SOU 1890:2

L ARO VER KSKOMITENS

UNDERDÅNIGA

UTLÅTANDE OCH FÖRSLAG

ANGÅENDE

TONEN ÅF RIKETS ALLMÄNNA LÄR

OCH

DERMED SAMMANHÄNGANDE FRÅGOR.

AFGIFVET DEN 25 AUGUSTI 1884.

STOCKHOLM, 1884.

KONGL. BOKTRYCKERIET.

P. A. NORSTEDT &i SÖNER.

Innehållsförteckning,

Komiténs underd. skrifvelse till Kungl. Maj:t —......................... I.

Betänkande:

Kap. I. Allmän öfversigt af Komiténs förberedande arbeten

och af betänkandet.-..................... sid. 1.

Kap. II. Om latinets ställning vid Sveriges offentliga

undervisningsanstalter........................... » 14.

Kap. III. Den hygieniska undersökningen af läroverken » 103.

Kap. IV. Frågan om första klassens indragning.......... » 147.

Kap. V. Undervisningsplanen ................................ » 176.

Kap. VI. Om vilkoren för kompetens till läraretjenster » 246.

Kap. VII. Om universitetsbildningen i främmande lefvande

språk för blifvande lärare...................... » 279.

Kap. VIII. Om lärjungarnes afgifter till statsverket....... » 285.

Kap. IX. Om indragning och ombildning af åtskilliga

läroverk__________________ » 319.

Kap. X. Om läroverkens styrelse.................... » 357.

Reservationer af:

Komiténs ordförande, Presidenten Hans Forssell.......... » 3.

Komiténs v. ordf., Ilektor K. Törnebladh..................... » 16.

Lektor F. Anderson................................... » 49.

Itektor E. L. Borgström.......................................... » 54.

Folkskoleinspektören C. J. Meijerberg................ » 64.

Professoren J. M. Sundén .............. » 75.

Professoren C. F. E. Björling................................... « 131.

Till Konungen.

På derom gjord underdånig hemställan fann Eders

Kungl. Maj:t godt att den 20 Oktober 1882 uppdraga åt

en Komité att undersöka den nuvarande organisationen af

II

läroverken för meddelande af elementarundervisning samt

afgifva de yttranden och förslag, hvartill en sådan undersökning

kunde föranleda. Denna Komité består numera

af undertecknad Ordförande och ledamöter, sedan i densamma

åtskilliga personalförändringar egt rum, i det

att Eders Kungl. Maj:t, redan före Komiténs första

sammanträde, den 17 November nämda år uppå underdåniga

ansökningar befriade Landtbrukaren Ola Andersson

i Burlöf, Bruksegaren K. O. Ljungqvist, Föreståndaren för

real-gymnasium i Göteborg A. L. Schiller och Boktryckaren

W. Walldén från komitéuppdraget och i deras ställe till

ledamöter förordnade Grosshandlaren J. S. Axell, Bruksegaren

H. P. W. Gahn, undertecknad A. Key samt Rektorn

vid allmänna läroverket i Vesterås, Lektorn i främmande

lefvande språk J. E. Modin;

att Grosshandlaren J. S. Axell, på af honom den 25

November samma år gjord anhållan, befriades från omförmälda

uppdrag;

att Rektor J. E. Modin den 12 April 1883 med

döden afgick;

att Komiténs Ordförande, Herr f. d. Stats-Rådet C. J.

Thyselius, som af Kungl. Maj:t utnämts till Statsminister,

på underdånig ansökning den 22 Juni 1883 befriades från

komitéuppdraget, hvarefter Eders Kungl. Maj:t den 6 September

1883 till Komiténs Ordförande i nåder förordnade

undertecknad H. L. Forssell;

att Godsegaren E. Key den 6 September samma år

på underdånig ansökning befriades från att vara ledamot

i Komitén, hvarjemte i hans ställe till komitéledamot förordnades

undertecknad J. Johansson;

III

att i stället för Bruksegaren II. P. W. Gahn, hvilken

på begäran entledigats från komitéuppdraget, den 12 Oktober

samma år insattes undertecknad S. Ljunggren; samt

att, sedan Kanslirådet E. F. Gustrin på grund af sitt

embete begärt och erhållit befrielse från komitéupp draget,

den 19 nämda månad och år, i hans ställe insattes undertecknad

N. A. Mathesius.

Komitén sammanträdde första gången den 27 November

1882 och utsåg den 29 i samma månad till sin sekreterare

Lektorn vid Högre allmänna, å latinlinien fullständiga

läroverket å Södermalm i hufvudstaden Carl von

Friesen.

Komiténs pleni-sammanträden afbrötos den 19 December

samma år, hvarefter ett utskott, med biträde af nödigt

kansli, arbetade till den 26 September 1883, då Komitén

i sin helhet åter sammanträdde. Arbetena fortsattes nu,

med ett kort afbrott, till och med den 28 Februari innevarande

år, hvarefter betänkandets utarbetande företogs

under ledning af ett redaktionsutskott. Komitén sammanträdde

derefter åter den 26 sistlidne Juni och har derefter

oafbrutet till nedanskrifne dag varit sysselsatt med

arbetenas afslutande och betänkandets justering.

Efter sålunda fullgjordt uppdrag få Komiterade härkos

underdånigst öfverlemna sitt Betänkande, innehållande de

yttranden och förslag, hvartill Komitén funnit nämda uppdrag

föranleda. Till Betänkandet höra åtskilliga bilagor,

nemligen:

l:o) Beräkning af de besparingar i läroverkens stat,

som kunna göras genom de af Komitén föreslagna förändringarna

;

IV

2:6) korta öfversigter öfver det högre skolväsendets

ställning i åtskilliga främmande länder;

3:o) till de särskilda förslagen hörande tabeller;

4:o) framställning af de treklassiga läroverkens och

pedagogiernas senare historia och ekonomiska ställning;

5 ro) en på Komiténs hygieniska undersökning grundad

framställning med tillhörande tabeller utarbetad af undertecknad

A. Key.

Vid början af Komiténs arbeten och under deras fortgång

har Eders Kungl. Maj:t behagat låta till Komiténs

kännedom öfverlemna:

l:o) den 20 Oktober 1882, de från kanslersembetet för

universiteten i Upsala och Lund samt från de akademiska

konsistorierna vid bemälda universitet och

läroverkskollegiet vid Karolinska mediko-kirurgiska

Institutet infordrade utlåtandena dels om och i hvad

mån utsträckt rätt att aflägga akademiska examina

må kunna beredas studerande, som ej visat sig ega

insigter i klassiska språk, dels ock huruvida de i vissa

fall föreskrifna förberedande examina må anses behöfliga,

eller om gällande bestämmelser angående dem

af dessa examina, som finnas böra bibehållas, kunna

tarfva förändring;

2:6) S. D., af Eforus öfver Strengnäs stifts allmänna läroverk

öfverlemnade underdåniga ansökningar utaf stadsfullmäktige

i Strengnäs och läroverkskollegium vid

dervarande läroverk om återställande af undervisning

å reallinien i läroverkets sjunde klass;

3:o) S. D., en af medlemmar utaf Södermanlands läns landsting

samt invånare i Nyköpings stad och landskapet

y

Södermanland ingifven petition om återställande af

undervisning å reallinien i sjunde klassen af Nyköpings

läroverk jemte Domkapitlets i Strengnäs deröfver

afgifna utlåtande;

4:o) S. D., eu af invånare i Vesterås stad ocli kringliggande

ort ingifven petition om dylik åtgärd beträffande''

läroverket i Vesterås, jemte det af Domkapitlet derstädes

i ärendet afgifna utlåtande;

5:o) S. D., Direktionens öfver Stockholms stads undervisningsverk

utlåtande och förslag angående undervisningsplaner

för Stockholms Realläroverk samt för vissa

läroverk i Göteborg;

6:o) S. D., Domkapitlets i Göteborg utlåtande angående

uppgjordt förslag till undervisningsplaner in. in. för

latin- och realläroverken i Göteborg;

7:o) S. D., en af åtskilliga ledamöter af Riksdagens Andra

Kammare från Göteborgs- och Bohus län ingifven

framställning i fråga om undervisningens ordnande

vid läroverken i Göteborg;

8:o) S. D., en af stadsfullmäktige i Kungsbacka gjord framställning

om tillsättande af rektorstj ensten vid dervarande

pedagogi;

9:o) S. D., en af medlemmar af Vetenskapsakademien, lärare

vid universitetet i Upsala och Karolinska mediko-kirurgiska

institutet, lärare vid de allmänna läroverken

m. fl. ingifven petition angående meddelande af undervisning

i naturalhistoria å latinafdelningen B i sjunde

klassen vid de allmänna läroverken m. in.

10:o) den 27 November 1882, handlingar angående Laholmspedagogis

förändring till elementarläroverk;

VI

ll:o) S. D., handlingar angående tillsättande af en kollegatjenst

vid pedagogien i Borgholm;

12:o) 8. D., handlingar angående föreslagen indragning af

pedagogierna i.................................. Öregrund,

Ulricehamn,

Linde,

Säter,

Simrishamn,

Ivungelf,

Kungsbacka,

Falkenberg;

13:o) den 29 Mars 1883, till Eders Kungl. Maj:t ingifna

petitioner af åtskilliga lärare vid allmänna läroverket

angående rätt för adjunkter och kolleger, som blifvit

befordrade till lektorer, att i sistnämda egenskap beräkna

lönetur i enlighet med Nådiga Cirkuläret den

1 Juni 1877;

14:o) den 10 September 1883, underdåniga utlåtanden af

samtliga Domkapitlen samt Direktionerna öfver Nya

Elementarskolan och högre lärarinneseminariet angående

af Direktionen öfver Stockholms stads undervisningsverk

gjord framställning rörande tjenstgöringsbetyg

för lärare vid elementarläroverk;

15:o) S. D., Direktionens öfver Nya Elementarskolan underdåniga

framställning angående ändring af vissa

bestämmelser i stadgan för afgångsexamen vid rikets

högre allmänna läroverk;

16:o) S. D., underdåniga utlåtanden af Kanslern för universiteten

och de akademiska konsistorierna, äfvensom

af kommerskollegium och styrelsen för tekniska

VII

skolan i Stockholm angående af Slottsintendenten

E. Jakobson väckt förslag till anordnande af undervisningskurser

i teckning för blifvande lärare;

17:o) den 19 Oktober 1883, Kyrkomötets underdåniga

skrifvelse i anledning af väckt fråga om kompetensvilkor

för lärare i kristendom vid läroverkens fem

lägre klasser.

Komitén har tagit dessa handlingar i betraktande vid

behandlingen af de i dem berörda frågorna.

De inom Komitén anförda särskilda meningar äro betänkandet

bilagda.

Underdånigst

HÅNS FORSSELL.

R. Törnebladh.

C. F. E. Björling.

Sixten von Friesen

Fredrik Anderson.

F. L. Borgström.

J. Johansson.

Axel Key.

Sigge Ljunggren.

C. J. Meyerberg.

J. M. Sundén.

N. A. Mathesius.

Gust. Nybl^eus.

Stockholm den 25 Augusti 1884.

Carl von Friesen.

KOMITÉNS FÖRBEREDANDE ARBETEN.

KAP. I.

Allmän öfversigt af Komiténs förberedande arbeten och af

betänkandet.

A. De förberedande arbetena.

Då det Komitén lemnade uppdrag i första rummet inneburit

åliggandet att undersöka den nuvarande organisationen af

de allmänna läroverken, bär det synts Komitén nödvändigt att

anställa en så vidt möjligt fullständig och noggrann statistisk

utredning af sådana förhållanden, som stå i sammanhang med

denna organisation och äro af vigt för dess bedömande. Bemyndigande

att från vederbörande infordra nödiga upplysningar lemnades

också Komitén vid dess tillsättning, och den samling statistiska

tabeller, som i särskild med innehållsförteckning försedd

bilaga åtföljer betänkandet, är utarbetad på grund dels af de sålunda

till Komitén direkt lemnade upplysningar, dels af det

redan förut i kataloger, program, examensprotokoll och uppgifter

till ecklesiastikdepartementet befintliga material.

Vid uppgörandet af denna statistik har Komitén särskildt

tagit hänsyn till de af Statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet

i protokollet öfver ecklesiastikärenden den 20 Oktober

1882 angifna hufvudpunkterna för Komiténs verksamhet.

Främst bland dessa möter frågan om de en- och tvåklassiga

pedagogiernas samt de treklassiga läroverkens organisation. För

utrönande af dessa läroverks ekonomiska ställning hafva från

hvart och ett af dem infordrats uppgifter om kommunernas bidrag

i lokal (efter taxeringsvärdet) och kontanta penningar, om

Lärov.-kom. bet. 1

2

KAP. I.

de läroverken tillhörande donationer till stipendier och aflöningar

samt om lärjungarnes afgifter under höstterminerna 1880—82,

hvarjemte uppgifter om lärarnes antal hemtats ur läroverksprogrammen

och siffrorna för statens utgifter vid hvart och ett

af dessa läroverk erhållits från statskontoret. Samtliga dessa

uppgifter finnas sammanförda i en tabellarisk öfversigt.

Då det varit af vigt att utröna, huruvida staten eger full frihet

att bestämma öfver sina bidrag till dessa läroverk eller om den

med afseende på dem iklädt sig några rättsliga förpligtelse!’ gent

emot kommunerna, har vidare inom Komitén verkstälts en historisk

utredning af hvarje läroverks utveckling och nuvarande ställning,

i sammanhang hvarmed uppgifterna om de ekonomiska förhållandena

kompletterats ur de i kammarrätten befintliga räkenskaperna,

■''•i! För att vinna ledning vid försöket att bedöma, till hvilken

lefnadsverksamhet den vid ifrågavarande läroverk meddelade

undervisningen väsentligen har att förbereda, har slutligen, då den

från ecklesiastikdepartementet i detta hänseende lemnade utredning

kunnat grundas endast på programmens ofta sväfvande och

ofullständiga meddelanden, Komitén från dem, liksom från de fe in - klassiga läroverken, infordrat uppgifter om antalet af lärjungar,

som från deras olika klasser afgått a) till praktiskt yrke, b) till

enskilda studier, c) till annat läroverk och d) i okändt syfte, samt

om den ålder, vid hvilken lärjungarne afgått. Dessa uppgifter,

omfattande de tre läsåren 1879—82, hafva sedan sammanförts

i en summa för alla åren, hvarefter uträknats, huru stor procent

hvarje grupp utgjorde af hela antalet afgångne. Tabeller öfver

lärjungeantalet vid dessa, liksom vid alla allmänna läroverk under

aren 1873—83 samt öfver medelantalet lärjungar vid desamma

under denna period hafva äfven utarbetats.

För pröfning af de vigtiga frågorna om undervisningsplanen,

läroämnena och undervisningstiden hafva, förutom flere detaljutredningar,

hvilka återfinnas på vederbörliga ställen i betänkandet,

åtskilliga mera omfattande undersökningar ansetts erforderliga.

Sålunda har Komitén, för att visa, hvilken betydelse folk

-

UNDERSÖKNINGAR OCH UTREDNINGAR. 3

skolan eger såsom förskola för de allmänna läroverken, och för

att belysa den dermed sammanhängande och inom representationen

väckta frågan om första klassens indragning, infordrat uppgifter

om antalet af sådana vid läroverken intagne lärjungar, som

kommit a) direkt från folkskolan, b) från folkskolan med derefter

erhållen enskild undervisning, c) från enskild undervisning eller

d) från allmänt läroverk, samt om de från folkskolan intagnes ålder.

I sammanhang dermed begärdes äfven upplysning om antalet

lärjungar, som hade hemvist a) i läroverksstaden, b) inom

länet utom staden eller c) inom annat län. Dessa uppgifter hafva

begärts för samtliga allmänna läroverk och pedagogier för de

tre läsåren 1879—82 och bearbetats särskildt för hvarje slag

af läroverk med vederbörlig procentberäkning.

Vidare har det för Komitén varit af rätt stor vigt att

lära känna, huru många af de i de lägre klasserna intagne

lärjungarne begagnat sig af undervisningen hela läroverket

igenom och huru många från de särskilda klasserna afgift

före mogenhetsexamen. Denna undersökning, som måst verkställas

genom att år från år följa hvarje särskild lärjunge i

katalogerna och jemföra dessa sistnämda med programmens, särdeles

för ett tiotal år sedan, ganska oklara uppgifter, har befunnits

mycket tidsödande och, för att kunna på rimlig tid medhinnas,

måst betydligt begränsas. Den har derför omfattat allenast

tio läroverk, hvilka kunnat anses företrädesvis typiska, och tillgått

så, att man på nyss angifna sätt klass för klass följt de under

åren 1869—71 i dessa läroverks tre nedersta klasser på höstterminerna

intagne lärjungarne och antecknat, från hvilken

klass hvar och en afgått ur läroverket. I de tabeller, som meddela

resultatet af denna undersökning, hafva siffrorna för alla tre

åren sammanslagits och de från hvarje klass afgängne blifvit angifne

i antal och procent af de intagnes summa.

I sammanhang med denna äfven för bedömandet af frågan om

nödiga afslutningspunkter inom läroverket vigtiga undersökning sta

de utredningar, som röra mogenhetsexamen. Den vidlyftigaste

4

KAP. 1.

bland dessa liar varit undersökningen deraf, huru mänga bland

de under 5-årsperioden 1878—82 i mogenhetsexamen approberade

lärjungarne vid läroverken genomgått läroverket i dess helhet

eller den vid hvars och ens inträde i läroverket för honom återstående

delen af detsamma på normal tid (ett år för klass eller

afdelning), huru många afslutat sin kurs på kortare eller längre

tid än den normala. Denna undersökning, hvaraf framgår, i

hvad mån läroverkens nuvarande kurser medhinnas på den åt

dem anslagna tiden just af de lärjungar, som fullfölja sina studier

till och med mogenhetsexamen, har grundats på uppgifter i

examensprotokoll och tabeller, program och kataloger; den har

likaså kunnat verkställas endast genom att år efter år följa hvarje

lärjunge tillbaka genom skolans klasser. Den har utförts för

samtliga de högre läroverken och derefter sammanförts summariskt

för alla åren i tabellform med angifvande i procent af de lärjungar,

som höra till ofvannämda 3 grupper.

Vid sidan af och belysande den nu nämda står undersökningen

af lärjungarnes medelålder vid mogenhetsexamens afläggande.

Då hithörande uppgifter med lätthet kunnat erhållas

ur anmälningslistor och examenstabeller och då det varit af intresse

att kunna bestämma medelåldern för ett större antal år,

har denna undersökning gått tillbaka till år 1871'') och sträcker

sig derifrån till och med år 1883. Tabellen anger de examinerades

medelålder för hvarje år så väl inom hvarje särskild! läroverk

som för alla rikets läroverk tillsammans och derjemte för

lärjungar från de enskilda läroverken och från enskild undervisning.

Men för att få en föreställning om de lefnadsmål, till hvilka

de allmänna läroverkens undervisning för närvarande i verkligheten

förbereder, vore det tydligen i hög grad önskvärd! att

känna, på hvilka lefnadsbanor läroverkens lärjungar inträdt efter

mogenhetsexamens afläggande och särskild! huru stor del af dem

öfvergatt till akademiska studier eller till det praktiska lifvets

'') Liknande undersökningar för den föregående tiden äro yerkstälda af 1870

—72 årens läroverkskomité.

UPPGIFTER OM MOGENHETSEXAMEN.

5

värf. Ehuru det af lätt insedda skäl möter nästan oöfvervinneliga

svårigheter att härutinnan ernå fullt noggranna uppgifter,

har Komitén dock ansett saken vara af tillräcklig betydelse, för

att ett försök härmed borde göras. För detta ändamål vände sig

Komitén till rektorerna vid de fullständiga läroverken med anhållan

om deras benägna biträde för att, om möjligt, antingen

genom dem sjelfva eller någon annan för saken intresserad lärare

eller enskild person i läroverksstaden erhålla upplysning om de

lärjungars val af lefnadsbana, hvilka under tioårsperioden 1865—74

afiagt mogenhetsexamen, vare sig på den klassiska eller den reala

linien. Uppgifter begärdes om antalet af de under dessa är genom

mogenhetsexamen afgångne, a) som inträdt i statens eller

kommunens tjenst och b) som egnat sig åt stads- eller landtniannanäring,

i bägge fallen särskildt a antalet af dem, som inträdt

på sin lefnadsbana efter fortsatta studier vid universitet

eller fackskola, och å antalet af dem, som utan sådana studier

omedelbart öfvergätt till sin praktiska verksamhet, samt slutligen

c) äfven å deras antal, som ej inträdt i tjenst eller näring, vare sig

till följd af ännu pågående studier eller af annan anledning.

Genom den tjenstvilliga medverkan, hvarmed herrar rektorer

i detta som i andra hänseenden gått Komiténs önskningar till

mötes, har det lyckats Komitén att äfven öfver dessa förhållanden

erhålla en tabellarisk framställning, utvisande i antal

och procent af totalantalet de genom mogenhetsexamen under

nämda period afgångnes fortsatta lefnadsverksamhet, sådan den

kan uppfattas genom ofvan angifna rubriker. Denna tabell ger

också tillfälle till en jemförelse mellan de bägge linierna med

afseende på den lefnadsriktning, som deras lärjungar efter mogenhetsexamens

afläggande tagit. Till en sådan jemförelse bidrager

äfven i någon mån den af Komitén infordrade upplysningen om

antalet dels af de lärjungar å klassiska linien, som efter år 1878

afiagt real kompletteringsexamen i matematik, fysik och kemi,

dels af de realister, som från samma tid kompletterat i latin.

6

KAP. I.

Då resultaten af den undervisning, som meddelas å läroverkens

olika linier, den klassiska ocli den reala, väl i någon mån kunna

bedömas af betygen i mogenhetsexamen, bär Komitén äfven funnit

nyttigt att anställa en jemförande undersökning särskildt, huru

betygen utfallit i sådana ämnen, som, på samma gång de äro

betydelsefulla, tillika äro för bägge .linierna gemensamma och

angifva bildningsresultatet i det hela. Bland dessa intager uppsatsen

på modersmålet främsta rummet, enär den mer än något

annat examensprof angifver mogenheten i det hela och öfver hufvud

är lika stäld på de bägge linierna. Men äfven den franska skruf - ningen är i detta hänseende vigtig, enär den utvisar den ståndpunkt

i detta gemensamma lefvande språk, som på hvardera linien

uppnäs, — ehuru visserligen, hvad detta ämne beträffar, jemförelsen

med afseende pa den större svårighet, de åt realliniens abiturienter

utdelade stilarne ända till vårterminen 1883 erbjudit, ej

kan anses för det ifrågavarande ändamålet alldeles tillfyllestgörande.

En jemförande tabell öfver mogenhetsexamensbetygen i

dessa bägge skriftliga prof under åren 1878—83 har uppstälts

efter examenstabellerna; vid dess bedömande bör naturligtvis

hänsyn tagas till den högst väsentliga skilnaden mellan latinoch

realstudenternas antal. Lärjungeantalstabeller för åren 1873

83, angifvande särskildt antalet å de olika linierna, hafva äfven,

såsom nämts, blifvit uppgjorda för samtliga rikets läroverk.

Slutligen har Komitén, vid behandlingen af läsplanen, måst

taga hänsyn till de klagomål rörande öfveransträngning vid skolorna,

som länge höjts från flere håll. Dä denna öfveransträngning

ansetts utöfva en menlig inverkan på det uppväxande slägtets

helsotillstånd och fysiska styrka, blef det för Komitén eu bjudande

nödvändighet att vidtaga eu grundlig undersökning af det

hygieniska tillståndet vid våra läroverk. Denna undersökning

maste, för att motsvara sitt ändamål, antaga ganska stora dimensioner

och har sedermera föranledt en högst tidsödande bearbetning

af materialet; sättet för densamma och resultaten deraf angifvas

här nedan i ett särskildt kapitel — något, som synts lämp

-

UTREDNINGAR I T ERMINS AFGIFT SFRÅGAN.

7

ligast med hänsyn både till undersökningens vidlyftighet och till

dess vigt, särskildt derutinnan att den lemnar ett åt hufvudmotiven

för af Komitén väckta förslag med afseende å lärjungarnes arbetstid.

Bland de frågor, som Statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet

i sitt anförande till statsrådsprotokollet särskildt

framhållit såsom föremål för Komiténs uppmärksamhet, följer vidare

frågan om införande vid läroverken af till statsverket ingående

terminsafgifter. Vid den utredning härutinnan, hvars behöflighet

Statsrådet framhållit, har Komitén trott sig i första

hand höra undersöka, till hvilken utsträckning befrielse från de

redan nu stadgade afgifterna lemnas lärjungar vid de olika slagen

af läroverk. Sedan uppgifter härom infordrats för treårsperioden

1880—82, hafva dessa sammanförts i en tabell, hvilken utvisar saväl

antalet af de från afgifterna till olika kassor befriade lärjungarne,

som ock hvilken procent dessa utgöra af läroverkens hela lärjungeantal.

Men om denna undersökning varit nödig för att utröna,

huru behofvet af befrielse från de nya, förhöjda afgifterna skulle

komma att ställa sig, kunde den dock icke anses vara föi detta

ändamål tillräcklig. Det har ock, då det gält påläggandet af eu

dylik utgift för föräldrarne, varit af vigt att så vidt möjligt taga

kännedom om desses stånd och förmögenhetsvilkor för att deraf

kunna draga slutsatser angående deras förmåga att bära afgifterna.

Uppgifter härom hafva begärts från alla läroverk, de

hafva för första klassen, der ständigt nya lärjungar tillkomma,

tagits för höstterminerna 1880—82, men för öfriga klasser endast

för höstterminen 1882, emedan uppgifterna för nagra få pa hvarandra

följande år i dessa sistnämda klasser till största delen

skulle kommit att omfatta samma lärjungar.

Att i och för denna undersökning gruppera föräldrarne efter stånd

och förmögenhetsvilkor har mött ej ringa svårigheter, och utan tvifvel

hafva många oegentligheter föranledts äfven af den uppställning i

olika rubriker, som Komitén härför formulerat och som finnes närmare

utredd vid sjelfva tabellen. Grundtanken har varit att särskilja

8

KAP. I.

föräldrarne i följande grupper: a) sådane, som är o i statens tjenst,

b) sadane, som egna sig åt enskild praktisk verksamhet i stad och

c) sadane, som idka dylik på landet. Inom hvardera af dessa tre

grupper hafva sedermera uppstälts tre grader, den första innefattande

sådane föräldrar, som ansetts ega fullgod betalningsförmåga,

den andra sådane, som ansetts ega temligen god sådan, och

den tredje dem, hvilkas betalningsförmåga synts vara mindre god

eller ingen. Bearbetningen af de inkomna uppgifterna har bestått

i dessas sammanförande å summarisk tabell efter olika grupper och

grader samt uträkning af antalets inom hvarje grad och grupp

procentförhållande till det totala lärjungeantalet. Då det slutligen

ansetts önskligt att utröna, hvilket inflytande den stundom ifrågasatta

modifikationen i afgift för två eller flere vid samma läroverk

undervisade bröder skulle kunna komma att utöfva på afgifternas

belopp, hafva äfven upplysningar i detta hänseende från

rektorerna begärts och sammanförts i en totaltabell.

Vid utredning af den synnerligen omfattande och svårlösta

frågan om läroverksstyrelsen samt särskildt om dess öfverflyttande

från domkapitlen på annan myndighet visade det sig behöfligt

att känna mängden af de läroverksärenden, som för närvarande

förekomma vid domkapitlen och eforsembetena. För detta

ändamål infordrades från konsistorierna uppgifter härom, och

dessa hafva sedan sammanförts för samtliga domkapitel och eforsembeten.

Till alla dessa undersökningars resultat, sådana de i tabellbilagan

förefinnas, har Ivomitén vid de särskilda förslagens uppgörande

tagit hänsyn. Der dessa resultat mera omedelbart sammanhänga

med Komiténs framställningar och tjena som motiv för

förslagen, finnas de, hvart på sitt ställe, i sammandrag angifna i

betänkandets text, der äfven en mängd smärre utredningar, som

under arbetets lopp befunnits önskvärda, äro införda. En del tabeller

hafva för öfverskådlighetens skull blifvit grafiskt utarbetade.

För att fylla den positiva delen af sitt uppdrag »att afgifva

de yttranden och förslag, hvartill en sådan undersökning må

ÖFVERSIGTER AF FRÄMMANDE LÄNDERS SKOLVÄSENDE.

9

kunna föranleda», har Komitén låtit sig angeläget vara att erhålla

en så noggrann kännedom, som omständigheterna medgifvit,

om undervisningsväsendets ställning i främmande länder, särskildt

sådana der en lifligare utveckling på skolans område under den

sista tiden egt rum. Och då den insigt härutinnan, som kan vinnas

genom här tillgängliga och kända författningar och historiska

arbeten, knappast kan blifva tillräckligt fullständig och säker,

har Komitén ansett sig höra från vissa länder direkt genom utrikesdepartementet

och de svenska beskickningarna anskaffa upplysningar

om förhållandena särskildt i sådana afseenden, i hvilka

ändring hos oss synts Komitén kunna ifrågakomma. Uppgifter

hafva sålunda begärts om de olika slagen af lärda skolor, om

dessas indelning i klasser, om lärokurserna för hvarje klass i

hvarje ämne, om den åt hvarje ämne anslagna tiden, om årets

lärotider, om fordringarna för inträde i de ifrågavarande skolornas

lägsta klass, om deras afgångsexamen och fordringarna deri,

om skolornas ekonomiska förhållanden, lärjungarnas afgifter, statens

och kommunens bidrag, om läroverksstyrelsens anordning och

sättet för lärares utnämning, om latinets och grekiskans betydelse

för kompetensen till vissa tjenster och embeten samt om

kompletteringsexamina och efterpröfningar. De länder, från hvilka

sådana upplysningar på ministeriel väg erhållits, äro Baden,

Bayern, Belgien, England, Frankrike, Holland, Italien, Preussen,

Sachsen, Schweiz, Wurtemberg och Österrike-Ungarn. Enahanda

upplysningar hafva vidare erhållits från Danmark genom härvarande

danska minister, från Norge genom norska statsrådsafdelningens

kansli härstädes och från Finland på enskild väg. Med

ledning af de inkomna svaren samt af den litteratur rörande de

olika ländernas skolväsen, som kunnat anskaffas, hafva sedermera

inom Komitén öfversigter utarbetats för de flesta af dessa länder och

dessutom vid öfverläggningar om de särskilda frågorna jemförande

redogörelser för utländska förhållanden lemnats. Dessa öfversigter

åtfölja såsom särskild bilaga detta betänkande.

10

KAP. I.

B. Den allmänna gången af Komiténs framställning.

Bland de förslag, Komitén, efter verkstälda undersökningar och

utredningar, ansett sig böra afgifva, tillkommer utan tvifvel största

betydelsen dem, som röra förändringar i läroverkens undervisningsplan

och hvad dermed omedelbart sammanhänger. Dessa förslag

måste derför blifva, så att säga, betänkandets kärnpunkt. Men

innan Komitén öfvergår till desamma och deras speciela motivering,

har den velat lemna något fullständigare utredande framställningar

angående de hufvudfrågor, i hvilka det varit för Komitén nödvändigt

att bilda sig en bestämd åsigt, innan den kunnat ingå på

bestämmandet af de deraf beroende förslagen till ändringar i

undervisningsplanen.

Främst vänder sig då uppmärksamheten till frågan om latinets

ställning och betydelse såsom undervisningsämne, med afseende

på hvilken för närvarande de för undervisningen intresserade

äro delade i två läger. Af Komiténs uppfattning rörande

denna fråga äro dess förslag till undervisningsplan i väsentlig

mån beroende, och Komitén börjar derför sitt betänkande med en

framställning af densamma. Men den har dervid icke kunnat inskränka

sig till att behandla latinets ställning ensamt vid de allmänna

läroverken. Ty liksom det å ena sidan är obestridligt,

såsom yttras i ofvannämda anförande till statsrådsprotokollet,

att »hvarje ordnande af det akademiska examensväsendet måste

utgå från förutsättningen om en viss skolbildning hos de lärjungar,

som infinna sig vid universitetet», så kommer å andra sidan

ett ämnes ställning i de akademiska examina att utöfva ett

högst väsentligt inflytande på den plats och betydenhet, ämnet

erhåller inom skolans undervisningsplan. Och särskild! måste

den omständigheten, att betyg öfver kunskap i ett ämne oeftergiflig!

fordras för inträde på alla de lefnadsbanor, för hvilka

de akademiska examina förbereda, gifva detta ämne en förherskande

ställning i skolan och utöfva en bestämmande inverkan

på hela läroverksorganisationen. För en Komité, som har att

DEN ALLMÄNNA GÅNGEN AF KOMITÉNS FRAMSTÄLLNING. 11

granska denna, blir det derför nödvändigt att först afgöra, huruvida

den ärnar utgå från de nuvarande fordringarna i de akademiska

examina eller om den anser några förändringar i dem vara

att förutsätta med afseende på något eller några af de ämnen,

som förekomma jemväl i läroverkens undervisningsplan. Det är

derför Komitén äfven yttrat sig om latinets ställning vid universiteten

och afgifvit förslag till de förändringar häri, som synts

Komitén önskvärda och af förhållandena påkallade och medgifna.

Vidare har det varit för Komitén nödvändigt att taga allvarlig

hänsyn till de från så många håll och sedan sä långt tillbaka

yttrade farhågorna för öfveransträngning vid skolorna och till de

allt oftare uttalade tviflen, huruvida inom dem tillbörligt afseende

fästes vid den fysiska uppfostran, och det är efter en så vidt möjligt

noggrann pröfning af alla hithörande förhållanden, som Komitén

afgifvit sitt förslag till bestämmelser såväl rörande undervisningstidens

längd och fördelning som i fråga om lärokurser in. m.

Efter denna framställning följer en utredning af frågan om

första klassens indragning och ett uttalande af Komiténs åsigt

härom. Redan vid 1880 års riksdag uttryckte Andra kammaren

sin åsigt om önskvärdheten af en sådan indragning, och Komitén

har, vid pröfningen af läroverkens nuvarande organisation,

ansett sig pligtig att egna en ekonomisk och pedagogisk undersökning

åt denna fråga, hvars afgörande i väsentlig mån måste

inverka på så väl inträdesfordringarna vid läroverken som lärokursernas

fördelning.

Härefter och väsentligen ur de sålunda erhållna premisserna

framställer Komitén motiveringen för de af Komitén föreslagna

ändringarna i bildningsliniernas karaktär, fördelningen af undervisningstiden

mellan de olika läroämnena, tidpunkten för dessas

inträdande, den dagliga och årliga undervisningstidens längd,

begränsningen af lärjungarnes hemarbetstid, bestämmelserna angående

undervisningstiden i öfningsämnena samt andra med undervisningsplanen

sammanhängande anordningar. Dessa förslag framställas

derpå i omedelbart samband med sina grunder.

12

KAP. I.

I sammanhang såväl med de sålunda föreslagna förändringarna

i läroverkens undervisningsplan som med de af Komitén

gjorda förslagen angående latinets ställning till de akademiska

examina, och med fäst afseende på denna frågas stora betydelse

och för närvarande sväfvande skick afgifver Komitén vidare

förslag till åtskilliga förändringar i bestämmelserna angående

vilkoren för kompetens till lärare!] enster vid läroverken.

Särskild! liar den förbildning, blifvande lärare i främmande

lefvande språk för närvarande erhålla, synts Komitén vara behäftad

med så väsentliga brister, att ett förslag till förändrade

anordningar vid universiteten för dessa lärares bildning bort i

Komiténs betänkande inflyta.

Sedan Komitén sålunda afgifvit sina utlåtanden angående

sjelfva undervisningen vid läroverken och dermed mera omedelbart

sammanhängande frågor, återstod för densamma att behandla de

ekonomiska och administrativa ärenden, som framhållits såsom föremål

för dess ompröfning. Alltså följer nu en undersökning af

terminsafgiftsfrågan jemte förslag till bestämmelser rörande till

staten ingående terminsafgifters erläggande vid de allmänna läroverken.

Af både ekonomisk och pedagogisk betydelse äro de förslag,

som Komitén härefter afgifver angående indragning eller ombildning

af pedagogier, treklassiga samt några femklassiga läroverk.

Dessa förslag innebära införandet af en i vårt land på den högre

undervisningens område nästan ny princip — det s. k. subventionssystemets

— samt möjliggörandet af större frihet i pedagogiskt

hänseende vid anordnandet af de hithörande skolorna.

Slutligen har det varit Komiténs uppgift att till behandling

företaga den svåra och invecklade frågan om läroverkens styrelse.

Det förslag Komitén i detta hänseende afgifver är af ganska omfattande

art; i detsamma förordas nemligen de särskilda läroverkens

ställande under lokalstyrelser samt hela läroverkssystemets

underordnande under en gemensam öfverstyrelse för de allmänna

läroverken, hvilken skulle subordinera under kung!, ecklesiastik

-

DEN ALLMÄNNA GÅNGEN AF KOMITÉNS FRAMSTÄLLNING.

13

departementet ock öfvertaga en stor del såväl af det sistnämdas

som af domkapitlens befattning med läroverken samt öfver dessa

utöfva en verksam inspektion. Komitén bär dock icke ansett det

tillhöra dess uppgift att ingå på de speciela detaljerna rörande

de ifrågasatta myndigheterna eller afgifva förslag till instruktion

för desamma, utan endast velat angifva de allmännare gränserna

för deras uppgift och befogenhet.

Slutligen har Komitén ansett sig böra göra en ungefärlig

beräkning af de jemkningar i statsverkets utgifter för de här

ifrågavarande läroverken, hvilka skulle blifva förbundna med

genomförandet af de af Komitén föreslagna förändringarna. Denna

beräkning återfinnes i bil. A.

14

KAP. II.

KAP. II.

Om Latinets ställning vid Sveriges offentliga

undervisningsanstalter.

Sedan äldre tider hafva de tvänne klassiska språken utgjort

de, i afseende på både grundlighet i undervisningen och den

deråt anslagna tiden, förnämsta ämnena vid Sveriges, såväl som

andra länders offentliga läroverk. Under kulturens framåtskridande,

samfärdselns stegrande samt yngre vetenskapers uppkomst och

utveckling hafva nya ämnen, företrädesvis de s. k. reala, med

städse ökad kraft fordrat plats för sig inom nämda anstalter.

Häraf har de äldre läroämnenas ställning ovilkorligen måst beröras,

och det torde knapt kunna förnekas, att nästan hvarje

klagomål öfver den offentliga undervisningen i vårt land och

hvarje yrkande på reform deraf, som under de senare årtiondena

låtit sig höras med ständigt växande styrka, står i närmare eller

aflägsna^ samband med frågan om dessa båda språk och numera

i synnerhet om det ena af dem.

Striden gäller nemligen hos oss sedan femton år tillbaka

nästan uteslutande latinet, efter det att genom kungl. kungörelsen

af den 10 Mars 1869, föranledd af riksdagens skrifvelse af den 29

April 1868, befrielse från grekiska språkets läsning medgifvits åt

lärjunge, som med målsmans bifall sådan önskar. Genom denna

åtgärd bildades vid läroverken den andra af de der nu befintliga

tre undervisningslinierna, hvilka må betecknas på följande sätt:

ANTAL LÄRJUNGAR, PÅ DE SÄRSKILDA LIN TERN A.

15

Limen A. Hel-ldassister: läsa både latin och grekiska;

» B. Half-klassister: » latin, men ej grekiska;

» C. Realister: » hvarken latin eller grekiska.

För vinnandet af eu klar uppfattning åt dessa språks ställning

vid de allmänna läroverken är kännedom om de särskilda

liniernas lärjungeantal af synnerlig vigt, och meddelas derför bär

till en början följande öfversigt1).

Tabell 1.

Antal lärjungar på de särskilda linierna i fjerde och femte

klasserna af de allmänna läroverken enligt höstterminskatalogerna.

År

Antal.

Summa.

Procent af summan.

A.

B.

C. .

A.

B.

C.

1873...........

1040

1050

869

2959

35,1

35,5

29,4

1874............

890

1138

954

2982

29,8

38,2

32,o

1875............

434

1511

1356

3301

13,i

45,8

41,i

1876............

23

1875

1634

3532

0,6

53,i

46,3

1877............

__

1882

1589

3471

—

54,2

45,8

1878............

—

2103

1621

3724

—

56,5

43,5

1879............

—

2347

1608

3955

—

59,3

40,7

1880............

—

2478

1500

3978

—

62,3

37,7

1881............

—

2411

1560

3971

—

60,7

39,s

1882............

—

2415

1602

4017

-

60,i

39,9

1883............

—

2367

1615

3982

—

59,4

40,6

'') Då den läroverkskomité, som af Kung!. Maj:t tillsattes d. 21 Oktober 1870

ock afgaf sitt betänkande d. 23 Juli 1872, lenmat en utförlig historik öfver det

svenska skolväsendet sedan år 1820, bar nuvarande Komité ansett sig kunna, med

hänvisning till nämda historik, här inskränka sin framställning till det sistförfluten

årtiondet.

16

KAP. 11.

Tabell 2.

Antal lärjungar på de särskilda linierna i sjette och sjunde

klasserna af de allmänna läroverken enligt höstter

minskatalogerna.

År

Antal.

Summa.

Procent af summan.

A.

B.

C.

A.

B.

C.

1873............

1746

642

349

2737

63,8

23,5

12,7

1874............

1578

662

346

2586

61,o

25,6

13,4

1875............

1447

728

382

2557

56,o

28,5

14,9

1876............

1360

897

465

2722

50,o

32,9

17,1

1877............

1261

1035

670

2966

42,5

34,9

22,o

1878............

1287

1167

794

3248

39,6

35,9

24,5

1879............

1326

1346

863

3535

37,5

38,i

24,4

1880............

1391

1476

918

3785

36,7

39,o

24,3

1881............

1408

1652

944

4004

35,2

41,3

23,5

1882............

1333

1757

793

3883

34,3

45,2

20,5

1883............

1259

1847

748

3854

32,7

47,9

19,4

Tabell 3.

Antal lärjungar vid de allmänna läroverken, som aflagt

mogenhetsexamen på de särskilda linierna.

År

Antal.

Summa.

Procent af summan.

A.

B.

c.

A.

B.

C.

1873............

383

96

46

525

72,9

18,3

8,8

1874............

372

122

53

547

68,o

22,3

9,7

1875............

316

104

53

473

66,8

22,o

11,2

1876............

297

92

47

436

68,i

21,1

10,8

1877............

290

106

53

449

64,6

23,6

11,8

1878............

243

129

64

436

55,7

29,6

14,7

1879............

225

144

85

454

49,6

31,7

18,7

1880............

249

217

85

551

45,2

39,4

15,4

1881............

246

221

no

577

42,6

38,3

19,1

1882............

272

244

160

676

40,2

36,i

23,7

1883............

273

258

159

690

39,o

37,4

23,o

Summa förl

alla åren /

3166

1733

015

5814

*)455

29,8

15,7 |

FÖRHÅLLANDET MELLAN LATINARNES OCH REALISTEKNES ANTAL. 17

Ur föregående uppgifter härledes ock följande

Tabell 4.

Förhållandet mellan den klassiska och den reala afdelningens

lärjungeantal, det sistnämda antaget = 1. I

År

Inom hela läro- verket ofvan

3:dje kl.

Inom fjerde och

femte klasserna.

Inom sjette och

sjunde klasserna.

I mogenhets- examen.

1873...............

3,7

2,4

6,8

10,4

1874...............

3,3

2,1

6,5

9,3

1875...............

2,4

1,4

5,7

7,9

1876...............

2,0

1,2

4,9

8,3

1877.............

1,8

1,2

3,4

7,5

1878...............

1,9

1,3

3,1

5,8

1879...............

2,o

1,5

3,i

4,3

1880...............

2,3

1,7

3,i

5,5

1881...............

2,2

1,5

3,2

4,2

1882...............

2,3

1,5

3,9

3,2

1883...............

2,3

1,5

4,2

3,3

I hvarje fall utgöra alltså latinlärjungarne, i synnerhet inom

de fyra högsta årsafdelningarna, den till antalet vida öfvervägande

delen af skolungdomen.

Att, såsom tab. 1 visar, linien A alltsedan 1877 saknas i

4:de och öde klasserna, beror naturligtvis deraf, att grekiskan

då uppflyttades till den 6:te klassen. Men af tab. 2 och 3 framgår

det anmärkningsvärda förhållande, att samma linies relativa lärjungeantal

varit under alla de år, öfversigten omfattar, stadt i

oafbrutet och ganska hastigt aftagande, under det att JB-liniens

samtidigt ökats. Äfven realisternas antal har under dessa år

vuxit, men hvarken lika hastigt eller lika oafbrutet; deras antal,

särdeles det relativa, företer till och med tecken till minskning

under de senaste åren.

Lärov.-kom. bet.

2

18

kap. ir.

I afseende på detta antal må ett par anmärkningar göras i

förbigående. De höga siffrorna i C-kolumnerna af tab. 3 för

åren 1882 och 1883 bero uppenbarligen af samma kolumners höga

siffror i tab. 2 för åren 1879—81. Det, särdeles i de högre

klasserna, mycket låga relativa antalet realister för de första år,

tabellerna omfatta, torde i väsentlig mån vara att tillskrifva de då

inom landet rådande, ovanligt gynsamma ekonomiska förhållandena,

genom hvilka många ynglingar föranleddes att tidigt afbryta sina

studier för att egna sig åt praktiska värf.

Af större vigt i samma afseende är eu annan omständighet.

Under de senare åren hafva nemligen två talrikt besökta realläroverk

inrättats, det ena i Stockholm, det andra i Göteborg;

det förra började sin verksamhet hösten 1876, bestod då af endast

de tre lägsta klasserna, har sedermera för hvarje år ökats med

en eller två klasser uppåt och höll sin första mogenhetsexamen

våren 1881; det senare öppnades såsom fyrklassigt hösten 1880

och har ännu icke hållit någon mogenhetsexamen. Af landets

samtlige realister befinner sig en mycket stor del just vid dessa

båda läroverk; och på grund häraf har det, helst som förhållandena

i dessa rikets båda största städer i åtskilliga hänseenden afvika

från de i det öfriga landet rådande, synts Komitén af vigt att

uppgöra eu särskild statistisk öfversigt af de allmänna läroverken,

med uteslutande af dem i förenämda båda städer. Denna öfversigt

synes emellertid endast behöfva omfatta de senaste fem åren;

blott under dessa kan nemligen de båda ifrågavarande realläroverkens

inrättande anses hafva utöfvat något nämnvärdt inflytande.

En hvar af de följande tabellerna 1 A—4 A innehåller samma

uppgifter som den med motsvarande nummer förut betecknade,

endast med den olikhet, att antalen af de vid samtliga allmänna

läroverk i Stockholm och Göteborg studerande lärjungarne äro fråndragna

och uppgifterna alltså afse endast rikets öfriga allmänna

läroverk.

FÖRHÅLLANDET MELLAN LATINARNES OCH REALISTERNES ANTAL. 19

Tabell 1 A.

{4:de och 5:te klasserna.)

År.

Antal.

Summa.

Procent af summan.

A.

B.

C.

A.

B.

C.

1879...............

_

2,000

1,059

3,059

—

65,4

34,6

1880...............

—

2,076

980

3,056

—

67,9

32,1

1881...............

—

2,012

937

2,949

—

68,2

31,8

1882...............

—

2,019

1,023

3,072

—

66,7

33,s

1883...............

—

1,982

1,008

2,990

—

66,3

33,7

Tabell 2 A.

(6:te och 7:de klasserna.)

År.

Antal.

Summa.

Procent af summan.

A.

B.

C.

A.

B.

C.

1879...............

1,237

1,029

695

2,961

41,8

34,7

23,5

1880...............

1,216

1,180

664

3,060

39,7

38,6

21,7

1881...............

1,248

1,334

675

3,257

38,s

41,o

20,7

1882...............

1,174

1,415

534

3,123

37,c

45,3

17,i

1883...............

1,115

1,450

473

3,038

36,7

47,7

15,6

Tabell 3 A.

(Mogenhetsexamen.)

År.

Antal.

Summa.

Procent af summan.

A.

B.

C.

A.

B.

c.

1879...............

191

125

65

381

50,1

32,8

17,1

1880...............

211

176

56

443

47,6

39,7

12,7

1881...............

211

177

83

471

44,8

37,6

17,6

1882...............

244

194

109

547

44,6

35,5

19,9

1883...............

233

205

102

540

43,i

38,0

18,9

20

KAP. II.

Tabell 4 A.

(.Förhållandet mellan latinarnes och realisternas antal.)

År

Inom hela läro- verket ofvan

3:dje kl.

Inom fjerde och

femte klasserna.

Inom sjette och

sjunde klasserna.

I mogenhets- examen.

1879............

2.4

1,9

3.3

4,9

1880.........

2.7

2,i

3,u

6,9

1881.........

2,8

2,i

3,8

4,7

1882..........

2.0

2,o

4,8

4,0

1883...............

3,i

2,0

5,4

4,3

Af dessa senare tabeller, jemförda med de föregående, framgår:

att realisternas relativa antal är, hvad beträffar såväl de lägre

som de högre klasserna, i Stockholm och Göteborg ej obetydligt

högre än i det öfriga landet;

att A-liniens oafbrutna förminskning och B-liniens lika oafbrutna

tillväxt äfven i det här senast betraktade fallet framträda

uppenbart; men

att realisternas relativa antal, hvad beträffar såväl läroverket

i sin helhet som i synnerhet dess fyra högsta års-afdelningar,

under dessa fem senaste år märkbart aftaga vid de allmänna

läroverken utom Stockholms och Göteborgs.

Den verkliga anledningen till A-liniens fortgående relativa

minskning torde ligga för öppen dag. Den ofvannämda kung!,

kungörelsen af den 10 Mars 1869 lemnade nemligen i afseende

på grekiskan en i det närmaste fullständig, af intet yttre hinder

hämmad valfrihet. Det tvång, som förut förefunnits i nämda hänseende,

var hufvudsakligen inskränkt till elementarläroverket, enär

för ingen af de akademiska studiebanorna, med undantag af den

teologiska, den tiden, lika litet som nu, kunskap i grekiska erfordrades.

En skolans lärjunge, som i våra dagar begagnar sig

SKOLFOKHÅLLANDENAS samband med det aicad. examensväsende^ 21

af den medgifna dispensen från detta språk, beröfvar sig ej derigenom

eller ens minskar för sig utsigten att kunna vid universitet

idka studier och öfver dem erhålla officiel! vitsord inom hvilken

som helst af de tre verldsliga fakulteterna.

Med latinet är som bekant förhållandet ett helt annat, och

just deri måste tvifvelsutan orsaken till B-liniens starka tillväxt

sökas. Lika litet som man kan tillskrifva A-liniens förminskning

någon sedan år 1873 inträdd förändring i den svenska allmänhetens

uppfattning af det grekiska språkets eller den grekiska

litteraturens värde och betydelse i och för sig, lika litet lärer man

få söka anledningen till B-liniens tillväxt och C-liniens minskning

i någon hos samma allmänhet utbredd åsigt om latinkunskapens

höga värde i och för sig eller latinstudiets nytta i pedagogiskt

hänseende. Redan här framträder uppenbart verkan af »det

innerliga sammanhang, hvilket» •— såsom Statsrådet och chefen

för ecklesiastikdepartementet i sitt anförande till statsrådsprotokollet

af d. 20 Okt. 1882 yttrar — »eger rum mellan det akademiska

examensväsende!1) och den undervisning, som meddelas

vid de allmänna läroverken». Till frågan derom får Komitén i

det följande ofta nog anledning att återkomma och måste redan

här uttala den åsigt, att den förnämsta orsaken till det osäkra

och vacklande tillstånd, hvari det svenska undervisningsväsendet

dess värre sedan länge befunnit sig, ligger just deri, att man vid

de tid efter annan vidtagna reformerna ej tagit behörig, ja ofta

nog alls ingen hänsyn till ifrågavarande sammanhang, likasom i

allmänhet icke behörigen öfvervägt det inflytande, som en, för

afhjelpandet af någon enskild olägenhet vidtagen, åtgärd kunnat

utöfva på detta undervisningsväsende i dess helhet.

Ett nära till hands liggande och högst betydande exempel i

detta hänseende erbjuder just den senaste och vigtigaste för

'')

För afläggande* af hvilken som helst af de akademiska s. k. preliminärexamina

är latinknnskap för närvarande oumbärlig. Dessa examina äro 1)

teologisk-filosofisk ex., 2) juridisk-filosoflsk ex., 3) förberedande ex. för ex. till

rättegångsverken, 4) förberedande ex. för kansliexamen, 5) medioinsk-filosofisk

ex. och 6) filosofie kandidatexamen (förberedande för licentiatex.)

22

KAP. II.

ändringen af de svenska elementarläroverken, den nemligen, som

grundar sig på riksdagens beslut af år 1873. Genom densamma

uppsköts latinets inträdande i skolan från 2:dra till 4:de klassen,

men följderna af denna åtgärd fingo ej sitt tillbörliga uttryck i

lagstiftningen, enär icke på samma gång någon tydlig bestämmelse

gafs, att med denna förändring af språkets ställning inom läroverket

och den förminskning af hela den deråt anslagna undervisningstiden,

som deraf orsakades, äfven borde följa en minskning

af fordringarna på latinkunskap i mogenhetsexamen. Ej

heller åtföljdes denna reform af en motsvarande förändring af

latinets ställning i de akademiska examina. Tvärtom inträffade

det anmärkningsvärda förhållande, att samtidigt med ifrågavarande

förändring af elementarläroverken började tillämpningen af 1870

års författning rörande filosofie kandidatexamen1), hvilken gick i

nästan alldeles motsatt riktning, med sina tvångsämnen, från

kvilka ingen dispens medgafs, och skärpningen af fordran på

latinkunskap hos de studerande.

Detta samtidiga inträffande af två olika reformer, den ena

på elementarläroverkets, den andra på universitetets område, är

ingalunda ett ensamt stående drag af den motsatta riktning,

hvilken de senare årtiondenas lagstiftning följt på de båda hållen.

Tvärtom finner man vid en närmare granskning af denna lagstiftning,

hurusom, på samma gång latinets betydelse inom

skolan allt mera minskats, derigenom att det undanträngts från

de nedre klasserna och från sin forna ställning såsom grundläggande

språk, en alldeles motsatt väg blifvit följd i fråga om

bestämmelserna för de akademiska examina. Ännu för föga mer

’) Ifrågavarande författning, hvilken i det följande kommer att mer än en

gång nämnas, är daterad d. 16 April 1870, men inträdde, enär talrika ansökningar

om dispens från densamma inlemnades och vanligen beviljades, i fullständigt

gällande kraft först vid slutet af den akademiska vårterminen 1875,

d. v. s. d. 1 Juni s. å. Denna dess giltighet varade ej fullt tjugu månader,

nemligen till d. 26 Januari 1877, då en första modifikation af densamma gjordes,

hvilken i sin ordning efterträddes d. 12 Sept. 1879 af eu ännu mera genomgripande,

som under vissa inskränkningar medgaf frihet från ett tvångsämne.

SAMMANHANGET MELLAN UNIVERSITETS- OCH SKOLLAGSTIFTNINGEN. 23

än 20 år sedan funnos tvänne sådana, för hvilkas afläggande

ingen latinkunskap erfordrades, kameral- och bergs-examen. Den

senare finnes visserligen ännu qvar, men nästan blott till

namnet, enär förändrade förhållanden vållat, att den numera

ytterst sällan aflägges (från och med år 1869 bär den endast 4

gånger aflagts vid Upsala universitet, och 3 gånger vid Lunds);

den förra, till hvilken som bekant ett mycket stort antal studenter

fordom vände sig, upphäfdes d. 9 Okt. 1863, och från den tiden

blefvo högskolornas portar i sjelfva verket så godt som tillslutna

för realisterna.

Till och med i fråga om filosofie doktorsgraden, det mest

teoretiska af alla akademiska lärdomsprof, har en anmärkningsvärd

förändring i förevarande afseende inträda fordringarna på

latinkunskap för denna examen hafva nemligen förr varit lindrigare

än nu. Före år 1853 kunde en studerande vinna nämda grad

med betyget admittitur, d. v. s. så godt som faktisk dispens i

detta ämne, allenast han lyckats komma fram genom det jemförelsevis

lindriga prof, som benämdes »examen stili latini pro

gradu philosophico». Genom 1853 års stadga för filosofie kandidatexamen

bestämdes visserligen sex ämnen, och bland dem latinet,

såsom obligatoriska, men från tvänne, hvithet som helst af dem

kunde likväl dispens beviljas; ett medgifvande, som i nästan hvarje

fall begagnades. Men ofvan anförda 1870 års stadga upphäfde

denna frihet. Den återinfördes till en del genom kungl. brefvet af

den 12 September 1879, hvars mom. 2 medgifver, »att studerande

vid filosofie kandidatexamens afläggande må kunna af filosofiska

fakulteten - såvida den med hänsyn till hans ådagalagda insigters

större mognad eller omfattning finner sådant vara skäligt

— frikallas från pröfning i ett af de ämnen eller ämnesgrupper,

som i Vår nådiga skrifvelse af den 26 Januari 1877 mom. 1 uppräknas

såsom börande i denna examen ingå; dock att en sådan

befrielse icke må gälla latinet»1).

’) Kursiv, af Komitén.

24

KAP. II.

Det är ej att undra öfver, om under striden mellan dessa

båda motsatta sträfvanden, det ena inom elementarläroverken,

det andra inom universiteten, det svenska undervisningsväsendet

ej lyckats komma till någon stadga; tvärtom är det att vänta,

att ett fortsättande på denna bana skall göra dess vacklande

ställning ännu mera bekymmersam.

En helt naturlig följd af den här uppvisade bristen på följdriktighet

inom lagstiftningen har särskildt varit den, att eu vidtagen

åtgärd ofta nog ledt till ett resultat, motsatt det som dermed

åsyftats. Då riksdagen fattade sitt ofvannämda vigtiga beslut

af år 1873, väntade den visst icke och åsyftade säkerligen ännu

mindre, att följden deraf skulle blifva ett undanträngande, inom

läroverkens öfre klasser, af öfriga ämnen och i synnerhet de reala

till förmån för latinet. Detta språk har nemligen, just inom dessa

klasser, erhållit ersättning för den tid det förlorat inom de

nedre — eu nödvändig följd af, att fordringarna deri till mogenhetsexamen

ej undergått någon nämnvärd förändring sedan

1873.

Enligt nu gällande författning är latinets ställning inom skolan

följande. På de sex ar (4—t:de klassen), under Indika en lärjunge

studerar latin, medhinnas kurser i sju olika författare (Cornelius,

Caesar, Ovidius, Cicero, Virgilius, Livius, Horatius); af hvarje

veckas undervisningstimmar äro åt detta språk anslagna åtta,

d. v. s. i sjette klassen 25 procent af hela undervisningstiden,

och i 4:de, öde och 7:de klasserna 262/3 procent; hvarjemte under

de fyra sista skolåren ett latinskt hemtema hvarje vecka skall

utarbetas. Då det icke desto mindre ofta anföres, att latinet numera

intager ett mycket begränsad! utrymme inom skolan i jemförelse

med hvad fordom var fallet, är detta så till vida riktigt

att detsamma före den genom riksdagens ofvannämda beslut föranledda

reformen hade ett ännu högre antal veckotimmar inom

läroverket i det hela, nemligen 64 i stället för, såsom nu, 48.

Men denna förlust torde i väsentlig mån uppvägas deraf, att det

numera är just under lärjungens sista skolår, således hans för

-

REALÄMNENAS STÄLLNING PÅ LATINLINIEN.

25

nämsta utvecklingsperiod, som latinstudiet får upptaga en så betydlig

del af hans tid och krafter.

Huru stor del af hans arbete utom lärorummet under denna

period egnas åt latinet, är väl ej möjligt att med full noggrannhet

bestämma. Men utom det att den nyss anförda föreskriften

om ett hemtema i veckan lemnar en viss ledning för omdömet i

detta afseende, lemnas en annan, ännu vigtigare, af det intrång,

de öfriga ämnena, såsom ofvan är nämdt, lida inom de öfverstå

klasserna af linierna A och B. Då det företrädesvis är de reala

ämnena, som deraf drabbas, vill Komitén särskildt betrakta dessas

ställning å nämda undervisningslinier och till en början genomgå

de officiela uppgifterna derom.

Åt naturalhistorien är en timme i veckan anslagen i 6:te

klassen; i den 7:de läses detta ämne alls icke. Kemi förekommer

ingenstädes inom latinafdelningen. Åt fysiken är en veckotimme

anslagen i 6:te klassen, två i den 7:de; men som studiet af detta

ämne förutsätter, för att det ej skall lemna som resultat endast

spridda och lätt bortglömda notiser, insigter i matematik, är dess

ställning väsentligt beroende af sistnämda läroämnes. Förhållanden,

hvilka inverka mindre fördelaktigt på matematikens studium,

röja derför snart nog sitt inflytande äfven på fysikens.

Den nu gällande undervisningsplanen upptager inom 6:te och

7:de klasserna för linien A tre veckotimmar i matematik, för linien

B fyra. Men då de båda liniernas lärjungar väl alltid undervisas

tillhopa under de tre timmarne, befinna de sig i det hela på ungefär

samma ståndpunkt.

Eu särskild omständighet beträffande ifrågavarande ämne förtjenar

att nämnas. Då den nådiga stadgan om mogenhetsexamen

af den 11 April 1862 kräfde af latinafdelningens lärjungar profskrifter

i både svenska, latin, franska och matematik, synes den

dermed hafva ganska tydligt uttryckt den mening, att språk och

matematik böra i nämda examen betraktas som hufvudämnen,

representerande hvar sin af de båda bildningsarterna. Men genom

den nådiga kungörelsen af den 1 November 1878 har detta för

-

26

KAP. II.

hållande ändrats; det matematiska skrifprofvet har borttagits ur

latinafdelningens mogenhetsexamen, och dermed, såsom det vill

synas, en officiel antydan lemnats, att den reala delen af denna

examen bör betraktas såsom underordnad.

Följderna af denna åtgärd hafva ej dröjt att visa sig och

skola härnedan beröras; här är det emellertid af synnerlig vigt

att märka, det genom densamma den skriftliga delen af mogenhetsexamen

ej gjordes lättare, utan tvärtom svårare. För att nöjaktigt

gen omgå” densamma fordrades nemligen förut minst betyget

godkänd för antingen den franska eller den matematiska profskriften;

genom den sistnämdas borttagande förlorade följaktligen

examinanden tillfälle till fritt val mellan två olika prof.

Afsigten med den ifrågavarande åtgärden kan således icke hafva

varit att underlätta sjelfva examen; den kan ej gerna antagas

hafva varit någon annan än att, genom borttagandet af matematiska

skriföfningar under latinlärjungarnes sista skolår, bereda en

tvifvelsutan väl behöflig besparing af deras, af hemtemata sannolikt

ganska strängt upptagna tid utom lärorummet.

Det följer nu i ordningen att tillse, hurudan »grundläggning

för universitetsstudier» i de reala vetenskaperna under nuvarande,

här skildrade förhållanden åstadkommes. Enligt läroverksstadgan

skola till mogenhetsexamen följande kurser vara genomgångna:

Matematik. Algebra: eqvationer af första graden med flere

obekanta samt eqvationer af andra graden; problem. Dessutom

för afdelningen B läran om potenser och logaritmer samt öfning

i logaritmiska tabellers bruk. Geometri: proportionslärans tillämpning

på geometrien; geometriska öfningssatser.

Fysik: läran om ljudet, värmet och ljuset, magnetismen och

elektriciteten.

Naturalhistoria (vid slutet af 6:te klassen; ämnet lägges sedermera

å sido): Läran om växtrikets vigtigaste naturliga familjer.

Kort framställning af växtens bygnad samt dess organs förrättningar.

Exkursioner. Läran om menniskokroppens bygnad och

förrättningar.

REALÄMNENAS STÄLLNING PÅ LATINLINIEN. 27

En hvar, som någorlunda känner de reala vetenskapernas omfång

och betydelse i vår tid och som på grund deraf är befogad

att döma i hithörande frågor, torde redan af dessa ofliciela uppgifter

om kurserna och om den åt deras inhemtande anslagna tiden

inse, att äfven om sjelfva utförandet af den här framstälda undervisningsplanen

ej lemnade, hvad ifrågavarande ämnen beträffar,

något öfrigt att önska, uttrycket »mogen för universitetsstudier»

ändock svårligen skulle, i fråga om dessa vetenskaper, kunna

användas om den från läroverket utgående ynglingen. För den

sakkunnige måste det nemligen vara uppenbart, att en ung man,

som ända till sitt I9:de eller 20:de år sysselsatt sig så obetydligt

med dessa vidsträckta grenar af vår tids forskning, ej blott saknar

utsigt att under sitt kommande lif förvärfva sig några verkligt

vetenskapliga insigter deri, så framt ej särskilt gynsamma undantagsförhållanden

inträda, utan ock, hvilket här närmast bör märkas,

är urståndsatt att följa och draga nytta af den akademiska

undervisningen i nämda vetenskaper, derest icke densamma vid

de svenska högskolorna göres mera lämpad för nybörjare, än hittig

ansetts tillbörligt, och bringas ned till en ståndpunkt, motsvarande

elementarläroverkens i andra civiliserade länder.

Men härtill kommer, att huru obetydliga de ifrågavarande

kunskapsmåtten än äro, sådana de af läroverksstadgan fordras,

torde de åtminstone i de flesta fall ställa sig ännu lägre i verkligheten.

Den omständigheten, att pröfningen af lärjungens naturhistoriska

kunskaper verkställes redan två år före skoltidens slut,

vid utgången ur sjette klassen, och derjemte utan all kontroll af

censorer, är uppenbart ofördelaktig för dessa kunskapers grundlighet

hos studenten vid ankomsten till universitetet. Hvad åter

angår matematiken, med hvilken fysiken står i nära samband,

är det en från både lärares och vederbörande censorers sida ofta

hörd och, så vidt Komitén vet, icke motsagd klagan, att det matematiska

skrifprofvets borttagande ur mogenhetsexamen haft till

följd, att detta ämnes studium, som under 1860- och 1870-talen

börjat höja sig till en ganska tillfredsställande ståndpunkt, hastigt

28

KAP. II.

sjunkit tillbaka, så att ämnets ställning'' numera knappast skulle

blifva sämre, om detsamma rent af uteslötes äfven ur den muntliga

examen. Och för en hvar, som vet, att en verklig pröfning

af en examinands matematiska kunskaper ej gerna kan ske

endast genom ett muntligt förhör och i synnerhet icke genom ett

mycket kort sådant, innebär ett dylikt påstående ingenting öfverraskande.

Också har af det större svenska statsuniversitetets matematisk-naturvetenskapliga

sektion samt af åtskilliga medlemmar

af samma sektion vid det andra uttryckligt förklarats, att den

nuvarande latinafdelningens lärjungar — de ende, hvilka, såsom

ofvan erinrats, äro berättigade att aflägga akademiska examina

— efter regeln fullständigt sakna nödiga förkunskaper för att

kunna draga någon nytta af den akademiska undervisningen inom

nämda sektion; ja, att densamma skulle alldeles sakna lärjungar,

derest ej en och annan af elementarläroverkens alumner, lockad

af det mäktiga intresse, de reala vetenskaperna i våra dagar erbjuda,

under sin skoltid företoge sig att på egen hand, alldeles

oberoende af läroverkets undervisningsplan, förvärfva sig de för

idkande af universitetsstudier i ifrågavarande ämnen oumbärliga

förkunskaperna; samt att »det faktiskt är dessa undantag, som

öfver hufvud göra det möjligt, att ännu några sådana studier hedrifvas

vid universiteten».

Till belysning af detta förhållande bifogas här en fullständig

statistisk redogörelse för antalet af de filosofie kandidat- och licentiatexamina,

som från och med år 1877 ]) aflagts inför den

ena eller andra af de filosofiska, fakulteternas sektioner, äfvensom

för antalet docentutnämningar inom hvardera sektionen under

samma tid.

’) Att denna redogörelse ej sträckes längre tillbaka än till nämda år, beror

deraf, att först då (genom det å sid. 22 nämda knngl. brefvet af den 26 Januari

1877) en bestämd skilnad gjordes mellan humanistisk och matematisk-naturvetenskaplig

kandidatexamen eller, såsom den offieiela benämningen egentligen lyder,

»Filosofie kandidatexamen, som berättigar till afläggande af licentiatexamen inom

den ena eller andra sektionen».

ANTALET FILOS. KANDIDAT- O. LICENTIATEXAMINA 1 87 7 — 83 M. M. 29

År.

IT p s a 1 a.

Lund.

Humanist.

sekt.

Mat.

naturvet.

sekt.

Humanist.

sekt.

Mat.

naturvet.

sekt.

Filosofie kandidatexamen.

1877.......................................

25

12

12

10

1878.......................................

29

14

15

9

1879.....................................-

36

15

19

7

1880-.....................................

44

24

17

3

1881.......................................

41

28

16

7

1882.............................-.........

31

19

13

5

1883.....................-.................

31

15

18

6

Summa

237

127

no

47

Filosofie licentiatexamen.

1877...........-...........................

5

0

2

1

1878.......................................

4

2

5

6

1879....................................-

6

3

5

2

1880.......................................

10

2

1

1

1881.......................................

13

3

2

3

1882.......................................

10

5

3

5

1883—...................................

13

3

8

4

Summa

01

18

26

22

Doeentutnämningar.

1877.......................................

5

1

5

1

1878.......................................

1

0

1

0

1879.......................................

3

2

6

1

1880.......................................

3

0

2

3

1881.......................................

2

0

1

1

1882.......................................

6

1

0

2

1883.......................................

1

4

1

3

Summa

21

8

10

11

Oliklieteu mellan antalet filosofie kandidatexamina af det ena

och det andra slaget (237 och 110 inom den humanistiska sektionen

mot respektive 127 och 47 inom den matematisk-natur

-

30

KAP. II.

vetenskapliga) är ganska betydande. Lägges härtill, att i den

matematisk-naturvetenskapliga kandidatexamen humanistiska ämnen

ingå såsom obligatoriska i vida större antal, än realämnen i

den humanistiska, så inses lätt, huru undanträngda de reala studierna

äro vid universiteten i jemförelse med de humanistiska.

Då Komitén här utförligare behandlat de reala ämnenas ställning

inom de allmänna läroverkens latinafdelning, har den dermed

ingalunda velat förneka, att äfven andra ämnens ställning

kan lemna åtskilligt öfrigt att önska. Särskildt har den icke

velat uttala något påstående, att den tid, som vid läroverken för

närvarande är anslagen åt latinet och grekiskan, kan anses såsom

alltför rikligt tillmätt -— nemligen i afseende på de lärjungar,

som vilja inom skolan förvärfva tillräckliga kunskaper i dessa

språk för att vid ankomsten till universitetet kunna tillgodogöra

sig den undervisning i klassisk filologi, som nu för tiden der

meddelas. Då antalet af de åt latinet och grekiskan anslagna

undervisningstimmarne i det hela nu är mindre än före 1873, men

fordringarna, åtminstone i det förra språket, till mogenhetsexamen

äro sä godt som oförändrade, kan undervisningen deri numera ej

skötas på samma lugna och långsamma sätt som i den gamla skolan,

helst som sjelfva det språkligt-grammatiska studiet numera,

enligt tidens fordran, drifves på ett subtilare och omständligare

sätt än fordom.

Då, såsom ofvan visats, de fleste af latinafdelningens lärjungar

tillhöra B-linien, och denna tillika är stadd i eu bestämd och

oafbruten tillväxt på A-liniens bekostnad, vill Komitén här företrädesvis

fästa sig vid den förra.

Det torde ej kunna bestridas, att densamma i sjelfva verket

tillkommit genom en öfverenskommelse mellan det äldre och det

nyare undervisningssystemets anhängare, ett slags kompromiss,

genom hvilken de förre uppgåfvo grekiskans företräde såsom obligatoriskt

läroämne och de senare tills vidare medgåfvo latinets

qvarstående såsom sådant. På detta sätt har man trott sig kunna

inom denna linies undervisningsområde bereda plats för både den

GRANSKNING AF SÄRSKILDA REFORMFÖRSLAG.

31

klassiska och den reala bildningens element, — ehuru visserligen

vid planens utförande i detalj de förra erhöllo i verkligheten vida

större utrymme än de senare. Det är emellertid klart, att man

just härigenom ökat faran såväl för öfveransträngning som mångläseri.

Hvad det senare eller mångläseriet angår, begagnar Komité!!

bär tillfället att såsom sin åsigt uttala, att detta väl egentligen

icke beror deraf, att på läroplanen är upptaget ett eller annat

läroämne, som i det hela krafvel- en eller två timmars undervisning

i veckan, utan fastmer deraf, att man, såsom på B-linien är

fallet, fordrar af de från skolan utgående lärjungarne en för ett

akademiskt studium tillräcklig underbygnad i både klassiskt och

realt hänseende. För att nöjaktigt fylla dessa vilkor stå icke lärjungens

krafter bi, och följden har blifvit, att om det ena syftemålet,

den klassiska underbygnaden, uppnås knapt till hälften —

latin utan grekiska —, så vinnes det andra, den reala, nästan alldeles

icke.

Till förbättring af det här skildrade, mindre lyckliga tillståndet,

med hvilket hvarken den ena eller den andra bildningsriktningens

målsmän äro tillfredsstälda, hafva åtskilliga, sinsemellan

mycket olikartade, utvägar föreslagits. En såvidt möjligt fullständig

undersökning af och jemförelse mellan dessa är här på sin

plats, och Kouiitén öfvergår derför nu till eu sådan, dervid till en

början alltjemt antagande, att hvarje här till pröfning upptaget

reformförslag afser endast elementarläroverket och ej förutsätter

någon ändring af de akademiska examensstatuterna.

Eu allmän anmärkning beträffande ifrågavarande reformer må

här förutsändas. Hvarje sådan, hvilken åsyftar att genom nedsättning

af de iiu gällande latinfordringarna i mogenhetsexamen

inskränka detta språks studium vid elementarläroverken och sålunda

bereda ökadt utrymme åt andra ämnen inom dessa, kan

visserligen leda till sistnämda resultat, men — så länge den nyssnämda

förutsättningen beträffande de akademiska examensstatuterna

gäller — endast genom att sätta ett större midt i stället för

32

KAP. II.

ett mindre, åtminstone för alla de latinafdelningens lärjungar,

Indika ämna aflägga någon akademisk examen. Ty förvärfvandet af

de för en sådan nödvändiga latinkunskaperna skulle, derest det

till en mindre eller större del måste ske vid universitetet i stället

för vid skolan, ovilkorligen öka både tiden och kostnaderna för

den akademiska studiekursen.

Men äfven en annan, och säkerligen ej ringare, olägenhet

skulle följa af eu dylik anordning. Derest nemligen en allmän

och väsentligare nedsättning skedde i de vid universiteten inträdande

lärjungarnes insigter i latinet, under det samtidigt den akademiska

undervisningen deri hölle sig — såsom väl både önskligt

och antagligt är — uppe på samma vetenskapliga ståndpunkt som

för närvarande, skulle tydligen just samma olägenhet inträffa för

de klassiska studierna, som nu, enligt hvad ofvan visats, egen

rum för de reala. En svåröfverstiglig klyfta skulle förefinnas

mellan den lägre och den högre undervisningen, sådan att de

studerande, hvilka afslutat den förra, blefve urståndsätta att följa

och draga nytta af den senare, så framt de ej på egen hand beredt

sig tillfälle att utfylla bristen.

Komitén öfvergår härefter till betraktandet af de särskilda

reformförslagen.

Största uppmärksamhet bland dessa förtjena!- tvifvelsutan det

förslag, som afser att med minsta möjliga rubbning af bestående

förhållanden afhjelpa de omtalade olägenheterna. Ifrågavarande

organisationsplan, hvars hufvudsakliga innehåll i korthet kan betecknas

såsom den nuvarande B-liniens höjande genom förbättring

af realämnenas ställning med bibehållande af nu gällande latinfordringar

å densamma, har inom Komitén ganska utförligt behandlats

och af en minoritet inom densamma förordats. Det detaljerade

förslag till timplan, som af denna minoritet inom Komitén

framlagts, anvisar, för det nämda ändamålets vinnande, å B-linien

åt naturvetenskap i nuvarande sjette klassen 4 timmar i veckan, i

sjunde 3; åt matematik i sjette och sjunde klasserna 4 timmar, det

vill säga lika många som nu, men med tillägg af den föreskrift, att

GRANSKNING AF SÄRSKILD!'' REFORMFÖRSLAG, 33

linierim A och B skola åtminstone i den senare klassen undervisas

alldeles åtskilda i detta ämne.

Äfven har ett återinförande af det matematiska/skrifprofvet i

mogenhetsexamen för B-linien föreslagits; hvad åter beträffar

såväl fordringarna i latin för samma examen, som undervisningen

i detta språk, torde ej någon väsentlig förändring af nuvarande

förhållanden komma att ifrågasättas, helst som minoritetens förslag

upptager lika många timmar i latin för de båda linierna A och B.

På samma gång Komitén villigt erkänner, att ifrågavarande

reformförslag i viss mån innebär ett tillmötesgående åt realbildningens

berättigade fordringar, måste den till en början framhålla,

att de eftergifter, förslaget i detta hänseende gör, d. v. s. de tillökningar

detsamma medgifver af den åt realämnena anslagna

undervisningstiden, ej kunna anses för sitt ändamål tillräckliga.

Till förtydligande af sin åsigt härom får Komitén, hänvisande

i fråga om detaljer till sin egen i kap. V utförligt framstälda

undervisningsplan, bär meddela ett utdrag ur densamma till

jemförelse. I följande öfversigt äro angifna såväl de antal

undervisning-stimmar för vecka, hvilka minoritetens förslag anvisar

åt ämnena matematik och naturvetenskap å B-linien i klasserna

5—7, som ock motsvarande antal enligt Komiténs i kap.

V framstälda förslag till timplan för den nya reallinien, hvilken

just är afsedd att till en del motsvara den nuvarande B-linien

och således inom sig upptaga åtminstone det vida öfvervägande

antalet af de lärjungar, hvilka under närvarande förhållanden

inträda på denna sistnämda.

Läroämnen.

Minoritetens förslag:

Komiténs förslag:

Timmar i klasserna.

Timmar i klasserna.

V

VI

VII

V

VI

VII

Matematik..................

4

4

4

G

6

5

Naturvetenskap............

2

4

3

3

6

5

Lärov.-kom. het.

3

34

KAP. II.

Härvid är dessutom att beakta:

att enligt Komiténs förslag ämnena kemi och teckning ingå i

de ifrågavarande lärjungarnes studieplan, men icke enligt

minoritetens;

att enligt det förra undervisningen i matematik och naturvetenskap

för desse lärjungar är skild från A-liniens redan i resp. öde

och 4:de klassen, enligt det senare först i resp. 7:de och öde;

och slutligen

att enligt det förra franskan inträder redan i 4:de klassen, enligt

det senare i öde.

Ännu betänkligare är emellertid den omständigheten, att minoritetens

förslag ej lemnar någon säkerhet för, att det åsyftade

ändamålet — realbildningens höjande å linien B — skall ens inom

ifrågavarande otillräckliga omfång vinnas. Redan nu förefinnes,

såsom ofvan är nämdt, en mycket stor olikhet mellan de kunskapsmått

i realämnena, Indika författningen krafvel-, och dem,

som i verkligheten innchafvas af de lärjungar, hvilka aflägga den

klassiska mogenhetsexamen. Orsaken till detta förhållande såväl

som dertill, att desse lärjungars kunskaper i ifrågavarande ämnen

äro under deras sista skolår, enligt hvad det vill synas, stadda

snarare i af- än tilltagande, kan, såsom ofvan antydts, ej vara

någon annan än den, att deras tid utom lärorummet är under

dessa år strängt upptagen af andra ämnen, i främsta rummet

latinet. Så länge denna orsak orubbad qvarstå!-, har man tvifvelsutan

all anledning att äfven befara samma verkningars fortvaro.

Men om, mot hvad Komitén på ofvan anförda grunder tror sig

kunna vänta, några medel skulle kunna utfinnas att så genomföra

den ifrågavarande organisationsplanen, att de reala ämnena i verkligheten

blefve på ett tillfyllestgörande sätt tillgodosedda, så skulle

härigenom ett ännu olyckligare förhållande inträda vid våra läroverk.

Ett oundgängligt vilkor derför likasom en oundviklig följd

deraf vore nemligen en ytterligare ansträngning af lärjungarnes

arbetsförmåga. Ty det lär ej kunna uppvisas någon möjlighet

att inom samma antal terminer bibringa lärjungarne betydligt

KEALBILDNINGENS HÖJANDE Å B-LINIEN. 35

ökade kunskaper i vissa ämnen och samma kunskaper som

hittils i de öfriga, utan att väsentligt stegra de redan nu till

det yttersta drifna anspråken på lärjungarnes krafter. Man kan

ej invända, att det ökade arbetet motsvaras af den här nedan

föreslagna förlängningen af läsåret, ty dels skulle denna förlängning

för sådant ändamål vara alldeles otillräcklig, dels är

den såväl uteslutande afsedd till som nödvändig för att möjliggöra

en jemnare fördelning af det redan nu för lärjungarne bestämda

måttet af arbete, hvilket på intet sätt bör öfverskridas.

Härtill kommer slutligen, att ifrågavarande organisation derjemte

skulle medföra en särskild kostnad i följd deraf, att linierna

Å och B skulle i de högre klasserna behöfva åtskiljas i ännu flere

ämnen än för det närvarande; undervisningskostnaderna skulle

således ökas just för den del af läroverket, der de af andra grunder

i allmänhet måste vara störst.

Sina invändningar mot det meranämda förslaget kan Komitén

helt kort sammanfatta på följande sätt. Detsamma utgör endast

en ytterligare utveckling och ett fullständigande af det kompromisssystem,

hvilket B-linien, såsom ofvan är nämdt, i sjelfva verket

har att tacka för sin tillkomst och hvars mindre lyckliga verkningar

här ofvan skildrats. De grunder, på hvilka det är bygdt,

innebära ock i sig större anspråk på statsverkets tillgångar, än

de, på hvilka den nuvarande organisationen hvilar, och ännu

större än de, efter hvilka Komiténs eget förslag är uppgjordt.

Lärjungarnes krafter och arbetsförmåga skulle det anstränga i vida

högre grad, än den nuvarande undervisningsplanen. Till ersättning

för allt detta lemnar minoritetens förslag ingen säkerhet för, att

det dermed närmast afsedda ändamålet, realbildningens höjande,

skulle uppnås, men visserligen så mycket tillförlitligare säkerhet

derför, att latinets nuvarande ställning både vid de allmänna läroverken

och universiteten tils vidare komme att blifva oförändrad.

Om ett annat förslag, det nemligen att, utan förändringar i

öfrigt, fortgå vidare på den år 1873 beträdda vägen, kan Komitén

yttra sig kortare, enär dess menliga följder torde ligga för öppen

36

KAP. II.

dag. Ett ytterligare uppskjutande af latinets inträde i skolan,

t. ex. till 6:te klassen — hvarmed då väl äfven nödvändigt

skulle följa ett uppskjutande af grekiskan till den 7:de —

skulle, såvida ej tillika en bestämd nedsättning af mogenhetsexamens

fordringar i dessa språk gjordes, uppenbarligen föranleda,

att lärjungarnes fyra sista skolår så godt som uteslutande upptoges

af dessa båda ämnen, utan att likväl ens i dem någon tillfredsställande

bildning vunnes.

Det rakt motsatta förfaringssättet har ock ej sällan förordats,

särskildt på åtskilliga ställen i universitetsmyndigheternas utlåtande

i latinfrågan.'' Det har yrkats en fullständig tillintetgörelse

af 1873 års verk, en nedflyttning af latinet till 2:dra klassen, eller

ännu hellre till den lista, genom hvilken anordning den dubbla

fördel skulle vinnas, att såväl detta språk »återfinge sin naturliga

plats såsom grundläggande för all språkundervisning», som ock

— möjligen — mera utrymme bereddes i de högre klasserna för

realämnena.

Redan den omständigheten, att ett dylikt förslag svårligen numera

lärer kunna i Sverige genomföras, utgör för Komitén ett fullt

tillräckligt skäl att icke för sin del förorda ett sådant. Detta

skäl är dock ingalunda det enda. För det första kan Komitén,

af skäl som här nedan skola utförligare framställas, på intet

sätt anse för bevisad latinets rättighet att framför alla andra

språk få, på grund af sina språkliga egenskaper, räknas för

det i pedagogiskt afseende ojemförligt yppersta och såsom det

för grundläggning af alla andra språkstudier, ja till och med alla

slags studier, mest lämpliga; Komitén måste tvärtom draga denna

rättighet i starkt tvifvelsmål. För det andra är uppenbart, att

alla de betydande praktiska svårigheter, hvilka voro förbundna

med den äldre anordningen och just föranledde 1873 års reform,

ännu qvarstå oförändrade. Men slutligen och framför allt skulle

väl hvarken den reala eller öfver hufvud taget den nutida bildningens

berättigade fordringar kunna behörigen tillgodoses genom

ett återvändande till den gamla skolans ordning, genom ett åter

-

ANDRA REFORMFÖRSLAG.

37

upptagande af en organisation, der latinet och grekiskan utgjorde

hufvudämnena, och alla de öfriga betraktades såsom underordnade.

Om förslaget att, samtidigt med latinets nedflyttning till 2:dra

eller lista klassen, tillika göra detsamma obligatoriskt på reallinien

torde ej här behöfva ordas.

Så mycket större skäl förefinnas att här till sist omnämna

äfven ett annat, i senare tid mycket ofta framstäldt förslag, ehuru

visserligen dess syfte ej är i och genom detsamma sjelft alldeles

tydligt, nemligen inrättandet af slnlda latin- och real-läroverk.

De fördelar, hvilka genom en dylik anordning skulle vinnas,

sammanfattas vanligen i den ej fullt klara formeln, att på sådant

sätt »skulle hvardera bildningslinien få utveckla sig fullt fritt,

ostörd och utan intrång af den andra, hvardera efter sitt egendomliga

skaplynne och till den ståndpunkt, den öfver hufvud kan

uppnå». För att rätt tydligt ådagalägga förslagets liberala syfte

tillägger man ofta nog, att »för realbildningens höjande må gerna

realläroverken, om så visar sig nödvändigt, göras talrikare än

de andra».

Till en början må det i förbigående anmärkas, att med det

ofta använda uttrycket, att »realbildningen bör höjas», åtminstone

ingen sakkunnig lärer mena, att reallinien för närvarande skulle

vara i något särskild! behof af förbättrad undervisning. Tvärtom

torde det i allmänhet anses, att undervisningen på denna linie

är i afseende på såväl studiernas planläggning som lärometoden

fullt ut lika så vetenskaplig som på de klassiska — i vissa

ämnen till och med mera —, och samtliga de olägenheter, hvilka

här ofvan anförts såsom tryckande för undervisningen, hänföra

sig just till latinafdelningen. Efter denna anmärkning återvänder

Komitén till det ifrågavarande förslaget.

Derest meningen dermed skulle vara att, utan några mera

genomgripande förändringar i öfrigt och särskildt utan att nedflytta

latinets inträdande till en lägre klass än den fjerde, endast förlägga

den klassiska och den reala afdelningen till skilda lärohus

eller olika städer, är det åtminstone ingalunda af sig sjelft klart,

38

KAP. II.

huruledes blott genom eu dylik lokal förändring här ofvan påpekade

missförhållanden skulle blifva afbjelpta. Redan nu förekommer

det ej sällan, att real- och latinafdelningen af samma

läroverk måste, på grund af de stora lärjungeantalen, undervisas

åtskilda, och der detta icke är händelsen, torde ej någondera lida

synnerligt men af att i de ämnen (kristendom, modersmålet,

historia, filosofi), der sådant kan ske, undervisas tillsammans med

den andra och af samma lärare som denna. Det är tvärtom

just beträffande de ämnen, der sådan gemensamhet är omöjlig, —

å ena sidan latin och grekiska, å den andra matematik och naturvetenskap

—, som klander i synnerhet framstälts beträffande den

klassiska afdelningens bildning.

Deremot skulle en ytterst känbar olägenhet medfölja den

föreslagna anordningen i alla de, tvifvelsutan högst talrika fall,

då en ort, som förut egt ett å båda linierna fullständigt läroverk,

genom reformen beröfvades den ena af dem. Det starka missnöje,

som yppat sig på de ställen, der blott en och annan af

realliniens högsta klasser för några år sedan indrogs, och hvilket

gifvit sig luft i talrika petitioner till regeringen från stad och

landsbygd, lemnar eu föreställning om, hvilken oro skulle uppstå,

derest en så fullständig skilnad mellan real- och latinläroverk

skulle genomföras.

Och hvad slutligen realliniens ifrågasatta tillökning och de

blifvande realläroverkens deraf härrörande stora antal beträffar,

lärer väl den förra svårligen kunna inträffa, så länge de omständigheter,

som hindra densamma, oförändrade qvarstå.

Men de, som förorda den nämda åtgärden, tänka sig väl i

de flesta fall, äfven om detta icke bestämdt uttalas, i sammanhang

dermed eu nedflyttning af latinets inträdande i skolan, om möjligt

ända till första klassen. Då emellertid Komitén på ofvan angifna

grunder icke kan förorda eu sådan anordning af klassiska linien,

anser den ock det vigtigaste skälet för Imiernas förläggande till

skilda orter hafva förfallit.

FÖRÄNDRING AF UNIVERSITETSEXAMINA. 39

Den nu afslutade undersökningen har ledt till det negativa

resultat, att det nuvarande tillståndet icke kan förbättras endast

genom reformer inom skolan, de der ej förutsätta någon ändring

af de akademiska examensstatuterna. För fullgörandet af sitt

uppdrag ser sig Komitén derför nödsakad att betrakta frågan ur

en vidsträcktare synpunkt och under annan förutsättning än hittils.

Det innerliga samband mellan de allmänna läroverkens

organisation och det akademiska examensväsendet, hvarpå ofvan

häntydts, måste, grundadt som det är i sakernas egen natur, oafvisligen

framträda vid hvarje försök till en i någon mån mera

genomgripande förändring af vare sig den förra eller det senare.

Till stöd för denna sin uppfattning kan Komitén äfven anföra

Statsrådets och chefens för ecklesiastikdepartementet yttrande

i bilagan till Kungi. Maj:ts nådiga proposition u:o 17 till 1882

års riksdag (protokoll öfver ett ecklesiastikärende, hållet i statsrådet

d. 7 Januari 1882): »Förändringar af undervisningen vid de

femldassiga och vid de högre allmänna läroverken hafva visserligen

ock påyrkats, hufvudsakligen i den riktning, att större utrymme

måtte beredas för studiet af realämnena; men förslag till

en sådan förändring synes böra pröfvas i sammanhang med förslag

om förändring af examina vid universiteten, i hvilket afseende

Eders Kungl. Maj:t infordrat underdåniga yttranden från

universitetskanslern och de akademiska konsistorierna, som ännu

icke dermed inkommit; och torde det blifva nödigt att genom

sakkunnige och för den allmänna bildningen intresserade män

låta uppgöra förslag till sådana förändringar af de för de allmänna

läroverken gällande bestämmelser, som pröfvas lämpliga samt

förenliga med de stadganden angående akademiska examina, som

den nu pågående utredningen kan föranleda.» Komitén finner här

på det bestämdaste uttryckt just den mening, hvilken den här ofvan

anfört såsom sin egen, nemligen att de för de allmänna läroverken

gällande bestämmelserna måste vara förenliga med stadgandena

angående akademiska examina, d. v. s. de förra måste bero af de

senare såsom sina nödvändiga och oumbärliga förutsättningar.

40

KAP. II.

Dock är det visserligen icke blott på grund af det anförda,

utan fastmer och framför allt af sjelfva sakförhållandet i och för

sig, som Komitén anser sig nödsakad att ingå på ifrågavarande,

mera omfattande behandling af ämnet. Den omständigheten, att

latinstudiet obestridligen, till förfång för andra vetenskaper, tager

eu högst betydlig del af den svenska studerande ungdomens tid

och krafter i anspråk, uppfordrar redan ensam för sig till en

allvarlig undersökning, huruvida fullgoda skäl verkligen finnas

för detta förhållandes fortvaro, d. v. s. till en undersökning om

latinkunskapens — ej blott nytta, som väl af ingen dragés i

tvifvel, men —- oumbärlighet för särskilda studiebanor och lärda

yrken.

Det är möjligt, ja till och med sannolikt, att den behandling

af berörda vigtiga fråga, som här nedan följer, ej innehåller något

i sak nytt, enär talrika skäl för både den ena och andra åsigten

sedan lång tid tillbaka blifvit anförda och ännu anföras. Med en

utredning af ifrågavarande ämne kan väl derför ej gerna förstås

något annat än eu sammanställning af dessa skäl, ett ordnande

af desamma till öfversigts vinnande under vissa allmänna synpunkter

och i vissa grupper samt en pröfning af deras verkliga

halt. En dylik sammanställning och pröfning lärer väl ock i och

för sig utgöra en väsentlig och oumbärlig del af Komiténs uppgift,

ja måhända den vigtigaste delen deraf. Då, såsom Statsrådet

och chefen för ecklesiastikdepartementet i sitt anförande

till statsrådsprotokollet af den 20 Oktober 1882 yttrar, »förtroendet

till den nuvarande organisationen är rubbadt» och då starka tvifvel

onekligen förefinnas, huruvida den bildning, som Sveriges offentliga

undervisningsanstalter för närvarande meddela landets ungdom,

verkligen är den bästa, som med för handen varande medel

kan erhållas, torde dessa tvifvel ej kunna häfvas endast genom

det ensidiga framhållande af latinkunskapens obestridliga nytta,

som bortser från eller med tystnad förbigår all den kostnad af

tid och arbete, hvilken kräfves för målets vinnande, och visserligen

ännu mindre genom kortfattade påståenden om de klassiska

UNDERSÖKNING OM LATINSTUDIETS OUMBÄRLIGHET.

41

studiernas betydelse för den allmänna bildningen eller anförandet

af obevisade satser under namn af »allmänt erkända sanningar».

I fyra hufvudgrupper torde de skäl, som i allmänhet anföras

för latinstudiets nytta eller oumbärlighet, lämpligast kunna indelas,

eller med andra ord ifrågavarande studium torde böra betraktas

ur fyra olika synpunkter, nemligen:

1) den pedagogisk-lingvistiska: det latinska språk- och grammatikstudiets

betydelse för det uppväxande slägtets själsutveckling

i allmänhet och förståndsutveckling i synnerhet;

2) den reala: latinkunskapens betydelse, såsom förmedlande

kännedomen om den antika kulturens innehåll och på grund

deraf som ett väsentligt moment i den allmänna eller s. k. humanistiska

bildningen;

3) den praktiska eller tekniska: dess betydelse för den lärda

fackbildningen, såsom ett medel och vilkor för begreppsmässig

uppfattning af den vetenskapliga terminologien och litteraturen;

4) den konventionela eller intetnationéla: latinkunskapens

betydelse såsom förmedlande det andliga umgänget och följaktligen

såsom ett vilkor för jembördigheten i bildning med vår

tids kulturfolk, i hvilkas undervisningssystem densamma fortfarande

ingår såsom ett vigtigt moment.

Med frågan om latinstudiets betydelse ur den förstnämda

synpuukten sammanhänger uppenbarligen på det närmaste den

om begreppet »grundläggande språk» i allmänhet och särskilt

om det nu dertill använda tyska språkets lämplighet såsom sådant

i jemförelse med latinet. Ett par anmärkningar må förutskickas.

Den första gäller frågan om de olika läroämnenas relativa

värde i och för undervisningen, särskildt på det tidigare stadiet.

Att denna undervisnings ändamål ingalunda är inskränkt blott

till bibringandet af ett större eller mindre förråd af kunskaper,

medgifves väl af en hvar; desamma skulle komma att utgöra endast

42

KAP. II.

en minnet tyngande barlast, derest ej tillika ett vigtigare mål

eftertrafvades: förståndets cell omdömets, ja samtliga själskrafternas

allsidiga utveckling och uppöfning- — ett resultat som, eu gångvunnet,

tillhör siu egare såsom hans dyrbaraste, omistliga förvärf.

Otvifvelaktigt är det äfven, att i afseende på förmåga att befordra

detta stora ändamåls vinnande en verklig, objektiv skilnad förefinnes

mellan olika läro-ämnen, men det torde böra tilläggas, eu

kanske ännu större mellan olika läro-metoder. Vid jemförelsen

mellan de tona har man alltför ofta förbisett eller åtminstone

underskattat betydelsen och inflytandet af de individuella förhållanden,

hvilka bero af såväl lärarens som lärjungens skaplynnen;

och olikheten mellan de resultat, hvartill nyssnämda jemförelse i

särskilda tall ledt, vitnar tillräckligt om, att någon allmängiltig

lösning åt frågan åtminstone ej ännu blifvit funnen.

Bland anhängarne af åsigten om latinets »formbildande förmåga»

råder som bekant full öfverensstämmelse i ofvan anförda

hänseende, en öfverensstämmelse som emellertid är inskränkt till

deras krets. Eu och annan varm vän af den fornnordiska kulturen

har med fullkomlig visshet ansett sig finna det särskilt för vår

nation mest tankebildande medel i det språk, som talats af våra

förfäder, och på grund deraf velat, trots det väl ganska befogade

talet om »mångläseri» i skolan, med detta språk föröka antalet af

dennas läroämnen. Å andra sidan är — för att nu blott i förbigående

påpeka det obestridligen förståndsbildande inflytandet af

den vetenskaps studium, matematikens, som är »lika klar som tanken

sjelf, eftersom den endast är dess egen form» -— mången vän

af naturforskningen fast öfvertygad, att framtidens »grundläggande

undervisningsämne» skall blifva just den vetenskap, som,

rätt meddelad, på en gång väcker lärjungens skönhetssinne och

känsla för naturen, utvecklar genom det omedelbara intresse, den

ingifver, i högsta grad hans sjelfverksamhet och iakttagelseförmåga,

stärker minnet, på samma sätt som eu småningom och omärkligt

förökad belastning stärker magneteu, öfvar förmågan af begreppsbildning

genom en ständig öfvergång från den konkreta

LÄROÄMNENAS RELATIVA VÄRDE.

43

mångfalden till abstrakta enheter af större och mindre omfång, samt

omdömet genom öfning i efterspanande af orsakssammanhanget

inom fenomenverldens oändliga kedja.

Det lärer af det anförda tydligt nog framgå, att meningen

här ingalunda är att träffa ett val; afsigten är tvärtom att uttryckligt

varna för den ej sällan försökta aprioriska konstruktionen af

ett generelt bildningsideal för menniskan, efter hvilket undervisningsväsendet,

såväl i det hela som i detalj, sedermera borde anordnas.

Uppställandet af ett sådant blifver så mycket vanskligare,

som det i sjelfva verket grundar sig på utredandet åt den af

vetenskapen ännu olösta frågan om menniskans eget väsende.

Att bland läroämnena språken intaga, i fråga om både den

tidigare och den senare undervisningen, ett ytterst vigtigt rum,

just på grund af sin mångsidigt bildande förmåga, torde i hvarje

fäll fä anses afgjordt. Men tillika må här — och detta är den

andra anmärkningen — erinras om det bekanta förhållande, att det

äfven för språkundervisningen gifves tvänne väsentligt skiljaktiga

metoder. Man har någon gång benämt dem den intuitiva och

den reflexibel, den praktiska och den teoretiska, stundom ock öfningsoch

ra/el-metoden; i hufvudsak utgöra de hvar för sig en användning

på språkundervisningen af de allmänna metoder, hvilka enligt

pedagogikens terminologi benämnas den analytiska och den

syntetiska. Det sätt, hvarpå barnet inhemtar sitt modersmål, lemnar

tvifvelsutan det yppersta och renaste exempel på den förra.

En tid har funnits, då man i Sverige studerade sjelfva latinet på

ett någorlunda liknande sätt. »Latin bör studeras jemte modersmålet»,

heter det i 1649 års skolordning1), »såsom de romare lärde

grekiska jemte sitt modersmål; och bör latinska språket synnerligen

drifvas för dess stora nytta både i studierna och det allmänna

lefverne!. En i latinet rå pilt skall ingalunda föras till

grammatiska regler, innan han så länge hållit på med explikation,

att han af eget förnuft kan förstå, hvad en grammatisk regel är».

Men tvänne århundraden hafva i grund förändrat dessa förhållanden,

>) Geijer, Läroverksfrågan. Första artikeln.

44

KAP. II.

och sannolikt erbjuder ingen annan språkundervisning ett bättre

exempel på regelmetodens användande än just den nutida undervisningen

i latinet.

Att här fålla ett omdöme om den ena eller andra metodens

företräde kan ej ifrågakomma; de sträfva i sjelfva verket till

något olika mål, och en skicklig lärare, särskild! i ett lefvande

språk, lärer ej underlåta att vid sin undervisning ömsevis använda

och draga nytta af såväl den ena som den andra. Men så mycket

skall dock antagligen af hvarje sakkunnig medgifvas, att det

genomförda användandet af den intuitiva metoden kräfver, för att

den ej skall lemna ett underhaltigt resultat, eu ojemförligt större

skicklighet hos undervisaren och förutsätter hos honom en högt

utvecklad förmåga i språkets praktiska behandling, på hvilken

man ännu ej torde kunna räkna hos det stora flertalet af vårt

lands språklärare.

Såväl detta förhållande, som ännu mer den framstående plats,

latinet sedan gammalt innehaft inom både den lägre och den högre

undervisningen, har otvifvelaktigt utöfvat ett starkt inflytande

på den föreställning, man nu för tiden i allmänhet gör sig om

betydelsen af ett »grundläggande språk», och på de fordringar,

man på ett sådant ställer. Det synes ingalunda otänkbart, att et

kommande slägte skall helt och hållet förändra både den förra

och de senare, skall på fullgiltiga grunder tilltro sig att, i eu nu

ej anad grad, kunna undvara stödet af grammatikens formler och

regler, samt till begynnelsespråk vid undervisningen välja ett helt

annat, än som nu brukar dertill ifrågasättas, exempelvis engelskan.

Men att under nuvarande förhållanden och med de till

gångar,

hvaröfver de allmänna läroverken för närvarande förfoga

i afseende på språkundervisningen — ett ämne, som härnedan

skall utförligare behandlas —, företaga en plötslig reform deraf i

denna riktning, att sålunda på en gång bryta med både det förflutna

och det närvarande, vore emellertid ej blott mindre väl

betänkt,

utan rent af outförbar!. Å andra sidan torde dock försigtigheten

bjuda att ej obetingadt antaga den hittils i allmänhet

LATINET SÅSOM GRUNDLÄGGANDE SPRÅK.

45

gällande definitionen på begreppet »grundläggande språk», hvilken

enligt Komiténs, och väl antagligen de flestes, erfarenhet bestämmer

detta såsom ett sådant, hvilket

på den grad af pedagogisk bearbetning, hvarpå det

för närvarande befinner sig, är bäst jlämpadt till vehikel

för den första egentliga grammatikaliska undervisningen,

genom att lemna ett särskilt lämpligt material till utfyllande

af de grammatiska och dermed äfven de logiska

kategoriernas abstrakta skema.

Utgående från denna definition, har man ofta nog ansett sig

kunna bevisa, att'' intet annat språk så väl egnar sig till grundläggande

som latinet. Till en början kan det här med goda skäl

ifrågasättas, om ej en s. k. cirkel eller kretsgång förefinnes i ett

sådant bevis, enär såsom nyss antyddes, den anförda definitionen

till ganska väsentlig del just torde grunda sig på och helt enkelt

vara eu abstraktion ur hittils bestående förhållanden. Men äfven

om det erkännes, att latinet vid afl undervisning, och i synnerhet

vid den första, utöfvar en mäktig verkan, är det i hvarje fall af

vigt att undersöka, huruvida denna verkan beror af inre eller yttre

förhållanden, af sjelfva språkets beskaffenhet i och för sig eller åt

dels den historiska omständighet, att under århundradens förlopp

såväl dess material hunnit väl bearbetas i pedagogiskt hänseende,

som ock undervisningssättet deri vunnit eu hög grad af fasthet,

dels andra ännu fortvarande, för latinet särdeles gynsamma eller

åtminstone för de öfriga språken mycket ogynsamma förhållanden.

Det förra alternativet anses af åtskilliga för det rätta; det

har af en och annan, ännu mer än vanligt nitisk försvarare af

latinets tankebildande förmåga förfäktats till och med i så starka

uttryck, som att »om ett sådant språk ej funnits, hade man för

skolans behof måst uppfinna det», och äfven af mera betänksamme

anhängare af samma åsigt förklarats vara en »numera af alla sakkunnige

allmänt erkänd sanning». Huru det med detta »allmänna

erkännande» i verkligheten sig förhåller, framgår redan deraf,

att satsen uttryckligt bestrides af, bland andra, den utan fråga

46

KAP. II.

mest framstående af åtminstone Skandinaviens nu lefvande latinkännare.

I sina »Kleine philologische Schriften» (Leipzig 1875,

sid. 286) yttrar J. N. Madvig:

»Indem ich iiberhaupt die in dem Sprachunterricht liegende

sogenannte Geistesgymnastik auf ein bestimmtes Mass beschränke

lind sie gar nicht als allseitig lind för alle Arten geistiger Thätigkeit

vorbereitend bezeicbne, habe ich mjell nie davon iiberzeugen

können, dass irgend eine Sprache durch ihre eigenen sprachlichen

Eigenschaften besonders lind vor anderen för diese Geistesgymnastik

geeignet, nothwendig lind dadurch zu einem Platz in der

Scbule berechtigt sei, wie die alten Sprachen aucli vom Änfang

an gar nicht aus diesem Grunde nach einer Vergleichung in den

Schulen eingeföhrt sind».

Befogenheten af de tvifvelsmål beträffande det ifrågavarande

förra alternativets tillförlitlighet, hviska väl genom ett dylikt uttalande

af en obestridligen sakkunnig auktoritet måste väckas,

torde något stärkas genom en närmare granskning af de skäl,

hvarmed detta alternativ vanligen brukar försvaras.

En af de ifrågavarande »språkliga egenskaperna» hos latinet

har man trott sig finna i detta språks genom utpreglade böjningsformer

förmedlade åskådlighet i konstruktioner. Men äfven om

detta förhållande erkännes såsom obetingadt fördelaktigt, kan det

ej förnekas, att också det såsom grundläggande nu använda tyska

språket eget- stor rikedom på böjningsformer. Man har ur pedagogisk

synpunkt klandrat den jemförelsevis större enformigheten

i de tyska substantivens kasusändelser, men denna enformighet

ersättes tillräckligt af artiklarnes olika förmer, hvilka som

bekant saknas i latinet. Det bästa beviset på tillräckligheten

af tyskans flexionsformer och deras klargörande förmåga finner

man just deri, att de inom den tyska litteraturen vanliga, i estetiskt

hänseende visst icke alltid tilltalande, invecklade periodbygnaderna,

oaktadt sin utförlighet, ytterst sällan lemna rum för någon

tvetydighet; i hvarje fall på långt när icke så ofta som de satsförbindelser

af samma slag, hvilka användas af de för sin klara

TYSKAN SÅSOM GRUNDLÄGGANDE SPRÅK.

47

stil så högt prisade romerska auktorerna. Särskilt utfaller jemförelsen

till tyskans förmån vid fråga om de romerska poeterna, hvilkas

konstruktioner ganska ofta sätta till och med skicklige latinare

i förlägenhet, äfven i sådana fall der intet tvifvel kan ega rum om

hvarje särskild! ords betydelse och der således just ändelserna skulle

lemna den egentliga ledtråden till uppfattning af sammanhanget.

Erfarenheten har också gifvit vid handen, att der undervisningen

i tyska språket på det första stadiet skötts af kompetente

lärare, denna undervisning i fråga om bibringandet af grammatisk

kunskap visat lika goda resultat som de, hvilka af skicklige lärare

i latinet uppnåddes, då detta språk å det nämda stadiet innehade

tyskans nuvarande plats. Det tyska språket har visat sig kunna

göra fullgod tjenst vid lärjungens orientering på det gemensamma

grammatiska området, hvarjemte för den själsförmögenheternas

öfning, som beredes lärjungen genom studiet af ett främmande

språks syntaktiska egendomligheter, tyskan genom sina för ändamålet

tillräckligt inpregla de artikel-, nominal- och pronominalformer

visat sig erbjuda ett godt material för undervisningen just inom den

särskilda del af syntaxen, der barnet lättast finner sig hemmastadt,

nemligen kasusläran. Möjligen skulle man deremot kunna

draga i tvifvelsmål tyskans lämplighet såsom studiematerial på

de grammatiska områden, hvilka speciel lämpa sig till öfningsfält

för lärjungen, då hans förmåga af reflexion med den inträdande

ynglingaåldern nått eu högre grad af utveckling; men äfven om

dessa tvifvelsmål vore befogade, behöfver man icke: derför taga

sin tillflykt till latinet, ty just på det vigtigaste af dessa områden,

verbets syntax, utgör det franska språket, som genom sin

rika verbalflexion i hög grad besitter förmågan att gifva åskådlighet

åt tankens skiftningar, ett studiematerial, som fullt torde

gå upp mot det, hvilket latinet på det ifrågavarande området kan

erbjuda, allt under förutsättning, att lärjungen, då han nått den

vederbörliga åldern, innehar de nödiga förkunskaperna.

Komitén är också öfvertygad, att, om det af densamma i ett

följande kapitel framstälda förslag till språkundervisningens ord

-

48

KAP. II.

ilande på reallinien vinner afseende, studiet af franskan snart nog

skall visa sig för realisternas allmänt grammatiska bildning medföra

lika goda resultat, som latinstudiet åstadkommit på den klassiska

linien. Der förhållandena varit gynsamma, livilket de på

grund af realliniens hittilsvarande ofördelaktiga ställning endast

undantagsvis kunnat vara, har erfarenheten också här afgifvit ett

godt vittnesbörd för det moderna språket.

Vill man åter, såsom äfven ofta nog sker, till bevis för

latinets pedagogiska lämplighet anföra den omständigheten, att »dess

uttal ej förorsakar nybegynnaren någon svårighet», må till en

början påpekas, att de svårigheter, det tyska språkets uttal förorsakar

en svensk lärjunge, knappast äro nämnvärda. Men af

större betydelse är en annan omständighet: den åberopade egenskapen

hos latinet tillhör alls icke det historiska, romerska tungomålet,

hvars verkliga uttalssätt aldrig mer lärer kunna upptäckas,

utan endast de svenska skolornas, af romare aldrig talade, latinspråk.

Den ifrågavarande, förmenta fördelen är med ett ord köpt

för priset af en olägenhet, som eljest anses vara den vid all

undervisning skadligaste, nemligen att i stället för ett verkligt

kunskapsobjekt sättes ett mer eller mindre konventionelt och

fingeradt.

Såsom en ofördelaktig egenskap hos det tyska språket i afseende

på dess användning som grundläggande har man vidare framhållit

dess likhet med vårt modersmål. Denna likhet, har man sagt, förleder

den unge lärjungen att ej med tillräcklig kraft koncentrera

sin uppmärksamhet på sjelfva språkformerna; den lockar honom

»att med tillhjelp af modersmålet gissa sig fram och sålunda sätta

oklara föreställningar i stället för säker och bestämd kunskap».

Till denna anklagelse, som tvifvelsutan icke är alldeles obefogad,

torde ock med skäl kunna läggas en annan dylik eller åtminstone

uttrycket af en farhåga: den nemligen, att det tyska språkstudiet

kan, särdeles vid den tidiga ålder, då insigten i modersmålets

lagar och behandlingen af detsamma ännu på långt när ej vunnit

nödig fasthet, lätt förleda till sammanblandning af de båda språken,

TYSKAN OCH LATINET.

49

till införande af tyska ordvändningar och konstruktioner i modersmålet.

Men af denna egenskap hos tyskan följer ock å andra sidan

eu i praktiskt hänseende vigtig fördel, hvilken tillräckligt ersätter

de nämda pedagogiska olägenheterna: lättheten nemligen för en

svensk att inom kort tid göra jemförelsevis stora framsteg i särdeles

den praktiska behandlingen af nämda språk. För en liten

på utkanten af Europa boende nation, hvilken till väsentlig del

måste hemta sin bildning från civilisationens mera centrala nejder

och för hvilken bekantskapen med de stora kulturländernas språk

derför är, såväl i materielt som i andligt hänseende, rent af ett

lifsvilkor, måste det helt visst betraktas som en synnerlig lycka

att vara beslägtad med åtminstone ett af dessa länders folk; och om

än denna stora, af naturen sjelf banade, andliga kommunikationsled

kan, lika väl som hvarje materiel sådan, medföra sina faror,

innebär detta förhållande alls intet skäl att ej behörigen beakta

och draga fördel af densamma. Hvad särskild! faran för germanismers

inträngande i vårt modersmål genom det tidiga studiet af

tyskan beträffar, så torde efter senare tiders erfarenhet och med

den nu vida mer än förr omsorgsfulla vården om det förra språket

vid de svenska läroverken denna fara kunna betraktas som skäligen

aflägsen.

Å andra sidan har man till förmån för latinet ofta nog åberopat

den lätthet, hvarmed den deri kunnige tillegnar sig andra

språk, särskild! franska och engelska, »hvilka härstamma från

latinet». Med afseende på det förstnämda medgifves gerna, att

enär dess, såväl som de öfriga romanska språkens vokabler härstamma,

om ej från sjelfva latinet, åtminstone från ett dermed

nära beslägtad! fornitalienskt folkspråk, har nybegynnaren i

franska en ej obetydlig hjelp af förut förvärfvad latinkunskap vid

insamlandet af sjelfva ordförrådet eller språkmaterialet — likasom

äfven den omvända satsen gäller, nemligen att den förut i franska

kunnige lärjungen deraf har lika stor fördel vid ett senare studium

af latin. Men knappast vittnar det om följdriktighet och

Lärov.-kom. bet. 4

50

KAP. II.

opartiskhet att betrakta en och samma omständighet, likheten

mellan tvänne språk, vid ett tillfälle, nemligen kärofvan i fråga

om tyska och svenska, som en särdeles stor olägenhet, och vid ett

annat, nemligen här, som en oblandad fördel. Latinets och franskans

konstruktionssätt, ordföljder och sjelfva tankegångar äro

till den grad olika hvarandra, att ett hänvisande till det förra

språkets grammatik vid studiet af det senare i de flesta fall är

snarare egnadt att förvilla än att vägleda lärjungen, och att, såsom

erfarenheten ofta nog visat, en mera utvecklad vana vid det förras

pregnanta och solida, men icke egentligen genomskinliga och

lediga stil, alldeles icke är någon obetingad fördel vid den skriftliga

behandlingen af det senare.

Hvad åter engelskan beträffar, har för inhemtandet af detta

språks ordförråd latinkunskapen icke så stor betydelse, som man

ibland får höra påstås. Först och främst är en ansenlig del af de

i tal och skrift vanligast förekommande engelska orden af germanskt

ursprung; och för öfrigt hafva de ord, som latinet gifvit

engelskan, i allmänhet icke omedelbart inkommit i detta språk,

utan först sedan de på fransk jord undergått en ofta ganska betydlig

förändring, hvadan i det ifrågavarande afseendet kunskap

i franskan gagnar mer än kunskap i latinet. —

»Dertill äro», har man sagt, »de moderna språken lefvande

och, såsom allt lefvande, stadda i utveckling. Denna utveckling

är visserligen bunden af lagar; men dels hrytas dessa lagar ofta,

åtminstone skenbart, af godtycket, dels kunna de till stor del icke

uppdagas, förr än utvecklingsserien är genomlupen och språket

dödt». Den häraf följande »fasta grammatiska bygnaden» hos

ett språk af sistnämda slag bör, tyckes det, göra det särdeles

lämpligt för undervisningen.

Men just af denna latinets egenskap att vara ett dödt språk

följer också en annan, i pedagogiskt afseende vigtig omständighet,

som måhända ej nog uppmärksammats. Det högsta mönstret —

man kunde väl kalla det »idealet» — för det latinska uttryckssättet

eller stilen är en gång för alla faststäldt; det kommer ej,

51

LATINET ETT DÖDT SPRÅK.

derom kan man vara förvissad, att någonsin under tidernas lopp

förändras, så länge latin ännu skrifves. Derför ingår, och kommer

alltid att ingå, i konsten att uttrycka sig på detta språk — redan

på en utvecklingsgrad, som ligger nedanför mogenhetsexamens —

ej blott ett logiskt och grammatiskt moment, utan äfven ett konventionen;

under det en lärjunge, som öfvar sig i t. ex. franska

språkets skrifvande, aldrig kan falla på den besynnerliga tanken

att söka efterhärma vare sig en Buffons, en Chateaubriands eller

en Victor Hugos egendomliga stil, utan endast har att ställa sig

språkets allmänna fordringar till efterrättelse, är sådant ej tillräckligt

för honom vid en öfversättning till latin; det gäller då

ej blott att pröfva, om ett till användning ifrågakommande uttryck

motsvarar nämda fordringar, utan ock — åtminstone om han vill

göra sin sak väl — att öfverväga, huruvida detsamma verkligen

kan räknas för »klassiskt»; ett öfvervägande, som efter regeln förr

eller senare måste leda till uppslagning i en »Antibarbarus» eller

en efterspaning i lexikon, huruvida det ifrågavarande uttrycket

eller åtminstone ett dermed'' mycket nära beslägtadt der finnes

signeradt med ett Liv., Tac., Qu. — men allra helst med ett de.

Man skall kanske invända, att någon »förmåga att skrifva

klassisk latin» ingalunda kan, allra minst under nuvarande för

latinundervisningen så ogynsamma förhållanden, bibringas de studerande,

och i synnerhet ej skolans lärjungar. Att så kan ske,

har ej heller här påståtts, om än ett eller annat hedrande exempel

i denna väg skulle kunna anföras. Men väl bör märkas, att en

sträfvan till ifrågavarande mål genomgår och tvifvelsutan måste,

i följd af sakens egen natur, genomgå undervisningen i latinets

skriftliga behandling samt att just denna omständighet utgör en

orsak, kanske den mest betydande, till den långa tid och det

dryga arbete, som nämda undervisning kräfver. Ty då man ansett

sig behöfva stadga, att en lärjunge skall i latin utarbeta under

sina fyra sista skolår ett hemtema i veckan, men i franska endast

under sina två sista skolår ett hemtema hvarannan vecka, följaktligen

under hela sin skoltid (om läsåret antages till 33 veckor)

52

KAP. II.

132 temata i det förra språket, men blott 33 i det senare, så låter

denna betydliga olikhet knappast förklara sig endast af latinets

större grammatika svårigheter, äfven om dessa sistnämda i vare

sig hem-, prof- eller examenstemata, för bättre öfnings eller noggrannare

profning^ skull, stegras genom sinnrikt undandöljande i

de välbekanta s. k. »snarorna».

Vinsten af ifrågavarande »brottning med uttrycken» må, och

skall kanske, af andre framställas och kan således här lemnas

derhän; här har det varit tillräckligt att endast påpeka ett faktiskt

förhållande, hvilket för öfrigt i sin ytterlighet ledt till utbildandet

af ett mindre väl kändt skriftspråk, s. k. »stil-svenska». Med skäl

bör det emellertid ifrågasättas, om det verkligen kan vara förmågan

att bilda formen så, att den noga ansluter sig till tanken,

som på denna väg utvecklas, eller om ej snarare härigenom grundlägges

och befordras en språkets, för att ej rent ut säga frasens,

herravälde öfver denna senare.

Men om också de teoretiska skäl, som vanligen anföras till stöd

för latinets pedagogiska öfverlägsenhet, ej äro bevisande, bär likväl

mången bildad persons individuela erfarenhet för honom ett kraftigt

vittnesbörd till stöd för densamma. Med ledning och på grundvalen

af sin latinkunskap har mången — eller anser sig åtminstone

hafva — förvärfvat sina insigter i språk i allmänhet, ja till och

med i modersmålet; kring den benhårda stomme, som, visserligen

med möda, uppbygdes i den tidiga ungdomen, har vid en något

mognare ålder de moderna tungomålens konkreta material sammansluta

sig till lefvande organismer, hvilka för all den fasthet, de

ega, ha att tacka just resultatet af det förut undangjorda arbetet.

Ingen kan jäfva en rent personlig erfarenhet, och sådant kan

för öfrigt här så mycket mindre ifrågakomma, som densamma i

förevarande fall ofta, om ej oftast, torde vara stödd på fullgiltiga

grunder. Men äfven oafsedt, att just dessa fall väl nästan alltid

förutsätta, att den tid, vederbörande kunnat egna åt studier, varit,

på grund af åtminstone relativt gynsamma yttre förhållanden, åtskilligt

längre än i allmänhet händelsen är för den större delen

LATINETS GYNNADE STÄLLNING. 53

af läroverkens lärjungar, ock att kanske till och med i många

dylika fall inhemtandet af de moderna språken betydligt underlättats

genom tillfälle till resor i utlandet vid en ålder, då ännu den

receptiva förmågan bibehållit åtskilligt åt sin ursprungliga friskhet,

har säkerligen i alla dylika händelser den omständighet varit af

utomordentligt inflytande, till hvilkens behandling Komitén nu

öfvergår i sammanhang med frågan om det andra åt de här ofvan

nämda alternativen; en omständighet, i jemförelse med hvilken

samtliga hittils behandlade teoretiska synpunkter äro af mycket

underordnad betydelse.

Ty äfven om ej en under århundraden insamlad pedagogisk

erfarenhet gåfve åt latinundervisningen fasthet och styrka, skulle

helt visst den omvårdnad, man vid Sveriges offentliga skolor, tran

de lägsta till och med de högsta, egnat och fortfarande egnar åt

densamma i jemförelse med åt undervisningen i de moderna språken,

vara fullt tillräcklig att betinga åt den förra en stor öfverlägsenhet

öfver den senare. På det styfmoderliga sätt, hvarpå

man vid dessa anstalter sörjt för den sistnämda undervisningen,

kan Komitén knappast med nog eftertryck fästa uppmärksamheten.

Af de allmänna läroverkens fåtaliga lektorsplatser är till en

början alltid minst en anslagen åt latinet, nästan alltid en annan

åt grekiskan, som dock numera läses af ett relativt fåtal åt lärjungarne,

ofta nog äfven en åt hebreiska och teologi; de moderna

språken få deremot nästan utan undantag åtnöjas med eu enda

lektorsplats. Ja, Sveriges statskalender för år 1884 upptager till

och med tre läroverk, nemligen i Lund, Halmstad och Vesterås,

med respektive 7, 4, 7 lektorat och följande fördelning af ämnena

på dessa:

Lund: 1) Grekiska och Latin, 2) Historia-Geografi och Filosofi,

3) Matematik, 4) Tyska och Svenska, 5) Teologi och Hebreiska,

6) Latin och Grekiska, 7) Naturalhistoria och Kemi. Rektor innehar

det förstnämda lektoratet.

Halmstad: l) Naturvetenskap och Historia-Geografi, 2) Matematik

och Fysik, 3) Latin och Modersmålet, 4) Kristendom och

54

KAP. II.

Grekiska. Rektor innehar ej lektorat, undervisar i Latin och

Grekiska.

Vesterås: 1) Historia, 2) Latin, 3) Naturvetenskap, 4) Filosofi

och Svenska, 5) Teologi, 6) Matematik, 7) Grekiska och Latin.

Rektor innehar ej lektorat, undervisar i Latin och Grekiska.

I det allmännast förekommande fall, att en lektorsplats »i

moderna språk» finnes vid ett högre allmänt läroverk, kan platsens

innehafvare uppenbarligen ej sträcka sin undervisning långt ned

inom skolan, och, oafsedt andra deraf följande olägenheter, är

omsorgen om ett af dessa språk, och dertill just det grundläggande,

efter regeln helt och hållet undandragen hans både medelbara och

omedelbara inflytande. Men ej nog härmed; de — tvifvelsutan i

många fäll ganska högt förtjente — skolman (ordinarie och vikarierande

adjunkter samt extra lärare), åt hvilka den maktpåliggande

undervisningen i tyskan är anförtrodd, hafva ofta nog icke för

sådant ändamål aflagt något kompetensprof, ja till och med,

om de ock genomgått akademisk examen, dock visst icke derför

alltid idkat universitetsstudier i ämnet; de lefvande språken utgöra

nemligen icke, såsom händelsen är med latinet, obligatoriskt

ämne i filosofie kandidatexamen, ej ens i den qvalificerade form

deraf, som medför kompetens till adjunkts- och kollegabefattning 1).

Det gifves alltså ingen säkerhet för, att ej deras föregående studier

i tyska afslutats redan i skolan, och dertill ofta nog under

det äldre skolsystemets tid, då undervisningen i de lefvande språken

var i ännu högre grad än nu inskränkt af latinet.

Sådana omständigheter som dessa torde vara väl förtjenta att

beaktas, då stundom sådana påståenden framställas som, att »tyskan

har såsom grundläggande språk verkat rent af skadligt; strängt

taget kan tyskan icke ens nu sägas vara grundläggande språk, fy

'') Enligt det nu gällande kungl. cirkuläret af den 16 April 1870 måste filosofie

kandidat, för att vara kompetent till adjunkts- eller kollegabefattning, hafva

erhållit betyg i »antingen främmande lefvande språk och grekiska språket eller

ock matematik och två af naturvetenskaperna: botanik, zoologi och fysik». Eu

filosofie kandidat, som på det senare sättet kompletterat sin examen, är således

fullt kompetent äfven till adjunktsbefattningar i hvilket lefvande språk som helst.

TYSKANS OFÖRDELAKTIGA STÄLLNING.

55

någon verklig språkundervisning börjar numera icke förr än i

fjerde klassen med latinet o. s. v.» Skulle verkligen vid ett ellei

annat läroverk ett sådant förhållande ega rum, vore det uppenbarligen

ej rättvist att skjuta skulden derför på det tyska språkets

egen beskaffenhet, så länge man, såsom hittils skett, atnöjer sig

med att endast pålägga språket den uppgift att tjena som grundläggande,

utan att tillika draga försorg om, att undervisningen

deri bli tv i t försedd med tillräckliga lärarekrafter att kunna fylla

denna maktpåliggande uppgift.

Om, oaktadt dessa ogynsamma yttre förhållanden, både elementarundervisningen

och lärarebildningen ej blott i tyska, utan

äfven i franska och engelska språken under senare ar gatt,

såsom tvifvelsutan är fallet, med stora steg framåt, så lärer väl

detta, åtminstone till det hufvudsakliga, få tillskritvas den goda

sakens egen makt och ett djupt kändt kulturbehofs tvingande

kraf, men icke egentligen några med afseende pa ändamalet lyckligt

träffade anordningar. Särskildt förtjena!- en hithörande omständighet

att väl beaktas.

Det får väl nemligen antagas som regel, att en blifvande skollärare

vid universitetet förvärfva!- de kunskaper och den bildning

i det hela, som äro för hans kall nödvändiga, och ett läroämnes

fördelaktiga eller ofördelaktiga ställning vid de båda högskolorna

måste följaktligen, särdeles om densamma under en längre tid

oafbrutet fortvara!-, utöfva en genomgripande inflytelse i den ena

eller andra riktningen på undervisningen i samma ämne vid de

allmänna läroverken öfver hufvud och således inom hela landet.

Med synnerligt eftertryck framtränger sig derför just här den

frågan, huruledes vid de förstnämda anstalterna för närvarande

är sörjdt för undervisningen i främmande lefvande språk. Till en

undersökning- af denna fråga skall Komitén återkomma i kap. VII

samt der äfven föreslå åtgärder, hvilka synas af omständigheterna

högeligen påkallade.

Under dessa förhållanden, företrädesvis gynsamma för latinets

och ytterst ogynsamma för de moderna språkens studium, lärer

56

KAP. II.

man ingalunda vara berättigad att tillskrifva det förra språkets

»ojemförligt öfvervägande kraft vid undervisningen» några dess

inneboende språkliga egenskaper. Ett ytterligare bevis för dessa

senare har man emellertid äfven velat hemta från en »allmän

underlägsenhet i språkligt hänseende», hvilken man trott sig finna

hos realafdelningens lärjungar i jemförelse med latinafdelningens.

Derest verkligen en sådan underlägsenhet i allmänhet förefinnes,

synes den visserligen kunna tillräckligt förklaras redan ur

de häi skildiade, pa undervisningen i de moderna språken mäktigt

inverkande omständigheterna. Härtill kommer vidare en i åtskilliga

hänseenden för den sistnämda undervisningen mindre fördelaktig

ordning för dessa språks inträde på reallinien, der man, såsom

det vill synas, hufvudsakligen af praktiska skäl låtit engelskan

börja i 4.de klassen och franskan i den öde. Men ännu större

inflytande än dessa förhållanden måste uppenbarligen den omständighet

utöfva, hvilken här ofvan upprepade gånger påpekats,

nemligen att en skolans lärjunge genom inträde på reallinien så

godt som fullständigt beröfvar sig utsigt att inkomma på någon

af de banor, till hvilka de akademiska examina öppna tillträdet.

Hvarje lärjunge, men framför allt den, hvars anlag i någon mån

ligga åt det språkliga hållet, måste val, då han under sådana förhållanden

är stöld vid valet mellan de båda bildningslinierna,

finna sig föranlåten att ingå på den ojemförligt mera gynnade —- helst som, enligt hvad förut visats, i sådant fåll ingen anledning

för honom förefinnes att vid afslutandet af skolan behöfva frukta

någon synnerlig sträng pröfning i realämnena, för hvilka den med

språkliga anlag begåfvade ofta nog eger jemförelsevis mindre

intresse.

Af det anförda anser Komitén det vara fullt ådagalagdt:

ött latinets på vissa språkliga egenskaper grundade företräde

i pedagogiskt hänseende framför de nyare språken på intet sätt

kan anses bevisadt samt att en tillförlitlig dom i denna fråga ej

kan fällas, förr än de här skildrade, för det förra språkets studium

gynsamma, men för de senares ogynsamma förhållanden blif

-

57

LATINETS PEDAGOGISKA FÖRETRÄDE OBEVISADT.

vit med behörig opartiskhet beaktade och rättade samt full likställighet

i yttre afseende kommit till stånd mellan de båda jemförelselederna.

Det är som bekant visst icke första gången detta påstående

framställes. Bland inånga föregående yttranden i samma riktningmå

det tillåtas att till sist anföra ett enda.

Redan för mer än fyrtio år sedan skref Erik Gustaf Geijer: *)

»Jag tillägger, såsom uttryck af min egen fasta öfvertygelse,

att vid den höjd, hvartill den rationela språkläran nu hunnit, en

för ungdomen grundligt bildande språkundervisning kan gifvas i

och genom hvithet bildadt språk som helst, så att språkens komparativa

vigt alldeles ej kommer att bero på det barnsliga företrädet

i afseende på frågan: med hvithet skall lärjungen näst efter

modersmålet börja; — utan på språkens verkliga värde, sådant

detta i deras litteratur uppenbarar sig. Hvilket jag ock oförgripligen

förmenar är den rätta klassiska ortodoxien.»

Den senare delen af denna anmärkning leder helt naturligt

öfver till den andra af de här ofvan nämda synpunkterna.

Ur den antika bildningen har den moderna vuxit upp, och sä

obestridligt det än är, att den senares innehåll numera är ett

helt annat och ojemförligt rikare än den förras, så visst är det å

andra sidan, att de osynliga band, som förena de gamla kulturfolkens

lif med de nutidas, äro talrikare och fastare, än en blott

flyktig blick öfver tingen låter förmoda. I detta förhållande ligger

utan fråga grunden till den klassiska bildningens stora betydelse,

till det bekanta faktum, att den länge betraktats och ännu i dag

af många betraktas såsom den sammanhållande enheten i hvarje

verkligt vetenskaplig bildning, såsom den oumbärliga grunden

för denna. »Ingen kan fatta sin egen tid och dess kultur utan att

känna forntiden och de förutsättningar, på hvilka denna kultur

livilar».

!) Läroverksfrågan, sista artikeln. Kursiveringarna af författaren sjelf.

58

KAP. II.

Till en verklig insigt i den klassiska odlingen leder otvifvelaktigt

den stora och raka vägen genom de klassiska språken.

Dermed är dock ingalunda förneka dt, att ett ganska erkännansvärdt

mått af klassisk bildning kan vinnas utan kännedom af

dessa språk och naturligtvis ännu mindre påstådt, att ifrågavarande

bildning är identisk med eller begränsad till klassisk

språkkunskap. Om grekernas och romarnes historia, författning,

sedel- och öfriga förhållanden lemna talrika läro- och handböcker

de fullständigaste upplysningar; deras skalders, vältalares, historieskrifvares

och vetenskapsmäns verk föreligga i de yppersta öfversättningar

till nästan alla de nyare kulturfolkens tungomål, och

obestridligt är, att mången i deras språk okunnig tillegnat sig eu

vida djupare och verkligare insigt i deras odling än till och med

flertalet af de i dessa språk bevandrade — på samma sätt som

mången, hvilken aldrig besökt en främmande stad, känner den

grundligare och är der bättre hemmastadd än flertalet af de resande,

som fått tillbringa några dagar eller veckor på dess gator.

Den senast använda jemförelse!! torde emellertid hålla stånd

äfven i motsatt syfte. Ty just för det »autoptiska» studiet af den

antika odlingen, för vinnande af eu »egentlig, åskådlig och individualiserad

insigt» deri är tvifvelsutan verklig klassisk språkkunskap

oumbärlig, likasom den utan all fråga är ett oundgängligt

vilkor för hvarje slags sjelfständig forskning på detta område.

Närmare, har man sagt, än de nyare folkens kultur är de antikas

förbunden med deras språk — antagligen just derigenom, att

under det den förra träder vår tids åskådare till mötes i hela sin

konkreta och vexlande rikedoms fullhet, uppenbaras för honom

den senare åtminstone i hufvudsak endast genom det skrifna

ordet och genom öfversättuingen blir derför den klassiska

tidens innehåll oss tillgängligt endast i en mer eller mindre främmande

drägt.

Men skulle man ur dessa medgifvanden såsom försatser vilja,

såsom verkligen en och annan gång skett, draga en slutledning i

afseende på den här föreliggande frågan, beginge man det felet

KLASSISK BILDNING UTAN GREKISKA.

59

att bevisa för mycket — och dermed intet. Ty den, som under

hela sin motivering omtalar de båda klassiska språken i oskiljaktig''

förening och framhåller dem såsom oumbärliga beståndsdelar

i hvarje verkligt humanistisk bildning, men i sjelfva resultatet —

på grund af förekommande yttre omständigheter — gifver det ena

fullkomligt till spillo och åtnöjer sig med att tillämpa sin slutledning

endast på det andra, har derigenom sjelf ådagalagt ohållbarheten

af sitt bevis. »Man måste antaga», säger eu bland den

antika bildningens förnämste målsmän i Sverige från senare

tider *), »att en lärjunge, som följer den klassiska bildningslinien

vid elementar-läroverket, förbereder sig för sådana framtida lefnadsuppgifter,

för Indika den klassiska bildningens grundläggning är

af vigt. Genom att endast läsa latin får han blott half, ja mindre

än half grundläggning af klassisk bildning, och ett läroverk, som

meddelar eu så beskaffad antik språkbildning, blifver i det hela

ett realläroverk».

Det här använda uttrycket »mindre än half» torde vara förtjent

af särskild uppmärksamhet. Det lärer af ingen, som inhemtat

någon kännedom om antiken, kunna förnekas, att just den

grekiska kulturen eger i alla tänkbara afseenden — möjligen med

undantag endast af det rent juridiska — både i språkligt, litterärt,

vetenskapligt, kulturhistoriskt och konstnärligt hänseende eu ojemförligt

större och mer ursprunglig betydelse än den romerska,

hvilken just från den förra lånat sina vigtigaste element, vida

fullständigare än den moderna kulturen kan sägas hafva lånat

från den antika.

Men icke nog härmed, den knappa halfpart af klassisk bildning,

hvarom här är fråga, blir i verkligheten ytterligare och högst

betydligt förminskad. Det är här uppenbarligen af den yttersta

vigt att noggrant undersöka sjelfva de faktiska förhallandena

och tillse, af hvilket omfång och beskaffenhet den s. k. klassiska

'') G. W. Linder. Underd. betänkande ocli förslag, afgifna den 23 Juli 1872

af den för revision af gällande läroverksstadga m. m. i nåder förordnade komité.

Reservationer sid. 11.

60

KAP. II.

insigt — eller, rätt uttryckt, latinkunskap — är, om hvarå vara

eller icke vara det här uteslutande är fråga och hvars oumbärlighet

för den allmänna bildningen man genom nyss anförda slutledning

sökt ådagalägga. Äfven i bästa fall (d. v. s. då icke,

såsom händelsen är vid den medicinsk-filosofiska examen, kursen

till mogenhetsexamen gör tillfyllest) inskränker sig, efter all på

dess förvärfvande använd tid och möda, denna kunskap i verkligheten

till en approbaturskurs i latin i eu preliminär universitetsexamen,

det vill säga till grammatikens element, några böcker af

Livius, Cicero, Horatius, en elementarlärobok i litteraturhistoria

och en dylik i romerska antiqviteter. Derjemte och framför allt

må märkas, att den är en tvångskurs, en lexa, inlärd utan någon

ledning af den egentliga universitetsundervisningen, ty de offentliga

föreläsningar, indika »afse lärjungarnes sjelfständiga vetenskapliga

utveckling» (Univers. statuternas § 124), kunna naturligtvis

ej vara till någon nytta för eller ens stå i något samband

med ett dylikt elementarstudium. Härtill bör läggas, att denna

kunskap ofta, om ej vanligtvis, inhemtas under starka tvifvel om

dess gagn och ej sällan rent af med motvilja samt i de flesta

fall kort efter sjelfva examen är helt och hållet eller åtminstone

till största delen bortglömd.

Denna tvångskurs är det, har man träffande sagt, som numera

har den svåra uppgiften att utgöra den direkta förmedlingslänken

mellan Hellas’ och Romas lif å ena sidan samt den svenska

embetsmannabildningen å den andra. Just på densamma torde

med fullt skäl kunna användas det omdömet, att »den stannar vid

mer eller mindre korrekta underrättelser om, i stället för vid en

lefvande insigt i antikens kultur».

På den s. k. allmänna eller humanistiska bildningen har som

bekant ännu ingen fullt tillfredsställande definition blifvit funnen.

Men oaktadt en sådan saknas, torde denna bildnings väsende och

innehåll kunna någorlunda förtydligas på ett annat sätt. Man

har nemligen på densamma stält, och tvifvelsutan med goda skäl,

de anspråk, att den skall

DEN LAT. TVÅNGSKURSEN OCH DEN HUMAN. BILDNINGEN.

61

»bilda eu för alla universitetsstudier gemensam grund och

enhetspunkt»;

»medföra en friare och mer allsidig förståndsutveckling, än

hvad genom blott lärd specialforskning står att vinna, möjliggöra

och inbegripa insigten om hvarje särskild vetenskaps ställning,

betydelse och verkliga värde i och för den menskliga odlingen i

det hela»;

»vara ett behöfligt medel att skydda för den bildningens ensidighet,

som lätt kan förrycka äfven de mest ansedde specialister

i forskning, ej minst inom de reala vetenskapernas område»;

och slutligen äfven

»stärka förmågan att vinna användbarhet för hvilken tjenstebefattning,

som än kommer i fråga».

I dessa fordringar vill Komitén för sin del gerna instämma, men

för så vidt man af den omtalade latinlexans inlärande ville vänta

så betydande resultat, återstår en mycket stor lucka i beviset,

nemligen just ådagaläggandet af sambandet mellan den skäligen

obetydliga orsaken och de storartade verkningarna.

Någon gång har man ock försökt att medelst en etymologisk

definition bestämma den humanistiska bildningen såsom den, hvilken

»vunnits genom studiet af det i högre och egentlig mening

menskliga, sådant detta framträder såväl hos menniskorna såsom

enskilda som i samhällslifvet». Denna definition undanskjuter blott

svårigheten; den är behäftad med det felet att innehålla ett uttryck,

hvilket sjelft måste förklaras och bestämmas. Ty just frågan

om, hvad som i detta sammanhang bör förstås med det »i högre

och egentlig mening menskliga», hör till dem, som ännu vänta och

troligen alltid skola vänta sin lösning.

Fullt ut lika berättigad som denna etymologiska definition

torde en annan af samma art vara: Den humanistiska bildningen

är en klar och såvidt möjligt fullständig insigt i de omständigheter

och förhållanden, hvilka åstadkommit den menskliga utvecklingen

och höjt slägtet från urtillståndet till dess nuvarande ståndpunkt.

I en sådan bildning intaga alla vetenskaper jemnbördiga platser,

62

KAP. II.

och skulle mot definitionen invändas, att den såsom sitt föremål

uppställer ett oupphinneligt ideal, strider detta åtminstone ingalunda

mot den säkra erfarenhet, att ingen vet bättre och erkänner

villigare än just den verkligt humant bildade, att stora brister

alltid förefinnas i hans vetande.

Under flere århundraden och ännu i tider, som ligga temligen

nära vår egen, har latinet utgjort den lärda verldens universalspråk,

och följden deraf har blifvit, såväl att den nu allmänt antagna

vetenskapliga, särskildt naturvetenskapliga, terminologien

och nomenklaturen till eu del är grundad på detta språk, som

ock att en högst rikhaltig och betydande vetenskaplig litteratur

pa detsamma förefinnes. På dessa förhållanden plägar man grunda

ett, måhända det vigtigaste, bevis för latinkunskapens oumbärlighet

för de lärda studierna.

Den väsentligaste af dessa synpunkter är visserligen icke

nomenklaturens, men då man någon gång åberopat äfven denna

såsom skäl, torde argumentet böra upptagas till skärskådande.

»Den latinska terminologien», har man sagt, »är ett commune

bonum (eller malum) för den naturvetenskapliga litteraturen, på

hvad språk den så är affattad. Möjligen kan ett minne tänkas,

som utan verklig språkkunskap en tid bortåt skulle kunna uthärda

med en sådan börda, likväl blott som en radis indigestaque moles,

men ett sådant torde likväl höra till de allra största sällsyntheter.

---Och man invände ej, att blott saken sjelf kommer till

heders, gör det föga, hur det går med namnet, ty någon sanning

ligger väl i det bekanta: nomina si nescis, perit et cognitio rerum.»

I sjelfva verket har hela detta argument högst obetydligt med

latinfrågan att skaffa; icke blott den i qvantitativt afseende öfvervägande,

utan äfven ojemförligt vigtigare delen af den naturvetenskapliga

nomenklaturen är lånad ej från latinet, utan från

grekiskan. För att rätt tydligt uppvisa detta, torde det vara

den botaniska terminologien.

63

lämpligt att här taga i skärskådande en och annan vetenskaps

terminologi, till en början botanikens.

Redan det linnéska sexualsystemets benämningar blifva för den

i grekiskan okunnige oförstådda formler, hvilket i viss män är så

mycket betänkligare, som hvarje sådan benämning just innehåller i

kort form hela definitionen på den motsvarande gruppen. En

dylik fullständig motsvarighet mellan namn och innehåll får man

naturligtvis ej vänta af sjelfva de speciela växtnamnen.

Af dessa må till en början ett betydligt antal namn pkslägten,

deribland just de vigtigaste, afskiljas, hvilka antingen äro stamord

eller hvilkas etymologi är okänd, hvadan ingen språkinsigt — åtminstone

ej i latin och grekiska — lemnar någon hjelp för deras

uttolkning. Det är en ren minnessak att ihågkomma namnen

»ljung, björk, ek, hassel»; alldeles detsamma gäller beträffande

sådana ord som Alnus, Cuscuta, Datura, Ervum, Prunus, Ribes,

Sium, Ulmus; om dessa och liknande lemnar ett grekiskt eller

latinskt lexikon ingen annan upplysning än att de helt enkelt

beteckna den ifrågavarande växten, stundom till och med ej densamma,

som den nutida botaniken dermed menar.

Hvad åter beträffar de härledda eller sammansatta slägtnamnen,

lärer ej ens den bästa latinkunskap vara tillräcklig för att

åstadkomma sådana öfversättningar som de följande:

Aegopodium = Getfot, Alopecurus = Räfsvans, Anemone =

Vindblomma, Aretostaphylos = Björndrufva, Cynosurus = Hundsvans,

Empetrum = Bergört, Geranium = Storknäbb, Helianthemum

= Solblomma, Hierochloa = Helggräs, Hydrocotyle = Vattenbägare,

Hylocomium = Skogshår, Hyoscyamus = Svinböna, Myosurus

= Råttsvans, Odontites = Tandört, Oxycoccus = Surbär,

Polygala = Mjölkört, Polygonum = Mångkant, Rhinanthus = Näs

blomma.

För en hvar, som känner om ock blott de första elementen

af botaniken, lärer det ock af dessa öfversättningar tydligt framgå,

huru fullkomligt betydelselösa de äro för sjelfva vetenskapen.

Många, ja kanske de fleste botanister torde aldrig hafva egnat eu

64

KAP. II.

tanke åt dylika ords verkliga betydelse eller, om de händelsevis eu

gång fått höra den, sedermera lagt den på minnet.

Något olika förhåller det sig i detta hänseende med artnamnen,

hvilka väl oftast äro hemtade från latinet. Gäller det

än om flere bland dessa, att de endast erinra om t. ex. en viss

person — stundom till och med om en, som med den ifrågavarande

arten ej alls haft något att skaffa — eller att deras ursprungliga

betydelse under tidernas lopp fallit i glömska, är det å andra sidan

visst, att kanske likaså mänga, om ej flere, verkligen beteckna

någon viss, om ock ej alltid synnerligen vigtig egenskap hos den

ifrågavarande arten, beträffande vare sig dess växtsätt, bladform,

blomfärg, förekomst eller dylikt. Men i sådana fall lemnar ett

med latinet beslägtadt språk åtminstone en mycket god ledning.

Vida svårare än att öfversätta följande artnamn torde det vara fölen

botanist, som aldrig studerat latin, men väl franska, att med

ringaste intresse för saken lämna förblifva okunnig om betydelsen

af t. ex.

alpinus, annuus, aquaticus, arcticus. australis, biennis, borealis,

communis, crispus, domesticus, hybridus, intermedius, linearis,

maculatus, maritimus, minimus, mollis, muralis, nivalis, officinalis,

opacus, rigidus, stellaris, striatus, superbus, sylvestris, vernalis,

vulgaris;

då han känner följande ord:

alpin, annuel, aquatique, arctique, austral, biennal, boréal,

commun, crispé, domestique, hybride, intermédiaire, linéaire, maculé,

maritime, minime, mol (moll), mural, nival, officinel, opaque, rigide,

stellaire, strid, superbe, sylvestre, vernal, vulgaire;

eller i värsta fall kan uppsöka deras betydelse i ett fransktsvenskt

lexikon.

Såsom ett andra exempel må just den vetenskaps terminologi

betraktas, hvilken ofta nog brukar åberopas såsom ett bevis på

latinkunskapens oumbärlighet, nemligen den medicinska. Att

latinets användning på detta område är inskränkt i jemförelse

med grekiskans, framgår visserligen redan vid en flyktig gransk

-

DEN MEDICINSKA TERMINOLOGIEN.

65

ning af beteckningarna för de mera allmänna begreppen, såsom:

osteo-, pato-, noso-, onko-, farmako-, toxikologi; epi-demi, -zooti;

homoeo-, allo-pati; dia-, pro-gnos; hydra-, metallo-, elektro-terapi;

kirurgi, hygien, pediatrik, anatomi, o. s. v.

Men med full tydlighet framträder grekiskans öfverlägsna betydelse

på detta område, så snart man gjort sig reda för sjelfva

den ledande grundsats, som vid den medicinska nomenklaturens

bildning blifvit följdriktigt tillämpad.

För att anatomiskt beteckna ett visst organ ensamt för sig,

användes nemligen ganska ofta, om ock ingalunda utan undantag,

latinet, hvarvid för öfrigt samma förhållande, som här ofvan påpekats,

gör sig gällande, nemligen att kunskap i franska lemna!''

en i de allra flesta fall tillräcklig ledning för uppfattandet af

den ifrågavarande termens betydelse. Men så snart en sammansättning

skall bildas, eller med andra ord så snart fråga blir

om en systematiskt genomförd terminologi, användes ej den latinska

benämningen såsom stam, utan endast den grekiska. Följande

exempel i denna väg må anföras.

Det latinska namnet ventriculus (på franska ventricule) utbytes

i alla sammansättningar mot det grekiska yaarrjQ] deraf bildas

gastritis, gastrodynia, gastromalacia m. fl.

Ren lat.; Rein fr.; veqiQÖs grek. Sammansättningar: nephritis,

nephrolithiasis, nephrorragia.

Cerebrum lat.; Cerveai? fr.; éyxécpalog grek. Sammans.:

encephalopathia, hydrencephalocele, encephaloides.

Musculus lat.; Muscle fr.; avg grek. Sammans.: myitis, myositis,

myomalacia, myodynia.

Vesica lat.; Vessie fr.; xvgxtg grek. Sammans.: cystectasia,

cystospasmus, cystocele.

Uterus lat.; Utérus fr.; /.ir/rya och voxÉQct grek. Sammans.:

metritis, metrorrhea, metrorrhagia, hysteralgia, hysteratresia.

Att i alla dessa fall äfven sammansättningens öfriga beståndsdelar

äro lånade från grekiskan, är uppenbart. Och att detta

språks herravälde ej är inskränkt till den teoretiska sjukdomsLärov.

-kom. bet. 5

66

KAP. II.

läran, utan äfven inom den praktiska medicinens ock kirurgiens

område gör sig med samma följdriktighet gällande, derom vittna

otaliga exempel, af hvilka bär blott några få må anföras:

ophthalmo-, rhino-, laryngo- seopia;

tracheo-, phlebo-, iridec-, osteo-tomia;

litbotripsis; cbeilo-, rhino-plastia;

para-, thoraco-centhesis.

Ett särdeles anmärkningsvärd! exempel i fråga om nomenklaturen

erbjuder slutligen mineralogien. Till dess terminologi bar

latinet lemnat nästan alls intet bidrag, men grekiskan så mycket

större. Dels är hela den kristallografiska nomenklaturen grundad

på sistnämda språk, dels äro en otalig mängd artnamn derifrån

lånade, bland hvilka exempelvis må anföras:

Anatas, Aftonit, Kloantit, Krysolit, Diamant, Diaspor, Digenit,

Diopsid, Eukairit, Geokronit, Glaukodot, Grafit, Hyalit, Hydrargillit,

Hydrofan, Kokkolit, Kryolit, Lepidokrokit, Malakolit,

Miargyrit, Periklas, Plagionit, Polianit, Polybasit, Psilomelan,

Pyrargyrit, Pyrolusit, Pyrrhosiderit, Stilpnosiderit, Tetradynamit,

Xantokon.

Och likväl bar man troligen ännu aldrig, trots all den omsorgsfulla

försigtighet, som röjt sig i anordnandet af »förberedande»

examina, kommit på den tanken att fordra kunskap i grekiska

såsom oumbärlig för bergsexamen. *

Af ojemförligt större betydelse för den nu föreliggande frågan

är, såsom ofvan antydts, den vidsträckta vetenskapliga litteratur,

hvilken sedan århundraden tillbaka förefinnes afiättad på latinska

språket.

Om densamma torde emellertid till en början kunna med

visshet sägas, att den numera — då man naturligtvis undantager

arbeten dels i den speciel klassiska filologien, dels i den rent

deskriptiva naturalhistorien, der sjelfva slägt- och artdiagnoserna

enligt häfdvunnet bruk ännu ofta uttryckas medels latinska ablativ

— högst obetydligt eller alldeles icke tillväxer. Såsom en

VETENSKAPLIG LITTERATUR PÅ LATIN.

67

ganska tillförlitlig regel torde kunna uppgifvas, att en nutida

lärd författare, som verkligen önskar, att hans arbete må erhålla

en vidsträckt spridning och allmänt läsas, väl aktar sig för att

affatta detsamma på det språk, som hans yrkesbröder för ett sekel

tillbaka med förkärlek använde. »Jetzt schreibt Niemand mehr

Lateinisch ausser dem Papst», säger en af den nyare tidens störste

språkkännare *), och om sanningen af detta utlåtande kan en hvar

öfvertyga sig redan genom en flyktig granskning af de regelbundet

utkommande årsböckerna öfver de särskilda vetenskaper

nas framsteg; det visar sig genast, att bland de hundra-, ja tusentals

afhandlingar eller större verk, som inom hvarje särskildt fack

under ett enda år utgifvas, de på latin författade bilda en ytterst

ringa minoritet, derest de för öfrigt alls förekomma. Eu följd af

detta förhållande, hvithet naturligtvis ej helt plötsligt utan gradvis,

om ock med temligen hastiga steg, inträda är, att i samma

mån en vetenskap är jemförelsevis ung, har en dess kikare mindre

sannolikhet att under sitt arbete påträffa och nödgas sysselsätta

sig med ett på latin författadt verk i sitt fack samt följaktligen

ock mindre behof af att känna nämda språk. Den nyare arkeologien,

nationalekonomien, meteorologien, geologien, kemien,

mineralogien och i viss mån äfven fysiken kunna anföras såsom

exempel i detta hänseende.

Helt annat är, som bekant, förhållandet med de äldre vetenskaperna,

och äfven om, såsom helt naturligt är, den i qvantitativt

hänseende ojemförligt öfvervägande delen af dessas äldre

litteratur ej för deras egen utveckling varit och således ännu

mindre för den nutida forskaren kan vara af någon nämnvärd

betydelse, återstå dock inom denna litteratur många verk af

oförgängligt värde. Den farhåga har derför ock uttalats, att

man, genom försvagande af det språkstudium, som bereder tillträde

till dessa verk, äfven skulle försvaga sj elfva fackstudiet,

skulle för den blifvande forskaren stänga inblicken i den vetenskapliga

utvecklingens historiska kontinuitet och dermed förvandla

1 Max Muller, Sprache lind Sprachen, Deutsche Rundschau, XXVIII, s. 306.

68

KAP. II.

honom till eu ytlig dilettant, den der på grund af oförmåga att

sjelf granska vetandets urkunder måste hålla till godo med upplysningar

ur andra hand.

Mot en sådan farhåga kunna emellertid vigtiga skäl anföras.

För det första hafva åtskilliga af vetenskapens ifrågavarande

hufvudverk blifvit direkt öfverflyttade från latinet till nyare språk,

och om än ingen öfversättning kan sägas vara fullt jemngod med

sitt original, lärer väl å andra sidan ingen sakkunnig vilja påstå,

att innehåll och form äro hos de ifrågavarande författarne lika

nära förbundna med eller beroende af hvarandra, som hos den

klassiska forntidens.

Om exempel på sådan öfversättning ej äro synnerligen talrika,

är deremot ett annat förhållande så mycket allmännare och

för den här förevarande frågan vigtigare. Deraf att en vetenskaps

innehåll ej bildar ett aggregat af utom hvarandra fallande

moment, utan ett organiskt helt, har måst följa, att resultaten af

de store hädangångnes arbeten upptagits och så att säga assimilerats

af detta innehåll i dess helhet. Knappast gifves det väl

numera bland alla dessa resultat något enda af åtminstone mera

framstående vigt, hvilket ej många gånger blifvit af en nyare

tids lärde åter upptaget, vidare utvecldadt och bearbetadt, så

att det erbjudes vår tids läsare i eu vida lättfattligare form och

på ett lefvande språk. Behofvet för den nutida forskaren att sjelf

studera förflutna århundradens vetenskapliga mästerverk och urkunder

i original blir härigenom högst betydligt inskränkt och i

många, säkerligen de allra flesta fall fullkomligt häfdt. Då man

i vårt land någon gång, med måhända större pietet än verkligsakkunskap,

framhållit den oroande framtidsutsigten af en svensk

botanist, den der ej vore i stånd att läsa Linnés skrifter på

originalspråket, torde det vara lämpligt att deremot anföra en

sjelfbekännelse af en bland vårt lands mest framstående botanister,

författare ej blott till åtskilliga arbeten i nyare riktning, utan

äfven till Sveriges mest betydande provinsflora: »Sjelf får jagöppet

bekänna, att jag sällan, om någonsin, under mina torsk

-

69

LATINET UMBÄRLIG! FÖR LÄKARE.

ningar behöft rådfråga Linnés skrifter och att, när jag någon

gång tagit ett af hans verk i handen, det uteslutande varit i afsigt

att lära känna den mannens skaplynne». Och på samma sätt

skall säkerligen äfven mången nutida matematiker kunna om sig

sjelf vitna, att han ytterst sällan behöft, ja icke ens någonsin

för en vetenskaplig frågas lösning varit — annat än möjligen i

det särskilda fall, som här nedan skall behandlas, — ovilkorlig!

tvungen att rådfråga en Newtons, Eulers, Gauss’ in. fl. originalverk,

samt att, om han verkligen någon gång af ett eller annat

skäl velat taga kännedom om ett sådant, det visat sig för honom

fördelaktigt att, ehuru saknad af latinkunskap ej varit honom till

hinder, inhemta på förhand kännedom om ifrågavarande originalverks

hufvudsakliga innehåll ur någon nyare framställning af

samma ämne, för att sedermera, vid studiet af det förra, lättare

öfvervinna de svårigheter, hvilka ett numera mindre vanligt betecknings-

och framställningssätt kunna föranleda.

Hvad åter de medicinska vetenskaperna beträffar, har det

visserligen någon gång sagts, att »det lör läkaren bör vara ej

mindre vigtig^ att förstå det språk, hvarpå Vesalius, Harvey,

Haller, Morgagni, Sydenham och Boerhave åt efterverlden öfverlemnat

sina forskningsresultat, än att vara i stånd att med lätthet

kunna inhemta innehållet i en afhandling eller tidskriftsartikel

på något af de europeiska lefvande kulturspråken». Detta

något kategoriska påstående torde emellertid kräfva ett bevis,

hvilket ej blifvit lemuadt; ett sådant behof som det förstnämda

har åtminstone icke af tvänne bland Sveriges tre medicinska lärarekollegier

blifvit omnämdt och, såsom det deraf med mycket stor

sannolikhet vill synas, ej heller erkändt; tvärtom har det af ett

bland dessa kollegier bestämdt förklarats, »att undervisningen å

reala linien erbjuder större garantier för eu persons lämplighet

till läkarekallet än den å klassiska linien». Säkert är ock, att

de ofvannämda forskningsresultaten för längesedan ingått i vår

tids medicinska vetande, hvilket i alla riktningar är på lefvande

tungomål, och endast på sådana återgifvet; att den blifvande läkaren

70

KAP. II.

aldrig har, under hela sin utbildning, behof af att studera någon

enda latinsk författare samt att hvarje framsteg, som vetenskapen

gör, återgifves på något af de nu lefvande europeiska språken,

hvadan latinkunskap är för läkaren alldeles obehöflig, om fråga är

att kunna följa med dessa framsteg, vare sig de gå i eu mera

teoretisk eller mera praktisk riktning.

I belysningen af dessa faktiska förhållanden böra sådana invändningar

betraktas som de, att just de flesta af Sveriges hädangångna

storheter inom de exakta vetenskapernas område fått

grundlägga sin bildning i den gamla lärda skolan, der vida mera

tid än nu egnades åt de döda språkens studium; att en Linné

skulle, utan kunskap i latin, möjligen hafva blifvit en framstående

örtagårdsmästare, men säkerligen aldrig grundläggare eller reformator

af en vetenskap; samt att de Sveriges ypperste män,

som utan reservation undertecknade 1825 års undervisningskomités

betänkande, deri påyrkade af den blifvande lärde vida strängare

fordringar i både latin och grekiska, än de som nu kunna af

filosofie kandidater utkräfvas. Att kunskap i latin, ja till och

med förmåga att flytande uttrycka sig derpå både i tal och skrift,

var rent af oumbärlig för hvarje vetenskapsidkare i de tider,

då latinet utgjorde vetenskapens universalspråk, lärer väl fölen

hvar vara alldeles påtagligt och har ej heller någonsin förnekats.

Under de sistförfluten femtio åren har detta förhållande,

såsom redan är nämdt, alldeles förändrats; och ej nog

härmed. Det vetenskapliga materialets under denna tid med

oerhörd hastighet tillväxande mängd har med nödvändighet föranledt

bemödandet att i encyklopediska verk af åtskilliga slagsammanfatta

hufvudresultaten och sålunda bereda den studerande

eu öfversigt af förgångna tiders arbete; endast genom användandet

af sådana hjelpmedel är det numera för eu idkare af

en vetenskap, hvars anor sträcka sig något längre tillbaka,

möjligt att arbeta sig fram till densammas nuvarande ståndpunkt

och förvärfva sig en föreställning om den eller de

riktningar, hvari den i våra dagar sträfva!- framåt, — ett mål,

LATINKUNSKAPENS BETYDELSE FÖR VETENSKAPLIGA STUDIER. 71

hvilket det för honom vore alldeles omöjligt att äfven med den

mest ansträngda flit uppnå, derest lian verkligen, med försmående

af nyssnämda hjelpmedel, ville hemta sina insigter ur sjelfva originalverken.

I ett särskild! fall framträder dock med vida större kraft än

eljes behofvet af kunskap i latin, nemligen då fråga blir om sjelfständiga

forskningar i en vetenskaps historia. Om det än härvid

kan med fog påstås, att ej heller ifrågavarande kunskap är i hvarje

händelse för ändamålet tillräcklig, enär skrifter på älven andra språk,

särskild! det grekiska, i sådana fall ofta nog torde ifrågakomma

till undersökning, må det ej förnekas, att latinets betydelse

i ifrågavarande afseende är vida öfvervägande. Och om än

den deri okunnige forskaren i många dylika fall kan erhålla

nödiga upplysningar af en med språket förtrogen lika väl

som i allmänhet en vetenskaps kikare ofta nog brukar i sådana

frågor, som ligga utom hans egentliga fack, söka upplysningar

hos andra, deri sakkunniga personer —, kan likväl det

föreliggande materialet vara till den grad vidsträckt, att ifrågavarande

brist blir för honom rätt besvärande. Äfven lärer väl

en forskare i den politiska historien ofta nog hindras af en dylik

brist i sin bildning, så snart hans arbeten fört honom endast

ett eller två århundraden tillbaka, till de tider, då det språk, hvilket

numera förlorat alla andra trakter af sin officiela terräng än de

påfliga bullorna, ännu var hela den bildade och i synnerhet den

diplomatiska verldens universalspråk.

Men äfven oafsedt att det här ifrågavarande särskilda fallet

upptager en mycket ringa del af verklighetens hela område, enär

dylika historiska undersökningar visst icke äro nödvändiga för

hvarje vetenskapsman — ja ej ens för att kunna uppnå den högsta

rån o- såsom sådan —, måste tvänne omständigheter här väl beaktas.

För det första är det nu ej fråga om att utan ersättning

bortkasta eu hittils utan svårighet förvärfvad fördel, ej om ett

val mellan ett godt och ett ondt, utan mellan två olägenheter.

Förvärfvandet af latinkunskap till det omfång, som hittils alltid

72

KAP. II.

vant i fråga vid de svenska mogenhets- och preliminär- examina,

är icke någon lätt uppgift; den upptager, såsom här ofvan visats,

den studerandes tid och krafter till så betydlig del, att återstoden

blir för andra, minst lika berättigade ändamål otillräcklig. Att

kunna i original studera eu Linnés eller Eulers skrifter är otvifvelaktigt

en vigtig förmån; men om denna måste — såsom för närvarande

är den allmänna regeln vid Sveriges läroverk — köpas

med uppoffring af utsigten att någonsin inhemta ens elementen

af desse författares vetenskaper, än mindre framtränga så långt

deri, att behof att studera just ifrågavarande skrifter någonsin

kan komma att yppa sig, är priset för förmånen ej blott oskäligt

högt, utan till och med af den art att göra densamma sjelf fullkomligt

värdelös. Och den undervisningsplan, hvilken lemnar så

godt som intet utrymme åt de reala vetenskaperna, men så mycket

större åt latinet, allt i afsigt att lärjungen ej må vara förhindrad

att i original studera vissa äldre författare i just nämda vetenskaper,

lärer svårligen kunna anses fullt följdriktig.

För det andra är den latinkunskap, som erfordras för att

läsa och förstå de här ifrågavarande författarne, ingalunda af

samma beskaffenhet som den, hvilken vid skolor och universitet

meddelas. Det latinska — eller, kanske rättare, så kallade

latinska — språk, som användts af matematikern, är, redan på

grund åt innehållets beskaffenhet, af helt annan art än botanistens

eller zoologens; detta åter skiljer sig väsentligt från historikerns

eller juristens; men åtminstone i de allra flesta fall hafva de dock

den egenskapen gemensam att afvika rätt betydligt från både guldoch

silfverålderns klassiska idiom. I någon mån torde detta bero

af de ifrågavarande nyare förfättarnes mindre eller större stilistiska

förmåga; men det väsentliga skälet ligger för öppen dag: det verkliga

romarspråket har aldrig egt, af den helt naturliga anledningen

att det ej behöft, uttryck för den tallösa mängd begrepp, hvarmed

den nya tiden och dess vetenskap röra sig. För att kunna använda

detsamma till sådant ändamål har man måst öfva våld derpå och

bilda en mängd nya ord och talesätt, hvilka för den klassiska tidens

ENGELSKAN OCH LATINET.

73

författare varit och naturligtvis äfven måst vara fullständigt obekanta.

Men lika naturligt är, att det måste vara desse sistnämde

författares språk, som utgör föremål för den undervisning och den

examination, hvilken skol- och universitetslärare i »romersk vältalighet

och poesi» äro satte att meddela och anställa. Här är

således egentligen fråga om två helt olika arter åt studium.

En jemförelse med ett annat språk torde här vara på sin

plats. Då till stöd för latinets obligatoriska ingående i nästan alla

lärda examina tidt och ofta anföres dess betydelse i det här ifrågavarande

hänseendet, bör det å den andra sidan väl märkas, att

kunskap i ett annat, ett lefvande språk—just det som talas af flere

bland den bildade verldens innevånare än något annat, det hvarpå

en ofantligt stor del af nutidens vetenskapliga litteratur är författad

— ej fordras för afläggande af någon enda akademisk examen,

Bland de skäl, man anfört till stöd för detta nog sällsamma

förhållande, lärer väl det knappast få anses bevisande, att en »allmän

mening» krafvel- af de lärda yrkenas män med nödvändighet

insigt i latin, men ej i engelska; helst som utrönandet af denna

»allmänna mening» ännu ej försiggått och äfven knappast lärer

kunna verkställas. Ett annat argument förtjena!- tvifvelsutan mera

uppmärksamhet.

Det engelska språket är, har man sagt, för den, som känner

skolans öfriga språk, så lätt att inhemta, att t. ex. en matematiker

eller naturforskare, som aflagt klassisk mogenhetsexamen, kan

nästan utan föregående studium af engelskan företaga sig att läsa

en bok i sitt fack på detta språk. Helt annat är förhållandet med

latinet; de grammatiska svårigheter, med hvilka detsamma är

kringhvärfdt, göra ett motsvarande försök med en latinsk skrift

långt mera afskräckande.

För det första bör märkas, att det här liksom ej sällan annars hörda

påståendet om »lättheten att inhemta engelskan» eger giltighet endast

inom en viss gräns. A andra sidan kan det med tog sägas, att inhemtandet

af det latinska språkets böjningsformer och de par hundra

74

KAP. II.

vokabler, som kräfvas för att förstå ett matematiskt eller naturvetenskapligt

verk, är, i synnerhet för en person, som är förtrogen

med franska, blott några veckors arbete; men att deremot studiet

af engelskan med dess rikhaltiga, från två eller tre olika håll

hemtade ordförråd, är, för så vidt man åsyftar att kunna utan

svårighet läsa en Shakespeares, Miltons eller Byrons, ja till och

med blott en Thackerays eller Dickens’ verk, ett företag som

kräfver både tid och möda.

Men äfven om det medgifves, att en olikhet af det förstnämda

slaget förefinnes i det ifrågavarande hänseendet mellan latinet och

engelskan, är det å andra sidan ännu säkrare, att denna olikhet i

intet fall är nog stor att motivera en lagstiftning, hvilken för det

ena språkets räkning fordrar sex år af den studerandes skoltid

och dessutom eu betydlig del af hans tid och arbete vid universitetet,

men för det andra språkets — alls ingenting. Felet i det

nyss anförda argumentet ligger uppenbarligen deri, att man ej

behörigen skilt mellan de två olika grader, att ej säga arter, af

språkkunskap, som här ofvan omtalats; att man i fråga om engelskan

fäst sig endast vid den ganska lätt förvärfvade grad af

språklig bildning deri, som vetenskapsidkare!! behöfver för att

kunna studera ett verk i sitt eget speciela fack, men i fråga om

latinet deremot vid det kunskapsmått, som för afläggande! af mogenhets-

eller en akademisk preliminär-examen under nuvarande förhållanden

kräfves. Ett sådant kunskapsmått är visserligen ingalunda

likbetydaude med en verklig klassisk bildning och icke

heller, på grund af sitt helt olikartade ändamål, lämpligt såsom

förutsättning för studiet af på latin författade vetenskapliga verk

af jemförelsevis nyare datum, men kräfver likväl för sitt förvärfvande

de betydliga uppoffringar af tid och arbete, som erfarenheten

dagligen gifver vid handen.

Den grad af latinkunskap, som för det här ifrågavarande ändamålet

torde i vissa fall böra fordras i en mogenhets- eller preliminärexamen,

kan med fäst afseende på nu framstälda förhållanden

ganska noggrant bestämmas. På grund af den väsentliga

VALFRI LATINKURS PA REALLINIEN.

75

olikhet, som efter regeln förefinnes mellan de romerske auktorernes

och den nyare tidens vetenskapsmäns latinska stil, är någon vidsträcktare

bekantskap med den klassiska litteraturen icke en erforderlig

eller ens lämplig förberedelse för studiet af de senares

verk; ännu mindre fordras för sistnämda ändamål någon, genom

längre tids öfning vunnen, förmåga att uttrycka sig på den klassiska

tidens språk, »att hafva inträngt uti och hafva i minnet alla de

subtiliteter, som äro af nöden för att kunna skrifva med samma

ordvändningar som Cicero och andra erkändt klassiska författare».1)

Deremot är det uppenbarligen för det afsedda behofvet af vigt att

hafva, genom studiet af elementarböcker och en eller annan lättare

författare, förvärfvat förmåga att, åtminstone med ordbokens tillhjelp,

öfversätta eu lättare latinsk text samt att känna grunderna

af språkets formlära och något af dess syntax.

En dylik mindre, för praktiskt eller tekniskt ändamål afsedd

latinkurs, hvilken på lärjungens tid och arbete uppenbarligen ställer

ojemförligt mindre anspråk än den för den nuvarande klassiska

mogenhetsexamen fordrade, bör enligt Komiténs åsigt införas såsom

valfri på läroverkens realafdelning. Tydligt är ock, att den

bör förläggas till densammas högsta klasser, dels för att lärjungens

på denna ståndpunkt redan förut förvärfvade insigter i franska må

vid ifrågavarande studium komma honom till godo, dels emedan

bestämmandet af hans blifvande lefnadsyrke och dermed äfven

afgörandet, huruvida behofvet af en dylik latinkunskap i framtiden

kan för honom yppa sig, uppenbarligen äro vida lättare under

slutet af hans skoltid än under någon föregående del deraf. Äfven

för en lärjunge på reallinien, som af ett eller annat skäl underlåtit

att under sin skoltid begagna sig af denna valfria undervisning i

latin och således ej heller i sin mogenhetsexamen erhållit vitsord

om kunskap deri, bör det ej möta någon nämnvärd svårighet att,

i händelse behof deraf skulle yppa sig, utfylla denna brist. För

sådant ändamål bör naturligtvis tillfälle alltid stå honom öppet

i) Underdånigt memorial, afgifvet af kanslersembetet för rikets universitet den

9 Oktober 1882.

76

KAP. II.

att i det ifrågavarande hänseendet komplettera sin mogenhetsexamen.

Mot den af Komitén här föreslagna anordningen hafva åtskilliga

invändningar blifvit gjorda. Påståendet, att man lika så

gerna som — eller ur pedagogisk-lingvistisk synpunkt, vida

hellre än — att införa en dylik valfri latinkurs på realliniens

högsta stadium, borde göra latinet obligatoriskt på dess lägsta,

torde så mycket mindre behöfva här upptagas till bemötande, som

ifrågavarande förslag redan i det föregående af Komitén behandlats.

Men det har äfven sagts, att den här föreslagna latinkursen är

»ur lingvistik synpunkt rent förkastlig, enär den ej står i något

organiskt samband med lärjungens språkstudier i det hela». Ett

sådant påstående grundar sig uppenbarligen på förutsättningen om

latinets meranämda pedagogiska företräde framför alla andra

språk, på grund af hvilket detsamma ock förmenas böra vid undervisningen

inträda tidigast af alla, — eu åsigt, hvilken här ofvan

varit till granskning upptagen. För en hvar, som har skäl att ej

anse denna åsigts riktighet höjd öfver alla tvifvel, äfvensom för

den, som, ehuru benägen att prineipielt ansluta sig till densamma,

dock inser, att dess praktiska förverkligande inom Sveriges allmänna

läroverk är outförbart på grund af yttre hinder, lärer det

vara uppenbart, att hvarje språkstudium, bedrifvet efter ,en tillfredsställande

metod, måste lända till gagn så väl för lärjungens

formela och lingvistiska utveckling, som på grund deraf äfven för

hans bildning i det hela.

Men, såsom ofvan nämts, är det ej denna synpunkt, som här

varit den bestämmande. För Komitén har det här framför allt varit

af vigt att uppvisa, att den så mycket framhållna satsen om latinkunskapens

betydelse för det vetenskapliga fackstudiet leder, för

så vidt den är sann, följdriktigt ingalunda till en anordning, sådan

som den nuvarande — till fordran af ett kunskapsmått, som innefattar

kurser i åtskilliga klassiska auktorer och förmåga af språkets

skriftliga behandling, samt derför kräfver för sitt inhemtande

eu dryg del af lärjungens sex vigtigaste skolår —, utan till en

DE KLASSISKA STUDIERNA I PREUSSENS SKOLOR. 77

sådan som den här omtalade, hvilken af lärjungens studietid erfordrar

ett belopp, uppgående endast till eu ringa bråkdel af det

förra. Att äfven denna anordning är att anse såsom endast provisorisk,

enär behofvet af latinkunskap för ifrågavarande praktiska

syfte tvifvelsutan kommer att under tidernas lopp så småningom

upphöra, lärer för öfrigt vara tydligt för en hvar, som varit i tillfälle

att iakttaga, hurusom det språk, hvilket i forna tider så enväldigt

beherskade den lärda verlden, att någon vetenskaplig bildning öfver

hufvud var för den deri okunnige rent åt otänkbar, under senare årtionden

måst uppgifva den ena efter den andra af sina forna besittningar.

En fråga sådan som den här föreliggande bör uppenbarligen

betraktas ej blott ur den mera inskränkta synpunkten åt latinstudiets

betydelse för den svenska skol- och universitetsbildningen, utan

äfven med afseende på dess kulturhistoriska och internationela

sida, på vår odlings förhållande till den allmänna europeiska. I

de stora kulturländerna, och ej minst hos våra stamförvandter

söder om Östersjön, utgöra de klassiska studierna en af grundvalarne

för den högre bildningen och särskild! embetsmannens;

de europeiska universiteten affatta ännu alltjemt töreläsningsprogram,

doktorsdiploin och festskrifter på latin, »lärdomens allmänna

internationela tungomål». För ett land — och i synnerhet

ett litet land — vore det, har man sagt, i hög grad betänkligt

att i detta hänseende frigöra sig från det allmänna bruket och

att låta inom sig den klassiska bildningen gå under, enär sålunda

de band skulle brytas, som förena det med dess samtid.

Det utifrån hemtade exempel, som till försvar för latinstudiet

oftast åberopas, är Tysklands. Härvid gör man sig dock icke så

sällan skyldig till faktiska misstag, till hvilka den med förhållandena

mindre förtrogne lätt förledes af de i detta land använda

benämningarna på de olika slagen af skolor. Derför vill Komitén,

under hänvisande, hvad detaljerna beträffar, till den i bilagan

lemnade utförliga redogörelsen för Preussens skolväsende, här

78

KAP. II.

lemna några allmänna upplysningar om detta, hvarvid må erinras,

att andra tyska stater i sina skolorganisationer i hufvudsak öfverensstämma

med den mest betydande bland dem.

Sedan år 1882 finnas i Preussen tre slag af högre skolor,

alla med 9-årig kurs: humanistiska gymnasier (officielt benämda

endast: gymnasier), realgymnasier och öfverrealskolor. De förstnämda,

närmast motsvarande den svenska A-linien, hafva latin

från och med den första årsklassen samt grekiska från och med den

4:de. Realgymnasierna, hviika före år 1882 benämdes »Realschulen

erster Ordnung», hafva latin från och med den lista årsklassen

till och med den sista, men ej grekiska; de kunna således närmast

jemföras med den svenska B-linien. Öfverrealskolorna åter,

som hvarken hafva latin eller grekiska, motsvara närmast reallinien

i Sverige.

De sistnämda skolorna, öfverrealskolorna, räkna sin egentliga

tillvaro först från år 1882. Väl funnos äfven förut i Preussen

enstaka skolor af denna art; men någon grupp af skolor, vid sidan

af de öfriga, bildade de icke. Den erfarenhet, man om dem i

stort kunnat vinna, är derför, likasom den betydelse de i allmänhet

kunnat förvärfva sig, mycket ringa. I den i Tyskland

förda diskussionen om de olika skolornas värde omnämnas de

knappast och må derför äfven här, huru stort intresse de än i

och för sig erbjuda, alldeles lemnas åsido.

I de humanistiska gymnasierna läses vida mer latin och grekiska,

än på A-linien i Sverige, och deras kurs i matematik är

likväl jemförlig med den svenska realliniens. Naturalhistorien

åter, som upphör med öde årsklassen, har en något ofördelaktigare

ställning, än på de svenska klassiska linierna, hvaremot fysiken

är vid de preussiska humanistiska gymnasierna bättre tillgodosedd;

kemi läses ej vid de ifrågavarande läroanstalterna. Franskan,

som inträder med 2:dra årsklassen, fortsättes till gymnasiets slut

samt har i 2:dra och 3:dje årsklasserna resp. 4 och 5 tim. i veckan

och i hvar och en af de följande 2 timmar; engelskan är

endast fakultativ. — Ifrågavarande organisation har sedan år

DE KLASSISKA STUDIERNA I PREUSSENS SKOLOR.

79

1882 börjat genomföras; den förändring, som sistnämda år vidtogs,

bestod deri, att studiet af de klassiska språken — genom

någon minskning af den åt latin anslagna tiden, men förnämligast

genom grekiskans uppskjutande ett år — inskränktes, hvaremot åt

andra ämnen, särdeles franska och historia-geografi, i någon mån äfven

åt matematik, naturalhistoria och fysik, bereddes ökadt utrymme.

Realgymnasiernas latinkurs torde vara minst jemngod med

de klassiska liniernas i Sverige, och det oaktadt öfvergår deras

kurs i matematik något den svenska realliniens. Naturvetenskaperna

åter, särdeles naturalhistorien, som upphör med 6:te årsklassen,

och kemi, som endast läses i de tre sista årsklasserna af

realgymnasierna, hafva der något sämre ställning än på reallinien

hos oss. Franskan är rikt tillgodosedd med 5 veckotimmar i

hvardera af 2:dra och 3:dje årsklasserna samt 4 i hvar och en af

de följande; engelskan inträder i fjerde årsklassen, såsom på vår

reallinie, och har ungefär samma ställning som på denna. — Äfven

realgymnasiernas nuvarande, här till vissa delar angifna organisation

förskrifver sig från år 1882; med dem vidtogs detta år den förändringen,

att latinet, äfvensom franskan,fick ökadt utrymme, hvaremot

studiet af matematik och naturvetenskaperna något inskränktes.

Till universiteten förbereda nästan uteslutande de humanistiska

gymnasierna. Detta var helt och hållet fallet före 1870, men

detta år fingo realgymnasiernas abiturienter rätt att vid universiteten

studera lefvande språk, matematik och naturvetenskaper. —

Striden mellan den gamla och den moderna bildningen är för

närvarande i Tyskland nästan uteslutande en strid mellan de humanistiska

gymnasiernas och realgymnasiernas målsmän. Den

föres med eu till bitterhet ofta öfvergående häftighet och rör sig,

såsom man lätt kan förstå, derom, huruvida realgymnasiernas abiturienter

(vår half-klassiska B-lini s) kunna och böra erhålla lika berättigande

till universitetsstudier s m de humanistiska gymnasiernas

(vår hel-klassiska A-linies). Före ålet för striden är närmast rätten

till medicinska studier. I denn punkt afgjordes densamma, åtminstone

för tillfället, vid en af ''ksregeringen år 1883 företagen

80

KAP. II.

revision af läkarnes examensstadga, mot realskolmänneus önskningar,

så att realgymnasisterna fortfarande äro uteslutna från de

medicinska fakulteterna; men detta missöde kar endast föranledt

realgymnasiernas förkämpar till ytterligare ansträngningar.

Att utförligt redogöra för denna märkliga kulturstrid är kär

ej på sin plats; endast följande må korteligen anföras. Frågan

gäller i Tyskland, såsom af det föregående framgår, icke latinet,

utan grekiskan å ena sidan ock ett vidsträcktare studium af de

reala ämnena å den andra. De kumanistiska gymnasiernas målsmän

anföra såsom skäl i främsta rummet grekiskans utomordentliga

ketydelse för den kögre bildningen i allmänket ock särskild!

för de medicinska studierna; för den diskussion, som kärom föres,

torde redogörelse här ej behöfva lemnas. Men de kafva ock att

såsom stöd åberopa åtskilliga uttalanden från universitetsmyndigheter,

hvilka sedan år 1870 varit i tillfälle att anställa jemförelse

i afseende på framgång i studier mellan de båda slagen af studenter,

de från de kumanistiska gymnasierna och de från realgymnasierna

(eller realskolorna af första ordningen, såsom de till

år 1882 kallades) dimitterade. Denna jemförelse har vid vissa

universitet ansetts utfalla till de förres förmån, till och med i

fråga om just sådana ämnen, åt hvilka mera tid egnas vid de

reala, än vid de humanistiska gymnasierna, eller hvilka endast i

förstnämda anstalter utgöra föremål för undervisning, såsom matematik,

deskriptiva naturvetenskaper, fysik och kemi; om också de

från realgymnasium utgångne studenterna visat sig under den första

tiden af sin vistelse vid universitetet vara i besittning af flere faktiska

insigter i dylika ämnen än de från humanistiskt gymnasium

utgångne, har under det akademiska arbetets fortgång detta förhållande

snart förändrats, och de förra icke varit i stånd att i

afseende på grundlighet och sjelfständighet i studier hålla jemna

steg med sina från humanistiska gymnasier dimitterade kamrater.

Häremot hafva realgymnasiernas försvarare att sätta dels uttalanden

från andra universitetsmyndigheter, dels statistiska uppgifter

om de betygsresultat, till hvilka de olika slagen af studenter

STRIDEN MELLAN DE OLIKA GYMNASIERNAS MÅLSMÄN I TYSKLAND. 81

kommit i de för dem båda gemensamma akademiska examina.

År 1878 infordrades på officiel väg yttranden från de filosofiska

fakulteterna och vetenskapliga examenskommissionerna öfver resultaten

af realskoleabiturienternas fakultetsstudier. Eu sammanfattning

af det sålunda vunna materialet gjordes sedan af kultusministeriet

och öfverlemnades till deputeradekammaren. Denna

innehöll, »att yttrandena nästan utan undantag utfallit gynsamt

beträffande realskoleabiturienternas naturvetenskapliga studier,

öfvervägande gynsamt beträffande resultatet af de matematiska

studierna, utan att för fiffigt de gymnasialabiturienter1), som studerade

matematik, på något sätt sattes efter dem; öfver resultatet

af de moderna språkens studium visade yttrandena betydande

skiljaktigheter och motsatser.» De för realgymnasierna ogynsamma

universitetsutlåtanden, som sedermera ingått till kultusministeriet,

voro icke af detta infordrade, utan hade sjelfmant afgifvits. De

kunna således, efter realskolmännens förmenande, ej betraktas såsom

angifvande den allmänna meningen vid de preussiska universiteten,

och mot dem ställas offentliga uttalanden från framstående akademiska

lärare på både det naturvetenskapliga och medicinska området,

ja äfven från universitetsprofessorer i moderna språk. Dessa

sistnämda yttranden gå samtliga ut derpå, att de studenter, som

på realgymnasier erhållit sin föregående bildning, i intet afseende

stå efter, ofta nog framom sina kamrater från de humanistiska

gymnasierna. Samma slutsats vill man äfven, såsom ofvan nämts,

draga af åtskilliga statistiska sammanställningar, af Indika endast

följande må exempelvis anföras. Från påsken 1877 till påsken

1881 examinerades i Preussen pro facultate docendi i matematik,

naturvetenskaper och nyare språk 484 gymnasial- och 219 realskoleabiturienter.

Resultatet var, i procent uttryckt,

Betygsgraden

I.

II.

in.

Gymnasialabiturienter_____

.... 16

49

35 =

100.

Realskoleabiturienter......

22

43

35 =

100.

Anm. Betygsgraden I är den högsta.

'') Obs. Gymnasium — humanistiskt gymnasium.

Lärov.-kom. bet.

6

82

KAP. II.

Frågan om realskolestuclenternas tillträde till medicinska studier

har äfven af kultusministern varit understäld läkareföreningarna

(1879). Den omständigheten, att af 163 sådana endast ett mycket

litet antal uttalade sig till förmån för realgymnasierna, anse dessas

vänner ej så mycket skada deras sak; de framhålla nemligen, att

det för läkarne mest bestämmande skälet utan tvifvel varit det af

deras centralstyrelse skarpt betonade, att läkareståndets intressen

skulle lida skada, om detsamma skulle tjena till försöksobjekt och

dess grundläggande bildning blefve en annan än de högre ståndens

i allmänhet. Mången gång har ock från läkarnes sida antydts, att

konkurrensen på läkarebanan skulle blifva allt för stor, om realskolestudenterna

finge tillträde till denna, men ej till de öfriga.

lärda banorna. Ej sällan får man sålunda från detta håll höra,

att de medicinska fakulteterna gerna måtte få öppnas för realgymnasiernas

abiturienter, om äfven de öfriga fakulteterna lemnade

dem tillträde. Till afgjord fördel för sin sak deremot framhålla

realskolevännerna, att de flesta läkareföreningarna såsom

oundgängligen nödvändigt för blifvande läkare fordrat, att undervisningen

i de reala ämnena måtte betydligt höjas vid de humanistiska

gymnasierna: möjligheten häraf bestrides från realskolans sida,

der man sålunda också anser, att den senaste reformen af gymnasierna

(år 1882) ingalunda i detta afseende kan göra till fylles.

En hvar, som tager närmare kännedom om den strid, hvars

allmännaste drag här endast i korthet kunnat angifvas, skall utan

tvifvel såsom ett första intryck deraf erhålla den öfvertygelsen,

att då i ett land två slag af parallela högre undervisningsanstalter

finnas med samma lärotid, samma fordringar på lärarnes vetenskaplighet

och praktiska duglighet samt samma anspråk på ungdomens

krafter, af hvilka det ena har rätt att dimittera till universitetet,

men det andra icke, så skall det sistnämda slaget söka

att tillkämpa sig denna rättighet med en ständigt växande kraft,

som i längden blir oemotståndlig. Eu svensk skall dessutom med

förvåning finna, att samma företräden, som klassicitetens förkämpar

i Sverige tillerkänna B-linien, af samma förkämpar i Tysk

-

TYSKA OCH SVENSKA SKOLFÖRIIÅLLANDEN.

83

land bestämdt frånkännas de mot B-linien svarande realgymnasierna.

Om man närmare vill jemföra rörelserna inom den tyska skol

verlden med våra förhållanden, så torde det först falla i ögonen,

att den strid, som der nu upptager så många dngliga krafter, i

sjelfva verket äfven har förekommit hos oss, ehuru under en

annan form. Hos oss rörde sig striden derom, huruvida grekiskan

skulle vara obligatorisk i skolorna eller icke, och fick, som bekant,

sitt afgörande mot önskningarna hos klassicitetens vänner

genom kungl. kungörelsen den 10 Mars 1869; sedermera kunde

någon strid om rättigheten för de från grekiskan dispenserade att

idka studier vid universitetet icke förekomma, enär denna rättighet

redan förut fans.

Vidare väcker det uppmärksamheten, att striden i Tyskland

endast gäller dem, som icke läst grekiska, men ännu icke dem,

som hvarken läst latin eller grekiska. Härvid är till en början

att märka, att stridens gång är sig så temligen lika i alla civiliserade

länder: först gäller den grekiskan och har till följd

detta språks undanträngande från klass till klass och slutligen

dess upphörande såsom tvångsämne; derefter kommer den till

latinet och medför dess successiva inskränkande och den successiva

förminskningen af dess betydelse såsom obligatoriskt för

universitetsstudier. Att striden i Tyskland befinner sig i ett

tidigare skede än hos oss, har sin grund i många samverkande

omständigheter.

I ett land med så utomordentligt omfattande skolväsende, så

många universitet, så vidlyftig förvaltning som Tyskland är det

icke någon lätt sak att genomdrifva en reform på ifrågavarande

område. Så t. ex. kan rättigheten för realgymnasiernas abiturienter

att studera medicin icke införas i någon särskild tysk stat, utan

måste af riksregeringen beslutas för hela tyska riket.

Den rena reallinien kan ock sägas ej hafva erhållit någon egentlig

organisation i Tyskland, förr än för två år sedan, då de preussiska

högre realskolorna (Oberrealschulen) reglerades. Att från dessa

84

KAP. II.

anstalters sida ansträngningar redan skulle blifvit gjorda med afseende

på rättigheten för deras lärjungar att studera vid universitetet,

kan näppeligen vara att vänta.

Men dessutom må det faktiska förhållandet väl beaktas, att

behofvet af en förändring i det här ifrågavarande hänseendet i

Tyskland alldeles icke blifvit så känbart som i Sverige, enär

de öfriga och särskildt de reala ämnenas studium alls icke på

samma sätt som i vårt land, eller ens i någon dermed jemförlig

grad, blifvit inskränkt eller försvagadt genom latinets studium.

Så länge det, såsom fallet är vid de preussiska realgymnasierna,

låter sig göra att till mogenhetsexamen meddela

lärjungarne kunskaper i latin, fullt jemförliga med dem, afhvilka

de från de svenska läroverkens klassiska afdelning utgående lärjungarne

äro i besittning, och på samma gäng i ett sådant realämne

som matematik kunskaper öfverlägsna de svenska realstudenternas,

förefinnes uppenbarligen intet skäl, eller åtminstone

intet af sådan art som hos oss, att klaga öfver ett tillbakasättande

af realvetenskaperna till förmån för latinet. Huruvida möjligheten

att inom gymnasiets omfång åstadkomma så betydande resultat

beror af någon högre pedagogisk bildning hos Tysklands skollärarekår,

torde ej vara lätt att afgöra; någon sådan förutsättning

behöfver ej heller tillgripas som förklaringsgrund, enär en annan

och alldeles uppenbar orsak föreligger, som väl ensam för sig

är fullt tillräcklig att förklara förhållandet: de tyska skolorna

hafva ett språte mindre än de svenska att meddela sina lärjungar

och kunna derför använda mera tid på andra ämnen. Huru betydlig

denna fördel är, framgår omedelbart vid en blick på våra

läroverks undervisningsplan, hvilken åt studiet af det språk, som

de tyska lärjungarne inhemta såsom sitt modersmål, anslår i det

hela 29 veckotimmar för latin- och 31 för reallinien. Och ej nog

härmed; en medlem af ett stort kulturfolk, hvilket sjelft eger eu

ytterst vidsträckt nationel litteratur, den der dessutom med sig

genom öfversättningar införlifvat nästan hela den öfriga bildade

verldens och hvars tungomål talas i nästan alla civiliserade länder,

ÖFVERANSTRÄNGNING I TYSKA SKOLORNA M. M.

85

har just på grund af denna sin egenskap ett ojemförligt mycket

mindre behof af att i allmänhet studera främmande lefvande språk,

än eu medlem af en liten och fåtalig'' nation, hvars språk nästan

alls icke är känd! utom dess eget lands gränser.

För öfrigt må redan här nämnas, att hos den tyska allmänheten

ett starkt missnöje med både de humanistiska och reala

gymnasiernas undervisningsplaner är rådande, så till vida att dessa

anses medföra öfveransträngning af lärjungarne och dermed fara

för den tyska nationens framtid. Ropet om öfveransträngning härunder

de senaste åren blifvit så allmänt och så högljudt i Tyskland,

att det ådragit sig den största uppmärksamhet från myndigheternas

sida. Af regeringarna tillsatta »Uberbiirdungscommissionen»

höra till ordningen för dagen; här må endast nämnas,

att eu sådan kommission tillsatts i Elsass-Lothringen, en i Baden,

en i Hessen, och nu senast har preussiska kultusministeriet anmodat

en medicinsk myndighet att taga frågan under ompröfning.

Slutligen må här bemötas ett särskildt från erfarenheten i

Tyskland hemtadt skäl, som stundom har anförts till försvar för

iatinstudiet i Sverige. De ofvannämda ogynsamma utlåtandena,

som af tyska akademiska myndigheter afgifvits med afseende på

realskolestudenternas förmåga af universitetsstudier, pläga nemligen

ofta anföras såsom skäl emot de svenska realisternas

tillträde till universitetet. Att dessa utlåtanden af andra tyska

akademiska myndigheter blifvit motsagda och äfven motsägas af

vissa statistiska uppgifter, är ofvan nämdt. Men framför allt må

bär framhållas, att af desamma, såsom af det föregående framgår,

icke någon slutsats alls kan dragas i afseende på latinstudiets

inflytande på undervisningen eller dess betydelse såsom förberedande

för akademiska studier. Eu slutledning af sådan art vore

behäftad med just samma fel, som vid ett och annat tillfälle

här ofvan påpekats, nemligen det att af en premiss, som angår

grekiskan, dragés en slutsats, som gäller latinet. Skilnaden mellan

abiturienternas från de tyska humanistiska gymnasierna och

abiturienternas från de tyska realgymnasierna underbygnad

86

KAP. II.

består nemligen icke i kännedom af det latinska språket, utan af

det grekiska, enär de förra gymnasierna motsvara vår helklassiska

linie A, de senare vår halfklassiska linie B. För att kunna jemföra

dessa två slag af studenter behöfver man ingalunda gå till Tyskland;

ännu bättre än der kan i Sverige denna jemförelse

anställas, då här båda slagen hafva samma rätt till universitetsstudier.

Någon erfarenhet derom, att de från A-linien vid de

svenska läroverken dimitterade lärjungarne skulle i sina akademiska

studier hafva visat sig vara de från B-linien utgående

öfverlägsna, särskildt i sådana ämnen, hvilka anses företrädesvis

på B-linien studeras — d. v. s. engelska språket och, åtminstone

efter skollagens ordalydelse, äfven matematik —, har ännu åtminstone

ej afhörts.

Det nu anförda torde deremot i ett afseende vara särdeles

upplysande, deri nemligen, att exempel och jemförelse!-, hemtade

från Tyskland och dess pedagogiska erfarenhet, böra i fråga om

svenska förhållanden endast med mycken försigtighet användas.

Vida större anledning förefinnes obestridligen att jemföra dessa

sistnämda förhållanden med motsvarande i våra närmaste grannländer,

särskildt Norge och Danmark, och det framgår dervid med

full tydlighet, att i intetdera af dessa länder äro fordringarna i

latin för tillträde till eller afläggande af akademiska examina så

högt uppdrifna som i Sverige.

I Danmark är visserligen latinet obligatoriskt ämne för skolans

alla lärjungar under de fyra första skolåren,*) och under denna tid

medhinnes deri ett pensum, som ungefärligen motsvarar det i de

svenska skolorna vid nuvarande sjette klassens slut genomgångna.

Men för dem, hvilka sedan välja den matematisk-naturvetenskapliga

linien, bortfaller allt vidare latinstudium såsom obligatoriskt, och

äro de likväl sedermera, efter afläggandet af student- och den s.

k. filosofiska examen, berättigade till alla universitetsexamina,

med undantag endast af den teologiska och den högre juridiska

embetsexamen.

'') Obs. Åldern för inträde i de danska skolorna är 12 år.

LATINFORDRINGAR X DANMARK OCXI NORGE. 87

I Norge äro fordringarna på latinkunskap för akademisk

examen ännu mindre. Hvarken för matematisk- naturvetenskaplig

lärare- eller juridisk embetsexamen erfordras någon latinkunskap;

icke heller för filosofiska doktorsgradens vinnande, om det än

visserligen icke hittils torde hafva förekommit, att någon, som

saknat kunskap i nämda språk, vunnit ifrågavarande grad, den

der för öfrigt i Norge sällan nog eftersträfvas. För tillträde till

medicinsk embetsexamen fordras af realstudenter en tilläggspröfning

i latin, omfattande den kurs deri, som vid »Middelskolens»

slut, d. v. s. efter tre års studium, är genomgången och som ej

särdeles afviker från den mindre latinkurs, som här otvan (sid.

75) omtalats. —

Derest åter den omständigheten, att åtskilliga af de svenska

universitetens officiela handlingar, särskildt föreläsningskatalogerna

och filosofie doktorsdiplomen, enligt gammal sedvänja fortfarande

affattas på latin, verkligen skulle synas utgöra någon giltig grund

för att den svenska skolungdomen fortfarande bör egna eu betydlig

del af sin tid åt detta språk, så ligger tvifvelsutan just i detta

orsakssammanhang ett ytterligare skäl att förändra det förstnämda

förhållandet. Andra skäl dertill förefinnas nemligen redan förut.

Sedan åtskilliga år tillbaka har det funnits nödvändigt att

jemte den »Index Scliolarum», som utgifves vid hvarje akademiskt

läsårs början, äfven offentliggöra en svensk upplaga deraf, hvilken

naturligtvis gör den förstnämda fullkomligt öfverflödig för den

studerande ungdom, för hvilken den närmast är afsedd. Såsom

skäl för dess fortsatta utgifvande vid sidan af den svenska upplagan

kan anföras och har jemväl anförts önskvärdheten att kunna

lemna äfven utländska universitet en redogörelse för de svenskas

undervisningsverksamhet. Detta skäl förtjenar tvifvelsutan erkännande,

men det åsyftade ändamålet skulle, såframt man dervid

fäster någon vigt, lika bra vinnas genom en öfversättning af

föreläsningskatalogen på något af de tre vigtigaste kulturspråken,

exempelvis det tyska. Huru ojemförligt mycket bättre än latinet

ett sådant språk skulle lämpa sig för ändamålet, vet en hvar, som

KAP. II.

genom studiet åt'' en eller annan »Index Scholarum» förvärfvat

kännedom om den svårighet, hvarmed romarspråket lånar sig till

uttryck för den nya tidens vetenskapliga begrepp och akademiska

befattningar.

Ett filosofie doktorsdiplom är åtminstone i våra dagar, lika väl

som hvarje annat fakultetsbetyg, i verkligheten ingenting annat

än ett vitsord öfver behörigen genomgångna prof, hvilket förlänar

sin innehafvare en titel och vissa rättigheter. Det lärer

svårligen kunna anföras något enda giltigt skäl, hvarför ej detsamma

bör och kan lika väl som öfriga fakultetsbetyg affattas

på svenska språket, helst som derigenom ett och annat, nu deri

förekommande, mindre lämpligt uttryck skulle på samma gångkunna

borttagas. —

För den verUiga klassiska bildningens bestånd inom vårt land

är det säkerligen af högsta vigt, att dess goda sak väl skiljes

från all förblandning med frågor af nu senast behandlade art,

likasom öfver hufvud, att det med all omsorg och noggrannhet utredes,

hvad denna bildnings intressen egentligen kräfva. En ej

fullt klar föreställning derom synes ligga till grund för den farhåga,

man någon gång uttalat, att genom införandet af en verkligvalfrihet

i afseende på latinet och genom eu deraf följande minskning

af de latinkunniges antal inom landet »de band skulle afslitas,

hvilka förena oss med vår samtid och särskildt med de

stora kulturländerna». För en hvar, som gjort sig reda för, hvarpå

det andliga umgänget mellan folken beror, lärer det vara alldeles

tydligt, att ifrågavarande »band» äro dessa länders egna, lefvande

tungomål, men ingalunda latinet. Till och med såsom vehikel för

vetenskapliga meddelanden de lärda emellan har sistnämda språk

numera kommit alldeles ur bruk; det torde till och med blifva

rätt svårt att i våra dagar finna inom Europas gränser ett enda

exempel på tvänne vetenskapsmän, andre än möjligen klassiske

filologer, hvilka för sina ömsesidiga meddelanden begagna sig af

latinet. Utom andra omständigheter, som härtill bidragit, förtjena!- en att särskildt framhållas: såsom muntligt meddelelsemedel mellan

DEN KLASSISKA BILDNINGENS BEVAKANDE.

89

lärde af olika nationaliteter är latinet i flere fall helt enkelt

oanvändbart; en svensk och en engelsman t. ex., hvilka ville

samtala med hvarandra på detta tungomål, »hvars uttal ej vållar

nybegynnaren någon svårighet», skulle alldeles icke förstå hvarandra,

emedan hvardera uttalar det efter sitt eget modersmals

uttalsregler.

För att en viss vetenskap — den må nu heta juridik, medicin,

filosofi, språkforskning, historia, arkeologi, matematik, astronomi,

kemi eller botanik — må finnas värdigt representerad inom ett

land, som gör anspråk på att räknas bland de bildade, bär det

alltid hiltils, och säkerligen på goda grunder, ansetts väsentligt

och nödvändigt, att något visst, ej ovilkorligen så stort antal

personer, med håg och fallenhet för ifrågavarande art af forskning,

frivilligt och, sävidt möjligt, ostörda af yttre hinderliga förhållanden

deråt egna sitt arbete och sina krafter, samt bidraga till dess utveckling,

— men alldeles icke att samma vetenskaps första element

meddelas ett öfvervägande flertal af landets uppväxande

ungdom, i synnerhet om sådant ej kan ske utan användning af

tvång. Då det ej lärer kunna ådagaläggas, att den klassiska

filologien och den klassiska fornkunskapen i detta hänseende intaga

en undantagsställning och afvika från alla andra vetenskaper,

är man väl fullt berättigad att antaga, det nyssnämda, för alla

andra arter af mensklig forskning gällande regel äfven gäller för

dem samt att följaktligen dessa båda vetenskapers studium och

dermed den verkliga klassiska bildningen inom vårt land bäst

befordras genom sådana medel, hvilka i fråga om alla andra

vetenskaper hafva visat sig bäst leda till målet.

För vinnandet af detta vigtiga mål, den klassiska bildningens

behöriga tillgodoseende i Sverige, anser Komitén för sin del följande

åtgärder vara under nuvarande förhållanden de tjenligaste:

l:o) Att de döda språkens inträde inom skolan, hvilket af

praktiska skäl ej lian ega rum i lägre klasser än lör närvarande,

nemligen latinets i 4:e och grekiskans i 6:e, ej uppskjutes

till högre;

90

KAP. II.

2:o) Att inom läroverkens klassiska afdelning grekiskan göres

obligatorisk, enär någon verklig klassisk bildning ej är tänkbar

utan kännedom af detta språk. Genom denna, af den antika

bildningens lörnämsta målsmän alltid påyrkade åtgärd vinnes

älven den väsentliga fördel, att den nuvarande B-linien kan indragas

;

3:o) Att på den klassiska linien undervisningstiden och de

obligatoriska kurserna i realämnena nedsättas till lägre belopp än

det hittils för läroverkens klassiska afdelning föreskrifna och

särskilt att icke i dessa ämnen fordringar uppställas, Indika erfarenheten

visat vara omöjliga att uppfylla;

4:°) Att de lärjungar, som af egen böjelse välja sistnämda

undervisningslinie, befrias från det hämmande samarbetet med

kamrater, hvilka, utan verkligt intresse för sjelfva latinstudiet, af

blott yttre anledningar drifvas att dermed sysselsätta sig;

5.o) Att läroverkens bada linier, den klassiska och den reala,

ej förläggas till skilda orter, utan, såvidt möjligt är, tillfälle beredes

på de ställen, der högre läroverk finnes, för lärjunge att,

utan hinder af lokala och andra yttre förhållanden, fritt välja den

bildningslinie, en hvar finner sig af egen håg och fallenhet manad

att följa.

I sistnämda hänseende har en annan åsigt ej sällan uttalats.

Man har yrkat, att för den klassiska bildningens bästa borde särskilda

latinläroverk, der latinet börjades i första klassen, inrättas,

om ock blott på några få orter.

Komitén har redan förut, ehuru då under förutsättning att

ingen förändring skulle ske i den akademiska examenslagstiftningen,

undersökt frågan om inrättandet af skilda latin- och realläroverk.

Till de skal, på hvilka den då ansett sig böra på det

bestämdaste afstyrka en dylik åtgärd och hvilka skäl, äfven i

händelse nyssnämda förutsättning upphäfves, ändock bibehålla

sin giltighet, vill den här lägga följande.

För det första ligger det utom möjlighetens gränser att kunna

på förhand beräkna eller ens bilda sig ett ungefärligt begrepp om

skilda Latin- och be allär o verk. 91

de blifvande antalen latinare och realister, helst som dessa antal

säkerligen komma, derest någon förändring sker af latinets ställning

i de akademiska examina, att redan under de första åren

derefter undergå betydliga förändringar. Följaktligen är det äfven

omöjligt att på förhand bedöma antalet behöfiiga läroverk af det

ena eller andra slaget.

Men äfven om denna svårighet kunde öfvervinnas och en med

afseende på det blifvande förhållandet mellan latinarnes och realisternas

antal lämplig bestämmelse om antalet läroverk af hvardera

slaget träffas, blefve ändock den ifrågavarande anordningen

bestämdt menlig för både den klassiska och den reala bildningens

intressen, och det tvifvelsutan i synnerhet för den förras, enär —

såsom man ju äfven antydt —- latinläroverken skulle blifva jemförelsevis

färre. Då omständigheter af åtskilliga slag, men framför

allt ekonomiska, göra det för de allra flesta personer,

Indika bo i eller nära en stad, der högre allmänt läroverk

finnes, till en tvingande nödvändighet att, derest de öfver hufvud

kunna låta sina söner studera, sända dem till just detta närmaste

läroverk, men icke till något annat och aflägsnare, skulle uppenbarligen

en mycket stor, ja måhända den större delen af den

svenska ungdom, som önskade förvärfva sig klassisk bildning, genom

den ifrågavarande anordningen bestämdt hindras från att följa

denna sin böjelse och i stället, genom omständigheternas tvång,

nödgas att antingen öfvergifva studierna eller följa en annan bilduingsliuie

än den, hvartill deras anlag och intresse manade dem.

Till stöd för sin åsigt, att just på ofvan anförda sätt den

klassiska bildningen i Sverige skulle vida bättre tillgodoses än

genom den nu gällande tvångslagstiftningen, kan Komitén äfven

åberopa yttranden af tvänne personer, hvilka haft till sin uppgift

att värda denna bildnings intressen och hvilkas sakkännedom i

frågan ej torde kunna bestridas.

Redan för trettio år sedan skref professorn i latinska språket

vid Lunds universitet:

1) Joh. Gnst. Ek. Ett votum i fråga om classicitetens förfall. Nordisk universitetstidskrift.

2:dra häftet. Lund 1855. Sid. 102.

92

kap. ii.

»Antalet af dem, som åt detta läroämne egna ett allvarligare

och ihärdigare studium, skall på sådant sätt visserligen något inskränkas,

men hellre få och grundliga, af naturlig fallenhet dertill

kallade, än många, som hafva anspråket, men sakna det, som ger

rättighet till ett sådant anspråk. Man skulle, för att upplysa förhållandet

med ett exempel, tvifvelsutan döma orätt, om man ansåge

den närvarande tiden vara en mera musikalisk tid, än alla

de föregående, derföre att nu en så stor del af det uppväxande

slägtet, särdeles af qvinnokönet, med eller utan fallenhet, under

några år tillhållas att spela fortepiano, hvarvid det ganska litet

kommer an på verklig musikalisk insigt, på att lära sig fatta

tonernas språk, men desto mer på den praktiska fingerfärdigheten.

Den verkliga musikern lärer svårligen räkna det stora antalet af

dilettant^- för någon stor musikens triumf».

I samma syfte yttrar sig hans nuvarande efterträdare1) i fråga

om latinets obligatoriska ingående i filosofie kandidatexamen:

»Men ett fattas. Ännu är — till följd af missriktad faderlig

ömhet och omvårdnad — ett enda obligatoriskt ämne qvar. Det

är just latinet, som i dessa tider bär olyckan att lika mycket skadas

åt vänner som åt fiender. Latinstudierna lida af denna ämnets

undantagsställning. Att alla examineras deri, ger ingen glädje,

så länge en del tvingas dertill. Dessa göra sitt arbete med suckan

och så illa, som det är möjligt att lagligen kunna göra. De hindras

derigenom från fria fruktbärande studier, och det obligatoriska

betyget, som icke mycket innebär, kan ej ersätta denna förlust.

Bättre att färre syssla med eu sak, men att alla i denna mindre

hop sköta saken med framgång, derför att hon är sjelfvald och

älskad. Vore latinet i kandidatexamen endast examensämne, men

icke obligatoriskt och — det förhatligaste af allt — ensamt obligatoriskt,

så kunde det se den lyckliga tid åter inträda, då det,

liksom på 1850- och GO-talet, var likstäldt med öfriga. studiegrenar

och derför kunde blomstra som trots någon. Af försynens och

'') Prob T. Lysänder. Underdåniga utlåtanden ocli yttranden angående

ifrågasatt ändring i bestämmelserna för akadem. examina. Sthlm 1883. Sid. 349

NÖDVÄNDIGA FÖRÄNDRINGAR I UNIVERSITETSEXAMINA.

93

Kungl. Maj:ts nåd må man hoppas nedbrytandet af det i välmening

satta, men icke dess mindre skadliga, protektionistiska gärdet».

Det gifves visserligen äfven en motsatt åsigt. Man har någon

gång och, såsom det vill synas, verkligen på fullt allvar uttalat

den farhåga, att genom ifrågavarande tvångs borttagande den

klassiska bildningen i Sverige skulle gå en säker undergång till

mötes. Då detta påstående uppenbarligen är alldeles lika betydande

med det, att de klassiska studierna ej genom egen lifskraft,

utan endast genom att omhägnas med skyddet af särskilda lagstiftningsåtgärder

kunna hålla sig uppe, har Komitén, för hvilken

ifrågavarande åsigt synes innebära icke blott ett starkt tvifvel om,

utan rent af ett bestämdt förnekande af de klassiska studiernas

och den klassiska bildningens värde i och för sig, endast för fullständighets

skull ansett sig böra här omnämna densamma.

Att uppgöra ett fullständigt förslag till statuter för de akademiska

preliminärexamina ligger ej inom omfånget af Komiténs

uppgift och är ej heller nödvändigt för dess ändamål. Men då de

allmänna läroverkens beskaffenhet i det hela är väsentligen beroende

af latinets ställning i desamma och då denna åter numera

på ett afgörande sätt bestämmes af samma ämnes ställning i och

till de akademiska examina, så ligger det för öppen dag, att

Komitén omöjligen kan lösa eller ens till lösning företaga sin

egentliga uppgift, behandlingen af frågan om läroverkens organisation,

innan den först för sig klargjort frågan derom, i hvad mån

latinkunskap skall fordras för de akademiska preliminärexamina.

Komiterade måste således först noggrant bestämma de förändringar

af latinets ställning i och till sistnämda examina, hvilka,

af sjelfva sakförhållandet påkallade, skola utgöra just grundvalarna

och de nödvändiga förutsättningarna för den läroverksorganisation,

som här nedan föreslås.

Då Komitén har att fastställa sin utgångspunkt i detta afseende,

är det för densamma af största betydelse, att den fått sig

94

KAP. II.

till kännedom öfverlemnade de utlåtanden från de akademiska

myndigheterna, hvilka Kungl. Maj:t genom skrifvelse af den 17

Juni 1881 infordrat öfver frågan, »om och i hvad mån utsträckt

rätt att aflägga akademiska examina må kunna beredas studerande,

som ej visat sig ega insigter i klassiska språk». Den kan nemligen

i hvarje särskild! fall ansluta sig till de öfver denna fråga sålunda

gjorda uttalanden, hvilka närmast öfverensstämma med dess

egna i det föregående framlagda åsigter, och om äfven, med detta

förfaringssätt, här uppstälts eller fått qvarstå fordringar på latinkunskap,

hvilka i vissa fall kunna synas en och annan knappast

vara i och för sig behöfliga, så har dock å andra sidan den omständigheten,

att specielt sakkunniga myndigheter, redan ur synpunkten

af universitetens och universitetsstudiernas egen fördel, påyrkat

ändrade bestämmelser, likartade med dem som här nedan

förordas, i hög grad ökat sannolikheten för, att de förutsättningar,

Komitén uppstält för den af densamma föreslagna skolorganisationen,

verkligen skola blifva genomförda.

1. Hvad först beträffar den s. k. examen stili latini, hvilken

i följd af gammal sedvänja ännu fordras såsom förberedelse och

vilkor för afiäggandet af vissa examina vid universiteten, hafva

de akademiska myndigheterna nästan enhälligt yrkat, att nämda

prof icke vidare måtte förekomma. Häri får Komitén, i synnerhet

som pröfningen af en examinands färdighet härutinnan uteslutande

tillhör examinatorn i sjelfva ämnet, latinska språket, och af honom

både kan och bör i förekommande fåll anställas vid de enskilda

förhör, hvarom i universitetsstatuternas § 135 talas, för sin del

instämma och anser således,

att alla särskilda s. k. examina stili latini köra, såsom okehöfliga

och icke tidsenliga, helt och hållet afskaffas.

2. Med afseende på den förkeredande examen för examen till

rättegångsverken har kanslersembetet för rikets universitet i sitt

den 9 Oktober 1882 med anledning af ofvannämda kungl. skrifvelse

afgifna memorial hemstält,

DEN JURIDISKA PRELIMINÄREXAMEN. 95

att i närnda examen ämnena inskränkas till historia med

statskunskap samt rätts- och samhällslära; men att af dem, som

undergått afgångsexamen på reallinien, fordras för rättigheten att

få aflägga ifrågavarande examen att hafva aflagt ett särskild!

prof på kunskap i latin.

Detta prof borde afläggas inför vederbörande lärare vid allmänt

läroverk eller vid universitetet anstäld examinator; detsamma

skulle hufvudsakligen afse grundreglerna i grammatikan och förmågan

att öfversätta lättare latinska prosaiska författare, men

fordringarna angifvas ej närmare; de sägas blott skola vara mindre

än i afgångsexamen på latinlinien.

Nära öfverensstämmande med kanslersembetet i dess sålunda

uttalade uppfattning af föreliggande fråga, vill Komitén endast

något fullständigare framställa sin åsigt rörande latinets ställning

i och till ifrågavarande examen sålunda:

för afläggande af examen till rättegångsverken må ej någon

annan latinkunskap fordras, än det för praktiskt ändamål afsedda

mått deraf, hvithet här ofvan (sid. 75) omtalats och hvithet lör

sträcka sig till kännedom om det allmännaste af formläran och

af syntaxen i sådan omfattning, att en lättare text kan öfversättas

med tillhjelp af ordbok, samt till en öfver sättningskurs, innefattande

valda delar af Cornelius Nepos och en bok af Julius Gcesar

eller något motsvarande pensum i Curtius eller Sallustius.

Pröfningen af examinands kunskap i detta hänseende tillhör

uppenbarligen ej universitetet såsom sådant. Den bör antingen

ega rum i sjelfva mogenhetsexamen, eller, der detta ej skett, genom

en kompletteringsexamen. Sistnämda examen åter synes Komitén

af lätt insedda praktiska skäl icke böra få afläggas endast efter

enskild öfverenskommelse mellan examinanden och någon, vare

sig vid universiteten eller allmänna läroverken, anstäld lärare,

hvilkens enskildt utfärdade vitsord sålunda skulle få gällande kraft.

Men undergåendet af detta prof bör ej heller genom dess yttre

anordning allt för mycket försvåras, hvilket skulle blifva händelsen,

om det icke finge afläggas annat än i sammanhang med mogen

-

96

KAP. II.

hetsexamen. Komitén får derför för denna pröfning föreslå samma

anordning, som genom kungl. cirkuläret den 3 September 1878

är stadgad angående den med afseende på inträde vid tekniska

högskolan latinstudenter medgifna kompletteringsexamen i matematik,

fysik och kemi. Pröfningen bör således efter anmälan hos

rektor vid allmänt läroverk anställas af lärare, som undervisar i

latin i öfre afdelningen af läroverkets sjunde klass, å den tid och

i den ordning, som rektor efter samråd med bemälde lärare bestämmer,

och bör betyg öfver verkstäld pröfning antecknas i lärarekollegiets

protokoll och genom utdrag derur den examinerade

meddelas.

I sammanhang härmed anser sig ock Komitén böra instämma

med juridiska fakulteten vid Upsala universitet deri, att för den

händelse en föreslagen lägre juridisk examen, medförande kompetens

för befattningar inom de administrativa embetsverken och

landtregeringen, skulle komma att införas, för denna examen inga

fordringar på insigter i latin må uppställas.

3. I full öfverensstämmelse med kanslerembetets underdåniga

hemställan samt vederbörande myndigheters vid det ena universitetet

uttalanden, anser Komitén vidare,

att hvarken i eller såsom vilkor för afläggandet af förberedande

examen för kansliexamen någon kunskap i latin må fordras.

4. Beträffande den medicinsk-filosofiska examen uppställer

Kanslersembetet samma fordringar på latinkunskap, som det för

den juridiska preliminärexamen förordat. Denna uppfattning delas

af flertalet af de svenska lärarne i medicin *), och Komitén vill

'') Af de af universitetsmyndigheterna och Karolinska institutets lärarekollegium

afgifna utlåtanden i latinfrågan framgår, att

Jör den här ifrågavarande förändringen af fordringarna i latin för den medicinsk-filosofiska

examen hafva yttrat sig

(af Karolinska institutets lärarekollegium:) Hrr Stenberg, Santesson, Anderson,

Öhrström, Sandahl, Bruzelius, Netzel, Wallis, von Duben, Key, Loven, Heyman,

Jäderholm, Ödmansson, Retzius, Wimmerstedt, Wising, Berg, (samt af Upsala

medicinska fakultet:) Hammarsten, Almén, Henschen och i viss mån äfven Kjellberg;

mot densamma åter

(af Karolinska institutets lärarekollegium:) Hrr Rossander, Abelin, Kjellberg,

(af Upsala medicinska fakultet:) Holmgren, Mesterton, Hedenius, Clason,

ÖVRIGA PRELIMINÄREXAMINA.

97

äfven för sin del ansluta sig till densamma samt får närmare bestämma

sin åsigt sålunda:

i den medicinsk-filosofska examen må, i likhet med hvad för

närvarande är förhållandet, latin ej ingå, och såsom vilkor för

tillträde till denna examen må endast fordras den lägre grad af

kunskap i latin, som i mom. 2 här ofvan blifvit vid fråga om den

juridiska preliminärexamen angifven.

5. Om filosofie kandidatexamen och, i sammanhang dermed,

om den filosofiska graden måste Komitén yttra sig något utförligare,

dels emedan det förslag till förändring af ifrågavarande

lärdomsprof, till hvilket den kommer att ansluta sig, är af vida

mera genomgripande art än de i afseende på andra akademiska

examina bär ofvan framstälda förslagen, dels och i synnerhet derför,

att bestämmelserna för de förstnämda lärdomsprofven äro,

såsom stående i mycket nära sammanhang med frågan om kompetensvilkoren

för lärarebefattningar vid de allmänna läroverken,

af den yttersta vigt för dessa sistnämda.

Beträffande de ifrågavarande lärdomsprofven får Komitén till

alla delar instämma i det förslag angående desamma, hvilket

blifvit af Upsala universitets såväl filosofiska fakultet tvänne gånger,

nemligen den 14 Februari 1880 och den 29 Mars 1882, som

större akademiska konsistorium den 2 Oktober 1880 förordadt

och hvars innehåll är:

att rättighet att aflägga filosofie kandidatexamen och att till

filosofie doktor kreeras måtte tillerkännas äfven dem, som på reallinien

aflagt mogenhetsexamen;

att i filosofie kandidatexamen alla tvångsämnen borttagas och

att för densammas godkännande endast fordras 9 betygsenheter i

af examinanden sjelf valda ämnen;

att latinska skrifprofvet afskaffas utom för dem, som i examen

önska undergå förhör i latin;

Fristedt, (samt af Lunds medicinska fakultet, såsom det vill synas, ehuru namnen

ej finnas i skrifvelsen upptagna, samtlige ledamöter, d. v. s.) Lang, Ask, Odenius,

Ribbing, Lindgren och Trägårdh.

Lärov.-kom. bet.

7

98

KAP. JI.

att filosofie kandidat må, om han så önskar, kunna komplettera

redan aflagd examen genom undergående af offentlig pröfning

i ett eller flere till fakultetens läroområde hörande ämnen, vare

sig att han deri förut blifvit pröfvad eller icke;

att filosofie licentiatexamen såsom obehöflig afskaffas; samt

att till vinnande af filosofie doktorsgrad endast måtte fordras:

a) aflagd filosofie kandidatexamen och i denna eller genom komplettering

erhållna minst 5 betygsenheter i två ämnen samt l) af

vederbörande sektion så väl till innehåll som försvar godkänd

akademisk afhandling inom någon af de kunskapsgrenar, i hvilka

kandidatexamen blifvit aflagd.

I afsigt att i kap. VI behandla frågan om de särskilda

vilkor, hvarunder ifrågavarande akademiska lärdomsprof böra få

gälla såsom kompetensprof för lärarebefattningar vid de allmänna

läroverken, får Komitén här till de skäl för ofvannämda förslag,

hvilka redan blifvit af de akademiska myndigheterna i Upsala framstälda,

särskildt i den matematisk-naturvetenskapliga sektionens

protokoll för den 6 Februari 1882, för sin del endast tillägga följande.

En högst väsentlig olikhet eger rum mellan studiernas planläggning

inom de medicinska och juridiska fakulteterna å den ena

och inom den filosofiska å den andra sidan. De förra röra sig

— åtminstone för så vidt de afse att närmast leda fram till

någon af de juridiska eller medicinska embetsexamina ■— inom

ett vida noggrannare begränsad! område än de senare; det öfvervägande

flertalet af de unge män, hvilkas mål är någon viss bland

dessa examina, anordnar sitt arbete på i hufvudsak enahanda

sätt, ofta till och med äfven hvad läroböcker och de särskilda

examensämnenas inbördes ordning beträffar. Inom den filosofiska

fakulteten är deremot, på grund af sakens egen natur, valfriheten

större än inom de förra, om ock ännu begränsad genom

föreskriften om de s. k. obligatoriska ämnena; antalet olika

studiebanor är — åtminstone om man endast fäster sig vid

de fall, då fråga är om verkligt vetenskapliga studier, och

följaktligen bortser från dem, i hvilka filosofie kandidatexamen

DEN FILOSOFISKA GRADEN.

99

utgör föga annat än en redogörelse för knapphändigt inlärda lexor

i tvångsämnena -— nästan lika stort sona antalet individer. Att

kunskap i latin skulle med större skäl än kunskap i något annat ämne

utgöra den sammanhållande enheten i alla dessa olikartade studier

eller den gemensamma utgångspunkten för alla dessa inbördes

divergerande banor, kan väl ej med något fog påstås; den enda

vetenskap, som kunde göra anspråk på en sådan rang, skulle väl

vara den, efter hvilken fakulteten bär namn, men redan under nuvarande

förhållanden är ej ens denna för den filosofiska gradens

vinnande ovilkorligt obligatorisk.

Vid denna stora mångfald af olika studiebanor är det, särskildt

i de händelser hvilka här företrädesvis förtjena att afsés, omöjligt

att på förhand bestämma, i hvilka enskilda fall äfven det ringare

mått af latinkunskap, hvarom här ofvan varit fråga, blir för den

studerande oundgängligen nödvändigt, — det är tvärtom ytterst lätt

att uppgifva ett betydande antal olika ämnesgrupperingar, vid hvilka

en sådan nödvändighet alldeles icke förefinnes — och det är följaktligen

olefogadt att för hvarje fall göra anspråk på ett sådant

mått. I de tvifvelsutan ganska talrika händelser, då behofvet af

kunskap i vare sig latin, grekiska eller hvilket annat dödt eller

lefvande språk som helst gör sig af ett eller annat skäl lör den

studerande gällande, lärer man väl med full trygghet kunna åt

honom sjelf öfverlåta omsorgen att på det sätt och till det omfång,

han finner för godt, inhemta ifrågavarande insigt, lika väl

som man hittils ansett sig kunna låta honom sjelf sörja för att

förvärfva sig de för vissa andra studier oumbärliga förkunskaperna.

Under hela det system af omsorgsfullt förutseende förmynderskap,

hvilket sedan trettio år tillbaka herskat inom detta område af

den akademiska lagstiftningen, har man ännu aldrig fordrat betyg

i matematik såsom vilkor för studiet af fysik eller astronomi, i

kemi för studiet af mineralogi, eller i botanik och zoologi för studiet

af geologi.

Bland de invändningar, hvilka gjorts mot det här framstälda

förslaget, torde en förtjena särskild uppmärksamhet, den nemligen,

100

KAP. II.

som grundar sig på, om också ej kela det närvarande systemets,

så åtminstone den nuvarande licentiatexamens goda beskaffenhet,

dess lämplighet för de vetenskapliga studiernas främjande och de

goda resultat i sistnämda hänseende, hvilka sedan densammas

införande otvifvelaktigt blifvit i åtskilliga riktningar åstadkomna.

Med skäl kan häremot anföras, att det nu föreslagna nya examenssystemet

medför alla de fördelar, livilka licentiatexamen erbjuder,

utan att vara förbundet med någon af den senares olägenheter.

Främsta rummet bland de förra intager otvifvelaktigt den stora

förmånen för den unge man, som önskar idka verkligt vetenskapliga

studier i någon viss riktning, att kunna få koncentrera sitt

arbete inom en viss grupp af sammanhörande ämnen; det ligger

för öppen dag, att alldeles samma förmån vinnes genom den föreslagna

nya kandidatexamen, hvilken kan lika väl som licentiatexamen

afläggas i blott tre ämnen. Deremot är denna sistnämda

examen otvifvelaktigt behäftad med åtskilliga olägenheter. Såsom

en jemförelsevis mindre, men dock ej oväsentlig sådan må

till en början nämnas dels föreskriften om ämnenas antal, dels

den om deras sammanhörighet. Den förra hindrar den studerande

från att i sin examen medtaga fyra ämnen, inbördes förbundna

genom så naturligt sammanhang, som till exempel matematik,

fysik, mekanik och astronomi. Och hvad den senare beträffar,

lärer det i vår tid vara en fullständig omöjlighet att kunna

på förhand bestämma de inbördes relationer och de anknytningspunkter,

dem åtskilliga vetenskaper, hvilka vanligen betraktas

såsom vidt åtskilda, kunna förete, likasom de kombinationer af

olika examensämnen, hvilka för eu studerande kunna blifva

önskvärda. Såsom ett exempel i sistnämda hänseende må blott

anföras, att, enligt Kungl. Maj:ts nådiga instruktion af den 7 November

1879 för dess statistiska centralbyrå, bör vid fråga om

inträde i detta embetsverk, af ganska uppenbara skäl, hufvudsakligast

afseende fästas på en sökandes kunskaper i matematik,

lefvande språk, historia eller statskunskap; åtminstone i licentiatexamen

är emellertid en sådan ämneskombination ej af författningen

DEN FILOSOFISKA GRADEN.

101

medgifven. Och invänder man häremot, att i detta och dylika

fall särskild dispens kan erhållas och äfven vanligen beviljas, så

röjes å andra sidan författningens olämplighet just af behofvet och

talrikheten af sådana dispenser.

Men af ojemförligt större betydelse är eu annan olägenhet,

hvarmed licentiatexamen är behäftad, nemligen att kräfva den

preliminära kandidatexamen. Redan den utomordentligt långa

studietid, hvilken afläggandet af dessa båda examina fördrar och

om hvilken i kap. VI här nedan skall talas, utgör ensam för sig

ett rent af tvingande skäl till ofördröjlig reform. Ett annat, ej

mindre vigtig^, ligger i föreskriften om de obligatoriska eller s. k.

tvångsämnena, hvilken föreskrift, om än numera lyckligtvis något

lindrad genom det i noten å sid. 22 omnämda kungl. brefvet af

den 12 September 1879, ännu alltjemt utgör ett hämmande band

på den frihet, utan hvilken åtminstone ett vetenskapligt studium

ej är möjligt.

Komitén nämde här ofvan de sistförflutna trettio åren. Under

så lång tid har man nu haft tillfälle att samla erfarenhet angående

tillämpningen och verkningarna af den grundsats, som genom stadgan

af den 22 April 1853 för filosofie kandidatexamen första

gången gjordes gällande och som väl ej kan uttryckas annorlunda,

än att vissa vetenskaper äro mera bildande än de öfriga. Att

undersöka sanningen af denna sats i allmänhet är här ej stället;

ett fullt tillförlitligt omdöme derom kan väl i hvarje fall ej afgifvas

af någon annan än den, som befinner sig på höjden åt nutidens

bildning i åtminstone de flesta afseende!! — en ståndpunkt,

hvilken i våra dagar, då allt arbetes, och särskildt det vetenskapliga

arbetets fördelning framskridit så långt och allt jemt framskrider

vidare, är ytterst svår att uppnå. Äfven för den, som ej

hunnit densamma, torde det emellertid vara påtagligt, att för

den ofvannämda grundsatsens sanning i hvarje enskildt fall med

nödvändighet måste förutsättas, att den studerande också eger för

den vetenskap, hvarmed han af författningen tvingas att sysselsätta

sig, tillräckligt stort intresse, så att ej i stället för sträf

-

102

KAP. II.

vandet efter vetande inträder endast sträfvande efter examensbetyg^.

Om redan bevisandet af ofvan anförda grundsats är eu svår

uppgift, blir det otvifvelaktigt en ännu svårare att afgöra, hvilka

de ifrågavarande mera bildande vetenskaperna i sjelfva verket

äro; och att denna senare uppgift ännu ej kan anses på ett tillfredsställande

sätt löst, ådagalägges redan af de vexlingar i den

hithörande lagstiftningen under 1870-talet, för hvilka i noten å

sid. 22 en kort redogörelse lemnats. Efter dessa trettio års bemödanden,

å lagstiftarnes sida att träffa det rätta måttet, å de

studerandes att uppfylla bestämmelser, hvilka väl stundom känts

något tryckande, samt å de akademiske lärarnes att trots ogynsamma

omständigheter hålla sin undervisning uppe på så vetenskaplig

ståndpunkt som förhållandena medgifvit, har man nu omsider

kommit till det resultat, att i våra dagar en studerande kan

förvärfva den filosofiska fakultetens högsta lärdomsgrad, utan att

vare sig hafva studerat någon filosofi, annan än den till mogenhetsexamen

fordrade kursen i antropologi och logik;

eller känna ett ord af verldens mest utbredda kulturspråk;

eller känna sitt eget lands nu gällande grundlagar, — derest

han ej inhemtat något deraf redan under sin skoltid;

eller kunna meddela sig muntligen någorlunda obehindradt

med någon utländing på hans modersmål.

Men latinet är, såsom ofvan närnts, bland alla tvångsämneua

ensamt ovilkorligen obligatoriskt.

I

historik.

103

KAP. III.

Den hygieniska undersökningen af läroverken.

Det är först under de senaste årtiondena, som man vid läroverkens

organisation hos oss, liksom annorstädes, börjat taga en

mera allvarlig och afgörande hänsyn till vilkoren för lärjungarnes

kroppsliga utveckling, sådana de af den allmänna helsovardsläran

bestämmas. Den grundsats, som föranledt denna hänsyn, nemligen

att uppfostran bör afse kroppens och själens harmoniska utveckling,

är emellertid ingalunda ny. Den framträdde, fullt medveten

och klart uttalad, hos forntidens greker, hvilkas uppfostrmgssystem

särskildt i detta hänseende är ett för alla tider gällande

mönster, och den återfinnes lika tydlig i det romerska uppfostringsidealet,

»en sund själ i en sund kropp». I medeltidens

skolsystem får den visserligen träda i bakgrunden, ehuru väl

den, såsom framgången ur naturen sjelf, aldrig kunde helt

och hållet undertryckas. Då efter reformationen uppfostran och

särskildt skoluppfostran blef föremål för ett mera allmänt och

medvetet intresse, betonades åter krafvet på hänsyn till kroppens

normala utveckling, särdeles af dem, som nu trädde i harnesk

mot medeltidens ännu länge fortlefvande skolorganisation

och undervisningsmetod. På kroppsöfningar under uppfostringstiden

yrkar Montaigne i sammanhang med sin kritik af »hufvudets

fullproppande med onyttiga och osmälta kunskaper, af den mekaniska

utanläsningen och af den oförmåga att sjelf se och sjelf

tänka, som häraf hos ungdomen blef en följd». Och samma yrkanden

återfinna vi hos hans själsfränder Bacon och Locke. Men

ett vida mer storartadt uppslag i denna riktning gaf Rousseau

104

KAP. III.

genom sitt ständiga hänvisande till naturen såsom uppfostrans

både rättesnöre och mai och genom sin epokgörande kritik af de

bokliga studiernas ensidiga användande såsom uppfostringsmedel.

I hans fotspar gingo de tyske s. k. »filantropinisterna», hvilka först

af alla i nyare tider betonade skolans pligt att vid sin uppfostran

taga hänsyn till det uppväxande slägtets kroppsliga välbefinnande.

Det var desse, Basedow och andre, som i förra århundradet yrkade

pa »ljusa, glada, luftiga skolsalar», på en menskligare och mildare

behandling af lärjungarne, på anskaffande af särskilda lekplatser

vid skolorna och beredande af tid för lekar in. m.

Efter dem hafva i vårt århundrade likartade sträfvanden

oupphörligt fortgått och fått en kraftig bundsförvandt i de klagomal

öfver skolungdomens öfveransträngning, som särskildt under

årtiondena 1830—60 höjdes från alla håll i de flesta länder

och som trots alla de åtgärder, hvilka i följd af dem vidtagits,

ännu ingalunda tystnat. Om denna öfveransträngning

hafva häftiga strider förts, icke blott så, att den från ett håll

förnekats, från ett annat ofta med eu viss öfverdrift framhållits,

utan äfven så, att man varit oense om öfveransträngningens egentliga

art och grunder. Några — och desse hafva ända till de sista

bägge decennierna varit flertalet — hafva ansett öfveransträngningen

bero på läroämnenas ständigt växande mängd — »mångläseriet»

, på den mot själsutvecklingens lagar stridande ordningen

för deras inträdande i skolans undervisningsplan samt på

felaktigheter i den vid undervisningen använda metoden. Med

andra ord uttryckt, denna åsigts målsmän medgifva väl, att lärjungarne

kunna bära ett så stort mått af arbete, som skolan pålägger

dem, men de finna felet deri, att arbetet ej är af rätta

arten och att sjelfva belastningen ej är på det riktigaste och

ändamalsenligaste sättet anordnad; öfveransträngningen är, säga de,

företrädesvis psykisk. Erfarne och skarpsinnige skolman hafva i

synnerhet framhällit denna sida af saken och derigenom verkat

betydande reformer på skollagstiftningens och lärometodens områden.

ÅSIGTER OM ÖFVER ANSTRÄNGNINGEN.

105

Men andra och särskild! läkare hafva ansett, att, äfven oberoende

af det sätt, hvarpå arbetet anordnas, alltför mycken tid

upptages af ensidigt andlig sysselsättning såväl genom skolundervisningen

som genom det deraf beroende arbetet i hemmet. Enligt

deras åsigt varder nemligen den tid, som barn och ynglingar i

skolåldern, om ej deras fysiska utveckling skall störas, behöfva för

rörelse och lekar i fria luften, för måltider, sömn m. m. samt äfven

för sysselsättningar efter eget val, alltför mycket inskränkt. Hufvud - yrkandet från denna sida måste naturligtvis blifva, att den dagliga

tiden för andligt arbete inskränkes, men i sammanhang med detta

yrkande framträder äfven krafvet på vidtagande af alla sådana åtgärder,

genom hvilba det andliga arbetets mindre fördelaktiga inflytande

i fysiskt afseende skulle kunna minskas, såsom beredande af

ljusa och rymliga lärosalar, tillfredsställande ventilation af dessa,

lämpliga sittplatser för lärjungarne, tillräckliga fristunder mellan

i lektionstimmarne, ändamålsenlig fördelning af arbetet på dagens och

årets olika tider, hygieniskt anordnad skolgymnastik in. in. Och

att äfven denna sida af saken i vårt land beaktats, skall ingen

kunna förneka, som jemför våra skolors nuvarande lokaler och

läsningens nuvarande anordning m. m. med förhållandet sådant

det var för endast några decennier, exempelvis 30 år sedan; man

kan med skäl påstå, att de önskningar i dessa hänseenden, som

då framstäldes, i många fall icke blott uppfylts, utan till och

med ej obetydligt öfverträffats.

Men anspråken på omsorg för ungdomens normala utveckling

i fysiskt hänseende hafva i våra dagar stigit högst betydligt.

Detta åter beror på den förändring i hela läkarekonstens riktning,

som vår tids framsteg inom den medicinska vetenskapen förorsakat.

Under det nemligen läkaren förr nästan uteslutande såg

sin uppgift i att undersöka den redan förefintliga sjukdomen och

använda sin konst för dess botande, är det numera en af den

medicinska vetenskapens främsta uppgifter att upptäcka sjukdomarnes

frön och genom deras utrotande förebygga sjukdomars

uppkomst. Den lägger derför största vigten på de profylaktiska

106

kap. in.

åtgärderna, ehvad det gäller att hos den enskilde öfvervinna

sjukliga anlag och förhindra särskilda sjukdomsfröns uppkomst eller

att i stort undanrödja allt sådant, som kan främja sjukdomars

framträdande inom större eller mindre samhällen. Den speciella

vetenskap, hvars mål är att upptäcka olika sjukdomars yttersta

grunder och medlen till dessa grunders upphäfvande eller till

förekommande af deras menliga inverkan, helsoläran eller den

hygieniska vetenskapen,. söker äfven på olika områden af det praktiska

lifvet tillämpa sina resultat. Ännu helt ung har denna

vetenskap dock redan tagit en stor omfattning och synes vara på god

väg att genomföra en fullständig omstörtning inom läkarekonsten.

Skolan måste naturligtvis blifva ett af de förnämsta områden,

på hvilka den hygieniska vetenskapen skulle sträfva att

göra sina resultat gällande. Hös barnet har man ofta att söka

fröet till den sjukdom, som försvagar mannen och gör, att han ej

blir hvad han eljes kunnat blifva. Och å andra sidan, ju mer normalt

det fysiska lifvet hos barnet får utveckla sig, ju starkare

grund till helsa lägges i barndomen, desto kraftigare kan mannen

varda och dermed desto mer dugande, först och främst i fysiskt

afseende, till lifvets verksamhet. Men i en tid, då fysiologien

oupphörligt, år efter år, gör nya upptäckter med afseende å

fysiska abnormiteters inverkan på själsfunktionerna, varder sambandet

mellan själ och kropp, den fysiska helsans samband med

den psykiska verksamheten tydligare än någonsin iakttaget, och

hänsynen till en normal kroppsutveckling får derför numera den

allra största betydelse. På skolan hafva i följd häraf hygienens

målsmän med förkärlek riktat sin uppmärksamhet och för densamma

utbildat en särskild gren af sin vetenskap, skolhygienen.

Denna, liksom hygienen i dess helhet, ännu helt unga vetenskap

sträfvar att finna de allmänna lagarne för helsovården inom

skolan. Den söker derför att besvara frågor sådana som dessa:

hvilken kubikrymd luft kräfves i ett skolrum för hvarje barn,

huru stark luftvexling erfordras, huru lång tid behöfva barn vid

olika åldrar för sömn och måltider, för rörelse i fria luften, huru

SKOLHYGIENENS FORDRINGAR.

107

lång sammanhängande tid kunna de utan men förblifva stillasittande,

huru lång tid om dagen sysselsättas med tankearbete o. s. v.?

Och i samma mån man finner sig kunna uppställa vissa regler

i dessa hänseenden, fordrar man äfven, att de i uppfostran skola

tillämpas, och särskild! att den offentliga uppfostran må ställa

sig dem till efterrättelse. Alla ur hygienisk synpunkt mindre

tillfredsställande förhållanden i skolan böra undanrödjas. Denna

fordran är tydligen icke beroende af, huruvida dessa uppenbart

medfört skadliga följder för lärjungarne eller icke. Ty i

alla hänseenden skall naturligtvis en hygieniskt riktig anordning

af skolan skapa ett starkare och friskare slägte än det, som växer

upp under hygieniska missförhållanden; blir en yngling redan nu

stark, så skulle han under bättre förhållanden blifva än starkare,

under det den, som nu går ut i lifvet med svag helsa, kanske

skulle hafva kunnat stärkas genom ett hygieniskt lif i barndomen.

Alltså: hygienens fordringar höra iakttagas, vare sig öfveransträngning

finnes i skolorna eller icke, vare sig skolan hittils bevisligen

inverkat menligt på lärjungarnes helsotillstånd eller ej.

Det blir, om man utgår från dessa förutsättningar, knapt

behöflig! att vederlägga den ofta hörda invändningen mot reformförslag

i det nu angifna syftet, nemligen att i våra förfäders tid,

då skollokalerna voro ojemförligt sämre och arbetstiden längre,

slägtet likväl blef starkt och handlingskraftigt. Eljes kan härpå

svaras, att i våra förfäders tid ingen undersökning af sundhetsförhällandena

i skolorna egde rum och att det följaktligen är

omöjligt att veta, hvilken inverkan de hygieniska missförhållandena

i skolan då utöfvade på helsotillståndet. Om ock skolarbetstiden

då var längre än nu, torde dock sj elfva arbetet hafva varit mindre

ansträngande, än det i våra dagar, äfven med den förträffligaste

undervisningsmetod, måste blifva. Läroämnena voro färre, och vetandets

omfång var betydligt mindre; den tidens undervisning belastade

öfvervägande minnet, under det var tids lika mycket om ej

mera anstränger och måste komma att anstränga förståndet. Man

får ej heller förbise den stora omfattning skolorna i vara dagar

108

KAP. III.

tagit och att deras inverkan i följd deraf sträcker sig till ett vida

större antal samhällsmedlemmar än i äldre tider. Slutligen anser

sig läkarevetenskapen kunna påstå, att det nu lefvande slägtets

konstitution är olika vara förfäders, ja, att skilnaden är märkbar,

äfven om man ej gär längre än femtio år tillbaka; bleksiktighet

och nervositet anses vara för den närvarande generationen karakteristiska

sjukdomsdrag och dessa göra en god tillämpning af

skolhygienen nödvändigare nu än någonsin förut.

Man har sagt, att hemmen mera än skolan hafva skuld till

ungdomens fysiska försvagande och att de hygieniska missförhållandena

i många af hemmen äro vida större än i skolan. Detta

må beklagligtvis vara sant och påkalla verksamma åtgärder från

det allmännas sida, för så vidt de enskilda bostädernas och det

enskilda lifvets sanitära förhållanden kunna göras till föremål för

lagstiftning, men något skäl mot att i skolan iakttaga hygienens

lagar innebär denna anmärkning uppenbarligen icke. Tvärtom:

skolan hör det allmänna till; stat och kommun hafva der fritt

tillfälle till åtgärders vidtagande; der kan alltså mycket i detta

hänseende uträttas, och då bör det äfven uträttas. Skolan kan

derigenom åtminstone i sin mån motverka sådana hems skadliga

inflytande och i vissa fall tjena till föresyn eller ledning för dem.

Dessa grundsatser, som inom Komitén särskildt framhållits af

dess i medicinska frågor sakkunnige medlem, har Komitén ansett

vara af så stor betydelse för den allmänna uppfostran, att

den icke kunnat undgå att till dem taga den allvarligaste hänsyn.

Den har ytterligare manats härtill af den omständigheten, att i

många af de främmande länder, om hvilkas skolförhållanden

Komitén ansett sig böra taga kännedom, den skolhygieniska frågan

står på dagordningen. I Preussen, hvars skolväsende i många afseenden

förtjenar uppmärksamhet, har den flere gånger varit på tal

i riksförsamlingen; en särskild förening »Deutscher Yerein fur

öffentliche Gesundheitspflege» har träget verkat för skolhygienen

genom skrifter och möten, hvarjemte hithörande ämnen, särskildt

öfveransträngningsfrågan, diskuterats på rektorsmötena och såväl

VÅK TIDS BEAKTANDE AF SKOL HYGIENENS FOKDKINGAK. 109

ministeriet i Berlin som provinsialskolkollegierna vidtagit åtgärder

mot öfveransträngningen. I Elsass-Lothringen och Hessen

hafva helt nyss kommissioner varit i verksamhet med uppgift att

undersöka skolarbetets inverkan på den kroppsliga utvecklingen

samt bestämma det rätta måttet för lärjungarnes skolarbeten,

och äfven i Preussen har denna fråga varit föremål för vederbörande

myndigheters särskilda utlåtande. I Frankrike har särskild

hänsyn tagits till lokalernas hygieniska beskaffenhet, och

skolan stälts under läkares omedelbara kontroll — en åtgärd,

som äfven vidtagits inom kommunalskolorna i Bryssel. Och

i vårt grannland Danmark, der under de bägge sista årtiondena

framför allt läkarnes uppmärksamhet varit fästad på den

hygieniska frågan och för endast tre år sedan Kommuneläge A.

Hertel i Köpenhamn föranstaltat en hygienisk skolundersökning,

hvarom mera här nedan, har samtidigt med den svenska läroverkskomiténs

arbeten en högst omfattande hygienisk undersökning

pågått, hvars resultat först nyligen offentliggjorts.

För öfrig! är aktgifvandet på de hygieniska förhållandena i

skolan ingalunda någon nyhet i vårt eget land. I många stycken

stå vi härutinnan framför de flesta andra europeiska länder. Yår

omsorgsfullt ordnade och verksamt skötta skolgymnastik har vunnit

erkännande äfven i utlandet; vid lässkemats anordning skall

afseende fästas på barnens behof af hvila efter det andliga arbetet,

uppgifter om hemarbetstiden för de olika klasserna skola

förekomma i läroverksprogrammen; vid läroverken äro på de flesta

ställen anstälde läkare, som ha till åliggande att öfvervaka lärjungarnes

helsotillstånd, pröfva deras lämplighet för gymnastik

och vapenöfningar, kontrollera dessa öfningars inverkan på dem

samt för dessa ändamål mönstra alla lärjungarne ej mindre än

fyra gånger under läsåret; dessa undersökningars resultat skola

delvis tabellariskt sammanföras i läroverksprogrammen och insändas

till medicinalstyrelsen. Vid uppbyggandet af nya läroverkshus

eller förbättrandet af gamla söker man väl ock numera i

allmänhet, om än icke alltid med nödigt stöd af erfarenhet och

no

KAP. III.

sakkunskap, att iakttaga hygienens kraf och tillgodogöra sig

resultat, som vunnits äfven i främmande länder. Nu gällande

läroverksstadga innehåller äfven angående lärorummens och sittplatsernas

beskaffenhet föreskrifter, hvilka utan tvifvel, om de

rätt tillämpas, kunna bidraga till att främja ett godt helsotillstånd

i skolan. Komitén har i dessa glädjande förhållanden icke kunnat

undgå att se en maning till att ytterligare fortgå på denna

redan beträdda väg och derför för sin del, vid uppgörande af sina

förslag till förändringar i läroverkens organisation, velat så mycket

som möjligt akta på den nu angifna synpunkten.

Men för detta ändamål har det synts Komitén i hög grad

önskvärdt att erhålla en så vidt möjligt noggrann kännedom om

nuvarande förhållanden vid våra allmänna läroverk med afseende

på lärjungarnes allmänna helsotillstånd, deras arbetstid och

hvad dermed sammanhänger. Om lielsotillståndet inom skolorna

skulle man visserligen kunna vänta sig att vinna någon kännedom

ur skolläkarnes till medicinalstyrelsen ingifna rapporter.

Det har dock vid undersökning befunnits, att dylika rapporter för

hvarje år saknas från flere läroverk, så att en fullständig samling

icke finnes för något af de senaste åren. Formulären för rapporterna

äro äfven så uppgjorda, att de icke rätt väl lämpa sig för en tillfredsställande

statistisk bearbetning; så är det t. ex. klart, att vid

besvarandet af en sådan fråga som den, huruvida lärjungens kroppsbyggnad

är god, medelmåttig eller svag, ett allt för stort spelrum

står öppet för den subjektiva uppfattningen. Komitén ansåg

derför nödvändigt att, innan den började sina egentliga arbeten, låta

anställa en för Komiténs syften särskildt lämpad hygienisk undersökning

och utsände derför till samtliga allmänna läroverk tabellformulär

för hvarje lärjunge, afsedda att ifyllas under förra hälften

af vårterminen år 1883. Vid uppgörandet af dessa frågeformulär

hade Komitén en förträfflig ledning af den redogörelse, som

Kommuneläge Hertel lemnat för sin ofvan berörda undersökning

i en af honom utgifven bok »Om Sundhedsforholdene i de

höjere Drenge- og Pigeskoler i Kjöbenhavn». Komitén hade äfven

TRÅGOFORMULÄEEN.

111

tillgång till de just då uppstälda formulär, som den ofvan nämda

danska skolkommissionen utsändt, ock sökte gifva sina egna så

stor likformighet med dessa, att eu jemförelse af undersökningarnas

resultat skulle kunna anställas, dock med uteslutande af sadana

frågor, som syntes mindre nödvändiga.

Dessa Komiténs tabeller bestå af två kufvudsakliga delar, en

medicinsk och en pedagogisk. Till den förra höra i främsta rummet

de frågor, som röra lärjungarnes helsotillstånd. På samma

gång Komitén begärt läkarens omdöme om lärjungens helsotillstånd

i allmänhet, har den fordrat specificerade uppgifter rörande

sådana sjukdomssymptom, som kunna anses mest betecknande för

organismens tillstånd och beskaffenhet. Sålunda hafva i tabellen

särskild! specificerats följande abnormiteter: bleksot och blodbrist,

ofta förekommande näsblod eller hufvudvärk, bristande matlust,

närsynthet, ögonsjukdom, skrofler och ryggradskrökning, hvarjemte

såsom särskilda rubriker uppstälts »annan långvarigare sjukdom»

och »annan tillfällig sjukdom». Tillika har begärts upplysning,

huruvida lärjungen varit befriad från gymnastiken och i sådant

fall af hvad orsak.

Vidare hafva i formuläret intagits frågor om tiden, då lärjungen

går till sängs, samt om antalet softimmar pa natten,

omständigheter hvilka äro af framstående hygienisk betydelse.

Då det derjemte anmärkts, att det vid bedömandet af orsakerna

till abnormitet i lärjungarnes helsotillstånd kunde vara af vigt

att veta, huruvida de lefde i föräldrahem, inackorderade eller under

andra förhållanden, hafva äfven frågor härom inryckts i tabellerna.

Till denna del höra slutligen de uppgifter, som röra

lärjungens fysiska utveckling, hans längd och vigt. Det har varit

en flerestädes gängse mening, att dessa senare uppgifter skulle

vara öfverflödiga, enär man af en menniskas längd och vigt icke

kunde draga några slutsatser angående hennes allmänna helsotillstånd.

Men för det första är denna mening oriktig, enär onekligen,

för att kunna bedöma individens konstitution och utvecklingsgång,

kännedomen just af dessa förhållanden är för läkaren af ej

112

kap, in.

obetydligt värde. Och vidare har afsigten med denna undersökning

varit att vinna en allmän öfverblick öfver utvecklingens fortgång

under de olika lefnadsåren för att derigenom utröna, om

denna skrider framåt alldeles likformigt eller om särskild! vid eu

viss ålder den tager någon nämnvärdt hastigare fart, såsom angifves

af några i utlandet anstälda dylika undersökningar, hvilka

dock, med hänsyn till vårt lands egendomligheter i klimat och

årstider, knapt skulle för oss vara tillfredsställande, äfven om de

vore tillräckligt fullständiga. Är utvecklingen på någon viss ålderspunkt

fortskyndad, blir det nemligen af synnerlig vigt att deråt

egna särskild uppmärksamhet. Denna undersökning kan ock

blifva en bas för kommande sådana, genom hvilka man, utgående

från den nu funna utvecklingslagen, sättes i tillfälle att kontrollera,

om nagra mera betydande afvikelse!’ från en normal utveckling

egt rum i vissa skolor eller vissa klasser af skolan eller

hos enskilda individer.

Tabellens andra afdelning är den mera pedagogiska, hvilken

af ser undersökningen om skolarbetets mått och skollokalerna. Med

afseende på det förra har det varit angeläget att få veta, huru

lång tid lärjungarne i skolan egna åt tvångsämnen, valfria

ämnen, särskild! läs- och öfning sämnen, huru lång tid i hemmet

åt arbete för skolans räkning samt annat hemarbete, och har

Komitén sökt under olika rubriker specificera de olika slag

af arbete, hvarmed en skolans lärjunge kan vara sysselsatt. Till

dessa frågor sluter sig äfven den, till klassföreståndarne stälda,

huruvida lärjungen har svårt att följa med undervisningen i allmänhet

eller i något särskildt ämne. Man har härigenom velat

utröna, i hvad mån lärjungarnes begåfning inverkar på deras arbetstid,

samt äfven tillse, hvilka läroämnen i synnerhet erbjuda

svårigheter för läroverkens lärjungar. Med afseende på skollokalerna

har af hvarje lärjunge begärts uppgift om det lärorum, i

hvithet han vid tiden för undersökningen undervisades, samt om

det, hvari han undervisades näst föregående läsår; i sammanhang

härmed hafva rektorerna anmodats att för hvarje läroverk å sär

-

DEN TABELLARISKA UNDERSÖKNINGEN.

113

skilda tabeller lemna upplysningar om kubikrymden af alla lärosalarne,

om ventileringen och om lekplatsernas beskaffenhet. Formulären

hafva affattats i form af frågor, hvilka med nyss angifna undantag

skolat i hemmen besvaras; dessa svar hafva sedan, för så vidt

de rört helsotillståndet, kontrollerats antingen af lärjungens enskilde

läkare eller, der sådan ej funnits, af skolläkaren och i alla andra hänseenden

af klassföreståndaren. Målsmans, läkares och klassföreståndares

namnteckningar hafva begärts å hvarje tabell.

För jemförelses skull och för att erhålla en så fullständig kännedom

som möjligt om de hygieniska förhållandena vid alla de läroverk,

der högre undervisning meddelas, beslöt Komitén att infordra

uppgifter, liknande dem, som ofvan omförmälts, äfven från åtskilliga

högre skolor för qvinlig ungdom, emedan flickskolorna i många fall anordnats

efter gossläroverkens mönster och derför förete likheter med

dessa samt kunna tjena till att kontrollera uppgifterna från desamma.

Samtliga dessa tabeller återkommo vederbörligen ifylda, de

allra flesta inom den af Komitén utsatta tiden och de återstående

snart derefter; endast från ett läroverk (Örnsköldsviks) inkommo

uppgifterna så sent, att de ej kunde medtagas vid sammanarbetningen.

Herrar rektorer, lärare och läkare förtjena i allmänhet

det största erkännande för det nit och den noggrannhet de vid

tillmötesgåendet af Komiténs önskningar ådagalagt, ehuru ett ganska

betydande arbete derigenom blifvit dem pålagdt utöfver deras

äfven dessförutan trägna göromål.

Om storleken af det material, som sålunda stäldes till Komiténs

förfogande, är lätt att göra sig en föreställning, om man

besinnar, att formulären innehöllo 14 hufvudafdelningar, att i många

af dem ett flertal frågor ingingo, samt att lärjungeantalet vid

de allmänna läroverken under vårterminen 1883 uppgick till 15,057.

Bearbetningen har derför också kräft en ganska betydlig förstärkning

af Komiténs kansli och rundlig tid, då man först skolat ur

tabellerna utpricka samtliga uppgifterna, sedan af dem göra sammanställningar

dels klassvis, dels läroverksvis, derefter sammanföra

dessa i generaltabeller, allt med procentberäkningar, och slutLårov

-korn. let. 8

114

KAP. III.

ligen äfven kombinera uppgifter af olika art med hvarandra. De

utförliga resultaten af dessa undersökningar äro åskådliggjorda i

särskildt meddelade tabeller; men hufvuddragen af desamma är

det nödigt att redan här anföra, enär de motivera åtskilliga bland

de af Komitén väckta förslagen.

Dessförinnan tror sig dock Komitén böra i förväg bemöta några

anmärkningar, som möjligen torde kunna framställas mot denna

undersökning med afseende på dess tillförlitlighet och bevisande

kraft. Det synes nemligen ligga nära till hands att ifrågasätta,

huruvida ej de primäruppgifter, på hvilka denna undersökning

grundats, måst blifva mindre tillförlitliga, och följaktligen att hysa

något tvifvel om de ur dem vunna resultatens riktighet. Sådana

uppgifter, som de om tiden för hemarbetet och om säng- och softiden,

kunna ej blott lemnas med afsigt att missleda, om lärjungen

vill för skolan ställa sig i ett annat ljus än det verkliga, utan

äfven lätt blifva osäkra genom ofrivilligt felaktig iakttagelse eller

derigenom att ovanligare förhållanden egt rum, just vid den tid,

då iakttagelsen gjorts.

Detsamma kunde i ännu högre grad anses gälla om de sanitära

uppgifterna, då ju sådana termer som blodbrist och skrofler

kunna tolkas olika, och då i synnerhet rubrikerna »näsblod ofta»,

»hufvudvärk ofta», »bristande matlust» lemna utrymme för en

subjektiv uppfattning. Äfven frågan om svårigheten att följa med

undervisningen torde, ehuru den stälts till lärarens besvarande,

hafva varit föremål för olika uppfattning: läraren har kunnat råka

i tvekan, huruvida här bort upptagas lärjungar, som, ehuru af

naturen väl begåfvade, på grund af lättja och slarf blifvit efter

i undervisningen, eller endast sådana, hvilkas svårighet att följa

med berott på andlig oförmåga. Slutligen är det klart, att denna

undersökning såväl med afseende på den ursprungliga anordningen

som på sättet för bearbetningen erbjudit åtskilliga svårigheter,

hvilka desto mindre kunnat fullständigt öfvervinnas, som

det varit första gången hithörande frågor varit föremål för en

mera omfattande behandling.

DE INFORDRADE UPPGIFTERNAS TILLFÖRLITLIGHET. 115

Allt detta har Komitén äfven nogsamt insett och kommer

derför ej heller att vilja tillmäta de erhållna resultaten en

strängt bevisande kraft. Man bör dock ej underlåta att taga

i betraktande den trefaldiga kontroll, som vid formulärens ifyllande

utöfvats af lärjungen så närstående och med lians förhållanden

så väl bekanta personer, som'' -föräldrarne eller målsmännen-,

klassföreståndaren och läkaren. Att föräldrarne någon gång afsigtligt

skulle medverkat till en oriktig uppgifts införande, är väl

icke alldeles otänkbart; näppeligen torde dock sådant ofta hafva

inträffat. Hos klassföreståndaren och läkaren åter kan uppsåt att

missleda icke förutsättas. Deremot har det all sannolikhet för

sig, att klassföreståndaren både kunnat och velat upptäcka oafsigtliga

fel i uppgifterna om hemarbetet och följaktligen rättat desamma.

Missförstånden i fråga om sjukdomssymptomen och det

allmänna helsotillståndet hafva åter utan svårighet kunnat rättas

af läkaren, för hvilken väl sådana uttryck som »näsblod ofta»

etc. (se ofvan) icke innebära någon otydlighet. Återstå de

fall, i hvilka intresset hos kontrollanterna icke varit nog starkt

för att mana dem till en noggrann granskning, men lyckligtvis

tyckas dessa vara jemförelsevis få, att döma ej mindre efter

de enskilda tabellernas vittnesbörd än af åtskilliga inre kriterier,

som framträda vid ett närmare aktgifvande på resultaten.

Sådana kriterier ligga i resultatens likformighet, så väl hvad angår

de olika liniernas lärjungar som beträffande lärjungarne inom

samma läroverk och inom samma klasser vid olika läroverk.

Ej heller far man glömma den förmåga att utjemna oriktigheter,

som de många talen enligt all statistisk erfarenhet ega

och som gör, att, om ock resultaten inom hvarje särskildt läroverks

enskilda klasser kunna röna stark inverkan af en eller

några oriktiga uppgifter, resultaten i sammandragen eller de s. k.

generaltabellerna dock af dessa taga ett jemförelsevis ringa intryck.

Dessutom kunna, der man rör sig med många fall, oriktigheterna

lätt taga ut hvarandra.

116

KAP. III.

Detta gäller äfven om föreliggande undersökning, der materialet

varit särdeles omfattande och, för att anföra ett exempel,

nära fem gånger så stort som det, hvarpå Hertel grundar

sin framställning i ofvan omförmälda bok. Om en lärjunge

uppger för stor hemarbetstid för att derigenom gifva

läraren en gynsam föreställning om sin flit, så vill måhända en

annan i samma klass framhålla sin förmåga att med det minsta

hemarbetet dock blifva en bland de mest framstående; i medelsiffran

taga dessa oriktigheter ut hvarandra, och denna anger den

riktiga tiden för bägges arbete. Så kan äfven en mera flyktig

läkareundersökning förbise ett fall t. ex. af bleksot, under det att

en annan lärjunge i samma klass har en familjeläkare, som kanske

med öfverdrifven noggrannhet inprickar ett sväfvande spår af

anemiska biljud i bleksotskolumnen; äfven här träffar således

medelsiffran det rätta. Sannolikheten af sådana »kompensationer»

växer i direkt proportion till det statistiska materialets omfång.

Om Komitén sålunda icke kan antaga, att de slutsiffror, till livilka

dess hygieniska undersökning ledt, äro till hvarje siffra fullt

exakta, anser den sig dock ega rätt att betrakta dem såsom i det

hela ganska tillförlitliga.

En annan invändning mot att betrakta denna undersökning såsom

angifvande det verkliga tillståndet i våra skolor, är, att densamma

endast verkstälts en enda gång. För att statistiska siffror

skola ega fullt afgörande betydelse, måste de kunna jemföras med

sådana från flere års undersökningar, ju flere dess bättre. Villigt

erkänner Komitén att i omöjligheten af en sådan jemförelse en

brist förefinnes, och Komitén begagnar här tillfället att framhålla

önskvärdheten deraf, att liknande undersökningar måtte fortfarande

företagas; särskildt gäller detta läkareundersökningen och undersökningen

af lärjungarnes längd och vigt. Först sålunda skulle en

verklig skolhygienisk statistik efter hand kunna åstadkommas.

Den nu framhållna bristen gör naturligtvis, att materialet

måste begagnas med en viss varsamhet; man kan icke på

grund deraf säga »så eller så står det i allmänhet till vid våra

DEN HYGIENISKA UNDERSÖKNINGENS RESULTAT. 117

läroverk», men val »sådant var tillståndet under läsåret 1882—83

och sådant han följaktligen tillståndet i allmänhet vara.» Äfven

härvid hör dock de många talens eliminationsförmåga tagas i betraktande

; ett undantagsförhållande i en riktning vid ett läroverk

kompenseras på generaltabellen af ett undantagsförhållande i motsatt

riktning vid ett annat. Derjemte må erinras, att åtminstone

den tidpunkt (våren 1883), då denna undersökning gjordes, icke,

Komitén veterlig!, i sanitärt hänseende företedde några ovanliga

förhållanden, utan ur sådan synpunkt tyckes hafva varit ganska

lämplig för en dylik undersökning. Och den tidpunkt på läsåret,

som Komitén valt för undersökningens verkställande, torde äfven

vara fullt lämplig, enär man under vårterminens förra hälft hvarken

har att vänta den mer än vanligt gynnsamma ställning med

afseende på helsotillståndet, som sannolikt förefinnes vid höstterminens

början efter den uppfriskande sommarhvilan, ej heller den

stegring i sjuklighetsprocenten, som väl flerstädes, efter läsårets

ansträngningar, torde förekomma under vårterminens sista veckor.

För ett rätt bedömande af de erhållna upplysningarna om

helsotillståndet och arbetstiden i våra skolor samt för vinnande

af full säkerhet i de af dem dragna slutsatserna, hade det varit

af största vigt att med de här vunna resultaten kunna jemföra

dels tillståndet bland barn vid motsvarande ålder, som icke tillhöra

de allmänna läroverken, dels resultaten af liknande undersökningar

i främmande länder. Bristen i förra hänseendet har

det ej stått i Komiténs makt att afhjelpa, dä den icke kunnat

utsända liknande undersökningstabeller äfven till folkskolorna

och det näppeligen varit möjligt att undersöka de barn i skolåldern,

som redan äro sysselsatta med praktisk verksamhet. Från

utlandet förefinnas endast Hertels merbemälda framställning af

tillståndet i några Köpenhamnsskolor och några af enskilda läkare

utförda undersökningar inom folkskolor i Danmark. Häraf följer,

att man får gå till väga med mycken försigtighet vid bedömandet

af de vunna siffrornas relativa betydelse, eller med andra ord att

man svårligen kan afgöra, om de erhållna talen för sjuklighets

-

118

KAP. III.

procent, arbetstid m. m. äro jemförelsevis stora eller små. Detta

minskar dock ingalunda dessa tals absoluta betydelse ock det

intresse, som dervid måste fästa sig.

Betraktar man nu först resultaten af undersökningen angående

sundbetsförliållandena (tab. 1—5), så visar det sig, att af 11,227 lärjungar

vid de högre allmänna läroverken 55,2 % voro fullt friska,

under det 44,s % antingen ledo af långvarigare sjukdom eller företedde

något eller några af ofvannämda sjukliga eller abnorma symptom,

såsom närsynthet, bråck in. m. Bland dessa sistnämda äro icke

de inräknade, som endast ledo af tillfällig sjukdom. Nära hälften

af de undersökta lärjungarne visade sålunda här en ej fullt

tillfredsställande beskaffenhet i fysiskt afseende.

Jemför man de olika linierna med hvarandra, så ställer sig

förhållandet gynsammast för real-liniens 1,808 lärjungar med

60,4 / friska, mot 39,g % sjukliga, nästan lika för den gemensamma

liniens (de tre nedersta klassernas) lärjungar med 59, i %

friska mot 40,9 % sjukliga, men minst tillfredsställande för latinliniens

4,976 lärjungar med 49, s / friska mot 50,2 % sjukliga.

Här, såsom öfverallt, får man naturligtvis taga i betraktande

olikheten i de absoluta talen.

Friskprocenten är vid de femklassiga läroverken 0,9 %, vid de

treklassiga läroverken 1,6 f, vid de tvåklassiga pedagogierna 2,2 %

och vid de enklassiga 4,3 % högre än i motsvarande klasser af de

fullständiga läroverken, hvarvid dock är att märka, att uppgifterna

från Simrishamns pedagogi, der läkareundersökning icke

egt rum, för de enklassiga pedagogierna betydligt höjt friskprocenten,

hvilken, om denna skola ej medtages, nedsjunker till 5,8 %

lägre än första klassens vid de fullständiga läroverken. Tager

man i betraktande det större spelrum för tillfälligheterna, som

de små siffrorna för de lägre läroverken lemna, så befinnes likformigheten

i undersökningsresultaten för de olika slagen af

läroverk vara i hög grad påfallande.

I de högre läroverkens tre nedersta klasser minskas det

relativa antalet friska för hvarje klass; det utgör i första klassen

NÄRSYNTHETENS INVERKAN Å SJUKPROCENTEN.

119

62,4 %, i den andra 59,o % och i den tredje 56,8. Ganska likformig

härmed är minskningen vid de femklassiga läroverken,

såsom framgår ur talen 58,6, 57,9, 54,2, och utan nämnvärd afvikelse

vid de treklassiga, der friskprocenten för klasserna 1—3

utgör 66,3, 59,4, 62,2. I de tvaklassiga pedagogierna visar sig

visserligen en förbättring från lista klassen med 58,o procent friska

till andra klassen med 66,3 proc., men här liksom vid de treklassiga

läroverken inverkar de absoluta talens obetydlighet.

På latinlinien blir friskprocenten allt lägre, ju högre man

kommer i skolan. I klassen L. 4 vid de högre läroverken äro

56,i proc. och i L. 5 54,5 proc. friska; det undantag med afseende

på denna minskning, som göres vid de femklassiga läroverken,

der 4:de latinklassens friskprocent är 51,8, men den 5:tes

52,7 är af ingen betydelse på grund af lärjungeantalets ringhet.

För reallinien ställer sig förhållandet något sämre i 4:de

klassen än i den 5:te, enär den förras friskprocent är vid de

fullständiga läroverken 61,9 och vid de femklassiga 55,o, den

senares vid de förra 65,o och vid de femklassiga o7,s.

Inom de högre läroverkens gymnasialklasser visar sig en

ganska stark minskning af friskprocenten nedifrån uppåt. I

latinliniens nedre 6:te klass utgör antalet friska 50,3 proc. af

totalantalet, men sjunker successivt i de tre följande till resp.

47,3, 41,9 och 41,5 procent. Än märkbarare är denna försämring

på reallinien, der procentsiffrorna för de fyra klasserna äro 62,o,

60,2, 51,6 och 50,o.

I det hela framträder alltså en bestämd och successiv minskning

i de friskes antal från läroverkets nedersta klass till dess

högsta.

På denna minskning inverkar den här bland sjuklighetssymptomen

införda närsyntheten högst betydligt, i det att af lärjungarne

i de högre läroverkens tre nedersta klasser endast 7,5 proc.

äro närsynta, af lärjungarne på reallinien deremot 14,6 proc. och på

latinlinien ända till 22,3 proc. Till de sjukliga tillstånden hos barnet

måste ju närsyntheten räknas, i synnerhet som dess fortgående

120

kap. in.

stegring från klass till klass inom läroverket visar, att den till

allra största delen, såsom mycket omfattande undersökningar så

väl hos oss som i utlandet till fullo ådagalagt, under skoltiden

förvärfvas och förökas. Den förtjena!- vid bedömandet af skolarbetets

inverkan på det kroppsliga tillståndet utan tvifvel all

den uppmärksamhet, som man redan länge egnat den, men fullt

likstäld med de öfriga på sjuklighetsprocenten inverkande symptomen

är den dock icke; det är derför lämpligt att undersöka,

hvilka förändringar denna procent undergår, om närsyntheten

icke tages med i räkningen. Man finner då, att, när så sker, den

återstående sjuklighetsprocenten vid de högre läroverken stiger

från 34,4 i törsta klassen till 37,6 i andra och ytterligare i 3:dje

till 3b,o, men att den derefter på latinlinien i dess tre första

klasser (4, 5 och 6: i) successivt sjunker till 37,4, 36,6 och 34,7

samt alltså i nedre sjette latinklassen högst obetydligt öfverstiger

första klassens. Härefter höjer den sig i 6: 2 åter hastigt till

38,6 proc. och når sin höjdpunkt i 7: 1 med 40,5 proc.; i 7: 2

sjunker den åter till 36,9 och öfverstiger sålunda i skolans högsta

klass endast med 2,5 proc. sjuklighetsprocenten i den första.

Bland realisterna faller sjuklighetsprocenten ännu hastigare

i 4:de, 5:te och nedre 6:te klasserna. Den anges här af siffrorna

32,9, 26,7 och 25,8, hvilket sistnämda tal med ej mindre än 8,6

understiger det för första klassen. Men i 6: 2 visar sig här,

alldeles som på latinlinien, ett hastigt stigande till 31,7 proc.,

hvilket i nedre sjunde ökas till 33,6 proc. och på denna linie

ytterligare fortsättes i 7: 2 med ej mindre än 5 procent till 38,6,

hvaraf framgår, att om närsyntheten frånräknas, helsotillståndet

under sista skolåret är något bättre bland latinarne än bland

realisterna.

Vid de femklassiga läroverken visar sig resultatet, efter närsynthetens

borttagande, i det hela ganska öfverensstämmande,

med det undantag att sjuklighetsprocenten här blir betydligt

större i första klassen. Relativa antalet sjukliga barn blir

vid dessa läroverk i första klassen 38,5 proc, i andra 39,3 och i

SÄRSKILDA SJUKDOMARS INVERKAN PA SJUKPROCENTEN. 121

tredje 38,5 proc. På latinlinien ökas det derefter i 4:de klassen

till 39,7, men faller i den 5:te ned till 35,2 proc., på reallinien

åter faller det genast i 4:de till 37,4 proc. ock minskas i den öde

ytterligare till 29,2. Vid de treklassiga läroverken ock pedagogierna

utöfvar närsyntketens eliminerande intet väsentligt inflytande

på sjukligketsprocentens körning eller minskning.

Häraf framgår otvetydigt, att det i synnerket är de talrika

fallen af närsynthet, som göra de kögre klassernas sjukligketsprocent

så stor i jemförelse med de lägres, ock att, närsyntketen oberäknad,

lärjungarnes sjukligket icke särdeles mycket tilltager under

skoltiden. Ett motsatt förkållande skulle väl också ur medicinsk

synpunkt vara synnerligen abnormt, då ju lärjungarne i öfre

sjunde klassen äro 17 ä 18 år gamla, alltså i ynglingaålderns

fulla kraft. Snarare torde det förtjena bemärkas, att icke någon

minskning i sjukligketsprocenten inträdt, utan att denna fortfarande

kåller sig uppe till ungefär en tredjedel af kela lärjungeantalet.

De öfriga, särskildt upptagna sjukdomarnes inverkan på sjukligketsprocenten

framgår af en i bilagan införd tabell (tab. 6—10),

till hvilken Komitén hänvisar för vinnande af kännedom om undersökningens

detaljer i denna del. Bland dessa sjukdomar förtjena

de i synnerket att beaktas, som företrädesvis kunna anses ega

mera omedelbart samband med för mycket stillasittande i mindre

god luft ock under mer eller mindre ansträngande tankearbete

ock som deraf kunna uppkomma eller främjas. Sådana äro bleksot,

näsblod ock hufvudvärk. Bleksot hafva vid de högre läroverken

ej mindre än 12,7 procent af hela lärjungeantalet; ofta

återkommande hufvudvärk kafva 13,5 procent; kvar sjunde eller

åttonde lärjunge vid dessa skolor företer alltså såväl det ena

som det andra af dessa rätt betänkliga sjukligketssymptom. Vid

samma läroverk kafva i medeltal 6,2 proc. af lärjungarne »näsblod

ofta».

Ungefär detsamma är förhållandet vid de femklassiga läroverken;

de anemiska lärjungarne uppgå der till 13,4 proc. af kela

122

KAP. III.

antalet, af ofta påkommande hufvudvärk lida 14,6 proc. och af

näsblod 5,8 — åter en sådan likformighet i resultaten, som i sin

mån stödjer undersökningens tillförlitlighet. Hos de treklassiga

läroverkens lärjungar öfverväger bleksoten, för hvilken siffran

här stiger till 17,7 procent, under det hufvudvärkens siffra sjunkit

till 9,6 samt näsblodens håller sig på ungefär samma punkt (6,4

proc.). De tvåklassiga pedagogierna förete för ifrågavarande

sjuklighetssymptom något lägre siffror, resp. 9,o, 11,2 och 4,i

procent. Hos det fåtal lärjungar, som besöker de enklassiga

pedagogierna, visar sig, om man på anförda skäl utesluter Simrishamn,

bleksot hos ej mindre än 23,9 proc., hufvudvärk hos 9,;

och näsblod hos 1,8 proc.

Vid jemförelse mellan gemensamma linien, den klassiska och

den reala linien vid de högre läroverken visar sig dessa sjukdomars

förekomst störst på den gemensamma linien (i de 3 nedersta

klasserna), der 14, i proc. ha bleksot, 14,5 proc. »hufvudvärk ofta»

och 6,2 proc. »näsblod ofta». På det högre stadiet är sjuklighetsprocenten

med afseende på dem något större hos latinarne än

hos realisterna; hos de förra är den nämligen resp. 12,7, 13,5 och

6,5, hos de senare 9,4, 11,i och 5,4. Likformigheten i resultaten

vid de femklassiga läroverken framträder fortfarande; i dessa

läroverks tre nedersta klasser äro procenttalen för de ifrågavarande

sjukdomar^ 14,3, 15,3 och 5,9, i latinklasserna 13,7, 13,5 och 5,5

och i realklasserna 9,i, 12,9 och 5,8.

Inom rubriken »annan långvarigare sjukdom» äro en mängd

sjukdomar innefattade, hvilkas art och förekomst finnas angifna i

en tabellbilaga (tab. 11) och bland Indika sjukdomar i cirkulations-,

respiration- och digestionsorganen äro de mest betydande. Lärjungar,

behäftade med någon sådan sjukdom, utgöra vid de högre läroverken

9,9 proc., vid de femklassiga 10, i proc., vid de treklassiga

8,i proc., vid de 2-klassiga pedagogierna 11,2 proc. och vid de

enklassiga pedagogierna (Simrishamn frånräknadt) 6,2 proc. af

hela lärjungeantalen. Ser man på läroverkets olika stadier,

stiger vid de högre läroverken denna sjukprocent från 8,8 på

DE TUNNA SIFFRORNAS BETYDELSE.

123

den gemensamma luden till 9,3 för reallinien och till 11, o för

latinlinien, på hvilken sistnämda linie sålunda hvar nionde lärjunge

lider af sådan sjukdom. Då dessa sjukdomar ofta antingen föra

med sig eller äfven utan något som helst kausalsammanhang

förekomma tillsammans med ett eller flere af de vid undersökningen

specificerade sjuklighetssymptomen, i det t. ex. hjertsjukdomar

åtföljas af näsblödningar, sjukdomar i matsmältningsorganen

af hufvudvärk eller bristande matlust o. s. v., kan man af nu

anförda uppgifter icke erfara, huru mycket de i och för sig höja

sjuklighetsprocenten. Dör att få kännedom härom maste man

särskildt beräkna antalet af de fall, då dessa sjukdomar förekomma

ensamma och sålunda ensamma ökat de sjuka lärjungarnes

antal. Det visar sig då, att den uteslutande af dem förorsakade

höjningen i sjuklighetsprocenten utgör omkring 4 procent. Sjukdomsförhållandena

i detta hänseende förete inga beaktansvärda

olikheter vid de högre läroverken.

Huruvida de nu anförda talen äro relativt stora eller icke,

det vill med andra ord säga om helsotillständet vid våra läroverk

är sämre eller bättre nu än förr eller om friskprocenten vid

dem är större eller mindre än vid skolorna i andra länder eller huru

våra skolynglingars helsotillstånd förhåller sig till helsotillständet

hos en ungdom, som ej står under skolans inflytande, har Komitén,

såsom redan nämts, ej i sin hand att afgöra. Den enda jemförelse,

som härvid kunnat anställas, har varit med de af Hertel uppgifna

förhållandena i åtskilliga Köpenhamnsskolor, och denna jemförelse

utfaller mindre förmånligt för de svenska skolorna. Men dels är

Hertels material betydligt mindre omfattande än den svenska

undersökningens, dels är det hemtadt uteslutande från Höpenhamnsskolor,

som enligt Hertels uppgift hufvudsakligen besökas

af de bättre lottade klassernas barn, dels har han för sin undersökning

valt en förmånligare tidpunkt på läsåret, af hvilka alla

skäl en dylik jemförelse icke kan anses bevisande. Men oberoende

af alla jemförelse!’ visa dock dessa siffror otvetydigt nödvändigheten

af att mer än hittils gifva akt på de hygieniska förhållan

-

124

KAP. III.

dena vid vara läroverk; det är för detta ändamål bevisande nog,

att, äfven om närsyntheten frånräknas, mer än en tredjedel af barnen

i skolans nedersta klass företer ett eller annat sjukdomssymptom

och att denna siffra icke minskas utan ökas i de högre klasserna.

Hvad vid läroverkens organisation med anledning häraf i

främsta rummet bör tagas i betraktande är, att icke för mycket

tvunget arbete må påläggas läroverkens lärjungar. Och en

komité, som fått i uppdrag att undersöka det tillstånd, som

under en redan bestående organisation förefinnes, måste låta sig

angeläget vara att erhålla kännedom om måttet af det arbete,

som skolan för närvarande i verkligheten kräfver, för att, om

helsovarden så fordrar, deri göra nödiga modifikationer. Med

anledning häraf har Komitén, såsom redan nämts, sökt vinna så

noggranna upplysningar som möjligt om tiden för lärjungarnes

arbete.

Detta arbete är dels obligatoriskt af skolan pålagdt, dels

frivilligt. Det förra sönderfaller i två delar: arbetet i skolan

och i hemmet. Lärjungarnes arbetstid i skolan är visserligen

reglementerad genom läroverksstadgan, men företer dock på olika

ställen vissa olikheter, t. ex. i fråga om morgonbönernas längd

samt tiden för sång, gymnastik och teckning, hvarför bestämda

underrättelser härom för hvarje läroverk hemtats ur programmen.

Om hemarbetet hafva lärjungarne sjelfva lemnat uppgifter, livilka

af målsmän och lärare kontrollerats.

Genom sammanställning af siffrorna för bägge dessa slag af

arbete har medeltiden för arbetet i hemmet och skolan sedan

uträknats icke blott för hvarje klass i hvarje läroverk, utan äfven

för alla lärjungarne tillsammans i hvarje klass vid rikets alla

läroverk, hvarvid dock hvarje slag af läroverk betraktats såsom

ett helt för sig, de högre såsom ett, de femklassiga såsom ett

o. s. v. Nedanstående tabell visar för hvarje klass vid samtliga

de högre läroverken medeltiden för sammanlagda obligatoriska

arbetet i skolan och hemmet. I detta arbete äro undervisningstimmarne

i sang inräknade, hvarvid bör ihågkommas, att -ett

ARBETSTIDEN VID LÄBOVERKEN.

125

ganska stort antal lärjungar i läroverkens gymnasialklasser äro

befriade från undervisningen i sång. Deremot är undervisningstiden

i gymnastik icke inräknad i arbetstiden på denna tabell. Jemte

medelarbetstiden för hvarje klass vid alla de högre läroverken tillsammans

angifvas här äfven den största och den minsta medelarbetstid,

som för samma klass förekommer vid något af dessa

läroverk. De hit hörande detaljerna framgå af de i bilagan införda

tabellerna (tab. 12—16). Arbetstiden angifves i timmar för vecka.

Klass

Medeltid för obli- gatoriskt arbete i

skolan och hemmet

i timmar för vecka.

Högsta medeltid

för samma arbete

vid något läroverk

i timmar för vecka.

Minsta medeltid

för samma arbete

vid något läroverk

i timmar för vecka.

L. 7: 2 .........................

64,8*

85,0*

56,3*

L. 7: 1.........................

63,4*

72,0*

56,o*

L. 6: 2 .........................

62,8*

72,9*

53,2*

1. 6: 1 ..........................

61,5*

67,9*

53,5*

L. 5............................

54,7

62,5

46,2

1.. 4............................

51,7

57,2

44,o

R. 7: 2 .........................

65,9

86,8

56,3

It. 7: 1_________________________

61,6

78,i

54,2

It. G: 2.........................

58,3

78, s

51,i

R. 6: 1................. .......

59,2

71,0

51,o

R. 5............................

54,i

64,o

47,2

R. 4............................

51,2

62,o

45,o

3.................................

44,6

49,3

40,7

2.................................

43,4

50,2

38,i

1.................................

38,4

43,6

34,7

Resultaten af enahanda undersökningar vid de olika slagen

af lägre läroverk visa sig härmed ganska nära öfverensstämmande.

Man finner af ofvanstående tabellariska öfversigt, att den tid,

som upptages i och för obligatoriskt arbete i skolan och deraf

*) Härvid bör dock märkas, att enligt gällande läroverksstadga lärjungarne

i 7:de klassen hvarje manad kunna åtnjuta 4 och lärjungarne i 6:te klassen 2

dagars s. k. mdnadslof. Dessa lofdagar äro, livad beträffar skolarbetet, icke afdragna

i tabellens uppgifter; huruvida den genom dem uppkomna minskningen i

hemarbete vid uppgifterna tagits i beräkning, kan icke bestämdt afgöras.

126

KAP. III.

beroende hemlexor, med beräkning af 6 arbetsdagar i veckan,

enligt stadgan och lemnade uppgifter utgör för latinliniens lärjungar

i 7:de klassen i medeltal nära 101/2 timme om dagen, i

6:te klassen öfver 10 timmar, i femte klassen drygt 9 och i 4:de

klassen öfver &l/2 timmar. Realisternas motsvarande arbete belöper

sig i öfre 7:de klassen till nära 11 timmar dagligen, i nedre

7:de till öfver 10, i 6:te klassens bägge afdelningar till nära 10,

i öde klassen till 9 och i 4:de klassen till drygt 8 timmar. I 3:dje

klassen är medeltiden för dylikt arbete nära[772 dagliga timmar,

i andra klassen öfver 7 och i första klassen 6,4 timmar.

Den invändningen, att samtliga dessa medeltal genom ett fåtal

fall af oskäligt uppdrifven arbetstid blifvit allt för höga och

att den verkliga arbetstiden kan vara betydligt lägre, motsäges

af de detaljerade tabellerna, och en blick på ofvan anförda

maxima och minima torde i detta afseende verka tillräckligt upplysande.

En särskild på tio större, i olika delar af landet belägna

läroverk anstäld undersökning visar ock (tab. 17), att af

dessas 3,968 lärjungar (10 äro ej angifne) ej mindre än 47,9 procent

arbeta öfver den för dessa läroverk uträknade medelarbetstiden.

Det skulle vidare kunna tänkas, att de lärjungar, som genom

mindre goda anlag hade svårt att följa med undervisningen i allmänhet

eller i något särskildt ämne, angifvit mycket höga siffror

för sin arbetstid och derigenom, ehuru utgörande blott ett fåtal,

på ett missledande sätt kommit att höja medelsiffrorna för arbetstiden.

De, som uppgifvits (tab. 18—22) hafva svårt att följa med

undervisningen i allmänhet, utgöra också vid de högre läroverken

endast 14,8 proc., och de, som hafva svårt att följa med i särskildt

ämne, 19,9 proc. af hela antalet, hvarvid bör märkas, att samme

lärjunge ej sällan uppgifvits inom bägge kolumnerna. Men vid en

särskild undersökning af förhållandet mellan »svårigheten att följa

med» och »arbetstiden» vid ofvan nämda tio läroverk (tab. 23), visar

det sig, att af dem, som haft »svårt att följa med i allmänhet», ej

mindre än 53,2 proc. och af dem, som haft »svårt att följa med i

särskilda ämnen», 55, i proc. arbetat under medelarbetstiden — ett

LÄRJUNGARNES FRIVILLIGA ARBETE.

127

resultat, hvaraf torde kunna slutas, att lärjungarnes mindre goda

anlag icke utöfvat någon nämnvärd inverkan på medelarbetstiden.

Erfarenheten gifver väl också vid handen, att för läsning mindre

begåfvade lärjungar i allmänhet, följande sin natur, egna boken

så liten tid som möjligt, medan deremot rikt begåfvade ynglingar,

drifna af intresse och ambition, stundom gå allt för långt i

arbetsnit.

Härtill kommer nu ytterligare för ett ej ringa antal lärjungar

det frivilliga arbete, hvartill antingen skolan bjuder dem tillfälle

eller som föräldrars och egna önskningar pålägga dem i

hemmen. Skolan ger sålunda vissa af sina lärjungar tillfälle till

undervisning i frivilliga både läsämnen (engelska, hebreiska) och

öfningsämnen (teckning, musik), allt utom det ordinarie lässkemat.

I hemmen erhålla många lärjungar privat undervisning både

i läsämnen och i öfningsämnen (musik, slöjd in. m.). Dessutom

måste ganska mänga lärjungar, i synnerhet i de högre klasserna,

för att sörja för sitt uppehälle, meddela undervisning åt andra.

På skolans mellanstadium och i dess 6:te klass ökar slutligen

nattvardsläsningen för mången skolarbetets börda. 1 tabellbilagan

redogöres såväl för antalet lärjungar, hvilka äro sysselsatta

med sådant frivilligt och extra arbete, som ock för den tid detsamma

i medeltal upptager.

Frågar man nu, hvilken hänsyn en läroverksorganisation kan

och bör taga till detta frivilliga arbete, så synes det till en början

vara önskvärd!, att det frivilliga arbete, skolan sjelf bjuder,

icke må förorsaka eller öka lärjungarnes öfveransträngning, och

Komitén har ansett sig äfven böra afgifva förslag till preventiva

föreskrifter härom, då den i det följande återkommer till denna

fråga. Det extra arbetet utom skolan åter kan ej genom någon

lagstiftning åtkommas; det måste blifva föräldrars och malsmäns

sak att tillse, huru det rätta måttet härutinnan må varda iakttaget.

Men alldeles omöjliggöra sådant arbete bör skolan tydligen

icke, då det ju verksamt kan främja den fria utvecklingen

af lärjungens anlag och hans förmåga af sjelfverksamhet.

128

KAP. III.

Skolan bör alltså icke för sin rakning ända till det yttersta

taga i anspråk den tid, som befunnits för andligt arbete icke böra

öfverskridas.

Innan Komitén går att draga sina slutsatser af de med afseende

på den obligatoriska arbetstiden vunna siffrorna, torde det

vara lämpligt att i största allmänhet redogöra för de upplysningar,

som erhållits rörande några andra härmed sammanhängande

frågor. En sådan är den, huru lång sömn läroverkens lärjungar

i allmänhet njuta och till hvilken del af natten den är förlagd.

Häröfver lemnas här nedan en öfversigt, fullkomligt likformig

med den för arbetstiden gifna; äfven här synes det vara tillräckligt

för texten att införa öfversigten för de fullständiga läroverken,

då förhållandet .vid de lägre också i detta afseende är

temligen likartadt.

Klass.

s

ä n g t i

a.

S o f t i

a.

Medeltal,

klockan.

Tidigast,

klockan.

Senast,

klockan.

Medeltid,

timmar.

Minimum,

timmar.

Maximum,

timmar.

1. 7: 2.............

10,6

9,o

1,0

7,2

4,0

9,o

L. 7: 1..........

10,5

9,o

12,3

7,3

4,o

9,5

t. 6: 2...........

10,3

8,5

1,0

7,4

5.o

9,o

L. 6: 1..........

10,1

8,5

12,0

7,7

5,5

10,o

L. 5...........

9,8

7,5

12,0

8,0

6,o

10,o

L. 4............

9,5

7,5

11,0

8,2

6,o

10,8

E. 7: 2..........

10.il

9,0

1,0

7,0

5,0

9,o

E. 7: 1..............

10,6

9,o

12,0

7,3

5,5

9,o

K. 6: 2................

10,4

9,o

12,0

7,6

5,5

9,o

K. G: 1................

10,2

9,o

12,o

7,7

6,0

9,5

K. 5........................

9,8

8,o

11,0

8,0

6,o

11,0

R. !...........-............

9,6

7,o

11,5

8,3

6,o

10,5

3........................

9,3

7,5

11,0

8,6

6,o

11,0

2...................

9,1

7,5

11,5

8,7

7,0

11,0

1............................

9,o

7,o

11,0

9,o

6,o

11,0

LÄ11JUNGAKNES SOFTID.

129

Det mått af sömn, som enligt denna tabell njutes inom de

olika klasserna, torde ingalunda kunna anses såsom tillräckligt,

allra minst för barn, som om dagen äro sysselsatta med ansträngande

själsarbete. Då de vegetativa processerna i organismen

kraftigast försiggå under sömnen och barnen hafva att genom

dessa ej blott få ersatt det material, som under dagens arbete

förbrukats, utan jemväl derutöfver få utfördt det nybildningsarbete,

som kräfves för den i uppväxtåren oupphörligt fortgående

utvecklingen, så är det gitvet, att de skola vara i behof af en

längre softid än äldre personer, och det är af väsentlig betydelse,

att de få detta behof i fullt mått tillfredsstäldt. Det är visserligen

svårt att uppställa bestämda normaltider för barns sömn

vid olika åldrar, då behofvet af sömn mycke» är beroende på individuel

förhållanden, såsom helsotillstånd, sysselsättning, myckenhet

arbete o. s. v., men det torde dock med stöd af erfarenheten

och vetenskaplig diskussion kunna fastställas som regel,

att lärjungar i skolans 7:e och 6:e klasser behöfva hvarje dygn

8 till 9 timmars sömn samt i de lägre klasserna 9 till 10.

Man kan af tabellbilagorna 24—28 ännu bättre än af ofvanstående

medeltalstabell inse, huru för närvarande förhållandet med

skolornas lärjungar ställer sig till denna fordran. I öfre 7:e

latinklassen är softiden för 21,2 proc. af lärjungarne 8 timmar

eller längre; 17,9 proc. sofva mindre än 7 timmar. Förhållandet

förbättras visserligen successivt i de föregående tre gymnasialklasserna,

i det antalet af dem, som sofva i 8 timmar och mera,

uppgå till resp. 30,3, 37,3 och 49,6 proc., medan endast resp. 13,o

8,i och 5,5 proc. hafva en kortare softid än 7 timmar. I motsvarande

realklasser utgör antalet åt dem, som sofva 8 timmar

eller längre, resp. 18,7, 27,6, 47,5 och 59,6 proc. af hela lärjungeantalet

och af dem, hvilkas softid understiger 7 timmar,

26,8, 12,2, 5,8 och 3,i proc. I 5:e och 4:e latinklasserna går softiden

upp till 9 timmar och deröfver endast för resp. 14,5 och

25,7 proc.; motsvarande siffror för realklasserna äro 12,2 och 30,2.

Deremot sofver af 5:e klassens lärjungar ett icke ringa antal (af

Lärov.-kom. let. ®

1

130

KAP. III.

latinarne 25,2 proc. ocli af realisterna 30,5 proc.) mindre än 8

timmar; hos 4:e klassens lärjungar åter förekommer ett så ringa

matt af sömn hos relativt färre, resp. 16,g och 15,o proc. Eu softid

af 10 timmar är äfven i de nedersta klasserna sällsynt; i 3:e

och 2:a klasserna hör den helt och hållet till undantagen, i den

förra förekommande hos 3 proc. och i den senare hos 6,8 proc.

I första klassen uppgår det relativa antalet af dem, som sofva

10 timmar och deröfver, till 15,8 proc. Deremot finnes på dessa

tre klasser endast ett försvinnande fåtal gossar, som hafva mindre

softid än 8 timmar.

Denna statistik synes Komitén gifva vid handen, att den tid,

lärjungarne vid de% allmänna läroverken egna åt nattens hvila,

föt ett stort antal barn är alldeles för liten och i allmänhet

är nedbragt till ett mått, under hvithet den ej han falla utan

fara för lärjungarnes fysiska välbefinnande och normala utveckling.

Det bör dock särskildt bär anmärkas, att lärjungarnes alltför

sena sängtid i en mängd fall är beroende af förhållanden i

hemmet, i hvilka skolan omöjligen kan ingripa.

Vid den ofvan omtalade särskilda undersökningen af tio läroverk

har det visat sig (tab. 29), att något bestämdt förhållande mellan

softiden och sjukprocenten, d. v. s. någon omedelbar inverkan på

den senare af den förras nedgående under medelsiffran icke kan

statistiskt adagaläggas. Af de tio läroverkens 3,971 lärjungar

(7 äro ej angifna) hafva 2,338 en softid, som öfverstiger medeltiden

för hela riket, och 1,633 en softid, som är mindre än denna;

af de förra äro 45,3 proc. och af de senare 47,8 proc. sjukliga.

Det tal, 2,5, hvarmed den senare procenten öfverstiger den förra,

är alltför litet för att deråt skulle kunna tillmätas någon nämnvärd

betydelse, i synnerhet som olikheten möjligen beror derpå,

att i vissa fall just sjelfva sjuklighetstillståndet förorsakar sömnlöshet.

Otillräcklig softid är endast en bland de många faktorer,

som kunna menligt inverka på helsan, och det är ju lätt förklar

-

LÄRJUNGARNES BOSTADSFÖRHÅLLANDEN.

181

ligt, att ej denna faktors inflytande, då han tages ensam för sig,

på ett mer i ögonen fallande sätt framträder.

Vid Stockholmsläroverken är (tab. 30) till och med sjukligheten

hos dem, som sofva längre än den för dessa läroverk uträknade

medeltiden, större än hos dem, som sofva en kortare tid; siffran

är för de förra 55,o proc., för de senare 51,i proc. af antalet.

Bland förhållanden utom skolan, som i större mån inverka

på lärjungarnes helsotillstånd, äro den föda samt den vård och

tillsyn de erhålla utan tvifvel betydelsefulla. Men huruvida lärjungarne

i dessa afseenden äro bättre eller sämre lottade, torde

svårligen genom någon statistisk undersökning kunna utrönas, ej

heller lära de flesta af de omständigheter, som härmed stå i samband,

såsom föräldrarnes ekonomiska ställning och hemlifvets beskaffenhet,

kunna för en dylik undersökning blifva föremål. I allmänhet

borde det kunna antagas, att de lärjungar, som bo i sina

föräldrahem, hafva bäst stäldt för sig i dessa hänseenden. Dernäst

skulle väl komma de, som äro ordentligt inackorderade hos

någon i läroverksstaden bofast familj och således der ega vård

och tillsyn. Något sämre bör det ställa sig, särskild! i fråga om

vården och tillsynen, för dem, hvilkas föräldrar äro bosatta utom

•läroverksstaden, men för sina barn uppsatt hushåll i densamma.

Återstå slutligen de ingalunda sällsynta fall, då lärjungarne skola

i läroverksstaden lefva på medförd matsäck, hvilken de efter råd

och lägenhet nödtorftligen få komplettera genom hemtning af mat.

Dessa lärjungar äro ofta äfven i andra afseenden lemnade helt

och hållet åt sig sj elfva, och detta i en ålder, då de vanligen ännu

icke på långt när lärt sig att egna sin kropp nödig skötsel.

Af följande tabell framgår, till hvilken mängd lärjungarne

i de högre läroverkens olika klasser tillhöra den ena eller den

andra af dessa kategorier:

132

kap. in.

Klass.

Beräknade i

procent af lärjungeantalet i

hvarje klass.

I föräldra- hemmet

boende.

Inackorde-

rade.

Ej boende i

föräldrahem- met, men med

eget bushåll.

På annat sätt

boende.

L. 7: 2............................

42,i

39,7

3,7

14,5

L. 7: 1 ............................

43,9

41,o

4.3

10,8

L. 6: 2 ............................

43,4

40,8

3,9

11,9

L. 6: 1 ............................

47, h

40,i

4,2

8,1

L. 5...............................

49,9

39,6

4,5

6,o

L. 4...............................

52,3

36,i

6,2

5,4

R. 7: 2 ............................

58,9

33,1

3,4

4,6

R. 7: 1 ............................

49,4

39,7

2,6

8,3

R. 6: 2 ............................

59,i

34,4

3,8

2,7

R. 6: 1 ............................

60,5

33, s

3,5

2,2

R. 5...............................

67,5

25,7

3,6

3,2

R. 4...................:...........

68,3

26,4

3,3

2,0

3....................................

65,8

25,3

4,3

4,6

2....................................

69,i

23,6

4,3

3,0

1...............................

73,4

20,o

3,2

3,4

Det visar sig, att nära 90 procent af lärjungarne bo antingen

i föräldrahem eller inackorderade, 4,5 procent hafva eget

hushåll och endast återstående 5,5 proc. lefva under andra förhållanden.

Svårligen kunde man härvid vänta, att någon speciel

inverkan af bostadsförhållandena på sjuklighetsprocenten skulle

framträda; siffrorna för de bägge sista kategorierna äro små, och

dessutom inrymma, såsom ofvan nämdes, de särskilda kategorierna,

hvar inom sig, många olika grader med afseende på beskaffenheten

af lärjungens underhåll och vård. Också inhemtas af den ofvan

åberopade, på tio läroverk gjorda specialundersökningen (tab. 31),

att sjukligketsprocenterna inom de olika hufvudgrupperna äro nästan

alldeles lika. Af dessa läroverks 3,967 lärjungar (11 äro ej

angifna) bo 2,659 i föräldrahemmet, 902 äro inackorderade och

406 hafva egna hushåll eller lefva under andra förhållanden.

LÄRJUNGARNES BOSTADSFÖRHÅLLANDEN.

133

Inom den första bland dessa tre grupper är sjukligbetsprocenten

47,o proc. af hela gruppens lärjungeantal, inom den andra 46, i

proc. och inom den tredje 43, i proc. Af denna undersökning

skulle således kunna dragas såsom slutsats, att de nu nämda omständigheterna,

under Indika lärjungarnes hemlif är ordnadt, icke i

allmänhet äro af så väsentligt olika art, att den inverkan, hemmets

beskaffenhet utöfvar på helsotillståndet, genom ifrågavarande

gruppering kunnat träda i dagen.

Men ofvanstående tabell ger vid handen en annan i hög grad

beaktansvärd omständighet. Den visar nemligen, att öfver 30

proc., alltså omkring en tredjedel af läroverkens lärjungar, under

skoltiden lefva utan föräldravård och alltså, hvad angår deras

lif utom skolan, deras hemarbeten m. m., äro öfverlemnade antingen

i främmande händer eller åt sig sj elfva. Så mycket vigtigare

blir det då, att skolans hygieniska anordningar äro så goda

som möjligt och att dess organisation ej genom påläggande af allt

för mycket hemarbete liksom manar lärjungarne till ett stillasittande

i hemmen, som naturligtvis kan utsträckas till en vådligare

gräns, der det ej öfvervakas af föräldrarne. Å andra sidan

är det fara värdt, att särskildt dessa lärjungar ej alltid skola

rätt använda ett möjligt öfverskott af ledig tid, då de härför

sakna föräldrars och målsmäns anvisning och ledning. Komitén

har icke förbisett denna möjliga våda; den har deraf funnit sig så

mycket mera föranlåten att, på sätt som i det följande kommer att

ske, fästa uppmärksamheten på det önskvärda i att tillfällen till

uppfriskande och nyttiga sysselsättningar, såsom fria lekar under

lämplig tillsyn, handaslöjd in. m., stå skolungdomen till buds.

Bland de mest oafvisliga kraf, som nutidens hygien ställer

på skolan, är det, att luften i skolrummen bör vara så ren och

frisk som möjligt, då ett längre uppehåll i en oren och förskämd

luft inverkar synnerligen menligt på blodberedningen och lifsfunktionerna

i allmänhet och är egnadt att framkalla en del af

just de sjuklighetsyttringar, för hvilkas framträdande hos skol

-

134

KAP. III,

ungdomen man särskild! velat i större eller mindre grad göra skolan

ansvarig, såsom blodbrist, hufvudvärk, bristande matlust in. in.

Vid undersökning af, huru våra läroverkslokaler i allmänhet

uppfylla fordringarna på tillräcklig och ren luft (tab. 32—35), finner

man visserligen, att lärorummens storlek i det hela är vid dem

ganska tillfredsställande. I ett preussiskt »Ministerialerlass» af år

1870 föreskrifves, att på hvarje lärjunge i de nedre klasserna bör

komma en medelluftrymd af 3,7—4,4 kubikmeter för hvarje lärjunge,

i Baden bestämmes medelluftrymden till 5,2 7 och i Schweiz

till 6,45. För Stockholms folkskolor hafva de fackmän, som undersökt

luftbeskaffenheten derstädes, föreslagit för nybygnader

en normalrymd af 5 till 6 kubikmeter för lärjunge. Till jemförelse

af dessa siffror med den faktiska luftrymden för de allmänna

läroverkens tre nedersta klasser, hvilka äro de mest befolkade

och der sålunda de ogynsammaste förhållandena torde förefinnas,

meddelas följande öfversigt. Luften är för hvarje lärjunge:

Medeltal, Minimum, Maximum,

kub.-meter. kub.-meter. kub.-meter.

i första klassen------------------------------ 7,3 3,6 12,s

vandra » 8,2 3,6 15,6

i tredje » 7,6 3,4 14,5

För de högre läroverkens öfre klasser och för de olika slagen

af lägre läroverk är i allmänhet rummens kubikinnehåll fullt

tillräckligt. Men kännedomen om detta visserligen glädjande

förhållande kan ingalunda hafva farhågorna för osund luft i våra

skolrum. Ty äfven om luften i ett skolrum varit fullt tillräcklig

för lärjungarne och fullt frisk vid lektionens början, skämmes

densamma mycket hastigt, och ny, ren luft måste i tillräcklig

myckenhet ständigt införas i rummet. Detta kan på ett tillfredsställande

sätt ske endast genom lämpliga ventilationsapparater,

hvilket lätt inses, om man betänker, att luftbehofvet för

en fullvuxen person utgör omkring 60 kubikmeter i timmen.

Hvad beträffar de anordningar, som vid de allmänna läroverken

för ventilationen vidtagits, visar det sig af de till Komité!!

SKOLRUMMENS VENTILATION, LEKPLATSER M. M.

135

från rektorerna lemnade uppgifterna (tab. 36—38), att egentliga

ventilationsapparater alldeles saknas vid 16 af de fullständiga läroverken,

17 af de femklassiga och 14 af de treklassiga. Bland de

högre läroverk, som sålunda endast genom fönsters eller lättrutors

öppnande kunna åstadkomma luftombyte i rummen, äro några af

de allra största, såsom de i Linköping, Yexiö och Lund. Och det

torde vara fara värdt, att, äfven der ventilationsinrättning finnes,

denna ofta är mindre ändamålsenlig, hvartill kommer, att skötseln

af densamma är förenad med svårigheter, hvilka för när

o

varande

äfven med bästa vilja ej alltid kunna öfvervinnas. Åtgärden

att genom boning, oljedränkning eller målning skydda

skolrummens golf och göra det lättare att halla dem rena och

derigenom rumluften fri från det skadliga dammet, är icke vidtagen

på något enda ställe utom vid ett Stockholmsläroverk. Särskild

uppmärksamhet förtjena värmeapparaterna med hänsyn sa

väl till det sätt, på hvilket luften genom dem uppvärmes, hvithet

utöfvar ett ej oväsentligt inflytande pa dennas mer eller mindre

helsosamma beskaffenhet, som äfven dertill, att en lagom hög

och så vidt möjligt jemn temperatur underhålles. Hvad lekplatser

angår, finnas sådana visserligen vid nästan alla skolor, men

äro nästan aldrig försedda med lekskjul samt kunna derför vid

ogynsam väderlek ej af barnen begagnas. Alla dessa förhallanden

synas Komitén vitna om behof vet af noggrann hygienisk tillsyn vid

läroverken och utgöra motiv för Homiténs förslag i detta hänseende,

som i hufvudsak öfverensstämmer med ett af Professor Key

afgifvet och i bilagan infördt yttrande i ämnet.

Det har ofvan framhållits, af huru stor vigt det är att omsorgsfullt

beakta den fysiska vården under kroppens utvecklingsperiod,

under hvilken organismen har att förrätta icke blott det

arbete, som behöfves för att upprätthålla lifvet och utföra dess

funktioner, utan äfven det, som är nödvändigt för att på ett normalt

sätt föra utvecklingen framåt. Ur hygienisk synpunkt blir

det derför synnerligen väsentligt att lära känna denna utvecklings

136

kap. in.

gång under dess olika skeden. Kännetecken härpå lemnar tilltagandet

i längd och vigt, och Komitén har sökt genom sammanförande

af uppgifterna för samtliga läroverkens 14,721 lärjungar

(de oangifne afräknade) erhålla en, så vidt genom en enstaka

undersökning är möjligt, tillförlitlig öfversigt öfver uppväxtens

fortskridande hos läroverkens lärjungar (tab. 39—44). Denna

öfversigt följer här, sammanstäld för jemförelsens skull med resultaten

af liknande undersökningar å skolbarn i Hamburg och Bryssel.

Lärjungar i

nedanstående

lefnadsår.

L

ä

11 g

d

V i

g <

i Sverige.

i Hamburg

i Bryssel.

i Si

rerige.

i Hamburg

i Bryssel.

Meter.

Differens i

Cm.

Meter.

Differens i

Cm.

Meter.

Differens i

Cm.

Kilogram.

Differens i

Kg.

Kilogram.

Differens i

Kg.

Kilogram.

Differens i

Kg.

10:de året...

1,81

—

1,31

—

1,27

_

29,3

_

26,9

26,i

inte

» ...

1,33

+ 2

1,35

+ 4

1,33

+ 6

30,3

+ 1,0

29,2

+ 2,3

27,9

+ 1,8

12:te

»

1,36

+ 3

1,40

+ 5

1,38

+ 5

32,2

+ 1,9

32,2

+ 3,0

31,o

+ 3,i

13:de

»

1,40

+ 4

1,43

+ 3

1,42

+ 4

34,5

+ 2,3

34,o

+ 1,8

35,3

+ 4,3

14:de

»

1,44

+ 4

1,49

+ 6

1,47

+ 5

37,6

+ 3,1

39,o

+ 5,o

40,5

+ 5,2

15:de

» ...

1,49

+ 5

1,54

+ 5

1,51

+ 4

42,3

+ 4,7

43,7

+ 4,7

46,4

+ 5,9

16:de

»

1,56

+ 7

1,62

+ 8

1,55

+ 4

46,8

+ 4,5

49,3

+ 5,6

53,4

+ 7,0

17:de

»

1,62

+ 6

1,67

+ 5

1,59

+ 4

52,3

+ 5,5

54,o

+ 4,7

57,4

+ 4,o

18:de

)) ...

1,67

+ 5

1,68

+ 1

1,63

+ 4

57,6

+ 5,3

57,3

+ 3,3

61,3

+ 3,9

19:de

))

1,70

+ 3

1,67

-1

1,66

+ 3

61,3

+ 3,7

58,8

+ 1,5

63,3

+ 2,0

20:de

»

1,71

+ 1

1,07

±0

1,67

+ 1

63,3

+ 2,0

60,4

+ 1,6

65,o

+ 1,7

21:sta

” -

1,72

+ 1

1,70

+ 3

sakn.

sakn.

65,2

+ 1,9

64,6

+ 4,2

sakn.

sakn.

Anm. Härvid bor tagas i betraktande, att vid vigtberäkningarna i Hamburg och

Bryssel kladernas vigt, beräknad till V20 af kroppsvigten, är afdragen, något som ei

alltid skett vid vägnmgarua i Sverige. J

Jemförelsen lemnar ett med afseende på tabellens tillförlitlighet

ganska tillfredsställande resultat. Betraktar man längdutvecklingen

i dess helhet, så visar det sig, att de svenska barnen

under de sex första af de åldersår, hvilka öfversigten omfattar,

utveckla sig långsammare än deras jemnåriga i de söderut belägna

städerna, men att de sedermera skjuta så mycket hastigare fart

samt under perioden 19:de—21:sta åren växa om de andra. Det är ju

också af allmän erfarenhet bekräftadt, att barnen i nordliga

lärjungarNes längd och vigt.

137

länder utvecklas långsammare och senare än i södern; de äro

ofta, som man säger, knutna i växten, tils de uppnå 14 ä 15 ar,

men utvecklas sedan under ynglingaåldern hastigt och blifva som

män i regeln längre än sydländingarne.

I utvecklingen kan man på grund af de här anförda iakttagelserna

hos barnen vid våra läroverk urskilja tre högst beaktansvärda

stadier. Från och med det 10:de till och med det

14:de året tillväxa de i längd endast 13 centimeter och öka i

vigt 8,3 kilogram; från det 14:de till och med det 18:de är längdökningen

23 centim, och vigtökningen 20 kg., hvarefter under

perioden 18—21 åren längden endast ökas med 5 cm. och vigten

med 7,6 kg. Den mellersta af dessa perioder är synbarligen

den starkaste utvecklingens tid, till hvilken naturen hos den

uppväxande söker samla alla sina krafter. År organismen vid

dess inträde försvagad, så äro utvecklingens förutsättningar bristfälliga

och dermed faror för handen för dess normala gång. Skolan

synes derför, såsom Komiténs medicinskt sakkunnige ledamot särskildt

framhållit, böra fästa synnerligt afseende vid barn, som befinna

sig i åren närmast före det egentliga utvecklingsskedet, och se

till, att ingen menlig inverkan på deras fysiska utveckling från

hennes sida utöfvas. Sjelfkärt är äfven, att alla inflytelser, som

under sjelfva utvecklingsperioden inverka störande eller ingripa

hämmande i utbildningens gång, måste verka derhän, att denna

kan missriktas, att sjukdomsanlag och mindre god helsa för lifvet

kunna grundläggas eller i hvarje fall ej den fysiska styrka uppnås,

som bort och kunnat vinnas, om utvecklingen fått ostörd

fortgå under gynnsamma förhållanden.

Alla de sålunda erhållna upplysningarna och resultaten af

deras bearbetande, sådana de nu i kort öfversigt angifvits, hafva

för Komitén inneburit en maning att tillse, hvilket matt af obligatoriskt

arbete under nuvarande förhållanden kan och bör påläggas

de svenska läroverkens lärjungar. Både hos oss och i främmande

länder har den frågan ofta blifvit framstäld, huru manga timmars

själsarbete kan fordras af barn och ynglingar i olika aldrar

138

kap. in.

utan skada för deras fysiska helsa och själskraft. Att besvara

denna fråga med bestämda, för alla gällande siffror är uppenbarligen

en omöjlighet, dä förmågan att bära själsarbete är beroende

icke blott af den hos olika individer ytterst olika kraften,

utan ock af det sätt, hvarpå arbetet pålägges, dess art, anordning

och fördelning. Till ett ungefärligt bestämmande åter af den

tid för skolarbete, som för de olika åldrarna ej bör öfverskridas,

kommer man lättast genom att beräkna, huru många timmar af

dygnet behöfvas för andra ändamål, sömn, måltider, lekar in. m.,

och sedan för arbete anslå den återstående tiden. Dessa beräkningar

kunna visserligen endast vara närmelsevis giltiga; men

de äro vigtiga att hafva för ögonen, då det gäller att i en ny

undervisningsplan framlägga förslag till timtal för de särskilda

klassernas skolarbeten samt till föreskrifter rörande hemarbetenas

begränsning. På allmänna fysiologiska och hygieniska grunder och

med ledning i öfrigt af de förslag, som i främmande länder framstälts

i denna fråga af hygieniska kommissioner och enskilda vetenskapsmän,

samt af de föreskrifter, som på åtskilliga ställen lemnats

angående lärjungarnes arbetstid, har Komiténs redan åberopade medicinskt

sakkunnige ledamot uppstält följande tablå öfver fördelningen

af dygnets 24 timmar för barn och ynglingar i skolans olika åldrar.

Klass.

Softid.

Tid för

af- och

påkläd- ning,

tvätt- ning

m. in.

Tid för

måltider

med

veder- börlig

hvila.

Lektid

och tid föi- frivilliga

syssel- sätt- ningar.

Arbetstid

och annan

tvångstid

i skola

och hem.

Arbetstid

för vecka

(med in- räkning af

sång och

gymna- stik).

Ålders- klass efter

lefnadsår.

Skol-

klass.

Sängtid

ocli upp- sägnings- tid.

Sömn.

Antal

timmar.

10:de...

1.........

8 ä 0—7

10 ä 11

1

3

3—1

6

36

ll:te ...

3.........

8 ä 9—7

10 å 11

1

O

O

3-4

6

36

12:te ...

3.........

9-7

10

1

3

3

7

42

13:de_._

4.........

9—7

10

1

3

3

7

42

14:de...

5.........

9,5—7

9,5

1

3

2,5

8

48

15:de...

6: i .....

10-7

9

1

3

2,5

8,5

Öl

16:de...

6: 2.....

10-7

9

1

3

2,5

8,5

51

17:de...

7: 1 .....

10-6,5

8,5

1

3

2,5

9

54

18:de...

7: 2 .....

10-6,5

8,5

1

3

2,5

9 !

54

LÄRJUNGARNES ARBETSTID I FRÄMMANDE LÄNDER. 139

För jemförelses skull införas här tabeller, utvisande lärjungarnes

arbetstid i skolan och hemmet i Preussen och i Elsuss-Lothringen.

För det förstnämda landet är skolarbetstiden bestämd genom en

förordning af den 31 Mars 1882. Hemarbetet är icke begränsad!

genom några allmänna föreskrifter, men har här beräknats efter

ett i den ministeriela tidningen offentliggjordt cirkulär från provinsen

Westfalens provinsial-skolkollegium, i livilket den 15:de

westfaliska direktorskonferensens beslut åberopas. För ElsassLothringen

är arbetstiden i sin helhet normerad genom en af den

kejserliga ståthållaren, generalfältmarskalken Manteuffel, år 1883

utfärdad förordning. Hemarbetstiden är på bägge ställena beräknad

för lärjungar med medelmåttiga anlag.

A. Arbetstiden i Preussen.

Åldersklass efter

lefnadsåret.

Skolarbetstid

i vecko- timmar.

Hemarbets- tid i vecko- timmar.

Summa

veckotimmar.

Daglig _

arbetstid i

timmar.

10:de...........................

8-2

12

44

7,3

llrte............................

34

12

46

7,7

12rte............................

32

12

44

7,3

I3:de ...........................

32

18

50

8,3

14:de...........................

32

18

50

8,3

15:de...........................

82

18

50

8,3

16:de...........................

32

24

56

9,3

17:de...........................

32

24

56

9,3

18:de...........................

32

24

56

9,3

Amu. Här äro fakultativa ämnen icke inräknade.

B. Arbetstiden i Elsass-Lothringen x).

Åldersklass efter

lefnadsåret.

Skolarbetstid i

veckotimmar.

Hemarbetstid i

veckotimmar.

Summa

veckotimmar.

Daglig arbets- tid i timmar.

10:de, llrte...................

27—28

3

35—36

5,8—6

12:te, 13:de, l-lrde..........

30

12

42

7

15:de, IGrde, 17:de, 18:de.

32—34

12-18

44-52

7,3-8,7

Anm. De fakultativa ämnena, hvilka icke utan rektors särskilda tillstånd få för

någon lärjunge upptaga mer än 2 timmar i veckan, äro här icke inräknade.

'') Mantenffels förordning om arbetstiden är grundad på ett förslag, som uppgjorts

af en läkarekommission.

140

kap. in.

I Preussen är alltså lärjungarnes arbetstid i de tidigaste

åldersklasserna ej obetydligt längre än den å ofvanstående normaltabell

angifna, hvaremot den i de högre klasserna endast obetydligt

skiljer sig från tabellens. I Elsass-Lothringen åter är den för de

lägre klasserna ungefär lika och kortare för några af öfverklasserna.

En ännu kortare arbetstid är föreslagen af en kommission i Baden.

Härvid bör emellertid icke lemnas ur sigte, att ferierna vid

de ofvan omtalade skolorna äro betydligt kortare än hos oss och

att sålunda en längre daglig arbetstid skulle vara af nöden vid

våra skolor för att medhinna motsvarande kurser. Feriernas längd

hos oss kan dock icke förhindra det skadliga inflytandet deraf,

att det dagliga arbete, som under en längre tid pålägges lärjungarne,

är för stort; det arbete, som, fördeladt på lämplig tid,

skulle vara oskadligt, kan naturligtvis verka högst menligt, om

det hopas pa en kortare tid. Denna invändning kan sålunda

endast föranleda Komitén att tänka sig möjligheten af någon förkortning

af ferierna äfven hos oss, om nödig jemkning i den dagliga

arbetstiden derförutan icke kan erhållas.

En sådan jemkning visar sig nemligen påkallad vid en jemförelse

mellan den för Komitén framlagda normaltabellen och de

medelsiffror för arbetstiden (gymnastiken inräknad), hvilka framgått

ur den ofvan omtalade undersökningen af läroverken. Jemförelsen

utfaller så, som synes af följande tabell:

Åldersklass efter lefnadsåret.

Medelarbetstid för dag

vid de högre läroverken,

timmar.

Daglig arbetstid

enl. normaltabellen,

timmar.

10:de.............................

6,9

6

ll:te...............................................

7,8

6

12:te .......................................

8,0

7

13:de........................................

9,i

7

14:de...........

9,8

8

15:de..................

10,6-11,0*)

8,5

16:de...............................................

10,5-11,2*)

8,5

17:de...............................................

11,0-11,4*)

9

18:de...............................................

11,1—11,3*)

9

*) Härvid bör dock märkas, att enligt gällande läroverksstadga lärjungarne i 7:de klassen kunna

i hvarje manad åtnjuta 4 och lärjungarne i 6:te klassen 2 dagars s. k. månadslof. Dessa lofdagar äro,

hvad beträffar skolarbetet, icke afdragna i tabellens uppgifter; huruvida den genom dem uppkomna

minskningen i hemarbete vid uppgifterna tagits i beräkning, kan icke bestämdt afgöras.

ARBETSTID OCH SJUKLIGHEXSPKOCENT.

141

Dessa ur tabellerna tagna medelsiffror angifva, åtminstone

för de högre klasserna, ett större mått af dagligt arbete än det,

som man lian fordra, att ens den fullt utbildade mannen i sin

kraftigaste ålder skall kunna bära titan skada för sin helsa och

tankekraft.

Det ligger här nära till hands att undersöka, huruvida den

allt för stora arbetstiden vid våra läroverk kan visas hafva utöfvat

något så påfallande inflytande på lärjungarnes helsotillstånd,

att sjuklighetsprocenten vuxit i mån af arbetstidens ökning. Jemför

man de tabellbilagor, som utvisa arbetstid och sjuklighetsprocent

vid de olika läroverken, finner man då, att en del läroverk

med låg arbetstid förete en jemförelsevis hög sjuklighetsprocent

(t. ex. Stockholmsläroverken), under det att vid andra sådana

med relativt hög arbetstid helsotillståndet synes vara tillfredsställande

(exempelvis Karlstads). Man kan icke heller vänta, att

arbetstidens inflytande på sjuklighéten skulle vid en sådan jemförelse

träda i dagen, ty sjukligheten är ju vid de olika skolorna

beroende af en mängd andra faktorer, som inverka på densamma,

såsom ortens klimatiska och hygieniska förhållanden i allmänhet,

skollokalernas beskaffenhet, barnens lefnadsförhållanden m. in.,

bvilka omständigheters inverkan kan vara långt starkare än den

af arbetstiden.

En riktigare väg till att finna arbetstidens inverkan på sjukligheten

är att inom ett läroverk eller, emedan siffrorna eljes

blifva för små, inom en grupp af läroverk jemföra sjuklighetsprocenterna

för de lärjungar, som arbeta öfver en viss medelarbetstid,

och för dem, som arbeta under densamma. Men äfven

af denna undersökning kan man ej vänta sig några mera i ögonen

fallande resultat, då, som sagdt, flere andra omständigheter utöfva

ett mera omedelbart inflytande på sjukligheten än det allt för

stränga arbetet, hvars inverkan till organismens försvagande ofta

endast efter en längre tid framträder. Dessutom böra en sådan

undersöknings resultat, äfven om de skulle visa en större sjuklighet

hos dem, som arbeta mycket, med försigtighet bedömas,

142

kap. in.

enär det torde kunna antagas, att sjukliga barn i allmänhet arbeta

mindre raskt än friska, och det sålunda lätt kan hända,

att det i många fall är sjukligheten, som förorsakat den högre

arbetstiden, och icke omvändt.

Af en sådan undersökning inom de tio ofta omförmälda läroverken

visar det sig, att inom dessa af de 1,809 lärjungar,

som arbeta öfver medelarbetstiden för samtliga högre allmänna

läroverk, 47,9 procent förete sjuklighetssymptom, under det sådana

symptom förekomma hos 44,7 procent af de 2,159, som arbeta

under medelarbetstiden. De förres sjuklighetsprocent öfverstiger

alltså de senares med 3,2. Vid en sådan sammanställning måste

dock resultatet på ett för dess bevisande kraft menligt sätt påverkas

deraf, att förhållandena vid de från olika orter sammanförda

läroverken sins emellan kunna vara betydligt olika. Vid

ett läroverk med jemförelsevis låg arbetstid kan nemligen sjuklighetsprocenten

i följd af andra inverkande omständigheter vara

mycket hög, under det vid ett annat sådana störande omständigheter

ej förekomma; sammanslåendet af bägge kan då tydligen

leda derhän, att låg arbetstid kommer att förenas med hög sjuklighetsprocent

och tvärtom hög arbetstid med låg sjuklighetsprocent,

utan att så skulle blifva förhållandet, om endast läroverk

af första slaget eller om endast läroverk af det andra sammanfördes.

Det har derför varit nödigt att för en liknande undersökning

söka att finna ett tillräckligt stort material, som inom

sig företedde den största möjliga likformighet. Ett sådant erbjuda

Stockholmsläroverken, hvilkas lärjungar lefva under temligen

lika hygieniska förhållanden, vare sig de gå vid det ena

eller det andra läroverket, äro utgångna från ungefär samma

samhällsklasser och, frånsedt sjelfva skollokalernas beskaffenhet,

äro utsatta för samma tillfälligheters inflytande, hvarjemte läkareundersökningen

vid dessa skolor synes vara med fullgod noggrannhet

verkstäld. Från dem har dock Nya Elementarskolan måst

afskiljas, enär denna skola till arbetssätt och klassindelning betydligt

skiljer sig från statens öfriga läroverk. Bland Stockholms

-

ARBETSTID OCH SJUKLIGHET SPROCENT.

143

skolornas 1,882 lärjungar (deraf 9 ej angifne) visar sig då (tab. 45)

förhållandet vara, att 978 lärjungar arbeta öfver och 895 under den för

Stockholmsläroverkens olika klasser särskildt uträknade medelarbetstiden;

af de förra höra 55,8 och af de senare 50,2 till de med

sjuklighetssymptom behäftade. Skilnaden visar sig alltså här vara

5,6 proc. eller mera än dubbelt så stor som vid den undersökning,

hvilken haft de tio från skilda delar af landet tagna läroverken

till föremål. Dessa siffror synas häntyda derpå, att det allt för

stränga arbetet öfvat en direkt inverkan på sjukligheten. Några

mera vidt gående slutsatser härutinnan torde dock icke af dem

böra dragas, utan tjena de endast att ytterligare belysa den

förut gjorda allmänna framställningen.

Af allt det nu anförda synes det Komitén framgå:

att någon lindring i arbetstiden på lärorummet bör beredas

de allmänna läroverkens lärjungar;

att föreskrifter om tiden för lärjungarnes hemarbeten, afseende

att begränsa och reglera dessa, böra lemnas; samt

att större uppmärksamhet än hittils bör egnas åt de hygieniska

förhållandena vid läroverken.

Komitén kommer att i det följande afgifva förslag i de bägge

förstnämda syftena och ansluter sig dervid, hvad beträffar arbetstiden,

i allt väsentligt till ofvan framstälda normaltabell, dock med

de smärre modifikationer, som af skälig hänsyn till pedagogiska

kraf föranledas.

Med afseende åter på anordnandet af den hygieniska tillsynen

vid läroverken anser Komitén lämpligast att i detta

sammanhang utlåta sig. I främsta rummet är det för åstadkommande

af sådan tillsyn nödigt, att vid hvarje högre och

femklassigt läroverk finnes anstäld en läkare, som har att utöfva

läkaretillsyn öfver lärjungarne samt att biträda rektor vid öfvervakandet

af de hygieniska anordningarna vid läroverket. Lönen

144

kap. in.

för sådan läkare synes böra utgå dels af statsmedel med visst

belopp för hvarje läroverk, dels af läroverkets egna medel till

olika, af lärjungeantalet beroende belopp. Så kunde af statsmedel

utgå åt läkaren vid ett högre allmänt läroverk 150 kronor

och åt läkaren vid ett femklassigt läroverk 100 kronor om året.

Af läroverkets egna medel synes läkaren böra ersättas med 1

krona för hvarje lärjunge. Under sådana förutsättningar skulle

kostnaderna för skolläkare vid de högre och de femklassiga all

-

männa läroverken kunna beräknas på följande sätt:

Lön af statsmedel vid 35 högre läroverk å 150 ....... kr. 5,250

Särskildt arvode af 1 krona för hvar och eu af 11,400

lärjungar vid d:o............................................. » 11,400

Lön af statsmedel vid 23 femklassiga läroverk ä 100 » 2,300

Särskildt arvode af 1 krona för hvar och en af 2,500

lärjungar vid d:o___________________________________________ » 2,500

Kr. 21,450.

Men för att den hygieniska tillsynen vid ett läroverk skall

kunna på ett tillfredsställande sätt utöfvas, synes det äfven vara

behöfligt, att rektor, hvars göromål redan nu äro synnerligen

betungande, till sitt biträde vid den dagliga hygieniska tillsynens

utöfvande erhåller en person, som har att under hans

inseende ombesörja de till denna tillsyn hörande göromål. Aflöningen

för ett sådant biträde måste utgå af statsmedel och

synes ej kunna sättas till lägre belopp än 200 kronor vid de

högre och 150 kronor vid de femklassiga läroverken, hvarigenom

kostnaderna för sådana biträdens anställande skulle blifva

vid 35 högre läroverk.......................... kr. 7,000

vid 23 femklassiga läroverk__________________ » 3,450

Kr. 10,450.

Ett sådant anordnande af den hygieniska tillsynen vid läroverken,

som Komitén tänkt sig, skall alltså för statsverket medföra

en kostnad af 18,000 kronor årligen — en utgift, som ej

kan synas för hög, då det gäller det uppväxande slägtets helsa.

För de ifrågavarande läroverkens lärjungar skulle de föreslagna

HYGIENISK TILLSYN VID LÄROVERKEN.

145

anordningarna förorsaka eu årlig utgift af tillsammans 13,900

kronor, hvarvid är att märka, att redan år 1882 kostnaderna för

skolläkare vid de högre läroverken (itvå ej angifna) uppgingo till

nära 7,000 kronor och vid de femklassiga (fem ej angifna) till

1,600 kronor, alltså sammanlagdt till 8,600 kronor.

Skolläkaren bör, enligt Komiterades mening, hafva säte och

stämma i skolstyrelsen vid behandlingen af frågor, som röra

lärjungarnes fysiska vård samt skolans hygien, bland annat vid

lässkemats stadfästande, äfvensom ega rätt och pligt att väcka

de förslag, som han i dessa afseenden finner nödiga.

I öfrigt synes för hvarje läroverks läkare instruktion böra

fastställas vare sig af eforalstyrelsen eller, om denna upphör, af

den lokalstyrelse, som kan komma att träda i dess ställe. Vid

instruktionens uppgörande torde följande allmänna grunder vara

att iakttaga:

l:o) Vid början och slutet af hvarje läsår skola samtliga

lärjungar undergå en noggrann undersökning rörande kroppsbeskaffenhet

och helsotillstånd jemte mätning och vågning, hvarförutom

vid hvarje termins början undersökning bör ske med afseende

å deltagandet i gymnastiken. Vid höstterminens början

bör hörselförmågan pröfvas i och för sittplatsernas anordnande.

Undersökning af synförmågan bör, om möjligt, ske vid vårterminens

slut. Sittplatserna skola afpassas efter undersökningen

vid höstterminen. ''

2:o) Läkaren är skyldig att kostnadsfritt vårda medellöse

lärjungar, d. v. s. sådane, som äro helt befriade från de afgifter,

i afseende å hvilka befrielse förekommer.

3:o) Yppas smittosam sjukdom bland lärjungarne eller inom

deras närmaste omgifning, bör skolläkaren efter pröfning af förhållandena

lemna nödiga föreskrifter och vidtaga de åtgärder,

som på honom kunna ankomma.

4:o) Skolläkaren bör minst en gång i månaden verkställa

hygienisk inspektion i läroverket och öfver resultatet aflemna

rapport till rektor.

Lärov.-kom. bet.

10

146

KAP. III.

5:o) Vid hvarje läsårs slut skall skolläkaren afgifva redogörelse

för de hygieniska och sanitära förhållandena vid läroverket,

hvilken redogörelse hör aflemnas till rektor för att af

honom tillhandahållas styrelsen.

6:o) Vid uppförandet af nya skolbyggnader skall skolläkarens

utlåtande inhemtas och vid utförandet af arbetet är han pligtig

att tillhandagå med råd och upplysningar.

7:o) Det hygieniska biträdet skall, efter tillsägelse hos rektor,.

på hans anmodan biträda läkaren vid dennes förrättningar i

skolan; särskild! har han att tillhandagå läkaren vid undersökningarna

i början och slutet af läsåret, förrätta mätning och

vågning af lärjungarne och verkställa undersökning af luften i

skolrummen. —

I kufvndsaklig öfverensstämmelse med nu angifna grunder

torde äfven läkaretillsynen böra anordnas vid de af Komitén

föreslagna kommunalskolorna. Då lärjungeantalet vid dessa är

jemförelsevis litet och de med den hygieniska tillsynen förknippade

göromålen på grund häraf här ej torde blifva större,

än att de mot föreslaget arvode kunna utföras af skolläkaren

ensam, synes anställandet af ett hygieniskt biträde vid dessa

skolor icke vara af nöden. — I

I sammanhang med nu gjorda framställning angående den

hygieniska tillsynen vid läroverken vill Komitén betona önskvärdheten

af, att hvarje lärare egde någon insigt åtminstone i

det allmännaste af skolhygienens principer. Han skulle derigenom

sättas i stånd både att sjelf aktgifva på de hygieniska

förhållandena i skolan och att öfvervaka lärjungarne i detta

hänseende. Komitén anser emellertid denna fråga vara allt för

ny, för att något förslag till anordning af lärarekandidaters

undervisning i hygien nu lämpligen skulle kunna väckas.

HISTORIK.

147

KAP. IV.

Frågan om första klassens indragning.

I 1859 års nådiga stadga för rikets allmänna elementarläroverk

bestämdes inträdesåldern vid läroverken till fylda nio år; inträdesåldern

för dem, som ingingo vid läroverket så tidigt, som

läroverksstadgan medgaf, torde derför, om de få vid vårterminens

början nyinskrifna icke medräknas, kunna antagas hafva varit

i medeltal 9 7, år. Lärokursen bestämdes i samma stadga till

tioårig. Men redan vid 1868 års riksdag väcktes inom andra

kammaren förslag till indragning af läroverkens bägge nedersta

klasser, ett förslag, som riksdagen dock endast delvis biföll. Under

åberopande dels af det stora lärjungeantalet i första klassen

(2,000 af sammanlagda lärjungeantalet vid läroverken 14,000),

dels af olikheten mellan undervisningsmetoden i denna klass

och i läroverkets öfriga klasser, dels af svårigheten att i denna

klass upprätthålla undervisningen och disciplinen samt af bristen

på utrymme och ordinarie lärarekrafter, anhöll riksdagen, att

Kungl.Maj:t täcktes taga i öfvervägande,huruvida icke dåvarande

första klassen af rikets elementarläroverk skulle kunna efter

hand indragas och undervisningen i tyska språket begynna i

dåvarande andra klassen, — hvilken i sådant fall blefve läroverkets

första klass —, med inträdesfordringar i öfrigt hufvudsakligen

motsvarande dem, Invirka galt för inträde i den förut

varande andra klassen. I följd af denna riksdagens hemställan

bestämdes i kungl. kungörelsen af den 10 Mars 1869, att lärokursen

skulle vara nioårig samt att för inträde i läroverkets

första klass skulle fordras att »vara tio år gammal

eller hafva hunnit så nära denna åldersgräns, att den skulle

148

KAP. IV.

uppnås under nästföljande termin». Tolkar man denna sistnämda

bestämmelse så, som den också i allmänhet tolkats,

eller att lärjungen, för att intagas vid läsårets början, måste

fylla 10 år senast under höstterminens lopp, så blir — räknadt

som ofvan — efter detta stadgande den tidigaste åldern för

inträde vid läroverken i medeltal 10 år 21/2 månad eller ungefär

10 Vj år.

I nådiga stadgan för rikets allmänna läroverk af den 1 Nov.

1878, hvilken är den nu gällande, bibehålies den nioåriga lärokursen,

men inträdesåldern sättes i öfverensstämmelse med föreskriften

i 1859 års stadga till fylda 9 år, d. v. s. 9 7, år i medeltal.

Vid riksdagen väcktes emellertid snart å nyo förslag om

ytterligare inskränkning i skolans lärotid. Redan år 1880 föreslog

en motionär i Andra kammaren, att de allmänna läroverkens

fem nedersta klasser skulle indragas och ersättas genom inrättande

af femklassiga folkskolor, och vid samma riksdag yrkade

en annan motionär, likaledes i andra kammaren, att riksdagen

måtte hos Kungl. Maj:t anhålla om tillsättande af en komité,

hvilken bland annat skulle hafva att undersöka, huruvida icke

elementarskolan kunde och borde sättas i samband med folkskolan.

Med anledning af dessa förslag yttrade kammarens

första tillfälliga utskott följande:

»Slutligen återstår ännu en till den yttre organisationen

hörande fråga: »Kan och bör icke elementarskolan sättas i

samband med folkskolan?» Men denna fråga byter vid närmare

betraktande skepnad och förvandlas till en fråga om den inre

organisationen af folkskolan. Så betraktad, besvaras hon.

teoretiskt mycket lätt och svaret lyder så: i samma mån som

folkskolan utvecklas och hinner växa i de på henne stälda anspråkens

vida kläder, kommer detta samband af sig sjelf. Praktiskt

åter tager sig saken så ut, att man ej kan dekretera fram

detta samband, utan måste vänta det såsom en frukt, hvars

mognad ej kan på dag och timme beräknas. Såsom en »lätt tryckning»

på dem, hvilka nu måhända ej egna folkskolan vederbörligt

HISTORIK.

149

intresse, emedan man har de många allmänna läroverk, som

mottaga barn vid nio års ålder, att lita till — såsom en maning

till dem att för sitt eget intresses skull påskynda folkundervisningens

höjande, kan indragning af lägre klasser i allmänna

läroverket och af lägre läroverk tjena. Men akte man sig att

begära för mycket och trycka för hårdt».

Utskottet uttalar såsom sin åsigt, att en del mindre läroverk

och ofördröjligen den första, längre fram äfven den andra

klassen af de femklassiga och fullständiga läroverken borde

indragas. Kammaren gillade för sin del förslaget om första

klassens indragning, men enär frågan icke kunde komma under

Första kammarens ompröfning, tick den för denna gång förfalla.

Vid påföljande riksdag väcktes åter inom Andra kammaren

förslag om första klassens indragning, och Andra kammarens tillfälliga

utskott n:o 1 tillstyrkte äfven nu denna åtgärd med uttalande

derjemte af den åsigt, att i sådant fall dels inträdesåldern

borde med ett år framflyttas, dels ock fordringarna för inträde

i blifvande första klass i förhållande dertill ökas, dock

så, att för intagning i lägsta klassen ej borde fordras insigt

i något ämne, hvari folkskolan ej meddelade undervisning.

Kammaren godkände utskottets förslag så väl i denna punkt

som beträffande åtskilliga andra betydande ändringar i läroverkens

organisation. Deremot blef denna indragning afstyrkt

af Första kammarens tillfälliga utskott n:o 3, dels emedan derigenom

de anordningar, som vidtagits med hänsyn till kursafslutningar

i tredje och femte klasserna, skulle rubbas samt

studiet af det begynnande främmande språket, med hvilket lärjungen

då endast två år finge ostördt sysselsätta sig, skulle

lida betydligt intrång, dels emedan folkskolan i sitt för handen

varande tillstånd ej kunde meddela de kunskaper, som maste

fordras för inträde i den nya första klassen, utan att tiden för

inträdet skulle betydligt fördröjas. Kammaren fattade sitt beslut

i öfverensstämmelse med sitt utskotts hemställan, och frågan

föll således.

150

KAP. TV.

En närmare undersökning af frågan om första klassens

indragning gifver först och främst vid handen, att en sådan

indragning kan tänkas blifva verkstäld på olika sätt och att

dess betydelse måste blifva helt olika, alltefter som den utföres

på det ena eller andra sättet. Om man, vid indragning af läroverkets

nuvarande lägsta klass och inträdesålderns höjande

från 9 till 10 år, bestämmer inträdesfordringarna i den nya

första klassen lika med dem, som galt för den indragna första

klassen, och om man det oaktadt vill behålla oförändrade läroverkets

hela undervisningskurs och fordringarna för mogenhetsexamen,

så får man nödvändigt välja mellan tvänne lika

svåra alternativ: antingen skall läroverket ökas med en ny

öfverstå klass, d. v. s. den redan nu höga medelåldern'') för utträde

i det verksamma lifvet eller öfvergång till universitetet

ökas med ännu ett år, eller ock skall samma kurs, som nu fullgöres

på nio år, hädanefter fullgöras på åtta, d. v. s. den ansträngning

af lärjungarnes själskrafter, som redan nu på många

håll benämnes öfveransträngning, ytterligare ökas. För att

undvika dessa bägge svårigheter finnes naturligtvis ingen

annan utväg än att antingen minska lärokursen och nedsätta

fordringarna på mogenhetsexamen vid utträdet ur skolan eller

ock öka inträdesfordringarna vid läroverken.

Då nu hvarken erfarenheten i vårt eget land eller jemförelsen

med främmande länders fordran på skolbildning tillstädjer

en inskränkning i vår studerande ungdoms bildningsmått,

så återstår endast den sist antydda utvägen eller att,

i samband med lärotidens minskning, öka inträdesfordringarna.

Med insigt häraf hade ock Andra kammarens tillfälliga utskott

n:o 1 vid 1881 års riksdag ansett lämpligt, att på samma

gång som inträdesåldern i den nya första klassen bestämdes

till ett år senare än i den nuvarande, d. v. s. till 10 eller i medeltal

10,5 år, ställa inträdesfordringarna lika med fordringarna

'') Medelåldern vid mogenhetsexamens afläggande angifyes i de till detta kap.

hörande tab. 1 och 2; tiden, som lärjunge vid mogenhetsexamens afläggande tillbragt

i skolan, framgår af tab. 3.

SKAL FOU INDRAGNINGEN.

151

för inträde i nuvarande andra klass, dock med uteslutande af

det ämne, tyska, som icke ingår i folkskolans läroplan. Härigenom

skulle endast den nuvarande första klassen försvinna, men läroverkets

organisation i öfrigt förblifva orubbad, enär deu nya

läroverket skulle få till uppgift att motsvara klasserna 2—7: 2

i det gamla och dess bildningsmått ej behöfva minskas.

Såsom skäl för indragning af första klassen på sist angifna

sätt anföres, att undervisningen för barn intill 10 års ålder ej

synes behöfva eller ens böra sträcka sig utom omfånget af de

ämnen och kurser, som förekomma i folkskolan. Denna skolas

ämnen äro desamma, som i de allmänna läroverkens första klass

med undantag af tyska språket, och äfven om folkskolans kurser

i dessa ämnen för närvarande på de flesta ställen äro lägre

än de allmänna läroverkens för den ifrågavarande åldersklassen,

skulle de förra dock utan allt för stor svårighet kunna bringas

upp till jemnhöjd med de senare. Den mot första klassens

kurser svarande undervisningen kan alltså, menar man, meddelas

i folkskolan, och äfven genom undervisning i hemmet

kan mången gång samma resultat ernås. Men i sådant fall

vore det en obehöflig utgift för staten att för den ifrågavarande

undervisningen aflöna en särskild lärare vid hvart och ett af

rikets allmänna läroverk. Härtill kommer, att ju tidigare den

högre undervisningen afskiljes från den allmänna folkundervisningen,

dess större blir faran, att en ur social synpunkt skadlig

uppfattning af klass- och ståndsskilnad rotfäster sig hos barnen.

Ju längre deremot staten erbjuder en och samma undervisningför

hög och låg, fattig och rik, desto starkare skall känslan af

enhet och jemlikhet utbildas, desto säkrare skall denna känsla

alltmer undantränga gamla klassfördomar. Slutligen skall den

liknöjdhet, hvarmed folkskolan nu från ett och annat håll betraktas,

lemna rum för ett liggare intresse, om denna skola

i regeln blir den gemensamma bildningsanstalten för alla klassers

barn, sa vidt de icke i hemmen undervisas; och folkskolan

sjelf skall, om fältet för hennes verksamhet på detta sätt vidgas

152

KAP. IV.

och målet för densamma sättes högre, få ett kraftigare lif och

sporras till större ansträngningar. En indragning af första

klassen vore således, menar man, ur ekonomisk, social och

pedagogisk synpunkt särdeles önskvärd.

Komitén har ansett sig böra taga denna fråga i allvarligt

öfvervägande och förbiser ingalunda de många fördelarna af

ett närmare samband mellan folkskolan och det allmänna

läroverket. Den måste dock vid sin undersökning af denna

fråga förutsätta sådana anordningar, att nationen i sin helhet

må kunna fortgå i utveckling utan att nedsjunka under andra

folks bildningsnivå. För detta ändamål är det nödigt att tillse,

att den del af det uppväxande slägtet, som kan komma i åtnjutande

af en fullständigare undervisning, får följa en sådan

bildningsgång, att derigenom den högre odlingen i landet må

hållas uppe och genom denna äfven den allmänna bildningens

höjande möjliggöras för allt vidare kretsar. Det är detta högre

bildningsmått, som åsyftas genom lärokurserna för särskilda

klasser af de allmänna läroverken. Dessa afse icke blott bibringande

af det slutliga kunskapsmått, som fordras i afgångsexamen,

utan äfven att meddela lärjungar i hvarje ålder den

bildning, som för dem synes erforderlig, och särskildt att tillgodose

bildningskrafvet för dem, som från något af läroverkets

tidigare stadier utgå i det praktiska lifvet. Klart är och derom

behöfver här knapt erinras, att det ifrågavarande måttet af

bildning måste bestämmas och fördelas efter förnuftiga uppfostringsgrunder,

sa att barnen hafva verkligt gagn af studierna

och genom dem hvarken i fysiskt eller psykiskt hänseende

öfveransträngas.

Storleken och omfattningen af detta bildningsmått bestämmas

i första hand af den allmänna uppfostringsläran på teoretisk

och empirisk väg. Dess grundsatser hafva inverkat på

lärokursernas anordning i olika länder, hvarvid naturligtvis

FORDRINGAR I MOGENHETSEXAMEN.

153

jemväl hänsyn måst tagas till särskilda, för de olika länderna

egendomliga förhållanden. Så hafva äfven nu gällande bestämmelser

om lärokurserna vid vårt lands allmänna läroverk tillkommit.

Komitén, som anser, att det kunskapsmått, hvilket i

dessa kurser meddelas, på det hela ej är för högt, finner en

bekräftelse på denna sin åsigt genom en jemförelse mellan

dessa och motsvarande fordringar i andra länder. Dessa kurser

för de olika klasserna äro angifna i de öfversigter af åtskilliga

länders skolväsende, hvilka upptågas i bilagan B till

detta betänkande. Af särskildt intresse är att jemföra förhållandet

mellan bildningsfordringarna hos oss och i våra grannländer,

och detta torde bäst framgå af en jemförelse mellan de

resp. kurserna i mogenhetsexamen. En sådan jemförelse följer

här, angifvande kurserna i Sverige, Norge, Danmark, Finland

och Preussen.

Jemförande framställning af fordringarna i läroverkens af gångsexamen

i Sverige, Norge, Danmark, Finland och Preussen.

Sverige.

Norge.

Danmark.

Finland.

Preussen.

En uppsats på

modersmålet.

A.

l.

Två uppsatser på

modersmålet.

Klassiska Lin

Skriftlig exam

Två uppsatser på

modersmålet, en

fritt vald, en efter

förelagdt ämne.

ien.

eu.

En uppsats på

■ modersmålet.

En uppsats på

modersmålet.

En öfversättning

från modersmålet

till latin.

En öfversättning

från latin till

modersmålet.

Anm. En öfversätt- ning från moders- målet till latin ingår

i «Middelskolens«

afgångsexamen.

En öfversättning

från latin till

modersmålet.

Anm. En öfver- sättning från mo- dersmålet till latin

ingår i4:de klassens

»Hovedexamen».

En öfversättning

från modersmålet

till latin.

En latinsk uppsats,

en öfversättning

från modersmålet

till latin, en öfver- sättning från gre- kiska till moders- målet.

Eu öfversätttning

från modersmålet

till franska eller

tyska.

En öfversättning

från modersmålet

till franska.

En öfversättning

från modersmålet

till det andra in- hemska språket.

154

KAP. IV.

Sverige.

Norge.

Danmark.

Finland.

Prenssen.

En matematisk

uppgift.

Lösning af räkne- exempel o. problem

i 4:de klassens

»Hovedexamen».

Minst tre mate- matiska uppgifter.

Fyra matematiska

uppgifter.

Troslärans hufvud- sanningar efter en

kort lärobok; öfver- sigt af kyrkohisto- rien, företrädesvis

äldre tiders och

reformationstidens.

2.

Innehållet o. tanke- gången i ett af

evangelierna, som

lästs på grund- språket; det vigti- gaste af kyrko- historien.

Muntlig exan

Religionslära.

Ingår ej i af gångs- examen, men i 4:de

klassens »Hoved- examen» sålunda:

Kristlig tros- och

sedelära samt bibel- kunskap. I 5:te och

6:te klasserna läses

kyrkohistoria.

nen.

= Sverige.

Delar af nya testa- mentet samt Augs- burgiska bekännel- sen, allt på grund- språket; i öfrigt

= Sverige.

—

Det vigtigaste af

fornnorska form- läran samt öfver- sättning af ett urval

ur fornnorska litte- raturen. (60 sid. i

Ungers läsebok.)

Modersmålet.

Ett pensum af 100

sid. i fornnordisk

litteratur jemte re- dogörelse för språk- formerna; litteratur- historia (fädernes- landets).

—

Förmåga af språk- riktig, klar och

sammanhängande

framställning;

kännedom af litte- raturhistoriens vig- tigaste epoker och

af några klassiska

verk i national- litteraturen.

Livius, 2 böcker;

Virgilii Aeneid, 2

böcker; Horatii

oder, 1 eller 2 böc- ker; Cicero, valda

tal eller bref eller

lättare filosofisk

skrift; förmåga att

oförberedt öfver- sätta någon lättare

prosaisk författare.

I

Livius, 2 böcker;

Virgilii Aeneid, 2

böcker; Horatii

oder, minst 900

vers, samt hans bref

och satirer, minst

500 vers; Cicero,

valda bref och filo- sofiska skrifter;

Tacitus, en bok,eller

motsvarande af Pli- nius d. y., Quintili- anus, Seneca eller

Curtius; Sallustii

Catilina och Jugur- tha; Ovidii meta- morfoser, 1,200

vers, eller 500 vers

lemte en komedi af

jatinska språket

Livius, 1 bok; Vir- gilii Aeneid, 2 böc- ker; Horatii oder,

en längre och en

kortare bok, blefven

och »de arte poé- tica»; Ciceros filo- sofiska eller reto- riska skrifter (eller

annat motsvarande)

70 kap. samt 50

kap. af talen; Taci- tus, en bok; dess- utom förutsättes

kursorisk läsning af

minst 3 böcker i

Livius (eller mot- svarande) ;

förmåga att oför-

Virgilii Aeneid, 6

böcker; Cicero,

valda tal och en

filosofisk skrift ; Ho- ratius, valda oder

och epoder samt

»de arte poética».

Obs. För Finland

tillkomma två äm- nen: det andra in- hemska språket

och ryska.

Förmåga att förstå

och utan synnerlig

hjelp öfversätta

Ciceros lättare tal

och filosofiska skrif- ter, Sallustius och

Livius, Virgilii Ae- neid, Horatii Oder

och Epistlar.

FORDRINGAR, I MOGENHETSEXAMEN.

155

Sverige.

Norge.

Danmark.

Finland.

Preussen.

Terentius eller

Plautus;

förmåga att oför- beredt öfversätta

någon lättare pro- saisk författare.

beredt öfversätta

någon lättare pro- saisk författare.

Xenofons Anabasis,

3—4 böcker, Ho- meri Odyssé eller

Iliad, 3—4 rhapso- dier; formläran o.

syntaxen.

Obs. Grekiska kan

utbytas mot

Engelska.

G

Xenofons Anabasis

eller Cyropedi, 1

nok; llomeri Odys- sé eller Iliad, 6

böcker (eller annat

motsvarande); He- rodotus, 1 bok; Ma- tos Apologia Socra- tis (eller motsva- rande) ; Demosthe- nes, ett af de större

filippiska talen (el- ler motsvarande);

grammatik, metrik,

antiqviteter, littera- turhistoria och

mytologi.

Obs. Grekiskan är

obligatorisk.

rekiska språket

Xenofons Memorå- sida, 1 bok; Horne- rz, 6—8 böcker;

Herodotus, 200 kap.

''eller motsvaran- de) ; Matos Apo- logi; Demosthenes>

olyntiska tal;

formläran och

syntaxen.

Obs. Grekiskan

obligatorisk.

Xenofons Anabasis,

4—5 böcker: Ho- meri Iliad, 4 rhap- sodier; formläran

och syntaxen.

Obs. Grekiskan kan

utbytas mot Ryska.

Förmåga att förstå

och utan synnerlig

Hjelp öfversätta Ho- merus, Xenofon,

Demosthenes min- dre politiska tal

och Matos lättare

dialoger; formlä- ran och syntaxen.

Obs. Grekiskan

obligatorisk.

Grammatik; Gene- sis, 4 kap.; 10

psalmer.

Obs. Valfritt.

i

[ebreiska språk!

t.

En skriftlig öfver- sättning af ett styc- ke i gamla testa- mentet till moders- målet jemte gram- matisk analys; le- dig innanläsning;

formläran;

förmåga att utan

synnerlig hjelp öf- versätta lättare stäl- len i gamla testa- mentet.

Obs. Valfritt.

Förmåga att oför

berådt öfversätt

lättare författare

Obs. Examen vi

uppflyttning till

7:de klassen.

Ingår i »Middelsko- lens» afgångsexa

. men; der fordras er

1 tysk stil samt öf

versättning = i

Sverige.

Tyska språket.

Öfversättning af

svårare stycken, et

på prosa och ett p:

vers (utan förbcre

delse); - grammatik

Obs. Valfritt.

Förmåga att oför

beredt öfversätta er

, något svårare för

fattare; grammatik

Se modersmålet!

(Vid vissa gymna- sier ingår polska

språket i examen.)

156

KAP. IV.

Sverige.

Sorge.

Danmark.

Finland.

Preussen.

Förmåga att oför- beredt öfversätta ej

läst författare;

grammatik.

Förmåga att oför

beredt öfversätta

ej läst, lättare för- fattare ; grammatik.

Obs. Kan utbytas

mot engelska, men

äfven tagas jemte

detta.

Franska språket

Öfversättning af

två ställen icke läst

prosa; grammatik.

•

Öfversättning af

lättare stycken;

grammatik.

Obs. Valfritt.

Öfversättning af

prosaiska och poe- tiska skrifter, som

ej förete särskilda

svårigheter; gram- matik.

För icke-gr eker:

Förmåga att oför- beredt öfversätta

icke läst författare;

grammatik;

för greker (valfritt):

öfversättning af

förut läst, lättare

prosa; det väsentli- gaste af syntaxen.

Förmåga att oför- beredt öfversätta ej

läst, lättare förfat- tare; grammatik.

Obs. Kan utbytas

mot franska, men

äfven tagas jemte

detta.

Engelska språke

Öfversättning af etl

stycke läst prosa

(minst 150 sidor)

samt af ett ställe

hos en icke läst,

lättare prosaisk för- fattare; grammatik.

Obs. Valfritt.

t.

-—

Algebra: eqvationer

af lista gr. med

flere obekanta och

af 2:dra gr.; Geo- metri: proportions- lärans tillämpning

på geometrien.

Särskilt för icke- greker: läran om

potenser och loga- ritmer samt öfning

i logaritmtabellers

bruk.

Elementär aritme- tik o. algebra, loga- ritmer, serier, eqva- tioner af lista o.

2:dra graden;

plan trigonometri,

planimetri och

stereometri.

Matematik.

Ingår ej i afgångs- examen, men i 4:de

klassens »Hoved- examen», der kur- sen är lika med

den för Norge an- gifna, utom plan

trigonometri och

stereometri.

Algebra: eqvationer

af lista och 2:dra

graden med flere

obekanta, logarit- mer, serier;

Geometri: plan tri- gonometri, plani- metri och stereo- metri.

Aritmetik: t. o. m.

utvecklingen af bi- nomialteoremet;

Algebra: eqvationer

af lista och 2:dra

graden;

Geometri: plan ge- ometri, stereometri,

plan trigonometri.

Allmän fysik,

läran om ljudet,

värmet, ljuset,

magnetismen och

elektriciteten.

(Till »Middel- skolens» afgångs- examen läses det- samma, som i sven- ska skolors 4:de

och 5:te klasser.)

Fysik.

De första elemen- ten af allmän fysik,

värmelära, magne- tism och elek- tricitet ;

Astronomi med en

kort matematisk

inledning.

Ungefär = Sverige.

Ungefär = Sverige.

FORDRINGAR I MOGENHETSEXAMEN.

157

Sverige.

Norge.

Danmark.

Finland.

Preussen.

Naturalhistoria.

Botanik: Växtrikets

vigtigaste naturliga

familjer, växtens

bygnad och dess

organs förrätt- ningar;

Zoologiens ele- ment;

Menniskokroppens

bygnad och för- rättningar.

Obs. Examen vid

uppflyttning till

7:de klassen.

Ungefär = Sverige

(möjligen något

mindre.)

Obs. Ingår ej i

»examen artium»,

utan i »Middel- skolensn afgångs- examen.

Botanikens och

Zoologiens elemen- ter (något mindre

än i Norge.)

Obs. Ingår ej i af- gångsexamen, utan

i 4:de klassens

»Hovedexamen.»

Ungefär = Sverige

(utom den utför- ligare framställnin- gen om mennisko- kroppen.)

Obs. Afslutas med

6:te klassen.

Ungefär = Norge

Obs. Afslutas med

öfre 3:dje klassen

(= kl. 5 hos oss).

Historia och Geografi.

Allmänna historien

(hufvudsakligen

nyare tidens);

fäderneslandets hi- storia och hufvud- dragen af dessstate- kunskap;

Geografien afslutas

i 5:te klassen.

Gamla historien,

Nordens historia

och ett af de stora

europeiska kultur- folkens historia;

Geografien afslutas

i »Middelskolen»

(=6:1, hos oss).