SOU 1891:2

UTLÅTANDE^

AF

LÄNSSTYRELSERNA

M. FL.

ÖFVER DET AP KOMITERADE DEN 24 AUGUSTI 1885 AFGIFNA UNDERDÅNIGA

BETÄNKANDE OCH FÖRSLAG TILL

LAG

ANGÅENDE

STADSPLAN och TOMTINDELNING m. m

JEMTE KOMITERADES I ANLEDNING AF NÄMNDA UTLÅTANDEN AFGIFNA YTTRANDE.

STOCKHOLM

ISAAC MARCUS’ BOKTR."AKTIEBOLAG

1886.

I

I. Öfverståthållareembetet.

Till Konungen.

Jemlikt Eders Kongl. Maj:ts nådiga befallning i remiss den 16

Oktober 1885 å remissen vidfogadt förslag till lag angående stadsplan

och tomtindelning m. m., får Öfverståthållareembetet i underdånighet

afgifva utlåtande rörande förslaget.

Af handlingarne i en mängd ärenden, hvilka rörande byggnadslof

i Stockholm dragits under Eders Kongl. Maj:ts nådiga pröfning, lärer

Eders Kongl. Maj:t hafva inhemtat, hurusom vederbörande tomtegare

sökt att få bebygga sina tomter i strid mot den för Stockholm faststälda

stadsplan. Att anledningen härtill mången gång varit begär att

på stadens bekostnad tilltvinga sig fördelar lärer icke kunna bestridas,

och flere gånger har det inträffat att staden, hellre än att vidkännas

oskäligt höga kostnader för förvärfvande af en för stadsplanens genomförande

nödig tomt, nödgats tillåta tomtegaren att bygga i strid mot

stadsplanen.

Det torde vara uppenbart att, i den mån stadens utveckling går

framåt, antalet dylika fall kommer att ökas, hvilket i sin ordning vållar

att i eu framtid antingen stadsplanen delvis eller alldeles omintetgöres,

eller ock staden för densammas genomförande i oförändradt skick får

vidkännas orimligt dryga utgifter. Att råda bot för ett sådant missförhållande

är i hög grad af behofvet påkalladt för alla stadssamhällen,

hvilka i likhet med Stockholm äro stadda i hastigt framåtskridande,

och häraf lärer Eders Kongl. Maj:t äfven finna af hvilken synnerlig

vigt det är att, så fort ske kan, få faststäld en lag, hvarigenom olägenheterna

af vederbörande tomtegares ofvannämnda förfarande så mycket

som möjligt minskas, utan att deras rätt såsom egare till tomterna

trädes alltför nära.

Ifrågavarande lagförslag synes Öfverståthållareembetet vara väl

egnadt att afhjelpa nu påpekade missförhållanden; och då de uppoffringar

lagförslaget förutsätter från tomtegarnes sida för stadsplans

4

genomförande väl kunna anses uppvägas af de fördelar särskild! i det

ökade tomtvärde, som stadsplans genomförande tillskyndar dem, får

Öfverståthållareembetet, som icke har någon väsentlig anmärkning att

framställa mot lagförslagets särskilda stadganden, i underdånighet hemställa,

att lagförslaget måtte varda af Eders Kongl. Maj:t i nåder godkändt.

Underdånigst

GUST. af UGGLAS.

J. Berlin.

Stockholm i Ofverståthållareembetets kansli den 27 Februari 1886.

2. Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Stockholms län.

Till Konungen.

Till underdånig åtlydnad af nådig remiss den 16 sistlidne Oktober

får Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande öfver dervid fogade förslag

till lag angående stadsplan och tomtindelning afgifva det underdåniga

utlåtande, att Eders Kong!. Maj:ts Befallningshafvande ej finner något

mot det väl motiverade förslaget att erinra.

Från magistraterna i Södertelje, Norrtelje, Öregrund och Östhammar

inkomna underdåniga yttranden i ämnet varda härmed i underdånighet

öfverlemnade.

Underdånigst

W. STRÅLE.

Matths Falk.

Stockholm å landskansliet den 12 December 1885.

Magistraten i Södertelje.

Till Konungen.

Öfver det af komiterade den 24 Augusti 1885 afgifna underdåniga

betänkande ocli förslag till lag angående stadsplan och tomtindelning

in. m. får Magistraten härigenom afgifva infordradt underdånigt yttrande.

Redan då nådiga byggnadsstadgan för rikets städer den 8 Maj

1874 trädde i kraft och ännu mera sedan de genom denna stadga föreskrifna

stadsplaner hunnit upprättas, hördes farhåga på flere håll uttalas,

att dessa planer för längre tid skulle komma att såsom en död

bokstaf stanna på papperet utan att medföra de nya gatornas utläggande

på marken, då det skulle blifva för betungande, åtminstone för de

mindre stadssamhällena, att bära de kostnader, som med planernas

genomförande stode i nödvändigt samband, och särskild! beträffande

Södertelje stad har denna farhåga till stor del besannats, då af de

fyra genom den för staden faststälda nya regleringsplanen beslutade

byggnadsqvarteren tvenne, och deribland det största, hittills förblifva

å marken alldeles orörda. Anledningen till ett sådant förhållande torde

såväl här som annorstädes hufvudsakligen varit att söka deruti, att

tomtegare i städerna hittills ansett sig befriade från skyldigheten att

skaffa farväg till sina egoområden och kastat hela denna börda på

kommunerna, för hvilka inlösen af den erforderliga gatumarken oftast

blifvit för kostsam, der marken icke redan egts af staden och upplåtandet

således kunnat ske utan annan penningeutgift än för gatornas

planerande.

Den fordran på tomtegarne, att de i någon mån skola bidraga

att göra tomterne tillgängliga, synes dock vara ganska billig, i all

synnerhet som kostnaden för den å kommunen öfverlåtna gatumarken

i de flesta fall mångdubbelt återvinnes genom det förökade värde,

tomten vinner genom att gränsa till en allmän trafikled. Med tillfredsställelse

måste man derför helsa det nu ifrågavarande lagförslaget, som

i detta hänseende ordnar rättsförhållandet emellan kommunerna och de

enskilde på ett sätt, som borde tillfredsställa äfven tomtegarne, då ju

å motsatta sidan någon skyldighet för kommunerna för närvarande

icke förefinnes att utlägga nya gator annat än i den mån de så finna

6

för godt, men genom det nya lagförslaget äfven samhällets skyldighet

att lösa den mark, hvarmed gata bör enligt stadsplanen vidgas, samt

att utlägga gata blifvit ordnad.

Föreskriften att gatumarken skall åt staden öfverlåtas fri från

inteckning kan väl stundom komma att för tomtegaren medföra besvär

och någon kostnad, men svårighet att få marken frigjord från de

inteckningar, som besvära hela fastigheten, torde icke få befaras kunna

möta från inteckningshafvarnes sida, då den pantsatta fastighetens och

dermed jemväl inteckningshandlingens värde icke kan annat än stiga

derigenom ätt tomten får gränslinie till utlagd gata.

Fn annan omständighet, som i sin mån bidragit att inverka menligt

på stadsplanernas genomförande, har varit den osäkerhet, som hos

byggnadsnämnderna rådt rörande rätt för delegare i nybildad tomt att

å sin tomtdel få uppföra byggnad. Väl har på sådan ansökan nämnden

i många fall gifvit afslag på den grund att sökanden icke visat sig vara

egare till hela den nybildade tomt, hvaraf hans mark utgjorde del, och

dermed har sökanden i de flesta fall låtit sig nöja, men ifrågasättas

kan med skäl, huruvida eu sådan vägran, som väl torde öfverensstämma

med grunderna i byggnadsstadgan, varit fullt rigtig, då någon allmän

föreskrift af civilrättslig natur icke förefinnes, som innebär sådan inskränkning

i tomtegarens rätt att förfoga öfver sin fastighet eller berättigar

honom att lösa de återstående delarne af tomten. Mången

nyreglerad byggnadstomt har hittills fått ligga obegagnad, emedan

egarne till de särskilda stycken mark, hvaraf tomten bildats, icke kunnat

enas om utbyte och någon föreskrift i lag icke bestämt hvem af dem

i sådant hänseende skulle ega företräde, men denna olägenhet har

genom det föreliggande förslaget blifvit på ett lyckligt sätt afhjelpt i

dess § 20, som i detta hänseende tydligt klargör delegarnes rätt gent

emot hvarandra.

Vid alla de tillfällen, då fråga om rätt eller skyldighet att lösa

gatumark eller låta sådan gå i utbyte skall bestämmas eller dervid

förekommande egendomsvärde skall uppskattas, så ock i alla de öfriga

fall, då ersättning skall bestämmas, hafva komiterade föreslagit att

frågan skulle afgöras af en så kallad staclsplanenämnd, bestående af en

ordförande samt fyra ledamöter, de senare af parterne sjelfve utsedde

bland ett större antal redan på förhand och för en längre tid af vederbörande

underrätt utsedde gode män; och enär i andra fall och särskilt

genom domstolarnes i tvistemål meddelade föreskrifter fråga om

bestämmande af ersättningsbelopp och andra värderingar ofta öfverlåtas

åt af parterne utsedde gode män, torde äfven i förevarande fall

en sådan åtgärd vara lämplig, i synnerhet som för gode männens red

-

7

barhet och opartiskhet eu viss trygghet bör ligga deruti, att parterne

nödgas vid valet hålla sig till sådane personer, som af domstolen i

orten på förhand betecknats såsom uppdraget värdige.

SluKl%en v%ar Magistraten, i betraktande af förhållandena här

ijätaden,''"vitsorda komitéledamoten Richerts i särskild reservation uttalade

erfarenhet, att, sedan nya byggnadsstadgan trädt i kraft, benägenheten

att bygga utom städernas planlagda område allt mer tilltagit,

hvarföre önskligt hade varit att några bestämmelser om byggnadssättet

äfven å städernas yttre, ofta rätt stora områden hade meddelats

i sammanhang^ med det nu föreliggande förslaget, åtminstone i afseende

å byggnaders ^afstånd från hvarandra, ty om ock, såsom fallet är för

Södertelje stad, i de särskilda byggnadsordningarne torde kunna införas

den bestämmelsen att de, som vilja bygga å stadens utom stadsplanen

befintliga område, äfven äro skyldige att göra ansökan derom

hos byggnadsnämnden och afvakta dess tillstånd, så kan sådant icke

innebära mera än att byggnadsnämnden är i tillfälle att pröfva den

ifrågasätta byggnadens konstruktion, men i någon undersökning rörande

lämpligheten af husens belägenhet i förhållande till andra byggnader

eller för de platser, på hvilka de skola uppföras, kan byggnadsnämnden

icke ingå, då någon plan för områdets bebyggande icke är uppgjord.

Och att för hela det yttre området uppgöra fullständig stadsplan torde

i de flesta fall möta svårigheter i markens kuperade beskaffenhet och

otjenlighet i öfrigt att bebyggas såsom stad.

Underdånigst

A. F. MARTIN.

JOH. O. WALLIN. GUST. LUNDHOLM. CRISPIN LÖWENHJELM.

Södertelje den 23 November 1885.

3

Magistraten i Norrtelje.

Till Konungen.

Då Magistraten lemnats tillfälle att afgifva yttrande öfver det

betänkande ock förslag till lag angående stadsplan och tomtindelning

m. in., som af särskilde komiterade blifvit upprättadt, får Magistraten

i underdånighet förklara, att den finner förslagen vara af den beskaffenhet

att de kunna, upphöjde till lag, medföra nytta.

Underdånigst

På Magistratens vägnar:

EDV. BEHMER.

Norrtelje den 22 November 1885.

Magistraten i Öregrund.

Till Konungen.

Öfver det af komiterade den 24 Augusti 1885 afgifne underdåniga

betänkande och förslag till lag angående stadsplan och tomtindelning

m. m. får Magistraten härmed i djupaste underdånighet afgifva följande

yttrande.

I likhet med hvad komitéledamoten Herr J. G. Richert i sin afgifne

reservation yttrat, vågar Magistraten såsom sin underdåniga åsigt

framställa att gällande byggnadsstadga äfvensom nu framstälda förslag

möjligen kunna vara tillämpliga för hufvudstaden och andra större

städer inom riket, men snart sagdt omöjliga att tillämpa i en så liten

stad som öregrund.

9

I förhoppning att tillämpningen icke genast behöfde följa, uppgjorde

staden plan för ny stadsdel i så vidsträckt skala, att århundraden

torde förflyta innan hela detta utrymme blifver upptaget, särdeles om

man besinnar det ringa område, som för staden behöfts under de århundraden,

som förflutit sedan staden anlades. Blifver nu staden ålagd

att genast inlösa all den mark, som för denna nya stadsdel erfordras,

är det föga troligt att staden ens kan få upplåna denna summa, och

huru det skall gå med amortering af densamma synes Magistraten mera

än svårt, äfven om staden för denna orsak nödgades eftersätta alla de

öfriga utgifter för stadens framåtskridande, som äro långt vigtigare.

Föreskrifterna i andra kapitlet, om genomförande af stadsplan,

synes Magistraten vara ytterst hårda och för den enskilde betungande,

då han skall afstå mark för gata samt ansvara för att inteckning ej

besvärar dessa områden, hvilket ofta för honom torde vara omöjligt att

verkställa.

I detta lilla samhälle utgöras de flesta byggnaderna af små envåningshus

och egarne till desamme hafva ej råd till sådana påkostnader,

som af förslagets fastställande blefve en följd.

Magistraten vågar derföre i djupaste underdånighet afstyrka bifall

till detta förslag, hvad mindre samhällen beträffar, och hemställa om

ej olika föreskrifter kunde varda meddelade för större samhällen än för

dylika med så liten och så fattig folkmängd som öregrund.

Underdånigst

På Magistratens vägnar:

J. WAHLUND.

V

Öregrund den 8 December 1885.

Magistraten i Östhammar.

Till Konungen.

Öfver det af komiterade den 24 Augusti 1885 afgifna underdåniga

betänkande och förslag till lag angående stadsplan och tomtindelning

2

10

m. m. får Magistraten härmed i djupaste underdånighet afgifva följande

yttrande.

I likhet med hvad komitéledamoten Herr J. G. Richert i sin afgifna

reservation yttrat, vågar Magistraten såsom sin underdåniga

åsigt framställa att gällande byggnadsstadga, äfvensom nu framstälda

förslag möjligen kunna vara tillämpliga för hufvudstaden och andra

större städer inom riket, men snart sagdt omöjliga att tillämpa i en så

liten stad som östhammar.

I förhoppning att tillämpningen icke genast behöfde följa, uppgjorde

staden plan för ny stadsdel i så vidsträckt skala att århundraden

torde förflyta innan hela detta utrymme blifver upptaget, särdeles

om man besinnar det ringa område, som för staden behöfts under de

århundraden, som förflutit sedan staden anlades. Blifver nu staden ålagd

att genast inlösa all den mark, som för denna nya stadsdel erfordras,

är det föga troligt att staden ens kan få upplåna denna summa, och

huru det skall gå med amortering af densamma synes Magistraten mera

än svårt äfven om staden för denna orsak nödgades eftersätta alla de

öfriga utgifter för stadens framåtskridande, som äro långt vigtigare.

Föreskrifterna i andra kapitlet, om genomförande af stadsplan,

synes Magistraten vara ytterst hårda och för den enskilde betungande,

då han skall afstå mark för gata samt ansvara för att inteckning ej

besvärar dessa områden, hvilket ofta för honom torde vara omöjligt ätt

verkställa. I detta lilla samhälle utgöras de flesta byggnaderna af små

envåningshus och egarne till desamma hafva ej råd till sådana påkostnader,

som af förslagets fastställande blefve eu följd.

Magistraten vågar derföre i djupaste underdånighet afstyrka bifall

till detta förslag, hvad mindre samhällen beträffar, och hemställa om

ej olika föreskrifter kunde varda meddelade för större samhällen än för

dylika med så liten och så fattig folkmängd som Östhammar.

Underdånigst

På Magistratens vägnar:

J. WAHLUND.

Östhammar den 8 December 1885.

11

3. Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Upsala län.

Till Konungen.

Till åtlydnad af Eders Kongl. Majds nådiga remiss af den 16

sistlidne Oktober, hvarigenom Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

fått sig törelagdt att afgifva underdånigt utlåtande öfver komiterades

underdåniga betänkande och förslag till lag angående stadsplan och

tomtindelning m. m., får Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande härmed

i underdånighet sig utlåta.

Med fästadt afseende hufvudsakligen å förhållandena sådana de

företett sig inom länets största stadssamhälle — Upsala —, anser sig

Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande ega skäl att instämma i komiterades

uttalande, att den nu gällande expropriationsförfattningens beskaffenhet

orsakat svårigheter vid genomförande af de enligt byggnadsstadgans

föreskrifter uppgjorda stadsplaner och att en förändring af

lagstiftningen härutinnan är af behof påkallad.

Den för Upsala gällande stadsplan har i vissa hänseenden befunnits

så kostsam att genomföra, att staden sett sig nödsakad att i

många fall afstå från rättigheten att expropriera för reglering behöflig

mark och ofta måst tåla, att å sådan mark uppförts byggnader, hvilka

betydligt försvåra eller till en aflägsen framtid uppskjuta möjligheten

att bringa stadsplanen till verkställighet.

Vidare må anföras, att, i följd af den ansenliga tillökning i folkmängd

staden vunnit och det deraf föranledda behof af nya bostäder

synnerligast för den arbetande, mindre bemedlade folkklassen, flere

nya stadsdelar uppstått utom det planlagda området. Fritagna från

byggnadsstadgans och stadsplanens fordringar på ändamålsenligt och

planmessigt byggnadssätt, lemna dessa stadsdelar mycket öfrigt att

önska, synnerligast i sanitärt hänseende och med hänsyn till trygghet

mot eldsolyckor. Att söka förekomma de verkliga samhällsvådor, som

dylika stadsdelar kunna medföra, är för samhället en nödvändighet,

som snart nog fordrar ett kraftigt ingripande, och dervid torde ej annat

medel finnas att tillgå, än att planlägga jemväl dessa områden. Förslag

härutinnan har ej saknats. Men i betraktande af svårigheterna

för den nuvarande stadsplanens genomförande har man ej ansett sig

12

kunna ytterligare öka dessa svårigheter genom att utsträcka stadsplanen.

Och faran för hvad en komitéledamot — Majoren Richert —

i sin reservation anfört om s. k. ruckelstäder qvarstår oförminskad.

Att dessa förhållanden ega sin motsvarighet inom andra städer

och stadslika samhällen, har Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

skäl att antaga.

Till afhjelpande af de svårigheter samt den oordning och oreda,

som sålunda temligen allmänt råder i fråga om städers och liknande

samhällens bebyggande, skulle det föreliggande förslaget, upphöjdt till

lag, tvifvelsutan visa sig verksamt. De principer, hvarpå detsamma

är bygdt, förefalla väl vid ett första betraktande väsentligen inkräktande

på, egande- och dispositionsrätten till enskild mark. Men betänkligheterna

måste falla, då man besinnar de höga anspråk, som af samfundsandan

i nutidens städer ställas på sundhet och största möjliga trygghet

mot eldsolyckor samt utrymme, beqvämlighet, omvexling och prydlighet

i bebyggandet — anspråk, hvilka väl kunna förklara, att de

rättsliga gränserna mellan de allmänna och de enskilda intressena numera

måste uppdragas annorlunda än under en förgången tid.

Beträffande några lagrum i förslaget har dock Eders Kongl. Maj:ts

Befallningshafvande ansett sig böra uttala några erinringar.

Hvad i 4 § stadgas om att »förbindelsen skall intagas i rättens

inteckningsprotokoll» torde böra formuleras i öfverensstämmelse med

uttryckssättet i inteckningslagens 55 § angående inteckning af servitut.

Det i 8 § förekommande uttrycket »bebygga tomt åt gata»

torde erfordra ett förtydligande. Klart är väl, att paragrafens stadgande

ej kan föranleda dertill, att då tomt ligger vid tvenne gator, den ena

öppnad och den andra icke öppnad till allmänt begagnande, tomtegare,

som vill bebygga tomten endast åt den redan öppnade gatan, ej är

skyldig att utan ersättning afstå mark till den nya gatan. Men i händelse

tomtegaren skulle vilja bygga inne ä tomten, torde tvist lätt uppstå,

huruvida han anses bygga åt den ena eller andra gatan.

Någon bestämmelse i sådant fall saknas i lagen, men förslagets

mening är tydlig sådan den framgår af motiven till lagförslaget. Frågans

afgörande är tydligen beroende på, åt hvilken gata utfartsväg till

tomten kommer att förläggas. På grund häraf och då det ej torde

vara utan vigt, att lagstiftarens grundtanke får sitt uttryck i sjelfva

lagtexten, torde paragrafens första sats böra få exempelvis följande

lydelse:

»Vill någon bebygga tomt med utfartsväg åt gata, som--o. s. v.»

I 3 mom. af 8 § bestämmes, att gatumarken skall, då den

afträdes, lemnas fri från byggnader. Detta stadgande skulle i tillämp

-

13

ningen otvifvelaktigt komma att i många fall förorsaka tomtegare ej

ringa förluster och skada och torde böra ur förslaget utgå. Har, såsom

ej sällan inträffat, samhället under nu gällande lagstiftning förklarat

sig ej vilja inlösa till allmän plats afsedd mark och dennas egare derå

uppfört byggnad, så synes såväl rätt som billighet fordra, att, om

marken enligt 8 § till samhället öfverlåtes, egaren undfår ersättning

för de byggnader, han sålunda i god tro uppfört. Endast å den, som

olofligen bebyggt blifvande gatumark, torde det föreslagna stadgandet

böra tillämpas.

Till säkerhet för inteckningshafvare är i 38 § föreskrifvet, att,

i fall beloppet af ersättning för öfverlåten mark blifvit bestämdt utan

förrättning genom öfverenskommelse mellan ersättningstagande och den,

som ersättning gifvit, inteckningshafvare, som förmenar värdet vara

för lågt beräknadt, är berättigad att, der ej full liqvid för hans fordran

honom lemnas, äska jordens uppskattning af stadsplanenämnd. Någon

bestämmelse om den tid, inom hvilken ett sådant yrkande kan göras

gällande, saknas i förslaget. Härom anser sig Eders Kongl. Maj:ts

Befallningshafvande böra erinra, enär det synes vara för den ersättningsskyldige

af vigt att ej behöfva afvakta vanlig tioårspreskription,

och det å andra sidan icke är för inteckningshafvare obilligt eller rättsvidrig!

att nödgas inom kortare tid bevaka sin rätt.

I öfrigt har, för så vidt Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

haft tid och tillfälle att granska det föreliggande förslaget, Eders Kongl.

Maj:ts Befallningshafvande funnit detsamma vara med följdugtighet och

fullständighet uppstäldt.

Underdånigst

A. HAMILTON.

P. H. Löfquist.

Landskanslist i Upsala den 14 December 1885.

14

4. Kong!. Maj:ts Befallningshafvande i Södermanlands län.

Till Konungen.

Sedan genom nådig remiss den 16 näst.lidne Oktober det blifvit

Eders Kong!. Maj:ts Befallningshafvande anbefaldt att inkomma med

underdånigt utlåtande öfver ett af dertill utsedde komiterade afgifvet

förslag till lag angående stadsplan och tomtindelning m. ro., får Landshöfdingeembetet,

som i anseende till andra trägna embetsgöromål icke

under den föresätta tiden medhunnit egna sagde arbete en fullt genomgående

granskning, härmed i underdånighet sammanfatta de anmärkningar,

hvartill det ifrågavarande förslaget gifvit Landshöfdingeembetet

anledning.

Såsom i motiven till samma förslag framhålles, åsyftar detta, bland

annat, till underlättande af faststälda stadsplaners genomförande, att

genom nya stadganden af civillags natur hindra den enskilde jordegaren

att annorlunda än i öfverensstämmelse med gällande stadsplan bebygga

den del af hans område, som ingått i denna plan, äfven om fråga om

densammas genomförande å samma område icke ännu uppstått. Denna

nya, uti den enskildes eganderätt så väsentligt ingripande rättsregel,

hvilken i § 2 af förslaget uttryekes sålunda, att, sedan stadsplan blifvit

faststäld, egaren icke får verkställa nybyggnad eller till nybyggnad

hänförlig ändring af befintligt hus å mark, som skall ingå i gata, eller

å del af egoområde, som efter afskiljande af hvad till gata skall utläggas

icke utgör ändamålsenlig byggnadstomt, kan hafva sitt berättigande

i fråga om hufvudstaden, från förhållandena hvaruti den antagligen

leder sitt ursprung, äfvensom måhända beträffande Göteborg och

Malmö, men synes Landshöfdingeembetet för rikets samtliga öfriga

städer och andra orter, för hvilka stadsplaner skola gälla, icke vara af

något behof påkallad. I allmänhet torde dessa, hvad ock i motiven för

lagförslaget antydes, fått för sig faststälda ganska omfattande stadsplaner,

hvilkas genomförande utan tvifvel kommer att fordra en lång

följd af år. Och att under hela denna tidrymd lägga en sådan hämsko, som

förslaget innebär, på den enskilde jordegarens rätt att förfoga öfver sin

mark, endast för det eventuella ändamålet att i en oviss framtid nödgas

15

hålla samhället eu del deraf till hända, synes Landshöfdingeembetet

öfverskrida gränsen för rättvisa och billighet. Då enligt hittills vunnen

erfarenhet de svenska stadskommunerna, förutom de tre ofvannämnda,

icke befinna sig i en så liflig utveckling, att något brådstörtad! bekyggande

af deras i stadsplanerna intagna områden är att förvänta, torde

i de flesta fall denna omständighet utgöra tillräckligt hinder för uppkomst

af omfattande spekulationer att bebygga mark i strid mot stadsplanen,

allenast af beräkning att mot uppdrifvet pris tilltvinga sig af kommunen

lösen för denna mark. Och om äfven fall förekomma, då en kommun

för den faststälda regleringsplanens genomförande måste inlösa

dertill behöflig mark för mera än dess naturliga värde, torde detta förhållande

ändock icke, enligt Landshöfdingeembetets mening, innefatta

giltigt skäl för lagstiftaren att, på sätt komiterade föreslagit, åsidosätta

och prisgifva den enskilde jordegarens dispositionsrätt öfver hans, till

äfventyrs långt före stadsplanens tillkomst lagligen förvärfvade mark,

till fromma för kommunen i dess helhet för genomförande af ett företag,

som kommunen, utan de enskilda jordegarnes hörande, i första hand

beslutit, och hvilket denna, med hänsyn härtill och till kommunens

samfälda fördelar af regleringsplanens utförande, synes böra, utan vissa

samhällsmedlemmars särskilda, dryga betungande, bekosta. Visserligen

hafva i §§ 3 och 4 af lagförslaget intagits stadganden, afsedda att något

mildra den inskränkning i eganderätten, som § 2 innebär. Men

i § 3 saknas bestämmelse, huruvida kommunens inlösningsskyldighet

inträder, antingen då byggnadslof vägras eller ock, i öfverensstämmelse

med §§ 12 och 38, då. gatan upplåtes till allmänt begagnande, i hvilket

senare fall, som dock icke torde vara af komiterade åsyftadt, värdet af

den förmån, som § 3 skulle kunna bereda tomtegaren, skulle nedbringas

till en obetydlighet; hvarjemte lämpligheten af den i § 4 angifna lagstiftningsutväg

att, till förebyggande af befarade, mot kommunen rigtade

tomtspekulationer, utverka hos Eders Kong! Maj:t anstånd med faststäld

. stadsplans genomförande och sedermera, med tillämpning deraf,

medgifva anmälta byggnadsföretag i strid mot stadsplanen, skäligen kan

ifrågasättas, enär ett sådant förfarande, förutom det att detsamma hufvudsakligen

hvilar på en antagen förutsättning, som vid många tillfällen

torde befinnas origtig, lätteligen kan leda till stadsplanens undanskjutande

till en obestämd framtid.

På grund af hvad här ofvan blifvit anfördt och då svårighet icke

förefinnes för kommun att vid uppstående behof förvärfva sig medelst

öfverenskommelse!- med tomtegarne eller expropriation den mark, som

till gator eller allmänna platser erfordras, anser Landshöfdingeembetet

icke tillrådligt att uti det af komiterade angifna syfte rubba de vigtiga

16

eganderättsgrundsatser, som nu äro gällande. Otvifvelaktigt torde dock

för det slags expropriation, som vid stadsplaners genomförande kan

ifrågakomma, erfordras särskilta bestämmelser, hvilka i nu gällande

förordning om jords eller lägenhets afstående för allmänt behof icke

återfinnes. Sålunda torde böra stadgas dels en viss tidpunkt, då skyldighet

inträder för kommunen att inlösa den till gator och allmänna platser

afsedda mark, dels ock förpligtelse för tomtegare att med visst bidrag

medverka till åstadkommande af gata utanför hans tomt. Men härvid

torde kunna sättas i fråga, huruvida det är lämpligt att, på sätt § 8

uti förslaget innehåller, bestämma detta tomtegarens bidrag till kostnadsfri

upplåtelse af viss del utaf den erforderliga gatumarken och icke,

såsom Landshöfdingeembetet anser böra ega företräde, med hufvudsakligt

afseende på ej mindre de särskilta tomtegarnes, såvidt ske kan,

lika betungande, än äfven den större eller mindre fördel, som genom

gatans utläggning beredes de derinvid belägna tomterna. Af den mark,

som från dessa skola afsöndras till ny gata, kan nemligen en del vara

af ganska värdefull beskaffenhet och en annan del af mycket ringa

värde, hvadan de olika tomegarnes uppoffring för vinnande af utfartsväg

kunde blifva väsentligt olika, utan att den ene tomtegaren af gatuutläggningen

hemtade någon större förmån än den andre. Och då på

grund af regleringsplanen ny gata skall i äldre stadsdel utläggas genom

gamla, förut vid gata eller allmän plats belägna tomter, hvilka

sålunda redan ega erforderlig utfartsväg och, enligt komiterades uppfattning,

rörande första uppkomsten af gator uti nybildadt stadssamhälle,

jemväl måste anses tillförene hafva afstått nödig mark för denna

utfartsvägs anordnande, lär utan tvifvel ny gatas upptagande genom sådana

tomter medföra högst ringa, om ens någon, förmån för deras egare,

mot hvad förhållandet blifver inom stadsdel, der tomterna sakna utfartsväg.

Af den i § 8 samhället förbehållna rätt att bekomma viss gatumark

utan ersättning framgår väl följdrigtigt det stadgandet i § 9, att

tomteegaren skall lemna denna mark fri från inteckning eller ock ställa

godkänd säkerhet derför, att inom viss tid sådan frigörelse eger rum.

Men häremot anser Landshöfdingeembetet sig böra erinra, hurusom fullgörandet

af denna föreskrift kan komma att stöta på måhända oöfvervinnerliga

svårigheter i de fall, då inteckningshafvare icke medgifver

pantsäkerhetens dödande uti den ifrågavarande marken och tomtegaren

icke förmår inlösa de inteckningar, hvarför hans fastighet häftar; hvarjemte

den omständighet, att de intecknade lånen varda af dylik anledning

uppsägbar, säkerligen kommer att medföra åtskilliga olägen

-

17

heter, ingalunda till båtnad för fastighetskrediten, som icke torde kunna

undgå att deraf menligt beröras.

Till undvikande af här ofvan antydda menliga följder af de

ifrågavarande bestämmelsernas upphöjande till lag skulle, enligt Landshöfdingeembetets

mening, leda, om samhället tillförbundes inlösa all

den mark, som enligt regleringsplanen erfordrades till nya gator och

andra allmänna platser mot rättighet för samhället att, allt eftersom

tomterna bebyggdes, bekomma ersättning af deras egare i mån och efter

uppskattning af de förmåner, som genom de såmedelst förbättrade kommunikationsanstalterna

tillskyndades de särskilda tomterna. Visserligen

komme antagligen härigenom att inträffa, att många kommuner finge

för sina stadsplaners genomförande vidkännas så dryga utgifter, att

dessa endast genom upptagande af lån på längre återbetalningstid kunde

betäckas. Men en dylik utväg förefaller Landshöfdingeembetet ingalunda

böra anses otjenlig. Ty utom det att samhället i sinom tid

genom vederbörande tomtegares bidrag återbekomme en ej ringa del af

de omförmälda kostnadsbeloppen, synes, med afseende å den faststälda

regleringsplanens framstående vigt och betydelse för hela samhällets

framtida utveckling, detsammas penningeuppoffringar för detta ändamål

icke böra fördelas uteslutande på samhällets vid inlösningstiden skattskyldige

medlemmar utan jemväl drabba en kommande generation deraf,

i likhet med hvad som eger rum för många andra kommunala företag,

af hvilka flera gagna kommunerna i deras helhet långt mindre än sådana,

hvarom här är fråga.

Hvad slutligen angår de föreslagna stadgandena rörande stads

planenämnd har Landshöfdingeembetet icke vidare att deremot anmärka

än att, då, såsom af förslaget framgår, dessa nämnder skola vara

ständiga myndigheter, hvilkas personal efter vissa tiders förlopp ombytes,

i den ifrågastälda lagen bestämdt borde uttryckas för hvilket

område hvarje stadsplanenämnd skulle utses. En dylik nämnd för hvarje

samhälle torde blifva till fyllest med undantag för de största städerna,

hvilka, med hänsyn dertill att den s. k. förrättningsmannens arbete icke

blefve alltför betungande, lämpligen torde böra indelas i vissa distrikt.

Underdånigst

Landshöfdingeembetet:

Gustaf Nordeman. E. Ploman.

Nyköping i landskansliet den 30 December 1885.

3

18

5. Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Östergötlands län.

Till Konungen.

I följd af nådig föreskrift i remiss den 16 sistlidne Oktober å de

af särskilt förordnade komiterade afgifna underdåniga betänkande

och förslag till lag angående stadsplan och tomtindelning m. m., får

Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande härmed deröfver afgifva underdånigt

utlåtande och dervid tillkännagifva att, med afseende å de föreslagna

stadgandena i sak, icke synes vara att erinra annat än att den

i lagens 9 § föreslagna bestämmelse, att tomtegare, som utan ersättning

skall till samhället öfverlåta gatumark, jemväl må vara skyldig

att lemna marken fri från inteckning eller ock ställa godkänd säkerhet

för att marken varder senast 6 månader efter afträdandet från inteckning

frigjord, torde icke allenast vara i sig sjelf obillig, utan äfven

komma att i det praktiska medföra de största svårigheter och till och

med någon gång kunna blifva omöjlig att genomföra utan exekutiv

försäljning af hela den tomt, från hvilken afgift för afsöndring af mark

till allmänt begagnande skall ega rum.

Äfven om den i motiverna till 9 § såsom »allmän rådande» omförmälda

uppfattning »om ett ingånget aftals helgd» verkligen skulle

motverka genomförandet af den, enligt komiténs åsigt »enklaste» utvägen

i detta fall, att gatumark förklarades i och med dess öfverlåtande åt

samhället frigjord från inteckning, ligger enligt Eders Kongl. Maj:ts

Befallningshafvandes åsigt mindre orätt uti att inteckningshafvare mister

rättigheten att få till gäldande af sin fordran en gaturemsa, som tillhört

egendomen, hvaruti han har inteckning, försåld så länge densamma

är för allmänt behof upplåten, än att egendomsinnehafvaren

skall vara skyldig att icke allenast utan någon ersättning till allmänt

begagnande upplåta sådan del af sin egendom, utan ock vara underkastad

de svårigheter, ja kanske omöjligheter, som kunna möta eu

frigörelse af inteckningarne i den afträdda gatudelen.

Derest det icke anses kunna bestämmas, att till allmän trafikled

eller gata upplåten jord, som blifvit afsöndrad från intecknad egendom,

icke må kunna för inteckningens gäldande användas, så länge trafikleden

eller gatan är för det allmänna behöflig, hvilket jemväl, enligt

19

Elders Kongl. Mapts Befallningshafvandes åsigt, vore den »enklaste utvägen»

att lösa denna fråga, tillåter sig derför Eders Kongl. Maj:ts

Befallningshafvande föreslå, att jordegarens skyldighet i förevarande

fall måtte inskränkas till skyldighet att å första eller bästa rätt egande

inteckning eller inteckningarne afbetala ett belopp, motsvarande det af

stadsplanenämnd å den för allmänt behof afträdda gatumarken åsätta

värde, med rätt derefter att få samtliga i fastigheten befintliga inteckningar

dödade i denna del af egendomen i den ordning, som är stadgad

för dödande af inteckning, hvars belopp ej kunnat utgå ur köpeskilling

för exekutivt försåld fastighet; genom hvilket förfarande inteckningsegares

vid tiden för gatumarkens afstående lagliga rätt bör

vara fullt tillgodosedd.

Beträffande formen för de föreslagna nya stadgande tillåter sig

Elders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande slutligen hemställa, huruvida

icke början af 2 mom. 18 § rigtigare borde lyda: »Enahanda rätt tillkommer,

med afseende å ändring i tomtindelning, tomtegare inom

qvarteret» etc. — — —

Underdånigst

ROBERT DE LA GARDIE.

Adolf Wallenberg.

Linköpings slott i Landskansli den 16 December 1885.

6. Kongl. HHaj:ts Befallningshafvande i Jönköpings län.

Till Konungen.

Enligt erhållen nådig befallning får Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

härmed afgifva underdånigt utlåtande öfver de utaf särskilde

komité rade utarbetade förslag till lag angående stadsplan och tomtindelning

m. m.

20

Vid granskning af berörde förslag har Kongl. Majds Befallningshafvande,

som icke kan annat än erkänna billigheten af den allmänna

grundsats, på hvilken ifrågavarande lagförslag angående stadsplan och

tomtindelning hvilar, nemligen att den enskilde tomtegaren, som hemtar

fördelar af stadsplanens genomförande, äfven skall vidkännas någon

uppoffring till underlättande af ändamålets vinnande och förminskande

af dermed förenade utgifter för samhället, ansett sig ega skäl till framställande

af följande anmärkningar vid de uti förelaget till lag angående

stadsplan och tomtindelning intagne stadganden:

§

Uti motiverna till de i denna paragraf införda bestämmelser hafva

komiterade framhållit, hurusom den genom § 3 samhälle ålagda lösningsskyldighet

kan för detsamma blifva ganska betungande, samt att fall

torde inträffa, då det för ett samhälle blifver icke blott fördelaktigt, utan

oundgängligen nödigt att kunna medgifva ett ifrågasatt, mot stadsplanen

stridande byggnadsföretag, hellre än att underkasta sig den lösningsskyldighet,

som vore förenad med vägran af tillstånd till detsammas

utförande; men ehuru komiterade sålunda ansett samhälle böra under

vissa förutsättningar berättigas att delvis afstå från vidhållande af en

faststäld stadsplan, hafva komiterade dock funnit det icke gerna kunna

ifrågasättas att åt samhället ensamt inrymma pröfningsrätten härutinnan.

Såsom skäl härför hafva komiterade anfört, att en sådan rätt skulle

med lätthet kunna missbrukas ända derhän, att samhället genom särskilda

beslut tid efter annan alldeles upphäfde den stadsplan, som på

dess begäran blifvit af Konungen stadfästad, äfvensom att fall kunna

inträffil, då anstånd med stadsplanens genomförande på ett visst område

och byggnadsföretag i strid med densamma skulle kunna medföra olägenhet

och förlust för andre tomtegare, hvilka, under antagande att

stadsplanen komme att vidmakthållas, byggt i enlighet dermed.

Hvad komiterade sålunda anfört anser Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

icke ega giltighet och öfverensstämmer icke med Kongl.

Majds Befallningshafvandes erfarenhet härutinnan. Denna vittnar fasthellre

derom, att samhället haft sig angeläget att tillse det den faststälda

stadsplanen noggrant tillämpats; och der jordegare förvägrats

sökt tillstånd att bebygga mark, som skolat till gata användas, ehuru

åtgärd då ännu icke blifvit vidtagen för att till öfverensstämmelse med

planen reglera det område, hvarest byggnadsföretaget skolat utföras,

men den byggnadssökande härmed icke velat åtnöjas, utan i besvärsväg

beredt sig tillåtelse att företaga bebyggandet, derest icke samhället

21

genom lösen förvärfvade marken, som skulle ingå i regleringsplanen,

liar samhället, hellre än att afvikelse från stadsplanen skulle ega rum,

underkastat sig lösningskyldigheten. Sålunda har Jönköpings samhälle,

för hvilket, sedan den år 1854 faststälda stadsplan icke mera motsvarade

behofvet, en ny sådan år 1877 blifvit af Eders Kongl. Maj:t faststäld,

af stor omfattning, underkastat sig betydande uppoffringar för densammas

genomförande, ehuru ännu en stor del deraf återstår och först i den

mån behofvet så kräfver kommer till utförande. För sin del anser

Kongl. Maj:ts Befallningshafvande det gerna kunna åt samhället sjelft

öfverlemnas att, såsom hittills, besluta i de uti förevarande paragraf afsedda

fall, helst Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, som enligt § 49 af

Kongl. Byggnadsstadgan har att vaka öfver att stadsplanen noga efterlefves,

eger att bereda rättelse i händelse den åt samhället i omförmälde

hänseende lemnade befogenhet skulle af detsamma missbrukas, samt

för öfrigt den enskilde, som kunde anse sig i sin rätt förnärmad, ju

alltid har sig öppet att i besvärsväg få beslutet pröfvadt och, der det

befinnes oskäligt, undanröjdt.

I alla händelser synes den nya lagen, hvad angår redan faststälda

stadsplaner, hvilka förklarats skola genomföras i den mån sådant, utan

förnärmande af någons lagliga rätt, lämpligen kan ega rum, icke böra

verka någon inskränkning i den fria bestämningsrätt, som i berörde

hänseende nu tillkommer vederbörande kommuner, för hvilka dessa

planer äro gällande.

S 6*.

Med »afstyckning)) hafva komiterade betecknat den åtgärd, som vidtages

för markens uppmätning. Men då vid uppgörandet åt en stadsplan

all marken både till qvarter, gator och allmänna platser afmätes

och areala innehållet af marken införes uti den beskrifning, som skall

åtfölja planen, erfordras icke någon vidare afmätning, utan blott utstakning

på marken af de särskilda områdena för gator m. m. — En

sådan utstakning af gata ifrågakommer dock vanligen icke förr än behofvet

påkallar gatans utläggande, och detta behof inträder först i mån

som denna del af det i planen ingående område varder föremål för bebyggande.

— Det omvända förhållandet torde åtminstone höra till undantagen.

— Då redan i § 1 säges, att mark, som tages i anspråk för

planens genomförande, skall af egaren afstås, torde här icke behöfva

ytterligare sägas, att gatumark skall öfverlåtas till samhället. Eganderätten

till marken inträder när densamma afstås, vare sig mot eller

utan lösen, men denna eganderätt behöfver samhället icke förvärfva

22

förr än marken till gatan eller den allmänna platsen skall tagas i anspråk

för dermed afsedda ändamål.

Åt förevarande paragraf anser Kong]. Maj:ts Befallningshafvande

böra gifvas en sålunda förändrad lydelse:

»Mark, som enligt stadsplan är afsedd att ingå i gata och icke

redan tillhör samhället, skall af egaren upplåtas, när sådant, med tilllämpning

af i denna lag gifna bestämmelser, af samhället påfordras;

börande samtidigt med upplåtelsen egaren af marken derom göra anmälan

hos vederbörande domstol för anteckning i fastighetsboken.»

Det senare momentet synes, med afseende å hvad som stadgas i

§ 8, kunna uteslutas.

§ 7.

De i denna paragraf intagne föreskrifter afse att bestämma när

och under hvilka vilkor gatumark skall till gata anordnas samt till begagnande

upplåtas, och komiterade hafva härvid erinrat, hurusom de

byggande hafva berättigade anspråk på att gata finnes att tillgå såsom

utfartsväg från de bebyggda tomterne genast efter det byggnaderna

blifvit uppförde. Häraf synes följa att åtgärder för gatas utläggande

och anordnande till begagnande böra vidtagas när byggnadsföretagen

inom ett qvarter komma i gång, oberoende deraf huruvida tomt efter

tomt i oafbruten följd varder bebyggd, hvilket förhållande icke torde

vara det vanliga och svårligen lärer kunna genom en lagbestämmelse

framtvingas. Komiterade hafva ock i andra punkten meddelat föreskrift

för det fall att bebyggandet sker annorledes än tomt efter tomt, men

i intetdera fallet skulle gatan i hela sin utsträckning utefter qvarteret

å ömse sidor om gatan utläggas, utan allenast vid de intill de bebyggda

tomterne liggande delar deraf, hvarigenom — åtminstone synas de något

dunkla bestämmelserna gifva anledning till ett sådant antagande

— skulle kunna inträffa att, der byggnadsqvarteren innefatta flera tomter

på hvardera sidan om gatan, denna, såsom ordnad endast å de delar,

som vidligga de bebyggda tomterne, komme att ega ett mycket besynnerligt

utseende och föga lämpa sig »till allmänt begagnande». Det

torde vara lämpligast att gatudelarna äfven för de ännu obebyggda tomterne

af qvarteret utläggas och upplåtas till begagnande samtidigt med

de öfriga delarne, mot skyldighet för de tomtegare, å hvilkas tomter

byggnader ännu icke blifvit uppförde, att, när de bebygga sina tomter,

af uppburen lösen för den dem tillhöriga gatumarken återgälda det

belopp, som motsvarar hvad af densamma skall, jemlikt § 8, utan godtgörelse

lemnas.

23

Orden »derest gatumarken hålles samhället tillhanda, såsom i § 8

sägs» synas böra utgå, enär, jemlikt stadgandet i berörde paragraf, en

hvar som vill bebygga tomt åt gata, som ännu icke upplåtits till allmänt

begagnande, skall vara skyldig att utan ersättning å samhället

öfverlåta eganderätten till mark för halfva gatan utmed tomten, dock

ej till större bredd än nio meter, och samhället utan tvifvel eger utväg

att göra sin rätt i detta hänseende gällande emot den tredskande.

Uti fjerde punkten af denna paragraf hafva komiterade föreslagit

det stadgande, att, i andra än de förut sagda fallen, samhälle skall

vara berättigad bestämma tiden, då gata skall till allmänt begagnande

upplåtas; och uti mot.iverna angifves, hurusom komiterade härvid tänkt

sig, att särskilde föreskrifter icke behöft i lagen meddelas i fråga om

tiden då allmänna platser och sådan gatumark, hvarå de föreslagna bestämmelserna

icke ega tillämplighet — nemligen de delar af bredare

gator eller esplanader, som ligga i midten på nio meters afstånd från

tomtgränserna å ömse sidor — böra till allmänt begagnande upplåtas. —

Emot detta åskådningssätt torde dock med skäl kunna invändas, att

enskildes rätt häraf ganska mycket beröres. De, som förvärfvat byggnadstomter

vid esplanader eller allmänna platser och sjelfve skolat utan

ersättning till samhällets gemensamma nytta afstå ända till nio meters

bredd af dem tillhörig gatumark eller derför erlägga lösen, måste väl

anses hafva ett rättmätigt anspråk derpå, att den allmänna plats eller

esplanad, vid hvilken de åt sig uppfört byggnad eller inköpt en redan

uppförd sådan, under särskild beräkning af de fördelar, som ordnade

esplanader och allmänna platser erbjuda derinvid boende, icke får förblifva

i ofullbordadt skick huru länge som helst, utan att de också verkligen

komma i åtnjutande af de fördelar, som anläggandet af esplanader

och allmänna platser har för ändamål att åt samhällena bereda.

Sålunda synes det ingalunda böra lemnas beroende på samhället att

härutinnan göra och låta efter godtfinnande, utan bestämda föreskrifter

meddelas i fråga om samhällets skyldighet i detta hänseende, såsom

t. ex. att esplanad eller allmän plats skall genom samhällets försorg

försättas i sådant skick, att den kan i sin helhet upplåtas till allmänt

begagnande så snart ett visst antal af derinvid belägna tomter blifvit

bebyggde.

S 8.

Om än det må vara en billig fordran, att tomtegare, hvilken vill

bebygga tomt utmed gata, som enligt stadsplanen skall utläggas och

ordnas för allmänt begagnande, får vidkännas någon del af kostnaden

24

för planens genomförande i hvad angår hans tomt och således skäligen

må kunna tillförbindas att, der den till gata afsedda marken invid tomten

af honom eges, lemna sådan, utan att derför erhålla ersättning,

samt att, der gatumarken icke af honom eges, i stället bidraga med

penningar, synes det likväl vara väl strängt att fordra, det ända till nio

meters bredd skall för detta ändamål afstås, hvaraf, enär gatorna i ny

stad eller stadsdel i allmänhet icke få läggas till mindre bredd än sextio

fot, skulle blifva en följd, att vederbörande tomtegare komme att ensamme

få vidkännas all kostnad för marken, vare sig denna lemnas

in natura eller ersättes med penningar. — Enligt Byggnadsordningen

för Kristiania (Lov om Byggningsvmsenet) af den 5 Juni 1875 skall

tomtegare, som bebyggt sin tomt åt gata, innan denna blifvit för begagnande

ordnad, utan ersättning afstå den till gatan erforderliga mark,

men endast intill 25 fots bredd, och samma regel gäller när tomtegare

vill bebygga tomt utmed en redan ordnad gata, i hvilket fall honom

åligger att ersätta kommunen dess utlägg för hälften af den vid tomten

liggande gatan intill 25 fots bredd.

Vid öfriga i författningsförslagen intagne bestämmelser har Kongl.

Maj:ts Befallningshafvande icke något att erinra.

Underdånigst

C. EKSTRÖM.

A. H. Bagge.

Jönköping i Landskansli den 12 December 1885.

25

7. Kongl. iaj:ts Befallningshafvande i Kronobergs län.

Till Konungen.

Enligt nådig befallning i remiss af den 16 sistlidne Oktober

åligger det Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande att afgifva underdånigt

utlåtande öfver ett af komiterade upprättadt, förslag till lag angående

stadsplan och tomtindelning in. m.; och har Eders Kongl. Maj:ts

Befallningshafvande till fullgörande häraf skolat underdånigst anföra

följande. &

Erfarenheten har bär i länet såsom annorstädes gifvit vid handen,

att, om en kommun skall ensam vidkännas alla de för stadsplans

genomförande erforderliga utgifter, dessa blifva för kommunen i höggrad

betungande. På grund häraf och då plan för ordnande och bebyggande

af stad, köping eller annan ort, hvarest stadganden lika med

de för stad meddelade skola tillämpas, obestridligen är till gagn icke

blott för kommunen såsom sådan utan äfven och åtminstone i de flesta

fall företrädesvis för de enskilde tomtegarne, finner sig Eders Kong].

Maj:ts Befallningshafvande på det lifligaste böra tillstyrka antagande

af komiterades förslag, att tomtegarne skola vara skyldiga att jemte

kommunen deltaga i utgifterna för stadsplans genomförande.

Emot det sätt, hvarpå komiterade föreslagit att denna skyldighet

skall af tomtegarne utgöras, har Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

icke funnit skäl till erinran.

Då emellertid, om förevarande förslag varder till lag antaget,

med all säkerhet torde följa, att det redan nu i allmänhet höga priset

å tomter, som äro belägna inom planlagdt område, än ytterligare kommer

att höjas, anser Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande att det

till förekommande af vådan och olägenheten deraf, att en mängd byggnader

uppföras utanför sådant område å mark, som egaren utan någon

på förhand uppgjord plan låter stycka och till jemförelsevis billigt pris

såsom tomter försälja, blifver oundgängligen nödigt, att antingen i den

nya lagen eller ock i byggnadsstadgan för rikets städer införes föreskrift

derom, att, om någon vill uppföra byggnad i närheten af det

4

26

planlagda området, han dertill skall söka tillstånd hos byggnadsnämnden,

hvilken, endast såvida det tillämnade byggnadsföretaget icke finnes

hindra eller försvåra genomförandet af en blifvande stadsplan, skall ega

att härtill lemna bifall, men eljest har att, hos stadsfullmäktige anmäla

beliofvet af plan för sådan marks bebyggande.

Emot de i förslaget upptagna detaljbestämmelser har Eders Kongl.

Maj:ts Befallningshafvande icke funnit anledning till annan anmärkning

än

att, enär det i 2 § föreslagna förbud att verkställa till nybyggnad

hänförlig ändring af befintligt hus å område, som skall i gata

ingå, onekligen innefattar ett ganska väsentligt ingrepp i den enskildes

eganderätt, bestämmelse sjmes tillika böra i lagen meddelas om de

ändringar, som äro att till nybyggnad hänföra;

att, enär något giltigt skål, hvarför kommun, som med eganderätt

förvärfvar mark till gata eller annan allmän plats, skulle vara befriad

från den allmänna i lag stadgade skyldigheten att med fånget lagfara,

icke torde förefinnas, stadgandet i 6 § lärer böra ändras så, att

samhället blifver pligtigt att å dylik mark i vanlig ordning söka lagfart;

samt

att, enär den i 6 mom. af 8 § föreslagna bestämmelse kunde

gifvas den tydning, att egaren af en bebyggd hörntomt, vid hvilken

gata å ena sidan blifvit utlagd, icke skulle vara skyldig afstå den jord,

som erfordrades för gatans utläggning jemväl vid andra sidan af tomten,

med mindre han sjelf påfordrade denna gatas upplåtande, de i detta

moment förekommande orden: »innan gatans upplåtande må fordras»

torde lämpligen kunna utbytas mot orden: »då gatan skall för allmänt

begagnande upplåtas».

Underdånigst

G. WENNERBERG.

Frithiof Ohlsson.

Vexiö å Landskansliet den 12 December 1885.

27

8. Kong!. $iaj:ts Befallningshafvande i Kalmar län.

Till Konungen.

Till åtlydnad af Eders Kong]. Maj:ts nådiga befallning i remiss

den 16 sistlidne Oktober, tecknad uppå särskilde komiterades den 24

nästförutgångne September afgifna underdåniga betänkande och förslag

till lagar angående stadsplan och tomtindelning m. m., får Länsstyrelsen

härmed öfverlemna sitt underdåniga utlåtande i ämnet.

Förslagen synas Länsstyrelsen icke gifva anledning till andra

väsentliga anmärkningar än följande.

Lika med en af komiterade anser Länsstyrelsen 19 § i förslaget

till lag angående stadsplan böra erhålla tillägg i syfte, att vid tomtindelning

tillses, att från tomt, belägen vid en i stadsplan upptagen

gata, må finnas rätt till utfartsväg, intill dess gatan varder utlagd.

Derigenom skulle god ordning främjas och flera tillfällen för mindre

samvetsgranne tomtsäljare att bereda sig obehörig vinst på godtrogne

köpares bekostnad förekommas.

I afseende å lämpligheten af förslaget om stadsplanenämndens

sammansättning hyser Länsstyrelsen tvifvelsmål. Möjligen kan denna

vidlyftiga apparat befinnas användbar i de större städerna, äfven om

den der icke är behöflig. Men föga lämplig synes anordningen vara

i småstäder, köpingar och andra landsbygdssamhällen, der byggnadsstadgans

tillämpning är eller varder anbefald. Särskild! hvad angår

landsbygden, finnes mer än en underrätt, under hvars domvärjo lyder

ett enda litet obetydligt eller ock intet så beskaffad! samhälle, der

byggnadsstadgan skall tillämpas. Det oaktadt skulle, att döma efter

förslagets ordalydelse, hvarje underrätt utse ej mindre än tjugu ledamöter

i nämnden och hålla densamma fulltalig, kanske utan behof för

nämnden att tjenstgöra. Brydsamt nog skulle det ock blifva för domstolen,

under sådana förhållanden, att bestämma hvilka personer skola

utses. För införande af detta slags nya juryinrättning synas de af

komiterade anförda skäl icke vara tillräckliga; hvarföre och då enligt

Länsstyrelsens förmenande anledning saknas att i detta fall frångå

grunddragen af hvad nu är gällande i fråga om expropriationsnämnds

sammansättning enligt 1866 års nådiga förordning Länsstyrelsen hem

-

28

ställer, om icke äfven stadsplanenämndens bildande borde derefter

lämpas, med den jemkning som föranledes deraf att förrättningsmannen

utses af Länsstyrelsen, och. att nämndens ledamöters antal torde kunna

inskränkas till fyra utom förrättningsmannen, såsom komiterade föreslagit.

Derest i fall, som omförmäles i § 2 af komiterades förslag till

lag rörande byggnad, hvilken uppförts utöfver tomtgräns, byggnadens

egare först efter det han förvärfvat eganderätten vunnit kännedom om

inkräktningens tillkomst, synes obilligt vara, att han icke skulle ega

den förmån, som i § 1 stadgats, under förutsättning nemligen, att han

icke är med inkräktaren lika förbunden. Möjligen kunde slutet af

ifrågavarande § 2 sålunda affattas:

»Har förr--—, der icke visas kan, att inkräktningen blifvit

af byggnadens dåvarande egare gjord uppsåtligen mot bättre vetande,

samt att sådant var af den, som, när fråga om rättelse väckes, är egare

af byggnaden, kändt å den tid, då eganderätten till honom öfvergick,

eller ock han är lika förbunden med den, som inkräktningen gjort.»

Underdånigst

G. J. EDELSTAM.

C. A. Palme,

Kalmar i Landskausliet den 12 December 1885.

9. Kong!. IVlaj:ts Befallningshafvande i Gotlands län.

Till Konungen.

Såsom utlåtande öfver det förslag till lag angående stadsplan och

tomtindelning m. in., som afgifvits af dertill utsedde komiterade, får

Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande underdånigst anföra, att Eders

Kongl. Maj:ts Befallningshafvande icke har någon egentlig anmärkning

att framställa emot detta förslag; dock torde de erinringar, som upp

-

\

20

tagits uti ett från byggnadsnämnden i Visby infordradt yttrande i

frågan, hvilket här bifogas, få anses vara förtjenta af afseende.

Underdånigst

E. POIGNANT.

Johan Hambraeus.

Visby i Landskansliet den 15 December 1885.

Byggnadsnämnden i Visby.

Till Konungens Befallningshafvande i Gotlands län.

Anmodad afgifva yttrande öfver ett af komiterade den 24 Augusti

innevarande år afgifvet underdånigt betänkande och förslag till »lag

angående stadsplan och tomtindelning m. in.», får Byggnadsnämnden

vördsamt anföra:

Vid granskning af ifrågavarande förslag har Byggnadsnämnden

icke funnit sig föranlåten till erinringar i fråga om annat, än hvad

angår dels bestämmelsen om den tid, inom hvilken tomtegare vid

öfverlåtande till stadssamhälle af mark för stadsplans genomförande

skulle vara skyldig lemna marken fri från inteckningar, och dels bestämmelsen,

att hvad stadsplanenämnd beslutar i afseende å värde af

egendom eller belopp af ersättning icke må öfverklagas.

Beträffande den förra frågan har Byggnadsnämnden trott sig finna,

att den för markens frigörande från inteckningar bestämda tid af 6

månader är, åtminstone för ett och annat fall knappare tillmätt, än

som kunde erfordras för att denna skyldighet ej skulle blifva besvärande

eller till och med medförande förlust för jordegaren.

Hvad angår den senare frågan, tillåter sig Byggnadsnämnden fästa

uppmärksamheten på det, enligt Byggnadsnämndens förmenande, oegentliga

och origtiga förhållande, som blifver en följd deraf, att stadsplanenämndens

beslut uti förevarande afseende icke kan öfverklagas, nemligen

att eu vid värderingen eller ersättningsfrågans behandling och

afgörande möjligen förlupen felaktighet icke kan rättas, hvilket för

-

30

hållande dessutom för den part, hvilken derigenom blifvit lidande,

måste kännas så mycket mera otillfredsställande, som han icke varit

fri i sitt val af de personer, på hvilka sakens behandling och afgörande

berott. Härmed vill Byggnadsnämnden dock icke hafva sagt, att det

skulle vara bättre om parterna för hvarje särskilt fall finge fritt välja

sina värderingsmän, utan anser Byggnadsnämnden det tvärtom vara

en stor förtjenst hos föreliggande förslag, att stadsplanenämnden får

en viss permanens. Till följd häraf och då någon synnerlig olägenhet

ej synes vara att befara deraf, att frågor om värde af egendom eller

belopp af ersättning icke kunde så hastigt afgöras, då stadsplanenämndens

beslut derutinnan finge öfverldagas, synes det böra stå vederbörande

öppet att söka ändring och rättelse i stadsplanenämnds beslut

i förevarande frågor lika väl som i alla andra. Byggnadsnämnden anser

det derföre vara synnerligen ensidigt, att lista inom. samt sista

punkten i 2:dra mom. af 35 § utginge och orden »i annat fall» uti lista

punkten af sist nämnda mom. uteslötes. Såsom en nödvändig följd

häraf synes framgå, att 2:dra mom. i 33 § bör utgå.

På Byggnadsnämndens vägnar:

K. G. TI BERG.

Reinh. Petterson.

Visby den 8 December 1885.

10. Kong!. iaj:ts Befallningshafvande i Blekinge län.

Till Konungen.

Till åtlydnad af Eders Kongl. Majits nådiga befallning uti remiss

den 16 sistlidne Oktober att afgifva underdånigt utlåtande öfver komiterades

betänkande och förslag till lag angående stadsplan och tomtindelning

m. m., får Eders Majits Befallningshafvande i anledning af

detta lagförslag och de af komiterade jemväl utarbetade förslag till

31

ändringar och tillägg uti andra lagar, som med det förstnämnda stå

uti sammanhang, erinra följande:

Först och främst torde det böra ifrågasättas, om icke lämpligast

vore, att en blifvande lag rörande stadsplan och tomtindelning sammanfördes

med de om stadsplan uti gällande byggnadsstadga för rikets

städer intagna föreskrifter, hvilka eljest skulle komma att gälla bredvid

den föreslagna lagen och att sålunda, med användande af förslaget i

de delar, hvilka kunde vara af beskaffenhet att böra godkännas, byggnadsstadgan

omarbetades så, att alla föreskrifter, hvilka afsågo städernas

m. in. bebyggande, vore att finna uti en och samma lag samt

det hela sålunda komme att framgå såsom ett organiskt helt. Vidare

och af samma anledning kunde jemväl ifrågasättas, om icke stadgandena

rörande »stadsplanenämnd» samt sättet och vilkoren för lösen af

jord för stadsplans eller tomtindelnings genomförande borde ur förslaget

och eventuelt ur byggnadsstadgan utgå samt förslaget uti denna

del tillgodogöras genom tillägg till lagen om expropriation, enär det

väl finge anses såsom temligen olämpligt, att i fråga om afträdande af

egendom för hvarjehanda allmänna behof och om bestämmande af lösen

och ersättning härför två särskilda lagar skulle komma att gälla bredvid

hvarandra, den ena, den äldre, afseende förhållande både å landsbygden

och i stad samt den andra, nu föreslagna, uteslutande stad

eller med stad i byggnadsafseenden jemförlig^ samhällen.

En omarbetning af byggnadsstadgan vore äfven af annan anledning,

än den ofvan angifva, önskvärd. Ordnandet af ett samhälles

byggnadsväsende har till ändamål dels befrämjandet af sanitära förhållanden,

dels en obehindrad trafik inom bebyggda området, dels ock

att detta må blifva på ett lämpligt och prydligt sätt bebygdt, så att

byggnadssättet .ej störer smaksinnet eller främjar eldsvådor. Vissa

lagbestämmelser uti gällande byggnadsstadga, likasom uti föreliggande

förslaget till lag angående stadsplan och tomtindelning, äro dock af

beskaffenhet att, om strängare hänsyn tages till faststäld stadsplans

genomförande, än till samhällets förmåga att bära de dermed förenade

utgifter, och om alltför stora anspråk ställas på uppförandet och inredningen

af de enskildes bostäder m. m. än som står i rätt förhållande

till gängse hyror och till den enskildes behof inom de olika samhällena,

deraf kunde blifva en följd, att, i synnerhet i de mindre samhällena,

hvilka redan förut i allmänhet äro mycket skuldbelastade och dragas

med höga kommunalutskylder, dessa samhällen och dessas enskilda bebyggare

skulle blifva i allt för hög grad betungade. Det vore derför

önskvärdt, att vid en omarbetning af byggnadsstadgan särskild hänsyn

toges till de olika samhällenas behof i nämnda afseenden, så att

32

särskilda större anspråk stäldes på de större samhällena än på de

mindre, dock så, att lämpliga föreskrifter alltid meddelades rörande

sanitära förhållanden, obehindrad trafik och faran för vådeld m. m. Om

derföre en omarbetad byggnadsstadga i vissa afseenden såsom rörande

ny stadsplans och tomtindelnings uppgörande, byggnadssättet m. m.

endast komme att innehålla allmänna lämpliga grunder derför och det

finge i öfrigt bero dels af Eders Maj:t att vid stadsplans och tomtindelnings

pröfning och dels af de särskilda byggnadsordningar, som

skulle för hvarje samhälle af annan myndighet fastställas, att meddela

särskilda bestämmelse!’, lämpade efter hvarje samhälles behof och efter

de grunder, som byggnadsstadgan utstakade; så håller Eders Maj:ts

Befallningshafvande före, att samhällenas intressen skulle blifva bättre

tillgodosedda, än förhållandet blefve, om de strängare föreskrifterna,

lika för alla samhällen, skulle tillämpas; ty i detta fall blefve förhållandet

oftast det, som hittills till följd af de strängare anspråken

merendels inträffat, att i synnerhet de mindre samhällenas bebyggande

undanskjutes till en aflägsen och obestämd framtid.

Emot komiterades »förslag till lag angående stadsplan och tomtindelning»

torde särskildt böra anmärkas följande:

Vid § 2. Som det icke kan vara meningen, att lagen skulle ega

retroaktiv verkan, torde, till undvikande af missförstånd vid tillämpningen,

genom ett tillägg till denna paragraf angifvas, att bestämmelserna

häri icke afse nybyggnad m. in., som lagligen påbörjats före

stadsplanens fastställande.

Vid § 8. En tillämpning af bestämmelsen i denna paragraf, jemförd

med andra stadganden i lagförslaget, synes kunna under vissa

förhållanden blifva för en tomtegare ruinerande. Derpå torde kunna

anföras följande exempel: Man har å sin tomt uppfört ett mer eller

mindre dyrbart och prydligt hus. Huset har sitt läge till någon del

på det tomtområde, högst 9 meter, som skall till gata afstås. På detta

tomtområde skall alltså huset rifvas ned, utan att ersättning kan påräknas

för vare sig hus eller tomtområde. Väl kan härvid invändas,

att skyldigheten att rifva huset och afstå tomtområdet först inträder

när egaren påkallar upplåtandet af den å stadsplanen lagda gata. Denna

uppfattning blifver dock icke fullt rigtig, ty, utan att egaren fordrar

gatans upplåtande, kan han dock tvingas till att rifva huset och lemna

tomtområdet till gata utan ersättning i det fall, att hans grannar på

båda sidor om den planlagda gatan hafva byggt å sina tomter i enlighet

med § 7 samt fordra att gatan upplåtes, en fordran, hvartill de

ega fullt berättigande. Derest nu återstoden af tomten, hvaraf en del

38

skall afstås till gata eller annan allmän plats icke ntgör »ändamålsenlig

byggnadsplats», skall egaren enligt 3 § väl vara berättigad till

lösen, men endast i detta fall och om det för gatans utläggning erfordras

mera än 18 meter. En annan sida af saken låter sig äfven

tänkas. Det är nemligen om huset ligger dels på det tomtområde af

9 meter, som kostnadsfritt skall afstås, och dels på tomtområde, som

icke skall af samhället lösas. För ena delen af huset får dess egare

ingen lösen, men andra delen skall ersättas. Hur eller efter hvad

grund skall i detta fall ersättning och skada mätas.

Till förekommande af anmärkta olägenheten och skadan för tomtegaren

torde derföre böra stadgas, att, i fall då byggnad finnes uppförd

å egoområde, som skall till gata, torg eller annan allmän plats

afstås, samhället må varda pligtigt lösa den del af byggnaden, som å

sagde del af området blifvit uppförd, samt ersätta skadan.

Vid § 18 förekommer ett nytt bevis på huru tomtegare i och

för kostnadsfri upplåtelse af mark till gata kan komma i förlust och

trassel, för hvilket samhället skäligen borde vidkännas kostnaden.

Vid § 20 har komitén uraktlåtit föreslå bestämmelse för det fall,

att två egare med lika stora tomtdelar samtidigt ingifva ansökning om

byggnadstillstånd.

Vid § 37 är föreslagen bestämmelse om delaktighet uti förrättningskostnad

så, att vid tomtindelnings genomförande tomtegarne skola

vidkännas denna kostnad »efter som de i saken ega del». Denna grund

synes vara temligen obestämd och torde lämpligen böra bestämmas till

hvarderas tomtareal.

Utom hvad ofvan blifvit anmärkt har Eders Maj:ts Befallningshafvande

icke något väsentligt att erinra vare sig emot förslaget till

lag om stadsplan och tomtindelning eller emot öfriga lagförslagen.

Underdånigst

RUD. HORN.

Carl Christopherson.

Karlskrona å Landskansliet den 9 December 1885.

5

34

II. Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Kristianstads län.

Till Konungen.

Till följd af nådig remiss den 16 sistlidne Oktober får Eders

Kongl. Maj:ts Befallningshafvande afgifva underdånigt utlåtande öfver

komiterades underdåniga förslag till lag angående stadsplan och tomtindelning

med deraf föranledda förslag till ändringar i en del andra

författningar.

Onekligen innehåller lagförslaget bestämmelser, hvilka för samhälle

underlätta och således kunna befordra genomförandet af stadsplan

och tomtindelning, men Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

befarar att de i vissa delar äro väl mycket ingripande i den enskildes rätt.

Sista punkten i lista § innehåller bestämmelse att, om, då del af

egoområde skall afstås, för egaren uppkommer men vid nyttjandet af

det återstående området, han skall njuta ersättning af samhället för

sådant intrång.

Det torde vara vanskligt för en uppskattningsnämnd att bedöma

rätta arten af det men egaren vid ett dylikt fall tillskyndas, ty för en

egare kan sådant men vara helt annorlunda än för en annan i afseende

på en och samma tomt. Eders Kongl. Majits Befallningshafvande anser

derföre billigt att stadgande gifves att, om egaren finner sig missbelåten

med nämnds uppskattning i berörde hänseende, skall han vara

skyldig afstå och samhället skyldigt lösa hela egoområdet.

Bestämmelsen i 3 § 2 mom. synes Eders Kongl. Majits Befallningshafvande

vara för egare af område, deraf en del skall ingå i gata,

väl mycket betungande. Samhället skulle nemligen icke vara skyldigt

lösa återstod af sådant område, så beskaffad att byggnad derå icke

kunde uppföras, i fall egaren efter tomtindelning genom utbyte eller

lösen kunde förvärfva nödigt tomtområde. Sådant utbyte och i synnerhet

sådan lösen kan blifva så betungande för egaren att han derifrån

måste afstå och i så fall har han qvar ett onyttigt område.

Hvad i 7:de och 8:de samt en del andra efterföljande paragrafer

stadgas om skyldighet för tomtegare att kostnadsfritt lemna mark till

gata synes Eders Kongl. Majits Befallningshafvande äfven betungande

för tomtegaren för det fall att han derjemte, enligt för samhället gäl

-

35

lande särskilda stadganden, har åliggande att anlägga och underhålla

gata; och hvad i 9 § förekommer om skyldighet för egare af gatumark,

som skall afstås, att frigöra den från inteckning, kan möta oöfvervinnerlig

svårighet i ty att skuld, derför inteckning meddelats, kan vara

ouppsägbar.

Beträffande i 4 kap. omförmälde stadsplanenämnd, som ansetts

böra bestå af en förrättningsman och fyra ledamöter, förekommer i

28 § bestämmelse att mot förrättningsmannen skola gälla de jäf, som

för domare äro eller varda stadgade; men om jäf emot ledamot i nämnden

finnes icke något stadgande, hvilken brist Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

anser böra afhjelpas, likasom Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

anser föreskrift böra gifvas att den som är skattskyldig

medlem af det samhälle, som är i fråga, icke får vara förrättningsman

eller ledamot i nämnden.

Bestämmelsen i 31 § att lösen skall, så vidt ske kan, bestämmas

efter gångbart pris å egendom i närheten af lika läge, storlek och beskaffenhet,

synes Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande icke vara

för egare nog betryggande.

Tvånget att afstå sin egendom torde i det minsta rättvisligen

böra betinga åtminstone förmånen att få ersättning derför efter det

högsta pris, som för egendom af lika beskaffenhet varit betald; men

icke nog dermed, egaren torde också, efter Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes

underdåniga förmenande, böra njuta ersättning för

den skada honom tillskyndas genom egendomens afstående, dymedelst

att han, om egendomen fått bibehållas, kunnat bereda sig en vinst på

ett eller annat sätt, hvilken med egendomens afstående går förlorad.

Motsvariga bestämmelser förekomma i 13 § Kongl. förordningen den

14 Augusti 1866 angående jords och lägenhets afstående för allmänt

behof.

En stor olägenhet, derför de flesta städer äro utsatte, har blifvit

framhållen så väl af komitén, som ock särskild! af en af dess ledamöter,

Majoren m. m. J. G. Richert, uti af denne afgifven reservation afseende 4 §

i lagförslaget, den nemligen, att utanför de planlagda områdena uppföras

byggnader utan plan och af dålig beskaffenhet, uti hvilka inläses

dels de mindre bemedlade af arbetsklassen och dels folk, som

icke hafva någon för samhället gagnande sysselsättning. — Denna fråga

har komitén icke ansett utgöra föremål för eller stå i omedelbart sammanhang

med de komitén lemnade uppdrag och derföre endast i viss

mån vidrört ämnet och Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande befarar

att den af reservanten föreslagna lydelse af nyssberörde 4 § icke

är tillfyllestgörande för afhjelpande af anmärkta olägenheten, hvilken

36

Eders Kong]. Maj:ts Befallningshafvande anser vara i högsta måtto beaktansvärd

och derföre torde böra i frågakomma till afhjelpande i sammanhang

med förevarande lagförslag.

Emot de ifrågavarande författningsförslagens öfriga delar har

Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande icke funnit anledning att göra

någon erinran.

Underdånigst

M. G. DE LA GARDIE.

Carl Are. Olson.

Kristianstads Landskansli den 28 November 1885.

12. Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Malmöhus län.

Till Konungen.

Till underdånig efterlydnad af nådiga remissresolutionen den 16

sistlidne Oktober får Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande afgifva

underdånigt utlåtande öfver utsedde komiterades underdåniga förslag

till lag angående stadsplan och tomtindelning m. m.

Såvidt Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande haft tillfälle att

granska förevarande förslag, har det synts särdeles tillfredsställande

såsom egnadt att ordna de rättsförhållanden såväl mellan tomtegare och

samhället som mellan tomtegare sins emellan, hvilka uppstå i och med

fastställandet och antagandet af stadsplan och tomtindelning. Det är

nogsamt erfaret, huruledes bristande lagbestämmelser i dessa stycken i

gällande byggnadsstadga och expropriationslag vållat allehanda olägenheter.

Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande är icke obekant, att förslaget

rönt allvarsamt motstånd särdeles från fastighetsegareföreningar

37

i städer och jemväl från andra, som om detsamma tagit kännedom. I

synnerhet har ogillats den i förslaget genomförda grundsatsen, att en

fastighetsegare kan utan ersättning fråntagas eganderätten till mark,

erforderlig till gata, hvilket stadgande förmenats vara i lagstiftningen

en nyhet af betänklig art och af beskaffenhet att förrycka eganderättens

begrepp. Vidare har den fastighetsegaren ålagda skyldigheten

att låta döda inteckning uti tomtdel, som honom sålunda varder afhänd,

antagits skola medföra för tomtegaren mera kostnader och olägenheter

än skäligt är.

Hvad angår betänkligheterna med afseende på skyldigheten att

afstå erforderlig jord för gata, torde böra jemföras 10:de kapitlet i gällande

skiftesstadga om undantag af mark för delegarnes allmänna behof,

hvilket innehåller likartade bestämmelser, så att ingalunda kan

sägas, att komiterades förslag härutinnan innefattar någon nyhet i lagstiftningsafseende.

För öfrigt synes någon obillighet icke ligga deruti,

att tomtegaren i någon män bidrager till kostnaden för gata, som

för tillträdet till hans tomt är erforderlig.

Beträffande skyldigheten för tomtegaren att låta från inteckning

frigöra mark, som till gata skall användas, så torde med afseende på

den förhöjning i fastighetens värde, som af tomts bebyggande och gatas

utläggande blifver en följd, svårighet icke möta att med inteckningshafvaren

träffa öfverenskommelse härutinnan, hvadan stadgandet ytterst

sällan lärer kunna för tomtegaren medföra någon verklig olägenhet och

kostnad, särdeles som honom tillförsäkrats vissa rättigheter med afseende

på intecknade gäldens inbetalande, derest öfverenskommelse ej

skulle kunna träffas.

Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande finner sålunda förslaget

jemväl i de stycken, uti hvilka det sålunda i synnerhet rönt motstånd,

välbetänkt.

Emellertid har Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande ansett

sig böra i underdånighet göra en erinran, nemligen beträffande sammansättningen

af den så kallade stadsplanenämnden. Förslaget innehåller

inga föreskrifter angående kompetensvilkor för förrättningsmannen

i denna nämnd. Ehuru det nu visserligen är att antaga, att Eders

Kongl. Maj:ts vederbörande Befallningshafvande, som har att utse denna

person, dervid intet underlåter med afseende på pröfningen af personens

duglighet och lämplighet, synes det Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

likväl, i betraktande af vigten och grannlagenheten af det uppdrag,

som stadsplanenämnden påligger, och angelägenheten af att de

förekommande ärendena med all möjlig omsorg handläggas, nödigt vara,

att viss kompetens föreskrifves för förrättningsmannen.

88

Vidare torde det vara fördelaktigt, att någon person utses till förrättningsmannens

suppleant att vid hans förfall tråda i hans ställe.

Slutligen tillåter sig Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, med

anslutning till den reservation, som härutinnan afgifvits af en ledamot

uti den utsedda komitén, i underdånighet uttala önskvärdheten utaf en

revision af vissa Kongl. byggnadsstadgans bestämmelser till vinnande

af det mål, att å ena sidan städernas planmessiga bebyggande icke

omöjliggöres genom föreskrifter, de der förutsätta större kostnader, än

månget samhälle kan bära, och å andra sidan tillfälle gifves, att jemväl

utanför det planlagda området utöfva den tillsyn öfver bebyggandet,

som i snygghetens och ordningens intresse är nödig.

Underdånigst

GOTTH. WACHTMEISTER.

Fritz Hallberg.

Malmö Landskansli den 12 December 1885.

13. Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Hallands län.

Till Konungen.

I nådig remiss den 16 sistlidne Oktober har Eders Kongl. Maj:t

infordrat underdånigt yttrande öfver det förslag till lag angående stadsplan

och tomtindelning, som den 24 derförutgångne Augusti afgifvits

af de i sådant afseende utsedde komiterade.

Till fullgörande häraf får Eders Kongl. Maj.ts Befallningshafvande

underdånigst anföra, att det i 2 § stadgade förbud mot nybyggnad å

sådan mark, som skall i gata ingå och den i sammanhang dermed i

3 § meddelade bestämmelse om lösningsskyldighet för samhälle af gatumark,

synes Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande föranleda till utgifter

för samhället, som för detsamma kunna blifva synnerligen be

-

39

tungande. Komiterade, som insett vådan häraf, har väl i 4 § infört

ett stadgande, som ställer i utsigt möjligheten att få stadsplanens genomförande

uppskjuten och derefter byggnadsföretaget tillåtet, men

detta skulle endast kunna ske derest stadsplanens genomförande »på

i fråga komna ställe» ännu icke skulle anses vara af behofvet påkalladt.

Denna undantagsbestämmelse torde emellertid icke vara tillräcklig för

att förekomma framtvingande af lösen utaf mark, å hvilken med stadsplanens

genomförande kan utan olägenhet anstå. I den mån byggnadsverksamheten

inträder å ett å stadsplan upptaget område, är väl stadsplanens

genomförande af behofvet påkalladt, så långt denna verksamhet

sträcker sig, men derutöfver torde den endast så småningom i mån af

samhällets tillgångar böra utföras. I öfverensstämmelse härmed och

med åberopande af den utaf komitéledamoten, Majoren Richert mot

betänkandet afgifna reservation anser Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

derföre första punkten i 4 § böra erhålla den af honom föreslagna

lydelse.

Vid redogörelsen för de grunder, på hvilka stadgandena i 8 §

hvila, synes komiterade icke lernnat tillräcklig uppmärksamhet åt det

icke sällan framträdande förhållandet att ett samhälle för egen räkning

inköper en jordrymd för att, sedan stadsplan deröfver upprättats och

indelats i tomter, upplåta desamma åt enskilde. Då i så fall gatumarken

redan vid tomternas upplåtande tillhör samhället, skulle enligt

4 mom. i samma § tomtegare, utöfver den redan erlagda köpeskilling

för tomten, derjemte gifva samhället ersättning för gatumarken, oaktadt

det väl lärer få antagas, att i priset för tomten ingått den kostnad

samhället fått vidkännas jemväl för gatumarken. Särskilt synes ifrågavarande

bestämmelse icke vara med billighet förenlig, derest tomten

förvärfvats innan lagen trädde i kraft.

I öfrigt anser Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, i öfverensstämmelse

med hvad komiterade ifrågasatt, det vara af vigt att i

sammanhang med ifrågavarande lag, derest den varder till efterrättelse

faststäld, jemväl varder meddelade särskilda bestämmelser, hvarigenom

jordegare icke må kunna för ett mera sammanträngdt bebyggande upplåta

tomter och jordlägenheter utan att tillförsäkra de byggande om

nödiga utfartsvägar, hvarpå exempel äfven inom detta län icke saknas.

Underdånigst

G. NORDENFALK.

K. N. Godehmius.

Halmstads slott i Landskansli den 24 April 1886.

40

14. Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Göteborgs och Bohus län.

Till Konungen.

Till underdånig åtlydnad af Eders Kongl. Majrts nådiga befallning

i remiss den 16 Oktober 1885 får Eders Kongl. Majrts Befallningshafvande

härmed afgifva underdånigt utlåtande öfver ett af utsedda komiterade

den 24 förutgångne Augusti afgifvet betänkande och förslag till

lag angående stadsplan och tomtindelning m. m.

Enligt den föreslagna lagen skulle i hufvudsak samhället ej vidare,

såsom hittills varit brukligt, ega att sjelf afgöra om tiden och

sättet för stadsplans genomförande men deremot erhålla förmåner genom

jordegare ålagda skyldigheter att under vissa förhållanden afstå

eller ersätta gatumark. Utan tvifvel är det till städernas nytta att icke

godtyckliga ändringar i faststälda stadsplaner få ega rum likasom att

genomförandet af sådana planer icke utan fullt berättigad anledning

uppskjutes; och då såsom visst antagas kan att, på sätt i 4 § af lagen

är anvisadt, Eders Kongl. Maj:t, der verklig anledning förefinnes, ej

vägrar bifalla samhällets ansökan i fråga om sådant uppskof, torde följderna

af lagens tillämpning i förevarande afseende ej blifva för samhället

af den vådliga beskaffenhet, att någon ändring af lagbestämmelsen

bör såsom önskvärd framhållas.

I 18 § af lagförslaget gifves jordegare rätt att erhålla såväl tomtindelning

som ock ändring i sådan; men då tillkomsten af en stadsplan

beror af samhället och icke af tomtegaren, synes äfven böra följa att,

der planen så inverkar på redan befintliga tomtplatser, att förändrad

indelning eller reglering af desamma påkallas, detta bör vara en samhällets

och icke tomtegares skyldighet.

Ofta är äfven fallet att en sådan indelning blir af det omfång, att

icke rimligen kan begäras, att eu enskild person skall utsätta sig för

den kostnad, som uppgörandet af sådan indelning medför; och då dessutom

i lagens 3 § 2 mom. förekommer, att samhället har skyldighet

att lösa tomtdel, som icke utgör ändamålsenslig byggnadstomt eller

icke kan efter tomtindelning genom utbyte eller lösen till nödigt tomtområde

beredas, synes deraf framgå behofvet af att för pröfning af frågor

41

i dylika fall sådan på stadsplan grundad tomtindelning genom samhällets

försorg uppgöres.

Om särskildt afseende på staden Göteborg fästes så vore mot

skyldighet för samhället att enligt 1 § samt 12 § 1 mom. utan undantag

lösa den mark, hvarmed befintlig gata bör enligt stadsplan vidgas,

ingenting att invända, om icke med staden funnes förenad Elfsborgs

kungsladugård eller numera förstaden Majorna, hvilken delvis är tätt

och oregelbundet bebyggd och särdeles på sådana ställen genomskäres

af en mångfald smala vägar, af hvilka ett ej obetydligt antal är enligt

stadsplanen beräknade att till föreskrifven gatubredd utvidgas. Kunde

dessa vägar, hvilka till större delen erhållit benämning af gata, få betraktas

såsom farvägar, hvilket ord, dock utan närmare förklaring om dess

betydelse, förekommer uti 8 § 2 inom., så vore i afseende å berörda

vägars utvidgning alla betänkligheter från samhällets sida häfda, men

för den händelse åter att de, såsom troligt är, skola anses såsom redan

befintliga gator, kan befaras att, i stället för att hittils utvidgningen af

desamma kunnat ske utan nämnvärda uppoffringar, detta, med afseende å

de hundratals tomtplatser, som deraf beröras, kan komma att för

staden framkalla stora och mot fördelen ej svarande uppoffringar, dervid

äfven torde böra tagas i betraktande, att inom ifrågavarande stadsdel

mestadels förekomma trähus, i följd hvaraf någon ersättning för rätt

till högre byggnads uppförande med anledning af gatans vidgning ej

är att påräkna.

Då emellertid ej ifrågasättas kan att för ett sådant särskildt fall

som detta få den föreslagna lagen ändrad, har Eders Kongl. Maj:ts

Befallningshafvande ansett sig endast böra påpeka förhållandet, med

afseende å det behof, som, i händelse lagen kommer till stånd, Göteborgs

samhälle antagligen anser sig hafva att antingen söka ändring

i sjelfva stadsplanen eller rätt att genom uppskof med genomförandet

i mån af behof undgå lagens tillämpning.

Underdånigst

G. SNOILSKY.

Henr. Westin.

Göteborg å Landskansliet den 24 Maj 1886.

6

42

15. Kong!. Maj:ts Befailningshafvamle i Elfsborgs län.

Till Konungen.

I anledning af nådig remiss den 16 sistlidne Oktober i fråga om

anbefaldt underdånigt yttrande angående afgifvet förslag till lag om

stadsplan och tomtindelning m. m., får Landshöfdingeembetet, efter

granskning af samma förslag, härmedelst i underdånighet meddela sig

icke hafva funnit anledning deremot framställa någon anmärkning.

Underdånigst

På Landshöfdingeembetets vägnar,

Mats Zachrison. Ernst Ahl.

Venersborg i Landskansliet den 16 Juni 1886.

16. Kong!. föfaj:ts Befallningshafvande i Skaraborgs län.

Till Konungen.

Enligt Eders Kongl. Maj:ts nådiga befallning i remissresolution

den 16 nästlidne Oktober får Landshöfdingeembetet härmed afgifva underdånigt

utlåtande öfver i nåder utsedde komiterades underdåniga betänkande

och förslag till lag angående stadsplan och tomtindelning m. m.

I fråga om sjelfva saken vågar Landshöfdingeembetet hysa den

föreställningen, att, om ock de större städerna i riket skulle vara i behof

af eu lag i den syftning förslaget innehåller, stadssamhällen af min

-

43

dre omfattning och med delvis tvifvelaktiga utsigter till någon betydligare

utveckling och tillväxt i välmåga, sådane de exempelvis förekomma

inom detta län, såväl med afsende å invånarnes trefnad som kommunernas

förmögenhetsställning, skulle finna det bäst och fördelaktigast

att, sedan planer för deras bebyggande blifvit faststälde, få på frivillighetens

väg i mån af omständigheter och tillgångar efter hand verkliggöra

berörda planer med begagnande af de utvägar, som nu gällande

lagstiftning erbjuder. Visserligen äfventyrades härigenom under tidernas

längd en och annan förändring i de uppgjorda planerna, hvilket dock

med afseende å de till grund för desamma ofta begagnade mönstren af

större städers föredömen ej torde böra utgöra berättigad anledning till

ogillande; men i de flesta fall skulle dock planerna komma att tjena

till efterrättelse för eu befolkning, om hvilken man med allt skäl i

allmänhet kan säga att den älskar prydlighet och ordning vid sina

bostäders uppförande och utstyrsel.

Skulle emellertid, hvilket tillhör Eders Kongl. Maj:t och Riksdagens

bedömande, behofvet af en lagstiftning, sådan som den ifrågavarande

hafva så genomträngt folkmedvetandet, att de nu och framdeles gillade

och faststälda stadsplanerne anses böra tvångsvis genomföras med uppoffring

af den hittills i vår lagstiftning antagna grundsats, att enskild

person, som nödgas för allmänt behof afstå sin egendom, bör, jemväl i

stad, derför erhålla full ersättning, så synes föga vara att erinra mot

komiterades nu ifrågavarande förslag till lag i ämnet.

För Landshöfdingeembete! synes det vid sådant förhållande likväl

önskligt

att 6 § ändras, så att den deruti omförmälda afstyckningen uttryckligen

förklaras ej böra ega rum förr än den afstyckade marken

blifver för gatas utläggande till allmänt begagnande erforderlig,

att när det förhållande inträffar, som omförmäles i 2:dra punkten

af 7 § 1 mom., samhället, som allena är berättigad! att begära expropriation,

inlöser den intill obebyggda tomter gränsande af byggnader

icke upptagna gatumark, för att sedermera i den mån tomterna bebyggas

hållas vederbörande mot ersättning tillhanda och att således

från paragrafen uteslutes slutmeningen »derest gatumarken hålles samhället

tillhanda, såsom i 8 § sägs»,

samt att i det fall, som omförmäles i 9 §, enahanda förfarande

iakttages, som är i 38 § föreslaget. Intet hinder synes emot ett sådant

förfaringssätt förefinnas och derigenom undvikes den för en tomtegare

mången gång hårdt tryckande nödvändigheten att när han vill sin intecknade

tomt bebygga anskaffa penningar för infriande af hela den

gäld, hvarmed tomtjorden är besvärad, då en ogin inteckningshafvare

44

vägrar att ingå på inteckningsbeloppets fördelning emellan gatumark,

som skall afstås och från inteckning frigöras, samt öfriga delen af tomten.

Månget byggnadsföretag skulle härigenom kunna omöjliggöras

eller åtminstone fördröjas.

Med afseende ä den af motionären i Riksdagen framhållna, af

Lagutskottet accepterade analogien emellan gatureglering och vattenafledningsföretag,

tillåter sig Landshöfdingeembetet erinra att delegarnes

i sistnämnda företag vinst eller förlust låter sig med nästan matematisk

noggrannhet bestämmas, då deremot uppskattningen af en tomts värdeförökning

genom framdragande af en gata förbi densamma alltid i

större eller ringare mån kommer att blifva beroende af uppskattningsmännens

på matematiska grunder ingalunda alltid hvilande individuella

uppfattning.

Sist och för den händelse Eders Kong!. Maj:t skulle i nåder finna

att det nu ifrågavarande förslaget till lag bör antagas, vågar Landshöfdingeembetet

särskildt och på det lifligaste betona att detta, i enlighet

med den åsigt komiterade i slutet af deras motiver uttalat, endast

måtte ske med uttryckligt lemnadt tillstånd för vederbörande stadskommuner

och med dem i byggnadsfrågor likstälda samhällen att låta

öfverse och efter omständigheterna göra jemkningar och förändringar

i deras under helt andra förhållanden och förutsättningar, än de som

efter lagens antagande skulle framträda, uppgjorda någon gång, i fråga

om deras verkliggörande, illusoriska stadsplaner.

Underdånigst

På Landshöfdingeembetets vägnar,

A. M. Bolinder. H. Amnéus.

Marieholm den 12 December 1885.

45

17. Kong!. laj:ts Befallningshafvande i Karlstads län.

Till Konungen.

Med anledning af Eders Kongl. Maj:ts nådiga remiss den 16 sistlidne

Oktober å komiterades underdåniga betänkande och förslag till

lag angående stadsplan och tomtindelning m. in., får Eders Kongl.

Maj:ts Befallningshafvande härmed afgifva underdånigt utlåtande i detta

ärende.

I sådant hänseende får Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

till en början erkänna, att behofvet af ordnande på annan grund än

den hittills gällande af de rättsförhållanden, som uppstå emellan kommuner

och enskilde till följd af fastställandet af planer för eller beslut

om reglering af gator, torg eller allmänna platser i städer och dermed

i fråga om bebyggandet likstälda orter, tydligt nog uppenbarat sig i

den kollision, som vid försök att genomföra sådana planer ofta uppstått

och måste uppstå mellan den på administrativ väg utfärdade

byggnadsstadgan för rikets städer och den bestående civillagstiftningen.

Att grundvalen för ett sådant ordnande måste läggas genom nya regler

på civilrättens område, således genom en af Konung och Riksdag stiftad

lag angående stadsplaner, har till följd deraf varit lätt att inse.

De grundsatser, hvarur de nya rättsreglerna borde härledas, har

Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande funnit angifna i stadsplaners

ändamål, som ur det allmännas synpunkt är rörelsens, sundhetens,

trygghetens och skönhetssinnets fordringar, hvilka genom föreskrifter

i byggnadsstadgan för rikets städer jemväl blifvit behörigen iakttagna,

samt ur de enskildes synpunkt är att bereda beqväma utfartsvägar

från tomter. Att åt den senare synpunkten hafva häfdat dess rätta

plats, är det nu föreliggande komitébetänkandets synnerliga förtjenst.

Den omedelbara uppgiften för eu gata är enligt förhållandets

natur, på sätt komiterade gjort gällande, att bilda utfartsväg från vidliggande

tomter. Och denna gatans betydelse lärer väl icke få anses

hafva bortfallit, om den än blifvit i viss mån bortskymd derigenom, att

gatan jemväl har att förmedla samhällets, de enskildes i, viss mening

öfverordnade, anspråk i förut omförmälda hänseenden.

Men fördelen af utfartsväg är icke den enda, som tomtegaren

46

har af att gata ordnas invid hans tomt. Den vanliga gången af en

stads tillväxt torde väl få anses vara den, att bebyggandet sprider sig

från stadens centrum ut till dess periferi och att denna genom fortsatt

bebyggande mer och mer vidgas. Fördelen för eu tomtegare

deraf, ått genom ordnande af gata utanför hans tomt denna erhåller

beqväm förbindelse med de tätare bebyggda delarne af staden, visar

sig snart i en värdeökning å hans fastighet, hvilken oftast torde vara

större än att den kan anses motsvara allenast den vunna förmånen al

utfartsväg. Och jemte nämnda fördel af en faktisk värdeökning har

tomtegaren vunnit eu annan, nemligen möjligheten af ytterligare värdeökning

å tomten derigenom, att denna med hvarje ytterligare utsträckning

af bebyggandet och utvidgning af gatunätet i viss mening ryckes

allt närmare rörelsens centrum.

Det torde derför få anses obestridligt, att hvarje stadsplan afser

kommunens och den enskildes gemensamma gagn, hvaraf äfven bör

följa, att båda böra till dess genomförande samverka. Detta har äfven

blifvit den ledande tanken i det föreliggande förslaget till lag för ordnande

af rättsförhållandena mellan båda.

Af nu framstälda åsigt följer å ena sidan, att stadsplanen måste

vara obligatorisk i den mening, att tomtegares rätt till sin jord eller

derå befintliga byggnader ej får utgöra hinder för stadsplanens tilllämpning,

hvilken grundsats bildar underlaget för stadgandena i lagförslagets

1 §, att mark eller byggnad, som tages i anspråk för planens

genomförande, skall af egaren afstås i den ordning lagförslaget

bestämmer, i 2 § om förbud att genom nybyggnad eller till nybyggnad

hänförlig ändring af hus å mark, som skall ingå i gata, eller å del af

egoområde, som efter afskiljande af hvad till gata skall utläggas icke

utgör ändamålsenlig byggnadstomt, försvåra stadsplanens genomförande,

i 5 § att för sådant genomförande i ändamål att ordna trångt eller

eljest på olämpligt sätt bebygdt område samhälle, om Konungen finner

sådant nödigt, skall ega att förvärfva alla de fastigheter, som af stadsplanen

beröras, i 7 § att, då gatas upplåtande till allmänt begagnande

icke föranledes af vidliggande tomters bebyggande, samhället är berättigadt

bestämma tiden för sådant upplåtande, i 13 § att, om för stadsplans

genomförande gatumark skall läggas till tomt, tomtegaren skall

vara skyldig att lösa marken senast då tomten bebygges, i 14 § att

samhället är berättigadt, om det anses nödigt, inlösa återstående delen

af egendom, hvaraf eu del tagits i anspråk för utläggning eller vidgning

af gata,o så snart återstoden icke utgör tjenlig byggnadstomt och

egaren ej kan genom utbyte eller lösen förvärfva nödigt tomtområde,

samt i 18 § sista momentet, att egare af tomtdel, som genom utlägg

-

47

ning till gata eller allmän plats blir oanvändbar för bebyggande, må

påkalla ny indelning åt denna och dertill omedelbart gränsande tomter.

Å andra sidan följer af samma åsigt skyldighet för de enskilde

tomtegarne att för genomförande af stadsplanen vidkännas uppoffringar,

motsvarande den enskilda nytta, som stadsplanen dem bereder. Denna

grundsats utgör förutsättningen för bestämmelserna i lagförslagets 8 11

och 12 .§§ rörande skyldighet för tomtegare att tillhandahålla mark för

utläggning af gata invid hans tomt, så långt som gatan anses göra

gagn såsom utfartsväg för tomten, eller till en bredd af högst nio

meter, och att, om han ej eger gatumarken eller redan utlagd gata

skall vidgas, utgifva ersättning derför intill nämnda bredd eller i den

mån han pröfvas af gatuvidgningen njuta fördel.

Hvad nu beträffar tillämpningen af nämnda grundsatser, synes

den första af dem,, eller den som ansetts ligga i stadsplanens egenskap

att vara obligatorisk, vara i lagförslaget med rättvisa och billighet

genomförd. Såsom en orättvis eller obillig inskränkning i den enskilda

eganderätten kan nemligen Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

icke anse skyldigheten att emot full godtgörelse i penningar eller annan

lika välbelägen jord, då sådant för stadsplanens utförande oundgängligen

fordras, afstå mark vare sig till gat.u- eller tomtreglering eller

att till sig lösa mark, af hvilken man vid tomts bebyggande har motsvarig

fördel. Ett eftergifvande af någon af lagförslagets bestämmelser

i denna del skulle för öfrigt ytterligare befästa de svårigheter att

genomföra stadsplan, från hvilka man genom den nya lagstiftningen

ju afser att göra sig lös. Vidkommande åter den senare af förenämnda

grundsatser, eller den, som uttryckts med tomtegares skyldighet att

vidkännas uppoffring motsvarande den nytta honom genom stadsplanen

beredes, har Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande icke kunnat lika

obetingadt godkänna det bruk, lagförslaget af samma grundsats gjort.

I den lag, som hittills gällt för regleringen af städers bebyggande,

har sådan skyldighet icke funnits stadgad. Den, som hittills eller förr

an nya lagen träder i kraft förvärfvat en tomt, bar för densamma betalat

ett pris, som bestämts med hänsyn bland annat till vissheten att

icke behöfva lör intet afstå mark till den å stadsplanen, men ännu icke

i verkligheten., öfver tomten framdragna gata, eller att icke komma att

lida intrång i sin rätt att utan någon skyldighet till ersättning för

gatumarken bebygga tomten, vare sig att vidliggande gata allenast

“™e.B a. stadsplanen utmärkt men icke upptagen, eller att den redan

bi .it till allmänt begagnande upplåten. Hade vid prisets aftalande

vant kandt, att köparen skulle blifva skyldig att utan ersättning tillhandahålla

mark för gatan eller att för rättigheten att bebygga tomten

48

ersätta gatumarkens värde, skulle otvifvelaktigt priset kafva bestämts

till ett lägre belopp. Skilnaden mellan detta och det med hänsyn till

före nya lagens tillkomst bestående förhållanden aftalade tomtpriset

skulle, derest 8 och 11 §§ i lagen formulerades så som nu blifvit föreslaget’

blifva eu förlust för tomtegaren, hvilken denne ej rättvisligen

kan tillförbindas att underkasta sig. Nämnda paragrafer skulle, om

de blefve lag, utöfva en retroaktiv verkan till kränkning af bestående,

lagligen förvärfvade privaträttigheter. Denna den föreslagna lagens

tillbakaverkan synes komiterade hafva förbisett, eftersom till försvar

för den nya lagen, ur denna synpunkt betraktad, icke ett ord finnes

i motiverna anfördt, ehuru synpunkten borde hafva varit af tillräcklig

vigt för att icke böra med tystnad förbigås. I konseqvens med sin

egen åskådning borde för öfrigt komiterade icke heller funnit sig förhindrade

att förpligta jemväl den tomtegare, hvilken redan bebyggt sin

tomt åt gata, som innan nya lagen träder i kraft blifvit till allmänt

begagnande upplåten, till den i 8 § stadgade skyldighet att ersätta

gatumarken. Denna skyldighet har synts komiterade »icke vidare

kunna af tomtegaren utkräfvas, äfven om sådant kunde anses vara med

billighet öfverensstämmande)).

För sin del anser Eders Kong! Maj:ts Befallningshafvande samma

skyldighet lika litet kunna stödjas på billighetsskäl som 8 och 11 §§

i lagförslaget, för såvidt de afse tomter, hvilka förvärfvats innan nya

lagen börjat att tillämpas. I afseende å dem, som efter det samma

lag trädt i kraft förvärfvas, synas deremot båda paragrafernas bestämmelser

kunna gälla, liksom de framgå såsom följder, ur härofvan närmare

angifna grundsats i afseende å tomtegares skyldighet att föi stadsplans

genomförande vidkännas uppoffringar. Eu omarbetning af 8 och

11 §§ i nu antydda syftning med uteslutande af den förras sista moment

synes derföre nödig, innan förslaget i denna del må upphöjas

till lag.

I öfrigt har Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande med afseende

å lagförslagets innehåll icke funnit anledning att framställa någon

cimiau.

Beträffande sjelfva lagtexten, synes densamma icke öfverailt tillfredsställa

skäliga anspråk på klarhet och precision. Med några exempel

torde Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande få gifva skäl för detta

omdömet. .

l:a kapitlet handlar om stadsplans fastställelse samt verkan deraf.

1 § angifver i de 2 första meningarne ordningen för vinnande af fastställelse

å stadsplan. I samma paragrafs 3:e och 4:e meningar^följer

derefter, att mark, som tages i anspråk för stadsplan, skall afstås mot

49

lösen, om ej annorlunda stadgas, samt att ersättning skall lemnas för

men vid nyttjande af hvad som återstår sedan en del af egoområde

blifvit för tillämpning af planen afträdt.

Sistnämnda 2 meningar angifva nu sjelfva den principiella verkan

af stadsplans fastställande och torde ur redans synpunkt hafva förtjenat

sin egen särskilda paragraf med minst lika stort skäl som öfriga verkningar

af stadsplans fastställelse blifvit hvar för sig i §§ 2, 3 och 5

angifna.

6 § har till ändamål dels att stadga, att afstyckning af gatumark

skall utgöra den förrättning, hvarigenom mark iklädes egenskapen af

gatumark, dels att bestämma tidpunkten, när denna förrättning bör

verkställas. Men vid sådant förhållande synes så mycket mindre hafva

vant behöfligt att i l:a punkten intaga stadgande att marken »skall

till samhället öfverlåtas», som, derest samhället förut eger gatumarken,

sådan öfverlåtelse är öfverflödig och, derest gatumarken eges af enskild,

bestämmelserna i 1 § om samhällets rätt att lösa samt i 8 § om tomtegares

skyldighet att tillhandahålla gatumark innefatta tillräcklig visshet

för samhället att kunna komma i besittning af erforderlig gatumark.

Innehållet af 6 §:ns båda moment synes hafva med större reda och precision

kunnat uttryckas så:

»Mark, som enligt stadsplan ingår i gata, skall såsom gatumark

afstyckas.

Sådan afstyckning skall ske, förr än gata upplåtes till allmänt

begagnande, eller vidliggande tomt bebygges, eller tomtindelning å

angränsande mark verkställes.

Afstyckning skall af behörig landtmätare förrättas och hos vederbörlig

domstol för anteckning i lagfartsboken anmälas.»

11 § synes utan afseende å den förändring deri eller det tillägg

dertill, som må föranledas af den här ofvan såsom angelägen framhållna

åtskilnad mellan tomter, hvilka förvärfvats före och dem som

förvärfvats efter det nya lagen skulle komma att tillämpas, böra kunna

enklare och rigtigare formuleras ungefär sålunda:

»Vill den, som icke på sätt i 8 § är stadgadt lemnat gatumark,

bebygga tomt åt gata, som redan är till allmänt begagnande upplåten,

eller använda etc. — — — i de fall, om hvilka nämnda § förmäler,

skolat å samhället öfverlåta eller ersätta.» Då enligt 7 § skyldigheten

att till allmänt begagnande upplåta den mark, hvarmed befintlig gata

skall invid tomt vidgas, inträder, när tomten blifvit bebyggd åt gatan,

samt kommunen, jemlikt 1 §, alltid är pligtig att lösa mark i enskild

ego, hvilken tages i anspråk för genomförande af stadsplan, synes

tidsbestämmelsen i 12 §:ns första mening saklöst kunna utgå, i synnerhet

7

50

som med nämnda § väl ej hufvudsakligen åsyftas annat än att bestämma

tomtegares ersättningsskyldighet i afseende å mark, hvarmed

gata vidgas.

Ur 15 § synes ordet: »märkligt» lämpligen böra uteslutas.

Underdånigst

H. A. WIDMARK.

J. E. Dahlin.

Karlstad å Landskansliet den 14 December 1885.

18. Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Örebro län.

Till Konungen.

Sedan Riksdagen i underdånig skrifvelse den 9 Maj 1884 anhållit,

att Eders Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta och för Riksdagen framlägga

förslag till lagbestämmelser för ordnande af de rättsförhållanden,

som emellan kommunerna och enskilde uppstode till följd af fastställelse

å planer för eller vid utförande af beslut om reglering af gator, torg

eller allmänna platser i stad, köping eller annan ort, för hvars bebyggande

stadganden lika med dem, som för stad vore gällande, ansåges

böra på grund af befolkningens täthet tillämpas; samt Eders Kongl.

Maj:t den 3 derpå följande Oktober behagat åt en särskilt förordnad

komité uppdraga att utarbeta de författningsförslag, som kunde af Riksdagens

omformälda underdåniga framställning föranledas; så har bemälda

komité den 24 sistlidne Augusti afgifvit betänkande i ämnet

jemte särskilda lagförslag.

Enligt Eders Kongl. Maj:ts nådiga befallning i remiss den 16 sistlidne

Oktober åligger det Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande att öfver

berörda lagförslag före den 15 instundande December till Eders Kongl.

Maj:t inkomma med underdånigt utlåtande; och får Eders Kongl. Maj:ts

51

Befallningshafvande, till åtlydnad af samma befallning, härmed afgifva

det infordrade utlåtandet.

Genom hvad i ärendet vid riksdagen förekommit och afkomitén

i dess underdåniga betänkande anförts lärer behofvet af särskild lagstiftning

i sådan syftning, som nu är i fråga, få anses vara till fullo

ådagalagdt. Till fullständigheten af denna lagstiftning torde ock höra

att den kommer att innefatta samtliga bestämmelser, som kunna dit hänföras,

således icke blott dem, hvilka afse ordnande af de rättsförhållanden,

som till följd af fastställelse å och utförande af stadsplan uppstå, utan

ock sådana lagbestämmelser, hvilka må finnas lämpliga att utgöra norm

för de genom tomtindelning uppkommande rättsförhållanden. Att

komitén vid utförande af sitt uppdrag fattat detsamma så vidsträckt,

lärer derför vara förtjent af bifall. Emot sjelfva den nya grundsats,

hvilken komitén i sitt lagförslag sökt genomföra, eller att enskild person

i vissa fall och under vissa omständigheter skall vara pligtig att antingen

utan ersättning afstå mark, som erfordras till gata eller annan

allmän plats, eller ock, om han icke sjelf är egare till marken, vidkännas

lösen för densamma, har Eders Kongl. Majrts Befallningshafvande,

som anser den af komitén till stöd för samma grundsats gifna

motivering vara väl grundad, icke något att erinra; likasom Eders Kongl.

Maj:ts Befallningshafvande icke heller finner anledning till anmärkning

mot den tillämpning, förevarande grundsats i särskilda fall vunnit.

Efter dessa korta allmänna bemärkningar öfvergår Eders Kongl.

Maj:ts Befallningshafvande till granskning af de särskilda lagförslagen

och bestämmelserna deri.

Enligt 1 § i förordningen den 14 April 1866 angående jords

eller lägenhets afstående för allmänt behof utgör endast sådan jord eller

lägenhet, som tillhör enskild man, menighet eller inrättning, föremål för

expropriation i den ordning, nämnda förordning utstakar. Denna inskränkning

är en naturlig följd dels å ena sidan af statens suveränitet, med

hvilken icke gerna läte sig förena lagstadgad rättighet för personer,

hvilka hafva för afsigt att utföra allmänt nyttiga företag, att expropriera

staten tillhöriga jordar och lägenheter, äfven om deras behöflighet för

företagens bringande till stånd vore obestridlig, dels ock å andra sidan

af stadgandet i 77 § Regeringsformen, att deri uppräknade jordlägenheter

m. m. icke må af Konungen utan Riksdagens samtycke genom

försäljning, förpantning eller gåfva eller på något annat sätt kronan afhändas,

utan skola förvaltas efter de grunder, Riksdagen derom föreskrifver.

Enligt hvad komiterades motiv till 1 § i förslaget till lag angående

stadsplan och tomtindelning utvisar komme samma §, sådan

den blifvit affattad, att innebära den ändring af hvad nyss åberopade

52

förordning den 14 April 1866 uti ifrågavarande afseende förmår, att

Eders Kongl. Maj:ts fastställelse af stadsplan skulle i och för sig, utan

att dertill erfordrades annat och särskildt beslut, medföra skyldighet

jemväl för staten att icke allenast i allmänhet mot lösen, utan äfven

i vissa fall, lika med enskild person, utan ersättning afstå staten tillhörig

mark, som för planens genomförande kunde tagas i anspråk;

äfvensom att i vissa fall vidkännas lösen för mark, hvaraf staten icke

sjelf vore egare, men som erfordrades för gata eller annan allmän plats.

Det föreslagna stadgandet åsyftar således, att staten i nämnda afseenden

skulle i allo likställas med enskilde tomt- och jordegare.

Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande erkänner villigt, att

komitén i sina motiv anfört goda skäl för hvad den sålunda föreslagit

och att vid sådant förhållande de betänkligheter deremot, hvilka från

statsrättslig synpunkt förete sig, må kunna öfvervinnas; men Eders

Kongl. Maj:ts Befallningshafvande anser nödigt, att, om Eders Kongl.

Maj:t gillar komiténs förslag härutinnan, ifrågavarande 1 § erhåller en

sådan redaktion, att man af sjelfva lagtexten må, utan att i sådant afseende

behöfva anlita motiven, kunna finna den mening, komitén vill

hafva i §:n inlagd och som jemväl kan ligga deri, eller att staten, trots

stadgandet i förordningen den 14 April 1866, i de rättsförhållanden,

hvilka uppkomma till följd af Eders Kongl. Maj:ts fastställelse å stadsplan,

är i allo likstäld med enskilde jord- och tomtegare.

Enligt hvad oftanämnda 1 § i lagförslaget, sådan den enligt motiven

bör förstås, innehåller, skulle äfven i det fall, som §:s andra punkt

omförmäler och i livilket endast Konungens Befallningshafvandes fastställelse

af understäldt beslut erfordras, staten med afseende å skyldighet

att afstå honom tillhörig mark eller byggnad, som för planens genomförande

tages i anspråk, blifva i allo likstäld med enskild person. Enahanda

skulle förhållandet ock blifva i de fall, då, enligt de i 3 kapitlet

om tomtindelning och dess genomförande gifna stadgande!!, delegare

i tomt är pligtig att taga lösen för sin andel deri eller ock berättigad

att till sig lösa annan delegares lott.

Emot en sådan tillämpning af den af komiterade omfattade grundsats

möta större betänkligheter än i de fall, då understäldt beslut kräfver

Eders Kongl. Maj:ts omedelbara fastställelse. Synnerligen betänkligt

förefaller det föreslagna stadgandet i det fall, att fråga blir om skyldighet

för staten att afstå honom tillhörig byggnad, hvars förblifvande i

statens ego kan vara af stor vigt. Dylika ärenden, när i dem fråga är om

statens rätt, synas med skäl böra hänskjutas till Eders Kongl. Maj:ts eget

afgörande och icke få bero endast på underordnad myndighets pröfning.

Enligt hvad Eders Kongl. Maj:t någon gång i sammanhang med

53

godkännande af beslut om stadsplans antagande förordnat, skall sjelfva

fastställelse^ af planen medföra den påföljd, att vederbörande egare,

utan att Eders Kong], Maj:ts nådiga pröfning i hvarje särskildt fall

erfordras, äro skyldige afstå den mark eller byggnad, som för planens

genomförande tages i anspråk. Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

anser ömkligt, att en sådan af komitén med stadgandena i 1 § och i tredje

kapitlet åsyftad verkan ej mindre af Eders Kongl. Maj:ts, än äfven af

Konungens Befallningshafvandes fastställelse!- må genom omredaktion

af hithörande stadganden få ett fullt tydligt uttryck.

Stadgandet i 10 § af byggnadsstadgan den 8 Maj 1874, att, der

stadsplan i större eller mindre utsträckning beslutes, skall beslutet

underställas Kongl. Maj:ts pröfning, derest fråga ej är endast om jemkning

af ringa betydenhet i byggnadsqvarters gränser eller dylikt, i

hvilket fall beslutet, derest det af Konungens Befallningshafvande godkännes,

må utan underställning hos Kongl. Maj:t gå i verkställighet,

har i komiténs lagförslag. 1 § blifvit återgifvet med något ändrade

uttryck. Af flera skäl, hvilka det icke lär vara nödigt att vidare utveckla,

torde, finnas rådligt, att antingen ifrågavarande stadgande iden

tillämnade civillagen, återgifves med samma ordalag, hvari det förekommer

i den administrativa stadgan eller ock ordalagen i denna bringas

till öfverensstämmelse med civillagens.

I olikhet med expropriationslagstiftningeri i flera främmande land

tillstädjer förordningen den 14 April 1866 icke, utom i ett enda fall,

nemligen då fråga är om utläggning af elektriska ledningstrådar, att

för det allmännas behof servituter tvångsvis läggas å annan tillhörig

mark, utan bjuder i 14 §, att, om blott en del af jord eller lägenhet

afstås och genom afskiljande af denna del jorden eller lägenheten blifver

för egaren onyttig eller synnerligt men i nyttjanderätten för honom

uppkommer, hela lägenheten bör, der egaren det äskar, lösas. Enligt

sista punkten i lagförslagets 1 § är deremot egare pligtig att tåla men

vid nyttjande af återstående område emot ersättning för sådant intrång.

Det torde icke vara lämpligt att för omförmälda fall i en speciallag

meddela ett stadgande, som står i strid med den grundsats, hvilken, på

sätt nyss är nämndt, i den allmänna expropriationsförfattningen vunnit

tillämpning; men å andra sidan är det förtjent af öfvervägande, om

icke sistnämnda författning lämpligen borde ändras i sådan syftning,

att egare af jord förpligtades att i det allmännas intresse emot ersättning,

.bestämd att utgå en gång för alla eller ock årligen, tåla inskränkning

i sin fria rådighet öfver jorden eller med andra ord, att servituter

tvångsvis kunde läggas å densamma. •

I 1 § af lagförslaget är med stad eller köping likstäld »annan

54

ort, hvarest stadganden lika med de för stad meddelade skola tillämpas».

Med de stadgande!!, som här afses, förstås naturligtvis icke stadganden

i allmänhet, utan blott sådana, som angå ortens ordnande och bebyggande.

Redaktionen torde böra i öfverensstämmelse dermed rättas.

Byggnadsstadgan den 8 Maj 1874 i 9 § 3 mom. förbjuder icke

allenast att stad må byggas i strid mot gällande plan, utan ock att

den må utsträckas till område, för hvilket faststäld plan ej finnes. Förbudet

i förra afseendet. bör enligt komiténs åsigt erhålla civillagsnatur

och i Öfverensstämmelse dermed äro bestämmelserna i lagförslagets 2 §

affattade. Fråga kan uppstå, om det icke vore lämpligt att i den blifvande

nya civillagstiftningen upptaga byggnadsstadgans förbud jemväl

i det senare hänseendet och i sammanhang dermed meddela de bestämmelser,

som deraf kunna anses böra följa.

I 3 § 2 stycket och 14 § 1 stycket af lagförslaget gifvas bestämmelser

för fall, hvilka, om de än icke kunna anses fullt identiska, likväl

äro så likartade och så föga nyanserade, att de lämpligen kunna och

böra i ett sammanhang och på ett och samma ställe i lagtexten behandlas

och bedömas enligt enahanda grunder. För inträdande af egares

rätt att äska, att den återstod af mark, hvilken icke utgör ändamålsenlig

byggnadstomt, skall af samhället inlösas, torde lika väl i 14 § 1

stycket som i 3 § 2 stycket kräfvas, att tillstånd till den återstående

markens bebyggande vägrats; och samhället bör lika väl i 3 § 2 stycket

som i 14 § 1 stycket förklaras berättigad! att, om det nödigt anses,

inlösa återstående delen af marken.

4 § 1 stycket af lagförslaget innefattar ett undantag från hvad

so m stadgas i 2 § af lagförslaget och 9 § 3 mom. af byggnadsstadgan.

Förutsättningen för tillåtelse af ett anmäldt byggnadsföretag, som icke

kan annorlunda än i strid mot stadsplanen verkställas, är, att Eders

Kongl. Maj:t medgifver anstånd med planens utförande. Lagtexten

föranleder icke till den uppfattning, att anstånd skulle kunna ifrågakomma

i vidsträcktare mån, än byggnadsföretaget ensamt för sig

funnes föranleda; hvaremot, enligt motiven (sidan 68), af det föreslagna

stadgandets lydelse intet hinder skulle möta för samhället att pa en

gång begära och erhålla anstånd med planens genomförande i mera vidsträckt

omfattning. Den mening, hvilken komitén sålunda vill hafva inlagd

i förevarande lagrum och som bäst öfverensstämmer med samhällets fördel,

torde genom lagrummets omredaktion kunna få ett tydligare uttryck.

Beträffande stadgandet i 5 §, enligt hvilket Eders Kongl. Maj:t,

i händelse det för ordnande, enligt stadsplanen, af trångt eller eljest

på olämpligt sätt bebygdt område finnes nödigt, eger berättiga samhället

att expropriera alla de inom området belägna fastigheter; så

55

torde mot lämpligheten af samma stadgande icke vara något att erinramen

då det i texten heter, att samhälle skulle behöfva förvärfva mila

de fastigheter, som beröras af stadsplanen», lärer detta uttryck få anses allt

för vidsträckt och derför böra ändras derhän, att det endast kommer att

omfatta sådana fastigheter, som i förutsatta fall kunna blifva föremål

för expropriation.

Enligt hvad 9 § 2 mom. i byggnadsstadgan utvisar kunna befintIiga

planer för städernas bebyggande vara antingen af Kongl. Makt

faststalda eller utan sådan fastställelse af ålder bestående. Om i förra

fallet den, som före fastställelsen eger mark, hvilken enligt den faststalda

planen skall ingå i gata, efter fastställelsen till annan man säljer

samma mark, kan man tala om gammal och ny egare till marken: i

senare fallet deremot icke.

., ^ar komitén, i afsigt, enligt hvad den i motiven

eif?-70 ljPP^vlt’ att bereda möjlighet för ny egare att sjelf förvärfva

full kännedom om den inskränkning i utöfningen af eganderätten till

mark af ifrågavarande beskaffenhet, han är skyldig underkasta sig, ansett

lämpligt,^ föreslå dels att marken skall vederbörligen uppmätas eller,

såsom komitén benämner åtgärden, mfstyckas», så att något tvifvel om

densammas läge icke må förefinnas, och dels att afstyckningen bör på

lämpligt sätt. publiceras genom anteckning i den kolumn af fastighetsboken,

som är afsedd för upplysning om fastighets storlek och natur.

DTT0t „svarande lagbestämmelser innehållas i 6 § 1 stycket, som jemval

förmår, att »afstyckad» gatumark skall till samhället öfverlåtas, och

til fika bestämmer den tid, inom hvilken »afstyckning)) (och öfverlåtelse

till samhäilet) samt anmälan deraf hos vederbörlig domstol för anteckning

i fasfighetsboken senast skall ske.

Hvad nu angår förslaget om »afstycknings» anteckning i fastigetsboken;

måste Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande på det allvarligaste

afstyrka bifall till samma förslag. I fastighetsbok böra nemigen,

enligt Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes åsigt, icke förekomma

andra anteckningar än de, hvilka hafva eller kunna komma att

fa privatsrattsli.g verkan. Skulle sådan tilläggas den af komitén föreslagna

anteckning,, så skulle väl samma verkan bestå deri, att ny egare

ilf marx, som enligt faststäld stadsplan är afsedd att förr eller senare

utiaggas till gata., till följd af anteckningen, och endast till följd af

enna, vore pligtig att underkasta sig den af markens bestämmelse

narffytande inskränkning i sin befogenhet att fritt råda öfver marken,

hvaraf åter skulle blifva en följd, att den, som förvärfvat gatumark förr

an den blifyit »afstycka^), till samhället öfverlåten och till anteckning

i fastighetsboken anmäld, deremot icke vore skyldig att tåla omföi^

56

mälda inskränkning. En sådan följd lär väl allra minst komitén med

sin omsorg om upprätthållande af stadsplan vara benägen att erkänna.

Den publicitet, hvilken komitén med sitt förslag åsyftat, är visserligen

värd att eftersträfva och uppnå; men den kan vinnas utan anlitande

af den af komitén ifrågasatta anteckning i fastighetsboken, nemligen

genom erforderliga anteckningar i den tomtbok, hvarom i lagförslagets

36 § 2 stycket förmäles, äfvensom genom den i 20 § byggnadsstadgan

föreskrift) a tomtkarta med tillhörande beskrifning.

En annan sak är, att, när mark från dess egare inlöses för att

utläggas till gata eller dess egare på grund af den i lagförslaget stadgade

skyldighet utan lösen för nämnda ändamål afträder mark, vederbörandes

fång till marken skall lagfaras. Sådant följer redan af bestämmelsen

i 1 §, jemförd med 8 § 2 stycket i förordningen den 16 Juni

1875 angående lagfart å fång till fast egendom, samt hvarken bör eller

kan lämpligen stadgas i förevarande lagförslag; dock kan det ifrågasättas,

om icke, för den händelse en lag sådan som den föreslagna

kommer till stånd, ordalagen i sist åberopade författningsrum, nemligen

8 § 2 stycket i förordningen den 16 Juni 1875, bör undergå någon förändring

i syfte att förekomma hvarje tvifvelsmål i frågan, huruvida

den nya lagen är att hänföra till gällande författningar om jords eller

lägenhets afstående för allmänt behof eller icke.

I sammanhang härmed tillåter sig Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

fästa uppmärksamhet vid åtskilliga uttalanden i komiténs

motiv (sid. 71 och annorstädes), de der synas antyda, det eganderätten

till mark, som är afsedd att utläggas till gata, skulle från enskild

egare öfvergå till samhället redan innan sådan skriftlig handling kommit

till stånd, som må kunna anses innefatta det samhällets fång och

den åtkomst till gatumarken, hvarmed sedermera kan lagfaras. Nämnda

uppfattning, hvilken synes härleda sig snarare från åtrån att lösa en

möjligen befintlig teoretisk strid, än önskan att tillgodose ett praktiskt

behof, har i viss mån fått uttryck i texten till 6 §, der ordet »afstyckning))

i andra punkten användes på sådant sätt, att det synes omfatta

icke allenast den blifvande gatumarkens »afstyckning)) utan äfven dess

öfverlåtande till samhället.

Om än det krafvel- någon omtanka hos vederbörande myndighet

att i afsedda fall tillvägabringa en skriftlig fångeshandling, som kan

till rätten ingifvas till grund för den lagfart å gatumarken, som lagligen

bör sökas; så låter komiténs förutnämnda uppfattning icke förena

sig med vår rätts grundsatser, enligt hvilka eganderätt till fast

egendom först öfvergå!- genom upprättande af skriftlig- öfverlåtelsehandling

samt tryggas och bekräftas genom den publicitet, lagfart innebär.

51

När marken sedermera blifvit utlagd till gata, utgör den icke vidare

föremål för privatsrättslig eganderätt, utan är, som de romerska juristerne

uttryckte det, extra commercium privatorum.

Pa grund af hvad sålunda blifvit anfördt och då den så kallade

»afstyckningen» lämpligen kan och bör utmärkas å tomtkartan, hemställer

Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, att 6 §, hvars andra

stycke innehåller bestämmelser, likartade med de i första stycket meddelade,

må ur lagförslaget utgå.

Då hvad i 14 § 2 stycket stadgas innefattar ett undantag från eller

en begränsning af den i 8 § 1 stycket gifna regel om skyldighet för

den, som vill bebygga sin tomt åt gata, hvilken ännu icke upplåtits

till allmänt begagnande, att utan ersättning å samhället öfverlåta eganderätten

till mark för halfva gatan utmed tomten, dock ej till större bredd

än nio meter; så torde redan i sistnämnda lagrum en hänvisning böra

ske till den undantagsbestämmelse, som innehålles i 14 § 2 stycket.

Ehuru det icke strider mot vår rätts grundsatser, att tillträde af

fast egendom vilkoras böra ske å annan och senare tid, än då eganderätten

till egendomen öfverlåtes, finner Eders Kongl. Mäj:ts Befallningshafvande

likväl giltiga skäl saknas för att, såsom i 8 § 1 stycket skett,

stadga, att eganderättens öfverlåtelse till samhället skall ske så snart

någon vill bebygga sin tomt åt gatan, men samhällets rätt att tillträda

gatumarken icke vidtaga förr, än gatan skall »utläggas''» eller som det

förut i lagförslaget heter »till allmänt begagnande upplåtas». Denna åtskilnad

mellan tiden för eganderättens öfvergång och tiden för tillträdet

beror väl förnämligast på den komiténs ofvanomförmälda åsigt,

hvars stridighet mot gällande grundsatser i vår rätt Eders Kongl. Majrts

Befallningshafvande här ofvan sökt ådagalägga.

Den i 8 § G stycket förekommande bestämmelse, att om tomtegare,

förr än lagen träder i kraft, bebyggt sin tomt åt gata, som skall enligt stadsplan

utläggas, men ännu icke blifvit utlagd, han icke eger fordra gatans

upplåtande med mindre han antingen afträder den mark, som till halfva

gatan utmed tomten erfordras, dock ej till större bredd än nio meter,

eller ock, derest han icke sjelf eger samma mark, vidkännes kostnaden

för dess inlösen, måste anses innebära å ena sidan, att den nya

grundsatsen om tomtegares skyldighet att tillhandahålla visst utmål för

gata utmed bebyggd tomt kommer att tillämpas å rättsförhållanden, som

uppkommit före lagens trädande i kraft, och att således den nya lagen

i detta afseende skall erhålla tillbakaverkande kraft; och å andra sidan,

att om gatan blifvit till allmänt begagnande upplåten förr än tomten

blifvit bebyggd, omförmälda skyldighet icke åligger tomtegaren. Med

erkännande, att skäl icke saknas för afvikelse i först anmärkta fall från

8

58

den vanliga regeln, att nya lagar icke böra få tillbakaverkande kraft,

anser sig Eders Kong!. Maj:ts Befallningshafvande böra uttala sin åsigt

om angelägenheten deraf, att, enärjden omständighet, att gata redan

före lagens trädande i kraft blifvit till allmänt begagnande upplåten, på

sätt lydelsen af 8 § 6 stycket gifver vid handen och komitén jemväl i

motiven (sid. 83 och 84) förklarat, utesluter möjligheten af lagens retroaktiva

tillämpning, lagen ock lemnar eu säker ledning för afgörande

af frågan, när, det vill här säga å hvilken dag, upplåtelsen af gatan

må anses hafva skett. Af hvad komitén i början af motiveringen till

7 § (sid. 72) anfört vill det synas, som komitén ausåge denna fråga

vara ett faktiskt spörsmål, hvilket således skulle kunna blifva föremål

för bevisning och motbevisning och texten till ifrågavarande 8 § 6 stycket

motsäger icke eu sådan uppfattning.

Det vore enligt Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes åsigt

synnerligen olämpligt, om dagen för en gatas upplåtande till allmänt

begagnande sålunda skulle kunna blifva föremål för tvist. Till förebyggande

deraf skulle bestämmelserna i 7 § kunna tagas till utgångspunkt

sålunda, att i de tvenne i 1 och 2 styckena omförmälda fall gata,

i hvad skick den än i verkligheten befunne sig, ansåges vara till begagnande

upplåten den dag, tomtegare derom hos vederbörande myndighet

gjort framställning, som funnes vara lagligen grundad, samt att

i det fall, hvarom 3 stycket förmäler, den dag, hvilken samhället med

begagnande af den samhället tillerkända befogenhet bestämmer för

gatans upplåtande, jemväl skall anses såsom den dag, å hvilken gatan

verkligen blifvit upplåten utan hänsyn dertill, om hon då är försatt i

laggildt skick. Väl låter det tänka sig, att samhället i afsigt att åstadkomma

en retroaktiv tillämpning af lagen utsätter tiden för gatans upplåtande

till en dag, som inträffar först efter den, då lagen träder i

kraft, men sådant lärer icke kunna'' förekommas och torde, med afseende

å det sätt, hvarpå i 1 och 2 styckena blifvit sörjdt för tomtegares rätt

att efter tomts bebyggande få ;den utmed tomten befintliga hälft af

gatan till allmänt begagnande upplåten, icke innebära synnerlig fara

för rättskränkning.

En svårighet möter äfven vid afgörande af frågan, när enligt

7 § l och 2 styckena tomt skall anses hafva blifvit bebyggd. I motiven

(sidan 72) afgör komitén frågan så, att tomtegare »genast efter det byggnaden

blifvit uppfördy) bör vara berättigad fordra, att halfva gatan framför

hans tomt anordnas och upplåtes. Det ligger dock i öppen dag,

att samhället och den enskilde kunna hysa och söka göra gällande

sins emellan mycket olika meningar i frågan, när den senares byggnad

må anses vara uppförd. Det vore derför önskligt, att i lagen kunde

59

gifvas bestämmelser uti ifrågavarande afseende; men Eders Kongl.

Maj:ts Befallningshafvande eger alltför liten erfarenhet i byggnadssaker

för att tillåta sig framställa förslag i sådan syftning.

Beträffande 10 § i lagförslaget hänför sig Eders Kongl. Maj:t-s

Befallningshafvande till hvad under 8 § 1 stycket anförts om obehöfligheten

af der gjorda åtskilnad mellan tiden för öfverlåtelse till samhället

af eganderätten till gatumark och tiden för samhällets tillträde

af densamma. Försvinner denna åtskilnad, lärer sådant föranleda till

någon ändring af ifrågavarande 10 §:s ordalydelse.

Hvad angår stadgandet i 11 §, så torde en jemförelse mellan detsamma

å ena, samt stadgandet i 8 § 6 stycket och hvad komitén i motiven

sid. 83 och 84 anfört, å andra sidan, gifva vid handen, att det förra

stadgandet icke är afsedt att tillämpas å fall, då bebyggande af tomt

eger rum förr än lagen träder i kraft; men sådant oaktadt vore det

icke olämpligt, att förevarande 11 § erhölle en affattning, som uteslöte

möjligheten att åt deri innehållna bestämmelse gifva retroaktiv verkan.

Hvad angår 13 §, som handlar om gatumarks utläggning till tomt

och de vilkor, hvarunder tomtegare må förvärfva sådan mark, finner

Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande de i nämnda paragrafs andra

punkt gifna bestämmelser föranleda följande anmärkning. Så vidt samma

bestämmelse innebär, att, om tomtegare pröfvas icke vid tomtens beläggande

hafva någon fördel af den mark han erhåller, samhället icke

är berättigadt till godtgörelse, har Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

icke något att dervid erinra. Deremot kan Eders Kongl.

Maj:ts Befallningshafvande icke förlika sig med hvad som ytterligare

följer af bestämmelsens affattning eller att om i förutsatta händelse

tomtegaren möjligen eger fordran å ersättning af samhället eller lemnar

från sig mark till samhället, så skulle å samma ersättning eller å

värdet af samma mark afqvittas värdet å den af tomtegaren förvärfvade

förra gatumarken. Men förutsättningen är ju, att denna mark är

för tomtegaren utan värde och derför bör han icke förpligtas att qvittningsvis

godtgöra något, som han, i händelse han icke hade någon

ersättningsfordran hos samhället, skulle erhålla för intet.

Hvad angår 14 § 1 stycket åberopar Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

hvad som anförts under 3 § 2 stycket.

I motiven till 15 § (sid. 92) har komitén förordat, att den i gällande

skiftesstadga innehållna grundsats, att för åstadkommande af lämplig

skiftesläggning mark må gå i utbyte mot jemngod mark, bör finna

analogisk tillämpning vid ordnande af de rättsförhållanden, som uppkomma

genom stadsplan och tomtindelning, samt i sammanhang dermed

uttalat den åsigt, att till underlättande af stadsplans genomförande

60

icke blott den enskilde, utan äfven samhället borde vara skyldig att

underkasta sig egoutbyte.

Utan att hafva något att erinra vid de af komitén sålunda uttalade

åsigter, kan Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande icke underlåta

att,“danmarka, hurusom komitén i sjelfva lagtexten väl föreslagit

skyldighet för den enskilde att under vissa förutsättningar i stället för

lösen för] mark, som han måste till samhället afstå, taga annan mark

i utbyte,''men deremot icke någonstädes uttryckligen stadgat motsvarande

skyldighet för samhälle. Komitén har antagligen icke tänkt sig

möjligheten att samhället skulle göra svårighet vid att i utbyte mot

mark, som den enskilde af samhället förvärfvar, taga vederlag i annan

den enskilde tillhörig mark; men sådana fall skulle ju kunna inträffa

och det torde derför till tryggande af den enskildes rätt icke finnas

olämpligt, att ifrågavarande skyldighet för samhället varder i lagen

uttryckligen stadgad.

Ehvad samhället eller den enskilde genom köp eller byte åtkommer

eganderätt till mark, skall jemlikt stadgandet i 1 § af förordningen

den 16 Juni 1875 lagfart å fånget sökas vid den rätt, hvarunder

marken lyder. Vid sådant förhållande och under åberopande af hvad

under 6 § anförts hemställer Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande,

att den i 15 § 2 stycket gifna bestämmelse, att utbyte skall anmälas

hos vederbörlig domstol för att i fastighetsboken antecknas, icke må

komma att ingå i den nya lagen.

Hvad angår bestämmelsen i 16 § 2 punkten hänför sig Eders

Kongl. Maj:ts Befallningshafvande till hvad under 1 § anförts i frågan,

huruvida servitut bör kunna tvångsvis till samhällets bästa läggas å

enskild persons tomt.

Det i 19 § 2 punkten förekommande uttryck: »tomt, som endast begränsas

af ännu icke utlagd gata» kunde kanske lämpligen förändras till:

»tomt, som icke gränsar till redan utlagd gata.»

Om jordlotter, hvilka enligt! stadsplan | eller tomtindelning skola

sammanläggas för att bilda en tomt af beskaffenhet att kunna lämpligen

bebyggas, tillhöra flere särskilde egare, är det, på|jsätt komitén

i motiven (sid. 98) anfört, nödigt att meddela bestämmelser, hvilka kunna

leda till uppnående af det åsyftade målet, de särskilda tomtdelarnes

sammanförande i en egares hand. Sådana bestämmelser äro också af

komitén föreslagna och innehållas ^.lagförslagets 20 och 21 §§. Emot

dessa bestämmelser har Eders Kongl._ Maj:t,s Befallningshafvande icke

något att erinra; men anser att lydelsen af 20 § 1 styckei kan och bör

undergå någon ändring i syftning, att regeln, att en lottegares be

-

61

byggd3- tomtdel icke i något fall får tvångsvis af annan lottegare inlösas,

må klarare framträda.

Komitén bär föreslagit ett särskildt förfarande för genomförande

af stadsplaner och tomtindelningar, hvilket förfarande i flera afseenden

mer eller mindre afviker från det allmänna, i förordningen den 14 April

1866 angående jords eller lägenhets afstående för allmänt behof stadgade

expropriationsförfarande. Den särskilda nämnd, af komitén benämnd

»stadsplanenämnd)>, som enligt komiténs förslag borde taga befattning

med mål och ärenden, hvilka uppkomma vid genomförande och till

följd af faststälda stadsplaner och tomtindelningar, skulle både till antal

och sättet för dess utseende blifva icke oväsentligen skiljaktig från

den allmänna expropriationsnämnden; likasom den borde handlägga och

i första band utlåta sig öfver åtskilliga frågor, Indika,tom det allmänna

expropriationsförfarandet komme att jemväl vid stadsplaners och tomtindelningars

genomförande tillämpas, enligt nyss åberopade förordning

icke kunde blifva föremål för expropriationsnämndens, utan för domstols

pröfning. Öfver »stadsplanenämndens» utlåtande eller beslut i

dessa frågor skulle parterne ega att, i händelse af missnöje med beslutet,

föra talan bos vederbörlig domstol.

Om det finnes lämpligt att införa en sådan ordning, som den nu

antydda, hvarom, trots de för densamma af komitén anförda skäl och

rättsanalogier, tvekan bos mången torde förefinnas, har Eders Kongl.

Maj:ts Befallningshafvande icke något väsentligt att^erinra mot de af

komitén för åvägabringande af samma ordning i 4 kapitlet föreslagna

bestämmelser. Endast öfver nedanomförmälda punkter anser sig Eders

Kongl. Maj:ts Befallningshafvande böra särskildt utlåta sig.

I 24 § af lagförslaget stadgas, att, derest ansökning, som till

underrätt ingifves om sammankallande af »stadsplanenämnd», innefattar

fråga om lösnings- eller bytesrätt, ansökningen skall antecknas i lagfartsprotokollet.

Enligt hvad komitén i motiven (sid. 104) anfört, har

berörda stadgande föreslagits för att förebygga, att, sedan fråga af

omförmälda beskaffenhet blifvit väckt, egendomen må kunna lagfaras

för annans än sökandens räkning eller besväras med ny inteckning.

I anledning af och i sammanhang med förslaget, att omförmälda

bestämmelse om anteckning i lagfartsprotokollet må i den nya lagen

inflyta, har komitén ansett nödigt, att 14 § af förordningen angående

lagfart å fång till fast egendom och 13 § af förordningen angående inteckning

i sådan egendom underginge förändring af anledning att de

i sin nuvarande lydelse icke kunde tillämpas å annan talan om lösningsrätt

till fast egendom än sådan, som blifvit genom stämning an

-

62

hängiggjord, men den lösningstalan, hvarom här vore fråga, komrne

att väckas genom ansökan om inkallande af stadsplanenämnd.

Under åberopande af sin här ofvan uttalade åsigt, att andra anteckningar

i lagfartsprotokoll och fastighetsbok icke böra föreskrifvas,

än sådana, hvilka äro af betydelse i privatsrättsligt afseende, hyser

Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande starka tvifvelsmål om behöfligheten

och lämpligheten af den anteckning, komitén ifrågasatt. Om

för genomförande af faststäld stadsplan eller tomtindelning erfordras,

att mark. af en från annan inlöses vare sig medelst erläggande af kontant

löseskilling eller lemnande af vederlag i annan mark, samt den

lösningsberättigade i den ordning, lagen utstakar, anhängiggjort sin

lösningstalan, synes samma talan, om än marken emellertid ombyter

egare, böra stå öppen äfven mot den nye egaren och, sedan denne

derom vederbörligen erhållit kännedom och fått tillfälle bevaka sin af

målet beroende rätt, vinna fortsatt handläggning oberoende deraf, om

lösningsanspråket blifvit i lagfartsprotokollet antecknadt eller icke; och

hvad angår inteckning, som i marken sökes och vinnes efter det lösningsanspråk

derå blifvit väckt, så äfventyras derigenom den säkerhet,

sådan ny inteckning skulle bereda inteckningshafvaren, icke i annan

eller vidsträcktare mån, än den säkerhet, som tillkommer äldre inteckning.

Finnes deremot i lag föreskrifvet, att lösningsanspråk af förevarande

beskaffenhet skall, i den ordning 14 § af förordningen angående

lagfart å fång till fast egendom utstakar, antecknas i lagfartsprotokollet,

och eftersätter den, som väckt dylikt lösningsanspråk, sin

lagstadgade skyldighet att sörja för sådan anteckning, blir enligt nyss

åberopade författningsrum den privatsrättsliga påföljden den, att hans

anspråk förfaller; men i och med detsamma t.illstänges ju ock en utväg

att, hvad angår den mark, hvars inlösen åsyftas, genomföra stadsplan

eller tomtindelning. Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande kan

icke finna annat, än att lösningsanspråk, hvarom här är fråga, äro till

ändamål och syftning väsentligen skiljaktiga från de käromål om

lösningsrätt till fast egendom, som omförmälas å åberopade ställe af

lagfartsförordningen. Den publicitet utan privatsrättslig verkan, hvilken

det kan anses lämpligt och önskligt att i fråga om förstnämnda lösningsanspråk

bereda, lärer kunna vinnas genom erforderliga anteckningar

i tomtboken.

På grund af hvad Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande sålunda

andragit äfvensom af hvad under 6 § anförts hemställer Eders

Kongl. .Maj:t-s Befallningshafvande, huruvida icke den i 24 §:s sista punkt

meddelade bestämmelse om anteckning i lagfartsprotokollet lämpligen

bör ur lagförslaget uteslutas. I händelse Eders Kongl. Maj:t gillar

63

denna hemställan, lärer vidare fråga om ändring af 14 § i lagfartsförordningen

och 13 § i inteckningsförordningen böra förfalla.

21 § 2 styckat i lagförslaget förmår, att parts uteblifvande från

»stadsplanenämnds» sammanträde ej må hindra förrättningens fortgång.

Emot denna bestämmelse är icke något att erinra, så vidt den innebär,

att svarandeparts uteblifvande icke får hindra förrättningens fortgång.

Sådant öfverensstämmer i allo med grundsatserna i vår gällande rättegångsordning.

Deremot kan det starkt sättas i fråga, om det skulle

vara lämpligt,, att, oansedt den, som väckt lösningsanspråk och således

är att anse som kärandepart, från förrättningen uteblifver, nämnden

ändock egde låta förrättningen fortgå. Visst är, att en sådan bestämmelse

icke öfverensstämmer med hvad Rättegångsbalken och andra lagrum

och författningar för dylikt fall stadga. Sålunda förmår 12 kapitlet

2 § Rättegångsbalken, att, om käranden, då instämdt mål första

gången skall till handläggning förekomma, från rätten uteblifver, målets

behandling göres beroende af ny instämning. Enligt 7 § i samma

kapitel och balk har domaren, i händelse käranden ej å förelagd dagkommer

till häradssyn, att sätta den ut till annan tid, ehvad laga förfall

framtes eller ej; men är käranden ock då ute och visar ej laga

förfall, skall synen icke dess mindre gå för sig och rätten döma efter

som skälen der pröfvas kunna. Lagen om dikning och annan afledning

af vatten den 20 Juni 1879 stadgar i 32 §, att om sökanden är

borta från utsatt syneförrättning, vare ansökningen förfallen. I 24 §

af grufvestadgan den 16 Maj 1884 stadgas, att, derest sökanden uteblifver

från utmålsförrättning, skall den inställas och dess företagande

sedermera ankomma på ny anmälan. Endast skiftesstadgan den 9 No- ''

vember 1866 innehåller i 34 § den från omförmälda stadganden afvikande

bestämmelse, att om än delegare (således äfven sökanden) uteblifver

från vederbörligen kungjord landtmäteriförrättning skall densamma

icke dess mindre gå för sig.

I lagförslagets 32 § 1 punkten stadgas i allmänna ordalag, att,

om förening träffas mellan alla, som i saken ega del (deribland inbegripna

jemväl inteckningshafvare), skall handling derom särskildt upprättas

och af dem underskrifvas. Af hvad komitén i motiven till ifrågavarande

§ (sid. 109) anfört framgår, att föreningen förutsättes komma

till stånd först sedan saken blifvit föremål för nämndens handläggning,

hvilken förutsättning dock icke fått uttryck i sjelfva lagtexten. Men

det kan ju ock inträffa, att, sedan ansökning om nstadsplanenämndens»

sammankallande blifvit till underrätten iugifven, samtliga sakegare sig

emellan ingå förlikning och att anmälan derom göres hos rättens ordförande,

inför hvilken parterna skola på kallelse sammanträda för att

64

medverka till utseende af nämndens ledamöter. Jemväl sådan förlikning

bör skriftligen upprättas och af samtlige sakegare underskrifvas.

Men härvid torde det icke få stanna. En nödvändig förutsättning för

giltigheten af förlikning, hvarom här är fråga, är, att den icke innehåller

något som strider mot faststäld stadsplan eller tomtindelning

eller, med andra ord och som det heter i 20 kapitlet 2 § Rättegångsbalken,

att saken är sådan, att det må tillåtas parterne att sig förena.

Hvad i åberopade lagrum finnes stadgadt derom, att om, sedan saken

för rätta och under skärskådan kommen är, parterne åsämjas, rätten

skall stadfästa föreningen och derå gifva dombref, kunde, med afseende

å angelägenheten deraf, att stadsplan och tomtindelning noga iakttagas,

förklaras böra i nu ifrågavarande afseende få sådan tillämpning,

att hvarje å dylik plans eller indelnings genomförande syftande, efter

det ansökning om »stadsplanenämnds» sammankallande blifvit till underrätten

ingifven, emellan parterne ingången förlikning, ehvad den

afslutats inför rättens ordförande eller nämnden eller eljest, skall skriftligen

affattas och för stadfästelse till vederbörande underrätt ingifvas.

Funne rätten för stadfästelse^ meddelande nödigt att inhemta erforderliga

upplysningar, kunde sådana erhållas genom byggnadsnämnds

eller annan deremot svarande myndighets hörande.

I sammanhang härmed anser sig Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

böra ifrågasätta, om det icke för upprätthållande af stadsplan

och tomtindelning skulle finnas lämpligt stadga, att aftal, som enskilde

tomtegare, utan anlitande af rättsvägen, med hvarandra afsluta i afsigt

att i ett eller annat ifrågakommande afseende sätta stadsplan eller

tomtindelning i verket, skola innan lagföljd vid domstol må ega rum

underkastas granskning af byggnadsnämnd eller annan deremot svarande

myndighet, som har närmaste inseende öfver byggnadsväsendet

inom samhället.

Vid komiténs förslag till dels förordning angående ändring af

bestämmelserna om rättegång i skiftesmål i stad och dels kungörelse

i fråga om arfvode för sådan förrättning, som omförmäles i lagen angående

stadsplan och tomtindelning, har Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

icke något väsentligt att erinra.

Vidkommande slutligen det af komitén med anledning af Eders

Kongl. Maj:ts nådiga skrifvelse den 19 Maj innevarande år uppgjorda

förslag till lag om hvad i vissa fall bör iakttagas, då byggnad uppförts

utöfver tomtgräns, anser Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

lika med komitén lagstiftning i ämnet vara af behof påkallad. Vid

granskning af detta lagförslag har Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

fäst sig vid det i 2 § omförmälda fall, att, förr än den före

-

65

slagna lagen trädt i kraft, byggnad inom planlagdt område uppförts

så, att densamma skjuter öfver gränsen till grannes tomt eller gatulinien.

I detta fall skola till efterrättelse gälla de i 1 § till förmån

för byggnadens egare meddelade bestämmelser, »der icke visas kan,

att inkräktningen tillkommit med afsigt och att byggnadens egare derom har

kännedom». Till god tro skulle således i förevarande fall erfordras icke

allenast, att byggnadens egare vid förvärfvande af byggnaden varit

okunnig om den afsigtliga inkräktningen af grannens tomtmark eller

af gatumark, utan äfven, att han icke någonsin under sin fortsatta besittning

får kunskap om förhållandet. Att sålunda bestämma begreppet

god tro förefaller Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande alltför

strängt och finnes icke öfverensstämma med den uppfattning af god

tro, som i förordningen om tjuguårig häfd den 22 April 1881 gifvit

sig uttryck.

Underdånigst

AXEL BERGSTRÖM.

Au g. Helting.

Örebro slott i Landskansliet den 21 November 1885.

19. Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Vesterås län.

Till Konungen.

Till underdånig åtlydnad af nådig remiss den 16 sistlidne Oktober,

i följd af utsedde komiterades afgifna, dervid fogade underdåniga betänk

ande och förslag till lag angående stadsplan och tomtindolning m. m.

får Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i underdånighet anföra:

att visserligen med stöd af den allmänt gällande grundsatsen, att

9

66

den enskildes rätt skall vika för det allmännas, tomt- och jordegare

är, enligt nu gällande lag, pligtig att afstå hvad till torg eller gata i

stad fordras, men med rätt att njuta ersättning för den skada, han

derigenom lider;

men att då, såsom i förslaget afses, utsträcka denna skyldighet

derhän, att tomtegare skall vara skyldig att utan ersättning å samhället

öfverlåta eganderätten till mark för halfva gatan utmed tomten,

detta synes Eders Kongl. Majds Befallningshafvande både obilligt och

orättvist, obilligt derföre, att tomtegaren icke ensam drager fördel af

gatan och sålunda icke heller bör ensam bära kostnaden för förvärfvande

af den mark, som för gatan erfordras, och orättvist derföre, att ifrågavarande

skyldighet medför olika uppoffring för tomtegarne inbördes,

beroende på tomternas läge och storlek, hvarjemte bestämmelsen derom,

att tomtegaren skall vara skyldig att lemna denna mark fri från

inteckning, skulle föranleda stora svårigheter för tomtegaren samt

framkalla tvister och rättegångar, hvarför Eders Kongl. Majds Befallningshafvande

— som väl finner billigt, att då tomtegaren obestridligen

har större gagn af gatas anordnande förbi hans tomt än samhällets

öfriga medlemmar, han också vidkännes motsvarande uppoffring,

men anser, att detta billigast och rättvisast vinnes derigenom att i den

lag, der han ålägges afstå jord till gata, den föreskriften meddelas att

vid bestämmandet af ersättningen för jorden hänsyn tages icke allenast

till jordens värde och det intrång jordegaren lider utan äfven till de

fördelar, han vinner genom gatans upplåtande vid hans tomt, — icke

kan tillstyrka antagande af förslagets bestämmelse i denna del;

att då Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande icke heller kan

tillstyrka antagande af den föreslagna rätten för egare af del af tomt

att förvärfva öfriga obebyggda delar af densamma, hvilket vore ett

våld på eganderätten, som saknar stöd i hvarje rättsgrundsats, då den

af komitén åberopade viderboende och nabo tillerkända lösningsrätt inträder

först, när den fastighet, som skall lösas, blifvit såld och lösandet

sker efter det pris, som blifvit mellan säljare och köpare öfverenskommet,

hvaremot enligt förslaget den delegare i tomt som vill bygga

eller, der flere det vilja, den som har största delen skulle vara berättigad

att fråntvinga de öfriga delegarne deras egendom för ett pris, som

skall af andra bestämmas;

att då Eders Kongl. Maj ds Befallningshafvande synes, att när

någon vill bebygga en tomt, hvilket icke bör tillstädjas, derest han

icke visar sig vara egare af densamma, måste han ock genom frivillig

öfverenskommelse förvärfva eganderätten;

alltså och dä Eders Kongl. Majds Befallningshafvande icke kan

67

tillstyrka förutnämnda bestämmelser, de der utgöra lagförslagets civilrättsliga

grund, och de bestämmelser förslaget i öfrigt innehåller, afseende

ett förtydligande af föreskriften i byggnadsstadgan för rikets

städer, att stad ej må byggas i strid mot gällande plan, och ett befordrande

och påskyndande af städernas bebyggande enligt faststäld

plan böra kunna införas i nämnda stadga,

anser sig Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande nödgad att afstyrka

ifrågavarande förslag till lag angående stadsplan och tomtindelning

med öfriga derpå grundade förslag till lagförändringar och

tillägg.

Underdånigst

FREDRIK HEDERSTIERNA.

G. E. Stålhös.

Vesterås slott i Landskansliet den 12 December 1885.

20. Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Kopparbergs län.

Till Konungen.

Jemlikt befallning i nådig remiss den 16 Oktober innevarande

år får Länsstyrelsen härmed afgifva underdånigt utlåtande öfver de vid

samma remiss fogade af vederbörande komiterade utarbetade lagförslag

angående stadsplan och tomtindelning m. m. och i sådant afseende

underdånigst anföra, att Länsstyrelsen i allo gillar de hufvudgruuder,

på hvilka, enligt komiterades förslag, den af Riksdagen begärda nya

lagstiftning i förevarande ämnen borde byggas, och icke heller, beträffande

det sätt, på hvilket samma grunder i lagförslagen blifvit

genomförda, funnit sig ega anledning att framställa mer än följande

tvenne detaljanmärkningar, nemligen

68

dels vid sista momentet 22 §, jemfördt med 2 mom. 24 § i lagförslaget

angående stadsplan och tomtindelning,

att de här förekommande bestämmelser angående sättet för uteslutning

af ledamöter i stadsplanenämnd synts Länsstyrelsen lida af

någon oklarhet och derför kunna leda till osäkerhet i tillämpningen,

och dels vid 4 kap. i samma lag,

att oaktadt af komiterades motivering till 22 § i samma kapitel

framgår, att komiterade ansett att med afseende å antalet af de mål,

som kunna beräknas för hvarje ort med faststäld stadsplan, särskilda

»distrikt» borde anvisas åt de i samma § omförmälda af Länsstyrelsen

förordnade förrättningsmän, likväl hvarken i ofvannämnda kapitel,

hvarest bestämmelse härom synes böra hafva sin rätta plats, eller eljest

i författningsförslaget förekommer någon föreskrift, om hvilken myndighet,

som skall bestämma distriktsindelningen och om hvad i öfrigt vid

behandling af sådan fråga må böra iakttagas.

Underdånigst

CURRY TREFFENBERG.

Ernst Samzelius.

Falun å Landskansliet den 12 December 1885.

21. Kong!. Maj:ts Befallningshafvande i Gefleborgs län.

Till Konungen.

Enligt nådig remiss den 16 sistlidne Oktober åligger det Eders

Kongl. Maj:ts Befallningshafvande att inkomma med underdånigt utlåtande

angående af särskilde komiterade afgifvet underdånigt betänkande

och förslag till lag i fråga om stadsplan med flere författningar; och får

i anledning deraf Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande underdånigst

anföra, att, ehuru det i § 9 af förslaget rörande stadsplan upptagna

69

stadgandet om skyldighet för tomtegare att från all inteckning frigöra

den mark, han utan ersättning skall afstå till samhället såsom gatumark,

kan synas understundom för honom komma att bereda ej ringa

svårighet, Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande dock icke funnit

annat vid förslaget att erinra, än att den bestämmelse i § 14, i följd

hvaraf tomtegare under vissa förhållanden skulle komma att till gatumark

utan ersättning afstå ända till en tredjedel af sin tomtareal, möjligen

torde innebära ett alltför strängt anspråk.

I öfrigt synas de afgifna lag- och författningsförslagen egnade att

afhjelpa en brist, som med hänsyn till sina följder för de flesta städer

och med dem i afseende å byggnadsväsendet likstälda samhällen varit

högst känbar.

Underdånigst

C. A. T. BJÖRKMAN.

C. A. J. Fagerlund.

Gefle slott å Landskansliet den 5 December 1885.

22. Kong!. Maj:ts Befallningshafvande i Vesternorrlands län.

Till Konungen.

Till underdånig åtlydnad af Eders Kongl. Maj:ts nådiga remiss den

16 nästlidne Oktober uppå de samma remiss följaktliga utaf dertill

i nåder förordnade komiterade afgifna underdåniga betänkande och förslag

till lag angående stadsplan och tomtindelning m. m., får Länsstyrelsen,

med öfverlemnande af byggnadsnämndens i Hernösand uti

dess närlagda protokoll för den 21 nästlidne November intagna utlåtande

i ämnet, underdånigst framhålla, att Länsstyrelsen för egen del

icke har något att erinra emot nådig fastställelse af komiterades föreliggande

lagförslag.

Underdånigst

På Landshöfdingeembetets vägnar,

A. Asker. N. Larsson.

Hernösand i Landskansliet den 21 December 1885.

70

Byggnadsnämnden i Hernösand.

Utdrag af protokollet, hållet vid byggnadsnämndens i Hernösand

sammanträde å rådhuset derstädes den 21 November 1885.

§ 3.

Sedan Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i länet anmodat magistraten

att från byggnadsnämnden infordra utlåtande angående af dertill

utsedde komiterade afgifvet, »underdånigt betänkande och förslag till

lag angående stadsplan och tomtindelning m. m.», så blef nu berörda

förslag af ordföranden föredraget inför byggnadsnämnden, som dervid

beslöt lemna detsamma utan anmärkning.

Från detta beslut, som innefattade Herrar Fröbergs och Holmbergs

mening, deri Herrar Kruse och Appelberg jemväl instämde, var Herr

Hamberg i så måtto skiljaktig, att han anförde:

Undertecknad anser, att stadgandet i 8 § af förslag till lag om

stadsplaners genomförande är otillämpligt inom redan faststälda stadsplaner.

Hå hvarje samhällsmedlem, som fullgör sina skyldigheter till

samhället, måste vara berättigad till samma fördelar, anser jag att stadgandet

i åberopade paragraf ligger i uppenbar strid med denna rättsgrund;

enär, då gata förut till följd af tomts bebyggande blifvit af samhället

bekostad, både till jordvärde och planering, men den deremot,

som efter förslagets antagande vill bebygga en tomt, icke allenast skall

afstå erforderlig mark af sin tomt till närgränsande gator, utan äfven

bekosta deras planering, allt utan ersättning. Alltså får den ene af

samhället fria gator för sin tomt, under det den andre blir ålagd att

skänka samhället fria gator för sin. Har nu den senare dertill varit

samhällsmedlem under föregående gatuanläggningar, så att han genom

sina kontributioner bidragit till kostnaderna för de af samhället fritt

upplåtna gatorna, men vid bebyggandet af sin egen tomt måste icke

allenast kostnadsfritt afstå mark till angränsande gators halfva bredd,

utan äfven på egen bekostnad planera desamma, så synes mig, att den

orättvisa, som antagandet af 8 § i lagförslaget uppenbart medför, måste

för en sådan kännas dubbelt tryckande; och otvifvelaktigt är, att ett

dylikt lagstadgande kommer att i väsentlig mån hämma städernas

71

framtida utveckling. Så kommer nu härtill, att den mark, som utan

ersättning upplåtes till gata, skall vara fri från inteckning, enligt 9 §

i lagförslaget. Det är nu gifvet, att så måste vara, för att samhället

skall vara säker om att hafva fatt sitt »fritt»; men nu kan ju hända, att

egaren har sin tomt intecknad, så att han, för att kunna skänka samhället

en del deraf fritt, maste inlösa hela inteckningen. Man torde

väl icke behöfva belasta protokollet med ord, för att icke hvar och en

skall inse, hvilket djupt ingrepp antagandet af dessa två paragrafer

skulle gorå i eganderätten, som för rätt mången kan blifva ruinerande.

Och till hvilken nytta skulle det blifva för våra städer i allmänhet.

Med anledning af hvad nu i korthet blifvit anfördt, yrkar jag att

8 och 9 §§ antingen matte helt och hållet uteslutas, och stadssamhällen

hädanefter som hittills förbindas att bekosta gator och gränder

inom hvarje stadsområde, hvarå faststäld stadsplan finnes;

eller ock: att 8 § får ungefär följande lydelse:

Inom uppgjord och faststäld stadsplan hålle samhället gata fritt

till tomtegare som bygga vill.

Har åter egare af jord utom stadsplanen derå uppfört byggnader,

och yrkar derföre till sin gård gata eller gränd; då vare tomtens egare

skyldig att utan ersättning o. s. v. såsom sagde § lyder uti lagförslaget;

äfvensom

att 9 §, sådan den lyder i lagförslaget, eger sin fulla

tillämpning i de fall, som uti 8 § 2 mom. af mig blifvit föreslaget.

Hernösand den 15 Juli 1885. S. J. Hamberg, handlande.

Då vidare ej till behandling förekom, förklarades sammanträdet

afslutadt.

In fidem

E. G. Flensburg.

23. Kong!. Maj:ts Befallningshafvande i Jemtlands län.

Till Konungen.

Enligt nådig befallning får Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

härmed afgifva underdånigt utlåtande öfver det af komiterade

upprättade förslag till lag angående stadsplan och tomtindelning m. m.

72

Hufvudsyftet för denna lag synes vara, att stadssamhällenas tunga

vid genomförande af nya stadsplaner skall underlättas. Detta må i viss

mån vara berättigadt; men tillses bör, att den tunga, som lyftas från

samhället, ej i stället oskäligt drabbar enskilde personer.

Den första betänklighet i detta hänseende, förslaget hos Eders

Kong], Maj:ts Befallningshafvande väckt, afser den inskränkning egare

af uti ny stadsplan ingående jord, jemlikt § 2, skulle vara underkastad

med hänseende till jordens bebyggande. Det högre värde jorden kan

vinna, derigenom att densamma får ingå i stadsplanen, kan visserligen

betinga någon motsvarande uppoffring å egarnes sida, men komiterades

förslag, att icke ens förut befintlige byggnader skola få ändras,

derest ändringen vore hänförlig till nybyggnad enligt stadens byggnadsordning,

synes gå nog långt, synnerligast då i betraktande tages, dels

att en lång följd af år kan förflyta mellan stadsplanens bestämmande

och densammas genomförande till det möjligen ganska aflägse belägna

område, derå byggnaden befinnes, dels ock att bestämmelserna om

hvad till nybyggnad är att hänföra kunna vara mycket skiftande och

möjligen äfven mindre lämpliga.

Äfven föreskriften uti § 7, att jordens egare skall utan ersättning

tillsläppa mark till gata, kan i enskildt fall blifva mera betungande

än som med rättvisa och billighet är förenligt, synnerligast då

marken, enligt §§ 8 och 9, skall lemnas fri från byggnader och från

inteckning. I senare hänseendet tillerkänner visserligen lagförslaget

egaren rätt att till betalning uppsäga intecknad skuld, men om egaren

saknar härför erforderligt kapital eller utväg att genast å nyo få belåna

den genom gata minskade eller möjligen styckade marken, står han

redlös. Kommer så härtill att, såsom förhållandet är med Östersund

och möjligen äfven någre andre städer, gatuunderhållet åligger egare

af angräsande byggnadstomt, synes med fullt fog kunna anmärkas, att

samhällets fördel blifvit på den enskildes bekostnad allt för mycket

tillgodosedd.

Huru med bibehållande af lagens hufvudbestämmelser en jemkning,

om sådan af Eders Kongl. Maj:t finnes behöflig, bör ske torde

icke tillhöra Eders Kongl. Majrts Befallningshafvande att föreslå; dock

tillåter sig Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande hemställa, att de

jordegarne ålagda skyldigheter måtte förklaras ej vara gällande för

stad, hvars gatuunderhåll icke utgör en stadens gemensamma angelägenhet;

åsyftande detta förslag äfven att förmå dylika städer att på tidsenligt

sätt ordna gatuunderhållet.

Den antydda svårigheten för jordegare att från inteckning frigöra

jord, som skall till gata afstås, och de förvecklingar af flere slag, som

73

häraf kunna uppstå, gifver Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

anledning hemställa, huruvida ej allt afträdande af jord kunde ske

medelst expropriation, men med skyldighet för jordegaren att afstå

eller, om jorden är intecknad, fylla den del af expropriationssumman,

som motsvarar det jordområde, egaren anses böra utan ersättning

afträda.

Enligt §14 är egare af jord, som genom gatas utläggande eller

vidgande så minskas, att återstoden icke utgör ändamålsenlig byggnadstomt,

väl berättigad till ersättning derför, dock först sedan egaren

visat, att han ej kan genom utbyte eller lösen förvärfva det erforderliga

tomtområdet. Rättare synes vara, att samhället ikläddes skyldigheten

att fylla det erforderliga tomtområdet eller ock utgifva ersättningen.

Det kan nemligen inträffa, att egaren väl ej saknar möjlighet att

förvärfva den erforderliga marken, men på vilkor, som för honom äro

oantagliga; och i så fall skulle han gå förlustig rättigheten att mot

ersättning afstå sin för honom oanvändbara jord.

Denna anmärkning gäller äfven för det fall, som omförmäles uti

senare delen af § 3.

§ 25 uttrycker ej tydligt, huruvida inteckningshafvare skola kallas

till deruti omnämnda förrättning. Deras rätt kan dock af förrättningen

vara beroende.

Enligt § 27 skall ledamot i stadsplanenämnd, som utan laga förfall

uteblifver från utsatt sammanträde, så vida detta af sådan anledning

måste uppskjutas, ersätta deraf uppkommande kostnad och olägenhet.

En sådan skyldighet synes kräfva, att ledamots kallande sker

under annan och tillförlitligare form än lagförslaget i § 26 bestämmer.

I. öfrigt har Kongl. Maj:ts Befallningshafvande intet att erinra

vare sig mot sjelfva lagförslaget eller mot de nya eller förändrade

författningar, som för lagens genomförande erfordras.

Underdånigst

JOHN ERICSON.

P. G. Rissler.

Östersund å Landskansliet den 31 December 1885.

10

74

24. Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Vesterbottens län.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 16 nästlidne Oktober har Eders Kongl.

Maj:t infordrat Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes underdåniga

utlåtande öfver af komiterade afgifvet underdånigt betänkande och förslag

till lag angående stadsplan och tomtindelning m. m.

I anledning häraf får Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i

underdånighet anföra det Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande icke

har något vidare emot lagförslaget att erinra än att Eders Kongl.

Maj:ts Befallningshafvande dels anser sig böra instämma med komitéledamoten

W. Rubenson uti hans särskilda mening angående § 19 i

lagförslaget, dels ock att, då den i § 22 omförmälda förrättningsman

och ordförande i stadsplanenämnd torde böra ega särskilda qvalifikationer

till sin ganska ansvarsfulla befattning, bestämmelser derom intages

i lagen till ledning för Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande vid

valet af förrättningsman.

Underdånigst

AXEL WÅSTFELT.

C. O. de Frese.

Landskansliet i Umeå den 28 December 1885.

75

25. Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Norrbottens län.

Till Konungen.

Enligt nådigst meddelad befallning åligger det Eders Kongl.

Maj:ts Befallningshafvande att afgifva underdånigt utlåtande öfver de

förslag till författningar angående stadsplan och tomtindelning m. m.,

hvilka blifvit under den 24 Augusti detta år till Eders Kongl. Maj:t

af särskildt utsedde komiterade afgifna.

De allmänna grunder, å hvilka komiterade byggt sina förslag, ega

enligt Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes uppfattning full giltighet,

och det sätt, hvarpå samma grunder blifvit i förslagens särskilda

bestämmelser genomförda, synes Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

i allt väsentligt vara rigtigt. Allenast i några få punkter

tror sig Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande ega skäl till anmärkningar.

Förslaget till lag om stadsplan och tomtindelning behandlar förhållandet

mellan kommunerna och de enskilde endast i fråga om ordnandet

af gatornas plan, men berör icke någonstädes den jemväl vigtiga

frågan om gatornas profil. Rättsförhållandet mellan den enskilde

och samhället med hänsyn till sistnämnda fråga synes dock böra bestämmas

i en lag, som skall afhandla de förhållanden i rättsligt hänseende,

hvilka uppstå mellan kommunen och enskilde i och med reglering

af gator, torg och allmänna platser. Byggnadsstadgan för rikets

städer ordnar icke samhällets rätt gentemot den enskilde att sänka

eller höja gatan; och genomförandet af det önskningsmål, som nämnda

stadga i §§ 22 och 39 uppställer, har, då erforderliga bestämmelser

saknats, mångenstädes mött synnerliga svårigheter. Att åstadkomma

erforderlig planering har varit svårt äfven i fall, der det blott varit

fråga om att för den tilltagande rörelsens behof eller för vinnande af

bättre vattenafledning nedbringa en eller annan gatulutning genom afgräfning

och fyllning, eller der en sned gata bort genom afgräfning å

ena sidan samt motsvarande påfyllning å den andra utjemnas. Då

intet varit stadgadt om hvad tomtegare billigtvis kunde vara skyldig

att tåla, hafva tvister och vidlyftiga rättegångar uppstått, och de grund

-

76

satser, lagskipning^!! i dylika tvister följt, kafva mer än billigt tillgodosett

den enskildes intresse gentemot det allmännas. Detta har

naturligen verkat hämmande för utförande af behöfliga planeringsåtgärder

äfven af obetydlig omfattning. Flerstädes har man för oundvikliga

gaturegleringars provisionel^ åvägabringande inskränkt sig till

reglerande af halfva eller en del af gatubredden invid den tomlinie,

der ringa eller minsta olägenhet deraf förorsakades, under det vid motstående

tomtlinie gatan lemnats oförändrad, skild genom en stödjemur

från den andra delen. Olägenheterna af den befintliga bristen på bestämmelser

i förevarande ämne äro särskild! känbara för gamla städer

med gator, som från början blifvit illa planerade, såsom t. ex. en del

af de norrländska städerna, der förhållandena kräfva med det snaraste

åtminstone sneda gators afjemning och de mest besvärliga lutningarnas

nedbringande. För Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande synes det

oafvisligen angeläget att genom den nya lagstiftningen afväga de stridiga

intressena lika såväl med hänsyn till reglering af gators profil

som med hänsyn till ordnandet af deras plan; och Eders Kongl. Maj:ts

Befallningshafvande håller före, att samma grundsats, som i förslaget

vunnit uttryck i fråga om gatumarks upplåtande, äfven bör tillämpas

vid gatuprofilens utförande, eller att tomtegaren bör jemte samhället i

någon mån bidraga till sådana kostnaders betäckande, som förhöja

värdet af hans egendom, men deremot erhålla full godtgörelse, der

skada eller värdeförminskning möjligen kan vållas.

Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande vågar på grund af det

anförda underdånigst hemställa, det täcktes Eders Kongl. Maj:t låta

utarbeta, för att i lagen om stadsplan och tomtindelning intagas, de

bestämmelser, som i nu afhandlade ämne torde finnas erforderliga.

I fjerde paragrafen af förslaget till nämnda lag innehållas bestämmelser

om rätt till uppskof med stadsplans genomförande samt om

byggnadsföretags tillåtande i strid mot stadsplan. Eders Kongl. Maj:ts

Befallningshafvande anser oundgängligen nödigt, att skyldigheten till

stadsplans genomförande ej göres ovilkorlig, men håller före, att åt

nämnda paragraf lämpligen borde gifvas den affattning, som en af

komiténs ledamöter i reservation föreslagit. För en dylik affattning

tala ej allenast de skäl, som af reservanten anförts, men jemväl det

förhållandet, att, om paragrafen erhölle nämnda lydelse, det skulle

blifva möjligt för samhället att på lämplig tidpunkt åtaga sig erforderliga

uppoffringar och ett medel beredas detsamma att på billiga

efter omständigheterna lämpade vilkor öfverenskomma med vederbörande

om sättet för genomförande af regleringen, hvilken ofta skulle

77

blifva förhindrad eller för den ena parten ruinerande, om ej i de vigtigare

fallen frihet till aftal på ömse sidor förefunnes.

De skäl, som i motiven till förslagets 7 § anförts för olämpligheten

att för det närvarande gifva allmänna bestämmelser rörande

gators anläggning och underhåll, äro visserligen beaktansvärda, synnerligast

beträffande gatuplaneringsarbetena, med hänsyn till hvilka en

allmän föreskrift kunde efter olika lokalförhållanden medföra en ojemnt

tryckande och orättvis börda för tomtegarne. Det sagda gäller dock

ej arbetet för gatubeläggningens första anbringande. Det förefaller

Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande icke blott rättvist utan äfven

nödvändigt, att tomtegaren ensam bekostar detta arbete, derest icke

nödiga och nyttiga stadsplaners utförande skall längre än behöfligt

förhindras i följd af samhällets alltför stora betungande genom dyrbara

gators anläggning och förseende med aflopp samt ofta med vatten- och

gasledningar, visserligen till samhällets båtnad i allmänhet men jemväl

till förhöjande af värdet utaf vidliggande tomter, detta understundom

till högre belopp än hvad anläggningen i sin helhet medtagit. Under

sådana förhållanden synes det billigt, att i nyssnämnde paragraf intages

ett allmänt påbud derom, att vid gatas första beläggning kostnaden

för detta arbete skall gäldas af tomtegaren för halfva gatubredden,

dock ej öfver nio meter.

Om än olika lokala och andra förhållanden med fog böra gälla

såsom skäl för utlemnande af ett allmänt stadgande om likställighet

mellan skilda samhällens invånare i fråga om hela skyldigheten att

anlägga och underhålla gata, så gäller dock detta ej mot en föreskrift

af nu angifvet innehåll.

Huru än kostnaden för gatuarbete fördelas, är det dock nödigt

och nyttigt, att arbetets utförande kan ske på en gång under sakkunnig

ledning och god tillsyn, i motsats mot det förfarande, som eger rum

å flera orter, der underhållet åligger tomtegarne, och hvarest t. ex.

den ene lagar sin gatudel på våren, den andre på hösten, ofta med

olika gatubeläggningsmaterial. Då sådant kan undvikas till alla parters

fromma genom en föreskrift att allt gatuarbete, äfven det som af tomtegarne

bekostas, skall genom samhällets försorg utföras, så anser sig

Eders Kong]. Maj:ts Befallningshafvande böra hemställa, det jemväl

ett dylikt påbud måtte i förevarande paragraf intagas.

Slutligen finner sig Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande böra

i underdånighet uttala, hurusom lagförslaget, enligt den begränsade

omfattning, som deråt gifvits, lemnar olöst en fråga, som för städers

och större orters bebyggande på ändamålsenligt sätt är af högsta vigt.

Såsom bekant har under senare åren uppstått ett planlöst och oregel

-

78

bundet bebyggande nästan öfverallt i de större samhällenas utkanter.

Dessa stadsdelar, utan gator, vattenaflopp eller eljest ordnade bostadsförhållanden,

fyllas af den fattigare befolkningen, som der inrymmer

sig i bristfälliga, men derför billiga, bostäder och bildar likasom ett

samhälle för sig. Förhållandet är betänkligt af många skäl, särskild!

från sanitär synpunkt. Byggnadsstadgan, som efter sin ordalydelse ej

tillstädjer dylika missförhållanden, har dock ej varit tillräcklig för att

bereda rättelse deri. Huruledes en förbättrad ordning skall kunna

åstadkommas är en fråga af den vigt, att den synes påkalla lagstiftarens

uppmärksamhet på samma gång och måhända framför frågan

om bebyggande af redan planlagdt område. Komiterades förslag är

inskränkt att gälla endast i afseende på område, för hvilket stadsplan

blifvit vederbörligen faststäld. Andra paragrafens byggnadsförbud

gäller endast dylikt område. Enligt Elders Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes

uppfattning är det emellertid högeligen angeläget, att i samband

med den nu föreslagna lagstiftningen sådana bestämmelser måtte

varda gifna, som kunna förverkliga önskningsmålet om särskild tillåtelses

ovilkorliga erforderlighet för bygnadsföretag å alla områden inom

stad eller annan tätare befolkad plats.

Underdånigst

LARS BERG.

K. S. Husberg.

Landskansli! i Luleå den 9 December 1885.

26. Öfverintendentsembetet.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 12 November nästlidet år har öfverintendentsembetet

blifvit anbefaldt att inkomma med underdånigt utlåtande

i anledning af det betänkande och förslag till lag angående stads

-

79

plan och tomtindelning m. m., som afgifvits af dertill förordnade komiterade

den 24 förutgångna Augusti; och har Embetet, som haft sig

uppdraget att, efter utfärdandet den 8 Maj 1874 af Eders Kongl. Maj:ts

nådiga byggnadsstadga för rikets städer, granska och afgifva utlåtanden

öfver de regleringsplaner för städer, köpingar m. m., som derefter blifvit

uPPgj°.rda 0°h af Eders Kongl. Maj:t pröfvade, beträffandeUbestämmelserna

i förevarande lagförslag, åsyftande att möjliggöra genomförandet

af dylika planer inom eu icke alltför aflägsen framtid, funnit hvad

komiterade härom och i öfrigt. föreslagit ej från Embetets sida föranleda

någon anmärkning.

Mark eller byggnad, som tages i anspråk för en regleringsplans

bringande till verkställighet, är föreslagen att afstås emot lösen, och

intrång, förorsakad af planen, att ersättas, likasom ock bestämmelser

finnas meddelade såväl derom, att ^byggnad eller dertill hänförlig ändring

af hus icke må ega rum å mark, som blifvit afsedd att ingå i

gata, som äfven angående skyldighet för tomtegare att utan ersättning

afstå gatumark till viss bredd i uppgifna fall, allt bestämmelser, som,

enligt Ofverintendentsembetets åsigt, äro nödiga och lämpliga för de

ifrågavarande stadsplanernas genomförande.

Endast vidkommande stadgandet i Kap. 4 om stadsplanenämnd

har Embetet fästat uppmärksamheten å, huruvida deraf må tydligen

framgå, att någon af de personer, hvilka skulle komma att bilda en

dylik nämnd, må ega de fackkunskaper, som för bedömande af ärenden,

hvilka skola af dem afgöras, torde vara nödiga; men då förrättningsman

bör af Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande tillsättas, torde

deraf blifva en följd, att till dylika befattningar ej utses andra än landtmätare

eller annars sakkunnig person, då det ej lärer kunna påräknas

att, med hänsyn till det föreslagna sättet för nämndens bildande i

öfrigt, dylik person varder ledamot i nämnden.

De remitterade handlingarne återställas.

Underdånigst

HELGO ZETTERVALL.

Stockholm den 12 Januari 1886.

Aug. Ekmarck.

80

Komiterades yttrande.

Till Konungen.

Genom beslut den 21 sistlidne Maj har Eders Kong!. Maj:t i

nåder förordnat, att inkomna utlåtanden öfver det af komiterade för

lagstiftning angående stadsplaners genomförande afgifna betänkande

och förslag till lag angående stadsplan och tomtindelning m. m. skulle

öfverlemnas till komiterade, som hade att föreslå de förändringar i

i ofvannämnda förslag, hvartill de afgifna utlåtandena kunde föranleda;

och hafva af sådan anledning blifvit till komiterade öfverlemnade underdåniga

utlåtanden af öfverståthållareembetet, Eders Kongl. Maj:ts samtlige

Befallningshafvande, tre magistrater, två byggnadsnämnder och

Öfverintendentsembetet jemte protokoll vid ett sammanträde med Stockholms

fastighetsegareförening, enligt hvilket protokoll åtskillige medlemmar

af föreningen uttalat sig rörande ifrågavarande förslag utan att

likväl beslut fattats om hvad som skulle anses utgöra föreningens åsigt.

Då komiterade nu efter granskning af handlingarna gå att fullgöra

den nådiga föreskriften, anse sig komiterade böra till en början

erinra, att endast en af Eders''Kongl. Maj:ts Befallningshafvande funnit

sig böra i allo afstyrka godkännande af ifrågavarande förslag till lag

angående stadsplan och tomtindelning jemte öfriga derpå grundade

förslag till lagförändringar; att en af ofvannämnde tre magistrater ansett

berörda förslag väl möjligen vara ändamålsenligt för hufvudstaden

och andra större städer, men deremot ingalunda lämpligt för mindre

städer och dermed jemförliga samhällen; att sistnämnde åsigt hyllats

af två länsstyrelser, af hvilka den ena uttalat derpå grundade betänkligheter

mot vissa af förslagets hufvudbestämmelser; samt att en af Eders

Kongl. Maj:ts Befallningshafvande utan att afstyrka bifall till förslaget

eller bestämdt ogilla de grunder, på hvilka detsamma hvilar, likväl

ifrågasatt, huruvida icke den erforderliga lagstiftningen i ämnet borde

åstadkommas genom omarbetning af gällande byggnadsstadga samt

förordningen om jords eller lägenhets afstående för allmänt behof.

Enär de sålunda mot förslaget i dess helhet gjorda inkast, enligt

komiterades uppfattning, redan blifvit uti det underdåniga betänkandet

fullständigt vederlagda, i den mån sådant må vara erforderligt, hafva

81

komiterade icke ansett nödigt att uti detta utlåtande upptaga dessa

inkast till bemötande, och komiterade hafva desto mindre funnit skäl

att frångå eller ändra de hufvudgrunder, på hvilka de byggt sitt förslag,

som komiterade haft den tillfredsställelsen erfara, att samtliga

öfriga förutnämnda myndigheter antingen, såsom förhållandet varit i

de flesta utlatandena, uttryckligen förklarat sig godkänna dessa hufvudgrunder

eller ock utan att mot desamma göra någon erinran inskränkt

sig till att framställa anmärkning mot en eller annan af förslagets

mindre vigtiga bestämmelser. Enligt hvad det underdåniga betänkandet

samt dervid fogade protokoll och skriftliga yttrande gifva vid handen,

hafva redan före betänkandets afgifvande åtskilliga af städernas

representanter. i Riksdagen, flere byggnadsnämnder och enskilde personer

inom skilda orter uttalat sig rörande oftanämnda hufvudgrunder,

hvarvid desamma i allmänhet tillvunnit sig erkännande; och då numera

icke allenast Öfverståthållareembetet och nästan alla Eders Kongl.

Maj:ts Befallningshafvande utan äfven Öfverintendentsembetet, hvilket

allt sedan byggnadsstadgan började tillämpas haft sig anförtrodt att

granska och afgifva underdånigt utlåtande öfver alla förslag till stadsplaner,

yttrat sig i enahanda rigtning, så torde tvifvel icke böra förefinnas

derom, att en lagstiftning af hufvudsakligen det innehåll, som

komiterade föreslagit, är af behofvet påkallad samt skulle, om densamma

komme till stånd, i väsentlig mån bidraga till att underlätta

ett ändamålsenligt byggande inom städerna och dermed jemförliga

ortei. Att deremot förslaget uti flera eller färre detaljer må vara i

behof af ändring och förbättring, äro komiterade sjelfve de siste att

vilja förneka. Komiterade hafva ock med största sorgfällighet tagit de

framstälda anmärkningarna i öfvervägande.

Bland dessa förekomma åtskilliga, hvilka uteslutande härflyta

deiaf att vederbörande icke kunnat godkänna förslagets hufvudgrunder.

För sådana anmärkningar torde, på grund af hvad ofvan blifvit anfördt,

icke behöfvas att här lemna närmare redogörelse. Andra anmärkningar

förekomma, hvilka kunna anses redan vara fullständigt bemötta

uti . det underdåniga betänkandet, och då dessa anmärkningar

icke vunnit anslutning af något större antal bland de hörda myndigheterna

samt ej heller nu gifvit anledning till förslag om ändring, hafva

komiterade ansett sig icke böra belasta detta utlåtande med att återgifva

och bemöta desamma. Icke heller hafva komiterade funnit sig

böra här upptaga sådana framställningar i afseende å ändring i uttryckssättet,

som komiterade icke kunnat biträda.

Med sålunda angifven begränsning skola komiterade nu till granskning

upptaga hvad uti de underdåniga utlåtandena blifvit anfördt.

11

82

§ 1. Enligt den lydelse komiterade gifvit åt tredje punkten af

§ 1 är skyldigheten att afstå egendom eller del deraf för stadsplans

genomförande icke, såsom uti författningen angående jords eller lägenhets

afstående för allmänt behof, inskränkt att ega rum allenast för

enskild man, menighet eller inrättning, hvadan fastställelse af stadsplan

skulle kunna äfven för kronan medföra skyldighet att mot lösen

och i visst angifvet fall utan ersättning afstå egendom. Häremot har

icke framstälts anmärkning vidare, än att en af Eders Kongl. Maj:ts

Befallningshafvande väl förklarat sig villigt erkänna, satt komiten i

sina motiv anfört goda skäl för hvad den sålunda föreslagit och att

vid sådant förhållande de betänkligheter deremot, hvilka från statsrättslig

synpunkt förete sig, må kunna öfvervinnas», men deremot ansett

nödigt, att ifrågavarande paragraf erhölle en sådan redaktion, »att

man af sjelfva lagtexten må, utan att i sådant hänseende behöfva

anlita motiven, kunna finna den mening, komitén vill hafva i paragrafen

inlagd och som jemväl kan ligga deri.» Äfven i det fall som

paragrafens andra punkt omförmälde och i hvilket endast Konungens

Befallningshafvandes fastställelse af understäldt beslut erfordrades, skulle

staten med afseende å skyldighet att afstå honom tillhörig mark blifva

i allo likstäld med enskild person; och emot en sådan tillämpning af

nämnda grundsats ansåge Eders Kongl. Maj:ts bemälde Befallningshafvande

större betänkligheter möta än i de fall, då understäldt beslut

kräfde Eders Kongl. Maj:ts omedelbara fastställelse.

Komiterade hafva ingalunda förbisett, att anmärkning skulle kunna

i sistnämnda hänseende framställas, men hafva detta oaktadt affattat

sitt förslag i denna del på sätt som skett, af den anledning att i de

sällsynta fall, då statens egendom kan komma att beröras af jemkning

i stadsplan, något nämnvärdt intresse för staten icke gerna kan vara

i fråga, och emedan man med visshet kan antaga, att Eders Kongl.

Maj:ts Befallningshafvande skolat i sådana fall noggrant tillse, det

kronans rätt ej blefve kränkt. Då emellertid anmärkningens riktighet

ur principiel synpunkt icke kan bestridas och ingen synnerlig vigt

ligger derpå, att den ifrågasatta rättigheten för lokalmyndigheten bibehålies,

hafva komiterade ansett sig böra föreslå en ändring af andra

punkten uti förevarande paragraf. Genom denna ändring kommer ock

den mening, som komiterade, enligt hvad ofvan förmärs,, velat inlägga

i tredje punkten och som äfven obestridligen kan ligga deri,

att mera tydligt framträda. Med anledning af framstälda erinringar

hafva komiterade derjemte funnit sig böra föreslå ändring i sista punkten

af samma paragraf.

83

Komiterade få alltså hemställa, att § 1 måtte erhålla följande lydelse:

Beslut om antagande af plan för ordnande och bebyggande

af stad, köping eller annan ort, hvarest stadganden lika med de

för stad meddelade skola tillämpas, så ock om ändring i sådan

stadsplan skall underställas Konungens pröfning och fastställelse.

År fråga endast om jemkning i stadsplan genom mindre ändring

af byggnadsqvarters gränser eller annan reglering af ringa betydenhet

och beröres icke deraf sådan egendom, som tillhör staten,

må beslutet dock blifva gällande, derest det af Konungens

Befallningshafvande fastställes. Mark eller byggnad, som tages i

anspråk för planens genomförande, skall af egaren afstås i den

ordning, som här nedan sägs; och vare samhället pligtigt att derför

gifva lösen, der ej annorlunda i denna lag stadgas. Tages egoområde

icke i sin helhet i anspråk för planens genomförande och

skall återstående delen ej lösas, vare egare, som i nyttjanderätten

till samma del lider skada, berättigad att derför af samhället njuta

ersättning.

§ 2. Beträffande § 2 har en länsstyrelse ansett, att, som det icke

kunde vara meningen att lagen skulle ega retroaktiv verkan, borde, till

undvikande af missförstånd vid tillämpningen, genom ett tillägg till

denna paragraf angifvas, att bestämmelserna häri icke afsåge nybyggnad

m. m., som lagligen påbörjats före stadsplanens fastställande.

Komiterade våga föreställa sig, att en sådan missuppfattning icke gerna

kan ifrågakomma, och hafva således ansett det föreslagna tillägget alldeles

obehöflig!.

En annan länsstyrelse har, med erinran att byggnadsstadgan

förbjöde icke allenast att stad finge byggas i strid mot gällande plan

utan ock att den Ange utsträckas till område, för hvilket faststäld plan

ej funnes, anfört, att då förbudet i förra hänseendet borde enligt § 2

erhålla civillagsnatur, fråga kunde uppstå, om det icke vore lämpligt

att i den blifvande civillagsstiftningen upptaga byggnadsstadgans förbud

jemväl i senare hänseendet och i sammanhang dermed meddela

de bestämmelser, som deraf kunde föranledas. Häruti kunna komiterade

desto hellre instämma, som komiterade redan i slutet af det underdåniga

betänkandet uttalat den åsigt, att en lagstiftning i antydda hänseendet

vore af behof påkallad. Men som enligt det komiterade lemnade

nådiga uppdrag förevarande lagförslag endast skolat innehålla bestämmelser

i fråga om stadsplans genomförande, hafva komiterade

uppenbarligen icke kunnat åt förbudet i § 2 gifva vidsträcktare tilllämplighet,

än som skett.

§ 3. Stadgandet i andra punkten af § 3, att-, om byggnadslof

84

vägrats, enär så stor del af egoområde skall ingå i gata, att återstoden

icke utgör ändamålsenlig byggnadstomt, samhället skall vara pligtig!

lösa sådan egendom, derest egaren icke kan, efter tomtindelning på

sätt i lagen sägs, genom utbyte eller lösen förvärfva nödigt tomtområde,

har af en länsstyrelse ansetts böra ändras derhän, att samhället

skulle »iklädas skyldigheten att fylla det erforderliga tomtområdet

eller ock utgifva ersättningen». Det kunde nemligen inträffa, att

egaren väl ej saknade möjlighet att förvärfva den erforderliga marken

men att vilkoren vore för honom oantagliga, och i sådant fall skulle

han gå förlustig rättigheten att mot ersättning afstå sin för honom

oanvändbara jord. En annan länsstyrelse har i hufvudsak delat denna

uppfattning.

I anledning häraf få komiterade, jemte åberopande af hvad som

anförts i motiven till förevarande paragraf, fästa uppmärksamhet derå,

att egare af område, som beröres af stadsplan, ingalunda torde hafva

att befara någon svårighet att få mot lösen till samhället afstå sitt

egoområde, då sådant uti det förutsatta fallet rättvisligen bör ega rum,

ty frågan, huruvida egaren kan efter tomtindelning genom utbyte eller

lösen förvärfva nödigt tomtområde i stället för det, som tages i anspråk

såsom gatumark, skall pröfvas af stadsplanenämnd, som uppenbarligen

icke kan underlåta att taga hänsyn till antagligheten af de

vilkor, under hvilka förvärfvandet kan ske. Komiterade hafva således

icke på grund af denna anmärkning funnit skäl föreslå ändring af

förevarande paragraf.

§ 4. Enligt hemställan uti ett utlåtande få komiterade föreslå,

att de i slutet af § 4 förekommande orden »intagas i rättens inteckningsprotokoll»

utbytas emot ordet »intecknas», enär det senare uttryckssättet

bättre öfverensstämmer med de i gällande förordningen

angående inteckning i fast egendom för liknande fall använda ordalag.

§ 6. Det i § 6 framstälda förslag om »afstycknings» anteckning

i fastighetsboken har en af Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

ansett sig böra på det allvarligaste afstyrka. I fastighetsboken borde

nemligen, enligt denna länsstyrelses åsigt, icke förekomma andra anteckningar

än de, hvilka hade eller kunde komma att få privatsrättslig

verkan. Skulle sådan tilläggas den af komiterade föreslagna anteckning,

så skulle väl samma verkan bestå deri, att ny egare till mark,

som enligt faststäld stadsplan vore afsedd att förr eller senare utläggas

till gata, till följd af anteckningen och endast till följd af denna, vore

pligtig att underkasta sig den inskränkning i sin befogenhet att fritt

råda öfver marken, som nödvändiggöres af det ändamål, för hvilket

afstyckningen skett. Häraf följde åter, att den, som förvärfva! gata

-

85

mark förr än deri blifvit »afstyckad», till samhället öfverlåten och till

anteckning i fastighetshoken anmäld, deremot icke vore skyldig att

tåla omförmälda inskränkning. På grund af hvad Eders Kongl. Maj:ts

bemälde Befallningshafvande sålunda och i öfrigt anfört samt enär den

så kallade »afstyckningen» lämpligen kunde och borde utmärkas å tomtkartan,

ansåges § 6 böra ur förslaget utgå,

Under åberopande af hvad i motiven blifvit anfördt få komiterade

i anledning häraf erinra, att enligt Kongl. förordningarna angående

lagfart å fång till fast egendom och inteckning i sådan egendom ändamålet

med fastighetsbok är endast »att deraf lätteligen kan ses» hvarje

egendom, derå lagfart eller hvari inteckning blifvit sökt, tiden då det

skett, sökandens namn m. m., hvarom allt närmare upplysningar finnas

att hemta ur lagfarts- och inteckningsprotokollen. Anteckning i fastighetsbok

torde i enlighet härmed icke hafva och ej heller kunna få

annan privatsrättslig verkan än att gifva publicitet å en rättighet eller

skyldighet, som blifvit genom enskildt aftal eller annorledes bestämd

och hvars bestånd icke kan vara beroende deraf att anteckningen skett.

Komiterade hafva derför ingalunda förestält sig och ej heller på något

sätt antydt, att ny egare till mark, som enligt faststäld stadsplan är

afsedd att förr eller senare utläggas till gata, skulle till följd af anteckningen,

och endast till följd af denna, vara pligtig att underkasta

sig den af markens bestämmelse härflytande inskränkning i befogenheten

att fritt råda öfver marken. Denna hans skyldighet är och

måste vara beroende af de särskilda bestämmelser, som finnas i den

föreslagna lagen meddelade.

Visserligen innehålla förutnämnda två Kongl. förordningar, att

fastighetsbok skall föras »i öfverensstämmelse med» lagfarts- och inteckningsprotokollet,

hvaraf skulle kunna dragas den slutföljd, att uti

fastighetsbok icke böra förekomma andra anteckningar än sådana, som

grunda sig på nämnda protokoll. Men om ock detta bör gälla i fråga

om fastighetsboks öfriga kolumner, så torde likväl förhållandet icke

vara sådant beträffande den spalt, som är afsedd för upplysning om

fastighets storlek och natur. Kongl. kungörelsen, huru lagfarts- och

inteckningsböcker skola föras, stadgar uttryckligen, att uti berörda

spalt af fastighetsbok för stad skall införas, bland annat, »förändringar

i fastighetsområde», och det är ju obestridligt, att sådana förändringar

kunna ifrågakomma annorledes än genom aftal, hvilka blifva föremål

för lagfart eller inteckning. Enligt hvad komiterade inhemtat har

också såväl i hufvudstaden som uti andra städer varit brukligt, att

protokoll eller instrument öfver tomtindelning och dermed jemförlig

förrättning öfverlemnats till vederbörande rättens tjensteman, som derur

86

verkstält anteckning uti omförmälda spalt af fastighetsboken. Hvad

sålunda iakttagits i stad torde utan svårighet kunna tillämpas i afseende

å sådan ort på landet, för hvilken stadsplan blifvit faststäld,

synnerligast som det antagligen skall finnas nödigt att för sådan ort

upplägga särskild fastighetsbok inrättad i enlighet med de föreskrifter,

som gälla för fastighetsbok i stad.

På grund häraf och då föreskriften om afstycknings antecknande

i fastighetsbok af samtliga öfriga myndigheter lemnats utan anmärkning,

hafva komiterade ansett sig icke böra frångå sitt berörda förslag.

Men komiterade få med anledning af erinringar, som i öfrigt

blifvit framstälda af Eders Kongl. Maj:ts bemälde Befallningshafvande

och andra länsstyrelser, härigenom föreslå, att ifrågavarande § 6 erhåller

följande förändrade lydelse:

Mark, som enligt stadsplan ingår i gata, skall, förr än gatan

upplåtes till allmänt begagnande, afstyckas såsom gatumark och

öfverlåtas till samhället i den ordning, denna lag stadgar. Skulle,

förr än gata blifvit upplåten, tomtindelning ifrågakomma eller rätt

att bygga sökas, skall den sökanden tillhöriga gatumark, som är

belägen intill den för tomtindelningen eller bebyggandet afsedda

mark, afstyckas i sammanhang med tomtindelningen eller förr än

byggnadslof må meddelas.

Afstyckning skall anmälas hos vederbörlig domstol för anteckning

i fastighetsboken.

§ 8. Emot bestämmelsen i fjerde stycket af § 8, att, om gatumarken

tillhör samhället, tomtegare, som vill bygga, skall gifva samhället

ersättning derför efter värdering, har en af Eders Kongl. Maj:ts

Befallningshafvande erinrat, att komiterade syntes icke hafva lemnat

tillräcklig uppmärksamhet åt det icke sällan framträdande förhållandet,

att ett samhälle för egen räkning inköpte en jordrymd för att, sedan

stadsplan deröfver upprättats och området indelats i tomter, upplåta

desamma åt enskilde. Oaktadt i detta fall den kostnad, samhället fått

vidkännas för gatumarken, ingått i priset för tomten, skulle samhället

likväl enligt förevarande bestämmelse åtnjuta ersättning för samma

mark; och en sådan bestämmelse syntes särskildt vara med billighet

oförenlig, derest tomten förvärfvats innan lagen trädde i kraft.

Hvad nu först angår det fall, att tomt under angifna förutsättningen

blifvit afyttrad, sedan lagen trädt i kraft, så torde det vara

uppenbart, att, om köpeskillingens belopp verkligen bestämmes med

hänsyn till det värde marken vinner genom regleringens genomförande,

köparen med kännedom om lagens bestämmelse icke lärer underlåta

att se sig före och göra förbehåll om befrielse från den lagstadgade

87

skyldighetens uppfyllande. Har sådant förbehåll blifvit gjordt, så skall

ju förordet bryta lagen. Har tomtegaren åter härutinnan icke iakttagit

nödig förtänksamhet, får han väl skylla sig sjelf, derest samhället mot

förmodan skulle påyrka ifrågavarande stadgandes tillämpning. Lagstiftaren

bör icke vara skyldig meddela särskilda bestämmelser för att

förekomma sådana förluster, som möjligen kunna uppstå genom enskildes

försumlighet och obekantskap med lagens föreskrifter. Skulle åter

en tomtegare, som af samhället inköpt sin tomt, innan lagen trädt i

kraft, verkligen hafva dervid genom ett högre tomtpris erlagt betalning

för gatumarken, så vore det visserligen obilligt, att han till följd

af eu senare tillkommen lag blefve förbunden å nyo utgifva ersättning

derför. Men komiterade hålla före, att sådant icke skall inträffa. Det

kan nemligen icke gerna tänkas, att någon under de förutsatta förhållandena

köper tomt af samhället, utan att han har för afsigt bebygga

samma tomt och tillförsäkrat sig om att gatan derinvid blifver utlagd

saint upplåten till allmänt begagnande, och i sådant fall har samhället

ju icke någon rätt att fordra ersättning.

Komiterade hafva således icke ansett nödigt föreslå någon ändring

uti eller tillägg till förevarande bestämmelse. Skulle en föreskrift i

det sistnämnda hänseendet anses erforderlig, borde densamma dessutom,

efter hvad af det nu sagda framgår, icke hafva sin plats uti ifrågavarande

paragraf utan bland »öfvergående stadganden».

Vidare har mot denna paragraf samt i sammanhang dermed äfven

emot 11 § blifvit anmärkt, att deri förekommande bestämmelser skulle,

om de blefve lag, utöfva en retroaktiv verkan till kränkning af bestående

lagligen förvärfvade privaträttigheter. Tager man i betraktande de

skäl, som blifvit anförda till stöd för detta påstående, finnes detsammas

innebörd vara, att om en medborgare en gång på grund af bestående

lag, . eller till följd deraf att lagbestämmelse saknats, haft någon anledning

beräkna, att ett förhållande skulle för honom gestalta sig på

ett sätt, så skulle han derefter icke vara underkastad tillämpning af

en ny civillag, hvilken möjligen kunde hafva till följd att samma förhållande

utfölle annorlunda än han beräknat. Finge en sådan uppfattning.

gorå sig gällande, skulle flera civillagar icke kunna allmänt

vinna tillämpning förr än efter en mansålders förlopp och i vissa fall

till och med hvarje förändring af bestående lag omöjliggöras. Såsom

skäl för påståendet, att den, som förr än nya lagen träder i kraft förvärfvat

en tomt, icke rättvisligen borde vara underkastad skyldigheten

att vid tomtens bebyggande utan godtgörelse afstå gatumark eller derför

gifva ersättning, har anförts, att priset vid tomtens förvärfvande

bestämts med hänsyn bland annat till vissheten att icke vara under

-

88

kastad en sådan skyldighet men otvifvelaktigt blifvit satt till lägre

belopp, derest vid detsammas aft-alande varit kändt, att nämnda skyldighets

fullgörande skulle ifrågakomma, och att således skilnaden mellan

det förra och det senare beloppet blefve en förlust för tomtegaren,

hvilken han icke kunde tillförbindas att underkasta sig. År nu detta

rigtigt, så böra uppenbarligen alla, hvilka, innan den nya lagen träder

i kraft, förvärfvat en tomt eller annan fastighet, skyddas mot förlust

i antydda hänseendet, oberoende deraf, huruvida marken bebygges.

Då en sådan egare eller hans rättsinnehafvare, efter det nya lagen

trädt i kraft, afyttrar sin fastighet, måste han enligt berörda åskådningssätt

lida eu obehörig förlust derigenom att priset sänkes med det belopp,

som anses motsvara fullgörandet af ifrågavarande skyldighet. För

att skydda honom mot denna förlust lärer icke finnas annat medel än

att tillförbinda samhället gifva ersättning. Men detta innebär ju alldeles

detsamma som att upphäfva all tillämpning af de: lagbestämmelser,

hvilka dock förklarats stödja sig på en i allo rigtig grundsats.

§ 9. Stadgandet i § 9, att, då gatumark skall utan ersättning

öfver]åtas till samhället, tomtegaren skall vara skyldig lemna marken

fri från inteckning eller ock ställa godkänd säkerhet för att marken

senast sex månader efter afträdandet varder frigjord från inteckning,

har uti utlåtandena allmänt erkänts vara följdrigtigt. Men detta oaktadt

hafva mot detta stadgande och de i sammanhang dermed uti samma

paragraf meddelade föreskrifter uttalats betänkligheter med anledning

af de stora svårigheter, som ansetts vara förenade med fullgörandet

af ifrågavarande skyldighet. För undvikande af dessa svårigheter har

en af Eders Kong!. Maj:ts Befallningshafvande föreslagit, att jordegarens

skyldighet i förevarande fall måtte inskränkas. till förpligtelse

att å första eller bästa rätt egande inteckning eller inteckningar afbetala

ett belopp motsvarande det af stadsplanenämnd å den för allmänt

behof afträdda gatumarken åsätta värde med rätt derefter att få

samtliga i fastigheten befintliga inteckningar dödade i denna del af

egendomen i den ordning, som är stadgad för dödande af inteckning,

hvars belopp ej kunnat utgå ur köpeskilling för exekutivt försåld fastighet;

och har i nära öfverensstämmelse härmed en annan länsstyrelse

hemstält, att uti förevarande bill måtte få iakttagas enahanda förfarande,

som är i § 88 föreslaget. _ _ i

Under åberopande af hvad i motiven blifvit anfördt vaga komitérade

fortfarande föreställa sig, att de uti denna paragraf förekommande

bestämmelser följdrigtigt böra bibehållas och att desammas tillämpning

i verkligheten icke skola visa sig medföra afsevärda svårigheter. Skulle

emellertid finnas önskvärdt, att förevarande paragraf ändras till inne

-

89

håll öfverensstämmande med förutnämnda af en bland Eders Kongl.

Maj:ts Befallningshafvande framstälda förslag, anse komiterade en sådan

ändring icke stå i strid med eller störande inverka på öfriga i lagförslaget

förekommande bestämmelser.

§ 10. Emot § 10 har ingen egentlig anmärkning förekommit,

men som komiterades uppmärksamhet blifvit fästad derå, att ordalydelsen

möjligen skulle kunna gifva anledning till en tillämpning, som

icke öfverensstäminer med hvad komiterade enligt motiven uppenbarligen

åsyftat, hafva komiterade ansett sig böra härigenom föreslå, att

§ 10 erhåller följande i viss mån förändrade lydelse:

Skall tomtegare, som enligt § 8 lemnar gatumark utan ersättning,

afstå annan dermed sammanhängande gatumark, som

han icke utan olägenhet kan vidare begagna, vare samhället skyldigt

inlösa denna mark med derå befintliga byggnader vid den

tid, då den öfriga gatumarken afträdes.

§ 13. En bland Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande har väl

godkänt bestämmelserna i andra punkten af § 13, så vidt samma bestämmelser

innebära, att, om tomtegare pröfvas icke vid tomtens bebyggande

hafva någon fördel af den mark, han erhåller, samhället icke

är berättigadt till godtgörelse, men deremot icke kunnat förlika sig

med hvad som ytterligare följer af samma bestämmelsers affattning

eller att, om i förutsatta händelse tomtegaren möjligen eger fordran å

ersättning af samhället eller lemnar från sig mark till samhället, så

skulle å samma ersättning eller å värdet af samma mark afqvittas

värdet å den af tomtegaren förvärfvade gatumarken. Förutsättningen

vore ju, att denna mark icke hade för tomtegaren något värde, och

derför borde han icke förpligtas att qvittningsvis godtgöra något, som

han, i händelse han icke haft någon ersättningsfordran hos samhället,

skulle erhållit för intet.

I anledning häraf få komiterade endast erinra, att om än tomtegare

anses icke hafva vid sin tomts bebyggande någon fördel af den

mark, han på ifrågavarande sättet erhåller, samma mark likväl icke

derför bör vara alldeles utan värde, samt att med den föreslagna qvittningen

uppenbarligen åsyftas att förekomma den orättvisa, som skulle

uppstå, om tomtegaren finge utan godtgörelse mark sig tilldelad på

samma gång han af samhället uppbure lösen för annan mark af samma

omfång och beskaffenhet eller ersättning för skada, som måhända icke

vore af någon afsevärd betydenhet.

§ 14.'' Beträffande första punkten af § 14 har blifvit framstäld

samma anmärkning som emot stadgandet i andra punkten af § 3.

12

90

Komiterade få i anledning häraf dels hänvisa till motiven, dels ock

åberopa hvad här ofvan anförts i fråga om § 3.

§ 15. Utan att hafva något att erinra vid de af komiterade uti

motiven till § 15 uttalade åsigter har en bland Eders Kongl. Maj:ts

Befallningshafvande ansett sig höra anmärka, hurusom väl i sjelfva

lagtexten föreslagits skyldighet för den enskilde att under vissa förutsättningar

i stället för lösen för mark, som han måste till samhället

afstå, taga annan mark i utbyte, men deremot icke någonstädes uttryckligen

stadgats motsvarande skyldighet för samhälle.

En sådan samhällets skyldighet gent emot den enskilde kan icke

ifrågasättas i annat fall än då samhället eger tomtdel, som den enskilde

bör förvärfva för att erhålla lämplig byggnadstomt. För detta

fall finnes rätt till byte den enskilde tillerkänd genom § 21, som utan

undantag stadgar, att om den, som under angifven förutsättning vill

förvärfva annans tomtdel, kan lemna lika god obebyggd mark med

sådant läge, som i § 15 omförmäles, må utbyte ske på sätt och under

vilkor, som för motsvarande fall i sistnämnda paragraf föreskrifves.

Detta stadgande måste således vara fullt bindande för samhället, och

komiterade hafva icke ansett någon mera uttrycklig föreskrift om dess

skyldighet i berörda hänseende vara erforderlig.

Under åberopande af hvad emot § 6 blifvit anmärkt och enär

jemlikt stadgandet i 1 § af Kongl. förordningen den 16 Juni 1875

lagfart å fång skall, ehvad samhälle eller den enskilde genom köp eller

byte åtkommer eganderätt till mark, sökas vid den rätt, hvarunder

marken lyder, bär vidare samma länsstyrelse hemstält, att den i slutet

af förevarande paragraf gifna bestämmelse, att utbyte skall anmälas

hos vederbörlig domstol för att antecknas i fastighetsboken, måtte utgå.

I anledning häraf få komiterade å sin sida åberopa hvad komiterade

här ofvan anfört till bemötande af berörda anmärkning emot

§ 6. Derjemte tillåta sig komiterade fästa uppmärksamhet derå, att

egoutbyte i enlighet med gällande skiftesstadga, såvidt komiterade

hafva sig bekant, aldrig varit ansedt och ej heller rätteligen bör betraktas

såsom ett sådant fång, hvarmed de bytande parterne hvar för

sig böra lagfara. De särskilda egoområdena ikläda sig i och genom

egoutbytet hvarandras natur och beskaffenhet jemte dermed förenade

rättigheter och skyldigheter och eganderätten blifver, oaktadt bytet,

oförändrad, ehuru föremålet för densamma i större eller mindre mån

förändrar gräns. Något förvärfvande af ny eganderätt eger således i

sjelfva verket icke rum.

Alldeles lika torde, åtminstone i de flesta fall, förhållandet blifva, då

genom förrättning af stadsplanenämnd mark utbytes mot mark, hvadan

91

ock, enligt hvad motiven gifva vid handen, komiterade förestält sig,

att de i §§ 15 och 21 omförmäla utbyten af mark mot mark borde

anses och behandlas såsom egoutbyten enligt skiftesstadgan. Men som

sådana egoutbyten innebära »förändringar i fastighets område» hafva

komiterade ansett desamma följdrigtigt och lämpligen böra antecknas

i fastighetsboken. Denna uppfattning kunna komiterade icke annat än

vidhålla, helst den ifrågavarande föreskriften af samtliga öfriga myndigheter

lemnats utan anmärkning.

§ 21- Hvad nu är yttradt om förenämnda egoutbyten enligt § 21

torde få anses innefatta tillräckligt skäl för komiterades åsigt, att någon

åtgörande vigt icke bör tillmätas sistbemälde länsstyrelses i sammanhang

med den förut omtalade anmärkningen mot § 1 gjorda erinran

om statens skyldighet att afstå mark för tomtindelnings genomförande.

§ 24. En bland Eders Kong], Maj:ts Befallningshafvande härpå

skål, som i utlåtandet finnas utvecklade, hemstält, huruvida icke den

i § 24 förekommande bestämmelse, att, då fråga är om lösnings- eller

bytesrätt, ansökning angående stadsplanenämnds sammankallande skall

antecknas i lagfartsprotokollet, borde ur lagförslaget uteslutas, såsom

följd hvaraf de väckta förslagen angående ändring i 14 § af förordningen

den 16 Juni 1875 om lagfart å fång till fast egendom och i 13 § af

förordningen samma dag om inteckning i fast egendom borde förfalla.

Häremot få komiterade erinra, att då i 13 § af ofvannämnda förordning

om lagfart å fång till fast egendom föreskrifves, att käromål

om »annan lösningsrätt» till fast egendom skall antecknas i lagfartsprotokollet,

dermed uppenbarligen åsyftas instämd talan om jords eller

lägenhets afstående för allmänt behof. Då nu i fråga om afstående af

jord för genomförande af stadsplan och tomtindelning sammankallandet

af stadsplanenäinnd är alldeles likstäldt med anhänggiggörande af talan

om annans jords afstående för allmänt behof i enlighet med 2 § af

förordningen den 14 April 1866, hafva komiterade ansett sig icke kunna

underlåta att föreslå, det ansökning om sammankallande af stadsplanenämnd,

under angifna förutsättningen, skall likasom instämd talan om

annan expropriationsrätt antecknas i lagfartsprotokollet, hvaraf ock förslagen

om ändringar uti förutnämnda två förordningar den 16 Juni

1875 blifvit en följd.

§ 32. I afseende å § 32 har en länsstyrelse hemstält, huruvida

icke hvarje å stadsplans eller tomtindelnings genomförande syftande,

efter det ansökning om stadsplanenämnds sammankallande blifvit till

underrätten ingifven, emellan parterne ingången förlikning, ehvad den

afslutats inför rättens ordförande eller nämnden eller eljest, borde

skriftligen affattas och för stadfästelse till vederbörande underrätt in

-

92

gifvas; i sammanhang hvarmed samma länsstyrelse ifrågasatt, att aftal

som enskilde tomtegare, utan anlitande af rättsvägen, med hvarandra

afsluta i afsigt att i ett eller annat ifrågakommande afseende

sätta stadsplan eller tomtindelning i verket, skulle, innan lagföljd vid

domstol finge ega rum, underkastas granskning af byggnadsnämnd

eller annan deremot svarande myndighet, som hade närmaste mseendet

öfver byggnadsväsendet inom samhället.

Komiterade få med anledning häraf fästa uppmärksamhet derå,

att de aftal eller föreningar, som ingås emellan samhälle och enskilde

eller emellan enskilde inbördes i afseende å genomförande af redan

faststäld stadsplan eller tomtindelning, icke rätteligen kunna beröra

andra förhållanden än sådana, hvarom parterne må vara berättigade

att bestämma så, som dem för godt synes, exempelvis angående losmngssummas

belopp, tiden för jords afträdande, uppskattning af marks värde

med hänseende till ifrågakommande byte. Skulle möjligen någon gång

träffas ett aftal, som strider mot faststäld stadsplan eller tomtindelning,

så kan detsamma, äfven om det medför privatsrättslig verkan, icke

föranleda rubbning i stadsplanen eller tomtindelningen, och det åligger

de myndigheter, hvilka enligt redan nu gällande bestämmelser utöfva

inseendet öfver stads eller dermed jemförlig orts bebyggande, att hindra

det sådant aftal bringas till verkställighet. Till följd häraf anse komiterade

särskilda föreskrifter i antydda syftet icke vara erforderliga.

S 38. Beträffande stadgandet i § 38, att om ersättningsbelopp

finnes vara utan förrättning af stadsplanenämnd bestämdt genom öfverenskommelse

emellan ersättningstagande och den, som ersättningen gifvit,

och inteckningshafvare förmenar värdet hafva blifvit för lågt beräknadt,

denne skall vara berättigad att, der full liqvid ej lemnas för hans

fordran, äska jordens uppskattning af nämnd, har en bland itders

Kongl Maj ds Befallningshafvande anmärkt, att bestämmelse saknades

om den tid, inom hvilken ett sådant yrkande kunde göras gällande.

Sådan bestämmelse syntes dock vara erforderlig, enär det vore för den

enskilde af vigt att ej behöfva afvakta vanlig tioårspreskription och det

å andra sidan icke vore för inteckningshafvare obilligt eller rättsvidrig!

att nödgas inom kortare tid bevaka sin rätt.

Om än denna anmärkning må vara i viss mån berättigad, ^anse

komiterade sig likväl sakna anledning att på grund deraf föreslå ändring

uti eller tillägg till förevarande paragraf. Komiterade hafva nemligen

icke ansett lämpligt att uti en lag sådan som den nu ifrågasätta

införa bestämmelse om annan preskriptionstid för anhängiggörande åt

rättsanspråk, än den i allmänhet gällande. Det ligger dessutom i sakens

natur, att inteckningshafvaren måste bevaka sm ratt i antydda

93

hänseendet, sa snart sådant lämpligen kan ega rum, och saknaden af

föreskrift om kortare preskriptionstid torde derför, åtminstone i de

tiesta tall, icke gifva anledning till afsevärda svårigheter eller förvecklingar,

som ej kunna öfvervinnas.

Två bland Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande hafva fästat

uppmärksamhet derå, att 5 § uti förslaget till lag om hvad i vissa

fall bor iakttagas, dä byggnad uppförts utöfver tomtgräns icke noggrant

och otvetydigt uttrycker hvad komiterade dermed åsyftat; och få komiterade,

med erkännande af anmärkningarnas befogenhet, härigenom

föreslå, att nämnda paragraf erhåller följande förändrade lydelse:

Har, förr^ än denna lag trädt i kraft, byggnad uppförts inom

planlagdt område, så att densamma skjuter öfver gränsen till

grannes tomt eller gatulinien, vare lag''som i § 1 sägs, så vida

icke visas kan, att inkräktningen tillkommit med afsigt och, der

byggnaden öfvergått till ny egare, att denne vid förvärfvandet

vetat, att inkräktning skett och varit afsigtlig.

^ slutet af sitt betänkande hafva komiterade, enligt hvad förut

är omförmaldt, fästat uppmärksamhet å det betänkliga förhållandet

att saval i städernas omedelbara närhet som ock på flera ställen å

landsbygden, der eu mera liflig näringsverksamhet förefinnes, bosättning

eger rum utan att någon plan för bebyggandet blifvit förut upprättad

och utan att vilkoren för en sammanträngd befolknings välbefinnande

blifva i afsevärd mån tillgodosedda. Vitsordande rigtio-- £.eter\ a,fT den åsi^i komiterade härvid uttalat, hafva flera bland Edere

Kongl. Mapts Befallningshafvande med styrka framhållit önskvärdheten

deraf att bestämmelser för afhjelpande af det anmärkta missförhållandet

blefve meddelade i sammanhang med nu ifrågavarande lagstiftning.

Komiterade anse fortfarande sig icke vara behörige att utan särskfldt

nådigt uppdrag till behandling företaga frågan om meddelande

åt erforderliga lagbestämmelser i antydda hänseendet, hvilken fråga

torde kräfva en ganska omfattande utredning, innan densamma till afgörande

företages. Emellertid tillåta komiterade sig i underdånighet

erinra, . att, huru önskvärd denna frågas snara lösning än må vara,

likväl icke tillräckliga skäl förefinnas att göra den nu förevarande

lagstiftningen i någon mån deraf beroende. Denna lagstiftnings bringande

till slut torde fast hellre innebära ett steg framåt mot lösningen

åt den andra lagstiftningsfrågan.

13

94

De remitterade handlingarna varda härhos i underdånighet återställa.

Stockholm den 8 Juni 1886.

Underdånigst

C. A. SJÖCRONA.

J. G. RICHERT. LUDVIG BROOMÉ.

FRANS BERGLÖF. MORITZ RUBENSON.

I