SOU 1892:1

Lagförslag och Betänkande,

af gif na

af

den af Kongl. Maj:t den 15 Maj 1891 tillsatta komité

med uppdrag att utarbeta förslag till förändrad lagstiftning

angående

sparbanker m. m.

Stockholm

tryckt hos K. L. Beckman

1891.

Till KONUNGEN.

Sedan Eders Kongl. Maj:t den 15 Maj innevarande år besluta att

tillsätta eu komité med uppdrag att utarbeta förslag till förändrad lagstiftning

för sparbanker äfvensom andra låneinrättniugar, hvilka utan

4

\

af Eders Kongl. Maj:t faststäldt reglemente drifva sparbanks- eller

sparkasserörelse, samt i nåder förordnat till ordförande i denna komité

undertecknad Bergström och till ledamöter i komitén undertecknade

Benckert och Bagge; sammanträdde komitén jemte vice Häradshöfdingen

Erik von Wolcker, som blifvit af komitén antagen till sekreterare,

den 15 sistlidne Juli å bruksegendomen Elfvestorp i Örebro län för att

påföljande dag påbörja sitt arbete. Under tiden från och med sistnämnda

dag till och med Tisdagen den 4 påföljande Augusti hann komitén att

utarbeta utkast till två särskilda lagar i ämnet. Under tiden från

och med den 5 Augusti, då undertecknade Benckert och Bagge afreste

från Elfvestorp, till och med den 28 i sammtt månad var, enligt komiténs

uppdrag, undertecknad ordförande, biträdd af sekreteraren, sysselsatt

med arbete å motivering af de föreslagna lagbestämmelserne.

Sedan sekreteraren derefter bär i Stockholm fullständigt utarbetat motiven,

sammanträdde komitén ånyo härstädes den 5 innevarande Oktober

månad. Komitén, hvilken emellertid gifvit åtskillige i sparbanksväsendet

erfarne och kunnige män enskild del af lagutkasten, har under

samvaro härstädes, jemväl med afseende å de af nämnde män gjorda

erinringar och anmärkningar, underkastat lagutkasten ytterligare granskning

äfvensom i sådant ändamål genomgått motiven till desamma.

Efter nu slutadt arbete får komitén härmed i underdånighet öfverlemna

förslag dels till lag angående sparbanker och dels till lag angående

tillsyn å vissa bolag, livilka idka penningerörelse med sådan inlåning,

som sparbank bedrifver, äfvensom betänkande, innehållande motiv

till lagförslagen.

Underdånigst

AXEL BERGSTRÖM.

ROB. BENCKERT. A. Ii. BAGGE.

Erik von Wolcker.

Stockholm den 27 Oktober 1891.

LAGFÖKSLAG.

.

\

Förslag*

till

Lag angående sparbanker.

Med upphäfvande af förordningen angående sparbanker den 1 Oktober

1875 samt lagarne den 31 December 1888 och den 5 September

1890, innefattande ändring i och tillägg till nämnda förordning, varder

härigenom stadgadt som följer:

1 §•

Med sparbank förstås i denna lag penningeinrättning, som, utan

rättighet för dess stiftare eller desses rättsinnehafvare att tillgodonjuta

andel i den vinst, som å rörelsen kan uppkomma, uteslutande bar till

ändamål att, i enlighet med behörigen stadfäst reglemente, för insättares

räkning till förräntande mottaga penningar och genom räntans läggande

till hufvudstolen dem ytterligare förkofra för att viss tid efter uppsägning

återbetalas.

De, som bos sparbank pa grund af insättning ega fordran, så ock

deras rättsinnehafvare benämnas i denna lag delegare i sparbanken.

2 §•

Till grundfond för sparbank skall, på sätt och under vilkor i 5

och 18 §§ sägs, tillskjutas ett belopp af minst två tusen kronor; dock

att, der kommun eller landsting besluter att inrätta sparbank och ikläder

*

8

sig ansvarighet för återbetalning af der insatta medel, tillskjutande af

grundfond icke erfordras.

Enskilda personer, som stifta sparbank, skola vara välfrejdade

svenske medborgare till antal af minst tjugo.

3 §.

De, som vilja inrätta sparbank, skola bos Konungens Befallningshafvande

i det län, hvarinom sparbankens styrelse kommer att hafva

sitt säte, söka stadfästelse å det för sparbanken antagna reglemente.

Dervid skola enskilde stiftare styrka, ej mindre att deras antal icke

understiger det i 2 § föreskrift^, än äfven att det belopp, hvartill

grundfonden enligt reglementet skall uppgå, blifvit tecknadt. Kommun

eller landsting åter bar att förete laga kraft egande beslut, hvarigenom

kommunen eller landstinget iklädt sig den ansvarighet, hvarom i 2 §

förmäles, eller ock utfäst sig att tillskjuta grundfond till belopp, som

nyss är sagdt.

Konungens Befallningshafvande pröfvar reglementets öfverensstämmelse

med denna lag äfvensom med lag och författningar i öfrig t samt

om och i sådan händelse Indika ytterligare bestämmelser må erfordras

för betryggande af delegarnes rätt.

Finner Konungens Befallningshafvande skäl att meddela den sökta

stadfästelse^ skall underrättelse derom intagas i länskungörelserna.

Vägras stadfästelse, skall skäl derför uppgifvas.

Beslutad ändring af reglementet eger ej giltighet med mindre den

varder af Konungens Befallningshafvande stadfäst ; skolande stadfästelsen

kungöras på sätt nyss är sagdt.

4 §•

I reglementet skall uppgifvas den benämning, hvarunder inrättningen

kommer att drifva sin rörelse. För utmärkande af rörelsens

beskaffenhet må ej annat uttryck än sparbank användas.

•*

9

Ej må, der icke Konungen annorlunda förordnat, annan penningeinrättning

än sådan, för hvilken Konungens Befallningshafvande enligt

denna lag stadfäst reglemente, drifva sin rörelse under benämning af

sparbank. Öfverträdelse af detta förbud hör under allmänt åtal och

straffes med böter, minst femtio kronor.

5 §•

Förr än sparbank må öppna sin rörelse, skall hos Konungens Befallningshafvande

lemnas uppgift å de personer, hvilka vården om sparbankens

angelägenheter tillkommer, så ock, der grundfond bör tillskjutas,

styrkas, att det belopp, hvartill fonden enligt reglementet skall uppgå,

blifvit kontant inbetaldt.

6 §•

I tvistemål, som rör gäld i allmänhet, svarar sparbank vid allmän

underrätt i den ort, der sparbankens styrelse enligt reglementet har

sitt säte.

7 §•

Vården om sparbanks angelägenheter tillkommer dels så kallade

hufvudmän, som skola representera delegarne och såsom öfverstyrelse

öfvervaka sparbankens förvaltning, och dels en förvaltande styrelse.

Hufvudmännen, hvilkas antal skall utgöra minst tjugo och högst

femtio, skola utses genom val på sätt reglementet föreskrifver; dock att

enskilda personer, hvilka stiftat sparbanken, må kunna i reglementet förklaras

för hufvudmän.

Uti en i sparbanken förvarad liggare skall hvarje hufvudman, der

han åtager sig uppdraget, egenhändigt inskrifva sitt namn.

Rätt att deltaga i hufvudmäns öfverläggningar, val och beslut må

genom reglementet kunna tillerkännas ej mindre delegare, som i sparbanken

har och under viss tid haft innestående medel till visst belopp,

2

10

än äfven den, som lemnat penningebidrag till bildande eller förstärkande

af sparbankens grundfond eller reservfond. Vid utöfning af nämnda

rätt bära de lika ansvarighet som huvudman.

Hufvudmännen, hvilka skola en gång hvarje år kallas till ordinarie

sammanträde, ega dervid att utse ej mindre ledamöter i styrelsen än

äfven revisorer för granskning af sparbankens förvaltning, att besluta

om ansvarsfrihet för styrelsen samt att afgöra fråga, som kan väckas

om användning af det i 15 § omförmälda öfverskott å reservfond; och

hafva hufvudmännen i öfrigt att fatta beslut i ärenden, hvilka enligt

reglementet tillhöra deras handläggning.

Hufvudmän och styrelseledamöter skola utses för viss tid och

revisorer årligen.

Styrelsen handhafver den omedelbara ledningen af sparbankens

verksamhet och eger att i alla mål tala och svara för sparbanken, så

ock att besluta i frågor, hvilkas afgörande icke är hufvudmännen förbehållet.

Ej må hufvudman eller styrelseledamot i sparbank vara tjensteman

i samma sparbank.

8 §•

Till Konungens Befallningshafvande skall sparbanks styrelse efter

hufvudmännens årssammanträde aflemna förteckning å hufvudmän och

styrelseledamöter. Den förteckning skall genom Konungens Befallningshafvandes

försorg införas i länskungörelserna och tidning i orten.

9 §•

Vid sammanträde af hufvudmän och styrelse skall föras protokoll,

upptagande alla förekommande ärenden och de beslut, som deri fattats,

äfvensom dem, hvilka i besluten deltagit.

11

10 §.

Styrelseledamot må af sparbank uppbära arfvode endast i det fall

att reglementet sådant uttryckligen medgifver; dock att arfvodet icke

får utgå af andra medel än afkomsten af sparbankens egna fonder. Hufvudman

är icke i något fall berättigad att åtnjuta arfvode.

11 §•

Sparbank må ej drifva inlåningsrörelse under annan form än i 1 §

omförmäles; dock att för fyllande af tillfälligt penningebehof sparbank

må kunna upptaga lån och öppna kreditivräkning.

Sparbanks medel må ej såsom lån utlemnas mot annat 1''ordringsbevis

än skuldebref. Lemnas lån mot borgen eller mot pant af skuldebref

med borgen, skall, der icke gäldenären utfäster sig att inom tre

månader återgälda lånet, sparbankens styrelse förbehålla sig rätt att,

om den så finner nödigt, uppsäga detsamma till återbetalning inom tre

månader. Utöfver tio år må icke lån, hvarom nu är sagd!, utestå;

skolande å lån af ifrågavarande beskaffenhet, som utestår längre tid än

ett år, afbetalning årligen göras med belopp, som blifvit i skuldebrefvet

bestämdt, der icke styrelsen begagnar sin rätt att uppsäga lånet till

inbetalning på en gång. Så länge lånet qvarstår, skall styrelsen årligen

underkasta detsamma förnyad pröfning.

12 §.

Lån af sparbanks medel må ej utlemnas mot skuldförbindelse, för

hvars uppfyllande ledamot eller suppleant i styrelsen eller i sparbanken

anstäld tjensteman i egenskap af hufvudgäldenär eller löftesman svarar,

utan så är, att för lånet ställes antingen pant af statens eller allmänna

hypoteksbankens obligationer eller andra med dem i afseende å säkerheten

närmast jemförliga obligationer eller ock full säkerhet af inteckning

12

uti fastighet, å landet inom hälften af medeltaxeringsvärdet för de tio

sista åren och i stad inom hälften af sist faststälda taxeringsvärdet;

dock att åbyggnad å egendom i stad skall, för att inteckning i egendomen

må godkännas, vara brandförsäkrad i någon med vederbörligen

faststäldt reglemente försedd brandförsäkringsinrättning inom riket.

13 §.

Af sparbanks tillgångar skall ett belopp, motsvarande minst en

tiondedel af delegarnes behållning enligt senaste bokslut, redovisas i

värdehandlingar, hvilka kunna med lätthet förvandlas i penningar, såsom

statens, allmänna hypoteksbankens eller andra fullgoda obligationer,

eller ock depositionsbevis af riksbanken eller annan bankinrättning, för

hvilken Konungen faststält reglemente.

14 §.

Ej må sparbank ega annan fastighet än som för sparbankens inrymmande

är afsedd; dock må sparbank inropa för dess fordran pantsatt

eller utmätt fast egendom, som å auktion försäljes, der det för

skyddande af dess rätt finnes erforderligt; skolande densamma åter

afyttras, så snart det utan förlust kan ske.

15 §.

All vinst, som å sparbanks rörelse uppkommer, skall afsättas till

en reservfond för bestridande af omkostnader och betäckande af förluster;

dock att, när reservfonden eller, der grundfond blifvit tillskjuten

och förbehåll om återbärande deraf icke i reglementet gjorts, sammanräknade

beloppet af grund- och reservfonderna öfverstiger tio procent

af delegarnes behållning enligt senaste bokslut, hufvudmännen må,

efter det sparbankens styrelse afgifvit yttrande i ärendet, kunna besluta,

att öfverskottet skall användas för väckande och underhållande hos

13

mindre bemedlade delegare af håg till ökad sparsamhet eller ock, der

reglementet sådant medgifver, för välgörande eller allmännyttigt ändamål.

Hufvudmännens beslut härom skall underställas Konungens Befallningshafvande,

som har att pröfva, huruvida beslutet öfverensstämmer med

föreskrifterna i denna paragraf och sparbankens reglemente.

16 §.

I sparbank skola föras följande böcker:

kassabok, som af särskilda personer föres i två exemplar;

afräkningsbok, som för hvarje delegare utvisar insatta och uttagna

belopp samt hans tillgodohafvande;

lånebok, som upptager de af sparbanken utlemnade lån, derå inbetalda

räntor och gjorda afbetalningar samt för lånen stälda säkerheter;

register å sparbankens gäldenärer, hvilket vid hvarje gäldenärs namn

angifver dennes samtliga förbindelser till sparbanken, vare sig såsom

hufvudgäldenär eller löftesman, samt

kapitalbok, upptagande sparbankens tillgångar och skulder vid hvarje

års början och slut; varande sparbanks styrelse obetaget att, efter ty

pröfvas lämpligt, låta föra äfven andra böcker.

Bokslut skall upprättas för kalenderår och fullständigt utvisa sparbankens

ställning.

Konungens Befallningshafvande eger, der så aktas nödigt, att meddela

föreskrift angående sättet för räkenskapens förande och afslutande.

Sparbanks styrelse är pligtig att senast en månad efter bokslutets

upprättande afgifva statistisk redogörelse angående sparbanken och dess

rörelse, jemlikt de föreskrifter Konungen kan låta utfärda.

17 §•

Revision af sparbanks förvaltning och räkenskaper skall årligen

förrättas. Revisionsberättelsen skall upptaga beloppen af sparbankens

14

tillgångar och skulder jemte beskaffenheten af tillgångarne samt innehålla

en öfversigt af sparbankens verksamhet under det år revisionen

omfattat. Berättelsen tillika med det yttrande af sparbankens styrelse

och det beslut af hufvudmännen, hvartill berättelsen må hafva gifvit

anledning, skall, så fort ske kan, insändas till Konungens Befallningshafvande

och offentliggöras på sätt i 8 § sägs.

18 §.

För sparbank tillskjuten grundfond må endast i det fall, att förbehåll

i reglementet derom gjorts, återbäras, dock utan beräkning af

ränta eller vinst derå och ej förr än det förhållande mellan reservfond

och delegarnes behållning, som i 15 § sägs, inträdt.

19 §.

Hafva, enligt senast upprättadt bokslut, tillskjuten grundfond och,

der reservfond bildats, jemväl denna gått förlorade eller har, efter det

grundfond återburits, reservfonden förlorats; då skall, derest icke ny

grundfond tillskjutes, sparbankens verksamhet genast afbrytas och sparbanken

ställas under utredning.

Lag samma vare, derest tillgångarne i sparbank, för hvars skuld

till delegarne kommun eller landsting iklädt sig ansvarighet, så nedgått,

att de motsvara endast nittiofem procent af delegarnes behållning

enligt senaste bokslut.

20 §.

Har någon del af sparbanks vinst blifvit använd på annat sätt än

15 § medgifver, åligger dem, som i beslutet derom deltagit, att, en för

alla och alla för en, till sparbanken återgälda hvad sålunda blifvit obehörigen

utbetaldt. Underlåtes föreskriften i 19 §, äro de, som låtit

15

sådan underlåtenhet komma sig till last, likaledes en för alla och alla

för en, delegarne ansvarige för deras fordringars fulla gäldande.

Öfverträda eljest hufvudmän eller styrelseledamöter denna lag eller

för sparbanken stadfäst reglemente, äro de skyldige att, en för alla

och alla för en, ersätta all genom öfverträdelsen uppkommen skada.

I öfrigt äro hufvudmän och styrelseledamöter underkastade ansvarighet

för förvaltningen af de sparbanken anförtrodda medel endast

efter de grunder, som för sysslomän enligt allmän lag gälla, så vidt

de icke särskildt utfäst sig till ytterligare ansvarighet eller reglementet

derom innehåller bestämmelse.

Om utförande af talan, hvartill enligt denna paragraf fog må förefinnas,

eger Konungens Befallningshafvande att förordna, ändå att anmälan

af sakegare icke gjorts.

21 §.

Konungens Befallningshafvande har att öfva tillsyn öfver sparbank

och för sådant ändamål sjelf eller genom ombud verkställa undersökning

af sparbanks förvaltning, dervid sparbankens räkenskaper, protokoll,

kassa och lånehandlingar skola af styrelsen hållas tillgängliga.

Sådan undersökning må, när Konungens Befallningshafvande pröfvar

nödigt, ske antingen genom deltagande i den årliga revisionen af sparbankens

förvaltning och räkenskaper eller utan samband med revisionen;

dock att undersökning af hvarje sparbank skall ega rum minst en gång

årligen. Verkställes undersökningen genom Konungens Befallningshafvandes

ombud, åtnjuter ombudet arfvode af allmänna medel efter de

grunder Konungen stadgar.

Hafva hufvudmän eller styrelse fattat beslut, livilket står i uppenbar

strid med lag eller det för sparbanken gällande reglemente eller

eljest finnes medföra våda för sparbankens säkerhet eller kränkning af

delegarnes rätt, må Konungens Befallningshafvande vid vite förbjuda

16

verkställighet af beslutet. Konungens Befallningshafvande må ock vid

vite förelägga sparbanks hufvudmän eller styrelse att, i händelse beslut

af nyss omförmälda beskaffenhet gått i verkställighet, göra rättelse,

der så ske kan, äfvensom att vidtaga åtgärd, som Konungens Befallningshafvande

för betryggande af delegarnes rätt funnit nödigt att föreskrifva;

Konungens Befallningshafvande i sistnämnda fall dock obetaget

att, om förhållandena dertill föranleda, låta på sparbankens bekostnad

verkställa sådan åtgärd.

Sker svårare afvikelse från denna lag eller från sparbanks reglemente

och varder ej den anmärkta afvikelsen inom förelagd tid rättad,

ankommer det på Konungens Befallningshafvande att förbjuda fortsättning

af sparbankens verksamhet.

22 §.

Finner Konungens Befallningshafvande grundad anledning att befara

förhållande, hvarom i 19 § sägs, har Konungens Befallningshafvande

att förordna om sparbankens ställande under utredning.

Till deltagande i utredningen skall Konungens Befallningshafvande utse

ett ombud, hvilket undfår godtgörelse af allmänna medel till belopp

Konungens Befallningshafvande bestämmer.

Afträdes sparbanks egendom till konkurs, gäller i fråga om arfvode

till allmänt ombud hvad derom är särskildt stadgadt.

23 §.

Beträffande den, till hvars förmån insättning i sparbank första

gången verkställes, skall uppgift lemnas å namn samt, der sådant kan

ske, födelseår, -månad och -dag, hemvist och lefnadsyrke. Göres insättningen

för minderårig, böra, om så kan ske, äfven föräldrarnes

namn uppgifvas.

17

Önskar den, som till förmån för annan insätter medel, att dessa

icke må kunna förr än efter viss tid uppsägas till återbetalning, skall

han derom göra förbehåll, då insättning första gången verkställes. Vill

han vid den insättning göra annat förbehåll i afseende å medlens utbetalning,

ankommer det på pröfning af sparbankens styrelse, huruvida medlen

må med det förbehåll mottagas.

24 §.

Vid första insättning i sparbank skall till insättaren utan afgift

utlemnas en med ordningsnummer försedd motbok, deri gjordt förbehåll

skall vara infördt och vid hvilken ett tryckt exemplar af sparbankens

reglemente skall vara fästadt.

Vid insättning och uttagning af penningar skola två af sparbankens

tjensteman eller styrelseledamöter derom göra anteckning hvar i sitt

exemplar af kassaboken. Insatt eller uttaget belopp införes jemväl i

motboken. Styrelseledamot eller tjensteman må ej i annan ordning,

än nu är sagd, å sparbankens vägnar mottaga penningar för insättning

eller verkställa utbetalning af insatta medel.

För en och samma person må insättning å mer än en motbok ej

eg a rum; dock må minderårig, för hvars räkning medel blifvit af annan

person insatta, äfvensom den, till hvars förmån motbok med vissa förbehåll

utfärdats, kunna utbekomma särskild motbok för insättning af

egna medel.

25 §.

Den, som vill uppsäga eller lyfta för hans räkning i sparbank innestående

medel, skall i sparbanken uppvisa sin motbok och, derest han

icke är personligen känd, styrka sin behörighet genom meddelande af

sådana uppgiiter, som här ofvan i 23 § omförmälas. Finnas dessa uppgifter

öfverensstämma med dem, som vid första insättningen lemnats,

3

18

och förekommer ej anledning betvifla att personen är den han uppgifver

sig vara, må uppsägningen gälla och utbetalningen verkställas. Omfattar

uppsägning hela kapitalet, skall jemväl upplupen ränta utbetalas,

dervid motboken till sparbanken återställes.

26 §.

Medel, som för gift qvinnnas räkning innestå i sparbank, må af henne,

äfven utan mannens samtycke, uppsägas och lyftas. Likaledes må minderårig,

som uppnått femton år, utan särskild tillåtelse af målsman, förfoga

öfver medel, insatta å motbok, som han på grund af 24 § för insättning

af egna medel utbekommit.

I de fall, hvarom i denna paragraf förmäles, må medel ej från

sparbank utbetalas till mannen utan hustruns eller till målsman utan

minderårigs samtycke.

27 §.

Af sparbank utfärdad motbok bör en gåug årligen å tid, reglementet

angifver, inlemnas till sparbanken för att jemföras med dess

räkenskaper; skolande, der ej sådant redan skett, den för nästförflutna

kalenderår upplupna ränta då jemväl i motboken införas.

I sparbanks reglemente må dock bestämmas, att delegare det år,

hans motbok blifvit för insättning eller uttagning i sparbanken uppvist

och dervid med räkenskaperna jemförd, skall vara fri från skyldighet

att särskildt för sistnämnda ändamål aflemna motboken.

Varder motbok, som bör till sparbanken för jemförelse med dess

räkenskaper inlemnas, icke der å föreskrifven tid företedd och yppar

sig sedermera skiljaktighet mellan motboken och sparbankens räkenskaper

i afseende å insättningar eller uttagningar, skola räkenskaperna

ega vitsord, der icke någon omständighet förekommer, som förringar

deras trovärdighet.

19

28 §.

Ofvergår fordringsrätt på grund af motbok från en till annan, skall

sådant, så snart ske kan, för sparbankens styrelse anmälas och styrkas,

der motbokens innehafvare vill å densamma grunda rätt mot sparbanken.

29 §.

Har motbok förkommit, bör den, som förlorat motboken, sådant

hos sparbankens styrelse ofördröjligen anmäla och dervid uppgifva tid

och omständigheter, under hvilka förlusten timat. Styrelsen skall då

genom kungörelse, hvilken på bekostnad af den, som förlorat motboken,

införes en gång i allmänna tidningarne och tre gånger i tidning, som

i orten utkommer, efterlysa motboken. Derest denna icke inom sex

månader efter det sådan efterlysning sista gången egt rum tillrättakommit,

må styrelsen, der den finner sannolikt att motboken verkligen

förkommit, utställa ny motbok, utmärkande, att den blifvit utfärdad i

stället för den förkomna; skolande, der styrelsen så aktar nödigt, säkerhet

ställas för all skada och förlust, som till följd af ny motboks utfärdande

kunna drabba sparbanken.

30 §.

Sparbanks reglemente skall, utöfver hvad förut i denna lag är

derom stadgadt, innefatta bestämmelser angående:

den ort, hvarest styrelsen har sitt säte;

det belopp, hvartill sparbanks grundfond, der sådan erfordras,

skall uppgå;

hufvudmännens antal och den tid, för hvilken de skola väljas, det

minsta antal af dem, som bör närvara för att giltigt beslut må kunna

fattas, hufvudmännens befogenhet, tid och ort för deras årssammanträdo

samt sättet för utlysande af detta äfvensom af särskildt sammanträde;

20

antalet af styrelseledamöter och deras suppleanter, tiden för deras

befattning samt styrelsens åligganden och beslutmessighet;

antalet af revisorer samt tiden för revisionen och dess afslutande;

sättet för anordnande af s. k. sparbankskomité (afdelnings- eller

filialkontor), der sådan komité anses erforderlig, bestämmande af dess

befogenhet och öfvervakande af dess förrättningar;

det lägsta belopp, som i sparbank må insättas, och det belopp en

persons tillgodohafvande må högst utgöra;

sättet för in- och utlåningsräntans bestämmande;

den tid efter uppsägning från delegares sida då insatta medel utbetalas;

skolande sådan tid bestämmas i förhållande till storleken af det

belopp, som skall uttagas, dock icke i något fall under en vecka;

sättet för uppsägning från sparbankens sida af insatta medel;

förvar och inventering af kassa och värdehandlingar; samt

sättet för fattande af beslut om ändring i reglementet, om sparbankens

upplösning och om verkställigheten deraf.

31 §.

När sparbank upplöses, skall sådant för Konungens Befallningshafvande

ofördröjligen anmälas; och må årsstämning å dess okände borgenärer

sökas.

Uppstår behållning, sedan sparbankens alla förbindelser blifvit fullgjorda,

skall denna användas för välgörande eller allmännyttigt ändamål.

Hufvudmännens härom fattade beslut skall underställas Konungens

Befallningshafvandes pröfning, och åligger det Konungens Befallningshafvande

att tillse, att behållningen varder i öfverensstämmelse med

faststäldt beslut använd.

32 §.

Öfver beslut, som af Konungens Befallningshafvande på grund

af denna lag meddelas, må klagan föras bos Konungen i Finansdeparte

-

21

mentet, men beslutet går ändock i verkställighet, der icke Konungen

annorlunda förordnar.

33 §.

Träder penningeinrättning i verksamhet under namn af sparbank

utan att hafva erhållit sådan stadfästelse å sitt reglemente, som i 3 §

sägs, stånde en hvar, som emellertid å inrättningens vägnar ingår förbindelse,

derför i'' personlig ansvarighet till fordringsegaren såsom för

annan sin förbindelse efter allmän lag.

Denna lag träder i kraft med ingången af år 189 och skall ega

tillämpning jemväl å redan inrättad sparbank; dock att sådan sparbank

icke är pligtig att fullgöra föreskriften i 3 § om skyldighet att söka

stadfästelse å ett i öfverensstämmelse med lagen upprättadt reglemente

förr än ett år eller föreskriften i 13 § om redovisning i vissa värdehandlingar

af en tiondedel af sparbankens tillgångar förr än fem år efter

lagens trädande i kraft. I öfrigt må denna lag icke verka inskränkning

i rätt, som enligt äldre reglemente eller eljest gjordt förbehåll

kan tillkomma redan inrättad sparbanks stiftare eller andra att återbekomma

tillskjuten fond eller att derå njuta ränta; likasom sådan sparbank,

så framt dess reglemente ej annorlunda stadgar, icke är skyldig

att bereda sig grundfond eller att, med mindre sparbankens tillgångar

så nedgått, att de motsvara endast nittiofem procent af delegarnes behållning

enligt

Förslag

till

Lag angående tillsyn å vissa bolag, hvilka

idka penningerörelse med sådan inlåning

som sparbank bedrifver.

1 §•

Drifver bolag, hvars reglemente icke är af Konungen stadfäst,

penningerörelse under antaget namn af folkbank eller sparkassa eller

under annan firma än sådan, som 9 § 2 mom. af lagen angående

handelsregister, firma och pro kura den 13 Juli 1887 föreskrifver, och

ingår sådan inlåning, som sparbank bedrifver, bland bolagets rörelsegrenar;

då skall bolaget beträffande rörelsen i dess helhet vara underkastadt

enahanda tillsyn af Konungens Befallningshafvande i länet,

som i 21 § 1 stycket af lagen angående sparbanker den

är för sparbank stadgad. Der för utöfvande af denna tillsyn

Konungens Befallningshafvande låter genom ombud undersöka förvaltningen

af bolagets angelägenheter, skall godtgörelse derför af bolaget

gäldas till ombudet enligt Konungens Befallningshafvandes bestämmande.

2 §•

Styrelse för bolag, hvarom i 1 § sägs, åligger att årligen till

Konungens Befallningshafvande aflemna berättelse af bolagets revisorer

23

öfver verkstäld granskning af nästföregående års förvaltning tillika

med det beslut, bolagsstämman i fråga om ansvarsfrihet för styrelsen

fattat. Dessa handlingar skola genom Konungens Befallningshafvandes

försorg införas i länskungörelserna och tidning i orten.

Styrelsen har ock att senast en månad efter bokslutets upprättande

afgifva statistisk redogörelse i afseende å bolaget och dess rörelse jemlikt

föreskrifter, som Konungen kan låta utfärda.

Bokslut skall upprättas för kalenderår och fullständigt utvisa bolagets

ställning; egande Konungens Befallningshafvande att, der så aktas nödigt,

meddela föreskrift angående sättet för böckernas förande och afsilande.

Konungens Befallningshafvande må vid vite förelägga bolagets styrelse

att fullgöra hvad enligt denna lag styrelsen åligger eller hvad

Konungens Befallningshafvande föreskrifvit till betryggande af deras

rätt, som hafva medel innestående å sparkasseräkning.

3 §•

Finnes grundad anledning till antagande att bolag, hvarom i denna

lag sägs, förlorat sin reservfond och tjugo procent af inbetald grundfond,

har Konungens Befallningshafvande att förordna om bolagets ställande

under utredning. Till deltagande i sådan utredning skall Konungens

Befallningshafvande utse ett ombud, som härför uppbär godtgörelse

på sätt i 1 § sägs.

4 §•

Öfver beslut, som af Konungens Befallningshafvande på grund af

denna lag meddelas, må klagan föras hos Konungen i Finansdepartementet;

men beslutet går ändock i verkställighet, der icke Konungen

annorlunda förordnar.

Denna lag träder i kraft med ingången af år 189 och eger tilllämpning

jemväl på redan bildade bolag af ifrågavarande beskaffenhet.

MOTIV.

*

Den lagstiftning, hvartill komitén fått nådigt uppdrag att utarbeta

förslag, skall afse icke allenast sparbanker, utan äfven andra låneinrättningar,

hvilka utan af Konungen faststälda reglementen drifva sparbankseller

sparkasserörelse. Hvad nu angår uppdraget i förra delen, finner

det sin begränsning i den bestämning af hvad med sparbank förstås,

som gällande lagstiftning angående sparbanker innehåller. Beträffande

deremot uppdraget i öfrigt är det vid saknaden af nästan all lagstiftning

i ämnet svårare att afgöra, hvad som faller inom detsamma. Såsom

kändt är, medgifva flera aktiebolag allmänheten att insätta penningar

å s. k. sparkasseräkning, och de bedrifva således äfven den art af

inlåning, som i regeln tillhör sparbankerna. Sådan sparkasserörelse

idkas ej mindre af'' de bankaktiebolag, hvilka icke hafva till ändamål

att drifva bankrörelse i större omfång, utan blott att tillgodose den

mindre omsättningen å viss ort och hvilkas grundfond förty enligt lagen

angående bankaktiebolag den 19 November 1886 icke behöfver öfverstiga

tvåhundra tusen kronor, än ock af större bankaktiebolag, för

hvilka grundfonden enligt samma lag är bestämd att utgöra minst en

million kronor. Då emellertid de, som vilja ingå aktiebolag i ändamål

att drifva bankrörelse, icke kunna komma i åtnjutande af de rättigheter,

som nyss åberopade lag tillerkänner bankaktiebolag, med mindre Konungen

efter pröfning af bolagets ordning stadfäster densamma, så föranleder

det komitén lemnade nådiga uppdrag icke till vidare yttrande

beträffande nämnda arter af bankbolag. I händelse bland de rörelsegrenar,

hvilka enskilda banker med rätt att utgifva egna banksedlar

bedrifva, sparkasserörelse jemväl ingår, gäller om dem, hvad nyss är

sagd! angående bankaktiebolagen.

Efter att sålunda hafva frånskiljt de låneinrättningar, hvilka i det

komitén gifna uppdrag uppenbarligen icke äro afsedda, vill komitén

framdeles närmare bestämma, Indika slag af låneinrättningar, förutom

sparbanker, den nya lagstiftningen enligt komiténs åsigt bör omfatta.

Då det komitén gifna uppdrag sålunda kan anses sönderfalla i två

delar, bar komitén ansett lämpligt att utarbeta två särskilda lagförslag,

28

afseende, det ena de egentliga sparbankerna och det andra öfriga ofvan

antydda låneinrättningar.

Komitén har sålunda först att yttra sig rörande förslaget till lag

angående sparbanker.

I.

Den filantropiska rörelse, hvarur i slutet af förra århundradet sparbanksväsendet

framgick, nådde snart äfven de tre nordiska länderna.

Tidigast hann den Danmark, hvars äldsta sparbank räknar sina anor

från år 1810. Ett decennium senare beredde sig i vårt land Göteborg

äran af den första sparbankens inrättande, och år 1822 grundlädes i

Norges hufvudstad detta lands första sparbank.

Nära samtidigt sålunda till sin uppkomst och egnadt att tillgodose

väsentligen samma behof, har de nordiska ländernas sparbanksväsende

utvecklat sig i en i det hela likartad rigtning. Allmänheten lärde sig

snart hysa förtroende för dessa inrättningar, hvilkas oegennyttiga syfte

förlänade dem en egendomlig karakter af välgörenhetsanstalter, och i

samma mån detta förtroende under utvecklingens fortgång vann i styrka,

blefvo tillflödena till sparbankerna allt rikligare. Länge dröjde det

också, innan lagstiftaren fann sig föranlåten att ordnande ingripa i

sparbankernas verksamhet, Särskilt gäller detta Sverige och Danmark.

I vårt land gjordes nemligen sparbanksväsendet till föremål för

lagstiftning först genom förordningen den 1 Oktober 1875, och i Danmark

var det först efter en sjuttioårig utveckling under nästan fullständig

handlingsfrihet, som sparbankerna genom den ännu gällande lagen

(Lov om Spare- og Laanekasser) den 28 Maj 1880 blefvo föremål för

särskild lagstiftning. I sistnämnda land sökte man visserligen tidigt

att ställa sparbankernas verksamhet under allmänhetens kontroll, i det

att genom en regeringsföreskrift, utfärdad år 1827, sparbankerna ålades

skyldighet att årligen låta till trycket befordra ett sammandrag af sina

räkenskaper, men denna föreskrift gjordes icke med synne"rligt eftertryck

gällande och råkade småningom i glömska.

I Norge blef väl sparbanksrörelsen tidigt föremål för regeringsmaktens

och lagstiftningens uppmärksamhet, i det att der redan år

1824 utfärdades lag i ämnet (Lov angaaende visse Forrettiglieder for

de Sparbanker, som ere eller blive indrettede, den 20 juli 1824), men

denna lag afsåg endast att genom beviljande af ''vissa förmåner åt sparbanker,

som sökt och vunnit regeringens stadfästelse å sina reglementen,

främja uppkomsten af dylika sparbanker.

29

t

De båda regeringscirkulären af åren 1856 och 1860 afsågo icke

heller en verklig reglering af sparbankernas verksamhet, utan endast

ett försök att åstadkomma likformighet i de särskilda sparbankernas

reglementen, i hvilket hänseende det senare cirkuläret innehöll fullständigt

utkast till ett normalreglemente.

Först genom utfärdandet af lagen den 6 Juli 1887 blef det norska

sparbanksväsendet på ett mera verksamt sätt omhändertaget af lagstiftningen.

Annorlunda har sparbankernas utveckling i öfriga europeiska länder

gestaltat sig. Medan så väl vårt lands som Norges och Danmarks sparbanker

bibehållit sin ursprungliga karakter af enskilda inrättningar med

nästan fullständig förvaltningsfrihet, har utvecklingen i andra länder

ledt derhän att sparbankerna antingen blifvit statsinstitutioner eller ock

öfvergått till rent kommunala inrättningar. Den förra rigtningen finner

man representerad i Englands och Frankrikes, den senare i de tyska

staternas sparbanksväsende.

I England, hvars första sparbank, »trustee saving-bank)), inrättades

år 1799, meddelades redan genom en sparbanksakt af år 1817 (55

George III c. 130) noggranna bestämmelser i fråga, bland annat, om

förvaltningen af sparbanks medel och särskildt beskaffenheten af de säkerheter,

mot hvilka dessa medel finge utlånas; och genom eu följd af

lagstiftningsakter af åren 1828, 1848 och 1860 fördes småningom hela

förvaltningen öfver i statens händer och centraliserades hos en statens

myndighet (the national debt office). I Frankrike, der år 1818 den

första sparbanken (caisse d’épargne et de prévoyance) kom till stånd i

Paris, ledde politiska förvecklingar och upprepade rubbningar i sparbankernas

verksamhet derhän, att landets representation öfvertog ej blott

garantien, utan äfven förvaltningen af insättarnes besparingar. Allt

sedan år 1839 förvaltas nemligen dessa af en under nationalförsamlingen

lydande offentlig kassa (caisse des depöts et consignations), och

denna de franska sparbankernas ställning är ytterligare befästad genom

den ännu, med efterhand tillkomna ändringar, gällande lagen om sparbanker

den 15 April 1852.

Jemväl i de tyska staterna blef sparbankernas verksamhet tidigt

föremål för lagstiftning. Der hafva regeringarne emellertid åtnöjt sig

med att öfva tillsyn å sparbankernas förvaltning, hvilken, såsom ofvan

är antydt, bedrifves såsom en kommunal angelägenhet under stadsmyndigheternas

och landtkretsarnes garanti.

30

Hvad nu vårt land angår, kom, såsom redan blifvit nämndt, en

sparbankslagstiftning till stånd först genom förordningen den 1 Oktober

1875, hvilken förordning, med den ändring och det tillägg, som innehållas

i lagarne den 31 December 1888 och den 5 September 1890,

utgör bestående lagstiftning i ämnet.

Tidigare försök att lagbinda sparbankernas verksamhet hade emellertid

ingalunda saknats. Sålunda förelåg till behandling vid 1862—63

årens riksdag en motion angående meddelande af allmänna föreskrifter

att tjena till efterrättelse vid sparbankers stiftande.

I denna motion, som närmast afsåg att främja uppkomsten af ett

sparbankssystem för hela landet och i sådant ändamål förordade inrättandet

af länssparbanker med afdelningar inom de olika socknarne

(s. k. sockenkomitéer), betonades jemväl kraftigt statens pligt att i

deras intresse, hvilka åt sparbankerna tillitsfullt anförtrott vården om

sina samlade besparingar, med tryggande föreskrifter omgärda sparbankernas

i ekonomiskt och socialt hänseende betydelsetulla verksamhet.

Framställningen vann emellertid icke ståndens bifall; dock vittna

förhandlingarna i ämnet nogsamt derom att många af landets mera

framsynte representanter insågo den tid vara nära, då de kraf, som

motionen velat tillgodose, icke längre skulle kunna utan våda afvisas.

Några år senare tillsattes också af regeringen en komité med uppdrag

att i samråd med chefen för finansdepartementet utarbeta förslag till

förordning angående rikets sparbanker. Den 19 December 1868 afgaf

komitén sitt förslag, och detta innehöll utförliga bestämmelser såväl

beträffande sparbankernas organisation, som i fråga om deras förvaltning.

Närmast i anledning af de väsentliga anmärkningar, som vid

förslagets granskning i Högsta Domstolen rigtades deremot, fann regeringen

emellertid förslaget icke lämpligt att upphöjas till lag, utan

framlade i dess ställe vid 1871 års lagtima riksdag ett inom justitiedepartementet

utarbetadt förslag till förordning angående sparbanker.

Såsom af den kong!, propositionen framgår, hade regeringen vid

utarbetandet af nämnda förslag sorgfälligt sökt undvika att genom

strängt reglementerande dämpa det medborgerliga intresse, som kallat

sparbankerna till lif och framgångsrikt ledt deras utveckling.

Den kongl. propositionen, som i hufvudsak blef af lagutskottet tillstyrkt,

föll likväl för motståndet inom Andra Kammaren, der majoritetens

män i hvarje sträfvan att lagbinda sparbankernas verksamhet

skönjde faror för densamma. Skarpa voro dock de meningsskiften,

31

som propositionen framkallade, och ringa den röstöfvervigt, som bestämde

frågans öde.

Några års ytterligare erfarenhet skulle också visa sig i stånd att

htyta motståndet.

Den tid af rik utveckling, som de närmast följande årens sällspordt

goda konjunkturer medförde jemväl för vårt lands sparbanksväsende,

var det nemligen förbehållet att framvisa mer än ett fall, der sparbankernas

obegränsade handlingsfrihet urartade till sjelfsvåld, och der en

mindre omsorgsfull förvaltning bragte insättarnes besparingar i en

öfverhängande fara, hvilken endast genom tillfälligt understöd kunde

afvärja^. Ofvertygelsen om behofvet af en tidsenlig sparbankslagstiftning

vann under sådana förhållanden allt mer insteg i det allmänna

tänkesättet, och då vid 1875 års riksdag till behandling förelåg enskild

motionärs framställning i detta ämne, fanns af den forna afvogheten föga

qvar. Utan märkligt meningsutbyte antogs af Riksdagens båda kamrar

det förslag till lag i ämnet, som i anledning af den väckta motionen

blifvit af lagutskottet uppgjordt och hvilket stod i nästan fullständig

öfverensstämmelse med det vid 1871 års riksdag fallna förslaget.

Riksdagens förslag vann regeringens stadfästelse, och den 1 Oktober

1875 promulgerades, såsom förut blifvit nämndt, gällande förordning

angående sparbanker.

Ändring i densamma har varit ifrågasatt vid så väl 1882 års som

1886 års riksdag, men de härom framställa förslagen hafva icke föranledt

till någon åtgärd. Härtill torde emellertid orsaken hafva varit, icke

någon allmännare öfvertygelse om tillräckligheten af gällande bestämmelser,

utan de farhågor för alltför häftiga rubbningar i våra sparbankers

verksamhet, som de båda vidt gående förslagen voro egnade att

framkalla. Deremot var det 1888 års riksdag förbehållet att taga

initiativet till tvenne partiella reformer af stor betydelse.

I anledning af väckta motioner beslöt nemligen denna Riksdag dels

att för sill del antaga förslag till ändrad lydelse af 7 § i förordningen

den 1 Oktober 1875, enligt hvilket Konungens Befallningshafvande fick

sig ålagdt att årligen förrätta inspektion af sparbanks förvaltning, och

dels att i skrifvelse till Konungen anhålla om framläggande af ett förslag

angående förbud för sparbank att, der ej tillika viss realsäkerhet

blifvit stäld, bevilja lån, för hvilket styrelseledamot eller tjensteman

vid samma sparbank iklädt sig löftesmansansvar (Riksd. skrifvelse n:o

45, 1888). Det förra beslutet vann oförändradt regeringens stadfästelse

och upphöjdes den 31 December 1888 till lag. Hvad det senare beslutet

angår, föranledde detsamma proposition till 1890 års riksdag,

32

hvilken proposition så till vida gick längre än Riksdagen i sin skrifvelse

afsett, som den innehöll förbud mot beviljande af lån mot borgen

jemväl då styrelseledamot eller tjensteman i sparbanken ställt sig såsom

låntagare. Med några af lagutskottet tillstyrkta smärre ändringar blef

förslaget af Riksdagen antaget, hvarefter lag i ämnet utfärdades den 5

Sept. 1890.

Innan komitén härefter öfvergår till en framställning af de grunder,

på hvilka dess förslag till lag angående sparbanker hvilar, tillåter sig

komitén att rörande sparbankernas ställning vid slutet af år 1889 —

det år, hvilket senaste officiella uppgifter afse — här meddela några

siffror, som den trott vara af intresse.

Vid sistnämnda års slut funnos i vårt land 377 sparbanker med

541 filialkontor eller sparbankskomitéer. Antalet delegare uppgick till

1,046,330, hvilken siffra utvisar en under året skedd tillökning af 30,228

delegare. Delegarnes sammanlagda behållning belöpte sig till 268,080,869

kronor och hade under året tillvuxit med 14,733,886 kronor. Under

året voro insatta 61,070,595 kronor eller 836,809 kronor mera än under

år 1888, medan beloppet af uttagna medel uppgick till 56,806,132 kronor

eller omkring en half milhon kronor mindre än under sistnämnda

år. Medelvärdet af hvarje sparbanksbok, hvilket vid 1888 års slut utgjorde

251 kronor 44 öre, ökades under ifrågavarande år med 6 kronor

93 öre. Medan vidare fem år tidigare eller vid 1884 års slut allenast

84 sparbanker egde en reservfond, som motsvarade 10 procent eller

deröfver af delegarnes behållning, hade vid ifrågavarande tidpunkt reservfonden

nått denna höjd uti 124 sparbanker, och samtliga sparbankers

reservfonder motsvarade i medeltal 8,3 procent af delegarnes behållning.

Hvad angår de förvaltade medlens placering, dervid utlåningen mot

säkerhet af borgen och af inteckning är af särskildt intresse, voro vid

1889 års slut af samtliga sparbankers medel utlånta mot säkerhet af

borgen 25,32 procent och mot säkerhet af inteckning 48,64 procent,

medan förhållandet i detta afseende vid 1884 års slut utvisas af procenttalen

resp. 33,43 och 43,17. Helt olika omfattning hade emellertid

de båda placeringssätten i större och i mindre sparbanker.

Sålunda voro vid 1889 års slut i sparbanker, der delegarnes behållning

understeg 10,000 kronor, utlånta mot borgen 74,50 procent

33

och mot inteckning 11,78 procent af nämnda behållning. Motsvarande

siffror för år 1888 voro resp. 82,93 och 4,14. I sparbanker med en

behållning af mellan 10,000 och 50,000 kronor utvisas det inbördes

förhållandet mellan ifrågavarande placeringssätt af procenttalen resp.

64,43 och 19,37 samt vidare i nästan likformig minskning och stegring.

I sparbanker med en behållning af mera än 1,000,000 kronor voro sålunda

endast 17,ll procent af behållningen utlånta emot borgen, medan

procenttalet för inteckningslånen utgjorde 52,12. I öfrigt må i fråga

om placeringen af sparbankernas medel anmärkas, att 9,24 procent af

delegarnes behållning vid 1889 års slut voro anbragta i statens, kommuners

med flera korporationers obligationer samt att placeringen i

jernvägsobligationer, aktier och dylika värdepapper omfattade allenast

2,23 procent af nämnda behållning.

Såsom af dessa siffror framgår, är sparbanksväsendet numera vordet

en mägtig, i nationens ekonomiska lif djupt ingripande faktor, som,

enligt komiténs förmenande, är förtjent af lagstiftarens synnerliga uppmärksamhet.

En lagstiftning för sparbankerna bör dock i komiténs

tanke ingalunda söka bryta med de grunder, hvarpå sparbanksväsendet

hos oss med sådan framgång utvecklats, och intvinga detta i nya former,

utan fasthellre rigtas derpå att på det beståendes grundval omgärda

sparbanksinstitutionen med sådana garantier, att det stora, nästan obegränsade

förtroende, hvarmed sparbankerna alltjemt af allmänheten omfattas,

må bevaras. Villigt medgifves, att sparbankerna i allmänhet väl

motsvarat detta förtroende genom en redbar förvaltning, men erfarenheten

från senare tider har i allt fall mer än en gång inneburit en

maning till allvarligt begrundande, huruvida genom gällande lagstiftning

är tillräckligt sörjdt för att de, som åt sparbankerna anförtrott vården

om sina besparingar och Indika i allmänhet icke kunna förutsättas ega

tillfälle eller förmåga att sjelfve rätt bedöma den större eller mindre

*ry§’gheten i en sparbanks förvaltning, må kunna med säkerhet påräkna

att återfå sina medel.

Om sålunda komitén hyser den öfvertygelse, att ökade garantier

för sparbankernas verksamhet bjudas af hänsynen till insättarnes säkerhet

för sina besparingar samt att ett kraftigare ingripande från lagstiftarens

sida, långt ifrån att hämma sparbankernas gagnande verksamhet,

måste stödja och befrämja densamma, känner komitén emeller

-

34

tid på samma gång lifligt svårigheten att vid en lagstiftning för sparbankerna

förena behöfligt eftertryck med nödig varsamhet. Det gäller

nemligen, såsom i den kongl. propositionen till 1871 års riksdag yttrades,

att dervid noga tillse, att man icke genom att i detalj reglera

sparbankernas verksamhet pålägger denna band, som i sjelfva verket

äro för densamma främmande och måste inverka förlamande. Den berättigade

omsorgen för sparbanksdelegames skyddande mot förlust får

således icke skjuta åsido hänsynen till de säregna och sinsemellan skiljaktiga

förhållanden, under hvilka sparbankerna verka. Om man nemligen

vid en lagstiftning, som är afsedd att gälla äfven för nuvarande

sparbanker, förbiser de skiftande egendomligheterna i afseende å dessas

organisation och verksamhet, löper man tydligen fara att undertrycka

den befintliga sparbanksinstitutionen. Och detta vore utan tvifvel mycket

att beklaga. Väl har det blifvit sagdt att, sedan postsparbanken beredt

tillfälle till en säker och nöjaktig placering af de små besparingarne,

sparbanker icke vidare vore behöfliga. Men om denna sats i viss mån

kan försvaras, då frågan gäller inrättande af nya sparbanker, kan den

helt visst icke tillämpas i afseende å de redan befintliga, Äfven om

postsparbanken skulle mägta öfvertaga sparbankernas inlåning, måste

man nemligen icke lemna ur sigte utlåningsrörelsen, eu verksamhet,

som ju postsparbanken icke bedrilVer; ty om än sparbanks utlåning, som

i åtskilliga sparbanksreglementen upptages såsom ett sparbankens ändamål,

ej kan betraktas såsom ett nöjaktigt motiv att bilda ny sparbank,

kan den dock i och för sig utgöra fullgiltig anledning att icke

omintetgöra redan befintliga sparbanker. För de orter, som vant sig

att få vissa lånebehof tillfredsstälda af sina sparbanker, spela dessa en

så vigtig roll, att deras indragning säkerligen skulle medföra allvarliga

ekonomiska rubbningar. Komitén har derföre i tvifvelaktiga fall hellre

underlåtit att meddela bestämmelser, som i och för sig kunnat vara

lämpliga och nyttiga, än den äfventyrat att genom dylika bestämmelser

möjligen undertrycka de befintliga sparbankernas verksamhet, så vidt

denna icke bedrifves under förkastliga former.

I cirkulärskrifvelse den 30 September 1890 bär Chefen för kongl.

finansdepartementet, jemte infordrande af vissa uppgifter angående befintliga

sparbanker, anmodat Konungens Befallningshafvande att meddela

yttrande om och i hvilka afseenden en förändring af gällande

35

sparbankslagstiftning ansågs af behofvet påkallad samt att särskildt

uttala sin mening i fråga om obligatorisk fastställelse af sparbanks reglemente,

nya lagbestämmelser för Konungens Befallningshafvandes kontroll

öfver sparbankerna, utseende af hufvudmän och styrelseledamöter

samt deras befogenhet, val af revisorer samt inskränkning af sparbanksstyrelses

utlåningsrätt. De af Konungens samtlige Befallningshafvande

med anledning af denna skrifvelse afgifna utlåtanden hafva tillhandahållits

komitén och utgjort ett värderikt material vid utförande af dess

arbete.

Då eu redogörelse för de allmänna grunder, hvarpå komiténs förslag

till ändrad lagstiftning för rikets sparbanker hvilar, naturligtvis

måste i viss mån sammanfalla med en framställning af de brister, som

enligt komiténs förmenande vidlåda den bestående lagstiftningen i ämnet,

har komitén ansett lämpligt att i minnet återkalla det allmänna

omdöme angående det vid 1875 års riksdag antagna lagförslaget, som

vid dess granskning af Högsta Domstolen den 30 Augusti s. å. blef

uttaladt.

Högsta Domstolens fleste ledamöter anmärkte sålunda, att enär i

förslaget grunderna för sparbankers inrättande samt vilkoren för dessa

inrättningars förvaltning och sättet för densammas redovisande lemnats

i många .väsentliga hänseenden obestämda och beroende af lagens utveckling

vid tillämpningen, så måste de uppstälda föreskrifternas verksamhet

för ändamålet att befordra uppsamlingen och fruktbargörandet

af synnerligast de mindre bemedlades besparingar samt bereda säkerhet

och kontroll för medlens användande kunna med fog ifrågasättas,

men att då någon anmärkning om dessa föreskrifters oförenlighet med

gällande lag emellertid icke förekommit och behofvet af lagstiftningens

ingripande för sparbanksväsendets ordnande år efter år starkare framträdt,

under det att dittills gjorda försök att tillgodose detta behof visat,

att hvad lagstiftningen dervid hade sig förelagdt icke kunde på en gång

fullständigt ernås, syntes den omförmälda ofullständigheten af Riksdagens

förslag icke böra hindra Kongl. Majrts godkännande af detsamma.

En ledamot yttrade såsom sin särskilda mening, bland annat, att

förslaget syntes honom föga motsvara de anspråk, som billigtvis kunde

ställas på en väl anordnad sparbankslag, alldenstund deri saknades just

de väsentligaste stadgandena rörande sättet för sparbanks stiftande,

36

dess organisation, förvaltning och verksamhet, och samme ledamot uttryckte

tillika den förhoppning, att det icke skulle dröja allt för länge,

innan nödvändigheten af mera betryggande lagstadganden skulle framtvinga

en ny, mera fullständig och ändamålsenlig sparbankslag.

De åsigter om otillräckligheten af bestämmelserna i förordningen

den 1 Oktober 1875, som sålunda redan vid dess tillkomst uttalades,

öfverensstämma i allt väsentligt med komiténs uppfattning i frågan.

Hvad sålunda till en början angår vilkoren för sparbanks stiftande,

är det enligt komiténs förmenande en verklig brist hos bestående lagstiftning,

att der saknas föreskrift om skyldighet för sparbank att å sitt

reglemente söka offentlig myndighets stadfästelse. Förordningen den

1 Oktober 1875 låter det nemligen bero på sparbankens eget val att

söka sådan stadfästelse eller icke. Åskas den, skall dermed förhållas

enligt föreskrifterna i kungörelsen den 22 Mars 1861, som uppdrager

åt Konungens Befallningshafvande att pröfva och, så vidt med lag och

laga stadgar är förenligt, fastställa förslag till reglemente för sparbank.

Den utsträckning sparbanksrörelsen numera vunnit och de många

och stora intressen, som deraf beröras, göra det emellertid till en oafvislig

pligt för staten att i hvarje fall tillse, det icke bestämmelser,

som strida mot lag eller innebära våda för sparbanks bestånd och delegarnes

trygghet, må kunna inflyta i de stadgar, hvilka äro afsedda att

utgöra det omedelbara rättesnöret för sparbankernas verksamhet. Samtlige

Konungens Befallningshafvande hafva ock i sina förenämnda utlåtanden

uttalat sig i denna syftning, och den omständighet att af rikets

sparbanker endast ett fåtal underlåtit att förskaffa sig fastställelse vittnar

också bättre än allt annat derom att sparbankerna sjelfva känt sig

behöfva den visserligen formella, men derför ingalunda o vigtiga garanti,

som ett fastställande innebär. Det kunde visserligen ifrågasättas, huruvida

icke, för vinnande af full likformighet i de särskilda reglementenas

bestämmelser, fastställelse!! borde meddelas af regeringen (se Lov om

Sparbanker § 2) eller eljest af central embetsmyndighet, men då det

enligt komiténs åsigt är af stor vigt att vid en dylik åtgärd all erforderlig

hänsyn tages till de vexlande förhållanden, under hvilka sparbankerna

i olika delar af landet tillkommit och verka, samt detta lättare

och säkrare låter sig göra, om pröfningen verkställes af embetsmyndighet,

som står de verkliga förhållandena närmare, har komitén icke tvekat

att bibehålla Konungens Befallningshafvande vid den befogenhet,

som genom kungörelsen den 22 Mars 1861 blifvit dem tillerkänd.

Denna befogenhet bör emellertid icke vara inskränkt till rätten att

pröfva ett reglementes enlighet med lag, utan bör Konungens Befall

-

37

ningshafvande vara berättigad att vidtaga de ändringar eller tillägg i

ett reglemente, som med hänsyn till dess ändamålsenlighet kunna finnas

erforderliga.

Men äfven rätt att vägra sökt stadfästelse å sparbanks reglemente

bär komitén ansett böra lemnas Konungens Befallningshafvande. Förhållanden

kunna nemligen — om ock undantagsvis — inträffa, då det

vore önskligt att uppkomsten af en sparbank hindrades, äfven om

alla i lag föreskrift^ vilkor för dess inrättande blifvit uppfylda. Med

den kännedom Konungens Befallninghafvande är i tillfälle att förskaffa

sig om personliga och öfriga förhållanden på en ort, kan det för

Konungens Befallningshafvande finnas skälig anledning att befara, det

motivet för den ifrågasatta sparbankens bildande utgöres icke af önskan

att bereda en trygg och beqväm placering för de små besparingarna, utan

fastmer af intresse att bilda en lånekassa för personer, som sammanslutit

sig för att vinna ett dylikt mål; och äro då tillika för den nya inrättningen

icke inom orten att påräkna män, åt hvilka med fullt förtroende

må kunna anförtros uppdraget att vara hufvudmän och styrelseledamöter,

torde, då i öfrigt tillfälle till insättning i sparbank icke för orten saknas,

grundandet af den nya sparbanken böra förebyggas. Exempel från senare

tid saknas ej heller derå att i närheten af en förutvarande, väl

skött och i betryggad ställning kommen sparbank grundats en ny sådan,

hvilken, af verkligt behof icke påkallad, hvarken kunnat erbjuda insättare

större fördelar eller beqvämlighet än de genom den äldre sparbanken

egt, ej heller förmått tillvinna sig de ledande männens inom orten

verksamma deltagande och förtroende. Då det i allt fall står veder

börande

öppet att öfverklaga Konungens Befallningshafvandes beslut

om vägrad stadfästelse, lärer någon olägenhet icke kunna befaras af

dess utsträckta befogenhet i detta afseende.

Endast åt sådan sparbanksinrättning, hvars reglemente vunnit behörig

stadfästelse, har komitén ansett benämningen sparbank böra förbehållas.

Det oinskränkta förtroende, hvarmed sparbankernas verksamhet

af allmänheten omfattas, och omsorgen om dettas bevarande kräfva

nemligen med nödvändighet, att allmänheten icke må kunna utsättas

för misstag rörande den verkliga beskaffenheten af den inrättning, åt

hvilken den tillitsfullt anförtror vården om sina besparingar. I enlighet

härmed har komitén meddelat förbud för annan sparbanksinrättning än

sådan, som vunnit stadfästelse å sitt reglemente, att drifva sin rörelse

under namn af sparbank och i anslutning till den norska sj)arbankslagen

tillika gjort detta förbud verksamt genom att låta dess öfverträdande

föranleda straffpåföljd.

38

Att en sparbank, hvars reglemente blifvit faststäldt, icke heller bör

tillåtas under annat namn än sparbank drifva sin rörelse, torde framstå

såsom en sjelfklar följd af hvad komitén nyss anfört och står för öfrigt

i full öfverensstämmelse med den grundsats om firmas sanningsenlighet,

som genomgår vår gällande firmalagstiftning.

Den omständighet att sparbanks reglemente vunnit stadfästelse

har vidare i komiténs förslag tillagts en afgörande betydelse i fråga om

ansvarigheten för i sparbanken insatta medel. Gällande lagstiftning

utgår från den grundsats, att i regel sparbanks förvaltare skola vara

underkastade ansvarighet allenast efter de grunder, som i 18 kap. handelsbalken

finnas stadgade i fråga om sysslomän. Komitén har icke

funnit skäl att frångå denna grundsats, men deremot ansett nödigt inskränka

dess tillämpning till de sparbanker, hvilka vinna fastställelse å

sina reglementen. I fråga om den sparbanksinrättning, som icke vill

underkasta sig Konungens Befallningshafvandes pröfning, huruvida den

fullgjort de vilkor, vid hvilka lagen knyter tillvaron af en verklig sparbank,

och hvilken komitén af sådan anledning nekat benämningen sparbank,

har komitén ansett, att full personlig ansvarighet bör hvila på en

hvar, som å sådan inrättnings vägnar ingår någon förbindelse.

Fastställandet af sparbanks reglemente har i komiténs förslag gjorts

beroende af tvenne yttre förutsättningar, i det komitén nemligen föreslagit,

att vid ansökningen om fastställelse skall styrkas ej mindre att,

då sparbank tillkommit genom enskildt initiativ, antalet stiftare icke understiger

en viss minimisiffra, än äfven att en grundfond blifvit till bestämdt

belopp tecknad.

I fråga om antalet af sparbanks stiftare innehåller förordningen

den 1 Oktober 1875 icke någon bestämmelse. Lagligt hinder finnes

sålunda icke för ett huru ringa antal personer som helst att inrätta

sparbank. Enligt komiténs åsigt är det emellertid af vigt att tillkomsten

af en sparbank städse framstår såsom uttryck af ett verkligt och

mera allmänt behof, och uppenbart synes vara, att ju större tillslutning

denna angelägenhet vunnit, desto större har äfven behofvet varit.

Komitén har emellertid icke ansett sig böra åtnöjas med det vittnesbörd

om tillvaron af ett verkligt intresse för uppkomsten af en sparbanksinrättning,

som redan stiftarnes antal innebär. Detta intresse bör

ock vara mägtigt af ekonomiska uppoffringar, afsedda att möjliggöra

och stödja den nyinrättade sparbankens första utveckling. De med en

sparbanks organisation och begynnande verksamhet förenade kostnader

böra enligt komiténs uppfattning icke bestridas med de första insättarnes

besparingar, och i ännu högre grad gäller detta om de förluster,

39

som redan i början af‘ en sparbanks verksamhet kunna inträffa. Detta

synes kunna undvikas endast genom tillskjutande af en grundfond, hvilken,

i enlighet med sitt angifna ändamål, bör till sitt fulla belopp vara

inbetald, innan sparbank träder i verksamhet. Flera af våra sparbanker

ega också en dylik fond och hafva dermed för sin del erkänt behofvet

och ändamålsenligheten af komiténs ifrågavarande förslag.

Såsom komitén redan antydt, ega föreskrifterna om stiftarnes antal

och bildandet af en grundfond tillämplighet endast i fråga om sparbank,

som tillkommit genom enskilda personers samverkan. Der sparbank

stiftas af kommun eller landsting, livilket jemväl för framtiden

kan antagas komma att ske, kan naturligtvis icke blifva tal om ett

bestämdt antal stiftare, och det stöd för sparbanks utveckling, som

tillvaron af en grundfond är egnad att innebära, vinnes uppenbarligen

i vida högre grad derigenom att kommun eller landsting ställer

sig såsom garant för de i sparbank insatta medlen. Vid sådant förhållande

har komitén lemnat kommuner och landsting valet emellan att

genom lagligen bindande beslut åtaga sig en dylik ansvarighet eller

att ställa sig förslagets föreskrift om grundfond till efterrättelse.

Gällande lagstiftning angifver hufvudmän och styrelseledamöter

såsom dem, hvilka handhafva sparbankens förvaltning, men lemnar i

öfrigt sparbankerna full frihet att, på sätt dem bäst synes, ordna sin

organisation. De föreskrifter, som sparbankernas reglementen i sådant

hänseende innehålla, hafva äfven en sins emellan mycket olika karakter.

Sålunda bestämma icke få reglementen, att en del af sparbanks hufvudmän,

någon gång alla, tillika skola utgöra sparbankens styrelse; i andra

reglementen förklaras samtlige delegare vara sparbankens hufvudmän;

i ° många sparbanker fungera hufvudmän och styrelseledamöter tillika

såsom tjenstemän i sparbanken, och slutligen finnas reglementen, för

hvilka hufvudmansinstitutionen är alldeles obekant. Nämnda institution

är emellertid enligt komiténs åsigt ett led i sparbankernas organisation,

som icke gerna kan undvaras. Det är nemligen af vigt att, då sparbanks

delegare icke lämpligen samfäldt kunna bevaka sina intressen

inom sparbanken, ega en korporation, som har att representera dessa

intressen (jemför härmed de norska sparbankernas »förständer- eller

representantskab») och särskild! upprätthålla desamma gent emot sparbankens

styrelse. I förhållande till denna böra följaktligen hufvudmännen

intaga ställningen af eu slags öfverstyrelse med ungefärligen

samma befogenhet, som i ett bolag tillkommer bolagsstämman gent

emot bolagets styrelse.

40

Af vigt är äfven att lagstiftaren söker förebygga en sammanblandning

af hufvudmännens, styrelsens och sparbankstjenstemännens funktioner,

hvarigenom förvecklingar i sparbanks verksamhet lätteligen uppstå,

och komitén har i sådant hänseende sökt att gifva nödiga föreskrifter.

Hvad då först hufvudmännen angår, är i ett stort antal sparbanker

hufvudmansskapet grundadt på sjelfskrifvenhet, i det att hufvudmännen

utgöras än, såsom redan blifvit anmärkt, af samtlige eller visse bland

delegame, vanligen sådane, som under någon längre tid haft i banken

innestående visst belopp, än — såsom i många sockensparbanker — af

kommunens å kommunalstämma röstberättigade medlemmar, än af bestämda

korporationer (landstingen, hushållningssällskapen, dessas underafdelningar,

de s. k. hushållsgillena, eller förvaltningsutskott, stadsfullmägtige

och allehanda s. k. societeter i städerna), och ett reglemente

utsträcker sjelfskrifvenheten till »hvar och en inom orten boende person,

som intresserar sig för sparbankens verksamhet, råder öfver sig och

sitt gods samt åtnjuter medborgerligt förtroende». En särdeles vanlig

bestämmelse i sparbankernas reglementen är slutligen att en hvar, som

vid sparbanks stiftande eller sedermera bidragit med visst belopp, är

sjelfskrifven såsom hufvudman.

Det behöfver emellertid knappast påpekas, hurusom ett sjelfskrifvet

liufvudmansskap i allmänhet torde vara föga egnadt att väcka och underhålla

något lifligare intresse för sparbankssakens främjande eller att

framkalla en verklig känsla af ansvarighet. Helt annat torde deremot

förhållandet blifva, om det förtroende, hvaraf ifrågavarande institution

bör uppbäras, får taga sig ett bestämdt uttryck i eu valhandling; och

i enlighet härmed har komitén föreslagit, att hufvudmännen i regel skola

utses genom val. Sättet för valet har dock komitén ansett böra lemnas

åt de särskilda sparbankerna att i sina reglementen bestämma, då på bestämmandet

måste inverka de vexlande sätt, hvarpå sparbank tillkommit,

och de lokala förhållanden, hvarunder den verkar. I allmänhet vore

det i komiténs tanke önskligt att hufvudmännen eller visst antal af

dem utsåges af kommunalrepresentationen eller annan korporation eller

myndighet, som för sparbanken hyste intresse, och att,. särskildt der

sådan korporation stiftat sparbank eller hitintills sjelf verkat såsom

hufvudmän, densamma fortfarande hägnade sparbanken genom att för

den utse hufvudmän; men då tillämpningen af en allmän föreskrift i

berörda syfte måste bero på frivilligt åtagande i hvarje särskildt fall,

har komitén funnit sig icke böra föreslå någon dylik bestämmelse, under

förvissning att Konungens Befallningshafvande vid pröfning af spar

-

41

banks reglemente icke lära underlåta tillse, att bestämmelserna om

ifrågavarande valhandling varda för sparbanken betryggande.

Komiténs önskan att liufvudmännens ansvarighetskänsla i möjligaste

måtto hålles vid lif har vidare föranledt komitén att bestämma ett

maximum för hufvudmännens antal, liksom ett minimum för detsamma

blifvit, faststäldt.

Hvad härefter vidkommer sparbanks styrelse, är dennas verksamhet

till sin art och omfattning så väsentligt beroende af de förhållanden,

under hvilka en sparbank arbetar, att hvarje försök att i lag regelbinda

detaljerna af denna verksamhet skulle vara oklokt. I likhet med

den bestående lagstiftningen lemnar derföre komiténs förslag sparbankerna

öppet att ordna styrelsens verksamhet, såsom för hvarje särskild sparbank

kan finnas lämpligt, och inskränker sig till att helt allmänt angifva

karakteren af samma verksamhet. I sammanhang med behandlingen

af åtskilliga ämnen af större vigt har komitén likväl ansett

lämpligt att särskildt framhålla styrelsens åligganden i dessa fall.

Nära sammanhängande med frågan om sparbanks rättsliga natur

och organisation är spörsmålet om den form, hvarunder nödig publicitet

bör beredas sparbanks rörelse. I sådant afseende har, enligt hvad för

komitén är kändt, någon tvekan yppats, huruvida icke sparbank vore

skyldig att göra anmälan om firma. En sådan skyldighet åligger sparbankerna

i Norge och Danmark enligt der gällande firmalagstiftning

och är för öfrigt, hvad Danmark angår, föreskrifven jemväl i 1880 års

sparbankslag. Hvad Sverige vidkommer, är genom 8 § af lagen den

13 Juli 1887 anmälningspligten såsom regel sammanbunden med och

stäld i beroende af skyldigheten att föra handelsbok.

Nu åligger, som bekant, enligt bestämmelsen i 1 § af förordningen

den 4 Maj 1855 sistnämnda skyldighet en hvar, enskild man eller bolag,

som gjort till sitt yrke att idka handel såsom näring, och i 2 § af

samma förordning förklaras uttryckligen, att under nämnda stadgande

inbegripas de, som drifva penningehandel och bankrörelse. Arten

af den penningerörelse våra sparbanker bedrifva är emellertid så egendomlig,

att komitén icke kan anse nyss anförda bestämmelser ega

tillämplighet på denna rörelse. Nämnda egendomlighet består just

deri att sparbanks verksamhet icke afser enskild vinst, och vid sådant

förhållande lära de personer, som i egenskap af stiftare, hufvudmän

eller styrelse sammanslutit sig för att drifva sparbanksrörelse, näppeligen

kunna anses gjort detta i och för sin näring, huru vidsträckt

omfattning man än må vilja gifva detta begrepp.

c

42

Deremot tiar komitén bibehållit och i viss mån skärpt gällande

bestämmelser om offentliggörande af uppgifter om sparbanks hufvudmän

och styrelseledamöter, af revisionsberättelsen och af statistiska

meddelanden om sparbanks rörelse.

Ett ämne, som på grund af sin stora vigt varit egnadt att tillvinna

sig komiténs särskilda uppmärksamhet, är frågan om den frihet

i förvaltningen af delegarnes besparingar, som sparbankerna böra åtnjuta.

I gällande lagstiftning är denna förvaltningsfrihet underkastad

begränsning i ytterst få hänseenden, och lagligt hinder finnes sålunda

icke för sparbank att utvidga fältet för sin verksamhet derhän, att

denna antager former, snarlika dem, som hos de egentliga bankerna

förekomma. Sparbanks rörelse har emellertid sina naturliga gränser,

hvilka icke utan fara öfverskridas. Ett beträdande af området för de

egentliga bankernas verksamhet skulle nemligen leda sparbankerna in

i en ojemn täflan, under hvilken sparbankerna möjligen skulle se sig

nödsakade till eftergifter i fråga om krafvet på säkerhet för de medel,

hvilkas vård blifvit dem anförtrodd.

Villigt medgifver komitén, att omtanken om delegarnes bästa i allmänhet

afhållit sparbankerna från att inlåta sig på den farliga väg,

som nyss blifvit antydd, men erfarenhet af ett motsatt förhållande

saknas ingalunda, och det danska sparbanksväsendets urartande under

1870-talet framstår i sådant hänseende som ett varnande exempel.

Komitén har derföre trott sig handla i sparbankernas eget intresse,

då den i sitt förslag inrymt förbud ej mindre mot inlåning under annan

form än den enda för en sparbank naturliga, än ock mot utlåning af

sparbanks medel mot annat fordringsbevis än skuldebref. Sparbank

har dock lemnats den utväg öppen att för fyllande af tillfälligt penningebehof

upptaga lån och öppna kreditivräkning.

Då emellertid nyss angifna utväg icke bör annat än undantagsvis

anlitas, har komitén måst vara betänkt på att genom eu anordning af

mera regelmessig karakter sätta sparbank i stånd att med lugn och

utan störande rubbningar i sin verksamhet möta oförutsedda anlopp

på dess kassa. Såsom af den statistiska redogörelsen framgår, är

nemligen för de mindre sparbankernas förmåga i detta hänseende synnerligen

ofullständigt sörj dt, då deras tillgångar nästan uteslutande äro

placerade i borgens- eller inteckningslån. Till afhjelpande af nämnda

brist har komitén föreslagit skyldighet för hvarje sparbank att hålla

en kassareserv, bestående af fullgoda och under alla förhållanden lätt

säljbara värdepapper.

43

Fördelande af en dylik anordning ligga i öppen dag och äro för

öfrigt af erfarenheten till fullo bekräftade. Endast bestämmandet af

kassareservens storlek möter någon svårighet. Denna fråga var, hvad

Danmarks sparbanksväsende angår, föremål för synnerligen lifliga förhandlingar

vid ett talrikt besökt möte i Aarhus (Januari 1878), der det

gälde att fastslå vissa ledande grundsatser för sparbankernas verksamhet.

Der tillstädesvarande bankmän enades derom att först då en

kassareserv motsvarade en tredjedel af delegarnes behållning, densamma

kunde anses fullt betryggande.

Med hänsyn emellertid dertill att det för våra sparbanker skulle

ställa sig svårt att hålla en kassareserv af nämnda omfattning, utan att

inlåningsräntan alltför mycket nedtrycktes, har komitén ansett sig icke

böra gå längre än för vinnande af syftet med den föreslagna anordningen

synts oundgängligt och sålunda — i likhet med hvad norska

sparbankslagen härom stadgar — föreskrifvit, att minst eu tiondedel af

delegarnes behållning skall anbringas såsom kassareserv.

Äfven den minsta sparbank torde, enligt komiténs åsigt, kunna

utan nämnvärd svårighet bereda sig en kassareserv af denna inskränkta

omfattning, helst komitén genom de föreslagna bestämmelserna om de

till kassareserv afsedda värdepapperens beskaffenhet sökt att underlätta

anskaffandet af desamma.

I fråga om sparbanks utlåningsrörelse i öfrigt är redan visadt,

hurusom lånen mot namnsäkerhet (borgenslån) och mot säkerhet af

inteckning i fast egendom äro de utlåningsformer, som i vårt sparbanksväsende

blifvit förherrskande.

Af de siffror komitén härofvan lemnat framgår ock, hurusom, i

stort sedt, utlåningen mot säkerhet af inteckning visar en bestämd tendens

att tilltaga, medan ett motsatt förhållande synes vilja göra sig

gällande i fråga om borgenslånen. Vidare utvisa dessa siffror, att borgenslånen

synas få större användning i samma mån sparbanks verksamhet

eger mindre utsträckning, medan inteckningslånen förete en

afgjord benägenhet att tilltaga jemnsides med sparbanks egen utveckling.

Denna anmärkningsvärda omständighet har enligt komiténs uppfattning

sin naturliga grund i de olikartade förhållanden, under hvilka

de större och de mindre sparbankerna arbeta. Medan nemligen å

ena sidan de senare, på grund af sin nära förbindelse med befolkningen

i den ort, till hvilken dess verksamhet är begränsad, i allmänhet

äro väl förtrogna med denna befolknings personliga förhållanden samt

derför också i stånd att långt bättre än de förra med deras vidsträcktare

verkningskrets bedöma såväl den ekonomiska som den moraliska

44

halten af den säkerhet, som en borgensförbindelse är egnad att lemna,

torde deremot å andra sidan de insigter af juridisk art, hvilka mången

gång erfordras för att utröna värdet af en erbjuden inteckning, i regel

stå de mindre sparbankerna till buds i långt ringare grad än de större.

Från flera håll höras nu röster, hvilka uuder hänvisande till de

för vårt näringslif ödesdigra verkningarna af det s. k. borgenssystemet

och den utsträckning, detta vunnit vid de mindre sparbankernas utlåning,

med all kraft påyrka en begränsning af sparbankernas rätt att utlemna

lån mot -endast namnsäkerhet. Särskildt förtjenar i sådant afseende

nämnas, hurusom flera länsstyrelser i sina med anledning af chefens

för finansdepartementet ofvannämnda skrifvelse afgifna utlåtanden uttalat

sig för en begränsning i ofvan antydt syfte.

Att, såsom dessa uttalanden i allmänhet afse, meddela förbud för

sparbank att mot borgenslån utlemna mer än viss, större eller mindre,

del af delegarnes tillgodohafvande finner komitén emellertid betänkligt.

En dylik begränsning skulle nemligen, huru måttfull den än bestämdes,

komma att verka synnerligen ojemnt. De större sparbankernas verksamhet

skulle deraf icke alls eller endast i ringa mån beröras, medan

deremot förbudet icke torde kunna undgå att försvåra de mindre sparbankernas

sträfvan att på ett nöjaktigt sätt förränta delegarnes behållning

och sålunda i längden ofördelaktigt återverka på deras inlåningsrörelse.

En begränsning af borgenslånerörelsen skulle tvinga de mindre

sparbankerna att öfvergå till utlåning mot inteckning, men om man

afser skydd för sparbankens utlånta medel och sålunda vill förebygga,

att borgenslånen utbytas mot dåliga inteckningar, måste man då äfven

supplera påbudet om borgenslånens begränsning med ett stadgande om

beskaffenheten af de inteckningar, som i sparbank må belånas. Att

lämpligen afväga ett sådant stadgande erbjuder dock stora vanskligheter

och torde för öfrigt innebära ett allt för strängt reglementerande

af sparbankernas verksamhet. Då nu härtill kommer den förut antydda

svårigheten för de mindre sparbankerna att med de krafter, hvaröfver

de förfoga, bedöma en inteckningssäkerhet, bär det ej synts komitén

tillrådligt att föra dessa sparbanker djupare in i inteckningsbelåningen,

helst i följd af fastighetskreditens allt större utbredning utsigterna att

erhålla fullt betryggande inteckningssäkerheter förminskats.

En synnerligen anmärkningsvärd omständighet är det också att

sparbankernas förluster på sin utlåning mot borgenssäkerhet i allmänhet

stält sig ganska obetydliga.

Om sålunda komitén i de mindre sparbankernas intresse icke ansett

sig böra i vidare mån, än som innebäres i dess förslag om skyl

-

45

dighet för sparbank att hålla kassareserv, föreslå en direkt begränsning

af sparbanks befogenhet att utlåna sina medel mot borgenssäkerhet,

bar dock komitén ingalunda lemnat sparbankerna obegränsad frihet i

förevarande hänseende. Utan förändring har nemligen komitén upptagit

bestämmelserna i lagen den 5 September 1890, hvarigenom lagstiftaren

sökt förebygga, att ledamöter af sparbanks styrelse eller dess

tjenstemän missbruka sin ställning till att förskaffa sig och andra kredit

utan fullgod säkerhet. Vidare har komitén sökt att undanrödja de

faror, hvarmed de s. k. stående lånen hota delegarnes säkerhet, och i

sådant hänseende meddelat föreskrifter om rätt för sparbank att under

visst vilkor uppsäga borgenslån till återbetalning, om skyldighet att å

dylikt för längre tid beviljadt lån verkställa årliga afbetalningar samt

om årlig pröfning af den säkerhet, som låntagares och löftesmäns förbindelser

erbjuda.

Värdet af alla dessa föreskrifter blefve emellertid lätt nog illusoriskt,

derest icke på samma gång sörjdes för en fullt betryggande och

verksam kontroll. I sådant afseende synes bestående lagstiftning lemna

åtskilligt öfrigt att önska, och denna uppfattning är nästan samstämmigt

uttalad af rikets länsstyrelser i deras förut nämnda utlåtanden.

Genom den i lagen den 31 December 1888 föreskrifna årliga inspektion

är visserligen tillfälle beredt Konungens Befallningshafvande

att öfva en fortgående tillsyn öfver sparbanks förvaltning, men uppenbart

är, att då denna tillsyn — den må nu verkställas i eller utan

sammanhang med den årliga revisionen af sparbanks förvaltning —

måste grunda sig på sparbanks räkenskaper och öfriga handlingar, densammas

fullständighet ytterst beror af dessas beskaffenhet. Denna har

emellertid, enligt hvad för komitén tillgängliga inspektionsberättelser

och länsstyrelsernas utlåtanden gifva vid handen, icke sällan föranledt

väsentliga anmärkningar. Så hafva i en och annan mindre sparbank

icke ens ordentlig kassabok blifvit förd, utan anteckningar om insättningar

och uttagningar verkstälts å lösa papper. Att vidare register,

utvisande för hvarje särskild låntagare dennes förbindelser till banken,

saknats, äfvensom upprättadt bokslut befunnits ofullständigt eller felaktigt,

utgöra ofta förekommande anmärkningar.

Allmänt är känd!, hvilken betydande roll bokföringens bristfällighet

spelat vid de sparbankskalamiteter, som under senare tider inträffat.

Andra exempel derå att förtiga, torde sålunda ännu vara i friskt minne,

hurusom räkenskapsförare!! i en af våra sparbanker genom sitt bokföringssätt

lyckades år efter år för sparbankens revisorer dölja sina

betydande försnillningar.

46

Härofvan har komitén visserligen uttalat den uppfattning, att sparbank

icke vore skyldig underkasta sig bestämmelserna i förordningen

den 4 Maj 1855 om handelsböckers förande, men häraf följer ingalunda,

att sparbank bör vara befriad från skyldigheten att föra sådana böcker,

som erfordras för dess rörelse och för ett säkert bedömande af dess

ställning. Eu sådan bokföring kräfves af hänsynen till delegarnes trygghet,

och komitén har derföre icke Iryst betänklighet mot att i sitt förslag

inrymma vissa föreskrifter i fråga om sparbanks bokföring, hvilka

synts komitén af behofvet påkallade.

En kontroll, som inskränkes till att, om än aldrig så fullständigt,

ådagalägga tillvaron af hvarjehanda oregelbundenheter i en sparbanks

förvaltning, är emellertid af föga nytta, så länge möjlighet saknas att,

i händelse af tredska från sparbanks sida, framtvinga åtgärder i syfte

att undanrödja dessa oregelbundenheter. Kontrollen måste sålunda

göras effektiv.

För närvarande eger Konungens Befallningshafvande rätt att ingripa

i sparbanks förvaltning endast då grundad anledning förekommer

att befara det förhållande att sparbanks tillgångar motsvara endast

nittiofem procent af innestående medel, löpande årets räntor obeitiknade,

eller då sparbanks vinst blifvit olagligen använd (se § 7 i förordningen

den 1 Oktober 1875).

Gent emot andra missförhållanden, livilkas tillvaro blifvit genom

inspektionen fullt ådagalagd, står Konungens Befallningshafvande magtlös,

derest sparbank icke skulle finna med sin fördel förenligt att sjelfmant

vidtaga nödig rättelse.

Inspektionsberättelserna vitsorda visserligen i allmänhet sparbankernas

goda vilja härutinnan, men fall hafva dock ingalunda saknats, då

framställningar om rättelse af befunna oregelbundenheter lemnats utan

afseende. Sålunda har förekommit, att sparbanks styrelse oaktadt upprepade

påminnelser uraktlåtit anmäla skedd ändring i sitt reglemente

eller envist vägrat att afhjelpa bristerna i den för sparbanken använda

bokföringsmetod. I ett särskilt för komitén kändt fall har Konungens

Befallningshafvande icke ansett sig kunna förhindra verkställighet

af ett beslut om afskrifning af lån, för hvilket sådan säkerhet var

stäld, att afskrifningen icke kunde anses annorlunda än såsom efterskänkande

af en värderik fordran. Med dessa och flera andra exempel

för ögonen har komitén icke dragit i betänkande att i sitt förslag tillägga

Konungens Befallningshafvande rätt att ingripa i sparbanks förvaltning för

att skydda delegarne mot uppenbar kränkning af deras rätt och att medelst

föreläggande af vite gifva sina framställningar tillbörligt eftertryck.

47

Såsom ett korrektiv i sista hand mot ett uppenbart lagstridigt förfarande

af svårare art bör Konungens Befallningshafvande slutligen ega

att förbjuda fortsättning af tredskande sparbanks verksamhet.

Sparbankernas reglementen innehålla i allmänhet utförliga bestämmelser

med anledning af de förhållanden af privaträttslig art, som

genom insättning i sparbank kunna uppkomma. Hit höra t. ex. föreskrifterna

om dödandet af förkommen motbok samt om vissa förbehåll

rörande rätten att förfoga öfver insatta medel.

Med hänsyn till den betydelse flera af dessa föreskrifter eg a och

vigten deraf, att för reglementenas bestämmelser i dessa ämnen en

fast utgångspunkt vinnes, har komitén ansett lämpligt, att ifrågavarande

förhållanden varda genom lag reglerade och i enlighet härmed i förslaget

inrymt åtskilliga föreskrifter i ämnet. Härtill har komitén så

mycket hellre haft anledning, som komitén icke kunnat undgå att

finna, hurusom den verkliga innebörden af ifrågavarande privaträttsliga

förhållanden icke alltid blifvit rätt uppfattad. För flera af nu antydda

föreskrifter ligga till grund sådana bestämmelser uti förordningen angående

en postsparbank för riket den 22 Juni 1883, hvilka synts komitén

vara af beskaffenhet att böra inflyta i lagstiftningen för sparbanker.

Beträffande slutligen frågorna om bildandet af en reservfond och

dennas användning samt om sparbanks upplösning och dermed förknippade

omständigheter, utgör hvad komiténs förslag derom innehåller

endast en utveckling af gällande bestämmelser med de modifikationer i

det förra hänseendet, hvartill komiténs förslag om en grundfond bort

föranleda.

Efter framhållande af dessa allmänna synpunkter öfvergår komitén

till att angifva de speciella grunderna för lagförslagets stadganden, så

vidt dessa grunder skilja sig från gällande lagstiftning och icke framgå

af hvad redan är anfördt.

1 §■

Komitén har ansett lämpligt att i lagförslagets första paragraf

närmare angifva de bestämningar, som enligt dess uppfattning tillkomma

48

begreppet sparbank. Främst har komitén dervid velat framhålla, hvad

som i 11 § af förordningen den 1 Oktober 1875 blifvit endast på ett medelbart

sätt uttryckt, nemligen att sparbank icke afser vinst för stiftare eller

desses rättsinnehafvare. Likaledes har det egentliga syftet med sparbanks

verksamhet ansetts böra betonas skarpare än som skett i 1 §

af nyss nämnda förordning. Vidare har komitén genom att framhålla,

hurusom de i sparbank insatta medel äro afsedda att viss tid efter

uppsägning återbetalas, velat uppdraga en gräns mellan sparbanker, å

ena, samt ränte- och kapitalförsäkringsanstalter, å andra sidan, på

samma gång komitén härigenom uttryckt, att sparbank icke må ovilkorligen

förbinda sig att redan vid anfordran återbetala insatt belopp.

Slutligen har komitén ansett lämpligt att i sjelfva definitionen å eu

sparbank i förslagets mening inrymma en bestämmelse derom att dess

reglemente skall vara behörigen stadfäst.

De sparbankens fordringsegare, hvilkas fordran grundar sig på

insättning, böra i lagen erhålla en gemensam benämning. Ordet insättare,

som i sådant hänseende ligger närmast till hands, har komitén ansett

mindre lämpligt., emedan det endast uttrycker att en insättning egt

rum och lemnar oafgjordt, om den fordran, som genom insättningen

uppkommit, ännu finnes qvar. Komitén har användt ordet delegare

företrädesvis derföre att detsamma redan vunnit häfd i den af komitén

föreslagna betydelsen. Komitén har emellertid ingalunda förbisett, att

en väsentlig skilnad förefinnes mellan delegarne i ett vanligt bolag och

delegame i en sparbank, hvilka, på samma gång de i sparbanken ega

del, äro dess fordringsegare, och komitén har derföre i andra stycket

af förevarande § lemnat en förklaring å benämningen sparbanksdelegare.

2 §.

Det minimibelopp för sparbanks grundfond, som komitén i anslutning

till den norska sparbankslagens föreskrift i ämnet föreslagit, är

visserligen ringa, men torde dock kunna anses motsvara grundfondens

förut omnämnda hufvudsakliga syfte att vara en fond, hvarmed närmast

kostnaderna för en sparbanks organisation skola bestridas. Att

komitén icke ansett sig kunna föreslå en högre siffra beror, såsom lätt

inses, af komiténs önskan att anskaffandet af en grundfond icke måtte

varda något väsentligt hinder för sparbanks stiftande. I fråga om

rätten att disponera öfver sparbanks grundfond får komitén tillfälle att

närmare yttra sig i anledning af 18 § i komiténs förslag.

49

Hvad vidkommer paragrafens senare del, må anmärkas, hurusom

det synts komitén lämpligt och för öfrigt öfverensstämmande med grunderna

för vår näringslagstiftning, att god frejd och svenskt medborgarskap

uttryckligen angifvas såsom erforderliga qvalifikationer för stiftare

af sparbank. Att desse jemväl skola råda öfver sig sjelf och sin egendom

har komitén ansett öfverflödigt att i författningen införa. Den

siffra slutligen, som antalet stiftare ansetts icke böra i något fall understiga,

torde icke finnas vara för hög, då antalet af dem, som deltagit

i stiftandet af nuvarande, på enskildt initiativ tillkomna sparbanker,

oftare öfver- än understigit densamma.

3 §•

Jemväl i fråga om den väsentliga innebörden af denna paragraf

tillåter sig komitén åberopa den redogörelse för lagförslagets allmänna

grunder, som ofvan blifvit lemnad.

I öfrigt må anföras, att komitén, som förutsatt möjligheten af att

sparbanker komma till stånd, bvilka omfatta flera län eller delar af

skilda län, för sådant fall ansett nödigt meddela bestämmelse, hos hvilken

länsstyrelse fastställelse å reglementet skall sökas. Af den motsättning

mellan enskilde stiftare, å ena, samt kommun eller landsting såsom

stiftare, å andra sidan, som i paragrafen förekommer, torde vidare

framgå, hurusom till den förra kategorien måste hänföras icke blott

enskilda personer, hvarom i 2 § förmäles, utan äfven allehanda korporationer

såsom länens hushållningssällskap och deras underafdelningar,

de s. k. hushållsgillena m. fl. Ehuru dessa korporationer, livilka visat sig

synnerligen verksamma för sparbanksväsendets främjande och i några

fall uppträdt såsom sparbanksstiftare, äro af öfvervägande offentligrättslig

natur, har komitén icke velat i förevarande afseende likställa

dem med kommuner eller landsting, då de nemligen sakna dessas permanens

och sålunda icke äro i stånd att gifva sina åtaganden den

ovilkorligt bindande verkan, som tillkommer de senares i laga ordning

fattade beslut.

Att nu kommun eller landsting eger fatta ett beslut af den beskaffenhet,

som här förutsättes, synes komitén otvifvelaktigt, då inrättandet

af en sparbank icke lärer kunna frånkännas karakteren af eu kommunens

eller länets gemensamma hushållningsangelägcnhet.

I paragrafens andra och tredje stycken bär komitén angifvit beskaffenheten

af den pröfningsrätt, som på ofvan utvecklade grunder

7

50

blifvit Konungens Befallningshafvande tillerkänd; och det är härofvan

antydt, hurusom bestämmelsen att, om stadfästelse vägras, skäl dertill

skall uppgifvas, afser att underlätta talan mot ett tilläfventyrs obehörigt

beslut.

4 §•

I den allmänna redogörelsen för lagförslagets grunder har komitén

framhållit, hurusom det förtroende sparbankerna åtnjuta från allmänhetens

sida ovilkorligen föranleder dertill att benämningen sparbank

bör uteslutande förbehållas sådan sparbanksinrättning, hvilken vunnit

stadfästelse å sitt reglemente.

Att med de i paragrafens senare stycke förekommande orden: »der

icke Konungen annorlunda förordnat» afses postsparbanken, torde knappast

behöfva påpekas. I fråga om innehållet i öfrigt af detta stycke tillåter

sig komitén åberopa hvad härutinnan blifvit i den allmänna redogörelsen

anfördt.

5 §•

Då det tydligen är af stor vigt att sparbank icke öppnar sin

rörelse, innan dess yttre organisation blifvit fullständigt genomförd

eller de penningetillskott skett, med hvilka de första kostnaderna för

sparbanks förvaltning skola bestridas, har genom föreskrifterna i denna

paragraf tillfälle blifvit Konungens Befallningshafvande beredt att i

dessa afseenden utöfva nödig kontroll.

6 §•

Stadgandet i denna paragraf, som i hufvudsak öfverensstämmer

med gällande föreskrift i ämnet (Förordningen den 1 Oktober 1875 §

8), torde icke tarfva vidare förklaring. Med detsamma bör jemföras 30

§ i förslaget, som, bland annat, innehåller föreskrift att i sparbanks

reglemente icke får saknas bestämmelse om den ort, der sparbankens

styrelse har sitt säte.

Öl

7 §•

De organisationsföreskrifter, som i denna § meddelas, torde finnas

i allo öfverensstämma med de i den allmänna redogörelsen framhållna

grunder.

Hvad hufvudmännen angår, har komitén sålunda särskild! uttryckt

deras karakter af att vara delegarnes representanter och eu sparbankens

öfverstyrelse äfvensom föreskrifvit, att de skola utses genom val.

Sättet för verkställandet af detta val har komitén, med afseende å den

af rådande skiljaktigheter i de bestående sparbankernas organisation

härflytande svårigheten att i detta ämne meddela väl afpassade lagbestämmelser,

öfverlåtit åt sparbankerna sjelfva att genom sina reglementen

ordna, på sätt dem bäst synes.

Den ställning stiftarne af sparbank intaga till densamma och det

intresse för en god förvaltning, som man hos dem bör kunna förutsätta,

hafva föranledt komitén att i afseende å dem medgifva en afvikelse

från valprincipen, i det för sparbankerna lemnats öppet att i sina reglementen

förklara stiftarne för hufvudmän. Denna möjlighet af ett sjelfskrifvet

hufvudmanskap bör emellertid icke utsträckas längre än till

enskilda personer, som stiftat sparbanken, då det ligger i sakens natur,

att kommun med dess vexlande röstberättigade medlemmar eller landsting

med dess korta årssammanträden icke rätt väl lämpar sig för

utöfvande! af hufvudmannakallet.

Såsom komitén redan i den allmänna redogörelsen antydt, äro deremot

såväl kommun och landsting som vissa andra korporationer synnerligen

lämpliga att i reglemente för sparbank ombetros valet af hufvudmän,

hvarigenom all sannolikhet vinnes för att till hufvudmän

komma att utses dugande män vare sig inom eller utom valkorporationen.

Den anordning, hvarom föreskrift i paragrafens tredje stycke blifva

meddelad, afser, såsom lätt torde inses, att hos hufvudmännen väcka

och underhålla en känsla af verklig och personlig ansvarighet för utöfningen

af det vigtiga värf, som blifvit dem anförtrodt.

Då vidare sparbanks delegare äro de, som böra vara närmast intresserade

af sparbaukens förvaltning, har komitén, i nära anslutning till

bestående förhållanden, lemnat sparbankerna rätt att i sina reglementen

medgifva delegare, som har och under viss tid haft innestående medel

till visst belopp, att deltaga i hufvudmansbest-yren, och enahanda rätt

har medgifvits i fråga om dem, som genom bidrag till sparbankens

52

fonder ådagalagt intresse för dess verksamhet. Till en dylik befogenhet

bör naturligtvis anknyta sig enahanda ansvar, som för de egentliga

hufvudmännen finnes stadgadt.

Den bestämning af hufvudmännens funktioner, som gifves i paragrafens

femte stycke, är till sitt innehåll i allo betingad af hufvudmansinstitutionens

karakter, sådan denna blifvit af komitén uppfattad, och

torde icke tarfva vidare förklaring. Att hufvudmännens befogenhet att

besluta om ansvarsfrihet för styrelsen jemväl innebär rätt för dem att,

der anmärkning icke blifvit nöjaktigt förklarad, vidtaga erforderliga åtgärder,

har komitén ansett icke behöfva särskildt nämnas. Det är för

öfrigt endast de vigtigaste af hufvudmännens uppgifter, som ansetts

böra i lag bestämmas, och det har lemnats sparbankerna fritt att genom

sina reglementen ordna hufvudmännens verksamhet i öfrigt.

Då komitén icke kan finna lämpligt eller med sparbankens bästa

fullt förenligt, att ledningen af dess förvaltning handhafves af på lifstid

valde funktionärer, och det likaledes måste anses såsom en oegentlighet

att revisorer af sparbanks förvaltning väljas för längre tid än ett år,

har komitén föreskrifvit, att så väl kufvudmän som styrelseledamöter

skola utses för viss tid och revisorer årligen.

Styrelses befogenhet att i förhållanden af rättslig art företräda

sparbank framstår visserligen såsom en naturlig följd af den roll styrelsen

har att fylla i sparbankens tjenst, men en uttrycklig bestämmelse

härom har likväl till undanrödjande af all tvekan blifvit här

intagen.

I ett icke ringa antal sparbanker fungera hufvudmän eller styrelseledamöter

tillika såsom tjenstemän. Ett dylikt förhållande kunde väl

tolereras, så länge sparbanksväsendet ännu var i sin linda, men är på

utvecklingens nuvarande ståndpunkt afgjordt förkastligt. Komitén har

derföre genom föreskriften i paragrafens slutstycke velat för framtiden

förebygga slika oegentliglieter. Att ledamot af styrelse icke kan med

bibehållande af sin ställning tjenstgöra såsom revisor, har såsom sjelfklart

icke behöft omnämnas. Deremot håller komitén före, att något

hinder icke möter för hufvudman att såsom revisor deltaga i granskningen

af styrelsens förvaltning. Då vidare ledamöterne i en sparbanksstyrelse

utan tvifvel utgöras af män med intresse för sparbankens verksamhet,

kan komitén icke finna olämpligt, att styrelsemedlemmarne, der

de blifvit utsedde till hufvudmän, jemväl såsom sådane deltaga i vården

af sparbankens angelägenheter, allenast behörigen iakttages, att de härvid

icke få medverka till beslut, som röra dem i deras egenskap af

53

sparbankens styrelse. De få således tydligen ej deltaga i beslut angående

décharge för styrelsen eller i val af revisorer.

8 §•

Då, på sätt här ofvan blifvit utveckladt, sparbank ansetts icke vara

pligtig att om sin rörelse göra anmälan till handelsregistret, har komitén

måst vara betänkt att på annat sätt bereda sparbanks rörelse nödig

offentlighet.

De publicitetsföreskrifter, som komitén här meddelat, skilja sig

— utom i afseende å sättet för bestämmandet af den tid, inom hvilken

den föreskrifna förteckningen skall till Konungens Befallningshafvande

aflemnas, — endast derutinnan från stadgandet i 2 § af förordningen

den 1 Oktober 1875, att komitén i syfte att tillförsäkra nämnda förteckning

större offentlighet ålagt Konungens Befallningshafvande att

införa densamma både i länskungörelserna och tidning i orten.

9 §•

Enligt hvad komitén har sig bekant, förekommer icke sällan i våra

smärre sparbanker, att protokollen vid hufvudmännens och styrelsens

sammanträden icke nöjaktigt utvisa allt hvad dervid förekommit eller

de personer, som i besluten deltagit, och exempel saknas icke heller

derå att protokoll alls icke blifvit fördt. Då det emellertid är af

vigt att i hvarje fall, der ansvarighet kan ifrågakomma, säker upplysning

finnes om hvem ansvaret skall drabba, bör det icke blott ovilkorligen

åligga hufvudmän och styrelseledamöter att vid sina sammanträden

föra protokoll, utan detta bör också vara så affattadt, att tillförlitlig

upplysning i nyss nämnda hänseenden städse står att vinna.

I sådant ändamål har komitén här meddelat de föreskrifter, som synts

erforderliga.

10 §.

Föreskrifterna i denna paragraf synas komitén stå i full öfverensstämmelse

med det filantropiska syftet af sparbankernas verksamhet.

Också innehålla de flesta sparbanksreglemonten i förevarande ämne

54

bestämmelser, väsentligen lika de nu föreslagna. Såsom sparbanks

egna fonder äro att i främsta rummet anse sparbanks reservfond och

grundfond, men äfven de andra genom frivilliga tillskott bildade fonder,

som i sparbank kunna förekomma, afses med nämnda uttryck.

11 och 12 §§.

Betydelsen af de inskränkningar i sparbanks förvaltningsfrihet, som

i dessa paragrafer föreskrifvas, är af komitén redan framhållen i redogörelsen

för förslagets allmänna grunder och torde icke tarfva någon

vidlyftigare utveckling.

Genom förbudet mot att lån utlemnas mot annat fordringsbevis än

skuldebref har komitén velat för framtiden förebygga, att, såsom någon

gång förekommit, sparbank drifver vexelrörelse och beviljar kassakreditiv.

Hvad beträffar de föreskrifter komitén meddelat i fråga om lån

mot borgen, återfinnas liknande bestämmelser i flera sparbanksreglementen;

särskild! gäller detta bestämmelsen om skyldighet att å borgenslån,

som utestår längre tid än ett år, göra årlig afbetalning. Genom

en dylik anordning liksom genom föreskriften, att borgenslånen alltid

skola från sparbankens sida vara uppsägbara till återbetalning inom tre

månader, göras tydligen dessa lån, som hafva en viss benägenhet

att växa fast, mera rörliga. Något hinder för sparbanksstyrelse att

äfven i fråga om lån mot hypotek af inteckning förbehålla sparbanken

rätt till uppsägning af lånet inom viss kortare tid förefinnes naturligtvis

icke, men komitén har ansett det icke vara lämpligt att derom meddela

någon för alla rikets sparbanker gällande föreskrift.

Föreskriften om sparbanksstyrelses skyldighet att årligen underkasta

borgenslån förnyad pröfning med hänsyn till låntagares och löftesmäns

vederhäftighet torde också i sin mån vara egnad att förringa

betänkligheterna mot ifrågavarande låneform.

De i 12 § meddelade föreskrifter äro desamma, som innehållas uti

lagen den 5 September 1890, och komitén har vid sådant förhållande

ansett obehöfligt att, utöfver hvad i den allmänna motiveringen skett,

lemna någon redogörelse för deras innebörd.

13 §.

I fråga om beskaffenheten af de värdepapper, hvaraf sparbanks

kassareserv må utgöras, har komitén, såsom synes, i de mindre spar

-

55

bankernas intresse uppdragit temligen vida gränser och öfverlemnat åt

sparbankernas eget bepröfvande att inom dessa gränser göra sitt val.

Härvid ligger hufvudvigten derå att kassareserven kommer att bestå af

värdepapper, som under alla förhållanden böra kunna lätt realiseras,

och komitén har angifvit åtskilliga värdepapper, som företrädesvis böra

ifrågakomma. Särskildt vill komitén erinra derom att enligt komiténs

åsigt en inteckning, huru säker den än må vara, icke kan betraktas

såsom ett värdepapper, det der utan tidsutdrägt kan förvandlas i penningar,

och sålunda icke heller bör godkännas såsom kassareserv.

14 §.

Förbudet för sparbank att ega annan fastighet, än för sparbankens

inrymmande erfordras, afser att från området för sparbankernas verksamhet

utesluta alla fastighetsspekulationer såsom i allmänhet vådliga

för sparbanks säkerhet. Enahanda förbud finnes meddeladt såväl i

kungörelsen angående enskilda sedelutgifvande banker den 12 Juni

1874, § 33, som i 16 § af bankaktielagen den 19 November 1886. I

hufvudsaklig öfverensstämmelse med nyss nämnda författningar har emellertid

komitén lemnat sparbank rätt att inropa fast egendom, som för

bankens fordran blifvit pantsatt eller utmätt och å auktion försäljes,

med skyldighet dock att, så snart utan förlust kan ske, afyttra den

inropade fastigheten. Att denna skyldighet emellertid icke betager

sparbank rätten att utan att afvakta en dylik gynsam, men i regel

oberäknelig tidpunkt sälja eu fastighet med förlust, torde finnas uppenbart.

15 §.

Hvad i denna paragraf föreskrifves om bildandet af en reservfond

och dennas användande står i väsentlig öfverensstämmelse med bestämmelsen

i 4 § i förordningeu den 1 Oktober 1875. Der emellertid

grundfond blifvit tillskjuten utan anspråk på framtida återbäring och

således liksom reservfonden är att anse såsom eu sparbankens tillhörighet

(se 18 § i förslaget), har komitén i konseqvens med gällande

lag medgifvit, att dispositionsrätten i fråga om vinsten å sparbanks

rörelse inträder redan då sammanräknade beloppet af grund- och reserv

-

56

fonderna öfverstiger tio procent af delegarnes behållning enligt senaste

bokslut.

I fråga vidare om de ändamål, hvartill det sålunda disponerade

vinstöfverskottet må användas, bör dervid enligt komiténs uppfattning

i första rummet ifrågakomma främjandet af sådana intressen,

som med sparbanksväsendet ega verklig gemenskap och för detsamma

äro af betydelse. Härvid har komitén såsom särdeles lämpligt förestält

sig beviljandet af premier åt flitige, mindre bemedlade insättare vare

sig i dem medgifven ränteförhöjning å insatta medel eller i visst tillskott

till årets insats. I Tyskland har flerestädes med synnerlig framgång

ett dylikt premieringssystem tillämpats vid sparbankerna. Enligt

de bestämmelser, som i allmänhet härvid tjena till efterrättelse, äro till

premiering berättigade allenast handtverkare, som sköta sitt handtverk

utan biträden, fabriks- och bergverksarbetare, daglönare, handtverksbiträden

och tjenstehjon, äfvensom efter sparbanksstyrelsens särskilda

ompröfning sjuka och nödstälda personer. Ifrågavarande förmån får

emellertid icke åtnjutas af personer inom nyss angifna kategorier, om

de, enligt hvad allmänt är kändt, befinna sig i ekonomiskt god ställning

eller hafva förklarats saker till brott, om deras insatser under

näst föregående år öfver- eller understiga ett visst belopp (10 resp. 1

thlr) eller om deras innestående behållning i sparbanken icke uppnår

ett bestämdt belopp (5 thlr). Tillgodoseendet af andra ändamål, visserligen

välgörande eller allmännyttiga, men för sparbankerna i allt

fall mer eller mindre främmande, synes böra ifrågakomma först i andra

hand och har vid sådant förhållande af komitén förordats endast under

förutsättning att sparbanks reglemente medgifver en dylik användning.

Vigten af ett beslut angående vinstöfverskottets användande äfvensom

deraf, att hvarje öfvergrepp af en tillfällig majoritet bland hufvudmännen

så vidt möjligt förebygges, har synts komitén böra föranleda dertill att

beslutet fattas först efter det yttrande inhemtats från sparbankens styrelse,

der ej denna sjelf väckt förslag i ämnet, äfvensom underställes

Konungens Befallningshafvandes pröfning.

Såsom af ordalydelsen jemväl framgår, får emellertid denna pröfning

endast gälla beslutets lagenlighet, hvadan Konungens Befallningshafvande

icke eger att ingå i någon pröfning, om ett ändamål må

anses mera behjertansvärdt än ett annat och således förtjena företräde.

Slutligen må erinras att, för den händelse föreskrifven underställning

icke egt rum och det sedermera befmnes, att någon del af sparbanks

vinst blifvit använd i strid med bestämmelserna i denna para

-

57

graf, förslagets 20 § stadgar ovilkorlig återbäringsskyldighet i fråga

om hvad sålunda blifvit obehörigen disponerad!.

16 §.

Komitén, som, på sätt ofvan blifvit utveckladt, ansett sparbank

vara pligtig att föra sådana böcker, som möjliggöra ett säkert bedömande

af dess ställning, bär funnit lämpligt att i lag bestämmes, hvilka

böcker äro för uppgifna syftet erforderliga. De böcker, hvilka komitén

i enlighet härmed ålagt sparbank att föra, äro inga andra än sådana,

som i en väl ordnad sparbank allmänneligen föras. Hvad kassaboken

angår, har komitén i syfte att försvåra underslef från banktjenstemännens

sida föreslagit, att densamma skall föras af särskilda personer i

två exemplar, och är i 24 § af förslaget skyldigheten att iakttaga denna

föreskrift vid insättningar och uttagningar i sparbanken ytterligare

inskärpt.

Jemte det komitén föreslagit, att bokslut skall i likhet med hvad

allmänneligen sker uppgöras för kalenderår, har komitén funnit det

vara af nöden, att åt Konungens Befallningshafvande inrymmes befogenhet

att meddela föreskrift angående sättet för räkenskapens förande

och afsilande. I många af våra sockensparbanker är, såsom komitén

förut anfört, bokföringen temligen bristfällig, och, vare sig nu denna

bristfällighet härflyter af otillräcklig kännedom om hvad till en ordentlig

räkenskapsföring hörer eller i större eller mindre grad beror af

bristande god vilja hos styrelsen och tjenstemännen, torde den stora

betydelse, som sparbanks bokföring eger för en tillfredsställande kontroll

af bankens förvaltning, med nödvändighet kräfva, att bokföringen

varder ordentligt fullgjord och att möjlighet beredes att frambringa ett

dylikt fullgörande. Af en jemförelse med 21 § i förslaget framgår

äfven, att komitén tillagt Konungens Befallningshafvande magt att genom

föreläggande af vite gifva erforderligt eftertryck åt sina föreskrifter

eller ock att låta på sparbankens bekostnad verkställa de åtgärder, som

uti ifrågavarande afseende kunna pröfvas nödiga.

Ehuru sparbank veterligen icke tredskats att afgifva statistisk redogörelse

för sin verksamhet, har komitén likväl, med hänsyn till önskvärdheten

deraf att erforderligt statistiskt material utan tidsutdrägt

göres tillgängligt, i paragrafens slutstycke ålagt sparbanks styrelse

ovilkorlig skyldighet att årligen, senast eu månad efter bokslutets upprättande,

afgifva dylik redogörelse.

8

58

17 §•

Föreskrifterna i denna paragraf äro väsentligen desamma som i

3 § af förordningen den 1 Oktober 1875. Den praxis, som särskilt

vid de större sparbankerna lärer förekomma, att sparbanksstyrelserna

öfver hvarje års förvaltning af sparbankerna afgifva berättelse, som

delgifves såväl hufvudmän och revisorer som styrelserna för rikets Övriga

sparbanker, förtjenar i hög grad att allmänt af sparbankerna följas,

men komitén har ansett sig böra lemna fullgörandet häraf åt sparbanksstyrelsemas

fria vilja.

Som det är af vigt att de beslut, som i anledning af revisionen

fattas, komma till allmänhetens kännedom, har komitén föreslagit, att

jemväl redogörelse för dessa beslut skall åtfölja revisionsberättelsen.

Hvad beträffar tiden för revisionen och dess afslutande äfvensom

antalet revisorer, har komitén funnit lämpligt att åt sparbankerna sjelfva

öfverlemna att genom sina reglementen ordna dessa förhållanden, på

sätt för hvarje särskild sparbank synes bäst (se 30 § i förslaget).

18 §.

Komitén håller före, att grundfond bör presumeras hafva tillskjutits

såsom ren gåfva och att derföre återbäring af grundfond ej

bör ifrågakomma i annat fall, än att uttryckligt förbehåll derom blifvit

gjordt i reglementet. En sådan återbäring bör dock i intet fall få ega

rum, innan sparbankens ställning genom bildandet af erforderlig reservfond

vunnit den trygghet att rätt till disposition af vinstöfverskott inträdt.

Komitén har deremot icke i något fall ansett sig böra medgifva

rätt att å de gjorda penningetillskotten tillgodonjuta ränta. Klart är

nemligen, att i början af sparbanks verksamhet svårighet möter att utan

anlitande af delegarnes tillgodohafvanden bereda dem, som tillskjutit

grundfonden, någon ränta; och derest ränta icke skulle åtnjutas förr

än vid skeende återbäring, är fara värdi, att utbetalningen deraf kunde

blifva allt för känbar.

För öfrigt står föreskriften i detta afseende i full öfverensstämmelse

med den ofvan uttalade presumtionen om grundfondens egenskap

af gåfva.

Paragrafens föreskrifter gälla emellertid endast blifvande sparbanker.

Liksom nemligen komitén icke till redan befintliga sparbanker utsträckt

59

skyldigheten att bereda sig grundfond, har komitén, såsom af förslagets

öfvergångsstadganden framgår, icke heller rubbat den rätt, som enligt

äldre reglemente eller eljest gjordt förbehåll kan tillkomma sparbanks

stiftare eller andra att återbekomma tillskjuten fond eller att derå njuta

ränta.

19 och 22 §§.

I 5 § af förordningen den 1 Oktober 1875 stadgas, att der sparbanks

tillgångar finnas hafva genom olyckshändelse eller förlust å rörelsen

så nedgått, att de motsvara allenast nittiofem procent af innestående

medel, löpande årets räntor oberäknade, sparbankens verksamhet

genast skall afbrytas och sparbanken ställas under utredning.

Denna föreskrift kompletteras genom stadgandet i 7 § af samma förordning,

hvarigenom Konungens Befallningshafvande har sig ålagdt att, derest

grundad anledning förekommer till befarande af det i nyss anförda

paragraf omförmälta missförhållande emellan tillgångar och insatta medel,

förbjuda fortsättning af sparbankens verksamhet samt förordna om

densammas ställande under utredning äfvensom att till deltagande i

denna utredning utse ett ombud. Skyldigheten att upphöra med sin

verksamhet åligger sålunda sparbank först när en verklig förlust för

delegarne redan inträdt, en förlust, som vid en eventuel realisering af

sparbanks tillgångar med säkerhet kan antagas blifva vida större än

de fem procent sparbankens böcker utvisa. Olämpligheten af ett stadgande,

som ålägger en penningeitvättning att liqvidera först då en god

del af fordringsegarnes tillgodohafvanden bevisligen gått förlorad, synes

obestridlig och blifver än mera uppenbar vid en jemförelse med motsvarande

lagbestämmelser för enskilda banker och aktiebanker, hvilka

äro skyldiga att liqvidera, då tio procent af grundfonden förlorats och

sålunda nio tiondedelar af grundfonden qvarstå till skydd mot förlust

för fordringsegarne. Det nämnda stadgandet för sparbankerna finner

emellertid sin naturliga förklaring deri att grundfond för sparbank enligt

gällande lagstiftning icke är obligatorisk. Om således sparbank,

som saknar grundfond och ej hunnit bilda reservfond, gör förlust, måste

denna omedelbart drabba insättarnes fond och kan ej gerna föranleda

skyldighet för sparbanken att liqvidera förr än förlusten uppgått till

något afsevärdt belopp, som lagstiftaren fixerat till fem procent af innestående

medel. En ändring af detta förhållande, huru betänkligt det

än må vara, kan således icke ifrågasättas för sparbank, som bildats på

60

grundvalen af 1875 års förordning. Detta är ock i det föreslagna

öfvergångsstadgandet iakttaget.

Hvad deremot angår de härefter uppkommande sparbanker, som

enligt den föreslagna nya lagen äro skyldiga att tillskjuta grundfond,

bjuder hänsynen till delegarnes rätt, att sådan sparbanks verksamhet

upphör redan då sparbankens grund- och reservfond eller, der den

förra återburits, den senare måst till sitt fulla belopp anlitas för betäckande

af inträffade förluster.

I grundfonden eller, om denna sedan reservfonden uppgått till

tio procent af insatta medel återburits, i sistnämnda fond har man nemligen,

hvad dessa sparbanker beträffar, erhållit en marginal, som icke

bör få öfverskridas, utan att sparbanken antingen liqviderar, innan förlusterna

gå in på insättarnes medel, eller ock tillskjuter ny grundfond;

men då grundfondens minimum är satt så lågt som till 2,000 kronor,

kan å andra sidan sparbank icke gerna, liksom enskild bank och aktiebank,

åläggas upphöra med sin rörelse redan då viss del af grundfonden

gått förlorad.

I afseende å sparbank, som ställes under garanti af kommun eller

landsting och derföre icke behöfver tillskjuta grundfond, kan bestämmelsen

i paragrafens förra stycke icke tillämpas, utan komitén har meddelat

enahanda bestämmelse för upplösning af sådan sparbank, som nu

gällande lagstiftning innehåller. Någon praktisk olägenhet lärer ej

gerna häraf kunna uppstå, då garantien af kommun eller landsting måste

antagas skydda delegarne för hvarje förlust, men å andra sidan är stadgandet

af vigt för de skattskyldige, så att ej kommunens eller landstingets

garanti måtte allt för hårdt anlitas.

I likhet med hvad i ofvan anförda 7 § i förordningen den 1 Oktober

1875 finnes bestämdt, har genom förslagets 22 § Konungens Befallningshafvande

fått sig ålagdt att förordna om inställande af sparbanks

verksamhet och föranstalta om nödig utredning, så snart sparbanks

obestånd gjorts sannolikt. Härtill göra emellertid icke lösa uppgifter

eller obestämda rykten tillfyllest, utan Konungens Befallningshafvande

måste, innan han ingriper, genom verkstäld undersökning eller

annorledes hafva erhållit grundad anledning att befara det nu angifna

missförhållandet emellan sparbanks fonder.

Den anordning med en skiljemannanämnd, som, derest sparbankens

styrelse icke vill erkänna, att sparbank råkat på obestånd, är i Norge

och Danmark föreskrifven (se Lov om Sparbanker § 15 och Lov om

Spare- og Laanekasser §§ 6, 8), har icke synts komitén mana till efterföljd,

då densamma till följd af sin temligen invecklade beskaffenhet

61

icke kan undgå att fördröja en åtgärd, hvars snabba vidtagande delegames

intresse kan kräfva.

Komitén har bibehållit gällande stadgande (7 § i 1875 års förordning)

derom att, när Konungens Befallningshafvande förordnar om sparbanks

ställande under utredning, Konungens Befallningshafvande då

jemväl skall utse ett ombud att deltaga i utredningen; och har det

synts komitén billigt, att detta ombud liksom det Konungens Befallningshafvandes

ombud, som verkställer de årliga inspektionerna (se 21

§ i förslaget), erhåller godtgörelse af allmänna medel, eftersom utredningen

är föranstaltad af offentlig myndighet. Uppstår konkurs, gäldar

deremot konkursboet arfvode åt det allmänna ombudet, på sätt lagen

den 7 Juni 1889 angående enskild sedelutgifvande banks, bankaktiebolags

och sparbanks konkurs föreskrifver.

20 §.

Såsom i redogörelsen för förslagets allmänna grunder blifvit framhållet,

har komitén i fråga om styrelsens och hufvudmännens ansvarighet

för sin förvaltning icke funnit skäl att frångå den grundsats, på

hvilken bestående lagstiftning i detta ämne hvilar, nemligen att i regel

ansvarigheten är densamma, som enligt allmän lag gäller för sysslomän,

(se 6 § af förordningen den 1 Oktober 1875), men inskränkt tillämpningen

af denna modifierade ansvarighet att gälla allenast för den sparbank

sinrättning, som å sitt reglemente vunnit behörig stadfästelse.

Såsom en följdrigtig utveckling såväl af nyss nämnda grundsats som

af allmänna skadeståndsregler torde framstå förslagets från 30 § af

bankaktielagen den 19 November 1886 närmast hemtade föreskrift om

skyldighet för hufvudmän eller styrelse, hvilka öfverträdt den för sparbanker

gällande lag eller för sparbank stadfäst reglemente, att in solidum

ersätta skada, som genom öfverträdelsen uppkommit.

Bestämmelserna i paragrafens första stycke öfverensstämma med

6 § i 1875 års förordning och tarfva vid sådant förhållande icke någon

vidare redogörelse.

Det synes med allt skäl kunna befaras, att, derest tillämpningen

af de i denna § upptagna ansvarighetsföreskrifter gjordes beroende af

anmälan från delegarnes sida, densamma mången gång blefve för sent

påkallad, då ju i allmänhet delegarne icke äro i tillfälle att på nära

håll följa sparbankens verksamhet eller i stånd att bedöma förvaltningens

beskaffenhet. Komitén har derföre ansett nödigt, att åt Konungens

62

Befallningshafvande såsom väktare af det allmänna intresse, som sparbankernas

verksamhet skall tillgodose, inrymmes befogenhet att, utan

derom gjord särskild framställning, inleda ett rättsligt förfarande mot

dem af sparbanks styrelse eller hnfvudmän, som ansvaret drabbar för

ett beslut, som är lagstridigt eller eljes kränker delegarnes rätt.

21 §.

Första stycket af 7 § i förordningen den 1 Oktober 1875, sådan

den lyder enligt lagen den 31 December 1888 föreskrifver, att Konungens

Befallningshafvande har att årligen sjelf eller genom ombud taga

kännedom af sparbanks räkenskaper, protokoll och lånehandlingar. Fn

eller annan Konungens Befallningshafvande har tolkat denna bestämmelse

så, att den anbefallda inspektionen kan fullgöras derigenom att

Konungens Befallningshafvande genom utsedt ombud deltager i den

årliga revisionen af sparbanks förvaltning, men flertalet af Konungens

Befallningshafvande synes hafva ansett, att särskild inspektion bör ske,

och flere af desse hafva uttalat sig för önskvärdheten af en lagbestämmelse

derom att inspektion skall ske i sammanhang med årsrevisionen.

Nu kan det visserligen icke förnekas, att samarbetet med sparbankens

egna revisorer synes egnadt att underlätta inspektörens uppgift

att erhålla fullständig kännedom om sparbankens ställning, men å

andra sidan ligger mången gång icke ringa vigt deruppå att inspektionens

verkställande icke är bundet vid en viss förut bestämd tidpunkt.

Det har derföre synts komitén lämpligast att öfverlåta åt Konungens

Befallningshafvande att efter föreliggande omständigheter bestämma,

om inspektionen skall ske särskild! eller i samband med revisionen, och

att genom lag fastslå endast att den skall verkställas minst en gång

årligen.

I nådigt cirkulär till länsstyrelserna den 10 Oktober 1884 har

Kongl. Maj:t medgifvit att, för den händelse Konungens Befallningshafvande

underordnad tjensteman icke lämpligen kunde förordnas att

verkställa undersökning i sparbank, enskild person, som i tjensteman

ställe erhölle uppdrag att verkställa sådan undersökning, finge derför

af statsmedel åtnjuta resekostnads- och traktamentsersättning enligt

tredje klassen af resereglementet den 17 Februari 1881.

Grundsatsen att sparbank icke skall vidkännas kostnad för inspektion

har således redan vunnit häfd och torde för öfrigt icke innehålla

annat än hvad billigheten kräfver. Men komitén har ansett, att i hvarje

63

fall då inspektion förrättas af annan än Konungens Befallningshafvande

sjelf, ersättning bör utgå till inspektören. Det torde nemligen icke

kunna såsom embetspligt åläggas de Konungens Befallningshafvande

underordnade tjenstemän att förrätta sparbanksinspektion; och följden

af föreskriften i nämnda cirkulär, att ersättning ej får utbetalas till

sådan tjensteman för ifrågavarande förrättning, blifver derföre i regel

endast den att inspektionerna uppdragas åt andre än desse tjenstemän,

ehuru de sistnämnde tilläfventyrs äro dertill mest lämplige och vore

villige att emot ersättning åtaga sig uppdraget.

I redogörelsen för förslagets allmänna grunder har framhållits

vigten deraf att åt Konungens Befallningshafvandes kontroll beredes

full effektivitet, och komitén har i de två sista styckena af paragrafen

sökt att i detta grannlaga ämne meddela bestämmelser, som främja

nämnda syfte utan att lägga obehöfligt band på sparbanks sjelfbestämningsrätt.

Komitén har sålunda tillagt Konungens Befallningshafvande

rätt att vid vite dels förbjuda verkställighet af ett olagligt eller delegarnes

rätt kränkande beslut och dels förelägga sparbanks hufvudmän

eller styrelse att, om sådant beslut gått i verkställighet, vidtaga

rättelse äfvensom verkställa annan åtgärd, som Konungens Befallningshafvande

funnit nödigt att till delegarnes betryggande föreskrifva. Tilllika

har Konungens Befallningshafvande erhållit befogenhet att sjelf

låta på sparbankens bekostnad verkställa dylik åtgärd. Sistnämnda''befogenhet

kan ega praktisk betydelse, der t. ex. sparbanksstyrelse vid

beviljandet af inteckningslån underlåter att införskaffa erforderliga gravations-

eller taxeringsbevis eller, såsom vid 16 § är antydt, att fullständiga

en bristfällig bokföring.

Såsom ultima ratio bör shitligen Konungens Befallningshafvande

ega att förbjuda fortsättning af sådan sparbanks verksamhet, som uppenbarligen

trotsar de skrankor, lagstiftningen och närmast sparbankens

eget reglemente uppdragit för denna verksamhet.

23 och 25 §§.

Hvad till en början angår föreskrifterna i första stycket af 23 §,

afse dessa, såsom af en jemförelse med 25 paragrafen framgår, att

sätta sparbanks styrelse och närmast dess tjenstemän i tillfälle att kontrollera

en uttagares identitet och derigenom skydda sparbanken för

hvarjehanda svek. Till undvikande af ränteförlust och andra olägenheter

för rätt egare af motbok är det emellertid af vigt, att identiteten

64

styrkes jemväl vid uppsägningen och icke endast då de uppsagda medlen

skola lyftas (jfr förordningen angående en postsparbank för riket

den 22 Juni 1883 § 10 mom. 1).

Rörande förbehåll vid insättning, som sker för annans räkning,

bör sådant tillåtas endast en gång och detta vid första insättningen.

Klart är nemligen att, om olika förbehåll skulle kunna göras vid hvarje

insättning, sådant skulle vålla oreda och förvecklingar i sparbankens verksamhet.

Af samma skäl har komitén vidare ansett lämpligt att i regeln

tillerkänna sparbanks styrelse rätt att vägra mottaga medel, i afseende

å hvilkas återbetalning förbehåll uppställas. Endast ett förbehåll har

synts vara af den beskaffenhet att sparbankens styrelse ovilkorligen

bör vara skyldig att godkänna detsamma, nemligen ett sådant, som

afser att under någon längre eller kortare tid göra insatta medel oåtkomliga.

24 §.

I fråga om motboks privaträttsliga natur vill komitén här erinra,

att motbok ingalunda, såsom flera reglementen synas antaga, är ett

fordringsbevis, betalningsgildt i hvar mans hand, utan allenast ett för

viss man gällande bevis om dennes tillgodohafvande i sparbank, och

såsom lätt inses, är det just med hänsyn till motboks nämnda egenskap,

som föreskrifterna i 23 och 25 §§ funnits nödiga.

Då erfarenheten visat, att bedrägerier underlättas derigenom att

motböcker innehålla uppgift om den persons namn, för hvilkens räkning

motbok utfärdats, anser väl komitén klokt och rådligt, att motbok

förses allenast med ordningsnummer, men har af hänsyn till den praxis,

som i sådant afseende lärer utbildat sig hos vissa sparbanker, icke velat

meddela förbud mot att jemväl namnet å den, till hvars förmån insättningen

sker, införes i motboken (jfr förordningen angende postsparbanken

§ 5 mom. 1). Komitén har vidare upptagit den i de flesta reglementen

förekommande bestämmelsen att till delegarnes upplysning i hvarje

motbok skall inhäftas ett tryckt exemplar af sparbankens reglemente.

I flertalet reglementen är jemväl förbjudet, att en och samma

person gör insättningar å mer än en motbok, och enahanda föreskrift

finnes meddelad i förordningen angående postsparbanken 5 § 3 mom.

Lämpligheten af en dylik föreskrift synes också obestridlig i betraktande

deraf att tillåtelse för en person att göra insättningar å flera

böcker lätt nog skulle åstadkomma oreda i förvaltningen och tjena såsom

medel att kringgå det förbud, reglementet enligt 30 § i förslaget

65

skall innehålla emot insättning utöfver ett visst belopp för samma

person. Från förbudet om flera motböckers utfärdande till en person

innehåller emellertid komiténs förslag, i enlighet med bestämmelserna i

nyss anförda paragraf i åberopade förordningen, det undantag att minderårig,

för hvars räkning insättning egt rum, jemväl kan för insättning

af egna medel bekomma särskild motbok. Såsom komiterade

för utarbetande af förslag till sistnämnda förordning i sitt betänkande

yttra, göres nemligen genom en dylik anordning det kraftiga, moraliska

så väl som ekonomiska, uppfostringsmedel, som bildas af en egen

sparbanksbok, tillgängligt för minderårig, hvilken sålunda manas att

göra besparingar, som måhända eljest uteblifvit.

26 §.

De i denna § föreslagna bestämmelser hvila på presumtionen att

medel, som för gift qvinnas räkning i sparbank innestå, äro antingen

genom hennes eget arbete förvärfda eller eljest undantagna från mannens

förvaltning samt att minderårig efter uppnådda femton år sjelf

förvärfvat de medel, han på sådan motbok, som i paragrafen sägs, i

sparbank insatt. Med stöd af denna presumtion, enligt hvilken hustrun

och den minderårige ega att råda öfver medlen, så länge de äro i sparbanken

innestående, har komitén, utan syfte att dervid ändra gällande

lagstiftning i ämnet, endast velat till förebyggande af ersättningsanspråk

mot sparbanks styrelse bestämma sättet för utlemnande från

sparbank af densamma för hustrus eller den minderåriges räkning anförtrodda

medel.

Förordningen angående en postsparbank för riket den 22 Juni 1883

innehåller i 11 § stadganden, liknande dem komitén i paragrafens första

stycke föreslagit. Dessa stadganden böra dock, enligt komiténs åsigt,

fullständigas så, som paragrafens andra stycke utvisar.

Der i andra fall än de nu berörda fråga uppstår om en persons

behörighet att lyfta för annans räkning innestående medel, komma bestämmelserna

i förslagets 28 § till användning.

27 §.

Det har visat sig, att förskingring af sparbanksmedel oftast och

med största framgång dolts på det sätt, att insättningar väl blifvit, rät

9

-

66

teligen införda i motböckerna, men alldeles icke eller till för små belopp

upptagits i sparbankens egna böcker. Då dessa således i och för

sig icke gifvit anledning till anmärkning, har genom inspektioner och

revisioner, vid hvilka motböckerna icke varit tillgängliga, försnillningen

icke kunnat upptäckas, utan fått under åratal fortgå, tills den blifvit genom

någon tillfällighet uppdagad. Komitén har derföre ansett nödigt

att här föreskrifva, hvad för öfrigt många nu gällande sparbanksreglementen

innehålla, att motbok skall en gång årligen inlemnas till sparbank

för att jemföras med dess räkenskaper. Då den säkraste kontrollen

vunnes, om denna jemförelse verkstäldes af sparbankens revisorer,

vore väl ändamålsenligast, om motböckerna inlemnades vid början

af årsrevisionen, men då revisorerna icke under alla förhållanden torde

vara i tillfälle att verkställa detta arbete, har komitén velat lemna åt

hvarje sparbank att i sitt reglemente bestämma tiden för motböckernas

ingifvande. Komitén har ingalunda förbisett, att denna föreskrift, om

den af delegarne något allmännare hörsammas, kommer att vålla ett

drygt arbete i de större sparbankerna. För att lindra detta har komitén,

med kännedom derom att i de större och bättre ordnade sparbankerna

motbok vid hvarje insättning och uttagning plägar jemföras med

räkenskapen, velat medgifva sparbank att i sitt reglemente införa bestämmelsen,

att delegare det år, hans motbok blifvit för insättning eller

uttagning i sparbanken uppvist och dervid med räkenskaperna jemförd,

icke behöfver att särskildt för ifrågavarande ändamål aflemna motboken.

Om ofvanberörda föreskrift skall i någon mån blifva verksam, måste

emellertid ett äfventyr stadgas för underlåtenhet att åtlyda densamma.

Komitén har med anslutning till förordningen angående postsparbanken

ansett detta äfventyr lämpligast böra bestämmas sålunda att, om skiljaktighet

i afseende å beloppen af insättningar eller uttag yppas emellan

en icke behörigen uppvisad motbok och sparbankens räkenskaper, de

senare skola ega vitsord, dock med den restriktion att detta vitsord

icke tillkommer räkenskaperna, om deras trovärdighet förringas af någon

omständighet såsom oordentlig eller felaktig bokföring, erkänd eller

eljest bevisad förfalskning o. d.

28 §.

Föreskriften i denna paragraf är, såsom lätt inses, tillkommen just

med hänsyn till motboks egenskap att utgöra allenast bevis om viss

mans fordran hos sparbanken och öfverensstämmer i hufvudsak med

bestämmelserna i 15 § 1 och 2 mom. i förordningen angående postsparbanken.

29 §.

Vårt land är i saknad af en allmän lagstiftning angående hvad man

med en häfdvunnen lagterm benämner mortifikation af förkomna fordringsbevis

eller andra värdepapper. Endast angående dödande af vissa

slag af fordringsbevis finnas nemligen sådana lagbestämmelser.

Den äldsta hithörande bestämmelse torde vara den, hvilken förekommer

i 6 punkten af Kongl. Maj:ts nådiga resolution och stadfästelse

den 30 April 1689 öfver några ärenden till Banko-Verkets gagn och

upprätthållande. Det heter i denna författning:

»Förlorar någon sin Länebanksattest och kan efter skedd lysning

i kyrkorna densamma ej återfå, skall icke dess mindre hans fordring

af Länebanken godtgöras och utbetalas, när han jemte lysningssedlens

uppvisande gifver sin revers och sätter nöjaktig kaution.»

Kongl. Maj:ts nådiga förordning den 29 Maj 1739, huruledes vid

förkomna Låne-banko-attester och Vexelbanko-transportsedlars förnyelse

hädanefter förhållas bör, innefattar förklaring af först åberopade lagbestämmelse

och meddelar ytterligare föreskrifter i ämnet. Denna förordning

har ansetts jemväl vara tillämplig å det fall, att utfärdadt bevis,

att medel blifvit i Riksbanken på deposition mot ränta insatta, för

deponenten förkommit, (se sammansatta Banko- och Lagutskottets utlåtande

den 3 Maj 1870 N:o 3 och Bankoutskottets utlåtande den 19

Februari 1878 N:o 8).

Sedermera meddelades i 70 § af Vexellagen den 23 Augusti 1851

stadgande angående förfarandet, då vexel förkommit, och blef detta

stadgande vid antagande af ny vexellag den 7 Maj 1880 intaget i 3 §

af Nådiga Förordningen den 7 Maj 1880 om nya vexellagens införande

och hvad i afseende derå iakttagas skall.

Slutligen har genom 167 § af Sjölagen den 12 Juni 1891 föreskrifvits

hvad den, för hvilken konnossement förkommit, har att iakttaga

för att få detsamma dödadt.

Det sålunda i vårt land föreskrifna förfarandet vid mortifikation af

vissa slag af förkomna värdepapper förutsätter och hvarje i rättslig

mening giltigt mortifikationsförfarande måste enligt komiténs åsigt förutsätta

ett provokatoriskt förfarande, bestående deri att vederbörande

rätt efter ansökning om dödande af förkommet värdepapper och sedan

sökanden gjort sannolikt, att värdepapperet verkligen förkommit, ut

-

68

färdar s. k. ediktalstämning med föreläggande för innehafvaren af värdepapperet

att inom viss tid uppvisa detsamma vid rätten, äfvensom,

derest värdepapperet icke varder inom föreskrifven tid uppvist och

ansökningen derefter fullföljes, meddelar utslag, hvarigenom detsamma

dödas.

Med hänsyn till de mången gång dryga kostnader, som af ett

dylikt förfarande föranledas, har komitén emellertid icke funnit lämpligt

att föreslå detsammas användande vid dödande af förkommen motbok,

utan inskränkt sig till att hänvisa den, som förlorat motbok, att hos

sparbankens styrelse ofördröjligen anmäla sin förlust och dervid uppgifva

tid och omständigheter, under hvilka förlusten timat, att såsom

en ovilkorlig skyldighet ålägga styrelsen att på bekostnad af den, som

förlorat motboken, i föreskrifven ordning efterlysa densamma samt att,

derest boken icke inom stadgad tid, från det efterlysningen sista gången

egt rum, tillrättakommit, öfverlemna åt styrelsens fria pröfning,

huruvida hon, der hon anser sannolikt, att motboken verkligen förkommit,

tilltror sig att, mot eller utan säkerhet, utställa ny motbok

eller måste förvägra sådant. I senare händelsen står det naturligtvis

den, som förlorat motboken, öppet att genom stämning å styrelsen

draga tvisten mellan honom och styrelsen om ny motboks utfärdande

eller utbetalning af det tillgodohafvande räkenskapen utvisa, under

pröfning af vederbörlig domstol, som icke lärer underlåta att, då

sjelfva fordringen är ostridig, föreskrifva de vilkor, under hvilka styrelsen

har att utfärda nytt bevis om fordringens tillvaro eller att

utbetala fordringsbeloppet. Sålunda tillgår, när en fordran, hvarå utfärdadt

skuldebref för fordringsegaren förkommit, ostridigt är ogulden,

men gäldenären fordrar att varda betryggad mot förnyadt kraf, i händelse

det förkomna skuldebrefvet framdeles varder med anspråk mot

honom på betalning företedt. Af hvad komitén sålunda anfört följer,

att komitén icke kan godkänna den i flera sparbanksreglementen förekommande

bestämmelsen, att förkommen motbok dödas i och genom

utfärdande af ny motbok.

30 §.

I en sparbankslag böra uppenbarligen icke inflyta andra bestämmelser

än sådana, hvilka ega karakter af allmängiltighet och sålunda afse

förhållanden, som för alla sparbanker äro likartade eller hvilka utan

olägenhet kunna vinna likartad gestaltning. Öfriga förhållanden, som

för sparbankernas verksamhet ega betydelse, bör det stå öppet för spar

-

69

bankerna att sjelfve ordna, på sätt dem bäst synes. Några af dessa

förhållanden äro emellertid af den vigt, att det synts komitén icke böra

tillåtas sparbankerna att i sina reglementen lemna dem oberörda, och

komitén har ansett lämpligt att jemte en hänvisning till hvad förslaget

i öfrigt derom innehåller, i ett sammanhang angifva de förhållanden,

hvarom i ett reglemente icke bör saknas bestämmelse.

Någon redogörelse för desammas innebörd torde icke erfordras,

utan inskränker sig komitén i sådant afseende till en erinran derom

att, enligt hvad för komitén tillgängliga sparbanksreglementen utvisa,

de flesta af våra nuvarande sparbanker sett sig föranlåtna att i dessa

ämnen meddela mer eller mindre detaljerade bestämmelser.

Jemväl må erinras, att tillämpningen af paragrafens föreskrifter

skall af Konungens Befallningshafvande öfvervakas vid den granskning

af reglementet, som enligt förslaget tillkommer bemälta myndighet, och

att dervid tillfälle är beredt Konungens Befallningshafvande att utesluta

eller förbättra de bestämmelser rörande ifrågavarande ämnen, som tilläfventyrs

kunna befinnas mindre ändamålsenliga.

31 §.

Jemväl då en frivillig upplösning af sparbank eger rum, krafvel''

hänsynen till de många och vigtiga intressen, som beröras af en

dylik åtgärd, att den myndighet, som haft att öfvervaka sparbankens

verksamhet, sättes i tillfälle att följa den slutliga afvecklingen af densamma.

Till den i sådant ändamål meddelade bestämmelsen om skyldighet

för sparbank att ofördröjligen för Konungens Befallningshafvande

anmäla ett beslut om sparbankens upplösning har komitén haft så

mycket större anledning, som komitén i sitt förslag åt Konungens Befallningshafvande

inrymt befogenhet att pröfva giltigheten af det beslut,

som blifvit fattadt angående användningen af en befintlig behållning,

äfvensom att tillse, att densamma icke användes för annat eller andra

ändamål än i beslutet afses. Att dessa ändamål enligt förslaget skola

vara välgörande eller allmännyttiga sammanhänger nära med sparbanksrörelsens

egendomliga karakter, hvilken klarare än någonsin framträder

just vid sparbanks upplösning. Likasom nemligen under sparbankens

fortgående verksamhet den vinst, som å rörelsen kunnat uppstå, användts

att främja i första hand sparbankens filantropiska syfte och derefter

andra intressen af allmän art, så bör äfven den slutliga behållningen

af sparbankens verksamhet undandragas enskildes förfogande. I sjelfva

70

verket kan icke heller någon enskild person framställa rätteligen grundade

anspråk på andel i nämnda behållning. Denna är emellertid icke

att anse som herrelöst gods, utan skall erhålla sin användning i enlighet

med det syfte, som en gång kallat sparbanken till lif och fortfarande

bör främjas.

Då det är af vigt, att beslutet om behållningens användande står

i öfverensstämmelse med lagens derutinnan meddelade föreskrift, har

för skyddande tillika af det allmännas rätt komitén funnit nödigt föreslå,

att detsamma underställes Konungens Befallningshafvandes pröfning.

För att afvecklingen af den upplösta sparbankens affärer må bringas

till slut utan allt för stort dröjsmål, har komitén föreslagit rätt för

sparbank att söka årsstämning å okände borgenärer.

32 §.

Den rätt till talan mot Konungens Befallningshafvandes beslut,

som i § 8 af förordningen den 1 Oktober 1875 tillerkännes sparbank,

har till följd af den städning Konungens Befallningshafvande

enligt komiténs förslag intager till sparbankens förvaltare måst utvidgas

till att jemväl omfatta beslut, som beröra andra frågor än dem om sparbanks

utredning och vinstens användande.

33 §.

Då penningeinrättning, hvilken, ehuru den drifver sparbanksrörelse,

icke aktat nödigt att bereda sin verksamhet det offentliga erkännande

och den garanti, som ligga i en fastställelse af dess reglemente i enlighet

med gällande lag, icke kan annorlunda anses än såsom ett enskildt

företag, bör, såsom komitén förut haft tillfälle att framhålla, personlig

ansvarighet drabba en hvar, som å dylik inrättnings vägnar ingår

förbindelser. Paragrafens föreskrifter äro för öfrigt affattade i öfverensstämmelse

med 13 8 i Kongl. Förordningen angående aktiebolag den

6 Oktober 1848.

Beträffande slutligen de öfvergångsstadganden, som i lagförslagets

slutstycke meddelats, vill komitén erinra, hurusom under en tid af ett

71

år från det en blifvande sparbankslag trädt i kraft nuvarande sparbanker

torde utan olägenhet medhinna att vidtaga de ändringar i sina

reglementen, som erfordras att bringa dessa i öfverensstämmelse med

den nya lagen. Likaledes torde en frist af fem år sätta sparbank, som

för närvarande saknar en kassareserv med den af komitén föreslagna

omfattning, i stånd att utan några rubbningar i sin verksamhet verkställa

för ändamålet erforderlig omplacering af en del utaf sina tillgångar.

Hurusom den nya lagen icke bör verka rubbning af rättighet,

som stiftare af nuvarande sparbanker eller andra enligt äldre reglemente

eller eljest gjordt förbehåll betingat sig att återbekomma tillskjuten

fond eller att derå njuta ränta, samt huru nuvarande sparbank,

så framt dess reglemente icke annorlunda stadgar, ej är skyldig att

bereda sig grundfond eller att underkasta sig föreskrifterna i förslagets

19 §, är redan förut omtaladt.

Gjordt förbehåll om rätt till andel i den vinst, som å sparbanks

rörelse kan uppstå, eger deremot icke fortfarande giltighet, hvadan

sparbank, der sådant förbehåll skett, måste i detta afseende vidtaga

ändring i sitt reglemente, så vidt sparbanken fortfarande vill anses

såsom sådan enligt den nya lagen.

Då såväl den norska som den danska sparbankslagstiftningen synes

vara af särskilt intresse vid fråga om eu förändrad sparbankslags tutning

för vårt land, har komitén ansett lämpligt att såsom särskilda

bilagor till dess betänkande låta aftrycka Lov om Sparbanker den 6

Juli 1887 och Lov om Spare- og Laanekasser den 28 Maj 1880.

72

II.

Då komitén härefter öfvergår till frågan om förändrad lagstiftning

för låneinrättningar, hvilka icke äro att hänföra till sparbanker, men

ändock, utan att vara försedda med reglemente, som blifvit af Kongl.

Maj:t faststäldt, drifva sparbanks- eller sparkasserörelse, bar komitén

att tillse, hvilka låneinrättningar rätteligen falla inom det komitén uti

ifrågavarande afseende gifna nådiga uppdrag.

Bankirbolag, som utöfva sin näring under så beskaffad firma, som

i 9 § 2 mom. af lagen angående handelsregister, firma och prokura den

13 Juli 1887 föreskrifves, lära ingalunda, äfven för den händelse de bedrifva

sparbanks- eller sparkasserörelse, kunna inbegripas under låneinrättningar

af förevarande beskaffenhet. Icke heller torde till sådana

inrättningar lämpligen kunna eller böra hänföras vid bruksegendomar

eller fabriker förekommande sparkassor, hvari arbetarne få insätta sina

besparingar, men hvilka icke i enahanda syfte stå öppna för allmänheten.

Deremot torde tvifvelsmål icke råda derom att ju de befintliga solidariska

folkbankerna, hvilka alla i ganska stor utsträckning bedrifva

sparbanksrörelse, äro att i främsta rummet hänföra till de låneinrättningar,

hvilka den tillämnade lagstiftningen bör omfatta.

Enligt hvad de från Konungens samtlige Befallningshafvande inkomna

svar å komiténs i ämnet gjorda förfrågan utvisa, uppgå de solidariska

folkbankerna i riket till ett antal af nitton och drifva sin verksamhet,

en nemligen Motala folkbank i Östergötlands, fyra nemligen östra

Härads, Eksjö, Grenna och Stengårdshults pastorats folkbanker i Jönköpings,

en nemligen Högsby folkbank i Kalmar, en nemligen Bastads och kringliggande

orters folkbank i Kristianstads, en nemligen Halmstads folkbank

i Hallands, två nemligen Valbo härads och Norra Kinds folkbanker i

Elfsborgs, fyra nemligen Örebro, Hallsbergs, Nora och Fellingsbro folkbanker

i Örebro, två nemligen Folkärna samt Grytnäs och Avesta församlingars

folkbanker i Kopparbergs, en nemligen Hudiksvalls folkbank i

Gefleborgs, en nemligen Sundsvalls folkbank i Vesternorrlands och eu

nemligen Råneå folkbank i Norrbottens län. Fem af dem nemligen

folkbankerna inom Östergötlands och Jönköpings län äro icke försedda

med reglementen, som stadfästats af Konungens Befallningshafvande,

73

hvaremot öfriga fjorton sökt och fått sådan stadfästelse. Grenna folkbank

angifves uttryckligen i reglementet vara grundad å 15 Kap. Handelsbanken

och förordningen den 28 Juni 1798.

Enligt de öfver granskning af de solidariska folkbankernas förvaltning

afgifna, komitén tillhandakomna berättelser, de der alla afse

året 1890, med undantag af revisionsberättelsen angående Grytnäs och

Avesta församlingars folkbank, hvilken berättelse afser året 1889, utgjorde

de å sparkasseräkning innestående medel i

kronor öre.

Motala folkbank...................................... 221,397: 41.

Östra härads » 77,997: 80.

Eksjö » ....................................... 65,700:88.

Grenna » 125,903: 15.

Stengårdshults pastorats » 124,205: 23.

Högsby _ » ..................................... 115,365: 51.

Båstads och kringliggande orters » 192,903:90.

Halmstads » ....................................... 204,655:05.

Valbo härads )> ...................................... 148,954:06.

Norra Kinds » 311,805:17.

Örebro » 2,287,288: 67.

Hallsbergs » ....................................... 332,980:08.

Nora » 43,618: 97.

Fellingsbro » 113,869:71.

Folkärna » 183,777:85.

Grytnäs och Avesta församlingars » 164,020:03.

Hudiksvalls » 135: 94.

Sundsvalls » 402,782: 30.

Råneå » 46,495: 37.

5,163,857: 08.

Den äldsta af dessa banker är Örebro folkbank, hvars reglemente

blef af Konungens Befallningshafvande i Örebro län faststäldt den 27

Maj 1867 och sedermera tjenat till förebild vid uppgörande af reglementen

för öfriga solidariska folkbanker.

I reglementet för Örebro folkbank uppgifves den hafva till ändamål

att genom sammanslutning, besparingar och ordentlighet söka bereda

sig och sina delegare kredit och förlag; och stadgas, beträffande bankens

grundfond, att den bildas genom delegarnes på en gång eller efter

hand skeende inbetalningar och, beträffande delegarnes antal, att det

10

74

bör vara minst ett hundra. Rörande deras ansvarighet innehåller reglementet

följande bestämmelser:

Ȥ 5.

Delegare, som i förhållande till gjorda grundfondsinbetalningar

eg a andel i bankens alla tillgångar, skola, en för alla och alla för en,

ansvara för bankens alla förbindelser, såsom närmare bestämmes i § 23.4.

§ 8.

1) Hvarje frivilligt eller tvunget afgående ledamot qvarstår under

ett års tid från utträdandet i solidarisk ansvarighet för de förbindelser,

som banken iklädt sig före hans utträdande.

3) Skulle bankens utredning företagas inom femton månader efter

den i föregående två moment omtalade uppsägning eller inom lika tid

efter delegares frånfälle, vare dock ej sådan delegare eller hans rättsinnehafvare

berättigad att från banken återfå sitt tillgodohafvande derstädes

eller att blifva fri sin ansvarighet för bankens förbindelser förr,

än utredningen blifvit fullbordad.

§ 10.

Delegarne äro förpligtade:

3) Att solidariskt ansvara för fullgörande af bankens alla förbindelser.

23.

Folkbankens skulder bestå af:

4) äfven delegarnes grundfondsandelar hafva, då delegare afgår,

gent emot banken arten af skuldfordringar och utbetalas derför senast

vid förfallotiden (§ 8) kontant samt blifva vid folkbankens upplösning

75

medräknade såsom skulder. Dock; måste grundfondsandelen, om öfriga

tillgångar icke skulle finnas tillräckliga till öfriga skulders betalande,

anses såsom en på affären vågad insats, som först i andra rummet

återgäldas. Aro grundfondsandelarne vid en sådan liqvidation olika

stora, och ej hela deras belopp, utan blott en del deraf, gått förloradt,

så drabbas de i förhållande till inbördes storlek af den gemensamma

förlusten.

§ 31.

2) Säkerheten för bankens skulder, såvida de ej till fullo betäckas

af den kontanta kassan, bankens fordringar, reservfonden, delegames

tillgodohafvande och öfriga bankens tillgångar, hvilar ytterst på delegarnes

solidariska ansvarighet i den ordning lag stadgar.»

Enligt ofvan åberopade reglemente äro den närmare tillsynen och

förvaltningen öfverlemnade åt en styrelse, som utses af delegarne, församlade

å bankstämma.

Om således otvifvelaktigt är, att samtliga ofvan omförmälda solidariska

folkbanker böra utgöra föremål för den lagstiftning, hvartill

komitén har att utarbeta förslag, möta dock svårigheter vid besvarandet

af frågan, huruvida enahanda förhållande gäller de solidariska folkbanker

eller med dem jemförliga solidariska låneinrättningar, hvilka hädanefter

kunna uppstå.

För utredande af denna fråga torde det vara nödigt att undersöka,

till hvilken kategori af bolag eller, såsom det i danskt lagspråk heter,

intressentskap de solidariska folkbankerna enligt gällande svensk lagstiftning

rätteligen äro att hänföra.

I 15 kap. Handelsbanken stadgas att, om bolag lägges för att

drifva handel, skola bolagsmännen vara skyldiga att, en för alla och

alla för en, svara till den handel, som för bolaget slutes. Denna solidariska

ansvarighet kan, så vidt angår bolagets borgenärers rätt, icke

inskränkas genom inbördes aftal mellan bolagsmännen. Omtvistadt är,

hvilka arter af bolag rätteligen äro att- inbegripa under ifrågavarande i 15

kap. Handelsbalken omförmälda bolag, hvilka i lagen angående handelsregister,

firma och prokura den 13 Juli 1887 benämnas handelsbolag.

76

Visserligen äro, enligt livad allmänt antages, grufvebolag (se 7 kap. i

Grufvestadgan den 16 Maj 1884) icke att hänföra till handelsbolag;

men med undantag af dessa och möjligen andra i den ekonomiska lagstiftningen

omförmälda associationer torde, utan fara för misstag, handelsbolagen

kunna sägas inbegripa alla sådana bolag, livilka hafva till

ändamål att genom handel, fabriksrörelse eller annan näringsverksamhet

bereda sig och sina delegare ekonomisk fördel och vinst. Att till sådan

näringsverksamhet böra hänföras penningehandel och bankrörelse, framgår

oförtydbart af gällande lagstiftning. Förordningen angående handelsböcker

och handelsräkningar den 4 Maj 1855 stadgar uttryckligen

i 1 §, att en hvar, som i den ordning, särskilda författningar innehålla,

gjort till sitt yrke att idka handel såsom näring, ehvad det är

enskild man eller bolag, skall vara pligtig att föra ordentliga handelsböcker,

och i 2 §, att under stadgandet i 1 § inbegripas de, som drifva

penningehandel och bankrörelse. Då i § 33 af kungörelsen angående

enskilda banker med rätt att utgifva egna banksedlar den 12 Juni 1874

bankbolag förbjudes att drifva handel med annat än guld och sifver,

in och utrikes vexlar samt räntebärande papper, och 15 § i lagen angående

bankaktiebolag den 19 November 1886 stadgar enahanda förbud

för bankaktiebolag, bekräftas än ytterligare genom de uttryck, hvari

nämnda förbud meddelats, att enligt svensk lagstiftning penninge- och

bankrörelse är att anse som handelsrörelse.

Då nu de solidariska folkbankerna lika med de sedelutgifvande

bankerna och bankaktiebolagen mottaga penningar på deposition samt

upp- och afskrifningsräkning, bevilja kassakreditiv, diskontera vexlar

och drifva annan bankrörelse, jemte det de på sparkasseräkning mottaga

sparinsatser, anser sig komitén kunna med fog uttala den åsigt,

att ifrågavarande folkbanker till sin rättsliga beskaffenhet äro verkliga

handelsbolag.

Emot nämnda åsigt kan den invändning göras, att, då ofvan åberopade

lag angående handelsregister m. in. den 13 Juli 1887 i 8 §

omförmäler handelsbolag i motsättning till aktiebolag och annat med

särskild styrelse försedt bolag, samt de solidariska folkbankerna alla hafva

särskild styrelse, dessa banker icke kunna betraktas som handelsbolag.

Härvid är dock att märka, att omförmälda motsättning tillkommit

endast i ändamål att hvad angår bolag, som äro försedda med särskild

styrelse, lägga skyldigheten att till handelsregistret göra föreskrifven

anmälan å styrelsen, hvaremot i handelsbolag hvarje bolagsman har att

ansvara för anmälningsskyldighetens fullgörande. I 9 § deremot skiljer

77

lagstiftaren mellan handelsbolag, aktiebolag och rörelse, som idkas af

flera personer i bolag under annan form än handels- och aktiebolag.

Till någon af berörda tre kategorier måste de solidariska folkbankerna

vara att hänföra, och den omständighet att deras delegare lika med

delegare i handelsbolag äro, en för alla och alla för en, ansvarige för

bolagens förbindelser, måste utgöra hinder för att räkna dem till annan

kategori än handelsbolagens.

Vidare bör icke heller förbises, att lagstiftaren icke kan eller får

antagas hafva vid utfärdande af lagen den 13 Juli 1887 afsett annat

än att meddela bestämmelser af formel beskaffenhet, således ingalunda

att åstadkomma ändring i den för vårt land gällande materiella

bolagsrätt.

Den omständighet att lagstiftaren synes hafva antagit, att ett

handelsbolag icke är eller kan vara försedt med särskild styrelse,

utgör således ingalunda något bevis derför att de solidariska folkbankerna,

som hafva särskild styrelse, just af den anledning enligt

gällande materiell rätt icke böra räknas till handelsbolagen. Enda lagliga

verkan af ofvanförmälda i 8 § af lagen den 13 Juli 1887 gjorda

motsättning mellan handelsbolag och med särskild styrelse försedt bolag

måste, hvad angår solidarisk folkbank, blifva den, att icke den enskilde

delegaren i sådan bank, utan allenast dess styrelse ansvarar för

fullgörande af skyldigheten att göra föreskrifven anmälan till handelsregistret.

En annan följd deraf att solidarisk folkbank har särskild styrelse

är naturligtvis den att, i olikhet med hvad i allmänhet gäller om hvarje

särskild delegares i handelsbolag befogenhet att ingå för bolaget och

samtlige bolagsmännen bindande aftal och förpligtelser, de enskilde delegarne

i folkbank äro alldeles uteslutna från sådan befogenhet, enär

de uppdragit åt styrelsen att ensam och uteslutande förvalta folkbankens

angelägenheter.

Anmärkta olikhet har dock i väsentlig mån förminskats genom

lagen angående tillägg till 15 kap. Handelsbalken den 13 Juli 1887,

hvilken lag innehåller, att om delegare i bolag, hvarom i 15 kapitlet

Handelsbalken sägs, sins emellan öfverenskommit, att endast någon eller

några af dem eller endast några eller alla i förening må handla å bolagets

vägnar, och någon, med vetskap derom, sluter aftal med bolagsman,

som icke är behörig att för bolaget handla, det aftal icke skall

vara för bolaget bindande. Sammanhållen med lagen angående handelsregister

in. in. jemväl af den 13 Juli 1887 innebär förstnämnda lag en

rättslig möjlighet äfven för ett bolag, som i strängaste mening är att

78

anse som handelsbolag, att icke allenast skapa en art af särskild styrelse

för bolaget, utan äfven att utestänga eu eller flera af bolagsmännen

från befogenhet att ingå för bolaget och samtlige bolagsmännen

bindande aftal och förpligtelser.

På sätt ofvan är nämndt, äro de flesta af de i vårt land befintliga

folkbanker försedda med reglementen, som uppå vederbörandes

ansökning blifvit af Konungens Befallningshafvande faststälda. Det

synes emellertid komitén, som dylika reglementen icke bort göras till

föremål för Konungens Befallningshafvandes pröfning och fastställelse.

Då den borgerliga lagen innehåller de rättsnormer, hvilka i allmänhet

böra tjena solidariska bolag, ehvad de drifva bank- eller annan handelsrörelse,

till efterrättelse, så lära med gällande lagstiftning folkbanker

med solidarisk ansvarighet för delegarne icke hafva af nöden att

söka Konungens vederbörande Befallningshafvandes fastställelse å de

af delegarne antagna bolagsordningar, än mindre kunna anses skyldiga

att underkasta sig de förändringar, hvilka Konungens Befallningshafvande

vid pröfning af sådana ordningar kunde finna lämpligt att deri

meddela. Då så är, torde det ej heller vara i sin ordning att, i fall

solidarisk folkbank vare sig af en eller annan anledning begär administrationens

fastställelse å antagen bolagsordning, meddela dylik fastställelse.

Sådant vore att göra företagande af en embetsåtgärd beroende

icke af lag, utan af enskildas godtycke.

Komiténs åsigt att stadgar för solidarisk folkbank icke böra af

administrationen pröfvas och fastställas synes nu mera hyllas af regeringen.

Sedan nemligen interimsstyrelsen för ett tillämnadt bolag,

benämndt Kopparbergs folkbank, hos Konungens Befallningshafvande i

Örebro län anhållit om fastställelse af ingifna, vid konstituerande bolagsstämma

den 22 November 1884 antagna stadgar för nämnda bolag;

men Konungens Befallningshafvande genom resolution den 27 påföljande

December, på skäl här ofvan antydts, förklarat berörda ansökning icke till

någon Konungens Befallningshafvandes vidare åtgärd föranleda; så har,

uppå besvär af interimsstyrelsen, Kongl. Maj: t den 13 Juni 1890 icke

funnit skäl att göra ändring i Konungens Befallningshafvandes öfverklagade

resolution.

Förhåller det sig nu så, att, på sätt komitén sökt visa, solidarisk

folkbank, trots det inom viss gräns obestämda och vexlande antalet af

delegare och deraf härflytande ökning eller minskning i bolagskapitalet

eller grundfonden och trots det att solidarisk folkbank är försedd med

särskild styrelse, likväl med afseende å den ansvarighet in solidum,

som till följd af den rörelse, banken bedrifver, enligt lag åligger del

-

79

egarne och jemväl i reglemente blifvit dem uttryckligen ålagd, måste

till sitt rättsliga väsende betraktas som ett handelsbolag, så leder omförmälda

förhållande med nödvändighet till följande slutsats: enär lagen

angående handelsregister, firma och prokura den 13 Juli 1887 stadgar

i 9 § 2 mom. att firma för handelsbolag skall, då icke alla bolagsmännen

äro i firman angifna, innehålla namnet å minst en af dem med

tillägg, som antyder att flera bolagsmän finnas, och i 34 § 2 stycket,

att firma för någon näring, som utöfvades då lagen från och med

den 1 Januari 1888 trädde i kraft, väl finge, ändå att den icke

vore så beskaffad, som i 9 § föreskrefves, intagas i handelsregistret,

men endast under förutsättning, att den brukats före lagens utfärdande;

så lärer bankbolag af ifrågavarande art efter sistberörda tid icke med

utsigt att få sin firma registrerad kunna, om lagen rätt tolkas och

tillämpas, gifva sig namnet folkbank eller antaga annan firma än sådan,

som innehåller namnet å minst en af bolagsmännen med ett tilllägg,

antydande tillvaron af flera bolagsmän.

Nu torde det emellertid vara uppenbart, att ett bolag, som uppträder

såsom ett handelsbolag under personfirma och saknar offentlig

myndighets stadfästelse å sin bolagsordning, icke kan tillvinna sig det

förtroende af allmänheten, som erfordras för drifvande af sparkasserörelse.

Skulle emellertid icke förty, såsom skett i fråga om Hudiksvalls

folkbank, hvilken tillkommit efter det gällande lag angående firma m. m.

trädt i kraft, vederbörande myndighet, med förbiseende af föreskrifterna

i 9 § 2 mom. af åberopade lag, medgifva registrering af folkbanks

eller dylik låneinrättnings firma eller förekommer i firman ordet folkbank

eller sparkassa, anser komitén sådan penningeinrättning lämpligen

böra innefattas under den tillämnade lagstiftningen.

Med den åsigt komitén hyser att de solidariska folkbankerna till

sin rättsliga natur äro att anse som handelsbolag och derföre underkastade

de rättsnormer, som allmänna lagstiftningen angående nämnda

bolag innehåller, finner dock komitén ifrågavarande banker icke böra

göras till föremål för särskild lagstiftning i vidsträcktare mån eller i annan

syftning, än att man sörjer derför att, der solidarisk folkbank jemte

vanlig bankrörelse idkar sparkasserörelse, iusättames rätt varder i möjligaste

måtto betryggad. Detta torde kunna ske derigenom, att sådan

folkbank beträffande hela dess rörelse underkastas tillsyn af Konungens

Befallningshafvande i ungefär samma utsträckning som sparbank. Sådan

tillsyn är också anordnad i det af komitén utarbetade förslag till lag

angående tillsyn å vissa bolag, hvilka idka penningerörelse med sådan

inlåning, som sparbank bedrifver. Bestämmelserna i detta lagförslag

80

äro så affattade, att hvarje redan inrättad eller blifvande solidarisk folkbank

eller dermed likstäld penningeinrättning, bland hvars rörelsegrenar

ingår sådan inlåning, som sparbank bedrifver, är underkastad ifrågavarande

tillsyn utan hänsyn dertill om dess bolagsordning blifver stadfästad

af Konungens Befallningshafvande och dess firma i handelsregistret

införd, eller icke.

Enligt § 11 i gällande förordning angående sparbanker den 1 Oktober

1875 afses med sparbank i samma författning icke sådan inrättning

för penningars mottagande eller upplåning, hvarest rätt till vinstutdelning

blifvit stiftarne eller deras rätt sinne häfvare förbehållen, utan

skall i fråga om sådan inrättning och delegarnes ansvarighet för der

insatta medel vara tillämpligt hvad i allmänhet enligt lag gäller; dock

att, derest rörelsen drifves under benämningen sparbank, vissa af de i

förordningen gifna bestämmelser skola i afseende å den rörelse lända

till efterrättelse.

Flera sådana inrättningar finnas ock i riket, dock icke till något

betydande antal. För alla dessa hafva, så vidt komitén kunnat utröna,

Konungens Befallningshafvande faststält reglementen, och falla de obestridligen

inom området för komiténs uppdrag.

Den framtida uppkomsten af låneinrättningar af förenämnda art

under benämning af sparbank varder dock rättsligen omöjliggjord, derest

komiténs förslag till lag angående sparbanker erhåller kraft af lag.

Nämnda förslag innehåller nemligen i 4 § 2 stycket det stadgande, att,

der icke Konungen annorlunda förordnat, annan penningeinrättning än

sådan, för hvilken Konungens Befallningshafvande enligt lagen stadfäst

reglemente, icke må drifva sin rörelse under benämning af sparbank

samt att öfverträdelse af detta förbud hör under allmänt åtal och straffas

med böter, minst femtio kronor; och enär den föreskrifna lagen icke

tillstädj er vinstutdelning, måste Konungens Befallningshafvande vägra

sökt stadfästelse å hvarje sparbanksreglemente, i hvilken sådan utdelning

blifvit förbehållen.

Hvad åter angår redan befintliga låneinrättningar af ifrågavarande

beskaffenhet, så, enär nyss åberopade förbud i lagförslaget är ovilkorligt

och således jemväl afser dem, varda äfven de lagligen förhindrade att,

sedan den föreslagna lagen träd! i kraft, fortsätta sin verksamhet med

bibehållande af benämningen sparbank.

Deras stiftare och desses rättsinnehafvare hafva nemligen icke andra

utvägar än att antingen, om de vilja för låneinrättningen bevara namnet

81

sparbank, afstå från allt anspråk å delaktighet i vinsten och vid ansökning

om Konungens Befallningshafvandes stadfästelse å reglementet

medgifva uteslutande derifrån af hvarje på delaktighet i vinst syftande

bestämmelse eller ock, om de fortfarande vilja njuta vinst å sin rörelse,

gifva låneinrättningen annat namn än .sparbank. I senare fallet skulle

den lag, hvarom nu är fråga, å inrättningen ega tillämpning.

Slutstycket eller öfvergångsstadgandet i lagförslaget angående sparbanker

innehåller, att den blifvande lagen icke får verka inskränkning

i rätt, som enligt äldre reglemente eller eljest gjordt förbehåll kan tillkomma

sparbanks stiftare eller andra att återbekomma tillskjuten fond

eller att derå njuta ränta. Således, om än enligt 18 § i lagförslaget

förbehåll om tillgodonjutande af ränta å grundfond, som för bildande

af ny sparbank i enlighet med den blifvande lagen tillskjutes, på

grund af förut andragna motiv icke får göras, möter dock icke hinder

för fastställande af nytt reglemente, i hvilket, till följd af ett i

äldre reglemente eller eljest gjordt förbehåll, fortfarande rättighet att

å tillskjuten fond njuta ränta, ej öfverstigande den lagliga, varder

stiftare eller andra tillförsäkrad.

Endast i den händelse, att förbehållet afser större vinst än laglig

ränta å grundfond, kan tillämnad låneinrättning hänföras till den kategori

af sådana inrättningar, som åsyfta att bereda stiftarne eller deras

rättsinnehafvare vinst af rörelsen och derföre icke få drifva sin rörelse

under benämning af sparbank.

Såsom ofvan nämndes, står det de sparbanksstiftare och deras rättsinnehafvare,

hvilka vilja fortsätta förut under benämningen sparbank

idkad rörelse, men icke afstå från vinst å densamma, öppet att utbyta

det förut begagnade namnet sparbank mot t. ex. namnet sparkassa

eller annan dylik benämning. I fråga om verkningarna af en sådan

namnförändring anser sig komitén böra uttala sin åsigt.

Både enligt gällande förordning angående sparbanker och enligt

lagförslaget karakteriseras rättsförhållandet mellan insättare i och förvaltare

af sparbanksinrättning, som icke har till syftemål att bereda

stiftarne eller deras rättsinnehafvare vinst, såsom ett rättsförhållande

mellan hufvudmän och sysslomän, men den sparbanksförvaltare sålunda

tillförsäkrade lindrigare ansvarighet för dem till förräntande anförtrodda

medel tillkommer ingalunda ledarne och intressenterna i sådan låneinrättning,

som omförmäles i § 11 af gällande förordning angående sparbanker.

Det heter der uttryckligen, att i fråga om sådan inrättning och

delegarnes ansvarighet för der insatta medel skall vara tillämpligt hvad

i allmänhet enligt lag gäller. År redan enligt gällande lag förhållandet

n

82

sådant beträffande de med beräkning på vinst under antagen benämning

af sparbank tillkomma låneinrättningar, så kan någon ändring i

detta förhållande icke åstadkommas genom ett namnutbyte, utan svara

delegarne i sådant bolag för insatta medel enligt allmän lag.

I fråga om utsigten för låneinrättning af omförmälda beskaffenhet

att vinna registrering af den firma, hvilken den, i utbyte mot benämningen

sparbank, må hafva antagit, hänvisar komitén till hvad här

ofvan i fråga om registrering af solidarisk folkbanks firma blifvit

yttradt.

Det skulle kunna inträffa, att redan,, inrättad sparbank, hvari rätt

till vinstutdelning icke blifvit stiftarn e eller deras rättsinnehafvare förbehållen

och å hvilken således samtliga bestämmelser i den föreslagna

lagen angående sparbanker skulle ega tillämpning, af en eller annan

anledning undandroge sig att inom den i lagens öfvergångsstadgande

bestämda tid af ett år efter lagens trädande i kraft söka stadfästelse

å sitt reglemente, utan föredroge, att, med afläggande af benämningen

sparbank, under annat namn t. ex. sparkassa eller dylikt fortsätta sin

rent sparbanksmessiga verksamhet. Följden deraf skulle naturligtvis

blifva den, att den föreslagna lagen angående sparbanker icke blefve

å sådan sparkasseinrättning tillämplig. Till förebyggande deraf att

dylik inrättning, hvilken enligt gällande lagstiftning är och enligt den

tillämnade borde blifva underkastad deri föreskrifven offentlig tillsyn

och kontroll, komme att alldeles undgå sådan, har komitén i lagförslaget

angående tillsyn å vissa bolag, livilka idka penningerörelse med

sådan inlåning, som sparbank bedrifver, likstält sparkassa med folkbank;

hvadan nämnda lagförslags bestämmelser skulle få gällande kraft

jemväl med afseende å sådana sparkasseinrättningar, som nu äro omförmälda.

Komitén öfvergår härefter till närmare motivering af de bestämmelser,

hvilka förekomma i nyssberörda lagförslag.

1 §•

I denna § angifvas till en början de penningeinrättnmgar, som

falla under lagens bestämmelser. Dessa äro, såsom i de allmänna mo

-

83

tiven redan antydts, bolag, som, utan af Konungen stadfäst reglemente,

under namn af folkbank, eller sparkassa eller eljest under annan firma

än personfirma drifver penningerörelse med sådan inlåning som sparbank.

Genom bestämningen bolag, som drifver penningrörelse, har komitén,

af skäl som förut anförts, velat frånskilja för allmänheten icke

tillgängliga kassor och föreningar, såsom vid vissa bruk inrättade sparkassor

för brukets arbetare, konsumtionsföreningar, s. k. nödhjelps- och

begrafningskassor, som mottaga sparinsatser af sina delegare, med flera

dylika.

Hvad i denna § föreslagits är i öfrigt endast ett lagfästande af det

sätt, hvarpå Konungens Befallningshafvande, åtminstone i Örebro län, som

räknar icke färre än fyra solidariska folkbanker, tillvägagått för öfvande

af tillsyn och kontroll å den sparkasserörelse dylika banker bedrifva.

Konungens bemälde Befallningshafvande har nemligen, ehuru gällande

förordning angående sparbanker icke uttryckligen gifver stöd för nedannämnda

åtgärder, likväl, sedan lagen den 31 December 1888 angående

ändrad lydelse af § 7 i gällande sparbanksförordning utfärdats,

icke allenast årligen förordnat om inspektion af de fyra solidariska

folkbankernas förvaltning, utan äfven låtit inspektionen omfatta dessa

bankers hela rörelse. Vederbörande bankstyrelser hafva utan invändning

underkastat sig icke allenast sjelfva inspektionen, utan äfven den

utsträckning till hela rörelsen, som gifvits åt inspektionen. En sådan

utsträckning har ock varit nödvändig, enär de i dessa folkbanker å

sparkasseräkning och öfriga räkningar insatta medel gemensamt förvaltas

och det således icke kunnat urskiljas, huru influtna sparinsatser

blifvit vid utlåning placerade.

Då slutligen den rörelse, hvilken af ifrågavarande inrättningar bedrifves,

i allmänhet afser enskild vinst, bör enligt komiténs åsigt kostnaden

för den föreslagna inspektionen bestridas af deras egna medel.

2 §•

För att allmänheten må sättas i tillfälle att följa de i lagförslaget

afsedda inrättningars verksamhet, har det synts komitén lämpligt, att

revisionsberättelser tillika med de beslut i fråga om ansvarighet för

styrelsen, som å bolagsstämma fattats, varda på enahanda sätt kungjorda,

som i fråga om sparbankerna föreslagits, äfvensom att inrättningens

styrelse förpligtas att afgifva statistisk redogörelse för inrättningens

verksamhet.

84

Enahanda skäl, som föranledt komitén att i sitt förslag till lag angående

sparbanker inrymma befogenhet för Konungens Befallningshafvande

att, der så aktas nödigt, meddela föreskrifter i fråga om bokföringen

och att medelst föreläggande af vite gifva sina framställningar tillbörligt

eftertryck, hafva vidare synts komitén tala för att Konungens Befallningshafvande

må ega liknande befogenhet gent emot de penningeinrättningar,

hvarom här är fråga.

3 §•

Reglementena för de solidariska folkbankerna bestämma i allmänhet att,

så snart banken förlorat sin reservfond och tio procent af sin grundfond,

banken bör upphöra med sin verksamhet. Ehuru det visserligen kan förutsättas,

att folkbankerna, dertill manade af omtanken om eget bästa, frivilligt

skola ställa sig denna föreskrift till efterrättelse, kräfva likväl så

väl det förhållande, att dessa bankers grundfond i regeln icke uppgår till

något betydande belopp, som ock hänsynen till deras intressen, som i

samma banker hafva medel innestående å sparkasseräkning, att Konungens

Befallningshafvande tillerkännes rätt att då dylika penningeinrättningar

råkat på obestånd förordna om deras ställande under utredning. Det har

dock synts komitén icke böra tillåtas Konungens Befallningshafvande att

taga ifrågavarande steg, förrän grundad anledning finnes antaga, att

förlusten omfattar hela reservfonden och minst en femtedel af grundfonden.

Skälet till komiténs förslag att arfvode till det ombud, som af

Konungens Befallningshafvande utses att deltaga i utredningen af bolagets

verksamhet, skall utgå af bolagets tillgångar och icke af allmänna

medel, är detsamma, som föranledt bestämmelsen i lagförslagets

1 § i fråga om godtgörelse till det ombud, som efter Konungens Befallningshafvandes

förordnande verkställer inspektion af ifrågavarande

penningeinrättningars förvaltning.

4 §•

Komitén har ansett lämpligt och rigtigt att gifva de penningeinrättningar,

hvarom i detta förslag är fråga, enahanda rätt till talan

emot Konungens Befallningshafvandes beslut, som i 31 § af komiténs

förslag till lag angående sparbanker blifvit dessa medgifven.

BILAGOR.

Lov

om Sparebanker.

Vi OSCAR, af Guds Naade Konge til Norge og Sverige, de Gothers

og Venders,

Gjpre vitterligt: Åt Os er blefven förelagt det nu forsamlede

ordentlige Storthings Beslutning af 4de Juli dette Aar, saalydende:

§ 1. Ved Sparebank forstaaes i denne Lov en Pengeindretning,

livis Plan er offentlig stadfaestet, og som modtager Indskud med Formaal

åt gj0re dem frugtbringende.

§ 2. Stadfästelse som i § 1 naevnt meddeles af Kongen og kun

under f0lgende Betingelser:

a. Indretningen maa vaire sikret et Grundfond af mindst Kr. 2 000,oo.

Grundfondet kan tilbagebetales Bidragsyderne, saafremt Planen

derom indeholder udtrykkelig Bestemmelse, men f0rst efteråt, Indretningen

af Overskudet af sin Virksomhed bar samlet et eget

Fond af mindst samme St0rrelse og mindst udgjorende en Tiendepart

af Bel0bet af Indretningens Forpligtelser.

b. Planen maa ikke tilsige Stiftere, Garanter eller Interessenter Andel

i Udbytte eller Overskud. Der kan forbeholdes Bidragsydere til

Grundfondet indtil 4 pCt. Rcnte aarlig af deres Bidrag fra Bankens

Stiftelse af; men denne Rento tilberegnes og udbetales dem kun

under de i Litr. a for Bidragenes Pilbåge!) etaling angivne Betingelser.

c. Overskuddet af Indretningens Virksomhed tilfalder Grundfondet.

Kun forsaavidt dette — i Tilfselde efter Fradrag af erlagte Bidrag

med Renter deraf — överstiger en Tiendepart af Bel0bet af Indretningens

Forpligtelser, kan det overskydende eller en Del deraf

efter Planens mermere Bestemmelse besluttes anvendt til almennyttigo

0iemed.

88

d. l0vrigt maa Planen indeholde saadanne Bestennnelser, som findes

forn0dne for en hensigtssvarende og tilstrsekkelig kontrolleret

Virksomhed, herunder specielt Förskrifter om Sammensmtning og

Valg af Förständer- eller Reprmsentantskab og om en betryggende

Revisionsordning. Planer af saadant Indhold, åt Afgång blandt

Forstandere eller Reprmsentanter erstattes ved de filbågestaaendes

Selvsupplering, maa ikke stadfestes.

§ 3. De i § 2 Litr. c. omhandlede Forskrifter skal efter Forl0bet

af 5 Aar fra denne Lovs Ikrafttrasden ogsaa gjmlde heldre Sparebanker,

forsaavidt de ikke allerede för maatte vasre optagne i disses Planer.

Inden samme Tidsrum maa seldre Sparebankers Planer forandres i Overensstemmelse

med § 2 Litr. d sidste Punktum, forsaavidt de indeholder

Bestemmelser om Forstanderskabets Selvsupplering. Forpvrigt gjaslder

de i nsevnte § omhandlede Förskrifter ikke feldre Sparebanker, uden

forsaavidt de er optagne i Planerne.

§ 4. Beslutning om Förändring i en Sparebanks Plan eller om

en Sparebanks Ophsevelse bliver först gyldig, naar den bifaldes af

Kongen.

§ 5. Den for vedkommende Sparebank til enbver Tid gjmldende

Plan skal tilligemed naervmrende Lov indtages i eller vedhasftes enhver

Sparebankbog.

§ 6. Enbver Sparebanks Förständer- eller Reprmsentantskab har

hvert Aar inden sin Midte åt vaälge 3 udenfor Bankens Direktion og

Revision staaende Msend, der har til ubestemte Tider åt gjennemgaa

Bankens Boger og Vmrdipapirer samt åt efterse dens Kassebeholdniug.

Herover fpres Protokol til Foreleeggelse for Förständer- eller Repraesentantskabet.

§ 7. En Sparebanks Direktorer eller Kasserer maa ikke antages

som Kautionister eller Endossenter for nye Laan i Banken og som

Laantagere kun mod Pant i fast Eiendom eller deponerede Vasrdipapirer.

Det tilbudte Pant eller Depositum maa af det i förrige § foreskrevne

Udvalg godkjendes som fuldt betryggende, forinden Laan kan tilstaaes.

§ 8. Belober eu Sparebanks samlede Forvaltningskapital sig til

Kr. 20 000,oo eller derover, skal mindst Vio af samme, eller forsaavidt

Bankens Grundfond ikke har naaet denne StOrrelse, Fondets Belob

vrnre anbragte i let realisable Vmrdipapirer som Aktier i Norges Bank,

Stats-, Hypothekbanks- eller Kommuneobligationer. Skulde Forholdene

nodvendiggjore hel eller delvis Realisation af disse Vaerdipapirer, skal

deres oven bestemte Forhold til Forvaltningskapitalen soges gjenoprettet

snarest og senest inden 1 Aar. Saafremt Finantsdepartementet Under,

89

åt extraordinäre Omstam digheder — saasom eu st0rre Krise eller lignende

— taler for yderligere Udsmttelse, kan det tilstaa saadan.

§ 9. Mere end % af en Sparebanks Forvaltningskapital maa ikke

udlaanes mod Vexler o g Vexelobligationer uden fuldt betryggende

Sikkerhed i fast Eiendom.

§ 10. Sparebankerne skal vaere berettigede til åt beregne Renten

af udlaante Kapitaler forskudsvis for hvert Halvaar uden hinder af den

lovbestemte Rentefod.

§ 11. Naar Gjaeldsbreve pantssettes til en Sparebank og ikke indlpses

til bestemt Tid, skal Sparebanken vasre berettiget til, uden retslig

Forf0ining mod den, som har pantsat Gjaeldsbrevene, åt spge sin Betaling

efter disses Indhold.

§ 12. I Mangel af Betaling til bestemt Tid af Laan mod Pant i

fast Eiendom eller Renter af saadanne har en Sparebank Adgang til

efter 6 Ugers forud givet Varsel i Kundgj0relsestidenden og paafblgende

Kundgjprelse overensstemmende med Lovgivningen om Tvangsauktioner,

åt lade Pantet bortsaslge ved offentlig Auktion uden foregaaende Indkaldelse

til Forligelseskommission, Lovmaal og Dom.

§ 13. Finantsdepartementet afsiger Decision i de en Sparebank

vedkommende Sp0rgsmaal, som i saadan Hensigt af dens Decisionsmyndighed

forelsegges det.

§ 14. Finantsdepartementet fprer al den Kontrol med Sparebankernes

Forretningsfprsel, som det finder fornpden. Til den Ende har

Sparebankernes Styrelser inden 1 Maaned, efteråt Regnskabeme er

deciderede, åt indsende til Departementet et af vedkommende Revision

bekrmftet Uddrag af samme tilligemed mulige Decisioner og de til

Grund for disse liggende Revisionsantegnelser, Besvarelser og Vedtegninger

i Original eller bekrseftet Afskrift. Samtidig indsendes en Fortegnelse

over Direktionens Medlemmer og disses Suppleanter samt over

Medlemmerne af det i § 6 foreskrevne Udvalg.

Enhver Sparebanks Styrelse er forpligtet. til naarsomhelst åt tilstede

Finantsdepartementets dertil Befuldmmgtigede Adgang til alle Sparebankens

Dokumenter og Protokoller samt åt meddele disse eller Departementet

selv enhver Oplysning, som maatte forlanges angaaende

Sparebankens Forhold.

§ 15. Har en Sparebank ikke blot tabt sit Fond, men ogsaa paadraget

sig et saadant Underskud, åt der mangler Dikning for 5 pOt.

af Bankens Forpligtelser, er Finantsdepartementet, naar Underskudet

erkjendes af Sparebankens Styrelse, berettiget til åt standse dens Virksomhed.

Stiller Styrelsen Sikkerhed för Underskudet, og denne god

12

-

90

kjendes af Departementet, bortfalder Standsningen; i modsat Fald

overgives Sparebanken til Konkursbehandning. Erkjender Styrelsen

derimod ikke Underskudet, man Departementet indbringe Sägen för et

Skj0n paa 5 Medlemmer, som eudelig afgjpr, om Underskudet er tilstede

eller ikke. Af Skjpnnets Medlemmer opneevner Departementet de tre

og beskikker den ene af disse til Formand. De to andre Medlemmer

vselges af Sparebankens Styrelse blandt Medlemmerne af andre Sparebankers

Styrelser senest en Maaned, efteråt Styrelsen har modtaget

Departementets Opfordring til åt foretage Valget. Oversiddes denne

Frist, bessetter Departementet bele Skjonnet. Omkostningerne ved

Skjönnets Virksomhed fastsmttes af dette selv med Departementets

Stadfästelse og udredes af Statskassen; dog kan Skjpnnet, hvor dets

Kjendelse gaar Sparebanken imod, paaleegge denne eller dens Styrelse

helt eller delvis åt udrede samme. Gaar Kjendelsen ud paa, åt Underskudet

er tilstede, kan Styrelsen endnu afvmrge Konkursen ved åt ställe

Sikkerhed som ovenfor naevnt.

Saasnart en Sparebanks Styrelse bliver vidende om det i nmrveerende

Paragraf omhandlede Underskud, har den uopholdelig og navnlig,

hvis Underskudet fremgaar af Regnskabet, liden åt afvente Revisionen

åt gjpre Indberetning til Finantsdepartementet.

Efteråt Finantsdepartementet har förlängt Sparebankens Standsning,

og indtil Spprgsmaalet om Underskudet endelig er afgjort, indskrsenkes

Sparebankens Virksomhed til Modtagelse af Renter og Afdrag.

Den ved § 119 i Lov om Konkurs og Konkursboers Behandling

af 6te Juni 1863 lijemlede Ret for Skyldnere i Konkursbo til åt bringe

Fordringer paa Boet i Modregning kommer, hvor det gjmlder en Sparebanks

Bo, ikke til Anvendelse paa Fordringer, der ere erhvervede,

efteråt Finantsdepartementet har förlängt Bankens Standsning, eller efteråt

Banken har indstillet sine Betalinger.

§ 16. Ivongen kan tilbagekalde meddelt Stadffestelse paa en Sparebanks

Plan, naar han dertil finder Grund, saasom naar en Banks Styrelse

overtrteder denne Lovs eller vedkommende Plans Forskrifter,

eller der iövrigt forefindes Misligheder ved Bankens Ledelse eller Forretningsfyrelse.

Forinden saadan Tilbagekaldelse sker, skal Bankens

Styrelse opfordres til åt afgive Erklaering i Sägen inden en af Finantsdepartementet

fastsat, Frist. Tilbagekaldelsen bekjendtgjpres paa Sparebankens

Bekostning i Kundgjorelsestidenden og i den eller de flere

Aviser, som Departementet bestemmer.

§ 17. Tilsidesmtter nogen Sparebanks Styrelse eller Revisorer

nservserende Lovs eller vedkommende Plans Forskrifter, eller undlade

91

de åt efterkomme Decisioneus Kjendelser, kan de skyldige straffes med

B0der, som indtales politiretsvis. Foretagget udtardiges og Beslutning

om Paatale afgives af Finantsdepartementet.

§ 18. Forsaavidt ikke anderledes ovenfor er bestemt, gjselder

nasrvmrende Lov saavel de herefter oprettendes som de allerede bestaaende

Sparebanker, dog saaledes, åt for de sidstes Vedkommende

Bestemmelserne i §§ 8 og 9 fprst krrnves fyldestgjorte efter Forlpbet

af 5 Aar °) fra Lovens lkrafttrmden.

§ 19. liden Stadfästelse af Kongen maa intet herefter oprettendes

Pengeinstitut brnre Navn af Sparebank, Spareskillingsbank eller Sparekasse.

Overtrsedelse heraf straffes med Böder og paatales politiretsvis

efter Företag af Finantsdepartementet.

§ 20. Lov af 20de Juli 1824 angaaende autoriserede Sparebankers

Forrettigheder ssettes herved ud af Kraft.

Thi have Vi antaget og bekrseftet, ligesom Vi herved antage og

bekrtefte denne Beslutning som Lov.

Givet i Kristiania den 6te Juli 1887.

*) Genom Lov den 14 Juni 1890 om Förändring i og Tilseg til Lov om Sparebanker den 6 Juli

1887 har denna tid blifvit bestämd til tio år.

92

Lov

om Spare- og Laanekasser

den 28 Maj 1880.

Vi CHRISTIAN den Niende, osv. G. v.: Rigsdagen har vedtaget

og Vi ved Vört Samty kke stadfaestet f0lgende Lov:

§ 1. Under Indenrigsministeriet ansaettes en Sparekasseinspekt0r,

der udnasvnes af Kongen og l0nnes af Statskassen med den for Kontorchefer

i Indenrigsministeriet fastsatte linning. Paa Reiser oppebaerer

han i Dagpenge 8 Kr. daglig og Befordringsudgifter efter Regning.

Til Medhjselp tillsegges der ham 2,000 Kr. aarlig. I sit Embede staar

han umiddelbart under Indenrigsministeren.

§ 2. De Sparekasser, der herefter oprettes, have forinden de traede

i Virksomhed, og de alt bestaaende Sparekasser senest 3 Maaneder

efter denne Lovs Ikrafttreeden, åt indsende et Exemplar af deres Vedtaegter

til Sparekasseinspekt0ren tilligemed en Opgivelse af de Personer,

der udgj0re Kassens Bestyrelse. — Om senere Forandringer i Vedtasgten

eller i Bestyrelsens Sammensmtning indsendes Meddelelse, inden

1 Maaned efter åt Förändringen er truffen, eller det nye Valg foregaaet.

§ 3. Vedtaegterne, der tilligemed nmrvasrende Lov indf0res i eller

vedhaeftes enhver Sparekassebog, som herefter udfaerdiges, skulle omhandle

f0lgende Punkter:

a. Kassens Bestyrelse, dennes Valg, Supplering, Afskedigelse og

L0nnigsforhold.

b. Plan for Kassens Virksomhed, derunder Bestemmelse om Rente

og Opsigelsesfrist for de indskudte Midler, om disses Anbringelse

og om Overskudet eller Reservefonden.

c. Revision og Decision.

d. Vedtaegtens Förändring.

§ 4. Sparekassernes Regnskab afsluttes hvert Aar den 31 te Marts,

og Regnskabet aflasgges efter et af Indenrigsministeren naermere udf0rt

93

Skema. De af Sparekassens Vaerdipapirer, for hvilke der noteres Kurs

paa B0rsen i Kj0benhavn, opf0res i Regnskabet til de paa Afslutningsdagen

sidst noterede Kj0berkurser, dog forsaavidt det er Obligationer,

efter en Gjennemsnitsberegning af denne Kurs og Kurseme paa de

tilsvarende Dage i de naermest forudgaaende 2 Aar, i hvilke Obligationer^

have vasret i Sparekassens Besiddelse. Henhpre Vaerdipapirerne

ikke blandt dem, der ere Gjenstand for Kursnotering paa Kj0- benhavns B0rs, blive de åt optage i Regnskabet til den formentlige

Vserdi paa Regnskabets Afslutningsdag med Tilfpielse af den Pris, for

hvilken de ere erhvervede. Forsaavidt en Sparekasse har fäste Eiendomme,

opfpres disse til deres formentlige Värdi i Handel og Vandel

med Angivelse af, hvorledes denne er udfunden. Tvivlsomme Fordringer

ansasttes til deres sandsynlige Vaerdi, uerholdelige Fordringer

blive helt åt afskrive. Regnskabet afgives til Revisionen senest tre

Maaneder efter Afslutningsdagen.

§ 5. Det aarlige Regnskab gjennemgaas af Sparekassens Revisorer,

der ikke maa vaere Medlemmer af Bestyrelsen eller vaelges af denne.

De have sirlig åt sammenholde de enkelte Indskyderes Konti med den

i Regnskabet opfprte Hovedsum, åt underkaste Kassens Aktiver og

Passiver en npiagtig Pr0velse og paase, åt Sparekassen er styret i

Overensstemmelse med Vedtaegten. Senest 2 Maaneder efter Regnskabets

Modtagelse skal Revisionen vaere tilendebragt.

§ 6. Hvor Decisionen if0lge Vedtsegten er henlagt til et ved Siden

af Bestyrelsen anordnet sirligt Tilsyn (af Stiftere, Garanter, Interessenter),

blive de af Revisorerne gjorte Udsaettelser åt afgjpre af

dette Tilsyn, i andre Tilfmlde eller hvor Tilsynet indstiller dem dertil,

af Sparekasseinspektören. Vil den paagjaeldende Sparekasses Bestyrelse

ikke underkaste sig Inspekt0rens eller Tilsynets Afgj0relse, bliver Sägen

efter Bestyrelsens Begjaering ved Indenrigsministerens Föranstaltning

åt forelaegge et sagkyndigt Naevn paa fem Medlemmer, hvoraf Indenrigsministeren

vselger de tre og beskikker den ene af disse til Formand.

De to andre Medlemmer vaelges af den paagjacldende Sparekasses

Bestyrelse blandt Bestyrerne for de pvrige Sparekasser senest

en Maaned efter, åt Bestyrelsen har modtaget Indenrigsministerens Opfordring

til åt foretage Valget. Oversiddes denne Frist, besaetter Indenrigsministeren

hele Nrnvnet. Omkostningeme ved Naevnets Virksomhed

fastsaettes i hvert Tilfmlde af Indenrigsministeren og udredes

af Statskassen, dog skal Nmvnet, hvor dets Kjendelse gaar Sparekassen

imod, kunne paalasg-ge denne eller dens Bestyrelse helt eller delvis åt

udrede samme. Naevnets Kjendelse er endelig, dog åt den eller de,

94

hvem der efter Kjendelsens Udfald skulde paahvile noget Pengeansvar,

kunne forlange Spprgsmaalet herom afgjort ved Domstolene under et

Spgsmaal, som vil veere åt anlmgge af Sparekasseinspekt0ren.

§ 7. Selv om der ingen Revisionsudsasttelser er åt forelaegge

Sparekasseinspektpren efter § 6, bliver Regnskabet dog åt indsende til

barn, saasnart det er revideret, og, hvor dette efter § 6 er fornodent,

gjennemgaaet af det der omhandlede Tilsyn. Det paahviler derhos

Sparekasseinspektpren åt skaflfe sig Kundskab om Sparekassernes Virkemaade

og Status ved personlig åt anstille Underspgelser paa Stedet,

under hvilke Bestyrelsen da er pligtig åt meddele enhver Oplysning,

som han förlänger angaaende Sparekassens Forhold. Naar Regnskabet

er afgjort, bliver det med Revisionens Udsasttelser og Decisionens Kjendelser

af Bestyrelsen åt offentliggjpre i den eller de Aviser, som Vedtaegten

dertil har udset, eller som Bestyrelsen, hvis ingen Bcstemmelse

findes i Vedtmgten, anser for egnet dertil. Om samtlige Sparekassers

Virksomhed og Tillstånd afgiver Sparekasseinspektpren en aarlig Indberetning

til Indenrigsministeren, der bestemmer, i hvilket Omfång

samme bliver åt offentliggjpre i Ministerialtidenden.

§ 8. Har en Sparekasse ikke blot tabt sin Reservefond, men ogsaa

paadraget sig et saadant Underskud, åt der mangler Däckning for 5

pCt. af Indskydernes Tilgodehavende, skal Sparekasseinspektpren, naar

Underskudet erkjendes af Sparekassens Bestyrelse, vmre befpiet til åt

standse en saadan Sparekasses Virksomhed. Stiller Bestyrelsen Sikkerhed

for Underskudet og denne godkjendes af Indenrigsministeren, bortfalder

Standsningen, i modsat Fald bliver Sparekassen åt overgive til

Konkursbehandling. Erkjender Bestyrelsen derimod ikke Underskudet,

maa Sparekasseinspektpren indbringe Sägen for det i § 6 omhandlede

Naevn, der da endelig afgjpr, om Underskudet er tilstede eller ikke.

Gaar Kjendelsen i den fprstnsevnte Retning, vil Bestyrelsen dog endnu

kunne undgaa Konkursen ved åt stille Sikkerhed som ovenfor nasvnt.

Saavel i de heromhandlede Tilfselde som, hvor en Sparekasse ellers

kommer under Konkursbehandling, kan Kongen gjennem Justitsministeren

anordne Boets Behandling ved Kommissarier, selv om Betingelserne

i Konkurslovens § 147 ikke ere tilstede.

Saasnart en Sparekasses Bestyrelse bliver vidende om det i naervterende

Paragraf omhandlede Underskud, har den uoplioldelig og navnlig,

hvis Underskudet fremgaar af Aarsregnskabet, uden åt afvente

Revisionen åt gjpre Indberetning derom til Sparekasseinspektpren.

§ 9. Ophprer en Sparekasse med sin Virksomhed, og der i dens

Vedtasgt Intet er foreskrevet om Anvendelsen af det filbåge vasrende

95

Overskud, eller om hvem der beröm har åt trseffe Bestemmelse, tilkommer

det Indenrigsministeren, efter indhentet Förslag fra Kassens

hidtilvaerende Bestyrelse, åt bestemme, til Fordel for hvilke almengavnlige

Formaal i den Kreds, for hvilken Sparekassen er stiftet, Overskudet

bliver åt anvende.

§ 10. De i Lov om Firmaer m. m. af 23de Januar 1862 indeholdte

Bestemmelser om anonyme Selskaber og Foreninger skulle ogsaa

gjaelde med Hensyn til Sparekasser. Dog ere Skole- eller 0re-Sparekasser

fritagne for åt erlaegge Betaling for Registrering af Anmeldelser

efter nmvnte Lovs § 16, forsaavidt de indskrsenke deres Virksomhed

til åt modtage Indskud og indbetale disse til en almindelig Sparekasse.

§ 11. Denne Lov kommer ikke til Anvendelse paa Banker eller

lignende Pengeinstituter, hvorved Deltagelse i Udbytte og Overskud er

forbeholdt Stiftere, Garanter eller Aktionserer, eller som drive Vexelomsastning.

Slige Pengeinstituter maa ikke kalde sig Sparekasser og

kunne ikke ved ipvrigt åt drive deres Forretning eller Dele deraf paa

Sparekassevilkaar opnaa de Begunstigelser, der i Lovgivningen ere tilsagte

Sparekasser.

Herfra gjpres dog Undtagelse for de nu bestaaende Instituter af

den neevnte Art, der i Henhold til den liidtil gjaeldende Lovgivning

tillige drive Sparekassevirksomhed. Naar disse Instituter maatte pnske

åt fortsaette den naevnte Förening af Bank- og Sparekassevirksomhed

under de i naarvaerende Lov givne Forskrifter, skal dette kunne tilstedes

dem saavel for Hovedinstitutet som for de fra dette alt oprettede

Filialer, uden åt de derved miste de liidtil nydte Begunstigelser. De

paagjasldende Instituter have i saa Fald inden 3 Maaneder fra denne

Lovs Ikrafttraeden for Indenrigsministeren åt anmelde, åt de agte åt

fortsaette deres Virksomhed i Overensstemmelse med naervaerende Lov,

og Indenrigsministeren skal da vaere bemyndiget til for 10 Aar ad

Gången åt forlaenge de det vedkommende Institut nu indrpmmede Begunstigelser

tilligemed Itetten til åt fpre Navn af Sparekasse. Ligesom

den omhandlede Forkengelse imidlertid vil vaere åt betinge af, åt det

paagjaeldende Institut vedblivende yder Sparerne en lignende reel Sikkerhed

som den, der for 0ieblikkct fplger af Institutets Vedtaigter, saaledes

skal Indenrigsministeren paa den anden Side vmre bemyndiget

til, undtagelsesvis og efter Omstamdigliederne paa Tid, åt tilstaa de

omspurgte Instituter saadanne Lempelser i Lovens Forskrifter, som

paa Grund af Institutets sonlige Forhold maatte vrnro npdvendige, for

åt samme uden Afbrmk kan fortsaette sin liidtil fprte Virksomhed.

96

§ 12. Undlader nogen Sparekasses Bestyrelse eller Revisorer i

rette Tid åt efterkomme de Forpligtelser, der ere foreskrevne i Vedtsegten

eller i naervaerende Lov, eller som fplge af Decisionens Kjendelser,

skal Indenrigsministeren efter Sparekasseinspektprens Indstilling

kunne paalaegge de Forspmmelige under en daglig eller ugentlig Bpde

åt opfylde deres Pligt. De saaledes ikjendte Bpder inddrives ved Udpantning

og kunne ikke af Bestyrelsen skrives Sparekassen til Last.

Ligesom Sparekassernes Bestyrere ere undergivne Ansvar til Sträf

og Erstatning efter Lovgivningens almindelige Regler for Tab, som de

paafpre Kassen eller Indskyderne med Forsget eller ved pligtstridig Forspmmelse,

saaledes ville de navnlig i Tilfaelde af Sparekassens Fallit

vasre undergivne Ansvar efter Straffelovens § 262, forsaavidt Uordener

af den der naevnte Art med Hensyn til Bogfpring og Regnskabsaflaeggelse

kunne tilregnes dem alle eller enkelte af dem. Undladelse af

den i § 8 foreskrevne Indberetning straffes med Bpder.

§ 13. Denne Lov traeder i Kraft den lste Januar 1881.