidare anfört: att härvid kan göras en anmärkning om det relativa behofvet för

boställshafvaren och den relativa rättvisan för den byggnadsskyldige; — att i pastorat

med större folkmängd och vidsträcktare umgängeskrets behöfves större sätesbyggning

och i pastorat med mindre folknummer och umgänge en mindre; — och

att, så val med hänsyn härtill som ock med afseende på olika orters relativa förmåga

att fullgöra sin byggnadsskyldighet, torde 2:ne storlekar af sätesbyggning å

kyrkoherdeboställen böra stadgas (12), nemligen l:o) den ena: 60 fot lång, 40 fot

bred och rummen i nedpå våningen minst 10 fot höga från golf till tak, med brutet

yttre tak och innehållande på nedra botten: a) förstuga med trappuppgång till

vinden; h) tambur med eldstad; c) 4 k 5 kamrar och sal; d) kök med bakugn och

utbygd förstuguqvist; e) skafferi med eldstad; och /) 2:ne rum å vinden på hvarje

gafvel, med kontor å sidorna; — 2:o) den andra: 48 fot lång, 32 fot bred och rummen

i nedra våningen minst 9 fot höga från golf till tak, med brutet yttre tak, innehållande

på nedra botten: a) förstuga med trappuppgång till vinden; c) 3 å 4 kamrar

och sal; d) tambur med eldstad; e) kök med bakugn och inbygdt skafferi (5

fot bredt och 12 fot långt) samt utbygd förstuguqvist; och /) på vinden å ena

gaflen ett större rum och på den andra 2 mindre samt kontor på sidorna.

Sätesbyggningen å komministrars eller andre ordinarie predikanters boställen

anser Pålman böra blifva af förut anmärkta mindre storlek.

3) Kyrkoherden i Hallaryd, Sunnerbo kontrakt, Wexiö stift, har (34) yttrat

den tanka, att allt för många rum, 15 till antalet, äro i pastors bostad föreslagna

och kunna utan saknad nedprutas till 10 å 11, ty att uppföra öfverflödiga rum blir

kostsamt för församlingarne och för en mindre väl lönad kyrkoherde än kostsammare

att passande möblera; varande det måhända lämpligast, att Wexiö stifts pastorer

vidblifva öfverenskommelsen af år 1836 om öfverbyggnad (troligen den genom

Kongl. Brefvet den 23 Februari 1838 faststälda).

4) Komministern i Ryssby pastorat, samma kontrakt, har (38) ansett, att,

då icke blott pastorater utan äfven komministraturer, enligt Kongl. Förordningen

om allmän reglering af presterskapets löner, böra indelas i särskilda klasser, antagligen

tre af hvartdera slaget, vore väl både rätt och ändamålsenligt, att bostadshusens

storlek för hvarje klass bestämdes efter en af Kongl. Maj:t gillad normalritning

för hvardera kategorien.

5) Presterskapet i Westbo kontrakt, samma stift (55 v.), har fästat Eders

Kong!. Maj:ts höga uppmärksamhet derpå, att endast under vilkor, det församlin

-

%

40

garne åtaga sig den föreslagna byggnadsskyldigheten för eu del af komministershusen,

dessa hus i anseende till byggnadsdimensionerna och rummens antal skäligen

kunna böra bestämmas att blifva så stora, som föreslaget är, utan finnes en inskränkning

deruti nödig, så vida de förut nog fattige komministrarne icke skola

ruineras.

6) Kyrkoherden i Hardemo, Rumla kontrakt, Strengnäs stift, har (98) andraga^

att föreskriften, det karaktershusen vid alla boställen af samma klass skola

innehålla lika antal rum, men husets storlek i öfrig! rättas efter boställets storlek

och ortens sed, behöfver förändras; — att klart är, att, om husets dimensioner förminskas,

men antalet rum bibehålies, kostnaden för detsamma ingalunda i samma

män minskas, enär antalet dörrar, fönster och eldstäder förblifver detsamma; — att

för öfrigt äro för ett rums sundhet och beqvämlighet vissa dimensioner på detsamma

nödiga, som icke få understigas, men hvilket skulle blifva händelsen, om

ett hus bygdes med mindre dimensioner, men för öfrigt lika. ett annat med någorlunda

sunda och beqvämliga rum; — att häraf lätt inses, att det är otillräckligt att

föreskrifva ensamt rummeris höjd till minst 10 fot (10 § 4 punkten), tv ett sådant

rum kan ju, om icke dess golfarea är tillräckligt stor, vara vida osundare och

obeqvämare än ett annat med mindre höjd, men desto större utrymme; — att derföre

böra i karaktershuset rummens dimensioner först och främst bestämmas, men

deras antal naturligtvis rättas efter antalet medlemmar i den familj eller det hushåll,

som uti detsamma skall hafva sin bostad; — att denna bestämning af rummens

dimensioner bör i allmänhet gälla för boställen i de 3 första eller åtminstone

andra och tredje klasserna, så att likbenämnda rum uti en klass äro lika stora med

likbenämnda rum i en annan, med undantag måhända af säl, förmak, dagligt rum

och kök, som äro samlingsplatser för flera personer och således för ett större hushåll

behöfvas större, än för ett mindre, hvaremot icke ringaste anledning finnes,

att t. ex. en sängkammare skulle byggas på ett boställe större eller mindre än på

ett annat; — att det emellertid torde vara mindre ändamålsenligt att i en boställsordning

speciel bestämma hvarje rums golfarea, hvaremot rummens sammanlagda

area lämpligen synes kunna angifvas, då man erhåller frihet att lämpa huset efter

byggnadsplatsen, hvilket icke alltid torde låta sig göra, om hvarje rum vore till

sitt utrymme noga bestämdt eller en gifven normalritning alltid skulle följas; —

att antalet rum kan icke heller lemnas obestämdt, ehuru det är svårt att bestämma

på Indika boställen i allmänhet större eller mindre familjer komma att bo; — att

i

41

det underdåniga förslaget uti 1 mom. af § 8 lemnar en sådan bestämning, då man

väl kan antaga, att en biskop i allmänhet har större familj eller hushåll, än en

kyrkoherde, denne åter större än en komminister; — och att den punkt, som i

momentet handlar om kyrkoherdeboställe, dock synes lämpligen böra underafdelas

i 2:ne, nemligen den ena: för kyrkoherdeboställen i l:a och 2:a och den andra: för

kyrkoherdeboställen i 3:dje klassens pastorater, ty uti l:a och 2:a klassens pastorater,

som utgöras af större eller flera församlingar, blir kostnaden för byggnad

och underhåll af bostadshusen för församlingsboerne relativt billigare, än för dem i

3:dje klassens pastorater, som vanligen af mindre och fattigare församlingar utgöras;

hvarförutom sistnämnda pastorater kunna anses såsom exspektansplatser, hvilkas

innehafvare i allmänhet äro till lefnadsåldren yngre och antagligen hafva mindre familj»

än de vid l:a och 2:a klassens pastorater, och således för dem ett karaktershus med

mindre antal rum tillräckligt; och har, på grund af hvad sålunda är vordet andra - get, föreslagits, att:

i första punkten om biskopsboställe i stad bör i slutet efter »handkammare»

tilläggas: »hvilkas sammanlagda area, utom vind, bör utgöra minst

1600 qvadratalnar»;

andra punkten bör ändras till 2:ne afdelningar, den första omfattande kyrkoherdeboställe

i l:a och 2:a klassens pastorater, i öfrigt lydande som nuvarande

punkt, med tillägg i slutet efter »handkammare» af orden: »hvilkas sammanlagda

area, utom vind, bör utgöra minst 1300 qvadratalnar»; — och den

andra så lydande: »å kyrkoherdeboställe i 3:dje klassens pastorater med

1) en eller två förstugor; 2) ett embetsrum; 3) sal; 4) dagligt rum; 5)

sängkammare; 6) barnkammare; 7) tvänne rum för hemmavarande äldre

barn; 8) ett gästrum; 9) ett rum för tjenstehjon af qvinnokönet; 10)

kök med spiskammare, hvilkas sammanlagda area, utom vind, bör

utgöra minst 1050 qvadratalnar»; och

uti tredje punkten om komministers m. fl. tredje klassen tillhörande boställen

bör i slutet efter »spiskammare» tilläggas: »hvilkas sammanlagda

area, utom vind, bör utgöra minst 730 qvadratalnar.»

7) I öfrigt är vid detta mom. inom samma eller Strengnäs stift anfördt af:

presterskapet i Öfver Selö kontrakt (71), att rummens antal ej blott vid kyrkoherdes,

utan synnerligen vid kapellans boställen synes allt för stort, och det är

fara värdt, att dermed skulle följa en ökad lefnadskostnad, som hvarken står väl

6

42

tillsammans med presterskapets löneinkomster i allmänhet eller med embetets alfvar

och värdighet; — presterskapet i Nyköpings vestra kontrakt (75 v.), att karaktershusen

synas vara föreslagna att byggas till ett omfång, som är större, än hvad behofvet

i allmänhet torde påkalla, och att, då ovisst är, om, på sätt presterskapet

anser högst önskligt, Collega förslag rörande byggnadsskyldigheten å 3:dje klassens

boställen vinner nådig stadfästelse, utan 17 § möjligen i 2 mom. får den, sid. 126,

i det underdåniga utlåtandet alternatift föreslagna lydelsen, presterskapet icke ville

lemna oanmärkt, att en byggnadsskyldighet till det omfång, som i 8 § bestämmes,

skulle för de redan af sin nuvarande byggnadsskyldighet nog tryckte komministrarne

blifva ytterligare och öfver måttan betungande, hvadan, derest icke byggnadsskyldigheten

kan blifva mellan boställshafvaren och församlingen fördelad, såsom Collegium

önskningsvis föreslagit, någon lindring häruti är högeligen af behofvet påkallad;

— presterskapet i Nyköpings östra kontrakt (78), att i mindre församlingar,

för undvikande af en allt för betungande byggnadsskyldighet, inskränkning i rummens

antal må kunna ega rum efter bepröfvande af Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

eller den myndighet, som kan varda förordnad att öfver Boställsordningens

efterlefnad hafva närmaste tillsyn; och hade det af Skara Consistorium afgifna förslaget

i detta ämne väckt en välförtjent uppmärksamhet; — en prest i Daga kontrakt

(81), att uppförande å pastorsboställena af de föreslagna pompösa bostadshusen

befaras, i anseende till den dyra möbleringen och uppvärmningen af så

många rum, hafva till påföljd, att församlingarne bygde pastorerne ur hus och ej i

hus; och skulle pastorerne, inhyste i dessa ståtliga hus, ock blifva ansedde som

herrar, ej såsom herdar för församlingen, hvarförutan det är högst sannolikt, att

församlingarne aldrig kunna öfvertalas och ännu mindre tvingas att hvarken å pastors

eller komministers boställen uppföra de föreslagna husen; — presterskapet i

Vester Rekarne kontrakt (84 v. & 85 v.), att kyrkoherde bör åtnöja sig i karaktershuset

med 9 i stället för 11 boningsrum, blott de blifva tillräckligt stora, försedda

med rappade väggar, glaeerade kakelugnar och dubbelgolf in. m., som i förslaget

upptages; att, ehuru lika önskligt som billigt är, det, enligt Collegii förslag, komministrarne,

med hänseende till byggnadsskyldigheten vid sina boställen, relativt

ställas i likhet med kyrkoherdarne, skulle det, i händelse församlingarne icke vilja

åtaga sig att åt sina komministrar bygga ett karaktershus med lika många rum,

som i detta mom. omförmälas, ändock blifva eu stor fördel, som törtjenar att med

tacksamhet emottagas, om landsförsamling tillförbindes att åt komminister bygga

43

och underhålla ett karaktershus af samma beskaffenhet, som den enligt nu gällande

lag bygger åt kyrkoherde; och att, om, emot förmodan och billighet, komministrarne

icke erhålla någon betydligare lindring i sin byggnadsskyldighet, måste denna åtminstone

hädanefter ej blifva större, än för närvarande är i lag stadgadt, så vida

icke komministersbeställningarne för det mesta skola komma att blifva obesatta,

emedan ingen då lärer vilja söka dem af fruktan att komma i ekonomiskt obestånd;

— presterskapet i Öster Kekarne kontrakt (88 & 90), att möjligen kan ett af de å

kyrkoherdeboställe under 9) upptagna rum för hemmavarande barn indragas, och

att nog är, om karaktershus å komministersboställe innehåller 4 rum med kök på

nedra botten samt 1 å 2 vindsrum, allt beräknadt efter den storlek, som hittills

varit bruklig för pastorsboställen; —■ en prest i Glanshammars kontrakt (92 v.),

att ett särskildt rum för tjenstehjon af qvinnokönet synes öfverflödigt, då kök med

spiskammare finnes; — och Consistorium (64 v.), att det ingalunda förbisett, att

hittills varande bestämmelser angående karaktershus å kyrkoherdeboställen numera,

i fråga om antalet rum, icke öfverensstämmer ens med de billigaste fordringar,

samt att jemväl beträffande komministrarnes bostadsboställen tidsenliga bestämmelser

äro af behofvet högligen påkallade, men hyser ock den öfvertygelse, att, om i

särskilda fall det antal rum, som nu blifvit föreslaget, kan vara behöfligt, sådant

likväl ingalunda i allmänhet är förhållandet; att flere af stiftets prester yttrat enahanda

åsigt och dervid jemnväl häntydt på (förutom den ökade kostnaden för de

byggnadsskyldige, som skulle blifva en följd af karaktershusens uppförande till

större omfång och med flera inredda lokaler, än som, utom i undantagsfall, kunde

anses erforderliga,) äfven den kostnad, som för boställsinnehafvarne sjelfve skulle

uppstå i och för de många rummens anständiga möblering, uppeldande m. m.; att

Consistorium, för egen del, tror det vara tillräckligt, om, på sätt Domkapitlet i

Skara uti sitt den 9 October 1863 afgifna, i Collegii underdåniga utlåtande, sid. 49,

omförmälda yttrande hemställt, beträffande rummens antal blefve stadgadt, att

kyrkoherdes boningshus bör innehålla minst 6 rum jemte kök och handkammare;

och att, då vidare enligt Collegii förslag byggnadsskyldigheten för komministrarnes

boningshus skulle på församlingarne öfverflyttas, hvilket Consistorium anser i hög

grad önskvärdt och billigt, torde likväl afseende i möjligaste måtto böra fästas på

den ökade kostnad, som derigenom tillskyndas de sednare, särdeles i församlingar,

der kyrkoherde och komminister finnas vid samma altare, af hvilken anledning,

och då i alla fäll komministersboställena skulle komma att blifva både rymligare

44

och beqvämligare, än nu i allmänhet är förhållandet, Consistorium äfven i afseende

å dessa boställen fann en inskränkning så vida kunna göras, att dylika boningshus

borde innehålla på nedra botten 4 ruin jemte kök samt ofvanpå 1 eller 2 vindsrum

efter synerättens bepröfvande.

8) Inom Linköpings stift är yttradt beträffande:

a) kyrkoherdeboställen

af presterskapet i: Domprosteriets kontrakt (107 v.), att karaktershuset

skall vara inredt med förstuga, kök med bakugn och handkammare, sal och

6 kamrar med behöflig,! antal garderober, hvarigenom rummens antal reduceras

från 15 till 10, hvilket är fullt tillräckligt för vanliga behof; — Hammarkinds

kontrakt (126), att spiskammare, såsom helt och hållet öfverflödig, kan saklöst

borttagas; — Wifolka kontrakt (148), att sätesbyggningen bör innehålla sal, 5

rum, kök och skafferi på nedra botten samt på den öfra 4 mindre vindsrum; —

Göstrings kontrakt (149 v.), att huset alltid bör uppföras i en våning, med vindseller

frontespis-rum och, utom 2:ne förstugor, innehålla 5 rum jemte kök och skafferi

på nedra botten samt 3 å 4 rum på vinden jemte garderober och kontor å

båda bottnarne; — och Norra Wedbo kontrakt (155), att karaktershuset är för

stort tilltaget och bör i stället bestå af: 1) 2:ne förstugor; 2) embetsrum; 3) rum

för embetsbiträde; 4) sal; 5) förmak; 6) sängkammare;, 7) barnkammare; 8) rum

för hemmavarande äldre barn; 9) gästrum; 10) kammare; och 11) kök med spiskammare;

men ifrån denna åsigt hafva 2:ne prester varit skiljaktige och anfört: att

synerätt bör pröfva huru stort utrymme kan vara behöflig!; att afseende härvid bör

tagas på pastoratets storlek, folkmängd, inkomster och andra förhållanden; att de

flesta af 3:dje klassens pastorater, som gifva 12—1500 riksdalers inkomst, böra ej

belastas med så stor byggnad, den församlingarne ej mägta att uppföra och prester

ej att möblera; och att det, som förslaget innehåller, bör vara det högsta utrymmet

samt det minsta blifva: 2:ne förstugor, kök med en liten spiskammare, pigrum,

sal, förmak, sängkammare, ett frontespisrum till embetsrum och 2:ne gafvelrum,

dessa rum försedda med nutidens förbättringar å gagnliga och prydliga eldstäder,

jernspisel, postlinskakelugnar.

b) komministers m. fl. tredje klassen tillhörande boställen

af: Consistorium (105), att »dagligt rum» bör kunna undvaras, hvaremot »sal»

är ett behöflig! rum; — presterskapet i Domprosteriets kontrakt (107 v.), att karaktershuset

bör innehålla förstuga, kök med bakugn och handkammare, sal med 3 kammare

45

och behöfligt antal garderober, hvarigenom rummens antal reduceras från 10 till 7,

som är fullt tillräckligt för vanliga behof; — en komminister i Hammarkinds kontrakt

(127 & 127 v.), (som bifogat ritning å boningshuset: långt 5072 och bredt 34

fot, innehållande utom förstuga och kök, blott 5 rum på nedra botten och 2:ne

vindsrum) att en mindre ugn eller stekugn bör i köket inrättas och att bättre är,

om »dagliga rummet» och »rummet för tjenstehjon af qvinnokönet» sammanslås

till ett större rum eller sal, ty pigorna måtte väl, såsom vanligt är, kunna

bo och sofva i köket, om det väl konditioneras; annars må spiskammaren uppoffras

åt dem och spisningen såsom vanligt ske i salen, blott man får en sådan; — presterskapet

i Wifolka kontrakt (148), att huset bör innehålla tre kamrar, sal och

kök på nedra botten samt tvänne vindsrum; — och presterskapet i Göstrings kontrakt

(149 v. & 150), att huset bör inredas till 4 rum jemte kök och skafferi på

nedra botten samt 2 rum på vinden äfvensom behöfliga garderober och kontor;

men, varder ej stadgadt, att bostadshusen skola af församlingarne byggas, blifver

det högst angeläget att ändra nu föreslagne föreskrifter, emedan i annat fall en

byggnadsskyldighet skulle drabba boställshafvarne, hvilken de icke förmådde bära.

9) Inom Skara stift har yttrats beträffande:

a) kyrkoherde- och komministers-boställen gemensamt:

af presterskapet i Wilska kontrakt (170), att förslaget i afseende på utrymmet

och beqvämligheten i presterskapets bostäder spänner bågen allt för högt, åtminstone

både kan och bör på den orten, som lider brist på skogseffekter, presterskapet

åtnöja sig» med ringare boningshus än de föreslagna, och torde äfven på mången

annan ort någon jemkning vid förslagets tillämpning böra åt synerätt öfverlåtas.

b) kyrkoherdeboställen ensamt:

af presterskapet i: Kåkinds kontrakt (176 v.), att få kyrkoherdar behöfva det

föreslagna antalet rum, så att detta utan olägenhet kan minskas åtminstone med

2:ne, t. ex.: »dagligt rum», som godtgöres af salen, samt »rum för embetsbiträde»,

emedan sådant svårligen lärer behöfvas eller bekommas förr, än dels barnkammaren

är för sitt ändamål obehöflig och dels kyrkoherden är af ålder och svaghet

från det mödosamma embetsrummet hänvisad till sängkammarens lugn; att det

väl må medgifvas, att de större pastoraterne böra förmå och möjligen förpligtas att

bygga och underhålla karaktershus m. m. i enlighet med det underdåniga förslaget,

då deremot i de mindre pastoraten, hvilka utgöra flertalet, byggnaden och underhållet

af ett dylikt karaktershus skulle blifva för församlingen öfver höfvan tryc

-

46

kande samt för flertalet af indelningshafvare antingen lemna några öde rum eller i

och för möblering, prydning och värmning orsaka opåkallade kostnader; att äfven

på de ställen och i allmänhet i de fall, församling kan tillförbindas bygga bostadshus

i öfverensstämmelse med det underdåniga förslaget, skulle det för en indelningshafvare

vara förmånligare, om, med förutsättning af minskning i antal rum uti

karaktershuset, drängstugan hänfördes till bostadshusen; och att med denna lindring

i egen byggnadsskyldighet kunde kyrkoherden åstadkomma bostad för en brukare

eller arrendator, hvilken öfverloppsbyggnad tyckes allt mer allmänt erfordras, åtminstone

att döma af förhållandet inom Kåkinds kontrakt, hvarest af dess 7 kyrkoherdeboställen

de sex äro på arrende upplåtna; — i Norra Wadsbo kontrakt (181),

att det föreslagna antalet af rum bör något inskränkas, ty, ehuru synerätt medgifvits

pröfningslatitud i detta, som i många andra fall, och således kan inskränka eller

utvidga förhållandet, skulle dock möjligen den generella föreskriften härom hos de

byggnadsskyldige väcka obenägenhet emot förslagets antagande; — och i Billings

kontrakt (182), att det underdåniga förslaget tilltagit manbyggnaden i en skala,

som åtminstone för Skara stift torde vara för stor, utan vore Consistorii förslag

den 9 December 1863 lämpligast, hvad rummens både antal och höjd beträffar,

dock kunde längden af byggnaden nedsättas till 32 alnar med bibehållande åt 18

alnars bredd.

c) komministersboställen ensamt:

af komministrarne i Wäne kontrakt (166 v.), att rummen gerna kunde inskränkas

till något mindre antal, än Collegium föreslagit; samt af presterskapet: i

Kåkinds kontrakt (177), att 5 rum med eldstad samt kök och skafferi göra tillfyllest,

så indelade, att ett af boningsrummen utgör ett gafvelrum på vinden, då på

andra gaflen kan vara en handkammare utan eldstad; att församlingarne, i fall

de någonsin åtaga sig bostadshusen på kaplansbohl, lära väl aldrig tillförbinda

sig denna byggnadsskyldighet i vidsträcktare omfång; och att den, för komministrarne

bibehållen, är redan tung nog; varande af detta presterskap särskild!, såsom

tillämpligt i fråga om både kyrkoherde- och komministers-boställen, anfördt:

att, huru högt som helst byggnadsskyldigheten må stegras, komma tvifvelsutan

mångenstädes, till följd af vissa indelningshafvares särskilda behof och tycke, så

kallade öfverloppshus att förefinnas, och olägenheten med sådana, af Indika något

eller några finnas på hvarje eklesiastik boställe i kontraktet, är verkligen mindre,

än man i allmänhet föreställer sig, ty de utgöra nemligen, törhända i de flesta fall,

47

en indelningshafvares enda öfverloppsegendom och sålunda för ett afträdande

sterbhus en säker och lämplig tillgång för godtgörelse af bristerna på de laga husen;

— i Södra Wadsbo kontrakt (180), att komministrarne, så länge de äro förpligtade

att sjelfVe åt sig bygga, icke må underkastas andra föreskrifter, än hvad nu gällande

lag förmår; — och i Billings kontrakt (182), att manbyggnaden bör innehålla

förstuga, 4 boningsrum, kök och skafferi på nedra botten samt 2:ne vindsrum

med kontor på ömse sidor.

Stiftets Consistorium har för dess del (162 v.) andragit: att förslaget, beträffande

så väl kyrkoherde- som komministers-boställe å landet, är tilltaget i en öfver

höfvan stor stil och åsyftar en rymlighet och beqvämlighet, som, till och med i vår

tid, dels är i sig sjelf öfverflödig, dels ock skulle ej mindre för de byggnadsskyldige

än för de underhållsskyldige i verkligheten finnas högst betänklig och tryckande;

— att i hufvudstaden och vissa andra större städer må det gälla såsom nödigt

och ändamålsenligt att anordna pastorsboställen om 13 och komministers om

8 rum, men i landsorten skola säkerligen betydligt inskränktare boningar blifva

tillfyllestgörande för afl den beqvämlighet, nämnde tjensteman kunna skäligen och

billigtvis fördra eller önska; — att visserligen torde inom ett och annat stift så

beskaffade landspastorat finnas, ehuru antagligen ganska få, der särskild! kyrkoherdens

boställe kan påkalla en vidlyftighet af det omfång, som förslaget angifver,

men dessa blifva tvifvelsutan att betrakta som enstaka undantag; — att Consistorium

deremot icke drager i betänkande uttala sin mening derhän, att karaktersbyggnaden

för en pastor å landet blifver fullkomligt rymlig och beqväm, om densamma,

med cirka 33 å 35 alnars längd och 18 alnars bredd, å nedra botten innehåller

6 rum, till 5 alnars höjd, jemte kök och skafferi, samt 1 å 2 gafvelrum å

öfra, äfvensom att komminister, hvars tjensteplats äfven framgent måste anses öfverhufvud

såsom exspektansplats, bör finna sig till fullo belåten med en bostad om

4 boningsrum jemte kök och skafferi och näppeligen i detta afseende kan göra

vidlyftigare anspråk på församlingen, som nu till följd af förslaget skulle öfvertaga

byggnadsskyldighet äfven åt honom; — och att denna Consistorii åsigt delas för öfrigt

af en öfvervägande pluralitet af stiftets presterskap, såsom ock af de från några

kontrakter afgifna yttranden kan skönjas; varande slutligen af Consistorium anfördt,

att ett nådigt afseende torde särskildt förtjena det, som af presterskapet i

Kåkinds kontrakt andragits.

10) Inom Carlstads stift är yttradt beträffande:

48

a) kyrkoherde- och komministers-boställen gemensamt:

af en prest i Gillbergs kontrakt (224) detsamma, som redan här ofvan under

4 § 1 mom. är antecknadt; — af presterskapet i Elfdals kontrakt (203 & 204), att

i karaktershuset felas alldeles skafferi och mjölkkammare, som är mycket vigtigare

än t. ex. spiskammare till köket, som kan undvaras, då det blifver särskildt rum

för tjenstehjon af qvinnokönet; och att torkvind är af högsta vigt; — och af presterskapet

i Westra Dals kontrakt (232 v.), att antal rum är allt för frikostigt tilltaget;

att en kyrkoherde i 3:dje klassens pastorat skulle endast få 4 rum mindre

än en biskop, hvilken skilnad alldeles icke svarar emot skilnaden i embetsvärdighet

och ännu mindre mot skilnaden i inkomster; att i karaktershus vid de största pastoraten

kan det föreslagna antalet rum vara på sin plats, dock kunde äfven der

tålas afdrag af ett eller tvänne rum; att vid de minsta pastoraten blir karaktershuset

för mycket betungande för församlingen att underhålla, och inkomsterne otillräckliga

för innehafvaren att till så många rum köpa erforderligt möblemang

och ved, synnerligast om han har stor familj och är skuldsatt; att detta inträffar

ännu snarare vid komministers och dermed jemförliga sysslor; att följaktligen blifva

flera rum obegagnade och således ändamålslöst, men med icke ringa kostnad uppsatta

och underhållna af församlingen, hvilken, om den sluppe med en mindre karaktersbyggnad,

skulle, utan tillökning i omkostnaden, kunna hålla sin prest drängstuga,

vagnshus och ett mindre stall, hvarmed han vore bättre belåten; att i karaktershus

af andra klassen tyckas 8—11 och i de af tredje klassen 5—7 rum, utom

kök och handkammare, vara tillräckliga; och att synerätt bör bestämma vid

hvarje syssla antalet rum inom en viss begränsning, med hänseende till sysslans

inkomster och församlingens storlek.

b) komministersboställen ensamt:

af en komminister i Gillbergs kontrakt (226), att man kan bo mycket beqvämt

i ett mindre antal rum, än Collega™ föreslagit, och hvilket en fattig komminister

eller dess vederlike icke skulle förmå att tillräckligt möblera eller uppelda,

emedan de flesta boställen sakna tillräcklig vedbrand.

11) Presterskapet i Laholms kontrakt, Göteborgs stift, har (281) ansett det

tillägg nödigt: att i pastorater, tillhörande tredje klassen, bör, der omständigheterna

sådant föranleda, minskning i karaktershusets dimensioner ega rum, derom

de byggnadsskyldige må ingå till Kongl. Maj:ts Befallningshafvande med hemställan

att, i samråd med Domkapitlet, till pröfning och afgörande upptagas.

49

12) Af Eders Kong!. Maj:ts Befallningshafvande i Skaraborgs län (322)

yttras beträffande a) kyrkoherdeboställen: att, ehuru erkännas måste, att de på

många ställen icke äro så bebyggde, att en indelningshafvare, synnerligast med

större familj, är någorlunda beqvämt logerad, synes dock det af Collegium föreslagna

antal rum vara större, än som mången gång är förenligt med indelningshafvarens

verkliga fördel och behofvet i allmänhet krafvel-; hvarföre hemställes,

att ej ovilkorligen måtte fastställas det föreslagna antalet ram, utan att ej mindre

i skoglösa orter, der tillgång på byggnadstimmer och ved är knapp, än äfven annorstädes,

der alla parterne derom åsämjas, synerätt må ega pröfva och bestämma,

om ett mindre antal ram må anses tillfyllestgörande; — och b) tredje klassens boställen:

att, ehuru det föreslagna antalet rum för en tjensteman med familj kan

vara behöfligt, synes dock, för att ej för mycket betunga en indelningshafvare och

de byggnadsskyldige, enahanda jemnkning i afseende på föreskriften om dessa boställens

bebyggande böra ifrågakomma, som rörande kyrkoherdeboställen af Eders

Kongl. Maj ds Befallningshafvande föreslagits.

13) Inom Upsala stift är yttradt af: presterskapet i Närdinghundra kontrakt

(333), att byggnadsskyldigheten bör till någon del minskas vid mindre och i synnerhet

komministrars och kapellpredikanters m. flis lägenheter, så vida icke församlingarne

till någon betydligare del åtaga sig densamma; — en prest i Lyhundra

kontrakt (335 v.), att föreslagna antalet rum blifver väl tillräckligt, och torde svårighet

möta att skaffa bränsle för dem alla på skoglösa orter, äfvensom för obemedlade

att möblera dem; — presterskapet i Sjuhundra kontrakt (337 v.), att, i

öfverensstämmelse med Consistorii förra yttrande, karaktershusen i mindre folkrika

och svagare pastorater af andra och tredje klasserna böra få mindre dimensioner

och rummens antal förminskas till hvad, förslaget bestämmer för boställen i tredje

klassen, samt att vid komministersboställen förminskning i karaktershusen äfven

bör ske, emedan komministrar, som på egen bekostnad skola bygga sina hus, merendels

äro fattige och hafva för små löneinkomster att bekosta och underhålla

större byggningar, än de behöfva; kunnande 5 å 6 rum, förstuga och kök inbegripna,

gifva ett tillräckligt utrymme för en familj, som blifvit van att sakna de

flesta af lifvets beqvämligheter; — presterskapet i Trögds kontrakt (344 v.), att

föreskrifterne, i enlighet med hvad vid 4 § 1 mom. och 5 § 1 mom. förut erinrats,

äro ''oantaglige och förkastlige; — och presterskapet i Svartsjö kontrakt (359), dels

att, i stället för det dagliga rummet, som utan afsaknad torde kunna indragas, bör

50

tambur finnas i förstugan med ingång till embetsrummet och salen, och dels att

vid komministersboställe bör ock finnas rum för dräng.

14) Inom Calmar stift är yttradt af presterskapet i Stranda kontrakt (384),

att komministrarne, om de icke befrias från skyldigheten att bygga bostadshus,

blifva, i synnerhet vid de svagare lägenheterne, allt för mycket betungade, om de

skola bygga boningshuset till den storlek, förslaget upptager; — och i Ölands

norra kontrakt (391 & 392), att dels å kyrkoherdeboställe bör byggningens längd

och bredd utsättas lika med PresteStåndets förslag, eller längd 30 och bredd 16

alnar, samt rummen vara: 1)2) två förstugor, 3)4) två embetsrum eller ett embetsrum

med tambur, 5) ett rum för embetsbiträde, sedan lika med Collegii förslag, med

tillägg af nödiga garderober eller kontor i förstugorna eller på andra passande

ställen, och dels å komministersboställen böra ock finnas en sal, en handkammare

och nödiga garderober.

15) Eders Kongl. Majds Befallningshafvande i Calmar län (397 v.) hemställer,

om ej åt synerätt må inrymmas tillåtelse att för lägsta klassens pastorat och för

komministerslägenheter, då giltiga skäl dertill förefinnas, medgifva inskränkning uti

boningsrummens bestämda antal, helst innehafvare af sådana pastorat och lägenheter

hvarken för det närvarande innehafva så rymliga bostäder, som nu föreslagits,

eller, i anseende till sina knappa lönevilkor, befinna sig i tillfälle att kunna bekosta

eu deremot svarande myckenhet husgerådssaker, hvaremot påtagligt är, att byggnadsoch

underhålls-skyldigheten skulle för vederbörande falla sig allt för betungande.

16) Det- ovilkorlig^ stadgandet om inredning till ett visst antal rum synes

LandshöfdingeEmbetet i Upsala län (405 v.) mindre lämpligt; och bör enligt dess

åsigt åt synerätt vara öfverlåtet att bestämma härutinnan lika väl som om karaktershusets

och rummens storlek, dock endast med iakttagande deraf, att bostaden

blifver så rymlig, som, med afseende å prestlägenhetens mer eller mindre förmånliga

beskaffenhet, en innehafvare skäligen kan fordra; blifvande byggnadsskyldigheten

i allt fall betungande och för pastoraten i större delen åt länet ganska tryckande,

dels emedan pastoraten i allmänhet äro små och bestå af få byggnadsskyldige

hemman, dels ock af brist på byggnadsämnen, som på många ställen icke

finnas att tillgå annat än på långa afstånd; hvarförutan det, med den nuvarande

indelningen, i afseende å godheten, i lista, 2:dra och 3:dje klassens pastorater, synes

LandshöfdingeEmbetet obilligt, att de byggnadsskyldige i ett pastorat af tredje

klassen skola vara pligtige hålla karaktershus åt sin kyrkoherde till samma beskat

-

51

fenhet, som innevånarne i ett pastorat af första klassen, ty den inskränkning i rummen

och byggnadens storlek, som synerätt är berättigad medgifva, blifver icke af

någon synnerlig lindring för de byggnadsskyldige, då byggnadens inredning till

visst antal rum är ovilkorlig.

17) Om med skäl kan göras den anmärkning, att karaktershusen, efter nu

gällande föreskrifter, lemna ett efter nutidens fordringar allt för otillräckligt utrymme,

torde, yttrar LandshöfdingeEmbetet i Nyköpings län (411), med lika skäl

en alldeles motsatt anmärkning kunna framställas i afseende på de nu föreslagna

karaktershusen; och blifver uppförandet af dem till obehöflig!; stora dimensioner

betungande icke blott för de byggnadsskyldige, utan äfven för innehafvarne sjelfve,

bvilka i viss mån få underhållskyldigheten vidkännas; börande hufvudsakligen härvid

tillses, det husen erhålla en beqväm och ändamålsenlig inredning med ett,

efter de särskilda innehafvarnes samhällsställning erforderligt, men icke öfverflödigt

utrymme.

18) En prest i Medel-kontraktet, Wisby stift, yttrar (420 v.), att Konventionsstadgan

ej bestämmer huru många eller stora hus, allmogen skall bygga åt presten,

utan gäller i detta afseende allmänna lagens numera olämpliga föreskrift, hvarföre

önskligt är, att denna fråga blefve i lag bestämd, men uppförandet och underhållandet

af en så stor byggnad, som Collegium föreslagit, skall för allmogen, särdeles

i de mindre pastoraten, blifva ganska betungande och den för densamma förökade

byggnadsskyldigheten väcka stort missnöje, äfvensom en byggnad med så

många rum icke heller skall vara till någon fördel för kyrkoherde med 2 å 3,000

Rdrs inkomst, enär han i allmänhet ej kan behöfva dem och ej utan skuldsättning

kan möblera dem; hvadan den föreskrift är lämplig, att synerätt får efter omständigheterne

bestämma rummens antal till mindre än nu föreslagna; varande jemnväl

af stiftets Consistorium (417) anfördt: att det föreslagna antalet rum för 2:a och

3:e klassens boställen är visserligen motsvarande boställsinnehafvarens beqvämlighet

och nödiga utrymme, men synes kunna tåla någon inskränkning, med hänseende

till dels lägenheternes storlek och församlingarnes förmåga att bära kostnaden och

dels sjelfva tjensternes beskaffenhet, så att en del kan helt och hållet, en annan

i mer eller mindre mån anses som öfvergångs- eller exspektans-platser för innehafvaren;

— att förslaget, hvilket utgår från motsatt synpunkt emot allmänna lagen,

som i 26 Cap. ByggningaBalken upptager det minsta innehåll af karaktershus,

stadgar deremot ett utrymme, som sällan torde å boställen i dessa klasser öfver

-

52

skridas; — att vanligen hafva församlingar beredt större utrymme, än lag föreskrifver;

— och att det torde ock vara billigt, att omständigheterne kunna få medföra

en minskning i den fullständiga byggnadsskyldighet, som förslaget upptager.

19) Af LandshöfdingeEmbetet i Stockholms län yttras (427 v.), att det, i

likhet med hvad Consistorium i Upsala (den 7 October 1863) anfört, kan icke underlåta

fästa uppmärksamhet å nödvändigheten, att, der förhållanden påkalla undantag

från allmänna regien, i afseende å byggnadsskyldigheten, sådant må kunna

för sig gå, på det att i pastorat med ringa och obemedlad befolkning en både allt

för betungande och obehöflig byggnadsskyldighet må kunna undvikas, helst då man

känner svårigheten på många trakter, särdeles å slättlandet, att kunna erhålla ej

allenast byggnadsvirke utan äfven vedbrand; att för presterskapet skulle en sådan

inskränkning otvifvelaktigt vara till stor nytta och fördel, enär eljest å svagare lägenheter

möbleringen och eldningen af de många rummen samt det derigenom

framkallade dyrare lefnadssättet ej skulle komma att stå i proportionerligt förhållande

till inkomsterne; och att LandshöfdingeEmbetet i öfrigt åberopade hvad,

nämnde Consistorium i detta afseende välgrundadt yttrat.

20) Af presterskapet i följande kontrakter inom Hernösands stift yttras beträffande

a)

kyrkoherdeboställen:

Ångermanlands södra (433), att ett rum under n:r 9 och rummet null

kunna utgå, mot skyldighet för församlingen att i stället bygga drängstuga;

— Westerbottens tredje (454 v.), att mot öfverflyttande till bostadshusen

af drängstuga och vagnshus kunna de under n:ris 6 och 9 upptagna 3

rum försvinna, såsom mindre nödvändiga, hvaremot tamburer äro nödiga i den

kalla orten; — Jemtlands norra (469 v.), att nu föreslagna stadgande må blifva

endast för första klassens pastorater, men vid andra och tredje klassens kan rummens

antal inskränkas, så att församlingen befrias från att bygga, inreda och underhålla

rummen mris 6, 9 och 11, emot skyldighet att i stället bygga och underhålla

något af ladugårdshusen, helst stallet; — Jemtlands östra (473 v.), att, ett

karaktershus med 10 rum synes vara fullt tillräckligt; — och Jemtlands södra (475)

och vestra (476), att i andra och tredje klassens pastorater ett mindre antal rum

kan vara tillräckligt, emot det församlingens skyldighet ökas med byggande och

underhåll af något ladugårdshus, i synnerhet stallet; varande den i de flesta af dessa

yttranden föreslagna tillökning af bostadshusen här förut vid 4 § 1 mom. anmärkt.

53

b) tredje klassens boställen:

Ångermanlands södra (433 v.), att, emot öfverflyttande till bostadshus af

drängstuga, såsom vid 5 § 1 mom. är anmärkt, de 2:ne rummen under n:ris 6 och

7 kunna indragas; — och Westerbottens tredje (454 v.), att ett rum under n:r 6

och rummet under n:r 7, såsom mindre behöfliga, böra emot tambur och 2:ne förstugor

utbytas.

21) En kyrkoherde i sistnämnda kontrakt har (458) framstält ett vid 4 § 1

mom. infördt förslag, som äfven rörer karaktershuset å kyrkoherdeboställen.

22) Inom Westerås stift yttras af en prest i Domprosteriets kontrakt (488),

att han instämde med konsistorium i Upsala (sid. 41 i Collegii utlåtande den 30

Mars 1865) om obehöfligheten af en bostad af den omfattning, förslaget uppställer,

i synnerhet vid mindre pastorat; — af en prest i Fellingsbro kontrakt (513), att

boställshafvare af tredje klassen, derest och hvar byggnadsskyldighet honom ålägges,

betungas ofta allt för hårdt, om han skall vara skyldig att bygga och underhålla

bostadshus af den beskaffenhet, som är- föreslagen, hvarföre han, heldre än

att utarmas, än mera än nu, af byggnadsskyldigheten, må undvara den afsedda beqvämligheten

och åtnöjas med hvad hittills brukligt varit; — af presterskapet i

Mora kontrakt (531 v.), att karaktershus af andra klassen tyckas kunna tåla vid

någon inskränkning och det oaktadt anses tillräckliga för utrymme och beqvämlighet;

— och af presterskapet i Sala kontrakt (541), att, i händelse 17 § 2 mom.,

sådant det nu lyder, kommer att utgå och Kongl. Maj:t icke finner skäligt ålägga

de församlingar att bygga bostadshus åt komminister, som hitintills en sådan byggnadsskyldighet

icke haft, skulle en komminister blifva alldeles ruinerad, om han

blefve tvungen att sjelf bygga enligt Collegii förslag, hvarföre det bör tillåtas hvar

och en komminister, hvilken hela byggnadsskyldigheten ålägges, att bygga bostadshus

efter gammalt bruk, innehållande 4 rum och kök.

Mera allmänna anmärkningar äro: att å karaktershuset böra 2:ne storlekar

bestämmas, punkten 2; — att storleken deraf bör rättas efter det sätt, hvarpå pastoraterne

vid löneregleringen enligt 1862 års nådiga Förordning blifvit bedömda

eller efter pastoraternas klassindelning, punkterne 4, 6, 11, 13 och 16; —att Eders

Kongl. Maj:ts Befallningshafvande eller annan myndighet bör bestämma rummens

antal, punkten 7; — och att synerätt bör så i ett som i annat hänseende gifva

föreskrifter för hvarje syssla, punkterne 8, 10, 12, 15, 16 och 18; men alla dessa

framställningar, hvilka i större eller mindre mån äro likartade med dem, derom

54

Collegium dels i 1865 års utlåtande, sidd. 121 och 122, och dels här ofvan under

4 § redan sig yttrat, kunna icke af Collegium i underdånighet understödjas.

*) Med afseende å de flera anmärkningar, som framstälts rörande antalet af

rum i sätesbyggningen å 2:dra och 3:dje klassernas boställen och då det måste

medgifvas, att det är ej blott för församlingarne betungande att bygga större sätesbyggning,

än behofvet påkallar, än ock för presterskapet ganska kostsamt att nödgas

anskaffa och underhålla möbler samt elda flera rum, än oundgängligt är, anser

Collegium i underdånighet, det rummens antal kan inskränkas så, att å kyrkoherdeboställe

af de der föreslagna rum utgå »dagligt rum», hvartill salen eller annat rum

utan olägenhet skulle kunna användas, samt ett, af de »tvånne rum för hemmavarande

äldre hårnät Rummens antal blefve då 9 utom''kök med spiskammare samt särskild

handkammare eller lika antal med hvad, PresteStåndet i dess tryckta förslag upptagit.

Hvad rummens antal å 3:dje klassens boställen beträffar, torde ett af de

»tvänne rum för hemmavarande äldre barn» jemväl här kunna lämpligen uteslutas

samt »dagligt rum» utbytas mot »sal».

Då behofvet af boningsrum i sätesbyggningen i allmänhet är enahanda på

olika ställen, antingen församlingen är större eller mindre, eller jordbruket vid bostället

af större eller mindre omfattning, torde rummens antal i sätesbyggningen ej

böra vara beroende af pastoratens klassificering, såsom flere påstått i de afgifna

yttranden, utan bör samma stadgande härom gälla för samma slags boställen, på

sätt författningsförslaget ock innehåller.

Beträffande redaktionen af detta mom. hemställer Collegium: att orden

»Icaraktershus uppbygdt med» må ändras till: »säteshyggnivg innehållande»; att orden

»i stad», som förekomma efter »MsJcopsboställe», må för mera tydlighets skuld uteslutas;

och att af samma orsak efter orden: »när biskop jemväl är kyrkoherde» tilläggas

: »i församlingen.»

2 mom.

1) Under antagande såsom grundsats, att skyldigheter och rättigheter i en

skilda aftal och allmän lag skola till förekommande af tvist vara skarpt begränsade,

har Pålman (12) derföre önskat, att höjd, längd och bredd å sätesbyggning,

men deremot dels endast höjdmåttet å samtliga ladugårdshus (stall, ko , ox- och

fårhus) från golf till tak och från skullbotten till takfoten bestämmas i den blifvande

Boställsordningen, och dels indelningen af rummen i sätesbyggningen och *)

*) Se omröstningsprotokoll A, 19:o och 20:o.

55

storleken af ladugårdshusen, hvad längd och bredd vidkommer, öfverlåtas i ena

fallet åt boställshafvaren och byggnadsskyldige och i andra åt synerätt.

2) Komministern i Ryssby pastorat, Sunnerbo kontrakt och Wexiö stift, som,

på sätt under 1 mom. i denna § är anmärkt, ariett bostadshusens storlek böra

efter en af Kongl. Maj:t gillad normalritning bestämmas, har funnit (38) ladugårdshusens

dimensioner deremot böra bero af boställets storlek och andra på utrymmet

inverkande omständigheter.

3) Presterskapet i Östra Härads kontrakt, samma stift (58), har ansett, att

bestämmande åt karaktershusets storlek, deruti befintliga rum jemte deras inrättande

bör öfverlemnas åt länsarkitekt eller annan dertill kompetent person, hvilken

uppgör ritning och kostnadsförslag antingen efter af Kongl. Maj:t. i nåder faststäld

modell eller fritt; börande ritningen Kongl. Maj:ts Befalluingshafvandes pröfning

och stadfästelse underställas; och är såsom skäl för denna åsigt anfördt: att synerätt

torde icke kunna anses kompetent, hvad karaktershuset beträffar, i synnerhet

om ingen modell i nåder fastställes, hvaremot de öfriga åbyggnaderne kunna, utan

behof af den kostnad, som anlitande af arkitekt medför, efter synerätts anordning

och bestämmande nybyggas och alla husen lagas och botas.

4) Kyrkoherden i Hardemo, Kumla kontrakt, Strengnäs stift, har (99), i öfverensstämmelse

med sitt här ofvan under 1 mom. 6) anmärkta förslag, ansett, att

emellan orden »inrättande» och »der» bör införas: »så att deras sammanlagda

area ej understiger ofvan angifna minimivärden.»

5) Från samma stift är i öfrigt andraget af: presterskapet i Daga (80 v.)

och bödertelje (83 v.) kontrakt, att, då höjden af boställsrummen är bestämd till

10 fot (10 § 4 punkten), synes ock, i likhet med hvad hittills varit stadgadt, böra

bestämmas ett minimum i afseende å rummens längd och bredd, och sådant icke

åt synerättens bestämmande öfverlemnas; — af förstnämnda presterskap särskildt

(80 v.), att ett minimum i afseende på alla öfriga laga husens storlek äfven Jbör

bestämmas, hvilket är lika nödigt nu, som i fordna tider, på det hvarken presten

eller församlingen måtte blifva underkastad eu synerätts möjligen godtyckliga behandling;

en prest i Glanshammars kontrakt (92 v.), att synerätt måhända bör

aläggas att vid fattande af dess beslut om storleken af karaktershuset och deruti

befintliga rum jemte deras inrättande fästa billigt afseende äfven å antalet af pastoratets

byggnadsskyldige hemman; — och Consistorium (65), att det svårligen

är fullt betryggande, vare sig för den ene eller andre parten, att åt synerätten

56

öfverlåta att oinskränkt bestämma i afseende å rummens storlek, om ock särskilda

förhållanden kunna påkalla olikhet i vissa delar; och då hvarje nybyggnad afser

en lång framtid, skulle möjliga misstag af synerätten kunna medföra många olägenheter

och mycket missnöje, hvarföre, jemte utsättande åt rummens höjd, bör,

äfven om sjelfva indelningen af dem ej anses kunna utgöra föremål för allmänna

stadganden, likväl ej blott sammanlagda golfytan, utan hvarje särskildt rums golfyta

vara i allmänhet bestämd, med angifvande tillika af de gränsor, inom hvilka

afvikelse ifrån det normala finge ega rum.

6) Från Linköpings stift är andraget af Consistorium (105), att, till förebyggande

af olika beslut på särskilda ställen, synes vara ändamålsenligt, att husens

inredning med tambur, garderober och kontor samt kökets förseende med mindre

bakugn, äfven om jernspis der finnes, föreskrifves såsom allestädes behöflig; — samt

af: presterskapet i Skärkinds kontrakt (118 v.), att, då synerätt uppgjort förslag

till karaktershus, lämpadt efter boställets storlek och beskaffenhet, bör ritning derefter

af byggmästaren, som vid synen är närvarande, uppgöras och åtminstone Consistorii

pröfning underställas, sedan boställsinnehafvare!! och tillträdaren deröfver sig

utlåtit; — en prest i Norrköpings kontrakt (122), att den minsta storleken af alla laga

husen bör bestämmas, hvilken storlek i allt fall icke må understiga den, som vid

hvarje boställe förut varit, och att först då, när större utrymme, i anseende till

förändrade förhållanden, erfordras, detsamma må af synerätt bestämmas; — presterskapet

i -Bergslags kontrakt (128), att en föreskrift, det i fähus bör finnas fodergång

mellan väggen och häcken, är nödvändig; — presterskapet i Wifolka kontrakt

(148 v.), att ändamålsenligt är stadgande, det bredden bör vara lika på de

hus, som kunna sammanbyggas; — och presterskapet i Södra Wedbo kontrakt

(156 v.), att det är kanhända betänkligt att i lag bestämma uthusens dimensioner,

så att de på alla ställen skulle vara lika, men skäligt är, att i hvarje kontrakt finnes

en byggnadskomité, bestående af en utaf presterskapet vald pastor och en inför

Häradsrätten vald laicus, hvilka jemte kontraktsprosten i samråd med synenämnden

bestämma husens dimensioner.

7) Presterskapet i Wäne kontrakt, Skara stift, har (166) förklarat sig belåtet

med Consistorii förslag den 9 December 1863 i afseende på pastors bostadsoch

ladugårds-hus, dock att orden deruti »byggnadernes läge, storlek och

beskaffenhet bestämmas af laga synerätt» något förändras, ty det ligger åtminstone

inom möjlighetens gräns, att synerätt kan vid sitt bestämmande handla

57

mindre rättvist; och då skilnaden emellan pastorsboställenas afkastning i spannmål

och foder är högst betydlig i kontraktet, likasom annorstädes, samt ladugårdshusens

storlek bör lämpas derefter, borde nämnde ord förändras till följande: »byggnadernes

läge och beskaffenhet bestämmas af laga synerätt, likaså deras

storlek, dock med synerättens skyldighet att bestämma den efter boställshemmanets

större eller mindre afkastning.»

Presterskapet i Redvägs kontrakt, samma stift, har (184) dels förklarat, att

det med allt alfvar måste motsätta sig det föreslagna stadgandet, att synerätt må

bestämma om beskaffenheten af husen ä kyrkoherde- och komministers-boställen

samt om storleken af karaktershuset och deri befintliga rum jemte deras inrättande,

ty att lemna så vigtiga frågor i en ung och oerfaren, kanske mindre prestvänlig,

domares händer, under det denne är biträdd af en, kanske likgiltig nämnd samt

andra, måhända mindre för saken intresserade personer, är allt för riskabelt, och

en bekant sak är, att icke sällan yngre tillförordnade domare förrätta sådana syner,

hvarföre presterskapet ansett, att bestämda normalritningar för minimum af bostadshusen

och rummens anordnande och inrättande böra, faststälda, åtfölja den Eklesiastika

Boställsordningen; — och dels funnit slutorden: »der ej det ena eller

andra häraf, hvad karaktershuset angår, blifvit genom af Kong]. Maj:t

i nåder faststäld ritning bestämdt» böra förändras till: »dock ej under hvad

dithörande normalritningen som minimum bestämmer», ty att uppgöra ritningar

till bostadshus för hvarje särskildt fall, der nybyggnad skall ske och derpå

söka nådig fastställelse, blir något söndrigt i anordningen samt förorsakar en mängd

besvär, kostnad och arbete, som både böra och kunna undvikas, lika så visst som

väl torde böra undvikas att besvära Kongl. Maj:t med en mängd af dylika ansökningar;

hvarföre presterskapet begärt, att normalritningar för bostadshusen så väl

af sten som af träd måtte blifva uppgjorda, faststälda och den föreslagna Boställsordningen

bifogade.

8) Inom Carlstads stift är yttradt åf Consistorium och presterskapet i Kihls

kontrakt (194 v. & 200 v.), att bestämd föreskrift om ritning bör intagas; — af

presterskapet i Elfdals kontrakt (203 & 204), att ritningar böra antagas och lända

till efterrättelse, med stadgande, att boställshus böra afsynas och godkännas af

samme byggmästare, som uppgjort kostnadsförslaget; — af en prest i Fryksdals

kontrakt (208 v.), att den synerätt lemnade frihet att bestämma alla ladugårdshusens

och de flesta bostadshusens beskaffenhet förefaller i någon mån betänklig,

8

58

ehuru den kan vara god i vissa fall; att den skall naturligtvis åstadkomma stor

olikhet på samma prestgård den ena gången emot den andra; att den ene domaren

dömer så, den andre annorlunda, hvarföre godt vore, om förslaget innehölle åtminstone

någon ledning för pröfningen, ty annars kan, såsom exempelvis framställes,

hända, att en synerätt bestämmer, huru många tunnor potates skola sättas i jorden

och inhöstas i källaren, en annan finner denna kalkyl felaktig och förordnar en

större eller mindre dimension å potateskällarén, derefter en tredje synerätt säger,

att lagen blott föreskrifver en enda källare, hvadan den nu befintliga enda källaren

är tillfyllest, den källare nemligen som efter nu gällande lag är föreskrifven, d. v. s. en

sådan källare, som icke rymmer potates, ty potates och potateskällare funnos icke inom

hela riket, då 26 Cap. ByggningaBalken och sedan utkomna förklaringar stiftades;

att, om förslaget menar en potateskällare, borde detta för säkerhetens skuld nämnas;

att det måtte blifva sällsamt att finna en så djup och rymlig plats inunder något

annat hus, såsom 9 § 2 mom. tillstyrker, att flera 100 tunnor potates deri kunna

frostfritt förvaras; att muras en så stor källare djupt ned i jorden, såsom ske bör,

lärer väl ytterst sällan denna murning kunna verkställas under bostads- och ladugårdshusen,

enär dessa väl oftast äro belägna å någon högland plats, der berg snart

råkas; att det blir då ofta nödvändigt att uppleta höga jord- eller sand-backar, i

hvilka källaren bör nedgräfvas, men de kunna vara så aflägsna, att källaren ej kan

begagnas till dagligt bruk utan blott till ett allmänt förvaringsrum, hvarur förråden

flera gånger under vintern komma att framköras i mindre qvantiteter till en särskild

mindre källare invid bostadshusen, en källare, som kan bildas ofvanpå ett

hälleberg med jordfyllnad på tak och sidor,; och att derföre, såsom under 4 § 1

mom. här ofvan redan är antecknadt, 2:ne källare böra vara i lag föreskrifna, der

så oundgängligt behöfves; ■—■ och af presterskapet i Westra Dals kontrakt (233),

att rummens storlek bör icke af synerätt bestämmas, utan vara icke blott till höjd

utan ock till qvadratinnehållet i författningen utsatt.

9) Presterskapet i Wikornas södra kontrakt, Göteborgs stift, har, under

åberopande i öfrigt af dess förra yttrande, (250) anmärkt, att, likasom rummens

antal blifvit i 1 mom. bestämdt, borde ock deras storlek och inredning äfven utsatts

i detta moment i stället för att åt en synerätts ompröfning öfverlemnas; — och af

presterskapet i Wikornas norra kontrakt, samma stift, (253) är erinradt, att, till

förekommande af många och långvariga processer och mycket missnöje, åtminstone

minimum af karaktershusets storlek bör vara i författningen stadgadt, men dock åt

59

synerätt inrymmas rätt att, der boställets storlek eller andra förhållanden förorsaka

behof af större utrymme i denna byggnad, dertill döma i öfverensstämmelse med

detta behof.

10) LandshöfdingeEmbetet i Elfsborgs län (326 v.) anser ganska nödigt, att,''

till ledning vid uppförande af karaktershus, godkänd ritning, lämpad efter ortens

förhållanden, alltid finnes att tillgå, men att en normalritning svårligen kan uppgöras

af beskaffenhet att i alla detaljer böra tjena till ovilkorlig efterlefnad, hvarföre

åt synerätt torde böra öfverlemnas att densamma efter ortens förhållanden

lämpa, hvaremot det, om normalritning icke varder faststäld, bör åligga de byggnadsskyldige

att anskaffa förslagsritning, hvilken synerätt likaledes eger pröfva.

11) Inom Upsala stift yttras af presterskapet i Svartsjö kontrakt (359), att

bestämmandet af karaktershusets och deri befintliga rums storlek m. m. bör, till

undvikande af alltid obehagliga stridigheter, icke få bero af synerätt eller församlingen,

utan bör bestämdt lagstadgande i detta hänseende uti den nya Boställsordningen

intagas; — och i Roslags östra kontrakt (361), att vid de kyrkoherde- och

komministers-boställen, hvilka äro så belägna, att församlingens sockenstuga icke

beqvämligen kan för nattvardsbarnens undervisning begagnas, bör ibland de föreslagna

rummen något annat, än salen, tilltagas i sådana dimensioner, att nämnde

barn der kunna undervisas, utan att hvarken dessa eller husets innevånare blifva

störda i sina förehafvanden.

12) Det yttras af presterskapet i Ölands dels norra kontrakt, Calmar stift

(391 v.), att synerätt bör ega rättighet att, särdeles i mindre pastorat, något minska

dimensionerne på sätesbyggningen och äfven på andra hus, der den finner skäl

dertill, och dels medel-kontrakt (393 v.), i sammanhang med dess under 4 § 1 mom.

redan antecknade förslag till åbyggnader, att det enda af husen, hvars storlek kan

i lag utsättas, är boningshuset, hvaremot alla öfriga hus böra bestämmas af synerätt,

som opartiskt kan bedöma deras, behofvet motsvarande både antal och storlek;

att en större mängd eller storlek af husen, än hvad är nödvändigt, blifver ett onus

för både pastor och församlingen i afseende på deras underhåll; att, om en pastor

ville hafva flera hus, kunde han bekosta dem sjelf; och att genom förminskning

af husen på pastorsbostället kunde äfven komministern få åtnjuta samma fördel

som pastor, nemligen: att församlingen bestod honom med nödiga hus, så att underhållskostnad

och husröta icke allt för mycket skuldsatte honom.

13) Af presterskapet i nedannämnde 3:ne kontrakter inom Hernösands stift

60

yttras, nemligen: Södra Lappmarkens (443 v.), att storleken af karaktershus och

deri befintliga rum jemte deras inrättande icke må bero af synerätts beslut, utan

blifva en gång för alla genom en af Kongl. Maj:t i nåder faststäld ritning bestämd,

enär, ehuru ett boställe och en församling, åtminstone inom Lappmarken, för närvarande

väl icke äro så störa, de blifva det innan kort, ty, till följd af odlingstillgångarne,

har händt, att befolkningen på en tid af 50 år flerdubblats på de flesta

ställen, hvilket förhållande tvifvelsutan kommer att i framtiden ega rum; kunnande

ett karaktershus, väl bygdt och försedt, ega bestånd minst 70 å 80 år, således till

en framtid, då förhållanderna komma att gestalta sig mycket annorlunda, än de för

närvarande äro; — Westerbottens första (445 v.), att den synerätten medgifna inskränkning,

i fråga om rummens storlek, bör äfven till deras antal utsträckas, samt

efter ordet »inrättande» tilläggas: »och inredning»; — och Medelpads (460 v.),

att, till förekommande af de mångahanda tvister och rättegångar, som ej sällan

uppstått, och till undvikande derjemte af den olika, stundom fullkomligt motsatta

tillämpning af befintliga stadganden, som synerätterne hittills ådagalagt och hvarmedelst,

under eljest lika förhållanden, stor olikhet vid byggnadsskyldighetens fullgörande

uppstått, bör, i enlighet jemväl med PresteStåndets förslag, föreskrifvas:

att alla karaktershusen skola, innan de till boställshafvaren öfverlemnas, vara behöfligen

diktade och ombonade samt rummen tapetserade och oljemålade, med

framgen underhållsskyldighet för den byggnadsskyldige, der ej sådan vanvård,

hvarom 16 § 4 mom. handlar, annorlunda krafvel-.

14) Af en prest i Köpings kontrakt, Westerås stift, yttras (500), att väl

vore, om ett stadgande funnes, hvarigenom det öfverläts åt synerätt att medgifva

någon minskning i afseende på antal af rum i karaktershuset, äfvensom af öfriga

boställshus, endast innehafvaren nödtorftigt och anständigt blifver herbergera^.

15) Af presterskapet i Fernebo kontrakt, samma stift, (537 & 540 v.), med

hvilket en prest i Domprosteriets kontrakt derstädes (490 v.) förklarat sig instämma,

yttras: att, då karaktershuset, sådant det i 1 mom. bestämmes, i synnerhet å

biskopsboställe och äfven kyrkoherdeboställe, synes göra rättvist anspråk på både

prydlighet i sitt yttre och beqväm inredning, och då härtill kommer, att stridiga

åsigter i fråga om denna byggnad och särskildt husets dimensioner mellan boställshafvaren

och de byggnadsskyldige kunna förutses, om frågan skall öfverlemnas till

synerätts bedömande, hvilket sistnämnda förhållande dessutom alltid måste hafva

till påföljd stora olikheter, der likhet, åtminstone i vissa delar af byggnaden, borde

61

ega ruin; så är det alldeles nödvändigt, att Boställsordningen i detta moment föreskrifver,

att karaktershus vid första, andra och tredje klassernas boställen skola

uppföras i öfverensstämmelse med en af Kong!. Maj:t i nåder stadfästad ritning.

Af dessa yttranden, 37 till antalet, innehålla flera klander af de rättigheter,

som blifvit synerätt tilldelade, under yrkande om inskränkning deraf, —andra åter

påstående, om utvidgande af samma rättigheter — och de förra äro nu, likasom

under ärendets förra handläggning, i fråga om de föreskrifter, som i stället borde

meddelas, sins emellan stridiga, så att flera olika, mer eller mindre fullständiga

och omfattande förslag, i synnerhet beträffande sätesbyggningen, blifvit framstälda,

utan att ett enda är med ett annat fullkomligt öfverensstämmande. Af dessa förhållanden,

jemförde dermed, att förslaget blifvit uti ett vida större antal, här icke

upptagna yttranden antingen uttryckligen godkändt eller lemnadt utan all anmärkning,

kan anledning hemtas till den slutsats, att det innefattar en medelväg emellan

de olika åsigterna; och Collegium har ej funnit skäl att, af hvad anfördt blifvit

eller eljest förekommit, ändring i förslaget tillstyrka vidare, än att ordet »Jcaraktershuset»,

som på två ställen i momentet förekommer, utbytes emot »sätesbyggning» och att

efter ordet »inrättande» bör, till fullständigande af meningen med stadgandet, tilläggas

: »och inredning.» *)

§ 9.

1 inom.

1) De fleste inom Sunnerbo kontrakt, Wexiö stift, hafva (32 v.) önskat, att,

om ritning för karaktershus å de andra och tredje klasserna tillhörande boställen

inom ett helt stift eller större del deraf blefve af Kongl. Måj:t i nåder faststäld, i

betraktande måtte tagas, till hvilken afdelning af samma klass boställena höra och

karaktershusens storlek bestämmas, allt efter som bostället hörer till den högre

eller lägre utdelningen af klassen.

2) Kyrkoherde och komminister i Nottebäcks pastorat, Upvidinge kontrakt,

samma stift, hafva (50) förnyat Consistorii i stiftet uti dess förra yttrande den 16

September 1863, sid. 10 i underdåniga utlåtandet den 30 Mars 1865, gjorda förslag

derom, att en läns- eller härads-vis utsedd byggnadskommission skall dels utstaka

plan till nya byggnader och dels uppgöra ritning dertill.

'') Se omröstningsprotokoll A, 21:0. och C.

3) Från Linköpings stift har yttrats af Consistorium (105), att, då den häruti

om förmälda, af Kongl. Maj:t faststälda ritning säkerligen kommer att behöfva jemkning

i enskilda fall, torde böra stadgas, huru af behofvet påkallade förändringar

skola tillvägabringas, och synas de, föreslagna af den i husesyn deltagande byggnadskunnige

personen, kunna, efter boställshafvarens hörande, underställas Kongl.

Maj:ts Befallningshafvandes och Domkapitlets pröfning och fastställelse; — samt af:

presterskapet i Norrköpings kontrakt (120 v.), att synnerligen vigtig! är, det vid

nybyggnad af karaktershus föreskriften om verkställande efter gillad ritning iakttages,

emedan erfarenheten visat, att mången gång ganska dyrbara byggnader

genom ändamålslös konstruktion och inredning i verkligheten blifva mycket obeqväma;

— en prest i Ydre kontrakt (145 v.), att det är olämpligt både att besvära

Kongl. Maj:t med fastställande af ritningar till byggnader, som icke äro af monumental

beskaffenhet och vanligast blifva till största antal af trädvirke uppförda, och

att ytterligare betunga församlingar med kostnader, utan bör länsbyggmästaren

fullgöra dessa ritningar, utan ersättning, på reqvisition af ordföranden i församlingens

kommunalstyrelse; —• och presterskapet i Göstrings kontrakt (149 v.), att

orden: »der belägenheten sådant medgifver» böra utgå.

4) Ritningarnes fastställande stiftsvis önskas af Consistorium i Carlstads stift

samt presterskapet i Kihls och Elfdals kontrakter (194 v., 200 v., 203 & 204.)

5) Om ej den i momentet föreslagna, af Kongl. Maj:t faststälda normalritning

för ett helt stift skulle utfärdas, har presterskapet i Laholms kontrakt, Göteborgs

stift (281), ansett, att vid uppförande af karaktershus ritning, sedan ordinarie

prestman eller, der ej sådan finnes, kontraktsprost sig yttrat, bör underställas

granskning af Kongl. Maj:ts Befallningshafvande och Domkapitlet, som ega tillse,

att den föreslagna byggnaden, med hänsyn till de lokala förhållanderne, motsvarar

måttliga fordringar på utrymme och beqvämlighet.

Något utlåtande öfver det, som under punkterne 1 och 4 förekommer, torde

ej tarfvas.

Under tredje punkten upptagas 2:ne, hvarandra motstridiga yttranden, hvilka

afse det ena afvikelse från en af Kongl. Maj:t faststäld ritning, och det andra, att

slik afvikelse icke bör få ske, uti hvilket ämne Collegii tanka redan uti 1865 års

utlåtande, sid. 123, är uttalad.

Uti punkterne 2, 3 och 5 äro, äfven under ärendets förra handläggning

gjorda, förslag förnyade om en byggnadskommission och om ritnings uppgörande

63

ai länsbyggmästaie eller pa annat sätt5 men Collegium kan, lika litet nu som förr,

anse dessa förslag böra till några särskilda stadganden i Boställsordningen föranleda.

Orden »der belägenheten sådant medgifver», hvilka uti ett i slutet af tredje

punkten anmärkt yttrande, utan anförande af vidare skäl, ansetts böra utgå, äro,

enligt Collegii tanka, af behof påkallade.

Ordet »karaktershus» i detta mom. torde, likasom vid föregående §§ blifvit

hemstäldt, ändras till »sutesbyggning» och uttrycken »bland både bostadshus och synnerligast

ladugårdshus» förändras till »i både mangården och synnerligast ladugården.»*)

2 mom.

1) Då det kali anses lämpligt att sammanbygga icke blott tvänne utan till

och med tre eller fyra mindre hus, af hvilka således det eller de medlersta fä

tvänne väggar gemensamma med andra hus, böra, efter presterskapets i Wista

kontrakt, Wexiö stift, tanka (62 v.), äfven såsom lagliga anses hus med 2:ne väggar,

då den tredje och fjerde väggen till annat hus utgöres.

2) Från Linköpings stift har yttrats af presterskapet i: Norrköpings kontrakt

(120 v.), att önskligt är, det, der sådant låter sig göra, hvälfd källare anbringas

under sjelfva bostadshuset, hvarigenom beqvämlighet utan tvifvel befrämjas; -— i

Bergslags kontrakt (128), att stadgas bör, det åtskilliga hus, såsom fähus och fårhus,

svinhus och hönshus, vedlider, mangelbod och hemligthus, få inrymmas inom

samma knutar och under samma tak; — och en prest i Ydre kontrakt (145 v.),

att med hvarandra alltid må sammanbyggas spannmålsbod och vind med visthus,

mangelbod med visthus och brygghus med vind, å hvilken bör finnas kölna till

beredning af malt och torkning af lin, hvaremot rökning af köttvaror sker lättast

i eu flyttbar kur af bräder.

3) Att äfven ett mellan 2:ne andra inbygdt hus med 2:ne väggar bör såsom

lagligt anses, yttras af presterskapet i Svartsjö kontrakt, Upsala stift (359 v.).

Hvad under punkten 2 är upptaget påkallar, efter Collegii tanka, icke något

särskildt nytt stadgande i Boställsordningen, helst, enligt 8 § 2 mom., synerätt tillkommer

att i de afhandlade ämnena besluta.

Till fullständigande af stadgandet i slutet af momentet: »dervid hus med

tvenne väggar må för lagligt anses, då den fjerde af väggen till ett annat lins utgöres»,

finner Collegium detsamma, med godkännande af yttranderne under punkterne 1

*) Se omröstningsprotokoll A, 22:o och C.

64

och 3, böra med ett, till förekommande af eldfara genom drängstugan påkalladt

tillägg, erhålla följande lydelse:

»dervid hus med tvänne eller tvenne väggar må för lagligt anses, då de öfriga af

ouggar till andra hus utgöras; dock att drängstuga ej må med annat ladugårdshus sammanbyggas.

»

I öfrigt torde orden »bostadshus» ändras till »mangårdshus» och »karakter sim set»

till »sätesbyggningen.» *)

§ 10.

1) Palman har (16) andragit:

A) att punkterne 1, 2 och 3 kunde sammandragas till eu, så lydande:

»l:o att byggnadsskyldig eger rätt att efter ändamålsenliga och antagna

byggnadssätt samt åt i orten tillgängliga och brukliga byggnadsämnen

uppföra hus, hvilket som laga anses enligt följande bestämmelser:

a) boningshus: företrädesvis af brändt tegel, men äfven

af konstgjord sandsten, liggande timmer, resvirke med inklädnad åt

stående, helst gammalt, men dugligt timmer eller åt enkel, 7 tum tjock

tegelvägg med kalkrappning in- och ut-vändigt, dock att i sistnämnda

fallet tegelväggen beklädes invändigt med 1 l/4 tums spontade bräder

och äfven dessa med förhydningspapp, eller af andra, enligt vunnen

erfarenhet, tjenliga byggnadsämnen; b) visthusbod, häst-, ox- och kostall

samt fårhus: företrädesvis, der tillgången så medgifver, af gråsten

med 2 alnars tjocka murar och cementrappning i inre och yttre

fogarne, men äfven af brändt tegel, konstgjord sandsten, af kalkbruk

och småsten, af liggande timmer, af resvirke med öfver- och underslag,

af 6 å 7 tums fyrkantiga bjelkar med inklädnad af drifvet och

diktadt timmer eller af 7 tums tjock enkel tegelvägg med kalkrappning

in- och ut-vändigt; c) brygghus, vedlider, mangelbod, vagns- och

redskaps-hus, hemligthus, loge och lador: af resvirke med dubbla

öfver- och under-slag å först- och sist-nämnda hus af 6 ä 7 tums fyrkantiga

bjelkar och enkla (öfver- och under-slag) å de öfriga med inklädnad

af klafve! timmer, plank eller 1 J/4 tums tjocka bräder; d)bygg

-

*) Se omröstningsprotokoll A, 22:o.

65

nåder öfver bod till spannmåls vind, dito öfver stall, fä- och får-hus till

foderskullar: af stående virke med inklädnad, som i föregående punkt

sägs; e) golf af småsten och sand, af plan- eller annan tuktad sten,

af asfalt m. in.: i uthus, der golf enligt ortens sed anses behöfligt;/) tak å

sätesbyggning, drängstuga, brygghus, visthus- och spannmåls-bod, stall

och vagnshus, der desse sistnämnde hushållsbyggnader ligga vid

sidan af gårdsplanen: af jernplåt, zink, spån, tegel, skiffer, papper,

sten på näfver samt näfver och torf, alla på underlag af bräder; af

smetadt tegel, asfaltfilt och stickor (dock att de sednare äro kokade

i vitriol) å läkt; tak å fähus samt andra laga hus: af bunden halm,

stickor m. m., som förut nämndt är. Tak endast af bräder vare, såsom

snart förmultnade, skogsödande och eldfarliga, i allo förbju.dna.»

Varande af Pålman anmärkt vid punkten d): att häruti omnämnda byggnadssätt

brukas nu allmänligen och är både ändamålsenligt och billigt, hvarföre det införts;

— e): att detta stadgande är äfven nytt samt på skoglös eller skog-fattig ort

underlättande för byggnadsskyldig och under alla förhållanden ändamålsenligt; —

och /): att stadgandet om tak af näfver och torf, såsom hörande till det uräldsta

och i allmänhet blott brukas i Skåne, som har sin egen Eklesiastika Boställsordning,

synes saklöst kunna utgå, men hade dock blifvit upptaget.

B) att uti 4:de (enligt Pålman 2:dra) punkten böra utbytas ordet »sten»

mot »b rån dt murtegel» och orden: »skorstenar till alla eldstäder» mot

»behofliga skorstenar för eldstäderna», enär meningen icke kan vara, att

r2 skorstenar, en för hvar eldstad, skola å sätesbyggningen finnas.

C) att uti öde (enligt Pålman 4:de) punkten bör tilläggas: »samt att husen

sa inrättas, att den våta spillning''en efter kreaturen kan till boställsjordens

nytta uppsamlas och användas»; varande detta lätt verkstäldt

genom anbringande af rännor under golf af plank och af rännstenar, der golf är

af sten.

D) att 7:de (enligt Pålman öde) punkten bör lyda: »att sistnämnda hus,

der boställes större kreatur inrymmas, byggas i möjligaste måtto

breda; att häststall äro minst 8, ko-, ox- och får-hus minst 7 fot höga

och förses med tillräckligt många och stora, med glasrutor försedda

fönster till ljus och luftvexling; att foderskullarne öfver sistnämnda

9

66

hus blifva minst 5 fot höga från skullbotten till takfoten, på det tillräckligt

foderrum må beredas.»

E) att 8:de (enligt Pålman 6:te) punkten, jemte det ordet »korsvirke»,

hvilket blott brukas om det stående virke i bus, som äro med enkel tegelvägg inklädda,

varder mot »resvirke» utbytt, bör erhålla ungefär följande lydelse: »att

timrade hus och bus af resvirke med inklädnad af plank eller bräder

skola med bräder om knutarne inklädas och alla, året efter sedan de

blifvit färdiga och derefter hvart femte år, med rödfärg eller annat

tjenligt ämne anstrykas. Lag samma vare ock med brädfodrade bus.

Hus, förvarade genom kalkrappning, bättras delvis eller i sin helhet,

så ofta bebofvet krafvel-.»

F) att 9:de (enligt Pålman 7:de) punkten, då hvarje hus, som nybygges,

måste ha ett rum, bör, till förekommande af missförstånd, få ungefärligen följande

lydelse: »att hus ej må byggas å annan plats eller till annan storlek och

byggnadssätt, än som i vederbörlig ordning bestämmes.»

2) En emot denna och flera §§ gemensamt af Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

i Östergötlands län framstäld anmärkning är vid 4 § antecknad.

3) LandshöfdingeEmbetet i Stockholms län anmärker (428 v.), att någon bestämmelse

om tid för sättning af nytimrade boningshus, innan inredning får ega

rum, icke i förslaget igenfinnes, ehuru sådant torde vara åt nöden, åtminstone hvad

allmogens byggnadsskyldighet vidkommer.

4) Till de många speciella bestämmelser i afseende å byggnadssättet, denna

§ innehåller, anser Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Jemtlands län (482 v.)

äfven förtjena att läggas, det boningshus bör vara, i förhållande till ortens kraf

och bruk, väl ombonadt.

5) En komminister i Roslags östra kontrakt, Upsala stift, har (363 v.) ansett

böra stadgas, det församlings byggnadsskyldighet alltid skall af behörigen vitsordad,

byggnadskunnig person verkställas.

Den af Pålman förordade sammandragning af första, andra och tredje punkterne

till en enda, kan, då denna punkt skulle komma att bestå åt sex särskilda

afdelningar a—f, Collega™ icke finna vara i formelt hänseende af någon nytta

och kommer att om de af honom i sak föreslagna speciella förändringar här nedan

vid hvarje punkt särskildt i underdånighet sig yttra, i den mån sådant anses

erforderligt.

67

Den vid denna och flera §§ gemensamt, under 4 § här ofvan antecknade

anmärkning är derstädes äfven besvarad.

Att, såsom under punkten 3 föreslagits, uti en Boställsordning, som skall

gälla för hela Riket, bestämma tid för sättning af nytimrade boningshus, innan inredning

får ega rum, är alldeles olämpligt, då den olika beskaffenheten af marken,

hvarpå huset uppföres, är i detta hänseende af betydligt inflytande.

Att ett hus bör vara väl ombonadt, ligger i sakens natur och torde således

icke, såsom under punkten 4 föreslagits, höra särskildt föreskrifvas; likasom i Boställsordningen

icke heller lärer behöfvas, enligt förslaget under punkten 5, något stadgande

om den person, af hvilken församlings byggnadsskyldighet skall verkställas.

1 punkten.

1) Presterskapet i Wista kontrakt, Wexiö stift, anser (62 v.) bestämdt böra

uttryckas, att valet mellan de olika byggnadsmaterialierne öfverlemnas åt den byggnadsskyldige,

hvilken väl icke bör kunna åläggas att å ort, der god tillgång finnes

på timmer, uppföra hus af tegel eller sten, äfven om tillgång härpå till skälig kostnad

skulle vara för handen.

2) Consistorium i Carlstads stift och presterskapet i Kihls kontrakt (195 &

200 v.) anmärka, att teglet bör vara brändt, och presterskapet i Vestra Dals kontrakt

anser (233) föreskrifterne i l:a och 2:a punkterne böra vara mera bestämda

och begränsade, i hvilket afseende anföres: att bland de »flera» hus, som »uppförda

af resvirke med beklädnad af plank eller bräder må för laggilda

anses», enligt 2:dra punkten, kunna, utom brygghus, sonr är särskildt nämndt, äfven

räknas visthus och spannmålsbod, möjligen också drängstuga eller annat boningshus;

åtminstone förebygger förslaget'' icke en sådan tydning; — att pätaglige.

bör dock vid bestämmandet af materiel och byggnadssätt afseende fästas vid ändamålet

med det hus, som är i fråga; — att visthus och spannmålsbod, hvartill också

kan räknas vagnshus, äro förvaringsrum för dyrbar egendom och sålunda ändamålslösa,

om de uppföras af resvirke med beklädnad, emedan de hvarken utehålla

tjufvar eller drifsnö; — att ännu mera ändamålslöst skulle ett brygghus, uppfördt

af resvirke, blifva, ty det blefve ett uthus, hvarest den arbetande tjenstepersonalen,

som hela dagar och nätter, äfven under den kallare årstiden, hafva der att syssla,

skulle förspilla helsa och lif; — att svårt är att begripa hvartill bakugn der skulle

tjena, enär för baks verkställande, äfven under den blidare årstiden, fordras ett

bus, som håller värmen inne och är dragfritt; — och att i författningen bör vara

*

68

tydligen bestämdt, att icke blott alla boningshus, utan ock brygghus, visthus, spannmålsbod

och vagnshus böra uppföras af sten eller timmer, så att väggarne blifva

tillräckligt fasta och täta för att kunna svara mot husets ändamål.

3) Presterskapet i Svartsjö kontrakt, Upsala stift (359 v.), anser, att gråsten

icke må till byggnadsämne begagnas.

4) Af en prest i Domprosteriets kontrakt, Westerås stift (490), yttras, dels

att, så vidt boställshafvare icke, såsom önskligt vore, alldeles befrias från den betungande

skyldigheten att bygga och underhålla ladugård, bör ett sådant hus alltid,

åtminstone i skoglösa orter, uppföras af sten och den synnerligt dryga nybyggnadskostnaden

derföre ersättas den, som fått vidkännas densamma, medelst amortering,

fördelad på minst 50 eller 75 år; och dels att, för den händelse boställshafvare

ålägges att också bygga och underhålla stall, bör äfven detta byggas af sten i

sammanhang med ladugårdshuset med samma rättighet till ersättning, som förut

blifvit nämndt.

Uti den i punkten 1 uttalade allmänna åsigt, att valet emellan de olika

byggnadsmaterialierne bör åt den byggnadsskyldige öfverlemnas, hvilken åsigt äfven

synes delas af Palman, Ä) 1), kan Collegium icke instämma, enär det måste tillhöra

synerätt att föreskrift härutinnan meddela, då husets bestånd i högst väsentlig

måtto beror på de materialier, som dertill användas, och detta åter är ett förhållande,

som berör icke blott den för tillfället byggnadsskyldiges rätt.

Då det byggnadsmateriel, som kallas »tegel» alltid är »brändt» och i obrändt

tillstånd kallas »ra sten», behöfver det ej heta »brändt tegel» såsom af Pålman, A) 1) a),

och äfven i andra punkten föreslagits.

Det i samma punkt förekommande yttrande, att i förslaget icke förebygges

uppförande utaf drängstuga eller annat hus »af resvirke med beklädnad af

plank eller bräder», såsom det heter i §:ns andra punkt, härleder sig från missförstånd

eller förbiseende, då om boningshus handlas i §:ns första punkt, hvarest

hus af resvirke icke omförmälas.

Då i tredje anmärkningspunkten yrkas ovilkorligt förbud mot begagnande

af gråsten, bör detta ämne deremot efter Pålmans åsigt, A) 1) b), företrädesvis till

vissa hus användas; och Collegium kan icke inse ringaste skäl till ett förbud i

nämnde syftning.

Uti fjerde anmärkningspunkten yrkas ovilkorligt stadgande derom, att i skoglös

ort ladugård och stall skola byggas af sten, men detta kan icke af Collegium för

-

4

69

ordas, då äfven i skoplös ort sten kan vara ett dyrare materiel och svårare att

anskaffa, än timmer, hvarföre sådant måste bero på pröfning i hvarje särskilt fall.

Det i andra anmärkningspunkten uttalade klander beträffande de i §:ns andra

punkt omförmälda hus af resvirke grundar sig på en förutsättning derom, att

huset skall blifva illa uppfördt, och förtjenar derföre icke vidare uppmärksamhet.

Den mängd speciella stadganden om olika hus och sättet för deras uppförande,

som Pålman, under A) 1), a, b, c, d och e, föreslagit, synas, om ock de må

vara dugliga i hans ort och innefatta nyttiga föreskrifter för en byggmästare, icke

lämpliga att i en allmän Boställsordning införa, utan måste sådant allt rättas efter

förhållanden och bruk i hvarje ort samt förty tillhöra synerätt att pröfva och bestämma,

hvilket äfven gäller om det i slutet af andra anmärkningspunkten föreslagna

stadgandet rörande bonings- och några andra hus.

2 punkten.

1) Från Strengnäs stift är anmärkt af: presterskapet i Vester Rekarne kontrakt

(85), att brygghus, hvilket, om det uppföres af resvirke och plank eller bräder,

blir under vintermånaderne för kallt, torde böra såsom hittills af timmer byggas;

— tvänne prester i Rumla kontrakt (93 v. & 96), som, på sätt förut vid 4 §

1 mom. är antecknadt, ansett bagarestuga böra i brygghuset inrättas: att, med hänsigt

till behofvet åt värme i denna stuga, bör brygghuset ej få byggas af resvirke

med brädväggar, såsom högst olämpligt för alla hus med eldstäder; — och en prest

i samma kontrakt (99), att ordet »brygghus» bör uteslutas, enär det skulle vara

högst olämpligt att uppföra ett sådant hus, som skall innehålla bakugn och tvättstuga,

med väggar af endast resvirke och plank- eller bräd-beklädnad.

2) Consistorium i Linköpings stift har (105 v.) yttrat, att brygghus, särdeles

om bagarestuga tillkommer, bör icke få uppföras af resvirke med bräder och att

närmare bestämningar behöfvas för undvikande af orden »med flera», hvilka ord

äfven presterskapet i Lysings kontrakt, samma stift (153 v.), anser böra uteslutas

och deremot bestämdt stadgas hvilka hus få uppföras af resvirke och beklädas med

bräder och plank, hvilket, då detta byggnadssätt innebär en stor lindring i byggnadskostnaden,

är af särdeles vigt; hvarförutan en komminister i Hammarkinds kontrakt

(127), anmärkt, att brygghus med bakugn och tvättstuga ej bör göras af resvirke

med plank- eller bräd-beklädnad, ty huru skulle då nödig värme stanna der

för brygd och bak under vintertiden, hvarföre ett timmerhus, indeladt i 2;ne rum,

70

det yttre såsom brygghus, försedt med inmursgryta, och det inre såsom ej blott

tvätt- och bagare-stuga utan äfven väfvarstuga, väl är det bästa.

3) Utom hvad af presterskapet i Vestra Dals kontrakt, Carlstads stift, yttrats

och här förut under första punkten är antecknadt, har från samma stift anförts

dels af Consistorium och presterskapet i Kihls kontrakt (195 200 v.), att, så vida

med »resvirke» förstås stolphus med väggar af bräder, kunna sådana på intet vis

vara dugliga till brygghus, spannmålsbod eller visthusbod, utan måste dessa hus

vara timrade; och dels af presterskapet i Elfdals kontrakt (203 & 204 v.), att, om

brygghus m. fl., der eldrum skall finnas, få uppföras af resvirke med beklädnad af

plank eller bräder, kunna de blifva alldeles utan värme om vintertiden, ehuru det

fordras, i synnerhet vid bak och tvätt, att hafva ganska varmt.

4) Presterskapet i Wikornas södra kontrakt, Göteborgs stift, bär (250) anmärkt,

att brygghus torde så mycket heldre böra uppföras af timmer, som deruti skall

vara bakugn och bryggpanna, för hvilkas begagnande ett varmare rum synes erfordras.

5) Då brygghus skall, utom tvättstuga, innehålla bakugn, men ett af resvirke med

beklädnad af plank eller bräder uppbygdt hus måste under den kallare årstiden

medföra fara för deras helsa, som der skola verkställa bakning, utsatte, å ena sidan,

för eldens hetta och, å den andra, för drag genom de otäta väggarne, anser

Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Göteborgs och Bohus (379) brygghus,

uppfördt på omförmälta sätt, icke böra tillåtas.

6) Brygghus anser LandshöfdingeEmbetet i Stockholms län (428) böra uppföras

af tegel och icke af resvirke med beklädnad af plank eller bräder, livilket

torde blifva äfventyrlig! i afseende å eldfara.

7) Då hus af resvirke med brädbeklädnad lemna icke någon eller ringa sä

kerhet

mot inbrott, har presterskapet i Westerbottens andra kontrakt, Plernösands

stift (452 v.), ansett husen, så vidt det utan allt för stor kostnad kan ske, nödvändigt

böra af timmer byggas. >

8) Inom Westerås stift yttras af en prest i Domprosteriets kontrakt (490 v.),

att boställshafvare må, till besparing af den dryga kostnaden utaf timmer, medgifvas

att uppföra ladorna af stolpvirke med fyllnad af bräder; — af en prest i Fellingsbro

kontrakt (514), att brygghus, för att kunna betraktas såsom laggildt, bör

vara uppfördt i full enlighet med vanliga boningshus; — och af presterskapet i

Fernebo kontrakt (537 & 540 v.), med hvilket förenämnde prest i Domprosteriets

kontrakt (490 v.) förklarat sig instämma: att, då brygghus, på sätt 3 § föreskrifver,

71

skall förses med bakugn och tvättstuga, men både bak och tvätt, särdeles förstnämnde

förrättning, under den kallare årstiden fordra varmt rum, kan icke inses,

huru ett sådant hus, uppfördt af resvirke med beklädnad af plank eller bräder,

skall kunna motsvara dermed afsedda ändamål och följaktligen kunna för laggildt

hus anses; och då ordet: »med flera» lemnar en vådlig frihet vid författningens

tolkning, är det angeläget, att sålunda uppförda hus, då de skola för laggilda anses,

också specificeras; lärande till hus af så beskaffadt byggnadssätt blott kunna som

laggilda anses: vedlider, mangelbod, hemligthus, vagnshus, redskapshus, foderlada

samt loge med lador.

Utom hvad här ofvan under §:ns första punkt förekommer, i viss mån äfven

till denna punkt hörande, inhemtas: att, då Palman, under ansett brygghus

kunna af resvirke uppföras, är sådant afstyrkt uti alla anmärkningspunkterne utom

den 7:e, deruti åter alla hus af resvirke anses böra, »så vidt det utan allt för stor

kostnad kan ske» undvikas; — att orden »med flera» uti anmärkningspunkterne

2 och 8 förmenas böra närmare bestämmas; — och att i sistnämnde anmärkningspunkt

föreslås ladors uppförande af stolpvirke med fyllnad af bräder i stället för

byggandet af timmer.

Det af Collegium föreslagna stadgande är lika lydande med det, som förekommer

i 24 § af MilitieBoställsordningen den 23 Januari 1836; och då det för dessa

slag af boställen kunnat nu i öfver 30 års tid tillämpas utan behof af ändring eller

förklaring, torde sadant äfven fa antagas kunna ega rum i fråga om eklesiastika

boställen, destoheldre som anmärkningarne endast afse ämnen, som det efter förhallanden

i hvarje ort maste tillhöra synerätt att afgöra och derom närmare speciella

föreskrifter äro både olämpliga och ofta omöjliga att i en allmän Boställsordning

meddela, dock torde ordet »brygghus», hvars uppförande af resvirke i allmänhet

icke är lämpligt, kunna uteslutas.

3 punkten.

1) Näfver och torf eller bräder må icke, såsom vanprydligt, till taktäckningsämne

å karaktershus användas, efter hvad en prest i Rumla kontrakt, Strengnäs

stift (99), uttalat.

2) Från Linköpings stift är erinradt af Consistorium (105 v.), att tak på

boningshus af spån, stickor, näfver och torf äro mindre tjenliga såsom eldfarliga

och, åtminstone hvad tak af stickor beträffar, icke nog skyddande mot köld och

snöyra; samt af presterskapet: i Domprosteriets kontrakt (107 v.), att pappers-och

72

torf-tak böra utgå såsom otjenliga; — i Norrköpings kontrakt (120 v.), att endast

skiffer och tegel böra få användas till täckningsämnen å byggnader med eldstäder,

emedan alla öfriga här uppräknade slag äro i mer eller mindre man eldfarliga och

dessutom icke så väl skydda huset för röta genom regn och snöyra; — och i Lysings

kontrakt (153), att täckningsämnen af spån på byggnader med eldstäder böra

ej tillåtas af flera skäl såsom eldfara, snöyra och köld.

3) Tak af näfver och torf anser presterskapet i Elfdals kontrakt, Carlstads

stift (203 & 204 v.), numera vara aldeles kassabla.

4) .Efter Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes i Westerbottens län tanka

(318 v.) bör äfven plåt få användas till täckning af tak, men deremot böra sten på

näfver, torf och papper icke antagas såsom lämpliga täckningsämnen å byggnader

med eldstäder och å andra bostadshus.

5) Inom Upsala stift anses af presterskapet: i Sjuhundra kontrakt (337 v.), att

sten och torf på näfver, bröd-, spån- och pappers-tak, som äro eldfarliga, icke motsvarande

sitt ändamål och derföre redan ur bruket försvunnit, böra uteslutas samt

endast skiffer, tegel och stickor behållas, emedan sådana tak bäst emotstå tidens

härjningar, äro af brandstodsbolagen icke ansedda för eldfarliga och i följd deraf

mindre kostsamma i de årliga brandförsäkringsafgifter; — i Trögds kontrakt

(344 v.), att papperstak, såsom eldfarlig! och ovaraktigt, icke bör med fördel användas;

— och i Svartsjö kontrakt (359 v.), att torftak med näfver icke bör få

begagnas, ty det nedtrycker byggnaden, skyddar icke för läck och gör det svårt

att upptäcka läckorna.

6) Tegel utan underlag af bräder har, enligt hvad af Eders Kongl. Maj:ts

Befallningshafvande i Göteborgs och Bohus län yttras (379), befunnits icke vara

ändamålsenligt inom olika trakter af länet och torde derföre icke böra godkännas.

7) LandshöfdingeEmbetet i Stockholms län anför (428), att papper till taktäckningsämne

är, efter hvad erfarenheten visat, mindre tjenlig!, hvadan tillåtelse

dertill icke torde böra medgifvås.

De af Palman, under A) 1)/), och Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

i Westerbottens län omnämnda, förut icke upptagna täckningsämnena »plåt, zink

och asfaltfilt» anser Collegium böra upptagas sålunda, att »plåt, zink» framför ordet

»skiffer» införas, deremot ordet »papperstak» ändras till: »tak af papper och asfaltfilt»;

men i öfrig! finner Collegium icke skäl att någon ändring uti punkten tillstyrka

i anledning af hvad de afgifna, ibland sins emellan stridiga yttranderne innehålla.

73

Ordet »bostadshus» torde utbytas emot »mangårdshus.» *)

4 punkten.

1) En prest i Rumla kontrakt, Strengnäs stift, har (99) ansett punkten efter

ordet »höga» böra lyda sålunda: »ljusa, så att ett rums fönsterarea ej gerna

understiger 15 procent af dess golfarea, vara försedda med innanfönster,

med ugnar af kakel, jern eller sten med jernplåtar eller plansten

på golfvet framför och dels skorstenar af väl brändt tegel till

nödig höjd uppmuras med allt igenom särskilda rökgångar för

h varj e eldst ad.»

2) Inom Linköpings stift är yttradt af Consistorium (105 v.), att på de mindre

husen är stenfot af 2 fots höjd tillräcklig; på bodbyggnad torde hörn- och

stödje-stenar vara tillräckliga; vindsrum och drängstuga behöfva ej vara mera än 8

fot höga; och i karaktershusets boningsrum böra blott kakelugnar, icke jern- eller

ler-ugnar få uppsättas, med undantag af köket; — samt af presterskap i Norrköpings

kontrakt (121 v.), att till eldstäder i boningsrummen böra endast få be_

gagnas ugnar uppförda af kakel, emedan dylika af tegel eller jern både bereda

mindre värme och snarare föranleda os, som både förorsakar otrefnad och dessutom

är för helsan menligt; — i Bergslags kontrakt (128 v.), att oafgjordt är, huru och

af hvem rummens rymlighet skall bestämmas; — en prest i Ydre kontrakt (145 v.),

att rummens höjd är för stor, ty, när den i vanliga boningsrum öfverstiger 5 alnar,

blifva rummen otrefliga och kalla, hvarföre måttet 5 alnar synes vara mera passande;

— i Göstrings kontrakt (149 v.), att till de mindre byggnaderne icke torde erfordras

stenfot å 2 fots höjd, hvilket mångenstädes skulle medföra en nog dryg kostnad,

hvarföre denna föreskrift bör inskränkas till större byggnader, och att bonings,

rummen på vinden samt drängstugan icke behöfvas 10 fot höga; — och i Lysings

kontrakt (153 v.), att 8 fots höjd torde vara nog i drängstugan.

3) I stället för »ugnar af kakel, jern och sten» bör, enligt Consistorii

i Carlstads stift och presterskapets i Kihls kontrakt tanka (195 & 200 v.), stå

»ugnar af glas er adt kakel», såsom de enda, hvilka i boningsrum äro ändamålsenliga,

och presterskapet i Södra Dals kontrakt anmärker (231), att ugnar af

jern i boningsrum icke böra såsom laggilda antagas.

4) Såsom en väsentlig brist i förslaget har presterskapet i Orousts och

Tjörns kontrakt, Göteborgs stift (248) anmärkt, att i detta moment ingen bestäm

*)

Se omröstningsprotokoll A, 23:o.

10

74

ning förekommer rörande boningsrummens inredning, såsom deras oljemålning,

tapetsering, förseende med öfverstrukna papperstak och dubbelfönster, hvarförutan

de icke äro beboeliga, i hvilket skick de dock skäligen synas höra lenmas åt

boställshafvaren, så att han icke till iståndsättande äfven af dessa församlingens

hus må vara skyldig lemna något bidrag; och då i momentet namnes, att rummen

böra vara försedda med ugnar af kakel, jern eller sten, skulle i följd af dessa

sväfvande alternativer kunna anordnas jern- eller sten-ugnar i de bättre boningsrummen,

hvarigenom boställshafvaren blefve oskäligen nödgad att sjelf bekosta de

bättre eldstäder, hvarpå man efter tidens kraf rättmätigt bör kunna göra anspråk,

hvarföre, till undvikande af obestämdhet i denna del, momentet hör bestämdare

innehålla, att, med undantag af rummet för tjenstehjonen, som kunde förses med

jern- eller sten-ugn, de öfriga boningsrummen böra vara försedda med de nu allmänt

brukade hvita tegelugnarne med ytterdörrar af messing; äfvensom att dörrarne

emellan dessa boningsrum böra vara så kallade dubbeldörrar, försedda med

bättre lås af messing eller något dylikt, brukbart ämne; varande jemväl af presterskapet

i Laholms kontrakt, samma stift (281 v.), erinradt, att boningsrummen böra

vara försedda med trossbottnar för tak och golf, gipsade eller spända tak, samt

tapetserade och hafva ugnar af kakel.

5) Att ugnarne i alla de egentliga boningsrummen skola uppföras af kakel,

helst hvitglaserad, anmärkes af presterskapet i Östra kontrakt, Lunds stift (314),

äfvensom att valet af tapeter, som ock böra i boningsrummen anbringas, må få

bero af boställshafvaren, men priset derå, hvaröfver han ej får gå, utan att sjelf

ersätta öfverskottet, af synerätt bestämmas vid hvarje särskild! tillfälle, då tapetsering

ifrågakommer.

6) Inom Upsala stift yttras af en prest i Lyhundra kontrakt (335 v.), att,

till förekommande af tvister, bör hvarje rums storlek icke blott till höjd utan äfven

till längd och bredd samt antalet7 dörrar noga bestämmas; — samt af presterskapet

i Sjuhundra kontrakt (337 v.), att alla rum i alla karaktershus böra bestämmas till

höjd och storlek, så att boställshafvaren och församlingar icke godtyckligt eller af

egennytta göra rummen allt för små; — i Hagunda kontrakt (339 v.), att stadgas

bör rörande dimensionerna af de särskilda rummen, rappning deraf invändigt, målning,

dubbla fönsters anskaffande, kakelugnar af porslin och mera sådant, hvilket

alldeles icke bör öfverlåtas åt synerätten att bestämma; — i Lagunda kontrakt

(340 v.), att boningsrummens höjd kan från 10 till minst 9 fot nedsättas, hvaremot,

75

till förekommande af tvist, bör, att af synerätt vid bestämmande, enligt 8 § 2 inom.,

af rummens inrättande iakttagas, stadgas, att äfven tapeter, oljemålning och innanfönster

böra åt bostadshus bestås; •— i Södra Fjerdhundra kontrakt (342), att rummens

höjd bör bestämmas till minst 9 i stället för 10 fot, hvilket är nödvändigt

med afseende på svårigheten att på skoglösa orter hålla rummen varma; — i samma

kontrakt (343), att till karaktershusens fullständiga beskaffenhet bör anses höra

icke blott ugnar och skorstenar utan ock rummens invändiga rappning och tapetsering,

oljemålning å dörrar och fönster med tillhörande fodringar in- och ut-vändigt

samt tillhandahållande af innanfönster, hvarom bestämdt stadgande är så mycket

mera nödigt, som säkerligen derförutan många synerätter hädanefter, såsom hitintills,

icke skola anse sig kunna ålägga den byggnadsskyldige dessa prsestatiouer,

som dock tydligen för husets bestånd och möjligheten af dess‘begagnande äro af

väsentlig betydelse, äfvensom, allt efter synerätternes olika åsigter, ett olika förhållande

i detta hänseende skall inom riket, till och med inom samma stift uppkomma,

samt rättegångar ensamt om denna del af byggnadsskyldigheten skola så mycket

mindre kunna undvikas, som kostnaden för dess fullgörande blifver kännbar i

samma mån, som det förökade antalet af rum och byggnadens deraf beroende

större vidd gör den svårare att åstadkomma; — och i Helsinglands vestra nedre

kontrakt (374), att något torde hafva bordt stadgas om boningsrummens målning,

tapetserande, innanfönster och dörrlås; — och har slutligen, med anledning af hvad

sålunda af presterskapet yttrats, af Consistorium (330) anförts, att, till undvikande

af tvister och rättegångar, bör tilläggås det stadgande, presterskapet i Södra Fjerdhundra

kontrakt (343) föreslagit, på sätt här förut är upptaget.

7) Inom Calmar stift yttras af presterskapet i följande 3:ne kontrakter, nemligen:

Handbörds (385 v.), att stenfoten under andra hus än karaktershus må minskas

ända till en fot öfver marken, hvilket torde vara tillräckligt för att freda

väggarne från den röta, som från jorden kan angripa och skada dem; — Södra

Möre (387 & 389), att föreskrift är önsklig, det i karaktershuset dörrar och fönster

skola vara oljemålade samt boningsrummen försedda med innanfönster och i nedra,

våningen äfven med fönsterluckor, hvaremot tapetseringen torde af hvarje boställshafvare

efter egen smak få besörjas och bekostas utan något slags ersättningsanspråk;

— och Olands norra (392), att skorstenar må äfven uppföras af passande

sten, ej blott tegel.

8) En prest i Medel-kontraktet, AVisby stift, anmärker (420 v.), att före

-

76

skriften om skorstenars uppmurande af tegel ökar byggnadskostnaden för allmogen,

ty på öen linnes intet tegelbruk, till följd hvaraf tegel är dubbelt så dyrt som på

fasta landet och skorstenar deraf sällan uppföras; hvadan billigare är att stadga,

det skorstenar få af tegel och kalksten uppmuras, såsom på öen är i allmänhet

brukligt.

9) LandshöfdingeEmbetet i Stockholms län anser (428) dubbla golf böra anbringas

i karaktershusets bottenvåning med passande fyllnadsämne samt lufttrummors

upptagande på stenfoten.

10) Presterskapet i Medelpads kontrakt, Hernösands stift, har (461) anhållit, att

stenfot under samtliga boställshus måtte erhålla en minimihöjd af 2 fot.

11) En prest i Fellingsbro kontrakt, Westerås stift (514), anser ugnar af

jern, om ock icke missprydande, åtminstone högst olämpliga och ändamålsstridiga,

enär de väl kunna hastigt uppvärmas, men lika hastigt svalna och således äro vida

mer vedödande än ugnar af kakel; — och af presterskapet i Fernebo kontrakt,

samma stift (537 v. & 540 v.), med hvilket en prest i Domprosteriets kontrakt förklarat

sig instämma (490 v.), anmärkes, att föreskriften om boningsrummens inredning

bör vara mera specifik, i hvilket afseende vidare anföres: att, då t. ex. af

Collegium uti motiverne, sid. 130 mom. d, yttras, att tapetsering, liksom allt annat

i fråga om bostadshusen skall bekostas af pastoratsboerne i enlighet med de föreskrifter,

som varda dem meddelade, hade det, åtminstone till förekommande af

tvister och en godtycklig tydning af författningen, varit af nöden, att en föreskrift

derom och om annat, som hörer till inredningen, särdeles af karaktershuset, vant''

i Boställsordningen intagen, ty man finner af bilagorna till förslaget huru olika

pretensioner i detta hänseende blifvit gjorda, och det kan icke hvarken för den

ene eller den andre parten vara likgiltigt, i hvad mån dessa pretensioner varda

uppfylda.

Pålman, under B, anser »skorstenar till alla eldstäder» böra till »behöfliga

skorstenar för eldstäderne» förändras, hvilket Collegium finner i så

måtto böra bifallas, att orden förändras till: »behöfligq skorstenar.»

Anmärkningen under andra punkten, att oafgjordt är, huru och af hvem rummens

rymlighet skall bestämmas, ådagalägger förbiseende af 8 § 2 mom..

Likasom i 1865 års utlåtande, sid. 130 d), är upptaget, har äfven nu, enligt

7:e anmärkningspunkten, yrkats, att boställshafvaren skulle sjelf bekosta tapetsering,

77

hvilket lika litet som det i samma ämne uti öde anmärkningspunkten omnämnda

påstående förtjena!- afseende.

Om höjden af foten under husen yttras i anmärkningspunkterne 2, 7 och

10 olika åsigter, hvilka Cöllegium ej funnit böra till ändring i förslaget föranleda.

I fråga om uppförande af ugnar och skorstenar jemte rökgångar dertill äro

så väl af Pålman, under B, som uti anmärkningspunkterne 1—8 gjorda åtskilliga

framställningar, hvilka Cöllegium ej anser böra vidare bestämmelser i författningen

påkalla.

I öfrigt hafva beträffande rummens storlek och inredning med innanfönster

och dörrar in. m. i anmärkningspunkterne 1, 2, 4, 6, 7, 9 och 11 föreslagits mer

eller mindre speciella föreskrifter, de der likväl, efter Collegii åsigt, icke böra i

författningen införas; dock hemställer Cöllegium, att efter orden: »10 fot höga» införes:

»med undantag dock af rum å vinden till 2:a och S:e klassens boställem, hvilka

rum må innehålla minst 9 fots höjd.» Äfven torde orden: »med jernplåctar eller plansten

på golfvet framför vindugnar» böra ändras till: »och framför dem jernplåtar eller

plansten på golfvet»; hvarjemte benämningen: »karaktershus» förändras till »sätesbyggning.

» *)

5 punkten.

En prest i Ydre kontrakt, Linköpings stift, har (145 v.) ansett böra tilläggas,

att i trädhus icke få dels väggar, åtminstone ej utan nischer, uppdragas bakom

eldstäder, och dels vindskupor läggas på bjelkar eller plankor, utan hvälfvas mot

hvarandra till ömsesidigt stöd; men slika speciella föreskrifter anser Cöllegium

onödiga.

6 punkten.

1) LandshöfdingeEmbetet i Gottlands län har (5 v.) anmält, att för detsamma

är obekant ändamålet med diken omkring hus, hvaruti kreatur äro inrymda.

2) Presterskapet i Ölands norra kontrakt, Calmar stift (392), anser de omförmälda

diken icke vara ändamålsenliga.

3) En prest i Medel-kontraktet, Wisby stift, yttrar (421), att svårt är att

inse nyttan af diken omkring de ifrågavarande husen, helst som de skola å minst

2 fots stenfot uppföras.

4) Af presterskapet i nedannämnde 2:ne kontrakter inom Hernösands stift

'') Se omröstningsprotokoll A, 24:o.

78

yttras, nemligen: Westerbottens tredje (454 v.), att anläggande af diken, hvilka på

få ställen i den trakten torde behöfvas, icke bör stadgas; varande föreskrift om

anbringande af nrinlårar under fähus af vida större nytta för jordbruket; — och

Medelpads (461), att sådana diken icke böra förordnas ifrågakomma annorstädes,

än der de af behofvet oundgängligen påkallas, helst ladugårdshusens uppförande

dels på stolpar och dels på hög stenfot, allt efter särskilda omständigheter och

olika orters sed, i högsta måtto främjar spillningens rätta skötsel, vid hvilket förhållande

väl sjelfva dikningen, såsom sådan, torde kunna ske och, till följd af förslagets

ordalydelse, om den vunne laga kraft, ådömas, utan att dock blifva af ringaste

båtnad.

Ändamålet med den föreskrifna dikningen är, såsom ock i 1836 års MilitieBoställsordning

uttryckligen sägs, att förekomma röta; och då föreskriften icke är

ovilkorlig samt synerätt är oförhindrad att, när så nödigt och lämpligt befinnes,

meddela stadgande om vidtagande af inrättningar för uppsamlande af den våta

spillningen, hvarom afPålman, under C, och uti 4:e anmärkningspunkten fråga väckts,

anser Collegium någon ändring uti nu ifrågavarande punkt icke tarfvas.

7 punkten.

1) Presterskapet i Elfdals kontrakt, Carlstads stift, anmärker (203 & 204 v.),

att uti nötkreaturshus kan foder ej förvaras å skulle, emedan det skadas af kreaturens

och gödselns utdunstning. „

2) Af presterskapet i Lagunda kontrakt, Upsala stift (340 v.), yttras, att

fodret förvaras friskare i särskild bod, än om det packas ofvanpå de hus, der

boskapskreatur finnas, men bredden bör dock vara sådan, att kreaturen icke komma

nära väggarne; — och presterskapet i Södra Fjerdhundra kontrakt, samma stift,

anser (342 v.) stadgandet böra lyda: »sistnämnda hus byggas tillräckligt

breda med hufvudsakligt afseende derpå, att kreaturen ej må komma

i ständig omedelbar beröring med väggarne», under anförande vidare, att

den gängse vanan, att på skullarne till ladugårdshus bereda foderrum, bör åtminstone

ej genom lag uppmuntras, såsom förslaget åsyftar, enär erfarenheten visat

fodrets förvarande på skullarne öfver begagnade boskapsstall verka menligt på

dess användbarhet till utfodring och derföre efter hand böra komma ur bruk.

3) Presterskapet i Westerbottens tredje kontrakt, Hernösands stift (454 v.),

anser der på orten skullar öfver fähus vara ej blott onödiga utan till och med

skadliga, emedan fodret blir unket.

79

4) Af presterskapet i Fernebo kontrakt, Westerås stift (537 v. & 540 v.), med

hvilket en prest i Domprosteriets kontrakt derstädes (490 v.) förklarat sig instämma,

yttras: att, då en ändamålsenlig utfodring- af kreaturen, hvarpå eu så stor magt

ligger, helt och hållet är betingad af husets bredd, hvaruti kreaturen äro inrymda,

synes, i synnerhet till vinnande af detta ändamål, vara af nöden, att i denna

punkt föreskrift meddelas hvad minsta bredden af ett sådant hus bör vara, om det

som laggildt skall kunna anses, och torde husets bredd icke få understiga 40 fot

inom knutarne, om utfodringen skall kunna ske på ett fullt ändamålsenligt sätt.*)

Det i anmärkningspunkterne 1, 2 och 3 innefattade klander af foders

förvarande å skullarne torde ej förtjena vidare afseende, men af hvad i öfrigt blifvit

anmärkt finner Collegium anledning hemställa, att punkten förändras till följande

lydelse:

»att sistnämnda hus byggas tillräckligt breda.»

8 punkten.

1) Presterskapet i Skärkinds kontrakt, Linköpings stift, har (118 v.) ansett

kalkrappning på pinnar eller tegelbeklädning böra upptagas såsom laglig beklädnad

å bostadshus, och presterskapet i Norrköpings kontrakt, samma stift, har (121)

önskat få bestämdt, att timrade hus borde, så fort de hunnit sjunka, helt och hållet

fodras med bräder eller på annat sätt reveteras, dels för att derigenom göra rummen

varmare och dels för att skydda huset i sin helhet för den oblida väderlekens

menliga inflytande.

2) Att knutfodra spannmålsbodar anse Consistorium i Carlstads stift och

presterskapet i Kihls kontrakt (195 & 200 v.) icke vara lämpligt, enär sådant bereder

gömställen för råttor och leder till byggnadens förstöring, så vida den icke är

timrad med släta knutar eller så kallade laxknutar.

3) Presterskapet i Orousts och Tjörns kontrakt, Göteborgs stift, anmärker

(248 v.), att timrade hus böra helt och hållet, och icke blott knutarne deraf med

bräder beklädas.

4) Inom Upsala stift yttras af presterskapet i följande 3:ne kontrakter, nemligen:

Hagunda (339 v.), att brädfodringen kan säkert, utan skada för byggningen,

i 10 år uppskjutas; —Lagunda (340 v.), att knutarne å nya byggnader böra vara släta

eller så kallade laxknutar eller tapfelknutar, hvarigenom blott 2 bräder behöfvas

till en sådan knuts fodring, då eljest 6 å 8 bräder åtgå; — och Södra Fjerdhundra

*) Se omröstningsprotokoll A, 2ö:o.

BO

(342 v.), att allmänt bör i Boställsordningen stadgas, det timrade bostads- och

ladugårds-hus, utan undantag, uppföras med så kallade lax- eller kappel-knutar, enär

derigenom en ganska betydlig besparing så väl i afseende på timrets längd som i

synnerhet vid knutarnes brädfodring vinnes.

5) Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Göteborgs och Bohus län anser

(379 v.) timrade hus böra icke blott till knutarne utan ock till alla fristående

väggar inom 3 år med bräder fodras med det mera i momentet är föreslaget,

6) Tiden, hvarinom knutarne på timrade hus böra brädfodras, anser LandshöfdingeEmbetet

i Stockholms län (248) vara väl kort och kunna utsträckas till 5

år, då hus och knutar skola med röd färg eller annat tjenligt ämne anstrykas.

7) Af presterskapet i följande 3:ne kontrakter inom Hernösands stift yttras,

nemligen: Ångermanlands södra (433 v.); att brädfodring är erforderlig inom 3 ar

icke endast af boningshuset utan äfven af spannmåls- och visthus-boden, hela

byggnaden igenom och icke blott knutarne; — Westerbottens första (445 v.), att

brädfodringen bör utsträckas till hela huset, hvad boningshus beträffar, dock först

5 år efter nybyggnaden; — och Westerbottens tredje (455), att alla timrade bostadshus

böra inom 3 år helt och hållet (ej blott till knutarne) fodras med bräder

och med rödfärg eller annat tjenligt ämne anstrykas, hvilka åtgärder åter icke

torde böra utgöra något lagstadgande för alla ladugårdshus, aldraminst för hölador.

Uti stadgandet, motsvarande hvad i likartadt ämne i 24 § af 1836 års

MilitieBoställsordning förekommer, är af Pålman, under E, och i första anmärkningspunkten

tillägg föreslaget, afseende kalkrappade hus, hvilket likväl icke torde

behöfvas.

Olika förslag äro afgifna: dels om hvilka hus, som böra brädfodras, antingen

endast boningshus eller ock äfven andra hus; — dels om tiden, när det bör ske, genast

eller när de hunnit sjunka eller ock först efter 3, eller 5 eller 10 års förlopp;

— och dels om åtgärden bör omfatta hus i dess helhet eller blott till en del; äfvensom

yrkats stadganden, ej mindre att knutarne böra vara släta eller så kallade

laxknutar eller tapfelknutar, än ock att rödfärgning bör ske året efter det ett hus

blifvit färdigt och derefter hvart femte; hvilka alla förslag och yrkanden Collegium

icke anser böra till någon ändring föranleda, lika litet som det åt Pålman förordade

utbytet af ordet »korsvirke» mot »resvirke», hvaremot Collegium finner

orden: »äfvensom hus uppförda af korsvirke och l/rådheklådda likaledes» böra till »äfven

-

81

som andra brädbekläda hus likaledes» förändras, enär hus af korsvirke i allmänhet

icke äro försedda eller behöfva förses med brädheklädnad.

9 punkten.

1) Af presterskapet i Westbo kontrakt, Wexiö stift (55 v.), är anmärkt, det undantag

bör ske för det fall, att, till följd af eldsvåda eller annan vådlig händelse,

förstördt bus behöfver oförtöfvadt åter uppbyggas, då en lättare utväg är nödig

för att strax och med mindre kostnad fa bestämdt hvad punkten innehåller.

2) Inom Linköpings stift är yttradt af presterskapet: i Bergslags kontrakt

(128 v.), att obestämdt är af hvilken myndighet och enligt hvilken ordning de i

punkten förekommande föreskrifterne skola uppgöras; uti hvilken tanka en prest i

Ydre kontrakt (146) ock instämt; — och i Göstrings kontrakt (149 v.), att stadgandet

bör aldeles utgå, enär det skulle föranleda stora omgångar och kostnader

utan motsvarande fördelar, helst den byggnadsskyldige i alla händelser måste ställa

sig byggnadsordningen till efterrättelse och underkasta hvarje uppförd byggnad

synerättens pröfning vid den laga syn, som inträffar efter byggnadens uppförande.

3) Då af- och till-trädessyn ofta ej återkommer förr än efter 20, 30, ja

ibland 50 år och ekonomisk besigtning endast hvart femte, men man ej kan vänta

så lång tid på sådan bestämmelse, har presterskapet i Elfdals kontrakt, Carlstads

stift (203 & 204 v.), ansett föreskrift erforderlig, huru denna bestämmelse kan på

genare väg vinnas, och föreslaget, att pastor med socknemän i det fäll, att sista

syn eller besigtning intet bestämt, må kunna öfverenskomma i detta fäll, då nybyggnad

af hus ej kan uppskjutas.

4) Inom Upsala stift yttras af presterskapet i följande 3:ne kontrakter, nemligen:

Lagunda (340 v.),''att nybyggnad, om den måste uppföras emellan de tider,

då synerätt eller af- och till-trädessyner hållas, bör kunna bestämmas af ekonomisk

besigtning, så vidt huset är af föga betydenhet; —■ Södra Fjerdhundra (342 v.),

att ekonomiska besigtningsmännen höra berättigas bestämma stället för uppförande

af sådana hus, hvilkas ombyggnad vid tillträdessyn icke behof! ifrågakomma, men

sedermera blifver nödvändig, innan ny syns sammanträde af inträffad ledighet påkallas,

ty förutsättas måste skälig anledning att vid slik ombyggnad flytta husen

till annan plats, men så, som stadgandet här är föreslaget, skulle icke detta få

ske utan att vidkännas besväret och kostnaden för särskild husesyn blott för att

vinna tillåtelse till sådan flyttning, ty det framstår af 19 § tydligt, att den »vederbörliga

ordning», som här är föreskrifven för »bestämmande af stället»,

it

der huset skall stå, icke är iakttagen, om icke bestämmelsen i alla händelser utgått

från synerätten; — och Svartsjö (359 v.), att uttrycket »i vederbörlig ordning»

bör närmare bestämmas och all onödig kostnad undvikas.

5) LandshöfdingeEmbetet i Nyköpings län (411) bar funnit tvekan uppstå

om hvad med föreskriften rätteligen skall förstås, då dermed jemföres stadgandet i

23 § 1 mom., der det heter, att boställsinnehafvare!! skalk förrätta all den nybyggnad,

som under hans besittningstid blifver nödig i den ordning, husen af synerätt

blifvit utdömda »eller i den mån desamma efter af- och till-trädessyn så

förfallit, att de icke vidare kunna begagnas eller med reparation

upp hjelp as»; och yttrar LandshöfdingeEmbetet vidare: att detta sednare stadgande

ålägger boställshafvaren bygga i den mån husen förfalla, men föreskriften i

detta moment förbjuder honom att företaga någon nybyggnad, innan tomtplatsen

och husets storlek in. in. blifvit i vederbörlig ordning bestämd, utan att någonstädes

i förslaget återfinnes någon föreskrift, huruledes detta bestämmande skall ega rum;

— och att ifrågavarande, från MilitieBoställsordningen hemtade stadgande har ock,

på sätt erfarenheten ådagalagt, dels föranledt till den förvillade uppfattning, att

boställsinnehafvare ej skulle vara skyldig att verkställa någon nybyggnad, med

mindre synerätt derom meddelat föreskrift, men dels ock i de flesta fall icke iakttagits,

hvadan detsamma antingen icke bordt i den nya boställsordningen öfverföras

eller ock erhålla ett bestämdare uttryck, som undanröjde all tvekan om dess

rätta betydelse.

*) Det kan icke nekas, att nybyggnad af ett svinhus, hemligthus eller annat

uthus bör kunna ske utan den kostsamma åtgärden af laga syn. Likaså, om genom

eldsvåda eller annan händelse boningshuset förstöres, är det af vigt, att nybyggnad

deraf sker utan det uppskof, som genom syn föranledes, synnerligast i de norra

orterne, der domhafvandens hemvist stundom är beläget 20 mil eller längre från

bostället. Uti den byggnadsskyldiges intresse ligger dessutom att så uppföra byggnaden,

att den blir ändamålsenlig och med Boställsordningen öfverensstämmande,

helst han eljest vid af- och till-trädessyn är underkastad påföljden att nedtaga den

och bygga annan i stället.

Med föranledande af åtskilliga emot föreskrifterne i detta moment framstälda

anmärkningar och med afseende å innehållet af § 44, 5 mom., för så vidt det afser

förhållandet vid af- och till-trädessyn, samt enär händelser kunna inträffa, då det *)

*) Se omröstningsprotokoll A, 26:o.

83

blefve för kostsamt och äfven medförande skadlig tidsutdrägt för boställshafvaren,

om detta moment skulle tillämpas, anser Collegium ingen våda vara förenadt med

uteslutande af förevarande moment, kvilket Collegium alltså underdånigst tillstyrker.

§ 11.

1) Palman (17 v.) anser, dels att orden: »annan beklädnad» böra utbytas

mot »annat förvaringsmedel», då deruti inbegripes beläggning med tunnt tegel

och afrappning å detta, kalkrappning och beklädnad med förhydningspapp; —

och dels att emellan orden:''»icke» och »hvad» bör införas: »hvad föreskrifven

rödfärgning eller.»

2) Såsom ett i allmänhet nog hårdt stadgande har presterskapet i Westbo

kontrakt, Wexiö stift (55 v.), ansett, att nödig nybyggnad, t. ex. nytt taks påläggning

och brädfodring, ej skall få ske utan de dryga kostnader, som laga syn kommer

att medföra.

3) Presterskapet i Östra Härads kontrakt, samma stift, har (58 v.) dels

ansett tak af halm, stickor, bräder och jord icke böra såsom nybyggnad räknas

utan som underhållsskyldighet, och dels förklarat vara tvifvelaktigt, huruvida brädfodring

bör till nybyggnad hänföras, så vida skog finnes på boställets egor eller

erhålles från annan kronans jord utan betalning.

4) Presterskapet i Bara kontrakt, Lunds stift (287 v.), med hvilket Consistorium

derstädes instämt (282 v.), anser, att tak af halm bör undantagas, emedan

det är dels mindre varaktigt, ty, såsom det upplägges i Skåne, ligger det blott

10 å 18 år och kan således blott räknas till husets underhåll, dels föga kostsamt,

enär halmen vexel- på stället, och dels eldfarlig^ hvarföre tak af sådan beskaffenhet

icke bör af lagstiftningen uppmuntras.

5) Af presterskapet i Ölands norra kontrakt, Calmar stift, anses (392), att

påläggning af nytt tak och brädfodring böra räknas till reparation och kunna utan

synerätts pröfning företagas.

6) Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i WesterNorrlands län anmärker

(408), att, om meningen med sednare delen af stadgandet, på sätt i motiverne antydes,

varit återgifvandet i kortare ordalag af de i andra likartade författningar

gifna stadganden om förbindelse för innehafvare af boställe, der nybyggnadsskyldigheten

tillhör annan person, att sjelf ombesörja och bekosta tillfälliga reparationer

eller smärre reparationer, ändamålet icke synes vara vunnet, enär ordalydelsen

84

föranleder till en för innehafvare! vida längre utsträckt uncTerhållningsskyldighet

eller till allt livad, som icke kan under nybyggnad inbegripas.

7) Af LandshöfdingeEmbetet i Stockholms län är (428 v.) erinradt, att

bland föreskrifter om hvad, som skall räknas till nybyggnad, saknas bestämmelse,

huru nedtagning af ett gammalt hus samt dess återbyggande med tillhjelp af större

eller mindre del nytt virke bör anses; varande ett sådant förfarande icke ovanligt

på ett boställe, der skogstillgången är svag eller ingen.

Eders Kongl. Majits Befallningshafvande i WesterNorrlands län synes, enligt

6:te punkten, hafva förbisett de stadganden, om hvem underhålls- eller reparationsskyldigheten

åligger, som uti 15—18 §§ förekomma och hvarå ordet »vederbörande»

i denna § tydligen hänvisar.

Det torde säga sig sjelft, att nedtagning af ett gammalt hus och dess uppförande

å nyo är till nybyggnad att hänföra, hvarföre LandshöfdingeEmbetet i

Stockholms län saknat anledning till sitt yttrande i 7:de punkten.

*) råläggning af nytt tak samt brädfodring på gammalt hus eller annan beklädnad,

hvarigenom husets framtida bestånd befrämjas, hafva, likasom i 1836 års

MilitieBoställsordning och 1844 års förslag till Civil Husesynsordning, af Collegium

upptagits såsom nybyggnad, enär åtgärderne väl egentligen icke kunna till blott

botande af bristfälligheter hänföras; Och Collegium hemställer derföre, att de

framstälda anmärkningarne icke må till någon ändring i §:n föranleda.

§ 12.

1) Af Pålman (17 v.) är anmärkt: att man kan tänka sig, det en pastor

anlägger klädesfabrik, spinneri, oljeslageri eller dylikt; — att det är hårdt, att en

efterträdare mot sin vilja skall lösa och underhålla dylik byggnad, äfven om han

är medellös, konjunkturerne förändrat sig, eller anläggningarne icke blifvit ändamålsenligt

verkstälda; —- och att han i dessa fall bör ha frihet att lösa eller icke

lösa, dock att afseende fästes vid, om timret till byggnaderne .är taget från boställets

skog.

2) Då indelningshafvare skall bygga qvarn eller annan gagnlig inrättning,

som med vederbörligt tillstånd blifvit anlagd, anser presterskapet i Elfdals kontrakt,

Carlstads stift (203 & 204 v.), det vara orätt, att synerätt skall få pröfva dess

framtida bibehållande, ty synerätt kan ett år vara af alldeles motsatt mening med *)

*) Se omröstningsprotokoll A, 27:o och B.

85

synerätt ett annat år, hvarföre man bör, i detta afseende och i allt hvad boställen

angår, lägga så liten magt som möjligt i synerätts hand, utan har qvarnen m. m.

blifvit med vederbörligt tillstånd anlagd, bör ändring endast ske i den ordning,

som följdes vid anläggandet, och på särskild ansökan.

3) Då prestgårdsinnehafvare ej må, enligt gällande lag, få befatta sig med

bruks- eller andra handteringar, bör denna § utgå; hvilket yttras af presterskapet

i Bara kontrakt, Lunds stift (287 v.), deruti Consistorium derstädes (282 v.) instämmer.

4) Presterskapet i Westerbottens första kontrakt, Hernösands stift, har (445 v.)

erinrat, att alla sådana inrättningar, som sträcka sig utöfver boställsinnekafvarens

husbehof, böra icke som laga hus anses och bedömas; varande ibland presterskapet

i Medelpads kontrakt, samma stift (466 v.) äfven framstäld den anmärkning (som

likväl icke åt pluraliteten gillats), att qvarnar in. fl. inrättningar böra såsom

öfverlopps-, ej såsom laga ladugårds-hus räknas.

5) Åt presterskapet i Fernebo kontrakt, Westerås stift (539 & 540 v.), med

hvilket en prest i Domprosteriets kontrakt derstädes (490 v.) instämt, yttras: att i

48 § 1 mom. under Credit l:o, c) heter det: »all annan antingen vid föregående

syn ådömd eller med vederbörligt tillstånd verkstäld byggnad

eller anläggning, som synerätten finner vara för bostället gagnlig»;

— att, ehuru meningen här icke kan vara, att ersättning för vid föregående syn

ådömd byggnad skulle vara beroende af en sednare syns pröfning angående byggnadens

gagnlighet, hvilket innebär en motsägelse, utan relativet »som» blott torde

syfta på byggnad och anläggning, som med vederbörligt tillstånd blifvit verkstäld,

synes likväl, äfven under sistnämnde förutsättning, en anmärkning kunna med skäl

göras; — att, om anläggningen, sedan den med vederbörligt tillstånd blifvit verkstäld,

skall underkastas, i afseende på dess gagnlighet, ompröfning och frågan om

godtgörelse efter årsberäkning för anläggningskostnaden bero af denna pröfning,

är med skäl att befara, det detta stadgande lägger hinder i vägen, att en för bostället

aldrig så gagnlig inrättning icke af någon boställshafvare sättes i fråga, än

mindre i verket; — och att derföre föreslås, dels att 12 § erhåller en förändrad

redaktion, hvarigenom pröfuingen om anläggningens gagnlighet föreskrifves böra

ske, innan ifrågasatt anläggning sättes i verket, så vida ersättningsanspråket skall

med framgång kunna framställas; och dels att ofvanberörde punkt c) i 48 § får en

86

derefter rättad ordalydelse, som derjemte undanrödjer den redan anmärkta tvätydigheten.

Collegium kan icke dela de i 3 och 4 punkterne yttrade åsigter om ob.ehöfligheten

af stadgandet och om byggnadernes betraktande såsom öfverloppshus; och

då en inrättning blifvit i vederbörlig ordning pröfvad böra vid ett boställe bibehållas,

bör ej, såsom i första punkten anses, frågan härom vidare få bero på en ny

boställshafvares behag.

Anläggning af en qvarn eller annan gagnlig inrättning vid ett eklesiastikt

boställe bör naturligtvis behandlas i samma ordning, som då frågan rörer annan

egendom. Detta är en sak, eu annan är att afgöra, om inrättningen är af den beskaffenhet,

att den bör vid bostället för framtiden bibehållas. Tages, såsom sig

bör, i betraktande skilnaden emellan dessa 2:ne olika slag af frågor med deraf

framkallade pröfningar eller beslut, och då intet hindrar en boställshafvare att hos

synerätt utverka sig beslut i sednare frågan, innan den förra af honom göres anhängig,

torde vidare förklaring icke erfordras i anledning af hvad 2:dra och öde

anmärkningspunkterne innehålla.

Ordet »såsom» torde för mera tydlighets skuld ändras till »lika med.»

§ 13.

1) Så kallade ängslador, der de i anseende till lokala förhållanden anses

nödvändiga, bar presterskapet i Kinnevalds kontrakt, Wexiö stift (30 v.), ansett äfven

böra hänföras till de bus, som indelningshafvare blifver pligtig att hålla.

2) Från Strengnäs stift är anfördt af: presterskapet i Domprosteriets kontrakt

(68), att, med hänsigt till den gagnliga grundsatsen, att boställets jord bör

af innehafvaren med omsorg skötas och ändamålsenligt behandlas, synes det icke

vara rätt billigt, att en boställshafvare, som genom odlingar uppdrifvit jordens afkastning

och dervid, för vinnande af större arbetsstyrka, på egen bekostnad anlägger

torp och uppför der erforderliga byggnader, icke skulle derför hafva att vid

afträdandet påräkna ersättning; att, om man nemligen anser, att, der förhållanderne

sådant i öfrigt tillåta, det är fördelaktigare, att ett boställe skötes med jordtorpare,

än med statdrängar, skulle dock stadgandet i denna § afskräcka hvarje boställsinnehafvare

från att medelst torps anläggande förbättra bostället för kommande tider,

då han, i osäkerhet om, huru snart han måste lemna platsen, icke kunde hafva

att påräkna någon ersättning för sina uppoffringar, som då helt och hållet kommo

87

efterträdaren till godo; att ännu obilligare synes det vara, om detta stadgande

skulle hafva eu retroaktif verkan, så att äfven de torp, som nu äro inköpta eller

på innehafvarens egen bekostnad anlagda, skulle anses såsom laga ladugårdshus

och af honom lemnas utan ersättning; och att rättvisare synes det då vara, att

sådana hus å torp eller fäbodar, om de också icke skulle räknas till öfverloppshus,

hvilket de, såsom på egen bekostnad uppförda, i sjelfva verket äro, dock anses

lika med de byggnader, som behöfva på nyodlingar uppföras och om hvilka 34 §

handlar; presterskapet i Wester Rekarne kontrakt (85), att byggnader vid jordtorp,

som för jordbrukets uppehållande blifvit anlagda, liksom de uthusbyggnader,

som till följd af en vid bostället åstadkommen förökad afkastning blifvit uppförda

och hvilka vid sednast hållna af- och till-trädessyn ej blifvit såsom laga hus upptagna,

böla af en efterträdare, om han dem vill behålla, lösas efter synerätts värdering

(om ej annorlunda öfverenskommes), med afdrag af värdet för det virke,

som från boställets skog kan vara taget, men, vill efterträdaren dem ej lösa, betraktas

de såsom öfverloppshus, med hvilka förfares såsom om sådana stadgadt är;

varande det ej billigt, att den, som med en ej obetydlig kostnad förökat boställets

afkastning, skall dertill göra sin efterträdare en present af de byggnader, som till

följd deraf blifva vid bostället behöfliga; — och Consistorium (65 v.), att, då stadgandet

i §:n kunde tydas derhän, att den, som för boställets förbättring underkastat

sig kostnaden för nya torps anläggning, skulle, långt ifrån att derför af

efterträdaren undfå ersättning, i stället nödgas betala husröta på de byggnader,

han för egna medel och utan något slags åliggande uppfört, sådant måste ovilkorligen

förhindra hvarje förbättring af boställena, hvilken vore förenad med anläggandet

af nya torp eller annan, i 12 § s. k. gagnlig inrättning, med hvilken någon

nybyggnad vore förknippad; och då 21, 22 och 23 §§ icke synas ega nog klarhet

och bestämdhet för att kunna förekomma nämnde tolkning, har Consistorium funnit

det vara med billigheten öfverensstämmande, att sådana hus böra antingen af

efterträdaren, om han vill dem behålla, lösas efter synerätts värdering, så vida ej

annorlunda öfverenskommes, dock alltid efter afdrag af värdet för det virke, som

från boställets skog kan vara taget, eller ock, om efterträdaren ej vill lösa dem,

betraktas såsom öfverloppshus, i afseende å hvilka skulle förfäras på sätt i 24 §

är stadgadt.

3) Presterskapet i Lysings kontrakt, Linköpings stift, har (154) ansett bo

-

88

ställshafvare böra berättigas bruka torpen till gården, när sådant är för honom

förmånligt, och i så fall vara befriad från deras byggnad.

4) Jemte erinran om 3 § i presterskapets privilegier den 16 October 1723

är af presterskapet i Elfdals kontrakt, Carlstads stift (203 & 204 v.) vidare yttradt:

att, har det en gång blifvit eller blifver medgifvet att anlägga torp, i hvilket fall

nämnde privilegier äro gällande, vore det allt för olämpligt, att synerätt finge besluta

deras borttagande; — att borttagandet skulle hafva den följd, att innehafvare!

i stället måste hafva flera arbetare i kost och lön, för det att torpet måtte vexa

igen till skog; — att, om jordbruk blifvit på torp tillåtet, må det val anses gifvet,

att det skall fortfara; — att det vore orimligt neka boställsinnehafvare, der odlingsmark

och tillräckligt utrymme finnes, att deraf draga fördel genom placerande af

arbetare, hvilka, i tillräckligt antal, förutan någon den ringaste afkastning för

boställe, icke är att vinna; — att minskning af de fria arbetarnes antal vore

lämplig''blott i det fall, att flera bostäders tillvaro förödde liusbehofsskogen; —och

att till jordtorp måste också finnas bostadshus, som enligt 14 § skulle komma att

blifva öfverloppshus och således kunna rifvas för hvarje ombyte af boställsinnehafvare,

så vida nemligen icke meningen i 13 § är den, att sådana bostadshus

skulle byggas af indelningshafvare!!, men är åter meningen, att de ej skulle finnas,

måste rättelse ske.

5) Denna §, i hvad den angår jordtorp, anser presterskapet i Warbergs

kontrakt, Göteborgs stift (269), böra utgå.

6) LandshöfdingeEmbetet i Elfsborgs län (328) anse]1, beträffande anläggning

af torp, stadgandet i 26 § af Kong! SkogsOrdningen den 1 Augusti 1805, ehuru

af Collegium icke uttryckligen vidrördt, böra tjena till efterlefnad och göra

tillfyllest.

Att §:n, i hvad den rörer jordtorp, är öfverflödig och förty bör utgå, såsom

sist anmärkte 2:ne punkter innehålla, kan Collegium icke inse, men tillstyrker deremot,

med anledning af hvad i l:a punkten yttras och då der omnämnda ängslador

äro med fäbodar i viss mån jemförlig^, att i §:n efter ordet »anlagda» må

införas: »ängslador, der de i anseende till lokala förhållanden pröfvas nödvändiga.»

I enlighet med hvad i tredje punkten yrkats, men i den fjerde åter bestridts,

är det klart, att, utan behof af särskildt stadgande derom, synerätt eger,

när sådant af omständigheterne föranledes, förordna, det ett torp må brukas till

hufvudgården.

89

Den i slutet af fjerde punkten förekommande anmärkning om bostadshus

ådagalägger förbiseende deraf, att äfven dessa slag af hus å ett torp skola i fråga

om byggnads- och underhålls-skyldigheten såsom ladugårdshus betraktas.

Hvad i andra punkten erinrats hade troligen uteblifvit, om vederbörande

iakttagit, att byggnader å torp skola, enligt 12 §, såsom »laga» hus anses och bedömas,

hvaraf följer, att äfven å dem skall tillämpas hvad i förslaget vidare stadgas

om boställsinnehafvare» ersättning för verkstäld byggnad under sin besinningstid

och om liqvid emellan af- och till-trädare så väl vid öfvergången från gamla

till nya förhållandet som framdeles, i enlighet hvarmed fråga, att betrakta nödiga

hus å torp såsom öfverloppshus, icke kan, jemnlikt 14 §, uppstå.

§ 14.

Pålman har (17 v.) föreslaget följande lydelse af denna §: »Laga hus, som

boställshafvare, efter vunnen erfarenhet om boställes behof, byggt

större, än lag förmår eller synerätt bestämt, må hafva namn af öfverbyggnad,

och alla andra hus, som boställshafvare till sin nytta eller

beqvämlighet byggt, må anses som öfverloppshus. Om öfverbyggnad

skiljs i § 23 momm. 3, 4 och 5 och om öfverloppshus i § 24.»

Till stöd för detta förslag är anfördt: att boställshafvare hittills icke erhållit

ersättning för öfverbyggnad, huru nödvändig den än varit, hvilket är obilligt och

bör i en blifvande Boställsordning rättas; — att Collegium i 23 § 3,4 och 5 momm.

rättat detta missförhållande, men bestämd skilnad mellan öfverbyggnad och öfverloppshus

har ej blifvit uppdragen; — och att en sådan derföre blifvit, till förekommande

af allt missförstånd i thy fall, af Pålman föreslagen.

Anmärkningen förtjena!- icke vidare uppmärksamhet, såsom grundande sig

på ett orätt begrepp om öfverbyggnad. Om ett boställe innehafts i t. ex. 10 år,

men boställshafvaren derunder byggt »laga» hus, som uppskattas motsvara t. ex. 20

år, så har han, såsom 23 § 3 mom. tydligen innehåller, verkstält öfverbyggnad för

10 år och är derför till ersättning berättigad, men aldrig har hittills ansetts och

icke heller bör framdeles anses såsom öfverbyggnad, om han företager sig att

uppföra ett laga hus större, än lag förmår eller synerätt bestämt, utan det

är, likasom all annan byggnad utöfver de laga huseq, att till öfverloppshus

hänföras.

12

90

§ 15.

1 mom.

Consistorium i Wisby stift (417) anmärker, att för de städer, som äro

biskopsprsebenden, något särskildt stadgande, Consistorium veterligt, ej finnes, som

ålägger dem att hålla biskopsboställe, utan bebos kyrkoherdebostället af biskopen;

och torde, om så förhåller sig, dessa församlingar svårligen kunna åläggas att bebygga

dessa boställen utöfver hvad för kyrkoherdeboställe stadgas, eller utlägga

deremot svarande hyrespenningar.

I anledning häraf åberopar Collegium underdånigst 54 § och hvad i motiverne

dertill, sid. 146, blifvit anfördt.

§ 16.

1 mom.

1) Stadgandet om rättighet för stads innevånare att, i stället för boställe,

lemna hyrespenningar, anser presterskapet i Wester Eekarne kontrakt, Strengnäs

stift (85), böra utgå, emedan deraf kunde blifva den följd, att kyrkoherden i mindre

städer stundom icke finner lämplig lokal till bostad.

2) Orden »i den mån de enligt lag och särskilda författningar äro

skyldige i prestgårdsbyggnad deltaga» önskar presterskapet i Norra Dals

kontrakt, Carlstads stift (229), måtte erhålla en mera tydlig och bestämd formulering

och anses af stiftets Consistorium och presterskapet i Kihls kontrakt (195,

200 v. & 201)'' böra, till förekommande af missförstånd och onödiga rättegångar,

förändras till: »och fördelas kostnaden dem emellan på sätt genom lag

och särskilda författningar är stadgadt», jemte det stadsinnevånare icke böra

vara berättigade lemna hyrespenningar i stället för boställe, om ej frivillig öfverenskommelse

kan träffas; åtminstone borde det vara stadgadt hvem, som skall bestämma

hyresbeloppet, t. ex. Kong!. Maj:ts Befallningshafvande i förening med

Domkapitlet; hvarförutan förstnämnde presterskap (229 v.) uttalat den åsigt, att,

så vidt bestående samhällsförhållanden medgifva, bidragen till eklesiastika boställens

byggande och underhåll måtte bestämmas att utgå efter fyrk, såsom ledande till

större rättvisa, än hvad hittills egt rum.

3) Consistorium i Hernösands stift (430 v.) och presterskapet i Westerbottens

första kontrakt derstädes (446) anse ett tillägg nödigt af innehåll, att hyrespennin

-

91

garne motsvara det belopp, som efter tidsförhållanderne erlägges för det boställe,

församlingen i annat fall varit skyldig att bygga.

4) Presterskapet i Fernebo kontrakt, Westerås stift, anser (540) föreskriften

om lemnande af hyrespenningar föranleda många olägenheter såsom t. ex. svårighet,

om icke, i vissa fall, omöjlighet att få hyra en mot anordningen i 4 § svarande

lokal, oupphörlig flyttning och dermed förknippade omkostnader för boställshafvaren

m. m., samt derjemte gifva anledning till tvistigheter angående hyresmedlens

belopp m. fl. trakasserier för boställshafvaren; hvadan ifrågavarande föreskrift

bör utgå.

Stadgandet om hyrespenningar måste qvarstå, intilldess 7 § i Presterskapets

privilegier den 16 October 1723 i detta hänseende varder ändrad i den ordning,

114 § i Regeringsformen förmår. De förespeglade olägenheterne deraf kunna ej

hädanefter blifva andra eller större, än de hittills varit, om de annars i verkligheten

existerat; och utgör föreskrift om den myndighet, af hvilken möjligen uppkommande

tvist skall pröfvas, icke föremål för en Eklesiastik Boställsordning, lika så

litet som stadgande efter hvad grund i prestgårds byggande och underhållande

skall deltagas, om efter fyrk, såsom enligt andra punkten föreslagits, eller på

annat sätt.

Med anledning af hvad i öfrigt blifvit anmärkt tillstyrker Collegium, att

detta moment må erhålla följande lydelse:

*) »Kyrkoherdeboställe i stad, hvarmed landsförsamling icke är förenad, skall byggas

och underhållas af stadens dertill enligt lag och särskilda författningar pligtige innevånare.

Finnes ej boställe, skall kyrkoherden erhålla lämplig hyresersättning.»

2 mom.

1) Pålman har (11) föreslaget, att församling befrias från skyldigheten att

bygga a) bagare- och tvätt-stuga med bakugn; b) vedlider; c) mangelbod; d) hemligthus;

och e) brunn, såsom skäl hvarför han anfört i fråga om: a) att, då brygghus

får inklädas till väggarne med bräder och plank, en bagarestuga, om hon skall

motsvara sitt ändamål, icke blott brödets bakning utan ock föregående jäsning,

måste af tjockare, värmehållande byggnadsämnen tillbyggas; att bakning af bröd

hittills på aldra flesta boställen förrättats i köken utan olägenhet och tvätten i

brygghuset; och att hvarje skälig anledning till missnöje med församlings byggnadsskyldighet

bör undvikas, synnerligen som denna, genom det billiga stadgandet, att

'') Se omröstningsprotokoll A, 28:o.

92

hon till en del skall bygga åt komminister m. fl., blifvit ökad; — b), c), d) att de

härunder upptagna hus, som numera kunna till väggar inklädas med bräder, kosta,

jemnförelsevis, obetydligt i nybyggnad och underhåll och hafva hittills, der särskild

mangelbod ansetts behöflig, blifvit utan knot af boställshafvare bygda och underhållna;

— och e) att skyldigheten att bygga brunn är aldeles öfverflödig, enär så1

dana

finnas å boställen, der de behöfvas. Pålman vill derföre på boställshafvare

öfverföra skyldigheten att bygga de under a), b), c) och d) omnämnda hus (med

undantag af bod för mangel, som vanligen nu inrymmes i visthus eller vagnbod),

hvaremot han önskar, att från boställshafvare på församling öfverflyttas byggnadsskyldighet

af a) drängstuga, 14 alnar lång och 12 alnar bred, som å kronohemman,

och b) häststall med 6 spiltor, i händelse af uppförandet utaf den af honom föreslagna

andra storlekens sätesbyggning. Stadgades härförutan, att drängstugan bör

förses med spisel och bakugn jemte ett mindre kök, kunde både bak och tvätt

ske i det sednare; och skulle enligt detta förslag boställshafvares och församlings

ökade och minskade byggnadsskyldighet uti de ifrågavarande fallen, efter Palmans

åsigt, väga ungefärligen lika.

Uti detta ämne är af honom vidare (12 v.) anfördt: att, för att om möjligt

skipa relativ rättvisa mellan boställshafvare och församling, såsom båda byggnadsskyldige,

syntes i följande 2:ne fall böra uti den blifvande Boställsordningen upptagas

en skiljaktighet i ömsesidiga byggnadsskyldigheter: l:o) församlings likställighet

i byggnadsskyldighet å kyrkoherdeboställe är ex absoluto rigtig, der hon blott

bygger åt kyrkoherde, men de relativo icke så, då hon derjemte skall bygga åt

komminister eller annan ordinarie predikant, vare sig i samma socken eller i annexförsamling.

I förra fallet synes församlings byggnadsskyldighet blifva större, pastor

till fördel, och i sednare hänseendet mindre, pastoratsboer till förmån. Denna

jemnkning emellan nämnde parter synes vid öfvervägande af ömsesidiga fördelar

och olägenheter vara billig och rättvis, dervid såsom motiv, hvad kyrkoherdes

ökade byggnadsskyldighet vidkommer, Pålman fästat uppmärksamhet på a) hans

ökade inkomst från annexförsamling eller b) .förmånen af ordinarie embetsbroders

biträde vid samma altare; — 2:o) rättvist synes äfven vara, att, der församling

bygger första storleken af sätesbyggning, hennes skyldighet att bygga andra hus

minskas, och tvärtom.

Pålman har slutligen dels anmärkt, att, enligt hans förslag, skulle med byggandet

af första storlekens sätesbyggning följa byggnadsskyldighet af a) visthusbod

93

med spannmålsvind; b) brygghus; c) drängstuga; cl) källare; — och med andra

storleken derjemte: byggandet af stall med 6 spiltor; — och dels tillkännagifvet,

att han inser fullväl svårigheten att i en allmän författning klart och tydligt uppdraga

dessa gränslinie!- så, att ingen otydlighet förefinnes, men väl vore, om de,

synnerligen i första fallet, kunde åstadkommas.

2) Kyrkoherden i Hallaryd, Sunnerbo kontrakt, Wexiö stift, har (34 v.) ansett

det vara nog drygt, att pastorerne skola hålla ladugårdshusen, helst erfarenheten

visar, att desamma hastigare rötas, taken blottställas för ödeläggande stormar

och fordra ofta reparationer, om icke nybyggnad.

3) Några prester i Östbo kontrakt, samma stift, hafva (53) ansett det prestgårdarne

i sednare tider affordrade deltagandet i byggnadsskyldighet af församlingens

skolhus med flera sådana byggnader böra vara inbegripet uti och tillhöra

prestgårdens manhus samt således tillkomma socknen, utan boställsinnekafvarens

betungande.

4) Så väl presterskapet i Tveta (52 v.), Westbo (55 v.), Östra Härads (58 v.)

och Wista (62 v.) kontrakter, i samma stift, som Consistorium derstädes (28 v.)

hafva anmärkt, att förslaget om pastorernes byggnadsskyldighet, hvilken blifver

högre än förr, bör fastställas endast i den händelse, att förslaget beträffande församlingarnes

skyldighet att bygga å tredje klassens boställen äfven varder lag.

5) Tvänne prester i Rumla kontrakt, Strengnäs stift, äro (93 v. & 96) af

den tanka, att, för att borttaga ett gammalt trätofrö emellan presten och dess församling,

bör, i likhet med 41 § i Kong!. Resolutionen på allmogens besvär den 25

Maj 1720, bestämmas, det presterskapet endast för de detsamma tillhöriga hemman,

men ej för sina boställen eller sin lön deltager i församlingens byggnadsskyldighet,

emedan särskild byggnadsskyldighet är presterskapet ålagd i de fall, då det bör

vara byggnadsskyldigt.

6) En prest i Tunaläns kontrakt, Linköpings stift, har (133) ansett bostadshusen

af pastorerne och ladugårdshusen af församlingarne böra byggas och underhållas;

och är af presterskapet i Lysings kontrakt, samma stift (154), anfördt: att

följden af stadgandet blir onekligen de byggnadsskyldige församlingsboernes betydliga

betungande och mången boställshafvares, i synnerhet vid de mindre pastoraterne

och alla saeellanier, totala ruinerande; — att ett sätt likväl finnes att förekomma

så väl det ena som det andra och som icke synes innebära någon orättvisa,

nemligen att ställa prestgårdsbyggnad i samma kategori som kyrkobyggnad

94

och derföre i 26 Cap. 1 § ByggningaBalken efter ordet »fattigstuga» införa »lag

samma vare med bostadshusens byggnad och underhåll vid pastorsoch

komministers-boställen å landet. Byggnadsvirke tages å prestgårds

egor, om tillgång dertill finnes eller i annat fall utgöres det

efter hemmantalet och dagsverken efter matlag»; — att, sedan egandet af

frälsesäterier, rå och rör m. fl. upphört att vara ett adligt privilegium, synes det

vara en stor orättvisa, att sådana hemman skola vara befriade från prestgårdsbyggnad,

ty åboer derå behöfva lika väl prestens tjenst som å andra; — och att

billigt synes, det torpare och backstugumän, de förre i vida bättre omständigheter

än bönder på små hemmansdelar, med dagsverken biträda vid prestgårdsbyggnad.

7) Orden »i den mån de enligt lag och särskilda författningar äro

skyldige i prestgårdsbyggnad deltaga» önskar presterskapet i Norra Dals

kontrakt, Carlstads stift (229), måtte erhålla en mera tydlig och bestämd formulering

och anses af stiftets Consistorium och presterskapet i Kihls kontrakt (195 v.

& 201) böra förändras till: »som kpstnaderne sig emellan fördela enligt

lag och särskilda författningar»; hvarjemte förstnämnde presterskap (229 v.)

uttalat den åsigt, att, så vidt bestående samhällsförhållanden medgifva, bidragen

till eklesiastika boställens byggande och underhåll måtte bestämmas att utgå efter

fyrk, såsom ledande till större rättvisa, än hvad hittills egt rum.

Presterskapet i Nordmarks kontrakt, samma stift, har (218 v.) fullkomligt

missförstått ofvannämnda ord och ansett dem innefatta ett förbehåll för pastoratsboerne

att icke bygga mera, än hvartill de hittills varit pligtige, på grund af

hvilket missförstånd afgifves ett vidlyftigt yttrande, som med tystnad kan och bör

förbigås.

8) Inom Göteborgs stift har yttrats af en prest i Kinds kontrakt (261 v.),

att det skulle blifva ett ganska svårt onus för kyrkoherdar, om de åläggas att ensamme

bygga och underhålla alla nödiga uthus; — af presterskapet i Warbergs

kontrakt (269 v.), att byggnadsskyldigheten för andra klassens prestgårdar är allt

för mycket tillökt för pastor, enär han, mot åtagande af hela ladugårdsbyggnadsskyldigheten,

blifvit endast från källare och hemligthus befriad; — och af en prest i

Halmstads kontrakt (272), att det, om förslaget i detta moment blifver lag, måtte

pastor medgifvas att, om han så önskar, få på viss bestämd tid, åtminstone 20 år,

bortarrendera boställsjorden.

9) Inom Upsala stift har af presterskapet i Närdinghundra kontrakt (333)

95

förordats, att de församlingar, som redan åtagit sig någon större eller mindre

byggnadsskyldighet, må vid densamma bibehållas.*)

10) Af Eders Kongl. Majrts Befallningshafvande i Stora Kopparbergs län anföres

(399 v.), att Collegium i dess underdåniga utlåtande anmält, hurusom, till

följd af särskilda aftal och bestämmelser, med byggnad och underhåll af så väl

bostads- som ladugårds-hus annorledes förhålles inom de flesta pastorater af länet,

än hittills varit i allmän lag och gällande författningar föreskrifvet, och olika emot

hvad Collegium nu föreslaget, att dermed hädanefter bör i allmänhet förhållas; —

att en sådan skiljaktighet från de sålunda föreslagna allmänna bestämmelserna har

ock blifvit för en tid af 50 år bekräftad genom de aftal, som inom länet blifvit,

på grund af nådiga Förordningen den 11 Juli 1862, om allmänt ordnande af presterskapets

inkomster, i omförmälda hänseende uppgjorda och hvilka dels vunnit

Eders Kongl. Maj:ts nådiga» stadfästelse, dels ännu äro på föreskrifven behandling

beroende; — att hvad, förslaget innehåller i detta moment och 58 §, afser utan

tvifvel de undantagsförhållanden, om hvilkas fortfarande bestånd för eu längre tid

sålunda är vordet i nåder redan förordnadt eller vederbörande emellan aftaladt; —

och att, då likväl de nådiga resolutioner, hvarigenom dylika aftal af Eders Kongl.

Maj:t fastställas, icke torde i allmänhet kunna begripas under den i detta moment

begagnade benämningen »särskilda författningar», och då ordet »må» i 58 §,

i fråga om dylika undantagsbestämmelsers tillämpning, kan gifva rum för den tydning,

att derom gifna särskilda resolutioners tillämpning icke är ovilkorlig, utan

blott tillåten, om vederbörande derom åsämjas, Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

hemstälde, om icke vid ifrågavarande moment bör tilläggas: »derest

icke för vissa lägenheter särskilda, härifrån afvikande bestämmelser i

ämnet äro gifna» och i 58 § ordet »må» bör mot »skall» eller »bör» utbytas.

11) Consistorium i Wisby stift bär (416 v.) åberopat sitt förra yttrande den

14 October 1863, anmärkt i Collegii underdåniga utlåtande den 30 Mars 1865,

sid. 15.

12) Som erfarenheten visat, att på många ställen tvister emellan församlingen

och kyrkoherden uppkommit i följd af församlingens skyldighet att bygga och

hufvudsakligen underhålla karakterslös vid kyrkoherdens boställe, och då, ej allenast

till förekommande af dylika tvister utan jemväl till beredande af utväg för

kyrkoherden, att efter egen beqvämlighet inrätta bostadshusen, samt för församlingens

■) Se omröstningsprotokoil A, 29:o, a).

96

befriande från de å dessa byggnader ofta återkommande kostsamma reparationer,

lämpligast synes vara, att bostadshusen tillhöra kyrkoherdens byggnadsskyldighet,

så har Eders Kongl. Ma j ds Befallningshafvande i Östergötlands län (426) tillstyrkt

den förändring, att å kyrkoherdeboställe å landet skola byggas och underhållas

laga bostadshus af kyrkoherden och laga ladugårdshus af församlingen.

13) Af LandshöfdingeEmbetet i Stockholms län yttras (428 v.), att underhållet

af bostadshusen är helt och hållet ålagdt församlingen; men, som dessa hus

och särdeles inredningen, genom mindre aktsamhet, kunna förfalla och uppkommande

brister, om de snart afhjelpas, med lindrigare kostnad kunna åt boställsinnehafvaren

botas, samt församlingens anlitande för afhjelpande åt mindre brister

synes olämpligt, torde det vara billigt och nyttigt, att mindre reparationer tillföibindas

boställsinnehafvare^ på sätt stadgadt är för dem, som bebo kronans hus, enligt

Kongl. Reglementet den 15 Mars 1856, och såsom boställsinnehafvarens åliggande i

allmänhet nu är.

14) Af presterskap^ inom Hernösands stift och Westerbottens första kontrakt

är (446) yttradt, att vid jemförelse emellan det underdåniga förslaget och nu

gällande stadganden befinnes vara öfverflyttadt till pastors skyldighet: fähuset

jemte lada och loge, samt till församlingens: källare, badstuga och hemligthus;

att, värderar man af dessa hus ensamt fähuset, som i medelstora pastorat icke kan

under 1,000 Rdr uppföras, och sätter deremot församlingens nya hus, hvilka kunna

byggas källaren för 200, badstugan för 100 och hemligthus för 50 eller tillsammans

350 Rdr, befinnes presterskapet hafva, utöfver sin hittills varande skyldighet, fått

sig ålagdt byggnader (loge och lada ändock oberäknade) för 650 Rdr mera än

församlingen vid första uppsättningen; att härvid bör dessutom ock tagas i beräkning,

att, under det församlingens ofvannämnda skyldighetshus efter uppförandet

stå minst 100 år, beståndstiden häremot för ett fähus icke kan beräknas högre än

till 30 år; att häraf framstår klart, att boställshafvaren måste bygga för 3,333V*

Rdr, under det församlingen en gång bekostat byggnader för 350 Rdr; och att, då

ett sådant förhållande utvisar, att presterskapet genom det föreslagna stadgandet

skulle få den, för en stor del deraf redan nog tryckande byggnadsskyldigheten

betydligt förökad, samt af de ladugårdshus, som detsamma för öfrig! åligga, fåroch

svin-hus minst lika ofta som fähus måste nybyggas, presterskapet anhölle, att

församlingen måtte bibehållas vid skyldigheten att bygga och underhålla fähus och

97

presterskapet deremot vid åliggandet att bygga och underhålla källare, badstuga

och hemligtlius samt dertill efter förslaget lada med loge.

15) Kyrkoherden i Jockmock, Westerbottens tredje kontrakt, samma stift,

bär, jemte framställande af ett under 4 § 1 mom. här ofvan intaget förslag rörande

Lappland särskild^ jemväl (458 v.) ansett, det sockenmännen böra med pastor

deltaga uti arbetet med uppförandet af nödiga lador på utängarne sålunda, att, då

sockenmännen uppföra eu lada, så bygger pastor den andra; sockenmännen underhålla

sin lada och pastor sin.*)

16) Presterskapet i Jemtlands östra kontrakt, samma stift (473), dels anser

godt och nödvändigt ett bestämdt stadgande efter hvad grund — antingen hemmantalet

(skattetalet) eller s. k. röktal — byggnads- och underhålls-skyldigheten

skall utgöras samt om och i hvad mån torpare m. fl. skola deruti deltaga, och dels

anmärker, att det i allt fall synes obilligt, att boställshafvare skall ansvara för

nybyggnad och underhåll af alla s. k. ladugårdshus, emedan sådana alltid äro de

kostsammaste att uppföra och hålla vid magt, enär de, med undantag af kornlada,

3, 4 gånger måste nybyggas under samma tid, som ett boningshus eger bestånd.

17) Inom Westerås stift har yttrats af 2:ne piaster i Köpings kontrakt

(503 v.), att''all nybyggnad af ladugårdshusen bör församlingarne åläggas; — afen

prest i Fellingsbro kontrakt (514), att skyldigheten att bygga och underhålla alla

ladugårdshusen blifver allt för betungande för boställshafvaren, som bör befrias åtminstone

från byggande och underhållande af stall och fähus i synnerhet med afseende

på deras kostsamma inredning, men rättast borde boställshafvares åliggande

i fråga om ladugårdshusen endast bestå uti att dem underhålla; — af några prester

i Rättviks kontrakt (524), att vid uppgörande af nya löneregleringen är församlingens

fortfarande byggnadsskyldighet till samma omfång som hittills tagen i beräkning,

hvarföre, om densamma förminskades genom öfverflyttande af en del deraf

på boställshafvaren, ett högre lönebelopp ovilkorligen bör åt honom anslås, motsvarande

den minskning i hans inkomster, som blefve en följd af den byggnadsskyldighet,

som blefve honom pålagd, emedan i annan händelse lönen i sjelfva

verket blefve förminskad, hvilket strider emot principen för löneregleringen; och

hafva på grund häraf desse prester bestridt ett ovilkorlig! öfverflyttande på boställsbafvaren

af skyldigheten att bygga och underhålla ladugårdshusen, utan må det

endast under vilkor, att församlingen öfverlemnar till boställstillträdare af synerätt

*) Se omröstningsprotokoH A, 29:o b).

lö

98

såsom behöfliga bestämda, i fullgiltig! skick befintliga ladugårdshus, blifva lians

skyldighet att dem underhålla och till efterträdare i laggildt skick öfverlemna; —

och af presterskapet i Fernebo kontrakt (540 v.), att dess önskan är, det de ännu

gällande lagstadgandeu, för så vidt de angå boställshafvare i andra klassen, icke

mätte förändras, helst det vore att befara, att tillämpningen af det underdåniga

förslaget i denna del kommer att medföra stort missnöje å båda parternes sida,

som äro byggnadsskyldighet underkastade.

Följande väckta frågor nemligen uti: 3:dje punkten, om deltagande för prestgårdar

i uppförande af skolhus in. fl. sådana byggnader; —- 5:te punkten, om prests

deltagande för boställe eller egna hemman i utgörande af församlings byggnadsskyldighet;

— fide punkten, om ändring af 26 Gap. 1 § ByggningaBalken; — 6:te

och 16:de punkterne, om byggnadsskyldighet för derifrån nu befriade säterier m. fl.

(hvarom se 1865 års utlåtande, sid. 130, mom. />); — 7:de och 16:de punkterne, om

byggnadsskyldighetens utgörande efter fyrk eller annan grund; — och 8:de punkten,

om utarrendering, innefatta ämnen, som icke äro föremål för stadgande i en Eklesiastik

Boställsordning.

Hvad i fjerde punkten förekommer om ett vilkor vid fastställelse af pastorernes

byggnadsskyldighet tarfvar icke vidare utlåtande.

Jemte yttranden i allmänhet uti 2:a, 8:e och 16:e punkterne, att det blifver

drygt för kyrkoherde att bygga och underhålla ladugårdshusen, har vidare framstälts

uti punkterne: 6 och 12, att bostadshus af prest och ladugårdshus af församling

böra byggas och underhållas; — 13, att mindre reparationer å bostadshusen

böra presten åläggas; — och 17, dels att ladugårdshusen böra af församling nybyggas,

men af presten underhållas, och dels att nu gällande författningar icke

böra förändras, i hvad de boställshafvare i andra klassen angå; men då detta allt

strider emot den grundsats, hvarpå hela förslaget är bygdt, varder afseende derå

al'' Collegium i underdånighet afstyrka

Kollegium, sota tillstyrkt ett tillägg uti 13 § angående ängslador, anser vid

sådant förhållande vidare yttrande icke erfordras i anledning af framställningen i

15:e punkten om lador på utängarne.

Uti punkterne 1, 14 och 17 innefattade framställningar, om öfverflyttning af

byggnads- och underhålls-skyldigheten af vissa hus från presten till församlingen

och tvärtom, kunna icke af Collegium i underdånighet understödjas; och då vid

99

7:e punkten redan är anmärkt, att den deruti yttrade tanka grundar sig på ett

fullkomligt missförstånd, tarfvas i detta ämne icke vidare utlåtande.

Stadgandet uti 61 § 3 mom. torde göra vidare föreskrift öfverflödig i anledning

af hvad, som uti punkten 17 yttras om det skick, hvaruti ladugårdshus

böra vid öfvergång från gamla till nya förhållandet af församling öfverlemnas.

Uti punkterne 9, 10, 11 och 17 äro framställningar gjorda om efterlefnad,

utan hinder af den blifvande Boställsordningen, utaf öfverenskommelser om ett

annat sätt för utgörande af byggnads- och underhålls-skyldigheten, än uti författningen

kommer att förordnas; men vidare föreskrift härutinnan torde icke behöfvas,

än som uti 58 § redan är föreslagen.

I afseende å redaktionen tillstyrker Collegium i underdånighet, att ifrågavarande

moment må få denna lydelse:

*)»M kyrkoherdebostålle på landet skola laga mangårdshus byggas och underhållas

af pastoratets, enligt lag och särskilda författningar, till prestgårdsbyggnad pligtige innevånare,

hvaremot byggnads- och underhålls-skyldigheten af ladugårdshusen åligger innehafvaren.

»

3 mom.

1) Af presterskapet i Vester Rekarne kontrakt, Strengnäs stift (85 v.), är

anmärkt, att stadgandet är allt för mycket till fördel för stadsinnevånarne i de

pastorater, der, såsom fallet är i Thorshälla, Eskilstuna in. fl. ställen, kyrkoherden

icke i staden utan blott på landet eger boställe, ty i så fall skulle stadsinnevånarne

befrias från all skyldighet att bygga åt sin kyrkoherde, utan böra väl under sådant

förhållande stads- och lands-boer gemensamt, efter som de kunna öfverenskomma

eller Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i första rummet bestämmer, bygga och

underhålla bostadshusen vid bostället; och har stiftets Consistorium (65 v.) häruti

instämt.

2) Det synes, enligt Eders Kongl. Maj ds Befallningshafvandes i Jönköpings

län tanka (188 v.), mindre billigt, att i pastorat, som består af stads- och landsförsamlingar

förenade, landsförsamlingen, äfven då den måste åt kyrkoherden underhålla

särskilda bostadshus på landet, derjemte skall deltaga i byggnad och underhåll

af bostadshusen i staden, hvilket ej heller öfverensstämmer med 1762 års

resolution på städernes besvär, som bestämmer ifrågavarande skyldighet allenast

för det fall, att stad Och land utgöra en församling samt nyttja en kyrka och *)

*) Se omröstningsprotokoll A, 30:o.

100

prestgård; men skulle det inträffa, att kyrkoherdebostället å landet med dervarande

bostadshus äro belägna så nära intill en med landsförsamling i ett pastorat förenad

stad, att särskild bostad i staden för kyrkoherden icke erfordras, torde i denna

händelse, likasom då stads- och lands-församlingar nyttja samma prestgård i

stad, underhållsskyldigheten, hvad bostadshusen angår, böra blifva gemensam.

3) Af Eders Kong]. Majrts Befallningshafvande i Westerbottens län (318 v.)

yttras, att det vill synas, som i pastorat, bestående af stads- och lands-församlingar

förenade, pastor icke skulle vara i behof af fullständiga bostads- och ladugårds-hus

både i stad och på landet, utan blott på ena stället och på det andra af en mindre

lägenhet för embetsgöromål jemte stallrum för hästar; och lärer hvar församling

för sig böra bekosta bostadshus åt pastor, utan deltagande af annan församling.

4) Af skäl, som vid 2 mom. i denna § äro antecknade, anser Eders Kongl.

Majrts Befallningshafvande i Östergötlands län (426), att i pastorat, som bestå af

stads- och lands-församlingar förenade, böra byggas och underhållas vid kyrkoherdebostället

å landet bostadshus af kyrkoherden och ladugårdshus af församlingen.

5) Pastor i Köpings pastorat, Westerås stift, yttrar (500 v.), att han med

den föreslagna fördelningen af byggnadsskyldigheten har skäl att för egen del

vara belåten; — att han dervid skulle göra en vinst i jemförelse med nuvarande

förhållandet, helst han, som nu måste hålla sig sjelf vedlider och vagnshus i stadsbostället

och ansvara för hela byggnadsskyldigheten vid bostället på landet, endast

skulle komma att vidkännas byggnaden af ladugårdshus å sistnämnda boställe; —

att detta kunde äfven i någon mån vara billigt, emedan han genom den derstädes

förberedda löneregleringen skulle komma att mista en god del af nuvarande löneinkomster;

— att härvid likväl möter den omständigheten, att kyrkoherden svårligen

kan hafva tid att sjelf bruka bostället på landet, hvarföre det ock vid löneregleringen

är föreslaget, att detta boställe skall utarrenderas, med åliggande för

arrendator att öfvertaga byggnadsskyldigheten; — att i sådant fall och då fråga

icke kan uppstå, att der skall finnas rum för tjenstgörande prest, synes det icke

vara lämpligt, att landsförsamlingen skulle bygga bostadshusen åt arrendator!!; —

att snarare torde bostället på landet böra anses såsom hörande till femte klassens

boställen och i afseende på byggnad och byggnadsskyldighet anses lika med kronohemman;

— och att Köpings landsförsamling, som der aldrig haft någon byggnadsskyldighet,

bör ock hädanefter derifrån befrias, men, då hon för det närvarande

101

bygger fähus i stadsbostället, vore billigt, att hon, om fähusbyggnaden indroges

för framtiden, erhölle ett i lämplig proportion förökadt deltagande i byggnad och

underhåll af den åbyggnad, som enligt den föreslagna byggnadsordningen skulle

komma att finnas vid bostället i staden.

Angående det, som i 4:de punkten förekommer, har Collegium redan här

ofvan under §:ns 2 mom. sig yttrat, men i öfrigt, och enär olika föreskrifter i viss

män behöfvas med hänsigt till hvilkendera församling är moder- eller annex-församling,

samt då, på sätt anmärkt blifvit, billigt synes vara, det stadsförsamling, äfven

när den är annex, deltager i bostadshusen å prestgården i moderförsamlingen å

landet, har Collegium, jemväl med anledning af den ändring, som af 4 § 2 mom.

bär ofvan föreslagits, funnit ifrågavarande 3 mom. böra gifvas följande förändrade

lydelse:

*) I pastorat, som bestå af stads- och lands-församlingar förenade, bygga och underhålla

alla pastoratsboerne gemensamt, utan afseende å hvilken församling är modereller

annex-församling: rnangårdshusen i moderförsamlingen efter den fördelning, hvarom

de kunna öfverenskomma eller, i annat fall, af Kongl. Maj:ts Befallningshaf vande i första

rummet bestämmes; innevånare i stad ensamt, når den år moderförsamling: ladugårdshus>

och, när den år annex: alla nödiga hus; och innehafvaren ensam: dels ladugårdshus, når

landsförsamling är moderförsamling, och dels i motsatt fall eller då den är annex, alla

hus enligt 18 §.»

4 mom.

1) De fleste piaster i Upvidinge kontrakt, Wexiö stift, hafva (46 v.) ansett

nödvändigt ett så lydande tillägg:

»Det åligger församlingen att å deras hus fullgöra, så väl å pastors

som komministers boställen, alla de brister, som vid ekonomisk

eller laga af- och till-trädessyn blifvit ådömda. Samma skyldighet

åligger boställsinnehafvare]! å sina hus. När åbyggnader så af ålder förfalla,

att nybyggnad blir nödvändig, ansvare hvarje byggnadsskyldig

föV de hus, som honom tillkommer.»

2) En prest i Domprosteriets norra kontrakt, Göteborgs stift (259), anser

momentet böra hafva följande lydelse:

»Kyrkoherde stånde i ersättningsansvar, om, genom hans underlåtenhet

att vederbörligen gifva för de byggnadsskyldige förhållandet *)

*) Se omröstningsprotokoll A, 31:o.

102

tillkänna, de hus förfalla, som äro till hans begagnande af församling

öfverlemnade.»

3) Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Skaraborgs län anser (322 v.)

momentet, för undvikande ''af tvetydighet, höra erhålla det tillägg, att kyrkoherde

är ersättningsskyldig ej blott för hvad genom hans eget utan äfven för hvad genom

hans husfolks vårdslöshet, vanvård eller ovarsamhet skadas eller förderfvas.

4) Presterskapet inom Upsala stift i Svartsjö (359 v.) och Helsinglands

vestra öfre (376) kontrakter har ansett, det förra: att, på det pastor icke må

stanna i byggnadsansvar för församlingens hus, bör uttrycket »vårdslöshet och

vanvård» närmare bestämmas; — och det sednare: att närmare bestämningar

måtte intagas hvad med ordet »vanvård» förstås.

5) Då det otvifvelaktigt skulle orsaka svårlösta tvister och olikhet i tillämpning,

derest kyrkoherdes ersättningsansvar förklaras beroende af både vårdslöshet

och vanvård, har presterskapet i Medelpads kontrakt, Hernösands stift (461) önskat,

det måtte ordet »vårdslöshet» utgå och ordet »vanvård» ensamt qvarstå, helst

begreppsskilnaden mellan dessa båda ord torde vara för konkreta fall temligen

svårfunnen samt allt det egentliga af lagstiftarens mening i det sednare ordet

innehållas.

Af de i punkterne 1 och 2 förordade redaktioner afser den förra ämnen,

derom redan förut i de föregående momenternc i §:n är tillräckligt stadgadt, och

den sednare synes Collega™, då hvarje husegare väl sjelf bör vara uppmärksam

på underhållet af sitt hus, sakna allt skäl för sig, hvilket omdöme äfven gäller om

framställningen i tredje punkten, enär det med allmän rättvisa icke låter sig

förena, att en person, som ej kan hindra en annans gerning, likväl skall derför

ansvara.

I anledning af hvad, 4:de och öde punkterne innehålla, må anmärkas: att i

26 Cap. 2 och 3 §§ ByggningaBalken brukas orden »vanrykt» på förra och »vårdslösheto

på sednare stället; — att det förra ordet, såsom numera föråldradt, af

Collegium utbytts mot »vanvård»; — att i förslaget står »vårdslöshet eller» (icke

»och» på sätt 4:de punkten innehåller) »vanvård»; — och att dessa bägge ord icke

torde tarfva någon förklaring, hvilken dessutom i eu författning icke lämpligen kan

eller bör inrymmas.

103

§ 17.

2 inom.

1) Ehuru innerligt önskande, det Collegii förslag till församlings byggnadsoch

underhålls-skyldighet å tredje klassens boställen måtte blifva lag, bär Pålman

likväl (11 v.) uttalat sig befara, att denna nya skyldighet föranleder missnöje i en

tid, som icke är prestvänlig, hvilket kan förmodas af de under en lång följd af

riksdagar förekomna förslag om församlingarnes fullkomliga befriande från byggnadsskyldighet

å prestgårdar; hvadan lian hemstält, att församlings byggnads- och

underhålls-skyldighet å tredje klassens boställen inskränkes till uppförande och

underhåll endast af sätesbyggning utaf storleken n:o 2, enligt hans vid 8 § anmärkta

föislag, samt att, med hänsyn till de svaga lönerna för innehafvarne af

denna klass boställen, (undantagandes port och lider, som kunna mot redskapshus

och vedlider utbytas) öfriga hus, visthusbod med spannmålsvind, stall, fähus, fårhus,

loge och brygghus, må, såsom hittills, ingå i boställshafvares laga byggnadsskyldighet,

men deremot drängstuga, vagnshus m. m. som öfverloppshus anses

och lösas.

2) I öfverensstämmelse med hvad här ofvan vid 16 § 2 mom. (under 4) är

antecknadt hafva presterskapet i Allbo (31) samt de fleste prester i Sunnerbo

(32 v.) och IJpvidinge (46 v. & 48) kontrakter, Wexiö stift, tillkännagifvet sig ingå på

förslaget endast för det fäll, att forsamlingarne antaga detsamma beträffande byggnaden

å komministersboställen.

3) I sammanhang med deras förslag till ändring af 16 § 3 inom. hafva

Consistorium i Strengnäs stift (66) och presterskapet i Wester Eekarne kontrakt

deistädes (85 v.) ansett, det i pastorat, som bestå af stads- och lands-församliugar

förenade, landsboerne böra med stadens innevånare deltaga i byggandet af erforderliga

så väl bostads- som ladugårds hus åt komminister i staden; varande af

presterskapet i Oppunda östra kontrakt (73) samma stift, yttradt, att med rättvisa

och billighet öfverensstämmer, det byggnads- och underhålls-skyldigheten ä komministersboställen

fördelas mellan församlingen och boställsinnehafvare!! efter de grunder,

som för samma skyldighets fördelning å kyrkoherdeboställen nu äro gällande.

4) Från Linköpings stift förekommer:

o) Med hänsigt dels till den komministrar nu åliggande byggnadsskyldighet,

hvilken är nog tryckande för att kunna uthärda ytterligare tillökning, och dels

dertill att församlingarne i allmänhet tvifvelsutan komma att undandraga sig del

-

104

tagande i detta onus, har en komminister i Dals kontrakt (115) förmenat bäst vara,

att ifrågavarande byggnadsskyldighet förblifver vid hvad den hittills varit, till dess

den pågående allmänna regleringen till förbättrande af komministrarnes lönevilkor

visat, huruvida ett utsträckt åliggande i detta hänseende utöfver det redan föreskrifna

kan derigenom blifva möjligt att fullgöra; och hafva likaledes några komministrar

och vice pastorer i Wikbolands kontrakt (124) bestridt förslaget i hvad

det angår åbyggnaderne å tredje klassens boställen, så vidt Eders Kongl. Maj:t

icke kan ålägga församlingärne den nu ifrågasatta byggnadsskyldigheten.

b) Då i 5 § 1 mom. stadgas, att å tredje klassens boställen skola finnas

bostads- och ladugårds-hus till lika antal som å kyrkoherdeboställen, och 16 § 2

mom. säger, att bostadshus å kyrkoherdeboställe å landet skola af pästoratsboerne

byggas och underhållas i den mån, de, enligt lag och särskilda författningar, äro

skyldige att i prestgårdsbygguad deltaga, samt 17 § 2 mom. säger, att hvad i

detta moment stadgas om andra äfven bör gälla om tredje klassens boställen; så

har det synts presterskapet i Skärkinds kontrakt (118) härigenom icke vara nog

tydligt uttryckt hvad, författningen synes mena, nemligen att pastoratsboerne skola

bygga ocli underhålla bostadshusen å tredje klassens boställen, då hittills ingen

sådan skyldighet dem ålegat, men detta blifver dock aldeles nödvändigt, emedan

ganska få tillträdare af tredje klassens boställen skulle vara i stånd att bygga ett

sådant bostadshus, som i 8 § föreskrifves, på egen bekostnad, och att ålägga flere

efterträdare att efter årsberäkning ersätta en sådan kostnad skulle leda till långvarigt

trassel och oftast orättvisa; varande äfven af presterskapet i Bergslags

kontrakt (128) ansedt någon otydlighet i stadgandet förefinnas till följd af de i 16

§ 2 mom. förekommande orden: »i den mån de (pastoratsboerne) enligt lag

och särskilda författningar äro skyldige att i prestgårdsbyggnad deltaga»,

hvilka kunna lätt tydas derhän, att församlingarne, hvilka hittills ej haft

någon byggnadsskyldighet å komministersboställen, ej hädanefter kunna en sådan

åläggas, hvarföre ett förtydligande synes erforderligt; men, om meningen är, att

komministrarne härefter som hittills skola sjelfve bebygga sina boställen, så atstyrktes

i denna del den föreslagna Boställsordningen helt och hållet såsom alldeles

orimlig; och har slutligen jemväl Consistorium (105 v.) funnit stadgandet böra tydligare

uttryckas, under yttrande i öfrigt, att de mest talande skäl för församlingarnes

byggnadsskyldighet i detta fall förefinnas; men, om den icke kan dem aläggas,

torde föreskriften om karaktershusets storlek och beskaffenhet så jemkas, att

105

boställshafvarens byggnads- och underhålls-skyldighet ej må blifva allt för betungande.

5) Genom här föreslagna stadgande skulle, yttras af Eders Kongl. Maj:ts

Befallningshafvande i Jönköpings län (189), otvifvelaktigt beredas boställsinnehafvarne

en förmån, som i många fall vore väl behöflig, men i öfvervägande torde dock

böra komma, dels att vid uppgörandet af löneregleringar, enligt nådiga Förordningen

den 11 Juli 1862, kostnaden för byggnad och underhåll af husen å komministersboställen

tagits i beräkning vid uppskattning af dessa boställens afkastning och

bestämmandet af öfriga löneförmåner, dels ock att andre tjensteman, som innehafva

boställen, såsom de vid landsstaten anstälde och underbefälet vid arméen, sjelfve

måste bygga och underhålla så väl bostads- som ladugårds-hus; likasom att genom

byggnads- och underhålls-skyldighetens öfverflyttande på församlingarne en icke

obetydlig tillökning i kostnader skulle för dem uppkomma; hvaremot, och om

Collegii alternativa förslag gillas, eller att byggnads- och underhålls-skyldighet å

tredje klassens boställen å landet skall åligga innehafvaren, särskilda bestämmelser

torde erfordras i fråga om skyldigheten att bygga och underhålla boställshusen i

stad, hvilken skyldighet synes hädanefter, såsom hittills, böra staden åligga.

6) Af presterskapet i Elfdals kontrakt, Carlstads stift (203 & 205), erinras,

att ingen rubbning bör ske uti de särskilda föreskrifter, som hittills varit följda, i

det att församlingen på vissa ställen åtagit sig bygga alla tredje klassens boställshus;

och har stiftets Consistorium (195 v.) fästat Eders Kongl. Maj:ts nådiga uppmärksamhet

derpå, att kyrkoherdarne, nu som förut, gifvet tillkänna, att de äro

villige åtaga sig den nya, för dem betydligt mera betungande byggnadsskyldigheten

endast med det vilkor, att församlingarnes byggnadsskyldighet utsträckes äfven till

bostadshusen på komministrars pastoratsadjunkters, sockenadjunkters, kapellpredikanters

och brukspredikanters boställen, der sådan byggnadsskyldighet icke redan

förut åligger församlingarne.

7) Presterskapet i Ljunits och Herrestads kontrakt, Lunds stift (291), med

hvilket Consistorium derstädes sig förenat (282 v.), har ansett stadgandet böra

gälla äfven för redan varande eller framdeles blifvande komministrar i Skåne.

8) Inom Upsala stift är yttradt af: presterskapet i Närdinghundra kontrakt (333),

att de församlingar, som redan åtagit sig någon större eller mindre byggnadsskyldighet,

må vid densamma bibehållas; — presterskapet i Lagunda kontrakt (340), att

komministrarne ville vidblifva sin förra stora byggnadsskyldighet, om de icke fingo

14

106

byggnadshjelp af kommunerne eller statsmedel, i kvilket fall Collegii alternativa

förslag, sid. 126, borde lemnas utan afseende; — en komminister i Erlinghundra

kontrakt (354 v.), att komministrarnes byggnadsskyldighet bör förblifva, som den

nu är, så vida det ej kommer derhän, att de blifva från all slik skyldighet befriade,

hvilket vid betraktandet af deras usla och knappa inkomster i sanning vore

det enda rätta; — komministrarne i Ulleråkers kontrakt (365 v.), att de ansågo

förslaget antagligt endast med den förutsättning, att församlingarne kunde tillförbindas

att bygga och underhålla en del af byggnaderne vid komministersboställen,

men att det vore omöjligt för boställsinnehafvarne att, såsom nu sker, på egen

bekostnad bygga och underhålla alla hus med de dimensioner, som äro föreslagna;

— och presterskapet i Helsinglands vestra nedre kontrakt (374), att Collegii alternativa

förslag kunde ej annat än blifva odrägligt betungande.

9) Presterskapet i Handbörds kontrakt, Calmar stift, har (385 v.) önskat,

att tydligare måtte uttryckas den totala förändring, nya författningen kommer att

införa i afseende på komministersboställenas bebyggande, nemligen att det skall

ske alldeles lika med pastorsboställena, så att församlingen bygger man-, men

innehafvare!! ladu-gården, ty allmogen, åtminstone i den orten, behöfver fa denna

nya skyldighet sig antydd genom ett bestämdt lagbud, en skyldighet, som väl icke

kan motsägas, då han är så fullt motiverad af befrielsen från byggnad af pastorernes

ladugårdar, men kan såsom ny föranleda motvilja och motsträfvighet; varande

af presterskapet i Ölands norra kontrakt, samma stift (392 v.) yttradt, att

det ansåge af synnerlig vigt, det noga iakttages innehållet af 10:de punkten i

anmärkningarne vid det af PresteStåndet afgifna förslag, deruti handlas om bebyggande

af komministersboställen.

10) Consistorium i Wisby stift anser (416 v.) det kunna vara tvifvel underkastadt,

huruvida byggnadsskyldighet å komministers och öfriga af Collegium i

tredje klassen upptagna boställen kan öfverflyttas till någon del på församlingarne,

der den icke redan dem tillhörer; och torde åtminstone härvid en skilnad kunna

göras emellan kapellaner, såsom genom kyrkoordningen erkända att tillhöra ordinarie

presterskapet, och kapellprester m. fl. genom särskilda omständigheter tillkomne

församlingslärare.

11) Inom Westerås stift yttras afen komminister i Munktorps kontrakt (492),

att han anser någon egentlig fördel genom det föreslagna stadgandet hoställshafvaren

icke beredas, så framt icke den ändring göres, att ladugårdshusen, som fallit

107

på boställshafvarens lott, utbytas mot dem, eller bostadshusen, som komma att tillhöra

församlingen, ty dels äro de förra både kostsammare att bygga och underhålla

1 anseende dertill, att deras antal öfverstiger de sednares och reparationer å desamma

efter förloppet af några tiotal utaf år måste hvart efter annat ske, då de af

den utandning och utdunstning, som går från kreaturen, så lätt rötas och taga

skada; och dels skola eller böra alla dessa ladugårdshus finnas efter en noggrannare

plan bygda, antingen de behöfvas eller icke; — af en komminister i Rättviks

kontrakt (527), hvarest byggnadsskyldigheten hittills församlingen ensam ålegat:

att härvid bör förblifva, ty skulle byggnadsskyldigheten till större eller mindre del

komma på boställshafvarens lott, kunde det medföra en kostnad, som gjorde de

behållna inkomsterne för framtiden betydligt mindre, än hvad de hittills varit och

fortfarande böra vara; men blir genom allmän lag stadgadt, att eklesiastik boställshafvare

skall bygga och underhålla t. ex. ladugårdshusen, är det billigt, att densamme

för sådana utgifter erhåller af församlingen någon ersättning i penningar

utöfver den faststälda lön, som församlingen är skyldig till honom utgöra; äfvensom

husen då böra till boställshafvaren af församlingen öfverlemnas i fullgodt skick

och till det antal och den beskaffenhet, som blir föreskrifvet efter föregående laga

syn, på sätt i 7:de afdelningen föreslås; — af en komminister i Fernebo kontrakt

(540), att i de små komministraturer, der byggnadsskyldighet för det närvarande

åligger församlingen, skulle det blifva betungande för komminister att, med långt

ringare lön än pastor, likväl bygga lika många ladugårdshus som denne, låt ock

vara af smärre dimensioner; och skulle hvad, komminister möjligen genom löneregleringen

vunnit, kanhända helt och hållet, och kanske mera dertill, bortgå genom

denna föreslagna byggnadsskyldighet, emot hvilken komministern fördenskuld

reserverade sig; — och af presterskapet i samma kontrakt (540 v.), att det önskade,

att lindring i byggnadsskyldigheten, som efter de nu gällande lagstadganden

åligger boställshafvare i 3:dje klassen, måtte dem på något sätt beredas.

I anledning af det, som förekommer i punkterne: 2 och 6, om vilkor vid

fastställande af pastorernes byggnadsskyldighet; — 11, om byggande af bostadshus

utaf prest och ladugårdshus utaf församling; — och 6, 8 ocli 11, om efterlefnad af

gamla överenskommelser, åberopas i underdånighet hvad i samma ämne under 16 §

2 mom. blifvit yttradt.

Femte punkten synes innefatta ett afstyrkande af Collegii förslag om församlings

skyldighet att bygga bostadshus och uti 10:de punkten yttras den tanka,

108

att denna skyldighet torde kunna endast för kapellansboställen ifrågakomma, men

det ena och andra anser Collegium ej förtjena vidare uppmärksamhet under åberopande

af hvad 1865 års utlåtande innehåller, sid. 125, der Collegium äfven anfört

sin åsigt om redan då väckt och nu i punkten 4 a förnyad framställning om uppskof

till följd af de pågående löneregleringarne.

De bestridanden, som innefattas dels ovilkorlig!, i ll:te punkten af en komminister

i Fernebo kontrakt, och dels vilkorligt, eller så vida Eders Kongl. Maj:t

icke kan ålägga församlingarne den föreslagna byggnadsskyldigheten, uti punkterne

4 och 8, påkalla icke något särskild! yttrande.

Uti punkten 1 är framställning gjord dels om skyldighet för församling att

bygga endast karakterslös och dels om ändring hvad öfriga byggnader angår,

men Collegium har icke kunnat finna detta böra till någon förändring i förslaget

föranleda.

Nådiga Förordningen den 3 Februari 1860 om prestgårdsbyggnad i Skåne,

hvarest i äldre tider icke funnits komministraturer, innehåller intet om boställen

dertill, hvaraf följer, att derom måste lända till efterrättelse hvad i en allmän Eklesiastik

Boställsordning stadgas, utan att sådant behöfver särskilt föreskrifvas, såsom

i 7:de punkten åsyftas.

Till följd af den ändring, Collegium här förut föreslaget af 16 § 3 mom.,

tarfvas icke vidare yttrande i anledning af det, som i 3:dje punkten anmärkts.

Församlings skyldighet att bygga å tredje klassens boställen på landet

bostadshus, likasom å kyrkoherdeboställen, anser Collegium vara tillräckligt uttryckt

genom hänvisning till 16 § 2 mom., deruti denna skyldighet är tydligt stadgad,

och kan derföre icke finna värdt vidare uppmärksamhet hvad, 4:de och 9:de punkterne

i detta ämne innehålla.

Uti 5:te punkten är erinradt om behofvet af särskilda bestämmelser i fråga

om boställen i stad, i händelse Collegii alternativa förslag, sid. 126, varder gilladt,

hvilken erinran måste tillskrifvas ett förbiseende af hvad, 1 mom. innehåller.

3 mom.

1) Stadgandet, att fjerde klassens eller klockares och orgelnisters boställen

skola af innehafvaren byggas och underhållas, har Pålman (10) ansett hafva emot

sig både gammal häfd och billigheten, under anförande vidare, att de jure finnes

visserligen intet lagstadgande, det församlingen är skyldig åt nämnde tjensteman

bygga och underhålla nödiga bostadshus, men de facto har så tillgått, att hon an

-

109

tingen upplåtit 2:ne rum och kök i den s. k. sockenbyggningen (jemte rättighet

att stundom begagna sockenstugan), eller ock byggt som på kronohemman: sätesbyggning

med stufva och kök i nedra våningen och en kammare på vinden samt nödiga

uthus; — att denna församlingens välvilja, billig som grundsats, har in praxi

blifvit ej blott häfd, utan liksom lag; — att i den mån, de klockare och orgelnister,

hvilka ej tillika äro folkskolelärare, afgå, försvinner de facto i allmänhet boställsarten:

klockare- och orgelnist-boställen, men, då det undantagsförhållande kan inträffa,

att, i anseende till församlings vidsträckthet eller persons ålder och sjuklighet,

orgelnist och klockare tillika ej kan vara skollärare, synes billigheten fordra,

att församling åt honom bygger och underhåller boställsrum (2:ne kamrar och

kök) eller ock årligen lemnar honom hyresmedel till sådan lägenhet; — och att,

om landtbruk är med klockares och orgelnists lön förenadt, må han sjelf bygga

och underhålla ladugårdshus; varande af Pålman, som, på sätt vid 1 § är anmärkt,

ansett folkskolelärares boställen böra i fjerde klassen upptagas, (18) hemstäldt, att

ifrågavarande 3 mom. i 17 § bör, såsom orden lyda, »få 2:ne afdelningar, a)

om examinerad folkskolelärares boställslägenket med nödiga uthus är

särskildt stadgadt i Kongl. Maj:ts nådiga förordning om folkundervisningen

i riket af den 18 Juni 1842. I fråga om afdeln. b) i detta moment

får jag föreslå 2:ne alternativer: 1:o) Der orgelnist- och klockaresyssla

ej är förenad med en examinerad folkskolelärares befattning,

upplåte och underhålle församling åt orgelnist och klockare antingen

boställslägenhet af 2:ne rum och kök med bakugn eller, der ej så ske

kan, gifve honom årligen nödiga hyresmedel till dylik lägenhet. År

landtbruk förenadt med sådan orgelnists och klockares lön, bygge och

underhålle han nödiga ladugårdshus; förenar deremot examinerad

folkskolelärare med denna sin syssla, orgelnist- och klockare-befattning

i samma socken, bygge och underhålle församling, der jord till

hans aflöning anslagen är, äfven ladugårdshusen. 2:o) Der examinerad

folkskolelärares, orgelnists och klockares sysslor i samma socken

ej äro förenade, eller der jordbruk är förbundet med orgelnist- och

klockare-lägenhet, der bygge församling laga bostads- och ladugårdshus,

men innehafvaren underhålle dem efter laga af- och till-trädessyn

under sin tjenstetid.»

2) 2:ne prester i Kumla kontrakt, Strengnäs stift, hafva (93 v. & 96) funnit

no

obilligheten i stadgandet och billigheten deraf, att församlingen biträder klockare

och orgelnister, likasom presterskapet, med byggande, framstå desto tydligare, om

man besinnar, att en klockare, som innehar 3 ä 4 tunneland boställsjord, är derföre,

enligt 6 §, skyldig att med en kostnad, kanske mången gång öfverstigande inkomsten

af denna jord, hålla äfven ladugårdshus så, som lagen rörande kronohemman

i allmänhet förmår.

3) Presterskapet i Göstrings kontrakt, Linköpings stift, har (149 v.) ansett

det föreslagna stadgandet böra utgå och i stället föreskrifvas, att klockare och

orgelnist skall af församlingen med nödig bostad förses, under anförande, att

nämnda stadgande strider emot den praxis, som hittills inom stiftet på de aldra

flesta ställen varit gällande, enär församlingarne försett sina klockare och orgelnister

med boställsrum i sockenhuset samt med några uthus; — att, endast der jordbruk

varit med lägenheten förenadt, har innehafvaren på somliga ställen underhållit

derför nödiga uthus; — och att desse tjensteman äro i allmänhet så svagt aflönade,

att det är för dem alldeles omöjligt bygga och underhålla sina boställen; varande

af stiftets Consistorium (105 v.) yttradt, att det visserligen vore önskligt, om klockare

och orgelnister, äfven då de icke tillika äro skollärare, försågos med bostadshus

af församlingarne; — att i flera orter inom stiftet hafva ock af ålder klockare

och orgelnister varit i åtnjutande af berörde förmån; — att, der sådant enligt häfd

hittills varit fallet, synas vederbörande böra åläggas fortfarande byggnadsskyldighet;

— och att många af desse tjensteman i stiftet hafva icke boställsjord eller

ock endast några få tunneland, kyrkans jord på arrende sig upplåten.

4) Några prester i Fryksdals kontrakt, Carlstads stift, hafva (210 v.) ansett

önskligt, att byggnadsskyldigheten varder så fördelad, som för tredje klassen är

stadgadt, enär klockare och orgelnister i allmänhet äro svagt aflönade och således

i behof af byggnadsunderstöd.

5) Att stadgandet må gälla äfven för 4:e klassens boställen i Skåne, yttras af

presterskapet i Ljunits och Herrestads kontrakt, Lunds stift (291), deruti Consistorium

derstädes instämt (282 v.).

6) Inom Upsala stift har yttrats af presterskapet i följande 3:ne kontrakter,

nemligen: Trögd (344 v.), att vid momentet bör tilläggas: »der ej annorlunda

stadgadt är eller brukligt varit»; — Svartsjö (359), att, då klockare och

orgelnister i allmänhet icke äro så lönte, att de utan aldra största svårighet skulle

kunna bygga och underhålla nödiga bostads- och ladugårds-hus, församlingen bör

in

bygga äfven dessa, men boställshafvaren dem underhålla; — och Örbyhus (368 v.),

att innehafvare af fjerde klassens boställen måtte i afseende på byggnads- och

reparations-skyldighet få tillgodonjuta samma förmåner, som enligt förslaget tillkomma

andra och tredje klassens boställshafvare, enär orgelnister och klockare

med sina i allmänhet knappa löner deraf äro i synnerligt behof.

7) Då kändt är, att byggnads- och underhålls-skyldigheten vid de i detta

moment omförmälda, ofta af församlingarne inköpta och till klockareboställen anslagna

lägenheter åt skatte natur flerestädes utgöres af församlingarne sjelfva och

boställshafvarnes i allmänhet knappa löneförmåner icke torde medgifva de dryga

utgifter, som skulle blifva en följd af byggnads- och underhålls-skyldighetens öfverflyttande

pa boställsinnehafvarne, anser Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i

Westmanlands län (477 v.) ifrågavarande onus icke ovilkorligen böra bindas vid

innehafva!ne, utan bör någon förändring uti nuvarande förhållande icke ega rum.

8) Presterskapet i Fernebo kontrakt, Westerås stift, har (540 v.) önskat, att

lindi ing i byggnadsskyldigheten, som efter de nu gällande lagstadganden åligger

boställshafvare i fjerde klassen, måtte dem på något sätt beredas.

Hvad, som här ofvan .under 2 mom. i denna § blifvit anfördt angående komministersboställen

i Skåne, gäller äfven beträffande klockare- och orgelnist-boställen

derstädes, hvarom i öde punkten framställning blifvit gjord.

I alla öfriga punkterne har antingen yrkats åläggande för församlingarne

att, pa ett eller annat sätt, bekosta boställen åt klockare och orgelnister, hvilket

icke kan af Collegium, lika litet nu som i 1865 års utlåtande, tillstyrkas, eller anmälts,

att sådant nu på flera ställen sker, under önskan, att dervid måtte få förblifva,

hvilket icke påkallar något särskildt utlåtande med hänsigt till stadgandet

i 58 § och då det hädanefter, likasom hittills, är hvarje församling obetaget att,

ehuru den icke har någon i lag grundad skyldighet härutinnan, sådan likväl frivilligt

sig ikläda.

§ 18.

Presterskapet i Ljunits och Herrestads kontrakt, Lunds stift, har (291) ansett,

att häruti föreslagna stadgande bör gälla äfven för Skåne, och af presterskapet

i Gärds kontrakt, samma stift (311 v.), yttras, att tillräckligt tydligt bör

bestämmas, att icke indelningshafvaren, utan den vederbörligen antagne arrendatorn

eller åboen är den egendomens »innehafvare», som menas, eller ock kunde i

112

slutet af §:n eller såsom öfvergångsstadgande i särskild § bestämmas, att »åboer

på annex-, mensal- och stom-hemman, som innehafva sina lägenheter

på lifstidsstädja, anses, i hänseende till boställsskyldigheter, lika med

författningsenligt antagen arrendator», enär rättsförhållandet hittills varit

sådant i Skåne enligt häfd och äldre författningar, men ett tydligt stadgande i

denna syftning kan undanrödja allt missförstånd och thy åtföljande försök att på

indelningshafvaren kasta sådana byggnads- och andra boställsskyldigheter, som

innehafvaren försummat eller icke längre förmår fullgöra, allt under förevändning,

att han endast är enskildt antagen och skyldigheterne honom enskildt pålagde;

varande jemväl af presterskapet i Onsjö kontrakt, samma stift (294), anfördt, att

en del af mensal- och annex-hemmanen i Skåne numera är bortarrenderad, deremot

en del ännu under lifstidsstädja innehafves, hvilket förhållande bör tagas i betraktande,

så att för innehafvare under lifstidsstädja må gälla detsamma som för arrendator,

och således på de förre tillämpas hvad i denna § finnes stadgadt angående

byggnads- och underhålls-skyldighet; och har stiftets Consistorium (282 v.) uti

dessa 3:ne yttranden instämt.

Enligt hvad under 17 § 2 mom. blifvit erinradt gäller stadgandet äfven för

Skåne och hvad i öfrig! anförts, anser Collegium ej böra till ändring i momentet

föranleda.

§ 19.

1) Orden: »utan afräkning å eller sammanblandning med den årliga

byggnadsskyldigheten» anser presterskapet i Östra Härads kontrakt,

Wexiö stift (58 v.), böra lika med alla andra ställen, der årlig byggnadsskyldighet

förekommer, utgå med anledning af det, som vid 21 § föreslås.

2) Denna §, hvars innehåll finnes, endast med andra ord, i 23 § 1 mom.

återgifvet, synes derföre Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Westmanlands

län (477 v.) kunna helt och hållet utgå.

Collegium, som, enligt hvad här nedan under 21 § yttras, icke kunnat instämma

uti presterskapets i Östra Härads kontrakt dervid gjorda anmärkning, kan

således ej heller å dess i sammanhang dermed nu framstälda yrkande tillstyrka

afseende.

En jemförelse emellan denna § och 23 § 1 mom. visar, att hvad i 2:dra

punkten yttras icke är värdi vidare uppmärksamhet.

113

Med anledning af hvad, Collegium yttrat vid § 10 inom. 9, anser Collegium

orden: »på sått vidare sågs--omförmälas» böra här uteslutas och i stället införas:

»sådan p^öfvas nödig.» *)

§ 20.

1) En prest i Sunnerbo kontrakt, Wexiö stift, har (38) yttrat, att, då boställets

skogstillgång får användas till behöfliga nybyggnader och reparationer af de

byggnadsskyldige, således af församlingen likasom af boställshafvaren, borde väl

äfven föreskrifvas, att behörigen varder tillsedt, det skog till nödig och tillräcklig

vedbrand å bostället ej derigenom kommer att saknas samt att likaledes virke till

stängsel derå finnes, innan församlingens byggnadsskyldige erhålla tillstånd att af

boställets skog begagna materialier, eller ock att församlingen i motsatt fall förpligtas

att tillhandahålla boställsinnehafvare!! skogseffekter till nybyggnad och reparation

å de honom åliggande hus samt till vedbrand och stängsel, i fall församlingen

bär disponerat öfver boställsskogen till förstnämnda behof.

2) Presterskapet i Östra Härads kontrakt, samma stift, har (58 v.) ansett

rättigheten att, utan särskildt tillstånd, använda å boställets egor tillgängliga byggnadsmaterialier

böra medgifvas hädanefter såsom hittills endast åt boställshafvaren

och således församlingen blott efter utsyning, helst annars kan en obehaglig kollision

emellan presterskapet och församlingen vid samtidig byggnad uppkomma,

många andra olägenheter att förtiga; hvadan föreslås, att orden »af boställshafvare»

införas framför orden: »utan särskildt tillstånd.»

3) Consistorium i samma stift har (28) ansett den ifrågavarande tillåtelsen

böra inskränkas så, att skog till nödig vedbrand och stängsel ej må saknas, i öfverensstämmelse

med det, som sedermera i §:n vid stadgandet om skogsutsyning

från annat boställe eller under kronans disposition stående hemman förekommer

derom, att sådan utsyning må ske endast i det fall, att bostället eller hemmanet

»utan afsaknad kan med byggnadsvirke undsätta», hvilken begränsning synes

mycket välbetänkt.

4) Inom Strengnäs stift har yttrats af presterskapet i: Domprosteriets kontrakt

(68 v.), att stadgandet är i så måtto obestämdt, att, der skogstillgången på

boställe eller allmänningslott är så inskränkt, att den icke är tillräcklig till byggnad

och underhåll af både bostads- och ladugårds-hus, men möjligen till endera,

*) Se omröstningsprotokoll A, 32:o.

15

114

företrädesrätt till skogens begagnande icke är boställshafvaren förbehållen, ty, om

flera eller färre af bostadshusen tarfva nybyggnad och församlingen eger rätt att

dertill använda all tillgång af virke, skulle boställsinnehafvaren derigenom komma

att sakna nödigt virke till underhåll och nybyggnad af ladugårdshusen, ehuru billigheten

synes fördra, att boställets skog, om den icke räcker till mera än ladugårdshusens

underhåll och byggnad, förbehålles åt boställsinnehafvaren, då det är

för honom vida kännbarare att på annat håll anskaffa virke än för församlingen i

mån af dess byggnadsskyldighet; — Nyköpings östra kontrakt (78), att åsigten,

det boställen, med öfverflödig skog försedda, böra aflåta af sitt öfverflöd åt behöfvande

byggnadsskyldige, godkännes, men missbruk kan vid afverkningen lätt göra

sig gällande, hvarföre stadgas bör, att den ej må ega rum annat än å skog, som i

trakthuggning blifvit indelad, och aldrig utsträckas utöfver årshygget, förutan hvilket

stadgande lätteligen kan inträffa, att boställsinnehafvaren sjelf för afhjelpande af sina

varande eller blifvande behof råkar i förlägenhet, helst erfarenheten visat, att församlingarne

någon gång för sina byggnader vid prestgård så anlitat boställens

skogar, att föga eller intet för innehafvare återstått; — och Wester Rekarne

kontrakt (86), att det tillåtna användandet af prestboställes skog bör endast med,

det uttryckliga vilkor få ega rum, att skogen är så tillräcklig, att boställshafvaren

deraf ändock har nog till sitt behof af byggnadsvirke, vedbrand och stängselvirke,

såsom ock Kongl. Resolutionen på allmogens besvär den 17 September 1723, § 48,

innehåller, att »presten eger bästa rätten till skogens nyttjande, dock

icke till salu.»

5) Från Linköpings stift har yttrats af:

a) presterskapet i Domprosteriets kontrakt (107 v.), att §:n bör utgå helt

och hållet, så att i den delen må förblifva vid gamla stadgandet, såsom i alla afseenden

bättre och ändamålseuligare.

b) presterskapet i Bankekinds kontrakt (116), att i afseende på byggnadsmaterialier

bör intagas det förbehåll, som i 24 § af Kongl. Förordningen den 1

Augusti 1805 är stadgadt, med tillägg, att boställshafvaren eger företrädesrätt till

uttagande af sitt byggnadsbehof framför församlingen.

c) presterskapet i Bergslags kontrakt (128 v.), att §:n bör förändras till ungefär

följande lydelse:-»Till så väl reparation som nybyggnad må af pastor

eller komminister utan särskilt tillstånd användas de å boställets

egor tillgängliga byggnadsmaterialier och följaktligen äfven den

115

skogstillgång, som vid bostället eller å detsamma tillskiftad lott af

allmänning finnes, och af församlingen i den händelse, att boställshafvare

icke derigenom lider minskning i den för honom behöfliga

skogstillgång.»

d) en prest i Ydre kontrakt (145), att stadgandet, att det ena bostället

skulle ega rätt att hemta skogsbehof från ett annat inom 3 mils afstånd, är fullkomligen

rättsvidrig!, så framt härmed afses icke blott civila, militär och komministers

boställen, hvilka äro kronans, utan äfven kyrkoherdeboställen, som icke äro

kronans, utan äro anslagna icke till eklesiastik stat i allmänhet utan till hvarje

pastor och församling särskildt, utan all inblandning eller gemenskap med nästgränsande

socknar; och blefve följden af ett dylikt stadgande, att skogen måhända

så mycket skyndsammare föröddes och mindre väl hushållades med på de ställen,

der egovidden i skog är mindre, i förlitande på ersättning från ett annat, der en

större egovidd icke medgaf lika hastig afverkning.

tf) prestérskapet i Wifolka kontrakt (148 v.), att virke till alla åbyggnader

och reparationer å boställshus må på prestgårds egor tagas, så vida, med afseende

på framtida bestånd, tillräcklig skog dertill finnes, men i annat fall tages byggnadsvirke

på boställets egor endast till de hus, hvilkas byggnad och underhåll pastor

åligger, och det så långt tillgången räcker, hvaremot, der ingen skog finnes på

boställets egor, tillräckligt såg- och byggnads-timmer till åbyggnaderne bör få

hemtas från närmast belägna härads- eller krono-park.

/) presterskapet i Lysings kontrakt (154), att §:n borde vara mera bestämd,

och att fördelen, som deri förespeglas, är mera skenbar än verklig.

g) Consistorium (106), att, angående församlingarnes rätt att taga byggnadsvirke

af prestgårdarnes skogar, närmare bestämmelse, till förekommande af boställsskogarnes

sköfling, är behöflig och att boställshafvare alltid bör hafva företrädesrätt

för sitt byggnadsbehof.

6) Af Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Wermlands län är (159) erinradt,

att utsyningsförmån från annat boställe icke, såsom motsvarande stadgande

i MilitieBoställsordningen innehåller, begränsats till eklesiastika boställen, utan

skulle, enligt ordalydelsen, utsyning kunna ifrågasättas äfven från sådana boställen,

som icke tillhöra eklesiastikstaten; och ehuru det måste tillkomma kronan att

disponera om densamma tillhörande boställens öfverflödiga skog utan afseende

derpå, att boställena blifvit till olika stater anslagna, men en sådan åsigt hittills

116

ej gjort sig uti lagstiftningen gällande, torde, till förekommande af skiljaktighet

och osäkerhet i uppfattningen af författningens mening, derest endast närbelägna

eklesiastika boställen afses, sådant höra bestämdt uttryckas.

7) Från Carlstads stift är vttradt af Consistorium och presterskapet i Kibls

kontrakt (195 v. & 201), att det synes billigt bestämma, att, i fall boställets skog

icke kan lemna tillräckligt byggnadsvirke till både innehafvarens och församlingens

hus å bostället, den förre dä har företrädesrätt; — och af presterskapet i Elfdals

kontrakt (203 & 205), att, då till reparation och nybyggnad utan särskild! tillstånd

fä tagas byggnadsmaterialier, förtjenar dervid erinras, att, om eller då ordnad hushållning

med boställsskogarne blifver införd, boställshafvaren ej må hindras taga

allt sitt husbehof der det närmast och beqvämligast finnes; att, om detta hindras

af skogshushållningen och innehafvaren jemte torparne tvingas att resa en eller

annan mil efter sitt behof, då det beqvämligen kunde fås på nära, t. ex. några

hundrade alnars afstånd, blefve det allt för orimligt, om hemtningen på en yta af

5—10,000 tunneland blefve så svär i oländig, o vägad mark, att det blefve billigare

rent af köpa behofvet; och att detta förtjenar noga observeras i synnerhet i

norra delen af Carlstads stift.

8) Byggnadsvirke har presterskapet i Warbergs kontrakt, Göteborgs stift

(269), funnit väl må hemtas af prestgårdens skog, dock med det uttryckliga förbehåll,

att tillräckligt bränsle för boställsinnehafvare!! reserveras; och presterskapet i

Falkenbergs kontrakt, samma stift (270 v.), bär ansett i §:n böra stadgas,, det

byggnadsvirke å boställes egor, som har tillgång dertill, bör så begagnas, att ingenderas

rätt, hvarken pastors eller församlingens, förnärmas samt att tillräckligt

bränsle för boställsinnehafvaren förbehålles.

9) Inom Upsala stift är yttradt af presterskapet i följande 4 kontrakter,

nemligen: Sjuhundra (338), att rättigheten, att till ett boställe från ett annat, inom

3 mil derifrån beläget, få afhemta virke, är icke uppmuntrande för skogens vård

och bör derföre uteslutas; — Svartsjö (359 v.), att boställshafvare bör åtnjuta

dubbel byggnadsårsberäkning, om byggnadsmaterialier icke på här uppräknade sätt

kunna erhållas, utan måste på aflägsna^ håll med stor kostnad anskaffas; — Orbyhus

(368 v.), att församling till nybyggnad och reparation af boställshus icke bör

tillåtas att, utan synerätts behöriga medgifvande, taga byggnadsmaterialier af skog,

som vid bostället eller å detsamma tillskiftad lott af allmänning finnes, emedan

eljest, helst då ett boställes skogstillgång är medelmåttig eller knapp, hvarjehanda

117

trakasserier skulle kunna uppstå emellan boställsinnehafvare och församling; —

och Helsinglands vestra nedre (374), att, om alla de i denna § anvisade utvägar

skulle saknas, bör församlingen vidkännas skyldighet att mot billig ersättning tillhandahålla

erforderliga byggnadsmaterialier.

10) Presterskapet i Norra Möre kontrakt, Calmar stift, har (382 v.) ansett

upplysning och förklaring nödig, huruvida tillåtelsen äfven sträcker sig till den ekskog,

som på ett boställe möjligen kan finnas; — och presterskapet i Ölands norra

kontrakt, samma stift (392), anmärker, att rättigheten att taga byggnadsvirke af

bostället bör först förbehållas åt innéhafvaren och åt församlingen i andra rummet.

11) LandshöfdingeEmbetet i Nyköpings län har (411 v.) hemstält, att föreskrifterne

i denna § fingo ur förslaget utgå, eller åtminstone inskränkas till frågan

om boställsinnehafvares rätt att till boställets behof få använda dess egna skogstillgångar,

hvaremot öfriga bestämmelser i §:n torde tillhöra den skogsordning, hvilken

snart lärer vara att förvänta och som väl kommer att afse alla boställen; men,

skulle emellertid denna, hemställan icke vinna nådigt afseende, har LandshöfdingeEmbetet

ansett sig böra fästa uppmärksamhet på ofullständigheten i förslaget derutinnan,

att detsamma, i fråga om användandet af närbelägna boställens skogar till

annat boställes behof, endast gjort förbehåll om deras rätt, som fått tillstånd till

salukolning. 1805 års Skogsordning förutsätter visserligen icke försäljning af skog

i annan form än kol från boställe, men stadgandet härom lärer väl numera icke

kunna annorlunda tydas, än att, der försäljning af skog, förvandlad till kol, får

medgifvas, rättighet jemväl kan beviljas att sälja skog utan en sådan föregående

förbränning, hvarföre det är ganska möjligt, att sådana lika befogade försäljningsrättigheter

kunna finnas, som dem förslaget omförmäler.

12) Consistorium i Wisby stift (417) anmärker saknaden af det i 24 § af

Kongl. Skogsordningen den 1 Augusti 1805 gjorda förbehåll, att för prestgårds

byggnad och bättring sockenmän må af boställets skog taga timmer och virke,

så vida tillgång dertill finnes, utan att skogen till prestboställets öfriga behof för

mycket medtages, hvilket förbehåll dock lärer vara både nyttigt och billigt och

således skogen för byggnad och bättring å boställe ej få användas utan tillåtelse

efter anstäld syn; varande af en prest i medel-kontraktet, samma stift (421), erinradt,

att denna § tyckes gifva den byggnadsskyidige allmogen rättighet att »utan

särskild! tillstånd» använda boställets skog till nybyggnad och reparationer,

hvilket är ett vådligt förslag, ty på flera ställen är boställsinnehafvaren nödsakad

118

att köpa skog till gärdsel och bränsle, hvarföre allmogen ej bör få »utan särskilt

tillstånd» tillgripa hvad boställsinnehafvare]! sparar, utan dessa ord utbytas

mot: »om genom vederbörlig besigtning visas, att tillgång dertill

finnes.»

13) Vid stadgandet, om rättighet att afhemta byggnadsmaterialier från, inom

3 mils afstånd beläget boställe eller annat under kronans disposition stående hemman,

erinras af LandshöfdingeEmbetet i Stockholms län (429), dels att afverkning af

skog från ett utarrenderadt kronohemman synes stå i strid med derom utfärdade

kontrakter, dels ock att skogsfång från andra boställen, än möjligen eklesiastika,

icke lärer grunda sig på rättvisa och billighet, så vida icke samma förmån förunnas

militie- och landsstats-boställen, att nemligen vid förefallande behof använda eklesiastika

boställens skog; innehållande MilitieBoställsordningen ock, att denna rätt

till skogsfång från andra boställen icke sträcker sig vidare än till de på militiestaten

anslagna.

14) Af presterskapet i Ångermanlands nordvestra kontrakt, Hernösands stift,

yttras (439 v.), att det vill synas, som skulle rättighet att begagna boställets skogstillgång

vara medgifven ej allenast åt innehafvaren utan ock åt församlingen vid

så väl reparationer som nybyggnader, men betänkligheten af ett dylikt stadgande

fäller lätt i ögonen, ty, med hänsyn till många boställens mindre goda skogstillgångar,

öfver hvilket, förhållande innehafvaren väl bör anses vara den mest kompetente

domaren, kan dock emellan honom och församlingen en olika uppfattning,

huruvida skogen för ofvan antydda ändamål tål afverkning, ega rum, åtminstone

förutsättas, hvadan, då icke stadgadt är, att i thy fäll någon myndighet eger

pröfnings- och doms-rätt, stridigheter och obehag lätteligen kunna uppkomma; och

har presterskapet derföre ansett, att församlingarne hädanefter såsom hittills måtte

vidkännas skyldigheten att bekosta det timmer eller andra byggnadsmaterialier,

som i och för reparationer och nybyggnader af bostadshus anses erforderliga.

15) Vid öfvervägande af den omständigheten, att planmessig'' trakthuggning

redan torde vid åtskilliga eklesiastika boställen vara införd eller ock snarligen

blifva det äfven vid s dana boställen eller andra kronolägenheter, der öfverflödig

skog relativt förefinnes till det mått, att den anses kunna i allmänhet medgifva

undsättning med byggnadsvirke åt annat skoglöst boställe inom 3 mils afstånd, har

presterskapet i Medelpads kontrakt, samma stift (461), hemstält, huruvida ej i §:n

bör, beträffande det undsättande bostället eller kronohemmanet, inrymmas det för

-

119

tydligande tillägg: »och utan att, der för boställe eller lägenhet ordnad

t rak t huggnings plan blifvit faststäld, denna plan i någon man rubbas.»

16) Till undvikande af missförstånd anser Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

i Westmanlands län (477 v.) böra närmare bestämmas, huruvida med

stadgandet, om rättighet i vissa fall för skoglöst eklesiastikt boställe att undfå

skogsvirke från »annat inom tre mils afstånd beläget boställe», afses, att

jemnväl andra, än eklesiastika boställen skulle kunna för sagda ändamål anlitas.

17) Derest meningen med stadgandet är, att byggnadsvirke må få hemtas

jemväl från andra närbelägna boställen än eklesiastika, anser Eders Kongl. Maj:ts

Befallningshafvande i Jemtlands län (482 v.) pröfningsrätten härom, åtminstone hvad

angår militieboställen, icke ensamt tillkomma Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

utan gemensamt med vederbörande RegementsChef.

18) Af presterskap^ i Fernebo kontrakt, Westerås stift (538 & 540 v.), med

hvilket en prest i Domprosteriets kontrakt derstädes (490 v.) förklarat sig instämma,

yttras: att, för den händelse boställets skog icke förslår till så väl nybyggnad som

byggnadernes underhåll, uppstår vid tillämpning af denna § en fråga, som lätt kan

föranleda tvist, den nemligen: om hus i första eller andra kategorien må ega förmånsrätt

vid användandet af å boställsskogen befintligt virke; — att, då, enligt

Kongl. Förordningen den 11 Juli 1862, § 4, föreskrifves, att vid ordnandet af presterskapets

löner »boställe, som afses att af löntagare bebos och brukas,

skall till en, dess verkliga värde, efter afdrag af byggnadskostnaden

motsvarande inkomst beräknas», torde för löneregleringsnämnd denna beräkning

blifva omöjlig att exakt verkställa, innan utredt är hvad byggnadskostnaden,

som skall afdragas, belöper sig till; — att denna utredning är åter beroende af

frågan, huru mycket af boställsskogen får användas för byggnad och underhåll af

de hus, hvilka boställshafvaren äro tilldelta; — att ett bestämmande i sistnämnda

hänseende synes för anförda fall lika litet kunna förbigås, som det i öfrigt, efter

åberopade Förordnings både anda och bokstaf, lärer kunna bestridas, att företrädesrätt

till boställsskogens begagnande för afsedda ändamål måste boställshafvaren

tillerkännas; — att af enahanda skäl synes stadgandet i denna §, som under vissa

vilkor medgifver rättighet att få afhemta, utan ersättning, behöfligt byggnadsvirke,

som å ett boställe saknas, från annat, som derpå har öfverflödig tillgång, svårligen

kunna tillämpas på eklesiastika boställen, som äro underkastade ofvannämnde taxering

och som skola, såsom ingående i beräkningen af boställskafvarens lön, till en

120

deras verkliga värde motsvarande inkomst beräknas; — och att med skäl

torde ock kunna sättas i fråga på hvilken rättsgrund detta stadgande kvilar; åtminstone

förekommer det svårt att fatta, att denna rättsgrund skall vara betingad

af den tillfälliga omständigheten, att vid den tid, föreslagna Boställsordning skall

tillämpas, en del boställen med större skogstillgång sökt och vunnit rätt till

salukolning, en del icke.

Det har framställe dels uti slutet af punkten 9, att församling bör, när

annan utväg saknas, vara skyldig att, mot billig ersättning, tillhandahålla pimsten

nödiga byggnadsmaterialier, och dels uti punkten 14, att församling bör bekosta

det timmer eller andra byggnadsmaterialier, som i och för reparation och nybyggnad

af bostadshus erfordras; men dessa framställningar, af hvilka den sednare går derpå

ut, att församling aldrig skulle få använda något vid bostället befintligt materiel,

förtjena icke afseende, lika litet som yrkandet i punkten 9, om stadgande af dubbel

byggnadsårsberäkning i ett visst fall, hvilket afser ett ämne, som, enligt 21 §?

tillhör synerätten att bestämma.

Föreskrift om begagnande af ekskogen å ett boställe, hvarom framställning

gjorts uti punkten 10, lärer ej utgöra föremål för stadgande i en Boställsordning.

Uti punkterne 1—5, 7—12 och 18 har i fråga om begagnande af ett boställes

skog åtskilligt framstälts, gående hufvudsakligen derpå ut: att vid 24 § af

Kongl. Skogsordningen den 1 Augusti 1805 må förblifva; — att §:n må inskränkas

till föreskrift om boställshafväres rätt att till boställets behof använda dess egna

skogstillgångar; — att boställshafvare alltid bör hafva företräde framför församling;

—- att denna sednare icke utan efter utsyning får använda skogen; — att skog ej

bör få till byggnad så tillgripas, att brist på vedbrand eller gärdsel yppas; — och

att boställshafvare bör vara berättigad att utan hinder af införd trakthuggning taga

allt sitt husbehof, der det närmast och beqvämligast finnes; men dessa framställningar

behöfva icke med svar bemötas, sedan numera under den 29 Juni 1866 utfärdats

nådig Förordning angående hushållningen med de allmänna skogarne i riket,

deruti föreskrifter äro meddelte, till följd hvaraf Collegium kommer att här nedan

föreslå ändring uti ifrågavarande §.

I fråga om den föreslagna rättigheten till skogsfång från annat boställe eller

annan egendom, äro uti punkterne 4, 5, 6, 9, 11, 13, 15—18 åtskilliga anmärkningar

framstälda. Förslaget i denna del, såsom icke förenligt med de i åberopad

121

nådiga Förordning meddelte stadganden, anser Collegium böra förfalla, såsom följd

hvaraf något yttrande öfver nämnde anmärkningar icke tarfvas.

Då i §:n afhandlas och äfven framdeles torde böra afhandlas dels skogs- och

dels andra byggnads-materialier, tinner Collegium skäligt föreslå §:ns indelning i

2:ne momenter, så lydande:

al mom. Till så väl reparation som nybyggnad af husen må, utan tillstånd, boställshafvare

och, efter i behörig ordning utverkad tillåtelse af Kongl. Maj:ts Befallningshafvande,

pastoratsboer begagna boställes skog, ined iakttagande i öfrigt af hvad redan

år i Kongl. Förordningen, angående hushållningen med de allmänna skogarne i riket, den

29 Juni 1866 eller framdeles varder stadgadt.

2 mom. Till samma ändamål må ock andra på boställets egor tillgängliga byggnadsmaterialier

af boställshafvare, utan och af pastoratsboer efter, på sätt förut nämndt

är, vunnet tillstånd, användas; och skall den förre, i händelse tillgången icke medgifver

anskaffande af hvad, både han och pastoratsboerne behöfva, ega rätt att framför de sednare

få sitt behof fyldt.»

Da i 1866 års nådiga Förordning väl omtalas »skogsfång», men icke närmare

hvad detta ord omfattar, har Collegium trott i första momentet böra antydas, att

skogen må till reparation och nybyggnad af husen användas. Häremot har Collegium

uteslutit förut föreslagne stadganden, dels om understöd från annat boställe

eller annat under kronans disposition stående hemman, af redan anförd orsak, och

dels om användande af skog å bostället tillskiftad lott af allmänning, å kronan tillhörig

park eller allmänning, och å lands- och härads-allmänning, enär om dispositionen

af så beskaffade skogstrakter uti 1866 års nådiga Förordning föreskrifter äro

meddelte, utom hvad angår landsallmänningar, Indika enligt samma författning numera

icke finnas.

Uti 2 mom. äro, i fråga om andra byggnadsmaterialier än skog, föreskrifter

uppfattade, de der icke torde behöfva vidare motiveras.

§ 21.

1) Fn prest i Sunnerbo kontrakt, Wexiö stift, har (38) anmärkt, att vid nybyggnader

bör årsberäkningen ske med hänsigt till det antal år, under Indika huset

kan skäligen anses vara gagnligt och brukbar!, med förutsättning af dess behöriga

underhållande, så att ej, såsom hittills ofta händt, t. ex. ett nytt karaktershus beräknats

för 10 års nybyggnad, då det sedermera fått syn efter syn qvarstå och

lö

122

ansetts för lagligt i 50, ja kanske någon gång cirka 100 år, genom hvilken orättvisa

beräkning flere efterträdare kunnat utan någon ersättning få njuta frukterna

af dens kostnader och besvär, som först blifvit ålagd att nybygga huset.

2) Presterskapet i Norrvidinge kontrakt, samma stift, har (45) ansett, att

den årliga byggnadsskyldigheten bör, till ledning vid syneförrättningen och förebyggande

af allt godtycke dervid, vara till summan bestämd; och torde byggnadsskyldigheten

böra för pastor ökas med 50 procent utöfver, men för komminister

kunna bibehållas vid den nuvarande summan. (Härmed afses troligen de belopp

af ersättning för öfverbyggnad, nemligen 500 Rdr Banko å kyrkoherde- och 200

Rdr samma mynt å kapellans-boställen, som i Kongl. Brefvet den 23 Februari

1838 omförmälas.)

3) Presterskapet i Ostra härads kontrakt, samma stift, har (58 v.) ansett §:n

böra utgå och i stället stadgas:

»All nybyggnad af laga hus åligger vederbörande. Nybyggnad

af laga ladugårdshus, som boställshafvare i föreskrifven ordning verkställer,

skall räknas honom till godo med: 70 års amortering för stenoch

tegel-lius; 50 års amortering för timrade trädhus; 25 års amortering

för resverkshus, med plank- eller bräd-beklädnad; och 10 år för

andra föremål, som till amortering vidare bestämmes. Utom denna nybyggnad

verkställer boställshafvare underhållsskyldighet enligt 11 §,

men ingen årlig nybyggnad.»

Till stöd för detta förslag anföres, att den årliga nybyggnadsskyldigheten är

alltför godtycklig och ålägges efter en synerätts åsigt i hög grad olika mot en

annan; — att det ena häradets synerätt hittills ålagt årlig byggnadsskyldighet, det

andras icke; — och att amorteringen grundar sig på kostnadsförslag och qvitterade

räkningar samt kan icke fluktuera annat än genom olika orters olika priser.

4) Af presterskapet i Daga kontrakt, Strengnäs stift, är (80) anmärkt, att

i §:ns föreskrift icke finnes tillräckligt skydd mot de kännbaraste uppoffringar och

förluster; — att klart är, det den pastor, som först blir underkastad tillämpningen

af den nu föreslagna Boställsordningen, måste, särdeles vid ett stort, men skoglöst

/

boställe, för de nya byggnaderne vidkännas stora penningeutgifter, möjligen uppgående

till 3 å 4,000 Rdr; — att, om han nu skulle, för att få boställets hus i laga

skick, utan ersättning utgifva sådana summor och möjligen strax efter fullbordad

byggnad med döden afgå, voro i sanning enka och barn att mer än beklaga; —

123

och att, om härtill komme, att de så kallade öfverloppshusen, som finnas vid alla

boställen och på en del uppgå till rätt högt värde (i Björnlunda pastorat till 4,000

Rdr), blifva öfverflödiga, då de nu äro alldeles nödvändiga, vore ett hjelplöst

elände att emotse; hvadan detta presterskap vid förslagets antagande fästat det

vilkor, att full ersättning för all nybyggnad äfvensom för förut varande öfverloppslms,

som möjligen komma att såsom laga hus ingå, skall, efter af synerätt gjord

noggrann beräkning åt kostnaden, lemnas på så sätt, att kostnaden fördelas lika

på 25 å 30 år, då det åligger boställshafvaren att å det primitiva kostnadsbeloppet

hvarje år afbetala V25, om summan bestämmes böra utgå på 25, eller 1/30 om på

30 år, hvaraf blir en följd, att efterträdaren skall vid sitt tillträde af bostället till

företrädaren eller hans sterbhus betala det återstående beloppet, i likhet med hvad

vid landtmäteriförrättningar å prestbol är föreskrifvet och hvilket Collegium äfven

föreslagit att i fråga om odlingskostnader tillämpas; och är ett hufvudsakligen lika

förslag, ehuru utan någon motivering, af presterskapet i Södertelge kontrakt, samma

stift (83), framstäldt.

5) Presterskapet i Norra Wedbo kontrakt, Linköpings stift, har (155) anmärkt,

att hittills för torpen icke beräknats byggnadsår; och då på flera prostgårdar finnas

många torp och backstugor, hvilka äro lättare att föröka än förminska, synes vara

rättast, att för torp hädanefter icke heller böra beräknas byggnadsår, utan boställshafvaren

för deras laga skick ansvara, uti hvilken tanka Consistorium (106)

instämt.

6) Ofverlåtandet åt synerätt att bestämma årsberäkning anser väl Eders

Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, i Wermkänds län (159 v.) lämpligt, men, på det

icke allt för stora olikheter måtte vid tillämpningen uppstå, synes viss byggnadskostnad,

beräknad efter materialiernas större eller mindre dyrhet, byggnadssättet

m. m., böra bestämmas att motsvara visst antal år, samt ett maximum fastställas,

utöfver hvilket årtalsberäkningen icke må sträckas.

7) Det kan befaras, yttrar Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Jönköpings

län (189), att, då någon mera bestämd föreskrift till ledning vid årsberäkningen

komme att saknas, tillämpningen af det föreslagna allmänna stadgandet,

äfven under eljest lika förhållanden, ofta blefve högst skiljaktig; och, om än antagandet

af en för alla orter och förhållanden ovilkorligen gällande årsbestämmelse

för hvarje särskild! hus må vara mindre lämplig, synes dock ett minimum och

maximum i detta afseende böra utsättas, med bemyndigande tillika för synerätten

124

att, med fästadt afseende på de i förslaget angifva omständigheter, inom sålunda

stadgade gränsor bestämma årsberäkningen efter hvad skäligt pröfvas.

8) Att årsberäkningen bestämmes af lagen, såsom nu är förhållandet, anser

presterskapet i Elfdals kontrakt, Carlstads stift (203 & 205 v.), vara vida bättre.

9) Af presterskapet i Bara kontrakt, Lunds stift, med hvilket Consistorium

derstädes (282 v.) instämt, yttras (287 v.), att denna § utgör medelpunkten och

grundvalen för hela den del, som handlar om byggnader å prestgård, och torde

derföre böra vara af ett mera positiv innehåll, om ej tillämpningen af alla de öfriga

bestämningarne skall blott komma att bero på en tillfällig och subjektif uppfattning;

— att väl äro bestämningarne i 26 Gap. 3 § ByggningaBalken föråldrade

och den på samma principer bestämda byggnadsskyldighet i 26 § af Kongl. Militie

Boställsordningen den 23 Januari 1836 mindre lämplig, men det synes dock som

andra tidsenliga grunder skulle kunna uppgöras; — att nödvändigheten af sådana

är af Kongl. Maj:t i ett annat hänseende uttalad redan i 4 § af Kongl. Resolutionen

på presterskapets besvär den 10 Augusti 1762, der det heter: »och på det i

fråga om storleken af dessa hus lag och icke domares godtycke må

eg a rum , för e skr it'' v es»; — att, när detta kunnat sägas om storleken af husen, synes

det ännu mera kunna sägas om bestämmandet af årsberäkningen utaf byggnadsskyldigheten

såsom af ännu mera subjektif beskaffenhet; — att, när nu synerätt,

med uteslutande af de oftast sakkunniga, offentliga ombuden, utgöres endast af

domare och 2:ne nämndemän, således de fakto af den förre; när denne, ehuru för

kunskaper och redbarhet utmärkt, kan ofta vara en ung man, som ännu icke

hunnit förvärfva sig insigt i byggnadsföretag; och när nu öfverrätt, derföre att inga

bestämda lagrum i detta hänseende finnas, vanligen alltid, såsom erfarenheten visat,

stadfäster underrätts dom i sådana mål, så synes det vara fullkomligen klart, att

några allmänna bestämda grunder för årsberäkningen af byggnadsskyldigheten böra

finnas; — att, om några sådana komma att saknas i den nya Boställsordningen,

hvar och en inser lätt till hvilken förbistring i tillämpningen deraf det kommer att

leda på olika orter och olika tider samt att det blifver helt och hållet ändamålslöst

att anföra besvär, ehuru befogade de ock kunde vara, öfver synerätts dom, alldenstund

i författningen icke finnas positiva grunder, hvarpå dessa besvär kunna byggas,

utan blott deri besvärandes: »jag förmenar», som dock inför lag bör gälla

bra litet; — och att, många sådana grunder kunna uppgöras, t. ex. om synerätt, i

förening med de offentliga ombuden, bär bestämt, att på den ifrågavarande lägen

-

125

heten erfordras byggnader till ett belopp för 6,000 Rdr, beräknadt efter priserne

under 10 eller 20 år, samt att de ifrågavarande byggnaderne kunna, till följd af

deras byggnadssätt och beskaffenhet, vara brukbara under 80 år, så blefve den årliga

byggnadsskyldigheten 75 Rdr, d. v. s., att värdet af de erforderliga byggnaderne,

bestämdt efter deras nödiga omfång på hvarje lägenhet, divideradt med tiden

för deras uppskattade varaktighet, blifver lika med den årliga byggnadsskyldigheten.

10) Presterskapet i Södra Fjerdhundra kontrakt, Upsala stift (343 v.), finner

stadgandet bristfälligt deruti, att ingen grund är anvisad, efter hvilken synerätt må

ega bestämma årsberäkniugen, utom hvilken den mest olika tillämpning är att

befara.

11) Presterskapet i Ölands norra kontrakt, Calmar stift, anser (392 v.), att

nybyggnad af större hus bör beräknas för ungefär 20 å 25 år och årsberäkningen

för alla husen bestämmas i boställsordningen, så att en likhet deri uppkommer

öfver hela riket.

12) Dä, med kännedom om olika domares skiljaktiga uppfattning och de

derigenom utan tvifvel, äfven uti domsagor inom samma stift uppkommande olika

och stridiga resultater, det måste förefalla betänkligt att åt synerätts godtfinnande,

utan inskränkning eller närmare ledning, öfverlemna bestämmandet af den årsberäkning,

som bör hvart och ett af de flera till särskilda slag af prestbol hörande

bostads- och ladugårds-hus åsättas, har Eders Kongl. Maj ds Befallningshafvande i

WesterNorrlands län (408) ansett önskligt, att i författningen, i likhet med MilitieBoställsordningen,

inom hvarje boställsklass bestämdes ett maximum af år för

hvarje timradt trädlus, med tillökning eller nedsättning i årsberäkningen i mån af

dertill använda, mer eller mindre varaktiga byggnadsämnen.

13) LandshöfdingeEmbetet i Nyköpings län bär (412), då det bör vara en

boställshaivares rätt att sjelt kunna bedöma det antal år, som bör honom för verkstad

nybyggnad tillgodoräknas, förestält sig, att, åtminstone i fråga om de hufvudsakligare

byggnader, det borde bestämmas ett minimum och maximum för årtalsberäkningen,

med rättighet för synerätten att derinom, efter materialiernas och byggnadssättets

beskaffenhet m. fl. omständigheter, lämpa årtalsberäkningen.

14) I motsats till Collegium finner Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

i Westmanlands län (478) betänkligt att åt synerätt öfverlemna bestämmandet af

årsberäkningen utan någon ledning af derför i Boställsordningen angifna grunder,

ty frånvaron af alla bestämmelser härutinnan kan befaras ofta leda till ett godtyck

-

126

ligt förfarande; föreställande sig Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, att med

den latitud, som vid bestämmande af årsberäkningen för hvarje särskildt hus i

MilitieBoställsordningen finnes medgifven, de af Collegium framhållna misstag i

detta hänseende skulle kunna i möjligaste måtto förekommas.

15) Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Jemtlands län anser (483)

uttrycket »årsberäkning» böra åtföljas af ett förtydligande af hvad dermed förstås,

samt att, om än, på sätt Collegium i motiverna anfört, hvarje försök til! allmän

bestämmelse för årsberäkningen troligen skulle leda till misstag, än till förlust

än till vinst för ene eller andre boställshafvaren, sådant antagligen i ännu större

grad skulle blifva förhållandet, om årsberäkningen, utan alla allmänna bestämmelser, öfverlemnades

åt synerätts pröfning, helst det ingalunda kan antagas, att den konseqvens

härutinnan, sakens vigt kräfver och som ensamt kan förebygga en allmän

osäkerhet och missbelåtenhet å boställshafvares sida, alltid eller ens i regel skall

blifva iakttagen af synerätt, hvars ledamöter ofta ombytas och åt hvilkas subjektiva

uppfattning af grunderna för en dylik beräkning frågan alltså helt och hållet vore

öfverlemnad, hvarförutan dessa grunder och slutledningarne deraf äro, oberäknadt

det inflytande derpå, som lokala förhållanden kunna medföra, så invecklade och

svårlösta, att ensamt denna omständighet lätteligen kan äfven i likartade fäll föranleda

till högst skiljaktiga beräkningar; hvadan Eders Kongl. Maj ds Befallningshafvande

hyser den åsigt, att den af Collegium befarade olägenhet af allmänna föreskrifter

i ämnet vida öfverväges af den olägenhet, bristen på dylika föreskrifter

skall medföra, helst det väl ej bör vara omöjligt att affatta föreskrifterne så, att

äfven lokala förhållanden må vid deras tillämpning få tillmätas erforderligt afseende.

*) Ehuru Collegium vidhåller sin i underdåniga utlåtandet den 30 Mars 1865

uttalade danka om svårigheten att utfinna en för alla orter i riket, emellan hvilka

ganska skiljaktiga bruk och lokalförhållanden sig förete, lämplig årsberäkning för

hvarje särskildt hus, som det enligt förslaget åligger en eklesiastik boställshafvare

att bygga och underhålla, har Collegium dock, med afseende å de anmärkningar,

som emot förevarande § af författningsförslaget blifvit framstälda, och då det icke

kan bestridas, att saknaden af ett allmänt stadgande i detta ämne kan leda till

ganska olika uppfattning hos domaren, äfven uti domsagor inom samma stift, och

föranleda till mycket stridiga beslut i frågor af likartad beskaffenhet, trott sig *)

*) Se omröstningsprotokoll A, 33:o och B.

127

böra, med stöd dels af stadganderne i 26 Cap. 2 § och 27 Cap. 3 § ByggningaBalken

samt dels af föreskrifterne i 25 och 26 §§ MilitieBoställsordningen, angifva

de grunder, hvaraf synerätt skulle kunna hemta ledning för bedömandet af årsberäkningen,

så att den icke blefve helt och hållet beroende på domarens godtycke.

Af sådan anledning, och då i de flesta orter af riket hus ännu byggas af timmer,

har Collegium ansett för hvarje timradt hus inom vissa grader böra bestämmas ett

maximum och minimum af år, hvarinom synerätt, med afseende å använda olika

materialier samt deraf jemte sjelfva byggnadssättet, dagsverkspriset i orten med

flera omständigheter beroende större eller mindre kostnad och varaktighet, skall

tillgodoberäkna boställshafvaren den under hans besittningstid fullgjorda nybyggnad,

dervid Collegium funnit en högre årtalsberäkning än den i MilitieBoställsordningen

antagna böra fastställas, på det ej boställshafvaren må allt för mycket af byggnadsskyldigheten

betungas; och Collegium hemställer alltså i underdånighet, att § 21

må erhålla följande lydelse:

»1 mom. All nybyggnad, som boställshafvaren verkställer, skall honom tillgodoföras

uti årsberäkning. Enär hus i de flesta orter af riket - ännu byggas af timmer,

skola alla timrade husbyggnader upptagas i årsberäkning till någon af de i efterföljande

tabell utförda två särskilda grader, af hvilka den första af ser det förhållande, att timmer

och annat byggnadsvirke finnes på egendomens egor eller erliålles genom utsyning från allmänning

inom två mils afstånd, och den andra omfattar alla sådana boställen eller egendomar,

der byggnadsvirket måste köpas eller på längre afstånd från allmänning anskaffas.

Härvid bör iakttagas, att samma slags hus, utan afseende på dess olika storlek eller på

boställets eller hemmanets mantal vid de särskilda klasserna af eklesiastika boställen och

hemman,beräknas för boställshafvaren tilllika årtal inom graden; och att inom de i tabellen å

hvardera graden för hvarje sårskildt hus utförda högsta och minsta årtal syneråtten åligger

att bestämma årsberåkningen i förhållande till de å huset använda olika materialier samt

deraf jemte sjelfva byggnadssättet, dagsverkspriset i orten med flera omständigheter beroende

större eller mindre kostnad och varaktighet.

2 mom. Tillökning i den stadgade årsberåkningen må ega rum för plåt-, tegeloch

skiffer-tak, efter som de anses hafva kostat mera ån annat i orten brukligt täckningsåmne,

med högst 15 procent för plåttak och högst 10 procent för tak af skiffer och tegel,

samt för husets fodrande med bräder eller annan beklädnad med 10 till högst 15 procent;

hvaremot nedsättning i den för timrade trädhus faststålda årsberäkning skall ske för byggnader

uppförda antingen af korsvirke eller af resvirke, fodrade med bräder, i den mån

128

dessa anses hafva kostat mindre och jemväl ega mindre varaktighet än timrade trådhus,

med y4 för korsvirkshus och Vs för hus af resvirke.

3 mom. Hus uppförda af sten och tegel uppskattas till det högre värde, som de

på hyggnadsstäUet anses ega i jemförelse med ett der timradt trädhus, dock i årtal icke

mera ån 50 procent utöfver det för det sednare faststälda värde i den grad, hvartill

egendomen liörer.

4 mom. Timrade trådhus beräknas efter följande tabell:

Boningshus........................................................................

Drängstuga......................................................................

Wisthusbod......................................................................

Spannmålsbod ..................................................................

Källare.............................................................................

Hemligtlius.......................................................................

Vagnshus...........................................................................

Redskapshus ....................................................................

Stall ................................................................................

Fähus ............................................................................

Fårhus ............................................................................

Svinhus .............................................................................

Hus för höns m. fl. småkreatur.......................................

Foderlada .......................................................................

Loge med sådeslador........................................................

Badstufva och medikus......................................................

Ängslador efter deras antal och storlek, men tillhopa

högst...........................................................................

Nytt tak efter dess olika beskaffenhet och varaktighet, högst 5:te delen och minst

20:de delen, samt ny brådbeklädnad å gammalt hus från 10:de till lo:de delen af husets

årtal, lika i bägge graderne.

Årtal.

l:sta graden.

2:dra graden.

Minsta.

Högsta.

Minsta.

Högsta.

7

10

10

13

5

8

8

11

2

4

4

6

2

4

4

6

2

3

3

4

1/

/ 3

7s

7s

1

l

2

2

3

l

2

2

3

3

5

5

7

5

7

7

9

1

2

2

3

Vs

2/

/ 3

7s

1

Vs

7s

7s

1

2

3

3

5

5

7

7

9

2

3

3

4

2

3

3

4

129

§ 22.

1 mom#

1) Ordet »betydligare» har presterskapet i Westbo kontrakt, Wexiö stift

(55 v.), ansett böra utgå.

2) Presterskapet i Elfdals kontrakt, Carlstads stift, anser (203 & 205 v.)

uttrycket »betydligare kostnad» vara allt för obestämdt och all sådan nybyggnad

böra fördelas.

3) En prest i Medelpads kontrakt, Hernösands stift, har (466 v.) anmärkt,

att ersättningen ofta torde blifva en lika orättvis som betungande skyldighet för

efterträdare, hvadan skäligen bör tillkomma den inskränkning, att sagda ersättning

städse skall bero af skälig jemkning utaf synerätt; men denna anmärkning bär af

öfrige presterne i kontraktet förklarats sakna all befogenhet, enär bär endast förekom

tillämpning af redan utfärdad och gällande Kongl. Förordning, för närvarande

liggande helt och hållet utom föremålet för pre''sterskapets öfverläggning.

Dessa 3:ne anmärkningar finner Collegium icke förtjena vidare uppmärksamhet.

2 mom.

Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Westmanlands län (478) yttrar,

att sådana omständigheter kunna inträffa, att det i detta moment omnämnda bidrag

icke lagligen kunnat uttagas hos den boställshafvare, under hvars besittningstid

skyldigheten bordt utgöras, och billigheten fordrar i sådana fäll, att efterträdaren

får vidkännas dessa bidrag, enär i annan händelse desamma skulle fördelas och

betunga öfrige byggnadsskyldige, oaktadt desse icke kunnat utkräfva bidragen hos

den förre boställshafvaren; men å denna anmärkning finner Collegium sig icke

kunna tillstyrka något afseende.

§ 23.

Presterskapet i Östra härads kontrakt, Wexiö stift, har (59) föreslagit denna

§ till följande lydelse uti 3:ne momenter, nemligen:

»1 mom. Afträdande boställshafvare åligge det att fullgöra påsynta

brister före* afträdet och förut påsynt, påbörjad nybyggnad 6

man åder efter afträdet. Boställshafvare full gö re ock vid laga syn eller

ekonomisk besigtning påsynta brister inom af synerätt eller besigtning''

föreskrifven tid. Finnes något icke tillgjordt vid restsynen,

17

130

som i laga ordning blifvit påsynt, skall det genom entreprenad genast

verkställas för den tredskandes räkning. Vid af- ock tilj,-trädessyn

påsynt nybyggnad verkställes af tillträdaren.

2 mom. Tillträdaren betalar till afträdaren så väl af den sednare

vid sitt tillträde utgifven amorteringsskilling som amorteringsskilling

för af afträdaren under sitt innehaf verkstäld nybyggnad, hvarföre

amortering blifvit honom tillerkänd, bägge delarne för så många

år, som af tilldömd amorteringstid återstå. Af denna amorteringsskilling

skall dock i första rummet utgifvas den underhållsskyldighet,

hvaruti afträdaren brustit och som blifvit genom entreprenad verkstäld.

3 mom. Dör boställshafvare och sterbhuset saknar tillgång att

helt och hållet eller till någon del fullgöra eller utgifva hvad syn

ålagt, och ingen amorteringsskilling kommer sterbhuset till godo, då

skall tillträdaren fullgöra påsynta brister efter tillträdet i för öfrigt

för afträdaren föreskrifven ordning och njute för sådan verkstäld underhållsskyldighet

10 års amortering, räknadt från tillträdet.»

Vid 1 och 2 momenterne är särskilt anfördt vid det förra: att till- och afträdare

böra icke hafva intresse den ene af hög och den andre af låg värdering,

och att tillträdares rätt, att fästa uppmärksamheten på befintliga brister, vare

oqvald, men afträdares både rätt och pligt vare att laga och bota till det pris, han

gitter; —och vid det sednare: att amorteringens belopp för hvarje nybygdt hus bestämmes

af näst efter byggnaden blifvande af- och till trädessyn och grundas på

verklig, styrkt byggnadskostnad; varande uppgörelsen af amorteringsskillingen den

enda liqvid, som bör mellan af- och till-trädare förekomma.

Detta förslag, som står i strid med flera i 4:de och öde afdelningarne af

Collegium meddelade föreskrifter och i öfrigt grundar sig på samme anmärkares

under 21 § punkten 3 antecknade åsigt, om upphörande af all årsberäkning och

stadgande i stället af godtgörelse genom amortering, hvilket icke kunnat af Collegium

godkännas, varder vid sådant förhållande af Collegium i underdånighet afstyrka

1 mom.

1) Presterskapet i Westbo kontrakt, Wexiö stift, har (55 v.) ansett boställshafvare

böra få sjelf före afträde!; verkställa den honom åliggande byggnadsskyldigheten.

131

2) Af presterskapet i Elfdals kontrakt, Carlstads stift, är (203 & 205 v.)

yttradt, att det nästan alltid blifver omöjligt att, utan egen betydlig förlust, med

busrötemedel, som blifvit afträdaren ådömde, fullgöra arbetet, ty synerätterne värdera

alltid för lågt, hvarföre vida bättre är, att afträdaren sjelf ålägges fullgöra

hvad, han brustit, helst tillträdaren skall eljest i de aldraflesta fall blifva betydligt

lidande.

3) Billigheten synes kräfva, yttrar Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

i Blekinge län (403 v.), att rättighet lemnas boställsafträdare att inom viss bestämd

tid jemväl efter ny innehafvare» tillträde sjelf ombesörja den nybyggnad och de

reparationer, hvilka vid af- och till-trädessyn kunna blifva honom ålagde, likväl

med den påföljd för honom, i händelse nämnde tid försittes, att arbetet varder,

efter Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes förordnande, mot lega på hans bekostnad

utfördt.

4) En prest i Fellingsbro kontrakt, Westerås stift, anser (512) det vara en

obillig, för att ej säga orimlig fordran, att en efterträdare, som fått sätta sig i

ganska stor skuld för sin bosättning, skall vara skyldig fullgöra företrädarens af

brist på tillgångar eftersatta nybyggnads- och underhållsskyldighet och derföre

kasta sig i ytterligare skuldsättning, utan bör denna skyldighet tvärtom åligga

församlingen, hvilken vid synerne halt sina ombud, som sedan bonit vaka deröfver,

att byggnaderne blifvit vidmagthållne; och må derefter tillträdaren godtgöra församlingen

förskotterne efter årsberäkning.

Sistnämnde anmärkning innefattar ett högst obilligt påstående och de 3:ne

andra anmärkningarne afse ändring uti 49 § 2 mom., hvilken icke kan af Collegium

tillstyrkas.

2 inom.

1) Af presterskapet i Elfdals kontrakt, Carlstads stift (203 & 205 v.), frågas:

hur det skall gå, om synerätt af ömhet för ett sterbhus förklarar nästan alla hus

då laggilda, men många hus om några år äro obegagneliga? hvilket förhållande 3

mom. visserligen söker rätta, men icke tillräckligt.

2) Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Westerbottens län anser (318 v.)

nödigt det tillägg, dels att ett visst årligt nybyggnadsbidrag må för hvarje boställe,

efter husens storlek och beskaffenhet, af synerätt bestämmas, och dels att den

boställshafvare, som under sin besittningstid icke verkstält nybyggnad för den

132

summa, som på denna tid belöper, bör påföras skilnaden, hvilken tillträdaren mot

redovisningsskyldighet emottager.y

3) Stadgandet finner Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Stora Kopparbergs

län (400) visserligen vara öfverensstämmande med hvad hitintills är föreskrifvet,

men detsamma måste genom den afskrifning af nybyggnadsskyldighet,

som deraf blifver en följd, föranleda dertill, att den, som mottager ett nybygdt

boställe, kan under loppet af många år besitta detsamma utan betydlig underhållsoch

utan någon nybyggnads-kostnad, då en efterträdare deremot kan få vidkännas

betydliga kostnader för utförande af de nybyggnader, som då på en gång blifvit

af nöden just derföre, att under hans företrädares besittningstid någon nybyggnad

icke behöfdes och hans skyldighet att bygga derföre blef afskrifven; och har Eders

Kongl. Maj:ts Befallningshafvande ansett en större jemlikhet i fördelningen af

byggnadsbesvärets tunga, än nu gällande och föreslagna stadgandet kan medföra,

böra emellan boställshafvarne tillvägabringas och kunna beredas, om för sådant

ändamål bestämdes, att en, i förhållande till beräkneliga tiden för husets bestånd,

för hvarje år belöpande andel af byggnadskostnad^! för detsamma skulle boställshafvaren

för hans besittningstid påföras och i liqvidationsinstrumentet vid af- och

till-trädessynen i beräkning tagas, så att den tillträdande boställshafvaren, som

slutligen blefve föranlåten att huset nybygga, finge vid tillträdet erforderliga medel

dertill emottaga, när det gamla huset till ombyggnad utdömdes, på hvilket sätt

hvarje boställshafvare komme att i förhållande till den tid, som han åtnjutit fördelen

af husets begagnande, deltaga i kostnaden för detsammas anskaffande, hvilket

ostridigt är med billighet öfverensstämmande, då deremot obilligt är, att den ene i

många år njuter förmånen af boställsbyggnaderne utan någon kostnad, men sådana

åter drabba en annan, understundom till ruinerande belopp.

4) Presterskapet i Westerbottens tredje kontrakt, Hernösands stift, har (455)

hemstält, huruvida det icke ändå vore rättvist, att en boställshafvare ansvarade

och till efterträdare redovisade för all den nybyggnadsskyldighet, som efter antagen

årsberäkning svarar mot hela hans besittningstid, fastän alla åbyggnader vid

hans afträdande befinnas i laggildt stånd.

Med anledning af hvad sålunda blifvit anmärkt anser Collegium, i öfverensstämmelse

med 66 § i MilitieBoställsordningen ett tillägg vid momentet nödigt, så

lydande:

»Finnes vid laga af- och till-trådessyn boställe till dess åbyggnad vara i särdeles

133

godt stånd, så att på längre tid föga eller ingen nybyggnad förestår, och blifver tilltrådaren

iclce heller förpligtad att ersätta företrädaren någon betydligare öfverbyggnad, skall

synerätten fastställa ett visst årligt penningebidrag till boställets framtida nybyggnad och

iståndsättande, lämpadt efter den större kostnad, som i sådant afseende framdeles förestår,

att till efterträdaren vid boställets afträdande utgifvas och af denne redovisas.»

5 mom.

1) För den händelse Pålmans grundsats, att kommunalnämnd på landet och

stadsfullmägtige i stad böra hafva närmaste uppsigten öfver boställes vård och i

sista hand lagliga ansvaret för boställes vanhäfd, antages (hvarom vidare här nedan

under § 39 förekommer), har han (15) ansett 2:ne stadgande!! böra i Boställsordningen

ingå, det ena, som manande tvång för nämnde vederbörande att noggrant

tillse boställsvården, uti 40 § 7 mom., och det andra, som skydd, då denna

vård af boställshafvaren försummas, uti 23 § 5 mom., deruti borde stadgas ungefärligen:

»Uraktlåter boställshafvare till följe af bristande tillgångar,

senfärdighet eller tredska att fullgöra anbefald byggnadsskyldighet

inom föreskrifven tid, ege ordföranden i kommunalnämnden eller för

stadsfullmägtige eller kronobetjent rätt att, der icke laga skäl till

dröjsmålet kan företes, hos Kongl. Maj:ts Befallningshafvande söka

inteckning i boställshafvares årliga lön till så stort belopp, att kostnaden

för de försummade byggnadernes uppförande eller bättring med

ränta inom viss tid blir gulden. Nämnd vederbörande, söm sådan

qvarstad sökt och erhållit, vare skyldig att för så erhållande medel

genom entreprenad låta verkställa ådömd, men försummad byggnadsskyldighet.

»

2) Consistorium i Wexiö stift (28) samt 2:ne prester i Upvidinge (49 v.) och

presterskapet i Wista (63) kontrakt, samma stift, hafva, likasom i en del andra

yttranden skett, anmärkt, att ordet i första raden »efterträdare» bör vara:

»företrädare» eller »afträdare.»*)

3) Presterskapet i Norra Wedbo kontrakt, Linköpings stift, har (155 v.)

yttrat, att det kan hända, som ofta händt, att boställshafvare dör och hans bo går

till konkurs, men husrötan har icke blifvit bevakad af brist på någon, som dertill

ansett sig berättigad, hvarföre är behöflig! ett stadgande, som i sådant fall gör till

kontraktsprostens skyldighet att bevaka en efterträdares rätt, så att denne slipper,

*) Se omröstningsprotokoll A, 34:o.

134

så vidt möjligt är, ligga i betungande förskotter; och har Consistorium (106) funnit

detta föi-slag vara välgrundad!.

4) Inom Lunds stift har yttrats af presterskapet i Gärds kontrakt (312), att

de föreslagne stadganderne i detta moment och 49 § 2 mom. angående boställsbrister,

som afträdaren icke förmår ersätta, äro otillämplige vid femte klassens

lägenheter, der endast byggnads- och bruknings-skyldigheter, men inga öfverbyggnadsliqvider

kunna ifrågakomma, hvarföre i afseende på dem endast behöfver stadgas,

att tillträdare, som får uppbära de husrötemedel, afträdaren ådömes och

kunna af honom uttagas, ålägges fullgöra boställsbristerne efter synerätts föreskrift;

— och i Bräkne och Listers kontrakt (317), att det icke är med rätt och billighet

öfverensstämmande, att, i händelse eu afträdare eftersatt sin nybyggnads- eller

underhålls-skyldighet och tillgång saknas till husröteersättning, efterträdarne skulle

belastas med öfvertagandet af en sådan företrädares skuld, hvilken skulle komma

att verka synnerligen betungande på en följd af efterträdare, då det icke kunde

antagas, att närmaste efterträdare skulle vara i stånd att sig från densamma frigöra,

utan borde denna förbindelse, såsom vid analoga fäll, åligga staten eller åt

en vis lagstiftning annan utväg beredas till undvikande af en tillträdande eklesiastik

tjenstemans betungande i detta hänseende; och bär Consistorium (282 v.), för

dess del, dessa 2:ne yttranden åberopat.

5) Af presterskapet i Medelpads kontrakt, Hernösands stift, yttras (461 v.),

att stadgandet väl, å ena sidan, rättvisligen afser att hålla efterträdare skadeslös

för företrädares oförmåga att ådömd husröteersättning utgöra, men, å den andra,

lätt kan medelst genast nödvändiga byggnadskostnader vålla mången obemedlad

tillträdares stora förlägenhet och obestånd, ja, till följd af täta förändringar och

hastiga dödsfall, förlamande inverka på flera familjers bestånd och bästa; hvarföre,

och då sjelfva ursprunget till detta, möjligen för flere efterträdare oblida förhållande

svårligen kan tänkas hafva uppkommit utan svår uraktlåtenhet af bestämda

åligganden, presterskapet anhållit, att Eders Kongl. Maj:t täcktes i nåder tillerkänna

husrötemedelsersättning egenskapen af efterträdares prioriterade fordran i

företrädares bo eller sterbhus; varande jemväl af stiftets Consistorium (430 v.)

den tanka yttrad, att med billighet och rättvisa är öfverensstämmande, det all sådan

ersättning utgår med förmånsrätt.

Ordet »efterträdare» på första raden i den tryckta upplagan af 1865 ais utlåtande

är, såsom i flera yttranden förmodats, tryckfel i stället för »afträdare»; och

135

då Collegium icke kan dela den under punkten 1 uttryckta åsigt, om kommunalnämnds

och stadsfullmägtiges befattning med eklesiastika boställen, varder det i

enlighet härmed yrkade stadgande i underdånighet afstyrka

Befogenheten af anmärkningen i punkten 4, om otillänipligheten af föreskrifterne

i fråga om femte klassens egendomar, kan Collegium icke inse, äfven om

derstädes några öfverbyggnadsliqvider icke skulle ifrågakomma, hvilket likväl ingalunda

är otänkbart.

Likaledes anser Collegium allt skäl saknas till godkännande af yrkanderne

i 3:dje punkten, att kontraktsprost skall bevaka husrötemedel i en afträdares möjligen

uppstående konkurs, och i 4:de punkten, att ersättning för brist härutinnan

skall af statsverket gäldas eller på annat, än nu föreslaget sätt beredas.

Fråga, om med förmånsrätt eller icke fordran för husrötemedel i konkurs

bör utgå, hvarom 5:te punkten innehåller framställning, utgör icke föremål för stadgande

i en Eklesiastik Boställsordning.

§ 24.

1) Stadgandet, om de s. k. byggnadsåren, har Pålman (13) önskat böra

uteslutas från boställsordningen och i stället, till lättnad i boställshafvares nybyggnadsskyldighet,

anbefallas en årlig afbetalning (amortering) för hvarje nybygdt

hus, allt efter byggnadsämnenas inbördes varaktighet och byggnadssättets dyrhet,

men då en sådan anordning ej kan ske förr, än Konung och Ständer ändrat den

civila lagens stadgande om byggnadsår, synes dock, att boställshafvares öfverloppshus

kunna efter antydd grund genom årlig afbetalning gäldas, enär ett sådant lösningssätt

endast berörer enskilda lifvets förhållanden, hvarföre Pålman ock (18 v.)

föreslagit följande lydelse af denna §:

»Mom. 1. Boställshafvare, som uppbygt ändamålsenligt öfverloppshus,

ingifve, när huset till sitt afsedda ändamål färdigt är, räkning

å kostnaden för inköpta byggnadsämnen och utgifna arbetslöner

i stad till Rådstufvurätt och på landet till vederbörlig Häradsrätt,

der nämnde räkning besvärjes. Byggnadsämnen tagna å boställes

skog, körslor verldsvälde med boställshafvares egne dragare och dagsverken

af egne arbetare upptagas icke i denna räkning.

Mom. 2. Kostnadssumman för inköpta byggnadsämnen och ut

-

136

gifna arbetslöner vare, i enlighet med besvuren rakning,! dividend, afbetalningsåren

divisor och qvoten det årliga afbetalningsbeloppet.

Afbetalningsåren, räknade från nästföljande 1 Maj, då räkning blifvit

besvuren, upptagas i värde af antal år efter byggnadsämnenas inbördes

varaktighet och byggnadssättets dyrhet enligt följande grund:

a) för boningshus, uppfördt af brändt tegel med 12 tums tjocka väggar

och deröfver, samt för hus af konstgjord sandsten med 18 tums tjocka

väggar: 40 år; af liggande nytt timmer: 35 år; af resvirke med inklädnad

af dugligt timmer och kalkrappning in- och ut-vändigt, af

resvirke med inklädnad af enkel tegelvägg och kalkrappning in- och

ut-vändigt samt innre beklädning med 1*4 tums spontade bräder och

förhydningspapp öfver dessa: 30 år; — b) för ladugårds- och andra

ut-hus af brändt tegel och murbruk, af konstgjord sandsten eller liggande

nytt timmer: 35 år; af gråsten med 2 alnars tjocka väggar och

cementrappning i yttre fogningarne: 30 år; af resvirke med inklädnad

af timmer eller enkel vägg af brändt tegel med kalkrappning in- och

ut-vändigt: 25 år; för skullar och vindar af resvirke med inklädnad af

klufvet timmer, plank eller 1 f4 tums bräder; för byggnader med

dubbla öfver- och under-slag af 6 å 7 tums fyrkantiga bjelkar och

inklädnad af dito: 20 år; för byggnader med enkla öfver- och underslag

och inklädnad af dito: 15 år.

Mom. 3. Boställshafvare, som uppbygt öfverloppshus helt och

hållet med köpta byggnadsämnen eller ock af boställes skog, ege rätt

att, der synerätt och tillträdare anse det antingen i allo öfverflödigt

eller så illa uppfördt och underhållet, att det icke motsvarar sitt ändamål,

nedrifva och bortföra detsamma, dock att värdet af byggnadsämnen,

tagna från boställes skog, efter synerätts värdering, till boställets

förbättring kommer tillträdaren till godo (eller alternatift:

godtgöras, som i allmän lag skiljs).

Mom. 4. Tillträdare vare skyldig att lösa ändamålsenligt och

behöfligt öfverloppshus efter grund, som i 2 mom. sagd är; men ege

dock rättighet att, efter sin beqvämlighet, antingen, med afdrag af ett

års ränta af 6 procent för hvarje afbetalningsqvot, på en gång betala

137

hela amorteringssumman, eller ock årligen belöpande qvot till vederbörande

rättsinnehafvare.

Mom. 5. Öfverloppshus tillfälle, med det undantag som i 3 mom.

sägs, efter afbetalningsårens slut boställe och ingånge i boställshafvares

laga underhållsskyldighet, så länge de, enligt synerätts

vitsord, för sitt afsedda ändamål kunna bättras och begagnas.»

Varande af Palman anmärkt vid 2 mom.: att motiv till olikheten i afbetalningsårens

antal för bonings- och ut-hus af samma byggnadsämnen är, att de förra

vanligen vårdas bättre än de sednare; —- vid 3 mom.: att genom stadganderne i

detta och föregående moment blir det en vinning att bygga varaktiga hus och väl

underhålla dem samt en fördel att lösa sådana; hvarjemte ock förekommes allt

prejeri å af- och till-trädares sida; — och vid 4 mom.: att genom detta stadgande

blir det både af- och till-trädares vinst, att öfverloppshusen lösas på en gång.

2) Från Linköpings stift är yttradt af dels en prest i Ydre kontrakt (146), att det

är ingen rättvisa uti valet emellan att taga hvad bjudes för öfverloppshusen eller att

dem afflytta, emedan de i sednare fallet förlora största delen af sitt värde, hvarföre

billigast är, att, om husen äro boställshafvarens enskilda egendom, han sjelf eller

hans rättsinnehafvare må antingen bortsälja eller bortföra dem till hvem han behagar,

dock att, om materialierne äro från boställets egor afhemtade, värdet af

arbetskostnaden bör ersättas med penningar, kvilket värde afgöres och bestämmes

antingen genom synerätten eller ock genom kompromissrätt, bestående af konsistorii

ombud och 2:ne kompromissarier, en för af- och en för till-trädaren; — och

dels presterskapet i Lysings kontrakt (154), att stadgas bör, det ingen boställshafvare

får bygga öfverloppshus på, uti, invid eller i förening med laga hus, utan så

att de utan svårighet eller de sednares rubbning kunna bortföras, hvilket stadgande

Consistorium (106) funnit hafva skäl för sig.

3) Af presterskapet i Elfdals kontrakt, Carlstads stift, är (203 & 205 v.) erinradt,

att materialierne, om de under bruket i en längre tid äro utnötta, förruttnade,

böra icke ersättas med högre belopp än deras värde, då huset bortflyttas.

4) Efter orden »utan någon inköpskostnad» anser presterskapet i

Olands norra kontrakt, Calmar stift (392 v.), böra tilläggas: »eller annan större

kostnad för transport m. m.»

5) Utan att vilja bestrida rättsprincipen för stadgandet i det hela, har det

likväl förekommit presterskapet i Fernebo kontrakt, Westerås stift (538 v. & 540 v.),

18

138

med hvilket en prest i Domprosteriets kontrakt derstädes (490 v.) förklarat sig

instämma, att ett fall såsom undantag från regeln förefinnes, på hvilket tillämpningen

deraf innebär en orättvisa. Om nemligen virket, som vid s. k. öfverloppshus

blifvit användt, bevisligen är hemtadt från den årslott af boställsskogen, som på

grund af trakthuggningsindelning är upplåten till boställshafvarens oinskränkta

disposition, kan ersättning för sådant virke icke med minsta rätt tillerkännas efterträdaren,

så mycket mindre som företrädaren för sin tid, utan förnärmande af

efterträdarens rätt, kunnat försälja det virke, han i stället begagnat vid öfverloppshuset

i fråga; och inses befogenheten af denna anmärkning ännu tydligare af det

förhållande, att vid den föreskrifna löneregleringen i boställshafvarens lön skall inräknas

inkomsten af bostället till ett belopp, fullt motsvarande dess värde, hvaremot

ett annat förhållande uppkommer, då boställets skog är så inskränkt, att den

vid boställets taxering ansetts nätt och jemnt kunna fylla årsbehofvet, och då följaktligen

någon vidare behållning af skogen icke blifvit i boställshafvarens lön inräknad.

Orden uti 2 § 26 Cap. ByggningaBalken: »bygger prest flera hus, ån prestgård

tarfvar, till sin beqvämlighet» utmärka hvad med öfverloppshus förstås och dem bör

en efterträdare aldrig tvingas att till sig lösa, men en motsatt åsigt ligger till

grund för hela det under punkten 1 antecknade förslag, hvilket derföre af Collegium

afstyrkes.

Yttrandet i början af 2:dra punkten om rätt för en afträdare att få sälja

till hvem som helst, härleder sig från ett missförstånd, då orden »åt tillträdaren efter

öfverenskommelse öfverlåtas» ansetts innefatta förbud att sälja till någon annan, ehuru

rättighet härtill tydligen ligger i ordet »bortföras.»

Uti samma punkt föreslås, dels att, när materialierne äro från boställets egor

afhemtade, värdet af arbetskostnaden bör ersättas efter värdering på jemväl föreslaget

sätt, och dels stadgande om ställe, der öfverloppshus må uppföras, men Collegium

finner icke skäl att härtill tillstyrka bifall, lika så litet som till yrkanderne

uti punkten 3 om föreskrift beträffande materialiernes värde, och punkten 4 om

tillägg af orden »eller annan större kostnad för transport m. m.»

Då hvad i öde punkten yttras har skäl för sig, torde, med hänsigt till innehållet

af 24 § i Kong], Skogsordningen den 29 Juni 1866, ordet »köpta» böra till

»egna» förändras och orden »hemtats från bostället eller» förändras till uhemtats antingen

från bostället och icke utgjorts af sådan andel i bostållsskogens afkastning, som enligt

24 § af Kongl. Förordningen den 29 Juni 1866 boställshafvaren tillkommer, eller ock.»

139

§ 25.

1 mom.

Tvänne prester i Erlinghundra kontrakt, Upsala stift (351 & 353), anse någon

rättsgrund icke finnas i stadgandet, utan kunde det varit nog, att den, som säljer

utan lof, förpligtas uppföra ett laggildt hus för det försålda; och fordrar rättvisan,

att köparen af ett sådant hus äfven träffas af en tillbörlig plikt; men denna anmärkning

finner Collegium icke förtjena vidare uppmärksamhet.

2 mom.

Detta moment har Palman (19 v.) ansett kunna utgå, i händelse hans förslag

till 24 § antages.

Anmärkningen tarfvar icke vidare utlåtande, då den deruti omnämnda ändring

af 24 § icke kunnat af Collegium understödjas, men Collegium tillstyrker för

mera tydlighets skuld införande efter ordet »till» af orden »värdet å.» *)

§ 26.

1 mom.

1) Då uti denna § endast boställshafvare tillförbindes låta brandförsäkra de

hus, som han är skyldig att hålla, men det utan tvifvel är lika vigtigt för församlingen,

att vidtaga samma åtgärd med sina byggnader, har presterskapet i Norrköpings

kontrakt, Linköpings stift (121), ansett, att mot »boställshafvare» bör utbytas

ordet »byggnadsskyIdige»; och har jemväl Consistorium (106) funnit ett

sådant utbyte böra ega rum.

2) Föreskriften om brandförsäkring anse Consistorium i Carlstads stift samt

presterskapet i Kihls och Södra Dals kontrakter (196, 201 & 231) böra äfven till

församlingens hus utsträckas, emedan, såsom det förstnämnda yttrar, det både för

församlingen och innehafvaren kan medföra allt för stora olägenheter, om bostadshusen

å ett prestboställe uppbrinna och ingen ersättning erhålles till hjelp vid deras

återuppbyggande.

3) Socknarnes byggnadsskyldige innevånare anser LandshöfdingeEmbetet i

Stockholms län (429) jemväl böra, på sätt för boställshafvare är föreslaget, förpligtas

att i allmän brandstodsinrättning låta försäkra de hus, som af socknarne

byggas.

'') Se omröstningsprotokoll A, 35:o.

140

4) Denna åsigt yttras ock af presterskapet i Södra Lappmarkens kontrakt,

Hernösands stift (443 v.).

Collegium finner icke någon anledning vara för handen att i Boställsordningen

införa det i dessa anmärkningar föreslagna stadgande, om åläggande för församlingarne

att låta brandförsäkra de dem tillhörande åbyggnader, hvilken åtgärd

de, allt stadgande förutan, icke lära underlåta, om de så anse nödigt, lika med

hvarje annan enskild husegare, för hvilken något åläggande uti ifrågavarande hänseende

aldrig blifvit ifrågasatt eller gerna kan ifrågasättas, hvaremot ett annat förhållande

förefinnes i fråga om en boställshafvare, som icke eger husen, utan begagnar

åbyggnader, som äro annan tillhörige.

2 mom.

1) Den häruti stadgade tillsyn anser LandshöfdingeEmbetet i Hallands län

(25 v.) vara, om icke omöjlig, åtminstone svår att utöfva för Kongl. Maj:ts Befallningshafvande,

som icke får del af protokoller öfver syner å eklesiastika boställen,

och derföre böra i stället åläggas Consistorium, som erhåller syningsprotokollen,

med rättighet att, likasom hittills, af Kongl. Majds Befallningshafvande undfå

handräckning för verkställande genom kronobetjeningen af det, som i så väl ena

som andra fallet af boställsinnehafvaren underlåtits eller försummats.

2) Presterskapet i Wista kontrakt, Wexiö stift (63), har ansett, att, om boställe

brinner, under det att det af till annan lägenhet befordrad prestman eller af

afliden prestmans sterbhus innehafves, bör utfallande brandskadeersättning icke få

af afträdaren lyftas utan mot vederhäftig borgen; och har stiftets Consistorium (28)

uti denna anmärkning instämt.

3) Om prest icke på föreskrifvet sätt använder utfallande brandskadeersättning,

om han är mycket skuldsatt och fordringsegarne begagna tillfället att af ersättningen

utbekomma sin rätt och han snart derefter aflider, innan Consistorium

eller kontraktsprost hunnit vidtaga någon åtgärd enligt 40 §, hvem skall då bekosta

uppbyggandet af de afbrända husen, om de efterlemnade tillgångarne icke äro tillräcklige?

yttras af en prest i Glanshammars kontrakt, Strengnäs stift (92 y2), med

hemställan, om icke här vore nödigt ett tillägg, som, när större brandskador timat

å boställsinnehafvarens laga hus och följaktligen betydligare brandskadeersättning

utfaller, berättigade Consistorium eller kontraktsprost att, om så pröfvas nödigt,

hos vederbörande brandstodsbolags styrelse begära medlens insättande i länets

ränteri eller på upp- och af-skrifningsräkning i bankinrättning, hvarifrån de, på an

-

141

ordning af Consistorium eller kontraktsprost, fingo lyftas i den mån uppbyggandet

af de afbrända husen framskrider.

4) Handhafvandet af tillsyn derå, att laga hus, hvilkas uppförande åligger

boställshafvaren, varda af honom behörigen brandförsäkrade och försäkringen vid

gällande kraft bibehållen, anser Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Wermlands

län (159 v.) rätteligen böra tillkomma Consistorium eller kontraktsprost, men

icke Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, som, jemlikt gällande Instruktion, beträffande

tillsyn å eklesiastika boställen endast har att lemna medverkan, när sådan af

vederbörande påkallas.

5) Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Westerbottens län (319), som

förmodar den Kongl. Maj:ts Befallningshafvande ålagda tillsyn deröfver, att boställshafvare

använder utfallande brandskadeersättning till det afbrända eller skadade

husets återuppbyggande eller iståndsättande, svårligen kunna åstadkommas, anser

derjemte annan kontroll i förevarande fall ej vara lämplig eller behöflig än den,

som vinnes genom ekonomisk besigtning och laga syn.

6) Af flera skäl finner Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Westmanlands

län (479) olämpligt att åt länsstyrelserne uppdraga kontrollen öfver brandförsäkringsafgifternes

ordentliga erläggande och brandskadeersättningarnes behöriga

användande, i hvilket hänseende Eders Kongl. Majrts Befallningshafvande trott sig

endast behöfva erinra, att, då Collegium ansett ifrågavarande kontroll böra genom

kronobetjeningen vid ekonomiska besigtningarne och synerne utöfvas, härvid möta

följande omständigheter, nemligen: dels att dessa besigtningar, enligt Collegii eget

förslag, regelmässigt icke skola förrättas oftare än hvart femte år, då kontrollen

öfver försäkringsafgifternes erläggande följaktligen blifver otillfredsställande, åtminstone

i fråga om sådana boställen, hvars åbyggnader blifvit försäkrade i brandförsäkringsverk,

enligt hvilkas reglementen försäkringsafgifterne årligen skola erläggas,

vid äfventyr af försäkringsrättighetens förlust; — dels att, hvad särskilt beträffar

synerne, dessa förrättningar, äfvenledes enligt Collegii förslag, skola å första, andra

och tredje klassens boställen på landet med tillhörande stom-annex- och mensalhemman

verkställas af domhafvande med nämnd, utan att kronobetjent dervid ens

behöfver vara närvarande; —- dels att Consistorierna så väl i allmänhet genom

kontraktsprostarne som särskildt vid de ekonomiska besigtningarne och synerne

genom de eklesiastika ombud, som dervid böra vara tillstädes, lättast äro i tillfälle

att utöfva den tillsyn, som i ifrågavarande hänseende erfordras; — och dels ändt

-

142

ligen att handhafvandet af den ifrågavarande kontrollen skulle på ett betänkligt

sätt öka de redan allt för många och ansträngande göromålen hos Kongl. Maj:ts

Befallningshafvande.

7) Om boställshafvare i dess förra skick återställer brändt eller af eld skadadt

hus, synes Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Jemtlands län (483 v.)

någon redovisning för brandstodsmedlen ej vara erforderlig; och anser Eders Kongl.

Maj:ts Befallningshafvande i (ifrigt föreskrift böra intagas derom, att hvad, boställshafvare

för sådant ändamål måste utöfver brandstodsmedlen tillskjuta, skall honom

i årsberäkning tillgodoföras.

Redovisning för brandstodsmedlen bör alltid ega rum äfven i det uti 7:de

punkten omförmälda fall, och den i samma punkt i öfrigt föreslagna föreskrift är

öfverflödig, ty det säger sig sjelft, till följd af författningens innehåll, att boställshafvare

är till den ifrågasatta godtgörelsen berättigad, utan att sådant behöfver

specielt stadgas.

*)Med afseende å hvad, som blifvit anmärkt om svårigheten för Kongl.

Maj:ts Befallningshafvande att utöfva den i detta moment omförmälda tillsyn, anser

Collegium, att tillsynen öfver verkställigheten af hvad så väl i detta som uti nästföregående

moment är föreskrifvet bör kunna af Consistorium genom kontraktsprosten

ändamålsenligare hållas; men dertill bör ej hänföras att taga vård om

brandförsäkringshandlingarne till alla eklesiastika boställen eller att uttaga och tillhandahålla

boställshafvare brandskadeersättningsmedlen, hvilket icke synes vara

lämpligt eller med Consistorii verksamhet förenligt. Med boställshafvarens eget intresse

är dessutom mest öfverensstämmande, att han sjelf bestyr om brandförsäkringens

bibehållande vid gällande kraft och vidtager erforderliga åtgärder för brandskadeersättningens

utbekommande utan biträde af Consistorium, helst samma rättighet

och förbindelse tillkommer andre boställshafvare.

Collegium hemställer alltså, att i stället för orden »åliggande--tillsyn»

införes följande: »åliggande det Consistorium att öfver verkställigheten af hvad i detta

och nästföregående moment år föreskrifvet genom kontraktsprosten utöfva noggrann

tillsyn.»

3 mom.

Billighet och rättvisa torde, enligt en prestmans i Sunnerbo kontrakt, Wexiö

stift (38 v.), tanka, fordra, att, då boställsinnehafvare är skyldig låta brandförsäkra

‘) Se omröstningsprotokoll A, 36:o.

143

alla sina hus, afgifterne härför, huru de än utgå, böra amorteringsvis ersättas och

beräknas för och under alla de år, för hvilka husens bestånd blifvit beräknadt och

hvarunder eldskada ej timat.

Stadgandet är med 1860 års författning för Skåne öfverensstämmande och

bör icke förändras, helst de ifrågavarande afgifterne äro till sin beskaffenhet

olikartade.

§ 27.

1 inom.

1) Då stadgandet är af yttersta vigt, har presterskapet i Skärkinds kontrakt,

Linköpings stift (118 v.), ansett Consistorium eller Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

böra infordra uppgifter, huruvida kartor finnas öfver alla eklesiastika boställen samt

deras ålder, med föreläggande för församlingarne att, hvad dem angår, inom viss

tid fullgöra sitt åliggande, helst presterskapet i detta fall mångenstädes mött motstånd

af församlingarne.

2) Under anmärkning, att landtmäteriförrättning af häruti omförmäld beskaffenhet

icke må, utan dertill meddeladt förordnande, företagas, och att föreskrift

icke är lemnad, att boställshafvaren skall sådant påkalla och huru förfaras bör, om

han underlåter att ett honom derutinnan gifvet föreläggande efterkomma, har Eders

Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Stora Kopparbergs län (400 v.) ansett det

stadgande böra tilläggas: att, om vid åt- och till-trädessyn eller ekonomisk besigtning

behofvet af dylik landtmäteriförrättning utröues, boställshafvaren bör föreläggas

att inom viss tid begära vederbörligt förordnande dertill och närvarande Consistoriiombud

tillse, att föreskriften varder fullgjord, samt eljest om försummelsen göra

anmälan hos Domkapitlet, som då eger att föranstalta, det ansökning om landtmätares

förordnande varder till Kongl. Maj:ts Befallningshafvande inlemnad.

3) Presterskapet i Ångermanlands nordvestra kontrakt, Hernösands stift,

anser (440), att, då flera boställen ligga i skifteslag med byar, bör den gemensamma

karta, som efter laga skifte blifvit öfver sådana upprättad, ock vara för

boställena tillräckligt betryggande så i ett som annat hänseende; — och af presterskapet

i Westerbottens tredje kontrakt, samma stift, anmärkes (455), att landtmätaren

bör till förrättningen af Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, på anmälan af

boställshafvaren, förordnas.

4) Om stadgandet skall kunna vinna tillämpning, anser Eders Kongl. Mapts

144

Befallningshafvande i Jemtlands län (484) föreskrift böra meddelas, huru förfaras

bör vid boställshafvares underlåtenhet att anskaffa karta öfver bostället, hvilket

stundom kan erfordra en kostsam skiftesförrättning eller mätning.

Yttrandet i början af 3:dje punkten förutsätter, att karta redan finnes, och

det säger sig sjelft, att vid sådant förhållande någon ny icke behöfver upprättas,

derom särskild föreskrift icke tarfvas, lika litet som derom, att landtmätare, hvarom

i samma punkt och punkten 2 yttrande förekommer, bör till förrättningen förordnas,

helst den annars icke eger vitsord, på sätt i landtmäteriförfattningarne stadgas.

Öfriga anmärkningar afse föreskrifvande af åtgärder på ett eller annat sätt

för att bringa stadgandet till verkställighet, men härom tillhör det, till följd af

detta moment jemnfördt med 43 § 2 mom. och 47 §, synerätt att besluta.

2 mom.

1) En prest i Roslags östra kontrakt, Upsala stift (364), anser stadgandet,

att boställsinnehafvaren skall låta uppmäta och kartlägga boställets mark, blifva

alltför betungande för innehafvare af de mindre och svagt aflönade lägenheterne,

och föreslår derföre den föreskrift, att å de ställen, der boställets taxeringsvärde ej

öfverstiger 6,000 Rdr, skall församlingen bekosta den behöfliga uppmätningen och

kartläggningen af boställets mark.

2) Af en prest i Medel-kontraktet, Wisby stift, anföres (421), att i särskilda

författningar är bestämdt i hvilken mån boställsinnehafvare skall deltaga i kostnaden

för laga skiften och andra landtmäteriförrättningar, men icke i kostnaden för Egodelningsrätts

sammanträden; — att vid dessa skall Skiftesstadgan tillämpas och således

äfven Landtmäteritaxan af år 1857, enligt hvilken boställsinnehafvaren deltager

i kostnaden med eu fjerdedel, sedan alla reseräkningar och gode mäns arfvoden

förut blifvit frånräknade; — att så likväl icke dömes, ty han hade såsom

boställshafvare blifvit af Egodelningsrätt ålagd en gång att deltaga i alla kostnader,

likasom hvarje annan hemmansegare, och en annan gång att, jemte öfrige

delegare i skifteslaget, af egna medel förskjuta kostnaden; — och att han derföre

ansåg någon bestämd föreskrift i detta afseende böra lemnas. *)

Collegium anser hvad i ofvanberörde måtto blifvit anfördt icke förtjena vidare

uppmärksamhet, men i stället för 1827 års Skiftesstadga och 1857 års Taxa

bör införas: vill § af Kongl. Stadgan om skiftesverket den 9 November 1866 och 19 §

3 mom. i Kongl. Taxan för landtmäteriförrättningar den 8 Februari 1867.v

‘) Se omröstningsprotokoll A, 37:o.

145

§ 28.

Om 1 mom. erhåller ungefär följande förändrade lydelse: »boställsinnehafvare

bör med omsorg häfda boställets jord, så att densamma» etc. etc., anser

LandshöfdingeEmbetet i Nyköpings län (412 v.) de bägge andra momenterne kunna

utgå, helst det andra momentet lätt kan föranleda till missbruk, så att ängar och

beteshagar till verklig skada afklädas all skog, och i afseende på 3:dje momentet

det väl med skäl torde kunna betvifla^, att »tjenlig dikning» någonsin kan vara

onödig; varande af LandshöfdingeEmbetet vidare (414 v.) anfördt, att någon annan

och ändamålsenligare kontroll öfver jordens behöriga häfd än den, som hittills deröfver

utöfvats, torde dock för framtiden blifva nödvändig; — att, om det ock må

kunna antagas, ej blott att hvarje boställshafvare önskar att på bästa sätt häfda

boställets jord, utan äfven att han deraf hemtar den största ekonomiska vinsten,

kan det likväl icke alltid förutsättas, att han besitter dertill erforderliga insigter

och förmåga; — och att det derföre är behöfligt och önskligt,'' att alla boställen

inspekterades hvart tredje eller fjerde år af någon statens agronom, som dervid

egde att meddela nödiga föreskrifter till iakttagande, vid påföljd, att bostället eljest

för innehafvarens räkning utarrenderas.

Uti hvad sålunda blifvit anfördt kan Collegium icke i underdånighet instämma.

I inom.

1) Orden »odal åkerjorden må ej förminskas» anser Pålman (19 v.)

böra utelemnas, enär ju mer ett-rationel! åkerbruk blir sed, desto mer gör sig den

åsigten gällande, att dålig jord, vore hon än odal, användes till betesmark och nyodlad

bättre jord till omloppsbruk med hö och säd.

2) Presterskapet i Kinnevalds kontrakt, Wexiö stift (30 v.), har ansett afträdare

vara skyldig ombesörja åkerjordens nödiga höstkörning och, om tillträdaren

så önskar, verkställa höstsådd mot ersättning efter länets markegångspris för utsädet;

och har stiftets Consistorium (28 v.) uti denna anmärkning instämt.

3) 2:ne prester i Rumla kontrakt, Strengnäs stift, hafva (94 v. & 96) anmärkt,

att uti förslaget saknas några för både af- och till-trädare ganska vigtiga

bestämmelser nemligen: 1) huru stor del af åkerjorden en afträdare skall lemna i

träde att af efterträdaren höstsås; 2) huru stor del af åkren skall »vid afträdet

vara nydikad; och 3) huru mycket af gödseln afträdaren skall lemna efterträdaren

till första årets höstutsäde, hvilka bestämmelser äro ganska vigtiga, ty intet hindrar

19

146

eljest en afträdare att vårså allt för stor del af åkren och derpå använda kanske

all spillning till stort men för efterträdaren; hvadan synes billigt att bestämma afträdarens

skyldigheter och tillträdarens rättigheter så, att 1) af åkerjorden lemnas

i träde, för att af tillträdaren hösten näst före tillträdet besås, hälften af boställets

åkerjord, med afdrag likväl för den gräsbärande delen af åkren, hvilken del dock

i intet fall må uppskattas till mera än V2 eller % af denna hälft eller så att minst

x/6 af hela åkerarealen då kan af tillträdaren hesås; 2) att denna trädesjord af afträdaren

upplöjes hösten eller våren förr, än den skall besås, samt ny dikas; och 3)

att afträdaren får till sin sista vårsådd icke använda mera än x/4 af det under nästförlidna

vinter samlade gödselförråd.

4) Inom Linköpings stift är anmärkt, dels af en prest i Ydre kontrakt (146),

att stadgande saknas om prestens rätt att efter afflyttningen uppberga råggrödan

och af presterskapet i Lysings kontrakt (154 v.), att bestämdt och vid ansvar bör

stadgas, det vårjorden skall af företrädaren lemnas till efterträdaren omsorgsfullt

häfdad och väl tillredd; och dels af Consistorium (106), att tillredd vårjord bör af

afträdaren åt tillträdaren lemnas.

5) Presterskapet i Bara kontrakt, Lunds stift, dermed Consistorium derstädes

(282 v.) instämt, har (288 v.) anfört, att önskligt varit, det Landtbruksakademien,

som eger den säkraste öfverblick af åkerbrukets beskaffenhet i landets olika delar,

blifvit i fråga om jordens häfd och bruk hörd; — att några tillfredsställande allmänna

föreskrifter i detta hänseende icke kunna gifvas för ett land med en utsträckning

af 14 breddgrader och hvaraf den nordliga delen går öfver polcirkeln

och den sydliga utgöres af rationel åkerbrukande distrikter, der en bestämd flerårig

cirkulation är nödvändig; — att till följd häraf ock icke ett enda ord om cirkulation

i författningsförslaget influtit; — att det i denna lag borde vara presterskapet

tillåtet att, efter hushållningssällskapernas eller Landtbruksakademiens hörande, få

stifts- eller läns-vis ingå till Kongl. Maj:t med förslag till nådiga föreskrifter om

jordens häfd och bruk; — att ingen sak har vid de eklesiastika boställen .varit

nära nog så öfverklagad inom Skåne, som brytandet af cirkulationen under tjenstoch

nåd-år; — att den är derstädes vanligen 7 å 8 krig, och, sedan den en

gång blifvit bruten, fordras nära eu lika lång tid för att återställa den; — att en

annan omständighet förtjenar ock att i hög grad påaktas, den nemligen, att enligt

förslaget afträdaren icke synes vara skyldig att höstplöja och utså vintersäd, likasom

tillträdaren icke heller är berättigad att med eget folk och dragare verkställa

147

det; — att exempel funnits, der tillträdaren varit nödsakad att genom uppoffring

af penningar tillköpa sig rättighet att sjelf få utså vintersäd, men sådant borde

vara i en ny lag förekommet; —• och att presterskapet, för den händelse dess önskan,

att få på uppgifvet sätt ingå till Kongl. Maj:t med förslag till särskilda föreskrifter

om jordens häfd och bruk, icke anses lämplig, anhöll, det nödiga stadganden

i ofvan angifna syfte måtte i den föreslagna Boställsordningen inflyta.

6) Af Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Skaraborgs län yttras, dels

(322 v.) att föreskrifterne om jordens vård och bruk äro icke tillfyllestgörande,

under anförande vidare, att Eders Kongl. Maj:ts beslut i det af Collegium, sid. 131,

åberopade nådiga Brefvet den 2 September 1859, om uppskof med afgörande af

väckt fråga att använda vexelbruk eller annan mindre vanlig jordbruksmetod,

hvilket måhända varit föranledt af ärendets då möjligen outredda skick, så mycket

mindre synes kunna antagas såsom skäl att uti ifrågavarande förslag låta vid det

gamla bero, som, för den händelse vexelbruk på grund af den dertill meddelade

tillåtelsen skulle införas, derigenom förhållanden emellan af- och till-trädare uppstå,

hvilka, derest tydlig föreskrift saknas, huru med dem bör förfaras, kunna lemna

fritt fält för godtycke hos syneförrättare samt medföra förluster än för den ene än

för den andre parten; hvarföre Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande hemstält,

att, så vida ej allmän författning utfärdas om de förhållanden, som kunna vara beroende

af användande utaf vexelbruk eller annan mindre vanlig jordbruksmetod,

derom måtte i Boställsordningen intagas tydliga föreskrifter, hvarefter synemännen

hafva sig att rätta s väl vid ekonomiska besigtningar för bedömande af jordens

häfd och bruk som vid laga syner för urskiljande af de rättsförhållanden, som af

en sådan förändrad jordbruksmetod kunna bero; — och dels (325) att, då den

praxis, som nu å eklesiastika boställen i allmänhet lärer gälla, att nemligen afträdare

eger rätt till höstsäd efter sig, medför många och stora olägenheter för så väl

af- som till-trädare, Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande trott sig böra hemställa,

huruvida ej i Boställsordningen kunde införas en föreskrift i det syfte, att, i

likhet med hvad som eger rum vid Kronans utarrenderade egendomar samt utarrenderade

stomhemman, tillträdare vid fardagen utan inskränkning emottoge bostället

emot det, att han ersatte den kostnad, som för trädesbruk och höstsådd

vore af företrädaren förskjuten, hvilken kostnad då borde i den i 48 § omnämnda

liqvid upptagas.

7) Med anmärkning, att föreskrift saknas, huru, der vexelbruk är infördt, vid

148

af- och till träde förhållas bör med jordens beredning under hösten och höstutsädets

verkställande, har, då det dock synes högst angeläget, att nödiga stadganden härom

finnas, likasom att afträdande boställshafvare hindras att rubba det brukningssätt,

som genom vexelbruket blifvit infördt, LandsböfdingeEmbetet i Elfsborgs län (327 v.)

föreslagit, att afträdande boställshafvare, vid ansvar såsom för vanhäfd och påföljd

af ersättningsskyldighet, skall hösten, innan afträde sker, verkställa dels höstplöjning

af åkerjorden och den vall, som dertill är i tur, och dels, efter gödning, höstutsäde

å dertill beredd jord, dock mot ersättning för arbetet och utsädet, hvilken

ersättning, i brist af åsämjande, synerätt eger bestämma; och bör det likaledes vara

afträdare förbjudet att till större del, än som med antaget vexelbruk öfverensstämmer,

upplöja och med vårsäd beså den del af åkerjorden, som är till odling af

fodervexter indelad.

8) Presterskapet i Helsinglands vestra nedre kontrakt, Upsala stift (374 v.),

önskar tillagdt stadgande om skyldighet för afträdare att efter ortens sed ombesörja

vederbörlig höstsådd, mot ersättning för sjelfva utsädet, höstträda åkren, utföra

gödseln på snöföre, der så brukligt och nödigt är, samt framskaffa så mycket

bränsle, att tillträdaren dermed kan vara belåten, intilldess det blifver honom möjligt

att sjelf åt sig hemforsla erforderlig vedbrand, helst det synes billigt och rättvist,

att den, som haft bostad och vedbrand samt skördat afkastningen för året,

jemväl bör ansvara för häfden och vedens hemförande under samma år, hvaremot

sådana bestyr för den aflägset boende tillträdaren måste vara olägliga och kanske

någon gång fordra öfverdrifna kostnader.

9) Om en afträdare uppsår eller på annat sätt förminskar trädan för efterträdaren,

bör det med stora böter beläggas, yttrar presterskapet i Ölands Medelkontrakt,

Calmar stift (393 v.).

10) Consistorium i Wisby stift (417 v.) anser, att, för att vinna likhet i alla

landsorter, ett stadgande bör tilläggas, hvarigenom bestämmes hvilkendera, af- eller

till-trädare den 1 Maj, eger att utså och skörda höstsädet närmast före denna tid

och huru stor del af öppna åkerjorden må få af afträdaren besås, i fall denna

gröda anses böra honom tillkomma; varande i samma ämne af en prest i stiftets

Medel-kontrakt (422) anfördt: att väl är bestämdt i 38 §, att fardag är den 1 Maj,

men ingenting är stadgadt, huru förhållas bör med höstsädesgrödan, hvem som

skall så eller skörda den, af- eller till-trädaren, ej heller hvem, som skall tillreda

åkerjorden för vårsädet, hvilket arbete bör vara före den 1 Maj verkstäldt; hvadan,

149

och om, såsom derstädes är brukligt, afträdaren eller hans rättsinnehafvare får så

och skörda höstsäde!, bör ock föreskrifvas, att denne, om det der brukliga tredingsbruket

nyttjas, ej får till höstsäde använda mera än en tredjedel af åkerjorden

samt bör höstplöja den tredjedel, som skall begagnas till vårsäde, den del, som är

besådd med gräs, likväl frånräknad.

11) Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Östergötlands län (426 v.)

anser tillträdaren böra, efter rättens pröfning vid af- och till-trädessyn, utgifva ersättning

för jordbruk och sådd, som den afflytande skall vara pligtig att, efter

ortens bruk, verkställa under hösten näst före fardagen.

12) Kyrkoherden i Jockmock, Westerbottens tredje kontrakt, Hernösands

stift, som, på sätt under 4 § 1 mom. är antecknadt, framstält ett särskild! förslag

i afseende på Lappland, har (458 v.) yttrat, att sockenmännen böra uppoffra ett

dagsverke om året på röjdning, dikning och åkerbrytning å prestbordet på så

sätt, att de skattlagde nybyggarne indelas i två delar; den ena delen arbetar ena

året och den andra delen det andra året; sålunda blir det lätt, då de tura om

hvartannat år.

13) Med stadgandet finner presterskapet i Medelpads kontrakt, samma stift

(461 v.), hafva tvifvelsutan afsetts att med skärpa, hvilken i och för sig förtjenar

allt erkännande, afvisa vårdslöshet och likgiltighet från handhafvande! af boställsjorden;

men, då bestämningen »högsta fruktbarhet och afkastning» är allt

för mycket sväfvande, helst när den, menad att blifva gällande inom aldra närmast

det i norr och söder långsträckta Sveriges rike, saknar allt uttryckt lokalafseende,

har presterskapet önskat den föreskrift, att boställens åkerjord skall njuta den häfd

och skötsel, som betingar beredelse »till fruktbarhet och afkastning i likhet

med andra väl skötta hemman i orten»; varande af stiftets Consistorium (431)

i ämnet yttradt, att stadgandet är svårt att tillämpa, dels derföre att uttrycket

»högsta», såsom i sig sjelft allt för sväfvande och obestämdt, lätteligen medgifver

en skiljaktig uppfattning af boställsinnehafvarens pligt i afseende på boställets

skötsel, och . dels derföre att en sträng tolkning af ordalydelsen skulle kunna, till

förmån för efterträdaren, allt för mycket inkräkta på innehafvarens skäliga behållning

af bostället.

Den i sist anmärkte punkt föreslagna redaktion synes ej vara af behof påkallad,

då det säger sig sjelft, att vid bedömandet af jordens fruktbarhet och afkastning

hänsyn måste tagas till förhållandet i orten och således å ett boställe

150

jemförelse icke anställas med jord, belägen i en derifrån aflägsen eller olikartad

trakt af riket.

Yttranderne under punkterne 8 och 12 om anskaffande af bränsle och om

sockenmäns skyldighet att göra dagsverken vid röjdning m. m. förtjena icke vidare

uppmärksamhet; och finner, utan afseende å hvad första punkten innehåller, Collegium

orden »odal åkerjorden må ej förminskas» böra qvarstå.

Lika litet som det skett i 1836 års MilitieBoställsordning och i 1844 års

förslag till Hysesynsordning för civila boställen, anser Collegium lämpligt att i en

Eklesiastik Boställsordning intaga i alla delar fullständiga, specifika reglor, huru

åkerjorden å eklesiastika egendomar bör häfdas, utan bär trott och tror, att endast

de mest allmänna föreskrifter böra gifvas; hvadan Collegium ej kan, på sätt i

punkten 5 yttras, tillstyrka något Landtbruksakademiens hörande; varande det

alltid rikets presterskap obetaget att, såsom i samma punkt vidare omförmäles, hos

Kongl. Maj:t i underdånighet göra de framställningar, läns- eller stifts-vis, hvartill

det må finna sig befogadt, utan att något stadgande härom i Boställsordningen behöfver

inflyta.

Af hvad i öfrigt blifvit anfördt har Collegium funnit sig föranlåtet i momentet

föreslå följande tillägg, hvilket icke torde behöfva närmare förklaras, nemligen:

»Tillträdare vare berättigad verkställa så vål trädesbruk, upplöjning och höstsådd,

som ock jordens beredning och besående om våren, meå vill han icke dermed sig befatta,

åligger det ena och andra afträdaren emot ersättning, som uti den i 48 § 1 mom. omförmälta

liqvid upptages och, derest öfverenskommelse om beloppet icke kan af- och tillträdare

emellan träffas, bör af synerätt bestämmas.»

2 mom.

1) Pålman, som (13 v.) ansett ett stadgande om ersättning för anlagd ängsvattning,

ehuru sällan förekommande, dock böra, för fullständighetens skuld, i den

blifvande Boställsordningen intagas, har (19 v.) föreslagit, att detsamma borde innehålla:

att plan till ängsvattning å boställe uppgöres af någon statens agronom

och ersättning för sådant verkstäldt arbete utgöres efter samma grund och på

samma sätt som för täckdikning, hvarom han under nästföljande moment sig yttrat.

2) En prest i Sunnerbo kontrakt, Wexiö stift (38 v.), har anmärkt, att den

i momentet meddelade föreskrift är dels för sträng i allmänhet och dels på många

ställen af naturliga orsaker omöjlig att fullgöra, hvilken sednare åsigt presterskapet

i Wista kontrakt, samma stift (63), äfven uttalat.

151

3) Presterskapet i Södra Wadsbo kontrakt, Skara stift, har (180 v.) ansett

ordet »moss» böra utgå eller oek momentet ändras derhän, att, så vidt görligt är,

må förekommas, att marken blir mosslupen.

4) Inom Garlstads stift yttras af presterskapet i följande 3:ne kontrakter, nemligen:

a) Elfdals (203 & 205 v.), att det skulle blifva ett oerhördt arbete att i

Weimland, i synnerhet norra och vestra, hindra betesmarken att blifva mosslupen,

hval till skulle, enär det ej lärer kunna vinnas annorlunda än genom markens upphackning

med handhackor, åtgå ett ofantligt antal dagsverken; — att man måste

nödvändigt göia afseende pa lokalförhållanden; — att det är olika, der marken är

sa stenbunden, att det till bete för hvarje kreatur fordras 20, 30, 50 gånger så

stor areal, emot der marken har en jemn sammanhängande gräsmatta; — och att

undantag maste ovilkorligen ske för steniga fjellmarker och betets vidmagthållande

sa oulnas, att dess underhållande ej blir för svårt, eller att skogsafkastning lemnas

till ersättning derför; — b) Nordmarks (220), att det tillägg är ganska nödigt, att,

der den naturliga ängen icke lemnar tillräcklig fodertillgång för gårdens behof,

vallar efter sednaste höstsäden skola vara igenlagda till den vidd, som vanligt

varit eller af synerätt pröfvas erforderligt för en vid ett ordnadt jordbruk lämpligt

afpassad proportion mellan ängen och den öppna åkerjorden; — och att merändels

inträffar, i synnerhet under vakanser, att sädesskörden näst före ett afträde

uppbringas till den behöfliga ängens minskning och till stor skada för efterträdaren,

hvilket icke synes nog kunna förekommas genom den obestämda föreskriften

i 1 inom. af denna §, helst denna sväfvande föreskrift göres ansvarslös genom 45

§ 4 inom.; — och c) Vestra Dals (233), att det är lättare sagdt än gjordt, att allestädes

å ängs- och betes-mark bortrödja mossan, hvilket skulle, enligt nutidens

åsigter, i flera fall vara skadligt, hvarföre stadgandet, som icke kan tillämpas, icke

bör finnas.

Äfven stiftets Consistorium har (196) anmärkt, att stadgandet väl kan för

en del orter vara lämpligt, men mångenstädes blifver omöjligt att efterkomma, åtminstone

skulle det medföra en kostnad, som många gånger öfverstege värdet af

den afkastning, en sådan äng eller betesmark kan lemna.

5) Orden »moss eller» anser presterskapet i Warbergs kontrakt, Göteborgs

stift (269 v.), böra utgå.

6) En prest i Medel-kontraktet, Wisby stift, yttrar (421 v.), att derstädes i

152

allmänhet icke äro några skogsmarker, som ej till beteshagar användas, utan finnes

den egentliga skogen i beteshagarne; — att skulle beteshagarne vårdas så,

att icke en del af desamma blifver skoglupen, komme snart all skog å boställena

att försvinna; — att det i de aldra flesta fall är en omöjlighet att vårda beteshagarne,

ja till och med ängarne så, att de ej blifva mosslupna, hvarförutan arbetet

skulle vida öfverstiga värdet af betet; — och att derföre orden »så att de ej

blifva moss- eller skog-lupna» torde böra utgå.

Något särskildt stadgande om ängsvattningsanstalter, derom talas i första

punkten, är icke nödigt, utan länder derom till efterrättelse 12 §, när anstalten

tillkommit på sätt i Kongl. Brefvet den 1 Juni 1849 är förordnadt.

Hvad under punkten 4 b) yttras om vallar efter höstsäden och om ängens

minskning anser Collegium ej böra till något särskildt stadgande föranleda.

Alla öfriga anmärkningar angå orden »så att de ej blifva moss- eller skoglupna»,

men hade troligen uteblifvit, om Collegium ej förgätit att, såsom i 35 § af

1836 års MilitieBoställsordning och 24 § af 1844 års förslag till Civil Boställsordning

skett, emellan »ej» och »blifva» införa orden »till men för gräsvexten», hvilka

visa afsigten med stadgandet och att detta ej är af sådan syftning, som till grund

för vissa anmärkningar förmenats; hvadan Collegium tillstyrker, att nämnda, nu

bristande ord måtte på uppgifvet ställe inrymmas.

3 mom.

1) Under anförande (13), att åkerjords befriande från bottensyra är en

bland jordbrukets första och största uppgifter; att detta sker endast genom ändamålsenlig

täckdikning; att verkställigheten af en sådan är dyrbar och eger,

allt efter jordvallens beskaffenhet, bestånd från 40 till 100 år, såsom man förmodar;

att det derföre synes rättvist och billigt, att icke en boställshafvare, livilkens

lefnadstid är ganska oviss, ensam betungas med kostnaden för verkstäld täckdikning

å innehafvande boställe; och att ett - stadgande om årlig afbetalning för

täckdikningskostnad skulle sannolikt mycket befordra verkställigheten af denna

nödvändiga åtgärd till åkerjordens förbättring; — har Pålman (19 v.) föreslagit,

det måtte införas uti 28 § antingen ett nytt moment eller ock i dess nuvarande

3:dje mom. en ny punkt (b) af ungefärligen följande lydelse: »Plan till täckdikning

å boställsjord, der nödigt vattenaflopp finnes, uppgöres af statens

agronomer och verkställes under tillsyn af officielt erkände

täckdikningsmän (sådane som genomgått täckdikningskurs vid någon

153

af statens lantbruksskolor). Kostnaden för ändamålsenlig, efter jordens

olika beskaffenhet verkstad täckdikning gäldas boställshafvare

genom årlig afbetalning efter till vederbörlig rätt ingifven räkning,

hvilken, allt efter boställes olika judiciela läge, besvärjes vid Kådstufvu-

eller Härads-rätt. Afbetalningsåren blifva 30 och räknas från

nästföljande 1 Maj, efter det räkning blifvit besvuren. Kostnadssuniman

för verkstäld täckdikning (i hvilken summa dock icke med egna

dragare verkstälda kördagsverken upptagas eller värdet af småsten,

ris och trinne, tagna å boställets egor, ingår), utförd i fulla riksdaler

riksmynt, blifve dividend, afbetalningsåren divisor och qvoten årliga

afbetalningsbeloppet. Der detta ej blifvit gäldadt boställshafvare under

dennes besittningstid, gälde efterträdaren betalningen för återstående

år antingen på en gång, med afdrag af 6 procent för hvarje afbeta

In ingspost, eller ock årligen till vederbörande rättsinnehafvare.»

2) Då sednare tiders erfarenhet visat, att täckdikning, allt efter jordmånens

och andra för handen varande förhållandens beskaffenhet, är af obestridligt öfvervägande

och bestående nytta för jordens uppbringande till fruktbarhet och afkastning,

men första kostnaden för dess åvägabringande ofta dryg och till följd deraf

obilligt, om å boställen denna kostnad skulle ensamt drabba anläggare!], har presterskapet

i Medelpads kontrakt, Hernösands stift (462), utbedt sig ett tillägg vid

§:n i den syftning, att å boställen, efter af synerätt lemnad föreskrift och plan,

verkstäld täckdikning må medelst amortering på högst 10 års tid ersättas, under

hemställan derjemte, att der, medelst skogsförsäljning eller annorlunda tillkomna,

för beredande åt boställets bästa afsätta medel finnas, dessa måtte föreskrifvas

höra till sådan ersättning företrädesvis användas.

o

Å hvad sålunda anförts kärr, jemlikt nådiga Kungörelsen den 2 September

1859 och nådiga Brefvet af samma dag, åberopade i 1865 års utlåtande, sid. 131,

något afseende af Collegium icke tillstyrkas.

§ 29.

1) Eu prest i Sunnerbo kontrakt, Wexiö stift (38 v.), har anmärkt, att någon

gräns för boställsträdgårdens successiva utvidgning ej är föreskrifven.

2) Presterskapet i Wista kontrakt, samma stift (63), har ansett uttryckligen

20

154

böra föreskrifvas, att, der icke, utom trädgård, äfven ordentlig trädskola tinnes,

inga fruktträd eller andra å boställe planterade träd få af afträdare bortföras.

3) Inom Linköpings stift bär dels af presterskapet i Skärkinds kontrakt

(118 v.) fråga framstälts, om icke efterträdare bör kännas skyldig till någon ersättning,

enligt synerätt^ pröfning, der företrädare redan gjort större kostnader för

trädgårds anläggning, ädlare fruktträds plantering m. in., och dels af en prest i

Norrköpings kontrakt (122) anmärkts, att trädgårdsanläggning, såsom varande ett

nytillkommet onus, ej bör kunna af synerätt boställshafvare åläggas, utan må det

stå hvar och eu fritt att sådan verkställa, utan att för uraktlåtenhet härutaf kunna

vid afträde till ersättning förbindas.

4) Föreskrift om trädgårds omhägnande har Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

i Norrbottens län (191 v.) ansett nödig.

5) Consistorium i Lunds stift har (282 v.) instämt uti presterskapets i Bara

kontrakt (289) önskan om positivt förbud mot bortförande från trädgård af träd

och buskar.

6) Eu prest i Medel-kontraktet, Wisby stift (421 v.) anmärker, att ordalydelsen,

det trädgård skall nödtorfteligen utvidgas och förbättras, gifver anledning

förmoda, att hvar och eu boställshafvare skall utvidga densamma; — att föreskriften

är olämplig och skall förorsaka tvister och obehag; — och att trädgården synes

ej behöfva utvidgas, då, enligt 31 §, böra planteras träd af ädlare slag, hvarmed

val förstås »fruktträd.»

7) Med fästadt afseende derå, att trädgårdsanläggningar vid eldesiastika boställen,

särskild! ur synpunkten af exempel gifvande, goda föredömen för allmogen,

böra uppmuntras, så vidt det, utan förnärmande af någons välförstådda rätt, kan

ske, och åtminstone icke försvåras eller tillbakahållas genom tillintetgjord utsigt att

i någon mån återbekomma den anläggningskostnad, som till följd åt dödsfall eller

annan oförmodad förändring icke kan af väntad afkastning gäldas, samt under

öfvertygelse tillika, att dessa omständigheter särdeles böra beaktas beträffande

norra delarne af riket, har presterskapet i Medelpads kontrakt, Hernösands stift

(461 v.), anhållit, att boställshafvare, som trädgård med planteringsland nyanlagt,

må tillerkännas ersättning på de grunder, som i 21 § beträffande verkstäld nybyggnad

angifvas.

Hvad sålunda anförts finner Collegium, under åberopande af 1865 års utlåtande,

sid. 132, vidare afseende icke förtjena.

155

§ so.

1) I hvad mån innehållet åt'' denna § må vara tillfyllest bestämdt och upplysande

i afseende på boställshafvarens rättigheter och förbindelser till skogens användande

och vård, synes Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Stora Kopparbergs

län (401) blifva beroende af de bestämmelser derom, som komma att i förordningen

om skogarne i Riket meddelas, och anför vidare, att den ovisshet, som

nu derutinnan förefinnes, samt den tidsutdrägt och omgång, som möta vid behandling

af nu i ämnet förekommande frågor, gifva åt behofvet af bestämda föreskrifter

derom ökad vigt, helst nu för handen varande omständigheter icke sällan hindra,

både att boställsskogarne kunna lemna innehafvaren den afkomst och fördel, som

han skäligen bör kunna påräkna så väl af skogsmarken som af öfriga till bostället

häfdade egor, och att dessa skogar egnas den vård, som vore ändamålsenligast

eller af behofvet påkallad; — och att, om boställshafvares rätt att njuta den afkomst

af skogen, som med en ändamålsenlig vård och dess bestånd för framtiden

låter sig förena, icke blifvit ifrågasatt, torde någon föreskrift i afseende derpå icke

kunna anses hafva varit mera behöflig, än om hans rätt till åtkomsten af boställsjorden

i (ifrigt; men, då olika åsigter i förstnämnde hänseende sig yppat, har Eders

Kongl. Majrts Befallningshafvande hemstält, om icke det stadgande, som Eders

Kongl. Maj:t derom täckes i nåder meddela, lämpligare bör i boställsordningen, än

i skogsordning^! inrymmas.

2) Under åberopande af sitt yttrande vid 20 § har LandshöfdingeEmbetet i

Nyköpings län (412 v.) hemstält, att föreskrifterne i nu ifrågavarande §, såsom tillhörande

en allmän skogsordning, måtte utgå.

Hvad sålunda i allmänhet anförts anser Collegium ej böra till någon

ändring i förslaget föranleda, med hänsigt till nådiga Förordningen den 29

Juni 1866.

1 mom.

1) Tillämpning af föreskriften i detta moment skulle, efter LandshöfdingeEmbetets

i Gottlands län åsigt (5 v.), på de aldra flesta beteshagar förstöra den

lilla skog, som ännu tinnes qvar på boställena derstädes, hvarföre stadgandet är

för länet så mycket mera olämpligt, som annan skogstillgång, än den i beteshagarne

befintliga, icke linnes och samma skog till hufvudsakligaste delen består af

barrträd.

2) Under anförande: att svedjning, behöflig i oröjd bygd, behöfves ej i röjd;

156

att svedjningens missbruk i de flesta delar af Sverige har så väl skämt sommarbetena

som försenat eller förhindrat skogens återvext; och att utmark genom

oupphörligt svedjande derå slutligen blifvit eu ofruktbar hage, som hvarken bär

gräs eller barrskog, — bär Palman (13 v.) ansett böra, såsom grundsats i fråga om

skogens vård, stadgas, att allt svedjande för vinnande af bete må vara förbudet

och endast tillåtligt i vissa fall; varande af honom (20) föreslaget följande innehåll

af ifrågavarande 1 moment: »A) Allt svedjande å boställes mark för vinnande

af bete vare i allo förbjudet. För vinnande af bete anläggas

syrfällen medelst högar af ris och grenar efter fäld skog till högst

4 fots djup och bortföras efter 3 års förlopp, då den af det fälda barret

gödda jorden besås med tjenlig^ gräsfrö, hvars tillvext skyddas för

kreaturs tramp och bett under ett år. B) Endast i följande fall må

svedj ning, efter förutgången syn af någon länets jägeribetjent och erhållet

tillstånd af Kongl. Maj:ts Befallningshafvande samt under den

förstnämndes tillsyn, verkställas: «) för odling af kärr- och moss-jord

till åker och äng; b) å till trakthuggning (indelad?), mosslupen och

afverkad skogsmark för mossas uppbränning och befordran af skogens

fortskyndade återvext.»

3) En prest i Sunnerbo kontrakt, Wexiö stift, har (38 v.) anmärkt, att borttagande

å alla boställets beteshagar af alla barrträd, för att befordra dels löfskogens

tillvext och dels betets förbättring, later sig flerestädes ej göra, nemligen der

antingen löfskog ej finnes eller beteshagarne bestå endast af ljungmark, hvarest

borttagandet af den möjligen befintliga barrskogen skulle både blifva en förlust på

nödig skogstillgång och en skada för betet genom den frihet, som derigenom bereddes

åt ljungens tillvext.

4) Presterskapet i Ostra härads kontrakt, samma stift, har (59 v.) ansett

böra stadgas: »Ängar rödjas för barrskog och hagar efter ortens sed och

boställets skogstillgång, bägge delarne såsom husrötebrist. Öfverflödig

löfskog må ock af synerätt till rödjning dömas, och må löftägten

i sådant fäll genom försäljning från gården betäcka rödj ningskostnaden,

i händelse öfverflödig löfskog finnes.»

5) Presterskapet i Vester Rekarne kontrakt, Strengnäs stift, har (86) ansett

stadgandet om fållande af barrträd i beteshagar fordra det tillägg: »så vida icke

särskilda förhållanden föranleda till undantag», ty på vissa boställen före

-

157

komma beteshagar, bestående till eu del af berg, bevexta med barrskog, och varda

dessa höjder afröjda, kan på långliga tider ingen återvext förväntas, men väl bostället

få ett ödsligt utseende, helst om bostadshusen ligga nära eller hafva utsigt

deråt, utan att derföre något bättre bete erhålles.

6) Inom Linköpings stift är yttradt af: a) presterskapet i Domprosteriets

kontrakt (107 v.), att momentet bör utgå, ty boställshafvare må val snarare uppmuntras

att bevara än att föröda skogen, och svedjning å boställen är ett förgift;

— b) en prest i Norrköpings kontrakt (122), att svedjelands besående med gräsfrö

och infredande, såsom varande ett nytillkommet onus, bör ej kunna af synerätt

boställshafvare åläggas, utan må det stå hvar och en fritt att sådant verkställa

utan att för uraktlåtenhet härutaf kunna vid afträde till ersättning förbindas; —

och c) presterskapet i Norra Wedbo kontrakt (155 v.), att önskligt synes, det boställshafvare

berättigas att vid fållning, efter Landshöfdingens tillåtelse, få, såsom

lindring i rödjningskostnaden, låta bortföra grenar och toppar.

7) Derest oaktadt svårigheten att kontrollera, det svedjande''med varsamhet

verkställes, så att icke mulljorden dervid uppbränues, »lindrigt svedjande»

skulle finnas böra medgifvas i och för rödjning af ängar och beteshagar, har Eders

Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Wermlands län (160) ansett vederbörandes

skyldighet att, innan sådan åtgärd vidtages, anmäla sig hos Kongl. Maj ds Befallningshafvande,

böra bestämdare uttryckas och momentet erhålla följande lydelse:

»Till följd af boställshafvares i § 28 inom. -2 stadgade skyldighet

att rödja ängar och beteshagar, böra der vexande barrträd efter hand

fällas samt till byggnadsvirke, gärdsel eller vedbrand vid bostället

användas; och må, sedan anmälan hos Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

skett och Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, efter inhemtade upplysningar

om markens beskaffenhet, funnit skäligt sådant tillåta, grenar

och ris efter de fälda träden varsamt brännas; skolande den sålunda

lindrigt svedjade marken med gräsfrö besås samt derefter i minst

2 års tid på ändamålsenligt sätt för kreaturens tramp och bett fredas.»

8) Af presterskapet i Elfdals kontrakt, Carlstads stift, anföres (203 & 206),

att de boställen, hvarest grenar och ris få uppbrännas, böra en gång för alla bestämmas;

— att rödjning behöfver ske alla år på mindre arealer; — att det blefve

allt för tungt att inhägna ett par tunneland här, ett par der hvartenda år; — att

lika trakasserande är att hvarje år göra särskild ansökan hos Kongl. Maj ds Befall

-

158

ningshafvande om grenars och qvistars förbränning; — och att detta bör för hvarje

ort eu gång för alla bestämmas, ja till och med för hvarje boställe, som inom

samma ort äro mycket olika.

9) Stadgandet, att marken skall i minst 2:ue års tid för kreaturens tramp

och bett fredas, har LandshöfdingeEmbetet i Elfsborgs län (327) funnit, om det

ock vore praktiskt och verkställbar!, i allt fall vara allt för strängt; och då kreaturen

icke kunna göra sjelfva sådden egentlig eller hufvudsaklig skada, torde stadgandet

icke vara erforderligt.

10) Presterskapet i Norra Möre kontrakt, Calmar stift (382 v.), anser stadgandet,

att Kong! Maj:ts Befallningshafvande skall förordna om uppbrännandet af

grenar och ris, böra försvinna och åt boställshafvaren öfverlåtas att bränna nedqvistade

grenar utan Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes särskilda anordning.

11) I likhet med hvad, 37 § i MilitieBoställsordningen den 23 Januari 1836

innehåller, anser Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Calmar län (397 v.),

att jemväl innehafvare af eklesiastikboställe må tillstädjas att uti ängar och beteshagar,

vid skeende rödjningar till betets förbättrande, på föreskrifvet sätt anställa

svedjande utan Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes särskilda tillstånd dertill.

12) En prest i Medel-kontraktet, Wisby stift, anser (421 v.) föreskriften ej

böra efterlefvas, under yttrande: att i många, ja de flesta beteshagar finnes knappt

något enda löfträd; — att skulle då barrträden efter hand fallas, blefve ej allenast

all skog borttagen utan äfven gräsvexten förstörd; — och att samma förhållande

eger rum med en stor del ängar.

13) Af presterskapet uti nedannämnde 5 kontrakter, Hernösands stift, yttras

nemligen: a) Ångermanlands södra (433 v.), att omvägen med ärendets hänskjutande

till Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, såsom förenad med flera kostnader

för syner m. in., bör undvikas; och kan en sådan sakens behandling ej heller anses

synnerligen nödig, enär ju i alla händelser rödjandet jemte aflägsnande! af affallen

efter detsamma är för både boställshafvare och boställe i sig sjekt gagnligt och

nödvändigt; — b) Ångermanlands östra (436) och vestra (437 v.), att i den orten,

der röjdningar i anseende till beteshagarnes vidsträckta omfång årligen måste

verkställas, synes stadgandet om ärendets hänskjutande till Kongl. Maj ds Befallningshafvande

mindre behöfligt och lämpligt såsom endast medförande besvär och

kostnader för boställshafvaren; och då gräsvexten snarare tager skada derigenom,

att, om boställshafvaren underläte söka nämnde tillstånd, grenar och ris Ange

159

qvarligga och ruttna, än om detta afskräde genast blefve uppbrändt, hemställes,

huruvida icke ifrågavarande moment kunde borttagas eller åtminstone ett undantaggöras

för rikets norra eller i allmänhet mera skogbevexta orter; - <•) Medelpads

(462), att, då 28 § 2 mom. innehåller rörande ängens vård allt, som torde skäligen

erfordras, och 20 § likaledes nöjaktigt angifver, huru all skog, således äfven den å

äng vexande och till röjdning förfallna, skall och får användas, bör ifrågavarande

moment helt och hållet utgå och i stället stadgas: att, der behof af nya beteshagar

uppstår, må Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, uppå boställshafvarens ansökning,

förordna, att å dertill tjenlig skogsmark träden fällas samt grenar och ris efter de

huggna träden varsamt brännas och den sålunda svedjade marken med gräsfrö

besås, hvarefter samma mark skall minst i 2:ne års tid på ändamålsenligt sätt för

kreaturens bett och tramp fredas; — och d) Jemtlands östra (473 v.), att stadgandet

om qvistars och barrs brännande är nog småaktigt; att, om nordanvinden behagar

nedlägga på slottern en och annan gran eller tall, hvilket ej sällan händer,

skall det då vara nödigt att, afvakta Kongl. Maj.ds Befallningshafvandes lof att få

bränna upp qvistarne, eller skola de, om detta nekas, då qvarligga till skada för

slottern; och att det derföre vore bättre föreskrifva, att qvistar och dylikt otygskall

uppbrännas eller från slotter och ängar bortskaffas utan särskildt lof dertill;

och har e) stiftets Consistorium (431) ansett sig, på de af presterskapet anförda

skäl, böra afstyrka, åtminstone hvad Norrland angår, stadgandet, att för brännande

af grenar och ris efter fälda barrträd Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes bifall skall

inhemtas.

14) Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Jemtlands län anser (484)

föreskrifterne äfven böra få af synerätt meddelas.

Yttranderne under punkterne 2 och 6 a) förtjena icke vidare uppmärksamhet,

såsom afseende svedjande af skog och mark i vidsträckt mening eller så kallade

svedjeland, hvilket stadgandet likväl icke rörer.

Framställningar äro i punkterne 1, 3, 9, 12 och 13 d) och c) gjorda om uteslutande

af stadgandet helt och hållet eller ock icke tillämpande deraf i vissa

orter, men kunna icke af Collegium i underdånighet understödjas, lika litet som

yrkanderne uti punkterne 6 b), om rättighet för hvarje boställshafvare att efter

eget behag beså och infreda svedjeland; — 6 c), om rättighet att såsom ersättning för

röjdningskostnaden få bortföra grenar och toppar; — och 8, om bestämmande en

gång för alla af de boställen, hvarest grenar och ris få uppbrännas.

160

Uti punkterne 4 och 13 c) äro nya stadganden föreslagne, angående det

förra: bortrödjande af löfskog, och det sednare: inrättande af nya beteshagar, men

Collegium anser löfskog ej böra få på sådant sätt förstöras och fråga om inrättande

af beteshagar böra af synerätt vid dess sammanträde handläggas; varande det i

5:te punkten yrkade tillägg öfverflödigt, då ärendet beror på vederbörlig pröfning.

Kongl. Maj:ts Befallniugshafvandes tillstånd bar i punkterne 10, 11 och 13

a), b) ansetts aldeles icke behöfvas, och dess befattning med ärendet har uti 7:de

punkten förmenats icke vara nog bestämdt uttryckt, bvilka åsigter icke kunna af

Collegium delas, hvaremot, och med anledning af hvad i 14:de punkten yttras,

Collegium tillstyrker införande efter ordet »må» af orden: »synerätt, om frågan vid

dess sammanträde väckes, men annars.»

2 mom.

1) Då kalhuggning skett på månget boställe till följe af boställshafvares

eller arrendators oförstånd, fattigdom eller girighet, har Pålman (18 och 20) ansett

böra stadgas: »Boställe med ringa skogstillgång får ej til! byggnader,

stängsel eller vedbrand kalhuggas.» -

2) Under ''anförande: att med skog bör väl hushållas, men för noggrann hushållning

visar erfarenheten vara verklig misshushållning; att många träd föråldras

och blifva derigenom dugliga till intet, knappast till bränsle; och att i täta

dungar uppvexa rankiga träd, som dels qväfvas i vexten, do ut och brista i stycken

utan att blifva till ringaste gagn, dels suga näringskraften från de vextligare och

således hindra deras snabbare vext, — har eu prest i Sunnerbo kontrakt, Wexiö stift

(34 v.), hemstält, om det icke kunde vara pastorerne tillåtet att göra sig till gagn det

sålunda af skogseffekter antydda, för hvilket all billighet syntes tala; och vore

han öfvertygad, att, om detta betingas och bifalles, skogen i sin helhet vinner betydligt

genom en sådan hushållningsmetod, under det att indelningshafvaren vinner

något genom den vård, han deråt egnar.

3) Af presterskäpet i Elfdals kontrakt, Carlstads stift, anföres (203 & 206),

att, om t. ex. man vid ett ganska litet, magert och frostigt boställe med ett par

hästar skall resa 1 å 2 mil bort i en utskog, som är 5,000, 10,000 tunneland vid

och bestående af otillgängliga fjell, der man måste bana sig väg milslångt genom

djup snö för att hemta hem om sommaren upplagda vindfällen m. m., så blir detta

ett så oerhördt arbete, att hela boställsafkastningeu för en prestman, som ej sjelf

kan eller får vara arbetskarl, reduceras till 0, ja till 00; — att såsom herreman

161

får han bekosta hela skörden och vida deröfver till arbetarne; — att skall han

nu tillika rensa hela den ofantliga skogsarealen, utan att få taga sitt husbehof af

skogsalster närmast, så blir han derpå ruinerad; — och att detta stadgande derföre

är aldeles overkställbart i Wermland, åtminstone bestämdt i största delen deraf.

4) En prest i Medel-kontraktet, Wisby stift, yttrar (421 v.), att, då boställshafvaren

måste vara jordbrukare, skall sköta åker och äng, samt derjemte är

ålagd årligen plantera träd, fordrar väl billigheten, att han får använda boställets

skog till nödiga redskaper för åkerbrukets skötande och deras reparationer, men,

såsom nu är föreslaget, är honom ej tillåtet att begagna den ens till skaft på en

yxa eller spade eller till bro öfver diken i åkrar eller till de ''broar öfver allmänna

vägar, lian är skyldig underhålla, under det allmogen eger rätt »utan särskilt

tillstånd» medtaga all skog, således äfven den af boställshafvaren planterade, till

reparationer å bostället.

5) I sammanhang med dess förslag till ändring af 1 inom. i denna § har

presterskapet i Medelpads kontrakt, Hernösands stift (462), ansett, att näst efter

ordet »förtorkade» bör införas: »samt de å nyupptagne beteshagar fälda.»

6) Presterskapet i Ångermanlands södra (433 v.) och Westerbottens tredje

(455) kontrakter, samma stift, har föreslagit, att eklesiastika boställens skogar

måtte ställas under uppsigt och vård af jägeristaten, dels till vinnande af säkrare

skydd mot åverkan, och dels för att fritaga själasörjaren från den nödvändigheten

att uppträda, tilläfventyrs äfven emot medlemmar af egen församling, såsom angifvare

och part i dylika mål, hvilket, så vida skogen ej skall blifva helt och hållet

ruinerad, maste i annat fall ofta ske, der en stor mängd af den lösa befolkningen

nedsatt sig i de vid kyrkan och grannskapet af bostället förlagda störa kyrkostäderne;

varande detta förslag af stiftets Consistorium (431) på det lifligaste förordadt.

Under åberopande af hvad vid 20 § anförts och af den i samma § tillstyrkta

förändring anser Collega™ detta moment böra lyda sålunda:

»Boställshafvare och pastoratsboer ega dels bäggedera, såsom i 20 § sägs,

till nybyggnad, och reparation, och dels den förstnämnde ensamt, till husbehof af redskapsvirke,

gärdsel och ved, använda boställets skog, dervid vindfällen och förtorkade

träd alltid först böra begagnas; åliggande boställshafvaren i öfrigt att med skogen»

etc. etc.

21

162

Någon annan ändring kan icke af (kollegium tillstyrkas i anledning af hvad

nu blifvit anmärkt.

3 inom.

1) Consistorium i Linköpings stift har (106), lika med presterskapet i Skärkinds

kontrakt derstädes (118 v.), gjort framställning, att större boställsskogar

böra på allmän bekostnad uppmätas och skogstjensteman lemna föreskrift om deras

vård och afverkan.

2) Eders Kong!. Maj:ts Befallningshafvande i Kronobergs län har (157 v.),

med afseende å angelägenheten af en noggrann hushållning med skogen å eklesiastika

boställen, hemstält, huruvida icke ett, med föreskriften i 38 § af 1836 års

MilitieBoställsordning öfverensstämmande stadgande må införas derom, att vid boställen,

der betydligare skog finnes, densamma bör till trakthuggning indelas.

3) Ett tillägg af innehåll, att boställsskogen till ordnad skogshushållning indelas

och boställshafvaren berättigas använda årliga afverkningen, anser Eders

Kong]. Maj:ts Befallningshafvande i Norrbottens län (191 v.) nödigt.

4) Af presterskapet i Laholms kontrakt, Göteborgs stift, anföres (281 v.),

att på boställen, der större skog finnes, bör trakthuggning införas och den årligen

afverkade skogen, sedan nödig stängsel och ved aftagits, å offentlig auktion försäljas,

derefter af försäljningssumman bildas en kassa, som, efter afdrag af omkostnadertie

för skogens vård, förvaltas för att vid förefallande behof användas vid nybyggnad

och reparation till underlättande ena hälften af boställsinnehafvare^ och

den andra hälften af församlingens byggnadsskyldighet.

5) En prest i Hagunda kontrakt, Upsala stift (339 v.), har ansett, att å

hvarje boställe af första, andra och tredje klassen tjenlig jord för skogshushållningbör

afskilja^ och till trakthuggning indelas samt den årliga afverkningen, såsom

merändels hittills, blifva till nytta för boställshafvaren först och sedan för församlingens

byggnadsskyldige vid prestgård, men öfverskottet blifva boställshafvarens

enskilda inkomst.

6) Af en prest i Medel kontraktet, Wisby stift, föreslås (422 v.) stadgande

af förbud mot löftägt å träd, som ej hunnit en höjd af 20 fot. *)

Det i 6:te punkten föreslagna förbud beträffande löftägt utgör ej föremål för

stadgande i en Boställsordning.

*) Se omröstningsprotokoll A, 37:o.

163

Öfriga anmärkningar förfalla till följd af den nya Skogsordningen; och torde

momentet numera böra erhålla följande lydelse:

»Hvad i (ifrigt skogen angår är i Kongl. Förordningen angående hushållningen

med de allmänna skogarne i Riket af den 29 Juni 1866 stadgadt.»

Detta moment bör blifva det fjerde i ordningen, i händelse 31 § 1 inom.,

såsom dervid tillstyrkes, till denna § öfverflyttas och bör då deruti blifva det tredje.

§ 31.

1 mom.

1) Från Linköpings stift är yttradt af: a) presterskapet i Bergslags kontrakt

(128 v.), att momentet bör utgå; — b) en prest i Norrköpings kontrakt (122), att

trädplantering, såsom varande ett nytillkommet onus, ej bör kunna af synerätt boställshafvare

åläggas, utan må det stå hvar och en fritt att sådant verkställa, utan

att för uraktlåtenhet häraf kunna vid afträde till ersättning förbindas; — och c)

en prest i Ydre kontrakt (145 v.), att kring alla åkrar och ängar på slättlandet

bör salix fragilis planteras till vedbrand och löftägt, ett trädslag, som befordrar

gräsvext och icke skadar säden, endast något litet försinkar hennes mogning.

2) Af presterskapet 1 Vestra Dals kontrakt, Carlstads stift (233), anföres:

att, om detta, sa högt åt behofvet påkallade stadgande skall, med framgång och

utan att för boställshafvare blifva för mycket betungande, kunna tillämpas, bör

dessförinnan utfärdas eu ny hägnadsförordning, som upphäfde all stängselskyldighet,

men ålade hvar och en att ovilkorligen vårda egna kreatur samt ansvara för den

ohägnad, de göra; — att det är för mycket fordradt, att boställshafvaren å en

skoglös ort, hvarest hägnadsvirket genom inköp och långväga frakt fäller sig dyrt,

skall först omhägna sin betesmark för att hafva vård om egna samt sedan sin

skogsplantering för att derifrån utestänga andras kreatur; — och att, innan en ny,

mera radikal hägnadsförordning kommer till stånd, är i skogsplanteringsväg icke

mycket att hoppas eller fördra.

3) Efter ordet »träd» anser Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Westerbottens

län (319) böra tilläggas: »eller med skogsfrö beså en viss areal.»

4) Presterskapet i Svartsjö kontrakt, Upsala stift, anser (359 v.) ändamålsenligare

vara, att på en skoglös ort plantera barrträd, än ek, lind, lönn eller andra

träd, så vida icke hela momentet, såsom för boställshafvaren särdeles betungande,

torde kunna utgå.

164

5) Af presterskap^ i Westerbottens tredje kontrakt, Hernösands stift, aumäles

(455), att momentet ej behöfver å den orten tillämpas, men så mycket mer

omsorg bör egnas åt ungskogens vård antingen genom jägeristaten eller genom

antagen skogvaktare.

Stadgandet har ansetts böra utgå, punkterne 1 a) och 4, eller ock icke

tillämpas förr, än eu ny hägnadsförordning utfärdats, punkten 2, eller i en viss ort,

punkten 5, men detta kan icke af Collegium tillstyrkas, lika så litet som yrkandet

i punkten 1 b), att det må bero på hvarje boställshafvares behag att plantera eller

icke; och anser Collegium så speciella bestämmelser, som i punkterne 1 c), om

salix fragilis, och 4, om barrträd, icke lämpliga att i en Boställsordning införa.

Häremot finner Collegium, med anledning af hvad i 3:dje punkten anmärkes,

i momentet böra tilläggas dels efter ordet »slag» orden »eller ock dertill utså frö»,

och dels efter ordet »planteringar» orden »och sådder.»

I öfrigt och på det alla föreskrifter, som med skogen hafva sammanhang,

må i eu § förekomma, anser Collegium detta moment böra till 30 § uppflyttas och

31 § således komma att bestå endast af ett moment, det nuvarande andra, hvilket

handlar om torfmosse och således ett särskild! ämne.

§ 32.

1) Större delen af presterne i Konga (40) och en prest i Upvidinge (48)

kontrakt, Wexiö stift, hafva ansett böra stadgas: att indelningshafvare icke må

tillförbindas ansvara för annan stängsel än den i rågångarne samt emellan ut- och

in-egor, men få den andra sig tillgodoräknad vid afträdet efter dess beskaffenhet;

varande af de förre särskilt tillagdt, att ingen anmälan om borttagande af det

sednare slaget stängsel behöfver hos Kougl. Maj:ts Befallningshafvande göras.

2) Consistorium i Linköpings stift har (106) funnit förtjent af afseende presterskapets

i Dals kontrakt (110) framställning om införande i denna § af det

stadgande: att å orter, der tillgång på stängselvirke saknas, vallhjon må begagnas

och boställsinnehafvaren, mot skyldighet att hålla vallhjon, befrias från ansvar och

ersättning för de gärdesgårdar, han emottagit så väl vid rågångar som emellan inegor;

börande frågan härom utan vidare omgångar öfverlemnas till afgörande af

synerätten, som är bäst i tillfälle att på stället pröfva förhållandet, hvarefter, om

så skulle anses nödigt, synerättens åtgörande i detta fall underställes Kongl. Maj:ts

Befällningshafvandes stadfästelse.

165

Till stöd för denna framställning har dels åberopats det särskilda förhållande,

som i orten eller trakten kring staden Wadstena eger rum deruti, att den är skoglös,

så att stängselvirke icke är tillgängligt annorstädes än på flera mils afstånd,

stundom endast från Westergötland, hvarföre i de sednare åren samtlige innehafvare

af den till staden hörande jord sett sig nödsakade upphöra med gärdesgårdars

hållande och att i stället begagna vallhjon för grödans fredande, hvilken åtgärd

äfven närgränsande hemmansegare ur samma skäl påyrkat; — och dels i allmänhet

anförts, att bibehållande af de kostsamma och skogsödande gärdesgårdarne

är ej önskvärdt, då kändt är hvilken skada höstsäden lider af de vid gärdesgårdarne

samlade snödrifvorna, förutan svårigheten att vid gärdesgårdarne uppgräfva

och underhålla nödiga diken, vid hvilket förhållande tiden synes vara inne, att nu

gällande stadgar om stängsel upphöra, der de ej äro tillämpliga, och att i sådant

fall en afträdande boställshafvare befrias från skyldigheten att ersätta de gärdesgårdar,

han emottagit, helst han annars skulle komma att bekosta både hägnad

och vallhjon, och en efterträdare ej bör åläggas fullgöra hvad, företrädaren ej

mägtat åstadkomma.

3) Presterskapet i Ölands Medel-kontrakt, Calmar stift, har (393 v.) ansett

ansvaret för hägnaden böra endast sträcka sig til! odalmurar, afloppsdiken och

upprensande af diken kring årets besådda laglott.

T anledning af anmärkningen under punkten 2 bör erinras, dels att, jemlikt

Kongl. Förordningen den 31 Januari 1815 och Collegii kungörelse den 17 Oktober

samma år, hvilka författningar, enligt 18 § i Kongl. Förordningen den 21 December

1857, ännu äro gällande, hägnad kan och får på annat sätt än genom uppförande

af virke åstadkommas, och dels att uti 1 § af sist åberopade Förordning äfven

vallning är tillåten såsom.medel till egors fredande från skada af hemdjur, derom

något särskilt stadgande icke behöft införas i denna §, som endast afser skydd

för egor på annat sätt eller genom de åtgärder, som till hägnad i egentlig mening

äro att hänföra.

Anmärkningarne i lista och 3:dje punkterne förtjena icke heller afseende,

då hägnad måste upprättas och underhållas, hvarest den »nödig finnes», äfven om

sådant inträffar på de ställen, som enligt dessa punkter borde undantagas, och

icke ringaste skäl är för handen att i fråga om behofvet deraf och ersättning derför

meddela olika föreskrifter för eklesiastika och för andra boställen.

166

1 inom.

1) Då så kallad inre hägnad är en sak, som beror af hvars och ens åsigter

om ändamålsenlighet och behof deraf, har en prest i Sunnerbo kontrakt, Wexiö

stift (58 v.), ansett den böra, hädanefter som hittills, öfverlemnas åt boställsinnehafvarens

godtfinnande och ej kunna honom lagligen åläggas, dock med vilkor, att

sådan, der den finnes vid laga af- och till-trädessyn, ej får borttagas, utan skall

orubbad qvarstå mot skälig ersättning af efterträdare, om så lagligt äskas och af

synerätt pröfvas.

2) Presterskapet i Östra härads kontrakt, samma stift, har (59 v.) föreslagit, att

orden: »eller sådan stängsel, som icke är i egoskilnad mot annan egendom

uppförd» må förändras till: »mellan äng och åker, mellan dessa och

betesmark samt ömse sidor om allmän väg, som genomlöper inegor»;

varande härvid anfördt: att fördelningen af åkrar, ängar och utmark må vara

boställshafvarens ensak; att det må vara hans skyldighet, att dessa egor äro från

hvarandra skiljda genom hägnad, äfvensom att frånstänga allmän väg från inegor;

och att tydligt är, det vid vexelbruk vallar med artificiella fodervexter räknas

för åker.

3) Från Strengnäs stift förekommer: a) presterskapet i Domprosteriets

kontrakt (68 v.) har yttrat, att, ehuru gällande stängselförordning ingenting stadgar

om inre hägnad, torde dock, såsom Collegium föreslagit, någon bestämmelse

derom i en Boställsordning böra intagas, enär i motsatt fall nödiga hägnader kring

beteshagar m. m. kunde af en boställshafvare vanvårdas; hvaremot det vore särdeles

önskligt, för bevarandet af boställets skog, om, i stället för stadgandet, att

inre hägnader skola vidmagthållas i laggildt skick, hvilket obestämda ord vanligen

tydes efter det i hvarje ort brukliga stängselsättet, boställsinnehafvare vore för

hvarje anmärkning fredad, så snart inre hägnader, der de nödiga finnas, äro, i likhet

med hvad 19 § i gällande stängselförordning omförmäler, uppförda så, att de utestänga

större kreatur, hvilket medgifvande icke heller synes stå i strid med rneranämnde

förordning; — b) 2:ne prester i Rumla kontrakt (94 & 96) hafva föreslagit

den förändring, att all inre hägnad, såsom icke i allmän lag anbefald, betraktas

och behandlas såsom öfverloppsbyggnad, helst det ju är obilligt ålägga boställsinnehafvare

underhåll af en mängd gärdesgårdar, dem lian, till följd af ett förändradt

skiftesbruk, ej behöfver, hvaremot han, om de äro behöfliga, gerna underhåller

dem för egen fördels skuld och utan lagens tvång, likasom ock en efter

-

167

trädare villigt köper denna öfverloppsbyggnad; — och c) presterskapet i Edsbergs

kontrakt (100) har anfört, att stängselskyldigheten icke bör hafva större utsträckning,

än nådiga Förordningen den 21 December 1857 föreskrifver, enligt hvilken

förordning, såsom densamma af synerätter i orten tillämpas, boställsinnehafvare

är helt och hållet befriad från all annan stängselskyldighet än i egoskilnad.

4) Presterskapet i Domprosteriets kontrakt, Linköpings stift, har (107 v.)

ansett momentet böra lyda: »Boställshafvare svarar blott för rågångshägnad

er.»

5) Presterskapet i Södra Wadsbo kontrakt, Skara stift, har (180 v.) ansett

momentet böra utgå, och presterskapet i Wäne kontrakt, samma stift, har (166 v.)

protesterat mot den föreslagna skyldigheten att hålla inre hägnader, under yrkande,

att det må bero på boställshafvares eget godtfinnande att dem hålla eller icke, till

stöd hvarför anföres, att priset på skogseffekter i sednare tider stigit betydligt, i

synnerhet på slättbygden inom stiftet, hvars största del ock är slättbygd; — att

efter all sannolikhet blifver det i en nära framtid icke blott ganska svårt, utan

nästan omöjligt att fa köpa nödiga skogseffekter till de ännu i lag föreskrifna

yttre eller i egoskilnad varande hägnader; — att dessa efter öfverenskommelse

allt mera borttagas pa slättbygden, dertill nöden tvingar; — att snart blifver det

för boställsinnehafvare en deras förmåga öfverstigande börda att fullgöra den i lag

föreskrifna skyldigheten att hålla yttre hägnader; — och att det då icke är rimligt

att föröka bördan medelst ny föreskrift om inre hägnaders hållande.

6) Af presterskapet i Nordmarks kontrakt, Carlstads stift, är (220) yttradt,

att momentet bör helt och hållet utelemnas, ty inre hägnader hafva förut icke

varit i lag särskildt föreskrifna och synes dertill nu mindre skäl vara enligt Kongl.

Stängselförordningen den 21 December 1857, som åsyftar, att, så vidt möjligt,

minska eller alldeles borttaga de skogsödande gärdesgårdarne.

7) LandshöfdingeEmbetet i Elfsborgs län anser (327) det böra vara boställshafvare

obetaget att, utan något särskildt tillstånd, borttaga eller bibehålla inre

hägnad, hvars uppförande följaktligen icke må såsom skyldighet honom åligga.

8) Föreskrift om gärdesgårdar inom egorna anser presterskapet i Svartsjö

kontrakt, Upsala stift (359 v.), temligen onödig, då detta naturligtvis bör vara boställshafvarens

ensak; — och presterskapet i Helsinglands vestra nedre kontrakt

(374 v.), samma stift, hemställer, huruvida en kostsam syn skall vara nödig för att

få borttaga en stängsel emellan inegorna, hvilken, då den först upprättades, var

168

nödig, sedan under andra förhållanden blifvit onödig, till och med menlig, och om

icke utlåtande af ekonomisk besigtning ensamt är tillräckligt.

9) Af LandshöfdingeEmbetet i Nyköpings län anföres (412 v.), att, då boställshafvare

kan, i den ordning Kongl. Förordningen den 21 December 1857 stadgar,

med sina grannar öfverenskomma om hägnads borttagande i egoskilnad, synes det

icke vara lämpligt eller med nyssnämnde förordnings syfte förenligt att vid en boställshafvare

fästa något slags åliggande att uppföra och vidmagthålla inre hägnader,

utan borde det väl på hvarje innehafvares egen uppfattning, om det för

honom nyttigaste sättet att bereda egofrid mot egna djur, få bero, om och i hvad

mån dylik stängsel skall uppföras; — att den förstomförmälda förmånen skulle

förlora sin väsentliga betydelse, om skyldigheten att uppehålla inre hägnader skulle

såsom regel qvarstå; — att väl åsyftar förslaget att medelst öfverlemnande till

Kongl. Maj:ts Befallningshafvande af pröfningen, huruvida inre hägnad, som boställshafvaren

önskar borttaga, fortfarande skall vidmagthållas eller icke, bereda en

möjlighet för boställsinnehafvare!! att undslippa eller vinna lindring i denna byggnadsskyldighet,

men, utom det att genom de ständigt nya ärenden, som till Kongl.

Maj:ts Befallningshafvandes behandling öfverlemnas, göromålen hos länsstyrelsen

redan vuxit till en sådan betydenhet, att deras oafbrutna gång icke längre torde

medgifva någon ytterligare tillökning, synes lämpligheten af den föreslagna utvägen

i allt fall ganska tvifvelaktig; — att, om emellertid stadgandet i förslaget skulle

till sitt hufvudsakliga innehåll vinna Eders Kongl. Maj:ts godkännande, torde likväl

redaktionen böra något förändras, så att Kongl. Maj:ts Befallningshafvande icke

bemyndigas att tillåta borttagandet af hägnader, som finnas »nödige»; — och att

förslaget lemnar också obestämdt på hvem pröfningen i första hand beror, huruvida

en inre hägnad skall anses »nödig» eller icke.

10) Consistorium i Wisby stift anser (417), att borttagande af inre hägnad

bör, om fråga derom vid laga af- och till-trädessyn väckes, kunna af synerätten

medgifvas, utan att särskild anmälan hos Kongl. Maj:ts Befallningshafvande göres

och särskild undersökning förordnas.

11) Af presterskapet i Medelpads kontrakt, Hernösands stift (462 v.), yttras:

att inre hägnad räknar ej sällan sin uppkomst från boställshafvares egendomliga,

om än oförkastliga jordbrukssätt och kan äfven stundom härledas från okunnighet,

utan att det derföre alltid torde för synerätt eller annan vederbörande vara så lätt

funnet att bestämma dess absoluta nödighet eller onödighet; — att sådan hägnad,

169

utom det att den under olika tider kan vara gagnlig än här och än der på boställsjorden,

kan ock ändamålsenligt uppföras, utan att på långt när erfordra den varaktighets

betryggande skogsåtgång, som »laggildt stånd» förutsätter; — och att

vid öfvervägande häraf, med ändring af momentet, bör stadgas: inre hägnad eller

sådan stängsel, som icke är i egoskilnad mot annan egendom uppförd, kåfve boställshafvare

magt att efter eget skön hälla eller borttaga.

12) Då utvecklingen af jordbruket och deraf föranledt förändradt brukningssätt

ofta medför nödvändigheten att borttaga eller flytta inre hägnader, men de i

detta moment omförmälda undersökningar, till följd af dermed förenade kostnader

och besvär, måste inverka hämmande på de anordningar till häfdens förbättring,

som en företagsam, men mindre bemedlad boställsinnehafvare eljest kunde velat

vidtaga, synes Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Westmanlands län (479 v.)

för ändamålet vara tillfyllestgörande, om stadgadt blefve, att, der vid till- och afträdessyn

tillträdare påyrkade, att af afträdaren emottagen, men borttagen eller

flyttad gärdesgård skulle återupprättas eller återflyttas, och synerätt pröfvade sådant

för boställets rätta bruk nödigt, afträdaren i sådant fall skulle vara skyldig

att för hägnaden godtgöra tillträdaren; och borde, till nödig reda härutinnan, syneinstrumentet

alltid innehålla tydlig och noggrann beskrifning öfver hägnadernes

längd och läge, så att vid hvarje ny syn med lätthet kunde utrönas de förändringar,

som kägnaderne sedan föregående syn undergått.

13) Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Jemtlands län (484) anser

föreskrifterne böra få äfven af synerätt meddelas.

14) Stadgandet bör, efter presterskapets i Sala kontrakt, Westerås stift,

tanka (541), helt och hållet utgå af skäl, att orden »der den nödig finnes»

gifva anledning till tvistighet^- emellan af- och till-trädare; och bör en boställshafvare

hafva frihet att på sina inegor uppföra gärdesgård, der den bäst behöfves,

utan att vara bunden af några lagstadganden.

Då i punkten 3 a) ansetts, att stadgandet är behöfligt, bär eu fullkomligt

motsatt åsigt, eller att det bör utgå och på boställshafvares behag få bero

att hålla eller icke hålla inre hägnad, deremot yttrats i punkterne 1, 3 c), 4, 5, 6,

7, 8, 9, 11 och 14 samt i viss mån äfven i punkten 12; men härå kan Collegium,

som funnit stadgandet nödigt i den Civila Husesynsordningen enligt underdåniga

utlåtandet den 18 Mars 1859, icke tillstyrka nådigt afseende.

Begreppet af inre hägnad är i momentet tillräckligt antydt utan behof af en

22

170

sådan redaktionsförändring, som i punkten 2 föreslås, och anmärkningen i punkten

3 a) emot uttrycket »laggill stånd» förtjenar icke vidare uppmärksamhet, lika

litet som förmenandet i punkten 3 b), att inre hägnad bör som öfverloppsbyggnad

betraktas.

Uti 9:de punkten anmärkes, dels att Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, om

befrielse från den stadgade pröfningen icke kan erhållas, åtminstone icke må bemyndigas

tillåta borttagandet af hägnader, som finnas »nödiga», och dels att obestämdt

är på hvem pröfningen i första hand beror, huruvida en inre hägnad skall

anses »nödig» eller icke, hvilka anmärkningar synas Collegium sakna all grund.

Den i slutet af punkten 12 föreslagna föreskrift om innehåll af syneinstrument,

beträffande hägnadens längd och läge, torde vara öfverflödig.

Blott en undersökning och icke, såsom i punkten 8 förmenas, eu kostsam

syn är afsedd; och innefattar stadgandet icke något hinder för, att undersökningen

kan försiggå vid ekonomisk besigtning, när sådan af annan anledning

förrättas.

Med godkännande af hvad i punkterne 10 och 13 yttras anser Collegium,

att frågan äfven må af synerätt afgöras, och tillstyrker derföre underdånigst, att

orden »göte derom anmälan» förändras till: »må sådant af synerätt prof vas, om frågan

vid dess sammanträde väckes, men annars bör ärendet anmälas.»

3 mom.

1) Den ersättning, som skall af synerätt fördelas på framtid för verkstäld

stängsel, synes Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Norrbottens län (191 v.)

böra utgå under de 10 första åren.

2) Den bestämda tiden af 20 år anser Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

i Westerbottens län (319) böra inskränkas till högst 10 år, helst en dylik stängsel

ej lärer ega bestånd under längre tid.

Dessa anmärkningar finner Collegium icke böra till ändring i förslaget

föranleda.

§ 33.

1) Boställshafvares skyldighet att efter hand uppodla gräslindor inom åkergärden

synes Palman (20) kunna, under nuvarande jordbruksförhållanden, saklöst

utgå.

2) Att inom åkergärden efter hand borttaga sten och stenrösen finner pre

-

171

sterskapet i Vester Rekarne kontrakt, Strengnäs stift (86 v.), väl med rätta böra

åligga en boställsinnehafvare, dock att sådant, der mycken stenbunden mark finnes,

ej tillförbindes en boställshafvare ensam, utan fördelas på flere följande, hvilket

väl ock är författningens mening; hvilken tanka hufvudsakligen delas af presterskapet

i Öster Rekarne kontrakt, samma stift (88 v.), som anmärker, att borttagandet

ej må åläggas inom allt för kort tid, utan få ske småningom, helst i annat

fall kunde hända, att hela kostnaden drabbade en enda boställsinnehafvare, hvilket

vore högst orättvist, i synnerhet som åkerjorden vid många boställen är mycket

stenbunden.

3) Presterskapet i Bergslags kontrakt, Linköpings stift, har (128 v.) ansett

§:n böra utgå, hvaremot en prest i Norrköpings kontrakt, samma stift (122), anmärkt,

att uppodling af gräslindor och borttagande af stenrösen, såsom varande

nytillkomna onera, ej böra kunna af synerätt boställshafvare åläggas, men det få

stå hvar och en fritt att sådant verkställa, utan att för uraktlåtenhet härutaf kunna

vid afträde till ersättning förbindas.

4) Då de häruti omförmälda förbättringar å boställets egor komma efterträdare

till godo, och till uppmuntrande af sådana, anser Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

i Norrbottens län (191 v.) kostnaden derför böra fördelas på högst

20 är från den dag, tillstånd till arbetet af synerätt erhållits.

5) Boställshafvaren bör, efter presterskapets i Svartsjö kontrakt, Upsala

stift (360), tanka, njuta ersättning för odling af oländig mark och stenbrytning m.

m. att fördelas på 20 år, om den ej på annat sätt kan erhållas; — och presterskapet

i Helsinglands vestra öfre kontrakt, samma stift (376), anser, att de boställshafvaren

i denna § ålagde skyldigheter böra på bestämdt antal år fördelas.

Icke någon af dessa anmärkningar finner Collegium förtjena afseende.

Stadgandet angår, på sätt vid jemförelse med den påföljande 34 §:n nogsamt synes,

endast smärre, mindre betydliga odlingsåtgärder, som äro nödvändiga, men icke af

beskaffenhet att böra till någon ersättning derför på ett eller annat sätt föranleda.

§ 34.

1) Den i §:n föreslagna proceduren synes 2:ne prestera Ostbo kontrakt,

Wexiö stift (53 v. & 54 v.), förorsaka så många onödiga omgångar och stor kostnad,

att den väl svårligen kan tillämpas i andra fall, än der odling af särdeles stor

omfattning kommer i fråga, hvilket väl ock lärer vara förslagets mening; och hafva,

172

utgående från den åsigten, att ju enklare en procedur är, desto lättare är ock

kontrollen öfver densamma, desse prester hemstält, om ej i afseende på nyodlingar,

särdeles af mindre omfång, såsom 2 it 3 tunneland, det vore lämpligare att så förfara,

som enligt 1836 års prestmötes, af Kortgl. Maj:t stadfästade beslut sker i stiftet

eller att nyodling, för hvilken ersättning äskas, uppmätes, synes och värderas af

två eller tre i jordbruk kunnige män, hvilken syneförrättning sedan underställes

nästkommande ekonomiska besigtning.

2) Af presterskapet i Wista kontrakt, samma stift, är (63) anmärkt, att

den i §:n föreskrifna, vidlyftiga och kostsamma proceduren torde afskräcka

mången boställsinnehafvare från nyttiga odlingsföretag.

3) Presterskapet i Ostra härads kontrakt, samma stift, har (59 v.) såsom

anmärkning emot 10 mom. (ehuru det rörer §:n i sin helhet) framstäf, att dels den

dryga kostnad, som beredande af rätt till nyodling föregår, och dels brist på

amorteringsrätt förlama odlingsföretag och förbättring i synnerhet på mindre boställen,

hvarföre föreslagits det stadgande: »mindre odlingsföretag, som icke

sammanlagda öfverstiga 500 Rdr rmt på lista och 2:dra klassens boställen

samt 250 Rdr rmt på öfriga boställen, verkställe boställshafvaren

efter socknens gode mäns syn och värdering och åtnjute 10 års

amortering, räknadt, från det år, odlingen bär första skörd. Amorteringsskillingen

må icke beräknas högre än 50 Rdr rmt för så behandlad

och beskaffad odling.»

4) Consistorium i samma stift (28 v.) har äfven för sin del önskat, att

enklare och mindre kostsamma åtgärder kunde stadgas, men ansett de öfverklagade

olägenheterne förminskas väsentligen genom stadgandet i 4 mom., att kostnaden

äfven för de förberedande åtgärderne skall till godtgörande på vissa, högst 50 år

fördelas.

5) Presterskapet i Nyköpings östra kontrakt, Strengnäs stift, har (78) föreslagit

ett stadgande af innehåll, att, om innehafvare genom flyttning eller frånfälle

lemnar odlingsföretag, hvars nytta utaf auktoriteterne godkännes, bör ersättning

utgöras i mån af den kostnad, som på arbetet blifvit nedlagd, efter synerättens

bepröfvande.

6) Inom Linköpings stift har anförts af presterskapet a) i Lysings kontrakt

(154 v.), att stadgandet i denna § är förenadt med så många omgångar och besvär,

att detsamma torde betaga en boställshafvare all lust att göra förbättringar

173

vid sitt boställe, hvarföre lian borde ega rätt att, utan någons hörande, verkställa

odling a sådan mark, hvaraf han löga eller alls ingen nytta annars kan draga,

hvilket ju i alla händelser blitver en vinst för bostället; men, vill han deremot

odla annan mark, bör han dertill utverka sig vederbörlig tillåtelse; och synas frihetsår

för odlingar vara ett ingrepp i det allmännas rätt; — och b) i Norra Wedbo

kontrakt (155 v.), att vid större odlingar äro nog sådana vidlyftiga åtgärder nödvändiga,

men vid mindre eller något obetydligare iordningställande af odaljorden

till rimligare figurer kunna dessa åtgärder enklare företagas, såsom att en nämnd af

i kontraktet boende, i landtbruk kunnige prester kan, med ledning af de i §:n

gifna föreskrifter och med biträde af för länet antagen agronom, kostnadsfritt taga

ett sådant arbete i skärskådande och bedöma dess kostnad, hvilken sedermera

varder under 20 års tid amorterad.

7) Några prester i Fryksdals kontrakt, Carlstads stift, hafva (210 v.) ansett,

att den icke obetydliga kostnad, som skulle genom de föreslagna föreskrifterne

uppkomma, kan och bör undvikas såsom hinderlig för dylika företag, hvilka i

stället borde uppmuntras, hvarföre rättighet till pröfning och afgörande af sådan

fråga må tillerkännas synerätt, som vid af- och till-trädessyn eller ekonomisk besigtning

kan densamma afgöra.

8) De föreslagna åtgärderne för att vinna rätt till odlingsersättning synas

presterskapet i Kinds kontrakt, Göteborgs stift (261 v.) komma att medföra så

dryga omkostningar, att de afskräcka hvarje mindre bemedlad boställshafvare från

försök att på sadant sätt förbättra sina innehafvande boställen, hvarföre hemställes,

huruvida icke, när faststäld karta med beskrifning öfver bostället redan finnes, det

vore för ändamålet tillräckligt, om af Kong]. Maj:ts Befallningshafvande förordnad

kronobetjent, åtföljd af Consistorii- och pastorats-ombud, besigtigade den till odling

föreslagna och å karta utlagda oländiga marken, hvarefter instrumentet deröfver,

åtföljdt af eget utlåtande, till Kong!. Maj:ts Befallningshafvande insändes.

9) Utan hinder af här förekommande stadgande!!, hvilka synbarligen afse

odlingar af betydligare omfång, torde, efter LandshöfdingeEmbetets i Elfsborgs län

(327) tanka, boställsinnehafvare böra uttryckligen berättigas att, utan föregången

anmälan och tillstånd, verkställa odlingar å boställets utmark, likväl så att han i

detta fäll icke är berättigad att betunga efterträdare medelst kostnadens fördelning

på flera år.

10) Presterskapet i Norra Möre kontrakt, Calmar stift, anser (382 v.) ända

-

174

målet med denna § ovedersägligen vara att befordra ett boställes förbättring genom

verkstälda odlingar och i så måtto är visst intet att deremot invända, men genom

stadgandet i 4 mom. synes det åsyftade ändamålet snarare motverkas än befordras,

ty, då det helt och hållet beror på Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes pröfning att

odlingsansökningen bifalla eller afslå, och då de icke obetydliga kostnader, de förberedande

åtgärderne medföra, måste drabba boställshafvaren, lärer väl denne

mera än en gång betänka sig, innan han går i befattning med någon odling, då

han ingen säkerhet har att få fullfölja den och således alltid löper fara att icke få

de för förberedelserne betydliga kostnaderne ersatta; utan kunde man väl tilltro

en boställshafvare både så mycken urskiljning och så mycken månhet om eget väl,

att han icke företager någon annan odling än den, som länder honom sjelf till

fördel och bostället till förbättring, samt derföre låta det bero på .honom allena att,

sedan han iakttaget hvad 1, 2 och 3 momm. föreskrifva, odlingen företaga utan

förhinder af någon embetsmyndighet.

11) Boställshafvare anser Eders Kongl. Majrts Befallningshafvande i Calmar

län (398) böra befrias från de föreskrift^ åtgärderne för det fall, att han ej vill

mot blifvande efterträdare väcka ersättningsanspråk för odlingskostuaderne.

12) Af LandshöfdingeEmbetet i Nyköpings län anföres (413 v.), att det i

§:n föreslagna stadgandet torde få antagas afse det fall, att boställshafvare önskar

att få kostnaden för en odling, som han ämnar verkställa, fördelad på flera år, på

sätt 5 mom. jemväl antyder, men, då emellertid föreskrifterne, sådane de förekomma,

skäligen torde kunna föranleda till den uppfattning, att odling af »oländig

mark», äfven om boställshafvaren icke fördrar, att kostnaden på flera år fördelas,

likväl icke skulle få företagas utan sådana föregående åtgärder, som äro omförmälda,

och det säkerligen ofta skulle utgöra ett hinder för en sådan nyttig jordens

förbättring, särdeles då mindre fält äro i fråga att bearbetas, om dermed alltid

skulle vara förenade sådana omgångar och kostnader, hvartill den föreslagna besigtningen

och uppmätningen skulle föranleda, har LandshöfdingeEmbetet trott det

vara angeläget, att här otvätydigt utmärktes, att den föreslagna anmälan hos Kongl.

Maj:ts Befallningshafvande erfordras endast i det fall, att boställshafvaren ville på

flera år låta fördela odlingskostnaden.

13) Som boställsinnehafvare icke skäligen må förmenas, att, utan särskildt tillstånd,

på egen bekostnad vid bostället uppodla oländig mark, anser Eders Kongl.

Maj:ts Befallningshafvande i Östergötlands län (426) uttryckligen böra utsättas, att

175

föreskrifterne i denna § komma att tillämpas endast i det fall, att boställsinnehafvare

vill påyrka odlingskostnadens fördelning till godtgörelse på vissa år.

14) Presterskapet i Medelpads kontrakt, Hernösands stift, har (462 v.) anmält

sig hysa motsatt åsigt om sättet för godtgörande af odlingar och anfört: att

det är visserligen sannt, att medelst 50 års amorteringstid utgiftstungan mindre

strängt drabbar dem, som få densamma i första hand vidkännas; — att dermed äro

uppodlare^, med andra ord afträdarens, rätt och bästa skäligen tillgodosedda; —

att likväl, då ifrågavarande odlingar antagligen icke kunna företagas af andre boställshafvare

än de, Indika redan ega eller med visshet snarligen motse ekonomiskt

oberoende, en mer eller mindre obemedlad efterträdare lätteligen kan, endast genom

det åliggandet att öfvertaga nyodling och erlägga amorteringskostnaden, iråka

ohjelpligt obestånd, helst sedan hvarjehanda andra kostnader vid eklesiastika boställen,

som förut af innehafvaren för tillfället fått gäldas, numera med fullgiltiga

skäl blifvit till amortering på viss tid utstälda; —- att med tillämpning af hittills

gällande föreskrifter efterträdares bästa varit behörigen beaktadt, under det företrädarens

rätt till ersättning för odlingskostnaden till fullo skyddats; — och att,

om än anses kan, att dervid efterträdares bästa i så måtto eftersatts, att flere af

dem lång tid måste undvara den stundom ej obetydliga vidd, som under frihetsår

upplåtits, har dock dermed aldrig händt och kan aldrig hända något annat eller

värre, än att ett boställe är bättre och ett annat sämre eller ock att ett och

samma boställe en tid är sämre och en annan tid blir bättre; varande, på grund af

hvad sålunda anförts, den önskan uttalad, att hittills gällande föreskrifter, rörande

nyodlingar å eklesiastika boställen och odlingskostnadens ersättande, må allt framgent

fortfara, med endast de förändringar, som Eders Kong! Maj:ts visa ompröfvande

torde finna af förändrade tidsförhållanden och andra tillkomna omständigheter

föranledda.

Hvad i sistnämnde punkt anförts har icke kunnat rubba Collegii öfvertygelse,

det vid ersättning för odling metoden, att genom årliga afbetalningar inom vissa

bestämda år godtgöra primitiva ersättningssumman, eger företräde framför den hittills

i allmänhet påbudna eller genom tilldelande af frihets- och besittnings-år, på

sätt ock Presteståndet redan den 8 Februari 1845 föreslagit och Collegium förut

i dess underdåniga utlåtanden den 27 Mars 1850 och den 30 Mars 1865, sid. 133,

ansett.

Endast i allmänhet yttras i punkterne 2 och 4, att de meddelta föreskrit

-

176

terne äro afskräckande och att enklare åtgärder erfordras, men mera eller mindre

speciella, sinsemellan icke öfverensstämmande förslag till andra stadganden framställas

uti punkterne 1, 3, 6, 7, 8 och 10, Indika likväl icke kunna af Collegium, i

strid med dess förut uttalade åsigter, understödjas.

Beträffande det fall, som i 5:te punkten afses och kvilket rörer både 4 och

8 momm., eller att ett odlingsföretag börjas af en person, som måste lemna detsamma,

skall yttrande bär nedan under 8 mom. meddelas.

§:n i sin helhet visar, att den angår odlingsföretag af den beskaffenhet, att

ersättning derför vill åtnjutas, hvarföre ett mera specielt uttryckande deraf, såsom

i punkterne 9, 11, 12 och 13 åsyftas, icke är ovilkorligen nödigt, men kan måhända

icke skada, hvarföre tillägg i sådan syftning här nedan under 1 mom. tillstyrdes.

1 mom.

1) De fleste prester i Konga kontrakt, Wexiö stift, hafva (40 v.) uttalat den

önskan, att, då någon gjorde anmälan om oländig marks odling, hela boställets

odlingsbara jord på en gång undersöktes, kostnadsförslag uppgjordes samt afträdaren

får tillgodonjuta ersättning af tillträdaren, enligt de bestämda amorteringsgrunderne,

för det, som, enligt den upprättade kartan, kunde uppvisas vara

uppodladt.

2) De fleste prester i Upvidinge kontrakt, samma stift, hafva (47) till förekommande

af onödig kostnad för indelningshafvaren, i händelse ansökningen icke

bifalles, ansett böra stadgas, att Kong! Maj:ts Befallningshafvande bör förordna:

först kronofogde eller annan kronobetjent att, med biträde af 2:ne nämndemän, i

närvaro af Consistorii ombud, indelningshafvare, 2:ne ledamöter af Hushållningssällskapet

eller 2:ne gode män, besigtning af lägenheten förrätta, instrumentet deröfver

jemte deras yttrande till Kong! Maj:ts Befallningshafvande insända, — och derefter,

för så vidt den föreslagna odlingen godkännes, landtmätare att författa

karta.

3) Inom Skara stift har yttrats af presterskapet i Wartofta kontrakt (174),

att boställsinnehafvare må ega att, efter bästa förstånd om boställets nytta, först

verkställa odlingen och sedan anmäla den hos Kong!. Maj:ts Befallningshafvande

för besigtning och uppmätning, på det att onödig kostnad må kunna undvikas, i

fall Kongl. Maj:ts Befallningshafvande möjligen afslår ansökningen om verkställande

af odlingsföretag; — och i Norra Wadsbo kontrakt (181), att, då mindre arealer

177

äro i fråga, okulärbesigtningen och pröfningen af företaget må uppdragas åt någon

ledamot af länets Hushållningssällskap jemte några i orten ansedde, kunnige jordbrukare,

samt tillåtelse eller afslag sedan, på grund af meddelade underrättelser

från besigtningsmännen, åt Kongl. Maj ds Befallningshafvande öfverlemnas, hvarigenom

de kostsamma förberedande åtgärderne, som i förslaget äro föreskrifne, kunde

undvikas och odlingsföretagen, der de för bostället finnas gagnliga, blifva för innehafvaren

lättade.

4) Eders Kongl. Majds Befallningshafvande i Norrbottens län yttrar (191 v.),

att, der gamla, ringa gräsbärande ängar finnas, hvilka icke utan ordentlig uppodling

kunna åter blifva bostället till fördel, dessa jemväl må ingå uti den mark, som

får förädlas; — att den omförmälda stenbundna jorden bör vara af beskaffenhet

att med fördel kunna odlas; — och att den föreskrifna undersökningen synes, till

undvikande af onödiga kostnader, böra endast af landtmätare med gode män verkställas,

helst desse kunna förutsättas ega erforderlig sakkännedom.

5) Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Göteborgs och Bohus län (379 v.)

anser böra tilläggas stadgande om godtgörelse för boställsjords förbättring genom

täckdikning, hvarförutan sådan jords häfd icke skall kunna i allmänhet hålla jemna

steg med landets öfriga åkerbruk.

6) Presterskapet i Jemtlands östra kontrakt, Hernösands stift, anser (474),

att framför ordet »odling» bör sättas »större» eller »kostsammare», ty, om frågan

är om mindre sådana, t. ex. uppodling af en stenbacke af några qvadratfamnars

vidd, eller afröjdning af något småskog till utvidgande af en skogsslotter m.

m., lönar det ej mödan att för sådant ändamål bekosta syn och beskrifning, utan

då må heldre hela företaget få vara.

Om täckdikning, derom framställning är gjord i öde punkten, har Collegium

här ofvan under 28 § 3 mom. sig utlåtit och anser hvad uti punkten 4 yttras, om

gamla ängar och beskaffenheten af stenbunden jord, icke böra till några särskilda

föreskrifter föranleda, likasom dels det i punkten 6 föreslagna tillägg af ordet

»större» eller »kostsammare» vara aldeles öfverflödigt, och dels undersökning m. m.

på en gång af ett boställes hela odlingsbara jord, derom förslag i punkten 1 förekommer,

sakna allt skäl för sig.

Öfriga uti punkterne 2, 3 och 4 innefattade förslag förmenas skola föranleda

minskning i de förberedande kostnaderne, men, då icke detta mål, utan fullständig

23

-

178

het i åtgärderne bör i första rummet eftersträfvas, kan hvad sålunda föreslagits

icke af Collegium understödjas.

1 enlighet med hvad bär ofvan under §:n i allmänhet blifvit slutligen yttradt,

torde efter orden »vill bostållshafvare» införas: »emot godtgörelse såsom här nedan sägs.»

2 mom.

1) Svagt aflönade komministrar och extra ordinarie prestman, som förordnas

till Consistorii ombud, böra, efter Palmans tanka (14 v. och 23), tillerkännas skjutspenningar

för en häst bort och hem m. m., såsom varande rättvist, hvaremot kyrkoherdar,

hvilka i allmänhet äro bergligt aflönade, kunna efter regien undvara denna

ersättning, då synerne blifva nog dyra ändå.

2) Presterskapet i Edsbergs kontrakt, Strengnäs stift, har (100) ansett Consistorii

ombud böra undfå ersättning enligt nådiga Kungörelsen den 30 December 1863.

Af förbiseende har Consistorii ombud uteglömts, destoheldre som detsamma

i Collegii underdåniga utlåtande den 27 Mars 1850 såsom berättigad! till ersättning

upptagits, till följd hvaraf Collegium underdänigst tillstyrker följande lydelse

af momentet:

»Landtmätare, besigtning smän och Consistorii ombud äro berättigade till den ersättning,

som i gällande landtmåteritaxa för landtmätare, expeditionstaxa för besigtningsman

och resereglemente för Consistorii ombud till beloppen bestämmes, och hvilken af boställshafvaren

godtgöres.«

3 mom.

Orden »utan men för boställets öfriga egor» anser Pålman (20) böra

utgå, ty, hvarhelst än lägges sådan sten, som icke begagnas till nyttiga ändamål,

blir den till men eller hinder.

Denna anmärkning anser Collegium ej förtjena vidare uppmärksamhet.

4 mom.

1) Pålman finner (20 v.) 50 år vara för mycket och böra till 30 förändras,

samt orden: »hvarunder arbetet ansetts böra vara slutligen fullbordadt»

böra, till förekommande af missförstånd, utbytas mot: »nybyggnad blifvit verkstäld

och den nyodlade jorden första gången besådd med säd eller gräsfrö.»

2) Landskamreraren i Gefleborgs län har uti en, Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes

underdåniga utlåtande bifogad särskild mening (102) ifrågasatt, om

den nya grundsatsen, i fråga om odling af oländig mark, innebär samma eggelse

dertill, som den nu gällande, uttryckt i Krigs- och Kammar-Collegiernes kungö

-

179

relse den 6 September 1803, och anmärkt, dels att det är svårare att träffa det

råtta ersättningsbeloppet åt odlande företrädare efter årsberäkning, än om hans

verksamhet belönas med frihets- och besittnings-år, helst han i sådant fall ej blir

beroende af tillträdares vilja eller förmåga att erlägga kostnadsanpart för återstående

ersättningsår, utan eger i sitt skön att sjelf deraf draga odlingens frukter,

och dels att bostället återfår då efter frihets- och besittnings-årens slut i odladt

och fruktbart skjck större eller mindre, eljest aldeles onyttig mark, hvarföre det ej

bör väcka förundran, att man, med kännedom om de många, icke obetydliga odlingstillfällen,

de flesta prestbolen i länet erbjuda, och att samma förhållande torde

ega rum i hela Norrland, förordar frihets- och besittnings-årens bibehållande; och

har Landskamreraren, ledd af någon erfarenhet om hvad, som utgör ett vigtigt

vilkor för företagandet af dylika frihets- och besittnings-odlingar, anhållit i sammanhang

härmed om nådig uppmärksamhet på ett förhållande, som i förevarande

hänseende bör, derest hans mening skulle anses förtjena något afseende, föranleda

beviljandet af en, enligt nu gällande bestämmelse, saknad och i särskilda fall derföre

vägrad ytterligare förmån, den nemligen: att med frihets- och besittnings-rätt

för vissa år, som stå i fullt motsvarande förhållande till odlingskostnaden och som

i Norrland torde böra, i följd af jordens svagare beskaffenhet, blifva tillräckligt

många, dock ej öfver 50, borde förenas rättighet till hägnadsfång och till skogsanslag

för erforderliga lador eller, om odlingens betydlighet, derpå exempel icke

saknas, sådant fordrar, till och med för derefter lämpade bonings- och ladugårdshus,

allt efter utsyning på boställes, åtminstone i Gefleborgs län i flesta fall öfverflödiga

skogstillgång, enär det bör anses likgiltigt af hvilken person skogens öfverflöd

användes, allenast den varder till boställets omedelbara gagn och förbättring

förbrukad, destoheldre som sådan anordning, på sätt af 20 § i förslaget inhemtas,

blifvit tillämpad för Eklesiastika Boställsordningen, som i MilitieBoställsordningen

gäller om öfverflödig skogs disponerande på annat boställes byggnadsunderhåll. Att

under sådant förhållande boställes eget utvidgande och förbättrande medelst odling af

förut oländig mark underlättas, —- ja möjliggöres, ty ofta blefve det ett conditio

sine qua non, — med ett ringa erforderligt och kontrolleradt skogsanslag, kan

aldrig blifva till skada, utan bör tvärtom altid blifva till nytta; varande af Landskamreraren

slutligen andraget, att bland de af Collegium, sid. 133, anförda motiver

finnes intet, som vederlägger rigtigheten af den grundsats, han försvarat; och då,

om dess tillämpning kan vara mera likgiltig för de mellersta och södra delarne af

180

riket, förhållandet otvifvelaktigt i detta hänseende är mycket olika i fråga om

Norrland, der, å ena sidan, odling ännu länge måste anses för en fråga, i afseende

hvarpå ingen gynsam anledning bör förbises, utan fastmera med ifver omfattas och

befrämjas, och, å den andra, ett bland de mest bjudande, man kunde såga, sig

sjelft påtrugande vilkor dertill förefinnes i skogens öfverflöd, har Landskamreraren

hållit före, att den föreslagna författningens allmänlighet i hela riket fordrar det af

honom förordade medgifvandet för de särskilda förhållanden, som sig förete i en

landsort, hvars storlek och framtida betydelse i afseende å landsodling nu, mera

än förr, tillvinna sig ett välförtjent afseende.

3) Då boställshafvare anses berättigad till ersättning för de odlingar, som

efter förslagets sanktion företagas, har presterskapet i Skärkinds kontrakt, Linköpings

stift (118 v.) hemstält, om ej billigheten fordrar, att någon ersättning lemnas

för redan verkstälda odlingar, när de, enligt synerätts pröfning, lända till boställets

synnerliga förbättring.

4) De 50 åren anser Eders Kong]. Maj:ts Befallningshafvande i Norrbottens

län (192) böra beräknas icke från arbetets fullbordan utan från den dag, då det

beslut, hvarigenom det tillåtits, vunnit laga kraft eller blifvit, i händelse af klagan,

faststäldt.

5) Kostnaden bör, efter Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes i Westerbottens

län förmenande (319), på högst 30, i stället för 50, år fördelas.

Af hvad under punkten 2 förekommer finner Collegium ej skäl tillstyrka

något undantag för Norrland; och då odlingar af nu ifrågavarande beskaffenhet,

verkstälda före förslagets sanktion, bort eller böra godtgöras på sätt vid deras

företagande föreskrifvits, påkallas icke något särskild! stadgande af hvad i tredje

punkten yttras.

Under åberopande af hvad i 1865 års utlåtande, sid. 133, anföres, kan Collegium

icke tillstyrka den i punkterne 1 och 5 förordade inskränkning af amorteringstiden

från 50 till 30 år och finner ej heller af hvad, punkterne 1 och 4

innehålla, anledning vara för handen till ändring uti tiden, hvarifrån dessa 50 år

böra beräknas.

5 mom.

Efter sista ordet »fördelas» tillstyrker Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

i Norrbottens län (192) ett så lydande tillägg: »så beräknade, att bo

-

181

ställsinnehafvaren genom lägenhetens ökade afkastning under dessa

år erhåller full ersättning för sina kostnader.»

Detta kan Collegium icke finna vara af behofvet påkalladt.

6 mom.

1) Palman har (20 v.) ansett, att, i enlighet med hans under § 39 uttalade

åsigt, orden: »Efter C on sist or ii hörande» böra utbytas mot »kommunalnämnds

och sekreterarens i länets Hushållssällskaps yttrande»; hvaremot

torde stadgas, att den af Kongl. Maj:ts Befallningshafvande gifna tillåtelsen

bör Consistorium af boställshafvaren meddelas.

2) LandshöfdingeEmbetet i Nyköpings län (413 v.) anför, att så väl i detta

moment som i 36 § 4 mom. förekommer upplysning om sättet att fullfölja

talan emot Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes beslut uti deri omförmälda mål;

men, då för ändringssökandet i dessa fall enahanda ordning är föreslagen, torde

ett förnyadt upprepande deraf böra och kunna undvikas. *)

Collegium kan ej tillstyrka de i punkten 1 föreslagna ändringar; och då 34

och 36 § § angå fullkomligt olika ämnen, saknar anmärkningen i punkten 2

allt skäl.

7 mom.

1) På det ej tillträdaren måtte bli tvungen att lösa en genom »t räls ad d»

utsugen odling, bör, efter Palmans tanka (20 v.), såsom skydd efter ordet »föreskrifvet»

intagas: »dock må efter djup- eller flå-hackning samt bränning

ej mer än en, högst två sädesskördar bergås, innan den med höfrö

igensås till mångårig gräsvall.»

2) Presterskapet i Öster Rekarne kontrakt, Strengnäs stift, har (89 v.) anmärkt,

att, der redan verkstälda eller nu pågående odlingar erfordra flera eller

större logar eller lador, böra dessa byggnader anses såsom afträdarens egendom

och af efterträdaren lösas, hvarvid sista synerättens protokoll öfver de då befintliga

husen bör läggas till grund, så att de hus, som då voro pastors tillhörighet, må så

förblifva (se Kongl. Kungörelsen om odlingar och boställen af den 6 Juli 1849), ty

i högsta grad orätt och obilligt måste det väl i alla afseenden anses vara, att en

boställsinnehafvare, som genom omtanka och oftast med stor kostnad odlat och

väl skött sin jord och derföre äfven varit nödsakad att nybygga eller utvidga sina

logar eller lador, skall med förlusten af dessa plikta för sin möda och kostnad;

*) Se omröstningsprotokoll A, 37:o.

182

och har presterskap^ i Edsbergs kontrakt, samma stift (100), häruti hufvudsakligen

instämt under yttrande, att föreskriften, det byggnaderne böra såsom laga ladugårdshus

betraktas, är vådlig, emedan den möjligen kan motverka förbättringar å

boställen, hvarföre föreslås i stället, att, om i anseende till genom odlingar förökad

afkastning rymligare och flera hus behöfvas, dessa böra anses såsom den boställsinnehafvares

egendom, hvilken på sin bekostnad uppfört dem, och af efterträdaren

efter deras verkliga värde lösas.

3) Då momentet är något tvätydigt i afseende på afträdarens rättighet

till ersättning för de hus, som till följd af verkstäld nyodling blifvit för bostället

behöfiiga, har af presterskapet i Norrköpings kontrakt, Linköpings stift (121), önskats

vid slutet tillagdi: »med rättighet för afträdaren till ersättning efter

samma grund, som i 4 mom., i afseende på sjelfva odlingen, finnes

stadgadt.»

Det i punkten 1 föreslagna tillägg erfordras icke, och då det, som under

punkten 2 anföres, angår före utfärdande af nu ifrågavarande författning verkstälda

odlingar, i fråga hvarom de derför meddelte föreskrifter böra lända till efterrättelse,

kan deraf någon ändring i förslaget icke påkallas.

Häremot, och enär, på sätt i 3:dje punkten anmärkes, tvätydighet möjligen

kan uppstå genom orden »och de hus, som för odlingens skuld tarfvas, höra såsom laga

ladugårdshus betraktas», hvilka tillkommit endast för att utmärka, det de byggnadsskyldige

pastoratsboerne dermed icke hafva något att skaffa, tillstyrker Collegium,

att dessa ord må uteslutas, såsom i sjelfva verket öfverflödiga till följd af stadgandet

i 4 mom. om de odlingsföretaget »tillhörande byggnader.»

8 mom.

Väl har, yttrar Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Westernorrlands

län (408 v.), den händelse blifvit förutsedd, att bostället afträdes, innan de å en

fullbordad nyodling bestämda amorteringsåren tilländalupit, men deremot har rättsförhållandet

emellan af- och till-trädare icke blifvit ordnadt för det sannolikt ofta

inträffande fall, att bostället under amorteringstiden afträdes, innan odlingen hunnit

till fullo verkställas, likasom hvarje stadgande saknas, huruvida ej boställshafvarens

underlåtenhet att åt ett dylikt, i behörig ordning föreskrifvet företag egna det

arbete, som motsvarar den på hans besittning, efter tillståndsresolutionen, belöpande

tid, må kunna verka till ersättningsanspråk på tillträdarens sida eller åtminstone

183

till rättighet för denne sednare att för odlingens fullbordande få amorteringsåren

utsträckta.

Föremål för beslut i tillståndsutslaget är, ibland annat, att bestämma påföljden

för boställshafvaren, om han låter någon försummelse vid odlingsföretaget

komma sig till last,'' på sätt hittills, enligt nu gällande stadgande om odlings- och

frihets-år, iakttagits; och då verkan af en sådan underlåtenhet måste af en afträdare

ersättas, bör deraf icke på samma gång uppstå rättighet för efterträdaren

att få amorteringsåren förlängda; hvadan Collegium icke kan tillstyrka afseende å

hvad, Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i dessa delar anfört.

Eu med Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes framställning i öfrigt likartad

anmärkning är bär ofvan under §:n i allmänhet, punkten 5, upptagen; och då

stadganderne i detta moment och i 4:de mom. möjligen icke innehålla tillfyllestgörande

föreskrifter för det fall, att ett odlingsföretag börjas af en person, som får

lemna detsamma, anser Collegium att, för beredande häraf, detta moment bör erhålla

följande lydelse:

»Den boställshafvare, som afträder bostället antingen förr, än odlingsföretaget blifva

fullbordadt och dertill hörande byggnader uppförda, eller innan de bestämda amorteringsåren

tillåndagått, njute utaf efterträdaren ersättning i förra fallet för de derå nedlagde

kostnader, inberäknade utgifter för förberedande åtgärder, och i sednare fallet för det

kostnadsbelopp, som belöper på de återstående åren, hvilken ersättning bör i liqvid emellan

af- och till-trädare vid af- och till-trädessyn upptagas.»

9 mom.

Presterskapet i Elfdals kontrakt, Carlstads stift, har (203 <Si 206) anmärkt,

att stadgande saknas, huru tillgå bör, om så hända skulle, att 50 år redan förut

blifvit bestämde, så att amorteringstiden ej kunde förlängas, i hvilket fall den föreskrift

erfordras, att det årliga amorteringsbeloppet proportionaliter ökas.

Collegium har ansett och anser amorteringstiden icke under något vilkor

böra få utsträckas utöfver 50 år.

§ *35.

1) Presterskapet i Elfdals kontrakt, Carlstads stift, har (203 & 206 v.)

yttrat, att, då det för en boställshafvare i de flesta fall är omöjligt våga deltaga i

sådana, ofta ganska stora och dyra företag, anses lämpligare, att man för eklesiastika

boställen förfar på samma sätt, som i 34 § är bestämdt, och att kostnaden

184

amorteras under högst 50 år; — att vet man ingenting'' förut, så kan man ej våga

åstad, då utgången icke kommer att bestämmas förr än vid nästa laga syn, d. v. s.

efter innehafvarens död; — och att man kunde aldeles ruinera sterbhuset.

2) Då vid all slags odling i skogsmark och å mossar bränning af ris och

torfvor och dylikt blifver nödvändig och följaktligen bör utan särskild anmälan vara

tillåten, synes LandsköfdingeEmbetet i Elfsborgs län (327 v.) syftemålet med stadganderne

i Krigs- och Kammar-CoUegiernes kungörelse den 5 Juli 1821 uppnås

dermed, att all bränning af annan matjord förbjudes.

Dessa anmärkningar anser Collegium icke böra till någon ändring i förslaget

föranleda.

§ 36.

1 mom.

1) Tvänne prester i Rumla kontrakt, Strengnäs stift, hafva (94 & 96) andragit:

att förbudet mot bortförande af foder, hvilket Rikets Ständer i deras underdåniga

skrifvelse den 28 Januari 1863 utdömt såsom uråldrigt, är aldeles icke motsvarande

sitt ändamål att tillförsäkra jorden tillräcklig gödning; — att ett ojemförligt bättre

medel, till uppnående af detta ändamål, är att, med ledning af boställsjordens (vare

sig blott åkerns eller både åkerns och ängens) areal, ålägga boställshafvaren att

vinterföda ett visst, minsta antal klafbundna nötkreatur, t. ex. ett kreatur för

hvarje femte tunneland af åker och äng tillsammans; — ätt, ehvad dessa födas

med hö eller säd, kommer jorden ej att sakna gödning, hvilken blifver till och

med, genom kreaturens utfodring med säd, desto starkare; — och att boställshafvare

efter §:ns nuvarande innehåll är oförhindrad att beså all sin jord med säd,

hafva ingen ladugård och så beröfva jorden den så nödiga gödningen.

2) Enstämmigt hafva Consistorium i samma stift (66) samt presterskapet i

Domprosteriets (68 v.), Vester Rekarne (87 v.) och Edsbergs (100 v.) kontrakt

jemte en prest i Glanshammars kontrakt derstädes (92‘/^ v.) gjort framställning derom,

att halm icke bör vara förbudet att bortföra, dervid särskildt dels de 2:ne förstnämnde

ansett tillåtelse till bortförande deraf böra medgifvas, så vida öfverskottet

af hö blifver så stort, att det öfverskrider behofvet för eu riklig utfodring af, såsom

Consistorium för egen del tillagt, det efter boställets areal, enligt ortens förhållande,

lämpade antal kreatur; — dels ock presterskapet i Vester Rekarne kontrakt förmält

sig afse endast råg- och hvete-halm, hvaraf vid vissa boställen mer kan finnas,

185

än som kan af kreaturen uppstillas; varande såsom skäl för framställningarne hufvudsakligen

anfördt: att exempel icke saknas, det domstolarne hatt mot hvarandra

stridande åsigter vid bedömandet, om halm må räknas till foder, och att med de

förändrade förhållanden, som så val i åkerbruk som boskapsskötsel på sednare

åren inträdt, kan halm utan våda fä afyttras, helst, om nu föreslagna stadgande

bibehålies, halmen mången gång skulle komma att förstöras utan gagn både för

bostället och dess innehafvare.

3) Consistorium i Linköpings stift (106) och presterskapet i Lysings kontrakt

(154 v.) hafva ansett bränntorf och matjord böra tilläggas.

4) Eders Kong!. Maj:ts Befallningshafvande i Jönköpings län (189 v.) synes

det vara mindre billigt, att, såsom åt bär föreslagna ovilkorlig^ förbud skulle följa,

den, som innehar liera särskilda lägenheter, till exempel den, som måste bo i

staden, men har boställsjord å landet, eller som bär både bostadsboställe och femte

klassens boställe, skulle vara förhindrad att, i mån af behof, föra föder eller spillning

från det ena till andra stället för att der användas.

5) Presterskapet i Vestra Dals kontrakt, Carlstads stift, har (233 v.) anfört:

att, om stadgandet i 28 § icke kunnat anses tillräckligt betryggande för boställsjordens

vanhäfdande, synes det varit ändamålsenligare att gifva några, allmänna,

tidsenliga föreskrifter för brukningsmetoden, än att framkomma med det föråldrade

förbudet mot bortförande af allt slags föder från bostället; — att å Rikets

Ständers, i Collegii underdåniga utlåtande, sid. 1, intagna yttrande bordt vid förslagets

upprättande fästas mera afseende, än som skett; — att förbudet är obehörigt

för den boställshafvare, som bär vilja och förmåga att väl sköta sitt jordbruk,

men i motsatt fall utan nytta; — att eu boställshafvare t. ex. kan till afsalu

odla jordmattande sädesskördar eller fabriksvexter på största delen af åkerjorden,

hvarigenom denna skall aftaga i bördighet och snart blifva utmattad, men han

uppfödrar all halmen på bostället och har dermed uppfylt all rättfärdighet efter

författningens föreskrift; — att eu annan deremot har så ordnat sitt jordbruk, att

jordens bördighet skall ökas; han låter värderika skördar af säd, hö och rotfrukter,

genom att bekosta dem på ladugården, komma jorden till godo; dessutom köper

han gödningsämnen m. m.; men säljer han till en nödstäld granne eller skänker

bort några lass halm, som han ej behöfver, i stället för att köra den direkte i sin

egen gödselstack, så är han strax en förbrytare; — och att derföre böra i Boställsordningen

införas stadganden, som skaffa säkrare garantier för vidmagthållandet af

24

186

boställens häfd, men nu anmärkta förbud utgå såsom varande för mycket egnadt

att sila mygg, men svälja kameler.

Några prester i Fryksdals kontrakt, samma stift, hafva (210) ansett foder

kunna få under vissa omständigheter afyttras, för hvilken åsigt de hemta stöd af

Rikets Ständers, i Collegii underdåniga utlåtande upptagna yttrande, med anmärkning

i öfrigt, att häraf skulle påkallas några redaktionsförändringar i åtskilliga

följande §§ och att någon våda för jordens vanhäfd icke kan uppstå, då synerätten

har att vaka deröfver.

6) Lika med Collegium har Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i

Skaraborgs län (323 v.) ansett det vara af vigt, att förbudet i 27 Cap. 10 § ByggningaBalken

mot foders bortförande i allmänhet bibehålies, men i fråga om höstsädeshalmen,

hvarom dessutom olika åsigter, huruvida den är att såsom foder betrakta,

gjort sig gällande, har Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, som är af

den tanka, att denna halm i allt fall är såsom gödningsämne att betrakta, föreslagit

det undantag från förbudet, att boställshafvaren, då bostället väl skötes och det

vanliga antalet kreatur underhålles, må ega, åtminstone vid tillfälle af allmännare

fodernöd, afyttra höstsädeshalm efter dertill för hvarje särskild gång erhållen

tillåtelse, på sätt 2 mom. vid öfverflödig tillgång på hö föreskrifver; hvarjemte

Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, då icke sällan händer, att vid boställes

afträdande foder finnes öfver, som tillträdare icke vill godvilligt ersätta derföre,

att sådant icke får från bole föras, hemstält, huruvida ej rättvist vore, att tillträdare

förpligtas, efter öfverenskommelse eller mätismanna ordom, lösa det vid tillträdet

å bostället befintliga halm- och hö-foder, så vida afträdaren kan styrka sig

hafva under sednaste vinter framfödt lika många kreatur, som under föregående

åren.

7) Inom Upsala stift yttras a) af presterskapet i Sjuhundra kontrakt (338),

att vid momentet bör tilläggas: att, om tillräcklig höafkastning finnes och det bestämda

antalet kreatur framfödes, må boställshafvaren ega rätt att utan ansökning

hos vederbörande auktoriteter försälja eller bortskänka den halm, som ligger till

hinder och ruttnar till ingens nytta eller fördel; — b) af presterskapet i Lagunda

kontrakt (340 v.), att en afträdare, sedan lian förgäfves utbjudit möjligen qvarvarande

belopp af föder för billigt pris åt en efterträdare, bör tillåtas att antingen

få sälja eller bortflytta hvad efterträdaren icke anser sig behöfva, helst om afträdaren

styrker sig hafva under innehafvande tid anskaffat eller inköpt föder; —

187

a) af 2:ne prester i Erlinghundra kontrakt (351 & 353), att det stadgade ansvaret

icke .öfverensstämmer med sunda rättsgrunder, och skulle, i full konseqvens med

den etablerade principen, en arrendator, som förer både foder och gödsel till ett

boställe, få vid sitt afträde bortföra dubbelt så många lass, som han ditfört, och

dessutom för hvarje lass ett skäligt honorarium; — d) af presterskapet i Roslags

östra kontrakt (361), att alla möjliga kontroller må ställas deröfver, att prest sköter

sitt boställe väl och der framföder så stort antal kreatur som möjligt, men det må

ock vara honom tillåtet sälja foder, på det att ett tidsenligt närmande till ett

bättre ordnadt landtbruk icke för honom må vara omöjliggjordt; — och e) af presterskapet

i Helsinglands vestra nedre kontrakt (374 v.), att öfverloppsfodret, t. ex.

råghalm, som ej åtgått, synes, då gödseltillgången är fullt tillräcklig, böra få säljas,

ty olika stillnings- och bruknings-sätt kunna fordra sådan frihet, hvars inskränkande

så väl för bostället som innehafvaren vållar förluster, som dock icke äro nog

stora för att motsvara dryga synekostnader, hvarmed Landshöfding, Consistorium

och Kronofogde måste besväras.

8) Under åberopande af Rikets Ständers underdåniga skrifvelse den 28

Januari 1863 och då det tvifvelsutan är en obestridlig sanning, att försäljning af

föder kan fortgå under en högt uppdrifven kultur, har LandshöfdingeEmbetet i

Nyköpings län (414) ansett de förekommande stadganderne icke vidare böra bibehållas;

varande härförutan af LandshöfdingeEmbetet anfördt: att den i detta moment

från MilitieBoställsordningen antagna föreskriften om återförskaffande af dubbelt

så många lass, som bortförts, visat sig vara särdeles opraktisk; — att, om en

sådan boställshafvare icke godvilligt fullgör ett domstolsbeslut, hvarigenom honom

blifvit ålagdt att till bostället återföra hö eller gödsel, gränsar det till det omöjliga

att verkställa ett sådant beslut, så vida icke den dömde eger känd förmögenhet;

— att verkställigheten i exekutif väg lärer nemligen icke annorlunda kunna företagas

än medelst upphandling på auktion, men en sådan åtgärd förutsätter full

visshet, att hos den dömde icke saknas tillgång till gäldande af den på sådant

sätt uppkommande kostnaden; — och att, om förbudet mot bortförande af foder

och gödsel skall fortfarande i lagstiftningen bibehållas, torde det derföre blifva

nödvändigt att åtminstone förändra föreskriften i afseende å sättet för skadeersättningens

gäldande.

9) Consistorium i Wisby stift anser (417 v.) böra tilläggas ett stadgande,

huru förfäras skall med fodertillgång, som kan finnas öfrig vid boställes frånträ

-

188

dande den 1 Maj, antingen tillträdaren är pligtig att inlösa den eller om i annat

fall fodret kan få försäljas, då icke rimligtvis den utflyttande kan förbindas att

lemna kreatur qvar för dess uppställande; varande af en prest i stiftets Medelkontrakt

(422) yttradt: att föreskriften, det allt foder skall å stället uppstilla^, förefaller

temligen sträng och tyckes hafva tillkommit för att, så mycket möjligt är,

bereda tillgång af spillning åt- bostället; — att boställshafvaren kan önska eller

nödgas utarrendera en del af sina egor, åker och äng, men kan ej lemna arrendatorn

tillfälle att bo i prestgården eller att der hafva kreatur; — att föreskriften

utgör hinder för en slik utarrendering och medför ofta stor minskning i inkomsterne;

— att boställets val är sedt till godo, om det föreskrifves, att för det foder,

som ej i prestgården uppstilla®, skall lemna® för hvarje centner en tunna

kreatursgödsel eller deremot svarande annat gödningsämne; — och att med samma

skäl skulle det ock vara förbjudet att sälja rofvor, morötter eller annat dylikt

kreatursfoder, ja till och med spannmål från bostället, en föreskrift, som väl skulle

anses temligen hård, men i sjelfva verket ej är hårdare än den, som förbjuder försäljning

af artificielt gräs.

10) Af presterskapet i nedannämnde 5 kontrakter af Bernösands stift yttras

nemligen i a) Ångermanlands södra (434), att stadgandet beträffande foder bör

antingen utgå eller ändras derhän, att för boställshafvarens ladugård icke erforderligt

foder må få, under vissa vilkor, af honom försäljas eller på annat sätt honom

och bostället tillgodogöras, hvilken frihet dock bör vara någon kontroll underkastad

derigenom, att vid ekonomiska besigtningar frågan om antalet kreatur, som

vid hvarje boställe må skäligen anses kunna med dess foderafkastning- vinterfödas,

upptages och till efterrättelse afgöres, äfvensom att den Överskjutande fodertillgång,

som derefter möjligen kan något år förefinnas, ej bör afyttras förr än efter

delgifvande och samrådan i ämnet mellan boställshafvaren och församlingens kyrkoråd;

och vore en sådan lagbestämmelse särdeles förenlig med landets naturförhållanden

i de norrländska orterne, der spannmålsskördarne ofta felslå till följd af sommarens

korthet, kalla vårar och plötsliga frostskador på eftersommaren, och der

således boställenas ändamålsenliga häfd och välstånd mindre väl tillgodoses genom

öfvervägande spannmålsodling än genom jordens bearbetande i syftning af ymnigare

högrödor; — b) Ångermanlands vestra (437 v.), att, då 28 § stadgar, det

odal åkerjorden må ej förminskas, men väl i vexelbruk till viss del med fodervexter

besås, må ''boställshafvaren, likasom han eger rättighet att försälja den spannmål,

189

han utöfver behofvet till föda för sitt folk kan å bostället erhålla, äfven hafva rätt

att försälja det foder, han utöfver behofvet för de kreatur, synerätt anser ©vilkorligt

böra å bostället årligen framfödas; hvadan det stadgande torde meddelas, att

Norrlands presterskap, som, i likhet med dess öfrige innevånare, ofta nog får vidkännas

den stora förlusten af missvext på spannmål, berättigas afyttra öfver behofvet

erhållna fodervexter; — c) Westerbottens andra (452 v.), att regeln, det

straffet någorlunda bör lämpas efter brottets beskaffenhet, i detta moment uti någon

mån förbisetts, ty en boställshafvare, om lian under en svår foderbrist skulle

utan afsaknad kunna aflåta några lass hö åt en i detta afseende blottstäld sockenbo,

skulle för denna sin hjelpsamhet kunna tilltalas och få plikta oskäligt drygt; —

d) Westerbottens tredje (455 v.), att, om stadgandet beträffande fodret blifver lag,

komma många förvecklingar att ega rum, mera till boställets och dess innehafvares

skada än fördel, ty det är i allmänhet omöjligt att ifrån hösten så noggrann! bestämma

kreaturens antal, att icke någon skrinda hö kan blifva öfver eller fattas;

att, då i sednare fallet det bristande får köpas utan vederbörandes hörande och

medgifvande, synes billigt, att i förra fallet det öfverblifna får säljas utan ansvar

och omvägar, helst det eljest icke kan komma bostället till godo på annat sätt än

att läggas i gödselhögen eller förrut.tnadt utföras på åkren, hvilken utväg väl icke

tyckes vara förenad med ansvar, men också knappt blifver till den ringaste nytta

för bostället; att, äfven om höafkastningen genom boställshafvarens verkstälda nyodlingar

m. m., genom beredande och anskaffande af gödselämne, skulle alla år

öfverstiga behofvet för det antal kreatur, som boställets enligt föreskrift uppbygda

och inredda ladugårdshus kunna inrymma, synes det obilligt att betunga boställshafvaren

med att bygga öfverloppshus, nödiga för det större antal kreatur, som

kunna å bostället födas till följd af de förbättringar, han med stor kostnad åstadkommit;

att, om han i stället använde nyodlingar till sädesskördar, hvilkas afkastning

han med lika stor fördel kan sälja, låter detta göra sig utan att kunna såsom

förbrytelse åtalas; att det icke behöfver påpekas huru mycket detta skulle utmagra

jorden i jemförelse'' med höskördar, hvaraf ytterligare inses, huru orimligt och till

ingen fromma för bostället det föreslagna lagstadgandet skulle blifva; att den medgifna

utvägen, att hos Kongl. Maj:ts Befallningshafvande söka tillstånd till höförsäljning,

kan vara skälig, då det gäller ett betydligare qvantum hö eller större skogsängar,

men är allt för dyr, långsam och olämplig, då det är fråga blott om ett mindre qvantum,

till hvars försäljande man först längre fram på våren kan bestämma sig,

190

kanske mindre för egen fördel än för att hjelpa en nödstäld granne, hvilken hjelpsamhet

hvarken är, ej heller bör stämplas såsom otillåtlig eller till och med

brottslig; och att det derföre synes nödvändigt, att de föreslagne föreskrifterne i

deras nuvarande skick utgå och ersättas af andra mot jordens utmattande, med

ändamålsenlig och rimlig ansvarsbestämmelse; — och e) Medelpads (463), att, i enlighet

med Rikets Ständers underdåniga skrifvelse den 28 Januari 1863, stadganderne

rörande foders försäljande eller förande af bole äro högeligen ändamålsvidriga,

ehuru otvifvelaktigt tillkomna i den lofvärda syftningen att rätt kraftigt

värna eklesiastika boställsjorden emot utmagring och vanhäfd; att jordens försvarliga

häfd icke egentligen beror af huru mycket foder, hö och halm, som vid bostället

»uppstillas eller användes», utan af huru mycken och huru god spillning,

som å detsamma årligen utföres och förbrukas, och hvilken sednare åter beror af

det välfödda kreatursantal, som å detsamma underkålles; att sednare tiders bepröfvade

samt allt mer och mer häfdvunna åsigter om kreatursutfodringen icke göra

denna uteslutande afhängig af stråfodret ensamt utan än mer af dettas ändamålsenliga

användning i förening med andra födoämnen, hvaribland spannmål och rotfrukter;

att nuvarande förhållanden med vunnen erfarenhets oafvisliga kraf mana

boställskafvare att, så väl för eget bästa uti vinstgifvande afkastning som ock för

jordens uppehållande i möjligast höga kraft och bördighet, synnerligast vinlägga

sig om ladugårdens behöriga vård och skötsel samt goda utfodring; att fodertillgången

i hö och halm, åtminstone i de norra orterne, är högeligen vexlande; att

till följd häraf ett utomordentligt ymnigt foderår otvifvelaktigt skulle bereda hvarje

samvetsgrann boställshafvare stor svårighet, antingen så att tillnödgad förökning af

ladugård måste vid vanpris afyttras, eller ock årsgammal fodertillgång såsom oduglig

förstöras; och att de föreslagna stadganderne derföre icke böra fastställas, utan i

stället minsta kreatursantalet å hvarje eklesiastikt boställe bestämmas och kontrolleras,

, på sätt Eders Kongl. Maj:t täcktes derom i nåder förordna, och detta destoheldre,

som föreskriften i 2 mom. helt och hållet beror af jordegendomars urgamla

och skarpt uppdragna indelning i åker och äng, hvilken indelning dock numera är

och för hvar dag allt mera blir sväfvande och ouppvisbar, hvaraf följer, att ett boställe,

derå numera ej ett enda tunneland sjelfbärande äng är att räkna, men foderafkastningen

genom ändamålsenlig brukning väl fördubblats mot fordom, skulle icke

kunna tillstädjas ringaste foderforsling af bole, under det deremot ett annat boställes

ymniga, af all odling för kraftigare foderslags bekommande oberörda ängs

-

191

tillgång, hvars underhaltiga afkastning sedan långliga tider utgjort enda vehiklet

för en, ofta i tväskifte brukad åkers ideligen aftvingade, enahanda kärnbildning,

otvifvelaktigt, om föreslagna stadgandet vunne laga tillämpning, måste, uppå ansökan,

"medföra afsalu af foder eller dess annorlunda skeende afforsling af bole,

men utan annan möjlig följd än jordens ökade utmergling.

Stiftets Consistorium har (431) ansett sig böra fästa Eders Kongl. Maj:ts

nådiga uppmärksamhet på de af presterskapet närmare belysta olägenheter, som

dels i allmänhet, dels särskildt för Norrland skulle vara med sträng tillämpning af

förbudet mot foderförsäljning förenade, och derföre hemstält, att stadgandet måtte, åtminstone

hvad Norrland beträffar, utgå och ersättas af ett annat, som lemnar foderförsäljningen

fri, men tillika bestämmer en kontroll, hvarigenom jordens utmagring

före bygges.

11) En prest i Leksands kontrakt, Westerås stift, bär (521) ansett från boställe,

der gräs odlas, foder böra få säljas, åtminstone till så stort belopp, som

motsvarar värdet af de artificiella gödningsämnen, som af boställshafvare anskaffas

och bevisligen årligen på bostället användas.

12) Af en annan prest i samma kontrakt (522) anföres: att stadgas bör, det

all gödsel, som fäller vid bostället, bör på detsamma användas, men skulle boställshafvare

bruka annan jord i grannskapet, derpå ej särskildt fähus finnes, må det

vara honom tillåtet att ditföra den spillning, som faller efter de kreatur, som han

af fodret, som derpå vexer, kan anses i boställets ladugård framföda; — att förbudet

emot att sälja eller bortföra foder från bostället bör aldeles försvinna såsom

onödigt och i många fall ledande till motsatsen af hvad dermed åsyftas; — att,

om bostället är beläget i närhet af stad, mötes- eller lastageplats, jernvägsstation,

grufvefält eller andra ställen, der spillning finnes att tillgå, kan det ju vara mera

skäl att köpa eller tillbyta sig sådan emot foder, än att stilla upp allt fodret vid

bostället; — att det vore dessutom obilligt att icke få i foderbristår ens afyttra

några lispund foder, som snart kunde uppgå till ett lass, till nödstälde församlingsboer

eller vägfarande, som derom anhöllo, utan att söka LandshöfdingeEmbetets

tillstånd; —- att orden »ej må boställshafvare sjelf eller genom andra

från boställe sälja eller bortföra foder» kunna af kitsligheten lätt tydas så,

att aldeles intet foder hvarken af det, som vext på bostället, eller af det, som

boställshafvaren möjligen från egendom, som han sjelf områder, låtit för tillfälle

upplägga i boställets foderhus, må derifrån säljas eller bortföras, fastän han ej kan

192

kännas skyldig att detsamma der uppstilla, då han ej, såsom förut sagdt är, någon

gödsel till sin egen jordlägenhet bortförer; — och ätt, i följd af hvad sålunda blifvit

anmärkt, böra 2 och 3 momm. af §:n utgå.

Uti punktera'' 1, 2, 5, 6, 7 a, d, e, 8, 9, 10 a, b, d, e, 11 och 12 har,

jemte det i flera klandrats, att Collegium, ehuru Rikets Ständer i deras underdåniga

skrifvelse den 28 Januari 1863 såsom olämpligt anmärkt det i 27 Cap. 10 §

ByggningaBalken befintliga förbud emot foders bortförande, likväl i förslaget

bibehållit detsamma, i öfrigt dels endast i allmänhet yttrats, att andra, mera tidsenliga

föreskrifter än de föreslagna tarfvas, och dels framstälts mer eller mindre specifika

förslag till sådana föreskrifter; äfvensom det ansetts tvifvelaktigt, om halm,

synnerligen höstsädeshalm, är att till foder hänföra.

Att under ordet »foder» i 27 Cap. 10 § ByggningaBalken äfven inbegripes

afl slags halm, finner Collegium icke skäligen böra ifrågasättas.

Rikets Ständer hafva väl förklarat sig anse stadgandet i nämnda lagrum

om foders förande af bole vara olämpligt, men icke, på sätt i 4865 års utlåtande,

sid. 134, redan är erinradt, framställ något förslag om upphäfvande eller ändring

deraf, hvarom än mindre i grundlagsenlig ordning af Eders Kongl. Maj:t och Rikets

Ständer fattats något beslut, hvilket, då åberopade lagrum tillhör civil lag,

icke heller kan utgöra föremål för pröfning vid utfärdande af eu Boställsordning,

som nu är i fråga. Vid sådant förhållande har Collegium ansett stadgandet böra

i Boställsordningen upptagas, på sätt som skett, och funnit sig endast böra, likasom

i MilitieBoställsordningen och i förslaget till Husesynsordningen för civila boställen

ock egt rum, tillstyrka det undantag, som i 2 mom. är uppfattadt, hvartill en särskild

anledning jemväl hemtats från de flera ansökningar, som, beträffande användande

af öfverflödig fodertillgång vid boställen, till Eders Kongl. Maj:t i underdånighet

ingifvits. Att meddela nya, i strid med 27 Cap. 10 § ByggningaBalken

stående föreskrifter bär synts Collegium destomera olämpligt och otjenligt, som

eu möjligen blifvande ändring af detta lagrum kunde hafva till påföljd, att sådana

nya föreskrifter blefvo helt och hållet öfverflödiga eller till all kraft och verkan

förföllo.

- Anmärkningarne i punkten 4, att stadgandet hindrar den, som innehar flera

boställen, att från det ena till det andra föra foder och gödsel, och i punkten

12, att föreskrift bör meddelas om rättighet för boställshafvare, som brukar annan

jord i grannskapet, att ditföra spillning efter foder, som vuxit å denna jord, men

193

blifvit vid bostället uppstilladt, anser Collegium ej böra särskilda påbud i Boställsordningen

föranleda.

De föreslagna ansvarsbestämmelserne äro desamme, som i 1836 års MilitieBoställsordning

och 1844 års förslag för civila boställen förekomma, utom hvad

angår enbetslass, som blifvit tillagdt; och af hvad härutinnan blifvit uti punkterne 7 c,

8 och 10 c anmärkt synes Collegium någon ändring icke påkallas, under erinran,

att den i 8:de punkten omförmälda svårighet vid exekution är ogrundad, då det

säger sig sjelft, att, när den fefaktige icke kan gälda foder eller gödsel in natura,

värdet deraf efter uppskattning bör hos honom uttagas.

Något undantag eller särskild! stadgande för Norrland, hvarom i 10:de

punkten gjorts framställning, bör efter Collegii tanka icke ifrågakomma.

Uti 1836 års MilitieBoställsordning och 1844 års förslag till Civil Husesynsordning

finnes icke något stadgande angående bränntorf och matjord, derom framställning

uti punkten 3 gjorts, och torde icke heller i en Eklesiastik Boställsordning

tarfvas.

Detta yttrande gäller äfven om förslagen uti punkterne 6, 7 b och 9 beträffande

foder, befintligt å boställe vid dess afträdande.

2 monn.

1) Då en ko kan under en vinter framfödas med 80 LU hö, men åter, med

stor fördel så för egen som egareus räkning, förtära 240 L&! under samma tid, har

LandshöfdingeEmbetet i Gottlands län (6) ansett ändamålsenligare, om, i stället

för antalet kreatur, bestämdes antingen vissa hu eller häckar hö, som på bostället

skola uppstillas, eller den ängsarea, som till åkerns underhåll synes behöflig, helst

dels boställsinnehafvaren, så väl som efterträdaren, sannolikt skall finna det obehagligt

att genom synerätts beslut få sig förelagd föreskrift om antalet och slaget af de

kreatur, som skola underhållas, och dels äfven boställsinnehafvaren, om LandshöfdingeEmbetets

åsigt godkännes, får fria händer att efter vexlande konjunkturer

använda sina fodertillgångar på de kreatursslag, som han anser bäst betala desamma.

2) Af Pålman är (14) anfördt: att öfvergången till ett väl ordnadt omlopps

åkerbruk är så dyr, att boställshafvare eller arrendator till sådant bruks genomförande

och underhåll behöfva uppmuntran och understöd; — att Collegium väl beviljat

ett sådant understöd genom tillåtelsen att sälja hö och halm från bostället,

men tillåtelsen är så knappt tilltagen, att den i det närmaste gagnar vederbörande

25

194

till intet; — att Collegii varsamhet i detta fall kan dock icke skydda boställe

emot en oförståndig eller samvetslös innehafvares tillfogande skada, men väl minska

en klok och samvetsgrann brukares förmåga att höja boställsjordens kultur; —

att Pålman derföre ville föreslå rymligare gränsor för den ifrågavarande tillåtelsen

till gagn för bostället, till bevisande hvaraf han omnämnt, att med spillningen (omkring

11 parlass) efter uppfodrade 3 lass hö, af 10 centner hvardera, gödes ya

tunneland, men med samma hö, såldt till 50 öre Ltl och användt till inköp af

benmjöl för 1 Rdr per L$, gödes l1/^ å iy2 tunneland, en vinst för bostället i

gödningsväg af 7 ä 800 procent; — och att kontrollen öfver användandet af influtna

medlen för försåldt hö eller halm från boställe är icke svår, om innehafvaren

anbefalles att i förra fallet ingifva räkning till LandshöfdingeEmbetet och i

sednare till kommunalnämnd. *)

På dessa grunder och för att jemväl, hvad angår anmälan och tillåtelse af

försäljning af hö och halm, lätta i sista fallet LandshöfdingeEmbetenas och i båda

Consistoriernas, nog ändå af »småmål» öfverhopade expeditioner från besväret

med resolutioner i frågor, hvilkas relativa rättvisa och gagn endast personer på

stället kunna bedöma, har Pålman (20 v.) föreslagit följande lydelse af detta

moment:

»Ifrån förbudet mot afsalu af foder göres följande undantag: a) boställshafvare

eller arrendator, hvilken å eklesiastik lägenhet genom

konstgjorda gräsvallar infört foderökande jordbruk, ege rättighet att,

efter kommunalnämnds å landet eller stadsfullmägtiges i stad och

sekreterarens i länets Hushållssällskap hörande samt Kongl. Maj:ts

Befallningshafvandes tillåtelse, försälja visst belopp öfverloppshö från

goda år för inköp af konstgjorda gödningsämnen (och, der ej täckdiknings

anläggande återgäldas genom årlig afbetalning: och anläggning

eller genomförning af täckdikning) till boställsjordens höjande i vextkraft;

b) samma rättighet och till samma ändamål ege ock innehafvare

att, utan samma vederbörande s hörande och tillåtelse, som i föregående

punkt sägs, mot erhållande betalning till afbergning af annan

person upplåta aflägsna eller mindre bärande kärr, skogsängar eller

sjöfoder; c) innehafvare lemnas ock rätt att, efter kommunalnämnds å

landet och stadsfullmägtiges i stad hörande och tillåtelse, från ekle*)

Se omröstningsprotokoll A, 38:o.

195

siastik lägenhet, till inköp af skogseffekter m. in., afyttra öfverflödig

halm. Redovisningsskyldighet åligger vederbörande enligt punkten

a) inför Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i länet och enligt punkterne

b) och c) inför kommunalnämnd å landet eller stadsfullmägtige

i stad.»

Vid punkten b) är af Palman särskild! anmärkt: att dåligt kärr- och sjöfoder

är sämre än halm och kan derföre saklöst utan all tillåtelse afyttras, men,

på det denna frihet icke må missbrukas, har han, ehuru det möjligen synes

mindre följ dugtigt, dock låtit äfven i dett a fall redovisningsskyldigheten qvarstå.

3) Presterskapet i Ostra härads kontrakt, Wexiö stift,.har (59 v.) ansett

böra stadgas: »Der odling verkstälts å ntad, mosse eller annan vattensjuk

mark, som förut intet eller föga afkastat, må utan särskildt tillstånd

halm till x/3 af afkastningen försäljas. Likaså vid sjösänkning