SOU 1890:5

UNDERDÅNIGA UTLÅTANDEN OCH YTTRANDEN

ANGÅENDE

LÅEOVEKKSKOMITÉNS

DEN 2 5 AUGUSTI 18 84 DATEKADE

BETÄNKANDE

ii.

AFGIFNA AF

DOMKAPITLEN, DIREKTIONERNA ÖFVER STOCKHOLMS

STADS UNDERVISNINGSVERK OCH NYA ELEMENTARSKOLAN

I STOCKHOLM

ÄFVENSOM ÅTSKILLIGA LÄROVERKSKOLLEGIER.

STOCKHOLM

IVAR HAjGGSTRÖMS boktryckeri

. 1885.

Innehållsförteckning.

Sid.

1) Underdånigt utlåtande af domkapitlet i Upsala den 26 September

1885 .............................................................................. 1

2) Transumt af protokollet i Upsala domkapitel den 26 September

1885 ...................................................................................... 11

3) Underdånigt yttrande af Upsala allmänna läroverks kollegium den

30 April 1885 ......................................................................... 1;:

4) D:o af Gelle allmänna läroverks kollegium den 29 April 1885..... 20

5) D:o af Hudiksvalls allmänna läroverks kollegium den 27 April 1885 22

6) D:o af Norrtelge allmänna läroverks kollegium den 13 Februari 1885 36

7) D:o af Söderhamns allmänna läroverks kollegium den 27 April 1885 40

8) Underdånigt utlåtande af domkapitlet i Linköping den 2 September

1885 ............................................................................. 44

9) Utdrag af protokollet i Linköpings domkapitel den 2 September 1885 54

1 0) Underdånigt yttrande af Linköpings allmänna läroverks kollegium

den 19 Mars 1885 .................................................................... 5b

11) D:o af Norrköpings allmänna läroverks kollegium den 21 Maj 1885 58

12) D:o af Yest-erviks allmänna läroverks kollegium den 23 Maj 1885 65

13) D:o af Söderköpings allmänna läroverks kollegium den 9 Maj 1885 66

14) Underdånigt utlåtande af domkapitlet i Skara den 26 Augusti 1885 73

15) Yenersborgs läroverkskollegii skrifvelse till domkapitlet i Skara

den 29 Maj 1885 ..................................................................... 84

16) Mariestads läroverkskollegii yttrande den 1 Juni 1885............... 85

1 7) Utdrag af läroverkskollegiets i Lidköping protokoll den 3 Juni 1885 86

18) D:o af läroverkskollegiets i Alingsås protokoll den 15 Maj 1885... 89

19) Rektors vid Hjo pedagogi skrifvelse till domkapitlet i Skara den

9 Juni 1885 .............................................................................. 89

20) Underdånigt utlåtande af domkapitlet i Strengnäs den 22 Augusti

1885 ................................................................................. 100

21) Utdrag ur protokollet vid Strengnäs allmänna läroverks kollegii

sammanträde

den 27 Maj 1885 ............................................... 108

22) Örebro läroverkskollegii yttrande den 22 Maj 1885 .................. 114

IV

Sill.

23) Underdånigt yttrande af Nyköpings allmänna läroverks kollegium

den 9 Maj 1885 ........................................................................ 118

24) Protokoll i lärarekollegiet vid Södertelge pedagogi den 26 Maj

1885 ............................................................................................. 132

25) Underdånigt utlåtande af domkapitlet i Vesterås den 19 Augusti

1885 ................................................................................ 134

26) Vesterås allmänna läroverks kollegii yttrande den 4 Juni 1885 ... 161

27) Utdrag af protokollet i Ealu allmänna läroverks kollegium den 13

April 1885 ............................................................................... 175

28) Sala allmänna läroverks kollegii skrifvelse till domkapitlet i Vesterås

den 31 Maj 1885 ............................................................ 177

29) Rektors vid Köpings pedagogi skrifvelse till domkapitlet i Vesterås

den 23 Maj 1885 .......................................................... 179

30) Rektors vid Hedemora pedagogi skrifvelse till domkapitlet i Vesterås

den 5 Juni 1885 ............................................................ 183

31) Underdånigt utlåtande af domkapitlet i Vexiö den 2 September 1885 191

32) Utdrag ur protokollet i Vexiö domkapitel den 2 September 1885 213

33) Protokoll i Vernamo läroverkskollegium den 29 Juni 1885 ...... 214

34) Grenna läroverkskollegii skrifvelse till domkapitlet i Vexiö den

29 Juni 1885 .......................................................................... 215

35) Underdånigt utlåtande af domkapitlet i Lund den 26 Augusti 1885 217

36) Underdånigt yttrande af Malmö allmänna läroverks kollegium den

17 April 1885 .......................................................................... 226

37) Transumt af protokoll vid Malmö läroverkskollegii sammanträden

den 17 och 29 April 1885......................................................... 231

38) Underdånigt yttrande af Kristianstads allmänna läroverks kollegium

den 18 April 1885 ..................................i .................... 234

39) Utdrag af protokollet i Karlskrona allmänna läroverks kollegium

den 10 April 1885.................................................................... 241

40) Underdånigt yttrande af Helsingborgs allmänna läroverks kolle- .

gium den 30 Maj 1885 ............................................................ 280

41) D:o af rektor vid Helsingborgs allmänna läroverk den 8 Juni 1885 288

42) D:o af Ystads allmänna läroverks kollegium den 17 April 1885 289

43) D:o af Landskrona allmänna läroverks kollegium den 28 April 1885 292

44) D:o af Engelholms allmänna läroverks kollegium den 24 April 1885 293

45) Underdånigt utlåtande af domkapitlet i Göteborg den 23 September

1885 .............................................................................. 295

46) Göteborgs högre latinläroverks kollegii skrifvelse till domkapitlet

i Göteborg den 28 Maj 1885 ........................ :....................... 325

V

Sid.

47) Göteborgs högre realläroverks kollegii skrifvelse till domkapitlet

i Göteborg den 27 April 1885................................................. 337

48) Göteborgs femklassiga allmänna läroverks kollegii skrifvelse till

domkapitlet i Göteborg den 14 Mars 1885................................. 344

49) Protokoll i Halmstads allmänna läroverks kollegium den 9 Maj 1885 347

50) Utdrag af protokollet i Strömstads allmänna läroverks kollegium

den 14 Mars 1885 ................................................................... 352

51) Protokoll i läroverkskollegium vid Kungelfs pedagogi den 4 Mars

1885 ........................................................................................ 355

52) Utdrag af protokollet i lärarekollegium vid Kungsbacka pedagogi

den 17 Mars 1885 .................................................................... 364

53) Underdånigt utlåtande af domkapitlet i Kalmar den 25 Augusti

1885 ........................................ 376

54) Utdrag af protokollet i Kalmar domkapitel den 25 Augusti 1885 376

55) D:o af d:o i Kalmar allmänna läroverks kollegium vid vårterminens

slut 1885 ....................................................................... 377

56) Underdånigt utlåtande af domkapitlet i Karlstad den 25 Augusti

1885 ....................................................................................... 392

57) Underdånigt yttrande af Karlstads allmänna läroverks kollegium

den 18 Juni 1885 ..................................................................... 401

58) Utdrag ur protokollet i Kristinehamns allmänna läroverks kollegium

den 10 Juni 1885 ............................................................ 404

59) D:o af d:o i Pilipstads allmänna läroverks kollegium den 27

Juni 1885 .............................................................................. 408

60) D:o af d:o i Åmåls allmänna läroverks kollegium den 15 Juni 1885 410

61) Underdånigt utlåtande af domkapitlet i Hernösand den 14 Augusti

1885 ...................... 415

62) Transumt af Hernösands konsistorii protokoll den 14 Augusti 1885 422

63) Underdånigt yttrande af Hernösands allmänna läroverks kollegium

den 13 Juni 1885 .................................................................... 426

64) Utdrag af protokollet i Hernösands läroverkskollegium den 5

Juni 1885 ................................................................................ 427

65) Underdånigt yttrande af Umeå allmänna läroverks kollegium den

4 Juni 1885 .............................................................................. 429

66) Transumt af Luleå läroverkskollegii protokoll den 10 Juni 1885 434

67) Sundsvalls läroverkskollegii yttrande den 8 Juni 1885 ............... 436

68) Underdånigt utlåtande af domkapitlet i Visby den 19 Augusti 1885 441

69) Utdrag ur protokollet i Visby allmänna läroverks kollegium den 20

April 1885 ................................................................................. 443

VI

Sid.

70) Underdånigt utlåtande af direktionen öfver Stockholms stads undervisningsverk

den 28 Augusti 1885 ............................................. 447

71) Utdrag af protokollet hos direktionen öfver Stockholms stads undervisningsverk

den 28 Augusti 1885 ............................................. 451

72) Skrifvelse till direktionen öfver Stockholms stads undervisningsverk

från lärarekollegiet vid högre latinläroverket å Norrmalm

den 27 April 1885 .................................................................... 456

73) D:o till d:o från lärarekollegiet vid högre latinläroverket å Södermalm

den 30 April 1885 ........................................................ 475

74) D:o till d:o från lärarekollegiet vid Stockholms högre realläroverk

den 30 April 1885 ............................................................ 486

75) D:o till d:o från lärarekollegiet vid Jakobs allmänna läroverk

den 20 April 1885.................................................................... 499

76) Protokoll i Katarina allmänna läroverks kollegium den 11 April 1885 503

77) Skrifvelse till direktionen öfver Stockholms stads undervisningsverk

från lärarekollegiet vid Ladugårdslands allmänna läroverk

den 14 April 1885.................................................................... 505

78) Underdånigt utlåtande af direktionen öfver nya elementarskolan

i Stockholm den 27 Augusti 1885 ............................................. 511

79) Nya elementarskolans lärarekollegii skrifvelse till skolans direktion

den 1 Juni 1885 .................................................................... 518

Bihang.

80) Underdånigt utlåtande af styrelsen för tekniska skolan i Stockholm

den 11 November 1885 ................................................... 566

81) Underdånig petition af teckningslärarne vid de högre allmänna

läroverken i Stockholm den 12 Oktober 1885 ........................... 572

82) D:o af svenska teckningsläraresällskapet den 9 November 1885... 582

Till Konungen.

Genom remiss på nådigste befallning bar domkapitlet i Upsala 1

fått sig ålagdt att, efter det tillfälle gifvits de under domkapitlet

lydande läroverkskollegierna, som sådant kunde önska, att yttra sig

i ämnet, afgifva underdånigt yttrande öfver läroverkskomiténs den

25 Augusti 1884 afgifna underdåniga utlåtande och förslag angående

organisationen af rikets allmänna läroverk och dermed sammanhängande

frågor; och får domkapitlet till underdånigt fullgörande

häraf, efter erhållet nådigt anstånd dermed till innevarande månads

slut, med bifogande af de underdåniga yttranden, som inkommit från

lärovérkskollegierna vid Upsala, Gefle, Hudiksvalls, Söderhamns och

Norrtelge allmänna läroverk, för egen del afgifva följande underdåniga

utlåtande.

Såsom sitt omdöme i största allmänhet öfver det föreliggande

förslaget måste domkapitlet uttala den mening, att det mycket stora

och vidlyftiga arbetet ingalunda kan anses motsvaradt af det vunna

resultatet. Med fullt fog hade man kunnat vänta, att detta på grund

af den storartade anläggningen och de omfattande undersökningarna

framträdt bättre genomtänkt och mera lyckadt än det i grunden föga

genomtänkta förslaget och det i högsta måtto betänkliga omstörtningsförsök,

komitén derigenom utfört emot våra allmänna läroverk. Ty

såsom ett sådant försök måste domkapitlet betrakta det visserligen

endels förtäckta, men dock genomgående sträfvandet att undergräfva

de grundvalar, hvarpå dessa läroverk ännu lyckligtvis till någon del

hvila — allt för att tillmötesgå de lika högljudda som ensidiga

krafven hos en modem tidsrigtning, som i främsta rummet, för att

icke säga uteslutande, fordrar afseende på det närmast och omedelbart

nyttiga, så mycket bättre om detta äfven kan ernås för det

1

2

bästa priset. Den klassiska bildningen skänker ingen omedelbar

nytta åt sina idkare, såsom Händelsen deremot anses vara med de

reala kunskapsämnena, som mera omedelbart komma till användning

i lifvet. Derföre måste detta förment hindrande och icke vidare

tidsenliga moment så mycket som möjligt aflägsnas från våra allmänna

bildningsanstalter, som derigenom skulle förenklas och följaktligen

kunna billigare anordnas, dock med tillfälle till klassiska studier för

blifvande prester och vetenskapsmän, således för dem, som allena

anses behöfva den klassiska bildningen. Att detta förfarande står i

strid med hvad man i de stora kulturländerna fortfarande anser för

de allmänna läroverkens uppgift — såsom professor Sundén i sin

reservation klart framhållit — detta har komitén från sin ensidiga

utgångspunkt vid sina vidlyftiga undersökningar icke ansett betänkligt.

För komiténs syfte erfordrades den nuvarande lialfklassiska

eller B-liniens bortskaffande, såsom en mycket anlitad utväg för det

största antalet lärjungar i våra offentliga skolor att med befrielse

från grekiskan kunna inhemta den latinkunskap, som erfordras för

de akademiska studierna. Och för att drifva detta stora flertal öfver

till den reala linien, måste å ena sidan grekiskan göras till ett

obligatoriskt läroämne på den" klassiska linien och å den andra sidan

examensfordringarna vid universiteten så omgestaltas, att för alla

icke klassister latinkunskapen skulle dels göras obehöflig, dels inskränkas

till ett minimum, för hvars grundläggande eller inhemtande

i skolan tillfälle måste beredas genom att vidhänga den reala linien

en mycket onaturlig frivillig latinkurs utanför den obligatoriska lärokursen,

medförande, enligt domkapitlets åsigt, antingen ett skadligt

intrång i denna senare eller lärjungarnes ytterligare betungande.

Och för att så mycket som möjligt nedsätta de nu anordnade bildningsliniernas

kredit, har komitén gjort beräkningar och anfört utsagor,

af hvilka skulle framgå, huru otillfredsställande resultaten

äfven för universitetsstudierna af den nuvarande skolordningen skulle

hafva befunnits.

Sådant har, korteligen sagdt, komiténs tillvägagående varit för

att så mycket som möjligt undantränga de klassiska studierna ur

våra allmänna läroverk, såsom en numera föråldrad och af den allmänna

meningen utdömd grundval för humanistisk bildning. Lägges

härtill kristendomsundervisningens styfmoderliga behandling, beroende

utan tvifvel i högst betydlig grad derpå, att i komitén detta läroämnes

intresse och talan icke varit i jemvigt med andra tillgodosedda

genom komiténs sammansättning, så anser domkapitlet sig hafva full

3

anledning att beteckna komitéarbetet i denna del icke allenast såsom

otillfredsställande, omoget och ensidigt, utan såsom egnadt att,

snart sagdt, fullständigt omstörta den nuvarande organisationen af

våra allmänna läroverk.

Häremot hafva jemväl samtliga läroverkskollegierna inom stiftet

inlagt sina gensagor. Och då det större akademiska konsistoriet i

Upsala afstyrkt bifall till komiténs förslag, i hvad angår B-liniens

indragning och den frivilliga latinkursen på reallinien jémte härmed

i sammanhang stående förändringar af examensfordringarna vid universitetet,

utom afskaffandet af alla s. k. examina stili latini, vågar

domkapitlet hysa den vissa tillförsigt, att samma förslag icke skola

vinna framgång.

Men om domkapitlet således icke kunnat biträda, utan måste

på det lifligaste motsätta sig komiténs-förslag rörande den halfklassiska

eller s. k. B-liniens indragning, kan domkapitlet icke förneka,

att åtskilliga brister i läroverkens nuvarande inrättning, särskild! med

hänsyn till undervisningens resultat, förefinnas, som kräfva att afhjelpas.

Men i stället för att med komitén söka denna bot i latinets

undanträngande, tror domkapitlet, i likhet n\ed den teologiska fakulteten

vid härvarande universitet, att om latinet åter gjordes till det

för språkundervisningen grundläggande språket, skulle detta utan

allt tvifvel vara den för undervisningen i det hela mest fruktbringande

anordningen, och genom hela undervisningens grundande

på latinet såsom basis skulle äfven den brist på ledande tanke, som

utmärker den närvarande undervisningen och ännu mera skulle framträda,

om komiténs förslag blefve antaget, väsentligen blifva afhulpen,

och sålunda den nu allmänt förekommande och berättigade klagan

öfver mångläseriet vid läroverken lättare kunna undanrödjas. Särskilt

skulle genom en sådan grundläggning för den allmänna språkbildningen

vinnas den stora fördelen, att de moderna språken, af

hvilka icke något kan anses till en sådan grundläggning rätt lämpligt,

kunde på ett mera praktiskt sätt i våra skolor inhemtas, och

sålunda lärjungarne göras dermed vida bättre förtrogna, ej blott

hvad språkens läsning angår, utan jemväl för deras användande i

tal och skrift. På sådant sätt skulle latinets läsning i de första

klasserna blifva af handgriplig och stor nytta äfven för realisterna.

Men i annat fall, om realbildningen nödvändigt skall befrias från

latinet, såsom ett icke allenast onyttigt, utan rent af hindrande och

hämmande påhäng, då måste, för att å den andra sidan den klassiska

bildningen icke må förfuskas och dess sak gifvas till spillo, steget

4

tagas fullt ut genom inrättandet af skilda latin- och realläroverk.

Men ingalunda må striden mellan de olika principerna slitas efter

komiténs förslag, hvilket, såsom domkapitlet redan antydt, går ut

på att, under ett skenbart omhuldande af båda bildningslinierna, i

sjelfva verket ensidigt befrämja realbildningens sak på den klassiska

liniens bekostnad.

Domkapitlet antager emellertid såsom af de förhandenvarande

förhållandena betingadt, att den nuvarande anordningen bibehålies

med en hel- och halfklassisk linie samt en reallinie, och öfvergår

då, efter ofvanstående inledningsvis framstälda allmänna betraktelser

i anledning af de allehanda resonnemanger, som förekomma i kap. II

under rubriken Om latinets ställning vid Sveriges offentliga undervisningsanstalter,

till de öfriga delarne af komiténs digra arbete.

Hvad då först beträffar den i kap. III framlagda hygieniska

undersökningen af läroverken, får domkapitlet, jemte uttalande af

sitt erkännande utaf den derpå nedlagda möda, som icke skytt att

inlåta sig på de minutiösaste detaljer och mest omfattande beräkningar,

grundade bland annat på lärjungarnes mått och vigt, på

samma gång, med anslutning till presidenten Forssells reservation i

denna del, icke dölja sin tvekan, mindre beträffande de vunna resultaten,

för så vidt de uttalats i följande satser sid. 143:

»att någon lindring i arbetstiden på lärorummet bör beredas de

allmänna läroverkens lärjungar;

att föreskrifter om tiden för lärjungarnes hemarbeten, afseende

att begränsa och reglera dessa, böra lemnas; samt

att större uppmärksamhet än hittills bör egnas åt de hygieniska

förhållandena vid läroverken»,

men väl beträffande lämpligheten ej allenast af åtskilliga bland de

utvägar, som i första hänseendet föreslagits i kap. Y, hvarom domkapitlet

på behöriga ställen får närmare uttala sig, men särskild! af

åtgärderna i afseende på anordnandet af den hygieniska tillsynen

vid läroverken. Minst kan domkapitlet, äfven om läkare för skolorna

skulle kunna erhållas för så ringa aflöning som den föreslagna, och

oafsedt det betänkliga att för bidrag dertill än ytterligare betunga

lärjungarne, biträda förslaget om skolläkarens plats i skolstyrelsen

och befogenhet att inblanda sig i undervisningens anordning, hvaraf

svåra konflikter skulle kunna uppstå.

När domkapitlet derefter inlåter sig på komiténs utlåtande och

förslag i kap. Y om undervisningsplanen, måste domkapitlet först

vidröra frågan om den nuvarande anordningen af B-linien, hvilken

5

synes domkapitlet böra undergå någon förändring, vid hvars genomförande

hvad som af professoren Sundén föreslagits, jemfördt med

de modifikationer, som af Upsala läroverkskollegium framstälts, torde

vara förtjent af uppmärksamhet.

Hvad derefter angår komiterades förslag till lättnad och på samma

gång omreglering af skolarbetet, förekommer först fragan om läsårets

förlängning till högst 39 veckor (sid. 186). Domkapitlet hyser häremot

stora betänkligheter, särskildt hvad landsbygdens barn beträffar,

som väl behöfva den nuvarande, af klimatiska förhallanden särdeles

påkallade och dessutom genom sekelgammal ordning med vara lefnadsvanor

införlifvade fritiden till rekreation i hemmen. Säkerligen skulle

eu förkortning häruti i hög grad medföra just de olägenheter, komitén

varit så angelägen att från hygienisk synpunkt aflägsna. Domkapitlet

instämmer i denna fråga med läroverkskollegierna i Gefle och Hudiksvall,

från lärjungarnes synpunkt betraktadt. Likaså delar domkapitlet

sistnämnda läroverkskollegii betänkligheter emot rasttidernas förlängning

med ytterligare fem minuter mellan de särskilda lektionstimmarne,

hvilken förlängning till icke ringa förfång för undervisningstiden

vill synas bra obehöflig och äfven i disciplinärt hänseende

ganska otjenlig.

I afseende på komiténs förslag till vissa ändringar i de särskilda

klassernas timplan förekommer först katekesläsningens uppskjutande

till skolans 3:dje klass. Denna förändring, som bekämpas af Upsala

och Hudiksvalls läroverkskollegier och enligt det förras mening skulle

vara alldeles onödig i l:a och 2:a klasserna, inom hvilka ingen öfveransträngning

anses ega rum, men deremot öka det redan förut tunga

arbetet i 4:e och 5:e klasserna, hvari domkapitlet så fullständigt instämmer,

att det synts snarare böra ifrågasättas, huruvida icke arbetet

är för litet tilltaget för l:a och 2:a klassernas lärjungar, måste domkapitlet

på det bestämdaste afstyrka och anhåller att få emot detta

förslag, likasom äfven emot den föreslagna inskränkningen af antalet

timmar för kristendomsundervisningen i öfrigt, åberopa de af teolo-''

giska fakulteten i Upsala andragna skäl.

1 sammanhang härmed finner domkapitlet sig äfven böra framställa

det yrkande, att det hebreiska språkets föreslagna uteslutande

från de allmänna läroverken såsom valfritt läroämne måtte på de

skäl, som af nyssnämnda fakultet anförts, lemnas utan afseende.

Likaledes får domkapitlet ansluta sig till samma fakultets uppvisande

af de olägenheter, som särskildt för teologiska studiers grundläggande

skulle uppstå genom tyskans föreslagna afsilning med

6

5:e kl., och således afstyrka eu sådan åtgärd och detta jemväl ur

den allmänna bildningens synpunkt, såsom äfven af läroverkskollegierna

i Upsala, Gefle och Hudiksvall framhållits, och då intet kan

vara orimligare och oförenligare med en ordning, som bibehåller

tyskan såsom skolans grundläggande språk.

Icke heller kan domkapitlet biträda komiténs förslag om förminskning

af timantalet för historia och geografi, hvilka kunskapsämnens

betydelse för allmänbildning icke borde af komitén underskattas.

Härvid och i afseende på förslaget att undanrödja olikheten

mellan latin- och realliniens kurser i sistnämnda ämnen å

de fyra sista arsafdelningarna synes Upsala läroverkskollegii yttrande

vara förtjent af synnerligt afseende.

Skall deremot minskning i fråga om andra ämnen till förebyggande

af öfveransträngning göras, så tvekar domkapitlet icke att, i

likhet med teologiska fakulteten, påyrka någon minskning af fordringarna

i matematik på klassiska linien, såsom icke obetydligt öfverskridande

det för allmänbildning nödvändiga måttet.

Till sist har domkapitlet intet vidare att under denna afdelning

tillägga, än att domkapitlet, med anledning af hvad som föreslås

sid. 223 rörande morgon- och aftonböner, anser § 20 i gällande läroverksstadga

höra bibehållas oförändrad, då de anförda skälen för eu

förändring i der stadgad ordning icke kunna anses tillräckliga.

Beträffande det i kap. Yl framstälda förslaget om vilkoren för

kompetens till läraretjenster måste först anmärkas, att dessa gjorts

beroende af ett ovisst förslag om den filosofiska gradens förändring,

nemligen det, som af Upsala universitets filosofiska fakultet förordats

den 14 Februari 1880 och den 29 Mars 1882 och vunnit anslutning

äfven från det större akademiska konsistoriets i Upsala sida år 1880,

men numera är af de större akademiska konsistorierna både i Upsala

och i Lund, sådant som förslaget af komitén framstälts, afstyrkt.

Och ser man detta komiténs kompetensförslag från skolans egen synpunkt

och dess berättigade kraf på sjelfständigt afseende utan allt

för mycket beroende af universitetsförhållandena, måste domkapitlet,

med instämmande i så väl rektor Törnebladhs som professor Sundéns

reservationer, anse detsamma alldeles oantagligt, särskildt på den

grund att undervisning vid läroverken i svenska och moderna språk,

deribland jemväl franska, för att icke tala om ett sådant ämne som

historien, skulle kunna komma i händerna på lärare, som ej sett ett

ord af de gamla språken. Hvad kristendomsundervisningen särskildt

angår, finner domkapitlet komiténs förslag synnerligen otillfreds

-

7

ställande med hänsyn till de uppstälda kompetensfordringarnas otillräcklighet

och obestämdhet. Under särskildt åberopande af undertecknad

Johanssons afgifna yttrande till det större akademiska

konsistoriets protokoll den 9 sistlidne Maj rörande den väsentliga

båtnad, som utan tvifvel skulle beredas så väl skolan som det teologiska

universitetsstudiet genom rättighet för den, som genomgått

fullständig akademisk kurs för inträde i prestembetet, att söka lärarebefattningar

vid skolan, hvarvid tillika framhållits att, äfven om den

närvarande filosofie kandidatexamen, såsom man borde hoppas, komme

att bibehållas, den bildning, som denna gifver, hvarken till qvantitet

eller qvalitet kunde betraktas såsom mera värdefull i egenskap af

kompetensvilkor för lägre lärarebefattningar, med hvilka skyldighet

att undervisa i kristendom är förenad, än den bildning, som vinnes

genom en förening af teologisk-filosofisk examen med så väl den

teoretiska som praktiska kursen inom den teologiska fakulteten, far

domkapitlet, i likhet med samma fakultet, förorda sista kyrkomötets

hemställan med den förändrade lydelse, som i professor Sundéns

reservation föreslagits,

att de, som efter förut aflagd teologisk-filosofisk examen genomgått

den för inträde i prestembetet föreskrifna teologiska kursen vid

universitetet, må utan hinder deraf, att de icke aflagt filosofie kandidatexamen,

ega rättighet att söka sadana adjunkts- och kollegabefattningar

vid de allmänna läroverken, med hvfika skyldighet att

undervisa i kristendom är förenad.

Till sist får domkapitlet i afseende på kompetensvilkoren för

lärarebefattningar framhålla angelägenheten af lär ar epr ofv ens obligatoriska

beskaffenhet, enär dessa prof utgöra i regeln det enda sättet

för de tillsättande myndigheterna att erhålla den så högst vigtiga

personliga kännedomen om sökandes egenskaper för lärarekallet, och

då dessa prof, från hvilka befrielse i särskilda fall kan vinnas, väl

icke kunna anses vara för de sökande så synnerligen betungande.

Mot komiténs i kap. VII framstälda förslag till beredande af

tillgång på skickligare lärare i främmande lefvande språk kan domkapitlet

från läroverkens synpunkt icke hafva något att invända.

I ordningen kommer nu det i kap. VIII framstälda förslaget

om lärjungarnes afgifter till statsverket. I denna mycket ömtåliga

och grannlaga fråga är domkapitlet i hufvudsaken fortfarande af

samma åsigt, som uttalats i domkapitlets underdåniga utlåtande den

12 November 1879 i anledning af förslaget till lönereglering för de

allmänna läroverkens lärare, att den genom dylika afgifters införande

8

rubbade grundsatsen af den kostnadsfria undervisningen äfven inom

lärdomsskolan och tillträdet dertill äfven för den fattigaste medborgares

barn, hvilken grundsats hittills utgjort och ännu utgör en egendomlighet

för vårt land, till stor välsignelse likasom till stor heder och ära

för detsamma, hvartill särskild! för stifts- och läroverksstyrelsen kommer

afseendet på kyrkans och äfven undervisningsverkens behof af lärare,

hvilkas leder ju hufvudsakligen blifvit fylda och måste alltfort påräkna

sin talrikaste förstärkning från folkets ringare och obemedlade klasser,

följaktligen är så vigtig och så djupt ingripande i hela vårt både

familj- och samhällslif, att den icke utan i högsta nödfall bör gifvas

till spillo. Skulle emellertid ett sådant offer pröfvas nödvändigt,

måste domkapitlet på det allvarligaste yrka och hemställa, att en, i

förhållande till hvad komitén föreslagit, väsentlig förökning må medgifvas

i antalet af dem, som kunna från samma afgifter befrias,

och anser sig domkapitlet i sådant afseende böra påkalla nådig uppmärksamhet

å hvad Hudiksvalls läroverkskollegium i den frågan yttrat.

I kap. IX har komitén under rubriken Om indragning och ombildning

af atshilliga läroverk väckt fråga icke blott om indragning

af bland andra — hvarmed domkapitlet i Upsala icke har att skaffa —

Öregrunds enklassiga pedagogi, hvilket af domkapitlet redan tillstyrkts

och nu ytterligare tillstyrkes att verkställas efter nuvarande

pedagogens afgång, utan jemväl om åtskilliga nuvarande lägre läroverks,

deribland jemväl Enköpings och Norrtelge 5-klassiga läroverks

ombildning till »Éommunalskolor».

Då dessa nya, alldeles oförsökta läroanstalter, hvilkas organisation

väl icke kan af komiténs förslag ens något så när fullständigt inhemtas,

men som synas vara ämnade att bilda något slags mellanting

mellan folk- och borgarskolor, för närvarande te sig allt för formlösa

för att kunna till sin blifvande verksamhet bedömas, kan domkapitlet

icke biträda komiténs förslag härutinnan; och hvad särskild!

angår Enköpings och Norrtelge 5-klassiga allmänna läroverk, der

lärjungeantalet olyckligtvis för närvarande sjunkit icke så litet under

det streck, som komiterade härvid dragit mellan de läroverk, som

anses böra bibehållas, och de till omgestaltning utsedda, så måste

domkapitlet i alla händelser yrka på deras vidmagthållande tills vidare

såsom allmänna läroverk, dels på grund deraf, att de förhållanden,

som kunnat föranleda till lärjungeantalets förminskning, antagligen

äro af en mera tillfällig natur, dels och förnämligast på grund af

deras behöflighet så väl för de betydliga områden, som ligga inom

deras rayon och väsentligen påkallat deras upprättande, som äfven

9

för det högre läroverk, nemligen Upsala, dit de flesta, som afse

studiernas vidare fortsättande, öfvergå. Och skulle efter vunnen

erfarenhet på grund af anstälda försök inrättandet af kommunalskolor

med lämplig anordning kunna komma till stånd och visa sig

ändamålsenligt — något som för närvarande alls icke kan bedömas

— och någotdera af nu nämnda läroverk eller bådadera genom lärjungeantalets

fortfarande mindre betydenhet visa sig vara mindre

behöfliga, då må fråga om deras förändring åter kunna förekomma

till öfvervägande och afgörande.

Slutligen har komitén i detta sammanhang äfven ifrågasatt

Hudiksvalls högre allmänna läroverks förvandling till 5-klassigt allmänt

läroverk på grund af lärjungarnes ringa antal och de dryga

kostnader, som i förhållande dertill ådragas statsverket. Men deremot

kan med allt skäl anföras just hvad komitén sjelf andragit

såsom stöd för bibehållandet af Söderhamns 5-klassiga allmänna

läroverk, ehuru lärjungeantalet bort medföra äfven dettas förvandling

till kommunalskola, nemligen staden Söderhamns växande betydenhet,

hvilket helt säkert kan antagas blifva händelsen äfven med

staden Hudiksvall efter sista riksdagens beslut i jernvägsfrågan.

Och på grund häraf finner domkapitlet sig böra på det bestämdaste

afstyrka bifall till komiténs förslag i fråga om Hudiksvalls läroverk,

hvars bibehållande i dess nuvarande omfång synes domkapitlet vara

en angelägenhet af synnerlig vigt för den vidsträckta bygden med

dess redan nu varande och utan tvifvel växande betydenhet.

I det sista kapitlet har komitén framstält sitt förslag rörande

läroverkens styrelse, hvarvid komitén sjelf sid. 375 erkänt, att så

länge konsistoriernas nuvarande inrättning fortfar, det svårligen kunde

vara ändamålsenligt ätt i eforats och konsistoriers ställe inrätta nya

kretsstyrelser, hvardera omfattande det större eller mindre antal

läroverk, som inom hvarje län eller stift kunna vara förlagda. Med

utgående från detta komiténs eget erkännande, anser domkapitlet

således i första hand ingen fråga om förändring af den nuvarande

organisationen, i hvad angår rektorsembetena såsom lokalstyrelser

samt eforat och konsistorier såsom kretsstyrelser, vara af behofvet

påkallad. Och äfven för den händelse att konsistorierna, hvilkas

nuvarande sammansättning gör dem synnerligen lämpliga för deras

andel i läroverkens vård, skulle i kyrkligt afseende erhålla en länge

önskad ombildning, kan det icke förete någon svårighet att med

eforatets bibehållande gifva konsistorierna i läroverksärenden en särskild

derför passande sammansättning i stiftsstäderna, såsom ju ock

10

vid frågan om stiftsstyrelsernas ändrade organisation mer än en gång

varit påtänkt. Återstår således frågan om eforatets bibehållande.

Och då skälen härför, enligt domkapitlets öfvertygelse, oafsedt frågan

om sambandet mellan kyrkan och skolan, hvilken fråga i detta

sammanhang må lemnas alldeles derhän, äro synnerligen talande så

väl med afseende på biskopens embetsställning som med afseende

på de egenskaper, hvilka hittills afsetts och enligt sakens natur

alltid måste afses vid biskopsembetenas besättande, och då de många

läroverksangelägenheterna tillbörligen tagas i betraktande, i hvilka

eforus kan omedelbart ingripa, till stor båtnad för deras skyndsamma

afgörande, utan den hinderliga och menliga omgång, som

en kollegialstyrelse skulle medföra, så tvekar domkapitlet icke ett

ögonblick att anse eforatets bibehållande i högsta grad önskvärdt

och af förhållandena påkalladt. Lägges slutligen härtill den uppenbara

svårigheten att i vårt land, med undantag för kanske tre

eller fyra städer, finna personer, som kunna vara på en gång dugliga

och villiga att inträda i de föreslagna lokalstyrelserna och der för

intet handhafva de mångartade, till en del mycket grannlaga uppgifter,

som måste på dem ankomma, så kan domkapitlet icke annat

än på det bestämdaste afstyrka komiténs förevarande förslag, nemligen

i hvad angår nuvarande lokal- och kretsstyrelser för läroverken,

med uttryckligt förklarande, att domkapitlet icke vill härmed hafva

sagt, att icke centralstyrelsen för läroverken kan påkalla någon

annan anordning, hufvudsakligen i syfte att en mera verksam och

omfattande läroverksinspektion derigenom kunde komma att utöfvas.

Många äro således de väsentliga anmärkningar, dem domkapitlet

funnit sig manadt att här ofvan framlägga emot det förevarande

förslaget. Många sådana hafva ock af andra kompetente vederbörande

framstälts. Så erinrar komiténs vice ordförande, rektor Törnebladh,

den erfarne skolmannen, i sin reservation sid. 19: att om det tysta

arbetet inom skolan, hvarpå det mesta beror, skall kunna åstadkomma

framåtskridande i bildning, måste lagstiftningen för skolan unna detsamma

lugn och trefnad; att hvarje genomgripande ändring i den

yttre organisationen, om detta namn får brukas med hänsigt till

planen för undervisningen, är egnad att störa utvecklingen i det

inre; att det störande inflytandet af en sådan blir så mycket större,

ju mindre den framgått ur vunnen erfarenhet eller är ett uttryck

för mognade åsigter; att man icke heller, med afseende på de många

önskningsmålen i närvarande ögonblick för skolornas verksamhet, må

hoppas, att fred är vunnen, blott lagen förändrats; att det rigtiga

11

synes vara att för det närvarande söka förbättra hvad vi hafva på

sådant sätt, att deraf ingen verklig rubbning i det inre arbetet förorsakas,

samt att man måste befara, att komitén icke rätt fattat sin

uppgift i detta afseende, hvadan det vore att förutse, att om komiténs

åsigter vunne tillämpning, härigenom icke fred och ro skulle tillförsäkras

läroverken,'' medan å andra sidan deras nu pågående utveckling

skulle våldsamt störas.

Domkapitlet, som fullkomligt delar denna mening, får alltså,

under åberopande af hvad domkapitlet såsom eget utlåtande här

ofvan anfört, slutligen härmed hos Eders Kongl. Maj:t i underdånighet

hemställa:

att homiténs förslag måtte i nåder pröfvas vara till sina hufvudsakliga

delar oantagligt och icke höra läggas till grund för en

gonomgripande förändring af vår nuvarande läroverksorganisation.

Undertecknad Norrbys afvikande mening i fråga om läseterminernas

förlängning täcktes Eders Kongl. Maj:t i nåder inhemta af

bifogade transumt af domkapitlets protokoll.

Upsala den 26 September 1885.

Transumt af protokollet, hållet i Upsala domkapitel den

26 September 1885.

S. D. Justerades domkapitlets underdåniga yttrande öfver läroverkskomiténs

den 25 Augusti 1884 afgifna utlåtande och förslag

angående organisationen af rikets allmänna läroverk. — — -—• —

Härvid anfördes af e. o. teol. professoren Carl Norrby följande

särskilda mening:

»Från de i ofvanstående utlåtande uttalade åsigter ber undertecknad

underdånigst att i en punkt få uttala en afvikande mening.

Denna angår läseterminernas och feriernas längd. Jag anser mig i

detta stycke böra till och med gå ett steg längre än läroverkskomi

-

Underdånigst

A. N. SUNDBERG.

C. A. Torén.

Iiob. Sundelin.

Martin Johansson.

Carl Norrhy.

E. B. Henschen.

12

ten och hemställa, att läseåret måtte förlängas till 40 veckor, inberäknad

en ledighet vid påsken af 10 å 12 och vid pingst af 6 till 8

dagar, och anhåller att härför få anföra följande skäl.

Det torde få anses som en sjelfklar sak att för en sund och

normal ''utveckling af så väl de fysiska som de intellektuella krafterna

en jemn fördelning af arbete och hvila är nödvändig. Att, såsom i

allmänhet hittills hos oss varit fallet, inom skolans område koncentrera

arbetet inom en jemförelsevis kort tid af året för att lemna en

så mycket längre tid åt bvilan torde måhända vara öfverensstämmande

med det för ytterligheter benägna svenska lynnet, men kan

hvarken från pedagogisk eller hygienisk synpunkt anses vara att

anbefalla. Användas de långa ferierna till absolut hvila från studierna,

så verka de förslöande, hvartill kan läggas det, att lärjungarne

under ledigheten hinna glömma icke så litet af det under

föregående läsetermin inhemtade, en sak, som enligt en temligen

säker erfarenhet menligt inverkar på undervisningen under åtminstone

de första veckorna af den på ferietiden följande terminen.

Skola åter ferierna till större eller mindre del användas till hemstudier,

så synes vinsten af dem, särskildt hvad de yngre gossarne

beträffar, blifva mycket tvifvelaktig. Ty de behöfva till sin handledning

informatorer, eller ock nödgas de, såsom ju ofta är händelsen

med gossar, som tillbringa ferierna i städerna, deltaga i privat anordnade

undervisningskurser. Och sker detta, hvar tar då nyttan af

ledigheten från arbetet i läroverket vägen? Och eger verkligen

öfveransträngning rum i skolorna, så har detta tvifvelsutan till en

hufvudsaklig del sin grund i hopandet inom en kort tid af det arbete,

som borde fördelas på eu längre tid.

Man har anfört såsom skäl för bibehållandet af de långa ferierna,

dels att dessa vore att betrakta såsom någonting äkta nationelt,

dels att de skulle fordras af vårt nordliga klimat, dels ock att ynglingar

från landsbygden måste vid läroverken lefva i ogynsamma

förhållanden och att deras långvariga bortovaro från hemmen skulle

medföra stora faror för deras sedlighet. Hvad det först nämnda skälet

angår, så må det gerna medgifvas, att de långa ferierna äro

något för Sverige egendomligt, men att de på grund deraf skulle

vara värda att hålla på, torde först då med fog kunna påstås, när

det bevisas, att den sed, som betingar dem, är verkligt god. Att

ett sådant bevis kan hemtas från våra klimatiska förhållanden, torde

svårligen låta sig göra, så länge cl et faktum qvarstår, att vårt grannland

Norge har en läsetid af ej mindre än 43,5 veckor, utan att

13

man funnit, att detta yarit menligt för lärjungarnes helsa. Klimatet

t. ex. i Tromsö måtte väl aldrig anses vara gynsammare än det i

södra och mellersta Sverige. Lika liten betydelse kan tillerkännas de

skäl, som hemtas från de unges tre å fyra veckors längre bortovaro från

hemmet, ty svårt blir det att ådagalägga, att våra nuvarande läroverksförhållanden

i fysiskt och moraliskt hänseende på det uppväxande

slägtet utöfvat ett inflytande, som låter det framstå i eu

fördelaktig dager i jemförelse med den danska eller norska ungdomen.

Endast ett skäl af någon betydelse finner jag kunna anföras för

bibehållandet af de långa sommarferierna, det nemligen, som hemtas

från den allt allmännare och helt visst ganska goda seden, att städernas

invånare, så vidt möjligt, söka bereda sig tillfälle att tillbringa

sommarmånaderna på landet. Såsom ett sådant ombyte af

vistelseort utan all fråga är välgörande för de unga, så skulle ock

dessas qvarhållande vid läroverken under hela Juni månad medföra

åtskilliga olägenheter för föräldrarne. Med all den vigt detta skäl

än må ega, kan det emellertid enligt min tanke på långt när icke

uppväga motskälen, och jag anser mig derför böra fasthålla min

ofvan uttalade åsigt om läsetidens förlängning och feriernas deraf

följande förkortande till tolf veckor om året, afhvilka3,5 å 4 veckor

torde böra anslås till ferier vid julen och 8 å 8,5 veckor till sommarferierna.

»

Hvilket skulle genom transumt af protokollet det underdåniga

yttrandet bifogas.

Som ofvan.

Ur protokollet

E. B. Henschen.

Till Konungen.

På grund af nådiga skrifvelsen af den 12 December 1884, hvilken

af högvördiga domkapitlet i Upsala delgifvits Upsala högre allmänna

läroverks kollegium, har detta erhållit tillfälle att före den 1

Maj 1885 inkomma med underdånigt yttrande öfver läroverkskomiténs

den 25 Augusti 1884 afgifna underdåniga utlåtande och förslag an

-

14

gående organisationen af rikets allmänna läroverk och dermed sammanhängande

frågor.

Ehuru detta betänkande med åtföljande bilagor varit för kollegiets

ledamöter tillgängligt endast under pågående termin, då de åt

dess granskning ej kunnat egna annan tid än de stunder, som skolarbetet

lemnat öfriga, och ehuru ett så ringa antal exemplar stått

till deras förfogande, att hvar och en nödgats på föga mer än en

vecka sätta sig in i det omfattande betänkandet, har kollegiet likväl

ej ansett sig böra underlåta att i underdånighet uttala sin mening,

åtminstone angående några den egentliga undervisningen rörande

frågor, som synts detsamma vara af väsentlig vigt.

Med afseende på värdet af de hygieniska undersökningarna och

de ur dem af komitén dragna slutsatserna ansluter sig kollegiet —

för så vidt det varit kollegiet möjligt att, i saknad af bilagan E.,

derom bilda sig en öfvertygelse — helt och hållet till de i presidenten

Forssells reservation uttalade åsigterna. Redan på grund

häraf anser sig kollegiet kunna afstyrka komiténs förslag (sid. 194)

att uppskjuta katekesläsningen till skolans tredje klass. Enligt kollegiets

erfarenhet eger nemligen ingen öfveransträngning rum inom

skolans första och andra klasser, men deremot skulle ansträngningen

inom de redan förut temligen hårdt betungade fjerde och femte klasserna

genom ett dylikt uppskjutande betänkligt komma att ökas.

För öfrigt instämmer kollegiet i de skäl, som mot detta förslag blifva

anförda i rektor Borgströms reservation.

Komiténs förslag att göra grekiskan obligatorisk för den klassiska

linien och indraga den s. k. B-linien afstyrker kollegiet på

det bestämdaste, men tillstyrker i stället, att undervisningen på

B-linien ordnas såsom professor Sundén i sin reservation föreslagit,

dock med följande modifikationer.

Mot komiterades af professor Sundén upptagna förslag, att de

skriftliga profven i mogenhetsexamen för latinlinien skulle omfatta

jemte den förut stadgade öfversättningen från svenska till latin äfven

en från latin till svenska, af hvilka prof endast ettdera skulle behöfva

vara godkändt, har kollegiet att anföra följande betänkligheter.

Hvarje prof i en examen, således äfven det nu föreslagna öfversättningsprofvet

från latin till svenska, förutsätter föregående likartade

öfningar under lärotiden. Då det väl ej kan vara meningen,

att dessa öfningar skola företagas å lärorummet å de för undervisningen

i språket anslagna timmarne, utan i hemmet, måste man befara,

att det blir så godt som omöjligt att öfvervaka, det intet under

-

15

slef vid arbetet eger rum, så snart man, som tillbörligt synes vara,

sätter återgifvandet af innehållet obetingadt i förstå rummet.

Dessutom befarar kollegiet en annan olägenhet. Då möjlighet

finnes att admitteras till examen, äfven om endast ettdera af de två

latinska skrifprofven godkännes, kan man knappt hoppas, att icke

mången lärjunge skall af lättsinne eller tröghet frestas att genast

från början öfvergifva tanken på den troligen såsom svårare ansedda

öfversättningen till latinet och alltså endast nödtorftligen fullgöra de

derför nödvändiga öfningarna, sig till ingen nytta, men medlärjungarne

till hinder och läraren till pina.

Deremot kan kollegiet icke för sig dölja, att de hvarje vecka

återkommande hemtemata i latinet medföra för lärjungarne ett drygt

arbete, som må hända skulle kunna lättas. Kollegiet håller före, att

den pedagogiska betydelsen af dessa öfningar med afseende på allmän

syntaktisk språkbildning, hvilken betydelse knappt kan öfverskattas,

är störst å ett tidigare stadium af undervisningen, och att i

följd deraf de latinska temata böra bibehållas oförändrade i nuvarande

sjette klassen, men skulle kunna i nuvarande sjunde klassens

båda afdelningar inskränkas till sitt mått, så att de endast förekomme

hvarannan vecka. Finge man också afstå något af anspråken

på en mera virtuosmessig behandling af språket, så torde det

dock kunna antagas, att resultatet i afseende på den grammatika

säkerheten och den allmänna kännedomen om språkets byggnad blefve

i det närmaste detsamma som nu, och man vunne då, att lärjungarne

mindre kände dessa skrifningar som en börda, vidare att man hvarannan

vecka finge för latinläsning använda en timme, som eljest

behöfts för genomgående af scriptum, samt slutligen att derigenom

möjlighet bereddes att på latinliniens båda afdelningar drifva öfningar

i franska språkets skrifning.

Enligt professor Sundéns reservation skulle nemligen franska

skrifningar ej vidare förekomma på B-linien, utan blott på A-linien,

under det att dock de båda linierna skulle undervisas gemensamt,

och tid för genomgående af A-liniens skriftliga öfningar möjligen

beredas genom att eu timme hvar fjortonde dag tages från grekiskan

i sjunde klassen. Nu är det emellertid sjelfkärt, att undervisningsmetoden

bör och måste blifva en helt annan på A-linien, der skrifningar

och slutligt skrifprof tillstyrkas, än hvad den bör blifva på

B-linien, der inga sådana öfningar och intet slutligt skrifprof förordas.

Den slitning eller kastning mellan olika metoder, som häraf

blefve en nödvändig följd, skulle komma att förrycka undervisningen

16

i detta ämne och lända denna och lärjungarne på begge linierna till

väsentlig skada.

Vidare skulle genom denna anordning ett ej obetydligt intrång

göras på den åt grekiskan anslagna undervisningstiden, hvilken sålunda

inom sjunde klassen komme att minskas med omkring sju

procent. Dtgår man ändtligen från utilitetsprincipen, så är tydligt,

att om någondera af linierna A och B kräfver en grundligare undervisning

i franska språket, så är detta B-linien. Det är nemligen

bekant, att B-liniens lärjungar, när de fortsätta vid universitetet,

egna sig, utom åt juridiska, företrädesvis åt medicinska eller naturvetenskapliga

studier. För dessa är säkrare insigt i franska oumbärlig.

Euär nu grundligare insigt i ett språk ej gerna kan bibringas

utan skriftliga öfningar, så blir den nödvändiga följden, att B-linien

har större behof af sådana än A-linien.

Kollegiet tillstyrker alltså, att B-linien både till öfningar och

slutligt prof i franska språket måtte blifva åtminstone likstäld med

A-linien, och anser sig kunna göra detta utan att någon öfveransträngning

på B-linien behöfver befaras — fast den nu föreslagna

matematiska skrifningen tillkommer — då B-linien annars är så

mycket mindre ansträngd än A-linien, och då en så betydlig lindring

skulle vinnas genom den nu af kollegiet föreslagna nedsättningen i

latinska skrifningen.

Med afseende på tyskan vill kollegiet endast påpeka, att dess

redan förut dåliga ställning skulle ytterligare försämras, om detta

ämne enligt komiténs förslag skulle afslutas redan med femte klassen.

Komiténs förslag, att på reallinien skulle införas en valfri,

mindre kurs i latin, men att de realister, som ville begagna sig

deraf, måtte kunna befrias från kemi, teckning eller engelska, får

kollegiet afstyrka på följande grunder:

1) kollegiet anser så väl kemi som teckning och engelska vara

väsentliga medel för realbildning, samt att de således icke kunna

ersättas genom en uteslutande för praktiska behof afsedd latinkurs;

2) kollegiet anser en dylik befrielse onödig, alldenstund komiténs

undervisningsplan med sina 24—26 timmar i veckan mycket väl medgifver,

att 4—6 timmar i veckan användas på ämnen utom den egentliga

undervisningsplanen. I de för kollegiet tillgängliga, delarne af

komiténs betänkande finnes nemligen ingenting, som bevisar, att 30

lektionstimmar i veckan äro för mycket i nuvarande klasserna 6—7,

om hvilka här är fråga, hvaremot vid härvarande läroverk faktiskt

förekommit, att medelmåttigt begåfvad lärjunge på reallinien enskildt

17

läst latin och det oaktadt val skött sina studier i skolan, ehuru för

närvarande realisterna hafva 32 lektionstimmar i veckan.

Deremot vill kollegiet på det varmaste tillstyrka komiténs förslag

(sid. 206), att franska språket på reallinien får inträda före

engelskan och på denna linie blifva hufvudspråk. Likaledes förordar

kollegiet det i närmaste sammanhang härmed stående förslaget (sid.

231), att på reallinien tillträde till muntlig mogenhetsexamen må stå

öppet för en i moderna språk väl bevandrad yngling, äfven om han

ej skulle vara godkänd i det matematisk-fysiska skrifprofvet.

Genom en sådan anordning har man i någon mån afvikit från

grundsatsen om af slutning skur ser i femte klassen, ty i fjerde och

femte klasserna torde i franskan ej någon afslutad kurs kunna medhinnas.

Häri ser dock kollegiet ej någon olägenhet, då, enligt den

bär vunna erfarenheten, systemet med afslutningskurser, i de ämnen,

der det haft ett märkbart inflytande, visat sig förrycka undervisningen

till stort men för densamma. Så har varit fallet med undervisningen

i matematik och ännu mera med undervisningen i historien

och geografien. Kollegiet måste derför beklaga,, att komitén ej gått

ännu längre i samma rigtning, hvilket så mycket hellre kunnat ske,

som erfarenheten synes visa, att det antal af skolornas lärjungar,

som afsluta sin skolgång just med tredje eller femte klasserna, ingalunda

är större än det antal, som afsiutar den med de närmast liggande

andra, fjerde och nedre sjette klasserna. (Se bil. C, kap. V,

tab. 5 och 6, hvilka dock beklagligen ej lemna tillräcklig ledning

för bedömandet af denna fråga, då de der införda beräkningarna

afse tiden före införandet af de nu gällande afslutningskurserna.)

Särskildt finner kollegiet det mindre välbetänkt, att komitén

med bibehållande af afslutningskursen i femte klassen vill på sådant

sätt ombilda läroplanen för ämnet historia och geografi, att den hittills

varande olikheten i kurser för latin- och realliniens fyra sista

årsafdelningar må kunna försvinna (sid. 221). Huru detta skall kunna

åstadkommas, om det skall ske genom att den nu för nämnda realklasser

gällande ordningen tillämpas på motsvarande latinafdelningar

eller tvärtom, derom meddelar komitén ingen upplysning, och i sjelfva

verket torde båda alternativen vara lika olämpliga. Historiens studium

inom skolan har ej minst till ändamål att bilda en fast stomme,

omkring hvilken lärjungen kan gruppera de insigter i den mänskliga

kulturens utveckling, hvilka han erhåller genom studiet af öfriga

läroämnen. Ehuru all skolbildning har att meddela dylika insigter

— liksom å andra sidan deri äfven alltid måste ingå kännedom om

2

18

naturen och nutidens förhållanden — så är det dock tydligt, att det

för den klassiska bildningslinien utmärkande är den större vigt, som

der lägges på kännedomen om sjelfva utvecklingen. I en väsentlig

mån är det af denna orsak, som dess lärjungar få göra bekantskap

med literaturen från det inom odlingshistorien så vigtiga skede, som

kallas den klassiska forntiden, och orimligt vore väl då, om — såsom

händelsen skulle blifva, i fall det förra alternativet valdes — dessa

lärjungar ej skulle erhålla någon närmare kännedom om denna tids

•historia. Tydligt är äfven, att om man skall kunna erhålla en i

någon mån fullständig kännedom om det nuvarande kulturlifvets förutsättningar,

medeltidens historia — hvari just förutsättningarna för

det moderna europeiska samnällslifvet äro att söka — måste studeras

på ett mindre notisartadt sätt, än som kan blifva möjligt medelst den

öfversigtskurs, med hvilken realisterna nu få nöja sig med afseende

på medeltidens liksom forntidens historia.

Hvad åter angår det andra alternativet, eller att de klassiska

gymnasialklassernas nuvarande kurs skulle blifva gällande för motsvarande

realklasser, skulle detta medföra den svåra olägenheten, att

geografien äfven för reallinien måste försvinna från de fyra sista

årsafdelningarna, ty om det inom dem ej utan geografiens uppoffrande

är möjligt för latinarne att på den nu anslagna tiden medhinna

en utförligare framställning af forntiden och medeltiden, så

hlefve detta naturligtvis ännu mindre möjligt för realisterna, hvilka

sakna all »autoptisk» kännedom om forntidens förhållanden. Geografiens

uteslutande från skolans högre stadier har emellertid redan

på latinlinien visat sig vara en synnerligt svår olägenhet, och det

ligger i sakens natur, att detta i ännu högre grad skulle blifva fallet

på reallinien, för hvars alumner, på grund af denna bildningslinies

allmänna karakter, en utförlig kurs i geografien i sjelfva verket

måste anses till och med vigtigare än en dylik i forntidens och medeltidens

historia.

Hade deremot komitén, äfven med afseende på undervisningen i

historia och geografi, velat uppoffra afslutningskursen i femte klassen,

skulle den påyrkade likformigheten utan olägenhet kunnat åstadkommas.

På grund såväl häraf som af hvad som i öfrigt talar emot

ifrågavarande afslutningskurs, får kollegiet tillstyrka, att den nu för

fjerde och femte klasserna föreskrifna öfversigtskursen i allmänna

historien afskaffa och att i stället den hittills i latinliniens sjette

klass inträdande utförliga kursen i verldshistorien hädanefter på båda

linierna får begynnas i fjerde klassen. Härigenom skulle faran för

19

öfveransträngning betydligt minskas, då undervisningen behöfde mindre

forceras, hvarjemte tid vunnes till repetition af gamla tidens och

medeltidens historia före afgångsexamen och — hvad som är synnerligt

vigti gt — tillfälle till geografiska studier kunde beredas skolans

samtliga högsta afdelningar, fördelar hvilka vida öfverträffa den nog

problematiska nytta, som den nu föreskrifna öfversigtskursen i fjerde

och femte klasserna kan medföra.

I sammanhang härmed vill kollegiet påpeka, att det nuvarande

systemet äfven medför olägenheter med afseende på studiet af fäderneslandets

historia. De olika läroverkens program utvisa nemligen,

att den nu för femte klassen föreskrifna allmänna repetitionen deraf

varit svår att medhinna, hvarför man på många ställen nöjt sig med

att repetera tiden efter 1520. I följd häraf kommer för många abiturienter

till universiteten hela deras kunskap i den svenska forntidens

och medeltidens historia att inskränka sig till hvad de inhemtat

i skolans första och andra klasser. Uppoffrade man äfven här afslutningskursen

i femte klassen, så kunde inom denna genomgås en

framställning af tiden före 1520 och sålunda en god grund läggas

för de följande klassernas studiekurs.

Skulle emellertid, på grand af hänsyn till abiturienterna från

femte klassen, den påyrkade likformigheten ej få beredas på det na

föreslagna sättet, så måste kollegiet afstyrka förslaget derom, men

får då, öfvertygadt som det är om skadligheten af den nuvarande

afslutningskursen i femte klassen med afseende på historien och geografien,

hemställa, om ej denna kunde inskränkas till reallinien,

under det att latinliniens historisk-geografiska studier anordnades på

det här ofvan för båda linierna föreslagna sättet. Realliniens lärjungar

kunna nemligen, såsom redan är påpekadt, med mindre skada

än latinliniens undvara grundligare insigter i forntidens och medeltidens

historia, och det kan äfven ifrågasättas, huruvida ej det utförligare

studiet af forntiden för dem på grund af deras obekantskap

med den klassiska literaturen skulle blifva mindre fruktbringande än

för latinliniens; ty om också kännedom om antikens kulturlif, såsom

komité!) (sid. 58) antyder, i någon mån kan vinnas genom läsning

af öfversättningar och dylikt, så finnes nu till detta ändamål ingen

tid anslagen, liksom, egendomligt nog, komitén, som dock velat göra

reallinien till den allmänna bildningslinien, i sin undervisningsplan

ej heller har anvisat någon sådan.

Den vigtigaste synpunkten är emellertid, att man genom bibehållandet

af den ifrågavarande afslutningskursen på reallinien visat

s

20

tillräckligt tillmötesgående mot dem, som, efter att hafva genomgått

femte klassen, vilja öfvergå till det praktiska lifvet. Det är nemligen

för dessa tydligen det lämpligaste att bestämma sig för reallinien,

och ett dylikt val bör i de flesta fall ej erbjuda några svårigheter,

då de båda linierna skiljas så sent som i fjerde klassen.

Slutligen vill kollegiet, som i allmänhet anser önskligt, att i

afgångsexamen skilda betyg gifvas i skilda ämnen, i motsats mot

komitén föreslå att å reallinien i deri muntliga mogenhetspröfningen

särskilda betyg gifvas i fysik och kemi och i den skriftliga särskilda

i matematik och fysik, samt att till följd deraf skriftliga öfningar

i fysik i en blifvande läroverksstadga måtte anbefallas.

Med afseende på alla dessa frågor hafva inga afvikande meningar

yppat sig inom kollegiet.

Upsala den 30 April 1885.

Underdånigst

å Upsala läroverks kollegii vägnar:

M. M. FLODERUS.

Till Konungen.

Jemlikt bögvördiga domkapitlets i Upsala skrifvelse af den 30

December 1884 med förständigande för Gefle läroverkskollegium att

inom utgången af April månad inkomma med ett underdånigt yttrande

öfver läroverkskomiténs förslag, bar kollegiet, som icke trott

sig böra lemna för läroverken så vigtiga frågor obeaktade, beslutat

afgifva yttrande öfver trenne bland dessa, nemligen: l:o) borttagandet

af tyskans läsning i sjette klassen; 2:o) B-liniens borttagande;

3:o) feriernas förkortning.

Vidkommande nu läroverkskomiténs här först nämnda förslag

att låta den läsning af tyska språket, som enligt nu gällande läroverksstadga

pågår till och med sjette klassen, upphöra redan med

den femte, ville kollegiets flertal (10 ledamöter) icke detsamma godkänna,

utan önskade, att tysk literatur måtte få fortfarande läsas i

21

sjette klassen. Mindretalet (6 led.) gillade det åt komiterade gjorda

förslaget.

Rörande åter i andra rummet det af läroverkskomitén gjorda

förslaget att borttaga latinskolans B-linie, uttalade sig kollegiets flesta

ledamöter (13) afgjordt deremot. Det påvisades, hurusom denna

B-linie, den der före 1849 fullt okänd, från början icke varit väl

sedd, tvärtom motarbetad, likväl arbetat sig fram genom tingens egen

kraft och till sist blifvit i lag stadgad och med de båda andra linierna

jemnbördig; det framhölls derefter, att liksom A-linien var den,

som bäst lämpade sig för dem, som ämnade sig till teologiska studier,

så var ock B-linien det för det vida större flertalet, som ämnade sig

åt medicinska och juridiska eller öfver hufvud åt humanistiska och

embetsmannastudier och i allmänhet för de flesta af den undervisning

sökande ungdom, som ej ville egna sig åt kyrkan eller näringarna.

Det nu af komitén gjorda förslaget att borttaga B-linien, på samma

gång till gengäld derför vidhängdes realskolan en viss mindre kurs

af frivillig latinundervisning, skulle hafva till följd, att de flesta af

B-liniens lärjungar drefves öfver till realskolan. Den realundervisning,

som der gåfves, kunde, då hon syftade åt ett annat håll, ingeniörens,

teknikerns, matematikerns och naturhistorikerns väg, ej

vara annat än högst olämplig för dem, som hade B-liniens ofvansagda

mål. På hufvudsakligen dessa grunder kunde kollegii ledamöters

flertal ej tillstyrka det gjorda förslaget att borttaga B-linien.

Ett mindretal (3 led.) tillstyrkte förslaget, stödjande sig hufvudsakligen

på de skäl, som äro anförda af läroverkskomitén.

Det tredje förslag af läroverkskomitén, derom kollegiet ville uttala

sig, innebar, att läroverkets läsetid skulle med ungefär 2 ''/a veckor

årligen tillökas och i samma mån dess loftid derigenom minskas.

Den förmån, komitén härmed ville åt läroverket vinna, vore i främsta

rummet en minskning i det dagliga arbetet. Men då i samband

härmed månadslofven, så nyttiga för läroverken, särskildt genom det

tillfälle, det lemnade till skrifningar i skolan och deras öfvervakande

af läraren, deremot skulle bortgå, skulle nämnda sålunda vunna förmån

för en stor del af läroverket och det den mest ansträngda blifva

så godt som ingen eller åtminstone mycket minskad. Så mycket

större och påtagligare syntes det, vore den skada, som häraf för läroverket

skulle följa. Vidare framhölls, att den svenske skolynglingen,

till det mesta från landet och främling i lärostaden, der han ofta

både bor illa och illa tillses, behöfver väl sitt vinter- och sommarlof

för att lekamligen både härdas och vederqvickas. Han tarfva!'' dem

22

ännu mer för den hemmets påverkan i afseende på uppfostran, som

ingen skola tyvärr kan åstadkomma och som han redan nu hålles

skild från i åtta månader om året. Hufvudsakligen af dessa skäl

fann sig kollegiet icke kunna tillstyrka den af läroverkskomitén föreslagna

minskningen i läroverkets ferier.

Gefle den 29 April 1885.

Underdånigst

å Gefle högre allmänna läroverks kollegii vägnar:

K. P. NORDLUND,

t. f. rektor.

Till Konungen.

Hudiksvalls läroverkskollegium, som genom skrifvelse från högv.

domkapitlet i Upsala den 30 sistlidne December erhållit förständigande,

att det, jemlikt herr stadsrådets och chefens för Kongl. ecklesiastikdepartementet

cirkulärbref den 12 samma månad, stode kollegium

fritt att, om det så önskade, inom den 1 instundande Maj till

domkapitlet inkomma med underdånigt yttrande öfver den i nåder

förordnade läroverkskomiténs utlåtande och förslag, afgifvet den 25

Augusti 1884, och vid sådant förhållande funnit det vara sin skyldighet

att beträtfande så ytterst vigtiga ämnen och genomgripande

ändringsförslag som de här ifrågavarande uttala sin oförgripliga mening,

får härmed i djupaste underdånighet andraga följande.

Till en början vill kollegium ödmjukast förutskicka den anmärkningen,

att kollegium — i hvars förhandlingar rörande detta ärende

skolans läkare deltagit — ansett sig böra bland det ytterst rika stoffet

utvälja och beröra endast sådana punkter, i hvilka man trodde sig

kunna, hufvudsakligen med stöd af praktisk lärareerfarenhet, hysa och

häfda en sjelfständig och ärlig öfvertygelse, som stode i strid med

komiténs åsigter och förslag, samt sålunda lemnat alldeles å sido dels

sådana, om än så vigtiga frågor, för hvilkas bedömande kollegium

23

finner sig sakna nödiga förutsättningar och insigter, såsom rörande

de akademiska examinas anordning äfvensom vilkoren för kompetens

till läraretjenst, dels äfven sådana, beträffande hvilka kollegium i allo

instämmer i komiterades motivering och framställningar, såsom bibehållandet

af den nuvarande första klassen, privatisters muntliga mogenhetsexamen,

tiden för militäröfningarnas anställande, universitetsbildningen

i främmande lefvande språk för blifvande lärare m. fl. —•

I de stycken åter, der kollegium velat begagna sig af den erbjudna

yttrandefriheten, skall vid den till möjligaste korthet sammandragna

framställningen samma ordningsföljd iakttagas som i komitébetänkandet.

Vidkommande det främsta hufvudspörsmålet eller de gamla språkens

ställning vid våra läroverk har kollegium, utan nämnvärd

meningskiljaktighet, funnit komiterades förslag allt för radikalt och

egnadt att, under sken af ömhet för den klassiska bildningens grundlighet,

i sjelfva verket undergräfva studiet af dessa ämnen såväl vid

skola som universitet. Då det numera icke lärer kunna med någon

utsigt till framgång ifrågasättas, att fullt skilda och fristående klassiska

och reala läroverk inrättas, de förra lika väl som de senare

från grund och början ordnade efter sina olika förutsättningar och

behof, och då alltså de lägsta klasserna måste vara »gemensamma»

och förberedande för båda bildningslinierna, vill kollegium, med instämmande

i herr professor Sundéns reservation, yrka på den s. k.

B-liniens ovillkorliga bibehållande, om än i något förändrad form,

såsom lämplig öfvergång till möjligen i eu framtid erforderliga, mera

radikala åtgärder, och på samma gång afstyrka realliniens belastande

med det efter kollegii öfvertygelse för densamma främmande och

onaturliga bihanget af valfri undervisning i latin under de sista

åren, då denna af uteslutande utilitetsskäl betingade nödtorftsläsning

helt och hållet skulle sakna den pedagogiska betydelse, som densamma

kunnat ega, om den bedrifvits på ett lägre stadium. För öfrigt synes

det vara uppenbart, att äfven den reala linien snart torde, särskild!,

genom de af komiterade föreslagna bestämmelserna för dess skriftliga

afgångsprof, tendera till en tudelning i en matematisk-naturvetenskaplig

och en modern-humanistisk linie eller sektion, mot hvilken

senare helt säkert i sinom tid skola framkastas samma beskyllningar

för ensidigt grammatiserande m. m., som nu rigtas mot latinlinien.

I fråga om helsovårdsförhållandena och deraf föranledda nya

förslag af komitén vill kollegium ansluta sig till de i herr presidenten

Forssells reservation uttalade åsigter och särskild! yttra sina betänk

-

24

ligheter mot behöfligheten och lämpligheten af den vid början och slutet

af hvarje läseår tillämnade mätning och vågning af samtlige lärjungar,

hvilken skulle medföra mycket besvär utan motsvarande praktisk vinst.

— Hvad angår de våren 1883 insamlade uppgifternas tillförlitlighet,

torde efter vårt förmenande de betydande olikheterna mellan skilda läroverk

lättast förklaras genom antagande af något olika tillvägagående

och beräkningsgrunder. Särskild! våga vi antaga, att den anmärkta

höga sjukprocenten vid härvarande läroverk bör i icke ringa mån

tillskrifvas den synnerliga noggrannhet, hvarmed uppgifterna här infordrades

och afgåfvos, då eljest kändt vore och vid gymnastikinspektioner''

konstateradt, att lärjungarne härstädes visade sig åtminstone

icke mindre friska och hurtiga än vid flertalet andra läroverk, då

vidare under en lång följd af år procenten af de från gymnastik

befriade här varit påfallande låg, och slutligen vid de terminliga

läkarebesigtningarna erfarenheten alltjemt bekräftade, att ynglingar^,

af hvilka många vid inträdet i skolan varit fysiskt svaga och

klena, efter hand, antingen i följd af eller åtminstone utan hinder

af skollifvets inflytelser, företedde ett allt friskare och kraftigare utseende.

I sammanhang härmed vill kollegium och särskildt undertecknad

rektor uttala den åsigten, att öfveransträngning, der sådan verkligen

förekommer af den art, att grunden dertill bör sökas i läroverkens

egna förhållanden och sålunda skulle kunna genom förändringar härutinnan

afhjelpas, mindre beror af den nuvarande skolorganisationen

än af dennas tillämpning, men framför allt har sin rot i bristande

pedagogisk utbildning hos lärarne, i det flertalet nitiske lärare, utan

tillräcklig hänsyn till det helas kraf, ensidigt söka drifva sina respektive

ämnen så långt som möjligt.

I detta hänseende tyckes komiterades förslag till nya undervisningsplaner

gå i en något bakvänd rigtning, då de genom borttagande

af B-linien vilja undanskjuta latinet till förmån för reallinien

med dess hufvudämnen och framför allt matematik.

Komiterade medgifva sjelfve, att den nuvarande realliniens lärjungar

äro under de sista skolåren »hårdt ansträngde», men tveka

dock icke att der öka det redan förut dryga arbetet genom införande

af det svåra ämnet latin såsom valfritt och afsedt för det stora

antal, som skulle komma att motsvara den nuvarande B-liniens

alumner. Af de tabeller, som angifva lärjungarnes bristande förmåga

att följa med undervisningen i skilda ämnen, visar sig äfven, att

procenten för matematik — och detta ungefär lika för klassister och

25

realister — är betydligt högre än för latin, ett förhållande som särskilt

vid Hudiksvalls läroverk är synnerligen i ögonen fallande. Mot

komiterades påstående, att matematikens ställning på latinlinien nu

vore snart sagdt den sämsta möjliga, vill kollegium framhålla den,

såsom vi tro, temligen allmänt gjorda och intygade erfarenheten, att

»de bästa matematik sällan eller aldrig anträffas på reallinien»,

hvaraf torde följa, dels att latinläsningen, der denna göres till en

hufvudsak, icke får anses såsom en afgjord fiende till matematikens

studium, dels att den linie, som kunde kallas den matematisk-naturvetenskapliga,

skulle kunna tåla vid en latinkurs af något större omfång

och pedagogiskt värde än det tillämnade valfria bihanget.

Såsom på samma gång eu lättnad och en reglering af skolarbetet

föreslår komitén följande åtgärder: minskning i timtal per vecka,

borttagande af månadslofven, förlängning af läseåret och tillökning

af rastestunderna. Kollegium kan för sin del icke gilla någondera

af dessa fyra punkter och minst i den föreslagna utsträckningen.

Då klagan öfver för mycket arbete under nu rådande förhållanden

knappast förspörjes inom sjunde klassen och alldeles icke inom de

lägsta, »gemensamma» klasserna, der snarare ett nog litet mått kräfves,

synes den för dessa afdelningar ifrågasatta minskningen af veckotimmar

gå längre än omständigheterna påkalla, och en tillökning,

utöfver hvad komiterade velat, allraminst af 1 timme i första, 1 å 2

timmar i andra klassen och 2 timmar i klasserna 7: i och 7: 2 (eller

efter det nya förslaget 8:e och 9:e) låta väl försvara sig.

De ämnen, hvilka, såsom mer än billigt tillbakasätta af komiterade,

i första rummet borde tillgodoses genom detta tillägg af undervisningstimmar,

skulle efter vårt förmenande vara kristendom — i

hvilket hänseende rektor och teologie lektorn Petersson ville med

instämmande i herr rektor Borgströms reservation betona nödvändigheten

af nu -gällande timantals bibehållande -— och historia, der, efter

kollegii enhälliga åsigt, för afslutande och repetition af detta omfattande

och mångsidiga minnesämne den tredje nu varande timmen

inom 7:e klassen lärer vara alldeles oumbärlig.

Då månadslofven, såsom de här från läroverkets sida anordnats

och af ungdomen begagnats, icke gifvit anledning till klagan öfver

förlorad tid eller begångna oordningar, men genom den ledighet,

de medföra, bildat en väl behöflig motvigt mot det stränga arbete,

som under alla förhållanden kommer att af nitfulla lärare eller af

omständigheternas egen magt åläggas de högsta klassernas lärjungar,

och derjemte lemnat ett osökt tillfälle till anställande af ett tillräck

-

26

ligt antal i bestämd ordningsföljd återkommande skriföfningar å lärorummet,

hvilka alltid torde vara behöfliga, men eljest icke så lätta

att på ett fruktbärande sätt och till allas belåtenhet åstadkomma, anser

kollegium på grund af här vunnen erfarenhet dessa s. k. månadslof

icke böra borttagas utan bibehållas, särdeles i betraktande af menniskonaturens

benägenhet att hellre under någon tid underkasta sig

en kraftigare ansträngning med utsigt af då och då inträdande hvila

än att dagligen utan minsta afbrott släpa på samma börda. — Om

vi sålunda finna det helt naturligt, att det förut så ofta och så kraftigt

framburna talet om öfveransträngning nära nog förstummades i

och med månadslofvens införande, frukta vi å andra sidan, att kort

efter deras upphörande detta rop skulle åter frambryta lika högljudt.

Läseårets utsträckning förefalle? flertalet bland oss vara en fullkomligt

onödig åtgärd, derest, arbetstiden i öfrigt icke öfver måttan

inskränkes, och särskildt olämplig för det stora flertalet yngre lärjungar

i nederskolan, hvilka under den varma årstiden i väsentlig grad förlora

hågen för och förmågan af arbete vid boken. Den föreslagna

förändringen —• hvars menlighet för hemlifvets uppfostrande inflytelser,

för ungdomens fysiska och allsidigt harmoniska utveckling samt

för bedrifvandet af mera sjelfständiga naturhistoriska studier ofta

blifvit påvisad — skulle ock, såsom stridande mot sekelgamla vanor

inom vårt land, säkerligen icke vinna tillslutning hos allmänheten,

isynnerhet som flera veckors ökad skolgång medförde en för i allmänhet

fattiga föräldrahem ingalunda föraktlig tillökning i utgifter

— hvilket i första rummet gäller barn, som hafva sitt hemvist utom

läroverksstaden och denna så mycket känbarare, om dertill samtidigt

komrne en betydlig höjning af terminsafgifterna. Äfven från

synpunkten af lärarnes fördel kan en likartad anmärkning med foggöras.

För en lektor t. ex., som nu, med afdrag af månadslof m. m.,

faktiskt undervisar 5 å 600 timmar om året, skulle tillkomma dels

genom läsetidens förlängning med tre veckor omkring 60 timmar

jemte veckoskripta, dels genom månadslofvens försvinnande minst 60

timmar, alltså ett plus af en femtedel eller snarare en fjerdedel i

tjenstgöringstid utan att minsta vederlag af ekonomiska förmåner

ställes i utsigt!

Slutligen synes förlängningen af rastetiderna från nu föreskrifna

10 till 15 minuter vara allt annat än tjenlig och behöflig. Den härigenom

åstadkomna minskningen i arbetstid borttager icke mindre än

tiondedelen från flertalet läsetimmar och skulle ofelbart återverka till

afknappning af äfven de lektioner, som kunna och böra börja och

27

sluta på jemnt timslag. Ty hvarför, kan det tyckas, skulle somliga

lektioner räcka en hel timme, då andra inskränktes till tre qvart?

Redan genom bibehållande af rasternas nuvarande längd bevarades

sålunda åt det egentligen fruktbärande skolarbetet — samarbetet

mellan läraren och lärjungarne — ungefär samma tidsbelopp, som

skulle med en genomgripande förändring i vårt lands vanor vinnas

genom läseårets förlängning. Hvarje intresserad och kraftfull lärare

vet mycket väl att uppskatta värdet af 60-minuters-lektionerna framför

de på 50 minuter; skulle nu tiden nedsättas till 45 minuter, blefve

antingen väsentligen mindre uträttadt under lektionerna eller ock en

för lärare och lärjungar ansträngande forcering nödvändig. Och om

de 5 minuterna å ena sidan väl behöfvas för lektionen, äro de deremot

hemligen öfverflödiga för rasten såsom sådan. Kunde man

fordom läsa 2 timmar utan afbrott och under åtskilliga år nöja sig

med 5 minuters rast, torde 10 minuter, äfven under förutsättning af

nödig klemighet med ett förvekligadt slägte, ännu vara tillräckligt

lång tid för erforderlig ventilation af såväl rum som lungor, och behofvet

af särskild s. k. ut- och inrycka ngstid synes knappast afsevärdt,

då hvarje läseafdelning betraktas och behandlas för sig. På

utsträckta rastestunder, hvilkas längd för hvarje nitisk lärare måste

förefalla tröttande, torde ej heller lärjungarne sätta fullt värde, sa

vida de ej skulle tillåtas, mot sakens natur, använda dem till öfverläsning

af följande timmes lexa, hvartill redan nu stor benägenhet

förefinnes.

Vid mindre vackert väder skulle rastens tillökning sakna all

betydelse för ungdomens vistelse i det fria, och vid gynsam väderlek

skulle gossarne efter fulla 10 å 15 minuters energiskt bedrifven lek

återkomma till lektionens arbete helt trötta och tankeförströdda. Af

sådana skäl vilja undertecknad rektor, skolans läkare och kollegii

stora flertal inlägga en gensaga mot rasternas utsträckning utöfver

10 minuter, som synes vara lagom.

Beträffande den för de särskilda undervisningsämnena på läroplanen

föreslagna timför delning en har kollegium redan förut underdånigt

yttrat sig till förmån för kristendomens och historiens bibehållande

vid deras nu varande timtal. — Tyska språket bör, om

läsningen af detta ämne skall hafva någon annan betydelse än såsom

grundläggande för språkundervisningen — i hvilket afseende dess

lämplighet är omtvistad — fortsättas antingen till läroverkets spets,

och detta icke minst å linien A, eller åtminstone med 2 timmar i

veckan under sjette klassens båda år. För öfrigt har kollegium in

-

28

genting annat att erinra, än att matematiken tilläfventyrs kunde ha

fått ännu en timme i veckan under de två sista åren å reallinien;

dock anhåller undertecknad rektor att, i betraktande af de öfverväldigande

skäl, som, då läroverken ändock måste bestå af till stor

del »gemensamma» klasser, tala för lärjungarnes sammanhållande

inom fjerde och femte klasserna under så många timmar och i så

många ämnen som möjligt, få i all underdånighet hemställa, huruvida

icke, med uppoffring af de 3 timmarne franska i femte klassen å klassiska

linien samt af 1 timme naturlära i fjerde och 1 timme matematik

i femte klassen å reallinien fullständig samläsning mellan latinare och

realister inom dessa klasser skulle kunna åstadkommas, utom de 8

timmarne latin, på reallinien motsvarade af 5 timmar franska och

efter mitt förslag fortfarande tre (o) timmar välskrifning och teckning.

Oberäknadt den större lättheten att öfvergå från den ena linien till

den andra, vunnes härigenom för klassiska linien den fördelen, att

franskan inträdde först sedan latin lästs i två år, och för reallinien

bibehållandet af den tredje veckotimmen i teckning, hvilket vigtiga

och mångsidigt bildande ämne icke borde inskränkas och träda i bakgrunden

på en linie, hvilken dock är afsedd att förbereda sina elever

icke blott, såsom nu synes mer och mer vara meningen, till universitetsstudier,

utan ock, bland annat, för inträde vid tekniska undervisningsanstalter

samt, särskildt på det lägre stadiet, för mera omedelbart

utgående i det praktiska lifvet.

I sammanhang härmed önskar läraren i naturvetenskap, adjunkten

Yiström, få underdånigst uttala sina betänkligheter mot de nu gällande

kursbestämmelserna för hans fack inom fjerde och femte klasserna,

der till förfång för reda och koncentration allt för många

ämnen vore sammangyttrade under rubriken »naturlära».

Då kollegium finner den tillämnade frivilliga latinläsningen å

reallinien i alla afseenden ändamålsvidrig, har kollegium ingen anledning

att beröra den befrielse från ämnen, som skulle kunna medgifvas

de latinläsande lärjungarne, om icke för att påpeka det egendomliga

förhållandet, att komiterade, som i andra kapitlet af sitt betänkande

framhållit engelskans stora vigt framför latinet särskildt

för naturvetenskapsmäns och läkares fackstudier, sedermera för blifvande

läkare rekommendera en visserligen snäf latinkurs med rätt

till befrielse just från engelska och från teckning.

Vidkommande läseordningen för linien B instämmer kollegium,

såsom ofvan sagdt är, i all hufvudsak med professor Sundén. Likaså

med afseende på de skriftliga mogenhetspröfningarna för denna linie,

29

hvarifrån öfversättningsprofvet från svenska till latin — som nu ej

skulle blifva ovilkorligt afgörande för admission till muntlig examen —

så mycket mindre borde utgå, som samläsning i latin mellan linierna

A och B eljest försvårades eller omöjliggjordes, och undervisningen

i detta ämne skulle i händelse af detta skriftprofs borttagande lida

men, på samma sätt som matematikens studium allmänt erkännes

hafva på de senare åren gått tillbaka på klassiska linien. Mot denna

af öfriga kollegiimedlemmar uttalade eller understödda mening vilja

lektorn Himmelstrand och adjunkten Yiström hafva förklarat, att de

önskade öfversättningen till latin för linien B utbytt mot en sådan

till franska.

Deremot bedja vi enhälligt få föreslå, att öfversättningen från

modersmål till franska på linien A upphörde, då genom de förberedande

skriföfningarnas borttagande tid vunnes för ökad literaturläsning,

och i alla händelser för dem, som grundligt studerade två

så svåra språk som latin och grekiska, fördjupandet i ett tredje

språks (franskans) syntax blefve onödigt betungande, men att det

fjerde skrifprof, som borde motsvara B-liniens matematiska uppsats,

blefve valfritt mellan en öfversättning från franska eller tyska, i

fäll nemligen detta språk fortsattes åtminstone inom sjette klassen,

eller slutligen grekiska, dervid nedskrifvandet af dikterad grekisk

text tillika kunde lemna ett förträffligt prof på vederbörandes insigter

i ämnet.

Mot lämpligheten af såväl sång öfning arnas som fakt- och vapenöfningarnas

frivillighet inom de högre klasserna hyser kollegii flertal

stora betänkligheter, förmenande, att då öfningsämnena i allmänhet

förtjena att på allt sätt stärkas och omhuldas, en slik valfrihet endast

tj enade till att lägga hyende under beqvämlighetslustan, och

att med nu gällande bestämmelser meddelandet af nödiga befrielser

kunde fortfarande med trygghet läggas i vederbörande rektors, läkares

och öfningslärares händer.

Likaledes vill kollegium enhälligt och på det bestämdaste afstyrka

den ifrågasatta förhöjningen af termins af gifter. Den kostnadsfria

skolundervisningen, som af gammalt utgjort en heder för vårt land

och visat sig befrämja statens högsta ändamål på samma gång som

de enskildes sanna fördel, bör ej öfvergifvas för en tillfällig opinion,

som för öfrigt utanför vissa riksdagskretsar och utom en del skolmän,

som deri se enda möjligheten för vinnande af eu väl behöflig löneförbättring,

torde räkna helt få anhängare. Något tvång att taga

ett steg, som ovilkorligen vore egnadt att sänka den allmänna bild

-

30

ningens nivå — den högsta och ädlaste skatten inom ett fattigt folk

— förefinnes ej heller, då statens finanser nu visa en mycket fördelaktig

ställning och i hvarje fall lämpligare beskattningsföremål borde

kunna utfinnas. Först och främst bör undervisningen efter vårt sätt

att se saken vara möjligast afgiftsfri inom de lägsta klasserna, der

lärjungarne äro till stor del fattigmans barn, och der »snillevalet» ännu

icke lärer kunna göras, emedan anlagen ofta först sent uppenbara

sig och utvecklas och sålunda en ynglings förmåga af fortsatta och

egentliga studier först efter några års skolgång-kan med någorlunda

säkerhet utrönas. De nn påbjudna inskrifnings- och terminsafgifterna

visa sig, huru obetydliga de än kunna synas, dock vara i stånd att

förhindra eller afbryta mången lofvärd gosses studier, hvilken eljest

skulle kunnat utgå i lifvet med högre kunskapsförråd och dermed

följande förmåner af mera vaken och rörlig intelligens, förädlad håg

och smak samt bättre utsigt till fortkomst. Bättre då i alla afseende^

både samhällsidén mera värdigt och praktiskt mera ledande till

försoning och förbrödring mellan heterogena samhällselement, att

utan i förväg resta hinder allas barn fortfarande hafva rätt och tillfälle

att försöka sig åtminstone i de lägsta klasserna, inom den

första »afslutningskursen». I fjerde och femte klasserna kunde möjligen

någon obetydlig höjning af nuvarande belopp ifrågasättas och törhända

en något större för sjette och sjunde klasserna, men för den ringa

summa, som härigenom kunde vinnas åt statsverket, vill ej kollegium

för sin del uppoffra den stora principen af studiernas kostnadsfrihet.

Befrielserätten eller, såsom förhållandet snarare uppfattas, beskattningstvånget,

redan nu en mindre behaglig sak, skulle dessutom

varda för läroverkskollegierna rent af förhatlig såsom en aldrig sinande

källa till misstankar för godtycke och mannamån.

Skulle emellertid, emot vår bestämda mening och lifliga önskan, en

betydligare tillökning i terminsafgifter befinnas oundviklig, måste dock,

så vida icke mellanskolorna i vårt land skola gå miste om en stor

del af sina kanske bästa lärjungar, en betydande modifikation i nu

föreslagna siffror medgifvas, så att allra minst 20 (men snarare 25)

procent af lärjungarne inom hvarje klass kunde få såsom medellöse

halt och hållet fritagas och 40 (eller snarare 50) procent såsom mindre

bemedlade betala halfva afgiften, eller med andra ord af högst

60 (fast hellre 50) procent bland ungdomen hela af giftsbeloppet ovilkorligen

erläggas. Utan eu så långt gående jemkning blir åtgärden

efter vår öfvertygelse rent af destruktiv.

Erkännande behofvet af läroverlcsstyrelsens omdaning, är kolle

-

31

gium fullkomligt ense med komiterade rörande anordnandet af dels

en fristående öfverstyrelse i hufvudstaden, dels lokalstyrelser i läroverksstäderna

till ersättning för domkapitlen, livilka såsom kretsstyrelser

lära få anses redan nu mindre tidsenliga och efter antagligen

snart förestående omorganisering till rent kyrkliga myndigheter blifva

alldeles olämpliga för läroverkens behof. Dock tror kollegium, att

äfven under motsedda nya förhållanden ett kontinuiteten bevarande

och ur sant konservativ synpunkt värdefullt element skulle kunna,

till läroverkens fromma och utan att systemets sammanhang sprängdes,

qvarstå genom bibehållande af stiftsstyresmännen såsom eforer. Tack

vare hög allmän bildning och eu af dagens tillfälliga hugskott oberoende

samhällsställning skulle antagligen de svenske bisltoparne ännu

länge liksom tillförene värdigt främja de svenska läroverkens sak

och föra deras talan, förmedla det genom traditionens magt och ej

minst genom de akademiska nationsföreningarna sannolikt ännu länge

bestående sambandet mellan skolorna inom samma stift, motverka

tidens strömning i rigtning mot konfessions- eller rent af religionslösa

undervisningsanstalter och i flera afseenden kunna intaga eu

förmedlande ställning mellan lokal- och centralmyndigheterna, med

nödig sjelfständighet gent emot båda. Utan att vilja ingå i detaljer

tror sig kollegium kunna antaga, att en icke ringa del af nu till

efori embetsområde hörande ärenden kunde fortfarande dit räknas.

Mot denna åsigt om eforalstyrelsens bibehållande önskade lektor

Himmelstrand anmäla sin reservation.

Till slut får kollegium bemöta en punkt i komiterades betänkande,

hvilken har sin särskilda betydelse för Hudiksvalls allmänna

läroverk eller frågan om dess förändring från fullständigt till femlilassigt,

en fråga, hvarpå komitén icke i sitt af Eders Kongl. Maj:t

gifna uppdrag haft någon direkt anledning att inlåta sig, men som

den ändock för att tillmötesgå särskild! inom riksdagen uttalade sparsamhetsanspråk

upptagit till behandling och dervid kommit till det

resultat, att Hudiksvalls läroverk, ehuru det mest besökta bland de

tre, som kunde ifrågasättas till reduktion, borde ensamt uppoffras, då

deremot bevekande omständigheter syntes tala för bibehållande af

högre läroverk i Luleå och Strengnäs.

Den vinst för statsverket, som gjordes genom detta indragande

af ett enda högre läroverk, blefve dock ganska obetydlig i jemförelse

med de stora olägenheter, som skulle tillskyndas ett stadssamhälle

och en landsort, hvilka under mer än ett fjerdedels århundrade hunnit

vänja sig vid befintligheten och fördelarne af en högre undervisnings

-

32

anstalt. Hudiksvalls läroverk, ända från år 1650 högre lärdomsskola,

öfvergick nemligen år 1858 från femklassigt till på reallinien fullständigt,

erhöll redan år 1859 nådigt tillstånd att med biträde af

en extra lärare, hvilken sedermera i fem år aflönades genom frivilliga

bidrag af en del bland stadens och kringliggande landsorts invånare,

meddela Järjungarne i de högsta klasserna fullständig undervisning

äfven i de till den klassiska bildningslinien hörande läroämnen, blef

genom Eders Kongl. Maj:ts nådiga bref den 19 juni 1866 formligen

utvidgadt till fullständighet å båda linierna samt från och med höstterminen

1867 försedt med vederbörligt antal lärare för bestridande

af denna undervisning. Efter 10 års förlopp underkastades det i

likhet med åtskilliga andra läroverk jemlikt nådiga brefvet den 1

juni 1877 en inskränkning så till vida, att sjunde realklassen borttogs.

Att nu ytterligare och i långt betänkligare grad inskränka läroverkets

verksamhet torde få anses obilligt såväl mot staden och orten som

mot läroverket sjelft. Stadens och den omgifvande ortens målsmän

hafva nemligen] på 1850- och 1860-talen underkastat sig mycken

möda och uppoffring för åvägabringande af läroverkets utvidgning,

deribland, såsom ofvan nämnts, aflönande under flere år af en extra

lärare; till det åren 1867—68 uppförda nyare läroverkshuset har

Gefleborgs landsting bidragit med 6,000 kronor och Hudiksvalls stad

med för ändamålet såsom lån upptagna 25,000 kronor, för hvilka

staden ännu häftar i skuld; och under innevarande år skall genom

stadens försorg å det äldre läroverkshuset anställas en omfattande

reparation till en kostnad af 8,300 kronor, hvilka af staden räntefritt

förskjutas mot successiv afbetalning af 500 kronor årligen ur läroverkets

byggnadsfond, hvarjemte staden torde få vidkännas ytterligare

några mindre uppoffringar för läroverket. Då Hudiksvalls stads församling

genom sockenstäminobeslut den 31 Mars 1861 ingått på det

för läroverkets erhållande af ett lektorat i matematik föreskrifna

vilkoret att ansvara för nybyggnads- och underhållsskyldigheten af

läroverkets hus och visat sig icke sky några rimliga uppoffringar för sådant

ändamål, torde samhället ock kunna med fog göra anspråk på

bibehållandet af en förmån, som det visat sig värdera; då läroverkslokalerna,

om också ej prydliga, dock äro för behofvet tillräckliga

och användbara, undervisningsmateriellen, om också ej riklig, dock

enligt officiella intyg af statens inspektörer, i ett tillfredsställande

skick, och särskild! det naturhistoriska museet, tack vare lärarens

trägna arbete, jemförelsevis fullständigt och väl ordnadt, torde starka

och öfvervägande skäl tala för läroverkets berättigande att fortfa

-

33

rande existera och samhällets att fortfarande få åtnjuta fördelarne af

detsamma.

En annan rätts- eller billighetsgrund för läroverkets bibehållande

i oförminskadt omfång tror kollegium ligga i de till läroverkets bästa

gjorda stipendiestiftelser. Stipendiedonationerna uppgå till mera än

35,500 kronor, deraf 5,000 ännu icke utfallit. Af denna summa voro

endast 5,000 kronor anslagna före 1858, men den betydliga återstoden

af öfver 30,000 kronor har tillkommit sedan denna tid med tydlig

hänsyn till att läroverket blifvit fullständigt och delvis med tydlig

föreskrift om medlens bortgifvande till lärjungar i de högre klasserna.

I hvad mån läroverket lyckats fylla sin uppgift såsom fullständigt,

derom torde kollegium icke böra sjelf! uttala ett omdöme, men

vågar hänvisa till de antingen helt och hållet eller i allt hufvudsakligt

gynsamma utlåtelser, som fälts af alla kompetente domare, hvilka

å embetets eller det allmännas vägnar haft att besöka läroverket och

taga kännedom af dess verksamhet i all synnerhet på det högre eller

gymnasialstadiet.

Då vi sålunda icke kunna medgifva, att vare sig samhället eller

läroverket svikit sin pligt eller förverkat sin rätt, återstår att belysa

de af komiterade anförda skälen. Dessa äro till antalet tre och af

följande lydelse: »Lärjungeantalet är ringa och har på de sista åren

ständigt aftagit. Stadens invånareantal är icke synnerligen betydande,

och för den kringliggande landsbygden äro kommunikationerna så

ordnade, att barnen utan större svårighet kunna sändas till Gefle ej

synnerligen aflägset liggande läroverk.» I fall lärjungeantalet ensamt

eller hufvudsakligast skulle bestämma ett läroverks omfång, skulle

dels sträng rättvisa fordra, att denna synpunkt gälde utan undantag

lika för alla, och att följaktligen komitén nu föreslagit inskränkning

af de fullständiga läroverken i Luleå och Strengnäs samt de femklassiga

i Piteå, Haparanda och Söderhamn, dels skulle en mängd

läroverk, hvilka i likhet med Hudiksvalls varit underkastade fluktuationer

i lärjungeantalet, utsättas för möjligheten af täta rubbningar

till följd af ofta oberäkneliga konjunkturer och kanske hvart femte

eller tionde år, utan all hänsyn till ordning, reda och kontinuitet,

så snart lärjungeantalet minskats eller ökats med ett tio- eller tjugutal,

förvandlas somliga från fullständiga till femklassiga och från femklassiga

åter till fullständiga, andra från femklassiga allmänna läroverk

till nu föreslagna kommunalskolor och från kommunalskolor

åter till femklassiga. Hvart sådant skulle leda, är ej svårt att inse.

Att Hudiksvalls skola aldrig skulle kunna påräkna någon särdeles

3

34

betydande lärjungefreqvens, låg från början i sakens natur. Bättre

hade då varit att aldrig genomföra dess utvidgning till fullständigt

än att nu nedsätta densamma till lägre läroverk. Men på 1850- och

60-talen gjorde sig en annan och för läroverken gynsammare stämning

gällande. En sammanställning af beloppet »närvarande» lärjungar

å olika tider torde vara i flera hänseenden upplysande. Aren

1856—57, då läroverkets utvidgning till på reallinien fullständigt

ifrågasattes och beslöts, utgjorde antalet omkring 80, hvilket då för

tiden ansågs för sådant ändamål tillräckligt. År 1861 uppnåddes

talet 90. De närmast följande åren sjönk siffran något, trots tillkomsten

af en lektor och den i nåder gifna tillåtelsen att meddela

undervisning äfven å klassiska liuien, och uppgick höstterminen 1863

endast till 77, hvaraf föga mera än ett tiotal inom klasserna 6 och

7. Derpå ökades under gynsamma förhållanden tilloppet af lärjungar

samtidigt med läroverkets fullständigande äfven på latinlinien och

nådde sin spets för den gången åren 1869 och 1870 med ett antal

af mellan 140 och 150, deraf högst 36 i de båda öfverstå klasserna.

Så följde åter ett tillbakagående (vårterminen 1872 130, höstterminen

samma år 126 o. s. v.) till höstterminen 1875, då det var lägst

(113). Derpå inträdde ånyo ett raskt uppsving, som kulminerade

åren 1878—80 med ett antal mellan 140 och 150, af hvilka 38 å 39

i gymnasialafdelningen. Så gick det åter tillbaka — dock icke, såsom

komitén säger, under ständigt aftagande — till ett minimum af 116 vårterminerna

1883 och 1884, hvarefter eu liten ökning vidtagit, så att

antalet närvarande lärjungar innevarande termin utgör 120. De yttre

anledningarna till denna minskning låta lätt förklara sig. Utom det

att den gamla första klassen borttogs 1869 och sjunde klassens reallinie

1877, inskränktes Hudiksvalls »läroverksområde» betydligt genom

Söderhamns läroverks utvidgning från tre- till femklassigt samt Sundsvalls

från femklassigt till på reallinien fullständigt, men framför allt

genom norra stambanans framdragande på 6 mils afstånd'' från Hudiksvall

och samma banas förbindelse med alla kringliggande städer,

som ega högre läroverk, hvilket allt haft till följd, att invånarne i

Medelpad, vestra och södra Helsingland lika väl som Herjeådalen och

sydöstra Jemtland, derifrån många lärjungar hitkommo på 1860- och

1870-talen, genom de lättade kommunikationerna hänvisats att sända

sina söner till Sundsvalls, Östersunds och isynnerhet Gefle, men äfven

till Falu, Upsala och Stockholms läroverk, under det Hudiksvalls stad

lidit under trycket af bristande kommunikationer och under senare

åren icke sett sin folkmängd ökas, ehuru den är större än i 5 städer

35

som nu hafva och skulle få behålla högre läroverk, och i 9 städer,

som nu ega femklassiga skolor. Det är också så långt ifrån att

kommunikationsförhållandena för staden Hudiksvall och närmast

kringliggande landsbygd väl egna sig för snabb och beqväm resa t. ex.

till Gefle, att man tvärtom har på vinterdag först 6 mil landsväg

för att uppnå norra stambanan i Ljusdal och sedan måste ligga öfver

natten i Bollnäs, så att färden upptager fulla två dagar. Landsvägen

härifrån till Gefle är nära 15 mil och till Hernösand omkring 14

mil, och det var väl till en stor del Hudiksvalls läge midt emellan

och på temligen långt afstånd från dessa båda med gymnasier försedda

städer, som från början gjorde, att Hudiksvall hugnades med

högre läroverk framför till exempel Sundsvall och Söderhamn. Å

andra sidan är det dock att hoppas, det Hudiksvalls isolering snart

nog kommer att upphöra, antingen derigenom att den af Eders Kongl.

Maj:t vid innevarande riksdag proponerade statsbanan mellan Hudiksvall

och Ljusdal blifver af riksdagen beslutad och inom få år en

verklighet, eller, ifall denna förhoppning skulle slå fel, genom anläggning

af en enskild jernväg. Helt säkert skall då Hudiksvalls

stad, hvars materiella intressen så länge fått lida, liksom dess bildningsintressen

nu hotas, med återvinnande af sitt förra handelsområde

raskt uppblomstra, invånareantalet ökas och läroverket åter kunna

motse tillopp af lärjungar från större delen af Helsingland och

Herjeådalen, ett vidsträckt område med minst 120,000 invånare, för

hvilket komitén dock vill anslå blott två femklassiga läroverk (i Hudiksvall

och Söderhamn), under det t. ex. Norrbottens län med omkring

95,000 inbyggare, hvars nämnvärdt bebyggda del icke torde

vara mycket större än Helsingland, skulle få behålla ett fullständigt

och två femklassiga, och Södermanlands län med en folkmängd af

150,000, trots de goda kommunikationerna och närheten till Stockholm,

ega två fullständiga och ett femklassigt läroverk.

På dessa grunder och då billigbeten synes framför allt fordra,

att man afbidar följderna af den motsedda nya jernvägsanläggningen,

innan Hudiksvalls högre allmänna läroverk såsom sådant utdömes,

vågar kollegium i djupaste ödmjukhet yrka på dess bibehållande, åtminstone

tillsvidare, i sin nuvarande omfattning.

Hudiksvall den 27 April 1885.

Underdånigst

Hudiksvalls högre allmänna läroverks kollegium

genom

F. W. SIDVALL.

36

Till Konungen.

Sedan Eders Kongl. Maj:t i nåder anbefalt domkapitlen att från

de läroverkskollegier, som sådant önska, infordra till Eders Kongl.

Maj:t stälda yttranden öfver läroverkskomiténs af den 25 sisfclidne

Augusti afgifna underdåniga utlåtande och förslag angående organisationen

af rikets allmänna läroverk och dermed sammanhängande

frågor, så får kollegium vid Norrtelge allmänna läroverk, i hvad

förändringarna röra de lägre allmänna läroverken, i djupaste underdånighet

afgifva följande utlåtande.

Då kollegiet i underdånig skrifvelse af den 25 September 1864

och likaledes i underdånig skrifvelse af den 19 Oktober 1868 anser

sig hafva anfört fullgiltiga skäl för användandet af latinet såsom

grund för all undervisning i språk vid de allmänna läroverken och

nu vidhåller samma åsigter, så kan det ej gilla skälen till de af

komiterade föreslagna förändringarna, samt än mindre det resultat,

hvartill de kommit. Att framlägga några skäl för de klassiska språken

såsom grund för all språkbildning synes ej vara af nöden, då ämnet

öfver ett hälft sekel diskuterats och blifvit utredt till den klassiska

bildningens företräde.

Några anmärkningar såväl vid nu varande förhållanden och de

föreslagna förändringarna anser sig kollegium dock böra göra.

Sedan tyska språket blifvit antaget såsom grundläggande, har

det visat sig, att det är alldeles odugligt såsom grund, i ty att, utom

andra olägenheter af denna anordning, lärjungarne blifvit betydligt

osäkra i allmän satslära, samt att ungdomen nu är svagare i tyska

språkets behandling vid skrifning än före förändringen, vare sig

detta beror på språkets egen natur, eller att vid förändringen en

mängd lärare måste* öfvertaga undervisning i tyska språket, som ej

vore dertill fullt skickliga. Med full sanning kan sägas, att någon

verklig språkundervisning ej börjar förr än med latinet i fjerde

klassen.

Kollegium anser undervisningsfrågan aldrig kunna lösas förr, än

latin- och reallinierna förläggas till skilda läroverk. Komiterades

påstående, att vid de begge liniernas sammanförande till gemensam

undervisning ingendera lider något synnerligt, är ej öfverensstämmande

med verkliga förhållandet. Realisterna blifva i allmänhet

betydligt underlägsna och visa efter ett par års samarbete svagare

37

omdömesförmåga och utveckling, till exempel vid behandling af lättare

ämnen vid svensk skrifning med mera.

Komiterades förslag, att alla, som öfvergå på latinlinien, äfven

skola läsa grekiska, synes ej vara af nit för den klassiska bildningens

befordrande. Komiterade veta nemligen ganska väl, att en yngling

vid 16 års ålder högst ogerna underkastar sig mödan att lära in en

så svår formlära som den grekiska, utan således hellre lemnar äfven

latinet och öfvergår på reallinien, der en, om ock alldeles oanvändbar

latinkunskap erbjudes. Huru denna kunnat föreslås, är ofattligt, då

det är allmänt kändt, att lärjungarne under nu varande förhållanden,

efter uppskjutande af latinläsningen till fjerde klassen, förråda en

sådan osäkerhet i formläran i öfre sjette klassen, att de för ordens

böjning och användning af de syntaktiska reglerna tidt och ofta

måste rådfråga grammatiken. Kollegium hänvisar i öfrigt till professor

Sundéns reservation såsom i nämnda hänseende fullt öfverensstämmande

med kollega åsigter.

Af rent pedagogiska skäl måste kollegium ogilla förslaget att

minska tiden för kristendomsundervisningen och uppskjuta katekesläsningen

till tredje klassen. För att lärjungen måtte erhålla en

grundlig kunskap i ämnet, som ej försvinner kort efter konfirmationen,

måste alla vigtigare trossatser i förklaringen af Luthers lilla

katekes väl inpreglas i minnet.

Denna utanläsning måste ske före det 12 året, då minnet hos

barnet är starkast utveckladt.

Man invänder möjligen, att detta skulle förslappa minnet, men

undertecknad kan, efter öfver 30 års undervisning i ämnet, försäkra,

att om denna inrättas i enlighet nfed de anvisningar och råd till

kristendomslärarne, som åtföljde 1859 års skolstadga, så lämpar sig

detta ämne allra bäst för läroverkets nedre stadier. Minnet förderfvas

genom upptagande af sådant, som det icke kan behålla, såsom uppräknandet

af massor af undantag i tyska grammatiken och ännu

mera genom memorerandet af en mängd latinska namn på växter

och djur, som barnet, sedan undervisningen i naturvetenskap egentligen

blifvit förlagd till skolrummet, aldrig sett i yttre naturen; men

minnet tvärtom stärkes genom inlärandet af sådant, som blifvit förtydligadt

för dess begrepp och som genom sitt innehåll särskilt tilltalar

barnets sinne.

Derjemte får undertecknad såsom sin enskilda mening beklaga,

att majoriteten af komiterade velat framlägga ett förslag, hvarigenom

timantalet för ämnet blefve otillräckligt, samt, genom att förlägga

38

dess inlärande till orätt stadium, det svaga kristliga lif, som för

närvarande finnes i de allmänna läroverken, småningom skulle utslockna.

Då detta ämne kraftigast kan motarbeta den sedliga förskämning,

som allt mer visar sig bland ungdomen; då förnekelsen af kristendomens

sanningar och i allmänhet af allt, som närmare berör det

religiösa lifvet, till och med framträder så oförtäckt, att det ej väcker

någon särdeles uppmärksamhet, att ynglingar i sjunde klassen för

sina kamrater öppet förklara, att de ej tro på kristendomens uppenbarelser,

så anser sig undertecknad förpligtad att på det kraftigaste

protestera mot ett dylikt förslag.

Ehuru klagomålen öfver öfveransträngning vid allmänna läroverken

mången gång äro obefogade, så kan dock ej förnekas, att en

sådan till en del förefinnes.

Orsakerna dertill härflyta förnämligast af en ibland stadsbarnen

nästan allmänt rådande fysisk svaghet redan före skolåldern; vidare

af de svaga och otillräckliga kunskaper, som, allt sedan första

klassens indragning år 1869, presteras af inscribendi. Att åter

dessa intagas med för svag underbyggnad, är mången gång alldeles

nödvändigt, emedan afseende måste göras på ortens behof af skolbildning,

och dessutom flertalet af landsortens folkskollärare ej äro

mägtige att bibringa en säker grund i de ämnen, som erfordras för

intagning i allmänt läroverk; att undervisningstiden genom skola

och gymnasium, enligt 1820 års läsordning beräknad till 12 år, nu

är afkortad till 9 år, på samma gång som läroämnenas antal ökats.

Det idkeliga ombytet af lärometoder och lärare, i det att, under

närvarande brist på ordinarie lärare, en mängd lärareplatser måste

uppehållas af unge, oerfarne extraordinarier, gör undervisningen

vacklande och för lärjungarne tröttande.

För öfrigt bidraga verkliga fel i fordringarna på vissa stadier

till en betydlig ansträngning, såsom att 4:e och 5:e klassens lärjungar

sysselsättas med för många heterogena ämnen på en gång; att

inlärandet af ämnen, som förutsätta en mognare och mera utvecklad

omdömesförmåga ålägges lärjungen vid för späd ålder; samt att fordringarna

i matematik i 2:a och 3:e klasserna äro för stora.

Med anledning af komiterades förslag att pålägga lärjungarne

en afgift af 20—40 kronor vid de lägre läroverken får nämnas, att

emedan det tillfälle till högre bildning, som under framfarna tider

nästan kostnadsfritt stod öppen för alla, beklagligtvis redan faktiskt

upphört genom utkräfvande af dryga skolafgifter och genom an

-

39

skaffande af en mängd dyra och allt för ofta onödigtvis ombytta

läroböcker, det ej synes rådligt att fortgå än längre på denna väg,

då man till öfriga utgifter lägger den på de sista 20 åren mer än

fördubblade lefnadskostnaden.

Följden af ett sådant förfarande blir, att sönerna till alla svagt

aflönade embetsman och till dem, som äro i lika svaga lefnadsvilkor,

hvilka i allmänhet äro de dugligaste lärjungarne, utestängas från

möjligheten till all högre undervisning, och skolan sålunda blir freqventerad

af de rikas och välbergades barn, af hvilka ett fåtal söker

bildning för att göra den fruktbar i statens tjenst, samt af den

återstående fjerdedelen, som genom uppvisande af fattigdomsbevis

kostnadsfritt får begagna undervisningen och hvilka sistnämnda i de

flesta fall nödgas afsluta sin skolgång omedelbart efter konfirmationen.

Skulle det vara afsigten att genom den föreslagna åtgärden

söka förekomma den allt för stora freqvensen af lärjungar i de allmänna

läroverken, så kan det väl till en del lyckas, men ej lärer

man på detta sätt kunna förhindra den under de senare åren allmänna

äflan inom samhället att undandraga sig tyngre kroppsarbete

samt sträfvandet att med minsta möjliga ansträngning tillfredsställa

njutningsbegäret och fåfängan, hvilket dock skulle vara yttersta målet.

Beträffande komiterades förslag att ombilda åtskilliga allmänna

läroverk till kommunalskolor får kollegium anmärka, att flertalet af

de föreslagna ledamöterna i styrelsen af kommunalskolan blifva fullkomligt

inkompetenta art bedöma dylika saker, och att de der anstälda

folkskolelärarne, hvaraf flertalet ej kan använda folkskolans

enkla och lättfattliga läroböcker, omöjligen kunna uppehålla undervisningen.

Det är en känd sak, att lärareplatsen på lägsta stadiet

i skolan är en bland de svåraste och vigtigaste, och denna vill man

anförtro en person, som sjelf i vanliga fall ej Unge inträde i läroverkets

tredje klass.

Ehuru antalet lärjungar i Norrtelge allmänna läroverk, i följd

af jordbrukets och sjöfartens tryckta ställning under de sista åren,

nedgått till omkring 60 lärjungar, så synes detta förhållande ej vara

fullt skäl till ombildning af allmänna läroverket till kommunalskola,

då antalet förut under flera år uppgått till 80, och genom denna

förändring läroverket skulle förlora en årlig ränta, belöpande sig till

1,900 kronor, som af aflidne handlanden Er. Dust. Stenberg äro

donerade till stipendium för ynglingar i elementarläroverket i staden.

Att förminska de dagliga lektionstimmarne och förlänga läsåret

synes ej vara ändamålsenligt vid landsortsläroverken. Lärjungarne

40

i l:a och 2:a klasserna hafva redan förut för liten sysselsättning; det

blefve alldeles för dyrt för mindre bemedlade föräldrar att hålla sina

barn i läroverksstaden 39 veckor; dessutom klagas det öfver, att

barnen beröfvas hemmets välgörande inflytande genom sin bortovaro

under terminerna. Genom förlängningen af läseåret skulle ingenting

vinnas, då lärjungarne under de sista veckorna af terminerna, isynnerhet

vårterminen, blifva så slappa, att med dem föga kan uträttas.

Norrtelge den 13 Februari 1885.

Underdånigst

å kollegii vägnar:

M. A. WENDBLAD.

Till Konungen.

Sedan högv. domkapitlet i Upsala, jemte öfversändande af läroverkskomiténs

underdåniga utlåtande och förslag angående organisationen

af rikets allmänna läroverk och dermed sammanhängande

frågor, afgifvet den 25 Augusti 1884, bestämt den 1 nu instundande

Maj såsom den tid, inom hvilken det stode Söderhamns läroverkskollegium

öppet att, om det så önskade, begagna sig af det tillfälle,

Eders Kong!. Maj:t nådigst velat bereda läroverkskollegierna att öfver

nämnda komités förslag afgifva underdånigt 3rttrande, har Söderhamns

läroverkskollegium vid sammanträde nedanskrifne dag, vid hvilket

läroverkets inspektor och kollegiets samtlige medlemmar voro närvarande,

rörande vissa punkter i nämnda förslag beslutat afgifva

följande underdåniga yttrande.

Sjelfva kärnpunkten i läroverkskomiténs betänkande, för så vidt

det berör planen för undervisningen, vid rikets allmänna läroverk,

utgöres af dess förslag att göra grekiska språket obligatoriskt på den

klassiska linien och att införa latinet såsom valfritt ämne på reallinien.

Hvart ett sådant förslag i verkligheten syftar, kan ej undgå

någon, äfven den ytligaste granskare af betänkandet. Man må hafva

hvilka åsigter som helst beträffande den s. k. klassiska bildningens

värde i och för sig, synes det dock kollegiet såsom obestridligt, att

så länge stuclierna vid våra universitet gå i den rigtning de nu göra,

och, hvad vigtigare är, så länge latinstudiet inom de större kulturländerna

intager den ställning det nu gör, så länge måste det vara

41

våra allmänna läroverks oeftergifliga skyldighet att bibringa ett flertal

bland sina lärjungar en äfven för kommande språkstudier grundläggande

insigt i det latinska språket. Hvad komitén föreslagit tyckes

just gå ut på att motverka detta. Oaktadt freqvensen på den nuvarande

B-linien och oaktadt komitén på sidan 255 kallar grekiskan

»ett ämne, hvaråt numera ett relativt fåtal studerande vid de allmänna

läroverken egnar sig», vill den dock göra grekiskan obligatorisk

för de lärjungar, som önska i skolan studera latin. Att detta

skall bidraga till att afskräcka rätt många lärjungar från den klassiska

linien, ligger i öppen dag. Deremot har komitén gjort allt för

att draga lärjungarne öfver på reallinien, såsom till exempel genom

erbjudandet af den frivilliga latinkursen, som, enligt komiténs åsigt,

skulle vara tillräcklig för den blifvande läkaren eller juristen, äfvensom

genom att vilja borttaga stadgandet om betyget approbatur i

den matematisk-fysikaliska skrifningen såsom oeftergifligt vilkor för

realistens mogenhetsexamen. Om ock reallinien genom dylika anordningar

skulle vinna i lärjungeantal, skulle den utan tvifvel förlora i

andra hänseenden. Enheten i undervisningsplanen skulle gå förlorad.

I stället för att odeladt vara afsedd för lärjungar, som i skolan söka

undervisning i de reala ämnena, till den utsträckning, skolan förmår

meddela, skulle denna linie belastas med dessa hvarken latinare eller

realister, som icke der sökt inträde för att egna sig åt realstudier,

utan för hvilka målet vore en mogenhetsexamen, som berättigade

till examensläsning vid universitetet. Af omtanke således lika mycket,

om ej mer, för reallinien som för latinstudiet vid de allmänna läroverken

anser kollegiet grekiska språket fortfarande böra vara valfritt

på den klassiska linien och latinet ej böra ingå såsom valfritt ämne

på reallinien.

Under öfverläggningen om undervisningsplanen i sin helhet härinom

kollegiet framstälts den åsigt, att det för våra allmänna läroverk

vore fördelaktigt, om för dem en undervisningsplan kunde uppställas,

grundad på latinets uppskjutande till sjette klassen. Ehuru

kollegiet ej kan förena sig härom, vill det dock uttala sig i den retning,

att, särskildt sedt från de femklassiga läroverkens synpunkt, en

sådan anordning skulle vara fördelaktig.

Rörande läsårets förlängning instämmer kollegiet med komitén,

men uttalar den bestämda åsigt, att de två veckor, som skulle tagas

från sommarferierna, böra förläggas den ena vid slutet af vårterminen,

den andra vid början af höstterminen. Såsom ett ytterligare skäl

till denna förkortning af sommarferierna skulle kollegiet vilja fram

-

42

hålla den erfarenhet, här gjorts, att lärjungarne i allmänhet under

dessa ferier till den grad försumma sina studier, att en stor del af

höstterminen behöfs för att med afseende på speciella kunskaper

bringa lärjungarne till den ståndpunkt, de vid föregående vårtermins

slut innehade.

I fråga om komiténs förslag rörande undervisningsplanens detaljer

har kollegiet blott följande att anföra.

Gillande komiténs förslag att katekesläsningen uppskjutes till

3:e klassen, anser dock kollegiet, att det vore önskligt, om i de två

lägsta klasserna för kristendomsundervisningen kunde bibehållas samma

timantal som förut, hvilken tid torde vara behöflig för vinnande af

de nödiga förutsättningarna för en framgångsrik katekesundervisning

i de följande klasserna.

Ej lämpligt anser kollegiet komiténs förslag vara att minska

timantalet för modersmålet i 4:e klassen. Allra minst i 4:e klassen

bör detta ske, då modersmålets sjelfständiga behandling i skrift här

först inträder och kräfver ett tidsödande arbete på lärorummet.

Samma omdöme träffar förslaget att på latinlinien taga en timme

från matematiken i 5:e klassen. Skall matematiken kunna hålla sig

uppe såsom ett af hufvudämnena i skolan, hvilket den utan tvifvel

förtjenar, bör den åtminstone få behålla det timantal, den förut har,

hvarigenom i 5:e klassen dessutom den fördel skulle vinnas, att de

båda linierna kunde gemensamt undervisas i detta ämne.

För sitt afstyrkande utlåtande i fråga om från något håll ifrågasatt

indragning af l:a klassen vid de allmänna läroverken anser

kollegiet, att komitén anfört fullt bevisande skäl.

Rörande frågan om vilkoren för kompetens till läraretjenster, för

så vidt den sammanhänger med examensväsendet vid universiteten,

anser sig kollegiet ej böra yttra sig. Deremot instämmer det i förslaget,

att undervisningsprof inför vederbörande domkapitel för sökande

till läraresyssla måtte blifva en rättighet, ej en skyldighet.

Särdeles behjertansvärdt anser kollegiet komiténs yrkande, att

lämpliga åtgärder måtte vidtagas för utbildande af lärare i främmande

lefvande språk. Undervisningen deri ställer nemligen på

läraren stora kraf, såvida lärjungarne skola af densamma kunna draga

den nytta de böra.

Några utgifter utom de enligt nu gällande skolstadga utgående

anser kollegiet ej böra påläggas lärjungarne vid de allmänna läroverken.

I komiténs förslag rörande upprättande af så kallade kommunal

-

43

skolor instämmer kollegiet, dock med förbehåll att dimissionsrätt till

allmänt läroverk icke bör sådan skola medgifvas, derest icke dess

undervisningsplan öfverensstämmer med den vid de allmänna läroverken

antagna.

Hvad komitén föreslagit rörande inrättandet af en »öfverstyrelse

för de allmänna läroverken» anser kollegiet böra verka välgörande

för läroverken, isynnerhet om derigenom kan åvägabringas en oftare

återkommande inspektion af desamma, än nuvarande organisation

möjliggör. Beträffande den ifrågasatta mellanlänken mellan läroverken

och denna öfverstyrelse vågar kollegiet ej uttala någon bestämd åsigt.

I ofvanstående af kollegiets flertal biträdda åsigter i fråga om

lärjungarnes afgifter och kommunalskolorna förklarade sig t. f. rektorn,

kollega C. L. Lindborg icke kunna instämma. Rörande till statsverket

ingående terminsafgifter af lärjungarne ville han biträda

komiténs förslag, dock med den inskränkning att denna afgift ej

skulle affordras medellös eller mindre bemedlad lärjunge den första

terminen han tillhör ett läroverk.

I fråga om kommunalskolor yttrade han följande: Instämmande

med komitén beträffande lämpligheten deraf, att i åtskilliga stadskommuner

så kallade kommunalskolor inrättas med uppgift att åt

lärjungar, som efter slutad skolgång utgå i det praktiska lifvets

yrken, bereda tillfälle till inhemtande af härför nödiga skolkunskaper,

anser jag likaledes hvad komitén rörande de allmänna grunderna

för sådana skolors ordnande föreslagit vara välbetänkt, med undantag

af det förslag, som framställes under litt. i (sid. 347), nemligen att

dimissionsrätt till allmänt läroverk skulle kunna sådana skolor tillerkännas.

Ett dylikt stadgande fruktar jag skulle vara särdeles

egnadt att förrycka kommunalskolorna från deras egentliga uppgift

och lätt kunna medföra, att de satte detta dimitterande såsom sitt

hufvudsakliga mål; hvadan jag håller för, att någon sådan dimissionsrätt

icke bör dessa skolor tillerkännas.

Söderhamn den 27 April 1885.

Underdånigst

på Söderhamns läroverkskollegii vägnar:

efter förordnande

C. L. LINDBORG.

Till Konungen.

Genom nådig remiss af den 12 December 1884 har Linköpings

domkapitel blifvit anbefaldt att, efter vederbörande läroverkskollegiers

börande, inkomma med yttrande öfver läroverkskomiténs den 25

Augusti 1884 afgifna underdåniga yttrande och förslag angående

organisationen af rikets allmänna läroverk och dermed sammanhängande

frågor. Till åtlydnad af denna nådiga befallning får domkapitlet

dels insända hit inkomna yttranden från läroverkskollegierna

i Linköping, Norrköping, Yestervik och Söderköping, dels för egen

del anföra följande.

Ett af de syften, dem komitén för sig uppstält, har gått ut på

att dels uppvisa, hurusom en länge öfverklagad öfveransträngning

af skolornas alumner för närvarande verkligen eger rum, dels råda

bot på de skador, som sålunda faktiskt tillfogas skolungdomen. Utan

tvifvel bör man vara komiterade tacksam för den möda, som blifvit

egnad åt denna i ordets egentliga mening vitala fråga. Men ser

man på de föreslagna botemedlen, så kan man knappt undgå att råka

i förvåning och känna sig besviken i sitt hopp att finna en nöjaktig

lösning af det onekligen kinkiga problemet. Yäl hafva komiterade

föreslagit någon minskning i den dagliga arbetstiden, men i stället

hafva de velat förlänga läseåret med omkring 4 veckor. För sin

del måste domkapitlet anse dessa botemedel vara, det ena otillräckligt,

det andra rent af skadligt. Den minskning i den dagliga arbetstiden,

som komitén föreslagit, är uppenbarligen för liten, om någon

verklig förbättring skall vinnas. Det torde kunna antagas, att hvad

som mest af allt förorsakat öfveransträngning i våra läroverk, är en

förmiddagsläsning, som de flesta dagar i veckan kräfver 5 timmars

undervisningstid, och af dessa 3 timmar i oafbruten följd. I den

äldre skolordningen förekom aldrig mer än 2 timmars oafbruten

undervisning, och för sin del är domkapitlet derom öfvertygadt, att

ingenting så mycket bidragit till den öfverklagade öfveransträngningen

som förmiddagsarbetets ökande från 4 till 5 timmar och särskildt

45

den häraf föranledda nödvändigheten att förlägga tre undervisningstimmar

omedelbart efter hvarandra. Vill man icke återigen införa

obligatorisk eftermiddagsundervisning, hvilket knappast torde vara

rådligt med det ökade hemarbete, som blifvit ungdomen ålagdt, så

finnes ingen annan utväg att ernå ett lyckligt resultat än att i alla

läroverkets klasser inskränka undervisningen till 4 timmar dagligen.

Förslaget att minska ferietiden är utan tvifvel ett farligt experiment.

Ty långt ifrån att derigenom råda bot på öfveransträngningen,

skulle härigenom följderna af det ansträngda arbetet under

terminerna komma att framträda ännu skadligare än eljest. De för

vårt land egendomliga klimatiska förhållandena göra långa sommarferier

nödvändiga, och ingenting torde så hafva bidragit att minska

olägenheterna af det trägna studiearbetet som den omständigheten,

att ynglingarne genom lång ledighet, synnerligast under sommarmånaderna,

få tillräcklig tid att hemta nya krafter och reparera

möjligen lidna skador. Af dessa skäl anser sig domkapitlet på det

bestämdaste böra afstyrka komiténs förslag att förlänga läseåret

till 39 veckor, hvaremot, derest undervisningen inskränkes till 4 timmar

dagligen, det s. k. månadslofvet torde kunna och höra helt och

hållet indragas.

Ett af de största misstag, hvartill komiterade gjort sig skyldige,

ligger utan tvifvel deri, att de trott sig kunna i någon mån minska

undervisningstiden, utan att minska det kunskapsmått, som undervisningen

vid de allmänna läroverken för närvarande har att meddela.

Man vill således hvarken inskränka det med skäl så mycket

öfverklagade mångläseriet, ej heller minska de kurser, som i hvarje

ämne höra genomgås. För sin del kan domkapitlet icke gilla detta.

Mångläseriet är ett ondt, som hör af skaffas. Detta åter kan endast

ske derigenom, att på den helklassiska linien, der isynnerhet de

många läroämnena alltför mycket trängas med hvarandra, de.humanistiska

ämnena ensamt bibehållas, hvaremot matematik och naturlära,

åtminstone under de 4 sista åren, helt och hållet lemnas å sido.

Likaledes bör på reallinien t. ex. filosofisk propedevtik saklöst kunna

utgå. Om man derjemte minskar de långa kurserna i vissa ämnen,

koncentrerar undervisningen inom de begge olika linierna på de båda

hufvudämnena latin och matematik samt i allmänhet mera lägger

an på undervisningens qvalitet än qvantitet, så lider intet tvifvel,

att äfven med den förkortade undervisningstid, som domkapitlet vågat

föreslå, ett bildningsresultat skall kunna vinnas, som i grundlighet

och förmåga att utveckla lärjungens själsanlag torde visa sig vida

46

gynsammare, än hvad ett förslappande och äfven i andra afseenden

förderfligt mångläseri förmått åstadkomma.

Vid anordningen af undervisningen anser domkapitlet såsom det

vigtigaste af allt, att latinet från början blifver det grundläggande

språket. Derigenom vinnas flere fördelar. De andra främmande

språken, som sedermera skola inträda i undervisningen, komma att

med större lätthet inhemtas, om den grammatikaliska insigten är

vunnen genom ett så formfulländadt språk som latinet. Undervisningen

i modersmålet, som nu kräfver oerhörd ansträngning och

mycken tid, hör af samma skäl kunna betydligt inskränkas. De

realister, som önska någon färdighet i latin, kunna uppnå detta mål,

om nyssnämnda språk äfven af dem får studeras såsom det grundläggande

språket. Komiterade, som eljest visat sig vara så afvogt

stämda mot latinstudiet, hafva dock sjelfve erkänt, att för vissa

realister en latinkurs skulle vara gagnelig. Men att, såsom de föreslagit,

blott lemna tillfälle härtill genom en vid sidan af undervisningsschemat

stäld frivillig latinkurs i slutet af skoltiden, vore ur

flere synpunkter olämpligt. Bättre då att taga steget fullt ut och

låta latinet utgöra det grundläggande språket på den gemensamma

linien i de 3 lägsta klasserna. Emellertid torde nog en del af realundervisuingens

alumner, med målsmäns bifall, anse sig kunna helt

och hållet undvara latinkunskapen. Af detta skäl bör en reallinie B

vara att tillgå, der undervisningen i öfrigt är densamma som på

reallinien A, utom det att i de 3 lägsta klasserna latinet utgår och

ersättes genom undervisning i det franska språket. Ställes saken på

detta sätt, så kan ingen längre med. fog klaga öfver latintvång.

Icke heller blir då nödigt eller rimligt att, till aflägsnande af detta

tvång, rent af förderfva hela undervisningens anordning eller åtminstone

i mer eller mindre mån förbise, hurusom en rätt ordnad skolundervisning

ju alltid måste afse, icke blott att erbjuda en så god

realbildning som möjligt, utan äfven att lemna de ynglingar, som

det önska, en verkligen grundlig klassisk och humanistisk bildning.

Hvad nu särskild! angår den sist antydda humanistiska bildningslinien,

så får domkapitlet först och främst anmärka, att hebreiskans

fullständiga bannlysande från läroverken torde vara ett ganska

oklokt tilltag. Redan det kan ju anses både gagneligt och önskvärd!,

att en yngling med håg och sinne för språkstudier redan i

skolan får göra bekantskap med något af de österländska språken.

Men härtill kominer, att den svenska kyrkan behöfver ett mycket

stort antal unge män, som kunna finnas villige att ingå i prestembetet.

47

Ställer man nu så till, att det i skolan blir rent af omöjligt att få

studera hebreiska, så skall detta utan tvifvel i hög grad bidraga att

öka en redan förefintlig prestbrist. De första hindren för detta språks

studium, bestående i svårigheterna af innanläsningen och den första

bekantskapen med dess från andra språk så afvikande ordformer och

ordböjningar, äro temligen afskräckande; och det torde kunna anses

gifvet, att om tillfälle att öfvervinna dessa svårigheter icke erbjudes

i skolan, så komma säkerligen många, som eljest skulle valt den

presterliga banan, aldrig att våga sig in på den akademiska studiekurs,

som dit öppnar tillträde. För att bereda kyrkan tillgång på

ämnesvenner för prestembetet måste derföre, enligt domkapitlets

mening, en helklassisk linie inrättas, der icke blott latin och grekiska

äro obligatoriska läroämnen, utan der äfven hebreiska ingår i undervisningsschemat,

dock så att de, som vilja befrias från undervisningen

i sist antydda språk, i stället få läsa engelska till samma mått som

på den halfklassiska s. k. B-linien. I likhet med hvad från nästan

alla andra håll yrkats, är nemligen domkapitlet af den bestämda

meningen, att komiterades förslag att borttaga denna faktiskt mest

anlitade s. k. B-linie ur många synpunkter är synnerligen olämpligt.

Tvärtom bör helt visst eu halfklassisk bildningslinie bibehållas, der

latin läses till samma mått som på den helklassiska linien, men der

undervisningen i grekiska och hebreiska ersättes genom ökad undervisning

i engelska, naturvetenskap och matematik.

I det föregående har domkapitlet icke blott framlagt vissa anmärkningar

mot komiterades förslag, utan äfven vågat lemna några

antydningar, huru undervisningen borde ställas, om man verkligen

vill gripa sig an med en läroverksreform, som icke allenast söker

afhjelpa den öfverklagade öfveransträngningen, utan äfven leder till

en otvifvelaktig förbättring i hela undervisningens resultat. Men

domkapitlet väntar sig den invändningen, att här icke är visadt,

huruvida det, som blifvit yrkadt, kan praktiskt genomföras med en

till 4 timmar dagligen inskränkt undervisningstid. Naturligtvis kan

det icke vara meningen att, till bemötande af denna invändning,

framlägga ett i alla detaljer utarbetadt och fullständigt motiveradt

reformförslag. Utom det att sådant ligger utom domkapitlets befogenhet,

skulle detsamma kräfva vida mer tid, arbete och specialinsigter,

än hvad som står domkapitlet till buds. Emellertid har det

synts lättast att åtminstone antyda utförbarheten af domkapitlets

ofvan angifna yrkanden genom att bifoga nedanstående undervisningsplan

för de olika bildningslinierna:

48

Helklassiska linien A.

Ämnen

Gemensam

linie

Helklassisk linie

Summa

timmar

I

II

III

IV

V

VI

VII

VIII

IX

Kristendom ........................

3

3

3

2

2

2

2

2

.2

21

Modersmålet........................

2

2

2

2

2

1

1

1

1

14

Latin ...............................

6

6

4

4

4

4

4

4

4

40

Grekiska.............................

—

—

—

—

4

5

5

4

4

22

Hebreiska *)........................

2

2

2

2

8

Franska ..............................

—

—

4

5

4

3

4

2

2

24

Tyska ................................

—

—

—

4

3

4

3

3

3

20

Engelska ..........................

2

2

4

Matematik...........................

5

5

3

3

2

—

—

—

—

18

Naturlära ........................

2

2

2

1

—

—

—

—

—

7

Naturalhistoria ..................

—

Fysik .................................

—

Kemi .................................

Historia och geografi.........

4

4

4

3

3

3

3

2

2

28

Filosofisk propedevtik ......

2

2

4

Välskrifning och teckning...

2

2

2

—

—

—

—

—

—

6

Summa

24

24

24

24

24

24

24

24

24

216

Halfklassiska linien B.

Ämnen

Gemensam

linie

Halfklassisk linie

Summa

timmar

I

II

III

IV

v

VI

VII

VIII

IX

Kristendom ........................

3

3

3

2

2

2

2

2

2

21

Modersmålet .....................

2

2

2

2

2

1

1

1

1

14

Latin .................................

6

6

4

4

4

4

4

4

4

40

Franska..............................

—

—

4

5

4

3

4

2

2

24

Tyska .................................

—

—

—

4

3

4

3

3

3

20

Engelska ...........................

—

—

—

—

—

2

2

4

4

12

Matematik...........................

5

5

3

3

4

4

O

O

2

2

31

Naturlära ...........................

2

2

2

1

2

—

—

—

—

9

Naturalhistoria ..................

—

—

—

—

—

1

l

1

1

4

Fysik .................................

—

—

—

—

—

—

l

1

1

3

Kemi .................................

—

Historia och geografi........

4

4

4

3

3

3

3

2

2

28

Filosofisk propedevtik.........

2

2

4

Valskrifning och.teckning..

2

2

2

6

Summa

24

24

24

24

24

24

24

24

24

216

*) De, som önska befrielse från hebreiskan, läsa i stället engelska, hvarigenom

undervisningen i detta ämne för dem ökas till 12 timmar i veckan.

49

Reallinien A.

Ämnen

Gemensam

linie

E e a 1 ]

i n i e n

Summa

timmar

I

II

III

IV

V

VI

VII

VIII

IX

Kristendom ........................

3

3

3

2

2

2

2

2

2

21

Modersmålet........................

2

2

2

2

2

1

1

1

1

14

Latin .................................

6

6

4

—

—

—

—

—

_

16

Franska..............................

—

—

4

5

4

3

4

2

2

24

Tyska .................................

—

—

—

4

3

4

3

3

3

20

Engelska ...........................

—•

—

—

—

—

2

2

4

4

12

Matematik...........................

5

5

3

5

6

5

5

5

5

44

Naturlära...........................

2

2

2

1

2

_

_

_

_

9

Naturalhistoria ..................

—

—

—

—

—

i

Fysik ...................,............

—

—

—

—

—

4

4

5

1 5

18

Kemi .................................

—

—

—

—

—

Historia och''geografi.........

4

4

4

3

3

3

3

2

2

28

Välskrifning och teckning...

2

2

2

2

2

—

—

—

—

10

Summa

24

24

24

24

24

24

24

24

24

216

Reallinien B.

Ämne n

Gemensam

linie

E e a 11

i n i e n

Summa

timmar

I

II

III

IV

V

VI

VII

VIII

IX

Kristendom ........................

3

3

3

2

2

2

2

2

2

21

Modersmålet .....................

2

2

2

2

2

1

1

1

1

14

Franska..............................

6

6

8

5

4

3

4

2

2

40

Tyska.................................

—

—

—

4

3

4

3

3

3

20

Engelska ...........................

—

—

—

—

—

2

2

4

4

12

Matematik ........................

5

5

3

5

6

5

5

5

5

44

Naturlära ...........................

2

2

2

1

2

_

_

_

_

9

Naturalhistoria ..................

—

—

—

—

_

|

Fysik .................................

—

—

—

—

—

4

4

5

5

18

Kemi .................................

—

—

—

—

—

|

Historia och geografi.........

4

4

4

3

3

3

3

2

2

28

Välskrifning och teckning...

2

2

2

2

2

—

—

—

—

10

Summa

24

24

24

24

24

24

24

24

24

216

Vid jemförelse med komiterades undervisningsplan finner man,

att ofvanstående förslag, ehuru summan af veckotimmar för alla

klasserna blifvit minskad från 241 till 216, dock åt de begge bild

4

-

50

ningsliniernas hufvudämnen, latin och matematik, kunnat anvisa i

det närmaste samma timantal eller respektive 40 och 44 i stället för

42 och 47. Lägger man härtill, att kristendomsundervisningen vunnit

ett ökadt timantal, nemligen från 17 till 21, att franska, tyska och

engelska på den helklassiska limen fått tillsammans 48 i stället för

39 timmar och på reallinien B 72 i stället för 61 timmar, samt att

utan rubbning i det uppgjorda undervisningsschemat den klassiska

linien erbjuder tre och den reala två olika alternativ efter lärjungens

fria val, hvaremot komiterades förslag blott innehåller en

klassisk och en reallinie utan möjlighet af någon modifikation och

med sådana bestämmelser i öfrig!, att efter all sannolikhet de allra

flesta lärjungar skulle komma att tvingas in på reallinien, så torde

kunna med skäl påstås, att domkapitlets förslag icke blott bereder

en verklig lindring i arbetet genom veckotimmarnes minskning till

24 i alla klasser, utan ock lemnar utsigt till en lämpligare ordnad,

men valfri och på hufvudämnena bättre koncentrerad'' undervisning,

som borde kunna åstadkomma en i alla afseenden grundligare och

mer harmonisk skolbildning.

Domkapitlet öfvergår nu till några andra punkter i komiterades

förslag, som icke heller synas vara rätt lämpliga. Dit hör i främsta

rummet strölaf gifter nas betydliga höjning. Denna utväg att bereda

statsverket lindring i sina utgifter för skolväsendet kan domkapitlet

för sin del icke tillstyrka. I vår tid vill man ju, så vidt möjligt är,

bereda alla samhällsklasser samma förmåner och särskild! för den

fattige lindra svårigheterna att arbeta sig fram till eu oberoende

ställning. Utan tvifvel är detta i sann mening liberalt. Och denna

vackra och ädla liberalism har af gammalt fått göra sig gällande i

Sverige på skolans område, enär den undervisning, som lemnats i de

allmänna läroverken, hittills varit i det närmaste kostnadsfri, åtminstone

för de mindre bemedlades barn. Men då man nu föreslagit

att icke blott kräfva ut rätt betydliga skolafgifter, utan äfven inskränka

rättigheten att befria från skolafgift till en viss procent

af lärjungeantalet, så skulle följden af eu sådan lagstiftning ofelbart

blifva, att många mindre bemedlade föräldrar, t. ex. flertalet af vår

besuttna allmoge, våra komministrar och andra med dem i lönevilkor

jemförliga tjensteman, skulle sättas ur stånd att låta sina söner studera.

Härigenom skulle utan tvifvel ganska många verkligt begåfvade

ynglingar komma att från läroverken utestängas, hvaremot de

rikes söner, om än mången gång saknande nödig begåfning för

studier, helt säkert skulle skynda sig att fylla tomrummen i skolan

51

och nödtorfteligen göra sig till godo en bildning, som så mycket

lättare skulle bereda dem väg till statens och kyrkans embeten, som

genom de obemedlades utestängande från skolan konkurrensen med

väl begåfvade och å hufvudets vägnar rikt utrustade unge män helt

visst blefve relativt mindre än eljest.

Det behöfver knappt sägas, hurusom allt detta icke allenast

skulle lända stat och kyrka till stor skada med hänsyn till den minskade

tillgången på verkliga kapaciteter för embetsförvaltningen,

utan äfven leda till en obehörig plutokrati, ett gynnande af de rike

på de fattiges bekostnad, som man knappast skulle tilltro vårt demokratiska

tidehvarf att på allvar vilja ifrågasätta. Domkapitlet,

hvars fleste medlemmar af egen erfarenhet fått lära sig med hvilka

svårigheter och försakelser en mindre bemedlad yngling har att kämpa

på studiebanan, blott för att nödtorfteligen kunna skyla sin kropp

och stilla sin hunger, kan omöjligen vara med om att ytterligare

stegra dessa svårigheter genom dryg betalning för sjelfva undervisningen.

Bäst vore utan tvifvel att i detta afseende stanna vid hvad

nu är stadgadt. Men om det, till beredande af medel för eu väl

behöflig och fullt berättigad löneförhöjning åt skolans lärare, befinnes

alldeles nödvändigt att införa de föreslagna höga skolafgifterna, sä

böra blott de verkligt förmögnes söner vara skyldige att dem erlägga,

hvaremot de fattige och mindre bemedlade borde skonas, och således

rättigheten att befria från skolafgift icke begränsas till någon viss

procent. I annat fall utsätter man sig för nödvändigheten att, till

säkerligen icke ringa antal, utestänga de ekonomiskt vanlottade, men

eljest väl qvalificerade unge männen från studiebanan. Redan häri

ligger en obarmhertighet, som ej borde vara förenlig med vår tids

humanitet. Men det skulle äfven medföra åtskilliga andra stora

olägenheter, af hvilka domkapitlet känner sig manadt att särskildt

framhålla en. Genomföres komiterades förslag, så skall detta nemligen

helt visst leda till prestbrist. Ty erfarenheten visar, att den

svenska kyrkan i alla tider hufvudsakligen måst rekrytera sin stamtrupp

af prester ur de fattiges och mindre bemedlades djupa leder.

Blefve nu dessa kanske till allra största delen utestängde från statens

läroverk, så skulle en hotande prestbrist knappast kunna afhjelpas

på annat sätt än genom inrättande af särskilda medelst frivilliga

gåfvor underhållna prestseminarier med kostnadsfri undervisning.

Men för sin del måste domkapitlet djupt beklaga, om kyrkan

blefve tvungen att anlita denna ur inånga synpunkter olämpliga utväg

att skaffa sig ämnesvenner för prestembetet.

52

Ett annat förslag, som domkapitlet icke keller kan gilla, går

ut på att indraga icke blott alla s. k. pedagogier, utan äfven några

treklassiga läroverk, såsom inom Linköpings stift skolorna i Söderköping

och Vimmerby. Tydligt är, att dessa ock andra treklassiga

läroverk i våra småstäder särskild! för de mindre bemedlade, som

icke kafva råd att sända sina barn till längre bort ock på dyrare

ort belägna läroverk, äro till stor nytta ock lindring i deras omsorg

för sönernas uppfostran. En indragning af dylika skolor skulle således

kafva till en del samma verkan, som nyss blifvit framhållen

beträffande skolafgifterna, nemligen att lända de rike till föga olägenhet,

men deremot för de fattige betydligt, öka svårigheterna att låta

sina barn inträda på studiebanan. Dessutom vore det en stor orättvisa

mot de mindre städerna, som fått vidkännas dryga utgifter

för sina skolhusbyggnader, att helt enkelt indraga deras skolor, ock

detta så mycket mer som de större städernas läroverk oftast äro så

öfverfylda af lärjungar, att de ynglingar, som nu studera i de treklassiga

läroverken, kanske skulle blifva nekade inträde i de närmast

belägna högre läroverken. För öfrigt torde icke böra lemnas oanmärkt,

att ifrågavarande treklassiga skolor under tidernas lopp säkerligen

uträttat vida mer i bildningens intresse, än man vanligen tillmäter

dem. Så t. ex. är det en känd sak, att icke så få män, som

sedan beklädt höga ock vigtiga platser vid skola och universitet, i

stat och kyrka, just kafva utgått från dessa så mycket ringaktade

småläroverk och dem förutan kanske aldrig skulle kommit i tillfälle

att ens begynna sina studier. Åf alla dessa skäl kan domkapitlet,

särskild! hvad angår Vimmerby ock Söderköpings skolor, icke tillstyrka

deras indragning, hvaremot det, enligt stiftsstyrelsens förmenande,

säkerligen skulle lända till stort gagn för kringliggande

orter, till det egna lärjungeantalets betydliga ökning ock till välbeköfiig

minskning af freqvensen i stiftets större öfverbefolkade läroverk,

om de ifrågavarande begge skolorna blefve förvandlade från

tre- till femklassiga läroverk. Beträffande Söderköpings läroverk

tillåter sig domkapitlet att fästa Eders Majestäts nådiga uppmärksamhet

på hvad läroverkets inspektor ock dervarande lärarekollegium

i saken yttrat.

I fråga om läroverkens styrelse kan domkapitlet ej keller godkänna

komiterades förslag. Den ifrågasatta nya centralstyrelsen

synes vara temligen öfverflödig, och de 40,000 kronor, hon skulle

kosta årligen, torde till vida större gagn kunna användas i undervisningsväsendets

sannskyldiga intresse. Hvad åter angår stiftsstyrelsernas

53

lämplighet eller olämplighet att fortfarande handhafva den närmaste

tillsynen öfver läroverket, så är domkapitlet visserligen jäfvigt att

afgifva vitsord i egen sak. Så mycket tilltror det sig dock kunna

påstå, att under våra landsortsförhållanden en lämpligare kretsstyrelse

svårligen lärer kunna presteras, och med all säkerhet ingen för bättre

pris än den nuvarande, som fullgör sina många vigtiga åligganden

utan all remuneration och icke ens eger till sin disposition något

anslag för de icke så litet betungande expeditionsgöromålen. Skulle

detta oaktadt den nuvarande eforalstyrelsen borttagas och hela vården

om undervisningsväsendet anförtros dels åt en lokalstyrelse,

sammansatt af personer, som knappast torde vara kunnige nog att

sköta ett så grannlaga värf, dels och framför allt åt en temligen *

enväldig, byråkratisk centralstyrelse, som säkerligen skulle få svårt

110g att, utan stöd af lämpliga mellanhänder, nöjaktigt leda och vårda

rikets många läroverk, så torde all anledning vara till den förmodan,

att man efter några års vunnen erfarenhet skulle finna sig hafva begått

ett mycket stort misstag.

Äfven i andra stycken skulle domkapitlet kunna hafva ett och

annat att anmärka. Men det redan anförda må vara nog. »Leges

ssepe mutare» ansågs hos de gamle mindre välbetänkt. Så tyckes

man dock icke betrakta saken hos oss, åtminstone i fråga om skollagstiftningen.

Ty ho kan räkna alla de lagförändringar, som på

detta område gjorts under de sist gångna 40 åren? Man har knappast

hunnit genomföra en anbefald skolplan och ännu mindre samla

någon erfarenhet af de resultat, som derigenom skulle vinnas, innan

en ny ändring vidtagits, och våra läroverk hafva härigenom förvandlats

till experimentalfält för allehanda reformförsök, hvilka icke alltid

utgjort förbättringar. Domkapitlet måste för sin del varna för att

fortgå på denna bana. Yisserligen må gerna erkännas, att läroverkens

nuvarande anordning lider af hvarjehanda brister. Men

hellre ingen ny skollag än en sådan, som kanske skulle göra det

onda värre eller åtminstone icke medföra någon verklig förbättring.

Till dess ett mera tillfredsställande reorganisationsförslag framlägges,

anser sig domkapitlet derföre böra tillstyrka, att man lemnar läroverken

i fred och ro. Skulle åter en ny skolordning anses vara af

behofvet oundgängligen påkallad, så måste domkapitlet i underdånighet

yrka, att denna lagförändring måtte gå i helt annan rigtning

än komiterades förslag, hvars olämplighet tillräckligt torde framgå

redan af de kortfattade och ofullständigt motiverade anmärkningar,

som härofvan blifvit framlagda. Till sist tillåter sig domkapitlet

54

underdanigst föreslå, att om för närvarande en skolreform visar sig

vara nödvändig, man då tills vidare inskränker sig till att på ny

fot ordna blott ett mindre antal läroverk inom olika orter, der den

nya organisationen på försök finge tillämpas. Först sedan man sålunda

på den praktiska erfarenhetens väg möjligen lyckats nöjaktigt

lösa det svåra problemet, torde tiden vara inne att taga steget fullt

ut och utgifva en ny skolordning att gälla för alla rikets allmänna

läroverk. Transumt af det vid ärendets behandling torda protokoll

bifogas.

Linköpings domkapitel den 2 September 1885.

Underdånigst:

C. A. CORNELIUS.

C. V. Charleville. L. E. llusén. L. Er. Isander.

N. Ostling. Jordan Andersson. A. v. Engeström.

Herman Petri.

Utdrag af protokollet, hållet i Linköpings domkapitel

den 2 September 1885.

§ 47.

S. D. Sedan i anledning af nådig remiss den 12 December

1884 läroverkskollegierna i Linköping, Norrköping och Vestervik

samt Söderköping inom behörig tid till domkapitlet ingifvit underdåniga

yttranden öfver läroverkskomiténs den 25 Augusti samma år

afgifna underdåniga utlåtande och förslag angående organisationen

af rikets allmänna läroverk och dermed sammanhängande frågor,

hade h. h. eforus utarbetat förslag till underdånigt utlåtande i detta

ärende, lydande detta förslag, som bref boken utvisar.

Efter föredragning häraf yttrade lektor von Engeström: »I det

väsentliga instämmer jag i det, som herr biskopen i läroverksfrågan

yttrat, ehuru jag anser, att undervisning i matematik bör fortgå för

alla på gymnasialstadiet, liksom jag skulle anse mindre lämpligt

vara, att hebreiska språket lästes redan i 6:te klassen. Beträffande

komiterades förslag i afseende på kompetens för lärare i kristendom

ber jag särskilt få framställa, att svårigheten för läroverken att finna

personer, som äro skicklige och villige att åtaga sig undervisning

55

i detta vigtiga läroämne, icke synes mig derigenom kunna i någon

väsentlig mån afhjelpas. Komitén synes ock (jfr sid. 267) sjelf icke

tro på lämpligheten i de föreslagna bestämmelserna. Rörande ordnandet

af denna fråga ansluter jag mig till professor Sundéns reservation.

»

Lektor Andersson, med hvilken lektorerne Östling och Isander

förenade sig, instämde med h. h. biskopen, endast med den anmärkning

att han liksom lektor von Engeström ansåge undervisningen

i matematik böra fortgå för alla å gymnasialstadiet.

Lektor Rusen anförde: »Obetingadt instämmer jag i de välgrundade

anmärkningar, som i h. h. biskopens förslag till utlåtande

blifvit gjorda i afseende på bristerna i läroverkskomiténs förslag såväl

som i nuvarande anordning af elementarundervisningen; likaledes

instämmer jag i de af h. h. biskopen angifna hufvud grunder, enligt

hvilka en förändrad anordning bör vidtagas af nämnda undervisning,

om man vill undvika dels den öfveransträngning vid elementarläroverken,

öfver hvilken icke utan allt skäl klagas, dels det mångläseri

och den splittring af studierna på en mångfald af icke för elementarläroverken

lika vigtiga läroämnen och den häraf följande omognad

och brist på grundlig elementarbildning hos läroverkens afgående

alumner, hvaröfver med ännu större skäl klagas från universiteten.

I den tillämpning deremot af nämnda hufvudgrunder, som gifvits i

h. h. biskopens exempelvis framlagda undervisningsplan, kan jag

icke lika obetingadt instämma. Visserligen äro de dagliga undervisningstimmarne

inskränkta, liksom läseterminernas längd blifvit

bibehållen med borttagande af månadslofven, hvilkas gagn visat sig

vara mera än tvifvelaktigt, så att, hvad undervisningstiden angår, hvarje

anledning till öfveransträngning synes undanröjd. Hvad som i detta

hänseende kan återstå, beror på bestämmelserna af lärokursernas längd

och hemarbetenas, särskild! de skriftliga hemarbetenas anordning. För

undanrödjande! af det öfverklagade mångläseriet och studiernas nuvarande

splittring på en mångfald af läroämnen innehåller äfvenledes

den föreslagna undervisningsplanen åtskilliga gagneliga förändringar;

dock synes mig den reduktion, som skett af läroämnena på de olika

bildningslinierna, allt för liten och otillräcklig, helst den i några fall

motverkas genom införandet af nya obligatoriska ämnen, som nu äro

valfria, hvarjemte för undervisningens ändamålsenliga koncentrering

kring hufvudämnena icke är tillräckligt sörjdt. Om sålunda på den

klassiska linien de tvenne hufvudspråken, latin och franska, fått

alldeles för litet antal undervisningstimmar för att motsvara sill

56

bestämmelse, bär deremot tyskan, som i förslaget intager eu förändrad

och underordnad ställning i undervisningen, fått ett onödigt

stort antal timmar, af livilka hälften varit tillräckligt för ändamålet.

Mycket betänkligt anser jag jemväl vara för en väl sluten och grundlig

humanistisk elementarbildning att alldeles utesluta matematiken

såsom undervisningsämne från de fyra sista klassernas undervisningsschema

pa den helklassiska linien. På den reala linien anser jag

matematiken och franskan hafva såsom hufvudämnen fått alldeles

för litet antal timmar, hvarjemte fysiken der borde upptagits och

behandlats som hufvudämne. Deremot äro de 16 timmar, som på

den ena realafdelningen äro anvisade åt en mindre kurs i latinet,

enligt min öfvertygelse, så godt som ändamålslöst förspika, till skada

för en grundlig realbildning och med förökande af de svårigheter,

som redan förut förorsakas genom inträngandet af en tredje halfklassisk

linie.»

Domprosten m. m. doktor Charleville instämde med h. h. biskopen.

Och skulle sålunda det af h. h. biskopen utarbetade förslag till

utlåtande jemte ett utdrag af detta protokoll såsom domkapitlets

underdåniga utlåtande i ärendet till Konungen öfversändas.

f

Ut supra

in fidem

Herman Petri.

Till Kon ungen.

Sedan domkapitlet i Linköping till åtlydnad af statsrådets och

chefens för Kongl. ecklesiastikdepartementet skrifvelse den 12 December

1884 kungjort, att de läroverkskollegier, som sådant åstundade,

egde att före den 1 instundande Juni månad inkomma med underdånigt

yttrande öfver läroverkskomiténs den 25 sistlidne Augusti

afgifna underdåniga utlåtande och förslag angående organisationen

af rikets allmänna läroverk och dermed sammanhängande frågor, får

kollegiet härmed i underdånighet anföra följande.

Vid tagen kännedom af berörda underdåniga utlåtande och förslag

har kollegiet funnit flera deri gjorda yrkanden vara egnade att

minska och i vissa fall undanrödja åtskilliga vid läroverken rådande

57

olägenheter och brister och främst fäst sin uppmärksamhet vid dessa.

Till sådana antagliga yrkanden och förslag räknar kollegiet allra

först de föreslagna förändrade bestämmelserna angående profs afläggande

för sökt läraresyssla, hvilka, ehuru icke i alla afseenden fullt

tillfredsställande, dock synas ega ett bestämdt företräde framför nu

gällande föreskrifter; vidare föreskrifterna angående den skriftliga

mogenhetsexamen samt de moderna språkens förändrade ställning på

den reala linien, om också mot denna på goda skäl kan anmärkas

olämpligheten deraf, att tyska språket skulle försvinna från läroplanen

efter femte klassen, och franska språket, som skulle blifva

hufvudspråk inom större delen af läroverket, icke tillika blifvit gjordt

till begynnelsespråk; slutligen ock den föreslagna påföljden för uraktlåtet

erläggande af påförda terminsafgifter, äfvensom några bland

de för främjande af helsa och välbefinnande föreslagna åtgärder,

ehuru väl komiterades apparat derför i det hela synes onödigt stor

och kostsam.

Om sålunda dessa och några andra mindre omfattande förslag i

komiterades betänkande visat sig vara af beskaffenhet att kunna och

böra till införande, i den mån sådant utan större rubbningar kan

ske, förordas, kan efter kollegiets mening ingalunda samma erkännande

tillmätas de af komiterade framstälda hufvudgrunder för ny

organisation af rikets allmänna läroverk. Då dessa grunder icke blott

åsidosätta den under senare tiden allmänt erkända och enligt kollegiets

åsigt fullt rigtiga grundsatsen, att de båda bildningslinierna,

så snart de vid läroverket inträdt, böra från hvarandra fullständigt

åtskiljas, enär derförutan ingendera liniens särskilda kraf kunna i

ens någorlunda nöjaktig grad tillgodoses — hvarom komiterade genom

ett förslag att införa latinska språket på reallinien och af sådan

anledning minska den redan nu knappt tillmätta tiden åt matematik

och naturvetenskap inom sagda liuies högre afdelningar lemnat eu

lika oväntad som kraftig påminnelse — utan derjemte för sin

tillämpning förutsätta en omgestaltning af de akademiska examensstadgarne,

som svårligen i yrkad omfattning torde kunna medgifvas,

anser kollegiet, så lifligt det än känner behofvet af grundlig och

omfattande förbättring i nuvarande förhållanden, redan af dessa skäl

en läroverksorganisation på sagde grunder vara ingenting mindre än

önskvärd. När härtill kommer, att flera vigtiga frågor äro lemnade

alldeles oberörda och deribland särskild! grunderna för disciplinärstadgan,

hvilkens ändamålsenliga förbättring för läroverkens framgångsrika

verksamhet är af icke mindre vigt än en förbättrad under

-

58

visningsplan, hvarom den dagliga erfarenheten lenmar talande vittnesbörd,

får kollegiet underdånigst afstyrka nådigt bifall till meranämnda

grunder och en derpå byggd organisation af rikets allmänna

läroverk.

Hvad slutligen angår den föreslagna förhöjningen i lärjungarnes

terminliga afgifter, hvarmed lärer åsyftas dels förebyggande af de

allmänna läroverkens öfverbefolkning, dels beredande af erforderliga

medel till lärarnes nödtorftiga aflöning, anser kollegiets flertal eu

sådan åtgärd, ehuru från flera synpunkter betänklig, under nuvarande

förhållande svårligen kunna undvikas; hvaremot rektor, lektorerna Isander

och Andersson samt extra läraren Magnusson ansågo, att dessa

vigtiga ändamål kunna utan statsverkets ytterligare betungande långt

bättre och fullständigare vinnas genom en i sanning ändamålsenlig

inrättning af de offentliga läroverken än genom en så föga tilltalande

åtgärd som nuvarande terminsafgifters förhöjning, hvilken

helt visst skulle blifva mycket tryckande för den delen af vårt folk,

som hitintills lemnat så många inom alla områden af mensklig verksamhet

framstående män.

Linköping den 19 Mars 1885.

På Linköpings läroverkskollegii vägnar

underdånigst:

N. A. FORSBERG.

rektor.

Till Konungen.

Genom skrifvelse af den 12 December 1884 från statsrådet och

chefen för Eders Kongl. Maj:ts ecklesiastikdepartement till domkapitlet

i Linköping har Eders Kongl. Maj:t tillkännagifvit sin nådiga vilja,

att de under domkapitlet lydande läroverkskollegier, som det kunde

önska, skulle få yttra sig öfver läroverkskomiténs den 25 Augusti

1884 afgifna underdåniga utlåtande och förslag angående organisationen

af rikets allmänna läroverk och dermed sammanhängande

frågor, och har Norrköpings högre allmänna läroverks kollegium ej

59

velat underlåta att begagna sig af det sålunda i nåder lemnade tillfallet

att få uttala sina betänkligheter vid komiténs förslag, hvarvid

kollegiet dock ansett sig höra inskränka sig till vissa hufvudpunkter,

rörande hvilka kollegiet på grund af sin ställning anser sig kunna

fälla ett på erfarenhet grundadt omdöme, men deremot ansett sig

böra förbigå mycket, såsom dess mera lämpadt för utlåtande från

annan myndighet, dels ock af komitén så blott i allmänna drag framstäldt,

att ett moget omdöme svårligen torde kunna derom fällas,

förrän ett verkligen i detalj utarbetadt förslag visar åtminstone möjligheten

af de af komitén framställa allmänna bestämmelsernas praktiska

utförbarhet. Kollegium får alltså i djupaste underdånighet

afgifva sitt yttrande rörande följande punkter i komiténs utlåtande

och förslag.

Om B-liniens indragande.

Rörande denna hufvudpunkt i komiténs förslag har kollegium

enstämmigt funnit sig böra uttala såsom sin åsigt, att den föreslagna

förändringen icke för närvarande har tillbörligt stöd i någon af de

omständigheter, som kunna anses vara bestämmande för elementarundervisningens

ordnande.

Den naturliga grunden för indragning af en läroanstalt eller en

hittills befintlig undervisningsform vore väl, att denna så småningom

blifvit genom något annat ersatt och derigenom såsom för flertalet

af bildningssökande ovigtig ur statens synpunkt öfverflödig. Detta

är så långt ifrån fallet med B-linien, att freqvensen på denna linie

är stadd i ständigt stigande, så att numera dess lärjungeantal ganska

betydligt öfverträffar de båda andra liniernas. Under sådana förhållanden

har komitén nödgats, genom ett reformförslag, hvars befogenhet

till och med inom komitén blifvit starkt ifrågasatt, först

sjelf söka skapa de nödvändigaste förutsättningarna för den omstöpning

den föreslagit. Detta sker genom att föreslå en ändring i förberedande

examina vid universiteten, hvilken ändring skulle hafva

till följd B-liniens obehöflighet. Då således det missförhållande, som

skall afhjelpas, från läroverkens ståndpunkt sedt, ännu icke existerar,

utan först måste framkallas genom en förändring, som faller utom

läroverken, hvilar komiténs förslag i denna punkt ytterst på en

grund, hvilken kollegium icke ansett falla inom området för sin

granskning.

Dock får kollegium uttala sitt tvifvel rörande den nödvändiga

konseqvensen mellan komiténs förslag till examensförändringar vid

60

universiteten och de allmänna läroverkens omorganisation — och detta

både nr principal synpunkt och med hänsyn till rådande förhållanden.

Kollegium anser det icke alldeles gifvet, att examina vid universiteten

skola utgöra hufvudsynpunkten vid organisationen af de allmänna

läroverken, liksom det ej heller anser det vara af komitén till full

evidens ådagalagdt, att den föreslagna examensförändringen skulle

göra B-linien öfverflödig.

Om således kollegium måste betrakta en indragning af B-linien

såsom en under nuvarande förhållanden ej tillräckligt motiverad förryckning

af undervisningssystemet, så kan kollegium å andra sidan

icke finna en dylik förändring medföra de fördelar för A-linien, som

komitén derur tycks vilja hemta. A-linien är i sitt nuvarande skick

resultatet af en kompromiss mellan klassicitetens och realbildningens

kraf. Då de senare, enligt komiténs förslag, fullkomligt lösas ur

kompromissens hämsko, tyckes konseqvensen ha fordrat, att någon

uppmärksamhet egnats åt de klassiska språken, hvilkas närvarande

ställning vid läroverken ingen af dess målsmän anser tillfredsställande.

Komitén framhåller visserligen, att A-liniens lärjungar skulle befrias

från det hämmande samarbetet med lärjungar, som läsa latin af

tvång, och föreslår, att undervisningstiden i realämnena skulle nedsättas

till lägre belopp än det hittills föreskrifna, men detta senare,

besynnerligt nog, utan att föreslå någon ökning af undervisningstiden

för klassiska språk. Tvärt om föreslår komitén en minskning

af en timme i veckan för både latin och grekiska inom sjette klassens

båda afdelningar. Om också denna minskning i någon mån motväges

af månadslofvens indragning och terminens förlängning, så

inkräktar den alltid något på den nu befintliga undervisningstiden.

Komitén har alltså på den linie, som enligt komiténs mening skulle

lägga grunden till eu verkligt klassisk bildning, icke blott gjort

afdrag på realämnena, utan också kringskurit den redan lågt nog

nedpressade undervisningstiden för klassiska språk.

Rörande dessa språks inträde vid läroverken yttrar komitén i

förbigående, att det »af praktiska skäl» ej kan ske förr än vid den

nu varande tidpunkten. Att komitén, som ej funnit några praktiska

skäl stå i vägen för B-liniens indragande, måst så utan vidare afvisa

all tanke på ett tidigare inträdande af de klassiska språken, finner

kollegium beklagligt, då enligt dess öfvertygelse mycket skulle kunna

vinnas genom ett sådant, till och med om totalantalet timmar för

hela lärotiden icke ökades.

Hvad beträffar införandet af latin såsom frivilligt ämne på real

-

61

liilien, kan detta såsom med nödvändighet sammanhängande med

frågan om universitetsexaminas förändring och B-liniens indragning

här lemnas åsido. Dock tillåter sig kollegium uttala sitt tvifvel,

huruvida under dessa förutsättningar något nämnvärdt resultat på

den vägen skulle kunna vinnas.

I enlighet med det anförda får kollegium såsom sin åsigt uttala,

att B-linien bör bibehållas, tills den, vare sig genom förändrade förhållanden

vid universiteten eller af andra orsaker, faktiskt visat sig

vara öfverflödig.

Om undervisningstiden.

Enligt komiterades förslag skulle arbetstiden i veckan i skolans

alla klasser minskas, hvilken minskning skulle ersättas genom läseårets

förlängning. Oaktadt denna förlängning, om hvars nytta kollegium

för sin del vågar uttala ett kraftigt tvifvel, blefve den totala

arbetstiden i skolan dock mindre än för närvarande. Komiterade

hafva likväl ej minskat fordringarna i afgångsexainen. Man kunde

då vänta, att de skulle gifva någon anvisning, huru kursfördelningen

lämpligen bör göras, för att man skall kunna hinna det åsyftade

målet — inhemtande af samma kunskapsmått på kortare tid. En

sådan anvisning saknas dock helt och hållet, och kollegium anser

sig böra särskildt påpeka detta såsom eu svaghet i förslaget. Den

föreslagna starka nedsättningen af timtalet i skolans lägre klasser

måste enligt kollegii mening försvåra arbetet i de högre klasserna,

då ju samma kurser som förut omöjligen kunna medhinnas utan på

grundlighetens bekostnad, och på den så försvagade grunden blir

svårt att bygga. Kollegium anser derföre, att antalet lärotimmar i

veckan ej tål så stor nedsättning som komiterade föreslagit. I synnerhet

förefaller den starka minskningen i andra klassens timtal betänklig,

hvartill kommer, att de grunder, hvarpå hon stödes, synas

skäligen svaga. De hufvudsakliga skulle väl vara de sanitära; men

af tab. 17 visar sig, att den större arbetstiden i andra klassen ingalunda

är förenad med större sjuklighet än i första klassen utan

tvärt om med mindre. Kollegium anser den nu varande timfördelningen

i allmänhet lämplig — om än fjerde och femte realklasserna

kunde undvara ett par timmar — och den fara för öfveransträngning,

som tyckes hota i sjette och sjunde klasserna, afböjes enligt kollegii

mening på ett lyckligt sätt genom de s. k. lofdagarne, hvilkas bibehållande

kollegium derför får varmt förorda. Då det äfven af komiterade

sjelfva erkännes, att de af dessa dagar, som användas till

62

skriftliga arbeten å lärorummet, äro särdeles väl använda, dels såsom

nödig kontroll, dels såsom synnerligen nyttig förberedelse till mogenhetsexamen,

torde en dubbel fördel vinnas, om alla lofdagar användas

till skrifning på lärorummet; i sammanhang dermed får kollegium

påpeka nyttan af att sådan skrifning äfven i öfriga klasser föreskrefves

i vidsträcktare mån, än som nu är förhållandet.

Om kristendomsundervisningen.

Beträffande kristendomsundervisningen får kollegium uttala sig

emot den inskränkning i denna undervisning, som äfven vid detta

förslag ifrågasatts. Hvad angår det föreslagna borttagandet af läsningen

af katekesen i första och andra klasserna, får kollegium hemställa,

att detta ämne måtte i dessa klasser hädanefter som hittills

förekomma, dels med afseende på vigten att tidigt för barnet, äfven

i en enklare form, framställa den kyrkas lärosatser, som staten sjelf

erkänner, dels för att förekomma de olägenheter, som annars skulle

uppstå för konfirmanderna inom läroverket, olägenheter, som med

den föreslagna anordningen troligen skulle drabba äfven skolans

öfriga läroämnen i vida högre grad, än som nu är fallet.

Angående kristendomsundervisningens inskränkning till endast

1 timme i veckan i skolans 2 högsta klasser eller afdelningar hafva

komiterade beräknat, att, med afseende på läseårets föreslagna förlängning,

kristendomsundervisningen endast skulle förkortas med 21

timmar på skolans högre stadium (klasserna VI, VII, VIII och IX

eller de nuvarande Yl: 1, VI: 2, VII: 1 och VII: 2) mot hvad

nu är fallet. Men denna minskning är icke så obetydlig, som komiterade

förestält sig. Hon utgör nemligen öfver ett hälft läseår i

klasserna Vill och IX samt öfver ''/4 läseår i klasserna VI och VII,

äfven med läseårets förlängning, eller är enligt de af komiterade

uppstälda siffrorna y.jj = Jr eller öfver 9 % af den tid, som nu är

anslagen åt kristendomsundervisningen i klasserna VI och VII, eu

förminskning, som med den ringa tid, som äfven nu är anslagen åt

kristendomsundervisningen på det högre stadiet, ej må anses obetydlig.

Kollegium får derföre föreslå, att åtminstone i den föreslagna VIlI:e

klassen två timmar äfven måtte anslås åt kristendomsundervisningen.

Härigenom skulle väl kristendomsundervisningen på skolans högre

stadier något ökas, men detta torde fullt uppvägas af den mindre

lämpliga anordningen att under sista året, som hufvudsakligen måste

användas till repetition, blott få för kristendomsundervisningen dispo

-

(13

liera 1 timme i veckan. Att kristendomen får 2 timmar äfven i

klass Vill, blir så mycket nödvändigare, om, emot hvad kollegium

anser lämpligt, kristendomsundervisningen skulle inskränkas på skolans

lägre stadium. Kollegium får sålunda i underdånighet hemställa dels

att 3 timmars kristendomsundervisning, särskild! med afseende på

katekesläsningen, hädanefter som hittills bibehålies i klasserna I och II,

dels att 2 timmar anslås deråt äfven i klass Vill.

Om tyska språket.

Hvad komiterades förslag om tyska språkets afsilning i femte

klassen beträffar, hyser kollegium den åsigten, att nämnda språk bör

få bibehålla sin nuvarande ställning. Skola nemligen några frukter

visa sig af detta grundläggande ämne, är det utan tvifvel nödvändigt,

att det, som nu är fallet, läses till och med sjette klassen, så mycket

mera som man redan nu från många håll hör klagomål deröfver,

att resultaten af den på detta språk nedlagda undervisningen ofta

äro långt ifrån tillfredsställande.

Om de skriftliga profven i afgångsexamen.

I komiterades yttrande rörande det nu stadgade öfversättningsprofvet

från svenska till latin, den i viss mån ensidiga rigtning, som

detta måste ge åt hela den föregående undervisningen, samt de fördelar,

som för latinstudiet kunde vinnas, om detta profs godkännande

icke utgjorde ett nödvändigt vilkor för tillträde till muntlig examen,

får kollegium instämma. Likaså anser kollegium, det komitén ingalunda

öfverskattat betydelsen af det föreslagna öfversättningsprofvet

från latin till svenska. Hvad beträffar komiténs förslag till skriftliga

prof i latin, anser kollegium således, att det skulle vara eu verklig

vinst, om detta förslag vunne afseende.

Deremot tviflar kollegium mycket på lämpligheten att lemna

realister tillträde till muntlig examen utan godkändt skrifprof i

matematik. Likasom kollegium anser lämpligt, att de nuvarande bestämmelserna

i detta fäll bibehållas, skulle det också finna önskvärdt,

att matematiskt skrifprof åter aflades på latinlinien, såsom förut

varit fallet.

Afgifterna till statsverket.

Utan att inlåta sig på frågan om lämpligheten af dessa afgifter,

får kollegium vid komiterades förslag i denna punkt göra följande

erinringar.

64

De 15 % af lärjungeantalet, som kunna vinna hel befrielse, och

de 20 %, som kunna få half sådan, skola enligt komiterades förslag

bestämmas i hvarje särskild årsafdelning på grund af det der befintliga

antalet. Detta synes kollegium icke lämpligt, enär det kan leda till

hårda och obilliga konseqvenser. Antag att en årsafdelning i sjunde

klassen består af 13 lärjungar. Af dem kan ej mer än en få hel

befrielse enligt detta förslag, och dock kunna der lätteligen finnas

flere medellöse, för hvilka behofvet af befrielse vore så mycket mer

trängande, som afgifterna der äro drygare än i nederskolan. Kollegium

anser det vara rättvisare, att de nämnda procenttalen uttagas

efter lärjungeantalet i hela skolan, hvarefter en billig fördelning kan

göras mellan klasserna. Mot komiterades förslag rörande såväl bestämmandet

af befrielse från nämnda afgifter som ock sättet för

deras indrifvande anser sig kollegium böra inlägga en kraftig gensaga.

Enligt kollegii tanke är det af synnerlig vigt, att sådana bestämmelser

uppgöras, att det iclce är kollegium, som skall besluta

om befrielsen, samt att rektor iclce får sig uppbörden ålagd. Det

motsatta, af komiterade föreslagna förfarandet skulle utom öfriga

svårigheter föranleda mycket obehag mellan skolan och hemmen och

alstra mellan dem ett spändt förhållande, som kunde varda ödesdigert

för skolans verksamhet. Detta undvekes, om befrielsen bestämdes

af eu på lämpligt sätt sammansatt lokalkommission, och

uppbörden verkstäldes af den myndighet, som uppbär öfriga afgifter

till statsverket.

Norrköping i läroverkskollegium den 21 Maj 1885.

H. Aspling,

lektor.

Oscar Wigert,

lektor.

Gustaf Gahm,

adjunkt.

I. Hurtig,

adjunkt.

Herman Mohlin,

adjunkt.

Underdånigst

EDY. ENGHOLM,

rektor.

S. G. Svensson,

lektor.

Ludvig Eklund,

lektor.

P. Olsson,

adjunkt.

C. Möller,

adjunkt.

N. Magn. Börjesson,

adjunkt.

Esaias Latin,

adjunkt.

Yngre Nyberg,

lektor.

Hugo Bergstedt,

lektor.

Axel Bydhammar,

adjunkt.

B. Gyllenhaal,

adjunkt.

J. A. Eriksson,

adjunkt.

65

Till Konungen.

Öfver läroverkskomiténs utlåtande och förslag under den 25

Augusti 1884 angående organisationen af rikets allmänna läroverk

får Vesterviks läroverkskollegium med stöd af den i skrifvelsen under

12 December samma år dertill lemnade tillåtelsen härmed afgifva

följande underdåniga yttrande.

l:o. Yi anse, att den föreslagna anordningen af språkstudierna

på reala bildningslinien är i allmänhet lyckligt funnen, ehuru särdeles

önskvärd! vore, om tyska språket finge fortsättas genom de

öfre klasserna med åtminstone en timme i veckan, egnad åt läsning

af tysk literatur, helst inom de till skolbildningen hörande ämnena,

t. ex. historia eller naturvetenskap. Orsaken till uttalandet af denna

önskan ligger i detta språks stora vigt och betydelse för så väl fortsatta

studier som praktiska yrken.

2:o. Åt den af komitén föreslagna latinläsningen på reala liniens

högre stadium gifva vi så mycket hellre vårt bifall, som en dylik

anordning vid realläroverk skulle bereda en verklig nytta af latinstudiet

för de icke få lärjungar, hvilka i den 4:e och 5:e klassen

läsa latin, men derefter nödgas af ekonomiska eller andra skäl qvarstanna

vid läroverket och öfvergå till reallinien. För öfrigt lärer

väl ej den gamla tvistefrågan om de klassiska eller moderna språkens

företräde som grundläggande bildningsmedel kunna afgöras på teoretisk

väg, hvadan den föreslagna anordningen skulle, under förutsättning

att den s. k. latinlinien B bibehålies, i en snar framtid lemna

den enda ojäfviga lösningen genom jemförelse mellan resultaten af

de fyra språkbildningslinierna: latin med grekiska, latin utan grekiska,

reallinie med latin, reallinie utan latin.

3:o. Den af komitén föreslagna förlängningen af läsåret tillstyrkes

endast under vilkor af den föreslagna minskningen i veckans

läsetimmar. Hvad »månadslofvet» angår, torde det ej böra i vidsträcktare

mån inskränkas, än att det antal dagar, som rektor och

ämneslärare finna nödigt att använda för profskrifningar på lärorummet,

kan genom detsamma erhållas.

4:o. Då skolafgifternas höjande synes oss medföra icke allenast

väsentliga fördelar, utan äfven betänkliga olägenheter, vill kollegium

ej afgilVa något yttrande i frågan.

5

66

Häremot anfördes reservation af adjunkten Berggren, som ansåg,

att dessa afgifters höjande borde bestämdt afstyrkas.

5:o. Till sist instämmer kollegium enhälligt med komitén rörande

ifrågasatt indragning af första klassen, förändrad anordning af katekesundervisningen,

förlängd examenstid och förhöjda afgifter för privatister

i afgångsexamen, ny öfverstyrelse för läroverken, minskning

af antalet skriftliga arbeten på modersmålet för 7:e klassen, förändrade

bestämmelser för godkännande af skriftliga afgångsexamen

på reallinien, samt utsträckning af tiden för författande af öfversättning

till främmande språk i nyss nämnda examen; och anser

kollegium de tre sist nämnda momenten särskildt vara i hög grad

behjertansvärda.

Vestervik den 23 Maj 1885.

Å läroverkskollegii vägnar

underdånigst:

R. KAJERDT.

Till Konungen.

Enär statsrådet och chefen för Kongl. ecklesiastikdepartementet

genom bref den 12 December 1884 tillkännagifvit, att Kongl. Maj:ts.

nådiga vilja är, att läroverkskollegier, som sådant kunna önska, få

afgifva underdånigt yttrande öfver läroverkskomiténs den 25 sistlidne

Augusti afgifna underdåniga utlåtande och förslag angående organisationen

af rikets allmänna läroverk och dermed sammanhängande

frågor, så får kollegium vid Söderköpings lägre allmänna läroverk

härmedelst afgifva sitt underdåniga yttrande, härvid inskränkande

sig hufvudsakligen till det, komitén föreslagit rörande de lägre allmänna

läroverken.

Kollegium får först anmärka, att hvad komitén uti sitt utlåtande,

pag. 195, föreslagit angående förändring i kristendomsundervisningen

och nedsättning af timantalet i lista och 2:dra klassen, hvarigenom

en af de till kristendomsundervisningen anslagna timmar skulle bortfalla

samt katekesläsningen uppskjutas till 3:dje klassen, ingalunda

67

synes vara någon behöflig, än mindre välgrundad förändring, utan

får kollegium för sin del underdånigst afstyrka, hvad komitén i detta

afseende föreslagit, äfvensom likaledes underdånigst afstyrka den i

sammanhang härmed af komitén, pag. 186, föreslagna förlängningen

af läseåret till högst 39 veckor.

Hvad komitén, pag. 144, föreslagit angående aflöning åt läkare

vid hvarje läroverk med 1 krona årligen för hvarje lärjunge, synes

lämpligt; men hvad komitén, pag. 143, föreslagit, »att föreskrifter

om tiden för lärjungarnes hemarbeten, afseende att begränsa och

reglera dessa, böra lemnas», finner kollegium vara af nog vansklig

beskaffenhet och får till undvikande af vidlyftighet underdånigst hänvisa

till hvad presidenten Forssell i sin reservation, pag. 9—15, häremot

andragit. Kollegium kan för öfrigt icke undertrycka den åsigten,

att komiténs hygieniska undersökningar, ehuru ingående ända

in i smasaker, tyckas vara sädant oaktadt något ensidiga och ovissa.

Hvad komitén, pag. 305, föreslagit angående införandet af särskilda

terminsafgifter, anser kollegium icke blifva af välgörande verkan,

utan förenar sig i detta afseende med »professor Sundén, i hvad

han i sin reservation, pag. 128 och 129, framstält.

Då komitén ansåg sig böra behandla den väckta frågan om indragning

eller ombildning af åtskilliga läroverk, så erkände den visserligen,

innan den afgaf sitt utlåtande, »att den bort taga frågan i

noggrant öfvervägande», pag. 334. Men resultatet af komiténs undersökning

bär intet fördelaktigt vittnesbörd om ådagalagd noggrannhet,

då komitén strax nedanför på samma sida förklarar, att några

»laga hinder icke möta att med dessa läroverk vidtaga de förändringar,

som kunna befinnas lämpliga». Det går dock icke an att under

samma kategori sammanföra de ifrågasätta treklassiga läroverken och

pedagogierna och på de förra tillämpa, hvad komitén, pag. 335, andrager

angående statens fria förfogande öfver de senare. Till behörig

noggrannhet hörer att tillse, det frågan om läroverks indragning

icke blott betraktas ur ekonomisk synpunkt, utan ock behandlas

så, att de under tidernas längd utbildade rättsförhållandena icke

kränkas. Det går icke an att liksom i en slump sammanslå de treklassiga

läroverken för att sedan öfver dem förfoga efter ett visst

förutfattadt syftemål; utan vid frågan om läroverks indragning måste

noga ransakas om hvart och ett särskilda huru vida de bestående

rättsförhållandena medgifva vidtagandet af en dylik åtgärd eller icke.

Ty städerna böra väl få tillgodonjuta sina lagliga rättigheter oförkränkta.

Kollegium kan derför i afseende på den föreslagna indrag

-

68

ningen icke instämma med komitén, utan liar i likhet med rektor

Borgström uti dess afgifna reservation, pag. 55, icke kunnat blifva

öfvertygadt om statsmagternas rättighet att, åtminstone hvad angår

några bland de nuvarande treklassiga läroverken, i väsentlig mån

befria staten från kostnaden af dessa skolors underhåll. Särskildt

känner gig kollegium förpligtadt att bestrida, hvad komitén föreslagit

i afseende på det här varande läroverket.

Det sätt, hvarpå komitén behandlat vårt här varande läroverk,

är ganska eget. Sedan komitén, pag. 348, uppstält såsom princip att

föreslå till indragning, i mån af lärarnes afgång, sådana skolor, i

kvilka lärjungeantalet i medeltal under åren 1873—1882 icke uppgått

till 30, så finner komitén lämpligt att under denna kategori

subsumera Söderköpings lägre allmänna läroverk, ehuru medeltalet

af lärjungar härstädes under ofvannämnda år utgjort 31,8 (se komiténs

utlåtande pag. 349!), således betraktas medeltalet 31,8, när det

gäller Söderköping, såsom icke uppgående till 30. Detta kosteliga

räknesätt har visserligen komitén sökt i en dertill fogad anmärkning

illustrera genom uppgiften, att lärjungeantalet i Söderköping under

de sista åren varit stadt i ett bestämdt tillbakagående, pag. 349.

Men denna uppgift är icke exakt. Antalet har varit stadt i fluktuation,

och under innevarande läseår hafva 13 nya lärjungar blifvit

intagna vid läroverket.

På en så slipprig grund föreslår emellertid komitén indragningen

af ett läroverk, hvars höga ålder bevittnas redan af de väldiga, sju

qvarter tjocka gråstensmurarne i dess forna (numera för ett annat ändamål

använda) skolbus, murar, som bära vittnesbörd ända ifrån medeltiden.

Många olyckor och eldsvådor hafva öfvergått den gamla staden

Söderköping, hvadan det icke är kollegium möjligt att ådagalägga

härvarande läroverks äldsta öden. Men ännu finnas i läroverkets

arkiv handlingar, som förvara förteckningar på rektorerna

härstädes ända ifrån Claudius Bothvidi under Gustaf I:s tid. Skolans

för handen varande matriklar börja dock icke förr än den lo

November 1646, men fortgå sedan utan afbrott. Vid denna tiden

hade skolan tre lärare, rektor inberäknad. Men år 1658, då en ny

rektor gjorde sitt inträde, egde den utom honom fem andra lärare,

bland hvilka en konrektor. År 1682 hade läroverket åter blott tre

lärare, rektor och två kolleger, af hvilka den ene äfven var apologist.

Skolan egde derefter fortfarande 3 lärare ända till år 1809, då

en fjerde, kallad collega Forsemanianus, tillkom genom donation af

aflidne häradshöfdingen J. Forseman. Sedermera hafva 2 kollega

-

6!)

befattningar blifvit indragna och skolan år 1847 ^förvandlad till en

lägre apologistskola med rektor och eu kollega. År 1857 blef skolan

2-klassigt elementarläroverk, och 1861 utvidgades densamma med

anledning af större lärjungeantal till 3-klassigt elementarläroverk med

rektor och 2 kolleger. Sedan staden med betydliga kostnader uppfört

ett nytt läroverkshus, lyckades det skolans nuvarande inspektor

och rektor att med anlitande af Forsemanska donationens årliga afkastning

år 1865 ordna läroverket till 4-klassigt, med den framgång

att lärjungarnes antal vid vårterminen 1869 uppgick till icke mindre

än 60 närvarande. Men genom den af riksdagen genomdrifna förändring

uti läroverkens undervisningsplan, som enligt Kongl. brefvet

den 10 Mars 1869 med samma års hosttermin borde tillämpas, blef

det omöjligt att under förändrade förhållanden vidare, med för handen

varande ringa tillgångar, uppehålla läroverket såsom 4-klassigt.

Huruvida, sedan Forsemanska donationsmedlen under tiden stått på

tillväxt, skolan, om den lemnas i fred, framdeles skall med tillhjelp

af nämnda donationsmedel möjligtvis kunna åter ordnas till 4-klassig,

är icke lätt att förutsäga. Säkert är, att härvarande skola, som är

en af de äldsta i riket, förtjena!- blidare öde, än det komitén velat

henne bereda.

Söderköpings stadsfullmägtige, hvilka äfvenledes komma att afgifva

underdånigt yttrande öfver komiténs förslag, lära väl icke underlåta

att, hvad på dem ankommer, bevaka stadens rättmätiga anspråk

på att få behålla läroverket härstädes, helst som, i fall läroverket

skulle enligt komiténs förslag indragas, på hela sträckan från Norrköping

till Vestervik icke skulle finnas något allmänt af staten underhållet

läroverk. Men då de lägre klasserna i det högre läroverket

i Norrköping äro så öfverfylda, att enligt Kongl. brefvet den 4 Juli

1884, derstädes inga lärjungar utöfver 30 (eller i vissa fall 35) emotiagas;

hvart skola då föräldrar härstädes och i kringliggande trakter

sända sina barn för att inhemta nödig elementarundervisning utöfver

folkskolans kurs?

Det hörer vidare till den oblidhet, hvarmed komitén behandlar

Söderköping och dq^s läroverk, att när komitén, till någon ersättning

för de i andra städer till indragning föreslagna läroverk, åtminstone

föreslår inrättandet af kommunalskolor, så blir Söderköping äfven i

det hänseendet tillbakasatt och förbigånget.

Lika litet som komitén finnes hafva infriat sitt löfte att taga

allt i noggrant öfvervägande (pag. 334), när det gälde frågan om

3-klassiga läroverks indragning, lika litet synes den hafva gjort det,

70

da deu, pag. 335 och 536, uttalar deii asigten, att de till de ifrågavarande

till indragning föreslagna skolor hörande donationer och fonder

torde »nästan utan undantag kunna öfverflyttas till städernas

folkskolor; åtminstone synes detta gälla om alla de*gåfvor, som lemnats

till småläroverken före 1840-talet, då folkskoleväsendet hos oss

först ordnades, och äfven om en och annan donation skulle finnas,

som vore ovilkorligen förbunden med pedagogiens eller det lägre allmänna

läroverkets fortvara, synes detta ej kunna utgöra något väsentligt

hinder mot en dylik skolas indragning, om den på andra grunder

befinnes lämplig, än mindre för en ändring af vilkoren för statsbidrags

utgörande till densamma».

Kollegium för sin del hyser deremot den åsigten, att rättvisan

krafvel-, det donationer och fonder icke dragas från deras ursprungliga

bestämmelse, utan användas samvetsgrant i enlighet med gifvarnes

uttryckta vilja. Derför måste kollegium yrka, att den af framlidne

häradshöfdingen J. Forseman den 9 April 1795 gjorda donation

af Tyketorps frälseutjord och Byqvarns frälseqvarn till upprättande

af ett nytt kollegat vid Söderköpings trivialskola måtte få oqvald

bibehållas för dess af gifvaren bestämda ändamål, härvarande allmänna

läroverk till godo. Sammalunda ock Hagenbergska stipendiefonden

<och Louis de Geers premiefond.

Den år 1883 stiftade stipendiefonden till doktor Fetrellis minne

ligger väl fredad utanför området af komiténs annekteringsplaner,

emedan gifvaren föreskrifvit, att stipendiefonden skulle, i händelse

läroverket härstädes indrages, öfverflyttas till Linköpings högre allmänna

läroverk.

Kollegium vågar underdånigt anhålla, att Eders Kongl. Maj:t,

med afslag af komiténs förslag om indragning, täcktes nådigst skydda

det härvarande lägre allmänna läroverket och derigenom betrygga

för staden och kringliggande orten förmånen af att ega ett allmänt

läroverk.

Undertecknad teologie doktor Petrelli, som tjenstgjort 25 år

såsom lektor i Linköping och sedermera under 25 år såsom inspector

schola härstädes och således under ett hälft sekel varit pligtig att

egna uppmärksamhet åt läroverksfrågor, skulle nu, stadd nära gränsen

af sin lefnadsbana, svika sin pligt, om han icke försökte inlägga

en allvarlig insaga mot komiténs förslag att indraga den så kallade

B-linien.

Hos komitén står latinet i afgjord ogunst, och obenägenheten

mot det språket går såsom en röd tråd genom det afgifna utlåtandet,

71

framstickande här och der temligen bjert, såsom t. ex. pag. o<, 40,

71, 72 och flerestädes.

Komitén säger, pag. 24, att när riksdagen 1873 fattade det vigtiga

beslutet (nemligen om latinets uppskjutande från andra till

fjerde klassen), »väntade den visst icke och åsyftade säkerligen än

mindre, att följden deraf skulle blifva ett undanträngande inom läroverkets

öfre klasser af öfriga ämnen, i synnerhet de reala till förmån

för latinet. Detta språk har nemligen just inom dessa klasser

erhållit ersättning för den tid det förlorat inom de nedre».

Mig vill det synas, som om denna komiténs framställning tarfvar

behörig justering. Ty vidkommande den aberopade ersättningen inom

de högre klasserna för den tid latinet förlorat i de lägre, sa är att

märka, att förhållandet är följande: från latinet togos 20 timmar i

de nedre klasserna, och det erhöll i stället 1 timme mer i hvardera

af sjunde klassens båda afdelningar. Men är det rimligt att påstå,

att dessa 2 timmar kunna anses såsom »ersättning» för de förlorade

20 och derjemte att de vålla mycken skada och haft till följd ett

undanträngande af öfriga ämnen och i synnerhet de reala till förmån

för latinet?

På sidan 225 uti utlåtandet öfverraskas man af komiténs sätt

att vid undervisningens ordnande skipa rättvisa mellan blifvande

läkare, jurister och prester. Det heter der, att »kännedom af latinska

språket, som af rent tekniska skäl ansetts erforderlig för blifvande

läkare och jurister», bör beredas lärjungar på reallinien. Men

deremot heter det med afseende på hebreiskan: »till den blifvande

prestens speciella studier har skolan lika litet att taga hänsyn som

de för andra lefnadsbanor erforderliga fackstudierna». Hebreiskan

uteslutes derför ur skolan. Således: emedan blifvande läkare och

jurister »af tekniska skäl» enligt komiténs utlåtande behöfva inhemta

litet latin, så bör skolan sörja för att de erhålla det, äfven om detta

måste ske genom att intvinga latinet på reallinien. Men när det

för blifvande prester gäller hebreiskan, ett ämne, som komitén sjelf

erkänner vara »för dem af teoretiskt intresse och praktisk nytta», pag.

224, och hvartill undervisningen kan meddelas utom läseordningen,

då bör skolan icke taga hänsyn dertill! Är det på detta sätt komitén

ådagalägger rättvisa mot alla?

Komitén synes understundom begagna en något egen logik. När

det gäller att föreslå indragning af åtskilliga lägre läroverk, då åberopar

komitén såsom grund för indragningen det ringa lärjungeantalet

vid dessa läroverk. När det är fråga om inrättandet af kom

-

72

munalskolor, da göres deras organisation beroende af det möjligtvis

blifvande lärjungeantalet. Men när det för komitén gäller att få

B-linien indragen, då ombytes åsigten om lärjungeantalets vigt —

da betyder mängden af lärjungar intet, utan den linie, som just har

största antalet af lärjungar, den bör indragas!

Men för att undvika vidlyftighet i denna vigtiga fråga, får jag

underdånigst åberopa professor Sundéns reservation, pag. 75 ff., mot

B-liniens indragning, och då, såsom Post- och Inrikes-Tidningar för

den 7 sistlidne April meddela, de fyra fakulteterna vid Upsala universitet

underdanigst afstyrkt indragningen af B-linien, så vågar jag

hängifva mig åt den förhoppningen, att Eders Kongl. Maj:t underkänner,

hvad komitén i detta afseende föreslagit och deremot nådigst

betryggar och beskyddar B-liniens fortfarande bestånd.

Söderköping den 9 Maj 1885.

Underdånigst:

C. PETRELLI,-

inspector schola.

P. M. A. Widegren, J. M. Blomberg, J. A. Aurén,

rector schola. kollega. kollega.

Till åtlydnad af nådig befallning i remiss den 12 December 1884

får konsistorium, efter att hafva gifvit de konsistorium underlydande

läroverkskollegier tillfälle att yttra sig i ämnet, afgifva underdånigt

yttrande öfver läroverkskomiténs den 25 Augusti 1884 afgifna underdåniga

utlåtande och förslag angående organisationen af rikets allmänna

läroverk och dermed sammanhängande frågor.

Hvad först beträffar undervisningsplanen för de allmänna läroverken,

finner konsistorium i hög grad betänkligt att nu vidtaga

några betydande förändringar i gällande ordning, hvars tillämpning

vidtog år 1873 och först år 1882 hann till fullo genomföras. Den

tid, som sedan dess förflutit, är för kort, för att någon tillförlitlig

erfarenhet om denna ordnings verkningar skall hafva kunnat förvarfvas,

och äfven om resultaten redan nu skulle kunna visas hafva

varit i ett eller annat afseende mindre tillfredsställande, kan detta

möjligen ega sin grund i den ovana hos lärarne vid tillämpningen

och den deraf härflytande osäkerheten hos dem i afseende på undervisningsmetoder,

som måste åtfölja hvarje större omordning af undervisningsplanen,

och hvari ligger ett af de kraftigaste skälen, som

mana till varsamhet i fråga om förändringar på detta område. Både

på grund häraf och af de skäl, som komitén anfört, anser konsistorium

i likhet med komitén:

att den nuvarande första ldassen icke hör indragas;

att tyskan hör vara grundläggande språk;

att latinska språket hör inträda i den fjerde klassen och det

grekiska i nedre sjette; samt

att den klassiska och reala linien i regeln ej höra förläggas till

skilda orter.

74

I enlighet med ofvannämnda grundsats och derjemte af skäl,

som i hufvudsak öfverensstämma med dem,'' som utvecklas i professor

Sundéns reservation, anser konsistorium i strid med komitén:

att grekiskan icke bör vara obligatorisk på den klassiska linien

och att således linien B bibehålies.

Ehuru konsistorium alltså önskar, att den nuvarande ordningen

bibehålies i hufvudsak oförändrad, tilltror sig konsistorium dock icke

att i strid med sakkunniges åsigt afstyrka, att vissa förändringar

vidtagas, som kunna aflägsna faran för öfveransträngning. Ur denna

synpunkt och tillika af de pedagogiska grunder, som äfven af komitén

åberopats, har konsistorium, som icke kunnat bilda sig någon bestämd

åsigt derom, huruvida nyttan af öfriga åtgärder i hygieniskt afseende,

som föreslås i kap. III af komiténs betänkande, motsvarar

den med dem förenade mödan och kostnaden, ansett sig böra tillstyrka

:

att rasten emellan lektionstimnarne utsträckes till en fjerdedels

timme;

att läsåret förlänges på sätt komitén föreslagit;

att det s. k. månadslofvet för de fyra högsta klasserna indrages;

samt

att en motsvarande minskning beredes lärjungarne i det dagliga

arbetet.

Mot de förslag till ändringar i timplanen för de fem nedersta

klasserna, som komitén framstält för att åstadkomma nämnda minskning

i den dagliga arbetstiden, finner konsistorium ingenting annat

att invända, än att konsistorium — särskildt med afseende på de

lärjungar, som lemna läroverket efter genomgåendet af tredje klassen,

hvilken ju fortfarande skall vara ett afslutningsstadium — icke

kan gilla, att kristendomsundervisningen i de två nedersta klasserna

inskränkes i så hög grad, som komitén föreslagit. Då en undervisningstid

af 27 timmar i veckan för andra klassen dels synes konsistorium

icke vara i och för sig för hög, dels i jemförelse med den

nuvarande timplanen innebär eu minskning med tre timmar, hvilket

mer än motsvarar förlängningen af läsåret, anser konsistorium:

att kristendomen bör i andra klassen hafva tre undervisningstimmar

i veckan.

I sammanhang härmed vill konsistorium uttala, att konsistorium

icke delar komiténs mening, att katekesläsningen bör uppskjutas till

tredje klassen.

Konsistorium har vidare icke kunnat annat än erkänna det be

-

75

fogade i de anmärkningar, som framstälts emot det sätt, hvarpå nu

de främmande språken inträda på reallinien, och konsistorium kan

instämma i den af komitén uttalade grundsatsen, att icke mera än

två främmande språk böra samtidigt förekomma såsom obligatoriska

på denna linie. Konsistorium vill visserligen ej heller underkänna

giltigheten af de skäl, som komitén anfört till förmån för franskans

tidigare inträdande än engelskan, men då konsistorium icke tilltror

sig att afgöra, om icke dessa skäl uppvägas dels af de skäl till förmån

för engelskan, som hemtas från detta språks större praktiska

betydelse både för realliniens lärjungar i allmänhet och särskild! för

dem, som sluta med femte klassen, dels deraf, att ett förblifvande

vid det bestående äfven i detta fall är önskvärdt, så måste konsistorium

inskränka sig att i denna fråga blott så till vida instämma

med komitén:

att på reallinien af de båda språken, franska och engelska,

det ena bör inträda i fjerde klassen och det andra i nedre sjette.

Hvad angår undervisningsplanen för de fyra högsta klasserna,

för hvilka ett ombyte af namn, på sätt komitén föreslagit, synes konsistorium

lämpligt, har konsistorium ansett, att hänsyn bör tagas till

de från kompetent håll framstälda klagomålen, att B-liniens lärjungar

icke blifva i realämnen så förberedda, att de kunna följa undervisningen

vid universitetet i dessa ämnen. Men konsistorium föreställer

sig, att ett tillräckligt stärkande af dessa ämnens ställning å nämnda

linie kan åstadkommas utan större rubbning i nuvarande undervisningsplan,

i fall matematik och naturvetenskap få behålla sitt nuvarande

timantal äfven efter läsårets förlängning och månadslofvets

borttagande. Om vidare den skriftliga afgångsexamen i enlighet med

komiténs förslag så anordnades, att profven i latin blefve två, eu

öfversättning från svenska till latin och en från latin till svenska,

af hvilka blott den ena behöfde godkännas, skulle derigenom i någon

mån ökadt utrymme beredas för studier i realämnen, då förberedelsen

för det nuvarande, för den muntliga examen afgörande latinska

skrifprofvet, efter hvad det synes, tagit lärjungarnes tid och krafter

under de sista skolåren mera i anspråk, än för latinstudiet sjelf!

nödigt och kanske nyttigt varit. Ännu verksammare i samma nötning

skulle vara, om B-liniens lärjungar tillika finge rätt att aflägga

ett matematiskt skrifprof för mogenhetsexamen med motsvarande

lindring i profven uti främmande språk, antingen så, att ett matematiskt

prof finge väljas i utbyte mot ett latinskt eller ett franskt,

eller ock så, att ett betyg i det förstnämnda Ange uppväga ett mindre

76

tillfredsställande prof i något af de nämnda språken. Genom dessa

åtgärder torde åtminstone den medicinska undervisningens behof

blifva fjldt, hvarigenom giltig anledning till klagan synes konsistorium

vara undanröjd, om, såsom konsistorium anser böra ske, fordran

på latinkunskap bortfaller för dem, som aflägga sådan filosofie kandidatexamen,

i hvilken de matematisk-naturvetenskapliga ämnena

ingå såsom öfvervägande. Konsistorium har tänkt sig, att följande

timplan för latinlinien — uppgjord med iakttagande af den undervisningstid

för vecka, som komitén föreslagit — skulle kunna vara

ändamålsenlig:

6: 1

6: 2

7:

l

7: 2

A

B

A

B

A

B

A

B

Kristendom .......................

2

2

2

2

1

1

1

1

Modersmålet........................

2

2

2

2

2

2

2

2

Latin.................................

7

7

7

7

6

6

6

6

Grekiska..............................

6

—

6

—

5

—

5

—

Tyska .................................

—

—

—

—

—

—

—

—

Franska ..............................

3

3

3

3

3

3

3

3

Engelska..............................

—

4

—

4

—

2

—

2

Matematik...........................

3

4

3

4

o

O

4

3

4

Naturvetenskap ..................

2

2

2

2

1

2

1

2

Historia och Geografi.........

O

O

3

Q

O

3

2

2

2

2

Filosofisk propedevtik.........

—

—

—

—

1

1

1

1

Teckning ...........................

—

1

—

1

—

1

—

1

28

28

28

28

24

24

24

24

Konsistorium har visserligen icke utan tvekan kunnat tillstyrka

nedsättning i timantal för ämnena kristendom, fysik och teckning

samt den minskning i undervisningstid uti sjunde klassen (ehuru ej

i de fyra högsta klasserna tillsammantagna), som uppstår för historia,

men konsistorium ser intet bättre sätt att åstadkomma det nödiga

nedbringandet af antalet undervisningstimmar i sin helhet. Hvad

kristendom angår, ger konsistorium likväl detta sitt tillstyrkande endast

under förutsättning:

att bibelförklaring vid den vanliga morgonbönen fortfarande

blir obligatorisk.

I fråga om timplanen för de fyra högsta realhlasserna har konsistorium,

då de ämnen, som på denna linie äro de -vigtigaste, sakna

representanter bland konsistorii ledamöter, icke kunnat uttala någon

mening om de förslag, som komiten framstält. Konsistorium har

dock både i afseende på denna linie och den klassiska icke kunnat

undgå att känna farhåga, att den myckna tid och möda, som användes

på studiet af tyska språket, icke skall vara rätt fruktbärande,

om detta studium afbrytes med femte klassen. Konsistorium anser,

att något bör göras för att lärjungarne må kunna åtminstone underhålla

de förvärfvade insigterna, och föreslår derför:

att kursivläsning af tyska fortfarande må eg a rum under en

timme i veckan i sjette klassen,

en tillökning i de ofvan föreslagna tjuguåtta timmarne, hvilken —

ehuru hvad reallinien beträffar i någon män i strid med komiténs

ofvannämnda, af konsistorium omfattade grundsats — icke väcker

betänklighet hos konsistorium, då ingen ökning i lärjungarnes hemarbete

derigenom förorsakas. Men om detta förslag dock skulle synas

ur hygienisk synpunkt allt för vågadt, anser konsistorium äfven det

för en icke ringa vinst, om valfri läsning af tyska anordnades, helst

i läroverkets fyra högsta klasser.

Konsistorium anser vidare:

att den valfria undervisningen i hebreiska icke bör borttagas.

Tv det må vara sant, hvad komitén anmärker, att skolan icke har

att taga hänsyn till prestens speciella studier, så synes dock ett

undantag för detta fall med skäl kunna göras, då de många fattiga

ynglingar, som ämna egna sig åt det presterliga kallet, genom det

tillfälle, som sålunda erbjudes dem att i skolan erhålla undervisning

i ett för dem oumbärligt språks elementer, hvilka endast med stor

svårighet utan handledning inläras, kunna få sin studiekurs förkortad

och gjord billigare, hvilket i betraktande af den nu hotande prestbristen

måste äfven ur synpunkten af statens intresse vara af icke ringa vigt.

Det ringa mått af latinkunskap, som komitén beräknat skola

medhinnas af realliniens lärjungar genom den föreslagna valfria läsningen

af latin under de fyra sista skolåren, synes konsistorium vara,

ehuru icke alldeles värdelöst, dock ej på långt när i stånd att uppväga

den förlust, som måste tillskyndas andra ämnen, hvarförutom

faran för öfveransträngning, hvilken komitén eljest varit angelägen

att undanrödja, skulle till följd af en sådan anordning på ett synnerligen

hotande sätt uppenbara sig. Komitén tyckes ej heller sjelf

hafva väntat sig någon egentlig vinst för de studerandes bildning af

78

denna läsning, utan endast hafva föreslagit den af praktiska skal,

''l1 vilka dock skulle förlora sin betydelse, om — såsom antagligt är

att döma af de akademiska myndigheternas uttalanden — nämnda

mått af latinkunskap icke blefve tillräckligt för någon akademisk

examen, i hvilken latin ingår. Konsistorium anser alltså:

att valfri läsning af latin icke bör förekomma på reallinien.

Da konsistorium icke funnit de nuvarande anordningarna olämpliga,

får konsistorium afstyrka, hvad komitén angående undervisningen

i musik och gymnastik föreslagit.

Konsistorium anser vidare:

att hvad komitén föreslagit beträffande mogenhetsexamen å latinlinien,

bör stadgas med det tillägg för B-liniens lärjungar, som

ofvan antydts; dock att detta tillstyrkande ej gäller den föreslagna

ändringen i afgångsstadgan § 13.

I afseende på realliniens mogenhetsexamen får konsistorium af

samma skäl, som hindrat konsistorium att yttra sig om timplanen

för denna linie, inskränka sig till att uttala den meningen, att om

B-linien bibehålies, ingen giltig grund synes finnas att anse reallinien

»ega moderna språk till hufvudämnen likaväl som matematik»,

och derför ej heller något skäl vara att borttaga fordran på betyget

godkänd i den matematisk-fysiska skrifningen.

Till det föreslagna stadgandet om utsträckt tid för den muntliga

examen med privatister torde det tillägg böra göras:

att de äro skyldige att före examen inställa sig till enskildt

förhör hos vederbörande examinatorer.

Konsistorium har också haft att taga under öfvervägande komité113

förslag angående de akademiska examina. Konsistorium har

dock icke ansett sig böra göra något uttalande om de juridiska och

medicinska examina såsom främmande för konsistorii uppgift, i synnerhet

som konsistorium icke kan inse, att det sätt, hvarpå dessa

examina inrättas, behöfver vara bestämmande för läroverksorganisationen.

Konsistorium har deremot måst egna stor uppmärksamhet åt

komiténs förslag, så vidt de afse filosofie kandidatexamen och profven

för den filosofiska graden, hvilka både nu och enligt komiténs förslag

äro kompetensvilkor för läraretjenster. Konsistorium finner visserligen

icke de nuvarande bestämmelserna för sistnämnda examina

tillfredsställande, men gillar ej heller dem, som komitén föreslagit.

A ena sidan finner nemligen konsistorium fordringarna på större

frihet i studierna och på vidsträcktare rätt för realister att aflägga

examen vid universitetet berättigade — det sistnämnda dock blott

*

79

så till vida, att de, såsom redan ofvanför är sagdt, böra hafva rätt

att aflägga sådan filosofie kandidatexamen, i hvilken de matematisknaturvetenskapliga

ämnena ingå såsom öfvervägande —; å andra

sidan anser konsistorium nödvändigt, att i stadgan för filosofie kandidatexamen

införas bestämmelser, som kunna förebygga allt för stor

splittring i studierna och leda till deras koncentrerande kring åtminstone

ett bufvudämne. Deremot instämmer konsistorium med komitén

derutinnan, att filosofie licentiatexamen bör afskaffas och filosofie

kandidatexamen, ungefär så qvalificerad, som komitén föreslagit, bör

i förening med afhandling utgöra tillräckligt prof för den filosofiska

graden. Då det icke lär väntas, att konsistorium skall kunna afgifva

eget förslag till ny stadga, så måste konsistorium, under uttryckande

af den önskan, att ifrågavarande prof snart må förändras i nu antydda

rigtning, inskränka sig till att

afstyrka komiténs förslag titt ändrade bestämmelser för filosofie

kandidatexamen och grofven för den filosofiska graden, så

vidt dessa förslag äro oförenliga med ofvan af konsistorium uttalade

åsigter.

Om filosofie kandidatexamen ombildas i öfverensstämmelse med

hvad konsistorium nu förordat, så följer deraf, att det ena af de två

nya vilkor, som komitén föreslagit för behörighet till adjunkts- och

kollegabefattningar — nemligen betyget med beröm godkänd uti

minst ett af skolans läroämnen, erhållet i filosofie kandidatexamen

eller ock genom sedermera skedd komplettering — blir onödigt, så

vidt det skall tjena såsom säkerhet derför, att sökanden på något

område idkat vetenskapliga studier. Och då konsistorium för öfrigt,

både i fråga om detta vilkor och det andra, som komitén föreslagit

— nemligen betyget godkänd i minst två af de ämnen, som höra till

den sökta tjensten — instämmer med professor Sundén i de åsigter

han uttalat i sin reservation, så

af styrker konsistorium, hvad komitén sid. 268 föreslår angående

behörighet titt adjunkts- och kollegabefattningar, så vidt det

innebär ändring i nu gällande bestämmelser.

Deremot tillstyrker konsistorium, hvad komitén föreslagit beträffande

disputationsprof^ för lektor st jemt.

I betraktande af den kostnad och tidspillan, som det nuvarande

tvånget att aflägga undervisningsprof för sökt läraretjenst förorsakar

dem, som söka befordran på lärarebanan, anser konsistorium billigt,

att lättnad i detta tvång beredes. Men konsistorium vill erinra derom,

att i fall frihet att icke aflägga detta undervisningsprof blir

80

genom författning medgifven, sökande, som vill begagna sig af denna

frihet, måste vara pligtig att på annat sätt styrka sin duglighet att

undervisa i alla de ämnen, som höra till den sökta tj ensten.

Hvad angår läråretjenster i kristendom, så anser konsistorium i

olikhet med komitén och på de skäl, som professor Sundén anfört:

att de, som efter aflagd teologisk-flosofisk examen genomgått

den för inträde i prestembetet föreskrift teologiska kursen vid

universitetet, må utan hinder deraf, att de icke aflagt filosofie

kandidatexamen, ega rättighet att söka sådana adjunkts- och kollegatjenster,

med hvilka skyldighet att undervisa i kristendom är

förenad.

I sammanhang härmed vill konsistorium hafva uttalat den meningen,

att skyldighet att leda de gemensamma audaktsöfningarna

hvarje morgon, vid hvilka bibelförklaring, såsom ofvan är sagdt, fortfarande

bör vara obligatorisk, bör åligga lärare i kristendom mot åtnjutande

af motsvarande lindring i den öfriga tjenstgöringen.

Konsistorium tillstyrker, hvad komitén i kap. YII föreslagit angående

universitetsbildningen i främmande lefvande språk för blifvande

lärare.

Den svåra frågan om förhöjning af de af gifter, som de allmänna

läroverkens lärjungar skola erlägga, anser konsistorium ännu icke

hafva blifvit så pröfvad och utredd, som nödigt är, då det gäller att

besluta en åtgärd, hvilken ej blott skulle öka näringsbekymren för

många enskilda, utan ock skulle kunna hafva djupt ingripande följder

för den allmänna bildningen i landet. Konsistorium hyser derjemte

i afseende på en sådan förhöjning ungefär samma betänkligheter

som professor Sundén i sin reservation uttalat, och vill särskildt

framhålla, att den nya bördan skulle tyngst drabba den talrika klassen

»mindre bemedlade», då omöjligen alla, som deraf äro i behof,

kunna erhålla den af komiterade föreslagna n edsättningen i afgifter,

hvartill kommer, att många finnas, som icke kunna eller icke vilja

med intyg styrka sin medellöshet. Konsistorii betänkligheter häfvas

icke, om befrielse skulle kunna medgifvas i ännu vidsträcktare mån,

än komitén föreslagit; ty utom att sådant väl icke kan ske i en

grad, som motsvarar behofvet, om annars ändamålet med förhöjningen

skall vinnas, så hafva konsistorii ledamöter haft rikligt tillfälle att

erfara, huru svårt, ja, omöjligt det är att rättvist bestämma öfver

dessa befrielser — något, som ännu mera skulle blifva fallet, om afgifterna

förhöjdes. Af dessa skäl

81

afstyrker konsistorium afgifter till statsverket af de allmänna

läroverkens lärjungar.

För att nu öfvergå till komiténs förslag i kap IX angående indragning

och ombildning af åtskilliga läroverk, så kan konsistorium

ej annat än anse lämpligt, att några skolor, i hvilka lärjungeantalet

under en följd af år varit mycket ringa, alldeles indragas, och konsistorium

erkänner äfven det berättigade i de anmärkningar, som

gjorts angående pedagogiernas oklara ställning. Men konsistorium

kan icke finna med det allmänna bästa förenligt, att antalet undervisningsanstalter

och dermed tillfällena till bildnings förvärfvande

så mycket inskränkas, som fallet skulle blifva, om alla de af komitén

förordade indragningarna genomfördes och derjemte i åtskilliga orter,

som nu ega läroverk, dessas fortvaro under annan form blefve beroende

af kommunens förmåga och vilja att göra uppoffringar för ändamålet.

Hvad denna andra form beträffar, så torde visserligen de

föreslagna skolorna, som skola hafva till syfte bibringande af lägre

borgerlig bildning, blifva till stort gagn, men konsistorium tror,

;att då vi i vårt land icke hafva råd att hålla många läroanstalter

för lägre bildning och många för högre, den nuvarande anordningen

med afslutningsklasser, hvilkens olägenheter konsistorium visserligen

icke förbisett, dock på det efter våra förhållanden lämpligaste sätt

sörjt derför, att tillfälle till förvärfvande af både lägre och högre

bildning erbjudes så många som möjligt. Men huru härmed än må

vara, kan konsistorium icke finna billigt, att några vissa stadskommuner

måste, om de skola få behålla läroanstalter, för hvilka de

kanske gjort dyrbara anordningar, underkasta sig rätt dryga kostnader,

då ju äfven denna lägre borgerliga bildning kommer hela landet

till godo. Och om kommunal skolorna, såsom komitén föga konseqvent

föreslagit, skulle så inrättas, att de äfven förbereda till inträde

vid allmänna läroverken, ja, erhålla dimissionsrätt till dessa, så

finnes ju intet skäl, hvarför de orter, som hafva kommunalskolor,

skulle vidkännas större kostnader än de, som hafva femklassiga eller

fullständiga läroverk. Den besparing för staten, som skulle uppstå,

om komiténs förslag i denna del komme till utförande, synes konsistorium

allt för ringa för att gentemot nu framhållna omständigheter

tagas i betraktande. Alltså, konsistorium tillstyrker:

att några mycket litet besökta pedagogier och treklassiga läroverk

indragas, och att de pedagogier, som bibehållas, ordnas mera

i samband med de allmänna läroverken; men af styrker hvad komitén

angående kommunalskolor föreslagit.

6

82

Hvad beträffar det i kap. X framstälda förslaget till förändrad

styrelse för läroverken, så innebär ett yttrande härom från konsistorium

ej ringa vansklighet, enär det till utseendet alltid ihåste blifva

ett yttrande i egen sak och, efter som det utfaller, kan få sken af

att vara framkalladt af begär antingen att häfda ett inflytande, som

man ogerna mister, eller att blifva qvitt arbete och omsorger, hvilka

ofta måste kännas ganska tunga. Denna vansklighet lärer dock icke

befria konsistorium från pligten att efter bästa förstånd äfven i denna

fråga afgifva ett på sakförhållanden grundad! utlåtande.

Konsistorium har vid betraktande af dessa sakförhållanden icke

kunnat öfvertyga sig om, att på detta område eu så genomgripande

omgestaltning som den af komitén föreslagna är vare sig nödig eller

gagnelig.

Utan tvekan erkänner konsistorium önskvärdheten af att centralmyndigheten,

Kongl. Maj:t och dess ecklesiastikdepartement,

genom ökade anslag icke allenast vinner nödig lättnad i göromålens

handhafvande utan ock sättes i tillfälle att utöfva en mera speciel

öfveruppsigt öfver läroverken. Sådan uppsigt kan endast verka lifvande,

stärkande, sammanhållande på läroverket i dess helhet. Särskild!

i fråga om enhet i metod och läroböcker vore en sådan tillsyn

egnad att öfva en välgörande inflytelse. Men att under departementet

bilda en särskild styrelse, ämnad, såsom det vill synas, att

motsvara t. ex. medicinalstyrelsen på ett annat område, kan konsistorium

icke finna af omständigheterna påkalladt. Komitén tyckes

ock egentligen anse detta blifva oundgängligt först vid en blifvande

omgestaltning af konsistorierna till mera motsvarighet mot kyrkans

kraf. Huru denna omgestaltning kommer att utfalla, är icke lätt att

förutsäga. Men om, såsom komitén tyckes förutsätta, flertalet af de

lektorer, hvilka nu äro bisittare i konsistorium, komme att upphöra

att med kyrkostyrelsen i inskränkt mening taga befattning, så synes

närmast vara för handen att af dessa, med tillsats af en eller annan

af Konungen insatt ledamot, bilda en särskild afdelning af konsistorium,

som uteslutande öfvertoge de läroverken angående ärendena.

En sådan mellanlänk mellan öfverstyrelsen och de lokala myndigheterna

torde icke på detta område vara mera olämplig och oumbärlig

än t. ex. på det civila området landshöfdingeembetena. För

att bibehålla det hos oss häfdvunna förhållandet mellan kyrkan och

skolan bör ock biskopen fortfarande vara ordförande äfven i stiftets,

läroverksstyrelse. Om, såsom komitén anmärker, biskopens och konsistorii

nuvarande ställning till skolan är föranledd dels af det sätt,

83

hvarpå i allmänhet skolväsendet kommit till stånd, dels af det ändamål,

för hvilket det från begynnelsen verkat, så torde redan härutinnan

anledning förefinnas att icke utan bjudande skäl alldeles

förändra denna ställning. Ännu större anledning till återhållsamhet

har man, då man besinnar, att skolan är icke blott en anstalt till

meddelande af kunskapselementer, nödvändiga för verksamhet, vetenskaplig

eller borgerlig, utan framför allt bildnings- och uppfostringsanstalt,

och att den bildning, kyrkan har att meddela, den kristliga,

är framför alla oundgänglig och afslutande. Ett kristet folk kan

under sådana förhållanden med rätta kräfva, att denna kyrkans ställning

framdeles såsom hittills i någon mån afspeglar sig jemväl i ledningen

af skolans angelägenheter.

Icke heller har konsistorium kunnat finna påkallad den genomgripande

förändring af lokalstyrelserna, som komitén föreslagit. Dessas

nuvarande anordning har icke, konsistorium veterligt, föranledt några

svårigheter. Med ökadt tillfälle för centralstyrelsen att öfva uppsigt,

anser konsistorium dessa lokalstyrelser framgent såsom hittills användbara.

Måhända vore dock tjenligt att i så måtto gifva dem en

större sjelfständighet i förhållande till kretsstyrelsen och éforus, att

deras inspektores utnämndes af centralstyrelsen.

Undertecknad Odberg kan för sin del ej tillstyrka den af läroverkskomitén

och konsistorium föreslagna minskningen i undervisningstid

i historia för sjunde klassen, från 3 timmar till 2 timmar i

veckan, emedan denna minskning skulle omöjliggöra genomgåendet

af de nu föreskrifna lärokurserna i sjunde klassen. Den nedsättning

i undervisningstid för veckan, som läroverkskomitén och konsistorium

föreslagit för sjunde klassen, från 32 a 30 till 24 timmar i veckan,

finner jag allt för stor. Minskades undervisningstiden till 25 timmar,

så skulle härigenom 1 timme vinnas, som kunde gifvas åt historien,

hvilken alltså finge bibehålla sitt nuvarande, väl behöfliga timantal

af 3 timmar i veckan.

Undertecknad Dahlgren har icke kunnat förena sig med konsistorium

i afstyrkandet af komiténs förslag i kap. X angående läroverkens

styrelse och har vid detta förslag endast funnit det att

erinra, att det åt kommunalstyrelsen i läroverksstaden inrymt större

inflytande på läroverkets angelägenheter, än måhända gagneligt skulle

vara, och att af detta skäl den föreslagna sammansättningen af lokalstyrelsen

synes böra ändras så till vida, att en ledamot utom ordföranden

utses af Kongl. Maj:t och blott en af kommunalstyrelsen.

84

Från läroverkskollegierna i Venersborg, Mariestad, Lidköping

och Alingsås samt rektor vid pedagogien i Hjo hit inkomna yttranden

bifogas i underdånighet.

Skara domkapitel den 26 Augusti 1885.

Underdånigst:

A. F. BECKMAN.

J. Collén. Ar. Ständer. C. Landtmanson.

F. Ödberg. John Stengult. Sven Dahlgren.

Gustaf Bring.

Till högvördiga domkapitlet i Skara.

Med anledning af högvördiga domkapitlets skrifvelse den 31

December 1884 rörande yttrande öfver läroverkskomiténs underdåniga

utlåtande får kollegium, som tagit del af detsamma, men ansett, att

endast några af dess vigtigare punkter borde komma under öfverläggning,

härmed afgifva följande yttrande.

l:o) Den s. k. B-linien bör bibehållas.

2:o) Latin bör icke införas såsom valfritt ämne på reallinien.

Vid fattandet af detta beslut stannade af kollega ledamöter 9 mot

6, hvilka senare, under förutsättning att lärjungarne på reallinien

finge rätt att . aflägga vissa akademiska examina, ville bifalla komiténs

förslag i denna del.

3:o) Tyskan bör icke upphöra med 5:te klassen, utan läsas åtminstone

lika långt som nu.

4:o) Terminsafgifterna böra höjas i enlighet med komiténs förslag.

Venersborg den 29 Maj 1885.

Ä Venersborgs läroverkskollegii vägnar:

G. TH. BERGMAN.

85

Till Kong!. Ecklesiastikdepartementet.

Med anledning af domkapitlets i Skara skrifvelse af den 31

December 1884 rörande underdånigt yttrande öfver läroverkskomiténs

den 25 sistlidne Augusti afgifna underdåniga utlåtande och förslag

angående organisationen af rikets allmänna läroverk och dermed sammanhängande

frågor får läroverkskollegium i Mariestad i underdånighet

afgifva följande yttrande.

Hvad läroverkskomitén i kap. Vill—X föreslår, anse vi på grund

af de skäl, som af komitén äro anförda, böra antagas och ju förr

desto hellre genomföras. Dock dela vi rektor Borgströms betänkligheter

om inrättande af kommunalskolor i mindre städer, emedan sådana

samhällen antagligen ej skalle förmå bära • den skattebörda,

som derigenom måste påläggas dem. På billigare sätt kunde nödtorftig

borgerlig bildning för inträde i yrkena på sådana ställen åstadkommas

genom tekniska yrkesskolor.

Hvad undervisningsplanen åter beträffar, anse vi, att någon ny

sådan ej bör antagas för hela riket förr, än man genom erfarenhet

öfvertygat sig om hvad som i den vägen kan vara förmånligast.

För att vinna sådan erfarenhet bör man låta olika läroverk, t. ex. i

Stockholm, Göteborg och ett och annat läroverk i landsorten, under

eu tid af 15 år använda olika metoder, och först sedan man sett

resultatet af dessa försök, bestämma sig för en undervisningsplan för

rikets alla läroverk.

Särskild! förorda vi, att latin vid ett sådant försöksläroverk införes

som grundläggande språk i stället för tyska språket, för hvars

olämplighet såsom sådant tillräckligt många skäl blifvit anförda och,

så vidt vi kunna fatta, ej af komitén nöjaktigt vederlagda. Äfven

de lärjungar, som ämna öfvergå på reala linien, torde hafva god

nytta af att läsa latin i de tre första klasserpa för studiet af modersmålet

och öfriga moderna språk. På latinlinien hör latinet såsom

hufvudämne fortsättas t. o. m. 5:te klassen. Grammatiken bör då

vara tillräckligt inlärd, och läsande af vidlyftiga verk af en mängd

latinska författare anse vi i likhet med komiterade temligen öfverflödigt

för elementarbildningen. Timmarnes antal i latin kan derför

betydligt inskränkas i 6:te och 7:de klasserna, t. ex. till 3 i veckan.

Derigenom beredes i dessa klasser rum för tyska språket, och lärjungen

torde vid utträdet i lifvet få bra mycket större nytta af detta

språk, om han får läsa det på det högre stadiet, än om han, såsom

86

nu är förhållandet och såsom äfven komiterade föreslå, skall sluta

med dess studium flera år före mogenhetsexamens afläggande.

Då det visat sig, att antalet af de lärjungar, som läsa grekiska

språket, allt mer aftager, och kunskap i detta språk egentligen blott

är nödvändig för dem, som ämna egna sig åt teologiska studier, anse

vi, att detta ämne bör vara valfritt, hvarigenom den fördelen vinnes,

att äfven latinliniens lärjungar kunna få kunskap i engelska språket,

hvilket torde vara mycket nödvändigare för nutidens bildning än det

grekiska. Af ofvan anförda skäl torde timantalet i grekiska språket

kunna inskränkas till hälften af det, komiterade föreslagit. På detta

sätt kunna flere timmar anslås för naturvetenskap, matematik och

historia.

Hvad reallinien beträffar, torde tiden för franska språkets läsande

kunna inskränkas något, då latinstudiet i de 3 första klasserna bör

underlätta detta språks inlärande. Dessutom kunna möjligen de af

komiterade föreslagna timmarne i kristendom och naturvetenskap

minskas, hvarigenom rum beredes för tyska språket äfven på denna

linies högre stadium.

Hvad kap. III, IY, Yl beträffar, dela vi i hufvudsak komiterades

deri uttalade åsigter.

Mariestad den 1 Juni 1885.

AUG. FLOREN,

v. rektor.

L. B. Lunden. Carl Pant. JM. Landahl.

P. A. Pettersson. O. Forsman.

Utdrag af läroverkskollegiets i Lidköping protokoll den

3 Juni 1885.

§ 1-

Sedan läroverkskomiténs den 25 Augusti 1884 afgifna underdåniga

yttrande och förslag angående organisationen af rikets allmänna

läroverk och dermed sammanhängande frågor cirkulerat bland

kollega ledamöter, sammanträdde nu desse för att höras, huruvida

de ville för sin del afgifva särskildt utlåtande uti denna för läroverken

vigtiga fråga. På gjord framställning beslöt kollegium begagna

sig af den medgifna rättigheten att ingå med underdånigt

yttrande öfver nämnda förslag, men dock endast i några af de punkter,

som mera direkt beröra de lägre allmänna läroverken.

87

1. Först föredrogs nu frågan om indragande eller bibehållande

af de allmänna läroverkens nuvarande lista klass. Kollegium ville

härutinnan helt och hållet ansluta sig till den mening, som läroverkskomiténs

flertal uttalat.

2. Kollegium öfvergiek derefter till komiténs förslag angående

påläggandet af ökade terminsafgifter. Med anslutning till professor

Sundéns reservation beslöt kollegium på det bestämdaste uttala sig

mot dylik förhöjning af följande särskildt angifna skäl. Redan de

nu utgående terminsafgifterna kännas, åtminstone vid flertalet af de

lägre läroverken, för större delen af målsmännen ganska tryckande.

Det vida öfvervägande antalet lärjungar i dessa läroverk hafva nemligen

sina hem i läroverksstaden och äro utgångne ur arbetsklassen

eller de mindre näringsidkarnes klass, hvilka, utan att afgjordt räknas

till medellöse eller obemedlade, dock stå föga öfver denna gräns.

Sålunda hafva af Lidköpings läroverks 81 lärjungar höstterminen

1884 endast 19 varit i den förmögenhetsställning, att af dem kunnat

uttagas afgift till både materielkassan och byggnadsfonden, och af

49 till blott endera kassan. En så betydande tillökning som den af

komitén föreslagna terminsafgiften till statsverket skulle med nödvändighet

leda dertill, att lärjungeantalet ganska mycket minskades.

Och om komiténs förslag, att de femklassiga läroverk, som hafva

mindre än 75 lärjungar, böra ombildas till kommunalskolor, vinner

fastställelse, så är högst antagligt, att alla eller åtminstone de fleste

femklassiga läroverk, der lärjungean talet nu är mellan 75 och 100,

skulle i och med den nya afgiftens införande se lärjungarnes numerär

nedgå under 75 och följaktligen inträda i deras kategori, hvilka

skola förvandlas till kommunalskolor. — Skulle emellertid så ske,

att förslaget om de terminliga afgifterna till statsverket göres till

lag'', så vill kollegium dock uttala den önskan, att läroverkskollegiernas

ledamöter måtte befrias från åliggandet att uttaxera och uppbära

dessa afgifter. Bestyret härmed måste anses vara något för

lärarnes egentliga kall alldeles främmande; deras kännedom om målsmännens

förmögenhetsvilkor är ofta otillräcklig för att kunna rättvist

afgöra, hvilka lätjungar böra befrias från afgift och hvilka böra

erlägga sådan; den omständigheten, att befrielse från afgiften icke

kunde medgifvas ens hälften af de lärjungar, hvilkas målsmän ifrågasatte

sådant och äfven vore deraf i verkligt behof, skulle ock utan

tvifvel mången gång bereda kollegii ledamöter stora obehag, i ty att

beskyllning för orättvisa och mannamån lätt kan tänkas blifva rigtad

mot lärarne från de personer, hvilkas befogade anspråk på afgifts

-

88

befrielse ej kunnat uppfyllas. För en på sådan grund framkallad:

ovilja och animositet mot skolan och dess lärare kan det ingalunda

vara rätt och tillbörligt att desse senare utsättas, och icke heller kan

sådant annat än lända till skada för skolan och undervisningen. Det

torde väl icke vara omöjligt att påfinna ett annat lämpligare sätt

för afgifternas bestämmande och uppbärande, hvarigenom lärarekollegiet

befriades från det tunga och förhatliga uppdraget att tillika

vara en beskattningsmyndighet.

Mot kollegiets rörande denna punkt uttalade mening reserverade

sig dock kollega Brand, som angående läroverkskomiténs förslag om

terminsafgifter endast ville anmärka, att lian af flera skäl vore af

den åsigten, att icke någon lärjunge, derför att han är fattig eller

mindre bemedlad, mer än hittills bör hindras från att åtminstone ett

år i hvar och en af de allmänna läroverkens fem lägsta klasser åtnjuta

undervisning; och att derför icke — såsom komitén föreslår —

äfven i nämnde klasser någon gräns bör bestämmas för antalet af de

lärjungar, hvilka kunna befrias från hel eller half terminsafgift.

3. Komiténs förslag att borttaga latinlinien från en del femklassiga

läroverk blef derefter föremål för kollega öfverläggning.

Angående sjelfva hufvudfrågan ville kollegium här ej göra något''

uttalande. Men deremot kunde kollegium icke underlåta påpeka

obilligheten deri, att de fyra kollegerna vid dessa läroverk finge enligt

förslaget sig ålagd en längre och tyngre tjenstgöring än adjunkter

och kolleger vid öfriga allmänna läroverk. Den af komitén anvisade

utvägen att genom sammanslagning af vissa ämnen i 4:de och

5:te klasserna i någon mån minska undervisningstimmarne för kollegerna

torde icke så lätt kunna utan olägenhet följas. Någon liten

minskning i kollegernas tjenstgöringstimmar skulle dock kunna åstadkommas,

i fall undervisningen i välskrifning vid de femklassiga reala

läroverken blefve öfverlåten på teckningslärarne; kollegium vill derför

föreslå, att en bestämmelse i sådan rigtning måtte varda stadgad.

4. Beträffande komiténs förslag till ombildning af pedagogierna

samt de treklassiga och några af de femklassiga läroverken, hvarigenom

dessa skulle förvandlas till af staten understödda kommunalskolor,

beslöt kollegium till alla delar instämma i den reservation,

som blifvit afgifven af komitéledamoten rektor E. L. Borgström.

In fidem

Wilh. Nilson,

rektor.

89

Utdrag af protokollet vid läroverkskollegiets sammanträde

den 15 Maj 1885,

§ 1. Kollegiet hade sammanträdt för att afgifva sitt yttrande

med afseende på läroverkskomiténs utlåtande och förslag, som för

sådant ändamål kommit läroverkskollegiet till banda, och stannade

läroverkskollegiet vid den mening, att ehuru en enligt komiténs förslag

inrättad kommunalskola skulle bäst tillgodose stadens och ortens

behof, det dock voro önskligt, att lägre allmänna läroverket härstädes

finge i sitt nuvarande skick fortfara, enär det vore helt sannolikt, att

denna kommun svårligen skulle vilja underkasta sig de med den föreslagna

nya skolregleringen förenade kostnaderna.

Alingsås som ofvan.

C. O. N. DAHLGREN,

t. f. rektor.

Justeradt:

S. Högman.

G. Blomqvist.

Till domkapitlet i Skara.

Öfver »Läroverkskomiténs utlåtande och förslag angående organisationen

af Rikets allmänna läroverk, afgifvet den 25 Augusti 1884»,

får jag här nedan afgifva mitt yttrande.

Så föga min röst än gäller, då det är fråga om att granska de

resultat, hvilka eu af så sakkunnige och för den allmänna bildningen

intresserade män sammansatt komité som den ifrågavarande har

framlagt, så anser jag det dock för min pligt som skolman och medborgare

att, då tillfälle dertill lemnats mig, inlägga min protest mot

de skäl, på hvilka komitén grundat sitt beslut att afstyrka folkskolans

sammanbindande med allmänna läroverket och nuvarande l:a klassens

indragning.

Det är betecknande nog, att af de 13 ledamöterna i komitén

icke mindre än 6 afgifvit sakrika, öfvertygande reservationer samt

att en 7:de reservant vidgår, att af angifven orsak den fullständiga

belysningen af frågorna och den opartiska granskningen af de olika

förslagen ej vunnits. För min del får jag tillstå, att då jag jemfört

komiténs skäl för afstyrkandet af nämnda reform med de skäl för

90

tillstyrkande, som reservanten herr Meyerberg anför och antagligen

framhållit inom sjelfva komitén, jag kommit till den öfvertygelsen,

att komitén i fråga om l:a klassens indragning icke lyckats ådagalägga

en, såsom den 7:de reservanten kallar det, opartisk granskning.

Det förefaller mig fastmer, som om frågan varit på god tro afgjord

på förhand och skälen för afstyrkandet sedan eftersökta. För att besvara

frågan om nuvarande l:a klassens indragning och dess kursers

förläggande till folkskolan betraktar komitén den ifrågasatta reformen

från följande synpunkter:

1. Reformens inflytande på fordringarna i mogenhetsexamen.

2. Reformens inflytande på lärjungarues ålder vid mogenhetsexamen.

3. Reformen, sedd från den ekonomiska sidan.

Hvad första synpunkten angår, så kommer komitén efter en

jemförande tablå af fordringarna i afgångsexamen uti Sverige, Norge,

Danmark, Finland och Preussen till den öfvertygelsen, att de för

våra allmänna läroverk faststälda kurserna på det hela ej tåla vid

någon nedprutning, och framhåller på den grund faran af att 1 år

uppskjuta tyskans inträdande i läroplanen, hvilket skulle inträffa, om

nuvarande l:a klass borttoges. Då det är fråga om l:a klassens indragning,

då anser komitén tyskans uppskjutande ett år komma att

nedsänka nationen under andra folks bildningsnivå, men då komitén

i och för vinnandet af andra mål låter tyskan ge vika, då anses den

ej vara en så vigtig lifsfråga för vår bildningsnivå; då betyder det

icke det ringaste, om 1 timme borttages från tyskan såväl i l:a som

i 2:a klass — »den nuvarande lärokursen medhinnes ändock med

lätthet»; då betyder det intet, om tyskans studium slutar i 5:e klassen,

om tyskans sammanlagda timantal nedsättes från-891 till 875 —

»undervisningen vinner ändock såväl qvalitativt som qvantativt», och

detta märkvärdiga fenomen beror derpå, att eu undervisningstimmes

värde växer betydligt med klassens ordningsnummer. Men är då icke

en undervisningstimmes värde högre i 6:e än i 5:e klassen? Huru

kan då tyskan vinna derpå, att den borttages i 6:e klassen? Om

nu komitén i fråga om l:a klassens indragning hade velat tänka på

denna sanning, »att en undervisningstimmes värde växer betydligt

med klassens ordningsnummer», månne det då icke hade varit temligen

lätt att ordna undervisningen i tyskan så, att intet afbräck i

kunskapsmåttet varit att befara genom dess uppskjutande ett år. Och

likväl, hvilken ringa kurs läses ej i tyskan uti l:a klass! Skulle

verkligen svårigheter förefinnas att i de öfriga 4 klasserna jemte

91

dessas faststälda kurser inläsa den l:a klassens 20 å 30 stycken af

någon liten läsebok? Skulle verkligen genom uraktlåtandet att läsa

dessa 20 å 30 småstycken i l:a klassen den 5:e klassens faststälda

kunskapsmått uti tyskan vara ett oupphinnelig! mål till evig skada

för vår bildningsnivå? Finnes ingen möjlighet att undgå det bråda

förderfvet, ingen räddning? Låtorn oss tillse! Komitén föreslår en

nedsättning för 2:a klassen af icke mindre än 4 lästimmar i veckan.

Denna nedsättning är alldeles opåkallad och stödjes ej af tillstymmelse

till giltigt skäl. Men om också 2 timmar nödvändigt skulle

nedprutas, så har ju tyskan här ändock 2 timmar att vinna, livilket

nog skulle göra läsningen af tyskan i l:a klass mindre behöflig.

En annan möjlighet finnes. Komitén säger, att folkskolans

kurser i de svenska ämnena motsvara nuvarande l:a klassens med

undantag af katekesen, deri folkskolans barn läsa betydligt mer. Men

det der undantaget »katekesen» väger här mycket. Det är någonting

åtminstone i landsorten högst vanligt, att en inträdessökande

från folkskolan till nuvarande l:a klass läst så mycket katekes, som

fordras för de tre nedre klasserna i allmänna läroverket. Fordringarna

till en blifvande ny l:a klass kunna ju således sättas högre i

katekes och timantalet i kristendom minskas till förmån för tyskan.

Äfven kunna fordringarna i historia och geografi höjas, om det skulle

erfordras. Jag är fullt förvissad, att dessa ämnen kunna läras lika

grundligt i folkskola som vid allmänt läroverk, och jag kan ej förstå

dem, som påstå, att dessa elementer måste läras olika grundligt vid

det ena eller andra slaget af skolor. I fråga om det elementära

stadiet tror jag ej på slagord, sådana som »omsorgsfullare daning»,

»större utsträckning», »bredare bas» m. m., hvaraf lektor F. Andersons

broschyr i skolfrågan vimlar.

Men jag ser ännu en räddning ur faran för det förfall, hvari

bildningen skulle råka, i fall nuvarande l:a klass indroges. Komitén

klandrar på flera ställen lärarebildningen och skyller på denna de

mindre gynsamma resultaten af undervisningen i tyskan (se sid.

259, 279, 283): »läraren har ej nog praktisk färdighet i språkets behandling,

hvarken i afseende på uttalet ej heller i afseende på förmågan

att ledigt uttrycka sig öfver i dagliga lifvet vanliga ämnen»,

»hans undervisning är ett famlande» m. m. Ovedersägligt är, att

undervisningen finge mer fart och lifaktighet, om läraren vore språket

fullt vuxen.

Då vid eu riksdag för några år sedan påyrkades, att undervisningen

i moderna språk, mer än hittills skett, borde gå ut på språ

-

92

kens talande, gjorde en framstående skolans och kyrkans målsman

den invändningen, att meningen med skolundervisning i språk är ej

att uppfostra till probenreutrar. Så till den grad misskrediterad är

åt den äldre skolan den s. k. intuitiva eller öfningsmetoden, hvaremot

komitén med rätta fordrar att öfnings- och regelmetoden skola

gå hand i hand med hvarandra. Det förtjenar att upprepas, hvad

komitén yttrar derom å sid. 44: »Eu skicklig lärare, särskild! i lef

vande

språk, lärer ej underlåta att vid sin undervisning ömsevis använda

och draga nytta af såväl den ena som den andra (metoden).

Men så mycket skall dock antagligen af hvarje sakkunnig medgifvas,

att det genomförda användandet af den intuitiva metoden krafvel-,

för att den ej skall lemna ett underhaltigt resultat, en ojemförligt

större skicklighet hos undervisaren och förutsätter hos honom en högt

utvecklad förmåga i språkets praktiska behandling, på hvilken man

ännu ej torde kunna räkna hos det stora flertalet af vårt lands språklärare».

Allt flere röster höja sig i riksdag, tidskrifter m. in. emot regelmetodens

ensidiga användande. En högst beaktansvärd uppsats: »I

sprakfragan» återfinnes i Ped. tidskriften 1885, 2:a h. Man vill numera

ha undervisningen i språk mer praktiskt anlagd. Och hvad menas

här med praktiskt? Såsom svar kan användas den grundsats, som i

nämnda uppsats är uttalad: »Bemöda dig att hos lärjungen inlära

det främmande språket på samma sätt, som denne lär sig sitt modersmål».

Det är denna grundsats, som allt mer gör sig gällande utomlands

af de mest framstående lärare. Från oberlehrer d:r Löwe i

Bernberg har den utgått. Han såg nemligen det sorgliga faktum,

att lärjungarne t. o. m. i de högsta klasserna, i följd af den allmänt

herskande grammatiserande lärometoden, regelmetoden, af undervisningen

hade en i förhållande till timantalet högst mager behållning.

Han såg sig derföre nödsakad att tänka ut ett lämpligt sätt att nå

bättre resultat, och följden blef tillämpandet af nämnde grundsats

eller öfuingsmetodens användande i utvidgad form. Och i afseende

på den första undervisningen citerar jag d:r Löwes högst beaktansvärda

ord, hemtade ur samma uppsats: »I våra dagar banar sig lyckligtvis

den öfvertygelsen allt mera väg, att den första undervisningen

i franska (och språk i allmänhet) är mycket vigtig och måste läggas

i händerna på erfarne fackmän».

• På metoden beror det således hufvudsakligen, huruvida lärjungarne

kunna på 4 år lära sig lika mycket eller mer, än hvad som

nu läres på 5 år; huruvida tyskan utan skada för vår bildningsnivå

93

kan uppskjutas 1 år. Komitén framhåller på flera ställen den nuvarande

bristfälliga undervisningen i tyska språket, hvarföre det förefaller

något besynnerligt, då komitén (sid. 204), för att försvara sitt

åtgörande att nedsätta tyskans timantal, kan påstå, att lärjungen

blir undervisad under de tre första åren af sin skoltid »med hela den

omsorg, man vid våra läroverk sedan gammalt egnat det grundläggande

språket». Flere andra motsägelser förekomma, som t. ex. då

komitén (sid. 203) säger, att genom komiténs förslag med afseende

på tyskans ställning eu till omfånget något mindre kurs i tyskan

komme att medhinnas, men något längre ned på samma sida, att

kursen skulle blifva ökad såväl qvantitativt som qvalitativt.

Då komitén vid uppgörandet af läroplan för de allmänna läroverken

utgår ifrån det antagande, att de brister, som den anser förefinnas

i de akademiska examina, skola afhjelpas, samt att dess förslag

till förändringar i dessa examina skall af vederbörande blifva antaget

och gilladt, så förefaller det mig äfven högst egendomligt, att komitén

ej uppgjort sitt förslag till skolordning med afseende på den ställning

tyskan skulle intaga, sedan de brister, som komitén sjelf anser

vidlåda undervisningen i detta språk, blifvit afhjelpta. Hade komitén

handlat konseqvent, , så både den med stöd af sina uttalade åsigter

om lärometoden och lärareskickligheten bort lägga hindret för l:a

klassens indragning icke så mycket i några, folkskolans lyten och

derpå grundad fara för bildningsnivåns sjunkande, som fastmer i de

brister, som nu enligt komiténs utsago vidlåda undervisningen i tyskan

vid de allmänna läroverken. Likaledes kan det ifrågasättas,

huruvida det är lämpligt att börja tyskan samtidigt med den grammatiska

behandlingen af modersmålet. Endast den tyska artikelns

rätta användning fordrar 4 å 5 veckors förkurs i modersmålet. Herr

Meyerberg yttrar härom i sin reservation (sid. 72): »För min del

ansluter jag mig till den åsigten, att studiet af ett främmande språk

icke kan med verklig framgång börja, förrän det väsentligaste af

modersmålets form- och satslära blifvit inlärdt». Då komitén velat

vid språkundervisningen i öfrigt fasthålla den principen, att lärjungen

ej bör börja ett nytt språk, innan han vunnit tillräcklig fasthet och

säkerhet i ett redan påbörjadt •— allt för att förekomma begreppsförvirring

— så förefaller det mig högst besynnerligt, att komitén

ej funnit behag uti att tillämpa denna grundsats på språkundervisningen

i l:a klassen. Icke har lärjungen vid intagningen i baklass

med blotta förmågan af en någorlunda korrekt innanläsning vunnit

denna säkerhet i modersmålet, som åsyftas. Han kan ej stafva för

-

94

svarligt, lian känner intet af dess form- och satslära. Just der i l:a

klassen borde denna grundsats i synnerhet tillämpas. Det går ju

för sig att börja tyskan samtidigt med modersmålet, ja, man kan

samtidigt börja ett tredje, fjerde språk, såsom fallet var i de gamla

flickpensionerna, men icke meddelas undervisningen då efter några

pedagogiskt rigtiga grundsatser.

Ett annat särdeles slående skäl för nuvarande l:a klassens indragning

utgör det af herr Meyerberg framhållna, att skärpningen

af inträdesfordringarna i allmänna läroverket i sin mån skulle bidraga

till att befria läroverket från de många barn, som nu till följd af de

små inträdesfordringarna ej kunna vägras inträde, men äro obeqväma

för studier och i följd deraf förlamande inverka på den högre undervisningen.

En insändare C. D. F. i Pedagogisk tidskrift 1884, h. 10, yttrar

1 sin uppsats »Ett stycke skolstatistik, omfattande statens läroverk i

Stockholm, undantagandes Nya elementarskolan» följande: »Under

åren 1871—1881 äro antalet qvarsittare i Pa klassen 378. Af dessa

äro 99 försvunna ur katalogen vid nästa läsårs början. En del af

dessa har måst lemna läroverket, emedan de ej kunde genomgå

klassen på 2 år. Andra hafva lemnat läroverket mer eller mindre

frivilligt för att söka sin lycka på annat håll; 6 hafva qvarstannat

ännu 1 år i klassen 1, antagligen på grund af sjukdom. Till klassen

2 hafva flyttat 273. Af dem stupa 134 redan i denna klass. 56 af

dessa 134 försvinna och återfinnas ej i nästa årskatalog. 78 blefvo

qvarsittare äfven i denna klass och jag anser ej mödan värdt att följa

dem vidare i katalogerna. Deras öde är besegladt. Af de ursprunglige

378 qvarsittare i Pa klass komma 6 å 8 till klassen 6. Af

dessa torde 2 eller 3 i laga tid gå fram till studentexamen. Jag

anser mig nu hafva lagt i dagen, att en betydlig mängd af våra lärjungar

ej kan obehindradt genomgå Pa klassen. Af stort intresse

vore att undersöka, huru stor del af de till klass 1 inexaminerade i

laga tid genomgår klasserna 1—3. Jag tror mig kunna påstå, att

en högst betydlig del ej kan följa undervisningen på dessa lägsta

stadier. Ännu betänkligare är, att de, som stanna i klass 1, långt

ifrån att förbättras, i allmänhet visa sig alldeles odugliga att vidare

följa undervisningen i skolan. De blifva en börda för läroverket, och

sjelfva hafva de ingen anledning att glädjas öfver att der hafva blifvit

intagne. Redan första året bli de efter sina kamrater. Andra året

återkomma de; det som läses i klassen känna de till hälften förut,

något intresse finnes icke, deras sjelfförtroende är bräckt, och det går,

95

som man kurmat vänta.» På en fråga af C. D. F., huru dessa missförhållanden

skola afhjelpas, svarar signaturen H. i en not: »Månne

icke en lika verksam som enkel åtgärd är att strängt hålla på fordringarna

för inträde i l:a klassen?»

Men hur ställer sig komitén till denna fråga? Den vill till och

med minska de nuvarande inträdesfordringarna såväl i räkning som

katekes (sid. 174 och 175). Oaktadt den stora fördel, som skulle

komma den högre bildningens kraf till godo genom skärpta fordringar

till följd af l:a klassens indragning och befrielsen från den hämmande

öfverlasten af oförmågor, anser komitén sig icke kunna ingå

på några skärpta fordringar för inträde i allmänna läroverket, det

vill med andra ord säga l:a klassens indragning, och detta dels af

fruktan för att privatskolor i sådant fall skulle uppstå och att klyftan

mellan folkskolan och den lärda skolan skulle blifva större än

nu, dels af fruktan att deras antal skulle blifva större, hvilka med

svagare kunskaper anmälde sig till inträde i skolan, och skolan sålunda

nödgas sänka fordringarna i verkligheten, om också ej författningsenligt

(sid. 173). Hvad angår det senare skälet, så är det af

den beskaffenhet, att det ej förtjenar att ett ord offras derpå. Det

förra återigen bevisar okunnighet om nuvarande faktiska förhållanden.

Redan nu finnes en massa privatskolor, som bereda till inträde vid

det allmänna läroverket, nemligen de mångfaldiga fall, då en skolyngling

i en högre klass eller en guvernant antages såsom privatlärare,

hvilket inträffar nästan öfverallt såväl i stad som på land i

familjer, der barn finnas, som skola söka inträde i allmänt läroverk.

Att klyftan mellan folkskolan och den lärda skolan genom privatskolorna

skulle bli större än nu, finnes sålunda intet skäl att befara,

icke ens af dem, som upprigtigt önska, att denna klyfta måtte minskas.

Eu kort sammanfattning af det sagda: Fordringarna i studentexamen

behöfva ej komma att nedsättas, ifall nuvarande l:a klass

borttages, ty 1) torde hela den nedsättning i veckans lärotimmar,

som komitén föreslår för 2:a klass, icke vara af behofvet påkallad,

utan kunna åtminstone 2 timmar deraf anslås till tyskan, så att

kunskapsmåttet i den nya l:a klassen blefve i detta ämne fullt jemförligt

med det i nuvarande 2:a klass; 2) kunde inträdesfordringarna

i vissa svenska ämnen skärpas, så att mer tid kunde beredas åt

tyskan; 3) bättre, af behofvet påkallade metoder skulle bidraga dertill,

att kunskapsmåttet kunde absolveras på 4 i stället för på föreslagna

5 år; 4) bättre underbyggnad i modersmålet skulle underlätta

tyskans studium; 5) skärpning af inträdesfordringarna skulle befria

96

läroverken från en mängd oförmågor, hvilka hämma undervisningens

framgång. Ett 6:e skäl finnes, som jag nedanför kommer att behandla

i samband med en kort berättelse om skolförhållandena i Hjo,

nemligen våra folkskolors sättande i behörigt skick, hvilket skulle

utöfva ett väsentligt inflytande på bildningsnivån vid de allmänna

läroverken.

Jag öfvergår nu till den 2:a synpunkten eller reformens inflytande

på lärjungarnes ålder vid mogenhetsexamen. Herr Meyerberg

har i sin reservation med statistiska argument styrkt, att förläggandet

af l:a klassens kurser till folkskolan ej skulle höja åldern vid mogenhetsexamen,

men komitén ser bland andra, redan nämnda, faror uti

folkskolans, sammanbindande med allmänna läroverken äfven den, att

om folkskolan göres till bottenskola, åldern vid maturitetsexamen

skulle bli alldeles för hög. Och hur går komitén till väga vid sin

bevisföring? Jo, den lemnar visserligen uppgift på hur många procent

af lärjungar, utgångne från folkskolan till allmänna lärovetkens

l:a klass, äro 9, 10, 11, 12 år gamla, men gör ingen beräkning öfver

dem, som intagas utan att ha genomgått folkskolan, rörande hvilka

jag från mina adjunktsår vid allmänt läroverk har den erfarenhet,

att procenttalet är lika missgynsamt, d. v. s. att högst få inträdes-,

sökande af dem, som ej bevistat folkskola, äro 9 år, utan en stor

del betydligt äldre. Men jag har också den erfarenheten, att största

delen af dem, som sökte inträde från folkskola, voro begåfvade och

flitige gossar, hvilka, fastän vid intagningen 12, 13 år gamla, togo

studentexamen vid yngre år än många, som vid intagningen voro

9 år. Det är ej något ovanligt, att inträdessökande från folkskolan

med den lust och det mognade förstånd, hvarmed de börja sina studier

i allmänt läroverk, genomgå detta på 7, ja 6 år; de »hoppa».

Att gossen ej kommer in vid precis 9 års ålder, lärer således ej ha

mycket att betyda med afseende på hans ålder vid studentexamen.

Men komitén lägger allt för stor vigt derpå, då det är fråga om

l:a klassens indragning och folkskolans sammanbindande med det

.allmänna läroverket. Det är uppenbart, att man kommer till falska

slutsatser, om man, vid bestämmandet af åldern för mogenhetsexamen,

såsom komitén utgår från den lägsta ålder, som beviljas inträde i

allmänt läroverk, och förbiser faktiska förhållanden, hvilka gifva vid

hand, att inträdesåldern i de flesta fall (kanske Stockholm och någon

annan större stad kan göra ett undantag) är öfver hufvud betydligt

öfver 9 år likasom åldern i mogenhetsexamen öfver 18 år. Men

.äfven om man utgår från de mest gynsamma resultat för allmänna

97

läroverket, lärer dock intet hinder å folkskolans sida möta, att lärjungar,

utgångna från folkskolan, kunna uppnå dessa resultat, d. v. s.

att vid 10—11 år intagas i en blifvande ny l:a klass med samma

inträdesfordringar, undantagandes tyskan, som till nuvarande 2:a klass,

samt att vid 18—19 års ålder taga studentexamen. Till stöd för

denna utsago hänvisar jag till herr Meyerbergs reservation.

Man kan med skäl förundra sig deröfver, att komitén ej vidrört

det sakförhållandet, att åldern vid inträde till elementarläroverk i

Danmark är bestämd till 12 år.

Jag öfvergår nu till den 3:e synpunkten eller reformens ekonomiska

sida. Komiténs beräkning,'' att förläggandet af l:a klassens

kurser till folkskolan skulle kosta staten 1,410,000 kronor årligen,

skulle verka afskräckande på alla reformvänner, om ej reservanten

herr Meyerberg. tröstade dem dermed, att folkskolelärarne äro i allmänhet

skicklige att på ett tillfredsställande sätt meddela den undervisning,

som genom l:a klassens indragning skulle öfverflyttas till

folkskolan, samt att under sådant förhållande reformen ej behöfver

leda till någon ökad statsutgift, utan att tvärtom en besparing skulle

uppstå, motsvarande kostnaderna för den nuvarande l:a klassen.

Komitén resonnerar så, att det finnes 2,350 skoldistrikt och att antalet

lärare i hvart och ett behöfde ökas med en lärare för att bibringa

l:a klassens kurs i de svenska ämnena. Ja, en lärare vore för

ändamålet icke nog, säger komitén, men till och med ökningen med

eu lärare skulle medföra en kostnad af 1,410,000 kr. förutom husrum,

vedbrand, kofoder m. m., som kommunerna finge bekosta. Med den

lilla kännedom jag har om folkskolans förmåga litar jag fullkomligt

på herr Meyerbergs omdöme i detta fall, i synnerhet som han är

fackman på folkskolans gebiet.

Det är ju tydligt, att lika litet som alla allmänna läroverk kunna

dimittera till mogenhetsexamen, lika litet kan det ifrågasättas, att

hvarje folkskola skulle ega förmåga att dimittera till allmänna läroverket.

Det finnes gradskilnad mellan de allmänna läroverken, det

finnes, enligt sakens natur, en gradskilnad mellan folkskolorna, beroende

på olika folkmängd, lokala förhållanden m. m. Vi hafva 4

olika slag af fasta folkskolor. Att bestämma, hvilka folkskolor redan

nu äro lämpliga att dimittera och hvilka folkskolor kunna i och för

detta ändamål vara i behof af förstärkta lärarekrafter, dertill är regeringen

bäst kompetent, efter inhemtandet af folkskoleinspektörernas

yttranden. Att, som komitén gör, öfver en slump anslå en lärare

7

98

till hvarje skoldistrikt lemnar ingen säker utgångspunkt för vinnandet

af ett stadgadt, omdöme om saken i fråga.

Enär de allmänna läroverken alltid måste komma att till stor

del rekryteras från folkskolan, så ligger der stor vigt uppå, att folkskolan

är god och har förmåga att dana alumner till de allmänna

läroverken, både hvad beträffar väckandet af lust för studier och bibringandet

af kunskaper. Folkskolans höjande skulle ovilkorligen

medföra, att fordringarna i studentexamen ej behöfde nedsättas genom

l:a klassens indragning. Och är icke folkskolan, jemväl utan den

uppgiften att vara bottenskola till de allmänna läroverken, på vissa

ställen i stort behof af ökad lärarekraft? Derom råder intet tvifvel.

Här i Hjo t. ex. finnas 100 barn i folkskolan, men blott 1 lärare.

Barnen måste derför indelas i två afdelningar, och hvarje afdelning

får läsa blott hvarannan dag. Det är tydligt, att under sådant förhållande

lång tid erfordras för att genomgå folkskolans kurs, och

följden blir den, att de många fridagarne grundlägga smak för dagdrifveri

och lätja. Dessa brister hos folkskolan återverka i högsta

grad menligt på undervisningen i pedagogien. De 8 lärjungar, som

sistförflutna läsår suttit i pedagogiens 2:a klass, hafva i allmänhet

varit temligen flitiga, men af l:a klassens 9 lärjungar har knappt en

enda varit utrustad med någon begåfning för studier. 3 af dem

hafva varit gamla qvarsittare, af hvilka 2 vid sista årsexamen flyttades

till 2:a klassen, hufvudsakligen för att der få läsa katekesen och

kunna beredas till konfirmationen. Hade rektor vid intagningen

stricte följt fordringarna till inträde vid allmänt läroverk, så hade

pedagogiens lärjungeantal bort vara sistförflutna läsår allra högst 7,

men han ansåg för sin pligt att, då lärjungeantalet var så litet,

jemväl intaga de i sina stycken svage. För 5 å 6 år sedan funnos

flere s. k. ståndspersoners barn i pedagogien, numera intet, ty några

barn i denna skolålder af ståndspersoner finnes icke hvarken i staden

eller dess omnejd. Sådan ebb och flod måste alltid inträffa på en

så liten plats som denna. Och allmogens barn söka ej den dyrare undervisningen

i pedagogien, då folkskolorna på landsbygden förestås

af duglige lärare.

Af de framhållna faktiska förhållandena rörande Hjo skolväsen

framgår tydligt, att en och annan folkskola bör erhålla ökad lärarekraft.

Utan att folkskolan i vissa mindre stadskommuner höjes,

kommer den af komitén föreslagna s. k. kommunalskolan att arbeta

under lika ogynsamma förhållanden som pedagogierna, och höjes

99

återigen folkskolan genom erhållande af ökad lärarekraft, så att

barnen få daglig undervisning, så torde kommunalskolan blifva öfverflödig,

åtminstone i ett så litet samhälle som Hjo.

Hjo den 9 Juni 1885.

J. F. Kylander.

Till Konungen.

Till åtlydnad af Eders Kongl. Maj:ts nådiga befallning i remiss

den 12 December 1884 får Strengnäs domkapitel öfver de af läroverkskomitén

väckta förslagen angående organisationen af rikets allmänna

läroverk och dermed sammanhängande frågor afgifva underdånigt

utlåtande samt bifoga yttranden af Strengnäs, Örebro, Nyköpings

och Södertelge läroverkskollegier och af stadsfullmägtige i Södertelge,

hvilka begagnat sig af det af Eders Kongl. Maj:t dem i nåder

gifna tillstånd att yttra sig i ärendet.

De hygieniska förhållandena vid läroverken äro enligt komiténs

åsigt mindre tillfredsställande, och komitén har föreslagit åtskilliga

åtgärder till deras förbättring. Domkapitlet, som visserligen icke

nekar, att vården om ungdomens helsa är en af skolans allra vigtigaste

angelägenheter, har dock icke kunnat öfvertyga sig om, att de

af komitén föreslagna åtgärderna för att undersöka och öfvervaka

lielsotillståndet och de hygieniska förhållandena i skolan äro ändamålsenliga.

Det är sant, att man endast genom ofta och regelmessigt

återkommande undersökningar skulle kunna utröna, hurudant helsotillståndet

verkligen är, och domkapitlet underskattar icke det historiska

värdet af dylika undersökningar. Men deras praktiska nytta

synes högeligen oviss, då det väl kan ådagaläggas, att sjukprocenten

är så eller så stor, men deremot är ganska tvifvelaktigt, om det också

kan visas hvarför, och särskilt om det kan uppvisas, i hvad mån

skolarbetet och förhållandena inom skolan inverka på denna procent.

Med så osäkra utsigter att vinna något verkligt gagn, som kunde

motsvara de betydliga kostnaderna för det samlade materialets bearbetande,

måste domkapitlet afstyrka förslaget att anordna regelmessigt

återkommande hygieniskt-statistiska undersökningar. Af

101

samma skäl får domkapitlet afstyrka förslaget att anställa särskild

aflönade hygieniska biträden. Domkapitlet är förvissadt derom, att

hvad med för handen varande medel kan göras för ungdomens fysiska

vård, det göres af läroverkskollegiet med biträde af läroverkets

läkare, som möjligen kunde af de medel, söm enligt komiténs förslag

för hygieniska ändamål skulle utgå, erhålla nöjaktig ersättning.

För att minska den öfveransträngning, som enligt komiténs mening

för närvarande mycket ofta förekommer, har komitén vidare

föreslagit, att skolarbetet skulle jemnare fördelas, derigenom att den

dagliga arbetstiden förkortades, men läsåret förlängdes och de s. k.

månadslofven indroges. Ehuru domkapitlet icke kan tro, att öfveransträngningen

är så stor, som komitén synes antaga, och icke obetingadt

litar på exaktheten af de primäruppgifter, på hvilka detta

antagande grundas, medgifver det dock villigt, att öfveransträngning

förekommer, och finner sannolikt, att en af dess förnämsta orsaker

skulle genom den af komitén föreslagna anordningen undanrödjas,

liksom också att derigenom de mera begåfvade lärjungarne skulle få

ökad tid och håg för sjelfverksamhet; och får domkapitlet på dessa

grunder tillstyrka förslaget, att läsåret förlänges och den dagliga

arbetstiden förkortas, samt att månadslofven indragas — detta sista

under den äfven af komitén gjorda förutsättningen, att tid beredes

för anordnande af öfvervakade skriftliga arbeten på lärorummet.

Då, om de nuvarande lärokurserna och afgångsfordringarna fasthållas,

man endast derigenom kan förebygga öfveransträngning, att

skoltiden förblir oförminskad, får domkapitlet tillstyrka komiténs

förslag att läroverkets första klass bibehålies.

Komiténs förslag till undervisning spion innefattar endast två

linier, den klassiska och den reala, i det att komitén på följande

grunder förordar den nuvarande B-liniens indragning. De, som icke

skola utbildas till teologer eller klassiska filologer, »behöfva» — sägér

komitén — icke på långt när så mycket latin som B-liniens kurs.

De åter, som skola utbildas till teologer eller klassiska filologer, behöfva

icke blott latin utan äfven grekiska, ja, i synnerhet grekiska.

Alltså är B-linien »för intet statens ändamål behöflig» och bör följaktligen

indragas. Men som det för mången kan vara godt att till

rent praktiskt eller »tekniskt» bruk kunna litet latin, anordnas på

reallinien en valfri elementarkurs i latin. Denna bevisföring har

domkapitlet icke funnit bindande och får af följande skäl på det bestämdaste

afstyrka förslaget att indraga B-linien och förslaget att

anordna eu valfri elementarkurs i latin på reallinien.

102

Genom sitt tal om de olika quanta af latin, som behöfvas för

det eller det . lärda yrket, har komitén endast visat, att den alldeles

origtigt uppfattat det högre läroverkets ändamål. Detta läroverk är

nemligen icke någon fackskola, hvars studieplan betingas af det omedelbara,

handgripliga yrkesbehofvet. Det högre läroverkets ändamål är,

enligt hvad allmänt erkännes, att ge den högre, allmänna bildningen.

Men med detta ord kan väl icke menas annat än den genom uppfostran

och studier vunna dugligheten för det högre arbetet. Hvad

som »behöfves» för det högre läroverket, är derför det som tjenar

till att ge förbildningen för detta arbete. Nu skiljer sig det arbetet

från det lägre yrkesarbetet bland annat deri, att det — så långt det

verkligen är ett högre och icke blott handtverksmessiga förarbeten

för ett sådant — aldrig kan i samma mån som det lägre specialiseras.

Vetenskapernas ofta oväntade fruktbärande förbindelser sins emellan,

skolans så mångfaldigt sammansatta förhållanden till stat, kyrka,

vetenskap och konst och mera dylikt äro exempel på det högre arbetets

oupplösliga sammanhang — ett sammanhang, som man väl

kan till skada för landets kultur försöka bryta genom en för tidig

specialuppfostran, men som lyckligtvis, i följd af sakens väsen, icke

kan brytas, endast störas. Af detta sammanhang följer, att om man

vill skapa män, duglige att göra det der arbetet, så måste man ge

dem en undervisning nog mångsidig och på samma gång nog koncentrerad

för att kunna tjena till eu fast grundval för en med alla

de öfriga jembördiga arbetena sammanhängande verksamhet. Med

mångsidigheten har domkapitlet icke velat tala mångläseriets sak:

det skulle tvärtom med glädje se en förändring, som ginge >ut på att

inskränka de redan allt för många läroämnenas antal. Domkapitlet

har velat säga, att inom det högre läroverkets studieplan måste alla

vetandets hufvudrigtningar vara representerade, men att det icke är

nödigt eller ens nyttigt, att alla dessa rigtningars grenar i skolan

studeras. De representativa ämnena skola vara sådana, inom hvilka

den representerade gruppens metod är bäst utbildad och uttryckt och

på samma gång för ynglingen klarast och mest kittlig, och hvilka

just derigenom utgöra den lämpligaste förbildning för hela den

gruppen. Det är detta man måste mena med den »formella» bildningen,

och i den meningen är bildningens formalism, enligt domkapitlets

åsigt, så långt från att vara — hvad man nu för tiden ofta

nog föreställer sig — ett ondt, att den tvärtom är all högre bildnings

och allt högre arbetes nödvändiga vilkor. — Till de i denna

mening representativa ämnena hör latinet som hufvudrepresentant

103

för den historiska eller humanistiska gruppen. Naturligtvis kunde

man välja ett annat språk och en annan filologi, men enligt domkapitlets

tanke ingen, som bättre skulle fylla platsen. Latinet beherskar

och omfattar större och vigtigare historiska fakta och står i

språkligt afseende — hvilket också hör till den historiska vetenskapen

— i mångsidigare förhållanden till andra språk än något

annat. Jemför man latinet med grekiskan — hvilkens förträfflighet

enligt komiténs mening är så stor, att henne förutan latinkunskapen

endast har ett »tekniskt» värde — finner man lätt latinets stora

öfverlägsenhet såsom representativt ämne. Enär det å ena sidan i

sig upptagit den grekiska kulturen och å den andra icke blott är

moderspråk åt många nyeuropeiska, utan också innehåller den kultur,

som den moderna till stor del stödjer sig på och måste förklaras ur,

intager det en verldshistorisk ställning, som är alldeles enastående.

Att den latinska literaturen är den grekiska i estetiskt afseende

underlägsen — hvarpå komitén lägger stor vigt — betyder i denna

fråga ganska litet. Den estetiska synpunkten måste vara den sista

vid uppfostran: vi studera icke latin eller grekiska hufvudsakligen

för den estetiska njutningens skull. Att man icke utan grekiska,

med blott latinkunskap, har någon verklig klassisk bildning, deri har

komitén utan tvifvel rätt, men enligt domkapitlets mening är icke

det högre läroverket, hvarken dess A-linie eller dess B-linie, till för

att gfe klassisk bildning, utan för att ge den högre, moderna bildningen.

Och då i denna bildning säkerligen ingår grundläggningen

af ett verkligt historiskt studium — hvilket icke är detsamma som

inlärandet af ett kompendium i historia —; då latinet synes domkapitlet

i högre grad än något annat språk och någon annan filologi

lämpa sig till grundval för detta studium; då domkapitlet med sin

uppfattning af nödvändigheten af skolstudiernas koncentration icke

kan förorda en latinkurs af vokabler och en bok i Csesar: så får

domkapitlet, som ofvan är sagdt, afstyrka ett förslag, som går ut på

att hindra dem, som icke också vilja läsa grekiska, från att förvärfva

ordentliga insigter i latinet, och på att å den för den högre

?/r7cesbildningen afsedda reallinien yttermera spränga undervisningens

enhet genom införandet af ett nytt ämne med så kort lärotid, att

någon verklig kunskap icke kan inhemta^.

Domkapitlet föreslår således, att de tre linierna bibehållas, och

ansluter sig, i hvad angår B-liniens undervisningsplan, i hufvudsak

till det af professor Sundén i hans reservation väckta förslaget.

Angående undervisningsplanens närmare bestämmelser anhåller

104

domkapitlet att få hänvisa till de af läroverkskollegierna framstälda

anmärkningar och önskningar, afseende de särskilda läroämnen, som

i komiténs förslag icke synts ha kommit till sin fulla rätt, och att

för sin egen del få anföra följande.

Kristendom. Domkapitlet instämmer i hvad Strengnäs läroverkskollegium

yttrat angående detta ämne, dock med det tillägg, att

domkapitlet vill mer än som i komiténs betänkande skett, betona

önskvärdheten af, att en kort och bibeltrogen förklaring af det vid

morgonbönen lästa stycket af den heliga skrift alltid gifves ungdomen,

som väl behöfver denna hvila i Gud till invigning af dagens

arbete, innan den ansträngande undervisningen i de många, skilda

läroämnena begynner.

Modersmålet. I komiténs undervisningsplan har detta ämne

erhållit 29 veckotimmar. Under hela skoltiden skulle det upptaga

öfver 1,000 timmar, och lägges dertill hemarbetet, torde det icke vara

för högt beräknadt, om man antager, att en svensk yngling finge af

sin skoltid använda omkring 2,000 timmar för att inhemta sitt modersmål.

Denna tid synes val rundligt tilltagen, då man besinnar, att

alldeles samma öfningar i satsanalys, som nu — åtminstone i klasserna

1 till 5 — upptaga eu så stor del af den åt modersmålet anslagna

tiden, utföras under de tyska och de latinska timmarne. Ej heller

kan domkapitlet tro, att dessa öfningar göra synnerligt mycket större

gagn derför, att de till underlag ha modersmålet och icke tyskan

eller latinet. Domkapitlet har inom sig medlemmar, som väl erinra

sig den tid, då ingen enda timme var anslagen åt svenskan, men

förmågan att i tal och skrift behandla modersmålet lika fullt vans.

Enligt domkapitlets åsigt skulle derför en betydande nedsättning i

svenskans timtal kunna utan olägenhet göras och derigenom andra

ämnen bättre tillgodoses. I klasserna 6 och 7 borde ingen vidare undervisning

i modersmålet behöfvas; endast en veckotimme skulle bibehållas

för genomgåendet af skripta och för dispositionsöfningar.

Mogenhetsexamen. På grund af sin ofvan framstälda åsigt om

latinstudiets ändamål får domkapitlet förorda det af Örebro läroverkskollegium

väckta förslaget, att i den skriftliga afgångspröfningen

skulle ingå eu öfversättning från latin till svenska; samt att vid

öfvergången till klass 7 ett öfversättningsprof från svenska till latin

skulle under vederbörlig kontroll afläggas; — hvaraf följer, att de

latinska skriföfningarna i klass 6 borde vara för inöfvandet af de

grammatiska reglerna afsedda öfversättningar från svenska till latin,

men i klass 7 öfversättningar från latin till svenska, afseende att

105

bibringa lärjungen en klarare uppfattning af den latinska literaturens

innehåll och på samma gång ge honom en särdeles lämplig

öfning i modersmålet.

Domkapitlet, som förordat bibehållandet af den nuvarande reallinien,

hvars hufvudämnen afgjordt äro matematik och fysik, måste afstyrka

komiténs förslag, att mogenhetsexamen på denna linie skulle

under vissa förhållanden kunna afläggas, utan att det matematiska

skrifprofvet blifvit godkändt.

Komitén har vidare föreslagit, att för statsverkets räkning terminsafgifter

må af lärjungarne upptagas. Detta får domkapitlet,

som instämmer i professor Sundéns reservation mot denna punkt af

komiténs. betänkande, på de af reservanten anförda grunderna afstyrka.

Vidare har komitén föreslagit, att åtskilliga pedagogier och lägre

läroverk skulle dels indragas, dels ombildas till s. k. kommunalskolor,

angående hvilket förslag domkapitlet anhåller att få anföra följande.

Domkapitlet kan för det första icke medgifva, att frågans ekonomiska

sida företer så obetydliga svårigheter, som komitén synes antaga.

Mot komiténs sats: att indragandet eller disponerandet af vid

åtskilliga af de ifrågavarande läroverken befintliga »fonder och donationer»

icke torde möta något väsentligt hinder, får domkapitlet för

sin del fasthålla, att dylika gåfvor, som af testatorer i förgångna

tider blifvit i välvillig anda gifna till bestämda ändamål, ingalunda

böra af staten indragas eller för af gifvaren icke afsedda ändamål

disponeras ■—• såsom ofta varit fallet med t. ex. läroverkens välfångna

egendom. Äfven komiténs förslag att för den nya arten af skolor

pålägga ett nytt system af kostnadsbidrag från kommunernas sida

är enligt domkapitlets mening ytterst betänkligt, då omkostnaderna

för folkskolan, hvilka icke minst tynga just de små stadskommunerna,

under senaste mansålder oaflåtligen stigit och redan mångdubblats.

Och att af skolbarnen utkräfva bidrag, utöfver det för de materiella

behofven — rum, ved och ljus — utgående, måste domkapitlet här

likasom vid frågan om det högre läroverket afstyrka. Domkapitlet

föreslår derför: att kommunerna må vara skyldiga att anskaffa läroverkshus

och rektorsbostad, men att lärares och lärarinnors aflöning

må helt och hållet af staten bestridas, och att inga andra terminsafgifter

än de för de materiella behofven afsedda må af lärjungarne

upptagas. Hvad vidare beträffar de nya kommunalskolornas undervisningsplan,

måste domkapitlet för sin del draga i tvifvel ändamålsenligheten

af eu så obegränsad frihet, som i detta afseende skulle

106

enligt komiténs förslag lemnas dem. De skulle, enligt detta förslag,

i afseende på »undervisningsplan och lärokurser icke vara bundna

vid en för dem alla faststäld plan, utan kunna få densamma lämpad

efter olika orters behof och intressen».

Domkapitlet befarar, att sålunda grundade undervisningsplaner

skulle bli lika manga som sj elfva skolorna, och att ringa trygghet

funnes för kontinuiteten i undervisningen och särskildt för sammanhanget

mellan de enskilda skolorna, nödvändigt bland annat för att

möjliggöra lärjunges öfvergång från den ena till den andra.

Domkapitlet måste derför uttala den förhoppning, att Eders

Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta en normalplan för de nya skolorna,

hvilken normalplan, i allt öfrigt reglerande undervisningen, dock

borde lemna rätt att efter ortens läge och behof afgöra, hvilket det

enda främmande språk borde vara, som i dessa skolor skulle studeras.

Då de nya läroanstalterna afse att — under de år, då likartade

kunskaper i alla ämnen meddelas både gossar och flickor — gifva en

något grundligare förbildning för handel och i allmänhet sådana

yrken, som allt mer och mer öppnas äfven för qvinuan, får domkapitlet

vidare föreslå, att kommunalskolorna öppnas för både manlig och

qvinlig ungdom — i hvilket fall säkerligen intet läroverk skulle af

brist på lärjungar behöfva indragas.

Hvad slutligen beträffar dessa läroverks styrelse, måste domkapitlet

framhålla, att förhållandet här är ett annat än vid de egentliga

folkskolorna, och att här andra qvalifikationer måste fordras än

de, som kunna berättiga till inträde i deras styrelse. Domkapitlet

får derför föreslå, att äfven dessa läroverks vård må öfverlemnas åt

den styrelse, som har de högre läroverken sig anförtrodda.

Med dessa modifikationer får domkapitlet tillstyrka förslaget om

upprättande af kommunalskolor.

Komitén har slutligen framlagt förslag till ny skolstyrelse.

Hvad angår den föreslagna centralstyrelsen, får domkapitlet,

som icke kunnat öfvertyga sig om nödvändigheten af den genomgripande

omorganisationen af Eders Kongl. Maj:ts ecklesiastikdepartement,

hvilken äfven komitén ansett nödig endast under förutsättning

af lokalstyrelsernas ombildning, men deremot finner det af komitén

framhållna behofvet af en mera effektiv inspektion öfver läroverken

synnerligen bebjertansvärdt, föreslå, att den nuvarande censorsinrättningen

så ombildas, att den kan användas äfven för denna inspektion.

Detta skulle ske, genom att censorerna gjordes till fasta tjenstemän

i departementet, med skyldighet att äfven mellan examensperioderna

107

inspektera läroverken och med rättighet att vid tillsättande af tjänster

o. s. v. med sin erfarenhet tillhandagå lokalstyrelserna.

Angående dessa lokalstyrelser får domkapitlet till en början anmärka,

att komitén sjelf endast alternativt framställer sitt förslag,

och att domkapitlet icke anser sig böra i detta sammanhang yttra

sig om skadan eller gagnet af en sådan förändring i de nuvarande

konsistoriernas sammansättning, som gjorde dem odugliga att vara

skolstyrelser. Domkapitlet anser sig likväl böra uttala den mening,

att den art af lokalstyrelse, som enligt komiténs förslag skulle efterträda

de nuvarande konsistorierna, ingalunda vore någon lämplig

skolstyrelse, enär åtminstone två af de fem ledamöterna skulle kunna

sakna icke blott pedagogisk erfarenhet, utan också de för de pedagogiska

frågornas förstående nödiga förstudierna. Domkapitlet vågar

nemligen icke antaga, att kommunalstyrelsernas flertal har ens den

sakkunskap, som fordras för att välja sakkunnige.

En annan olägenhet, som komiténs förslag skulle medföra, är

den, att de undervisningsprofven bedömande myndigheterna — enligt

förslaget, särskildt inom hvarje läroverkskollegium utsedda nämnder —

skulle bli nära tre gånger så många som nu, hvaraf skulle följa eu

ännu större ojemnhet i bedömande och olikhet i betygsvärde än den

nu öfverklagade.

Bland de mot de nuvarande lokalstyrelserna gjorda anmärkningarna

har domkapitlet icke funnit mer än en, som synes verkligen

befogad, nemligen den, att inom denna styrelse de vigtiga ämnena

naturvetenskap och moderna språk icke äro representerade. För att

afhjelpa denna olägenhet får domkapitlet föreslå, att lektorerna i

naturvetenskap och moderna språk vid de konsistoriella läroverken

måtte i alla skolärenden ega säte och stämma i konsistorium.

Strengnäs domkapitel den 22 Augusti 1885.

Underdånigst

TH. STRÖMBERG.

C. F. Lindman. Gust. Klingberg. Karl Henning.

Jul. af Sillén. Is. Felir.

L. H. Lahng.

108

Utdrag ur protokollet, hållet vid Strengnäs högre allmänna

läroverks kollegiisammanträde den 27 Maj

1885.

Närvarande: läroverkskollegiets samtlige ledamöter utom adjunkten

Wendell och gymnastikläraren Vendt.

§ 2.

S. D. Fortsattes diskussionen öfver det underdåniga betänkande,

som den 25 Augusti 1884 afgifvits af den senaste af Kongl. Maj:t i

nåder tillsatta läroverkskomitén, och beslöt läroverkskollegiet att i

afseende på nämnda komités betänkande och förslag begagna den

läroverkskollegierna medgifna rättigheten att afgifva underdånigt utlåtande

endast angående följande frågor, som syntes vara af största

vigt och betydelse för de allmänna läroverkens utveckling och ändamålsenliga

organisation.

1) Angående den dagliga arbetstiden på lärorummet delar läroverkskollegiet

komiténs uppfattning (Betänkaudet sid. 143), att någon

lindring häruti bör beredas de allmänna läroverlcens lärjungar.

Men emedan läroverkskollegiet har sig bekant, att en lärjunge, då

han har att anställa observationer i fråga om sin arbetstid i hemmet,

i följd af derunder stegrad samvetsgrannhet använder längre tid på

sina hemlexor än vanligt, kan läroverkskollegiet icke tillmäta de för

bedömandet af frågan om öfveransträngningen infordrade primäruppgifterna

angående tiden för hemarbetet samma vigt som komitén, i

synnerhet som dessa uppgifter icke omfatta någon längre sammanhängande

tid, och finner följaktligen, att lindringen i arbetstiden på

lärorummet icke bör utsträckas så långt, som komitén i sina förslag

till läsplaner ansett lämpligt. På grund häraf synes det läroverkskollegiet

önskligt, att andra klassen erhåller samma arbetstid

å lärorummet som tredje och fjerde klasserna eller 28 timmar i

veckan, och det så mycket hellre som yngre lärjungar enligt all erfarenhet

hafva mest gagn af den undervisning, som de å lärorummet

erhålla. Likaledes synas sjette och sjunde klassernas afdelningar

böra erhålla två timmars längre arbetstid å lärorummet, än komitén

föreslagit, hvilken tillökning i arbetstid å lärorummet, behöflig för

ändamål, som här nedan skola angifvas, likväl skulle ersättas genom

motsvarande förminskning i det obligatoriska hemarbetet.

2) Af samma anledning, som läroverkskollegiet anser, att någon

109

minskning af arbetstiden å lärorummet må medgifvas, instämmer

läroverkskollegiet jemväl i komiténs förslag, att läsåret förlänges

till 39 veckor (Bet. sid. 186).

3) Då dessa två i samma syfte föreslagna åtgärder ej skulle

medföra önskad verkan, om, med bibehållande af samma lärokurser,

den nu varande normala skoltiden förminskades, så instämmer läroverkskollegiet,

särskild! af denna anledning, äfvenledes i komiténs

förslag, att den nu varande första Mässen icke må indragas (Bet.

sid. 174).

4) Ehuru läroverkskollegiet delar komiténs uppfattning angående

lämpligheten af månadslofvens indragning (Bet. sid. 192), anser sig

kollegiet icke kunna tillstyrka denna indragning, med mindre än

att arbetstiden å lärorummet för sjette klassen ökas till 30 och för

sjunde klassen till 26 timmar per vecka. Läroverkskollegiet har

nemligen genom flerårig erfarenhet funnit, att lärjungarne i dessa

klasser haft väsentlig nytta af att få å lärorummet på månadslofdagar

under öfvervakning utarbeta de skriftliga arbeten, som eljest ålegat

dem att i hemmet utföra. Om man således, såsom jemväl komitén

tyckes anse önskligt, ville efter månadslofvets indragning bibehålla

öfvervakade skriföfningar, så kunde en från läsårets början uppgjord

regelmessig anordning af sådana möjliggöras med en skriföfning

på fyra timmar, två gånger i månaden, under förutsättning att

lektionstiden ökades så, som nyss sades. (Jfr mom. 1.)

5) Med instämmande i komiténs förslag i fråga om de klassiska

språkens inträde inom skolan (Bet. sid. 89), vill läroverkskollegiet,

hufvudsakligen på de grunder, som professor Sundén i sin reservation

anfört, afstyrka komiténs förslag, att inom läroverkens klassiska afdelning

grekiskan göres obligatorisk (Bet. sid. 90). I samband dermed

af styrker läroverkskollegiet likaledes införandet af en valfri

latinkurs på läroverkens realafdelning (Bet. sid. 75).

6) I afseende på den ordning, i hvilken de moderna språken

böra inträda för reallinien, delar läroverkskollegiet komiténs åsigt,

att franska språket må inträda i fjerde klassen och det engelska i

nedre sjette, men af styrker dess förslag, att undervisningen i tyska

språket med femte klassen må upphöra så väl å denna linie (Bet.

sid. 209) som å latinlinien (Bet. sid. 214). Att det sist nämnda

språkets fortsättande i sjette klassen med endast 1 timme i veckan

är otillräckligt, deri instämmer läroverkskollegiet, men i stället för

att låta dess studium från och med sjette klassen upphöra, yrkar

läroverkskollegiet, att det må i båda afdelningarna af denna klass

no

fortsättas med två timmar i veckan, och att af gångsexamen i detta

ämne, liksom ock i naturalhistoria, må anställas med lärjungarne

i sjette klassens öfre afdelning eller till sjunde klassen fhjttad lärjunge

samtidigt med den muntliga mogenhetsexamen. Huru enligt

läroverkskollegiets uppfattning sådant utrymme för tyskan i sjette

klassen kan beredas, visar sig af hvad som här ofvan säges under

mom. 4.

7) De ändringar i den af komitén framstälda undervisning splanen

för den klassiska linien med grekiska (Bet. sid. 222), hvilka

läroverkskollegiet i öfrigt anser önskvärda, framgå tydligast genom

följande af läroverkskollegiets pluralitet, med partiel anslutning till

komiténs ändringsförslag, gillade

Undervisningsplan för A-linien.

Ämnen

Gemensamma

linien.

Antal timmar i

Klassisk linie med grekiska.

Antal timmar i

Summa

veckotimmar

Kl.

1

Kl.

2

Kl.

3

Kl.

4

Kl.

5

Kl.

6: 1

Kl.

6:2

Kl.

7: i

Kl.

7:2

Kristendom .....................

2

3

3

2

2

2

2

2

2

20

Modersmålet.....................

5

5

5

3

3

2

2

1

1

27

Latin.................................

—

—

—

8

8

7

7

7

7

44

Grekiska.........................

6

6

6

6

24

Tysk

a ..............................

5

6

6

4

3

2

2

-■

—

28

Engelska...........................

Franska .........................

—

—

—

—

3

3

3

4

4

17

Matematik........................

4

5

5

5

4

4

4

3

3

37

Naturlära..................

2

2

2

2

2

—

—

—

_

10

b ^

H! W

Naturalhistoria.........

1

1

—

_

2

■b ^

Ce Q3

Fysik........................

_

—

__

_

_

_

__

_

_

■

O)

>

Kemi........................

—

—

—

—

—

—

_

_

__

_

Historia och Geografi......

4

5

5

4

5

3

3

3

3

35

Filosofisk propedevtik......

Välskrifning och Teckning

3

2

2

—

—

—

—

—

—

7

Summa

25

28

28

28

30

30

30

26

26

251

Enligt denna plan skulle undervisningen i kristendom erhålla en

väl behöflig tillökning i andra klassen, der enligt läroverkskollegiets

uppfattning katekesundervisningen borde taga sin början, äfvensom

in

i sjunde ldassens båda af delningar. I modersmålet kräfves för den

öfverstå Mässen hufvudsakligen tid för dispositionsöfningar och genomgång

af svenska uppsatser, hvarför 1 timme i veckan anses vara till

fyllest. Då det här är fråga om att åstadkomma en språklinie, hafva

vidare latinet och franslian erhållit en timmes tillökning i sjunde

Mässens afdelningar, hvarjemte tyskan i sjette klassens afdélningar

erhållit 2 timmar per vecka. För öfrigt hafva matematiken samt

historien och geografien blifvit tillgodosedda, den förra med 1 timmes

tillökning per vecka under de fyra sista åren, de senare med 1 timmes

tillökning i 7: 1 och 7: 2. För att åstadkomma denna koncentration

af studierna har det ansetts nödigt att utelemna fysiken, som å denna

linie torde få anses mindre behöflig, och den filosofiska propedevtiken.

Att kollegiet satt timtalet för latinet i sjunde klassen högre än för

grekiskan, grundar sig derpå, att latinskrifningen synes kräfva detta.

8) Hvad B-liniens undervisningsplan beträffar, så bör enligt

läroverkskollegiets mening denna för de 5 lägre klasserna blifva lika

med A-liniens. I sjette klassens afdelningar åter anses B-liniens

lärjungar under de 6 timmar, som A-linien har grekiska, böra läsa

engelska 3 timmar och naturvetenskap 3 timmar, med samma timfördelning

i öfrigt som A-linien. I sjunde klassen hafva de 6 timmarne

ansetts böra fördelas på engelska, matematik och naturvetenskap,

i hufvudsaklig öfverensstämmelse med professor Sundéns förslag

(Reserv, sid. 104).

9) I afseende på realliniens undervisning splan önskar läroverkskollegiet

för klass 1—6: 2 endast de modifikationer i komiténs förslag

(Bet. sid. 223), som följa af hvad som förut är anfördt. Andra

klassen bör således erhålla för kristendomsundervisningen samt för

undervisningen i historia och geografi samma tillökning i timtal,

som A- och B-linien, och i sjette klassens båda afdelningar bör tyska

tillkomma med 2 timmar i veckan. I sjunde klassens afdelningar

bör den filosofiska propedevtiken utgå, liksom på A- och B-linien,

och modersmålet erhålla endast 1 timme i veckan. Då hela timtalet

i veckan anses böra vara 26 timmar för denna klass, så ökas timtalet

i kristendom till 2, i historia och geografi till 3 timmar i veckan,

liksom å A- och B-linien, äfvensom i engelska till 3 och i matematik

till 6 timmar i veckan, de sist nämnda tillökningarna nödvändiga

för abiturientskrifningen.

10) På A- och B-linien anser läroverkskollegiet de skriftliga

profven för mogenhetsexamen böra inskränkas till tre: a) en uppsats

på modersmålet, b) en öfversättning från latin till svenska,

112

c) en öfversättning från svenska till franska eller tyska. I samtliga

dessa skrifprof bör efter regeln lärjunge hafva erhållit minst

betyget godkänd för att blifva till muntlig examen admitterad. Dock

böra lärjungar, som blifvit approberade i a) och b), kunna få tillträde

till muntlig examen, om 2/3 af examinatorerna sig derom förena.

11) På reallinien anser läroverkskollegiet de skriftliga grofven

för mogenhetsexamen, med någon ändring af komiténs förslag (Bet.

sid. 231), böra vara: a) en uppsats på modersmålet, b) ett matematiskt-fysikaliskt

arbete, c) en öfversättning från svenska till

franska, engelska eller tyska. För att till muntlig examen admittera

bör lärjunge i samtliga dessa skrifprof hafva erhållit minst betyget

godkänd. Dock må han kunna erhålla denna rätt, om han är

approberad i a) och b), under förutsättning att 2/3 af examinatorerna

sig derom förena.

12) I afseende på de hygieniska åtgärder, som komitén föreslår

(Bet. sid. 143—146), vill läroverkskollegiet i hufvudsak instämma med

reservanterna presidenten Forssell och lektorn Anderson.

13) Hvad komitén i sitt Bet. sid. 242 föreslagit om anordnandet

af särskilda för svagare lärjungar lämpade gymnastiklektioner, finner

läroverkskollegiet särdeles ändamålsenligt och önskar detta förslag all

framgång.

14) I komiténs förslag om införandet af särskilda af gifter till

statsverket för de lärjungar, som besöka de allmänna läroverken

(Bet. sid. 316), kan läroverkskollegiet icke instämma och vill till stöd

för denna sin uppfattning åberopa de skäl, som i detta hänseende

blifvit anförda af professor Sundén, i synnerhet hvad som å sid. 127

och följande i hans reservation förekommer om det olika tryck, som

$ådana afgifter skulle utöfva på olika samhällsklasser.

Utan att inlåta sig på andra frågor än de här under mom. 1—14

upptagna beslöt läroverkskollegiet, att de uttalanden i afseende på

de behandlade frågorna, om hvilka läroverkskollegiets ledamöter

nästan utan afvikande meningar enat sig, skulle föras till protokollet

samt derefter till här varande domkapitel såsom läroverkskollegiets

utlåtande insändas.

Rätteligen utdraget, intygar

(dust. Klingberg,

rektor.

113

Bilaga.

Jemte det jag beträffande läroverkskomiténs betänkande i allmänhet

får förklara, att jag i hufvudsaken instämmer i de af rektor

Törnebladh och professor Sundén afgifna reservationer, har jag, enär

Strengnäs läroverkskollegium föreslagit, att »filosofisk propedevtik»

skulle utgå ur läroplanen, särskild! ansett mig böra uttala min i

detta hänseende alldeles olika åsigt. Det hade måhända kunnat väntas,

att kollegiet skulle i sammanhang med sitt förslag hafva uppgifvit

några skäl, hvarför undervisningen i nämnda läroämne numera kunde

anses obehöflig; men några sådana skäl hafva icke blifvit anförda och

lära icke heller kunna förebringas. Tvärtom synes det uppenbart,

att ifrågavarande undervisning utgör en nödvändig fyllnad till den

öfriga. Af de tvenne delar, som den filosofiska propedevtiken omfattar,

nemligen psykologi och logik, har ingendera på senare tiden

blifvit mindre magtpåliggande än tillförene. Det skulle utan tvifvel

vara ett orimligt påstående, att då numera af hvarje bildad man

fordras en ganska omfattande kännedom om de lägre naturföremålen

och äfven om menniskan i kroppsligt afseende, kunskapen om menniskans

andliga natur och förmögenheter vore för den allmänna bildningen

alldeles oväsentlig. Den gamla satsen, att sjelfkännedom är

den vigtigaste kunskapen, har för visso icke i våra dagar upphört

att vara eu sanning, och med sjelfkännedom menas dock ostridigt i

främsta rummet och egentligen kunskapen om vår inre lifsverksamhet,

våra andliga krafter och böjelser. Det torde knappt behöfva antydas,

huru oundgängligt det är att känna den menskliga viljan och hennes

förnämsta yttringar, för att rätt kunna bedöma sig och andra samt

dymedelst kunna i lifvets mångfaldiga konflikter göra rättvisa ej

blott åt sig sjelf, utan äfven åt andra. Och det behöfver likaledes

knappt antydas, huru nödvändig en grundlig sjelfkännedom är, för

att man skall kunna med framgång arbeta på den inre förbättring,

hvaraf hvarje menniska är i behof. — Hvad vidare den logiska undervisningen

angår, så lärer det först och främst icke kunna förnekas,

att tänkandets lagar äro ett åtminstone lika värdigt föremål

för mensklig kunskap som andra naturens lagar. Men om man derjemte

tager i betraktande, att en närmare bekantskap med de förra

är det säkraste värnet mot faran att förvillas af grundlösa läror, det

oumbärliga medlet att pröfva halten af bevis, som andragas för motsatta

åsigter, samt det bästa korrektivet mot den ytlighet i tänkesätt

och meningar, som annars oupphörligen måste tilltaga, så torde det

''8

114

blifva klart, att kunskap i logiken ovilkorligen bör meddelas vid de

allmänna läroverken, emedan i annat fall blott ett ringa fåtal skulle

komma att förvärfva denna kunskap. Lägger man slutligen härtill,

att hvarje skriftlig uppsats eller muntligt föredrag, som har till uppgift

att utreda ett ämne af mera omfattande beskaffenhet, så väl

med hänsyn till innehållets rigtiga gruppering som till en följdrigtig

utveckling och framställning af detsamma fordrar en viss grad af

logisk underbyggnad, så ligger deri ett ytterligare skäl för den åsigt,

som jag vet mig dela med många, att undervisningen i filosofisk

propedevtik, långt ifrån att uteslutas från de allmänna läroverkens

läroplan, snarare borde utvidgas utöfver det omfång, hvari den för

närvarande ingår i densamma.

A. L. Nordwall.

H. H. Eforus!

Sedan kollegiet vid sammanträde den 30 Mars uppdragit åt eu

komité, bestående af lektorerna Vidholm, Lyth, Lövgren och Adlerz

samt adjunkten Linder, att utarbeta förslag till utlåtande öfver läroverkskomiténs

betänkande, och detta förslag på sammanträden den

18 och 21 Maj blifvit af kollegiet granskadt och delvis ändradt, får

jag härmed öfversända en afskrift af lärarekollegiets utlåtande, sådant

det blifvit i protokollet infördt, och tillika omnämna, att lektor Jacobsson

efter förhandlingarnas afslutande anmälde till protokollet,

»att han, såsom intagande en ståndpunkt, som i flera fall principielt

afviker från så väl läroverkskomiténs som kollegiets, ej deltagit i

kollegiets beslut».

Örebro den 22 Maj 1885.

Lars Phragmén.

Örebro läroverkskollegiums utlåtande öfver senast församlade

läroverkskomités förslag till organisation

af rikets allmänna läroverk. 1

1. Läroverkskollegiet anser visserligen, beträffande läroverkens

styrelse, att den föreslagna anordningen af eu centralstyrelse i kufvudstaden

med särskilda lokalstyrelser i de olika läroverksstäderna i

princip vore ett framsteg, men hyser likväl vissa betänkligheter,

huruvida den föreslagna sammansättningen af dessa styrelser lemnade

115

den bästa möjliga garanti för läroverkens framtid; särskilt vill det

synas kollegiet, som om de föreslagna lokala pröfningsnämnderna i

alla städer med högre läroverk till bedömande af lärareprofven vore

mindre praktiskt uttänkta, helst de helt visst icke skulle bidraga att

minska, utan i stället troligen komma att öka det nu gängse mångprofveriet

och i ännu mindre grad än den nuvarande anordningen

bjöde någon garanti för profvens likformiga bedömande.

2. Kollegiet gillar förslaget om de lägre allmänna läroverkens

indragning och ombildning till kommunalskolor.

3. Kollegiet anser sig af många talande skäl böra biträda

komiténs förslag om införande af terminsafgifter till statskassan, och

detta på så sätt och till sådan utsträckning, som komitén efter en

särdeles värderik utredning föreslagit.

4. Utan att vilja närmare ingå på frågan om universitetsexaminas

anordning, kan kollegiet likväl icke undgå att finna, att det skulle

vara eu fördel för läroverken, om särskilda betyg vid examina inför

filosofiska fakulteten afgåfves i de germanska och de romanska språken,

sa att fullt kompetenta fackmän i de båda språkgrupperna kunde

vara att för läroverken påräkna.

5. Kollegiet gillar i allmänhet komiténs föreslagna kompetensfordringar

för lärareplatser, men ansluter sig dock, hvad särskildt beträffar

kompetens för religionslärare, till kyrkomötets i underdånig

skrifvelse af den 6 Oktober 1883 framstälda förslag, att »de, som

genomgått den för inträde i prestembetet föreskrifna akademiska

kursen, må utan hinder deraf, att de icke aflagt filosofie kandidatexamen,

ega rättighet att söka sådana adjunkts- och kollegabefatt-''

ningar vid de allmänna läroverken, med hvilka skyldighet att undervisa

i kristendom såsom hufvudämne är förenad».

6. Kollegiet, som icke funnit tillräckliga skäl vara af komitén

anförda för B-liniens afskaffande, tillstyrker tvärtom dess bibehållande,

hufvudsakligen pa de grunder, som af reservanten, professor

J. M. Sundén, blifvit anförda.

7. Införandet af en valfri latinkurs på realliniens högre stadium

i ändamål att tillgodose vissa examensbehof vid universitetet anser

sig kollegiet böra ogilla på den grund, att om latinet verkligen är

för den allmänna medborgerliga bildningen så onödigt, som läroverkskomitén

i sina inledande premisser sökt ådagalägga, och å andra

sidan så lätt att lära, som komitén genom den föreslagna anordningen

tyckes förutsätta, det då är vida bättre, att de realister, som ämna

aflägga medicinsk eller juridisk embetsexamen, efter skolkursens slut

116

på privat väg inhemta det pensum i latin, som vid preliminärexamina

till de båda fakulteterna kan komma att fordras, än att hela realliniens

studier skulle så förryckas, som genom införandet af en dylik

latinkurs och engelskans deraf följande förändring till valfritt ämne

äfven på denna linie skulle varda en följd.

8. Kollegiet gillar, på klassiska linien, latinets föreslagna inträde

i 4:e och grekiskans inträde i nedre 6:e klassen.

9. Läseårets föreslagna förlängning till 39 veckor, deri inbegripet,

12 dagars ledighet vid påsk och 4 dagars vid pingst, anser

sig kollegiet böra tillstyrka i allmänhet, dervid dock för sin del föreslående,

att i stället för vårterminens förlängning med 2 veckor in

i Juni denna termin af lätt insedda skäl måtte förlängas med blott

1 vecka och i stället påsklofvet bibehållas vid sin nuvarande längd.

10. Kollegiet anser sig också böra tillstyrka den föreslagna indragningen

af de s. k. månadslofven, ehuru svårighet derigenom torde

uppstå att ordna öfvervakade skriftliga prof.

11. Kollegiet tillstyrker genomförandet af komiténs framstälda

grundsats, att högst två främmande språk samtidigt må å den reala

linien förekomma, i sammanhang hvarmed gillas engelskans uppskjutande

till 6:e klassen och franskans inträde redan i den 4:e.

12. Med afseende på undervisningens anordning på B-linien

vill kollegiet i allmänhet ansluta sig till professor Sundéns förslag,

dock med betonande af nödvändigheten af att såväl latinet som franskan

måtte blifva fullt likstälda och lika behandlade på A- och Blinien,

helst då undervisningen i dessa båda ämnen väl i alla händelser

måste blifva gemensam för båda liniernas lärjungar; och vill

kollegiet härvid påpeka, hurusom en sådan likformighet synes hos oss

kunna åstadkommas genom att liksom i Norge och Danmark öfversättningsöfningar

till latin drefves företrädesvis i nuvarande 6:e klassen

och dylika öfningar från latin företrädesvis i den nuvarande 7:e.

13. Kollegiet gillar komiténs förslag, att l:a klassen måtte

bibehållas.

14. Kollegiet anser sig icke för sin del böra biträda komiterades

förslag, att antalet svenska skripta i nuvarande 7:e realklassen måtte

minskas till en i månaden, d. v. s. till samma antal som på klassiska

linien, anseende kollegiet realisterna väl behöfva någon ersättning

för den ökade öfning i modersmålets behandling, som klassisterna

komma att erhålla genom de för dem föreslagna öfversättningsöfningarna

från latin till svenska.

N

117

15. Kollegiet, som påpekat lämpligheten af lika och gemensam

undervisning i latin och franska på A- och B-linien, föreslår, att

skriftligt öfversättningsprof från svenska till latin aflägges både på

A- och B-linien vid flyttningen från nuvarande sjette öfre klassen

under den kontroll, som Kongl. Maj:t finner godt att bestämma, och

att i sjelfva afgångsexamen följande skriftliga prof förekomma, nemligen

för A- och B-linien gemensamt en uppsats på modersmålet, eu

öfversättning från latin till svenska och en öfversättning från svenska

till franska, samt för B-linien dessutom ett matematiskt arbete, för

hvilket en tid af 5 timmar tyckes böra anslås med fordran på lösning

af minst en geometrisk och en algebraisk uppgift.

16. Med påpekande af, att den muntliga afgångsexamens ändamål

synes kollegiet icke hafva blifvit af komitén vare sig lämpligare

eller klarare uppfattadt än förut, trots anförda talande bevis från

utlandets läroverk, vill kollegiet härmed föreslå, att till undanrödjande

af öfveransträngning muntlig afgångsexamen måtte upphöra

för alla skolans lärjungar uti ämnena kristendom, filosofisk propedevtik

och kemi, samt för klassiska liniens lärjungar derjemte uti fysik, helst

vid examenstillfällen minneskunskapen lättast gör sig gällande och

denna i de ifrågavarande ämnena mindre än i de flesta andra utgör

en tillförlitlig värdemätare på lärjungarnes mogenhet, då vidare filosofisk

propedevtik vid utländska läroverk antingen alls icke studeras

eller, om ämnet läses, åtminstone icke någonstädes ingår såsom

examensänme i afgångsexamen, och då slutligen lärarnes betyg öfver

lärjungarnes insigter i dessa ämnen böra utan vidare kunna få gälla

som afgångsbetyg.

17. Slutligen vill kollegiet på det lifligaste instämma i fordran

på en noggrann och betryggande kontroll såväl öfver lärjungarnes

bostäder som ock i synnerhet öfver skollokalernas lämplighet och

ändamålsenliga inrättning i hygieniskt hänseende, enär det visat sig,

att på många ställen dessa befinna sig i otillfredsställande skick.

Örebro den 22 Maj 1885.

På lärarekollegiets vägnar:

LARS PHRAGMÉN.

118

Till Konungen.

Då tillfälle blifvit beredt Nyköpings allmänna läroverks kollegium

att afgifva underdånigt yttrande rörande läroverkskomiténs utlåtande

och förslag angående organisationen af rikets allmänna läroverk och

dermed sammanhängande frågor, har kollegium ansett sig böra i

främsta rummet fästa sig vid det, som rörer sjelfva undervisningen,

och dervid framhålla vissa hufvudpunkter,, i hvilka kollegium instämmer

med komitén, likasom äfven andra, i hvilka kollegium är af

alldeles motsatt mening med komiténs flertal. I närmaste sammanhang

med undervisningens anordning står naturligtvis maturitetsexamen

såsom utgörande det närmaste mål, på hvilket elementarundervisningen

i allmänhet syftar. Kollegium har derför ansett såsom

sin pligt att äfven något utförligare yttra sig om denna examen.

Derjemte har kollegium velat yttra sig något om förslaget att betydligt

höja lärjungarnes terminsafgifter samt om skolhygienen.

Deremot har kollegium icke ansett det tillhöra sig att gifva

något utlåtande öfver komiténs förslag till förändringar af de akademiska

examina, liksom icke heller öfver fordringarna på lärares

kompetens eller om läroverkens styrelse. Deraf må dock alldeles icke

anses följa, att kollegium för sin del instämmer i alla de förändringar,

som komitén i dessa afseenden föreslagit.

Kollegii underdåniga yttrande sammanfattas derföre under följande

4 hufvudpunkter: 1. undervisningens allmänna anordning;

2. maturitetsexamen; 3. terminsafgifterna; 4. skolhygienen.

1. Undervisningens anordnande.

l:o. Första klassens bibehållande förordas i likhet med komitén,

då det är af stor vigt, jemväl för uppfattningen af modersmålet, att

läsningen af ett främmande språk får begynna så tidigt som möjligt,

och då dessutom folkskolans utveckling derhän, att den skulle

kunna göra elementarläroverkens första klass öfverflödig, enligt hvad

komiterade visat, skulle medföra högst betydligt förökade kostnader.

De experiment, som i afseende på första klassens indragning blifvit

gjorda i Sverige, hafva också fullständigt misslyckats och uppmuntra

ingalunda att fortgå på den banan.

119

2:o. Läsårets förlängning tillstyrkes i hufvudsaklig öfverensstämmelse

med komiténs förslag. Komitén har föreslagit läsåret till

59 veckor, inberäknadt 12 dagars ledighet vid påsk och 4 vid pingst.

Kollegium skulle dock för sin del anse lämpligare, att läsåret bestämdes

till 38 veckor, men med oförändrad! bibehållande af den

nuvarande kortare ledigheten vid påskhelgen.

Adjunkten Bagge ville för sin del fullständigt sluta sig till komiténs

förslag.

3:o. Komiténs förslag om inskränkning af lästimmarnes antal

i veckan samt om upphörande af månadslofvet i 6:te och 7-.de klasserna

anser sig kollegium för sin del böra tillstyrka, endast med den

förändring att 4:de klassens lästimmar ökas från 28 till SO. Härigenom

skulle vinnas en timmes tillökning för tyska språket, hvarigenom

den i denna klass börjande tyska temaskrifningen alltid

skulle kunna ske på lärorummet,'' hvilket kollegium anser vara af

mycket stor vigt. Derjemte skulle äfven historia-geografi i denna

klass få behålla samma antal lärotimmar som hittills, hvilket detta

ämne synes väl behöfva.

Lektorerna Drake och Kullander ville för sin del förorda bibehållande

af månadslofvet för läroverkets båda högsta årsklasser, med

vilkor att veckolofdagen alltid användes till utförande af ett skriftligt

arbete på lärorummet samt i öfrigt till fria studier efter samråd med

vederbörande lärare.

4:o. Likaledes får kollegium på det kraftigaste förorda komiténs

grundsats, att de högre läroverken i allmänhet höra vara fullständiga

på dåde den klassiska och den reala linien, och att således skilda

klassiska och reala läroverk i allmänhet endast böra förekomma i sådana

städer, der antalet lärjungar med nödvändighet betingar inrättandet af

flere högre allmänna läroverk, såsom i Stockholm, Göteborg m. fl. Ett

allmännare inrättande af särskilda klassiska och särskilda reala läroverk

skulle förorsaka så många svårigheter och helsas med så mycket

missnöje på alla orter, att för visso ingen läroverksreform i Sverige

någonsin varit så impopulär, som ett dylikt försök skulle blifva.

5:o. Likaledes kan kollegium icke annat än på det varmaste

förorda komiténs grundsats, att de häda linierna höra undervisas

tillsammans i alla ämnen, der icke olika kurser med nödvändighet

behöfva föreskrifvas, så framt icke lärjungarnes antal i alla händelser

måste betinga eu delning. I läroverk med ett måttligt antal lärjungar

skulle således undervisningen kunna vara helt och hållet

gemensam i kristendomen, modersmålet, historia-geografi och filosofisk

120

propedevtik, hvarjemte äfven enligt kollegii förslag undervisningen

i tyska språket skulle kunna vara gemensam hela läroverket igenom.

I öfriga ämnen bör äfven gemensam undervisning ega rum så långt

sådant utan olägenhet kan ske. Då ju grundläggning till vetenskaplig

undervisning skall meddelas både på den reala och på den

klassiska linien, bör en sådan gemensamhet i undervisning icke medföra

den ringaste olägenhet. Att kostnaden härigenom icke oväsentligt

nedbringas, torde äfven förtjena tagas i betraktande, om också

denna omständighet hör sättas i andra rummet.

6:o. Deremot kan kollegium för sin del ingalunda gilla komiténs

förslag att göra grekiska språket obligatoriskt på den klassiska linien

och derigenom indraga den s. k. B-linien. Då just denna linie alltmera

tillvunnit sig allmänhetens förtroende och, enligt hvad komitén

sjelf visat, på icke synnerligen lång tid vunnit eu tillökning af 100

procent, synes det kollegium alldeles orimligt att med våld borttaga

denna språklinie. I detta afseende får kollegium derföre i hufvudsaken

instämma i professor Sundéns reservation, ehuru med några

modifikationer i afseende på timtabellen, såsom här nedan synes.

Om B-linien bibehålies, försvinner af sig sjelft behofvet att på

reallinien införa en valfri kurs i latinska språket, hvilken lärokurs

synes kollegium alltför obetydlig för att kunna medföra någon nämnvärd

nytta.

Visserligen kräfver bibehållandet af B-linien något större lärarekrafter

än dem, som komitén beräknat; men denna tillökning i kostnad

synes kollegium mycket ringa i förhållande till den stora nytta

för undervisningen, som genom eu sådan anordning vinnes. Om de

särskilda språklinierna få undervisas gemensamt i alla de ämnen, der

detta utan den ringaste olägenhet kan ske, så erfordras icke någon

tillökning af det antal lärare, som för närvarande äro anstälda vid

de högre allmänna läroverken. På ett eller annat ställe torde till

och med någon liten reduktion kunna ske. För en fullständig undervisning

på alla 3 språklinierna efter den läsplan, som kollegium här

nedan vågar i underdånighet framlägga, erfordras vid ett läroverk

med omkring 200 lärjungar, der inga parallelklasser behöfva förekomma,

och med beräkning af samma tjenstgöringsskyldighet för

lärarne, som nu är gällande, just jemnt det antal lärare, som för

närvarande är anstäldt vid Nyköpings läroverk, eller rektor, 5 lektorer

och 8 adjunkter. Enligt kollegii läsplan erfordras för läsämnena

337 eller 338 läraretimmar för ett på alla linierim fullständigt läroverk,

och det effektiva antalet läraretimmar utgör för närvarande vid

121

Nyköpings läroverk 326, oaktadt reallinieu i läroverkets båda högsta

årsklasser är indragen. För genomförandet af kollega läsplan behöfves

således ingen förökning af lärarekrafter.

Adjunkterna Wsernelius, Gustafsson och Bagge förklarade sig

vilja instämma i den anordning af språklinierna, som läroverkskomitén

föreslagit, emedan de ansågo, att studiet af de klassiska språken inom

elementarläroverken så mycket som möjligt borde inskränkas.

Innan kollegium går att framlägga ett fullständigt förslag till

läsplan, torde det tillåtas kollegium att få förutskicka några anmärkningar

i afseende på

de särskilda läroämnena.

Kristendom: I afseende på timantalet tillstyrkes komiténs förslag

men hvad katekesläsningen beträffar, anser kollegium, att den icke

helt och hållet bör uppskjutas till tredje klassen, om den också från

och med denna klass kan kraftfullare bedrifvas. Kollegium tillstyrker

derföre, att en förberedande undervisning i katekes må lemnas äfven

i första och andra klasserna, och att denna undervisning måtte omfatta

företrädesvis tio Guds bud och de två första trosartiklarne.

Adjunkterna Bagge och Rådberg instämde i komiténs förslag.

Modersmålet: I afseende på detta ämne föreslås ingen förändring.

Om de skriftliga öfningarna talas längre ned.

Tyska språket: För detta ämne är tillagd 1 timme i fjerde

klassen, der språkets egentliga skrifning begynner, på det att denna

skrifning måtte kunna försiggå på lärorummet under lärarens uppsigt

och ledning. På denna omständighet vill kollegium lägga stor vigt,

emedan erfarenheten tydligen visat, att åläggandet af hemtema i

ett. språk utan någon vidare kontroll från läroverkets sida alldeles

icke medför det gagn, som dermed åsyftas. Synnerligen är detta

vigtigt vid den första skrifningen i främmande språk, som inom elementarläroverket

förekommer. Tillägges i denna klass 1 timme i

veckan till tyska språket, kunna 2 sammanhängande timmar hvarannan

vecka användas till tysk skrifning och således de tyska tema

under hela läsåret, åtminstone till allra största delen författas på

lärorummet.

Vidare är tillagd för tyska språket 1 timme i veckan för alla

språklinierna inom sjette klassens båda årsafdelningar. Kollegium

kan nemligen för ingen del tillstyrka komiténs förslag att med femte

klassen afsluta allt studium af tyska språket. Under de 4 sista studieåren

skulle nästan allt förut inlärd t blifva helt och hållet bortglömdt,

122

och det skulle säkerligen för alla vid universitet eller högre fackskolor

studerande kännas synnerligen svårt och motbjudande att nödgas

studera arbeten, skrifna på tyska språket. Allt förut nedlagdt

arbete på detta språks studium skulle vara nästan helt och hållet

förspildt. Med den språkliga utvecklingsgrad, som lärjungarne böra

hafva hunnit i sjette klassen, är en timmes undervisning i tyska,

hvilken då hufvudsakligen får egnas åt läsning af klassiska författare,

alldeles icke att förakta, utan bör tvärtom medföra en väsentlig

nytta för befästandet af insigterna i detta språk.

Kollegium skulle till och med vara benäget att gå ännu ett steg

längre och förorda läsning af tyska språket äfven i den nuvarande

sjunde nedre klassen med 1 timme i veckan; detta för så vidt det

icke skulle anses olämpligt att hafva 2:ne afslutningsexamina före

maturitetsexamen, nemligen i naturalhistoria i nuvarande sjette öfre

klassen och i tyska språket i nuvarande sjunde nedre klassen. I sådant

fall skulle den näst högsta årsklassens timtal i veckan ökas med

1, så att detsamma blefve 25.

Under förutsättning af bifall till detta förslag, har man ansett

sig kunna borttaga 1 timme från femte realklasseiv så att undervisningen

i tyska språket skulle kunna ständigt blifva gemensam för

alla språklinierna hela läroverket igenom. Den i 5 R. sålunda borttagna

timmen har blifvit föreslagen att läggas till franska språket,

hvilken anordning skulle blifva af icke oväsentligt värde för de många,

som från femte realklassen lemna läroverken.

Klassiska språk: För att bereda någorlunda tillräckligt utrymme

för så väl de moderna språken som för matematik, naturvetenskap

och historia-geografi, anser kollegium en liten förminskning i den åt de

klassiska språken anslagna tiden vara nödvändig. På grund häraf får

kollegium föreslå 1 timmes nedsättning för latinet och 1 timmes nedsättning

för grekiskan under hvart och ett af de 4 sista läsåren. I sammanhang

härmed får kollegium tillstyrka koiniténs förslag, att det latinska

öfversättningsprofvets absoluta veto i maturitetsexamen måtte försvinna.

Oaktadt denna förminskning i tid för de klassiska språken,

vågar dock kollegium hysa förhoppning att i det närmaste samma kurser,

som nu äro stadgade, skola kunna medhinnas, om någon inskränkning

göres i den grammatika kursen, isynnerhet i det grekiska språket.

Lektor Drake reserverade sig mot kollegii beslut i denna punkt,

emedan han ansåg, att tiden för de klassiska språkens studium borde

ännu mera inskränkas, och att det latinska språket i läsplanen borde

inträda senare än det franska språket.

123

Franska språket: Då det franska språket under studietidens

tvenne sista år måste drifvas med allt allvar och flitiga skriföfningar

måste idkas, och då det franska öfversättningsprofvet synes -kollegium

böra qvarstå så väl för linien B som för linien A, anser kollegium,

att undervisningstiden för detta språk bör ökas med 1 timme i veckan

under de två sista åren på den klassiska liniens båda språklinier.

Hvad den reala linien beträffar, har på förut anförda skäl 1 timme

i veckan i femte klassen öfverflyttats från tyskan till franskan, och deremot

i sjette klassens båda årsafdelningar 1 timme i veckan flyttats från

franskan till tyskan. Då på den reala linien i de högre klasserna franska

språket bör utöfva något så när lika inflytande som latinet på den

klassiska linien, torde det vara lämpligt, att franska skriföfningar börja

redan i sjette nedre klassen i stället för de tyska, som der hittills förekommit,

ehuru sådana tema endast böra ifrågasättas hvar tredje vecka.

Engelska språket: Den ställning, som komitén gifvit det engelska

språket på den reala linien, synes kollegium vara ändamålsenlig, och

får kollegium derjemte föreslå, att precist samma timtal måtte bli

gällande för den klassiska linien B genom de 4 sista årsafdelningarna,

så att dessa båda språklinier måtte kunna hela tiden undervisas gemensamt

i detta språk.

Matematik: Då detta vigtiga ämne synes böra bättre tillgodoses

än i närvarande skolstadga, och då kollegium, i likhet med censorskollegiet

och i öfverensstämmelse med den allmänna, för att icke säga

enhälliga, åsigten vid läraremötet i Örebro 1881, måste påyrka, att

matematiska skrifprof (ehuru med olika fordringar) böra återställas

i maturitetsexamen både för A- och B-linierna, måste kollegium

föreslå en förökad lärotid för detta läroämne. Kollegium får derföre

förorda, att 4 timmar i veckan egnas åt matematik i sjette klassens

båda årsafdelningar såväl för A- som för B-linien. För den sjunde

klassens båda årsafdelningar föreslås likaledes 4 timmar i veckan för

B-linien, hvarjemte kollegium instämmer i reservanternas förslag,

att undervisningen i matematik under de båda sista läsåren blir helt

och hållet skild för A- och för B-linien. Härigenom skulle matematiken

på B-linien få en något starkare ställning än den någonsin haft

under de senaste skolordningarna. Äfven för A-linien skulle en icke

så ringa tillökning vinnas, hvarigenom de nu varande lärokurserna

borde något säkrare kunna inhemtas.

Naturvetenskap: För att tillgodose den nyare tidens stegrade

fordringar på insigter i denna vetenskap anhåller kollegium att med

afseende på denna vetenskap få framlägga följande förslag.

124

Hvad först beträffar den s. k. naturläran i läroverkets fem lägre

klasser, anser, kollegium, att undervisningen på den klassiska linien bör

inskränkas till naturalhistoria, som på den gemensamma och på den

klassiskå linien skulle erhålla 2 timmar i veckan i hvarje klass. Deremot

borde den 3:dje veckotimmen för reallinien i fjerde och femte klasserna

användas till undervisning i de första grunderna af fysik och kemi.

Hvad vidare beträffar undervisningen i första klassen, synes det

kollegium i högsta grad olämpligt, att denna undervisning skall börja

med menniskan, emedan denna undervisningsgren nära nog är den

svåraste i hela zoologien. Om någon frukt skall väntas af undervisningen

i naturlära i första klassen, bör väl ett lättare ämne väljas

och läran om menniskan i stället uppskjutas till ett högre stadium

inom läroverket. För den första klassen är utan tvifvel mest lämpligt

att meddela någon undervisning om däggdjuren äfvensom någon

förberedande undervisning för botanik genom åskådning af planscher

och undersökning af lefvande växter. Sedan naturalhistorien sålunda

fått åt sig anvisade 2:ne timmar i veckan i hvarje af läroverkets fem

lägre klasser, kan man för dess nöjaktiga tillgodoseende inom läroverkens

högre eller gymnasiala afdelning antingen tänka sig, att 1

timme i veckan egnas deråt under alla de 4 sista läsåren, eller ock,

att 2 timmar i veckan egnas deråt i sjette klassens båda årsafdelningar

och att derefter slutexamen hålles, gällande för maturitetsexamen,

såsom nu är förhållandet. Af flere skäl finner sig kollegium

böra tillstyrka den senare utvägen. Kunskapen i ämnet bör kunna

blifva ungefär densamma i båda fallen; men genom den senare utvägen

vinner man en större koncentration i studierna under de sista

studieåren och antalet examensänmen i den muntliga maturitetsexamen

begränsas något. Vill man ställa kontrollen öfver undervisningen i

naturalhistoria och i tyska språket i full likhet med andra ämnen,

så är det ju lätt att anordna maturitetsexamen så, att slutexamen i

dessa ämnen med sjette klassens öfre afdelning anställes samtidigt

med den muntliga maturitetsexamen och under kontroll af samma

censorer, som öfvervaka denna. Med eu sådan anordning synes en

fullt tillfredsställande elementarkunskap i naturalhistoria kunna vinnas

för läroverkets alla språklinier, och kan på detta sätt undervisningen

i detta läroämne vara gemensam hela läroverket igenom.

Vill man åter, såsom kollegium alternativt föreslagit, fortsätta

läsningen af tyska språket äfven i sjunde nedre klassen, synes ingen

svårighet vara för en sådan anordning, att samtidigt med maturitets

-

125

examen och under kontroll af dess censorer anställes slutexamen med

sjette öfre klassen i naturalhistoria och med sjunde nedre klassen i

tyska språket. Om vårterminen kommer att förlängas till den 15 Juni,

kommer maturitetsexamen på alla ställen (utom möjligen Luleå och

Umeå) att hållas under pågående lästermin.

Fysik: Utom den förberedande undervisning i fysik, som skulle

förekomma för reallinien i fjerde och femte klasserna, föreslås för

denna linie 3 timmars undervisning i veckan för sjette klassens båda

afdelningar och 2 timmar i veckan för sjunde klassens båda afdelningar,

. hvilken tid bör vara tillräcklig och ungefär motsvarar den

tid, som nu på den reala linien egnas åt detta läroämne.

Hvad den klassiska linien beträffar, får kollegium föreslå, att

B-linien får åtnjuta 2 timmars undervisning i fysik under alla de 4

gista läsåren. Härigenom skulle detta ämne för B-linien vinna eu

större styrka, än det någonsin haft. För A-linien måste ett helt

annat förhållande ega rum. Professor Sundén föreslår i sin reservation,

att detta ämne alls icke skulle förekomma på A-linien. Kollegium

anser sig dock icke kunna förorda en läsplan, som helt och

hållet skulle utesluta detta vigtiga ämne för eu del af den klassiska

linien. Om man anser, att 5 timmar i veckan kunna vara tillräckliga

för den grundläggning af det grekiska språkets studium, som af

elementarläroverket kan fordras, så kan man härigenom vinna 1

timmes undervisning i fysik för A-linien under de båda sista läroåren.

Utan tvifvel skulle vinsten häraf för Å-linien vara ganska vigtig,

om också denna linies insigter i fysiken icke skulle blifva så omfattande,

att de ■ med skäl borde utgöra föremål för muntlig examinering

i maturitetsexamen.

Kemi: Detta ämne bör naturligtvis endast förekomma på den

reala linien, hvarest åt detsamma skulle egnas dels förberedande undervisning

1 timme i veckan åt fjerde och femte klasserna, dels sedermera

1 timme i veckan för sjette realklassens båda afdelningar och

2 timmar i veckan för sjunde realklassens båda årsafdelningar.

I afseende på undervisningen i naturvetenskap ville lektor Drake

hafva antecknadt, att han för sin del önskade, att studiet af naturalhistorien

skulle fortsättas äfven i sjunde nedre klassen, och att slutexamen

skulle i sammanhang med maturitetsexamen hållas i denna

klass uti naturalhistoria, tyska språket och kyrkohistoria.

Historia-Geografi: Äfven detta för den allmänna bildningen

, synnerligen vigtiga ämne synes kollegium böra så mycket som möjligt

stärkas, då hittills en allmän klagan försports öfver svårigheten

126

att på den nu anslagna tiden medhinna de nödigaste kurser i detta

ämne, och då man är allmänt ense derom, att geografiens ställning

på läroverkets högre stadier är ytterst bedröflig. Kollegium anser

sig visserligen icke kunna förorda någon betydligare tillökning i

undervisningstid för detta ämne, men måste åtminstone på det kraftigaste

protestera mot komiténs förslag att under de 2 sista studieåren

beröfva detta ämne 1 timme i veckan af de 3, som nu äro åt detta

ämne anslagna. Komitén har visserligen tillagt 1 timme åt detta

ämne i femte klassen för att bereda det någon ersättning för hvad

som förlorats i andra och fjerde klasserna; men detta kan alldeles

icke ersätta den ofantliga förlust för historiens studium, som skulle

uppstå genom den 3:dje veckotimmens borttagande under de båda

sista läroåren. Kollegium får derföre på det varmaste förorda, att

fjerde klassen måtte få bibehålla samma timtal som hittills eller 5

timmar i veckan och att likaså sjunde klassens båda afdelningar måtte

få bibehålla 3 timmar i veckan. Ämnet skulle derigenom i de högre

klasserna vinna så mycken tillökning i undervisningstid, som skulle bli

en följd af läsårets förlängning och månadslofvets upphörande i sjette

och sjunde klasserna. Om eu någorlunda nöjaktig kunskap i historia,

geografi och hufvuddragen af fäderneslandets statskunskap skall kunna

vinnas inom elementarläroverket, anser kollegium detta vara den

minsta undervisningstid, som kan anvisas åt detta ämne. Redan här

ofvan har påpekats, att alla skäl synas tala för, att den reala linien

måtte erhålla eu lika god undervisning, som tiden må medgifva att

meddela åt den klassiska linien, och att således undervisningen i

detta ämne, i öfverensstämmelse med komiténs förslag, bör vara

gemensam för den klassiska och den reala linien.

Filosofisk propedevtik: I afseende på detta läroämne föreslås

ingen förändring uti komiténs förslag, hvilket äfven öfverensstämmer

med nu gällande bestämmelser.

Öfningsämnen.

I afseende på välskrifning och teckning får kollegium helt och

hållet instämma i komiténs förslag, och synes det kollegium vara af

vigt, att teckningsundervisningen föreskrifves såsom obligatorisk endast

för de 3 lägsta klasserna och för reallinien i alla läroverkets

klasser, men att schemat ordnas så, att frivillig undervisning i teckning

må kunna erhållas af hvilken lärjunge som helst, som önskar undervisning

deruti. I afseende på antalet timmar för den obligatoriska

teckningsundervisningen tillstyrkes komiténs förslag.

127

Sång: Kollegium får för sin del instämma i komiténs förslag, att

det må vara sångläraren tillåtet äfven i de lägre klasserna att från sångundervisning

helt och hållet befria dem, som visa sig alldeles sakna

musikaliskt öra och anlag för sång. Deremot kan kollegium icke instämma

i förslaget att göra undervisningen i sång helt och hållet frivillig

från och med den femte klassen. Kollegium fruktar nemligen, att

genom ett sådant stadgande sången vid åtskilliga läroverk skulle

komma att helt och hållet utdö, hvilket ju icke kunde anses lämpligt.

En timmes sångöfning i veckan synes böra obligatoriskt föreskrifvas

för alla lärjungar, som hafva sådana anlag, att de kunna med fördel

deltaga i denna undervisning. Derjemte anser kollegium, att stor

vigt bör fästas vid sånglärarens skyldighet att under målbrottstiden

helt och hållet afhålla lärjungarne från allt deltagande i sången.

Gymnastik och Vapenöfning: Häruti kan kollegium i allo instämma

i det, som komitén (sid. 240—244) yttrat såväl om den obligatoriska

gymnastiken som om de frivilliga fåktöfningarna. Särskildt

fäster kollegium mycken vigt vid det framstälda förslaget, »att», i

likhet med hvad som är stadgadt för skolorna i Finland, »rektor må

bemyndigas att, efter samråd med skolläkaren och gymnastikläraren,

för svagare lärjungar anordna särskilda för dem lämpade gymnastiklektioner

en half timme dagligen». Säkerligen skulle en sådan anordning

verka mycket välgörande och bidraga till att många lärjungar,

som nu måste befrias från de allmänna gymnastiköfningarna, kunde

få draga den nytta af gymnastiken, som dermed är afsedd.

Anordning af skripta.

I afseende på de skriftliga öfningarna får kollegium framlägga

följande förslag.

Första klassen: Eu rättskrifningsöfning hvarje vecka.

Andra klassen: » » » »

Tredje klassen: » » » »

Fjerde klassen: En rättskrifningsöfning eller lättare uppsats

hvarannan vecka. Ett tyskt tema, hufvudsakligen författadt på

lärorummet, hvarannan vecka.

Femte klassen: En mindre svensk uppsats hvarannan vecka.

Ett tyskt hemtema hvarannan'' vecka. Latinska extemporalier på.

lärorummet.

Sjette latinklassen: (6: 1 L.) Eu svensk uppsats hvar tredje

vecka. Ett latinskt hemtema 2 veckor- å rad.

Sjette realklassen: (6: 1 R.) Eu svensk uppsats hvar tredje

128

vecka. En matematisk hvar tredje vecka. En fransk skriföfning

hvar tredje vecka.

Sjunde latinklassen: (6: 2 L.) = sjette latinklassen samt dessutom

ett matematiskt skriptum i hvarje månad.

Sjunde realklassen: (6: 2 R.) = sjette realklassen.

Åttonde latinklassen: (7:1 L.) En svensk uppsats, två latinska

tema, två franska tema och en matematisk uppsats i hvarje månad.

Åttonde realklassen: (7:1 R.) En svensk uppsats, trematematiska

eller fysikaliska arbeten, två franska tema i hvarje månad.

Nionde latinklassen: (7: 2 L.) = åttonde latinklassen.

Nionde realklassen: (7: 2 R.) = åttonde realklassen.

Efter meddelandet af dessa erinringar i afseende på hvarje särskildt

läroämne, beder kollegium att få framlägga en fullständig låsplåt

sådan kollegium skulle önska den med bibehållande i hufvudsak

af det antal timmar i veckan för hvarje klass, som komitéu föreslagit.

A utmärker å läsplanen klassisk linie med grekiska.

B » » » klassisk linie utan grekiska.

C » » » reala linien.

Läsplan.

Kristendom ......

Modersmålet ...

Latin...............

Grekiska .........

Tyska ............

Franska .........

Engelska .........

Matematik ......

Naturlära och Naturalhistoria

......

Fysik............

Kemi..............

Historia och Geo

Filosofisk prop.

Välskrifning ...

Teckning .........

1

2

3

4

5

6

7

8

9

B C

B

C

A B

C

ABC

ABB

A B C

2

2

3

2 2

2

2

2

2

2

2

2 2

1

1

1

1

1

1

5

5

5

3 3

3''

3

2

2

2

2

2 2

2

2

2

2

2

2

—

—

—

8 —

8 ''■

6

6

—

6

6 —

5

5

—

5

5

—

5

6<

6

5 5

3

3

1

1

1

1

1 1

1?

1?

1?

—

—

—

—

—

—

— 5

3

6

3

3

3

3

3 3

4

4

4

4

4

4

—

—

—

—

- .

—

3

3

—

3 3

—

'' 2

2

— ''

2

2

4

5

5

5_ 5

4

6

4

4 6

4

4 6

2

4 ''

5

2

4

5

2

2

2

2 3

2

3

2

2

2

2

2 2

—

—

—

—

—

—

2 3

—

2 3

1

2

2

i

2

2

2

4

4

5

5 5

5

5

3

3

3

3

3 3

3

3

3

3

3

3

-----

---

---

—-•

1

1

1

1 1

1

2 1 1--

111—2

2

2--2--2--2

Summa 25 26 28 30 30 30 30 28 28 28 28 28 28 25 25 25 24 24 24

eller —tyska

24 24 24

Anm. — utmärker, att de olika språklinierna skola kunna undervisas tillsammans,

om ej antalet hindrar.

129

Obs. Om en lofdag i hvarje vecka skulle bibehållas för de båda

högsta årsklasserna, skulle naturligtvis timtalet i veckan ökas med 6

timmar, och skulle då ökadt timtal tillkomma för

linien A kristendom 1;

» » latin 1

» » grekiska 1

» » franska 1

» » matematik 1

» » hist.-geogr. 1

S:a 6

linien B kristendom 1; linien C kristendom 1;

» latin

» engelska

» franska

» matematik

» historia

S:a 6

» engelska

» franska

» historia

» matematik

» fysik

S:a 6

2. Maturitetsexamen.

I afseende på maturitetsexamen har redan förut blifvit anmärkt,

att kollegium för sin del måste yrka på återupptagande af matematiskt

skrifprof för den klassiska liniens lärjungar. Detta bör dock.

enligt kollega åsigt, vara af två slag. Af klassiska linien A med

grekiska bör fordras lösning af minst ett geometriskt och ett algebraisk

problem af någorlunda enkelt innehåll. Till utförandet häraf

bör lemnas en tid af 4 sammanhängande timmar. Af B-liniens lärjungar

böra deremot fordringarna ställas lika med afgångsstadgan af

1862, så att dessa lärjungar böra lösa minst två geometriska och två

algebraiska problem, och böra såsom förut 4 timmar lemnas till

.hvardera af dessa arbeten.

Kollegium anser likaledes, att franskt öfversättningsprof bör

fordras lika så väl af B-linien som af A-linien. Till detta arbetes

utförande bör lemnas en tid af minst 4 timmar, då det visat sig, att

de nu lemnade 3 timmarne äro alldeles otillräckliga. Valfrihet af

tyska språket är nära nog betydelselös, då tyska icke läses de sista

skolåren, men torde kunna qvarstå, om den ock endast begagnas af

pri vänster.

Kollegium förordar således för den klassiska linien fyra skriftliga

prof:

ä) en uppsats på modersmålet (6 timmar);

b) en öfversättning från svenska till latin (6 timmar);

c) en öfversättning från svenska till franska eller till tyska (4

timmar);

d) ett matematiskt arbete (för A-linien 4 timmar, för B-linien

-8 timmar).

Betyget godkänd för uppsatsen på modersmålet samt för två af

9

130

de andra arbetena bör ovilkorligen berättiga till undergående af den

muntliga examen.

För likhetens skull anser kollegium, att äfven skrifprofven på

den reala linien böra vara fyra till antalet med särskilda betyg, nemligen

:

a) en uppsats på modersmålet (6 timmar);

b) eu öfversättning från svenska till franska eller till engelska

(4 timmar);

c) ett matematiskt arbete, omfattande tva geometriska och tva

algebraiska problem (9 timmar);

d) ett fysikaliskt problem (3 å 4 timmar), som bedomes med

särskildt betyg.

Äfven här bör godkändt betyg för uppsatsen på modersmålet

samt för två af de andra arbetena lemna rätt till undergående af

muntlig examen.

Skulle man vilja tillägga ännu ett femte skrifprof på en femte

skrifdag, nemligen för den klassiska linien en öfversättning från

latin till svenska, och för den reala linien en öfversättning från

franska eller engelska till svenska, men bibehålla föreskriften att

godkändt betyg endast fordrades för tre skriftliga prof (deribland

alltid uppsatsen på modersmålet), så skulle en sådan åtgärd snarare

underlätta än försvåra genomgåendet af maturitetsexamen.

Adjunkterna Rådberg, Wsernelius, Gustafsson och Ekstrand uttalade

såsom sin åsigt, att mom. b för klassiska linien skulle utgöras

af »en öfversättning från svenska till latin eller från latin till svenska

enligt lärjungens eget val», och ansago följaktligen, att något femte

skrifprof under inga förhållanden borde ifrågasätta^.

Den muntliga afgångsexamen borde enligt kollegii mening omfatta

för

klassiska linien A: kristendom, latin, grekiska, franska,

matematik, historia-geografi och filosofisk propedevtik;

för klassiska linien B: kristendom, latin, franska, engelska,

matematik, fysik, historia-geografi, och filosofisk propedevtik;

för reallinien: kristendom, franska, engelska, matematik, fysik,

kemi, historia-geografi och filosofisk propedevtik.

Adjunkterna Gustafsson och Bagge uttalade den åsigt, att i den

muntliga afgångsexamen äfven borde ingå pröfning i svenska språket

eller i svensk literaturhistoria.

Tiden för privatisternas muntliga examen bör bestämmas minst

dubbelt så lång som för läroverkens egna lärjungar, och alla afgifter

131

för denna examen böra utgå till samma belopp och på samma sätt,

som komitén föreslagit.

3. Terminsafgifter.

Rörande påläggandet af betydligt förökade terminsafgifter skulle

kollegium helst vilja i allo ansluta sig till professor Sundéns reservation,

da det utan tvifvel vore önskvärdast, om dessa förhöjda afgifter kunde

helt och hållet undvaras. Men om den nödiga förbättringen i elernentarlärarnes

löner icke anses kunna genomföras utan införande

af särskilda terminsafgifter till statsverket, får kollegium framhålla

såsom synnerligen önskvärdt, att dessa afgifter icke måtte bestämmas

högre, än som är oundgängligen nödvändigt för läroverksorganisationens

och löneregleringens genomförande med bibehållande af de statsanslag,

som under de senaste åren utgått till elementarläroverken.

Hvad beträffar procenten af befriade eller lindrade, önskar kollegium,

att den måtte göras så stor, som omständigheterna medgifva,

då erfarenheten visat, att de nu så obetydliga terminsafgifterna endast

kunnat till fullo utgå af ungefär halfva antalet närvarande lärjungar.

Slutligen anhåller ock kollegium att få fästa uppmärksamheten på

den stora vigten deraf, att befrielseprocenten icke bestämmes för

hvarje särskild årsklass, utan att läroverket efter afgiftens storlek

indelas i t. ex. tre afdelningar, en omfattande klasserna 1—3, en

klasserna 4 och 5 samt en de 4 högsta årsklasserna, -och att befrielseprocenten

bestämmes för hvarje af giftsgrupp i sin helhet. Ju större

nemligen området är, desto rättvisare kan fördelningen göras.

4. Helsovården.

I afseende på helsovården får kollegium visserligen tillstyrka

komiténs förslag i så måtto, att vid hvarje läroverk anställes en skolläkare

med aflöning till en del af statsmedel och med den befogenhet,

som må anses skälig och lämplig; men i afseende på skolhygienen i

öfrigt anhåller kollegium att få instämma i de särskilda yttranden i

denna sak, som blifvit afgifna af herr presidenten Forssell och herr

lektor F. Anderson.

Nyköping den 9 Maj 1885.

A Nyköpings högre allmänna läroverks kollegii vägnar

underdånigst

G. V. SCHOTTE,

rektor.

132

Protokoll, hållet i lärarekollegium vid Södertelge pedagogi

den 26 Maj 1885.

Närvarande: pedagogiens inspektor, kontraktsprosten L. J. Linder,

kollega F. A. Björkman och undertecknad.

På grund af Strengnäs domkapitels skrifvelse den 23 December

1884 med anmodan till härvarande lärarekollegium att, derest det

sådant önskade, före den 1 instundande Juni till domkapitlet inkomma

med utlåtande i anledning af läroverkskomiténs betänkande, beslöt

kollegium, som ansåg sig böra uttala sin mening angående en möjligen

blifvande förändring af Södertelge pedagogi och några dermed

sammanhängande frågor, att afgifva följande yttrande.

Beträffande komiténs förslag att ombilda åtskilliga bland de nuvarande

pedagogierna och allmänna läroverken till s. k. kommunalskolor

borde, för vinnande af en väl behöflig erfarenhet, i någon

större stad eu skola upprättas såsom mönster för detta nya slag af

läroverk; något, som ock en komitéledamot, lektor F. Anderson, i

sin reservation förklarat vara nödvändigt. Först sedan det visat sig,

om och i hvad mån en sådan skola motsvarat sitt ändamål, torde

böra ifrågasättas, hvilka bland de nu befintliga läroverken böra

till kommunalskolor förvandlas.

Skulle emellertid eu ombildning redan nu ega rum, så synes,

enär denna enligt förslaget endast skulle omfatta läroverken i städer,

som ej komme att ega allmänt läroverk, en blifvande kommunalskola

böra få rättighet att ordna sin undervisning med afseende så väl på

öfvergång till ett sådant som på direkt utträde i det praktiska lifvet.

Särskild! blir för eu skola i Södertelge denna rättighet behöflig i

följd af det isynnerhet under senare åren jemförelsevis betydande

antalet lärjungar, som, efter afgången från härvarande pedagogi, vid

allmänt läroverk fortsätta sina studier. Af 12 lärjungar, som under

hvardera af åren 1882 och 1883 lemnade pedagogien, öfvergingo

under förra året 6 och under senare 4 till allmänt läroverk. Af 8

under år 1884 afgångna intogos 4 och af 7, som innevarande vårtermin

utgå ur pedagogiens öfverstå klass, ämna 5 söka inträde i

allmänt läroverk. Ett ytterligare skäl för undervisningens ordnande

härstädes med hänsyn till detta förhållande ligger deri, att de fleste

bland de till allmänna läroverken öfvergående äro sådana, hvilkas

föräldrar hafva de största kostnaderna för kommunen och dess skolor,

133

och obilligt vore naturligen, om dessa skulle nödgas bära den drygaste

bördan för en läroanstalt, af hvilken de ej finge något gagn

för sina barn.

Då enligt komiténs mening lärarnes antal bör bero af lärjungarnes,

torde den under åtskilliga år fortgående tillväxten vid Södertelge

pedagogi berättiga till anställande för det närvarande af tre ordinarie

ämneslärare härstädes. Lärjungarnes antal, som under läsåren 1880

—1883 i medeltal utgjorde 35,5, uppgick under läsåret 1883—1884

till de resp. talen 40 och 41 samt har under innevarande läsår ytterligare

stigit till 43 och 45. Ett nu befintligt lärjungeantal, som just

på grund af det ringa omfånget för skolans verksamhet ej kan vara

synnerligen stort, bör väl dock ej vara det enda bestämmande med

afseende på antalet lärare. Lämpligt vore väl att, vid afgörandet om

och till hvilken utsträckning ett läroverk bör på eu plats finnas,

beakta äfven andra omständigheter, såsom om platsen redan eger

någon betjrdenhet, om den är stadd i en framåtgående utveckling,

om den är i sanitärt afseende tillfredsställande m. m. Tages hänsyn

till sådana förhållanden, så skola helt visst få ställen befinnas för en

ej alltför obetydlig läroanstalt mera tjenliga än Södertelge.

Komiténs förslag att vid de blifvande kommunalskolorna anställa

en å två lärare med folkskolelärarekompetens, under det deremot

skärpta vilkor skulle stadgas för behörighet till adjunktstjensterna

vid de allmänna läroverken, synes ej vara till kommunalskolornas

båtnad. Om än verkande under friare former, torde väl dessa ej böra

förete alltför väsentliga olikheter med de allmänna läroverkens nedre

klasser, och blifva de sålunda i behof af lika kunnige lärare.

Södertelge som ofvan.

A. J. It. DANIELSSON.

Justeradt

L. J. Linder.

F. A. Björkman.

Till Konungen.

Härmed får domkapitlet i underdånighet öfverlemna protokollsutdrag,

innehållande genom Kongl. ecklesiastikdepartementets skrifvelse

den 12 sistlidne December infordradt yttrande öfver läroverkskomiténs

den 25 Augusti 1884 afgifna underdåniga betänkande,

jemte till detta yttrande såsom bilaga fogadt särskild! yttrande af h. h.

biskopen samt från kollegierna vid allmänna läroverken i Yesterås,

Falun och Sala samt vid pedagogierna i Köping och Hedemora till

domkapitlet ingifna yttranden öfver nämnda betänkande.

Yesterås domkapitel den 19 Augusti 1885.

Underdånigst

GOTTFRID BILLING.

Ludvig Mossberg. I). A. Sundén. Th. Billberg.

J. Janzon.

Utdrag af protokollet, hållet i domkapitlet i Vesterås

den 19 Augusti 1885.

S. D. § 20. Sedan, på grund af Kongl. ecklesiastikdepartementets

skrifvelse den 12 December 1884, tillfälle lemnats läroverkskollegierna

inom Yesterås stift att afgifva yttranden öfver läroverkskomiténs

den 25 Augusti 1884 afgifna underdåniga utlåtande och

förslag angående organisationen af rikets allmänna läroverk och dermed

sammanhängande frågor, samt från kollegierna vid allmänna

135

läroverken i Vesterås, Falun och Sala och vid pedagogierna i Köping

och Hedemora hit inkomna yttranden cirkulerat mellan domkapitlets

herrar ledamöter, och sedan likaledes cirkulerat ett af h. h. biskopen

insändt förberedande skriftligt yttrande, föredrogs nu, för afgifvande

af det genom Kongl. ecklesiastikdepartementets sagda skrifvelse infordrade

underdåniga yttrandet, nämnda läroverkskomités utlåtande

och förslag jemte inkomna yttranden deröfver; och beslöt domkapitlet

att, med hänvisning till den närmare motivering, som i afseende pa

de särskilda punkterna blifvit gifven dels i h. h. biskopens skriftliga

yttrande, dels i det af Yesterås läroverkskollegium afgifna yttrandet

och dels i de läroverkskomiténs betänkande vidfogade reservationer:

l:o) afstyrka komiténs förslag att indraga den nuvarande B-linien

och anordna en frivillig latinkurs på reallinien;

2:o) afstyrka komiténs förslag att uppskjuta katekesens läsning

till 3:e klassen och att inskränka tiden för kristendomsundervisningen

i l:a och 2:a samt 7:e klasserna;

3:o) afstyrka de af komitén föreslagna förändringarna angående

undervisningen i tyska språket;

4:o) afstyrka komiténs förslag till anordning af läroverkens styrelse

;

5:o) till alla delar instämma i Yesterås läroverkskollegii yttrande

angående vilkoren för kompetens till lärareplatser och således i underdånighet

hemställa,

att den nuvarande tudelningen af examen för filosofiska graden

måtte upphäfvas och att blott en examen måtte fordras för att jemte

disputationsprof berättiga till erhållande af filosofisk doktorsgrad,

att denna examen måtte ordnas så, att den utan ytterligare

komplettering kan medföra kompetens till läraretjenster vid de allmänna

läroverken, dock med rättighet för den, som sa önskar, att

komplettera eu förut aflagd examen,

att denna examen måtte innefatta några bestämda ämnen, men

med så vidsträckt valfrihet, som omständigheterna och redan vunnen

erfarenhet lämpligen kunna medgifva och fordra, samt

att särskilt minst godkända insigter i latin måtte fordras af

den, som aflägger examen i kunskapsämnen, hörande till den humanistiska

sektionen;

6:o) tillstyrka kyrkomötets förslag rörande kompetens till adjunktsoch

kollegabefattningar med undervisningsskyldighet i kristendom i

den form, som detta förslag erhållit i professor Sundéns reservation;

7:o) tillstyrka komiténs förslag angående införande af termins

-

136

afgifter till statskassan endast under den förutsättning, att staten

icke på annat och lämpligare sätt kunde bereda tillgång till bestridande

af omkostnaderna för undervisningen;

8:o) tillstyrka läsårets utsträckning till 36 verkliga läsveckor,

så fördelade, att sommarferierna ej i nämnvärd grad. förminskades;

9:o) tillstyrka den af komitén föreslagna indragningen eller

ombildningen af pedagogierna, under förutsättning, dels att bättre

och bestämdare garantier för de föreslagna kommunalskolornas ändamålsenliga

anordnande än de af komitén föreslagna kunna erhållas,

och dels att de ekonomiska förhållandena, på hvilka reservanten,

rektor Borgström, vid talet om den ifrågavarande ombildningen, fäst

uppmärksamheten, kunna på tillfredsställande sätt ordnas;

10:o) instämma i komiténs utlåtande i fråga om första klassens

indragning.

Slutligen ville domkapitlet i underdånighet hemställa, att under

det läsordningen vid våra läroverk i allmänhet tillsvidare förblifver

väsentligen densamma som nu, ett eller några läroverk bildas eller

bland de redan för handen varande utväljas, der verkliga och genomförda

försök göras att på erfarenhetens väg pröfva värdet af eu läsordning,

anlagd efter de kraf, som ifrarne för den klassiska bildningen

uppställa, samt att eu liknande anordning göres för att pröfva

halten af de yrkanden, som frambäras af målsmännen för den reala

bildningen.

Till detta domkapitlets yttrande skulle såsom bilaga fogas h. h.

biskopens särskilda yttrande.

Ut supra

in fidem

J. Janson.

Bilaga till domkapitlets protokoll, innehållande h. h. biskopens

särskilda yttrande.

Ehuru läroverkskomitén ej dertill erhållit direkt uppdrag, har

den dock afgifvit yttrande och förslag om undervisnings- och examensväsende!

vid universiteten. Härtill har den utan tvifvel haft goda

grunder, då å ena sidan ett innerligt sammanhang bör finnas mellan

arbetet i skolan och vid universitetet och å andra sidan icke få af

de klagomål, som framkommit mot det svenska undervisningsväsendet,

137

torde hafva haft sin grund deruti, att det nämnda, önskvärda sammanhanget

ej varit på ett tillfredsställande sätt tillgodosedt.

Bör man alltså hålla komitén räkning för, att den velat hårdt

sammanknyta skol- och universitetsundervisningen, så kan man dock

ej gifva sitt bifall åt det sätt, hvarpå den har velat vinna det i och

för sig önskvärda målet. Tvärtom torde de allvarligaste betänkligheter

böra uttalas mot detta sätt.

Först och främst bör anmärkas, att komitén uti nu ifrågavarande

hänseende, icke mindre än i många andra fall, icke så mycket låtit

sig leda af på erfarenhetens väg vunna resultater som fast mera af

temligen abstrakta termer och, i stället för att bygga på hvad som

redan faktiskt är för handen, uppgjort förslag, hvilka åtminstone för

den närmaste framtiden torde hafva mycket ringa utsigt att vinna

de sakkunniges bifall. Komitén förutsätter för sin föreslagna skolorganisation

en mycket genomgripande förändring af de akademiska

examina. Har den härvid än i de flesta fall kunnat hänvisa till

afgifna yttranden af någon eller några bland dem, hvilka ex officio

uttalat sig rörande universitetsväsendet, så kan den dock ingalunda

stödja sina förslag på en af flertalet bland de sakkunnige uttalad

mening. Det torde ej heller behöfvas någon spådomsförmåga för

att kunna med temligen stark visshet förutsäga, att komiténs förslag

om de akademiska examina skola i väsentliga punkter möta kraftigt

motstånd hos de akademiska myndigheterna. Blifva så dessa myndigheters

motiverade yttranden bestämmande vid det slutliga ordnandet

af examensväsendet vid universiteten, så skulle härmed en

af hufvudgrunderna för den af komitén föreslagna organisationen af

elementarundervisningen vara upprifven och dermed komiténs förslag

också hafva fallit. Komiténs omfattande arbete skulle utan tvifvel

blifvit mera fruktbärande, om det ej gjort till eu förutsättning hvad

som efter all sannolikhet aldrig eller åtminstone ej ännu på länge

blir eu verklighet.

Men äfven i det fall, att komiténs förslag om universitetsexamina

skulle hafva bättre utsigt till framgång, än förhållandena synas antyda,

är dock det sätt, hvarpå komitén på detsamma grundat sitt

förslag om organisationen af elementarundervisningen, egnadt till att

framkalla allvarliga betänkligheter. Jag tänker ej härvid på några

detaljer uti detta organisationsförslag, utan på, så att såga, hela dess

anläggning. Kanske i alla tider, men i synnerhet under de senaste,

har den, som lefvat- och verkat vid våra universitet, förnummit

klagan öfver ett sådant sätt att studera, som ensidigt afse.tt beredelse

138

för en viss bestämd examen. Man bär ansett, att hvad man kallat

ett ensidigt examens- och brödstudium icke rätt väl motsvarat universitetsstudiets

höga uppgift. Kan det ej förnekas, att en dylik

klagan ej sällan sjelf lidit af en viss ensidighet, derför att den i

någon mån förbisett det verkliga värdet af det direkt praktiskt nyttiga

och användbara, och kan det ej heller förnekas, att många unge

män, genom att splittra sina krafter på ett allt för vidsträckt och

brokigt område, ej allenast spilt en dyrbar tid utan äfven härigenom

slutligen blifvit mindre duglige, än de kunnat blifva, för hvad som

blifvit deras hufvudsakliga lifsgerning: så kan det dock lika litet

bestridas, att eu verklig fara ligger uti att neddraga studierna till

ensidig examensläsning och uti att uppskatta värdet i ett intellektuelt

arbete efter den direkta användning, som af det kan göras i en viss

examen och i en viss embetsgerning. Bevis för denna min uppfattning

anser jag mig ej behöfva eller böra här framlägga, då de i

grunden äro desamma som bevisen för bildningens allmänna värde.

Jag vill så mycket kraftigare betona, att farorna af ett ensidigt

examens- och brödstudium måste blifva större, i samma mån som

den bildningssökande ungdomens studium tidigt blir ensidigt rigtadt

på eu viss examen såsom vilkor för en viss embetsgerning. Har jag

ej allt för illa missförstått komiténs betänkande, så kan mot de deri

innehållna förslagen göras den anmärkningen, att de i det stora hela

bäras af syftet att redan i skolan göra studiet till ett ensidigt examensoch

brödstudium. Jag kan ej underlåta alt uttala mina allvarliga

betänkligheter mot hela denna tendens, hvilken, om den vunne framgång,

enligt min uppfattning skulle försämra hela vårt folks intellektuella

arbete och medföra ett sänkande af detta folks allmänna

bildningsnivå.

Det är ej svårt att upptäcka de motiv, som ledt komitén in

på den bana, som nu blifvit antydd, och hvilkens faror säkerligen ej

af komitén helt underskattas. Jag vill ej här fästa mig vid den för

komiténs arbete så starkt bestämmande sträfvan att uppvisa de s. k.

klassiska språkens obehöflighet för allmän bildning och att anordna

elementarundervisningen på ett sådant sätt, att dess resultat skulle

ådagalägga, att latinstudiet vid våra läroverk har ett högst ringa

eller intet värde. I stället vill jag fästa mig vid det aktningsvärda

sträfvandet att på bättre sätt än hittills kombinera elementar- och

universitetsundervisningen. Komitén har, och detta ej utan skäl,

lagt stor vigt vid den ej sällan af universitetslärare'' framburna klagan,

att de nyblifna studenterna ej äro tillräckligt förberedda lör att del

-

139

taga i den akademiska undervisningen. Utgår man ifrån antagandet,

att denna klagan är befogad och således pekar på ett verkligt missförhållande,

så blir fråga om hvad som kan vara grunden till detta

och huru detsamma skall kunna afhjelpas. Utan att underskatta

värdet af komiténs sätt att utreda denna fråga, vill jag dock påpeka

ett och annat af komitén antingen förbisedt eller för litet betonadt.

Det synes, som om en större uppmärksamhet bort egnas åt den omständigheten,

att år 1869 läroverkens lägsta klass indrogs. Visserligen

var meningen, att i och med detsamma inträdesfordringarna för

den nya l:a klassen skulle blifva desamma som för dittills varande

2:a klassen, men bekant är, att dessa fordringar faktiskt blifvit nedprutade

och att såsom en konseqvens häraf inträffat, att i sjelfva

verket från elementarundervisningen afskurits den högsta klassen.

Man kan derför säga, att våra såsom mogne förklarade ynglingar

under samma tiden saknat den, särskildt uti nu ifrågavarande hänseende,

synnerligen vigtiga undervisning, som förr meddelats under

sista skolåret.

På samma gång som elementarundervisningen genom nu antydda

förhållande mist något i hvad jag vågar kalla dess vetenskapliga halt,

torde universitetsundervisningen utvecklat sig i en motsatt rigtning.

Möjligen tager jag fel, men jag tror ej så vara förhållandet, då jagsäger,

att de akademiska föreläsningarna blifvit allt mindre elementarundervisande

och allt mera rent vetenskapliga undersökningar. Att

detta, åtminstone från en sida sedt, innebär en berömmelse för arbetet

vid universiteten, lär ingen bestrida; men lika visst är, att det

än ytterligare vidgat klyftan mellan elementarskolan och högskolan.

Denna klyfta har i sanning redan förut varit tillräckligt vid. Jag

kan ej underlåta uttrycka den meningen, att när man så lifligt

klagar öfver, att nuvarande unga studenter sämre än förra tiders

förmå följa de akademiska föreläsningarna, man i någon mån förgäter

sin egen första studenttid. För min del är jag öfvertygad derom,

att det är en alldeles för högt stäld fordran på elementarläroverken,

att de skola kunna meddela en mogenhet af den beskaffenhet,

att de unga studenterna skulle kunna draga rätt fördel af

de akademiska föreläsningarna, sådana dessa nu hållas. Elementarläroverken

torde aldrig hafva fylt denna fordran, och ännu mindre

lära de komma att göra det, då på samma gång läroämnenas antal

i skolan ökas och de akademiska föreläsningarna bli allt mera fackmessiga

och strängt vetenskapliga.

Men då det nu antydda förhållandet är oroande, så är skäl att

140

göra hvad som göras kan för att hafva dess faror. Komitén har

gjort ett förslag, hvilket går ut på att så mycket som möjligt direkt

bereda för en viss klass af akademiska föreläsningar genom att meddela

våra ynglingar så mycket som möjligt kunskapsmaterial i en

viss branch. Jag har redan antydt, hvarför jag hyser betänkligheter

mot den af komitén anvisade utvägen. Icke skulle den heller, efter

min mening, leda till åsyftadt resultat. Det är ej brist på kunskapsmaterial,

som vållar den största olägenheten. Vore så fallet, skulle

det omtalade missförhållandet ej vara så farligt. Betänkligare är

bristen på förmåga af sjelfständigt intellektuel! arbete. I korthet vill

jag formulera det öfverklagade missförhållandet sålunda: våra unga

studenter beredas i elementarläroverken allt för litet för sjelfständigt

intellektuelt arbete och den akademiska undervisningen lemnar dem

allt för ringa understödjande handräckning vid deras universitetsstudier.

År denna min uppfattning vigtig, så inses lätt, i hvilken rigtning

jag anser undervisningen vid våra högre och lägre läroverk böra

reformeras. Jag tror ej, att hufvudvigten ligger på att få något af de

ämnen, som hittills varit grundläggande i elementarundervisningen,

undanskjutet och ersatt af något annat. Betydelsefullare är, att

sättet för undervisningen blir ett annat. Och för att i korthet uttrycka

min mening i detta hänseende, vill jag säga, att, för att bättre

än hittills kombinera undervisningen vid elementarläroverket och vid

universitetet, nödvändigt torde vara, att undervisningen på elementarläroverkets

högsta stadier erhåller en form, som närmar sig den

akademiska, och att universitetet mottager och leder de nya studenterna

med en undervisning, som mera än hittills närmar sig formen

för elementarundervisningen. Jag anhåller, att få något närmare utreda

meningen i denna fordran.

När undervisningsämnena i våra skolor ökats, utan att på samma

gång kurserna i förutvarande ämnen proportionsvis minskats, har det''

varit eu nödvändighet att i någon mån ändra undervisningssättet.

Ingen bör neka värdet af den ökade pedagogiska bildning, som kommit

senare tiders elementarlärare till del. Utan tvifvel hafva våra

läroverk deraf hemtat gagn. Men denna fördel har dock ej kunnat

undanrödja alla farorna af läroämnenas hopande. Jag vill här fästa

mig blott vid en. För att ynglingarne må kunna medhinna sina

många kurser har man måst bereda dem hvarjehanda lättnad vid

deras sjelfarbete. På många olika sätt har den så kallade preparationen

blifvit bedrifven, och utan att dermed vilja bryta stafven öfver

allt hvad preparation heter, vågar jag uttala den mening, att den

-

141

samma i det stora hela visserligen gagnat i afseeende på ^proppande

af allehanda kunskapsmaterial, men deremot haft bestämdt menligt

inflytande på lärjungarnes förmåga af sjelfarbete. Föregående tiders

nyvordna studenter saknade allehanda kunskaper, som nutidens unga

studenter besitta, men de förre hade, efter hvad jag tror, under sin

skoltid mera arbetat sj elfva och förvärfvat sig en större mognad för

fritt och sjelfständigt studium än de sist nämnda. Det synes derför

vara en vigtig uppgift för en omorganisation af skolundervisningen

att sörja för, att våra ynglingar redan i skolan må läras, till och

vänjas vid att mera än hittills arbeta fritt på egen hand. För detta

syftes uppnående har man försökt anordningen med vissa lofdagar i

månaden för de högre klasserna. Erfarenheten torde hafva visat, att

denna anordning åtminstone i sin nuvarande gestalt ej motsvarat de

de vid densamma hysta förhoppningarna. Utan att inlåta mig på

närmare detaljer, vill jag såsom min åsigt framhålla, att det vore

önskligt, om undervisningen i de högre klasserna samlade sig mindre

kring lexläsning än kring kursläsning, mindre kring förhör af daglexor

än kring undersökning af det sätt, hvarpå något större kurser

blifvit fritt tillegnade.

Om det är önskligt, att skolstudium under de sista skolåren

komme att mera än hittills likna universitetsstudierna, så är det icke

mindre önskligt, att undervisningssättet vid universiteten i någon

mån förändrades till större likhet med metoden för skolundervisningen.

Det är ej en lätt sak för universitetet att fylla den dubbla uppgiften

att å ena sidan vara en vetenskaplig anstalt och å den andra en

undervisningsanstalt, att å ena sidan genom strängt vetenskapliga

undersökningar föra vetenskapen framåt och å andra sidan meddela

de vunna vetenskapliga resultaten till praktiskt gagn för dem, som

skola bildas till statens eller kyrkans embetsman. Den, som sjelf

varit akademisk lärare, har nog ej kunnat undgå att känna, att föreläsningarna

i sin nuvarande form ej rätt väl lämpa sig för den dubbla

uppgiftens lösande. Dertill kommer, att en lärare, som blott är

föreläsare, kommer i alldeles för liten personlig beröring med sina

lärjungar för att kunna på tillfredsställande sätt öfva inflytande på

och lemna handräckning åt, särslrildt de yngre, studenternas studier.

Skola föreläsningarna fylla den med dessa afsedda undervisningsuppgiften,

torde derför vara nödvändigt dels att några af dem hos oss,

såsom vid åtskilliga andra länders universitet, meddela verkliga begränsade

kurser, och dels att de förbindas med i en eller annan form

anordnade förhör eller examinator!er eller öfningar, hvilka ej blott

142

undersöka, huru undervisningen blifvit följd, utan äfven gifva åt den

studerande ungdomen en väl behöflig hjelp och ledning vid dess eget

arbete. Vid sidan om dessa kursföreläsningar kunde nog rum beredas

för sådana föreläsningar, hvilka, såsom sj elfva varande vetenskapliga

undersökningar, skulle få de längst komna studenterna till

åhörare och skulle blifva i hög grad gagnande för dem, som hafva

förmåga och kallelse till att bli vetenskapsmän.

Det nu anförda har velat antyda, huru det önskvärda sammanhanget

mellan elementar- och universitetsundervisningen efter min

mening snarast torde kunna vinnas. Onskligt hade varit, att komitén,

mera än som skett, fäst sin uppmärksamhet vid den här antydda

synpunkten, då den velat bota det öfverklagade förhållandet, att de

mogne förklarade skolyngiingarne ej äro tillräckligt mogna studenter.

I detta sammanhang torde några få ord böra sägas om komiténs

förslag rörande det akademiska examensväsende!. Då de akademiska

myndigheterna säkerligen härom komma att afgifva uttömmande betänkanden,

så vill jag inskränka mig till frågan om den filosofiska graden,

såsom mycket nära berörande elementarläroverken. Hvad man

än i öfrigt må säga om den forna gradens tudelning (i en kandidatoch

licentiatexamen, så torde alla derom vara ense, att densamma

haft till följd, att öfver hufvud taget de nuvarande filosofie kandidaterna

hafva en lägre vetenskaplig bildning än de, som blefvo kandidater

eller doktorer före tudelningen, men att de nuvarande licentiaterna,

hvar och en inom sitt speciella fack, i allmänhet intaga en

högre vetenskaplig ståndpunkt än förra tiders filosofie doktorer. Då

det nu endast är ett fåtal kandidater, som blifva licentiater, så bör

det vara obestridligt, att genom den nämnda tudelningen flertalets

bland elementarlärare vetenskapliga bildningsnivå blifvit eller blifver

lägre än fordom. En stor fråga är, om icke detta innebär en verklig

national förlust och om icke det för den skull vore en fördel att upphäfva

tudelniuaren.

Åtskilliga andra betänkligheter vid nu gällande ordning tyckas

tala för ett sådant upphäfvande. De. bästa grunder för tudelningen

hemtas från den vetenskapliga duglighet, som blifvit ådagalagd af

licentiaterna i deras gradualafhandlingar. Men till och med denna

vetenskapliga duglighet kan hafva sina betänkligheter med sig. Licentiaten

är specialist och är i fara att blifva ensidig. Alltför tidigt

lockas han till att åt sig utvälja ett visst fackstudium, och när allt

hans arbete från början samlar sig kring detta, kommer han sällan

i besittning af den allmänna humanistiskt vetenskapliga bildning, som

143

innehades af de bättre utrustade bland filosofie doktorerna enligt

1853 års stadga.

Det torde ock kunna ifrågasättas, om fackstudier i den omfattning,

som fordras särskildt af en licentiat inom den humanistiska

sektionen, äro lämpliga examensstudier. De förutsätta ett arbete, som

förr ansågs tillhöra de till docenter utnämnda filosofie doktorerna.

För min del tror jag, att mycket af det arbete, som nu förlägges

inom examenstiden, hade en vida lämpligare plats efter densammas

slut. Examina böra afläggas af ungdomen och icke af redan till

mognad ålder komne män, och de böra ej undersöka, om examinanderna

sedan blifvit lärde vetenskapsmän i en viss specialitet, utan

om de i allmänhet röja ett sådant intellektuelt gry, att de kunna

på egen hand utveckla sig till vetenskapsmän i en viss rigtning.

Med det nu anförda sammanhänger nära en annan olägenhet vid nuvarande

ordning. Tudelningen af den filosofiska graden har medfört

en förlängning af studietiden. De dubbla examina med allt sitt tillbehör

af tentamina, tentamensoro och tentamenshvila, med kandidatexamens

många obligatoriska ämnen och med omständligheten af

licentiatstudierna och lic-entiataf han dlingen kräfva eu allt för lång

tid. Det är faktiskt, att åtminstone vid vårt ena universitet nuvarande

kandidatexamen i medeltal fordrar en tid af fyra år, och att

filosofie doktorerna inom den humanistiska sektionen haft en akademisk

studietid af mellan 9 och 10 år.

Att ej så lång studietid behöfves såsom förberedelse för gagnande

verksamhet inom elementarläroverken, torde vara oemotsägligt, och

redan detta är ett vigtigt skäl för en förändring, då de flesta licentiater

ej förbereda sig för någon annan verksamhet än denna. Allra

minst behöfves den omständliga och speciella licentiatexamen för att

med skicklighet uppehålla adjunktsundervisniug. Och dock lär det

väl blifva allt vanligare —• i samma mån licentiatexamen blir allmän

— att licentiater måste nöja sig med adjunktsplatser vid våra

läroverk. Det är icke ens sagdt, att de blifvande skollärarne bli

dugligare i sin lifsgerning derigenom, att de egnat så lång tid af

sitt lif åt universitetsstudier. De många åren vid universitetet låta

dem sent komma i praktisk tjenstgöring; ungdomslifligheten är förbi,

men anspråken större, modet och hågen och tålamodet mindre. Men

skolan behöfver lika mycket bildsamma och mångsidigt användbara

som mogna och stadgade lärare. I de flesta fall är doktorn — hvad

som har menligt inflytande ej blott på honom personligen utan äfven

på hans verksamhet såsom lärare — derutinnan mycket sämre stäld

144

än kandidaten skulle varit 5 å 6 år förut, att han åsamkat sig stora

skulder vid universitetet. Mången, som förutser detta, besluter sig

likväl för att taga licentiatexamen, för att ej få stanna på adjunktsplatsen,

helst äfven den kandidatexamen, som berättigar till sådan

befordran, är dryg nog med sina 6 obligatoriska ämnen.

Jag kar betraktat den filosofiska gradens tudelning hufvudsakligen

från synpunkten af dess betydelse för elementarlärarebildningen.

Äfven från andra synpunkter sedd, ger den anledning till betänkligheter.

Vållar den t. ex. ej stora olägenheter vid den akademiska

undervisningen i dennas nuvarande form? Det är mycket svårt att

i samma föreläsningskurser se till godo på samma gång de blifvande

kandidaterna och de blifvande licentiaterna. Följden af densamma

har ock blifvit, att föreläsningarna inom den filosofiska fakulteten,

oaktadt sin ofta stora förträfflighet, efter 1870 af de studerande besökas

långt mindre än före denna tid. De blifvande kandidaterna

anse sig ej ha tid till att höra föreläsningar, och de blifvande licentiaternas

fackstudier gå ofta i en så speciel rigtning med afseende

på licentiatafhandlingen, att föreläsaren icke lätt träffar flere studerande,

som hafva samma önskningar.

Slutligen må erinras om den skada, som tudelningeu af den

filosofiska graden medfört åt studierna inom de öfriga fakulteterna.

Det har blifvit och blifver säkerligen allt mera sällsynt, att de, som

ämna studera inom de högre fakulteterna, dertill bereda sig genom

filosofie doktorats förvärfvande. Man kan ej numera begära, knappast

ens önska det, sedan härtill fordras en så lång studietid. Förr

var det deremot vanligt, att de flesta bättre begåfvade och lifligare

intresserade studerande förvärfvade filosofisk grad, innan de t. ex.

började studera teologi eller medicin. I dess ställe tagas nu preliminärexamina.

Den förlust i allmän humanistisk bildning, som härmed

vållas våra embetsmän i kyrka och stat och våra akademiska

lärare i de högre fakulteterna, torde ej böra uppskattas ringa.

Alla dessa anmärkningar mot 1870 års system äro lika många

skäl för en examen med fordringar ungefär midt emellan fordringarna

för de båda nuvarande examina. Huruvida deremot den af komitén

föreslagna formen för en sådan examen kan vara lämplig, vågar jag

ej bedöma, och torde omdöme häröfver ej heller af mig förväntas.

Sådant lär väl varda afgifvet af filosofiska fakulterna vid våra universitet.

I spetsen för sitt betänkande sätter komitén en ganska vidlyftig

framställning om »latinets ställning vid Sveriges offentliga undervis

-

145

ningsanstalter». Denna framställning innehåller det djupaste motivet

för komiténs organisationsförslag i det hela. Motivet har varit att

så mycket som möjligt inskränka latinets läsande vid våra läroverk.

Samlande och upprepande hvad som långt förut blifvit från skilda

håll sagdt för att bevisa, att latinläsningen hvarken är nödvändig

eller nyttig för flertalet af den bildningssökande ungdomen, har komitén

gjort hvad den kunnat för att taga bort intresset för latinstudiet

vid de svenska läroverken. Komiténs deduktion^ torde dock

ej hafva någon synnerligen öfvertygande kraft för andra än dem,

som redan på förhand i det ifrågavarande spörsmålet intaga en ståndpunkt

liknande komitémajoritetens. Blefve deremot de af komitén

framlagda förslagen om latinläsningen i våra läroverk verkligen genomförda

och tillämpade, så torde resultatet deraf blifva, att många

komma att medgifva, att frukterna af skolundervisningen i latin

blifva så obetydliga, att man kan hafva goda grunder att utstryka

den ur lässchemat. Har syftet med komiténs förslag om latinets

framtida ställning vid läroverken varit att bana väg för den opinionen,

att latinet gerna kan utstrykas från lässchemat, så kan jag ej annat

än anse förslaget vara ganska lyckligt funnet. Komitén föreslår den

nuvarande B-liniens borttagande och införande af en smula valfri

latinläsning på reallinien. Jag förmodar, att ganska få sakkunniga

personer utanför kretsen af komitémajoriteten skola kunna bibringas

den optimistiska meningen, att något verkligt gagn skulle kunna

komma, af hvad jag för korthetens skull vill kalla reallatinet i skolorna.

Man kan väl taga för temligen afgjordt, att inom en kort

framtid de allra flesta skulle bli öfvertygade om dess gagnlöshet, och

att nästa skolkoinité med bästa utsigt om bifall skulle föreslå dess

bortskaffande. Då vore komiténs önskningsmål, B-liniens afskaffande,

uppnådt. Dess eget förslag kan nemligen sägas innehålla ej så

mycket denna linies afskaffande som dess förvandlande till en reallinie

med en smula tekniskt reallatin.

Såsom ett slags ersättning för den nuvarande B-linien skulle,

enligt komitén, alla de, som verkligen läsa latin — reallatinarne

kunna ej höjas genom detta — tvingas att äfven läsa grekiska. Men

komitén anmärker, att så anlagda skolstudier skulle ej vara nödvändiga

för någon annan embetsexamen än prestexamen. Om nu våra

skolynglingar blefve genomträngda af samma anda, som enligt komiténs

förslag skulle genomgå hela skolorganisationen, och redan i skolan

börja embetsexamensstudierna, så skulle vid inträdet i skolans fjerde

klass inga andra välja A-linien än de, som redan vid så unga år

10

é

146

bestämt sig för att blifva antingen prester eller klassiska filologer.

Att deras antal skulle blifva helt ringa, lär ingen betvifla. En härnäst

sammanträdande läroverkskomité skulle då med goda utsigter

om framgång kunna yrka på latinets utstrykande ur lässchemat,

motiverande sitt yrkande med hänvisning till, att ett så ringa antal

ynglingar begagnade sig af den så dyrbara undervisningen i klassiska

språk, och med åberopande af komiténs yttrande: »till den blifvande

prestens specialstudier har skolan lika litet att taga hänsyn som till de

för andra lefnadsbanor erforderliga fackstudier». Lika lämplig som den

af komitén föreslagna anordningen af latinstudiet vid våra läroverk

skulle vara, om detta afsåge att bevisa sin egen obehöflighet och olämplighet,

lika betänklig synes den vara, om den betraktas från synpunkten

af sin gagnelighet för våra lärjungars intellektuella uppfostran. Jag

vill ej försöka att bemöta komiténs vidlyftiga försök att vederlägga

alla påståenden om latinets förträfflighet och behöflighet såsom skolämne.

En sådan vederläggning kommer utan tvifvel att försökas af

de dertill mest kompetente personer i vårt land. Jag vill ej heller

bestrida, att latinundervisningen med sina nuvarande prof kanske bör

förändras och möjligen inskränkas. Hufvudsakligen från blott en

synpunkt vill jag hemta motiv för mitt afstyrkande af komiténs förslag

att indraga den nuvarande B-linien. Detta förslag synes mig

vara i hög grad betänkligt, derför att det ej stöder sig på, utan abstraherar

från all hittills vunnen erfarenhet och derför att det afser

att göra våra skolor till ett fält för experiment, hvilka ej äro begrundade

genom något annat än genom af vederbörande sjelfva gjorda

antaganden och teorier. Sjelf medgifver komitén, att »äfven om ej

en under århundraden insamlad pedagogisk erfarenhet gåfve åt latinundervisningen

fasthet och styrka, skulle helt visst den omvårdnad,

man vid Sveriges offentliga skolor, från de lägsta till och med de

högsta, egnat och fortfarande egnar åt densamma i jemförelse med

åt undervisningen i de moderna språken, vara fullt tillräcklig att betinga

åt den förra en stor öfverlägsenhet öfver den senare». Bortser

man från påståendet, att äfven i de lägsta skolorna, der dock intet

latin läres, omvårdnad egnas åt latinundervisningen, så måste det

nog af alla medgifvas, att detta komiténs yttrande är fullkomligt

sant. Nu kan det vara en möjlighet, att senare århundraden (eller

en kortare tid) insamlat pedagogisk erfarenhet i undervisningen uti

andra ämnen, och sedan man egnat åt denna en omvårdnad, som

liknar den, som nu kommit latinundervisningen till del, något af

dessa ämnen skulle kunna remplacera latinet. Men om äfven denna

147

möjlighet hade all trolighet för sig, så är det dock ej ännu något

annat än eu möjlighet, och att på densamma grunda hela den allmänna

skolorganisationen, synes vara ett mycket farligt experiment.

Det skulle innebära ett bortkastande af något, som man redan vunnit,

för att sträcka sig efter något ganska ovisst. Det skulle ej kunna

undgå att åtminstone för en ej så alldeles kort framtid verka skadligt

på skolundervisningen. Finnas tillräckliga grunder för experimenterande,

så bör man väl betydligt mera, än komitén föreslagit,

inskränka experimentet och anställa detsamma vid ett eller annat

läroverk, men man bör ej för detsammas skull sönderbryta undervisningsschemat

vid alla läroverken. Till fördel för sitt förslag har

komitén ej ens att åberopa någon allmännare opinion. Jag talar ej

här om opinionen hos de myndigheter, som hittills plägat anses såsom

sakkunniga; ej ens den så kallade »allmänna opinionen» har anvisat

vägen för komitén. Intet främmande land har vågat gå den af

komitén anvisade vägen, och pluraliteten af våra skolynglingar och

dessas föräldrar har gifvit ett erkännande åt B-linien. Komitén har

väl velat påstå, att detta erkännande är ett nödtvunget, beroende på

de akademiska embetsexaminas anordning; men detta påstående, såsom

ej få andra försäkringar af komitén, synes mig mera vittna om

komiterades egen lifliga öfvertygelse om sina reformförslags befogenhet

än om en på erfarenhetens väg vunnen och bevisad visshet.

När jag således lifligt vill afstyrka B-liniens borttagande, innebär

detta ej något påstående derom, att undervisningsschemat för B-linien

ej kan och bör i någon mån förändras. Fn af komiténs ledamöter,

professor Sundén, har i detta hänseende framlagt ett förslag, som i

flera hänseenden synes vara beaktansvärdt. För egen del vill jag

blott uttala den meningen, att studiet af de lefvande språken skulle

vinna betydligt, om latinläsningen begynte på ett tidigare stadium

och såsom en följd häraf, då latinet ej borde sammanlagdt erhålla

flera timmar än hittills, de lefvande språken erhölle flere timmar i

de högsta klasserna. Jag tror ej, att den verkliga erfarenheten jäfvar

påståendet, att resultatet af läsningen af tyska språket under de första

skolåren är mycket litet uppmuntrande. Den gifver ganska ringa insigter

i tyskan, och den lägger en allt för litet bevänd grund för fortsatt

språkundervisning — det ena som det andra icke minst derför att

tyskläsningen, så vidt jag förnummit, grundligen uttråkar lärjungen.

Icke så litet torde vinnas, redan om blott latinet begynte läsas i

tredje klassen och tyskan till ersättning finge timmar i de högsta

klasserna. Säkerligen skulle tredje klassens lärjungar i verkligheten

148

mindre ansträngas af eu omvexling af latin och tyska än af den

ideliga, tröttande tyskläsningen.

Den andra hufvudafdelningen i komiténs betänkande har till

öfverskrift: »den hygieniska undersökningen af läroverken». På de

resultat, som eu sådan undersökning anses lemna, har komitén i

ganska vigtiga hänseenden grundat sina förslag rörande skolarbetet

och skolornas omvårdnad. Emellertid har komitén uti här ifrågavarande

hänseende ingalunda varit enig inom sig sjelf. Komiténs

ordförande och vice ordförande samt dessutom tvenne öfriga dess ledamöter

hafva anmält sina reservationer. Och dessa gälla ej betydelselösa

detaljer utan sjelfva grundvalarne och hufvudpunkterna i komiténs

utlåtande. Ordföranden ej blott betviflar slutsatsernas öfverensstämmelse

med premisserna, utan anser äfven betydelsen af dessa

senare vara i någon män öfverskattad. Han anser de anförda siffertalen

icke ega någon som helst bindkraft, så vida de ej kunna jemföras

med andra likartade siffertal. Men en sådan jemförelse har ej

anstalts. Han vill derför ej vara med om åtskilliga bland de förslag,

som komitén afgifvit rörande läsordningen och den hygieniska undersökningen

vid läroverken. De öfriga reservanterna instämde i

hufvudsak uti ordförandens anmärkningar. Då dessa synas mig

vara dels af ordföranden och dels af öfriga reservanter klart och

öfvertygande motiverade, anser jag mig ej behöfva eller böra anföra

några vidare skal, hvarför jag lifligt instämmer uti reservanternas

framställningar rörande nu omhandlade punkt. Till det af dem anförda

skulle jag blott vilja tillägga en sak. För så vidt sjelfva den

allmänna tendensen uti en skolordning åtminstone indirekt utöfvar

ett inflytande på skolungdomens uppfostran, anser jag det skola

blifva ohelsosamt, om vår skolordning blefve på det sättet beherskad

af den hygieniska synpunkten, som komitén föreslagit. I det

föregående har jag uttalat mina betänkligheter emot att redan under

de första skolåren vilja lära våra ynglingar idka examens- eller brödstudium.

Jag vill här tillägga, att jag anser det vara mycket betänkligt

att lära dem att redan före sin barndom låta den hygieniska

synpunkten bestämma, huru länge de skola arbeta, äta, leka och

sofva. På detta sätt lär man ej fostra dem till frimodiga och arbetsfriska

ynglingar och män. Snarare än att i skolan införa den så

allmänna, vekliga frågan om hvad man orkar eller icke orkar, borde

man göra hvad man kunde för att lära ungdomen, att det är eu

veklig tids signatur att föra helsovården till lifvets snart sagdt högsta

uppgift.

149

Af det nu anförda framgår, att jag ej anser komitén hafva bevisat

nödvändigheten af de minskningar uti veckans arbetstid, som

den föreslagit. Men detta oafsedt, synes det mig, som om komitén

kunnat hafva tillräckliga grunder för sitt förslag rörande någon förlängning

af läsåret eller förkortning af ferietiden. Gerna vill jag

af flere grunder, hvilka dock ej behöfva anföras, förorda komiténs

förslag att förlänga läsåret med den tid, som åtgår för anställande

af inträdes- och fiyttningspröfningar. 1 detta hänseende skulle jag

till och med vilja gå ett steg längre än komitén och föreslå, att allt

hvad examina heter med sina olika tillbehör ej må räknas in i det

till vissa veckor bestämda läsåret. Af flera skäl synes det vara

lämpligast att endast bestämma af huru många verkliga läsveckor

hvarje läsår skulle bestå och sedan låta vid olika läroverk vexlande

behof afgöra, huru många dagar kunna behöfvas för examina med

hvad med dem sammanhänger. Blir så fråga om, huru många de

verkliga läsveckorna kunna och böra vara, så synes det mig, som om

maximum borde vara 36. Då i dessa ej skulle inräknas, såsom blifvit

nämndt, dagar för examina, afslutningsakter m. m. och ej heller

påsk- och pingstferier, så skulle, med omkring 3 veckors ferier vid

julen och med höstterminens början eu af de sista dagarne i Augusti,

sommarferierna ej behöfva inskränkas. För min del lägger jag

nemligen en viss vigt derpå, att läsningen vid våra läroverk ej utdrages

in i Juni månad väsentligen längre, än nu plägar ske. Åtminstone

i vissa delar af vårt land äro junidagarne före midsommar de

skönaste och särskildt för ungdomen mest upplifvande dagar under

hela året. De äro naturens kraftigaste ungdömsdagar. Under det

att jag således ej vill invända något mot den af komitén föreslagna

förlängningen af läsåret, kan jag deremot ej helt förorda den af

komitén föreslagna fördelningen af detsamma. Jag vill reservera

större delen af Juni åt ferier, men jag anser det ej vara behöfligt

att utvidga påskferierna. Påsken infaller på en tid, då åtminstone

i stora delar af vårt land naturen ej kan utöfva ett på långt när så

uppfriskande inflytande på skolynglingarne som under förra delen af

Juni. Dertill kommer, att den första delen af April är för ungdomen

en mycket beqvämare arbetstid än första delen af Juni.

Behålles eu veckas påskferier, torde detta vara tillräckligt för att

bereda ungdomen tillfälle till att, så att säga, draga andan ungefär

i rnidten af vårterminen.

Komitén har egnat ett särskildt kapitel åt frågan om första

klassens indragning. Jag vill lifligt instämma uti de af komitén

150

härvid uttalade åsigterna, så mycket hellre som det synes mig'' vara

alldeles uppenbart, att en sammanslagning af folkskolan och elementarläroverket,

hvilka, hvar och en för sig, ha en särskild uppgift,

skulle vara i hög grad skadlig för båda dessa institutioner, kanske

allra mest för folkskolan, hvilken genom en dylik sammanslagning

troligtvis skulle neddragas till att blifva ett slags förstuga till elementarläroverket.

Mot den af komitén framlagda undervisningsplanen

hafva redan blifvit uttalade ganska omfattande anmärkningar,

då jag velat reservera mig mot B-liniens borttagande och mot det

sätt, hvarpå komitén gjort den hygieniska synpunkten gällande. Vinner

komiténs undervisningsplan ej framgång, för så vidt den blifvit

bestämd af komiténs uppfattning af latinstudiets betydelse och de

hygieniska krafven, så är den i det hela sönderbruten. Under sådana

förhållanden kunde det synas vara obehöfligt'' att mot den göra

några detaljanmärkningar. Ett par sådana anser jag mig dock böra

framställa. Den första bland dem gäller komiténs förslag rörande

kristendomsundervisningen så väl på skolans lägsta som på hennes

högsta stadier. Icke mindre än tre bland komiténs ledamöter hafva

i afgifna reservationer varnat komitén för att, då den i allmänhet ej

yttrat sig om metodiska anordningar i skolämnena, bestämdt uttala

sig angående ordnandet af kristendomsundervisningen. Sin varning

hafva de motiverat dermed, att komitén icke inom sig egt tillräcklig

sakkunskap för att kunna rörande detta ämne gifva speciella

anvisningar. Komitén har icke följt dessa varningar, men följden

deraf har också blifvit, att de allra flesta sakkunniga skola anse

komitén hafva mycket misslyckats i sina förslag. Lätt ser man hvad

som motiverat komiténs dristighet att just med afseende på det ämne,

som ej hade någon särskild representant i den dock ganska mångtaliga

komitén, inlåta sig på detaljerade pedagogiska anvisningar.

Komitén har velat inskränka kristendomstimmarne vid våra läroverk.

I skolans två lägsta klasser har komitén velat förminska veckotimmarne

för kristendomsundervisning från o till 2 och i de två

högsta klasserna från 2 till 1. Dem, hvilka frukta för sådan förminskning,

tröstar komitén dermed att, »enligt komiténs mening,

efter den föreslagna förlängningen af läsåret det ej bör möta synnerlig

svårighet att i skolans 5 nedersta klasser genomgå katekesen

till samma omfattning som nu», samt dermed att »på den obetydliga

minskningen i de öfverstå klasserna afseende knappast synes vara att

fästa». Dessa tröstegrunder torde vara alldeles tillräckliga för att

ådagalägga, att inom komitén ej funnits tillräcklig erfarenhet rörande

151

kristendomsundervisningen i våra skolor, men deremot alldeles otillräckliga

för att hafva deras farhågor, hvilka hafva dylik erfarenhet

och på grund häraf veta, att det är endast med yttersta nöd, som

man med nu dertill anslagen tid kan medhinna de kurser i kristendomskunskap,

hvilka efter förut gjorda afprutningar redan nu reducerats

till ett omfång, som vida understiger hvad som vore behöflig!,

för att våra ynglingar skulle erhålla en religiös och teologisk bildning,

motsvarande den bildning, som de erhålla i andra afseenden.

Komiténs hänvisning till läsårets förlängning upphäfver ej i ringaste

mån sjelfva faktum, att minskningen blir proportionsvis mycket

betydlig. När komitén annars förordar minskning i timantalet för

något ämne, stöder den sig derpå, att detta i alla fall har så många

timmar. Om komitén användt samma synpunkt i afseende på religionsundervisningen,

skulle den aldrig föreslagit någon minskning i

fråga om den. När man vill fasthålla, att samma kurser skola medhinnas,

synes det vara orimligt att i de 2 lägsta klasserna minska

veckans undervisningstimmar med 33 procent och i de 2 högsta med

50 procent. Komitén hade särskild! i fråga om sistnämnda klasser

ej behof! mera än kasta en blick i t. ex. den kyrkohistoria lärobok,

som der användes, för att finna, att den föreslagna minskningen