SOU 1890:1

BETÄNKANDE

AFGIFVET DEN 30 JANUARI 1890

AF DEN UNDER DEN 5 OKTOBER 1889 I NÄDER TILLSATTA

BÅNKKOMITÉN

STOCKHOLM,

TRYCKT HOS K. L. BECKMAN,

1890.

INNEHÅLL.

Sid.

Skrifvelse till Körningen........................................ 5,

lagförslag-:

Förslag till lag för Sveriges riksbank ............................................. 9.

Förslag till ändringar i regeringsformen ocli riksdagsordningen............ 27.

Förslag till ansvarighetslag för fullmäktige i Sveriges riksbank............ 35.

Förslag till ansvarighetslag för ledamöter i styrelserna vid Sveriges riksbanks

afdelningskontor ............................................................ 37.

Förslag till lag angående indragning af enskilda bankers sedelutgifningsrätt 39.

Motiv:

Förslaget till lag för Sveriges riksbank............................................. 45.

Förslaget till ändringar i regeringsformen och riksdagsordningen ......... 95.

Förslaget till ansvarighetslag för fullmäktige i Sveriges riksbank ......... 98.

Förslaget till ansvarighetslag för ledamöter i styrelserna vid Sveriges riksbanks

afdelningskontor ............................................................ 98.

Förslaget till lag angående indragning af enskilda bankers sedelutgifningsrätt

............................................................................ 100.

TILL KONUNGEN.

Sedan Eders Kung!. Maj:t den 5 sistlidne oktober

funnit godt i nåder tillsätta eu komité med uppdrag att utarbeta

förslag till förändrad banklagstiftning, i hufvudsaklig

6

öfverensstämmelse med de af Statsrådet och Chefen för

finansdepartementet i anförande till statsrådsprotokollet

den 21 december 1888 angifna grunder för bankväsendets

ordnande, samt till medlemmar af komitén förordnat

undertecknade, får komitén, som härstädes första gången

sammanträdde den 28 förenämnda oktober och numera

afslutat sina arbeten, härmed i underdånighet öfverlemna

följande af densamma uppgjorda och af komiterade enhälligt

biträdda lagförslag, hvilka, enligt nådigt beslut

den 6 nästlidne december, blifvit tryckta i ett tusen åtta

hundra exemplar, nämligen:

l:o) förslag till lag för Sveriges riksbank;

2:o) förslag till ändringar i regeringsformen och

riksdagsordningen;

3:o) förslag till ansvarighetslag för fullmäktige i

Sveriges riksbank;

4:o) förslag till ansvarighetslag för ledamöter i styrelserna

vid Sveriges riksbanks afdelningskontor; samt

5:o) förslag till lag om indragning af de enskilda

bankernas sedelutgifningsrätt.

Härjemte bifogar komitén, likaledes i tryck, motiv

till samma lagförslag äfvensom, i handskrift, statistiska

tabeller öfver de enskilda bankernas verksamhet och

ställning under de senaste åren, hvilka tabeller utgöra

fortsättning af de af 1881 års bankkomité i detta ämne

utarbetade tabeller.

Underdånigst

O. R. THEMPTANDER.

J. W. ARNBERG. ROB. BENCKERT.

CARL HERSLOW. P. O. HÖRNFELDT.

Johan Östberg.

Stockholm den 30 januari 1890.

LAGFÖRSLAG.

Förslag

till

Lag för Sveriges Riksbank.

I Kap.

Om grundfonden.

1 §•

Sveriges riksbank, som är ställd under Riksdagens

garanti och vård, drifver bankrörelse enligt denna lag.

2 §•

Riksbankens grundfond skall utgöra femtio millioner

kronor.

II Kap.

Om sedelutgifningsrätten.

3 §.

Riksbanken är ensam berättigad att utgifva banksedlar.

Riksbanken åligger att, när helst sådant påfordras,

vid hufvudkontoret inlösa sina sedlar efter deras lydelse.

10

LAG FÖR SVERIGES RIKSBANK.

4 §•

Sedel, som af riksbanken utgifves, skall innehålla

förbindelse för riksbanken att densamma vid anfordran

inlösa, med mynt enligt lagen om rikets mynt den 30

maj 1873.

Så länge riksbankens sedlar vid anfordran med mynt

inlösas, utgöra de lagligt betalningsmedel i riket. \id

betalning till riksbanken, statsverket eller riksgäldskontoret

utgöra de alltid lagligt betalningsmedel, ändå att

de icke af riksbanken sålunda inlösas.

5 §.

Riksbankens sedlar må lyda endast å fem, tio, femtio,

ett hundra och ett tusen kronor.

6 §•

Vägrar riksbanken, under hvad sken det vara må,

att sedel vid uppvisandet inlösa, må den som innehar

sedeln derom göra skriftlig anmälan hos Svea hofrätt,

hvilken, efter att deröfver hafva hört fullmäktige i riksbanken,

eger att med frågan enligt lag och författningar

förfara. Öfver hofrättens beslut må klagan genom besvär

hos Konungen fullföljas inom den tid och i den

ordning, som i 30 kap. 18 § rättegångsbalken sägs.

Finner hofrätten, att sedelns vägrade inlösen härrört

af bankens oförmåga att genast uppfylla sina förbindelser,

göre hofrätten hos Konungen derom anmälan.

Konungen pröfvar, hvilka utvägar, i öfverensstämmelse

med grundlagarne, lämpligast må vidtagas för att upp

-

LAG FÖR SVERIGES RIKSBANK.

11

rätthålla allmänna förtroendet och åter sätta riksbanken

i stånd att sina sedlar vid anfordran inlösa.

7 §•

Riksbanken eger rätt att utgifva sedlar till det belopp,

som motsvaras af följande kassatillgångar:

a) metallisk kassa så beräknad som i 9 § sägs;

b) på utrikes ort nedsatt eller under transport derifrån

varande, mot sjöfara försäkradt guldmynt eller

omyntadt guld;

c) hos bankinrättningar eller handelshus på utrikes

ort i löpande räkning innestående medel.

8 §•

Utöfver det enligt 7 § medgifna belopp är riksbanken

berättigad till eu sedelutgifning af högst sjuttiofem

millioner kronor, under vilkor att de på grund häraf

utgifna sedlar motsvaras af följande tillgångar sammanräknade

:

a) lätt säljbara utländska statspapper;

b) statens, allmänna hypoteksbankens och andra inhemska

obligationer, som å utländsk börs noteras;

c) vexlar betalbara inom eller utom riket.

9 §•

Såsom riksbankens metalliska kassa skall beräknas

allt riksbanken tillhörigt och inom landet béfintligt såväl

svenskt och utländskt guldmynt samt omyntadt guld

som ock i Sverige, Norge eller Danmark i öfverensstämmelse

med konventionen den 27 maj 1873 prägladt

silfvermynt.

12

LAG EÖB SYEKIGES RIKSBANK.

Metalliska kassan må ej bibehållas vid lägre belopp

än tjugufem millioner kronor. Derutöfver skall, då de

på grund af 8 § utgifna sedlar öfverstiga sextio millioner

kronor, riksbanken hålla i metallisk kassa minst trettio

procent af det belopp, hvarmed de på sådan grund utgifna

sedlar öfverskjuta sistnämnda summa. Den del af

metalliska kassan, som utgöres af guld, må ej bibehållas

vid mindre belopp än som svarar mot fyra femtedelar

af den metalliska kassan i dess helhet.

III Kap.

Om rörelsen.

10 §.

Riksbanken drifver sin rörelse vid hufvudkontor i

Stockholm samt vid afdelningskontor inom riket; och

skall ett sådant kontor finnas inom hvarje län utom

Stockholms.

11 §•

Riksbanken eger att köpa och sälja guld och silfver.

Guld i plants, som för riksbankens räkning till

myntverket aflemnas, skall af riksbanken inlösas med

guldets värde i svenskt mynt, eller tva tusen fyra hundra

åttio kronor för ett kilogram fint guld, med afdrag af

en fjerdedels procent i myntningskostnad, så ock, der

smidbargöring och skedning ifrågakomma, af de derför

stadgade afgifter; dock må fullmäktige i riksbanken, när

LAG FÖR SVERIGES RIKSBANK.

13

de sa skäligt finna, befria säljaren från myntningskostnaden

eller någon del deraf.

12 §.

Riksbanken eger att köpa och sälja vexlar, å utrikes

ort betalbara inom sex månader, äfvensom att öfvertaga

andra fordringar, a utrikes ort förfallna inom samma tid.

13 §.

Riksbanken eger att köpa och sälja svenska obligationer

samt sådana å utländsk börs noterade utländska

statspapper, som äro lätt säljbara.

14 §.

Riksbanken eger att, drifva utlåningsrörelse medelst:

a) diskontering af accepterade, å inrikes ort inom

sex månader betalbara vexlar, Indika pröfvas vara grundade

å verkliga handelsaffärer;

b) utlåning mot förbindelse till återbetalning antingen

å bestämd tid af högst sex månader eller ock efter

högst tre månaders uppsägning samt mot pant af obligationer,

aktier eller andra värdepapper; dock att af enskilda

personer eller bolag utfärdade skuldebref med endast

namnsäkerhet icke må såsom pant godkännas;

c) utlåning mot förbindelse till återbetalning å bestämd

tid af högst sex månader samt mot pant af varor,

liggande å allmän våg eller satta i förvar hos tredje man,

som förbundit sig att hålla dem eller deras värde riksbanken

tillhanda samt pröfvas för en sådan förbindelse

vederhäftig;

14

LAG FOU SVERIGES RIKSBANK.

d) beviljande af kassakreditiv på högst tolf månader

mot pant af obligationer, aktier eller i fast egendom intecknade

skuldebref.

Derjemte må riksbanken utlemna lån mot förbindelse

till återbetalning af minst en femtedel af förskrift™ beloppet

hvar sjette månad och mot säkerhet af löpande

förskrifning, annat värdepapper eller borgen såsom för

egen skuld. Dessa afbetalningslån må dock ej stiga till

högre sammanräknadt belopp än tio millioner kronor.

15 §.

Riksgäldskontoret eger att vid riksbankens hufvudkontor

begagna kassakreditiv, dock ej till högre belopp

än en million femhundra tusen kronor. Riksgäldskontoret

är ej skyldigt att för kreditbref ställa säkerhet

eller erlägga kreditivafgift,

16 §.

Åt fullmäktig i riksbanken eller ledamot af styrelse

vid afdelningskontor må lån utlemnas endast mot pant

af varor liggande å allmän väg eller af statens, allmänna

hypoteksbankens eller hypoteksföreningars obligationer

samt kassakreditiv beviljas endast mot säkerhet af nämnda

obligationer.

Vexel med fullmäktigs eller styrelseledamots namn

må icke diskonteras.

17 §■

Af en hvar som sådant önskar skall riksbanken, såväl

vid hufvudkontoret som vid afdelningskontoren, mot

-

LAG FÖR SVERIGES RIKSBANK.

15

taga och å gir oräkning föra penningar med förbindelse

att vid anfordran tillhandahålla räkningshafvaren hvad å

räkningen innestår.

För förande af giroräkning må riksbanken ej taga

afgift och ej heller godtgöra ränta för medel, som innestå

å giroräkning.

18 §.

Riksbanken är pligtig att utan godtgörelse för

statsverkets räkning mottaga penningar och af statsverkets

tillgodohafvande verkställa utbetalningar. Närmare

föreskrifter angående insättning och uttagning å statsverkets

räkning meddelas af Konungen.

19 §.

Enskilde räkningshafvare skola för uttagning å giroräkning

eller kassakreditiv begagna anvisningar eller

vexlar, hvartill blanketter af riksbanken tillhandahållas.

För uttagning å statsverkets eller riksgäldskontorets räkningar

i riksbanken må begagnas antingen handskrifven

eller tryckt anvisning eller vexel.

20 §.

En hvar eger att i riksbankens hufvud- eller afdelningskontor

insätta penningar mot erhållande, utan afgift,

af vexel ställd att vid uppvisandet inlösas antingen i

hufvudkontoret eller i något af afdelningskontoren.

21 §.

Riksbanken mottager till förvar:

a) penningar att utan räntegodtgörelse återbetalas

16

LAG FÖR SYERIGES RIKSBANK.

vid anfordran eller å tid, som vid insättningen bestämmes;

skolande be^is öfver sålunda insatta penningar ställas

till viss man;

b) guld eller silfver, myntadt eller i plants, mot

bevis, som skall ställas till viss man och innehålla såväl

guldets eller silfrets vigt och efter vigten beräknade

värde som ock förbindelse för riksbanken att, mot bevisets

återbekommande och betalning af stadgad förvaringsafgift,

återställa det till förvar mottagna guldet

eller silfret eller, om sådant ej kan ske, betala dess i

beviset upptagna värde;

c) obligationer, aktier eller andra värdepapper, af

de slag fullmäktige i riksbanken bestämma, mot bevis,

som skall ställas till viss man och innehålla såväl förteckning

å de särskilda värdepapperen jemte å dem

satta värden som ock förbindelse för riksbanken att, mot

bevisets återbekommande och betalning af stadgad afgift,

återställa de i förvar mottagna värdepapperen eller lemna

andra af samma slag, beskaffenhet och belopp eller ock

ersätta de felande efter deras i beviset bestämda värden;

skolande i reglementet för riksbanken fastställas bankens

åtagande i afseende å förvaltningen af obligationer, aktiei

och andra värdepapper, som i förvar mottagas.

22 §.

Riksbanken må, när sådant af fullmäktige pröfvas

erforderligt, begagna utländsk kredit i form af lan eller

kreditiv inom belopp, som i reglementet för riksbanken

bestämmes.

LAG FÖR SVEMGES RIKSBANK.

17

Derjemte må riksbanken af bankinrättningar eller

handelshus å utländsk ort, hvilka godtgöra riksbanken

ränta för medel, innestående å löpande räkning, å sin sida

mottaga medel i sådan räkning samt derå godtgöra ränta.

23 §.

Riksbanken må ej deltaga i eller drifva annan rörelse

■än den, som i denna lag är riksbanken uttryckligen medgifven;

ej heller må riksbanken ega andra fastigheter än

dem, som äro nödige för inrymmande af riksbankens kontor.

För riksbankens fordran pantsatt eller utmätt fast

■eller lös egendom, som å auktion försaljes, dervid riksbankens

rätt kan vara beroende, må riksbanken vara

eförhindrad att inropa; vare dock skyldig att den egendom,

såvida densamma är af beskaffenhet att icke i annan

ordning kunna af riksbanken förvärfvas, åter afyttra,

så snart sådant utan förlust kan ske.

IV Kap.

Om räkenskapernas afslutande och offentliggörande samt

om reservfonden.

24 §.

Vid hvarje kalenderårs slut skall fullständigt bokslut

•öfver riksbankens ställning upprättas; skolande på grund

af detta bokslut en öfversigt, som fullständigt utvisar

riksbankens ställning, så fort ske kan, tryckas och med

allmänna tidningarna utdelas.

2

18

LAG FÖR SVERIGES RIKSBANK.

25 §.

Omedelbart efter hvarje månads slut skall upprättas

en öfversigt, utvisande under särskilda rubriker riksbankens

tillgångar och skulder. Denna öfversigt skall

derefter ofördröjligen tryckas och med allmänna tidningarna

utdelas.

Derjemte skall för hvarje vecka upprättas och i allmänna

tidningarna införas uppgift om riksbankens metalliska

kassa och öfriga kassatillgångar, utelöpande sedlar

samt obegagnade sedelutgifningsrätt.

26 §.

Öfver riksbankens behållna årliga vinst eger Riksdagen

förfoga, dock med iakttagande af hvad här nedan

i 27 § stadgas.

27 §.

Af riksbankens behållna årliga vinst skola minst tio

procent afsättas till bankens reservfond. Sedan reservfonden

uppgått till minst tjugufem procent af bankens

grundfond, må vidare afsättning till reservfonden kunna

upphöra. Nedgår reservfonden under detta belopp, skall

afsättning till densamma ånyo vidtaga.

Reservfonden skall placeras i lätt säljbara utländska

statspapper samt må endast användas till betäckande af

förlust, som å bankens rörelse i dess helhet under något

år uppstått och som icke kan ersättas af befintliga, till

framtida förfogande reserverade medel.

LAG FÖR SVERIGES RIKSBANK.

19

Y Kap.

Om bankens styrelse och förvaltning.

28 §.

Riksbanken förvaltas, enligt hvad i 72 § regeringsformen

stadgas, af nio fullmäktige, förordnade för tre år

i sender, tre af Konungen och sex af Riksdagen. Årligen

skola tre af fullmäktige afgå, en bland de af Konungen

och tva bland de af Riksdagen förordnade. Fullmäktige

afgå i den ordning de blifvit utsedde.

Efter det att första gången samtlige fullmäktige

blifvit förordnade, eller då af anledning, som i 72 §

regeringsformen omförmäles, eljest nytt förordnande af

samtlige fullmäktige egt rum, skola tre, en bland de af

Konungen och två bland de af Riksdagen utsedde, afgå

efter ett år samt likaledes tre, en bland de af Konungen

och två bland de af Riksdagen utsedde, efter två år. Den

ordning, i hvilken fullmäktige sålunda skola afgå, bestämmes,

särskildt för de af Konungen och särskildt för

de af Riksdagen förordnade, genom lottning, som af

fullmäktige, så snart ske kan, företages.

29 §.

Jör fullmäktige skola, enligt hvad i 72 § regeringsformen

sägs, finnas tre suppleanter, utsedde för ett år

i sender, en af Konungen och två af Riksdagen. Suppleanterne

skola inträda i tjenstgöring, när så nödigt finnes,

samt inkallas i den ordning, som fullmäktige genom

lottning dem emellan bestämt,

20

LAG FÖR SVERIGES RIKSBANK.

. 30 §.

Ledamot af statsrådet eller fullmäktig i riksgäldskontoret

må ej vara fullmäktig i riksbanken.

31 §.

Fullmäktig i riksbanken må ej den vara, som icke

råder öfver sig och sitt gods; ej den, som till borgenärer

all sin egendom afträdt och icke, på sätt lag förmår,

gitter visa, att lian från deras kraf befriad är; ej den,

som af allmän åklagare är tilltalad för brott, som kan

medföra förlust af medborgerligt förtroende; ej heller

den, som genom domstols beslut förklarats medborgerligt

förtroende förlustig eller ovärdig att inför rätta fola

andras talan.

32 §.

Fullmäktige utse årligen bland sig ordförande och

vice ordförande.

Likaledes utse fullmäktige inom sig för år eu direktör

och en vice direktör äfvensom för samma eller kortare

tid två fullmäktige, att jemte direktörerne vara deputerade.

33 §.

Fullmäktige besluta i alla ärenden, som afse iramställningar

och utlåtanden å riksbankens vägnar till Konungen,

Riksdagen eller dess bankoutskott, bestämma ränta

och öfriga vilkor för utlåning, utse afdelningskontorens

styrelser, tillsätta och afskeda riksbankens tjenstemän

LAG FÖR SVERIGES RIKSBANK.

21

och betjente såväl vid hnfvudkontoret som vid afdelningskontoren,

bestämma deras aflöning och öfriga förmåner

enligt de af Riksdagen fastställda stater, utfärda

för dem instruktioner, pröfva och godkänna ackord, som

erbjudes af gäldenär, hvilken till borgenärers förnöjande

afträdt sin egendom, afgöra de frågor, hvilkas pröfning

deputerade eller direktörerne till fullmäktige hänskjuta

samt besluta i alla öfriga angelägenheter, hvilka icke

enligt denna lag eller reglementet för riksbanken afgöras

af deputerade eller direktörerne.

34 §.

Fullmäktige skola sammanträda minst en gång hvarje

vecka, Beslut må icke fattas, derest ej minst sex fullmäktige

äro tillstädes.

Fullmäktiges öfverläggningar och beslut skola antecknas

i protokoll. Förekommer vid ärendes afgörande

skiljaktighet inom fullmäktige, böra de sina meningar

till protokollet yttra. Der rösterna äro lika, gäller den

mening ordföranden biträder. Vid val till sådana uppdrag,

hvartill fullmäktig kan blifva utsedd, skall dock

sluten omröstning ega rum; och skall, när så erfordras,

genom lottning skiljas mellan dem, som vid valet erhållit

lika antal röster.

35 §.

Deputerade handlägga diskonterings-, kreditiv- och

låneärenden samt andra löpande göromål.

Deputerade skola sammanträda hvarje söckendag.

Aro vid ärendes afgörande rösterna å ömse sidor lika,

gäller den mening direktören biträder, dock att vexel

-

22

LAG rÖB STBEIGES KIKSBANK.

diskonterings-, låne- och kreditivansökning ej må anses

beviljad, med mindre tre deputerade sig om bifall dertill

förenat.

Ärenden, som böra skyndsamt handläggas, kunna

afgöras af allenast tre deputerade, om desse äro om beslutet

ense.

36 §.

Den af fullmäktige utsedde direktören, som föredrager

ärendena inför fullmäktige och deputerade samt

tillser utförandet af fullmäktiges och deputerades beslut,

åligger i öfrigt att i öfverensstämmelse med reglementet

för riksbanken och den instruktion, som af fullmäktige

för honom fastställes, utöfva tillsyn öfver göromålen

inom riksbanken, verkställa köp och försäljning af utländska

vexlar samt handhafva de förvaltningsbestyr,

som åt honom anförtros.

Vice direktören åligger att under den tid, då direktören

åtnjuter ledighet, äfvensom vid förfall för honom,

fullgöra hans åligganden samt att enligt den instruktion,

som af fullmäktige för honom fastställes, vid göromålen

biträda direktören och utföra de öfriga uppdrag, som åt

honom öfverlemnas.

37 §.

Huru fullmäktige i andra fall, än ofvan sägs, må för

särskilda uppdrag inom sig förordna särskilda personer,

stadgas i reglementet för riksbanken.

38 §.

Har Konungen på framställning af fullmäktige i

riksbanken eller, der Konungen eljest så pröfvat nödigt,

LAG FÖB SVEKIGES RIKSBANK.

23

förordnat ombud att med fullmäktige i något särskilt

ärende förhandla, må fullmäktige med Konungens ombud

öfverlägga, men vare det fullmäktige förbjudet att i ombudets

närvaro fatta beslut.

39 §.

Efter hvarje års slut skola fullmäktige till Riksdagens

bankoutskott afgifva berättelse angående riksbankens

tillstånd, rörelse och förvaltning. Denna berättelse

skall till trycket befordras och hållas för allmänheten

tillgänglig.

40 §.

Fullmäktige kunna ej i och för sin befattning med

riksbanken emottaga föreskrifter af någon annan än Riksdagen

och dess bankoutskott, i de fall detta sistnämnda

eger att sådana å Riksdagens vägnar meddela; och

äro fullmäktige för sina åtgärder i denna egenskap Riksdagen

eller dess bankoutskott och revisorer allena redo

skyldige.

I fråga om ansvarsfrihet för fullmäktige beslutar

Riksdagen.

Om fullmäktigs ansvarighet, derest han öfverträder

eller eftersätter honom i denna egenskap åliggande pläter,

stadgas i särskild ansvarighetslag.

41 §.

Fullmäktig i riksbanken eller ledamot af styrelse vid

afdelningskontor ege icke att såsom kommissionär taga

någon befattning med vexeldiskontering eller med an

-

24

LAG EÖR SVERIGES RIKSBANK.

skaffande af lån eller kreditiv i riksbankens hufvud- eller

afdelningskontor.

Öfverträder fullmäktig detta förbud, göres anmälan

derom hos Riksdagens justitieombudsman, som anställer

åtal i enlighet med den för fullmäktige gällande ansvarighetslag.

Öfverträdes förbudet af ledamot i afdelningskontors

styrelse, förfares på sätt reglementet för riksbanken och

den särskilda ansvarighetslagen för dessa styrelseledamöter

bestämma.

42 §.

Öfverläggningar och beslut hos fullmäktige eller

deputerade i frågor, som angå metalliska kassan och

sättet för tillverkning af banksedlar, samt i andra ärenden,

hvilka fullmäktige pröfva böra hemliga hållas, skola

upptagas i särskild! protokoll, hvars innehåll ej må yppas

förr än Riksdagens bankoutskott, dess revisorer eller

fullmäktige i riksbanken anse sådant kunna ske utan

skada för riksbanken.

43 §.

Riksbankens fullmäktige och revisorer, ledamöterneaf

afdelningskontorens styrelser samt alla vid riksbanken

anstälde tjenstemän skola doldt och förtegadt hålla

hvad som rörer enskilda personers förhållanden till riksbanken

eller hvad i öfrigt vid förvaltningen kan förefalla

af sådan beskaffenhet, att det enligt lag och reglementet

för riksbanken hemligt hållas bör.

LAG FÖR 8YERIGES RIKSBANK.

25

44 §.

Riksbanken lyder under Stockholms rådstufvurätt uti

de mål, för hvilka ej annorlunda i lag stadgas.

45 §.

De föreskrifter, som utöfver denna lag erfordras

angående riksbankens förvaltning, meddelas af Riksdagen

i särskild! reglemente.

Detta reglemente öfverlemnas till Konungen. Finner

Konungen reglementet icke vara stridande mot denna

lag, varder detsamma af Konungen till efterrättelse kungjort.

Yl Kap.

Öfvergångsstadganden,

46 §.

Denna lag träder i kraft den 1 Januari 1894 utom

i de delar, hvarom nedan stadgas.

47 §.

Bestämmelserna i kap. V om riksbankens styrelse

och förvaltning blifva gällande, så snart med tillämpning

af de förändrade grunder för tillsättning af riksbankens

styrelse, hvarom i 27 § förmärs, sådan styrelse första

gången blifvit utsedd.

26

LAG FÖR SVERIGES RIKSBANK.

48 §.

Utan hinder af föreskriften i 3 §, att riksbanken

ensam är berättigad att utgifva banksedlar, ega enskilda

banker att intill utgången af år 1903 utgifva egna sedlar,

under vilkor och till belopp, som i särskild författning

af denna dag stadgas; och vare riksbanken pligtig att

åt dessa banker inrymma de förmåner, som äro dem i

samma författning hos riksbanken tillerkända.

49 §.

Under åren 1894 till och med 1898 är riksbanken

icke berättigad att på grund af 8 § i denna lag utgifva

sedlar till högre belopp än sextio millioner kronor.

Under samma tid må riksbanken i metallisk kassa

icke hålla lägre belopp än tjugu millioner kronor samt, om

de på grund af 8 § utgifna sedlar öfverstiga fyrtiofem

millioner kronor, dessutom minst trettio procent af det

belopp, hvarmed de på sådan grund utgifna sedlar öfverstiga

sistnämnda summa.

50 §.

Hvad i 10 § stadgas om afdelningskontor af riksbanken

må efter hand vinna tillämpning och skall vid

ingången af år 1904 vara fullständigt genomfördt,

Förslag

till

ändringar i regeringsformen och

riksdagsordningen.

Regeringsformen.

§ 50.

Riksdagen skall sammanträda i rikets hufvudstad,

utom i de fall, då fiendens framträngande eller pest eller

andra lika vigtiga hinder göra det omöjligt eller för

Riksdagens frihet och säkerhet vådligt. I dessa fall tillkommer

Konungen att, efter samråd med de af Riksdagen

valde Fullmägtige i Riksbanken och Fullmägtige i Riksgäldskontoret,

annan riksdagsort utsätta och kungöra.

§ 70.

När i fråga om reglemente för Riksbanken, dess

inkomster och utgifter, Kamrarno stadna i stridiga beslut,

skola Kamrarne derom hvar för sig rösta, såsom i

nästföregående § sägs.

28

FÖRSLAG TILL ÄNDR. I REG.-FORMEN O. RIKSD.-ORDN.

§ 72.

l:o. Riksbanken förblifver under Riksdagens garanti

och vård samt förvaltas enligt särskild lag, stiftad i

den ordning 87 § 1 inom. stadgar.

2:o. Riksbankens styrelse utgöres af nio Fullmägtige,

förordnade tre af Konungen och sex af Riksdagen. Fullmägtige

förordnas för tre år i sender, och skola tre af

dem årligen afgå, en bland de af Konungen och två

bland de af Riksdagen utsedde. Har ansvarsfrihet blifvit

Fullmägtige af Riksdagen vägrad, skall nytt förordnande

af samtlige fullmägtige ega rum för nästkommande tre

år. Afgående Fullmägtig kan återväljas. Har Fullmägtig

före utgången af den för honom bestämda tjenstgöringstid

aflidit eller af annan orsak afgått, förordnas

ny Fullmägtig i den afgångnes ställe för den återstående

tiden.

För Fullmägtige skola finnas tre suppleanter, utsedde

för ett år i sender, en af Konungen och två af

Riksdagen.

3:o. Riksbanken eger rätt att utgifva banksedlar.

Dessa sedlar skola, vid anfordran, inlösas af Banken

med guld efter deras lydelse och må, så länge de sålunda

inlösas, för mynt i riket erkännas.

§ 98.

I händelse Justitieombudsmannen, under det Riksdag

är församlad, afsäger sig det erhållna förtroendet

eller med döden afgår, skall Riksdagen i embetet genast

insätta den man, som blifvit till hans efterträdare utsedd.

29

■ FÖRSLAG TILL ÄNDE. I EEG.-FORMEN O. EIKSK.-OEDN.

Skulle Justitieombudsmannens utsedde efterträdare, under

riksdag, afsuga sig det erhållna förtroendet eller i justitieombudsmans-embetet

insättas eller med döden afgå, utväljes,

pa ofvan stadgade sätt, en annan behörig man i

hans ställe. Inträffar något af dessa fall emellan riksdagarne,

skall Riksdagens rätt härutinnan genom de af

Riksdagen valde Fullmägtige i Riksbanken och Fullmägtige

i Riksgäldskontoret utöfvas.

§ 109.

Lagtima Riksdag kan ej utan egen begäran upplösas

förr än den varit fyra månader tillsammans, derest

icke Konungen, såsom i riksdagsordningen sägs, förordnar

om nya val till båda Kamrarne eller den ena af dem,

i Indika fäll Riksdagen skall, med bibehållande af sin

egenskap utaf lagtima, sammanträda å den tid inom tre

månader från det Riksdagen blef upplöst, som Konungen

bestämmer, samt må ej vidare af Konungen upplösas

förr än efter fyra månader från det senare sammanträdets

början.

Urtima Riksdag eger Konungen, när Han för godt

finner, åtskilja, och vare urtima Riksdag alltid upplöst

innan tid för lagtima Riksdags sammanträde infaller.

Der så oförmodadt skulle hända, att Riksdag, när

den afslutas, icke hade staten reglerat eller någon ny

bevillning till bestämdt belopp sig åtagit, fortfare den

förra statsregleringen och bevillningen intill nästa riksdag.

År åter bevillningens hela belopp bestämdt, men

Kamrarne icke om fördelningen deraf ense, då skola,

efter den faststälda bevillningssummans förhållande till

30 FÖRSLAG TILL ÄNDE. I REG.-FORMEN O. RIKSD.-ORDX.

den, som vid föregående riksdag blifvit fördelad, de i

den sista bevillningsförordningen stadgade artiklar jenilikt

ökas eller minskas; och uppdrage Riksdagen åt de

af Riksdagen valde Fullmägtige i Riksbanken och Fullmägtige

i Riksgäldskontoret, att en ny bevillningsförordning

på sådan grund uppgöra och utfärda.

Riksdagsordningen.

§ 32.

1. Den, som blifvit till riksdagsman vald, skall, första

gången han efter valet till riksdag sig inställer, inför

chefen för Justitie-departementet, eller den Konungen

i hans ställe förordnar, sin fullmagt till granskning uppvisa

å den dag Riksdagen sammanträder eller, om riksdagsman

senare sig inställer, så snart derefter ske kan.

Denna granskning, som skall ske i närvaro af tre bland

de af Riksdagen valde Fullmägtige i Riksbanken och tre

bland Fullmägtige i Riksgäldskontoret, har till föremål

att undersöka, huruvida fullmagterne blifvit i föreskrifven

form utfärdade, och skall vid den riksdag, för hvilken

nya val af begge Kamrarnas eller enderas samtliga ledamöter

egt rum, vara inom tre dagar fulländad, men

vid andra riksdagar samma dag, då fullmagterne uppvisas.

2. Hvardera Kammaren tillkommer dock sedan att

pröfva behörigheten till riksdagsmannakallets utöfvande,

ej mindre för sådana dess medlemmar, hvilkas fullmagter

ej blifvit godkända, än äfven för dem, emot hvilka eljest,

till följd af denna grundlag, anmärkning förekommer.

Den, om hvars riksdagsmannarätt fråga är hos Kammare

31

FÖRSLAG TILL ÄNDE. I REG.-FORMEN O. RIKSD.-ORDN.

vackt, bibehåller emellertid sin befattning såsom ledamot

i Kammaren, intill dess han blifvit dertill obehörigförklarad.

§ 65.

Kär i fråga om statsutgifter eller bevillning, eller

angående reglemente för Riksbanken, dess inkomster och

utgifter, eller angående Riksgäldskontorets styrelse och

förvaltning, inkomster och utgifter, Kamrarne fatta stridiga

beslut, som ej uppå vederbörligt utskotts förslag

varda sammanjemkade, skola begge Kamrarne hvar Rusig

rösta om de olika beslut, hvari hvardera förut stannat;

kommande den mening, som dervid erhåller de flesta

ledamöters af båda Kamrarna sammanräknade röster, att

gälla såsom Riksdagens beslut. För att vid sådan omröstning

förekomma lika antal röster, skall i Andra

Kammaren afhiggas och förseglas eu sedel, hvilken i

händelse de öfrige sammanräknade rösterne utfalla lika,

öppnas och afgör frågan. År pluralitet redan vunnen,

bör den aflagda sedeln ouppbruten genast förstöras.

§ 68.

Till följd af regeringsformens 96 § skall hvarje lagtima

Riksdag förordna en för lagkunskap och utmärkt

redlighet känd man att hafva tillsyn öfver lagarnas efterlefnad

af domare och embetsman samt att inför den

Riksrätt, som i bemälde grundlags 102 § till dess inrättning

och göromål beskrifves, eller vid andra vederbörliga

domstolar, i laga ordning tilltala dem, som i sina

32

FÖRSLAG TILL- ÄNDE. I REG.-FORMEK O. RITiSD.-ORDK.

embetens utöfning anses af veld, mannamån eller annan

orsak hafva någon olaglighet begått eller underlåtit att

sina embetspligter behörigen fullgöra.

Denne Riksdagens Justitieombudsman, hvilkens rättigheter

och åligganden ytterligare så väl i regeringsformen

som genom särskild instruktion utstakas, väljes

af fyratioåtta för tillfället nämnde valmän, af hvilka

hvardera Kammaren inom sig utser tjugofyra. Desse

valmän, hvilka böra till valförrättningen sammanträda

samma dag, då de blifvit utsedde, och ej må åtskiljas

förr än valet är fulländad!, skola först sämfäldt, medelst

slutna sedlar, hvar för sig föreslå den man, som de anse

böra komma under omröstning. Falla dervid rösterne

till mer än hälften på en man, är han behörigen vald.

Åro åter rösterne så delade mellan flera, att sådan pluralitet

för någon icke eger rum, anställes ny omröstning

med slutna sedlar till antagande af den, som de flesta

rösterna erhållit, eller, om han icke antages, af den, som

näst honom blifvit af de flesta kallad o. s. v. Skulle,

sedan alla omröstningarne sålunda försiggått, likväl ingen

hafva erhållit den här föreskrifna pluralitet, anställes ny

omröstning öfver alla dem, som vid den första omröstningen

blifvit satte i fråga; skolande den, som erhållit

de flesta rösterna, anses behörigen vald.

Valmännen böra vid samma tillfälle, då Justitieombudsman

utses, och på enahanda sätt, välja en man

af de egenskaper, som hos denne embetsman erfordras,

för att honom efterträda, i fall han, innan nästa lagtima

Riksdag anstält nytt val af Justitieombudsman, skulle

med döden afgå, samt att utöfva embetet under den tid

-»

FÖRSLAG TILL ANDE. I REG.-FORMEN O. RIKSD.-ORDN. 33

Justitieombudsmannen kan vara af svår sjukdom eller

annat laga förfall derifrån hindrad.

I händelse Justitieombudsmannen, under det Riksdagär

församlad, afsäger sig förtroendet, eller med döden

afgåi, insätter Riksdagen genast i embetet den man, som

blifvit till hans efterträdare utsedd. Skulle Justitieombudsmannens

utsedde efterträdare, under riksdag, afsåga

sig det erhållna förtroendet eller i justitieombudsmansembet.

et insättas eller med döden afgå, utväljes på ofvan

stadgade sätt en annan behörig man i hans ställe.

Inträffar något af dessa fall mellan riksdagarna, skall

Riksdagens rätt härutinnan genom de af Riksdagen valde

Fullmägtige i Riksbanken och Fullmägtige i Riksgäld,skontoret

utöfvas.

§ 71.

1. Hvarje lagtima Riksdag skall genom fyratio åtta

valmän, af hvilka hvardera Kammaren inom sig utser

tjugofyra, företaga det val af Fullmägtige i Riksbanken,

hvarom i 72 § regeringsformen stadgas. Valet sker

medelst slutna sedlar.

2. Genom samma valmän skola ock väljas Fullmägtige

att, jemlik! särskild! reglemente, Riksgäldskontorets

medel och tillhörigheter förvalta. Desse Fullmägtige

skola vara sju; egande ordföranden afgörande röst,

derest i frågor, som hos fullmägtige komma under omröstning,

rösterna för två skiljaktiga meningar utfalla

lika. Valet sker medelst slutna sedlar sålunda, att först

utses den, som bland Fullmägtige skall blifva ordförande,

3

34

KÖKSLA.G TILL iNBK. I fcEG.-EOKMEN O. KIKSD.-OKDN.

och sedan de öfrige sex; tillkommande Fullmägtige att

sjelfve bland sig välja en vice ordförande, att föra ordet

när hinder för ordföranden inträffar.

§ 73.

På samma gång och på lika sätt, som Fullmägtige

och Revisorer enligt föregående två §§ utses, tillsättas

jemväl suppleanter, att, vid inträffande förfall för dem,

träda i deras ställe, nemligen för Fullmägtige i Riksbanken

två, för Fullmägtige i Riksgäldskontoret tre och

för hvarje års revisorer sex.

Förslag

till

Ansvarighetslag för fullmäktige i Sveriges

Riksbank.

1 §•

Ofverträder eller eftersätter fullmäktig de pligter,

honom i sådan egenskap åligga enligt rikets grundlagar

eller de för förvaltningen af Sveriges riksbank utfärdade

lagar, ordningar, stadgar och reglementen, eller de särskilda

föreskrifter Riksdagen eller dess bankoutskott

meddelat, eller förbryter han sig eljest i utöfuingen af

sin befattning, straffes derför så, som i allmän lag om

brott af embetsmän för hvarje fall stadgadt är; svare

ock till skadestånd.

2 §•

Riksdagen eller dess bankoutskott eller revisorer

ege förordna om åtal för förbrytelse, som i 1 § sagd är.

Det åtal skall af Riksdagens justitieombudsman anställas.

Yppas anledning till sådant åtal under tid, då

Riksdag eller dess revisorer icke äro församlade, eller

har fullmäktig öfverträdt föreskriften i 41 § af lagen för

36

ANSVARIGHETSLAG FÖR FULLMÄGTIGE I RIKSBANKEN.

Sveriges riksbank, ege justitieombudsmannen att, utan

särskilt förordnande, åtal väcka. Fullmäktig, som varder

under åtal ställd, afhålle sig från utöfningen af sin befattning,

intilldess målet blifvit genom laga kraft egande

utslag afgjordt.

3 §•

Svea hofrätt vare laga domstol att åtal enligt denna

lag upptaga och afdöma.

Den, som med hofrättens utslag icke åtnöjes, ege

att deröfver hos Konungen anföra besvär inom tid och

i den ordning, som för fullföljd af talan i brottmål i allmänhet

stadgad är.

Förslag

till

Ansvarighetslag för ledamöter i styrelserna vid

Sveriges riksbanks afdelningskontor.

1 §•

Ofverträder eller eftersätter ledamot i afdelningskontors

styrelse de pligter, honom i sådan egenskap

åligga enligt de för förvaltningen af Sveriges riksbank

utfärdade lagar, ordningar, stadgar och reglementen, eller

de särskilda föreskrifter Riksdagen eller dess bankoutskott

eller fullmäktige i Riksbanken meddelat, eller förbryter

han sig eljest i utöfningen af sin befattning, straffes

derför så, som i allmän lag om brott af embetsman för

hvarje fall stadgadt är; svare ock till skadestånd.

2 §.

Riksdagen eller dess bankoutskott eller revisorer

eller fullmäktige i riksbanken ege förordna om åtal för

förbrytelse, som i 1 § sagd är.

Det åtal skall af Riksdagens justitieombudsman anställas.

Styrelseledamot, som varder under åtal ställd,

38 ANSVARIGHETSLAG EÖR STYRELSELEDAMÖTER I RIKSB. AED.-KONTOR

-

afhålle sig från utöfningen af sin befattning, intilldess

målet blifvit genom laga kraft egande utslag afgjordt.

3 §.

Svea hofrätt vare laga domstol att åtal enligt denna

lag upptaga och afdöma.

Den, som med hofrättens utslag icke åtnöjes, ege

att deröfver hos Konungen anföra besvär inom tid och

i den ordning, som för fullföljd af talan i brottmål i

allmänhet stadgad är.

Förslag

till

Lag angående indragning af enskilda bankers

sedelutgifningsrätt.

Med upphäfvande af kungl. kungörelsen angående

enskilda banker med rätt att utgifva egna banksedlar

den 12 Juni 1874 i de delar, som strida mot hvad här

nedan stadgas, förordnas som följer:

§ I

Rätt

att utgifva egna banksedlar må icke meddelas

bank, som härefter i riket bildas.

Förlängning af enskild sedelutgifvande banks oktroj

må icke beviljas för längre tid än till utgången af år

1903 och endast på de vilkor i fråga om sedelutgifningsrätt,

som här nedan finnas bestämda.

§ 2.

Efter utgången af år 1893 vare sedelutgifningsrätt

icke medgifven utöfver ett sammanlagdt belopp af femtio

millioner kronor för samtliga enskilda banker.

40

LAG ANG. INDRAGNING AF ENSE. BANKERS SEDELUTGIFNINGSRÄTT.

Detta belopp fördelas af Konungen mellan de enskilda

bankerna med hänsyn till såväl hvarje banks förutvarande

sedelutgifning, som antalet af dess afdelningskontor.

Sedan enskild banks sedelutgifning sålunda blifvit

bestämd, må under den i 1 § omförmälda oktrojtid afdelningskontor

icke, utan Konungens medgifvande, af

banken indragas. Sker det, ege Konungen föreskrifva

nedsättning i beloppet för bankens sedelutgifning.

§ 3.

Vid utgången af år 1898 inskränkes sedelutgifningsrätten

för eu hvar af de enskilda bankerna till hälften

af det enligt § 2 banken tillagda belopp; och vare

banken berättigad till en sålunda begränsad sedelutgifning

intill slutet af år 1903, då all rätt för enskild bank

att utgifva egna . sedlar upphör.

Enskild bank, som efter utgången af år 1898 helt

och hållet eller delvis afstår från sin sedelutgifningsrätt,

ege att hos Sveriges riksbank från tiden, då detta sker,

och intill 1903 års slut erhålla kassakreditiv mot säkerhet,

som af Riksbankens fullmäktige godkännes och till

belopp, motsvarande den sedelutgifning, hvarifrån banken

sålunda afstått. För dylikt kreditiv erlägges icke kreditivafgift.

Räntan för medel, som å sådant kreditiv uttagas,

bestämmes af Riksbankens fullmäktige; dock att clenna

ränta icke må sättas högre än till två procent för år.

När enskild bank afstår från sin sedelutgifningsrätt

eller någon del deraf, skall banken derom göra anmälan

hos Konungen.

LAG ANG. INDRAGNING AF ENSE. BANKERS SEDELUTGIFNINGSRÄTT. 41

§ 4.

Enskild bank ege rätt att under åren 1894 till och

med 1898 i Sveriges riksbank rediskontera vexlar af

sådan beskaffenhet, som i § 14 a) af lagen för riksbanken

sägs, till belopp, motsvarande bankens obegagnade

sedelutgifningsrätt enligt den af kung], finansdepartementet

senast offentliggjorda bankrapport.

Under åren 1899 till och med 1903 åtnjute enskild

bank dylik rediskonteringsrätt till belopp, motsvarande

den minskning i rätten att utgifva egna sedlar, som på

grund af stadgandet i § 3 för banken inträd t vid utgången

af år 1898.

Vid den ^diskontering, hvarom här sägs, må diskontot

icke öfverstiga två tredjedelar af det eljest i riksbanken

gällande.

§ 5.

Efter utgången af år 1898 vare enskild bank berättigad

att utfå halfva beloppet af dess i allmänt förvar

nedsatta grundfondshypotek.

§ 6-

Vill enskild bank före oktrojtidens slut, med afstående

från sin sedelutgifningsrätt, ombilda sig till bankaktiebolag

enligt lagen den 19 November 1886, ege

fullmäktige i Sveriges riksbank att medgifva bankaktiebolaget

intill utgången af förenämnda oktrojtid de förmåner,

hvilka här ofvan i §§ 3 och 4 finnas stadgade.

MOT! V.

1 sitt den 14 december 1883 afgifna underdåniga utlåtande

uttalade den år 1881 tillsatta bankkomitén såsom enhufvudprincip,

hvilken utan meningsskiljaktighet inom komitén

gjort sig gällande, att det mål, hvartill lagstiftningen i

Sverige på bankväsendets område borde sträfva, måste

vara upphörandet af den enskilda sedelutgifningen och

koncentrerandet af sedelutgifningsrätten hos en enda

bank. Denna grundsats torde äfven numera hafva vunnit

en ganska allmän anslutning, och frågan om en reform

af vårt bankväsende har derför under de senare åren

hufvudsakligen gällt, huru man med iakttagande af all

den varsamhet, som är erforderlig, då det handlar om

en i vårt ekonomiska lif så djupt ingripande faktor som

de enskilda bankernas sedelutgifning, bör gå till väga

vid dess afskaffande.

Nämnda komité ansåg, att för indragning af de 1881 års bankenskilda

bankernas sedelutgifningsrätt och dess öfver- *3£»**^

flyttande på riksbanken borde skapas ett öfvergång-sskede af

medelst en lagstiftning, som inom trängre gränser än de kernas sede?- förut gällande inskränkte de enskilda bankernas sedelutgifning

och derigenom förberedde så väl dessa som den allmänna

rörelsen på denna sedelutgifnings fullständiga upphörande.

En sådan lagstiftning skulle dessutom, enligt komiténs

mening, genom att öfverlemna åt riksbanken att

förselandet med allt det sedelmynt, som utöfver den''sålunda

för de enskilda bankerna fastställda gränsen erfordrades,

vara egnad att låta riksbanken växa in i den ställning,

som en ensam sedelutgifvande centralbank måste intaga.

46

ALLMÄNNA GRUNDER TILL FÖRSLAGEN.

Kungl. Maj:ts

proposition till

1886 års riksdag

och frågans

behandling

vid denna

riksdag.

Komitén hade uppgjort två grupper af förslag.

I den ena, betecknad med litt. A och innefattande de

förslag, hvilka komitén höll före böra komma i tillämpning

under öfvergångsskedet, utgick man från den förutsättning,

att sedelutgifningsrätt, ehuru till inskränkt

belopp, fortfarande blefve enskilda banker medgifven; den

andra gruppen, betecknad med litt. B, omfattade förslag,

byggda derpå att rätten att utgifvas edlar anförtroddes åt

riksbanken allena.

I enlighet med hvad komiten förordat upptog Kungl.

Maj:t de till förstnämnda grupp hörande förslag, och det

var dessa, som med vissa modifikationer framlades för

1886 års riksdag. Dessa förslag afsågo sålunda endast

en öfvergångsperiod och lemnade åt framtiden att afgöra

hvad som derpå borde följa.

1 afseende å begränsningen af de enskilda bankernas

sedelutgifning hade 1881 års komité föreslagit, att

de enskilda bankerna skulle lemnas rätt att utgifva sedlar

intill ett för dem alla sammanlagdt belopp af 50 millioner

kronor, som af Konungen skulle dem emellan fördelas.

För de sedlar, enskild bank hade utelöpande,

skulle banken i allmänt förvar nedsätta pant af guld

eller värdepapper till motsvarande belopp.

Kungl. Maj:ts proposition till Riksdagen 1886 innehöll,

att de enskilda bankerna skulle ega att på grund

af värdepapper utgifva sedlar intill ett sammanlagdt belopp

af 50 millioner kronor, men medgaf derjemte enskild

bank att härutöfver hafva sedlar utelöpande till ett belopp,

motsvarande värdet af banken tillhörigt guld, som satts i

allmänt förvar; dock under vilkor att banken dessutom hade

i sin kassa vid hufvudkontoret inneliggande guld till ett

värde af femtio procent af det i allmänt förvar satta guldet.

På samma gång var dock i Kungl. Maj:ts förslag den inskränkning

gjord, att enskild bank icke finge hafva sed

-

ALLMÄNNA GEUNDER TILL EÖESLAGEN.

47

lar å tio kronor utelöpande till större belopp än som

motsvarade tre femtedelar af bankens på värdepapper

grundade sedelutgifningsrätt. Det högsta belopp, hvartill

de enskilda bankernas tiokronesedlar finge sammanräknade

uppgå, skulle således utgöra 30 millioner

kronor.

Angående den tid, under hvilken sedelutgifningsrätt

skulle vara enskilda banker medgifven, innehöll Kungl.

Maj:ts förslag icke någon begränsning, utan skulle Konungen,

såsom dittills enligt kungl. kungörelsen den 12

juni 1874, ega att meddela enskild bank tillåtelse till

bankrörelses drifvande under högst tio år och derutöfver

intill slutet af då löpande kalenderår.

Det sammansatta banko- och lagutskottet, till hvilket

Kungl. Majrts propositioner om bankväsendet af Riksdagen

hänvisades, tillstyrkte i sitt utlåtande af den 28 april

1886, dels att de enskilda bankernas på värdepapper

grundade sedelutgifningsrätt måtte bestämmas till 60

millioner kronor, dels ock, på det att den afsedda lagstiftningen

måtte blifva en öfvergångslagstiftning i verklig

mening, att en successiv inskränkning af sedelutgifningsrätten

måtte fastställas, så att under åren 1894 och hvart

och ett af de fyra derpå följande åren maximibeloppet

för enskild banks utelöpande sedlar å tio kronor, hvilket

af utskottet föreslogs till hälften af hela den på grund af

värdepapper medgifna sedelutgifningen, minskades med en

femtedel, och förty rättigheten att utgifva sådana sedlar

alldeles upphörde med 1898 års utgång.

Kamrarne fattade, såsom bekant, skiljaktiga beslut i

frågan. Under det att första kammaren, med godkännande

af utskottets förslag om maximibeloppet för den på

värdepapper grundade sedelutgifningen, beslöt att tiokronesedlar

finge utgifvas till tre femtedelar häraf, utan den

successiva minskning utskottet föreslagit, nedsatte andra

48

ALLMÄNNA GRTJNDER TILL FÖRSLAGEN.

kammaren maximum för de enskilda bankernas sedelutgifning

på grund af värdepapper till 40 millioner kronor

samt beslöt tillika, att enskild banks sedelutgifningsrätt

under år 1889 och hvart och ett af de derpå följande

nio åren skulle minskas med en tiondedel af den ursprungliga

sedelutgifningsrätten, så att densamma skulle

helt och hållet upphöra med år 1898.

I det sammanjemkningsförslag, utskottet den 11 maj

1886 afgaf i anledning af dessa kamrarnes skiljaktiga

beslut, hemstäldes, att maximum för de enskilda bankernas

rätt att utgifva sedlar måtte sättas till 50 millioner

kronor, samt att inom 1889 års utgång det belopp, hvartill

bankernas å värdepapper grundade sedelutgifning

högst finge uppgå, måtte minskas med en tjugondedel

och under hvart och ett af derpå följande nitton år med

ytterligare en tjugondedel. Detta sammanjemkningsförslag

vann emellertid icke första kammarens bifall, och

frågan förföll alltså vid 1886 års riksdag.

I)e enskilda Då de enskilda sedelutgifvande bankernas oktrojer

hanker nas ''QflöptG med år 1888, och det efter frågans fall vid Riks

oktrojer

. r 1

förlängda. dägGn 1886 syntGS oäntägligt, ätt 6n ny läg skuiiG kunna

komma till stånd inom tid, som beredde de enskilda bankerna

rådrum att före de då gällande oktrojernas utgång

besluta, huruvida de önskade fortsätta sin verksamhet

under en sådan ny lags bestämmelser, medgaf

Konungen under senare hälften af år 1886 och förra

delen af år 1887 förlängning af samma oktrojer intill 1893

års slut.

, Emellertid aflät Kung!. Maj:t den 14 februari 1887

Kungl. Maj:ts .

2>roposition år till Riksdagen ny proposition i ämnet. Det torslag, som

innefattades i denna proposition, skiljer sig från 1886

års förslag hufvudsakligen deri, att maximum för de enskilda

bankernas på värdepapper grundade sedelutgifning

var bestämdt till 45 millioner kronor, deraf högst tre

ALLMÄNNA GRUNDER TILL FÖRSLAGEN.

49

femtedelar finge utgöra sedlar å tio kronor. I anledning

af Riksdagens upplösning den 5 mars 1887 kom denna

proposition icke att af Riksdagen behandlas, och frågan

har sedan dess icke varit föremål för någon kunglig

proposition.

Inom andra delar af banklagstiftningen, der 1881

års komité jemväl afgifvit förslag, har det deremot lyckats

att åstadkomma ett positivt lagstiftningsarbete. Så kom

redan den 19 november 1886 lagen om bankaktiebolag

till stånd, och den 7 juni 1889 utfärdades lagen angående

enskild sedelutgifvande banks, bankaktiebolags och sparbanks

konkurs samt den deraf påkallade lagen med vissa

bestämmelser om enskilda sedelutgif v ande banker.

Vid den förberedande behandlingen af förslagen till

sistnämnda tvänne lagar yttrade statsrådet och chefen

för finansdepartementet i anförande till statsrådsprotokollet

den 21 december 1888, att ett framläggande ånyo

för Riksdagen af de förslag till sedelutgifningens ordnande

under en mer eller mindre noga bestämd öfvergångsperiod,

som innehölles i Kungl. Maj:ts propositioner

till 1886 och 1887 årens riksdagar, sannolikt icke skulle

leda till åsyftadt resultat, utan att detta endast kunde

vinnas genom ett förslag, som innebure lösning af den

sväfvande bankfrågan i hela dess vidd. I sammanhang

härmed angåfvos följande hufvuagrunder för en sådan

lösning.

De enskilda bankernas sedelutgifningsrätt skulle

öfverflyttas på riksbanken; men denna öfverflyttning

borde icke eg a rum utan i sammanhang med sådana

ändringar i riksbankens organisation, att tillräckliga garantier

vunnes för den måttfulla, bankmessiga och af

politiska inflytelser oberoende förvaltning, som borde utmärka

ett bankinstitut med den grannlaga uppgiften att

besörja landets hela sedelutgifning. Riksbankens verk

-

Ny lagstiftning

ang. bankaktiebolag

in. in.

Chefens för fin.- dep:tet yttrande

till statsrådsprot.

den 21

dec. 1888.

4

50

ALLMÄNNA GRTTNDES TILL FÖRSLAGEN.

samhet borde för deri skull inskränkas till vissa rörelsegrenar,

lämpade för bankens nya uppgift, grunderna för

dess sedelutgifning likasom för dess öfriga rörelse och förvaltning

fastställas genom lag, stiftad af Konung och Riksdag

gemensamt, äfvensom åt Konungen beredas inflytande

på bankens förvaltning. Öfvergången till detta nya system

borde enligt sakens natur ske med den största varsamhet

och antyddes exempelvis kunna ega rum sålunda,

att vid 1893 års utgång, då de enskilda bankernas löpande

oktrojer gånge till ända, deras sedelutgifning, i

enlighet med Kungl. Maj:ts proposition den 14 februari 1887,

begränsades till 45 millioner kronor; att denna begränsade

sedelutgifningsrätt tillerkändes bankerna för ett

Komiténs uppdrag

och de

allmänna grunderna

för dess

förslag.

bestämdt antal år, minst fem, med Konungen öppen

lemnad rättighet att medgifva ett eller annat års ytterligare

förlängning, om vid utgången af den sålunda bestämda

tiden den allmänna ekonomiska ställningen funnes

vara sådan, att sedelutgifningsrättens fullständiga indragning

icke kunde utan våda ega rum; samt att efter sedelutgifningsrättens

upphörande de enskilda bankerna,

för att blifva i tillfälle att hålla afdelningskontor å orter,

dit riksbanken icke kunde utsträcka sin verksamhet, finge

under visst antal år af riksbanken åtnjuta försträckning

mot låg ränta till ett för hvarje bank bestämdt belopp.

Den 5 oktober 1889 uppdrog Kungl. Maj:t åt denna

komité att i hufvudsaklig öfverensstämmelse med dessa

nyss angifna grunder uppgöra förslag till bankväsendets

ordnande. Det program, komitén härigenom fått för sig

uppstäldt, lärer kunna sammanfattas deri, att sedelutgifningsrätten

bör koncentreras hos Sveriges riksbank

under vilkor, dels att riksbanken organiseras så att den

blir egnad att fylla denna uppgift, och dels att nödigvarsamhet

iakttages vid afvecklingen af de enskilda ban

-

kernas sedelutgifning.

ALLMÄNNA GRITNDEE TILL FÖRSLAGEN.

Öl

Komitén, som haft att arbeta på denna grundval och

som äfven enhälligt sluter sig till åsigten om lämpligheten

af en enda sedelutgifvande bank, har icke ansett

nödigt att här upprepa hvad som utgör stödet för denna

åsigt, utan åberopar i detta afseende det af 1881 års

bankkomité afgifna betänkande.

Hvad beträffar vilkoren för uppnående af detta mål

och dervid först riksbankens omorganisation, ligger i öppen

dag att, då man bör fordra en särskild begränsning för

hvarje sedelutgifvande banks verksamhet, denna fordran

måste än kraftigare göra sig gällande mot en bank, som

får det ansvarsfulla värfvet att ensam ombesörja ett

lands sedelutgifning. »Myntväsendets upprätthållande»,

säger 1881 års bankkomité, »hvilket är en sådan banks

främsta uppgift, ålägger den att afstå från åtskilliga,

med sedelemission icke rätt förenliga, om ock i och för

sig fullt legitima rörelsegrenar; och då man åt denna

enda bank öfverlemnat hela sedelutgifningen och sålunda

på denna väg tillförsäkrat den en fullt tillräcklig vinst,

kan lagstiftningen ock utan tvekan uppdraga gränserna

för dess verksamhet med hela den stränghet, som bjudes

af denna dess främsta uppgift. En dylik bank bör sålunda

hållas borta från alla egentliga förlags- och spekulationsaffärer

eller i allmänhet från all sådan bankrörelse,

vid hvilken de af banken utlemnade försträckningarna

återvända till banken först efter en alltför lång

eller alltför obestämd tid. Icke heller bör en bank, som

genom den honom tillerkända rättighet att ensam utgifva

sedlar erhållit den stora förmånen att af allmänheten

upptaga räntefria lan, tillika bedrifva inlåning mot räntegodtgörelse.

Genom att afhålla sig från detta slags

rörelse, frigör sig banken från tvånget att behöfva uppsöka

affärer, för att kunna genom utlåning göra frukt

-

Begränsning

af riksbankens

verksamhet.

52

ALLMÄNNA. GRUNDER TILL EÖRSLAGEN.

bärande medel, å hvilka den sjelf skall erlägga ränta;

och en bank som måste söka efter låntagare löper tydligtvis

alltid större fara att råka ut för mindre goda sådane,

än den bank, som kan i allt lugn vänta på att

affärer skola erbjudas honom och bland dessa för sig

utvälja de säkraste och mest passande».

En sedelutgifvande centralbank bör alltså inskränka

sin rörelse till de tryggaste grenarne af bankverksamhet.

Så gå äfven de förnämsta utländska centralbanker

till väga, i det att deras rörelse, utom sedelutgifning,

allenast omfattar, å ena sidan, mottagande af penningar

i räkning utan ränta och, å andra sidan, diskontering''

af korta affärsvexlar samt beviljande af lån på kort

tid mot pant af säkra värdepapper eller handelsvaror af

vissa slag, hvarjemte de bedrifva köp och försäljning af

värdepapper och ädla metaller äfvensom mottaga värdeföremål

till förvaring.

Såvidt sådant med våra förhållanden ansågs förenligt,

sökte äfven 18.81 års bankkomité att från den tid,

då riksbanken blefve ensam sedelutgifvande, begränsa

bankens rörelse till öfverensstämmelse med dessa principer.

Dess förslag i detta afseende har denna komité

i det väsentligaste upptagit såsom sitt.

Det skulle således först och främst i regel blifva

riksbanken förbjudet att mot räntegodtgörelse mottaga

penningar å deposition eller i löpande räkning.

De uppgifter, riksbanken såsom ensam sedelutgifvande

centralbank skulle få att fylla, kräfva vidare, att

bankens utlåning sker på kort tid, och så att banken

kan påräkna, det låntagaren vid förfallotiden återgäldar

den erhållna försträckningen. Då komitén ändock, likasom

1881 års bankkomité, bibehållit rätten för riksbanken

att utlemna kassakreditiv på tolf månader samt

ALLMÄNNA GRUNDER TILL FÖRSLAGEN.

53

lån mot förbindelse till återbetalning af minst eu femtedel

af beloppet livar sjette månad, innefattar detta en

eftergift, betingad af bos oss ännu rådande kreditbruk.

Hvad särskildt de s. k. afbetalningslånen beträffar,

torde desamma, såsom 1881 års komité yttrat, »ega alltför

djupa rötter i våra vanor och kanske äfven allt för

väl motsvara några samhällsklassers, särskildt mindre

jordbrukares och industriidkares verkliga lånebehof för

att kunna utan afsaknad eller böra utan tvingande skäl

plötsligen indragas». Genom de af samma komité föreslagna

och här jemväl bibehållna bestämmelserna, att

afbetalningslånen sammanräknade icke få öfverstiga 10

millioner kronor, samt att kassakreditiv endast få beviljas

mot pant af obligationer, aktier eller i fast egendom

intecknade skuldebref, böra dessutom alla väsentlig-a

olägenheter för riksbanken af dessa låneformer vara

undanröjda.

I öfrigt och hufvudsakligen skulle riksbankens utlåningsrörelse

omfatta allenast diskontering af affärsvexlar

samt beviljande af lån på kortare tid eller på

kort tids uppsägning mot pant af goda värdepapper

eller, under vissa vilkor, mot pant af varor.

Bör således riksbanken med all omsorg undvika att

utlemna sina vid anfordran inlösbara sedlar mot först

efter längre tid ingående förlagslån åt handeln och näringarna,

och måste riksbanken, på samma gång den

utvecklas till att blifva ensam sedelutgifvande, äfven

upphöra att af allmänheten upptaga räntebärande lån i

form af depositioner eller å löpande räkning, följer

häraf, att dessa rörelsegrenar med så mycket större

fördel kunna och böra öfvertagas af den enskilda bankverksamheten.

På detta sätt åstadkommes en arbetsfördelning

mellan bankerna, som bör lända till styrka

54

ALLMÄNNA GRUNDER TILL FÖRSLAGEN.

Bestämmelser i

allmän civillag

om riksbankens

rörelse och

förvaltning.

för det hela och vara till gagn ej blott för riksbanken,

utan äfven för de enskilda bankinstituten. Riksbanken

skulle icke längre på dessa områden blifva deras konkurrent,

utan lemna åt dem att der förmedla landets

vexlande och mångfaldiga kreditbehof samt i stället utveckla

sig till en verklig centralbank, som under alla

förhållanden bör vara i stånd att förmedla den allmänna

omsättningen.

Men det är icke blott en begränsning af riksbankens

rörelse som behöfves. Äfven grunderna för dess styrelse

och förvaltning måste reformeras.

Sveriges riksbank företer i jemförelse med andra

europeiska centralbanker, åtminstone om man bortser

från Norges bank, den egendomligheten, att landets representantförsamling

ensam har beslutande rätt öfver

dess förvaltning. Endast den inskränkning finnes i Riksdagens

makt öfver banken, att en del föreskrifter, nämligen de

som äro upptagna i lagen för Rikets Ständers bank den 1 mars

1830, hafva fått karaktären af civillag, till hvars ändring eller

upphäfvande således fordras samtycke äfven af Konungen.

Dessa föreskrifter angå, såsom bekant är, bankens skyldighet

att vid anfordran inlösa sina sedlar, förfarandet,

om den vägrar detta, storleken af bankens grundfond

och reservfond samt skyldigheten för banken att för

hvarje månad och år offentliggöra öfversigter öfver sin

ställning. Det förstnämnda och vigtigaste af dessa stadga

riden eller om bankens skyldighet att inlösa sina sedlar

med mynt är dessutom upphöjdt till grundlagsbud,

hvarjemte grundlagarne innehålla stadgande!! om antalet

fullmäktige i riksbanken och sättet för deras väljande.

Alla öfriga bestämmelser för riksbanken lemnas deremot

af Riksdagen allena, och denna utser enväldigt

bankens styrelse samt utöfva!'' ensam tillsyn öfver dess

förvaltning.

ALLMÄNNA GRUNDER TILL FÖRSLAGEN.

55

Erfarenheten från gångna tider har, såsom 1881 års

baukkomité erinrat, nogsamt lärt, att Riksdagen såsom

riksbankens principal »icke varit rätt egnad att skydda

landets innevånares på myntvärdet beroende egendom

och rätt och icke heller att åt bankens förvaltning

i öfrigt gifva den kraft och den omsigt, som den nationela

hushållningens utveckling och förkofran kräfde»;

och man bör väl akta sig att i den omsorgsfulla vård,

Riksdagen under senare tider onekligen egnat riksbanken,

se en garanti mot öfvergrepp för framtiden,

ty det är icke under lugna utan under oroliga tider

som lagstadgade formers lämplighet sättas på prof. Om

man än numera icke behöfver befara så långt gående

missgrepp i riksbankens förvaltning, som förflutna tider

bevittnat och som ofta berott på bristande erfarenhet

om vilkoren för en sund bankrörelse, qvarstår i allt

fall den påtagliga vådan deraf att riksbanken är uteslutande

beroende af en politisk riksförsamling, hvilken

isynnerhet under upprörda tider kan komma att, med

åsidosättande af bankens och det allmännas intressen,

använda banken till främjande af partisyften.

Faran häraf har komitén lika med 1881 års komité

velat i främsta rummet afvärja genom att i vida större

utsträckning än nu eger rum gifva karaktären af lag,

stiftad af både Konung och Riksdag, åt de stadganden,

som normera riksbankens rörelse och förvaltning-.

I en sådan lag böra först och främst inrymmas icke

blott, såsom nu, bankens skyldighet att vid anfordran

inlösa sina sedlar med guld, utan äfven bestämmelserna

om metalliska kassans storlek och beskaffenhet, maximum

för sedelutgifningen och de slag af valutor, som för densamma

skola tjena till betäckning. Om icke äfven åt

dessa senare föreskrifter beredes civillags helgd, kan

budet om riksbankens skyldighet att inlösa sina sedlar

56

ALLMÄNNA GRUNDER TILL FÖRSLAGEN.

Frågan om

upptagande, af

enskilde delegare

i riksbanken.

blifva illusoriskt. Då nämligen föreskrifterna om vilkoren

och gränserna för sedelutgifningsrätten när som helst

kunna af Riksdagen ensam ändras, kan under vissa förhållanden

frestelsen till eu för stor sedelutgifning blifva

så stark, att klokhetens och försigtighetens gräns öfverskrides

och att den lagstadgade skyldigheten att vid anfordran

inlösa sedlame då helt enkelt icke längre kan fullgöras.

En lag för riksbanken bör vidare upptaga grunderna

för bankens utlånings- och inlåningsrörelse samt för dess

öfrigva verksamhet äfvensom innehålla de konstitutiva

bestämmelserna i fråga om bankens styrelse. Det är

nämligen, såsom 1881 års komité framhöll, lätt insedt,

att en klok och förtänksam nation icke bör åt ett bankinstitut,

öfver hvars hela organisation och verksamhet

en tillfällig Riksdagens majoritet eger makt att utan

ansvarighet besluta, öfverlemna den vigtiga och grannlaga

uppgiften, icke allenast att genom sina sedlar förmedla

hela landets penningeomsättning, utan äfven att

vara främsta stödet för dess ekonomiska lif.

De detaljerade föreskrifter, som derutöfver tid efter

annan kunna befinnas erforderliga för att närmare reglera

riksbankens verksamhet, är det deremot lämpligt att,

likasom hittills, meddela i ett särskild^ af Riksdagen

utfärdadt reglemente, å hvilket dock, såsom naturligt är,

den fordran måste uppställas, att det icke får strida mot

de i sjelfva lagen för riksbanken gifna bestämmelser.

Utlandets centralbanker bestå, såsom kändt är, i

allmänhet af enskilde delegare. I Norge eger dock

staten en del af bankens aktier. Endast i Ryssland,

Finland och Sverige äro hithörande banker helt och

hållet statens egendom. De enskilde delegarnes inflytande

på centralbankerna är emellertid i flere länder betydligt

inskränkt. I Norge hafva de alls icke något sådant

inflytande, utan uppbära endast sin vinst. I en del andra

ALLMÄNNA GEUNDER TILL FÖRSLAGEN.

57

stater, isynnerhet i Tyskland, ligger den hufvudsakliga

makten öfver bankens administration hos regeringen,

hvarjemte de enskilde delegarnes vinst är till förmån

för statskassan starkt begränsad. °)

1881 års bankkomité hade äfven för sin del upptagit

det förut flere gånger hos oss framstå!da förslaget

om enskilde delegares inrymmande i riksbanken. Detta

skedde mindre af det skäl, som förut varit ett hufvudmotiv

för förslaget, eller behofvet att öka riksbankens

grundfond, utan det skedde för att gifva riksbanken ökad

styrka genom att medelst enskilde delegares inrymmande

bilda ett slags bolag, som, i likhet med andra bolag,

skulle ega och förvalta sin egendom på det kontraktsenliga

aftalets grund. Riksbankens privaträttsliga karaktär

skulle, genom att dess verksamhet bygdes på de för

ett dylikt bolag från tid till annan gifna oktrojer, blifva

starkare framhållen och bevarad, än som kunde ske allenast

derigenom, att grunderna för dess rörelse och förvaltning

bestämdes i allmän civillag. Tillvaron af enskilde

delegare skulle vidare utgöra eu hämsko på möjliga

försök till missbruk under politiskt upprörda tider eller

under perioder af finansiela svårigheter, och genom de

enskilde delegarne skulle riksbanken slutligen tillföras

den mäktiga kraft, som ligger i det enskilda intresset,

samt den affärsskicklighet och förmåga att rätt bedöma

och tillgodose handelns, industriens och allmänna rörelsens

behof, som i riksbanken borde finnas, för att den

*) Enligt 41 § i lagen för den tyska riksbanken af den 14 mars 1875

eger Tyska riket att den 1 januari 1891 och sedermera hvart tionde år, efter

ett års förutgången uppsägning, inlösa de enskilde delegarnes andelar i banken

efter deras nominela värde. Såväl inom som utom (len tyska riksdagen

hafva flere röster höjt sig för en dylik inlösen redan 1891, men regeringen

har ansett lämpligast att åtminstone för denna gång afstå härifrån, och dess

den 1 november 1889 för riksdagen framlagda och af densamma numera antagna

förslag till ändring i banklagen innebär derför allenast en nedsättning

af den delegarne tillkommande vinst.

58

ALLMÄNNA GRUNDER TILL FÖRSLAGEN.

städse skulle stå i jemnhöjd med samhällets berättigade

fordringar.

Enligt nämnda förslag skulle derför den nya riksbankens

grundfond tillskjutas till två tredjedelar eller

med 40 millioner kronor af staten och till en tredjedel

eller med 20 millioner kronor af enskilde. Högsta

myndigheten öfver banken skulle tillhöra bankstämman,

bestående till två tredjedelar af Riksdagens och till en

tredjedel af de enskilde aktieegarnes delegerade. Bankstämman

skulle ega att inom de gränser, den allmänna

lagen uppdragit, utfärda reglemente för riksbanken samt

utse ett bankråd och sex fullmäktige att handhafva bankens

förvaltning. Den sjunde fullmäktigen, som tillika

skulle vara fullmäktiges ordförande, borde tillsättas af

Konungen.

Det må väl medgifvas, att ett upptagande i riksbanken

af enskilde delegare kunde ega beaktansvärda

fördelar i de hänseenden, som ofvan antydts. Betydelsen

af en sådan anordning bör dock icke skattas allt

för högt. De enskilde delegarnes inflytande på bankens

rörelse och förvaltning kunde ej, och var ej heller i

ofvannämnda förslag afsedt att blifva af afgörande inverkan;

och tillvaron af en minoritet af enskilde delegare

skulle då icke heller erbjuda den trygghet mot

Övergrepp från statens sida under kritiska tider, som

med förslaget åsyftades.

Hvad beträffar fördelen deraf att en riksbank med

enskilde delegare skulle arbeta under det privaträttsliga

skyddet af tid efter annan förnyade oktrojer, så må väl

icke förnekas att en oktroj, som meddelades för längre

tid, skulle gifva banken en stabilitet, som kunde blifva

af värde. Men en sådan oktroj kunde på samma gång

lända banken till men derigenom att den komme att utgöra

ett hinder för hvarje reform, som under oktrojtiden

ALLMÄNNA GRUNDER TILL FÖRSLAGEN.

59

befunnes erforderlig; och clet skulle då äfven kunna

inträffa att, när man vid oktrojtidens utgång åter finge

fria händer, banken blefve föremål för allt för genomgripande

och brådstörtade förändringar. Stäldes åter

oktrojen på kortare tid, blefve den trygghet som dermed

vunnes af föga gagn.

Stannar man vid komiténs förslag att i lag, stiftad

af Konung och Riksdag gemensamt, fastställa grunderna

för riksbankens organisation, rörelse och förvaltning,

och vidtager man i afseende å riksbankens styrelse de

förändringar komitén föreslår, synes ock all erforderlig

trygghet för riksbankens ostörda verksamhet vara vunnen,

på samma gång intet hinder möter att tid efter annan

genomföra de förändringar i de för riksbanken gällande

bestämmelser, som af omständigheterna finnas påkallade.

Då härtill kommer att förslaget om enskilde delegares

inrymmande i riksbanken uppenbarligen icke hos

oss har att påräkna de sympatier, vare sig inom eller

utom Riksdagen, som kunde bereda dess slutliga framgång,

torde klokheten böra mana äfven dem, som helst

se denna lösning af frågan, att icke för den skull äfventyra

hela reformen af vårt bankväsende.

Då komitén derför icke velat föreslå någon förändring

i riksbankens karaktär att uteslutande vara en statsbank,

har den emellertid ansett det vara så mycket mer

angeläget, att förändrade bestämmelser komma till stånd

i fråga om tillsättningen af riksbankens styrelse.

Allvarliga hafva de anmärkningar varit, som framstälts

mot det nuvarande sättet härför, och det kan

icke med fog förnekas att desamma i hufvudsak äro

berättigade. Redan den omständigheten att fullmäktige

utses för endast ett år, hvarigenom det kan inträffa att

hela styrelsen, af skäl, som äro främmande för riksbankens

intressen, på en gång aflägsnäs, innebär en våda,

Tillsättningen

af riksbankens

styrelse och

dess organisation.

60

ALLMÄNNA GRUNDER TILL FÖRSLAGEN.

som ökas i samma mån bankens uppgift vidgas. Faran

af dessa årliga val framträder ännu tydligare vid tanken

på sj elfva valsättet, ty det kan ju mycket väl inträffa

att de valmän, som hvardera kammaren utser för val af

fullmäktige, stå stridiga emot hvarandra, och att sammansättningen

af bankstyrelsen i dess helhet sålunda

blifver beroende på lottkastning.

För att förebygga en dylik våldsam rubbning i riksbankens

styrelse, har komitén upptagit det flera gånger

förut väckta förslaget att fullmäktige i riksbanken skola

utses för tre år, dock så att en tredjedel af dem årligen

underkastas omval.

Men det är icke mindre otillfredsställande att Riksdagen

ensam tillsätter riksbankens styrelse. Häremot tala

redan de skäl, som blifvit anförda mot riksdagens envälde

i fråga om lagbestämmelser för riksbanken, och

dessa skäl äro här än mera påtagliga, då det ju ligger

i sakens natur att man icke hos en politisk riksförsamling

kan under alla förhållanden påräkna den oväld och

den frihet från politisk hänsyn, som vid val af en centralbanks

styrelse böra göra sig gällande.

Om det ock härvid kan erinras, att Riksdagen, åtminstone

under de senare årtiondena, med omsorg bevarat

kontinuiteten i riksbankens styrelse, må det dock

icke förbises, att ansatser till ett motsatt förfaringssätt,

Indika tillräckligt visa önskvärdheten af en förändring,

ingalunda uteblifvit.

Kan det således icke anses för det allmänna betryggande

att Riksdagen allena fortfarande utser riksbankens

styrelse, och lemnar man åsido tanken på enskilda delegares

upptagande i riksbanken, är det uppenbarligen åt

Regeringsmakten, man bör inrymma befogenhet att med

Riksdagen deltaga i tillsättande af denna styrelse.

Denna fordran framgår för öfrigt redan med bju

-

ALLMÄNNA GRUNDER TILL FÖRSLAGEN.

61

dande konseqvens af bankens egen art. År nämligen

inom staten Regeringen i allmänhet ansvarig för hela

förvaltningens gång; är riksbanken och skall den enligt

komiténs förslag förblifva en statsinstitution; skall dess

verksamhet regelbindas af lag som stiftas af Korning och

Riksdag gemensamt; och är slutligen redan nu, genom

den jemväl af komitén upptagna bestämmelsen i 2'' § af

1830 års banklag, stadgadt att, om riksbanken blifver

oförmögen att uppfylla sina förbindelser, hvilket i de

flesta fall måste antagas härflyta af styrelsens förvållande,

det är Konungen som har att vidtaga nödiga åtgärder

för upprätthållandet af det allmänna förtroendet och för

bankens återupprättande, — så fordrar oemotsägligen

följdriktigheten, att Konungen ej uteslutes från inflytande

på tillsättningen af riksbankens styrelse. Denna fordran

blifver oafvislig, då riksbanken för framtiden skall, i egenskap

af en med hela sedelutgifningsrätten utrustad, verklig

centralbank, blifva bäraren af hela vårt penningeväsende.

Det kan ej vara riktigt att, då banken är en

statsbank, och då Regeringen i vårt land eljest har på

det ekonomiska området så stor befogenhet och så vidsträckt

ansvar, Regeringsmakten skall hållas utestängd

från en punkt af statsmaskineriet, så viktig, att, om den

råkar i olag, deraf följer en ögonblicklig förlamning af

landets hela ekonomiska lif.

Men det inflytande på sammansättningen af riksbankens

styrelse, som således bör inrymmas åt Konungen

skulle, i komiténs tanke, blifva vida mer ett sken,

en formsak, än en verklighet, om det inskränktes

till hvad förut varit ifrågasatt, eller rätt för Konungen

att utse en ledamot i styrelsen. Äfven om denna ledamot

i och med den kungliga utnämningen gjordes sjelfskrifven

att vid styrelsens förhandlingar föra ordet, vore

dermed tydligtvis snarare sörjdt för hans yttre ställning

62

ALLMÄNNA GRUNDER TILL FÖRSLAGEN.

än för hans verkliga inflytande. Vald icke af styrelsen

sjelf, icke heller af dem, hvilka den öfriga styrelsen

måste betrakta såsom sina egentliga principaler, skulle

en sådan ordförande, isolerad och ställd på annan fullmaktsgrund

än styrelsen i öfrig!, lätteligen känna sig

sjelf och af öfriga styrelseledamöter betraktas såsom en

främling, hvilken man derför så vidt möjligt hölle utanför

den egentliga bankförvaltningen.

En annan sak vore, om man gjorde den af Konungen

utsedde ordföranden till bankens egentlige administratör,

dess ledare och chef, och gåfve honom den

fasta ställningen af en statens embetsman. Denna utväg

lärer man vilja använda i Norge. Vid den reform af

Norges bank, hvartill förslag från regeringens sida nu

föreligger och äfven undergått förberedande utskottsbehandling

i Stortinget, synes man från alla sidor och

inom alla partier vara ense derom, att Konungen bör

beredas ett verkligt inflytande på tillsättningen af bankens

styrelse; och man är betänkt på att göra detta så,

att ordföranden i bankens direktion skall förordnas af

Konungen, under det att öfriga fyra direktörer för en

tid af sex år väljas af Stortinget. 1 den af Konungen

utnämnde ordförandens händer lägges den egentliga ledningen

af banken. Han tillsättes icke för viss tid utan

på lifstid, ehuru med sex månaders ömsesidig uppsägning,

är skyldig att egna banken hela sin kraft och

skall der intaga platsen som sjelfskrifven chef eller,

som han ock kallas, »administrerende Direktor».

Tanken på en likartad anordning hos oss står dock

i strid med hvad man här anser vara inom en bankförvaltning

lämpligt och går derjemte längre än hvad komitén

anser riktigt. Att tillsätta bankchefsbefattningar på

lifstid är hos oss icke vanligt samt förefaller på goda

skäl betänkligt; och att frigöra sig från dessa betänk

-

ALLMÄNNA GRUNDER TILL FÖRSLAGEN.

63

ligheter genom stadgandet af uppsägningstid är att

välja en för båda parterna pinsam utväg, en utväg som

derför icke heller tillgripes utom i yttersta nödfall, äfven

då ett personombyte eljest kunde synas ganska önskvärd!

För hvar och en som är förtrolig med en bankförrättnings

gång är derjemte klart, att en så tillsatt

chef nödvändigtvis skulle blifva den egentligen styrande

och bestämmande kraften inom riksbanken, och att man

alltså genom en dylik ändring af dess styrelse skulle i

sjelfva verket hafva förflyttat hela bankförvaltningens

tyngdpunkt från området för Riksdagens till området för

Regeringens inflytande.

Ett sådant förslag kan komitén icke biträda. På

grunder som ofvan anförts, anser den visserligen’Konungen

böra inrymmas inflytande på riksbanksstyrelsens

sammansättning; men, då banken fortfarande skall genom

grundlagens stadgande vara ställd under Riksdagens

garanti och vård, hvarföre det ock förblifver Riksdagen,

som för banken utfärdar reglemente, genom sina revisorer

och sitt bankoutskott granskar bankförvaltningen

samt ensamt pröfvar och afgör frågan om ansvarsfrihet

åt styrelsen, bör Riksdagens inflytande äfven vara det

bestämmande vid styrelsens sammansättning. Såsom den

lämpligaste anordningen i detta afseende har komitén derför

föreslagit, att åt Konungen lemnas att utse en tredjedel af

bankstyrelsen, under det att öfriga två tredjedelar utses

af Riksdagen. Samtliga styrelseledamöter, oberoende af

huruvida de utsetts af Konungen eller af Riksdagen,

skola sinsemellan vara fullt likställde, och ega att gemensamt

inom sig uppsöka och utvälja de krafter, de

anse dugligast att pa ordförande- och direktörsplatserna

sättas i spetsen för bankförvaltningen. Endast så kan

man, enligt komiténs mening, få dessa från olika håll

insatta element att sammansmälta till verklig enhet; en

-

64

ALLMÄNNA GRUNDER TILL ''FÖRSLAGEN.

däst så kall man bibehålla Riksdagens förherskande maktställning

inom banken och på samma gång likväl lemna

statens öfverhufvud, Konungen, ett lämpligen afvägdt

inflytande på statens bank, der detta inflytande säkerligen

skall dels tillföra bankstyrelsen ett värdefullt tillskott

af bankinsigter och bankerfarenhet, dels betrygga

kontinuiteten, om under politiskt upprörda tider de af

Riksdagen valde ledamöterna någon gång skulle komma

att allt för snabbt vexla; och man skall sålunda härmed

hafva, ehuru på annan väg, uppnått de hufvudsakliga

fördelar, som åsyftades med förslaget om enskilde delegares

upptagande i riksbanken.

Det antal fullmäktige Riksdagen enligt komiténs

förslag'' skall hafva att utse blifver i det närmaste detsamma

som för närvarande. Komitén har nämligen ansett,

att riksbankens fullmäktige för framtiden borde blifva nio,

deraf således Riksdagen skulle förordna sex och Konungen

tre. Samtlige skulle utses för en period af tre år, dock sa

att tre, en af de af Konungen och två bland de af Riksdagen

utsedde, skulle afgå hvarje år. Fullmäktige skulle årligen

bland sig utse ordförande och vice ordförande. Den

dagliga förvaltningen skulle handliafvas af fyra deputerade,

bestående af en af fullmäktige inom sig tillsatt

direktör och en vice direktör samt tva andia fullmäktige.

Det nuvarande antalet åt sju tullmäktige torde få

anses för stort för den dagliga förvaltningen, men är å

andra sidan afgjordt för litet för en styrelse, som skall

hafva den allmänna ledningen och ötverinseendet af ett

sådant bankinstitut som Sveriges riksbank blifver, om

det skall utbildas att ensam öfvertaga all sedelutgifning

i riket. För den dagliga förvaltningen bör det vara

nöjaktigt sörjdt genom en styrelse af fyra personer,

hvilket antal äfven det nuvarande bankoreglementet medgifver

vara tillräckligt för de löpande göromålen, ehuru

-

ALLMÄNNA GRUNDEL TILL FÖRSLAGEN.

65

val närvaron af samtlige sju fullmäktige kräfves såsom

regel.

Ärendenas föredragning och beredning samt handhafvande!

af de löpande göromålen åligga för närvarande

två af fullmäktige utsedde deputerade efter den

fördelning af göromålen dem emellan, som fullmäktige

bestämma. Denna anordning är icke tillfredsställande,

då den lätteligen kan föranleda och väl äfven under vissa

tider föranledt slitningar mellan de två jemnstälda deputerade,

hvaraf banken måste blifva lidande; ty för hvarje

affär och icke minst för en stor bank är ju enhet i ledningen

af synnerlig vigt. Det är uppenbart just för att

ernå en sådan enhet och sammanhållning som alla våra

enskilda bankinstitut, likasom utlandets banker, satt i

spetsen för förvaltningen en person, hvilken i sin hand

samlar och sammanhaller alla de olika trådarne från de

skilda förvaltningsgrenarne samt bär ansvaret för rörelsens

jemna och ostörda gång. Komitén anser en reform

i denna riktning nyttig och tidsenlig och har derför föreslagit

att för riksbanken skall utses en direktör, som handhafver

de löpande förvaltningsbestyren. Derjemte skulle

tillsättas en vice direktör att biträda direktören och, vid ledighet

eller förfall för denne, träda i hans ställe. Direktören

och vice direktören, hvilka närmast motsvara de nuvarande

tva deputerade, skola, såsom förut nämts, tillhöra

kretsen af de af komitén föreslagna fyra deputerade,

hvilken benämning ansetts lämpligen kunna begagnas för

ledamöterne i styrelsen för den dagliga förvaltningen.

Enligt 1881 års bankkomités förslag skulle Konungen

ega att förordna, utom ordföranden bland fullmäktige,

en ombudsman, för hvilken bankens böcker och

andra handlingar städse skulle vara tillgängliga, och

hvilken skulle ega att hos Konungen anmäla sådana

fullmäktiges beslut, som funnes strida mot banklagen.

66

ALLMÄNNA G KUNDER TILL FÖRSLAGEN.

Om en dylik ombudsman ock kunde vara på sin plats,

då riksbanken enligt samma komites förslag’ skulle i viss

män blifva ett enskild! bankinstitut, torde, om riksbanken,

såsom här föreslås, fortfarande helt och hållet förblifver

en statsbank, hvars styrelse tillsattes af Konung

och Riksdag gemensamt, denne nye embetsman icke

vara behöflig. Något stadgande om en sådan Konungens

ombudsman har komitén derför icke upptagit.

Deremot torde det befinnas lämpligt att, såsom

äfven är fallet i fråga om riksgäldskontor, ombud för

Konungen kan få med fullmäktige i riksbanken förhandla

i något uppgifvet ärende, och detta icke blott, såsom i

gällande bankoreglemente förutsättes, om önskan härom

utgått från Kouungen, utan äfven om fullmäktige sådant

åstunda. Motsvarande stadgande i nuvarande reglementet

för riksbanken har derför blifvit omarbetad! i

nämda syftning och i förslaget till lag för riksbanken intaget,

Sammanfatt- Genom att riksbankens rörelse begränsas, på sätt

ning af fort- 0fVan föreslagits, samt grunderna för densamma och för

gUe bankens förvaltning angifvas i lag af civillags natur,

äfvensom åt Kungl. Maj:t lemnas behörigt inflytande på

sammansättningen af bankens styrelse, torde nödiga garantier

vara vunna för en sådan måttfull och bankmessig

förvaltning af riksbanken, att åt densamma bör kunna

anförtros det ökade inflytande, som rätten att ensam

utgifva banksedlar innebär. Men det bör, såsom förut

är nämd!, också tillses att öfvergången till denna nya

ordning eller indragningen af de enskilda bankernas

sedelutgifning sker med all den varsamhet, som omsorgen

om rörelsens och näringslifvets orubbade gång

kräfver, utan att man dock å andra sidan allt för länge

töfvar med reformens genomförande.

Indragningen Enligt komiténs mening bör indragningen aj den

“bankernas enskilda sedelutgifning srätten kunna vara förd till slut tio år

tingsrätt, efter utgången af de nu löpande oktrojerna samt redan

ALLMÄNNA GRUNDER TILL FÖRSLAGEN.

67

under nämda tid väsentliga begränsningar af denna sedelutgifningsrätt

ega rum.

Såväl för de enskilda bankerna sjelfva som för de

ekonomiska förhållandena i landet torde det vara bättre,

att öfvergångsperioden från början bestämdt begränsas,

ätven om den då skulle göras något längre, än att den

sättes kortare och i stället åt Konungen lemnas öppet

att medgifva en ytterligare utsträckning deraf. De enskilda

bankerna skulle da möjligen, i förhoppning på ett

dylikt uppskof, underlåta att förbereda sig på sedelutgifningsrättens

slutliga upphörande; och om detta uppskof

sedermera icke beviljades, blefve måhända svårigheterna

för bankerna och deras låntagare större, än de eljest

bohöft blifva. 1 hvarje fall skulle en dylik dispensrätt

medföra ett osäkerketstillstånd, för hvilket landets penningväsen

icke torde böra utsättas.

Den sedelutgifningsrätt, som för närvarande och

intill 1893 års utgång tillkommer de enskilda bankerna

och som är grundad på bestämmelserna i kungl. kungörelsen

den 12 Juni 1874, har aldrig kunnat ens närmelsevis

till fullo begagnas och är således större än af behofvet

påkallats.

Huru denna de enskilda bankernas sedelutgifningslätt

och deras faktiska sedelutgifnmg ställde sig under

femårsperioden 1878—1882, är af 1881 års bankkomité

visadt. Här må endast erinras, att denna sedelutgifningsrätt

under nämda period utgjorde högst 80,151

millioner kronor, den 31 januari 1878, och lägst 72,816

millioner kronor, den 31 mars 1882. Den faktiska sedelutgifningen

belöpte sig samtidigt till högst 56,221 millioner

kronor, den 30 september 1882, och lägst 40,120

millioner kronor, den 31 juli 1879.

Under åren 1883—1888 har de enskilda bankernas

sedelutgifningsrätt vexlat mellan högst 75,376 millioner

ALLMÄNNA GRUNDEK TILL FÖRSLAGEN.

68

kronor, den 31 januari 1886, och lägst /0,2»5 millioner,

den 31 augusti 1888. Samtidigt utgjorde de enskilda

bankernas utelöpande sedlar högst 56,762 millioner, den

30 september 1883, och lägst 43,746 millioner kronor,

den 31 augusti 1887.

Medeltalet af de enskilda bankernas utelöpande sedlar

utgjorde under åren 1878—1882 ett belopp af 48,2

millioner och under åren 1881—1885 af 50,6 millioner

kronor; under åren 1886, 1887 och 1888 var det respektive

47,9, 47,4 och 51,5 millioner kronor.

Med hänsyn till den af de enskilda bankerna under de

senare åren sålunda begagnade sedelutgifningsrätt hai

komitén föreslagit, att efter 1893 års utgång, då nu

löpande oktrojer gå till ända, de enskilda bankerna icke

må medgifvas att tillhopa utgifva högre belopp sedlar

än 50 millioner kronor.

En sådan bestämmelse torde icke kunna anses innebära

en brådstörtad brytning med bestående förhållanden,

då ju den föreslagna siffran ganska nära motsvarar

medelbeloppet af de under de senare åren utelöpande

enskilda banksedlarne; och särskildt med hänsyn till

hvad som förekommit vid frågans föregående behandling,

kan den föreslagna siffran snarare synas för hög än

för låg. Härvid bör dock märkas, att under år 1889 de

enskilda bankernas sedelutgifning vid de förbättrade

konjunkturer, som då inträdt å flere näringslifvets områden,

höjt sig ganska mycket, så att densamma den 30

september samma år till och med utgjorde 62,9 millioner

kronor. Om dessa konjunkturer fortfara, är en

nedsättning till 50 millioner kronor ganska väsentlig,

helst de enskilda bankerna, i synnerhet de som hafva

flere afdelningskontor, på långt när icke kunna till yttersta

gränsen begagna sin sedelutgifningsrätt, utan, för

ALLMÄNNA GRUNDEK TILL FÖRSLAGEN.

69

att vara förvissade att densamma icke öfverskrides, måste

hålla en temligen dryg marginal.

Ytterligare bör ock i afseende å det af komitén

föreslagna beloppet för sedelutgifningsrätten framhållas,

att det icke, på sätt tillförene varit ifrågasatt, medgifvits

bankerna att utöfver det föreslagna maximum utsläppa

ytterligare sedlar mot pant af guld. Men å andra sidan

är åter till fromma för de enskilda bankerna icke, såsom

förut varit påyrkadt, föreslaget, att deras sedlar å tio

kronor skulle hållas inom en viss proportion af hela

sedelutgifningens belopp. En bestämmelse sådan som

den sistnämnda måste nämligen alltid komma att för

olika banker medföra mycket olika tryck, allteftersom

de drifva sin verksamhet inom större affärscentra eller

å smärre orter. För öfrigt har komitén ansett att, då

det här gäller att lagstifta för allenast en kortare öfvergångsperiod,

förutvarande stadganden, såvida det icke

är alldeles oeftergifligt att förändra dem, böra lemnas

orubbade.

Om den föreslagna öfvergångstiden verkligen skall

motsvara sin bestämmelse, kan det dock icke vara tillfyllest

att endast meddela föreskrifter, som vid dess

början begränsa de enskilda bankernas sedelutgifningsrätt.

I sådant fall skulle denna rätt vara lika stor och

tilläfventyrs i samma utsträckning begagnad vid öfvergångstidens

slut som vid dess början. För att förebygga

detta synes det vara både för bankerna sjelfva

och den allmänna rörelsen tryggast, att i lag föreskrifva

en ytterligare minskning af sedelutgifningsrätten under

öfvergångstiden.

Det har förut varit föreslaget, att en sådan minskning

skulle ske med ett visst belopp årligen. En dylik

på förhand bestämd plan för de enskilda banksedlarnes

indragning kan emellertid för bankerna blifva gan

-

70

ALLMÄNNA GRUNDER TILL FÖRSLAGEN.

Förmåner

medgifna de

enskilda

bankerna lios

riksbanken.

ska svår att följa och för affärslifvet, om förhållandena

äro brydsamma, ganska menlig. Bättre torde då

vara, att lemna de enskilda bankerna friare händer, så

att de med aktgifvande på affärsförhållandena kunna begagna

de i hvarje fall gynsammaste konjunkturerna för

att minska beloppet af sina utelöpande sedlar. Komitén

har fördenskull föreslagit, att, utom det att gränsen för

sedelutgifningsrätten vid öfvergångstidens början sättes

till 50 millioner kronor, denna gräns efter fem års förlopp

ytterligare inskränkes, så att sedelutgifningsrätten

minskas till hälften eller 25 millioner kronor, för att

efter ytterligare fem år helt och hållet upphöra.

Såsom ett medel att förebygga de rubbningar i allmänna

rörelsen, som tilläfventyrs kunde blifva en följd

af indragningen af de enskilda bankernas sedlar kar

inom Riksdagen förut varit föreslaget att bevilja dessa

banker rätt att i riksbanken ^diskontera af dem öfvertagna

vexlar. Ett vilkorligt stadgande i detta syfte

åtex-finnes äfven i gällande reglemente för riksbanken.

Till samma tanke har komitén anslutit sig. En dylik

rediskonteringsrätt innebär för de enskilda bankerna den

förmånen, att de icke behöfva hafva alla de af dem diskonterade

vexlarne liggande i sina portföljer till förfallotiden,

utan ega tillfälle att derförut förvandla dem i

gångbart mynt, hvarigenom de således i sina vexelportföljer

erhålla en pålitlig kassareserv.

Men äfven för riksbanken bör en sådan rediskontering

vara välkommen. Riksbanken får derigenom tillfälle

att i allmänna rörelsen sprida sina sedlar mot erhållande

af sådana papper, som äro mer än andra passande

för en sedelutgifvande• centralbank; och då härtill

kommer att de enskilda bankernas indorso tryggar riksbanken

för hvarje förlust å dessa vexlar, synas fullgoda

ALLMÄNNA GRUNDER TILL FÖRSLAGEN.

71

skäl tala för, att ett billigare diskonto än det eljes gällande

bör tillämpas vid denna ^diskontering.

Komitén har derför föreslagit, dels att åt de enskilda

bankerna må i lag inrymmas formlig rätt att

under öfvergångstiden rediskontera vexlar i riksbanken,

dels ock att diskontot härvid icke må utgöra mer än två

tredjedelar af det diskonto, som vid de särskilda tillfällen,

då ^diskontering kommer i fråga, eljest är i

riksbanken gällande.

En dylik rediskonteringsskyldighet kan dock icke

utan våda för riksbanken utsträckas alltför långt, isynnerhet

om den skall ega rum på förmånligare vilkor än

annan diskontering. Först och främst bör härvid gälla,

att rediskonteringsrätten icke bör afse andra vexlar, än

dem riksbanken eljest eger i sin rörelse mottaga. De

få derför icke vara dragna på längre tid än sex månader

och skola vara af den beskaffenhet att de kunna

anses grunda sig på verkliga handelsaffärer. Det är dock

endast ur dessa båda synpunkter, likasom i fråga om

vexlarnes formella giltighet, komitén anser en pröfningsrätt

böra tillkomma riksbanken, enär den enskilda bankens

indorso bör göra hvarje pröfning af vexelgäldenärernes

soliditet obehöflig.

Vidare kan det naturligtvis icke sättas i fråga, att

vexlar till huru högt belopp som helst skulle få rediskonteras

mot ett så lågt diskonto som det förenämnda.

Då denna förmån bör ställas i närmaste samband

med den tjenst, de enskilda bankerna lemna riksbanken

genom att sprida dess sedlar i stället för sina

egna, har man i den sedelutgifningsrätt, hvaraf de underlåta

att begagna sig eller som under oktrojtiden dem

fråntages, lämplig grund, hvarefter storleken af denna

rediskonteringsrätt bör bestämmas. Komiténs förslag

innehåller derför, att det vexelbelopp, enskild bank skall

72

ALLMÄNNA GRUND EU TILL FÖRSLAGEN.

ega att mot ofvannämnda låga diskonto hafva på en

gång rediskonteradt i riksbanken, må under de fem första

åren af den nya oktrojtiden, eller under åren 1894

—1898, icke öfverstiga bankens enligt senaste officiela

månadsrapport öfver bankernas ställning obegagnade

sedelutgifningsrätt samt under de återstående fem åren

af oktrojtiden, eller åren 1899—1903, ej utgöra högre

summa, än som motsvarar den sedelutgifningsrätt, banken

gått förlustig genom stadgandet, att dess rätt att

utgifva sedlar från och med år 1899 skall nedsättas till

hälften mot hvad den förut varit.

Det faller för öfrigt af sig sjelft, att denna rediskonteringsrätt

får under hela de angifna perioderna begagnas

i sin fulla utsträckning, så att de enskilda bankerna,

i den mån rediskonterade vexlar infrias, ega rätt

till förnyad rediskontering inom de stadgade gränserna.

Den rediskonteringsrätt, hvarom här är fråga, har

komitén icke ansett sig kunna utsträcka utöfver tiden

för de enskilda banksedlarnes fullständiga indragning.

Äfven derefter bör det väl blifva en naturlig och gifven

fördel för såväl riksbanken, såsom landets centralbank,

som för de enskilda bankerna, såsom förmedlare af rörelsen,

hvar på sin ort, att de sednare i riksbanken rediskontera

sina vexlar, likasom att de enskilda bankerna

för den tjenst, de sålunda göra riksbanken genom uppsamlande

af för densamma tjenlig^, valutor, för hvilkas

infriande de genom sin öfverlåtelse åtaga sig ansvar,

böra kunna af riksbanken betinga sig ett något lägre

diskonto än det eljest vanliga eller annan motsvarande

förmån. Men då allt detta ligger i sakens natur och å

ömse sidor bör blifva till fullo insedt, om de enskilda

bankerna under den öfvergångsperiod, som här afses,

vänja sig att anlita riksbanken såsom sin rediskontör,

bör det lemnas åt de intresserades egen öfverenskom

-

ALLMÄNNA GRUNDER TILL FÖRSLAGEN.

73

melse att för framtiden ordna denna angelägenhet. Likaledes

bör åt den fria öfverenskommelsen lemnas att afgöra,

huruvida och på hvilka vilkor de enskilda bankerna

må äfven under öfvergångstiden ega att utöfver de belopp,

hvartill formlig rätt är dem tillerkänd, i riksbanken

rediskontera vexlar.

Den rediskonteringsrätt i riksbanken, komitén för

de enskilda bankerna föreslagit, såsom påkallad af inskränkningen

i deras sedelutgifning, torde dock icke

vara tillräcklig att förmå bankerna att frivilligt afstå

större eller mindre del af sin sedelutgifningsrätt, åtminstone

icke under de fem senare åren af öfvergångstiden,

då rediskonteringsrätten är på förhand en gång för alla

till sin storlek bestämd. Anser man med rätta en dylik

frivillig afsägelse af sedelutgifningsrätten önskvärd, för

att landets penningeväsen så fort som möjligt må ordnas

på grundvalen af en enda sedelutgifvande bank, bör

en billig kassatillgång i riksbanken ytterligare beredas

de enskilda bankerna, för den händelse och i den mån

de frivilligt afstå från denna sin rätt. I sådant syfte

har komitén föreslagit, att enskild bank, som efter 1898

års slut vill helt och hållet eller delvis afstå från sin då

återstående sedelutgifningsrätt, må ega att hos riksbanken

erhålla kassakreditiv till storleken motsvarande den

sedelutgifning, banken sålunda afsäger sig, och mot vilkor

att räntan för medel, som å detta kreditiv uttagas,

icke får utgöra mer än högst två procent för år, äfvensom

att kreditivafgift icke påföres. Dessa kreditiv, som

sålunda skulle utgöra ett medel för riksbanken att likasom

lösa till sig den enskilda sedelutgifningsrätten,

blefve således i viss mån jemförliga med de vexlingsförskott

af riksbanken, som bereddes de enskilda bankerna

vid den år 1879 skedda indragningen af deras

femkronesedlar.

74

ALLMÄNNA GEUNDER TILL FÖRSLAGEN.

Formen för

bestämmelserna

om indragningen

af den

enskilda sedelutgifningsrätten.

På det att de enskilda bankerna lättare må blifva i

tillfälle att ställa den säkerhet, som för dylika kreditiv

kan pröfvas nödig, är ock föreslaget, att bankerna, då

deras sedelutgifningsrätt nedsättes till hälften mot förut,

eller vid 1898 års utgång, äfven skola vara berättigade

att utfå hälften af deras i allmänt förvar nedsatta grundfondshypotek.

Hvad beträffar formen för de bestämmelser om den

enskilda sedelutgifningsrättens indragning och i sammanhang

dermed stående lättnader för de enskilda bankerna

under öfvergångstiden, som komitén velat föreslå, har

det synts komitén lämpligast, att desamma inrymdes i

en särskild författning, som erhölle karaktären af lag,

stiftad af Konung och Riksdag gemensamt. Om åt

Konungen inrymmes rätt att deltaga i lagstiftningen

öfver riksbanken, torde det icke vara annat än på sin

plats, att den förutsättning, hvarunder riksbankens ombildning

sker, eller indragningen af de enskilda bankernas

sedlar, äfven regleras genom en författning af allmän

lags natur.

I de afseenden, der denna lag lemnar särskilda föreskrifter,

blifva de stadganden i kungl. kungörelsen den

12 juni 1874 angående enskilda sedelutgifvande banker,

som icke öfverensstämma med dessa nya föreskrifter,

naturligtvis kraftlösa. Det följer således af sig sjelft,

att bestämmelserna i nämnda kungörelse om sedelutgifningsrättens

omfattning lida den inskränkning, som påkallas

af de nya stadgandena om sedelutgifningens storlek. Det

är ock gifvet, att bestämmelsen i 1874 års kungörelse, att

Konungen eger indraga de enskilda bankernas sedlar å

tio kronor icke vidare kan komma att tillämpas, då ju nya

gränser för den enskilda sedelutgifningen äroiden särskilda

lagen noga uppdragna. En uttrycklig ändring af 1874

års kungörelse i denna del torde emellertid icke vara

ALLMÄNNA GRUNDER TILL FÖRSLAGEN.

75

behöflig, och synes en ändring i öfriga delar äfven

kunna undvikas.

Komitén har nämligen utgått derifrån, att de enskilda

bankerna äfven under den öfvergångstid, hvarom

här är fråga, skulle fortlefva på grundvalen af 1874

års kungörelse jemte den nu föreslagna författningen

om sedelutgifningens begränsning, enär, såsom ofvan

erinrats, det icke kan anses behöfligt, eller ens lämpligt

att för en kortare öfvergångstid vidtaga några genomgripande

förändringar i grunderna för de enskilda bankernas

verksamhet. Sedan deras sedelutgifningsrätt upphört,

synes icke något skäl förefinnas att behandla

dessa banker annorlunda än vanliga aktiebanker; och

de komma väl äfven att, för så vidt de fortsätta sin

verksamhet, ombilda sig till bankaktiebolag enligt lagen

af den 19 november 1886, hvarigenom er*, särskild lagstiftning

för dem då icke längre varder af nöden.

Då komitén således icke ansett sig, utöfver hvad

den föreslagna författningen om indragning af den enskilda

sedelutgifningsrätten innehåller, böra föreslå några

särskilda ändringar i eller tillägg till kungörelsen den

12 juni 1874, har komitén icke förbisett, att, såsom dåvarande

statsrådet och chefen för justitiedepartementet, vid

föredragningen af förslagen till lag angående enskild sedelutgifvande

banks, bankaktiebolags och sparbanks konkurs

samt till lag med vissa bestämmelser angående enskilda

sedelutgifvande banker, yttrade till statsrådsprotokollet

den 5 januari 1889, i dessa förslag, som den 7

juni samma år upphöjts till lagar, uteslutits förut befintliga

bestämmelser angående laga domstol för bank med

hufvudkontor i stad, som lyder under landsrätt, äfvensom

angående tiden och sättet för anmälande af fordran,

som grundas å annan tryckt eller graverad löpande förbindelse

än sedel, och att detta skett derför, att dessa

76 ALLMÄNNA GEUNDER TILL FÖRSLAGEN.

bestämmelser ansåges rätteligen böra ersättas af förbud,

som intoges i ofvannämnda 1874 års kungörelse och innehölle,

dels att enskild sedelutgifvande bank icke Unge hafva

lmfvudkontor i stad, lydande under landsrätt, dels ock att

sådan bank ej finge utgifva andra tryckta eller graverade

löpande förbindelser än sedlar. Då emellertid för närvarande

icke finnes någon enskild bank med hufvudkontor

i stad, der magistrat saknas, och då enligt komiténs

förslag sedelutgifningsrätt icke må meddelas bank,

som härefter i riket bildas, är ett förbud i förstnämnda

syfte obehöflig! Detsamma kan väl icke sägas om ett

förbud i senare afseendet; men komitén har hållit före,

att ett dylikt lika väl, om ej heldre, kan intagas i oktrojerna

för de enskilda bankerna än införas i den allmänna

kungörelsen angående dessa banker.

Efter framhållande af dessa allmänna synpunkter

öfvergår komitén till att angifva de speciela grunderna

för de särskilda lagförslagens stadgande^ för så

vidt dessa grunder icke framgå af hvad redan anförts.

LAG FÖR SVERIGES RIKSBANK.

77

Förslaget till lag för Sveriges riksbank.

I kap.

Det liar ansetts lämpligt att i den första § af den 1 §

nya lagen för riksbanken erinra derom, att banken enligt

det jemväl af komitén bibehållna stadgandet i 72

§ regeringsformen är ställd under Riksdagens garanti

och vård samt derigenom fortfarande åtnjuter det stöd,

samma grundlagsbud afser att tillförsäkra den.

En ofta hörd fordran har varit, att riksbankens fon- 2 §

der borde förstärkas, isynnerhet har detta påyrkats, för

att riksbanken måtte kunna öfvertaga ansvaret för en

betydligt ökad sedelutgifning. Denna fordran torde dock

i mycket bero på en missuppfattning af en sedelutgifvande

centralbanks uppgift och hvad denna kräfver.

Riksbankens förmåga att städse fullgöra sina förbindelser

beror nämligen i främsta rummet på de valutor, banken

mottager i utbyte för sina sedlar och vidare på den metalliska

kassans storlek. Åro nämnda valutor fullt säkra

och af den natur, att de inom kortare tider infrias,

strömma naturligtvis sedlarne åter tillbaka till banken

och blifva lediga att användas för nya behof. Deri,

att banken mottager endast dylika valutor, ligger sålunda

en sedelutgifvande banks styrka långt mera än

deruti, att den eger stora fonder.

78

LAG FÖR SVERIGES RIKSBANK.

De utländska centralbankerna utgifva ock i allmänhet

sedlar till flere gånger beloppet af sina grundfonder.

I den franska banken utgör grundfonden till och med

endast sex procent af bankens utelöpande sedlar samt

i den tyska och belgiska riksbanken omkring femton

procent. Nationalbanken i Köpenhamn har en grundfond

å blott 27 millioner kronor, under det att dess

sedelstock vanligen uppgår till mer än 70 millioner kronor,

och grundfonden för Norges bank är allenast I2V2

millioner kronor, under det att dess sedelutgifning vanligen

belöper sig till omkring 40 millioner kronor.

Såsom bekant föreslog 1881 års bankkomité, att

höja riksbankens grundfond till 60 millioner kronor,

på samma gång den ville medgifva riksbanken, såsom

ensam sedelutgifvande, rätt att utsläppa sedlar till ett

belopp af högst 75 millioner kronor utöfver den metalliska

kassan och andra dermed jemförliga kassatillgångar,

dock att, så snart nämnda sedelbelopp öfverstege

60 millioner kronor, riksbanken skulle hålla i metallisk

kassa minst trettio procent af det belopp, hvarmed

dessa sedlar öfversköte berörda summa. Komitén,

som upptagit 1881 års bankkomités förslag i fråga om

grunderna för riksbankens sedelutgifning, har dock ansett

bankens grundfond kunna utan någon som helst

fara för dess soliditet bestämmas till 50 millioner kronor.

1881 års komité synes ock i viss mån erkänna,

att den af densamma föreslagna grundfonden vore väl

stor, men säger sig »hellre hafva velat taga förebråelsen

att hafva föreslagit den för stor än för ringa».

Den här föreslagna grundfonden å 50 millioner kronor

utgör relativt mer än som förekommer i andra centralbanker,

och ett ännu högre belopp bör icke heller

kunna anses betingadt deraf, att banken vid sidan af

sin egentliga verksamhet tillåtits fortfarande bevilja kassa

-

LAG FÖR SVERIGES RIKSBANK.

79

kreditiv på tolf månader samt meddela s. k. afbetalningslån,

då dessa för en centralbank främmande rörelsegrenar

begränsas så som i förslaget skett.

Det bör ock i fråga om storleken af riksbankens

gran dfond erinras, att en mycket stor sådan kan motverka

det afsedda ändamålet att stärka bankens soliditet,

enär bankstyrelsens naturliga önskan att af bankens fonder

erhålla eu tillfredsställande afkastning lätt framkallar

frestelse till en alltför stor utsträckning af bankens verksamhet.

Komitén vill derjemte framhålla att, om erfarenheten

skulle visa behofvet af en ökad grundfond för riksbanken,

en sådan lätteligen kan beredas genom öfverflyttning

från den reservfond, som enligt lagförslaget skall

bildas.

Då riksbankens grundfond för närvarande utgör 40

millioner kronor, dess reservfond 5 millioner och dess

reserverade medel öfver 7 millioner kronor, kan riksbanken

när som helst beredas en grundfond till det här

föreslagna belopp af 50 millioner kronor.

II kap.

I likhet med hvad 1881 års bankkomité föreslog, 3 §

är här skyldigheten för riksbanken att inlösa sina sedlar

med mynt inskränkt till hufvudkontoret. En utsträckning

af denna skyldighet äfven till afdelningskontoren

lärer icke vara af behofvet påkallad, och det skulle för

riksbanken blifva alltför betungande, om ens möjligt, att

vid hvarje afdelningskontor hålla eu kassa i guld, tillräcklig

för dylika eventuela anspråk.

Genom 4 §, som ordagrannt öfverensstämmer med 4 §

8 § i 1881 års bankkomités förslag till lag för Sveriges

80 LAG FÖR SVERIGES RIKSBANK.

riksbank, är tydligare, än hvad hittills i 72 § regeringsformen

skett, uttaladt, att riksbankens sedlar utgöra lagligt

betalningsmedel i riket endast så länge de vid anfordran

med mynt inlösas, och en dylik bestämmelse är

jemväl upptagen i komiténs förslag till ändrad lydelse

af nyssnämnda § i regeringsformen. Ett härmed öfverensstämmande

stadgande återfinnes ock i det nya förslaget

till lag för Norges bank. Genom eu dylik föreskrift

gifves, såsom 1881 års bankkomité framhållit, åt

sedlarne »den lagliga kurs, som för omsättningen är

fördelaktig och stundom oumbärlig, utan att kunna vålla

densamma de olägenheter och förluster, som af en tvångskurs

alltid äro att befara». Äfven vid bristande inlösen

skola riksbankens sedlar, såsom naturligt är, bibehålla

sin kraft gent emot riksbanken sjelf samt staten och

dess verk.

<5 §. Ofvannämnda förslag af 1881 års komité innehöll, att

riksbanken endast tills vidare och intill dess genom särskild

lag annorlunda förordnades, skulle få utgifva sedlar

å fem och tio kronor. Denna bestämmelse var vidtagen

för att hålla möjlighet öppen för Konung och Riksdag

att äfven under oktrojtiden för den då föreslagna banken

besluta indragning af dessa de lägsta sedelvalörerna. Då

enligt det här föreliggande förslaget någon oktroj, som

kan hindra en dylik indragning, när helst Konung och

Riksdag finna för godt att besluta en sådan, icke kommer

i fråga, har komitén icke ansett nödigt upptaga en dylik

bestämmelse, äfven om framdeles den uppfattning skulle

göra sig gällande, som anser önskvärd! att genom dessa

sedelvalörers indragning bereda större spridning åt metalliskt

mynt i den allmänna rörelsen.

6 §. I 6 § är upptaget stadgandet i 2 § af 1830 års

banklag med den mindre ändring, 1881 års bankkomité

i sitt förslag till lag för riksbanken, § 10, deri vidtagit;

LAG FOU SVERIGES RIKSBANK.

81.

och får komitén angående förevarande stadgande åberopa,

hvad 1881 års komité derom anfört.

Uti 7—9 §§ angifvas grunderna för riksbankens 7—9 §§,

sedelutgifning och de valutor som skola för densamma

tjena till betäckning. Dessa stadganden öfverensstämma

med hvad 1881 års bankkomité i ämnet föreslog, och

torde här få hänvisas till den motivering derför, samma

komité lemnat.

Dess förslag ligger ock till grund för de förändrade

föreskrifter i detta ämne, som sedan år 1887 äro intagna

i 5 och 6 §§ af reglementet för riksbanken. Enligt desamma

skall för närvarande bankens metalliska kassa

utgöra lägst 15 millioner kronor. Den sedelutgifning,

som är riksbanken medgifven utöfver dess metalliska

kassa och dermed jemförliga kassatillgångar, belöper sig

till högst 45 millioner kronor, dock att, om sedelbeloppet

stiger öfver 35 millioner kronor, i metallisk kassa skola

hållas minst trettio procent af det belopp sedlar, som

öfverskjuter sistnämnda summa.

För den tid, då riksbanken skall taga all sedelutgifning

i sin hand, är naturligtvis en utvidgning af dessa

nu gällande gränser för riksbankens sedelutgifning af

beliofvet påkallad, hvilket redan torde framgå deraf, att

vid slutet af år 1888 samtliga utelöpande sedlar, såväl

riksbankens som de enskilda bankernas, utgjorde något

öfver 100 millioner kronor.

Enligt de här föreslagna bestämmelserna skall ock

riksbanken vara berättigad att, utöfver dess tillgång i

metallisk kassa och dermed jemförliga kassatillgångar,

utgifva sedlar intill högst 75 millioner kronor, hvarvid

dock, om beloppet öfverstiger 60 millioner kronor, den

metalliska kassan skall ökas med ett belopp, motsvarande

minst trettio procent af den summa, hvarmed sedlarne

öfverskjuta 60 millioner kronor. Den metalliska kassan

c

LAG FOU SVERIGES RIKSBANK.

82

skall alltid utgöra minst 25 millioner kronor. Enligt

dessa stadganden kan således riksbankens sedelutgifning

komma att uppgå till 100 millioner kronor. Den behöfver

dock icke stanna härvid, om rörelsens behof

kräfver en ytterligare utsträckning deraf. På grund af

7 § kan nämligen riksbanken äfven utöfver nämnda belopp

utsläppa sedlar, såvida de fullt täckas af guld eller dermed

jemförlig^ kassatillgångar.

Att ordna riksbankens sedelutgifning, på sätt här

föreslagits, kan icke gerna innebära någon som helst

våda för sedlarnes inlösbarhet, då riksbankens metalliska

kassa ju ständigt kommer att åtminstone utgöra nära.

trettio procent af dess utelöpande sedlar.

De här upptagna stadgandena om riksbankens sedelutgifningsrätt

afse, såsom nämnts, egentligen den tid,,

då riksbanken varder ensam sedelutgifvande. I afseende

å den öfvergångsperiod, då det ännu är de enskilda,

bankerna tillåtet att utgifva sedlar, lemnas särskilda föreskrifter

i VI kap. af förslaget.

III kap.

10 §. Ett inom Riksdagen ofta återkommande önsknings

mål

har varit inrättande i landsorten af nya afdelningskontor

af riksbanken. Mot ett mera vidsträckt tillmötesgående

af detta önskningsmål hafva fullmäktige i riksbanken

uttalat betänkligheter under framhållande deraf,,

att, då en mängd enskilda bankinstitut ännu åtnjöte eu

vidsträckt sedelutgifningsrätt utan motsvarande skyldighet

att hålla kassatillgångar samt öfverbjöde riksbanken

i fråga om räntegodtgörelse för upplånade medel, riksbanken

icke kunde uppehålla en vidsträckt rörelse med

LAG FÖR SVERIGES RIKSBANK.

83

en mängd afdelningskontor genom anlitande af egna

sedlar eller upplånade kapital, utan måste bestrida den

genom sina egna fonder. Huru betydande än dessa vore,

kunde de dock icke förslå till äfven afdelningskontorens

rörelse, isynnerhet, om dessa, såsom hittills i regel skett,

hvart och ett på sin ort, uppträdde såsom sjelfständiga förlagsgifvare

åt handeln och näringarna. Ett sådant system

skulle leda till riksbankens söndersplittrande i en mängd

små banker och derjemte hindra riksbanken dels att bereda

allmänheten de lättnader i penningerörelsen, som

endast en stor och kraftig bank kunde gifva, dels ock

att i tider af trångmål upprätthålla myntvärdet och på

samma gång lemna affärslifvet ett välbehöfligt stöd.

Allt detta ställer sig i väsentlig mån annorlunda, om

riksbanken ensam erhåller sedelutgifningsrätten i landet.

Riksbanken kan då med sina sedlar uppehålla afdelningskontorens

rörelse, på samma gång denna rörelse,

likasom riksbankens hela verksamhet, inskränkes till vissa

för en sedelbank mera passande områden. Afdelningskontoren

blifva då spridare af det allmänna rörelsemedlet

eller riksbankens sedlar och kunna dermed förse

handeln och näringarna på billiga vilkor. I sådant fall

bör det ock vara riksbankens pligt att inrätta dylika

afdelningskontor, och denna skyldighet har komitén ansett

böra finna sitt uttryck i sjelfva lagen. Derför har

här föreslagits en bestämmelse, att, ett sådant kontor

skall finnas inom hvarje län utom Stockholms. För detta

senare torde nämligen närheten till hufvudkontoret göra

hvarje afdelningskontor öfverflödigt. På samma gång

innebär det • föreslagna lagbudet en trygghet derför, att

hvarje län blifver tillgodosedt, hvilket äfven ur statsförvaltningens

synpunkt eger sin betydelse. Denna

föreskrift är ock påkallad deraf, att talrika afdelningskontor

äro en förutsättning för att riksbanken

84

LAG EÖJ1 SYEEIGES RIKSBANK.

skall kunna bereda affärsverlden den så högeligen eftersträfvansvärda

fördelen af ett utbildadt checksystem och

qvittningsförfarande, hvartill i öfrigt bestämmelsen i 17

§ af förslaget, att riksbanken ej må taga afgift för förande

af gir oräkning, syftar °).

Af hvad här ofvan blifvit anfördt följer, att det icke

skäligen kan åläggas riksbanken att hafva organisationen

med ett större antal afdelningskontor genomförd förr än

vid den tidpunkt, då banken får omhändertaga all sedclutgifning.

Bestämmelser, som förmedla öfvergången i

sådan riktning, äro upptagna i 50 § af förslaget,

11_23§§. I 11—23 §§ angifvas grunderna för riksbankens

ut- och inlåningsrörelse i öfverensstämmelse med de

principer, som i den allmänna delen af motiveringen

uttalats. Dessa §§ öfverensstämma i det närmaste med

de stadganden i ämnet, 1881 års bankkomité föreslog.

Riksbanken är sålunda i första rummet berättigad att

köpa och sälja guld och silfver, utländska vexlar samt

svenska och utländska obligationer. Vidare eger den

drifva utlåningsrörelse under de former, 14 § upptager.

I afseende å vexlar, som af riksbanken må diskonteras,

har komitén uppställt det vilkor, att de skola pröfvas

vara grundade å verkliga handelsaffärer, enär, såsom

förut framhållits, endast sådana vexlar rätt lämpa sig

för en centralbank, hvilken grundsats äfven i utlandets

centralbanker blifvit erkänd genom en liknande bestämmelse.

Derjemte uppställer man der esomoftast det vilkor,

att vexlarne skola innehålla tre namn å vederhäftiga

personer; men ett dylikt vilkor har komitén icke

*) Såsom bevis på, hvilken stor betydelse ett utbildadt checksystem

och qvittningsförfarande eger, må här anföras, att det engelska »Clearinghouse»

numera årligen förmedlar uppgörelser till ett belopp af mer än 6

milliarder pund sterling och den franska »chambre de compensation des

banquiers» till en summa af ungefär 3 milliarder francs.

LAG FÖR SVERIGES RIKSBANK.

85

ansett lämpligt att upptaga, såsom i många fall onödigtvis

betungande för rörelsen.

Likasom vexlar, hvilkas karaktär af ackommodationsvexlar

är otvetydig, sålunda uteslutas från riksbankens

rörelse, bör detta ske med lån, för hvilka icke

ställes någon annan säkerhet än enskildas reverser med

eller utan borgen. I 14 § b) äro derför från de värdepapper,

mot hvilkas förpantning lån kan erhållas, undantagna

sådana af enskilda eller bolag utfärdade skuldebref,

som endast innehålla namnsäkerhet. Kommuner, samfund

eller stittelser äro härigenom icke betagna möjligheten

att mot af dem lemnade enkla förskrifninnar er

O

hålla

lån i riksbanken.

Har komitén i nämnda afseenden velat inskränka

riksbankens rörelse, har den deremot velat i viss mån

utvidga den i fråga om varors belåning. För närvarande

sker sådan belåning enligt SO § i bankoreglementet endast

af tackjern, smidt eller valsadt jern, jernmanufaktur,

stål, koppar, messing, alun och bly af svensk tillverkning.

Ursprungligen lemnades lån mot pant af sådana

varor, endast såvidt de voro upplagda å de allmänna,

sedan gammalt befintliga stadsvågarne, för hvilka

särskilda föreskrifter äro meddelade i författningar, mestadels

tillkomna på 1700-talet. Under de senare åren har

riksbanken äfven belånat ifrågavarande slags varor, om

de varit upplagda å vissa afstängda områden, som riksbanken

fått sig för denna lånerörelse å olika platser upplåtna.

Det är gifvet, att äfven andra varor än de ofvannämnda

kunna lika väl egna sig såsom pant för lån i

riksbanken; och för affärsverlden bör det blifva till stort

gagn, om den svenska riksbanken, likasom i utländska

centralbanker är vanligt, sålunda kan i större utsträckning

lemna lån å lagrade varor och göra det kapital,

LÅG FÖR SVERIGES RIKSBANK.

som i dem ligger, mera flytande. Denna belåning kan

naturligtvis i allmänhet icke ske mot ett öfverlemnande

till riksbanken af sjelfva de pantsatta varorna, utan

måste ega rum mot vågattester eller andra intyg från

dem, som hafva varorna om händer (Warrants). Icke

heller synes det vara lämpligt, att riksbanken, såsom

nu stundom sker med afseende å jerneffekter, har de

pantsatta varorna i sin, om ock ej omedelbara besittning,

genom att förvara dem å riksbanken tillhörigt område,

hvarest de omhändertagas och vårdas af ett utaf

riksbanken för sådant ändamål utsedt ombud. Detta

förfaringssätt kan nämligen föranleda förvecklingar och

förluster, för livilka riksbanken icke bör utsättas.

Komitén föreslår derför, att varor, såväl jerneffekter

som andra, hvilka dertill kunna finnas lämpliga, skola få

i riksbanken belånas, men endast såvida de ligga å allmän

våg eller äro satta i förvar hos tredje man, som

åtagit sig att hålla dem eller deras värde riksbanken

tillhanda och pröfvas för en sådan förbindelse vederhäftig.

Genom dessa bestämmelser har komitén särskilt,

O

afsett att möjliggöra belåning af »Warrants», utfärdade

af de numera å flere orter bildade magasinsbolagen. Då

riksbankens styrelse icke eger belåna sådana upplagsbevis

af enskilde, utan att desse anses fullt vederhäftiga

att hålla riksbanken skadeslös, om panten tilläfventyrs

går förlorad, bör riksbankens trygghet vara fullt tillgodosedd.

Då de försträckningar, hvarom här är fråga, enligt

sin natur böra afse endast kortare tid, har i 14 § c)

intagits det stadgande, att de endast få lernnas på viss

tid af högst sex månader och således ej, såsom andra

lån, äfven på uppsägning.

I utländska banklagar förekomma ofta vidlyftiga

föreskrifter angående de slags värdepapper, mot hvilka

LAG FÖR SVERIGES RIKSBANK.

87

lombardlån äro tillåtna, samt å hvilka slags varor och

till hvilka värden sådana lån få ntlemnas. Komitén har

icke ansett nödigt eller lämpligt, att dylika föreskrifter

npptagas i lagen för riksbanken. Der sådana anses böra

lemnas, hafva de väl rätteligen sin plats i reglementet

för banken, i hvilket de detaljbestämmelser, som erfordras

till styrelsens ledning, böra inrymmas.

Beträffande de s. k. afbetalningslånen, hvilken låneform

upptagits i tillägget till 14 §, har komitén uteslutit

bestämmelserna om maximum och minimum för deras

storlek, enär jemväl dylika föreskrifter böra hafva sin

plats i bankoreglementet.

I 16 § har komitén velat bestämdare formulera den

i nu gällande reglemente för riksbanken, § 33, innefattade

inskränkning för fullmäktig och ledamot af styrelse

vid afdelningskontor att i riksbanken få diskontera vexlar

■eller upptaga lån. Särskildt har komitén ansett det böra

•stadgas, icke blott att vexeldiskontering ej må beviljas

bemälda personer, utan att öfver hufvud vexel med

sådan persons namn icke må i riksbanken diskonteras.

I afseende å riksbankens skyldighet att till förvaring

mottaga värdepapper och andra värdedepositioner

har komitén ansett riksbanken kunna utan olägenhet för

allmänheten befrias från att mottaga s. k. slutna deposita,

och är derför hvarje bestämmelse om sådana

ur 21 § utesluten. Då denna riksbankens verksamhet

icke är af synnerligt stor omfattning, i det att t. ex.

under år 1888 vid dess hufvudkontor mottagits allenast

256 dylika deposit.a, för hvilka afgifterna tillhopa

belöpte sig till endast omkring 1,700 kronor, och då

denna verksamhet numera mycket väl kan till lika stor

trygghet för allmänheten öfvertagas af enskilda bankinstitut

eller bolag, som för ändamålet inrättat särskilda

förvaringshvalf, torde någon befogad invändning icke

88

LAG FÖR SVERIGES RIKSBANK.

kunna göras mot, att riksbanken för framtiden fritages

från skyldigheten att förvara dylika slutna depositär

Då komitén, i likhet med 1881 års bankkomité,

föreslagit ett stadgande, att riksbanken ej må deltaga i

eller drifva annan rörelse än den, som i lagen är riksbanken

uttryckligen medgifven, har komitén emellertid

på samma gång ansett erforderligt att till förebyggande

af missförstånd ur gällande bankoreglemente upptaga

den bestämmelsen, att riksbanken eger begagna utländsk

kredit till belopp, som i reglementet för banken bestämmes.

Det har ock ansetts nödigt att från det såsom regel

uppställda förbudet för riksbanken att godtgöra ränta för

medel å löpande räkning, i § 22 medgifva det undantag,

att riksbanken må, der fullmäktige så pröfva nödigt,

emot ränta å sådan räkning mottaga medel af bankinrättningar

eller handelshus, som i utlandet äro riksbankens

korrespondenter samt å sin sida lemna riksbanken ränta

för penningar, som hos dem å löpande räkning innestå.

IT kap.

24 och 25 I 24 och 25 §§ äro intagna de i 1881 års bank§,

§. komités förslag förekommande dels redan gällande bestämmelserna

om riksbankens skyldighet att för hvarje

år och månad afgifva offentliga redogöimlser öfver sin

ställning, dels ock den der upptagna nya föreskriften

om införande i allmänna tidningarna för hvarje vecka af

en uppgift om riksbankens metalliska kassa och öfriga

kassatillgångar, utelöpande sedlar och obegagnade seclelutgifningsrätt,

hvilken senare föreskrift är påkallad af

riksbankens nya ställning såsom ensam sedelutgifvande

LAG FÖR SVERIGES RIKSBANK.

89

centralbank och motsvaras af hvad för andra länders

centralbanker är stadgadt.

Enär riksbankens karaktär icke i någon väsentlig mån

blifvit i detta förslag förändrad, följer äfven deraf, att

Riksdagen, såsom hittills, ensam har att förfoga öfver

riksbankens vinst, endast med den inskränkning, som

påkallas af nödvändigheten att för riksbanken bilda en

reservfond. I fråga om denna fonds storlek öfverensstämma

stadgandena med hvad 1881 års komité föreslog,

hvartill komitén lagt de med nuvarande bankoreglementet

närmast öfverensstämmande föreskrifterna, att

reservfonden skall placeras i lätt säljbara utländska statspapper

samt må anlitas endast till betäckande af förlust,

som icke kan ersättas åt riksbankens eljest reserverade

medel.

T kap.

I afseende å de i detta kapitel intagna stadganden

torde komitén i hufvudsak kunna hänvisa till hvad i den

allmänna delen af motiveringen redan blifvit yttradt.

Endast angående en del speciela bestämmelser må här

ytterligare anföras följande.

Hufvudföreskriften angående tillsättningen af riksbankens

fullmäktige och suppleanter för dem är af komiten

föreslagen att intagas i 72 § regeringsformen. Här

har i 28 och 29 §§ endast upptagits hvad för ett fullständigt

sammanhang är af nöden, hvarjemte bestämmelser

lemnats om ordningen för fullmäktiges afgång

samt för suppleanternas inträde i tjenstgöring, hvilka

stadganden väl icke lämpligen hafva sin plats i regeringsformen.

Då fullmäktige skola förordnas för tre år,

men tre af dem årligen afgå, har, på det att denna

senare bestämmelse alltid må komma till sin rätt, äfven

26 och 27

§§.

28 och 29

§§■

90

LAG Foa syekiges biksbank.

31 §.

när samtlige fullmäktige förordnas på en gång, såsom

första gången måste ske och jemväl sedermera kan inträffa,

om till följd af vägrad decharge samtlige fullmäktige

måste ur bankens styrelse utträda, i 28 § föreskrifvits,

att genom lottning fullmäktige emellan skall

bestämmas, hvilka skola afgå efter ett och hvilka efter

två år. Denna utväg torde vara tjenligare, än att de

myndigheter, som förordna fullmäktige, dervid skulle

bestämma ordningen för deras afgång, likasom, då suppleanterne

jemväl skola utses dels af Konungen och dels

af Riksdagen, det ock torde vara ändamålsenligast, att

genom lottning bestämmes, i hvilken ordning de vid

inträffande behof skola tjenstgöra.

Dessa anordningar bidraga jemväl att starkare betona

och befästa enheten i riksbankens styrelse, oberoende

deraf, att densamma tillsatts delvis af Konungen

och delvis af Riksdagen. Detsamma bör äfven ernas

genom hvad komitén föreslagit derom, att styrelsen

sjelf utser ordförande och vice ordförande, direktörer

och deputerade.

Då, ehuruväl riksbankens styrelse icke, såsom hittills,

i sin helhet skall väljas för år, en del af dess ledamöter

dock årligen är underkastad omval, kunna nyssnämnda

befattningar icke för längre tid än ett år i sender

besättas. Denna tidsperiod är derför af komitén

föreslagen för dessa inom fullmäktige skeende val utom

i afseende å de tvänne fullmäktige, som jemte direktörerne

skola vara deputerade. Beträffande dem har komitén

ansett det vara ändamålsenligast att lemna fullmäktige

öppet att meddela förordnanden äfven för kortare tid.

Utom de i lagen nämnda uppdrag böra särskilda

sådana kunna åt särskilde fullmäktige lemnas, såsom för

närvarande eger rum t. ex. i fråga om tillsynen öfver

riksbankens pappersbruk. Då i framtiden riksbankens

LAG FÖR SYERIGES RIKSBANK.

91

afdelningskontor blifva flere, kan ock blifva nödvändigt,

att en särskild person bland fullmäktige får till åliggande

att öfver deras verksamhet hålla ständig tillsyn. I 37 §

är derför intagen en hänvisning till bankoreglementet

för ordnandet af sådana angelägenheter.

Såsom flere gånger nämnts, skall enligt komiténs

förslag riksbanken ej undergå någon väsentligare förändring

till sin karaktär och organisation. Komitén har

derför ansett stadgandena om fullmäktiges skyldighet

att årligen till Riksdagens bankoutskott afgifva berättelse

om bankens tillstånd, rörelse och förvaltning

äfvensom derom, att fullmäktige icke kunna för sin befattning

mottaga föreskrifter af annan än Riksdagen och dess

bankoutskott, icke heller äro för andra än dem och

Riksdagens revisorer redo skyldige, böra bibehållas; och

har det synts komitén af vigt, att dessa föreskrifter ur

bankoreglementet intagas i sjelfva lagen, på det att derigenom

så mycket otvetydigare må framhållas, att de

gälla äfven för de af Konungen förorduade ledamöterne

i styrelsen, samt på det att fullmäktiges framtida ställning

till Riksdagen må redan genom sjelfva banklagens

bud vara fullt klar och bestämd. Deremot torde det

icke vara nödigt att i lagen upptaga hvad för närvarande

56 § i bankoreglementet innehåller angående fullmäktiges

skyldighet att till Riksdagens revisorer öfver

statsverket, riksbanken och riksgäldskontoret afgifva berättelse.

Detta bör vara så mycket mer obehöflig^ som

af förslagets 40 § i allt fall framgår, att fullmäktige äro

äfven Riksdagens revisorer redo skyldige.

Af riksbankens i denna del oförändrade ställning och

fullmäktiges redovisningsskyldighet inför Riksdagen följer

äfven, att det är Riksdagen, som skall besluta om ansvarsfrihet

för fullmäktige, såväl för de af Konungen

39 och 40

§§■

92

LAG FOU SVERIGES RIKSBANK.

som för de af Riksdagen förordnade. Ett uttryckligt

stadgande härom innehålles och i 40 §.

Det för närvarande i 35 § af reglementet för riksbanken

stadgade förbudet för fullmäktig i banken och

ledamot af afdelningskontors styrelse att såsom kommissionär

taga befattning med vexeldiskontering eller

med anskaffande af lån eller kreditiv i riksbanken har

komitén ansett vara af den vigt, att det bort i lagen

intagas och ej lemnas åt de blott och bart reglementariska

föreskrifterna. Hvad fullmäktige beträffar, har

detta förbud här så mycket mera sin plats, som det bör

uttryckligen stadgas, att, om förbudet öfverträdes, Riksdagens

justitieombudsman eger, äfven utan särskildt förordnande,

att mot vederbörande fullmäktig, vare sig han

är utsedd af Konungen eller Riksdagen, utföra åtal. I

fråga om förfarandet mot styrelseledamot vid afdelningskontor,

hvilken öfver träder förbudet, torde lagen kunna

hänvisa till reglementet för riksbanken och den särskilda

ansvarighetslagen för dessa styrelseledamöter.

I 44 § har komitén bibehållit den af 1881 års komité

föreslagna bestämmelsen, att riksbanken i mål, der ej

annorlunda stadgas, skall lyda under Stockholms rådstufvurätt.

Ehuru i föreliggande förslag riksbanken icke,

såsom då var ifrågasatt, skall öfvertagas af ett slags

bolag mellan staten och enskilde, torde dock hvarken

för riksbanken sjelf eller för det allmänna längre vara

af nöden att bibehålla det privilegierade forum, som är

banken medgifvet enligt förordningen den 10 juni 1841.

I frågor om vägrad inlösen af dess sedlar skall dock

enligt 6 § i förslaget Svea hofrätt fortfarande vara första

instans för banken.

Såsom förut framhållits, böra de föreskrifter, som

för riksbanken erfordras utöfver lagen, lemnas i ett särskildt

reglemente, hvars upprättande, såsom hittills, bör

1AG FÖR SVERIGES RIKSBANK.

93

tillkomma Riksdagen. Innehållet i detta reglemente får

dock icke strida mot lagens föreskrifter. Med den ställning,

Konungen enligt komiténs förslag skulle komma

att till riksbanken intaga, bör det vara Konungen,

som tillser att det af Riksdagen beslutade reglementet

öfverensstämmer med lagen och, der så befinnes vara

förhållandet, kungör detsamma till efterrättelse.

VI kap.

Då först med utgången af de enskilda bankernas 4g oc/4 47

nu löpande oktrojer eller vid 1893 års slut någon minsk- §§.

ning af deras sedelutgifningsrätt eger rum, bär komitén

ansett, att lagen för riksbanken, i hvad den angår en

förändring af bankens verksamhet, icke förr än då bör

träda i kraft. De grundlagsändringar, komitén föreslår,

kunna emellertid blifva slutligen antagna redan under år

1891, och i sådant fall skulle tillsättningen af fullmäktige

enligt de af komitén föreslagna grunderna kunna och böra

ske senast under år 1892. Med hänsyn härtill har komitén

föreslagit, att det kapitel i lagen för riksbanken, som

handlar om bankens styrelse och förvaltning, skall blifva

gällande, så snart ny styrelse enligt de förändrade grunderna

första gången blifvit förordnad. Någon olägenhet

af att dessa bestämmelser träda i kraft före lagen i öfrigt

torde icke kunna uppstå. Tvärtom lärer väl, om de eljest

pröfvas lämpliga, det vara en fördel, att de så tidigt

som möjligt komma till användning, på det att den efter

de nya grunderna tillsatta styrelsen må hinna sätta sig

in i sin ställning, innan förändringar skola vidtagas i

afseende å bankens verksamhet.

Då i lagens 3 § finnes stadgadt, att riksbanken en- 4s och 49

sam är berättigad att utgifva banksedlar, men detta lag- §§■

94

LAG FÖR SVERIGES RIKSBANK.

bud icke kan erhålla full kraft, förr än, efter öfvergångstidens

slut eller med utgången af år 1903, den de enskilda

bankerna tillerkända sedelutgifningsrätten upphört,

är i 48 § införd en bestämmelse, som lemnar en erinran

om detta förhållande.

Härjemte och då under de första fem åren af öfvergångsperioden

för indragningen af de enskilda bankernas

sedlar dessa ännu skola ega att utgifva sådana till så

stort belopp som 50 millioner kronor, har det ansetts

lämpligt att för denna tid begränsa riksbankens af metallisk

kassa och dermed jemförliga kassatillgångar obetäckta

sedelutgifning till 60 millioner kronor. På samma gång

är enligt 49 § riksbanken då fritagen från att i metallisk

kassa hålla mer än 20 millioner kronor samt, om den

obetäckta sedelutgifningen öfverstiger 45 millioner kronor,

trettio procent af det Överskjutande beloppet.

Att deremot redan under år 1899, ehuruväl de enskilda

bankerna då ännu under fem år hafva rätt till en sedelemission

å 25 millioner kronor, lata bestämmelserna i

lagens 8 § om riksbankens rätt att utöfver dess metal

liska kassa och dermed jemförliga kassatillgångar utgifva

sedlar intill ett belopp af 75 millionei kronoi

träda i full kraft, torde vara af nöden, då man, såsom

komitén föreslår, vill bereda de enskilda bankerna en

utväg att under denna tid afstå sin sedelutgifningsrätt

mot erhållande af kreditiv i riksbanken och det derför,

åtminstone mot slutet af denna femårsperiod, kan inträffa

att riksbanken blifver så godt som ensam sedelutgifvande.

ÄNDRINGAH I REG.-FORMAN O. RIKSD.-ORDNINGEN.

95

Förslaget till ändringar i regeringsformen och

riksdagsordningen.

Detta förslag innehåller de ändringar i grundlagarne,

som äro påkallade af de förändrade grunder för riks''

bankens förvaltning och för tillsättningen af dess styrelse,

komitén af förut anförda skäl föreslår.

Då de i 50, 98 och 109 §§ regeringsformen so, 98 och 109

samt i 32 och 68 §§ riksdagsordningen fullmäktige i «

riksbanken samt fullmäktige i riksgäldskontoret gifna 32r^c/6S ^

uppdrag icke enligt sin natur kunna eller böra till- ordningen.

komma jemväl de af Konungen förordnade fullmäktige

i riksbanken, men någon anledning icke finnes att

utesluta de af Riksdagen utsedde fullmäktige i banken

från att fortfarande utöfva dessa funktioner, måste

det 1 dessa §§ förekommande uttrycket »Riksdagens

f ullmägtige uti Banken och Riksgäldskontoret» eller den

dermed jemförliga lydelse, som nu användes, utbytas

mot en annan, som otvetydigt betecknar allenast de af

Riksdagen utsedde fullmäktige i riksbanken. Komitén

föreslår derför, att de i dessa §§ nu förekommande

ofvanberörda uttryck måtte erhålla följande lydelse: »de

af Riksdagen valde Fullmägtige i Riksbanken och Fullmägtige

i Riksgäldskontoret».

Med de förändrade grunderna för riksbankens sty- 70 gregenngsrelse

och förvaltning, komitén föreslagit, lära stridiga et^rLdag*- beslut härom kamrarne emellan icke kunna blifva före- lingen.

mål för gemensam omröstning annat än i fråga om

96 ÄNDEINGAB I IlEG.-FOliMEN O. IIIKSD.-OREN INGEN.

reglemente för riksbanken. 70 § regeringsformen och

65 § riksdagsordningen torde derför böra ändras så, att

uttrycken »riksbankens styrelse och förvaltning» utbytes

mot »reglemente för riksbanken», hvilket äfven föranleder

en omkastning af ordalagen i sistnämnda lagrum.

Frågor om riksbankens »inkomster och utgifter» komma

naturligtvis deremot, såsom hittills, att vid skiljaktiga

beslut kainrarne emellan höra under gemensam omröstning.

Då enligt komiténs förslag fullmäktige i riksbanken

formen. skola förordnas af både Konungen och Riksdagen sa, att

Konungen utser tre och Riksdagen sex, hafva bestämmelserna

om val af fullmäktige icke längre kunnat inrymmas

i riksdagsordningen, utan upptagits såsom ett

andra moment i 72 § regeringsformen. I detta moment

äro sammanställda de föreskrifter, som för utseende

af fullmäktige och deras suppleanter böra gälla,

med undantag deraf att den ordning, i hvilken fullmäktige

skola afgå, blifvit bestämd i 28 § af lagen

för riksbanken, der detta stadgande ansetts lämpligast

kunna inrymmas.

1 ett första moment af förevarande § är upptagen den

nu gällande bestämmelsen, att riksbanken förblifver under

Riksdagens garanti och vård, hvartill lagts det stadgande,

som, enligt hvad komitén förut anfört, innehåller en

hufvudgrund för den föreslagna nya anordningen af riks

banken, eller att densamma skall förvaltas enligt särskild

lag, stiftad i den ordning, som för allmän civillag''

är bestämd.

I ett tredje moment af 72 § regeringsformen bär

slutligen införts, jemte stadgandet att riksbanken eger rätt

att utgifva sedlar, föreskriften att dessa vid anfordran skola

af banken med guld inlösas och må såsom mynt i riket

erkännas, så länge de sålunda inlösas. Denna senare

ÄNDEINGAE I BEG.-EOEMEN O. KIKSD.-OEDNINGEN. 97

bestämmelse, för hvars innebörd är redogjordt vid 4 § i

förslaget till lag för riksbanken, torde vara af den vigt,

att den äfven bör hafva sin plats i grundlagen. Att

sedlarne skola med guld inlösas, följer af lagen om

rikets mynt den 30 maj 1873, der det är bestämdt, »att

guld skall vara värdemätare i riket och således utgöra

grunden för dess myntväsen».

Enär komitén förutsatt, att 72 § regeringsformen

skulle erhålla den förändrade lydelse, som här föreslås,

innan ännu de enskilda bankernas rätt att utgifva sedlar

upphört, har här icke kunnat åt stadgandet i tredje momentet

gifvas den affattning, att riksbanken allena eger

rätt att utgifva sedlar. Det torde ock vara fullt tillräckligt,

att ett sådant stadgande är intaget i lagen

för riksbanken och det lärer väl der hafva sin lämpligaste

plats.

Angående sättet, hvarpå Riksdagen skall utse de

fullmäktige i riksbanken, som det tillkommer Riksdagen

att förordna, bör riksdagsordningens 71 § fortfarande

innehålla föreskrifter, på samma gång dock dessa skiljas

från hvad som gäller om val af fullmäktige i riksgäldskontoret,

med hvilka de icke längre skulle fullt öfverensstämma.

I sättet för detta val, som i regel endast

skulle komma att omfatta två fullmäktige om året, har

komitén icke ansett sig ega giltiga skäl att föreslå någon

ändring, utan håller före, att det, såsom hittills, bör

ske genom af kamrarne utsedde valmän.

Då de suppleanter för fullmäktige i riksbanken,

Riksdagen årligen skulle välja, enligt förslaget endast

äro två i stället för, såsom hittills, tre, har en deraf påkallad

ändring föreslagits i 73 § riksdagsordningen.

71 och 73 B

riksdagsordningen.

7

98 ANSVARIGHETSLAGEN FÖR FULLMÄKTIGE M. FL. I RIKSBANKEN.

Förslaget till ansvarighetslag för fullmäktige i

Sveriges riksbank.

I detta förslag har komitén, frånsedt. smärre redaktionsändringar,

icke vidtagit annan ändring i nu gällande

ansvarighetslag, än som påkallas af 41 § i lagen för

Sveriges riksbank. Då enligt densamma Riksdagens

justitieombudsman skall, uppå anmälan, åtala fullmäktig,

som öfverträdt det i samma § stadgade förbud, bör nämligen

i ansvarighetslagen för fullmäktige inrymmas bemyndigande

för justitieombudsmannen att väcka sådant

åtal äfven utan särskildt förordnande, och är eu bestämmelse

i sådant syfte intagen i 2 §.

Då vidare de af Konungen förordnade fullmäktige

i riksbanken, lika väl som de af Riksdagen utsedde,

skola vara underkastade ansvarighetslagen, böra de i

rubriken till lagen nu befintliga orden »Riksdagens fullmäktige»

utbytas mot här föreslagna uttrycket »fullmäktige».

Förslaget till ansvarighetslag för ledamöter

i styrelserna vid Sveriges riksbanks

afdelningskontor.

För närvarande finnes, såsom bekant, äfven en särskild

ansvarighetslag af den 12 september 1868 för »de

af Riksdagen förordnade ledamöterne i styrelserna för

ANSVARIGHETSLAGEN FÖR FULLMÄKTIGE M. FL. I RIKSBANKEN. 99

Sveriges riksbanks lånekontor i orterna». Sedan år 1873

utser emellertid icke Riksdagen några sådana ledamöter,

utan de tillsättas samtlige af fullmäktige i riksbanken.

Å dessa sålunda tillsatta styrelseledamöter lärer lagen

emellertid icke vara tillämplig.

Enligt komiténs förslag skola ock ledamöterne i

styrelserna vid riksbankens afdelningskontor tillsättas af

fullmäktige i riksbanken. Denna omständighet torde

likväl icke böra göra eu särskild ansvarighetslag för

dem obehöflig. En sådan bör enligt komiténs meningså

mycket heldre komma till stånd, på det att genom

densamma aldeles otvetydigt må fastslås, att bemälde

styrelseledamöter äro underkastade vanligt embetsmannaansvar,

hvilket utan en dylik lag torde kunna blifva

omtvistadt.

Komitén framlägger derför förslag till en lag i detta

ämne. Detta förslag öfverensstämmer, frånsedt smärre

redaktionsförändringar, på det närmaste med 1868 års

ofvannämnda lag. Stadgandet om justitieombudsmannens

befogenhet att under tid, då riksdag eller dess revisorer

icke äro församlade, äfven utan särskildt förordnande

väcka åtal mot de personer, om hvilka här bifråga,

har komitén dock ansett kunna utgå, enär styrelserna

vid riksbankens afdelningskontor ju hafva eu

ständig öfverordnad myndighet i riksbankens fullmäktige,

som städse har att följa styrelsernas åtgöranden och,

om olagligheter förekomma, föranstalta om deras hedrande.

100 LAG ANG. INDRAGNING AF ENSE. BANKERS SEDELUTGIFNINGSRÄTT.

Förslaget till lag angående indragning af

enskilda bankers sedelutgifningsrätt.

Såsom komitén i den allmänna delen af motiven

redan, anfört har det synts komitén erforderligt, att åt

bestämmelserna om indragningen af de enskilda bankernas

sedelutgifningsrätt gifves karaktären af allmän

lag, stiftad af Konung och Riksdag. Denna lag skulle

utfärdas samtidigt med lagen för Sveriges riksbank.

Vid sidan af densamma skulle kungl. kungörelsen den

12 juni 1874 fortfarande gälla såsom hufvudförfattning

för de enskilda bankerna, endast med de inskränkningar

eller ändringar, som föranledas åt ifrågavarande lag.

Angående dess lmfvudsakliga bestämmelser har komitén

ofvan yttrat sig och torde derför här vara tillräckligt

att framhålla följande.

Då med lagen afses, att de nuvarande enskilda

bankernas sedelutgifningsrätt efter utgången af år 1903

skall upphöra, följer ock deraf att sedelutgifningsrätt

icke heller vidare bör medgifvas någon nybildad bank i

riket. Ett förbud härutinnan är derför upptaget i § 1

jemte stadgandet att redan befintlig enskild sedelutgifvande

banks oktroj icke må förlängas utöfver 1903 års

slut eller med andra ord längre än tio år efter de nu

löpande oktrojernas utgång.

Då de enskilda bankernas sedelutgifningsrätt med

1893 års slut begränsas till ett bestämdt belopp af 50

LAG ANG. INDRAGNING AF ENSE. BANKEBS SEDELUTGIFNINGSRÄTT. 101

millioner kronor, måste detta belopp bankerna emellan

fördelas. Såsom norm för denna fördelning’, hvilken

skall ske af Konungen, torde lämpligast böra uppställas

storleken af bankernas förut varande sedelutgifning samt

antalet och belägenheten af deras afdelningskontor. Det

är med hänsyn till dessa kontor nödvändigheten af de

enskilda bankernas sedelutgifning ifrigast försvaras och

det är väl äfven otvifvelaktigt att bankerna genom dem

ofta lemna afse värda tjänster åt smärre och mera aflägset

liggande orter.

Men har storleken af en enskild banks sedelutaåfningsrätt

en gång bestämts efter, bland annat, antalet

af dess afdelningskontor, måste det ock blifva en gifven

följd att, på sätt i § 2 stadgas, banken sedermera icke

får, utan särskildt medgifvande af Konungen, indraga

något af sina afdelningskontor. Skäl till ett sådant

medgifvande kunna ju tänkas förekomma, särskildt om

banken enligt § 3 helt och hållet eller delvis afstått

från sin sedelutgifningsrätt. Derför är ock i nyssnämda t?

intagen den föreskrift att, när ett dylikt afstående eger

rum, banken skall derom göra anmälan hos Konungen.

Indrager enskild bank afdelningskontor utan Konungens

medgifvande, bör den naturliga påföljden häraf

blifva att dess sedelutgifningsrätt inskränkes, och innehåller

§ 2 ett stadgande härom.

För grunderna till §§ 3, 4 och 5 har komitén ofvan 3

utförligt redogjort och får dertill hänvisa.

Såsom förut nämnts, har komitén, förutsatt, att,

sedan de enskilda bankernas sedelutgifningsrätt upphört,

de flesta af dem skola fortvara såsom bankaktiebolag på

grundvalen af lagen den 19 november 1886. Om emellertid,

redan innan oktrojt.iden för en enskild bank gått

till ända, denna skulle vilja afstå sin rätt att utgifva

sedlar och ombilda sig till aktiebank, så, enär det ligger

102 LAG ANG. INDRAGNING AF ENSE. BANKEKS SEDELITTGIFNINGSHÄTT.

i riksbankens intresse att främja detta, bär i § 6 lemnats

fullmäktige i riksbanken öppet att i sådant fall medgifva

den nya aktiebanken att åtnjuta de i §§ 3 och 4

stadgade förmåner under den tid, de eljest skolat tillkomma

den enskilda banken.