SOU 1893:1

NYA LAGBEREDNINGENS

FÖRSLAG

TILL

I, A G

ANGÅENDE

BEVISNING INFÖR RÄTTA

ÄFVENSOM TILL ANDRÅ DERMED SAMMANHÄNGANDE FÖRFATTNINGAR.

STOCKHOLM 1890.

KONG!,. BOKTRYCKERIET. P. A. NORSTEDT i SÖNER.

y. t f

’rr / <i i j j / \ ■ ? vy i 7 >■ | '' f 7

'' i ! / >, ?I . .i /i l

TILL KONUNGEN.

Sedan Eders Kongl. Maj:t genom nådiga brefvet den 28 Oktober

1887 anbefalt Nya Lagberedningen att, efter det revisionen af strafflagens

straffbestämmelser blifvit afslutad, med hufvudsaklig ledning af

4

de grundsatser, som omfattats af Förstärkta Lagberedningens flertal,

utarbeta förslag till Lag angående bevisning inför Rätta, har Beredningen

på grund häraf utarbetat förslag till:

l:o) Lag angående bevisning inför Rätta;

2:o) Lag angående ändrad lydelse af 5 kap. 1 § Ärfdabalk en;

3:o) Lag angående ändring i 14 kap. Jordabalken, samt

4:o) Lag angående ändring i Förordningen angående handelsböcker

och handelsräkningar den 4 Maj 1855;

och får Beredningen härmed i underdånighet öfverlemna dessa förslag

med motiv dertill äfvensom af undertecknade Annerstedt, Carlson,

Afzelius och Wold afgifna särskilda yttranden.

Derjemte får Beredningen anmäla, att Presidenten m. m. Herr

K. J. Berg jemlikt nådiga brefven den 26 Februari 1883 och den 1

Februari 1889 deltagit såväl i Beredningens gemensamma öfverläggningar

angående förenämnda förslag som ock i förslagens granskning,

och har Presidenten Berg i ämnet uttalat de åsigter, som hans härvid

bilagda särskilda yttrande~utvisar.

Underdånigst

L. ANNERSTEDT.

K. G. Carlson. Ivar Afzelius. Johan Wold.

J. G. Horney.

Stockholm den 14 December 1889.

Förslag

till

Lag

angående bevisning inför Rätta.

I KAP.

Om bevis i allmänhet så ock om parts erkännande.

1 §•

I rättegång må ej annat gälla såsom bevisadt, än det, hvarom

Rätten vid noggrant öfvervägande af allt, som i målet förekommit,

finner sig öfvertygad; dock lände till efterrättelse hvad angående

verkan af visst slag af bevis är i lag särskildt stadgadt.

2 §•

Finner Rätten, der fråga är om skadestånd, part vara dertill berättigad,

men är ej angående skadans omfång fullständig utredning

förebragt; ege Rätten bestämma skadeståndet till det belopp, som

med afseende å upplysta eller eljest af Rätten kända förhållanden

pröfvas skäligt.

3 §•

Har i tvistemål, som kan genom förlikning mellan parterna afslutas,

part inför Rätten erkänt viss omständighet, vare vidare bevisning

derom emot honom ej erforderlig.

6

Gör parten sannolikt, att erkännandet varit föranledt af missuppfattning,

eller att det tillkommit genom tvång eller förledande,'' skall

erkännandet vara utan verkan. Återkallar parten eljest sitt erkännande,

pröfve Rätten med afseende å de skäl, som för återkallelsen

åberopas, och öfriga omständigheter i saken, om och i hvad mån

verkan af erkännandet genom återkallelsen förringas. Finnes erkännandet

uppenbart osant, skall det lemnas utan afseende, ehvad det

återkallas eller icke.

4 §•

I brottmål, så ock i tvistemål af annan beskaffenhet, än i 3 §

sägs, ege Rätten, med hänsyn till hvad i öfrig! förekommit i målet,

pröfva, hvilken verkan såsom bevis må tilläggas parts erkännande.

II KAP.

Om vittnen.

5 §•

Vill part fästa sin talan med vittne, nämne vid Rätten, der målet

handlägges, den han till vittne åberopar; och pröfve Rätten, huruvida

förhöret må tillåtas.

6 §•

Den är jäfvig att vittna, hvilken är yngre än femton år eller

saknar förståndets bruk eller är förlustig medborgerligt förtroende.

År den, som till vittne åberopas, under tilltal för brott, som kan

medföra förlust af medborgerligt förtroende; pröfve Rätten efter omständigheterna,

huruvida åtalet bör utgöra hinder för hans hörande.

7 §• -

Eger den, som till vittne åberopas, del i saken, ändå att han ej

förer talan i målet, eller kan han af dess utgång vänta synnerlig nytta

eller skada; vare han i det mål jäfvig att vittna.

7

Har i brottmål målsegande afsagt sig rätt till talan, må han ändock

ej höras såsom vittne, utan så är, att Rätten finner full upplysning

i målet icke kunna annorledes vinnas; har han fört talan om

ansvar eller skadestånd, eller har han i fall, der allmän åklagare ej

utan angifvelse eger tala å brottet, angifvit detta till åtal, må hans

hörande ej'' till städj as.

Embete- eller tjensteman eller den, som är förordnad eller vald

att förrätta offentligt tjensteärende eller utöfva annan allmän befattning

eller kallad att tillhandagå vid offentlig förrättning, vare ej i

egenskap af målsegande jäfvig att vittna om brott, som blifvit emot

honom begånget under utöfningen af embetet, tjensten eller uppdraget.

Ej heller vare i fråga om brott, som blifvit föröfvadt emot två eller

flera, den ene af dem jäfvig att vittna om det, som händt den andre.

8 §•

Den, som med part eller med någon, hvilken jemlikt 7 § är jäfvig

i målet, är eller varit förenad i äktenskap, eller är trolofvad, eller

är i rätt ned- eller uppstigande skyldskap eller svågerlag, eller är

syskon, vare i det mål jäfvig att vittna. Huruvida fosterföräldrar

eller fosterbarn till part eller till någon, hvilken jemlikt 7 § är jäfvig,

må vittna i målet, pröfve Rätten efter omständigheterna i hvarje särskildt

fall.

Ej skall det räknas för jäf, att vittne är i det förhållande här

är nämndt till någon, som väl å tj enstens vägnar eller i egenskap af

förmyndare eller såsom syssloman för kommun, bolag eller förening

förer talan i målet, men sjelf icke eger sådan del i saken, som enligt

7 § utgör laga jäf, eller kan af målets utgång vänta synnerlig nytta

eller skada.

9 §•

Åsämjas parterna att låta den vittna, som enligt 7 eller 8 § är

jäfvig, eller som för annat brott än mened är förlustig medborgerligt

förtroende, må han såsom vittne höras, der Rätten finner det lämp

-

8

ligt; dock må ej någon, som enligt 7 eller 8 § är jäfvig, mot sitt

bestridande förpligtas att aflägga vittnesmål.

10 §.

Vittne må ej utan sitt medgifvande höras angående omständighet,

hvars uppenbarande kan utsätta vittnet eller någon, till hvilken vittnet

står i det förhållande, 8 § omförmäler, för åtal eller annat synnerligt

men. Framställes till vittnet fråga angående sådan omständighet, ege

vittnet förty vägra att besvara frågan.

11 §•

År genom allmän lag eller särskild författning någon ålagdt att

ej uppenbara hvad han på grund af embete, tjenst eller annan befattning

får sig bekant; må han ej om sådant höras såsom vittne,

med mindre han blifvit i laga ordning löst från sin förpligtelse. Ej

heller må den, som blifvit anlitad att föra parts talan i rättegång eller

deri honom biträda, utan hufvudmannens medgifvande höras såsom

vittne om hvad han för fullgörande af det uppdrag fått sig förtrodt.

12 §.

År den, som till vittne åberopas, vid Rätten tillstädes, vare han

pligtig att strax aflägga vittnesmål, der Rätten så förordnar.

Vill part kalla någon att aflägga vittnesmål, begäre hos Domaren

stämning å vittnet. Allmän åklagare, som å tjenstens vägnar förer

talan vid Underrätt, ege dock sjelf utfärda stämning å vittne, som

han vill der åberopa.

13'' §•

I stämning å vittne skall intagas uppgift å parterna och målet

äfvensom tid och ort för inställelsen. Stämningen skall i hufvudskrift

eller besannad afskrift tillställas vittnet så tidigt, att vittnet kan beqvämligen

infinna sig vid Rätten å tid, som i stämningen är utsatt.

9

14 §.

Innan vittne höres, efterfråge Rättens ordförande, om jäf mot

vittnet finnes.

Åberopas till vittne någon, som ej är känd, eller förekommer

anledning att mot vittne finnes sådant jäf, som i 6 § omförmäles; förelägge

Rätten den part, som äskar vittnets hörande, att angående

vittnet förebringa den upplysning, Rätten finner nödig. Ej må vittnet

höras innan sådan upplysning vunnits.

Gör part mot vittne annat jäf, och förekommer anledning att

jäfvet är lagligen grundadt, ändå att det ej kan strax fullt.ygas; läte

Rätten med förhöret anstå till annan dag, då parten har att styrka

jäfvet, vid äfventyr att vidare rådrum för sådant ändamål ej medgifves.

Finnes, sedan vittne blifvit hördt, att det var jäfvigt, har Rätten

att derå fästa afseende då verkan af vittnesmålet bedömes.

15 §.

I Rättens protokoll skall anteckning ske angående vittnes ålder,

yrke och hemvist. Förekommer omständighet, hvilken Rätten finner

vara af särskild betydelse för bedömande af vittnets trovärdighet,

varde sådant ock i protokollet anmärkt.

16 §.

Förr än vittne afgifver sin berättelse, skall vittnet aflägga denna

ed: »Jag N. N. lofvar och svär vid Gud och hans heliga evangelium,

att jag skall vittna och gifva tillkänna allt, hvad jag vet i denna

sak händt och sant vara, så att jag ej något förtiger, tillägger eller

förändrar; så sant mig Gud hjelpe till lif och själ.»

17 §•

Eftergifva parterna å ömse sidor vittneseden, varde vittnet hördt

utan ed, om Rätten finner det kunna tillåtas.

2

10

18 §.

Sedan vittne aflagt ed, erinre Rättens ordförande vittnet om

edens vigt och betydelse. År eden eftergifven, varde vittnet erinradt,

att derigenom vittnets förpligtelse och ansvar icke förringas.

Förekommer anledning att vittne till följd af bristande religionskunskap

ickei rätt förstår edens vigt, ege Rätten hänvisa vittnet till

dess själasörjare att af honom erhålla nödig undervisning.

19 §.

Vittne skall muntligen och i ett sammanhang afgifva sin berättelse.

Rättens ordförande har att till vittnet framställa de frågor,

som erfordras för vinnande af säker och fullständig upplysning om

hvad vittnet har sig bekant i målet. Part vare berättigad att genom

Rättens ordförande till vittnet framställa frågor angående sådant, som

hörer till saken.

Skriftlig berättelse, som af vittne åberopas, må ej uppläsas innan

vittnet muntligen afgifvit sin utsaga.

20 §.

Vittnes berättelse skall strax upptecknas och för vittnet uppläsas.

Rättens ordförande inhemte derefter vittnets förklaring, om dess utsaga

är rätteligen fattad; och varde förklaringen i protokollet anmärkt.

Påminner sig vittnet sedan, innan sakens slut, något mera, som kan

tjena till upplysning, gifve det utan dröjsmål tillkänna för den domstol,

der målet då är anhängigt.

21 §.

Förekommer anledning att vittne i parts närvaro af rädsla eller

annan orsak ej fritt utsäger sanningen, eller hindrar part vittne i

dess berättelse genom att falla vittnet i talet eller annorledes; ege

Rätten förordna, att parten ej må vara tillstädes medan vittnet

höres.

IL

Sedan parten åter förekallats, skall vittnets berättelse uppläsas

för parten; och ege han derefter att genom Rättens, ordförande till

vittnet framställa de frågor, hvartill anledning må finnas.

22 §.

Åro vittnen flera, skola de hvar för sig aflägga ed och särskild!

höras. Ej må under förhör med vittne vara tillstädes annat vittne,

som senare skall höras.

23 §.

Finnas vittnens utsagor mörka eller stridiga, må Rätten ställa

vittnena till förhör emot hvarandra.

Pröfvas nödigt, att någon, som vittnat i målet, ånyo höres, ege

Rätten förordna om vittnets inkallande.

24 §.

Skall någon, som vittnat i målet, ånyo höras, må han vittna

å förut aflagd ed; och varde han om den ed af Rättens ordförande

erinrad.

25 §.

År vittne, som blifvit lagligen kalladt, ej tillstädes när målet

företages till behandling, och visas ej laga förfall, dömes till böter

från och med fem till och med ett hundra kronor; och förelägge

Rätten vittnet vid vite att inställa sig å annan tid. Kommer ej vittnet

ändå, må vittnet till Rätten hemtas. I brottmål, deri den tilltalade

hålles häktad, må Rätten genast låta hemta vittne, som ej

kommit tillstädes.

Afstår den, som låtit kalla vittnet, från sin begäran om vittnets

hörande, eller kommer eljest frågan derom att förfalla; må ej vittnet

sedan för uteblifvande dömas till böter eller fällas att utgifva vite.

Vittne, som blifvit dömdt till böter eller fiäldt att utgifva vite,

ege söka ändring i beslutet genom besvär.

\

12

26 §.

Vägrar vittne att aflägga vittnesmål eller att besvara framstäf

fråga, pröfve Rätten de skäl, vittnet åberopar, och gifve sitt utslag

deröfver. Förklaras vittnets vägran ej vara lagligen grundad, men

tredskas vittnet ändå; ege Rätten förordna, att vittnet skall hållas i

häkte till dess det fullgör sin skyldighet. Ej må af anledning, som

nu är sagd, någon i samma mål hållas i häkte längre tid än sex

månader. Vittne, som blifvit i häkte insatt, skall åter för Rätten

inställas i stad inom fjorton dagar och å landet inom sex veckor;

erfordras för den skull urtima ting, gälle derom hvad om urtima

ting för ransakning med häktad finnes stadgadt.

Återkallar den, som åberopat vittnet, sin begäran om vittnets

hörande, eller kommer eljest frågan derom att förfalla; förordne Rätten,

att vittnet genast skall ur häktet lösgifvas.

27 §.

I beslut, hvarigenom Rätten förklarat vittnes vägran att aflägga

vittnesmål eller att besvara framstäld fråga icke vara lagligen grundad,

ege vittnet söka ändring i den ordning, som om klagan öfver

beslut rörande häktning är för brottmål stadgad. Utan hinder af

klagan må vittnet insättas i häkte, der Rätten finner omständigheterna

dertill föranleda och förbud från högre Rätt ej kommer. Vill vittnet

klaga öfver Rättens beslut om vittnets hållande i häkte, gälle ock derom

hvad om klagan öfver beslut rörande häktning är för brottmål stadgadt.

28 §.

Den, som påkallat vittne, ersätte vittnet dess resekostnad, uppehälle

och tidspillan. Sämjas de ej om beloppet, lägge Rätten dem

emellan efter ty skäligt pröfvas. Vittne, som enligt Rättens beslut

blifvit hemtadt, skall sjelf vidkännas hemtningskostnaden.

Kallas någon att aflägga vittnesmål vid annan domstol än den

Underrätt, inom hvars domvärjo vittnet har sitt hemvist, och är detta

I

13

beläget på längre afstånd än femtio kilometer från det ställe, der

förhöret skall hållas; vare den part, som påkallat vittnet, skyldig att

förskjuta vittnets resekostnad med skjutspenningar för en häst fram

och åter eller, der jernvägs- eller ångbåtslägenhet kan för resan eller

någon del deraf begagnas, afgift för billigaste plats å bantåg eller

ångbåt.

Angående ersättning af allmänna medel till vittne i brottmål är

särskild! stadgadt.

29 §.

1 Rättens beslut angående ersättning, hvarom i 28 § sägs, ege

såväl vittnet som den, hvilken dömts att utgifva ersättningen, söka

ändring genom besvär; dock må beslutet genast verkställas.

30 §.

Vistas vittne, som vid Underrätt åberopas, utom Rättens domvärjo,

och hindras vittnet af sjukdom eller annan giltig orsak att

inställa sig vid Rätten, eller finnes inställelsen medföra oskälig kostnad;

ege Rätten uppdraga åt annan Underrätt att hålla vittnesförhöret.

Förordnar öfverrätt eller Konungen om vittnes hörande, bestämme

tillika, efter ty lämpligast finnes, hvar vittnet skall höras.

31 §.

Kan vittne till följd af sjukdom eller ålderdomssvaghet ej inställa

sig vid domstol, varde vittnet afhördt i sin bostad. När förhöret

hålles af Häradsrätt, vare ej erforderligt, att af nämnden flere än

två sitta i Rätten.

32 §. -

Nu kommer part å tid, då målet icke är före vid Rätten, och

söker att få vittne hördt: visar parten, att i följd af vittnets sjukdom

eller af annan orsak det icke utan våda kan anstå med vitt

-

14

nets hörande; ege Rätten, ändå att vederparten ej blifvit hörd öfver

ansökningen, % förordna om vittnesförhöret. Handlägges målet vid

Häradsrätt, och kan ej dess beslut afvaktas, ege Rättens ordförande

meddela förordnande, som nu är sagdt.

33 §.

Har Rätten jemlikt 30 eller 31 § förordnat om vittnes hörande

vid annan domstol eller i vittnets bostad, och är ej i beslutet utsattdag

för förhöret, eller har i fall, som 32 § omförmäler, Rätten eller

dess ordförande tillåtit vittnes hörande; åligge den part, som åberopatvittnet,

att underrätta vederparten om dagen för förhöret. Sker det

ej, och visas icke giltig ursäkt, varde förhöret instäldt, der ej vederparten

är tillstädes.

Finnes i brottmål, deri den tilltalade hålles häktad, nödigt, att

vittne höres vid annan domstol än den, der ransakningen hålles, eller

skall i sådant mål Rätten hålla vittnesförhör i fall, som 31 eller 32 §

afser; åligge den domstol, som skall hålla förhöret, att föranstalta ej

mindre att den tilltalade, der det utan synnerlig olägenhet kan ske,

varder vid förhöret instäld, än ock att nödig underrättelse meddelas

åklagaren i målet.

34 §.

Gör part, när vittne skall höras vid annan domstol än den, der

vittnet åberopats, mot vittnet jäf, som förut ej pröfvat-s, eller vägrar

vittnet att aflägga vittnesmål eller att besvara framstäld fråga, och

finner domstolen anledning förekomma, att jäfvet är lagligen grundad!,

eller att vittnet eger skäl för sin vägran; varde förhöret instäldt

och parten hänvisad att vid den domstol, der vittnet åberopats, påkalla

pröfning af jäfvet eller af skälen för vittnets vägran.

*. 35 §.

Vistas vittne utom Riket, och begär förty part, att vittnet höres

å utrikes ort, må Rätten det tillåta, der giltiga skäl visas. Förhöret

15

må ega rum vid utländsk domstol, inför svensk beskickning eller inför

svensk konsul, som enligt lag eller Konungens bemyndigande eger

anställa sådant förhör.

Har vederpart^ uppgifva ombud å den ort, der förhöret skall

hållas, bör ombudet underrättas om förhöret.

36 §.

I mål angående brott, hvarå straffarbete enligt lag kan följa,

må den, som är jäfvig att vittna, höras utan ed, der anledning är,

att hans hörande kan lända till upplysning i målet, och Rätten finner

det lämpligt.

Hörsammar ej den, som blifvit kallad att sålunda upplysningsvis

höras, Rättens bud, ege Rätten förordna, att han skall till Rätten

hemtas; dock må ej någon, som till den tilltalade är i det förhållande,

som i 8 § sägs, tvingas att komma tillstädes.

1 fråga om ersättning för inställelsen ege den, hvilken upplysningsvis

höres, enahanda rätt som vittne.

37 §.

Söker någon att till framtida säkerhet få vittne hördt angående

omständighet, hvarom han ej har rättegång med annan; pröfve domstolen,

huruvida sökandens rätt kan bero deraf, att vittnet höres. Finnes

det, och afses ej att genom förhöret vinna upplysning angående brott

eller skamlig gerning, varde vittnet hördt, der ej jäf kan utletas.

Finner domstolen tillfälle böra lemnas annan, hvars rätt kan vara beroende

af vittnesförhöret, att dervid närvara, läte domstolen genom sökandens

försorg kalla honom till förhöret; och njute han för inställelsen

skälig ersättning.

Ej vare någon pligtig att för vittnesmåls afläggande i fall, som

här är sagdt, inställa sig vid annan domstol än den Underrätt, inom

hvars domvärjo han har sitt hemvist.

16

III KAP.

Om sakkunnige.

38 §.

Finnes för pröfning af fråga, som icke utan särskild insigt i viss

vetenskap, konst eller handtering kan bedömas, nödigt att inhemta

yttrande af sakkunnig; höre Rätten öfver frågan myndighet, embetseller

tjensteman eller annan, som är satt att tillhandagå med yttrande

i det ämne, frågan rörer, eller närmre en eller flera för redbarhet och

för skicklighet i ämnet kända personer att afgifva yttrande.

39 §.

Vid val af sakkunnig har Rätten att tillse, att uppdraget ej lemnas

någon, som till saken eller till någondera parten är i sådant förhållande,

att derigenom hans tillförlitlighet kan anses förringad.

40 §.

Nämnes till sakkunnig någon, som icke på grund af embete,

tjenst eller annat allmänt uppdrag har att afgifva yttrande i frågan;

förordne Rätten tillika, huruvida den sakkunnige har att afgifva skriftligt

utlåtande eller skall muntligen vid Rätten meddela upplysning.

41 §.

Ej må någon, som icke å embetets vägnar eller eljest på grund

af allmänt uppdrag har att afgifva yttrande såsom sakkunnig, mot sin

vilja dertill forpligtas. Den, som åtagit sig sådant uppdrag, må sedan

ej utan giltig ursäkt undandraga sig att det fullgöra; tredskas han,

ege Rätten hålla honom dertill medelst vite.

Sakkunnig, som blifvit fald att utgifva vite, ege söka ändring i

beslutet genom besvär.

17

42 §.

Sakkunnig, hvars yttrande ej afgifves å embetets vägnar eller

eljest på grund af allmänt uppdrag, skall, der Rätten så förordnar,

aflägga.ed, att han skall efter bästa förstånd och samvete fullgöra det

uppdrag, som honom i målet lemnats.

Eden skall inledas och afslutas så, som i 16 § angående ed af

vittne stadgas. År af den sakkunnige skriftligt utlåtande afgifvet,

varde eden derefter lämpad; och må i ty fall eden aflägga^ vid den

Underrätt, som för den sakkunnige är lägligast.

43 §.

Sakkunnig njute för sitt biträde skälig godtgörelse efter ty

Rätten bestämmer. Om ersättning till sakkunnig, som å embetets

vägnar eller eljest på grund af allmänt uppdrag har att afgifva yttrande,

gälle hvad särskildt stadgas.

Ersättningen skall utgifvas af käranden eller, der målet är i högre

rätt fullfölj dt, af klaganden, men stanna å den, som vid sakens slut

Rätten finner dertill skyldig. I brottmål, der allmän åklagare å tjenstens

vägnar förer talan, skall ersättningen förskottsvis utgå af allmänna

medel.

I Rättens beslut angående ersättningen ege såväl den sakkunnige

som den, hvilken dömts att utgifva ersättningen, söka ändring genom

besvär; dock må beslutet genast verkställas.

44 §.

Hvad i detta kapitel är stadgadt skall ock ega tillämpning i fall,

då Rätten finner nödigt att vid besigtning eller undersökning af visst

föremål anlita biträde af sakkunnig.

45 §.

År i allmän lag eller särskild författning meddelad föreskrift angående

sakkunnigs hörande i visst fall, lände den till efterrättelse.

3

18

46 §.

Vill part hafva sakkunnig, som ej är nämnd af Rätten, hörd angående

omständighet i målet, hvilken den sakkunnige vid besigtning

eller undersökning eller annorledes iakttagit, gälle om sådant sakkunnigt

vittne hvad i II Kap. om vittne är stadgadt.

Åberopar part eljest uppgifven person såsom sakkunnig, må Rätten

tillåta, att han i sådan egenskap höres, der ej på grund af jäf, som i

II Kap. sägs, hinder skulle möta att höra honom såsom vittne i målet.

Beträffande sådan sakkunnig skall lända till efterrättelse hvad ofvan i

41, 42 och 43 §§ sägs; dock med iakttagande deraf, att den sakkunnige

skall aflägga ed, der någon af parterna det yrkar, och att

ersättningen till den sakkunnige skall förskjutas af den, som påkallat

hans hörande.

IV KAP.

Om skriftliga bevis.

47 §.

Företer part skriftlig handling att dermed styrka sin talan, pröfve

Rätten handlingens beskaffenhet och rigtighet, så ock hvad vitsord

och verkan den i målet eger.

48 §.

Finnes handling, som part åberopar, i motpartens värjo, och är

anledning att af handlingen kan i målet vinnas upplysning, som eljest

ej är att tillgå; vare den part, som innehar handlingen, skyldig att

den på Rättens anmaning förete. Undandrager han sig det, pröfve

Rätten, hvilken verkan såsom bevis må tilläggas denna underlåtenhet.

Rätten ege ock, der sådant finnes nödigt, genom vite tillhålla den

part, som innehar handlingen, att den vid Rätten förete; dock må ej

i brottmål vite föreläggas den tilltalade.

19

49 §.

Nu finnes handling, som af part åberopas, hos annan än motparten:

pröfvas partens rätt väsentligen bero deraf, att handlingen

företes, och är den ej annorledes att tillgå; ege Rätten medelst vite

tillhålla den, som innehar handlingen, att den vid Rätten förete. År

anledning att handlingens företeende kan lända innehafvaren eller någon,

som till honom står i det förhållande, 8 § omförmäler, till skada eller

synnerlig olägenhet; må ej honom åläggas att förete handlingen.

Hvad nu är sagdt ege ej tillämpning å den, som å embetets

vägnar innehar handling, hvilken till bevis i målet åberopas.

50 §.

Har någon, som ej är part i målet, blifvit jemlikt 49 § fäld att

utgifva vite, ege han söka ändring i beslutet genom besvär.

51 §.

Den, som jemlikt 48 eller 49 § skall förete handling, ingifve den

i hufvudskrift, der ej Rätten finner afskrift eller utdrag af handlingen

vara för ändamålet tillfyllest.

Innehåller handlingen jemväl sådant, som icke rörer saken och

som innehafvaren ej vill hafva kunnigt, skall Rätten tillse, att af

handlingen ej uppenbaras mera än nödigt är.

52 §.

Den, hvilken jemlikt 49 § skall förete handling, njute för besvär

och kostnad, som af sådan anledning honom tillskyndas, ersättning,

efter ty Rätten pröfvar skäligt, af den part, hvilken begärt handlingens

företeende. Nöjes endera ej åt Rättens beslut, ege deri söka ändring

genom besvär; dock må beslutet genast verkställas.

53 §.

Huru i brottmål handling, som kan tjena till bevis, må tagas i

beslag, derom gälle hvad särskildt stadgas.

20

V KAP.

Om syn.

54 §.

Finnes i mål, som är anhängig! vid Underrätt, för sakens utredning

eller pröfning nödigt, att Rätten besigtigar föremål, som ej

kan till Rätten flyttas; träde Rätten samman å stället, der föremålet

finnes, att hålla syn.

55 §.

Pröfvas syn nödig i mål, som är anhängig! vid Öfverrätt, ege

Rätten hålla synen eller, der det finnes lämpligare, uppdraga åt Underrätten

i orten att den förrätta.

56 §.

Finner Konungen mål, som dragits under Dess pröfning, ej kunna

afgöras utan syn, förordne Konungen, huru synen skall hållas.

57 §.

Skall syn hållas af Häradsrätt, ege Rättens ordförande, der biträde

af sakkunnig vid synen finnes nödigt, enahanda befogenhet,

som jemlikt 44 § tillkommer Rätten.

58 §.

Kostnad för syn skall gäldas såsom i 43 § föreskrifves beträffande

kostnad för sakkunnigs biträde.

21

59 §.

År i allmän lag eller särskild författning för visst fall meddelad

föreskrift angående syn, lände den till efterrättelse.

60 §•

Hvad i IV Kap. stadgas angående skyldighet för den, som innehar

skriftlig handling, att den vid Rätten förete, skall i tillämpliga

delar gälla i fråga om annat föremål, som Rätten aktar nödigt att för

målets utredning eller pröfning taga under skärskådande.

VI KAP.

Om parts ed.

61 §.

Har i tvistemål part till bestyrkande af sin uppgift angående viss

omständighet, hvaraf målets utgång beror, förebragt sådan bevisning,

att uppgiften, ehuru ej styrkt, dock finnes sannolik; ege Rätten till

sanningens utrönande förelägga vederparten att, om han det förmår,

med ed sig värja och förneka uppgiftens sanning.

I brottmål må ock, der till stöd för åtalet förekommit sådan bevisning,

som nyss är sagd, värjemålsed åläggas den tilltalade; dock

må det ej ske, när å brottet enligt lag kan följa straffarbete.

62 §.

Kan part till följd af sjukdom eller ålderdomssvaghet eller af

annan orsak icke antagas ega säker hågkomst af det, hvarom upplysning

sökes; må ej till värjemålsed dömas.

22

63 §.

Värjemålsed må ej ådömas den, som är yngre än femton år

eller saknar sundt förstånd eller för mened är förlustig medborgerligt

förtroende ej heller den, hvilken ed eljest icke kan utan synnerlig

våda anförtros.

64 §.

Nu kan ej värjemålsed åläggas part, förty att han icke på grund

af egen iakttagelse eger kunskap om det, hvarom upplysning sökes,

eller att sådant hinder möter, som i 62 eller 63 § sägs: pröfvas tillförlitlig

upplysning kunna vinnas derigenom, att andre parten med ed

bekräftar sin uppgift angående förhållandet; ege Rätten åt honom uppdraga

att, om han det förmår, aflägga sådan fyllnadsed; dock må det

ej ske i brottmål.

65 §.

Då till ed dömes, sätte Rätten i domen ut hvad under eden skall

förnekas eller bekräftas, med iakttagande, der sakens beskaffenhet dertill

föranleder, att åt parten lemnas öppet att inskränka förnekandet

eller bekräftandet till en del af det, eden angår. Rätten bestämme

ock, i den mån det lämpligen kan ske, huru edens afläggande eller

bristande åt eden kommer att i hufvudsaken verka; dock må i brottmål

ej utsättas det straff, hvartill den tilltalade, derest han brister åt

eden, skall vara förfallen.

Åro i målet flera påståenden, och kan ett eller flera af dem slutligen

pröfvas utan ed, skall Rätten när till ed dömes tillika meddela

hufvudsakligt utlåtande i nämnda delar af målet.

66 §.

Nöjes ej part åt beslut, hvarigenom blifvit dömdt till ed, lände

beträffande fullföljd af talan till efterrättelse hvad i sådant hänseende

gäller om Rättens slutliga utslag i målet.

23

67 §.

Ed skall af part afläggas vid den Underrätt, der målet blifvit anhängiggjordt.

Vistas parten utom den Rätts domvärjo, och hindras han af

sjukdom eller annan giltig orsak att inställa sig vid Rätten eller finnes

inställelsen medföra oskälig kostnad; ege Rätten tillåta, att eden aflägges

vid annan Underrätt. År i mål, som blifvit anhängiggjordt

vid Öfverrätt eller hos Konungen, till ed dömdt, förordne Öfverrätten

eller Konungen, hvar eden skall afläggas.

Kan parten till följd af sjukdom eller ålderdomssvaghet ej inställa

sig vid domstol, gälle hvad angående vittne är för dylikt fall i 31 §

stadgadt.

68 §.

År till ed dömdt genom beslut, hvaremot part eger fullfölja talan

i högre rätt, må beslutet ej vinna tillämpning innan det visats ega

laga kraft. År viss dag för edgången i beslutet utsatt, och visas ej

å den dag, att beslutet vunnit laga kraft, läte Rätten målet hvila.

Kommer part sedan och visar, att beslutet vunnit laga kraft, sätte

Rätten ut ny dag för edgången.

69 §.

Ed skall inledas med orden: »Jag N. N. svär och betygar vid

Gud och hans heliga evangelium» och afslutas med denna försäkran:

»så sant mig Gud hjelpe till lif och själ».

70 §.

Innan ed aflägges, förklare Rättens ordförande för parten det, som

skall med ed fastas, och erinre honom om edens vigt och betydelse.

Förekommer anledning att parten till följd af bristande religionskunskap

ej rätt förstår edens vigt, ege Rätten hänvisa parten till hans

själasörjare att erhålla nödig undervisning.

24

71 §•

Uteblifver part, som skall aflägga ed, å den dag, då han har att

fullgöra edgången, och framter han ej laga förfall; ege sedan ej gå

eden, der han ej visar, att han haft laga förfall men icke kunnat

Rätten det kungöra.

72 §.

Är till ed dömdt genom beslut, som eger laga kraft, men har,

förr än tid för edgångens fullgörande var inne, parten aflidit eller

eljest blifvit satt ur stånd att aflägga eden; vare edgångsbeslutet utan

verkan, och den domstol, der målet blifvit anhängiggjordt, tage målet

ånyo under pröfning.

Lag samma vare, der parten är för mened förlustig medborgerligt

förtroende och sådant yppas innan tid för edgångens fullgörande är

inne.

År part å den tid, då edgången skall fullgöras, under tilltal för

mened, må med edgångsbeslutets tillämpning anstå till dess öfver

åtalet blifvit dömdt och utslaget vunnit laga kraft.

73 §.

Sedan det visat sig, huruvida den, som dömts till ed, går eden

eller deråt brister, skall slutligt yttrande i målet meddelas af den domstol

der målet blifvit anhängiggjordt.

74 §.

Varder talan emot beslut, hvarigenom till ed blifvit dömdt, fullföljd

i högre rätt, och finner Rätten edgång ej böra ega rum; döme

då i hufvudsaken, der målet är i det skick, att det kan ske.

75 §.

Finner Rätten, der fråga är om skadestånd, upplysning angående

skadans belopp icke kunna annorledes vinnas; må det tillåtas den

25

part, som bör njuta skadestånd, att edligen bekräfta hvad han till

ledning för skadans mätande uppgifvit; och pröfve Rätten sedan tillförlitligheten

af hvad parten sålunda bekräftat.

Ej må öfver beslut om sådan ed särskild klagan föras.

76 §.

Åro i tvistemål, som kan afslutas genom förlikning, parterna ense

att, der ene parten edligen bekräftar sin uppgift eller sitt nekande,

hvad sålunda bekräftas skall gälla utan vidare bevis, och finner Rätten

den omständighet, eden skulle angå, vara af beskaffenhet, att målets

utgång deraf beror; läte Rätten den part, hvilken ed sålunda bjuden

är, aflägga eden; dock må det ej tillåtas, om den, som skulle gå eden,

är för mened förlustig medborgerligt förtroende eller Rätten eljest

finner ed icke utan synnerlig våda kunna honom anförtros.

VII KAP.

Särskilda bestämmelser.

77 §.

År vittne eller annan, som till upplysning i rättegång skall höras,

icke mägtig svenska språket, ege Rätten tillkalla någon, som kan såsom

tolk biträda vid förhöret.

År den, som skall höras, döf eller stum, må förhöret ske medelst

skriftligen affattade frågor eller svar. Kan ej lämpligen så förfaras, må

såsom tolk tillkallas någon, som förstår att meddela sig med den, som

skall höras.

Hvad i III Kap. stadgas om sakkunnig, som af Rätten förordnas,

skall i tillämpliga delar gälla om tolk; dock att ersättning för biträde

vid vittnesförhör skall utgifvas af den, som har att gälda ersättning

till vittnet.

4

26

78 §.

År den, som enligt denna lag skall aflägga ed, jude, bör edsförpligtelsen

ske vid »Gud och hans heliga lag». Tillhör han främmande

trossamfund, hvars lära ej tillstädj er honom att aflägga ed, eller är

han af annan icke kristen lära än den mosaiska; förordne Konungen,

huru förfaras bör.

79 §.

Förstår ej den, som skall aflägga ed, svenska språket, må eden

afläggas å språk, som han förstår.

Den som är stum skall, der han är skrifkunnig, aflägga ed på det

sätt, att han inför Rätten egenhändigt skrifver och undertecknar eden.

80 §.

Angående tid och ordning för fullfölljd af talan, som jemlikt 25,

29, 41, 43, 50 eller 52 § må genom besvär fullföljas, gälle hvad i

fråga om klagan öfver slutligt utslag i brottmål är stadgadt.

81 §.

Genom denna lag upphäfvas:

9 och 10 §§ i 14 Kap. samt 1 §, 3 till och med 11 §§, 13 till

och med 31 §§, första punkten af 32 § och 33 till och med 37 §§ i

17 Kap. Rättegångsbalken tillika med de särskilda stadganden, som

utgöra förklaring eller ändring af nämnda lagram eller tillägg deri;

samt

hvad 4 och 5 inom. i 16 § af Förordningen om nya Strafflagens

införande och hvad i afseende derå iakttagas skall den 16 Februari

1864 stadga angående skyldighet för part att i visst fall göra sig

urtjufva.

27

82 §.

Der i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till

lagrum, som jemlikt 81 § upphört att gälla, skall motsvarande bestämmelse

i denna lag tillämpas.

83 §.

Genom hvad här ofvan i 81 § blifvit förordnadt skola ej anses

upphäfda:

3 § i Förordningen angående stämningsmän den 10 Augusti

1877, samt

34 8 i Förordningen om krigsdomstolar och rättegången deri

den 11 Juni 1868.

84 §.

Denna lag skall lända till efterrättelse från och med den 1 Januari

............; dock skola mål, som vid nämnda tid redan äro anhängiga,

behandlas efter äldre lag.

«

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse af 5 Kap. I § Ärfdabaiken.

Härigenom förordnas, att 5 Kap. 1 § Ärfdabaiken skall erhålla

följande förändrade lydelse:

Det barn, som dödt födes, må ej ärfva. Säga barnets fädernes

fränder, att det var dödt födt, men visar modren, eller hennes arfvingar,

att det var qvickt födt, ärfve då barn fader sin, moder barn sitt och

hennes arfvingar henne. Faller annat arf medan barnet ännu i moderlifvet

är, och födes det med lif fram, vare lag samma. Dör modren i

födseln, och barnet lefver efter henne, ärfve då det sin moder, och

barnets arfvingar barnet.

Denna lag skall träda i kraft den 1 Januari ............; dock skall

i mål, som då äro anhängiga, äldre lag tillämpas.

Förslag

till

Lag

angående ändring i 14 Kap. Jordabalken.

Härigenom förordnas, att 4 § 14 Kap. Jordabalken skall upphöra

att gälla, samt att 3 § samma Kap. skall erhålla följande förändrade

lydelse:

Nu vill någon med den synedom sig ej åtnöja; vädje då under

Hofrätt, som i Rättegångsbalken sägs.

Denna lag skall lända till efterrättelse från och med den 1 Januari

............; dock skola mål, som vid nämnda tid redan äro anhängiga,

behandlas efter äldre lag.

Förslag

till

Lag

angående ändring i Förordningen angående handelsböcker och handelsräkningar

den 4 Maj 1855.

Härigenom förordnas, att 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 24 och

25 §§ i Förordningen angående handelsböcker och handelsräkningar

den 4 Maj 1855, 12 och 24 §§ sådana de lyda enligt Förordningen

den 12 September 1868, skola upphöra ätt gälla, samt att 23 § i

förstnämnda förordning skall erhålla följande ändrade lydelse:

Räkning å varor, utborgade till köpman utan aftal om öppen kredit,

skall gäldenären bevisligen tillställas senast inom tre månader efter

utgången af det år, hvarunder det utborgade i handelsboken inskrefs,

der ej annorlunda uttryckligen aftaladt blifvit. År räkningen gäldenären

vederbörligen tillstäld, och har han ej inom tre månader, sedan

han den emottog, bevisligen tillsagt fordringsegaren, att räkningen ej

godkänues, eller ock till Rätten, hvarunder gäldenären lyder, klander

derå instämt; vare då räkningen lika utmätningsgild som förfallet

skuldebref. Har gäldenären genom sin påskrift räkningen godkänt;

vare lag samma.

Uenna lag skall träda i kraft den 1 Januari ............; dock skall

i mål, som då äro anhängiga, äldre lag tillämpas.

Särskild! förslag

till

VI Kap.

i

Lag angående bevisning inför Rätta.

VI KAP.

Om parts ed.

61 §.

Har i tvistemål part till bestyrkande af sin uppgift angående viss

omständighet, hvaraf målets utgång beror, förebragt sådan bevisning,

att uppgiften, ehuru ej styrkt, dock finnes sannolik, och begär parten

att till upplysning om förhållandet få vederparten derom på ed hörd;

ege Rätten förordna om sådant förhör. Begär parten att sjelf varda

hörd, och medgifves det af vederparten eller möter mot dennes hörande

hinder, som i 63 eller 64 § sägs; då må edligt förhör anställas med den

part, som åberopat omständigheten, så vida Rätten finner tillförlitlig

upplysning kunna derigenom vinnas.

62 §.

I brottmål må edligt förhör anställas med den tilltalade, der

åklagaren eller målseganden det äskar och till stöd för åtalet förekommit

sådan bevisning, som i 61 § sägs; dock må det ej ske när å

brottet enligt lag kan följa straffarbete.

32

63 §.

Edligt förhör må ej anställas med part, som är yngre än femton

år eller saknar sundt förstånd eller för mened är förlustig medborgerligt

förtroende, ej heller med part, hvilken ed eljest icke kan utan synnerlig

våda anförtros.

64 §.

Angående omständighet, hvarom part icke kan antagas ega säker

kännedom, må han ej höras på ed.

. 65 §.

Finnes anledning att den, som äskat edligt förhör, kunnat på

annat sätt utan oskälig kostnad eller svårighet åstadkomma upplysning

om det förhållande, förhöret skulle angå, må icke mot vederpartens

bestridande förhöret tillåtas.

66 §.

I beslut, hvarigenom Rätten förordnar om edligt förhör med part,

bör tydligt angifvas den omständighet, hvarom parten skall höras.

67 §.

Edligt förhör skall, om målet är anhängig*, vid Underrätt, hållas

vid den Rätt, så framt ej tvingande omständigheter det hindra; i ty

fall ege Rätten uppdraga åt annan Underrätt att hålla förhöret. År

målet anhängigt vid Öfverrätt eller hos Konungen, förordne Öfverrätten

eller Konungen, hvar förhöret skall ega rum.

Kan parten till följd af sjukdom eller ålderdomssvaghet ej inställa

sig vid domstol, gälle hvad angående vittne är för dylikt fall i

31 § stadgadt.

33

68 §.

Förekommer anledning att part, som skall på ed höras, till följd

af bristande religionskunskap ej rätt förstår edens vigt, ege Rätten

hänvisa parten till hans själasörjare att erhålla nödig undervisning.

69 §.

Då edligt förhör med part skall hållas, erinre Rättens ordförande,

parten, att hvad han vid förhöret uppgifver skall af honom till rigtigheten

med ed bekräftas; och varde derefter med parten anstäldt förhör

angående den omständighet, som i edgångsbeslutet angifves.

Sedan partens utsaga blifvit upptecknad, skall det upptecknade för

parten uppläsas och denne tillfrågas, om hans utsaga blifvit rätteligen

fattad.

Innan eden aflägges, bör Rättens ordförande erinra parten om

edens vigt och betydelse samt uppmana honom att, der hans utsaga

i något afseende afviker från sanningen, deri göra rättelse. Sedan

bekräfte parten med ed, att hans utsaga, sådan den blifvit af honom

vidkänd, är sann.

Parts ed skall inledas med orden: »Jag N. N. svär och betygar

vid Gud och hans heliga evangelium)) och afslutas med denna försäkran:

»så sant mig Gud hjelpe till lif och själ».

70 §.

Kommer ej parten tillstädes å den för förhöret utsatta dag, och

visas ej giltig ursäkt, må hans utevaro ej hindra målets afgörande.

n §■

Rätten ege fritt bedöma, hvilken verkan bör tilläggas den omständighet,

att part beedigat viss uppgift, eller att han undandragit

sig edligt förhör eller vid sådant förhör vägrat att besvara viss fråga.

5

34

72 §.

Ej må parterna höras på ed mot hvarandra angående samma omständighet.

Visar sig vid förhör med part, att han till följd af minnessvaghet,

bristande uppfattningsförmåga eller af annan orsak ej kan meddela

bestämd uppgift om förhållandet; vare det med honom anstälda förhöret

ej hinder för andre partens hörande på ed.

)

73 §.

Finner Rätten, der fråga är om skadestånd, upplysning angående

skadans belopp icke kunna annorledes vinnas, ege Rätten tillåta den

part, som bör njuta skadestånd, att edligen bekräfta hvad han till

ledning för skadans mätande uppgifvit.

74 §.

Öfver Rättens beslut angående parts hörande på ed må ej klagan

särskildt föras.

Yppas, innan parten blifvit på ed hörd, omständighet, som utgör

laga hinder för förhöret eller föranleder, att förhöret finnes icke vidare

vara nödigt eller lämpligt, ege Rätten sjelf återkalla beslutet.

75 §.

Har part, som undandragit sig edligt förhör, fört klagan i hufvudsaken,

och finner högre rätt heslutet om hans hörande på ed lagligen

grundadt; ege Rätten, der parten det yrkar och laga hinder ej möter,

tillåta, att han varder på ed hörd.

76 §.

Åro i tvistemål, som kan afslutas genom förlikning, parterna ense,

att, der ene parten edligen bekräftar sin uppgift eller sitt nekande,

35

hvad sålunda bekräftas skall gälla utan vidare bevis, och finner Rätten

den omständighet, eden skulle angå, vara af beskaffenhet, att målets

utgång deraf beror; läte Rätten den part, hvilken ed sålunda bjuden

är, aflägga eden; dock må det ej tillåtas, om den, som skulle gå eden,

är för mened förlustig medborgerligt förtroende eller Rätten eljest

finner ed icke utan synnerlig våda kunna honom anförtros.

t

j ! > i li; I i i •• • r i i i i ii im .> i / ■ »i'' ■. j i. i i i / itj.in ;!!i. ■ Mitt! « .''i -i A-'' i S • 1111 • v i».. ic

I :)(•.(« till ,! Vill i1'',, UhU Ii; in. !! 11:1n »t.»*.! . I t|l''af !»Ui:tfcili< • it "I

IT-.iill j*l clilinilV. (|‘I ilijÅii/A ,! ii,< j li.)!i ilMiit:''.! IjiVIii mHj.mIIi

il i i;<j ‘ilh.iA i !■<■■■■: »no ^Uiillii i i '' ;!■ ■•fn in.,!, n 4, '' i< Nr . n:

!■: ,1 • ,J nli.Ii ''In!:''. 4"! |i-| ■! I »j!'' i'' • i-iri r jnj It:

• >''l i t • >1 ■''» : ii i,i'' ''i i ......in-''. i i );.. • 7 . 111 i'' > . .i‘n 11'', • iiitnf

MOTIV.

.71101/

Genom Kongl. Brefvet den 28 Oktober 1887 har Nya Lagberedningen

erhållit uppdrag att, med hufvudsaklig ledning af de grundsatser,

som omfattats af Förstärkta Lagberedningens flertal, utarbeta

förslag till lag angående bevisning inför rätta, dervid Beredningen

hade att utgå från den förutsättning, att bevispröfning fortfarande

skulle ega rum i alla tre instanserna. På de i Förstärkta Lagberedningens

betänkande uttalade grunder beträffande ifrågavarande del af

rättegångsordningen är följaktligen förslaget hufvudsakligen bygdt;

för de afvikelser, Beredningen funnit påkallade, äfvensom för skälen

dertill skall i det följande redogöras.

I det af Nya Lagberedningen den 6 Juni 1884 afgifna betänkande

angående rättegångsväsendets ombildning — hvilket betänkande

i det följande benämnes principbetänkandet — äro förfarandet

i tvistemål och förfarandet i brottmål behandlade såsom särskilda

hufvudafdelningar af rättegångsordningen, i följd hvaraf bestämmelserna

om »bevis i tvistemål» och om »bevis i brottmål» deri upptagas hvar för

sig. Ehuru principbetänkandet häri öfverensstämmer med den af Lagkomitén

och äldre Lagberedningen följda anordning, har likväl Beredningen

vid utarbetande af förevarande förslag funnit de afvikelser

från bestämmelserna angående tvistemålen, som med afseende å brottmålen

äro af nöden, icke vara af den genomgripande beskaffenhet

eller så talrika, att en sådan sönderdelning är behöflig så länge med

afseende å förfarandet i öfrigt en dylik anordning icke är genomförd.

Fastmer synes det i frågans nuvarande skede vida lämpligare att i

ett sammanhang upptaga alla de bestämmelser, som angå bevisning

inför rätta, och dervid på sina ställen angifva de skiljaktigheter, som

40

af målens olika natur betingas. Följaktligen hafva i en författning,

gemensam för tvistemål och brottmål, upptagits bestämmelserna angående

bevisning inför rätta.

Att vid en reform af bevisningsrätten lagstiftaren har att utgå

från den s. k. fria bevispröfningens grundsats, derom lära meningarne

i vårt land knappt vara delade. Till rigtigheten erkänd af Lagkomitén

och äldre Lagberedningen, har denna grundsats antagits i principbetänkandet.

och jemväl af Förstärkta Lagberedningen förordats. I

praxis har den äfven, oaktadt bestämmelserna i 17 Kap. Rättegångsbalken,

gjort sig allt mer gällande. Lämpligheten af eu lagförändring

i den rigtning, nämnda grundsats anvisar, torde derföre ega äfven

erfarenhetens bestämda vitsord.

Men om ock således sjelfva grundsatsens rigtighet torde få anses

vara utom tvist och lämpligheten af dess införande i lagstiftningen

lärer få anses gifven, förtjenar det dock att tagas i allvarligt öfvervägande,

i hvilken utsträckning samma grundsats bör vinna tillämpning.

Särskild! gäller detta, när endast en partiel förändring af

rättegångsordningen är å bane. Rättegångsordningen utgör nemligen

i framstående grad ett sammanhängande helt, hvars anordnande i en

del nödvändigt betingas af anordningen i en annan. Genomförandet

af en i sig rigtig grundsats på ett område kan derföre möta hinder

i bestämmelser, hvilka gälla för ett annat och hvilka i sin ordning

icke utan än mer omfattande förändringar kunna rubbas.

Grundsatsen om bevispröfningens frihet har Förstärkta Lagberedningen

i sitt betänkande uttryckt så, att »domaren vid pröfning af

förebragt bevisning skall ega full frihet att efter bästa förstånd och

samvete, men utan godtycke, för sig fastställa bevisets verkan i saken».

Närmast innefattar sålunda denna grundsats, att de regler, hvilka den

äldre lagstiftningen i allmänhet uppstälde angående hvad för »fullt

bevis» skulle räknas och hvad såsom sådant icke finge gälla, måste

förfalla; och upptagandet af nämnda grundsats i vår rättegångsordning

41

måste derföre föranleda upphäfvande af de bestämmelser i omförmälda

hänseende, hvilka innehållas i 17 Kap. Rättegångsbalken.

Motsatsen mellan ifrågavarande grundsats och den s. k. legala

bevisteorien är emellertid vida djupare och mer omfattande; den betecknas

icke blott af en olikhet i fråga om domarens ställning till

sjelfva pröfningen af beviset, utan dermed sammanhänger ock en väsentligt

olika ståndpunkt med afseende å frågan, hvad parten eger

till bevis åberopa och domaren må såsom sådant beakta. En lagstiftning,

som sätter sig före att bestämma hvad för fullt bevis skall

räknas, måste, om den icke skall vid den aritmetiska graderingen af

bevisvärdet nödgas ingå i alldeles ohållbara detaljbestämmelser, frånkänna

vissa bevismedel allt sådant värde. Uppgiften att i lagen

regelbinda bevispröfningen måste föra till en legal begränsning af

det material, hvilket öfver hufvud må användas såsom bevis. Annorlunda

ställer sig äfven i detta afseende en lagstiftning, som åt domaren

sjelf öfverlemna!'' att i hvarje särskildt fall efter fri pröfning för sig

fastställa den verkan, förebragt bevisning är egnad att utöfva på hans

öfvertygelse. För denna finnes icke nämnda skäl att från beaktande

utesluta någon källa till upplysning, något medel att finna sanningen

i saken. I allmänhet antager man derföre ock, att med de lagbestämda

reglerna om sjelfva bevispröfningen de legala inskränkningarne

i afseende å bevismaterialet måste falla.

Af största praktiska betydelse är i detta afseende den nya grundsatsens

inflytande på vittnesbevisningen och de s. k. vittnesjäfven.

»Utgående från den uppfattning», heter det i principbetänkandet, II

Del., sid. 291, »att allt bör gälla hvad det kan och att till domarens

förstånd och skarpsinne måste öfverlemnas att urskilja det dugliga

från det odugliga, det verksamma från det kraftlösa, bör lagstiftaren

ej från vittnesmål utesluta någon på grund af presumerad mindre

trovärdighet». Principbetänkandet uttalar derföre, i öfverensstämmelse

med de nyare utländska lagstiftningar, hvilka antagit den fria bevispröfningens

grundsats, att »det finnes ingen annan utväg än att följd

6

-

42

rigtigt ur lagstiftningen utesluta alla de jäf, som eg a sin grund i en

presumerad mindre trovärdighet hos personen».

Ehuru Beredningen för sin del ingalunda vill bestrida rigtigheten

af hvad i principbetänkandet sålunda anförts, finner Beredningen dock,

af ofvan antydt skäl, hinder möta att nu genomföra den fria bevispröfningens

grundsats i nämnda utsträckning. För att med lyckligt

resultat kunna i rättegången såsom bevis tillgodogöra sig sådana

upplysningar, hvilkas tillförlitlighet enligt sakens natur måste vara

underkastad berättigadt tvifvel, erfordras en uttömmande belysning

af alla på frågan inverkande omständigheter och en kritisk pröfning

af hvarje, äfven skenbart obetydlig detalj. Men eu sådan belysning

och skärskådan kan med vårt nuvarande rättegångsförfarande svårligen

ernås. Äfven om underrätten, hvilken omedelbart förhandlar med

parterna eller dessas ombud och i regeln sjelf upptager beviset, skulle

kunna anses, utan väsentlig ändring i förfarandet, vara i stånd att

rigtigt uppskatta betydelsen af dessa upplysningar, kan en sådan

pröfning icke med lika säkerhet verkställas af en öfverrätt, som dervid

är hänvisad till eu skriftlig uppteckning af hvad vid underrätten

förekommit. Att denna uppteckning ensam icke kan utgöra ett tillfredsställande

underlag för en pröfning af så grannlaga art, som den hvarom

här är-fråga, synes Beredningen vara otvifvelaktigt; i hvarje fall erfordras,

att detta material belyses och fullständigas genom eu muntlig

förhandling under insigtsfull ledning. I de länder, der man sökt tilllämpa

den fria bevispröfningens grundsats i dess fulla utsträckning,

har man antingen inskränkt bevispröfningen till första instansen eller

ock, der en förnyad bevispröfning medgifvits, satt denna i samband

med en förnyad muntlig förhandling af saken under ledning af rättsbildade

advokater. Också principbetänkandet innefattar förslag till

sådan förändring af öfverrättsförfarandet, att äfven i öfverrätt muntlig

förhandling af saken skulle ega rum. Då Beredningen emellertid nu

icke lärer böra ingå i pröfning, huruvida sålunda föreslagna genomgripande

förändringar af öfverrättsförfarandet kunna och böra genomföras,

eller har att i sådant afseende sjelf framställa något förslag,

43

har Beredningen beträffande bevisning inför rätta icke kunnat framlägga

förslag till lagbestämmelser, som endast under förutsättning af

ett förändradt öfverrättsförfarande kunna med framgång tillämpas.

Den fria bevispröfningen är icke ändamål, utan medel; der denna

grundsats icke med bevarande af rättskipningens säkerhet kan fullt

genomföras, måste den i tillämpningen jemkas efter hvad hänsyn till

gifna förhållanden kräfver.

Betydelsen af den ståndpunkt, Beredningen sålunda ansett sig

böra intaga i denna fråga, visar sig helt naturligt i främsta rummet med

afseende å vittnesbevisningen. Beredningen har icke trott sig böra

föreslå fullständigt upphäfvande af de på bristande trovärdighet grundade

vittnesjäfven, utan ansett lagen fortfarande som hittills böra af

sådan anledning utestänga vissa personer från vittnesmål. Men deraf

följer icke, att nu gällande lags begränsning i detta afseende bör bibehållas.

Lagstiftningens uppgift är icke längre att så begränsa vittneskompetensen,

att åt de personer, hvilka det tillätes att vittna, kan,

med uteslutande af domarens pröfning, tilläggas ett visst i lagen

bestämdt vitsord; utan lagstiftaren har blott att utmärka de fall, der

bristen på tillförlitlighet, vare sig i allmänhet eller i ett särskilt förhållande,

uppnår en grad, som med hänsyn till gällande rättegångsförfarande

gör pröfningen af bevisvärdet så svår och vansklig, att en

person i dylik ställning bör utestängas från inflytande på målets utgång.

En väsentlig inskränkning af vittnesj äfven är derföre från

angifna ståndpunkt möjlig och befogad. Hvar gränsen rätteligen bör

dragas, kan naturligtvis vara föremål för olika meningar. För hvad

Beredningen i detta afseende föreslagit skall på sitt ställe närmare

redogöras.

Jemte det Beredningen sålunda beträffande vittnesbevisningen

funnit sig böra intaga en ståndpunkt, som icke innefattar en obegränsad

och i alla delar genomförd tillämpning af den fria bevispröfningens

grundsats, bär Beredningen i fråga om parts ed likaledes

afvikit från denna grundsats. Af anledning, för hvilken i annat

sammanhang skall lemnas närmare utredning, har nemligen Bered

-

44

ningen i denna del ansett sig böra hufvudsakligen bibehålla gällande

rätt med dess normerade ed, hvilken för visso icke öfverensstämmer

med den fria bevispröfningen.

Slutligen har Beredningen vidkommande parts erkännande inför

rätta i förslaget upptagit vissa bestämmelser, livilka, formelt sedt, i

viss mån begränsa det fria utrymmet för domarens bevispröfning.

Med de inskränkningar och undantag, hvilka sålunda angifvits,

lägger förslaget bevispröfningen uteslutande i domarens hand; det är

i regeln han ensam, som bestämmer, huruvida ett sakförhållande, som

inverkar på målets utgång, skall anses styrkt eller icke. Lagen bestämmer

icke, att den visshet, som erfordras, skall anses vara vunnen

genom ett visst mått af bevis, eller att sådan visshet icke skall anses

vara för handen, der detta mått icke uppnåtts; begreppet »fullt bevis»

bestämmes i regeln icke vidare af lagen, och ett aritmetiskt »hälft

bevis» är icke längre möjligt. Men ehuru vid sanningspröfningen

stort utrymme lemnas åt domarens frihet, får denna icke urarta till

godtycke. Den öfvertygelse, domaren skall lägga till grund för sin

dom, får ej förblandas med ett obestämdt menande, som är omedvetet

om sina grunder, eller med ett försanthållande, som endast

hvilar på en känslostämning; den får icke vara allenast en på subjektiva

skäl grundad »moralisk öfvertygelse» eller en sådan, som från

straffprocessen är bekant under benämningen »conviction intime».

Domaren måste för sin öfvertygelse kunna angifva objektiva grunder

eller sådana, som äro egnade att utöfva enahanda verkan på

andra tänkande menniskor; och de regler på. detta område, hvilka

utgöra en frukt af århundradens erfarenhet, förlora icke sin giltighet

derföre, att domaren icke längre är pligtig eller berättigad att mekaniskt

följa dem. Skall icke rättskipningens säkerhet allvarsamt rubbas,

måste bevispröfningen blifva lika objektiv som förr, lika fri från

lösa hugskott. Att i lagen intaga ett stadgande, som förbjuder godtycket,

har emellertid icke synts nödigt, då godtycket måste vara

uteslutet från hvarje embetsutöfning.

45

Deremot har Beredningen öfvervägt, huruvida icke lämpligen

borde i lagen införas något stadgande, som kunde innebära verksam

kontroll öfver bevispröfningens objektivitet. Främmande lagar innehålla

i sådant syfte föreskrift, att bevispröfningens resultat skall i

domen noggrant motiveras. Det lider intet tvifvel, att en sådan föreskrift

är af väsentligt gagn. Erfarenheten bestyrker nogsamt, att ett

intryck, som förefaller välgrundad!, icke alltid visar sig bestående,

när. dess grunder skola angifvas och sammanbindas. Det yttre tvånget

att angifva dessa grunder på ett sådant sätt, att de kunna verka

öfvertygande äfven på andra än den dömande sjelf, är derföre för

denne ett godt medel att pröfva omdömets giltighet. Och äfven om

man anser detta tvång icke vara för domaren erforderligt, har parten

rätt att få kunskap om de skäl, som för domaren varit bestämmande.

Endast sålunda blifver parten i tillfälle att genom anskaffande af nya

upplysningar söka aflägsna anledningar till missuppfattning och derigenom

vinna rättelse i domslutet. Domens motivering är derföre af

synnerlig vigt, särskilt hvad angår bevisfrågan, och dess behöflighet

framträder i samma mån starkare, som bevispröfningen är fri.

Beredningen har emellertid icke funnit sig böra nu föreslå något

stadgande i berörda syfte. Ett sådant stadgande finnes nemligen

redan i 24 Kap. 3 § Rättegångsbalken, som bjuder, att »i domen

skola tydligen utsättas de hufvudskäl och den lag, derå slutet grundas».

Yäl har detta stadgande under senare tid visat sig icke kunna förekomma

en stundom nog knapphändig affattning af domsluten, särskildt

såvidt angår bevisfrågan; men i väsentlig mån torde detta förhållande

finna sin förklaring deri, att praxis i allt större utsträckning aflägsna!

sig från de lagbestämda reglerna för bevispröfningen och det i följd

deraf också mött svårighet att bringa bevispröfningens resultat i yttre

öfverensstämmelse med lagens föreskrifter. Denna anledning att

underlåta lagstadgad motivering kommer med antagandet af nu föreslagna

lagstiftning att bortfalla. Att ställa krafvet på fullständighet

högre än anförda stadgande angifver har synts Beredningen icke

vara möjligt, särskildt i betraktande af den dryga arbetsbörda, som

redan hvilar på domstolarne å landet. Varder stadgandet verkligen

följdt och upprätthållet, torde dermed ock det praktiska behofvet vara

väsentligen tillgodosedt.

I KAP.

Om bevis i allmänhet, så ock om parts erkännande.

Såsom allmän grundsats uppställes här bevispröfningens frihet,

dock under erinran, att för vissa bevismedel afvikande bestämmelser

äro meddelade.

Hvad den fria bevispröfningen innebär är i det föregående hufvudsakligen

angifvet. Lika litet som lagen i allmänhet kan eller bör

bestämma värdet af något slag af bevis, lika litet kan den uttömmande

bestämma hvad domaren bar att såsom bevis beakta. Fast

mer måste regeln vara den, att allt, som är egnadt att utgöra en

tillförlitlig grundval för domarens öfvertygelse, bör af honom beaktas.

Det är derföre icke endast från de särskilda i rättegången framlagda

bevismedlen af ena eller andra slaget han skall hemta ledning för

sitt omdöme. Han skall öfverväga saken i dess inre sammanhang

och fästa afseende vid partens hela förhållande under rättegången.

Ur ett sådant allsidigt öfvervägande af hvarje omständighet skall

domarens öfvertygelse framgå, och härom är en antydan i 1 § lemnad.

Att detta icke innebär, att domaren får låta sig ledas af ett obestämdt

»allmänt intryck», är redan i det föregående framhållet.

Det torde knappt behöfva anmärkas, att den nya grundsatsen om

bevispröfningens frihet, icke omedelbart berör de föreskrifter, som i

lag äro gifna angående vissa rättshandlingars form. Der en sådan

form stadgas — upprättande af skriftlig handling, tillkallande af vittnen

o. d. — saknar rättshandlingen, så vida denna form icke iakttagits,

giltighet såsom sådan. Dylika stadganden tillhöra privaträtten och

kunna icke rubbas deraf, att i processlagen införas ändrade regler

47

för bevispröfningen. Icke heller upphäfvas genom de nya stadgande^

sådana föreskrifter, hvilka fordra ett visst förfarande såsom vilkor

för åtnjutande af någon rättighet. Så t. ex. måste fortfarande såsom

hittills hållande af syn genom gode män utgöra grund för bestämmandet

af jordegares och arrendators ömsesidiga rättsförhållanden i

fråga om husröta. De så kallade prestationsederna, hvilka i stor ut•sträckning

förekomma i vår rätt — då eu person för åtnjutande af en

förmån eller för att undgå ett visst äfventyr edligen bekräftar ett

visst uppgifvet förhållande — beröras icke af nu föreslagna bestämmelser.

I allmänhet måste den grundsats fasthålla^, att det ankommer

på parten att sjelf förebringa den bevisning, han till styrkande af sin

rätt aktar nödig, och att domaren icke dermed tager befattning. I

hvad mån undantag från denna grundsats böra medgifvas, är en fråga,

hvilkens allmänna lösning icke faller inom gränserna för stadgandena

angående bevisningen, utan tillhör föreskrifterna angående förfarandet

och processledningen dervid. I detta kapitel har derföre ej intagits

något allmänt stadgande i syfte att bestämma förhållandet mellan

parterna och domstolen i nämnda hänseende.

I fråga om uppskattning af skadestånd åberopas principbetän- 2 §.

kandet, deri anföres:

»Bland de särskilda förhållanden, hvilka i fråga om bevisningen

påkalla eu undantagsställning, är, enligt hvad erfarenheten utvisat,

frågan om sättet för fastställande af skadeståndsbelopp af framstående

vigt. Den nuvarande lagstiftningen har ej utan skäl gifvit anledning

till den allvarsamma anmärkning, att domstolarne, fastän de funnit

ådagalagdt, att skada, hvarför ersättning bör gifvas, verkligen egt

rum, dock ansett sig ej kunna tillerkänna den förorättade någon godtgörelse,

emedan bestämd och fullständig bevisning omedelbart i fråga

om sjelfva beloppet ej kunnat åstadkommas. Eu sådan olägenhet

bör undanrödjas, och i domstolarnes praxis har otvifvelaktigt också

allaredan ett väsentligen friare åskådningssätt framträdt. Man har

alltmera kommit till insigt derom, att när skada af materiel natur

48

verkligen är ådagalagd, måste den alltid, om än stundom med svårighet,

kunna skattas till ett visst värde, och att skyldigheten att verkställa

denna uppskattning åligger domaren å embetets vägnar».

»I sammanhang med införandet af bevispröfningens frihet och

såsom en konseqvens deraf bör således domaren uttryckligen bemyndigas

att, när han funnit skada vara för handen, verkställa uppskattningen

af skadeståndets belopp enligt egen åsigt om hvad som i det förevarande

fallet synes honom antagligt, dervid han, om så finnes erforderligt,

eger befogenhet att skaffa sig nödig ledning genom sakkunniges

hörande på sätt i det derom handlande kapitlet närmare angifves.»

Vid pröfning af frågan huruvida skada verkligen uppstått eger

domaren att tillämpa de regler, som följa af den fria bevispröfningen.

Har det enligt dessa blifvit ådagalagdt, att en rättskränkning egt

rum, och är denna sådan, att enligt det naturliga och vanliga förloppet

vid en dylik handling skada åstadkommes, eger domaren med

full rätt antaga, att äfven i det förevarande fallet skada af rättskränkningen

vållats, der det ej visats att särskild! i detta fall skada uteblifvit.

Så t. ex. om det blifvit styrkt, att någon försålt patenterad

vara, som honom veterligen utan patenthafvarens tillstånd tillverkats,

är derigenom äfven uppvisad tillvaro af skada för patenthafvaren.

I betraktande häraf lärer det icke vara behöflig! att i fråga om

skadans tillvaro tillämpa samma grunder, som gälla vid fastställandet

af skadeståndets belopp.

3 §. I fråga om betydelsen af eget erkännande förefinnes, såsom be

kant,

med afseende å civilprocessen två olika grunduppfattningar.

Enligt den ena är erkännandet i civilprocessen lika väl som i brottmålsprocessen

ett bevismedel, hvilken då den sakförklaring, part frivilligt

afgifver till sin egen skada, måste ega högsta möjliga grad

af trovärdighet, är af nästan ofelbar verkan på domarens öfvertygelse.

Den andra åsigten åter finner erkännandets hufvudsakliga betydelse

ligga deri, att parten, med användande af den dispositionsrätt, som

i tvistemål tillkommer honom, genom sin förklaring befriar vederparten

från skyldigheten att bevisa det sakförhållande, hvarå denne

49

grundar sin talan, eller, med andra ord, erkännandet uppfattas enligt

denna åsigt hufvudsakligen såsom eu dispositiv förklaring af parten.

Skiljaktigheten emellan de båda åsigterna kan, på sätt i principbetänkandet

blifvit yttradt, kortast angifvas så, att.då den förra åsigten

formulerar sin regel i orden: »erkännandet gör vidare bevisning öfverflödig»,

uttryckes den andra åter genom ordställningen: »erkännandet

gör all bevisning öfverflödig».

Beredningen har icke funnit giltiga skäl för öfvergifvande af den

hittills hos oss allmännast förekommande uppfattningen, att erkännandet

äfven inom civilprocessen bör uppfattas endast såsom ett bevismedel.

Lika litet i civila mål som i brottmål synes nemligen parts erkännande

böra tilläggas karakteren af en disposition, hvarigenom parten samtycker

att blifva behandlad så, som om sakförhållandet vore det han

erkänt, äfven om detta strider mot verkliga förhållandet. Till domarens

uppgift börer icke att afgifva utlåtande om hvad som under vissa

emellan parterna öfverenskomna, måhända oriktiga förutsättningar

skulle vara rätt, utan åligger det honom att fastställa hvad som efter

hans öfvertygelse i det förevarande fallet verkligen är rätt. I de till

domarens afgörande hänskjuta mål lärer således någon dispositionsrätt

i fråga om sanningen af de deri uppgifva faktiska omständigheterna

ej kunna medgifvas parterna. Under intet vilkor kan och

får domaren grunda sin dom på något, som han vet vara osant.

Den svenska processens allmänna beskaffenhet är ock sådan, att

man enligt Beredningens uppfattning endast genom en fiktion kan i

partens yttrade mening om hvad lian i målet anser för sant inlägga

den betydelse, att parten afsäger sig rättigheten att fordra bevis. Eu

part i den svenska civilprocessen har, då han aflägger sin berättelse

om sakförhållandet, i allmänhet helt visst icke någon tanke derpå,

att han derunder utöfvar någon disposition. Han betraktar sig sjelf

och betraktas af domaren såsom dervid fullgörande den pligt att

tala sanning, honom såsom part åligger.

Visserligen förefinnes i fråga om verkan af erkännandet emellan

civilprocessen och brottmålsprocessen en skiljaktighet i så måtto, att

7

50

vid den förra vidare bevisning icke erfordras om hvad part inför rätta

erkänt, under det att vid den senare domstolen eger fritt bedöma,

hvilken verkan såsom bevis må tilläggas parts erkännande; men

denna skiljaktighet kan enligt Beredningens uppfattning erhålla en

fullt giltig förklaring, utan att man derföre behöfver antaga erkännandet

inom civilprocessen såsom någon disposition af parten.

På sätt redan blifvit antydt, måste en af parten frivilligt afgifven

sakförklaring af sådan beskaffenhet, att den för honom sjelf

medför skada, enligt förhållandenas egen natur hafva den inverkan

på domarens öfvertygelse, att han i alla de fall, der han ej vet, att

den afgifna förklaringen är osann, endast efter en ytterligare noggrann

undersökning af sakförhållandet kan anse sig vara berättigad

att icke antaga det erkända för sant. Att utan en dylik undersökning

frånkänna erkännandet verkan af tillräckligt bevis skulle nemligen

innebära, att domaren satte sitt subjektiva omdöme öfver de från

erfarenheten hemtade objektiva normer, som äfven vid fri bevispröfning

böra af honom användas; och härtill gifver friheten i pröfning honom

icke någon rättslig befogenhet. Men den ställning, domaren i civilprocessen

intager till parterne med afseende å processledningen, utesluter

för honom befogenheten att vidtaga den undersökning, som

sålunda skulle vara af nöden, för att domaren må kunna anse sig

berättigad att lemna ett erkändt och sålunda parterne emellan ostridigt

sakförhållande utan afseende. Skiljaktigheten emellan processledningens

omfattning i civilprocessen och brottsmålsprocessen utgör sålunda

en tillräcklig förklaring af olikheten i betydelsen af erkännandet

inom de båda processarterna, utan att man behöfver gifva erkännandet

i den förra en annan principiel betydelse än i den senare.

Nu anförda skäl synas Beredningen ega lika tillämplighet i fråga

om ett erkännande, afgifvet af parts rättegångsombud. Äfven i detta

fall synes domaren icke kunna vara berättigad att lemna å sido det

afgifna erkännandet, med mindre han genom en efterföljande undersökning

finner giltig anledning att betvifla erkännandets sanning.

51

Vid ofvan angifna förhållanden lärer införandet i lagen af ett stadgande,

att i tvistemål ej erfordras vidare bevisning om hvad part

erkänt, äfven vid fri bevispröfning, ej uppställa för domaren någon

annan regel än den, han i afseende å detta bevismedel rätteligen vore

pligtig att följa, derest lagen saknade hvarje bestämmelse i ämnet;

och följaktligen torde upptagandet af ifrågavarande stadgande icke

kunna anses strida mot systemet af fri bevispröfning. Stadgandet utgör

endast en nödvändig begränsning i denna frihet, egnad att förekomma

det missbruk deraf, som skulle sätta domarens godtycke i

frihetens ställe.

Den uppfattning af parts erkännande, som deri ser ett bevismedel,

torde ock naturligast förklara den verkan af återkallelse, som

enligt Beredningens åsigt bäst motsvarar hvad den allmänna rättsuppfattningen

hos oss fordrar. Betraktas erkännandet såsom bevismedel,

är nemligen deraf en gifven följd, att, der en part af missförstånd

eller med uppsåt i fråga om sakförhållandet afgifvit ett osannfärdigt

förklarande, det ej bör vara honom förmenadt att återkalla detsamma.

Göres sannolikt, att- erkännandet varit föranledt af missförstånd, eller

att det tillkommit genom tvång eller förledande, bortfaller uppenbarligen

helt och hållet den grund, hvarå erkännandets verkan såsom

bevismedel hvilar, och i sådana fall kan erkännandet icke vidare inverka

på domarens öfvertygelse. Återkallar part eljest hvad han erkänt,

inträder följdrigtigt för domaren skyldighet att med afseende

å de skäl, som för återkallelsen åberopas, och öfriga omständigheter

i saken pröfva, om och i hvad mån verkan af erkännandet genom

återkallelsen förringas. Uppfattas åter erkännandet i civilprocessen

såsom disposition, synes detta böra leda dertill, att, på sätt jemväl

blifvit stadgadt i tyska civilprocesslagen, återkallelsen af erkännandet

frånkännes all betydelse, der det ej ådagalägges, att erkännandet icke

blott varit osant utan äfven föranledts af en villfarelse. Men ett sådant

stadgande skulle föga stå tillsammans med öfriga bestämmelser

i den svenska processen och helt visst icke motsvara den allmänna

rättsuppfattningens fordringar.

52

Hvad hittills blifvit anfördt angående verkan af parts erkännande

i tvistemål har tydligen sin tillämpning endast å de tvistemål, som

kunna genom förlikning emellan parterna afslutas. År åter målet på

grund af något allmänt samfundsintresse undandraget parternas fria

öfverenskommelse, såsom fallet t. ex. är med äktenskapsskilnadsmålen,

ligger det i sakens natur, att domaren är pligtig efterforska, huruvida

någon anledning förefinnes att ifrågasätta erkännandets trovärdighet,

och med hänsyn härtill efter sitt bästa förstånd och samvete fritt

pröfva, hvilken verkan på hans öfvertygelse erkännandet må utöfva,

I sistnämnda mål bör derföre parts erkännande i allo likställas med

erkännande i brottmål.

Då det nu afgifna förslaget icke omfattar processen i dess helhet,

har Beredningen ansett sig icke hafva anledning att beträffande

äktenskapsskilnadsmålen föreslå förändrade bestämmelser i de afseende^

som äro föremål för stadgandena i Kongl. kungörelsen den 5

December 1798. Hvilka föreskrifter i nämnda hänseenden kunna finnas

erforderliga, torde nemligen lämpligast bedömas i sammanhang

med frågan om ordnandet i dess helhet af förfarandet i äktenskapsskilnads-

och dermed likstälda mål. Af den lydelse 81 § i förslaget

erhållit framgår, att genom de i detta förslag intagna bestämmelser

ändring i nyssnämnda Kongl. kungörelse icke skett i hvad den afser

domarens pligt att noga undersöka allt, som leder till en fullkomlig

och säker upplysning i saken.

4 §■ Att i brottmål erkännandet utgör ett bevismedel, derom äro me

ningame

icke delade. Men äfven såsom bevismedel kan det icke i

allo tillmätas samma verkan och betydelse, som ett erkännande af

part i tvistemål. Från det allmännas sida är det af yttersta vigt, att

ej någon må ens med sin egen vilja sakfällas för ett brott, som han

ej verkligen begått. Den tilltalades erkännande af det åtalade brottet

eller någon för honom besvärande omständighet må således ej af

domaren tagas för godt, med mindre han på grund af detsamma jemte

öfriga omständigheter finner sig öfvertygad om sanningen af det erkända.

Vid ransakningen åligger det derföre domaren såsom en pligt

53

att tillse, huruvida någon anledning förefinnes att ifrågasätta erkännandets

trovärdighet. Med hänsyn till hvad härvid blifvit utredt eger

domaren fritt pröfva, hvilken verkan på hans öfvertygelse erkännandet

må utöfva.

Deraf att domarens verksamhet vid processledningen framträder

i olika omfattning vid ransakningen angående grafva brott och vid

undersökningen om ringare förbrytelser följer dock, att vid de grafva

brottmålen krafvet på efterforskning, huruvida ett afgifvet erkännande

är sant, framställer sig med vida större styrka än vid de ringare

brotten. Endast '' i fråga om de förra fordra domarens ledning af

ransakningen och hans pligt att tillse, att denna erhåller nödig fullständighet,

att han särskildt efterforskar, huruvida ett afgifvet erkännande

är med sanningen öfverensstämmande äfven i det fall, att

hvad i målet förekommit icke gifvit någon direkt anledning till en

sådan undersökning. Vid de ringare brotten åter blir undersökningen

i detta afseende beroende derpå, att någon i målet förekommande

omständighet gifver honom anledning till dess företagande. Förekommer

ej någon som helst dylik omständighet i målet, saknar domaren

giltig anledning att företaga särskild undersökning angående

erkännandets sanning.

I öfverensstämmelse med ofvan angifna grundsatser har i 4 § blifvit

upptagen den föreskrift, att i brottmål Rätten eger pröfva, hvilken

verkan såsom bevis må tilläggas parts erkännande. Beredningen har

härvid icke ansett det vara erforderligt att tillfoga något uttryckligt

stadgande om domarens pligt att tillse, huruvida någon anledning förefinnes

att ifrågasätta erkännandets sanningsenlighet. En sådan föreskrift

har nemligen sin rätta plats vid bestämmelserna angående förfarandet

och domarens verksamhet dervid, och någon tvekan lärer

icke kunna uppstå derom, att enligt nu gällande brottmålsprocess domaren

är pligtig såväl i allmänhet att tillse, huruvida anledning må

finnas att ifrågasätta erkännandets tillförlitlighet, som ock särskildt

beträffande de grafva brottmålen att efterforska, huruvida ett afgifvet

erkännande är med sanningen öfverensstämmande. I fråga om de grafva

54

brottmålen synes ock domarens skyldighet i förevarande afseende med

tillräcklig tydlighet framgå af Kongl. brefvet den 13 Oktober 1820,

i hvilken författning, såsom hörande till en annan del af processen,

icke åstadkommes någon ändring genom den nya lagstiftningen angående

bevisning inför rätta.

På sätt redan vid 3 § blifvit anmärkt, äro de tvistemål, hvilka

icke kunna genom förlikning emellan parterna afslutas, i fråga om

verkan af parts erkännande i allo likstälda med brottmål.

Beredningen har icke ansett det vara erforderligt att gifva någon

bestämmelse om verkan af parts erkännande utom Rätten, enär äfven

utan någon särskild föreskrift derom tvekan icke lärer kunna uppkomma,

huru ett sådant erkännande bör af domaren behandlas. Uppenbart

är nemligen, att den i 1 § upptagna regeln om fri bevispröfning

derför gifver tillräcklig ledning.

Icke heller hafva några bestämmelser angående verkan af så

kalladt qvalificeradt erkännande blifvit i förslaget intagna, då enligt

Beredningens uppfattning de i detta kapitel gifna allmänna regler för

bevispröfningen äro tillräckliga för bedömandet af ett dylikt erkännande.

I fråga om betydelsen af parts tystnad och af undvikande eller

obestämda förklaringar från hans sida angifvas i principbetänkandet,

II Del. XIV kap. 5 och 6 §§, med afseende å tvistemålen följande

grundsatser:

att der part, af domstolen tillspord om sanningen af viss omständighet,

som är af beskaffenhet, att han ej kan sakna kännedom

derom, utan giltigt skäl undandragit sig att afgifva svar å frågan,

sådant må antagas innebära erkännande, att omständigheten är sann;

att om part i andra fall underlåtit att afgifva förklaring, huruvida

någon omständighet, som honom veterligen blifvit af vederparten i

saken åberopad, är med sanna förhållandet enlig eller icke, och af

förhandlingarne i dess helhet ej framgår, att den förklaringsskyldige

55

medelbart bestridt eller haft för afsigt att bestrida sanningen af vederpartens

uppgift eller saknat anledning att yttra sig derom, domstolen

eger att, efter skärskådande af sakens sammanhang i öfrigt, bedöma,

om och i hvad mån underlåtenheten att afgifva förklaring må anses

innefatta erkännande af uppgiftens sanningsenlighet, samt

att om part afgifver undvikande eller obestämd förklaring angående

uppgifvet sakförhållande eller säger sig icke vidare minnas omständighet,

hvarom han antages hafva egt kännedom, domstolen har att

pröfva, huruvida sådant förfarande bör anses såsom afsigtlig underlåtenhet

att afgifva förklaring.

Med afseende å brottmålen innehåller principbetänkandet, III Del.

XVI kap. 7 §, i detta ämne, att der den tilltalade, af domstolen tillspord

om sanningen af viss omständighet, hvarom han ej kan sakna

kännedom, undandrager sig att afgifva svar å frågan eller lemnar undvikande

eller obestämda svar derå eller säger sig icke vidare minnas

omständighet, hvarom han antages hafva egt kännedom, sådant ej

må i och för sig anses innebära, att omständigheten är sann, men

att om bevisning i samma hänseende eljest är förebragt, det dock

må på domstolens pröfning i hvarje särskild! fall bero, om och i hvad

mån dylikt förfarande af den tilltalade bör anses gifva ökad tillförlitlighet

åt den förebragta bevisningen.

Då förslaget i 1 § uppställer den grundsats, att domaren med

fäst afseende å allt hvad i målet förekommit eger att afgöra, huruvida

ett åberopadt sakförhållande skall anses styrkt eller icke, är

deraf en gifven följd, att der en part, tillfrågad om viss omständighet,

så beskaffad, att han derom icke kan sakna kännedom, utan giltigt

skäl vägrar att svara å frågan, domaren kan antaga denna omständighet

såsom styrkt just på grund af partens vägran att derom

lemna något yttrande. Af nämnda grundsats följer ock, ej mindre

att parts underlåtenhet i andra fall att bestrida sanningen af en uppgift

från vederpartens sida kan utöfva inverkan på domarens öfvertygelse

om sanningen af ifrågavarande uppgift, än ock att domaren,

när han skall bestämma hvilken verkan bör tilläggas ett dylikt för

-

56

hållande, måste taga hänsyn till sakens hela sammanhang i öfrig! och

särskild! dertill, om parten saknat anledning att yttra sig.

Då sålunda verkan af parts vägran eller underlåtenhet i förevarande

afseende bör af domaren pröfvas och afgöras i full öfverensstämmelse

med den i 1 § uttalade grundsats, och Beredningen ansett,

att lapptagandet af särskilda bestämmelser angående verkan af ett

sådant tillvägagående från partens sida skulle hvarken bidraga till

ett tydligare uttalande af den allmänna grundsatsen eller vara erforderligt

för en rigtig tillämpning deraf, hafva några särskilda bestämmelser

angående betydelsen af parts tredska eller underlåtenhet

att afgifva yttrande angående viss af vederparten åberopad omständighet

icke blifvit i förslaget intagna.

I främmande lagar upptagas stundom i sammanhang med de

allmänna stadgandena angående bevis jemväl föreskrifter beträffande

bevisning om främmande lag och om sedvanerätt. Då emellertid

dylika föreskrifter icke falla inom det egentliga området för bevis

i den betydelse, som detta begrepp hittills haft inom vår lagstiftning,

har Beredningen ansett sig icke böra i nu förevarande förslag upptaga

några bestämmelser i dessa ämnen.

>

57

II KAP.

Om vittnen.

Enligt förelaget kan, likasom efter nu gällande rätt, vittnesförhör 5 §■

ega rum ej blott angående sådant, som redan är föremål för rättegång,

utan också »till framtida säkerhet», utan omedelbart samband

med rättegång. År rättegång redan anhängig, kan det icke, såsom

vid vittnesförhör till framtida säkerhet, lemnas den, som har intresse

af att förhöret hålles, frihet att derom göra framställning hos den domstol,

han finner för sig lägligast. Det måste i detta fall ankomma på

den domstol, som handlägger målet och skall pröfva verkan af ett

dylikt vittnesmål, att bestämma ej blott huruvida hinder möter för

vittnesförhöret utan ock i hvilken ordning förhöret skall ega rum.

Part, som äskar förhör med vittne, måste derföre begära Rättens tillstånd

till förhöret och ställa sig dess anordningar i sådant afseende

till efterrättelse.

Den ståndpunkt, Beredningen beträffande vittnesjäfven ansett sig 6,7o.8§§.

böra intaga vid utarbetandet af föreliggande förslag, är i det föregående

hufvudsakligen angifven. Den utgör eu förmedling mellan nu

gällande rätt, med dess legala bevisteori, och den fria bevispröfningens

grundsats. Å ena sidan är väl pröfningen af förebragt vittnesbevisning

utan all legal inskränkning öfverlemnad åt domaren, och bemödandet

att från vittnesmål utesluta en hvar, som af en eller annan

anledning icke kan anses fullt tillförlitlig, är uppgifvet; men å andra

sidan har det ansetts vådligt att, med bibehållande af nu gällande rättegångsordning

i öfrigt, tillåta en hvar, som kan hafva något att upplysa

i saken — han må nu vara huru föga trovärdig som helst —

att uppträda såsom vittne. Beredningen har trott sig böra stanna vid

8

58

en inskränkning af nu gällande vittnesjäf, så att endast de personer

uteslutas från vittnesmål, hvilka'' kunna anses i synnerlig grad otillförlitliga.

Det är gifvet, att med denna ståndpunkt tillämpningen af

de i förevarande hänseende gifna allmänna regler kan föranleda, att i

särskilda fall en person, som i sjelfva verket kan vara ganska tillförlitlig,

ändock icke blifver hörd såsom vittne, likasom det ock ligger i

sakens natur, att olika meningar kunna gifvas, huruvida den i förslaget

stadgade begränsning af vittneskompetensen i hvarje hänseende

är den lämpligaste.

De i 17 Kap. 7 § Rättegångsbalken upptagna jäf äro dels sådana,

som öfver hufvud utesluta en person från vittnesmål, dels sådana, som

endast i vissa fall utgöra hinder för hans hörande. Till den förra

gruppen af jäf hänför lagen sådana omständigheter, som i allmänhet

göra en person otillförlitlig, till den senare sådana förhållanden, som

skäligen kunna föranleda det antagande, attjen eljest trovärdig person

i ett visst mål icke kan eller icke vill tala sanning.

I allmänhet jäfvig att vittna är enligt 17 Kap. 7 § Rättegångsbalken

den som är menedare, ärelös dömd eller för sådant brott anklagad,

den som är vettlös, den som ej fyllt femton år äfvensom

»okristen eller den, som af sådan lära är, att han om vittneseden en falsk

och skadlig mening häfver»; och har efter nya Strafflagens införande

hvad i nyssnämnda lagrum är stadgadt angående den ärelöse tillämpats

å den som är förlustig medborgerligt förtroende. Beträffande

dessa jäf har Beredningen i sak icke föreslagit någon mera väsentlig

ändring. De förhållanden, hvilka här äro i fråga, måste i allmänhet

anses i hög grad förringa den personliga trovärdigheten. I de flesta

fall utgöra de tillika hinder för att med upprätthållande af edens helgd

låta en person aflägga vittnesed. Och om den personliga trovärdigheten

är ringa, måste vittnesutsagans tillförlitlighet blifva i ännu högre

grad tvifvelaktig, när det i eden liggande medlet att framkalla medvetande

om pligten att tala sanning icke kan användas. Med de

grunder, på hvilka föreliggande förslag hvilar, öfverensstämmer det

derföre icke att såsom vittne afhöra en person, åt hvilken man icke

59

vågar anförtro ed. Endast undantagsvis kan, såsom nedan skall närmare

angifvas, en sådan person komma att höras inför rätta.

Ehuru Beredningen således på detta område icke ansett någon

väsentligare ändring i sak påkallad, innefattar förslaget några mindre

afvikelser från gällande rätt. Att förslaget såsom hinder för att vittna

uppställer förlust af medborgerligt förtroende eller saknad af förståndets

bruk, i stället för motsvarande bestämmelser i 7 § af 17 Kap.

Rättegångsbalken, lärer endast i formen innefatta en förändring. Vigtigare

är den afvikelse, att förslaget icke innehåller någon bestämmelse,

som på grund af en persons religionsbekännelse utestänger

honom från vittnesmål. Att äfven den, som icke bekänner sig till

kristna läran, kan vara en trovärdig man, lärer icke kunna förnekas,

och äfven för sådana personer behöfver en lämplig edsform ej saknas.

Genom Förordningen den 6 Februari 1849 är ock jude i detta afseende

likstäld med kristen. Hvad angår vittnesjäfvet för den, som är af

sådan lära, att han om vittneseden har en »falsk och skadlig mening,»

så lärer det numera hafva förlorat sin praktiska betydelse. Deremot

kunde det visserligen sättas i fråga, huruvida icke den, som på grund

af sin personliga åsigt icke tillägger eden dess rätta betydelse, borde

afstängas från ed. Principbetänkandet tillägger ock domaren rätt att

så förfara, när han med hänsyn till vittnets »sinnesart, uppfattning af

edens betydelse eller andra personliga förhållanden finner vådligt eller

olämpligt att edgång anförtros vittnet». Vittnet skulle i sådant fall

höras utan ed men under särskildt ansvar för osanning, hvarom bestämmelse

borde införas i 13 Kap. Strafflagen. Beredningen har

emellertid funnit en sådan anordning betänklig. Att genom ett straffhot

fullt ersätta det sanningstvång, eden innefattar, är ej möjligt;

det är vid vittneseden ingalunda straffet för mened, som är det enda

eller hufvudsakliga medlet att framkalla medvetandet om sanningspligten.

Men för öfrigt är det betänkligt att åt domarens subjektiva

omdöme öfverlemna att afgöra, huruvida en person tillägger eden

betydelse eller icke. Äfven den, som förklarat sig icke akta eden

eller uttalat meningar, hvilka icke stå tillsammans med en rätt upp

-

60

fattning af eden, kan i sjelfva verket vara ganska känslig för den

förpligtelse, eden ålägger. Beredningen har derföre icke ansett sig

böra föreslå någon särskild bestämmelse för ifrågavarande fall, och

detta så mycket mindre som lagstiftaren icke lärer kunna från vittnesed

befria den, hvilken af samvetsömhet finner betänkligt att aflägga

en dylik ed.

Att göra den ovilkorligt jäfvig, hvilken är under tilltal för brott

af beskaffenhet att kunna medföra förlust af medborgerligt förtroende,

synes mindre lämpligt, då derigenom öppnas utväg att genom ett

obehörigt åtal göra ett besvärligt vittne oskadligt. Beredningen har

derföre föreslagit, att det må ankomma på domarens pröfning, huruvida

åtalet bör utgöra hinder för den tilltalades hörande.

1 fråga om de jäfsanledningar, hvilka endast i särskilda fall utesluta

från vittnesmål, hafva mera betydande förändringar ansetts påkallade.

Dessa jäfsanledningar kunna hänföras under två hufvudsakliga

synpunkter: dels eget intresse af målets utgång, dels ett personligt

förhållande till någon, som är part i målet eller eljest intresserad

af dess utgång.

Enligt gällande lag äro af denna anledning uteslutna dels parterr

i målet och de, som eljest »ega del» i saken eller af dess utgång

kunna vänta nytta eller skada, samt särskildt i brottmål den,

som angifvit brottet eller utspridt rykte derom, dels också den, som

är i viss skyldskap eller i visst svågerlag med part eller annan i

målet intresserad eller står i tjenstehjonsförhållande till part eller är

parts »vederdeloman eller uppenbare ovän». Alla dessa förhållanden

äro utan tvifvel af beskaffenhet att kunna inverka på en persons

uppfattning och hans vilja att tala sanning eller göra honom partisk

för eller mot en viss person. De böra derföre utan tvifvel tagas

i noggrant öfvervägande, när det gäller att bedöma trovärdigheten

af den utsaga, en person i denna ställning afgifver. Men i flera af

nyss angifna fall synes farhågan för partiskhet icke vara af sådan

betydenhet, att den bör utgöra skäl att alldeles utestänga från vittnesmål.

61

Hvad först angår det egna intresset, så är det uppenbart, att i

samma mån som detta intresse är obetydligt dess magt att förrycka

uppfattningen och afleda från pligtens väg förringas. Det synes derföre

vara i sin ordning att uppställa detta intresse såsom vittnesjäf

endast i fall, då den nytta eller skada, den intresserade personen

kan förvänta af målets utgång, är för honom af större betydelse.

Beredningen har derföre, i öfverensstämmelse med hvad 13 Kap. 1 §

Rättegångsbalken stadgar i fråga om jäf mot domare, uppstält den

fordran, att den förväntade nyttan eller skadan, för att utgöra jäf,

skall vara »synnerlig». Dermed torde en verksam och lämplig begränsning

af detta så ofta åberopade jäf vara gifven. Emellertid är

denna beteckning af intressejäfvet icke uttömmande. I afseende å den,

som står utom rättegången, är det i sin ordning att bestämma jäfvet

med hänsyn till intressets betydenhet, men för den, som sjelf uppträder

såsom handlande person i målet, är intresset af utgången så

omedelbart och derföre så lifligt,, att det kan inverka bestämmande

utan afseende å dess större eller mindre materiella betydenhet. Egenskapen

af part och af vittne är derföre oförenlig. Parten kan väl

komma att aflägga ed i målet men under alldeles särskilda förutsättningar

och former. Skall emellertid denna grundsats kunna upprätthållas,

måste från vittnesmål uteslutas ej blott den, som faktiskt är

part i målet, utan äfven den, som står i sådant förhållande till saken,

att han när som helst kan deri indragas såsom part. Det är detta

förhållande, vår lag betecknar med uttrycket »ega del i saken», hvilket,

uttryck Beredningen derföre ansett lämpligen kunna bibehållas. År

en person icke i den ställning till målet, att han kan komma att deri

uppträda såsom part, då är det uteslutande betydenheten af hans intresse,

som bestämmer, huruvida han är jäfvig eller icke.

Att afgöra, när en person bör anses vara i nämnda ställning till

saken, tillhör uppenbarligen icke förevarande del af lagstiftningen.

Särskildt torde dock böra anmärkas, att beträffande mål, som angå

kommuner, bolag, föreningar eller andra samfälligheter, egenskapen

af medföra eller delegare i samfälligheten icke i och för sig innefattar

62

jäfsanledning, såvida samtalligheten är den verkliga parten i målet —

den om hvars rättigheter eller förpligtelser det i rättegången skall

dömas — men att deremot samma egenskap utgör ovilkorlig! jäf, när

medlemmarne eller delegame omedelbart förpligtas genom rättegången,

äfven om de i denna företrädas af en styrelse eller en syssloman.

Endast en undersökning af de särskilda samfällighetemas natur kan

afgöra, huruvida i ett gifvet fall endast samfälligheten såsom sådan

eller jemväl de särskilda delegame äro parter i målet. De ledande

grunderna i detta afseende äro att hemta från civilrätten.

Af det anförda följer, att om den, som eger del i saken, på ett

för sig bindande sätt afsäger sig den rätt, som sätter honom i nämnda

ställning, eller om målet, såvidt honom angår, redan är afgjordt genom

dom, som eger laga kraft, han ej vidare af den anledning, att han

haft del i saken, är jäfvig att deri vittna. Häraf skulle ock följa, att

i brottmål, deri allmän åklagare förer talan, målsegande, som afsagt

sig rätt till talan, derefter skulle få höras såsom vittne. Såsom den

genom brottet förnärmade eller representant för den i sin rätt kränkte,

intager dock målseganden en sådan ställning till målet, att hans hörande

deri såsom vittne torde böra inskränkas till de fall, då Rätten

finner full upplysning ej kunna annorledes vinnas. Men utan afseende

härå bör målsegande i allt fall anses jäfvig ej allenast då målet angår

brott, hvarå allmän åklagare ej utan angifvelse eger tala, utan också

när i andra mål talan om ansvar eller skadestånd förts af målseganden.

I mål af förstnämnda beskaffenhet har målseganden påkallat åtalet,

och det är egentligen hans talan, som utföres af åklagaren; och då i

mål af senare slaget målseganden uppträdt med ett yrkande om ansvar

eller skadestånd, har han derigenom ådagalagt ett så bestämdt

intresse af den tilltalades sakfällande, att, äfven om han frånträder sin

talan, hans hörande såsom vittne i målet måste anses olämpligt.

I öfverensstämmelse med principbetänkandet har Beredningen ansett

hvad gällande lag innehåller om rättighet för vissa tjenstemän,

vakter, rätts- och polisbetjente att vittna om hvad dem i tjensten

händer böra utsträckas till embets- och tjenstemän i allmänhet äfven

-

63

som till dem, hvilka blifvit förordnade eller valde att förrätta offentligt

tjensteärende eller utöfva annan allmän befattning eller kallade

att tillhandagå vid offentlig förrättning; och har Beredningen dervid

ej funnit skäl bibehålla det för utöfvande af vittnesrättigheten nu

stadgade vilkor, att andra vittnen ej finnas att tillgå. Ifrågavarande

personer skulle sålunda ej i egenskap af målsegande vara jäfviga att

vittna om brott, som blifvit mot dem begånget under deras utöfning

af embetet, tj ensten eller uppdraget. Uppträda de sj elfva tillika såsom

åklagare, eller förekommer mot dem annan jäfsanledning, bör det ej

tillåtas dem att vittna.

Det i sista punkten af 7 § införda stadgande, att i fråga om

brott, som blifvit föröfvadt mot två eller flere, den ene af dem ej

är jäfvig att vittna om det, som händt den andre, är hemtadt från

principbetänkandet och de äldre lagförslagen samt innefattar en utvidgad

tillämpning af den grundsats, som enligt Kongl. Förklaringen

den 23 Mars 1807 gäller för det fall, då klagan föres af menighet

eller allmoge i en socken öfver kronobetjentes felaktigheter i tjensten.

Det nu gällande jäfvet mot angifvare eller ryktesutspridare är i

förslaget icke särskildt omförmäldt. Redan den omständigheten, att

begreppet angifvare icke är i vår lagstiftning närmare bestämdt och

svårligen utan ändrade bestämmelser i fråga om grunderna för brottmålsförfarandet

låter sig fastställas, gör detta jäf praktiskt olämpligt.

I sakens natur synes det icke heller grundadt, att ifrågavarande förhållande

skall utgöra en särskild jäfsanledning. Sedan allmän åklagare

tagit målet om hand, har angifvaren ej något sjelfständigt anspråk

att deri göra gällande. Om åklagaren nedlägger åtalet, kan

angifvaren ej fullfölja det. Han kan derföre ej anses såsom part eller

sakegare i målet mot den tilltalade. År den andel i böter eller annan

förmån, angifvaren kan hafva att förvänta, af synnerlig betydenhet,

eller hotas angifvaren med straff för falsk angifvelse, då är visserligen,

enligt de allmänna reglerna om vittnesjäf, hans hörande såsom vittne

obehörigt ; men der intet sådant förhållande förekommer, synes det icke

finnas skäl att utesluta honom från vittnesmål.

64

Af de jäf, hvilka grunda sig på ett personligt förhållande till

part eller annan, som i målet är intresserad, är slägtskapsjäfvet det

vigtigaste. Att detta jäf utan fara för rättssäkerheten kan tåla en

väsentlig inskränkning, lärer icke vara underkastadt tvifvel. Slägtbandet

är numera ingalunda af den betydelse, det egde vid tiden för

lagens stiftande. Hvar gränsen rätteligen bör dragas, är emellertid,

särskildt i detta fall, förenadt med svårighet att bestämma. Från

hvad nu gällande rätt i detta hänseende stadgar afviker förslaget derutinnan,

att enligt förslaget endast rätt ned- eller uppstigande skyldskap

eller svågerlag samt sidoskyldskap i andra led utgör jäf, under

det att svågerlag å sidan icke i något fall såsom jäf betraktas. Att

förslaget nämner såsom jäfvig af ifrågavarande anledning den, som

är eller varit genom giftermål förenad eller är trolofvad med part

eller någon enligt 7 § jäfvig, lärer ej innefatta någon verklig nyhet.

Då förhållandet emellan fosterföräldrar och fosterbarn under vissa förutsättningar

kan vara af lika innerlig natur, som de förut omförmälda

slägtskapsbanden, medan det i andra fall är af mera underordnad

betydelse, har det öfverlemnats åt Rätten att efter omständigheterna

i hvarje förekommande fall pröfva, huruvida detta förhållande bör

grundlägga jäf eller ej.

I de fall, då en person förer talan endast i egenskap af representant

för det allmänna eller för någon, som icke sjelf kan utföra

sin talan, kan det intresse, han personligen har i saken, icke anses

vara af den betydenhet, att hans anhöriga deraf kunna antagas röna

något väsentligt inflytande, och det synes derföre obehörigt att utestänga

dessa från vittnesmål.

Tjenstehjonsjäfvet likasom jäfvet för »vederdeloman eller uppenbar

ovän» har enligt Beredningens åsigt kunnat alldeles uteslutas. Tjenstehjonsförhållandet

har under senare tider väsentligen förändrats.

Tjenstehjonet är numera i sin ställning till husbonden icke underkastadt

större beroende, än hvad som eger rum i andra förhållanden,

hvilka icke utgöra jäfsanledning.

65

Att en person har rättegång med en annan, synes icke i och för

sig innefatta tillräcklig anledning att utesluta honom från att vittna

om sådant, som icke står i samband med hans egen sak. Ovänskap

torde lika litet som vänskap böra anses i den grad nedsätta den

personliga trovärdigheten, att deraf bör hemtas anledning till vittnesjäf.

Då vittnesjäfven grunda sig på det antagande, att det jäfviga 9 o. 10 §§.

vittnets utsaga icke är egnad att i rättegången användas såsom bevismedel,

kan det synas mindre följ drigtigt att inrymma parterna någon

rätt att bestämma, huruvida ett jäfvigt vittne bör höras eller icke.

När jäf föreligger, synes det böra vara domarens pligt att iakttaga

detsamma. Icke desto mindre har Beredningen, i öfverensstämmelse

med nu gällande lag, ansett hinder i allmänhet ej böra möta för ett

jäfvigt vittnes hörande, då parterna äro ense derom. I de fall, då

vittnet alldeles saknar förutsättningarna för att kunna afgifva en redig

och tillförlitlig utsaga, eller när det icke kan tillåtas vittnet att aflägga

ed, bör visperligen dess hörande under intet förhållande medgifvas,

likasom det icke heller''bör tillåtas den att uppträda såsom vittne, hvilken

är part i målet. Men i andra fall, der jäfvet endast grundar sig på

sannolikhet, att vittnet icke förtjenar tilltro, synes man, när den, som

närmast är intresserad att utestänga ett otillförlitligt vittnesbörd, förklarar

sig icke hafva något att invända mot vittnets hörande, vara

berättigad antaga, att i föreliggande fall presumtionen icke är grundad.

En sådan förklaring måste i allmänhet anses innefatta ett synnerligen

godt vitsord om vittnets trovärdighet, hvilket väsentligen förringar

betydelsen af jäfsanledningen. Och då domaren ändock eger fritt

pröfva verkan af vittnesmålet, synes någon betänklighet icke vidare

böra finnas emot att höra ett dylikt vittne. Beträffande vissa jäf kan

det sättas i fråga, huruvida en dylik förklaring från begge parterna

erfordras för att vittnet må höras. Grundar sig jäfvet på slägtskap

med ene parten, skulle det kunna synas som borde det icke tillåtas

den part, som är i skyldskap med vittnet, att utestänga vittnet; ty

slägtskapsförhållandet kan ju anses grundlägga partiskhet för släg

9

-

66

tingen men ej motsatsen. Och hvad beträffar det jäf, som grundar

sig på vittnets eget intresse af målets utgång, skulle det af liknande

anledning kunna antagas icke vara riktigt att låta det ankomma på

den part, som har samma intresse som vittnet, att hindra vittnets

hörande, när motparten förklarar sig dertill samtycka. I begge dessa

fall kunde det derföre synas som borde samtycke till vittnets hörande

erfordras allenast från den part, hvilkens intresse vore motsatt det,

hvaraf vittnet antages vara beherskadt. Beredningen har emellertid

ansett den grundsats böra gälla, att begge parternas samtycke erfordras.

Slägtskapsjäfvet grundar sig icke uteslutande på farhågan för

partiskhet, utan afser jemväl att upprätthålla det närmaste slägtumgängets

förtrolighet. Från denna synpunkt är det fullt berättigadt,

att den part, som är beslägtad med vittnet, får bestämma, huruvida

vittnet må höras eller icke. Med större skäl kunde det ifrågasättas att

låta det ankomma endast på ene parten att eftergifva intressejäfvet.

Men i allmänhet är det förenadt med synnerlig svårighet att afgöra,

huruvida vittnets intresse sammanfaller med den ene eller den andre

partens; och Beredningen bär derföre till undvikande af stridigheter

emellan parterna och tidsödande undersökningar härom ansett parterna

jemväl i fråga om detta jäf böra vara likstälda.

Hvad angår sist omförmälda begge jäfsanledningar är också en

annan synpunkt, än den nu berörda, förtjent af beaktande. Det kan

för vittnet sjelf vara af vigt att undgå ett vittnesförhör och skyldigheten

att meddela upplysningar i saken, när målet rör vittnet

eller vittnets närmaste. Att draga skam eller skada öfver sig sjelf

eller sina närmaste är en tunga, som icke utan den hårdaste nödvändighet

bör någon åläggas. Men sådan kan stundom följden blifva,

om vittnespligten strängt upprätthålles. Striden emellan sjelfuppehållelsedriften

eller slägtkänslan å ena sidan och den genom vittneseden

skärpta pligten att säga sanningen å den andra är från moralisk

synpunkt af den betänkligaste art; och lagstiftaren måste derföre

noggrant öfverväga, huruvida han bör framkalla en sådan strid genom

ett ovilkorligt upprätthållande af vittnespligten.

67

é

I vår nu gällande lag finnes icke något uttryckligt stadgande,

som berättigar den, hvilken är jäfvig att vittna, att undandraga sig

vittnesmål; och då parterna ega eftergifva förekommande jäf, kan

vittnet sålunda tvingas att vittna mot sig sjelf eller sina närmaste.

Väl tillägger 14 § i 17 Kap. Rättegångsbalken domaren rätt att —

oaktadt parterna åsämjas om vittnets hörande — »ändå pröfva om

det ske må», men lagen innehåller icke föreskrift, att domarens pröfningsrätt

äfven skall afse att häfda någon vittnets rätt att ej behöfva

vittna, och i praxis torde väl icke heller en sådan rätt för vittnet

alltid blifvit upprätthållen. Främmande för vår lagstiftnings anda

är emellertid en hänsyn af denna art visserligen icke. Äfven den,

som är part i saken, tvingas icke, utan under alldeles särskilda förutsättningar,

att yttra sig på ed, och, hvad angår slägtskapsförhållandet,

så hvila bestämmelserna i 3 Kap. 11 § Strafflagen på den

uppfattning, att ingen är pligtig bidraga till sina närmastes ofärd,

äfven om rättvisan kräfver deras bestraffning. Det synes derföre fullt

befogadt att äfven med afseende å nu ifrågavarande förhållande tillämpa

nämnda hänsyn. Detta kan endast ske så, att vittnet befrias

från pligten att vittna. Ty att på det sätt beakta vittnets skefva

ställning, att vittnet, om det brjder sin edliga utfästelse att tala sanning,

blifver strafflöst, kan visserligen icke anses lämpligt. Derigenom

skulle åt vittnet lemnas tillfälle att angående det förhållande, hvarom

vittnet hade att yttra sig, lemna uppgifter, som kunde vilseleda domaren

och blottställa oskyldiga personer. Huruvida nämnda förhållande

bör tillmätas betydelsen af en straffminskningsgrund vid menedsbrott,

är en fråga, hvilken faller utom förevarande ämne; men att

icke utan allvarsam våda för rättssäkerheten straffrihet kan i detta

fall medgifvas, lärer icke böra vara föremål för olika meningar. Om

vittnet yttrar sig, måste det fordras, att vittnet talar sanning; och

lagstiftarens bemödande måste derföre gå ut på att befria vittnet

från en pligt, som kan vara onaturligt tryckande.

Af dessa skäl har Beredningen icke tvekat att låta de ifrågavarande

jäfsanledningarna gälla jemväl till vittnets egen förmån, så

68

t

att vittnets samtycke erfordras för att vittnesförhöret skall ega rum.

Dermed är emellertid icke tillräckligt sörjdt för bevarande af vittnets

rätt. I ett mål, der vittnet icke är jäfvigt, kan erfordras upplysning

angående sådant, som nära rörer vittnet eller dess anhöriga. Att i

sådant fall tala till egen eller anhörigas skada bör af nyss anförda

grund icke åläggas vittnet. Förslaget frikallar derföre vittnet jemväl

i sådant fall från vittnespligten, dock endast när vittnet genom de

upplysningar, vittnet skulle nödgas meddela, kunde komma att ådraga

sig eller sina närmaste åtal eller annat synnerligt men.

Tillämpningen af nu anförda grundsats kan i vissa fall vara förenad

med någon svårighet. Der vittnet vill undandraga sig vittnesmål

derföre, att vittnet eller någon dess anhörig eger del i saken

utan att deri vara part, kunde en sträng fordran, att vittnet skulle

styrka detta jäf, stundom föranleda, att vittnet nödgades yppa just

det, vittnet lagligen är berättigad! att förtiga; och detsamma gäller

i allmänhet öfriga fall, hvarom 7 § handlar. Att i detta afseende

meddela lagbestämmelser, egnade att å ena sidan fullt betrygga

vittnets rätt och å den andra förekomma obehöriga undanflykter,

lärer icke vara möjligt. Det måste öfverlemnas åt domarens urskilning

och takt att göra rättvisa åt de stridiga intressen, som

här möta.

§. Den tystnadspligt, lagen ålägger utöfvare af viss verksamhet angående

sådant, hvarom han i denna sin verksamhet får kunskap,

måste ock i rättegången respekteras. Det måste derföre åligga domaren

att tillse, att icke med en person i denna ställning anställes

ett vittnesförhör, som kommer i strid med vittnets tystnadspligt. Att

emellertid, derest domaren icke desto mindre skulle komma att anställa

ett sådant förhör, vittnet sjelf är både berättigad! och förpligtadt

att vägra upplysning, lärer icke behöfva uttryckligen sägas. Har

i fall, då sådant kan vara medgifvet, öfverordnad myndighet meddelat

frikallelse från tystnadspligten, möter uppenbarligen intet hinder för

vittnets hörande. I hvilka fall en sådan frikallelse må meddelas tillhör

det icke rättegångsordningen att bestämma.

69

Den pligt till förtegenhet, som ett enskildt förtroende ålägger,

har Beredningen, i öfverensstämmelse med de äldre lagförslagen likasom

principbetänkandet, ansett icke i allmänhet vara af den natur,

att den i rättegång bör respekteras. Hvad Kongl. Brefvet den 24

April 1754 i sådant afseende stadgar skulle derföre upphöra att gälla.

Endast i ett särskildt fall har det ansetts vara på sin plats, att ett

sådant förtroende hålles i helgd äfven i rättegång, Hvad den, som

för utförande af rättegång rådför sig med en annan, meddelar denne

bör icke kunna i rättegången begagnas emot honom; och det bör

derföre bero af hufvudmannen ensam att bestämma, huruvida ett dylikt

meddelande må uppenbaras eller icke.

För afgifvande af vittnesmål behöfVes i allmänhet ej någon be-12o,13§§.

redelsetid. År den, som till vittne åberopas, tillstädes vid Rätten,

bör han derföre också vara pligtig att strax aflägga sitt vittnesbörd,

der Rätten så förordnar. Skulle han emellertid vara i behof af rådrum

för att — t. ex. efter skärskådande af anteckningar eller andra

handlingar — draga sig till minnes hvad han iakttagit, eller för att

leda i bevis något förhållande, som kan berättiga honom att vägra

vittnesmål, bör sådant rådrum kunna honom af Rätten medgifvas.

Enligt förslaget, likasom efter gällande lag, måste part, som vill,

med anlitande af stadgade tvångsmedel, tillhålla vittne att inställa sig,

inkalla vittnet till Rätten genom stämning, uttagen i den ordning,

11 Kap. Rättegångsbalken föreskrifver. För befordrande af enkelhet

och skyndsamhet i afseende å vittnens inkallande i brottmål, deri

allmän åklagare förer talan vid underrätt, har dock Beredningen, i

öfverensstämmelse med hvad mångenstädes nu brukas, funnit rättighet

böra medgifvas åklagaren att sjelf utfärda stämning å de vittnen, han

vill åberopa. Att flera vittnen må kunna inkallas genom samma

stämning, har ansetts följa af sig sjelf och ej behöfva särskildt uttryckas

i lagen.

Då vittnets rätt att erhålla erforderlig och tillförlitlig kännedom

om stämningens innehåll icke torde vara behörigen tillgodosedd

genom stämningens blotta kungörande eller uppläsande för vittnet,

70

har Beredningen ansett nödigt, att stämningen, i hvad den angår

vittnet, tillställes vittnet i hufvudskrift eller besannad afskrift.

Hvad förslaget innehåller beträffande tiden för stämningens delgifvande,

öfverensstämmer med allmän praxis.

14 §. Enligt 17 Kap. 13 § Rättegångsbalken skall domaren, när parten

sjelf icke förstår att förete de jäf, hvartill lian kan hafva skäl, efterfråga

jäf. Att i detta afseende inskränka domarens verksamhet till

att biträda en hjelpbehöfvande part synes emellertid icke vara rigtigt.

Domaren bör i hvarje fall söka förskaffa sig upplysning, huruvida

någon jäfsanledning förekommer mot vittnet eller icke. Äfven der

parterna ega rätt att uppgifva jäfvet, är denna rätt icke ovilkorlig,

och i hvarje fall är det icke utan sin särskilda betydelse, att de uttryckligen

afgifva en sådan förklaring, likasom också vittnets rätt att

undandraga sig vittnesmål bör beaktas af domaren. I de fall åter,

då jäfvet är ovilkorlig!, måste det uppenbarligen åligga domaren att

förhindra vittnets hörande. Innan förhöret tillätes, måste derföre

domaren, såvidt ske kan, förvissa sig om, att hinder af sistnämnda

natur icke förefinnes. År vittnet okändt, eller förekommer någon anledning,

att dylikt hinder möter för vittnets hörande, måste det åligga

den part, som åberopar vittnet, att i nämnda hänseende förebringa

tillförlitlig upplysning, vid äfventyr att vittnesförhöret icke tillstädjes.

Förekommer åter annan jäfsanledning, måste det ankomma på den,

som vill göra jäfvet gällande, att derom förebringa erforderlig uppösning;

ty att i sådant fall af den, som åberopar vittnet, fordra bevis,

att vittnet är ojäfvigt, vore uppenbarligen icke rimligt. Å andra

sidan vore det obilligt att, der motparten, som ofta nog icke på förhand

känner, hvilka vittnen komma att åberopas mot honom, ville jäfva

vittne men icke förmådde genast styrka jäfvet, omedelbart tillåta vittnets

hörande. Sådant kan visserligen låta sig göra med en legal bevis•

teori, som medgifver ett fullständigt underkännande af ett redan aflagdt

vittnesbörd, när vittnet befinnes vara jäfvigt. Kan vittnet sedermera

förklaras för »återgångsvittne», är det af mindre betydelse, om

vittnet höres, oaktadt det är jäfvigt. Men der ett sådant underkännande

71

af vittnesmål icke är möjligt, måste rådrum lemnas part, som vill

göra jäfvet gällande, att leda det i bevis och sålunda förekomma

vittnets hörande. Stadgandet i 17 Kap. 8 § Rättegångsbalken, sådant

detta lagrum lyder enligt Kongl. Kungörelsen den 7 Januari 1830,

har derföre icke kunnat i förslaget bibehållas utan blifvit ersatt med

en i 14 § upptagen föreskrift i nyss angifna rigtning. Då det emellertid

är angeläget, att icke part må genom grundlösa jäfsanmärkningar

kunna uppehålla målet, är rättighet att erhålla rådrum för

styrkande af jäf icke ovilkorlig; endast i det fall må sådant rådrum

beviljas, att omständigheterna tala för anmärkningens rigtighet. Begagnar

parten icke det honom lemnade tillfället att styrka jäfvet,

utgör detta ej vidare hinder för vittnets hörande.

Från den legala bevisteoriens ståndpunkt är ett vittne antingen 15 §.

odugligt eller fullgodt; omständigheter, hvilka äro egnade att förringa

vittnets trovärdighet, måste, der de icke falla under någon af de

uppstälda jäfskategorierna, lemnas utan beaktande. Med fri pröfning

af beviset är en sådan ordning oförenlig. Hvarje omständighet, som

kan vara af betydelse vid bedömande af bevisvärdet, bör af domaren

beaktas. Och det har ansetts vara så mycket mera angeläget att

framhålla detta, som den inskränkning af jäfven, förslaget innefattar,

ingalunda får så fattas som skulle de uteslutna jäfven anses sakna

betydelse. I 15 § lemnas derföre den föreskrift, att i protokollet skall

anmärkas sådana omständigheter, hvilka Rätten finner vara af särskild

betydelse för bedömande af vittnets trovärdighet. Å andra sidan får

partens utsträckta rätt att mot vittne åberopa omständigheter till förringande

af vittnets trovärdighet icke missbrukas till försök att i

rättegången indraga personliga förhållanden utan betydelse i angifna

hänseende eller till framställande af nedsättande uppgifter, som icke

kunna styrkas. Det tillhör domaren att tillbakavisa dylika försök och

att äfven här hålla den rätta vägen mellan ytterligheter.

På det att protokollet må gifva någon ledning för bedömandet

af vittnets personliga förhållanden, har föreskrifvits, att vittnets ålder,

yrke och hemvist alltid skola deri antecknas.

72

16 §. Sedan Riksdagen den 2 Juni 1883 aflåtit underdånig skrifvelse

om, bland annat, ändring af nuvarande edsformulär, uppdrog Kong!.

Maj:t åt Beredningen att så fort ske kunde afgifva yttrande, huruvida

skäl förefunnes att förändra lydelsen af de enligt hittills gällande

allmänna rättegångsordning föreskrifna eders begynnelse- och slutord

samt, derest sådan förändring skulle anses erforderlig, inkomma med

förslag dertill. Med anledning häraf afgaf Beredningen förslag till

förändrad lagstiftning rörande ordalagen vid edgångs fullgörande,

enligt hvilket förslag i alla de fall, då enligt allmän lag eller författning

edgång egde rum, dels eden skulle inledas med orden »Jag N. N.

svär inför Gud den allvetande och allsmägtige», dels ock de nu brukliga

slutorden i eden »så sant mig Gild hjelpe till lif och själ» skulle

uteslutas.

I öfverensstämmelse härmed var ock det reviderade förslag i ämnet

affattadt, hvilket, efter det Beredningens förslag undergått grundlagsenlig

granskning, upprättades i Justitiedepartementet; men på grund

af hvad inom Högsta Domstolen yttrades vid granskningen af det

reviderade förslaget blef i Kongl. proposition, hvilken afläts till 1885

års Riksdag med förslag till lag om förändrade bestämmelser rörande

ordalagen vid edgångs fullgörande, föreslaget, att ifrågavarande eder

skulle inledas med orden »Jag N. N. lofvar och svär» samt afslutas

sålunda: »Detta svär jag inför Gud den allvetande och allsmägtige».

Det framlagda förslaget blef icke af Riksdagen antaget.

Vid Beredningens öfver läggningar angående nu förevarande förslag

har tagits i öfvervägande, huruvida frågan om ändring i begynnelse-

och slutorden i vittneseden, sakkunnigeden och partseden skulle

af Beredningen upptagas till vidare behandling. Då emellertid eu

ändring af begynnelse- och slutorden i förenämnda eder icke lärer

böra ega rum utan att i sammanhang dermed en likartad förändring

vidtages med afseende å öfriga i allmän lag stadgade eder och frågan

sålunda nödvändigt rörer äfven rättsområden, hvilka icke falla inom

gränserna för Beredningens nuvarande uppdrag, har Beredningen

ansett sig böra i förslagets 16 § upptaga begynnelse- och slutorden

73

i vittneseden oförändrade, sådana de i 17 Kap. 16 § Rättegångsbalken

i 1734 års lag förekomma och i förordningen den 5 November

1867 angående förändrad lydelse af vittneseden blifvit bibehållna.

Beträffande lydelsen i öfrig! af vittneseden har Beredningen ansett

sig så mycket mindre ega anledning att föreslå någon ändring,

som under edsfrågans föregående behandling ett förslag till förkortad

lydelse af vittneseden väl blifvit väckt men funnits icke böra fullföljas.

Ofvannämnda inom Justitiedepartementet upprättade förslag

till bestämmelser rörande ordalagen vid edgångs fullgörande var nemligen

affattadt sålunda, att vittnet skulle aflägga ed att i sin utsaga

hålla sig till sanningen; men i den Kongl. propositionen till 1885 års

Riksdag blef, på grund af hvad inom Högsta Domstolen anmärkts mot

den föreslagna lydelsen, vittneseden bibehållen utan annan ändring än

den ofvan omförmälda beträffande begynnelse- och slutorden.

Stadgandet i 17 Kap. 17 § Rättegångsbalken, att, om båda par- 17 §.

terna gifva vittnet eden upp, vittnet må höras utan ed, är upptaget i

förslaget, dock med det tillagda förbehåll, att Rätten finner det kunna

tilllåtas. Då det är Rätten, hvilken det tillkommer att pröfva vittnesmålets

verkan, synes nemligen icke böra tilläggas parterna ovilkorlig

rätt att eftergifva eden och dermed beröfva vittnesmålet den större

grad af trovärdighet, edsförpligtelsen förlänar det. Men om parterna,

hvilka närmast äro intresserade. af att förekomma, att en otillförlitlig

uppgift framlägges för Rätten, uttryckligen förklara, att vittnet

må höras utan ed, ligger deri ett vitsord för vittnets trovärdighet,

hvilket Rätten icke kan lemna obeaktadt. Detta vitsord kan väl

oftast vara af den betydelse, att Rätten deraf finner anledning att

äfven för sin del eftergifva eden; men i sista hand måste Rätten ega

att härom bestämma. På grund af den pröfningsrätt, som i detta

afseende blifvit Rätten tillagd, har Beredningen ansett tillräckliga

skäl saknas för bibehållande af det i nämnda lagrum stadgade undantag,

att »i svåra brottmål bör vittnet ed göra». Det torde kunna förutsättas,

särskildt hvad angår grofva brottmål, deri allmän åklagare

förer talan, att vittneseden ej utan synnerligt giltiga skäl eftergifves;

10

74

och om i sådant fall domaren hyser den tillit till vittnets trovärdighet,

att han finner edgång ej vara behöflig, torde ej heller lagen

böra genom att ©vilkorligt fordra ed i dylikt mål utesluta möjligheten

för domstolen att låta vittnet höras utan ed.

18—24 §§. Hvad 18—24 §§ innehålla angående erinran om vittnesedens för

pligtelse

samt i fråga om vittnesförhöret och dess ledning, vittnesberättelsens

upptecknande och hvad dermed i öfrigt eger sammanhang

samt vittnens ställande till förhör mot hvarandra och deras

hörande ånyo, öfverensstämmer i hufvudsakliga delar med nu gällande

lag och antagen praxis.

Med samtliga dessa stadganden afses att ordna vittnesförhöret

så, att å ena sidan Rätten skall vinna bestämd öfvertygelse, huruvida

vittnet fort]enar tilltro eller icke, och å andra sidan någon tvekan,

efter vittnesförhörets slut, ej må uppstå om hvad vittnet på

aflagd ed verkligen upplyst i saken.

Att skriftliga vittnesbörd, äfven om de med ed bekräftas, icke

kunna ersätta en muntligen afgifven berättelse, ligger i sakens natur.

Ej sällan äro dylika attester uppsatta i ett visst syfte, stundom af

den part, som åberopat vittnet, och äfven när de icke innehålla medvetet

oriktiga uppgifter, gifva de dock ofta en färglagd eller ofullständig

framställning af sakförhållandet. Det bör derföre icke tillåtas

ett vittne att i stället för att, under ledning af domarens frågor,

muntligen meddela de upplysningar, som kunna vara af betydelse i

målet, blott beediga en vittnesattest. Ingifver vittnet en sådan, bör

derföre vittnet likväl tillhållas att muntligen afgifva sin berättelse.

Af hvad sålunda stadgats följer, att, ehuru i förslaget icke upptagits

den i 17 Kap. 26 § Rättegångsbalken gifna ovilkorliga regeln, att

skriftligt vittnesbörd ej eger vitsord, Rätten i allmänhet icke lärer böra

tillägga ett dylikt skriftligt vittnesbörd något afseende, der icke dess

rigtighet af parterna vitsordas.

Så länge målet är anhängigt vid domstol bör vittne ega rättighet

och pligt att göra de tillägg eller rättelser i sitt vittnesmål,

hvartill vittnet kan finna anledning. Beredningen har derföre genom

75

stadgandet i andra punkten af 20 § velat anvisa vittne, att när vittnet,

efter redan aflagdt vittnesmål, erinrar sig någon förut ej omtalad omständighet,

som kan vara af betydelse i målet, gifva denna tillkänna

vid den domstol, der målet är under behandling, då anledning till

sådant tillkännagifvande yppas.

I praxis torde vara vanligt, att när flera vittnen blifvit åberopade

dessa få samtidigt aflägga vittneseden; men då ett sådant förfarandedels

för Rätten försvårar tillsynen derå, att eden af hvarje vittne

fullständigt aflägges, och dels icke är egnadt att låta betydelsen af

denna handling i yttre måtto rätt framträda, har Beredningen i förslagets

22 § infört stadgande derom, att eden skall af hvart vittne

särskildt afläggas.

Beträffande böter för förfallolöst uteblifvande och öfriga tvångs- 25 §.

medel mot vittne innehåller förslaget i 25 § hufvudsakligen enahanda

bestämmelser som 17 Kap. 3 § Rättegångsbalken; dock har Beredningen

till förekommande af tidsutdrägt och uppehåll med afgörandet

af brottmål, deri den tilltalade hålles häktad, ansett domstolen böra

ega magt att, då vittnet försummat inställelse, genast låta det till

Rätten hemtas.

Då den stadgade påföljden af böter och vite har till ändamål att

tvinga vittnet till inställelse, är det uppenbart, att, om vittnets inställelse

icke vidare erfordras, anledning saknas att mot vittnet

tillämpa en påföljd, som Rätten stadgat under förutsättning, att vittnets

hörande skulle blifva nödvändigt. Om derföre vid första rättegångstillfället,

då vittnet skulle instält sig, den part, som låtit kalla

vittnet, frånträder sin begäran om vittnets hörande eller det upplyses,

att vittnet är jäfvigt, eller frågan om vittnets hörande af annan anledning

förfaller, bör det icke ifrågakomma att bötfälla vittnet för dess

uteblifvande. Likaledes bör ett förut uteblifvet vittne, som erhållit

föreläggande vid vite att komma tillstädes, ej fällas att utgifva vitet,

om det visar sig, att vittnets inställelse blifvit obehöflig.

Erfarenheten synes hafva tydligt ådagalagt olägenheterna deraf att,

såsom nu är förhållandet, vittnes klagan öfver något Rättens be

-

76

slut, som angår vittnet, skall fullföljas i sammanhang med hufvudsaken.

Skall rätten att söka ändring i dylikt beslut för vittnet vara

af verklig betydelse, måste det tillåtas vittnet att fullfölja sin talan

genom särskilda besvär. I hvilka fall rätt till klagan skall medgifvas,

kan möjligen vara föremål för olika meningar. Att vittne, som blifvit

dömdt till böter eller fäldt att utgifva vite, bör ega rätt att deröfver

klaga, torde väl vara uppenbart. Men dermot är det tvifvelaktigt,

huruvida i fråga om beslut, som innefattar endast föreläggande för

vittne vid vite att komma tillstädes eller allenast föreskrift om vittnets

hemtning, rätt till klagan bör vittnet medgifvas. För vittnet synes emellertid

en dylik rätt icke vara af någon egentlig betydelse, under det att

samma rätt, derest den skulle medföra hinder för beslutets verkställande

innan det vunnit laga kraft, lätteligen skulle kunna missbrukas till att

väsentligt uppehålla rättegången. Beredningen har derföre ansett

vittne i sistnämnda fall icke böra eg a rätt till särskild klagan.

Att i öfverensstämmelse med hvad för närvarande gäller beslut,

hvarigenom vittnet vid vite förelägges att iakttaga inställelse, bör delgifvas

vittnet, lärer vara uppenbart.

26 §. För den händelse att vittne, som är vid Rätten tillstädes, undandrager

sig vittnesmål utan laga skäl, medgifves i 17 Kap. 5 §

Rättegångsbalken domaren magt att hålla vittnet dertill genom vite

eller fängelse, der vittnet ej orkar bota. Beredningen har emellertid

ej ansett vite böra bibehållas såsom påföljd för tredska af ifrågavarande

art. Utgående från den uppfattning, att det äfventyr, för

hvilket vittne utsätter sig i fall af tredska, bör vara af beskaffenhet

att dels i möjligaste mån derifrån afskräcka och dels, derest det kommer

till användning, kunna upphöra i och med detsamma vittnespligten

fullgöres, har Beredningen föreslagit, att om vittne, sedan

dess vägran att vittna förklarats obefogad, fortfarande undandrager

sig att aflägga vittnesmål, vittnet skall hållas i häkte till dess

det fullgör sin skyldighet. Derest vittne, sedan det blifvit insatt i

häkte, uppgifver sin tredska, bör det erhålla tillfälle att så snart ske

kan aflägga sitt vittnesmål för att sålunda undgå vidare fängelse.

77

Förslaget innehåller fördenskull, att vittne, som för tredska blifvit

insatt i häkte, skall ånyo inställas för Rätten, i stad inom fjorton

dagar och å landet inom sex veckor. Fullgör vittnet ej heller då

sin vittnespligt, kommer också häktningstvånget att fortfara och vittnet

att inom lika tid åter inställas för Rätten. Emellertid är det klart,

att detta tvång mot tredskande vittne icke bör utsträckas utöfver en

viss tid; och har Beredningen ansett vittne icke böra af nu omförmälda

anledning qvarhållas i häkte längre tid än sex månader.

Om ifrågavarande tvångsmedel bör uppenbarligen gälla hvad beträffande

påföljd för utevaro stadgats för det fall, att part återkallar sin

begäran om vittnesförhör eller frågan om vittnets hörande eljest kommer

att förfalla. I sådant fall skall derföre vittnet genast försättas i frihet.

Med afseende å beskaffenheten af det äfventyr, som åtföljer vitt- 27 §.

nets vägran att afgifva vittnesmål eller att besvara framstäld fråga, har

det ansetts icke böra vara vittnet betaget att medelst klagan öfver

Rättens beslut, hvarigenom sådan vägran förklarats sakna laglig grund,

vinna ändring i beslutet och undgå den påföljd, som är förenad med

obehörig vägran. Skulle emellertid denna vittnets befogenhet utgöra

ovilkorligt hinder för Rätten att omedelbart använda tvång mot vittnet,

är det uppenbart, att en sådan befogenhet skulle kunna vålla obehörigt

uppskof i rättegången. Åt domstolens egen pröfning har det derföre

blifvit öfverlemnadt att efter omständigheterna genast använda tvång

mot vittnet eller låta med vidare åtgärd anstå till dess det visat sig, om

vittnet öfverklagar beslutet och, i sådant fall, hvad Öfverrätten förordnar.

Att bestämma viss klagotid har för detta fall icke ansetts

nödvändigt eller lämpligt. När helst klagan öfver ett dylikt beslut

inkommer till öfverrätten, bör denna taga frågan under pröfning och,

i händelse beslutet finnes obehörigt, meddela inhibition af vidare åtgärder

mot vittnet. Vill vittnet klaga särskildt öfver häktningsåtgärden

eller deröfver, att vittnet icke blifvit ur häktet lösgifvet,

bör icke heller detta vara förmenadt vittnet. Vare sig vittnet genom

sin klagan vill undgå en hotande häktningspåföljd eller vinna befrielse

från en redan ålagd sådan påföljd, synes klagan lämpligen

78

böra fullföljas i samma ordning, som är stadgad för klagan öfver beslut

rörande häktning i brottmål.

28 §. I 17 Kap. 5 § Rättegångsbalken stadgas, att den, som påkallat

vittne, skall betala dess resekostnad och täring, efter dess värdighet,

och att, om parterna ej åsämjas angående ersättningsbeloppet, Rätten

skall bestämma detta, efter ty skäligt pröfvas. I öfverensstämmelse

härmed är första stycket i förslagets 28 § affattadt, med tillägg, att vittne,

som blifvit efter Rättens beslut hemtadt, skall sjelf vidkännas hemtningskost-naden.

Men omförmälda stadgande i Rättegångsbalken förutsätter,

att vittnet skall sjelf i förskott bestrida kostnaderna för inställelsen

vid Rätten. Det torde emellertid inträffa, att den, som från

aflägsen ort inkallas att vittna, saknar tillgångar till bekostande af eu

längre resa; och äfven om vittnet eger derför erforderliga medel,

lärer dock ej rättvisligen kunna begäras, att vittnet skall i annans intresse

underkasta sig — utom olägenheter af annat slag — kostnader,

måhända till betydligt belopp, utan säker utsigt att sedermera

få dem ersatta. Det kunde derföre synas som borde vittne i allmänhet

vara berättigadt att få i förskott af part, som påkallat vittnet,

uppbära de erforderliga medlen för bekostande af inställelsen vid

Rätten. Blefve en sådan rätt utan inskränkning medgifven vittne,

kunde emellertid, så länge den så kallade fattigrätten ej är på ett tillfredsställande

sätt ordnad, ej sällan komma att inträffa, att parter, hvilka

saknade medel att godtgöra vittnets inställelse, gånge miste om den bevisning,

som vore nödig för bevarande af deras rätt. Med afseende härå

har Beredningen ansett vittnets rätt att fordra förskott böra inskränkas

till utbekommande allenast af ersättning för resekostnader, och

detta endast i de fall, då för resan erfordras utgifter af någon större

betydenhet. När förhöret eger rum vid den Rätt, inom hvars domvärjo

vittnet har sitt hemvist, eller vittne, som åberopas vid annan

Rätt, ej har att färdas längre än 50 kilometer, torde i allmänhet

vittnets inställelse vid domstolen ej vara förenad med så betydande

svårigheter eller kostnader, att vittnets skyldighet att inställa sig bort

göras beroende af förskott från partens sida. I enlighet med denna

79

åsigt är andra stycket i 28 § af förslaget affattadt. Då vittne, som sålunda

är berättigadt att erhålla förskott, ej har skyldighet att inställa

sig, med mindre förskott blifvit vittnet tillstäldt eller erbjudet, måste

part, då han påkallar förhör med dylikt vittne, styrka, att det erforderliga

ersättningsbeloppet blifvit åt vittnet öfverlemnadt eller behörigen

erbjudet. Att åstadkomma sådan bevisning torde icke vara förenadt

med någon svårighet, derest, såsom Beredningen förutsätter, parten, då

stämningen delgifves vittnet, låter genom stämningsmännen tillika öfverlemna

ersättningsbeloppet, och dessa i delgifningsbeviset jemväl meddela

intyg derom, att samma belopp blifvit till vittnet erlagdt eller —

om vittnet ej vill mottaga beloppet — att detta blifvit vittnet erbjudet.

Att vittne bör ega genom särskilda besvär fullfölja talan emot 29 §.

Rättens beslut angående ersättning till vittnet, torde vara otvifvelaktigt.

Till förekommande deraf, att, om den part, som blifvit

dömd att utgifva ersättningen, ej finge öfverklaga beslutet annorlunda

än i sammanhang med hufvudsaken, talan emot samma beslut

kunde komma att af vittne och part fullföljas å skilda tider och i olika

ordning, har Beredningen ansett parten böra i detta hänseende ega

enahanda rätt som vittne.

Af det föregående framgår, att i mål, som är anhängigt vid under- 30o.31§§.

domstol, förhör med vittne i regeln bör hållas vid den Rätt, der vittnet

åberopas. Den domstol, som skall bedöma verkan af vittnesmålet

och känner den sak, deri vittnet skall meddela upplysning, bör ock

vara den, som upptager detta bevis. Om än detta bör vara regeln,

ligger det dock i sakens natur, att undantag från densamma måste medgifvas,

när eljest hinder för vittnets hörande skulle möta eller oskäliga

kostnader uppstå. När vittne, som vistas utom processdomstolens

domvärjo, är af sjukdom eller annan orsak hindradt att der

infinna sig, eller inställelsen der skulle för parten medföra oskälig

kostnad, bör processdomstolen kunna uppdraga åt annan domstol,

som dertill är lägligast, att anställa vittnesförhöret.

Beträffande vittnesförhör, hvarom Öfverrätt eller Koimngen förordnar,

måste i förevarande hänseende ännu större frihet medgifvas,

80

då i dylika fall äfven andra hänsyn kunna föranleda, att förhöret

bör hållas vid annan domstol; och har det derföre åt Öfverrätten eller

Konungen öfverlemnats att bestämma, hvar vittnet skall höras.

Kan vittne till följd af sjukdom eller ålderdomssvaghet icke inställa

sig vid domstol, bör det kunna få höras i sin bostad. Då

emellertid i det fall, att förhör i vittnets bostad skall hållas af Häradsrätt,

sådant förhör, om Rätten skulle fulltalig sammanträda, ofta blefve

förenadt med så stora kostnader eller andra olägenheter, att vittnets

hörande derigenom skulle oskäligt försvåras, har Beredningen ansett

lämpligt, att vittnesförhör af ifrågavarande beskaffenhet må hållas af

häradshöfding jemte två nämndemän såsom fulltalig rätt.

32 §. Det torde någon gång inträffa, att under det målet är anhängigt

vid Rätten part till följd af ett vittnes sjukdom eller af annan orsak

behöfver, för att ej gå förlustig den bevisning, som genom vittnesmålet

skall vinnas, få vittnet hördt förr än målet eljest skulle förekomma

till behandling vid Rätten. Oaktadt i allmänhet någon handläggning

af målet icke bör ega rum å annan tid än den, då begge parterna

hafva att iakttaga inställelse, synes för nu angifna fall undantag

böra göras och Rätten ega befogenhet att, utan andra partens

hörande, förordna om vittnesförhöret. Med afseende å den jemförelsevis

långa tid, som förflyter mellan Häradsrätts sammanträden, har det

jemväl ansetts nödigt att tillägga Rättens ordförande enahanda befogenhet.

33 §. Då det ofta är förenadt med betydande svårighet för part att

gifva motparten del af Rättens beslut, är det utan tvifvel lämpligt,

att, der så ske kan, den domstol, som å tid, då parterna hafva skyldighet

att vara tillstädes, förordnar om vittnesförhör vid annan domstol

eller i vittnets bostad, tillika utsätter dag för förhöret. Men har

detta ej skett eller har i fall, som 32 § omförmäler, Rätten eller

domaren tillåtit vittnets hörande, bör det åligga den part, som åberopat

vittnet, att underrätta motparten om tiden för förhöret. Endast

såvida giltigt skäl kan anföras för att så ej skett, må det vara tilllåtet

att i motpartens frånvaro ändock anställa vittnesförhöret.

81

Att i brottmål, deri den tilltalade hålles häktad, vittne höres vid

annan domstol än den, som ransakar angående brottet, torde i allmänhet

böra anses synnerligen olämpligt; och förordnande om sådant

förhör lärer derföre ej böra meddelas utan särdeles vigtiga skäl.

Varder emellertid dylikt förhör nödigt, bör den tilltalade, der sådant

utan synnerlig olägenhet kan ske, inställas vid förhöret. Härom torde

den domstol, som skall hålla förhöret, lämpligast kunna foga anstalt;

likasom ock samma domstol bör meddela åklagaren underrättelse om

tiden för förhöret, när underrättelse derom är för honom nödig.

Att bestämma den pröfningsrätt, som i fråga om vittnesjäf eller 34 §.

vittnes vägran att besvara vissa frågor bör tillkomma den domstol, hvilken

på uppdrag af processdomstolen har att hålla förhör med vittne,

är förenadt med väsentliga svårigheter. A ena sidan kan den domstol,

som håller förhöret, icke lemnas i saknad af hvarje sådan pröfningsrätt;

skulle hvarje der föreburet jäf eller framstäld vägran föranleda

vittnesförhörets inställande .och frågans hänvisande till processdomstolens

pröfning, komme sådant uppenbarligen att föranleda ett

ändamålslöst förhalande af rättegången. A andra sidan kan en obegränsad

dylik pröfningsrätt icke heller medgifvas. Vissa jäf äro af

beskaffenhet att kunna rätt bedömas endast af den domstol, som känner

målets sammanhang; och med en obegränsad pröfningsrätt för

den domstol, som håller förhöret, skulle för öfrigt kunna inträffa,

att ett vittne hördes, hvilket processdomstolen sedermera funne hafva

bort såsom jäfvigt utestängas från vittnesmål, eller att — när dessa

domstolar vore belägna inom olika öfverrättsjurisdiktioner — den

ena Ofverrätten, på besvär af vittnet, kunde komma att förklara vittnets

vägran vara lagligen grundad, men den andra Ofverrätten, när parten,

i sammanhang med hufvudsaken, droge under dess pröfning samma

fråga, kunde komma till ett motsatt resultat. Beredningen har derföre

ansett den medelväg böra väljas, att vittnesförhöret inställes i hvarje fall,

då den domstol, som fått sig uppdraget att hålla detsamma, finner anledning

förekomma, att jäfvet är lagligen grundadt eller att vittnet eger

skäl för sin vägran, men att eljest denna domstol må kunna, utan hinder

u

82

af anmäldt jäf eller vittnets tredska, hålla förhöret och sålunda jemväl

använda stadgade tvångsmedel. Finner domstolen dylik anledning

förekomma och vittnesförhöret derföre ej kunna företagas, tillhör

det processdomstolen, om parten fortfarande påkallar vittnets hörande,

att pröfva frågan i hela dess omfång. Klagar vittne öfver beslut, hvarigenom

vittnet af den domstol, som skall hålla förhöret, förklarats skyldigt

att vittna, har Ofverrätten ej vidsträcktare pröfningsrätt än den, som

tillkom Underrätten, och eger sålunda ej att yttra sig öfver annat än

huruvida anledning af omförmälda beskaffenhet förekommer eller icke.

35 §. Skulle part för bevarande af sin rätt hafva af nöden att få

vittne, som vistas utom riket, hördt å utrikes ort, bör sådant kunna

af Rätten medgifvas. Då någon visshet icke finnes, att parten kan

få vittnet hördt vid domstol i det land, der vittnet finnes, har i 35

§ medgifvits, att, utom vid domstol, dylikt förhör må ega rum jemväl

inför svensk beskickning eller inför svensk konsul, som enligt

lag eller Konungens bemyndigande eger anställa sådant förhör.

36 §. I 17 Kap. 9 § Rättegångsbalken medgifves det, att i saker, som

gå å lif, och andra svåra brottmål domaren må höra den, som är

jäfvad, utan ed, der anledning är att dermed få ljus i saken; och

erfarenheten har nogsamt ådagalagt, att genom jäfviga personers

hörande under ransakningen angående grafva brott upplysningar

kunna vinnas, hvilka i väsentlig mån bidraga till sanningens uppdagande.

De upplysningar, hvilka sålunda stå att erhålla, kunna så

mycket mindre af domstolen umbäras som under nuvarande rättegångsförfarande

i brottmål ransakning mången gång måste af domstolen

företagas utan den vägledning för hufvudförhandlingen, som eu

af lämplig myndighet företagen förundersökning eller åtminstone eu

föregående noggrann polisundersökning gifver. Beredningen har

derföre i förslaget infört stadgande, som berättigar domaren att inkalla

jäfviga personer till förhör i gröfre brottmål. Genom den vidtgående

befogenhet, som i dylika mål tillkommer Rätten att sjelf söka

utreda sakförhållandet, sättes Rätten ock i tillfälle att rigtigt uppskatta

värdet af de upplysningar, hvilka ur denna källa kunna hemtas.

83

Då dels för ransakningens verksamma bedrifvande skyndsamhet

är af nöden och dels vissa jäfsanledningar äro af beskaffenhet att

utesluta tillämpning af böter och vite, bär såsom påföljd för underlåtenhet

att hörsamma Rättens bud i detta fall stadgats endast hemtning.

Af hänsyn till familjebandets helgd har det emellertid ansetts

obehörigt att använda tvångsmedel för att förmå den tilltalades närmaste

anhöriga att inställa sig och meddela upplysningar, Indika

kunna lända till dennes fällande.

Såsom redan vid 5 § blifvit antydt, har den i 17 Kap. 23 § .97 §.

Rättegångsbalken medgifna rätt att utan omedelbart samband med

rättegång låta afhöra vittnen till framtida säkerhet blifvit i förslaget bibehållen.

De i 37 § i detta ämne föreslagna stadganden äro i hufvudsak

öfverensstämmande med de grunder, som i principbetänkandet,

II Del. XIX Kap., upptagits i fråga om bevis till framtida säkerhet.

För att en begäran om vittnesförhör till framtida säkerhet skall

bifallas uppställer sålunda förslaget i främsta rummet det vilkor, att

sökandens rätt kan deraf bero att vittnet höres; endast i händelse

domstolen pröfvar detta vara förhållandet må sådant vittnesförhör tilllåtas.

Derjemte har tillagts det ytterligare vilkor, att genom förhöret

ej skall afses att vinna upplysning angående brott eller skamlig gerning.

Uppenbart lärer vara, att det icke bör tillåtas någon att utan

sammanhang med åtal låta vjd domstol afhöra vittne angående brottslig

gerning, som annan skulle hafva begått. Men äfven om vittnes- ■

förhöret skulle begäras i afsigt att derigenom åstadkomma bevis, att

den som begärt vittnesförhöret icke begått en brottslig gerning, utan

att likväl dervid någon viss annan person skulle angifvas såsom gerningsman,

synes det icke vara öfverensstämmande med en rätt anordning

af brottm ålsprocessen att tillåta ett dylikt vittnesförhör, så

vidt derigenom skall åstadkommas utredning angående sjelfva brottet.

De afgifna vittnesberättelserna kunna nemligen i sådant fall lätteligen

blifva ofullständiga och vilseledande. För parten kan icke heller

något synnerligt behof förefinnas att på förhand förskaffa sig en dylik

bevisning. Den utredning om hans skuld eller oskuld, hvilken före

84

åtalet kan åstadkommas, tillhör det polisförhöret eller den förberedande

undersökningen att åvägabringa. Den, mot hvilken misstanke

förekommit, saknar icke utväg att föranleda en sådan undersökning, och

vid denna har han tillfälle att få de personer, han vill åberopa, underkastade

ett fullständigt förhör. Inom rättegångsordningen i brottmål

kan derföre vittnesförhör till framtida säkerhet icke tillåtas i annat

fall, än då förhöret afser något sådant, som utan att i och för sig

innefatta upplysning angående ett brott, likväl kan vara af betydelse

i en framtida rättegång, t. ex. att en person å en uppgifven tid befunnit

sig å ett uppgifvet ställe. För att vittnesförhör till framtida

säkerhet ej skall kunna missbrukas till åstadkommande af förargelse

har tillika intagits en bestämmelse, att förhör ej heller må ega rum,

derest afsigten är att genom förhöret vinna upplysning angående

skamlig gerning.

Innan vittnesförhör till framtida säkerhet må ega rum, skall på

enahanda sätt som vid vittnesförhör angående sådant, som redan är

föremål för rättegång, domstolen efterfråga, om jäf mot vittnet finnes.

Förekommer anledning att vittnesförhöret kan röra jemväl annan persons

rätt, bör i allmänhet denne underrättas om förhöret för att blifva

i tillfälle att, om han så aktar nödigt, vid förhöret iakttaga sitt intresse.

Någon ovilkorlig föreskrift om skyldighet för sökanden att inkalla

den, hvars rätt af vittnesförhöret kan beröras, har dock icke

meddelats, enär det kan inträffa, att anledningen till förhöret kräfver

dess verkställande så skyndsamt, att inkallandet icke medhinnes, eller

att sådan åtgärd af någon orsak icke är möjlig att verkställa inom

rimlig tid och med en icke alltför öfverdrifven kostnad. Åt domstolen

har derföre öfverlemnats att bedöma, huruvida ett sådant inkallande

bör anses nödvändigt eller icke. Kommer den sålunda inkallade tillstädes

för att bevaka sin rätt, bör han ock erhålla skälig godtgörelse

för den häraf föranledda kostnaden.

Äfven om den i principbetänkandet upptagna bestämmelsen, att

i sådana fall, der förhöret komrae att ega rum utan att den, hvars

rätt är i fråga, blifvit om förhöret underrättad, domstolen skulle ega

85

att förordna ombud att vid förhöret bevaka den frånvarandes rätt,

vore i och för sig lämplig, skulle en dylik anordning under nuvarande

förhållanden svårligen kunna leda till något verkligt gagn, då personer,

som vore lämpliga för ett dylikt uppdrag, mångenstädes icke skulle

vara att tillgå. Någon sådan bestämmelse har derföre icke upptagits

i förslaget.

På sätt i det föregående redan är anmärkt, är det vid vittnesförhör

till framtida säkerhet icke af någon särskild vigt, hvar vittnesförhöret

hålles, och det är derföre lemnadt den, som har intresse

deraf, öppet att låta anställa förhöret vid den underrätt, han finner

för sig lägligast. Så till vida är emellertid denna valfrihet underkastad

en inskränkning, att den, som åberopas till vittne, icke är pligtig att

inställa sig vid annan domstol än den underrätt, inom hvars domvärjo

han sjelf har sitt hemvist. Då i förevarande fall vittnesförhöret med

lika fördel för sakens utredning kan hållas vid hvilken domstol som

helst, har det ansetts skäligt att i främsta rummet taga hänsyn till

den, som i annans intresse skall inställa sig vid domstol, och förslaget

har derföre på anförda sätt begränsat inställelsepligten.

86

III KAP.

Om sakkunnige.

I detta kapitel af handlas ett bevismedel, h vilket icke i 17 Kap.

Rättegångsbalken särskild! omförmäles. Det är emellertid i verkligheten

ingen nyhet, förslaget i denna del innefattar; sjelfva saken har

länge funnits, ehuru under andra former. Länge sökte man representera

den speciella sakkunskapen i sjelfva domstolen genom att anordna

särskilda domstolar för vissa slag af mål, der sådan sakkunskap

ansågs särskild! nödvändig. Vetenskapens utveckling och verksamhetsområdenas

fortgående specialisering gjorde emellertid småningom

detta bemödande fruktlöst, och med specialdomstolarnes upphörande

måste behofvet på annat sätt tillgodoses. Den form, till hvilken man

då närmast blef hänvisad, var vittnesförhörets. Det är i allmänhet

såsom vittne den sakkunnige uppträder i vår nuvarande rättegång;

dock har för vissa fall funnits nödigt att meddela särskilda bestämmelser

angående sakkunnigs anlitande.

Utan tvifvel erbjuder den sakkunniges uppgift i rättegången i

vissa afseenden mycken likhet med vittnets; båda hafva att meddela

upplysningar, hvilka skola tjena domaren till ledning vid målets afgörande.

Att för dessa upplysningars tillförlitlighet hos den ene fordras

en särskild egenskap — sakkunskap — hvilken ej förutsättes hos

den andre, utgör i och för sig ingen anledning till en olika processuel

behandling. I de fall, då den sakkunnige i rättegången tillkallas för

att återgifva redan gjorda iakttagelser beträffande någon omständighet

i målet, bör han derföre höras såsom vittne, äfven om han, likasom

andra vittnen, för att tydliggöra hvad han iakttagit tillika uttalar

omdömen. Han är i detta fall ett sakkunnigt vittne. Men när den

87

sakkunnige tillkallas, icke för att meddela hvad han vet i målet »händt

och sant vara», utan för att sätta domaren i tillfälle att utöfva funktioner,

hvilka tillkomma denne i kraft af hans embete, men hvilka

han i det föreliggande fallet är urståndsatt att rätt utöfva, derföre

att han icke besitter nödig sakkunskap i ett visst ämne, då är den

sakkunniges uppgift väsentligen skild från vittnets, och i sådant fall kan

en särskild ordning för detta slags bevis vara påkallad. Egentligen

ligger betydelsen af denna olikhet deri, att i dessa fall det måste

tilläggas Rätten befogenhet att sjelf tillkalla sakkunnig, och att denne i

följd deraf helt naturligt kommer att i rättegången intaga en annan

ställning, än det af parten inkallade vittnet. De för sakkunnigbeviset

egendomliga bestämmelserna angå derföre väsentligen de fall, då den

sakkunniges biträde påkallas af domaren.

I 38 § behandlas det vanligaste fall, der behofvet att an- 38 §.

lita sakkunnigs biträde gör sig gällande: när för pröfning af en

fråga, som inverkar på målets utgång, erfordras särskilda insigter

i viss vetenskap, konst eller handtering. Af domaren kan icke

fordras, att han — utöfver den för domarekallet erforderliga fackkunskap

— skall ega insigter, som icke falla inom den allmänna

bildningens eller lifserfarenhetens område. När derföre dylika insigter

äro nödvändiga för att rätt bedöma betydelsen af de faktiska omständigheterna

i målet, och icke tillfälligtvis domstolen är i besittning

af den sakkunskap, som erfordras, måste förenämnda biträde anlitas.

Att härvid det bör tillkomma Rätten att sjelfständigt handla ligger i

sakens natur. Det kan icke skäligen åläggas domaren att döma om

frågor, som han icke förstår, utan att han sättes i tillfälle att förskaffa

sig en tillförlitlig grundval för sitt omdöme. Det är endast Rätten,

som med full säkerhet kan afgöra, när sakkunnigt biträde verkligen är

nödvändigt, hvilka upplysningar som erfordras, och hvar de lämpligen

böra sökas för att Rätten skall kunna skänka dem tillit. Rätten bör

derföre ega befogenhet att å embetets vägnar besluta om sakkunnigs

tillkallande och sjelf utse den, som skall i sådan egenskap biträda.

Emellertid utesluter icke denna Rättens befogenhet parterna från att

88

39 §.

äfven i detta afseende bevaka sin rätt. Part kan sålunda hemställa

om sakkunnigs tillkallande, der han anser sådant nödigt, och dertill

föreslå den, han anser lämplig; lemnas hans framställning utan afseende,

har parten tillfälle, att på sätt 46 § bestämmer, sjelf inkalla

den sakkunnige, som han vill hafva hörd. Äfven om Rätten inhemta t

yttrande af sakkunnig, bör det icke vara parten förmenadt att få eu

annan sakkunnig hörd. Parternas rätt att sjelfständigt begagna detta

bevismedel lider ingen annan inskränkning än den, som innefattas i

Rättens allmänna befogenhet och pligt att hindra onödigt utdragande

af rättegången. <J

Vid valet af sakkunnig äfvensom vid bestämmandet af antalet af

sakkunnige är åt Rätten lemnad vidsträckt frihet. Det har icke ansetts

nödigt att i främsta rummet hänvisa den till viss embetsmyndighet

eller till personer med officiel!, vitsordad insigt i ämnet. Det

ligger i sakens natur, att, der tillfälle finnes att inhemta ett officielt

yttrande, Rätten företrädesvis skall anlita denna kunskapskälla; men

utan tvifvel kan stundom upplysning på annat sätt med lika säkerhet

och större lätthet vinnas. Icke heller har det ansetts lämpligt att,

såsom i principbetänkandet, uttryckligen föreskrifva, att Rätten vid

detta bevismedels användande skall taga särskild hänsyn till parternas

intresse att icke öfver höfvan betungas med kostnader. Kan

Rätten icke utan att inhemta upplysningar af denna art rigtigt afgöra

den sak, parterna dragit under dess pröfning, får kostnaden icke i

och för sig utgöra hinder att söka dessa upplysningar der de

tillförlitligen kunna lemnas; en SQrgfallig domare lärer dock icke

underlåta att i valet mellan flere fullt tillfredsställande utvägar välja

den, som för parterna är minst betungande.

De skäl, hvilka föranleda att från vittnesmål utestänga personer

i en viss ställning till saken eller till parterna personligen, göra sig

med ökad styrka gällande i fråga om sakkunnige. Det är i en dylik

ställning, der frestelsen till en partisk uppfattning ligger nära, vida

svårare att afgifva ett fullt tillförlitligt omdöme än att rigtigt. återgifva

en iakttagelse, och faran, att domstolen varder missledd är i fråga

89

om sakkunnige så till vida större, som förutsättningarna för en fullt

verksam kontroll hos Rätten saknas. En större stränghet i fordringarne

på opartiskhet är derföre här på sin plats, och den kan utan

synnerlig olägenhet tillämpas, då antalet personer, Indika kunna

lemna den nödiga upplysningen, vanligen icke är allt för begränsadt.

Af dessa skäl hänvisa vissa främmande lagstiftningar i förevarande hänseende

icke till vittnesjäfven utan till domarejäfven. Förslaget uppställer

i 39 § härutinnan icke någon ovilkorlig regel, utan innehåller endast en

anvisning för domaren att vid sitt val taga hänsyn till hvarje förhållande,

som kan anses innefatta skälig grund att förutsätta partiskhet i målet.

Skulle något sådant förhållande komma att förbises och till sakkunnigutses

någon, som icke bort dertill väljas, föranleder detta icke nödvändigt,

att yttrandet skall lemnas utan afseende och annan sakkunnig förordnas;

sådant måste blifva beroende deraf, huruvida Rätten, oaktadt

nämnda förhållande, finner yttrandet innefatta tillförlitlig upplysning

i frågan.

Då för den sakkunnige kan vara af vigt att, innan han åtager sig 40 §.

uppdraget, tillfälle lemnas honom att bedöma, i hvilken utsträckninghans

tid kommer att tagas i anspråk för uppdragets fullgörande, och

sådant i väsentlig mån är beroende af den form, under hvilken han

har att meddela upplysning i saken, har det funnits lämpligt att i 40

§ anvisa Rätten att, när sakkunnig nämnes, tillika förordna, huruvida

endast ett skriftligt utlåtande äskas eller den sakkunnige har att tillstädeskomma

vid Rätten och muntligen meddela upplysning. I de

fall, då den sakkunnige har till embetspligt att lemna sådant biträde,

förefinnes icke samma skäl att på förhand angifva uppdragets omfattning,

likasom icke heller Rätten i dylikt fall alltid är i tillfälle att

välja den ena eller andra formen, utan i sådant afseende är beroende

af hvad vederbörandes instruktion bestämmer.

I 41 § uttalas den vigtiga grundsatsen, att ingen kan tvingas att 41 §.

såsom sakkunnig biträda i rättegången, derest icke sådant åligger

honom såsom tjenstepligt.

12

90

De skäl, som föranleda, att sakkunnige i detta hänseende icke

likställas med vittnen, äro flera. Vittnet har intet annat åliggande än

att rigtigt återgifva hvad det iakttagit; den sakkunnige måste ofta

verkställa tidsödande förarbeten, innan han är i stånd att afgifva sitt

yttrande, eller han kan sjelf sakna tillit till sin förmåga att rätt bedöma

det föreliggande fallet. Att afgifva yttrande såsom sakkunnig

kan sålunda innefatta en vida tyngre börda än den, vittnespligten

pålägger. Tvånget skulle också här visa sig föga verksamt att framkalla

det, man vill ernå — ett säkert vägledande yttrande; sådant kan

vinnas endast på frivillighetens väg. Men tvång är här icke heller

behöflig!. Under det att ett .vittne icke kan ersättas af ett annat,

möter i allmänhet ingen synnerlig svårighet att, när en sakkunnig icke

är villig att biträda, finna en annan som är det. Erfarenheten gifver

ock vid handen, att, der nöjaktig ersättning lemnas, sakkunskapen icke

vägrar sitt biträde. Vid sådant förhållande har Beredningen icke

funnit anledning att afvika från en grundsats, som i sig måste anses

vara den rigtiga, ehuru Beredningen visserligen icke förbiser, att antagandet

af nämnda grundsats stundom kan komma att vålla ökad

kostnad för anskaffande af nödigt biträde. Denna olägenhet bör nemligen,

efter Beredningens mening, icke aflägsnas derigenom, att lagstiftaren

såsom en medborgerlig pligt uppställer något, som till sin

natur icke är det, utan på det sätt, att staten i den utsträckning, som

behofvet kräfver, förenar en sådan förpligtelse med annat allmänt uppdrag.

Ehuru sålunda den sakkunniges värf är fullkomligt frivilligt, kan

det naturligtvis lika litet här som eljest tillåtas någon att godtyckligt

svika ingångna förpligtelser. Tredskas den, som åtagit sig uppdraget,

att fullgöra detsamma, bör Rätten kunna dertill tvinga honom

medelst användande af vite. Att Rätten i sådant fall också har den

vida verksammare utvägen att i den försumliges ställe förordna annan

sakkunnig, har det ansetts obehöflig! att särskildt påpeka.

42 §. Då det lärer kunna antagas, att Rätten, äfven när den icke är i

tillfälle att inhemta yttrande från en officiel sakkunnig, i allmänhet

91

hänvänder sig till personer, hvilkas yttrande utan hvarje särskild

bekräftelse måste anses förtjena tillit, har det icke, såsom i fråga om

vittnen, ansetts nödigt att uppställa fordran på yttrandets edfästande

såsom allmän regel. Icke heller har det ansetts lämpligt att tillägga

parterna något bestämmande inflytande på frågan, huruvida ed bör

affordras den sakkunnige eller icke. Detta bör ankomma ensamt på

Rätten, till hvars biträde den sakkunnige är kallad, och som sjelf utsett

honom. Att parternas framställningar i sådant afseende icke äro utan

afl betydelse, lärer vara sjelfklart. I enlighet med dessa grundsatser

upptages i 42 § bestämmelsen, att sakkunnig, hvars yttrande ej afgifves

å embetets vägnar eller eljest på grund af allmänt uppdrag,

skall der Rätten så fordrar aflägga ed.

Formen för sakkunnigs edsförpligtelse afviker ej i större mån

från lydelsen af vittneseden, än att ett vittne jemväl bör kunna i sitt

vittnesmål yttra sig såsom sakkunnig å den förut aflagda eden. Har

den sakkunnige att afgifva skriftligt utlåtande, kan eden erhålla formen

af ett efterföljande bekräftande. För att icke onödigtvis betunga den

sakkunnige är i sådant fall honom lemnadt fritt att aflägga eden vid

den underrätt, han finner för sig lägligast.

För det biträde, den sakkunnige lemnar, är han berättigad till 43 §.

ersättning, hvilken på grund af uppdragets natur kan komma att

öfverstiga hvad ett vittne eger åtnjuta.

Då det biträde, den sakkunnige lemnar, är påkalladt af Rätten

för att sätta denne i tillfälle att rätt bedöma målet, bör ock, i hufvudsaklig

öfverensstämmelse med hvad nu gäller beträffande syn,

kostnaden för samma biträde i första hand gäldas af den part, som

drifver saken, d. v. s. i första instans käranden, i de högre instanserna

klaganden. Skulle båda parterna uppträda såsom klagande, kan

naturligtvis en fördelning af kostnaden dem emellan komma att ega rum.

Vid målets afgörande har Rätten att bestämma, hvem kostnaden slutligen

skall drabba. I brottmål, der allmän åklagare å tjenstens vägnar förer

talan, synes emellertid, i öfverensstämmelse med grunderna för lagen

den 4 Juni 1886 angående ersättning till vittnen i brottmål, staten

92

alltid böra i första hand vidkännas kostnaden för det biträde, Rätten

finner nödigt att anlita.

44 §. Utom för det ändamål, 38 § angifver, kan det finnas nödigt att

tillkalla sakkunnig för att vara Rätten behjelplig vid iakttagelser,

hvilka endast eu sakkunnig person kan med full säkerhet göra. Närmast

är det väl parternas sak att föranstalta om de besigtningar och

undersökningar, hvilka erfordras för att tillvägabringa upplysning om

sakförhållandet i målet, och derefter genom besigtningsmännens afhörande

låta Rätten få del af deras iakttagelser. Men framlägges

föremålet inför Rätten att der skärskådas, eller beslutar Rätten om

syn å stället, på sätt V Kap. bestämmer, måste också åt Rätten inrymmas

befogenhet att förskaffa sig det biträde, utan hvilket en tillförlitlig

iakttagelse icke är möjlig. I fråga om sakkunnig, som för

dylikt ändamål tillkallas, böra otvifvelaktigt enahanda regler gälla,

som för annan af Rätten förordnad sakkunnig. Härom har i 44 §

intagits uttryckligt stadgande.

45 §. De i detta kapitel gifna allmänna föreskrifter angående sakkunnig

beviset

afse icke att utesluta tillämpning af de stadganden, som för

särskilda fall äro meddelade och hvilka för dessa fall äro särskild!

lämpade. Dylika stadganden gifvas inom flere områden: angående

rättsmedicinska frågor, skiftes- och vattenrättsmål, mål angående

bruksdrift, efterbildning af konstverk m. m. I 45 § har intagits en

erinran, att så vidt nämnda stadganden innefatta afvikelse från livad

förslaget innehåller eller bestämmelser, som deri icke upptagits, de

fortfarande skola lända till efterrättelse.

46 §. På sätt redan i det föregående är anmärkt, bör icke Rättens be

fogenhet

att tillkalla sakkunnig utesluta parten från att sjelf begagna

detta bevismedel, när han af sitt eget intresse finner sig dertill manad,

och på det sätt, han finner för sig tjenligast. I 46 § hafva upptagits

de afvikelse!- från bestämmelserna angående sakkunnige, nämnda af

Rätten, hvilka funnits nödiga med afseende å sakkunnige, som af

part åberopas. Såsom redan förut framhållits, varder skilnaden mellan

en sakkunnig, som af part åberopas, och ett vittne mindre be

-

93

tydande. Har den sakkunnige, efter partens anmodan, angående

omständighet i målet verkstält besigtning eller undersökning, för

hvars resultat han skall redogöra, eller har han tillfälligtvis iakttagit

sådan omständighet, finnes intet skäl att i något hänseende

afvika från de om vittnen i allmänhet gällande regler; det är i sådant

fall fråga om att återgifva redan gjorda iakttagelser, och den särskilda

hänsyn, som betingas deraf, att Rätten begär den sakkunniges

biträde i en fråga, med hvilken han förut icke befattat sig, gör sig

här icke gällande. Skall åter den sakkunnige, utan att höras öfver

hvad han sjelf iakttagit beträffande målet, afgifva ett omdöme angående

en sådan fråga, som faller under sakkunskapens domvärjo, är

visserligen hans uppgift i sak likartad med den af Rätten tillkallade

sakkunniges. Men den omständigheten, att han icke af Rätten utan

af parten tillkallats, måste dock äfven i detta fall föranleda vissa afvikelser

från de i det föregående gifna regler. Sålunda finnes i detta

fall intet behof att i fråga om krafvet på opartiskhet tillämpa strängare

regler än de beträffande vittnen i sådant afseende uppstäda, då

det ju alltid är Rätten obetaget att till kontroll förordna annan sakkunnig.

De skäl, som föranleda, att Rätten ensam eger bestämma,

huruvida ed bör affordras den af Rätten inkallade sakkunnige eller

icke, ega ej giltighet, när den sakkunnige tillkallats af parten. I detta

fall bör åt andre parten inrymmas samma ovilkorliga rätt att fordra

ed, som tillkommer honom beträffande vittnen. Slutligen lärer det

vara uppenbart, att den part, som i eget intresse tillkallar en sakkunnig,

i hvarje fall bör sjelf utgifva den ersättning, som tillkommer

den sakkunnige.

94

IV KAP.

Om skriftliga bevis.

47 §. I hufvudsaklig öfverensstämmelse med nu gällande föreskrift i

17 Kap. 1 § Rättegångsbalken har i 47 § intagits ett stadgande af

innehåll, att, då part företer skriftlig handling att dermed styrka sin

talan, Rätten har att pröfva handlingens beskaffenhet och vigtighet

så ock hvad vitsord och verkan, den i målet eger. Såsom jemväl i

principbetänkandet föreslagits, eger domstolen sålunda i regeln att

efter egen fri pröfning bedöma icke blott förutsättningarne för handlingens

bevisduglighet — dess äkthet och beskaffenhet i öfrigf —

utan ock dess beviskraft.

Att en sådan frihet vid pröfningen af det skriftliga beviset bör

åt domstolen inrymmas är i fråga om straffprocessen allmänt erkändt.

Mot lagbestämda bevisregler kan, såsom ofta framhållits, alltid

göras den anmärkning, att de stadga såsom för alla fall gällande

hvad som visserligen passar för de allra flesta men ej för alla utan

undantag, och att i följd deraf stundom kan inträffa, att domaren

nödgas döma mot sin öfvertygelse. Att den verkliga sanningen i

hvarje fall kommer i dagen är dock inom straffprocessen, särskild!

såvidt angår de gröfre brottmålen, af den vigt, att legala presumtioner

och andra formella bevisregler der i regeln måste vara uteslutna.

Mera tvifvelaktig kunde saken möjligen synas i fråga om civilprocessen.

På detta område hafva åtskilliga legala bestämmelser

upptagits icke blott i de äldre svenska lagförslagen utan jemväl i

f

95

sådan nyare utländsk lagstiftning, som i öfrigt stält sig på den fria

bevispröfningens ståndpunkt. Då emellertid svårigheten att lämpligt

afväga dessa bestämmelser, om än i någon mån mindre än i fråga

om andra bevismedel, dock ingalunda låter sig fullt öfvervinnas,

skulle deras upptagande i lag endast under den förutsättning vara

befogadt, att öfvervägande praktiska skäl talade derför. Såsom ett

sådant skäl har anförts, att det för den enskilde vore af vigt, att

lagen gåfve honom anvisning, huru han vid aftals träffande och dylikt

skulle inrätta sig för att på förhand förvissa sig om bevismedel, som

vid blifvande rättegång kunde anses betryggande. Häremot kan

emellertid anmärkas, att. lagen redan nu på flera ställen mer eller

mindre direkt lemnar dylika anvisningar. För att det åsyftade ändamålet

skulle kunna i någon nämnvärd högre grad uppnås, erfordrades

en ordnad notariatsinrättning, hvilken skulle utgöra det faktiska underlaget

för bestämmelser i förevarande hänseende. För domstolarne kunna

ifrågavarande bestämmelser icke anses nödiga; att dessa kunna antagas

eg a vilja och förmåga att rätt fatta och fullgöra sin uppgift i denna

del, är ju öfver hufvud en nödvändig förutsättning för införandet af ett

friare bevissystem. Af den omständigheten, att dylika bevisregler

funnits umbärliga i straffprocessen, torde man kunna sluta till deras

umbärlighet jemväl inom civilprocessen; och erfarenheten inom vårt

land har äfven gifvit vid handen, att domstolarne, oaktadt lagens

knapphändiga stadgande!! på detta område, ganska väl löst sin

uppgift.

En kort öfversigt af de stadgande^ som i fråga om den skriftliga

handlingens äkthet och beviskraft vanligast i lagstiftningen upptagas,

torde ådagalägga, att dessa stadganden till en del så otvunget

framgå af sakens egen natur, att deras upptagande i lag måste anses

öfverflödigt, och att, beträffande de öfriga, det icke är utan fara att

gifva ovilkorliga bestämmelser.

Det lärer sålunda icke vara erforderligt att i lagen utsäga, att

den, som till bevis åberopat en skriftlig handling, har att styrka dess

äkthet, om denna bestrides, eller att detta bevis vanligen kan liemtas

96

från sjelfva handlingen i det fall, då denna är en offentlig handling,

d. v. s. då dess form och innehåll utmärka, att den är af offentlig

myndighet eller särskild embets- eller tjensteman å embetets vägnar

upprättad. Genom blotta granskningen af en sådan handling kan

man i de flesta fall lätt öfvertyga sig, om den är äkta eller ejr

och erfarenheten visar, att förfalskning af dylika dokument sällan

förekommer. Att göra den presumtion, som sålunda grundas å förhållandets

natur, så ovilkorlig, att den, som ifrågasätter handlingens

äkthet, alltid måste bevisa, att den är falsk, skulle utan tvifvel i

vissa fall vara för strängt. Då praxis hos oss icke tvekat att äfven

i tvistemål tillerkänna domaren rätt att, om han anser äktheten af en

företedd offentlig handling tvifvelaktig, från vederbörande myndighet

eller tjensteman infordra upplysning angående äktheten, torde särskilt

stadgande derom icke erfordras, likasom det ej heller bör anses

vara af nöden att i lagen påpeka, att i fråga om sådan utländsk

offentlig handling, hvars äkthet domaren icke är i tillfälle att bedöma

på grund af handlingens form och innehåll, tillfyllestgörande bevis

om äktheten kan föras genom intyg af svensk beskickning eller

konsul.

I fråga om den privata handlingens äkthet torde det, utan att

lagen derom innehåller uttrycklig bestämmelse, vara uppenbart, att

den bevisskyldiges motpart har att förklara sig angående handlingens

äkthet eller, om handlingen är försedd med namnunderskrift, angående

dennas äkthet; att, om sådan förklaring icke afgifves, domaren är

oförhindrad att utan vidare bevis anse handlingen för äkta; att,

om underskriften befunnits äkta, en naturlig presumtion talar för

jemväl den derofvan stående textens äkthet, samt att bevisning angående

äktheten kan föras äfven genom skriftjemförelse, för hvilket

ändamål edition af handlingar kan påfordras och biträde af sakkunniganlitas.

Å andra sidan vore det säkerligen mindre ändamålsenligt

att, såsom stundom sker, stadga, att den handling, hvars äkthet icke

blifvit af motparten bestridd, skall anses såsom erkänd, likasom att

upphöja nyss anförda naturliga presumtion för textens äkthet till

97

legal. Att för öfrigt fullgiltigt bevis jemväl för en privat handlings

äkthet någon gång, ehuru undantagsvis, kan hemtas från sjelfva handlingen,

torde icke behöfva uttryckligen utsägas, än mindre de derför

erforderliga förutsättningarne, såsom viss ålder och dylikt, genom lag

regleras.

Står en underskrifven handlings äkthet fast, finnes i allmänhet

ingen anledning att betvifla, att handlingen verkligen är en förklaring

af utfärdaren, d. v. s. icke allenast ett utkast eller dylikt, Härom,

likasom om textens äkthet, innefattar i allmänhet redan beviset om

underskriftens äkthet tillräckligt bevis. Att i lagen erinra om detta

i sakens natur grundade förhållande, hvilket gäller såväl för den

offentliga som för den privata handlingen, torde ej vara erforderligt;

än mindre är det lämpligt att deraf skapa en legal bevisregel och’ att

helt och hållet utesluta motbevisning, äfven om sådant för de flesta

fall vore temligen ofarligt.

De regler, som för en handlings materielt-rättsliga verkan eller

förbindande förmåga äro bestämmande, har man att söka i privaträtten.

År enligt lag skrift föreskrifven såsom form för en rättshandling,

kan denna senares tillvaro uppenbarligen ej uppvisas utan att

det t ådagalägges, att skrift upprättats; och skriften blifver derföre i

sådana fall i regeln det enda bevismedlet. Att genom ett stadgande

i lag påminna härom torde dock ej vara af behofvet påkalladt.

Hvad åter angår den betydelse, som i bevisningsafseende bör

tilläggas handlingens innehåll, så är detta i sjelfva verket intet annat

än ett skriftligt vittnesbörd af part eller tredje man; och dess bevisande

förmåga beror följaktligen i främsta rummet på utfärdarens

trovärdighet, Kan nu ej ens den beedigade utsagan‘af ojäfvig tredje

man lämpligen tillerkännas ett bestämdt legalt vitsord, måste detta

tydligen i allmänhet i ännu högre grad vara fallet med den obeedigade

utsaga, som i den skriftliga handlingen innehålles. Den legala bevisteorien

har dock sökt uttaga vissa grupper af handlingar och tilldelat

dem en bestämd beviskraft såsom helt eller hälft bevis, och några af

dessa bestämmelser hafva jemväl upptagits af den nyare lagstiftningen.

13

98

En särskild ställning intaga i förevarande afseende de offentliga

handlingarne. Den urskilning, som användes vid valet af offentliga

funktionärer, och det ansvar, desse äro underkastade för sina embetsåtgärder,

gifva i allmänhet en viss garanti för rigtigheten af det,

som de å embetets vägnar intyga. Det förtroende, som sålunda helt

naturligt tillkommer den offentliga handlingen, måste dock enligt sakens

natur vara af ganska vexlande styrka, beroende af en mångfald

olika förhållanden. Skulle nu en gemensam, för alla offentliga handlingar

gällande bestämmelse angående beviskraften i lag upptagas,

kunde åt dessa handlingar uppenbarligen ej gifvas starkare beviskraft

än den, som bör tillerkännas de minst tillförlitliga bland dem;

och den bestämmelse, som i sådant afseende skulle i lagen upptagas,

komme säkerligen att åt de offentliga handlingarne gifva ett vitsord,

som för flertalet af dem blefve allt för ringa. Att söka klassificera

de offentliga handlingarne och åt de Särskilda klasserna gifva olika

beviskraft skulle föranleda ett olämpligt ingående i detaljer, och i

allt fall måste dock åt domarens fria profning öfverlemnas icke blott

att bedöma, huruvida det motbevis, som för de särskilda fallen komme

att tillåtas, blifvit lyckligen fördt, utan äfven att afgöra, om och i

hvad mån en handlings beviskraft i följd af raderingar, öfversti^kningar

eller andra yttre brister minskas eller helt och hållet upphäfves.

Ehuru af ofvan anförda skäl allmänna bestämmelser om den

offentliga handlingens beviskraft icke blifvit i förslaget upptagna, har

Beredningen dock ansett vissa nu i lag intagna föreskrifter af nämnda

beskaffenhet böra fortfarande bibehållas; och har, till undvikande af

missuppfattning, »derom i 83 § intagits en uttrycklig bestämmelse.

Öfvervägande praktiska skäl tala för nämnda föreskrifters bibehållande.

Att i fråga om privata handlingars beviskraft i lag upptaga

allmänna bevisregler är tydligen förenadt med ännu större svårigheter

än beträffande de offentliga. Den legala bevisteorien, som helt

och hållet frånkände vissa privata handlingar allt vitsord, särskildt

då fråga var om bevis till förmån för utställaren, kunde dock icke

99

undgå att härvid göra ett undantag för handelsböcker. För affärslifvet

skulle det hafva verkat allt för hämmande, om köpmannen varit

hänvisad att för hvarje särskild uppgörelse förskaffa sig ett bevis,

som enligt lagens stränga fordringar kunde anses för fullt; och det

särskilda sätt, hvarpå bokföringen var ordnad, måste enligt sakens

natur förläna åt dessa böcker en viss naturlig beviskraft,, som derföre

vanligen af lagen fixerades till hälft bevis, hvarjemte särskilda föreskrifter

gåfvos angående edgång af den ene eller andre parten. Dessa

bevisregler, som jemväl upptagits i den svenska rätten, men numera

hos oss gälla endast i fråga om handelstvister emellan köpmän inbördes,

kunna emellertid utan tvekan betecknas såsom oförenliga med

ett i öfrigt fritt bevissystem; och de förändringar, lagstiftningen rörande

detta ämne tid efter annan undergått, ådagalägga i sin mån

på ett betecknande sätt, huru vanskligt det är att genom formella

bevisregler lägga inskränkande band på domarens fria pröfningsrätt.

Beredningen har derföre i ett särskildt förslag till författning hemstält,

att de angående handelsboks vitsord nu gällande bestämmelserna

i Förordningen angående handelsböcker och handelsräkningar

den 4 Maj 1855 skola upphöra att gälla.

Det skriftliga bevisets framläggande erbjuder i allmänhet inga 48—53§§.

svårigheter i det fall, då handlingen finnes i partens egen värjo. Han

har då blott att till Rätten ingifva handlingen, och särskild föreskrift

härom i lag synes ej erforderlig. Af stadgandet i 14 Kap. 4 § Rättegångsbalken

framgår, att, om handlingen företetts i afskrift, parten

är pligtig att på Rättens eller motpartens uppmaning uppvisa hufvudskriften.

Innehafves handlingen åter af motparten eller tredje man, och

vägrar innehafvaren att godvilligt utlemna eller uppvisa den, framställer

sig den frågan, huruvida parten kan genom processdomstolens

mellankomst tvinga innehafvaren att vid Rätten förete handlingen eller,

med andra ord, om någon editionspligt åligger innehafvaren. Såsom

bekant, innehåller vår nu gällande lag rörande denna fråga ytterst

knapphändiga bestämmelser, och inom såväl teori som praxis råda

100

derföre mycket olika meningar angående omfattningen af denna skyldighet

och det förfarande, som vid dess utkräfvande bör användas.

Bestämmelser, egnade att afhjelpa detta missförhållande, måste alltså

anses vara af behofvet synnerligen påkallade.

År handlingens innehafvare enligt privaträttsliga grunder pligtig

att till parten utlemna eller för honom tillhandahålla handlingen, står

det alltid parten öppet att genom särskild talan tilltvinga sig denna

sin rätt, och frågan, huruvida rådrum för sådan åtgärds vidtagande

må parten beviljas, afgöres af processdomstolen enligt de vanliga

reglerna om uppskof i rättegång. För undvikande af den omgång,

som med ett sådant förfarande är förenad, upptages dock vanligen i

processlagarne särskilda stadganden om skyldighet för handlingens

innehafvare att omedelbart vid processdomstolen förete handlingen,

om denna der af part till bevis åberopas; och en lika skyldighet föreskrifves

allmänt, i större eller mindre utsträckning, jemväl i fråga

om handlingar, till hvilka parten alldeles icke eger någon sådan rätt,

som ofvan angifvits.

Inom straffprocessen gifves det emellertid i vissa fall äfven en

annan utväg att få i rättegången infördt bevismaterial, som finnes i

annans värjo. Man finner nemligen i straffprocesslagarne allmänt,

dock vanligen med undantag för de ringare brottmålen, stadgad skyldighet

för hvarje innehafvare af skriftliga handlingar och andra föremål,

som kunna tjena till bevis om begånget brott, att på anmaning

af domaren eller annan behörig myndighet utlemna dessa föremål,

med rätt för myndigheten, under vissa förutsättningar, att för upptäckande

af dylika bevismedel använda hus- och kroppsransakan

äfvensom att genom beslag sätta sig i besittning af desamma. De

regler, som härvid böra gälla, upptagas dock lämpligast i sammanhang

med föreskrifterna om den förberedande undersökningen i brottmål;

och i detta sammanhang hafva de ock behandlats i det af Beredningen

förut afgifna förslag till Lag angående vissa bestämmelser

om rättegången i brottmål. De i 2 Kap. 17 o. f. §§ af nämnda förslag

gifna föreskrifter afse väl endast den förberedande undersökningen,

101

men ungefär enahanda regler böra tydligen komma till användning

i fall, då åtal redan blifvit anhängiggjordt,. De bestämmelser, hvilka

i sistnämnda fall erfordras, torde emellertid lämpligast gifvas genom

en hänvisning till de lagstadganden, som i fråga om den förberedande

undersökningen framdeles kunna varda faststälda. Tills vidare har i

53 § en allmän hänvisning lemnats till hvad rörande dessa frågor

finnes särskildt stadgadt.

Reglerna angående den egentliga editionspligten eller den skyldighet,

som åligger handlingens innehafvare att vid processdomstolen

förete handlingen, hafva deremot upptagits till behandling i 48—52

§§ af förevarande förslag. Denna editionspligt innebär i sjelfva verket

en förbindelse för innehafvaren att i sanningens intresse medverka

vid rättskipningen och är alltså af processuel natur. Detta erkännes

väl allmänt i fråga om straffprocessen, men förnekas stundom

beträffande civilprocessen under antagande, att editionspligten der

endast finnes till såsom en privaträttslig förpligtelse. Det torde dock

vara tydligt, att äfven i de fall, då handlingens innehafvare är privat^

rättsligen förbunden att till parten utlemna eller för honom tillhandahålla

handlingen, det som processdomstolen ålägger honom att fullgöra

icke är endast ett uppfyllande af den privaträttsliga förbindelsen.

Grunden för den processuella editionspligten måste sökas i dess nödvändighet

för rättssamhället och är alltså densamma som grunden för

partens sanningspligt och tredje mans vittnespligt. Häraf har man att

hemta den norm, som vid reglerandet af dess omfattning bör följas.

Det processuella behofvet af handlingens företeende, å ena, samt innehafvarens

berättigade intresse att ej onödigtvis besväras eller oskäligt

betungas, å andra sidan, måste härvid blifva bestämmande. Lika

litet i fråga om parts som om tredje mans editionspligt har härvid

skilnad lämpligen kunnat uppdragas mellan de skrifter, till hvilka editionssökanden

har en privaträttslig rätt, och andra handlingar. En

sådan skilnad betingas nemligen ej af det processuella ändamålet med

handlingens företeende, och en undersökning i berörda afseende skulle

oftast verka ganska hinderligt för hufvudprocessen. Att för öfrigt

102

i viss mån olika regler uppställas för parts och för tredje mans editionspligt

beror af deras olika ställning i processen.

I 48 § upptagas bestämmelserna angående partens editionspligt.

Såsom allmänt vilkor för denna skyldighets utkräfvande uppställes

den fordran, att anledning är att antaga, att af handlingen kan i

målet vinnas upplysning, som eljest ej är att tillgå. Att handlingen

verkligen finnes i partens värjo måste, om sådant förnekas, styrkas

af editionssökanden, som härvid har att använda de vanliga bevismedlen.

Att efter mönstret af främmande lagar i förslaget upptaga

en särskild editionsed bör enligt Beredningens åsigt icke ifrågakomma.

Med den allmänna rättsuppfattningen i vårt land torde det icke befinnas

öfverensstämmande att införa ett nytt, för vår rätt hittills

främmande användande af ed, och den praktiska betydelsen af rättigheten

för domaren att ålägga en sådan ed synes Beredningen icke

kunna uppskattas synnerligen högt. Parfens underlåtenhet att hörsamma

uppmaningen måste enligt sakens natur för domaren framstå såsom eu

omständighet, hvilken mer eller mindre kraftigt talar emot den försumlige.

En erinran härom i lagen har dock varit erforderlig, helst

särskild bestämmelse måst gifvas för sådana fall, då nämnda påföljds

inträdande icke gör handlingens företeende öfverflödigt, såsom då

editionssökandens uppgift om handlingens innehåll lider af ofullständighet

eller otydlighet eller en granskning af sjelfva handlingen eljest

finnes för målets utredning erforderlig. Med afseende å dylika fall

har åt domaren tillerkänts rätt att, om han finner sådant nödigt, förelägga

innehafvaren vid vite att fullgöra sin skyldighet. Sådant tvång

har dock af lätt förklarliga skäl ansetts icke kunna i brottmål användas

mot den tilltalade.

I fråga om tredje mans editionspligt har icke samma stränghet

ansetts berättigad. Endast i fall, der sökandens rätt pröfvas vara af

handlingens företeende väsentligen beroende och handlingen ej

annorledes är att tillgå, är enligt 49 § tredje man underkastad

denna skyldighet.'' Någon begränsning till vissa slag af handlingar

har väl ej kunnat göras; men då enskilda bref, som ej afse under

-

103

handling om något rättsärende, och andra rent privata anteckningar

sällan lära kunna anses vara af nämnda betydelse, bör uppenbarligen

edition af sådana handlingar endast undantagsvis ifrågakomma. Derjemte

har undantag stadgats för det fall, då anledning finnes att antaga,

att handlingens företeende kan lända innehafvaren eller någon,

som till honom står i sådant förhållande, som i 8 § omförmäles, till

skada eller synnerlig olägenhet. Frågan, huruvida den uppgifne innehafvaren

verkligen har handlingen i sin värjo, torde i de flesta fall

enklast lösas på det sätt, att han på vittnesed höres derom. Såsom

tvångsmedel har vite ansetts vara tillräckligt verksamt.

Bestämmelsen i 49 § angående den, som å embetets vägnar <

innehar handling, finner sin förklaring af de särskilda föreskrifter,

som härom gälla.

I 50 § har föreskrift meddelats angående klagorätt för tredje

man, som jemlikt 49 § blifvit fäld att utgifva vite. Talan mot sjelfva

föreläggandet har icke kunnat tillstädjas af det skäl, att sjelfva editionspligten

derigenom lätt skulle kunna göras betydelselös.

De i 51 § gifna, för part och tredje man gemensamma bestämmelserna

om sättet för handlingens företeende och om skyldighet för

Rätten att på innehafvarens begäran tillse, att ej mera af handlingen

uppenbaras än nödigt är, torde ej tarfva vidare belysning.

Att tredje man bör för besvär och kostnad, som genom handlingens

företeende honom tillskyndas, njuta skälig godtgörelse af

editionssökanden, torde vara obestridligt. Bestämmelse härom har

införts i 52 §, som tillika lemnar anvisning, huru ändring i Rättens

beslut må sökas.

104

V KAP.

Om syn.

Under benämningen »syn» sammanfattar vårt vanliga lagspråk

åtgärder af temligen olika natur och betydelse. Dels betecknas så

en i administrativ väg hållen besigtning och undersökning för bestämmande

af vissa rättsförhållanden, hvilka angå det allmänna — syner

å kronans domäner och med vissa tjänster förenade boställen, vägsyner

m. m. Dels benämnes sålunda en på enskild persons initiativ

vidtagen åtgärd, afsedd att genom tillkallade besigtningsmän konstatera

vissa förhållanden, vare sig lagen fordrar en sådan åtgärd såsom

vilkor för åtnjutande af en rätt, såsom t. ex. fallet är med af- och

tillträdessyn mellan jordegare och landbo, eller enskild part finner en

sådan åtgärd för sin rätts tryggande behöflig. Slutligen hänför sig

denna beteckning till en viss af domstol företagen åtgärd, afseende

att genom iakttagelser å ett visst föremål bereda en tillförlitlig

grundval för bedömandet af en Rätten förelagd tvistefråga.

Endast sistnämnda art af syn är af beskaffenhet att i samband

med reglerna om bevisning inför rätta böra särskildt beaktas. Den

syneförrättning, som i administrativt syfte är påbjuden, beröres icke

af den allmänna processlagens bestämmelser och eger i processuelt

hänseende ingen särskild betydelse, utom såvidt uppdraget att hålla

synen blifvit lagdt å judiciel myndighet — såsom fallet är med vissa

syner å en del fastigheter af publik natur — och i följd deraf särskilda

former stadgats för behandlingen af tvister, som med synen

stå i samband. Men att ingå på frågan om lämpligheten af sistnämnda

anordning eller de dermed sammanhängande processuella föreskrifter

tillhör uppenbarligen icke nu förevarande lagstiftningsområde. Hvad

105

åter angår den syn, hvarom enskild part föranstaltar, så företer denna,

såsom bevismedel betraktad, intet egendomligt. Besigtningsmännens

vid synen gjorda iakttagelser framkomma i rättegången under de för

återgifvande af enskilda personers iakttagelser eljest vanliga former.

Hvad 1734 års lag innehåller angående syn af det slag, här afses,

har icke upptagits i 17 Kap. Rättegångsbalken, utan på de särskilda

ställen i lagen, hvilka afhandla ämnen, der denna bevisningsmetod

synts företrädesvis vara på sin plats. En dylik af Rätten vidtagen

åtgärd betraktas af lagen mindre såsom ett sätt att åstadkomma bevis,

hvilket i mål af hvarje slag kan användas, utan såsom ett särskildt

för vissa mål afpassadt rättegångssätt. »Syn» är icke hvarje af Rätten

företagen besigtning å ett föremål, utan endast en sådan, som försiggår

å annat ställe än det, der Rätten vanligen utöfvar sin verksamhet.

När domstolen sålunda håller syn, konstituerar den sig till en särskild

domstol, Synerätt, och rättegångsförfarandet erhåller i det hela en från

det vanliga afvikande karakter. Detta visar sig påtagligt af stadgandena

om syn i jordatvist enligt 14 Kap. Jordabalken, sådana dessa stadganden

voro affattade, innan Förordningen den 18 April 1849 deri gjorde

ändring. Enligt 14 Kap. 3 § i dess ursprungliga lydelse gälde för

dylika mål en särskild instansordning. Hofrätt och Konungen dömde

icke i sådana mål, utan hade part, som icke nöjdes åt Lagmansrättens

synedom, att söka Konungen om Riddaresyn, hvilken, om den beviljades,

skulle hållas af en särskild Riddaresynerätt, åt hvilken målets

afgörande i sista instans var öfverlemnadt. På samma uppfattning af

synen såsom ett särskildt rättegångssätt hvilar ock den sammanblandning

,af administrativa och dömande funktioner, hvilken framträder i

det judiciella myndigheter i vissa fall pålagda bestyret med syneförrättning

å fastigheter af publik natur. Vid sidan af dessa särskildt i

lagen omförmälda syner kände man dock utan tvifvel äfven en befogenhet

för Rätten att under rättegång verkställa besigtning å fastigheter

och andra föremål, som icke af parterna förelädes Rätten, utan

att den derföre konstituerade sig till synerätt, ehuru för sådant fall

inga särskilda bestämmelser i lagen upptagits; och Förordningen den

14

106

26 Oktober 1743 sökte beträffande Lagmansrätterna uppdraga en bestämd

skilnad mellan »besigtning» och syn.

Den uppfattning, som sålunda ligger till grund för lagens stadganden

angående syn, förändrades, såvidt angår jordasyner, väsentligen

genom ofvan nämnda Förordning den 18 April 1849, i det att

syn, hvarom öfverrätt eller Konungen förordnar, enligt samma förordning

icke är annat än en för upptagande af bevis vidtagen åtgärd.

Senare tiders lagstiftning har ock i allt vidsträcktare mån befriat

domstolarne från uppgiften att med fastighetssyners hållande betjena

det allmänna. Om den äldre uppfattningen vittna emellertid ännu

qvarstående bestämmelser i skilda delar af lagen, t. ex. vissa stadganden

i 14 Kap. Jordabalken, 27 Kap. 2 § Bvggningabalken, 2 Kap.

6 §, 12 Kap. 7 §, 23 Kap. 1 §. 24 Kap. 8 § och 25 Kap. 1 § Rättegångsbalken

äfvensom särskilda i principbetänkandet, I Del. sid. 216 tf.,

närmare angifna författningar, hvilka göra Underrätt eller domare

med nämnd till syneförrättare å vissa fastigheter af publik natur.

Förslaget ansluter sig till den uppfattning, som sålunda i den

senare lagstiftningen gjort sig gällande, men tillämpar den i vidsträcktare

omfång. Att genom egen åskådning af ett föremål, som för

Rätten är tillgängligt, h''emta upplysning i saken är en utväg, som i

hvarje slag af mål står Rätten öppen. År föremålet, som skall skärskådas,

icke af beskaffenhet att kunna i den för bevisnings förebringande

vanliga ordningen föreläggas Rätten, inträder behofvet af en

särskild åtgärd för ändamålet; antingen måste Rätten sjelf begifva sig

till det ställe, der föremålet finnes, eller ock måste åt annan uppdragas

att besigtiga föremålet. Det är detta, som i förslaget benämnes

»syn». Hålles synen af Rätten sjelf, föranleder detta i och för sig

ingen förändring i Rättens sammansättning eller i rättegångsättet;

synen är endast en del af målets handläggning. Kan Rätten icke

sjelf förrätta synen, utan måste åt annan uppdragas att hålla den,

innefattar detta uppdrag — vare sig att det lemnas åt en annan domstol

eller åt särskildt förordnade synemän — intet annat än att genom

iakttagelse å föremålet tillvägabringa upplysningar i målet, men gifver

107

icke åt syneförrättaren någon befogenhet att afgöra målet. De stadganden

i lagen, hvilka, såsom ofvan antydts, sammanhänga med den

äldre uppfattningen, har Beredningen emellertid vid förevarande lagstiftning

ansett kunna och böra lemnas orubbade.

Hvad förslaget beträffande syn innehåller afviker i sak icke väsentligt

från! hvad i principbetänkandet, I Del. VII Kap., föreslagits,

ehuru principbetänkandet, anknytande sig till den äldre uppfattningen,

upptagit bestämmelserna i ämnet under rubriken »Om synerätt» i

sammanhang med stadgandena om domstolsorganisationen.

Att Rätten genom egen iakttagelse å ett föremål hemtar upplys- 54 §.

ning i en föreliggande rättegång, är i och för sig intet annat än utöfvande

af en domaren i allmänhet åliggande pligt; han får vid målets

handläggning icke försumma något tillfälle som erbjudes att af föreliggande

bevismaterial hemta upplysning. Härom har lika litet i

förslaget som i nu gällande rätt någon särskild erinran funnits

nödig. Men icke lika sjelfklart är det, att Rätten för att göra

den nödiga iakttagelsen eger förfoga sig till annan ort, när sådant

för ändamålet erfordras; dertill behöfver den uttrycklig hemul i

lag. För sådana fall gifves derföre här åt Underrätt befogenhet

att så förfara. Denna befogenhet är icke inskränkt till något

visst slag af mål och afser icke endast fastighet såsom föremål

för syn.

Under hvilka förutsättningar Rätten eger skrida till denna åtgärd,

är här icke platsen att närmare bestämma. Att Rätten icke må vidtaga

åtgärden utan att sådant för målets utredning eller pröfning är

nödvändigt, är genom stadgandets affattning angifvet. Utan domstolarnes

obehöriga betungande kan icke åt parterna inrymmas rätt att

på detta sätt få utredning i målet åvägabragt, när andra utvägar i

sådant afseende stå dem öppna.

Enligt 14 Kap. 3 § Jordabalken, sådant detta lagrum numera 55o. 56 §§.

lyder, hålles i jordatvist, när Hofrätt i dit fullföljdt mål finner syn

erfordras, synen icke i något fall af Rätten sjelf utan af särskild! förordnade

synemän eller af Underrätt, när denna icke förut hållit syn

108

i målet; och samma förfarande iakttages, när Konungen finner nödigt

förordna om syn i dylik tvist. Någon bestämmelse gifves icke i lagen,

huru det skall förfaras, när i andra mål Öfverrätt eller Konungen

aktar nödigt att föremål, som finnas å annan ort, der synas.

Beredningen har icke funnit den ordning, som för syner i jordatvister

sålunda är stadgad, böra bibehållas. Den fördel, som ligger

deri, att den domstol, som skall döma i målet, också sjelf gör de iakttagelser,

hvilka vid målets afdömande skola tjena till ledning, är af så

påtaglig betydelse, att den icke utan tvingande skäl bör uppgifvas.

Men vidare är det af skäl, som ofvan vid 34 § närmare utvecklats,

icke med förslagets ståndpunkt i fråga om bevispröfningen förenligt

att höra vittnen, mot hvilka jäf förekommer, och öfverlemna åt den

domstol, som skall döma i målet, att pröfva j äfven. Frågan om vittnets

ojäfvighet måste, der den i någon män kan anses tvifvelaktig, afgöras

innan vittnet höres. Såvida derföre vid syn tillfälle bör lemnas

parterna att få vittnen hörda — och sådant lärer icke utan väsentlig

olägenhet kunna alldeles uteslutas — kan syneförrättningen icke, åtminstone

icke i regeln, uppdragas åt synemän, åt hvilka någon befogenhet

att pröfva vittnesjäf icke kan inrymmas.

Då det icke alltid lärer vara förenad! med allt för betydande svårigheter,

att Hofrätt sjelf håller syn å annan ort än den, der Rätten

har sitt säte, likställer förslaget i detta afseende Öfverrätt och

Underrätt. Skulle emellertid en syn af Öfverrätten sjelf vara förenad

med allt för dryga kostnader eller det af annat skäl anses olämpligt,

att synen hålles af Öfverrätten, eger denna åt Underrätten i orten

uppdraga att förrätta synen. I sådant fall intager Underrätten samma

ställning, som när åt densamma öfverlemnats att hålla vittnesförhör i ett

vid annan domstol anhängig! mål; den har icke att döma i målet utan

endast att upptaga bevisning; den har beträffande jäf mot åberopade

vittnen eller vägran att aflägga vittnesmål ingen annan pröfningsrätt-,

än den i 34 § omförmälda. Att uttryckligen påpeka detta förhållande

har med den grunduppfattning, på hvilken förslaget i denna del är

bygdt, icke ansetts nödigt.

109

Då det icke lärer kunna ifrågasättas, att Högsta Domstolen skulle

sjelf hålla syn, kunna de beträffande Öfverrätt gifna föreskrifter icke

tillämpas i fråga om syn, som Konungen finner nödig. Det har för

sådant fall ansetts lämpligast att, såsom jemväl i 135 § Skiftesstadgan

föreskrifves, åt Högsta Domstolen öfverlemna att välja den utväg, som

för hvarje särskildt fall finnes tjenligast.

Hvad sålunda beträffande Öfverrätt och Konungen stadgats gäller

alla slag af mål, der syn finnes erforderlig.

Det torde knappt behöfva anmärkas, att det i hvarje fall står så

väl Öfverrätt som Konungen öppet att i sammanhang med beslut om

syn återförvisa målet till Underrätt och sålunda bringa saken i hela

dess vidd under dess pröfning.

Att Rätten vid syn eger tillkalla sakkunnigt biträde, är i 44 § 57 §.

antydt. Då det emellertid, så vidt angår Häradsrätt, skulle vålla väsentlig

omgång och tidsutdrägt, derest sådan befogenhet endast skulle

tillkomma Rätten och dess beslut sålunda i hvarje fall behöfva inhemtas,

har det ansetts lämpligt att, på sätt redan i särskilda författningar

för vissa fall är stadgadt, lemna samma befogenhet åt

Rättens ordförande. Härom har i 57 § upptagits stadgande.

Angående synekostnads gäldande innehåller 14 Kap. 4 § Jorda- 58 §.

balken stadgande såvidt angår häradssyn i jordatvist. Den der uttalade

grundsats har Beredningen trott böra finna tillämpning jemväl

i fråga om andra syneförrättningar; och då Beredningen, på sätt i det

föregående anmärkts, upptagit samma grundsats med afseende å

kostnad för sakkunnigs biträde, har det här funnits tillräckligt att

hänvisa till hvad förslagets 43 § i sistnämnda hänseende föreskrifver.

Att i följd häraf synekostnad i vissa brottmål kommer att utgå af

allmänna medel, lärer finnas grundadt på enahanda skäl, som åberopats

till stöd för samma bestämmelse i fråga om kostnad för sakkunnigs

hörande i dylika mål.

Med bestämmelserna i detta kapitel afses icke att upphäfva alla de 59 §.

särskilda föreskrifter angående syn, hvilka för vissa fall äro meddelade

i särskilda författningar och hvilka för samma fall äro särskildt läm

-

no

pade. Sålunda innehålla 54 § i Lagen om dikning den 20 Juni 1879

samt 10 och 19 §§ i Lagen om jordegares rätt öfver vattnet å hans

grund den 30 December 1880 särskilda föreskrifter, hvilka fortfarande

böra tillämpas. Likaså har Beredningen ansett någon ändring i de

stadganden, hvilka ålägga domstol eller domare med nämnd att förrätta

syner å vissa fastigheter, nu icke böra i fråga komma, då nämnda

stadganden tillhöra ett område, som icke är föremål för behandling.

Genom förbehåll i 59 § är åt samtliga dessa föreskrifter fortfarande

giltighet bevarad.

60 §. Såsom i det föregående framhållits, afse bestämmelserna angående

syn endast de fall, då det föremål, genom hvars besigtigande upplysning

i målet skall hemtas, icke är af beskaffenhet att kunna i vanlig

ordning under rättegången föreläggas Rätten och i följd deraf en särskild

åtgärd från Rättens sida erfordras. År emellertid parten icke

sjelf i besittning af det föremål, han vill förelägga Rätten, uppstår

fråga, huruvida han är berättigad att af innehafvaren fordra föremålets

framläggande och i hvad mån han mot denne eger för ändamålet påkalla

Rättens tvångsmagt. De grunder, som för Beredningen varit

bestämmande i fråga om skyldigheten att i rättegång på anfordran

tillhandahålla skriftliga bevis, synas ega full giltighet jemväl beträffande

andra föremål, hvilka kunna tjena till upplysning i en rättegång.

Den skriftliga handlingen, hvars innehåll åberopas till bevis i målet,

är för öfrigt intet annat än ett föremål, genom hvars skärskådande upplysning

skall hemtas, och de bestämmelser angående editionspligten,

hvilka i 4 Kap. gifvits beträffande dessa de vanligaste bland bevisningsföremålen,

synas derföre böra i tillämpliga delar gälla äfven om

andra dylika föremål. I sammanhang med föreskrifterna om syn har

derföre i 60 § intagits ett stadgande af. nu angifna innehåll, afseende

»syneobjekt» i vidsträcktaste mening.

in

VI KAP.

Om parts ed.

I principbetänkandet uttalas dep mening, att, derest vissa i betänkandet

föreslagna anordningar blefve genomförda och särskildt

derest fri bevispröfning blefve införd, användande af parts ed i allmänhet

skulle befinnas obehöfligt. Hvad angår brottmål föreslås derföre

i betänkandet partsedens afskaffande. I tvistemål skulle visserligen,

med anledning af det för närvarande rådande föreställningssättet,

partseden bibehållas, men i betänkandet yttras, att partsedens

afskaffande jemväl i tvistemål vore endast en tidsfråga.

Denna mening angående partsedens umbärlighet i en rättegångsordning,

som vore grundad på fri bevispröfning och derefter jemväl

i öfrigt inrättad, kan Beredningen för sin del icke biträda. Det gifves

intet sätt att så anordna rättegången, att domaren alltid vinner full

visshet om sanning och osanning. Om än den fria bevispröfningens

tillämpning bereder domaren ökadt material för hans sanningspröfning

och befriar honom från nödvändigheten att såsom otillräcklig behandla

en bevisning, som enligt hans mening är öfvertygande, måste dock

alltjemt fall komma att inträffa, då domaren väl icke är viss, att en

åberopad omständighet är sann, men å andra sidan icke heller är

öfvertygad, att den är osann. Beskaffenheten af det bevismaterial,

som den fria bevispröfningen inför i rättegången, är jemväl i sin mån

egnad att framkalla ett sådant läge. I dylika fall synes behofvet att

under den mest tillförlitliga form tillgodogöra sig partens kunskap om

saken icke kunna afvisas. Och detta behof är enligt sakens natur i

ingen mån ringare i brottmål än i tvistemål. Vid sådant förhållande

har Beredningen, som icke funnit partseds användande vara från

112

någon synpunkt ovilkorlig! förkastlig, icke kunnat ifrågasätta partsedens

fullständiga • afskaffande, och detta så mycket mindre, som Beredningen,

på sätt förut anförts, icke ansett sig nu böra föreslå den

fria bevispröfningens fullständiga tillämpning. Beredningen har derföre

nu endast haft att öfverväga, på hvad sätt partens edliga hörande

bör lämpligast eg a rum.

Enligt gällande rätt är för partseden i allmänhet utmärkande:

att endast ene parten, i regeln den icke bevisskyldige, höres

på ed;

att parts ed användes endast när »half bevisning» blifvit af den

bevisskyldige parten förebragt angående viss af honom åberopad omständighet;

att

föremålet för edgången är på förhand bestämdt, så att parten,

om han vill gå eden, har att utan tillägg eller förändring bekräfta det

faststälda edstemat, samt

att verkan af edens afläggande eller bristande deråt är i lagen

bestämd.

Partseden är, kort sagdt, enligt vår rätt en subsidiär, normerad

värjemålsed, med lagbestämd verkan å bevisningen i målet.

Att partseden i denna form icke öfverensstämmer med grundsatsen

om domarens fria bevispröfning, ligger för öppen dag. Denna

grundsats fordrar främst, att domaren skall ega fritt bedöma tillförlitligheten

af hvad parten under ed yttrar och bestämma verkan på

sin öfvertygelse af partens vägran eller underlåtenhet att underkasta

sig edligt förhör. Men för sådant ändamål erfordras ock, att partens

utsaga afgifves under en form, som verkligen tillåter en efterföljande

pröfning af utsagans tillförlitlighet. Från sådan synpunkt skulle alltså

icke blott hvarje lagbestämmelse om verkan af edens afläggande eller

bristande deråt uteslutas, utan ock sättet för partens edliga affarande

bringas i väsentlig öfverensstämmelse med hvad som gäller om förhör

med vittne. Endast ett dylikt fritt förhör bereder domaren utväg att

bedöma den större eller mindre tillförlitligheten af partens under eden

lemnade uppgifter och betydelsen af hans förhållande i öfrigt vid för

-

113

höret. Principbetänkandet innehåller ett på sådana grunder bygdt

försök till lösning af frågan.

Enligt Beredningens åsigt fordrar emellertid en sådan anordning,

om den skall kunna med verklig fördel genomföras, att tillfälle lemnas

begge parterna att edligen yttra sig i saken. Endast under förutsättning,

att båda i allmänhet ega lika rätt att edligen bekräfta sin

utsaga, till den kraft och verkan en sådan bekräftelse förmår, kan

det sägas, att båda äro i rättegången likstälda; får endast den ene

tillfälle att på detta sätt till sin fördel inverka på domarens öfvertygelse,

innefattar sådant ett företräde för denne, ett tillbakasättande

af den andre. Men om lagstiftaren finner sig kunna tillåta edligt

förhör allenast med ene parten, måste företrädet till eden alltid bestämmas

efter vissa i lagen angifna grunder. Hvilka grunder än

härvid komma att gälla, varder det alltid en fråga af högsta vigt,

huruvida det beslut, som i ett gifvet fall tillämpar dessa och åt

ene parten lemnar tillfälle att ensam yttra sig under ed, är lagligen

grundadt eller icke. Enkel rättvisa fordrar då, att åt den, som är

utestängd från eden, lemnas tillfälle att genom klagan i högre rätt

få den frågan på förhand afgjord, huruvida eden rätteligen blifvit åt

hans motpart anförtrodd. Ty sedan den edliga utsagan afgifvits, kommer

klagan öfver beslutet för sent; betydelsen af den beedigade utsagan

häfves ingalunda derföre, att Öfverrätten finner andre parten

rätteligen vara den, som bort höras, och den antagna utgångspunkten

förbjuder att höra den, som obehörigen utestängts från eden. Och

för öfrigt kan det för den part, som ej skall höras, vara af vigt att

förekomma motpartens hörande, äfven om han sjelf icke har utsigt att

i hans ställe blifva hörd. Alldeles uppenbart är detta fallet med den

icke bevisskyldige parten, till hvars fördel saken måste utfalla, om

hans motpart icke får tillfälle att genom sitt edliga vittnesbörd åstadkomma

bevisning emot honom. Men äfven för den bevisskyldige

parten kan det vara af vigt att få saken pröfvad i förefintligt skick,

när''han anser bevisningen vara afgörande, ehuru domaren underskattat

dess betydelse.

15

114

Hvad sålunda anförts eger lika giltighet vare sig lagen principiell

gifver företrädet till eden åt den bevisskyldige eller lemnar det

åt den icke bevisskyldige parten; alltid är det för den part, som icke

höres, angeläget att kunna söka rättelse i edgångsbeslutet, innan

motparten blifvit hörd. Men om detta företräde af lagen lemnas åt

den icke bevisskyldige parten, och om tillika fasthålles, att ed skall

användas endast i det fall, att den bevisskyldige parten förebragt en

viss grad af sannolikhet för sin uppgift — om sålunda »värjemålseden»

principielt bibehålies — tillkommer ett annat skäl att medgifva

klagan öfver edgångsbeslutet innan det tillämpats. Den, hvilken det

ålägges att yttra sig på ed, har sannolikheten bestämdt emot sig;

omständigheterna tala för, att han svikit sanningspligten, och man vill

försöka, om han dristar på ed vidhålla hvad han sagt. Det är visserligen

för honom en förmån, att, om ed skall användas, den anförtros

åt honom sjelf, icke åt den bevisskyldige parten; men sjelfva

förutsättningen för, att eds användande skall vara påkalladt, maste

göra det för honom tungt att gå eden. Det kan derföre för den, som

dömts till ed, vara angeläget att få edgångsbeslutet undanröjdt och

sålunda vinna befrielse från valet mellan att besvärja hvad som bär

skenet emot sig eller att ytterligare stärka detta intryck genom att

undandraga sig förhöret samt först derefter söka åstadkomm en för

sig fördelaktigare uppfattning hos domstolarne.

Om sålunda rätt att på förhand öfverklaga edgångsbeslutet icke

skäligen kan parterna förnekas, synes man svårligen kunna undgå att

normera eden. Åtminstone om, såsom hittills, partsed skall användas

endast i det fall, att någon, men icke öfvertygande bevisning förekommit,

och företrädet till eden skall bestämmas med afseende å

bevisskyldigheten, måste edgångsbeslutet hänföra sig till ett bestämdt

sakförhållande, med afseende å hvilket graden af förebragt bevisning

och frågan om bevisskyldigheten kan med säkerhet bedömas. Utan

föregående normering af edstemat är detta icke gerna möjligt;

hvarje osäkerhet i fråga om föremålet för eden är egnad att förlama

115

pröfningen af edgångsbeslutets behörighet och betaga denna pröfning

dess verkan vid tillämpningen.

Af dessa principiella skäl har Beredningen trott annat val knappt

gifvas än att antingen låta begge parterna höras å ed eller ock bibehålla

den normerade eden. Hvad den förra utvägen beträffar torde,

på sätt i principbetänkandet framhållits, ett edligt förhör med begge

parterna vara en för vårt folks föreställningssätt så främmande och

stötande anordning, att dess införande redan af detta skäl icke kunnat

nu ifrågasättas. Vid en reform, som allenast omfattar stadgandena

angående bevisningen, möter, såsom i det föregående framhållits,

en sådan utväg hinder i den svårighet, hvarmed vid nuvarande rättegångsförfarande

i öfrigt pröfningen af detta slags bevis skulle vara

förenad. Begge parternas hörande på ed förutsätter för öfrigt för att

detta bevismedel ej skall blifva vilseledande, att rättegångsförfarandet

erbjuder tillräckliga garantier, att parterna, då de höras på ed, blifva

underkastade ett synnerligen noggrant och i de minsta detaljer ingående

förhör — garantier som för närvarande hos oss saknas. Beredningen

har derföre icke trott sig kunna föreslå borttagandet af den

normerade eden. Men med dennas bibehållande finnes, såsom redan

förut antydts, intet utrymme för fri bevispröfning efter det eden aflagts

eller parten deråt brustit. Vare sig det ena eller andra inträffar, erhåller

domaren icke något underlag för sin pröfning, hvilket han icke

lika väl kan på förhand till dess värde och verkan uppskatta. Fastliålles

grundsatsen, att eden skall vara en sista utväg att finna sanningen,

har domaren, innan han dömer till ed, att för sig fastställa,

huruvida genom detta medel kan vinnas ett bestämdt resultat i fråga

om bevisningen eller icke. Kan genom eden ett sådant resultat icke

ernås, bör icke till ed dömas, ty onödig ed är eds missbruk. Bevispröfningen

måste derföre föregå edgångsbeslutet, och genom detta

beslut är afgjordt, att domarens öfvertygelse i fråga om den punkt,

eden angår, skall bestämmas deraf, huruvida parten aflägger eden

eller icke. Skulle eu sådan slutsats vara obehörig, må parten söka

rättelse i edgångsbeslutet innan det skall tillämpas och då anföra sina

116

skäl. Försummar han det, kan han visserligen komma att drabbas

af en rättsförlust, men dervid händer honom intet annat, än hvad

som alltid kan blifva följden af en försummelse i rättegången.

Ehuru Beredningen sålunda ansett förslaget i denna del böra

väsentligen byggas på det beståendes grund, kan den icke förneka,

att med den normerade eden vissa olägenheter äro oskiljaktligt förenade.

Då några af dessa skulle undanrödjas genom en anordning af

partseden enligt de grundsatser, pricipbetänkandet innefattar, och

nämnda grundsatser under frågans föregående behandling vunnit

icke obetydlig anslutning, har Beredningen ansett sig böra enligt

samma grunder med vissa jemkningar utarbeta ett alternativt förslag

i ämnet. En jemförelse mellan dessa förslag torde bäst vara egnad

att ådagalägga, med hvilkendera anordningen de största olägenheterna

och svårigheterna äro förenade.

61 §. Då allenast ene parten må höras å ed, är af ofvan antydt skäl

den fråga af framstående vigt, åt hvilkendera eden bör anförtros.

I öfverensstämmelse med principbetänkandet har Beredningen ansett

företrädet fortfarande böra lemnas den icke bevisskyldige parten.

Den gamla regeln: »med ed må man svara men ej kära» har så djupa

rötter i folkets rättsmedvetande, att det ej vore rådligt eller lämpligt

att föreslå ett motsatt stadgande. Att man genom eden afvärjer ett

obevisadt anspråk förefaller mindre stötande, än att man svär sig till

en rättighet, som man ej kan på annat sätt visa sig ega. Värjemålseden

är derföre bibehållen såsom regel. Att ovilkorligt utesluta den

bevisskyldige parten från ed har Beredningen emellertid ansett icke

vara lämpligt eller nödigt; möter hinder att anförtro eden åt den icke

bevisskyldige parten, bör det icke vara domaren betaget att genom

ed af motparten kunna få upplysning i saken. I olikhet med nu

gällande rätt, men i öfverensstämmelse med de äldre lagförslagen,

medgifver derföre förslaget, såsom här nedan närmare omförmäles,

undantagsvis användande af fyllnadsed.

Att parts ed såsom medel att finna sanningen endast i nödfall

bör anlitas, finner Beredningen vara en grundsats, som är påkallad

117

af behörig hänsyn till edens helgd och derföre alltid bör såsom

rättesnöre fasthållas. Faran för eds missbruk är här så stegrad, att

medlet icke bör tillgripas utan behof eller utan möjlighet att derigenom

ernå ett afgörande resultat. Behöflig är eden icke, när domaren

finner den bevisskyldige partens uppgift blottad på sannolikhet

eller redan behörigen styrkt; endast i det fall, att samma uppgift har

någon sannolikhet för sig, men denna ej uppnår en grad, som kan

betecknas såsom visshet, är eds användande påkalladt. Hvad angår

möjligheten att genom användande af ed åstadkomma visshet, kan,

såsom förut antydts, denna möjlighet vid den normerade eden på

förhand bedömas; det gifves icke mer än ett sätt, på hvilket den

sannolikhet, som redan föreligger, kan genom edens användande ökas,

och domaren är derföre i tillfälle att bedöma, huruvida på detta sätt

sannolikheten kan ökas till visshet. Sättet är vid de båda formerna

af partsed alldeles motsatt; vid värjemålsed^} är det bristandet åt

eden, som styrker den förut åvägabragta sannolikheten, vid fyllnadseden

är det edens afläggande, som gör det. Men hvilkendera formen

än användes, kan det på förhand beräknas, huruvida redan föreliggande

bevisning är tillräcklig att i förening med det bevis, som

på ena eller andra sättet kan vinnas, åstadkomma visshet. År detta

fallet, bör möjligheten begagnas, men eljest icke. Att bedöma denna

fråga måste öfverlemnas åt domarens fria pröfning, och förslaget

innehåller derföre endast en antydan i sådant syfte.

Utom fordran på »hälft bevis» innehåller 17 Kap, Rättegångsbalken

vidare, att partsed ej må användas »utan i nödfall och der sanning

ej annars utletas kan». Att Beredningen delar den uppfattning, som

i detta stadgande uttalas, är ofvan antydt, men det har synts obehöfligt

att i förslaget intaga något särskildt stadgande i sådant syfte.

Såvidt deri innefattas, att domaren icke må, med åsidosättande af erbjuden

bevisning, tillgripa partsed, lärer sådant otvetydigt följa af

förslagets föreskrift, att edgångsbeslutet skall vara ett slutligt utslag,

hvilket alltså icke må meddelas förr än tillfälle lenmats parterna att

andraga allt hvad de i saken hafva att åberopa. Så vidt åter ifråga

-

118

varande stadgande innebär, att der den bevisskyldige parten underlåtit

att begagna bevismedel, som stått till hans förfogande, han går

förlustig utvägen att genom eds användande få sin talan styrkt, torde

sådan underlåtenhet, derest den icke kan nöjaktigt ursäktas, vara

egnad att i så väsentlig mån försvaga betydelsen af redan förebragta

upplysningar, att domaren kommer att lemna dessa utan vidare afseende.

Domarens fria pröfning gifver i sådant hänseende den bästa

trygghet mot missbruk, och någon särskild föreskrift är derföre icke

erforderlig.

När omständigheterna i saken innefatta tillräckligt edgångsskäl,

eger domaren använda ed, äfven om ingen af parterna sådant äskat.

I principbetänkandet, II. Del sid. 323, uttalas väl den mening, att »då

bevisningens framskaffande i detta fall likasom i allmänhet bör vara

parternas angelägenhet, ej domarens, bör ej heller denne ega magt

att å embetets vägnar förordna om edligt förhör», och i öfverensstämmelse

härmed är ock principbetänkandets förslag affattadt. Denna

mening kan Beredningen icke dela. Då domaren är oförhindrad att

anställa förhör med part utan ed, synes det icke finnas giltigt skäl,

hvarföre domaren skulle vara förhindrad att ålägga honom att yttra sig

å ed. Bevismedlet är i begge fallen likartadt, ehuru i senare fallet

eden gör det mer verksamt. Beredningen har derföre icke funnit anledning

att afvika från den i förevarande hänseende hos oss alltid

hyllade grundsats.

Behofvet att höra part å ed är, såsom ofvan antydts, i ingen

män ringare i brottmål än i tvistemål, och det synes derföre icke

vara rådligt att alldeles afskaffa partseden i brottmålen, derest sådant

icke är af tvingande skäl påkalladt. Men detta är enligt Beredningens

åsigt icke fallet. Hvad särskildt angår värjemålseden, innefattar

denna visserligen ett tvång mot den tilltalade, men med grunderna

för vår brottmålsprocess kan detta icke anses oförenligt. Deremot

kan frestelsen att genom en falsk ed undgå en fallande dom i brottmål

stundom blifva så stark, att af hänsyn till edens helgd denna

utväg icke bör användas. Af sådan anledning är eu begränsning

119

nödvändig, och Beredningen har derföre uteslutit värjemålseden'' i

fråga om brott, hvarå enligt lag kan följa straffarbete.

Då genom värjemålseden det ålägges parten att bestämdt för-G2o.63§§.

neka en viss uppgifts sanning, måste föremålet för edgången uppenbarligen

vara af beskaffenhet, att parten icke kan vara okunnig, huruvida

uppgiften är sann eller icke. Men äfven om eden angår sådant,

som måste hafva utgjort föremål för partens egen iakttagelse, kan

af särskilda anledningar hågkomsten af samma iakttagelse vara i den

grad grumlad, att parten icke längre är i stånd att derom gifva säkert

besked. I dylika fall skulle edstvånget iunefatta en obillighet,

och af bristandet åt eden skulle icke skäligen kunna slutas, att den

uppgift, som bort förnekas, vore sann. Af dessa skäl är i 62 § intaget

förbud att döma till värjemålsed, då parten till följd af sjukdom

eller ålderdomssvaghet eller af annan orsak icke kan antagas

ega säker hågkomst af det, -hvarom upplysning sökes.

Tager man uteslutande hänsyn till möjligheten att genom ary

vändande af värjemålsed åstadkomma bevisning, skulle intet hinder

finnas att ålägga sådan ed äfven i de fall, då parten saknar de personliga

förutsättningarne för trovärdighet. Ty det är icke edens afläggande,

som skall åstadkomma bevis, utan tvärt om bristandet åt

eden; och så snart möjligheten, att parten kan finna sig af sitt samvete

manad att underlåta en falsk ed, icke är alldeles utesluten, är

det följaktligen icke omöjligt att på denna väg åstadkomma bevisning.

Men denna synpunkt är icke den enda, som här kräfver beaktande.

Domaren måste tillse, att edens helgd icke kränkes; och

eu sådan kränkning skulle det innebära, om ed anförtroddes någon,

som icke kan antagas förstå edens vigt- eller som visat sig missakta

den eller hvars personliga förhållande eljest innefattar synnerlig anledning

att antaga, att han i valet mellan att förlora rättegången

och att aflägga en falsk ed skall föredraga det senare. I 63 § har

derföre intagits förbud att döma till värjemålsed, när den, som skulle

gå eden, är yngre än femton år eller saknar sundt förstånd eller

120

för mened är förlustig medborgerligt förtroende, så ock när ed eljest

icke utan synnerlig våda kan honom anförtros.

64 §. Såsom ofvan framhållits, har Beredningen ansett den icke bevis

skyldige

parten väl böra ega företräde till eden, men afgörande betänklighet

icke möta att, när värjemålsed icke kan användas, i stället

låta den bevisskyldige parten aflägga fyllnadsed. Uppenbart är, att

sådant icke bör ovilkorligt tillåtas. Domaren skall pröfva, huruvida

visshet om den ifrågavarande uppgiftens sanning kan genom dess

edliga bekräftande vinnas. Häri innefattas ock en pröfning af partens

personliga trovärdighet; på denna måste vid fyllnadseden ställas vida

högre fordringar, än som i fråga om värjemålseden äro berättigade.

Vid fyllnadseden måste partens person erbjuda positivt stöd för hans

tillförlitlighet, medan det vid värjemålseden är nog, att icke särskild

anledning förekommer, att parten skall hellre svärja falskt än förlora

saken. Att i fråga om fyllnadseden särskild! upptaga de inskränkande

bestämmelser, som i 63 § blifvit föreslagna med afseende å värjemålseden,

synes derföre icke vara behöflig!. Hvad åter angår föreskriften

i 62 § lärer det ligga i sakens natur, att en edlig bekräftelse

af den, som saknar säker hågkomst af hvad han gjort eller iakttagit,

icke är egnad att utgöra något tillförlitligt bevismedel, hvadan

någon anvisning i sådant syfte icke synts erforderlig. I alla dessa

hänseenden är domarens fria pröfning af bekräftelsens bevisvärde det

bästa medlet att förekomma missbruk.

Det undantag, Beredningen sålunda ansett böra medgifvas från

regeln, att eden bör vara å svarandens sida, ej å kärandens, gäller

endast tvistemål. I brottmålen har en afvikelse från nämnda regel

ansetts vara alltför stridande mot rådande rättsuppfattning, och behofvet

af ett sådant undantag är här mindre känbart, då, på sätt

7 § i förslaget utvisar, Beredningen ansett vittnesjäfvet mot målsegande

kunna i någon mån inskränkas.

65 §. Såsom förut framhållits, måste edgångsbeslutet grunda sig på

den förutsättning, att bevisningen angående en omständighet, hvaraf

målets utgång beror, icke är öfvertygande, men genom användande af

121

ed kan blifva det; likasom det äfven alltid innefattar ett yttrande angående

bevisskyldigheten i fråga om samma omständighet. Af skäl,

som förut anförts, måste det stå parterna öppet att innan edgångsbeslutet

tillämpas få den frågan pröfvad, huruvida edgångsbeslutet i

angifna hänseenden är lagligen grundadt eller icke; part måste ega

rätt att i vanlig ordning öfverklaga beslutet. Men om rätt att klaga

medgifves, synes deraf böra följa, att, när klagan ej föres eller edgångsbeslutet

efter klagan fastställes, dermed ock de nödvändiga förutsättningarne

för edgångsbeslutets giltighet fastslås: edstemat måste anses

inverka på saken, bevisningen måste anses vara otillräcklig, men kunna

genom användande af ed blifva afgörande till fördel för den ene eller

andre parten. Förhåller det sig så, bör ock i edgångsbeslutet klart

utmärkas, huru edens afläggande eller partens underlåtenhet att gå

den kommer att inverka på målets utgång. I annat fall äro parterna

lätteligen utsatta för att misstaga sig om den verkliga betydelsen af

edgångsbeslutet, och när målet skall slutligen pröfvas af annan domare

än den, som dömt till ed, kan det inträffa, att han icke biträder de

förutsättningar, på hvilka edgångsbeslutet grundas, samt vid sådant

förhållande tvekar, huru vidt han är bunden vid dessa förutsättningar

eller eger följa sin egen uppfattning. Lika oegentlig! i sist anförda

hänseende varder förhållandet, när edgångsbeslutet efter klagan undanrödjes

och målet återförvisas till ny pröfning i lägre instans. Den

domare, som skall pröfva målet i sådant skick, kan uppenbarligen

komma i det läge, att han antingen måste döma på ett sätt, som

strider mot hans öfvertygelse, eller ock sätta sig öfver innehållet af

öfverrättens utslag i edgångsfrågan.

Oafsedt nu anförda olägenheter af edgångsbeslutets formella särskiljande

från sakpröfningen, föranledes deraf väsentligt uppehåll i

rättegången. Sedan nemligen edgångsbeslutet efter klagan pröfvats

i alla instanserna, kan också det slutliga afgörandet i sin ordning

göras till föremål för sådan pröfning; och då beslutet icke uttalar, i

hvad mån det binder i hufvudsaken, är det naturligt, att parten gerna

anlitar denna utväg att få sin talan ytterligare pröfvad, äfven om

16

122

♦ utsigten att vinna ändring i sjelfva verket redan är afskuren. Parten

är derom okunnig och har derföre anledning att öfverklaga beslutet.

Ådömandet af ed i ett mål kommer för den skull ofta nog att föranleda

dubbelt så lång tidsutdrägt, som erfordrats, derest pröfningen äfven

formelt omfattat hufvudsaken och målet i hela sitt omfång kunnat på

en gång dragas under högre rätts skärskådande.

Nu rådande bruk att i beslut, hvarigenom dömes till ed, icke

meddela vidare yttrande i saken har först under senare årtionden

blifvit allmänt. Vid tiden för lagens stiftande gälde såsom rättsbruk,

att i edgångsbeslutet saken vilkorligt och alternativt afgjordes, så

vida icke edgången angick ett gröfre brott, då straffet gemenligen

icke utsattes. Och ehuru detta rättsbruk icke uttryckligen lagfästes,

torde lagstiftaren hafva menat, att det fortfarande skulle iakttagas.

Deraf förklaras, att i 25 Kap. 5 § Rättegångsbalken förutsättes såsom

gifvet, att i tvistemål vad är rättsmedel mot edgångsbeslut, oaktadt

detta icke såsom sådant är ett utslag i hufvudsaken och derföre icke

innefattas under stadgandet i 1 § af samma kapitel, likasom ock att

det beträffande brottmålen funnits nödigt uttryckligen omförmäla, att

den, som dömts till värjemålsed, eger deröfver anföra besvär. De

äldre lagförslagen innehålla icke någon uttrycklig bestämmelse i frågan;

men vid granskningen af Lagkomiténs förslag yttrade Högsta

Domstolen, att »till förekommande af onödig omgång och deraf, att i

en och samma sak skulle hos underrätt meddelas flere domar, som

kunde dragas under Ofverdomstols pröfning, Högsta Domstolen trodde,

att på sätt också nu i tvistemål merendels plägade ske, Rätten, som dömde

till edgång, borde i sammanhang dermed, så ofta sakens beskaffenhet

det medgåfve, utsätta påföljden för så väl den händelsen att eden

fullgjordes som att parten deråt bruste;» och tillstyrkte Högsta Domstolen,

att föreskrift härom måtte tilläggas. Äfven enligt norsk, dansk

och tysk rätt gäller, att edgångsbeslut skall innefatta ett vilkorligt

afgörande af saken.

Då erfarenheten från så väl vårt eget land som andra länder

sålunda synes gifva vid handen, att en anordning, som skulle afhjelpa

123

ofvan anförda olägenheter, låter sig praktiskt genomföra, har Beredningen

icke tvekat att i förslaget meddela föreskrift i sådant syfte.

Det ökade besvär med utslagens affattande, denna anordning kommer

att föranleda, är icke af den betydelse, att man af sådan anledning

bort afstå från de med anordningen förenade fördelar. Att utslaget

icke alltid kan blifva uttömmande, är emellertid uppenbart. Stundom

kan edgången angå en fråga, af hvars afgörande det beror, huruvida

äfven andra frågor hora upptagas till pröfning, och vid sådant

förhållande kan det, när saken är vidlyftig eller invecklad, vara mindre

lämpligt att samtidigt verkställa en sådan pröfning. Stundom kan

edgången vara af den art, att tillfälle måste lemnas parten att gå

eden till en del, och i sådant fall kan naturligtvis påföljden icke alltid

på förhand bestämdt angifvas. I hvarje fall måste Rätten senare

utlåta sig i saken och fastställa, hvilketdera af de i edgångsbeslutet

angifna alternativen skall tillämpas.

Att genom edgångsbeslutets formella affattning bringa saken på

en gång till definitivt slut är sålunda omöjligt. Men då anledningen

till det dubbla ändringssökandet i samma mån förringas, som edgångsbeslutet

innefattar fullständig pröfning af saken, är den största möjliga

grad af fullständighet i sakpröfningen önskvärd. Att i ett föreliggande

fall träffa den rätta gränsen måste öfverlemnas åt domarens

urskilning; i intet fall synes hinder böra möta att åt edgångsbeslutet

gifva en sådan affattning, att derigenom upplyses, på hvad

sätt edens afläggande eller underlåtenhet att gå den kommer att

verka. Hvad särskildt angår brottmålen har det funnits vara mindre

lämpligt att i edgångsbeslutet vilkorligt bestämma straffet, och då

sådant icke för det ändamål, som med den föreslagna anordningen

närmast afsetts, är nödvändigt, har i förslaget intagits förbud att i

edgångsbeslutet utsätta det straff, hvartill den tilltalade kan blifva

förfallen.

Med grunderna för vår rättegångsordning öfverensstämmer att

ej medelst särskilda utslag afgöra delar af samma mål, äfven om

dessa äro af hvarandra oberoende, och det ligger derföre i sakens

124

natur, att, när en del af målet vilkorligt afgöres, slutligt yttrande

beträffande öfriga delar bör i samma utslag meddelas.

66 §. I 66 § bestämmes, huru klagan öfver edgångsbeslutet må föras.

Att detta bör ske i den ordning, som för Överklagande af slutligt

utslag i målet är stadgad, är från förslagets ståndpunkt naturligt.

67 §. Angående den domstol, vid hvilken parts ed aflägges, gifvas i

67 § föreskrifter, i hufvudsak likartade med dem, som i 30 och 31 §§

lemnats med afseende å vittnen.

68 §. Rätten att öfverklaga edgångsbeslutet måste, om den för parten

skall vara af verklig betydelse, också innebära, att någon tillämpning

af edgångsbeslutet ej må ega rum, så länge parten har sin rätt öppen

att öfverklaga beslutet, och att, derest beslutet dragée under högre

rätts pröfning, frågan om edgången skall hållas öppen, till dess

Ofverrätten dömt. Häiaf följer, att i ingen händelse tillämpning af

edgångsbeslutet må ega rum, innan tid för erläggande af vad eller

revisionsskilling eller för ingifvande af besvär gått till ända, men att,

sedan denna tid förlupit, frågan om beslutet skall tillämpas måste

blifva beroende deraf, huruvida talan mot beslutet behörigen fullföljts

eller icke. Huru härmed förhåller sig är emellertid den domstol,

der eden skall afläggas, endast undantagsvis i tillfälle att sjelf afgöra;

och i allmänhet måste det derföre ankomma på parterna att i detta

afseende tillhandahålla domstolen erforderlig upplysning. Men skall

detta ordnas så, att den part, som vill hafva edgångsbeslutet tillämpadt,

skall ådagalägga, att det eger laga kraft, eller så att den, som

vill förekomma edgångsbeslutets tillämpning, har att visa, att så icke

är förhållandet? För närvarande iakttages beträffande vademålen, att

tillämpning af edgångsbeslutet ej eger rum, när vad erlagts, äfven

om vadet ej visas vara fullföljdt, under det att beträffande besvärsmål

ej sällan edgångsbeslutet tillämpas, såvida det icke visas vara

öfverklagadt. Med det sistnämnda förfaringssättet äro emellertid förenade

högst väsentliga olägenheter. Det kan sålunda lätt nog komma

att inträffa, att målet samtidigt pröfvas i två instanser och att den

ena tillämpar ett beslut, som den andre ungefär samtidigt undan

-

I

125

rödjer. Redan detta är en väsentlig olägenhet, men härtill kommer

det för rättskänslan stötande deri, att, oaktadt edgångsbeslutet af

Öfverrättcn upphäfts, Underrättens deremot stridande utslag kan varda

gällande, om nemligen parten, okunnig som han ofta är om dess

tillvaro, försummar att öfverklaga detsamma. I betraktande af dessa,

af erfarenheten nogsamt bestyrkta olägenheter af nu rådande praxis

har Beredningen i 68 § upptagit bestämmelsen, att tillämpning af

edgångsbeslutet ej må ega rum, så vida icke tillförlitlig upplysning

förebragts derom, att laga kraft åkommit beslutet.

Att i edgångsbeslutet utsätta eu viss dag för edgången förer

visserligen med sig, att, derest icke å nämnda dag visas att beslutet

eger laga kraft, Rätten måste afstå från vidare handläggning af målet

å samma dag. Nämnda sätt att förfara medför emellertid den fördel,

att, derest edgångsbeslutet eger laga kraft, målet kan utan vidare omgång

handläggas å den utsatta dagen. Erhåller icke domstolen å

edgångsdagen tillförlitlig upplysning, att edgångsbeslutet eger laga

kraft, måste Rätten antingen uppskjuta den vidare handläggningen

till annan dag eller ock låta målets återupptagande blifva beroende

på anmälan.

Såsom eu väsentlig brist vid den normerade eden har ofta fram- 70 §.

hållits, att den icke lemnar domaren tillfälle att bedöma, huruvida

parten, när han edligen bekräftar edstemat, deri verkligen inlägger

den mening, som vederbör. Äfven i god tro kan parten aflägga eu

origtig ed, utan att det är möjligt att derutinnan utöfva någon kontroll.

Att gifva edstemat en sådan affattning, att deri innefattas endast

rena faktiska uppgifter, hvilkas betydelse icke kan omtvistas

eller missförstås, är omöjligt. Af sådan anledning har det synts

nödigt, att domaren före edens afläggande söker genom att för parten

framställa betydelsen af edstemat undanrödja hvarje anledning till en

origtig uppfattning. Något missbruk från domarens sida af den föreskrift

i sådant hänseende, som blifvit intagen i 70 §, synes Beredningen

icke vara att befara.

126

71 §. Bestämmelsen i 71 § angående verkan af parts uteblifvande å

edgångsdagen öfverensstämmer hufvudsakligen med gällande rätt.

Hindras part af laga förfall att möta å edgångsdagen, bör dock till

förekommande af oreda och tidsutdrägt det åligga honom att å edgångsdagen

derom göra anmälan. Endast när sådant varit honom

omöjligt eger han senare göra sådan anmälan.

72 §. Kan till följd af förhållanden, som inträffat eller yppats efter det

edgångsbeslutet meddelats, men innan dess tillämpande ifrågakommer,

edgång icke eg a rum, har den förutsättning, hvarå edgångsbeslutet

grundar sig, förfallit; och det synes vid sådant förhållande lämpligast

att låta den domstol, der målet blifvit anhängiggjordt, ånyo taga det

under pröfning. En bestämmelse i sådant syfte har i 71 § upptagits

för de fall, då part, som blifvit dömd till ed, aflidit eller eljest blifvit

urståndsatt att aflägga eden eller ock är för mened förlustig medborgerligt

förtroende och sådant yppas innan tid för edgångens fullgörande

infaller. Af enahanda anledning bör det ock tillåtas Rätten

att när parten tilltalas för brott, hvilket, derest han finnes saker, utesluter

honom från ed, afvakta brottmålets utgång innan edgångsbeslutet

tillämpas.

73 §. Att genom edgångsbeslutet Rätten icke definitivt skiljer målet

från sig, är förut anmärkt; i hvarje fall erfordras ett slutligt yttrande,

sedan det visat sig, huru parten förhåller sig i fråga om edgången.

74 §. Till förekommande af onödig omgång och tidsutdrägt har i 74 §

intagits föreskrift, att högre rätt, som vid förd klagan öfver edgångsbeslut

finner edgång ej böra ega rum, skall döma i hufvudsaken,

der målet är i sådant skick, att det kan ske.

75 §. Den i 17 Kap. 35 § Rättegångsbalken omförmälda ed skiljer sig

från den allmänna partseden derutinnan, att för edens användande icke

erfordras half eller ens någon bevisning, och att eden aflägges af den

bevisskyldige parten; denne eger, när utredning eljest icke kan åstadkommas,

sjelf utan domarens medverkan bestämma omfånget af den

förlust, han lidit, och det skadestånd, honom bör tillkomma. En sådan

rätt kan naturligtvis icke medgifvas en hvar, som har anspråk på

127

skadestånd, och edens användning är derföre också begränsad till vissa

i lagen angifna fall. Att denna edsform icke bör bibehållas, torde

ligga för öppen dag; å ena sidan gifver den i vissa fall parten en

rätt, som är obillig mot vederparten och icke står tillsammans med

domarens pröfningsrätt; å andra sidan vägrar den sin tjenst i flere

fall, der utredning angående skadans omfång eljest icke kan åstadkommas.

Att utan vidare afskaffa den synes emellertid betänkligt.

Den allmänna partseden kan i de fall, hvarom här är fråga, sällan

komma till användning, och den rätt, 2 § i förslaget tillägger domaren,

der fråga är om skadestånd, gör det visserligen icke för honom öfverflödigt

att af parten erhålla fullt tillförlitliga upplysningar till grund

för sin uppskattning. Om således en särskild uppskattnings- eller

värderingsed för sådana fall, der utredning eljest icke står att vinna,

svårligen torde kunna umbäras, återstår att afgöra, hvilken form derför

är den lämpligaste. De äldre lagförslagen hafva, efter mönstret af

tysk och fransk rätt, gifvit eden den form, att det tillåtes den part,

som fordrar ersättning, att inom en af Rätten bestämd gräns edligen

fastställa, huru mycket han förlorat. Ehuru denna anordning inrymmer

domaren en viss pröfningsrätt, är det uppenbart, att i de fall, då eden

verkligen är behöflig, denna pröfning måste blifva högst osäker och

famlande. Enda utvägen att bereda domaren verkligt underlag för

en sådan pröfning är att af den part, som lidit skadan, erhålla edligen

bekräftade uppgifter angående de omständigheter, hvilka skola

tjena till ledning vid skadans mätande, och derefter låta domaren fritt

bestämma skadeståndets belopp. Ehuru Beredningen ansett ett dylikt

edligt partförhör icke kunna i allmänhet träda i stället för den normerade

eden, bär Beredningen för detta fall icke funnit sådant betänkligt.

I detta fall kan nemligen enligt sakens natur endast den

part, som lidit skadan, meddela den upplysning, som erfordras, och

skall förhör ega rum, måste det derföre vara han, som höres. Då

fordran å en viss grad af bevisning icke kan uppställas såsom vilkor

för partens edliga hörande, saknas skäl att inrymma vederparten rätt

att genom klagan söka hindra förhöret. Det måste för honom vara

128

vida gynsammare, att domaren till deras rätta betydelse pröfvar de

uppgifter, käranden lemnar, än att han åt denne fullständigt eller

med en godtycklig begränsning öfverlåter att taga sig sjelf rätt.

På dessa grunder hvilar Beredningens förslag i 75 § angående

denna form af ed. Någon bestämd verkan kan icke på förhand tillläggas

eden, och edgångsbeslutet innehåller derom intet uttalande.

Det tillkommer domaren att fritt bedöma värdet af de upplysningar,

han sålunda erhåller; bedömer han det origtigt, må rättelse sökas, när

saken dragés under högre rätts pröfning.

76 §. Den bjudna eden är i vår rätt icke af samma praktiska betydelse

som i vissa främmande lagstiftningar, i det att dessa tillägga edsanbudet

en viss tvingande verkan, så att den part, hvilken ed bjudes,

endast har valet mellan att sjelf gå eden eller ock tillåta, att motparten

å sin sida aflägger en annan ed, alltid med afgörande verkan

i saken. Om än detta edstvång i väsentlig grad länder till rättegångens

förenkling och förkortande, är denna anordning behäftad med olägenheter,

som utesluta all tanke på dess införande i ett land, der den

förut varit okänd. I sin nuvarande form innefattar den bjudna eden

en art frivillig förlikning, hvars berättigande i de mål, der förlikning

öfverhufvud är tillåten, icke skäligen kan sättas i fråga; och då härigenom

erbjudes parterna en utväg att utan omgången af ett bevisförfarande

få tvisten afgjord, har Beredningen funnit sig sakna skäl

att föreslå denna eds afskaffande. Hvad förslagets 76 § innehåller

angående denna ed öfverensstämmer väsentligen med 17 Kap. 34 §

Rättegångsbalken. Af hänsyn till edens helgd synes dock den inskränkning

i partemes afbalsfrihet böra göras, att den, som för mened

är förlustig medborgerligt förtroende, äfven i detta fall bör vara utestängd

från ed. Deremot torde den omständighet, att eden i detta

fall beror af motpartens erbjudande, böra föranleda att samma stränghet

i nämnda hänseende, som i fråga om värjemålseden funnits befogad,

icke i förevarande fall påkallas.

129

7 KAP.

Särskilda bestämmelser.

I 77 § hafva bestämmelser upptagits dels för det fall, att vittne 77 §.

eller annan, som till upplysning i rättegång skall höras, icke är mägtig

svenska språket, och dels för det fall, att den, som skall höras, är

döf eller stum. I intetdera fallet har föreskriften om tillkallande af

tolk synts böra göras ovilkorlig. Då den, som skall höras och icke

är mägtig svenska språket, talar ett språk, hvilket såväl domaren som

parterna förstå, såsom fallet i allmänhet torde vara med norska och

danska, är tydligen tillkallande af tolk öfverflödigt. År åter den, som

skall höras, döf eller stum, torde förhöret i många fall kunna lämpligen

ske genom skriftliga frågor eller svar. Hvad i III Kap. stadgas om

sakkunnig, som af Rätten förordnas, har ansetts böra i tillämpliga

delar gälla äfven om tolk, dock med den jemkning, att ersättning till

tolk, hvilken tillkallats för biträde vid vittnesförhör, skall utgifvas af

den, som har att gälda ersättning till vittnet.

I öfverensstämmelse med föreskriften i Lagen angående lydelsen 78 §.

af judes edliga förpligtelse den 30 Oktober 1885 har i 78 § upptagits

en bestämmelse derom, att då den, som enligt förevarande lag skall

aflägga ed, är jude, edsförpligtelsen bör ske vid »Gud och hans heliga

lag». Derjemte har här från 16 § i Förordningen angående främmande

trosbekännare och deras religionsöfning den 31 Oktober 1873 upptagits

en föreskrift af innehåll, att om den, som skall aflägga ed,

tillhör främmande trossamfund, hvars lära ej tillstädj er honom att

aflägga ed, Konungen har att förordna, huru förfaras bör; hvilket

stadgande här utsträckts att gälla äfven i fråga om den, som är af

annan icke kristen lära än den mosaiska.

17

130

80 §. I fråga om tid och ordning för fullföljd af talan emot beslut,

som enligt 25, 29, 41, 43, 50 eller 52 § må öfverklagas genom särskilda

besvär, synes lämpligen kunna gälla hvad i fråga om klagan

öfver slutligt- utslag i brottmål är stadgadt; och har en bestämmelse

härom blifvit i 80 § intagen.

81 §. I 81 § angifvas de lagrum, hvilka skulle upphöra att gälla, derest

förslaget blefve lag. I särskilda författningsförslag hafva dessutom

upptagits de förändringar i vissa lagrum, hvilka funnits påkallade af

den nya lagstiftningen om bevisning.

Att den del af 1734 års lag, hvilken handlar om bevisning inför

rätta, företrädesvis skall beröras af den nu föreslagna lagstiftningen,

är naturligt; 17 kap. Rättegångsbalken skulle i allt hufvudsakligt aflösas

af den nya lagens bestämmelser. Nämnda kapitel innefattar

emellertid tillika bestämmelser, hvilka icke stå i nödvändigt samband

med förevarande ämne. Sålunda innehåller 12 § en föreskrift, som, på

samma gång den berättigar part att få domaren hörd såsom vittne,

ålägger denne att derefter hålla sig från saken; och Kongl. Förklaringen

den 22 Februari 1770 anknyter härtill vissa närmare bestämmelser för

samma sak. Att gifva föreskrifter huru skall förhållas, när domaren påkallas

såsom vittne i målet, tillhör emellertid närmast den del af rättegångsordningen,

som afhandlar domst-olsorganisationen, och Beredningen

har derföre ansett något stadgande i detta ämne icke böra

upptagas i förevarande lagförslag. Likaså tillhöra föreskrifterna i 32

§, sådana dessa lyda enligt Förordningen den 20 Januari 1779 angående

verkan af brottmålsutslags laga kraft och om preskription af

åtalsrätten, uppenbarligen ett annat område än det, som nu är föremål

för behandling.

Detsamma kunde synas i viss mån gälla äfven om första punkten

i 32 §, hvilken dock enligt förslaget skulle upphöra att gälla. Här

föreskrifves, att, när i svårare brottmål mer än hälft bevis förekommer

mot den tilltalade, men denne ändock nekar till gemingen

och domaren finner värjemålsed icke utan fara för mened kunna användas,

saken bör lemnas till framtiden, då den kan uppenbar varda.

131

Detta — en tilltalad persons »ställande under framtiden» — innebär,

att ransakning om brottet kan när som helst ånyo företagas, likasom

det ock för den tilltalade medför vissa i medborgerligt hänseende

menliga påföljder. Att detta stadgande icke kunnat qvarstå i sin nuvarande

form, följer otvetydigt deraf, att begreppet »hälft bevis» genom

den nya lagen skulle förlora sin betydelse. En omarbetning af stadgandet

skulle derföre vara nödvändig, derest man ville bibehålla den

processuella anordning, hvarom det handlar. Beredningen tvekar

emellertid icke att såsom sin mening uttala, att nämnda anordning icke

förtjenar att bevaras. Den utgör en qvarlefva af det äldre inqvisitoriska

brottmålsförfarandet, med dess allt för ringa hänsyn till den anklagades

rätt. Redan Lagkomitén och äldre Lagberedningen föreslogo

dess borttagande ur vår rättegångsordning, och i principbetänkandet är

enahanda förslag framstäldt. »Der domstolen», heter det i motiven, III

Del. sid. 225, »med fri bevispröfning ej kan fälla den tilltalade, bör ej

heller å honom likasom häftas ett brännmärke, genom domens ordalydelse

tydande på misstankens fortvaro.» Vid sådant förhållande

har Beredningen, äfven om för stadgandet kunde finnas en form, som

fullt lämpade sig efter den ändrade lagstiftningen om bevisning, ansett

detsamma hellre böra redan nu ur lagen utmönstras. Att i allt

fall, hvad de gröfre brotten angår, ett befrielseutslag icke utgör hinder

för målets återupptagande, der nya skäl och omständigheter mot

den tilltalade förekomma, följer af de qvarstående bestämmelserna i

32 §.

Den bestämmelse, 33 § innehåller angående bevisskyldigheten, har

Beredningen föreslagit skola upphäfvas, utan att den blifvit ersatt

genom annan bestämmelse i förslaget. Att reglera detta förhållande

tillhör enligt Beredningens mening icke förevarande del af lagstiftningen.

Vore det möjligt att genom formella, för alla slag af rättsförhållanden

lämpade föreskrifter bestämma, huru nämnda skyldighet

bör mellan parterna fördelas, vore det visserligen på sin plats att i

samband med de processuella reglerna om bevisning upptaga stadgande

i detta ämne. Sådant är emellertid icke möjligt. Grunden för

132

bevisskyldighetens fördelning kan icke, såsom 33 § antyder, sökas i

partens ställning såsom kärande eller svarande i målet; det är icke

denna egenskap, utan beskaffenheten af det yrkande, parten i hvarje

särskilt skede af rättegången framställer, som i sådant hänseende

är afgörande. Den som begär förändring i ett förhållande, hvilket faktiskt

består eller hvars behöriga tillkomst är ådagalagd,''får icke samma

yrkande bifallet, med mindre de rättsliga förutsättningarne för den

påyrkade förändringen äro för handen. Hvilka dessa förutsättningar äro,

derom gifver den materiella rätten upplysning. Att fordra, det samtliga

dessa förutsättningar skola inför domstolen styrkas, vore i många

fall detsamma, som att vägra rätten erkännande; det är endast vissa

af dessa förutsättningar, hvilkas tillvaro parten behöfver ådagalägga,

under det att, beträffande andra, det måste åliggannotparten att styrka

att de saknas, om han påstår det. Hvilka förutsättningar nu äro af

ena eller andra slaget, kan endast en undersökning af de särskilda

rättsförhållandenas natur ådagalägga; först ur en sådan kan en rigtig

reglering af bevisskyldigheten framgå. För processrätten är en sådan

undersökning främmande, och rättegångslagen kan i detta afseende

icke gifva annat än en i bästa fall intetsägande, men möjligen missledande

regel. I betraktande häraf har Beredningen ansett 33 § böra

uteslutas, oaktadt den icke genom någon bestämmelse i förslaget

blifvit ersatt.

Såsom förut anmärkts, afser förslaget icke att upphäfva de s. k.

prestationsederna eller en persons skyldighet att på anfordran af en

annan, utan hänsyn till föregående bevisning, med ed bekräfta eller

förneka ett visst uppgifvet förhållande. Lika litet har det funnits

lämpligt att vidtaga ändring i stadganden, hvilka, såsom 12 Kap. 3

§ Handelsbalken, 34 § i Förordningen om stängselskyldighet den 21

December 1857 m. fl., å ena sidan ålägga part skyldighet att styrka

ett visst förhållande, men å andra sidan tillåta honom att föra denna

bevisning genom egen ed; utan att väsentligt förändra den praktiska

betydelsen af bevisskyldigheten i dylika fall, kan nemligen rätten att

med egen ed fullgöra den icke fråntagas parten. Af dessa skäl hafva

133

flere, å särskilda ställen i lagen förekommande stadganden om ed,

ehuru visserligen icke, från bevisningens synpunkt sedt, öfverensstämmande

med de grunder, på hvilka förslaget är bygdt, ansetts

böra lemnas orubbade. Endast i fråga om den i 14 Kap. Rättegångsbalken

omförmälda »vrångoeden» och den i 16 § 4 och 5 mom. Promulgationslagen

till Strafflagen föreskrifna »urtjufva eden» har undantag

skett, enär dessa eder redan längesedan kommit fullständigt

ur bruk och derföre icke synts böra ens till bokstafven qvarstå i

lagen. I och med borttagandet af urtjufva eden har det emellertid

varit nödigt att borttaga sjelfva skyldigheten för parten att göra sig

urtjufva, emedan eljest samma skyldighet skolat blifva obehörigt betungande.

Med föranledande af och i sammanhang med förslaget till Lag

angående bevisning inför rätta hafva utarbetats tre andra författningsförslag,

angående dels ändrad lydelse af 5 Kap. 1 § Årfdabalken,

dels ändring i 14 Kap. Jordabalken, dels ock ändring i Förordningen

angående handelsböcker och handelsräkningar den 4 Maj 1855.

De i förstnämnda lagrum gifna föreskrifter i fråga om sättet att i en

arfstvist bevisa, huruvida ett barn varit födt med lif eller icke, stå ej

väl tillsamman med fri bevispröfning; och då numera genom en af

läkare verkstäld undersökning i allmänhet torde kunna bäst utrönas,

huruvida barnet framfödts med lif, synes något egentligt »behof icke

längre förefinnas att i det fall, som i 5 kap. 1 § Årfdabalken afses,

tillåta afförande af eljest jäfviga vittnen eller användande af partsed

i annan ordning än den eljest medgifna. Beredningen har derföre

ansett de i nämnda lagrum stadgade särskilda bevisregler kunna

uteslutas.

Då 5 Kap. i förslaget till Lag angående bevisning inför Rätta

innefattar föreskrifter, bland annat, för det fall, att Hofrätt eller Konungen

finner syn nödig äfvensom angående synekostnad, böra de bestämmelser,

som i dessa ämnen förekomma i 14 Kap. Jordabalken,

1

134

upphöra att gälla, och följaktligen i detta kapitel dels 4 § upphäfvas,

dels ock 3 § erhålla en så förändrad lydelse, att endast första punkten

deri bibehålies.

De i Förordningen angående handelsböcker och handelsräkningar

den 4 Maj 1855 upptagna bestämmelser angående handelsboks vitsord

i handelstvister emellan köpmän stå, såsom i det föregående framhållits,

icke väl tillsamman med ett i öfrigt fritt bevissystem, och stadgandena

i samma förordning om åliggande för part att i dylika tvister förete sin

handelsbok blifva till fullo ersatta genom föreskrifterna i IV Kap. i förslaget

till Lag angående bevisning inför Rätta. Vid sådant förhållande

har Beredningen ansett 12—19 §§ samt 25 § i denna Förordning böra

upphäfvas. Då en hänvisning till sistnämnda paragraf förekommer i

23 § har deri vidtagits nödig ändring, hvarvid Beredningen ansett

23 och 24 §§ kunna till en paragraf sammanslås.

135

*

Särskildt förslag till VI Kap. i Lag angående bevisning inför Rätta.

Om parts ed.

De skäl, som föranledt Beredningen att framlägga ett alternativt

förslag till bestämmelser angående parts ed, äro i det föregående anförda.

Det syfte, man med förevarande anordning velat vinna, är

dels att i fråga om parts hörande på ed bereda större utrymme åt

domarens fria pröfning, dels ock att undanrödja den anledning till omgång

och tidsutdrägt, som rätten att öfverklaga edgångsbeslutet

innebär. Hvad förslaget innehåller är väsentligen hemtadt från principbetänkandet,

II Del. XVIII Kap., och Beredningen hänvisar derföre

till detta beträffande grunderna för de föreslagna bestämmelserna.

Endast såvidt dessa bestämmelser afvika från nämnda betänkande torde

erfordras en antydan om skälen till sådan afvikelse.

Enligt XVIII Kap. 3 § i principbetänkandet kan förordnande om

parts hörande på ed meddelas — utom i det fall att båda parterna äro

derom ense — då endera parten äskar det och den omständighet, hvarom

upplysning sökes, väl synes sannolik, men ej utan vidare bevisning

kan hållas för sann; och sedan yrkande i sådan syftning af någondera

parten blifvit framstäldt, har enligt 4 § Rätten att, med ledning af

angifna grunder, icke blott pröfva, om edligt förhör bör ega rum eller

icke, utan äfven, i förstnämnda fall, meddela förordnande hvilkendera

parten skall höras. Åt detta stadgande synes kunna gifvas

den tydning, att Rätten vore oförhindrad att på yrkande af den ej

bevisskjddige parten tillåta denne att blifva på ed hörd äfven mot

vederpartens vilja, likasom samma stadgande icke synes innefatta

hinder för Rätten att, sedan den bevisskyldige begärt partsed, men

136

yrkat att sjelf blifva hörd, på grund af detta yrkande förordna om

vederpartens hörande på ed.

Enligt 1 § i förslaget är det deremot endast den bevispligtige

parten eller den part, som till bestyrkande af sin uppgift angående

viss omständighet, hvaraf målets utgång beror, förebragt sannolika

skäl, hvilken eger att äska edligt partsförhör, och han har dervid att

uppgifva, huruvida det begärda förhöret skall anställas med honom

sjelf eller med vederparten, hvarefter Rätten endast har att tillse,

huruvida yrkandet må bifallas eller icke. Utan den bevispligtiges

yrkande eller medgifvande kan således Rätten ej tillåta edligt förhör

med vederparten.

Den afvikelse från principbetänkandet, hvilken förslaget sålunda

i denna del, åtminstone formelt, innefattar, afser väsentligen att aflägsna

de betänkligheter, som, på sätt i principbetänkandet framhålles, synas

möta mot parts afstångande från rätt till särskild klagan öfver beslut,

hvarigenom vederpartens hörande på ed tillåtits.

En annan afvikelse från principbetänkandet är uteslutandet ur

förslaget af det i XVIII Kap. 4 § 3 mom. intagna stadgande, att

der på samma sida äro två eller flere parter, mot hvilkas hörande

på ed hinder ej möter, det ankommer på domstolen att bestämma,

huruvida en eller flere af dem skola höras. Denna uteslutning står

i full öfverensstämmelse med de i förslaget tillämpade grunder för

användande af parts ed. Då detta bevismedel ej får anlitas annorledes

än på den bevisskyldige partens begäran, bör det ej heller tillkomma

Rätten att förordna om edligt förhör med någon annan än

den, hvars hörande sålunda blifvit äskadt. Om den bevisskyldige har

flere vederparter, må det på honom ankomma, om han vill, att vare

sig en eller annan af dessa eller möjligen alla blifva hörda, hvarefter

Rätten blott har att tillse, huruvida hans begäran må bifallas, utan

att kunna tillåta förhör med någon, hvars hörande ej ifrågasatts, och

om å den sida, der bevispligten ligger, flere parter finnas, bör edligt

förhör med någon af dem ej ega rum, med mindre denne sjelf derom

framstält begäran.

Den i 6 § 1 mom. i principbetänkandet förekommande bestämmelsen,

att frågan, huruvida part skall höras på sanningsed, i regeln

ej bör af domstolen tagas under ompröfning förr än saken blifvit

vederbörligen slutbehandlad, har icke upptagits i förslaget, enär af

65 § torde tydligt framgå bevismedlets subsidiära karakter. Ej heller

innehåller förslaget någon föreskrift angående verkan af parts vägran

att underkasta sig edligt förhör eller att besvara viss fråga;

bestämmelserna i principbetänkandets 8 § och 12 § 2 mom. äro ej

upptagna i förslaget. Det torde nemligen icke vara lämpligt att

i detta hänseende uppställa andra regler, än sakens natur och en

rigtig tillämpning af den allmänna föreskriften i förslagets I Kap. 1 §

föranleda. Att 13 § icke upptagits i förslaget innefattar i sak ingen

afvikelse, då nämnda § endast för ett särskildt fall hänvisar till den

allmänna regeln om bevispröfningen och en sådan hänvisning icke

torde finnas behöflig.

Då frågan, huruvida edligt förhör skall ega rum och hvilkendera

parten bör höras, jemväl enligt förslaget skall afgöras med afseende

å redan förebragt bevisning samt bevisskyldigheten i det föreliggande

fallet, måste förhöret komma att angå en eller flera omständigheter,

med afseende å hvilka graden af förebragt bevisning samt bevisskyldigheten

kunna bedömas. Vid sådant förhållande synes det mindre

följdrigtigt att, på sätt principbetänkandets 12 § medgifver, låta förhöret

sträcka sig jemväl till andra omständigheter, som vid förhöret

yppas och med afseende hvarå förenämnda synpunkter kunna

föranleda ett helt annat bedömande af frågan, om edligt förhör är

påkalladt och hvilkendera parten bör höras. Nämnda stadgande är

derföre ur förslaget uteslutet.

Hvad angår formen för parts hörande å ed, afviker förslaget derutinnan

från principbetänkandet, att det ansetts lämpligt låta eden

följa efter förhöret, icke föregå detsamma. Mellan ett vittne och en

part, som höres, är nemligen så till vida en skilnad, att å ena sidan

parten icke, i likhet med vittnet, kan vara berättigad att undandraga

sig att meddela upplysning angående sådant, som rörer saken, men

138

hvars uppenbarande kan lända parten till skada, samt att å andra

sidan något tvång att vittna icke är på sin plats eller behöflig!, då

domaren af partens underlåtenhet att tala kan draga den slutsats i

afseende på sakens sammanhang, som vederbör. Häraf följer, att lika

litet som de mot vittne föreskrifna yttre tvångsmedel böra mot part

användas, lika litet bör det åläggas honom en edgång, hvarigenom

han vid menedsstraff förbinder sig att meddela allt hvad han känner

i målet eller hvarom domaren begär upplysning. Skulle parten i sin

berättelse komma att vidröra annan omständighet än den, förhöret

angår, bör parten icke tillåtas att med ed bekräfta berättelsen i

denna del. Och om på grund af de upplysningar, som vunnits vid

förhöret, eller på grund af den sväfvande eller osäkra beskaffenheten

af partens uttalande domaren finner det obehöflig! eller olämpligt att

låta parten med ed bekräfta sin utsaga, bör någon edgång icke

eg a rum.

Slutligen bör anmärkas, att förslaget icke upptagit den i principbetänkandet

16 § 1 mom. innefattade föreskrift, att om högre rätt

finner part hafva blifvit utan laga skäl hörd å ed, den lägre rättens

beslut derom skall undanrödjas och hvad parten under eden anfört ej

anses annorlunda, än såsom vore det yttradt utan ed. En regel af

sådant innehåll är enligt Beredningens mening mindre förenlig med

den fria bevispröfningens grundsats och skulle helt visst komma att

sakna all verklig betydelse.

Enligt principbetänkandet skulle i brottmål parts ed icke förekomma.

Förstärkta Lagberedningen uttalade deremot, att från synpunkten

af fri bevispröfning hinder icke mötte att jemväl i brottmål

tillämpa de för tvistemål antagna grunder för partens edliga afhörande;

och vore enligt Förstärkta Lagberedningens uppfattning behofvet att

till sanningens utforskande använda parts ed i brottmål icke ringare

än i tvistemålen. Då en tillämpning af nämnda grunder skulle föranleda,

att det i allmänhet blefve svaranden, som underkastades det

edliga förhöret, men frestelsen att genom en falsk ed undgå straff

måste anses alltför stark, när brottet vore belagd! med svårare straff,

139

ansåg emellertid Förstärkta Lagberedningen parts afförande på sanningsed

i brottmål icke böra ega rum i fråga om gröfre brott. I

hufvudsaklig öfverensstämmelse med de sålunda af Förstärkta Lagberedningen

uttalade grundsatser har i förslaget jemväl intagits en

bestämmelse, att i brottmål edligt förhör må anställas med den tilltalade,

der åklagaren eller målseganden det äskar och mot den tilltalade

förekommit sådan bevisning, som enligt förslaget skulle i andra fall

berättiga till användande af parts ed; dock att det ej må ske i fråga

om brott, hvarå enligt lag kan följa straffarbete.

I händelse det alternativa förslaget skulle godkännas, synes en

ändring i lydelsen af 21 Kap. 3 § och 25 Kap. 5 § Rättegångsbalken

blifva af nöden, hvilken ändring lämpligen torde kunna ske sålunda, att

i den förstnämnda paragrafen orden »eller häfver man sin vederpart

på edgång kommit» och i den senare ordet »värjemålsed» uteslutas.

140

Särskild! yttrande

af

Justitierådet Annerstedt.

I principbetänkandet upptages bland stadgandena angående vittnesjäfven

följande bestämmelse:

Den, som eger del i saken allenast på den grund att han är lottegare

i aktiebolag eller medlem i kommunal samfällighet, korporation

eller annan gemensamhet, för hvars förbindelse han ej omedelbart

och personligen står i ansvar, må dock höras såsom vittne, om det

af part yrkas och af domstolen pröfvas nödigt.

En uttrycklig föreskrift i detta ämne är enligt min uppfattning

synnerligen af behofvet påkallad. Mycken skiljaktighet i åsigter råder

nemligen för närvarande derom, huruvida kommunalmedlemmar, lottegare

i aktiebolag, ledamöter i föreningar o. d. skola anses hafva del

i rättstvister, hvari kommunen, aktiebolaget eller föreningen är part.

Då frågan, huruvida en domare, som egde lotter i ett aktiebolag, kunde

anses hafva del i en sak, hvari bolaget var part, och följaktligen på

sådan grund jäfvig i saken, den 16 Januari 1878 förekom till afgörande

af Högsta Domstolens båda afdelningar samfäld!, omfattade

visserligen åtta ledamöter den mening, att nämnda förhållande icke

innebure, att domaren, på sätt i 13 Kap. 1 § Rättegångsbalken sägs,

egde del i den sak, hvari aktiebolaget var part. Men af sju ledamöter

uttalades, att då aktieegare på grund af aktiebrefvet hade delegarerätt

i bolaget och följaktligen hade del i den sak, hvaruti aktiebolaget

var part, han vore jäfvig i saken. Oeh ej sällan förekomma

141

fall, då en underdomare förklarar sig jäfvig att handlägga mål, i

hvilka den kommun, han tillhör, är part, under åberopande af del

i saken såsom jafsanledning.

Den olikhet i uppfattning, som sålunda i frågan är rådande, härflyter

utan tvifvel från skiljaktighet i uppfattningen af begreppet

juridisk person. Vid detta förhållande kan man efter min åsigt icke

vänta, att genom den förbättrade lagstiftningen angående bolag, som för

närvarande förberedes, eller eljest genom något stadgande i civillag

enhet i lagtillämpningen med hänseende till nämnda fråga skall åstadkommas.

Ty föga antagligt är, att man vid stiftandet af en ny bolagslag

skall finnas benägen att genom en positiv bestämmelse deri afgöra,

huru begreppet juridisk person skall fattas; och den tidpunkt

torde vara aflägsen, då å annat ställe i allmän lag upptages någon

definition på detta begrepp, hvars bestämmande otvifvelaktigt tillhör

rättsvetenskapen.

För vinnande af en likartad rättstillämpning, hvilken med afseende

å den praktiska betydelsen af denna jäfsfråga måste vara

synnerligen önskvärd, bör derföre enligt min uppfattning lagstiftningen

angående vittnesjäfven besvara frågan, och detta svar torde lämpligen

kunna gå i den riktning, som i principbetänkandet blifvit föreslagen.

I öfverensstämmelse härmed har jag ansett, att 8 § i förslaget

borde erhålla följande lydelse:

8 §•

Eger den, som till vittne åberopas, del i saken, ändå att lian ej

förer talan i målet, eller kan han af dess utgång vänta synnerlig nytta

eller skada; vare han i det mål jäfvig att vittna.

I mål, som angår kommun, bolag eller förening, vare delägare i

sådan samfällighet ej i denna egenskap jäfvig att vittna, der han icke

är enligt lag omedelbart och personligen ansvarig för samfällighetens

förbindelser eller kan vänta synnerlig nytta eller skada af målets utgång.

142

Har — — — — — — — — — — — — — — — frånträdt.

Embets- eller tjensteman— —--— — — —--andre.

I fråga om den omfattning, i Hvilken syn å stället må användas

af Rätten, hyser jag jemväl en från förslaget afvikande mening. Enligt

gällande lag medgifves det Rätten att hålla syn allenast i vissa

slag af mål, för hvilka särskilda bestämmelser äro gifha. Att derutöfver

utsträcka befogenheten för Rätten att hålla syn är enligt min

uppfattning icke påkalladt af något verkligt behof, men kan lätteligen

komma att leda till ett obehörigt uppskof med målets afgörande och

till parternas oskäliga betungande med kostnader. Rätten saknar nemligen

icke utväg att i sådana mål, med afseende å hvilka för närvarande

icke är medgifvet att hålla syn, på annat sätt — genom

kartor, planritningar, yttrande af sakkunnige, o. s. v. — förskaffa sig

de upplysningar, som genom synen skulle vinnas, och målets utsättande

till syn medför enligt regeln uppskof deri till påföljande sommar

samt parternas betungande med synekostnader, hvilka uppgå till ett

för flertalet rättsökande afsevärdt belopp.

Ej heller är det enligt min uppfattning lämpligt att, med bibehållande

af förfarandet Aud Hofrätt i öfrigt oförändradt, medgifva Hofrätten

befogenhet att sjelf hålla syn, enär derigenom ökade synekostnader

förorsakas utan att någon visshet förefinnes, att de öfverrättsledamöter,

som hållit synen, komma att deltaga i målets afgörande.

Af dessa skäl böra enligt min åsigt de i förslagets V Kap. upptagna

bestämmelser utbytas mot en hänvisning till hittills gällande

stadgande!! angående syn samt annan ändring i 14 Kap. Jordabalken

ej vidtagas än den, som är af nöden för att med afseende å vittnesförhör,

som eger rum vid syneförrättning, förekomma, så vidt ske kan,

att vittnen blifva afbörda, hvilka sedermera befinnas jäfviga.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, har jag ansett,

dels att i stället för V Kap. i förslaget bör deri införas en paragraf

af följande lydelse:

143

§•

Huru syn skall af Bätten hållas och hvad dervid eljest skall iakttagas,

derom galle hvad i lag och särskilda författningar är stadgadt;

dels ock att i stället för författningsförslaget angående ändring i

14 Kap. Jordabalken endast bort upprättas förslag till ändrad lydelse

af 3 § i samma kapitel af följande innehåll:

3 §•

Nu vill någon med den synedom sig ej åtnöja; vädje då under HofRätt,

som i Rättegångsbalken sägs. Fullföljes vadet och finner HofRätten

ny syn tarfvas; utnämne Hof-Rätten en af sine ledamöter att

synen hålla, och kalle två underdomare i orten att honom biträda. Det

protokoll, som vid synen föres, gifve han till Hof-Rätten in, och HofRätten

döme sedan i saken. Dragés saken under Konungen och finnes

den ej tillräckligen utredd, ändå att syn föregått; då må ytterligare

syn hållas, och nämne Konungen i Högsta Domstolen dertill en af

dess ledamöter; läte ock genom Hof-Rätten kalla två underdomare,

att vid synen biträda. Öfver denna syn skall protokoll till Konungen

ingifvas, på sätt om den syn, som Hof-Rätt förordnat, sagdt är. Vid

dessa syner må ock vittnen höras, der någon af parterna det äskar och

vittnet är tillstädes. Göres jäf mot vittne och förekommer anledning att

jäfvet är lagligen grundadt, må ej vittnet höras. Finner Hof-Rätten

eller Konungen syn nödig, och är den ej af Under-Rätt hållen; då

må Hof-Rätten eller Konungen låta synen af Underrätten verkställas

och pröfve sedan saken.

144

Särskild! yttrande

af

Justitierådet Carlson.

II Kap.

På hufvudsakligen samma skäl, som åberopas i Assessoren Wolds

särskilda yttrande, anser jag, att åt 6 § bör gifvas det innehåll, Assessoren

Wold föreslagit, samt att 7 § 2 mom. bör erhålla ungefär

följande lydelse:

I mål, deri allmän åklagare talar å brott, som hörer under allmänt

åtal och hvarå straffarbete enligt lag kan följa, må målseganden, ändå

att han sjelf för er talan i målet, höras såsom vittne, om Rätten finner

det lämpligt.

Om dessa ändringar i förslaget vidtagas, torde lydelsen af 8 §

1 mom. och 9 § böra derefter lämpas; och föreslår jag derför följande

affattning af

8 § 1 mom. andra punkten:

Huruvida i mål, som i 7 § 2 mom. afses, den, hvilken till målseganden

står i det förhållande, nu är sagdt, må höras såsom vittne, så

ock huruvida fosterföräldrar eller fosterbarn till part eller till någon,

hvilken enligt 7 § är jäfvig, må vittna, pröfve Rätten efter omständigheterna

i hvarje särskilt fall.

9 §•

Åsämjas parterna att låta den vittna, som enligt 7 eller 8 § är

jäfvig, må han såsom vittne höras, om han sjelf dertill samtycker och

Rätten finner det lämpligt.

145

I fråga om 36 §, hvilken handlar om personers hörande upplysningsvis

utan ed i grafva brottmål, kan jag icke heller biträda

pluralitetens mening. Vigten af, att sådana.mål hastigt afgöras, synes

mig fordra, att part bör ega, utan att förut inhemta Rättens samtycke,

låta inkalla den, han åberopar att upplysningsvis höras. Vidare

torde det vara nödvändigt, att tvångsmedel mot den, som obehörigen

vägrar att lemna upplysning, då han åberopas att höras utan

ed, stå Rätten till buds. I båda dessa afseenden bör, enligt min uppfattning,

om personer, hvilka skola upplysningsvis höras, gälla detsamma

som om vittnen, naturligtvis med den inskränkning, som följer

deraf, att upplysningsvis kunna höras äfven minderåriga och andra

kriminelt otillräkneliga personer. Slutligen anser jag, att, då fråga

är om brott af gröfsta slag, den tilltalades anförvandter icke böra

ega undandraga sig förhör. I följd häraf hemställer jag, att denna §

gifves ungefär följande lydelse:

I mål angående brott, hvarå straffarbete enligt lag kan följa, må

den, som är jäfvig att vittna, höras utan ed, der anledning är att hans

hörande kan lända till upplysning i målet och Rätten finner det lämpligt.

Ben, som till den tilltalade är i sådant förhållande, att han jemnlikt 8 §

är jäfvig, må dock ej höras utan sitt samtycke, der ej straffarbete i tio

år eller svårare straff enligt lag kan följa å brottet.

Då någon åberopas att sålunda upplysningsvis höras, gälle om hans

inkallande och hörande samt om påföljden för uteblifvande och för

vägran att lemna upplysning i tillämpliga delar hvad om vittne är sagdt.

I fråga om ersättning för inställelsen ege den, hvilken upplysningsvis

höres, enahanda rätt som vittne.

III Kap.

Hvad angår III kap., om sakkunnige, är jag ense med Assessoren

Wold i fråga om kapitlets uppställning. Likaledes delar jag hans

mening, att beträffande sakkunnig, som af part åberopas, bör gälla

detsamma som om vittne. Då emellertid ett af part åberopadt skriftligt

19

146

utlåtande från sakkunnig kan vara af stor betydelse, äfven om det

icke blifvit edfäst, torde i detta kapitel böra intagas en erinran

derom, att, då part företer ett sådant utlåtande, Rätten har att enligt

47 § pröfva hvad vitsord bör detsamma tillerkännas.

För närvarande lärer icke vara brukligt, att utlåtanden, som afgifvas

af sakkunnige på grund af domstols förordnande, edfastas.

Någon föreskrift härom torde icke heller vara erforderlig, då domstol

icke bör anlita annan såsom sakkunnig än den, om hvilkens redbarhet

och opartiskhet domstolen är fullt öfvertygad.

Skyldigheten att såsom sakkunnig tillhandagå domstol synes utan

fara kunna utsträckas derhän, att ingen eger undandraga sig att, då

han derom af domstol anmodas, inställa sig vid Rätten och lemna den

upplysning, han genast kan meddela.

I enlighet med hvad jag nu yttrat, hemställer jag, att åt ifrågavarande

kapitel gifves följande innehåll:

38 §.

Vill part för utredning af fråga, som icke utan särskild insigt i

viss vetenskap, konst eller handtering kan bedömas; åberopa yttrande af

sakkunnig, läte höra honom såsom vittne i målet, efter ty i II kap. sägs.

Företer part skriftligt utlåtande från sakkunnig, gälle hvad i 47 §

stadgas.

39 §.

Finner Bätten för målets pröfning nödigt att angående viss fråga

inhemta yttrande af sakkunnig; höre Bätten myndighet, embets- eller

tjensteman eller annan, som är satt att tillhandagå med yttrande i det

ämne, frågan rörer, eller nämne en eller flera för redbarhet och för

skicklighet i ämnet kände personer att afgifva skriftligt utlåtande eller

muntligen vid Bätten meddela upplysning i frågan.

40 § — 39 § i Beredningens förslag.

147

41 §.

Ej må sakkunnig undandraga sig att, då lian derom af Rätten

anmodas, inställa sig vid Rätten och lemna upplysning, som han genast

kan meddela. Tredskas han att det fullgöra, ege Rätten hålla honom

dertill medelst vite. Sakkunnig, som blifva fäld att utgifva vite, må

i beslutet söka ändring genom besvär.

I öfrigt vare ej någon skyldig att åt Rätten lemna biträde såsom

sakkunnig, der ej en sådan skyldighet åligger honom på grund af embete,

tjenst eller annat allmänt uppdrag.

42 §.

Sakkunnig, som af Rätten förordnats, njute för sitt biträde skälig

godtgörelse efter ty Rätten bestämmer. Om ersättning till sakkunnig,

som å embetets vägnar eller eljest på grund af allmänt uppdrag har att

afgifva yttrande, gälle hvad särskildt stadgas.

Ersättningen skall utgifvas af käranden eller, der målet är i högre

rätt fullföljdt, af klaganden, men stanna å den, som vid sakens slut

Rätten finner dertill skyldig. I brottmål, der allmän åklagare å tjenstens

vägnar förer talan, skall ersättningen förskottsvis utgå af allmänna

medel.

43 § — 45 § i Beredningens förslag.

Yl Kap.

I fråga om partseden åberopar jag Beredningens särskilda förslag

till VI kap. utom i följande delar.

Uppställer man såsom vilkor för partsedens användning, att den

bevisskyldige parten derom gjort yrkande, torde de fall icke blifva

få, då parten genom försummelse i detta afseende antingen går miste

om sin rätt eller, för bevarande af densamma, nödgas fullfölja talan

i högre domstol. Då det för öfrigt ofta kan vara tvifvelaktigt, dels

huruvida den part, som yrkat edgång, är bevisskyldig eller icke, och

148

dels huruvida en af part gjord framställning verkligen innefattar ett

yrkande om edgång, skulle det med nämnda vilkor afsedda ändamål

icke alltid vinnas. På grund häraf och med hänsyn jemväl till den

ändring i 72 §, som nedan föreslås, anser jag ifrågavarande vilkor

böra bortfalla.

I följd häraf synes det i principbetänkandet föreslagna stadgande

för det fall, att å samma sida äro flera parter, mot hvilkas hörande

på ed hinder ej möter, böra i förevarande förslag upptagas.

Förbudet i 72 § att höra parterna på ed emot hvarandra angående

samma omständighet synes mig vara för strängt. Derest

domstol, i följd af felaktig uppfattning om bevisskyldigheten eller om

parts skicklighet att aflägga partsed, hört ena parten på ed i fall, då

andra parten rätteligen bort höras, skulle detta förbud kunna medföra

en verklig kränkning af ena partens rätt, enär han genom domstolens

misstag blefve beröfvad ett bevismedel, som enligt lag stått

honom till buds. I sådant fall bör derföre, enligt min uppfattning,

högre domstol, dit målet fullföljes, ega att, om det för sanningens

upplysning finnes nödigt, förordna om edligt förhör med den part,

åt hvilken eden rätteligen bort anförtros. Har genom det redan hållna

förhöret så tillförlitlig upplysning vunnits, att något tvifvel angående

den ifrågavarande omständigheten ej vidare förefinnes, bör naturligtvis

förhör på ed med andra parten ej tillåtas.

Med stöd af hvad jag nu anfört hemställer jag, att nedannämnde

paragrafer i Beredningens särskilda förslag till VI kap. erhålla ungefär

följande lydelse:

61 §.

Hav i tvistemål part till bestyrkande af sin Uppgift angående viss

omständighet, hvaraf målets utgång beror, förebragt sådan bevisning, att

uppgiften, ehuru ej styrkt, dock finnes sannolik; ege Rätten förordna,

att andra parten skall höras på ed angående den omständighet. Möter

mot hans hörande sådant hinder, som i 63 eller 64 § sägs, eller äro parterna

ense, att, derest edligt förhör skall ega rum, förhöre bort ske med

149

den part, som åberopat omständigheten, må sistnämnde part höras på ed,

så vida Rätten finner tillförlitlig upplysning kunna derigenom vinnas.

Äro å samma sida flera parter, mot hvilkas hörande på ed hinder

ej möter, prof ve Rätten, huruvida det må anses nödigt, att de alla höras,

eller om förhör bör anställas med allenast någon eller någre af dem.

62 §.

I brottmål må edligt förhör anställas med den tilltalade, om till stöd

för åtalet förekommit sådan bevisning, som i 61 § sägs; dock må det ej

ske, när å brottet enligt lag kan följa straffarbete.

72 §.

Ej må parterna höras på ed emot hvarandra angående samma omständighet.

Har endera parten blifvit hörd på ed angående viss omständighet,

men finner högre rätt, dit målet fullföljes, att eden bort

anförtros andra parten, ege dock den Rätt, om det till sanningens upplysning

finnes nödigt, förordna, att sistnämnde part skall höras på ed

angående samma omständighet.

Visar sig vid förhör med part, att han till följd af minnessvaghet,

bristande uppfattningsförmåga eller af annan orsak ej kan meddela bestämd

uppgift om förhållandet; vare det med honom anstälda förhöret

ej hinder för andra partens hörande på ed.

Då stadgandet i 76 § angående bjuden ed torde vara af ringa

praktisk betydelse och icke står väl tillsamman med kapitlets öfriga

bestämmelser, hvilka äro bygda på grundsatsen om domarens rätt att

fritt pröfva verkan af parts edliga utsaga, anser jag denna § böra ur

förslaget utgå.

150

Särskild! yttrande

af

Revisionssekreteraren Afzelius.

I Kap. 3 och 4 §§.

Ense med Beredningens flertal derom, att erkännande inför rätta

har en olika processuel betydelse, allt efter som målet är af beskaffenhet,

att parterna ega råda öfver tvisteföremålet eller icke, kan

jag ej dela flertalets uppfattning af grunden till denna olikhet och i

följd deraf icke heller biträda den formulering, samma uppfattning i

förslaget erhållit. Hvad Beredningen anför derom, att »den ställning,

domaren i civilprocessen intager till parterna med afseende å processledningen,

utesluter för honom befogenheten att vidtaga den undersökning,

som skulle vara af. nöden för att domaren må kunna anse

sig berättigad att lemna ett erkändt sakförhållande utan afseende»

ådagalägger väl ändamålsenligheten af en regel, som i mål af nämnda

beskaffenhet undandrager erkännandet domarens bevispröfning, men

innebär icke, enligt min mening, någon förklaring, hvarföre erkännandet

såsom bevismedel skall utöfva denna verkan. I sistnämnda

hänseende synes mig målets beskaffenhet vara utan betydelse; medgifver

man, att ett erkännande i brottmål icke alltid öfvertygar domaren,

måste detsamma gälla äfven i tvistemål, och uppställer man

för sistnämnda slag af mål en annan regel om erkännandets bevisverkan,

är detta en legal bevisregel, likartad med den som finnes i

17 kap. 36 § Rättegångsbalken. Att denna speciella bevisregel fått

plats i den afdelning af förslaget, som handlar om »bevisning i all

-

151

mänhet» synes emellertid häntyda på, att här i sjelfva verket icke är

fråga om ett särskildt bevismedels verkan, utan om ett fall, der bevisning

icke alls erfordras och som derföre med rätta omförmäles i

de inledande bestämmelserna. För min del antager jag, att erkännandets

undantagsställning i civilprocessen kan förklaras, utan att

man behöfver taga sin tillflykt till lagstiftarens magt att dekretera

legala bevisregler. Grunden till denna undantagsställning bör naturligtvis

sökas i målets beskaffenhet. Och för ifrågavarande mål är

parternas dispositionsrätt det utmärkande. Ur samma dispositionsrätt

bör derföre denna erkännandets verkan härledas. Dispositionsrätten

innebär befogenhet för parten icke blott att uppgifva den rätt, hvarom

tvistas, utan äfven att eftergifva rätten att fordra bevis. I civilprocessen

är parten ensam berättigad att fordra eller eftergifva beviset ;

domaren har icke någon pligt eller rätt att å embetets vägnar fordra

bevis, när parten sjelf icke gör det. Från denna ståndpunkt borde

visserligen partens rent passiva underlåtenhet att fordra bevis medföra

hufvudsakligen samma verkan som ett uttryckligt erkännande;

och principielt är detta enligt min mening också det rätta. Men så

länge rättegångsordningen bibehåller den regel, att vid svarandens

utevaro käranden ändock skall bevisa sitt käromål, lärer den anförda

grundsatsen icke kunna i hela sin utsträckning genomföras. Då någon

förändring af det s. k. »kontumacialförfarandet» nu icke kan ifrågasättas,

kan grundsatsen endast vinna tillämpning å erkännandet. Partens

tystnad kan visserligen stundom innefatta ett lika godt erkännande,

som ett uttryckligt sådant — och får då äfven samma verkan

— men i allmänhet kan deråt icke gifvas annan betydelse än af ett

bevisdatum, af större eller mindre värde.

I fråga om erkännandet inom civilprocessen bör sålunda, efter

min mening, icke såsom i straffprocessen fastas afseende vid dess

större eller mindre förmåga att öfvertyga domaren; det befriar motparten

från skyldigheten att bevisa den erkända uppgiftens sanning.

Derföre verkar erkännandet, äfven om det icke såsom bevismedel är

fullgiltig! — äfven om den erkännande sjelf icke eger säker kunskap

152

om det, lian erkänner, äfven om det icke är parten sjelf, utan hans

rättegångsombud, som afgifver det.

Af det anförda följer icke, att erkännandet får gälla äfven om

det är osant. Att domaren skall taga för godt något, som han icke

vet vara sant, är ingalunda detsamma som att han skall låta det

gälla, livilket han vet vara osant. Efter min mening kan det icke

utan förryckande af domarens ställning tillåtas parterna att på godtyckligt

uppkonstruerade fakta grunda begäran om rättegång och

dom. Sådant är icke rättskipning och faller derföre icke under domarens

embetsutöfning. Ett uppenbarligen osant erkännande skall

denne tillbakavisa.

Anförda uppfattning af erkännandet föranleder icke heller, att en

återkallelse af erkännandet skall vara betydelselös med mindre det

visas både att erkännandet varit till innehållet osant och att det föranledts

af ett misstag. Ettdera är nog.

Att ett erkännande, som innefattar en osanning, icke bör få gälla,

är nyss sagdt. Och hvad angår återkallelse på grund af villfarelse,

så synes det icke ens vara nödigt, att ett fullt öfvertygande bevis

derom föreligger, för att erkännandet skall förlora sin afgörande betydelse.

Det är mycket möjligt, att parten icke afgifvit sitt erkännande

för att definitivt befria sin motpart från skyldigheten att bevisa,

utan endast velat uttala, att han ansåg hvad motparten uppgifvit

öfverensstämma med verkliga förhållandet och derföre aktat all bevisning

derom öfverflödig. Så länge han vidhåller sitt erkännande,

är det utan betydelse, huruvida han menat det ena eller andra. Men

återkallar han det, kan han icke vara bunden af ett erkännande, som

endast afsåg att uttala en subjektiv öfvertygelse. Det nedsjunker då

till ett bevisdatum, som är underkastadt domarens fria pröfning. Visar

han att de grunder, från hvilka han utgått, varit felaktiga, föreligger

visserligen icke en villfarelse, som är af beskaffenhet att göra en

disposition ogiltig, men detta förhållande innefattar oftast tillräckligt

skäl att antaga, att han icke velat definitivt binda sig genom erkännandet.

Att härom i lagen gifva bestämda föreskrifter synes mig icke

153

nödigt; åt domarens urskiljning kan utan fara öfverlemnas att efter

omständigheterna i hvarje särskilt fall bedöma, huruvida erkännandet

genom återkallelse förlorar sin betydelse eller icke.

Hvad slutligen angår brottmålen kan erkännandet der icke eg a

annan betydelse än af ett bevismedel, hvilket är underkastadt domarens

fria pröfning. Att genom uttryckligt lagbud häfda giltigheten

af denna allmänna grundsats i detta fall lärer icke vara behöfligt.

Detsamma gäller naturligtvis ock för sådana tvistemål, der parternas

dispositionsrätt är utesluten.

I detta sammanhang torde böra erinras att i mål, som angår

allenast skadestånd på grund af brottsligt förhållande, erkännandet

rätteligen bör ega samma betydelse som i vanliga tvistemål. Till

sin natur är skadeståndsanspråket rent civilt. Om än denna uppfattning

icke är den i vår rätt nu gällande, saknas dock icke i den

senare lagstiftningen spår af densamma, och det hade utan tvifvel

varit önskligt, om den kunnat nu med full klarhet tillämpas. Härtill

erfordras dock, enligt min mening, en sådan anordning af förfarandet,

att straff- och skadeståndsfrågan i processuelt afseende ställes i ett

visst samband, så att särskild behandling af skadeståndsfrågan icke

medgifves innan straffrågan förekommit eller bör anses förfallen.

Då emellertid den Beredningen nu anvisade uppgift icke medgifver

att i så vidsträckt omfång taga frågan under behandling, har jag

funnit mig i denna del icke böra framställa något särskildt förslag.

På grund af hvad jag sålunda anfört har jag ansett förslaget, i

stället för 3 och 4 §§, hafva bort upptaga en paragraf af denna lydelse:

I tvistemål, som kan genom förlikning mellan parterna af slutas,

skall livad part inför Rätten erkänner gälla emot honom, der ej Rätten

finner uppenbart, att saken förhåller sig annorlunda. Återkallar parten

sedan hvad han erkänt, pr öfre Rätten med afseende å de skäl, som för

återkallelsen anföras och öfriga omständigheter i målet, huruvida i följd

deraf verkan af erkännandet hör förfalla.

20

154

IT Kap.

Då den påföljd, förslaget fäster vid underlåtenhet att fullgöra

stadgad editionspligt, förutsätter bevis derom, att den, mot hvilken

editionsyrkandet riktas, innehar den ifrågavarande handlingen, men

ett sådant bevis endast sällan lärer kunna i vanlig väg förebringas,

synes det mig vara nödigt att, efter föredömet af främmande lagstiftning

och de äldre svenska lagförslagen, införa en särskild editionsed.

Om än, på sätt Beredningen antager, det icke är omöjligt,

att när editionsyrkandet riktas mot tredje man, höra denne såsom

vittne, lärer det vara otvifvelaktigt, att den nu föreslagna partseden

icke kan komma till användning i förevarande hänseende. Editionseden,

hvilken icke synes böra användas utan att anledning förekommer

att den uppgifne innehafvaren undanhåller handlingen, torde böra

efter omständigheterna erhålla ett sådant innehåll, att den edspligtige

tvingas att gifva erforderlig upplysning, ej blott när han sjelf innehar

handlingen utan ock när han lemnat den ifrån sig. Med afseende å

beskaffenheten af denna ed synes särskild klagan öfver edgångsbeslutet

icke böra medgifvas.

På grund häraf anser jag i detta kapitel böra, närmast efter 49

§, upptagas ett stadgande af följande innehåll:

Förekommer anledning att handling, som till bevis i målet åberopas,

undanhålles af någon, hvilken jemlikt 48 eller 49 § år pligtig att förete

handlingen, ege Rätten till sanningens utrönande förelägga honom ed.

Öfver beslut, hvarigenom sådan ed ålagts, må ej särskild klagan

föras.

VI Kap.

I fråga om formen för parts edliga af hörande vidhåller jag princ-ipielt

den mening, jag förut och senast inom Förstärkta Lagberedningen

härom uttalat. Lika med Beredningen finner jag en fullt

155

lämplig användning af partsförliöret, såsom medel att tillvägabringa

upplysning i rättegången, icke kunna annorledes vinnas, än att båda

parterna erhålla lika tillfälle att till sin fördel inverka på domarens

öfvertygelse. Då emellertid; den uppfattning, hvilken i begge parternas

edfästande ser något för edens helgd nedsättande och för den

religiösa känslan sårande, torde vara hos vårt folk så djupt rotad,

att den icke bör lemnas utan beaktande af lagstiftaren, har jag för

min del trott en sådan modifikation i anförda grundsats kunna vidtagas

att, i hufvudsaklig öfverensstämmelse med hvad Beredningens

alternativa förslag angående parts ed innefattar, edfästandet icke

föreginge utan efterföljde partsförliöret, så att partema hördes mot

hvarandra utan ed, men med rätt för domaren att, sedan en hvar

afgifvit sin utsaga, förelägga en af dem att edligen bekräfta utsagans

riktighet. Det skulle sålunda lemnas beroende af hvad vid förhöret

förekomme, huruvida edlig bekräftelse borde ega rum eller icke och,

i förstnämnda fall, åt hvilkendera parten eden skulle anförtros.

Under sådan form kunde, efter min mening, partseden lämpligast

finna användning i ett på fri bevispröfning grundadt bevissystem.

På de skäl, Beredningen anfört mot full tillämpning af den fria

bevispröfningens grundsats, finner jag mig emellertid nu förhindrad

att föreslå något sådant och har jag ansett den normerade eden

böra bibehållas. Jag har dock ansett något större frihet i afseende

på edens användande kunna åt domaren inrymmas, än i förslaget

skett. Detta icke endast i fråga om det mått. af bevisning, som bör

anses utgöra edgångsskäl, utan i synnerhet i fråga om hvilkendera

parten bör utses att aflägga eden.

I sistnämnda hänseende har Beredningen hufvudsakligen anslutit

sig till nu gällande rätt, som gifver den icke bevisskyldiga parten

ovilkorligt. företräde till eden, ehuru Beredningen för de fall, der

hinder möter för värjemålsedens användande, tillåter fyllnadsed.

Den ståndpunkt, Beredningen sålunda intagit, kan jag icke finna

tillfredsställande. Vill man afgöra företrädet mellan ifrågavarande

begge slag af ed med hänseende dertill, huruvida en edlig utsaga i

156

ena eller i andra fallet innefattar större sannolikhet för att samma

utsaga är riktig, så lärer det vara otvifvelaktigt, att en bekräftelse,

som öfverensstämmer med redan föreliggande bevisdata, snarare bör

antagas vara sanningsenlig, än en dylik i strid med nämnda bevisgrunder.

Värjemålseden kan i regeln aldrig vederlägga de bevisanledningar,

som föranledt dess användande; aflägges den, länder detta

visserligen den edspligtiga parten till fördel, men icke derföre att

domaren antager det edligen förnekade faktum vara osant, utan derföre

att det icke bevisats vara sant och nämnda part icke behöfver

bevisa, att det är osant. Det torde vara sällsynt att en med fullt

skäl ålagd värjemålsed aflägges, utan att en misstanke om mened

låder vid den, som går eden. Alldeles motsatt är förhållandet vid

fyllnadseden; genom denna bekräftas en uppgift, hvars riktighet den

föregående förhandlingen redan gjort sannolik och bekräftelsen står i

god harmoni med hvad förut i saken förekommit. Brister parten åt

värjemålseden, är visserligen från nu berörda synpunkt intet att anmärka;

hans nekande anses då ogrundadt och det faktum, han icke

gittat edligen förneka, anses styrkt. I detta fall — men också endast

i detta — åstadkommes genom värjemålseden ett verksamt bevis.

Men det torde icke kunna förnekas, att detta bristande åt ed

är ett sämre bevismedel, än den edliga bekräftelse som fyllnadseden

lemnar. Att med skenet emot sig aflägga ed är en situation, för

hvilken en person, äfven med sanningen på sin sida, väl kan rygga

tillbaka; betänkligheter, som förtjena att respekteras, kunna afhålla

från edens afläggande och såmedelst fälla en oskyldig. Bristandet

åt värjemålsed innefattar derföre icke nödvändigt bevis derom, att

nekandet varit ogrundadt. Fyllnadseden deremot, om den aflägges,

innebär otvifvelaktigt att parten, såvida han ej begår mened, vet att

det är sant, som lian edligen bekräftar. Häri ligger efter min uppfattning

en vida kraftigare bevisgrund, än bristandet åt en ed någonsin

kan innebära. Äfven den part, som skall aflägga fyllnadsed, kan

väl, ehuru icke med lika skäl som den till värjemålsed dömde, hysa

betänkligheter vid att aflägga eden, oaktadt han är i sin goda rätt, och

157

i följd deraf blifva lidande. Men skadan träffar i sådant fall den, som

varit pligtig att föra bevis, ej den part som varit derifrån fritagen.

I vår nu gällande rättegångsordning saknar icke den regeln, att

»med ed kan man svara, men ej kära», ett visst berättigande. I ett

legalt bevissystem, der ed skall användas, när ett formelt »hälft bevis»

föreligger, kan den uppfattningen hafva skäl för sig, att eden bör

tillkomma den part, hvilken rätteligen bort frias utan vidare — att

åtminstone det bör åt honom sjelf, icke åt motparten, öfverlemnas att

afgöra sakens utgång. Redan det att parten icke omedelbart frias

innefattar ett ingrepp i hans rätt och detta ingrepp bör icke sträckas

utöfver en viss gräns. Detta åskådningssätt förlorar deremot fotfäste

i en på fri bevispröfning grundad rättegångsordning; der har den

icke bevisskyldiga parten ingen som helst rätt att fordra ett legalt

fullvigtigt bevis, utan endast att icke dömas på bevis, som ej äro för

domaren öfvertygande. Finner sig nu domaren kunna genom en edlig

bekräftelse af motparten vinna denna öfvertygelse, kränkes derigenom

icke den andres rätt. Hela denna synpunkt är derföre icke tillämplig

å ett bevissystem, som omfattar den fria bevispröfhingens grundsats.

Att omförmälda regel skulle bero af en i vårt folks rättsmedvetande

grundad uppfattning, synes för öfrigt minst sagdt tvifvelaktigt, då

intill senare tid i praxis ed ålagts svaranden, äfven då denne varit

bevisskyldig och eden sålunda verkligen varit en fyllnadsed.

Att det gamla åskådningssättet icke passar i det nu föreslagna

bevissystemet synes mig Beredningen hafva indirekt erkänt, då den

från regeln medgifver undantag, hvilka från den af Beredningen intagna

ståndpunkten ingalunda synas mig eg a berättigande. Skall

företrädet till eden bestämmas af hänsyn till bevisskyldigheten, synes

mig detta företräde icke rättvisligen kunna fråntagas den icke bevisskyldiga

parten, utan att han genom något sitt förhållande under

rättegången förverkat detsamma. Innefattar det en orättvisa att låta

den bevisskyldige A aflägga eden framför den icke bevisskyldige B,

när båda äro lika kunnige om sakförhållandet, så blifver det äfven

en orättvisa att lemna eden åt A, derföre att det icke kan åläggas

158

B. att edligen förneka hvad han icke personligen erfarit. Och hvarföre

skall en minderårig eller en vanfrejdad utsättas för att hans

motpart »svärjer sig penningar till»? Från den antagna ståndpunkten

synes man, i likhet med vår gällande lag, följdrigtigt icke kunna

komma längre, än att der hinder för värjemålseds användande möter,

der måste saken afgöras utan ed, på redan föreliggande bevisning.

Om sålunda det icke kan anses finnas någon rätt för den icke

bevisskyldiga parten att ega företräde till ed och om, från ren bevissynpunkt,

fyllnadseden erbjuder bestämda fördelar framför värjemålseden,

synes det obehörigt att fortfarande bibehålla värjemålseden

såsom regel. Fastmer synes det naturligt, att åt domaren inrymmes

frihet att i hvarje särskildt fall afgöra, genom hvilket medel sanningen

bäst kan utrönas. Det ligger icke någon bristande konseqvens deri,

att värjemålseden användes i stället för fyllnadsed, när denna icke

är lämplig; kan ej det bättre medlet göra tjenst, återstår att tillgripa

det mindre goda.

På grund af hvad sålunda anförts har jag ansett de fyra första

paragraferna i VI Kap. lämpligen kunna ersättas genom följande bestämmelser:

-

§•

*

Prof vas i tvistemål tillförlitlig upplysning angående viss omständighet

icke hunna annorledes vinnas, ege Rätten till sanningens utrönande

förelägga endera parten ed angående samma omständighet. I brottmål

må och, i fall som nyss är sagdt, ed åläggas den tilltalade; dock må

det ej ske, när å brottet enligt lag kan följa straffarbete.

§•

Ej må ed någon åläggas angående annat än hvad han sjelf gjort

eller iakttagit. Kan part till följd af sjukdom eller ålderdomssvaghet

eller af annan orsak icke antagas ega säker hågkomst af det, hvarom

upplysning sökes: då må ed ej honom åläggas.

159

§•

Ed må ej åläggas den, som är yngre än femton år eller saknar

sundt förstånd eller för mened är förlustig medborgerligt förtroende;

ej heller den, hvilken eljest ed icke kan utan synnerlig våda anförtros.

160

Särskild! yttrande

af

Assessoren Wold.

Det legala bevissj^stem, som upptagits i 1734 års lag, utmärker

sig, såsom bekant, dels genom formella regler beträffande bevispröfningen,

från hvilka regler dock praxis numera i ganska stor

utsträckning frigjort sig, och dels genom inskränkande bestämmelser

i fråga om sjelfva bevisföringen. Ehuru Beredningen i princip brutit

med det legala bevissystemet och stält sig på den fria bevispröfningens

ståndpunkt, hafva dock till förslaget från] den gällande rätten

öfverflyttats icke blott några af dennas formella bevisregler utan ock

åtskilliga af nyssnämnda inskränkande bestämmelser. För min del är

jag emellertid af den åsigt, att om man vågar gå så långt, som nu

föreslagits — och det är ju ej stort längre, än praxis redan hunnit —

man lika väl kunnat och bort taga steget fullt ut. Ett följ dugtigt

genomfördt fritt bevissystem torde nemligen ej nödvändiggöra väsentliga

ändringar vare sig i vår nuvarande domstolsorganisation eller i

hittills använda rättegångsförfarande vid underrätterna; och de förändringar

i fråga om förfarandet i öfverinstanserna, som måste vidtagas

för att detta bevissystem skall kunna på ett fullt tillfredsställande

sätt lösa sin uppgift, torde med nu föreslagna anordning vara

ungefär lika nödvändiga. Sistnämnda reform lärer för öfrigt fa anses

såsom oafvislig redan med det bevissystem, som nu enligt praxis är

hos oss rådande. Att några af de bestämmelser, som för ett konseqvent

genomförande af den antagna principen äro erforderliga, till en

161

början möjligen kunna förefalla något stötande för en rättsuppfattning,

som utbildats under den legala bevisteoriens herravälde, torde icke

böra tillerkännas allt för stor betydelse; ty att bygga ett rättsinstitut

på olika principer måste leda till mindre tillfredsställande resultat. Jag

har derföre ansett, att Beredningen, hellre än att stanna vid en anordning,

som i allt fall icke bör få blifva annat än provisorisk, bort

föreslå ett konseqvent genomfördt fritt bevissystem. För min afvikande

mening i denna och andra frågor lemnas här nedan i korthet

en närmare redogörelse.

1 Kap.

I 1 § af Beredningens förslag till Lag angående bevisning inför i §.

Rätta har upptagits den allmänna regeln om bevispröfningens frihet.

I följd af den negativa affattningen af denna § synes den dock icke

fullständigt och tydligt uttrycka det, som dermed åsyftas. Ett förslagtill

ändrad lydelse af detta lagrum bifogas här nedan.

Den i 3 § af förslaget upptagna formella bevisregel angående 3 §.

parts erkännande i tvistemål hvilar på en uppfattning, som jag icke

kan dela. Om man medgifver, att fall kunna förekomma, då erkännandet

är notoriskt osant, så lärer det icke kunna bestridas, att i civilprocessen,

lika väl som i straffprocessen, fall jemväl kunna inträffa,

då domaren väl icke är fullt öfvertygad om erkännandets osanning,

men dock har sannolika skäl att betvifla dess rigtighet; och den omständigheten,

att domaren i tvistemål icke eget- att ex officio forska

-efter bevis, kan enligt mitt förmenande icke leda dertill, att domaren

varder fullt öfvertygad om rigtigheten af det, som han eljest

både sannolika skäl att anse såsom osant. Derom äro emellertid alla

ense, att inom civilprocessen åtminstone det erkännande, som icke återkallats

och som icke är notoriskt osant, måste af domaren tagas

för godt; men ett lagbud af sådant innehåll synes vid ofvan angifna

förhållande icke kunna grundas på erkännandets naturliga beviskraft.

21

162

Icke heller synes mig förenämnda lagbud kunna rättfärdigas genom

den s. k. dispositionsteorien. Om det nemligen ej kan förnekas,

att parten i åtskilliga fall icke har den ringaste afsigt att genom sitt

erkännande disponera vare sig indirekt öfver föremålet för tvisten eller

direkt öfver bevisskyldigheteh — parten vet ju ofta nog icke, hvem

denna skyldighet åligger, ja stundom icke ens, om målet är civilt

eller kriminelt — så torde man svårligen kunna från dispositionsteoriens

ståndpunkt nöjaktigt förklara, hvarför jemväl i nyssnämnda

fall det erkännande, som vidhålles, måste af domaren tagas för godt.

Att i fråga om partens dispositiva afsigt uppställa en legal presumtion,

som icke får motbevisas, är visserligen ett beqvämt sätt att

komma ifrån svårigheten; men en sådan utväg kan väl näppeligen anses

såsom tillfredsställande. För öfrigt synes dispositionsteorien följdrigtigt

leda till förnekande af parts sanningspligt; ty enligt vanligt

språkbruk plägar man ej såsom disposition beteckna, att en person

fullgör eller underlåter att fullgöra sin juridiska pligt.

Det torde ej vara af nöden att här upprepa de många anmärkningar,

som i öfrigt blifvit framstälda mot de båda ofvan anförda teorierna.

En hvar, som sökt bilda sig ett omdöme i frågan, har utan

tvifvel funnit afsevärda svårigheter möta från hvardera sidan. Det

torde vid sådant förhållande förtjena undersökas, huruvida icke grunden

för erkännandets verkan i civilprocessen möjligen kan vara något

annat, d. v. s. hvarken dess beviskraft eller dess dispositiva natur.

Dessa båda vanligen anförda grunder bilda ju icke sins emellan kontradiktoriska

motsatser. Deraf, att grunden för erkännandets verkan

funnits icke kunna vara det ena, följer ej med nödvändighet, att den

måste vara det andra.

Redan vid en flyktig blick på de särskilda processarterna finner

man i fråga om den processuella behandlingen en påfallande skilnad

mellan brottmålen och tvistemålen. För rättssamhället är det uppenbarligen

af synnerlig vigt, att den brottslige icke undgår sitt straff

och att ingen annan än den verkligt brottslige varder straffad; och

brottmålsprocessen måste derföre ordnas så, att den materiella sannin

-

163

gen, så vidt möjligt är, i hvaije fall kommer i dagen. Åt parterna

gifves följaktligen endast föga utrymme^att verka bestämmande på

rättegången, som antager karakteren af en utaf domaren ledd undersökning.

Detta förfarande, som dock väsentligt modifieras i fråga

om de ringare brottmålen, särskildt de af enskild part utförda, vinner

i viss mån tillämpning jemväl på de s. k. indispositiva tvistemålen,

såsom frågor om skilnad i äktenskap, upplösning af äktenskap

af nullitetsgrunder och dylika, beträffande hvilka Staten ock har ett

vigtigt intresse att bevaka.

I de öfriga tvistemålen finner man deremot ett helt olika förfarande.

Icke blott rättegångens inledande öfverlemnas åt parternas

eget initiativ, utan åt dem gifves ock en ganska vidsträckt befogenhet

att verka bestämmande i fråga om rättegångens utförande. Grunden

för denna parternas bestämningsrätt är att söka i processändamålet

såsom bestämdt af den parterna tillkommande dispositionsrätt

öfver tvisteföremålet, hvilken just för ifrågavarande mål är utmärkande.

Parternas processuella handlingar respekteras icke derföre, att de

äro rättsliga dispositioner, utan derföre, att rättegångens uppgift så

fordrar.

I detta sålunda bestämda processändamål — hvilket, tänkt såsom

vägledande vid civilprocesslagstiftningen, brukar benämnas förhandlingsprincipen

— har man nu enligt min mening att söka grunden

jemväl för erkännandets verkan i civilprocessen. Rättssamhället måste

visserligen tillse, att en hvar, som vill hafva sin rätt, sättes i tillfälle

att komma i åtnjutande deraf; men det har icke något tillräckligt starkt

intresse att söka förhindra, att part genom ett osannfärdigt erkännande

går miste om en rättighet, hvaröfver han eger fritt förfoga. I sin

instruktion erhåller domaren derföre befallning, att han i det fall, att

en sakuppgift i följd af ett erkännande är parterna emellan ostridig,

har att, utan att ingå i materiel sanningspröfning, taga det erkända

för godt, vare sig att han är öfvertygad om dess sanning eller icke

och vare sig att parten haft för afsigt att genom erkännandet på något

sätt utöfva en disposition eller icke. Denna erkännandets verkan

164

innebär uppenbarligen icke någon inskränkning i domarens fria bevispröfningsrätt.

Då i förevarande fall någon bevispröfning icke förekommer,

kunna de bevismoment, som ingå i erkännandet, icke komma i

beaktande. Af skäl, som af Revisionssekreteraren Afzelius framhållits,

synes emellertid ett erkännande, som är notoriskt osant, böra lemnas

utan afseende.

Frågan om verkan af erkännandets återkallande måste ock besvaras

med hänsyn till hvad processens ändamål kräfver. Har parten

genom att återkalla erkännandet visat sig vilja bevaka sin rätt, synes

Staten böra i sanningens intresse tillåta, att det faktum, som genom

återkallelsen blifvit emellan parterna stridigt, underkastas domarens

sanningspröfning. Från den angifna utgångspunkten skulle man visserligen

kunna såsom vilkor för en sådan tillåtelse uppställa, att

parten åtminstone gjort sannolikt, att erkännandet varit osant eller

att det föranledts af missuppfattning eller tillkommit genom tvång

eller förledande; men sådant torde dock icke vara af nöden. Ehuru

nemligen erkännandets naturliga beviskraft icke är så ovilkorlig, att

den kan rättfärdiga en legal bevisregel, är den dock i de ojemförligt

flesta fall så stor, att domaren icke bör blifva rubbad i sin öfvertygelse

genom en enkel återkallelse af erkännandet. Den verkan, som

för det icke återkallade erkännandet uppstäldes — nemligen att domaren

skulle, utan att ingå i materiel sanningspröfning, taga det erkända

för godt — synes alltså böra till följd af återkallelsen helt och

hållet förfalla; den kan tydligen icke förminskas eller förringas. De

bevismoment, som i erkännandet innehållas, komma nu i stället till

användning, och någon legal bevisregel behöfver här, lika litet som i

straffprocessen, uppställas i ändamål att förhindra, att domaren underskattar

denna erkännandets naturliga beviskraft.

Med nu framstälda åsigt erhåller man en naturlig och tillfredsställande

lösning af de omtvistade frågorna om betydelsen och verkan

af erkännande, afgifvet af ombud eller af en bland flera parter med

gemensam talan, äfvensom af qvalificeradt erkännande och af godkännande.

Att i lagen uttömmande behandla ämnet skulle leda till allt

165

för stor vidlyftighet. Desto angelägnare är det, att de regler, som

upptagas, blifva byggda på en rigtig princip.

Af det ofvan anförda följer, att domaren i fråga om brottmålen 4 §.

och de indispositiva tvistemålen bör ega att jemlikt 1 § pröfva, hvilken

verkan såsom bevis må parts erkännande tilläggas, vare sig detta

återkallas eller icke. Beträffande beloppet af skadestånd, som skall

till part utgifvas, synes dock regeln i 3 § böra komma till användning.

Enligt 20 kap. 4 § Rättegångsbalken eger målseganden träffa

förlikning om skadestånd, och enligt 1 § i Lagen om skiljemän den

28 Oktober 1887 kan dylik fråga hänskjutas till afgörande af skiljemän.

Har domaren för straffrågans bedömande ex officio företagit en

uppskattning af skadans storlek, kommer ett erkännande, som strider

mot denna uppskattning, att jemlikt 3 § såsom uppenbart osant lemnas

utan afseende.

2 Kap.

Såsom i förslagets motiv framhålles, är det särskildt i fråga om 6—9 o

vittnesbevisningen, som Beredningen funnit sig böra afvika från det 36 §§.

fria bevissystemets fordringar.

Då enligt den legala bevisteorien ett vittnes intyg gälde såsom

hälft bevis samt menniskors väl och ve sålunda gjordes beroende af

två vittnens sammanstämmande berättelser, var det helt naturligt, att

man med ängslig försigtighet sökte att från vittnesmål utestänga en

hvar, som icke kunde anses vara fullt trovärdig. En mängd jäf uppstäldes;

och enär bevis, hvilka icke på förhand kunde beräknas fylla

ett visst mått, egnadt att användas vid bevispröfningens addition och

subtraktion, i regeln helt och hållet uteslötos från användning, kunde

de jäfviga vittnena i allmänhet icke heller blifva i rättegången hörda

upplysningsvis, utan ed.

Det fria bevissystemet, som åt domaren öfverlemnar att pröfva

vittnesutsagans bevisvärde i hvarje särskildt fall, känner inga jäf,

166

grundade blott på presumerad mindre trovärdighet. Det söker tillgodogöra

sig allt tillgängligt bevismaterial, huru ringa än dess bevisvärde

i och för sig kan vara. Vissa inskränkningar i fråga om vittnesbevisningen

förekomma dock äfven enligt detta system, särskildt sådant

det genomförts i Europas kontinentala länder. Så blifva med hänsyn till

faran för edens missbruk vissa personer uteslutna från vittnesmål på

ed; men de ega dock ej undandraga sig att utan ed meddela upplysning

i rättegången. Vidare visas nödig grannlagenhet mot personer,

hvilka på grund af sin egen eller sina närmaste anhörigas ställning

till saken befinna sig i ett synnerligen ömtåligt läge. Dessa personer

befrias från vittnespligten; men förklara de sig icke göra anspråk på

någon konsideration, blifva de i målet hörda, dervid åt domaren öfverlåtes

att med hänsyn till faran för edens missbruk afgöra, huruvida

de skola höras på ed eller icke. Inskränkningarna göras sålunda i

intetdera fallet större än behofvet kräfver. Man söker så vidt möjligt

undvika, att den i sin rätt kränkte förhindras att göra gällande de

naturliga hjelpmedel, som finnas att tillgå och genom hvilkas anlitande

han af domstolarne kan återförhjelpas till sin rätt.

Ehuru förslaget lemnar domaren full frihet vid pröfningen af

vittnesbeviset, qvarstår detsamma dock i fråga om vittnesjäfven hufvudsakligen

på den legala bevisteoriens ståndpunkt. De väsentligaste

afvikelserna från det fria bevissystemets fordringar finner man i förslagets

7, 9 och 36 §§.

De i 6 § upptagna jäf synas kunna förklaras af hänsyn till faran för

edens missbruk. Då man emellertid icke torde kunna antaga, att sådan

fara alltid förefinnes i fråga om personer, hvilka för annat brott än

mened äro förlustiga medborgerligt förtroende, synes åt domaren böra

öfverlemnas att i hvarje fall efter omständigheterna afgöra, huruvida

dylik person må såsom vittne höras.

Att målseganden i brottmål af det äldre bevissystemet förklarades

jäfvig är helt naturligt. Enligt den nyare uppfattningen skulle väl

målseganden af grannlagenhetsskäl befrias från vittnespligt, men åtminstone

i de fall, då han ej uppträdde såsom part, kunna såsom

167

vittne höras, om han sjelf det medgåfve och domaren icke ansåge

någon fara för edens missbruk förefinnas. Här tillkommer

emellertid en annan synpunkt. Målseganden och dennes anhöriga

äro ofta nog de enda personer, som, jemte brottslingen,

varit tillstädes vid brottets föröfvande; att förklara dem ovilkorligen

jäfviga är alltså detsamma" som att bortkasta det i många fall

enda bevismedlet. Att den brottslige icke må undgå sitt straff, derför

är nu rättssamhället, särskildt i fråga om de gröfre brottmålen, der detsamma

uppträder såsom den hufvudsakliga kärandeparten, så lifligt

intresseradt, att förenämnda konsiderationsskäl måste falla. Denna

synpunkt har i den nyare utländska lagstiftningen i allmänhet ledt

derhän, att målsegandejäfvet helt och hållet uteslutits. Detta synes

mig visserligen vara att gå längre, än ändamålet krafvel" men å andra

sidan, torde de stadganden, som i förslagets 7 § om målsegandejäfvet

intagits, icke kunna anses tillfredsställande. För min del anser jag

målseganden böra vara vittnespligtig i de af allmän åklagare utförda

åtal för brott, som höra under allmänt åtal och hvarå straffarbete

enligt lag kan följa; dock med rätt för domaren att afgöra, huruvida

hans hörande på ed kan anses lämpligt. I andra fall torde

målseganden böra vara jäfvig, men kunna med eget och domarens

begifvande på ed höras, såsom part likväl endast subsidiärt

och under de vilkor i öfrigt, som för parts hörande på ed uppställas.

Någon rätt att undandraga sig förhör utan ed synes i intet fall böra

honom tillerkännas.

Enligt förslagets 7 § torde hinder ej möta att i brottmål höra

den såsom vittne, hvilken redan dömts såsom skyldig till brottet eller

delaktig deri, eller mot hvilken skälig misstanke om dylik brottslighet

förekommer. Utländska straffprocesslagar förklara deremot i allmänhet

en sådan person jäfvig; och som goda skäl synas tala härför, torde

ett stadgande af sådant innehåll böra i lagen intagas.

Hvar gränsen för de i 8 § omnämnda jäf bör uppdragas kan af

naturligå skäl vara föremål för olika meningar. Med anledning af

förslagets angifna allmänna ståndpunkt kunde man vänta att finna

168

denna gräns ej allt för snäft uppdragen. Genom att upptaga många

jäf kunde man ju göra sig qvitt åtskilligt opålitligt och derföre svårpröfvadt

bevismaterial. Man finner emellertid motsatsen. Förslaget

har följt principbetänkandet, som dock tillika innehöll förslag till ett

väsentligen ändradt rättegångsförfarande i öfverinstanserna. För min

del anser jag, att bland ifrågavarande jäf bör upptagas jemväl första svågerlaget

i andra led å sidan (partens makas syskon, partens syskons

maka), hvilket förhållande medför befrielse från vittnespligten icke

blott enligt de tyska processlagarne utan äfven enligt så avancerade

bevissystem, som det senaste österrikiska civilprocessförslagets (1881)

och den nya norska straffprocesslagens (1887). Sådant svågerlag

jemställes ock i 3 kap. 11 § Strafflagen med den allra närmaste skyldskapen.

Enligt de tyska processlagarne medför äfven skyldskap å

sidan i tredje led (partens föräldrars syskon, partens syskons barn)

befrielse från vittnespligten; och om än detta kan anses vara att gå

för långt i grannlagenhet, torde det dock kunna ifrågasättas, om icke

åt domaren bör öfverlemnas att i hvarje fall pröfva, huruvida dylik

skyldskap bör utgöra hinder för vittnes''hörande. Det kan icke ansesönskligt,

att så nära skylda allmänt blifva använda såsom vittnen vid

testamentariska förordnanden, rättsaftal, stämningar och dylikt. Till

denna klass af vilkorligt jäf torde trolofning kunna nedflyttas.

I 9 § af förslaget har intagits en bestämmelse af innehåll, att

den, som enligt 7 eller 8 § är jäfvig men förklarar sig villig att

vittna, kan blifva såsom vittne hörd under förutsättning, att Rätten

finner det lämpligt och parterna äro derom ense. Härigenom har nu,

i strid mot det fria bevissystemets fordringar, vid domarens sida uppstälts

en faktor, det ensidiga partintresset, som uppenbarligen verkar

i motsatt rigtning mot den förre. Ju mera trovärdig och pålitlig den

ifrågavarande personen framställe]'' sig, desto lifligare är vanligen den

ene partens intresse att förhindra denna persons hörande såsom vittne.

Då förslaget genom att upptaga bestämmelsen om vittnets vägringsrätt

faktiskt brutit mot nu gällande lags uppfattning och låtit reglerna

i 7 och 8 §§ framstå såsom verkliga inskränkningar i den allmänna

169

vittnespligten, synes mig förslaget ock hafva bort låta parternas godtyckliga

vetorätt falla och nöja sig med den garanti, som ligger i

domarens pröfning — en garanti, som ju äfven i fråga om partens

hörande på ed ansetts tillräckligt betryggande med hänsyn till faran

för edens missbruk. Visserligen torde dessa vittnen underlåta att göra

bruk af sin vägringsrätt företrädesvis i sådana fall, då de hafva något

att meddela, som för dem sjelfva eller deras anhöriga är gynsamt —

motsatta fall kunna dock äfven förekomma — men detta kan ju .ej

vara någon anledning att beröfva parten ett bevismedel, som domaren

finner vara användbart. Af vittnet, som höres på vanlig vittnesed,

måste man fordra, att det yttrar sig om saken i hela dess sammanhang

och icke inskränker sig till de delar, som för vittnet eller

dess anhöriga kunna vara gynsamma.

I nära sammanhang med bestämmelserna om vittnesjäfven står

det i 36 § intagna stadgande, hvaraf framgår, att personer, som äro

jäfviga att såsom vittnen höras på ed, icke heller få i målet höras

upplysningsvis utan ed utom i det fall, som i denna § angifves.

Detta gäller icke blott dem, som enligt 6 § äro jäfviga, utan äfven

sådana enligt 7 eller 8 § jäfviga personer, som förklarat sig villiga

att vittna, men hvilkas hörande på ed af domaren anses olämpligt.

Såsom skäl för stadgandet uppgifves våra domstolars oförmåga att

under nuvarande processförfarande, särskildt i öfverinstanserna, rätt

tillgodogöra sig dessa bevismedel.

Vore nödvändigheten af ifrågavarande lagbuds upptagande uppvisad,

torde med skäl kunna ifrågasättas, huruvida öfver hufvud någon

reform, afseende bevispröfningens frigifvande, för närvarande kan hos

oss genomföras. Om nemligen domstolarne icke äro i stånd att till

deras rätta värde uppskatta jäfviga personers utan ed afgifna berättelser,

hvilka från början mottagas med misstänksamhet och knappast

vinna någon annan tilltro än den, som af deras eget inre sammanhang

och reda skänkes dem, huru skall man väl då kunna antaga, att

domstolarne hafva förmåga att rätt bedöma verkan af edfästa vittnesbörd

icke blott af personer af så tvifvelaktig pålitlighet som partens

22

170

uppenbara ovänner och andra, hvilka enligt förslaget, mot nu gällande

lag, förklarats ojäfviga, utan äfven af andra personer, i fråga om

hvilka icke något så tydligt »gif akt» till försigtighet förekommer?

Och alla dessa till utseendet ofta obetydliga bevismoment, som kunna

hemtas af parternas anföranden och uppträdande i målet samt af

andra, mer eller mindre tydliga indicier, huru skulle man väl kunna

anse våra domstolar vuxna att rätt tillgodogöra sig dem? Enligt

gällande lag, likasom enligt förslaget, få i gröfre brottmål jäfviga personer

höras utan ed, utan att domstolarne försmå att tillgodogöra sig

de bevismoment, som deraf framgå, och utan att klagan försports

deröfver, att dessa bevis icke blifvit rigtigt bedömda. Visserligen

eger domaren i dylika mål en större befogenhet att ingripa för sakens

utredning; men det är icke min mening, att man i fråga om andra

mål skulle påtvinga domaren ett bevismaterial, som han sjelf icke

tilltror sig att rätt uppskatta. Det är blott fråga om att gifva honom

en rättighet att upptaga sådan bevisning, när han sjelf finner det

lämpligt. I alla händelser måste ju de jäfviga personernas muntligen

afgifna berättelser i fråga om bevisvärde anses vara betydligt bättre

än de af dem underskrift^ attester, mot hvilkas ingifvande till Rätten

hinder enligt förslaget ej möter. Hos våra domstolar kan ock spåras

en alldeles tydlig tendens att i den materiella sanningens intresse

söka få sådana personer upplysningsvis hörda, hvilka äro jäfviga men

antagas ega kännedom om saken. Sådant har låtit sig göra under en

i många stycken antiqverad bevislag, men blifver omöjligt, om förslaget

upphöjes till lag och, såsom man då måste fordra, noggrant

efterlefves. Ja, det kan ifrågasättas, huruvida i mindre brottmål ens

målegande och angifvare, hvilka icke uppträda såsom parter men äro

jäfviga såsom vittnen, få enligt förslaget höras upplysningsvis.

Personer, som enligt 7 eller 8 § äro jäfviga i målet men ej

deri äro målsegande eller angifvare, torde böra ega rätt att undandraga

sig ifrågavarande förhör, der ej målet angår brott, hvarå straffarbete

enligt lag kan följa. I sistnämnda mål torde denna grannlagenhetshänsyn

böra få vika, dock med undantag för den tilltalades

171

närmaste anhöriga, hvilka synas böra förskonas från att mot sin vilja

förhöras, der ej fråga är om synnerligen grofva brott.

Om de personer, som upplysningsvis höras, torde böra i tillämpliga

delar gälla hvad om vittne är stadgadt. Det torde derjemte

förtjena tagas i öfvervägande, huruvida icke i vår strafflag, såsom

redan skett i t. ex. den österrikiska, borde införas ett stadgande,

enligt hvilket den, som vid dylikt förhör mot bättre vetande talar

osanning, blefve underkastad straff.

I några detaljfrågor i 2 kap. har jag icke kunnat dela den af

pluraliteten omfattade mening.

Att Rätten har att på saklig grund pröfva, huruvida begärdt 5 §.

vittnesförhör må tillåtas, torde icke vara erforderligt att i lagen uttala;

och att Rätten pröfvar jäf, framgår af de följande §§. Det synes mig

derföre, som om slutmeningen i 5 §, hvilken möjligen kan blifva

missledande i fråga om tidpunkten för nämnda pröfning, icke borde i

förslaget upptagas.

Den i 13 § omförmälda vittnesstämning synes mig böra, i öfver- 13 §.

ensstämmelse med hvad allmänt i processlagarne föreskrifves, innehålla

jemväl en erinran om det i lag stadgade ansvar för uteblifvande.

Närmast efter 13 § bör enligt min åsigt innehållet i förslagets 25 §

erhålla sin plats.

Då föreskriften i 15 § möjligen skulle kunna misstydas så, att 15 §.

vittnets egen uppgift angående ålder m. m. icke vore i allmänhet

tillräcklig, synes mig denna § böra gifvas en sådan lydelse, att något

missförstånd i nämnda afseende icke kan förekomma.

Hvad 2 mom. i 18 § innehåller angående rättighet för domaren 18 §.

att under viss förutsättning hänvisa vittne till dess själasörjare torde,

likasom motsvarande stadgande!! i fråga om part, böra uteslutas.

Den i 32 § af förslaget intagna bestämmelse, enligt hvilken Rät- 32 §.

ten under viss förutsättning kan äfven å tid, då målet icke är före,

172

meddela tillstånd till vittnesförhör, synes mig böra för närvarande

begränsas att gälla blott för underrätterna.

3 Kap.

Åt förevarande kapitel bör enligt min mening gifvas icke blott

en annan uppställning utaf? äfven ett i flera afseenden väsentligen

annat innehåll.

Sålunda anser jag det egentliga sakkunnigbeviset, som ju närmast

vinnes genom de af parterna åberopade sakkunnige, böra först upptagas

till behandling och derefter lemnas föreskrifter om de af Rätten tillkallade.

I fråga om de sistnämnde torde bär blott erfordras bestämmelser

för det fall, då Rätten för målets pröfning finner nödigt att inhemta

yttrande af sakkunnig. Enahanda bestämmelser, som för detta

fall gifvas, skola nemligen komma till användning äfven i det fall, då

Rätten för upptagande af annan bevisning eller för vinnande af utredning

i brottmål finner nödigt att anlita sakkunnigs biträde; och från

vederbörande ställen i processlagen kan alltså hänvisning ske till

förstnämnda bestämmelser.

Enligt min åsigt saknas skäl att, såsom i 46 § af förslaget skett,

uppställa olika föreskrifter för de i 1 och 2 mom. af nämnda § omförmälde

sakkunnige; och en sådan anordning torde jemväl medföra

praktiska svårigheter. Om båda dessa grupper synes en enkel hänvisning

kunna gifvas till de om vittnen gällande föreskrifter.

Att parten lika litet bör kunna tvinga en sakkunnig som ett

vittne att såsom förberedelse till sin utsaga vidtaga besigtning eller

undersökning af visst föremål eller att uppsätta skriftligt utlåtande, är

visserligen obestridligt. Men med de af Rätten förordnade sakkunnige

torde förhållandet böra vara annorlunda. Det är Statens pligt att

tillse, att domstolarne icke till följd af brist på sakkunskap äro urståndsätta

att rätt upptaga och pröfva den af parterna förebragta be

-

173

visningen. Kan sakkunskapen ej representeras i sjelfva domstolen,

måste man derföre vara betänkt på medel att utifrån förskaffa sig

densamma. Att sådant biträde icke alltid kan vinnas på frivillighetens

väg — helst om den sakkunnige, såsom enligt förslaget, saknar hvarje

garanti för utbekommande af den honom tillerkända godtgörelse —

torde framgå af erfarenheten från andra länder, der man funnit sig

icke kunna undvara sakkunnigtvång; och behofvet af sådant tvång

lärer hos oss åtminstone icke vara mindre än i de stora kulturländerna.

Om någon af de särskilda samhällsklasserna, t. ex. handelsståndet,

tillfrågades, huruvida denna klass vore villig att underkasta sig

ifrågavarande tunga, skulle man utan tvifvel erhålla det svar, att den

så mycket mindre ville undandraga sig detta, som den vore villig att

utan ersättning lemna sakkunnige bisittare till specialdomstolar, om

sådane kunde erhållas; men, sådant oaktadt, torde dock, i saknad af

en lagbestämd skjddighet, ofta nog komma att inträffa, att enskilde

medlemmar af ståndet skulle söka att undandraga sig besväret.

Ett stadgande, hvarigenom den enskilde förpligtas att på domstols

anmaning lemna biträde såsom sakkunnig, synes i sjelfva verket vara

lika berättigadt som en anordning, hvarigenom lekmän tvingas att i

egenskap af nämndemän, jurymän o. d. medverka vid rättskipningen.

Genom särskilda bestämmelser kan för öfrigt förebyggas, att denna

förpligtelse blifver för den enskilde allt för betungande.

Att Statens egna embete- och tjenstemän företrädesvis böra vara

pligtige att lemna sådant biträde, hvarom här är fråga, torde vara

påtagligt; och de komma utan tvifvel att, framför andra, i sådan egenskap

af domstolarne anlitas, särskildt i sådana fall, då den sakkunnige

måste såsom förberedelse till utsagan verkställa besigtning eller undersökning

eller uppsätta skriftligt utlåtande. Då emellertid härvid

måste tillses, att uppdraget icke kommer att verka menligt på deras

egentliga tjensteåligganden, samt särskilda föreskrifter i fråga om dem

jemväl i andra afseenden äro erforderliga, synes åt Konungen böra

öfverlemnas att bestämma, på hvad sätt och i hvilken ordning dessa

offentliga funktionärer må såsom sakkunnige anlitas.

174

Har den sakkunnige förut i målet aflagt vittnesed, synes det ej

vara erforderligt, att han aflägger särskild sakkunniged.

Att sakkunnig, som af Rätten förordnats, rätteligen bör, likasom

de af domstolen inkallade vittnen i vissa brottmål, förskottsvis af allmänna

medel undfå godtgörelse för sitt biträde, torde ej vara tvifvelaktigt.

En bestämmelse af sådant innehåll synes mig derföre böra

i lagen upptagas. De närmare föreskrifter, som härom äro erforderliga,

torde böra gifvas i en särskild författning.

4 Kap.

47 §■ Den i 47 § intagna bestämmelse, att Rätten har att pröfva en

såsom bevis åberopad handlings beskaffenhet, rigtighet, vitsord och

verkan, synes mig böra uteslutas. Om nemligen denna § icke afser

att uttala något annat än hvad redan föreskrifvits i 1 §, torde den,

likaväl som liknande bevisregler i fråga om vittnen och sakkunnige,

vara öfverflödig, helst som domaren i allt fall måste gå tillbaka till 1

§ för att finna, att pröfningen är fri, der ej annorledes i lag särskildt

stadgas. Förstår man med ordet »verkan» handlingens förbindande

förmåga i motsats mot dess beviskraft, har stadgandet i denna del

icke sin rätta plats härstädes; ty denna verkan skall visserligen af

domaren pröfvas, men icke enligt bevislagen, utan enligt den konstitutiva

rätten. Stadgandet skulle för öfrigt genom att öfverflyttas till

den nya lagen kunna komma att misstydas derhän, att domaren hade

att äfven i tvistemål ex officio ingå i pröfning af en handlings äkthet,

äfven om denna ej blifvit af part bestridd. År en § nödig såsom

inledning till kapitlet, synes denna blott böra innehålla, att den, hvilken

såsom bevis åberopar skriftlig handling, har att ingifva den till Rätten

i hufvudskrift, der ej Rätten finner afskrift eller utdrag af handlingen

vara för ändamålet tillfyllest.

48 §. Då enligt min åsigt vite är såsom medel att tvinga part att förete

bevis otjenligt icke blott i kriminella utan äfven i civila mål, anser jag,

175

att sista punkten af 48 § bör utgå. Stadgandet kunde möjligen försvaras,

om det inskränktes att gälla endast beträffande handlingar, till hvilka

editionssökanden egde en civilrättslig rätt; men för utfående af dylika

handlingar, hvilkas företeende är i rättegången nödigt, kan editionssökanden

af processdomstolen hänvisas att utföra särskild talan.

Med Revisionssekreteraren Afzelius är jag, under förutsättning att 49 §.

obligatorisk partsed bibehålies, ense derom, att en editionsed i fråga

om part bort i förslaget upptagas. Skulle emellertid den tvungna

partseden, såsom jag för min del tror, kunna afskaffas, torde ock

frågan om partens editionsed böra få förfalla.

I fråga åter om tredje man, som nekar, att han innehar en af

part såsom bevis åberopad handling, torde i hvarje händelse ett stadgande

böra upptagas. Om än hinder ej möter att såsom vittne angående

innehafvet höra tredje man i det fall, då vittnesförhöret begäres

innan editionsansökningen blifvit framstäld, torde det deremot, i saknad

af ett uttryckligt stadgande, vara tvifvelaktigt, huruvida sådant förhör

må medgifvas i motsatt fall, då den uppgifne innehafvaren kan komma

att betraktas såsom part i incidenstvisten; och den åsigten, att vittnesförhör

i sistnämnda fall ej må tillåtas, saknar, såsom bekant, ej målsmän

inom vår juridiska litteratur. Det erforderliga stadgandet torde

kunna intagas såsom ett moment i 49 §.

5 Kap.

Här likasom i 3 kap. synes mig i främsta rummet böra upptagas 54 §

det fall, då part begär åtgärden, och först i andra rummet det fall, då

Rätten eljest för målets pröfning finner den nödig. Denna ordning

iakttages ock i nu gällande vattenrättsförfattningar. I uteslutande syfte

att anskaffa bevis torde Rätten i tvistemål icke böra ex officio förordna

om syn, lika litet som den för dylikt ändamål bör inkalla vittnen eller

sakkunnige.

En ändring i 57 § betingas af den föreslagna ändringen i 3 Kap. 57 §

176

58 §. Kostnad för syn torde böra, der synen påkallats af enskild part,

utgifvas af denne, men i annat fall af käranden eller, der målet är i

högre rätt fullföljdt af klaganden.

Enskild part, som begär syn, torde böra vara pligtig att, der Rätten

eller Domaren så förordnar, utgifva lämpligt förskott å synekostnaden.

6 Kap.

Med Beredningens flertal är jag, under förutsättning att obligatorisk

partsed skall bibehållas, ense derom, att sådan ed icke lämpligen

kan anordnas annorlunda än såsom normerad ed i hufvudsaklig öfverensstämmelse

med det af Beredningen framlagda förslag; och jag har

äfven såsom ledamot i Förstärkta Lagberedningen uttalat mig i sådan

rigtning. Då emellertid meningarne icke torde vara delade derom, att

den normerade eden är förenad med synnerligen stora olägenheter och

att edstvång mot part icke kan försvaras med mindre sådant finnes

vara för rättsordningen oundgängligen nödvändigt, torde det vid öfvergången

till ett friare bevissystem böra tagas i allvarligt öfvervägande,

huruvida icke nämnda edstvång skulle kunna helt och hållet afskaffas.

Hos mig har ock under arbetets fortgång allt mera stadgats den öfvertygelse,

att en sådan i''eform kan i fråga om såväl civila som kriminella

mål utan väsentlig olägenhet genomföras under förutsättning att

vittnesjäfven och den frivilliga partseden anordnas i det fria bevissystemets

anda.

Att väijemålseden under nämnda förutsättning kan utan fara för

rättsordningen undvaras i fråga om de mindre brottmålen, der den

nu hos oss har sin största användning, torde otvetydigt framgå af

erfarenheten från utlandet, der denna ed allmänt blifvit ur straffprocessen

utmönstrad. I fråga åter om civilprocessen kunde saken

möjligen synas tvifvelaktig; men då man besinnar, att värjemålsed

i civila mål mindre ofta användes och att i flertalet fall, då

sådan ed ålägges, frivillig partsed, om sådan vore tillåten, skulle

177

kunna komina till användning, torde man finna, att den tvungna partseden

äfven här kan utan väsentlig olägenhet undvaras.

Hvad den frivilliga partseden beträffar, vore det utan tvifvel, från

rent juridisk synpunkt sedt, lämpligast, om denna ordnades så, att

båda parterna kunde med eget begifvande blifva såsom vittnen i målet

hörda. Parterna skulle härigenom erhålla en ställning, motsvarande

den, som enligt min åsigt bör gifvas vittnen, livilka enligt 7 eller

8 § äro jäfviga, d. v. s. de skulle ega rätt att undandraga sig vittnesmål,

men kunna bli hörda, om de sjelfva förklarade sig dertill villiga

och domaren ansåge fara för edens missbruk ej vara för handen.

Då emellertid med en sådan anordning ed stundom kunde komma att

onödigtvis användas samt det onekligen ligger något stötande deri,

att den ene partens ed, såsom någon gång kunde blifva fallet, komme

att stå emot den andres, torde åt eden böra gifvas endast eu subsidiär

användning och ed i regeln anförtros endast endera parten. Då

sålunda i allmänhet endast den bevisskyldige parten har något intresse

af eden, synes den blott på dennes begäran böra komma i fråga.

Denna processuella fördel å angreppets sida torde dock böra motvägas

af en annan sådan å försvarets. Begära nemligen parterna å ömse

sidor att blifva på ed hörda och finnas de båda dertill skickliga, synes

åt den icke bevisskyldige böra gifvas företräde till eden.

Den frivilliga partseden torde böra komma till användning icke

blott i civila utan ock i kriminella mål, dock så, att i de senare ed

ej må uppdragas åt den tilltalade, när å brottet enligt lag kan följa

straffarbete.

Reglerna angående sjelfva förhöret torde för öfrigt i hufvudsak

kunna uppställas i enlighet med det af Beredningen framlagda särskilda

förslag till fi Kap. Rätt till klagan öfver domstolens beslut angående

begärdt edligt förhör synes dock böra medgifvas för det fall,

då parterna å ömse sidor begärt sådant förhör och ej kunnat enas om,

hvilkendera skulle få gå eden; och torde klagan öfver dylikt, af Underrätt

meddeladt beslut icke böra få dragas längre än till Hofrätten.

Med anledning af innehållet, i det Beredningen lemnade uppdrag bär

23

178

jag emellertid ansett mig icke böra framställa något formuleradt förslag

till ifrågavarande ed.

7 Kap.

78 §. Den i 17 Kap. 16 § Rättegångsbalken intagna bestämmelse, enligt

hvilken vittne skall aflägga ed »med hand å bok», synes mig icke

lämpligen kunna uteslutas, utan att ersättas med ett stadgande, som

utmärker, att nämnda symboliska handling fortfarande skall vid edgång

iakttagas.

I 78 § synes mig ock en bestämmelse böra gifvas för det fall, då

något allmänt förordnande, som der sägs, icke blifvit i fråga om främmande

trosbekännare af Konungen meddeladt; och torde i sådant fall

en försäkran på heder och samvete böra få träda i stället för ed.

80 §. Har Underrätts beslut rörande fråga, som i 80 § sägs, blifvit af

Öfverrätt pröfvadt, synes mig talan mot ()fverrättens beslut icke böra

få lios Konungen fullföljas. Detsamma torde böra gälla jemväl i fråga

om fullföljd af talan mot Rättens beslut i fall, hvarom i 26 och 27 §§

förmäles, dock med rätt för vittne att hos Konungen fullfölja besvär

öfver beslut, hvarigenom vittne förklarats skola i häkte insättas eller

der qvarh äflas.

På de hufvudsakliga skäl, som blifvit ofvan anförda, anser jag,

att åt nedannämnde delar af Beredningens förslag till Lag angående

bevisning inför Rätta bort gifvas ungefär följande lydelse:

179

Förslag

till

Lag

angående bevis i rättegång.

1 KAP.

Om bevis i allmänhet.

1 §•

Rätten har att efter sorgfälligt öfvervägande af allt, som i målet

förekommit, enligt egen öfvertygelse afgöra, huruvida en sak, som på

målets utgång inverkar, skall anses styrkt eller icke; dock lände till

efterrättelse hvad angående verkan af visst slag af bevis är i lag särskildt

stadgadt.

3 §•

I tvistemål, som kan genom förlikning mellan parterna afslutas,

skall hvad part inför Rätten erkänner gälla emot honom, der ej Rätten

finner uppenbart, att saken förhåller sig annorlunda.

Återkallar parten hvad han erkänt, har Rätten att, med afseende

å de skäl, som för återkallelse!! anföras, och öfriga omständigheter i

i målet, jemlikt 1 § pröfva, hvilken verkan såsom bevis må erkännandet

tilläggas.

4 §•

1 brottmål, så ock i tvistemål af annan beskaffenhet, än i 3 §

sägs, pröfve Rätten jemlikt 1 §, hvilken verkan såsom bevis må tillläggas

parts erkännande; dock lände i fråga om skadestånd till efterrättelse

hvad i 3 § är stadgadt.

180

2 KAP.

5 §•

Vill part fasta, sin talan med vittne, namne vid Rätten den lian

till vittne åberopar. f

6 §•

Den är jäfvig att vittna, som är yngre än femton år eller saknar

förståndets bruk eller för mened är förlustig medborgerligt förtroende.

År den, som till vittne åberopas, för annat brott än mened förlustig

medborgerligt förtroende, eller står han under tilltal för brott,

som kan medföra sådan påföljd; pröfve Rätten efter omständigheterna,

huruvida han må såsom vittne höras.

7 §•

År den, som till vittne åberopas, part i målet, eller eger han del

i saken, eller kan han af dess utgång vänta synnerlig nytta eller

skada; vare han i det mål jäfvig att vittna.

Talar allmän åklagare å brott, som hörer under allmänt åtal och

hvarå straffarbete enligt lag kan följa; må målsegande, ändå att han

sjelf förer talan i målet, höras såsom vittne, om Rätten finner det

lämpligt.

Har mot embets- eller tjensteman eller mot den, som är förordnad

eller vald att förrätta offentligt tjensteärende eller utöfva annan

allmän befattning eller kallad att tillhandagå vid offentlig förrättning,

brott blifvit begånget under utöfningen af embetet, tjensten eller uppdraget;

vare han ej i sin egenskap af målsegande jäfvig att vittna om

brottet.

77, §•

I bi*ottmål vare äfven den jäfvig att vittna, som redan blifvit

dömd såsom skyldig till brottet eller delaktig deri, så ock den, mot

hvilken skälig misstanke om sådan brottslighet förekommer.

181

8 §•

Den, som med någon, hvilken jemlikt 7 § är jäfvig i målet, är

eller varit gift, eller är i rätt upp- eller nedstigande skyldskap eller

i skyldskap å sidan i andra led, eller är i första svågerlag lika nära

förenad, vare i det mål jäfvig att vittna. År den, som till vittne åberopas,

i skyldskap å sidan i tredje led med någon, som enligt 7 §

är jäfvig i målet, eller är den ene af dem trolofvad med eller fosterbarn

till den andre; pröfve Rätten efter omständigheterna, huruvida

sådant förhållande bör utgöra hinder för vittnets hörande. På Rättens

pröfning ankom me ock, huruvida i fall, som i 7 § 2 mom. afses,

den, hvilken till målseganden står i det förhållande, nu är sagdt, må

såsom vittne höras.

Ej skall det räknas för jäf, att vittne står i det förhållande, nu är

sagd!, till någon, som å tj enstens vägnar eller i egenskap af förmyndare

eller god man eller såsom ställföreträdare för kommun, bolag

eller annan samfällighet förer talan i målet, men sjelf icke är på annan

grund enligt 7 § jäfvig att deri vittna.

i

9 §•

Åberopas den till vittne, som, utan att vara part i målet, är jäfvig

enligt 7 eller 8 §, och förklarar han sig villig att vittna; pröfve

Rätten efter omständigheterna, om förhöret må tillstädjas. Dessförinnan

skall dock vittnet af Rättens ordförande erinras om sin rätt att

undandraga sig förhöret; och varde sådant i protokollet antecknadt.

13 §.

Vittnesstämning skall innehålla uppgift å parterna samt å tid och

ort för inställelsen äfvensom en erinran om det i lag stadgade ansvar

för uteblifvande. Stämningen skall — — — utsatt.

182

15 §.

Sedan vittne förekallats, tillfråge Rättens ordförande vittnet om

dess namn, ålder, yrke och hemvist; och varde vittnets uppgift i

protokollet intagen. Förekommer — — — anmärkt.

18 §.

Sedan vittne — — — icke förringas.

32 §.

Nu kommer i mål, som är anhängig! vid Underrätt, part å tid,

då målet icke är före, och söker att få vittne hördt: visar parten —

--nu är sagdt.

36 §.

Den, som, Titan att vara part i målet, är jäfvig att deri vittna,

må höras upplysningsvis utan ed, om Rätten finner det lämpligt. I

mål angående brott, hvarå straffarbete enligt lag kan följa, vare ej

någon berättigad att undandraga sig sådant förhör; dock må den, som

till den tilltalade står i sådant förhållande, att han jemlik! 8 § är jäfvig,

ej utan sitt samtycke höras, der ej straffarbete i tio år eller svårare

straff enligt lag kan följa å brottet. I andra mål vare den, som

enligt 7 eller 8 § är jäfvig, berättigad att undandraga sig förhöret,

der han ej är målsegande eller angifvare.

Om den, som sålunda upplysningsvis höres, gälle i tillämpliga

delar hvad ofvan om vittne är stadgadt.

3 KAP.

38 §.

Vill part för utredning af fråga, som icke utan särskild insigt

i viss vetenskap, konst eller handtering kan bedömas, hafva sak

-

183

kunnig i målet hord, namne vid Rätten den han i sådant afseende

åberopar; och galle om sådan sakkunnig hvad i 2 kap. om vittne är

stadgadt.

39 §.

Finner Rätten för målets pröfning nödigt att angående viss fråga

inhemta yttrande af sakkunnig, ege Rätten att om sådant biträde anlita

en eller flera personer, som ega derför erforderlig skicklighet.

Der ej skriftligt utlåtande finnes för ändamålet tillfyllest, ege

Rätten låta inkalla den sakkunnige att i målet höras.

40 § = 39 § i Beredningens förslag.

41 §.

Ej må sakkunnig undandraga sig att fullgöra det uppdrag, som

honom af Rätten gifves, äfven om för sådant fullgörande erfordras,

att han verkställer besigtning eller undersökning af visst föremål eller

uppsätter skriftligt utlåtande. Den, som enligt 7 eller 8 §§ är jäfvig

att vittna i målet, vare ej pligtig att biträda såsom sakkunnig; och

skall befrielse från uppdraget jemväl lemnas den, som icke kan utan

väsentlig olägenhet fullgöra detsamma.

Uteblifver sakkunnig, som Rätten låtit kalla till inställelse, och

visas ej laga förfall, dömes till böter från och med fem till och med

ett hundra kronor; och förelägge Rätten den sakkunnige vid vite att

inställa sig å annan tid. Vägrar sakkunnig att fullgöra det uppdrag,

som honom af Rätten gifvits, ege Rätten medelst vite tillhålla honom

att fullgöra sin skyldighet.

Sakkunnig, som blifvit dömd till böter eller fald att utgifva vite,

ege söka ändring i beslutet genom besvär.

42 §.

Har sakkunnig, som af Rätten förordnats, ej förut i målet aflagt

vittnesed, skall han, der ej Rätten annorlunda förordnar, med ed be

-

184

tyga) att han efter bästa förstånd och samvete skall fullgöra det uppdrag,

som honom i målet lemnats.

Eden skall inledas och afslutas så, som i 16 § angående ed af

vittne är stadgadt. År skriftligt utlåtande af den sakkunnige afgifvet,

varde eden derefter lämpad; och må i ty fall Rätten tillåta, att eden

nflägges vid den Underrätt, som för den sakkunnige är lägligast.

43 §.

Sakkunnig, som af Rätten förordnats, njute för sitt biträde skälig

godtgörélse, hvilken skall förskottsvis utgå af allmänna medel, efter ty

derom särskildt stadgas, men stanna å den part, som Rätten vid sakens

slut finner dertill skyldig.

44 §.

Huru offentlig myndighet samt embets- och tjenstemän må såsom

sakkunnige anlitas, derom förordnar Konungen.

45 § — 45 § i Beredningens förslag.

4 KAP.

47 §.

Åberopar part skriftlig handling att dermed styrka sin talan, gifve

den in till Rätten i hufvudskrift, der ej Rätten finner afskrift eller utdrag

al handlingen vara för ändamålet tillfyllest.

48 §.

Finnes — — — anmaning förete. Undandrager han sig det,

pröfve Rätten jemlikt 1 §, hvilken verkan såsom bevis må tilläggas

denna underlåtenhet.

185

49 §.

Nu finnes — — — förete handlingen.

Nekar den, som uppgifves innehafva handlingen, att den finnes i

hans värjo, och är han ojäfvig att i målet vittna, varde han i frågan

på vittnesed hörd.

Hvad nu — — — åberopas.

5 KAP.

54 §.

Begär part i mål, som är anhängigt vid Underrätt, att Rätten

besigtigar fastighet eller annat föremål, som ej kan till Rätten flyttas,

eller finner Rätten eljest för målets pröfning sådan besigtning nödig;

träde Rätten samman till syn å stället.

57 §.

Till biträde vid syn ege den domstol, som skall hålla synen, att

tillkalla en eller flere sakkunnige, der sådant pröfvas nödigt. Kan

ej lämpligen domstolens beslut afvaktas, ege dess ordförande att föranstalta

om den eller de sakkunniges inkallande.

Om sakkunnig, som här sägs, gälle hvad i 3 kap. stadgas om

sakkunnig, som af Rätten tillkallas.

58 §.

Kostnad för syn skall, der synen af enskild part påkallats, utgifvas

af denne, men i annat fall af käranden eller, der målet är i

högre rätt fullföljdt, af klaganden; och skall kostnaden sedan stanna

å den, som Rätten vid sakens slut fmjier dertill skyldig. I brottmål,

der allmän åklagare å tjenstens vägnar förer talan, skall ersättningen

förskottsvis utgå af allmänna medel, efter ty derom särskilt stadgas.

24

186

Enskild part, som begär syn, vare pligtig att, der Rätten eller

Domaren derom förordnar, utgifva lämpligt förskott å synekostnaden.

7 KAP.

78 §.

Den, som enligt denna lag aflägger ed, skall dervid med tu finger

vidröra den heliga skrift.

År den, som skall aflägga eden, jude, bör edsförpligtelse!! ske

vid »Gud och hans heliga lag». Tillhör han främmande trossamfund,

hvars lära ej tillstädjer honom att aflägga ed, eller är han af annan

icke kristen lära än den mosaiska, skall han, der ej annorlunda blifvit

af Konungen förordnadt, i stället för ed afgifva en försäkran på heder

och samvete.

80 §.

Angående tid — — — 41, 50 eller 52 §§ — — — är stadgadt.

Ej må hos Konungen ändring sökas i öfverrätts beslut, hvarigenom

dit fullföljd talan mot Underrätts beslut i fråga, som ofvan

sägs, blifvit afgjord. Lag samma vare om fullföljd af talan mot

Rättens beslut i fall, hvarom i 26 och 27 §§ sägs; dock ege vittne

att hos Konungen fullfölja besvär emot Öfverrätts beslut, hvarigenom

vittne förklarats skola i häkte insättas eller der qvarhållas.

187

Särskild! yttrande

af

Presidenten Berg.

Ehuru jag, lika med Beredningen, ansett tvenne särskilda förslag

till stadganden om parts ed lämpligen böra utarbetas, är jag dock i

så måtto från Beredningen skiljaktig, att jag för min del anser det

såsom alternativ framlagda förslaget med allenast en mindre modifikation,

hvarom här nedan förmäles, ega företräde framför det i texten

upptagna. Den i detta senare förslag bibehållna normerade edens

brister hafva nemligen särdeles på senare tider blifvit framhållna och

torde numera kunna antagas vara allmänt erkända. Att den står i

väsentlig strid med den frihet vid bevispröfningen, som eljest enligt

förslaget blifvit domaren medgifven, lärer ej heller kunna förnekas.

När domaren förordnar om edligt förhör med någondera parten, öfverlåtes

nemligen i sjelfva verket åt denne att afgöra målet, och utgången

göres helt och hållet bei''oende deraf, huruvida parten tilltror sig kunna

med ed bekräfta det af domaren faststälda edstemat eller icke. Att

så noggrant och fullständigt formulera ett dylikt tema, att det hvarken

i något afseende göres för trångt eller för vidt eller eljest lemnar

ram för misstydning eller missuppfattning, är mången gång synnerligt

svårt, och det kan således hända, att parten deri inlägger en annan,

inskränktare eller vidsträcktare, betydelse än domaren åsyftat och att

dylikt missförstånd kan utöfva ett bestämmande inflytande på partens

beslut att underkasta sig det edliga förhöret eller derifrån afstå, Visserligen

har till förekommande häraf Rättens ordförande enligt 70 §

188

fått sig ålagdt att för parten förklara det som skall med ed fästas.

Men att genom en sådan förklaring, vid hvars afgifvande stor varsamhet

måste för undvikande af förvecklingar iakttagas, möjligen befintliga

brister i det skriftliga edstemat skola kunna fullständigt utjemnas

vågar jag emellertid ingalunda hoppas. Den kommer ej heller

den part till godo som, kanske just till följd af edstemats tvetydighet,

afhållit sig från förhöret. Och då dessutom partens underlåtenhet att

inställa sig stundom kan hafva sin grund allenast i missuppfattning

om den derför bestämda tid eller annan dermed jemförlig försummelse,

synes den normerade partseden utgöra ett särdeles ofullkomligt sätt

att begagna parten sjelf såsom medel att utröna sanningen; hvarjemte

genom dess användande domaren förhindras att tillgodogöra sig andra

upplysningar, som möjligen efter edgångsbeslutet kunna framkomma

och genom hvilka en mera tillförlitlig utredning af sakförhållandet

tilläfventyrs kunnat vinnas.

Vill man emellertid fortfarande bibehålla partens hörande på ed

såsom ett bevismedel i rättegången, anser jag ändamålet dermed vida

bättre och lämpligare vinnas genom förhörets anordnande i öfverensstämmelse

med det alternativa förslaget, enligt hvilket parten, utan

att vara bunden af något på förhand faststäldt edstema, lemnas tillfälle

att under domarens ledning redogöra för det förhållande, hvarom

upplysning sökes, med rättighet för domaren att icke allenast fritt

bedöma hvad verkan på hans öfvertygelse såväl de af parten meddelade

uppgifter som hans underlåtenhet att inställa sig vid förhöret

eller att besvara framstälda frågor må medföra, utan äfven att dervid

taga hänsyn till andra omständigheter i målet, äfven om de först efter

förhöret förekommit. Ehuru nemligen äfven enligt nämnda förslag

parts hörande på ed betraktas såsom ett endast subsidiärt bevismedel,

som ej må användas så länge andra sådana medel stå till buds, afskär

det dock icke ovilkorligen vidare förhandlingar i saken, och om nya

upplysningar stå att vinna lägger förhöret således ej något hinder i

vägen vare sig för parterna att förebringa eller för domaren att tillgodogöra

sig dem.

189

. Att ett partförhör, ordnadt på nu antydda sätt, eger företräde

framför afläggande! af en normerad ed, synes också Beredningen i

sina motiv medgifva, men förutsätter likväl dervid såsom vilkor att

båda parterna lemnas tillfälle att edligen yttra sig i saken. Såvida

deremot lagstiftningen finner sig kunna tillåta edligt förhör allenast

med en af parterna och företrädet till eden bestämmes efter vissa i

lagen angifna grunder, måste nemligen, enligt Beredningens åsigt, parterna

lemnas tillfälle att innan förhöret eger rum få genom talans

fullföljd i högre rätt afgjordt, huruvida nämnda grunder blifvit rätteligen

tillämpade; och då, åtminstone om, såsom hittills, parts ed skall

användas endast i det fall, att någon men icke öfvertygande bevisning

förekommit, och företrädet till eden skall bestämmas med afseende å

bevisskyldigheten, det måste vara af vigt att edgångsbeslutet hänför

sig till ett bestämdt sakförhållande, med afseende å hvilket graden af

förebragt bevisning och frågan om bevisskyldigheten kan med säkerhet

bedömas, anser Beredningen det desto hellre vara nödigt att edstemat

normeras, som hvarje osäkerhet i fråga om föremålet för eden

•är egnad att förlama pröfningen af edgångsbeslutets behörighet och

betaga denna pröfning dess verkan vid tillämpningen.

Dessa af Beredningen anförda skäl, hvilka onekligen ega stor

betydelse, då, såsom Beredningen förutsatt, domaren har att proprio

motu förordna om den ena eller andra partens hörande på ed och

derigenom lägga sakens afgörande i dennes hand, synas deremot icke

ega tillämpning å det alternativa förslaget, enligt hvilket parts ed endast

på den bevisskyldige partens begäran eger rum och hvad parten under

ed uppgifver icke tillmätes något ovilkorligt på förhand bestämdt inflytande

på målets utgång. Då nemligen parts hörande på ed ej får

medgifvas i andra föll, än då någon relevant omständighet i målet,

på grund af förebragt bevisning, väl finnes sannolik, men ej styrkt,

samt någon på målets utgång inverkande förändring i det sålunda

befintliga sakläget ej kan genom förhöret vara att emotse, med mindre

anledning är att derigenom den förut otillräckliga bevisningen må

kunna fyllas, synes det också lämpligen böra vara den bevispligtiges

190

ensak, om han vill begagna detta ytterligare bevismedel eller icke,

och när således ej, utan att han derom framstält bestämdt yrkande,

ed hvarken kan honom sjelf ålägggas eller åt vederparten anförtros,

samt, hvad denne senare angår, han, i fall han ej åtnöjes med beslut,

hvarigenom blifvit förordnadt om hans hörande på ed, kan, om lian

vill, såsom i principbetänkandet erinras, undandraga sig förhöret med

bibehållen rätt att, derest vid sakens fullföljd den högre rätten finner

beslutet lagligen grundadt., derefter blifva på ed hörd och således har

tillfälle att, innan han inställer sig, få frågan om edgångsbeslutets laglighet

pröfvad, förefinnes i allmänhet ej vidare något oundgängligt behof

att tillåta parterna att särskildt klaga öfver nämnda beslut; vid hvilket

förhållande de af Beredningen från sådan särskild klagorätt hemtade

skäl för den normerade edens bibehållande till sin verkan förfalla

och de dubbla rättegångar med deraf följande tidsutdrägt och

andra processuella olägenheter, som af den nuvarande värjemålseden

vanligen föranledas, kunna förebyggas.

Mot det ■ alternativa förslagets stadgande i det afseende, hvarom

fråga är, kan emellertid erinras, att då enligt detsamma den bevisplig- •

tige parten kan, utan vederpartens medgifvande, tillåtas att sjelf blifva

hörd på ed om hinder mot vederpartens edliga hörande möter; och då

såsom sådana hinder upptagas ej blott att vederparten är minderårig,

saknar sundt förstånd eller blifvit dömd för mened, utan äfven att

Rätten finner anledning antaga, att han ej eger säker kännedom om

det, hvarom upplysning sökes, eller att ed icke utan våda kan honom

anförtros, synes i de fall, då Rätten på sådan grund medgifver edligt

förhör med den bevispligtige, ett förbud för vederparten att särskildt

deröfver klaga svårligen låta sig med rättvisa och billighet förena. Får

nemligen talan mot edgångsbeslutet af honom ej fullföljas förr än i sammanhang

med hufvudsaken, kommer den i allmänhet för sent. Äfven om

den högre rätten finner de skäl, som ansetts utgöra hinder mot den

klagandes hörande på ed, sakna giltig grund, kan i allt fall verkan af

den andra partens edliga utsaga ej helt och hållet tillintetgöras, och

med grunderna i förslaget synes ej heller låta sig förena, att äfven den

191

klagande får edligen yttra sig i saken. För min del anser jag derföre,

att för nämnda undantagsfall särskild klagorätt må medgifvas; men då

dylika fall endast högst sällan lära i fråga komma samt den talan,

som då kan komma att fullföljas mot edgångsbeslutet, vanligen endast

torde beröra frågan, om hinder mot klagandens hörande på ed vei''kligen

förefunnits eller icke, synes mig denna sålunda undantagsvis

medgifna klagorätt icke innefatta giltigt skäl för den normerade edens

bibehållande.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt och med åberopande

derjemte af hvad principbetänkandet i ämnet innehåller, tillåter jag

mig till antagande förorda ofvan nämnda alternativa förslag, dock under

förutsättning att 74 § deri måtte erhålla en förändrad lydelse af

ungefär följande innehåll:

»Har Rätten enligt 61 § meddelat förordnande om ene partens hörande

på ed, utan att andre parten sådant förhör äskat eller medgifvit,

ege denne senare i beslutet söka ändring genom besvär; och må

beslutet ej tillämpas förr än det vunnit laga kraft eller blifvit slutligen

faststäldt.

I annat fall än nu sagdt är må beslut angående parts hörande

på ed ej öfverklagas annorledes än i sammanhang med hufvudsaken.

Yppas, innan part blifvit på ed hörd, omständighet, som utgör

laga hinder för förhöret eller föranleder att det icke vidare finnes nödigt

eller lämpligt, eger Rätten sjelf återkalla beslutet.»

För den händelse detta mitt förslag skulle vinna afseende, lärer

den §, hvari det sålunda i fråga satta stadgandet intages, äfven höra

i 80 § jemte der åberopade lagrum citeras.

För öfrigt bär jag i allt hufvudsakligt biträdt förslaget. Angående

vissa detaljer har jag väl under öfverläggningarne påyrkat ändringar;

men af dessa, hvilka alla varit af underordnad vigt, har jag ansett

endast följande här böra omnämnas.

I hvad Beredningens ordförande vid 7 § yttrat angående behofvet

af närmare föreskrifter i fråga om delegares i kommun, bolag eller

förening behörighet att vittna i mål, som samfälligheten angå, har jag

192

för min del instämt; hvarjemte jag, på det parterna ej må lemnas i

okunnighet om det äfventyr, hvartill underlåtenhet att förklara sig

öfver de mot dem åberopade sakuppgifter må kunna föranleda, uttalat

önskan att någon antydan derom, på sätt i principbetänkandet 2 Del.

XIII Kap. §§ 5 och 6 skett, måtte i förslagets 1 kap. intagas.

I 41 och 50 §§ af förslaget har jag i fråga satt den ändring, att

sakkunnig, som vid vite förelägges att afgifva utlåtande, samt tredje

man, som vid sådant äfventyr tillhålles att förete honom tillhörig handling,

må tillåtas att öfver beslutet föra klagan redan innan detsamma

tillämpats och han blifvit till vitet fäld.

I fråga om verkan och betydelsen af parts erkännande i de s. k.

dispositiva tvistemålen delar jag hufvudsakligen de af Assessoren Wold

uttalade åsigter. Lika med honom anser jag det vitsord, som i dessa

mål enligt såväl hans som Beredningens förslag tillägges parts erkännande,

icke hafva sin grund i dettas öfvertygande beviskraft eller i

någon dess dispositiva natur, utan vara en naturlig följd af de för civilprocessen

i allmänhet gällande förhandlingsregler. Då nemligen enligt

dessa det väsentligen ankommer på parterna att bestämma och begränsa

tvistens omfång och innehåll, saknar således domaren, som ej

eger befogenhet att ingripa i undersökningen, både anledning och utväg

att sträcka sin materiella sanningsforskning till sådana fakta,

hvilka, såsom emellan parterna ostridiga, de ej aktat nödigt att närmare

utreda eller styrka, och vid sådant förhållande kan och bör domaren

ej heller underlåta att hålla dessa fakta för goda, så vida de

icke, på grund af kända eller eljest upplysta förhållanden, uppenbarligen

finnas vara uppdiktade och osanna. Detta gäller dock endast under

förutsättning att erkännandet vidhålles. Varder det deremot återkalladt

och upphör således det förut erkända förhållandet att vara ostridigt,

kan det ej läggas till grund för domslutet, med mindre domaren

finner sig öfvertygad om dess sanning, och erkännandet antager härvid

uteslutande karakteren af ett bevismedel, hvars verkan såsom sådant

domaren, med hänsyn till de omständigheter, hvarunder det blifvit

afgifvet, och de skäl, som för återkallelsen anföras, eger att fritt uppskatta.

193

Dessa af mig sålunda antydda åsigter synas mig emellertid väl

låta subsumera sig under det af Beredningen i ämnet föreslagna

stadgandet, och till följd häraf har jag, lika litet i detta fall som i

några andra, der, såsom särskildt i fråga om de på slägtskap eller intresse

af sakens utgång grundade vittnesjäfven, jag väl i sak varit ense

med Beredningen men ej i allo kunnat instämma i de anförda motiven,

ansett nödigt att framlägga något särskildt från Beredningens redaktion

afvikande förslag.

25