SOU 1889:4

UNDERDÅNIGT BETÄNKANDE

OCH

F Ö R S L A G

TILL

DÖFSTUSMEUNDERTISNINGENS ORDNANDE

AFGIFVET AF

DERTILL I NÅDER UTSEDDE KOMITERADE

DEN 15 AUGUSTI 1878.

STOCKHOLM, 1878.

KONGL. BOKTRYCKERI K T,

F. A. NORSTEDT & SÖNER.

STORMAKTIGSTE, ALLERNADIGSTE KONUNG!

Sedan Riksdagen i underdånig skrifvelse den 14 Maj 1876 anhållit, det Eders

Kongl. Maj:t måtte låta uppgöra förslag till fullständigt ordnande af döfstumineundervisningen

i riket, så att icke blott lagstadgad undervisning kunde beredas alla i under

-

4

visningsåldern varande döfstumma barn inom landet, utan ock ändamålsenliga åtgärder

vidtagas för åstadkommande af en för ändamålet fullt nöjaktig lärarebildning, har Eders

Kongl. Maj:t den 30 December samma år behagat i nåder uppdraga åt en Komité, deruti

undertecknade blifvit till ledamöter förordnade, att verkställa utredning och afgifva

förslag angående frågan om obligatorisk undervisning för de döfstumma, angående frågan

om döfstummeinstitutets vid Manilla skiljande från institutet för blinda, angående

inträdesålder, lärotid och den allmänna planen för undervisningen, äfvensom utgiftsstat

vid döfstummeinstitutet, angående förhållandet mellan detta institut och de mindre, dels

af kommuner, dels af enskilde i landsorterna upprättade anstalterna för döfstummeundervisning,

äfvensom vilkoren för det statsunderstöd, som borde komma dessa anstalter

till godo, angående sättet och vilkoren för döfstummelärares antagande, de åtgärder, som

för desse lärares utbildning borde vidtagas, och deras löneförmåner och ställning i öfrigt,

samt angående ordnandet af en inspektion öfver döfstummeanstalterna i riket.

Genom nådig remiss sistnämnda dag har Eders Kongl. Maj:t jemväl anbefallt

Komitén att till Eders Kongl. Maj:t inkomma med yttrande öfver särskilda underdåniga

framställningar

af ombud för döfstummeanstalten vid Hjorted i Östergötland m. fl, dylika anstalter,

att det statsbidrag, som hittills utgått för hvarje vid döfstummeskola undervisadt

medellöst barn med 100 kronor om året, måtte höjas till minst dubbla beloppet, samt

af Direktionen öfver Tysta skolan i Fredriksholm, att Eders Kongl. Maj:t måtte

vidtaga sådana åtgärder, att staten komme att bidraga till aflöning af lärare vid undervisningsanstalter

för döfstumma i samma förhållande, som vid de allmänna folkskolorna.

Eders Kongl. Maj:t har vidare

dels den 1 Juni 1877 uppdragit åt Komitén att, sedan Riksdagen, på Eders

Kongl. Maj:ts framställning, å extra stat för innevarande år anvisat ett anslag af 10,000

kronor för inrättande af en läroanstalt för öfveråriga döfstumma, afgifva underdånigt

yttrande och förslag angående användande ej mindre af detta anslag, än äfven af de

anslag för enahanda ändamål, som, enligt det vid Eders Kongl. Maj:ts framställning i

ämnet till Riksdagen fogade statsrådsprotokoll för den 8 Januari 1877, hvaraf tryckt

exemplar blifvit till Komitén öfverlemnadt, voro afsedda att för de närmast följande

åren af Riksdagen äskas;

dels ock den 28 September samma år begärt Komiténs utlåtande angående den

andel, staten ansåges böra öfvertaga af vården om de i landet befintliga blinda och den

lärarepersonal, som borde af staten för sådant ändamål underhållas, äfvensom angående

ett af Direktionen för Allmänna institutet för döfstumma och blinda å Manilla väckt

förslag om uppförande af en särskild byggnad för inrymmande af en undervisningsanstalt

för blinda.

På sätt Komitén i en den 16 Oktober 1877 aflåten underdånig skrifvelse erinrat,

har Komitén för nöjaktigt fullgörande af det sist berörda uppdraget ansett oundgängligt

att erhålla tillförlitliga upplysningar angående antalet af blinda i riket och åtskilliga

5

dessa rörande förhållanden; men då de uppgifter, Komitén i sådant afseende begärt

från rikets presterskap, först under innevarande sommar kunnat fullständigt ingå, är

Komitén ännu icke i tillfälle att afgifva det yttrande, Eders Kongl. Maj:t affordra!

Komitén i fråga om de blindas undervisning.

Denna omständighet lärer emellertid desto mindre böra utgöra hinder för Komitén

att, sedan densamma numera afslutat sitt arbete, så vidt det rörer döfstummeundervisningen,

utan vidare uppskof inför Eders Kongl. Maj:t framlägga resultatet af

detta arbete, som det Komitén meddelade uppdrag från början gällt endast de döfstumma,

och Komitén för öfrigt, på sätt här nedan torde vidare få utvecklas, är af den

åsigt, att de båda ifrågavarande afdelningarna af den abnorma skolan böra ordnas helt

och hållet fristående från hvarandra.

Då de särskilda frågor, Eders Kongl. Maj:t beträffande döfstummeundervisningen

öfverlemnat till Komiténs bedömande, äro för denna undervisning af den väsentliga

betydelse, att ett svar derå lämpligast torde finna sitt uttryck i en allmän organisationsplan

för döfstummeundervisningen, har Komitén trott sig icke gå utöfver sin befogenhet,

då Komitén vid fullgörande af sitt uppdrag icke inskränkt sig till besvarande af

de till Komitén hänskjutna frågorna hvar för sig utan sökt att åstadkomma ett fullständigt

förslag till ordnande af döfstummeundervisningen i dess helhet.

Vid bedömande af de åtgärder, som enligt Komiténs åsigt böra vidtagas för de

döfstummas undervisning i vårt land, saknar det icke sitt intresse såväl att kasta en

blick på utlandet och den utveckling, döfstummeundervisningen der uppnått, som ock

tillse, huru förhållandena i detta afseende inom vårt eget land hittills gestaltat sig.

Något mer än ett århundrade har förflutit, sedan ett allmännare intresse började

vakna för de döfstummas undervisning och uppfostran. Enskilda försök att undervisa

dem saknas icke äfven under de föregående tiderna; många af dessa kröntes också

med framgång och lemnade rika erfarenheter i arf för det kommande. Dessa försök

kunna dock endast jemföras med enstaka stjernor i natten. Det var kärleksgerningar,

gjorda i det tysta, som sällan blefvo kända utom den trånga kretsen, der de utfördes.

Föremål för en allmännare uppmärksamhet, för staternas och regeringarnas åtgöranden,

blef denna angelägenhet först efter midten af förra århundradet.

Utgångspunkten för nya sträfvanden i denna riktning blef Paris. Redan den 11

Juni 1749 hade Portugisaren Pereira framstält sin unge elev d’Azy d’Elavigny för den

franska vetenskapsakademien för att visa de resultat, hvilka genom dessa olyckligas

undervisning kunde ernås. Akademien kände sig öfverraskad och uttalade, att den

icke trodde sig kunna nog uppmuntra en konst, som förmådde återgifva åt samhället ett

stort antal medlemmar, hvilka härförutan helt och hållet skulle blifva onyttiga: »det är

att på sätt och vis genom en lycklig metamorfos förvandla dem från djuriska varelser

till menniskor.» Den egentliga vändpunkten i döfstummeundervisningens historia bildar

6

dock Abbe de l’Epées uppträdande. Tvenne* döfstumma barn, om hvilka han tog vård,

och hvilka han lyckades bibringa undervisning, ingåfvo honom det stora beslutet att

offra sina rika både lekamliga och andliga gåfvor för de döfstummas väl. Han utgå!''

flere skrifter i ämnet. Sin bekanta strid med döfstummeläraren Heinicke i Leipzig hänsköt

han till de förnämsta vetenskapliga sällskap i Europa och begärde deras afgörande.

Han bröt äfven en lans med popularfilosofiens väldigaste kämpe Nikolai i Berlin.

På sådant sätt blef det bildade Europas uppmärksamhet väckt, och det intresse,

som sålunda väcktes, fann rik näring i den filantropiska strömning, som genomträngde

den tiden, och satte icke blott den lärda verlden utan också folkets sinnen i rörelse.

Till framgången af de l’Epées verk bidrog dock i ännu högre grad hans praktiska

verksamhet. Genom hans bemödanden upprättades i Paris år 1760 det första

döfstummeinstitutet. De lyckliga resultat, som här vunnos, de många döfstumma, hvilka

här erhöllo undervisning, voro dock det mest öfvertygande beviset för alla, som ännu

tviflade på sakens möjlighet. Ryktet spreds och ditlockade varmhjertade män från de

flesta länder i Europa. Utbildade i de 1’Epées skola, gingo de sedan ut åt alla håll

såsom de nya idéernas apostlar. Så väl furstarne som folken började få ögonen öppnade

för det länge försummade, och såsom frukter af den nyvaknade ifvern reste sig

det ena döfstummeinstitutet efter det andra. Pariserinstitutet var mönstret. Efter att

först hafva varit stiftarens privata egendom, öfvergick det till statsinstitut två år efter

hans död, eller 1791.

I England hade under den förflutna tiden mycket arbete blifvit nedlagdt till förmån

för de döfstumma, och detta land kan till och med framvisa den förste man, som,

för så vidt kändt är, med framgång undervisat en döfstum, och detta så långt tillbaka

som vid medeltidens början. Men först vid samma tid som i Frankrike visar sig äfven

här ett mera allmänt sträfvande att göra något för de döfstumma. Ett döfstummeinstitut

reser sig nemligen i Edinburgh samma år som i Paris under Thomas Braidwood.

Hans uppträdande var sjelfständigt och oberoende af de 1’Epées. Han bekände sig

också till helt andra grundsatser än denne, hvilka aldrig blifvit förgätna i hans land,

om också inflytandet från andra länder, särskild! från Frankrike, der sedermera mäktigt

gjort sig gällande. Samtidigt med Braidwood uppträdde en annan man, hvilken blef

en mäktigare kämpe för och befordrare af dennes grundsatser och som mera än han

kom att täfla med de l’Epée om inflytandet på döfstummeundervisningens utveckling

inom Europa.

Denne man var Samuel Heinicke. Likasom de 1’Epée i Frankrike, så bröt Heinicke

i Tyskland nya banor för döfstummeundervisningen. Han uppträdde omkring år

1755, alltså samtidigt med sin franske kollega, och utan allt samband med denne. Såsom

skollärare hade han blifvit intresserad för de döfstumma och med lycklig följd undervisat

åtskilliga. På inbjudning af kursachsiska regeringen kom han 1778 till Sachsen

och grundläde der döfstummeinstitutet i Leipzig, den tyska skolans moderinstitut. Innevarande

år har nämnda institut firat det hundraåriga minnet af sin tillvaro.

7

Väckelsen till en ny omfattande verksamhet för de döfstumma har således utgått

från Frankrike och Tyskland. Paris och de 1’Epée, Leipzig och Heinicke, så heta medelpunkterna

i den nya lifsrörelsen. Men dessa namn kunna också sägas vara utgångspunkter

för tvenne olika riktningar i fråga om de döfstummas undervisning, hvilka

bruka betecknas med benämningarna tyska och franska skolan, tyska och franska metoden.

Redan de båda hufvudmännen förde en temligen het strid med hvarandra, och

hela den följande utvecklingen af döfstummeväsendet har betecknats af en aldrig bolande

fejd mellan förkämparne för de olika riktningarna. Äfven för vårt land är denna

strid icke främmande, och för Komitén har det icke varit den lättaste uppgiften att intaga

en rätt förmedlande ställning mellan partierna. Komitén anser sig derföre, innan

den går vidare, höra i korthet redogöra för de vigtigaste grundsatserna, som förfäktas

å ömse sidor.

Den skola, hvars upphofsman de 1’Epée var, brukar man kalla den äldre franska,

och hon skulle i korthet kunna karakteriseras så: tecken med skrift utan tal. De

l’Epée hade svårt att tro, att den döfstumme kunde lära sig tänka i ordets abstrakta

form. Det naturliga vore för honom att tänka på teckenspråket, som är hans modersmål.

Om han också kunde lära sig tala, hvilket de l’Epée icke ville bestrida, så vore vägen

dertill så svår och vinsten så ringa, att något sådant ingalunda lönade kostnad och

möda. Teckenspråket, hvilket ansågs kunna utbildas till lika rikedom på former och

enligt samma lagar som de fullsinnades språk, vore derföre det förnämsta undervisningsmediet,

och hand i hand dermed gånge skriftspråket, hvilket dock körnare i andra rummet.

Sådana äro i korthet de åsigter, som utvecklades af de l’Epée och hans efterträdare

Sicard, hvilka båda äro de förnämsta representanterna för den äldre franska skolan.

Temligen länge fortlefde dessa åsigter. Men efter Sicards död 1822 uppträdde

åtskillige män, som yrkade på behöfliga reformer, särskilt med hänsyn till det onaturligt

utvecklade teckenspråket. Mest framstående bland dessa är Bébian, som dog

1837. Genom dessa sträfvanden uppkom den nyare franska skolan, hvars kännetecken

kortast torde kunna angifvas så: skrift och naturliga tecken med tal.

Den betydliga förändringen har nu sålunda inträdt, att skriftspråket erhållit den

första platsen. Det är icke blott ett medel för undervisningen utan också den enda

grundform, uti hvilken landets språk skall inläras. Teckenspråket står visserligen qvar

såsom från början till slut ett af de vigtigaste medlen vid lärjungens införande i språket,

men icke det metodiskt utvecklade utan det naturliga, d. v. s. det som de döfstumma

sjelfva uppfinna och vid umgänge använda. Och äfven talet har nu vunnit

inträde i den franska skolan. Det ingår nemligen såsom ett ämne i undervisningen

vissa timmar i veckan för de mest begåfvade barnen. Att det under sådana förhållanden

skulle kunna blifva vanligt meddelelsemedel för de döfstumma är omöjligt att

vänta. I dess ställe inläres fingeralfabetet. Detta användes såsom en beqväm ersättning

för tal, ofta äfven för skrift vid undervisningen.

Den tyska skolan åter med Heinicke i spetsen satte målet för sitt sträfvande

högre än de 1 Epée. Den senare vågade icke sträcka sina förhoppningar högre än att

8

utveckla den döfstummes själ och göra honom till menniska. Den förre ville icke blott

detta: han ville så vidt möjligt nedrifva den skranka, som skiljer den döfstumme ifrån

de fullsinnade och insätta honom såsom en nyttig lem i samhället. För att nå detta

mål trädde Heinicke i deras spår, som före honom arbetat på samma område. Han

ville lära den döfstumme att tala och utläsa tal från andras läppar och på sådant sätt

förhjelpa honom till ett mera lefvande umgänge med menskligheten. I sammanhang

härmed uttalade han följande grundsatser:

. 1) Äfven den döfstumme kan lära tänka på samma sätt som fullsinnade; tänkandet

i bilder och tecken blir alltid oklart och sinligt; först i ordets form kan den

döfstumme, likasom fullsinnade, komma till klart andligt tänkande.

2) Endast det artificiella teckenspråket må förkastas. Det naturliga är jemte

bilder nödvändigt för att införa den döfstumme i språkets förstående samt den ideella

verlden. Men såsom umgängesmedel får det blott användas på skolans lägre stadier.

Så snart lärjungen lärt talet, måste detta vara umgängesmedlet och tecknen afvisas.

Heinicke var icke lika meddelsam som de 1’Epée. Han utbildade inga lärjungar

utan höll sin metod såsom en familjehemlighet inom kretsen af sina närmaste. Äfven

dessa torde icke af honom erhållit nog bestämda grundsatser. Säkert är, att de, om

så skett, vårdat dem mycket illa. Den gammaltyska eller sachsiska, såsom den äldsta,

från Heinicke sig härledande metoden kallas, råkade snart i förfall och kom att sakna

bestämd karakter och hållning. Det enda, som gemensamt fasthölls, var, att talet skulle

vara undervisningens mål, men från denna gemensamma punkt söndrade sig den tyska

skolan hufvudsakligen i tvenne riktningar eller missriktningar. Den ena visade sig så

frisinnad gent emot teckenspråket, att detta upptogs icke blott till undervisnings- utan

äfven till konversations-medel. På sådant sätt närmade man sig franska skolan så nära,

att ingenting skilde dem från hvarandra utom skylten. Den andra riktningen gick till

en motsatt ytterlighet. Den ville fullkomligt bannlysa allt teckenspråk, trodde att förståendet

följde af sig sjclft med ljudet, och, då den icke visste någon annan förmedlingsväg

mellan ord och tanke, hamnade den i en stel, död mekanism.

På trettiotalet af vårt århundrade inträdde äfven i Tyskland en reform af den

gamla metoden. Dess förnämste upphofsman är Jäger, grundläggaren af den Wurtembergska

skolan. Heinickes grundsatser blefvo genom honom klart och bestämdt framhäfda

och genomförda, teckenspråket erhöll sin begränsade plats, och klara och ledande

grundtankar uppstäldes för undervisningen. Döfstummelärarne uppväcktes ur sin dvala,

och ett nytt lif började visa sig efter den förut rådande försoffningen.

Den friskare utveckling, som genom Jäger inträdde inom den tyska skolan, har

sedan allt jemt fortgått. Framstående män hafva trädt i hans fotspår och lyckats att

på ett ännu allsidigare och naturligare sätt genomföra Heinickes program. En bland

de mest framstående är utan allt tvifvel Moritz Hill i Weissenfels, död 1874. Ehuru

redan den Wiirtembergska skolan ingalunda försummade åskådningsundervisningen ,var

det dock Hill, som gjorde den till den fasta och breda grundval, på hvilken språkbygnaden

naturligt skall uppföras. Hill har mer än de fleste döfstummelärare i vår tid

9

verkat för döfstummesaken såsom lärare, skriftställare och utgifvare af läroböcker. Eu

stor del af Tysklands döfstummelärare har af honom mottagit väckelse och ledning.

Äfven vårt land är skyldigt honom stor tacksamhet. Närmast från honom kom den

tyska metoden till oss. De flesta af våra läroböcker äro också öfversättningar

från hans arbeten. Den skola, som uppväxt omkring honom, har man kallat den nytyska

eller preussiska. I korthet skulle man kanske kunna karakterisera den så: tal

med naturliga tecken.

Nämnas bör, att i Schweitz och södra Tyskland på senare tider en ny riktning

börjat framträda. I hufvudsak skiljer den sig visserligen icke från föregående, men den

känntecknas deraf, att den är vida mera sträng, än den tyska skolan i allmänhet, när

det gäller tillbakaträngandet af teckenspråket. Den tillåter icke dess användande inom

anstalten såsom umgängesmedel ens emellan lärjungarne.

Man torde slutligen icke alldeles böra förbigå den s. k. Frostska skolan, hvars

hemland är Böhmen. Dess egendomlighet ligger deruti, att den undervisar enligt talmetoden

i alla ämnen, utom religionen. I detta ämne förordas teckenspråket såsom

de döfstummas modersmål.

Den franska skolan vann till en början afgjordt försteg framför den tyska, likasom

den tidigare hade fått sitt moderinstitut. Förnämsta anledningen härtill torde vara

att söka icke blott deri, att Paris då var ett slags hufvudstad för den moderna europeiska

bildningen, utan också uti så väl de båda metodernas som deras stiftares olika

karakter och förmåga att hastigt skaffa sig erkännande i verlden. Den franska metoden

har någonting med sig, som ovilkorligen slår an, den har i sig någonting hemlighetsfullt

dunkelt, som just derföre icke förfelat att göra starkt intryck på allmänheten, äfven

om icke alltid allt varit guld som glimmat. Den tyska metoden eger visserligen i sig

sjelf icke mindre intresse, men den hänvisar till en mödosam väg, och de resultat, den

framlägger, kunna ofta synas små, särskildt vid vägens början. Den döfstummes tal

är för öfrigt, om det också kan väcka en viss förvåning, åtminstone icke egnadt att

tjusa. Man kan derföre icke förundra sig, att den franska skolan mera öfverensstämde

med den smak, som var rådande i slutet af förra och början af vårt århundrade.

De 1’Epée var också en långt mera fint bildad man än Heinicke, öppen och meddelsam,

och han förstod, hvad Heinicke icke förstod, men hvarje person, som vill

bryta väg för nya idéer, måste förstå, nemligen att bilda lärjungar. Genom dem

erhöll den franska metoden inträde i följande länder äfven utom Frankrike: Österrike,

Italien, Spanien, Holland, Schweitz, England och Amerika. Den tyska metoden eller

den s. k. talmetoden vann till en början erkännande hufvudsakligen blott i sitt eget

fädernesland, och genom det förfall, uti hvilket den efter Heinickes död råkade, var

den icke egnad att täfla med den franska, ännu mindre att från den göra eröfringar.

Först efter 1830 har den i rikare mått börjat utveckla sin inneboende kraft och framvisa

de resultat, den förmår att lemna. I mån af sin utveckling har den också mer

och mer börjat vinna förtroende och tillkämpa sig hedern att anses såsom den lämpligaste

vägen, på hvilken de döfstumma skola föras till bildning. De länder, inom

Däfstummeunderv. ovän. ^

10

hvilka den tyska skolan på senare tider vunnit större eller mindre insteg, utom Tysk

land, äro, enligt Heil »Der Taubstumme lind seine Bildung. 1870», Holland (helt och

hållet), Belgien (i 5 anstalter af 11), Schweitz (i 12 af 14), Frankrike (i 4 af 50 samt

i flere Petites Écoles), Danmark (i 1 af 2), Ryssland (i alla utom 4), Italien (i 1 af 14)

samt i England och Amerika, om hvilka länder närmare uppgifter saknas. På sista tiden har

emellertid eu försoning börjat eftersträfvas mellan de båda metoderna. En sådan torde

icke heller vara så svår att finna. Äfven der man afgjordt håller på den tyska metodens

företräde i bildande kraft och nytta för lifvet, erkänner man dock, att den icke är

fullt lämplig för alla individer. Åtskilliga döfstumma hafva dels fel i talorganen, dels

kunna de vara så klent utrustade eller af andra orsaker hafva så stora hinder att öfvervinna

vid talets inlärande, att de deraf svårligen kunna hafva någon större vinst.

Fasthåller man alltså å ena sidan, att talmetoden bör användas för det öfvervägande

flertalet, så medgifver man å andra sidan, att den franska metoden med åtskilliga modifikationer

för de nyss nämnda kategorierna torde vara den ändamålsenligaste. Från en

sådan synpunkt har Komiten utgått, och en sådan plats åt hvardera af de begge metoderna

har man vid döfstummeundervisningens ordnande äfven i de andra nordiska

länderna sökt att anvisa.

Plärefter öfvergår Komitén till en kort framställning af döfstummeundervisningens

utveckling i Sverige. För klarare öfverblicks skull kan utvecklingen af den svenska döfstummeundervisningen

indelas i tre skeden. Det första innefattar tiden från midten af förra

århundradet till 1809; det andra tiden från 1809 till 1864; det 3:dje från 1864 till närvarande

tid. Under den första perioden (1750—1809) göres ännu ingenting från statens och det all

mannas sida för saken. Man ser blott enskilda personer, hvilka, ömmande för sina

olyckliga bröders sorgliga läge, sökte att för dem öppna en väg till bildning och ljus. Den

förste (löfstummeläraren inom vårt lands område, dit äfven Finland i den tiden hörde, var

Abraham Argillander, salpetersjuderidirektör i Österbotten. Hans elev hette Volfgang

Henrick Helsingius, som var döf från sitt andra år och i följd deraf äfven stum. Argillander

lyckades lära denne yngling »någorlunda tala, utläsa från läpparne, förstå kort

tal och skrift samt läsa rent så väl tryckt, som skrifven stil». Den metod, enligt hvilken

eu döfstum första gången infördes i vårt språk, var alltså talmetoden. Till tiden är

denna metod sålunda äfven i vårt land den äldsta. Märkligt är, att Argillander på

egen hand tyckes hafva brutit sig en väg. Under det att Heinicke hade tillgång till

många föregående lärares skrifter, cgde Argillander ingen ledning af äldres erfarenhet;

han hade, säger han, endast hört omtalas, att man i andra länder lyckats undervisa

åtskilliga döfstumma. Han lär väl också hafva börjat minst lika tidigt som både de

lEpée och Heinicke, ty redan år 1762 inlemnade han till Vetenskapsakademien i Stockholm

en skrift med titel: »Försökt sätt att lära dumbar läsa och tala». Märkligt är

äfven, att de grundsatser, han här uttalar, äro de samma, som sedermera i den tyska

skolan gjort sig gällande. För så vidt bekant är, står emellertid detta exempel enstaka.

Argillander fann ingen efterföljare, och det skulle dröja ännu ett århundrade,

innan hans landsmän togo vara på och upplifvade de grundsatser, han praktiserade.

11

Om också Argillanders gerning icke kunde tillvinna de döfstumma något större

intresse från allmänhetens sida, tyckes den deremot hafva tillvunnit sig icke ringa uppmärksamhet

i de lärdas verld. Daniel Arosenius, Collega Schola} i Yesterås, gör metoden

att undervisa döfstumma till föremål för vetenskaplig undersökning i tvenne disputationer

af 1786 och 1788. Han nämner då äfven Argillanders försök samt omtalar, att

dennes lärjunge då ännu lefde i Stockholm. Han uttrycker också på slutet den önskan,

att vårt fädernesland, såsom jordens öfriga kultiverade länder, måtte åtaga sig de döfstumrnas

undervisning och göra dem till nyttiga medlemmar i samhället, i stället för

att låta dem, såsom hittills, vara en börda för sig sjelfva och andra. Det förra århundradet

går emellertid till ända, utan att något vidare tecken visar sig, att en sådan

önskan skall komma att gå i fullbordan.

Temligen tidigt vid det nya århundradets början framträder Sveriges andra döfstummelärare,

kanslirådet och kyrkoherden Gustaf Abraham Silfverstolpe. Det är att

beklaga, att man nästan ingenting vet hvarken om arten eller omfattningen af den verksamhet,

han utöfvade. Det berättas endast kort och godt, att han mellan åren 1804

och 1806 i Stockholm stått i spetsen för en anstalt för döfstumma.

Aret derpå, eller 1807, uppträder ändtligen den man, hvars välkända namn är så

innerligt sammanflätadt med döfstummeundervisningen i vårt land, och som med rätta

helsas såsom dess svenske grundläggare, protokollssekreteraren Per Aron Borg.

Det är temligen allmänt bekant, huru lian genom ett skådespel, i hvilket en händelse

ur de l’Epées lif skildrades, hänfördes af den tanken att för sitt eget land blifva,

hvad de 1’Epéc var för Frankrike. Till en början inrättade han en privat anstalt i

Stockholm, uti hvilken så väl blinda som döfstumma undervisades. Snart fästes allmänhetens

uppmärksamhet vid Borgs sträfvanden, särskildt genom de examina, som han

höll, och der han kunde ådagalägga, hvilka vackra resultat kunde vinnas genom de

döfstummas undervisning. Af särskild betydelse blef den examen, som hölls 1809 i

närvaro af Kongl. Hofvet och Kiksens Ständer. Den närmaste följden af det intresse, som

här väcktes, var ett statsanslag, som af Sveriges Ständer beviljades d. 16 Mars 1810.

Från den stunden var saken icke endast den private mannens, utan hela landets angelägenhet.

Man torde kunna betrakta denna omständighet för så vigtig, att man härifrån

kan räkna ett nytt skede för döfstummeundervisningens utveckling i vårt land.

Det skede, som nu börjar och fortgår till omkring år 1864, karakteriseras närmast

deraf, att döfstummeundervisningen är koncentrerad hufvudsakligen vid statsinstitutet

och bedrifves enligt franska skolans grundsatser. År 1810 stadfäste Kongl. Magt

institutets första reglemente, och en direktion tillsattes att hafva vård öfver dess angelägenheter.

År 1812 är betydelsefullt i det hänseendet, att anstalten detta år flyttades från

Stockholm, der den förut varit inrymd i förhyrd lokal, till Öfre Manilla, som af Borg

blifvit inköpt och tillbygdt. Byggnaden inlöstes under något af de följande åren af direktionen

och blef institutets egendom.

12

Under den närmast c tiden måste den unga anstalten genomgå cn pröfning, som

hotade den med upplösning och i hvarje fall utöfvade ett hindrande inflytande på dess

utveckling. Stiftaren och direktionen hyste olika tankar om ledningen af anstaltens

angelägenheter, och spänningen blef omsider så stark, att den förstnämnde entledigades

från sill befattning som föreståndare. På samma gång såldes också egendomen Öfre

Manilla, institutet förlädes återigen till staden, och föreståndaren för döfstummeinstitutet

i Köpenhamn, professor P. A. Castberg inkallades och anförtroddes chefskapet öfver

detsamma. Som Castberg var en mycket bildad man och redan i många år med framgång

verkat för döfstummeundervisningen i sitt eget fädernesland, hade man god förhoppning

att institutet under hans ledning skulle gå en löftesrik framtid till mötes. Borg hvilade

emellertid icke. lian upprättade ett eget institut i Manhem, som han byggt, samlade

omkring sig sina gamla lärare samt ordnade allt i enlighet med sina åsigter. Från

1817 till 1819, en tid af ungefär 2 l/2 år, se vi alltså tvenne döfstummcanstalter i

landet, hvilka stredo om företrädet och allmänhetens förtroende. Direktionen räckte

omsider Borg handen, de båda instituten förenades under honom i Manhem 1819 och

ett nytt reglemente uppsattes 1820.

Borg stod sedan i spetsen för institutet ända till sin död 1839, med undantag af

tiden 1823—1828, då han åtnjöt tjenstledighet för att i Portugal upprätta cn döfstummeanstalt.

Så väl under honom som under hans efterföljare i embetet utvecklade sig

anstalten på den sålunda lagda grunden utan nämnvärda rubbningar intill denna periodens

slut.

En sak af stor vigt, som stod i samband med den omnämnda schismen, må dock

särskildt här vidröras. Ursprungligen var institutet afsedt för både blinda och döfstumma,

och ända till 1816 mottogos elever af båda slagen. Så väl bristande utrymme

som den insedda olämpligheten att hafva olyckliga af så olika lyten och bildningsbehof

under samma tak gjorde, att blindafdelningen från nämnda tid upphörde. Först hösten

1846, sedan direktionen genom konungslig frikostighet åter förvärfvat egendomen Öfre

Manilla, och Riksdagen gifvit särskilda anslag för ifrågavarande sak, upprättades här ånyo

en afdelning för de blindas undervisning. Att den en gång förkastade föreningen åter

kom till stånd, hade sin grund icke i pedagogiska skäl utan i historiska och ekonomiska

förhållanden.

På samma gång en afdelning för blinda åter kom till stånd, omarbetades institutets

x-eglemente, hvilket, stadfästadt år 1846, har bibehållits i det närmaste oförändradt

ända till den närvarande tiden.

Som Borg genom de 1’Epées exempel mottog första väckelsen till sin verksamhet,

så är det klart, att det också hufvudsakligen var dennes skrifter, som vägledde

honom i fråga om undervisningens bedrifvande. Den franska metoden erhöll alltså insteg

i vårt land, såsom förut i Danmark och många andra länder. Per Aron Borg

var dock icke okunnig om talmetoden. Undervisning i tal meddelades redan under

hans tid, ehuru blott åt vissa mera begåfvade och blott vissa timmar i veckan. De

förändringar, som inträdt i franska skolans undervisningsmetod under tredje decenniet,

13

\

eller deri nya franska skolans grundsatser, för hvilka Komitén förut redogjort, tillämpades

alltså äfven i vårt land.

Tredje skedet af den svenska döfstummeskolans utveckling räknas, såsom nämndt

är, från år 1864. Det utmärkes förnämligast af tvenne mera betecknande sträfvanden:

I) att utsträcka undervisningens välgerning till alla döfstumma; 2) att införa den tyska

skolans grundsatser och göra dem gällande inom den svenska döfstummeskolan. Visserligen

bör medgifvas, att dessa sträfvanden icke först vaknat nämnda ar utan sparas

redan förut; men de synas dock just då kafva fått en mera bestämd gestalt; också togs

då ett mäktigt steg framåt för deras förverkligande, dels genom den| betydliga utvidgningen

af statsinstitutet, som detta år kom till stånd, dels genom åtskilliga mindre institut

i landsorten, hvilka detta år började sin verksamhet.

Att göra döfstummeundervisningen mera allmän hade inom flere andra länder i

Europa länge varit en brännande fråga. Så snart man genom noggranna statistiska

uppgifter funnit, huru stort de döfstummas antal var, insåg man klart, att saken icke

vore liulpen genom anläggandet af ett eller annat institut. Det kali för jemförelses

skull vara intressant att se, hvilka sträfvanden för denna sak gjort sig gällande särskildt

i de länder, från hvilka vi i det hänseendet mottagit mesta inflytandet.

Det förslag, som låg närmast till hands, var att utvidga de anstalter, som redan funnos,

så att de kunde mottaga så många som behofvet. påkallade. Detta var dyrt och

har hittills fullständigt kunnat genomföras endast i Sachsen och Danmark. Det hade

också med sig den faran, att anstalterna svälde ut och blefvo allt för stora, till men

för undervisning, ledning och uppfostran.

Ett annat förslag var att upptaga de döfstumma i folkskolorna. Då de kunde

lära sig tala och afläsa tal från andras läppar, trodde åtskilliga personer, att intet hinder

vore att upptaga dem bland de fullsinnade och tillsammans med dem gifva dem undervisning.

Erhölle blott skollärarne någon kännedom om deras behandling, särskild! på

de första stadierna, så vore saken klar. Förslaget, som utgick från icke-fackmän, försöktes

först i Tyskland, men visade sig der snart vara outförbar^ Längre fram i tiden

har försöket upprepats i Frankrike under en något modifierad form. I samband med

ett äfven i detta land vaknadt intresse för talundervisningen, upprättades på 1850-talet

åtskilliga mindre döfstummeanstalter (petites écoles) i förening med kommunalskolorna.

Döfstumma undervisas bär tillsammans med fullsinnade vissa timmar på dagen. Försöket

är emellertid eu nödfallsutväg och skall helt visst här icke leda till synnerligt

bättre resultat än i Tyskland.

Det tredje förslaget liknar det första deruti, att det fasthåller, att de döfstumma

måste undervisas på ett särskild! sätt och i särskilda anstalter. Det skiljer sig derifrån

derutinnan, att det i allmänhet icke önskar koncentrera donna undervisning i stora

institut, utan hellre påyrkar spridning och upprättandet af mindre anstalter i landets

spridda delar. Särskilt har man framhållit vigten af en sådan anordning för talskolor.

Att detta varit den enda fullt lämpliga vägen, hafva de fleste väl temligen länge insett;

endast ekonomiska skäl hafva vållat, att den icke allmännare beträdts.

14

I vårt land började man redan år 1854 med större allvar tänka på de många

döfstumma, som funnos i landet, af livilka endast ett fåtal kunde vinna inträde vid

Manilla. Dåvarande chefen för Ecklesiastik-Departementet, Statsrådet H. Reuterdald

sammankallade några bland direktionens ledamöter jemte institutets Direktor till öfverläggning

rörande denna angelägenhet. Man kom då till det resultat, att det vore mest

ändamålsenligt dels att utvidga Manilla, dels att inrätta ännu ett större statsinstitut i

Göteborg. Det steg, man emellertid först ansåg sig böra taga, var uppförandet af eu

ny byggnad för den redan befintliga statsanstalten, för hvilket ändamål erforderliga

medel hos Riksdagen också äskades och beviljades. När emellertid frågan om ytterligare

åtgärders vidtagande för undervisningens utsträckande omsider förelädes direktionen,

hade man kommit på andra tankar om saken. Direktionen afstyrkte då undervisningens

ytterligare koncentrering i större anstalter samt tillstyrkte, att statsanslag

skulle begäras för att uppmuntra och understödja anläggandet i landsorterna af mindre

s. k. tysta skolor. Ett sådant anslag beviljades första gången vid 1865 års Riksdag

med 15,000 kronor och har sedermera ökats, så att det nu bestiger sig till 50,000 kronor.

Organisationen af döfstummeundervisningen slog dermed in i en ny riktning, uti hvilken

den från denna tid med stor lifaktighet utvecklat sig.

Don nya byggnaden vid Manilla stod färdig år 1864 och med den rika tillgång

på utrymme, som härigenom erbjöd sig, ansåg man sig kunna intaga icke mindre än

260 elever, 200 döfstumma och 60 blinda. Derjemte skulle »undervisning och middagsmat»

lemnas åt 15 ambulanter eller externer, i fall sådana anmälde sig. I enlighet

härmed uppgjordes nu också förslag till ny stat för institutet, och vid 1865 års Riksdag

beviljade Riksens Ständer 81,000 kronor för dess behof, ett anslag, som sedan dess

qvarstått orubbadt.

Manilla stod emellertid nu icke mera ensamt. Redan före 1864 hade åtskilliga

mindre anstalter i landsorterna uppstått, i livilka icke så få döfstumma blifvit intagna

och efter den tiden har deras antal ytterligare ökats samt utgöra för närvarande:

Tysta skolan i Karlskrona, privatanstalt, stiftad 1858.

Tysta skolan på nya Varfvet i Göteborg, grundlagd år 1859 af Pastor B. J. Glasell;

var från början privatanstalt; nu länsanstalt för Göteborgs och Bohuslän.

Bethanien, Institut för döfstumma i Hjorted, privatanstalt, stiftad 1859, började

sin verksamhet 1864.

Tysta skolan i Stockholm, privatanstalt, grundlagd af Jeanette Berglind 1860.

Tysta skolan i flaga, Göteborg, privatanstalt, stiftad 1862 af Petrus Brodahl.

Tysta skolan på Fredriksholm, privatanstalt, grundlagd 1862 på öu Hven af L.

B. Fadtenborg, flyttad 1870 till Fredriksholm samt 1877 till Rephult.

Tysta skolan på Strumsholm, privatanstalt, grundlagd af R. D. Bruce 1867; intager

äfven sinnesslöa.

Institutet för döfstumma i Ilernösand, länsanstalt, stiftad 1867 af Westernorrlands,

läns landsting;.

©

15

Skånes anstalt för döfstumma, låneanstalt för Malmöhus och Kristianstads län,

öppnad 1871.

Störa Kopparbergs läns dofstummeanstalt, låneanstalt, öppnad 1873.

Ver mlands döfstummeinstitut, privatanstalt, öppnad 1874.

Gejleborys läns döf stummeanstalt, öppnad 1874, privatanstalt.

Örebro läns döf stummeanstalt, låneanstalt, öppnad 1875.

Elfsborgs läns döfsturnmeanstalt, låneanstalt, öppnad 1877.

Dessutom har funnits en privatanstalt i Umeå, om hvars verksamhet Komitén

dock icke varit i tillfälle att bekomma några uppgifter.

Inom de sista 20 aren hafva sålunda ganska många döfstummeanstalter uppstått,

men det oaktadt har det visat sig, att deras antal icke varit tillfyllestgörande med hänsyn

till de många döfstumma, som sökt och behöft inträde. Klart är, att man i första

hand velat bereda inträde åt dem, som ännu stått i den bästa undervisningsåldern, men å

andra sidan har man icke heller haft hjerta att bortstöta äldre döfstumma, hvilka under

de förflutna tiderna icke kunnat erhålla undervisning. Åtminstone har man velat gifva

dem en kortare undervisningskurs, för att bereda dem till H. H. Nattvard. Vederbörande

skolstyrelser må icke klandras, att de, ömmande för dessa sistnämndas sorgliga läge,

velat räcka äfven dem handen, men det kan icke nekas, att deras intagande vållat anstalterna

stor olägenhet. Först och främst har ju ett motsvarande antal yngre uteslutits,

och vidare har nyssnämnda förhållande medfört en dubbelhet i metod och undervisningsplan,

som verkat förlamande på anstalternas verksamhet och utveckling. Tvenne

motioner väcktes i fråga om denna angelägenhet, den ena vid 1875 års Riksdag och

den andra vid Riksdagen år 1876. Med anledning af dessa motioner beslöt också

Riksdagen särskilda underdåniga skrivelser till Eders Kong!. Maj:t, den ena af den 23

Maj 1875, hvarigenom Riksdagen anhöll, att Eders Kong! Maj:t täcktes låta utreda,

huruvida de öfveråriga elevernas afgång från döfstummeanstalterna lämpligen skulle

kunna påskyndas, så att derigenom tillfälle bereddes för alla inom läroåren varande

döfstumma barn att komma i åtnjutande af undervisning, samt att i motsatt fall för

Riksdagen föreslå de åtgärder, som kunde leda till nämnda måls vinnande, och den

andra af den 14 Maj 1876, uti hvilken Riksdagen, på sätt här ofvan förut finnes omförmäldt,

anhöll, att Eders Kongl. Maj:t täcktes låta uppgöra förslag till fullständigt

ordnande af döfstummeundervisningen i riket. På grund af dessa underdåniga skrivelser

tillsatte Eders Kong], Maj:t den 30 December 1876 denna Komité, hvarjemte

Eders Kongl. Maj:t, i sammanhang med Nådig proposition till 1877 års Riksdag, täcktes

framlägga plan för upprättandet af tvenne anstalter för öfveråriga döfstumma, hvilka

successivt under de följande åren .skulle träda i verksamhet. Detta ansågs såsom ett

första steg för att befria anstalt,erna från de lärjungar, hvilka icke egentligen hörde

dem till och hindrade dem från att i enlighet med deras egentliga uppgift sörja för

de i skolåldern varande barnen. Sedan Riksdagen dertill anslagit medel, öppnades i

Maj innevarande år den första af dessa anstalter i Vadstena.

16

Det utmärkande för den svenska döfstummeundervisningens tredje skede var, såsom

sagdt blifvit, utom sträfvande! att åstadkomma undervisning för alla döfstumma,

äfven införandet af talmetoden. Ända till inemot slutet af den föregående perioden

stod man på den franska skolans mark, om också undervisning i tal, såsom nämndt

är, meddelades åt åtskilliga individer. Först i början af 1860-talet ser man tecken till

en vändning. År 1861 utskickades nämligen en vid Manilla anstäld döfstummelärare

till Tyskland, för att under tyska skolans Nestor, Moritz Ilill i Weissenfels, grundligare

lära känna nämnda skolas grundsatser. När han kom hem, började talmetoden införas

vid Manilla. Först efter den nya byggnadens uppförande 1864, då större utrymme

blifvit tillgängligt, lyckades man emellertid fa en egen tallmie inrättad och en bestämdare

klassindelning. Genom det nya statsanslaget 1865 vunnos också förökade lärarekrafter,

som oundgängligen voro nödiga, om talmetoden med större framgång skulle

kunna drifvas.

Talmetoden blef sålunda införd, men hade icke ringa hinder att bekämpa för att

kunna utveckla sig och ernå goda resultat, då teckenmetoden var äldre och hade många

vänner. Dertill kom, att institutet var skyldigt intaga döfstumma ända till 15 års ålder,

hvilkas talorgan blifvit stela och oböjliga och för hvilka talmetoden sålunda icke med

någon större framgång kunde användas. Teckenliniens nödvändighet kunde alltså icke

bestridas, och, om också nämnda linie något måste maka åt sig för sin yngre syster,

stod dock hennes fullständiga uppsättning af klasser qvar ända till år 1873.

Nämnda år började teckenlinien i talets intresse inskränkas. Hon minskades under

de följande åren steg för steg, så att för närvarande af densamma blott en tvåårig

Nattvardsskola qvarstår, afsedd för äldre döfstummas beredelse till den heliga Nattvarden.

På sådant sätt lyckades talmetoden visserligen vinna större utsträckning och

förtroende. Den har dock fortfarande haft och har olägenheter af den teckenafdelning.

som måst bibehållas vid dess sida.

De mindre anstalterna i landet hafva, hvad metoden beträffar, i allmänhet gått i

samma spår som Manilla. De äldsta voro från början nästan uteslutande grundade på

teckenmetoden men hafva på sista tiden, lifvade af exemplet från moderinstitutet, sökt

att äfven införa talet. Döfstummeinstituten i Lund, Fahlun och Tysta skolan i Haga

voro dock från början hufvudsakligen afsedda till talskolor, ehuru en teckenlinie hittills

icke kunnat undvaras. Endast de båda döfstummeanstalterna i Örebro och Venersborg,

upprättade i den sista tiden, hafva konseqvent vidhållit att vara rena talskolor.

Till den sista periodens ära torde äfven böra räknas, hvad som blifvit gjordt för

utbildandet af döfstummelärare.

I de flesta länder hafva inga särskilda åtgärder blifvit vidtagna för ifrågavarande

angelägenhet. Framstående föreståndare hafva sjelfve uppsökt och utbildat skicklige

män, som stått vid deras sida i arbetet och upptagit deras värf, när de sjelfve gått

bort. Endast i Tyskland och vårt eget land har, så vidt Komitén har sig bekant, staten

trädt emellan för att uppmuntra och understödja dessa sträfvanden. Hvad beträffar

Tyskland hafva följande åtgärder blifvit vidtagna, nemligen:

17

1. Döj''stummelärares utbildande vid institutet i .Berlin. Första försöket gjordes

bär 1813. En lärarekandidat anståides, hvilken, på samma gång han uppehöll en

ledig lemnad lärareplats, skulle under föreståndarens ledning lära sig metoden att

undervisa döfstumma. Sedan han vistats här ett par år, utskrida han och lemnade plats

för en annan. Vid valet af kandidater vände man sig först till akademiskt bildade

personer, sedermera från 1822 äfven till folkskolelärare. Sistnämnda år anvisade regeringen

ett anslag af 400 thaler att utdelas såsom stipendier till dylika kandidater

Detta anslag står ännu qvar vid institutet i Berlin och utdelas s åk o in stipendium till

en eller annan kandidat, som uppehåller sig der, för att bereda sig för döfstummelärarekallet.

2. Döfstummelärares utbildande vid seminarierna samt döf''stummelärare-instruktörers

utbildande vid instituten i Berlin, Königsberg och Miinster. Från 1827 daterar sig förslaget

att göra folkskolelärare-seminarierna till bildningsanstalter för döfstummelärare.

Detta förslag uppväxte ur ett annat, hvilket förut är omtaladt, nemligen att undervisa

de döfstumma i folkskolorna. Folkskolelärare skulle emellertid göras förtrogne med

döfstummeundervisningen. Fördenskull skulle en döfstummeanstalt såsom öfningsskola

ställas i förening med seminarierna, och en af adjunkterna utbildas så, att han kunde

leda nämnda normalskola och instruera folkskolelärare. I Berlin, Königsberg och

Miinster skulle dessa döfstummelärare-instruktörer utbildas. För befordrandet af detta

ändamål anslogs en årlig summa af 3,000 thaler för sex år. Detta ändamål, att sprida

undervisningens välgerning till alla döfstumma, vanns visserligen icke, men för lärarebildningen

blef nyss nämnda åtgärd af stor betydelse. Många goda lärareanlag blefvo

härigenom framlockade, kända och utvecklade, och Tysklands döfstummeskolor hafva

helt visst denna anordning att tacka för flere bland sina mest framstående lärare.

3. Utbildning af lärare vid tyska döf stummeanstalter i allmänhet. För närvarande

få döfstummelärare utbildas vid hvilken döfstummeskola som helst. Innan en kandidat

får en lärares rättigheter, måste han likväl undergå en pröfning, dels muntlig, dels

skriftlig, och ådagalägga:

l:o om han är tillräckligt bekant med döfstummeundervisningens teori,

2:o om han är vuxen dess praxis med olika åldrar och bildningsgrader,

3:o om han är i stånd att undervisa seminarister rörande denna undervisningsteori

och praxis.

Pröfningen sker inför en kommission, bestående afföljande medlemmar: den anstalts

föreståndare, der pröfningen försiggår, en medlem af Kongl. skolkollegiet inom

provinsen, general-inspektorn öfver döfstummeundervisningen i Preussen eller en föreståndare

för en närliggande anstalt.

Ett förslag har äfven blifvit framlagdt att i Berlin upprätta något slags Universitet

för döfstummelärarebildningen, hvilket förslag dock icke vunnit bifall.

I Sverige hafva, likasom uti de flesta andra länder, såsom förut nänmdt är, döfstummelärare

utbildats genom att en tid vistas i en döfstummeanstalt och der under

handledning följa och deltaga i undervisningen. Äfven här framstäldes vid folkskolaDöf

stummeunder v. ovän. 3

18

lärareseminariernas första upprättande förslag, att deras föreståndare skulle sättas i tillfälle

att någon tid vistas vid Handla för att taga kännedom om metoden för döfstummeundervisningen

och sedan utlära den till sina seminarister, men detta förslag kom aldrig

till utförande. Från år 1844 höllos vid institutet å Handla föreläsningar och gåfvos

lektioner i teckenspråket, hvilka bevistades af ganska många skollärare och andra för

saken intresserade personer, särskilt lärareelever från Stockholms seminarium; men

om också ett allmännare intresse och någon kännedom om saken på detta sätt utbreddes,

så insågs klart att för ett grundligare införande i denna undervisning fordrades ett

längre vistande och en mera oafbruten öfning i en döfstummeanstalt, hvarföre man började

att tänka på intagandet af lärareelever vid institutet. För detta ändamål begärdes

och erhölls år 1865 af Riksdagen ett anslag af 1,250 kronor. Åtskilliga elever antogos

på grund häraf, men en vidsträcktare användning af detta anslag gjordes först 1873, då

ett seminarium med egen föreståndare för lärarebildningen vid institutet upprättades. Till

närvarande stund hafva fjorton elever der varit inskrifna, bland hvilka fem aflagt fullständig

afgångsexamen, två ännu qvarstå, och de öfrige, i följd af lärarebrist, vunnit lärareplatser,

redan innan kursen hunnit afslutas. Åtskilliga hospitanter hafva dessutom vissa

tider bevistat undervisningen.

Till en början kände man ingen annan form för en döfstummeanstalt än internatets.

De äldsta så väl franska som tyska instituten erhöllo denna form. Hen vid

den tid, då man i Tyskland, såsom förut näinndt är, började sätta döfstunnneanstalter

i förening med seminarierna och i allmänhet verka derför, att den döfstumme så mycket

som möjligt skulle närmas till de fullsinnade, uppkom här tanken på externatet,

en form, hvilken ansågs så väl billigare och enklare som mera egnad att befordra det

mål, tyska skolan för sig faststält. Externatet har sedan vunnit ganska stor utbredning,

särskildt i Tyskland. Äfven i vårt land var internatet den första och länge den enda

formen. Först på sista tiden har äfven externatet blifvit kändt, och döfstummeanstalterna

i Örebro och Venersborg, likasom statens anstalt för öfveråriga döfstumma i

Yadstena, äro organiserade såsom externater.

För att vid utförande af det Komitén anförtrodda uppdrag i afseende på döfstummeijndervisningen

vinna ledning af nuvarande förhållanden med de döfstumma inom

vårt eget land har Komitén, enligt dertill af Eders Kongl. Maj:t erhållet bemyndigande,

genom vederbörande konsistorier från presterskapet och de befintliga döfstummeanstalterna

inhemtat uppgifter, af hvilka sammandrag, ordnade dels gemensamt för hela riket,

dels särskildt för hvarje landstingsområde och hvarje i landsting icke deltagande stad,

finnas detta underdåniga betänkande vidfogade. Af dessa uppgifter framgår, att inom

riket funnos vid 1877 års början 4,639 döfstumma eller 10,5 på hvarje 10,000 af befolkningen,

att af detta antal döfstumma 363 derjemte voro sinnesslöa, 134 derjemte

sinnesrubbade samt icke mindre än 40 på en gång döfstumma och blinda. Hvad be

-

19

träffar de döfstumma, som tillika äro sinnesrubbade, torde det icke tillhöra Komitén att

för deras undervisning och behandling framlägga något förslag. Angående dem som

uppgifvits vara på en gång döfstumma och sinnesslöa har Komitén, till följd deraf att

dessa uppgifter knappast kunna antagas vara exakta, ansett sig, för att icke äfventyra

nedan föreslagna åtgärders otillräcklighet, böra beräkna halfva antalet såsom möjligen

bildbara i döfstummeskolorna, under det de verkliga idioterna torde böra hänvisas till

anstalter för sinnesslöa, der vid sådant förhållande någon med döfstummas handledning

bekant person borde vara att tillgå. Angående omfånget af den undervisning, som kan

åt de på en gång blinda och döfstumma bibringas, har man synnerligen ringa erfarenhet,

då det enda exempel, vi ega på dylik undervisning inom vårt land, väl måste få

anses såsom ett exceptionelt fall; visst är emellertid att för detta ändamål fordras en

kombinerad verksamhet af både döfstummeundervisning och blindundervisning, om hvars

lämpliga åstadkommande Komitén icke nu tilltror sig att afgifva något bestämdt förslag,

utan torde tillvägagåendet i hvarje särskildt sådant fall få efter omständigheterna närmare

bestämmas, med iakttagande af hvad nedan härom säges.

Genom nu gjorda anmärkningar anser sig Komitén hafva fastställt sin egentliga

uppgift och öfvergår till försöket att lösa denna uppgift gent emot de döfstumma, hvilka

icke tillika äro behäftade med ofvan anförda lyten och hvilka Komitén hufvudsakligen

har att afse. Af uppgifterna visar sig då, att af de 3,282 sådana döfstumma öfver 15

år (födda före 1862), hvilka vid 1877 års början fuunos i riket, endast 1,326 voro konfirmerade,

samt att af den åldersklass, som företrädesvis borde utgöra föremål för undervisning,

eller medeltalet af de döfstumma, som äro i åldern 7—15 och 9—17 år, utförande

enligt Bil. N:o 5 862, allenast 262 voro i döfstummeskola intagna.

Åberopade uppgifter bekräfta alltså ytterligare det redan kända och erkända förhållandet,

att bland de döfstumma i landet ett ganska betydande antal hittills icke kommit

i åtnjutande af undervisning, och otillräckligheten af de hittills vidtagna anstalterna

för detta ändamål är således i ögonen fallande, om densamma än gjort sig jemförelsevis

mindre kännbar under hittills rådande förhållanden, då det berott af föräldrars eller

målsmäns godtfinnande att låta de döfstumma barnen draga fördel af det tillfälle till

undervisning, som funnits att tillgå, eller att lemna dem att uppväxa i okunnighet.

Men det är icke nog med att tillfället att erhålla undervisning för de döfstumma

varit otillräckligt; undervisningen, sådan den meddelats, har i allmänhet icke kunnat vara

sådan, att den uppfyllt de anspråk, hvilka med rätta synas böra ställas på en väl ordnad

döfstummeundervisning. Utan att nu inlåta sig på någon kritik af de resultat, som

med den hittills bedrifna döfstummeundervisningen vunnits, i enstaka fall ganska goda

men i allmänhet mindre tillfredsställande, tillåter sig Komitén att utan vidare omvägar

angifva sin uppfattning af döfstummeundervisningens ändamål och den väg, som säkrast

må antagas leda dit. Målet för det döfstumma såväl som det fullsinnade barnets undervisning

är icke blott dt^i allmänna förståndsodling, som det egentliga skolarbetet är

afsedt att framkalla, utan ock den sedliga uppfostran, som icke blott på skolrummet

men öfverallt och alltid måste tillgodoses. För att med den döfstumme hinna till detta

20

mål måste man framför allt låta sig angeläget vara att så fullständigt som möjligt söka

bryta det isoleringstillstånd, hvari han till följd af sitt lyte befinner sig, och återställa

den andliga förbindelsen mellan honom och den omgifning, i hvilken han vistas.

Endast i ganska ringa mån vinnes detta på den väg, till hvilken den döfstumme

af naturen är hänvisad för sina meddelanden med andra. För honom äro åtbörderna

det språk, från hvilket lian, allt från den tid, då hans själ vaknar till verksamhet, hemtar

de nödiga beteckningarna för de föremål, som möta hans öga, och för de föreställningar,

Indika han om dem bildar sig. Men torftigheten och otillräckligheten af detta

språk, då det gäller att göra den döfstumme bekant med andra än de allmännaste företeelserna

i den yttre vcrlden, utgöra ett mäktigt hinder för en högre utveckling af hans

förstånd. Så länge han icke känner något annat språk än detta, är han fortfarande i

det närmaste afstånga! från den öfriga vcrlden och särskildt utesluten från de tillfällen

till själsförmögenheternas utbildning och inhemtande af kunskaper, som det skrifna och

talade ordet erbjuder för dem, Indika förstå att begagna sig deraf, Kunde det lyckas

att i stället för det ofullkomliga åtbördsspråket göra till den döfstummes egendom de!

språk, som tillhör hans fullsinnade medmenniskor, och detta till den grad, att den döfstumme

lärde sig icke blott att förstå och för sin tankeverksamhet använda, utan äfven

att tala och från andra menniskors läppar afläsa detta språk, vore dermed den skilnad,

som naturen uppdragit mellan den döfstumme och hans medmenniskor i det väsentligaste

utplånad. I hvad mån detta resultat är möjligt att vinna, kan emellertid ej ännu

anses af erfarenheten tillräckligt ådagalagdt, ehuru all anledning finnes till den förhoppning,

att, derest de döfstummas undervisning får taga sin början i den ålder, då

deras språkorgan ännu icke förlorat all böjlighet, ett flertal af de döfstumma skall

kunna tillegna sig förmågan att tala.

O o o

I alla händelser är redan ett stort mål vunnet, om den döfstumme kan sättas i

stånd att, så att säga, tänka på sin fullsinnade omgifnings språk, samt läsa och skrifva

detta språk. Derigenom är han i sjelfva verket frigjord från sitt isoleringstillstånd, om

han också icke kan med samma lätthet, som den talande, meddela sig med andra;

och tillfälle är för honom öppnadt att genom det skrifna ordet hemta odling för

sin själ.

Undervisningen i döfstummeskolan bör derföre, efter Komiténs åsigt, gå ut derpå

att den döfstumme må, så vidt ske kan, lära sig att tala det språk, som begagnas

af hans medmenniskor, eller åtminstone tillegna sig detta språk i sådan omfattning, att

han förmår läsa och skrifva detsamma, och att det blir för honom det naturliga medlet

att gifva uttryck åt sina tankar och taga del af andras.

I afseende på de läroämnen, som böra göras till föremål för undervisning, och det

kunskapsmått, som bör meddelas i döfstummeskolan, synes ingen giltig anledning förefinnas,

hvarföre icke denna skola skulle göras i möjligaste män likstäld med folkskolan.

Den döfstumme är i allmänhet af naturen utrustad med samma själsgåfvor och anlag

som den fullsinnade, ehuru i följd af den afsöndring, hvari det döfstumma barnet uppväxer,

dess själsförmögenheter vid inträdet i skolåldern nått en högst ofullkomlig ut

-

21

veckling i jemförelse med det fullsinnade barnets. Dock saknas icke derföre möjlighet

att bringa den döfstum mes sjalsgåfvor till samma grad af utveckling, som den fullsinnades;

men väl är det naturligt, att, för att komma derhän, en längre undervisningstid

blir nödvändig för den förre än för den senare, helst undervisningen för den döfstumme

måste under första tiden efter hans inträde i skolan väsentligen försenas af de svårigheter,

som möta för läraren att meddela sig med sin lärjunge.

Hvad särskilt angår yrkcsbildning för de döfstumma, skulle det kunna synas,

som borde Komitén, då den uttalat sig för döfstummeskolans likställighet med folkskolan

i afseende på lärjungarnes intellektuella utbildning, förorda en dylik likställighet

jemväl i fråga om yrkesundervisning och följaktligen anse all egentlig yrkesbildning

böra vara främmande för döfstummeskolan, likasom den är det för folkskolan, der blott

slöjdundervisning kan ifrågakomma. Så till vida hyllar ock Komitén en sådan åsigt,

att den anser yrkesbildningen vara för döfstummeskolan endast en sekundär uppgift,

som för densamma eger sin betydelse i främsta rummet såsom ett medel att utveckla

och stärka den döfstummes kroppskrafter och på samma gång bereda honom en nyttig

omvexling mellan skolans intellektuella öfningar. Då likväl den döfstumme i allmänhet

torde komma att lemna skolan vid högre ålder än hvad fallet merendels är med de i

folkskolan undervisade barnen, och färdighet i något yrke under alla förhållanden är

af vigt för den döfstumme, måste i döfstummeskolorna någon uppmärksamhet egnas äfven

åt yrkesundervisningen; och särskildt blir sådant nödigt i de skolor, der lärjungen

åtnjuter bostad och föda på stället, och der således uppfostran i hemmet icke kan

påräknas såsom ett medel att fullständiga den utbildning, som erhålles i skolan. En

något längre drifven yrkesundervisning i döfstummeskolorna påkallas dessutom af det

kända förhållandet, att de döfstumma, äfven efter afslutad lärokurs, endast med svårighet

blifva emottagna i lära hos yrkesmän, hvarföre det måste anses önskvärdt, att

åtminstone den grundläggande yrkesbildningen må kunna meddelas de döfstumma i

skolan.

Efter att sålunda hafva angifvit sin åsigt om det mål, hvartill döfstum meundervisningen

bör syfta, går Komitén nu att yttra sig rörande det sätt, hvarpå denna undervisning

lämpligast bör ordnas. Sitt förslag i detta hänseende har Komitén sammanfattat

i form af en vid detta betänkande fogad »stadga för döfstummeundervisningen»,

vid hvars uppställning Komitén sökt att, i den mån sådant funnits lämpligt, följa nu

gällande stadga för folkskoleundervisningen i riket. Komitén har trott, att en sådan

sammanfattning af alla döfstummeundervisningen rörande bestämmelser, äfven om densamma

skulle komma att innesluta ämnen, hvilka hittills ej upptagits i en undervisningsstadga,

skulle blifva till gagn för dem, som komma att med döfstummeundervisningen

taga befattning, likasom den af Komitén uppgjorda organisationsplanen i dess helhet

ansetts genom en dylik uppställning vinna i öfverskådlighet.

Innan emellertid Komitén inför Eders Kongl. Maj:t framlägger sitt förslag i den

nämnda formen, torde Komitén få här särskildt framhålla hufvuddragen af den organi

J

O O

22

sation, Komité!) ansett döfstummeundervisningen böra erhålla, tillika med de skäl, som

dervid i den ena eller andra punkten varit för Komitén bestämmande.

Komitén har då till en början att yttra sig i fråga om de allmänna grunderna för

döfstummeundervisningens ordnande och de förändringar, som i detta hänseende påkallas

i nu bestående förhållanden.

Komiténs åsigter i denna del af det föreliggande ämnet kunna sammanfattas

under följande hufvudpunkter.

1 :o Undervisningen för de döfstimma bör göras obligatorisk.

Redan i 1842 års Folkskolestadga har den grundsats uttalats, att alla i skolåldern

varande barn böra till undervisning i skola inställas. Då med detta påbud likväl icke

kan afses annan skola, än den allmänna folkskolan, af hvilkens undervisning det döfstumma

barnet icke är i tillfälle att draga någon nämnvärd nytta, har det stadgade

skoltvånget, så vidt det gäller de döfstumma, hittills varit endast en död bokstaf.

Under förutsättning att tillräckligt antal läroanstalter öppnas för de döfstumma

barnens undervisning torde några betänkligheter ej möta att till dem utsträcka tillämpningen

af skolstadgans föreskrift om obligatorisk skolgång, helst det döfstumma barnet

måste anses vara i större behof af undervisning än det fullsinnade och ännu hårdare

än detta drabbas af följderna af en genom föräldrars eller målsmäns försummelse

vanvårdad uppfostran. Att tiden nu är inne att äfven för de döfstumma göra till en

sanning hvad 1842 års folkskolestadga innehåller derom att alla barn i skolåldern utan

undantag skola erhålla undervisning, har äfven af Riksdagen framhållits i dess den 14

Maj 1876 till Eders Kongl. Maj:t aflåt.na underdåniga skrifvelse angående ordnande af

döfstummeundervisningen i riket, och Komitén ser i detta uttalande eu borgen för att

icke Riksdagen för sin del skall sky de uppoffringar från statsverkets sida, som för det

berörda målets vinnande kunna finnas nödiga.

2:o De döfstumma böra undervisas i derför särskildt inrättad skota; föräldrar och

målsmän likväl obetaget att, under kontroll af vederbörande skolstyrelse, ensldldt sörja för

de döfstumma barns undervisning, Indika stil under deras målsmanskap.

Att till följd af den speciella uppgift, döfstummeundervisningen har att lösa i

jemförelse med den allmänna skolundervisningen, de döfstumma icke kunna förvärfva

nöjaktig utbildning i de allmänna skolorna, utan måste hänvisas till särskilda undervisningsanstalter,

torde icke påkalla någon vidare utredning från Komiténs sida, helst

först antydda anordning icke blifvit i vårt land ifrågasatt och i andra länder, såsom

ofvan är visadt, försöken i denna riktning blifvit öfvergifna. Undervisningen i de allmänna

folkskolorna kan för de döfstumma hafva betydelse endast såsom förberedelse

för deras inträde i döfstummeskolorna.

Deremot har på ett och annat ställe, och detta särskildt vid den främsta undervisningsanstalten

för döfstumma i vårt land, eller Institutet vid Manilla, med döfstummeskola

förbundits anstalt för uppfostran af blinda. Då dessa båda afdelningar af den

abnorma skolan, oberäknadt den för begge gemensamma uppgiften att undervisa och

uppfostra, måste söka sitt mål på vidt skilda vägar efter de olika sinnen, som skola

23

förmedla denna lärjungarnes undervisning och uppfostran, säger det sig sjelf, att en

förening af dessa skolor icke kan erbjuda några fördelar ur pedagogisk synpunkt, om

än möjligen någon förmån i ekonomiskt afseende dermed skulle kunna vinnas. Olägenheterna

deremot af att sammanföra två så olikartade bildningslinier i en anstalt äro

flera och lätt insedda. Komitén beder att här få blott i korthet anföra följande. Endast

undantagsvis lärer hos en och samma person kunna påräknas de egenskaper och

den utbildning, som erfordras för att tillfredsställande fylla det dubbla kallet af ledare

för så väl de döfstumma som de blinda barnens uppfostran. Erfarenheten har ock visat,

att, der en dylik förening egt ruin, den ena afdelningen af anstalten vanligen fått

stå tillbaka för den andra, allt efter som föreståndarens håg och föregående utbildning

manat honom att med större ifver egna sig åt den ena eller andra af de honom förelagda

uppgifterna, hvilka väl må anses vara af den omfattning att fordra hvar och en

sin man. De olika intressen, som omfattas af de särskilda afdelningarnas lärare, hafva

ofta visat sig leda till split och söndring inom anstalten. Slutligen utufvar de döfstumma

och blinda barnens dagliga sammanvaro på dessa ömsesidigt ett långt ifrån

lyckligt inflytande.

Förening af döfstummeskola med uppfostringsanstalt för blinda bör sålunda icke

tillåtas, och lika litet böra döfstumma barn sammanföras i samma anstalt med sinnesslöa.

Det dagliga umgänget med dessa af all högre förståndsutveckling oförmögna kan icke

O O CT O C3 O O

annat än förhindra vinnandet af det ändamål, hvartill döfstummeundervisningen syftar.

De skäl, hvilka tala för döfstumme- och blindundervisningens fullständiga åtskiljande,

synas ock hafva blifvit så väl af Eders Kongl. Maj:t som af Riksdagen erkända,

då Eders Kongl. Maj:t, efter att hafva inhemtat Komiténs yttrande, vid sistlidne Riksdag

begärt anslag för bestridande under nästkommande år af kostnaderna för den å

Manilla nu befintliga blindafdelningens skiljande från döfstummeinstitutet, och denna

Eders Kongl. Maj:ts framställning blifvit af Riksdagen bifallen. Härmed torde måhända

äfven den med döfstummeundervisningens och blindundervisningens särskiljande

från hvarandra nära sammanhängande och till Komiténs bedömande, enligt Komiténs

uppfattning af den förelagda uppgiften, öfverlemnade frågan om det nu varande institutets

vid Manilla framtida användning för den ena eller andra af dessa undervisningsgrenar

få anses i principen afgjord. För sin del har Komitén redan varit i tillfälle att

inför Eders Kongl. Maj:t uttala den åsigt, att det nämnda institutet bör bibehållas för

döfstummeundervisningen; och torde Komitén i det följande, i sammanhang med angifvande

af den ställning inom döfstummeundervisningen, Komitén afsett för detta institut,

få återkomma till de skäl, hvilka synts Komitén tala för institutets fortfarande användning

för sistberörda undervisning.

Ehuru döfstummeundervisningen påkallar lärarekrafter och materiel, som i allmänhet

icke torde kunna stå till buds annat än i särskild för denna undervisning inrättad

skola, har Komitén ansett det icke böra förmenas föräldrar och målsmän,att, der

så kan ske, i hemmen bereda undervisning åt de döfstumma barnen. På grund häraf

har det synts Komitén att, i analogi med hvad folkskolestadgan innehåller i fråga om

24

enskild undervisning för fullsinnade barn, det bör stå öppet för föräldrar och målsmän,

som sådant önska, att enskildt sörja för de döfstumma barns undervisning, Indika stå

under deras målsmanskap, dock med rättighet och skyldighet för vederbörande skolstyrelse

att tillse, att den undervisning, hvilken sålunda meddelas, motsvarar den som

erhålles i döfstummeskolan.

3:o Vid de döj''stummas undervisning bör efter regeln talmetoden användas. Derest

likväl döfstumt barn befnmes icke kunna undervisas efter nämnda metod, bär sådant barn

hänvisas till särskild, skola, der skrifning och handalfabet utgöra de hufvudsakliga undervisning

smed,len; och må båda dessa metoder icke i en och samma skola för undervisningen

användas.

Då, på sätt Komitén i det föregående antydt, målet för den döfstummes undervisning

bör vara att utveckla hans själsförmögenheter, och ett vilkor härför är att i

möjligaste mån göra honom delaktig af det språk, som är hans fullsinnade omgifnings,

är det naturligt, att talspråket i regeln måste utgöra det hufvudsakliga undervisningsmediet.

Talmetoden eller den metod, som för meddelanden mellan lärare och lärjunge

hufvudsakligen begagnar det talade ordet, bör således alltid i första hand vid döfstummeundervisningen

användas, och först då det visar sig, att lärjunge i följd af missbildade

talorgan eller af annan orsak icke förmår tillgodogöra sig undervisningen efter

denna metod, bör densamma utbytas emot andra undervisningsmedel. Såsom sådana

böra då företrädesvis användas skrifning och handalfabet, på det att äfven i dylikt

fall den döfstumme må i den för honom högsta möjliga grad tillegna sig och blifva

o Jo o o o

i tillfälle att draga nytta af det vanliga tal- och skriftspråket.

Af högsta vigt är emellertid, att, der lärjunges undervisning finnes böra ske efter

den senare metoden, hvilken Komitén, alldenstund tecknandet deri ingår ondast såsom

ett hjelpmedel och skrifning utgör det hufvudsakliga undervisningsmediet, torde i

utbyte mot den äldre oegentliga benämningen få här och i det följande beteckna

med namnet skrifrnetoden, lärjungen'' förflyttas till särskild för undervisning efter denna

metod anordnad skola. Om, hvilket tyvärr icke kan förnekas, de resultat, undervisningen

efter talmetoden hitintills lemnat inom vårt land, i allmänhet icke varit så tillfredsställande

som man kunnat önska, torde detta bland annat få tillskrifvas den omständigheten,

att i våra undervisningsanstalter de båda ifrågavarande metoderna fått

arbeta sida vid sida af hvarandra. Det döfstumma barnet, som ända till inträdet i skolan

varit för meddelanden med sin omgifning uteslutande hänvisadt till åtbörder, medför

till skolan en naturlig böjelse att i umgänget begagna sig af detta meddelelsemedel,

och en synnerlig uppmärksamhet erfordras derföre inom talskolorna för att afhålla eleverna

från tecknandet och förmå dem att äfven utom lektionstimmarna begagna sig af

talet, hvilket är oundgängligen nödigt, derest någon färdighet deri skall af dem uppnås.

Alla ansträngningar för detta ändamål blifva likväl fruktlösa, så länge eleverna

dagligen under sina fristunder sammanträffa med kamrater, hvilka begagna ett annat

medel att göra sig förstådda. De båda metodernas särskiljande från hvarandra påkallas

sålunda af omsorgen om talundervisningens framgång, men är äfven ensidig för de

25

efter skrifmetoden undervisade eleverna, hvilka vid sidan af sina i talet öfvade kamrater

lätt finna sig vanlottade och tillbakasätta och i följd deraf icke med tillbörlig håg

begagna sig af den enda undervisning, som för dem visat sig möjlig.

4:o Undervisningen för döfstum bör taga sin början i åldern mellan 7 och 10 år,

och lärotiden omfatta minst 8 år.

Vid döfstummeanstalterna i vårt land hafva bestämda föreskrifter rörande lärjunges

intagningsålder hittills i allmänhet saknats. Vanligast har inträdet i skolorna

egt ruin i åldern mellan 10 och 15 år, någon gång äfven före 10 år, men oftare efter

15 år. Blott för några få anstalter, och bland dessa institutet vid Manilla, hafva föreskrifter

härutinnan varit gifna. Enligt det för institutet den 19 Juni 1846 faststälda

reglemente var inträdesåldern bestämd från 10 till 15 år; men genom Nåd. bref den

15 Februari detta år har Eders Kongl. Maj:t behagat förordna, att till frielever för

stiften vid institutet företrädesvis böra utses barn mellan 7 och 10 år, eller, om sådana

ej anmälas eller hinder eljest möter för deras antagande, barn mellan 10 och 12 års

ålder. Hvad angår betalande elever vid institutet, så hafva visserligen undantag i

föreskriften om intagningsåldern varit medgifna samt praxis härutinnan på senare tiden

varit vacklande, ända tilldess direktionen öfver Allmänna Institutet för döfstumma

den 21 maj 1878 i afseende på de elever, som af direktionen antages, beslutat i likhet

med nyss åberopade Nådiga bref samt att endast i undantagsfall intaga elever öfver 12 år.

Då mottagligheten för undervisning i allmänhet är större i de yngre åren, och då

särskildt för den döfstumme möjligheten att lära sig tala är i väsentlig mån beroende

deraf, att hans undervisning tager sin början, medan talorganen ännu bibehålla sin

naturliga mjukhet, hvartill kommer angelägenheten att de döfstumma barnens undervisningstid

ej utsträckes utöfver den ålder, då de böra komma i tillfälle att genom arbete

bidraga till sin utkomst, bör den döfstummes inträde i skolan helst taga sin början

vid det sjunde lefnadsåret. Men väl inseende att i särskilda fall hinder kunna

förefinnas med afseende på ett och annat barn dels i dess egen kroppssvaghet, dels i

skolans anordningar för lärjungars intagande vid nu nämnda ålder, har Komitén ansett

det böra lemnas vederbörande skolstyrelse öppet att i samråd med föräldrar och målsmän

närmare bestämma den tid i åldern mellan 7 och 10 år, då undervisningen i döfstummeskolan

bör för hvarje barn taga sin början.

Intill dess barnet upptages i döfstummeskolan, och särskildt i de fall, då dermed

uppskjutes inemot den föreslagna intagningsålderns högsta gräns, synes det lämpligt,

att barnet får besöka folkskolan för att draga den nytta af undervisningen derstädes,

som må vara möjlig och åtminstone förvärfva någon vana vid ordning och uppmärksamhet.

Lärotiden har i de svenska döfstummeskolorna hittills vexlat mellan 2 och 8 år;

i allmänhet har sex-årig kurs hittills fått gälla såsom fullständig. Numera har man

emellertid funnit, att äfven den sex-åriga lärotiden är för knappt tilltagen för att bibringa

lärjungen det mått af kunskaper och den utbildning, som ingått i de nuvarande

skolornas plan. Bestämmer man nu döfstummeskolans uppgift på det sätt Komitén i

Döfstummeunderv ovän. 4

26

det föregående angifvit, blir deraf eu nödvändig följd, att en utsträckning måste ske af

lärotiden. En tillökning deri blir erforderlig icke allenast med afseende å de många

och stora svårigheter, som möta vid att lära den döfstumme tala, der undervisningen

meddelas efter talmetoden, utan äfven för att höja måttet af lärjungens insigter i de särskilda

skolämnena till närmaste öfverensstämmelse med det fullsinnade barnets kunskaper

vid dess utträde ur folkskolan. Och om än i de fall, der talmetoden icke användes,

den tid besparas för undervisningen, som eljest åtgår för talets inlärande, synas likväl

de höjda anspråken på lärjungens skolbildning och den omständigheten att de lärjungar,

hvilka hänvisas till undervisning efter skrifmetoden, oftast äro de mindre begående,

hvilka dessutom skola undergå minst en läsetermins pröfvotid i talskola, som knappast

får anses ingå i den egentliga lärotiden, utgöra tillräcklig anledning att äfven för skrifskolorna

utsträcka undervisningstiden i samma grad som för talskolorna. Vid dessa

förhållanden har Komitén ansett lärokursen böra så väl för tal- som skrif-skolorna

sättas till minst 8 år, en tid, som ingalunda kan anses särdeles lång, om man erinrar

sig, att det fullsinnade barnet, hvilket inträder i skolan med full förmåga att begagna

undervisningen, vanligen behöfver 6 till 8 år för att inhemta det för folkskolan bestämda

måttet af kunskaper.

Komitén öfvergår härefter till att yttra sig angående sättet, huru en efter dylika

grunder ordnad undervisning för de döfstumma må kunna åstadkommas.

Vid ordnandet af den allmänna folkundervisningen har omsorgen för beredande

af tillfälle till undervisning för de fullsinnade barnen blifvit lagd på församlingen, som

ansetts böra utgöra för sig ett skoldistrikt, med skyldighet att föranstalta om de till

distriktet hörande barnens undervisning. Då antalet döfstumma är jemförelsevis så obetydligt,

att i vissa församlingar icke någon, i andra endast få döfstumma förekomma,

tillhörande skolåldern, är det nödigt, att döfstummeundervisningen ordnas för vidsträcktare

kretsar, likasom denna undervisnings särskilda beskaffenhet vid dess ordnande påkallar

rikligare tillgångar än dem, öfver hvilka församlingen förfogar. Det har synts

Komitén, som skulle den skyldighet, hvilken i afseende på den allmänna folkundervisningen

tillhör församlingarna, lämpligen kunna, hvad angår döfstummeundervisningen,

påläggas landstingen och de städer, hvilka stå utom landstingsinstitutionen. Härigenom

skulle man i sjelfva verket ställa sig på samma grund, som blifvit följd vid folkundervisningens

ordnande, endast med den skilnad att den större kommunen, landstingsområdet

eller staden, trädde i stället för den mindre, församlingen, och man skulle derjemte

komma att stödja sig på delvis bestående förhållanden, i det att redan nu åtskilliga

landsting för sina områden tagit de döfstuinmas uppfostran om hand.

Då emellertid äfven inom landstingsområdena och de i landstingen icke deltagande

städerna antalet i skolåldern varande barn understundom torde befinnas mindre, än att

dessa områden skulle kunna med fördel hvar för sig ordna ifrågavarande undervisning,

synes samma rättighet böra medgifvas dem, som i afseende på den allmänna folkundervisningen

blifvit tillagd församlingarna, eller att, i den mån sådant finnes lämpligt, två

eller flera sammansluta sig till ett skoldistrikt. Dervid är dock, till förekommande af

27

tvister emellan de särskilda områdena, nödigt, att de vilkor, på hvilka en sådan förening

ingås, på förhand aftalas och så noggrann! som möjligt bestämmas.

Vidtagandet af åtgärder för döfstummeundervisningens ordnande bör dock icke

vara en kommunernas angelägenhet allena. Om staten ansett sig böra komma församlingarna

till hjelp vid bekostandet af de fullsinnade barnens undervisning, så måste

statens medverkan med desto större skäl kunna påkallas, då det gäller att bereda uppfostran

åt de döfstumma. Väl ligger det alltid i statens intresse, att dess medlemmar

må fostras till gudfruktiga och nyttiga medborgare; men angelägenheten häraf blir så

mycket större, när det gäller medlemmar af samhället, hvilka, lemnade åt sig sjelfva,

befinna sig på en i alla afseenden så outvecklad ståndpunkt, att deras bibehållande

dervid kan för samhället vara förenad! med allvarsamma vådor. Den undervisning,

som erfordras för de döfstumma, är ock af beskaffenhet att, i jemförelse med undervisningen

för de fullsinnade, kräfva så betydande uppoffringar, att till och med de

större kommunerna skulle blifva allt för hårdt betungade, om de skulle bära utgifterna

för denna undervisning ensamma utan annat bidrag, än det, som rimligtvis kunde påräknas

af de döfstumma barnens föräldrar eller målsmän.

Under sådana omständigheter bör det med skäl kunna fordras, att staten på ett

verksammare sätt tager del i åtgärderna för de döfstummas uppfostran, än i kostnaderna

för den allmänna folkundervisningen. Hittills har förhållandet icke varit sådant, ty,

ehuru det måste erkännas, att staten äfven mot döfstummeundervisningen visat mycken

frikostighet, har denna dock kommit blott några få döfstumma barn till godo. Under

det att staten tillskjutit 2/3:delar af de till folkskolans lärare utgående lönerna och ensam

besörjt utbildning af lärare i tillräckligt antal för denna skolas behof, har staten,

hvad angår de döfstumma barnens uppfostran, utom anslaget till institutet å Manilla,

endast lemnat bidrag för de medellösa, till belopp af högst 100 kronor för hvarje vid

enskild anstalt intaget barn, och för utbildningen af döfstummelärare har staten vidtagit

åtgärder i mycket ringa omfattning och först under de senare åren, då ett mindre anslag

utgått till en vid institutet å Manilla anordnad lärokurs för döfstummelärare. Det

synes Komitén vara med billighet öfverensstämmande, att staten icke allenast bereder

döfstummeundervisningen samma förmåner, som den allmänna folkundervisningen, och

således bidrager med 2/3:delar till lärarnes aflöning samt bekostar utbildning för ett tillräckligt

antal lärare, utan äfven derutöfver lemnar döfstummeskolorna ett understöd,

hvilket Komitén förestält sig lämpligen skulle kunna bestämmas till samma belopp, som

nu utgår för de medellösa, eller 100 kronor årligen, men hädanefter för hvarje vid

döfstummeskola intaget barn, oafsedt om detta är medellöst eller icke.

De döfstumma barnens föräldrar böra slutligen, lika litet som de fullsinnades,

vara befriade från att deltaga i kostnaderna för sina barns uppfostran. Förhållandena

ställa sig dock i detta hänseende något olika, då det gäller det döfstumma och det fullsinnade

barnet. Det senare vistas i vanliga fall i sitt hem och njuter der föda och

underhåll samt vård å de tider, då barnet icke uppehåller sig i den närbelägna skolan.

Det döfstumma barnet åter nödgas, för att erhålla undervisning, vistas å en från hemmet

28

mer eller mindre aflägsen ort, der bostad och föda måste för betalning åt barnet anskaffas.

Det är naturligt, att kostnaderna för barnets underhåll i det senare fallet ställa

sig vida högre än i det förra och blifva synnerligen kännbara för de mindre bemedlade,

eller den klass, inom hvilken, efter hvad erfarenheten visat, de döfstumma allmännast

anträffas. Långt ifrån att under sådana förhållanden de döfstumma barnens föräldrar

torde blifva i tillfälle att, likasom de fullsinnades, utöfver barnens underhåll bekosta

någon del af deras undervisning, är det att antaga, att i vanliga fall föräldrar och målsmän

icke en gång skola finnas i stånd att bestrida hela kostnaden för barnets underhåll

vid skolan. I regeln kan följaktligen endast ett måttligt bidrag till det döfstumma

barnets underhåll påräknas från föräldrarna, hvaremot återstoden af underhållskostnaden

likasom utgifterna för undervisningen torde få läggas på skoldistrikten och staten. Den

omständigheten, att skolgången för de döfstumma, enligt Komiténs förslag, skulle blifva

obligatorisk, påkallar äfven, att icke drygare förpligtelse!- i afseende å barnens uppfostran

åläggas föräldrarna, än som kunna utan alltför stora umbäranden af dem fullgöras.

Saknas förmåga dertill, bör fattigvårdssamhällets pligt att bispringa inträda, i

likhet med hvad för dylikt fall stadgas i fråga om de allmänna folkskolorna.

Utgående från de förutsättningar i afseende på statens, kommunens och de enskildas

skyldighet att hvar för sig deltaga i omsorgen och kostnaderna för de döfstummas

undervisning, Komitén nu antydt, har Komitén ansett, att det bör åligga landstingen

och de städer, som i landsting ej deltaga, att hvar för sitt område vidtaga nödiga

åtgärder för de döfstummas undervisning, med rättighet för landstingsområde eller dylik

stad att, der så finnes lämpligt, med ett eller flera andra sådana områden sammansluta

sig till ett distrikt för gemensamt ordnande af ifrågavarande undervisning, samt att

kostnaderna för denna undervisning lämpligen böra mellan staten, landstingen och barnens

föräldrar eller målsmän sålunda fördelas, att

staten deltager med 2/3:delar i den lön, föreståndare, lärare eller lärinna vid döfstummeskola,

utöfver husrum och vedbrand, åtnjuter, dock att dylikt lönetillskott icke

må för någon tjenst öfverstiga eu viss gräns, som, med afseende å hvad nedan anföres

rörande lönernas belopp, antages böra sättas till 2,000 kronor; bidrager med 100 kronor

till underhållet af hvarje i döfstummeskola intagen lärjunge; besörjer och bekostar

utbildandet af lärare för de döfstummas undervisning; äfvensom, i likhet med hvad vid

folkskoleundervisningen sker, vidkännes utgifterna för inspektion öfver döfstummeundervisningen

i dess helhet;

föräldrar och målsmän bidraga till barnets underhåll vid skolan med viss årlig

afgift, som efter omständigheterna bestämmes af skoldistriktet; samt

skoldistriktet bestrider öfriga utgifter för lärarnes aflöning och lärjungarnas underhåll,

äfvensom för anskaffande af skollokal, materiel m. m.

Ett hufvudsakligt vilkor för att döfstummeundervisningen skall kunna tillfredsställande

ordnas, är, att tillgång må finnas på ett tillräckligt antal för sitt kall väl utbildade

döfstunnnelärare.

29

För att vinna detta ändamål är det nödigt, icke blott att lärare vid döfstummeskolorna

beredas sådana förmåner, att personer med duglighet och förmåga kunna i

detta kall finna en nöjaktig utkomst, utan ock att åtgärder vidtagas på det att de, som

vilja egna sig åt de döfstummas undervisning, må kunna förvärfva derför erforderlig

utbildning.

Den aflöning, som för närvarande bestås lärarne vid döfstummeanstalterna i riket,

är i allmänhet otillräcklig och sådan, att den icke står i något rimligt förhållande till

den ansträngande och ansvarsfulla uppgift, som åligger dessa lärare. Detta gäller i all

synnerhet om lärarne vid de af landstingen och af enskilda anordnade anstalterna, men

äfven om statens institut vid Manilla. Döfstummeläraren lönas under nu varande förhållanden

sällan högre, men ofta nog lägre än folkskoleläraren, och detta oaktadt den

förres kall i jemförelse med den senares är så betungande och ställer så stora anspråk

på föregående utbildning och lärareskicklighet, att en högre lön för den förre måste

anses af den enklaste rättvisa påkallad. Bestämmandet af lönerna för döfstummelärarne

synes väl i allmänhet böra bero på den eller dem, som inrättat den skola, der lärarne

äro anstälde, och skulle således enligt Komiténs förslag vara en angelägenhet för skoldistriktet.

Derest emellertid staten skulle komma att till lärarnes löner lemna tillskott

i den utsträckning, som Komitén vågat ifrågasätta, torde med allt fog kunna såsom

vilkor för dessa tillskott uppställas den fordran, att lönerna icke i något fall sättas

under vissa af staten faststälda minimibelopp. En sådan rättighet har staten förbehållit

sig för de till folkskolorna utgående bidragen, och med samma skäl torde en dylik

rättighet kunna påkallas, då det gäller döfstummeskolorna. Derjemte och med tillämpning

äfven här af den vid de flesta löneregleringar under senare tider följda grundsatsen,

att en under viss tid fortsatt tjenstgöring vid samma befattning bör medföra en

tillökning i löneförmånerna, synes staten lämpligen kunna såsom vilkor för iönetillskotts

fortsatta utgående göra det förbehåll att, efter vissa års nitisk och oförvitlig tjenstgöring,

lärares lön skall förhöjas med belopp, som det beror på vederbörande skoldistrikt

att efter omständigheterna bestämma, men som icke må understiga ett visst, af

staten faststäldt minimum. Med en dylik anordning skulle efter Komiténs uppfattning

tillräcklig trygghet vinnas derför att lärarne blefve i afseende på lönevilkor nöjaktigt

tillgodosedda.

För förbättrande af lärarnes ställning och beredande af friska lärarekrafter

fördöfstummeundervisningens handhafvande är ytterligare nödigt, att rättighet till

pension vid afgång ur tjensten må kunna döfstummelärare tillförsäkras, och att således

desse icke heller i detta fall blifva sämre lottade än folkskolans lärare. Till frågan

om sättet, huru en dylik pensionering skulle kunna åstadkommas, äfvensom till

frågan om de siffror, som skäligen böra bestämmas såsom minimibelopp för lärarnes

löner, torde Komitén vid behandlingen af de särskilda punkterna i dess förslag till

stadga få återkomma.

För utbildningen af döfstummelärare har, såsom nyss anfördes, hittills i vårt land

föga blifvit åtgjordt. Sedan slutet af år 1873 har visserligen vid institutet å Manilla

30

ett seminarium för bildande af döfstummelärare varit inrättadt; men under den korta

tid, som derefter förflutit, har seminariet endast i ringa mån förmått att bidraga till afhjelpande

af bristen på dugliga döfstummelärare, så mycket hellre som, antagligen till

följd ej mindre af den ringa lockelse, det i allmänhet illa aflönade lärarekallet erbjudit,

än äfven deraf att seminariikursens genomgående icke erfordrats för anställning

såsom döfstummelärare, seminariet varit endast fåtaligt besökt. Med undantag af de lärare,

som utgått från detta seminarium, eller som idkat studier vid anstalter i utlandet, hafva

de vid rikets döfstummeskolor anstälde lärarne i allmänhet varit i saknad af all annan

särskild utbildning för sitt kall, än den som kunnat vinnas genom någon tids vistelse

vid döfstummeskola i riket och aktgifvande på undervisningen derstädes. Understundom

hafva till lärare äfven antagits personer i saknad ej blott af all slags kännedom

om döfstummeundervispingen, utan äfven af nödiga insigter för öfrigt. Döfstummeundervisningen

är dock af den speciella beskaffenhet, att ett tillfredsställande

resultat deraf icke är möjligt, utan att läraren så teoretiskt som praktiskt utbildas med

särskildt afseende på kallet såsom lärare för döfstumma. Det torde derföre för ett

nöjaktigt ordnande af denna undervisning finnas oundgängligen nödigt, att tillfälle beredes

dem, hvilka skola öfvertaga kallet såsom undervisare, att i ett för ändamålet

särskildt inrättadt och med fullständig normalskola förenadt seminarium erhålla en

grundlig teoretisk och praktisk utbildning, äfvensom att i sammanhang härmed godkänd

afgångsexamen från detta seminarium göres till vilkor för erhållande af anställning

såsom döfstummelärare.

Enligt de åsigter, Komitén i det föregående uttryckt i afseende på skyldigheten

att deltaga i kostnaderna för de döfstummas undervisning, skulle det åligga staten ensam

att sörja för lärarebildningen, och såsom en följd häraf skulle det tillhöra staten

att upprätta och underhålla det för lärarebildningen erforderliga seminariet. Godkännas

Komiténs åsigter härutinnan, synes det Komitén, som tankarna icke borde vara delade

derom, att man, byggande på den grund, som redan finnes, borde förlägga det blifvande

seminariet till Manilla.

Yäl har från något enstaka håll den åsigten blifvit uttryckt, att institutet vid

Manilla, med frånskiljande af döfstummeundervisningen, skulle omdanas till en större

uppfostringsanstalt för blinda, och äfven inom Komitén har förslag i den riktningen

blifvit väckt och varit under pröfning. Förfäktarne af den antydda åsigten hafva

hufvudsakligen åberopat sig derpå, att institutet vid Manilla icke skulle väl lämpa

sig för en undervisningsanstalt för döfstumma, enär dels läget icke vore för ändamålet

tjenlig^ dels utrymmet vore alltför stort och institutet i följd deraf skulle såsom

undervisningsanstalt för döfstumma blifva onödigt dyrbart, hvarförutan uppförandet af

ett nytt institut för blinda antagits skola för statsverket medföra större kostnader, än

om staten å annan plats än Manilla, till den omfattning, som kunde finnas erforderlig,

anordnade ett seminarium för bildande af döfstummelärare, med dertill hörande normalskola.

31

De fleste döfstummelärare, hvilka uttalat sig offentligt angående döfstummeundervisningen,

hafva ansett det lämpligaste läget för en undervisningsanstalt för döfstumma

vara i utkanten af en stad, helst sjöstad, enär man derigenom blefve i tillfälle

att vid döfstummeundervisningen, för hvilken den omedelbara åskådningen har en så

stor betydelse, tillgodogöra sig den rika mångfald af olika föremål och vexlande företeelser,

som en stad med dylik belägenhet framställer för ögat, på samma gång lärjungen

lättare, än om anstalten vore belägen i det inre af staden, skulle kunna skyddas

från stadslifvets frestelser och faror. Det vill förefalla Komitén, som just institutet vid

Manilla skulle vara egnadt att uppfylla dessa anspråk. Beläget vid segelleden till rikets

hufvudstad, i dennas närmaste grannskap, och omgifvet på alla sidor af den härligaste

natur, lemnar Manilla ett rikt tillfälle till åskådningar af bildande och förädlande

inflytelse för den döfstumma lärjungen utan att föra denne i omedelbar närhet

af stadslifvet med dess lockelser. Det vore under sådana förhållanden onekligen att

beklaga, om Manilla skulle gå förloradt för döfstummeundervisningen och användas

för de blinda, för hvilka fördelarne af det vackra läget och den storartade naturen

skulle vara helt och hållet förspilda.

Då man vidare sagt, att Manilla skulle vara för stort för att begagnas till

undervisningsanstalt för döfstumma, har man egentligen velat stödja detta påstående derpå,

att för de döfstunnnas uppfostran skulle vara menligt att på ett ställe sammanföra

en större mängd af lärjungar, och att derföre anstalter med ringare antal lärjungar,

hvilka endast under öfningstimmarna vistades vid anstalten, men hade sin bostad utom

densamma i enskilda liem, vore att föredraga framför större anstalter, der lärjungarne

hade bostad och föda på stället. För sin del är Komitén af den åsigt, att, hvilkendera

formen än gifves åt en undervisningsanstalt för döfstumma, vare sig den ordnas såsom

internat eller externat, resultatet af uppfostringsarbetet i alla händelser blir beroende,

icke väsentligen af den ena eller andra organisationsformen, utan af det sätt,

hvarpå anstalten handhafves. Utsigterna till framgång och faran att misslyckas torde

vid begge vara ungefärligen lika stora. Under det att således valet mellan internatet,

och externatet synes i allmänhet böra lemnas öppet och lämpas efter omständigheterna

i hvarje fall, torde likväl, hvad särskildt angår den anstalt, som skall tjena till öfningsskola

för lärareelever, internatet vara en lämpligare organisationsform, enär eleven då

lättare blir i tillfälle att iakttaga de döfstumma under deras fritimmar och göra sig

förtrogen med den behandling, som derunder bör dem egnas.

Utgår man nu derifrån, att seminariets skola bör ordnas såsom internat, vill det

synas Komitén, som skulle utrymmet vid Manilla ingalunda blifva för stort för seminariets

behof. I det föregående har Komitén framhållit nödvändigheten deraf att

undervisningstiden vid döfstummeskolorna utsträckes till 8 år, hvaraf skulle följa, att en

fullständig skola komme att innehålla 8 olika åldersgrupper eller klasser, och, på det

att inom hvarje klass antalet lärjungar måtte blifva ungefär lika stort vid normalskolan

som vid distriktsskolorna samt seminarii-eleverna få tillfälle att så mycket som möjligt

studera olika naturer och anlag, torde normalskolan böra beräknas för 80 till 100

32

lärjungar, ett antal som enligt framstående fackmäns uttalanden och annorstädes vidtagna

anordningar icke kan anses för stort för talmetodens framgångsrika tillämpning.

Af byggnaderna vid Handla är, på sätt Komitén i sin den 16 Oktober 1877

aflåtna skrifvelse i underdånighet erinrat, den s. k. Manbemsbyggnaden, hvilken för närvarande

användes för de döfstumma, nämligen till lärarebostäder, lärosalar och arbetsverkstäder

in. in., numera så förfallen, att den redan vid besigtning för flere år sedan

blifvit utdömd. Äfven Öfre Handla, eller den byggnad som begagnas för de blinda,

befinner sig i det skick, att enligt direktionens öfver institutet underdåniga skrifvelse

den 2 Oktober 1876 tiden för dess utdömande icke kan anses lånet aflägsen, och att

densamma, efter den förestående utrymningen af de blinda, icke bör vidare beräknas,

så mycket mindre som denna byggnad, såsom skänkt till blindinstitutet, ej får efter

nämnda utrymning anses såsom döfstummeinstitutets egendom. Båda nu nämnda byggnader

torde således vid bedömande af det för framtiden tillgängliga utrymmet vid

Manilla böra lemnas ur räkningen, och det återstår då, utom gymnastikbyggnaden och

uthus, endast den stora hufvudbyggnaden, hvilken, jemte bostäder för en del af institutets

lärare, innehåller sof-, mat- och lärosalar för det vid innevarande års början till

165 uppgående antalet döfstumma lärjungar. Det ökade utrymme, som genom elevantalets

minskande till ett hundradetal skulle vinnas, torde till fullo komma att tagas i

anspråk för beredande af verkstäder och slöjdlokaler, af bostäder åt seminariets elever

äfvensom för dettas behof i öfrigt, och skulle derjemte kunna lemna ett önskvärdt tillfälle

att bereda något bättre bostäder för institutets lärare, af hvilka nu blott ett fåtal

är inrymdt i den ifrågavarande byggnaden. Under sådana förhållanden torde det tillgängliga

utrymmet vid Handla, om än för det afsedda ändamålet fullt tillräckligt, icke

kunna anses öfverflödigt stort, och dermed måste äfven anmärkningen, att institutet såsom

döfstummeanstalt skulle blifva onödigt dyrbart, förfalla.

I hvad mån kostnaderna för upprättandet af ett nytt blindinstitut skulle komma

att öfverstiga kostnaderna för uppförande af nya byggnader för ett seminarium för

döfstummelärare med dertill hörande normalskola och besparing således kunna vinnas

genom Handlas framtida användande för blindundervisningen, är svårt att under för

handen varande förhållanden med säkerhet afgöra, men utgår man derifrån, att det nya

blindinstitut, hvars uppförande föreslagits af vederbörande direktion, beräknats komma

att kosta 258,039 kronor, torde det med temlig visshet kunna förutsägas, att byggnaderna

för ett seminarium för döfstummelärare icke skulle kunna åstadkommas med

mindre kostnad, än uppförandet af det nyss nämnda institutet, och den ekonomiska sidan

af frågan synes följaktligen icke vara af den betydelse, man velat deråt gifva.

Då det gäller att afgöra, huruvida Handla bör för framtiden användas för den

ena eller andra af de båda nämnda afdelningarna af den abnorma skolan, torde institutets

föregående utveckling icke heller böra alldeles lemnas ur sigte. Härvid är nemligen

att märka, att af de vid institutet undervisade lärjungar omkring % delar varit

döfstumma, och Handla har således öfvervägande varit en anstalt för döfstumma, med

hvilken sedan år 1846 varit förenad uppfostringsanstalt för blinda. Större delen af de

33

donationer, med hvilka institutets verksamhet delvis uppehållits, har gifvits åt institutet,

såsom anstalt för döfstumma, och det är äfven hufvudsakligen i sådan egenskap som

institutet under sin långa verksamhet gjort sig kändt och erkändt af den stora allmänheten.

Institutets historiska utveckling torde således, enligt Komiténs åsigt, innebära

ett skäl för dess framtida användande till döfstummeundervisningen. Ett ytterligare

och, såsom det synes Komitén, afgörande skäl derför är det trängande behofvet af

skickliga döfstummelärare, hvars tillgodoseende skulle till en oviss framtid uppskjutas,

om för det af Komitén föreslagna seminariet med tillhörande normalskola nya byggnader

skulle behöfva uppföras.

Visserligen bör Komitén i detta sammanhang icke lemna oanmärkt den åsigt,

som äfven inom Komitén blifvit uttalad och pröfvad, nemligen att döfstummelärarebildningen

möjligen kunde tänkas förlagd till ett eller flera, efter olika tider och förhållanden

vexlande ställen, eller att seminarium kunde förenas såsom bihang med en

eller flere distriktsskolor, beroende detta hufvudsakligen på förmågan hos dessa skolors

föreståndare att handleda lärareelever. Oberäknadt den omständigheten att i den närvarande

och närmaste tiden, då döfstummelärarebildningen med afseende på det framträdande

stora behofvet af lärare särskildt behöfver forceras, Komitén veterligt, icke

någon landsortsanstalt är i erforderliga afseenden så fullständig ocli rustad, att ett i

någon mån nöjaktigt lärareseminarium der skulle utan vidare kunna upprättas, och

svårligen ens i framtiden tillräcklig garanti vid en vanlig distriktsskola kan lemnas lör

uppfyllandet af de anspråk, som på ett lärareseminarium oeftergifligen måste ställas,

skulle upphäfvandet af statsanstalten för döfstummas undervisning eller skiljandet af

lärarebildningen derifrån, enligt Komiténs mening, omöjliggöra nödig fasthet och grundlighet

i denna för döfstummeundervisningens ordnande framför allt vigtiga angelägenhet.

Med rätta liar också Riksdagen i sin underdåniga skrifvelse deu 14 Maj 1876

betonat, att den afsedda lärarebildningen måste vara grundlig och för ändamålet fullt nöjaktig,

och att de åtgärder, som härför vidtagas, måste vara ändamålsenliga, och i sådant

syfte förnummos äfven vid den abnorma skolans andra nordiska läraremöte i Stockholm

1876 uttalanden af flera insigtsfull män, hvilka påvisade fördelen och betydelsen af en

statsanstalt i förening med ett lärareseminarium. — Komitén tror sig härmed hafva

gifvit tillräckliga skäl för institutets å Manilla framtida användande till döfstummelärareseminarium

och normalskola och får, under förutsättning af bifall till Komiténs

förslag i detta hänseende, i öfverensstämmelse med Eders Kongl. Maj:ts Nådiga befallning

öfverlemna förslag till stat för döfstummeinstitutet, hvilket förslag finnes detta

underdåniga betänkande bifogadt uti Bil. 7. För att bedöma, huru stor del af den

deri upptagna statsbidragssumman, 42,100 kronor, bör beräknas komma att utgå *ör

lärarebildningen, derest denna kommer att, enligt Komiténs förslag, förläggas till

Manilla, bör från samma summa frånräknas de bidrag, som eljes af staten skulle lemnas

till döfstummeundervisningens befrämjande inom det eller de skoldistrikt, som

komma att bildas af de områden, för hvilka institutets normalskola, enligt Komiténs

förslag, skulle blifva distriktsskola, utgörande:

Döfstummeundevv. ordn.

5

34

dels 2/:i delar af lärarnes aflöning ____________________________________________________kr. 9,733,33

dels 100 kronor till underhåll af hvar och en af institutets 104 lärjungar » 10,400 —

Summa kronor 20,133,33.

Såsom ytterligare utgifter för döfstummelärarebildningen, hvilka skulle komma

att af statsmedel bestridas, derest densamma blefve fördelad på flera distriktsskolor,

kunna nämnas: större anslag till stipendier åt seminariieleverna, då dessa skulle sjelfva

bekosta sin bostad under lärotiden, samt arvoden till de föreståndare och lärare vid

distriktsskolorna, som skulle verkställa lärarebildningen.

För att ådagalägga, hvilka kostnader för staten föranledas af tillämpningen utaf

de förslag, Komitén rörande döfstummeundervisningen här ofvan framställt, har Komitén

uppgjort följande beräkning, dervid Komitén dock anser sig böra förutskicka den

anmärkning, att Komitén till grund för densamma, hvad lärarelönerna angår, lagt endast

de lägsta löner, hvilka, enligt Komiténs åsigt, kunna ifrågakomma, hvadan statens bidrag

ökas i samma mån, lönerna genom ålderstillägg eller af andra orsaker tillväxa.

Enligt de åsigter, Komitén ofvan uttalat, borde staten

a) deltaga med Va, dock icke utöfver 2,000 kronor, i den lön föreståndare, lärare

eller lärarinna vid döfstummeskola, utöfver husrum och vedbrand, åtnjuter;

b) bidraga med 100 kronor till underhållet af hvarje i döfstummeskola intagen

lärjunge;

c) besörja och bekosta utbildandet af lärare för de döfstummas undervisning; och

d) vidkännas utgifter för inspektion öfver döfstummeundervisningen i dess helhet.

Då nu, beträffande först de utaf förslaget under punkten a) föranledda kostnader,

af den vid betänkandet fogade bilaga N:o 5 framgår, att riket skulle indelas i 11 skoldistrikt,

af hvilka dock ett erhölle skolan förlagd vid institutet å Mangla, der staten

ensam bekostade lärarelönerna, afser statens ifrågavarande bidrag lärarelönerna vid

skolorna inom endast 10 distrikt; och bär Komitén uti bilagan K:o 6 beräknat minimilönerna

vid alla dessa skolor, särskilt under öfvergångstiden, då tal- och skrifskolor

under vissa vilkor skulle kunna vara förenade, och särskildt sedan dessa båda slag af

skolor blifvit fullständigt åtskilda; af hvilken beräkning framgår, att dessa löner sammanlagdt

uppgå

i förra fallet till -............—.....--------------------------------------------------- 95,000 kronor

i det senare till------------------------------------------------------------------------ 105,000 »

och sålunda statens andel, 2/s af samma löner,

i det ena fallet till -------------------------------------------------------------------- 63,333,33 »

i det andra till------------------------------------------------------------------------------ 70,133,33 »

Hvad vidare angår det i punkten b) här ofvan omfönnälda bidrag, så, enär,

enligt Komiténs antagande i bilagan N:o 5, antalet döfstumma barn, för hvilka undervisning

i skolorna samtidigt borde vara att påräkna, utgör 862, men detta antal, för

beräkning af statens bidrag enligt denna punkt, bör minskas med antalet barn, tillhörande

det distrikt, som, enligt Komiténs förslag, borde undervisas vid normalskolan

35

å Manilla, eller 104, återstå för samtliga öfriga distriktsskolor 758 barn, för hvilka

statens bidrag, 100 kronor för hvarje, utgör 75,800 kronor.

I afseende å den uti punkten c) här ofvan antydda lärarebildning har Komitén

föreslagit, att vid Manilla ett seminarium för döfstummelärare skulle anordnas, och i

sammanhang dermed för dessa lärares utbildning en normalskola; och har Komitén,

enligt uppgjord, i bilagan N:o 7 intagen stat för Kong!, döfstummeinstitutet vid Manilla,

omfattande såväl seminarium som normalskola, antagit kostnaden för detsamma

komma att uppgå till 78,500 kronor, och statens bidrag till denna kostnad, efter afdrag

af vederbörande skoldistrikts afgifter för de i normalskolan intagna barn, till 42,100

kronor.

Hvad slutligen angår den i punkten d) här ofvan omförmälda inspektion öfver

döfstummeanstalterna, har Komitén icke tilltrott sig att rörande kostnaderna för densamma

afgifva något förslag, enär dessa kostnader äro i hög grad beroende af sättet,

hvarpå denna inspektion anordnas, och detta åter kan komma att vexla, allt efter som

flera eller färre för en sådan inspektion fullt lämpliga personer kunna finnas att tillgå.

I händelse denna inspektion anordnas på sätt Komitén i motiverna till § 24 i förslaget

till stadga antagit, blefve denna kostnad emellertid jemförelsevis obetydlig.

Sammanställas nu de bidrag, som staten, enligt Komiténs förslag, skulle komma

att för döfstummeundervisningen lemna, finner man, att samma bidrag, utom inspektionskostnaden,

uppgå:

under öfvergångstiden till --------------------------------------------------------- 181,233,33 kronor

och sedermera till--------------------------------------------------------------------- 188,033,33 »

För närvarande utgöra statens anslag till undervisningsanstalter för döfstumma

och blinda, förutom anstalter för s. k. öfveråriga döfstumma, om hvilka i det föregående

icke heller varit fråga, 131,000 kronor, deraf dock, med tillämpning af den grund för

fördelning emellan de döfstumma och de blinda af anslaget till institutet vid Manilla,

Eders Kong!. Maj:t nyligen bestämt, endast 110,000 kronor äro att för de döfstumma

påräkna.

Med det förslag, Komitén afgifvit i fråga om statsbidrag till döfstummeskolorna,

torde Komitén få anses hafva besvarat den nådiga remissen å de härhos återgående

underdåniga framställningarna af direktionen öfver Tysta skolan i Fredriksholm och

ombud för åtskilliga nu befintliga döfstummeanstalter om ökade statsanslag för döfstummeundervisningen.

Komitén har ändtligen, på grund af nådig befallning den I Juni 1877 och i

enlighet med sitt underdåniga utlåtande den 3 Augusti samma år, att i sammanhang

36

med föregående afgifva yttrande om anordningen af undervisning för öfveråriga döfstumma.

Då Komitén här förut föreslagit bland annat, att undervisningen för döfstumma

barn skall taga sin början i åldern mellan 7 och 10 år, utöfver hvilken ålder inträdet

i skolan icke får uppskjutas, och då nu dels Eders Kongl. Maj:t under den 15 Februari

detta år föreskrifvit, att från och med 1879 konsistorierna företrädesvis böra till

frielever vid allmänna institutet för döfstumma utse barn mellan 7 och 10 år, dels direktionen

öfver nämnda institut den 21 Maj detta år fattat enahanda beslut i afseende

på de elever, som af direktionen antagas, hvaraf vill synas, att Komiténs förslag i berörda

hänseende redan delvis vunnit godkännande, så blir alltmer af denna grundsatsens

tillämpning en gifven följd*, som, ifall Komiténs förslag till stadga vinner nådig

fastställelse, öfvergår till konstant förhållande, att de döfstumma barn, som äro öfver

10 år, från nu varande och blifvande fasta och egentliga döfstummeskolor utestängas.

Har Eders Kongl. Maj:t af omtanke för de icke undervisade döfstumma i åldern mellan

15 och 30 år af Riksdagen äskat och erhållit anslag till provisoriska undervisningsanstalter

för dessa, så torde, såsom Komitén redan i sitt nyss åberopade underdåniga

utlåtande haft tillfälle antyda, ännu mer angeläget vara, att något göres för dem, som

äro i den för undervisning mera mottagliga åldern mellan 10 och 15 år, och att vid

upprättandet af ifrågavarande undervisningsanstalter här angifna yngre åldersgrupp

företrädesvis tages med i räkningen.

O O

I Komiténs underdåniga utlåtande den 3 Augusti 1877 beräknades antalet af

icke konfirmerade eller till undervisning i skolorna upptagna döfstumma mellan 15 och

30 år vid nämnda års början till 604, hvilket antal Komitén nu i enlighet med senare

vunna upplysningar torde få rätta till 598.

Icke undervisade 10—15:åringar samma tid utgjorde, såsom af sifferuppgifterna

i böljan af detta betänkande framgår, 581, hvaraf följer, att, om och när nu

föreslagna stadga om intagningsåldern blifver faststäld, och om man antager proportionen

af döfstumma under de följande åren förblifva densamma som hittills, ej mindre

än 1179 döfstumma mellan 10 och 30 år skulle sakna undervisning i de egentliga döfstummeskolorna.

Men detta antal måste ytterligare ökas med de 7—10:åringar, Indika, under det

de nuvarande anstalterna ej ega utrymme eller eljest tillfälle att emottaga alla dessa,

årligen måste lemnas utan undervisning och så succesive ingå i åldern öfver 10 år.

För att kunna bedöma, till hvilken siffra detta antal uppgår, är nödigt taga hänsyn

till de bifogade tabellerna, och har Komitén vid sina beräkningar efter dem städse afsett

förhållandena sådana de voro vid 1877 års början, då de till grund liggande uppgifterna

lemnades. På förhand måste emellertid anmärkas, att den siffra, 193, som

betecknar summan af de döfstumma vid fylda 7, 8 och 9 år, eller födda åren

1868—1870, visserligen i verkligheten är alldeles för låg, härrörande detta deraf,

att döfstumheten i de spädare åren ännu är alltför litet känd eller i allmänhet

först efter några lefnadsår inträder. Så befinnes i 1870 års folkräkning, enligt Sta

-

37

tistiska Centralbyråns underdåniga berättelse, kela antalet döfstumma under kategorien

0—10 år, eller födda under åren 1861—1870, uppgifvet endast till 298 personer.

Men enligt 1877 års af Komitén samlade uppgifter från presterskapet finnas i verkligheten

födda under samma år 1861—1870 ej mindre än 1062 döfstumma personer; hvaraf

alltså är klart, att uppgifterna om döfstumma i den spädare åldern ej heller i nu senast

samlade uppgifter kunna antagas vara tillförlitliga utan för lågt tagna, och att följaktligen

någon fullt tillförlitlig beräkning ej kan byggas på den år 1877 uppgifna siffran

347 såsom angifvande antalet af döfstumma barn under 10 år. För att emellertid så

nära som möjligt få reda på den siffra, hvilken angifver, huru många 7-10:åringar

som under närvarande omständigheter blifva i saknad af skolundervisning och som

sålunda öka summan af dem, för hvilkas undervisning de provisoriska anstalterna enligt

Komiténs förmenande böra tagas i anspråk, torde man rättast sålunda gå till väga.

Sätter man, såsom i detta betänkande skett, intagningsåldern mellan 7 och 10 år och

lärokursen till 8 år, så framgår häraf, att de döfstumma barn, som äro mellan 7 och

15 år, mellan 8 och 16 år samt mellan 9 och 17 år, befinna sig i undervisningsåldern. Frånser

man nu den mellersta åldersgruppen och håller sig till den lägsta och högsta åldersgränsen,

så befinnes mellan 7 och 15 år, eller födda åren 1862—1869, ett antal af 907,

och mellan 9 och IT år, eller födda åren 1860—1867, ett antal af 976 döfstumma barn.

Medeltalet häraf är, med uteslutande af all bråkräkning, 941, hvarifrån, enligt af Komitén

förut anförda grundsatser, afdrages medeltalet af alla inom nämnda åldersgrupper

tillika sinnesrubbade, 27, samt hälften af sinnesslöa, 44, då återstoden, 870, som är lika

med den i Bil. N:o 5 uppgifna summan, 862, ökad med 8 i skolåldern varande på eu

gång döfstumma och blinda, angifver antalet af döfstumma barn inom den af Komitén

föreslagna undervisningsåldern. Vid 8:årig lärokurs är klart, att en åttondedel af detta

antal eller 109 årligen borde i skolorna intagas. Då emellertid de nu varande döfstummeanstalterna

icke lära kunna årligen mottaga mer än omkring 60 nya lärjungar,

skulle årligen 49 blifva öfver, lemnade utan undervisning. Under förutsättning, att så

småningom i alla anstalterna blott 7—10:åringar komme att intagas och att desse i allmänhet

genomginge 8:årig kurs, enär de eljest icke skulle hinna före afgången konfirmeras,

torde en öfvergångstid af 8 år kunna antagas, intilldess skolor så småningom

blifva upprättade i det omfång, att alla 7—10:åringar der kunna emottagas. 49 gånger

8 eller 392 skulle alltså angifva det antal, hvarmed förut funna summan 1179 ytterligare

skulle ökas, alltså till 1571 eller i rundt tal till 1600. Om, såsom ofvan antaget

är, förekommande fall af döfstumhet hädanefter kunna antagas förblifva lika många

som förut, och om läroanstalterna för döfstumma under afsedda öfvergångstid äfvenledes

antagas, förblifva ungefär lika som hittills, men med iakttagande af den tidigare

intagningsåldern och förlängda kursen, så skulle alltså under närmaste 8 år omkring

1600 döfstumma vara från undervisning i de egentliga döfstummeskolorna uteslutna.

Om man också från detta stora antal rätteligen bör frånräkna dem, som successive

öfverskrida högsta åldersgränsen, 30 år, och dem under 15 år, hvilka, småningom

allt flere, genom intagning i skola i rätt tid vinna ordentlig undervisning, samt ändt

-

38

ligen dem, som alls icke söka skolundervisning, så länge skotvång ej är infördt, och

om man antoge, att antalet härigenom minskades med en tredjedel, så återstår dock ett

så stort antal 10—30:åringar, omkring 1050, för hvilka man skulle bereda undervisning,

att, då man härjemte tager i betraktande öuskligheten att bereda de yngre en längre

lärokurs än den för de nuvarande provisoriska anstalterna bestämda, det väl icke är

möjligt ens med de största ansträngningar och uppoffringar att fylla denna uppgift i

hela dess vidd. Så oerhörda lärarekrafter kunna omöjligen anskaffas, äfven om staten

ville för deras aflöning och till öfriga kostnader bevilja erforderliga medel.

Under sådana förhållanden, då man icke torde kunna bereda undervisning åt alla

ifrågavarande döfstumma, och då, såsom Komitén i förra betänkandet anfört, det för

uppfostringsväsendet i dess helhet måste blifva en mindre förlust, om de äldre uteslutas

från undervisning än de yngre, så vågar Komitén härmed föreslå,

att man lemnar ur räkningen dem, som äro mellan 20 och 30 år, och med öfveråriga

döfstumma hädanefter förstår de icke undervisade, som nu äro mellan 10 och 20

år, samt dem af 7—10:åringar, som årligen under åtta års tid ej vinna tillträde till skolorna,

utan blifva öfver 10 år, lemnade utan undervisning: alla dessa tillsammans utgörande

965; samt

att, så länge skolgången ej är obligatorisk, endast två tredjedelar af dessa eller

642 (till följd af bråktalens bortkastande reduceradt till 635) antagas komma att begagna

sig af den erbjudna undervisningen.

Absolut utestängd borde eller behöfde man dock icke anse åldersgruppen 20—30

år vara; ty der icke alla platserna i de provisoriska läroanstalterna blefve upptagna af

10—20:åringar, borde inträde ej förvägras dessa äldre, äf hvilka på detta sätt måhända

rätt mången skulle af undervisning kunna blifva delaktig.

Tillfälle till undervisning för nu beräknade antal af 10—20:åringar, jemte den

del af 7—10:åringar, som förut nämnd är, skulle alltså de provisoriska anstalterna för

öfveråriga döfstumma enligt Komiténs åsigt böra få till sin egentliga uppgift att bereda.

I fråga om sättet för anordningen af undervisning åt dessa hade Komitén tänkt

sig densamma tillgodosedd genom provisoriska anstalter med antingen 6:årig kurs för

den yngre åldersgruppen under 15 år och 4:årig kurs för dem, som äro mellan 15 och

20 år, eller 4:årig kurs för de förre ocli 2:årig kurs för de senare; och hade Komitén

derjemte velat iakttaga, att ingen af nu befintliga döfstumma i gruppen 15—20 år

skulle till följd af bristande utrymme hinna öfver 20 år utan att hafva kommit i åtnjutande

af undervisning, ej heller skulle någon i gruppen 10—15 år utan börjad undervisning

hinna öfver 15 år och dermed komma in i en mindre fullständig undervisningskurs.

Utgående från önskan att på detta sätt finna en utväg för lämpligaste och

fullständigaste ordnandet af ifrågavarande döfstummeundervisning, har Komitén låtit på

grund af dessa uppgifter och förutsättningar genom Herr Lektorn och Riddaren F. W.

Hultman verkställa uträkningar öfver de härför nödiga läroanstalters antal, omfång och

varaktighet, hvilka uträkningar, upptagande 4 alternativ, A, B, C och D, finnas till

frågans belysning detta underdåniga betänkande bifogade uti Bil- Ko 11. Men då

39

häraf visar sig, att, enligt alternativet A, 9 anstalter med den längre lärokursen och

med 60 lärjungar i hvarje, intagna 30 det första året och 30 det andra, skulle erfordras,

deraf 5 borde inrättas under år 1879, att, enligt alternativet B, 7 anstalter med

den kortare lärokursen och lärjungeantal lika med föregående vore nödiga, af hvilka

anstalter äfvenledes 5 borde under år 1879 inrättas, att, enligt alternativet C, 6 anstalter

med den längre lärokursen och med 90 lärjungar i hvarje, intagna 45 det första

året och 45 det andra, behöfde inrättas, af hvilka 4 under samma år 1879, och ändtligen

att, enligt alternativet D, 5 anstalter med den kortare lärokursen och lärjungeantal

lika med nästföregående vore erforderliga, af hvilka anstalter 4 jemväl under år 1879

borde bringas till stånd, så har Komitén icke kunnat finna något af dessa alternativa

förslag vara af beskaffenhet, att Komitén trott sig böra förorda detsamma, helst bristen

på föreståndare- och lärarekrafter göra så många och omfattande läroanstalters åvägabringande

på en gång snart sagdt omöjligt. Under sådana förhållanden anser Komitén

bäst vara, att planen med de hittills tänkta provisoriska anstalterna för öfveråriga döfstumma

får orubbad fortgå och förverkligas, dock med den förändring, att till lärjungar

vid desamma, så snart redan vidtagna anordningar det tillåta, företrädesvis antagas de

icke undervisade döfstumma under 20 år, hvilka bär ofvan blifvit närmare bestämda

och beräknade; och torde erfarenheten af dessa anstalters anlitande, som icke kan på

förhand med någon säkerhet beräknas, enär skolgång för de öfveråriga icke skulle

ifrågakomma, framdeles komma att visa, om och i hvad mån ytterligare åtgärder för

de öfveråriga döfstummas undervisning kunna erfordras.

Med den förändring i de provisoriska läroanstalternas uppgift, Komitén här

vågat föreslå, följer nödvändigheten att särskilt egna någon uppmärksamhet åt undervisningsmetoden

i desamma. Då de hittills varit afsedda endast för döfstumma mellan

15 och 30 år, har någon annan undervisningsmetod än tecken- eller skrifmetoden icke

kunnat ifrågakomma. Men skola de emottaga barn ända från 10 år, så blir förhållandet

annorlunda. Vid undervisningen för dem, som vinna inträde mellan 10 och 12 års

ålder bör talmetoden användas, i allt fall försök dermed alltid först göras, och, ehuru

Komitén ingalunda i afseende på de provisoriska anstalterna kan yrka tillämpning af

grundsatsen om de begge metodernas särskiljande till olika skolor, lika litet som någon

distriktsindelning efter detta Komiténs förslag torde böra vidhållas, skulle det dock för

undervisningen vara fördelaktigt och temligen lättordnadt, om af de provisoriska anstalterna,

med den uppgift Komitén här tänkt sig desamma föresatt, någon eller några

i mån af behof inrättades till talskolor för de yngre med uteslutande af tecken- eller

skrifmetoden, som i de öfriga med äldre lärjungar komme att fortfarande användas;

hvarjemte Komitén vill framhålla önskligheten deraf att vid den eller de talskolor,

som sålunda föreslås, kursen kunde utsträckas till 6 år.

40

Komitén har härmed framlagt sitt underdåniga betänkande och förslag till ordnande

af döfstummeundervisningen i riket dels för de i skolåldern varande döfstumma

barnen, dels för de öfveråriga döfstumma, och förklarat hvad enligt Komiténs förmenande

med hvardera gruppen rätteligen bör förstås. Af alla förutsättningar och vilkor

för detta förslags genomförande är det ett, som framför alla andra framträder och

hvarförutan äfven med den största offervillighet från statens, skoldistriktens och målsmännens

sida ingen framgång är möjlig, nemligen tillgång på skickliga och dugliga

lärare. Att redan för de nu varande döfstumme-anstalterna i detta afseende råder

mycken brist är en ständigt bekräftad erfarenhet, som gör sig särskildt kännbar vid

anskaffandet, af föreståndare och lärare vid de nu successive uppstående provisoriska

anstalterna för öfveråriga döfstumma. Orsakerna hvarföre det nu befintliga seminarium

på Manilla hittills ej kunnat tillgodose detta behof har Komitén redan påpekat.

Ån mindre skall sådant för detta seminarium under enahanda vilkor som nu

härefter blifva möjligt, då behofvet af lärare synnerligen hastigt växer år för år just

under den allra närmaste tiden. Så fordras, redan enligt den nuvarande planen för de

provisoriska anstalterna, under år 1879 en ny lärare och en ny lärarinna i Vadstena,

eu föreståndare och en lärarinna i Skara, under 1880 en ny lärare och en ny lärarinna

i Skara samt en föreståndare och en lärarinna vid den tilltänkta tredje provisoriska

anstalten, som år 1881 krafvel- ytterligare två nya lärarekrafter. Måste nu åtminstone

delvis de bästa krafterna dragas från de gamla egentliga döfstummeanstalterna, särdeles

Manilla, till de provisoriska, så blir förlägenheten vid de förstnämnda anstalterna,

som förlora flere eller färre af sina bästa lärare, ej ringa. Enär alltså under de närmaste

tre åren oj mindre än tio nya lärareplatser, af hvilka två föreståndareplatser,

skola besättas, intilldess så småningom allt blir ordnadt, och enär seminariet å Manilla

i sitt nuvarande skick ej kan afhjelpa lärarebristen, så torde från Eders Kongl. Maj:ts

och Riksdagens sida, oberoende af den tid, då möjligen Komiténs förslag kan varda

för Riksdagen framlagdt och den allmänna döfstummeundervisningen derefter genom

lag ordnad, särskilda åtgärder för döfstummelärares utbildning böra vidtagas.

Såsom sådana vill Komitén föreslå, att Eders Kongl. Maj:t redan till 1879

års Riksdag täcktes aflåta nådig proposition om ett årligt anslag tills vidare och åtminstone

för hvardera af åren 1880 och 1881 af sex tusen kronor att ställas till direktionens

öfver allmänna institutet för döfstumma förfogande, med åläggande för direktionen,

att från höstterminens början 1879 så bereda, att döfstummelärareseminarium vid

Manilla träder i verksamhet, så mycket möjligt är, på det sätt, som i den af Komitén

föreslagna stadga för detsamma med afseende på seminariielevers antagande, utbildning

och utexaminerande finnes föreskrifvet;

att använda bemälda anslag hufvudsakligen till stipendier åt seminariielever,

hvilka stipendier för den öfvergångstid, som åtgår för fyllandet af det största och närmaste

behofvet af lärare, böra utdelas till belopp motsvarande hvad utexaminerade elever

från folkskolelärareseminarierna i början kunna såsom lön beräkna, eller årligen

41

600 kronor åt hvar af sex manliga elever, äfvensom 400 kronor utdelas åt livar af tre

qvinliga elever, hvarigenom man kan hoppas mer än hittills förmå lämpliga personer

att egna sig åt döfstummeundervisningen; samt

att anvisa sa mycket af återstoden, som för ändamålet behöfves, till aflöning åt

möjligen nödiga särskilda lärare och instruktörer vid seminarium äfvensom till fyllande

af andra för seminariet förefallande behof.

En af undertecknad, Lindström, afgifven reservation bifogas härmed i underdånighet.

Med djupaste vördnad, trohet och nit framhärda,

Stormägtigste, Allernådigste Konung!

Eders Kongl. Maj:ts

underdånigste, tropligtigste

tjenare och undersåtar

GUST. af UGGLAS.

Bengt Liljeblad.

L. G. Lindström.

Fredrik Hederstjerna.

O. Kyhlberg.

Ola Andersson

Lars Åkerltielm.

Stockholm d. 15 Augusti 1878.

Döfstummeunderv. ovän.

6

Förslag

till

Stadga

för döfstummeundervisningen.

A. Döfstummeundervisningen i allmänhet. Distriktsskolor.

§ i

Med

döfstumma enligt denna stadga förstås icke allenast sådana, hvilkas döfhet

är medfödd eller i den spädare åldern uppkommit, utan äfven sådana, hvilkas döfhet

inträdt efter talförmågans fullständiga utveckling och som för stumhets förebyggande

hafva behof af döfstummelärares handledning. Hit räknas äfven sådana döfstumma

som tillika äro blinda, äfvensom de sinnesslöa döfstumma, som efter behörig pröfning

befinnas vara i döfstummeskola bildbara.

§ 2.

Hvarje landstingsområde och stad, som i landsting ej deltager, utgör för sig ett

skoldistrikt, hvilkct det åligger att, på sätt här nedan stadgas, föranstalta om undervisning

för alla döfstumma barn inom dess område. Landstingsområde eller dylik stad må dock,

der så lämpligen ske kan, för ordnande af gemensam undervisning förena sig med ett

eller flera andra sådana områden till ett skoldistrikt; börande, då dylik förening ingås,

tillika bestämmas, huru distriktets gemensamma angelägenheter må handhafvas.

I hvarje distrikt skall finnas nödigt antal särskildt för döfstumma inrättade skolor.

44

§ 3.

För hvarje skoldistrikt skall finnas eu skolstyrelse, bestående af minst tre ledamöter,

hvilka för en tid af 4 år utses, eu af konsistorium i det stift, inom hvars område

distriktets skola är belägen, och de öfriga af vederbörande landsting eller stadsfullmäktige;

egande styrelsens ledamöter att inom sig utse ordförande och kassaförvaltare.

Styrelsen skall årligen uppgöra och till vederbörande landsting eller stadfullmäktige

inlemna förslag till stat för skolan under det kommande året, handhafva skolans

ekonomi, sorgfälligt öfvervaka undervisningen, fastställa derför nödig läse- och arbetsordning

samt i enlighet med denna stadga uppgöra skolreglemente, hvaraf ett exemplar

insändes till Kongl. Ecklesiastikdepartementet, äfvensom vid hvarje läseårs slut till

nämnda departement ingifva berättelse om döfstummeundervisningens anordning och

utveckling inom distriktet jemte sammandrag af räkenskaperna.

Finnas inom ett distrikt flera skolor, må det på vederbörande landstings eller

stadsfullmäktiges beslut bero, huruvida särskild styrelse må för hvarje skola utses, eller

flera eller alla skolor af en och samma styrelse förvaltas, i hvilket senare fall och derest

skolorna äro belägna i olika stift, vederbörande konsistorier gemensamt utse en ledamot.

§ 4.

Vid hvarje skola skall finnas eu föreståndare samt för öfrigt nödig lärarepersonal;

två hvarandra närbelägna skolor inom samma distrikt må dock kunna under

en föreståndare förenas.

Då föreståndare skall tillsättas, bör styrelsen genom den officiella tidningen tre

gånger kungöra befattningen till ansökning ledig med föreskrift att sökande ega inom

60 dagar från första kungörandet till styrelsens ordförande ingifva skriftlig ansökning,

åtföljd af prestbetyg samt de intyg i öfrigt, hvarmed de vilja styrka sin behörighet till

befattningen. Bland de sökande antager styrelsen derefter den, som genom gudsfruktan,

kunskaper och skicklighet af styrelsen pröfvas vara för befattningen lämpligast.

Efter inhemtadt yttrande af föreståndaren egen styrelsen tillsätta lärare med eller

utan kungörande af ledigheten.

§ 5.

De personer, som för undervisning i handaslöjd kunna vid skolan vara behöfliga,

antagas och afskedas af styrelsen efter föreståndarens förslag.

Vårdare och tjenare vid skolan enligt uppgjord stat antagas och afskedas af

föreståndaren.

§ 6.

För att kunna antagas till lärare vid döfstummeskola fordras, utom god fallenhet

för lärarekallet, att hafva aflagt godkänd examen vid statens seminarium för bildande

af döfstummelärare.

45

lör att kunna antagas till föreståndare fordras dessutom ådagalagd lärareskicklighct

samt för öfrig! sådana egenskaper, som med afseende på föreståndarebefattningens

särskilda beskaffenhet pröfvas vara nödiga.

§ 7-

Föreståndare åligger:

a) att för hvarje termin upprätta förslag till Jäse- och arbetsordning samt noga

tillse, att densamma, sedan den blifvit af styrelsen faststäld, till alla delar iakttages; att

leda undervisningen och så mycket som möjligt sjelf taga del deri; att nitiskt och i

samverkan med den öfriga vid skolan anstälda personalen vaka öfver lärjungarnes uppförande

och flit samt eljest på allt sätt befrämja skolans ändamål;

b) att föra matrikel öfver skolans lärjungar, terminligen upprätta betygskatalog

samt förvara dessa jemte skolans öfriga handlingar;

c) att i styrelsen föredraga undervisnings- och ordningsfrågor rörande skolan

samt föra protokoll vid styrelsens sammanträden; egande föreståndaren, der styrelsen

fattar mot hans uttalade åsigt stridande beslut, att i protokollet anteckna sin afvikande

mening; samt

d) att biträda styrelsen i handhafvandet af skolans ekonomi samt för öfrig! ställa

sig till efterrättelse de föreskrifter, som i enlighet med tillämpliga författningar kunna

honom meddelas.

Lärare är skyldig att undervisa tretio timmar i veckan, utöfver hvilken tid hans

undervisningsskyldighet må utsträckas endast, derest sjukdomsfall bland lärarepersonalen

eller andra dylika omständigheter göra det nödigt och sådant billigtvis kan honom åläggas.

Härförutom åligger det lärare att, allt efter som anordningarna vid skolan fordra,

med föreståndaren dela tillsynen öfver lärjungarnes uppförande och ledningen af deras

utveckling äfven på de från egentlig undervisning lediga tider; och vare läraren pligtig

att vid lärjungarnes undervisning och uppfostran iakttaga de råd och anvisningar, som

af föreståndaren honom meddelas.

Lärare må icke, medan han innehar tjenst vid skolan, utan skolstyrelsens medgifvande

egna sig åt annan verksamhet.

§ 9.

Vid döfstummeskola anstäld föreståndare åtnjute i årlig lön, jemte tjenlig bostad och

ved, minst 2,500 kronor; börande lönen efter fem års väl vitsordad tjenstgöring höjas

med belopp, som med hänsyn till skolans form och omfång samt orternas förhållanden

af skoldistriktet bestämmes, men icke må understiga 300 kronor.

Ordinarie lärare och lärarinna åtnjute, utom bostad af åtminstone ett tjenlig! rum

och ved, årlig lön till följande lägst beräknade belopp:

46

Lärare

under de fem första åren................ kr. 1,200: —

» » xi derpå följande................................ » 1,500: —

och derefter...................... )J 1,800: —

Lärarinna

under de fem första åren................ kr. 800: —

» » » derpå följande............. » 1,000: —

och derefter.............................................................. ... ................................. » 1,200: —

För lärares eller lärarinnas uppflyttning i högre lönegrad erfordras föreståndarens

till styrelsens protokoll afgifna intyg derom, att löntagaren ådagalagt nit och skicklighet

i sina tjensteåligganden samt iakttagit ett oförvitligt uppförande.

Tiden för löneförhöjnings inträdande beräknas från början af året näst efter det,

då löntagaren sin tjenst tillträdt.

§ 10.

Vill föreståndare eller lärare blifva från sin befattning entledigad, iugifvc ansökan

till styrelsen; och ankommer det på denna att, derest afskedet begäres under pågående

läsetermin, detsamma genast eller först vid terminens slut bevilja.

Skulle föreståndare eller lärare befinnas oskicklig till förrättande af sin tjenst

eller ådagalägga ett sådant uppförande, att han ej bör vid densamma längre bibehållas,

må styrelsen ega att efter föregången, i dess protokoll intagen men fruktlös befunnen

varning, honom från innehafvande befattning och lön skilja.

§ 11.

Sökande till föreståndare- eller lärarebefattning, som anser skolstyrelse hafva vid

befattningens tillsättande olagligen förfarit, så ock den, som, på sätt i § 10 säges, af skolstyrelse

undfått varning eller blifvit från föreståndare- eller lärarebefattning skild, eger

att öfver styrelsens beslut anföra besvär hos vederbörande konsistorium; och vare tid

för besvärs anförande densamma, som för klagan öfver kyrkostämmas beslut är föreskrifven.

§ 12-

Skoldistrikt åligger att för hvar och eu af de vid distriktets skolor inrättade föreståndare-

och ordinarie läraretjenster ingå i folkskolelärarnes pensionsinrättning efter

här ofvan bestämda lägsta lönebelopp i första lönegraden samt att för sådant ändamål,

i den ordning som för folkskoledistrikt stadgas, erlägga de i reglementet för pensionsinrättningen

bestämda afgifter.

Angående föreståndares och ordinarie lärares rätt till pension samt den andel af

lönebeloppet, hvarmed för särskilda fall pension må till dem utgå, galle hvad i nämnda

reglemente säges; dock att rätt till hel pension må inträda efter fylda 55 lefnadsår och

25 tjensteår samt, i händelse af obotlig sjukdom, vid 80 sammanlagda lefnads- och

47

tjensteår, äfvensom att rätt till afkorta*! pension må begynna vid 50 lefnads- och 20

tjensteår eller sammanräknade 70 lefnads- och tjensteår.

§ 13.

Alla döfstumma barn skola, der ej annorlunda bär nedan säges, till undervisning

i distriktets döfstummeskola inställas, och bör deras skolgång taga sin början i åldern

mellan 7 och 10 år; skolans styrelse öppet lemnadt att härutinnan efter omständigheterna

i hvarje fall närmare bestämma, dock att med barns inträde i skolan icke må,

utom då döfheten senare inträda uppskjutas längre än till dess barnet fyller sitt

tionde år.

Såsom en förberedelse för inträde i döfstummeskola böra de döfstumma barnen

besöka sin församlings folkskola för att vänjas vid skolordning och erhålla undervisning

i skrifning, ritning och dylikt, som der kan dem meddelas.

Föräldrar och målsmän, som sådant föredraga, ega att enskildt sörja för de döfstumma

barns undervisning, hvilka stå under deras målsmanskap; dock åligger det

vederbörande skolstyrelse att öfvervaka, att den undervisning, barnen sålunda erhålla,

i noggrannhet och omfattning motsvarar den, som i de offentliga döfstummeskolorna

meddelas; börande, om ett annat förhållande befinnes ega rum, skolgång åläggas barnen

i skola, som af styrelsen anvisas.

Vid anmälan af döfstumma barn, som tillika äro blinda, eger distriktets skolstyrelse

att antingen bereda dessa undervisning i distriktets skola eller, der så pröfvas

lämpligare, söka och erhålla inträde för dem vid det här nedan i § 27 nämnda institutet

på Manilla.

§ 14.

För att blifva i tillfälle att anordna och öfvervaka samtliga döfstumma barns

nöjaktiga undervisning ege styrelsen att från hvarje till distriktet hörande församlings

skolråd en gång om året, å tid som styrelsen bestämmer, bekomma fullständig förteckning

på alla inom församlingen befintliga döfstumma under 18 år, äfvensom att i öfrigt

erhålla de upplysningar, skolstyrelsen kan finna erforderliga.

§ 15.

I den händelse föräldrar eller målsmän tredskas att efterkomma de föreskrifter,

som, i afseende å de döfstumma barnens undervisning, i denna stadga eller i enlighet

med densamma af vederbörande skolstyrelse meddelas, skola de trédskande undergå

varning af församlingens skolråd, som om verkställigheten deraf underrättar styrelsen

genom protokollsutdrag. Blifver sådan varning fruktlös, skall skolrådet, på styrelsens

anmodan, taga vård om barnen och på målsmans bekostnad öfversända dem till skola,

som af styrelsen anvisas.

48

§ J6.

För barns inträde i döfstummeskola erfordras:

prestbevis, upptagande det döfstumma barnets ålder, föräldrarnes stånd och -vilkor

samt för öfrig! de upplysningar, skolstyrelsen, enligt formulär, som af densamma

tillhandahålla^, finner lämpligt föreskrifva;

skolbetyg, om den döfstumme förut bevistat skola; samt

läkarebetyg med särskildt yttrande om syn-, hörsel- och tal-organens beskaffenhet

samt uppgift, huruvida den döfstumme lider af idioti eller af sådan sjukdom, som

kan hafva en skadlig verkan på skolans öfriga lärjungar.

Derest målsman uraktlåter att till skolstyrelse ingifva nu omförmälda handlingar,

åligger det skolråd att på styrelsens begäran desamma anskaffa och till styrelsen insända.

Det åligger ock skolråd att tillse, att de döfstumma barnen å den tid, styrelsen

bestämmer, vid skolan inställas.

§ 17.

Undervisningen skall fortgå fyratio veckor om året, fördelade på en hösttermin

och en vårtermin. Den dagliga undervisningstiden för bokliga ämnen bör upptaga omkring

fem timmar med tjenliga afbrott; egande emellertid styrelsen att för de yngsta

lärjungarne något minska timantalet, äfvensom att i öfrig! om läsetiderna närmare bestämma.

Härförutom må lämpliga tider för lärjungarnes utbildning i handaslöjd och handtverk

anvisas, dock så att den intellektuella undervisningen derigenom ej lider intrång

eller barnens krafter öfver måttan tagas i anspråk.

§ 18.

Lärokursen bör upptaga eu tid af minst 8 år; endast i undantagsfall och på

grund af särskilda förhållanden kan styrelsen deri medgifva afkortning.

När lärjunge från skolan afgår, skall betyg öfver uppförande, flit, kunskaper och

färdigheter honom af föreståndaren och vederbörande lärare meddelas.

§ 19.

Vid döfstummas undervisning skall efter regeln talmetoden användas och i alla

händelser, der ej tydliga fel i talorganen lägga hinder i vägen, försök alltid först göras

med dess tillämpning.

För barn, som till följd af nämnda hinder genast eller eljest efter genomgången

proftid af minst en läsetermin befinnas icke kunna utan på bekostnad af förståndsutvecklingen

undervisas enligt talmetoden, skall inrättas särskild skola, der skrifning och handalfabet

utgöra de egentliga undervisningsmedlen.

49

Båda de nu omförmälda undervisningsmetoderna få icke i samma skola användas.

§ 20.

Så vidt med hänsyn till de döfstunimas bristande sinne är möjligt, bör i döfstummeskolan

undervisning i samma kunskapsämnen som i folkskolan och till ungefär samma

omfattning meddelas. Undervisningsämnen i döfstummeskolan vare alltså: Svenska språket;

Välskrifning; Kristendom; Räkning; Frihands- och linear-ritning; Geografi och

Historia; Naturkunnighet; Gymnastik samt Handaslöjd.

§ 21.

Vid döfstunimas undervisning iakttages följande läroplan:

'' Modersmålet,

a) Åskådningsundervisning. Skolan, hemmet, dessas omgifningar, allmänna

lifvet, hithörande personer, ting, företeelser, inrättningar, in. in. genomgås i anslutning

till verklighet, modell eller bild.

b) Grammatikaliska öfningar. Ordklasserna, ordens böjning och sammanställning

till olika slag af satser, meningar och talesätt inöfvas genom exempel och i

anslutning till läse- och lärobok.,

c) Talande, och afläsning (i talskolan) samt skrifning. Trägna öfningar

företagas i andhemtning, rent och naturligt uttal samt säker och snabb afläsning från

olika personers läppar såväl af enskilda ljud som ord och meningar. Skriftliga öfningar

förbindas med samtliga läroämnena, dervid det genomgångna reproduceras och uppsatser

öfver lättare ämnen, bref o. d., något mera sjelfständigt utarbetas.

d) Läsning. Säker läsning af skrifven och tryckt stil, med klar uppfattning

af innehållet i lättare stycken och uppsatser.

Välskrifning.

Öfningar fullföljas till vinnande af såväl en vacker som isynnerhet en rask och

tydlig handstil.

Kristendomskunskap.

a) Bibliska historien genomgås efter kort lärobok, hvartill längre fram ansluter

sig bibelläsning.

b) Luthers lilla katekes inläres med enkel utläggning samt hänvisning till den

Heliga Skrift; ett mindre urval af bibelspråk och psalmverser.

c) Betydelsen af kyrkoåret, de kyrkliga handlingarna samt gudstjenstordningen

förklaras.

Döfstummeunder v. ovän.

i

50

Räkning.

De fyra räknesätten i hela tal samt decimalbråk öfvas till vinnande af säkerhet

och färdighet i deras användning uti det praktiska lifvet.

Friliands- och linearritning.

På fri hand och med tillhjelp af instrument tecknas geometriska figurer, med

tillämpning på de allmännast förekommande husgeråd, verktyg, in. in., äfvensom sådana

föremål, hvilkas afbildande är egnadt att odla skönhetssiunet.

Geografi och Historia.

Det vigtigaste af fäderneslandets geografi inhemtas äfvensom en allmän öfversigt

af Europas länder samt af jordgloben och den matematiska geografien.

En kort framställning af de märkvärdigaste personer och tilldragelser i vårt

lands historia meddelas.

Na turkunnighet.

Det allmännaste af läran om djur-, växt- ocli stenriket genomgås, hvarjemte de

vigtigaste företeelserna i naturen förklaras.

Gymnastik.

Gång- och marschöfningar omvexla med fristående och redskaps-gymnastik.

§ 22.

Vid hvarje termins slut anställes förhör och uppvisning med lärjungarne inför

skolans styrelse. Om och när offentliga examina skola hållas, ege styrelsen att bestämma.

§ 23.

För att underhålla den döfstummes håg för kunskaper samt stödja hans religiösa

och sedliga lif läte styrelsen sig angeläget vara att, i den mån omständigheterna medgifva,

erbjuda utgångna lärjungar tillfälle att under någon vecka af året besöka skolan,

då jemväl tillträde till H. H. Nattvard må kunna beredas dem, som det åstunda.

§ 24.

Att hafva inseende öfver döfstummeskolorna samt vaka öfver deras ledning och

utveckling förordnar Chefen för Kongl. Ecklesiastik-departementet en eller flere sakkunnige

män, för hvilka särskild instruktion utfärdas.

Omkostnaderna för inspektionen bestridas af statsmedel.

51

§ 25.

Till aflönande af hvarje föreståndare, lärare eller lärarinna vid döfstummeskola eget1

skoldistriktet att af statsmedel bekomma ett årligt bidrag, motsvarande två tredjedelar af

den lön, som föreståndaren, läraren eller lärarinnan, enligt för skolan antagen stat, förutom

husrum’ och vedbrand, åtnjuter; hvilket bidrag dock icke för någon tjenst må öfverstiga

2,000 kronor.

Till underhåll af hvarje i döfstummeskola intaget barn tillskjuter staten årligen 100

kronor. För samma ändamål bidraga ock föräldrar eller målsmän med viss årlig afgift,

som bestämmes af skoldistriktet; börande de barn, hvilkas föräldrar eller målsmän icke

ega tillgång till afgiftens erläggande, genom fattigvårdssamhällets försorg härutinnan

understödjas.

Ofri g a utgifter för lärares aflöning och lärjungars underhåll, äfvensom anskaffande

af skollokal, undervisningsmateriel in. in. bestridas af skoldistriktet.

§ 26.

De skoldistrikten enligt § 25 tillkommande statsbidrag må för hvarje hälft år i

Juni och December månader, efter reqvisition af vederbörande skolstyrelse, utbetalas

af Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i det län, der skolan är belägen, och i Stockholm

af Kongl. Statskontoret, sedan den af Chefen för Kongl. Ecklesiastik-departementet

förordnade inspektör vitsordat, att döfstummeundervisningen inom distriktet är ordnad

enligt denna stadga, och att följaktligen här gifna bestämmelser angående läroplan,

lärotid samt lärarepersonalens antagande och aflöning bldvit iakttagna.

B. Döfstummelärarebildningen. Kongl. Döfstumme-Institutet å Manilla.

§ 27.

Det nuvarande Allmänna Institutet för döfstumma å Manilla skall, under namn

af Kongl. Döfstummeinstitutet, framgent vara en stats-austalt och omfatta dels ett seminarium

för bildande af lärare och lärarinnor vid rikets döfstummeskolor, dels en normalskola,

hvilken tillika skall vara öfningskola för seminariets elever.

§ 28.

Institutets styrelse skall bestå af en ordförande och minst två ledamöter, hvilka

förordnas af Kongl. Maj:t och bland hvilka den, som styrelsen dertill utser, skall vara

kassaförvaltare.

52

§ 29.

Styrelsen åligger:

att under gemensam ansvarighet förvalta de till institutet af staten och enskilda

anslagna medel och donationer samt i enlighet med gifna föreskrifter antaga ltojWar

till In undervisning; & J »

att handhafva institutets ekonomi samt årligen upprätta utgifts- och inkomststat;

visning ™ dr 7- ^ rekt°r °Ch lärare fu%öra åligganden samt att underIndamål;

V VK m Ut6tS 8emmariura som vid dess normalskola motsvarar sitt

att antaga elever vid seminariet; samt

ofvan TI afSeCnd! Pä, 1 tidälnI)lioa delar ställa sig till efterrättelse hvad

ofvan stadgas om styrelse för distnktsskola.

§ 30.

Styrelsen eger antaga nödigt biträde för räkenskapsföringen och sekreteraregoromålcns

bestridande. ö soKreteiaie

§

31.

Institutet förestås af en rektor, hvilken utnämnes af Kong!. Makt, efter derom af

styrelsen, utan föregången ansökan, afgifvet förslag.

§ 32.

Utom rektor skola vid institutet finnas en förste lärare samt derutöfver för semi•

, f ,ch skola" erforderligt antal lärare och lärarinnor, hvilka alla stvrelsen efter

mhemtadt yttrande af rektor, eger tillsätta och entlediga, i den ordning'' ofvan blifVi

stadgadt angående lärare vid distriktsskolorna.

leda ^normalsje“VäI JäniIdi^ Personel- för att handklaTJUngar

1 handasIöjd och yrkesarbeten. De vårdare för dessa

,om eoli8t

§ 33.

filosofi tan did mrna ^ rekt0r oller förste lärare erfordras att hafva aflagt

att c!'' S ‘T * T deremot varande kunskaper,

döfstummeskol Pedagog]ka msigter samt en under föregående lärareverksamhet i

fstummeskola bepröfvad undervisningsskicklighet äfvensom för öfrigt sådana eo-en

nöcW

°ch uppehållandet afgud ordning derstädes äro

frielse ’ & ’ M ^ obetaSet att fran foreskrifna lärdomsprof meddela be

-

53

§ 34.

Kompetensvilkoren för öfriga lärare och lärarinnor vid institutet vare desamma,

som föi lärarepersonalen vid rikets döfstummeskolor i allmänhet finnas stadsrade.

ö

§ 35.

Rektor åligger:

att hafva inseende öfver den vid institutet anstälda lärare- och öfriga personal

samt handhafva styrelsen på platsen;

att öfver vaka, det sedlighet och god ordning iakttagas, samt för öfrigt på allt

sätt befordra institutets ändamål;

att ordna och leda arbetet så inom seminariet som i skolan, sjelf meddela den

vigtigaste och ansvarsfullaste delen af seminariielevernas undervisning och fördela den

öfriga undervisningsskyldigheten mellan lärarne, allt i enlighet med läse- och arbetsordning,

som af honom uppgöres, äfvensom vidtaga sådana anordningar, att de i normalskolan

intagna så manliga som qvirdiga lärjungarnas uppfostran och vård äfven

utom lärorummet med all omsorg tillgodoses;

att föra matrikel öfver seminariets elever; för hvarje termin öfver de närvarande

upprätta katalog, deri ock betyg för de afgående antecknas; föra ifrågakommande brefvexling

rörande undervisningsärenden samt emottaga och förvara de till institutets

läroanstalter hörande handlingar;

O 7

att biträda styrelsen vid handhafvandet af institutets ekonomi;

att närvara vid styrelsens sammanträden samt der föredraga undervisnings- och

ordniugsfragor, äfvensom i öfrigt de ärenden, styrelsen närmare bestämmer, med rättighet

för honom att deltaga i styrelsens öfverläggningar och, derest denna fattar mot

hans uttalade åsigt stridande beslut, få sin afvikande mening i styrelsens protokoll antecknad;

samt

att afgifva de yttranden rörande döfstummeundervisningen, som kunna honom

affordras.

§ 36.

Förste läraren åligger:

att bestrida den undervisning vid seminariet och normalskolan, som gällande

läse- och arbetsordning för honom bestämmer;

att deltaga med den öfriga lärarepersonalen i tillsynen öfver de i normalskolan

intagna lärjungarnes uppförande ocli ledningen af deras utveckling äfven på de från

undervisning lediga tider;

att föra matrikel öfver normalskolans lärjungar och terminligen upprätta betygskatalog;

att

under rektors inseende hafva vård om institutets boksamling och undervisningsmateriel;

samt

54

att i allmänhet vara rektor till biträde och särskild! vid inträffande förfall för

rektor företräda dennes ställe.

§ 37.

Angående de vid institutet anställa lärares och lärarinnors åligganden gäller i

tillämpliga delar hvad i § 8 om döfstummelärares åligganden i allmänhet stadgadt är;

hvarförutom lärare eller lärarinna vid institutet har att, med den begränsning i afseende

på undervisningsskyldighet, som i nyss åberopade § finnes angifven, meddela undervisning

och handledning åt seminariieleverna, der så påfordras.

§ 38.

Rektor åtnjute i årlig lön 5,000 kronor, förste läraren 3,000 kronor och öfrige

lärare 1,500 kronor. Efter fem år höjes lönen med 500 kronor och efter 10 år med

ytterligare 500 kronor.

Lärarinna uppbäre i årlig lön 1,000 kronor med tillägg af 250 kronor efter fem

år och ytterligare 250 kronor efter tio år.

Angående vilkor för löneförhöjnings inträdande efter viss tids tjenstgöring galle

hvad i § 9 blifvit i dylikt afseende stadgadt för föreståndare och lärare vid distriktsskola.

Utom dessa löneförmåner skola rektorn och förste läraren åtnjuta tjenlig bostadsvåning

och ved, samt öfrige lärare och lärarinnor bostad vid institutet af åtminstone

ett Renligt rum med ved.

Enahanda pensionsrätt, som i § 12 blifvit stadgad för distriktsskolans föreståndare

och lärare, tillkomme rektor och lärarepersonalen vid institutet i förhållande till det

för en hvar af dem faststälda lägsta lönebelopp.

§ 39.

Undervisningen vid seminariet, som är dels teoretisk dels praktisk, omfattar

följande läroämnen och öfningar:

a) öfverblick af döfstummebildningens historia;

b) om döfstumheten, dess orsaker, beskaffenhet och verkningar;

c) om döfstummeundervisningens mål och anordning efter olika undervisningsmetoder;

d)

om åtbördsspråket, dess uppkomst, utveckling och användning vid undervisningen

;

e) om talverktygen samt sättet och ordningen för språkljudens frambringande;

f) om undervisningsämnenas metodik;

g) öfversigt af läroplanen för döfstummeskolorna;

h) om undervisningsmaterielcn och dess användning;

55

i) om eu döfstummeskolas organisation och förvaltning samt de i riket gällande

författningar om döfstummeundervisningen;

k) om det förnämsta af den in- och utländska litteraturen rörande döfstummeundervisningen,

för hvilket ändamål grunderna i tyska språkets läsning meddelas; samt

l) lektioner i normalskolans särskilda klasser.

§ 40.

För att antagas till elev vid seminariet fordras att hafva aflagt afgångsexamen

vid något statens seminarium för bildande af folkskolelärare eller lärarinnor, hvarjemte

den, som icke omedelbart öfvergår från folkskolelärare- till döfstummelärare-seminarium,

skall förete betyg öfver sin verksamhet och sitt uppförande under den mellanliggande

tiden. Dessutom skall, med afseende på fordringarna för talundervisningen, den sökande

visa sig vara fri från fel i hörsel- och talorganen, äfvensom stamning och läspning.

Ansökan om inträde såsom elev vid seminariet ingifves, jemte erforderliga betyg,

till institutets styrelse inom Juli månads utgång hvarje år.

§ 41.

Under vistelsen vid seminariet åtnjuta; elev, utom afgiftsfri undervisning, fritt rum

och ved samt af de medel, som kunna för ändamålet varda anvisade, ett stipendium,

beräknadt att hufvudsakligen utgöra ersättning för kosthållet under lärotiden.

§ 42.

Elev vid seminariet är skyldig att städse iakttaga ett stilla och sedligt uppförande

samt för öfrigt ställa sig till efterrättelse de för ordningen vid institutet i allmänhet

gällande eller af rektor i särskilda fall meddelade föreskrifter.

§ 43.

Undervisningen vid seminariet och vid normalskolan skall samtidigt fortgå fyratio

veckor om året, fördelade i höst- och vårtermin; med rättighet för styrelsen att efter

sig företeende omständigheter bestämma särskilda dagar för seminariets och skolans

begynnelse och afstötning.

§ 44.

Lärokursen vid seminariet beräknas till två år: det första hufvudsakligen för

inhemtande af den teoretiska, det andra för inhemtande af den praktiska delen af döfstummeundervisningen

;

Oberoende af vistelse vid seminariet, må det ock stå öppet för den, som är till

inträde i seminariet behörig och under minst två år med godt vitsord meddelat undervisning

åt döfstumma, att, efter anmälan hos rektor, blifva i dylik examen pröfvad.

56

§ 45.

Afgångsexamen anställes vid vårterminens slut, derest elev då afslutat sin kurs

eller eljest vederbörlig begäran derom framställes, i närvaro af institutets styrelse samt

ett af Chefen för Kongl. Ecklesiastik-departementet för hvarje gång förordnadt examensvittne.

§ 46.

Afgångsexamen skall omfatta de läroämnen och öfningar, hvari undervisning vid

seminariet meddelas, hvarjemte vid examen skall företes en af examinanden under

lärares uppsigt utarbetad uppsats öfver något till döfstummeundervisningen hörande ämne.

§ 47.

Betyg öfver afgångsexamen skall upptaga vitsord om den examinerades ådagalagda

både teoretiska och praktiska skicklighet såsom döfstummelärare, med särskildt angifvande

af hans lämplighet för lärarekallet efter den ena eller andra af de undervisningsmetoder,

som omförmälas i § 19, hvarförutom åt den, som vid seminariet åtnjutit

undervisning, bör meddelas vitsord om flit och "uppförande under lärokursen. Rektor

skall, efter samråd med seminariets öfrige lärare, utfärda betyget, hvilket jemväl skall

påtecknas af det af Chefen för Kongl. Ecklesiastik-departementet utsedda examensvittne

samt af styrelsens ordförande.

§ 48.

Vid bedömandet af den examinerades insigter, undervisningsskicklighet och flit

användas vitsorden: med beröm godkänd, icke utan beröm godkänd, godkänd, försvarlig.

Såsom betyg öfver uppförande begagnas vitsorden: mycket stadgadt, stadgadt,

oklanderligt, mindre stadgadt.

Afgångsexamen anses icke godkänd, derest densamma icke blifvit vitsordad med

minst godkänd i hufvudbetyg.

§ 49.

För att vinna lämpligt antal lärjungar’ vid normalskolan utöfver dem, som på

grund af institutet tillagda donationer böra åtnjuta fri undervisning, skall institutets

styrelse med dertill hugade skoldistrikt, helst de närmast belägna, träffa sådan öfverenskommelse,

att institutets normalskola för dessa träder i distriktsskolas ställe. Een afgift,

dessa skoldistrikt skola erlägga för hvarje i normalskolan intaget barn, skall motsvara

den lägsta kostnaden i någon annan distriktsskola inom riket och af institutets

styrelse för tre år i sänder beräknas på det sätt, att från hvarje skoldistrikts alla kost

-

57

nåder året näst före uträkningen afdrages statens bidrag och återstoden fördelas på alla

barn i skolan för samma år. Skoldistrikt, som med institutets styrelse träffat sådant

aftal, eger, lika med annat skoldistrikt, att sjelf bestämma och uppbära årsafgiften af

barnens målsmän.

§ 50.

Hvad i §§ 13—23 stadgas angående distriktsskolor galle ock i afseende på institutets

normalskola.

§ 51.

Matriklar, betygskataloger och afgångsbetyg uppställas i enlighet med vid denna

stadga fogade formulär.

Öfvergångsstadganden.

§ 52.

De döfstummelärare och lärarinnor, som vid denna stadgas utfärdande varit minst

två år anstälda vid döfstummeanstalt och enligt vederbörande styrelses intyg fullt

nöjaktigt skött undervisningen i egen klass, må, såvidt de aflagt afgångsexamen vid

något statens seminarium för bildande af lärare eller lärarinnor eller undergått studenteller

maturitetsexamen eller fullständig afgångsexamen vid det före denna stadgas

tillämpning å Manilla befintliga seminarium och för öfrigt innehafva de egenskaper,

som för inträde i döfstuinmelärareseminarium erfordras, anses behöriga att antagas till

föreståndare- och lärarebefattningar vid de i enlighet med denna stadga upprättade

döfstummeskolor.

På Kongl. Maj:t ankommer att, der ytterligare eftergift af de för vinnande af

anställning såsom döfstummelärare i denna stadga föreskrifna kompetensvilkor kan för

någon före denna stadgas utfärdande anstäld, skicklig döfstummelärare finnas af omständigheterna

påkallad, dylik'' eftergift, på framställning af vederbörande skolstyrelse,

meddela.

Lärare, som, efter vunnen behörighet på sätt i denna § säges, erhållit anställningvid

döfstummeskola, ordnad i enlighet med denna stadgas föreskrifter, ege att för uppflyttning

i högre lönegrad räkna sig till godo jemväl den tid, utöfver två år, lian före

sådan anställning tjenstgjort såsom döfstummelärare.

§ 53.

Intilldess erfarenheten visat, till hvilken utsträckning de i § 19 punkten 2 nämnda

skolor må anses nödiga, vare vederbörande från skyldighet att anordna dylika särskilda

Döfstummeunderv. ordn. Q

58

skolor befriade; dock att åt de döfstumma barn, hvilka befinnas icke kunna undervisas

efter talmetoden, undervisning enligt den metod, som i åberopade punkten säges, skall

meddelas i särskildt, helst utom talskolan beläget rum.

Den tid, inom hvilken tillräcklig erfarenhet i detta hänseende må anses vunnen,

bestämmer Kongl. Maj:t.

Grunder

för

särskilda. §§ i Komiténs förslag

till

stadga för döfstummeundervisningen.

Sedan Komitén i det underdåniga betänkandet angifvit de allmänna grunderna

för den af Komitén uppgjorda plan för döfstummeundervisningens ordnande, torde

Komitén, hvad angår planens detaljer, få, följande ordningen mellan paragraferna i det

ofvan intagna förslaget till »stadga för döfstummeundervisningen», redogöra för deri

föreslagna bestämmelser, der icke dessa antingen redan blifvit i det föregående motiverade

eller ock äro af beskaffenhet, att några särskilda skäl derför icke torde behöfva

anföras.

§ I

Stumhet

beror i de flesta fall af medfödd eller före talförmågans utveckling inträdd

döfhet. Men icke sällan inträffar, att barn, som, efter att hafva fullständigt lärt

tala, af sjukdom eller annan anledning förlorar hörseln, efter hand förlorar äfven den

eu gång uppnådda färdigheten att tala. Då barnet efter döfhetens inträdande icke

längre förmår, åtminstone med tillräcklig tydlighet, förmedelst hörseln uppfatta de ljud,

som utgå vare sig från dess egna eller andra menniskors läppar, faller småningom det

ena ordet efter det andra ur dess minne eller erhåller vid uttalet en förvrängd form,

och till sist återstår af barnets språk endast en del för andra fullkomligt ofattliga ljud.

Det sammandrag, Komitén i Bil. N:o 2 meddelat af de från presterskapet inkomna

uppgifterna angående de döfstumma, bekräftar hvad erfarenheten redan förut gifvit

60

vid handen eller att i ganska inånga fall stumhet varit eu följd deraf att döfhet intrådt

i den ålder, då talförmågan med visshet kan antagas vara fullständigt utvecklad

och öfvad, och sannolikt äro sådana fall något talrikare, än de ifrågavarande uppgifterna

låta förmoda, enär svårighet torde mött för presterskapet att i detta hänseende

förskaffa sig fullt tillförlitliga upplysningar.

För att förebygga talförmågans förlust hos barn, som i en senare ålder mister

hörseln, är det nödigt att meddela barnet undervisning efter samma metod som användes

för döfstumma, och Komitén har af sådan anledning i förevarande § intagit ett

stadgande i syfte att äfven sådant barn må i döfstummeskola upptagas.

§ 2.

I ändamål att tjena till ledning vid rikets indelning i skoldistrikt har inom

Komiten uppgjorts ett vid betänkandet i Bil. N:o 5 fogadt förslag till distriktsindelnmg,

dervid Komitén tagit hänsyn, ej mindre till ortförhållanden och antalet döfstumma

inom de särskilda områdena, utan äfven till möjligheten att ur de nu befintliga döfstummeanstalterna

utveckla de skolor, om hvilkas inrättande det skulle åligga skoldistrikten

att föranstalta.

§ 3.

Ehuru det öfvervägande inflytandet på undervisningens gång bör tillkomma skoldistriktet,

som det åligger att vidtaga de för undervisningens ordnande erforderlio-a åtgärder,

har Komitén likväl ansett den betydliga andel i kostnaderna för undervisningen,

som, enligt Komiténs förslag, skulle öfvertagas af staten, medföra för denna ett berättigadt

anspråk att icke vara utestängd från allt inflytande på undervisningens ledning.

Det är i sådant syfte, som Komitén, med bibehållande af den anordning i detta afseende,

som redan nu vid de af statsmedel understödda mindre uppfostringsanstalter

för döfstumma eger rum, i distriktets skolstyrelse vid sidan af representanterna för

distriktet velat bereda plats för en ledamot, utsedd af den lokala embetsmyndighet,

biskop och konsistorium, hvilken, såsom högsta styrelsen öfver folkskolorna i stiftet,

synes bäst egnad att i det antydda hänseendet tillgodose det allmännas intresse, och af

enahanda anledning samt då det torde vara af vigt för Chefen för Kongl. Ecklesiastikdepartementet

att vinna eu mera omedelbar öfverblick öfver denna undervisning, har i

andra punkten af denna § införts bestämmelse derom att skolstyrelse skall till Kongl.

Ecklesiastikdepartementet insända sa väl exemplar al skolreglemente som årlig berättelse

om undervisningen inom distriktet och räkenskapssammandrag.

Den tid, för hvilken styrelseledamöterna böra väljas, har blifvit satt till 4 år, i

likhet med hvad för skolråd finnes stadgadt. Komitén har ansett så mycket lämpligare

att bestämma en viss, ej alltför lång och ej heller allt för kort tid, som man eljest kunde

äfventyra å ena sidan att genom ett olämpligt val för oberäknelig tid styrelsen kunde

61

komma att cj med erforderlig insigt och kraft handhafvas, å andra sidan att genom

alltför täta ombyten nödig kontinuitet kunde komma att saknas i styrelsens verksamhet.

§ 4.

Då vid lärares tillsättande skolstyrelse har att tillgå den personalkännedom, skolans

föreståndare i de flesta fall torde besitta om döfstummelärarne i riket, så har på

den grund Komitén ansett det böra i allmänhet lcmnas öppet för skolstyrelse att efter

omständigheterna tillsätta läraretjensterna med eller utan dessas kungörande till ansökning,

och Komitén har vid ett sådant förfarande funnit så mycket mindre betänklighet,

som på senare tider i flere af rikets städer enahanda frihet blifvit genom valens öfverlåtande

åt skolråden medgifven i afseende på tillsättandet af folkskolelärare. Deremot

har Komitén härvid gjort undantag för föreståndare-befattningen, hvars maktpåliggande

beskaffenhet ansetts påkalla, att densamma icke tillsättes, utan att alla, som kunna finnas

hugade att söka befattningen, må få dertill konkurrera, och skolstyrelsen sålunda

blifva i tillfälle att träffa sitt val bland ett så stort antal sökande som möjligt.

§ 6.

I regeln torde val döfstummeskolans föreståndare få anses vara den, som inom

skolan bör i främsta rummet representera den under en längre tid bepröfvade skickligheten

såsom döfstummelärare. Då Komitén det oaktadt icke såsom vilkor för kompetens

till föreståndarebefattning uppställt någon viss tids tjenstgöring särskildt såsom lärare

för döfstumma, utan åtnöjt sig med att fordra, det sökande visat skicklighet vid

utöfning af lärarekallet i allmänhet, har anledningen härtill varit den, att Komitén trott

det böra lända till fördel för döfstummeskolan, om denna blefve i tillfälle att någon

gång i befattning, hvarom nu är fråga, vid sig fästa skolman med framstående organisatorisk

förmåga och allmänt pedagogiska insigter af den omfattning, att de kunde anses

mer än uppväga saknaden af annan praktisk erfarenhet i döfstummelärarens kall, än

den som vunnits under genomgående af seminariekursen vid Mangla.

Dn särskild omsorg vid val af föreståndare påkallas af skolans organisationsform

och af den lärometod, som för undervisningen vid skolan användes. Den, som visat

sig duglig såsom föreståndare för en skola, ordnad såsom externat, är icke alltid i besittning

af de egenskaper, hvilka erfordras för att leda en anstalt, der lärjungarne åtnjuta

bostad, föda och hela sin uppfostran på stället, och der således en omfattande

ekonomisk förvaltning och en ständig husfaderlig tillsyn tillkomma i föreståndarens

åligganden. Likaså kan en persons föregående utbildning för lärarekallet göra honom

mer egnad att med framgång förestå en talskola, än en skrifskola, och tvärtom. Det

är följaktligen af vigt, att vid föreståndares tillsättande hänsyn tages till de egenskaper,

som den ena eller andra föreståndarebefattningens särskilda beskaffenhet tagel'' i

anspråk hos befattningens innehafvare.

62

§ r.

Genom föreskriften att föreståndare skall i skolans styrelse föredraga undervisnings-

och ordningsfrågor samt att han eger att, när styrelsen i frågor, hvilka af honom

föredragas, fattar mot hans uttalade åsigt stridande beslut, i protokollet anteckna

sin mening, har Komitén afsett att åt den sakkännedom, föreståndaren i dessa frågor

representerar, bereda nödigt inflytande på styrelsens beslut.

§

Vid bestämmande af det antal timmar i veckan, som hvarje lärares undervisningbör

upptaga, må icke förbises, att lärjungens outvecklade förstånd och svårigheten att

meddela sig med honom gör undervisningen i och för sig synnerligen ansträngande,

och att döfstummeläraren måste i vida högre grad, än det fullsinnade barnets lärare,

egna sin uppmärksamhet åt lärjungen under de från undervisningen lediga mellantiderna.

Komitén har redan erinrat om nödvändigheten att, då talmetoden vid undervisningen

begagnas, lärjungen hindras att under fritimmarne återfalla i vanan att begagna

åtbörder för sina meddelanden. Men, oafsedt det särskilda behofvet af tillsyn i

detta hänseende, måste läraren, derest icke den döfstumme lärjungen skulle så godt som

uteslutande hänvisas till umgänget med sina kamrater, så mycket som möjligt sysselsätta

sig med lärjungen äfven på fritimmarne vare sig dessa tillbringas vid skolan eller,

i det fall att skolan är ordnad såsom externat, i enskilda hem.

I betraktande deraf, att lärare vid folkskolan kan vara förpligtad att undervisa

6 timmar om dagen eller 36 timmar i veckan, utom undervisning i söndagsskola, och

vid jemförelse mellan dennes verksamhet och den, enligt hvad nu visadt är, vida tyngre

och mera omfattande verksamhet, som tillkommer lärare vid döfstummeskolan, har

Komitén ansett billigt, att döfstummelärares undervisningsskyldighet begränsas till högst

30 timmar i veckan. Likväl har Komitén, med afseende på svårigheter, som vid inträffande

förfall för lärare torde möta för skyndsamt anskaffande af vikarie, funnit nödigt

föreskrifva, att under dylika förhållanden undervisningsskyldigheten må kunna i

någon mån utsträckas.

§ 9.

Komitén har i det föregående haft anledning att anställa åtskilliga jemförelse!

mellan döfstummeskolan och folkskolan, dervid Komitén bland annat framhållit, hurusom

billigheten fordrade, att lärarne aflönades högre vid den förra än vid den senare.

Döfstummeundervisningen är icke blott i och för sig af beskaffenhet att i högre

grad än undervisningen vid folkskolan taga lärarens både tid och krafter i anspråk,

utan den erfordrar derjemte en längre och kostsammare förberedelse, än som är nödigför

folkskolelärare!!. Enligt Komiténs förslag skulle för vinnande af anställning såsom

lärare vid döfstummeskola erfordras genomgången kurs vid ett af staten inrättadt semi

-

uarium för bildande af döfstummelärare; och har denna kurs, med förutsättning att elev

förut aflast afgånijsexamen vid nåo-ot statens seminarium för folkskolelärare eller lärarinnor,

blifvit beräknad att upptaga en tid af 2 år. Då kursen vid folkskolelärareseminarium

numera omfattar 4 år, skulle således döfstummelärarens utbildning taga i anspråk

en tid af icke mindre än 6 år.

De löneförmåner, folkskolelä faren förutom bostad och vedbrand in. in. åtnjuter,

torde, der undervisningen fortgår i 40 veckor, eller den tid, som, enligt hvad Komitén

föreslår, undervisningen i döfstummeskola årligen skulle omfatta, kunna uppskattas

till 700 ä 800 kronor, och i de större städerna uppgå folkskolelärarnes löner,

dock med inberäknande af ersättning för husrum, vedbrand in. in., ofta nog ända till

1,500 å 2,000 kronor. Under sådana förhållanden lärer det minimibelopp af 1,200 kronor

utöfver bostad och vedbrand, Komitén föreslagit för döfstummelärares lön, ingalunda

kunna anses högt, så mycket mindre som det är både angeläget och af billigheten betingadt,

att läraren redan vid början af sin tjenstgöring blir så aflönad, att han åt lönen

har sin tillräckliga utkomst; och anser Komitén, att, om man hänvisades att välja mellan

å ena sidan ett lägre belopp i första lönegraden samt eu tredje löneförhöjning och å

andra sidan detta här upptagna minimibelopp i första lönegraden och uteslutande åt eu

tredje löneförhöjning, det senare är att föredraga.

Ehuru kompetensvilkoren för lärarinna skulle blifva desamma som för lärare, ocli

enahanda undervisning komma att af dem båda bestridas, har Komitén likväl, enär lefnadskostnaderna

i allmänhet äro lägre för lärarinna, och hennes lön icke lärer, i likhet

med lärarens, böra beräknas med hänsyn till möjligheten att dermed underhålla familj,

funnit minimibeloppet för lärarinnas lön förutom bostad och vedbrand kunna bestämmas

lägre, eller till 800 kronor.

Hvad till sist angår föreståndare vid döfstummeskola, så är dennes befattning sådan,

att något deremot fullt svarande icke torde kunna sökas på folkskolans område.

Deremot saknas icke anledning att, på grund af föreståndarens ställning, jemföra honom

med rektorerna vid de lägsta elementarläroverken och pedagogierna. Yäl äro kompetensvilkoren

för rektor vid dylik skola högre än för döfstummeskolas föreståndare, men

ansvaret är långt ifrån mindre vid den senares befattning än vid den förres; snarare

måste befattningen såsom föreståndare för döfstummeskola i det afseendet anses mer

ansvarsfullt och betungande än rektors vid det lägre elementarläroverket, att, då den

senares åligganden äro hufvudsakligen begränsade till skolrummet, den förre har vidsträcktare

pligter med hänsyn till lärjungens uppfostran utom skolan, hvilka i fråga om

elementarläroverkets lärjungar i vanliga fall utöfvas af dessas målsmän.

Med allt fog har Komitén då trott sig kunna föreslå minimilönen för föreståndare

till 2,500 kronor, eller lika med det minsta belopp, som utgår i aflöning till rektorer

vid de tvåldassiga elementarläroverken och pedagogierna,

De af Komitén för föreståndare, lärare och lärarinnor sålunda ifrågasatta minimilöner,

till hvilka för en hvar skulle komma fri bostad och vedbrand, äro emellertid

ingalunda att anse såsom några af Komitén föreslagna normallöner. De vexlande för

-

64

iller, efter hvilka döfstummeskolorna kunna vara ordnade, det olika antal lärjungar, som

kan vara inrymdt i den ena eller andra skolan, och de olika prisförhållandena i orterna

gorå det omöjligt att för lärarepersonalens aflöning uppställa några allmängiltiga grunder,

utan måste lönerna i hvarje fäll lämpas efter för handen varande omständigheter.

De ängdun siffrorna hafva derföre sin betydelse endast såsom ett uttryck af Komiténs

åsigt om det lägsta belopp, hvartill under något förhållande lönen för en föreståndare

eller lärare bör sättas, för att under de första tjensteåren någorlunda tillfredsställa berättigade

anspråk.

Äfven för de ålderstillägg, hvilka, enligt hvad förut är nämndt, skulle tillkomma

efter vissa års tjenstgöring, har Komitén endast föreslagit de minsta belopp, som böra

ifrågakomma, for föreståndare och lärare 300 kronor samt. för lärarinna 200 kronor.

Komiten har föröfrigt antagit, att, då föreståndare såväl som lärare befinnes med nit och

skicklighet handhafva sitt kall, vederbörande skoldistrikt af omsorg för egen fördel icke

skall uraktlåta att, oberoende af de lagstadgade aflöningsvilkoren, så förbättra såväl föreståndarens

som lärarens ställning, att dennes bibehållande vid sin befattning derigenom

kan för distriktet betryggas. °

§ 10.

Mer an eljest är det vid undervisning af döfstumme önskvärdt, att täta ombyten

af lärare icke må ega rum. Huru skicklig läraren än är, och huru försigkommen hans

lärjunge, erfordras det alltid någon tid, innan lärare och lärjungar lära att förstå hvarandra

tillräckligt, för att undervisningen skall blifva rätt fruktbringande. Medför redan i allmänhet

ett ombyte af lärare olägenhet, blir detta isynnerhet menligt, om det får ega

rum under loppet af en läse termin, i hvilket fall, äfven der den nye läraren senast

trader in, ett afbrott i undervisningen likväl inträffar, som i väsentlig mån minskar möjligheten

att under terminen genomgå den afsedda kursen. Omständigheterna kunna

lkval vara sådana,, att, då föreståndare eller lärare under pågående termin begär sitt

entledigande, detta icke bör vägras, och Komitén har derföre ansett det böra i°dylika

fall bero pa vederbörande skolstyrelses bedömande, huruvida det begärda afskedet må

meddelas genast, eller först vid terminens slut. Hvad beträffar bestämmelserna om varning

och afsättning, äro dessa analoga med de i folkskolestadgan gifna.

§ 12.

Komiten har redan antydt behofvet deraf, att pensioner beredas döfstummelärarne

Kn sådan åtgärd skulle verksamt bidraga till döfstummeundervisningens höjande, icke

blott i sa måtto, att genom den uppmuntran till inträde i döfstummelärarens kall’ pensionsrätter

i förening med förbättrade aflöningsvilkor, skulle innebära, många dugliga

krafter kunde förvärfvas för döfstummeundervisningen, utan äfven derigenom, att lärarne

icke vidare nödgades för sin utkomst qvarstå i tjensten, äfven sedan deras arbetskraft

vore hufvudsakligen uttömd.

65

Hvad angår sättet för åstadkommande af en dylik pensionering, har det synts

Komitén, med afseende på den frändskap, som förefinnes mellan döfstummeskolan och

den allmänna folkskolan, vara den naturligaste ocli lämpligaste utvägen att upptaga

döfstummelärarne i folkskolelärarnes pensionsinrättning. För den händelse Komiténs

förslag härom bifalles, skulle dock i fråga om döfstummelärarne erfordras tvenne hufvudsakliga

afvikelser från nu gällande stadganden angående folkskolelärares pensionering,

nemligen beträffande dels det lönebelopp, för hvilket delaktighet i pensionsinrättningen

må vinnas, och dels tjensteårens antal.

Enligt reglementet för folkskolelärarnes pensionsinrättning kan delaktighet för lön

icke vinnas till högre belopp än 1,000 kronor. En förhöjning häruti, så vidt det gäller

döfstummelärarne, blir nödvändig till följd deraf att lönerna för dessa föreslagits icke

obetydligt högre än de, som i allmänhet åtnjutas af folkskolelärarne, och i förhållande

till hvilka det nu medgifna delaktighetsbeloppet blifvit beräknadt. Då enligt reglementet

hel pension icke utgår med mera än 75 procent af den lön, hvarför delaktighet i

pensionsinrättningen vunnits, har det synts Komitén nödigt, att, på det pensionerna för

döfstummelärarne icke må blifva alltför ringa i förhållande till den aflöning, som, enligt

Komiténs förslag, skulle dem tillkomma, delaktighet i pensionsinrättningen må kunna

erhållas åtminstone för de af Komitén för de olika befattningarna föreslagna minimilönerna

i lägsta lönegraden.

Hvad angår antalet af de tjensteår, efter hvilkas förlopp pension må åtnjutas, har

Komitén, med afseende ej mindre å den längre kurs, som komme att erfordras för anställning

vid döfstummeskola, än äfven derå att döfstummeläraren till följd af den både

för kropp och själ synnerligen ansträngande undervisningen torde blifva förr utsliten än

folkskoleläraren, ansett de för vinnande af pensionsrätt erforderliga tjensteåren böra för

döfstummeläraren sättas något lägre än för folkskoleläraren, med iakttagande hvaraf

Komitén föreslagit särskilda bestämmelser för döfstummelärarens pensionerande så väl

med hel som med afkortad pension.

Komitén har icke förbisett, att pensionsinrättningen tilläfventyrs icke utan ökadt

bidrag af statsmedel torde blifva i stånd att bestrida den nu föreslagna pensioneringen,

men, derest efter verkstäld utredning sådant bidrag skulle finnas nödigt, vågar Komitén

hysa den förhoppning, att Riksdagen, som i sin år 1876 aflåtna underdåniga skrifvelse

angående döfstummeundervisningen särskildt betonat vigten af att anskaffa skickliga lärare,

icke skall tveka att anslå medel för en åtgärd, som skulle i så hög grad vara egnad

att tillföra döfstummeundervisningen dugliga lärarekrafter.

§ 13.

Komitén har redan i det underdåniga betänkandet i afseende på de allmänna

grunderna för döfstummeundervisningens ordnande föreslagit och motiverat obligatorisk

undervisning för de döfstumma, såsom förhållandet är med de fullsinnade barnen,

och här torde blott behöfva särskildt anmärkas, att enligt Komiténs mening

Döfslummeundtrv. ovän.

66

denna föreskrift helt naturligt äfven skall gälla de olyckligaste bland alla, för hvilkas

uppfostran här gäller att draga försorg, eller de döfstumma, som tillika äro blinda, af

hvilka i åldersgruppen 7—15 år, eller födda åren 1862—69, vid 1877 års början inom landet

funnos 8. Sådana böra derföre hos skoldistriktets styrelse likasom andra döfstumma

barn anmälas till erhållande af undervisning. Under vissa förhållanden torde också

undervisning för dessa vid distriktsskola kunna beredas, men i vanliga fall anser Komitén

troligt, att sådant icke låter sig med fördel utföras, helst denna undervisning af

en lärare krafvel’ ej blott mycken tid utan äfven en särskild förmåga. Komitén föreställer

sig då, att åt dessa barn bör genom distriktsstyrelsens försorg beredas inträde vid

statens institut å Manilla, der dels större lärarekrafter antagas vara att tillgå, dels intresset

för denna gren af undervisningsarbetet kan, med särskildt afseende å tillfället till ökad erfarenhet

för seminariets lärare och elever, förutsättas vara lifligare; hvarförutom till de

medellösas underhåll bidrag lättare kunde vara att påräkna i der befintliga donationer,

vid hvilka särskilda härför hinderliga vilkor eller bestämmelser ej äro fästade.

§ 14-

För att skolstyrelse skall kunna fullgöra sina åligganden i afseende på de döfstumma

barnens undervisning, är det nödigt, att inom hvarje församling någon myndighet

finnes, hvilken styrelsen eger att i undervisningen rörande ärenden anlita. Med

hänsyn till sin ställning inom församlingen torde skolrådet i främsta rummet böra härtill

ifrågakomma, och Komitén har derföre så väl i denna som i några efterföljande

§§ för särskilda fall stadgat skyldighet för församlingarnas skolråd att gå skolstyrelse

tillhanda.

§ 15.

Ett med innehållet i denna § likartadt stadgande förekommer i 8 § 5 mom. af

folkskolestadgan, der likväl två varningar, meddelade den första af vederbörande presterskap

och den andra af kyrkorådet i församlingen, föreskrifvas såsom vilkor för att

barnet må kunna skiljas från tredskande föräldrar. Komitén har ansett, att, med afseende

på angelägenheten deraf att icke någon tid af det döfstumma barnets skolålder

må genom föräldrars tredska gå för undervisningen förlorad, de i folkskolestadgan bestämda

två varningsgraderna, hvilka för öfrigt, enligt Komiténs förmenande, i allmänhet

icke kraftigare befordrat det dermed åsyftade ändamålet, borde i fråga om de döfstumma

barnen kunna inskränkas till en, samt att åliggandet att meddela varning, der

sådan blefve erforderlig, likasom att, i händelse varningen lemnades opåaktad, föranstalta

om barnets skiljande från föräldrarna, lämpligen skulle kunna uppdragas åt

skolrådet på grund så väl af dettas ställning till undervisningen i allmänhet inom

församlingen, som af det för skolrådet ifrågasatta särskilda uppdraget att, i hvad angår

de döfstumma barnen, utgöra vederbörande skolstyrelses representant på stället.

67

§ 21.

Då Komitén vid uppgörande af läroplan för döfstummeskolan i stadgan hufvudsakligen

angifvit det kunskapsmått inom de olika undervisningsämnena, som ansetts

böra*3 i allmänhet bibringas de döfstumma, för så vidt deras undervisning skall kunna

medföra något väsentligare gagn för dem i lifvet, och icke i densamma gatt i detalj

med fördelningen af detta kunskapsmått i vissa lärokurser under de särskilda läroåren,

så har detta sin grund först och främst deri, att Komitén trött, det en dylik detaljerad

läroplan icke lämpligast har sin plats i en stadga. Det är i allmänhet en vansklig sak

att utan stöd af vunnen tillräcklig erfarenhet uppställa bestämda lärokurser, om hvilka

man kan hysa grundad förhoppning att de skola visa sig tillfredsställande .och under

alla förhållanden kunna med fördel tillämpas, och svårigheterna äro af lätt insedda

skäl ännu större, då fråga är om den abnorma skolan. Också finnas inom de dofstummeskolor,

om hvilka Komitén har kännedom, inga fullständiga lärokurser uppgjorda

och i praxis tillämpade, utan sträfvar man i allmänhet att hinna så långt som möjligt

under de vexlande förhållanden, som åstadkommas genom lärjungarnes större eller

mindre förmåga att emottaga undervisning, lärarekrafternas olika beskaffenhet m. m.

Då Komitén således icke haft några fullständiga och fullt nöjaktiga mönster till ledning

i detta afseende, så skulle faran för Komitén att misslyckas vid uppgörandet af

eu detaljerad läroplan, som skulle vara bindande för alla, varit icke ringa. Först sedan

tillräcklig erfarenhet vunnits, efter det att den allmänna organisationen med förbättrade

yttre förhållanden trädt i verket och möjliggjort ett mera jemut och ostördt arbete, an

hittills kunnat ega rum, och sedan såsom en frukt häraf en efter våra förhallanden

lämpad lärobokslitteratur, fullständigare och nöjaktigare än den nuvarande, kunnat framkallas,

torde bestämdare föreskrifter härutinnan till allmännare efterföljd lämpligen kunna

utfärdas. Komitén tror sig kunna såsom stöd för denna sin uppfattning jemväl åberopa

förhållandet inom folkskolan, för hvilken, ehuru hon varit i reglerad verksamhet

många år, någon speciel läroplan hittills icke anbefalts till allmän efterrättelse.

§ 22.

Ändamålsenligheten af offentliga examina i döfstummeskolorna synes Komitén

tvifvelaktig. Dylika examina, der de i regeln förekomma, föranleda ofta nog dertill,

att undervisningen blir ytlig och bedrifves med hufvudsakligt syfte att vid uppvisningen

åstadkomma den största möjliga effekt, utan att derföre det verkliga resultatet af undervisningen

motsvarar den föreställning, förloppet af uppvisningen kan vara egnad

att ingifva. Under sådana omständigheter blifva de offentliga examina icke nagla tillförlitliga

mätare på undervisningens beskaffenhet och lärjungarnes kunskaper, utan endast

tillfällen att med de mera begåfvade bland dessa drifva en ostentation, som ingalunda

är för dem helsosam. Komitén, som föreställer sig, att för dem, hvilka önska

förvissa sig om huru en läroanstalt handhafves, sådant lämpligast bör kunna ske ge

-

68

nom att under pågående läsetermin med föreståndarens tillåtelse besöka anstalten och

afhöra undervisningen, har, vid nu anförda förhållanden, utan att vilja helt och hållet

afstyrka alla offentliga examina, ansett det böra öfverlemnas åt vederbörande skolstyrelse

att afgöra, om och när dylika examina böra ega rum,

§ 23.

Allt samband mellan skolan och lärjungen bör icke upphöra med det ögonblick,

då denne afslutar sin kurs. Skolan bör fortfarande vara för honom ett andra hem,

dit han må kunna vända sig för att finna råd och stöd i de lifvets förhållanden, der

han af sin dagliga omgifning icke kan påräkna sådant. Särskildt är det, med afseende

på de utgångna lärjungarnes nattvardsgång, ömkligt, att, ehuruväl de döfstumma i allmänhet

böra begå Nattvarden i sin församlings kyrka och tillsammans med de sina,

likväl tillfälle då och då beredes dem att vid skolan i en krets af fordna medlärjunge

få upplifva minnet af sitt inre lits väckelse och i förening med dessa erhålla del af

det heliga sakramentet. Deremot måste det enligt Komiténs förmenande anses i hög

grad olämpligt att, såsom hittills upprepade gånger egt rum, genom den s. k. döfstummeföreningens

försorg i hufvudstaden sammanföra ett större antal döfstumma från

olika trakter af landet för gemensamt begående af nattvarden. På döfstummeföreningens

föranstaltande hafva vid dylika tillfällen fria resor fram och åter erhållits på statens

jernvägar, och döfstumma hafva i stor mängd skyndat att begagna sig af det sålunda

beredda tillfället att besöka hufvudstaden. Det ligger nära till hands att antaga, det

icke så få dervid låtit sig ledas mindre af verklig längtan efter det heliga sakramentet,

än af begäret att för någon tid få deltaga i hufvudstadslifvet. Visst är, att sådana

fester i allmänhet icke motsvarat det ändamål, för hvilket de varit afsedda, en klagan

som försports ej blott i vårt land utan äfven annorstädes, der sådana varit anordnade,

och att mången döfstum från sådana uppehåll i hufvudstaden medfört eu sådan smak

för lifvet derstädes, att han sedermera icke kunnat finna sig tillfreds i sin hemort,

utan med alla medel sträfvat att få återvända till hufvudstaden, der stora svårigheter i allmänhet

möta för de döfstumma att bereda sig utkomst. Komitén tror, att med den

anordning, som i denna § blifvit föreslagen, sådana fester skola befinnas obehöfliga och

följaktligen deras olägenheter försvinna.

§ 24.

Då döfstummeskolorna i riket, äfven med antagande af Komiténs förslag, torde

blifva relativt få till antalet, och flertalet af de på döfstummeundervisuingens område

sakkunnige, hvilka äro de ende, som i förevarande afseende kunna ifrågakomma, åtminstone

för närvarande och närmaste tiden i allmänhet torde tagas i anspråk för befattningar

vid skolorna, synes det hvarken lämpligt eller möjligt att, på samma sätt som

för folkskolorna, för döfstummeundervisningen tillsätta särskilda inspektörer inom de

olika orterna. Inspektionen öfver denna undervisning i dess helhet torde med fördel

69

kunna uiöfvas af en eller ett par personer, och, ehuru Komitén icke ansett bestämmelser

böra i den föreslagna stadgan inflyta, hvarigenom Chefen för Kongl. Ecklesiastik-Departementet

vid anordningen af inspektionen blefve i något afseende bunden, har Komitén

dock velat såsom sin åsigt uttala, att inspektionen åtminstone till någon del lämpligen

borde kunna uppdragas åt den blifvande föreståndaren för statens institut vid Manilla.

Att för ändamålet aflöna en särskild inspektör utan andra åligganden synes

Komitén icke behöfva ifrågakomma. Äfven om inspektörens verksamhet utsträcktes

öfver hela riket, skulle han dermed icke erhålla full sysselsättning, och kostnaderna

för inspektionen skulle sålunda blifva onödigt stora, under det att, i händelse inspektionen

utöfvades af föreståndaren för institutet å Manilla, antingen ensam eller derjemte

af någon annan kompetent person, andra utgifter icke blefve erforderliga, än

de som motsvarades af deras resekostnader.

Att inspektionen bör uppdragas åt personer, som icke blott genom sin allmänna

bildning äro dertill skicklige, utan ock med döfstummeundervisningens handhafvande

äro eller varit sysselsatte, vill Komitén framhålla på den grund att det vore fara värdt

att en inspektör eljest skulle fatta sin uppgift alltför teoretiskt, hvaraf utan tvifvel

stora olägenheter för undervisningen skulle kunna uppstå.

Förslag till »instruktion för inspektör öfver döfstummeskola» bifogas uti Bil. N:o 8.

§ 25.

I ändamål att tjena till ledning vid beräkningen af kostnaderna för lärareaflöningen

vid distriktsskolorna och i sammanhang dermed af statens bidrag till desamma,

har Komitén i Bil. N:o 6 upptagit dessa kostnader, dels sådana de antagas komma

att utgå, innan tal- och skrifskolorna blifvit fullständigt åtskilda, dels sedan den i §

19 omnämnda åtskilnaden medan dessa skolor inträdt.

§ 26.

Då det synts Komitén böra leda till lättnad vid handhafvande! af döfstummeskolornas

ekonomi, om de för dem påräknade statsbidrag finge för hvarje år utbetalas

i två terminer, och, hvad särskild! angår det föreslagna bidraget till lärjungarnes underhåll,

detsamma skäligen torde böra beräknas efter antalet under hvarje läsetermin undervisade

lärjungar, har Komitén ansett sig böra föreslå att, i olikhet med statsbidraget

till folkskolorna, som utfaller på eu gång för hela året, de ifrågavarande bidragen till

döfstummeskolorna måtte få utgå halfårsvis i Juni och December månader.

§§ 28 och 29.

De åligganden, som skulle tillhöra institutets styrelse, äro i allmänhet desamma,

som för styrelserna vid distriktsskolorna, med tillägg af skyldighet för institutets styrelse

ro

att antaga elever vid seminariet äfvensom att förvalta institutet tillhöriga donationer

och utse de frielever, som enligt de i donationshandlingarne meddelade föreskrifter

böra vid institutets skola underhållas.

§ 31.

Då Komitén föreslagit, att institutets rektor bör utnämnas af Kongl. Maj:t efter

derom af styrelsen utan föregången ansökan afgifvet förslag, har detta skett i likhet

med hvad för tillsättning af rektorer vid folkskolelärareseminarierna finnes stadgadt,

och torde Komitén få, utan vidare utveckling af skälen härför, antaga såsom erkändt,

att de särskilda egenskaper, som för den senare befattningen tagas i anspråk, och

för hvilkas tillgodogörande seminariistadgans bestämmelser visat sig ändamålsenliga, i

ännu högre grad vid den här ifrågavarande befattningen erfordras.

§§ 32 och 33.

För tillsättning af öfrige lärare vid institutet böra, då desse i det hela intaga

samma ställning som lärare vid distriktskolorna, samma föreskrifter gälla, som i afseende

på tillsättningen af lärarne vid dessa skolor.

De särskilda åligganden, som tillkomma förste läraren, nemligen att meddela undervisning

i seminariet och att vid förfall för rektor företräda dennes ställe, synas icke

böra föranleda några skiljaktiga bestämmelser i fråga om formen för denna befattnings

tillsättande.

Deremot har Komitén funnit det stora inflytande, som rektorn och förste läraren,

såsom ledare af samtlige döfstummelärares utbildning, äro kallade att utöfva på döfstummeundervisniugens

riktning i det hela, innebära tillräcklig anledning att af desse lärare

fordra åtminstone den humanistiska bildning, som ådagalägges genom filosofie kandidatexamen,

jemte en genom lärareverksamhet vid döfstummeskola bepröfvad undervisningsskicklighet,

derest icke för särskilda fall Kongl. Maj:t, med afseende på vitsordade,

synnerligen framstående egenskaper för döfstummelärarekallet, skulle finna skäligt att

från dessa kunskapsprof meddela befrielse.

§ 35.

Komitén är af den åsigt, att den betydelsefulla uppgift, som föreligger för institutet,

bäst tillgodoses derigenom att den hufvudsakliga ledningen af institutet samlas

i en persons, föreståndarens, hand. Detta gäller såväl med afseende på de yttre anordningarna

vid institutet som i fråga om undervisningen derstädes. Komitén har

derföre föreslagit, att institutets rektor skall hafva inseende öfver hela den vid institutet

anstälda personal och handhafva styrelsen på platsen samt på eget ansvar ordna och

leda undervisningen så inom seminariet som normalskolan enligt läse- och arbetsordning,

som han eger att bestämma, och styrelsen skulle således med afseende på undervisningen

och ordningen inom institutet endast hafva att utöfva en kontrollerande tillsyn.

71

Den sista punkten i rektors åligganden, eller skyldigheten att afgifva de yttranden

rörande döfstummeundervisningen, som kunna honom affordras, har tillkommit derföre,

att Komitén trott det lända till lättnad och gagn, att en person finnes till Chefens för

Kong!. Ecklesiastikdepartementet tjenst i sådana döfstummeundervisningen rörande frågor,

för hvilkas beredning fackmannainsigter kunna vara af nöden.

§ 38.

Den för rektor föreslagna aflöning, 5,000 kronor, med två ålderstillägg å 500

kronor, öfverstiger något den för rektorer vid högre elementarläroverk nu bestämda

lön. Men tager man i betraktande den framstående ställning, institutets föreståndare

intager till döfstummeundervisningen i det hela, de egenskaper, som af honom påfordras

för en vidlyftig ekonomisk förvaltning, och den oaflåtliga omsorg, han äfven

under de från egentlig undervisning lediga timmarne af dagen måste egna åt de döfstumma

lärjungarnes uppfostran, torde det föreslagna beloppet icke kunna anses på

något sätt öfverflödigt.

Äfven med afseende på förste läraren gälla till stor del de skäl för en relativt

högre aflöning, som nyss blifvit åberopade för rektor. Lika med den sistnämnde är

förste läraren äfven utom lärorummet bunden af sin befattning, och, såsom rektors

tillfällige ställföreträdare, måste han besitta ungefärligen samma särskilda egenskaper,

som kräfvas af denne. Under sådana förhållanden har Komitén icke tvekat att för

förste läraren, som till sin verksamhet kan anses närmast jemförlig med föreståndarne

för de större distriktsskolorna, men för hvilken högre kompetensvilkor skulle fordras,

föreslå en aflöning, som öfverenstämmer med det belopp, desse väl i allmänhet snart

nog komma att åtnjuta.

Att öfrige lärares och lärarinnors löner upptagits högre än minimibeloppen för

de vid distriktsskolorna anstälda, finner tillräcklig grund i de förres skyldighet att, utöfver

undervisningen i den mot distriktsskolan svarande normalskolan, biträda vid seminariielevernas

handledning, likasom ock i de högre lefnadskostnaderna i hufvudstadens

närhet.

Ytterligare får vid jemförelse mellan löneförmånerna för å ena sidan rektor och

lärarepersonalen vid institutet och å andra sidan desamme vid distriktsskolorna icke

förbises, att vid institutet Komitén måste afse en fast och bestämd aflöningsstat, hvilket

deremot icke är förhållandet i afseende på distriktsskolorna, beroende detta af de senares

ännu obestämda form och det till följd deraf olika arbetet vid desamma, då deremot

döfstummeinstitutet är till sin form och verksamhet bestämdt, hvartill kommer i afseende

särskildt på rektors vid institutet lön den omständigheten, att de af Komitén föreslagna

förmåner äro, med tillägg af vedbrand, desamma som för Direktorn vid Allmänna Institutet

för döfstumma och blinda redan nu faktiskt utgå.

Ehuru rektors och förste lärarens löner synas väl höga, för att inträde i folkskolelärarnes

pensionsinrättning torde dem medgifvas efter respektive lägsta lönebelopp,

72

har Komitén likväl ansett sig icke böra underlåta att hänvisa till denna utväg att

bereda dem förmån af pension, för den händelse Kongl. Maj:t icke skulle finna

ändamålsenligare att utverka pensionsrätt för desse två lärare på allmänna indragningsstaten.

Hvad angår pensioneringen af öfrige lärare har Komitén, då desse hufvudsakligen

tillhöra den med distriktsskolorna likstälda normalskolan, ansett betänkligheter

för deras upptagande i folkskolelärarnes pensionsinrättning efter dessas respektive lägsta

lönebelopp lika litet böra möta, som i fråga om lärarne vid de förra skolorna.

§§ 40 och 41.

Då undervisningen vid döfstummelärareseminariet åsyftar att bibringa endast de

speciella insigter och färdigheter, som erfordras för att handleda döfstumma, och följaktligen

förutsätter den allmänna underbyggnad och undervisningsskicklighet, som meddelas

i folkskolelärareseminarierna, måste afgångsexamen från ett dylikt seminarium

göras till vilkor för inträde vid döfstummeinstitutets seminarieafdelning.

Härigenom skulle emellertid hela undervisningskursen för lärarekandidaten komma

att omfatta sex år, och då en så lång lärotid torde för de merendels medellösa personer,

hvilka egna sig åt detta kall, blifva särdeles betungande, har Komitén föreslagit,

att lefnadskostnaden under seminarietiden hufvudsakligen må bestridas genom stipendier,

som af statsmedel bestås.

§ 44.

Då det låter tänka sig, att den utbildning, som är afsedd att vinnas vid institutets

lärareseminarium, skulle kunna inhemtas genom studier vid dylika anstalter i utlandet,

eller möjligen äfven i undantagsfall genom sjelfstudium, understödt af praktisk

sysselsättning i döfstummeskola, synes det böra lemnas öppet äfven för andra än dem,

som genomgått kursen vid seminariet, att försöka sig i afgångsexamen och, derest de

tillfredsställande genomgå densamma, vinna anställning såsom döfstummelärare.

§ 49.

För att förse institutets normalskola med nödigt antal lärjungar har det synts

Komitén egentligen endast två utvägar möjliga, den ena att låta inträdet vid normalskolan

stå öppet för döfstumma från hela landet och ställa vilkoren för lärjungarne

så, att det under alla förhållanden måste anses såsom en fördel att, med förbigående

af distrikts skolan i orten, sända barnen till den aflägsnare skolan vid institutet; den andra

åter att söka träffa sådana anordningar, att normalskolan för ett distrikt träder i

distriktsskolas ställe och öfvertager vården om samtliga till detta distrikt hörande barn.

Då antagligt är, att, om och när den föreslagna nya organisationen för döfstummeundervisningen

vidtagit, skolorna i de särskilda orterna skulle blifva så ordnade, att,

så vidt det rör sjelfva undervisningen, vistelsen i normalskolan icke komme att erbjuda

något synnerligt företräde framför vistelsen i distriktsskolorna, torde, för den händelse den

73

först antydda utvägen för normalskolans förseende med lärjungar valdes, tillräckligt antal

sådana icke kunna erhållas, med mindre vistelsen vid skolan gjordes helt och hållet

fri, eller afgiften åtminstone sattes så lågt, att den icke obetydligt understege den, som

utginge vid distriktsskolorna. Eu följd häraf blefve att staten finge för normalskolan

vidkännas ganska betydande kostnader. Denna omständighet skulle likväl så mycket

mindre hafva utgjort ett afgörande hinder för Komitén att tillstyrka begagnandet af

den nämnda utvägen, som för andra vid seminarier för lärarebildning befintliga öfningsskolor

staten får vidkännas icke ringa utgifter, så framt derigenom fördelar bereddes för

barnens föräldrar eller landets innevånare i allmänhet, hvilka kunde anses uppväga den

dryga utgiften för statsverket. Men detta skulle åtminstone i de flesta fall icke blifva

förhållandet.

För den händelse att det döfstumma barnets föräldrar sakna förmåga att betala

större eller mindre del af den vid distriktsskolan bestämda skolafgiften, åligger det

fattigvårdssarnhället att träda emellan, och i andra fall finnes ingen anledning att

fritaga föräldrarna från pligten att sörja för sina barns uppfostran. För fattigvårdssamhället

åter har det föga att betyda, om för något enda barn befrielse vinnes från

skolafgift och äfven för skoldistriktet blir det till obetydligt gagn, om dess utgifter

minskas med kostnaderna för ett mindre antal barn, då distriktet i alla fall måste hålla

skola för de öfriga. Endast för de föräldrar, hvilka, utan att ligga fattigvården till

last, befinna sig i den ställning, att de icke utan stora umbäranden kunna utgöra skolafgiften

för sina barn, skulle en sådan anordning, som den nu omhandlade, ega någon

betydelse; men om, såsom Komitén vågar antaga, skoldistrikten icke undandraga sig

att för föräldrar i sådana omständigheter bereda lättnad genom lägre skolafgifter, skulle

äfven i dylika fall friplatser vid normalskolan blifva utan all väsentlig nytta.

För att normalskolan må verka under enahanda omständigheter och vilkor som

de öfriga döfstummeskolorna i riket, så att hon hvarken genom möjligt utväljande af

några slags eliter, ej heller genom att påtvingas särskildt vanlottade lärjungar skulle

komma till ett resultat, dit man icke billigtvis kunde eller ville förvänta, att skolorna i

allmänhet skulle närma sig, bör hon upptaga lärjungar sådana de förefinnas med olika

anlag blandade om hvarandra i ett distrikt. Ville nu någon invända, att, om en sådan

anordning vore för normalskolan såsom sådan en vinst, det dock för lärjungarne i denna

skola, såsom tillika varande öfningsskola för seminariets elever, kunde medföra en förlust, i

det att seminarii-elevernas utveckling genom lektionsöfningar kunde blifva ett mål, för

hvilket barnens undervisning trädde i bakgrunden, så anmärkes häremot, att erfarenheten

vid de med folkskolelärareseminarierna förenade skolor ingalunda gifvit något

sådant vid handen, och att ett sådant missförhållande i afseende på de döfstumma är

så mycket mindre att befara, som eu flitig repetition af det en gång genomgångna och

en mångsidig öfning under flere lärares ledning, särdeles på de högre stadierna, är i

hög grad att anbefalla.

Komitén har under dessa förhållanden ansett det vara i alla hänseenden att föredraga,

om lärjungar för normalskolan kunde vinnas derigenom att staten emot ersätt

Diifstummeunderv,

ovän. ^

74

ning öfvertoge undervisningsskyldigheten för ett distrikt. Derest ersättningen till statsverket

beräknades efter de grunder, som i förevarande § blifvit angifna, torde det icke

lida något tvifvel, att åtminstone sådana distrikt, der icke redan åtgärder vidtagits för

döfstummeundervisningen, skulle villigt begagna sig af tillfället att, utom tryggheten

att få sina barn undervisade för den lägsta afgift, blifva fria från alla med undervisningens

ordnande förenade förvaltningsbestyr. Enligt det vid Komiténs betänkande

bilagda och vid en föregående § åberopade förslag till landets fördelning i skoldistrikt,

skulle ett distrikt komma att utgöras af Stockholms stad samt Stockholms, Upsala,

Södermanlands och Vestmanlands län. För detta distrikt synes normalskolan vid

Manilla vara särdeles väl egnad att begagnas såsom distriktsskola, och då inom distriktet

för närvarande finnes blott en undervisningsanstalt, nemligen Tysta skolan i Stockholm

(privatanstalt med ett obetydligt antal elevplatser), enär anstalten vid Sofielund

numera lärer vara endast anstalt för sinnesslöa, synes med all visshet kunna antagas, att

en uppgörelse, sådan i förevarande § afses, bör med nämnda distrikt kunna åstadkom- %

mas; och skulle genom här föreslagna anordning äfven en utväg vara gifven att möjliggöra

en snarare tillämpning af Komiténs organisationsplan i dess helhet, då ju skolan

för ifrågavarande distrikt redan vore färdig. Hvad beträffar den ersättning, som af

ifrågavarande skoldistrikt skulle för hvarje lärjunge erläggas till döfstummeinstitutet,

har Komitén, för att underlätta aftalets tillvägabringande föreslagit det lägsta pris, till

hvilket döfstum lärjunge kan vid distriktsskola underhållas, och på det att ej vexlingar

i beloppet alltför ofta må förekomma, har Komitén ansett perioderna för uppgörelsen

lämpligen böra bestämmas till tre år i sänder, eller samma period, som för beloppet

af de till hospitalerna i riket utgående afgifter finnes bestämd.

Såsom en följd af en dylik anordning skulle alla hittills med statsmedel vid

Manilla underhållna friplatser upphöra, och, med afseende å hvad ofvan anförts rörande

det relativt obetydliga gagnet af dylika platser, synes det äfven lämpligt, att antalet

af de med donationsmedel underhållna frieleverna inskränkes till det minsta möjliga,

som föreskrifterna i donationshandlingarna medgifva. Afsigten med donationerna till

döfstummeinstitutet, nämligen att gagna döfstummeundervisningen i hela landet, skulle

ock, enligt Komiténs förmenande, på detta sätt bäst vinnas, då härigenom uppstående

besparingar komine landets gemensamma döfstummelärarebildning till godo. Friplatsernas

antal skulle derigenom komma att nedgå till ett högst ringa (kanske 8—10),

och torde dessa, såvidt icke uttryckligen är annorlunda stadgadt, få sökas från hela

riket. Särskildt anser Komitén det vara lämpligt att, der ej bestämda föreskrifter lägga

hinder i vägen, dessa friplatser afsåges för sådana medellösa döfstumma, som tillika

äro blinda och för hvilka antagligen i de flesta fall inträde vid institutet kommer

att påkallas.

En närmare utredning af de donationers belopp, som komma att tillerkännas

döfstummeinstitutet vid den, enligt Kongl. Maj:ts beslut nära förestående skilsmessan

mellan detta och blindinstitutet, skulle Komitén önskat att här kunna lemna, men då

en sådan utredning, hvilken för Komitén skulle medföra ej ringa svårigheter, för när

-

75

varande pågår genom Direktionens för Manilla och den nyutnämnda Direktionens för

blindinstitutet försorg, torde Komitén hvarken behöfva eller böra gå denna utred ning

j förväg, helst resultatet deraf kommer att i alla händelser öfverlemnas till Kongl. Maj:t.

§ 52.

Då under den närmaste framtiden, innan döfstummeinstitutets lärareseminarium

hunnit fullt utveckla sin verksamhet, behofvet af lärare torde blifva större än tillgången

på utexaminerade lärarekandidater, och i öfrigt billigheten fordrar, att personer,

som före den nya organisationens tillämpning haft anställning vid döfstummeskola och

der nöjaktigt fyllt sitt kall, icke tvingas att bryta sig en ny bana, har Komitén i fråga

om kompetens för anställning vid döfstummeskolorna funnit vissa öfvergångsstadganden

erforderliga, hvilka äro i förevarande § angifna.

De två tjensteår, hvilka af de i denna § afsedde lärarne icke skulle få beräknas

för uppflyttning i högre lönegrad, motsvax-a den tid, som lärokui-sen vid institutets

seminarium kommer att upptaga för de lärare, som der förvärfva en fullständigare

utbildning.

§ 53.

Enligt hvad Komitén i det föregående erinrat, kan genom den hittills vunna

erfarenheten, då blott en del och måhända den bäst begåfvade delen af döfstumma

barn kommit i åtnjutande af undervisning, icke anses tillräckligt ådagalagdt, i hvad

mån det kan blifva möjligt att utsträcka talundervisningen till flere eller färre bland

de döfstumma, och följaktligen icke heller, till hvilken omfattning skolor, ordnade

efter de olika metoder, som omnämnas i § 19, kunna blifva erforderliga. Det skulle

vid sådant förhållande icke vara med en klok hushållning förenligt, om, i samma

stund den föreslagna nya organisationen trädde i tillämpning, för undervisningen

efter de båda olika metoderna inrättades särskilda skolor, af hvilka måhända inom kort

den ena skulle finnas alltför stort tilltagen, den andra åter för inskränkt. Efter det

den af Komitén föreslagna stadga vunnit tillämpning och dermed obligatorisk undervisning

för de döfstumma barnen inträda är derföre en tids ytterligare erfarenhet nödig,

innan ovilkorlig skyldighet ålägges vederbörande skoldistrikt att anordna dylika särskilda

skolor, och under tiden bör endast fordras, att undervisningen efter de olika

metoderna meddelas i skilda lokaler. Komitén föreställer sig, att under öfvergångstiden

skollokaler för döfstumma lämpligen skulle kunna af skoldistrikten förhyras, der

ej för redan upprättade döfstummeanstalter sådana förut finnas.

Så länge det är medgifvet för distrikten att förena de båda metoderna i en skola,

bör samma medgifvande få gälla äfven för normalskolan vid Manilla, der öfning i undei-visning

efter hvardera metoden måste beredas institutets seminariielever. Men då,

vid den tid Kongl. Maj:t torde komma att bestämma, ovilkorlig skyldighet inträder att

76

hålla särskilda tal- och skrif-skolor, uppstår fråga, huru förhållandena vid döfstummeinstitutet

lämpligen böra ordnas, på det handledning i båda metoderna icke må saknas

för lärareeleverna. Komitén har för detta ändamål icke kunnat finna annan utväg, än

att skrifafdelningen under samma ledning och förvaltning som det öfriga institutet förlägges

på annan plats så nära intill institutet, att seminariieleverna kunna en eller

annan timme om dagen deltaga i öfningarna inom afdelningen, men likväl tillräckligt

aflägsen, för att all beröring mellan de båda afdelningarnas lärjungar må undvikas.

Öfver kostnaderna för en sådan anordning är det icke möjligt att på förhand, så länge

man sväfvar i ovisshet om den procent af lärjungarne, som kan blifva för talundervisningen

tillgänglig, uppgöra någon tillförlitlig beräkning; men om, såsom man har anledning

hoppas, den större delen af lärjungarne blir i tillfälle att begagna talundervisningen,

synes det icke omöjligt att kunna inrymma skrifafdelningen i hyrd lokal, exempelvis

i Djurgårdsstaden, och de ökade kostnaderna för institutet skulle i dylikt fall

icke blifva af synnerlig betydelse.

7T

Bil. N:o I.

Antalet döfstumma år 1877, fördelade efter landstingsområden.

Landstingsområde.

Antal

döf-

stumma.

Af förestående antal döfstumma voro

På 10,000 inv. be- funnos döfstumma.

sinnes-

slöa.

sinnes-

rubbade.

blinda.

konfir-

merade.

I

1877. !

1870. 5)

1. Stockholms stad ..............................

64

i

_.

—

32

4,i

7,6

2. Stockholms län ...........................

155

16

6

—

46

11,2

10,4

3. Upsala » ...........................

121

7

3

’) 1

37

11,4

10,9 j

4. Södermanlands » ...........................

146

8

7

1

52

10,2

10,5

5. Ostergötlan-ds » ...........................

290

14

17

2

73

12,1

l 111 S 1

6. Norrköpings! stad..............................

15

—

—

—

—

5,6

> IU,5 |

1

7. Jönköpings län ...............................

209

16

10

2

54

11,0

9,6 |

8. Kronobergs » ..............................

227

23

5

3

70

13,6

13,8 i

9. Kalmar läns norra...........................

86

12

s) 5

_

32

\ 10,1

8,5

10. Kalmar läns södra ...........................

158

7

—

2

55

J

1 11. Gotlands län ..............................

47

8

—

s) 1

20

8,6

10,4

| 12. Blekinge » ..............................

233

18

5

—

107

17,6

15,8

13. Kristianstads » ..............................

251

16

5

4

90

10,9

9,9

14. Malmöhus » ..............................

265

31

9

—

87

8,7

1 78

15. Malmö stad....................................

21

2

1

2

8

6,3

f 7,8

16. Hallands län ..................................

135

12

3

1

38

10,2

9,4

17. Göteborgs och Bohus län..................

161

12

7

1

33

9,o

1 8,3

18. Göteborgs stad.................................

23

—

—

—

3

3,3

1

19. Elfsborgs län...........................

254

19

10

3

45

8,9

8,6 ,

20. Skaraborgs » ...........................

243

20

5

4) 2

77

9,5

9,8 j

21. Vermlands » ...........................

296

16

7

2

65

11,1

11,1

22. Örebro » ...........................

200

12

1

—

58

11,1

13,0

23. Vestmanlands » ...........................

141

16

9

—

44

11,3

10,8

| 24. Kopparbergs » ...........................

322

24

8

6

59

17,1

14,9 j

25. Geileborg8 » ...........................

189

14

6

2

46

11,4

9,8 i

26. Vesternorrlands » ...........................

175

21

2

4

49

11,4

9,7

27. Jemtlands » ...........................

77

7

2

—

20

10,0

11,4

28. Vesterbottens » ...........................

85

5

—

1

22

8,5

10,0

29. Norrbottens » ..........................

50

6

1

—

5

5,9

8,9

Summa i hela riket

4,639

363

134

40

1,327

1 10,5

1 1

| ]0,2

'') Tillika sinnesslö.

2) Deraf eu tillika blind.

3) Tillika sinnesslö.

4) Deraf en tillika sinnesrubbad.

6) Enligt K. Stat. Centralbyråns und. berättelse för år 1870, 3:dje afd.

78

i

Bil. N:o 2,

Antalet döfstumma år 1877, fördelade efter födelseår.

Födelseår»

Antal

döf-

stumma.

Af förestående antal döfstumma

voro

Af förestående, icke konfir- merade döfstumma, födde

1846—1869, hade blifvit

döfva

.

snmes-

slöa.

sinnes-

rubbade.

blinda.

konfir-

merade.

intagna

i döfst.- anstalt.

i 7:de—

10:de

i 10:de—

16:de

i 16:de—i

30: de

lefnadsåren.

1872-1876...............

96

8

_

2

_

_

_

__

—

1871........................

58

3

i

1

i

_

—

—

1870........................

55

6

i

—

—

i

—

—

—

1869........................

65

6

—

1

—

2

i

•—

—

1868.......................

73

8

—

2)1

—

3

2

—

—

1867........................

77

12

4

1

—

11

9

—

—

1866........................

127

11

1

1

—

29

3

2

—-

1865........................

167

14

3

1

—

40

11

1

—

1864........................

160

8

6

—

—

52

9

3

1863.......................

141

16

5

1

_

71

5

1

—

1862........................

97

9

3

2

i

54

7

1

—

1861.......................

100

14

7

—

10

58

2

1

— 1

1860........................

107

12

4

1

21

45

6

2

i

1856-1859...............

489

49

18

3) 5

162

109

20

2

2

1851-1855...............

689

58

'') 27

4

325

56

17

4

1

1850........................

122

7

5

1

49

5

3

—

— |

1849........................

97

8

6

—

44

8

5

1

- 1

1848........................

105

6

—

3

50

7

6

1

1847........................

83

8

2

1

33

5

3

-

- j

1846........................

95

3

2

2

49

—

4

_

—

Före 1846 ................

1,636

97

39

4) 12

583

12

—

—

—

Summa

4,639

363

134

40

1,327

569

113

19

4

M Deraf en tillika blind.

2) Tillika sinnesslö.

3) Deraf en tillika sinnesslö.

4) Deraf en tillika sinnesrubbad.

79

Bil. N:o 3.

Antalet döfsturnma intagna i läroanstalter vid början af 1877.

Födelseår.

Manilla.

Tysta skolan (Sthlm).

Fredriksholm (Kronob. 1.).

Hjorted (Kalm. 1.).

Karlskrona.

Skånes.

Göteb:s o. B. läns.

a

p

er?

p

O

Ot

o

W

Vermlands.

Örebro läns.

Sofielund (Vestm. 1.).

Kopparbergs läns.

Gefleborgs läns.

Hernösand.

Summa

1871...............

__

1

_

_

_

i i

1870...............

—

—

—

—

1

—

—

—

—

—

—

-

—

—

i

18G9...............

—

1

—

__

—

—

—

—

—

i

—

-

—

—

2 1

1868...............

—

1

—

_

—

—

—

—

i

—

—

—

i

3

1867...............

2

1

—

—

1

3

2

—

—

—

—

2

11

1866...............

7

2

—

i

4

5

i

3

2

i

i

—

i

1

29

1865...............

13

1

i

3

3

i

1

5

i

3

—

—

8

40 i

1864...............

15

3

3

5

—

6

2

1

3

i

1

4

4

4

52

1863..............

22

3.

—

3

7

7

1

5

1

7

5

6

2

2

71

1862...............

20

—

3

2

5

7

2

4

4

—

1

3

2

1

54

1861...............

23

3

1

5

4

3

2

2

1

—

4

4

4

2

58

1860................

13

—

3

3

6

11

3

1

1

—

1

—

2

1

45

1856 -1859......

41

1

8

3

12

18

3

9

6

—

3

3

2

—

109

1851 -1855......

5

—

8

1

12

12

2

7

3

—

1

5

—

—

56

1850...............

—

—

1

—

—

3

—

—

1

—

—

—

5 !

1849...............

—

—

1

1

2

2

1

—

—

—

1

—

—

8

1848..............

—

—

2

—

—

3

1

—

—

—

—

1

—

—

7

1847...............

—

—

—

—

1

2

1

—

—

—

—

1

—

—

5

1846...............

Före 1846 .......

2

—

—

—

3

6

1

-

—

—

—

—

—

—

12

Summa

163

16

30

25

62

91

21

35

27

12

20

28

17

22

569

BO

Bil. N:o 4.

Antalet döfstumraa år 1877 i:

1. Stockholms stad.

2. Stockholms län.

Födelseår.

Antal

döf-

stumma.

Af förestående antal döfstumma

voro

Födelseår.

Antal

döf-

stumma.

Af förestående antal döfstumma

voro

sinnes-

slöa.

sinnes-

rubbade.

blinda.

konfir-

merade.

sinnes-

slöa.

sinnes-

rubbade.

blinda.

konfir-

merade.

1872-1876

i

__.

_

—

—

1872-1876

4

i

—

—

—

1871.........

i

—

—

—

1871.........

1

—

—

—

—

1870.........

3

—

—

—

1870.........

1

—

—

-

—

1869.........

3

—

—

1869.........

2

i

—

-

—

1868.........

1

—

—

—

—

1868..........

4

i

—

—

—

1867.........

—

—

—

—

1867.........

2

—

—

—

—

1866.........

—

—

—

—

1866.........

2

2

—

—

—

1865.........

—

_

—

—

—

1865.........

3

—

_

—

—

1864.........

2

-

—

—

—

1864.........

4

_

i

—

-

1863.........

1

~

—

—

—

1863.........

5

2

2

—

—

1862.........

—

—

_

—

1862.........

6

1

—

-

—

1861.........

—

—

—

—

1861.........

2

—

—

—

i

1860.........

1

—

—

—

—

1860.........

3

1

—

—

—

1856—1859

5

—

—

—

4

1856 -1859

5

-

—

i

1851—1855

13

i

—

—

9

1851-1855

17

3

1

—

9

1850.........

3

—

—

—

2

1850.........

3

_

—

2

1849.........

1

—

—

—

1

1849.........

_

—

—

1

1848.........

2

—

—

—

1

1848.........

5

1

_

—

2

1847.........

2

—

—

—

2

1847.........

5

—

-

—

1

1846.........

4

—

—

—

3

1846.........

1

—

—

—

—

Före 1846..

21

—

—

_

10

Före 1846..

78

3

2

—

29

Summa

64

i

—

—

32

Summa

155

16

6

—

46

81

Bil, N:0 4. (Fortsättning.)

Antalet döfstumma år 1877 i:

3.

Upsala län.

4. Södermanlands län.

Födelseår.

Antal

döf-

stumma.

Af förestående antal döfstumma

voro

Födelseår.

Antal

döf-

stumma.

Af förestående antal döfstumma

voro

sinnes-

slöa.

sinnes-

rubbade.

blinda.

konfir-

merade.

sinnes-

slöa.

sinnes-

rubbade.

blinda.

konfir-

merade.

1872 -1876

2

—

—

—

-L.

1872-1876

i

_

_

1871.........

2

—

—

—

1871.........

i

—

—

—

—

1870.........

—

—

—

—

—

1870.........

3

—

—

—

—

1869.........

1

—

—

—

—

1869.........

1

—

—

__

—

1868.........

8

i

—

i*)

—

1868.........

6

—

—

—

—

1867.........

1

i

—

—

—

1867.........

1

—

—

—

—

1866.........

4

—

—

—

—

1866.........

6

—

—

—

—

1865.........

5

—

—

—

—

1865.........

7

—

—

—

—

1864.........

2

i

—

—

~

1864.........

5

—

—

—

—

1863.........

1

—

—

—

—

1863.........

4

2

—

—

—

1862.........

—

—

—

—

—

1862.........

3

—

—

—

—

1861.........

3

—

—

—

—

1861.........

6

1

2

—

i

1860.........

2

—

—

—

1

1860.........

3

—

1

—

i

1856-1859

18

—

—

—

8

1856--1859

10

1

—

—

5

1851-1855

16

i

i

—

9

1851—1855

15

—

1

—

11

1850.........

4

—

—

—

1

1850.........

1

—

—

—

—

1849.........

1

—

—

-

1

1849.........

—

—

—

—

—

1848.........

1

—

—

-

1

1848.........

2

—

—

—

2

1847.........

—

—

—

—

—

1847.........

4

—

—

—

4

1846.........

3

—

—

—

1

1846.........

4

1

1

—

1

Före 1846..

47

3

o

—

15

Före 1846..

63

3

2

1

27

Summa

121

7

3

i

37

Summa

146

8

7 | i

52

*) Tillika sinnesslö.

n

82

Bil. NtO 4. (Fortsättning.)

Antalet döfstumma år 1877 i:

S. Östergötlands län

*)•

6. Norrköpings stad.

Födelseår.

Antal

döf-

stumma.

Af förestående antal döfstumma

voro

Födelseår.

Antal

döf-

stumma.

Af förestående antal döfstumma

voro

sinnes-

slöa.

sinnes-

rubbade.

blinda, j

konfir-

merade.

sinnes-

slöa.

sinnes-

rubbade.

blinda.

konfir-

merade.

1872—1876

5

—

—

—

—

1872-1876

—

—

—

__

—

1871.........

4

—

i

—

—

1871.........

—

—

—

—

—

1870.........

5

—

i

—

—

1870.........

—

—

—

—

—

1869.........

2

—

—

—

—

1869.........

i

—

—

—

—

1868.........

1

—

—

—

—

1868.........

—

—

—

—

—

1867

9

3

_

_

_

1867.........

i

_

—

—

—

1866.........

9

—

—

—

1866.........

—

—

—

—

1865.........

12

—

—

—

—

1865.........

—

—

—

—

_

1864 . . .

18

_

i

_

_

1864.........

i

_

—

—

—

1863 .. ..

16

2

1863.........

i

_

_

_

1862 .

8

1

1

1862.........

i

_

_

_

_

1861

2

1861........

_

_

_

_

_

1860

4

i

1860.........

i

_

_

_

___

1856-1859

19

1

1

—

ii

1856-1859

i

—

—

—

—

1851—1855

33

1

4

—

20

1851—1855

2

—

—

—

—

1850.........

10

1

1

—

2

1850.........

—

—

—

—

—

1849.........

5

—

1

—

3

1849.........

—

—

—

—

—

1848.........

3

1

—

—

1

1848 ......

—

—

—

—

—

1847

2

_

_

_

_

1847.........

__

_

—

—

—

1846.........

6

—

—

—

3

1846.........

—

—

—

-

—

Före 1846..

117

6

5

1

32

Före 1846..

6

—

—

—

Summa

290

14

17

2

73

Summa

15

| _

| -

| _

| -

'') Med undantag af Norrköpings stad.

83

Bil. N:0 4. (Fortsättning.)

Antalet döfsturama år 1877 i:

7. Jönköpings län.

8. Kronobergs län.

Födelsear*

Antal

döf-

stamma.

Åt'' förestående antal döfstumma

voro

Födelseår.

Antal

döf-

stumma.

Af förestående antal döfstumma

voro

sinues-

slöa.

sinues-

rubbade.

blinda.

konfir-

merade.

sinnes-

slöa.

sinnes-

rubbade.

blinda.

konfir-

merade.

1372-1876

5

_

_

—

—

1872-1876

10

—

—

—

—

1871

3

_

_

1871.........

3

—

—

—

—

1870.........

3

—

—

—

—

1870.........

2

i

—

—

—

1869.........

4

i

—

—

—

1869.........

2

i

—

—

—

1868.........

2

_

_

_

—

1868.........

2

—

—

—

—

1867........

3

i

—

—

—

1867.........

4

—

2

—

—

1866.........

3

—

—

—

—

1866.........

9

—

—

—

—

1865.........

5

i

—

—

—

1865.........

5

i

—

—

—

1864.........

4

i

—

—

—

1864.........

9

—

—

—

—

1863.........

4

i

—

—

—

1863.........

3

—

—

—

—

1862.........

3

—

—

—

—

1862.........

4

i

—

—

—

1861.........

5

—

i

—

—

1861.........

5

—

1

—

—

1860.........

6

3

i

_

—

1860.........

7

i

—

—

i

1856-1859

27

2

2

—

8

1856—1859

35

4

1

—

ii

1851—1855

29

• 2

1

—

10

1851—1855

39

3

—

—

20

1850.........

7

—

_

—

4

1850.........

2

—

—

—

—

1849.........

5

—

1

—

2

1849.........

5

1

—

—

1

1848.........

9

—

—

—

3

1848.........

12

—

—

2

5

1847.........

2

—

—

—

—

1847.........

2

1

—

—

1

1846.........

6

—

1

2

4

1816.........

7

—

—

—

5

Före 1846..

74

4

3

—

23

Före 1846..

60

9

1

1

26

Summa

209

16

10

2

| 54

Summa

227

23

5

3

70

84

Bil. N:o 4. (Fortsättning.)

Antalet döfstumma år 1877 i:

9. Kalmar läns norra landstingsområde.

10. Kalmar läns södra landstingsområde.

Födelseår.

Antal

döf-

stumma.

Af förestående antal döfstumma

voro

Födelseår.

Antal

döf-

stumma.

Af förestående antal döfstumma

voro

sinnes-

slöa.

sinnes-

rubbade.

blinda.

konfir-

merade.

sinnes-

slöa.

sinnes-

rubbade.

blinda.

konfir-

merade.

1872—1876

i

—

—

—

—

1872-1876

7

_

1871.........

i

i

_

_

_

1871.........

4

1870.........

1870

4

1869.........

1865

3

1868.........

—

—

—

—

—

1868.........

2

_

__

_

1867.........

3

—

—

—

—

1867.........

1

—

—

—

—

1866.........

2

—

—

—

—

1866.........

5

—

—

_

_

1865.........

5

—

—

—

—

1865.........

6

—

—

_

_

1864.........

1

—

—

—

—

1864.........

3

—

—

_

—

1863.........

1

_

_^

1863

7

1862.........

2

—

—

—

—

1862.........

7

_

_

_

1861.........

3

i

—

—

i

1861.........

5

—

—

_

_

1860.........

3

—

i

—

2

1860.........

6

—

—

_

i

1856-1859

5

—

—

—

2

1856—1859

19

2

—

—

6

1851—1855

18

3

i*)

—

3

1851-1855

22

2

—

1

11

1850.........

1

—

—

—

1

1850.........

2

—

—

_

2

1849.........

3

— ■

i

—

1

1849.........

2

—

—

_

1

1848.........

1

....

—

—

1

1848.........

3

—

—

_

1

1847.........

1

—

—

—

—

1847.........

3

1

—

—

1

1846.........

1

—

—

—

1

1846.........

3

—

—

—

2

Före 1846..

34

7

2

...

15

Före 1846..

44

2

—

1

30

Summa

86

12

5

—

32

Summa

158

7

2

55

) Tillika blind.

85

Bil. N:o 4. (Fortsättning.)

Antalet döfstumma år 1877 i:

11.

Gotlands län.

12.

Blekinge län.

Af förestående

antal döfstumma

Af förestående

antal döfstumma

Anta]

voro

Antal

ifödelseår.

döf-

Födelseår.

döf-

stumma.

sinnes-

sinnes-

konfir-

stumma.

sinnes-

sinnes-

slöa.

rubbade

merade.

slöa.

rubbade.

blinda.

merade. |

1872—1876

2

1

—

—

_

1872-1876

7

1

1871.........

—

—

—

—

—

1871........

1

—

_

_

_

1870.........

1

—

—

—

—

1870.........

4

1

_

_

_

1869.........

2

—

—

—

—

1869.........

1

—

_

_

_

1868.........

1

1

—

—

—

1868.........

3

_

_

1867.........

—

—

—

—

—

1867.........

2

—

_

_

_

1866.........

3

—

—

—

—

1866.........

3

1

_

_

1865.........

1

—

—

—

—

1865.........

3

1

_

_

_

1864........

2

—

—

—

—

1864.........

3

_

_

_

1863.........

4

1

—

—

—

1863.........

7

—

i

_

_

1862.........

3

1

—

—

_

1862.........

7

—

—

_

_

1861.........

—

—

—

—

—

1861.........

4

1

—

—

i

1860.........

—

—

—

—

—

1860.........

8

1

—

_

3

1856—1859

7

2

—

1

2

1856-1859

20

3

_

_

7

1851-1855

4

1

—

—

3

1851-1855

51

4

—

_

32

1850.........

—

—

—

_

—

1850_________

8

—

—

_

6

1849.........

2

1

—

—

1

1849.........

10

1

—

_

7

1848.........

1

—

—

—

1

1848.........

6

—

—

_

4

1847.........

—

—

—

—

—

1847.........

5

—

—

_

3

1846.........

1

—

—

—

1

1846.........

6

—

—

—

6

Före 1846..

13

—

—

—

12

Före 1846..

74

4

4

—

38

Sumtna

17

8

-

1

20

Summa

233

18

5

107

'') Tillika sinnesslö.

86

Bila N:0 4. (Fortsättning.)

Antalet döfstumma år 1877 i:

13. Kristianstads län.

14. Malmöhus län*).

Födelseår.

Antal

döf-

stumma.

Af förestående antal döfstumma

voro

Födelseår.

Antal

döf-

stumma.

Af förestående antal döfstumma

voro

sinnes-

slöa.

sinnes-

rubbade.

blinda.

konfir-

merade.

sinnes-

slöa.

sinnes-

rubbade.

blinda.

konfir-

merade.

1872-1876

5

_

_

—

—

1872-1876

7

2

—

—

—

1871.........

6

i

—

—

—

1871.........

3

—

—

—

—

1870.........

4

i

—

—

—

1870.........

5

1

—

—

—

1869........’

2

—

—

—

—

1869.........

5

1

—

—

—

1868.........

4

—

—

—

—

1868.........

8

—

—

—

—

1867.........

3

i

—

—

—

1867.........

5

1

—

—

—

1866.........

5

—

—

—

—

1866.........

9

2

—

—

—

1865.........

5

—

—

—

—

1865.........

6

1

—

—

—

1864.........

7

—

—

—

—

1864.........

8

1

—

—

—

1863.........

4

—

—

—

—

1863.........

6

1

—

—

—

1862.........

—

—

—

—

—

1862.........

3

—

i

—

—

1861........

5

i

—

—

—

1861.........

4

2

i

—

—

1860.........

8

i

—

—

3

1860........

6

1

—

—

i

1856—1859

29

__

i

i

8

1856—1859

21

3

—

—

6

1851-1855

43

3

—

i

24

1851—1855

50

6

2

—

28

1850.........

15

1

i

—

10

1850.........

3

2

—

—

1

1849.........

2

__

i

__

—

1849.........

8

—

—

—

3

1848.........

3

—

—

—

1

1848.........

8

—

—

—

3

1847.........

7

1

—•

—

3

1847.........

8

1

—

—

4

1846

6

_

_

_

2

1846.........

1

—

—

—

1

Före 1846..

88

6

2

2

39

Före 1846..

91

6

5

—

40

Summa

251

Hi

5

4

90

Summa

205

31

9

—

87

'') Med undantag af Malmö stad.

87

Bil. N:o 4. (Fortsättning.)

Antalet döfstumma år 1877 i:

15.

Malmö stad..

16.

Hallands län.

Födelseår.

Antal

döf-

stumma.

Af förestående antal döfstumma

voro

Födelseår.

Antal

döf-

stumma.

Af förestående antal döfstumma

voro

sinnes- |

slöa. j

sinnes-

rubbade.

blinda.

konfir-

merade.

sinnes-

slöa.

sinnes-

rubbade.

Minda.

konfir-

merade.

1872—1876

_

_

_

—

—

1872-1876

i

—

—

—

—

1871.........

—

—

—

—

—

1871.........

—

—

—

—

—

1870.........

—

—

—

—

—

1870.........

3

—

—

—

—

18G9.........

—

—

—

—

—

1869.........

1

—

—

—

—

1868.........

—

—

—

—

—

1868.........

—

—

—

—

—

1867.........

—

—

—

—

—

1867.........

2

i

—

—

—

1866.........

i

—

—

—

—

1866........

3

—

—

—

—

1865.........

—

—

—

—

—

1865.........

6

2

i

1

—

1864

_

_

1864.........

3

1

—

—

—

1863.........

—

—

—

—

—

1863.........

3

—

—

—

—

1862

i

1

_

1862.........

5

—

—

—

—

1861.........

__

1861.........

4

2

—

i

1860.....;...

2

—

—

—

—

1860.........

6

—

i

—

2

1856-1859

8

2

—

1

3

1856-1859

13

1

i

—

2

1851-1855

5

—

—

—

3

1851-1855

24

3

—

—

10

1850.........

1849.........

1848

1

1

1850.........

2

_

—

—

2

1

1

1849.........

5

_

_

_

5

1848.........

6

_

_

—

1

1847.........

1846

1

i

1847.........

4

1

_

_

1

1

1846.........

5

1

_

_

1

Före 1846..

_

—

—

—

Före 1846..

39

—

—

—

13

Summa

21

'' 2 | 1

2

1 8

Summa

135

12

3

1 | 38

88

Bil. N:o 4« (Fortsättning.)^

Antalet döfstumma år 1877 i:

17.

Göteborgs och Bolin

s län*).

18.

Göteborgs stad.

Födelseår.

Antal

döf-

Af förestående antal döfstumma

voro

Födelseår.

Antal

döf-

Af förestående antal döfstumma

voro

stumma.

sinnes-

slöa.

sinnes-

rubbade.

Minda.

konfir-

merade.

stumma.

sinnes-

slöa.

sinnes-

rubbade.

blinda.

konfir-

merade.

1872—1876

7

—

—

_

_

1872-1876

i

1871.........

3

_

1871

1870.........

1870

18G9.........

5

1869.........

2

1S68.........

2

_

_

1868

1

1867.........

_

1867

4

1866.........

3

1866

?

1865.........

5

1865.........

i

1864.........

2

i

—

—

—

1864.........

—

—

—

_

_

1863.........

_

_

_

_

1863

3

1862.........

4

—

i

—

—

1862.........

2

_

_

_

_

1861.......

1861.........

1

1860.........

2

—

—

—

—

1860.........

—

_

_

_

_

1856-1859

14

i

—

1

2

1856-1859

1

—

_

_

_

1851—1855

35

2

4

—

14

1851-1855

3

—

—

—

2

1850.........

8

—

1

—

—

1850.........

—

—

—

—

—

1849.........

4

—

—

—

2

1849.........

—

—

—

—

—

1848.........

7

1

—

—

2

1848.........

—

—

—

_

_

1847.........

3

1

—

—

1

1847.........

—

—

—

—

—

1846.........

2

—

—

—

1

1846.........

1

—

—

—

1

Före 1846..

55

6

1

—

11

Före 1846..

1

—

—

—

—

Summa

iei

12

7

1

33

Summa

23

_

_ |

3

'') Med undantag af Göteborgs stad.

89

Bil. N:o 4. (Fortsättning.)

Antalet döfstumma år 1877 i:

19.

Elfsborgs län.

20. Skaraborgs län.

Födelseår.

Antal

döf-

stumma.

Af förestående antal döfstumma

voro

Födelseår.

Antal

döf-

stumma.

Af förestående antal döfstumma

voro

sinnes-

slöa.

sinnes-

rubbade.

blinda.

konfir-

merade.

sinnes-

slöa.

sinnes-

rubbade.

blinda.

konfir-

merade.

1872—1876

3

i

—

—

—

1872—1876

3

_

1871.........

3

—

—

_

—

1871.........

2

—

—

—

—

1870.........

2

—

—

—

—

1870.........

1

—

—

—

—

1869.........

7

i

—

—

—

1869.........

1

—

—

—

—

1868.........

4

—

—

—

—

1868.........

7

3

—

—

—

1867.........

6

—

i

1

—

1867.........

4

1

—

—

—

1866.........

7

—

i

—

—

1866.........

10

—

—

—

—

1865.........

5

i

i

—

—

1865.........

10

1

—

—

—

1864.........

9

—

i

—

—

1864.........

10

—

—

—

—

1863.........

11

2

■ —

—

—

1863.........

9

2

•—

—

—

1862.........

8

—

—

—

—

1862.........

5

1

—

—

i

1861.........

9

1

i

—

i

1861.........

6

—

i

—

—

1860.........

5

—

—

—

—

1860.........

6

2

—

—

i

1856—1859

31

2

i

1

9

1856—1859

35

3

2

—

13

1851-1855

30

5

i

—

6

1851—1855

40

4

2

—

20

1850.........

5

—

i

—

—

1850.........

2

—

—

—

—

1849.........

7

2

—

—

2

1849.........

7

1

—

—

4

1848.........

3

1

—

—

i

1848.........

6

—

—

—

5

1847.........

3

—

—

—

i

1847.........

4

—

—

—

1

1846.........

5

—

—

--

2

1846.........

5

—

—

1

Före 1846..

91

3

2

1

23

Före 1846..

70

2

—

2'')

31

Summa

254

10

10

3

45

Summa

213

20

5

2

n

*) Deraf en tillika sinnesrubbad.

fiufstummeunderv. orätt.

12

90

Bil. N:0 4. (Fortsättning.)

Antalet döfstumma år 1877 i:

21.

Vemlands län.

22.

Örebro län.

Födelseår.

Antal

döf- stum ma.

Af förestående antal döfstumma

voro

Födelseår.

Antal

döf-

stumma.

Af förestående antal döfstumma

voro

sinnes-

slöa.

sinnes-

rubbade.

blinda.

konfir-

merade.

sin nes- sla.

sinnes-

rubbade.

blinda.

konfir-

merade.

1872—187G

—

—

—

—

_

1872-1876

2

_

_

_

_

1871.........

2

_

_

1871

2

1870.........

1

1870

3

1869.........

2

—

—

1

—

1869.........

—

_

—

—

1868.........

5

—

—

—

—

1868.........

1

—

—

—

_

1867.........

3

—

—

—

—

1867.........

2

i

—

—

—

1866.........

8

2

_

1866

4

i

1865.........

19

1

1865

8

1864.........

8

1864

8

1863.........

13

2

1863

11

1862.........

8

1

1862

1861.........

5

1

1861.........

1860

2

1

1860.........

4

1

i

2

1856-1859

30

4

2

—

8

1856—1859

21

3

i

_

6

1851-1855

43

2

—

1

16

1851—1855

37

—

—

—

16

1850.........

13

—

1

—

3

1850.........

11

1

—

—

4

1849.........

5

—

1

—

1

1849.........

5

1

—

—

2

1848 ........

6

__

_

_

4

1848

5

3

1847.........

8

~

—

—

3

1847.........

6

—

—

—

Q

ö

1846.........

6

—

—

—

2

1846........

1

—

—

—

1

Före 1846..

107

2

3

—

27

Före 1846..

69

5

—

—

22

Summa

296

16

7

2

65

Summa

260

12

i

—

58

91

Bil, N:o 4. (Fortsättning.)

Antalet döfstumma år 1877 i:

23. Vestmanlands län.

24. Kopparbergs län.

Födelseår.

Antal

döt-

stumma.

Af förestående antal döfstumma

voro

Födelseår.

Antal

döf-

stumma.

Af förestående antal döfstumma

voro

sinnes-

slöa.

sinnes-

rubbade.

blinda.

konfir-

merade.

sinnes-

slöa.

sinnes-

rubbade.

blinda.

konfir-

merade.

1872—1876

2

—

—

—

—

1872—1876

4

_

_

1

_

1871.........

1

—

—

—

—

1871.........

3

i

—

—

—

1870.........

2

—

—

—

—

1870.........

2

—

—

—

—

1869.........

2

i

—

—

—

1869.........

2

—

—

—

—

1868.........

2

i

—

—

—

1868.........

3

—

—

—

—

1867........

7

i

i

—

—

1867.........

3

—

—

—

—

1866.........

3

i

—

—

—

1866.........

11

—

—

1

—

1865.........

6

—

—

—

—

1865.........

15

—

i

—

—

1864.........

7

—

2

—

—

1864.........

19

i

—

—

—

1863.........

3

i

—

—

—

1863.........

12

—

—

—

—

1862.........

2

i

—

—

—

1862.........

7

2

i

—

—

1861.........

4

i

—

—

i

1861.........

7

1

—

—

—

1860.........

3

—

—

—

i

1860.........

7

—

—

1

—

1856-1859

16

2

1

—

7

1856—1859

40

6

—

—

13

1851 1855

16

1

2

—

8

1851-1855

49

3

4

1

16

1850.........

3

—

—

—

2

1850.........

7

—

—

1

4

1849.........

3

—

1

—

1

1849.........

4

—

—

—

1

1848.........

3

1

—

—

2

1848.........

7

—

—

—

2

1847.........

2

—

1

—

1

1847.........

2

—

—

—

—

1846.........

5

—

—

—

4

1846.........

4

1

—

—

1

Före 1846..

49

5

1

—

17

Före 1846..

114

9

2

1

22

Summa

141

10

9

—

44

Summa

322

24

8

0

59 |

92

Bil. N:o 4. (Fortsättning.)

Antalet döfstumraa år 1877 i:

25.

Gefleborgs län.

26. Vesternorrlands län.

Födelseår.

Antal

döf-

sturnma.

Af förestående antal döfstumma

voro

Födelseår.

Antal

Af förestående antal döfstumma

voro

siunes-

slöa.

sinnes-

rubbade.

blinda.

konfir-

merade.

döf- stum ma.

sinnes-

slöa.

sinnes-

rubbade.

Minda.

konfir-

merade.

1872-1876

5

—

—

—

—

1872—1876

6

_

1

1871.........

4

—

—

—

—

1871.........

5

—

—

1

_

1870.........

3

i

—

—

1870.........

2

i

—

—

_

1869.........

5

—

—

—

—

1869..........

6

—

—

—

_

1868.........

O

O

i

—

—

—

1868.........

3

.—

—

_

_

1867.........

2

—

—

—

—

1867.........

O

—

—

—

_

1866.........

5

i

—

—

—

1866.........

4

—

—

—

_

1865.........

4

i

—

—

—

1865.........

11

3

—

—

_

1864.........

11

i

i

—

—

1864.........

6

1

—

_

_

1863.........

3

—

—

—

—

1863.........

4

2

—

1

_

1862.........

3

—

—

—

—

1862.........

1

—

—

—

_

1861.........

8

—

—

—

2

1861.........

3

1

—

—

—

1S60.........

3

—

—

—

—

1860.........

3

1

—

—

i

1856—1859

17

i

4

—

4

1856—1859

16

2

—

—

10

1851—1855

16

2

—

—

5

1851—1855

21

5

i

—

10

1850.........

2

—

—

—

1

1850.........

4

2

—

_

1

1849.........

6

1

—

—

1

1849.........

2

—

—

—

1

1848.........

1

—

—

i

—

1848.........

2

—

—

2

1847.........

3

1

—

i

—

1847.........

4

1

—

—

2

1846.........

5

—

—

—

3

1846.........

3

—

—

—

1

Före 1846..

80

4

1

—

30

Före 1846..

66

2

i

1

21

Summa

189

14

(i

2

49

Summa

175

21

2

4

49

93

Bil. N:o 4. (Fortsättning.)

Antalet döfstumma år 1877 i:

27.

Jemtlands län.

28. Vester!) ottens län.

29. Norrbottens län.

Födelseår.

Antal

döfstumma.

Af förestående antal

döfstumma voro

Födelseår.

Antal

döfstumma.

Af förestående antal

döfstumma voro

Födelseår.

Antal

döfstumma.

Af förestående antal

döfstumma voro

sinnes-

slöa.

sinnes-

rubbade.

blinda.

konfir-

merade.

sinnes-

slöa.

sinnes-

rubbade.

blinda.

konfir-

merade.

sinnes-

slöa.

sinnes-

rubbade.

blinda.

B £■

ro o

2 g.

pj IT

ro i

1872—1876

2

—

—

—

—

1872—1876

—

—

_

_

_

1872—1876

3

2

_

1871.........

1

—

—

—

—

1871.........

i

—

—

—

—

1871.........

1

—

—

—

—

1870.........

—

—

—

—

—

1870.........

i

—

—

—

—

1870.........

—

—

—

—

—

1869.........

—

—

—

—

—

1869.........

2

—

—

—

—

1869.........

1

—

—

—

—

1868.........

—

—

—

—

—

1868.........

—

—

—

—

—

1868.........

—

—

—

—

—

1867.........

2

i

—

—

—

1867.........

1

—

—

—

—

1867.........

3

—

—

—

—

1866.........

—

—

—

—

—

1866.........

5

i

—

—

—

1866.........

1

—

—

—

—

1865.........

7

—

—

—

—

1865.........

5

i

—

—

—

1865_________

2

—

—

—

—

1864.........

6

—

—

—

—

1864.........

1

—

—

—

—

1864________

1

—

—

—

—

1863.........

3

—

—