SOU 1890:3

LÄROVERKSKOMITÉNS

UNDERDÅNIGA

UTLÅTANDE OCH FÖRSLAG

ANGÅENDE

ORGANISATIONEN tf RIKETS ALLMÄNNA LÄROVI

OCH

DERMED SAMMANHÄNGANDE FRÅGOR.

BILAGA E.

REDOGÖRELSE FÖR DEN HYGIENISKA UNDERSÖKNINGEN

AEGIFVEN AE KOMITÉNS LEDAMOT

PROF. AXEL KEY.

FÖRSTA AFDELNINGEN: TEXT.

STOCKHOLM, 1885.

KONGL. BOKTRYCKERIET.

P. A. NORSTEDT & SÖNER.

Innehållsförteckning.

Sid.

I. Historisk öfverblick ............................................. 1.

II. De vigtigaste af de omständigheter, som äro att taga i

betraktande vid bedömandet af skolans inflytande på

lärjungarnas sundhet ..................... 64.

III. Helsotillståndet vid de allmänna läroverken................ 110.

IY. Närsyntheten...................................................... 194.

Tillägg med anledning af eu af reservationerna...... 282.

V. Arbetstiden .......... 288.

Yl. Arbetstidens inflytande på helsotillståndet ................... 349.

Tillägg till kapitlet om arbetstidens inflytande; med

anledning af 2:ne af reservationerna __............. 379.

VII. Lärjungarnas förmåga att följa med undervisningen......... 389.

VIII. Softiden...................... 398.

Förhållandet mellan softidens längd och helsotillståndet 430.

IX. Om skollokalerna................... .......................... 437.

X. Bostadsförhållanden.............................................. 505.

XI. Lärjungarnas kroppsutveckling vid olika ålder ............. 513.

XII. Jämförelser och förslag.......................................... 587.

XIII. Den hygieniska tillsynen öfver skolorna..................... 651.

XIV. Undersökningen af högre läroverk för flickor............... 679.

Helsotillståndet............................................. 680.

Arbetstiden ..................... 701.

Softiden...................... ........................ 1\1.

Bostadsförhållanden ................. 715.

IV

Hänvisning till i texten intagna tabeller och siffersammanställningar.

Kap. III. Helsotillståndet.

Sid.

Antal sjuka och sjukprocent inom de särskilda klassgrupperna

vid de olika slagen af läroverk. Med inräkning af närsynthet 121.

Procent sjuka lärjungar i de särskilda klasserna vid de olika

slagen af läroverk. Med inräkning af närsynthet............... 122.

Procent sjuka lärjungar i de särskilda klasserna vid de olika

slagen af läroverk. Med frånräkning af närsynthet ............ 125.

Lärjungarnas helsotillstånd. Sammanställning klassvis med procenttal

för de särskilda sjukdomarna. Vid de högre allmänna

läroverken.......................................................-....... 130.

D:o vid de 5-klassiga läroverken......-............................... 130.

» » » 3 » » -------------------------------------- 131.

» » » 2 » pedagogierna .................................. 131.

» » » 1 » » -................................. 131.

Bleksotens förekomst. Procentuppgifter..................... 133.

Bleksoten, enstaka förekommande ..................................... 133.

Hufvudvärkens förekomst................................................ 135.

Iiufvudvärken, enstaka förekommande..................-.............. 135.

Näsblods förekomst hos procent af lärjungeantalet................... 137.

Näsblod, enstaka förekommande ..........-............................ 137.

Bristande matlust hos procent af lärjungeantalet................... 138.

» » enstaka förekommande.......................... 138.

Andra ögonsjukdomar än närsynthet hos procent af lärjungeantalet 140.

Andra ögonsjukdomar än närsynthet, enstaka förekommande...... 140.

Skrofler hos procent af lärjungeantalet .....................-....... 142.

» enstaka förekommande ...................................-..... 142.

Nervretlighet (nervositet) hos procent af lärjungeantalet.......... 144.

» enstaka förekommande.................................. 144.

Byggradskrökning hos procent af lärjungeantalet................... 146.

» enstaka förekommande ............................ 146.

Sammanställning af procenttalen för sjuka och sjukdomar i de

olika klasserna dels med näsyntheten inräknad, dels med närsyntheten

frånräknad: I högre läroverken ........................ 148.

D:o II femklassiga läroverken.................. 149.

» III treklassiga » .................. 149.

y

Sid.

D:o IV tvåklassiga pedagogi’.................. 150.

» Y enklassiga » .................. 150.

Sammanställning af procenttalen för samtliga långvariga sjukdomar

i de olika klasserna. Närsyntheten frånräknad.................. 151.

Tabell öfver helsotillståndet bland de förutvarande och de nyintagna

lärjungarna i 2:dra klassen vid 10 högre läroverk ......_...... 152.

Sjukdomar i lungor och strupe hos procent af lärjungeantalet..- 156.

Sjukdomar i lungor och strupe, enstaka förekommande hos procent

af lärjungeantalet................................................ 156.

Procenttalen för sjukdomar i magen och tarmkanalen ............ 157.

Sjukdomar i magen och tarmkanalen, förekommande enstaka hos

procent af lärjungeantalet............................................. 158.

Tarmbråck hos procent af lärjungeantalet ........................... 158.

» förekommande enstaka hos procent af lärjungeantalet 159.

Hjärtsjukdomar, förekommande hos procent af lärjungeantalet— 159.

» förekommande enstaka hos procent af lärjungeantalet

............................................-..................... 160.

Sjukdomar i ledgångarna och bensystemet hos procent af lärjungeantalet

................................................................... 161.

Sjukdomar i ledgångarna och bensystemet, förekommande enstaka

hos procent af lärjungeantalet....................................... 161.

Sjukdomar i nervsystemet hos procent af lärjungeantalet .......... 162.

» » förekommande enstaka hos procent af

lärjnngeantalet......................................................... 163.

Sjukdomar i urogenitalapparaten hos procent af lärjungeantalet 163.

» » förekommande enstaka hos procent

af lärjungeantalet....................................—........ 164.

Oronsjukdomar, förekommande hos procent af lärjungeantalet — 166.

» » enstaka hos procent af lärjungeantalet 167.

Reumatism, förekommande hos procent af lärjungeantalet......... 167.

Procenttal för sjukdomar, som angifvits under rubriken »annan

långvarig sjukdom» .................................................— 168.

»Klen helsa» utan närmare angifven sjukdom, som kunnat förklara

det klena helsotillståndet, angifveii för procent af lärjungeantalet

............................................................ 169.

Inverkan på den allmänna sjukligheten af de fall, som ingått

under rubriken »klen helsa»......................................... 170.

Gruppering af läroverken efter deras sjukprocent öfver medelsjukprocenten

och under medelsjukprocenten: högre läroverken ... 173.

«

VI

Gruppering af läroverken efter deras sjukprocent öfver medelsjukprocenten

och under medelsjukprocenten: femklassiga läroverken 174.

D:o D:o D.-o treklassiga » 174.

Stockholms förberedande skolor. Lärjungarnas antal och medelålder.

Sammanställning klassvis.................................... 176.

Helsotillståndet vid Stockholms förberedande skolor............... 177.

» » » » » Procenttal

för de särskilda sjukdomarna ....................................... 177.

Stockholms förberedande skolor. De särskildt upptagna sjukdomarna,

förekommande enstaka .................................... 178.

Helsotillståndet för de olika åldersklasserna vid de undersökta

förberedande skolorna i Stockholm.................................. 180.

Förekomsten af de särskildt efterfrågade sjukdomarna vid Stockholms

förberedande skolor .......................................... 181.

Procenttal för de under rubriken »annan långvarig sjukdom» angifna

sjukdomarna vid Stockholms förberedande skolor......... 182.

Helsotillståndet vid Danmarks gosskolor och uppfostringsanstalter

enligt den danska hygieniska kommissionens undersökningar... 188.

Sjukligheten vid Köpenhamns lärda skolor enligt Hertels undersökningar

1880 ....................................................... 189.

Helsotillståndet vid Sveriges allmänna läroverk och pedagogier

samt vid 7 förberedande skolor i Stockholm. Procenttal för

sjuka lärjungar. Närsyntheten frånräknad ........................ 189.

Kap. IV. Närsyntheten.

Cohns undersökningar af 10,060 skolbarn, rörande närsynthetens

förekomst............................................................... 202.

Jämförelse mellan olika slags skolor rörande närsynthetens förekomst

och grad, enligt Cohns undersökningar___________________ 202.

Tilltagandet af procent närsynta, inom högre och lägre åldersgrupper.

Enligt Cohn................................................. 203.

Förekomsten af staphyloma postieum. Enligt Cohn_______________ 204.

Förhållandet mellan förekomsten af hypermetropi och myopi i de

särskilda skolklasserna (vid olika ålder). Enligt Erismann ... 205.

Närsynthetens förekomst i olika slag af skolor enligt undersökningar

af 40,000 skolbarn i Tyskland............................ 205.

Närsynthetens utbredning bland studenter ........ 206.

Till belysning af närsynthetens tilltagande i grad med de högre

klasserna. Sammanställning efter Cohn................. 206.

«

VII

Sid.

Närsyntheten hos de värnpligtiga i Danmark. Enligt Tscheunings

undersökning af 7,523 individer..................—.............. 207.

Närsyntheten hos soldater, tillhörande garnisonen i Miinchen.

Enligt Seggels undersökningar äf 1.600 individer—.......... 208.

Eördelningen af de excessiva myopierna > 9 D. Enligt

Tschekning ........................................-......-............ 208.

Grader af myopi i de olika klasserna vid realläroverket i Stockholm.

Enligt Scheiimns undersökningar 1882.................. 209.

Synskärpan. Enligt Scherdin.......................................... 211.

Närsynthetens förekomst hos de olika könen.......................- 212.

Ärftligheten vid närsynthet. Procenttal enligt Tschebnings undersökning.

.................................—............................ 213.

Närsynthetens utbredning vid de olika slagen af läroverk i deras

helhet och på de olika linierna ...................................». 216.

Närsynthetens förekomst vid de högre läroverken.................. 216.

» » » » lägre » 217.

Sammanställning af närsynthetens förekomst i de särskilda klasserna

vid de olika slagen af läroverk.............................. 218.

Närsynthetens förekomst vid förberedande gosskolor i Stockholm 220.

Uppgifter om närsyntheten i årsberättelserna för 1883—84 från

10 allmänna läroverk ....... —........ 224.

Närsynthetens utbredning i de olika klasserna vid Upsala högre

läroverk under åren-1870—77. Enligt undersökningar af d:r

E. Schultz.........................................-.....-.............. 226.

Närsynthetens förekomst i högre flickskolor från alla delar af

landet --------------------------------------------------------------..... 229.

Närsynthet af 3 dioptrier och däröfver, 1/ll—1/3, vid Upsala h.

a. läroverk. Enligt undersökningar af d:r E. Schultz......... 232.

Förekomsten af de olika graderna af närsynthet i de särskilda

klasserna vid Upsala läroverk. Enligt undersökningar af d:r

E. Schultz...........................................-................. 233.

Procentuppgifter öfver graden af myopi för antalet närsynta i de

särskilda klasserna .................................................... 234.

Procent närsynta vid hvart och ett af de högre och de femklas

siga

läroverken i dess helhet .................—.................--- 235.

Gruppering af de särskilda läroverken efter procenttal närsynta 236.

Närsynthetens förekomst vid Upsala h. a. läroverk efter den nya

läroverksbyggnadens uppförande 1870. Enligt undersökningar

af d:r E. Schultz ....._.....................................-....... 240.

VIII

Kap. V. Arbetstiden. Sid.

Tid för det obligatoriska arbetet i skolan och hemmet. Vid de

högre läroverken ..... 295.

Dm D:o vid de femklassiga och treklassiga läroverken

samt vid de två- och enklassiga pedagogierna.......... 298.

Daglig medelarbetstid, angifven i timmar och minuter med inräkning

af gymnastiken ............ 299.

Den åt gymnastik egnade tiden vid de olika slagen af läroverk 300—301.

Daglig medelarbetstid, angifven i timmar och minuter med frånräkning

af gymnastik.......................... 300.

Obligatorisk arbetstid i själfva skolan ........................ 304—305.

Medelarbetstid i hemmen för det obligatoriska arbetet vid de

olika slagen af läroverk....................................... 306—307.

Tiden för det obligatoriska hemarbetet vid de högre läroverken

i medeltal med högsta och lägsta medelarbetstiden, som i

någon klass vid något läroverk förekommit ..................... 310.

D:o d:0 vid de lägre läroverken ............ 311.

De högre läroverk, vid hvilka den lägsta och den högsta arbetstiden

förekommit i de olika klasserna ........................... 318.

De lägre läroverk, vid hvilka den lägsta och den högsta arbetstiden

förekommit i de olika klasserna ............................ 319.

Jämförelse mellan läroverkskomiténs och ecklesiastikdepartementets

beräkningar öfver den dagliga arbetstiden ........................ 324.

Lärjungarnas antal och medelålder vid de 4 förberedande gossskolor,

hvilkas arbetstid är närmare angifven..................... 326.

Arbetstiden vid 4 förberedande gosskolor i Stockholm ............ 326.

Befrielse från deltagande i teckningsundervisningen ............... 328.

» » » sång- och musikundervisningen ...... 329.

» » » gymnastiköfningar........................ 333.

Antal lärjungar, hvilka på grund af sjukdom varit befriade från

gymnastiköfningar vid de högre läroverken höstterminen 1881—

vårterminen 1883.......................... 335.

Frivilligt arbete i skolan................................ ................ 336.

Frivilligt arbete, oberoende af skolarbetet

I i läsämnena erhållen undervisning ............................ 338.

II » meddelad » ............................ 340.

III i öfningsämnena; procenttal .................................... 342.

» antal lärjungar med inräkning och med

frånräkning af gymnastik .................. 344.

IY för nattvardsberedelse ......................... 345.

Tid för nattvardsberedelse vid olika skolor 347.

rx

Kap. Yl. Arbetstidens infl. på helsotillståndet. Sid.

Hertels tabell öfver arbetstidens inflytande på helsotillståndet

bland lärjungarna vid Köpenhamns skolor........................ 354.

Arbetstidens inflytande på lärjungarnas helsotillstånd vid 10 läroverk

från olika delar af landet..................................... 365.

Arbetstidens inflytande på helsotillståndet å de olika linierna vid

10 läroverk från olika delar af landet ........................... 371.

Arbetstidens inflytande på lärjungarnas helsotillstånd vid samtliga

Stoekholmsläroverken...... ................. 373.

Arbetstidens inflytande på helsotillståndet å de olika linierna vid

Stockholmsläroverken ................................................. 376.

Kap. VII. Lärjungarnas förmåga att följa med underv.

Procenttal för de lärjungar, som hafva svårt att i allmänhet följa

med undervisningen på de olika linierna vid samtliga läroverk 390.

Procenttal för de lärjungar, som hafva svårt att följa med undervisningen

i allmänhet i de särskilda klasserna................... 390.

Procenttal för de lärjungar, som hafva svårt att följa med undervisningen

i särskilda ämnen å de olika linierna ................ 393.

Svårt att följa med undervisningen i modersmålet .................. 394.

» » » » » tyska språket_________________ 394.

» » » » » latin........................... 395.

» » » » '' » matematik..................... 395.

Förhållandet mellan svårigheten att följa med undervisningen och

arbetstiden vid 10 högre läroverk ................................. 396.

Kap. VIII. Softiden.

Medelberäkning för den tid, då lärjungarna gå till sängs, och för

den tid, de få åtnjuta sömn vid de högre läroverken ....... 399.

Säng- och softid vid de lägre läroverken och pedagogierna...... 401.

Friedländers tabell öfver timmarnas fördelning för sömn, hvila,

kroppsöfningar och lekar samt andlig sysselsättning............ 407.

Uffelmanns tabell för softiden........................................ 408.

Tabell öfver användningen af dygnets timmar för barn i åldern

från 6 till 18 år...................................................... 410.

Jämförelse mellan den nuvarande och den såsom erforderlig antagna

softiden vid de högre läroverken ........................... 411.

Medelsoftiden vid de högre läroverkens särskilda klasser ......... 413.

Medelsoftiden vid de femklassiga läroverken ........................ 418.

» » » treklassiga » och pedagogierna... 419.

Sid.

Tabell öfver softiden för de olika åldersklasserna vid de högre

läroverken, utvisande minskning, i den mon lärjungarna vid en

viss ålder sitta i en högre klass.................................... 422.

Softid för de olika åldersklasserna vid de femklassiga läroverken 424

Förhållandet mellan softidens längd och helsotillståndet vid 10

läroverk............... 431.

Förhållandet klassvis mellan softidens längd och helsotillståndet vid

10 läroverk.......................................................... 432.

D:o D:o vid Stockholmsläroverken ................ 434.

. IX. Om skollokalerna.

Tabell öfver antalet andedrag i minuten vid olika ålder ......... 440.

» » huru mycket kolsyra som vid olika ålder genom re

spirationen

utvecklas under 1 timme; vigt....................... 442.

D:o D:o rymdmått................. 443.

Behof af tillförsel af kubikmeter frisk luft under 1 timme för

hvarje lärjunge................... 450.

Tid i minuter, som åtgår för stegring af kolsyrehalten från 0,4

till 1,0 p. mille i ett skolrum, helt och hållet i saknad af

ventilation...........................................................— 451.

Antal klasser och klassafdelningar vid 10 högre läroverk, från

olika delar af landet, som hafva en viss, i kubikmeter angifven

luftrymd för hvarje lärjunge........................................... 454.

Antal af de 3 nedre klasser och klassafdelningar i dem vid samtliga

högre läroverk, som hafva eu viss, i kubikmeter angifven

luftrymd för hvarje lärjunge................... 455.

Kolsyrehalt p. mille efter en timme i ett vid lektionens början

utvädradt skolrum, helt och hållet i saknad af ventilation — 456.

Kolsyrehalt i skolrum vid olika skolor i Stockholm. Enligt analyser

af prof. Heyman. Sid................... 457—464, 473, 474.

Tabell öfver inrättningar för luftväxling vid de högre, de femklassiga

och de treklassiga läroverken______________________________ 481.

Tabell öfver uppvärmningsapparater vid d:o d:o ................... 483.

. X. Bostadsförhållanden.

Lärjungarnas bostadsförhållanden vid de högre läroverken......... 507.

» » » » fem- och treklassiga läroverken

.................................................................. 509.

Bostadsförhållandenas inflytande på lärjungarnas helsotillstånd vid

10 läroverk ............................................................ 510.

XI

Kap. XI. Kroppsutvecklingen. Sid.

Lärjungarnas längd och vigt vid samtliga allmänna läroverk...... 522.

Lärjungarnas medellängd och medelvigt vid samtliga äfvensom

vid de olika slagen af de allmänna läroverken.................. 523.

Lärjungarnas längd och vigt vid 7 af Stockholms förberedande

skolor för gossar _............ 525.

Lärjungarnas medellängd och medelvigt vid de allmänna läroverken

och 7 af Stockholms förberedande skolor för gossar.-. 526-

De kvinliga lärjungarnas längd och vigt vid samtliga undersökta

läroverk för flickor ................................................... 526.

De kvinliga lärjungarnas medellängd och medelvigt vid samtliga

undersökta läroverk för flickor...................................... 527.

Sammanställning af de manliga och kvinliga individernas längd

och vigt vid olika ålder samt tillväxt under de olika lefnadsåren

_____________________________________________________________________ 528.

Antalet af de i olika länder undersökta individer, på hvilkas längd

och vigt de i de följande tabellerna anförda siffrorna äro

grundade................. 536.

Manliga individer. Medellängd och årlig tillväxt i längd ....... 538.

Längden af de manliga lärjungarna vid de olika slagen af skolor

i Danmark .................... 539.

Manliga individer. Medelvigt och årlig tillökning i vigt vid olika

ålder................ 543.

Kvinliga individer. Medellängd och årlig tillväxt i längd ..... 546.

» » Medelvigt och årlig tillökning i vigt......... 548.

Tabell angifvande den höga kroppsvigten för barn, tillhörande de

mera välmående klasserna ........................................... 550.

Jämförande tabell, angifvande längden och vigten af barn ur

olika samhällsklasser och vid olika skolgrupper i Danmark ... 551.

De manliga lärjungarnas längd och vigt vid 6 af Stockholms

folkskolor.............. 553.

De kvinliga lärjungarnas längd och vigt vid d:o ................... 553.

Jämförelse mellan lärjungarnas längd och vigt vid de allmänna

skolorna och Stockholms folkskolor ............................... 555.

Yigttillökning årligen för lärjungarna vid 3:ne af Göteborgs flickskolor.

Enligt Wretlind........................................... 561.

Vigttillökning under vinterhalfåret för flickor vid Jägerspris’ uppfostringsanstalt

i Danmark. Enligt Vahls undersökningar____ 564.

Tabell, visande ett aftagande i vigttillökningen i sammanhang med

en sänkning af temperaturen. Enligt Malung—Hansen..... 568.

XII

Sid.

Tabell, utvisande eu stigning i vigttillökningen i sammanhang med

höjning i temperaturen .............................................. 569.

Liharziks tabell öfver måtten af bröstperiferien under åldern från

3 till omkring 16 år................................................. 574.

Kotelmanns tabell öfver bröstomfånget i åldern från 9 t. o. m. 19 år 575.

Kotelmanns tabell öfver bröstomfångets årliga tillväxt under

lefnadsåldern 10—19 ________________________________________________ 575.

Lärjungarnas årliga tillväxt samt sjukprocenten för dem vid de

förberedande skolorna i Stockholm................................. 579.

Sjukprocenten för de olika åldrarna vid samtliga Danmarks skolor 580.

Sjukprocent för lärjungarna vid Köpenhamns skolor. Enligt

Hertel................................................................. 581.

Grafisk tabell öfver årlig tillväxt i längd och vigt samt sjukprocenten

för de olika klassernas lärjungar vid de högre allmänna

läroverken............................................................... 586.

Kap. XII. Jämförelser och förslag.

Jämförande tabell öfver den obligatoriska arbetstiden i själfva

skolan i Sverige och en del andra länder. Obligatorisk sång

och musikundervisning medräknad; gymnastik frånräknad 588—589.

Tiden för den obligatoriska arbetstiden i själfva skolan och

maximum för hemarbetet vid tyska läroverk samt arbetstiden i

skolan och hemmet i Sverige såväl enligt läroverksstadgan som

enligt den nu gjorda undersökningen _____________________ 592—''593.

Jämförande tabell öfver den dagliga arbetstiden i skolan och hemmet 596.

Tabell öfver arbetstiden vid olika grupper af de danska latinskolorna

................................................................. 600.

Dagliga sammanräknade medelarbetstiden i skolan och hemmet i

de danska latinskolorna och å svenska latinlinien vid de högre

läroverken.............................................................__ 601.

Danska skolkommissionens jämförande tabell öfver arbetstiden i

skolorna i Tyskland och Danmark........... 601.

Tabell öfver användningen af dygnets timmar för barn i åldern

från 6 till 18 år, d. v. s. fr. o. in. 7:de t. o. m. 18:de lefnadsåret 607.

Eriedländers tabell öfver användningen af dygnets timmar...... 607.

Daglig tid för lekar, kroppsrörelser och öfningar samt för annan

frivillig sysselsättning....................... 616.

Eöreslagen arbetstid i skola och hem med inräkning af sång och

gymnastik............... 618.

Sill

Sid.

Beräkning och. förslag öfver arbetstimmarnas fördelning mellan

skolan och hemmet samt för ämnen, som fordra stillasittande,

och andra ämnen..........-........-.................................. 619,

Elsass-Lothringer-kommissionens förslag.............................- 620.

Jämförelse mellan den nuvarande arbetstiden i skolan samt hemmet

och den i denna redogörelse föreslagna..................... 623.

Kap. XIV. Undersökning af högre lärov. för flickor.

Helsotillståndet vid samtliga undersökta högre läroverk för flickor.

Sammanställning efter åldersklasser................................. 681.

Sjukprocenten för de olika åldersklasserna af flickorna, sammanstäld

med den årliga tillökningen i längd och vigt ............ 684.

Sammanställning af sjukprocenten för de olika åldersklasserna vid

Danmarks samtliga privata flickskolor och vid de undersökta

flickläroverken i Sverige --------------------------------------------- 686.

Helsotillståndet vid Damarks samtliga flickskolor och uppfostringsanstalter

för flickor ................................................... 686.

Helsotillståndet vid de förberedande klasserna vid de undersökta

flickläroverken...............................................— 688—689.

Sammandrag af sist nämnda tabell .................................. 687.

Helsotillståndet för 6—10 åringar med inräkning af de förberedande

klasserna...................................................... 688.

Sjukprocent för de olika åldersklasserna af flickorna i Danmarks

samtliga skolor och uppfostringsanstalter för flickor, samrnanstäld

med den årliga tillökningen i längd och vigt ............ 690.

Bleksotens förekomst hos procent af de kvinliga lärjungarna------ 691.

Ofta återkommande hufvudvärk hos d:o .............................. 692.

Ryggradskrökningen hos % af de kvinliga lärjungarna ............ 694.

Skrofler hos d:o ___________________________________—................... 696.

Under rubriken »annan långvarigare sjukdom» angifna sjukdomar

hos % af de kvinliga lärjungarna .................................. 697.

Procenttal för de under rubriken »annan långvarigare sjukdom»

angifna sjukdomarna vid de undersökta högre flickläroverken 698.

Medelsjukprocentens växlingar vid olika läroverk .................. 700.

Medeltal för det obligatoriska arbetet i skolan och hemmet för

de olika åldersklasserna vid- de undersökta högre läroverken

för flickor............................................................... 702.

XIV

Sid.

Jämförelse mellan tiden för obligatoriskt arbete vid de undersökta

högre läroverken för flickor och vid de förberedande gossskolorna

i Stockholm samt de högre allmänna läroverkens

gemensamma linie och latinlinie.................................... 704.

Den dagliga tiden för det obligatoriska arbetet i skolan för

bön och läsämnena samt för de särskilda öfningsämnena______ 705.

Befrielse från undervisning i öfningsämnena ........................ 705.

Frivilligt arbete i skolan................................................ 708.

Sammanräknad arbetstid för obligatoriskt och frivilligt arbete i

skolan och för hemlexor................................................ 708.

Frivilligt arbete, oberoende af skolarbetet

I. I läsämnena erhållen och i samma ämnen meddelad undervisning

........ 709.

II. I öfningsämnena............. 710.

III. För nattvardsberedelse.......................................... 711.

Medelberäkning för den tid, då lärjungarna gå till sängs, och

för den tid, de få åtnjuta sömn, vid de undersökta högre kvinliga

läroverken.................. 712.

Jämförelse mellan medeltalen för den nuvarande softiden för de

kvinliga lärjungarna och den i denna redogörelse såsom erforderlig

angifna ......................................................... 713.

Bostadsförhållanden för flickskolorna ................................. 715.

För de i af delningen II af denna redogörelse intagna siffertabellerna

och grafiska tabellerna hänvisas till nämnda afdelnings

särskilda innehållsförteckning.

XV

Hänvisning till de i komitébetäkandets bilaga C, kap. III,

intagna, till den hygieniska undersökningen hörande tabeller.

Bil. G.

Sid.

Kap. III. Tab. 1. Helsotillståndet vid samtliga högre läroverk...... 6.

» » 1 a. D:o med inräkning eller frånräkning af närsyntheten

.................................................. 8.

» » 2. Helsotillståndet vid samtliga 5-klass. läroverk..... 10.

» » 2 a. D:o med inräkning eller frånräkning af närsyntheten.

....................... 12.

» » 3. Helsotillståndet vid samtliga 3-klass. läroverk____ 14.

» » 3 a. D:o med inräkning eller frånräkning af närsyntheten.

............................... 16.

» » 4—5. Helsotillståndet vid samtliga pedagogier ______ 18.

» » 4 a—5 a. D:o med inräkning eller frånräkning af närsyntheten

.......... 20.

» » 6. De särskildt upptagna sjukdomarna, förekommande

enstaka hos procent af antalet angifna lärjungar

vid de högre läroverken ........................... 21.

» » 7—10. D:o vid de 5- och 3-klassiga läroverken och

pedagogierna........... 22.

» »11. Under rubriken »annan långvarig sjukdom» angifna

sjukdomar vid de högre läroverken.......... 24.

» » 12—16. Arbetstiden för vecka i skolan och hemmet

vid de allmänna läroverken....................... 27.

» » 17. Arbetstidens inflytande på lärjungarnas helsotillstånd

vid vissa högre läroverk..................... 29.

» » 18. Lärjungarnas förmåga att följa med undervisningen

vid de högre läroverken.......... 30.

» » 19. D:o vid de 5-klassiga läroverken..................... 31.

Kap. III. Tab. 20. D:o vid de 3-klassiga läroverken______________________ 32.

» » 21—22. D:o vid pedagogierna ...................... 33.

» » 23. Förhållandet mellan svårigheten att följa med un

dervisningen

och arbetstiden vid vissa läroverk 34.

» » 24. Lärjungarnas softid beräknad efter procent af antalet

vid de högre läroverken...................... 35.

XVI

Sid.

Kap. III. Tab. 25—28. D:o vid de 5- och 3-klassiga läroverken samt

pedagogierna................................... 36.

» » 29. Medelsoftiden, jämförd med lärjungarnas helsotillstånd

vid vissa läroverk ........................... 37.

» » 30. D:o vid samtliga Stockholms-läroverk ............... 38.

» » 31. Bostadsförhållandena, jämförda med lärjungarnas

helsotillstånd vid vissa läroverk ......... 39.

» » 32. Medelluftrymden i de särskilda klasserna vid vissa

läroverk............................................. 40.

» » 33. D:o i III klassen vid samtliga högre läroverk ... 41.

» » 34. D:o i II klassen vid d:o ... 42.

» » 35. D:o i I klassen vid d:o ... 43.

» » 36. Ventilation och lekplatser vid de högre läroverken 44.

» » 37. D:o vid de 5-klassiga läroverken..................... 46.

» » 38. D.-o vid de 3-klassiga läroverken................... 47.

» » 39. Lärjungarnas längd och vigt vid samtl. läroverken 48.

» » 40—41. D:o vid de -högre och 5-klassiga läroverken 49.

» » 42—44. D:o vid de 3-klassiga läroverken och pedagogierna

............. 50.

•» » 45. Arbetstiden, jämförd med lärjungarnas helsotillstånd

vid samtliga Stockholms-läroverken....... 51.

KAP. 1.

Historisk öfverblick.

Hos det folk, som mäktigast af alla, vare sig i äldre eller

nyare tider, ingripit i den mänskliga kulturens utveckling, var en

harmonisk utveckling af kropp och själ, främjandet af fysisk helsa

i förening med andlig friskhet målet för den ytterst omsorgsfulla

uppfostran, som man lät ungdomen erhålla. Hos de ateniensiska

grekerna '') var detta mål klarast insedt och bestämdast uttaladt.

Plato ansåg den, hvilken ej i lika mon utvecklat sin kropp och

sin själ, vara en haltande och förkrympt varelse. Förnämsta

medlet att uppnå detta jämnmått vore lekar och gymnastiska

öfningar.

Samma uppfattning återfinna vi hos Aristoteles. Han framhåller,

att kroppens utveckling måste föregå förståndets. Kroppsöfningar

måste därför till en början utgöra ett hufvudmoment i

barnauppfostran. Under tiden för själfva uppväxten skola lättare

öfningar företagas, men alt tvång i lefnadssätt och arbete undvikas,

på det att ej den kroppsliga utvecklingen (växandet) må

hindras. Dessa åsigter hade hos atenienserna och de med dem

närbeslägtade stammarna fått sin fulla tillämpning i det praktiska

lifvet. Ungdomens uppfostran var hos dem liksom i hela Grekland

väsentligen statens sak, och sträfvan att uppnå harmoniskt

jämnmått i den kroppsliga och andliga utbildningen tryckte siu

>) För nedan stående skildringar af skolväsendet och uppfostran hos grekerna

och romarna hänvisar jag till K. A. Schmid u. G. Bauer: Geschichte der

Erziehung vom Anfang an bis zu auf- unsere Zeit. Bd. I Die vorchristliche

Erziehung. Stuttgart 1884. — D:r Julius Ueeelmann: Handbuch der Privaten

und öffentl. Hygiene des Kindes. Leipzig 1881. — N. G. Kjellberg: Ungdomens

fysiska uppfostran förr och nu. Upsala 1876.

Lärer-korn. bet. III.

1

2

KAP. I. HISTORISK ÖFVERBLICK.

prägel på alla anordningar såväl för de kroppsliga öfningarna

som för den andliga undervisningen, och den var bestämmande

för det sätt, på hvithet man lät dessa omväxla med och stödja

hvarandra.

I Sparta var uppfostran, hvilken från och med barnens 7:de

år så godt som helt och hållet ombesörjdes af staten, mera ensidigt

anlagd på den fysiska utbildningen. I de gymnastiska öfningarna,

äfven i vapenöfningarna, måste där äfven flickorna deltaga,

och detta, såsom man vet, ingalunda till skada för sin skönhet

och säkerligen till stor fördel för den fysiska styrkan och

heisan hos de generationer, som af så uppfostrade mödrar bragtes

till verlden. Hvar 10:de dag mönstrades där ungdomen offentligt

för granskning af de särskilda individernas kroppstillstånd och

framför alt af den inverkan, dieten därpå utöfvat.

Uppfostran var i Sparta mera sträng och hård än i Greklands

öfriga stater. Låtom oss kasta en hastig blick på, huru den

i Aten var ordnad. Det synes mig nämligen vara af stort intresse

att hafva den allmänna gången af denna uppfostran i minnet

och tankarna, då man går att från hygienisk synpunkt granska

skolförhållandena i vår tid och i vårt land.

Till och med 6:te lefnadsäret var barnens vård och uppfostran i

Aten helt och hållet öfverlemnad åt hemmen. Genom en stor mängd

olika lekar sökte man såväl under dessa år som sedermera, under de

följande åren, äfven utom hemmen upplifva den naturliga, barnsliga

glädtigheten och friskheten. Från och med det 7:de året börjades

gossarnas egentliga uppfostran, hvilken hufvudsakligen försiggick

utanför hemmen. Till sin ledning och vård erhöll gossen då mestadels

eu »pedagog», som följde honom, och som hade att vaka

öfver honom till hans 16:de år och att tillse, det han iakttog och

vande sig vid skick, goda seder och ett höfviskt beteende. Under

denna tid undervisades gossen i att läsa, räkna, skrifva samt

i musik, teckning och först och sist gymnastik. Den fysiska

helsans stärkande, kroppens och de kroppsliga färdigheternas utveckling,

den sedliga karaktersfästhetens grundläggning, förståndets

odling, inhemtande af vetande och själens öppnande för intryck

af formens skönhet, voro målen för denna undervisning. Då

den öfvertygelsen var djupt rotad, att en sund själ blott kunde bo

i ed sund kropp, bl ef omsorgen om den kroppsliga utvecklingen

alltid hufvudmomentet i hela denna uppfostran, och kroppsöfningarna

blefvo ett af de vigtigaste medlen att äfven främja den and

-

UPPFOSTRINGSSYSTEMET HOS GREKERNA.

3

liga utvecklingen. Vid dessa öfningar, som för de yngre åldrarna

försiggingo vid särskildt inrättade öfningsplatser (palästror), gick

man fullt metodiskt till väga. Från lekar och mindre ansträngande

gymnastiska öfningar öfvergick man till sädana af mera ansträngande

art, såsom löpningar, brottningar, språng, spjut- och diskuskastning

o. s. v. Efter öfningarna följde ett uppfriskande bad och

därefter en stunds hvila. Omsorgsfullt undvek man ensidighet i

rörelserna och öfningarna, och man förlorade vid dem aldrig ur

sigte deras närmaste mål, nämligen att förläna gossarna herravälde

öfver deras kropp, eu skön hållning, behagliga rörelser,

samt att åstadkomma en harmonisk utbildning af de olika lemmarna

äfvensom en fullständig utveckling af den kroppsliga kraften

och skickligheten till mångsidig verksamhet.

Till de genom det allmännas försorg inrättade gymnasierna

öfvergick gossen i allmänhet vid fylda 16 år. Staten tog nu

mera uteslutande hand om honom. Det gälde att fullända den

bildning, som skulle göra honom till en dugande statsborgare och

krigare. Gymnasierna voro långt mera omfattande öfningsplatser

än palästrorna, med olika afdelningar för olika ändamål, trädgårdar

och parker, öppna eller täckta gångar för promenader, löpbanor

och hviloplatser, anläggningar för bad o. s. v. Statyer af store

män voro här uppstälda, och inskrifter vitnade om storslagna

handlingar eller märkligare tilldragelser. Här fingo ynglingarna

äfven tillträde till ett lärorikt umgänge med och undervisning af

de mest framstående män, tänkare och filosofer. De gymnastiska

öfningarna försiggingo här på ett genomfördt metodiskt sätt, lika

för alla. De reglerades, öfvervakades och leddes af särskilda

tjänstemän.

Vid hela denna uppfostran finna vi ingen sträfvan till mångvetande,

intet mångläseri; kroppens vård och omsorgen om dess

utveckling träda altjämt i förgrunden under en ständig, måttfullt

afvägd omväxling mellan kroppsrörelser och andlig sysselsättning.

»

Huru fullständigt lyckades man ej genom en sådan metod att

uppfostra fysiskt och psykiskt sunda människor! »Aldrig har val»,

yttrar G. Kjellberg, »något folk på ett mera lysande sätt än grekerna

lagt i dageu, huru fysisk och psykisk uppfostran kunna samverka

till eu harmonisk utveckling af de mänskliga anlagen. Hos

intet folk i äldre och nyare tider har en omsorgsfullare vård

egnats åt det uppväxande slägtets fysiska utbildning, och hos

4 KAP. I. HISTORISK ÖFVERBLICK.

intet annat har den inteliektuela utvecklingen varit rikare och

mera ursprunglig».

Huru vidt är icke vårt nuvarande uppfostringssystem skildt

från de gamle grekernas! Det torde vara mycket beaktansvärdt,

att, under det vi beundra de resultat, ej minst hvad den andliga

utvecklingen och storheten beträffar, som den grekiska uppfostringsmetoden

åstadkom, vi på våra egna barns uppfostran ej tillämpa

de lärdomar, som nämnda metod i så rikt mått bjuder oss på,

och detta, efter det att de klassiska studierna under århundraden

haft herraväldet, ja varit allherskande öfver skolan. Val får man

från dessa studiers målsmän höra den åsigten uttalas, att för en

vetenskaplig och sant humanistisk bildning är det ännu i våra

dagar nödvändigt att genom studiet af de klassiska folkens språk

och deras egen literatur — ej på något annat sätt vore det möjligt —

hafva vunnit eu klar och »åskådlig» insigt i dessa folks kulturlif;

men huru kan det väl komma sig, att denna insigt, som sålunda bör

hafva stått klar och åskådlig för de växlande generationerna under

sekler, ej förmått utöfva något varaktigt inflytande på vårt uppfostrings-

och skolväsende i den anda och riktning, som just utgjorde

ett så ytterst väsentligt moment i de gamles kulturlif? Har

det djupare studiet af den klassiska literaturen måhända visat, att

grekernas hela uppfostringssätt ej hade någon del uti att bringa

deras kultur till den höjd, till hvilken vi alltid skola blicka

upp med beundran? Säkert är, att de yrkanden, hvilka numera med

ständigt växande kraft göras på en uppfostran, som bättre än

vår nuvarande stämmer öfverens med de klassiska folkens, och

därpå, att man vid denna uppfostran måste taga full hänsyn jämväl

till ungdomens fysiska helsa och kroppsliga utveckling, ja att

denna hänsyn aldrig får åsidosättas, säkert är att dessa yrkanden

komma ingalunda från de klassiska studiernas förkämpar, utan

hafva tvärtom i dem och hafva under hela vår nyare tid altjämt i

dem haft sina häftigaste motståndare.

Med det politiska lifvets förfall, förvekligandet i lefnadssätt,

en tilltagande slapphet i seder, ändrade sig äfven hos grekerna

sättet för ungdomens uppfostran. Kroppsöfningarna sköttes ej

mera såsom förr med noga aktgifvande på deras uppfostrande betydelse,

undervisningen tog en mera ensidig riktning'' åt intellektuel

utbildning, framför alt i retorik och spetsfundigt filosoferande,

och ungdomen förvekligades liksom hela nationen.

UPPFOSTRAN HOS ROMARNA.

5

Hos det andra af forntidens stora kulturfolk, hos romarna,

gick under dess krafts bästa dagar, under republikens blomstrande

tider, ungdomens uppfostran förnämligast ut på att fostra friska

och kraftiga män till fosterlandets försvar och väldets utvidgning.

Uppfostran var i Rom en hemmets sak. Fadern och modern

deltogo båda däruti, och särskildt togo mödrarna långt större del

däri, än hvad mödrarna i Grekland gjorde. Offentliga uppfostringsanstalter,

sådana som i Greklands städer, fnnnos ej i Rom under

republiken. Barnen växte upp i hemmen under föräldrarnas ögon

och vård och indrogos efter hand vid tilltagande ålder i dessas

sysselsättningar, hvilket man karakteriserat så, att »sönerna vande

sig att plöja, så och skörda med fadern, döttrarna att spinna,

väfva och sticka med modern». Man ville i Rom ej veta af lagstadganden,

som ingrepo i familjens frihet, och som för alla reglementerade

en lika uppfostran.

Fadern meddelade den första elementära undervisningen, ifall

han därtill var i stånd, eljes antogs en huslärare. Efter elementarundervisningen

följde den »grammatiska» undervisningen, som

besörjdes af en särskild lärare, »grammaticus», ofta i det fria, på

gatorna (in triviis). Med ynglingens 17:de år var hans undervisning

i allmänhet afslutad, efter det att under sista året en »rhetor»

haft den om hand. I de få ämnen, som ingingo i undervisningen,

meddelades denna med rent praktiska syftemål för ögonen.

Under hela skol- eller undervisningstiden, som i regeln begynte

med 7:de året, egnades största omsorg åt kroppens och lemmarnas

utveckling genom lekar och gymnastiska öfningar. Dessa

voro ej ordnade af staten och bedrefvos ej på det metodiska sätt

som i Grekland. På Marsfältet samlades den uppväxande ungdomen

af alla åldrar, och här försiggingo lekarna och öfningarna

i löpning, språng, brottande, vapenföräng o. s. v. mestadels under

fädernas personliga ledning. Det stod hvar och eu fritt att företaga

sig hvilka öfningar han ville. De företogos i det rent praktiska

syftet att härda och stärka kroppen och sätta honom i stånd

att lösa de kraf, som lifvet komme att på honom ställa. Deras

pedagogiska betydelse att skola äfven själsförmögenheterna fattades

ej af romarna så som af grekerna. Emellertid är det tydligt, att

denna uppfostran var i hög grad egnad att befordra helsa och en

sund fysisk utveckling. Den af Juvenalis uttalade satsen »mens

sana in corpore sano» blef äfven det mål, hvartill den romerska

uppfostran sträfvade, om än ej i allmänhet så medvetet och så

metodiskt som den grekiska.

6

KAP. I. HISTORISK ÖFVERBLICK.

Gemensamma privata skolor synas ej, åtminstone ej något mera

allmänt, kafva funnits i Rom förr än vid tiden för eller närmast

efter det 2:dra puniska kriget. Med Greklands gymnasier jämförliga

skolor, försedda med offentligt anstälda ock aflönade lärare,

inrättades i Rom först under Kejsartiden. Länge stod den åt''

Hadriauus på Kapitolinska kullen upprättade, ståtligt anlagda Sckola

romana, Atkenseum, i kögt anseende. Uppfostran kade emellertid

da klifvit en kelt annan än förr. Den forna enkelheten var försvunnen,

de äktenskapliga banden lösare ock strängbeten i seder öfvergifven.

Den moraliska ock fysiska vården om ungdomen vårdslösades.

Då smaken för den grekiska bildningen ock literaturen tog

öfverhand, och grekiska lärare alt mer och mer voro de, som användes

af romarna, togo äfven undervisningen och uppfostran i

allmänhet, liksom den då redan sedan länge gjort det i Grekland,

en mera ensidig riktning. Kroppsöfningarna ock gymnastiken

försummades, och ungdomen förvekligades. Från Rom utbredde

sig emellertid smaken för eu högre bildning, för literatur och

konst och därmed äfven bekofvet af skolor till provinserna. De

blefvo bryggor för den grekisk romerska bildningen till andra folk

i vår verldsdel, men det var ej de gamles jämnmått i utbildningen

af själ ock kropp, som de förnämligast kade till mål. Ej häller

var det från dem, som traditionerna öfvergingo till den kristna

verldens skolväsende.

I 6:te århundradet upprättades i BeneäiktinerMostren de första

kristna skolorna. Att man där ej skulle fästa något vidare afseende

vid det fysiska lifvet och lärjungarnas kroppsliga utveckling,

torde ligga i sakens natur. Barnen voro i allmänhet från 5

till 15 års ålder intagna i dessa skolor och fingo där bostad, förplägning

och undervisning. De uppfostrades till den allra strängaste

lydnad, ordning och punktlighet, men deras Rf var hårdt, glädjelöst

och förbittradt af svåra straff, Indika ej blott bestodo i stryk

och dylikt, utan äfven i isolering och svält.r)

Äfven i de något senare inrättade Katedralskolorna voro barnen

fullständigt intagna och förplägade. De andlige ledarne af undervisningen

voro ålagda att hålla ungdomen i strängaste tukt. Den,

'') Jag återgifver för dessa skolor, liksom för katedralskolorna och Karl den

stores skolor, de uppgifter, som Uffelmann (a. st.) om förhållandena vid dem sammanstält.

KLOSTERSKOLORNA, KARL DEN STORES SKOLOR.

7

som hade eu lärjunge sig anförtrodd för undervisning eller eljes,

skulle dock iakttaga en viss försiktighet vid de kroppsliga bestraffningarnas

utförande. Tillfogade han därvid lärjungen någon

svårare skada, kunde han blifva afsatt. Måltiderna måste intagas

under fullkomlig tystnad. Gymnastik och kroppsöfningar voro

såsom något yttre och oväsentligt alldeles uteslutna.

I de talrika skolor, som genom den om undervisningen så högt

förtjänte Karl den store inrättades under 8:de och 9:de århundradena,

herskade äfvenledes samma brist på hänsyn till det fysiska lifvets

kraf. En ytterlig stränghet var rådande. »Käppen ensam skulle

uppehålla ordning och lydnad. Ofta förekom det, att man äfven

för ett alldeles icke svårt fel afklädde barnen — t. o. m. de förnämares

barn skonades ej — band dem vid en påle och genompiskade

dem.» Efter denna tid utgöra klagomål öfver stränga

skolstraff ett stående kapitel i de krönikor, som sysselsätta sig

med dylika angelägenheter. Huru grundade de voro framgår

däraf, att redan Schwabenspiegel innehåller en lag, enligt hvilken

läraren icke får gifva en lärjunge mer än tolf slag af spö i

omedelbar följd.

Särskilda för ändamålet inrättade skollokaler funnos ej, och sådana

saknades ännu in i 15:de århundradet. Barnen undervisades

i sådana lägenheter, som i befintliga, för andra ändamål uppförda

byggnader kunde disponeras. Regelbundna ferier funnos ej. Blott

de kyrkliga högtidsdagarna voro feriedagar. Vanligen voro äfven

två eftermiddagar i veckan fria.

En helt annan uppfostran än i de lärda skolorna erhöllo under

medeltiden de barn, som uppfostrades privat i sina hem i de förnämare

familjerna, eller som vid späd ålder, ofta redan vid 7 år,

fördes till någon furstes eller annan förnäm mans hof för att där

tagas om hand. Deras undervisning i läsämnen och hela andliga

ansträngning var ringa, under det att de redan tidigt måste egna

sig åt kroppsöfningar och vid mera framskridna år utbilda sig i

vapnens bruk och i alla de färdigheter, som fordrades för att na

riddarevärdigheten, hvilken var deras mål. Att dessa öfningar måste

i och för sig hafva verkat härdande och befordrat den kroppsliga

utvecklingen, är uppenbart, men uppfostran var lika uppenbart alt

för ensidigt gående i denna riktning.

Under den senare deleD af medeltiden idkades emellertid

kroppsöfningar i större utsträckning äfven af städernas borgerliga

ungdom. I Tyskland uppstodo af kejsarne privilegierade fakt

-

8

KAP. I. HISTORISK ÖFVERBLICK.

skolor, och vid vissa städer funnos, enligt hvad vi säkert veta,

störa förlustelseplatser, på hvilka gossar, ynglingar och män af

alla åldrar dagligen, men i synnerhet på festdagar, samlade sig

till lekar, brottning, språng och kroppsöfningar, spjutkastning,

skjutning med båge o. s. v.; men dessa öfningar synas tyvärr hafva

åter upphört så tidigt, att man redan i 17:de århundradet ej vidare

har något egentligt att om dem förmäla.

Då i 15:de århundradet studiet af de klassiska språken och

den klassiska literaturen uppblomstrade i Italien och sedermera

äfven i andra länder, lärde man sig till en början inse, af hvilken

stor betydelse kroppsöfningar voro för uppfostran, och gymnastiken,

som varit bannlyst ur klosterskolorna, kom med »humanismen»

nu för en kort tid åter till heders. Flere af »humanisterna» betona

starkt denna betydelse. Vittoeino von Feltre, på sin tid

berömd som Italiens förnämste uppfostrare, införde i sin af pensionärer

och lärjungar från snart sagdt alla länder besökta skola

öfningar i ridning, brottning, fäktning, skjutande med båge, simning

o. s. v. Exemplet vann efterföljd, och från Italien spred sig

förändringen vidare. Gymnastik och lekar infördes vid en del

skolor i Schweiz och äfven i Tyskland; men reformen blef ej af

lång varaktighet, och efter hand försvunno åter kroppsöfningarna

från de lärda skolorna. Man fick där helt annat att göra än att

tillse, det ej kroppen toge skada.

Med humanismen blef latinstudiets allherskande ställning i

skolorna befästad. »Det är i ögonen fällande», yttrar Raumer1, »att

all ungdomens tid och kraft blef våldsamt koncentrerad på lärande

och öfning af latinet. Grammatik öfvades i åratal för att språkriktigt,

dialektik för att tankeriktigt, retorik för att oratoriskt riktigt tala och

skrifva latin». Klassikerna läste man blott för att från dem samla

ord och fraser för latintalandet och latinskrifningen, utan att mycket

bekymra sig om innehållet». »Sådan var riktningen», tillägger han,

»i protestanternas skolor lika väl som i jesuiternas; Trotzendorff

och Storm, Wiirtembergarna och Sachsarna stämma häri öfverens

med jesuitergeneralen Claudius von Aquavxva». — Och under ett

sådant tillstånd, med en sådan riktning hade man glömt alla lärdomar

för en sund uppfostran, som den klassiska literaturens djupare

studium till en början gifvit.

’) Karl von Raumer: Geschiclite der Pädagogik, bd I, 2:a uppi., s. 325.

Stuttgart 1846.

HUMANISMEN, LUTHER, BACO.

9

Till den fysiska vården, till lärjungarnes helsa och kroppsutveckling

togs icke vidare någon hänsyn. Skolordningar från den

efterföljande tiden tala hufvudsakligen blott om själfva undervisningen

och om straff. Med skollokalerna var det illa bestäldt, om än

särskilda skolhus efter hand började byggas, Ziirich fick t. ex. sitt

första skolhus 1561. Straffen bestodo där i böter, kroppsaga och

äfven fängelse. Ännu 1561 blef en gosse, som blott begått den

förseelsen att på gatan ej hafva haft rocken påsatt, slagen med

spö så svårt, att hufvudet sårades på sådant sätt, att exekutionen

måste afbrytas. Inträdesåldern i denna skola var 5 år. I allmänhet

synes den dagliga undervisningen hafva börjat i skolorna mycket tidigt

om morgnarna, kl. 6 eller 7, och den dagliga undervisningen i själfva

skolorna hafva växlat från 5 till 7 timmar, hvartill kommo hemarbetena,

från Indika i regeln 2 dagar i veckan synas hafva varit fria.

Ferier gåfvos, t. ex. vid Johanneum i Hamburg, vid påsk, pingst,

midsommar och jul, men hvarje gång endarst en, resp. 2 dagar

efter högtidsdagen, samt dessutom tre dagar i veckan Quinquagesimm

och 8 dagar i rötmånaden. Dessa förhållanden i 16:de århundradets

lärda skolor äro af så mycket större intresse för oss,

som många traditioner från dem fortlefvat äfven i våra skolor

långt in i tider, som ligga oss mycket nära.

Emot denna skolordning och detta tillstånd i skolorna höjde

sig emellertid mäktiga, stämmor. Luther själf hade rätt kraftigt

uttalat sig för nyttan af kroppsöfningar, men utan någon påföljd,

och hvilken verkan reformationen än ut.öfvade på skolväsendet,

icke minskade den det ofvan skildrade latinherraväldet, och ej

medförde den någon större hänsyn än förut till lärjungarnes kroppsliga

vård och välbefinnande.

Gryningen till ett bättre tillstånd kom från en man, som stod

helt och hållet utanför skolan. Såsom banbrytare för realismen

utöfvade den store reformatorn Baco af Verulam ett utomordentligt

inflytande på skolväsendet och dess senare utveckling. Han

ådagalade det ofruktbara uti att endast lefva i det förgångna och

använda de klassiska språken och den klassiska literaturen till

bildningsmedel. — Han hänvisade till den omedelbara iakttagelsen

i verkligheten och i naturen såsom vetandets ständigt flödande,

friska källa. Han fordrade, att man vid undervisningen skulle

taga hänsyn till de individuela anlagen och till grund för den

lägga den omedelbara iakttagelsen och induktionsmetoden. Han

bragte naturvetenskaperna till heders och erkännande och väckte

10 KAP. I. HISTORISK ÖFVERBLICK.

för deras studium ett lefvande intresse. Om han än ej mera bestämdt

uttalade sig om de förhållanden, som kunna direkt hänföras

till skolhygienen eller vården af lärjungarnes fysiska helsa, om

betydelsen af kroppsöfningar o. d. under uppväxttiden, så framgår

dock hänsynen härtill såsom en följd af den riktning, han inslog.

En förelöpare och banbrytare för eu nyare riktning i undervisningen

och uppfostran var Bacos samtida Michel de Montåigne,

äfven han en man, som stod utanför skolan. Särskildt har han

utöfvat starkt inflytande på Locke och framför alt på Rousseau.

Vid sidan af barnet ville han ställa en ledare, som hade mera förstånd

än lärdom, en tanke, som vi sedermera återfinna hos

båda de nämnda författarna, och som ju i grunden har sin rot i det

grekiska uppfostringssystemet. På förståndets och omdömets utveckling

lägger Montaigwe största vigten och uppträder skarpt

emot hufvudets fullproppande med onyttiga och osmälta kunskaper,

emot den mekaniska utanläsningen och den oförmåga att själf se

och själf tänka, som häraf hos ungdomen blef en följd. Han fordrar

ett långt större fält för ungdomens själfverksamhet samt, att

den skall mindre hårdt och strängt behandlas. Man skulle göra

studierna för barnen till en lust och fröjd i stället för eu plåga. Den

öfverdrifna arbetsbelastningen i skolan måste minskas. Nödvändigheten

att taga hänsyn till kroppens vård samt till dess härdande

och stärkande genom flitiga kroppsöfningar häfdar han på det

bestämdaste. »Det är ej nog», yttrar han bland annat, »att göra

själen stark, man måste äfven stålsätta musklerna. Själen dukar

under för ansträngningen, om ej kroppen står den bi.» »Det är

icke en själ, icke en kropp, som man uppfostrar, utan en människa.

Af henne få vi icke göra tvänne. Och, såsom Plato säger: man

får icke utbilda den ena, men icke den andra, utan man bör föra

och leda dem så som ett par hästar, spända för en vagn.» Banan

var angifven, men ej bruten, och som förkämpar för den nya riktningen

emot det i skolorna altjämt herskande pedagogiska systemet

och latinherraväldet äfvensom för kroppsöfningars vederbörliga

införande som ett hufvudmoment vid all uppfostran kämpade

efter Montåigne eu rad af framstående män.

Den utmärkte pedagogiske metodikern Comenius framhöll

förutom kroppsöfningarnas jämväl det egentliga handarbetets stora

betydelse för barnens utveckling äfvensom vigten af, att de genom

det samma vandes vid verksamhet och arbete. Francke

hade samma uppfattning af handarbetets uppfostrande betydelse, och

MONTAIGNE, LOCKE, ROUSSEAU.

11

lian införde det samma i de af honom grundade skolorna i

Halle.

I 17:de århundradets sista decennium utgaf läkaren Locke

sitt berömda arbete: »Some Thoughts concerning Education». Detta

arbete, i hvithet vi först finna betydelsen af en i alla riktningar

genomförd god helsovård för barnen från sakkunnigt båll vederbörligen

häfdad, väckte stort uppseende. Det öfversattes på flere

främmande språk och bär utan alt tvifvel betydligt bidragit till

utvecklingen af sundare principer för barnens behandling under

deras uppväxt, om dess verkan än bl ef ingen på samtidens skolväsende.

Särskild!; bar Rousseau starkt påverkats af Locke, hvilken

återigen själf rönt mycket inflytande af Montaigne.

Det är under formen af råd för handledningen af en ung »gentlemans»

uppfostran, som Locke framställer sina tankar om barnuppfostran

och undervisningen i allmänhet. Sina åsigter sammanfattar

han i inledningen sålunda: »mens sana in corpore sano; den, för

hvilken detta är förverkligadt, den är lycklig, men om det ena

eller det andra eller om båda fattas, då skall alt annat foga hjälpa.

Den, hvars själ icke visligen styr, skall aldrig finna rätta vägen,

och den, hvars kropp är svag och bräcklig, skall aldrig komma

långt på vägen.» Om kroppens sundhet ville Locke i första rummet

tala, om än han erkänner själen vara bufvudföremålet för uppfostran.

Han vill genom sina detaljföreskrifter göra kroppen stark

och härdad för att sätta honom i stånd att lyda själen. »Om inhemtande

af vetande», yttrar Locke, »talar jag tillsist, emedan jag

håller det för den minst vigtiga delen. Man gör mycket bråk för

eu smula latin och grekiska, 7 till 10 år fastlänkar man barnet vid

rodret för att lära dessa båda språk, som det med långt mindre

besvär och möda kunde nästan under lek hafva lärt sig.» En

dygdig och vis man vore vida att föredraga framför en stor lärd.

Vetande och kunskaper måste finnas, men forvärfvandet däraf lomme

i andra rummet. På kroppsöfningar och handarbete fäster Locke

mycken vigt. Hvila från öfriga allvarliga tankar och sysslor under

en nyttig och sund kroppslig verksamhet är, hvad han med det

senare förnämligast afser. Han vill, att äfven barn ur de högre

stånden skola lära sig ett eller flere handtverk, men hälst blott ett.

Det mest storartade och följdrika uppslag, som något arbete

om barnauppfostran och undervisning under någon tid har gifvit, torde

väl hafva vant det, som åstadkoms af J. J. Rousseaus verldsberömda

bok»Émile ou de Féducation.» Skarpt drager Rousseau i härnad

12 KAP. I. HISTORISK ÖFVERBLICK.

mot det traditionel sättet att uppfostra barn och att ensidigt grunda

deras undervisning på studier i böcker. De kunskaper, man på

sådant sätt meddelade, blefve för barnen endast minneslexor, som

de ej kunde göra till föremål för förståndsmessig behandling,

hvarför de ej häller tjänade till att utbilda deras omdöme, utan

endast nedtryckte och missriktade den naturliga utvecklingen. »Om

man går till väga på alldeles motsatt sätt mot det brukliga, skall

man nästan alltid träffa det riktiga», säger Bousseau. Han vill, att

all uppfostran skall vara fullt naturenlig, grundad på barnens altjämt

på ett naturligt sätt sig utvecklande fysiska och psykiska

egenskaper. Den stora boken, ur hvilken kunskaperna skola

hemtas, är naturen och alt annat, som omger oss, och medlen

för att inhemta vetande äro iakttagelserna och eftertanken öfver

det iakttagna. Själen liksom kroppen bör få utvecklas fritt utan

alla hämmande band. Kroppen bör göras stark och härdad.

»Han måste hafva kraft för att lyda själen; ju svagare han är,

dess mera befaller han, ju starkare han är, dess bättre lyder

han.» Sinnena, Indika hos barnen tidigast utvecklas, och hvilka

förmedla iakttagelsen, måste omsorgsfullt vårdas, utbildas och

fullkomnas och, liksom alla kroppens lemmar, öfvas flitigt och väl

för att blifva lämpliga redskap för vår intelligens. Till 12:te året

vill Bousseau knapt veta af någon bok till hjälp vid uppfostran.

Har gossen förts fram till den åldern med en sund och kraftig, i

alla riktningar väl utbildad kropp, skall hans förstånd under fortsatt

naturenlig ledning och undervisning hastigt utvecklas och

mogna. Bousseau ville framför alt hos barnen bibehålla barnanaturen

och låta den komma till mognad, innan den allvarligare uppfostran

för lifvet tager vid.

Jag behöfver här ej vidare ingå på detaljer i Bousseaus uppfostringslära.

Det anförda är nog för att visa, huruledes, enligt

denna, den fysiska vården af det uppväxande barnet trädde i förgrunden

såsom aldrig förr, — och mot hela det bestående uppfostrings-

och undervisningsväsendet var »Emile» en öppen krigsförklaring

på lif och död. »Såsom eu blixt i kvalmig åskluft»,

säger Karl Schmidt, »slog den ned i Frankrike», och dess verkan

på samtiden, snart sagdt i alla land, var utomordentlig, om den

äfven ej ledde direkt till några förändringar i de bestående skolorna

med deras sekelgamla traditioner. Många voro emellertid

äfven de pedagoger och lärde, bland dem flere af samtidens

ypperste män och tänkare, som grepos af Bousseaus läror, och

ROUSSEAU, FILANTROPINISTERNA.

13

redan efter några få år se vi Basedow i Dessau grundlägga en

skola, väsentligen bygd på de af Rousseau framstälda grundsatserna.

Skolan benämnde han Pkilantropir.um. Hans exempel

följdes snart af andra, de s. k. »Philantropinisterna». Af dessa

voro de förnämsta Saltzman, som grundade den berömda skolan i

Schnepfenthal, Gampe, som upprättade en dylik i Hamburg, och

Pestalozzi, som anlade skolan i Yverdon i Schweiz. Till dessa

skolor strömmade lärjungar från snart sagdt alla Europas länder.

Det var emellertid ej blott genom sina skolor, utan äfven och ej

minst genom en ytterst flitig skriftställareverksamhet, som männen

af den nya riktningen utöfvade sin inverkan på samtiden och på

skolväsendets utbildning.

De förtjänster, som dessa män, och väl framför alla PESTALOZZI,

förvärfvat sig om själfva pedagogikens metodiska utveckling, tillkommer

det ej mig att bedöma eller att här närmare beröra.

Endast det vill jag påpeka, att genom införande af åskådningen

såsom väsentligt underlag för undervisningen, i stället för det hänsynslösa

pluggsystemet, en riktning var inslagen, som ej kunde

annat än mer och mer vinna erkännande och, om än långsamt, verka

till en förbättring i undervisningssättet äfven vid de allmänna

skolorna.

Hvad som mest intresserar oss från rent hygienisk synpunkt,

är, att de filantropiska skolorna, de jag här nämnt såväl

som andra, hvilka i Tyskland och Schweiz efter deras mönster

anlades, — hvilka fel de än kunna hafva haft — blefvo banbrytande

för en mera människovänlig behandling af de åt skolan anförtrodda

barnen. Dessa skolor stälde såsom eu särskild uppgift för sig

att ej göra skolgången till en plåga för barnen, utan tvärtom att

ingifva dem lust för skolarbetet och kärlek till studierna. Här

tog man hänsyn till barnens fysiska vård, till deras kroppsliga

helsa och utveckling såsom aldrig förr i några skolor alt ifrån

grekernas och romarnas bästa tider. Betydelsen af lekar, kroppsöfningar

och kroppsarbete såväl för det fysiska välbefinnandet

som för vinnandet af rent pedagogiska syften kom här till erkännande.

Den omfattande, förträffliga handbok; i gymnastik för

ungdom '') som Gutsmuths efter 8-årig lärareverksamhet i Schnepfenthal

utgaf, visar oss, huru högt uppdrifna och omväxlande

'') Gymnastik fiir (lie Jugend, entlialtend eine praktiscbe Anweisung zu Leibesiibungen.

— Em Beitrag zur nötbigsten Verbesserung der korperliehen Erziehung

von Gutsmuths. Scbnepfentbal 1793.

14

KAP. I. HISTORISK ÖFVERBLICK.

kroppsöfningarna där voro, och den förtjänar ännu i denna dag

att studeras.

Undervisning i handarbete och slöjd meddelades i olika riktningar

vid de filantropiska skolorna. Detta arbete blef här, såsom

redan Locke velat hafva det, en hvila och en uppfriskning

under de från själsarbete och annan sysselsättning lediga stunderna,

på samma gång som det vande barnen vid en nyttig verksamhet

och arbetsamhet samt uppöfvade deras lemmar och sinnen.

De gamla lärda skolorna berördes dock föga af alt detta.

Alt gick där i allmänhet sin gamla gång i de nedärfda traditionernas

hjulspår. Hurudant tillståndet i dem i själfva verket var i

senare hälften af förra århundradet, därom ger oss J. P. Frank i

sitt klassiska arbete »System einer vollständigen medicinischen

Polizei» märkliga, från andra hål! bekräftade upplysningar. Han

anför skolförordningar, som visa, att i en del länder barnen tvingades

att redan vid 4 till 5 års ålder börja sin skolgång. Ja förordningar

funnos så hjärtlösa, så omenskligt hårda, att ej ens sjuklighet

fick gälla som hinder för dessa späda varelser. Skollokalerna

voro så godt som öfveralt högst otillfredsställande, låga,

illa belysta, illa uppvärmda, i regeln öfverbefolkade, med usel

luft, utan inrättningar för luftväxling; subsellierna dåliga och olämpliga.

Behandlingen af skolbarnen var från lärarnes sida ytterligt

hård och rent af farlig för helsan, stundom för lifvet. Frank gifver

i det kapitel, där han afhandlar skolhygienen (Von der Gesundheits-Pflege

der lernenden Jugend und der nöthigen Polizei-Aufsicht

bei Erziehungs-Anstalten, anf. arbete, bd II, afdeln. 3), en utförlig

skildring af den i skolorna berökande grymheten och fullkomliga

bristen på all hänsyn vid bestraffningarna. Med tjocka hasselkäppar

slogo lärarne ofta hål i lärjungarnes blottade hufvuden.

Med långa käppar, som de af lätja använde för att ej behöfva

resa sig från sin plats vid hvarje bestraffning, kunde de nå till

äfven mera aflägsna bänkar, och det var ingalunda ovanligt, att

de med ''dessa särade flere oskyldiga i stället för den skyldige.

»Man träffade barn, som på hela sin kropp ej hade en fläck, som

ej bar spår af lärarnes misshandel, och ofta såg man de godmodigaste

barn i förtviflan vältra sig under lärarnes fötter». Barn

af 6 å 7 års ålder fingo under en half timmes tid ligga på knä på

skarpkantiga vedträn; ännu grymmare, oförnuftigare, farligare och

äfven mot anständigheten hänsynslösa, af Frank omtalade straff här att

förtiga. Frank anför flere exempel på de svåra följder, som bestraff

-

f. R. FRANK, SKOLHYGIENENS GRUNDLÄGGARE.

15

ningarna ofta förde med sig, ja t. o. m. bevis för, att de varit dödande.

Sällsynt var enligt honom, att icke på de olika platserna en eller

annan olycka årligen inträffade på grund af lärarnes misshandling

af barnen. I Kurpfalz utfärdades 1766 eu förordning emot

denna bårdhet, »då», såsom det i nämnda förordning heter, »det

blifvit ådagalagdt, att åtskilliga barn blifvit så erbarmeligen slagna,

att man till deras botande måst tillkalla kirurger».

Jag bar kanske väl mycket uppehållit mig vid dessa Franks

skildringar; men de äro af mycket stort intresse, då de klart visa,

hvilka inrotade traditioner rörande skolbarnens kroppsliga behandling

och helsovård vårt århundrade fick mottaga från det närmast

föregående. Dessa skildringar äro lemnade af en man, som

mer än någon annan egde rätt och var kompetent att döma i dylika

frågor.

J. P. Frank har nämligen såväl genom sitt här anförda arbete

som äfven och ej minst genom andra skrifter om barns helsovård

och uppfostran, — hvilka höra till det yppersta, som någonsin härom är

skrilvet —intagit eu plats i allra främsta ledet af dem, som främjat

vårt vetande om, huru vi böra gå till väga vid den fysiska vården och

fostrandet af de uppväxande nya generationerna, och särskildt har

han genom det ofvan nämnda arbetet blifvit den rationela sJcolJiygienens

grundläggare.

»Sä mycket man än skrifvit om uppfostran», yttrar Frank, »sfi

finner jag dock, att artikeln sundhet är, hvad man allra minst

tänkt uppå i de allra flesta af våra offentliga skolor». Han uppträder

med kraft emot barnens för tidiga onaturliga ansträngning.

»Schonet ihrer Faser noch, schont ihres Geistes Kräfte

Verschwendet nicht im Kind’ des kunft’gen Mannes Säffe.»

Så lyder hans talande och bebjärtansvärda motto på det särskildt

åt denna fråga egnade kapitlet (»Von dem Nachtheile einer zu

träben und zu ernsten Anspannung der jugendlichen Seelen- und

Leibeskräfte»). Han påvisar farorna af ett ensidigt drifvande af

själsarbetet; huruledes härvid vissa safter, som voro nödvändiga

för den kroppsliga utbildningen, »på ett onaturligt sätt förslösas,

hvarigenom fullkomligheten hos den blifvande medborgaren nedsättes».

Han framhåller, huruledes det andliga arbetet undandrager

kroppen ännu mera krafter, än hvad eu motsvarande sysselsättning

af kroppen gör o. s. v.

16

KAP. I. HISTORISK ÖFVERBLICK.

Han yrkar för öfrigt, bland annat, på ett fritt och sundt läge

af skolhuset, rymliga, väl belysta, i hvarje hänseende sunda skolsalar

med ljuset fallande från lämpliga håll på lärjungarnes platser,

inrättningar för luftväxling, lämpligt konstruerade och efter lärjungarnes

storlek afpassade subsellier, noga aktgifvande på barnens

hållning o. s. v. I ett längre kapitel visar han nödvändigheten

af, att metodiska kroppsöfningar och gymnastik återinföras,

och att de, liksom hos forntidens folk, blifva ett väsentligt moment

i ungdomens uppfostran.

Han lemnar en mängd detaljföreskrifter i såväl det ena som det

andra hänseendet, och hans läror äro, såsom BAGINSKY1) yttrar, »så

mönstergilla för alla tider, att vi ännu i denna stund fullkomligt

stå på basen af dem».

Särskildt vill jag här framhålla, att Frank på det bestämdaste

påyrkar, att alla offentliga skolor och uppfostringsanstalter i alt,

som har samband med helsovården, skola ställas under en sträng

kontroll af vederbörande offentliga myndigheter.

Till några sanitära förbättringar i de lärda skolorna ledde emellertid

ej Franks uppträdande.. Det i Tyskland genom Jahn i början

af vårt århundrade utbildade turnväsendet, som en tid spelade en så

stor rol, blef af politiska skäl undertryckt. Man stängde turnplatserna

och upphäfde turnföreningarna i Tyskland. Alt förblef såsom

förut i de offentliga skolorna. Då uppträdde 1836 läkaren och

medicinaltjänstemannen Lorinzer med en skrift: »Zum Schutze der

Oesundheit in der Schule», i hvilken han framstälde de allra skarpaste

anklagelser mot de högre skolorna och riktade dessa anmärkningar

framför alt emot hopandet af undervisningsämnena, det alldeles

för stora antalet dagliga arbetstimmar, de öfverdrifna hemarbetena o.s.

v. lian framhöll bjärt, huruledes »den herskande gymnasiala uppfostran

var en uppenbar källa till ett djupt försvagande och enerverande

för just den ädlaste delen af den tyska ungdomen, hvilken var bestämd

att eu gång leda statens och det allmännas angelägenheter, och hvilken

för öfrigt hade till uppgift att adla och föra framåt såväl vetenskaperna

som hela den nationela kulturen» * 2). Lorinzers skrift

gjorde ett oerhördt uppseende i de mest vidsträckta kretsar och

gaf väckelsen till hela den strid, som nästan altjämt med växlande

häftighet sedermera fortgått om de sanitära förhållandena i sko

-

'') Handbuch der Schulhygiene, Stuttgart 1883.

2) Ant. efter Finkelnburg: Feber den Einfluss des heutigen Unterrichtssystems

auf die Gesundheit des heranwachsenden Geschlechts. Braunschweig 1877.

POLEMIK I ANLEDNING AF LORINZERS UPPTRÄDANDE.

17

loma, och om skolgångens inverkan på det uppväxande slägte!

eller därom, såsom frågan oftast begränsats, huruvida en öfveransträngning

i skolorna egde rum eller ej. En ström af tidskriftsartiklar

för och emot framträdde, och så stark var rörelsen, att

äfven den preussiska regeringen fann sig nödgad att undersöka

förhållandet. Men det var ej genom medicinskt sakkunniga män,

som undersökningen skedde, utan man infordrade utlåtanden af

vederbörande skolföreståndare och skolstyrelser. Resultatet häraf

bl ef, att man ansåg sig, på grund af de ingifna utlåtandena, kunna

officiel! förklara, att Lorinzers anklagelser, »om än i några punkter

icke alldeles ogrundade, dock på det hela varit öfverdrifna». Emellertid

hade Lorinzers uppträdande redan inom kort åtminstone den

praktiska påföljden, att turnväsendet åter blot'' erkändt, och att Tysklands

skolor åter öppnades för det samma. Först började man återinföra

det i skolorna i Bayern och Sachsen. I Preussen fäststäldes

genom en kabinettsorder 1842 den grundsatsen officiel!, »att väl

ordnade kroppsöfningar för landets samtliga skolungdom skulle gälla

som en nödvändig beståndsdel af den manliga uppfostran».

I den polemik, som Lorinzers skrift framkallade, och hvilken

sedermera så godt som oafbrutet fortgått såväl i Tyskland som i

andra länder, hafva läkare och pedagoger i regeln stått i motsatta

led, och den bitterhet, med hvilken striden förts, kan väl endast

förklaras genom den öfvertygelsens värme, hvarmed man å ömse

sidor kämpat. Att skolan skulle behöfva nedsätta sina anspråk på

barnens tid och krafter och taga en större hänsyn till lärjungarnas

fysiska vård och helsa med fara, att, som man antog, bildningsnivån

skulle sjunka, var något, som altför mycket stred emot de

nedärfda och djupt rotade sekelgamla traditionerna, för att icke

kampen härom skulle med nödvändighet blifva både bitter och lång

och ofta ledande till öfverdrifter å båda sidor.

I den mon, som den hygieniska vetenskapen utvecklades, och

med de storartade framsteg, den på senare tider gjort, stälde den

emellertid mer och mer de gamla hygieniska förhållandena i själfva

skollokalerna i en altför bjärt belysning, för att man ej skulle

åtminstone rörande dem beträda vägen till förbättringar. Eu synnerligen

kraftig impuls till dessa förbättringar gåfvo Cohns undersökningar

1866—67 öfver närsynthetens utbredning i skolorna1). De

positiva bevis, som därigenom lemnades för att denna sjukliga för

’)

Untersuchungen der Augen von 10,060 Scfiulkindern, nebst Vorsclilägen

zur Verbesserung der den Augen nachtheiligen Schuleinrichtungen. Leipzig 1867.

Lärov.-kom. bet. III. 2

18 kap. i. historisk öfverblick.

ändring af ett så vigtigt sinnesorgan i regeln var direkt beroende

af själfva skolarbetet och af de omständigheter, under Indika det

försiggick, kunde icke bortresoneras. Frågan om närsyntheten och

sättet att förekomma den blef för en tid nästan den mest brännande

inom skolhygienen.

Hvad beträffar själfva hufvudfrågan eller den om hela undervisningssystemets

inverkan på ungdomens fysiska och psykiska

helsa, så har den, om den än för någon kortare tid trädt något i

bakgrunden för sträfvandena att åstadkomma förbättringar i de

yttre förhållanden, under hvilka lärjungarna arbetade, å nyo altjämt

återkommit med växande styrka, och detta ej blott i Tyskland,

utan i snart sagd! alla land med europeisk kultur. Den har från

att vara en stridsfråga mellan läkare och pedagoger mer och mer

trängt ut till den stora allmänheten och till sist i Tyskland, sedan

alt flere pedagoger stält sig på deras sida, som yrkat på reformer,

tagits om händer af de olika ländernas representantförsamlingar

på ett sådant sätt, att äfven regeringarna funnit sig föranlåtna

att öfvergifva den mera afvaktande ställning, de förut intagit.

Särskilt har »Deutscher Vercin för öffentliche Gesundheitspflege»,

som förnyade gånger vid sina sammankomster haft frågan

på sin dagordning, bidragit att i Tyskland föra henne framåt.

Vid nämnda förenings generalförsamling i Ntirnberg 1877 lemnade

Finkelnburg1) såsom referent för frågan en förträfflig, i detalj

gående redogörelse för det inflytande, som det nuvarande undervisningssystemet

kunde anses utöfva på det uppväxande slägtets sundhet.

Församlingen beslöt uppställa följande allmänna fordringar: »förminskning

af undervisningens omfattning (des Lehrstoffes), inskränkning

af den dagliga undervisningstiden, eu mer harmonisk utveckling».

Vid det nästföljande årets generalförsamling sökte den dåvarande

referenten, skolmannen Alexis, i ett utförligt föredrag ådagalägga,

att eu nedsättning af undervisningstiden måste fordras, icke

blott ur hygienisk, utan äfven ur pedagogisk synpunkt, och att den

kunde fordras, utan att nationens bildningsnivå eller förmåga af produktivitet

(Leistungsfähigkeit) nedsattes. Någon resolution beslöts ej.

Dessa mötens förhandlingar utöfvade en mycket stor verkan i hela

Tyskland och bragte nytt lif i frågan. Med en märkvärdig enighet,

säger Baumeister,* 2) uttalade man sig om henne i öfverens

>)

Ueber den Einfiuss des lieutigen Unterrichtssystem ant die Gesundheit des

heranwachsenden Gesehlechts. Brannschweig 1877.

2) Baumeistee: Die neueren amtlietien Kundgebnngen in der Schulhygiene.

Deutsche Vierteljahrschrift för öffentliche Gesundheitspflege. Bd XV, h. 3, 1883.

REGERINGARNAS ÅTGÖRANDEN.

19

stämmclse med Nurnbergerteserna. 1 medicinska, pedagogiska och

andra församlingar stod hon på dagordningen. »Det gifves», tillägger

han, »så vidt jag vet, ej en enda tysk representantförsamling,

hvilken icke under de senare åren — en del församligar förnyade gånger

—- framhållit öfver ansträngning en och begärt dess afhjälpande.»

Nu se vi äfven i rask följd regeringarna gripa in. Jag lemna!- en kort öfversigt af deras åtgöranden utan anspråk på att i den

hafva upptagit dem alla (jfr. Baumeister a. st.)

I Sachsen utfärdades i mars 1882 nya förordningar till de

respektive rektorerna och skolstyrelserna. Där framkålles, huru

allvarsamt och enstämmigt landtdagen behandlat frågan om öfveransträngningen,

och huruledes regeringen är enig med representationen

om nödvändigheten af ingripande åtgärder däremot. Hon

söker genom föreskrifter om undervisningens mål och metoder afhjelpa

de mest trängande olägenheterna och ställer vidare åtgärder

i utsigt. Likaledes i mars 1882 utfärdades af preussiska kultusministern

ett cirkulär om revision af läroplanerna. Äfven här betonas

nödvändigheten af att söka genom hvarjehanda åtgärder

bringa klagomålen öfver öfveransträngning till tystnad. De speciela

föreskrifterna gälla äfven här väsentligen undervisningens uppgift och

metod; särskildt för de klassiska språken göras dock inskränkningar

i förut varande fordringar.

I april 1882 ingrep fältmarskalk v. Manteuffel såsom kejserlig

ståthållare i Elsass-Lothrmgen på ett synnerligen praktiskt och

erkännansvärdt sätt i denna så utomordentligt vigtiga fråga. I

en skrifvelse till statssekreteraren rörande önskvärda reformer inom

undervisningsväsendet framhåller lian nödvändigheten af en utredning

af den frågan: »huru mycket andlig ansträngning den uppväxande

ungdomen vid olika ålder kan tåla, utan att kroppen

däraf lider». »Den kroppsliga sundheten och den andliga friskheten»,

yttrar Manteuffel i sin skrifvelse, »hos den skolan besökande

ungdomen får icke utsättas för fara. Då det gäller att afgöra,

livilket mått af uthållighet och arbete och framför alt, huru stort

antal timmar för undervisningen och för hemarbete skall bestämmas

för de olika klasserna, så måste först den normala prestationsförmågan

hos de motsvarande åldrarna fastställas.» —--»Frågan,

Indika betingelser som måste uppfyllas, på det att omsorgen om lärjungarnas

utveckling ej må vid de högre undervisningsanstalterna

hämmas, är väsentligen medicinsk». — »Jag finner det därför nödigt

att i första rummet infordra ett motiveradt utlåtande af en kommission

20

KAP. I. HISTORISK ÖFVERBLICK.

af medicinskt sakkunniga däröfver, i livad mon den nuvarande inrättningen

af Elsass-Lothringens skolväsende motsvarar de grundsatser,

hvilka den medicinska vetenskapen måste uppställa med

hänsyn till vår ungdoms fysiska och psykiska utveckling, och hvilka

minimalfordringar i det nämnda hänseendet, till bibehållande och

främjande af nationens försvarskraft och andliga friskhet, läkarevetenskapen

framställer».

Det var första gången, som åt den medicinska vetenskapens

målsmän en sådan ställning vid undervisningsfrågans behandling

officiel! inrymdes, och det var en preussisk fältmarskalk förbehållet

att härtill taga initiativet.

Den kommission, som tillsattes, bestod under statssekreterarens

ordförandeskap af 9 läkare, bland dem flere af den berömda medicinska

fakultetens i Strassburg mest framstående professorer. Vid

deras sida stäldes 2:ne skolman såsom konsultativa.

Det utlåtande, som denna komission afgaf, blef ett af de mest

vigtiga inläggen i frågan. Ej minst har det fått sin betydelse genom

de bestämmelser för den dagliga arbetstiden för de olika skol- och

åldersklasserna, som denna mångsidigt sakkunniga kommission efter

mogen öfverläggning uppstälde. Jag återkommer i det följande

ofta till detta märkliga utlåtande och vill här endast framhålla,

att eu betydlig nedsättning i lärjungarnas arbetstid enhälligt af kommissionen

fordrades; den yttrar bland annat rörande den nuvarande

arbetstiden, med 8 å 9 timmar dagligen, såsom den beräknades vara

för 13 å 14 års barn, att den med nödvändighet måste föranleda

rubbningar i de kroppsliga funktionerna, i synnerhet i aptit, sömn och

uttömningar, och öfver hufvud medföra öfverretning af hjärnan och

hela nervsystemet samt försvaga den andliga och kroppsliga kraften.

»Wir können», heter det vidare, »daher unser Erstaunen dariiber

nicht verhehlen, dass man es fiber sich gewinnen komité, so

unerhörte Forderungen an den kindlichen Organismus zu stellen»1).

Kommissionen föreslog för fiffigt nödiga sanitära åtgärder till förminskande

af skolans menliga inverkan på ungdomen. Till en del af

dessa återkommer jag i det följande.

I hufvudsaklig öfverensstämmelse med kommissionens förslag

rörande timplanen, endast med några smärre afvikelse!'', utfärdades,

*) Aertzliches Gutachten fiber das böhere Sehulwesen Elsass-Lothringens. Im

Auftrage des Kaiserlichen Statthalters erstattet von einer medizinischen Sachverständigen-Kommission.

Strassburg 1882.

I

KOMMISSIONERNA I ELSAS-LOTHRINGEN OCH HESSEN. 21

sedan frågan äfven af skolman behandlats, eu ny skolordning för

Elsass-Lothringen i Juni 1883J).

Exemplet från Elsass-Lothringen vann hastig efterföljd i andra

tyska stater. I storhertigdöme! Hessen, där frågan om öfver.

ansträngningen i skolorna de närmast föregående åren lifligt debatterats

såväl inom som utom representantförsamlingen, tillsattes eu

blandad kommission för att underkasta frågan en mångsidig pröfning

och utredning. Kommissionen bestod af ej mindre än 25 personer, af

hvilka 2:ne medlemmar af universitetet, samt vidare universitetets

kansler, 7 medlemmar af landtdagen (tillika målsmän för föräldrar),

11 skolråd och skolrektorer samt 4 läkare. I december

1882 afgaf kommissionen sitt betänkande3), hvilket sedermera offentliggjordes

tillika med de stenografiskt upptecknade, högst intressanta

debatter, som föregingo beslutens fattande. Med alla rösterna utom

en besvarade kommissionen medja den frågan: »huruvida, enligt medlemmarnes

uppfattning, grundade klagomål förelågo öfver lärjungarnas

öfveransträngning vid de högre läroverken». På de af

kommissionen afgifna förslagen till afhjälpande af det betänkliga förhållandet

kan jag här ej närmare ingå, endast det vill jag nämna,

att kommissionen yrkade på inskränkningar af och närmare bestämmelser

rörande undervisningen i flere ämnen, bland hvilka grekiska,

latin, fransk grammatik o. s. v., samt på nedsättningar af fordringarna

för maturitetsexamen. Kommisionen yrkade vidare på en

sträng kontroll däröfver, att den dagliga, för hemarbeten faststälda

arbetstiden ej öfverskredes, samt på specialföreskrifters utfärdande till

rektorerna för utöfvande t af denna kontroll. För ögonens skydd

slöt sig kommissionen i alt väsentligt till ett af Hessens Medicinska

centralutskott kort före kommissionens sammanträdande utarbetadt

betänkande. För öfrigt lemnar kommissionen förslag rörande beskaffenheten

af lokaler, subsellier in. in. framhåller, att behofvet af

kroppsrörelser för barnen är långt ifrån tillgodosedt genom de

obligatoriska timmarna för turnöfningarna o. s. v. På det bestämdaste

yrkar kommissionen därpå, att »de hygieniska förhållandena

i skolorna underkastas en, ända in i detaljer gående, statsmedicinsk

kontroll», och att de begynta periodiska undersökningarna af lärjungarnas

ögon blifva, med hjälp af specialister, fortsatta. För den

‘) Pädagogisches Archiv. Jalirg. 25, n:r 6, 1883.

2) Verhandlungen der Commission zur Prufung der Prage der Ueberbiirdung

der Scliiiler hölierer Lehranstalten des Grossherzogthums. Berieht lind Protokolle.

Darmstadt 1883.

22

KAP. I. HISTORISK ÖFVERBLICK.

dagliga arbetstid i skolan och hemmet, som kommissionen föreslog,

redogör jag i ett annat sammanhang.

Redan i febr. 1883 utfärdade hessiska regeringen, på grund åt

detta betänkande, förordningar, af hvilka en rör hemarbetet och innehåller

i detalj gående kontrollföreskrifter rörande detta, under det en

annan behandlar undervisningsmetodiken och föreskrifver bl. a.

vissa inskränkningar för de klassiska språken.

Till följd af en i Badens 2:a kammare väckt och bifallen

motion om utfärdande af en skollag, i hvilken bl. a. särskild hänsyn

skulle tagas till öfveransträngningen, tillsattes år 1882 äfven i

nämnda land ett »Collegium» för att gifva råd i hygieniska frågor.

Detta bestod af 10 läkare och några andra i helsovårdsläran hemmastadda

män. Efter medverkan af ytterligare några skolman framlades

1883 ett betänkande i form af teser rörande bestämmelser

om tiden för det obligatoriska arbetet såväl i skolan som i hemmet

samt vidare rörande kroppsöfningar, synförmågans skyddande och

dessutom rörande hvarjehanda organisatoriska åtgärder för hygieniska

ändamål.

För den betydliga nedsättning i den dagliga arbetstiden, som

här fordrades, redogör jag i ett följande kapitel.

I Preussen infordrade kultusministern v. Gosslek i jan. 1883

ett utlåtande af den preussiska vetenskapliga deputationen för

medicinal väsendet beträffande öfveransträngningen i de högre skolorna.

I deputationen satt bland andra Virchow, hvilken redan

1869 på uppmaning af dåvarande kultusministern afgifvit ett högst

värderikt utlåtande öfver de för sundheten skadliga inflytelserna af

skolan1), ett utlåtande, i hvithet den fröjdade vetenskapsmannen

med sin vanliga klarhet och kritiska skärpa påvisar arten af dessa inflytelser

och lemnar ett mycket väsentligt bidrag till frågans belysning.

Förutom Virchow återfinna vi i deputationen några andra af

Berlineruniversitetets mest berömda medicinska lärare och vetenskapsmän.

Deputationen fick väl det allmänna uppdraget att yttra sig om

öfveransträngningsfrågan i den omfattning, som den själf ansåg

lämpligt, men därjämte uppfordrades den att särskilt yttra sig

däröfver, »huruvida den i Elsass-Lothringerbetänkandet intagna bestämningen

af det högsta tillåtliga antalet lärotimmar i veckan»

(resp. dagligen) »vore att betrakta såsom ett öfver alt tvifvel höjd;.

*) R. Virchow : Ueber gewisse die Gesundheit benachtheiligende Einflusse der

Schule. Virchows Archiv, bd. 46, 1869.

DEPUTATION*'' I PREUSSEN.

23

obetingadt giltigt resultat af den medicinska vetenskapen». Till

flere punkter i denna sakkunniga deputations utlåtande1) återkommer

jag i det följande. Här vill jag blott framhålla, att, med hänsyn

till nyss angifna fråga, de fordringar, deputationen uppställer på

förkortningen af den1 sammanlagda arbetstiden för skol- och hemarbetet,

i alt väsentligt öfverensstämma med Elsass-Lothringerkomissionens.

Sålunda äro 3 å 4 dagliga arbetstimmar det högsta, den

vill medgifva för de förberedande klasserna. Sex timmar, sång

och alt hemarbete inräknade, anser den vara högt för så späda

barn som dem, Indika tillhöra de högre skolornas lägsta aklass. Och

9 timmar, sång, teckning och hemarbete inräknade, anser den vara

för mycket för de högsta klasserna. Den fixerar det dagliga sammanlagda

timtalet för dessa klasser till högst 8. Turnöfningarna äro

därvid ej inräknade. Särskildt betonar äfven denna deputation

nödvändigheten att skona barnen i de yngre åldrarna, innan organen

kunnat erhålla nödig utveckling.

Vi se sålunda, huruledes de sakkunniga kommissioner till hvilka

man slutligen i Tyskland ansett sig nödsakad att vända sig i denna

för nationernas väl så ytterligt angelägna fråga, och i hvilka

kommissioner yi finna vårt tidehvarfs främsta medicinska lärare

och vetenskapsmän, enstämmigt yrka på en betydlig lättnad i ungdomens

arbetsbelastning i skolan.

Från Italien, Schweiz,, Frankrike ljuda äfven samma klagomål

öfver skolornas menliga inverkan på barnen, om än ej så starka som

i de länder, där den tyska skolordningen är herskande. Då de nyssnämnda

landens skolväsende i så mycket skiljer sig från vårt, skall

jag emellertid ej härpå närmare ingå. Jag tillåter mig blott rörande

förhållandena i Frankrike anföra följande efter Finkelnburg.

Han yttrar (1877, a. st. s. 6): »Akademikern Vict. de Laprade

har försatt den franska föräldraverlden i ej ringa uppståndelse

genom sill skrift med titeln »L’Éducation homicide», i hvilken han

bjärt skildrar följderna af den nu brukliga öfverfyllnaden i undervisningen

och missaktningen för kroppsutvecklingen i Frankrikes

lyceer, och han fordrar eu återgång till en mera antropologisk

sammanhållning i uppfostran. Samma omsorg afpressar den franska

2) Gutackten der Königlich Preussischén Wissensckaftlicken Deputation för

das Medicinalwesenj, betreffend die Ueberbiirdung der Sckuler in den kökeren Lekranstalten,

am 19 Dezember 1888 erstattet an seine Exzellenz den Königlichen

Staatsminister und Minister der geistlicken, Unterrickts- und Medicinal-Angelegenheiten

Herrn v. Gosslek. Centralblatt fiir die gesammte Unterrichts-Verwaltung

in Preussen. Mars—Aprilliäftet 1884.

24

KAP. I. HISTORISK ÖFVERBLICK.

liygienikern Fonssageives det betecknande utropet: »L’humanité

s’en va par le cerveau; elle pent étre sauvée par les muscles, mai»

il n’y a pas de temps a perdre».

Helt annorlunda låta i allmänhet uppgifterna från England,

där ungdomens hela uppfostran och behandling är så olika mot

den, hvilken råder i Tyskland och hos oss. Kroppsöfningar och

lekar i det fria, utsträckta till 2 å o timmar, höra där sedan gammalt

till den dagliga ordningen. Skolorna ligga mestadels på landet

och omgifvas af friskare luft än den i städerna; vistandet utomhus

blir här långt mera utsträckt än för stadsskolornas barn. Heemanist

Webee, läkare vid det tyska sjukhuset i London,lemnade vid den 3:dje

tyska medicinska kongressen en redogörelse för skolhygienen i

England1). Han yttrar om det engelska skolsystemets inflytande

på sundheten, att »han kan beteckna det såsom mycket gynsamt.

Måttligt friska och äfven svaga barn utveckla sig mestadels väl.

Hufvudvärk, följder af öfveransträngning äfvensom masturbation äro

mycket sällsynta, och närsynthet är långt mindre allmän än i Tyskland».

Vidare heter det: »Öfveransträngning är därför mera sällsynt,

emedan arbetstiderna äro kortare, och emedan gossarna vid

rikligare och särdeles uppfriskande kroppsöfning arbeta raskare

och mera energiskt, hvarjämte de fördraga arbetet bättre, så att det

långa stillasittandet blir onödigt.» Detta vitnesbörd om kroppsöfningarnas

och den fysiskt sundare uppfostrans fördelaktiga inflytande

äfven på den psykiska utvecklingen och för åstadkommandet

af ett större resultat af det psykiska arbetet på kortare

tid bekräftas från alla håll i England och har så mycket större

betydelse, som det gäller en nation, hvilken utmärker sig för såväl

fysisk som intellektuel kraft och ingalunda torde stå under

bildningsnivån för de folk, hos hvilka vi förnimma de starkaste

klagomål ljuda däröfver, att den fysiska uppfostran betänkligt försummas,

under det att den intellektuela på ett ensidigt sätt drifves.

För detaljer i det engelska uppfostrings- och undervisningssystemet

hänvisar jag till G. Kjellbergs ofvan anförda skrift »Ungdomens

fysiska uppfostran förr och nu».

Vända vi nu vår uppmärksamhet till våra grannland, möta oss

där samma klagomål öfver skolungdomens öfveransträngning som

i det land, hvars skolväsende tjänat dem och vårt eget land till

mönster. •

'') Hermann AVeber : fiber die Schulhygiene in England. Separatabdrank ans den

Verhandlungen des dritten Congresses för innere Medicin. Wiesbaden 1884.

DEN SKOLHYGIENISKA FRÅGAN I FINLAND OCH NORGE.

25

I den diskussion, som häröfver förts i Finland, utmärker sig särskilt

en följd af värdefulla, om mycken sakkännedom vitnande

artiklar, skrifta af en läkare under signaturen Y. H. och införda i

Helsingfors Dagblad under åren 1872 och 73. Förf. framhåller

tämligen fullständigt de moment, genom hvilka skolan under nuvarande

förhållanden menligt inverkar på ungdomens helsa. Han

framhåller, att vådan af öfveransträngning är större både för kroppens

och själens helsa, ju yngre eleven är, och att öfveransträngningen

nu börjar i de finska skolorna redan i de nedersta klasserna; i

mellanklasserna ökas den betänkligt, och slutligen, säger han, »stiger

i öfverklasserna hemarbetet till en förfärande grad samt lemmar

ynglingarna tid hvarken till att äta eller sofva i lugn, än mindre

att njuta af kamrat- och familjelifvet, om detta ej skali ske på

lexläsningens bekostnad. Hela människan skall nu uppgå i skolgossen

eller rättare i en pluggningsmaskin.» Fyra timmars arbete

i skolan och 2 å 3 timmars hemarbete dagligen borde enligt förf.

vara maximum för ungdomens arbetstid. Författaren yrkar på, att

barnen skola undervisas i det allmännaste af vår egen kropps inrättning

och vård, och att dylik kunskap i högre grad skulle fordras

af lärarna, då ju dessa »omöjligt kunna behandla endast själar,

och då skolan ändå ger sig ut för att också vaka öfver barnens

fysiska uppfostran.»

I Norge nedsattes 1865 en skolkommission för att taga en förändrad

anordning af det högre skolväsendet under öfvervägande.

Med anledning af ett förslag från denna kommission anmodade en

medlem af kommissionen, adjunkt Ottesen vid Kristiania lärda skola,

det Norska medicinska sällskapet att taga under diskussion den

frågan, »huruvida det från medicinsk ståndpunkt vore tillrådligt att

i de högre skolorna införa nya ämnen och förlänga skoltiden?»

Läkaresällskapet upptog Ottesens förslag, och under flere

sammankomster, hösten 1866, fortgick den högst intressanta diskussionen.

Namn sådana som L. Dahl, Lie sena-, Kjerulf, Hjort,

Lochman, W. Boeck, C. Smith, A. Holst, Lund, F. Stabell,

Backer, H. Vogt, Bidenkap visa oss, att det var Norges mest

framstående läkare, som här yttrade sig, män, stödda, liksom de,

hvilka deltagit i de senaste tyska kommissionerna, på en omfattande

medicinsk erfarenhet och representanter för olika grenar af

den medicinska vetenskapen.

Alla dessa män voro fullkomligt eniga därom, att en öfveransträngning

i skolorna egde rum på ett sådant sätt, att den högst

26

KAP. I. HISTORISK ÖFVERBLICK.

menligt inverkade på barnens såväl fysiska som psykiska helsa

och utveckling. Från olika synpunkter framhålla de denna menliga

inverkan. Dahl yttrade bland annat, att, om det kunde konstateras,

att lärjungar i åldern mellan 12 och 18 år använde 4 timmar

om dagen för öfverläsning af lexor, »behöfvedes inge andre

bevis, ty dettc måtte have ödeläggende finger.» Bevis för, att ej

blott så lång, utan ännu längre öfverläsningstid mångenstädes utkräfdes,

framlades såväl under diskussionen som genom de sedermera

från skolorna lemnade direkta upplysningarna, till hvilka jag

strax kommer.

Man yrkade inom det medicinska sällskapet, att åtgärder måtte

vidtagas mot den sålunda enligt allas mening befintliga förderfliga

öfveransträngningen, att kroppsöfningar skulle införas i långt större

utsträckning än förut, äfvensom att såväl privata som offentliga

skolor skulle i hygieniskt hänseende ställas under kontroll af

läkare. Särskild! framhöls, att sällan, om någonsin, eu sådan enighet

rådt inom sällskapet vid diskussionen af någon fråga, äfvensom

att flere af landets dugligaste skolman hyste samma uppfattning om

öfveransträngningens tillvaro som läkarna.

Huru allmän i själfva verket denna uppfattning var ibland

Norges skolman, och huru öppen, fördomsfri blick dessa hade för

de vådor, som den bestående skolordningen medförde för ungdomen,

detta framgår af de svar, som från landets olika skolor ingingo

på till dem direkt stälda frågor rörande öfveransträngningen.

Samtliga de lärda skolornas styrelser och deras eforalstyrelser

hade förut afgifvit yttrande öfver ett af den ofvan nämnda kommissionen

upprättadt förelöpande förslag till ny skolordning.1) Då nu redan i dessa

svar förekommo »mer och mindre starka uttalanden om den redan befintliga

för höga arbetsbelastningen och öfveransträngningen i skolorna

och däraf följande nödvändighet att lindra arbetet i stället för att öka

det», så infordrades på kommisionens begäran särskildt härom direkta

motiverade yttranden från skolorna och eforalstyrelserna. Svaren utgöra*

2) i allmänhet ytterst intressanta aktstycken. Från ett mycket stort

antal af skolorna förklaras, att lärjungarna äro för mycket belastade

med arbete, och att en öfveransträngning eger rum, och från alla, utan

ett enda undantag, såvidt jag kunnat finna, gå yttrandena för öfrigt

i den riktningen, att införandet af nya ämnen och arbetets förökning,

såsom kommissionen föreslagit, icke utan minskning på annat

Norske universitets- och skoleannaler. R. 8, hd VII, 1866.

2) Ant. st. hd. VIII. 1867.

DE NORSKA PEDAGOGERNAS UPPFATTNING AF FRÅGAN.

27

håll kunde ske, då arbetet redan nu vore för lärjungarna bragd; till

den yttersta gränsen, hvilken ej kunde öfverskridas utan allvarsamma

faror för ungdomens fysiska och psykiska helsa. Jag vill

anföra ett par exempel. Rektor Vibe i Kristiania katedralskola

förklarar, med stöd af en grundlig motivering, det arbete, skolan

tager i anspråk, vara »mycket för mycket», och att följden af de

bestående förhållandena vore; »öfverlastning med undervisningsämnen

och därutaf härrörande leda och intresselöshet hos lärjungarna,

öfveransträngning af ungdomens krafter samt det jägtande

och den forcering, som nu ega rum.» Lärarna vid Stavangers

skola förklara, att »en af de smärtsammaste känslor, en skolman

hade att kämpa emot, vore medvetandet om, att han genom det

öfvermått af arbete, som pålades lärjungen, nedbryter i stället för

att uppbygga, samt att den kroppsliga och andliga kraften genom

detta öfvermått undergräfvas i sin rot och lida en skada, som ofta

i det yttre kan framträda, men hvars storlek icke kan bestämdt

påpekas, då graden af krafternas försvagande enligt sakens

natur icke kunde mätas.» Sådan vore emellertid verkan af det

nuvarande systemet, hvilket enligt noggranna efterforskningar utkräfde

så mycket arbete såväl vid Stavangers som vid andra skolor,

att äfven flitiga lärjungar tillbragte omkring 11 timmar om dygnet

för stillasittande skolarbete. Med mycken kraft uppträder Rektor

Knudsen i Drammen, med instämmande af hela lärarekollegium,

mot den herskande öfver ansträngningen, och han framhåller, att

han såväl genom egen som andras erfarenhet vunnit insigt om,

huruledes skollifvet och skolansträngningarna utsträckt sitt inflytande

till lifvets senare dagar och medtagit de krafter, ynglingen tränger

till och mannen fullt val har bruk för. »Jag menar då», tillägger

lian, »hällre något för litet arbete under skoltiden än ett ringa grand

för mycket». Tromsö skolas lärare förklara såsom sin mening, att

8 timmars dagligt stillasittande arbete, med lämpliga mellanrum

för rekreation, bör vara det högsta, som skolan utkräfver af lärjungen.

Från en del håll yrkas på en nedsättning till 4 timmar

af den dagliga arbetstiden i själfva skolorna.

Flere af eforalstyrelserna yttra sig ännu bestämdare och skarpare

emot den bestående arbetsbelastningen och öfveransträngningen

än rektorerna och lärarna.

Jag har velat anföra dessa exempel såsom prof på, huru

frågan mycket allmänt uppfattats af de norska pedagogerna. Där

eu sådan uppfattning råder bland skolmannen själfva, där kan man

28

KAP I. HISTORISK ÖFVERBLICK.

hysa godt hopp om, att skolan skall, i medvetandet af sin plikt mot

den åt henne anförtrodda ungdomens vård, ej motsätta sig, utan på

alt sätt främja tillgodoseendet från skolans sida af en rationel

helsovårds fordringar.

I sitt utlåtande uttalar till sist äfven den norska skolkommissionen

såsom sin mening, att fordringarna till examen artium både böra

och kunna i flere ämnen ställas lägre än förut. Den sökte emellertid

grunden till öfveransträngningen mera i oriktiga undervisningsmetoder

än i för stora fordringar.

I Danmark hafva likasom i Norge och annorstädes sedan länge

klagomål förts öfver skolans ofördelaktiga inverkan på barnen, och

detta ej endast af läkare, utan äfven af mera fördomsfria och i

dylika frågor klarseende pedagoger. Jag tillåter mig anföra, hvad

Hertel1) härom yttrar: »Jag skall således påminna om den starka

strid, som 1860 härom fördes. Öfverläraren C. Fog vid Metropolitanskolan

och åtskilliga andra författare uppträdde i en följd af

uppsatser emot undervisningsplanen för de lärda skolorna och riktade

starka angrepp emot denna. Hufvudsakliga klagomålet gälde

de många ämnen, som måste genomarbetas på för kort tid och under

för starkt tryck, så att lärjungarna ej fingo någon verklig utbildning,

utan lemnade skolan slöa, slappa och blaserade. Bevisen härför

sökte de väsentligen i sin egen personliga erfarenhet som lärare,

endast Foa anförde några uppgifter om timtal för barnens arbetstid

vid metropolitanskolan och visade, att i de öfverstå klasserna

var en daglig arbetstid af 9—10 timmar mycket allmän, äfvensom

att endast ett fåtal elever genomgick skolan på den normala tiden.»

Andra uppträdde, här såsom annorstädes, på motsatta sidan,

bland dem konferensrådet Madvig, förnekande öfveransträngningens

befintlighet. Bestämda upplysningar om sundhetstilIståndet och den

faktiska arbetstiden i allmänhet för de olika åldrarna lemnades ej

från någondera sidan. »Det vill dock synas, som om man ej varit

särdeles tillfreds med resultatet», fortsätter Hertel, »då det 1871

infördes eu ny undervisningsplan med en delning i en språklig-historiskt

och en matematisk-naturvetenskaplig afdelning för de högsta

klasserna; huru vida en väsentlig lättnad härmed är uppnådd,

är dock för visso tvifvelaktigt.»

De danska läkarna hafva inlagt sitt kraftiga ord i frågan,

Hornemann och DRACHMANN m. fl. genom särskilda värdefulla

’) Om Snndhedsforholdene i de höjere drenge- og pigeskoler i Köbenhavn.

Köbenhavn 1881.

DEN DANSKA HYGIENISKA SKOLKOMMISSIONEN.

29

skrifter. Den danska hygieniska skolkommission, som arbetat samtidigt

med den svenska läroverkskomitén, afgifver i sitt betänkande r)

följ ande vitnesbörd om den i Danmark förda diskussionen i ämnet. »Det

är för det höga ministeriet bekant, att under en ganska lång följd

af år den meningen har gjort sig gällande, såväl här i landet som

i andra länder, att skolan, i synnerhet den lärda skolan och den så

kallade högre flickskolan, skulle utöfva ett ogynsamt inflytande på

lärjungarnas helsotillstånd, och att i synnerhet de bland skolungdomen

så utbredda sjukliga tillstånden: blodbrist, nervositet, hämmad

fysisk utveckling och närsynthet till en stor del måste tiliskrifvas

skollifvet och de förhållanden, som därmed stå i nära samband.

Det är hufvudsakligen två moment, hvilka framhållits som orsak

till detta onda, nämligen att undervisningsämnenas antal skulle

vara för stort, så att lärjungarnas intellektuela förmögenheter därigenom

öfveransträngdes, samt att de kraf, som med rätta kunna

ställas, med den så kallade skolhygienen för ögonen, antingen ej

als eller också på ett otillfredsställande sätt vore uppfylda.»

»Det Medicinska sällskapet i Köpenhamn har vid sina sammankomster

förnyade gånger behandlat detta ämne, i synnerhet hvad

som vidkommer det sista momentet, hvilket ju är det, som ligger

sällskapets verksamhet närmast, och rörande hvilket det kan förutsättas,

att den nödiga sakkunskapen hos sällskapet förefinnes.

Under de förhandlingar, som egt rum, har det visat sig råda enighet

därom, att i flertalet, kanske i samtliga, skolor, både högre och

lägre, goss- och flickskolor, förekomma brister och fel af den beskaffenhet,

att de med bestämdhet måste antagas kunna utöfva en

menlig inverkan på lärjungarnas helsotillstånd och normala fysiska

utveckling.»

Ett af de utan tvifvel mest följdrika inlägg, som blifvit gjorda

inom skolhygienen, och som just föranledt nyss nämnda kommissions

tillsättning, var det, som lemnades genom Kommuneläge Axel

Hertels här ofvan anförda arbete öfver sundhetsförhållandena i

Köpenhamns skolor, hvilket arbete utkom i Köpenhamn 1881. Det

var första gången, som en mera genomgående och mångsidig undersökning

öfver helsotillståndet bland skolornas lärjungar anstäldes i

större omfattning. Den metod, som Hertel använde, hvarom

mera längre ned, och som hufvudsakligen bestod däruti, att han

'') Betänkning, afgiven af den under den 23:de juni 1882 nedsatte kommission

til åt tilvejebringe oplysninger om mulige sanitäre mangler i ordningen af

skoleväsenet, og til åt fremkomme med förslag til sådannes fremtidige forebyggelse.

Köbenhavn 1884.

30 KAP. I. HISTORISK ÖFVERBLICK.

vände sig direkt till hemmen för primäruppgifternas bekommande,

har tjänat till mönster för såväl den senare allmänna undersökningen

i alla Danmarks skolor som äfven för den undersökning, som

den svenska läroverkskomitén hos oss föranstaltat, och för hvars

resultat jag i det följande lemnar redogörelse. Den har visat sig

vara förträfflig, och den är detta dess mera, ju mera en omsorgsfull

läkarekontroll med den kan kombineras, något som vid Hertels

första undersökningar ej alltid kunde ske.

De resultat, till Indika Hertel kom, och enligt Indika minst

V* af barnen voro sjukliga och svaga, samt de bevis, han ansåg

sig hafva erhållit för, att skolan och den starka arbetsbelastningen

härtill väsentligt bidroge, väckte ett mycket stort uppseende i vida

kretsar. Lehmann, Kaarsberg och Nommels utsträckte undersökningarna

till andra slag af skolor. Det danska Medicinska sällskapet,

i hvilket Hertels arbete framlades och diskuterades, framhöll

å ena sidan, att materialet, såsom underlag för slutsatsernas

dragande, ej vore nog stort och mångsidigt, men uttryckte å den

andra såsom sin mening, »att arbetet innehöll den allvarsammaste

uppfordran till en så allsidig och grundlig undersökning som möjligt

af alla de förhållanden, som kunde tjäna att belysa och afgifva

ett betryggande underlag för det rätta bedömandet af denna

för det allmännas väl så vigtiga sak». Då en sådan undersökning

öfverstege en enskild mans krafter, anhöll sällskapet hos regeringen,

att denna måtte taga saken i sin hand genom att nedsätta en

kommission, bestående hufvudsakligen af skolman och läkare, för

att inhämta nödiga upplysningar och genom att vidtaga nödiga åtgärder

till framtida förebyggande af möjliga sanitära olämpligheter och

brister i skolväsendet.

Det pedagogiska, altså af skolman bestående, sällskapet i Köbcnhavn,

som yttrade sig med anledning af läkaresällskapets ansökan,

förklarar i sin skrifvelse härom till regeringen, »att den allmänna

meningen i lärareståndet alldeles otvifvelaktigt var, både att i de

högre skolorna delvis en öfveransträngning eger rum, samt att de

hygieniska förhållanden, under hvilka lärjungarna arbeta på mångfaldiga

ställen, lemna särdeles mycket öfrigt att önska», hvarför

äfven nämnda sällskap varmt ansluter sig till läkaresällskapets

anhållan.

Vi finna sålunda, huruledes här pedagogerna räcka läkarna

handen och erkänna det berättigade i dessas klagomål. Följden blef

äfven, såsom sagdt, tillsättandet af ofvan nämnda kommission, hvil

-

DEN DANSKA HYGIENISKA SKOLKOMMISSIONEN.

31

ken utgjordes af skoldirektören prof. Holbech såsom ordförande samt

för öfrigt af tvänne läkare (Heetel ock Deachmann), trenne skolman

(Beix, Pio, Smith) ock en arkitekt (Revy). Den hufvudsakliga

statistiska bearbetningen af materialet utfördes genom statistikern,

kontorchef Rubin.

Rörande den stora sjukligheten bland skolbarnen vann tillförlitligheten

af de resultat, till Indika Heetel kommit, den fullständigaste

bekräftelse. Arbetstiden fann kommissionen vara för lärjungarna,

särskild! i latinskolorna, betydligt högre än hvad olika

kommissioner och skolman i utlandet ansett vara den högsta tillåtliga.

Kommissionen framhåller den allvarsamma betydelsen häraf och

hemställer till regeringen, om ej, för att åstadkomma den nödiga

minskningen, »det vore möjligt att inskränka fordringarna till studentexamen

utan att förringa dess betydelse såsom förberedande

examen för det fria universitets-studiet.» Kommissionen ingår för öfrigt

på en hel de! andra orsaker, som i sammanhang med skolgången

bidraga till den stora sjukligheten, och på dessas afhjälpande samt

framhåller därvid bl. a. nödvändigheten af en mera allmänt spridd

kännedom om lielsolärans fordringar och betonar särskild! vigten af,

»att lärarna själfva intressera sig för sundhetslära!! och känna det såsom

sin plikt att öfver al t, där det är möjligt, genomföra dess fordringar».

Såsom slutresultat af sina undersökningar öfver skolans inverkan

på helsotillståndet anför kommissionen följande: »att våra skolor i

sitt nuvarande tillstånd i flere riktningar bidraga till den stora

sjukprocent, hvilken är påvisad för alla samfundsklasser, om än på

olika sätt i de högre och i de lägre skolorna, därom kan det icke

vara något tvifvel, men det låter sig ej på något sätt beräkna, huru

stor denna andel är.» Kommissionen afger ett detaljerad! »lagförslag

angående sundhetsförhållandena i Konungarikets skolor.» Jagkan

ej här närmare ingå på detta betänkande, men återkommer i

snart sagdt hvarje kapitel i denna redogörelse till det samma.

Såsom redan är anmärkt, är det grundadt på undersökningar, som

utfördes samtidigt med våra, och det kom läroverkskomitén till

hända först, då den så godt som afslutat sina gemensamma arbeten

och öfverläggningar.

Beträffande skolhygienen i vårt eget land, till hvilken jag nu

öfvergår, vill jag till en början anföra en ljuspunkt däri, som gör

vårt land heder. Sverige var det land, i hvilket en ordnad gym

-

32

KAP. I. HISTORISK ÖFVERBLICK.

nastik, tack vare Lins, först infördes i de allmänna skolorna, men det

dröjde länge, innan gymnastiken blef vid dem mera allmänt genomförd.

I 1820 års skolordning lemnas ännu ingen ovilkorlig föreskrift om

gymnastiköfningar. Vid 1824 års skolrevision befans det, att en ordnad

gymnastikundervisning då ännu egde rum vid blott ett enda läroverk.

Den i flere afseenden märkliga skolkomité, som 1825 nedsatt^

och 1828 afgaf sitt betänkande1), hade öppen blick för kroppsöfningarnas

betydelse. Den föreslog bl. a. för folkskolorna: »gymnastik

i städerna och äfven på landet, där en sådan finnes behöflig och

kan behörigen vårdas, undervisning i simning, där omständigheterna

så medgifva, in. in., hvarpå kroppens stärkande och lifvets bevarande

kunna bero.» På det att undervisningen i gymnastik måtte

spridas från gymnasierna till skolorna och de mindre läroverken

inom stiften, önskade komitén, att »vid hvarje gymnasium må finnas

eu i Central-institutet i Stockholm bildad lärare i gymnastik med

rättighet att själf bilda lärare och gifva dem laggiltigt vitsord om

den till gymnastiska läraresysslan erforderliga skickligheten.» Vid

gymnasierna skulle gymnastiken blifva obligatorisk.

I eu bilaga till nämnda komités betänkande finna vi redan nu

ett mycket starkt angrepp emot det herskande skolsystemets inverkan

på lärjungarnas fysiska och psykiska utbildning och välbefinnande.

Det är Agardh, som gör detta angrepp* 2). Efter att hafva

uppräknat alla de ämnen, i hvilka lärjungen måste mottaga undervisning

i de preussiska gymnasierna, efter hvilkas skick man sökt

inrätta våra, yttrar han bl. a.: »För undervisning i dessa många kunskapsgrenar

användes samma tid och något så när samma metod

som i den skola, där fordom endast tre språk, teologi och litet

matematik lärdes. Man kunde uti den senare blifva grundlig i de

få delarna, hvartåt man egnade sig. Man måste i den förra nödvändigt

blifva ytlig eller förläsen. Man föreställe sig lärjungarnas

belägenhet. Uti skolan upptagas sex timmar endast att emottaga

pensa, afköra förklaring däröfver samt examineras öfver de förut

emottagna och inlärda pensa. De öfriga timmarna af dagen måste användas

att hemma inlära dessa jlexor. Föga tid återstår till kroppsliga

rekreationer eller till njutningen af kamratskapets nöjen eller

af det husliga lifvets behag.» Ungdomen kan i större städer ej förenas

till lekar. »Ungdomstiden förgår uti en annan sfer, än naturen utstakat

*) Betänkande af komitén till öfverseende af rikets allmänna undervisningsverk,

i underdånighet afgifvet d. 20 dec. 1828.

2) Bidrag till de särskilda skol-systemernas karakteristik af Professor Agardh.

Bil. 2 till ofv. anf. betänkande.

FRÅGAN OM ÖFVERANSTRÅNGNINGEN OCH OM GYMNASTIKEN I SKOLORNA. 33

därför. »Den ålder, som ämnades till den gladaste, känner inga lekar,

inga nöjen. Ynglingen liar ej tid att vara glad.» I Tyskland hade

dock ynglingarna, så framhåller Agardh vidare, vid akademierna

en räddning från denna skolans »galére», då de där genast finge egna

sig åt en specialkunskap och »därigenom ännu bevara den sista

kvarlefva af kraft och individualitet, som skolan har lemnat öfrig»,J)

men i Sverige fick man vid universiteten fortsätta med latinskrifningar

och humanistiska studier, hvilka tyskarna lemnade med

gymnasium. Det är ett märkligt yttrande af en så kompetent och

skarpsynt man som Agardh, från en tid, om hvilken man så ofta

får höra, att under den var det ej tal om öfveransträngning i skolorna.

Jag vill framhålla, att ferierna då voro längre än nu, då läsåret

blott utgjordes af 32 veckor med 2 veckors ledighet vid påsk.

Ännu 1832, då den 2:dra revisionen öfver rikets elementarläroverk

sammanträdde, hade blott 5 skolor erhållit gymnastikinrättningar

med särskild lärare. Revisionen föreslog emellertid,

att gymnastik äfven skulle införas vid apologistskola^. Att

man mera allmänt redan nu ansåg läijungarnas hemarbete med lexor

vara för drygt, visas däraf, att 1832 års revision med särskild hänsyn

härtill, liksom af andra skäl, yrkade, att eu minskning i läsetimmarnas

antal borde ske, och att i de 32 veckotimmarna äfven

timmen för öfningsämnena måtte inbegripas.* 2)

Först genom 1839 års cirkulär om förändringen i skolorganisationen

blef gymnastiklärares anställande obligatoriskt vid gymnasierna

och den på samma ställe förlagda skolan äfvensom vid

apologist-skolorna.2)

Genom kung!, cirkuläret af den 6 juli 1849 lades grundvalen

till den organisation, som våra elementarläroverk sedermera i alt

väsentligt bibehållit. Cirkuläret angaf emellertid endast grunddragen

af den nya organisationen, lemnande åt vederbörande själfva

att efter lokalstyrelsernas skiljaktiga åsigter i detalj utföra organisationen.

Härvid uppstodo stora svårigheter och betänkliga olikheter

i anordningarna vid de särskilda läroverken. Mer och mer höjdes

nu klagomål öfver lärjungarnas öfveransträngning vid elementarläroverken.

Att gymnastiken ännu ej var fullständigt införd i skolorna,

visas af Säves motion vid 1853 års riksdag, i hvilken det heter,

J) Kursiv, gjord af författaren.

2) Jfr 1870—1872 års Skolkomités betänkande.

Lärov.-kom. bet. III.

o

34

KAP. .1. HISTORISK ÖFVERBLICK.

att, »ehuru anslag åt gymnastiklärare uti öfvergångsstaten i allmänhet

voro upptagna för gymnasierna och de högre elementarskolor,

som hafva dimissionsrätt till akademien, saknades sådana

anslag i samma aflöningsstat för de flesta öfriga elementarskolor.»

År 1856 höll Ortopediska institutets föreståndare, doktor Herman

Sätherberg, i pedagogiska föreningen i Stockholm ett föredrag,

i hvilket han varmt och kraftigt uppträdde emot åsidosättandet i

skolorna af det uppväxande slägtets fysiska vård. »Det är i sanning

oförklarligt», yttrar han hl. a., »huru man i detta naturforskningens

tidehvarf, till sådan grad som hittils skett, har kunnat förbise

den vigtiga inflytelse, kroppens rätta vård och öfning ega på ungdomens

utveckling och bildning». — »Det bär nu kommit så långt,

att en reaktion måste göra sig gällande; det uppväxande slägtets

fysiska brister hafva vuxit till ett så stort mått, att ingen mera kan

eller får förbise dem». Han drager skarpt i härnad mot barnens

för tidiga och för starka ansträngning och stöder sig bl. a. på sin

erfarenhet som gymnastikläkare vid framhållandet åt, huru känslig

barnaorganismen är för öfverdrifna ansträngningar. »Det ser ut»,

yttrar lian träffande, »som om man trodde barnen kunna uthärda

tiodubbla ansträngningar, därför att man under största delen

af dagen beröfvar dem luft och sol». Han yrkar på kroppsöfningar

och gymnastik i långt större utsträckning än förut. Att

gymnastikens tillstånd då ännu vid våra läroverk ej allmänt var

det bästa, visar följande yttrande i föredraget: »Utan fara för misstag

tror jag mig kunna säga: den pedagogiska gymnastiken är långt

ifrån att hos oss i allmänhet vara i flor. Det är möjligt, att vid

de flesta af våra läroanstalter en så kallad gymnastiksal finnes;

men det är härmed ej nog, ty en sådan sal, inredd med stegar och

stänger, gör ej mycket till saken — om den ej för ändamålet rätt

begagnas. Om skolbarnen där komma till sammans ett par gånger

i veckan, för att tumla om efter godtycke, kanhända alldeles utan

ledning, icke må detta benämnas gymnastik.» Sätherberg yrkar

strängt på, att gymnastiken sättes under kontroll af läkare.

Först genom 1863 års cirkulär blef gymnastiken fullt ordnad

vid våra läroverk.

Sedan 1853 års riksdag begärt en fullständigt genomförd organisation

enligt förut öfverenskomna grunder och för (Ifrigt med hufvudsakligt

syfte att inom skolan gifva nödigt utrymme för den reala

bildningen, utfärdades 1856 en ny läroverksstadga. Denna ökade

i hög grad den arbetsbelastning för skolungdomen, hvaröfver man

1 856 ÅB.S LÄROVEKKSSTADGA.

35

redan förut klagat. Inträde,sfordringarna höjdes, och inträdesåldern

bestämdes till fylda 9 år, förut var den fylda 8 år. Lärotiden,

som förut, alt sedan 1820 års stadgas utfärdande, varit utsträckt

till 11 å 12 år, förkortades nu till 9 år på samma gång, som kurserna

betydligt höjdes. ’) Läsveckornas antal ökades från 32 med

inräkning af 2 ferieveckor vid påsk till 36 veckor utan inräkning

af en veckas påskferier. Enligt 1820 års stadga fingo ej mera än

2 läsetimmar, men efter 1856 års stadga 3:ne sådana omedelbart

följa efter hvarandra. Denna stadga, som skulle träd! i gällande

kraft med höstterminen 1857, torde aldrig blifvit fullt tillämpad mera

än vid några få läroverk1 2). Klagomålen öfver öfveransträngningen

framträdde alt skarpare, och redan 1856—58 årens riksdag ingick i

januari det senare året med en skrifvelse till Kungl. maj:t, i hvilken

begärdes, att stadgan, sedan hon undergått granskning af en komité,

måtte så förändras, att dels de s. k. bildningsliniernas antal behörigen

inskränktes, dels läroämnena inom hvarje klass icke blefve

flere eller lärokurserna större, än att de kunde af lärjungarna utan

skada för deras fysiska och intellektuela utveckling medhinnas.

Vi finna sålunda, att den svenska riksdagen redan då på det bestämdaste

uppträdde till skydd för skolungdomen emot den altför

starka och för deras utveckling menliga arbetsbelastning,. under

hvilken man lät den uppväxa.

Den komité, som 1858 i öfverensstämmelse med riksdagens begäran

tillsattes och redan samma år afgaf sitt betänkande, ansåg,

att hvarken läroämnenas antal vid elementarläroverken borde förminskas

ej häller lärokursernas omfång i någon väsentlig mon

inskränkas, såvida skolan skulle kunna bibringa det unga slägtet den

bildning, som dess undervisning åsyftade, och den måttstock för

bildningen bibehållas, hvilken var ungefär lika med andra länders.

De förslag, genom hvilka komitén ville tillmötesgå riksdagens bestämda

begäran om afhjälpande af öfveransträngningen, blefvo äfven

föga egnade att på ett mera ingripande sätt härutinnan åstadkomma

någon förbättring. Ett af de hufvudsakligaste medlen för ändamålets

vinnande skulle bestå däruti, att skoltiden förlängdes med

1 år, och att skolkursen sålunda blefve 10-årig. För öfrigt föreslog

komitén i samma syfte en del jämkningar i kurserna samt metodiska

förändringar och förbättringar. Gymnastiska öfningar borde försiggå

1 År 1859 tillädes ett år, hvilket dock åter borttogs 1869, hvarefter de allmänna

skolornas klassindelning altjämt varit beräknad för 9 år.

2) 1872 års Skolkomités betänkande sid. 41.

36

KAP. I. HISTORISK ÖFVERBLICK.

alla dagar. Ett välment förslag, som komitén framstälde, var, att

rektor och klassföreståndare borde tillse, det icke i något ämne

hemlexor ålades lärjunge till ett mått, som kunde betaga honom

nödig tid til! hvila och förströelse eller hindra förberedelse i ändra

läroämnen; men ett förordnande i denna riktning, så allmänt framstäldt

utan närmare detaljbestämmelser, där alt helt och hållet

öfverlemnas åt den enskilde lärarens subjektiva uppfattning, kan

icke blifva mycket verksamt.

Den förnyade stadga för elementarläroverken, som med stöd

af komiténs utlåtande utkom 1859, var ingalunda egnad att afhjälpa

klagomålen öfver den i skolorna herskande öfveransträngningen,

huru mycket man än sedermera från deras sida, som motsatt sig

lättandet af arbetsbelastningen i skolan, velat framhålla, att den

bort vara det.

Också ingick riksdagen redan några få år därefter, den 17

nov. 1863, till regeringen med en skrifvelse, hvari framhålles, att,

enär de i gällande skolstadga befintliga föreskrifter, Indika hafva

till ändamål att inom den i öfrig! för läroämnena bestämda latitud

reglera deras inbördes förhållande och längden af pensa så, att

öfveransträngning för lärjungarna icke uppkommer, visat sig i

berörda hänseende otillräckliga eller overksamma, i det att den

allmänneligen vedertagna, på nämnda skolstadga stödda undervisningsordning

verkligen frambragt öfveransträngning, det måste vara

angeläget att i stadgan införa ytterligare positiva bestämmelser,

hvilka innebure garanti häremot. Riksdagen uppstälde därför bland

sina öfriga fordringar rörande läroverken äfven den formliga begäran,

natt den förändring af läsordningar och den inskränkning af däruti

anvisade pensa skatte vidtagas, som till förekommande af lärjungarnas

öfveransträngning syntes af behofvet påkallas».

Om beskaffenheten af den öfveransträngning, som egde rum,

och de svåra följder, den medförde, hafva vi från eu af vårt lands

mest utmärkta och fördomsfria skolmän tätt ett talande, officiel!

vitnesbörd. Jag kan ej underlåta att bär ordagrant införa detsamma,

I sin inbjudningsskrift till årsexamen vid Katedralskolan i

Lund 1859 yttrar rektor SOMMELIUS: »Sedan elementarläroverket

under de tvänne sista decennierna ej obetydligt i visst hänseende

upparbetat sig, har det råkat ut för ett ondt, som är af betänkligaste

art: jag menar det öfveransträngande arbete, som fordras af lärjungen,

om han skall uppfylla de i lagen stadgade fordringarna. Om

dessa pensa skola medhinnas, måste ynglingen hemma öfverläsa alt,

SOMMELIUS OM ÖFVERANSTRÄNGNINGEN I SKOLORNA 1 8 5 9. 37

och endast i de 3:ne nedersta klasserna kan någon tid till öfverläsning''

i skolan medgifvas, men äfven i dessa klasser, där endast

barn finnas, måste de ofta lägga sig sent och stiga tidigt Tipp, om

de skola kunna hinna med sina lexor. Till hvarje timmes förhör

eller uppläsning behöfver ynglingen bereda sig minst 2:ne timmar,

om denna beredelse skall blifva grundlig och tillräcklig. När

härtill kommer Va timme hvarje morgon för gemensam bön och

bibelläsning, 4 timmar gymnastik, 2 timmar sång, 2 timmar ritning

i veckan och flere timmar till författandet af hemthema i latinska,

svenska, tyska, franska och engelska språken, så räcker knappast

dygnet till. Hvad jag med full visshet vet, är, att den med ovanligt

goda anlag utrustade ynglingen behöfver använda 14 å 15

timmar dagligen, skoltimmarna naturligtvis inberäknade, för att

någorlunda kunna redogöra för sina pensa, men det märkes dock

ganska ofta, att han skulle behöft ännu mera tid att bättre begrunda

och tänka öfver vigtigare och svårare delar. Den med vanliga

anlag utrustade åter hinner, oaktadt denna flit, ej att taga mer än

eu ytlig öfversigt af hvad han läser. Den med klena anlag kan

under nuvarande förhållanden icke i detta hänseende ens tagas i

betraktande.»

»Om man nu efter flere års strängt, ja öfveransträngande arbete

ändå komme till ett godt och lyckligt slut, så kunde både lärare

och lärjunge trösta sig, men så är och så kan beklagligtvis fallet

icke vara. Tvärtom blifver ynglingen genom denna fortfarande

öfveransträngning alt svagare och slappare, så att en sådan ynglings

sista termin i skolan är ofta hans sämsta. Utom detta onda

medforer den nu gällande anordningen mycket annat ondt, som i

längden kan förorsaka obotliga skador. Mången yngling har till

en början arbetat ärligt och flitigt, men då han dag efter dag

märker, att han detta oaktadt ej kan tillfredsställa lärares fordringar,

börjar han tröttna, är som oftast ouppmärksam i skolan, vanligen

till följd däraf, att han kommer trött dit, får leda för studier,

vänjer sig vid att på alt upptänkligt sätt slingra sig igenom, begagnar

vid läsningen af de gamla språken öfversättningar, så att

han ofta icke känner det särskilda ordets betydelse och härledning,

med ett ord: undervisningen, så stöld som nu, förderf var ynglingen

både till kropp och själ. Ja, den som ej känner förhållandet, kan ej

tro, huru illa det är stäldt, och hvarje samvetsgrann lärare kan ej

annat än beklaga det unga slägtet och med fasa tänka på följderna1).*

*) Kursiveringen gjord af förf.

38

KAP. I. HISTORISK ÖFVERBLICK.

Så talar en man ur skolmannens led, en man, hvars framstående

egenskaper och skarpblick som pedagog jag aldrig hört

af någon förnekas. Han säger själf om sin framställning, att den

är mörk, men sann. Därhän var man sålunda kommen under sitt

ideliga äflande att vid undervisningen söka drifva den intellektuela

utvecklingen till sin spets med uraktlåtande att taga i betraktande

barnens krafter eller fästa vidare afseende vid deras kroppsliga

utveckling, för hvilken man trodde sig hafva nog sörjt genom några

timmars gymnastik i veckan. Hurudant blef resultatet af den

intellektuela utvecklingen? Få äro val de fördomsfria pedagoger,

som ej skola instämma uti, att under sådana förhållanden, som

SOMMELIUS skildrat, måste det blifva sådant, som han sett det

blifva; någon läkare kan härom ej tveka. För att råda bot på det

onda fordrades i sanning något annat och något mera, än hvad

1859 års stadga, och hvad, efter riksdagens förnyade ingripande,

1865 års kungörelse om åtskilliga ändringar i denna stadga hade

att bjuda på. I denna''senare gjordes en del små jämkningar och

lemnades för lärarna en del metodiska föreskrifter. Lärotiden för

året minskades något litet därigenom, att en veckas påskferier inräknades

i de stadgade 36 årliga läsveckorna. Eu vigtigare föreskrift

— ifall den efterlefdes — var den, att i första klassen inga

hemlexor finge gifvas och i de näst följande klasserna endast sparsamt

begagnas.

I kungl. kungörelsen 1869, hvilken föranleddes af förnyade

hemställanden från riksdagen, inskränktes åter skoltiden i sin helhet

från 10 till 9 år. lista klassen indrogs; förutvarande 2:a klass

gjordes till den l:a; inträdesåldern höjdes från 9 till 10 år; inträdesfordringarna

höjdes i proportion; förbudet mot hemlexor i

lista klassen ändrades till föreskrift om »sparsamma hemlexor»,

en bestämmelse, som är alt för elastisk för att ej lemna mycket stort

utrymme åt den subjektiva uppfattningen.

Vid 1866 års allmänna läraremöte i Stockholm gjordes af sektionen

för musik, teckning och gymnastik (referent dr Hedlund)

ett mycket kraftigt uttalande emot den ensidiga riktningen åt

minneskunskapers bibringande och en ensidig förståndsöfning inom

vissa sferer eller den lärdom, som köpes på bekostnad af fysisk

helsa och kraft. Sektionen framhåller, huruledes den akademiska

kursens afsilande nedböjer ynglingen, och tilläggen »åratals hvila

förmår ej återställa den förlorade kraft, hvilken sparad till denna

tid hade kunnat utveckla sig till en hög både kropps- och själs

-

FRÅGAN OM ÖFVERANSTUÄNGNINGEN I SKOLORNA VID OLIKA LÄRAREMÖTEN. 39

styrka. Och där ej följderna blefvo så olyckliga, har dock den

försummade fysiska uppfostran vållat svaghet, förslappning och

ömtålighet, som återverka djupt på den andliga människan. Samhället

har danat boklärde, där det åsyftades att dana män, som det

behöfver.» Vidare heter det: »Erinrande i korthet om dessa sanningar,

har sektionen ansett, att intet allmänt svenskt läraremöte

bör förgå, utan att gymnastikens betydelse i kraftiga drag framhålles.

Ty kanske är den tid ej aflägsen, då föräldrarna börja

fordra räkenskap af skolan och dess lärare för deras barns brutna

lefnadskraft>).» Sektionen uttryckte därför bl. a. den mening, att

andra läroämnen aldrig finge inverka på de gymnastiska öfningarna,

hvarunder den innefattade äfven de fria lekarna, såsom bollspel,

diskuskastning, kapplöpning m. in.

Vid 1869 års läraremöte i Upsala kom befogenheten af klagomålen

öfver öfveransträngning vid läroverken under debatt på

allmän sammankomst. Diskussionen var, att döma af den tryckta

berättelsen, mager. En del talare trodde sig emellertid kunna

förklara, att någon öfveransträngning då mera ej egde rum; något

faktiskt underlag för dessa påståenden lades ej, och de stäldes i

eu rätt egendomlig belysning, då lektor HUMBLE anförde, att en då

nyligen till ecklesiastikdepartementet inlemnad reseberättelse ådagalade,

att, enligt gjorda beräkningar, lärjungarna i de högre klasserna

vid några elementarläroverk ansetts använda i medeltal tolf timmar

på dygnet — de svagare hufvudena således flere — för arbetet i

skolan och förberedelserna till det samma, vid ett läroverk elfva,

vid ett par andra 10 timmar; och detta syntes honom »tillräckligt

vitna om tillvaro af öfveransträngning, och denna i högsta grad».

Lektor Humble framhöll nödvändigheten af, att man, för att komma

till klarhet i denna fråga, bestämde det medeltal af timmar, som man

anser att eu frisk yngling utan skada kan använda för sina studier

hvarje dag, och att sålunda lärarna häraf finge ledning för sitt

omdöme. Mötet besvarade med öfvervägande ja den vid slutet af

diskussionen framstälda försigtiga frågan, »huruvida mötet anser,

att öfveransträngning visserligen nu förekommer vid läroverken i

mindre grad än förut, men att tillvaron däraf dock icke alldeles

kan förnekas, i synnerhet i vissa klasser.»

Kraftigast bland Sveriges läkare har professor Gustaf Kjellberg

i Upsala fort de växande generationernas talan. I flere

’) Kursiveringen gjord af förf.

40

KAP. 1. HISTORISK ÖFVERBLICK.

skrifter har han behandlat frågan om uppfostran och öfveransträngning''

och visat orimligheten af den arbetsbörda, man i skolan

pålägger de växande barnen, och denna belastnings oförenlighet

med nödig omsorg för deras fysiska och psykiska helsa. I ett

föredrag i Upsala läkareförening 1870'') framhåller han framför alt

vådorna af en intellektuel öfveransträngning för det intellektuela

arbetets eget organ, hjärnan, just under detta organs utvecklingsperiod,

och de svåra följder, som däraf föranledas. Enligt hans beräkningar

hade skolans lärjungar på olika stadier faktiskt ett öfverarbete

af 1—5 timmar dagligen, under det att den tid, under hvilken

de åtnjuta nattens hvila, vore alldeles för liten, hvarjämte de finge

högst otillräcklig kroppsrörelse. Han yrkar på en reduktion af skolpensa

till det mått, som öfverensstämmer med ungdomens af naturen

bestämda förmåga, och han vill, att under hela uppväxttiden

10 timmar skola anslås til! nattens hvila och 7 timmar disponeras

för skolarbetet.

Af fakultetens medlemmar instämde herrar Björnström och

Sundewall i Kjellbergs yttrande, och professor Almén uttalade

som sin mening, att er. skadlig öfveransträngning egde rum förnämligast

genom hemlexorna, och att den var starkast för de yngre

barnen i våra skolor, såväl goss- som flickskolor.

Inför riksdagen framträdde frågan å nyo redan samma år i

sammanhang med eu af lektor A. Rundbäck väckt motion om

ingripande förändringar i läroverkens organisation. Hvad som

såväl i motionen som under de långvariga debatterna i öfrigt anfördes

om öfveransträngningen och särskild! därom, att språkundervisningen

i de nedre klasserna af skolan utvidgats til! att på

ett betänkligt sätt upptaga barnens tid och anstränga deras föga

utbildade krafter, och att såväl härigenom som genom mängden af

ämnen, Indika i skolan samtidigt läsas, och framför alt genom deras

föredragande af särskilda lärare lärjungarna ytterligare och på ett

stundom för deras helsa betänkligt sätt blifvit öfveransträngda, utgjorde

en af hufvudgrunderna för riksdgaens begäran hos Kungl.

maj:t att genom sakkunnige män låta företaga en revision af då

gällande skolstadganden och underställa riksdagens pröfning blifvande

förslag till ändringar däri.

Det var under sådana förhållanden gifvet, att den komité, som

på grund af denna riksdagsskrivelse tillsattes, och som i juli 1872

'') Några ord om vården af den växande ungdomens fysiska och psykiska

helsa. Upsala läkareförenings förhandlingar, hd. V.

1872 ÅRS SKOLKOMITÉ.

41

afgaf sitt betänkandex), måste taga frågan om lärjungarnas öfveransträngning

och sätten att afhjälpa denna under allvarsam öfverläggning.

Komitén yttrar sig äfven tämligen utförligt om frågan, men

utan att för hennes bedömande lägga något nytt faktiskt underlag

eller ens närmare söka utreda, huru mycket lärjungarna verkligen

arbetade i de olika klasserna, och huru detta arbete kunde vara

förenligt med deras förmåga af arbete vid de motsvarande åldrarna.

Yttrandet blir därför, skrifvet, som det är, med mycken diplomatisk

takt och fintlighet, synnerligen sväfvande. Komitén tager med ena

handen, hvad hon ger med den andra. Jag kan ej inlåta mig på

ett närmare granskande af utlåtandet, men anser mig böra taga

fasta på eu del, framför alt de mera positiva yttrandena. Ofveransträngningen

kunde, menar komitén, vara af mera rent fysisk

art, d. v. s. visa sig i ett försvagadt helsotillstånd, eller ock gifva

sig tillkänna i och genom förslappning af den andliga lifsverksamheten.

I saknad af nödiga förarbeten fann komitén det vara

»omöjligt att vare sig bekräfta eller förneka tillvaron i allmänhet

af fysisk öfveransträngning», men det kunde, på grund af de närmast

förgångna årens erfarenhet, icke bestridas», yttrar komitén »att

under tillämpningen af 1856 års och af nu gällande läroverksstadga

fall af öfveransträngning, tagen i här ofvan angifna betydelse,

icke sällan förekommit och ännu, om ock mindre ofta,

förekomma. I hvad mon emellertid skolarbetet bidragit att framkalla

sådana fall, finner sig komitén icke kunna afgöra.» Komitén

hänvisar till en mängd andra omständigheter, som kunna vara orsaker,

såsom »osunda bostäder, otillräcklig eller otjänlig föda,

olämplig beklädnad» m. m. och särskild! en förklemande uppfostran,

hvilken andan inom hemmen nu mera än förr gynnade, och genom

hvilken senare lärjungarna blefve »mindre i stånd att motstå

den tryckning, som själsarbetet vid skolan utöfvade». Detta verkade

ännu mera skadligt i andligt än i fysiskt hänseende. Att andlig

förslappning hos elementarläroverkens lärjungar förekomme,»yttrande

sig i brist på uthållighet vid arbetet samt i satinad af kraft till

själfverksamhet och af ungdomlig lefnadsfriskhet, anse komiterade

icke utan fog kunna påstås»''-). Och om detta, fortsätter komitén,

'') Underdånigt betänkande ock förslag, afgifna den 23 juli 1872 af den för revision

af gällande läroverksstadga och de särskilda, tid efter annan meddelade föreskrifter

rörande denna stadgas tillämpning i nåder förordnade komité. Stockholm 1872.

2) Kursiveringen gjord af förf.

42

KAP. I. HISTORISK ÖFVERBLICK.

»kan till eu stor del förklaras genom de af skolan icke beroende

omständigheter, som förut blifvit anförda, särskild! den sist angifna»

(lorklemandet i hemmen) »i förening med en alt mer öfverhand

tagande njutningslystnad, hvilken dödar de unges andliga intresse

och förlamar deras psykiska kraft, torde dock läroverket icke

kunna helt och hållet fritagas från beskyllningen att i viss mon

medverka till det onda, åtminstone genom att icke göra tillräckligt

afseende på och söka motverka en redan för handen varande svaghet

hos det slägte, som det har att bilda.»---

Därtill skulle då skolans skuld inskränka sig! Den vore helt

och hållet negativ. Den frågan synes komité!! aldrig för sig hafva

uppstält, huruvida skolan, då den ej själf vidare befattade sig

med den kroppsliga vården af ungdomen än genom litet gymnastik,

verkligen lemnade för lärjungarna så mycken tid öfver,

att hemmen hunde sörja för en sund och kraftig utveckling af sina

åt skolan anförtrodda barn. Detta torde dock vara det första,

som skolan har att klargöra, äfvensom att hon så mycket som

möjligt själf uppfyller helsovårdens kraf, innan hon vänder sina

ögon bort från sig själ!'' och söker vända äfven andras ögon till

hemmen såsom de enda, hvilka hafva någon positiv skuld i ett

ondt, hvars tillvaro hon ej kan förneka.

Vid en jämförelse med 1820 års stadga finner komitén, att

ämnenas antal ej egentligen förökats med mer än ett, kemien, men

de vore på olika sätt fördelade på de olika klasserna, särskild!

förekomme nu flere ämnen i de nedre klasserna, hvarigenom, enligt

komiténs mening, måhända klagomålen öfver mångläseriet uppkommit.

Kursernas omfång hade väl i 1856 års stadga blifvit

mycket forstoradt, men de hade sedermera åter minskats; de vore

dessutom ej till hela sin vidd bestämda, då undervisningsplanerna

blott skulle tjäna till »hufvudsaklig ledning», och någon väsentlig

nedsättning i fordringarna för afgångsexamen vore ingalunda tillräcklig.

Komitén menar, att det till och med kunde utöfva ett

ogynsamt inflytande på Sveriges ställning som kulturstat, om fordringarna

genom eu sådan nedsättning hos oss blefve lägre än i

utlandet. Den förkortning, lärotiden hade undergått från 11 ä 12

år till 9, måste, »när kurserna vore oförminskade eller i någon mon

ökade, och därjämte anspråken på insigternas beskaffenhet blifvit

stegrade, hafva haft till följd en starkare ansträngning af skolungdomens

krafter, men en lättnad lemnade den nuvarande anordningen

därigenom, »att den satte lärjungarna i tillälle att fullt tillgodogöra

1 87 2 ÅKS SKOLKOMITÉ.

43

sig lärarnas biträde och ledning vid undervisningen.» »Öfverläsningen

af lexorna hade härigenom dock nästan helt och hållet

blifvit förlagd till hemmet, hvarigenom arbetet inom detta torde

hafva ökats.» Dessa ogynsamma omständigheter motverkades dock,

menar komitén, af andra omständigheter, »såsom läsårets förlängning

med 4 å 5 veckor», rikare tillgång på hjälpmedel och förbättrade

lärometoder. Veckotimmarna syntes väl vara ungefärligen de samma

till antalet som enligt 1820 års skolordning, men i verkligheten

egde dock eu bestämd skilnad rum, då af de många öfningstimmarna

i den äldre undervisningsplanen blott en del torde varit

upptagna, under det att lärjungarna nu faktiskt vore sysselsatta

under all den tid, som funnes åt öfningarna anvisad. Komitén

medger, att »hemarbetena'') vore betydligt utvidgade och mera ansträngande

än torr», i synnerhet enligt dess mening i de högre

klasserna, där 4 å 5 timmars dagligt arbete icke sällan förekomme.

Man skulle väl kunna vänta sig, att komitén med kännedom

om en så i ögonen fallande öfverdrifven arbetstid, om hvilken,

såsom vi ofvan erfarit, en af Norges mest framstående läkare

förklarat, att den måste verka ödeläggande, skulle hafva föreslagit ett

kraftigt ingripande; men långt därifrån. Komitén förklarar tvärtom,

att »någon nämnvärd minskning i hemarbetet dock icke kan med

säkerhet påräknas utan väsentliga förbättringar i undervisningsmetoderna

och i sammanhang därmed af läroböckernas beskaffenhet,

förbättringar, som naturligtvis betingas af lärarebildningens tillgodoseende;»’)•

Altså skulle de af hemarbetet nedtyngda lärjungarna

ej hafva någon väsentlig lättnad att vänta förr, än man hunnit

fostra nya läraregenerationer, som kunde komma dem till hjälp!

Något litet anser sig dock komitén för dem böra göra, ehuru de,

såsom komitén till sist synes mena, i grunden ej däraf vore i behof.

Komitén medger å sid. 79 i sitt betänkande positivt, att arbetet

äfven vinom läroverket'') nu är vida mer ansträngande och tröttande

än förr». »Lägger man härtill», fortsätter komitén, »sysselsättningen

med lexor i hemmen, och besinnar man därjämte, att

arbetet i skolan icke medgifver någon samlad ledighet, utan endast

korta stunder mellan arbetstimmarna, så inses lätt, att ynglingens

krafter nu måste vara i vida högre grad anlitade än fordom. Med

afseende härpå torde någon minskning i de stadgade arbetstimmarnas

antal kunna med skäl sättas i fråga.» Det kunde af detta

) Kursiveringen gjord af förf.

44

KAP. I. HISTORISK ÖFVERBLICK.

yttrande synas, som om komitén här ansåge det nödvändigt för lärjungarna,

att deras arbete i skolan lättades; men så torde ingalunda

meningen hafva varit; arbetet var väl ökadi,detta rnedgafkomitén,men

ansåg väl komitén det vara för tungt för barnen att bära? Komiténs

mening härom torde ligga i det svar, den ger på den framstälda

frågan. Det heter i detta svar: »om äfven en sådan» (minskning

af arbetstimmar na) »ingalunda får anses oundgängligen nödvändig

för lärjungarnas helsa, så kan den dock betraktas såsom ett medel

att undanrödja några anledningar till farhågor och klagomål, för

hvithet läroverket icke kan vara likgiltigt.»'') I denna sats kulminerar

utan tvifvel hela resonnemanget om öfveransträngningen, och den

visar oss komiténs innersta tanke härom och afsigten med dess

förslag. Något måste göras, ej för lärjungarnas skull, utan för

skolan såsom sådan och för den oroade allmänhetens, de bekymrade

föräldrarnas nedtystande, man måste göra något, »ut aliquid fecisse

videatur». Och hvad föreslog då komitén för att genom arbetstidens

minskning afhjälpa den andliga öfveransträngningen och

mera tillgodose den kroppsliga helsan och utvecklingen? Jo den

föreslog eu minskning af 2 lärotimmar i veckan samt indragning

af 2 gymnastik-hedf''timmar, altså inskränkning eif gymnastiken till

4 dagar i veckan. Den söker till och med motivera det såsom

både nyttigt och nödvändigt att likasom för undervisningsämnena

någon inskränkning äfven gjordes för gymnastiken.

Detta gick dock för långt för komiténs ende medicinskt-hygieniskt

sakkunnige medlem, generaldirektör Beklin, som i sin reservation

förklarade, att han däremot måste »icke allenast reservera sig, utan

rent af protestera». Han framhåller med kraft komiténs missuppfattning

att betrakta gymnastiken som ett läroämne, i hvilket för

att minska öfveransträngningen arbetstiden måste minskas liksom

för andra läroämnen. Han framhåller gymnastikens uppfostrande

verkan, dess betydelse för en harmonisk kroppsutveckling, och att

den såsom dietetiskt medel måste dagligen användas för att efter

det ensidiga ansträngandet af ett organ jämväl sätta de andra i verksamhet

och befordra eu jämn fördelning af blodtilloppet och omsättningen

inom organismens alla delar. »Det vore illa» så slutar Berlin,

»om man eif komitérades förslag skulle taga sig anledning sluta till

lärda mäns obenägenhet mot någon annan öfning än hjärnans x). För

att kunna i motsvarande grad förkorta den dagliga arbetstiden

'') Kursiveringen gjord af förf.

1872 las SKOLKOMITÉ.

45

ville Beklin emellertid väsentligt förlänga läseterminerna. Komitén

föreslog en förlängning af läsåret från 36 veckor med en veckas

påskferier till 38 veckor med 2 veckors påskferier. Häremot reserverade

sig professor Ribbing, som »i betraktande af den öfveransträngning,

eller, om man hällre så vill benämna den, förslappning,

hvars befintlighet för det närvarande ej kunde förnekas, icke

ville med en enda dag förlänga arbetstiden.»

Genom att i de nedre klasserna låta 2 år förlöpa mellan inträdet

af hvarje nytt språk i undervisningen, genom några jämkningar,

såsom införande af naturlära i stället för zoologi och botanik

i de lägre klasserna, befrielse från slutpröfning vid sjätte klassens

slut i naturalhistoria och tyska, latinets upptagande till begynnelsespråk

i stället för tyska, samt vidare genom någon liten jämkning

i kursernas mått i ett och annat ämne, borttagning af hemskrifning

i franska, möjlighet till bättre metodisk behandling af läroämnena

medels lärarebildningens tillgodoseende, och ytterligare genom

inskränkning af ämnesläraresystemets användning i de fyra lägre

klasserna, och, — hvad som jag här nämner till sist såsom mest

betecknande, — genom läsårets förlängning och genom den omnämnda

minskningen med 2 undervisningstimmar i veckan, (20

min. för dag) samt indragning af gymnastiken för 2:ne dagar i

veckan förmenade sig denna komité hafva gjort nog för »att undanrödja

allmänhetens bekymmer och farhågor», och detta synes för

komitén hafva varit hufvudsaken med hänsyn till öfv eran sträng - ningsfrågan. Om de förtjänster, förslaget kan hafva i pedagogisktmetodiskt

hänseende, tillåter jag mig naturligtvis ej fålla ett

omdöme.

Jag har kanske altför utförligt här behandlat detta betänkande,

men jag har gjort det med full afsigt, då det betraktelsesätt och

de resonnemanger, som i betänkandet möta oss, i än den ena än

den andra omklädnaden så ofta förekommit och ännu i denna

stund låta höra sig i debatterna om vårt skolväsendes förhållande

till och inverkan på våra uppväxande barns fysiska och psykiska

helsa. Man jämför bl. a. fordringarna enligt senare stadganden med

dem som 1820 års stadga innehåller, i den föreställning, att den senare

ej gifvit eller kunde gifva anledningar till klagomål, och ofta

framliålles, att skolarbetet enligt den varit lika stort som nu, utan

att några klagomål då egt rum. Vidare jämför man skolfordringarna

hos oss med dem i utlandet och menar, att, när de där

kunna fördragas, böra de ej vara för stora för oss, och man för

-

46

KAP. 1. HISTORISK ÖFVERBLICK.

tiger, huru starka klagomålen öfver öfveransträngning äro i utlandet

lika väl som hos oss. Om det erkännes, att en öfveransträngning

finnes, söker man så mycket som möjligt fritaga skolan för

ansvar och skjuta skulden på hemmen, som ej fostra nog starka

barn, för att dessa skola kunna stå ut med de i sig själfva ingalunda

för stora fordringarna o. s. v.

Samma år, som ofvan omhandlade komité!)etänkande offentliggjordes,

kom öfveransträngningsfrågan under debatt vid det sjunde

allmänna läraremötet i Lund. Dåvarande docenten Gustrin inledde

där äfven en särskild diskussion med en skrift, i hvilken han

sökte ådagalägga, att fordringarna på skolkursen hos oss — på latinlinien

— borde långt ifrån att minskas i stället betydligt ölcas, framför

alt i latin och matematik. För att detta skulle kunna ske med

bibehållande af skoltidens nu varande längd, men med undvikande

af den för handen varande öfveransträngningen, föreslog han, att läseterminerna

förlängdes, men däremot den dagliga arbetstiden i skolan,

i synnerhet för de öfverstå klassernas lärjungar, förkortades. Våra

långa sommarferier ansåg förslagsställaren inverka i många hänseenden

ytterst menligt på lärjungarna; de vandes vid lätja samt

sålunda att arbeta blott af tvång och att sätta sällheten i att hafva

ledighet. Då de återkomma om höstarna, hade ett tillbakaskridande

i det hela egt rum icke blott så, att deras positiva kunskaper förminskats

därigenom, att mycket blifvit afglömdt, utan äfven så, att

de i förmåga att uppfatta och uttrycka sig samt i synnerhet i lust

till arbete och ordning visade en afgjord underlägsenhet. Dessa

påståenden bestredos på det bestämdaste från annat håll under

diskussionen. Om förslagets lämplighet voro för öfrigt meningarna

delade, och diskussionen afbröts, utan att någon afdämning egde rum.

Att en öfveransträngning i skolorna förekom åtminstone i

vissa klasser, förnekades vid denna debatt icke af någon bland

talarna liksom ej häller alldeles positivt vid en diskussion, som

vid samma möte särskildt om själfva öfveransträngningsfrågan egde

rum, men man sökte i allmänhet vid sist nämnda diskussion förringa

denna frågas betydelse och fritaga själfva skolorganisationen

från skuld; en talare, lektor Brodén, ansåg t. o. m., att ämnet ej

behöfde blifva föremål för någon vidlyftig diskussion, och rektor

TÖRNEBLADH åberopade programmen för ett år, 1870, från Upsala

och för ett år, 1871, från Vexiö, »där man», såsom han yttrade, »af

läkarnes noggranna undersökningar och statistiska uppgifter till fullo

kan inhemta, att skolan ej med visshet, kan förebrås, för att åstad

-

KJELLBERG OM UNGDOMENS FYSISKA UPPFOSTRAN.

47

komma förslappande af lärjungarnas fysiska kraft.» — Altså fingo här

undersökningar för 1 år från 2:ne läroverk gälla såsom fullgoda

bevis, hvarvid det särskildt är att märka, att undersökningarna vid

Upsala läroverk endast gälde bleksosens och närsynthetens förekomst.

Innan frågan förevar på mötet i Lund hade hon debatterats i

tidningspressen, och där bland annat den satsen drifvits, »att ungdomens

öfveransträngning endast förefans i några sjukliga filantropers

föreställning.» Detta jämte diskussionen på det nämnda

läraremötet föranledde professor Kjellberg till ett nytt, kraftigt inlägg,

i hvilket han1) gendrifver motståndarna och framhåller, huru

djupt skolan ingriper i barnens utveckling, och huruledes detta ingripande

under det gällande skolsystemet vore sådant, att ungdomen

däraf verkligen toga skada både till sin fysiska och psykiska

helsa och utveckling, hvilket han styrker äfven genom exempel.

Några år senare (1876) utgaf Kjellberg det arbete »Om ungdomens

fysiska uppfostran förr och nu», ur hvilket jag här ofvan infört ett

citat. Han skildrar där utförligt, huru man hos de klassiska folken

gick till väga för att åstadkomma en harmonisk utveckling af själ

och kropp, huru omsorgsfullt man egnade sig åt kroppens vård,,

hvilken framstående rot kroppsöfningarna i detta uppfostringssystem

spelade, och hvilka lysande resultat man därigenom vann, ej minst

för den intelektuela utbildningen. Han skildrar äfven uppfostringssystemet

i vår tid hos den fysiskt och psykiskt starka engelska

nationen, och huru man där förstår att tillgodose den kroppsliga

utvecklingen. Han framhåller skarpt, huru skild vår uppfostran är

från de nämnda folkens, huru försummad den fysiska omvårdnaden

af barnen är, och särskildt huru otillräcklig den kroppsrörelse är,

som våra barn under uppväxten erhålla. Han yrkar på en fullständig

reform af vårt uppfostringsväsende. Det intellektuela arbetet

måste minskas, tiden för kroppsrörelser ökas, och omsorgsfullt

måste det tillses, att tiden för den nattliga sömnen blir fullt till —

rådelig. Äfven ur synpunkten af vår nationela tillvaro vore kroppsöfningar

oafvisligen nödvändiga ända från skolans första klass.

Med anledning af diskussionerna vid läraremötet i Lund framhåller

en skolman (S. G. C.)''* 2), att det vore genom rektorernas

ofticiela uppgifter och genom enskild erfarenhet bekräftadt, att de

medelmåttigt begåfvade lärjungarna, och därtill måste ju flertalet

'') Om våra skolors inflytande på ungdomens helsa och utveckling. Upsala

läkareförenings förhandlingar hd. 5.

2) Angående arbetstiden vid elementarläroverken. Pedagogisk tidskrift. 1872.

48

KAP. I. HISTORISK ÖFVERBLICK.

räknas, hade i de högsta klasserna 12 timmars daglig arbetstid,

och att redan för 3:e klassen arbetstiden ej kunde sättas lägre än

till 9 å 10 timmar i medeltal. Han frågar, om det kan vara välbetänkt

att låta ett sådant förhållande fortfara. Han framhåller,

att man ej får betrakta frågan med likgiltighet, utan vidtaga alt,

hvad göras kan för att förekomma det onda, som däraf föranledes.

Häruti måste man väl gifva honom rätt, och att ett sådant förhållande

kunnat få fortgå, sedan det samma blifvit kändt eller åtminstone

framhållet som faktiskt, utan att detta kunnat vederläggas,

detta bevisar, huru oerhördt traditionen och vanan missledt

uppfattningen om, hvad man kan pålägga ett barn utan att

öfverskrida måttet för dess krafter.

Stockholms läraresällskap måste det räknas till heder att i alt,

hvad på sällskapet kunnat ankomma, hafva, i öfverensstämmelse med

lektor Humbles förslag vid 1809 års läraremöte, sökt erhålla

en medicinskt sakkunnig utredning af de ytterst vigtiga frågorna:

huru många timmar af dygnet en frisk gosse eller yngling i de

olika stadierna under normala förhållanden i allmänhet kunde utan

menligt inflytande på sin fysiska och intellektuela utveckling egna

åt studier i skolan och hemmet, och huru länge han oafbrutet

kunde undervisas utan att genom den spända uppmärksamheten

öfveransträngas. Läraresällskapet vände sig först till det läkaremöte,

som i juli 1870 höls i Göteborg, med en anhållan, att mötet

ville diskutera och afgifva svar på dessa frågor. Mötet fann sig

emellertid för litet förberedt för ett så vigtigt svars afgifvande och

i saknad af de statistiska uppgifter, som det ansåg nödvändiga för

lösningen af sådana frågor, som stå i samband med sanitära förhållanden

i skolan. Med hänsyn dock till den stora vigt, som alla

frågor, hvilka beröra orsakerna till den öfverklagade ansträngningen

af skolungdomen, ega, ansåg sig mötet böra uttala såsom sin åsigt, att

en noggrann kontroll öfver alla sanitära förhållanden inom skolorna

är nödvändig, samt att för denna kontroll eu läkare framgent bör

anställas vid hvarje, vare sig offentlig eller enskild, skola eller

undervisningsanstalt, och att denne läkare skall vara pliktig att, i

förening med uppsigten öfver elevernas helsotillstånd, söka utreda

de orsaker, som kunna menligt på det samma inverka, häröfver

samla statistiska uppgifter och uti årliga, till öfverordnad myndighet

afgifna berättelser redogöra för alla i samband härmed stående

förhållanden. — Då läraresällskapet sålunda ej här fick sina frågor

besvarade, vände det sig med en skrifvelse af d. 17 okt. 1877 till

LÄKARESÄLLSKAPETS SKOLKOMITÉ.

49

svenska läkaresällskapet, i hvilken det framstälde frågan så formulerad:

huru lång tid kan och hör dagligen af lärjungar på skolans

olika stadier användas till intellektuel! arbete? Läkaresällskapet

omfattade frågan med varmt intresse, men ansåg, att en närmare

utredning var nödvändig, innan det äskade svaret kunde afgifvas,

äfvensom att frågan borde upptagas i långt större omfattning, än

hvad läraresällskapets skrifvelse angaf.

En komité tillsattes därför med det vidsträckta uppdraget att

till utredning företaga frågan om den psykiska och fysiska öfveransträngningen

i skolorna i dess helhet. Under diskussionen framhöls

såväl det altför myckna arbete, som skolan fordrade af lärjungarna,

som i synnerhet den brist på lust för och förmåga af

själfverksamhet och själfständigt forskningsarbete, som vid den medicinska

undervisningen alt mer och mer framträdt hos lärjungarna.

Professor Loven karakteriserade den anmärkta bristen såsom en

brist på »spontan intellektuel energi», och han tvekade ej att för

det betänkliga förhållandet i väsentlig mon skjuta skulden på

elementarundervisningen.

Den af läkaresällskapet tillsatta komitén, som fann, att ett för

ämnets utredning användbart material saknades, utsände till skolläkarna,

till själfva skolorna och äfven till universiteten olika

frågoformulär för att erhålla de upplysningar och uttalanden, som

den ansåg oundgängligen nödiga.

En stor mängd svar lemnades äfven med största tillmötesgående,

och såsom medlem af komitén har jag haft tillfälle att om

dem taga kännedom. Många af dessa svar äro utan tvifvel åt

mycket stort intresse; men på det hela erhöll komitén genom dem

ej ett sådant underlag af verkliga fakta för sitt arbete, som den

skulle önskat och äfven hade motsett. Särskild! lemnade upplysningarna

rörande helsotillståndet ej säkra hållpunkter för bedömandet

af detta. Dessutom mötte rätt mycken svårighet att sammanarbeta

ett material, hvilket i så väsentlig mon utgjordes af subjektiva

uttalanden som det, hvilket stod till komiténs förfogande.

Då nu härtill kom, att man någon tid, efter det svaren ingått,

erhöll utsigt till, att en allmän läroverkskomité skulle tillsättas, och

man ansåg, att denna, med den auktorisation och de större resurser,

den erhöll, skulle i vidsträcktare mon än läkaresällskapets skolkomité

och mera i detalj än denna kunna genomföra undersök

Lärov.

-kom. bet. III. 4

50

KAP. I. HISTORISK ÖFVERBLICK.

ningarna öfver de hygieniska förhållandena i skolorna och sålunda

äfven erhålla ett bättre och fullständigare material för frågans

behandling, så beslöt läkaresällskapets komité att, åtminstone tils

vidare, låta det anstå med bearbetningen af dess eget material.

Härifrån undantogos dock de undersökningar, som på komiténs föranstaltande

blifvit af specialister företagna öfver ögonens refraktionstillstånd,

särskildt öfver närsyntheten, vid ett större antal skolor. Bearbetningen

af det vid dessa undersökningar insamlade materialet

åtog sig d:r Scherdin, men genom hans död blef äfven detta arbete

afbrutet och har tyvärr ännu ej fått en sådan afslutning, att

resultaten kunnat offentliggöras.

Hvad som i öfrigt förekommit rörande skälfva skolhygienen och

öfveransträngningsfrågan i vårt land, efter det de förändringar i

skolordningen vidtagits, hvilka hufvudsakligen fullbordades med

1878 års stadga, och för hvilka förändringar de allmänna grunderna

på regeringens förslag vid 1873 års riksdag antogos, dock icke utan

att den fruktan från skilda håll inom riksdagen uttalades, att en

skolordning, bygd på dessa grunder, ej skulle kunna råda bot på

den öfverklagade öfveransträngningen, torde ej vara af den vigt

och betydelse, att jag här behöfver därpå närmare ingå.

Jag kan dock ej med tystnad förbigå den märkliga diskussion,

som vid det tionde allmänna läraremötet i Örebro 1881 fördes öfver

följande där framstälda frågor: »Aro de klagomål berättigade, hvilka

under de senare åren ofta blifvit hörda från universiteten, högre

fack- och tillämpningsskolor o. s. v., att deras yngre alumner, som nyss

utgått från läroverken, i betänklig grad sakna förmåga af själfständiga

studier? Och om så är, hvilka äro orsakerna till detta missförhållande?»

»År metoden för undervisningen vid våra allmänna läroverk

sådan, att lärjungens förmåga att drifva studier på egen hand tillbörligen

utvecklas?»

Dessa frågor gälla kärnpunkter för bedömandet af vårt undervisningssystems

inverkan på den psykiska utvecklingen och stå i

närmaste samband med öfveransträngningsfrågan. De gälla i grunden

afgörandet af, huruvida man verkligen med vårt nuvarande undervisningssystem

och skolordning vinner den psykiska utveckling

och mogenhet hos lärjungarna, för hvilken man offrar hänsynen till

den fysiska. Deras besvarande har därför största betydelse, och

de svar, som vid nämnda möte afgåfvos af skolmännen själfva, torde

vara högst beaktansvärda. Diskussionen inleddes med ett föredrag

af rektor ÖSTRAND, som med sanningssökarens fördomsfrihet

LARAREMOTET I OREBRO 1881.

51

och öppenhet konstaterade det faktum, att de omförmälda klagomålen

förefunnos i hög grad. Han framhöll, att missförhållandena

framträdt mer och mer under de senaste åren, och han ansåg

klagomålen fullt berättigade. Felet ansåg han ligga »hos lagstiftningen,

det gällande systemet». Kvantiteten af undervisningen var

enligt hans mening för stor. Det »för mycket», som lorefans, låg

ej så mycket i kursernas omfång i de särskilda ämnena, utan fast

mera i dessa ämnens alt för stora antal. Af fullaste öfvertygelse

yrkade han på minskning i detta antal. Hvad själfva undervisningssättet

beträffade, ansåg han, att förståndsexercisen drefs för

tidigt och för starkt. Den ytterliga spänning, i hvilken lärjungarna

källos, verkade i längden förslappande. Preparationen kunde äfven

hafva andel i skulden genom att drifvas för långt, så att själfverksamketen

kväfdes. Nästan alla de uppträdande talarna ansågo

liksom rektor Östrand klagomålen fullt grundade och befogade,

och en af dem, lektor Schmidt, framhöll särskildt, att man klagade

öfver de från skolan utgångna lärjungarnas bristande förmåga

af ej blott själfstudium, utan äfven själfverksamhet i allmänhet.

Klagomålen kommo ej blott från universiteten utan äfven från

de praktiska yrkenas män. »Det händer ofta», yttrade talaren,

»att en duglig och bildad bruksidkare mot sonens egen önskan

tager honom ur skolan, innan han fullständigt genomgått läroverket,

ehuru han där arbetat med stor framgång, just därför, att han för

hvarje ferie tyckes mer och mer hafva mist förmågan att se, höra

och använda sina händer, med ett ord bli mer och mer opraktisk».

Det var blott 2:ne af de 11 talarna, som ansågo, att skulden till

det öfverklagade förhållandet ej läge hos läroverken, under det att

af ännu eu talare antogs, att skolan ej hade all skulden, utan att

äfven universiteten däruti hade sin behöriga del.

Jag nämnde ofvan, att en af deltagarna i den omhandlade

diskussionen skarpt framhöll, att äfven det praktiska lifvets män

klagat öfver, att lärjungarna mer och mer förlorade i förmåga att

rätt använda sina yttre sinnen till iakttagelse, att höra och se,

äfvensom att använda sina händer, hvarigenom de äfven blefve

mer och mer opraktiska. Jag kan ej undgå att i sammanhang

härmed med synnerlig tillfredsställelse anteckna den rörelse, som

på senaste tiderna egt rum i vårt land för att åstadkomma in

-

52 kap. i. historisk öfverblick.

förandet af handarbete och slöjd i skolorna, och detta framför alt

med hänsyn till dessa öfningsämnens stora pedagogiska betydelse.

I våra folkskolor hafva dessa ämnen mer och mer vunnit insteg.

Hushållningssällskap och kommuner hafva härför varmt intresserat

sig. Äfven för deras införande vid de allmänna läroverken hafva

flere och flere röster höjt sig. Synnerligen verksam i tal, skrift

och handling för handarbetets och slöjdens allmänna införande

äfven bland den högre skolans undervisningsämnen bär rektor

K. E. Palmgren i Stockholm varit. Han grundläde där redan

1876—77 ett läroverk för både gossar och flickor, där handarbetet

ingår såsom ett väsentligt moment i undervisningsplanen

och med full hänsyn till dess mångsidiga betydelse såsom uppfostringsmedel.

Denna skola torde ännu vara ensam i sitt slag

såväl hos oss som i utlandet. Af de skrifter, rektor PALMGREN i

ämnet utgifvit, vill jag särskild! fästa uppmärksamheten på hans

såväl till tyska som till franska språket öfversätta afhandling »Om

handarbetets betydelse vid uppfostran» äfvensom på hans talrika

uppsatser i den af honom sedan 2:ne år utgifna »Tidning för arbetsskolor

och hemslöjd»1). Stor förtjänst om handarbetets och slöjdens

rätta uppskattning och införande såsom undervisningsämne, särskild!

i våra folkskolor, bär herr Otto Salomon förvärfva! sig såsom

föreståndare för den äfven i utlandet berömda och jämväl af utländiugar

begagnade skolan vid Näs för bildande af slöjdlärare.

Äfven med föredrag och skrifter har herr Salomon kraftigt verkat

för den goda saken, och hans nyligen utgifna större afhandling

»Om slöjden såsom uppfostringsmedel» * 2) förtjänar liksom de ofvan

anförda af rektor Palmgren att beaktas och väl begrundas åt

hvar och eu, som hyser något intresse för dessa ytterst vigtiga

frågor.

Huru länge skall det dröja, innan äfven de allmänna läroverken

tillegna sig i fråga varande »uppfostringsmedel», hvilket just är egnadt

att, i fäll det ej alt för mycket motverkas af andra inflytelser, råda

bot på ep del af de brister, som vid de vetenskapliga högskolorna

såväl som vid tillämpningsskolorna samt af det praktiska lifvets

män såväl som af skolmannen själfva framhållits såsom rådande

hos den ungdom, hvilken lemnar skolan; för att nu ej tala om

'') För öfrigt lian visar jag rörande själfva skolan ocli planen för den samma

till rektor Palmgrens uppsats: »Praktiska arbetsskolan för barn och ungdom»,

dess idé och verksamhet, Stockholm 1881. En kortare redogörelse för skolan

finnes i ofvan omnämnda »Tidning för arbetsskolor och hemslöjd» n:r 2, 1884.

2) Utgör häftet n:r 33 i tidskriften »Ur vår tids forskning».

SKOLLÄRARE—INSTITUTIONEN.

53

handarbetets och slöjdens välgörande inverkan på den fysiska helsan

och själfva utvecklingen af kroppen i allmänhet.

Liksom jag började denna historik för vårt land med framhållandet

af en åtgärd, gymnastikens tidiga införande, som bildade

en ljuspunkt i vår skolhygien, så vill jag äfven sluta den med

angifvandet- af eu sådan. I intet land har, så vidt jag kunnat

utröna, särskilda skolläkare blifvit anstälda, vid åtminstone ett flertal

skolor, för så lång tid sedan tillbaka som hos oss, om denna institution

äfven först för några år sedan fått en fastare ställning

genom den bestämda föreskriften i 1878 års stadga, »att vid läroverk,

där medel därtill finnas, skall en läkare anställas». Till

institutionens äldre utveckling äfvensom till de åligganden, skolläkaren

genom nämnda stadga fått sig uppdragna, återkommer jag i

följande kapitel, särskild! i det, som handlar om den hygieniska

tillsynen öfver skolorna. Här vill jag blott framhålla, att man

ännu i denna stund ej ansett läkareplatserna vid skolorna vara

nog vigtiga, för att man åt dem skulle anslå några särskilda löner,

utan få läroverken se sig om, bäst de kunna, huru de därtill må

erhålla medel. Under sådana förhållanden har det, såsom d:r

Goldkuhl, själf en af våra mest förtjänstfulla skolläkare, i ett anförande

vid ll:te allmänna läraremötet i Stockholm 1884 framhöll,

vanligen tillgått så, att rektor för att kunna lemna sina redogörelser

vidtalat en läkare att »emot ett ringa arvode, som tagits ur någon af

skolans kassor, verkställa de äskade besigtningarna och vid inträffande

sjukdomsfall lemna nödig vård åt medellösa lärjungar». Handhafvande!

af dessa förrättningar har, så fortsätter Goldkuhl, ej satt

läkaren »i stånd att i någon synnerlig mon kunna inverka på skolans

hygieniska förhållanden», och hvad beträffar stadgans vigtigaste

föreskrift eller den, att läkaren skulle undersöka de omständigheter,

som kunna menligt inverka på lärjungarnas helsotillstånd,

samt tillhandagå rektor med råd och upplysningar om undanrödjande

af för handen varande olägenheter, så har denna föreskrift

blott skyldra! på papperet, och i kongl. medicinalstyrelsens

cirkulär af 1879, hvari formulär för läkarnas rapporter fastställas,

finnes t. o. in. ej ett ord nämndt om denna föreskriftr). Om sålunda

*) Jfr Goldkuhl: År skolläkarens ställning inom skolan verkligen sådan,

att han i någon synnerlig mon kan inverka på hennes hygieniska förhållanden?

Eller är det icke för detta måls vinnande nödvändigt, att hans makt och myndighet

ntsträekes? I Berättelse om det ll:te allmänna läraremötet i Stockholm 1884.

54 KAP. I. HISTORISK ÖFVERBLICK.

skolläkareinstitutionen ännu hos oss är ordnad på ett mycket otillfredsställande

sätt, så är det dock, vid betraktande af det sega

motstånd, som altjämt mött hvarje sträfvan att i skolan få inrymd

en plats åt läkaren och den medicinska sakkunskapen,

erkännansvärdt, att vi kommit åtminstone så långt, som vi gjort,

tv vi hafva dock fått försteget framför t. o. m. det land, som varit

vår föresyn vid hela vårt skolväsendes ordnande. Vi böra då äfven

hafva lättare än snart sagdt hvarje annat land att nu taga steget

fullt ut och lägga hela den egentliga hygieniska tillsynen öfver

skolorna i läkarens händer samt sätta honom i stånd att på ett

fullt verksamt sätt utöfva denna tillsyn och öfvervaka de åt skolorna

anförtrodda lärjungarnas helsotillstånd.

Den tid kan ej vara långt aflägsen, då man allmänt lär sig

inse, att en uppfostringsanstalt, hvilken på ett så mäktigt sätt som

skolan ingriper i barnens lifsförhållanden, ej kan, ej får se bort

från helsovårdens lagar, utan måste vid alla sina anordningar af

den art, att de på barnens helsa och utveckling kunna öfva inflytande,

tillämpa dessa lagar. Och när man fullt insett denna

enkla sanning, då skall äfven den ställning, som läkaren bör intaga

till skolan, blifva klar för alla. Må den tiden för oss ligga mycket

nära, och må det blifva oss förunnadt att genom utvecklingen af

den skolläkareinstitution, vi redan ega, gifva ett föredöme för andra

nationer till främjandet af eu rationel skolhygien och en omsorgsfull

vård om lärjungarnas helsa i alt, hvad på skolan kan ankomma.

Historien visar oss, att frågan om »öfveransträngningen» i

skolorna i detta ords hela omfattande betydelse eller — för att

nu lemna denna mångtydiga beteckning åsido, — den frågan, huruvida

ej skolorna genom undervisningens altför ensidiga riktning

åt den intellektuela utbildningen af barnen och genom en arbetsbelastning

för dem, som ej står i proportion till måttet af deras

krafter och utvecklingsgrad, samt genom altför mycket åsidosättande

af kroppsöfningar och i allmänhet af kroppens vård och utveckling

medföra en fara för barnens helsa och inverka hämmande eller

missriktande på den normala utvecklingens gång, hvilket för många

af skolans lärjungar blir ödesdigert samt för den uppväxande ung

-

ÅTERBLICK PÅ DEN FÖREGÅENDE HISTORIKEN.

55

domen i allmänhet menligt, då därigenom ej .åstadkommes den

starka och harmoniska utbildning af både själ och kropp, som bör

vara all uppfostrans mål, och som var målet för de gamles, klassiska

folkens uppfostran, — historien visar oss, säger jag, att denna

fråga ingalunda, såsom man vanligen påstår, är en fråga från i dag

eller i går eller från de senaste decennierna, utan tvärtom, att den

går mycket långt tillbaka i tiden. Den går i själfva verket tillbaka

genom sekler och är på det närmaste sammanflätad med hela

vårt undervisningssystem och skolväsende, sådant detta från början

grundlädes, spirade fram och utvecklades ur medeltidens klosterskolor

och CARL den stores skolor. Från dessa skolor med deras

hårda behandling af barnen och med deras fullständiga åsidosättande

af, hvad till kroppslig helsa och utveckling liörer, hafva traditioner

fortlefvat, från hvilka vår tids skolväsende på långt när ej ännu frigjort

sig. Vi hafva sett, huruledes humanismen till eu början lärde

sig af de gamla folkens literatur, att i skolorna jämväl borde sörjas

för kroppens utbildning genom flitiga kroppsöfningar; men vi hafva

äfven sett, af huru kort varaktighet det uppslag var, som härigenom

gafs till en bättre riktning; vi hafva sett, huruledes sedermera, efter

det Baco påvisat missriktningen i hela det herskande undervisningssystemet,

en rad af skarpsynta män, en Montaigne, en Locke

med många flere på det bestämdaste uppträdde mot den ensidiga,

öfverdrifna andliga exercisen och pluggsystemet, påvisande deras

skadliga verkningar för både kroppens och själens utbildning och

uppfordrande till en mera naturlig uppfostran, som snart sagdt framför

alt afsåge jämväl utbildandet af en sund, stark och härdad kropp,

hvarigenom äfven bästa underlaget skulle läggas för en sund och

kraftig psykisk utbildning. Vi hafva sett, huru, så godt som vid

ingången till detta sekel, Rousseau uppskakade sin samtid genom

sin kritik af det herskande systemet, och huru långt han dref sina

uppfostringsläror i den af Montaigne och Locke inslagna riktningen,

och huru hos honom den fysiska omvårdnaden om barnen

trädde i förgrunden. Vi hafva vidare sett, huru den tidens från

medicinsk synpunkt mest kompetente domare, J. P. Frank, skolhygienens

fader, bedömde det rådande skolväsendet, den behandling,

barnen i skolan rönte, den öfverdrifna, ensidiga ansträngning,

de där voro underkastade, och huruledes äfven han skarpt framhöll,

att skolorna genom detta och kroppsutvecklingens försummande

skadade barnens både fysiska och psykiska utveckling. Vi hafva

sett filantropinisternas bemödanden att i öfverensstämmelse med

56

KAP. i. HISTORISK ÖFVERBLICK.

Kousseaus läror slå in på eu bättre riktning. Men alt detta

skedde utan vidare påföljd. I vårt århundrades tidigare decennier

finna vi, huruledes en Agardh hos oss, en Lorinzer i Tyskland

uppfattade skolornas och det rådande undervisningssystemets inverkan

på barnen.

Det är altjämt den på senare tider så kallade »öfveransträngningsfrågan»,

som här möter oss i denna genom sekler fortgående

kamp, till dess hon slutligen under de senare decennierna blifvit

stäld på dagordningen på ett sådant sätt, att hon aldrig skall

komma därifrån, förr än hon fått en tillfredsställande lösning.

Talet om, att man förr ej hörde någonting om öfveransträngning i

skolorna, och slutsatsen, att den sålunda då ej fans, fastän man

ansträngde barnen lika mycket, med lika många, ja kanske med flere

lästimmar än nu, äro sålunda ett fullkomligt oberättigadt tal och en

oberättigad slutsats, likaväl som det påståendet är oberättigadt, att

öfveransträngningsfrågan skulle på senare tider uppstått till följd åt

barnens bortklemande i hemmen samt för girigt på grund af en

del andra af skolan oberoende felaktigheter i den moderna uppfostran.

Från män, som blickade djupare in i uppfostringsförhållandena,

få vi från äldre tider samma skildringar af det ensidiga

skolsystemets menliga inverkan på ungdomens utveckling och helsa

som nu, vi höra från dem samma klagomål och samma fordringar

på en helt annan hänsyn till kroppens vård, än hvad skolan och

dess system medgåfvo. Att klagan ej förr var mera allmän, berodde

säkerligen på många omständigheter, på Indika jag här endast till

eu del kan ingå. Förnämsta anledningen därtill torde väl varit

den, att insigten om, hvad som fordrades för ett sund! lif och

framför alt för eu rationel barnavård och uppfostran, var äfven

hos läkarevetenskapens kikare mindre utbildad och hos allmänheten

så godt som ingen. Att ett ensidigt andligt arbete, till

och med om det går till sådana uppenbara öfverdrifter som dem,

hvilka, äfven af skolman för senare tider påvisats, måste inverka

skadligt på barnens utveckling och medföra faror för deras

helsa, har ju ännu i dag, enligt hvad historiken visar, mången

mycket svårt att inse, ja faran däraf bestrides t. o. m. ännu i

våra dagar på fullaste allvar från månget håll, huru mycket

än öfveransträngningens följder numera blifvit med stöd af vetenskap

och erfarenhet framhållna, och huru mycket som än blifvit

till hela frågans belysning i skrift och tal framdraget. Man förstod

helt enkelt ännu under de första decennierna af vårt århundrade.

HELSOTILLSTÅND®! BLAND SKOLUNGDOMEN FÖRE OCH NU. 57

i allmänhet'' ej faran af den ensidiga, för starka belastningen af

ungdomen med andligt arbete under stillasittande i dåligt ventilerade

och äfven i öfrigt otillfredsställande skollokaler, och de sjukligheter

hos barnen, som möjligen däraf voro föranledda, tillskref

man andra inflytelser, så vidt man ens frågade efter orsakerna.

För öfrigt torde man då ännu bland allmänheten ej ens hafva satt

i fråga, att skolan fordrade af barnen mera, än hvad dessa borde

kunna och måste stå ut med. Man beherskades af vanans och

traditionens makt, hvarför man ej häller lyssnade till den klagan,

som från särskilda håll höjdes. Endast för det fåtal, som blickade

djupare in i förhållandena, stälde sig dessa i ett annat ljus; de inlade

äfven, såsom vi sett, sina skarpa protester; men med hvad verkan?

För öfrigt få vi ej glömma, att de allmänna skolorna voro förr

mycket mindre anlitade än nu, och att de därför äfven påverkade

ett jämförelsevis mindre antal samhällsmedlemmar, såsom komitén

äfven i sitt betänkande framhåller.

Man har sagt, att helsotillståndet förr var godt bland skolans

ungdom, ehuru arbetstiden i skolorna enligt schemata var längre

än nu; och detta skulle förklara, att det ej mera allmänt klagades

öfver en menlig inverkan af skolan på helsan; men huru vet man,

att helsotillståndet var godt, och hvilka fordringar ställer man då

därpå? Huru vet man, att ej skolorna menligt inverkade på helsan

och utvecklingen, då det likväl från så kompetenta håll påstås, att

de gjorde det? Inga direkta undersökningar af helsotillståndet kan

man åberopa sig på. Hvad äldre personer ur sitt minne från skoltiden

under tidigare decennier af vårt århundrade kunna hafva att i

ämnet andraga, och hvilket man ej sällan hör offentligt såväl som

enskildt anföras som bevisande inlägg, har ej den ringaste betydelse.

De voro barn dessa personer, när de gingo i skolan; men barn reflektera

mycket litet öfver sitt eget helsotillstånd och ännu mindre öfver

sina kamraters och kunna faktiskt ej därom hafva något omdöme. Det

vore mycket lätt att framdraga exempel i massa därpå, att t. o. m.

föräldrar ofta sväfva i ganska stor okunnighet om sina egna barns

helsotillstånd, ja, att. de äro blinda för, att barnen äro mer än

vederbörligt klena och svaga eller behäftade med rätt allvarsamma

åkommor. Deras uppmärksamhet på förhållandet blir ej sällan först

väckt genom läkaren eller någon annan eller kanske genom en tillfällighet.

, Mången svår åkomma, kanske hos ett till utseendet friskt

barn, röjes ofta först genom en omsorgsfull läkareundersökning.

Huru kunna vi då väl fästa någon vigt vid barns omdömen om

58

KAP. I. HISTORISK ÖFVERBLICK.

barn? Och det är barnaminnen, man åberopar sig på. En helt annan

innebörd få vi väl tillmäta vitnesbörden af en J. P. Frank, en

Agardh, en Lorinzer, för att nu ej tala om Rousseau och alla

dessa andra, sonr påvisade oförenligheten mellan det Forskande

skol- och uppfostringssystemet och omsorgen för en sund och kraftig

kroppsutveckling, och hvilka följder systemet förde med sig. Men

om den intellektuel! ensidiga ansträngningen i skolorna var sådan,

som dessa män vitna, redan innan de menliga följderna däraf voro

mera allmänt insedda och klagomålen: just därföre ej häller mera

allmänt framstälda, så är det ju gifvet, att det ej skulle behöfvas

mycket till, för att måttet skulle blifva öfverfullt och ögonen blifva

öppnade äfven på mången, som ej förr haft någon blick för dessa

missförhållanden. En liten tillökning'' i arbetsbelastningen, äfven om

den i och för sig själf kunde synas föga betydande, kunde vara mer

än nog för att åstadkomma detta öfvermått. Den kom, denna tillökning,

och detta ingalunda i litet mått. Vi hafva sett, huruledes

själfva 1872 års läroverkskomité måst medgifva, att arbetet inom

läroverket nu är »vida mer ansträngande och tröttande än förr»,

om än komitén söker kringgå den frågan, huruvida det är för stort

eller ej. Om än de dagliga undervisningstimmarna i själfva skolan

förr voro lika så många, ja t. o. m. flere än nu, så togs dock lärjungarnas

uppmärksamhet under dem på långt när ej så i anspråk

som nu. Det erkännes ju tämligen allmänt, att i de flesta skolor

förr i tiden vissa timmar voro verkliga hvilotimmar för uppmärksamheten,

och jag har hört mången prisa detta som en för honom

och hans helsa mycket lycklig omständighet i hans fordna skollif;

ämnenas antal har ökats, kvantiteten af hvad som inläres är betydligt

större nu än förr, alla ämnen drifvas samtidigt energiskt, intet kan,

som förr så ofta skedde, försummas eller åsidosättas. Det inflytande,

som detta utöfvat till att öka arbetet och ansträngningen, har ej

kunnat hjälpas genom de metodiska förbättringar, som egt rum.

Själfva undervisningssättet nu gör ju, att barnen ständigt måste

vara i spänning hela den tid, de äro i skolan. Häri måste väl då

ligga en helt naturlig förklaring för, att de klagomål, som uti i

fråga varande hänseenden förr blott höjdes af ett fåtal, blifvit allmänna

under de senare decennierna. Och förgäfves skall man

bemöda sig att leda bort uppmärksamheten från alt detta och försöka

skjuta skulden på hemmen, hvilka genom en mera klemig

och med andra fel behäftad uppfostran numera skulle fostra barn,

som sämre än de, hvilka uppväxte under förra tiders uppfostrings

-

SKOLANS SKYLDIGHET ATT SÖRJA FÖR BARNENS HELSA. 59

förhållanden, förmådde bära skolans fordringar utan att svigta.

Men äfven om det vore sant detta senare påstående; om vår tids

barn både, om jag så får säga, en mindre bärkraft för andligt

arbete än de, som föddes och uppväxte i början af vårt sekel, och

det är ju altför möjligt, att så är; om de förra svigta för de bördor,

som de senare stått ut med, måste ej då skolan rätta sig efter de

förändrade förhållandena? Det är ju vår tids barn, som skolan nu

har till lärjungar, och ej de, som föddes och fostrades i början af

seklet. Kan hon svara på klagomålen helt enkelt så, »att hennes

fordringar ej äro för stora, emedan barnen förr i tiden stått ut

med lika stora eller i det närmaste lika stora; och att barnen ej

göra det numera, är sålunda ej skolans, ej fordringarnas fel, utan

det är föräldrahemmens, som numera ej lemna lika kraftiga barn

till skolan som dem, med hvilka skolan förr i tiden hade att

handskas; det är hemmen, som böra rätta sina barns fysiska beskaffenhet

efter skolan, och ej skolan, som skall rätta sig efter

barnen och deras förmåga att bära det arbete, skolan ålägger dem»?

Svar och uttalanden i denna riktning hafva ej sällan hörts och

saknas ej häller i den ofvan lemnade historiken.

Aro vår tids barn i allmänhet svagare än eu föregående tids,

så blir det för skolan så mycket angelägnare att ej för dem öka en

börda, som redan för den föregående tidens kraftigare barn, enligt

kompetenta domare, var alldeles för stor; och dubbelt angeläget för

henne blir det att på alt sätt sörja för, att ungdomen må uppväxa

under så för helsan och den kroppsliga utvecklingen gynsamma

förhållanden som möjligt, och att dess kroppsliga svaghet må, om

möjligt, genom uppfostran afhjälpas, samt framför alt att den ej

genom skolans åtgöranden ytterligare ökas.

Ännu en omständighet, och detta den ej minst vigtiga, har jag

att framhålla med hänsyn därtill, att klagomålen öfver skolans för

starka och för ensidiga arbetsbelastning på senare tider framträdt

mera allmänt och med en helt annan kraft än förr.

Läkarevetenskapen har i vårt århundrade tagit jättesteg framåt,

alt sedan den blef stäld på naturforskningens säkra bas. Rustad

med helt andra vapen än förr och med långt djupare insigter i

människokroppens fysiologi, i de olika organens funktioner och

växelverkan med hvarandra samt i vilkoren för, att dessa funktioner

skola kunna försiggå på ett normalt sätt, det vill säga, att

den fysiska helsan skall kunna bevaras, äfvensom med långt djupare

insigter i de sjukliga processernas beskaffenhet, vände denna veten

-

60 KAP. i. historisk öfverblick.

skap sig med all kraft åt att uppsöka sjukdomarnas orsaker och

stälde för sig deras förebyggande såsom ett högre, ett för mänsklighetens

sundhet vigtigare mål än det att med medikamenter hota

redan utbildade sjukdomar. Att den af den. nya riktningen genomträngde

läkaren och forskaren då skulle vända sin blick till den

faktiskt så allmänt försummade och af fördomar från äldre tider

beherskade vården af barn, och detta ej blott under dessas första

år, utan under hela uppväxttiden och således äfven till skolorna

och deras betydelsefulla inverkan på barnen under uppväxtåren,

var alldeles gifvet. På denna inverkan kunde ju helsan för lifvet

bero. De tingo nu sin blick mera allmänt öppnad ör de sanitära

missförhållanden, som i skolorna förefunnos, såväl hvad själfva skollokalernas

och subselliernas beskaffenhet som hvad ensidigheten

och måttet af det arbete beträffar, hvilket man utpressade ur de

späda barnen och de sig utvecklande ynglingarna; och snart sagd!

i alla land höjde sig nu med växande styrka läkarnas protester

och fordringar på reformer, i grunden samma fordringar, som de

här omnämnda reformatorerna förut hade uttalat, och som bl. a. J. P.

Frank i föregående seklet framstält, men som vunnit så litet afseende.

Hastigt uppblomstrade den hygieniska vetenskapen och särskilt

den på skolorna tillämpade grenen däraf, skolhygienen; yrkandet

på, att lielsovårdens lagar i alla riktningar borde, framför alt

i skolorna, tillämpas, framstäldes såsom oafvislig!;. Men bär mötte

man pedagogerna, som sågo läkarne intränga på tält, som förut

varit fridlyst område för dem själfva, och där de till en början ej

ansågo läkarna hafva något vidare att skaffa. De hade i allmänhet

för mycket lefvat sig in i de bestående missförhållandena och

framför alt i föreställningen om, att skolan ej af barnen fordrade

för mycket andligt arbete, för att de skulle vara benägna att lyssna

till läkarnas fordringar, hvilka de ansågo öfverdrifna liksom klagomålen

samt hotande för hela systemet, ja för hela vår civilisation.

Att på en viss tid medhinna vissa toreskrifna och såsom nödvändiga

ansedda pensa i hvart enda särskild! ämne, detta var enligt deras

flertals mening skolans egentliga uppgift. På metodiska jämkningar

kunde man vara med; men dessa vore ju pedagogernas

ensak; med kroppens vård hade skolan ej vidare att syssla, detta

vore hemmens sak, den finge de taga hand om bäst de kunde på

de timmar, som skolan lemnade öfver af barnens tid under dygnet.

Men för läkaren fans intet utrymme i skolan; vid det bord, där

man öfverlade om angelägenheterna och anordningarna vid en

ETT NYTT SKEDE I UPPFOSTRINGSKONSTENS HISTORIA.

61

anstalt, som dock tog den uppväxande ungdomen i anspråk för sig

och sitt arbete under, åtminstone för de högre klasserna, bortåt

hälften af hvarje dygn, där fans för läkaren ingen plats.

Många voro dock de pedagoger äfven i vårt land, som sågo

klart i denna fråga, och som framstälde klagomål fullt ut så starka

som läkarnas; flere och flere hafva de blifvit, och vi se, huruledes

redan för mer än ett decennium sedan en pedagogisk förening hos

oss, erkännande, att det behöfves något annat än blott pedagogiska

insigter för att bedöma, huru stor arbetsbörda af den art, som

skolan ålägger, ett barn vid olika åldrar kan tåla utan att svigta,

vände sig till läkarna för att få detta utredt; och under de

allra sista åren hafva vi sett de tyska regeringarna äfvensom

den danska ställa sig på samma ståndpunkt och tillsätta komitéer

af ensamt läkare eller af läkare och pedagoger för att uteslutande

taga i betraktande alt, som står i samband med de

sanitära förhållandena i skolorna, alt som kunde menligt inverka

på lärjungarnes fysiska och psykiska sundhet och utbildning, samt

däröfver afgifva utlåtanden och förslag till förbättringar. Häruti

ligger gryningen till ett nytt skede i den svåra och för mänsklighetens

öden kanske mest maktpåliggande konstens, uppfostringskonstens

historia, ett skede, under hvilket vi kunna motse, att

pedagogen och läkaren räcka hvarandra handen för att i gemensamt

arbete med hvarandra och med hemmen sätta som högsta

målet för sin verksamhet, att ungdomen må under deras vård växa

stark och kraftig med harmonisk utveckling af kropp och själ, oeh

att sålunda de gamles uppfostringsideal »mens sana in corpore

sano» må i så vidsträckta kretsar som möjligt äfven i vår tid

finna sitt förverkligande.

För att kunna gå säkert och trygt emot det ofvan angifna

målet, och för att vi därvid må lära oss att hålla riktigt jämnmått

i våra fordringar, vare sig på intellektuelt arbete eller på kroppsöfningar

eller på tid för sömn eller på fri och ledig tid för ungdomen,

är det fullkomligt nödvändigt, att vi på ett helt annat sätt,

än hittils skett, söka att sätta oss in i alla de omständigheter, som

under skollifvet utöfva sitt inflytande på ungdomen. Vi måste lära

närmare känna lagarna för utvecklingens gång hos ett uppväxande

62 kap. i. historisk öfverblick.

barn, vi måste lära känna, huru dant helsotillståndet faktiskt nu är i

skolorna, och sedermera altjämt kontrollera, hurudant det blir under

fortfarande eller i ena eller andra hänseendet förändrade förhållanden;

vi måste noga söka utreda, huru lång tid faktiskt tages i anspråk

för barnen i de olika åldrarna genom skolans fordringar,

vi måste så noga söm möjligt pröfva, huru detta arbete kan stå

tillsammans med ungdomens bärkraft i olika åldrar, vi måste

långt mera noga än förr ransaka, hurudana de yttre förhållanden

äro, under hvilka vi nödga barnen att arbeta, och vi måste ständigt

kontrollera, att de äro så goda, som vi kunna åstadkomma

dem, o. s. v.

Det är mycket påfallande, att, huru mycket och huru länge man

än i Europas kulturländer debatterat frågan om det nuvarande

skolsystemets inverkan på den uppväxande ungdomen, och huru

många kommissioner som än varit tillsatta för frågans behandling,

har man dock aldrig förr anstalt en genomgående undersökning

af, hurudant helsotillståndet i själfva verket är bland skolans lärjungar;

ej ens de allra sista tyska kommissionerna hafva gjort

detta. Man har därför fullkomligt saknat stödet af en statistik såsom

faktiskt underlag för sina påståenden och yrkanden. Denna brist har

känts och erkänts af nästan alla; men man har ej vetat att afhjälpa

den. Endast för närsyntheten har man egt en sådan statistik af den

omfattning, att säkra slutsatser kunnat dragas, och denna statistik

har äfven blifvit ett af hufvudvapnen för dem, som på senare tider

yrkat på hygieniska reformer och förbättringar. Man har äfven

kunnat skarpt formulera vissa mycket vigtiga fordringar på grund

af denna statistik. Till och med för den faktiska arbetstiden har

man i de tyska komitéerna likasom i våra äldre komitéer saknat

nödig utredning. I våra komitéer har man alldeles för litet bekymrat

sig om att taga reda härpå, då man egentligen blott fästat

sig vid själfva lärotimmarna och endast mycket allmänt resonnerat

om hemarbetet. I de tyska komitéerna har man utgått från den

föreskrifna arbetstiden i skolorna och den likaledes i de flesta stater

genom bestämda föreskrifter faststälda högsta hemarbetstiden för de

olika klasserna; men därom, huruvida den senare öfverskreds eller

ej, har man ej haft säkrare upplysningar att tillgå. Man har därför

vid debatterna om öfveransträngningsfrågan och om sundhetsförhållandena

i skolan å ömse sidor alt för mycket stödt sig vid

den subjektiva uppfattningen och det subjektiva omdömet, där man

icke haft allmänna lagar rörande vilkoren för ett sundt lif att

BEHOFVET AF MERA OMFATTANDE UNDERSÖKNINGAR. 63

åberopa. Detta bar äfven ej så litet bidragit till stridens förlängande

och gjort, att argumentationen å ena eller andra sidan ofta

haft en altför subjektiv karakter för att kunna blifva fullt öfvertygande

för motsidan.

Det är, som sagdt, hög tid att vi gå förhållandena närmare på

lifvet genom långt mera omfattande och i detalj i alla riktningar

gående undersökningar. Uppslaget härtill gafs, såsom jag ofvan anfört,

af d:r Hertel, genom hans förtjänstfulla undersökningar af skolorna

i Köpenhamn. Såväl den danska, just med anledning af Hertels

undersökningar tillsatta, specielt hygieniska kommissionen

som äfven den samtidiga svenska läroverkskomitén hafva slagit in

på denna väg, hvarvid de i närmaste öfverensstämmelse med hvarandra

följt den af Hertel begagnade metoden att så mycket som

möjligt söka erhålla primäruppgifterna från hemmen med vederbörlig

kontroll af målsmän, lärare och läkare.

Innan jag efter denna historiska öfverblick går att i detalj

redogöra för resultaten åt den svenska komiténs undersökningar,

anser jag mig böra, till ledning vid granskningen af dessa resultat,

i ett särskilt kapitel från en mera allmän hygienisk synpunkt

fästa uppmärksamheten på de vigtigaste af de omständigheter, som

äro att taga i betraktande vid bedömandet af skolans inflytande

på lärjungarnas sundhet.

KAP. II.

De vigtigaste af de omständigheter, som äro att taga i betraktande

vid bedömandet af skolans inflytande på lärjungarnas

sundhet.

Utan att kunna åberopa sig på någon grundlig eller omfattande

statistisk utredning, men med stöd af den allmänna erfarenheten

och den enskilda iakttagelsen, framhålla snart sagdt alla medicinska

författare och alla medicinskt sakkunniga komitéer, som afgifvit

utlåtande om skolornas inflytande på lärjungarnas helsotillstånd,

att detta inflytandes menliga beskaffenhet på det mest i ögonen

fallande sättet visar sig, kort etter det barnen gjort sitt första inträde

i skolan, men ofta äfven sedermera vid deras återinträde i

henne efter slutade ferier. Deras friska utseende försämras, och eu

hel del rubbningar af mer eller mindre växlande beskaffenhet

angifva ett försvagande af deras helsa.

Jag tillåter mig ordagrant anföra, hvad den Preussiska vetenskapliga

deputationen för medicinalväsendet härom yttrar i sitt

ofvan omnämnda officiela utlåtande. Jag gör detta ej blott, emedan

jag finner utlåtandet synnerligen träffande, utan äfven därför, att

man i vårt land och inom vår skolverld torde vara minst obenägen

att lyssna till, hvad som kommer från mönsterlandet för vårt skolväsen

och från en auktoritet, hvilken till såväl medicinalväsendet i

nämnda land som till vetenskapen i allmänhet intager en sådan

ställning, som nämnda deputation faktiskt gör. Att denna deputation

väl betänkt sig, innan hon nedskref sitt utlåtande, och mycket kritiskt

behandlat hela frågan, därom bär hela utlåtandet vitnesbörd, och

därom torde väl ej häller någon hysa tvifvel.

Deputationen uttalar sig på följande sätt: »Den enkla iakttagelsen

lärer oss, att skolan utöfva!- ett tydligt framträdande för

-

65

OLIKA FÖLJDER AF ANSTRÄNGNINGEN I SKOLAN.

svagande inflytande på ett stort antal af lärjungarna, framför alt

på dem, som till hörn de yngre åldersklasserna 1). Barnen förlora sitt

friska utseende, de blifva bleka, mista matlusten, känna sig olustiga,

trötta, få en slapp hållning, blifva likgiltiga och mindre uppmärksamma,

deras minne blir osäkrare, deras tankar förvirra sig. Ferietiden,

framför alt om den tillbringas på landet, medför förbättring,

rodnaden i deras ansigten och lifligheten i rörelser återvända, deras

andliga verksamhet är upplifvad — men några veckors förnyad

skolgång utplånar åter feriernas gynsamma inverkan, och efter

ytterligare några månader är behofvet af en längre hvila i fullaste

mått för handen.»

»Styrkan i dessa rubbningar är individuelt ytterst olika, och

deras betydelse växlar äfven alt efter barnens särskilda anlag.

Hos mången är det företrädesvis det centrala nervsystemet, som

angripes; hos andra åter är det muskulaturen, och ingalunda blott

extremiteternas, utan äfven andedrägtsorganens muskulatur. Särskildt

i nervsystemet hafva de framträdande förändringarna karakteren

än af trötthet och förslappning, än af retlighet i alla grader

ända till verkliga krampanfall. Stundom blir det nödigt att till

följd häraf, åtminstone för någon tid, taga lärjungarna ur skolan.

Under alla förhållanden dröjer det för »impressionabla» barn länge,

innan de med tilltagande ålder kunna vänja sig vid ansträngningarna.

Många behålla från denna tid ett fortfarande svaghetstillstånd.

» Det är sålunda störd blodberedning, blodbrist, blekhet, afmagring,

bristande matlust, slapphet i muskulaturen, aftagande liflighet i

rörelser och friskhet i sinnet, stegrad nervretlighet, som man här, liksom

i allmänhet, framhåller såsom de mest direkt framträdande, efter

barnens olika individualitet växlande yttringarna af skolans ofördelaktiga

inverkan på det allmänna helsotillståndet. Tämligen allmänt

framhålla författarna liksom deputationen, att dessa sjukliga

rubbningar i helsan väl för många mera kraftigt anlagda barn gå

mer eller mindre fullständigt tillbaka, sedan de blifvit, såsom man

uttrycker sig, mera »acklimatiserade» i skolan eller uppnå en kraftfullare

ålder, men att återigen för ett stort antal barn, som hafva

mindre motståndskraft, rubbningarna kvarstå och helsan för alltid

blir bruten. Och det är ju alldeles klart, att de ogynsamma

förhållandena, som framkallat de nämnda rubbningarna i helsan,

fortfarande inverka på alla under hela deras skollif och sålunda under

största delen af deras uppväxt och deras utvecklingstid. Äfven om ej

!) Kursiveringen gjord af förf.

Lärov.-Jcom. bet. III.

5

66 KAP. II. SKOLANS INFLYTANDE PÅ LÄRJUNGARNAS SUNDHET.

bestämda sjukdomar däraf blifva en följd, kan detta ju ej annat

än inverka menligt för en sund och kraftig kroppsutveckling hos

skolungdomen i allmänhet.

»Nödgar man barnen», säger Hufeland, 1) »att för tidigt sitta

inne vid boken och undervisningen, så betager man deras kropp

den ädlaste delen af krafterna, som då blifver förtärd vid tankeöfningen,

och däraf förorsakas oundviklig stagnation i växten, ofullkomlig

lemmarnas tilldaning, musklernas svaghet, förderfvad matsmältning,

förskämda vätskor, skrofler, nervsystemets rådande öfvervigt,

hvilket under hela lifstiden besvärar medels nervsjukdomar,

hypokondri o. s. v.» Hos J. P. Frank finna vi redan i förra århundradet

likartade uttalanden.

Det gifves i grunden inga särskilda sjukdomar, som ensamt

framkallas af skolan, och som sålunda med fullt skäl kunna kallas

»skolsjukdomar», mer än den åkomma, som oftast får detta namn,

och som ej är någon sjukdom, utan ett föregifvande af sjukdom för

att slippa ifrån ett eller annat skolbesök. Man har likvisst med

namnet »skolsjukdomar» tämligen allmänt betecknat vissa sjukliga

förändringar eller symptom af sjukliga tillstånd, hvilka man på

grund af den allmänna erfarenheten stält i närmare samband med

inflytandet af lifvet i skolan och skolarbetet. Förutom ofvan angifna

rubbningar, af hvilka jag särskild! vill framhålla »bleksot», »blodbrist»,

»bristande matlust», »nervositet» och hämmad kroppsutveckling är

det framför alt »hufvudvärk», »näsblod», »ryggradskrökningar» samt

först och sist »närsynthet», hvilka blifvit uppförda på skolsjukdomarnas

lista eller såsom följder af skollifvet. Äfven »strama» hafva en del

författare i utlandet velat föra dit. För öfrig! framhålla författarna

tämligen allmänt det stora inflytande, som skolan med dess mer eller

mindre ogynsamma sanitära anordningar kan utöfva på uppkomsten

och utbildningen af skrofler och lungsjukdomar m. m. Att skolan kan

hafva och faktiskt ofta har en mycket stor andel i spridandet af

smittosamma sjukdomar är en lika allmänt framhållen som erkänd

sanning. Detta senare förhållande, huru ytterst beaktansvärdt det

än är i skolhygieniskt hänseende, är dock af tillfällig art och

står ej i nödvändigt samband med skolväsendets organisation och

själfva skolornas beskaffenhet.

’) Ant. efter Sätherberg, a. st. s. 12.

DET MYCKNA STILLASITTANDET.

67

Af historiken hafva vi dessutom erfarit, huruledes det skarpt

framhållits, och af författarna i skolhygienen framhålles det allmänt,

att det nuvarande skolväsendet och undervisningssystemet med den

ensidigt intellektuel riktningen och öfveransträngningen verka ofördelaktigt

på den psykiska sundheten och utvecklingen och medföra

andlig slapphet och trötthet eller ännu svårare psykiska rubbningar.

Härmed har jag tämligen fullständigt angifvit de vigtigaste

sjukliga tillstånd, hvilkas framkallande man företrädesvis lagt skolan

till last.

Söka vi nu något närmare taga fasta på de omständigheter,

genom hvilka skolan i allmänhet utöfvar sin ofördelaktiga inverkan

på lärjungarnas sundhet, så böra vi utan tvifvel i första rummet

fästa oss vid det för myckna stillasittandet och den därmed i samband

stående otillräckligheten af kroppsrörelser.

Man behöfver icke egna mycken uppmärksamhet åt barn, som

ej ännu inträdt i skolåldern, för att finna, huru stort deras behof

af rörelse måste vara. Få de följa sina naturliga böjelser, och äro

de friska, se vi ju dem under hängifvenhet åt sina lekar och frivilliga

sysselsättningar ständigt tumla om under de tider, då de ej åtnjuta

sömnens hvila eller intaga sin föda. De hafva ytterst svårt att hålla

sig stilla äfven under en mycket kort stund. Blott under några minuter

kunna de hålla sin uppmärksamhet och sina tankar fastade vid

samma sak. Stillasittande är för dem något, som uppenbarligen

strider mot deras natur, och om många föräldrar i sitt oförstånd

anstränga sig att få barnen så stillsamma som möjligt, så begå de

häruti ett stort missgrepp. Barn, som af sig själfva, utan att ett

onaturligt tvång på dem utöfvats, förhålla sig mycket stillsamt, och

som af denna anledning kanske prisas såsom synnerligen snälla,

väcka hos den med barnanaturen mera förtrogne misstankar om

att ej vara friska.

Med ens ändrar sig barnens fria, rörliga lif vid deras inträde

i skolan. Under timmar måste de sitta stilla och hafva sin

uppmärksamhet bunden vid samma sak. Denna öfvergång till ett

helt annat lefnadssätt, än de förut fört, är i regeln för dem alldeles

för plötslig och det dagliga stillasittandet i allmänhet redan från

början altför långvarigt för att ej vara för mycket stridande emot

deras naturliga behof. Sedermera ökas det mer och mer, ju högre

68 KAP. II. SKOLANS INFLYTANDE PÅ LÄRJUNGARNAS SUNDHET.

barnet kommer upp i klasserna, och ju mera undervisnings timmarna

i skolan ökas i antal och hemlexorna blifva dryga. Månne det är

möjligt för barnet att bredvid den tid, som detta arbete krafvel'', jämväl

få tillgodose det stora behof af rörelse, hvars tillfredsställande, som vi

sett, tager ut sin fulla rätt och tager så godt som barnets hela tid, så

länge det ännu eger sin frihet. Behofvet kan väl något minskas med

åren, men denna minskning försiggår mycket långsamt, och under

hela uppväxten är det högst betydligt, liksom för öfrig! för hela lifvet.

Huru orimlig den tid i allmänhet varit, som skolan af barnen

utkräft för stillasittande arbete, har i ofvan stående historik på

flere ställen framhållits såsom påvisadt af såväl läkare som skolman,

och den följande redogörelsen kommer att lemna detaljerade

upplysningar om, huru därmed för närvarande förhåller sig i våra

skolor. Här är det min närmaste uppgift att till ledning för bedömandet

af hithörande förhållanden inom skolan visa den utomordentliga

betydelse, som kroppsrörelser hafva för hela organismens

sunda lif och utveckling. Häraf skall det framgå, huru stor den

fara för barnens helsa och normala utveckling i själfva verket är,

som uppstår, om skolan tvingar barnen att under uppväxtåren föra

ett för mycket stillasittande lif, och om ej de oundvikliga menliga

inflytelserna af det under alla förhållanden myckna stillasittandet,

som af barnen för deras undervisning måste fordras, vederbörligen

motverkas genom kr opp söfning ar i hela den utsträckning, som af

behofvet påkallas.

Den massa, som rörelseorganen, musklerna, sammanlagd! utgöra

i människokroppen i förhållande till andra delar, växlar väl mer

eller mindre alt efter individuela olikheter i kroppsbildningen, efter

graden af fetma, muskelsystemets högre eller lägre grad af utveckling

o. s. v., men i regeln utgöra musklerna mer än hälften af hela kroppsvigten.

Birch-Hirschfeld anger följande tal för vigten af en del

af de hufvudsakliga väfnaderna hos en kraftig, manlig kropp:

Hela kroppsvigten___________________... 65,?so kgm

Bensystemet__................ 9,753 »

Hud och fettväfnaden under huden 7,504 »

Hjärnan............ 1,450 »

Musklerna................................. 35,lss »

Redan häraf torde man kunna inse, af hvilket stort inflytande

musklernas tillstånd måste vara för hela kroppens välbefinnande.

MUSKLERNAS BEHOF AF VERKSAMHET.

69

Denna betydelse stegras i hög grad af den starka ämnesomsättning,

som i musklerna eger rum, och af det inflytande, som deras

verksamhet utöfvar på cirkulationen, respirationen, värmebildningen

och hela nutritionen inom organismen, samt ej minst däraf, att

de mest af alla kroppens organ äro underkastade viljans herravälde,

och att deras verksamhet jämväl står i direkt förbindelse

med en verksamhet äfven i det periferiska nervsystemet.1)

Hvad nu törst beträffar tillståndet af musklerna eller eu god

och kraftig utveckling af muskelsystemet i allmänhet, så är denna

beroende af, att musklerna ytterst flitigt användas och öfvas. Alla

hafva vi haft tilltälle att iakttaga, huruledes musklerna hos personer,

som kraftigt bruka dem, blifva fasta, omfångsrika och starka, under

det att de hos personer, som af dem göra föga bruk, äro små, slappa

och svaga. Det gäller för musklerna liksom för hvarje annat organ

i en djurorganism, ja i hela den organiska naturen, att eu stegrad

verksamhet, så länge den ej öfverskrider en viss gräns, medför en

kraftigare utbildning och en i mon däraf ökad funktionsförmåga,

under det att ett organ, som försättes ur verksamhet, eller hvars

funktion ej på vederbörligt sätt tages i anspråk, stannar i sin

utbildning och förtvinar — det blir förkrympt. Detta beror därpå,

att till hvarje organ, som är försatt i en Iifligare verksamhet, sker

en starkare tillströmning af näringsvätskor, aitså inom de högre

djuriska organismerna en starkare tillströmning af blod; blodkärlen

utvidgas genom förmedling af vissa nervapparater (kärlnerver),

organet blir blodrikare. Detta är ett vetenskapligt, fullt konstatera^

sakförhållande, på hvars närmare förklaring jag ej här behöfver

ingå. Vid ett organs verksamhet försiggår alltid en förbrukning

af organets egna beståndsdelar, men på samma gång ökas tillförseln

af nytt material genom den nämnda rikligare blodtillförseln,

och härigenom beredes ej blott tillgång till ersättningcaf det förbrukade,

utan äfven ett öfverskott för den vidare utvecklingen af

organet. Detta senare torde väsentligen bero därpå, att den rikligare

tillförseln fortfar ännu någon tid, efter det den förstärkta verksamheten

upphört. En lämplig omväxling af verksamhet och hvila är,

såsom erfarenheten lär oss, för hvarje organ nödvändig, på det att

'') För det närmast följande rörande muskelsystemet hänvisar jag till BirchHirschfeld:

Die Bedeutung der Muskelubung för die Gesundheit besonders der

deutschen Jugend. Ein Beitrag zur sogenannten tlberburdungsfrage. Leipzig 1883;

och Fr. Holmgren: Några ord om vigten och betydelsen af kroppsöfningar. Tal,

hållet vid Upsala läkareförenings högtidsdag d. 17 sept. 1873. Upsala läkareförenings

förhandi., bd. 9.

70 KAP. IX. SKOLANS INFLYTANDE PÅ LÄRJUNGARNAS SUNDHET.

under den senare ersättningen för det förbrukade och därutöfver

den nybildning, som behöfves för den fortsatta utvecklingen af

organet, skall kunna försiggå. År verksamheten öfverdrifven, d. v. s.

öfverskrider den det naturliga måttet, vare sig genom för häftigt

eller för ihållande anlitande däraf, då blir förbrukningen för stark,

och ersättnings- samt nybildnings-arhetet kan ej komma till stånd

så, som sig bör; då inträffar, hvad man i egentlig mening kallar

»öfveransträngning», och organet kan däraf taga ohjälplig skada

och gör äfven detta, om öfveransträngningen blir af mera allvarlig

art, d. v. s. för stor, för ihållande eller för ofta återkommande.

Så se vi, »att den lifligare verksamheten», såsom Holmgren

(a. st.) uttrycker sig, »alltid åtföljes af ökade tillgångar till ytterligare

förkofran och tvärtom. Detta är en lag, som genomgår hela

naturen; intet välstånd, ingen förkofran utan arbete och strid. All

försumlighet, all sömnaktighet leder till förfall och undergång».

I den overksamma eller för litet öfvade muskeln cirkulerar

eu jämförelsevis liten kvantitet blod; muskeln näres dåligt: och

utvecklas klent, ja, om overksamheten är alt för stor, undergår

den sjukliga förändringar, den »degenererar». En slapp och klen

muskulatur blir därför följden äfven för den fullvuxne, om han för

ett mycket stillasittande lif, och ännu ojämförligt mycket menligare

inverkar det senare för de uppväxande barnen, d. v. s. under den tid,

då själfva utvecklingen försiggår, och detta blir för individen ödesdigert.

Det är till att börja med mer än hälften af kroppsmassan,

som härigenom lider och blir svagt utbildad. Den måttfulla jämnvigten

i kroppens utveckling är störd, och detta i dess högre grad,

ju mera eu ensidig öfning af särskilda andra organ, t. ex. hjärnan,

under uppväxttiden eger rum. De svåra följderna stanna emellertid

ej härvid, utan ökas betydligt genom det ofvan nämnda inflytande,

som muskelsystemet och dess arbete utöfva på hela den öfriga

organismen och såväl på nutritionen som på funktionen af snart

sagdt alla dess organ.

För organismen i dess helhet äro musklerna och muskelarbetet

den hufvudsakliga värmekällan. En synnerligen stark ämnesomsättning

försiggår, såsom jag ofvan nämnde, i musklerna vid deras

verksamhet. De finare kemiska förändringarna därvid äro oss till

stor del ännu obekanta, men det veta vi genom direkta undersökningar,

att därvid kolsyra i riklig myckenhet bildas, och, hvilketjag

här särskild! vill framhålla, att blott en mindre del af den kraft, som

MUSKLERNA SÅSOM VÄRMEKÄLLA; MUSKLERNA OCH NERVSYSTEMET. 71

vid nämnda ämnesomsättning blir fri, kommer till användning för det

mekaniska arbete, som muskeln utför; största delen af kraften uppgår

i värmebildning. Häraf kunna vi sluta såväl till ämnesomsättningens

liklighet som äfven till muskelarbetets stora betydelse för värmebildningen.

Huru väsentlig den senare är för vår organisms stora

behof af värme, lär oss äfven den dagliga erfarenheten. Frysa

vi, hafva vi ju, för såvidt vi ej kunna utifrån erhålla värme, ej

något bättre sätt att återställa värmen inom oss än genom kraftiga

muskelrörelser. Ja, muskelarbetet är så afgjordt organismens egentliga

värmekälla, att, såsom Birch-Hirschfeld framhåller, betydande

fysiologer t. o. in. anse, att man, utan fara att begå något

stort misstag, nästan kan bortse från de öfriga organens värmeproduktion.

Detta frigörande af värme försiggår äfven, fastän i

långt mindre grad, i musklernas hvilande tillstånd1), och det blir

sålunda äfven då långt starkare i en kraftigt än i en svagt utvecklad

muskulatur. Ensamt detta förhållande ger åt eu människa med stark

utbildning af muskelsystemet en betydlig öfvervigt i sundhet och

motståndskraft öfver den, som har ett klent och svagt muskelsystem.

Hvarje muskelrörelse står i samband med och i beroende af

en verksamhet inom nervsystemet. Hvarje öfning af musklerna

innebär sålunda äfven eu öfning af nervsystemet. Genom en

impuls från hjärnan eller ryggmärgen, altså genom en verksamhet

i centralorganen, sättas rörelsenerverna i en verksamhet, hvilken

fortgår ända till musklerna, i Indika den utlöses af muskelrörelserna.

Från musklerna fortledas återigen genom hänselnerver ständigt intryck

till centralapparaterna, som därigenom erhålla kännedom

om musklernas tillstånd och lemmarnas läge i hvarje ögonblick.

Rörelserna beherskas af viljan. Hon påverkas under rörelsernas

utförande och för bestämmandet af dem jämväl af de intryck, som

från sinnesorganen genom dessas nerver ledas till hjärnan. Sålunda

se vi en mycket invecklad verksamhet ega rum i nervsystemet,

det centrala såväl som det periferiska, framför alt då det

är fråga om att utföra mera sammansatta och kombinerade rörelser,

en verksamhet, hvilken medför samma fördelar för nutritionen,

stärkandet och utbildandet af de i arbete försatta delarna af nervsystemet,

som jag nyss framhållit ega rum för alla organ, i hvilka

ett lifligare arbete försiggår. Denna verksamhet, denna öfning af

nervsystemet är af en helt annan art än den vid ett ansträngande

'') Jfr bl. a. M. Foster: A text book of Physiology. London 1883.

72 KAP. II. SKOLANS INFLYTANDE PA LÄRJUNGARNAS SUNDHET.

tankearbete framför alt genom att taga andra områden af nervsystemet

och särskilt det periferiska nervsystemet kraftigt i anspråk.

Det gäller för oss dessutom att uppöfva vår förmåga att

mottaga och afväga intrycken från de periferiska nerverna, kombinera

dem i vår hjärna, bestämma de rörelser, vi på grund af

dem vilja utföra, och åt rörelsenerverna gifva do rätta impulserna

till dessa rörelser med lagom kraft och måtta för det ändamål, vi

åsyfta, och detta alt på ett automatiskt sätt, utan att vi däråt behöfva

egna någon särskild uppmärksamhet. Endast genom en flitig

öfning häruti komma vi till fullt herravälde öfver kroppen med alla

dess muskler och rörelser. Klumpighet och otymplighet i rörelser äro

följder af brist på öfning att tillbörligt beherska musklerna, hvilka

äro utförare, »exekutörer», af våra befallningar. »Det är lätt begripligt»,

yttrar Birch-Hikschfeld, »att medvetandet af eu val

skolad »exekutor» utöfvar väsentligt inflytande på sinnesstämningen

samt åstadkommer själfförtroende och mod. De förnimmelser, som

härstamma från en svagt nutrierad och sjukligt förändrad muskelväfnad,

framkalla en modlös och dyster sinnesstämning. Det är

ingen tillfällighet, om de i vår tid mycket utbredda nervösa rubbningarna,

med sin karakter af svaghet, af abnorm retlighet jämte

hastigt inträdande trötthet, öfvervägande uppträda hos muskelsvaga

individer, och detta så mycket mindre, om jämte försummelsen att

öfva de för rörelserna bestämda delarna af nervapparaten andra

områden af denna blifva ihållande och ensidigt ansträngda.»

Af hvilken stor betydelse ett flitigt bruk af våra muskler måste

vara för blodcirkulationen och blodfördelningen inom organismen,

torde af det ofvan anförda ligga i öppen dag. Blodet strömmar

rikligare genom de arbetande musklerna och afledes härigenom

från de inre delarna. Sättes nu större delen af hela vår muskelapparat

i verksamhet, kunna vi lätt inse, huru kraftigt denna afledning

skall verka, och huru väl behöflig den måste vara, framför

alt när under ett mer eller mindre långt stillasittande blodet melodi

mer samlats i de inre organen. Genom kroppsrörelserna

stimuleras hjärtat till eu mera energisk verksamhet; det drifver

blodet med mera kraft och hastighet genom ådrorna, hvilket kommer

alla organ till godo och ej minst hjärtat själft och hela Mrlsystemet._

Äfven på lungornas verksamhet och andningsprocessen utöfva

kroppsrörelserna ett mäktigt inflytande. Den arbetande muskeln be

-

KROPPSRÖRELSERNAS INFLYTANDE PA ANDNING SPROCESSEN M. M. 73

höfvel- en långt starkare tillförsel af syre än den hyllande. Detta till-''

föres den genom blodet med dettas färgade blodkroppar, hvilka i

lungorna upptaga syre. Då eu mera vidsträckt och kraftigare muskelverksamhet

inträder, se vi äfven en hastigare och kraftigare andning

ega rum, genom hvilken det ökade behofvet af syre täckes och den

vid muskelarbetet ymnigt bildade kolsyran aflägsna^ ur blodet. »Det

stimulerande inflytande, som en mera omfattande muskelverksamhet

utöfvar på såväl respiration- som cirkulationsorganen», yttrar BirchHirschfeld,

»är otvifvelaktigt, äfven om själfva sammanhanget

härvid ej ännu är fullt klart. I alla händelser eger här en förmedling

rum genom nervapparater, hvilka eggas till verksamhet

antingen direkt af de arbetande musklerna, eller ock genom blodet,

hvilket till följd -af ämnesomsättningen i musklerna blir fattigt på syre

och öfverlastadt med kolsyra. Må denna förklaring vara riktig

eller ej, under alla förhållanden är den stora dietetiska betydelsen

af de omnämnda förhållandena uppenbar. Framför alt för den ännu

i utveckling stadda kroppen befordra de upprepade, mera energiska

anspråken på lungorna, hjärtat och kärlapparaten en kraftig utveckling

af dessa organ; så mycket vigtigare är detta inflytande, som kroppens

motståndsförmåga mot yttre skadliga inflytelser i mycket väsentlig

mon är beroende på funktionsförmågan hos de nämnda organen.»

Att ett lifligare och mera omfattande muskelarbete utöfvar

inflytande på hudverJcsamheten, hafva vi alla erfarenhet om. Huden

är en värmeregulator för vår kropp. Då genom muskelarbetet eu

lifligare värmeproduktion eger rum, eggas äfven huden till lifligare

verksamhet, ett starkare tillflöde af blod eger till den samma rum.

Huru huden rodnar, då vi röra oss kraftigt, är oss alla välbekant.

Har värmeproduktionen genom muskelarbetet och omsättningen

därvid i musklerna öfverskridit en viss gräns, utbryter svettning.

Denna ökade hudverksamhet bidrager till hudens bättre utveckling

och till en kraftigare funktionering af henne i allmänhet, hvarigenom

äfven kroppsytan blir mera härdad mot yttre inflytelse!-, framför alt

temperaturväxlingar. Det torde väl äfven vara en allmän erfarenhet,

att muskelkraftiga personer äro vida mindre känsliga för en afkylning,

luftdrag o. d., än personer med ett svagt utveckladt muskelsystem.

Rörande muskelverksamhetens inflytande på själfva nutritionen

af kroppen i allmänhet tillåter jag mig anföra, hvad Birch-Hirschfeld

härom yttrar. »Den stegrade omsättningen i muskelväfnaden

74 KAP. II. SKOLANS INFLYTANDE PÅ LÄRJUNGARNAS SUNDHET.

fordrar en förökad tillförsel, och altså blifva de organ, Indika förmedla

upptagandet af näringsämnena, och som förarbeta det upptagna

till beståndsdelar af blodet, eggade till stegrad verksamhet.

Sammanhanget i dessa företeelser, liksom i allmänhet det sakförhållandet,

att en inom vissa gränser ökad förbrukning åstadkommer ökad

nybildning, ökadt upptagande, har ännu icke fått sin fulla vetenskapliga

förklaring, ''bill en del torde vi väl få hänföra den gynsamma

eggelse!! åt de organ, som förmedla nutritionen, till den större energien

i respiration- och cirkulationsverksamheten. Det raskare genomströmmandet

genom kroppsväfnaderna af ett syrerikare blod

måste ju nödvändigt höja väfnadernas nutrition och därmed äfven

deras funktionsförmåga. Den större energien i nutritionsverksamlieten

visar sig icke blott däri, att en större mängd näringsämnen

upptagas, utan äfven däri, att den intagna födan bättre tillgodogöres.

Man behöfver i detta hänseende blott hänvisa till den grafva

och enkla föda, som talrika människoklasser åtnjuta, Indika hafva

att utföra ett tungt kroppsarbete. Deras föda är ofta sådan, att

hon uppväcker förskräckelse hos en muskelsvag »kammarmänniska».

Det bättre tillgodogörandet gäller icke blott för upptagandet på

de så kallade första vägarna, utan i synnerhet för det vidare förarbetandet

i det inre af väfnaderna. Den rikliga tillförseln af lämpliga

födoämnen är icke nog för att åstadkomma eu god nutrition,

äfven om digestionsorganen göra sin skyldighet; först energien i

ämnesomsättningen åstadkommer, att näringsämnena blifva på ändamålsenligt

sätt tillgodogjorda. Af det anförda är det lätt begripligt,

att muskelverksamheten utgör ett vigtigt dietetisk! medel att förekomma

digestionsrubbningar, bristfällig blodbildning och andra

menliga inflytelser på nutritionsstörelser.»

Att kraftiga kroppsrörelser äro synnerligen egnade att främja

tillgodonjutande! af eu god och lugn sömn under den tid, som åt

sömnens hvila får egnas, är eu så allmän erfarenhet, att jag här

blott behöfver påpeka detta mycket vigtiga förhållande.

Efter denna redogörelse i allmänna drag för muskelarbetets,

kroppsrörelsernas inflytande på organismen i dess helhet och på de

olika organen, deras nutrition, utbildning och verksamhet, torde vi

bättre förstå den djupa betydelsen af Eonssagrives ofvan anförda

utrop: »L’humanité s’en va par le cerveau; elle peut étre sauvée

par les nuiscles, mais il n’y a pas de temps å perdre». Vi finna

MUSKELARBETETS TIGT; LÄRJUNGARNAS KROPPSHÅLLNING. 75

äfven, huru fullt berättigad! följande yttrande af Holmgren är,

rörande kroppsrörelsernas stora betydelse: »Den ökade omsättningen,

den lifligare tillförseln till muskelsystemet i allmänhet''är ungefär

liktydig med en förhöjd nutritionsprocess i det hela». Lika

träffande är Strassburger-kommissionens uttalande: »Den vid hvarje

rörelse af musklerna försiggående kemiska omsättningen motsvarar

en ingalunda oväsentlig stegring af hela kroppens lif under samma

tid. Blod- och lymfmängderna, som genomströmma muskeln, blifva

förstorade, de, som finnas i andra organ, blifva på samma gång förminskade.

Kroppslig sundhet och andlig energi äro de sköna dubbelfrukterna

af kroppsöfningar». Vi kunna nu kanske äfven bättre

uppfatta den rastlösa rörlighet, hvaråt ett friskt och hurtigt barn i

allmänhet öfverlemnar sig, så snart det släppes fritt och får öfverlemna

sig åt sina egna, naturliga böjelser. Det är för visso det

bästa, det kan göra, för att främja sin utveckling. Af alt det anförda

torde det äfven tydligt framgå, huru förderfligt ett öfverdrifvet stillasittande

under uppväxtåren måste verka på barnens sundhet, och huru

hämmande på deras kraftiga och harmoniska utveckling det måste

vara, äfven om ej mera bestämda sjukdomssymptom framträda, och.

äfven om ej lärjungarnas tillväxt på längden skulle visa något abnormt.

Det måste därför blifva föremål för skolans allra största omsorg,

att den ej nödgar barnen till ett längre stillasittande dagligen, än

hvad som är nödvändigt för fyllandet af rimliga anspråk på skolbildningen,

äfvensom att den ofördelaktiga inverkan af det oundvikliga

och under alla förhållanden för barn väl långa stillasittandet,

som skolan måste fordra, så mycket som möjligt motväges af flitigt

öfvade kroppsrörelser. Den halftimmes gymnastik, som nu vid de

allmänna läroverken förekommer en gång om dagen, må göra, hvad

den kan, men det är mycket långt ifrån, att den förmår fylla behofvet.

Jag återkommer härtill i ett följande kapitel. I

I det föregående har jag endast talat om själfva stillasittandet,

oberoende af de yttre förhållanden, under hvilka det eger rum och

äfven oberoende af den hållning af kroppen, som därunder iakttages.

Det är af stor vigt att äfven taga dessa omständigheter i betraktande.

Hvad först den kroppshållning beträffar, som lärjungarna i allmänhet

iakttaga under utförandet af sitt skolarbete, vare sig i

själfva skolan eller i hemmen, så är den i hög grad egnad att

76 KAP. II. SKOLANS INFLYTANDE PA LÄRJUNGARNAS SUNDHET.

förstärka den skadliga inverkan, som det långvariga stillasittandet

redan ensamt för sig utöfvar.

I regeln sitta lärjungarna vid sina arbeten, läsning, räkning,

skrifning, teckning, med hufvudet böjdt framåt och äfven med bålen

mer eller mindre framåtlutad. En olämplig konstruktion af skok

bänkarna och borden, subsellierna, sådan som man finner den å

alla äldre modeller, snart sagd! nödgar barnen att intaga en sådan

ställning; men äfven om de placeras i väl konstruerade bänkar,

visa de en stark benägenhet att intaga eu framåtlutad ställning, och

framför alt hos yngre barn synes denna benägenhet vara nästan

obetvingelig, enligt hvad de omsorgsfulla undersökningar, som

Berlin och Rembold anstalt öfver kroppshållningen under skolarbetet,

gifva vid handen. Härom mera i det följande.

Denna hufvudets och bålens framåtböjning utöfvar ett stort inflytande

i första hand på blodcirkulationen och blodets fördelning

inom organismen. Genom hufvudets sänkande framåt försvåras

redan på grund af tyngdlagarna blodets återfiöde genom blodådrorna

från hufvudet. Alla veta vi, att, om vi ligga med hufvudet

hängande nedåt, vårt ansigte blir mer eller mindre rödt till följd af

blodöfverfyllnad i huden. En blodöfverfyllnad eger då äfven rum

i de inre delarna och i hjärnan. Blodet sänker sig härvid efter

tyngdlagarna till de lägsta ställena, och vid sittande med framåtböjdt

hufvud kan på samma sätt en starkare fyllnad af hufvudets

vener ega rum1). Men ett annat mekaniskt moment, som måhända

i ännu högre grad gör sig gällande för att hindra blodets

återfiöde från hufvudet och hjärnan, äfven vid lindrigare framåtlutning

af hufvudet, är, hvad bl. a. VlRCHOW starkt framhåller, nämligen

att genom halsens böjning dennas blodådror sammantryckas.

Då det är dessa som återföra blodet från hufvudet och hjärnan,

vållas härigenom ett hinder för återflödet från de senare. Om halsen

trångt åtsittande kläder, kragar, halsdukar o. s. v., öka i hög grad

den menliga inverkan af hufvudets framåtböjning.

Men ännu flere moment verka i samma riktning vid den framåtlutade

ställningen. Det sätt, på hvilket respirationen utföres, inverkar

i hög grad på cirkulationen i allmänhet, och framför alt på

blodets återfiöde till hjärtat genom venerna. Djupa och kraftiga inspirationer

befordra detta återfiöde genom det förstärkta negativa tryck,

som därvid uppkommer inom bröstkorgen. Den kraftigaste inandningsmuskel,

vi ega, är mellangärdet. Då bålen vid sittande ställning

’) Jfr Baginsky a. st., s. 534—35.

SKADLIGA FÖLJDER AF DEN FRAMÅTLUTADE STÄLLNINGEN M. M. 77

böjes framåt, sammantryekcs buken; härigenom förhindras mellangärdets

rörelser, särskild! dess sänkning nedåt, inspirationerna blifva till

följd däraf mindre djupa, och hela respirationen blir ofullstäudigare.

Blodets åferflöde och fria cirkulation hämmas häraf; detta förstärker

högst väsentligt den menliga inverkan, som särskild! för blodets

återströmmande från hufvudet redan halsens böjning medförde, och

inverkar för öfrig! på cirkulationen i hela organismen.

Alt detta är rent mekaniska moment, som vålla, hvad man

kallar passiva eller mekaniska Jcongestioner såväl till hufvudet och

hjärnan som till andra organ. Men det finnes ännu ett moment,

som vid skolarbetet bidrager att förstärka verkan af de föregående.

Såväl Lorinzer som Virchow hafva framhållit, hvad den dagliga

erfarenheten för öfrig! lemnar oss tillfälle att bekräfta, nämligen,

att, såsom Virchow yttrar, »vid spänd uppmärksamhet inandningen

försiggår ofullständigt, och dess mera ofullständigt, ju mindre genom

eget talande andningsbehofvet omedelbart eggas. Häraf förklaras

det, att vid längre, framför alt vid jämn, andlig spänning behof af

djupare inandning efter någon tid inträder och hos svaga eller trötta

personer gör sig gällande i benägenhet för gäspning, som är den

naturligaste formen för den djupaste inandningen». Detta moment

verkar naturligtvis nedsättande på respirationen och hämmande på

blodcirkulationen, oberoende af den ställning, barnen intaga.

Förut hafva vi erfarit, att den blodmassa, som genomströmmar

musklerna, och sålunda den kvantitet blod, som i hvarje ögonblick

i dem befinner sig, är betydligt förminskad, då musklerna äro i

overksamhet, altså under stillasittandet. Blodkvantiteten måste naturligtvis

då vara i samma proportion större i de inre organen.

Då nu alla de ofvan omnämnda inflytelserna af den framåtlutade

ställningen, hufvudets framåt!)öjande och den spända uppmärksamheten

tillkomma såsom väsentliga hinder för cirkulationen, oehdå

äfven hjärtat arbetar med mindre kraft, när det saknar den

eggande inflytelse, som muskelrörelser och kraftiga inspirationer

faktiskt därpå utöfva, så kunna vi lätt föreställa oss, huru trög

cirkulationen i de inre organen under sådana förhållanden måste

vara, huru på ett abnormt sätt öfverfylda af blod, säten för passiva

Jcongestioner, dessa organ måste blifva.

Jag vill nu kasta en blick på själfva de sjukliga företeelser,

hvilka anmärkts såsom mera ofta förekommande hos skolungdomen,

78 KAP. II. SKOLANS INFLYTANDE PÅ LÄRJUNGARNAS SUNDHET.

och som med ofvan skildrade omständigheter stå i mera direkt

samband.

I den angifna passiva blodöfverfyllnaden af hufvudet och hjärnan,

till hvars uppkomst vi funnit så många mekaniska moment samverka,

hafva vi utan tvifvel att till en del söka förklaringen för

den hufvudvärk, hvaraf, såsom den dagliga erfarenheten lärer, skolans

lärjungar så ofta lida, och hvilken sjukdom man i allmänhet

sätter bland de allra främsta af dem, hvilka man betecknat

såsom »skolsjukdomar». Men den vid skolarbetet uppkommande

blodöfverfyllnaden till hufvudet och hjärnan är ingalunda blott af

passiv art. Ofvan har det framhållits, att till hvarje organ, som

sättes i en lifligare verksamhet, sker en starkare tillströmning af

blod genom förmedling af kärl nerverna, som åstadkomma en utvidgning

af de tillförande kärlen, artererna. Den ihållande ansträngda

verksamheten af hjärnan, under det skolarbetet pågår, har

till följd en aktiv kongestion till detta organ, och om ansträngningen

fortgår för länge eller är för intensiv, är den alldeles ensam tillräcklig

att åstadkomma en öfverretning och en abnorm, för organet

menlig blodöfverfyllnad. Så mycket lättare inträffar naturligtvis.

en sådan, då abnorma hinder för blodets återflöde finnas, eller då.

en passiv kongestion jämväl uppstår. Huru ytterligt ofördelaktigt

det måste vara, att sådana förhållanden ega rum i organet för vårt

själslif under de år, då detta organ utvecklas, är så påfallande, att.

ag blott behöfvor därom göra en antydan. Jag återkommer för

öfrigt därtill strax här nedan.

Huru allmänt våra skolbarn gå med värkande hufvuden, under

det att man af dem utkräfver skolans fordringar på hjärnans dugtiga

arbete, skall detaljredogörelsen utvisa. Kan detta arbete blifva

godt? Kan hjärnan under sådana förhållanden utveckla sig sundt

och kraftigt? Huru ett sinnesintryck kan hastigt åstadkomma, att

blodet starkare flödar till hufvudet, därpå hafva vi ju ett för alla.

tillgänglig^ bevis i det så vanliga »rodnandet». Det är emellertid

ingalunda sagdt, att ett starkare tillströmmande af blod till hufvudets

inre delar, till hjärnan, är åtföljdt af en rodnad i de yttre

delarna och sålunda markerar sig genom rodnad i ansigtet och

ögonen samt å öronen. Tvättom kan ansigtet ofta vara blekt, fastän.

eu stark blodöfverfyllnad i hjärnan samtidigt eger rum.

Det torde här böra anmärkas, att hnfvudvärken äfven kan hafva

andra orsaker än den ofvan angifna blodöfverfyllnaden. Själfva uttröttandet

af hjärnan torde ofta vara ett mycket väsentligt mo

-

79

HUFVUDVÄRK, NÄSBLÖDNINGAR OCH STRUMA.

merit för dess uppkomst. Den förskämda luften i skolrummen kan

äfven därtill vara en orsak, och stundom torde hufvudvärken vara

eu följd af toxisk inverkan; särskild! blir detta fallet, om den

giftiga koloxidgasen är inblandad i skolrummens luft, vare sig

genom kolos eller på annat sätt.

Näsblödningar äro äfven eu följd af hufvudets blodöfverfyllnad.

Näsans kärl stå i närmaste samband med dem i hufvudets inre,

och ofta erfares en »lättnad i hufvudet», efter det näsblod egt rum,

bvilket naturligtvis lätt låter förklara sig. Själfva blödningen beror

naturligtvis därpå, att näsans kärl af den starka blodfyllnaden utspännas

mera, än hvad deras ännu späda väggar tåla vid, hvarför

de brista. Återkommer näsblod ofta, kan detta vara af mycket

betänkliga följder och föranleda allmän blodbrist med en allvarsam

nedsättning af krafterna. Den åstadkommer ju alltid en förlust af

det för organismen dyrbara blodet, för hvars utbildande så mycket

arbete nedlägges, och som af olika individer olika lätt ersättes,

alt efter tillståndet af deras digestions- och blodberednings-orgam

Genom öfverfyllnad af blodkärlen i ögat, framför alt i dess

bakre delar, ökas dispositionen för de förändringar, som förorsaka

närsynthet, hvarom mera i det kapitel, som handlar om närsyntheten.

Såsom en följd af blodets genom stillasittande hämmade cirkulation,

särskildt för dess återfiöde från hufvudet och halsen,

hafva en del författare äfven angifvit förstoring af sköldkörteln,

strama. Guillatjme var den förste, som framhöll, att denna åkomma

ofta uppstod i sammanhang med skollifvet. Af 731 skolbarn, 350

gossar och 381 flickor, som han i Neuenburg iakttog, ledo ej mindre

än 414, 169 gossar och 245 flickor, af stimma. Han betecknar åkomman

såsom skoltimma (goitre scolaire) och uppger, att den bland

skolbarnen kallades »tjockhals» (gros cou). Struman skulle, på

den ort, där han gjorde sina iakttagelser, icke vara endemisk, och

ofta skulle den under barnens ferier till eu början aftaga eller

försvinna för att först senare blifva bestående.

Jag har icke kunnat finna, att man på andra håll gjort liknande

iakttagelser som Guillaume, hvilket naturligtvis intet bevisar

emot riktigheten af hans. Men vi torde däraf dock få stöd för

det antagandet, att en viss disposition för strama måste förevara, om

denna åkomma skall af de angifna momenten framkallas. Hos oss,

där dispositionen för strama i allmänhet är mycket liten, tror jag

ej att vi ännu hafva några iakttagelser, som visat, att strama uppträdt

på ett sådant sätt, att man kunnat ställa åkomman i närmare

BO KAP. II. SKOLANS INFLYTANDE PÅ LÄRJUNGARNAS SUNDHET.

samband med det stillasittande skollifvet; men saken förtjänar

uppmärksammas, och då förstoring'' af sköldkörteln hos en lärjunge

visar sig, är det af vigt att hafva de inflytelser i minnet, som

stillasittandet, framför alt i lutad ställning eller med framåtböjdt

hufvud, på den vidare utvecklingen af åkomman kan utöfva.

På lungornas och respirationsorganens utveckling inverka naturligtvis

de ofvan angifna inflytelserna, Indika hämma cirkulationen och

framföralt förhindra eu djup inandning, i hög grad ofördelaktigt, om de

ej kraftigt motverkas. Då under utvecklingsåren dag ut och dag in,

och i allmänhet under den ojämförligt största delen af hvarje dag,

respirationen försiggår med dämpad kraft, ytligt och svagt, hvarvid

bröstkorgen ej vederbörligen utvidgas och lungorna ej utspännas,

blir följden häraf lätt antingen eu platt och insjunken bröstkorg

eller åtminstone eu svagare utbildning af den samma och af lungorna,

än som kunnat och bort vinnas. Men det är ej blott brötskorgen

och lungorna, som svagt utvecklas, utan äfven respirationsmusklerna,

Indika blifva slappa och klena. Häruti ligger eu svaghet,

som kvarstår för lifvet. En kraftigt utvecklad, starkt hvälfd bröstkorg

och en hög andningskapacitet hos lungorna höra till de vigtigaste

kännetecknen på eu stark kroppsbyggnad. En kraftig respiration är

ett af grundvilkor eu för ett friskt lif. När motsatsen eger rum, ligger

däruti ett tecken till svaghet och, såsom redan ofvan

till bristande motståndskraft mot eu mängd sjukliga inflytelser.

Att dispositionen särskild! för hvarjehanda lungsjukdomar i

allmänhet är större hos personer med en trång, platt bröstkorg

och svag respiration, torde vara allmänt kandi, äfvensom att

ådragna lungkatarrer och lunginflammationer gärna få ett långvarigare

förlopp och öfver hufvud taget äro farligare för dylika

personer än för sådana, Indika hafva en rymlig och kraftigt utvecklad

bröstkorg. I den platta och insjunkna bröstkorgen ser

man rent af, och detta med alt skäl, en predisposition för lungsot.

Om bröstkorgen blir platt och trång, eller om han blir hög

och rymlig och i sådant fall medgifvande en sund och kraftig respiration,

detta kan väl till stor del bero på ärftliga anlag, men säkerligen

bero tillplattningen och den bristande vidden äfvensom svagheten

i respirationsmusklerna synnerligen ofta på det altför myckna

stillasittandet i den vanliga »skolställningen» under utvecklingsåren.

Att en hotande svag utveckling af bröstkorgen, äfven om den står i

samband med ärftlighet, kan med stor framgång motverkas genom

kraftiga kroppsrörelser och i svårare fall genom en särskild! häremot

INFLYTANDE PÅ RESPIRATION^- OCH CIRKULATIONSORGANEN. 81

riktad gymnastik, lider ej tvifvel. Men lemnar väl skollifvet härtill ens

tid eller tillfälle just under de år, då bröstkorgen antager sin fasta,

bestående form? Svaret ligger i de följande kapitel, Indika handla

om arbetstiden och utvecklingens gång hos de uppväxande barnen.

Flere författare hafva mer eller mindre starkt framhållit, att

skollifvet och ogynsamma hygieniska förhållanden i skolan ofta

vore skulden till en redan under skolåren utbrytande lungsot.

Det vore emellertid icke ensamt de här ofvan angifna omständigheterna,

den hämmade cirkulationen och respirationen, som därtill

vore skulden, utan jämväl eu hel del andra, bland hvilka vi

numera måste i synnerhet fästa oss vid möjligheten af smitta från

förut lungsigtiga skolkamrater. Jag återkommer till denna fråga

strax här nedan. I detta sammanhang vill jag endast betona, och

jag kan ej nog starkt betona det, att en mer eller mindre långt

etter skoltidens slut utbrytande lungsot eller en framträdande

större benägenhet för lungsjukdomar, såsom t. ex. spetskatarrer,

kan vara beroende af det hämmande inflytande, som skollifvet

genom ofvan anförda förhållanden utöfvat på respirationsorganens

sunda och kraftiga utveckling, och af uraktlåtenheten att vederbörligen

motverka dessa skadliga inflytelser. Det är sålunda

mycket långt ifrån, att de redan under skoltiden framträdande

sjukdomarna i respirationsorganen gifva oss någon säker hållpunkt

för bedömandet af skolans inflytande eller skolans och hemmens

samtida inflytande på respirationsorganen under skolåren.

Hvad cirkulationsorganen och särskild! hjärtat beträffar, så finner

jag i allmänhet hos författarna ej för dem framhållna några särskilda

sjukliga förändringar, som stälts i närmare samband med

skolans inflytelser, annat än sådana af mera tillfällig art, såsom

förkylningar, i skolan ådragen reumatism med reumatisk hjärtaffektion

o. s. v. Endast det framhålles af eu och annan såsom t. ex.

i det ofvan (sid. 73) intagna citatet af Birch-Hirschfeld, huru

främjande kroppsrörelserna äro för eu kraftig utveckling af dessa

organ, och huru ofördelaktigt för dem sålunda ett öfverdrifvet

stillasittande är. Detta är redan högst beaktansvärdt. Att eu

oregelbunden hjärtverksamhet ej sällan förekommer hos skolbarnen,

anmärkes af flere författare; man betecknar den i allmänhet som

nervös och anser den framkallad af för hög temperatur i rummen,

den förskämda luften, det öfveransträngaude intellektuela arbetet

o. s. v. Men den frågan torde med alt skäl böra framställas, huru

-

Lävovrkom. bet. IIT.

82 kap. II. SKOLANS INFLYTANDE PÅ LÄRJUNGARNAS SUNDHET.

vida ej just det här i fråga varande stillasittandet i framåtlutad ställning,

med den oregelbundna blodfördelning och blodets öfverhopande

i de inre organen, som därafblir en följd, kan medföra äfven svårare

förändringar af själfva hjärtat, såsom en oregelbunden verksamhet

äfvensom framför alt en abnorm förstoring eller utvidgning däraf.

I själfva verket iakttages en förstoring af hjärtat hos oss ej sällan

bland skolungdomen. För mig synes det altför antagligt, att detta

kan stå i samband med och i beroende af det hopande af blodet

i de inre delarna, som under stillasittandet och under musklernas

overksamhet eger rum. Hjärtat arbetar härvid, såsom

ofvan framhållits, i saknad af den eggelse, som muskelarbetet med

dess lifliga ämnesomsättning ger det, med minskad kraft, tömmer

sig ofullständigare, men har altjämt en jämförelsevis stor blodmassa

att arbeta med, — omständigheter som alt för väl kunna

framkalla såväl oregelbundenheter i dess verksamhet som dess förstoring.

Fn förståndigt och försigtigt ledd sjukgymnastik, som afleder

hlodet utåt periferien och verkar lagom eggande på hjärtat själft,

torde väl vara bästa medlet att motverka det abnorma tillståndet.

Att orsakerna till förstoringen äfven kunna vara och i eu del

fall äro andra samt stå i samband med särskilda abnormiteter i utvecklingens

gång, vill jag ej bestrida. Jag vågar dock tro, att den

uppfattning, jag här framstält, förtjänar att väl beaktas. Hos äldre

personer, som föra ett altför stillasittande lif, undergå hjärtats

muskelväggar ej sällan den sjukliga förändring, som kallas fettdegeneration.

Den leder till eu utvidgning af hjärtat och ofta till

en plötslig död genom hjärtförlanming. Detta anför jag här endast

som exempel på, huru ogynsam ett för starkt afhållande från kroppsrörelser

inverkar på hjärtat, och huru nödvändiga de äro för eu

frisk nutrition och ett sundt tillstånd af detta organ.

»Huru starkt det olämpliga sittandet verkar hindrande för

cirkulationen i underlif vet», yttrar VlRCHOW, »ligger i öppen dag;

men man kan ej angifva, huru stora de däraf föranledda, bestående

skadliga verkningarna på lefvern, magen, mjälten, njurarna o. s.v.

äro.» Såväl af honom som af andra författare framhålles emellertid,

hurusom de hos skolbarn mer eller mindre ofta framträdande

rubbningarna i digestionsorganens verksamhet, såsom bristande matlust,

dyspepsi, oregelbunden öppning, förstoppning o. s. v., åtminstone

till en del däruti kunna få sin förklaring. Att af dessa

rubbningar den emot barnets natur och starka behof af kraftig

INFLYTANDE PÅ DIGESTION^- OCH KÖNSORGANEN. 83

näring för tillväxten alldeles stridande bristen på matlust i själfva

verket mycket ofta förekommer hos skolans lärjungar, framhålles

af nästan alla författare, som mera grundligt behandlat ämnet.

Det torde väl äfven vara högst få föräldrar, som haft barn i skolan,

hvilka ej haft erfarenhet om detta för barnens blodberedning, utveckling

och goda helsa mycket betänkliga förhållande. Till att

framkalla detta sjukliga tillstånd kunna dock en sådan mängd

olika omständigheter samverka, att det blir mycket svårt att afgöra,

hvilken som i allmänhet har mesta skulden, eller hvilken som i det

enskilda fallet utöfvat största inflytandet. Sålunda kan orsaken ligga

i en andlig öfveransträngning eller med andra ord i en öfverretning

och ett uttröttande af hjärnan. Ensamt en enkel blodöfvertyllnad

af hjärnan kan vara tillräcklig att medföra ett fullständigt

försvinnande af matlusten samt kväljningar och äfven kräkningar.

Vistandet i den oftast förskämda luften i skolrummen kan hafva

och har utan tvifvel otta sin dryga andel i skulden. Härtill kommer

det inflytande, som eu dålig och för barnamagen olämpligkost

kan utöfva. '' Detta senare beror naturligtvis ej af skolan;

men såsom Baginsky framhåller, kan skolan direkt skada barnens

matlust äfven därigenom, att barnen icke få tillräcklig tid och ro

för att intaga sina hufvudmåltider, och jag vill tillägga: äfven därigenom,

att ej måltiderna kunna på ett lämpligt sätt anordnas med

hänsyn till barnets behof.

Skolan har i sin hand att till största delen hindra, att dessa inflytelser

åtminstone på ntt mera ingripande sätt få göra sig gällande.

Härom mera framdeles. Huru matlusten stegras genom muskelrörelser,

och huru fördelaktigt dessa i allmänhet verka på matsmältningen

och hela digestions- och nutritionsverksamheten har ofvan framhållits.

Flere författare vilja ställa den tämligen allmänt och tidigt

framträdande benägenheten för hemorroider i närmaste samband med

det öfverdrifna stillasittandet och den däraf härledda tröga cirkulationen

i underlifvet under uppväxtåren; och att ett stillasittande lif i allmänhet

medför disposition för hemorroider, är eu gammal erfarenhet.

Hvad som förtjänar stor uppmärksamhet, är det ihållande stillasittandets

och den därmed i samband stående tröga underlifscirkulationens

inflytande på könsorganen. Liksom andra underlifvets

organ blifva dessa säten för blodöfverfyllnad, »passiv venös

kongestion». VlRCHOW yttrar härom: »Äfven om man helt och

hållet bortser från onda inflytelser genom dåliga exempel och för

-

84 KAP. II. SKOLANS INFLYTANDE PÅ LÄRJUNGARNAS SUNDHET.

förelser, så verka dock det långvariga sittandet, den andliga irritationen

samt rubbningar i matsmältningsorganen lätt retande på

könsorganen.» Mer eller mindre skarpt betonas detta förhållande

allmänt af författarna. Särskildt framhåller man, att eu fara för

retning till onani ligger däruti, att lärjungarna sitta på olämpliga

bänkar. Baginsky yttrar härom: »Så snart ett barn hela timmar

igenom måste sitta på subsellier med dåligt eller olämpligt ryggstöd,

och med felaktig distans, och då det härvid, plågadt af den

felaktiga sittställning, i hvilken det mer och mer kommer, glider

hit och dit, inträffar det ytterst lätt, att könsdelarna blifva utsatta

för gnidning och altså för en periferisk retning. Det samma inträffar,

om barnen med sina knän stödja sig mot bokbrädet (under

bordet), eller om de vid skrifning måste rycka fram till främre

kanten af sittbrädet (Stiehl). Den periferiska retningen verkar så

mycket ofördelaktigare, ju mera underlifsorganen äro hoppressade

genom en krokig sittställning, ju mer respirationen är hämmad, och

ju mer blodcirkulationen är hindrad, ju mer altså en kongestion

till underlifsorganen är för handen.» Om detta alt har sin stora

betydelse för gossar, särskildt under pubertetsutvecklingen, så blir i

synnerhet den passiva blodöfverfyllnaden till könsorganen ännu

betydelsefullare för flickor, i synnerhet under den tid, då deras

menstruation börjar inställa sig, och då de under eu jämförelsevis

kort tid utvecklas till full könsmognad. Jag återkommer härtill

vid redogörelsen för undersökningarna af flickläroverken. Mindre

stillasittande under ensidigt intellektuelt arbete, god hållning under

den tid, då detta måste ega rum, ändamålsenliga, väl afpassade

bänkar och först och sist flitiga kroppsrörelser, framför alt i fria

luften, ja vid fall åt onani ända till trötthet gående kroppsöfningar

torde, frånsedt hvad som genom moralisk inverkan kan uträttas,

vara bästa medlen att motverka det här anmärkta onda.

Att en felaktig hållning af barnen, eu hållning, hvartill olämpligt

konstruerade bänkar och bord så godt som nödga dem vid

utförandet af deras skolarbete, framför alt vid skrifning och teckning,

har eu högst väsentlig andel i uppkomsten och utbildningen

af ryggradskröJmingar, därom torde väl meningarna numera ej vara

mycket delade bland läkare och ortopeder, huru lifligt än meningsutbytet

varit om dessa förändringars natur och egentliga orsaker.

RYGGRAD SKICKNING ÅR; SKOLIOSEN. 85

Det är allra hufvudsakligast för befordrandet af sidokrokningen,

skoliosen, som man riktat skarpa anklagelser mot skolan. Eu del

författare hafva emellertid velat mer eller mindre fullständigt frikänna

skolan från dessa anklagelser. Särskild! hafva några ansett orsaken

ligga i abnorma inre nutritions- och utvecklingsförhållanden i bensystemet,

bäckenet, ryggkotorna och thorax, och Huter bl. a.

sökte den primära orsaken i en abnorm, osymmetrisk utveckling

af själfva skelettets här i fråga kommande delar. De fleste anse

den emellertid uteslutande bero på mekaniska, statiska orsaker,

såsom felaktig hållning, hvilken, ofta återkommande, öfvergår till

vana, öfvervägande muskelverksamhet på den ena sidan, slapphet

och svaghet i vissa muskelgrupper o. s. v. På de olika åsigter,

som härom finnas framstälda i den ytterst omfattande literaturen

i ämnet, kan jag här ej närmare ingå.

Säkert är, att den i fråga varande missgestaltningen i det

ojämförligt största antalet fall uppkommer under skolåren; i regeln

under åldern från 6 till 14 år.

Bland 1,000 skoliotiska patienter voro, enligt en statistisk

sammanställning af Eulenburg, 91,5 % inom skolåldern. Hos

flickor förekommer skoliosen ojämförligt mycket oftare än hos

gossar. Af 350 gossar fann Guillaume 62=18 "4 och af 381 flickor

156 = 41 % vara skoliotiska. Af 300 patienter, som Eulenburg

hatt, voro 261 flickor och 39 gossar. KlopsCH anger, att, enligt

hans erfarenhet, 84—89 % af alla skoliotiska äro kvinnor.

Af dessa nu anförda omständigheter bevisar naturligtvis icke

den först anförda, eller att skoliosen i regeln uppkommer under

skolåren, att skolan med någon sorts nödvändighet har skulden

därför, ty skoliosen kunde ju vara, såsom från vissa håll äfven

yrkats, en utvecklingssjukdom, som, oberoende af skolarbetets inflytelse,

ledde till eu osymmetrisk utveckling af bröstkorgen med

alla dess delar. Den andra omständigheten återigen, eller att

skoliosen så ojämförligt mycket oftare förekommer hos flickor än

hos gossar, kunde ju synas tala emot skolans inflytelse, åtminstone

som en hufvudorsak till skoliosens uppkomst. Flickorna böra ju i

långt mindre grad än gossarna påverkas af dessa inflytelser. Man

har gjort denna invändning, men den gäller naturligtvis intet

emot det allmänna antagandet, att en af de förnämsta orsakerna

till skoliosens uppkomst är en sned och felaktig hållning, som

barnen vänja sig vid att vid arbete på nära håll i sittande ställning

intaga, och hvilken ställning hos dem blir habituel. Denna

86 KAP. II. SKOLANS INFLYTANDE PÅ LÄRJUNGARNAS SUNDHET.

ställning kunna de naturligtvis intaga i liemmen lika väl som i

skolan. Ortopederna hänvisa äfven på flickornas handarbeten i

hemmen, vid hvilka de i regel intaga eu liknande felaktig hållning

som den vid skrifning och teckning. Äfven framhåller man

med alt skäl, att, om äfven flickorna skrifva något mindre än

gossarna, så hafva de å andra sidan svagare muskler, mindre resistent

ryggrad, och motväga mindre än gossarna genom kroppsrörelser,

gymnastik o. s. v. de ofördelaktiga verkningarna af den

dåliga hållningen vid skolarbetet. Dr Wretlind, hvilken såsom

läkare vid några flickskolor i Göteborg anstälde regelbundna vägningar

af flickorna, fann därvid, att ryggradskrökningarna företrädesvis

togo sin början under perioder, då ett relativt stillestånd

i flickornas tillväxt och utveckling egde rum, och att de ofta afstannade

under en efterföljande period af starkare utveckling. Eu

iakttagelse, som är af mycket stort intresse, och som för visso bör

pröfvas genom omsorgsfullt fortsatta undersökningar. (Jfr kapitlet

om utvecklingen.)

Hvad som i allmänhet framhålles såsom ett ytterst vigtig! inlägg

i denna fråga, är, att i regeln vid skoliosen ryggradens kräkning

eger rum med konvexiteten åt höger alldeles på samma sätt som

vid den ställning, barnen intaga under skrifning eller teckning och

flickorna i allmänhet äfven vid sina handarbeten. Virchow bl. a.

betonar skarpt, att denna öfverensstämmelse ej kan vara tillfällig,

utan med nödvändighet tvingar till antagandet af sysselsättningens

och kroppshållningens inflytande på skoliosens uppkomst. I själfva

verket är likheten alldeles slående mellan den för skolbarnen

altför vanliga sneda och krokiga skrifställningen och den, som de

permanent erhålla vid en sig utbildande skoros. Det är, såsom

ofvan nämndes, framför alt olämpligt konstruerade skolbänkar med

tillhörande bord, som föranleda eu sådan felaktig hållning. Själfva

denna hållning är noga studerad med de moment, som föranleda

barnen att åt den öfverlemna sig. Den skildras därför äfven på ett

öfverensstämmande sätt åt de olika författarna. Jag återger här

den beskrifning, som Uffelmann däröfver lemnar. »Barnen falla

med öfverkroppen framåt, stödja främre bröstväggen mot bordets bakre

rand, lyfta liögra skuldran i höjden och framåt, skjuta skrifhäftet

snedt öfver åt vänster, men följa då efter med bålen, under det att

de trycka högra bröstkorgshalfvan mot bordet och draga den

vänstra något tillbaka från detta. Vid en sådan hållning är ryggraden

krökt i höjden af de öfre ryggkotorna, med konvexiteten af

SKOLIOSEN.

87

krökningen åt höger, tillika äro de nämnda kotorna vridna öfver

åt höger omkring sin vertikala axel. Hufvudet hvilar ej längre

under dessa förhållanden på ryggraden, utan lutar äfven framåt

och åt vänster samt hålles blott med möda i denna ställning af

nackmusklerna. Alt detta visar sig mest påfallande, om bordet är

för högt för barnet, och om detta därför nödgas att lyfta hela öfverkroppen.

Det hvilar då på högra säteshalfvan, rycker efter hand

långt fram åt höger med högra skuldran och stegrar med det samma

så mycket mera konvexiteten af ryggraden. Samtidigt drar det

ned vänstra armen från bordskifvan, på hvilken den förut legat,

och hakar sig med vänstra handen fast vid bordskanten tätt invid

öfverkroppen för att vinna ett stöd, hvilket den högra armén, som

användes för skrifningen, ej kan gifva. När barnet kommit i denna

ställning, erbjuder det en fullständig bild af skoliosen, som blott

skiljer sig därutinnan, att ställningen vid den senare blifvit stabil.»

Utbildar sig en skolios, så inträffa därvid efter hand formförändringar

i bensystemet, i bäckenet, i kotorna och i refbenen. Det är

dessa förändringar, som en del författare velat betrakta som primära,

och möjligen kan ju äfven eu felaktig benbildning vara primär i vissa

fall, men å andra sidan är det, såsom Virchow anmärker, altför

möjligt, »att i hvarje fall eu felaktig hållning och ensidig muskelverksamhet

äro den primära orsaken, hvilken betingar ett ensidigt

tryck på de växande delarna och därigenom äfven ett hämmande af

benens utveckling på ena sidan.» »Det är så mycket mera antagligt»

yttrar Erismann, i ötverensstämmelse med de flesta författare, »att

det dagligen flere timmars tid under hela skolgången fortsatta arbetet

i skolan och hemmet vid olämpligt konstruerade bord måste utöfva

inflytande på ryggradens och skelettets gestalt, som skolgången och

barnens sysselsättning med skriftliga hemarbeten infalla på eu tid, då

skelettet ännu är böjligt och dess ben under inflytande af tryck- och

muskelverkan lätt kunna inslå på en abnorm utveckling. Man vet

ju, att ännu i senare ålder, då skelettet nästan als icke mera tillväxer,

personer, som dittils haft en alldeles rak hållning, få eu

sned skuldra eller eu krokig rygg, om de egna sig åt ett yrke,

som tvingar dem att hålla öfverkroppen sned eller böja den framåt

(civila tjänstemän, snickare, skomakare)».1) Det är gifvet, att förändringarna

i skelettet inträffa lättare under inverkan af detta

tryck, om skelettets ben på något sätt förut äro till sin utbildning

'') Helsovårdslära för alla, af dr Fe. Erismann. Öfversättning från originalets

andra upplaga af dr Robert Tigerstedt. Stockholm 1884.

88 KAP. IX. SKOLANS INFLYTANDE PÅ LÄRJUNGARNAS SUNDHET.

abnorma eller mindre kraftigt utvecklade, t. ex. mindre fasta än

vanligt eller mera späda. Fortgår skoliosen, blifva förändringarna

i skelettet alt större, och inverkan af den tilltagande snedheten och

förvridningen blir på de inre organen alt ofördelaktigare och af

en mycket allvarsam betydelse. !''agin sky lemnar följande skildring

af denna inverkan vid de högre graderna: »De ädlaste inre

organ skjutas ur sina lägen, och det kommer därpå an, om de

kunna och huru pass de kunna lämpa sig efter sina nya positioner;

stundom framträda alla tecken till en insuflicient respiration. Respirationcn

blir kort, hastig, hjärtverksamheten oregelbunden. Rubbningar

i blodcirkulationen betinga lätt cyanos, blodöfverfyllnad i

högra hjärthalfvan, underlifskörtlarna och tarmkanalen. Underlifsorganen

lida mångahanda rubbningar i sin verksamhet. Matlusten

försämras, stolgången blir oregelbunden, digestionen dålig. Hos

flickor lider icke sällan menstruationen, den blir sparsam och under

utvecklingsperioden inträder den sent; ofta utvecklar sig kloros.

Mycket ofta klaga patienterna öfver häftiga smärtor i sidorna.»

Jag har förut här ofvan i allmänna drag redogjort för den

ofördelaktiga inverkan, som det långvariga stillasittandet i allmänhet

utöfvar på barnen, i all synnerhet när det sker i den så vanliga

framåtlutade eller krökta ställningen. Det torde ligga i öppen

dag, att denna menliga inverkan i hög grad ökas, när barnen intaga

dessa sneda och förvridna ställningar, hvilka vi senast sysselsatt

oss med, äfven om dessa ej, annat än i vissa fall, och mindre ofta

för gossar än för flickor, medföra bestående snedheter. Såsom ofvan

angifvits, blifva barnen nästan nödgade att vid en stor del af sina

arbeten intaga sådana ställningar, om de bänkar, i hvilka de placeras,

äro med de tillhörande borden af eu olämplig konstruktion,

och detta är fallet med samtliga äldre bänkar och bord.

Det kommer hufvudsakligast an på, att bordet ej är för högt

eller för lågt i förhållande till barnets storlek eller står för långt

fram i förhållande till bänken. Så snart barnen för sina arbeten

intaga ställningar, vid hvilka de luta öfver, vare sig framåt eller

åt sidorna, det vill säga, så snart vid sittandet tyngdpunkten

för öfre delen af kroppen, för hufvud, bål och armar, ej befinner

sig vinkelrätt öfver den bas, mot hvilken kroppen hvilar

på underlaget, måste de genom en ansträngande muskelverksamhet

uppehålla jämnvigten. Den ena muskelgruppen efter den andra

uttröttas härvid. Barnen måste söka sig nya stöd för att under

-

89

VIGTEN AF LÄMPLIGT KONSTRUERADE SKOLBÄNKAR.

lätta musklernas arbete, och så öfvergå de från den ena dåliga

ställningen till den andra. Såsom ofvan framhållits, förstärkes härigenom

betydligt den menliga inverkan, som det långvariga stillasittandet

redan i sig själft utöfvar. Jag återkommer mera utförligt

till frågan om subselliernas beskaffenhet och de fordringar, man på

dem måste ställa, i kapitlet om närsyntheten. Men redan från de

synpunkter, som här varit i fråga, måste man uppställa den bestämda

fordran, att skolan sörjer för, att skolbänkarna äro på bästa

möjliga sätt konstruerade för att medgifva barnen att i dem intaga

den för deras helsa minst ofördelaktiga ställningen vid det långvariga

stillasittande, som skolan alltid måste ålägga sina lärjungar.

Därjämte måste man fordra, att skolan sörjer för, att detta stillasittande

ej blir alt för långt, och att inflytelserna af den dåliga

hållningen därvid vederbörligen motvägas af kroppsrörelser, och att

vid hotande snedheter en särskildt häremot riktad gymnastik må

kunna åtminstone af hemmen anordnas. Tid därtill måste finnas.

Att det ej är nog med att hafva goda subsellier, utan att man

därjämte måste noga öfvervaka, att barnen i dem intaga den riktiga

ställningen, kan ej nog framhållas, huru klart det än i sig själft

är. Hurudan denna ställning bör vara, skall jag längre fram

närmare redogöra för.

Att barnen äfven vid sina hemarbeten intaga sådana felaktiga

ställningar, som här omhandlats, och att sålunda hemmen med

skolan dela ansvaret för följderna, kan naturligtvis ej i ringaste

mon minska skolans ansvar för försumlighet i uppsigten öfver och

omsorgen om barnens hållning. Snarare ökas häraf detta ansvar.

Ty det blir under sådana förhållanden så mycket mera angeläget

för skolan att vänja barnen af med de dåliga vanor, som de kanske

från början fått i hemmen. I de flesta hem kan man ej förutsätta

någon insigt i dessa frågor, men i skolan borde man kunna fordra,

att denna insigt vore allmän bland dem, som där taga hand om

barnen, och som särskildt utbildat sig för ett sådant värf. Det är

skolan, som skall föregå hemmen med exempel, här liksom i alla

de delar af barnauppfbstran, i hvilka skolan på något sätt ingriper.

Då det är fråga om den missgestaltning af kroppen, som

genom en till vana blifven dålig hållning under uppväxtåren kan

föranledas, och för hvilken skolan kan i sin mon bära ansvar,

är det emellertid ingalunda blott sidohröJcningen af ryggraden,

slcoliosen, som bör närmare beaktas. Det gifves en annan ryggrads

-

90 kap. II. SKOLANS INFLYTANDE PÅ LÄRJUNGARNAS SUNDHET.

kräkning, hvilken af enahanda anledningar kan uppkomma, och

som för barnens framtida helsa kan vara af mycket stor betydelse,

det är kutryggen, kyfosen.

Flere författare inom skolhygienen egna alldeles för liten uppmärksamhet

åt denna vigtiga förändring af kroppsgestalten. Hos

en del finner man den ej ens omnämnd, under det att andra skarpt

framhålla de olägenheter och de faror för helsan, som den medför.

För fiffigt hafva äfven orsakerna till denna missgestaltning varit

föremål för meningsbrytningar. Förändringen består uti en starkare

kräkning än normalt af ryggraden bakåt. Det är naturligtvis

ej här fråga om de vanligen mycket starkare och spetsvinkliga

utbuktningar af ryggraden bakåt, som utgöra hvad man kallar

»puckel», och som uppstå af inflammationer i själfva ryggkotorna; ej

häller är det fråga om de krökningar, som i den tidigare barndomen

uppstå i följd af engelska sjukan (rachitis), utan frågan är

om den hågböjning af ryggen, som utan några kända sjukliga förändringar

i kotorna uppstår under skolåldern och betecknas såsom

»juvenil kyfos». Krökningen kan vara mera likformigt fördelad

öfver ryggen, men synnerligen ofta har den sitt hufvudsakliga säte

i trakten af öfre ryggkotorna och vid början af halsen. Genom

denna kräkning inskränkes utrymmet i bröstkorgen, hvilken synes

smalare än normalt och tillplattad med den form, hvilken man

betecknar såsom »trångt bröst»1). Nyckelbenen med hela skuldergördeln

ryckes något framåt. Hufvudet skjutes framåt och synes

vid högre grader liksom nedsänkt mellan de framskjutna skuldrorna.

»Förloppet af det onda», yttrar Baginsky, »om det ej i tid bringas

till stillestånd i sin utveckling, är vanligen det, att den ursprungliga

felaktiga hållningen, hvilken till en början kan upphäfvas genom

barnets egen vilja eller genom konst, blir mer och mer konstant,

så att slutligen de mellan kotorna belägna bandskifvorna aftaga i

omfång i sina främre delar och slutligen äfven själfva kotorna

framtill förlora i massa samt blifva kilformiga. Därmed har det

äfven blifvit anatomiskt omöjligt att åstadkomma fullständig restitution.

» På inre organ utöfvar förändringen alt efter sin grad ett

mycket ogynsamt inflytande, såväl hvad organens utveckling som

funktion beträffar. Den riktning, i hvilken detta inflytande eger

rum, är den samma, som här ofvan anförts för den framåtlutade

ställningen i allmänhet och för skoliosen. Det menliga inflytandet

är närmast beroende af bröstkorgens förträngning med däraf här

-

'') Jfr Baginsky a. st. s. 505

KYF08EN.

91

rörande svagare utveckling af lungorna, försvagad respiration, försvårad

cirkulation o. s. v. De olägenheter och faror, som häraf

uppstå, äro i det föregående antydda. Särskilt förtjäna försvagandet

af respirationen och den nedsättning i såväl lungornas som

hela organismens motståndskraft, hvilken härigenom åstadkommes,

den största uppmärksamhet.

Såsom jag nämnde, hafva meningarna varit delade om orsakerna

till äfven denna förändrings uppkomst. Särskildt har Huter för

den kyfotiska krökningen af ryggraden i förening med den »trånga

bröstkorgen» velat antaga en abnorm utveckling af skelettet såsom

den egentliga orsaken, men denna åsigt torde hafva vunnit föga

understöd. Om, såsom ofvan anfördes, äfven hos fullt utbildade

personer med afslutad benbildning en motsvarande kräkning af

ryggraden, såsom t. ex. hos skomakare, eger rum, på grund af

sysselsättningen, så kan man ju med full säkerhet sluta till, att

enahanda orsaker skola inverka ännu kraftigare på de växande

barnen och hos dem lätt föranleda den missriktning i själfva utvecklingsprocesserna,

som står i samband med kyfosen. Det är alla

de moment, hvilka föranleda barnen att vid sitt arbete intaga en

framåtlutad ställning, eller som föranleda dem att ej hålla sig upprätta,

utan liksom sjunka tillsammans, hvilka här kunna göra sig gällande.

Jag tillåter mig rörande dessa moment anföra, hvad Baginsky

därom yttrar: »I all synnerhet anklagar man, såsom befordrande

uppkomsten af kyfos, illa konstruerade skolbänkar, brist på stöd

för ryggen, för låga bord, för små stilar i böckerna, till följd hvaraf

hufvudet och öfverkroppen måste böjas framåt, för att det riktiga

afståndet för seendet må erhållas, dålig belysning och slutligen för

länge ihållande skrifning och sysselsättning med handarbeten. Så

heter det hos Schreber: ''Sittandet är blott en hälft hvilande

kropps-ställning. Barnen låta (om ryggstöden fattas på skolbänkarna)

ryggen sjunka tillsammans, och detta sker trots de ifrigaste

och eftertryckligaste förmaningar. Härmed och med andra försök att

sitta i olika ställningar, hvilka framkallas af den snart inträdande

plågsamma känslan af trötthet, äro alltid förvridningar af ryggraden,

af bröst- och bäckenbenen samt rubbningar i verksamheten af bröstoch

underlifsorganen förbundna.’ Och ännu mera energiskt yttrar

sig Freygang. ''Skolans andel uti föranledandet af detta onda ligger

först och främst i dess fordran på för långvarigt stillasittande och

särskildt raksittandet, därnäst på det af skolan antingen tillåtna

eller rent af föranledda skadliga sättet för sittandet. Barnets kamp

92 kap. II. SKOLANS INFLYTANDE PÅ LÄRJUNGARNAS SUNDHET.

emot kroppstyngden, dagligen upprepad, blir för barnet icke blott

en plåga, utan försvårar för det samma uppmärksamheten och hvarje

andlig verksamhet; det försvagar dessutom spännkraften hos länd-,

rygg- och halsmuskler på ett sådant sätt, att barnets sammansjunkning,

och ryggradens kräkning bakåt blir ett bestående tillstånd.’

På öfverensstämmande sätt yttra sig Guillaume, Passavant,

Schraube, Becker och Busch». Det är naturligt, att svaga barn

med klen muskulatur lättast sjunka tillsammans under stillasittandet,

och att detta sålunda i allmänhet på dem verkar skadligast äfven

uti nu i fråga varande hänseende.

Har man en gång fästat sin uppmärksamhet vid skolungdomens

hållning, kan man ej undgå att med bedröfvelse se, huru allmän

en krokig rygg, börjande eller utbildad kutrygg bland dem är i

de högre klasserna. I följande statistiska redogörelse ingår den

emellertid med ett mycket litet procenttal i rubriken ryggradskrökningar;

och detta, emedan man alldeles för litet aktgifvit på

den samma. Väl konstruerade skolbänkar, stor vaksamhet öfver

barnens sittställning och hållning i allmänhet, gymnastik och kroppsöfningar

samt omsorg om, att ej stillasittandet blir altför ihållande,

äro här återigen de medel, med hvilka skolan måste för sin del

söka, i hvad på henne kan ankomma, bekämpa uppkomsten och

utbildningen af denna missgestaltning. Att hålla sig »rak i ryggen»

är ett af hufvudvilkorcn för en kraftig fysisk utveckling, på samma

gång som det är ett vilkor för hållningens spänstighet och skönhe

samt utgör ett af vitnesbörden om viljans herravälde öfver kroppen

Af den i föregående kapitel lemnade historiken hafva vi erfarit’

hvilka skarpa anklagelser man riktat mot skolan och det herskande

undervisningssystemet för den ofördelaktiga inverkan, de, genom att

alt för ensidigt och alt för starkt anstränga barnens intellektuel

arbetskrafter, utöfvade på det intellektuela arbetets och själslifvets

organ, hjärnan, och dess verksamhet.

Det gäller för hjärnan liksom för hvarje organ, att ett arbete,

som är lämpligt afpassadt efter organets naturliga förmåga af arbete,

bidrager till ett friskt tillstånd och till en sund och kraftig utveckling

af organet, men att denna arbetets välgörande inverkan genast upphör,

så snart de fordringar, man ställer på organets verksamhet, öfverskrida

det naturliga måttet. Öfveransträngning i detta ords egentliga mening

93

HJÄRNANS ÖFVERANSTRÄNGNING.

inträffar då, och denna utöfvar på organet alltid eu skadlig verkan;

är den af allvarsammare art, återkommer den ofta eller fortgår den

under en längre tid, så kan den verka förstörande på organet och dess

funktionsförmåga. Detta är eu så bestämd lag, att den ej medger

någon berättigad invändning. Men då det är så, är det ju alldeles

gifvet, att det mest ädla, organet, det i kvilket det mest kombinerade

arbetet inom hela organismen försiggår, måste vara, mera än något

annat, känsligt för en öfveransträngande verksamhet. För hvar och

en torde det äfven vara klart, af hvilken utomordentlig vigt det

måste vara, att detta organ får utveckla sig naturenlig! och under

så normala nutritionsförhållanden som möjligt. Att organet för

tidigt tages i anspråk för ett arbete, till hvars utförande det ännu

ej är nog utveckladt och moget, måste alldeles särskild! på det

samma verka ytterst skadligt.

I det föregående har det framhållits, att när, ett organ är försatt

i arbetande tillstånd, ökas blodtilloppet till det samma genom förmedling

af vissa nervapparater (de vasomotoriska nerverna), Indika

reglera vidden af de blodkärl (artererna), som föra blodet till

organet. Detta blir säte för en aktiv blodfyllnad; denna är till eu viss

gräns fysiologisk. Därjämte hafva vi af det föregående erfarit, att vid

stillasittandet, i afl synnerhet vid framåtlutad eller på annat sätt

olämplig ställning och under spänd uppmärksamhet, eu mängd

moment inträda, som verka hindrande på blodets återflöde i allmänhet

och särskilt från hjärnan, och att detta befordrar jämväl en passiv

blodfyllnad därstädes. Härigenom blir blodfyllnaden i hjärnan

abnorm; den öfverstiger det naturligt ökade mått, som behöfves

för att tillfredsställa det genom verksamheten stegrade behofvet,

och tillskottet utgöres af venöst blod. Yi hafva äfven sett, att

man allmänt i denna abnorma blodöfverfylIliad af hjärnan söker

eu förklaring för den hos skolbarn så ofta förekommande hufvudvärken

äfvensom för näsbloden. Det behöfves icke mycken fysiologisk

insigt för att förstå, att en sådan abnorm blodöfverfyllnad

af hjärnan, om den snart sagdt dagligen förekommer under den tid,

då utvecklingen fortgår, och då hjärnan erhåller den finare utbildning,

på hvilken dess högre verksamhet beror, ej kan annat än

vara menlig för denna utvecklings normala gång. Nutritionen

blir ju ej den naturliga, och detta måste verka desto ofördelaktigare,

ju längre den dagliga blodöfverfyllnaden varar, på ju tidigare

skede af utvecklingen den eger rum, och ju mindre man sörjer

för, att den genom på lämpliga mellantider utförda kroppsrörelser

94 kap. II. SKOLANS INFLYTANDE PÅ LÄRJUNGARNAS SUNDHET.

motverkas och upphäfves. Att barnens intellektuela arbete ej kan

blifva lika kraftigt och lemna lika godt resultat, när de utföra det

med blodöfverfyld hjärna och kanske därtill värkande hufvuden,

som om cirkulationen är fri och välbefinnandet godt, är ju alldeles

påtagligt. Få äro väl äfven de föräldrar, som haft barn i skolan,

hvilka ej mer eller mindre ofta hört barnen klaga häröfver, och

att det just af nämnda anledningar vid olika tillfällen gått sämre

för dem i skolan, än hvad det bort på grund af deras omsorgsfulla

förberedelser.

Det anförda utgör en sida af det under för långvarigt stillasittande

utförda, för stora intellektuela arbetets ofördelaktiga inverkan

på hjärnan, dess utbildning och funktion. Fn annan och

säkerligen ännu vigtigare sida är detta arbetes direkta inverkan på

själfva hjärnsubstansen och dess elementardelar. Tankearbetet och

hjärnverksamheten i allmänhet äro ej, såsom muskelarbetet, förenade

med en stark ämnesomsättning; tvärtom är denna, såsom direkta

undersökningar gifvit vid handen, därvid ytterst obetydlig; men

vissa förändringar undergå dock hjärnsubstansens elementardelar

vid hvarje hjärnans verksamhet, och när dessa förändringar vid ett

gifvet tillfälle nått en viss gräns, är elementardelarnas förmåga att

för tillfället verka med full energi utsinad. Tvingas de, det

oaktadt, till fortsatt verksamhet, kan väl en sådan åt dem ytterligare

utpressas, men det är då, som deras öfveransträngning inträffar,

och fortgår denna, uttömmes till sist verksanahetsförmågan helt och

hållet. Organet nekar då helt enkelt att vidare göra tjänst. Jagförmodar,

att de allra flesta ega någon egen erfarenhet i detta hänseende,

och att vi litet hvar åtminstone någon gång ansträngt vår

hjärna med tankearbete ända till den gräns, då det varit oss omöjligt

att längre härmed fortsätta. Alla hafva vi väl äfven erfarit,

med hvilken olika grad af lätthet vi utföra ett tankearbete under

olika tillstånd, om vi äro uthvilade eller trötta, om vi hatva blodet

»uppåt hufvudet» eller befinna oss fullt väl o. s. v. Hjärnan måste

återhemta sig, efter det den utfört en viss kvantitet arbete, och under

hvila mer eller mindre fullständigt återvinna ett normalt tillstånd,

innan den åter kan upptaga sin verksamhet. Om man äfven kan

börja tankearbetet och sålunda anlita hjärnverksamheten på nytt

efter en kortare hvila, och innan full ersättning vunnits för, hvad

man af kraft förbrukat, så är det dock tydligt, att detta endast kan

ega rum inom vissa gränser, och snart inträder det absoluta behofvet

af en så långvarig och så grundlig hvila, att hjärnan kan

IIJARNANS BEHOF AF HVILA.

95

under den fullkomligt återfå sitt normala tillstånd, fullkomligt

restituera^. En sådan hvila kan endast sömnen skänka, och den måste

hvarje natt få räcka tillräckligt länge, för att behofvet däraf skall

kunna fullt tillfredsställas. Sker ej detta, Iemnas ej barnen fullt tillräcklig

tid till sömn, börja de åter sitt arbete den följande dagen, utan

att deras hjärnor blifvit fullt restituerade, så skall deras arbete då

försiggå med dämpad kraft, fordra mera ansträngning och lemna sämre

resultat. För hjärnans sunda och kraftiga utveckling måste det angifna

förhållandet äfven medföra betänkliga följder; om till och med

hjärnans restitution ej är fullständig efter hvarje dags ansträngning,

måste ju hvad som därutöfver behöfves för barnet, nämligen bildningen

af nya delar ocli tillväxten, utbildningen af de redan anlagda delarna,

ovilkorligen lida. Fn sjuklig irritation eller ett förslöande och en förslappning

af hjärnverksamheten måste efter hand inträffa, och hjärnan

kan ej utvecklas till den grad af fullkomlighet, som den på grund af

sin anläggning kunnat och bort uppnå under gynsamma och naturliga

utvecklingsförhållanden. Gifvet är också, att, om barnets hjärna ej

är fullt restituerad, fullt uthvilad, då barnet på morgonen börjar

sitt arbete, skall den disponibla förmågan af intellektuel arbete

för hvarje dag vara mindre och sålunda hastigare uttömmas; utmattning

och trötthet skola hastigare inställa sig. Uthålligheten

skall sålunda lida lika väl som intensiteten i arbetet. Detta måste

man i skolorna noga akta på och ej tro, att det resultat, man

vinner med det intellektuel arbetet, står i direkt proportion till

antalet timmar, som barnet arbetar. Det finnes kanske intet, som

så motverkar ett fruktbringande resultat af skolarbetet, som att

detta för mycket och för länge för hvarje dag tager hjärnans verksamhet

i anspråk; detta äfven frånsedt i hvilken ställning, och

under hvilka yttre förhållanden, arbetet eger rum.

Rörande barnens behof af sömn, och huru detta behof under nuvarande

förhållanden tillgodoses, hänvisar jag till det kapitel, som särskild!

handlar därom. Hvad som här bör ytterligare framhållas rörande

sömnen, det är, att, under det ett ansträngande muskelarbete verkar i

hög grad främjande för en god, lugn och stärkande sömn, så är detta

ingalunda förhållandet med det ansträngande hjärnarbetet. Detta medför

en irritation af hjärnan. En orolig, af drömmar störd sömn blir

häraf följden; framför alt inträffar detta lätt, om arbetet försiggår

långt in på nätterna.

Behofvet af hvila ger sig tillkänna genom känsla af trötthet.

— »Tröttheten», yttrar Kjellberg, »är den naturliga följden åt ett

96 KAP. II. SKOLANS INFLYTANDE PA LÄRJUNGARNAS SUNDHET.

ihållande arbete, men den inställer sig tidigare eller senare, alt

efter som de individuel» vilkoren för nutritionen äro olika. Denna

egendomliga känsla utgör den fysiologiska maningen att söka hvila

för återvinnande af den kraft, som under arbetet blifvit använd

och gått förlorad. Tröttheten efter ett ihållande tankearbete utmärker

sålunda, att hjärncellerna äro i behof af hvila, hvilken de

icke kunna undvara utan att råka i ett tillstånd af irritation, som

lätt kan framkalla psykiska sjukdomsfenomen. Växling af arbete

och hvila inom vissa tidsmoment är altså för hjärnans helsa af lika

stor, ja af ännu större vigt; än för kroppens öfriga delar, och eu rubbning

af det naturliga förhållandet mellan arbetet och hvilan på

den senares bekostnad kan icke blifva utan inflytande på helsan.»

»Ett sådant missförhållande innebär eu fara för individen, inom

hvilken lefnadsålder han än må befinna sig, men faran är större,

ju känsligare organet är, och ju mera som återstår af dess utvecklingsperiod.

Att genom tankearbete utöfver den tid, som af naturen

själ!''blifvit föreskrifven, försätta ett växande barns hjärna i ett tillstånd

af permanent irritation, måste sålunda innebära vådor för dess intellektuel»

utveckling och kan svårligen ur någon synpunkt försvaras.»

»Den närmaste följden af ett sådant tillstånd är den, att hjärnans

normala nutritionsförhållanden rubbas. De processer, som böra

försiggå under hvilotiden, hinna icke afslutas, innan de åter afbryta»,

och den för helsan nödiga jämnvigten kan sålunda icke

komma till stånd. Arbetet förlorar på detta sätt sin betydelse som

stärkande, utvecklande och förädlande; det blir tvärtom endast kraftuttömmande

och i längden rent af förstörande för sitt eget organ.»

Jag tillåter mig äfven anföra följande yttrande af EriSMANN:

»Ett altför ansträngande och genom fåtaliga och altför korta fristunder

afbrutet andligt arbete, hvarvid förändringarna i hjärnan

aldrig kunna fullständigt utjämnas, måste ovilkorligen betraktas

såsom ett sjukdomsbringande moment. I början äro visserligen de

varaktiga rubbningarna i blodfördelningen i hjärnan och i dess

näringstillstånd mycket obetydliga och framträda på sin höjd i en

känsla af trötthet och i eu dof hufvudvärk; men småningom sälla

sig därtill sömnlöshet och hastigt inträdande trötthet efter kortvarigt

arbete, minnet aftager, och slutligen kan eu fullständig oförmögenhet

till hvarje ihållande arbete, ja t. o. in. sinnesrubbning inträda.»

Af historiken hafva vi erfarit, huru bestämda och från huru olika

håll klagomålen hos oss framträdt däröfver, att våra ynglingar,

när de lemna skolan, såsom följd af den andliga öfveransträngning,

97

FÖLJDER AF HJÄRNANS ÖFVERANSTRÄNGNING.

de i skolan varit underkastade, ej ega den sinnets friskhet, hvilken

är naturlig för deras ålder, utan i stället visa sig vara trötta,

psykiskt slappa, håglösa och mera allmänt saknande förmåga af

egen iakttagelse, af initiativ och själfverksamhet, eller, såsom förhållandet

äfven karakteriserats, att de visa brist på »spontan intellektuel

energi.»

Det är, såsom vi sett, män, hvilka stå i de mest olika förhållanden

till ungdomen, som härom aflägga sina nedslående vitnesmål.

Läkare, elementarläroverkens egna lärare, högskolornas och

tillämpningsskolornas lärare lika väl som det praktiska lifvets

män, alla vitna de på ett öfverensstämmande sätt. Det tillstånd

hos ungdomen, hvars förhandenvaro de intyga, måste i själfva

verket • blifva följden, om sådana för hjärnans normala, kraftiga

utbildning ogynsamma förhållanden, som jag ofvan skildrat, utöfva

sitt inflytande under uppväxtåren. Samma vitnesbörd få vi från de

delar af utlandet, där ungdomen i skolorna arbetar under samma

andliga högtryck som hos oss.

Den förut omnämnda Elsass-Lothringerkommissionen yttrar

bl. a.: »Förefinnes en öfveransträngning af skolans lärjungar eller

ej? Uppnå våra högre skolor med lärjungarnas ansträngda arbete

och med lärarnas samvetsgranna plikttrohet ett sådant mål, att den

andliga friskheten hos ungdomen bibehålies och främjas, utan att

den kroppsliga sundheten bringas i fara? För att gifva ett svar

på denna sedan lång tid uppkastade fråga vända vi oss i första

rummet till vår egen erfarenhet och kunna på grund af denna försäkra,

att icke få af dem, som studera medicin, trots en tioårig

förberedelse vid de lärda skolorna, äro oförmögna att exakt och

noggrant uppfatta enkla, sinligt förnimbara företeelser samt att

språkligt riktigt återgifva det iakttagna och med nödig säkerhet

och skicklighet fålla omdömen och göra slutsatser. Man uppöfver

ofta, att 20-åriga ynglingar, hvilkas hjärnor i tio år eller ännu

längre fullstoppats af humanistiskt och realistiskt vetande, såsom

praktikanter vid sjuksängen icke äro i stånd att gifva ett träffande,

kort och redigt svar på korta frågor, hvilka ej kunna missförstås,

och hvilka hvarje människa med sundt förstånd och god elementarbildning

genast begriper och besvarar. Lärdomen har vunnit seger

öfver det naturliga förnuftet och röfvat bort den andliga friskheten.»

Finkelnburg uttalar sig i sitt ofvan anförda föredrag på följande

sätt: »I skolan är det ett af de mest erfarna pedagoger erkändt

sakförhållande, att hos många gossar vid gymnasierna såväl som

Lörov-kom. bet. III. 7

98 KAP. II. SKOLANS INFLYTANDE PA LÄRJUNGARNAS SUNDHET.

vid realskolorna — och ofta just hos lärjungar, som ursprungligen

äro väl begåfvade och flitiga, — en fortgående andlig utmattning

gör sig gällande; hos andra återigen en ytlig, orolig retlighet med

oförmåga att på ett grundligt sätt tillegna sig, hvad som inläres.

Med båda tillstånden förbinder sig en förlust af värme och deltagande

för de naturliga intressen, som tillhöra ungdomen, samt därjämte

en påfallande osjanständighet och osäkerhet i omdömet

öfver frågor, som det sunda människoförståndet kan afgöra. Öfvervägande

ofta förekommer ett tillstånd af förslappning, hvillcet

kännetecknas genom tröghet i väsendet, slapp hållning, matt blick,

slappa drag, som antyda en högre ålder än den verkliga. Denna

bild uppväcker ofta en oriktig misstanke om försvagande ovanor,

men är i verkligheten endast bilden af en djup, kronisk uttröttning

af hjärnan och hänvisar alldeles omisskänneligt till en för stark

belastning genom för många eller en öfverlastning genom för svåra

uppgifter för hjärnan eller också till ett för tidigt tagande i anspråk

af organet för den andliga verksamheten, innan detta organ

ännu erhållit tillräcklig mognad.»

Enligt hvad jag själf iakttagit, och hvad erfarna skolman enstämmigt

intygat, förekommer det ganska ofta, att gossar, som suttit

främst eller bland de främsta i de nedre klasserna och där tydligen

visat sig vara af naturen rikt begåfvade, slappa af i de öfre klasserna,

och detta ofta på ett mycket betänkligt sätt, under det att andra,

som bättre sparat sig i underklasserna, rycka fram i de öfre och

intaga de förras plats. Har man väl nog reflekterat öfver den allvarsamma

betydelsen af detta? Man jämfore härmed rektor SomMELII

ofvan anförda yttrande. Att med sträng måtta anlita hjärnverksamheten

i de tidigare barnaåren, att då sörja för främjandet

på alt sätt af det sunda utvecklingsarbetet, det är att samla kraft

för en mera ansträngd och dugande verksamhet ej blott i skolans

högre klasser, — men för lifvet; det är ett af de första och

borde vara ett af de uppenbaraste vilkoren för främjandet af ett

sundt psykiskt lif. Det är för öfrigt gifvet, att de här omnämnda

inverkningarna skola göra sig i hög grad olika gällande altefter

barnens olika individualitet. Ofta framträda ej verkningarna kanske

så påfallande redan i skolan, men, såsom FlNKELNBURG starkt betonar,

de visa sig ej sällan på ett mera allvarsamt sätt långt senare

genom sjukliga psykiska tillstånd, hvilka kanske komma till utbrott

»först under medverkan af andra skadliga inflytelser, men som

dock både enligt den sjukes och läkarens omdömen hafva sin för

-

NERVRETLIGHETEN ELLER »NERVOSITETEN».

99

sta grundläggande orsak i en förkrympning af den andliga individualiteten,

ett försvagande af den psykiska motståndskraften under

tiden för den andliga utvecklingen.»

Hvad den här ofvan flerstädes anmärkta stegrade nervretligheten,

»nervositeten», beträffar, som nästan alla författare framhåller

såsom en af den andliga öfver ansträngningens följder, så hafva vi

väl alla antingen från oss själfva eller från iakttagelser på andra

någon erfarenhet därom, huruledes ett under någon längre tid

fortsatt öfveransträngande intellektuelt arbete försätter individen

eller, om man så vill, hjärnan och hela nervsystemet i ett tillstånd

af sjuklig »retlighet», under hvilket äfven lättare intryck, ja sådana,

på hvilka man under normala förhållanden ej skulle akta, eller

om hvilka man föga skulle bekymra sig, göra ett oproportionerligt

intryck och framkalla en långt starkare reaktion i sinnet, än hvad

under normala förhållanden skulle ega rum. Småsaker antaga

stora proportioner, fantasien tager lätt herraväldet öfver den lugna

reflektionen, och en sensualistisk stämning blir ofta följden af den

nervösa eretismen. Att ett sådant tillstånd af hjärnans öfverretning,

»nervositet», äfven för barnens moraliska och karakters-utveckling

är af stor betydelse, torde vara lätt insedt. Bland skolman, som

mera allvarligt egnat sin uppmärksamhet åt dessa förhållanden, finna

vi många som fullkomligt uppfattat detta, och bl. a. framhåller

den tyske skolrektorn Petermann i sitt lilla fördomsfria och högst

beaktansvärda arbete: »Die Schäden, hervorgerufen durch unsere

heutige Schulbildung»,J) de följder, som däraf äro i nämnda hänseende

att befara. »Då organen för de andliga funktionerna befinna

sig i ett tillstånd af öfverretning», yttrar han bland annat,

»i ett febrilt eller kort sagdt sjukligt tillstånd, så lider naturligtvis

däraf äfven deras funktion, den här ej längre sundhetens hallstämpel.

Så blir görandet och låtandet osäkert, öfverspändt och visar brist

på normal omdömesförmåga. Faran ökas genom de i den ungdomliga

kroppen försiggående förändringar, hvilka stå i samband

med pubertetsutvecklingen.» Likasom läkarna så framhåller äfven

han, huru det angifna tillståndet, med frånseende af andra inflytelser,

om hvilka jag förut yttrat mig, bl. a. medför disposition

för den svåra last, hvilken jag redan i det föregående berört,

'') Die Schäden, hervorgerufen. durch unsere heutige Schulbildung, und Vorschläge

zu ihrer Abhilfe. Ein Mahnwort an Eltern und Lehrer von Dr F. A.

Peteemann, Schuldirehtor. Braunschweig 1881.

100 KAP. It. SKOLANS INFLYTANDE PA LÄRJUNGARNAS SUNDHET.

och hvilken för mången skolans lärjunge blir mycket olycksbringande,

nämligen själfbefläckelsen.

En gång börjad, återverkar denna last å sin sida i hög grad

till att stegra den sjukliga retningen i det centrala nervsystemet. Eu

fullständig circulus vitiosus uppstår, såsom Bagiksky yttrar. Retningen

verkar från centrum på periferien och från periferien på centrum,

underminerar på längden hjärnans funktioner och »leder i sista

hand till de svåraste sjukdomsformer, till psykoser och epilepsi.»

Om nu så svåra följder som de sist nämnda jämförelsevis

mera sällan inträffa, så veta vi dock, huru ytterligt nedbringande

för organismen denna last är, och huru hjärnverksamheten genom

den förslöas. Huru smittosam lasten är, huru förföriskt exemplet

verkar, det känna vi fullkomligt. Jag har ofvan framhållit andra

moment, som äro af betydelse för dess uppkomst och utbredning

bland skolungdomen; dessa verka naturligtvis så mycket lättare,

ju större dispositionen är till följd af en stegrad retlighet i nervsystemet.

Att lasten kan uppstå, utan att skolan eller dess förhållanden

hafva någon skuld däri, är ju alldeles klart, och jag påpekar

detta blott för att värja mig från beskyllningen att hafva förbisett

det. Här har jag ingen anledning att ingå på några

andra förhållanden än dem, som stå i direkt sammanhang med

skolan. Om lastens utbredning i våra skolor kunna naturligtvis de

undersökningar, som komitén anstalt, ej lemna några upplysningar.

. Lika litet hafva naturligtvis de här omhandlade följderna

af en intellektuel öfveransträngning, för så vidt de yttra sig genom

en psykisk förslappning eller minskad andlig friskhet, kunnat blifva

föremål för en statistisk undersökning sådan som den föreliggande.

Att en för stark andlig ansträngning under uppväxtåren kan

leda till ännu svårare följder för det psykiska lifvet än de här

angifna, ja att den kan medföra verklig sinnesrubbning och i själfva

verket ej så sällan gör detta, har af specialister på sinnessjukdomarnas

fält på det bestämdaste framhållits. Särskildt har hos

oss G. Kjellberg i sina ofvan anförda skrifter framhållit denna fara

och äfven såsom exempel anfört af honom iakttagna fall ej blott

af för lifvet förstörd psykisk helsa, utan jämväl af såväl under

skolåren som efter dessa utbruten galenskap, hvilken han ej kunnat

tillskrifva någon annan orsak än den öfverdrifna intellektuel^,

ansträngningen i skolan.

SINNESSJUKDOMAR.

101

Mycket uppseende väckte för några år sedan en skrift af d:r

Hasse, öfverläkare vid en tysk vårdanstalt för sinnessjuka. Inom

loppet af l1/ år hade han haft ej mindre än 9 fall af sinnessjukdom

hos lärjungar, däraf 2 flickor, från högre skolor. Han uttalade sig,

på grund af sin erfarenhet, därhän, att lärjungar från de högre gymnasialklasserna

för närvarande utgjorde ett jämförelsevis stort procenttal

af de på hospitalen intagna sinnessjuka, och han ansåg, att

orsaken härtill endast kunde ligga i skolans öfverdrifna fordringar.

Preussiske undervisningsministern infordrade med anledning häraf

upplysningar från föreståndarna för ett större antal offentliga anstalter

för vården af sinnessjuka. De aflemnade svaren lemnade

ej bekräftelse på de resultat, till Indika Hasse kommit. Den preussiska

medicinaldeputationen, som i sitt ofvan anförda uttalande

granskar såväl dessa svar som de iakttagelser, hvilka Hasse haft

till stöd för sina uttalanden, kommer till den slutsatsen, »att på

grund af det för närvarande föreliggande materialet det hvarken

låter sig påvisas eller är att anse som sannolikt, att öfveransträngning

genom skolans anspråk är att betrakta såsom den enda eller

den väsentliga orsaken till sinnesrubbningar hos lärjungarna, ej

häller låter det sig med nämnda material påvisas, att dylika fäll under

den sista tiden ökats i talrikhet». Den från några andra sinnessjukvårdsanstalter

framlagda erfarenheten går äfven i den riktning,

att lärjungar från de högre skolorna ej utgöra något relativt högt

procenttal af de på dessa anstalter intagna patienterna.

Såsom vi veta, äro sinnessjukdomar i allmänhet mycket sällsynta

hos den uppväxande ungdomen. Först efter pubertetsutvecklingen

börja de oftare förekomma. Ärftlighet och onani synas vara de vigtigaste

etiologiska momenten för en redan under skolåren utbrytande

sinnessjukdom. Men därmed är dock ingalunda gifvet, att öfveransträngningen

ej har någon betydelse därvid. Därom äro väl

författarna tämligen ense, att, om ett ärftligt anlag eller en af andra

orsaker framkallad personlig disposition för sinnessjukdom förefinnes,

den psykiska öfveransträngningen lätt inträder såsom det moment,

hvilket framkallar utbrottet. Finkelnburg ser häruti den

»varnande explosiveffekten eif den djupa hälla till shadliga inflytelser,

hvilken i mindre påfallande form, men i så mycket ödesdigrare

utsträckning verkar til! förkrympning af utvecklingen hos en stor

del af ungdomen.» För öfrigt framhåller han såväl som Kjellberg

och andra, att det till psykiska rubbningar nedlagda fröet ofta behöfver

lång tid för att gro. Finkelnburg betonar sålunda bl. a.,

102 KAP. II. SKOLANS INFLYTANDE PÅ LÄRJUNGARNAS SUNDHET.

att, när genom den andliga öfveransträngningen med dess skadliga

inverkan på minne och sinne »dessa sjukliga stämningar i lynnet

uppkomma, livilka äta sig djupt fast i känslolifvet hos de psykiskt

öfverretade och uttröttade samt med sitt arbete otillfredsstälda ynglingarna,

så utgöra dessa för hela det återstående lifvet en tacksam

jordmon för utbildningen af verkliga psykoser».

Att särskildt barn med ärftliga anlag för sinnessjukdom böra under

sina uppväxtår väl skyddas för alt, som kan störande inverka på deras

psykiska utveckling och deras hjärnas sunda tillväxt och utbildning,

och sålunda särskildt aktas för all andlig öfveransträngning,

för mycket stillasittande o. s. v., är uppenbart.

Till det i vår tid anmärkta allmänna tilltagandet af sinnessjukdomarna

få vi emellertid ej skjuta skulden på skolan, hvilken

andel hon än må hafva i utbrottet i det ena eller andra fallet.

Jag tillåter mig anföra, hvad Finkelnburg med sin stora erfarenhet

såsom specialist för sinnessjukdomar härom yttrar: »Det för

vår generation egendomliga tilltagandet af alla på en stegrad retlighet

i nervsystemet beroende rubbningar i helsan — den somatiska

såväl som den psykiska — kan hänföras till närmare liggande

orsaker än inflytanden af undervisningen. Den väldiga utvecklingen

af industrien med dess otaliga befordringsmedel för lyx

och bekvämlighet, det allmänna införandet af nya retnings- och

njutningsmedel, det utomordentliga fullkomnandet af verktygen för

andligt meddelande och kroppslig förflyttning, hvarigenom det andliga

liksom det materiela utbytet erhållit eu feberaktig liflighet,

den tilltagande njutningslystnaden och det därmed förbundna stormande

förvärfningsbegäret, slutligen de i alla samhällslager inträngande

politiska och sociala reformidéerna — alt detta har gifvit

en öfvervigt åt nervsystemet i kroppen, en större oro och rörlighet

i synnerhet i själslifvet och öfver hufvud föranledt en konstlad

form för tillvaron. Lifvet hav blifvit mera beroende af retmedel,

sinnet rörligare, drifterna mera stormande; men själ och

kropp hafva i lika grad förlorat i härdighet och motståndskraft.

Den stora talrikheten af hypokondriska och hysteriska känslostämningar

och af fullständiga sinnesrubbningar, och detta i synnerhet

i de mest industriel välmående trakter, såsom i Tyskland, t. ex. i

Renländerna och Westphalen, hvarest visserligen samtidigt äfven

skolbildningen drifves längst och starkast, får sålunda sin förklaring,

utan att man nödgas anklaga skolväsendet. Men då det nu är ett

genom erfarenheten ådagalagdt sakförhållande, att den konstitutio

-

CHOKEA OCH EPILEPSI.

103

nela svagheten och retligheten hereditärt öfvergå från en äldre till

en yngre generation, så måste dubbel omsorg egnas åt uppfostran,

och särskildt måste man af denna grund just för barnen från våra

mera välmående och bildade samhällsklasser dubbelt strängt undvika

denna andliga öfveransträngning och öfverretning, hvars skadliga

inflytelser på den andliga sundheten vi nyss tagit i betraktande.

» Det är med alt skäl, som äfven den svenska läroverkskomitén

i sitt betänkande, liksom Finkelnburg och andra sakkunniga,

framhållit denna allvarsamma sida af frågan.

En del författare uppföra chorda och epilepsi bland de sjukdomar,

som skulle kunna framkallas genom af skolan beroende, störande inflytelser

på nervsystemet. Allmänt framhålles den större känsligheten

och retbarheten hos nervsystemet under den tidigare barnaåldern.

Obetydliga från periferien utgående retningar, hvilka af den ful! växte

ej beaktas, gastriska störelser, öfverfyllnad af magen,'' retningen

från tänder, som med svårighet bryta fram, o. s. v., äro i stånd att

hos barnet föranleda häftiga reflexverkningar; feber, häftiga sinnesrörelser,

fruktan och skräck kunna reflektoriskt framkalla konvulsioner

o. s. v. Småningom minskas under utvecklingens fortgång

denna höga reflexirritabilitet, men blir dock alltid större

hos barnet än hos den fullväxte. !j Detta alt måste väl beaktas

och uppmärksammas vid barnens uppfostran och behandling,

och många mer eller mindre abnorma företeelser hos barnen finna

i det nämnda förhållandet sin förklaring. Äfven allvarsammare

och mera bestående funktionsrubbningar af ena eller andra arten

kunna uppkomma hos barnen, om abnorma retmedel ofta eller under

längre tid inverka; men man har tydligen ofta öfverdrifvit

skolans inflytande på en del dylika rubbningar.

Hvad särskildt chorea beträffar, så har väl en och annan, såsom

Gerhardt, med stöd af några få af honom iakttagna fall, påstått,

att den kunde framkallas af andlig öfveransträngning; men

detta kan på intet sätt anses bevisadt och motsäges på det bestämdaste

af andra författare, särskildt af Hasse. Choreans sällsynta

förekomst bland skolbarnen, äfven bland de mest ansträngda, talar,

likasom en mängd andra omständigheter, mycket starkt häremot.

’) Jfr Baginsky a. st. s. 533.

104 KAP. II. SKOLANS INFLYTANDE PA LÄRJUNGARNAS SUNDHET.

För epilepsiens uppkomst synes det ärftliga anlaget vara den

oftast förekommande orsaken. För öfrigt veta vi, att epilepsi kan

framkallas af flere orsaker, såsom skräck, fruktan, slag på hufvudet,

lesioner på ryggmärgen och vissa periferiska nerver, blodbrist

i hjärnan och vissa dess delar o. s. v. Att ensamt ett ansträngt

andligt arbete skulle kunna föranleda epilepsi, har väl påståtts,

men torde ingalunda vara bevisadt. Finnes det ärftliga anlaget,

då synes, såsom Hasse anger, epilepsien kunna framkallas

af snart sagdt alla starkare psykiska intryck. Könsexcesser och

onani har man ansett kunna dels ensamt för sig framkalla disposition,

dels vid förutvarande disposition framkalla utbrottet. Smitta

genom exempel erkännes äfven såsom en tillfällig orsak. Alt detta

står emellertid i så löst sammanhang med frågan om det inflytande,

skolan utöfvar på barnens sundhet, från de synpunkter, som vi här

betrakta frågan, att jag anser mig ej hafva skäl att därpå närmare

ingå; detta så mycket mindre, som epilepsten, att döma af

de föreliggande undersökningarna, är bland vår skolungdom så

sällan förekommande, att man ej synes med skäl kunna sätta

hennes uppkomst i samband med några andra än åtminstone i

ytterst få undantagsfall verkande, tillfälliga inflytelser från skolan

och skollifvet. Att barn med ärftliga anlag för epilepsi, eller med

denna sjukdom redan utbruten, böra särskilt uppmärksammas och

skyddas för inverkan af alt, som kan framkalla utbrottet, behöfver

jag ej påpeka.

De ofördelaktiga inflytelser, om hvilka jag hittils talat, och

som man har att af skolan befara, eller som hon faktiskt utöfvar

på lärjungarnas fysiska och psykiska helsa och utveckling, stå alla

i samband med det för myckna stillasittandet, försummandet af

kroppsrörelser och den för starka ansträngningen af barnens andliga

krafter. Till dessa komma emellertid eu hel del andra, af

skolan och dess anordningar beroende omständigheter, som i hög

grad kunna inverka skadligt på lärjungarnas sundhet antingen så,

att de höja den skadliga verkan af de ofvan omhandlade inflytelserna,

eller också så, att de medföra särskilda faror af till en del

annan art. Det är framför alt till det menliga inflytandet i olika

riktningar af i sanitärt hänseende otillfredsställande skollokaler, som

INVERKAN AF FÖRSKÄMD LUFT 1 SKOLORNA. 105

jag här syftar. Att dessa lokaler, om de i ett eller annat afseende

äro osunda, fuktiga, dragiga, illa och ojämnt uppvärmda, illa ventilerade,

illa belysta o. s. v., måste mer eller mindre ofördelaktigt

alt efter graden och arten af den otillfredsställande beskaffenheten

inverka på de barn, som dag ut och dag in under en stor del af

dagen, och detta år ut och år in, i dem måste vistas, är uppenbart

Då jag i det följande egnar ett särskiidt kapitel åt frågan om

skollokalernas beskaffenhet och deras, framför alt luftbeskaffenhetens

inverkan på barnen, vill jag ej här vid den vidare uppehålla

mig. Endast några anmärkningar vill jag tillåta mig, innan

jag nu Iemnar ämnet.

Vistandet i en förskämd luft, om än blott för en kortare stund eller

för en eller annan timme, är ju ofta ensamt för sig tillräckligt att

äfven hos en fullväxt person framkalla ett mer eller mindre starkt

illamående. Blekhet, känsla af slapphet och olust, hufvudvärk,

t. o. m. svindel, förlust af aptit, kväljningar o. s. v. äro de mer

eller mindre framträdande symptomen däraf. Verkningarna behöfva

emellertid ej vara skarpt markerade, för att de i längden skola på

ett ingripande sätt gorå sig gällande. Den kemiska förändring

at blodet, som vid respirationen försiggår, måste bl. a. alltid lida

af uppehållet i en sådan luft, hvilket naturligtvis på skolbarnet inverkar

så mycket mera, som andningen redan förut, genom inverkan

af ofvan angifna omständigheter, är svag. Blodberedningen,

ämnesomsättningen och nutritionen måste häraf nödvändigt lida, och

i de nutritionsrubbningar, den blelcsot och blodbrist, den brist på

matlust, den hufvudvärk o. s. v., som hos skolans lärjungar förekomma,

har säkerligen vistandet i eu förskämd luft i skolrummen

mycket ofta en väsentlig andel.

Ofvan har jag framhållit, att flere, framför alt mekaniska förhållanden

bidraga till att respirationen under stillasittandet i

skolan blir svag, och att i sammanhang därmed bröstkorgen blir

trång och respirationsmusklerna klent utvecklade, om ej dessa

inflytelser vederbörligen motverkas. Jag har äfven framhållit, att

detta medför en minskad motståndskraft mot sjukliga inflytelser

såväl hos organismen i allmänhet som i synnerhet hos lungorna

själfva. Särskiidt måste vi däri se en fara för disposition till den

mest smygande och förhärjande af alla sjukdomar, lungsoten, mot

hvilken vi måste kämpa på alla fält, där vi kunna uträtta något

för dess förebyggande. Att framför alt den dagliga inandningen

af eu förskämd och med dampartiklar af hvarjehanda slag uppfyld

106 KAP. II. SKOLANS INFLYTANDE PÅ LÄRJUNGARNAS SUNDHET.

luft, hvilken på lungorna verkar direkt retande, skall för dem

kunna vara ytterst ofördelaktig, torde hvar och en lätt inse.

I själfva verket har man sedan länge velat gifva skolan och dess

inflytelser skuld för att främja utvecklingen af lungsot hos barnen,

och ofta framhålles i förbindelse härmed, att skolan jämväl kan

bidraga till den med lungsoten (tuberkulosen) nära beslägtade

skrofulosens främjande. Så anför Vikchow bl. a., att CHARMICHAEL

i en »parochialskola», som ej hade någon gård, och där barnen

sålunda måste altjämt uppehålla sig i skolrummen, iakttog, att ej

mindre än 7 flickor af 24 blefvo skrofulösa, under det att de alla

vid intagningen i skolan voro friska och utan spår till nämnda

sjukdom. I eu skola, som ÅKNOTT på särskild! uppdrag undersökte,

och bland hvilkens 600 lärjungar skrofler voro starkt utbredda

och stor dödlighet herskade, trodde man att en dålig och

otillräcklig föda härtill vore orsaken; men födan befans vara god

och tillräcklig, hvaremot ventilationen var högst bristfällig. Sedan

denna blifvit ändamålsenligt ordnad, försvann öfvermåttet af skrofler

mycket hastigt. Dylika exempel, menar Virchow, kunde anföras

i mängd. Då inga omfattande direkta undersökningar af

skolungdomen förelegat, af hvilka man kunnat vinna något statistiskt

underlag för bedömandet af skolgångens inflytande till att

gynna uppkomsten af lungsot, har man tagit sin tillflykt till den

allmänna dödsstatistiken. Sålunda anför t. ex. Virchow efter Engels

dödsstatistik för Berlin, hvilken innehåller tabeller med noggranna

uppgifter för åldersklasser och dödssätt, att dödligheten i lungsot

hastigt tillväxer i åldern mellan 10—15 år, samt att den redan börjar

att stiga för åldersperioden 5—10 och betydligt tilltager i åldern

15—20 år. På 100 döda komma i åldern från

5—10 år............................. 4,8! på lungsot

10—15 »............................. 12,% » »

15—20 » ........................... 31,88 » »

Hofmann har senare påvisat, att i Wiirzburg af i åldersklassen

6—14 år döda icke mindre än 46,3 % aflidit i tuberkulos och därmed

beslägtade konstitutionel a sjukdomar. Af alt detta och af

dylik statistik i allmänhet kunna emellertid inga säkra slutsatser

dragas rörande skolgångens bidrag till framkallande af denna stora

dödlighet. Långt mera omfattande, i olika riktningar och mera i

detalj gående undersökningar, än hvad hittils skett, måste anställas

innan man vinner en statistik, som man med någon säkerhet kan

bygga på för afgörandet af denna betydelsefulla fråga.

LUNGSOT.

107

Att de omständigheter emellertid äro många, som göra det i

hög grad sannolikt, att skolan bidrager till uppkomsten af tuberkulos,

frainhålles i allmänhet af författarna. Virchow, hvilken

såsom bekant är en af våra förnämsta auktoriteter särskildt på detta

område, anför följande inflytelser såsom i synnerhet skadliga uti

i fråga varande hänseende:

1) den dåliga, genom många barns samtidiga vistelse däri för

derfvade

luften;

2) de genom växlingen mellan de upphettade skolrummens luft

och den fria, kalla ytterluften, genom dragiga fönster och

dörrar o. s. v. ofta framkallade förkylningarna, till följd af

Indika hals- och bröstinflammationer i stort antal uppstå;

3) dammet i skollokalerna;

4) den genom det ihållande sittandet försämrade respiratiouen.

Han framhåller på grund af sitt resonnemang häröfver, huru

farligt en skola med bristfälliga inrättningar och bristfällig tillsyn

kan inverka, och att starka skäl tala för, att i själfva verket en

del af de dödligt förlöpande fallen af lungsot under skolåldern

måste tillräknas skolan såsom sådan, och att äfven en de! af de

först efter skoltidens slut inträffande fallen af olycklig utgång måste

hänföras till skoltiden. Aufrecht anger i öfverensstämmelse härmed

följande omständigheter såsom de väsentligaste för främjandet

af lungsotens uppkomst:

1) inandning af luft, hvilken verkar kemiskt och mekaniskt retande,

altså »förskämd luft», sådan hon förekommer i illa ventilerade,

föga solbelysta rum, vid förhandenvaro af fuktighet i byggnadsgrunden

o. s. v.;

2) oförmågan hos lungalveolerna, i synnerhet i lungspetsarna, att

tillräckligt utvidga sig, hvarmed äfven omöjligheten är gifven

att aflägsna och att ifrån de finare luftrören utåt befordra

det afsöudrade slemmet, de afstötta epitelierna (och äfven i

slemmet möjligen befintliga mikroorganismer);

3) dålig blodberedning, i följd hvaraf en lokal retning efterföljes åt

en hastig och länge ihållande reaktion; detta i samband med ärftliga

anlag, vistande i illa ventilerade rum, där den inandade luften

verkar icke blott lokalt retande, utan äfven inverkar på de kemiska

processerna i blodet såväl som i väfnaderna i hela kroppen.

Alla dessa moment anser han förefinnas förenade i skolan,

och genom deras samverkan förklarar han uppkomsten af kroniska

bronkopnevmonier med utgång i lungsot icke allenast under skol

-

108 KAP. II. SKOLANS INFLYTANDE PA LÄRJUNGARNAS SUNDHET.

gången, utan äfven efteråt såsom följd af denna.1) I samma riktning

uttala sig en mängd författare.

Att i allmänhet sammanförandet af ett större antal människor

i slutna rum med mer eller mindre bristfällig luftväxling, såsom

kaserner, fängelser, fabriker, boningsrum o. s. v., bereder en gynsam

mark för tuberkulosens utbredning, är en gammal och väl konstaterad

erfarenhet. Sedan vi numera lärt känna, att tuberkulosen

i grunden beror på en infektion af en mikrob, och att sjukdomen

sålunda är en infektionssjukdom och att den kan vara smittosam,

kunna vi bättre förstå, hvarpå detta beror. Äfven skolhygienen

måste härtill taga den allvarsammaste hänsyn.

Från de af lungsigtiga individer upphostade massorna, framför

alt om dessa få intorka, kan smittämnet spridas i rummens luft

och blifva farligt för andra, om dessa genom sin disposition, den

må hafva uppkommit på ena eller andra sättet, äro för det samma

mottagliga. Det måste då, hvad utslag statistiken än må gifva,

blifva föremål för skolornas synnerliga uppmärksamhet, liksom för

all rationel uppfostran, att så mycket som möjligt sörja för, att en

dylik disposition, hvars väsentligaste moment ofvan äro angifna,

ej må uppstå, eller att den, om den visar sig, kraftigt må motverkas,

samt att luftens förorening i skolrummen med det i fråga

varande smittämnet, så långt möjligt är, förekommes genom lämpliga

åtgärder: sträng renlighet, desinfektion af det upphostade,

stark ventilation o. s. v. En del författare hafva gått så långt, att

de, i betraktande af den fara, ett lungsigtigt barn i skolan kan

medföra för andra, rent af yrkat, att dylika barn skulle förnekas

tillträde till skolan, en åtgärd, hvilken dock, såsom frågan för närvarande

står, torde vara altför våldsam och lätt skulle kunna leda

till mycket betänkliga missgrepp.

Att skolorna kunna blifva farliga för barnens helsa därigenom,

att barn i dem sammanföras från en stor mängd hem och dit kunna

öfverföra smittämnen af hvarjehanda slag, vare sig de själfva redan

äro angripna af en smittosam sjukdom eller, för vissa sjukdomar,

äfven om de ej äro detta, är en känd sak. Sålunda blifva skolorna

ofta härdar, i hvilka och från hvilka i synnerhet våra allmännaste

bland barn mest gängse exantematiska febrar utbreda

sig, i första rummet mäsling och skarlakansfeber. Men äfven för

) Jfr Baginski a. st. s. 578.

SUB3ELLIERNA.

109

en hel mängd andra smittosamma sjukdomar blifva skolorna lätt

dylika härdar, såsom för difteri, kikhosta, ophthalmia granulosa,

parasitära hudsjukdomar o. s. v. Att så mycket som möjligt söka

förebygga denna fara måste alltid blifva föremål för stor omsorg,

och det tillkommer den hygieniska tillsynen öfver skolan att strängt

vaka häröfver. Jag återkommer härtill i det kapitel, som särskild!

handlar om nämnda tillsyn. De här senast nämnda inflytelserna

stå ej i något direkt samband med skolväsendets ordnande i allmänhet

eller med skollokalernas beskaffenhet, utan äro af mera

tillfällig art, och jag har därför ej skäl att här på dem närmare

ingå.

Hvad beträffar inverkan af mer eller mindre olämpliga skolbänkar

med tillhörande bord, subsellier, på barnens hållning och

därmed i samband stående inflytelser på deras helsa, framför alt på

cirkulationen, respirationen, uppkomsten af ryggradskrökningar och

närsynthet, så hänvisar jag dels till, hvad här ofvan därom anförts,

dels och hufvudsakligast till kapitlet om närsyntheten, i hvilket

jag redogör för de fordringar, man ur hygienisk synpunkt uppställer

på bänkarnas konstruktion och beskaffenhet.

Efter denna allmänna öfverblick öfver de förhållanden i skolorna

och vårt nuvarande undervisningsväsende, som företrädesvis

äro egnade att ofördelaktigt inverka på skolungdomens fysiska och

psykiska sundhet och utveckling, äfvensom öfver de mer eller

mindre svåra följder af denna inverkan, som man anser dels vara

att befara dels vara faktiskt bestående, öfvergår jag till redogörelsen

för de resultat, till hvilka de af läroverkskomitén föranstaltade

direkta undersökningarna hafva ledt, rörande helsotillståndet hos

lärjungarna vid de allmänna läroverken.

KAP. III.

HelsotilEståndet vid de allmänna läroverken.

Läroverksstadgan af år 1878 innehåller bl. a. den bestämmelsen,

att skolläkarna skola »senast en månad efter hvarje läsetermins

slut till rektor aflemna redogörelse för helsotillståndet bland

lärjungarna under terminen enligt formulär, som af medicinalstyrelsen

meddelas. Dessa redogörelser skola i sin helhet eller

åtminstone till sitt väsentligaste innehåll i årsberättelsen intagas,

och böra de samma i vederbörlig ordning genom efori försorg till

medicinalstyrelsen insändas.»

I oktober 1879 meddelade medicinalstyrelsen nämnda formulär

(2:ne st. A & B), och från och med 1880 hafva sålunda rapporter

i öfverensstämmelse med dessa skolat för hvarje termin afgifvas.

Man skulle då kunna vänta sig, att i dessa rapporter funnes ett

godt material för eu statistik öfver helsotillståndet vid våra allmänna

läroverk; men så är i själfva verket ingalunda förhållandet.

Det var ett af komiténs första åtgöranden att skaffa sig tillgångtill

dessa rapporter, och af medicinalstyrelsen stäldes de välvilligt

till komiténs förfogande.

Det befans emellertid för det första, att i dem förefinnas högst

betydliga luckor, i det att rapporter för hvarje termin saknas

från flere läroverk; en fullständig samling förefans ej för en enda

termin. För det andra äro formulären för rapporterna, såsom äfven

i komitébetänkandet framhålles, ej så uppgjorda, att de lämpa sig

för en tillfredsställande statistisk behandling af det slag, som komifén

var i behof af.

Formuläret A. har följande uppställning:

DE ALLMÄNNA LÄROVERKENS SJUKRAPPORTER.

111

Allmänt

helsotillstånd.

Kropps

byggnad.

Närsynt

hetsgrad.

Klass.

Hvad till en början rubrikerna »svag», »medelmåttig» och »god

kroppsbyggnad» beträffar, så visade den flygtigaste granskning af de

i fråga varande rapporterna, att de mest olika uppfattningar måste

hafva gjort sig gällande vid olika läroverk för lärjungarnas hänförande

till den ena eller den andra af dessa rubriker. Uppgifterna

härom synas sålunda sakna så godt som alt värde, så snart

det blir fråga om någonting annat och någonting mera än att jämföra

dessa termin för termin vid samma läroverk, men äfven en

sådan jämförelse kan hafva sina betänkligheter, då det är mycket

svårt för en person att vara konsekvent termin för termin, då han

endast har den subjektiva uppfattningen att stödja sig vid. Vill

man hafva något så när tillförlitliga och med hvarandra jämförliga

uppgifter om kroppsbyggnadens beskaffenhet hos de växande barnen,

måste man bestämma den etter positiva grunder. Vågen och

måttet blifva medlen härför. Rubriken »andra åkommor, som kunna

anses bero af skolans inflytelse», står i regeln i rapporterna alldeles

tom, och häröfver må man ej undra.

Vill man söka upplysningar särskild! om vissa sjukdomar, om

hvilka det med skäl kan anses, att de i allmänhet stå i ett närmare

förhållande till skolans inflytelser, eller om hvilka man vill lära

känna, huruvida detta kan vara förhållandet, böra dessa sjukdomar

bestämdt angifvas. Eljes torde de fleste läkare stanna i tvekan

om, hvad som rätteligen dit bör, och hvad som icke dit bör hänföras.

Rubriken står äfven, som sagdt, i regeln alldeles tom.

Uppgifterna om närsyntheten äro mycket oregelbundet lemnade och

saknas ofta i de rapporter, som ingått. Det vore då blott uppgifterna

om bleksot, hufvudvärk och näsblod, som skulle kunna

lemna ett större material för statistiken; men denna skulle blifva

af alldeles för liten omfattning; den skulle under alla förhållanden

gifva oss en altför ensidig inblick i helsoförhållandena vid läroverken,

och den skulle dessutom lida af många och stora brister

112 kap. III. HELSOTILLSTÅND ET VID DE ALLMÄNNA LÄROVERKEN.

dels till följd häraf, att, såsom ofvan nämndes, ett stort antal rapporter

för hvarje termin saknas, och detta växlande för olika

läroverk inom hvarje grupp af läroverk af samma slag, dels äfven,

emedan man, med den ställning, som skolläkaren för närvarande i

allmänhet har till skolan, där hans hufvuduppgift oftast torde vara

att göra mönstringarna med hufvudsakligt syfte att bestämma om

lärjungarna böra få deltaga i de gymnastiska öfningarna eller ej,

ingalunda kan vänta eller begära, att undersökningarna rörande

förekomsten af nämnda sjukdomar skola vara så genomförda, som

önskligt och behöflig! vore. En ytterligare anmärkning mot nämnda

rapporters lämplighet för en statistik af här i fråga varande art

är, att i dem, i öfverensstämmelse med formulären, real- och

latinlinierna äro sammanslagna samt ytterligare klasserna VI,;

och VI,■> förenade till en klass likasom klasserna VII,i och

VII, 2. Ensamt denna omständighet skulle göra, att rapporterna ej

kunde fylla anspråken på det material, komité!! behöfde för sin

statistik.

I de enlig! formuläret B. till medicinalstyrelsen ingifna rapporterna

med »tabellarisk uppgift å antalet sjuka och sjukdomar» är

det återigen bl. a. i allmänhet omöjligt att se, huruvida eu del sjukdomar,

såsom t. ex. hronchitis, när de förekommit, varit kroniska

eller helt och hållet tillfälliga, och ensamt af denna grund skulle

dessa rapporter ej kunnat användas för komiténs ändamål, då

komitén med alt skäl ansåg sig böra i sin statistik strängt utgallra

alla sådana sjukliga tillstånd, som endast voro af tillfällig art och

sålunda för kännedomen om helsotillståndet i allmänhet hos skolungdomen

af mycket underordnad betydelse, särskild! vid eu

undersökning, som gjordes för eu gång. Under alla förhållanden

böra vid alla dylika undersökningar i skolorna de tillfälliga och

raskt öfvergående, altså de akuta sjukdomarna, helt och hållet

skiljas från de kroniska.

Oaktadt alla dessa anmärkningar börjades verkligen inom

komitén en bearbetning af de efter formuläret A. ingifna rapporterna;

men det betans, att det härpå nedlagda, ej obetydliga arbetet

var på grund af materialets ofvan angifna beskaffenhet torspild

möda.

Den statistiska bearbetning, som lämpligen kan göras af de

berörda rapporterna ur andra synpunkter än dem, som för komitén

måst vara de ledande, torde vi kunna vänta oss i det stora statistiska

arbete öfver elementarläroverken för gossar, som sedan flere

METODEN FÖR KOMITÉNS UNDERSÖKNINGAR.

113

år utföres i kungl. ecklesiastikdepartementet och hvaraf bearbetningen

för läseåret 1876—77 nyligen utkommit. r)

Att ej de enligt formulären af år 1868 och af år 1877 afgifna

rapporterna om antalet af lärjungar, som varit befriade från gymnastik,

och om orsakerna till befrielsen kunna gifva oss någon

närmare kännedom om helsotillståndet bland skolungdomen, borde

vara uppenbart för hvar och en, i synnerhet som orsakerna i nämnda

rapporter angifvas under mycket allmänna rubriker.

Komitén fann det sålunda nödvändigt att låta anställa eu ny,

så noggrann och så fullständig undersökning som möjligt af samtliga

allmänna elementarläroverken för att därigenom vinna det nödiga

underlaget för kännedomen om helsotillståndet vid dessa läroverk.

För sitt tillvägagående härvid begagnade komitén, såsom jag

ofvan nämnt, den metod, som förut blifvit använd af kommuneläge

Hertel vid hans förtjänstfulla och eu ny riktning inslående undersökningar

af Köpenhamns skolor. Samma metod Släde, såsom

jag äfven i det föregående anfört, den danska kommissionen antagit,

hvilken tillsattes kort före den svenska läroverkskomitén,

och hvilken hade uteslutande till uppgift att utreda de frågor, som

stodo i samband med de sanitära förhållandena i skolorna. Hufvudsaken

vid donna metod är, att man genom frågoformulär vänder

sig direkt till hemmen för erhållande af primäruppgifterna rörande

helsotillståndet, tid för hemarbetet o. s. v., hvarom hemmen äro

bäst i tillfälle att lemna upplysningar, samt att dessa uppgifter

sedermera* underkastas vederbörlig sakkunnig granskning, kontroll

och förfullständigande af lärare och läkare.

För upprättandet af frågofbrmulären hade komitén eu mycket

värdefull ledning såväl af Hertels redogörelse för undersökningarna

i Köpenhamnsskolorna som af hans därvid begagnade

formulär, och af de formulär som den danska kommissionen upprättat.

Prof af nämnda formulär, erhölios nämligen genom dr

Hertels beredvilliga tillmötesgående, och såväl härför som för de

upplysningar, dr Hertel välvilligt dessutom leinnade rörande en

del erfarenheter från sin undersökning, står komitén till honom i

mycken förbindelse.

'') Bidrag till Sveriges officiela statistik. P) undervisningsväsendet. 2. Berättelse

om statens elementarläroverk för gossar läseåret 1876—77, utarbetad i

kungl. ecklesiastikdepartementet. Stockholm 1884.

Lårov.-lcom. bet. III.

8

114 KAP. in. HELSOTILLSTÅNDET VID DE ALLMÄNNA LÄROVERKEN.

Så mycket som möjligt var och lämpligt syntes, bragtes formulären

i sådan öfverensstämmelse med den danska kommissionens,

att en jämförelse mellan resultaten skulle kunna anställas. En del

förändringar, uteslutningar eller tillägg samt den olika uppställning,

som gjordes, voro ej af mera väsentlig betydelse för en blifvande

jämförelse. Af de sålunda upprättade frågoformulären sändes till

samtliga läroverken ett exemplar för hvarje lärjunge. Det anböls,

att de begärda uppgifterna skulle »efter samråd med lärjungen

lemnas af dennes föräldrar eller annan målsman och sedermera

granskas och, där så behöfdes, förfullständigas af klassföreståndaren,

och de uppgifter, som särskildt rörde helsotillståndet, af husläkaren,

såvidt möjligt var, eljes af skolläkaren.» Dessutom begärdes, att

hvarje formulär skulle förses med vederbörande målsmans, klassföreståndares

och läkares underskrift, till bevis på, att uppgifterna

blifvit af dem alla granskade.

De frågor, som specielt rörande helsotillståndet framstäldes i

nämnda formulär, voro följande:

Lider lärjungen på senare tid af bleksot och blodbrist?

» » » » » » näsblod ofta?

» » » » » » nervretlighet?

» » » » » » bristande matlust?

» » » » » » hufvudvärk ofta?

» » » » » » ögonsjukdom?

» » » » » » närsynthet?

» » » » » » ryggradskrökning?

» » » » » » skrofler?

» » » » » » annan sjukdom långvarigare?

» » » » » » » » tillfällig?

Därjämte framstäldes de allmänna frågorna:

är lärjungens helsotillstånd fullt godt?

» » » mindre godt?

Undersökningen utfördes under förra hälften af vårterminen

1883. Denna tidpunkt på läsåret ansågs lämpligast, då, såsom det

i komitébetänkandet beter, »man under vårterminens förra hälft

hvarken har att vänta den mer än vanligt gynsamma ställning med

afseende på helsotillståndet, som sannolikt förefinnes vid höstterminens

början efter den uppfriskande sommarhvilan, ej häller den

stegring i sjuklighetsprocenten, som väl flerstädes, efter läsårets

ansträngningar, torde förekomma under vårterminens sista veckor.»

De kraf, som komitén stälde på rektorerna, lärarna, och, särskildt

SJUKUPPGIFTERNA I PRIMÄRTABELLERNA. 115

hvad de nn i fråga varande uppgifterna om helsotillståndet beträffar,

på läkarna, voro mycket stora, och någon tveksamhet

kunde väl råda därom, huruvida dessa skulle vara villiga att offra

den tid och möda, som här togos i anspråk. Utgången har dock

visat, att komitén ej missräknat sig, då den förlitade sig på deras

intresse för den ytterst vigtiga frågan; och för den beredvillighet,

med hvilken vårt lands läkare tillmötesgått komiténs önskningar,

och för afl den omsorg och noggrannhet, som de egnat åt denna

undersökning, står komitén till dem i stor tacksamhetsskuld.

Särskild! hafva skolläkarna haft mycket besvär och arbete för

komiténs räkning, men äfven husläkarna hafva varit starkt anlitade,

detta mer och mindre i olika skolor. I ett stort antal fäll och vid

en del skolor allmänt äro svaren rörande helsotillståndet ifylda af

läkaren, tydligen efter mycket omsorgsfulla undersökningar, och

att läkaren för en mängd sjukdomar måst göra detalj diagnoserna,

är tydligt.

I allmänhet visar det sig vid en granskning af primärtabellerna,

att det varit mycket sällan, som läkarna funnit sig föranlåtna att

stryka en i hemmet lemnad uppgift, däremot är det mycket vanligt,

att läkarna tillfogat uppgifter om tillvaron af sjukdomar och mer

eller mindre svåra åkommor, hvilka ej från hemmen angifvits. Att

detta t. ex. ej sällan är fallet med uppgiften om hjärtfel, bleksot och

blodbrist, är lätt förklarligt. Har läkareundersökningen blifvit utförd

med synnerlig omsorg, synes detta äfven i regeln hafva ledt

till angifvandet af flere sjuka och sjukdomar, än när läkarna egnat

mindre omsorg åt undersökningen och kontrollen. Jag ser häri en

borgen för, att det måste varit ytterst sällan, som någon sjukdom

uppgifvits, hvilken ej förefunnits, eller en gosse uppgifvits såsom sjuk,

ehuru han varit frisk. Ett motsatt förhållande har uppenbarligen

ofta egt rum och sålunda mången gosse i hemmen angifvits som

frisk, under det att läkareundersökningen sedermera på det bestämdaste

visat, att han ej varit detta.

Men är det så, då är det ju också gifvet, att statistiken åtminstone

ej kan tillvitas att uppvisa större procenttal för sjuka

lärjungar och hos dem förekommande sjukdomar, än hvad som i

verkligheten förefunnits. Alt antyder tvärtom, att en ännu skarpare

läkareundersökning skulle åtminstone vid en del läroverk ytterligare

höja dessa procenttal.

Vid bearbetningen af primärtabellerna har den principen följts,

att, om uppgifterna gifvit anledning till någon tveksamhet, huruvida

116 KAP. III. HELSOTILLSTÅNDET VID DE ALLMÄNNA LÄROVERKEN.

en lärjunge borde upptagas såsom sjuk eller frisk, har han städse

införts såsom frisk. Likaså har en angifven sjukdom ej upptagits,

såvida någon tvekan kunnat förefinnas, huruvida den verkligen

varit mera allvarsam och långvarig eller blott af tillfällig art.

Sålunda hafva för visso inga lärjungar blifvit upptagna som

sjuka eller några långvariga sjukdomar upptagits såsom sådana,

utan att fullt bestämda uppgifter därtill nödgat.

Alldeles särskild! vill jag framhålla, hvad som ofvan antydts,

och som för öfrigt synes af tabellerna och framgår af hela resonnemanget

i efterföljande text, att inga tillfälliga, akuta sjukdomar, af

hvad slag de än må hafva varit, medtagits i beräkningen. Frågan,

om några sjukdomar för tillfället förefunnes, gjordes blott för att

så mycket skarpare beteckna nödvändigheten af att frånskilja dessa

samt för att förekomma förväxlingar och all tveksamhet härutinnan.

Uppgifter om tillfälliga sjukdomar bland skolungdomen hafva för

visso mycket stort intresse för en år från år fortsatt sjukstatistik,

men däremot intet sådant för en undersökning sådan som den,

hvilken nu gjorts, genom hvilken man velat söka utreda, hurudant

helsotillståndet, oberoende af tillfälliga inflytelser, är i skolorna.

Eu tillfällig sjukdom, som för en gång förekommer, har ju ingen

betydelse för bedömandet af individens allmänna helsotillstånd.

En helt annan sak blir det, om vissa sjukdomar af i allmänhet

öfvergående art, såsom hufvudvärk, katarrer i luftvägarna o. s. v.,

ofta återkomma. Detta förhållande visar då eu mer eller mindre

allvarsam rubbning i helsotillståndet eller en särskild sjuklig disposition,

som är bestående.

♦Hvad beträffar betydelsen af de sjukliga tillstånd, som särskild!

efterfrågats, eller som, angifna under rubriken »annan långvarig

sjukdom», föranledt lärjungarnas upptagande såsom sjuka, så tillåter

jag mig rörande den anföra, hvad danska kommissionen yttrar med

hänsyn till sin statistik. »Äfven om barn, som lida af dessa sjukdomar,

ofta icke blifva betraktade såsom egentligen sjuka, så äro

de dock alla i mer eller mindre framträdande grad svaga, icke

normala, så att man både från hemmets och skolans sida bör vara

synnerligen uppmärksam på deras helsotillstånd och göra alt, hvad

möjligen kan göras, för att motarbeta en vidare utveckling af det

sjukliga tillståndet eller den disposition till sjukdom, som är för

handen.» Det är ju här ej fråga om sådana sjukdomar, som lägga

barnen på sängen, utan om sådana, som väl medgifva dem att gå

i skolan, men utgöra afvikelser från ett sundt tillstånd och en kraf

-

DET STATISTISKA MATERIALETS TILLFÖRLITLIGHET. 117

tig, normal utveckling. För öfrigt hänvisar jag rörande bedömandet

af sjukdomarnas betydelse till den i föregående kapitel lemnade

öfversigten äfvensom till de följande detaljredogörelserna. Man

torde af de senare finna, att de för den föreliggande frågan mindre

väsentliga sjukdomstillstånden ej nämnvärdt bidragit att höja den

allmänna sjukprocenten.

Hvad beträffar tillförlitligheten af det material, som legat till

grund för statistiken, så är det alldeles klart, att man aldrig skall

kunna erhålla en sjuk- och sjukdomsstatistik af sådan art som

denna, hvilken är fullkomligt exakt, men det kommer ej häller

därpå an, utan därpå, att de hufvudsakliga resultaten blifva så riktiga

som möjligt. Smärre oriktigheter i primäruppgifterna utjämnas

enligt all statistisk erfarenhet i den mon, som de använda talen

äro många, och den stora omfattningen af det föreliggande materialet

måste i hög grad hafva verkat till utjämnande af sådana oriktigheter.

(Jfr komitébetänkandet s. 115—116.)

Det allra starkaste profvet på det föreliggande materialets

allmänna tillförlitlighet ligger emellertid i resultatens likformighet

så väl, hvad beträffar de olika linicrnas lärjungar, som beträffande

lärjungarna inom samma läroverk, inom samma klasser vid olika

läroverk äfvensom vid de olika läroverksgrupperna, hvar och en

sådan grupp räknad såsom ett helt för sig.

Huru slående dessa inre kriterier på materialets tillförlitlighet

äro, skall den följande detaljredogörelsen visa. Med fullt samma

skäl som den danska kommissionen antager, att det ej kan vara

tvifvel om, att man genom Hertels och dess till resultaten öfverensstämmande

statistiker »fått eu pålitlig bild af sundhetstillståndet

hos den skolbesökande ungdomen», kunna äfven vi anse de af oss

vunna resultaten såsom i hufvudsak pålitliga. Jag upprepar, hvad

jag ofvan framhöll, att den riktning, i hvilken statistiken afviker från

verkliga förhållandet, efter alt att döma, är den, att procenttalen

äro något för låga, och att de sålunda kunna betraktas som minimital.

Äfven denna uppfattning stämmer med den, som danska kommissionen

har af sin statistik. Den yttrar: »Kommissionen tror derför

bestemt åt kunne udtale, åt de ved optällingen fremkomne

sygeprocenter ere minimumsangivelser af de syges antal, og åt det

virkelige antal syge eller svagelige horn snarere er större end mindre.»

Hvad beträffar en anmärkning, som blifvit framstäld, att dylika

undersökningar, som de nu gjorda, måste fortsättas under en följd

af år för att vara bevisande, så återkommer jag till den i det föl

-

118 KAP. III. HELSOTILLSTÅNDET VID DE ALLMÄNNA LÄROVERKEN.

jande. Här vill jag endast på det bestämdaste betona, att då de

tilltälliga sjukdomarna ej ingå i statistiken och då inga omständigheter

förefunnits som på de långvarigare sjukdomarnas förekomst

kunnat utöfva ett särskild! inflytande, beror statistikens bevisande

kraft med hänsyn till den frågan, hurudant helsotillståndet

»för närvarande» är i våra skolor, allra väsentligast på det omfång,

i hvilket undersökningarna blifvit utförda, och den omsorg, med

hvilken de blifvit gjorda. Ju större antalet barn är, som blifvit undersökta,

desto större äro sannolikheterna för, att inflytelserna af tillfälligheter

äro utjämnade. Tillförlitligheten beror sålunda ej på, att undersökningen

är utsträckt till flere år, utan därpå, huru stort antalet

undersökta är. Och om man, såsom nyss anfördes, finner, att hufvudresultaten

af de samtidigt gjorda undersökningarna i alt väsentligt

stämma öfverens för de särskilda grupperna af barn, hvilka, under

öfverensstämmande lifsförhållanden i öfrigt, tillhöra olika slag af

läroverk, så styrkes häraf de vunna resultatens pålitlighet.

Beträffande det anspråk, som äfven blifvit framstäldt, att man

för att döma om de funna procenttalens betydelse, — framför alt med

hänsyn till uppfattningen af skolans inflytande på helsotillståndet och

bedömandet däraf, huruvida åtgärder behöfva vidtagas för att förbättra

de hygieniska vilkoren i skolan, — bör vara i tillfälle att

jämföra dessa procenttal med motsvarande tal för ungdom i andra

lifsförhållanden eller i andra länder, så upptager jag detta anspråk

till belysning i slutet af detta kapitel. Jag hänvisar därtill. Men

här vill jag redan skarpt betona, att, när det är fråga om vår skolbesökande

ungdoms helsotillstånd, böra vi å ena sidan företaga en

fullkomligt fördomsfri undersökning däraf för att så noga som möjligt

få veta, hurudant detta helsotillstånd faktiskt är, och å andra

sidan böra vi noga undersöka våra skolförhållanden med hänsyn

till deras möjliga eller faktiska inverkan på det sundlietstillstånd,

vi hos lärjungarna lärt känna. Finna vi då, att brott i skolan begås

mot kelsovårdens enklaste lagar, eller att öfver hufvud taget fel

där äro för handen, som med alt skäl kunna anses hafva bidragit

till framkallande af do förefunna rubbningarna i helsotillståndet och

utöfva menligt inflytande på den normala utvecklingen af ungdomen,

då måste det blifva vår plikt att söka afhjälpa dessa fel;

detta alt oberoende däraf, huruvida dåliga hygieniska förhållanden

jämväl finnas i hemmen, eller ett dåligt helsotillstånd är rådande

bland ungdom äfven på andra håll, eller helsotillståndet bland annan

ungdom är bättre. Jag återkommer, som sagdt, härtill vid slutet

VXD DE HÖGRE ALLMÄNNA LÄROVERKEN.

119

af detta kapitel. Här vill jag blott med anledning af det nyss anförda

tillfoga en sats, som kornatén redan uttalat, och som jag äfven

i slutet af detta kapitel åter upprepar, nämligen den, att i skolan, eller

i hvarje anstalt, där våra barn till en stor del växa upp, och som

så djupt ingriper i deras fysiska och psykiska utveckling, där måste

hygienens fordringar iakttagas, antingen skolan (eller anstalten)

bevisligen inverkat menligt på lärjungarnas helsotillstånd eller ej.

Och härmed öfvergår jag till själfva redogörelsen för resultaten

af undersökningarna rörande helsotillståndet.

Vånda vi oss först till de högre allmänna läroverken, så finna

vi af den till bilagan C, kap. III, bifogade tab. 1 och af den till

denna redogörelse bifogade grafiska tabellen 1, att af dessa läroverks

11,227 lärjungar uppgifter rörande helsotillståndet blifvit lemnade

för 11,210. Af dessa hafva endast 6,185, d. v. s. 55,2 %, kunnat

uppföras såsom friska, d. v. s. fria från allvarsammare, långvarigare

sjukdomar eller åkommor, under det att sålunda ej mindre än 5,025

eller 44,s % med sådana varit behäftade. Högst är sjukligheten på

latinlinien, där den uppgår till 50,2 %, och där sålunda haltva antalet

af lärjungarna visat långvarigare sjukdomssymptom af ena eller

andra slaget. På reallinien och på den gemensamma linieu är

sjukprocenten i det närmaste 10 % lägre eller 39,f, % på den förra

och 40,9 på den senare. Helsotillståndet visar sig sålunda på det

hela taget bäst på reallinien, huru dåligt det än synes vara äfven

på denna linie. Såsom vi längre fram skola närmare cifaia, och

som tabell 1, bil. C, kap. III, och de här bifogade graf. tab. 6 och 7

utvisa, är det hufvudsakligen på mellanstadiet i skolan, som sjukprocenten

sänker sig för reallinien. För samtliga de 5 första klasserna

vid de högre läroverken utgör sjukprocenten 41,3 (se graf. tab. 1).

Jämföra vi nu dessa tal med dem vid öfriga slag af läroverk,

så möter oss genast här en så stor öfverensstämmelse, att den väl

må vara i hög grad egnad att ingifva förtroende för de allmänna

resultat, hvartill sammanställningarna af de lemnade uppgifterna

hafva ledt. Den synes mig sålunda utgöra ett mycket godt kriterium

på det insamlade materialets tillförlitlighet för bedömandet af helsotillståndet

i allmänhet vid våra läroverk på den tid, då undersökningen

töretogs. Då nu vid denna tid, såsom i komitébetänkandet

och här ofvan framhållits, inga särskilda omständigheter förefunnos,

som kunnat på något sätt föranleda ett undantagsförhållande,

120

KAP. III. HELSOTILLSTÅND!!!.

och då als inga alcuta eller tillfälliga sjukdomar äro medräknade,

så synes väl resultatet höra ega eu hög grad af allmängiltighet.

Vid de femklassiga läroverken, med deras 2,442 (2,417 angifna)

lärjungar, är sjukprocenten för samtliga klasser och lider nästan

alldeles den samma som vid de högre läroverken, nämligen 43,9 %,

och sålunda endast 0,9 % lägre än vid de senares alla klasser sammanräknade.

Anställa vi jämförelser med endast de motsvarande

5 lägre klasserna vid de högre läroverken, hvilket naturligtvis är

det riktigaste, ställer sig skilnaden till någon fördel för de senare,

vid hvilka sjukprocenten är 41,3 % och sålunda 2,6 % lägre än för

de femklassiga läroverken.

Latinlinien visar i full öfverensstämmelse med förhållandet vid

de högre läroverken den högsta sjukprocenten, nämligen 47,8 %•

Den är 2,4 % lägre än sjukprocenten för de högre läroverkens hela

latinlinie, men, i öfverensstämmelse med förhållandet i underklasserna,

3,i % högre än sjukprocenten för de motsvarande 4:de och

öde klasserna vid de senare läroverken. I de 3 gemensamma klasserna

är sjukprocenten vid de högre läroverken 40,9, vid de femklassiga

43,i. Altså förefinnes äfven här en skilnad af ett par procent

till de förras fördel. På reallinien är skilnaden ännu något större;

och sålunda visar sig på alla linierna helsotillståndet vara något

bättre vid de högre än vid de femklassiga läroverken, då af de förra

endast de motsvarande 5 nedre klasserna tagas med vid jämförelsen.

Vid de treklassiga läroverken och de tvåklassiga pedagogierna

ställer sig förhållandet bäst. Vid några af de förra finnas jämväl

öfvertaliga, 4:de och öde, latin- och realklasser. Tagas dessa med

i beräkningen, med sina resp. 46 och 31 lärjungar, blir sjukprocenten

för samtliga klasserna 39,3 % eller 4,6 % lägre än för samtliga

klasser vid de femklassiga läroverken och 2 % lägre än för

de fem nedre klasserna af de högre läroverken. Ännu fördelaktigare

blir förhållandet för de treklassiga läroverken, om, såsom

riktigast är, de 4:de och öde klasserna med sitt fåtal lärjungar

frånräknas. Sjukprocenten blir då 37,5 %. Vid de tvåklassiga pedagogierna

finna vi, då lö lärjungar, som tillhöra en 3:dje klass,

medräknas, så godt som på decimalen samma sjukprocent, nämligen

37,4. Frånräknas 3:dje klassen, blir sjukprocenten för de 2 klasserna

med deras 207 lärjungar 38,?.

För de enklassiga pedagogierna med blott 113 lärjungar är

sjukprocenten 43,/,. Vi röra oss för dessa läroverk med så små tal,

att tillfälligheters inflytande ingalunda kan anses elimineradt.

INOM DE ALLM. LÄROVERKENS SÄRSKILDA KLASSGRUPPER. 121

För att underlätta jämförelsen mellan de motsvarande klassgrupperna

vid de olika slagen af läroverk har jag gjort nedan

stående tabellariska sammanställning.

Antal sjuka och sjukprocent inom de särskilda klassgrupperna'' vid de olika

slagen af läroverk.

Med inräkning af närsynthet.

Olika slags läroverk.

Ant.

ang.

% sj.

Ant.

ang.

% sj.

Ant.

■ang.

% sj.

Ant.

ang.

% ej.

Ant.

ang.

% sj.

Ant.

ang.

% sj.

Ant.

ang.

% sj-

Högre allmänna läroverk:

1

Samtliga klasser.......

11,210

44,8

—

—

—

Klass VII, 2—VI, l lat.

—

—

2,981

53.9

—

—

_

—

—

—

—

—

—

—

» » » real.

—

—

746

43.4

—

—

—

—

—

—

—

—

—

—

» V I ..

—

—

—

—

7,483

4h3

—

—

—

—

—

—

—

—

» V-IV lat.......

—

—

—

—

—

—

1,984

44.7

—

—

—

—

—

—

» » » real.

—

—

—

—

—

—

1,059

36,9

—

—

—

—

—

—

» in—I............

—

—

—

—

—

—

—

—

4,440

4°. 9

—

—

—

—

II—I............

—

—

—

—

—

—

—

—

—

—

2,797

39,6

—

—

» l ............

1,191

37.6

Femklassiga läroverk:

Klass V—I...............

—

—

—

—

2,417

43.9

—

—

» v—IV lat.........

—

—

—

—

—

—

364

47.8

» » » real........

395

44.1

» III—I .............

—

—

—

—

—

—

—

1,658

43,i

—

—

—

—

» II—I .............

—

—

—

—

—

-

—

—

—

—

1,123

41,8

—

—

» I ...............

—

—

—

—

—

—

—

—

—

—

—

—

551

4h4

Treklassiga läroverk;

Klass III—I..............

—

—

—

—

—

—

—

600

37.5

—

—

—

—

» II—I..............

—

—

—

—

—

—

-

—

—

—

415

37.3

—

—

» I .................

—

—

196

33,7

Tvåklassiga pedagogik'':

Klass II—T...............

—

—

—

—

—

—

—

—

—

—

207

38,2

—

—

» I....................

—

—

112

42,0

Enklassiga pedagogier (m.

Titel, af Simrishamn):

Klass I ....................

113143,4

122

KAP. III. HELSOTILLSTÅNDET.

Tabellen visar öfver,skadlig, huru stor öfverensstämmelsen

mellan undersökningens resultat i själfva verket är. Vid en skilnad

af några få % för olika slag af läroverk får man naturligtvis vid en

sådan jämförelse ej fästa mycket afseende. Hvad som i tabellen

är synnerligen i ögonen fallande, är resultatens, om jag så får säga,

inre öfverensstämmelse såväl vid de hvarandra motsvarande, klassgrupperna

vid de olika slagen af läroverk som framför alt i deras

förhållande till hvarandra inom hvarje särskildt slag af dessa.

Sålunda framträder det tydligt, hvad ofvan framhållits, huruledes

sjukprocenten för hvarje klassgrupp vid de femklassiga läroverken

är något högre än för motsvarande klassgrupp af de högre. På de

treklassiga åter (4:de och öde öfvertaliga klasserna frånräknade)

är den anmärkningsvärdt lägre, och helsotillståndet synes afgjordt,

att döma af nu föreliggande undersökningar, vara bäst vid dessa

små läroverk. Vid pedagogiernas l:a klass är lärjungeantalet för

litet, för att ej tillfälligheter alt för väl här kunna vara med i

spelet. Sjukprocenten synes väl för den äfven vara jämförelsevis

hög, men den är dock i det närmaste den samma som för de 5- klassiga läroverkens l:a klass med dess 551 lärjungar.

För den närmare granskning af helsotillståndet i de särskilda

klasserna, hvartill jag nu öfvergår, får jag hänvisa till såväl tabellerna

1—5 i bil. C., kap. III, som till de denna redogörelse bifogade

siffertabellerna 1—26, af hvilka jag här lemnar ett utdrag.

Procent sjuka lärjungar i de sär skilda klasserna vid de olika slagen af

läroverk. Med inräkning af närsynthet.

Slag af läroverk.

Gemensamma

linien.

Latinlinien.

Reallinien.

i.

II.

III.

IV.

V.

VI,1.

VI,2.

VII.i.

VII,2.

IV.

V.

VI,1.

VI,2.

VII,i.

VII,2.

Högre läroverk

37,6

41,o

43,2

43,9

45,6

49,7

52,7

58,1

58,5

38,i

35,0

38,0

39,8

48,4

50,0

Femklassiga »

41,4

42,i

45,8

48,2

47,3

—

—

—

—

45,o

42,4

—

—

—

—

Treklassiga »

33,0

40,0

37,8

Tvåkl. pedagogier____

42,0

33,7

--

Etik].

43,4

—

—

—

—

—

—

—

—

-

—

—

—

—

I DE SÄRSKILDA KLASSERNA. 123

Ännu bättre torde förhållandet åskådliggöras af de grafiska

tabellerna 6—10.

Granska vi å dem först sjukkurvan för de högre läroverken,

så finna vi, att hon från lista klassen, där sjukprocenten redan är

37,6, hastigt stiger i 2:a och 3:e klasserna, i hvilken senare sjukprocenten

är 43,2 %• Följa vi kurvan vidare, till eu början för

latinlinien, så finna vi, att hon å denna linie höjer sig ytterst obetydligt

för 4:de klassen, något mera för den 5:te. Med 6:te klassen

börjar åter en starkare stigning, och denna fortgår till och med

7:de nedre klassen, där sjukprocenten uppgår till 58,t. I skolans

sista klass är stigningen däremot mycket obetydlig, nämligen

till 58,5 %>■

Följa vi nu kurvan för reallinien, så möter oss här ett mycket

beaktansvärdt förhållande, hvartill jag i det följande mera utförligt

återkommer. Sjukkurvan sänker sig nämligen här till eu början i

4:de och 5:te klasserna. Sjukprocenten i den senare klassen nedgår

under den i lista klassen. Denna sänkning motsvaras fullkomligt

af den mera horisontala delen af kurvan för latinlinien och altså

där af en mindre betydlig stegring. Alldeles samtidigt med, det

sjukkurvan på latinlinien åter med 6:te klassen börjar starkare

höja sig, höjer sig äfven kurvan för reallinien, och den följer sedan

den förra i det närmaste parallelt genom alla de återstående klasserna.

Stegringen är i sista klassen något starkare än på latinlinien,

och sjukprocenten uppgår här till jämt 50 %\ altså är den

dock 8V2 % lägre än på latinlinien.

Jämföra vi härmed förhållandet i de olika klasserna vid de

femldassiga läroverken, så finna vi den vackraste öfverensstämmelse.

Skilnaden är egentligen blott den, att sjukproc. här är, såsom jag förut

anmärkt, något högre och framför alt redan i lista klassen 41,4 %■

Den höjer sig i 2:a och 3:e till resp. 42,i och 45,8. I 4:de klassen

är sedermera på latinlinien stegringen något starkare än vid de

högre läroverken, men en sänkning af kurvan inträffar med 5:te

klassen, och vi hafva sålunda äfven här för dessa båda klasser

tillsammans endast den svaga höjningen af sjukprocenten från 45,s

i 3:e till 47,3 i 5:te eller med 1,5 %. Den motsvarande höjningen

vid de högre läroverken var från 43,2 till 45,5 eller 2,3 %. Motsvarande

denna obetydliga höjning på latinlinien se vi på reallinien,

alldeles på samma sätt som vid de högre läroverken, eu

sänkning af kurvan för reallinien, så att denna i 5:te klassen står

i det närmaste lika lågt som i l;sta klassen. Jämförelsen anger

124

KAP. III. HELSOTILLSTÅNDET.

sålunda, att vid båda de olika slagen af läroverk sjukligheten

tilltager starkt i de 3 första klasserna, men ytterst obetydligt i de

båda följande, och detta därtill endast på latinlinien, under det att

den på reallinien icke blott icke tilltager, utan tvärtom aftager.

I de 4 sista klasserna vid de högre läroverken stiger den sedermera

betydligt på båda linierna.

För de treklassiga läroverken ligger kurvan, såsom redan är

angifvet, anmärkningsvärd! lägre än för de andra läroverken. Stegringen

af sjukprocenten är dock här starkare än vid något af de

andra slagen af skolor och utgör ej mindre än 6,9 %. För öfrigt förtjänar

det anmärkas, såväl att antalet lärjungar här är väl litet för

vinnandet af mera exakta resultat, som äfven att medelåldern för

lärjungarna är ej så obetydligt högre än vid de fullständiga och

vid de femklassiga läroverken, och möjligen har detta förhållande

någon andel i det bättre helsotillståndet, då ansträngningen därigenom

före deras inträde bör hafva varit och fortfarande i skolan

äfven bör vara mindre.

Vid de tvåklassiga pedagogierna eger en afvikelse rum ifrån,

hvad förhållandet är vid alla andra slag af läroverk, i det att sjukprocenten

här är högre i l:a än i 2:a klassen. Till denna oregelbundenhet

torde väl orsaken i första rummet höra sökas däruti,

att antalet af individer, hvilkas helsotillstånd legat till grund

för beräkningarna, är alldeles för litet. Hvarje enskild lärjunges

tillstånd inverkar med 1 %. Därjämte torde likvisst äfven böra

beaktas, att lärjungarna här äro i medeltal ett helt år äldre än i

motsvarande klasser af de 5-klassiga och de högre läroverken.

I 2:dra klassen äro de 13,7 år gamla och stå sålunda redan i andra

hälften af 14:de lefnadsåret. Vi skola i det följande erfara, hvilket

egendomligt inflytande den vid denna ålder började pubertetsutvecklingen

utöfvar på helsotillståndet.

Vid de hitfils anförda beräkningarna af sjukprocenten är öfveralt

närsyntheten medräknad. Jag har redan i det föregående framhållit,

hvilket stort inflytande den närmare kännedomen om orsakerna

till denna sjukliga förändring af synorganet utöfvat på skolhygienen.

Jag återkommer härtill mera utförligt i ett följande

kapitel, särskild! egnadt åt närsyntheten. Här vill jag endast anmärka,

att, då denna åkomma bevisligen till allra största delen,

d. v. s. i det ojämförligt största antalet fall, framkallas eller bringas

till utbildning af det ögonen ansträngande skolarbetet och väl med

MED FRÅNRÄKNING AF NÄRSYNTHET.

125

mera skäl än någon annan måste betraktas som en skolsjukdom, då

den därjämte för lifvet medför en sådan afvikelse från det normala

tillståndet, att en därmed behäftad person kan hindras från att välja

den lefnadsbana, hvilken hans håg och anlag mana honom att

välja, då vidare denna åkomma kan i sina högre grader medföra

ännu större våda, hvarom mera längre fram, så är det alldeles

gifvet, att hon, såsom här skett, måste medräknas i statistiken öfver

de långvarigare afvikelser från ett normalt tillstånd, af hvilka vår

skolungdom lider, och om hvilka det här är fråga. Då emellertid

närsyntheten, genom sina höga procenttal skymmer sundhetstillståndet

i öfrigt, då han kan stå tillsammans med ett godt helsotillstånd och

i allmänhet ej bör utgöra ett hinder för deltagandet i de, kroppsutvecklingen

befrämjande, gymnastiska öfningarna och lekarna,så är det

af största vigt att tillse, huru sjukprocenten förhåller sig, om närsyntheten

helt och hållet frånräknas, och utan tvifvel få vi då äfven eu riktigare

föreställning om skolungdomens helsotillstånd i vanlig mening.

Af tabellerna 6—10 i bilagan C, kap. III, finner man i procenttal

angifvet, huru ofta närsyntheten i hvarje klass vid de olika

slagen af läroverk varit den enda sjukliga förändring, som angifvits,

d. v. s. huru ofta den förekommit enstaka, och sålunda med

huru mycket den för hvarje klass ökat sjukprocenten i dess helhet

i föreliggande statistik. Tabellerna 1 a—5 a i samma bilaga återgifva

sjukprocenten dels med inräkning dels med frånräkning af

närsyntheten, och de här bifogade grafiska tabellerna 21—25 åskådliggöra,

hurudant förhållandet härvid blifver.

I nedan stående tabell är sjukprocenten angifven med frånräkning

af närsyntheten.

Procent sjuka lärjungar i de särskilda klasserna vid de olika slagen af

läroverk. Med frånräkning af närsynthet.

Slag af läroverk.

Gemensamma

linien.

Latinlinien.

Reallinien.

i.

IT.

in.

IV.

V.

VI,i.

VI, 2.

VII,l.

Vips.

IV.

V.

VI,i.

VI,2.

VII,i.

VII,2.

Högre läroverk.......

34.4

37,6

38,o

37,4

36,6

34,7

38,6

40,5

36,9

32,9

26,7

25,8

31,7

33,6

38,6

Pemklassiga läroverk

38,5

39,3

38,5

39,7

35,2

—

—

—

—

37,4

29,2

—

—

—

—

Treklassiga »

32,2

36,9

34,o

—

—

—

—

—

—

—

—

—

—

—

—

Tv&kl. pedagogik-____

40,2

29,5

Enkl. » ____

42,5

—

—

—

—

—

—

—

—

—

—

—

—

—

126

KAP. III. IIELSOTILLSTÅNDET.

Mest öfverskådligt visa oss de anförda grafiska tabellerna

(21—25), huruledes närsyntheten jämförelsevis mindre betydligt inverkar

på den ofvan angifna sjukprocenten för de nedersta klasserna,

men att denna inverkan ökas i mellanklasserna och i de

öfre blir så stark, att den höjer procenttalet med 21,g i 7:de öfre

klassen på latinlinien.

Första blick på dessa tabeller visar oss dessutom, huru väsentligt

sjukkurvorna, framför alt för mellanklasserna i skolan, förändras

i sin gång genom närsynthetens frånräkning. Utan tvifvel måste

dessa kurvor ur vissa synpunker betraktas såsom ett riktigare uttryck

för den verkliga »sjukligheten» bland lärjungarna vid våra

läroverk, som här ofvan och äfven i själfva komitébetänkandet

vederbörligen framhållits.

Då jag i det följande talar om sjukkurvorna å de angifna

grafiska tabellerna, menar jag alltid, så vida annorlunda ej särskild!

angifves, de röda eller de, som återgifva sjukligheten utan inräkning

af närsyntheten. De andra kurvorna, som redan förut blifvit

tagna i betraktande å andra tabeller, hafva här blott för jämförelsens

skuld blifvit inlagda.

På kurvan för de högre läroverken (graf. tab. 21) se vi, att

sjukprocenten, genom närsynthetens borttagande, sänkes från 37,6 %

till 34,4 % i Pa klassen. Den stiger sedermera hastigt i 2:a klassen

till 37,6 % och höjer sig ännu något litet i 3:dje klassen för att där

nå sitt första culmen med 38,o /. Följa vi nu för de närmast högre

klasserna till en början kurvan för latinlinien, hvilken, då närsyntheten

var medräknad, gjorde en jämförelsevis svag stigning för 4:de

och öde klasserna, så finna vi, att hon nu, då närsyntheten frånräknats,

i stället för att stiga sänker sig och detta ej blott för 4:de

och öde klasserna, utan äfven för 6de nedre, så att sjukprocenten

bär blir 34,7 % eller nästan alldeles den samma som för första

klassen. På reallinien åter, där en stark sänkning egde rum i 4:de

och öde klasserna, äfven då närsyntheten var medräknad, se vi nu

denna sänkning ännu starkare utpräglad, och alldeles som på latinlinien

fortgår sänkningen ännu i 6de nedre klassen, så att sjukprocenten

där blir 25,8, hvilket är ett minimum, som ej i någon

annan klass vid något af de olika slagen af läroverk uppnås.

Detta minimum är af intresse äfven därför, att, då det förefinnes

hos ett så pass stort antal gossar som 229 i en af vår skolas mellanklasser,

det utgör ett kraftigt bevis för, att man ingalunda får betrakta

den betydligt högre sjukprocenten i andra klasser, särskilt

MED FB.ANB. ÅKNING AF NÄKSYNTHET.

127

i motsvarande latinklass, i hvilken gossarna äro af samma ålder,

såsom något normalt eller rättare såsom uttryck för eu sjuklighet,

hvilken som regel tillkommer det uppväxande manliga slägtet vid

den ålder, för hvilken sjukprocenten här är tagen. — Den invändningen,

som kanske någon skulle vilja göra, att undersökningen af

realisterna måhända varit mindre noggrann än den af latinarna,

saknar hvarje berättigande. Deras undersökning har försiggått på

samma sätt, och vid alla de läroverk, där båda linierna finnas, har

den utförts af samma läkare, som undersökt den klassiska luden j

och vid de särskilda realläroverk, som finnas, har läkare-undersökningen

varit synnerligen omsorgsfull och fullt ut så noggrann som

vid något latinläroverk. Att den starkare sänkningen af sjukprocenten

på den reala linien i 4:de och 5:te klasserna och i 6:te nedre

ej beror på något slags fel i undersökningen, måste jag sålunda

taga för alldeles afgjordt. Detta styrkes ock af sjukprocentefls

förhållande för skolans sista 3 klasser, till hvilka jag nu öfvergår.

För latinlinien se vi kurvan från sitt minimum i öde nedre

hastigt stiga i öde öfre, där hon uppnår 38,6 %. Hon stiger sedermera

i 7:de nedre ända upp till 40,5 % och når därmed sitt andra

culmen och äfven sitt maximum. För 7:de öfre, där hon, då närsyntheten

var medräknad, visade endast en svag stigning, gör hon

nu eu betydlig sänkning ned till 3ö,o %■ Kurvan för reallinien

förhåller sig för öde öfre och 7:de nedre fullkomligt på samma sättsom

den för latinlinien och löper på vederbörligt afstånd alldeles

parallelt med denna upp till högre och högre sjukprocent, nående

31,7 i öde öfre, 33,6 i 7:de nedre, men sedermera visar hon den afvikelsen

från latinliniens sjukkurva, att hon i 7:de öfre ej sänker

sig, utan stiger fortfarande ända till 38,6 %, så att sjukprocenten i

skolans sista klass är 1,7 % högre på reallinien än på latinlinien.

Detta procentöfverskott är väl i sig själft ej synnerligen betydande,

men då realisterna för öfrigt i alla klasser visa ett bättre helsotillstånd

än latinarna, förtjänar det utan tvifvel ett särskildt beaktande,

att förhållandet i slutklassen blir omvändt. Det bör

särskild! undersökas, hvarpå detta kan bero. Jag återkommer härtill

i det följande.

Å kurvan för de femläassiga läroverken se vi, att närsynthetens

borttagande sänker sjukprocenten i lista klassen från 41,4 till 38,5^

den är sålunda här fortfarande betydligt högre än i l:a klassen

vid de högre läroverken. Den håller sig nästan alldeles oförändrad

i 2-dra klassen och likaså i 3:dje, där den får en Sänkning

128

KAP. III. HELSOTILLSTÅND!''.!.

af 0,8 %. Den svaga stigning, den här visade å den kurva, i hvilken

närsyntheten ingår, var sålunda helt och hållet beroende på inverkan

af denna. I 4:de klassen sänker sig på latinlinien ej ännu

sjukprocenten vid dessa läroverk, utan får tvärtom en liten stigning af

1.2 %, men i 5:te klassen sjunker den hastigt, alldeles som i 4:de och

öde klasserna vid de högre läroverken, och når sitt minimum med

35.2 %• På reallinien åter eger sänkningen, i fullkomlig öfverensstämmelse

med förhållandet vid de högre läroverken, redan rum i

4:de klassen, är dock här mindre betydlig, men blir i örte desto

starkare, i det den där nedgår från 37,4 %, som den är i 4:de, till

29.2 %■ — Vi finna sålunda äfven af undersökningarna vid dessa läroverk

en bekräftelse på det betydelsefulla förhållandet, att antalet med

långvarigare sjukdomar och svårare åkommor behäftade gossar, då

närsyntheten frånräknas, anmärkningsvärdt förminskas i skolans mellersta

klasser, ja att de här på alla linier och i de olika slagen af skolor

med undantag af latinlinien vid de högre läroverken få en lägre

procent än vid slutet af l:a skolåret i skolans l:a klass, och äfven

på latinlinien vid de högre läroverken är sjukprocenten i öde

nedre klassen blott några decimaler högre än den i l:sta klassen.

Men denna förbättring från det bedröfliga tillståndet i skolornas tre

första klasser blifver tyvärr, såsom kurvorna för de högre läroverken

utvisa, ingalunda bestående; tvärtom försämras, såsom ofvan är framhållet,

tillståndet i de återstående klasserna och får väl uppfattas

såsom i allmänhet sämst i 7:dc nedre klassen, i hvilken latinliniens

procent af sjuka lärjungar får sitt maximum, ett maximum, som ej

af realisterna i någon klass uppnås. Huru hög dessa senares sjukprocent

i sista klassen än i sig själf är, skjuter den dock foga öfver

sjukprocenten på den gemensamma linien i 3:dje klassen vid de högre

läroverken, och den ligger något under de femklassiga läroverkens

sjukprocent i 2:dra och 4:de klasserna samt står i jämnhöjd med

lista och 3:dje klassernas vid samma läroverk.

Vid de treklassiga läroverken och pedagogierna sänkes väl

sjukprocenten genom närsynthetens frånräknande, på sätt de anförda

grafiska tabellerna åskådligt visa, men den undergår ej några andra

förändringar, som förtjäna särskild uppmärksamhet.

Jag öfvergår nu till betraktandet af de särskilda sjukdomarnas

förekomst i skolans olika klasser.

SJUKDOMSSTATISTIK.

129

Å de i bilagan C., kap. III, intagna tabellerna 1—5 finner man

procentberäkningar för de olika klassgrupperna.

Jag vill ej bär uppehålla mig med detaljbetraktelser öfver

nämnda tabeller, utan inskränker mig tils vidare till att hänvisa

till de samma, om man vill göra jämförelser mellan sjukdomarnas

förekomst i de 3 nedre gemensamma klasserna samt i mellanklasserna

och i öfverklasserna på de olika linierna, hvardera gruppen

tagen som ett helt för sig. Hvad som för denna undersökning är

af långt större intresse är att följa de särskilda sjukdomarnas förekomst

klass för klass hela skolan igenom. De här bifogade siffertabellerna

1—26 angifva denna förekomst för de i frågoformulären

»särskildt upptagna» sjukdomarna och tabellerna 27—54 för de

under rubrikerna »annan långvarig sjukdom» angifna. I de förra

tabellerna finner man äfven för hvarje klass i hvarje särskild

skola angifvet, huru många lärjungar varit behäftade med en viss

sjukdom. Procenttalen äro däremot för hvarje klass beräknade för

alla skolor tillsammans inom de olika grupperna af skolor. Jaghänvisar

för det följande till dessa tabeller och till nedan stående

utdrag ur de samma, men framför alt till de grafiska tabellerna

11—15 och 16—20.

Det torde kanske böra erinras om, att det ej här, såsom i

det föregående, är fråga om eu sjukstatistik, utan om eu sjukdomsstatistik,

d. v. s. huru ofta eller hos huru många en viss sjukdom

förekommit bland ett gifvet antal individer. En individ kan

naturligtvis vara behäftad med flere olika sjukdomar, och antalet

långvarigare sjukdomar öfverstiger sålunda, såsom vi i tabellerna

se, mera eller mindre betydligt antalet sjuka lärjungar.

Hvad först de i frågoformulären särskildt upptagna sjukdomarna

beträffar, så finna vi, att i första klassen bleksoten är vid såväl de

högre som de 5- och 3-klassiga läroverken den oftast förekommande

af alla. Den procent, hvarmed den här uppträder, är vid

de högre och de femklassiga läroverken nästan alldeles den samma,

nämligen resp. 15,o % och 14,5 %) en öfverensstämmelse, som ju är

mycket påfallande och synnerligen talande för undersökningens

tillförlitlighet i stort taget. Vid de treklassiga läroverken är procenten

något litet större, nämligen 16,s %, altså 1,8 % högre än vid

de fullständiga läroverken, en skilnad, så obetydlig, att den knappast

är nämnvärd. Vid pedagogierna förekomma en del afvikelse!-,

för hvilkas bedömande man måste taga i betraktande, att lärjungeantalet

här är så litet, att tillfälligheter alt för mycket kunnat

Lärov.-kom. bet. III. 9

130

KAP. in. HELSOT1LLSTANDET.

Lärjungarnas helsotillstånd. Sammanställning Massvis med

procenttal för de särskilda skjukdomarna.

Vid de högre allmänna läroverken.

1

Klass.

Antal

lärjungar.

j % långvari-

j gare sjuka.

Bleksot.

Näsblod.

Nervretlighet.

Bristande

matlust.

Hufvudvärk.

Närsynthet.

Annan

ögonsjukdom.

Ryggradskrök-

niug.

Skrofler.

Annan långv.

sjukdom.

EL ^

2 <

s p

p 2.

7= crc

p

L.

VII2.........

B66

58,5

11,8

6,5

3,o

2,3

9,2

37,8

5,7

1,2

0,9

12,6

90,6

))

VII1.........

602

58,i

12,5

8,1

3,o

2,3

15,o

32,5

5,3

1,0

1,3

12,5

93,5

»

VP .........

854

52,7

13,5

6,4

2,i

1,4

13,8

24,0

6,4

1,4

1,9

12,1

83,o

»

VP .........

961

49,7

12,2

7,2

2,i

1,7

13,4

23,4

4,2

i,o

1,6

10,5

77,9

))

V .........

975

45,5

13,0

7,0

1,9

3,3

13,3

17,3

4,3

1,3

3,1

9,9

74,4

”

IV .........

1,017

43,9

13,i

4,2

1,4

2,9

15,o

9,8

5,1

1,2

3,6

9,7

66,0:

R.

VII2.........

176

50,o

7,4

5,7

1,1

1,1

11,9

21,0

5,7

5,7

1,1

15,9

76,o

»

VII1.........

156

48,4

10,9

6,4

1,9

0,6

8,3

26,3

3,8

3,3

0,6

12,3

74,4

n

VP .........

186 39,8

9,1

5,4

—

1,1

9,7

16,7

4,8

3,2

1,1

10,8

61,9

»

VP .........

229

38,o

7,4

4,8

0,9

3,1

10,9

19,c

3,5

0,9

1,7

8,3

61,1

»

V .........

412

35,o

9,0

5,8

1,5

0,5

9,7

12,e

5,4

1,0

1,7

6,1

53,3

»

IV .........

649

38,i

10,o

4,9

0,8

3,1

12,8

8,9

4,5

2,9

2,8

8,8

60,i

G.

1. III........

1,644! 43,8

13,9

6,4

1,9

3,8

15,9

9,6

5,2

1,4

3,o

9,0

70,7

))

11........

1,607

41,o

13,«

6,4

2,7

5,5

15,1

6,4

5,8

1,9

3,3

7,9

68,o

»

I ........

1,192,

37,c

15,o

5,5

1,8

4,6

11,7

6,1

4,0

0,8

3,o

9,7

62,8

Lärjungarnas helsotillstånd. Sammanställning klassvis med

procenttal för de särskilda sjukdomarna.

Vid de 5-klasstga läroverken.

Klass.

Antal

lärjungar.

% långvari- gare sjuka.

Bleksot.

Näsblod.

Nervretlighet.

Bristande

matlust.

Hufvudvärk.

Närsynthet.

Annan

ögonsjukdom.

so

V;

3<3

_ 03

t»

O p_j

CJQ Er

■ FT

O:

tf

^Skrofler.

Annan långv.

sjukdom.

% långv.

sjukdomar.

L.

V ............

165

47,3

12,7

5.5

3,0

3,6

11,5

23,7

6,1

1,2

1,2

11,5

80,o

»

IV............

199

48,2

14,o

5,5

3,5

3,5

15,i

11,0

3,0

0,5

1,5

12,1

70,y

R.

V ............

145

42,4

8,3

4,8

0,7

2.8

10,3

16,5

2,8

0,7

1,4

10,3

58,o

»

IV............

251

45,o

9,o

6,4

0,8

2,8

14,3

10,7

7,2

0,4

2,8

9,»

64,5

G.

i. in........

549

45,8

12,9

6,7

3,0

3,9

14,8

11,6

3,9

1.1

4,5

8,8

71,2

)>

11........

5S1

42,i

15,o

7,0

4,4

6,1

16,8

7,3

4,5

1,3

3,5

11,0

77,4

))

1 ........

552

41,4

14,5

4,o

1,4

5,6

14,1

6,1

4,9

2,2

3,4

9,2

65,4

SAMMANSTÄLLNING KLASSVIS. 131

Lärjungarnas helsotillstånd. Sammanställning Massvis med

procenttal för de särskilda sjukdomarna.

Vid de 3-kIassiga läroverken.

Klass.

Antal

lärjungar.

JQ *

P

»

D

Ö* £

PT 5

P 7''

Bleksot.

1 Näsblod.

Nervretlighet.

Bristande

matlust.

Hufvudvärk.

Närsynthet.

Annau

ögonsjukdom.

g

aq

„ Cjq

ö *-t

crq cd

• pr

H

O:

pr

Skrofler.

Annan långv.

sjukdom.

% långv.

sjukdomar.

L.

V ............

10

70,o

40,o

—

—

—

10,o

10,o

10,o

_

_

10,o

80,0

»

IV............

36

44,4

30,5

2,8

2,8

2,8

8,3

5,5

2,8

—

2,8

13.9

72,2

R.

V ............

2

100, o

_

_

_

_

_

100,o

_

100,o

n

IV............

29

55,2

13,8

6,9

3,5

3,5

10,3

10,3

13,8

—

—

17,2

79,3

G.

i. in........

185

37, s

16,8

6,5

1,6

4,3

9,2

7,6

4,3

1,1

2,2

5,9

59,5

»

it........

219

40,6

16,9

7,8

1,8

7,3

10,0

6,9

4,1

2,3

2,3

8,2

67,6

)

i ........

196

33,7

16,8

5,6

1,0

3,1

9,7

5, o;

2,0

—

3,1

7,7

54,6

Lärjungarnas helsotillstånd. Sammanställning klassvis med

procenttal för de särskilda sjukdomarna.

Vid de 2-klassiga pedagogierna.

Klass.

Antal

lärjungar.

% långv.

sjuka.

Bleksot.

Näsblod.

Nervretlighet.

Bristande

matlust.

Hufvudvärk.

Närsynthet.

Annan

ögonsjukdom.

PO

*<

aq

B <3

• pt

H

O:

PT

Skrofler.

Annan långv.

sjukdom.

% långv.

sjukdomar.

g. i. in........

15

26,7

6,7

—

—

__

13,3

6,7

—

—

—

6,6

33,3

» ii ........

95

33,7

13,7

1,0

2,1

1,0

11,6

5,3

4,2

—

3,2

7,4

49,5

» i ........

112

42,o

5,4

7,1

6,2

0,9

10,7

2,7

5,4

1,8

2,7

15,1

58,o

Lärjungarnas helsotillstånd. Sammanställning klassvis med

procenttal för de särskilda sjukdomarna.

Vid de 1-klassiga pedagogierna.

Klass.

Antal

lärjungar.

% långv.

sjuka.

Bleksot.

Näsblod.

Nervretlighet.

Bristande

matlust.

Hufvudvärk.

Närsynthet.

Annau

ögonsjukdom.

Ryggradskrök-

ning.

Skrofler.

Annan långv.

sjukdom.

% långv.

sjukdomar.

G. 1. I..........

113

43,4

23,9

1,8

1,8

2,7

9,7

2,6

4,4

1,8

9,7

6,2

64,6

132

KAP. III. HELSOTILLSTÅNDET*

gorå sig’ gällande. Vid de tvåklassiga pedagogierna bildar sålunda

l:a klassen, med blott 5,4 % besigtiga-, ett undantag, under det att

procenten i 2:dra klassen liöjer sig nästan till jämnhöjd med den i de

femklassiga läroverkens första klass. Vid de enklassiga pedagogierna

åter är procenten abnormt hög, nämligen 23,9 %• Granska vi siffertabellen

26, där de särskilda skolorna af detta slag äro upptagna,

så finna vi, att detta höga procenttal är föranledt af förhållandet

vid Lindesbergs pedagogi, där 18 af 26 lärjungar, altså 69,2 %, äro

angifna såsom bleksigtiga. Huru härmed kan hänga tillsammans,

är jag ej i tillfälle att närmare upplysa; men det är tydligt, att vi

här hafva att göra med så små tal, att de på dem grundade resultaten

ej kunna hafva någon mera allmängiltig betydelse. Äfven

vid Säters lilla pedagogi finna vi en dylik abnormt hög bleksotsprocent,

i det att 4 af skolans 9 lärjungar äro bleksigtiga, och äfven

detta inverkar något på slutsiffran för samtliga dessa små

skolor, hvilkas sammanlagda lärjungeantal blott uppgår till 113.

Jag har velat påpeka dessa förhållanden för att redan här fästa

uppmärksamheten på, huru föga vigt; man måste fästa vid de procenttal,

som stödja sig på ett för litet antal lärjungar.

Följa vi bleksotens förhållande i öfriga klasser hela skolan

igenom och härvid först vända vår uppmärksamhet åt de högre

läroverken, så finna vi (graf. tabellen 11), att dess kurva med svaga

svängningar småningom sänker sig ända till och med öde nedre

klassen. Sänkningen är på reallinien betydligt starkare än på latiulinien.

På den senare höjer den sig åter något i 6de öfre för att sedermera

åter i de båda sista klasserna sjunka ned till 12,5 % och 11,b %■

På reallinien höjer den sig äfven i 6de öfre i nästan alldeles samma

grad som på latinlinien, men höjningen fortgår här äfven i 7:de

nedre klassen, och först i 7:de öfre, altså ett år senare än på latinlinien,

sker en sänkning, hvilken här går ned till 7,4 %. Öfver

hufvud taget kan man sålunda säga, att bleksoten, som i första

klassen uppträder på ett sådant sätt, att i det närmaste hvar 7:de

gosse därmed är behäftad, småningom i de följande klasserna aftager,

så att i 7:de öfre på latinlinien hvar 8:de å 9:de och på

reallinien ungefär hvar 13:de lärjunge är bleksigtig; dock inträffar

en mindre stegring i bleksotens förekomst i 6de öfre klassen på

latinlinien och i 6de öfre och 7:de nedre klasserna på reallinien.

Vid de femklassiga läroverken visar sig, på det hela taget, ett

förhållande, som fullt öfverensstämmer med det vid de högre läroverken.

Från 14,5 % sjunker procenten med vissa fluktuationer,

BLEKSOTENS FOREKOMST.

133

ner till 12,7 / i 5:te klassen på latinlinien, hvilket senare procenttal

är nästan alldeles det samma som i motsvarande klass vid de

högre läroverken, där procenten är 13,0 % och altså blott 0,3 %

högre. På reallinien går den ner till 8,3 %. För motsvarande realklass

vid de högre läroverken finna vi procenttalet vara 9,o /, och

öfverensstämmelsen är sålunda nära nog fullständig.

Vid de treMassiga läroverken håller sig procenten i det allra

närmaste oförändrad genom alla 3 klasserna. Om förhållandet vid

pedagogierna har jag ofvan yttrat mig. Frånse vi detta, ställer sig

bleksotens förekomst vid de öfriga läroverken i alla klasser tillsammans

samt på de olika linierim och afdelningarna på följande

sätt.

Bleksotens förekomst. Procentuppgifter.

Alla klas- ser till-

Gem.

linien.

L a t

n 1 i n i e n.

Reallinien.

sammans.

1—in.

IV—V.

VI, 1 — VII, 2.

IV—V.

VI,1—VII,2.

Vid de högre läroverken

12,7

14,1

13,0

12,4

10,0

8,6

» » femkl. »

13,4

14,3

13,7

—

9,1

—

» » trekl. »

17,7 »)

16,8

—

—

—

—

1) lärjungarna i öfverklasserna häri inberäknade.

Huru mycket bleksoten, såsom ensamt förekommande långvarigare

sjukdom, bidrager till höjandet af den allmänna sjukprocenten

i denna statistik, d. v. s. procenten af sjuka lärjungar, synes

af tah. 6 i bilagan C, kap. III. För de högre läroverken lemnar

jag häröfver följande sammanställning:

Bleksot, såsom enstaka förekommande (utan samtidig annan långvarigare

sjukdom), höjer sjukprocenten vid de högre läroverken på

följande sätt:

kl. I. II.

III.

TV.

V.

VI,1.

VI,2.

VII.l.

VII,2

ILat.

4,7

4,2

3,0

3,3

3,3

2,7.

% 5,2 4,4

4,5

(Real.

4,5

2,9

1,3

2,7

1,9

1,1.

Bleksotens inverkan på den allmänna sjukprocenten är sålunda

starkast i första klassen och för öfrigt i hvarje klass starkare på

latinlinien än på reallinien (jfr graf. tabellerna 26—30).

134

KAP. III. HELSOTILLSTÅND!''!''.

Om bleksot har högsta procenten i skolornas första klass, så

är det, om vi frånse pedagogierna och närsyntheten i de högre

klasserna, dock af de särskilda sjukdomarna hufvudvärken, hvars

kurva ligger högst såväl vid de högre som vid de femklassiga läroverken,

och detta i hvarje särskild klass, med undantag för latinlinien

af blott 7:de öfre klassen vid de högre och 5:te klassen vid

de femklassiga läroverken, där bleksoten har eu något högre procent.

Vid de tréklassiga läroverken ligger den i alla klasserna

under bleksotskurvan.

Granska vi nu något närmare hufvudvärkskurvan vid de högre

läroverken, så bör det genast falla i ögonen, huruledes hon i sin

allmänna gång nästan helt och hållet liknar den allmänna sjukkurvan,

sådan denna är, då närsyntheten frånräknas (graf. tab. 21).

Hon börjar i Osta klassen med 11,7 %, stiger starkt i 2:dra klassen

och ännu något litet i 3:dje, så att hon där får sin första spets med

15,9 ”»■ Hon sänker sig därefter på latinlinien i 4:de och 5:te klasserna

ned till 15,o och 13,3 %, blir i den följande klassen stående vid

denna höjd, stiger ej nämnvärdt i 6:te öfre, men däremot raskt i 7:de

nedre, där hon får sin andra spets med 15 %, hvarefter hon åter i

sista klassen sjunker ned till 9,2 %. På reallinien sänker hon sig

i 4:de och öde klasserna, likasom den allmänna sjukkurvan och de

olika sjukdomskurvorna i allmänhet, ännu mycket starkare än på

latinlinien, nämligen ned till 12,s och 9,7 %. Etter någon höjning i 6:te

nedre sänker hon sig i de följande båda klasserna, men stiger i

sista klassen och når där 11,9 %.

Vid de femklassiga läroverken finna vi öfver hufvud motsvarande

gång af kurvan, egentligen endast med den skilnaden, att

hon når sin spets med 16,s % redan efter den hastiga stigningen i

2:dra klassen. Efter att i 3:dje klassen hafva åter sänkt sig blir

hon i 4:de klassen i det närmaste i samma höjd och sjunker i 5:te

klassen till 11,5 °/° på latinlinien och 10,3 % på reallinien.

Vid de tréklassiga läroverken visar hon endast en obetydlig

stigning i 2:dra klassen, så att hon där får sin spets, men för öfrig!

ligger hon tämligen i jämnhöjd i alla tre klasserna och förhåller

sig sålunda nästan alldeles lika med bleksotskurvan för dessa läroverk.

Vid de tvåklassiga pedagogierna visar hon en liten stigning

från lista till 2:dra klassen, nämligen från 10,7 till 11,6 %, och vid

de enklassiga pedagogierna finna vi procenttalet för hufvudvärken

vara 9,7 %.

135

HUFVUD''VÄRKENS FÖREKOMST.

Följande öfversigt åskådliggör

hufvudvärhens förekomst.

Alla klas- ser till-

Gem.

linien.

Lat

n 1 i n i’e n.

Rea

linien.

sammans.

I—in.

IV—V.

VI,1 —VII,2.

IV—V.

VI, 1—VII, 2.

Vid de högre läroverken

13,5

14,5

14,3

13,0

11,6

10,3

» » fe inkl. »

14,6

15,3

13,5

—

12,9

—

» » trekl. »

9,6 •)

9,7

—

_

—

—

» » tvåkl. pedagog. ..

11,2 2)

—

—

—

—

—

» » enkl. »

9,7

—

—

—

—

_

*) Öfverklasserna inberäknacle.

2) 15 lärjungar från öfverldass. inberäknade.

I allmänhet synas, enligt den föreliggande statistiken, gossarna

vid de treklassiga läroverken och pedagogierna lida något mindre

af hufvudvärk än de vid de 5-klassiga och de högre läroverken.

Det förtjänar beaktas, att lärjungarnas medelålder vid de först nämnda

är i hvarje motsvarande klass högre än vid de sist nämnda läroverken.

På den gemensamma linien och latinlinien är i allmänhet taget

vid de 5-klassiga och de högre läroverken hvar 6:te å 8:de gosse

besvärad af ofta återkommande hufvudvärk. På reallinien är väl förhållandet

något litet bättre, men i alla fall besväras äfven å denna

hvar 8:de å 9:de gosse af denna åkomma. Vid de treklassiga

läroverken är omkring hvar 10:de och vid pedagogierna hvar 9:de

å 10:de däraf lidande.

Om man undantager den lilla ytterligare stigningen af hufvudvärken

i de högre läroverkens 3:dje klass, är förhållandet för öfrig!

sämst i 2:dra klassen, i hvilken vid de högre och de femklassiga

läroverken ofta återkommande hufvudvärk uppgifvits för ej mindre

än hvar öde ä 7:de gosse, ett förhållande, som synes mig ensamt

för sig egnadt att tillvinna sig största uppmärksamhet.

Såsom ensam förekommande långvarigare sjukdom bidrager

hufvudvärken att i de högre läroverken på följande sätt höja sjukprocenten

:

IV.

V.

VI,i.

VI,2.

VII.l.

VII,2

Lat. 6,0

4,5

4,4

3,5

3,5

1,2

Real. 5,2

3,4

8,9

5,4

2.6

4,5.

% 3,9 5,7

136

KAP. III. HELSOTILLSTÅNDET.

Förutom i första klassen och i sista klassen på latinlinien,

där bleksoten har försteget, är sålunda ofta återkommande hufvudvärk,

då man bortser från närsyntheten, den åkomma, som vid

nämnda läroverk mest åt alla bidrager att höja den allmänna sjukprocenten.

— Ett nästan alldeles öfverensstämmande förhållande

eger rum vid de femklassiga läroverken. (Jfr för öfrigt för

samtliga läroverken graf. tabellerna 26—30).

Näst efter bleksot och hufvudvärk är »ofta återkommande

näsblod» den hos den manliga skolungdomen oftast förekommande

sjukliga företeelsen. I första klassen förekommer den, enligt de

lemnade uppgifterna, vid de högre läroverken hos 5,5, vid de femklassiga

hos 4,n och vid de treklassiga hos 5,6 / af gossarna.

Äfven här finna vi sålunda en slående öfverensstämmelse i de

resultat, hvartill undersökningen ledt. I samtliga de nämnda slagen

af läroverk sker eu tämligen betydlig stegring af näsblödningens

förekomst i andra klassen, starkast vid de 5-kIassiga läroverken,

där den i första klassen var lägst. I tredje klassen blir procenten

oförändrad vid de högre, sänker sig ej häller nämnvärdt vid de

5-klassiga, men något mera vid de 3-klassiga läroverken. Följa

vi sedermera förhållandet i de öfriga klasserna vid de högre läroverken,

så finna vi, att på båda linierim en tämligen betydlig

sänkning försiggår i 4:de klassen; härefter höjer sig kurvan för

latinlinien i öde klassen upp till 7,o %, håller sig sedermera på

ungefärligen samma höjd, endast med en föga nämnvärd sänkning

i öde öfre, tils den i 7:de nedre stiger till sitt maximum, med 8, i

procent, för att sedermera åter något sänka sig i 7:de öfre. På

reallinien håller den sig efter sänkningen i 4:de klassen lägre än

på latinlinien, men får äfven här sitt maximum i 7:de nedre,

hvilket maximum är alldeles lika med procenttalet i andra och

3:dje klasserna eller 6,4 %. Vid de 5-klassiga läroverken sker

äfven på såväl latin- som reallinien i 4:de och öde klasserna en

sänkning ned till resp. 4,8 och 5,5 % i sist nämnda klass.

I det hela synes sålunda näsblodskurvan visa ett sådant

förhållande, att den stiger i 2:dra, når här sitt första maximum,

sänker sig sedan i 4:de eller 4:de och 5de klasserna; har sedan

en å latinlinien vid de högre läroverken mest utpräglad tendens

att höja sig i öfverklasserna och når sitt absoluta maximum i 7:de

nedre klassen för att sedermera åter sänka sig i 7:de öfre. För

137

NÄSBLODS FÖREKOMST.

förhållandet vid olika skolor och klassgrupper lemnas följande

sammanställning:

Näsblods förekomst hos procent af lärjungeantalet.

Alla klas- ser till-

Gem.

linien.

Latinlinien.

R é

11 i n i e n.

sammans.

I—in.

IV—V.

VI, 1—VII, 2.

IV—V.

VI, 1—VII, 2.

Vid

de högre

läroverken

0,2

6,2

5,6

7,1

5,3

5,5

»

» femkl.

»

5,8

5,»

5,5