SOU 1892:3

Kong! Maj:ts och Rikets Kommersekollegii

och

Kong! Generaltullstyrelsens

Underdåniga Utlåtande

öfver

Tullkomiténs underdåniga betänkande med förslag

till ny tulltaxa.

-»■Q©-*-

STOCKHOLM

Isaac Mabcuh’ Boktr.-Aktiebolaö

1891.

>

Genom nådig remiss den 27 Februari innevarande år har Eders

Kong]. Maj:t infordrat Kommersekollegii och Generaltullstyrelsens gemensamma

underdåniga utlåtande öfver det betänkande med förslag till

4

tulltaxa, som den 24 i samma månad afgifvits af de under den 18 Juni

1888 dertill i nåder förordnade komiterade.

Då med afseende å detta ärendes beskaffenhet Embetsverken ansett,

att före dess slutliga behandling tillfälle borde beredas den allmänhet,

som sådant åstundade, att öfver komiténs betänkande sig yttra,

har, i öfverensstämmelse med af Embetsverken den 28 sistlidne April

fattadt beslut, Kommersekollegium under samme dag dels genom cirkulärskrifvelse

anmodat Eders Kong!. Maj:ts Befallningshafvande i samtliga

länen att på lämpligt sätt bereda dem inom de särskilda länen,

som kunde vara af saken intresserade, tillfälle att om ifrågavarande

betänkande taga kännedom och deröfver sig yttra, samt att med samtliga

afgifna yttranden till Kollegium inkomma före den 1 nästpåföljde

Augusti, dels ock låtit genom tillkännagifvande i Post- och Inrikes Tidningar

meddela, att tryckta exemplar af betänkandet funnes tillgängliga hos

Kollegium, äfvensom att de, som hade något att i saken andraga, borde

med skriftligen affattade yttranden till Kollegium inkomma före sistnämnde

dag; och sedan Embetsverken efter utgången af nyssberörda

tid vid särskilda sammanträden åter förehaft ärendet, få Embetsverken,

med öfverlemnande af de yttranden, som till följd af Kollegii omförmälda

cirkulärskrifvelse och tillkännagifvande till Kollegium inkommit

och till hvilka Embetsverken vid ärendets behandling tagit den hänsyn,

som deras innehåll ansetts påkalla, för egen del i underdånighet anföra

följande.

Vid upprättande af föreliggande förslag till tulltaxa, i afseende

å hvars uppställning och formela beskaffenhet öfverhufvud taget Embetsverken

icke hafva något att erinra, synes komitén i allmänhet hafva

på ett tillfredsställande sätt tillämpat den grundsats, som, jemlikt den

komitén i nåder meddelade instruktion, skolat vara bestämmande för

komiténs förslag. Dock anse Embetsverken, att i fråga om vissa industrialster

tillfyllestgörande skäl icke blifvit förebragta för åsättande af så

höga tullsatser som de af komitén föreslagna. Hänsyn till varans art

och beskaffenhet samt värde har jemväl i ett och annat fall synts

Embetsverken skäligen böra föranleda nedsättning i de föreslagna tullsatserna.

I ännu större utsträckning är, enligt Embetsverkens åsigt,

en sådan åtgärd nödig i afseende å tullsatserna för varor, hvilka karakteriserats

såsom lyxartiklar. Äfven medgifvet att minskning i införseln

af dessa varuslag är önskvärd och att man med hänsyn dertill icke bör

fästa afseende vid den ofördelaktiga inverkan å tullinkomsten, som en

mindre väl afvägd förhöjning af den stadgade införselafgiften kan åstadkomma,

eller de ökade omkostnader för tullbevakning, som kunna blifva

en följd af sådan tullförhöjning, qvarstår dock alltid i fråga om en

mängd hithörande artiklar faran, att en alltför betydande höjning af

tullafgiften åter kallar till lif forna tiders för statskassan menliga och

för den allmänna moralen, särskilt i kust- och gränsorterna, förderfbringande

smugglingsindustri. Väl framgår af betänkandet och den

speciela motiveringen för taxeförslaget, att komitén uppmärksammat

nödvändigheten af att med hänsyn till nyssberörda förhållande tullsatserna

för sistnämnda varuslag icke sättas så högt, som ske borde,

derest hänsyn tages endast till varans värde eller egenskap af öfverflödsartikel

; men komitén har, såvidt Embetsverken kunnat finna, i många

fall icke i erforderlig grad låtit denna synpunkt göra sig gällande.

Visserligen möter det ganska stor svårighet att afgöra, till hvilket belopp

tullsatsen för en vara af ifrågavarande slag bör begränsas med hänsyn

till faran för smuggling, men, enligt Embetsverkens förmenande, kan

icke gerna någon tvekan råda derom, att de af komitén föreslagna

tullsatser för t. ex. sidenväfnader och sidenband, spetsar af silke, gulddragarearbeten

m. fl. varuslag äro, ur berörda synpunkt sedt., alltför höga.

Efter förutskickande af dessa allmänna anmärkningar öfvergå

Embetsverken till redogörelsen för de särskilda ändringar i taxeförslaget,

till hvilka Embetsverken anse skäl föreligga. Då Embetsverken

dervid anse sig böra iakttaga samma ordningsföljd, hvari vederbörande

rubriker i taxeförslaget förekomma, sker detta dels för att göra anmärkningarne

lättare öfverskådliga, dels ock af det skäl, att Embetsverken

någon gång vid en och samme rubrik funnit anledning till anmärkning

ur mer än en synpunkt eller i mer än ett afseende.

Hänvisningen rörande Adresskort torde, derest Embetsverkens förslag

till lydelse af gruppen Papp- och Pappersarbeten antages, böra

lyda sålunda:

Adresskort; se Papp- och Pappersarbeten.

Under rubriken Album eller delar deraf upptager förslaget samma

tullsats som gällande taxa eller 2 kronor per kilogram. Det torde så

mycket mindre kunna antagas hafva undgått komiténs uppmärksamhet,

att denna tullsats är i förhållande till varuvärdet öfverdrifvet hög, som

en af komiténs ledamöter i afgifven reservation uttalat sig för eu nedsättning

af, bland andra tullsatser, äfven den ifrågavarande. Om vid

sådant förhållande dess bibehållande vid nuvarande höga belopp kan

anses skäligen motiveradt af endast den omständighet, att detta belopp

blifvit så nyligen som vid 1888 års riksdag bestämdt, torde kunna dragas

i tvifvelsmål. För sin del tillåta sig Embetsverken uttala den åsigt,

att den före den 1 Juli 1888 för ifrågavarande artikel gällande tullsats

af 1 krona per kilogram icke blott stod i ett lämpligare förhållande till

varans värde, öfverhufvud taget, utan äfven kunde antagas bereda till

-

6

räckligt skydd för det inhemska arbete, som vanligen är å artiklar af

ifrågavarande slag nedlagdt.

För Band föreslår komitén följande tullsatser, nemligen: för silkessammets-

och helsidenband 12 kronor, för halfsidenband 4 kronor och

för band, andra slag, 1 krona 75 öre, allt per kilogram. Då, på sätt

här nedan omförmäles, Embetsverken ansett faran för oloflig införsel

böra föranleda en nedsättning i de af komitén föreslagna tullsatser för

väfnader af hel- och halfsiden från 12 kronor och 4 kronor till 8 kronor

och 3 kronor per kilogram, och då, såsom äfven komitén erinrat, band

af hel- och halfsiden i vår taxa af ålder varit åsätta samma tull som

motsvarande väfnader samt skäl till ändring i detta hänseende icke kan

anses vara för handen, helst sidenband med ännu större lätthet än

sidenväfnader kunna olofligen införas, hemställa Embetsverken, att

tullsatserna måtte bestämmas för band af silkessammet och helsiden

till 8 kronor och för band af halfsiden till 3 kronor, allt per kilogram.

Hvad beträffar tullsatsen för band, andra slag, vore visserligen

icke något att erinra mot dess bestämmande, på sätt komitén föreslagit,

till samma belopp som tullsatsen för ylleväfnader, andra slag, eller

1 krona 75 öre per kilogram, för såvidt. importen omfattade uteslutande

eller åtminstone hufvudsakligen ylle- och linneband, men, jemte band

af nämnda slag, införas äfven ansenliga qvantiteter bomullsband, hvilkas

värde icke står i skäligt förhållande till eu så hög tull utan betingar

en tullsats, mera öfverensstämmande med tullen å bomullsväfnader.

Med afseende härå och då olika tullsatser för å ena sidan ylle- och

linneband samt å andra sidan bomullsband af tulltekuiska skäl icke

kunna förordas, hemställa Embetsverken, att ifrågavarande tullsats måtte

upptagas till 1 krona 30 öre per kilogram, hvilket belopp, särskild! i

betraktande af den omständighet att, enligt förslaget, icke blott, såsom

nu är fallet, vigten af pappersomslag och inlägg utan äfven askarnes

vigt skulle i varans inräknas, måste anses tillräckligt högt.

Under Ben, arbetadt, har tullsatsen för ej specificerade arbeten,

andra slag, höjts från nu gällande 35 öre till 1 krona 20 öre per kilogram,

i sammanhang hvarmed komitén, som till stöd för sitt förslag i

detta hänseende åberopat den föreslagna tullsatsens öfverensstämmelse

med tullsatserna för arbeten, andra slag, af horn och af celluloid, men

funnit en sådan tullsats för hög för knappar af ben, med afseende å

sistnämnda förhållande under Ben, arbetadt, upptagit en särskild rubrik

för knappar med en tullsats af 50 öre per kilogram.

Det anförda skälet för bestämmande af tullen å benarbeten, andra

slag, till det af komitén föreslagna belopp anse Embetsverken ega en

jemförelsevis underordnad betydelse. Någon svårighet att skilja dessa

arbeten från horn- och celluloidarbeten förefinnes nemligen icke. Dessa

senare torde deremot i allmänhet på grund af sin beskaffenhet ega ett

7

i förhållande till vigten icke obetydligt högre värde än de arbeten af

ben, hvarom nu är fråga. Också ansåg Differentialtullkomitén, att en

tullsats af 35 öre per kilogram borde bibehållas för arbetadt ben, andra

slag, oaktadt samma komité föreslog för arbetadt horn, andra slag,

1 krona 20 öre och för arbetad celluloid 1 krona per kilogram. För

sin del finna Embetsverken sig böra hemställa, att tullsatsen för Ben,

arbetadt: ej specificerade arbeten: andra slag icke måtte sättas högre än

60 öre per kilogram, samt, i händelse denna hemställan vinner bifall,

att den af komitén föreslagna särskilda rubriken för knappar af ben

måtte utgå och sistnämnda artikel sålunda fortfarande förtullas på sätt

hittills egt rum.

Enligt komiténs förslag skulle Bladguld och bladsilfver, af hvilka

artiklar för närvarande den förra drager en tull af 2 kronor 35 öre

och den senare endast 1 krona 40 öre per kilogram, sammanföras i

gemensam rubrik. Häremot hafva Embetsverken väl icke något att

erinra, men då i och för sig någon anledning till tullförhöjning för

ifrågavarande artiklar icke föreligger, hemställa Embetsverken, att den

gemensamma tullsatsen måtte upptagas till belopp af endast 2 kronor

per kilogram i stället för det af komitén föreslagna, 2 kronor 50 öre.

Under B or stbindare arbeten torde, med afseende å lydelsen af rubriken

61, orden »med infattning af andra ämnen» i rubriken 62 böra

utbytas mot uttrycket »med annan infattning».

För Bref kuverter och papperspåsar föreslås tullförhöjning från 20

öro till 30 öre per kilogram. Tillräckligt skäl härför torde dock saknas,

då icke någon höjning af tullen å papper blifvit ifrågasatt; och

hemställa Embetsverken vid sådant förhållande, att den nuvarande tullsatsen

måtte bibehållas oförändrad.

Hänvisningen rörande Brodérduk och Stramalj af papper torde,

derest Embetsverkens hemställan om förändrad lydelse af gruppen Pappoch

Pappersarbeten bifalles, böra lyda sålunda-:

Brodérduk och Stramalj:

af papper; hänföras till Papp- och Pappersarbeten, ej specificerade,

andra slag.

Den omständighet, att förhöjda tullsatser föreslagits för åtskilliga

af de till Böcker med inbundet rent eller linieradt papper erforderliga

materialier såsom lärft och skinn, har komitén ansett böra föranleda

en höjning af tullsatsen för nämnda bokbinderialster till 35 öre per

kilogram; men då Embetsverken äro af den åsigt, att, på grund af

den ringa mängd lärft och skinn, som åtgår för dessa arbeten, någon

nämnvärd stegring af materialiernas pris icke kan antagas inträda, och

då dessutom införseln af hit hänförliga artiklar till väsentlig del omfattar

de i allmänhet prisbilliga s. k. notisböckerna, deri papperet —

för hvilket, ingen förändring i tullsats föreslagits — utgör hufvud

-

8

beståndsdelen, anse sig Embetsverken ega skäl att hemställa, det tullsatsen

måtte bibehållas vid nu gällande belopp af 25 öre per kilogram.

Då, enligt hvad i motiven till taxeförslaget uppgifves, Celluloid

bearbetas till, bland annat, äfven tangentskifvor, och då något skäl att

bibehålla tullpligtighet för dessa, under det att tangentskifvor af ben

äro tullfria, icke torde förefinnas, hemställa Embetsverken, att jemväl

de förra måtte få åtnjuta tullfrihet och att för sådant ändamål den

rubrik, som i förslaget är betecknad med nummer 85, måtte erhålla

följande lydelse:

Celluloid:

arbetad:

tangentskifvor samt knifskaft, och ämnen dertill...... fria.

Tillräckligt skäl till att, på sätt komitén föreslagit, höja den så

nyligen som vid 1888 års riksdag bestämda tullsatsen för Cement anse

Embetsverken icke förefinnas och hemställa fördenskull, att densamma

måtte bibehållas vid gällande belopp, 40 öre per 100 kilogram, kärlens

vigt inberäknad.

För Cirklar, Passare och Cirkelbestick, hvilka artiklar enligt gällande

taxa hänföras till matematiska instrumenter, föreslår komitén en

särskild tullsats till belopp af 1 krona 50 öre per kilogram. Denna

tullsats blefve visserligen icke öfverdrifvet hög, för såvidt artikeln

cirkelbestick angår, icke heller i fråga om cirklar och passare af finare

beskaffenhet, men skulle deremot alltför känbart drabba de allmännast

förekommande gröfre, tunga och billiga slagen af dylika instrumenter.

Med hänsyn till dessa senare och då behof af ändring i det nuvarande

förtullningssättet icke visats, hemställa Embetsverken, att, i stället för

den af komitén föreslagna rubriken, måtte upptagas nu gällande taxas

motsvarande bestämmelse eller:

Cirklar, Passare och Cirkelbestick;

hänföras under Instrumenter.

Dadlar borde visserligen, enligt Embetsverkens åsigt, draga samma

tull som fikon och torkade frukter i allmänhet; men då komiténs förslag,

enligt hvilket den förra artikeln skall draga dubbelt så hög tull

som de senare, icke afviker från nu gällande taxas bestämmelser rörande

tullbeskattningen af dessa varuslag, hafva Embetsverken icke ansett

sig böra vid förevarande rubrik hemställa om ändring i förslaget.

Ehuru af skäl, som här nedan anföres, Embetsverken anse fysiska

instrumenter i allmänhet böra förblifva tullfria, hafva Embetsverken

dock icke funnit sig böra förorda tullfrihet för den hittills tullpligtiga,

med sådana instrumenter jemförliga artikeln Elektricitetsmätare men hemställa,

att tullsatsen måtte bestämmas lika med tullsatsen för gasmätare,

it

hvilken senare tullsats Embetsverken ansett böra bibehållas vid dess

nuvarande belopp, 5 procent af värdet.

I den föreslagna rubriken för Emballage lärer uttrycket »återkommer

i retur eller inkommer för att» etc. böra ändras till »inkommer

i retur eller för att» etc.

På grund af senast församlade Riksdags beslut torde rubrikerna

106 och 107 i förslaget jemte tillhörande anmärkning böra utbytas mot

en så lydande rubrik:

Fartyg och Båtar med tillbehör.................................................... fria.

Under anförande att, enär Fiber, hvilken artikel hänfördes till Varor,

i taxan ej nämnda, arbetade, dragande tull med 15 procent af värdet,

inom borstbinderiyrket hade samma användning som åtskilliga slag af

oarbetadt gräs, förstberörda artikel synts böra, på sätt åtskilliga utöfvare

af nämnda yrke ifrågasatt, med oarbetadt gräs likställas och sålunda

åtnjuta tullfrihet, har komitén föreslagit, att i taxan måtte intagas

eu så lydande hänvisning: »Fiber; tullbehandlas såsom Gräs, ej

specificerad!'', oarbetadt.»

Då Embetsverken dels ansett det skäl, komitén anfört för tullfrihet

i fråga om fiber, ega tillämplighet äfven med afseende å vissa

andra till beskaffenhet och användning likartade ämnen, såsom kokostågor

(kokosfas) in. fl., Indika, ehuru möjligen hänförliga till begreppet

fiber i teknisk mening, dock vanligen torde förekomma under andra benämningar,

och dels varit tveksamma beträffande omfånget af nyssnämnda

tekniska begrepp, har det befunnits nödigt att härom meddela

sig med sakkunnig person; och hafva Embetsverken för sådant ändamål

hänvändt sig till t. f. professoren i mekanisk ''teknologi vid Tekniska

Högskolan G. Sellergren. Af dennes i ämnet afgifna härhos bifogade

skriftliga yttrande iuhemtas, bland annat, att med fiber i teknisk

bemärkelse förstås endast vissa växters eller växtdelars långsträckta,

trådartade, för olika tekniska ändamål användbara celler; samt att de

vegetabiliska fiberarterna äro, allt efter ursprunget, af fyra olika slag,

nemligen: stjelkfiber, bladfiber, bastfiber och fruktfjun.

Med afseende härå och då å ena sidan endast stjelk-, bast- och

bladfiber lära ega användning inom borstbinderiyrket och väl äfven

endast dessa i handeln mer eller mindre allmänt gå under benämningen

»fiber» samt å andra sidan beträffande do två förstnämnda slagen

hittills vid tullbehandlingen gjorts gällande eu uppfattning, afvikande

från den af t. f. professoren Sellergren uttalade åsigt, att de enligt

gällande taxa skulle rätteligen hänföras under de tullfria artiklarne bast

och gräs, ej specificeradt, oarbetadt, anse Embetsverken, att ordet

»fiber» i det föreslagna stadgandet bör utbytas mot uttrycket »fiber, ej

specificerad, af bast, blad eller stjelk.» För så vidt komitéus afsigt

10

varit att inskränka tullfriheten till sådan fiber, som användes inom

borstbinderiyrket, kan densamma visserligen icke ernås, då det naturligtvis

icke är möjligt att vid införseln afgöra, för hvilket ändamål

varan är afsedd; men någon betänklighet vid att bereda jemväl andra

näringsidkare tullfrihet för ifrågavarande artikel lärer väl icke böra

ifrågakomma, helst varan i hvarje fall måste antagas ega användning

uteslutande såsom råmaterial. T betraktande af de erhållna upplysningarne

om varans ursprung torde en sjelfständig rubrik i taxan för

ifrågavarande artikel få anses lämpligare än den föreslagna hänvisningen

till Gräs. Embetsverken hemställa alltså, att åt det föreslagna

nya stadgandet måtte gifvas följande förändrade lydelse:

Fiber, ej specificerad, af bast, blad eller stjelk ......................... fri.

Vid artikeln Frö har komitén icke föreslagit någon ändring; och

upptager således komiténs förslag, lika med gällande taxa, äfven följande

rubrik: »Frö: — — tall-, gran-, äfvensom öfriga slag af träd—:

1 kilogram 50 öre.» Granskar man motiven för åsättandet af ifrågavarande

tullsats, hvilken antogs vid 1888 års riksdag, i enlighet med

bevillningsutskottets hemställan, finner man, att det var egentligen

endast för tall- och granfrö, som tull ansågs nödig, samt att utskottet

allenast af »praktiska skäl» fann sig föranlåtet föreslå, att jemväl annat

trädfrö måtte åsättas samma tull som nyssnämnda tvenne slag. De af

utskottet antydda praktiska skälen måste antagas hafva varit betänkligheter

i afseende å tullbehandlingen. Då emellertid någon svårighet

att dervid särskilja tall- och granfrö från frö af andra träd icke förefinnes,

men väl olika meningar yppats om inkomna fröslags hänförlighet

till trädfrö eller till frö, andra slag, och då vid flera tillfällen missnöje

yttrats öfver tullsatsens tillämpning på frö af andra träd än tall

och gran, synes skäl vara förhanden att inskränka dess giltighet till

frö af nämnda tvenne trädslag. Embetsverken hemställa derföre, att

ifrågavarande rubrik måtte ändras till följande lydelse:

Frö:

tall- och gran-................................................... 1 kilogram 50 öre.

Vid gruppen Färger och Färgning sämnen har i betänkandet bifogad

reservation en af komiténs ledamöter föreslagit den ändring i

gällande och jemväl af komitén upptagna bestämmelser, att med icke

sprithaltig fernissa beredda målarefärger, hvilken artikel nu förtullas

såsom fernissa af nyssnämnda slag, måtte få införas mot samma tull

som målarefärger, hvilka blifvit med icke kokad olja tillredda, samt till

stöd härför åberopat dels den omständighet, att bland färger, som användas

till målarefärger, endast blyhvitt, zinkhvitt och kimrök skulle,

11

enligt komiténs förslag, draga tull och denna icke högre än 5 öre per

kilogram samt att målarefärger, tillredda med icke sprithaltig fernissa,

kunde innehålla ända till 70 procent färgämnen, dels ock lämpligheten

i tulltekniskt hänseende af den af reservanten förordade likställigheten

i afseende å tullsats, enär det ofta, äfven vid kemisk undersökning,

vore ytterst svårt att afgöra, om en tillredd färg innehölle någon kokad

fet olja eller annan fernissa. Embetsverken, som dela reservantens

uppfattning i detta ämne, anse sig böra, i likhet med honom, hemställa,

att den rubrik, som i komiterades förslag till taxa bär numret

138, måtte erhålla följande förändrade lydelse:

Färger och Färgningsämnen:

målarefärger, beredda med olja eller icke sprithaltig

fernissa .......................................................... 1 kilogram 15 öre

I händelse denna ändring vidtages, torde ock skälet till den i

anmärkningen under Färger och Färgningsämnen intagna föreskrift,

att såsom målarefärger, beredda med olja, skola tullbehandlas äfven

s. k. bottenfärger till bestrykning af fartygsbottnar, få anses hafva

bortfallit, hvarjemte väl konseqvensen torde fordra, att målarefärger i

allmänhet, beredda med sprithaltig fernissa, då de, inkommande i viss

minimiqvantitet, före tullbehandlingen denatureras, icke vidare bibehållas

vid den för denaturerad spritfernissa stadgade, jemförelsevis höga

tullsats af 40 öre per kilogram. Lika med bemälde reservant anse

derföre Embetsverken, att, under nyssberörda förutsättning, äfven på

sistnämnda sätt beredda målarefärger böra få införas mot den tull, som

är stadgad för målarefärger, beredda med olja, och att åt ifrågavarande

anmärkning alltså bör gifvas följande lydelse:

Anm. Målarefärger, beredda med sprithaltig fernissa, må, när de

inkomma på kärl, innehållande mer än 20 kilogram, före tullbehandlingen

denatureras, på sätt derom är stadgadt, och derefter förtullas

såsom målarefärger, beredda med olja eller icke sprithaltig fernissa.

Sker ej denaturering, förtullas de såsom spritfernissa.

I fråga om Galanteriv av or har komitén velat göra gällande en uppfattning,

som, på sätt äfven en af dess ledamöter anfört, är alldeles

ny. Visst är, att, då denna rubrik i taxan infördes, dermed icke afsågs

annat än mindre prydnadsartiklar »af glas och porslin med mera

i förening med brons eller annan oädel metall, till värde och beskaffenhet

närmast liknande bijouterivaror.» Komitén åter vill derunder inbegripa

dylika prydnadspjeser, huru tunga som helst, hvilket leder till

orimliga konseqvenser. En större sådan pjes af glas eller porslin, försedd

med t. ex. bronsfot, skulle, dragande tull såsom galanterivara,

äfven med den af komitén föreslagna tullindring för den del afvigteu,

12

som öfverstege 5 kilogram, komma att underkastas en flere gånger

högre tullafgift än en i öfrigt alldeles lika pjes, bestående helt och

hållet af glas eller porslin, och detta ehuru värdet af den förra måhända

icke alls eller endast helt obetydligt öfverstege värdet af den

senare. Till förebyggande af sådana oegentligheter och för åstadkommande

af enhet i tullbehandlingen anse Embetsverken, att begreppet

galanterivara i taxan bör uttryckligen begränsas till mindre prydnadspjeser,

bestående af glas eller porslin i förening med brons eller annan

oädel metall, för hvilket ändamål lämpligen torde böra bestämmas, att

till rubriken skola hänföras endast dylika artiklar af till och med 500

grams vigt. I öfverensstämmelse med denna uppfattning hemställa

Embetsverken, att den föreslagna anm. 2 under ifrågavarande rubrik

måtte utgå och rubriken erhålla följande lydelse:

Galanterivaror, hvarmed förstås prydnadspjeser af glas eller porslin

i förening med brons eller annan oädel metall, i vigt icke

öfverstigande per stycke 500 gram ...... 1 kilogram 2 kronor.

Anm. Afdrag i vigten göres ej för askar, papper och dylikt

omslag.

För Gasmätare bör, enligt Embetsverkens åsigt, icke någon tullförhöjning

ifrågakomma; och då Embetsverken dela komiténs uppfattning

angående lämpligheten af en och samma tullsats för gas- och

vattenmätare, hemställes alltså, att denna måtte bestämmas till 5 procent

af värdet.

För Glas, andra slag, har komitén, som med skäl funnit sig icke

böra. ifrågasätta hithörande artiklars klassificerande under flera särskilda

rubriker, ansett tullsatsen böra höjas från nu gällande belopp, 35 öre

per kilogram, till 60 öre. Den sålunda föreslagna tullförhöjningen skulle

emellertid, enligt Embetsverkens åsigt, alltför hårdt drabba många under

ifrågavarande rubrik hänförliga varor och med afseende derå finna sig

Embetsverken icke kunna tillstyrka, att tullsatsen sättes högre än 50

öre per kilogram, hvilket i det närmaste motsvarar den år 1864 gällande

tullsats.

Tullsatsen för Gulddragarearbeten har komitén upptagit till samma

belopp, som för helsidenväfnader föreslagits, eller 12 kronor per kilogram.

På grund af faran för oloflig införsel, hvilken fara kan antagas

vara minst lika stor i fråga om det förra varuslaget som i fråga om

det senare, hemställa Embetsverken, som ansett sig böra för väfnader

af helsiden förorda en tull af 8 kronor per kilogram, att ifrågavarande

tullsats icke måtte sättas högre än sistnämnda belopp.

Vid Gödningsämnen har en af komiténs ledamöter varit skiljaktig

från komiténs beslut att för superfosfater föreslå en tullsats af 25 öre

per 100 kilogram och har han såsom skäl för sin afvikande mening anfört

13

dels betänkligheten vid att fördyra ett för jordbruksnäringen nödigt beredningsämne

genom åsättande af en tull, hvilken dessutom på grund af

sitt ringa belopp icke skulle kunna gagna superfosfatfabrikerna, dels

ock svårigheten att vid tullbehandlingen kunna skilja superfosfater från

andra slag af gödningsämnen. För sin del finna Embetsverken dessa

skäl och särskildt den omständighet, att genom tulls åsättande en sådan

vara som den ifrågavarande fördyras icke allenast direkt utan äfven indirekt

genom de af tullbehandlingen föranledda vägnings- och transportkostnader

m. m., utgöra fullt giltigt stöd för åsigten, att den ifrågasatta

införselafgiften icke bör antagas. Vid sådant förhållande hemställa Embetsverken,

att, i stället för rubrikerna 190 och 191 i taxeförslaget,

måtte upptagas en så lydande rubrik:

Gödningsämnen, alla slag ej specificerade .............................. fria.

Då Handskar äro en vara, som lätteligen kan göras till föremål

för smuggling, och i allt fall dess förtullning brutto verkar en icke

oansenlig höjning af den nominela tullsatsen, anse sig Embetsverken

böra hemställa, att denna icke sättes högre än Differentialtullkomitén

föreslog eller 3 kronor per kilogram, hvilket belopp ur skyddssynpunkt

måste, då tullsatsen för skinn, andra slag, icke föreslagits till högre

belopp än 65 öre per kilogram, anses fullt tillräckligt.

Gällande taxas bestämmelse angående tullbehandlingen af Hattstommar,

med eller utan styfning, har i komiténs förslag utbytts mot

ett stadgande att »hattstommar af väf, med eller utan styfning», skola

tullbehandlas såsom Kläder. Då emellertid å hattstommar af sistnämnda

slag icke nedlagts något arbete, likartadt med sömnaden å

kläder, och sålunda skäl saknas att tillämpa den betydliga förhöjning

af väfnadens tull, som drabbar artikeln kläder, samt för öfrigt ett uteslutande

af den nuvarande bestämmelsen, försåvidt hattstommar af

annat ämne än väf angår, skulle kunna föranleda tvekan vid tullbehandlingen

af dessa senare, anse sig Embetsverken ega skäl att hemställa,

det, med uteslutande af ifrågavarande af komitén föreslagna stadgande,

måtte återupptagas bestämmelsen:

Hattstommar, med eller utan styfning; tullbehandlas

lika med det ämne, arbetadt, hvartill de närmast

kunna hänföras.

Under afdelningen Hudar och Skinn har komitén, i anledning af

den föreslagna tullförhöjningen för kläder, ansett sig böra föreslå förhöjning

af tullsatsen för pelsvarupersedlar, andra slag, från 2 kronor

till 3 kronor per kilogram, hvarjemte och då komitén icke velat rubba

det nuvarande förhållandet mellan denna tullsats och tullsatsen för de

14

finare pelsvarorna af blåräf etc., den senare upptagits till 6 kronor i

stället för 4 kronor per kilogram. Embetsverken anse icke fullgiltigt

skäl föreligga för en sådan höjning, ty största delen af de till pelsvarupersedlar,

andra slag, hänförliga artiklar, som äro föremål för import,

utgöres af varor af helt annan beskaffenhet än vanliga kläder,

såsom pelsfoder, kragar, muffar o. d., ofta af mycket simpel beskaffenhet;

och för sådana artiklar blefve en tull af 3 kronor per kilogram

alltför hög. Embetsverken hemställa derföre, att under ifrågavarande

rubriker tullsatserna, som helt nyligen undergått väsentlig höjning,

måtte bibehållas vid nu gällande belopp, 2 kronor och 4 kronor per

kilogram, hvilket, då någon förhöjning af tullen å de lösa skinnen icke

blifvit ifrågasatt och derjemte, enligt förslaget, afdrag i vigten icke

skulle medgifvas för askar och dylikt omslag, torde innefatta tillräckligt

skydd för den inhemska pelsvaruhandteringen.

Tullsatserna för Hängslen m. m. lära, derest de af Embetsverken

förordade tullsatser för halfsidenband och för band, andra slag, godkännas,

böra bestämmas till 3 kronor per kilogram för hängslen m. m.

af hel- eller halfsiden och 1 krona 30 öre per kilogram för dylika

artiklar, andra slag.

I fråga om Instrumenter föreslår komitén till en början, att kirurgiska,

matematiska m. fl., hvilka enligt gällande taxa tullbehandlas såsom

maskinerier, redskap och verktyg och alltså åtnjuta tullfrihet,

måtte åsättas tull med 10 procent af värdet, i ändamål att möjlighet

till en mera betydande utveckling måtte beredas den inhemska instrumenttillverkningen,

till gagn i all synnerhet för vetenskapsmän och

vissa yrkesidkare, som tidt och ofta hade behof af att få nya instrumenter

konstruerade eller gamla förändrade. Embetsverken förbise

ingalunda vigten af nämnda behofs tillgodoseende men våga dock antaga,

att det icke kan vara lämpligt att af sådant skäl fördyra en

mängd under förevarande rubrik hänförliga, för rent praktiska behof

allmänt erforderliga artiklar, hvilket otvifvelaktigt skulle blifva följden

af den föreslagna tullsatsen. Och då det dessutom torde få anses

ganska tvifvelaktigt, om förbrukningen inom landet af mera komplicerade

och dyrbara instrumenter af ifrågavarande slag är tillräckligt stor

för att någon lönande inhemsk tillverkning deraf skulle kunna komma

till stånd, anse sig Embetsverken ega skäl till den hemställan, att för

samtliga slag af instrumenter, hvarom nu är fråga, tullfrihet måtte

bibehållas och att i sådant syfte för dem måtte, derest tull åsättes

maskiner, redskap och verktyg, upptagas, i stället för nu gällande taxas

hänvisning till nämnda artiklar, en sjelfständig rubrik, så lydande:

Instrumenter:

kirurgiska, matematiska, fysiska, kemiska och navigations-,

alla slag, ej specificerade .................................................... fria.

15

Under gruppen Instrumenter föreslår komitén vidare, bland annat,

att den nuvarande tullsatsen för optiska instrumenter måtte höjas från

35 öre till 2 kronor per kilogram samt att i gemensam rubrik med

dessa måtte upptagas jemväl de nu tullfria instrumenterna barometrar,

manometrar och termometrar. Då emellertid införseln af de till ifrågavarande

rubrik hänförliga artiklar hufvudsakligen omfattar simpla och

billiga varor, anse Embetsverken för sin del, att tullsatsen icke bör

sättas högre än 1 krona per kilogram. Anledning torde jemväl saknas

att tullbelägga manometrar, hvilken senare artikel sålunda, enligt Embetsverkens

åsigt, bör ur rubriken utgå.

Under gruppen Jernvägsmateriel upptager förslaget, bland annat,

i rubriken 238: lokomotiver, i rubriken 239: jernvägs- och spårvägsvagnar

äfvensom tendrar och i rubriken 240: axlar, fjedrar, hjul och

hjulband »till sådana». Till förekommande af den origtiga tolkning,

att orden »till sådana» i sist anförda rubrik skulle afse endast de i

rubriken 239 uppräknade artiklar men icke lokomotiver, hemställa

Embetsverken, att de citerade orden måtte ur rubriken utgå.

Förslaget upptager, lika med nu gällande taxa, en föreskrift derom,

att Kakao, malen eller rifven, skall hänföras till Chokolad. För

sistnämnda artikel åter har komitén af tulltekniskt skäl ansett nu gällande

tullsats, 50 öre per kilogram, eller samma tull som för konfityrer,

böra bibehållas, oaktadt för kakaobönor föreslås tullnedsättning

från 30 öre till 5 öre per kilogram. Vid sådant förhållande och då

berörda tulltekniska skäl icke eger tillämplighet i afseende å malen

eller rifven kakao, synes det lämpligt, att en särskild lägre tullsats

varder för densamma bestämd. Embetsverken, som i fråga om tullsatsens

belopp anse hänsyn böra tagas till möjligheten, att varan kunde

komma att införas tillsatt med socker, få på grund af hvad sålunda

blifvit anfördt hemställa, att rörande ifrågavarande artikel måtte, i

stället för ofvannämnda hänvisning, införas en så lydande rubrik:

Kakao:

malen eller rifven ............................................ 1 kilogram 30 öre.

Under rubriken Kautschuk: arbetad, andra slag, upptager förslaget,

i likhet med gällande taxa, äfven skodon af kautschuk. Tullsatsen,

för närvarande bestämd till 1 krona per kilogram, har i förslaget höjts

till 1 krona 20 öre. Eu sådan förhöjning synes dock, för så vidt skodon

angår, icke tillrådlig. Redan nu belöper sig, enligt Embetsverken

meddelade upplysningar, tullen för sistnämnda varuslag till 25 procent

af varuvärdet, eller mera. Embetsverken anse sig med afseende härå

böra hemställa, att näst efter den rubrik, som i förslaget bär numret

272, måtte intagas en ny rubrik, så lydande:

16

Kautschuk:

arbetad:

skodon .................................................. 1 kilogram 1 krona;

samt, till följd deraf, att åt nästföljande rubrik gifves följande förändrade

lydelse:

andra slag, ej specificerade, i trähylsa infattad kautschuk härunder

inbegripen .............................. 1 kilogram 1 krona 20 öre.

Vid artikeln Knappar torde, försåvidt Embetsverkens hemställan

under artikeln Ben vinner afseende, hänvisningen rörande Knappar af

ben böra utgå.

För Knappar »af sammansatta eller, såsom arbetade, ej specificerade

ämnen» föreslår komitéu tullförhöjning till 1 krona per kilogram.

Med hänsyn till, å ena sidan, denna artikels egenskap af nödvändighetsvara

och, å andra sidan, ej mindre den obetydliga omfattning, i hvilken

tillverkning af de hit hänförliga med tyg öfverkladda, delvis af

plåt förfärdigade knapparne inom landet bedrifves, än äfven den omständighet,

att senast församlade Riksdag genom beslut om tullfrihet

för jernplåt af viss tjocklek beredt denna industri eu särskild förmån,

hemställa Embetsverken, att tullsatsen för ifrågavarande rubrik, till

hvilken äfven hänföras knappar af flera kompositioner samt af stennöt

eller s. k. vegetabiliskt ben, måtte bibehållas vid nuvarande belopp,

50 öre per kilogram.

Den vid artikeln Knifvar af komitén föreslagna tullsats för rakoch

pennknifvar, 3 kronor per kilogram, anse Embetsverken alltför hög.

Icke heller synes skäl förefinnas för ett sammanförande i gemensam

rubrik af dessa till beskaffenhet och värde väsentligt olika artiklar,

utan anse sig Embetsverken böra hemställa, att desamma måtte, likasom

i nu gällande taxa, uppföras under olika rubriker, dervid tullsatserna

torde lämpligen kunna sättas till 1 krona för rakknifvar och 2

kronor för pennknifvar, allt per kilogram.

Tälj-, sjömans- och gröfre arbetsknifvar böra, på grund af sin

beskaffenhet, otvifvelaktigt bibehållas vid samma tull som opolerade

jernarbeten, ej specificerade. Under förutsättning att tulleu för sistnämnda

artikel bestämmes i enlighet med komiténs förslag, hemställa

derföre Embetsverken, att tullsatsen för detta slags knifvar sättes

till 20 öre per kilogram.

Vid komiténs förslag, att Korinter, likasom äfven Russin måtte

åsättas en tull af endast 15 öre per kilogram, anse sig Embetsverken

böra framhålla, att det måhända icke borde möta några mera afsevärda

betänkligheter att åsätta såväl den ena som den andra af dessa begge

artiklar samma tull som fikon, plommon och sviskon samt torkade

17

frukter i allmänhet eller 25 öre per kilogram. Särskild! tullsatsen för

russin eger betydelse i statsfinansielt afseende. Importen af denna

vara har under de senare åren uppgått till omkring en million kilogram

årligen.

Under gruppen Lervaror har komitén föreslagit, bland annat, att

tullsatserna för arbeten af äkta porslin måtte höjas, för hvita eller enfärgade

till 30 öre samt för förgylda, försilfrade, målade eller tryckta

till 60 öre, allt per kilogram. Tullsatsen för de senare torde emellertid

icke skäligen böra sättas högre än tullsatsen för glas, andra slag.

För den händelse att denna begränsas till det af Embetsverken föreslagna

belopp, 50 öre per kilogram, hemställa Embetsverken, att äfven

tullsatsen för förgylda, försilfrade, målade eller tryckta arbeten af äkta

porslin upptages till samma belopp, samt att den af komitén föreslagna

tullsatsen för hvita eller enfärgade dylika arbeten proportionaliter nedsättes

till 25 öre per kilogram.

I ett af ofvan omförmälda, till Kommersekollegium inkomna

skriftliga yttranden har eu gelatinfabrikant fäst uppmärksamheten på

vissa betänkliga följder för hans näring, hvilka, enligt hans förmenande,

kunde befaras, derest, på sätt komitén under artikeln Lim föreslagit,

den för gelatin nu gällande högre tullsats icke skulle tillämpas på

annan vara än sådan, som förekommer i papperstunna blad. Öfver de

i berörda skrift framstälda erinringar hafva Embetsverken ansett sig

böra inhemta yttrande af professoren i kemi och kemisk teknologi vid

Tekniska Högskolan P. Klasori, hvilken affatta! det i en särskild förtullningstvist

af bemälda högskola afgifna underdåniga utlåtande, som

lärer afses i komiténs motivering för nyssberörda förslag; och då professoren

Klason, på sätt hans härhos bifogade utlåtande visar, förklarat

sig anse de af ofvanbemälde fabrikant uttalade betänkligheter öfverdrifna

och den befarade olägenheten af att grunda skilnaden mellan

gelatin och gelatinlim på varans tjocklek lätt kunna förebyggas genom

att låta skilnaden bestämmas icke endast af tjockleken utan äfven af

varans egenskap att lätt kunna böjas utan att brista, finna Embetsverken

sig icke ega anledning att hemställa om någon annan ändring

i komiténs förslag till lydelse af rubriken N:o 340 än ett utbyte af

uttrycket »papperstunna blad» mot orden »tunna, böjliga folier».

För Litografiska och Fotografiska arbeten m. m., oinfattade, andra

slag, har komitén föreslagit en tull af 50 öre per kilogram och har

såsom skäl härför anfört, att, då vissa hit hänförliga arbeten understundom

infördes uppklistrade på papp, tullsatsen icke borde sättas

lägre än för papparbeten, till hvilka dylika pappkort hänfördes. Tullsatsen

för pappkort till uppklistring af fotografier har emellertid, enligt

hvad här nedan under Papp- och Pappersarbeten anföres, af Embets

3

-

18

verken ansetts böra sättas till endast 30 öre per kilogram. Högre

lärer sålunda icke heller ifrågavarande tullsats böra sättas, äfven om

den af komitén antagna grund för tullsatsens bestämmande godkännes.

För sin del finna Embetsverken i den omständighet, att till förevarande

rubrik hänförliga arbeten icke sällan äro utförda å papper, i och för

sig underkastad! en införselafgift af 20 öre per kilogram, skäl för hemställan

att tullsatsen måtte upptagas till belopp af 30 öre per kilogram.

I fråga om Maltdrycker har komitén föreslagit, dels att, med upphäfvande

af den i nu gällande taxa förekommande åtskilnad mellan

porter och maltdrycker, andra slag, endast två tullsatser måtte upptagas,

den ena för maltdrycker på fat och den andra för sådan vara

på andra kärl, dels ock att varan måtte underkastas tullförhöjning samt

fatens vigt vid tullbehandlingen inräknas i varans. Embetsverken, som

dela komiténs åsigt om ändamålsenligheten såväl af lika tull för porter

och andra maltdrycker som af varans förtullning brutto, men icke finna

skäl vara anförda, som för närvarande böra föranleda höjning af nu

gällande tullsatser, anse, att då nu mera frågan om beskattning af

maltdrycker är föremål för utredning af en för sådant ändamål i nåder

tillsatt komité och beloppet af den tillverkningsskatt, som tilläfventyrs

kan varda varan åsatt, i viss mån måste verka bestämmande vid tullafgiftens

fastställande, taxans bestämmelser rörande ifrågavarande artikel

böra, i afvaktan på de åtgärder, hvartill bemälde komités förslag

kan föranleda, tills vidare lemnas oförändrade; och hemställa alltså

Embetsverken, att, i stället för rubrikerna 351 och 352 i komiténs

förslag, måtte upptagas följande bestämmelser:

Maltdrycker:

på fat, större eller mindre:

porter .................................................

andra slag .........................................

på andra kärl:

porter......................................................

andra slag...............................................

Derest, enligt Embetsverkens hemställan, Manometrar uteslutas

ur rubriken 230, torde äfven den under bokstafven M. förekommande

hänvisning rörande denna artikel böra utgå.

Lika med komitén anse Embetsverken det önskvärd!, att eu

klassifikation af artikeln Maskiner kunde ega rum i syfte att bereda

fortfarande tullfrihet för sådana maskiner, som för närvarande icke

tillverkas inom landet; men med hänsyn till do af komitén anmärkta

svårigheter i afseende å tullbehandlingen, hvilka häraf skulle förorsakas,

i synnerhet då fråga är om icke hopsatta maskiner eller särskild! inkommande

lösa maskindelar, finna Embetsverken sig icke böra göra

hemställan om en sådan klassifikation.

1 kilogram 7 öre

1 ii ** i,

...... 1 liter 12 öre

... 1 „ 8 „

19

Under gruppen Metaller och underafdelningen Jern och Stål har

komitén föreslagit, bland annat, åsättande af tull till olika belopp å de

nu tullfria artiklarne tack- och barlastjern, skrot, jernvägsskenor samt

gjutna rör och rördelar af 15 centimeter inre diameter eller derunder.

Generaltullstyrelsen anser sig icke böra härvid framställa någon

erinran.

Kommersekollegium åter, för sin de], får anföra följande:

Införseln af tackjern har i medeltal årligen varit under qvinqvennierna

1876—1880.

.................................................................... deciton 159,001

1881—1885.................................................................... „ 200,496

1886—1890.............. ,, 255,155

och, på sätt komitén uppgifver, är det tackjern, som hit till riket införes,

uteslutande gjuttackjern, hvaraf den allra största delen kommer

från England. Huru mycket svenskt tackjern årligen till gjutgods användes,

kan icke med säkerhet angifvas, emedan primäruppgifter saknas,

men det antages af komitén utgöra årligen högst 250,000 centner (deciton

106,270). Orsaken till den stora införseln af utländskt gjutjern

är att det svenska tackjernet, sådant det för närvarande i allmänhet

med träkol framställes, icke lämpar sig för tillverkning af åtminstone

en del gjutgods, utan, för att kunna lätt bearbetas, behöfver uppblandas

med engelskt eller likartadt, med kåks tillverka^ gjuttackjern. Men

på de skäl, en reservant inom komitén, f. d. Öfverdirektören K. Styffe,

anfört, kan med fog ifrågasättas, huruvida tillverkning af gjuttackjern

af lika beskaffenhet med det engelska skulle, äfven under förutsättning

att den föreslagna tullen å tackjern blefve beslutad, komma att här

i landet bedrifvas med fördel för tillverkarne och till båtnad för den

svenska jernhandteringen i allmänhet. Anledning finnes derföre för

det antagande, att för gjutgodstillverkningen inom landet införsel af

utländskt gjuttackjern icke kan undvaras. Då vidare omkring 4,500,000

deciton tackjern numera här i landet årligen tillverkas, och således förbrukningen

af gjuttackjern utgör endast en obetydlig del af landets

hela tackjernstillverkning, samt, vid det förhållande att någon införsel

af smidestackjern icke eger rum, stegring af priset å sådant jern ej

kan blifva en följd af tull å tackjern, synes det Kollegium, att den

föreslagna tullen å dylikt jern, derest den blefve faststäld, icke skulle

kunna medföra någon afsevärd fördel för tackjernstillverkningeu, men

väl deremot skada för landets gjuterier och mekaniska verkstäder äfvensom

för afnämarne af deras produkter.

På grund häraf får Kollegium hemställa, att icke blott tack- och

barlastjern utan äfven jernskrot, alla slag, fortfarande måtte få tullfritt

till riket införas.

Under åberopande af de utaf ofvan bemälde reservant inom ko

-

20

mitén anförda skäl emot tull å jernvägsskenor, mer eller mindre bearbetade,

botteuplåtar, syllar och skärjern dertill, äfvensom flyttbara

jernvägar, anser sig Kollegium böra hemställa, att jernvägsskenor jemte

öfriga, sist omförmälda, under rubriken 373 upptagna, artiklar måtte

blifva tullfria.

Komitén har under rubrikerna 381 och 382 föreslagit, att gjutna

rör och rördelar af mera än 15 centimeter inre diameter fortfarande

skulle förblifva tulllria, men att deremot dylika rör och rördelar af 15

centimeter inre diameter eller derunder borde draga en tull af 1 krona

50 öre per 100 kilogram.

Då emellertid gjutna rör af mindre dimensioner användas så väl

inom många industrigrenar som äfven vid jordbruket, men någon tillverkning

inom landet af dylika rör icke eger rum, åtminstone ej i större

skala, och då det synes tvifvelaktigt, huruvida någon sådan mera betydande

tillverkning äfven med skyddstull här kan åstadkommas, enär

för tillverkningen lärer erfordras särskilda, ganska kostsamma anordningar

samt särskildt lämpligt och billigt gjuttackjern af sådan beskaffenhet,

som för närvarande ej i nämnvärd mån inom landet framställes,

finner sig Kollegium, i betraktande häraf, böra hemställa, att

rör och rördelar, gjutna, alla slag, fortfarande måtte få tullfritt till

riket införas.

Vid artikeln plåtar af jern har komitén föreslagit, att förtenta

sådana måtte åsättas samma tull som jernplåtar, öfverdragna med annan

oädel metall än tenn.

Generaltullstyrelsen har härvid icke något att erinra, men på

grund af senast församlade Riksdags beslut om tullfrihet för jernplåtar,

slipade m. m., af mindre tjocklek än ^ millimeter, hemställer

Styrelsen, att, i stället för rubriken 380 i förslaget, måtte upptagas

två så lydande rubriker:

Metaller och ej specificerade arbeten deraf:

C. Jern och Stål:

plåtar, valsade eller smidda, äfven om etc.

uppvikta:

slipade, polerade, målade, fernissade, lackerade, emaljerade,

äfvensom med tenn, zink eller annan oädel metall

öfverdragna:

af i millimeter tjocklek och deröfver 100 kg. 6 kr.

af mindre tjocklek................................................ fria.

Kommersekollegium får, beträffande den föreslagna tullen å förtenta

jernplåtar, andraga följande:

21

Jernplåt, öfverdragen med rent eller blyhaltig! tenn, är icke föremål

för tillverkning inom landet, och då den engelska fabrikationen

af förtent jernplåt är mycket högt uppdrifverx samt derjemte utmärker

sig genom sin prisbillighet, vill det synas Kollegium som om föga

utsigt förefunnes att äfven med det föreslagna tullskyddet kunna här

åstadkomma en fördelaktig dylik tillverkning, helst försök dertill i

andra länder misslyckats.

På grund häraf och med hänsyn äfven dertill att en stegring af

priset å förtent jernplåt skulle menligt inverka på flera vigtiga näringsgrenar

inom landet, såsom tändsticksfabrikation och konservindustrien,

inom hvilka näringsgrenar en icke obetydlig myckenhet förtent jernplåt

förbrukas, anser Kollegium sådan plåt fortfarande böra vara tullfri;

och hemställer till följd häraf Kollegium, att, uti öfverensstämmelse

i öfrig! med senast församlade Riksdags här ofvan omförmälda beslut,

i stället för rubriken 380 i förslaget, måtte upptagas tre särskilda rubriker

af följande lydelse:

Metaller och ej specificerade arbeten deraf:

C. Jern och Stål:

plåtar, valsade eller smidda, äfven om etc.--upp

vikta:

slipade,

polerade, målade, fernissade, lackerade, emaljerade,

äfvensom med zink eller annan oädel

metall, med undantag af tenn, öfverdragna:

af £ mm. tjocklek och deröfver 100 kg. 6 kr.

af mindre tjocklek ......................................... fria,

med rent eller blyhaltig! tenn öfverdragna fria.

I afseende å gjutgods af jern har komitén till en början föreslagit,

under rubriken 395, att tullen å gjutna balkar, eldstadsroster,

hällar, lod och vigter måtte höjas från 1 öre till 2 öre per kilogram.

Generaltullstyrelsen finner sig böra lemna denna hemställan utan

anmärkning.

Kommersekollegium åter, för sin del, hemställer, med åberopande

af sin här ofvan gjorda framställning om tullfrihet för tackjern, att

tullsatsen å gjutna balkar, eldstadsroster, hällar, lod och vigter bibehålies

vid sitt nuvarande belopp af 1 öre per kilogram.

Vidare har komitén, under rubriken 396, föreslagit en förhöjning

af tullsatsen från det belopp af 2 öre per kilogram, som för motsvarande

rubrik i nu gällande taxa är upptaget, till 4 öre. I betraktande

af dels hithörande artiklars i allmänhet ganska betydande vigt och dels

den omständighet, att enligt förslaget rubriken skulle omfatta äfven

kolonner, lyktstolpar, staket och grafvårdar, hvilka artiklar för när

-

22

varande draga eu tull af endast 1 öre per kilogram, anse sig Embetsverken

böra hemställa, att tullsatsen icke måtte sättas högre än 3 öre

per kilogram.

För floretter, sablar m. fl. eggvapen har komitén ansett de vid

ej specificerade jern- och stålvaror föreslagna tullsatser icke bereda tillräckligt

skydd och har i anledning deraf för dem uppfört särskilda

rubriker med högre tullsatser än de nyssnämnda. Embetsverken kunna

för sin del icke biträda detta komiténs förslag. Hufvudsakligaste införseln

af dylika vapen torde omfatta floretter, och för dessa, som till

stor del äro afsedda för skolornas behof, lärer en högre tull, än som

för ej specificerade jern- och stålvaror föreslagits, icke skäligen böra

ifrågakomma. Embetsverken anse sig fördenskull böra hemställa, att

rubrikerna 401 och 402 i komiterades förslag till taxa måtte utgå.

Under afdelningen Koppar föreslås, bland annat, att tråd, öfverdragen

på annat sätt än medelst förgyllning eller försilfring eller med

silke, annat textilämne eller papper, äfvensom elektriska ledningskablar

måtte åsättas tull med 10 procent af värdet. Embetsverken hemställa,

att tullsatsen måtte upptagas till samma belopp, som för Elektricitetsmätare

af Embetsverken förordats eller 5 procent af värdet.

Mätstockar och Mätband synas böra i taxan upptagas i stället för

»Tumstockar», hvilken senare benämning numera innebär en oegentlighet.

Med afseende härå och då ifrågavarande artiklar torde rättare

hänföras till Maskiner, Redskap och Verktyg, på sätt gällande taxa

stadgar i fråga om tumstockar, än till Instrumenter, matematiska, såsom

komitén i fråga om denna artikel föreslagit, hemställa Etnbetsverken,

att å vederbörligt ställe uuder bokstafven M. måtte intagas följande

hänvisning:

Mätstockar och Mätband;

tullbehandlas såsom Maskiner, Redskap och Verktyg.

Med hänsyn till den nedsättning, Embetsverken funnit sig böra

föreslå i de af komitén upptagna tullsatser för läder- och papparbeten,

hemställa Embetsverken, att tullsatsen för Möss-skärmar icke måtte

sättas högre än 1 krona por kilogram.

I fråga om Nattsäckar, Kappsäckar och Hattfodral hemställa Embetsverken,

som, på sätt här nedan anföres, funnit Sadelmakarearbeten

böra draga en tull af 80 öre per kilogram, att tullsatsen för ifrågavarande

artiklar måtte upptagas till samma belopp.

Med afseende å den betydelse, Nitrobenzol eller Mirbanolja eger

för vissa industrier, och då varan icke utgör föremål för inhemsk tillverkning,

hemställa Embetsverken, att, i stället för den af komitén

föreslagna tullsats, hvilken lärer motsvara 7 procent af varuvärdet,

måtte upptagas nu gällande tullsats och ifrågavarande rubrik sålunda

erhålla följande lydelse:

23

Nitrobenzol eller Mirbanolja........................ 100 kilogram 5 kronor.

Tullsatsen för Oliver, hvilken i komiténs förslag upptagits till

samma belopp som tullsatsen för konserver, andra slag, torde, då varan

till hufvudsaklig del inkommer på fat, böra bibehållas vid samma tull

som saltade frukter eller 25 öre per kilogram.

Den för Papp- och Pappersarbeten, lackerade etc., föreslagna tullsats,

2 kronor per kilogram, torde såväl med afseende å varuvärdet

som med hänsyn till den föreslagna tullsatsen för olackerade dylika

arbeten få anses alltför hög. I betraktande af den omständighet, att

en väsentlig del af de lackerade papparbeten, som äro föremål för införsel,

utgöres af dosor, hvilka torde böra draga samma tull som enahanda

arbeten af horn, hålla Embetsverken dock före, att den nuvarande

tullsatsen, 60 öre per kilogram, skulle, derest, på sätt komitén föreslagit,

tullen för olackerade papp- och pappersarbeten bestämmes till

50 öre per kilogram, skäligen kunna höjas till 1 krona 20 öre; och

torde jemväl, i likhet med hvad för närvarande eger rum, arbeten af

papier-maché i hvarje fall, äfven då de, såsom oftast är händelsen, äro

olackerade, på grund af sitt jemförelsevis höga värde och med afseende

å sin användning böra hänföras under ifrågavarande rubrik.

Så kallade gratulationskort samt pappkort till uppklistring af

fotografier, till matsedlar m. m. skulle likväl, enligt Embetsverkens

åsigt, alltför känbart drabbas af de sålunda för papp- och pappersarbeten

föreslagna tullsatser, särskilt, då de äro försedda med förgylda kanter

och således, ehuru af obetydligt högre värde än eljest, skulle hemfalla

uuder den högre tullsatsen. Eu särskild lägre tullsats synes derföre

böra åsättas dessa artiklar, hvarvid äfven torde i gemensam rubrik med

dem böra sammanföras de likartade, nu under särskilda rubriker upptagna

artiklarne adress- och visitkort. Då ifrågavarande arbeten ofta

äro försedda med litografisk utstyrsel, synes det lämpligt, att tullsatsen

för dem upptages till samma belopp som tullsatsen för litografiska arbeten.

I öfverensstämmelse härmed hemställes, att taxans bestämmelser

rörande nu omförmälda varuslag måtte erhålla följande lydelse:

Papp- och Pappersarbeten, ej specificerade:

adress-, visit- och s. k. gratulationskort, äfvensom pappkort till

uppklistring af fotografier, till matsedlar m. m. 1 kg. 30 öre,

andra slag:

olackerade......................................................................... 1 kg. 50 öre,

lackerade, bronserade, förgylda eller försilfrade,

arbeten af papier-maché derunder inbegripna 1 kg. 1 kr. 20 öre.

Anm. 1. Bukettpapper etc. — — — — — — — — —--

Anm. 2. Intet afdrag etc. — -— — — — — — —---—

För Paraplyer och Parasoller af siden anse Embetsverken tullsatsen

kunna utan olägenhet bestämmas till det af komitén föreslagna

24

belopp äfven i det fall, att tullsatserna för väfnader af siden icke sättas

högre, än Embetsverken här nedan förordat.

Den för »Pennor, skrif-D föreslagna tullförhöjning till 1 krona per

kilogram är, enligt Embetsverkens åsigt, hvarken med nödvändighet

betingad af de för jern- och stålvaror i allmänhet ifrågasatta tullförhöjningar

eller egnad att bereda den inhemska fabrikationen af stålpennor

ökad afsättning för sina alster. I anseende härtill och på grund af

denna artikels egenskap af nödvändighetsvara hemställa Embetsverken,

att tullsatsen måtte bibehållas vid nu gällande belopp, 60 öre per

kilogram.

För Perlor, oäkta: af glas lärer, derest Embetsverkens hemställan

om en tullsats af 50 öre per kilogram för glas, andra slag, vinner afseende,

enahanda tullsats böra bestämmas.

Åsättande af en högre tullsats å Pomada i småburkar, på sätt

komitén föreslagit, under det att för pomada i större kärl den nuvarande

tullsatsen bibehölles, skulle med all sannolikhet föranleda, att

icke blott råpomadan utan äfven den för kosmetiskt ändamål afsedda

komme att införas i dylika större kärl, enär kostnaden för den senares

ompackning härstädes i småburkar säkerligen icke uppginge till så

högt belopp som vinsten på tullskilnaden. Vid sådant förhållande och

då importen af pomada numera icke uppgår till mera än 2 å 3,000

kilogram årligen, hemställa Embetsverken, att i taxan måtte för ifrågavarande

artikel fortfarande upptagas endast följande bestämmelse:

Pomada, kärlens vigt inberäknad ..................... 1 kilogram 35 öre.

Derest, på sätt Embetsverken hemstält, nu gällande taxas bestämmelser

angående Maltdrycker bibehållas oförändrade, torde hänvisningen

rörande Porter böra lyda sålunda:

Porter; se Maltdrycker.

För Portföljer af siden torde, om Embetsverkens hemställan i fråga

om sidenväfnader bifalles, böra bestämmas eu tullsats af 3 kronor per

kilogram. Mot den föreslagna tullsatsen för portföljer, andra slag,

synes deremot, med afseende å värdet af de hithörande artiklar, som

mest äro föremål för införsel, nemligen portmonnäer och cigarrfodral,

intet vara att erinra, äfven om, på sätt Embetsverken funnit sig böra

föreslå, den af komitén upptagna tullsats för sadelmakarearbeten nedsättes.

I händelse Embetsverkens hemställan, att rubrikerna 401 och 402

i förslaget måtte utgå, bifalles, torde hänvisningar rörande Sablar böra

erhålla följande lydelse:

Sablar; hänföras under Metaller:

Jern och Stål.

En tullsats för Sadelmakarearbeten dubbelt så hög som för sul

-

25

läder, hvilket i allmänhet användes till dylika arbeten och för hvilket

föreslagits en tull åt 40 öre per kilogram, borde, enligt Embetsverkens

åsigt, kunna antagas bereda sadelmakerinäringen erforderligt skydd,

och hemställa alltså Embetsverken, att tullsatsen för. arbeten af ifrågavarande

slag icke måtle sättas högre än 80 öre per kilogram.

Enligt komiténs förslag skulle, likasom i gällande taxa, Saft upptagas

under särskild rubrik med en tullsats af 30 öre per kilogram.

Då det emellertid möter synnerligen stora svårigheter att vid tullbehandlingen

afgöra och icke ens genom kemisk analys kan med bestämdhet

utrönas, om en vara är tillverkad af bär- eller fruktsaft eller

af vindrufssaft och om densamma förty bör hänföras till saft eller till

vin, anse Embetsverken nödigt, att dessa varuslag åsättas lika hög

tull. Under en lång följd af år har också vår taxa innehållit den bestämmelse,

att bär- och fruktsaft skulle tullbehandlas såsom vin, hvilken

bestämmelse emellertid vid 1888 års riksdag egendomligt nog ändrades

derhän, att, på sätt ännu eger rum, tullen på saft kom att utgå med

dubbelt så högt belopp som tullen för vin af till och med 21 procents

alkoholhalt. Enligt komiténs förslag skulle förhållandet blifva omvändt,

i det att saft skulle komma att draga en icke obetydligt lägre tull än

vin, hvilket visserligen vore med hänsyn till varuvärdet rigtigt, men

af ofvanberörda tulltekniska skäl icke kan af Embetsverken förordas.

På grund af hvad sålunda anförts, hemställa Embetsverken, att i taxan

måtte rörande artikeln Saft införas, i stället för den af komitén upptagna

rubrik, en så lydande hänvisning:

Saft, bär- och frukt-; tullbehandlas såsom Vin.

Mot den af komitén föreslagna klassificering af Saxar, andra slag,

i icke blott, såsom hittills, opolerade och polerade utan ock, inom hvardera

af dessa grupper, saxar af mer än 15 centimeters längd och derunder

hafva Embetsverken icke något att erinra. Deremot torde de föreslagna

tullsatserna få anses vara icke obetydligt högre, än som kan ur skyddssynpunkt

anses nödigt. Embetsverken hemställa med afseende härå,

att ifrågavarande tullsatser måtte upptagas till hälften så höga belopp

som de af komitén ifrågasatta eller till respektive 25 öre och 50 öre

för de opolerade samt 1 krona och 2 kronor för de polerade, allt per

kilogram räknadt.

Då Segel, bergade från förolyckade fartyg, obestridligen äro skeppsinventarier

och särskild rubrik finnes upptagen för skeppsinventarier,

»alla slag», torde vid förstnämnda artikel allenast böra hänvisas till

nyssberörda rubrik, på sätt i nu gällande taxa éger rum. Embetsverken

hemställa derföre, att, i stället för den af komitén föreslagna rubriken

535, måtte införas följande hänvisning:

4

26

Segel:

bergade från förolyckade fartyg; hänföras till Skeppsinventarier.

Skälet till komiténs förslag, att den för Skeppsinventarier, ej specificerade

och ej hänförliga till husgerådssaker eller beklädnadspersedlar,

nu medgifna tullfrihet måtte upphöra, har, sedan Riksdagen numera beslutit-

tullfrihet för fartyg, alla slag, förfallit. Åt ifrågavarande rubrik

torde vid sådant förhållande böra gifvas följande, med nu gällande taxas

bestämmelse rörande »Inventarier, skepps-» öfverensstämmande lydelse:

Skeppsinventarier, ej specificerade och ej hänförliga till husgerådssaker

eller beklädnadsartiklar, äfvensom skeppsinventarier, alla

slag, tillhörande förolyckade eller sjöskadade fartyg............ fria.

För en så betydande höjning af tullsatserna under artikeln Skodon

som den af komitén föreslagna hafva, enligt Embetsverkens åsigt, icke

tillräckliga skäl förebragts. För skodon af siden torde, i händelse tullen

å sidenväfnader bestämmes i enlighet med Embetsverkens förslag, tullsatsen

böra blifva 4 kronor per kilogram. Hvad beträffar öfriga slag

af skodon, kan behofvet af skydd för skomakerihandteringen säkerligen

anses i erforderlig grad tillgodosedt, om tullsatserna bestämmas till följande

belopp, nemligen: för skodon af yllefilt eller segelduk, med eller

utan lädersulor, 1 krona, för skodon af annan väfnad äfvensom af saffians-,

karduans-, färgade, pressade eller lackerade skinn 2 kronor 50 öre,

för skodon med bottnar af trä äfvensom becksöms- och sjöstöflar det af

komitén föreslagna belopp, 60 öre, samt för skodon, andra slag, 1 krona

50 öre, allt per kilogram. En viss ytterligare höjning af ifrågavarande

tullsatser förorsakas af den föreslagna bruttoförtullningen.

Med afseende å den nedsättning, Embetsverken förordat i de för

sidenväfnader och för band, andra slag, af komitén föreslagna tullsatser,

hemställa Embetsverken, att komiténs förslag till tull å Snörmakarearbeten

måtte jemkas sålunda, att för snörmakarearbeten af hel- eller

halfsiden bestämmes eu tullsats af endast 4 kronor, i stället för 6 kronor,

per kilogram, och att tullsatsen för dylika arbeten, andra slag,

sättes till 1 krona 30 öre, i stället för 1 krona 75 öre, per kilogram.

Med erinran att de s. k. finanstullarnes belopp bör bestämmas

uteslutande med hänsyn till statsverkets behof af inkomster, har komitén,

under förutsättning af hufvudsakligt bifall till de af komitén förordade

tullförhöjningar, funnit sig böra, med afseende å den icke obetydliga

ökning af tullinkomsten, dessa förhöjningar kunde beräknas medföra,

föreslå, att tullen å Socker måtte nedsättas från nu gällande belopp,

33 öre per kilogram för raffineradt och oraffineradt ljust samt 23,5

öre per kilogram för oraffineradt mörkt, till respektive 27 öre och 18

27

öre, äfvensom att tullen å Sirup måtte sänkas från 10 öre per kilogram

till 8 öre. En sådan åtgärd måste dock, enligt Embetsverkens åsigt,

möta ganska stora betänkligheter. Förutom att, på sätt äfven komitén

erinrat, det icke är möjligt att med någon större grad af sannolikhet

på förhand bestämma resultatet af de tullförhöjningar, som i anledning

af komiténs förslag kunna varda beslutade, torde, ifall Embetsverkens

hemställanden om nedsättning i vissa af de föreslagna tullsatserna vinna

afseende, ökningen af tullinkomsten blifva icke obetydligt mindre än

hvad komitén egt skäl att antaga. Och vidare må icke lemnas obeaktadt,

att statsverkets inkomst af sockertullen, hvilken hittills tillfört statskassan

en ganska väsentlig del af tulluppbörden, redan nu anmärkningsvärd!

minskats, försåvidt det raffinerade sockret angår. Härtill kommer,

att med den alltjemt fortgående utvecklingen af den inhemska betodlingen

och betsockertillverkningen äfven införseln af råsocker otvifvelaktigt

kommer att nedgå, hvilket särskild! de hittills tillgängliga statistiska

uppgifterna för innevarande år antyda; och så länge nuvarande bestämmelser

angående beskattningen af hvitbetsockerindustrien förblifva gällande,

kommer jemväl sistberörda förhållande att medföra en minskning

i statsverkets inkomst af sockerförbrukningen, hvilken minskning skulle,

vid det förhållande att hvitbetsockertillverkningsafgiften är bestämd att

utgå i visst förhållande till tullen å råsocker, blifva ändå mera betydande

i den mån, råsockertullen komme att sänkas. Lägges härtill sannolikheten

af att statsverkets utgiftsbehof komma att fortfarande ökas, torde

väl ur statsfinansiel synpunkt öfvervägande skäl tala emot den föreslagna

nedsättningen af tullen å ifrågavarande artiklar. Och försåvidt afsigten

med en sådan åtgärd skulle vara att bereda de mindre bemedlade samhällsmedlemmarne

någon afsevärd fördel, kan dessutom ifrågasättas, huruvida

detta syfte skulle ernås. Å ena sidan torde nemligen den föreslagna

tullnedsättningen icke vara tillräcklig för att i form af nedsättning

i varans pris nå fram till de konsumenter, hvilka för sina inköp

äro hänvisade till den mindre detaljhandeln, och å andra sidan är det

ett ofta anfördt och erkändt faktum, att af sockerförbrukningen den vida

större delen faller på de mera burgna samhällsklasserna. Vid undersökning,

som i detta hänseende nyligen verkstälts i vårt granland Norge,

der väl förhållandena härutinnan torde i det stora hela vara ungefär lika

med hos oss, har befunnits, att »arbetarebefolkningens» årliga förbrukning

af socker — oberäknad! sirup — per individ icke uppgår till mera

än i medeltal 3,50 kilogram, under det att årliga förbrukningen per individ

af hela befolkningen i genomsnitt belöper sig till 5,7 8 kilogram.

På grund af hvad sålunda anförts, anse sig Embetsverken böra

hemställa, att någon ändring i nu gällande tullsatser för artiklarne socker

och sirup för närvarande icke måtte vidtagas.

28

Vid Sparris torde, då varan, konserverad, hänföres till Konserver,

böra för tydlighetens skull tilläggas bestämningen »frisk» och rubriken

sålunda erhålla följande lydelse:

Sparris, frisk, emballagets vigt inberäknad ...... 1 kilogram 30 öre.

Då Embetsverken dela komiténs åsigt, att Spetsar och Blonder al

silke, med eller utan blandning af annat ämne, böra fortfarande draga

samma tull som helsidenväfnader, hemställes, att tullsatsen för förstnämnda

artiklar måtte upptagas till det belopp, som Embetsverken för

dylika väfnader förordat, eller 8 kronor per kilogram. Tullsatsen för

Spetsar och Blonder, andra slag, hvilken komitén upptagit till 4 kronor

per kilogram, anse Embetsverken böra sättas till samma belopp som

tullen å bomulls ty 11 eller 2 kronor 50 öre per kilogram.

Nu gällande tullsats för Sten, arbetad; polerad torde ingalunda få

anses låg. Icke heller har införseln af denna artikel omfattat qvantiteter,

som kunna anses särdeles betydande, och visar i hvarje fall icke

benägenhet att stiga. Vid sådant förhållande hemställa Embetsverken,

att tullsatsen, hvars höjning till 6 öre per kilogram, med tullindring

för tyngre pjeser, föreslagits af komitén, måtte bibehållas vid nu gällande

belopp, 3 öre per kilogram, samt att vid sådant förhållande den

i förslaget under art. Sten införda anmärkning, innehållande bestämmelse

om tullindring för arbeten af ifrågavarande slag, vägande per

stycke mer än 100 kilogram, måtte utgå.

Med hänsyn till den af Embetsverken förordade nedsättning i de

af komitén föreslagna tullsatser för sidenvaror i allmänhet hemställes,

att tullsatsen för Strumpor m. m. af hel- eller halfsiden, af komitén föreslagen

till 6 kronor per kilogram, måtte upptagas till endast 4 kronor.

Af enahanda skäl, som vid Band, andra slag, anförts, hemställa Embetsverken,

att tullsatsen för Strumpor in. m., andra slag, måtte bestämmas

till endast 1 krona 30 öre per kilogram, i stället för det af komitén

föreslagna belopp, 1 krona 75 öre. Då, på sätt komitén erinrat, den

olika tullbehandlingen af alngods, tillverkadt på strumpstol, och annat

strumpstolsgods visat sig medföra talrika förtullningstvister och sålunda

väl äfven i tillämpningen stält sig olika på olika platser, torde i allt

fall den i gällande taxa under ifrågavarande artikel upptagna anmärkning

1 böra utgå.

Tullsatsen för Stärkelsesocker och Stärkelsesirup lärer, i händelse

Embetsverkens hemställan vid artikeln Socker bifalles, böra bestämmas

till 23,5 öre per kilogram.

I händelse Embetsverkens hemställan vid artikeln Gödningsämnen

bifalles, torde hänvisningen rörande artikeln Superfosfat böra utgå.

Enligt komiténs förslag skulle, likasom enligt gällande taxa, Tafvelrarnar

i det fall, att hufvudsakliga beståndsdelen icke kunde utrönas,

29

draga en tull af 15 procent af värdet. Till följd häraf skulle en med

dylik ram försedd fotografi, litografi eller dylikt arbete äfven komma

att beläggas med denna tull, hvilket dock torde få anses särdeles obilligt

i betraktande af den ytterst obetydliga tullafgift, efter vigt beräknad,

som skulle på täflan belöpa, derest densamma inkomme med ram,

underkastad vigttull, eller oinfattad. Embetsverken hemställa fördenskull,

att för sådana fall, som ofvan omförmälts, måtte upptagas en bestämmelse

om tullfrihet för täflan, i likhet med hvad gällande taxa innehåller

i fråga om målningar och ritningar, infattade i ramar af ifrågavarande

slag; och torde för sådant ändamål stadgandet om Tafvelramars

förtullning böra erhålla följande lydelse:

Tafvelramar; förtullas lika med det ämne, arbetadt, hvaraf de

hufvudsakligen bestå, utan afdrag i vigten för täflan, derå anbragt

glas m. m. År tafvelramen af beskaffenhet att böra förtullas

efter värde, tages dock icke hänsyn till den infattade

täflan, derest denna eljest skulle vara tullpligtig, utan må egaren

densamma tullfritt utbekomma.

Anm. Tafvelramar, i hvilka målningar eller ritningar äro

infattade; se Målningar och Ritningar, infattade.

På grund af hvad här ofvan vid Mätstockar och Mätband anförts,

hemställa Embetsverken, att artikeln Tumstockar måtte ur taxan afföras.

Den Tvål, som förtullas såsom parfymerad, är ofta af mycket simpel

beskaffenhet. Med afseende ej mindre å denna omständighet än

äfven å varans användning och den icke särdeles betydande införsel, som

deraf eger rum, hemställa Embetsverken, att tullsatsen, hvilken komitén

föreslagit till 75 öre per kilogram, icke måtte sättas högre än 40 öre

per kilogram.

För Ur, vägg- och studsare-, i foder af metall, alabaster, eller

porslin, har komitén föreslagit en tullsats af 1 krona 50 öre per kilogram

och anfört såsom skäl härför, att, enligt komiténs åsigt, ur af

detta slag fortfarande borde draga samma tull som arbeten af förgyld

messing. Härvid är dock att märka, att en stor del af de till ifrågavarande

rubrik hänförliga ur förekomma i foder af med guldfernissa bestruken

messing, samt att dylika messingsarbeten, hvilka för närvarande

för tullas såsom förgylda, enligt komiténs förslag skulle vara underkastade

den för fernissade messingsarbeten föreslagna tull af endast 75 öre per

kilogram. Samma tullsats skulle äfven, enligt förslaget, åsättas arbeten

af fernissad eller lackerad zink, deraf urfoder likaledes ganska ofta förekomma.

Med hänsyn härtill och då arbeten af alabaster samt, enligt

Embetsverkens förslag, jemväl af porslin icke skulle draga högre tull

än 50 öre per kilogram, hemställa Embetsverken, att tullsatsen under

förevarande rubrik icke måtte sättas högre än 1 krona per kilogram.

BO

För vägg- och studsareur i foder af trä eller andra ämnen har

föreslagits en tullsats af 80 öre per kilogram. Då emellertid träfodren

i allmänhet torde få anses närmast jemförliga med snickarearbeten samt

till ifrågavarande rubrik äfven hänföras ur i foder, tillverkade af marmor

eller annan sten och sålunda ganska tunga, hemställes, att tullsatsen

icke måtte upptagas till högre belopp än 60 öre per kilogram

eller lika med tullsatsen för snickarearbeten af valnöt, af hvilket träslag

träfodren ganska ofta äro tillverkade. I sammanhang härmed få Embetsverken,

med stöd af hvad komitén anfört angående värdet af fodren till

vägg- och studsareur i förhållande till värdet af urverken, hemställa, att

tullsatsen för lösa eller oinfattade verk till dylika ur samt delar af ur,

ej specificerade, måtte bibehållas vid nuvarande belopp, 1 krona per

kilogram.

Derest hvad Embetsverken hemställt vid artikeln Strumpor m. m.

vinner bifall, torde tullsatsen för Vantar af hel- eller halfsiden böra

bestämmas till 4 kronor och tullsatsen för Vantar, andra slag, till 1

krona 30 öre per kilogram.

Enligt komiténs förslag skulle Vin af till och med 25 procent

alkoholhalt åsättas förhöjd tull till belopp af 50 öre per liter, då varan

inkomme på fat, större eller mindre, samt, då varan infördes på andra

kärl, respektive 1 krona 50 öre och 80 öre, allteftersom densamma vore

mousserande eller icke mousserande. Jemte det att Embetsverken, med

afseende å den omständighet, att de mousserande vinerna ofta icke ega

ett högre värde än de icke mousserande, finna olika tullsatser för de

förra och för de senare icke böra fastställas, hålla Embetsverken äfven

före, att tullsatserna för artikeln vin i allmänhet blifvit af komitén upptagna

till för höga belopp, och att desamma lämpligen böra begränsas

till de af såväl 1882 års tullkomité som Differentialtullkomitén föreslagna

belopp, hvilka i det närmaste öfverensstämma med dem, som näst före

afslutandet af traktaten med Frankrike voro varan åsätta och hvilka i

allt fall uppgå för viner på fat till två gånger och för viner på andra

kärl till mer än fyra gånger nu belöpande tull. På grund häraf hemställa

Embetsverken, att taxans bestämmelser rörande artikeln vin måtte

affattas sålunda:

Vin:

af till och med 25 procents alkoholhalt:

på fat, större eller mindre.............................. 1 kilogram 30 öre

på andra kärl...................................................... 1 liter 65 öre

af högre alkoholhalt; tullbehandlas såsom likör.

Under förutsättning att gruppen Papp- och Pappersarbeten erhåller

den lydelse, hvarom Embetsverken hemstält, lärer i stället för rubriken

665 i förslaget böra intagas en så lydande hänvisning:

Visitkort ; se Papp- och Pappersarbeten.

31

Med afseende å den betydelse Vitriol eger såsom beredningsämne

för flera vigtiga industrigrenar, hvilkas tillverkningar ej skulle erhålla

högre skydd än för närvarande, finna Embetsverken sig icke kunna biträda

komiténs förslag om åsättande af tull å ifrågavarande artikel, utan

hemställa om dess upptagande till fortfarande tullfrihet.

För Vågar, alla slag, har komitén föreslagit en tullsats af 15 procent

af värdet. En af komiténs ledamöter har dock varit af afvikande

mening och dervid anfört, att de för vetenskapligt bruk afsedda, så kallade

kemiska vågame, hvilka vore synnerligen dyrbara och för hvilka alltså

den föreslagna tullsatsen komme att blifva mycket hög, borde, likasom

fysiska och kemiska instrumenter, vara tullfria, samt att andra vågar

borde tullbehandlas, på sätt nu skedde, såsom det ämne, arbetadt, hvaraf

de hufvudsakligast bestode, eller, om detta icke kunde utrönas, efter

värde. Embetsverken, som dela denna reservantens åsigt och anse, att

det icke bör, på sätt komitén befarat, möta oöfverstigliga svårigheter

att vid tullbehandlingen skilja s. k. kemiska vågar från andra slag,

hemställa fördenskull, att åt taxans bestämmelser för ifrågavarande artikel

måtte gifvas följande lydelse:

Vågar:

kemiska; hänföras till Instrumenter, kemiska.

« andra slag; tullbehandlas såsom Slöjdvaror.

För Väfnader, helsiden-, har komitén, under antagande att priset

utgjorde i medeltal för felb och plys 50 kronor och för andra slag 90

kronor per kilogram, föreslagit en tullsats af 12 kronor per kilogram.

Enligt hvad uti ett af ofvan omförmälda till Kommersekollegium inkomna

skriftliga yttranden af en sidenfabrikant meddelats, belöper sig emellertid

medelpriset å de sidentyger, som förnämligast importeras, eller klädningssiden

af billigare slag, till icke mera än 30 å 50 kronor per kilogram.

Med afseende å denna omständighet i och för sig och särskildt med

hänsyn till den beaktansvärda fara för oloflig införsel, som skulle framkallas

af en i förhållande till det verkliga värdet så hög införselafgift,

som den komitén föreslagit, hemställa Embetsverken, att tullsatsen icke

måtte upptagas till högre belopp än det, som af en reservant inom

komitén föreslagits, eller 8 kronor per kilogram; och synes i händelse

af bifall härtill tullsatsen för halfsidenväfnader, hvilken af komitén föreslagits

till 4 kronor per kilogram, böra, med stöd af komiterades motivering

vid denna artikel, bestämmas till högst 3 kronor per kilogram.

För så vidt Embetsverkens hemställan, att rubrikerna 401 och 402

i förslaget måtte utgå, bifalles, torde hänvisningen rörande Värjor böra

lyda sålunda:

Värjor; hänföras under Metaller: Jern och Stål.

32

Åt § 8 i underrättelserna till tulltaxan torde gifvas den lydelse,

Eders Kongl. Maj:t med anledning af senast församlade Riksdags beslut,

deröfver Embetsverken den 4 dennes afgifvit infordradt utlåtande, kan

finna skäligt stadga.

I händelse att någon nedsättning i tullen å socker icke sker, lärer

den drawback, som beviljas vid utförsel af topp-, kandi- och kaksocker,

hvilket inom landet framstälts genom raffinering af utländskt råsocker,

böra fortfarande utgå med samma belopp som nu eller 28,2 öre per

kilogram; likasom under enahanda förutsättning drawbacksbeloppet för

konfityrer lärer böra bibehållas vid 30 öre per kilogram. Vid den af

komitén föreslagna förändring af § 9 mom. 1 c) i underrättelserna till

taxan synes en hänvisning till § 42 tullstadgan, på sätt redan nu eger

rum vid § 10 i samma underrättelser, lämpligare än ett anförande af

de i tullstadgans berörda § stadgade kontrollföreskrifter. Under förutsättning

att dessa ändringar i komiténs förslag vidtagas, torde, med

iakttagande jemväl af innevarande års Riksdags beslut angående ändringar

i och tillägg till nyssberörda § 9, dess moment 1 erhålla följande

lydelse:

Vid utförsel sjöledes från stapelstad af följande, utaf utländskt råämne

inrikes tillverkade varor beviljas restitutionsvis af tullmedlen:

för

1

kilogram raffineradt socker, topp-, kandi- och kak-...

28,2

öre

1

dito

karameller och andra konfityrer.....................

30

))

1

dito

chokolad, alla slag .............................................

5

»

»

1

dito

bröd ....................................................

4

))

»

1

dito

tobak, arbetad:

cigarrer och cigarretter.............................

1

krona

spunnen, hopvriden eller pressad äfven-

som i stänger ............................................

70

öre

malen eller snus ............................................

48

y>

andra slag.......................................................

55

»

»

1

dito

s. k. flamgarn, färgadt eller tryckt

af bomull...........................................................

15

»

»

1

dito

s. k. flamgarn, färgadt eller tryckt

af ull .................................................................

20

»

»

1

dito

bomullsväfnad .....................................................

15

»

1

dito

linneväfnad...........................................................

20

»

1

dito

sydda bomulls- och linneartiklar, såsom skjor-

tor, kragar, manschetter med flera, under

vilkor att de icke hufvudsakligen bestå

af lägre tullbeskattad väfnad än oblekt

bomullsväfnad..............................................

50

33

hvarvid för öfrigt iakttages:

a) att af de här upptagna varor minst 50 kilogram af hvardera

skola till export angifvas och på en gång afsändas; kommande dock

denna bestämmelse icke att ega tillämpning, då den vara, för hvilken

t.ullrestitution sökes, utföres för proviantering af fartyg i Öresund under

enahanda förhållanden med dem, då utländska, på frilager upplagda varor

skulle vid dylik proviantering åtnjuta tullfrihet;

b) att vid angifningsinlagan alltid skall bifogas tillverkarens, under

edlig förpligtelse afgifna och med två vittnen bestyrkta försäkran, att

varan är svensk tillverkning och af utländskt råämne, för hvilket full

införseltull blifvit erlagd, eller beträffande flamgarn och väfnader, att de

äro inom landet tillverkade af utrikes spunnet och behörigen förtidladt

garn, och i fråga om sydda bomulls- och linneartiklar, att de äro inom

landet tillverkade af utrikes ifrån införda, behörigen förtullade väfnader;

och kommer nu nämnda bevis att biläggas tullkammarjoumalen å den

tullplats, hvarifrån varan utföres;

c) att utförseln verificeras genom intyg af vederbörande embetsmyndighet

å lossningsorten, det varan derstädes blifvit lossad, hvilket

intyg bör vara af svensk konsul eller vice konsul, derest sådan å berörda

ort finnes anstäld, behörigen legaliseradt; dock att, derest utförseln skett

i fartyg af 30 tons drägtighet eller derutöfver och vid utförseln iakttagits

den kontroll, som i 42 § tullstadgan för reexportgods finnes föreskrifven,

något bevis om varans ankomst till den utländska lossningsorten ej må

för restitutionens beviljande erfordras;

rf) att, beträffande bröd, det mjöl, för hvilket restitution af tullmedlen

beviljas, skall vara inom de näst före utförseln förflutna sex

månaderna till riket infördt.

Moment 4 af samma § 9 torde enligt senast församlade Riksdags

beslut böra lyda sålunda:

Den här ofvan medgifna tullrestitution eger icke rum vid utförsel

till Norge utom i afseende å artiklarne raffineradt socker, karameller

(sockertillverkningar, hufvudsakligen bestående af bränd t eller kokadt

socker), arbetad tobak samt finsiktadt mjöl och gryn af spanmål. För

dessa artiklar etc.

84

Remissakten varder härmed återstäld, hvarjemte utdrag af det vid

Embetsverkens sammanträde denna dag hållna protokoll, innefattande de

särskilda meningar, som dervid yttrats, bifogas.

Stockholm den 12 September 1891.

TJnderdånigst,

Kommersekollegium:

C. FR. WiERN.

S. CEDERSCHIÖLD.

EMIL HRBNER.

Generaltullstyrelsen:

G. W. LÖNEGREN.

GERHARD BERLIN. ALEXIS HAMMARSTRÖM.

Föredragande.

1. s.

Axel Carlson.

35

Utdrag af protokollet, hållet hos Kongl. Kommersekollegium och

Kongl. Generaltullstyrelsen vid gemensamt sammanträde

den 12 September 1891.

Närvarande:

af Kongl. Kommersekollegium

Herr t. f. Presidenten W/ERN,

Herr t. f. Kommerserådet Cederschiöld,

Adjungerade ledamoten t. f. sekreteraren Htoner;

af Kongl. Generaltullstyrelsen

Herr General ulldirektören Lönegren,

Herrar t. f. Byråcheferne Berlin och Hammarström.

S. 1). Sedan Embetsverken, i anledning af nådig remiss å det

betänkande med förslag till tulltaxa, som den 24 Februari 1891 afgifvits

af de under den 18 Juni 1888 dertill i nåder förordnade komiterade,

vid särskilda sammanträden, förehaft detta betänkande till granskning,

beslöts nu underdånigt utlåtande (se registraturet); och yttrades dervid

i vissa punkter från Embetsverkens beslut afvikande meningar af Herr

t. f. Presidenten Wtern samt Herrar t. f. Kommerserådet Cederschiöld

och t. f. Byråcheferne Berlin och Hammarström.

Herr t. f. Presidenten Waerns till detta protokoll aflemnade sammanfattning

af hans skiljaktiga åsigter var af följande lydelse:

»Då det uppdrag Kongl. Maj:t genom nådigt bref den 18 Juni 1888

gifvit den komité, öfver hvars betänkande det åligger Kommersekollegium

och Generaltullstyrelsen att afgifva underdånigt utlåtande, varit att uppgöra

förslag till tulltaxa, innefattande de bestämmelser, som funnes böra

gälla efter utgången af bestående tarifftraktater, bar det synts mig, att

36

i detta utlåtande äfven borde vidröras frågan huruvida de föreslagna nya

tullsatserna borde träda i kraft omedelbart efter nämnda traktaters upphörande,

eller om någon anledning förefunnes till uppskof i detta afseende

för vissa bland dem.

Det är kändt, att Frankrike icke önskar förnyandet af de tarifftraktater,

det med andra riken afslutat. Det kommer deremot att antaga

två tariffer, den ena med högre, den andra med lägre tullsatser,

kommande den senare att tillämpas endast för varor från de länder, med

Indika överenskommelser kunna träffas om gynnsamma tullbestämmelser

för afsättning af franska varor.

Om icke orimliga anspråk i detta afseende komma att framställas,

blir det för Sverige af yttersta vigt att försäkra sig om förmånen att

för sin utförsel till Frankrike blifva behandladt såsom den mest gynnade

nation. I motsatt fall skulle Frankrikes behof företrädesvis blifva fylda

från andra länder, hvilkas varor kunde införas till lägre tull, och det

skulle icke blifva möjligt att till gängse priser göra försäljningar t ill

Frankrike af svenska varor förr än det visat sig, att tillgången af de

utländska mera gynnade vore otillräcklig, men det är tydligt, att redan

det dröjsmål, som häraf måste följa för afsättning till Frankrike skulle

verka nedtryckande på de svenska varornas pris, och än värre att andra

mera gynnade länder skulle öka sina tillverkningar af sådana varor, som

med de svenska täflade, så att Sverige skulle blifva alldeles undanträngdt

från den franska marknaden.

Storleken af vår utförsel till Frankrike kan icke uppgifvas, emedan

en väsentlig del deråt sker öfver Belgien, men ensamt den direkta i

statistiken upptagna utgör i årligt medeltal omkring 10 procent och

uppgår för enskilda vigtiga utförselartiklar till vida högre andelar. År

hafva funnits, då den för plankor, battens och bräder utgjort en fjerdedel,

för hafre uppgått till nära en tredjedel och för tjära till fullt eu

tredjedel af Sveriges hela utförsel.

Vid sådant förhållande har jag ansett embetsverken hafva bort fästa

Kong!. Maj:ts uppmärksamhet på vådorna af ett — äfven blott kortare

uppskof i tillämpningen i Frankrike af de lägsta der gällande tullsatser

vid införsel af svenska varor; och jag fruktar att ett uppskof icke

kan undvikas, om de föreslagna nya tullsatserna antagas att gälla omedelbart

efter det att traktaterna upphöra, utan att dessförinnan öfverenskommelse

med Frankrike om Sveriges likställighet med de mest gynnade

nationer kunnat träffas.

Af Riksdagen fattade beslut kunna ej vid samma riksdag ändras.

Detta kan först vid en påföljande riksdag ske. Tull be vi Ilningen antages

i allmänhet att inträda i kraft från början af påföljande år och skall

enligt § 61 Regeringsformen gälla intill slutet af det år då eu ny bevillning

blifvit faststäld; dock hafva förändringar af tullsatser stundom,

37

och särskilt efter ingående af traktater, af Riksdagen antagits att träda

i kraft någon dag samma år de blifvit beslutade, men betänkligheter

kunna häremot möta, helst näi fråga uppstår om väsentliga nedsättningar,

då importörer, som för införda varor hafva betalt högre tullafgifter, hafva

billiga anspråk på att ej lägre afgifter emot vanlig ordning åsättas samma

varor, af hvilka de innehafva nyligen införda och osålda lager.

Om således 1892 års Riksdag beslutar de af embetsverken tillstyrkta

tullförhöjningarne å varor, som utgjort föremål för tarifftraktaterna,

att träda i kraft under loppet af samma år eller från början af

1893, men underhandlingar med Frankrike, om Sveriges likställande

med de mest gynnade nationer, derefter skulle leda till ifrågasättande

af nedsättningar i flera eller färre af dem, så kunna beslut derom först

under 1893 års riksdag fattas, och om lämpligheten af deras trädande

i kraft före början af år 1894 skola antagligen olika meningar uppstå.

Under förutsättning att först förhojningarne blifvit af Riksdagen beslutade

och derefter nedsättningar blifvit gjorda till vilkor för minimitariffens

tillämpning vid förtullning af till Frankrike införda svenska

varor, så skulle de svenska exportörerna af sådana varor möjligen under

en stor del af 1892 och säkert under större delen af eller kanske

hela 1893 blifva underkastade följderna af uteblifvande af sedvanliga

ordres från Frankrike, hvilket skulle medföra mycket stora förluster

för Sveriges exportindustri, och dertill innebära risk att de ökade förbindelser

mellan andra med oss konkurrerande länder och Frankrike,

hvilka vi så att säga sjelfva framtvingat, kunde blifva stadigvarande

till stort framtida men för oss.

Det kan med säkerhet antagas att underhandlingar med Frankrike,

om Sveriges likställighet med de mest gynnande nationer, om ej redan

började, skola inledas, förr än Kongl. Proposition till Riksdagen om

ny tulltaxas antagande kan aflåtas, och om Franska regeringen såsom

vilkor för svenska varors införande i Frankrike till de lägre tullafgifterna

skulle begära medgifvande af lägre afgifter vid införseln till

Sverige för vissa franska varor, än som af embetsverken blifvit tillstyrkta,

måste det således vid den Kong]. Propositionens afgifvande

vara kändt, för hvilka varor nedsättningar skulle ifrågakomma. Jag

anser derföre, att embetsverken kunnat och bort till Kongl. Maj:t hemställa

att, derest underhandlingar med Frankrike uti ifrågavarande hänseende

icke kunnat afslutas förr än Nådig Proposition om ny tulltaxa

skulle till Riksdagen aflåtas, Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen att,

intill dess sådant afsilande skett, de nu gällande tullsatserna skulle

bibehållas för de artiklar i tulltaxan, hvilka af underhandlingarne berördes.

Skulle öfverenskommelse kunna träffas på den enkla grund

att Frankrike skulle i Sverige lika som Sverige i Frankrike likställas

med den mest gynnande nation, skulle denna hemställan naturligen af

38

sig sjelf förfalla. Skulle åter Frankrike förklara att dess högre tariff

måste gälla intill dess ny öfverenskommelse kunde träffas, borde ju de

bestämmelser, som Riksdagen ansåge vara de i sig sjelfva bästa, antagas

att gälla från samma tid som taxorna i öfrigt, men — om dessa

tullsatser höjdes till belopp, som icke skulle åsättas ifrågakommande

franska varor, derest Frankrike medgåfve sin minimitariffs tillämpning

för svenska varor — blott för tiden till dess öfverenskommelse härom

kunde träffas.

Någon väsentlig eller ens nämnvärd fördel af några tullafgifters

förhöjning för en kortare tid och derefter åter deras nedsättning skulle

icke tillgodokomma de svenska industriidkare, hvilkas intressen af dessa

tullafgifter berördes, ty förutseende de högre tullafgifternas trädande i

kraft skulle svenska importörer förse sig med rikliga lager, och förutseende

nedsättningarne skulle konsumenterna så vidt möjligt afhålla

sig ifrån köp. Så i ena som andra fallet skulle häraf följa en förlamande

inverkan på afsättningen af de svenska produkterna, hvars

menlighet näppeligen kunde ersättas af högre prisers erhållande i enstaka

fall.

Då Kongl. Maj:t åt tullkomitén uppdragit att verkställa utredning

och afgifva förslag beträffande de förändringar i tulltaxans bestämmelser,

som kunde vara erforderliga för att bereda landets näringar

ett väl afvägdt tullskydd, har jag icke ansett någon anledning förefinnas

för embetsverken att i affordradt utlåtande öfver detta förslag

— och således icke heller för mig att i afvikande mening — ingå i

någon som helst utredning af skyddstullsystemets eller frihandelslärornas

ömsesidiga företräden eller fel. Deremot anser jag den från

ett utlåtande om komiténs betänkande oskiljaktiga granskningen af,

hu ruvida det föreslagna tullskyddet enligt det nådiga uppdragets lydelse

blifvit väl afvägdt, icke kunna eller böra inskränkas till tillsyn om och

i hvad mån eu föreslagen tullsats motsvarat eu särskild industris af

dess kikare framhållna behof eller att vederlag bereddes annan industri

för eventuel ökning i omkostnader för råvaror eller beredningsämneu,

hvilka såsom produkter af någon inhemsk industri blifvit till skydd

mot utländsk konkurrens med tull belagde. Jag har ansett denna granskning

höra utsträckas till tillsyn att icke exportnäringarnes, sjöfartens

och handelns intressen biefvo skadade, och jemväl till att icke nödvändighetsvaror

för den stora allmänheten biefvo oskäligt fördyrade, eller

densamma, d. v. s. det svenska folket, genom tullförhöjningar orimligt

beskattadt. De särskilda åsigter jag i dessa eller andra afseeuden ansett

mig böra emot embetsverkens eller tullkomiténs af embetsverkens

utan anmärkningar lemnade förslag framställa, har jag sammanfattat i

följande grupper:

39

Oundgängliga lifsförnödenheter.

I afseende å de till denna grupp hörande artiklar måste jag anmäla

min särskilda mening rörande de föreslagna tullsatserna å

sulläder, skodon och gångkläder.

Garfverier i Sverige äro af tvenne slag. Mindre garfverier äro

spridda öfver hela landet och deras innehafvares yrke består deruti

att de dels emot arbetslön garfva hudar och skinn, dels sälja garfvade

hudar eller skinn till landtmän i utbyte mot de råa, som dessa till dem

aflåta. De kunna dervid icke lida af någon utländsk konkurrens, och,

om deras antal minskats, måste det antagligen hafva berott deraf att

lättade kommunikationer satt de bland dem, som varit fördelaktigast

belägna och bäst skötta, att på de öfrigas bekostnad utvidga sina arbetsoch

handelsområden. Annorlunda har förhållandet varit i afseende å

de större garfveri erna, läder fabrikerna, h vilka afsätta sina produkter i

den allmänna handeln och dervid under de senare årtiondena haft att

utstå en mycket skarp konkurrens från utlandet, särskildt i artikeln

sulläder.

Införseln deraf var i årligt meddeltal under qvinqvennierna

1866—70 ........................................................... kilogram 187,934

1871—75 .......................................................... „ 642,611

1876-80 ........................................................... „ 1,500,742

1881—85 ............................................................ „ 2,025,601

Med anledning af de på grund häraf utaf läderfabrikanterna gjorda

yrkanden blef tullen å sulläder vid 1885 års riksdag höjd från 15 till

24 öre per kilogram.

Då i Norge tillverkadt sulläder i följd af mellanrikslagen är tullfritt,

måste, för bedömande af verkningarne utaf denna förhöjning, åtskilnad

göras mellan den tullpligtiga och den tullfria införseln. Statistiken

utvisar att den var:

tullpligtig.

tullfri fr.

No^ge.

Summa.

1886 kilogram 1,318,650

kilogram

138,027

kilogram

1,456,677

1887

„ 1,812,233

188,535

11

2,000,768

1888

„ 1,859,421

193,749

11

2,053,170

1889

„ 2,044,458

11

229,406

11

2,273,864

1890

„ 2,036,610

11

267,999

11

2,304,590

Medeltal

„ 1,814,272

V

203,542

11

2,017,814

Härvid bör dock erinras att till följd deraf att den vid 1885 års

riksdag beslutade förhöjningen först mod år 1886 skulle inträda inför

-

40

seln under 1885 blef mycket stor — den var kilogram 2,463,635 —

hvilket dels föranledde betydligt minskad införsel de närmast följande

åren, dels äfven har inverkat på medeltalen såväl för qvinqvenniet

1881—1885 som på det 1886—1890. Men den har icke kunnat inverka

på det förhållande att den förut raskt tilltagande tullpligtiga införseln

1890 var mindre än 1889 och således synes nått sitt maximum eller

blifvit af tullförhöjningen stäfjad, under det att den tullfria alltjemt

varit i stigande.

Då man till jemförelse härmed söker kunskap om tillverkningarnes

storlek bör det anmärkas, att den i primäruppgifterna angifves dels i

stycken, dels i vigt, så att den endast i värde kan sammanräknas, samt

vidare att någon tillförlitlig åtskilnad mellan sulläder och hudar och

skinn icke kan göras, enär i nämnda primäruppgifter icke sällan förekommer

»hudar sulläder» och mycket ofta »diverse».

Medeltalet för år af samtliga uppgifna tillverkningars värde blir

för samma qvinqvennier för hvilka införseln ofvan angifvits

1866 — 70 ............................................................ kronor 4,404,095

1871—75 ........................................................ „ 7,241,310

1876 — 80 .......................................................... „ 5,676,300

1881—85 ............................................................... „ 5,186,083

Yärdet uppgifves vidare för

1886 till ............................................................... kronor 5,112,840

1887 „ „ 5,099,503

1888 „ .............................................................. „ 4,957,820

1889 „ ............................................................... „ 5,280,243

1890 „ ............................................................ „ 5,196,555

Medeltal ................................................................ „ 5,129,392

Den under de föregående qvinqvennierna i jemnbredd med raskt

fortgående stigning af införseln fortgående snabba minskningen af de

inhemska garfveriernas och läderfabrikernas tillverkningsvärden har

således under åren efter tullförhöjningen stäfjats och detta värde har

under de båda sistförflutna åren varit högre än under de närmast föregående

och i jemnhöjd med hvad det var under qvinqvenniet 1881—85.

Granskar man de pag. 118 i bilagan 1 till tullkomiténs betänkande för

hvarje särskildt år uppgifna värdena skall man finna att det allt sedan

1878 endast varit året 1882 som med kronor 5,384,082 företer en

nämnvärdt högre tillverkningsvärdesumma än 1889 och 1890. Då sålunda

det med 1885 års tullförhöjning af 9 öre åsyftade resultatet vunnits,

kan jag icke anse en ny förhöjning, och det med 16 öre, lämplig

för en nödvändighetsvara, af hvilken vi för våra behofs fyllande

alltid måste vara beroende af eu stor införsel, och i hvilken dessutom

41

konkurrensen från de norska läderfabvikerna icke kan genom någon

tullförhöjning utestängas eller minskas.

Tullkomitén har för skodon, andra slag, föreslagit en tull af 2

kronor per kilogram och embetsverken hafva ansett den böra till 1 krona

50 öre bestämmas, eller i allt fall tillstyrkt eu förhöjning af 56 öre i

nu gällande tull.

Införseln af skodon, andra slag, inclusive sjöstöflar och skodon

med bottnar af trä, som nu äro i tulltaxan sammanförda, har varit i

starkt stigande. Den har i årligt medeltal under de sist förflutna qvinqvennierna

upptagits i värde:

1871—75 till ......................................................... kronor 159,417

1876—80 „ ......................................................... „ 258,173

1881—85 „ .......................................................... ■ „ 398,821

1886—90 „ .......................................................... „ 963,994

och beräknades sistnämnda eller fjolåret till icke mindre än kronor

1,519,845.

Under de senaste fem åren har fabriksmässig tillverkning af

skodon äfven i Sverige uppkommit och likaledes varit i starkt tilltagande.

Dess värde uppgifves för åren

1885

till ...............................................................

.. .. kronor

94,400

1886

77 ..............................................................

...... 77

179,360

1887

77 ............. ................................................

...... 77

214,523

1888

77 ..............................................................

------ ??

238,740

1889

77 ...................................................... -•••

..... 77

491,550

1890

” ......................; .....:............:.........

...... 77

935,015

Den högst betydligt ökade konsumtion af skodon, hvarom dessa

ömsesidiga tal vittna, kan i ett land, der det ännu för några få årtionden

sedan var för den fattigaste befolkningen brukligt att äfven under

oblidare årstiden gå barfota, icke vara annat än glädjande. Att nu

genom tullförhöjning hämma den alltjemt tilltagande förbrukningen af

en sådan nödvändighetsvara som fotbeklädnad, förefaller mig i hög grad

olämpligt och synes äfven från skyddsvänlig synpunkt vara bevisligen

obehöflig, då icke blott den inhemska tillverkningen företer en så stor

årlig ökning, som ofvan synes, utan Sverige också har en årligen

starkt tilltagande utförsel af skodon, ej specificerade.

Denna var:

1885

kilogram

2,136

med

beräknadt

värde

af kronor

32,040

1886

77

5,568

>7

77

v

7 7 77

83,520

1887

77

7,221

77

77

77

77 77

108.315

1888

77

10,289

77

77

77

77 77

154,335

1889

77

11,396

77

77

77

77 77

170,940

1890

71

23,789

77

77

77

7? 7?

356,835

G

42

Skomakeriernas

och deras arbetares

antal var i årligt medeltal

under qvinqvennierna:

skomakerier.

arbetare.

1871—75 ...........

......... 3,137 ...

.............................. 3,404

1876-80 ...........

......... 3,673 ...

............................. 4,148

1881—85 ...........

.......... 3,743 ...

............................... 4,226

och var under åren

1886 ...........

.......... 3,737 .

................................ 4,299

1887

.......... 3,799 ...

.............................. 4,335

1888 ...........

.......... 3^896 ...

............................ 4,290

samt 1889, det sista

år för

bvilket

sammanräknade uppgifter föreligga, 3,932

............................. 4,353

och har således icke

till följd af den inhemska skodonsfabrikernas till-

komst eller skodonsinförseln

minskats.

Af gångkläder,

nya, ej

specificerade,

har årligen medeltalet varit

i beräknadt värde under qvinqvennierna:

införsel.

utförsel.

1871—75 .............

... kronor 1,571,610 ..

................ kronor 62,913

1876—80 .............

11

2,794,422 ..

............. „ 124,113

1881—85 ..............

11

4,406,739 ..

............... „ 78,836

samt beräknade värdet under de sista fem

åren:

1886 .............

. kronor 4,885,213 ....

............. kronor 73,036

1887 ................

11

4,626,384 ....

............ „ 54,606

1888 ................

11

5,063,201 ...

......... „ 109,281

1889 ...............

11

6,617,096 ...

............. „ 172,588

1890 .................

11

6,799,083 ....

„ 218,291

Medeltal...........

11

5.598,195 ....

............ „ 125,560

Om den märkliga stegringen i det beräknade värdet af införda

gångkläder 1889 anmärker tullkomitén att den endast torde varit skenbar,

beroende deraf att, oaktadt enligt taxan af den 18 Juni 1888 bruttoförtullning

infördes, det vid statistikens upprättande beräknade värdet

per kilogram bibehölls oförändradt. Då man ihågkommer, att nämnda

taxa redan den 1 Juli 1888 blef gällande, måste inberäkningen af vigten

utaf de askar, i hvilka kläderna blifvit inlagda, i deras vigt, redan

för år 1888 haft inflytande, och det bör derför ej vara med detta års

införselvärde utan med de föregående årens, man bör jemföra de två

sista årens värden för att bilda sig ett omdöme om den tullförhöjning

inberäkningen af askarnas vigt medförde. Man finner då, att ökningen

i de beräknade värdena föga understiger 50 procent, och om än sär

-

48

skildt med hänsyn dertill att verklig ökning af införseln under tiden

kunnat ega rum, häraf ej följer att tullförhöjningen uppgått till samma

procenttal, måste den dock varit högst betydlig. Att nu åter, såsom

komitén föreslagit och embetsverken lemnat utan anmärkning, höja

tullen för nya gångkläder genom att från 20 till 50 procent öka förhöjningen

i den tull, som är bestämd på tyget eller det ämne, hvaraf

klädespersedlarne hufvudsakligen bestå — en förhöjning som efter

sakkunniges omdöme skulle innebära en ökad tullbeskattning af säkert

flera hundratusen och sannolikt en million kronor — synes mig icke

vara rätt emot dem, som af dessa kläder äro i behof. Just införselns

storlek synes mig bevisa att den väsentliga delen deraf måste utgöras

af kläder, livilka för sin billighet köpas af den stora allmänheten och,

liksom skodonen, för köparen äro nödvändighetsvaror.

Den under de två sistförflutna åren betydligt ökade utförseln af

gångkläder, som 1890 var dubbelt den af år 1888, synes mig äfven

visa att de svenska tillverkarne af gångkläder kunna i de specialiteter,

med hvilka de sysselsätta sig, täfla med utlandets.

Till en annan grupp af varor, i afseende å hvilka jag hyser en

från embetsverkens afvikande mening, hänför jag:

Varor, hvilka såsom redskap, beredningsämnen eller materialier äro

för andra industrier behöfliga.

Bland dem nämner jag:

Maskinerier, redskap och verktyg.

Tullkomitén, hvars förslag angående dessa artiklar af embetsverken

lemnats utan anmärkning, anser det otvifvelaktigt att orsaken

dertill att vår maskin- och redskapstillverkning icke nått den utveckling,

man i betraktande af våra utmärkta råmaterialier och våra verkstäders

med rätta berömda arbetsskicklighet haft skäl att vänta, i ganska

väsentlig mån är att söka uti den obehindrade införseln af utländska

tillverkningar. Don anser vidare att icke något tvifvel kan råda

derom att åsättande af tull ''å ifrågavarande artiklar väsentligen skulle

gagna den inhemska tillverkningen deraf, och att å andra sidan knappast

någon större olägenhet för industrien i öfrigt vore att befara af

eu dylik åtgärd.

Till bevis för dessa påståenden anför komitén endast att, med

undantag af vissa specialmaskiner, hufvudsakligast för textilindustriers

behof, samt snällpressar och maskiner för papperstillverkning, redan

nu alla slags såväl maskiner som redskap och verktyg förfärdigas inom

landet, och att våra mekaniska verkstäders icke obetydliga antal borgar

44

för att någon väsentlig prisförhöjning å ifrågavarande artiklar icke

skulle inträffa till följd åt tullen.

Sanningen af påståendet att alla slags maskiner, redskap och

\eiktyg

ordet, »slags». Om man indelar alla sorts maskiner i olika slag, såsom

maskiner för användning af vattenkraft, af varm luft, ångmaskiner,

elektricitetsmaskiner, spinnmaskiner, väfmaskiner o. s. v. samt vidare

indelar för jordbruket behöfliga redskap i sådana olika slag, som plogar,

harfva!-, räfsor, tröskverk, o. s. v. och på detta sätt fortgår för andra

näringar, så kan ju sanningen af ett påstående, att med vissa undantag

maskinerier, redskap och verktyg af alla dessa olika slag inom

landet tillverkas icke ifrågasättas. Men för att någon bevisning att

industrien icke. både att befara någon större olägenhet af påläggande

af tull å maskinerier, redskap och verktyg, skulle kunna af detta påstående

hemtas, måste det antagas innebära att med de af komitén

uppgifna undantagen industrien i öfrigt skulle inom landet kunna erhålla

alla för densamma behöfliga maskinerier, redskap och verktyg af

olika slag, och i denna mening är påståendet visserligen icke sant.

Man behöfver endast läsa någon af de berättelser om deras erfarenhet

i främmande länder, som blifvit afgifna af arbetare, hvilka erhållit reseunderstöd

af staten, för att derom öfvertyga sig, och man kan med så

mycket mera skäl påstå att det icke är sant för Sverige, som den

hastighet , och mångfald, med hvilken industrien under detta århundrade

i alla civiliserade länder utvecklat sig, gör det antagligt att ett sådant

påstående icke om något land — icke om England, icke om Nordamerikas

förenta stater — skulle vara sant, emedan det icke kan vara

sant, då öfverallt nya uppfinningar och förbättringar dagligen eke.

Vid sådant förhållande måste man för den åsigt, att den svenska

industrien icke af den hittillsvarande tullfrihetens upphörande hade

att befara någon större olägenhet, förutsätta att den genom skyddstullar

skulle göras alldeles oberoende af utlandet, och att det således

för densamma icke skulle blifva behöfligt att den följde med sin tid

och tillgodogjorde sig de förbättrade metoder, som i utlandet uppfinnas,

eller försåge sig med de maskinerier, redskap eller verktyg af nyaste

och bästa konstruktion, som af deras konkurrenter i utlandet användas.

Ett sådant oberoende skulle det dock äfven för den industri, som uteslutande

inom landet säljer sina produkter, blifva omöjligt att införa,

emedan konkurrensen från Norge, der maskinerier, redskap och verktyg

äro tullfria, till följd af mellanrikslagen icke kan utestängas. Och

för den industri, som i utlandet måste söka afsättning af sina tillverkningar,

skulle vederlaget af skydd inom landet blifva utan betydelse.

För denna i Sverige högst betydande industri är möjligheten att kunna

tillverka sina varor af lika godhet och till lika lågt pris, som deras

45

konkurrenter i utlandet kunna det, tydligen en lagfråga. Ett flertal

af dem skulle, om de derifrån förhindras, blifva tvungna att lemna sin

handtering eller gå sin ruin till mötes.

Åsigten, att införandet i Sverige af i utlandet gjorde industriella

uppfinningar och förbättringar icke borde försvåras, utan snarare bebefrämjas,

är icke ny. Under äldre tider lemnades för detta ändamål

premier och gafs stundom i en eller annan form stora anslag. I afseende

å tullförhållandena är att märka att, under det förbud för införande

af redskap och verktyg i allmänhet var gällande, det redan

1782 stadgades att för manufakturerna och handtverkerierna oundgängliga

redskap efter erhållet särskild! tillstånd finge införas mot en tull

af 3 procent af värdet, och 1797 utsträcktes detta stadgande äfven till

verktyg. 1816 bestämdes att modeller till allehanda inrättningar eller

prof på utländska redskap och tillverkningar .skulle efter erhållet särskilt

tillstånd vara fria från tull och andra utgifter, och denna bestämmelse

bibehölls 1824, då de förut gällande förbuden utbyttes mot

dryga tullsatser. 1830 bestämdes tullen på redskap för åkerbruket,

fabrikerna och handtverkerierna till 5 procent af värdet och 1835 på

ej specificerade redskap och maskinerier i allmänhet till 25 procent af

värdet, då de voro införda med Kommersekollegii tillstånd till 5 procent

af värdet, och såsom prof eller modeller fria. Dessa bestämmelser bibehöllos

till 1848, då de på det sätt kompletterades att tullfriheten

skulle efter pröfning hos Kommersekollegium tillgodokomma nya fabriksanläggningar

för erforderliga maskinerier, hvilka alldeles icke, eller ej

till full godhet, eller icke inom lämplig tid kunde från inhemska maskinfabriker

erhållas, hvaremot tillåtelse till införsel mot 5 procent af värdet

kunde af Kommersekollegium tillåtas efter vederbörande slöjdidkares

för tillfället gjorda ansökningar. Huru dessa bestämmelser verkade,

framgår deraf att värdena af införseln 1853

voro: Redskap och maskiner .......................................... Bco Rdr 12,479

införda med Kommersekollegii tillstånd ................... ,, „ 167,747

prof eller modeller .......................................................... ,, ,, 340,889

1854 bestämdes tullen för redskap och maskinerier till 5 procent

af värdet och begränsades rättigheter för inhemska slöjdidkare till tullfri

införsel af modeller till en af hvarje slag. Vid 1856—58 års riksdag

beslöts slutligen full tullfrihet för redskap och maskinerier utan

inskränkning och dervid har det sedan förblifvit.

Mig synes denna historik bevisa att industriens behof af obehindrad

införsel af utländska maskiner och redskap länge och kraftigt

gjort sig gällande, samt att det varit detta behof och ej någon skiftning

af tullpolitiska åsigter, oj heller handelstraktater, som framkallat

tullfriheten.

Huruvida denna varit för de mekaniska verkstäderna skadlig eller

46

ej, kan ju vara svårt att tillförlitligt utreda, men en antydning om förhållandet

i detta afseende kan ju anses förefinnas deruti att, under det

att värdet af alla införda maskinerier, redskap och verktyg, såsom af

ofvanstående synes, 1853 uppgafs till Bco Rdr 521,110 eller kronor

781,665 och 1890 iuclusive ångmaskiner och ångpannor, som nu i tull

-

taxan äro särskildt upptagna, uppgifvits till............. kronor 15,063,064

så har värdet af de mekaniska verkstädernas tillverkningar

uppgifvits till

1853 Bco Rdr 1,634,899 eller............................ 2,452,349

och 1890 till .................................................................... „ 37,765,064

d. v. s. införseln har ökats med något öfver 14, men tillverkningen

med något öfver 35 millioner kronor. Andelarne i Sveriges konsumtion

hafva under båda perioderna haft ungefär samma förhållande.

I sjelfva verket måste de mekaniska verkstädernas intressen vara

identiska med den öfriga industriens. Blomstrar denna, så är det antagligt

att de skola hafva goda förtjenster; försvåras eller hämmas åter

den öfriga industriens utveckling, så kan det icke undvikas att äfven de

mekaniska verkstäderna få dåliga tider, och det kan då föga båta dem,

om de med tullagstiftningens hjelp skulle få något större andel än

förut i ersättningen af de maskiner, som i den öfriga industriens tjenst

årligen förslitas.

Att hoppas att industrien i öfrigt väl skulle skynda att tillgodogöra

sig alla de uppfinningar, som i utlandet göras, men kunna beställa

derför nödiga maskiner eller redskap från de inhemska mekaniska

verkstäderna, så att de endast skulle träffas af någon mindre

tidsutdrägt i utförandet och af någon ökning i kostnader, emot hvilken

de skulle hafva större trygghet i använda materialers godhet, vore en

fullständig illusion. Utom det att innehafvare af patenter å nya uppfinningar

stundom, i stället för att fordra någon årlig afgift för patentets

begagnande, till vilkor för rätt dertill fordra att det nödiga maskineriet

beställes hos någon af dem uppgifven mekanisk verkstad i utlandet,

så kunna de inhemska verkstäderna icke af de utländska erhålla

arbetsritningar eller modeller, för att derefter med dem konkurrera,

utan någon fullständig maskin af det slag man vill eftergöra

måste från utlandet införskrifvas. Förutsatt att detta af någon inhemsk

fabrikant skett och att denne äfven skulle vara villig att låta mekaniska

verkstäder inom landet till andra fabrikanters förmån begagna

den af honom införskrifna maskinen som modell, så qvarstår dock ett

väsentligt hinder — för att någon inhemsk mekanisk verkstad skulle

vilja åtaga sig utförandet af eu dylik maskin till rimligt pris — deruti

att det i regel icke för någon fabrik eller mekanisk verkstad kan

löna sig att på beställning göra enstaka mera komplicerade föremål.

Ofta behöfves derför särskilda inrättningar eller apparater, vanligen

47

blir förbrukningen af nödigt material större, och alltid fordras tid för

arbetsfolkets inöfvande innan deras arbete kan utföras så skyndsamt

och precist att det kali bli för fabrikanten renderande. Det är derför

först när flera maskiner af samma slag begäres och nya beställningar

år efter år kunna motses, som en mekanisk verkstad kan finna det för

sig förmånligt att egna sig åt tillverkning deraf. Men detta skall i

hvarje fall fördröjas, om icke rent af förhindras, derest införandet af

nya maskiner från utlandet fördyras. När åter någon ny uppfinning

blifvit i landet införd, och behofvet af de för dess tillgodogörande nödiga

maskiner blifvit så stort, att det för en inhemsk verkstad lönar

sig att tillverka dem, så kan den vara viss om att från de fabrikanter,

som af sådana maskiner äro i behof, röna allt rimligt tillmötesgående

och det behöfves ingen tull å de utländska maskinerna för att förmå

de svenska fabrikanterna att under i öfrigt lika vilkor gifva ett bestämdt

företräde åt de inhemska mekaniska verkstäderna, ty det blir

en högst väsentlig förmån för dem att vid en inhemsk verkstad kunna

få reparationer verkställda och förslitna maskindelar utbytta mot nya.

Det har ofvan uppgifvits att värdet af 1890 införda maskinerier,

redskap och verktyg inclusive ångmaskiner och ångpannor uppgick till

ett belopp öfverstigande 15 millioner kronor. Den föreslagna tullen af

10 procent skulle således, om den det året varit införd, gjort mer än

halfannan million kronor. Betraktad blott från beskattningens synpunkt

torde det väl vara tydligt att en liknande pålaga på en del af

den svenska industrien icke för densamma kunde vara gynnsam.

Kemiskt-tekniska preparater.

För eu stor del af dessa för industrien vigtiga beredningsämnen

hafva ifrågasatta tullförändringar af komitén blifvit underkastade en

utförlig granskning, hvilken föranledt flera olika förslag.

Tullfrihet har blifvit förordad för citron-, garf- och vinstenssyra,

för kali- och natronsalter, för magnesia, för cyan- och klor kalium, jodnatrium

och karbolsyrad kalk;

oförändrad tull till 5 procent af värdet för fosforsyra, glycerin och

salpetersyrad silf ver oxid;

förändring till vigttull motsvarande nämnda procent af värdet för

par eif fin;

förändring till vigttullar motsvarande 6 å 7 procent af värdet

för koboltoxid och nitrobenzol;

förhöjning af värdetullen från 5 till 10 procent för några ammoniak-salter

och från 5 till 15 procent för alla ej specificerade kemiska

preparater; samt slutligen

48

förändring till vigttull motsvarande 25 procent af värdet för

alunkakor.

För sistnämnda tullförhöjning anföres endast att alunkakorna,

såsom bestående liufvudsakligast af svafvelsyrad lerjord, borde dermed

likställas, men då de äro en särskild vara och det alls icke blifvit utredt

att de icke hafva särskild! värde och särskild användning, synes

mig det anförda skälet svagt för att på grund deraf femdubbla tullen.

I afseende å de ej specificerade kemiskt-tekniska preparaterna är

såsom hufvudskål för förhöjningen anfördt att, vid det förhållandet att

åtskilliga specificerade artiklar ansetts böra åtnjuta tullfrihet eller få

införas mot särskild låg tull, komitén funnit de öfriga utan olägenhet

kunna - såsom af idkare af den kemiskt-tekniska industrien blifvit

yrkadt -— åsättas förhöjd afgift; komitén vore nemligen öfvertygad om

att icke någon industri använder hithörande artiklar i så stor myckenhet

att en måttlig förhöjning af tullsatserna å dem kan i någon afsevärd

mån verka betungande.

Tullfrihet för några artiklar, Indika af vissa fabrikanter användas,

kan väl svårligen förklara att tredubbling af tullen å andra varor, som

för andra fabrikanter äro behöfliga, icke för dem skulle verka betungande,

och äfven om de upplysningar, som, oafsedt saknaden af officiela

uppgifter, kunnat vinnas om myckenheten af de syror och saker,

cyan-, klor- och jodföreningar, magnesia och karbolsyrad kalk, som

blifvit föreslagna till tullfrihet, varit sådana att de bibringat komitén

öfvertygelse att efter deras afdrag från hela införseln öfriga kemiska

preparater icke i afsevärd myckenhet användas, så kan dock det förhållande,

om hvilket man på detta något osäkra sätt erhållit kunskap,

i bästa fall blott vara det för dagen befintliga, men förändringar i tulltaxan

böra afse en längre framtid, och äfven om det antages att tullen

å de ifrågavarande artiklarne väl nu med hänsyn till de ringa qvantiteter,

som infördes, icke vore — men om införseln skedde i större

myckenhet skulle för vissa industrier blifva — betungande, så måste

tullförhöjningen blifva ett hinder för dessa industriers utveckling, eller

åtminstone göra de fabrikanter, som med dem sysselsatte sig, fullkomligt

beroende af möjligheten för eller benägenheten hos andra fabrikanter

att till priser, som det för dem vore möjligt att betala, förse

deras behof. Man får härvid icke glömma att det ej blott är fråga

om skyddade industrier, utan äfven om dem, som i utlandet skola söka

afsättning för sina produkter och äro beroende af en konkurrens, som

ofta till det yttersta reducerar möjligheten af någon vinst.

Icke heller bör man förbise fraktförhållandena i vårt vidsträckta

land, hvilka ofta gorå det omöjligt att, utan väsentligt ökad kostnad

från en aflägsen inhemsk kemiskt-teknisk fabrik, istället för från eu

närbelägen utländsk, hemta behöfliga beredningsämnen.

49

Statistiken utvisar följande förhållanden. Årliga medeltal af tillverkningarne

utaf andra kemiskt-tekniska preparater än gödningsämnen,

svafvelsyra och margarin.

1871 — 75 värden................................................. kronor 719,000

1876—80 „ „ 1,171,470

1881—85 „ „ 1,660,233

1886—90 „ „ 2,562,023

Årliga medeltal för ej specifierade kemiskt-tekniska preparater af

införsel och utförsel.

1871—75 värden ......... kronor 567,857 kronor 34,465

1876—80 „ „ 604,582 „ 66,483

1881—85 „ „ 631,470 „ 120,220

1886—90 „ „ 633,270 „ 196,551

Uppgifterna om tillverkningarne och om införseln äro ej med

hvarandra jemförliga, emedan bland tillverkningarne äfven inbegripes

åtskilliga preparater, som i tulltaxan äro specificerade och derföre icke

innefattade i uppgifterna öfver införseln af ej specificerade preparater.

Många af de i införseltabellerna specificerade kemiskt-tekniska preparaterna

äro deremot ej föremål för inhemsk tillverkning.

Resultaten af de uppgifter, som kunnat sammanföras, tyckes

emellertid, betraktade hvar för sig, ingalunda gifva stöd åt den åsigt

att hittillsvarande tullagstiftning varit ogynnsam för den inhemska industrien,

och jag kan derföre icke anse tullförhöjningar — som otvifvelaktigt

skulle för industrien i öfrigt blifva skadliga — vara af behofvet.

påkallade eller i sig lämpliga.

Smör- och ost-färg, jäst, salpetersyra och vattenglas äro liksom de

förenämnda kemiskt-tekniska preparaterna behöfliga för industrien.

Svenska landtbrukets framtid är i hög grad beroende af möjligheten

att i utlandet afsätta smör, och i den mån bättre smörtillverkningsmetoder

införas i Holland, Finland och i all synnerhet i Irland

är det tydligt att den skall få att utstå en allt skarpare och skarpare

konkurrens. Det förefaller då nödvändigt att industrier, som afse att

tillhandahålla landtmannen för honom behöfliga beredningsämnen, göra

detta så att landtmannens varor icke fördyras. Embetsverken hafva

afstyrkt tull å superfosfater, och synes mig följdriktigt äfven hafva

bort göra det för smörfärg. Den senare artikeln är ojemförligt vida

mindre betydande, men hvarje anledning att göra tillverkning af smör

kostbarare i Sverige än i Danmark —- derifrån de svenska smörfärgstillverkarne

uppgifves hafva att motstå en skarp konkurrens — bör

förekommas.

7

50

Jäst är ett för mycket stora industrier behöfligt beredningsämne,

och det vore af flera skäl bättre att undanrödja de af tullkomitén uppgiga

orsakerna — gällande tullen å de för jästfabrikationen erforderliga

råmaterialierna — än att fördyra jäst.

Salpetersyra tillverkas vid eu sprängämnesfabrik nära hufvudstaden,

der den säljes i jämnbredd med den utländska. Att nu fördyra

en för åtskilliga industrier nödvändig vara öfver hela landet, för

att sätta denna fabrik i stånd att — trots de för varor af dylikt slag

ogynnsamma fraktförhållandena — äfven i vestra och sydliga Sverige

uttränga den der billigare utländska syran, kan jag ej anse lämpligt.

För vattenglas föreslås — oaktadt varan, såsom komitén uppger,

är af två olika slag, den ena värd 16 å 18 öre, den andra 7 öre —

förändring från nuvarande värdetull — lika den för andra kemiskt-tekniska

preparater eller 5 procent — till vigttull, 1 öre per kilogram, således

för den billigare varan till circa 14 procent. Om denna förhöjning

gäller hvad ofvan blifvit sagdt om kemiskt-tekniska preparater i

allmänhet.

Andra för annan industri eller jernvägsdriften behöfliga

råämnen, materialier eller redskap.

Såsom sådana, för hvilka tulls åsättande eller tullförhöjningar

blifvit föreslagna, äro att nämna:

Agar-agar, fingerborgar och syring ar, nålar och strumpstickare patentglas

och glastakpannor samt sidventilglas för fartyg, korkar utan beslag,

krokar till fiske, krut och andra sprängämnen, lokomotiver, rälspik, rör

och rördelar, kopparplåt, bult och spik, öfverdragen ledningstråd och elektriska

ledning skablar, patroner, remmar, sadelmakar earbeten, skyfflar,

spadar, grepar och högafflar, sy- och stick-maskiner, sågar, sågblad och

sågbladsämnen och maskinfilt.

Agar-agar är ett råämne och det anförda skälet för att, inkonseqvent

mot tull-lagstiftningen i öfrigt, åsätta det tull, nemligen att det

i vissa fall kan användas såsom surrogat för gelatin och lim, förefaller

otillräckligt.

För fingerborgar och syringar, nålar och strumpstickor är det för

förhöjning af tullarne anförda skäl, att dessa böra bestämmas till enahanda

belopp, som för ej specificerade messingsarbeten, andra slag,

samt polerade eller lackerade jernarbeten, med hvilka fingerborgar och

syringar, men ej nålar och strumpstickor, nu hafva lika tullsatser.

De för förhöjning af tullarne å arbeten af koppar eller sammansatta

metaller utan beläggning, likasom för dylika arbeten af andra

metaller — hvilken förhöjning således är det såsom giltigt ansedda

51

skälet för samtliga dessa artiklars fördyrande — anförda motiv äro,

dels att man i utlandet under de sista årtiondena börjat att i stor

skala använda jern och zink till framställning af finare hushålls- och

prydnadsartiklar, dels att en ohämmad import af detta slags tillverkningar

hindrar uppkomsten af en inhemsk konst-industri, dels slutligen

betydligt ökad införsel.

Medeltalet af den årliga införseln har varit af

fingerborgar och syringar. nalar. strumpstickor.

1876—80 ...... kilogram 1,721 ...... kilogram 17,621 ......kilogram 6,012

1881—85 ...... „ 2,470 ...... „ 18,165 ...... „ 7,087

1886—90 ...... „ 2,169 ...... „ 19,778 ...... „ 7,256

Ökningen af införseln kan således ej anses ojemförlig med den

liktidiga af folkmängden; och då de ej kunna hänföras till finare hushålls-

eller prydnads-artiklar, synes de anförda skälen — äfven om

de eljes anses rigtiga — ej vara å dem tillämpliga. Förhöjning å

tullarne å dessa allmänt brukliga och nödvändiga redskap torde derför

ej böra ifrågakomma.

Det af tullkomitén anförda skäl för borttagande ur tulltaxan af

artiklarne patentglas och glastakpannor samt sidventilglas till fartyg,

och deraf följande förhöjning af tullar å dessa artiklar från 7 till 10

öre, är att införseln deraf varit så pass obetydlig, 1889 2,854 kilogram,

att deras bibehållande under egen rubrik icke kan anses vara af behofvet

påkalladt. 1890 var införseln 4,722 kilogram och oafsedt att

den således fluktuerar, synes mig det för en tullförhöjning anförda

skälet af ringa införsel oegentligt, enär deraf äfven för andra artiklar

konseqvent skulle följa dels nedsättning af tull vid ökad införsel, dels

ständiga förändringar af tullsatser.

Det för förhöjning af tullen å korkar från 7 till 10 öre af komitén

anförda skäl är blott att tullen derigenom jemnats. Samma motiv

har anförts för förhöjningar af tullen för bladguld, för borstar af vegetabiliska

ämnen, för arbetadt horn, andra slag, för konfityrer, för tråd

af guld och silfver och för vadd. Komitén har således ansett detta

skäl vara betydande och hafva allmän giltighet, men har dock ej ansett

det böra tillämpas för stärkelse eller terpentinolja, och har för en

af komitén föreslagen ny artikel i tulltaxan, buteljhylsor af halm, föreslagit

den för ofvannämnda artiklar såsom i och för sig olämplig ansedda

tullen af 7 öre per kilogram. Tulltjenstemännen kunna icke vara

ovana vid räkning och det bör kanske anmärkas att någon tidsutdrägt

vid förtullningar icke är att befara af äfven de mest ojemna tal för

tullsatser, enär beräkning för alla till förtullning med dem förekommande

varumängder icke bohöfver ske mer än en gång och derefter

kan, såsom antagligen länge varit brukligt, i tabell för dagligt bruk

bevaras.

Bland motiven för förhöjning af tullen på krut anför komitén,

att den väl på grund af mellanrikslagen icke kunde utestänga krut

från Norge, derifrån den väsentliga införseln sker, men att det dock

skulle vara af icke oväsentlig betydelse för de svenska krutbruken,

om den utländska konkurrensen kunde inskränkas till införseln från

nämnda land.

Införseln af krut var:

den tullpligtiga den tullfria Summa

införda införda införda

1888 ......... kilogram 16,558 kilogram 24,301 kilogram 40,859

1889 ......... „ 9,892 „ 20,589 „ 30,481

1890 ......... „ 1,750 „ 32,019 ... „ 33,769

Dessa siffror synas mig icke bekräfta komiténs åsigt att någon

väsentlig nytta af en tullförhöjning skulle följa för de inhemska krutfabrikerna,

och då krut finnes af många olika slag, förefaller det sannolikt

att det krut, för hvilket tull betalas, är af något slag, som icke

kan från vare sig norsk eller svensk fabrik erhållas, och för dem, som

deraf vore i behof, skulle den af komitén föreslagna förhöjning af

tullen från 12 till 25 öre tydligen verka menligt.

Lokomotiver äro att hänföra till maskiner och böra såsom sådana

vara tullfria. Det är ock väl kändt att de i Sverige tillverkas af lika

godhet som utländska och till icke obetydligt lägre pris. Tull å dem

är således, om tullfrihet för maskiner bibehålies, inkonseqvent och dertill

fullkomligt öfverflödig.

Rälspik äro i gällande tulltaxa lika med bottenplåtar, syllar och

skarfjern sammanförda med andra valsade eller smidda stänger. Korniterade

hafva föreslagit en särskild tullsats något lägre än den för

stångjern böra åsättas jernvägs-skenor, bottenplåtar, syllar och skarfjern,

men rälspik deremot böra såsom närmast jemförliga med naglar

med dessa sammantöras d. v. s. att tullen å dem skulle höjas från 2

kronor 50 öre till 6 kronor per 100 kilogram. Kommersekollegium

åter har ansett bottenplåtar, syllar och skarfjern böra liksom jernvägsskenor

blifva tullfria, men lemnat komiterades förslag angående rälspik

utan anmärkning. Då jag icke anser den af komiterade förmenta jemförligheten

mellan rälspik och naglar vara tillräcklig grund för rubbning

af deras hittillsvarande sammanförning med skarfjern in. m. och

derjemte finner det inkonseqvent att med Kommersekollegium förorda

tullfrihet för skarfjern, men en betydande tullförhöjning för rälspik,

anser jag dessa böra fortfarande upptagas tillsammans med andra val

-

53

sade eller smidda stänger, från hvilka de endast genom afhuggning

och en ganska enkel formförändring skilja sig.

Rör och rördelar tillhöra maskiner och höra lika med dessa vara

tullfria.

Det af komitén för åsättande af tull å kopparplåt och å bultar

och spik till fartygsbyggnad och förhydning anförda skäl är att utförseln

af dessa artiklar är obetydlig mot införseln, men för att denna

senare skulle kunna af svenska tillverkningar ersättas blefve det nödigt

att högst betydligt utvidga befintliga kopparverk, eller att anlägga

nya stora sådana, och de nödiga förutsättningarne för möjligheten deraf

synas tvifvelaktiga och äro i hvarje fall ej utredda. Tullarne skulle

antagligen, utan att i någon mån medföra åsyftad verkan, blifva menliga

för skeppsbyggerierna, och böra, helst sedan genom sistlidna Riksdags

beslut fartyg blifvit tullfria, ej ifrågakomma.

Sedan vid 1886 års riksdag öfverspunnen eller med isoleringsmassa

öfverdragen koppartråd blef förklarad böra såsom maskinerier

och redskap behandlas, d. v. s. blef tullfri, kan jag ej anse de af

komiterade anförda skäl — att all anledning finnes till det antagande

att den inhemska tillverkningen är tillräcklig för fyllande af landets

behof af öfverspunnen tråd och att det vore sannolikt att en måttlig

tull skulle åstadkomma afsevärd utveckling af tillverkningen af öfverdragen

tråd, — böra föranleda åsättande af tull å denna artikel, äfven

till det mindre belopp, som embetsverken föreslagit.

I likhet med gällande tulltaxa och äfven i enlighet med hvad

tullkomitén föreslagit anser jag tullsatserna för patroner böra bestämmas

för de laddade lika med tullen för krut, och för de oladdade lika med

tullarne å de ämnen, hvaraf de vanligen beredas. Då jag anser dessa

tullar böra förblifva oförändrade, önskar jag således äfven att ingen

tullförhöjning må göras å patroner.

Remmar till maskiner böra draga samma tull som dessa och

således enligt min åsigt vara tullfria.

Den af komitén för sadelmakarearbeten föreslagna tullen 1 krona

20 öre per kilogram hafva embetsverken ansett böra till 80 öre bestämmas,

hvilket dock utgör en förhöjning af 30 öre i gällande tull.

Då jag ej i likhet med komitén och embetsverken anser tullen å läder

böra höjas, följer deraf, att jag icke anser behof af någon förhöjning

å tullen å sadelmakarearbeten finnas.

För skyfflar, spadar, grepar och högafflar, för sy- och stickmaskiner,

samt för sågar, sågblad och sågbladsämnen, likasom äfven för remmar

till maskiner, liar komitén ansett egna rubriker böra, för vinnande af

kännedom om införselns storlek, i tulltaxan intagas, och tullarna böra

bestämmas till likhet med dem för maskinerier, redskap och verktyg,

under hvilken rubrik de nu förtullas. För det angifria syftets vinnande

54

behöfves emellertid icke någon förändring i tulltaxans rubriker. Det

kan likaväl vinnas genom föreskrift af Generaltullstyrelsen att de skola

särskild! för sig i statistiken upptagas, såsom ock redan för spadar,

skyfflar m. m. sker; och detta sistnämnda sätt är så till vida bättre

än det föreslagna, att de då bibehållas under hufvudrubriken: maskinerier,

redskap och verktyg, hvarigenom bättre öfversigt af värdet af

hela införseln under denna rubrik vinnes, äfvensom jemförelser med

förhållandet i detta afseende under föregående år lättare kunna göras.

Jag anser dem liksom öfriga maskinerier, redskap och verktyg böra

vara tullfria.

För rundväfd maskinfilt har komitén föreslagit att tullfriheten

skulle upphöra i samband dermed att den upphör för maskiner, hvaraf

följer att om tullfriheten för dessa senare bibehålies, den äfven bör

göra det för maskinfilten.

Sydfrukter.

Öfverflödsvaror, till hvilka sydfrukter vanligen räknas, betraktas

såsom synnerligen lämpliga föremål för tullbeskattning, derföre att de

afgifter, som på dem uttagas, anses icke träffa mindre bemedlade, enär

en hvar, som finner dylika varor i följd af tullen hafva blifvit alltför

dyra, kan undgå beskattningen genom att icke köpa dem. Oafsedt att

detta dock för de mindre bemedlade innebär ett med mer eller mindre

afsaknad förenadt umbärande af en, åtminstone hvad sydfrukterna angår,

oskyldig njutning, så förefinnes ur statsfinansiel synpunkt just i

den lätthet, med hvilken erläggandet af tullafgifterna kan undvikas,

eu anledning att icke genom höga tullar så fördyra varorna att konsumtionen

hämmas och mindre belopp till statskassan inflyter, än som med

lägre tullar skulle ingå. Om man finner en gällande tullsats lemna

en tillfredsställande och år efter år tilltagande statsinkomst, så finnes

ur nämnda synpunkt ej skäl att höja den, och minst bör detta ske,

om föregående tiders erfarenhet visar att med högre tull statsinkomsten

ej varit större och att dess hastigare tilltagande år efter år, sedan den

lägre tullsatsen införts, lemnar all anledning att vänta dess framtida

ökande.

Sådant har förhållandet varit med apelsiner. Tullen å dem höjdes

1871 från 6 till 10 öre per skålpund eller 23,5 öre per kilogram och afrundades

1880 till 25 öre per kilogram men nedsattes i Juli 1883 till

10 öre per kilogram. Den beräknade tullinkomsten var i medeltal:

55

V

1878—82

1884—88

1889 .......

1890 .......

kronor 72,319

„ 61,175

„ 73,157

„ 87,620

Med blott ungefär två femtedelar af förut gällande tull hade statsverket

redan på det sjette året erhållit vederlag och på det sjunde ett

icke obetydligt öfverskott öfver det belopp den högre tullen i medeltal

gifvit.

Citroner, hvilka varit underkastade samma tullförändringar som

apelsiner, hafva icke visat ett fullt så gynnsamt förhållande, men äfven

af den lägre tullen å dem har inkomsten varit i stigande, så att den

lofvar att inom några få år uppnå det belopp, den högre tullen gaf

Medeltalet af den beräknade tullinkomsten från dem var:

1878—82 ..................................................................... kronor 13,158

1884—88 .................................................................... „ 8,241

1889 ............................................................................. „ 9,760

1890 ............................................................................ „ 10,031

Å russin nedsattes tullen 1883 blott till 14 öre. Inkomsten var:

1878—82 ............................................................... kronor 214,036

1884—88 ................................................................ „ 134,082

1889 .......................................................................... „ 135,649

1890 ......................................................................... „ 170,042

Efter mindre nedsättning har också ökningen efter dess inträdande

varit mindre än som varit fallet med de artiklar, för hvilka större nedsättning

medgafs. ,

I afseende å korinter, för hvilka embetsverken anse tullen kunna

bibehållas, under det komitén föreslagit nedsättning till 15 öre, skedde

ingen förändring 1883, utan har tullen alltjemt varit 25 öre per kilogram.

Inkomsten var:

1878—82 ............................... kronor 5,045

1883—87 ....................................................................... „ 6,400

1888 ............................................................................ „ 7,234

1889 .............................................................................. „ 6,485

1890 ........................................................................... „ 6,465

Utan nedsättning har således ej heller nämnvärd ökning af tullinkomsten

skett.

Vindrufvor voro från den 15 April 1865 till don 16 Maj 1882 tullfria

och från denna dag till den 11 Juli 1883 underkastade en tull

56

af 25 öre per kilogram. Sedan dess har tullen utgått med 10 öre per

kilogram. Under den tullfria tiden ökades den årliga införseln från

omkring 4,500 kilogram till omkring 58,000 kilogram. Först sistförflutet

år, då den var kilogram 78,323, visar sig derefter någon väsentlig

tillväxt. Tullinkomsten var:

1882 med 25 öres tull ............................................. kronor 14,001

1884—88 med 10 öres tull i medeltal ............... „ 5,771

1889 .............................................................................. 5,835

1890 ......................................................................... „ 7,832

Ökning af införseln och dermed ökning af tullinkomsten har ej kunnat

inträda förr än flera år förgått sedan den tid, då artikeln var tullfri.

Att jag ur statsfinansiel synpunkt anser ökade tullinkomster af

sydfrukter snarare betryggade genom låga än genom höga tullsatser,

är emellertid icke det väsentligaste skälet hvarför jag afstyrker de

föreslagna tullförhöjningarne å dem. Detta sker företrädesvis derföre

att jag anser deras obehindrade införsel af stor vigt för sjöfarten,

handeln och exportnäringarne. Vårt utbyte af produkter med de folkrika

länderna vid Medelhafvet är nu jemförelsevis obetydligt och den

enda utvägen att deruti erhålla någon afsevärd tillökning är inrättande

af regelbunden direkt ångbåtskommunikation med dessa länder, men

trots ihärdiga sträfvanden under det sista årtiondet har en sådan ännu

icke kunnat komma till stånd och orsaken dertill är svårigheten att

erhålla tillräcklig mängd lönande återfrakter från dessa länder. Uppmärksamhet

härpå och på den vigt den obehindrade införseln af sydfrukter

har i detta afseende, fästes redan 1886 i en till differentialtullkomiténs

betänkande af konsul A. Meyer afgifven reservation, till

hvilken jag hänvisar. Ju otillräckligare lönande återfrakter från Medelhafvet

äro, desto högre frakter måste våra skeppsrederier begära för

exportvaror dit; och med oss konkurrerande länder, som med stora på

regelbundna tider gående ångbåtar erhålla billiga frakter till hamnar

vid Medelhafvet, kunna derföre der sälja varor, liknande dera, för hvilka

vi söka afsättning, till pris, som just med''anledning af de höga frakter,

vi måste betala, för oss äro oantagliga. Med större lättnader för vår

export borde vi i nämnda länder kunna introducera många af våra

varor, som nu der icke eller otillräckligt äro kända, men vi kunna

icke sälja våra produkter till dessa länders innevånare, om vi icke vilja

taga deras i utbyte och det är derföre af vigt att tull-lagstiftningen

icke härför utgör hinder.

Man hör stundom den invändning göras mot lättnader för införsel

af sydfrukter och andra varor, som anses umbärliga, att de draga

penningar ur landet, men i detta fall synes det mig vara särskilt tydligt

att det vid ökad införsel af de nämnda och andra produkter från

57

länderna vid Medelhafvet icke skulle blifva penningar, utan jern och

plankor, förädlade jern- och trä-varor, smör, tändstickor, trä-massa,

sprit, tjära m. m., som skulle ur landet utföras och dervid bereda vinst

åt våra industri-idkare, skeppsredare och köpmän.

Öfriga artiklar.

För hattar, andra slag, har komitén föreslagit förhöjningen af 10

öre, om de ej äro försedda med åtskilliga tillbehör, och med 35 öre,

om dessa åtfölja dem, men den utredning komitén i fråga härom lemnar,

synes mig snarare bevisa att förhöjningarne äro obehöfliga och

denna slutsats vinner ökad styrka af statistiken för de båda sistförflutna

åren. Komitén omtalar det raskt stigande tillverkningsvärdet

vid de inhemska fabrikerna, nemligen från 1863 då, innan tullen nedsattes

från 2 kronor för filt- och 1 krona 50 öre för halmhattar till 40

öre per styck, värdet var ...................................................... kronor 17,930

till 1875 ..................................................................................... „ 260,980

„ 1882 ..................................................................................... „ 350,050

„ 1888 .................................................................................. „ 682,264

och å andra sidan en under de senaste åren aftagande införsel:

1885 .......................................................................... stycken 676,788

1888 icke fullt........................................................ „ 356,000

men finna dock tull behöflig emedan tillverkningen 1888 visade en

minskning från 1887 af nära 200,000 kronor och vidare att äfven den minskade

införseln vore tillräckligt stor för att förklara klagomålen från

hattfabrikanterna.

Statistiken för de sista två åren visar emellertid att tillverkningsvärdet

af hattar var:

1889 ......................................................................... kronor 941,707

1890 ..................................................................... „ 1,060,510

och att införseln af hattar, andra slag, som utgjorde

tullpligtiga tullfria från Norge Summa

1888 stycken 302,823 ......... stycken 50,643 stycken 353,466

var 1889 ‘ „ 278,198 „ 58,980 „ 337,178

1890 „ 307,368 „ 42,012 „ 349,380

hvaremot utförsel egt rum:

1888 af ................................................................... stycken 68,490

1889 „ ................................................................... 79,928 ''

1890 „ ................................................................. „ 99,672

8

58

Då således statistiken tydligt visar att hattfabrikernas utveckling

icke hämmats af införsel och att de i våra grannländer kunna täfla

med dervarande fabriker, kan jag ej finna något skäl till tullförhöjning.

Brist på derför nödig tid har hindrat mig att egna de för andra

varor föreslagna tullförhöjningarne särskild utredning, men jag har

icke kunnat finna de af komitén för dem anförda skäl giltiga.

För fördyrande af cirklar, passare och cirkelbestick, kassaskåp och

kassakistor, kräftstjertar och ostron finnes inga andra skäl anförda än

att föreslagna tullsatser ansetts lämpliga, och för maltdrycker endast

att sådana utländska, som hit införas, ansetts kunna tåla dem. För

åtskilliga andra artiklar är, såsom jag redan i det föregående nämnt,

afrundning af tullsatserna det anförda skälet för deras i några fall

icke obetydliga förhöjning.

Det oftast förekommande skälet är, att de varor, som derigenom

skulle underkastas ökad tullbeskattning, ansetts böra likställas med

andra, för hvilka tullförhöjning blifvit föreslagen. I de fall, der

man kan förutsätta svårighet att vid tullbehandlingen särskilja dem

och der de derföre redan hafva lika tull, är detta skäl fullt tillräckligt

— om förhöjning för någondera varan är nödvändig; men fall förekomma

äfven, der tullarne nu äro olika och i dessa synes mig en närmare

utredning hafva varit behöflig, helst när det skäl, som blifvit

anfördt för tullförhöjning af den artikel, med hvilken de öfriga ansetts

böra likställas, icke på dessa är tillämpligt.

Jag har redan i det föregående nämnt ett sådant förhållande i

afseende på artiklarne: fingerborgar och syringar, nålar utaf annat

ämne än guld och silfver, strumpstickor och lackerade arbeten af jern

och stål och vill påpeka ett annat i afseende på artiklarne: sadelmakarearbeten,

läderarbeten och paraplyfodral af läder.

Det väsentliga motivet för mig att afstyrka de af komitén föreslagna

tullförhöjningarne är emellertid icke frånvaron, otillräckligheten

eller, efter mitt förmenande, ogiltigheten af anförda skäl, utan det är

saknaden af hänsyn till den dryga beskattning, som genom förhöjningarne

skulle påläggas svenska folket.

Komitén säger om dess belopp, att af en dess betänkande bifogad

tabell inhemtades att, med antagande af en fortfarande lika stor import

som den, hvilken egde rum 1889, tullbeskattningen af de artiklar, för

hvilka nya eller förhöjda tullsatser föreslagits, skulle tillföra statskassan

en ökad inkomst af 5,643,769 kronor, men ansåg sannolikt att en så

betydande stegring af tullinkomsten i verkligheten icke skulle kunna

motses, enär berörda förändringar i tullsatserna måste antagas komma

att minska importen.

Komitén har således ansett nämnda summa, kronor 5,643,769,

såsom ett maximum, från hvilket borde afdragas den minskning i tull

-

59

inkomst, som skulle följa af de af komitén, hufvudsakligast å socker

och sirup, föreslagna nedsättningarne, beräknade i samma bilaga och

enligt samma grunder som förhöjningarne till kronor 2,763,114. (kvarstående

maximum — som väntades skola genom minskning af importen

ytterligare nedgå — blefve således blott kronor 2,880,655.

Dertill böra dock läggas förhöjningarne i tullinkomsten af de

artiklar, angående hvilka det i nämnda tabell är anmärkt att de icke

kunna beräknas. Detta fall inträffar, då grunden för tullberäkningen

ansetts böra ändras, t. ex. från värde till vigt; eller då tullen är beroende

af det ämne, af hvilket artiklarne hufvudsakligen bestå, hvilket

icke i statistiken uppgifves; eller då eu rubrik i tulli axan omfattar

varor, hvilka komitén ansett böra i särskilda slag fördelas, och tullförhöjning

blott böra för ett slag ske, eller ock föreslagit olika tullförhöjningar

för särskilda slag. I dessa sistnämnda fall har beräkning

icke kunnat ske, emedan statistiken uppgifver hela införseln under

samma rubrik, men icke huru mycket deraf varit af de särskilda slagen.

I de fall, der olika förhöjning för särskilda slag blifvit tillstyrkt, kan

dock beräkning af den mindre förhöjningen ske för hela införseln och

visar stundom rätt betydliga belopp. T. ex. för vin af till och med

21 procent alkoholhalt, infördt på andra kärl än fat, har icke beräkning

af den föreslagna förhöjningen skett, emedan komitén från nu gällande

tull af 15 öre per liter föreslagit förhöjning för mousserande viner till

1 krona 50 öre per liter och för icke mousserande till 80 öre. Då

statistiken icke uppger huru stor del af hela den tullpligtiga införseln,

614,753 liter, varit mousserande, kan beloppet af hela förhöjningen för

detta slag ej beräknas, men då tydligt är att förhöjningen från 15 öre

till 80 öre, det är 65 öre, skulle drabba hela införseln, måste dess belopp

vid nämnda storlek af införseln blifva kronor 399,587,5 0, som

synes mig böra jemte andra dylika belopp medräknas, då man söker

upplysning om - den ökade inkomst, den nya tullbeskattningen skulle

tillföra statskassan d. v. s. den ökade beskattning, som under nämnda

förutsättning skulle drabba svenska folket. Embetsverken hafva i afseende

på denna artikel ansett någon fördelning i särskilda slag icke

böra ske och tullen böra bestämmas till 65 öre, då beloppet af ökningen

af statsinkomsten blir kronor 307,377.

På valsade eller smidda plåtar, öfverdragna med rent eller blyhaltigt

tenn, gör den af tullkomitén och Generaltullstyrelsen föreslagna

förhöjningen af 6 kronor för 100 kilogram för kilogram 2,180,201 en

ökad beskattning af kronor 130,812.

På ben, arbetad!, andra slag, — hattar, andra slag, - kakel, —

krukmakareorbeten, — af jern gjutna balkar, kolonner m. m. — spislag

kaminer m. in., — bord, soffor in. in.—jern- och stålvaror, föruicklade

in. in., — jern- och stålvaror andra slag, — koppararbeten, opolerade,

GO

— tenn, arbetadt, förgyldt, m. m. — metaller, sammansatta, förgylda

m. m. — saxar, polerade och opolerade, tillkommer med de af embetsverken

tillstyrkta nedsättningar i föreslagna tullsatser kronor 109,713.

Embetsverken hafva ansett tullen å russin kunna höjas från 14

till 25 öre. Deraf skulle vid oförminskad införsel följa ökad beskattning,

kronor 106,582.

Största förhöjningen i den gjorda beräkningen följer af embetsverkens

afstyrkande af de af komitén afgifna förslagen till nedsättning

af tullarne å socker, sirup och korinter, tillsammans kronor 2,498,004.

De tillökningar, som kunna beräknas, blifva

härigenom ................................................................................ kronor 3,152,488

hvartill kommer det, af den komiténs betänkande

bifogade tabellen, angifna nettobeloppet ........................ „ 2,880,655

Summa kronor 6,033,143

Härifrån böra afräknas de minskningar, som skulle följa af nedsättningar,

hvilka embetsverken förordat i tullsatser å andra än de

redan i det föregående af denna beräkning nämnda varorna, hvilkas

belopp jag funnit uppgå till................................................ kronor 1,531,924

äfvensom minskningar, följande af nedsättningar, som

embetsverken ansett lämpliga å album, dadlar och

kaPris............................................................................. „___21,877

Summa kronor 1,553,801

då såsom beräknelig summa återstår kronor 4,479,342.

Dertill kommer de icke beräkneliga ökningarna af tullbeskattningen,

bland hvilka jag i det föregående om nya gångkläder anmärkt,

att den, efter de uppgifter jag kunnat erhålla, säkert uppgår till flera

hundra tusen kronor och sannolikt till en million.

Afräknas borde deremot den minskning, som följer af de af komitén

föreslagna och äf embetsverken utan anmärkning lemnade icke

beräkneliga nedsättningarne för vissa kemiska preparat — buteljer m.

in.: af glas, — halmhylsor, — träskrufvar af vissa dimensioner, — vadd

och vaselin.

De minskningar i den af komitén beräknade ökade tullinkomsten,

som skulle blifva en följd af den af Kommersekollegium förordade

fortfarande tullfriheten för tackjern, skrot, jernvägsskenor och plåtar,

tennbelagda, uppgår, enligt samma beräkningsgrund, som i det föregående

blifvit följd, till kronor 865,809, men för öfriga artiklar, för

hvilka Kommersekollegium afstyrkt föreslagna tullförhöjningar, kunna

de icke beräknas.

Enligt min uppfattning skulle den ökade beskattning, som blefve

en följd åt tullkomiténs förslag med deruti af embetsverken gemensamt

61

tillstyrkta förändringar, — derest det af Riksdagen antages — uppgå

till 5 å 6 millioner kronor.

På sätt koinitén anmärkt är visserligen sannolikt, att en så betydande

stegring i tullinkomsten i verkligheten icke skulle kunna motses,

enär förändringar ne i tullsatserna skulle minska importen, men för

så vidt denna förutsättning grundar sig derpå att inhemska tillverkningar

skulle ersätta införseln, måste, äfven under förutsättning att de

mest saugvina förhoppningar i detta afseende skulle realiseras, dermed

dröja många år, redan af det skäl, att de kapital, som för anläggningar

af nya eller utvidgning af äldre fabriker erfordrades, skulle anskaffas

och derefter anläggningarne utföras. Ännu längre måste det naturligtvis

dröja innan den inhemska konkurrensen skulle föranleda de prisnedsättningar,

som erfordrades för att det nya systemet icke skulle för

allmänheten medföra högst betydligt ökade lefnadskostnader.

Jemte den ännu högre skattebörda, som blifvit en följd af de

förändringar i tulltaxan, hvilka 1888 vidtogos, samt med dem följande

fördyrande af inhemska varor skulle de föreslagna tullförhöjningarne

förvandla Sverige från ett land, der lefnadskost-naderna varit jemförelsevis

billiga, till ett. af de i detta hänseende dyraste. Jag tror icke att

detta skulle befrämja vare sig folkets trefnad eller industriens framsteg.»

Herr t. f. Kommerserådet Cederschiöld yttrade:

»För min del kan jag icke biträda hvad Kommersekollegium

anfört och hemställt beträffande tullsatserna för följande jern- och stålvaror,

nemligen: tack- och barlastjern; skrot, alla slag; jernvägsskenor,

mer eller mindre bearbetade, bottenplåtar, syllar och skärjern dertill,

äfvensom flyttbara jernvägar; slipade, polerade, målade, fernissade,

lackerade, emaljerade, äfvensom med tenn, zink eller annan oädel metall

öfverdragna plåtar; gjutna rör och rördelar af 15 centimeter inre

diameter eller derunder; samt gjutna balkar, eldstadsroster, hällar, lod

och vigter; utan delar jag Generaltullstyrelsens uttalade åsigt att de

af komitén för ifrågavarande varuartiklar föreslagna tullsatser böra

lemnas utan annan erinran än den, som föranledes af senast församlade

Riksdags beslut om tullfrihet för jernplåtar, slipade m. m., af mindre

tjocklek än ] millimeter.»

T. f. Byråchefen Berlin yttrade:

»Från Generaltulistyrelsens beslut att lemna utan anmärkning de

tullsatser, som af komitén föreslagits för följande jern- och stålvaror,

nämligen: tack- och barlastjern; skrot, alla slag; jernvägsskenor, mer

eller mindre bearbetade, bottenplåtar, syllar och skärjern dertill, äfvensom

flyttbara jernvägar; gjutna rör och rördelar af 15 centimeter inre

diameter eller derunder; samt gjutna balkar, eldstadsroster, hällar, lod

och vigter, är jag af afvikande mening och instämmer för min del i

62

hvad Kommersekollegium beträffande omförmälda varirartiklar anfört

och hemstält.»

Föredraganden t. j. Byråchefen Hammarström yttrade:

»I afseende å de i komiténs förslag till tulltaxa under rubrikerna

370, 371, 373, 382 och 395 upptagua artiklar, tack- och barlastjern,

jernskrot, jernvägsskenor jemte bottenplåtar, syllar och skärjern dertill,

flyttbara jernvägar samt gjutna jernrör och delar dertill af 15 centimeter

inre diameter eller derunder äfvensom gjutna balkar, eldstadsroster,

hällar, lod och vigter, afviker äfven min mening från Generaltullstyrelsens

beslut och instämmer jag, i likhet med t. f. Byråchefen

Berlin, beträffande ifrågavarande artiklar med Kommersekollegium.

Derjemte hyser jag eu från Embetsverkens beslut skiljaktig åsigt

i fråga om Maskiner, Redskap och Verktyg äfvensom i viss mån beträffande

artikeln Vin.

På sätt komitén erinrat, tillverkas vissa slag af maskiner icke

inom riket, utan måste från utlandet införas. Såväl Embetsverken som

komitén hafva tagit i öfvervägande möjligheten af att bereda fortfarande

tullfrihet för dylika maskiner, men funnit en klassificering af artikeln

maskiner i sådant syfte möta alltför stora betänkligheter ur tullteknisk

synpunkt. I betraktande häraf och då derjemte grundsatsen, att taxans

bestämmelser böra så affattas, att icke en industri otillbörligen tillgodoses

på en annan industris bekostnad, lärer få anses kräfva, att för

näringsgrenar, hvilkas tillverkningar afsättas hufvudsakligen utom landet,

produktionsvilkoren icke genom åsättande af tull å de slag af

maskiner, som af dessa näringsgrenar användas, försvåras — allraminst

i en tid, då man i de flesta länder söker att för utländingen göra konkurrensen

med det egna landets näringsidkare vida svårare än förut —

men samma betänkligheter, som nyss berörts, torde lägga hinder i

vägen för upptagande i taxan af särskilda bestämmelser rörande sistnämnda

slag af maskiner, vågar jag antaga, att det inhemska näringslifvets

intressen bäst tillgodoses, om tullfrihet fortfarande stadgas för

rubriken »Maskiner, Redskap och Verktyg eller delar deraf, ej specificerade».

Oegentligheten af ett sådant stadgande i en tulltariff, som med

införselafgift belägger åtskilliga af de för maskintillverkningen erforderliga

materialier, torde icke oväsentligt förlora i betydelse vid det förhållande,

att, på sätt komitén vid artikeln tackjern erinrat, »för de flesta

maskiner ett något högre pris å materialet betyder föga, enär priset å

sjelfva maskinen hufvudsakligen betingas af det å densamma nedlagda

arbetet». Olägenheterna af ett stadgande om tullfrihet under förevarande

rubrik torde dessutom kunna ansenligt minskas genom att, i den mån

sådant pröfvas erforderligt och med hänsyn till de tulltekniska fordringarne

lämpligt, inskränka rubrikens omfång medelst liknande åtgärder,

som dem komitén föreslagit, då komitén åt statistiska skäl under sär

-

63

skilda rubriker upptagit vissa för närvarande till rubriken Maskiner,

Redskap och Verktyg hänförliga artiklar, nemligen dels vissa slag af

maskiner, såsom lokomotiver, sy- och stickmaskiner, dels vissa slag af

redskap, såsom skyfflar m. m. och sågar, dels ock rör af metall och

lera, hvilken sistnämnda artikel representerar en betydande del af den

import, som enligt statistiken för närvarande eger rum af maskiner,

redskap och verktyg.

Vid artikeln Vin hafva Embetsverken hemstält om, bland annat,

den ändring i komiténs förslag, att vin på andra kärl än fat måtte

åsättas en och samma tull utan afseende å vinets egenskap af mousserande

eller icke mousserande. Då emellertid, enligt min åsigt, af

viner de mousserande företrädesvis äro en lyxartikel, och då den hufvudsakliga

importen af viner af detta slag torde omfatta sådana, som ega

ett jemförelsevis högt värde, anser jag komiténs förslag om åsättande

af eu högre tull å mousserande än å icke mousserande viner böra bifallas.

Tullsatsen bör, enligt min åsigt, derest för icke mousserande

viner på andra kärl än fat bestämmes den tull, 65 öre per liter, som

Embetsverken för vin, alla slag, på andra kärl än fat, förordat, för de

mousserande höjas till 1 krona per liter.»

In fidem

Arvid Kuylenstjerna.

64

Bil. 1.

Till Kongl. Generaltullstyrelsen, Stockholm.

Med anledning af begärdt utlåtande rörande vissa fiberartade ämnens

rätta benämning samt huru de lämpligen borde i tulltaxan införas,

får undertecknad härmed afgifva följande utlåtande.

Af den erhållna P. M. framgår, att tullkommittén i detta hänseende

föreslagit en hänvisning, så lydande: ''»Fiber- tullbehandlas såsom gräs,

ej specificerade, oarbetade», men att Embetsverken varit tveksamma,

huruvida ordet »fiber» är tillräckligt bestämdt för att ej gifva anledning

till tvister eller förvexlas med andra likartade ämnen samt derjemte

velat hafva denna rubrik så generell, att derunder kunnat inrymmas

äfven andra inom borstbinderiyrket använda, dylika ämnen, t. ex.

kokosfas m. fl.

Enligt undertecknads åsigt är ordet »fiber» på detta ställe olämpligt.

Om man nemligen ville undersöka, hvad som skulle förstås med

detta ord i dess tekniska bemärkelse, så finner man, att dermed menas

långsträckta, trådartade celler af vissa växter, hvilka »fibrer» användas

för de mest olika ändamål, hufvudsakligen till spånad för väfnader, till

rep, mattor, korgar, borstar samt till pappersmassa. De vegetabiliska

fiberarterna äro af 4 slag: stjelkfiber, bladfiber, bastfiber och fruktfjun.

D enna »fiber» erhålles nemligen dels från vissa växters stjelkar, t. ex.

litx, hampa, jute, esparto, humle, nässla, kinagräs; dels ur bladen, t. ex.

Manillahampa (kallas stundom »plantainfiber» och användes till tågvirke

och papper) bananfiber, ananasfiber (pine-apple fibre), agavefiber, »silkgrass»,

palmbladsfiber, mexikanfiber etc.; dels utgöres den af bastet till

vissa trädartade växter, antingen det bast, som ligger emellan den

yttre barken och veden, t. ex. lindbast, videbast, malvacefiber (Hibiscus),

»lace bark» (Lagetta tintearia), eller det bast, som finnes utanpå skalet

på vissa palmarters frukter, t. ex. kokosbast eller kokosfiber; dels slutligen

utgöras de af vissa växters fruktfjun, t. ex. bomull, ängsdun etc.

Man ser sålunda, att flere af de i tulltaxan upptagna ämnena

kunna hänföras under rubriken »fiber», hvarföre detta ord torde vara

olämpligt att der införa. Med den utveckling tekniken numera erhållit,

uppstå derjemte esomoftast nya fiberämnen för alla möjliga ändamål,

65

exempelvis de enligt en ny amerikansk metod tillverkade fibrerna af

tallbarr.

Beträffande frågan om utbyte af ordet »fiber» mot ett annat, som

skulle omfatta just de slags fiberämnen, som användas inom borstbinderiyrket

och bvilka enligt Embetsverkens åsigt borde vara tullfria, så

medgifves, att detta vore en rigtigare väg. Men då jag ej känner till

de olika fiberämnen, som inom detta yrke användas eller möjligen

kunna komma att användas, så har jag svårt att gifva något annat

omdöme än det, att bäst vore i sådant fall att i tulltaxan specificera

dessa fiberämnen, n. b. om sådant skulle anses behöfligt. Dock tror

jag detta ingalunda vara behöfligt. Ty de fiberämnen, som kunna användas

inom borstbinderiyrket, torde antingen kunna hänföras tillrubr.

29 (Bast), hvartill då äfven fiber af kokosnöten skulle höra, hvilket

äfven är det rigtiga; eller också till rubr. 193 (Gräs, ej specificerade,

oarbetade), hvartill skulle höra all slags stjelkfiber, som ej vore på

något sätt särskildt bearbetad. Skulle möjligen en ny rubrik eller

hänvisning alltså erfordras, så torde den böra heta Dbladjiber, ej specificerad,

oarbetad, tullbehandla^ såsom Gräs (193) eller Bast (29)», och

skulle dit höra de ofvan uppräknade bladfiberarterna.

Uti den mig lemnade P. M. säges, att fiber hittills förtullats såsom

»Varor, i taxan ej nämda, arbetades, dragande alltså en tull af 15

procent af värdet. Det finnes visserligen fiber, som, då den hit införes,

torde vara mer eller mindre arbetad, t. ex. häckladt lin, hampa, jute

etc. Men den fiber, som användes inom borstbinderiyrket, t. ex. kokosfiber,

torde icke få anses såsom en bearbetad vara utan såsom råämne

och alltså vara tullfri. Dessa fibrer hafva nemligen ej undergått annan

behandling än att de uppraspats från kokosnöten, och ämnet kan ju

ej kallas »fiber» förrän efter denna process. Om fibrerna derefter hade

t. ex. kokats, sönderbråkats och häcklats, så skulle möjligen ett bearbetadt

råämne kunna anses föreligga. Enligt tulltaxans andemening

synes dock fibern ej ens efter dessa processer vara »bearbetad», enär

t. ex. häckladt lin, hampa och jute är tullfritt. Först genom den renade

fiberns spinning till garn erhålles eu mer eller mindre bearbetad vara,

som derpå ytterligare förvandlas till tyger.

På ofvan anförda skäl får undertecknad alltså uttala den åsigten,

att ingen ny rubrik eller hänvisning behöfver i tulltaxan införas med

anledning af det inom borstbinderiyrket (eller andra yrken) använda

ämnet »fiber», dels emedan detta ord i tulltaxan skulle kunna gifva

anledning till tvister och dels emedan dessa fiberarter kunna och böra

hänföras antingen till »Bast» eller till »Gräs», så framt de nemligen ej

utgöras af bladfiber. Såsom ofvan är nämdt har jag mig ej bekant,

om äfven bladfiber, t. ex. från vissa palmarter, användes inom borstbinderiyrket.

Om så är fallet, torde lämpligen en ny hänvisning:

9

66

»bladfiber, ej specificerad, oarbetad, tullbehandla såsom gräs, ej specie’

oarbetade» kunna införas, så framt det ej vore beqvämare att

hänföra detta slags fiber till rubr. 681: »Varor, i taxan ej nämnda,

råämne.»

Stockholm den 28 September 1891.

Gustaf Seller gr en

t. f. Professor.

Bil. 2.

Till Kongl. Generaltullstyrelsen.

På uppmaning har jag tagit del af bifogade skrifvelse, undertecknad

Carl Setterberg. De faktiska uppgifterna deri stämma i det hela

öfverens med innehållet af min underdåniga skrifvelse till Konsol. Maj:t

af den 22 December 1890.

Jag tillät mig i anförda skrifvelse, till hvilken jag i öfrigt får

hänvisa, påpeka att enligt tulltaxans ordalydelse endast gelatin i folier

borde beläggas med den högre tullafgiften, om än praxis har varit att

det tjockare och styfva gelatinlimmet tullbehandlats på samma sätt när

det varit af tillräckligt hög renhetsgrad.

Huruvida det är mest förenligt med landets intressen i sin helhet

att denna praxis fortfarande följes torde Kongl. Generaltullstyrelsen vida

riktigare kunna berömma än jag. Skall emellertid så ske förutsätter

detta att gelatineringsförmågan lägges till grund för afgörandet af

hvilken af de båda tullqvalitéerna, som importeradt gods bör hänföras

till. Mot ett sådant tillvägagående har jag för min del ej haft något

att anföra, förutsatt att den metod som dervid följes blir noga bestämd,

och att denna metod befinnes lemna tillräckligt säkra och skarpa resultat.

I anförda skrifvelse visade jag att den eller de metoder, som

faktiskt blifvit i berörda syfte hos oss använda, ej ägde på långt när

den erforderliga noggrannheten och öfverhufvud torde det kunna sättas

67

i fråga, huruvida någon euda af de hittills kända metoderna besitter

de erforderliga egenskaperna. Under alla hänseenden måste detta konstateras

medelst utförlig undersökning af kompetent person.

För min del tillåter jag mig derför vördsamt få föreslå att — för

så vidt det i öfrigt. befinnes vara bäst förenligt med våra förhållanden

att gelatinlimmet går under den högre tulltaxerubriken — intill dess

en sådan metod kan hinna blifva utarbetad, den praxis följes att endast

lim i tunna böjliga folier drager den högre tullsatsen. Detta kan

motiveras af hvad sednaste tullkomité framhållit, nemligen att framställningen

af gelatinlimmet i tunna folier är förenadt med visserligen

ej större svårigheter, men dock ökade kostnader. Att så verkligen är

förhållandet ligger i sakens natur och motsäges ingalunda deraf, att

prima gelatinlim kan i marknaden ställa sig dyrare än s. k. gelatin i

folier.

För vissa ändamål t. ex. matlagning torde gelatin i folier alltid

blifva en nödvändighet, oaktadt både dyrare framställningssätt och

ökad tull kan ge åt detsamma ett vida högre pris än för samma vara

i tjockare plattor. Se vi nemligen efter hvad det är som drifvit fabrikanterna

till att framställa sin vara i ytterst tunna folier, så är det

derför att endast i denna form erbjuder varan åt köparen en säker

garanti, att dess gelatineringsförmåga är god, endast i denna form har

det det vackra, glänsande färglösa utseende som husmödrar och alla

de som befatta sig med matlagning nödvändigt fordra. Jag tror derför

att den af Dr. Setterberg befarade menliga inverkan af antydda

tullpraxis torde få anses i hvad gelatin i folier beträffar något öfverdrifven.

De af Dr. Setterberg befarade olägenheterna af att fixera en bestämd

tjocklek för skiljandet af gelatin och gelatinlim torde lätt kunna

undgås genom att såsom skiljemärke icke så mycket den absoluta tjockleken

är det bestämmande, utan fast mer egenskapen att vara lätt böjlig

utan att brista, eller vara hvad man kallar ett folium, utgör det

karakteristiska för gelatinet eller gelatinfoliet.

Stockholm den 1 Oktober 1891.

Peter Klason.

68

Bil. 3.

Till Kong!. Kommersekollegium.

Då genom Tullkomiténs Betänkande af den 24 Febr. detta år

till min kännedom kommit, att en sådan omredigering af tulltaxerubriken

lim är föreslagen, att rubrikens afdelning »Gelatin och husblåss»

endast skulle afse gelatin i papperstunna blad och då denna

omredigering med all säkerhet skulle hafva till följd, att all gelatin

till Sverige komme att införas i sådan form, att densamma endast komme

att träffas af den för lim afsedda lägre tullsatsen och då slutligen härigenom

den af mig sedan några få år här påbörjade gelatinindustrien

med all säkerhet skulle bringas till fullständig undergång, så vågar jag

härmed vördsammast anhålla att mot denna omredigering få göra följande

erinringar.

Olika gelatinslags värde betingas af deras olika renhetsgrad, frånvaro

af färg, lukt och smak, och af deras förmåga att gelatinera men

alldeles icke såsom i Tullkomiténs Betänkande finnes uppgifvet af den

höga kostnad, som skulle vara förbunden med gelatinens skärande i

tunna skifvor. Att detta mitt påstående är riktigt finnes lätt af medföljande

priskurant, der den tunnt skurna, billigaste gelatinen kostar

mindre än det tjockskurna dyraste gelatinlimmet, och der det billigaste

minst rena gelatinet kostar endast 1,7 0 M., under det att den

renaste varan betingar ett pris af ända till 6 M. Man kan af denna

sednaste prisskilnad äfven lätt göra sig en föreställning om storleken

af det arbete och den risk, som äro förbundna med framställandet af

den finaste varan. Att gelatinlimmet icke skäres i så tunna skifvor

som gelatinet är dels beroende derpå, att detta i allmänhet icke är möjligt,

emedan det icke besitter den höga gelatineringsförmåga som är

nödig för ett dylik arbetes utförande, och dels derpå att om gelatinlimmet

än skures i tunnare skifvor än nu vanligen brukas, så skulle

detta ändock icke förhöja dess värde, emedan det till följd af en mindre

fullständig bearbetning saknar den renhet och den gelatineringsförmåga,

som är begärlig för matlagning, och som uteslutande är bestämmande

för gelatinens värde. Att skära gelatinen i huru tjocka skifvor som

helst erbjuder deremot inga svårigheter, och man kan vara säker på,

att om ett visst mått för skifvornas tjocklek utsättes som norm för

69

deras förtullning, så skola de utländska fabrikanterna nästa dag skära

all för Sverige afsedd gelatin på tiondedels millimetern när just så

tjock, att den komme att draga den lägre tullsatsen. Då nu gelatinen

för matlagnings ändamål alltid användes i upplÖBt form eller som gelé,

så skulle de tjockare skifvorna icke medföra någon större olägenhet

härför, än hvad användandet af större eller mindre sockerbitar förorsaka

den, som vill laga i ordning en kopp kaffe.

Gelatinen skäres nu i mycket tunna skifvor, emedan den derigenom

synes färglösare och emedan, som ofvan blifvit visadt, en viss

tunnhet af skifvorna är kännetecken på en god gelatineringsförmåga,

men icke, såsom i Tullkomiténs Betänkande finnes uppgifvet att endast

tunnt skuren gelatin skulle vara användbar till matlagning och synes

denna Tullkomiténs oriktiga uppfattning endast kunna bero derpå, att

vilseledande upplysningar lemnats kommitterade.

Under fyra års tid har jag drifvit tillverkning af gelatinlim men

först under förra året lyckats införa en så fullständig rening af limämnet,

att en fullgod gelatin kunnat sändas i marknaden, och oaktadt

jag under hela denna tid satt mitt pris för gelatinlimmet så lågt som

till 220 kr. för 100 kilo, hvilket icke särdeles mycket öfverstiger

priset på den utländska varan, så har dock förbrukningen icke varit

större än högst 2,800 kilo årligen. Gelatinlim användes således endast

i mycket ringa mängd inom industrien och härvid i allmänhet till förfärdigandet

af lyxföremål som hvita damhattar och fint hvitt papper

m. m. samt dessutom till beredning af valsmassa för tryckerier. Denna

sednare produkt tillverkas äfven i min fabrik af svensk material i så

stor mängd, att hela Skandinaviens behof utan svårighet kan tillfredsställas

och utsigt finnes för att äfven på utländsk botten kunna upptaga

konkurrensen med de största utländska fabriker.

Det kan således icke finnas anledning till fruktan för, att det obetydliga

belopp, som industrien har att erlägga i tull för några få tusen

kilogram gelatinlim, skall inverka hämmande på densamma, och kommer

denna industri, så vidt det af den föreslagna tulltaxan är mig bekant,

icke genom densamma i sämre läge än hvad den under den förutvarande

tulltaxan innehaft. Genom den nya uppspårande inhemska

gelatiniudustrien är dess läge tvärtom numera förbättradt, derigenom

att den är i stånd att förse sig med inländskt gelatinlim till billigare

pris, än till hvad den förut kunnat förskaffa sig det utländska.

Att denna uppgift är rigtig kan lätt beräknas af medföljande

priskurant.

Gelatinindustrien kan i vissa afseenden med skäl liknas vid sockerindustrien,

då råsocker motsvaras af lim och Urna raffinad af den finaste

gelatinen och mellan dessa båda yttersta produkter finnas i båda fallen

eu hel serie mcllanprodukter, som bilda eu fortlöpande öfvergångskedja.

70

I bada fallen kan man på yttre kännetecken, lukt, färg och smak någorlunda

skilja den renade varan från den råa, men i fråga om gelatinen

finnes dertill en egenskap, som lätt kan tjena att skilja den från limmet,

nemligen dess större gelatineringsförmåga, hvilken lätt kan läggas

till grund för en så praktisk undersökningsmetod, att ingen svårighet

kan uppstå för fasthållandet af en bestämd gräns mellan gelatin och lim.

Slutligen är i förtullningshänseende båda industrierna äfven ganska

likartade och liksom sockerindustrien skulle vara mycket illa hjelpt

med att sockerbitarnes storlek lägges till grund för varans tullbehandling,

så är äfven gelatinindustrien illa skyddad med en tull som grundas

på skifvornas olika tjocklek.

Af hvad nu blifvit anfördt torde vara ådagalagdt:

1) Att orsaken till gelatinens olika handelsvärde icke är att söka

i gelatinskifvornas olika tjocklek.

2) Att gelatinens lämplighet till matlagning icke är beroende på

skifvornas tjocklek.

3) Att den nuvarande ordalydelsen på tulltaxerubriken lim, om

den bibehölles, icke kan anses i afsevärd grad inverka skadligt på den

svenska industrien.

_ 4) Att en förtullning, grundad på skifvornas tjocklek, är alldeles

oriktig och icke kommer att blifva till gagn för den uppspirande svenska

gelatinindustrien.

Och vågar jag på grund häraf såsom innehafvare af Sveriges

första gelatinfabrik vördsamligen anhålla, att ordalydelsen på den nuvarande

tulltaxans rubrik lim måtte bibehållas i det förslag till tulltaxa,

som för Riksdagen kan komma att framläggas, och får jag till ytterligare

stöd för denna min begäran påpeka, att jag riskerat ett för mina

förhållanden ganska stort kapital på en ny industri under den säkra

förväntan, att under det protektionistiska skydd, som för närvarande

finnes, inga för industrien skadliga indragningar af tullsatser skulle

ifrågakomma och att denna nya industri med säkerhet skulle tillintetgöras

om den nu föreslagna omredigeringen bibehålies.

Om i denna fråga ytterligare upplysningar skulle önskas eller om

det skulle anses lämpligt att med trovärdiga personers intyg styrka

riktigheten af de ofvan lemnade, så är jag gerna villig dertill.

Stockholm den 24 Mars 1891.

Carl Setterberg,

fil. d:r, handelskemist,

egare af Stockholms Gelatinfabrik.

71

Bilaga till d:r Carl Setterbergs vördsamma skrifvelse till Kongl. Kommersekollegium.

Gelatinefabrik Winterthur

Firma in Höchst a. M.: Gelatinefabrik Winterthur, Filiale Höchst bei Frankfurt a. M.

FILIALEN:

LONDON & höchst ÅIt, Winterthur...................................... 188________

I. Gelatine. 2 3 4

Roth Extra in 11

Kg. Packeten mit Bronce-Etiquette ............

å Ko. Frs.

4.75

Mk.

3.80

Weiss Extra „

„ y Gold-Extra ..............

4.50

n

3.60

» No. 1

„ r dold „ ............

T)

ti

3.75

n

3.—

O

n 11 a n

„ „ Silber „ ............

n

77

3.15

77

2.50

n n ä n

„ „ Bronce „ ............

n

n

2.50

r>

2.—

n » ^ n

„ „ Schwarzdruck-Etiquette....

n

n

2.15

11

1.70

77 77 5, lOSG,

Dickgeschnitten „

fiir Spritfabriken............................................

n

n

1.95

n

1.55

ii

11

1.70

77

1.35

Zum Blaren von Wein und Bier................................................

För Photographie und Lichtdruck, bewährte Specialität, durehaus

n

77

1.90

71

1.50

fett- und säurefrei................................................................

77

77

7.50

17

6.—

Quantitäten unter 25 Ko. 20 Pf. = 25 Cts. pr. Ko. höher!

2. Gelatine-Leim.

Extra ....................................................................... pr. 100 Ko. Frs. 250.— Mk. 200.—

No. 1 .......................................................................... „ 200.— „ 160.—

No. 2 ........................................................................ „ „ 170.— „ 135.—

3. Cölner-Leim.

Prima ........................................................................ pr. 100 Ko.

Secunda .................................................................... „ „

4. Buchdruck-Walzenmasse.

Prima ........................................................................ pr. 100 Ko.

Secunda ..................................................................... „ „

Schwarze.................................................................. ,,

5. Hectographen-Masse.

............................... pr. 100 Ko.

Roth, gelb, grtin lind weiss